Kungl. Maj:ts proposition nr 150 (Proposition 1924:150)

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Nr 150.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om samhällets barnavård, m. m.; given Stockholms
slott den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om samhällets barnavård,

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården,

3) lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund,
samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående
lösdrivares behandling.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.)

1972 24 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

1 §•

Varje kommun har att i enlighet med bestämmelserna i denna lag ordna sin
barnavård. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd.

Hava två eller flera kommuner, enligt vad i lagen om fattigvården sägs,
förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, skola de även
gemensamt handhava sin barnavård. I sådant fall skola de anses såsom en
kommun i fråga om vad till barnavården hörer samt hava gemensam barnavårdsnämnd;
och skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen om fattigvården
meddelade bestämmelser äga motsvarande tillämpning.

2 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom
kommunen rådande förhållandena i avseende å barns vård och uppfostran
samt noggrant tillse, att barn, vilka vistas inom kommunen och äro i den
belägenhet, att det enligt denna lag ankommer på nämnden att ingripa,
bliva föremål för dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall, som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade,
eller för annan fara till liv eller hälsa utsatta barn samt barn, som äro vanartade
eller i fara att bliva vanartade,

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i övrigt har nämnden att ombesörja alla de angelägenheter i avseende
å kommunens barnavård, vilka äro att hänföra till förvaltning och
verkställighet. I sådant hänseende åligger det nämnden, bland annat,

att förvalta de till kommunens barnavård anslagna eller eljest hörande
medel, därför avsedda fastigheter och annan egendom;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för barnavården under
det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel, nämnden
har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse
med kommunallagarna;

att jämlikt föreskrifter, som Konungen låter utfärda, föra förteckning över
de barn, vilka äro föremål för nämndens verksamhet, samt avgiva statistisk
redogörelse angående barnavården;

att i ärenden, som röra barnavården, själv eller genom ombud företräda
kommunen och bevaka dess rätt; samt

att hos kommunen göra framställningar rörande de på dess beslut ankommande
åtgärder, som nämnden finner böra vidtagas för barnavårdens
ändamålsenliga ordnande och handhavande.

2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård
och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka
främja tillkomsten och utvecklingen av barnhem och anstalter till stöd för
hemuppfostran ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder är
stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption,
om barn utom äktenskap samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att
avflytta från riket ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i lagen innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

3 §•

1 mom. Barnavårdsnämnden utgöres av

a) kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare;

b) en ledamot av kommunens fångvårdsstyrelse och en vid kommunens
folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna;

c) minst två andra, för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända
män eller kvinnor; samt

d) i kommun, som avses i 2 mom., en läkare.

De i b) och c) omförmälda ledamöterna väljas av kommunen. Minst en
av dem skall vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap
vara företrädd inom nämnden.

2 mom. I stad är stadsläkare eller annan, av staden därtill utsedd läkare
ledamot i barnavårdsnämnden.

I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller niunicipalläkare
är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Aro flera sådana läkare
bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kom
munalstyrelsen, vilken av dem, som skall vara ledamot.

Provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid samman
träden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro
ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt att, där do så begära, få sin mening antecknad till protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4§-

Omfattar kommun eller kommuner, vilka gemensamt handhava sin barnavård,
två eller flera församlingar, förordnar domkapitlet en av kyrkoherdarna
i dessa församlingar att vara ledamot i barnavårdsnämnden och en annan
av kyrkoherdarna till suppleant för denne. Kyrkoherde, som ej är ledamot
i nämnden, äger att deltaga i dess förhandlingar men ej i besluten samt
att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

I annexförsamling, där komminister finnes anställd, äger denne eller den
hans tjänst förestår att, när kyrkoherden ej själv är tillstädes, deltaga i
nämndens förhandlingar och beslut.

5§-

Till suppleanter för de ledamöter, som avses i 3 § 1 mom. b), utser kommunen
en ledamot eller suppleant i kommunens fångvårdsstyrelse och en
vid dess folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna,
där sådan finnes att tillgå.

För de i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöterna utser kommunen, om
dessa ledamöter äro två till antalet, två suppleanter och eljest suppleanter
till minst ledamöternas halva antal eller, om deras antal ej är jämnt, till
minst det antal, som är närmast över hälften.

Minst en av suppleanterna skall vara kvinna.

Har i stad annan läkare än stadsläkare blivit jämlikt 3 § 2 mom. utsedd
till ledamot av nämnden, skall staden till suppleant för honom utse annan
läkare.

6§-

1 mom. De i 3 § 1 mom. c) omförmälda ledamöter i barnavårdsnämnden
och suppleanter för dem utses bland inom kommunen bosatta svenska
män och kvinnor, som fyllt tjugufem år.

Ledamot eller suppleant kan ej vara

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller
eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till
straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden
för brott, vilket medför nämnda påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i

fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,
varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbete- eller tjänstemannaställning må landshövding,
landssekreterare, landskamrerare, länsassessor eller landsfogde icke vara
ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd; ej heller landsfiskal i barnavårdsnämnd
inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i
och för sin befattning är redovisningsskyldig inför barnavårdsnämnden, må
icke vara ledamot eller suppleant i samma nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att avsäga
sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller
å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad
om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att lärare eller
lärarinna, som avses i 3 § 1 mom. b) och 5 §, äger avsäga sig uppdraget endast
då annan sådan finnes att tillgå samt att kvinna icke äger tillgodonjuta
den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.

2 mom. De av kommunen utsedda ledamöter i barnavårdsnämnden och
suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari
året näst efter det, då valet skett.

I kommun, där val sker första gången, skall halva antalet av de ledamöter,
som avses i 3 § 1 mom. c) och halva antalet suppleanter för dem
eller, om antalet icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften,
utses för allenast två år, och böra dessa ledamöter och suppleanter samt
de, vilka skola kvarstå i fyra år, utses genom särskilda val.

Särskilt val för kortare tid än fyra år av ledamöter, som i nästföregående
stycke avses, och suppleanter för dem må ock, efter kommunens beslut,
ske, där sådant i anledning av beslutad ökning av antalet ledamöter eller
suppleanter varder nödigt, på det att hälften av hela antalet ifrågavarande
ledamöter och suppleanter, eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är
närmast över eller under hälften, må kunna utses vartannat år.

Avgår av kommunen vald ordinarie ledamot under den för honom bestämda
tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval. Den sålunda valde tjänstgör
under den tid, som för den avgångne återstått.

7 §•

Mindre kommun må, där så med hänsyn till förhållandena prövas lämpligen
kunna ske, av Konungen för viss tid eller tills vidare befrias från
skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall barnavårdsnämnden
utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden i
församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid kommunens folkskolor
eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna. Sistnämnde ledamot
väljes av kommunen för fyra år, räknade från och med den 1 januari året
näst efter det, då valet skett. Till suppleant för den sålunda valde utser
kommunen för enahanda tid en annan vid samma skolor anställd lärare eller
lärarinna, där sådan finnes att tillgå.

I fall, som här avses, gäller i tillämpliga delar vad i 4 § är stadgat.

8 §•

1 mom. Kommun, där särskild barnavårdsnämnd finnes, utser bland
nämndens ledamöter ordförande och vice ordförande att tjänstgöra för den
tid, de äro valda till ledamöter.

Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, skall
ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse
därom i länskungörelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från nämndens
sammanträde, utser nämnden inom sig ordförande för tillfället.

Nämnden utser inom sig för varje år en kassaförvaltare, därest ej kommunens
förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

2 mom. Kommun, där barnavårdsnämnden har den sammansättning, som
i 7 § sägs, utser en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och intresse
för barnavårds- och uppfostringsfrågor att för den tid han är vald
till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nämndens
prövning.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

9 §•

1 mom. Ordinarie sammanträden hållas av barnavårdsnämnden i mån av
behov och joå regelbundet återkommande tider. Tid och ställe för dessa
sammanträden böra av nämnden till allmänhetens kännedom kungöras.

Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller
minst halva antalet av nämndens ledamöter gör framställning därom. Sammanträde
hålles ock på begäran av läkare, som jämlikt 3 § 2 mom. är ledamot
av nämnden eller berättigad att deltaga i dess förhandlingar. Kallelse
till extra sammanträde meddelas på sätt nämnden beslutar.

2 mom. Ärende må icke hos barnavårdsnämnden till avgörande företagas,
såvida ej flera ledamöter än hälften av hela antalet äro tillstädes.

För beslut angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran, varom
i 24 och 47 §§ sägs, erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje röstande
en röst. Yid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten
mellan lika röstetal.

4 mom. Körande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller vad i
kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd
eller om stadsfullmäktig.

10 §.

Vid barnavårdsnämndens sammanträden skall föras protokoll, upptagande
nämndens beslut och skälen därför.

Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid nämndens nästa
sammanträde; dock kan nämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två eller
flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen.

Ordförandens uppgifter m. m.

11 §•

Ordföranden i barnavårdsnämnden tillkommer:

att befordra nämndens beslut till verkställighet och för sådant ändamål å
nämndens vägnar ingå avtal;

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

att föra eller låta föra protokoll vid nämndens sammanträden;

att vårda nämndens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga
förande;

att med laga verkan mottaga stämningar och andra meddelanden, som
skola delgivas nämnden; samt

att ombesörja all skriftväxling för nämnden och själv eller genom ombud
inför domstolar och andra myndigheter företräda nämnden och föra dess
talan.

12 §.

Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av kommunen
anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för skrivmaterialier,
postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även, därest
kommunen anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget förenade besvär
må till honom utgå, arvode till belopp, som kommunen med hänsyn till
arbetets omfattning finner skäligt. Beslut om tilldelande av sådant arvode
eller förhöjning därav skall underställas länsstyrelsens prövning.

Revision m. m.

13 §.

I fråga om granskning av barnavårdsnämndens räkenskaper och förvaltning
gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Eu var ledamot av barnavårdsnämnden ansvarar gemensamt med de övriga
för de medel, som nämnden haft under sin förvaltning, ävensom för de
säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till
protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit godkänd
av kommunen eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol eller ock
till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att
klander blivit i laga ordning anställt.

Verksamhetens bedrivande.

14 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör, där ej dess verksamhet är av ringa omfattning,
indela kommunen i kretsar, var och en stående under närmaste
uppsikt av ett kretsombud, vartill må utses ledamot i nämnden eller annan
lämplig person; dock är läkare, som på grund av sin tjänst är ledamot
nämnden, ej skyldig att åtaga sig sådan uppsikt. I stället för eller jämte
kretsindelning, som nyss är sagd, må nämnden vidtaga annan, efter kommunens
särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet.

2 mom. Jämväl för annat ändamål iin i 1 mom. sägs må barnavårdsnämnden
till sitt bitriide kalla därtill skickade män och kvinnor.

Genom beslut av kommunen må uppdragas åt barnavårdsnämnden att utse
särskild styrelse att förvalta anstalt eller ombesörja barns utackordering eller
handhava viss annan barnavårdsnämndens angelägenhet.

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

För uppdrag, som i detta moment avses, må ock, där så prövas ändamålsenligt,
anlitas härför lämpad förening eller stiftelse.

3 mom. Kommunen äger, där så anses nödigt, att i fråga om skyldighet
för inom kommunen bosatta personer att mottaga uppdrag, som i denna §
sägs, och om tjänstgöringstid meddela bestämmelser, vilka dock ej må göras
strängare än de, som gälla för ledamotskap i barnavårdsnämnden.

15 §.

Kommunen äger, där sa anses nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän
må av barnavårdsnämnden anställas för att utföra något eller några av de
göromål, som åligga ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid
barnavårdens handhavande.

16 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla
samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas
verksamhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika
kommuner bistå varandra.

2 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra, i den
mån så prövas påkallat, representanter för barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen
eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma för rådplägning
om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål för barnavårdsnämndens behandling,
skäl till antagande, att förefintligt missförhållande lämpligen bör avhjälpas
genom understöd från fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan sådant understöd,
bör barnavårdsnämnden skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot
jämväl i fattigvårdsstyrelsen, inhämta dess uppfattning i ärendet. Av
nämnden införskaffad utredning bör därvid tillhandahållas styrelsen jämte
förslag till de åtgärder, vilka nämnden finner lämpligen böra vidtagas. Råda
olika meningar mellan nämnden och styrelsen, bör ärendet överlämnas till
en tremannanämnd, bestående av den gemensamma ledamoten samt ytterligare
en ledamot av barnavårdsnämnden, vald av denna för ett år i sänder,
och en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av styrelsen för enahanda tid!
Ti emannanämnden har att skyndsamt avgöra, huruvida barnavårdsnämnden
eller fattigvårdsstyrelsen skall taga befattning med ärendet. Finner barnavårdsnämnden
tremannanämndens avgörande icke kunna utan våda avvaktas,
må barnavårdsnämnden tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

Anmälan och undersökning.

17 §•

Vill någon i fall, då enligt denna lag barnavårdsnämnden har att ingripa,
påkalla dess åtgärd, har han att göra anmälan därom hos nämnden eller dess
ordförande eller annan ledamot av nämnden eller den, som nämnden kan
hava utsett att mottaga sådan anmälan. Har anmälan gjorts hos annan än

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 9

nämnden eller dess ordförande, vare den, som mottagit anmälan, skyldig att
ofördröjligen fortskaffa densamma till nämnden eller ordföranden.

Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare eller barnmorska hava
att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra
föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts anmälan, som i 17 § sägs, eller har
nämnden eller dess ordförande eljest fått kännedom om fall, då nämndens
ingripande synes påkallat, skall ordföranden för ärendets beredande oförtövat
söka inhämta noggrann kännedom om barnets levnadsförhållanden och
andra på fallets bedömande inverkande omständigheter. Finnes kretsombud,
bör utredning verkställas av detta. Ombudet bör kallas till deltagande i
nämndens överläggning rörande barnet.

Därest anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,
bör införskaffas upplysning om dess förhållande därstädes. Lärare eller
lärarinna, av vilken barnet senast åtnjutit undervisning, bör kallas till deltagande
i nämndens överläggning rörande barnet; möter hinder för personlig
inställelse, bör läraren eller lärarinnan avgiva skriftligt yttrande till nämnden.
För vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör
beredas tillfälle att deltaga i överläggningen.

Förekommer anledning antaga, att barns vanart eller annat missförhållande
rörande barn är beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller
kroppslig svaghet, skall läkares yttrande inhämtas.

Tillhör barn, som i denna § avses, församling av främmande trosbekännare,
och är denna församlings föreståndare bosatt inom kommunen, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig i ärendet.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

19 §.

För Stockholms stad skola bestämmelserna i detta kapitel lända till efterrättelse
allenast i den mån icke Konungen genom särskilt utfärdade föreskrifter
annorlunda förordnar.

För andra större kommuner, varest liandhavandet av de ärenden, som avses
i denna lag, anses böra lämpligen ordnas på annat sätt än i detta kapitel
sägs, äger Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

20 §.

Länsstyrelserna hava att var för sitt län vaka över att den barnavårdsverksamhet,
varom i denna lag förmäles, ändamålsenligt ordnas och hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

haves, så att de barn, vilka äro i behov därav, bliva föremål för de åtgärder,
som av omständigheterna påkallas.

I allt vad som rör länsstyrelsernas befattning med kommunernas barnavård
skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter, vilka jämväl
skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande
barnavården. Dylik befattning må, där så prövas lämpligt, innehavas av
fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen utfärdar
instruktion för barnavårdskonsulenterna.

Där så prövas påkallat, må länsstyrelse förordna vederbörande tjänsteläkare
att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende å barns
vård.

21 §.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det på överinspektören för fattigvård och barnavård
att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess
utveckling. I fråga om överinspektörens verksamhet i nämnda hänseende
meddelar Konungen närmare föreskrifter.

Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda skyddshem
förordnar Konungen.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed
sammanhängande verksamhet.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa
förebyggande åtgärder.

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder
beträffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; samt

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda
uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden sådant förhållande föreligga, som i
22 § sägs, må nämnden, i den mån omständigheterna därtill föranleda, vidtaga
en eller flera av följande åtgärder, nämligen

a) tilldela föräldrarna, antingen inför nämnden eller genom särskilt utsett
ombud, en allvarlig förmaning att bättre uppfylla sina plikter mot barnet
samt erinra dem om de påföljder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunna inträda
enligt denna lag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 1ÖU.

b) giva vanarta! barn en allvarlig varning och, där så anses lämpligt, erinra
det om de påföljder, vilka nyss nämnts;

c) då fråga är om vanartad gosse under femton år eller vanartad flicka
under tolv år och sådant anses gagneligt med hänsyn till vad om barnet
blivit upplyst, föreskriva, att barnet skall genom någon av nämndens ledamöter
eller annan av nämnden utsedd lämplig person tilldelas aga; och

d) föreskriva anlitande av lämplig, till stöd för hemuppfostran iniättad
anstalt eller ock barnets hållande till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

2 mom. Har barnavårdsnämnden beslutit åtgärd, som i 1 mom. omförmäles,
bör nämnden uppdraga åt någon av sina ledamöter, åt biträde eller
tjänsteman hos nämnden eller annan lämplig person eller åt förening eller
stiftelse att med särskild uppmärksamhet följa barnets levnadsförhållanden
och övervaka dess uppförande samt lämna i*ad och bistånd vid dess upp
fostran. Om övervakning, som här sägs, må nämnden förordna även utan
att åtgärd vidtagits enligt 1 mom.

24 §.

1 mom. Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara
gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör
nämnden omhändertaga barnet för beredande åt detsamma av en efter dess
egenskaper och utveckling lämpad behandling (shjddsuppfastvän) enligt i 4
kap. meddelade bestämmelser.

2 mom. Innan barnavårdsnämnden beslutar barns omhändertagande för
skyddsuppfostran, skall tillfälle beredas dess föräldrar, sa\ida de vistas på
känd ort inom riket, samt barnet, därest det fyllt femton år, att muntligen
eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Där så prövas nödigt, må nämnden kalla föräldrarna och barnet att personligen
inställa sig för att höras inför nämnden eller särskilt utsett ombud.
Vistas föräldrarna på annan ort, må förhör utsättas att äga rum inför
ombud därstädes.

25 §.

1 mom. Beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skall,
så snart ske kan, skriftligen delgivas föräldrarna. Därvid skall tillika skriftlig
förklaring avfordras dem, huruvida de samtycka till beslutets verkställande.
Behörigt delgivningsbevis och förklaring skola förvaras bland nämndens
handlingar samt vid dess nästa sammanträde föredragas och i protokollet
antecknas.

2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke, som i 1 mom. sägs,
eller kunna de icke anträffas, skall nämnden, med redogörelse för vad i
iirendet förekommit, så snart ske kan och senast tre veckor eftei beslutets
fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

3 mom. Finner barnavårdsnämnden verkställighet av dess beslut om
barns omhändertagande för skyddsuppfostran icke kunna utan vada upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skjutas, äger nämnden, ändock att föräldrarnas samtycke ej givits, förordna,
att beslutet genast skall bringas till verkställighet.

26 §.

1 mom. Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, gäller om föräldrarnas
rätt att yttra sig samt deras och barnets hörande inför länsstyrelsen i motsvarande
tillämpning vad i 24 § 2 mom. är stadgat.

Barnavårdsnämnden bör kallas att genom därtill utsedd person närvara
vid förhör inför länsstyrelsen, där sådant äger rum. Om föräldrarnas eller
barnets vid förhör eller skriftligen avgivna yttrande föranleder därtill, bör
tillfälle beredas nämnden att bemöta detsamma, innan ärendet avgöres. Yttrande
bör i ärendet inhämtas från vederbörande barnavårdskonsulent.

2 mom. Fram ställes begäran därom, att någon skall angående uppgivna
omständigheter vid domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är
förhöret icke uppenbarligen onödigt, eller finner länsstyrelsen, utan att sådan
begäran framställts, anledning föreligga till anställande av förhör, äger länsstyrelsen
förordna om sådant vid underrätt, som länsstyrelsen bestämmer;
och skola de, vilka böra närvara vid förhöret, på framställning av länsstyrelsen
genom rättens ordförande inkallas.

3 mom. Finner länsstyrelsen sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens
beslut om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran, må länsstyrelsen,
då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva, att barnavårdsnämnden
skall vidtaga sådan åtgärd, som avses i 23 §.

4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrelsens
försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna. Beslutet skall ock
ofördröjligen tillställas barnavårdsnämnden.

27 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran
må ej bringas till verkställighet, då fråga är om barn, varom förmäles i
22 § a) och b), efter det barnet fyllt sexton år, och då fråga är om barn,
som i 22 § c) sägs, efter det barnet fyllt aderton år.

28 §.

Har barn under aderton år under tillfälligt uppehåll inom annan kommun
än den, där dess föräldrar eller annan, som har barnet i sin vård, vistas,
eller barnet eljest har sin egentliga vistelseort, anträffats bettlande eller
eljest beträtts med vanart, må barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet
anträffats, överlämna detsamma till barnavårdsnämnden i den andra kommunen.
Underlåter denna nämnd att vidtaga åtgärd, och beträdes barnet
ånyo inom förstnämnda kommun med bettleri eller annan vanart, må anmälan
härom göras hos vederbörande länsstyrelse för den åtgärd, som ankommer
på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omhändertagande för samhällsvård.

29 §.

1 mom. Är barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna, på grund
av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande
förhållanden utsatt för nöd, utan att likväl sådant fall föreligger, som i 22 §
avses, och varder nödtillståndet icke annorledes avhjälpt, skall barnavårdsnämnden,
då föräldrarna det medgiva, omhändertaga barnet.

2 mom. Befinnes, i annat fall än i 22 § avses, barn under sexton år till
följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller
andlig brist eller svaghet vara i behov av särskild vård utom hemmet, som
ej kan beredas av föräldrarna, och varder detta behov icke annorledes avhjälpt,
skall barnavårdsnämnden, då föräldrarna det medgiva, omhändertaga
barnet.

3 mom. Finnes barn under sexton år vara i behov av vård på grund
därav, att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit, skall barnavårdsnämnden,
där behovet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga barnet.

4 mom. Barn, som omhändertages enligt denna §, skall erhålla vård
(samhällsvård) enligt i 4 kap. meddelade bestämmelser.

Särskilda föreskrifter.

30 §.

Är missförhållande, som avses i 22 § eller 29 § 1 mom., beroende därpå,
att någon av föräldrarna är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller
för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller gör sig skyldig till grovt
missbruk eller grov försummelse vid utövande av vårdnaden om sitt barn,
eller finnes skäl till antagande, att barnet utsättes för fara därigenom, att
någon, som vistas i hemmet, är sinnessjuk eller lider av smittosam sjukdom,
bör barnavårdsnämnden hos nykterhetsnämnd, polismyndighet, domstol,
tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd göra anmälan härom för vidtagande av
åtgärd, som av det anmärkta förhållandet kan finnas påkallad och enligt lag
ankommer på nämnda myndigheter.

31 §.

Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av att barn omhändertages
för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande,
att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner
besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhändertaga
barnet. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jämväl
vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma,
därest kommunen sådant medgivit.

Har i fall, som avses i 22 §, omhändertagandet skett utan att föräldrarna
samtyckt därtill, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att
besluta i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

32 §.

Av barnavårdsnämnden omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård
ävensom sådan uppfostran, som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem.

Tillfällig vård av barn.

33 §.

Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn
lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i
upptagning sken, varom förmäles i 5 kap. Finnes ej sådant hem att tillgå,
må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om
fattigvården; har barn, som fyllt två år, intagits i dylik anstalt, skall åtgärd
ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes.

Icke vanartade barns behandling.

34 §.

1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt
hem.

Utackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet och
förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden
genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen
bör upprättas skriftligt kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter
angivas.

2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn,
som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej
sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i ö kap.

Barn under två år må, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå, för vård
intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § i lagen om fattigvården.

• 3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,
fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa
barnets utveckling.

Har barnet överlämnats till enskilt hem eller barnhem inom annan kommun,
skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.

Vanartade barns behandling.

35 §.

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom
barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap.
Barn, som intagits i skyddshem, benämnes i denna lag skyddshems elev.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yanartat barn må dock i stället för att intagas i skyddshem överlämnas
till enskilt hem eller barnhem, om sådant anses lämpligare för barnet och
våda för andra barns sedliga utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma.
I sådant fall skola bestämmelserna i 34 § gälla i tillämpliga delar.

2 mom. Har för skyddsuppfostran omhändertaget barn, som överlämnats
till enskilt hem eller barnhem, visat sig så vanartat, att dess tillrättaförande
anses kräva strängare uppfostran än den, som kan meddelas i det enskilda
hemmet eller barnhemmet, eller att dess samvaro med andra barn finnes
innebära våda för dessas sedliga utveckling, skall barnavårdsnämnden draga
försorg om dess intagande i skyddshem.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

36 §.

År omhändertaget barn till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet i behov av särskild
vård, har barnavårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda
barnet dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

37 §.

1 mom. Om uppsikt över skyddshemselev, om disciplinära åtgärder för
tillrättavisande av sådan elev samt om den rätt till umgänge med elev, som
tillkommer elevens föräldrar, gäller vad därom stadgas i det jämlikt 44 § för
skyddshemmet utfärdade reglementet.

2 mom. Beträffande omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, tillkommer
barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit,
den rätt att hava uppsikt över barnet och att tukta det, vilken eljest tillkommer
föräldrarna.

Föräldrarna äro i avseende å rätten till umgänge med barnet underkastade
de bestämmelser, som nämnden med hänsyn till barnets uppfostran finner
skäligt meddela; dock må föräldrar till barn, som omhändertagits för samhällsvård,
ej betagas tillfälle till umgänge med barnet, med mindre särskilda
omständigheter därtill föranleda.

38 §.

Anmälan om förordnande av förmyndare för omhändertaget barn bör, när
skäl därtill föreligger, göras hos vederbörande domstol, i fråga om skyddshemselev
av hemmets styrelse och beträffande annat barn av barnavårdsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem
Barnhem.

39 §.

Med barnhem förstås i denna lag

dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som
ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem
för stadigvarande vård)

dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för
vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem).

40 §.

Över barn, som intagas i barnhem, skall föras förteckning enligt fastställt
formulär.

41 §.

Da barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet uppgöras
plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är beläget.
Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet,
utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla
tillfredsställande vård och uppfostran.

På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt
inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.

42 §.

Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana,
att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna
om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,
eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet.

Skyddshem.

43 §.

1 mom. För beredande av skyddsuppfostran åt vanartade barn skall för
varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting, finnas
anstalt (skyddshem) med erforderligt antal platser. Skyddshem för landstingsområde
upprättas genom landstingets och för stad, som nyss sagts,
genom stadsfullmäktiges försorg. Två eller flera landsting eller städer av
ovan angivet slag eller landsting och dylik stad må förena sig om gemensamt
skyddshem.

Skyddshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller stad,
som nu är nämnd. Landsting eller dylik stad må av Konungen befrias från

Katigt. Maj:ts proposition nr 150. 17

skyldighet att upprätta skyddshem, därest erforderligt antal platser står till
förfogande i annan tillhörigt skyddshem.

2 mom. Yanartade barn, vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet
icke lämpligen kunna uppfostras i skyddshem, som i 1 mom. sägs,
böra, där så kan ske, intagas i särskilda, för sådana barn avsedda, av staten
eller annan upprättade skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

3 mom. Yanartade barn, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet icke lämpligen
kunna uppfostras i skyddshem, som avses i 1 eller 2 mom., och åt vilka
ej heller vård kan beredas å anstalt, som i 36 § sägs, böra, där så kan ske,
intagas i särskilt för sådana barn avsedda, av staten eller annan upprättade
skyddshem eller avdelningar av skyddshem.

4 mom. Skyddshemselever över femton år, som visat särdeles svår vanart,
må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

44 §.

1 mom. Skyddshem skall vara försett med ett av Konungen fastställt
reglemente. Skyddshem, som upprättas av annan än staten, skall vara godkänt
av Konungen. Högsta antalet elever, som må samtidigt vara intagna
i ett skyddshem, bestämmes av Konungen.

Elever av olika kön må ej intagas i samma skyddshem.

2 mom. Skyddshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att
besluta om intagning i hemmet.

Den närmaste skötseln av skyddshemmet utövas av en föreståndare. I
övrigt skall vid hemmet finnas personal, tillräcklig och lämplig att lämna
eleverna den personliga vård och handledning, som i varje särskilt fall erfordras.

Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning av den omfattning och
beskaffenhet, som gällande bestämmelser om folkundervisningen föreskriva.
Där sådant i särskilda fall anses lämpligt och överenskommelse kan träffas
med vederbörande skoldistrikt, må skyddshemselev kunna deltaga i undervisningen
inom distriktet tillhörig skola.

3 mom. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående vanartade
barns intagning i skyddshem, som omförmälas i 43 § 2 och 3 mom., samt
angående överflyttning av elev från ett skyddshem till skyddshem av annat
slag och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt.

4 mom. Beträffande skyddshemselev, som överlämnats till allmän uppfostringsanstalt,
gäller i motsvarande tillämpning vad i 2—6 samt 10 och 11
§§ i lagen angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran
är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197» 23 2

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

6 KAP.

Om utskrivning m. m.

45 §.

För skyddsuppfostran omhändertaget barn må, där så prövas lämpligt,
tills vidare utskrivas (villkorlig utskrivning). Beslut härom meddelas,,
beträffande skyddshem selev av hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.
I beslutet bör uppställas villkor med hänsyn till barnets bostad
och sysselsättning samt förordnas om övervakning av barnet. Beslut om
villkorlig utskrivning innefattar rätt för styrelsen eller nämnden att när som
helst återtaga barnet; och skall barnet återtagas, där dess uppförande eller
annat förhållande föranleder därtill.

Villkorlig utskrivning av skyddshem selev bör ej, utan att särskilda omständigheter
därtill föranleda, äga rum, förr än ett år förflutit, sedan eleven
blivit intagen i skyddshemmet, eller senare än att eleven får tillfälle att
vistas utom skyddshemmet minst sex månader, innan han slutligt utskrives.

46 §.

1 mom. När för skyddsuppfostran omhändertaget barn anses ej vidare
vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig
utskrivning).

Beslut om slutlig utskrivning meddelas beträffande skyddshemselev av
hemmets styrelse och eljest av barnavårdsnämnden.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning
av elev, som intagits i skyddshem efter fyllda femton år, må dock uppskjutas,
till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs uppförande
varit opålitligt, må med utskrivningen anstå, till dess han fyllt
tjuguett år.

3 mom. Vid slutlig utskrivning har vederbörande nämnd eller styrelse
att, då omständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt
arbete och nödig utrustning.

Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att
den utskrivne skall stå under tillsyn under en tid av minst ett och högst
tre år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjuguett år
beträffande skyddshemselev och till fyllda aderton år beträffande annan utskriven.
I fråga om träffande av arbetsavtal för den utskrivne har nämnden
eller styrelsen enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

47 §.

1 mom. När för samhällsvård omhändertaget barn anses ej vidare vara
i behov av sådan vård, har barnavårdsnämnden eller dess ordförande eller,
därest nämnden sådant medgivit, annan ledamot av nämnden eller tjänsteman
hos densamma att fatta beslut om vårdens upphörande samt, då om
ständigheterna därtill föranleda, tillse, att barnet erhåller lämpligt arbete
och nödig utrustning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 19

Vad nu är sagt gäller även, då föräldrarna påkalla samhällsvårdens uppkörande,
och sådant fall ej är för handen, som i 2 mom. sägs.

Då beslut, varom ovan förmäles, meddelas av ordföranden eller annan
ledamot eller av tjänsteman, skall anmälan därom göras vid nämndens nästa
sammanträde.

2 mom. Finner barnavårdsnämnden samhällsvården icke kunna upphöra
utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b), eller befinnes barnet
så vanartat, som i 22 § c) sägs, bör nämnden förklara barnet vara omhändertaget
för skyddsuppfostran. I fall, som här avses, skall vad i 24 §
2 mom. samt 25 och 26 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Samhällsvård skall upphöra senast, då för sådan vård omhändertaget
barn fyllt sexton år.

4 mom. Då samhällsvård upphör, bör barnavårdsnämnden, där så prövas
lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst
sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än
till fyllda aderton år. I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet har
nämnden enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

48 §.

Barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande förfaller, då verkställighet
skall ske av domstols beslut, varigenom

a) barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats
om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt,

b) barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av
lagen angående villkorlig straffdom, eller

c) anstånd med barnet villkorligt ådömt fängelsestraff eller straffarbete förklarats
förverkat.

Yad sålunda stadgats gäller även beträffande skyddshemselev, som jämlikt
43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Inledande bestämmelser.

49 §.

1 mom. Barn under sexton år, som mot ersättning fostras hos annan än
föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om
barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. Detsamma gäller,
även om ersättning ej utgår, barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under
sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare, som ovan
sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare
anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall
anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida
beslutet skall äga bestånd.

3 mom. I denna lag förstås med

fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt

barn af''ostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn, och, då fråga är
om anstalt, dennas föreståndare.

50 §.

Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å

a) elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt,

b) barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, samt

c) av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom
kommunen.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

51 §.

1 mom. Om mottagandet av fosterbarn åligger det barnafostraren att göra
anmälan hos barnavårdsnämnden.

Anmälan skall göras i stad eller köping med egen kommunalförvaltning
inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar efter fosterbarnets mottagande
samt innefatta uppgift om

a) barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i b arn
hem, dettas benämning samt

b) dens namn och adress, som överlämnat barnet.

Vid anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag
av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redogörelse
för de villkor, under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i
övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets
lämplighet.

Anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos
nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer.

2 mom. Då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet inom
kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden
inom den tid, som i 1 mom. sägs.

3 mom. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, är barnafostraren
skyldig att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i
1 mom. sägs.

Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos
barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift om den kommun,
till vilken flyttning kommer att äga rum.

4 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma
från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller
köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom
fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid anmälan att fosterbarn
överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes namn och adress.

Kvngl. Maj:ts proposition nr 150.

Tillsyn.

52 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande
av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom,
den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet
skall ägnas åt vården av späda fosterbarn.

Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga
föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.

53 §.

Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fosterbarns mottagande i
fosterhem eller barnhem, har nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann
kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående
dess beskaffenhet.

Aven eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa
undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

54 §.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens
personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller
tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga föreställningar
söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda
fallet giva anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren skall
anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller ock
att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

55 §.

Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava
sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga
barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna barnet från
sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes ej detta
lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet, till
dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas, har
barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med
barn, som omhändertagits för samhällsvård.

Då fosterbarn, vilket mottagits i fosterhem, icke uppnått ett ars ålder och
barnafostraren redan för vård omliänderhar två sådana fosterbarn, bör nämnden
jämväl förfara på sätt i nästföregående stycke är stadgat; dock äger
nämnden härvid göra undantag, då särskild anledning därtill förekommer,

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt denna § skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård
äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150,

Då åtgärd vidtagits enligt denna §, åligger det nämnden att härom ofördröjligen
underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet.

56 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 55 § sägs,5 äger
nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barn afostraren förbud att
vidare mottaga fosterbarn.

Sådant förbud må ock, utan att åtgärd enligt 55 § vidtagits, meddelas
person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med
hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara föreligger,
att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och
uppfostran.

Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas
såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud kunna av barnavårdsnämnden
utfärdas mot fosterbarns mottagande i denna lägenhet.

2 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla
även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd,
som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om avflyttningen,
ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit inflyttningen
uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om
förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där
den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet
underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.

3 mom. Förbud, som i denna § avses, må av barnavårdsnämnden återkallas,
när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits
mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden
i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet.

57 §.

Underlåter den, som är anmälningsskyldig enligt 51 §, att göra föreskriven
anmälan, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill
föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § ävensom meddela förbud för honom att
mottaga fosterbarn.

58 §.

Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till fosterhem inom
kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan
på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den
nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.

Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämn,
den antingen själv vidtaga åtgärd, som för varje fall är i denna lag stadgad
eller ock om förhållandet göra anmälan hos länsstyrelsen för åtgärd, som
ankommer på denna myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

59 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med hänsyn till
belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna fosterbarn
kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, eller att hemmet icke
står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för
dess ändamålsenliga skötsel, eller har barnafostraren åsidosatt honom jämlikt
51 § åliggande anmälningsskyldighet, bör nämnden genom lämpliga föreställningar
hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes,
söka åstadkomma rättelse.

Åtgärd, som nu är sagd, bör jämväl av nämnden vidtagas, då i barnhem
vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder; dock äger nämnden, då
fullt betryggande anordningar vidtagits, tillåta att flera än två sådana barn
vårdas i hemmet.

2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. avses, ej till åsyftad verkan, har
nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i barnhemmet sådana missförhållanden, att där intagna fosterbarn
icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet, till dess länsstyrelsen
hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att omedelbart
omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhändertagits
för samhällsvård.

I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för
samhällsvård äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Bestämmelserna i 58 § äga motsvarande tillämpning beträffande
barnhem.

4 mom. Yad i denna § är stadgat om barnhem gäller även annan anstalt,
där fosterbarn är intaget.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

60 §.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva nämnden
befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från
tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel. I sammanhang härmed
må jämväl meddelas befrielse från anmälningsskyldighet enligt 34 § 3 mom.
och 35 § 1 mom.

2 mom. Dylikt medgivande må ock, där enahanda anordningar prövas
vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är
försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn, som tillhöra
anstalten.

3 mom. I fråga om annan barnavårdsanstalt än i 2 mom. sägs må länsstyrelsen,
efter vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tills vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel. Medgivande skall avse bestämd
lägenhet; och ma för detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

4 mom. Befrielse, som i 3 mom. avses, må även, då synnerliga skäl därtill
föreligga, medgivas beträffande fosterhem; dock att befrielse ej må medgivas
från anmälningsskyldighet, varom stadgas i 51 §. Beslut om befrielse
meddelas av barnavårdsnämnden. Tjänsteläkares hörande erfordras ej.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

61 §.

Kommunens utgifter för samhällets barnavård skola, i den mån de icke
täckas av eljest för ändamålet avsedda medel, bestridas genom tillskott
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.

62 §.

Utgift, som kommun haft för omhändertaget barn, inverkar på förvärv av
hemortsrätt på enahanda sätt, som i 49 § i lagen om fattigvården är stadgat
beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag; dock inverkar utgift för
barn, som fyllt sexton år, allenast på barnets eget förvärv av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget
barn har kommunen den rätt, som enligt 50 och 51 §§ samma lag tillkommer
fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för •samhällsvård inom annan kommun än denr
där det har hemortsrätt, gäller om barnavårdsnämnds rätt att påfordra
hemsändning samt om ersättning för hem sändningskostnad i motsvarande
tillämpning vad i 57 § i nämnda lag är stadgat.

63 §.

Har kommun haft utgift för omhändertaget barns vård å anstalt, som
avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om fattigvården, eller har kommun haft
utgift för sådant barn i fall, då jämlikt 60 § samma lag ersättning för fattigvård
lämnas av staten, äger kommunen i förhållande till vederbörande landsting
eller staten den rätt, som enligt omförmälda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.

64 §.

Har kommun, enligt vad därom är särskilt stadgat, för skyddshemselevs
uppfostran inom eller utom skyddshem erlagt avgift (skyddshemsavgift), och
äro ej sadana omständigheter för handen, att gottgörelse för avgiften enligt
vad i 63 § sägs skall lämnas av staten, då äger den kommun, där eleven har
hemortsrätt, att av det landsting, inom vars område kommunen är belägen,
utfå bidrag till bestridande av avgiften enligt särskilt stadgade grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

65 §.

I avseende å behandling av frågor om ersättning av kommun, landsting
eller staten för utgift för omhändertaget barn samt om övertagande av
skyldighet att ansvara för kostnad för sådant barn ävensom i avseende å
tid för anhängiggörande av talan gäller i tillämpliga delar vad för motsvarande
fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården, med iakttagande dock, att
vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamhälle skall gälla
barnavårdsnämnd och kommun.

66 §.

Konungen må med främmande makt under förutsättning av ömsesidighet
träffa överenskommelse om behandling här i riket av dess undersåtar, vilka
omhändertagas jämlikt denna lag, och om gottgörelse för därvid uppkommen
kostnad.

67 §.

Om statsbidrag till bestridande av vissa kostnader enligt denna lag är
särskilt stadgat.

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

68 §.

1 mom. Då barn omhändertages för skyddsuppfostran eller samhällsvård
under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet därav kommer att bliva
varaktigt, äger barnavårdsnämnden, i den mån den ej finner skäl till eftergift,
omhändertaga egendom, som då tillhör barnet eller tillfaller det, medan
det är omhändertaget, samt därav uttaga ersättning för kostnaden för barnet.

2 mom. För kostnaden för omhändertaget barn under sexton år äger
barnavårdsnämnden uttaga ersättning av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den
ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina.

Make, som enligt lag är underhållsskyldig mot andra makens barn eller
adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden omhändertagit barnet, skyldig att
efter sin förmåga ersätta kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter
fyllda sexton år, äro föräldrarna skyldiga att efter sin förmåga utgiva ersättning
för kostnaden för barnet.

3 mom. Om det högsta ersättningsbelopp, som må av barnavårdsnämnden
uttagas enligt denna §, är särskilt stadgat.

4 mom. Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt
barn, försummat att fullgöra denna plikt, och har till följd härav barnet måst
av barnavårdsnämnden omhändertagas, då äger barnavårdsnämnden ej uttaga
ersättning enligt 2 mom. av den av föräldrarna, som icke gjort sig skyldig

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

till dylik försummelse. I fall, som här avses, skall i barnavårdsnämndens
protokoll göras anteckning om anledningen till omhändertagandet och den
begränsning i ersättningsskyldigheten, som nu är sagd.

69 §.

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings- eller
uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov
ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens förfogande, ankommer
det på kommunen att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet,
varom i 68 § sägs, skall äga rum för utgift, som bestrides av dessa medel.

70 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 68 § anhängiggöres hos
länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig i annat
län, överlämnas ärendet för prövning till länsstyrelsen därstädes. Talan mot
den, som ingenstädes äger stadigt hemvist eller icke är svensk medborgare,
prövas av länsstyrelsen i det län, där han finnes.

71 §.

1 mom. Då enskild person är jämlikt 68 § 2 mom. skyldig att ersätta
kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna annat
föranleda, i den ordning i denna § sägs bestämmas det belopp, varmed den
ersättningsskyldige har att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barnavårdsnämnden
utgiva bidrag till barnets vård.

Vid bidragets bestämmande bör hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden
för vården samt å andra sidan till den ersättningsskyldiges betalningsförmåga,
varjämte tiderna för bidragets utgivande böra så lämpas, att utgivandet
underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet äger hemortsrätt, bör med
den ersättningsskyldige om utgivandet träffa avtal, vilket skall slutas genom
skriftlig, av två personer bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till stånd, äger nämnden att, med bifogande
av utredning rörande den ersättningsskyldiges betalningsförmåga, hos länsstyrelsen
i länet göra ansökan om fastställande av bidrag. Länsstyrelsen
prövar efter ovan angivna grunder, med vilket belopp och å vilka tider bidrag
skall utgå. I fall, som här avses, skall vad i 70 § andra stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Yppas, efter det avtal träffats eller bidraget blivit av länsstyrelsen
fastställt, anledning till jämkning i bidragets belopp eller tiderna för dess
erläggande, må sådan jämkning kunna efter överenskommelse mellan barnavårdsnämnden
och den ersättningsskyldige äga rum. Kommer ej dylik
överenskommelse till stånd, må länsstyrelsen, utan hinder av förut träffat
avtal eller meddelat beslut, kunna förordna om jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

72 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till
och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat
arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran
eller samhällsvård måste beredas detta, och ''tillika undandrager sig fullgörandet
av den honom härför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt
sexton år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt
och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess
grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten
följd under längre tid än ett år.

Yad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen om fattigvården är stadgat om
inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt om
varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska
eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande
tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt
nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles
i 51 §, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor.

Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 §§ sägs, mottagit
fosterbarn, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra
kronor eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse
i högst sex månader.

74 §.

1 mom. Har någon genom att dölja barn, som avses i 22 eller 49 §,
eller genom att hjälpa det att avvika eller genom vilseledande uppgifter
uppsåtligen lagt hinder i vägen för verkställighet av beslut eller undersökning
i ärende rörande barnet,

eller har någon uppsåtligen förlett eller hjälpt barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran, att avvika från hem eller anstalt, dit det överlämnats,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

straffes, där gärningen icke eljest är i lag belagd med strängare straff,
med böter från och med fem till och med femhundra kronor eller, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

2 mom. Den, som överträder av barnavårdsnämnd eller styrelse eller
föreståndare för skyddshem meddelat förbud mot att besöka barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran, straffes, där gärningen icke eljest är i
lag belagd med strängare straff, med böter från och med fem till och med
femhundra kronor.

75 §.

1 mom. Har barnavårdsnämnd i fall, som avses i 24 § 2 mom., kallat
föräldrar att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud,
och utebliva de utan laga förfall, skall en var av dem bota fem kronor
och av nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga
etthundra kronor för eu var av dem, tillhållas att inställa sig. Kunna
de ändå ej förmås till inställelse, må nämnden begära handräckning hos
polismyndigheten.

Då i fall, som nyss är sagt, barn kallats till inställelse, må nämnden
ålägga den, som har barnet i sin vård, att ombesörja dess inställande eller
efter omständigheterna därom förordna på annat lämpligt sätt. Där så erfordras,
må nämnden begära handräckning hos polismyndigheten.

Har underställning jämlikt 25 § ägt rum, äger länsstyrelsen förelägga
föräldrarna inställelse vid vite eller äventyr av hämtning. Om barnets inställande
gäller i motsvarande tillämpning vad i nästföregående stycke är
stadgat.

2 mom. Där barnavårdsnämnd i annat fall än i 24 § 2 mom. avses, kallat
någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, till personlig inställelse
för att höras i något till nämndens behandling hörande ärende, skall
vad i 1 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, med iakttagande dock,
att den sålunda kallade ej är pliktig att hörsamma kallelsen, om han ej minst
fyra dagar förut erhållit del därav.

76 §.

Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där
den ej av målsägande eller vederbörande barnavårdsnämnd till åtal angives.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kommunens kassa.
Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

77 §.

Barnavårdsnämnd eller dess ordförande samt styrelse eller föreståndare
för skyddshem äga att, där de så pröva nödigt för vidtagande av åtgärd,
som enligt denna lag ankommer på dem, utan kostnad för nämnden eller
styrelsen erhålla handräckning av polismyndighet ävensom biträde av prästerskap
och kommunal myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar gäller adop tant, när fråga är
om adoptivbarn. Barnets föräldrar äro ej skyldiga att utgiva ersättning
enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten samt, om denne är gift, hans make
bliva ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ena av dess föräldrar eller
särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med
avseende å föräldrarna gälla om den, som har vårdnaden.

79 §.

Medicinalstyrelsen har att till ledning för barnavårdsnämnder och enskilda
meddela nödiga råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt
av späda sådana.

80 §.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till provinsialläkaren
eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör,
avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid
slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen.
Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn
och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits
i barnhem, dettas benämning.

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande
för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 1
mom., avslagit framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran
omhändertaget barn,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap.,
eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande
behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande
av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag,
vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,
för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio
dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i
verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har länsstyrelsen
att, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt denna lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden
eller styrelsen att vidtaga erforderlig åtgärd.

En var äger rätt att om missförhållande, som här nämnts, göra anmälan
hos uppsiktsmyndighet, varom i 2 kap. förmäles.

3 mom. Över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, må klagan
ej föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av yrkande om
den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.

4 mom. Barnavårdsnämnd, vilken är missnöjd med beslut av styrelse för
skyddshem, som avses i 43 § 1 mom., eller med beslut av styrelse för
arbetshem rörande någons intagning i skydds- eller arbetshemmet, äger över
beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar från det nämnden
erhållit del av beslutet.

5 mom. Över beslut av styrelse för skyddshem, som avses i 43 § 2 och
3 mom., må klagan föras i fall, då sådan är enligt denna § medgiven över
annan skyddshem sstyrelses beslut; och äger Konungen meddela närmare bestämmelser
angående klagan, varom här är fråga.

6 mom. Utdrag av barnavårdsnämnds eller anstaltsstyrelses protokoll i
ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i
behov därav för klagan över nämndens eller styrelsens beslut.

; 82 §.

År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats
enligt denna lag, må han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio
dagar från handräckningens fullbordande.

_ 83 §.

För talan mot beslut, som enligt denna lag fattats av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga, gäller vad om
besvär över deras beslut är stadgat i kommimallagarna. Om underställning
av beslut, varom i 12 § förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande
underställning av där avsedda beslut.

84 §■

1 mom. År någon missnöjd med länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget barn eller angående skyldighet
att ansvara för sådan kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller kvarhållande av
arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt 63 §,

må han däröver anföra besvär hos kammarrätten.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhållit del av utslaget, avlämnas till länsstyrelsen, som över besvären
infordrar vederbörandes förklaring och, sedan sådan inkommit, till kammarrätten
insänder handlingarna i målet jämte bevis om utslagets delgivning
och eget utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

2 mom. År utslaget meddelat av länsstyrelsen i annat län, än det klaganden
tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager, inom ovan stadgade
tid avlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län, vilken det åligger att
översända dem till den länsstyrelse, som meddelat utslaget, för att vidare
behandlas i föreskriven ordning.

3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3 och 4 mom. i lagen om fattigvården
skola äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag.

4 mom. Över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna
lag, må ej klagan föras.

85 §.

1 mom. Till någon söka ändring i länsstyrelses utslag i mål rörande
ådömande av tvångsarbete enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 § i lagen
om fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 mom. För klagan över länsstyrelses utslag i andra frågor enligt denna
lag, än förut i detta kapitel är sagt, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad
om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

86 §.

Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. går i verkställighet utan hinder
därav att klagan förts.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

87 §.

Denna lag skall med de i 88 och 89 §§ angivna undantag lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1926.

Genom denna lag upphävas lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård
samt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn tillika med alla de stadganden, vilka innehålla
ändring eller förklaring av nämnda lagar eller tillägg därtill.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall i stället denna lända till
efterrättelse.

88 §.

Bestämmelserna i 7 kap. äga ej tillämpning å barn, födda före den 1
januari 1919. I fråga om barn under sexton år, som vistas hos annan än
föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om
barnet, må dock, då särskilda omständigheter därtill föranleda, barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barnet, fastän
fött före nyssnämnda dag, skall tills vidare anses såsom fosterbarn; och skall i
sådant fall vad i 7 kap. och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då dylikt beslut
meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde
hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

.....89 §.

1 mom. I kommun, där särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas i enlighet
med bestämmelserna i denna lag, skall sådant första gången ske före
den 1 augusti 1925; åliggande det denna barnavårdsnämnd att efter samråd,
i den mån så anses erforderligt, med fångvårdsstyrelse och andra myndigheter,
vilka förut handhaft hithörande ärenden, avlämna utgifts- och inkomstförslag
för år 1926 i överensstämmelse med kommunallagarna.

2 mom. _ Kommun, som vill vinna befrielse från skyldighet att tillsätta
särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen ingiva sin till Konungen
ställda ansökan därom. Efter det utredning i frågan verkställts av vederbörande
barnavårdskonsulent, insänder länsstyrelsen handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande till Konungen.

Har ansökan, som nyss är sagd, bifallits, skall kommunen inom av Konungen
bestämd tid förrätta val, som avses i 7 § och 8 § 2 mom.; och skall beträffande
avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för näst därefter följande
år i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Har särskilt tillsatt barnavårdsnämnd att övertaga befattning
med barn, vilkas vård och uppfostran förut omhänderhafts av fattigvårdsstyrelsen,
må kommun kunna besluta, att med övertagandet skall anstå till
den 1 januari 1927, intill vilken tid fattigvårdsstyrelsen fortfarande har att
i enlighet med lagen om fattigvården ombesörja nämnda barns vård och
uppfostran.

4 mom. Där anmälningsskyldighet enligt 51 § åligger någon, som icke
enligt äldre lag varit anmälningsskyldig, må med anmälan kunna anstå intill
den 1 juli 1926.

5 mom. Vad i denna lag stadgas angående ersättning av kommun, landsting,
staten eller enskild person för utgift för omhändertaget barn skall icke
tillämpas i fråga om utgift, som uppstått, innan lagen trätt i kraft, utan
skall i sådant hänseende iakttagas vad hittills varit föreskrivet.

Därest före den 1 januari 1926 beslut meddelats i ärende, som avses i
denna lag, skall i fråga om fullföljd av talan mot beslutet eller underställning
därav gälla vad förut varit stadgat.

90 §.

Barnavårdsnämnden äger att av de myndigheter, vilka hittills haft sig
anförtrodda de enligt denna lag på barnavårdsnämnden ankommande angelägenheter,
erhålla hos dem tillgängliga uppgifter och handlingar rörande
barn, om vilka nämnden har att övertaga vård eller tillsyn.

Kungl. Majsts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 36 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skall
upphöra att gälla samt att 1 och 10 §§, 12 § 1 mom., 30, 38, 43 och 44 §§, 60 § 2
mom., 63, 68, 74, 77 och 92 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Befinnes — —---—---sägs.

Fattigvård —-----— uppfostran.

Med---------— år.

Börande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller
annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i lagen
om samhällets barnavård.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen----verkställighet.

I sådant — — — — — — — liandhavande.

Angående skyldighet i vissa fall för fattigvårdsstyrelsen att tjänstgöra såsom
barnavårdsnämnd stadgas i lagen om samhällets barnavård.

12 §.

1 mom. Ledamöter-----år.

Ledamot —-------talan.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i
fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag,
varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding,
landssekreterare, landskamererare, länsassessor eller landsfogde icke vara
ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fångvårdsstyrelse
inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som i
och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, må
icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.

Beträffande — — — — avsägelserätt.

30 §.

Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats i
enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd behörigen
användes och att de, som emottagit understödstagare till vård, fullgöra
sina skyldigheter.

38 §.

1 mom. Fattigvårdsstyrelsen----— samhället.

2 mom. I fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt,
böra, i den mån så prövas påkallat, representanter för fattigvårdsstyrelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) ma aa 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och barnavårdsnämnden eller dessa myndigheter i deras helhet sammankomma
för rådplägning om angelägenheter, som beröra bådas verksamhet.

Då i fattigvårdssamhälle, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, fattigvårdsstyrelsen
vid prövning av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande,
att någon, som ej fyllt aderton år, bör i enlighet med lagen om samhället»
barnavård omhändertagas av barnavårdsnämnden, bör fattigvårdsstyrelsen
skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,
inhämta dess uppfattning i ärendet. Av styrelsen införskaffad utredning
bör därvid tillhandahållas nämnden jämte förslag till de åtgärder, vilka styrelsen
finner lämpligen böra vidtagas. Råda olika meningar mellan styrelsen
och nämnden, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående
av den gemensamma ledamoten samt ytterligare en ledamot av fattigvårdsstyrelsen,
vald av styrelsen för ett år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,
utsedd av denna för enahanda tid. Tremannanämnden har att
skyndsamt avgöra, huruvida fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden skall
taga befattning med ärendet. Finner styrelsen tremannanämndens avgörande
icke kunna utan våda avvaktas, må styrelsen tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

43 §.

Konungens-------påkalla.

1 allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen
inom länen skola Konungens befallningskavande hava biträde
av fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå
med upplysningar och råd rörande fattigvården. Dylik befattning må, där
så prövas lämpligt, innehavas av barnavårdskonsulent, varom förmäles i
lagen om samhällets barnavård. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna utfärdas
av Konungen.

44 §.

Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 § åligger
Konungens befallningshavande, ankommer det på överinspektören för fattigvård
och barnavård att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande
och främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 §
omförmälda arbetsliemmen. Angående överinspektörens verksamhet i ovannämnda
hänseenden meddelar Konungen närmare föreskrifter.

60 §.

2 mom. Har, efter det en person fyllt sexton men innan han fyllt sextio
år, såviil han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom. stadgas, att
dem tilldelad fattigvård inverkar på Lans förvärv av hemortsrätt, oavbrutet
under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, varest han har
hemortsrätt, utan att under denna tid hava av samhället åtnjutit fattigvård,
äger samhället att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård enligt 1 §,
som samhället efter utgången av samma tid fått bekosta för någon av dem.
I fråga om inverkan på rätt att erhålla sådan gottgörelse skall utgift för av
barnavårdsnämnd jämlikt lagen om samhällets barnavård omhändertaget barn
anses såsom fattigvård.

Dylik — — — — — ansökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

63 §.

Har —-----— — eftergift.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn,
försummat att fullgöra denna plikt, och har fattigvård till följd härav
måst lämnas den underhållsberättigade, då äger fattigvårdsstyrelsen ej sådan
rätt till ersättning, som i första stycket sägs, mot den av föräldrarna eller
adoptivföräldrarna, som icke gjort sig skyldig till dylik försummelse. I fall,
som här avses, skall i fattigvårdsstyrelsens protokoll göras anteckning om
anledningen till fattigvårdsbehovet och den begränsning i fattigvårdsstyrelsens
rätt till ersättning, som nu är sagd.

68 §.

Om tiden för anhänggigörande av talan om ersättning enligt 62 och 63 §§ skall

vad enligt allmänna lagen gäller om preskription av fordran äga tillämpning.

74 §.

Undandrager-------äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt

aderton år och icke är till arbete oförmögen,------omförmäles.

Styrelse--------för styrelsen.

77 §.

Kräves--—----därom.

92 §.

I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården är
stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar, skola följande
bestämmelser gälla:

1 mom. Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri,
må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla
fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen angående lösdrivares
behandling är stadgat.

Till--— — — räkning.

2 mom. Där någon, som ej fyllt aderton år, anträffas bettlande, skall
med honom förfaras i enlighet med lagen om samhällets barnavård.

3 mom. Inom — — — — — behandling. Har den anhållne ej fyllt
aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden för den åtgärd,
som enligt lag ankommer på densamma.

För------bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; dock att nu gällande bestämmelser
i 30 och 36 §§ samt i 77 § 2 stycket fortfarande skola äga tillämpning
med avseende å barn, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, till dess
omsorgen om dessa barns vård och uppfostran övertagits av barnavårdsnämnden;
samt att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning
av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före denna
lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av den sökande
fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen guldits.

Yad i 75 § är stadgat må ej efter denna lags ikraftträdande tillämpas på
den, som icke fyllt aderton år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919
(nr 294) om kommunalförbund.

Häiigenom förordnas, att 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock i fråga
om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet, som
avses i folkskolestadgan; åliggande det Konungens befallningshavande att i
diende, som här avses, inhämta yttrande av skolöverstvrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885
(nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

Val, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till
sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete,
behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att
äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Peisoner under aderton ar ma ej såsom lösdrivare behandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926; därvid skall iakttagas,

att beträffande person under aderton år, vilken före nämnda dag dömts
till tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagas,
verkställighet av tvångsarbetet skall äga rum enligt lagen angående lösdrivares
behandling;

att vad i 12 § av sistnämnda lag föreskrives ej må tillämpas på den, som
icke fyllt aderton år;

att när någon, som ej fyllt aderton år, frigives efter att hava undergått
tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade pass begiva
sig till den oit, dit han förpassats, och ofördröjligen anmäla sig hos barnavårdsnämnden
därstädes; samt

att, när eljest person under aderton år frigives, efter att hava anhållits
eller haktats för lösdriveri, han skall överlämnas till vederbörande barnavårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1908 begärde riksdagen revision inledning.
av lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Kungl. Maj:t, som upp- R^amstaliS
drog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa denna revision, be- ningar om
myndigade sedermera kommittén att vid behandling av de till kommittén If^aoårTs
överlämnade frågor jämväl taga i övervägande, huruvida och i vilken om- lagstiftningen
fattning lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden
tarvade omarbetning, samt inkomma med de förslag, som i anledning härav
kunde finnas erforderliga.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 11 juni 1917, vilken överlämnades
till kommittén, att Kungl. Maj:t ville i sammanhang med den
utredning om den offentliga barnavården, som försigginge inom kommittén,
taga under övervägande möjligheten att bereda förskott av allmänna medel
åt barn utom äktenskap ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap samt
därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde
giva anledning.

Slutligen anhöll riksdagen i skrivelse den 8 mars 1918, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om att i samband med pågående omarbetning av
vissa barnavårdslagar en utsträckning av samhällets barnavård även till
andra områden av barnavård än dem, som berördes av dessa lagar, måtte
tagas under omprövning, och att därvid särskilt måtte undersökas möjligheten
av att inom varje kommun alla samhällets vårdande, understödjande,
kontrollerande och upplysande barnavårdsuppgifter i görligaste mån sammanfördes
till enhetlig handläggning. Aven denna riksdagsskrivelse hänsköts
till kommittén.

Till fullgörande av de kommittén sålunda lämnade uppdrag har kommittén, Fattigvårissom
jämväl haft att taga under övervägande ett flertal andra till kommittén kommit Un»
överlämnade riksdagsskrivelser och andra framställningar, utarbetat och till förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yttranden.

Inom socialdepartementet

utarbetat
förslag.

Kungl. Maj:t den 19 april 1921 överlämnat betänkande med förslag till
lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar jämte motiv samt
statistiska undersökningar och eu redogörelse för barnavårdslagstiftningen
i Danmark, Norge och Finland.

I anledning av remiss hava yttranden avgivits över betänkandet av länsstyrelser,
landsting, domkapitel, medicinalstyrelsen, samtliga förste provinsialläkare
och med dem likställda stadsläkare, skolöverstyrelsen och
dess skyddshemsinspektör samt statens folkskoleinspektörer, kammarrätten,
pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret,
ett stort antal fångvårdsstyrelse!- samt barnavårdsnämnder, stads- och kommunalfullmäktige,
svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott, samma
förbunds barnavårdsbyrå i Stockholm, styrelserna för svenska stadsförbundet,
svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund
och Fredrika-Bremerförbundet, allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse
och styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Därjämte har svenska läkarsällskapets sektion för pediatrik inkommit
med en skrivelse angående vissa önskemål i fråga om förbättrad barnavård.
Aven har Stockholms stads barnavårdsnämnd gjort en framställning
om vidtagande av åtgärder för att förmå vissa försörjare att fullgöra sin
underhållsskyldighet.

Yttrandena samt nämnda framställningar hava i utdrag tryckts och finnas
såsom bilaga fogade vid detta protokoll.

Sedan Kungl. Maj:t förordnat revisionssekreteraren Ragnar von Kock
och ledamoten i direktionen över allmänna barnhuset Gunhild Almén att
inom socialdepartementet biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag,
och detta arbete numera avslutats, får jag härmed för Kungl. Maj:t
anmäla ett med biträde av nämnda sakkunniga inom departementet utarbetat
förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa andra för
fattningar. Vid dessa förslags utarbetande har hänsyn tagits icke blott
till det material, som framkommit i kommitténs betänkande och de däröver
avgivna utlåtandena, utan även till de omfattande och värdefulla förarbeten
till kommittébetänkandet, som gjorts av kommitténs ledamot under tidigare
delen av dess verksamhet, fröken Ebba Pauli. Vid arbetets utförande hava
även beaktats de tryckta förhandlingarna vid en av svenska fattigvårdsförbundet
i oktober 1921 i Stockholm anordnad, av nära 500 personer från
alla delar av landet bevistad konferens för behandling av kommitténs
förslag.

Jag skall nu tillåta mig att till behandling upptaga ett av de för de
föreliggande förslagen grundläggande spörsmålen, nämligen om en enhetlig
barnavårdslagstiftning och barnavårdsärendenas förening hos eu kommunal
myndighet. Därefter är det min avsikt att behandla tvenne av kommittén
framlagda förslag av mera allmän innebörd, nämligen om understöd för
vård av barn till ensamstående mödrar samt om inrättande av överordnade
barnavårdsmyndigheter, benämnda ungdomsråd. Och slutligen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150. 39

kommer jag att ingå på behandling av föreliggande lagförslags särskilda
delar.1)

Det har sedan lång tid tillbaka framstått såsom en samhällets plikt att om en enhetingripa
för att avhjälpa eller lindra nöd och lidande. Därvid har hjälp- vårdslagstift
verksamheten bland barnen till en början betraktats såsom allenast en del, ning och
ehuru en viktig sådan, av samhällets hjälpverksamhet i allmänhet. Men ärendenas
på senare tid har den barnavårdande verksamheten alltmera framträtt så- förening hos
som en fråga för sig. I sättet att betrakta denna verksamhet har vid myndighet,
sidan av den humanitära synpunkten allt klarare framstått och betonats, Barnavården
att om man vill främja ett folks framtid, måste man vid behov ingripa
för att rädda de späda barnens liv och hälsa, tillse att de uppväxande hjalp barnen

ej sakna uppehälle, hälso- och sjukvård, uppfostran och utbildning verksamhet.
och att de ej utsättas för faror och frestelser, samt söka, om de ändock
kommit på avvägar i moraliskt avseende, tillrättaföra dem, innan det blir
för sent. Man har insett, att ett uppfostringsförfarande mot barnet har
större utsikter att krönas med framgång än ett strafförfarande mot den
vuxne. Det arbete, som i nu angivna eller andra hänseenden göres för
barnen är — det inser man allt tydligare — ett arbete för framtiden,
ett arbete för nationens höjande fysiskt, sedligt och intellektuellt, ett
arbete, som visserligen drager kostnader, men dock — om saken ses ur
en vidare synpunkt, med blicken fäst även på morgondagen — är ekonomiskt
lönande.

De nu berörda synpunkterna torde vara ganska allmänt omfattade ej
blott i Sverige utan i lika hög grad i våra grannländer Danmark, Norge
och Finland liksom i de stora kulturländerna. Med särskild styrka hava
de gjorts gällande i det efter världskriget lidande Tyskland, där det framträtt
såsom en nationell livsfråga att söka tillvarataga alla människoliv och
utveckla dem i sund riktning. »Hos ungdomen», säges det i det tyska
regeringsförslag rörande barnavården, som ligger till grund för 1922 års
lag i ämnet, »måste förnyelsen i kroppsligt, andligt och sedligt avseende
begynna.»

Att barnavårdsfrågan för närvarande är föremål för en synnerligen livlig
uppmärksamhet i ett flertal av våra grannländer framgår av den lagstiftningsverksamhet
på området, som kännetecknat de senaste åren. Under det

>) I den följande framställningen komma vissa förkortningar till användning, nämligen:

K. = kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården;

M. = kommitténs motiv;

S. = kommitténs statistiska undersökningar (del II);

U. = kommitténs redogörelse för barnavårdslagstiftning i Danmark, Norge och Finland
(del III);

Y. = det vid detta protokoll fogade sammandraget av yttrandena över kommitténs förslag;
siffrorna hänvisa till yttrandenas nummer;

fvl. = lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;

fbl. = lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård;

vl. = lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Frankrike och England redan under det första decenniet av 1900-talet
erhållit omfattande nya barnavårdslagar, har i Tyskland under år 1922
antagits en betydelsefull och i många hänseenden långt gående lag om
ungdomsvård, som under år 1923 följts av en lag om behandling av
minderåriga förbrytare. Danmark har likaledes under åren 1922 och 1923
erhållit nya barnavårdslagar, i Norge föreligga förslag till kodifiering och
revision av barnavårdslagarna, och i Finland är Lagberedningen sysselsatt
med utarbetande, på grundval av ett av en kommitté avgivet innehållsrikt
principbetänkande, av ett förslag till lag om samhällets barn- och ungdomsskydd.
Det är betecknande för detta på skilda håll bedrivna lagstiftningsarbete,
att det nästan överallt är liknande reformkrav, som göra sig gällande,
i huvudsak samma problem, som diskuteras, samma svårigheter, som måste
övervinnas. I förgrunden står sålunda, liksom i Sverige, kravet på eu
enhetlig, praktisk organisation av barnavårdsarbetets skilda grenar, och en
av de svårigheter, man har att övervinna, är, liksom hos oss, bestämmandet
av en lämplig gräns mellan barnavård och fattigvård.

Omfattningen Samhällets barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort
aVh‘rnavtd.S socialt arbetsområde, nämligen hela den samhälleliga verksamhet, som härtill
syfte att befordra de ungas väl från födelsen till vuxen ålder. Denna
barnavård omfattar ej blott vad som i Tyskland förstås med Jugendfiirsorge,
d. v. s. omsorgen om den kroppsligt, andligt eller sedligt vanlottade, i fara
stadda eller redan fallna ungdomen utan också begreppet Jugendpflege eller
omsorgen om den normala, den friska ungdomen.

Denna barnavårdande verksamhet bör dock — det synes mig angeläget
att redan nu betona detta — icke utsträckas på sådant sätt eller bedrivas
sa, att genom samhällets åtgärder deii enskildes föräldraansvar avlyftes.
Genom ett dylikt förfarande skulle samhället åt sig skapa uppgifter, som
vore otillbörligt tyngande. Samhället bör i första hand kontrollera och
övervaka; där så visar sig nödigt, bör samhället vidtaga åtgärder för att
förmå den enskilde att fullgöra sin plikt; och först i sista hand bör samhället
lämna understöd eller genom barnets omhändertagande övertaga det
omedelbara ansvaret för detsamma. Beaktas ej detta, eller saknar samhället
möjlighet att beivra försummelse av föräldraplikt, kan barnavårdsverksamlieten,
genom att förslappa den allmänna uppfattningen om föräldraansvaret,
lätt bliva till allvarlig skada. Det kan ej förnekas, att barnavården
på denna punkt enligt gällande lagstiftning lämnar åtskilligt övrigt
att önska. Såsom ett exempel härpå må framhållas den förefintliga
omöjligheten för det allmänna att i rimlig omfattning utkräva ersättning
av föräldrar, vilkas barn måst omhändertagas för sedlig försummelse eller
vanart.

Bristen på I Sverige liksom i flertalet andra länder saknas enhetlighet, planmässigVi
samhällets s^ora ^J1jer i barnavården. Den regleras av ett flertal lagar; var och

barnavård, en av dessa betraktar barnavårdsproblemen ur någon viss synpunkt utan
tillbörligt beaktande av de synpunkter, vilka göra sig gällande i andra lagar.

Kungl. Maj ts proposition nr JÖO.

Hos oss liksom i utlandet framliålles det alltmera såsom eu olägenhet,
att man vid barnavårdslagstiftningen ej överblickat hela det stora arbetsfältet
på eu gång. Följden härav har blivit inkonsekvenser, luckor i
systemet, bristande effektivitet, dubbelarbete, onödiga kostnader.

(M. s. 3—11.)

De viktigaste författningar, som reglera samhällets barnavård i vidsträckt
mening, äro följande:

1. Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Denna meddelar bestämmelser
om hjälp från det allmännas sida åt nödställda barn, vare sig genom
understöd i hemmet eller genom vård utom detsamma. Verksamheten utövas
inom varje kommun av fattigvårdsstyrelsen.

2. Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn. Sådana barn kunna även mot föräldrarnas
vilja skiljas från föräldrarna för att omhändertagas av det allmänna. Dylikt
ingripande kan däremot ej ske, då barn hos sina föräldrar misshandlas eller
vanvårdas, något som visat sig vara en betydande brist. Det allmännas
organ vid denna verksamhets utövande är barnavårdsnämnden (skolrådet).

3. Lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns vård. Denna innehåller bestämmelser
om övervakande av vården av barn under sju år, vilka mot ersättning
fostras hos andra än föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar
eller förmyndare. Verksamheten utövas av hälsovårds- (kommunal-)nämnden
eller ock av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd.

De nu uppräknade tre lagarna äro våra egentliga barnavårdslagar. Bestämmelser
om skydd för eller tillrättaförande av barn samt civil- eller
offentligrättsliga bestämmelser om barn finnas emellertid även i följande
författningar:

4. De i strafflagen 14 kap. 30—32 och 35 §§, 15 kap. 0, 8 och 18 §§
samt 18 kap. 7, 8 och 12 §§ förekommande bestämmelserna om straff för
vissa brott mot barn; stadgandena i 14 kap. 22—29 §§ om barnamord och
fosterfördrivning höra även i viss mening hit.

5. Strafflagens bestämmelser i 5 kap. 1—3 §§ om straffmyndighetsålder
(15 år), om minskad straffbarhet för den, som fyllt 15 men ej 18 år, och om
tvångsuppfostran av förbrytare i sistnämnda ålder, lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga
samt lagen samma dag angående verkställighet av domstols förordnande
om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostran verkställes i allmän uppfostringsanstalt
(f. n. Bona, Viebiick). Beslut om tvångsuppfostran meddelas av domstol.

0. Folkskolestadgan den 26 september 1921 och övriga författningar,
vilka reglera barnens skolgång, deras uppförande i skolan och deras understödjande
i vissa fall under skolgången.

7. Lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, som innehåller bestämmelser
om skydd för minderåriga mot för dem olämpligt arbete.

8. Förordningen den 4 december 1896 angående förbud för barn att idka
viss försäljning, enligt vilken kan stadgas förbud för gossar under 14 år och
flickor under 15 år att idka försäljning under vissa tider å gator eller andra
allmänna platser, å utskänkningslokaler in. in.

9. Förordningen den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade
föremål m. m. 13 § och förordningen samma dag angående idkande av pant
lånerörelse 3 §. Dessa stadganden avse att förebygga, att person under 18
år säljer begagnade föremål och lämnar pant för lån.

10. Förordningen den 10 december 1897 angående förbud mot barns användande
vid offentliga förevisningar. Denna förordning avser gossar under
14 år och flickor under 15 år.

Kort redogörelse
för
gällande
barnavårdslagstiftning.

Brister i den
nuvarande
organisationen.

Lagstiftningens
indelning av
barnen i tro
särskilda
kategorier
motsvaras ej
av de faktiska
förhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

11. Förordningen den 22 juni 1911 angående biografförestiillningar, som
bland annat avser skyddande av barn under 15 år mot skadliga sådana föreställningar.

12. Förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
samt den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka. Dessa innehålla
bestämmelser till förebyggande av minderårigas missbruk av dylika drycker.

13. Lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, den 11 juni 1920
om barn i äktenskap, samma dag om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn, den 14 juni 1917 om adoption, samma dag om barn utom
äktenskap, samma dag om införsel i avlöning, pension eller livränta och
samma dag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Dessa lagar avse att i förhållande till barnets föräldrar (styvföräldrar,
adoptivföräldrar) trygga barnets rätt. Enligt lagen om barn utom äktenskap
har en synnerligen omfattande uppgift anförtrötts den kommunala barnavårdsmyndighet,
barnavårdsnämnden, som tillkommit genom 1902 års lagstiftning
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn.

14. Gällande bestämmelser om förmynderskap, vilka emellertid för närvarande
äro föremål för revision.

15. Lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken innehåller
bestämmelser om rätt i vissa fall för pensions- eller understöds
berättigad person, som bär att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år,
att för varje sådant barn uppbära visst pensionstillägg eller understöd.

16. Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, enligt
vilken livränta utgår till genom dylikt olycksfall dödad arbetares barn under
16 år.

(M. s. 31—37.)

De barn, som äro föremål för åtgärder enligt de tre egentliga barnavårdslagarna
(fattigvårdslagen, lagen om uppfostran åt vanartade in. fl.
barn, fosterbarnslagen) äro ej att hänföra till trenne artskilda grupper.
I praktiken ställer det sig nämligen så, att relativt oväsentliga omständigheter
kunna bliva avgörande för, huruvida ett visst bestämt fall kommer
under behandling enligt den ena eller andra lagen. Att sakna underhåll
och vård, att vara kroppsligen vanvårdad, att vara sedligt försummad
eller vanartad, allt detta är tillstånd, som icke kunna till sin art så noga
bestämmas, att man i det konkreta fallet kan säga, var det ena slutar
och det andra tager vid. Det är icke heller mellan de barnskaror, som
enligt de trenne lagarna övervakas och uppfostras av tre särskilda myndigheter,
den väsensskillnad, som lagstiftningen förutsätter och som teoretiskt
kan uppkonstrueras. Fattigvården understöder i hemmet och övervakar
en mängd barn, som icke blott äro fattiga utan även sedligt försummade.
Av fattigvårdsstyrelsens biträden utföres därför ofta ett övervakningsarbete,
som är alldeles detsamma som det, vilket tillagts kretsombud
eller annan övervakare enligt lagen om uppfostran åt vanartade m. fl.
barn. Bland fattigvårdens helt omhändertagna barn finnas många vanartade,
ett förhållande som gjort, att t. ex. huvudstadens fattigvårdsnämnd
tidigare funnit sig för sin del vara i behov av anstalt för vanartade
gossar. Ä andra sidan anmälas till barnavårdsnämnden barn, i vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

hemförhållanden fattigdomen är en så betydande faktor, att nämnden måste
stanna i tvivelsmål, huruvida det är fattigdomen eller föräldrarnas försumlighet,
som bör anses såsom huvudorsaken till det vanvårdade tillstånd,
vari barnen befinna sig. I dessa fall framstår det ofta såsom tveksamt,
huruvida icke fallet bör förklaras vara ett fattigvårdsfall och sålunda icke
föremål för nämndens åtgärd.

Det här påpekade förhållandet har icke kunnat undgå att medföra betydande
praktiska olägenheter. På grund av att samhällets barnavård
varit uppdelad på tre kommunala myndigheter, har arbetsfältet icke kunnat
i sin helhet överblickas, och några gemensamma riktlinjer för denna
verksamhet hava ej kunnat uppdragas. Hälsovårdsnämnden har att till
grund för sin verksamhet lägga synpunkten av folkhälsans bevarande.
Barnavårdsnämnden har att värna om vad man skulle kunna kalla den
andliga folkhälsan. Den tredje myndigheten, fattigvårdsstyrelsen, tager
befattning med barnavården huvudsakligen med utgångspunkt från det
ekonomiska spörsmålet rörande gränsen mellan föräldrars och det allmännas
försörjningsplikt. Under sådana förhållanden är det mindre underligt, att
de åtgärder, som vidtagas av den ena eller andra myndigheten, bliva vitt
skilda från varandra såväl i fråga om art som räckvidd, och detta även
om de fall, som skola behandlas, äro varandra likartade och de särskilda
lagarnas bestämmelser icke med nödvändighet föranleda så stor olikhet i
behandlingen. Denna olika behandling av likartade fall har även medfört,
att vissa barn eller grupper av barn blivit skyddade allenast eller företrädesvis
för en fara, andra för en annan.

På grund av att de olika myndigheternas verksamhetsområden stundom
delvis sammanfalla, kan det inträffa, att, ehuru ingripande är av nöden,
ingen av myndigheterna anser sig framför de andra behörig och skyldig
att vidtaga åtgärd, varför barnet blir utan hjälp eller i allt fall ärendets
behandling onödigtvis fördröj es.

I allmänhet tillgår dock så, att eu av myndigheterna åtager sig fallet.
Föreligga t. ex. på en gång nödställdhet och sedlig försummelse, kan
barnavårdsnämnden avstå från ingripande, under förutsättning att fattigvårdsstyrelsen
omhändertar barnet. I sådana fall förekommer dock stundom
i praktiken, att barnet efter någon tid på föräldrarnas begäran av fattigvårdsstyrelsen
återlämnas till hemmet, utan att barnavårdsnämnden erhåller
underrättelse härom, och detta ehuru behov av ingripande i anledning av
den sedliga försummelsen alltjämt föreligger.

Olägenheterna av den här berörda splittringen av barnavården betonas
i liera av de avgivna yttrandena. Så framhåller svenska stadsförbundets
styrelse, att inom kommunalförvaltningen ingen tvekan torde råda därom,
att barnavård särendenas uppdelning på flera myndigheter vore av synnerligen
olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behandlades
ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan måhända
rent av motarbetade varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske

Barnavårdsverksamhetens

splittring på
tre myndigheter.

De tre myndigheternas

verksamhetsområden

sammanfalla
delvis.

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Olika rättsverkningar
vid
behandling av
likartade fall
enligt de
särskilda
lagarna.

de mest svårartade, bleve förbigångna, då de icke uppenbart läge inom
viss kommunal myndighets verksamhetsområde. Samarbetet mellan kommunen
och enskilda sammanslutningar i barnavårdens intresse försvårades,
då kommunen företräddes av ett flertal organ (Y. 103 s. 80). I samma
riktning har barnavårdsnämnden i Linköping uttalat sig (Y. 45 a).

Allt eftersom ett fall behandlas enligt den ena eller andra lagen, givas
mer eller mindre fullständiga regler för barnens uppfostran m. in., och
tiden, under vilken denna uppfostran kan utsträckas, blir ej densamma,
varjämte barnets ställning i juridiskt hänseende blir olika. Detsamma ur
förhållandet med föräldrarna. För en far, som fått sitt barn omhändertaget
av det allmänna, bliva rättsverkningarna väsentligt olika, om omhändertagandet
skett av fångvårdsstyrelse! eller av barnavårdsnämnden,
och detta även om i båda fallen lättja och lastbarhet å hans sida varit
orsak till omhändertagandet. Omhändertages barnet av fångvårdsstyrelse^
blir fadern obegränsat ersättningsskyldig för vårdkostnaden och kan
föreläggas arbetsskyldighet samt i fall av tredska vid fullgörandet därav
dömas till tvångsarbete. Däremot blir han, om barnet omhändertages av
barnavårdsnämnden, ersättningsskyldig endast för en ringa del av vårdkostnaden
(100 kronor årligen under fem år) och kan icke underkastas
arbetstvång eller tvångsarbete. Han röner därjämte ingen inverkan å sin
hemortsrätt, vilket däremot är fallet, om det är fångvårdsstyrelse!!, som
omhändertagit barnet. Eu dylik bristande enhetlighet i behandlingen av
likartade fall och i de rättsliga påföljderna av likartade åtgärder är icke
ägnad att hos allmänheten väcka förtroende för samhällets barnavårdande
verksamhet.

På grund av de flytande gränserna mellan respektive myndigheters verksamhetsområden
och på grund av de särskilda lagarnas olika sätt att behandla
likartade eller närbesläktade fall, gives det vidare möjlighet, dels
för försörjarna, dels för myndigheterna själva att, med hänsyn till vad
som i det föreliggande fallet blir förmånligast, träffa ett val i fråga om,
till vilken myndighet saken bör hänskjutas. För eu ogift moder, som
tillfälligtvis icke kan betala fosterlegan för sitt barn, är det sålunda i de
städer, där understöd för detta ändamål utdelas av hälsovårdsnämnd, vida
fördelaktigare att få ett sådant understöd än att erhålla fattigvård, enär
det förra understödet ej kan fordras ersatt och hennes hemortsrätt ej
röner inverkan härav. År fråga om barnets omhändertagande, är det fördelaktigast
för henne, om barnavårdsnämnden skulle finna det sedligt försummat,
enär i detta fall hennes ersättningsskyldighet är begränsad till
100 kronor om året och arbetsskyldighet icke kan åläggas henne. Vill
hon åter försäkra sig om möjlighet att när som helst återfå sitt barn,
vänder hon sig naturligen till fattigvårdsstyrelsen med begäran om barnets
omhändertagande. A andra sidan är det icke otroligt, att en barnavårdsnämnd,
hos vilken anmälts, att barn, tillhörande eu icke i kommunen
hemortsberättigad familj, är sedligt försummat, kan finna det lämpligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

till fångvårdsstyrelse!! remittera ärendet rörande barnets omhändertagande,
på det att icke blott full ersättning må kunna krävas för barnets vård
utan även familjens hemortsrättsförvärv avbrytas.

Det är även ofta, enligt vad erfarenheten utvisar, svårt för de hjälpsökande
och andra personer, som vilja påkalla det allmännas ingripande,
att veta, till vilken myndighet de därvid skola vända sig. Härför fordras
ett avgörande, till vilken kategori ett barn är att hänföra, något som i
praktiken stundom stöter på betydande svårigheter. (Så t. ex. kräver avgörandet,
om barn, som vårdas hos andra än föräldrarna, är att anse
såsom fosterbarn eller ej, utredning om dess ålder, släktskapsförhållandet
mellan barnet och barnafostraren, fosterlega in. m.) Den, som vill påkalla
det allmännas ingripande i anledning av missförhållande beträffande
barn, har därvid att göra anmälan

1) beträffande nödställt barn: hos fattigvårdsstyrelsen,

2) » sedligt försummat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

3) » » » annat barn: hos barnavårdsnämnden,

4) » vanartat barn: hos barnavårdsnämnden,

o) » kroppsligen vanvårdat fosterbarn: hos fosterbarnsnämnden,

6) » » » annat barn: ingen myndighet är be hörig

i vidare män, än att barnavårdsnämnden må hos rätten göra framställning
om vårdnadens överflyttande,

7) beträffande utomäktenskapligt barn, vars nödställdhet beror på försummelse
hos barnafadern: hos barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Det är givetvis av stor betydelse att kunna påräkna allmänhetens medverkan
för beivrande av missförhållanden i avseende å barns vård och
uppfostran, men denna medverkan underlättas tydligen ej av den antydda
svårigheten att veta, vilken myndighet, som är behörig, särskilt som det
stundom icke heller för den myndighet, till vilken hänvändelse sker, är
lätt att omedelbart avgöra, vilken annan myndighet, som bör handlägga
ärendet, varför den anmälande stundom får gå från den ena myndigheten
till den andra, såvida han ej tröttnar, innan någon myndighet förklarat
sig vara behörig. Såsom svenska stadsförbundets styrelse (Y. 103 s. 80)
framhållit, komma många missförhållanden icke till myndigheternas kännedom,
enär vederbörande ej vet, till vilken av de många myndigheterna
han skall vända sig. Kommittén har (M. s. 38) betonat önskvärdheten
av att inom varje kommun finnes eu barnavårdsmyndighet, till vilken man
har att vända sig, när helst det gäller att åt ett barn, som är i behov
av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, förskaffa
denna hjälp på ett sätt, som behovet i varje fall kräver. Att den nuvarande
organisationen av vår barnavård är långt ifrån att realisera denna
tanke är obestridligt.

Ser man saken ur kommunal och ekonomisk synpunkt, kan det ej förnekas,
att den ifrågavarande tredelningen av samhällets barnavård innebär
ett avsevärt slöseri med arbetskrafter och penningar. Inom tre olika

Svårighet för
allmänheten
att veta,
vilken myndighet,
som iir
behörig.

Kommunala
och
ekonomiska
synpunkter.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 150.

Effektiv
inspektion
ogenomförbar
med nu vanill do
organisation.

Gällande lagstiftning
föga
tillämpad.

myndigheter skola barnavårdsärenden beredas, avgöras och expedieras. Eu
viss kunskap på området måste förvärvas av ett flertal personer. I de
landskommuner,] där arbetet är mindre omfattande, uppstår faran, att fölen
eller två av myndigheterna endast ringa tillfälle yppas att utveckla
någon verksamhet och därigenom förvärva insikter och erfarenhet. I
städer och industrisamhällen föreligger ej denna fara. Men här erfordras
en ej ringa personal — besökare, redogörare, inspektörer samt anskaffare
och övervakare av fosterhem — fördelad på tre särskilda myndigheter,
för att organisationen skall fungera tillfredsställande. De utredningar, som
böra verkställas för att förbereda ett ärende hos fångvårdsstyrelse och
hos barnavårdsnämnd, de kontrollerande besök, som böra göras hos ett
av nämnda myndigheter utackorderat barn och hos ett fosterbarn, skilja
sig icke väsentligen från varandra, och dock förrättas de av olika personer,
även om utredningarna eller besöken gälla en och samma familj. De flytande
gränserna mellan arbetsområdena öka arbetet. Den ena myndigheten
måste nämligen ofta, sedan ärendet vederbörligen blivit utrett och
behandlat, remittera det till den andra, som nu i sin ordning måste sätta
sig in i alla dess detaljer samt till äventyrs vidtaga åtgärder. Härav
vållas tidsutdräkt till skada för den sak det gäller, varjämte onödigt
lidande förorsakas de hjälpsökande genom att ett flertal personer skola
invigas i deras sorgliga och ofta ömtåliga förhållanden.

De nyss nämnda, ur kommunal synpunkt särskilt kännbara olägenheterna
av den nuvarande organisationen belysas i åtskilliga av de avgivna yttrandena.
Så t. ex. framhåller Jönköpings läns landsting olämpligheten av
att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns omhändertagande
i syfte att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,
skall inom en och samma kommun ombesörjas genom olika organ, vilka
handla oberoende av varandra och ej sällan genom förhållandenas makt
komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex. när det gäller
att anskaffa fosterhem å landet (Y. 27 s. 14).

En annan med den nuvarande tredelningen av barnavården förenad,
mycket betydande olägenhet är omöjligheten att för rimlig kostnad åstadkomma
en effektiv inspektion av barnavården. Att en sådan är i hög
grad av behovet påkallad visar bland annat det i det följande berörda förhållandet,
att de kommunala myndigheterna i stor utsträckning uraktlåtit
att tillämpa lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn samt fosterbarnslagen.

I kommitténs motiv (s. 32 ff.) framliålles, att införandet av särskilda
myndigheter för särskilda arter av barnavårdsverksamhet rönt föga anslutning
hos den allmänna uppfattningen, till belysning varav anföres, dels
att lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn i det stora flertalet
kommuner icke föranlett, att hithörande ärenden övertagits av den därför
avsedda myndigheten, skolrådet eller barnavårdsnämnden, eller över huvud
taget framkallat någon som helst åtgärd, i vilket hänseende dock efter

Kungi. Maj:ts proposition nr 160.

tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap någon förändring
till det bättre inträtt, och dels att, frånsett en del städer och större landskommuner,
fosterbarnslagen icke blivit i någon större utsträckning tilllämpad.
Och kommittén framhåller, att rätta sättet för genomförande
av det kommunerna ålagda arbetet för barnen är överlämnande av detta
arbete i dess helhet till en gemensam myndighet.

Aven om det måhända innebär en överdrift att, såsom under den i
Finland pågående diskussionen i barnavårdsfrågan skett 1), beteckna det
svenska barnskyddet såsom, jämte det finska, stående på en lägre ståndpunkt
än vår tids kulturländers i övrigt, kan det ej förbises, att vår barnavårdslagstiftning,
måhända främst på grund av splittringen i densamma
samt dess brister i organisatoriskt hänseende, till stor del blivit en lag
på papperet.

I några främmande länder har man till undanröjande av bristen på
planmässighet och enhetlighet i barnavårdsarbetet sökt sammanföra åtminstone
de viktigaste stadgandena om samhällets barnavård i en och samma
lag. Så är fallet i England och Tyskland. I Finland och Norge föreligga
förslag till en dylik enhetlig behandling av barna vårdslagstiftningen.

I vissa av de nu nämnda länderna har man tillika sökt samla den
barnavårdande verksamheten hos en enda myndighet. Så är i viss omfattning
fallet i Frankrike och Tyskland, varjämte dylik centralisering föreslagits
i Finland och Norge. I Danmark har en partiell centralisering
varit ifrågasatt men icke kommit till stånd.

Då den engelska och den franska lagstiftningen icke berörts i kommitténs
betänkande, och de ifrågavarande strävandena i Tyskland, Finland,
Norge och Danmark först ungefär vid tiden för kommittébetänkandets avgivande
eller därefter resulterat i lagar eller lagförslag och därför endast
delvis behandlats i betänkandet, har jag ansett eu kort redogörelse för
hithörande utländska förhållanden vara av intresse.

I England har genom Children ad av den 21 december 1908 en omfattande
kodifikation av barnavårdslagstiftningen kommit till stånd. Den behandlar
i 6 delar och 134 sektioner i huvudsak följande ämnen: del 1 skydd för
späda barns liv, del 2 barns och ungdoms skyddande mot grymhet, del 3
rökning bland ungdom, del 4 förbättrings- och arbetsskolor (reformatortf and
industrial schools), del 5 minderåriga förbrytare och del 6 vissa särskilda
stadganden såsom om barns hörande vid domstol inför slutna dörrar, förbud
mot barns närvaro i domstol under rättegång mot andra personer, förbud
mot inköp av skrot från minderåriga och mot tagande av pant vid lån
till minderåriga, straff för vagabonder, som lägga hinder i vägen för barn
att erhålla undervisning, straff för att giva barn rusdrycker, förbud för barn
att besöka utskänkningsställen, skyddsåtgärder vid nöjestillställningar för
barn, barns befriande från ohyra m. m.

Av särskilt intresse för svenska förhållanden är den tyska lagstiftningen,
varför eu något utförligare redogörelse torde böra lämnas för densamma.

Genom den nya tyska lagen om ungdomsvård av den 9 juli 1922 bär ett
sammanförande i en författning skett av följande: bestämmelser om särskilda

bBen av socialministeriot och socialstyrelsen i Finland utgivna Social Tidskrift 1922 s. 1)00.

I utlandet
förekommande

enhetlig lagstiftning
angående
samhällets
barnavård
samt
centralisering
av densamma.

England.

Tyskland.

Kung!. Maj:tf; proposition nr 150.

organ för ungdomsvården (se nedan), skydd för fosterbarn, de lokala ungdomsvårdsorganens
befattning med förmynderskapsväsendet, offentligt understöd
åt lijälpbehövande minderåriga samt skyddsuppsikt och skyddsuppfostran
(Schutzaufsickt och Fiirsorgeerziehung). Genom en särskild lag av
den 16 februari 1923 ordnas behandlingen av minderåriga förbrytare.

I förarbetena till den nämnda ungdomsvårdslagen framhålles, att den
egentliga anledningen till barnavårdens otillfredsställande ståndpunkt icke så
mycket är att finna i de materiella lagbestämmelserna utan snarare i bristen
på system, på enhetlig organisation. Att de många sedan början av 1900-talet av det allmänna såväl som av enskilda vidtagna åtgärderna till ungdomens
bästa icke krönts med en däremot svarande framgång, är, säges det,
väsentligen att tillskriva bristen på enhetlighet, planmässighet, förening av
alla de splittrade krafterna, och därpå att man icke i rätt tid gripit sig an
med skapandet av eu lämplig organisation. För sent har man erkänt, yttras
det vidare, att det på detta område är fråga om ett enhetligt stort område
av den sociala välfärdsverksamheten, varmed man kali komma till rätta, blott
om man anlägger vida, allsidiga synpunkter och tillämpar enhetliga metoder.
Samma splittring och planlöshet visar sig på det frivilliga arbetsområdet.

Behovet av en organisation för ungdomsvårdens befordrande föranledde
redan före världskriget inrättande av särskilda ungdomsmyndigheter i eu
del stora städer, såsom Berlin, Hamburg, Liibeck, Bremen, Frankfurt am
Mani, Dresden, Leipzig, Plauen, Mainz, Bostock, varjämte ansatser till
åstadkommande av en enhetlig organisation gjordes i Bayern. År 1911
vidtogos från den preussiska regeringens sida åtgärder i samma syfte, i
preussiska lantdagen behandlades år 1918 ett lagförslag angående ungdomsmyndigheters
inrättande, och samma år gjordes av eu i Berlin samlad kongress
uttalanden till förmån för en till sina grunder enhetlig reglering av
samhällets ungdomsvård i hela Tyska riket och begärdes, att rikets alla
delar skulle utan undantag erhålla ungdomsmyndigheter.

Den nya lagen avser, enligt vad i förarbetena till densamma yttras, att i
första rummet tillgodose detta i alla kretsar djupt kända behov. Enligt
lagen skola överallt i Tyska riket inrättas ungdomsmyndigheter (Jugendämter)
med uppgift att i fall av behov snabbt och säkert lämna de unga hjälp och
stöd. tJngdomsmyndigheten skall vara av offentlig natur och utrustad med
rättigheter och plikter såsom sådan. Över ungdom smyndigheterna skall i
varje stat stå eu landsungdomsmyndighet (Landesjugendamt), medan en riksungdomsmyndigliet
(Tleichsjugendamt) i inrikesdepartementet bildar organisationens
översta spets.

De lokala ungdomsmyndigheterna hava av utföra flertalet av de uppgifter,
som enligt lagen åligga det offentliga. De hava sålunda att utöva kontroll
över fosterbarnsvården, deltaga i förmynderskapsväsendet, vårda fattiga barn,
som ej vistas i hemmet, samt understödja utomäktenskapliga fattiga barn
(se härom mera nedan), deltaga i skyddsuppsikt och skyddsuppfostran, enligt
särskild lag lämna visst biträde i avseende å behandlingen inför ungdomsdomstolarna
av minderåriga förbrytare, enligt särskilda bestämmelser
medverka vid uppsikt över barns och unga personers arbete, medverka vid
omsorgen om i kriget fallnas och sårades barn samt enligt särskilda bestämmelser
medverka, då unga personer omhändertagas av polismyndighet. Detta
är ungdomsmyndigheternas obligatoriska åligganden. Fakultativa uppgifter
för dem är vidare att taga initiativ till, befordra och i fall av behov vidtaga
åtgärder för: råd i ärenden, som angå ungdomen (t. ex. råd i fråga om yrkesval),
skydd för mödrar före och efter nedkomsten, befordrande av dibarns
och andra späda barns väl, av den skolpliktiga ungdomens väl (utom beträffande
undervisningen) samt av ungdomens väl efter skolåldern.

Kungl. J\faj:ts proposition nr 150.

Vad ungdomsmyndighetens befattning med de fattiga barnen beträffar,
förtjänar följande att framhållas. På grund av bristfälligheter i den gällande
fattigvårdslagstiftningen hava förarbeten vidtagits för skapande av en fattigvårdslag
för Tyska riket. Då emellertid bristerna skarpast framträtt i fråga
om understöd åt ungdom, har man ansett sig böra i ungoms vårdslagen införa
bestämmelser härom i den mån det varit möjligt utan att fullständigt
uppgiva grunderna för den gällande rätten även såvitt angår vuxna nödställda.
Överlämnandet till ungdomsmyndigheterna av plikten att understödja
alla minderåriga skulle, yttras det i förarbetena till lagen, ur ungdomsvårdens
synpunkt innebära den enklaste lösningen. Men om man toge
hänsyn till hela understödsväsendet, så framstode svårigheten av att uppdela
familjerna i minderåriga och vuxna medlemmar och att låta ett understödsorgan
taga befattning med de förra, ett annat med de senare. Lagen inskränker
sig därför till att åt ungdomsmyndigheterna uppdraga allenast
understödsverksamheten bland de grupper av minderåriga, vilkas understödjande
i allmänhet kan i praktiken äga rum för sig utan hänsyn till de vuxna
familjemedlemmarna. Lagen hänför dit de utonhiktenskapliga, de från båda
föräldrarna varaktigt skilda äktenskapliga barnen samt de föräldralösa, och
omfattar sålunda, enligt vad i förarbetena uttalas, de minderåriga, som sakna
föräldrarnas naturliga stöd och därför mest behöva ungdomsmyndighetens
skydd. Då de utonhiktenskapliga barnen ofta befinna sig hos modern eller
i hennes familj och de föräldralösa i far- eller morföräldrarnas familj, bliva
visserligen i vissa fall ungdomsmyndigheten och fattigvården vid sidan av7
varandra verksamma för samma familjs stödjande. Men med hänsyn till de
föräldralösas och de utomäktenskapligas särskilda behov'' av skydd låter dock
lagen de båda understödsorganen i dessa fall verka sida vid sida, för att i
varje fall försäkra dessa grupper av minderåriga om ungdomsmyndighetens
omvårdnad.

Understödjandet av andra barn, alltså av äktenskapliga, hos föräldrarna
eller en av dem vårdade barn, överlämnar lagen till fattigvården. För att
emellertid under den övergångstid, som kan komma att förflyta, till dess
hela det offentliga understödsväsendet hunnit omregleras, möjliggöra hjälp
i trängande fall, stadgas, att ungdomsmyndigheten i fall av behov skall övertaga
det fattigvården åliggande understödjandet av ifrågavarande minderåriga.
Finner alltså ungdomsmyndigheten, att fattigvården på ett otillfredsställande
sätt fullgör sin understödsplikt mot eu minderårig, och kan myndigheten
varken genom påverkan på fattigvårdsmyndiglieten eller genom anmälan till
uppsiktsmyndigheten få nödtillståndet avhjälpt, är ungdomsmyndigheten berättigad
och förpliktad att ingripa och själv åtaga sig understödsfallet. Bestämmelser
givas om gottgörelse för ungdomsmyndighetens kostnader.

Man har förutsett, att vid tillämpningen av ungdomsmyndigheternas nyssnämnda
rätt att åtaga sig fattigvården eljest åliggande understödsfall ur
praxis vissa grundsatser skola utbilda sig, som kunna möjliggöra ett bedömande,
i vad mån det är ändamålsenligt och genomförbart att, i avseende
å bestämda grupper av de äktenskapliga hos föräldrarna eller en av dem
vårdade barnen, till ungdomsmyndigheterna överlämna fattigvårdens skyldigheter.
Lagen har därför givit riksregeringen befogenhet att förordna om ett
dylikt överlämnande.1) ,

l) Lagen var ursprungligen avsedd att träda i kraft den 1 april 1924, men av finansiella
skäl bär ifrågasatts ett uppskjutande av ikraftträdandet. Häremot hava gjorts bestämda
gensagor av ett flertal organisationer för ungdomsvård. A eu i december 1923 hållen konferens,
där ministerier, kommunala myndigheter och enskilda organisationer voro företrädda,
har man emellertid enat sig om ett uttalande, vari förordats ett uppskjutande under tre år
av ikraftträdandet av vissa delar av lagen.

Bihang till riksdagens protokoll 11*24. I sand. 112 käft. (Nr !•)().) i»72 23 1

''Frankrike.

Finland.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr Io0.

Den franska barnavården regleras i lmvndsak av följande lagar: 1) lag
1874 angående skydd för spädbarn, särskilt dibarn, 2) lag 1889 rörande skydd
för vanvårdade och sedligt försummade barn, 3) lag 1898 rörande straff för
våld, misshandel, grymhet och förgripelse!- mot barn, 4) lag 1904 angående
den offentliga barnavårdens organisation och 5) lag 1904 rörande uppfostran
åt svårskötta och vanartade, av det allmänna omhändertagna barn. Enligt
dessa lagar skall för varje departement finnas eu »service departemental des
enfants assistés , eu barnavårdsbyrå, vilken förestås aven »chef de service».
Denne har till sitt förfogande en inspektör för varje distrikt (arrondissernent)
samt ett antal besökare. Arbetet står under ledning av departementets
prefekt, vilken vid sin sida har ett familjeråd på 7—9 personer, samt indirekt
under vederbörande minister, vilken till sin tjänst har nio överinspektörer
för övervakning av fattigvård och barnavård. Rapport över
arbetet skall årligen avgivas av barnavårdsbyråns chef till prefekten och går
därifrån till ministeriet, där rapporterna sammanföras till eu enda, gällande
hela landets barnavård.

Den här skildrade institutionen skall fullgöra följande uppgifter: 1) omhändertaga
och uppfostra hittebarn och fattiga föräldralösa barn samt barn.
som av sina föräldrar överlämnas åt samhället; 2) sörja för tillfällig vård åt
barn, vilkas föräldrar intagits å sjukhus eller i fängelse; 3) omhändertaga
och sörja dels för barn, vilkas föräldrar på grund av brott mot dem eller
långt driven vanvård förklarats förlustiga sitt målsmanskap, dels för barn
under straffmyndighetsåldern, vilka häktats för brott men anses hava handlat
utan fullt medvetande om brottets art och vilka av sådan anledning överlämnas
till skyddsuppfostran i stället för till straffanstalterna; 4) lämna fattigvård
till barn i deras hem i den mån sådan enligt lag är tillförsäkrad nödställda
föräldrar för deras barns räkning (frivillig fattigvård lämnas av kommunen);
samt 5) utöva kontroll över fosterbarn.

I Finland har den 30 april 1921 av eu kommitté avgivits ett vidlyftigt
principbetänkande angående samhällets barn- och ungdomsskydd. Detta
innehåller icke något lagförslag men däremot omkring 250 mycket detaljerade
»slutklämmar», innefattande riktlinjer för eu lagstiftning i ämnet. Betänkandet
har i början av år 1922 överlämnats till lagberedningen, som därvid
erhöll i uppdrag att utarbeta ett lagförslag i överensstämmelse med de
i betänkandet »uppdragna allmänna riktlinjerna samt med de synpunkter
berörande dess olika delar, som i detsamma framförts». Enligt betänkandet
skall den blivande lagens tillämpning åligga dels lokala barnskyddsnämnder
(enoi varje kommun) och dels en centralmyndighet, barnskyddsstyrelsen.

Å barnskyddsnämnden ankommer att anordna och övervaka yrkesförmynderskap,
att öva uppsikt över fosterbarnsvården, att vidtaga åtgärder till stöd
för barns hemuppfostran, att omhändertaga barn, vilka äro värnlösa eller
vilka fattigvårdsmyndiglieten finner vara i behov av uppfostran utom hemmet,
att vidtaga särskilda åtgärder (skyddsuppsikt, skyddsuppfostran in. in.) dels
beträffande vissa barn (under 16 år), nämligen sådana, som äro i högre grad
intellektuellt efterblivna, psykiskt abnorma, fallandesjuka eller lyfta, barn,
som försumma sin skolgång, anträffas tiggande eller eljest föra ett kringstrykande
levnadssätt, barn, vilka i sina hem vanvårdas eller misshandlas
eller vilkas föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka icke kunna genom hemmets
och skolans uppfostringsmedel tillrättaföras eller äro sedligt förkomna
eller begått brott, och dels beträffande unga personer (16—18 år), vilka bettla
eller stryka omkring, i sina hem sedligt vanvårdas eller misshandlas, vilkas
föräldrar leva ett lastbart liv eller vilka äro sedligt förkomna. Nämnden
har även att utöva viss verksamhet beträffande unga personer, som begått
brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I den blivande lagen skola även givas bestämmelser angående förbud att
av barn uppköpa skrot m. m. och att giva lån åt barn mot pant, förbud
för barn att använda tobak, minderårigas skyddande mot olämpligt förvärvsarbete,
minderåriga förbrytares behandling, samt kostnaderna för barn- och
ungdomsskyddet.

I motiveringen till förslaget om barnskyddsnämndens befattning med
värnlösa barn och barn, vilka fattigvårdsmyndigheten finner vara i behov av
vård utom hemmet, anfördes, att det icke''kunde tänkas, att inom eu familj,
som åtnjöte fattigunderstöd, barnen ställdes under uppsikt av barnskyddsnämnden,
medan fattigvårdsstyrelsen hade rättighet att öva tillsyn över de
andra familjemedlemmarna. Detta stode i strid med hela begreppet centralisation
och hade till följd en för hela familjen odiös inblandning från två
olika myndigheters sida. Tiden vore å andra sidan icke mogen för en anordning
sådan, som föreslagits i Norge (se nedan), enligt vilken ekonomisk
hjälp åt barn i hemmet skulle begäras hos och ombesörjas av barnavårdsmyndigheten
(vergerådet), varefter familjen stode under dess tillsyn, så
länge hjälpen åtnjötes. Kommittén funne det opraktiskt, att vården och
uppfostran av en del barn inom kommunen vore anförtrodda åt barnskyddsnämnden,
medan beträffande en annan del av de omhändertagna barnen
fattigvårdsstyrelsen hade omvårdnaden. En olämplig konkurrens och en
misshushållning bleve följden, om såväl barnskyddsnämnden som fattigvårdsstyrelsen
vore tvungna att jämsides med varandra anskaffa fosterhem och
anbringa omhändertagna barn i anstalter av olika slag. Slitningar kunde
därigenom uppstå, och effektivitet i uppsikten och den fortsatta omvårdnaden
om barnen bleve icke heller sålunda befordrad. Då anmälan av fattigvårdsstyrelsen
gjordes, att barn, som av densamma åtnjöte försörjning, vore
i behov av vård och uppfostran utom hemmet, eller att minderårig understödstagare
blivit värnlös, borde det ankomma å barnskyddsnämndens prövning,
huruvida den föreslagna åtgärden borde vidtagas. Huru med barnet
skulle förfaras, om de båda myndigheterna vore av olika mening, säges icke
i betänkandet.

Vidare må nämnas, att enligt den nya finska fattigvårdslagen av år 1922
kommunalfullmäktige i kommun, där särskild barnskyddsnämnd finnes, kunna,
ifall omständigheterna det kräva, åt nämnden överlämna ledningen och uppfostran
av några eller alla minderåriga, varvid fattigvårdsnämndens rättigheter
och skyldigheter beträffande dessa barn överföras på barnskyddsnämnden.
Angående barnskyddsnämndens åligganden och dess ställning i
förhållande till fattigvården innehåller lagen icke närmare föreskrifter. Ett
vid lagens behandling i riksdagen framställt förslag, att barnskyddsnämnden
skulle lyda under fattigvårdsnämnden, avslogs; barnskyddsnämnden är sålunda
en av fattigvårdsnämnden oberoende institution, som dock i tillämpliga
delar har att iakttaga fattigvårdslageus bestämmelser.

Hittills hava barnskyddsnämnder tillsatts endast i några större städer,
bland andra Helsingfors och Åbo, men antagligen icke i någon landskommun.
I Helsingfors är barnskyddsnämnden berättigad att omhändertaga
barn, vilka äro i behov av vård och uppfostran, därest deras föräldrar överlåtit
sin uppfostringsrätt åt nämnden eller genom domstols utslag dömts
densamma förlustiga. Nämnden har vidare att draga försorg om minderåriga,
vilka äro i behov av fattigvård, därest vården skall meddelas utom
understödstagarens eget hem. Därvid skola föreskrifterna i fattigvårdslagen
iakttagas; fattigvårdsnämndens i lag stadgade rättigheter och skyldigheter
med avseende å sådana minderåriga tillkomma barnskyddsnämnden. Den
i lagen om barn utom äktenskap stadgade omsorgen om sådana barn samt
bevakandet av deras intressen åligga även barnskyddsnämnden.

Norge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I Norge bär en kommitté dels år 1920 avgivit ett betänkande om vergerådens
övertagande av tillsynen över av fattigvården och enskilda personer
till vård utom liemmet överlämnade barn in. m. och dels år 1921, efter
det yttranden inkommit över nämnda betänkande, avgivit ett slutligt betänkande
i samma ämne. Betänkandena äro åtföljda av utkast till lov om offentlig
har nefor sorg. Dessa innebära ett sammanförande i eu ocb samma lag av bestämmelserna
i 1905 års delvis blott för vissa kommuner gällande lov om
tilsyn med pleiebarn in. r., den del av 1915 års lov om försorg för barn, som
innehåller stadgan den om tillsyn över barn, 1896 års lov om behandling av
forsmnfc barn med eu del förändringar samt bestämmelser om beliandlingav
fattiga barn, vilka vårdas utanför sina hem. (Beträffande nämnda nu
gällande lagar se U. s. 37—41, 45—57).

Enligt 1920 års förslag, som innebär en kompromiss mellan rätt skilda
principiella ståndpunkter, skall centralisering ske hos vergeråclet av dels det
f. n. åt detta anförtrodda arbetet med skyddsuppfostran och vad därmed
sammanhänger, dels uppgiften att ombesörja anbringande utom hemmet av
och öva tillsyn över barn, som fattigvårdsmyndigheten finner böra vårdas
utom hemmet, och dels tillsynen över fosterbarnsvården. I motiveringen
yttras, att kommittén varit enig om önskvärdheten av att på detta område
genomföra den största möjliga centralisering, så att de spridda lagbestämmelserna
samlas och verksamheten lägges under samma institution, i den
utsträckning detta kan finnas ändamålsenligt och förenligt med andra hänsyn.
Förslaget innebär ett första steg i denna riktning. Vacl beträffar de
fattiga barnen skall enligt förslaget fattigvårdsmyndigheten liksom f. n. avgöra,
om den skall ingripa och på vilket sätt. Först när fattigvården kar
fattat beslut, att ett barn skall försörjas utanför sitt hem, träder vergerådet
till, utväljer ett hem, anbringar barnet där och övar tillsyn över det. Den
hjälp, som det omhändertagna barnet får, är fattigunderstöd, och fattigvårdslagens
regler om förhållandet till hemkommunen bibehållas. När barnet
icke längre behöver försörjning från fattigvården, upphör befattningen med
barnet. Beslut härom fattas av fattigvårdsmyndigheten. Enligt reglerna i
lagen om vergeopdragelse kan dock vergerådet besluta att behålla barnet,
när förutsättningarna härför finnas. — Vid detta betänkande, som är enhälligt,
hava dock två ledamöter fogat särskilda uttalanden. Eu av dessa ledamöter
har formulerat sin principiella ståndpunkt i fråga om behandlingen
av de fattiga barnen på följande sätt: Därest föräldrar eller de, som stå i
deras ställe och som liava hemmavarande barn under 18 år, behöva ekonomisk
hjälp av det allmänna för sitt hushåll, skola de begära sådant hos
vergerådet, som avgör, om, på vad sätt och i vilken utsträckning hjälp skall
lämnas, och familjen står under vergerådets tillsyn, så länge hjälp utgår och
till dess vergerådet anser tillsyn onödig. Dock skola föräldrarna eller deras
ställföreträdare hava givit sitt samtycke till barnets överlämnande till vård
utom hemmet. Föräldralösa barn, som sakna försörjare, stå under vergerådets
tillsyn. Angående vergerådets utgifter i förevarande hänseende gäller
detsamma som vid barns omhändertagande enligt vergerådslagen. — I den
andre ledamotens särskilda uttalande förordas öppnande av möjlighet för
den kommun, som önskar det, att upprätta ett centralkontor för anbringandet
av och tillsynen över de barn, som kommunen måste taga hand om,
vare sig detta skett på föranstaltande av vergerådet, fattigvårds- eller hälsovårdsmyndigheten
.

I det år 1921 avgivna, slutliga förslaget har majoriteten, två ledamöter,
föreslagit eu modifikation av det tidigare förslaget av följande innehåll: Där
sådant med hänsyn till förhållandena är av behovet påkallat eller lämpligt,
kan kommunalbestyrelsen med konungens samtycke till en inom kommunen

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för sådant ändamål upprättad centralinstitution överflytta den jämlikt lagen
åt vergerådet anförtrodda befattningen med de barn, som av enskilda eller
efter fattigvårdsmyndiglietens beslut överlämnas till vård utom hemmet, samt
vidare anbringandet i enskilt hem, barnhem eller liknande inrättning av
barn, om vars anbringande på dylikt sätt vergerådet fattat beslut, och tillsynen
över dessa barn, I sådant fall skola lagens bestämmelser om vergerådets
funktioner gälla centralmyndigheten. — Kommitténs övriga två medlemmar
hava reserverat sig häremot och därvid anfört bl. a.: Majoritetens
förslag innebure ett betydligt försvagande av centraliseringen med vergerådet
som medelpunkt. Och försvagandet komme att inträda just där centraliseringen
av barnavården omkring en institution vore mest av behovet påkallad,
nämligen i de största städerna. I de kommuner, där barnens antal vore
störst och förhållandena mest komplicerade, där vore det mer än annorstädes
nödvändigt, att all offentlig barnavård lades under en och samma
institution. Endast härigenom kunde man nå fram till den enhet och planmässigliet
i ledningen och den samling av ansvaret, som vore en nödvändig
betingelse för barnavårdens effektivitet. Yäl vore det så, som majoriteten
gjorde gällande, att de särskilda medlemmarna i den ledande institutionens
styrelse icke kunde följa de särskilda barnen genom personlig tillsyn. Men
detta vore icke huvudsaken, utan huvudsaken vore, att här, liksom vid all
rationell arbetsfördelning mellan offentliga institutioner, de ärenden, som
naturligt och organiskt hörde tillsammans, lades under samma myndighet,
för att det skulle komma överblick, enhet, planmässighet och initiativ i ledningen.
Den myndighet, som enligt det tidigare förslaget skulle vara kärnan
och medelpunkten i den kommunala barnavården, nämligen vergerådet, skulle
enligt majoritetens förslag i de största städerna få sitt arbetsområde starkt
förminskat både i jämförelse med gällande lag och i jämförelse med landets
övriga kommuner. Den skulle mista befattningen och kontakten med de
barn, om vilkas överlämnande till enskilt hem eller barnhem, den fattade
beslut, d. v. s. med de flesta barn, som den finge att göra med.

I Danmark har år 1920 utarbetats ett lagförslag, innehållande bestämmelser
såväl om »Yaergeraadsforsorg» som »Tilsyn med Dorn» (se IT. s.
28—36), men i den under åren 1922 och 1923 genomförda nya barnavård slagstiftningen
har ämnet uppdelats på två lagar, en »Om Yaergeraadsforsorg
in. in.» och en »Om Tilsyn med Dorn».

Enligt 1920 års förslag skulle vergerådet, utom de uppgifter, vilka hittills
varit anförtrodda åt detsamma, även öva tillsyn över fosterbarn samt över
barn, vilka enligt lagarna om barn utom äktenskap och deras föräldrar, om
hustrurs och i äktenskap födda barns rättsställning samt om understöd till
änkors barn erhålla understöd av det allmänna; dock skulle i vissa större
kommuner denna tillsyn, om vergerådet och kommunalstyrelsen så önskade,
med vederbörande ministers samtycke kunna uppdragas åt kommunalstyrelsen.
Den sålunda föreslagna centraliseringen hos vergerådet har dock
icke blivit i den nya danska lagstiftningen genomförd såsom eu allmänt
gällande regel. I 1923 års Lov om Tilsyn med Dorn stadgas sålunda, att
kommunalstyrelsen skall utöva tillsyn över bland andra de ifrågavarande
barnen, dock kan efter avtal mellan kommunalstyrelsen och vergerådet tillsynen
med vederbörande ministers samtycke överlämnas till vergerådet, varjämte
i vissa större kommuner tillsynen kan i viss ordning överlämnas till
sundlietskommissionen.

(M. s. 16—23.)

Redan i det år 1899 avgivna kommittébetänkande, vilket ligger till grund
för lagen om uppfostran åt vanartade in. fl. barn, antyddes möjligheten

Danmark.

Tidigare
förslag om
centralisering
av barnavården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Centralisering
av all
samhällets
barnavård
(i vidsträckt
mening) hör
ej ifrågasättas.

Statistiska

uppgifter.

av att åt barnavårdsnämnden kunde anförtros, förutom befattningen med
vanartade och i sedligt avseende försummade barn, jämväl vissa andra
uppgift®1'', som på grund av sin natiu- stode i nära sammanhang med
nyssnämnda arbetsområde. I detta hänseende framhölls särskilt tillsynen
över fosterbarnsvården.

På sätt kommittén framhållit (M. s. 17 ff.), har sedermera tanken pa
ett sammanförande i eu gemensam lag av alla de lagbestämmelser, som
reglera barnavården, och alla barnavårdsuppgifters anförtroende åt en enda
myndighet upprepade gånger gjorts till föremål för uttalanden i skrift
samt vid möten och kongresser. Slutligen har riksdagen i skrivelse den
8 mars 11118 gjort den framställning i ämnet, som omförmälts å s. 37
här ovan och vilken finnes utförligare omtalad i kommitténs betänkande s. 39.

Såsom kommittén erinrat (M. s. 28) hava yrkandena på centralisering
av barnavården i huvudsak avsett sammanförande i en lag och hos eu
gemensam myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnskontrollen och
arbetet beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt
den verksamhet, som kunde anses äga nära samband med dessa verksamhetsgrenar
(t. ex. beträffande kroppsligt vanvårdade barn), eller sålunda
vad som kan betecknas såsom samhällets barnavård i egentlig mening.

Yad angår barnavården i övrigt är jag ense med kommittén (M. s. 23 — 27)
därom, att sådant sammanförande icke bör ifrågasättas (jfr Y. 66 s. 48).
Beträffande lagbestämmelserna om minderåriga förbrytare kan visserligen
deras sammanförande med de egentliga barnavårdsbestämmelserna i en lagförefalla
önskvärt, men någon verklig fördel skulle knappast vara att vinna
därav annat än under den förutsättningen, att det läte sig göra att anförtro
befattningen med de minderåriga förbrytarna åt de myndigheter,
som handhava den egentliga barnavårdsverksamheten. Men då möjlighet
att realisera denna tanke icke torde för 11 är varande i vårt land föreligga
(se bl. a. M. s. 27), lärer det icke böra ifrågakomma att inpassa bestämmelserna
om minderåriga förbrytare i samma lag som de egentliga barnavårdsbestämmelserna.

Beträffande storleken av de grupper barn, vilkas sammanförande till en
och samma myndighet ifrågasatts, får jag hänvisa till kommitténs motiv
(M. s. 30, 278, 310) och dess statistiska undersökningar (S. s. 26, 38 ff.).

Vad de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen beträffar,
framgår av en redogörelse, utarbetad av en av ett flertal landsting tillsatt
kommitté och omfattande samtliga skoldistrikt med undantag av sex, att
under år 1922 barnavårdsnämndernas verksamhet omfattat 1,704 fall och
att i 563 av dessa skiljande från hemmet ägt rum. En jämförelse med
kommitténs uppgifter för år 1915 (S. s. 38, 39) synes utvisa en minskning
i verksamhetens omfattning, i det sistnämnda år till barnavårdsnämnderna
gjorts anmälan rörande 2,395 barn, av vilka 793 skilts från hemmet.
Enligt kommitténs statistik (S. s. 41) bekostade barnavårdsnämnderna vid
slutet av år 1915 vård och underhåll för 2,732 barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande fattigvårdens barnavård må ur den officiella statistiken för
år 1922 följande uppgifter anföras:

Antalet direkt understödda barn (d. v. s. barn under 16 års ålder, vilka
själva eller i första hand åtnjuta fattigvård) utgjorde 35,353.

Antalet indirekt understödda barn (d. v. s. minderåriga hemmavarande
barn, tillhörande äldre, av kommunerna understödda personer, vilka barn
anses i större eller mindre mån erhålla del av det understöd, föräldrarna
åtnjuta) utgjorde 73,240.

Hela antalet fattigunderstödda barn utgjorde alltså 108,593.

Av de direkt understödda barnen voro 24,994 eller 70.7 % utackorderade
i enskilda hem. Det framgår ej av statistiken, huru många av de
återstående 29.3 % direkt understödda barnen, som vårdades i barnhem
eller sjukvårdsanstalter eller voro »på annat sätt understödda». Till sistnämnda
grupp torde höra bl. a. de barn, vilka erhålla understöd i skodon,
i sjukpersedlar o. dyl., utan att föräldrarna åtnjuta något annat understöd.
Att understöden i skodon äro tämligen talrika framgår av Stockholms stads
statistik. (Under år 1922 erhöllo i Stockholm 1,290 barn direkt understöd
i skodon, utan att familjen i övrigt åtnjutit annat understöd.)
Vidare ingå bland de direkt understödda, ej utackorderade barnen en del,
som åtnjuta kontant understöd i hemmet. Härav framgår, att de av
fattigvården helt omhändertagna (utom sina hem vårdade) barnens antal,
ej, såsom stundom antagits (jfr M. s. 310), sammanfaller med utan understiger
antalet direkt understödda barn. Sannolikt uppgår antalet av fattigvården
helt omhändertagna barn till omkring 30,000.

(M. s. 37—41.)

Kommittén har (M. s. 37, 38) föreslagit sammanförande i en lag och till
en enda kommunal myndighet av de delar av samhällets barnavård, som
nu representeras av fosterbarnslagen, lagen om uppfostran åt vanartade
m. fl. barn samt fattigvårdslagens bestämmelser om de helt omhändertagna
barnen. Hela denna verksamhet anser kommittén böra anförtros åt eu
speciell barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden. Kommittén har (M. s. 40)
övervägt det i riksdagens skrivelse den 8 mars 1918 gjorda uttalandet,
att det vore möjligt, att behörig hänsyn till de växlande ortsförhållandena
kunde göra det erforderligt eller i varje fall lämpligt, att i en blivande
lagstiftning vissa betämmelser, som icke kunde tilläggas eu allmännare
giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras tillämpning
inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande myndighets
beslut. Kommittén har därvid funnit, att vid överflyttning av fattigvårdens
barnavård en begränsning icke kunde tänkas på sådant sätt, att
inom vissa samhällen centraliseringen icke komme till stånd eller endast
genomfördes till eu del. Det ginge enligt kommitténs uppfattning icke
för sig att låta vissa till barnavården hörande ärenden behandlas i eu
kommun av barnavårdsnämnd, i en annan av fattigvårdsstyrelse. Däremot
skulle det kunna tänkas, att i smärre kommuner, där både fattigvård och

Kommitténs
förslag om
centralisering.

Yttranden

över

kommitténs
förslag om
centralisering,

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

barnavård vore av ringa omfattning, förlägga båda dessa verksamhetsgrenar
i sin helhet till samma myndighet, i sådant fall närmast till fattigvårdsstyrelsen.
Även eu sådan anordning har dock kommittén avstyrkt med
hänsyn till den olika sammansättning, som myndigheterna borde erhålla
med avseende å deras olika funktioner och med hänsyn till beskaffenheten
av den verksamhet, som de skulle hava att utföra.

Därjämte har kommittén i sitt förslag till barnavårdslag (10 kap.) upptagit
bestämmelser om penningunderstöd åt barn till ensamstående mödrar.
Denna understödsverksamket skall enligt förslaget utövas av barnavårdsnämnden.
(M. s. 42—62.)

(Y. 1 — 106.)

Kommittéförslagets grundprincip, centralisering av barnavården, bär i
stort sett tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Ett betydande antal länsstyrelser,
landsting, domkapitel, centrala ämbetsverk, barnavårdsnämnder
och enskilda organisationer hava uttalat livlig anslutning till denna princip.
(Se bl. a. Y. 2, 10, 11, 12, 14, 16, 19, 20, 21, 22, 26, 27, 31, 32,
38, 39, 41—45, 45 a, 52, 53, 57, 81, 84, 89, 90, 92—94, 97, 100
— 103.)

Sa anför länsstyrelsen i Stockholms län: »Länsstyrelsen vill såsom allmänt
omdöme om kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på
ett synnerligen erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan utveckling
av den offentliga barnavården, som det svenska samhället måste
eftersträva. Det är efter länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre
systematisera hittillsvarande bestämmelser på detta område, utan även utvidga
dem i huvudsak enligt de grunder, som kommittén utstakat, och ej
mindre att sammanföra kommunernas barnavård under enhetligt arbetande
organ.» (Y. 2.)

Härnösands domkapitel uttalar såsom ett allmänt omdöme om förslaget,
att det utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt
byggt UPP på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst ansenlig
resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barnavård
vinna berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet
(Y. 89.)

Socialstyrelsen anser sig utan tvekan kunna giva sin anslutning till förslagets
grundtanke, att sammanföra reglerna rörande den offentliga barnavården
i en enda lag och i samband därmed låta ett enda kommunalt organ
avlösa de tre på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde
eu dylik anordning vara ägnad att främja eu effektiv och rationell utveckling
av barnavarden samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma
(Y. 100.)

Svenska stadsförbundets styrelse anför: »Styrelsen har obetingat kunnat

ansluta sig till kommitténs uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna
för åstadkommande av fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva
den nu bestående splittringen och hos en ansvarig och fullt kompetent myndighet
samla handläggningen av dessa frågor. Att kommittén med så stark
och bärande motivering gjort detta krav gällande, finner styrelsen för sin
del vara det föreliggande betänkandets främsta förtjänst. Hur än en blivande
lag om den offentliga barnavården i sina detaljer kan komma att gestalta
sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär betydelse, att densamma
avägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning. Än

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde få en
relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för
en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en decentralisation,
som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög
grad utpräglad. (Y. 103 s. 81.)

Å andra sidan har förslaget om centralisering i vissa yttranden helt
eller delvis avstyrkts.

Sålunda hava några kommunala myndigheter, tvenne domkapitel och ett
centralt ämbetsverk avstyrkt centraliseringsprincipens genomförande (bl. a.

Y. 50, 55, 77, 82, 85, 96). Från åtskilliga håll hava invändningar gjorts mot
det föreslagna överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden
av befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn. (Y. 1, 4, 5, 8, 12,

14, 16, 17, 25, 26, 32, 42, 47, 51, 63, 66 s. 45, 84 s. 53, 85-88, 99, 102 s. 72,

106 s. 90.) I vissa fall har man vänt sig mot en »splittring av understödsverksamheten»,
utan att det med tydlighet framgått, om man avsett att
vända sig mot att verksamheten beträffande de utom hemmet vårdade fattiga
barnen anförtroddes åt barnavårdsnämnden. De skäl, som framförts, hava
nämligen stundom ej varit sådana, att de kunna avse en dylik åtgärd, utan
blott överlämnandet till barnavårdsnämnden av den understödsverksamhet,
vilken avser barn, som vistas i sina hem (sålunda t. ex. det enligt kommitténs
förslag åt barnavårdsnämnden anförtrodda understödjandet av barn till
ensamstående mödrar).

Uttrycklig anslutning till förslaget om överflyttande till barnavårdsnämnden
av vården om de helt omhändertagna fattiga barnen har däremot uttalats
i ett flertal yttranden (Y. 27, 31, 57, 92, 94, 103 s. 82, 103 a,

104 s. 87.)

De mot förslaget om barnavårdens centralisering framställda invändningarna
komma att i det följande upptagas till behandling.

I det föregående har jag berört de betydande olägenheter, som följa Fördelar och
av den nuvarande splittringen och olikformigheten på barnavårdens om- r''ackdel(lr av
råde. Det synes nu vara en angelägen uppgift att, i den mån sådant ringen.
lämpligen låter sig genomföra, undanröja denna splittring och olikformighet.
Det första medlet härför torde vara de egentliga barnavårdsbestämmelsernas
sammanförande i eu gemensam lag (se Y. 89 s. 58). Detta
sammanhänger nära med barnavårdsverksamhetens överlämnande i den
omfattning, som kan befinnas ändamålsenlig, till en enda, härför verkligt
kvalificerad myndighet. Genom dessa båda åtgärder skulle enligt min
tanke vinnas betydande fördelar, som siikerligen skulle mera än motväga
motsvarande nackdelar. Bland dessa fördelar må, i anslutning till vad i
det föregående anförts, framhållas, att barnavårdsarbetet inom varje kommun
skulle kunna utföras efter mera enhetliga principer och med större målmedvetenhet,
att gentemot de försörjare, vilka bliva föremål för samhällets
inskridande, ett mera likformigt och rättvist förfarande kunde förväntas, att
tvekan och tidsutdräkt vid fallens behandling genom remiss från en myndighet
till en annan till stor del kunde undvikas samt gränsfall, i fråga
om vilken ingen myndighet ansåge sig behörig och skyldig att ingripa,
mera sällan än nu behövde uppstå, att den nu förefintliga svårigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för allmänheten att avgöra, till vilken myndighet anmälan bör göras om
missförhållanden beträffande barn, skulle väsentligen upphöra, att arbetskraft,
tid och kostnader, särskilt i större kommuner, skulle kunna besparas
på samma gång som arbetet kunde mera effektivt bedrivas, att större
utsikter skulle finnas att för arbetet förvärva de lämpligaste och mest
intresserade personerna, att, med hänsyn till att de skilda grenarna av
barnavården äro varandra närstående, sysslandet med en av dem skulle
ge ökad erfarenhet och kompetens jämväl för de övriga, att åt den barnavårdande
kommunala myndigheten skulle beredas eu betydande och inflytelserik
plats i samhället, vilket skulle vara ägnat att befrämja barnavårdens
höjande, samt att möjlighet skulle vinnas att med rimliga kostnader
få till stånd en effektiv kontroll från statens sida över barnavården,
vilket med bibehållande av den nuvarande tredelade organisationen knappast
skulle låta sig göra.

Av den här ovan meddelade redogörelsen för den utländska lagstiftningen
framgår, att behovet av en centralisering av barnavården i ett
flertal främmande länder gjort sig lika starkt gällande som i vårt land
och att eu sådan centralisering antingen redan genomförts eller ock föreslagits.

Därest, såsom jag kommer att i det följande föreslå, i regel eu särskilt
utsedd kommunal myndighet skall handhava barnavården, komma gentemot
de nyss angivna fördelarna av barnavårdens centralisering att stå tvenne
nackdelar av större betydelse. Den ena är svårigheten att i vissa mindre
kommuner finna tillräckligt antal personer, lämpade att utföra, förutom
övriga nämnders och styrelsers åligganden, jämväl den blivande barnavårdsmyndighetens
arbetsuppgifter. Denna olägenhet torde kunna och böra
undanröjas genom beredande av möjlighet att i mindre kommuner anförtro
barnavårdsverksamlieten åt någon redan bestående kommunal myndighet.
Till denna fråga återkommer jag i det följande. Den andra olägenheten
sammanhänger med den svårighet, som i en del fall kan uppstå i fråga
om dragande av gränsen mellan fattigvårdsstyrelsens och den blivande
barnavårdsmyndiglietens funktioner. Den kommer att av mig behandlas
i sammanhang med spörsmålet, i vilken omfattning ett överflyttande av
fattigvårdsstyrelsens barnavårdsverksamket till den blivande barnavårdsmyndigheten
bör äga rum. Redan i föreliggande sammanhang önskar
jag emellertid uttala, att jag anser jämväl denna svårighet kunna genom
lämpliga bestämmelser i väsentlig mån undanröjas och alltså icke böra stå i
vägen för centraliseringen.

Jag skall nu övergå till behandling av frågan, vilken myndighet som,
därest centralisering kommer till stånd, bör ombesörja barnavårdsverksamheten.

Vilken myn- (M. S. 31-41.)

dighet bor Yad då först beträffar fattigvårdsstyrelsen, är dess mest omfattande

handhava . .... .. J

barnavården ? uppgift, understöd åt äldre behövande, så artskild från verksamheten med

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

uppfostran åt vanartade m. fl. barn och tillsynen över fosterbarnsvården
samt i större kommuner så krävande, att det ej kan ifrågasättas att som
.regel lägga barnavårdsverksamheten till fattigvårdsstyrelsen. Det kräves
väsentligt andra egenskaper av dem, som skola handhava understödsverksamheten
bland äldre fattiga, än av dem, som skola söka tillrättaföra
vanartade och vårda sig om sedligt försummade och vanvårdade barn eller
kontrollera t. ex. späda fosterbarns vård (se Y. 43 s. 17). Endast i undantagsfall,
vartill jag senare återkommer, bör fattigvårdsstyrelsen få tjänstgöra
som barnavårdsmyndighet.

Ej heller torde den myndighet, som för närvarande handhar tillsynen
över fosterbarnsvården (hälsovårds-, kommunal-, fosterbarnsnämnd), vara
lämpad att övertaga hela den omfattande verksamhet, varom här är fråga;
för densamma krävas även andra egenskaper än de, som äro nödiga för
fosterbarn skontrollens rätta utövande eller som finnas representerade i
våra hälsovårdsnämnder. Dessa hava f. ö. redan en mycket omfattande
verksamhet.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att centraliseringen bör ske
hos kommunens nuvarande speciella barnavårdsmyndighet, barnavårdsnämnden.
I varje kommun bör finnas en sådan nämnd; den bör i regel
vara särskilt tillsatt för uppgiften i fråga (annan nämnd eller styrelse bör
sålunda i allmänhet ej få, såsom för närvarande är fallet, fungera såsom
barnavårdsnämnd), och den bör erhålla en av sitt utvidgade arbetsområde
betingad sammansättning, en fråga till vilken jag återkommer i det följande.
Blott så mycket bör i detta sammanhang nämnas om sammansättningen,
att präst och, där så är möjligt, läkare böra vara ledamöter av nämnden, att
även representanter för lärarkåren och fattigvårdsstyrelsen böra inväljas
samt att kvinnan icke skall saknas bland ledamöterna. Frågan om undantag
för smärre kommuner från det ifrågasatta stadgandet om särskilt tillsatt
barnavårdsmyndighet kommer att behandlas i det följande.

Ett särskilt skäl för att samla barnavårdsverksamheten hos kommunens
speciella barnavårdsorgan ligger i den omständigheten, att de under
åren 1917—1920 tillkomna lagarna på familjerättens område anförtrott
omfattande och betydelsefulla uppgifter åt detta organ. Dessa uppgifter,
särskilt befattningen med barn utom äktenskap, äga nära beröringspunkter
såväl med verksamheten för vanartade och sedligt försummade barn (många
utomäktenskapliga barn bliva sedligt försummade eller vanartade) som
med kontrollen över fosterbarnsvården (det övervägande antalet fosterbarn
är barn utom äktenskap).

(M. s. 32—38.)

Då det härefter gäller att besvara frågan, i vilken omfattning barnavårdsverksamheten
bör centraliseras hos barnavårdsnämnden, är det till
en början tydligt, att de ärenden, som enligt lagen om uppfostran åt
vanartade m. fl. barn ankomma på barnavårdsnämnden, böra där bibehållas.
Därest enligt den nya lagstiftningen samhället kommer att med -

Centraliseringens
omfattning.

liefattningon
mod vanartado
tu. 11. barn.

(30

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Kontrollen
över fosterbarnsvården.

Barns understödjande
i
hemmet.

givas befogenhet att mot föräldrarnas vilja ingripa jämväl i andra än för
närvarande medgivna fall (jag syftar härvid på misshandel och kroppslig
vanvård av barn, som vistas hos föräldrarna), bör denna nya barnavårdsverksamhet
likaledes ankomma på barnavårdsnämnden. Till ett av reservanter
inom kommittén framställt förslag om inskränkning av den nuvarande
barnavårdsnämndens arbetsområde återkommer jag i det följande. Jag vill
emellertid redan nu nämna, att en dylik inskränkning enligt min mening
icke bör ifrågakomma.

Kontrollen över fosterbarnsvården har hittills behandlats övervägande
som en hälsovårdsfråga, men bör enligt min mening behandlas jämväl ur
uppfo strings synpunkt, särskilt om, såsom förslagits, åldersgränsen för
fosterbarnsbegreppet liöjes. 1902 års fosterbarnslag har vunnit ringa tilllämpning
(se M. s. 278), och det synes önskvärt att överlämna denna
verksamhet åt en myndighet med mera omfattande barnavårdsuppgifter
och med särskilda förutsättningar för dessa uppgifters handhavande.
Härmed är dock ingalunda sagt, att ett avstående från hälsovårdssynpunkten
bör äga rum. Tvärtom bör åt läkaren beredas starkt inflytande
i avseende å denna verksamhet. Kommitténs förslag om överflyttning av
kontrollen över fosterbarnsvården till barnavårdsnämnden har, utom i något
enda av de avgivna yttrandena (Y. 71), rönt anslutning bland de hörda
myndigheterna (se bl. a. Y. 43 s. 18, 66 s. 44), och jag finner mig också
böra biträda detsamma.

Svårare är frågan, om och i vilken omfattning den för närvarande av
fattigvårdsstyrelsen oinkänderhavda barnavårdsverksamheten bör överföras
till barnavårdsnämnden. Såsom den enklaste och mest tilltalande lösningen
framstår måhända, då man först griper sig an med detta spörsmål,
det vid denna frågas behandling i Norge från visst håll framställda
förslaget om överförande till den speciella barnavårdsmyndigheten av fattigvårdens
hela barnavårdsverksamhet, således både den, som avser understöd
i hemmet, och den, som avser vård utom detsamma (jfr Y. 44). I
det finska förslaget har denna tanke dock avvisats, liksom den nya tyska
lagen blott under en övergångstid, med hänsyn till de nuvarande bristerna
i den tyska fattigvårdens organisation, i vissa fall tillåter en dylik överflyttning.
Jag har även efter övervägande av denna fråga kommit till
den uppfattningen, att understöd åt barn i deras hem ej lämpligen bör
besörjas av barnavårdsnämnden. Understödsverksamheten i egentlig mening,
d. v. s. den penningunderstödjande verksamheten, bör ej splittras
på två myndigheter (verksamheten för de äldre hos fattigvårdsstyrelsen
och för barnen hos barnavårdsnämnden). Följden härav skulle lätt bliva,
att de båda myndigheterna tillämpade olika principer och särskilt att de
utmätte penningunderstöden efter olika grunder, även där sådant ej vore
betingat av förhållandena i det särskilda fallet. Därest det skulle inträffa,
att understöd från barnavårdsnämnden utmättes med större frikostighet
än understöd från fattigvårdsstyrelsen, skulle det lätt uppstå eu uppfatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ning, att samhället gåve två slag av fattigvård, ett bättre och ett sämre,
vilket icke skulle vara ägnat att befordra fattigvårdens utveckling (jfr Y.
69, 99 s. 65, 102 s. 74). I vissa fall kunde det inträffa, att två olika
myndigheter utdelade penningunderstöd åt olika medlemmar av samma
familj, vilket skulle medföra familjens kontrollerande av utskickade från
båda myndigheterna.

Icke heller synes mig den ifrågavarande understödsverksamhetens art
vara sådan, att ett överlämnande av densamma till barnavårdsnämnden
kan anses motiverad. Understöd åt barn i hemmet innebär nämligen i
själva verket ekonomisk hjälp åt föräldrarna, hos vilka uppfostringsplikten
alltjämt kvarligger. Den kan därför icke anses skilja sig särdeles mycket
från understöd åt äldre, i fråga om vilken verksamhet uppfostringssynpunkten
i allmänhet är av mera underordnad betydelse. Av helt annan
innebörd är uppgiften att omhändertaga barn och vårda dem utanför deras
hem. Här gäller det i första hand att skaffa barnen hem, där de kunna
erhålla vård och uppfostran och vidare att övervaka denna vård och uppfostran
samt, sedan den omedelbara befattningen med barnen upphört,
under någon tid liava tillsyn över dem. Något nämnvärt ^besparande
av arbete och kostnader skulle ej heller vinnas, därest barns understödjande
i hemmet uppdroges åt barnavårdsnämnden, ty hemmens övervakande
torde, då det gäller understöd åt barn i deras hem, kunna med lika stor
fördel äga rum genom fattigvårdsstyrelsen och dess biträden, som då det
gäller understöd åt äldre.

Av det anförda framgår, att jag anser mig icke kunna förorda ett överflyttande
till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten bland barn,
som vistas i föräldrahemmen.

Kommittén har från denna även av densamma såsom huvudregel omfattade
ståndpunkt gjort ett viktigt avsteg, nämligen då det gällt frågan
om understöd åt barn till ensamstående mödrar. Till denna fråga återkommer
jag här nedan (s. 70). Jag önskar emellertid redan i detta
sammanhang uttala, att jag icke kunnat upptaga kommitténs förslag i
denna del.

Vad angår den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade verksamheten
beträffande de helt omhändertagna barnen, har kommittén, såsom
förut erinrats, föreslagit denna verksamhets överflyttande till barnavårdsnämnden.
Vissa mot detta förslag framställda erinringar behandlas nedan
under punkterna 1 —11.

1. Mot förslaget i denna del har (Y. 4 s. 4) anmärkts, att det ej
visats föreligga större samband mellan verksamheten för fattiga barns
vårdande utanför sina hem och vården av vanvårdade, vanartade och sedligt
försummade barn, än mellan förstnämnda verksamhet och understödsverksamheten
i övrigt. (Motsatt uppfattning Y. 43 s. 17, 103 s. 82.)
Härvid synes man emellertid hava förbisett, att i stort sett samma synpunkter,
vilka på sätt ovan nämnts, göra sig gällande då fråga är om
fattiga barn, vilka vårdas utanför föräldrahemmet, göra sig gällande, då

Vård av helt
omhändertagna
fattiga barn.

Kungl, Maj:ts proposition nr 1Ö0.

det är fråga om barn, vilka på grund av vanvård, vanart eller sedlig försummelse
skiljas från sina hem; det gäller i båda fallen att skaffa barnen
hem samt vård och uppfostran, som göra dem samhällsdugliga, att tillse
att barnens vård och uppfostran ej försummas samt att barnen under den
närmaste tiden efter det kommunens omedelbara befattning med dem upphört
arta sig väl. (Endast beträffande de barn, vilka på grund av sin
vanart kräva skyddshemsvård, är förhållandet i viss mån ett annat.) Jag
har förut framhållit, att det här ej är fråga om skilda grupper av barn:
barn, som omhändertagas på grund av nöd i hemmet, äro stundom sedligt
försummade och vanartade o. s. v. Genom att av fattigvårdens nuvarande
skyddslingar till barnavårdsnämnden överföra blott dem, som vårdas utom
sina hem, torde man begagna sig av en principiellt motiverad och även
i praktiken lätt skönjbar gräns. Ett sådant överförande innebär ej någon
radikal omgestaltning. De stora kommunernas utackorderingsverksamhet
och dess personal överföras från fattigvårdsstyrelsens till barnavårdsnämndens
stat. Med kommitténs förslag erfordras nämligen ej såsom f. n.
två (eller, om tillsynen över fosterbarnen inbegripes, tre) staber av tillsyningsman
och övervakare, utan allenast en, vars antal antagligen kan
bliva mindre än summan av de nuvarande. Detta torde ur organisatoriskekonomisk
synpunkt vara ett betydelsefullt argument för kommitténs förslag,
vilket även understrykes i åtskilliga yttranden. Så framhåller barnavårdsnämnden
i Norrköping fördelen av att barnavårdsnämnden övertager
fattigvårdsstyrelsens befattning med barn, som icke kunna vårdas av de
sina, varigenom bl. a. den nuvarande i många avseenden betänkliga dualismen
i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet skulle
försvinna (Y. 45 s. 24). Och i eu reservation i Stockholms stads fattigvårdsnämnd
erinras, att förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och
dubbla barnhem föranlett många anmärkningar och utredningar i huvudstaden,
varför på denna punkt ett starkt behov av barnavårdens centralisering
framträtt för sparande av både arbete och kostnader (Y. 59 s. 38).
Det torde även förtjäna anmärkas, att styrelserna för de tre stora kommunala
sammanslutningarna i vårt land, svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund, vilka torde
hava granskat förslaget företrädesvis ur kommunal synpunkt, tillstyrkt förslaget
(Y. 103, 103 a, 104).

2. Det har vidare invänts, att fattigvårdsstyrelserna besitta större
kompetens och erfarenhet för handhavande av vården om barn utom hemmet
än barnavårdsnämnderna. (Y. 4 s. 3, 50, 51, 59 s. 31, 71; jfr 59
s. 39.) "Visserligen äga fattigvårdsstyrelserna erfarenhet beträffande inackordering
och vård av barn utom hemmet, men detta göra i regel också
barnavårdsnämnderna, vilka emellertid på grund av sin sammansättning
och sin befattning med övriga barnavård sfrågor kunna förväntas besitta
särskilda förutsättningar just för utackorderingen och vården utom hemmen,
vilka icke kunna anses föreligga hos fattigvårdsstyrelserna. Och genom

Kunyl. Maj.ts proposition nr 150.

ökningen av det åt barnavårdsnämnderna anförtrodda antalet barn skulle
dessa nämnders erfarenhet snart bliva ytterligare utvidgad. För övrigt
torde det icke vara uteslutet, att sådana ledamöter av fattigvårdsstyrelserna,
vilka äga särskilda förutsättningar för barnavårdsverksamheten, överflyttas
från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna.

3. Den föreslagna omläggningen innebär ej en uppdelning av fattigvårdsstyrelsens
egentliga (penningutdelande) understödsverksamliet. Redan
nu bekostar ej blott fattigvårdsstyrelsen utan också barnavårdsnämnden
och i vissa kommuner fosterbarnsnämnden vård åt omhändertagna barn,
och de tre myndigheterna hava särskilda anslag härför. De anmärkningar,
som i en del yttranden (bl. a. 8, 14, 17, 26, 32, 36, 59 s. 35) framställts
mot en »splittring av understödsverksamheten» drabba således ej
denna överflyttning. Genom densamma kan sålunda ej, såsom på vissa
håll gjorts gällande, skapas någon uppdelning av understöden i bättre»
och » sämre».

4. Från vissa håll (bl. a. Y. 1, 102 s. 73) har mot kommitténs förslag
anmärkts, att om barnavårdsnämnderna tilldelades understödsverksamhet,
i nämnderna skulle komma att inväljas personer, som i sin iver
att hjälpa barnen glömde allt vad ekonomi hette, eller ock att kommunerna,
av fruktan att så skulle ske, i nämnderna insatte allenast personer,
som vore intresserade endast av den ekonomiska sidan. Denna anmärkning
förlorar emellertid sin udd, om fattigvårdsstyrelsen bibehålies vid den penningutdelande
verksamheten, ty det torde främst vara vid dennas utövande,
som slöseri kan vara att befara. Barnavårdsnämnderna (skolråden) hava redan
nu hand om barn, vilka skilts från sina hem, och mig veterligen har det icke
gjorts gällande, att de härvid slösat med kommunernas medel eller att valen
till nämnderna förryckts av ekonomiska hänsyn. Det synes föga antagligt,
att förändring häri skulle komma att inträda, om nämnderna finge sig anförtrodd
även vården om de helt omhändertagna fattiga barnen. Det är
för övrigt svårt att förstå, varför någon av de nyss antydda ytterligheterna
— inväljande av allenast för nödens lindrande men för kommunens ekonomi
likgiltiga personer eller allenast sådana, som intressera sig blott för
ekonomien — skulle vara i högre grad att befara vid val av ledamöter
i barnavårdsnämnden än vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen, vars
verksamhet ju även bör vara präglad, å ena sidan av varmt intresse för
de nödlidande och å andra sidan av erforderlig ekonomisk omtanke.

5. En annan invändning mot kommitténs förslag i denna del går ut
på, att det vore otillfredsställande att å ena sidan fråntaga fattigvårdsstyrelserna
befattningen med utom hemmet vårdade fattiga barn, men å
andra sidan, såsom enligt kommitténs förslag skett, låta dem behålla allt
besvär med sökande av ersättning för vården av kommuner och enskilda
in. m. (se bl. a. Y. 59 s. 35, 66 s. 46, 102 s. 78). Denna särskilt
från fattigvårdshåll framställda invändning kan dock ej tillmätas betydelse
vid det förhållande, att sistnämnda anordning icke ingår såsom någon

Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

väsentlig del av förslaget utan kan, såsom i det följande skall visas, utan
olägenhet utbytas mot bestämmelser, enligt vilka fångvårdsstyrelse!! och
barnavårdsnämnden göras fullt fria och oberoende i förhållande till varandra.
En annan sak är, att legala åtgärder mot kommuner och enskilda kunna
vidtagas av krafter, som äro gemensamma för fattigvårdsstyrelsen och
barnavårdsnämnden, varigenom erfarenheten ökas och besparing vinnes.
I större kommuner kan sådant ske genom kommunens ombudsman eller
genom en för ett flertal närbesläktade arbetsgrenar gemensam ombudsman.
I Stockholm finnes f. n. som bekant gemensam ombudsman för fattigvårds-
och hälsovårdsnämnderna, och det torde ej vara uteslutet, att han
kunde vara ombudsman även för barnavårdsnämnden (Se Y. 59 s. 39,
103 s. 85).

6. Man har med rätta framhållit den stora betydelsen av att en och
samma myndighet i varje kommun hade att, vare sig det gällde nöd, vanvård,
sedlig försummelse eller vanart, besluta omhändertagande av de
barn, som vore i behov därav, uppsöka lämpliga fosterhem för barnen samt
övervaka fosterhemmen och sörja för barnen, då de lämnade fosterhemmen.
Detsamma gäller, när lämplig barnavårdsanstalt skall sökas för deras vård.
Om kommunen har egen barnavårdsanstalt, bör denna tydligen förvaltas
av samma myndighet, som har att sörja för barnens utackordering. Även
torde det vara synnerligen lyckligt, om den myndighet, som skall skaffa
fosterhem åt omhändertagna barn och övervaka dessa, är densamma som
kontrollerar fosterbarnsvården, ty sistnämnda verksamhet ger ju erfarenhet
om tillgången på fosterhem och deras beskaffenhet. Jag kan sålunda till
fullo instämma i kommitténs uttalande (M. s. 35), att de tre barnavårdsgrenarnas
förening hos eu och samma myndighet är ägnad att åt denna
skaffa ökad kännedom om befintliga utvägar och större erfarenhet i allmänhet,
varigenom både arbetet och kostnaderna för verksamheten minskas.

I bestämd motsats mot denna uppfattning står det av två reservanter
inom kommittén framställda förslaget (M. s. 471, 472), att barnavårdsnämnden
väl skulle äga skilja barn från hemmet såväl på grund av vanart
som sedlig försummelse, misshandel och vanvård, men att den sedan skulle
överlämna alla dessa barn, utom de vanartade, till fattigvårdsstyrelsen,
vilken skulle hava att draga försorg om dem. (En del myndigheter hava
instämt med reservanterna. Se vidare Y. 23; jfr Y. 99 s. 64.) Av de
sakkunniga på detta område framhålles det emellertid såsom något särskilt
betydelsefullt, att den myndighet, som skiljer barnet från hemmet, sedan
också får tillfälle att fortsätta med sin befattning med barnet. Reservanternas
förslag, som står alldeles i strid mot denna åskådning, synes mig
innebära ett steg i orätt riktning; långt ifrån att åstadkomma större enhet
och planmässighet på barnavårdens område, torde det tvärtom vara ägnat
att öka den nuvarande splittringen och förvirringen. Även bör erinras,
dels att svårighet ofta föreligger att avgöra, huruvida ett barn är sedligt
försummat eller vanartat, och dels att sedlig försummelse stundom efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

hand övergår till vanart, i vilket sistnämnda fall barnet skulle, om reservanternas
förslag vunne bifall, få av fattigvårdsstyrelsen återlämnas till
barnavårdsnämnden. Redan i det kommittébetänkande, som ligger till
grund för gällande lag om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, anfördes
följande:

»Det ligger — — i sakens natur, att den skillnad, som — — —
kan uppdragas emellan å ena sidan barn, som äro i sedligt avseende försummade,
och å andra sidan vanartade barn — — — icke alltid låter
sig i tillämpningen med bestämdhet påvisa. Där sedlig försummelse föreligger,
finnes nämligen också i allmänhet åtminstone en begynnande vanart,
och dennas utveckling sker vanligen så småningom och omärkligt, att
den tidpunkt, då det sedligt försummade barnet övergår i de vanartades
grupp, icke låter sig med noggrannhet bestämma.» (M. s. 184.)

Det förefaller mig ganska sannolikt, att den av reservanterna föreslagna
anordningen, enligt vilken fattigvårdsstyrelserna skulle, på order av barnavårdsnämnderna,
nödgas taga hand om ett stort antal delvis mindre lättskötta
barn och träda i förbindelse med eu mängd svårhanterliga föräldrar,
komme att för fattigvårdens representanter vara allt annat än tilltalande.
Så mycket synes mig i varje fall uppenbart, att anordningen i
fråga icke skulle vara ägnad att befordra ett gott förhållande mellan de
båda myndigheterna.

Från kommitténs förslag, enligt vilket åt barnavårdsnämnden anförtrotts
såväl att fatta beslut om omhändertagande av fattiga barn som deras
därefter följande vård och tillsynen över dem, skilja sig de i det föregående
(s. 50—53) omförmälda finska och norska förslagen.

Den i de båda norska lagförslagen förekommande anordningen — enligt
vilken det är fattigvårdsmyndigheten, som skall avgöra, när ett fattigt barn bör
försörjas utanför sitt hem, varefter vergerådet skall hava att utvälja fosterhem
och öva tillsyn över barnet, samt fattigvårdsmyndigheten även skall
äga besluta om vårdens upphörande — kan enligt min mening icke anses
innebära en lycklig lösning. Med eu dylik anordning skulle barnavårdsmyndiglieten
berövas beslutanderätt, såväl då det gäller ingripande som
beträffande tidpunkten för vårdens upphörande, den skulle i denna de!
av sin verksamhet blott bliva eu fattigvårdsstyrelsen underordnad utackorderingsmyndighet,
men de fördelar, vilka, på sätt jag ovan sökt visa,
skulle följa av centraliseringen, komme blott i begränsad omfattning att vinnas.
Den myndighet, som ägde kännedom om barnet och dess hem samt om
de förhandlingar, vilka föregått beslutet om omhändertagandet, samt härigenom
blivit_ satt i tillfälle att bedöma, vad som särskilt borde iakttagas
i avseende å val av fosterhem o. s. v., denna myndighet finge med den
ifrågavarande anordningen ingen beslutanderätt i avseende å detta val och
intet tillfälle att övervaka barnets vård. Enligt den skandinaviska lagstiftningen
angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn gäller, att samma
myndighet, som beslutar omhändertagandet, också sedermera har att taga
Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) om 23 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

befattning med barnet. Detsamma bör enligt min tanke även gälla de
fattiga barn, vilka omhändertagas av det allmänna. Att hela denna verksamhet
bör anförtros åt den speciella barnavårdsmyndiglieten, har jag sökt
i det föregående visa.

Icke heller den i det finska principbetänkandet föreslagna lösningen, enligt
vilken för barns omhändertagande för vård utom hemmet skulle erfordras
samstämmiga beslut av fattigvårdsmyndigheten och barnskyddsnämnden,
kan enligt min mening betecknas såsom efterföljans värd. Måhända komma
i det under arbete varande finska lagförslaget bestämmelser att meddelas,
varigenom konflikter kunna lösas och hjälp i någon form alltid kommer
att beredas, men förslaget, sådant det nu föreligger, lämnar ingen anvisning
i sådant hänseende.

7. Av eu representant för huvudstadens fattigvård har gjorts gällande,
att förslagets bestämmelser om överflyttande till barnavårdsnämnden av
fattigvårdsstyrelsens utackorderingsverksamhet skulle hava menliga följ derför
denna med hänsyn till att enligt kommittéförslagets It kap. möjlighet
ej beretts kommun att i avseende å barn, som utackorderats i annan
kommun, vinna befrielse från stadgandena om att tillsyn över dessa barn
skall utövas av barnavårdsnämnden på platsen (Y. 59 s. 33, 35). Detta
är emellertid något, som ej sammanhänger med frågan, huruvida fattigvårdsstyrelsen
eller barnavårdsnämnden bör handhava vården om de helt omhändertagna
fattiga barnen. Beträffande spörsmålet om dylik befrielse finner
jag anmärkningen mot kommitténs förslag befogad. Sålunda kommer jag att
i 60 § föreslå bestämmelse om, att befrielse skall i fall, som här avses,
kunna meddelas. För kommun, som erhållit sådan, kan inspektion över
de utackorderade äga rum på samma sätt som hittills, allenast med den
ändringen, att verksamheten överflyttas till barnavårdsnämnden (jfr Y. 59
s. 39 näst sista stycket).

8. Det bär i vissa yttranden över kommitténs förslag framhållits, att
det vore önskvärt, om i varje kommun funnes en enda myndighet, till
vilken man skulle kunna vända sig för hjälp, och att kommitténs förslag,
långt ifrån att befordra en centralisering av understödsverksamlieten, vore
ägnat att motverka en sådan genom klyvning av fattigvårdsstyrelsens verksamhet
(bl. a. Y. 59 s. 35, 61, 69, 76, 79, 82). Härtill kan genmälas,
att det i förevarande sammanhang ej är fråga om en centralisering av
understödsverksamlieten, en fråga, som är av ofantlig räckvidd, i det den
omfattar en förenklad organisation även av den sociala försäkringen (se
svenska stadsförbundets yttrande Y. 103 s. 82). Helt visst vore det
önskvärt, om hjälp kunde i varje fall sökas hos eu enda myndighet, vare
sig det är fråga om pension, fattigvård eller annat. Men det lärer icke
böra ifrågasättas att genomföra detta önskemål på sådant sätt, att kravet
på sakkunskap hos dem, som skola handhava de skilda verksamhetsgrenarna,
eftergives. Utan att i denna svårlösta fråga kunna för närvarande
uttala någon bestämd uppfattning, skulle jag likväl vilja såsom en tänk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tiar möjlighet framkasta, att inom varje kommun de skilda sociala verksamhetsgrenarna
handhades av särskilda, kvalificerade styrelser eller delegationer
av en styrelse, men att befogenhet tillädes något organ att vid
meningsmotsatser mellan dessa styrelser eller delegationer träffa avgörande
och på så sätt få fram beslut, som vore mindre ensidiga och mera beaktade
det helas väl, än avgöranden, träffade av dem, som stå i det dagliga,
speciella arbetet. Ett motverkande av en dylik eller annan i framtiden
till äventyrs genomförbar anordning i samma syfte bör ej ske, men
såvitt jag kan finna skulle detta långt ifrån bliva fallet genom den ifrågasatta
överflyttningen till barnavårdsnämnden av vården om fattiga barn utom
hemmet.

Denna överflyttning innebär, såsom förut framhållits, ej en splittring afdela
egentliga understödsverksamheten, utan ett sammanförande, av sakligt
och ekonomiskt vägande skäl, av hela den verksamhet, som avser
barns vårdande utanför sina hem, till en och samma myndighet, vilken
tillika skulle utöva en närbesläktad verksamhet, nämligen uppsikten över
fosterbarnsvården.

Den ovan berörda tanken att låta en och samma myndighet handhava
all social verksamhet inom kommunen kan, förutom den nyss berörda
olägenheten, saknaden av speciell sakkunskap, även anses innebära en
annan fara, nämligen att myndighetens arbetsbörda kan bliva alltför överväldigande
och att svårighet på grund härav kan uppstå att förmå lämpliga
personer att mottaga och behålla ledamotskap. Sistnämnda omständighet
kan i sin tur tänkas föranleda större anlitande av avlönade krafter
än som eljest skulle vara nödigt. I större kommuner skulle det sålunda
knappast vara möjligt att låta samma personer handhava t. ex. fattigvård,
barnavård och pensionsärenden. En uppdelning av arbetet på jämställda
delegationer vore i varje fall nödvändig.

Förslaget att låta eu och samma myndighet handhava kommunens hela
sociala verksamhet torde kunna motiveras bl. a. med önskvärdheten av
att undvika det ofta påtalade missförhållandet, att den, som begär hjälp
för sin eller de sinas räkning eller eljest påkallar det allmännas ingripande
i fall av nöd eller annat dylikt missförhållande, men därvid icke vänder
sig till rätt myndighet, skickas till eu annan myndighet och av denna
kanske till eu tredje o. s. v. Ett undanröjande i viss mån av denna för
de hjälpsökande och allmänheten i övrigt uppenbarligen ganska kännbara
olägenhet synes kunna åstadkommas genom anordningar, enligt vilka i
dylikt fall framställningen ej avvisas utan mottages och befordras till den
myndighet, av vilken den rätteligen bör handläggas. Yad barnavården beträffar,
innebär för övrigt kommitténs förslag ett avlägsnande i huvudsak
av antydda olägenhet, i det att anmälan om missförhållande beträffande
barns vård eller uppfostran i varje fall kan ske hos barnavårdsnämnden,
som endast därest anmälan synes påkalla understöd i hemmet har att
överlämna densamma till fångvårdsstyrelse!!.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

9. En annan anmärkning mot kommitténs förslag innebär, att det
måste anses olämpligt, att bjälp från två håll i »samma sociala enhet»
stundom kan ifrågakomma, t. ex. genom att barnavårdsnämnden omhändertar
ett av barnen i en familj, under det att någon av de andra familjemedlemmarna
erhåller understöd av fattigvården (Y. 14, 25, 59 s. 34r
102 s. 75).

Ett liknande förhållande kan emellertid redan för närvarande förekomma,
t. ex. då ett av barnen i en familj åtnjuter understöd i hemmet eller
omhändertagits av fattigvårdsstyrelsen, under det ett annat av barnen är
föremål för tillsyn av barnavårdsnämnden eller av denna skilts från hemmet.
Två myndigheter taga sålunda i nyssnämnda fall viss befattning
med familjen. Vistas fosterbarn i familjen kan till och med en tredje
myndighet, fosterbarns-(hälsovårds-)nämnden hava befattning med densamma.
Kommitténs förslag, enligt vilket aldrig mer än två nämnder — och detta
relativt sällan — kan å samhällets vägnar ingripa i »samma sociala enhet»,
innebär i varje fall icke någon förändring till det sämre i förevarande
hänseende. Och genom samarbete mellan myndigheterna bör det
kunna undvikas, att familjen i onödigt stor utsträckning besväras med
undersökningar.

10. Mot överflyttningen från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden
av vården om de helt omhändertagna barnen har invänts, att det i
många fall kan bliva föremål för tvekan, huruvida understöd bör lämnas
i hemmet eller barnet omhändertagas, eller, med andra ord, huruvida fattigvårdsstyrelsen
eller barnavårdsnämnden bör ingripa. Man har gjort gällande,
att på grund av den oklara gränsen mellan de båda myndigheternas
befogenhet meningsmotsättningar och slitningar mellan dem lätt kunna
komma att uppstå (Y. 5, 7, 40, 44, 50, 86 s. 54, 99, 102 s. 75).

Till en början synes det mig vara av intresse att undersöka, i vilka fall
enligt nu gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag möjlighet
till konflikt mellan de båda myndigheterna föreligger.

Då för närvarande tvekan uppstår, om ett fattigt barn bör understödjas
i hemmet eller omhändertagas enligt fattigvårdslagens bestämmelser, löses
denna fråga av fattigvårdsstyrelsen. Einner denna, att styrelsen varken
bör lämna understöd i hemmet eller omhändertaga barnet, men att sådant
fall är för handen, att barnavårdsnämnden bör ingripa jämlikt lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn, hänvisas fallet till barnavårdsnämnden.
Yägrar denna att omhändertaga barnet, emedan den anser fallet
böra behandlas av fattigvårdsstyrelsen, ställes styrelsen inför det alternativet,
att antingen låta det i hemmet förefintliga missförhållandet fortfara
eller ock lämna fattigvård i en eller annan form. En liknande konflikt
kan uppstå, om ett hos barnavårdsnämnden anhängiggjort ärende av
nämnden hänvisas till fattigvårdsstyrelsen för meddelande av understöd
eller för omhändertagande genom fattigvårdens försorg, men styrelsen
är av annan mening. Det är uppenbart att, om barnavårdsnämnden er -

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISO.

■ 69

håller befogenhet att ingripa även i fall av kroppslig vanvård i föräldrahemmet
och fattigvårdsstyrelsen skulle — i strid mot kommitténs förslag
— utöva barnavårdsverksamhet i samma utsträckning som för närvarande,
möjligheterna till konflikter komme att bliva ännu större än för närvarande,
på grund av att någon fullt tydlig gräns mellan vanvård (då barnavårdsnämnden
skulle omhändertaga barnet) och nöd (då det vore fattigvårdsstyrelsens
sak att ingripa) i många fall icke kan dragas.

Med godtagande av kommitténs förslag kan någon konflikt mellan olika
myndigheter ej uppstå, om tvekan råder, huruvida omhändertagande bör
ske för fattigdom eller för vanvård och dylikt, ty i båda dessa fall är
barnavårdsnämnden behörig att besluta barnets omhändertagande. Däremot
kan givetvis meningsskiljaktighet uppstå, därest barnavårdsnämnden
vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till fattigvårdsstyrelsen för beviljande
av understöd i hemmet, eller därest fattigvårdsstyrelsen anser, att
sådant understöd ej bör utgå och hänvisar barnet till barnavårdsnämnden
för att av denna omhändertagas.

Denna möjlighet till konflikt har beaktats av kommittén, som i 65 §
2 stycket av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest,
oaktat anmälan från barnavårdsnämnden om att barn är i behov av understöd
i hemmet, fattigvårdsstyrelsen underlåter att lämna sådant och nämnden
fortfarande finner understöd erforderligt, nämnden må om förhållandet
göra anmälan hos länsstyrelsen och i avbidan på dess bestämmande vidtaga
de åtgärder, som nämnden finner vara av omständigheterna påkallade.

Av motiven till detta stadgande (M. s. 217) framgår, att meningen varit
att såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsstyrelsen skulle kunna påkalla
länsstyrelsens åtgärd, något som väl även utan något lagstadgande synes
uppenbart. Bestämmelsen i fråga har gjorts till föremål för en skarp
kritik, särskilt från fattigvårdshåll (Y. 12, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 64,
102 s. 75, 103 s. 84). För mig står det klart, att ett anlitande av
det ifrågavarande sättet för eventuella konflikters lösning icke skulle vara
ägnat att medföra något gott förhållande mellan de båda myndigheterna.
I stället för berörda, av kommittén föreslagna stadgande har jag för
åvägabringande av eu lösning av dylika tvister föreslagit en bestämmelse
(16 §) om samråd mellan de båda myndigheterna samt uppkomna
konflikters hänskjutande till eu tremannanämnd, bestående av den
gemensamma ledamoten samt en ledamot av styrelsen och en av nämnden.
Beträffande de närmare detaljerna av detta förslag får jag hänvisa
till motiveringen till 16 §. Enligt min mening är det att förvänta, att
uppkommande meningsskiljaktigheter skola kunna utan svårare slitningar
utjämnas och att det jämförelsevis sällan skall bliva av nöden att anlita
tremannanämndens avgörande.

11. Slutligen anser jag mig i anledning av ett uttalande (Y. 99 s. 65)
böra framhålla, att det icke med hänsyn till den år 1918 antagna fattigvårdslagen
kan anses olämpligt att nu från fattigvårdsstyrelsen till barnavårds -

Kung!.. Maj:ts proposition nr 160

Sammanfatt ning.

Understöd
för vård av
ensamstående
mödrars
barn.

Yttranden.

nämnden överflytta den verksamhet, som avser barns vårdande utanför sina
hem, ty vid förarbetena till nämnda lag betonades det, att understödsverksamheten
beträffande barn ej genom lagen slutgiltigt ordnats, utan att
spörsmålet härom borde upptagas till förnyad prövning i samband med
barnavårdslagstiftningen i allmänhet. Att barnavården alltså ej i nämnda
sammanhang utbröts ur fattigvårdslagstiftningen, bör därför, såsom kommittén
(M. s. 34) framhållit, ej utgöra hinder för att nu pröva frågan
därom.

Den föregående utredningen giver enligt min mening vid handen, dels
att betydande fördelar skulle vara att vinna genom sammanförande av bestämmelserna
om fattiga barns vårdande utanför hemmet, om behandlingen
av vanartade, sedligt försummade, misshandlade och vanvårdade barn samt
om fosterbarnskontrollen i en och samma lag ävensom överlämnande av
den av dessa bestämmelser reglerade verksamheten till en gemensam barnavårdsmyndighet,
barnavårdsnämnden, och dels att, med godtagande av vissa
av mig i det föregående förordade anordningar, inga nämnvärda olägenheter
torde vara förknippade med den ifrågavarande centraliseringen. Jag
tillstyrker alltså kommitténs förslag i denna del.

Innan jag ingår på behandlingen av lagförslagets särskilda delar, torde
jag böra till behandling upptaga tvenne spörsmål av mera allmän innebörd.
Det ena rör det av kommittén framlagda förslaget om understöd
för vård av barn till ensamstående mödrar. Det andra avser kommitténs
förslag om inrättande av överordnade barnavårdsmyndigheter, benämnda
ungdomsråd.

Vad först angår frågan om understöd för vård av ensamstående mödrars
barn, innebär kommitténs förslag ett överflyttande till barnavårdsnämnden
av samhällets understödsverksamhet, även i hemmet, beträffande dels barn
utom äktenskap, dels barn till hustrur, vilkas äktenskap gått åter eller
som vunnit hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller vilkas sammanlevnad
med deras män på grund av rättens beslut blivit hävd eller vilka leva
åtskilda från männen och enligt rättens beslut ensamma handhava vårdnaden
om barnen, dels änkors barn, och dels sådana mödrar till barn
utom äktenskap, som äro i behov av understöd på grund av havandeskapet
eller barnsbörden.

Angående de närmare detaljerna av detta förslag hänvisas till lagförslagets
10 kap. (81—86 §§) samt motiven s. 42—62 och 267—276.
Två ledamöter av kommittén hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427).

Kommitténs förslag i denna del har, på sätt närmare framgår av det
vid detta protokoll fogade sammandraget av de avgivna yttrandena, visserligen
i en del av dessa helt eller delvis tillstyrkts (bl. a. Y. 7, 43 s. 20,
44, 53, 57, 97, 103 a s. 87), men i ett stort antal utlåtanden i huvudsak
gjorts till föremål för en skarp kritik (bl. a. Y. 1, 4, 9, 10, 12,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

21, 43 s. 18, 45 s. 24, 49, 52 s. 29, 59 s. 33 och 35, GO s. 41,
(51, 66 s. 44 samt 45 och 47, 7 1, 87 s. 56, 92, 99 s. 66, 100 s.
67, 101 s. 70, 102 s. 73 samt 76 och 78, 103 s. 82, 104 s. 88,

105, 106).

De väsentligaste invändningarna mot ifrågavarande förslag hava här
nedan i korthet sammanfattats. Det må anmärkas, att vissa av de gjorda
invändningarna riktats även mot förslaget om överflyttning från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden av befattningen med de helt omhändertagna
fattiga barnen. Invändningarna äro i huvudsak följande:

Förslaget innebär en splittring av den egentliga understödsverksamheten;
det vore praktiskt lämpligare, att fattigvårdsstyrelsen utdelade ifrågavarande
understöd, varigenom skulle åstadkommas större likformighet med fattigunderstöd.
— Fattigvårdsstyrelsen är minst lika kompetent som barnavårdsnämnden
att handhava denna verksamhet. — Det är lämpligare att låta
fattigvårdsstyrelsen behålla de fall, där ekonomisk brist är det väsentliga.. -Det är svårt att få barnavårdsnämnder, kompetenta att handlägga så olika
ärenden som å ena sidan ifrågavarande understödsärenden och å andra
sidan de egentliga barnavårdsuppgifterna. — Barnavårdsnämnden är näppeligen
lämplig för de i 10 kap. stadgade rena fattigvårdsuppgifterna. — Barnavårdsmännen
äro knappast kompetenta att giva ledning beträffande understödsbehov.
Den omständigheten, att barnavårdsmännen lyda under barnavårdsnämnden,
bör därför ej utgöra något skäl för förslaget. För övrigt
böra barnavårdsmännen kunna förpliktas att lämna upplysningar även till
fattigvårdsstyrelsen. — Förefintligheten av bestämmelser om understöd av
ifrågavarande slag kan försvåra för barnavårdsmännen att få veta hela sanningen
om faderskapet och sålunda försvåra fastställandet av faderskap och
underhållsskyldighet. — Förslaget innebär ett obehörigt gynnande av ensamstående
mödrar i förhållande till fattiga föräldrar med många barn m. fl.
samt änklingar med barn. Ensamstående mödrar hava det stundom bättre
än sådana föräldrar och änklingar. — Understöd enligt barnavårdslagen bör
ha samma karaktär som enligt fattigvårdslagen och utmätas enligt samma
principer. På grund av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen utkräves ersättningför
fattigvård endast då skäl till eftergift saknas. — Vill man stadga ovillkorlig
befrielse från ersättningsskyldighet, bör bestämmelse härom införas i
fattigvårdslagen. — I fattigvårdslagen bör medgivas rätt att i varje fall bestämma,
om barnaunderstöd skall hava fattigvårds karaktär. — Betänkligt
att stadga att understödet ej har fattigvårds karaktär. — Det saknas skål,
varför fader, men ej moder skall hava ersättningsplikt. — Understöd åt ensamstående
moders barn blir alltid ett understöd även åt modern och bör
därför ankomma på fattigvårdsstyrelsen. — Det blir svårt att avgöra, om
modern eller barnet är i behov av understöd. — Det skulle uppstå ovisshet
för de hjälpbehövande, till vilken myndighet de skola vända sig, då både
moder och barn behöva hjälp. — Klara gränser mellan barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen saknas. — Det kan bli understöd från två håll i
»samma "sociala enhet». — Frågan om understöd åt änkor och frånskilda
samt om understöd före och efter barnsbörd är eu socialförsäkringens sak.
Ett ordnande härav i detta sammanhang utgör blott ett provisorium. —
Förslaget skulle medföra, att änkor och frånskilda skulle uraktlåta att
skaffa sig bidrag från andra hjälpkällor. — Det saknas skäl att jämställa de
ogifta mödrarna med änkor och frånskilda. —• Det skulle skapas »bättre»
och »sämre» fattigvård, vilket skulle vara till skada för fattigvården. —
Enligt förslaget skall i vissa fall vid understödets utmätande hänsyn

Departementschef
w -

< 2 Kungl. Maj it s proposition nr 150%

tagas till de belopp, som domstol utdömer åt barn utom äktenskap. Då
clessa belopp ofta äro högre än de bidrag, fattigvården kan ge, blir följden,
att ensamstående moders barn skulle av barnavårdsnämnden erhålla högre
understöd än de belopp, som av fattigvårdsstyrelsen beviljas för barn i
äktenskap. Förslaget medför oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt
hänseende. Understöd skulle komma att utgå i ett mycket stort antal fall.
En mängd tjänstemän måste anställas för undersökning och övervakning. —
I förslaget har tagits avstånd från behovsprincipen (81 § 2 mom.). —° Ersättning
för beviljat understöd kommer sällan att kunna utfås, vilket, då
ma11..1, v''ss man bortsett från behovsprincipen, kommer att medföra eu
oerhörd kostnadsökning. — Genom splittringen av understödsverksamheten
skulle barnavårdsnämndens arbete bli lika omfattande som fattigvårdsstystyrelsens,
och för detsamma skulle ofta krävas avlönade tjänstemän. —
Genom överlämnande till barnavårdsnämnden av understödsverksamhet bland
barn i deras hem liar en principiellt motiverad gräns överskridits. — Förslaget
skulle medföra väsentliga olägenheter ur organisatorisk synpunkt. —
Barnavårdsnämnden skulle genom att utdela penningunderstöd förlora en
del av sm auktoritet. — Bör främjande av barnavårdsnämndens etisktpedagogiska
karaktär bör dess ekonomiska kompetens begränsas ungefär till
den nuvarande. Nämndens självständighet äventyras ej genom inskränkning
“^^förvaltning..— Valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skulle
lätt förryckas av ekonomiska hänsyn. ■— Det är önskvärt, att i varje kommun
skall finnas en myndighet, till vilken man skall kunna vända sig för att få
hjälp. Med utsträckt tillämpning och någon förändring av 65 § skulle
10 kap. kunna utgå. 10 kap. bör utgå utom förslaget om understöd före
och efter barnsbörd, men detta bör gälla även änkor och övergivna hustrur.

Jag har i det föregående (s. 60, 61) angivit de skäl, vilka enligt min
mening tala mot överlämnande till barnavårdsnämnderna av uppgiften att
understödja fattiga barn, vilka vardas i sina hem. Vad jag där anfört
gäller givetvis även den art av dylik understödsverksamhet, som kommitténs
förslag om understöd åt barn av ensamstående mödrar innebär.
Utan att nu anse mig böra fatta bestämd ståndpunkt till de i det föregående
i korthet refererade yttrandena över kommittéförslaget i denna del
samt utan att yttra mig därom, huruvida i en framtid åtgärder må kunna
\idtagas
(s. 1) omförmälda skrivelse den 11 juni 1917, får jag framhålla, att jag,
särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets
realiserande skulle kräva, anser mig förhindrad att för närvarande tillstyrka
förslagets framläggande för riksdagen. Kommittén har (M. s. 856)
beräknat det allmännas kostnader för understöd av ifrågavarande slag
ensamt åt barn, som ej fyllt 2 år, till 3,600,000 kronor årligen, därav
staten skulle bidraga med 1 3 och 2 3 stanna å kommunerna, i den mån
ersättning ej kunde utfås av barnens fäder. Då emellertid understöd
skulle utgå, till dess barnen fyllt 16 år, ehuru måhända för barn, som
fjllt 2 år, med något lägre belopp än för yngre barn, skulle uppenbarligen
a kommunerna, vilka icke skulle vara berättigade till statsbidrag för
barn över 2 år, stanna eu summa, mångfaldigt större än deras andel,
2,400,000 kronor årligen, av understödet för barn under 2 år. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

om en del härav skulle kunna återfås av barnens fäder, och genom denna
understödsverksamhets överförande till barnavårdsnämnden minskning i
fattigvårdens kostnader kunde vara att påräkna, skulle dock genom förslaget
en mycket avsevärd årlig merkostnad drabba det allmänna. Oavsett
de övriga skid, som kunna vara att åberopa gentemot förslaget, är det
sålunda tydligt, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för förslagets
framläggande.

Jag tillåter mig nu att övergå till det av kommittén framställda förslaget
om ungdomsråd.

Kommittén har föreslagit, att inom varje landstingsområde skall finnas ungdomsråd,
ett ungdomsråd, vars huvudsakliga uppgift skall vara att pröva av barnavårdsnämnderna
behandlade ärenden angående barns omhändertagande för
skyddsuppfostran. Därjämte skall ungdomsrådet utöva eu stödjande, hjälpande
och vägledande verksamhet i avseende å barnavårdsmyndigheternas
uppgifter i övrigt.

Beträffande detta förslags detaljer hänvisas till lagförslagets 3 kap.

(22—28 §§) samt motiven s. 94—100 och 150—158. Två ledamöter
hava reserverat sig mot förslaget (M. s. 427 f.). Förslaget beröres även
av en av två andra ledamöter avgiven reservation (M. s. 477 ff.).

(Y.193 234.) Yttranden.

Av länsstyrelserna hava 21 avstyrkt förslaget, 2 ej framställt någon erinran
mot detsamma och 1 tillstyrkt det med vissa förändringar. Av 1 länsstyrelses
utlåtande framgar ej med bestämdhet, vilken ståndpunkt länsstyrelsen intager
till förslaget.

Av landstingen hava 14 avstyrkt förslaget, 5 ej haft något att erinra mot
detsamma, 5 ej hunnit granska det och 1 ej avgivit yttrande i ärendet.

Av domkapitlen hava 12 avstyrkt och 1 tillstyrkt förslaget.

Av de 7 centrala ämbetsverk, som yttrat sig över förslaget, hava 6 avstyrkt
detsamma och 1 icke ingått i prövning därav.

Bland barnavårdsnämnderna hava meningarna varit delade.

Av de fattig vårdsstyrelser, som yttrat sig, har flertalet avstyrkt förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och allmänna svenska
prästföreningen avstyrka förslaget.

Det framgår av kommitténs motivering, att det viktigaste skälet för Departementsförslaget
om inrättande av ungdomsråd varit en önskan att för prövning chefmav
frågor om barns omhändertagande för skyddsuppfostran skapa överordnade
myndigheter, vilka med erforderlig rättslig kompetens förenade intresse
för och erfarenhet om barnavård. Särskilt har kommittén — som föreslagit
bestämmelser om omhändertagande för skyddsuppfostran även av vissa
vanartade mellan 15 och 18 år — funnit, att rätt att omhändertaga sådana
vanartade icke borde anförtros barnavårdsnämnderna utom i de största
städerna — och där endast under villkor att lagkunnig person deltoge i
avgörandet — utan att fattande av beslut härom borde förbehållas högre

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

myndigheter med de kvalifikationer, som nyss nämnts. Kommittén har
vidare velat åt ungdomsråden anförtro vissa allmänna uppgifter, såsom att
befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för barns vård och uppfostran
samt att uppmuntra anordningar för anskaffande av goda fosterhem
och i avseende härå tillhandagå barnavårdsnämnderna med anvisningar.

Vid övervägande härav har jag, i likhet med flertalet i ärendet hörda
myndigheter och föreningar, kommit till den uppfattningen, att prövningen
av frågor om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran med full
trygghet kan liksom hittills anförtros åt länsstyrelserna. Dessa besitta
obestridligen den erforderliga formella kompetensen härför. Därest, såsom
jag kommer att föreslå, anordningar vidtagas för beredande av tillfälle såväl
för barnens föräldrar som för representanter för barnavårdsnämnderna att
höras inför länsstyrelserna samt föreskrift meddelas om att yttranden skola
avgivas av de barnavårdskonsulenter, om vilka förslaget innehåller stadgande,
är det att förvänta, att de ifrågavarande ärendena skola vinna en även ur
saklig synpunkt tillfredsställande behandling. Vid sådant förhållande kan
jag icke finna det tillrådligt att för denna uppgifts handhavande tillskapa
särskilda myndigheter.

De övriga uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma ungdomsråden,
äro, ehuru otvivelaktigt betydelsefulla, dock enligt min mening, icke av
den art, att de motivera särskilda myndigheters inrättande. Såsom i vissa
yttranden framhållits torde de kunna och böra utföras dels av något landstingens
organ, dels av statens inspektionsmyndiglieter och dels såvitt möjligt
av enskilda organisationer. I sistnämnda hänseende vill jag erinra om
svenska fattigvårdsförbundets arbete för spridande av upplysning rörande
den nya fattigvårdslagen och dess tillämpning ävensom om förbundets
barnavårdsutskotts energiska verksamhet för att bland barnavårdsnämnderna
sprida kännedom och förståelse för principerna i 1917 års lagstiftning om
barn utom äktenskap. Därest med intresserade fackmäns medverkan eu
liknande frivillig verksamhet kunde komma till stånd på den nu föreliggande
lagstiftningens område, är det min övertygelse, att fördelen härav skulle i
avsevärd mån uppväga avsaknaden av den vägledande och stödjande verksamhet,
som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ungdomsrådet.

Slutligen torde det böra framhållas, att förslaget om ungdomsråd även
ur organisatorisk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet. Inrättande av
ungdomsråd skulle i själva verket, såsom från ett par håll anmärkts
(Y. 214 s. 119, 225), innebära ett tillspillogivande av centraliseringsprincipen,
när det gäller barnavårdens handhavande i andra instansen. En splittring
skulle sålunda ske mellan länsstyrelserna och konsulenterna, å ena, samt
ungdomsråden, å andra sidan. Det förefaller även tvivelaktigt, om ungdomsråden
utan att, på sätt föreslagits i en inom kommittén avgiven reservation,
särskilda barnavårdskonsulenter ställas till deras förfogande, skulle
vara i stånd att utföra den verksamhet, som enligt förslaget anförtrotts dem.

Enligt nämnda reservation skulle åt ungdomsråden och dessas barnavårds -

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

konsulenter anförtros uppsikten över barnavården. Genom en dylik utbyggnad
av den föreslagna organisationen skulle visserligen"ungdojnsråden
erhålla en ojämförligt större betydelse än enligt kommitténs förslag. Emellertid
skulle även kostnaderna komma att i motsvarande män ökas, vartill kommer
att, såsom jag i det följande (s. 107) skall söka visa, en tillfredsställande
uppsikt över barnavården torde kunna åstadkommas även utan att tillskapa
.nya organ av sålunda föreslagen omfattning.

Av det anförda framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka ungdomsråds
inrättande.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till de särskilda bestämmelserna i
förslaget till lag om samhällets barnavård och övriga i samband därmed
utarbetade författningar.

Förslag till lag om samhällets barnavård.

(T. 45 s. 24, 289.)

I stället för den av kommittén använda rubriken - lag om den offentliga
barnavården» har åt föreliggande förslag givits benämningen »lag om samhällets
barnavård», vilken dels ur språklig synpunkt ansetts vara att föredraga
och dels ännu tydligare än den av kommittén valda rubriken framhäver
denna lagstiftnings huvudsyfte eller samhällets inskridande för beredande
av vård åt barn, vilka icke i annan ordning kunna erhålla sådan.

Ehuru förslaget avser även unga personer utanför den egentliga barnaåldern,
användes dock, i saknad av lämpligare beteckning för sådana
personer, orden barn, barnavård o. s. v. beträffande alla dem, som äro
föremål för skydd enligt lagen.

Mot kommittéförslagets uppställning och avfattning hava vissa erinringar
framställts. (Y. 1 s. 2, 3 s. 3, 12 s. 9, 40, 42 s. 16, 45 s. 24, 52 s. 29,
53 s. 30, 76, 80, 81, 87 s. 55, 90, 100 s. 67, 102 s. 72.)

Dessa erinringar hava, i den mån de befunnits berättigade, beaktats vid
den överarbetning, som kommittéförslaget undergått. Sålunda har paragrafantalet
icke oväsentligt nedbringats, förändringar hava vidtagits i avseende
å kapitelindelningen och en del lagbestämmelsers placering, för vinnande av
överskådlighet hava i vissa av de särskilda kapitlen införts underrubriker, och
en ganska genomgående omarbetning och förenkling av lagtexten har ägt
rum. I en del fall (särskilt i 8 och 9 kap.) hava liksom i vissa delar av
kommittéförslaget hänvisningar gjorts till fattigvårdslagen, vilket, då alldeles
samma bestämmelser (t. ex. beträffande kommunens förhållande til] landstinget
och staten) gälla enligt de båda lagarna, ansetts kunna utan olägenhet
ske och stundom vara att föredraga framför meddelande av självständiga,
med nödvändighet tämligen utförliga bestämmelser.

Med hänsyn till att fattigvårdslagen, som skall tillämpas vid sidan av
barnavårdslagen och delvis av samma personer, som handhava barnavården,
innehåller ganska utförliga organisatoriska bestämmelser, bär det befunnits

Rubriken.

Begreppet

barn.

Avfattningen.

Kungl. Majits proposition nr 150.

1 §■

Barnavårds nämnd.

Den borgerliga
kommunen
bärare av
barnavården.

»Barnavårds samhälle».

mindre ändamålsenligt att vid barnavårdslagens avfattande tillämpa en helt
annan princip. Den från vissa håll (Y. 87 s. 55, 100 s. 67) förordade
metoden att skarpt beskära lagen och antingen meddela erforderliga
kompletterande bestämmelser i administrativ ordning eller ock låta detaljerna
i verksamheten regleras av vederbörandes eget omdöme, har jag icke
ansett vara att anbefalla. De i vissa fall långt gående och i enskildas
förhållanden djupt ingripande åtgärder från det allmännas sida, som på.
barnavårdsområdet äro oimdgängliga, kräva utan tvivel, för att samhällets
barnavård skall omfattas med förtroende, stödet av i lag fastställda bestämmelser
även i fråga om organisationen och förfarandet. I detta hänseende
kan jag instämma med Härnösands domkapitels uttalande (Y. 89
s. 59), att lagen berör en mångfald så ömtåliga och invecklade förhållanden,
att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande garantier mot å
ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan alltför summarisk
och opersonlig behandling från det allmännas sida. Det från vissa håll
(bl. a. Y. 12 s. 9, 66 s. 48, 75, 80, 86 s. 54, 96) framhållna önskemålet
om möjlighet till anpassning efter olika lokala förhållanden har jag
sökt tillgodose på olika sätt (se 7, 14, 19 §§). Ur praktisk synpunkt är
det förenat med fördelar för kommunerna att hava alla de egentliga barnavårdsbestämmelserna
samlade i en och samma författning; endast beträffande
statsbidrag och därmed sammanhängande förhållanden, i avseende varå
erfordras möjlighet till ändring i enklare former än som krävas, då fråga
är om ändring av lag, har det befunnits lämpligt att meddela bestämmelser
i särskild författning.

1 KAP.

Om barnavårdsnämnd.

Verksamhetsområde och uppgifter.

(K. 1—4 §§, kommitténs förslag till lag angående förening av kommuner
på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård, M. s. 91, 92,
129—136, 395, 396, Y. 108—133.)

I det föregående hava angivits skälen för sammanförande av barnavårdsverksamheten
till en enda kommunal myndighet. Såsom en konsekvens
härav följer, att den nuvarande splittringen av barnavården mellan
den borgerliga och den kyrkliga kommunen måste upphöra. Såsom kommittén
(M. s. 92) anfört, synes verksamheten i dess helhet böra förläggas
till den borgerliga kommunen.

Enligt kommitténs förslag (1 kap.) skulle kommunen såsom bärare av
barnavårdsverksamheten benämnas barnavårdssamhälle. Kommittén har därvid
följt fattigvårdslagens bestämmelse om fattigvårdssamhälle, en benämning,
som förekommer även i äldre lagstiftning. För barnavårdens del
saknas emellertid ett dylikt historiskt skäl för benämningen i fråga, och

Kungl. Maj-ds proposition nr 150.

då icke heller några praktiska skäl tala för benämningen barnavårdssamhälle
såsom betecknande kommunen i dess egenskap av enhet för barnavårdsverksamheten,
anser jag, i likhet med vissa i ärendet hörda myndigheter
(Y. 108—111) benämningen »kommun» böra komma till användning
i stället för »barnavårdssamkälle».

Kommittén har (M. s. 132), med hänsyn till det nära förhållande, vari
barnavården enligt kommitténs förslag skulle komma att stå till fattigvården,
framhållit såsom naturligast och lämpligast, att fattigvårds- och barnavårdssamhälle
sammanfalla. Även jag anser, att om två eller flera kommuner
tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, de jämväl böra hava gemensam
barnavård. Föreskrift härom har intagits i 1 § jämte hänvisning till
fattigvårdslagens stadganden om fattigvårdssamhälle, som består av två eller
flera kommuner.

Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit till kommitténs förslag
om särskilda barnavårdssamhällen torde det vara obehövligt att, såsom
kommittén föreslagit, i särskild lag meddela bestämmelser om förening
mellan kommuner i avseende å fattigvård och barnavård. Sker sammanslutning
i fattigvårdshänseende i enlighet med 6 § och 7 § 2 mom. fattigvårdslagen,
följer härav automatiskt en sammanslutning även i fråga om
barnavården. Med denna anordning kan tvångssammanslutning jämlikt 6 §
andra stycket fattigvårdslagen ske endast i fall fattigvården är bristfällig.
Att, på sätt kommittén ifrågasatt, tvinga kommuner till sammanslutning i
fråga om såväl fattigvård som barnavård, även för den händelse barnavården
men ej fattigvården är bristfällig, anser jag icke böra ifrågakomma;
i sådant fall torde andra tillgängliga medel användas för rättelses vinnande.

I detta sammanhang torde jag böra beröra de betänkligheter, som i ett
par yttranden (Y. 113, 114) framförts mot fattigvårdslagens och kommittéförslagets
bestämmelser om sammanslutning mellan kommuner i fattigvårdsoch
barnavårdshänseende. I dessa yttranden har gjorts gällande, att dylika
bestämmelser vore ägnade att ytterligare sönderbryta den kommunala indelningen
och att till skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa
ytterligare ett kommunalt organ, som skulle äga fatta beslut om kommunala
utgifter och utdebiteringar.

I avseende härå torde böra erinras, att liknande synpunkter gjordes
gällande beträffande förslaget till fattigvårdslag (se Kungl. Maj:ts Prop.
135/1918 med förslag till lag om fattigvården s. 89), men med hänsyn
till önskvärdheten att åvägabringa större fattigvårdssamhällen, tillmättes de
då icke avgörande betydelse. Och vad beträffar det i ett av de ifrågavarande
yttrandena gjorda påståendet, att det efter tillkomsten av 1919
års lag om kommunalförbund icke vore försvarligt att bibehålla de nuvarande
bestämmelserna om sammanslutning mellan fattigvårdssamhällen, torde
jag kunna inskränka mig till att framhålla, att i det kommittébetänkande,
som ligger till grund för lagen om kommunalförbund, med styrka framhölls,
att sammanslutningar mellan kommuner att utgöra ett fattigvårds -

Sammanslutning
mellan
kommuner i
fråga om
barnavården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Barnavårds reglemente.

i regel särskilt
tillsatt barnavårdsnämnd.

samhälle borde kunna i vissa fall åstadkommas jämväl utan vederbörande
kommuns medgivande. Kommittén framlade därför förslag om tvångssammanslutning
mellan fattigvårdssamhällen, vilket förslag ligger till grund
för de år 1919 genomförda ändringarna i fattigvårdslagens hithörande stadganden.

Som bekant hava kommunerna hittills visat sig synnerligen obenägna
för sammanslutning i fattigvårdshänseende; endast i två fall (inom Uppsala
och Kalmar län) har dylik sammanslutning kommit till stånd. Då emellertid
i vissa fall smärre kommuners förening för gemensamt handhavande av
fattigvård och barnavård kan anses önskvärd, synes möjlighet härför böra
förefinnas. Yad beträffar den hittills icke tillämpade bestämmelsen om
tvångssammanslutning, torde dess betydelse huvudsakligen ligga däri, att
den innebär eu maning för kommuner med bristfällig fattigvård att, för
undvikande av tvångssammanslutning, rätta föreliggande missförhållanden.

Kommittén har i 3 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse om att
barnavårdssamhälle skall i regel hava ett av länsstyrelsen fastställt barnavårdsreglemente.
Kommittén har även utarbetat ett förslag till sådant
reglemente.

Emellertid har jag kommit till den uppfattningen, att man något över
skattat betydelsen av att kommunen har ett dylikt reglemente, särskilt
som kommitténs reglementsförslag, liksom de för fattigvården fastställda
reglementena, till stor del innehåller en upprepning av lagens bestämmelser.
Visserligen skulle enligt kommittéförslaget barnavårdsnämnden upprätta
förslag till reglemente och härigenom, såsom från ett håll betonats
(Y. 118), bringas i nära beröring med den nya lagstiftningen, men det
torde kunna ifrågasättas, om reglementet sedermera kommer att hava någon
större betydelse för barnavårdsarbetets bedrivande. Reglementets upprättande
medför också ett avsevärt arbete såväl för de kommunala som de
statliga myndigheterna. Då det, på sätt även en länsstyrelse antytt
(Y. 117), måste anses minst sagt tvivelaktigt, om detta arbete uppväges
av motsvarande fördelar, har jag ansett bestämmelsen om barnavårdsreglemente
kunna utgå ur förslaget. Hinder föreligger naturligen ej för kommun,
som anser ett reglemente vara ett stöd för arbetet, att upprätta ett
dylikt, och torde i sådant fall reglementet kunna fastställas av länsstyrelsen.

I den allmänna motiveringen till förslaget om barnavårdens centralisering
hos en enda kommunal myndighet har jag uttalat mig för att i
varje kommun bör finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken barnavårdsverksamheten
skall centraliseras. Bestämmelse om en sådan nämnd är intagen
i 1 §.

I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat, att denna nämnd
i regel bör vara särskilt tillsatt för ändamålet. Stadganden om den särskilt
tillsatta nämndens sammansättning in. m. äro intagna i 3—6 §§,
varefter i 7 § meddelas bestämmelser om undantag i vissa fall från stadgandet
om särskild nämnds tillsättande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 79

(K. 5, 20 och Bl §§, M. s. 38, 136, 147, 161, Y. 134, 135, 189,
190, 263, fvl. 10, 38 §§.)

1 mom. av denna § motsvarar delvis 5 och 31 §§ i kommitténs förslag.
Utöver de där förekommande mera allmänt hållna bestämmelserna
om barnavårdsnämndens uppgifter bär det ansetts ändamålsenligt att här
i korthet antyda de tre huvudgrenarna av nämndens åligganden (befattningen
med vanvårdade, vanartade och sedligt försummade barn, vård av
nödställda, sjuka och värnlösa barn samt fosterbarnskontrollen). Under
det att 1 mom. sålunda behandlar nämndens obligatoriska åligganden, har
i 2 mom. angivits vissa arbetsuppgifter, som skulle kunna betecknas såsom
fakultativa. Sistnämnda moment motsvarar delvis innehållet i 20 § 2
mom. i kommittéförslaget, vars övriga bestämmelser, sammanförda med
1 mom. i samma §, ansetts lämpligen böra erhålla sin plats under rubriken
»Verksamhetens bedrivande» (16 § 1 mom.). Slutligen har, delvis i anslutning
till ett härom framställt yrkande (Y. 135), i 3 mom. av 2 § intagits
en hänvisning till de övriga lagar, som innehålla stadganden om
barnavårdsnämndens åligganden.1) Genom denna avfattning av paragrafen
torde barnavårdsnämndens arbetsområde hava blivit i sammanträngd form
fullständigt angivet. I de följande kapitlen upptagas mera detaljerade bestämmelser
om arten av nämndens verksamhet.

Sammansättning och tjänstgöringstid.

(K. 6 och 8 §§, M. s. 136—141, 425,469, Y. 57 s. 31, 136—
146, 150, 231.)

I denna § hava sammanförts bestämmelserna i kommittéförslagets 6 och
8 §§ med vissa ändringar. Enligt kommitténs förslag skulle nämnden i
regel bestå av kyrkoherden eller hans ställföreträdare, en av skolrådet
eller folkskolestyrelsen utsedd lärare eller lärarinna samt minst tre av
kommunen valda personer, av vilka minst en kvinna, varjämte i stad
stadsläkare och i landskommun, där tjänsteläkare vore bosatt, denne skulle
vara ledamot i nämnden.

Mot detta förslag har i vissa avgivna yttranden gjorts gällande, att bestämmelserna
om självskrivenhet borde utgå; å andra sidan har förordats
utsträckt tillämpning av systemet med självskrivna ledamöter.

Yad då först angår den prästerliga ledamoten, anser jag lika med kommittén
(M. s. 138), att starka skäl tala för, att det allmänna försäkrar
sig om prästernas medverkan vid barnavårdsarbetet, för vilket de av naturliga
skäl i det stora flertalet fall böra äga både förutsättningar och intresse.
För nämndens auktoritet lärer det, såsom kommittén även framhållit,
i många kommuner vara av stor betydelse, att prästen är ledamot
av nämnden. Att, såsom bl. a. två reservanter inom kommittén föreslagit

*) Se aven Kung], Maj:ts proposition (nr 63/1924) med förslag till lag om förmynderskap
in. m.

a §■

Uppgifter.

3 §■

Samman sättning.

1’räaterlig

ledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Lärare eller
lärarinna.

Läkare.

Ledamot
av fattigvårdsstyreleen.

(M. s. 425), bibehålla prästens självskrivna ordförandeskap i nämnden,
kan jag däremot icke tillstyrka. Han torde i allt fall ofta komma att
väljas till ordförande.

Även mot bestämmelsen, att en representant för lärarkåren skall vara
ledamot, hava erinringar framställts. Då det emellertid måste anses vara
av stor vikt, att uppfostringssynpunkterna få göra sig gällande i barnavårdsnämndens
arbete, och en representant för lärarkåren även i övrigt i allmänhet
bör kunna göra en god insats i nämndens verksamhet, ansluter
jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna del. Dock anser jag
det lämpligare, att, på sätt även i ett yttrande (Y. 137) gjorts gällande,
representanten för lärarkåren väljes av kommunen i stället för av skolrådet
eller folkskolestyrelsen; härför talar, förutom önskvärdheten av att kommunen
icke i större utsträckning än som är erforderligt, berövas rätten
att utse ledamöter i kommunala nämnder, jämväl den omständigheten, att
inom en kommun stundom finnas två eller flera skolråd. Vidare har i
förslaget öppnats möjlighet att till ledamot utse jämväl lärare eller lärarinna
vid kommunens fortsättningsskolor; dessa skolor torde nämligen ej,
i motsats till småskolorna, innefattas i »kommunens folkskolor». Ett
från ett håll framställt förslag (Y. 136), att för vederbörande skoldistrikt
anställd särskild folkskolinspektör må kunna inväljas i stället för lärare,
anser jag icke böra i vidare mån tillmötesgås, än att sådan inspektör
bör, då anmälan gjorts beträffande barn, som besöker eller besökt skola,
beredas tillfälle att deltaga i överläggningen (se 18 §).

Vad angår tjänsteläkares självskrivenhet i vissa kommuner, anser jag
bestämmelsen härom vara av stor betydelse såsom innebärande garanti för,
att de medicinska synpunkterna få mera än hittills göra sig gällande i
barnavårdsarbetet. I fråga om fosterbarnskontrollen, vilken hittills i regel
åvilat hälsovårdsnämnden, är läkares medverkan oumbärlig, men även vid
bedömande av övriga barnvårdsfrågor böra hans fackinsikter ofta vara till
stor nytta. I kommuner, där tjänsteläkare ej äro bosatta, böra, på sätt
kommittén föreslagit, vederbörande distriktsläkare få deltaga i överläggningarna.
Jag tillstyrker sålunda kommitténs förslag om läkarkårens medverkan
i barnavårdsarbetet, allenast med den jämkning att, på sätt från ett
par håll påyrkats (Y. 136, 137, 142), stad må äga i stället för stadsläkare
utse annan läkare till ledamot i nämnden.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 68) framhållits, komma, även
om föreliggande förslag genomföres, stundom fall att inträffa, då tveksamhet
kan råda, huruvida barnavårdsnämnd eller fattigvårdsstyrelse bör ingripa.
För att förebygga slitningar mellan de båda myndigheterna i dylika fall
liksom för att i övrigt befordra ett gott samarbete mellan dem, synes det
därför vara lämpligt, att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen är ledamot även
av barnavårdsnämden. Kommittén har (se M. s. 140) icke velat föreslå
någon tvingande bestämmelse härom. Förslag i sådan riktning hava däremot
framställts i flera yttranden (Y. 142, 143). Detta förslag anser jag

Kung! Maj ds proposition nr 150. 81

mig böra biträda. Det synes därvid lämpligt, att denne ledamot utses av
kommunen.

Med hänsyn särskilt till barnavårdsnämndens befattning med vanartade
och sedligt försummade barn har det framhållits såsom önskvärt att nämnden
ägde tillgång till juridisk sakkunskap. Från ett håll (Y. 231) har —
dock endast under förutsättning, att beslut om barns omhändertagande för
skyddsuppfostran ej vidare behövde underställas länsstyrelsens prövning —
föreslagits, att länsstyrelsen skulle äga för varje län förordna juridiskt bildade
personer att i förekommande fall inträda i barnavårdsnämnderna.
Då emellertid enligt föreliggande förslag länsstyrelsen alltjämt skall såsom
hittills taga befattning med ärenden angående omhändertagande för skyddsuppfostran,
och den omständigheten, att enligt förslaget åldersgränsen för omhändertagande
på grund av vanart är höjd till 18 år, icke med nödvändighet
påkallar, att juridiskt utbildad person skall deltaga i beslut om sådant
omhändertagande, har jag, med hänsyn jämväl till de med en dylik
anordning förenade kostnaderna, icke ansett mig böra föreslå någon obligatorisk
bestämmelse i angiven riktning. Emellertid har i förslaget införts
ett stadgande om, att där så lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör
vara företrädd i nämnden. Det är att förvänta, att i städer och andra
samhällen, där för uppdraget lämpliga personer med juridisk utbildning
äro bosatta, sådana skola komma att inväljas, vilket särskilt i kommuner
med en mera sammanträngd befolkning bör vara till stor nytta vid behandling
av där mera än annorstädes förekommande fall av vanart och
sedlig försummelse.

Då, enligt vad ovan förordats, tre (i vissa kommuner fyra) ledamöter
komma att antingen vara självskrivna (kyrkoherden, läkaren) eller ock utses
inom vissa i lagen angivna kategorier medborgare (lärare, ledamot av fattigvårdsstyrelsen,
i vissa fall läkare), har det befunnits nödigt att reducera
återstående av kommunen valda ledamöters antal till minst två (i stället
för minst tre). Barnavårdsnämnden kommer sålunda enligt förslaget att
bestå av en (i vissa kommuner två) självskrivna samt minst fyra av kommunen
valda ledamöter, av vilka minst en kvinna. Att självskrivenheten
härigenom erhåller obehörigt stor plats, lärer icke med fog kunna påstås.
(K. 7 §, M. s. 138, Y. 147—149.)

I förevarande §, som i sak väsentligen överensstämmer med kommittéförslagets
7 §, meddelas bestämmelser angående prästerlig ledamot för
det fall, att kommun eller i barnavårdshänseende sammanslutna kommuner
omfatta flera församlingar samt för det fall, att i annexförsamling komminister
finnes anställd. I anslutning till erinran, som gjorts av en myndighet
(Y. 147), har i första stycket (andra stycket i kommitténs förslag)
bestämmelse tillfogats om suppleant för den prästerlige ledamoten.

(Iv. 9 §, M. s. 141, Y. 151.)

De ovan av mig förordade ändringarna i de av kommittén föreslagna
bestämmelserna om ordinarie ledamöter nödvändiggöra motsvarande ändringar

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 haft. (Nr 150.) 1972 83 6

Juridisk
sakkunskap i
nämnden.

Övriga valda
ledamöter.

4 §■

Prästerlig
ledamot,
dd kommun
omfattar flera
församlingar.

5 §■

Suppleanter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6 §■

Valbarhet.
Allmänna
villkor för
valbarhet.

Obehörighet
för vissa
tjänstemän.

Avsägelserätt.

Tjänstgöringstid
och
avgång.

beträffande stadgandena om suppleanter. För dessa ändringar torde någon
motivering icke vara erforderlig.

I motsats mot kommittén anser jag det nödigt att uttrycklig bestämmelse
meddelas om att eu av suppleanterna skall vara kvinna.

(K. 10 §, M. s. 141, Y. 152—157.)

I fråga om allmänna villkor för valbarhet har i kommitténs förslag hänvisning
ägt rum till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot eller
suppleant i kommunalnämnd (kommunalförordningen för landet § 42 jämförd
med § 13), samt stadsfullmäktig (kommunalförordningen för stad § 29).
Emellertid torde det vara lämpligare att undvika en dylik hänvisning och,
liksom i 12 § fattigvårdslagen (i dess lydelse enligt lag 1922) skett, införa
direkta föreskrifter om valbarhet. Detta innebär i sak ingen ändring
i vad kommittén föreslagit. I anledning av att mannens målsmanskap blivit
genom den nya giftermålsbalken upphävt, har en härav föranledd avfattning
av bestämmelsen om gift kvinnas behörighet kommit till användning. En
motsvarande ändring föreslås i fattigvårdslagen.

Vad angår obehörighet med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning,
överensstämmer kommitténs förslag med fattigvårdslagens motsvarande
stadgande i 12 §. I denna del föreslås nu ej annan ändring än att, i
anslutning till erinringar från ett flertal länsstyrelser, bland de tjänstemän,
vilka icke må vara ledamöter i barnavårdsnämnd, upptagits jämväl
länsassessor, vilken tjänsteman enligt gällande föreskrifter har att i vissa
fall taga befattning med ärenden angående vanartade och sedligt försummade
barn.

Beträffande avsägelserätt för valda ledamöter och suppleanter innehöll
kommitténs förslag samma bestämmelse som fattigvårdslagen med det undantag,
att kvinna icke ens om hon vore gift skulle äga tillgodonjuta den
henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt. Mot
den föreslagna inskränkningen i avsägelserätten har erinran gjorts allenast
från ett håll (Y. 157). Med hänsyn till den stora vikten av att erhålla
även den gifta kvinnans biträde i nämndens arbete för barnen, ansluter
jag mig till kommitténs förslag. Då i vissa kommuner mer än eu lärare
eller lärarinna icke finnes att tillgå för ledamotskap i nämnden, har vidare
föreslagits en begränsning av avsägelserätten för lärare och lärarinna,

I fråga om tjänstgöringstid och avgång hänvisades i kommitténs förslag
till kommunallagarnas bestämmelser om ledamot och suppleant i kommunalnämnd
och stadsfullmäktig. Emellertid hava nämnda bestämmelser om
tjänstgöringstid (kommunalförordningen för landet § 42, kommunalförordningen
för stad § 31) numera blivit genom lagar den 9 juni 1922 ändrade,
i det att den förut tillämpade successiva förnyelsen upphävts. Fattigvårdslagen,
som beträffande tjänstgöringstid innehöll en hänvisning till
kommunallagarna, undergick samtidigt den ändringen, att i stället för
nämnda hänvisning i lagen intogos bestämmelser om tjänstgöringstid, överensstämmande
med de tidigare för kommunalnämndsledamot och stads -

Kungl. May.ts proposition nr 150. 83

fullmäktig gällande. Även fattigvårdslagens stadgande om avgång erhöll
samtidigt ändrad lydelse, enligt vilken vid ordinarie ledamots avgång under
den för honom bestämda tjänstgöringstiden fyllnadsval skall anställas, varefter
den sålunda valde tjänstgör under den tid, som för den avgångne
återstått. Då beträffande tjänstgöringstid och avgång samma bestämmelser
böra, på sätt även kommittén ansett, gälla i barnavårdslagen som i fattigvårdslagen,
hava i ett särskilt mom. av förevarande § införts bestämmelser
i detta hänseende, i allt väsentligt överensstämmande med fattigvårdslagens.

(M. s. 40, Y. 119 — 133.)

I 1 § av föreliggande förslag har meddelats en allmän bestämmelse om
att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. I 3—6 §§ hava
givits föreskrifter om denna nämnds sammansättning m. m.

Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om beredande av möjlighet
för mindre kommun att, i stället för att tillsätta särskild barnavårdsnämnd,
vid utövande av barnavårdsverksamheten begagna sig av något
annat kommunalt organ.

Enligt kommitténs undersökningar (S. s. 27) funnos den 1 juni 1920
särskilda barnavårdsnämnder i 815 av landsbygdens skoldistrikt, eller
34.6 % av hela antalet, under det att av de 111 stadsskoldistrikten år
1908 inalles 26 eller inemot 1 4 tillsatt särskild barnavårdsnämnd; vad
städerna beträffar är dock att märka, att i städer, där folkskoleväsendet
handhaves av stadsfullmäktige, särskild barnavårdsnämnd ej skall utses,
men folkskolestyrelsen kan uppdraga handläggningen av ärenden enligt
lagen om uppfostran åt vanartade m. fi. barn åt en särskild inom styrelsen
utsedd nämnd. Yid början av år 1921 handhades folkskoleväsendet i 82
av rikets 112 städer av stadsfullmäktige (senare uppgifter se s. 86, not).

I riksdagens i det föregående omförmälda skrivelse den 8 mars 1918,
däri riksdagen begärde utredning om en enhetlig organisation av samhällets
barnavård, framhölls bland annat, att i betraktande av kommunernas
växlande storlek samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållanden
en allmän lagstiftning, varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter
sammanfördes till enhetlig handläggning, måste framgå med synnerlig varsamhet.
Det erinrades i skrivelsen tillika, att det vore möjligt, att behörig
hänsyn till de växlande ortsförhållandena kunde göra det erforderligt
eller i varje fall lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmelser,
som icke kunde tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast villkorligt
bindande, så att deras tillämpning inom varje särskild kommun
bleve beroende av vederbörande myndighets beslut.

Kommittén, som övervägt tanken på förläggande av barnavårdsverksamheten
till något organ med även andra uppgifter, liar avvisat denna tanke
särskilt på grund av att redan befintliga organs sammansättning och beskaffenheten
av deras verksamhet icke gjorde dem lämpliga att handhava
barnavården.

? §■

Undantag för
mindre kommuner
från
skyldigheten
att hava
särskilt tillsatt
barnavårdsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15Ö.

Mot denna kommitténs ståndpunkt kava emellertid i ett stort antal av
de avgivna yttrandena gjorts starka gensagor (Y. 119 —121, 123—133).
Man har framhållit, att det i de små kommunerna stundom kan tänkas
uppstå svårighet att finna lämpliga krafter för ännu ett kommunalt organ.
A andra sidan hava röster även höjts till försvar för kommitténs åsikt
(Y. 1, 122).

Yid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,
att möjlighet bör i vissa fall beredas mindre kommun att anlita
redan befintligt kommunalt organ för barnavårdsarbetet. Behov härav
torde huvudsakligen komma att uppstå i rena landskommuner, som ej hava
sammanträngd befolkning. I städerna lärer endast undantagsvis yppas
svårighet att finna tillräckligt antal personer, lämpade för de olika nämnderna.
Då två eller flera kommuner gemensamt handhava sin barnavård,
torde särskild barnavårdsnämnd alltid böra tillsättas.

Vilken annan Beträffande frågan, vilket kommunalt organ, som för förevarande uppTämpHgast
borde ifrågakomma, hava i de avgivna yttrandena olika förslag framför
uppgiften? ställts. Man har hänvisat än på fattigvårdsstyrelsen, än på skolrådet eller

folkskolestyrelsen, såsom den för uppdraget i fråga lämpligaste myndigheten.
I ett yttrande har, såvitt angår landskommuner och köpingar,
föreslagits kommunalnämnden.

För bedömande av denna fråga torde det vara lämpligt att i korthet
erinra om nämnda kommunala organs sammansättning.

Fattigvårdsstyrelsen består av å landet minst tre och i stad minst fem
personer, som fyllt 25 år, jämte suppleanter. Minst en av ledamöterna och
minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Kvinna åtnjuter endast om
hon är gift den henne enligt kommunallagarna tillkommande särskilda avsägelserätt.
Val kan ej ske proportionellt. Kyrkoherden samt vederbörande
tjänsteläkare äga deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Ordförande
och vice ordförande utses av fattigvårdssamhället. (fvl. 11 —14 §§.)

Skolrådet består av kyrkoherden i församlingen, ordförande, samt lämpligt
antal, dock minst fyra, å kyrkostämma valda, för nit om skolväsendet kända
män eller kvinnor, som uppnått 25 år. Jämväl suppleanter kunna utses.
Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes. Kvinna äger
när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt. (Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd §§ 23 och 24.)

Folkskolestyrelsen består av kyrkoherden samt 8—20 andra ledamöter, som
uppnått 25 år, utsedda till hälften av stadsfullmäktige och till hälften av
kyrkostämman. Suppleanter kunna utses. Det finnes ingen obligatorisk
bestämmelse om kvinnas inväljande. Kvinna kan när som helst avsäga sig
uppdraget. Val kan ej ske proportionellt. Ordförande och vice ordförande
utses av folkskolestyrelsen. (Lagen om folkskoleväsendet i vissa städer
§§ 4-6.)

I det år 1922 avgivna betänkandet med förslag till lag om församlingsstyrelse
samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning från den
kyrkliga till den borgerliga kommunen m. m. ingå förslag till vissa ändringar
i kommunalförordningarna. I dessa föreslås bl. a. införande av bestämmelser
om folkskolestyrelse i varje landskommun och stad. Denna styrelse
skall bestå av kyrkoherden och minst sex av kommunen valda ledamöter

Kung t. Maj:ts proposition nr 150.

jämte suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande
är föreslagen. Val kan ske proportionellt. En representant för lärarkåren
äger deltaga i förhandlingarna. Folkskolestyrelsen utser inom sig för varje
år ordförande och vice ordförande.

Kommunalnämnden består av 5—11 ledamöter, som fyllt 25 år, jämte
suppleanter. Ingen obligatorisk bestämmelse om kvinnas inväljande finnes.
Kvinna äger när som helst avsäga sig uppdraget. Val kan ske proportionellt.
Kyrkoherden är berättigad att i sådana ärenden, som avse fattigvård, barnavård
eller åtgärder för sedlighet, deltaga i nämndens överläggningar och
beslut. Kommunalstämman utser bland nämndens ledamöter ordförande
och vice ordförande. (Kommunalförordningen för landet §§ 40, 42—44, 13.)

Vid övervägande av frågan, åt vilken myndighet barnavårdsverksamheten
bör anförtros, står det till en början för mig tydligt, att kommunalnämnden
icke bör ifrågakomma. Förutom bestämmelsen om kyrkoherdens behörighet
att deltaga i nämndens överläggningar och beslut, finnas i de
refererade lagrummen om kommunalnämnd intet, som är ägnat att garantera
en för barnavårdsverksamheten lämpad sammansättning. Då vidare
kommunalnämndens nuvarande arbetsuppgifter äro även i mindre kommuner
ganska omfattande och krävande, synes det föga sannolikt att ett anförtroende
av jämväl barnavårdsverksamheten åt denna nämnd skulle vara
ägnat att gagna verksamhetens utveckling. Den vunna erfarenheten om
kommunalnämndens befattning med fosterbarnsväsendet kan icke heller
ingiva förhoppningar, att nämnden skulle vara lämpad att handhava barnavården
i dess helhet.

Vad härefter beträffar skolmyndigheten (skolrådet, folkskolestyrelsen)
tala en del skäl för dess anlitande för uppgiften i fråga. Den fungerar
i stor utsträckning redan nu såsom barnavårdsnämnd; dess nuvarande befattning
med barnavården är dock av vida mindre omfattning än den nu
föreslagna och mot dess nuvarande sätt att utöva denna befattning kan,
vad ett betydande antal kommuner beträffar, riktas den anmärkningen, att
gällande lag blivit i mycket ringa utsträckning tillämpad. I detta hänseende
kan hänvisas till den allmänna motiveringen s. 46. Såsom skäl
för skolmyndighetens anlitande kan vidare, i anslutning till skolöverstyrelsens
yttrande (Y. 124) framhållas dels att denna myndighet genom sin
kontakt med skolan har förutsättningar för arbetet beträffande barn i skolåldern,
dels att barnavården i stor utsträckning är en form av uppfostringsverksamhet,
vare sig det gäller barn inom eller utom skolåldern, och
dels att kyrkoherden är ledamot (i skolrådet ordförande) och att lärarrepresentant
äger närvara vid förhandlingarna.

Å andra sidan tala åtskilliga enligt min mening särdeles vägande skäl
mot skolmyndigheten såsom barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall —
och häremot hava erinringar ej framförts — barnavården i sin helhet,
således även ärenden angående vanartade och sedligt försummade barn,
tillhöra den borgerliga kommunen. Men skolmyndigheten tillsättes i samtliga
lands- och en del stadskommuner av den kyrkliga kommunen, Ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

överflyttande av skolärendena i alla kommuner till den borgerliga kommunen
är visserligen föreslaget i ovannämnda, år 1922 avgivna betänkande,
men intill dess detta förslag må bliva genomfört, skulle, om skolmyndigheten
i en del kommuner fungerade såsom barnavårdsnämnd, detta innebära,
att ett av den kyrkliga kommunen utsett organ skolla fullgöra en
verksamhet, som tillhörde den borgerliga kommunen, samt förvalta av
denna anslagna medel. Att låta skolmyndigheten fungera som barnavårdsnämnd
kan därför enligt min mening icke ifrågasättas i de kommuner, där
skolärendena tillhöra den kyrkliga kommunen. Att i de städer, där stadsfullmäktige
handhava skolväsendet, låta folkskolestyrelsen, därest särskild
barnavårdsnämnd ej tillsättes, få tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd, skulle
visserligen ur nu ifrågavarande synpunkt icke väcka betänklighet, men å
andra sidan lärer i de städer, där folkskolestyrelse finnes, förutsättningar
för befrielse från skyldighet att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd endast
undantagsvis föreligga.1)

En annan omständighet, som talar mot anlitande av skolmyndigheten
såsom barnavårdsnämnd, är, att skoldistriktet kan hava annan omfattning
än kommunen. Enligt kyrkostämmoförordningen § 1 kan församling vara
delad i skilda skoldistrikt, varjämte församlingar eller delar därav kunna
vara förenade till ett skoldistrikt.

Enligt ovannämnda, år 1922 avgivna kommittébetänkande (sid. 244) föreligga
följande oregelbundenheter i rikets indelningar beträffande borgerliga
kommuner och skoldistrikt:

1. I 9 skoldistrikt ingår stad såsom en del.

2. I 10 » » köping såsom en del.

3. 57 skoldistrikt bestå av mer än en landskommun.

4. 1 stadskommun består av mer än ett skoldistrikt.

5. 12 landskommuner bestå av mer än ett skoldistrikt.

I kommittébetänkandet föreslås, att kommunen skall vara skoldistrikt;
endast undantagsvis skall Konungen äga medgiva undantag härifrån.

Intill dess detta förslag må bliva genomfört, kan således inom en kommun
finnas flera skolråd, liksom ett skolråd kan vara gemensamt för kommuner
eller delar av skilda kommuner. I sådana kommuner skulle det
givetvis svårligen låta sig göra att låta skolrådet eller skolråden handhava
barnavården.

l) Enligt en av svenska stadsförbundets kommunala centralbyrå under november 1923
verkställd utredning tillämpades då lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i
vissa städer i tillhopa 87 av rikets städer. I dessa städer handhades barnavården på följande
sätt:

I 70 städer fanns särskild barnavårdsnämnd inom folkskolestyrelsen.

12 o » » » (»särskilt utskott») inom folkskolestyrelsen

för handläggning av ärenden enligt 1917 års lagstiftning, under det ärenden enligt 1902
års lag handlades av folkskolestyrelsen i dess helhet.

I 1 stad var »pedagogiska nämnden» inom folkskolestyrelsen tillika barnavårdsnämnd.

I 1 stad var förslag väckt om tillsättande av särskild barnavårdsnämnd.

I 8 städer Trälieborg, Eksjö, Eslöv, Ulricehamn, Hässleholm, Vimmerby, Simrishamn,
Trosa) saknades särskild barnavårdsnämnd.

Beträffande 5 städer (Avesta, Arboga, Nora, Laholm och Skänninge) saknades uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Skolrådets ock folkskolestyrelsens sammansättning talar jämväl i viss
män mot deras lämplighet såsom barnavårdsnämnd. I ingendera av dessa
myndigheter är tjänsteläkare ledamot, ej heller är han berättigad att deltaga
i förhandlingarna. Och såsom ovan framhållits är det av vikt, att
den medicinska sakkunskapen äger inflytande å det kommunala barnavårdsarbetet.
Någon representant för fattigvårdsstyrelsen har ej heller plats i
skolmyndigheten, något som givetvis skulle vara särdeles önskvärt, om
denna skulle hava att behandla de barnavårdsfrågor, som ofta beröra fattigvårdens
verksamhet, och slutligen är kvinnan ej tillförsäkrad plats i skolmyndigheten.
Att hennes medverkan vid barnavården är av stor vikt
torde vara allmänt erkänt. Därest skolmyndigheten skulle få undantagsvis
fungera såsom barnavårdsmyndighet, borde den förstärkas med en läkare,
en ledamot av fattigvårdsstyrelsen och en kvinna. Inför utsikten att nödgas
så starkt omorganisera skolmyndigheten för att göra den lämpad för uppgiften
i fråga, kan man med skäl ifrågasätta, huruvida icke en lyckligare
lösning skulle ernås genom att anlita annan myndighet, i så fall den av
ett flertal myndigheter föreslagna fattigvårdsstyrelsen.

Ett annat skäl mot att för denna uppgift anlita skolmyndigheten har
framförts av socialstyrelsen, vilken framhållit såsom olämpligt att skolmyndigheten,
som ju huvudsakligen har andra uppgifter att fylla — uppgifter,
som i samband med den planerade skolreformen kunde förväntas
bliva utvidgade och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte
skulle belastas med den omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som
en överflyttning av vissa barn från fattigvården skulle medföra. Det syntes
då socialstyrelsen naturligare att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrättades,
fattigvårdsstyrelsen finge sig tillagd befattningen jämväl med de vanartade
och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.

För fattigvårdsstyrelsen såsom i vissa fall fungerande såsom barnavårdsnämnd
tala även i övrigt åtskilliga skäl. Sålunda är i regel kommunen
enhet för såväl fattigvård som barnavård. Intet hinder ur denna synpunkt
föreligger således mot att fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårdsnämnd
för kommunen i dess helhet. Härtill kommer att fattigvårdsstyrelsen
tillsättes av den borgerliga kommunen, dit barnavården enligt förslaget
jämväl hänföres.

I fråga om sammansättningen är fattigvårdsstyrelsen ganska väl lämpad
för uppgiften i fråga. Tjänsteläkare 11 är visserligen ej självskriven ledamot
av fattigvårdsstyrelsen, men väl berättigad att deltaga i dess förhandlingar,
och obligatorisk bestämmelse om kvinnas ledamotskap i styrelsen
finnes. Däremot framstår det såsom brister, att kyrkoherden ej är självskriven
ledamot utan endast berättigad att deltaga i förhandlingarna samt
att representant för lärarkåren saknas; dessa brister torde dock kunna
avhjälpas genom föreskrift, att då fångvårdsstyrelse fungerar såsom barnavårdsnämnd,
kyrkoherden eller hans ställföreträdare samt en lärare eller
lärarinna skola tjänstgöra såsom ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, uppkomma, hur än
gränsen dragés mellan fattigvård och barnavård, stundom fall, då tvekan
måste råda, huruvida fattigvårds- eller barnavårdsmyndigheten bör ingripa.
Ett anförtroende i de små kommuner, där befrielse från skyldigheten att
hava särskild barnavårdsnämnd kan ifrågakomma, av barnavården åt fattigvårdsstyrelsen
skulle för dessa kommuners del förebygga en dylik olägenhet.
I sådana kommuner skulle härigenom all verksamhet för barn, såväl då
det gäller understöd i hemmet som eljest, omhänderhavas av en och samma
myndighet, fattigvårdsstyrelsen, vilken för närvarande har befattning med
en del av de skyddslingar, som enligt förslaget skola vårdas av barnavårdsmyndigheten.
Av socialstyrelsen har framhållits, hurusom fattigvårdsstyrelsen
—- i jämförelse med skolmyndigheten, som närmast kommer i beröring
med hem där skolpliktiga barn finnas — har en genom sin allmänt understödjande
verksamhet förvärvad vidare överblick och större personkännedom
samt lättare och naturligare kan följa förhållandena i alla hem (Y.
128 s. 100).

Slutligen må erinras om att åt fattigvårdsstyrelsen redan tidigare anförtrotts
uppgifter, vilka uttryckligen förklarats icke vara hänförliga till
fattigvårdsverksamhet; jag syftar härvid på den understödsverksamhet, som
äger rum jämlikt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag, vilken verksamhet icke åligger pensionsnämnden utan
fattigvårdsstyrelsen.

Den föregående utredningen giver enligt min mening otvetydigt vid
handen, att i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej tillsättes, barnavården
bör omhänderhavas av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt med kyrkoherden
samt en representant för lärarkåren.

I en del av de yttranden, i vilka förordats beredande av möjlighet till
undantag från skyldigheten att hava särskilt tillsatt barnavårdsnämnd, har
föreslagits, att sådant undantag skulle få ske blott på grund av vederbörande
myndighets tillstånd — i sådant hänseende har framhållits Kungl.
Maj:t eller länsstyrelsen. I andra yttranden åter synes man hava avsett
att överlämna frågan, huruvida i mindre kommun särskild barnavårdsnämnd
borde inrättas, till kommunens eget fria beprövande.

Sistnämnda åsikt kan jag icke dela. I regel är det av stor vikt att
en myndighet, som icke är betungad av andra krävande uppgifter, handhar
barnavården. Såsom bland andra överståthållarämbetet framhållit, är förslaget,
att i varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som uteslutande skall
sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande beskaffenhet, ägnat att i hög
grad befrämja en god barnavård (Y. 1). Även socialstyrelsen har betonat,
att en viss garanti för uppgiftens rätta kandhavande ligger däri, att ett
organ speciellt inriktas på densamma, efter hand förskaffar sig verkliga
insikter på området och därigenom också får ett positivt intresse för uppgiften
(Y. 128 s. 101). Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd kar
starkt framhållit angelägenheten av att särskild barnavårdsnämnd, skild från

Eungl. Maj:ts proposition nr 150.

den lokala skolmyndigheten, tillsättes i varje kommun (Y. 122). Anlitandet
i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd är att anse såsom
en nödfallsutväg, betingad av, å ena sidan det på grund av kommunens
särskilda förhållanden mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd
och å andra sidan av svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande
krafter för, förutom övriga nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd.

Därest frågan om inrättande av sådan skulle överlämnas åt kommunens
eget avgörande, skulle det kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyssnämnda
förutsättningar för ett undantag vore för handen, vederbörande
av liknöjdhet underläte att tillsätta särskild nämnd. Att binda möjligheten
av undantag vid en viss befolkningssiffra — i sådant hänseende har föreslagits
500, 1,500, 3,000 invånare — kan jag vidare icke anse lämpligt.

Såsom svenska stadsförbundets styrelse framhållit, kan behovet av särskild
barnavårdsnämnd vara rätt olika starkt allt efter samhällets ekonomiska
typ, obesett folkmängdssiffrorna (Y. 130 s. 103). Jag anser därför undantag
från skyldigheten att hava särskild nämnd böra kunna för viss tid
eller tills vidare medgivas mindre kommun, där så med hänsyn till förhållandena
prövas lämpligen kunna ske. I kommun med mera sammanträngd
befolkning bör uppenbarligen sådant medgivande ej lämnas. För
de minsta städernas del har visserligen möjligheten till undantag ansetts
icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast i mycket
få fall föreligga. Frågan om dylikt undantag bör utredas av sådan barnavårdskonsulent,
om vilken bestämmelse ingår i föreliggande förslag, varefter
länsstyrelsen avger utlåtande i ärendet. Dess avgörande bör förbehållas
Kungl. Maj:t. Avgörandet synes mig nämligen böra ske efter grunder, för
vilkas bestämmande kräves vidare överblick över förhållandena i landets
olika delar, än som kan förväntas föreligga hos de särskilda länsstyrelserna,
samt med stöd av den fackkunskap och erfarenhet, som är representerad inom
socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård. Den av de lokala
myndigheterna gjorda utredningen torde innebära garanti för att vid avgörandet
behörig hänsyn icke desto mindre kommer att tagas till de i varje
särskilt fall rådande förhållandena.

Till en i socialstyrelsens yttrande väckt fråga om tillsättande av eu
föredragande ledamot i barnavårdsnämnd, som utgöres av fattigvårdsstyrelse,
återkommer jag vid 8 §.

(K. 11 §, M. s. 141, 425, 469, Y. 158—160, fvl. 14 §, vl. 27 §.) 8 §1 mo„,

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden själv bland sina Ordförande.
ledamöter utse ordförande och vice ordförande. Denna avvikelse från vad
som enligt fattigvårdslagen gäller, nämligen att ordförande och vice ordförande
tillsiittas av kommunen, motiverades av kommittén därmed, att då
nämnden icke enbart skulle bestå av ledamöter, som valts av kommunen,
och någon av de i annan ordning utsedda kunde vara lämpligast till ordförande,
sådan ej borde tillsättas av kommunen. Då i föreliggande förslag
den avvikelsen gjorts från kommittéförslaget, att, förutom den prästerlige

Kungl. May.ts proposition nr 150.

8 § 2 mom.
Föredragande
i barnavårdsärenden.

ledamoten och, i vissa kommuner, tjänsteläkaren, samtliga ledamöter skola
väljas av kommunen, har det av kommittén åberopade skälet för avvikelse
från bestämmelsen i fattigvårdslagen i väsentlig mån bortfallit. Vid förarbetena
till fattigvårdslagen framhölls det bland annat, att kommunen borde
själv få avgöra, vem som skulle handhava ett så viktigt uppdrag som
ordförandeskapet i fattig vårdsstyrelsen. Samma skäl tala enligt min mening
för att avgörandet även beträffande ordförandeskapet i barnavårdsnämnden
förbehålles kommunen. Jämväl i fråga om ordförandens och vice ordförandens
tjänstgöringstid anser jag, att förevarande stadgande bör överensstämma
med 14 § fattigvårdslagen; de böra sålunda utses för den tid, de
äro valda till ledamöter.

Övriga bestämmelser i 11 § av kommittéförslaget överensstämma med
motsvarande stadganden i 14 § fattigvårdslagen och torde kunna i oförändrad
form inflyta i förevarande mom. — Beträffande den av två reservanter
väckta frågan om kyrkoherdens självskrivna ordförandeskap, se vid 3 §.
(Y. 128 s. 101.)

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att om man av praktiska
skäl funne det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ
finge fungera såsom barnavårdsnämnd, kunde det icke undvikas, att detta
organ finge sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och de
nya. Styrelsen, som erkände detta såsom en brist, hade sökt utfinna eu
organisatorisk anordning, som vore ägnad att fylla densamma. I sådant
hänseende föreslog styrelsen, att inom kommun, där fattigvårdsstyrelsen
fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen utsåges att
fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden. Det skulle
åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom om gällande
författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla förhållanden, som
vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda och för
nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden beslutade
åtgärder bringades i verkställighet. Därest icke kyrkoherde, lärare eller
lärarinna samt tjänsteläkare vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån
av behov träda i förbindelse med dem.

Detta uppslag, beträffande vars närmare motivering jag tillåter mig att
hänvisa till socialstyrelsens yttrande (Y. 128 s. 101), synes mig böra förverkligas.
Utan tvivel skulle i kommun, där särskild barnavårdsnämnd ej
tillsättes, eu djdik föredragande i barnavårdsärenden kunna bliva till verkligt
gagn. I många fall torde till sådan föredragande kunna utses kyrkoherden
eller lärarrepresentanten. I fråga om de åligganden, som borde ankomma
på denne föredragande, kan jag i huvudsak ansluta mig till vad socialstyrelsen
anfört. Dock synes det mig icke lämpligt att, såsom styrelsen
ifrågasatt, föredraganden skulle äga den rätt att i brådskande fall fatta
beslut, som enligt kommittéförslagets 34 § (31 § i föreliggande förslag)
skulle tillkomma ordföranden, eller att föredraganden skulle hava att fylla
de speciella uppgifter i övrigt, som tillkomma ordföranden i särskilt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

satt nämnd. Det synes mig nämligen icke riktigt att från ordföranden
avlyfta någon del av ansvaret. Men genom att taga initiativ till åtgärder,
genom att hålla ordföranden underrättad om förhållanden, som beröra
barnavården, samt genom att i övrigt underlätta de uppgifter, som i fråga
om barnavården åligga denne, bör föredraganden kunna verksamt befrämja
barnavårdsarbetet, även om han ej får på sig överflyttade några av ordförandens
åligganden.

I 2 mom. av 8 § har införts en bestämmelse av den innebörd jag nu
angivit.

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

(K. 12 §, M. s. 142, 469, Y. 161—172, fvl. 15 §.)

I fråga om nämndens sammanträden överensstämmer 1 mom. i 9 § liksom
motsvarande stadgande i kommittéförslaget med 15 § 1 mom. fattigvårdslagen,
utom därutinnan att även vederbörande läkare enligt förslagen skall
äga sammankalla barnavårdsnämnd; i sistnämnda hänseende har, i anslutning
till eu myndighets erinran (Y. 161), en mindre jämkning i kommittéförslaget
ägt rum. Att såsom av medicinalstyrelsen ifrågasatts, föreskriva
att sammanträde skall hållas även på begäran av förste provinsialläkaren,
torde icke vara nödigt, då det icke lärer möta svårighet för denne att
genom hänvändelse till annan tjänsteläkare eller ordföranden i fall av behov
få sammanträde till stånd. Något förbud mot sammanträdes hållande
å gudstjänsttid, varom en myndighet framställt förslag, kan jag heller icke
anse vara av behovet påkallat. Tjänsteläkare, som jämlikt 3 § 2 mom.
är berättigad att deltaga i nämndens förhandlingar, torde böra underrättas
om tiden för nämndens sammanträden.

I kommittéförslagets 12 § 2 mom. föreslogs, att beslut om barns omhändertagande
för skyddsuppfostran ej finge fattas, där ej den prästerlige
ledamoten vore tillstädes samt minst tre ledamöter vore ense om beslutet.
I övrigt överensstämde stadgandet beträffande beslutförhet med bestämmelsen
i 15 § 2 mom. fattigvårdslagen.

Stadgandet om den prästerlige ledamotens närvaro vid fattande av beslut
om barns omhändertagande för skyddsuppfostran — vilken bestämmelse
av kommittén motiverats med nödvändigheten att vinna största
möjliga säkerhet för en omsorgsfull prövning av dylik fråga — har i ett
flertal yttranden gjorts till föremål för erinringar; man har ansett att bestämmelsen
i fråga vore ägnad att öka antalet sammanträden samt onödigtvis
uppskjuta avgörandet av viktiga ärenden i nämnden.

Aven jag anser nämnda bestämmelse vara av beskaffenhet att kunna
försvåra och fördröja nämndens arbete. Då vidare i föreliggande förslag
är på samma sätt som i gällande lag genom bestämmelse om underställning
till vederbörande länsstyrelse sörjt för, att i de fall, där föräldrarna
ej samtycka till barnets omhändertagande, beslut härom blir föremål för
överordnad myndighets prövning, kan jag icke anse den ifrågavarande be -

3 §■

Sammanträden
(1 mom.).

Beslutförhet
(2 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omröstning
(3 mom.).

Påföljd för
uteblivande
(4 mom.).

10 §■
Protokoll.

11 §■

Ordförandens

uppgifter.

lä §■

Ersättning
åt ordföranden.

stämmelsen vara av behovet påkallad. Däremot ansluter jag mig till
kommitténs förslag, att för beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran
erfordras, att minst tre ledamöter äro ense om beslutet.

Mot 12 § 3 mom. i kommitténs förslag, vilket överensstämmer med
15 § 3 mom. fattigvårdslagen, har erinran ej framställts. Icke heller jag
finner skäl till avvikelse från vad sålunda föreslagits.

Aven föreskriften i 12 § 4 mom. i kommittéförslaget överensstämmer
med motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen (15 § 4 mom.). Yad
från ett håll mot kommittéförslaget i denna del erinrats (Y. 172), finner
jag ej böra föranleda ändring i detsamma.

(K. 13 §, M. s. 142, 469, fvl. 16 §.)

I 13 § av sitt förslag hade kommittén upptagit stadgande om protokollsföring,
överensstämmande med bestämmelserna i 16 § fattigvårdslagen,
med den avvikelse, att protokollet enligt kommittéförslaget skulle
upptaga ärendenas beskaffenhet samt nämndens beslut i stället för, såsom
enligt fattigvårdslagen gäller, beslutet och skälen därför. Dock skulle i
ärenden enligt 7 kap. i kommittéförslaget (om barns omhändertagande för
skyddsuppfostran) föras särskilt protokoll. Sistnämnda stadgande motiverades
med att i dylika ärenden utredningen och protokollet måste äga en
större fullständighet.

Då bestämmelsen om särskilda protokoll i ärenden av olika beskaffenhet
synes mig vara ur praktisk synpunkt mindre lämplig, och skälen för
nämndens beslut torde böra, på sätt även två reservanter inom kommittén
föreslagit (M. s. 469), alltid angivas, anser jag skäl saknas att i förevarande
hänseende göra avvikelse från motsvarande bestämmelse i fattigvårdslagen.

Att i barnavårdsnämnd med den sammansättning, som i 7 § sägs, särskilt
protokoll skall föras i barnavårdsärenden, torde falla av sig självt,
liksom även att barnavården skall hava särskild från fattigvården skild
stat och särskilda räkenskaper.

Ordförandens uppgifter m. m.

(K. 14 §, M. s. 143, Y. 173, fvl. 17 §.)

Kommittén hade i 14 § av sitt förslag föreslagit samma bestämmelser
som i 17 § fattigvårdslagen, allenast med en mindre formell ändring, varjämte
bland ordförandens uppgifter upptagits jämväl »att till överläggning
framställa inkomna ärenden». Då emellertid uttryckligt stadgande härom
icke lärer vara av behovet påkallat, och det synes ändamålsenligt att barnavårdslagens
och fattigvårdslagens organisatoriska bestämmelser överensstämma,
där ej särskilda skäl tala häremot, har jag, i likhet med en länsstyrelse,
funnit ifrågavarande stadgande böra erhålla samma avfattning
som 17 § i fattigvårdslagen.

(K. 15 §, M. s. 143, 469, Y. 174, fvl. 18 §.)

Kommittén har framhållit, att med den föreslagna föreningen av barnavårdsärendena
i en kommunal myndighets hand och den gestaltning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barnavårdsnämnden erhållit i förslaget, det syntes vara nödigt, att ordföranden
erliölle gottgörelse såväl för kostnader som för besvär. I 15 §
av kommittéförslaget har därför upptagits stadgande härom, överensstämmande
med bestämmelsen i 18 § fattigvårdslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet, mot vilket erinran ej framställts,
tillstyrkes av mig. Därest emellertid den ändring av 18 § i fattigvårdslagen,
som tillstyrkts av andra lagutskottet vid innevarande års riksdag,
blir av riksdagen antagen, torde böra tagas under övervägande, huruvida
12 § i föreliggande förslag bör undergå motsvarande ändring.

I sammanhang härmed har medicinalstyrelsen liksom vissa förste stadsläkare
uttalat, att särskilt arvode borde tillerkännas stadsläkare, som är
ledamot i barnavårdsnämnd. I avseende härå vill jag framhålla, att det
givetvis icke möter hinder för stad att, där den finner ledamotskapet i
nämnden vara så betungande för stadsläkaren, att höjning av hans löneförmåner
kan anses motiverad, gå i författning härom. Något stadgande
härom i lagen kan dock icke vara erforderligt eller lämpligt.

Revision m. m.

(K. 16 §, M. s. 143, fvl. 21 §.)

Förevarande stadgande är likalydande med kommittéförslagets 16 §
samt överensstämmer med 21 § fattigvårdslagen. Mot detsamma har erinran
ej framställts. Ej heller jag finner skäl föreligga till avvikelse från
vad kommittén föreslagit.

Verksamhetens bedrivande.

(K. 18 §, M. s. 144 — 146, 469, Y. 179—188, fvl. 19 §, vl. 3 §,
fbl. 12 §, lag om behandling av alkoholister 4 § 2 mom. sista stycket.)

I 18 § 1 mom. av sitt förslag hade kommittén upptagit en bestämmelse
om distriktsindelning; liknande stadganden finnas i fattigvårdslagen
och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn. Enligt kommittéförslaget
skulle bestämmelsen vara obligatorisk, utom i mindre kommuner,
där barnavården vore av ringa omfattning.

Mot kommitténs förslag på denna punkt har emellertid anmärkts, att
eu obligatorisk bestämmelse om kretsindelning icke vore lämplig ens i
fråga om större kommuner; en viss frihet i avseende å sättet för genomförande
av arbetsfördelningen vore att anbefalla.

Vad sålunda erinrats synes mig icke sakna fog. Jag anser därför stadgandet
i fråga böra erhålla en avfattning, som möjliggör för kommunerna
att i förevarande hänseende förfara på det sätt, som med hänsyn till förhållandena
på platsen kan befinnas mest ändamålsenligt. I anslutning
till vissa myndigheters uttalanden finner jag härjämte, dels att det i gällande
lag använda uttrycket »krets» bör komma till användning i stället
för »distrikt», och dels att tjänsteläkare ej bör vara skyldig att åtaga sig
uppsikt över en krets. Sådan skyldighet bör däremot åligga övriga ledamöter
i nämnden. Enligt min tanke är vidare det i gällande lag använda

13 §.

Granskning
av räkenskaperna.

Ledamöternas
ansvarighet.

14 §■
Kretsindelning

m.m. (lmorn.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Biträde, särskild
styrelse
(2 mom.).

uttrycket »kretsombud» såsom benämning på den, som bär uppsikt över
eu krets, förtjänt att bibeliållas. Och slutligen synes det böra finnas
möjlighet att, på sätt enligt gällande lag kan ske, till kretsombud förordna
icke blott ledamot av nämnden utan även annan lämplig person.

Liksom i 12 § fosterbarnslagen och 19 § 2 mom. fattigvårdslagen hade
i 18 § 2 mom. av kommitténs förslag öppnats möjlighet att till barnavårdsnämndens
biträde kalla utanför nämnden stående personer. Enligt
förslaget skulle för dylik uppgift kunna anlitas även förening eller stiftelse.
Liksom enligt 3 mom. i 19 § fattigvårdslagen föreslogs vidare i
18 § 3 mom. i kommittéförslaget, att särskild styrelse skulle kunna utses
för utförande av vissa angelägenheter.

Lämpligheten av dylika bestämmelser torde icke kunna ifrågasättas.
Yad särskilt de ifrågavarande biträdena beträffar, torde det icke vara uteslutet
att i vissa fall för sådant uppdrag anlita distriktssköterskor; enligt
gällande bestämmelser åligger det dem »upplysande och rådgivande verksamhet
i avseende å barnavård», en uppgift, som står i nära beröring
med barnavårdsnämndens arbete. (Se vidare vid 17 §.)

Bestämmelser av i huvudsak samma innebörd som i kommitténs förslag
hava fått sin plats i föreliggande förslags 14 § 2 mom. Yissa smärre
ändringar i kommittéförslagets stadganden hava dock ansetts böra vidtagas.

Sålunda synes det ej vara nödvändigt att, såsom i kommittéförslaget
skett, för dessa biträden föreskriva viss benämning, »övervakare», »vårdare»
; kommunerna torde böra äga använda dessa eller andra benämningar,
som kunna befinnas lämpliga.

Den i kommittéförslaget upptagna föreskriften, att biträden och ledamöter
i särskild styrelse skola vara boende inom kommunen torde vidare
knappast vara lämplig; i vissa fall kan det måhända visa sig mest ändamålsenligt
att för viss uppgift anlita personer boende i annan kommun,
t. ex. då det gäller att ombesörja utackordering eller förvalta anstalt inom
annan kommun.

Åt förening och stiftelse bör, enligt min mening, kunna anförtros även
förvaltning av anstalt, utackorderingsverksamhet m. in.

Enligt fattigvårdslagen kunna biträden och särskild styrelse ej utses,
utan att bestämmelse därom influtit i fattigvårdsreglementet; biträden kunna
utses av fattigvårdssamhället eller av fattigvårdsstyrelsen (beroende på vad
reglementet innehåller härom), men styrelse skall tillsättas av fattigvårdsstyrelsen.
Kommittén har föreslagit, att barnavårdsnämnden skall, även
utan att barnavårdsreglementet innehåller något stadgande därom, kunna utse
biträden, men gjort styrelses tillkomst beroende på bestämmelse i reglementet;
val av styrelse har anförtrotts åt nämnden. I likhet med kommittén
finner jag biträdens utseende böra ankomma på nämnden. Yad
angår särskild styrelse har stadgandet om barn a värdsregleme n te, enligt
vad jag ovan förordat, utgått ur förslaget; viss verksamhets anförtroende
åt särskild styrelse bör därför ej göras beroende av att föreskrift därom
intagits i dylikt reglemente. Däremot synes lämpligt föreskriva, att kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 95

munen skall fatta beslut om att styrelse skall tillsättas; själva valet lärer
däremot böra, på sätt kommittén föreslagit, ankomma på nämnden.

Att nämnden äger utfärda instruktioner för biträden och särskilda styrelser
liksom för de i nästföregående mom. omförmälda kretsombud, torde
falla av sig självt.

Genom stadgandet i 4 mom. av 18 § har kommittén, i överensstäm- Skyldighet
melse med vad i 19 § 4 mom. fattigvårdslagen skett, öppnat möjlighet
för kommun att meddela föreskrift om skyldighet för inom kommunen (3 mom.).
bosatta personer att mottaga uppdrag såsom biträden åt barnavårdsnämnden
samt ledamöter i särskild styrelse.

Denna föreskrift har i några yttranden gjorts till föremål för anmärkningar;
man har framhållit, att uppdrag, som påtvingas en person, lätt
vanskötes.

Uppenbarligen är det önskvärt att så vitt möjligt undvika att för uppdrag
av ifrågavarande slag använda personer, vilka äro ovilliga att mottaga
desamma. Då emellertid medverkan av oavlönade krafter i åtskilliga kommuner
torde komma att bliva i hög grad av behovet påkallad, och fall
kunna tänkas uppstå, då avsägelse av uppdrag ej lämpligen bör godtagas,
anser jag eu sådan bestämmelse, som kommittén föreslagit, vara nödvändig.
Erinras må, att vid förarbetena till fattigvårdslagen liknande anmärkningar
framställdes mot motsvarande stadgande i nämnda lag, vilka anmärkningar
dock vid lagens antagande ej vunno beaktande. Då enligt
vad jag ovan förordat, till kretsombud bör kunna utses även person
utom nämnden, bör i fråga om skyldighet att mottaga dylikt uppdrag
gälla detsamma som beträffande biträde och ledamot i särskild styrelse.

Förevarande stadgande om skyldighet att mottaga uppdrag avser endast
personer, som ej tillhöra nämnden; att skyldighet föreligger för dess ledamöter
utom tjänsteläkare att tjänstgöra såsom kretsombud, lärer framgå
av 1 mom.

I redaktionellt hänseende har jag ansett de .av kommittén i 18 § föreslagna
stadgandena böra undergå viss jämkning.

(K. 19 §, M. s. 146, fvl. 20 §.) '' 16 §.

I nära överensstämmelse med stadgandet i 20 § fattigvårdslagen upp- Tjänstemän.
tog kommittén i 19 § av sitt förslag en bestämmelse om rätt för kommunen
att besluta anställande av tjänstemän.

Detta stadgande, mot vilket anmärkning ej framställts, tillstyrkes av mig.

(K. 20 §, M. s. 110, 111, 147, Y. 189, 190, fvl. 38 §.) ig §.

I 20 § av sitt förslag har kommittén upptagit vissa bestämmelser om Samarbete
åliggande för barnavårdsnämnden att förskaffa sig kännedom om befintliga myndigheter
barnavårdsanstalter in. m.; nämnden borde även verka för tillkomsten av m''fl- (lmom.)
dylika anstalter. Dessa bestämmelser hava, delvis i annan form, erhållit
plats i 2 §, där föreskrifter meddelas om nämndens arbetsuppgifter.

I 1 mom. av förevarande § hava däremot ansetts böra ingå de stadgande!
i kommittéförslagets 20 § 1 och 2 inom., vilka avse nämndens
samarbete med myndigheter och föreningar m. fi.

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

Samråd
mellan barnavårdsnämnd

och fångvårdsstyrelse.

Tremannanämnd.

(2 mom.)

(K. 65 §, M. s. 216, Y. 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65,
102 s. 75, 103 s. 84.)

I den allmänna motiveringen (s. 68) har framhållits, att liksom enligt
nu gällande lag tvekan stundom kan uppstå om vilken kommunal myndighet,
som i ett visst fall är behörig och pliktig att ingripa, det även med
godtagande av föreliggande förslags bestämmelser om barnavårdens centralisering
hos barnavårdsnämnden i vissa fall kan mellan barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen uppstå meningsskiljaktighet därom, vilken av myndigheterna,
som skall taga befattning med visst ärende. Sådant kan inträffa,
då barnavårdsnämnden vägrar omhändertaga ett barn och hänvisar till
fattigvårdsstyrelsen för beviljande av understöd eller då fattigvårdsstyrelsen
anser, att sådant understöd ej bör utgå utan hänvisar barnet till
barnavårdsnämnden för att av denna omhändertagas. Såsom jag jämväl
i den allmänna motiveringen antytt, har den av kommittén i 65 § 2 st.
för lösande av dylika konflikter föreslagna bestämmelsen framkallat starka
gensagor och icke heller kunnat av mig godtagas.

I 2 mom. av 16 § har jag till en början ansett nödigt erinra om
lämpligheten av att barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse i deras helhet
eller genom särskilda representanter rådpläga om angelägenheter, som beröra
bådas verksamhet. Helt visst skall på detta sätt mycket kunna vinnas
för åvägabringande av ett gott samarbete. Den person, som enligt förslaget
skall hava säte i båda myndigheterna, bör utan tvivel även kunna uträtta
mycket för detta syftes vinnande.

I fortsättningen av detta mom. har vidare föreslagits en föreskrift, enligt
vilken barnavårdsnämnden har att i vissa fall inhämta fattigvårdsstyrelsens
uppfattning. Detta har ansetts böra ske, då ett fall anmälts
för barnavårdsnämnden, men denna finner antagligt, att understöd i hemmet
från fattigvårdsstyrelsen vore det lämpligaste sättet för missförhållandets
avhjälpande, liksom även då i fall, som är föremål för nämndens behandling,
upplyses, att fattigunderstöd redan utgår. I båda dessa fall är det
tydligen för vinnande av en rationell lösning nödvändigt, att de båda
myndigheternas uppfattningar jämföras med varandra. Detta skall enligt
förslaget ske genom den person, som är ledamot av båda myndigheterna.
Har i sådant fall utredning ägt rum inom nämnden, bör denna utredning
tillhandahållas styrelsen; har nämnden funnit att, därest understöd i hemmet
beviljas, jämväl annan åtgärd bör vidtagas, t. ex. att barnet bör hållas
till arbete i arbetsstuga eller att annan åtgärd till stöd för hemuppfostran
bör komma till användning, bör nämndens uppfattning härutinnan delgivas
styrelsen. En dylik hänvändelse genom den gemen samme ledamoten bör
i de allra flesta fall vara ägnad att åstadkomma ett resultat, som båda
myndigheterna kunna anse tillfredsställande. Fall kunna dock någon gång
inträffa, då på nu angivet sätt samförstånd icke står att vinna. I sådana
fall skall enligt förslaget ärendet överlämnas till en tremannanämnd, bestående
av den gemensamme ledamoten samt ytterligare en ledamot från

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vardera myndigheten. Denna tremannanämnd skall liava att skyndsamt
till avgörande upptaga frågan, vilkendera myndigheten, som skall taga befattning
med ärendet. Detta avgörande skall vara slutligt och får icke
överklagas. Därest denna nämnds avgörande icke kan utan våda avvaktas,
skall barnavårdsnämnden äga tills vidare vidtaga provisorisk åtgärd. På
motsvarande sätt synes böra förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning
av fattigvårdsbehov finner skäl till antagande, att barn, varom fråga är,
bör omhändertagas av barnavårdsnämnden. Jag kommer i det följande att
föreslå införande av föreskrift härom i 38 § fattigvårdslagen (se s. 247).

Den största betydelsen av den nu föreslagna anordningen med en särskild
tremannanämnd synes mig vara att söka däri, att blotta tillvaron av
eu dylik bestämmelse är ägnad att sporra myndigheterna att i godo söka
på bästa möjliga sätt lösa uppkommande meningsskiljaktigheter. Det har
ansetts lämpligt att kunna hänvisa på ett dylikt avgörande, särskilt med
hänsyn till att i en del yttranden starkt framhållits de svårigheter, som
kunde väntas uppstå genom meningsskiljaktigheter mellan barnavårdsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen. Enligt min uppfattning har man dock därvid gjort
sig skyldig till någon överdrift. Den hittills vunna — dock icke särdeles
långvariga — erfarenheten från barnskyddsnämndens i Helsingfors verksamhet
— vilken omfattar bl. a. de fattiga barn, vilka vårdas utom sina
hem, under det fattigvårdsnämnden har hand om understödsverksamheten
i hemmen även såvitt angår barnen — har enligt vad jag erfarit icke
givit anledning till antagande, att samarbetet mellan barnskyddsnämnden
och fattigvårdsnämnden skall vålla slitningar. Och enligt min mening är
det att antaga, att icke heller hos oss några nämnvärda svårigheter i detta
hänseende skola upjistå.

Med hänsyn till att förevarande stadgande erhållit en vidare räckvidd
än 65 § i kommitténs förslag har det ansetts lämpligen böra erhålla sin
plats i 1 kap. under rubriken »Verksamhetens bedrivande».

Anmälan och undersökning.

De tre första paragraferna i 5 kap. av kommittéförslaget (»Om barnavårdsnämndens
allmänna tillsyn över barns vård samt om anmälan och
undersökning in. m.») hava i delvis ändrad form ansetts böra erhålla sin
plats i 1 kap. av föreliggande förslag, kommittéförslagets 31 § i 2 § samt
dess 32 och 33 §§ i 17 och 18 §§ av föreliggande förslag under den
gemensamma rubriken »Anmälan och undersökning». Bestämmelser, motsvarande
de i 34 § av kommittéförslaget förekommande, återfinnas i 31 §
av föreliggande förslag.

(K. 32 §, M. s. 162, Y. 264—268, fvl. 23 §, vl. 5 §.)

I 32 § av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser om anmälan
till barnavårdsnämnden från enskilda personer och från myndigheter; förebilder
till dessa bestämmelser finnas i gällande lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197S 23 7

17 §.
Anmälan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

18 §.
Undersökning.

Mot dessa bestämmelser Lava i de avgivna yttrandena endast detaljanmärkningar
framställts. Jag finner mig också kunna i huvudsak godtaga
förslaget. Förutom en mindre ändring i första stycket liar det synts
lämpligt att giva andra stycket en något allmännare avfattning än det har
i kommittéförslaget. Syftet härmed har varit att utmärka, att det skall
ankomma på varje befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst, liksom på kommunal myndighet samt läkare och barnmorska, även
om de ej innehava dylik tjänst, att göra anmälan hos barnavårdsnämnden,
då anledning därtill föreligger. Härigenom tillgodoses sålunda i huvudsak
bl. a. det från medicinskt håll framställda kravet, att anmälningsskyldighet
bör åligga även distrikts- och dispensärsköterskor, av vilka de förstnämnda
alltid och de senare i flertalet fall äro befattningshavare hos kommuner
och landsting. Enligt gällande bestämmelser beträffande distriktssköterskor
skola de utöva upplysande och rådgivande verksamhet beträffande barnavård,
vilket utgör ett särskilt skäl att ålägga dem anmälningsskyldighet
i förevarande hänseende. (Se Sv. Förf.-sand. 234/1920 och 400/1914
samt ovan vid 14 § 2 mom.)

I ett av de avgivna yttrandena har meddelats, att eu barnavårdsnämnd
vid ett tillfälle fått från vederbörande polismyndighet på en gång mottaga
anmälan angående omkring 120 fall av vanart, avseende en period av flera
år (Y. 265). För att tydligt framhålla angelägenheten av att anmälan äger
rum utan onödigt uppskov, har gjorts ett tillägg till bestämmelsen om anmälningsskyldigheten
.

(K. 33 §, M. s. 163, 164, Y. 136, 141, 269, fvl. 25 §, vl. 6 §.)

I 33 § av kommitténs förslag hava givits bestämmelser om den undersökning,
som bör äga rum, då barnavårdsnämndens ingripande påkallats.
Dessa bestämmelser återgiva i utvidgad form vissa nu gällande föreskrifter.

De sålunda föreslagna bestämmelserna, vilka ej föranlett erinringar i de
avgivna yttrandena, återfinnas i något omarbetad form i 18 § av föreliggande
förslag.

Första stycket av nämnda § har avseende å alla de ärenden, varmed
barnavårdsnämnden har att taga befattning. Det har ansetts lämpligt att
stadga, att kretsombud, om sådant finnes, bör verkställa utredning. Bestämmelsen
i gällande lag (vl. 6 §) om kretsombuds kallande till deltagande
i nämndens överläggning har bibehållits.

I andra stycket behandlas undersökning i de fall, som avse barn, vilka
besöka eller besökt skola. Åt bestämmelserna om införskaffande av upplysning
om barnets förhållande i skolan samt om lärares eller lärarinnas
inkallande har givits eu något vidsträcktare omfattning än enligt kommitténs
förslag; det har nämligen ansetts, att utredning angående barnets
förhållande till skolan kan vara önskvärd även i andra fall, än då fråga
är om vanart eller sedlig försummelse. I anslutning till vissa uttalanden
i de avgivna yttrandena (Y. 136, 141) har — i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande lag (vl. 6 §) — ansetts böra stadgas, att för visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 99

skoldistrikt anställd särskild folkskolinspektör bör beredas tillfälle att deltaga
i överläggning angående barn, som besökt eller besöker skola.

Tredje och fjärde styckena återgiva i nästan oförändrad form tredje och
femte styckena i kommittéförslagets 33 §.

Beträffande den i ett yttrande (Y. 269) berörda frågan om tillträde till
lägenhet, där barn vårdas, hänvisas till 77 §.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 21 §, M. s. 148, Y. 191, 192, fvl. 22 §, hälsovårdsstadgan 7 §.) 19 §.

Såsom ''kommittén framhållit, nödvändiggöra de särskilda förhållanden, Särskilda besöla
råda i huvudstaden, att Kungl. Maj:t äger frihet att beträffande ^ftTlstockStockholm
medgiva undantag från de bestämmelser rörande barnavårds- holma stad
nämnds organisation, vilka meddelats i förevarande kapitel. I likhet med ^större*
vad i fattigvårdslagen skett, torde därför en bestämmelse i sådant syfte kommuner.
vara av behovet påkallad. Dessa undantagsbestämmelser torde böra meddelas
i en av Kungl. Maj:t för Stockholms stads barnavårdsnämnd fastställd
instruktion. Det lärer böra uppdragas åt överståtliållarämbetet att
efter de kommunala myndigheternas hörande inkomma med förslag till
dylik instruktion. Därvid lärer böra komma under övervägande ett av
Stockholms stads konsistorium i dess yttrande (Y. 192) framställt önskemål
om rätt för konsistoriet att i barnavårdsnämnden insätta en representant
jämte suppleant.

Aven i fråga om andra större kommuner bör, såsom kommittén föreslagit,
beredas möjlighet till undantag från lagens bestämmelser om organisationen.

Mot avfattningen av stadgandet i 21 § av kommitténs förslag har jag
intet att erinra.

Den omständigheten att 1 kap. i föreliggande lagförslag omfattar även
vissa stadganden, som i kommittéförslaget hade sin plats annorstädes än
i 2 kap. (»Om barnavårdsnämnd.»), föranleder, att möjligheten till undantag
enligt föreliggande förslag är något större än kommittén åsyftat. De stadganden,
som äro upptagna i föreliggande förslags 1 kap. 1 och 2 §§,

16 § 2 mom. samt 17 och 18 §§, hava nämligen delvis sin motsvarighet
i kommittéförslagets 1 kap. 1 §, 5 kap. 31 §, 7 kap. 65 § samt 5 kap.

32 och 33 §§. Emellertid lärer intet vara att invända mot den härigenom
ökade möjligheten till undantag från de allmänna bestämmelserna. I fråga
om varje undantag, som jämlikt förevarande stadgande äger rum från 1
kapitlets bestämmelser, förutsättes givetvis, att någon rubbning av de grundprinciper,
på vilka lagen är byggd, icke äger rum.

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

20 och 21 §§.

Nuvarande

förhållanden.

2 KAP.

Om uppsikt över samhällets barnavård.

(K. 29, 30 och 80 §§, M. s. 112—126, 470, 477—481, Y. 201, 209
s. 118, 211, 222, 225, 226, 230, 240—262.)

Huru för närvarande är ordnat i avseende å uppsikt över samhällets
barnavård, framgår av nedan intagna sammanställning, däri införts jämväl
uppgift rörande barnavårdsnämndernas befattning med barn utom äktenskap.

Föremål för tillsyn eller
annan åtgärd.

Myndighet, »om övar tillsyn
eller vidtager åtgärd.

Författningsbestämmelse

Fattigvårdens barnavård ...

D:o

Uppfostran åt vanartade och
sedligt, försummade barn i
barnhem ochenskildahem
Barnavårdsnämndens befattning
med dylika barn
Skyddshem och barnhem,
där dylika barn fostras

D:o

I):o

Fosterbarn, som vanvårdas

Fosterbarn ...................

Fosterbarn på landet .......

Utackorderade barn .........

De av landsting, kommuner,
föreningar eller enskilda
personer upprättade barnhem,
barnkrubbor, räddningshem
och anstalter,
där barn mot ersättning
fostras

Länsstyrelsen, biträdd av
fattigvårdskonsulent

Statens fattigvårdsinspektör
Länsstyrelsen

D:o

Folkskolinspektör

D:o

Sky ddshemsin spektören
under överinseende av
skolöverstyrelsen

Länsstyrelsen förordnar om
läkarundersökning och åtgärder
i övrigt

Pastorsämbetet mottager
förteckning

Prov.-läkare eller extra
prov.-läkare mottager förteckning Prov.

-läk., extra prov.-läk.,
stadsläkare bör söka inhämta
upplysningar om
det sätt, varpå utackorderade
barn, i synnerhet
späda sådana, vårdas och,
när tid och omständigheter
det medgiva, däråt ägna
tillsyn

l:ste prov.-läk. samt prov.-läk., extra prov.-läkare och
stadsläk.

43 § och 78 § 2 mom. fvl., § 27
landshövdinginstruktionen,
instruktion 25 april 1919 för
fattigvårdskonsulenterna.

44 § fvl.

18 § 4 mom. vid
|§ 12 landshöv dinginstruk 19

§ vl. | tionen.

29 §

2 mom.

vl.

K. Kung. 13 juni 1902
ang. statsbidrag till
uppfostringsanstalter
för vanartade
m. fl. barn

K. Cirk. 31 okt. 1902
ang. inspektion av
uppfostringsanstalter
för vanartade
m. fl. barn

Instruktion för skolöverstyrelsen
den 31
okt. 1919 och för
skyddshemsinspektören
den 26 mars
1920

16 § tbl.

14 § fbl.

33 § 2 mom., 42 § och 48 § 1
mom. läkarinstruktionen.

8 §, 26 § 5 mom., 42 § och 48 §
1 mom. läkarinstruktionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101

Föremål för tillsyn eller annan åtgärd.	Myndighet, som övar tillsyn eller vidtager åtgärd.	Författningsbestämmelse.
Fosterbarnsvården............	Med.-styr. meddelar råd och	4 § fbl.
D:o ............	anvisningar till ledning för hälsovårds-, kommu-nal- och fosterbarnsnämn-der samt barnafostrare Till med.-styr., prov.- eller	4 § fbl., 6 och 41 §§ hälsovårds-
I):o ...........	eller extra prov.-läk. av-gives årsberättelse av häl-sovårds-, kommunal- och fosterbarnsnämnd Högsta tillsynen över hälso-	stadgan. 2 § fbl. och 55 § hälsovårds-
De förpliktelser, som åligga	vårds-, kommunal- och fosterbarnsnämnds befatt-ning med fosterbarnsvår-den utövas av medicinal-styrelsen Fattigvårdskonsulent skall,	stadgan. Instruktion 25 april 1919 för
barnavårdsnämnderna en-	i den mån hans tid sådant	fattigvårdskonsulenterna.
ligt lagen om barn utom äktenskap	medgiver, tillhandagå bar-navårdsnämnderna med råd och upplysningar

Såsom synes motsvaras bristen på enhetlighet och centralisation i fråga
om barnavårdens organisation av en liknande brist beträffande tillsynen
över barnavården. Bestämmelserna härom äro strödda i ett flertal författningar
och tillsynen är anförtrodd åt flera olika myndigheter, vilkas verksamhetsområden
delvis sammanfalla. Sistnämnda förhållande framträder
särskilt starkt i fråga om de vanartade och sedligt försummade barn, vilka
vårdas i skyddshem och barnhem; här utövas uppsikt såväl av folkskolinspektörerna
som den under skolöverstyrelsens överinseende verksamme
skyddshemsinspektören. Beträffande fosterbarnen inrymma väl författningsbestämmelserna
möjlighet för ett flertal myndigheter att i mån av tid och
intresse taga befattning med kontrollen, men bestämmelsernas vaga avfattning
och ansvarets fördelning på många krafter äro icke ägnade att
befordra en effektiv inspektionsverksamhet. Endast beträffande fattigvårdens
barnavård kunna gällande författningsbestämmelser anses tillfredsställande.
Såsom länsstyrelsernas biträden vid tillsynens utövande fungera
numera fattigvårdskonsulenter, vilka även tillhandagå de kommunala myndigheterna
med upplysningar och råd rörande fattigvården, varjämte statens
fattigvårdsinspektör har att inom landet i dess helhet verka för fattigvårdens
ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. I fråga om annan
barnavård än den av fattigvårdsstyrelserna utövade har däremot, såsom
kommittén framhållit, uppsikten blivit mera tillfällig och i allmänhet inskränkt
sig till undersökningar i de fall, då anmärkningar gjorts om
existerande missförhållanden (M. s. 119).

I den allmänna motiveringen (s. 46) har framhållits, att den bristfälliga
organisationen av den kommunala barnavården varit den främsta
anledningen till att fosterbarnslagen och lagen om uppfostran åt vanartade

102

Kungl. Majds proposition nr 150.

Kommittén.

in. fl. barn i stora delar av riket blivit i endast ringa mån tillämpade.
Men att denna de kommunala myndigheternas underlåtenhet att tillämpa
gällande lag kunnat i så betydande utsträckning och under så lång tid
obehindrat fortfara, får otvivelaktigt tillskrivas saknaden av effektiv inspektion.
Att den barnavårdsverksamhet, som kommit till stånd, mångenstädes
varit mindre tillfredsställande än fallet skulle hava blivit, om inspektion
samt upplysande och rådgivande verksamhet förekommit, får även
anses antagligt.

I den allmänna motiveringen (s. 46) har vidare betonats, att med
den nuvarande splittringen i avseende å den kommunala barnavårdens
organisation en effektiv inspektion svårligen kan åstadkommas för rimliga
kostnader. Genomförandet av den föreslagna centraliseringen av barnavården
till en enda kommunal myndighet skapar emellertid en helt annan
möjlighet i detta hänseende.

Med bristen på enhetlighet i fråga om barnavårdens organisation och
i fråga om kontrollen över barnavården sammanhänger även, att icke ens
de egentliga barnavårdsärendena i högsta instans handläggas inom samma
statsdepartement: under det att ärenden rörande fattigvårdens barnavård
och fosterbarnsvården tillhöra socialdepartementet, behandlas nämligen
ärenden angående uppfostran åt vanartade och sedligt försummade barn
inom ecklesiastikdepartementet.

För kommittén har det stått klart, att en ordnad statsinsjiektion över
barnavården måste komma till stånd, Om åt de kommunala myndigheterna
fortfarande skola kunna anförtros uppgifter av den vikt och betydelse,
varom här är fråga, är det enligt kommitténs mening oundvikligt,
att något statens organ finnes, som har att ägna tillräcklig uppmärksamhet
åt deras verksamhet, vilken annars lätt kan försumpas eller utveckla
sig i en riktning, som icke varit avsedd (M. s. 119). Kommittén
framhäver emellertid med styrka, att statsinspektionens uppgift mindre är
att utöva polisuppsikt i syfte att upptäcka ett eller annat missförhållande
än att vara vägledande och rådgivande.

Kommittén har (29 §) föreslagit, att uppsikten över den kommunala
barnavården skall anförtros åt länsstyrelserna, vilka därvid skola hava
biträde av fattigvårdskonsulenterna; med dessas nuvarande verksamhet
beträffande fattigvårdens barnavård samt beträffande barnavårdsnämndernas
befattning med barn utom äktenskap har nämligen tillsynen över samhällets
barnavård, enligt vad kommittén (M. s. 121) framhåller, väsentliga beröringspunkter.
Tanken på särskilda konsulenter för fattigvården och för
barnavården har avvisats av kommittén, enligt vars mening en dylik anordning
skulle i många hänseenden åstadkomma dubbelt besvär och medföra
ökade kostnader. Enligt kommitténs åsikt skola fattigvårdskonsulenterna
vara i stånd att, utan ökning av de nuvarande konsulentdistriktens
antal, utföra även konsulentverksamheten beträffande barnavården. Kommittén
har föreslagit, att länsstyrelserna skola kunna anlita, förutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

103

fattigvårdskonsulenterna, även vederbörande tjänsteläkare för utförande av
undersökningar särskilt beträffande hygieniska missförhållanden i avseende
å barnavården (M. s. 122).

Vad skyddshemmen angår, har kommittén (M. s. 124) ansett dem
böra, liksom för närvarande, vara föremål för särskild inspektion enligt
av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter (80 §). Kommittén har funnit
bestämmelserna angående den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliemsinspektören
kunna läggas till grund för skyddskemsinspektionens omfattning
och utövande, med iakttagande dock, att större vikt lades vid det
moment i inspektionen, som avsåge tillsyn av ett rätt iakttagande av
gällande lagbestämmelser och ordningsföreskrifter samt arbetsförhållandena
och utbildningen till arbetsduglighet. Med hänsyn till samlandet av alla
barnavårdsärenden hos en och samma centrala myndighet och till beskaffenheten
av skyddshemsinspektionens uppgift har kommittén funnit
inspektionen böra förläggas under socialdepartementet. Inspektören borde
dock äga pedagogisk kompetens samt stå i förbindelse även med skolans
myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn skolväsendet vid
skyddshemmen borde vara underlagt. Barnhemmen borde icke behöva
stå under särskild inspektion utan vara underkastade samma tillsyn som
barnavården i allmänhet. Den åt folkskolinspektörerna uppdragna inspektionen,
vilken enligt vad kommittén framhållit huvudsakligen avsett den
rent pedagogiska sidan av verksamheten, borde upphöra.

Enligt vad kommittén vidare anfört krävdes i fråga om barnavården
liksom inom fattigvården ett centralt organ, som hos sig sammanfattade
den inspekterande och konsulterande myndigheten för riket i dess helhet.
Inför detta organ borde konsulenterna mötas för att utbyta erfarenheter
och enas om vissa principer för sin verksamhet, och hos detta organ
borde de gjorda erfarenheterna samlas och materialet bearbetas, så att
ett utbyte härav för landet i dess helhet kunde vinnas. Detta sakkunniga
organ borde utöva en vägledande verksamhet för barnavården och giva
konsulenter och barnavårdsnämnder anvisningar i olika avseenden, så att
de framsteg på barnavårdens område, som gjordes i in- och utlandet,
kunde erhålla vederbörlig tillämpning.

Kommittén har därför (30 §) föreslagit eu bestämmelse om rätt för
Kungl. Maj:t att förordna om övervakande av barnavården genom en för
hela riket gemensam inspektionsmyndighet.

Enligt vad kommittén (M. s. 123) betonat, sammanfölle behovet av
ett för hela riket gemensamt inspektionsorgan med kravet på att inom
den högsta förvaltningen få en representant för barnavården, som kunde
verkställa utredningar och avgiva yttranden i de frågor beträffande barnavården,
som komme under Kungl. Maj:ts bedömande. Samtliga hithörande
barnavårdsärenden borde sammanföras i socialdepartementet. Åtminstone
till en början syntes det lämpligast att såsom centralt organ inom nämnda
departement för liandhavandet av ärenden rörande den offentliga barna -

104

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

vården anlita departementets byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden,
vilken för närvarande handhade en del barnavårdsärenden (förutom fattigvårdens
barnavård jämväl ärenden om fosterbarnsvården se M. s. 117).
Hit borde således förläggas den centrala inspektionen över barnavården,
vare sig för denna inspektion anställdes en särskild inspektör eller den,
såsom till en början syntes kunna ske, uppdroges åt statens fattigvårdsinspektör
såsom inspektör även för barnavården.

Reservationer. Kommitténs förslag i fråga om tillsynen över barnavården är icke enhälligt.
Två ledamöter — vilka ansett, att verksamheten beträffande helt
omhändertagna, fattiga barn ävensom i vissa fall skyddsuppfostran borde
ankomma på fattigvårdsstyrelserna — hava funnit någon kontroll över
barnavårdsnämndernas verksamhet genom fattigvårdskonsulenterna liksom
centralinspektion, utöver den för skyddshem avsedda, icke vara av behovet
påkallade (M. s. 470). Två andra ledamöter hava däremot
velat uppdraga uppsikten över barnavården åt ungdomsrådet med biträde
av särskilda av landstingen med bidrag av statsmedel avlönade barnavårdskonsulenter,
vilka tillika eventuellt kunde tjänstgöra såsom sekreterare
hos ungdomsråden (M. s. 477 — 481).

Yttranden. I flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag angående
inspektion över barnavården antingen lämnats utan särskild erinran eller ock
uttryckligen tillstyrkts. I en del av dessa yttranden har man dock anslutit
sig till förslaget om gemensamma konsulenter för barnavård och fattigvård
huvudsakligen av kostnadsskäl. En länsstyrelse (Y. 242) har framhållit
angelägenheten av att fattigvårdskonsulenterna genom kurser eller annorledes
närmare instruerades beträffande den dem tillämnade nya verksamheten samt
att vid konsulentbefattningars tillsättande särskild hänsyn toges till erfarenhet
i barnavårdsfrågor. En annan länsstyrelse (Y. 243) har uttalat, att fattigvårdskonsulenterna
vore fullt skickade att lämna barnavårdsnämnderna handledning
och jämväl kunde förväntas erhålla tid därtill, i den mån kommunernas
fattigvård blivit^ ordnad i överensstämmelse med den nya fattigvårdslagen.
Ett landsting (Y. 209 s. 118) anser, att förslaget om gemensamma barnavårds-
och fattigvårdskonsulenter förutsätter ökning av konsulenternas antal,
särskilt i de två nordligaste länen. Av svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott
(Y. 260 s. 134) har även framhållits, att det icke kunde dela
kommitténs uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av
de nuvarande konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva konsulentverksamhet
även beträffande barnavården. Enligt utskottets åsikt skulle det
innebära ett visst slöseri med tid och krafter att låta såväl barnavårds- som
fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna; utskottet betvivlade ej,
att man skulle kunna finna personer, som vore kompetenta att öva tillsyn
och lämna rad saväl beträffande barnavard som fattigvård samt erinrade om
möjligheten för _ länsstyrelserna att anlita tjänsteläkare för undersökningar
angående hygieniska missförhållanden. Även svenska stadsförbundets styrelse
tillstyrker förslaget om gemensamma konsulenter, dock under betonande av
att erfarenheten kunde komma att pavisa ett verkligt behov av särskilda
barnavårdskonsulenter (Y. 261).

A andra sidan har i vissa yttranden (Y. 222, 225, 226, 244, 246) bestämt
gjorts gällande, att det vore nödvändigt att tillsätta särskilda barnayårdskonsulenter.
Bland dessa uttalanden märkes länsstyrelsens i Malmöhus
län yttrande (Y. 244), däri bestrides, att fattigvårdskonsulenterna annat än

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

undantagsvis liga den på utbildning och tidigare verksamhet grundade insikt
i barnavård, som kräves, liksom även att de skulle kunna medhinna uppsikten
jämväl över barnavården. Denna länsstyrelse framhåller angelägenheten av
att det allmännas kostnader för barnavården icke genom en i någon mån
missriktad organisation förfela sitt ändamål, varför de ökade utgifterna för
särskilda barnavårdskonsulenters tillsättande icke borde vara för frågan avgörande.
Av socialstyrelsen har föreslagits bestämmelse om, att särskilda
barnavårdskonsulenter skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana
gör sig gällande (Y. 254). En liknande ståndpunkt intages av medicinalstyrelsen,
som föreslår ett stadgande om särskilda barnavårdskonsulenter,
med iakttagande dock, att uppdraget att vara barnavårdskonsulent kan, där
så anses lämpligt, lämnas åt fattigvårdskonsulent (Y. 253).

Slutligen har i en del yttranden (Y. 201, 211, 230, 259) hemställts antingen
om bifall till den inom kommittén avgivna reservationen om att ungdomsråden,
biträdda av särskilda barnavårdskonsulenter, skulle tjänstgöra såsom
uppsiktsmyndiglieter, eller ock, därest ungdomsråd ej komme till stånd, om
tillsättande av särskilda barnavårdskonsulenter.

Överflyttandet av skyddshemsinspektionen från skolöverstyrelsen till socialdepartementet
har avstyrkts av skolöverstyrelsen och dess skyddshem sinspektör
(Y. 255, 256). Anordnande av central inspektion av barnavården avstyrkes
i ett yttrande (Y. 257), varjämte åtskilliga myndigheter, utan att särskilt beröra
frågan om inspektionen, instämt med de ovan (s. 104) omförmälta
reservanter, vilka avstyrkt kontroll över barnavården och central inspektion.

Jag kan tillfullo instämma med kommittén beträffande behovet av inspektion
över samhällets barnavård. Det tjänar till intet att stifta lag till
barnens skyddande, om man ej samtidigt tillser, att lagen efterleves. Ett
upprepande av det bär ovan berörda beklagliga förhållandet, att våra
gällande barnavårdslagar till stor del kommit att bliva lagar på papperet,
bör ej få ske. Till kommitténs uppfattning om inspektionen såsom innebärande
icke blott uppsikt över vederbörandes sätt att fullgöra sina skyldigheter
utan också en vägledande och rådgivande verksamhet kan jag även
ansluta mig. Icke minst ur ekonomisk synpunkt är en verksamhet av
sistnämnda slag behövlig; genom sakkunniga råd bör i många fall ett
oklokt användande av för barnavården anslagna medel kunna förebyggas.

I det föregående (s. 73) har jag angivit min ståndpunkt till de föreslagna
ungdomsråden, vilka icke kunnat av mig tillstyrkas varken i den
form de erhållit i kommitténs förslag eller med den tillbyggnad, vari de
framträda i en av två ledamöter av kommittén (M. s. 477—481) avgiven
reservation. Det är sålunda tydligt, att frågan om inspektionens ordnande
måste enligt min uppfattning lösas på annat sätt än genom att, såsom
nämnda reservanter förordat, anförtro inspektionen åt ungdomsråden och
hos dem anställda konsulenter.

I likhet med kommittén anser jag däremot, att tillsynen över barnavården
bör, liksom förhållandet är med fattigvården, uppdragas åt länsstyrelserna.
Enligt kommitténs förslag skulle dock blott den kommunala
barnavården stå under länsstyrelsernas uppsikt. Skäl föreligga emellertid
enligt min tanke ej att från länsstyrelsernas överinseende undandraga en
så viktig del av barnavården inom länen som skyddshemsverksamheten.

Departementschefen.

Behövligheten
av inspektion.

Ungdomsråd.

Läns styrelserna.

106

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Behovet
av konsulenter.

Särskilda

barnavårds konsulenter? -

Den ställning, som enligt förslaget tillkommer länsstyrelserna såsom besvärsinstans
i vissa frågor angående intagning i och utskrivning från skyddshem
in. m. (81 §), bör jämte länsstyrelsernas föreslagna rätt och plikt att
beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande
föreligger, enligt min uppfattning följdriktigt föranleda, att dessa myndigheter
erhålla möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl
vid skyddshem. Visserligen skall enligt förslaget den nuvarande centrala
skyddsliemsinspektionen bibehållas (se nedan), men detta utesluter ej, att
länsstyrelserna tilldelas den befogenhet jag nyss nämnt. Ett liknande
förhållande föreligger beträffande de i fattigvårdslagen föreskrivna arbetsliemmen;
dessa äro ej undantagna från länsstyrelsernas allmänna inseende,
ehuru åt statens fattigvårdsinspektör är uppdraget att utöva tillsyn över
dem. Liksom fattigvårdskonsulenterna ej hava att taga befattning med
arbetshemmen, torde ej heller de konsulenter, vilka, enligt vad nedan vidare
omförmäles, enligt föreliggande förslag skola biträda länsstyrelserna, böra
befatta sig med skyddshemmen.

Slutligen må framhållas, att då länsstyrelsen genom anmälan från vederbörande
barnavårdsnämnd eller eljest erhåller kännedom om missförhållande
beträffande verksamheten vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran,
varom förmäles i 2 § 2 inom., det lärer åligga länsstyrelsen att vidtaga
erforderlig åtgärd till missförhållandets avhjälpande. Ett uttryckligt stadgande
härom torde dock icke vara behövligt.

Vid utövande av tillsynen över den kommunala barnavården är det
uppenbarligen i hög grad av behovet påkallat, att länsstyrelserna till
sitt förfogande hava särskilda, sakkunniga organ. Eu jämn tillsyn över
förhållandena i länens talrika kommuner skulle eljest icke vara möjlig
att åstadkomma. Och den rådgivande och vägledande verksamheten, vilken,
såsom förut framhållits, är av så stor betydelse, kan givetvis icke komma
till stånd med mindre härför lämpade krafter stå till förfogande. Den
erfarenhet, som vunnits genom fattigvårdskonsulenternas arbete, är även
ägnad att uppmuntra till en motsvarande anordning beträffande barnavården.

Frågan, huruvida såsom biträden åt länsstyrelserna i förevarande hänseende
böra anställas särskilda befattningshavare eller huruvida fattigvårdskonsulenterna
kunna anlitas för denna upjigift, har, såsom framgår av den
föregående redogörelsen för de avgivna yttrandena, varit föremål för olika
meningar.

Onekligen skulle det vara förenat med vissa fördelar att hava särskilda
barnavårdskonsulenter: man kunde då för detta arbete förvärva personer
med särskild utbildning i och erfarenhet av barnavård; en så högt kvalificerad
specialkunskap kan måhända icke alltid påräknas hos personer, som innehava
motsvarande kompetens i fråga om fattigvård. Antagligt är också
att kvinnor skulle i större utsträckning ifrågakomma till befattningar såsom
enbart barnavårdskonsulenter än till befattningar beträffande såväl

Kungl. Maj ts proposition nr 150.

107

barnavård som fattigvård. Och kvinnans lämplighet för verksamhet såsom
inspekterande och rådgivande i fråga om barnavård torde vara allmänt
erkänd.

Eu anordning med särskilda konsulenter för barnavård och fattigvård
skulle dock även medföra vissa nackdelar. Sålunda kan det icke förbises,
att ett ökande av det redan nu rätt avsevärda antalet av inspektörer och
konsulenter, som i olika syften besöka kommunerna, kan vara ägnat att
verka ganska betungande för de kommunala myndigheterna: inspektörens
eller konsulentens besök föranleder i regel sammankallande av vederbörande
nämnd eller styrelse, och då, såsom stimdom kan inträffa, olika inspektörer
eller konsulenter anlända med ganska korta mellanrum, kan, särskilt med
hänsyn till att i åtskilliga kommuner samma personer sitta i flera styrelser
eller nämnder, lätt alstras en måhända icke alldeles oförklarlig avogliet
mot statens ingripande i kommunernas verksamhet. Av större vikt är
emellertid, att betydligt ökade resekostnader skulle uppstå, om kommunerna
skulle besökas av dels fattigvårds- och dels barnavårdskonsulenter.
Härtill kommer den ökning, antagligen fördubbling, av statens kostnader
för avlöning åt konsulenter, som skulle bliva en följd av särskilda barnavårdskonsulenters
anställande.

Det bör vid nu angivna förhållanden övervägas, huruvida icke, med
undvikande av de med särskilda barnavårdskonsulenter förenade olägenheterna,
eu tillfredsställande inspektions- och konsulentverksamhet beträffande
barnavården kan åstadkommas genom att för uppdraget i fråga anlita
fattigvårdskon sill en terna.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna
skulle, även utan att ökning av konsulenternas antal komme
till stånd, medhinna även tillsynen över barnavården. Då inom varje
kommun i regel såväl fattigvårds- som barnavårdsförhållandena skulle kunna
inspekteras vid ett och samma besök, kommer någon särskild tid för resor
i barnavårdsärenden i allmänhet ej att åtgå; själva uppehållet i varje
kommun kommer däremot givetvis att bliva något längre. Vidare kan
framhållas, att en del arbete, föranlett av den nya fattigvårdslagen, blivit
fullgjort under de år, som förflutit sedan denna trädde i kraft.

Beträffande frågan om fattigvårdskonsulenterna kunna förväntas vara
kompetenta även i fråga om barnavård, må till en början erinras om,
hurusom fattigvårdskonsulenterna genom sitt sysslande med fattigvårdsfrågor
vunnit erfarenhet rörande en viktig del av de föreslagna barnavårdsnämndernas
arbetsuppgifter, nämligen vården om de helt omhändertagna
fattiga barnen. De hava även på grund av ett stadgande i den för
dem fastställda instruktionen haft beröring med barnavårdsnämndernas
verksamhet, nämligen såvitt avser dessas befattning med barn utom äktenskap,
en gren, som har påtagliga beröringspunkter med vissa andra barnavårdsuppgifter.
Om dessa konsulenter även skola öva tillsyn över barnavården,
torde det vidare icke vara omöjligt att i samband med de årligen

Kunna
fattigvårdskonsulenterna

anlitas såsom
barnavårds,
konsulenter?

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

Undersökning

genom

tjänsteläkare.

Skyddshems inspektionen.

inför statens fattigvårclsinspektör liållna konsulentkonferenserna eller eljest
bereda dem tillfälle att åhöra föredrag eller deltaga i kurser i ämnen, som
beröra deras nya verksamhet. Även skulle det kunna tänkas, att fattigvårdskonsulent
bereddes tillfälle att företaga konsulentresa tillsammans med
annan, med barnavårdsinspektion särskilt förtrogen person. En dylik anordning
torde kunna i viss män medföra samma nytta som en utbildningskurs.
Vid konsulentbefattningars tillsättande bör vidare givetvis beaktas
vederbörandes kompetens även i fråga om barnavård. Jag är av nu angivna
skäl av den uppfattningen, att fattigvårdskonsulenterna med gott
resultat skola kunna tjänstgöra även såsom barnavårdskonsulenter.

Emellertid anser jag det icke uteslutet, att erfarenheten kan komma
att visa, att i något eller några distrikt stora fördelar skulle vara att
vinna genom anställande av särskilda barnavårdskonsulenter. I huvudsaklig
anslutning till vad medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hemställt
anser jag därför, att i lagen bör införas bestämmelse, att länsstyrelserna
skola till biträden i fråga om tillsynen över barnavården hava barnavårdskonsulenter,
men att dylik befattning må, där så prövas lämpligt, kunna
innehavas av fattigvårdskonsulent. Tills vidare böra i alla distrikt fattigvårds-
och barnavårdskonsulentbefattningarna innehavas av samma personer;
skulle ändring härutinnan befinnas påkallad, torde för riksdagen
böra framläggas förslag om den ökning av för ändamålet anvisade anslag,
som påkallas av anställande av särskild barnavårdskonsulent i något eller
några distrikt. Även andra utvägar för tillgodoseende av tilläventyrs uppkommande
behov av särskild barnavårdsinspektion torde kunna befinnas
lämpliga och böra i så fall bliva föremål för övervägande.

Enligt kommitténs förslag (29 §) skall länsstyrelsen utom vederbörande
konsulent kunna i särskilda fall anlita tjänsteläkare för undersökning rörande
missförhållande i avseende å barns vård och behandling; en förebild till
denna bestämmelse finnes i 16 § fosterbarnslagen. Ehuru med hänsyn
till innehållet i gällande läkarinstruktion 5, 23, 42, 48 och 53 §§ en
dylik rätt lärer tillkomma länsstyrelsen även utan uttryckligt stadgande i
förevarande sammanhang, har jag dock funnit en erinran härom i barnavårdslagen
kunna vara till nytta.

I likhet med kommittén anser jag den nuvarande anordningen med en
särskild central skyddshemsinspektion böra bibehållas. Denna inspektion
torde under den tid den fungerat hava verksamt befrämjat skyddshemmens
utveckling och samarbetet mellan landstingen i detta hänseende. Därest
föreliggande förslag antages, blir en dylik specialinspektör än mer behövlig
än förut, särskilt med hänsyn till att, enligt vad jag kommer att nedan
närmare beröra, inspektörens yttrande skall inhämtas i frågor angående
överföring av elever från en anstalt till anstalt av annat slag, varjämte
den föreslagna utsträckningen av skyddsuppfostran till ungdom i åldern
15—18 år givetvis föranleder, att inspektörens erfarenhet kommer att i
än högre grad än hittills tagas i anspråk. Enligt förslaget skall det även

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

109

ankomma på inspektören att taga viss befattning med granskning av
skyddshemsstyrelsernas ansökningar om statsbidrag. I huvudsaklig överensstämmelse
med gällande lag (vl. 29 § 2 mom.) och kommittéförslaget (80 §)
torde böra i förevarande kap. stadgas, att Konungen äger förordna angående
tillsyn över verksamheten vid skyddshemmen. Yad angår barnhemmen
synes däremot, på sätt kommittén ansett (M. s. 125), någon särskild
vare sig lokal eller central inspektion icke vara behövlig, utan torde
de kunna stå under samma tillsyn som barnavården i allmänhet.

Likaledes ansluter jag mig till kommitténs åsikt, att folkskolinspektörernas
befattning med skyddshemmen bör utan olägenhet kunna upphöra.
Deras tillsyn torde, såsom kommittén framhållit, huvudsakligen hava avsett
den vid skyddshemmen bedrivna undervisningen; tillsyn i detta hänseende
kan givetvis med lika stor fördel anförtros åt en pedagogiskt utbildad skyddsliemsinspektör.
Den nuvarande splittringen av ansvaret mellan skyddsliemsinspektören
och folkskolinspektörerna kommer på detta sätt, helt
visst till båtnad för skyddshemmens utveckling, att upphöra.

Det har framhållits såsom ett missförhållande, att samhällets barnavård,
då det gällt dess handhavande i högsta instans, varit splittrad mellan
olika statsdepartement. Numera har visserligen fattigvårdens barnavård,
i sammanhang med övriga fattigvårdsärenden, överförts från jordbruks- till
socialdepartementet, där även ärenden angående fosterbarnsväsendet behandlas,
men ärenden angående vanartade och i sedligt avseende försummade
barn, vilka enligt gällande lag i regel behandlas av den kyrkliga kommunens
organ, skolrådet, handläggas till följd härav fortfarande inom ecklesiastikdepartementet.
Då barnavården i dess helhet enligt föreliggande förslag
skall tillhöra den borgerliga kommunen, följer som en given konsekvens
härav, att samtliga barnavårdsärenden även böra behandlas inom socialdepartementet.
Härav torde, såsom kommittén också ansett, föranledas
skyddshemsinspektionens förläggande till sistnämnda departement, varav
dock ej följer, att inspektionens förbindelse med skolmyndigheterna bör
upphöra. Tvärtom bör genom lämpliga föreskrifter i en blivande ny
instruktion för skyddshemsinspektören garanti vinnas för kontakt mellan
inspektören och skolöverstyrelsen, till vilken inspektören bör avgiva rapporter
över undervisningen vid skyddshemmen. I förekommande fall torde
även Kungl. Maj:t böra i skyddshemsärenden inhämta skolöverstyrelsens
utlåtande. Eu förebild till eu dylik samverkan mellan institutioner, som
höra till socialdepartementet, och skolöverstyrelsen finnes beträffande statens
uppfostringsanstalter för sinnesslöa; dessa lyda under socialdepartementet,
men stå under närmaste överinseende av skolöverstyrelsen (se Kungl. Maj:ts
reglemente för dessa anstalter, Sv. Förf.-saml. 525/1922).

Samma skäl, som föranledde statsmakterna att för fattigvårdens del
skapa en central inspektion, tala även för motsvarande åtgärd beträffande
barnavården. I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning
dels till vad kommittén anfört (M. s. 122), dels till chefens för civil -

Folkskol inspektörernas tillsyn.

Barnavårdsärendenas

förläggning i
departementen.

Central
inspektion
övor barnavflrdon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Administrativa

författnings ändringar.

Förslagets

uppställning.

departementet motivering för fattigvårdslagens bestämmelser om central
inspektion över fattigvården (se Kungl.Maj:ts prop. nr 135/1918 s. 272 — 275).

Lika med kommittén anser jag, att den föreslagna centrala inspektionsmyndigheten
bör inom den högsta förvaltningen vara organ för barnavården.
Däremot bör det enligt min mening icke ifrågasättas att för
uppgiften i fråga anlita annat organ än statens fattigvårdsinspektör och
den av honom ledda byrån för fattigvård och barnavård inom socialdepartementet.
I stället för den av kommittén föreslagna hänvisningen till
de bestämmelser om den centrala inspektionen, som Kungl. Maj:t framdeles
kan komma att utfärda, anser jag därför, i huvudsaklig överensstämmelse
med stadgandet i 44 § fattigvårdslagen, böra i barnavårdslagen
införas bestämmelse om att denna inspektion skall utövas av överinspektören
för fattigvård och barnavård. En motsvarande ändring av inspektörens
benämning torde böra vidtagas i nämnda § i fattigvårdslagen.

I enlighet med ovan angivna grunder hava 20 och 21 §§ i föreliggande
förslag (motsvarande K. 29, 30 och 80 §§) blivit avfattade.

Därest föreliggande förslag antages, torde det böra övervägas, huruvida
landshövdinginstruktionen och vissa andra i administrativ ordning utfärdade
författningar böra undergå av förslaget föranledda ändringar. Samtidigt
torde undersökas, huruvida i landshövdinginstruktionen bör införas
bestämmelse om åläggande för länsstyrelserna att övervaka, att barnavårdsnämndernas
befattning med ärenden angående barn utom äktenskap behörigen
fullgöres. För närvarande finnes ingen annan bestämmelse i detta
avseende än det här ovan omförmälda stadgandet i instruktionen för fattigvårdskonsulenterna,
varigenom dessa anbefallts att, i den mån deras tid
sådant medgiver, tillhandagå barnavårdsnämnderna inom distrikten med
råd och upplysningar beträffande de förpliktelser, som ålagts dem genom
lagen om barn utom äktenskap. Det har hänt, även i stora kommuner,
att barnavårdsnämnden helt och hållet underlåtit att tillsätta barnavårdsmän
för barn utom äktenskap, och tvekan har rått, på vad sätt vederbörande
borde tillhållas att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Då enligt
vad ovan föreslagits, barnavårdsnämndernas verksamhet enligt barnavårdslagen
skall stå under länsstyrelsernas tillsyn, ligger det nära till hands
att anförtro tillsynen även över fullgörandet av nämndernas åligganden
enligt lagen om barn utom äktenskap åt länsstyrelserna med biträde av
barnavårdskonsulenterna.

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns

skydd (3—7 kap)

(K. 6—9 och 11 kap., Y. 10, 45 s. 24, 49, 66 s. 45, 101 s. 69,
102 s. 76, 271, 272, 288—290.)

Under det att 1 och 2 kap, i föreliggande förslag innehålla bestämmelser
om organisationen och inspektionen, samt 8 —12 kap. stadganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

111

om kostnaderna för barnavården, straffbestämmelser, allmänna föreskrifter
m. m., innehålla 3—7 kap. de i egentlig mening materiella bestämmelserna
eller reglerna angående i vilka fall och på vad sätt samhället må
ingripa till barns bästa.

Kommittén föreslog bestämmelser av sistnämnda slag i 6 — 9 och 11 kap.,
varjämte i 10 kap. förekommo stadganden angående understöd åt barn
till ensamstående moder, vilka stadganden sakna motsvarighet i föreliggande
förslag. 6 kap. upptog bestämmelser om omhändertagande av
värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet, 7 kap.
om barns omhändertagande för skyddsuppfostran, 8 och 9 kap. om barnhem
och skyddshem samt 11 kap. om tillsyn över fosterbarn. — Bestämmelserna
i 6 kap. avhandlade den gren av barnavården, som enligt kommitténs
liksom föreliggande förslag skall från fattigvårdsstyrelsen överflyttas
till barnavårdsnämnden, nämligen befattningen med de fattiga barn, som
vårdas utanför sina hem. 7 kap. utgjorde, liksom i viss mån 8 och 9
kap., en motsvarighet till gällande lag om uppfostran åt vanartade m. flbarn.
11 kap. var avsett att ersätta fosterbarnslagens centrala bestämmelser Mot

avfattningen av 6 och 7 kap. i kommitténs förslag har, enligt
min mening med fog, gjorts gällande bl. a., dels att reglerna angående
barns omhändertagande icke vore fullt tydliga, i det att ej klart framginge,
i vilka fall för barns omhändertagande av det allmänna fordrades
föräldrarnas samtycke, och dels att dessa kapitel lede av brist på koncentration
och överskådlighet (se ovan anmärkta yttranden). Till avhjälpande
av sistnämnda brist ifrågasattes ett sammanförande i ett och samma
kapitel av reglerna för den hittills av fattigvårdsstyrelsen omhänderhavda
verksamheten för utom hemmet vårdade barn och för den nu av lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn reglerade verksamheten (Y. 101 s. 69).

Delvis i anslutning till vad sålunda framhållits har i föreliggande förslags
3 kap. behandlats barns omhändertagande av barnavårdsnämnden,
vare sig på grund av vanart, sedlig försummelse, vanvård, nöd eller av
annan anledning, ävensom vissa härmed sammanhängande åtgärder. Då
behandlingen av omhändertagna barn är och bör, med vissa undantag,
vara enahanda, vare sig anledningen till omhändertagandet är den ena
eller andra, hava samtliga regler om behandling av omhändertagna barn
fått sin plats i ett gemensamt 4 kap., varefter i 5 kap. givits bestämmelser
om de anstalter, barnhem och skyddshem, där omhändertagna barn
enligt förslaget skola vårdas. Slutligen innehåller 6 kap. stadganden om
upphörande av samhällets befattning med dessa barn.

Det torde vara allmänt erkänt, att barns skiljande från sina föräldrar
är en nödfallsåtgärd, som endast bör tillgripas på grund av särdeles vägande
skäl. Man har därför ansett oeftergivligt att i lagstiftningen lämna
bestämda regler, varigenom å ena sidan barnets rätt till skydd mot faror
av fysisk och psykisk art tillvaratages, och å andra sidan föräldrarnas anspråk
på skydd mot obehörigt ingripande från det allmännas sida till -

112

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 150.

godoses. Detta åskådningssätt bottnar i den uppfattningen att, även om
den vård, föräldrarna skänka barnet, är behäftad med vissa brister, den
omständigheten, att barnet dock får uppväxa hos de egna föräldrarna i
allmänhet är av så stor betydelse för detsamma, att det stundom kan
ifrågasättas, om en mera tillfredsställande vård utom hemmet uppväger
avsaknaden av detta. Det allmännas barnavårdsorgan har fått sig förelagd
den ingalunda lätta uppgiften att avgöra, när missförhållandena i
avseende å barnets vård äro sådana, att dess skiljande från föräldrarna
kan anses motiverat.

En i viss mån annan måttstock kommer till användning, då fråga är
om barn, som vistas hos andra än föräldrarna. I sådant fall framträder ''
kravet på återhållsamhet i fråga om det allmännas ingripande icke med
samma styrka, som då fråga är om barn, vilka vårdas av föräldrarna.
Strängare anspråk i fråga om vårdens beskaffenhet kunna och böra här
uppställas. Äro fosterföräldrar ej i stånd att bereda barnen vård och
uppfostran, som kunna betraktas som tillfredsställande, bör samhället
tillse, att gynnsammare uppväxtvillkor beredas barnet.

Av det anförda framgår, att särskilda regler måste givas för samhällets
ingripande på grund av missförhållanden i avseende å vård av barn, som
fostras hos andra än föräldrarna. Bestämmelser i sådant hänseende hava
av kommittén givits ill kap. och i föreliggande förslag i 7 kap.

3 KAP.

Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed
sammanhängande verksamhet.

Inledning. (Al. S. 84.)

3 kap. sönderfaller i tre avdelningar med rubrikerna: »Omhändertagande

för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder», »Omhändertagande
för samhällsvård» och »Särskilda föreskrifter».

Begreppet Begreppet skyddsuppfostran har upptagits från kommitténs förslag. Det

8^fostranP" förekommer redan i det år 1905 i Finland avgivna förslaget till lag om
skyddsuppfostran (U. s. 70), men har där en något vidare omfattning
än enligt kommitténs förslag. Enligt kommitténs uppfattning (M. s. 84)
skulle det innebära en fördel att hava ett uttryck för barnavårdsmyndigheternas
uppgift beträffande de barn, vilka omhändertagits för att skyddas
mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet av deras
egna dåliga böjelser. Kommittén har därför ansett termen skyddsuppfostran
böra upptagas i lagstiftningen härom. Med omhändertagande för skyddsuppfostran
menas sålunda enligt kommitténs förslag detsamma, som i lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn (8 § 1 mom.) kallas skiljande från hemmet
att för vård och uppfostran till annan överlämnas. I skyddsuppfostran
inbegripes däremot ej den för närvarande av fattigvårdsstyrelsen utövade,

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

113

men enligt kommitténs liksom enligt föreliggande förslag åt barnavårdsnämnden
anförtrodda vården om de helt omhändertagna fattiga barnen.
Ett omhändertagande för beredande av dylik vård förutsätter, enligt vad
kommittén i motiven (M. s. 169, 170) framhåller, samtycke från för äldrarnas

sida, ehuru detta icke angivits i kommitténs lagtext.

Under förutsättning, att med det i kommitténs motiv använda uttrycket
»skadligt inflytande» får förstås även skadligt inflytande i fysiskt hänseende,
kan jag i huvudsak giva min anslutning till kommitténs definition
på begreppet skyddsuppfostran. Därmed förstås sålunda i föreliggande
förslag den behandling av vårdande och uppfostrande art, som skall beredas
barn, vilka hotas av sådana fysiska eller moraliska faror (i sistnämnda
hänseende antingen genom omgivningens skadliga inflytande eller
genom egna dåliga böjelser), att det allmänna även mot föräldrarnas vilja
äger till barnets skyddande omhändertaga detsamma. Begreppet skyddsuppfostran
är sålunda icke, såsom tilläventyrs kunde antagas, liktydigt
med uppfostran i skyddshem, utan vida mera omfattande. En fullständig
definition på skyddsuppfostran har icke ansetts böra inflyta i lagen, men
i dess 22 § angivas förutsättningarna för skyddsuppfostran, varefter i 24 §
skyddsuppfostran betecknas såsom en efter barnets egenskaper och utveckling
lämpad behandling samt hänvisas till de i 4 kap. givna detaljbestämmelserna.

För att klart åtskilja skyddsuppfostran från den ovan berörda vård
utom hemmet, som för närvarande genom fångvårdsstyrelse^ försorg
beredes vissa fattiga barn, men som enligt föreliggande förslag skall ankomma
på barnavårdsnämnden, har det synts mig angeläget att söka
finna en lämplig beteckning på sistnämnda slag av vård. I sådant hänseende
har jag funnit beteckningen samhällsvärd kunna med fördel komma
till användning. Under det att vid skyddsuppfostran jämte skydd uppfostringsmomentet
i flertalet fall är mest framträdande, äro de barn, vilka
böra komma i åtnjutande av samliällsvård, i främsta rummet i behov av
vård från samhällets sida; särskilt starkt framträder vårdbehovet i fråga
om de sjuka och de värnlösa barnen.

Skillnaden mellan skyddsuppfostran och samhällsvärd kan i korthet
angivas sålunda: förutsättningen för skyddsuppfostran är förefintligheten

av så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även
mot föräldrarnas vilja. För att samhällsvärd skall beredas erfordras däremot
ej, att förhållandena äro så svårartade som nyss nämnts, men väl
att de äro sådana, att samhället ej bör undandraga sig att med föräldrarnas
samtycke bringa hjälp genom barnets omhändertagande. Gränsfall
komma stundom att uppstå; särskilt kan det ofta vara tveksamt, om
nöd, som ett barn lider (29 § 1 mom.), är sådan, att vanvård eller annan
fara till liv eller hälsa föreligger [22 § a)]. Genom avfattningen av förstnämnda
lagrum har emellertid tydligt utsagts, att om missförhållandena
äro lindrigare än i 22 § sägs, föräldrarnas medgivande erfordras för omhändertagandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 8

Begreppet

samhällsvärd.

22 §.
Förutsättningarna
för
skyddsuppfostran
och
förebyggande
åtgärder.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande

åtgärder.

(K. 46 §, M. s. 63—76, 183—193, Y. 5, 5 a, 27, 43, 44, 45 s. 25,
52, 66 s. 44 och 45, 89, 92, 94, 95, 97, 101 s. 69, 102 s. 76, 103
s. 84, 105, 107, 215, 288—292, vl. -1 §, 12 § l mom., den danska
»Lov om Yaergeraadsforsorg m. m.» av 1922 § 16, den norska »Lov om
behandling av forsomte barn» av 1896 § 1, det norska »Utkast till lov
om offentlig barn ef or sorg» av 1921 § 1, den tyska »Keichsgesetz fiir
Jugendwohlfahrt» av 1922 §§56 och 63, det finska betänkandet angående
samhällets barn- och ungdomsskydd av år 1921 s. 104.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i föreliggande förslag
begagnade uttrycket skyddsuppfostran. I förevarande § angivas förutsättningarna
för det ingripande från samhällets sida, som i sista hand
kan leda till barns omhändertagande för skyddsuppfostran, i nödfall mot
föräldrarnas vilja.

Principen om samhällets rätt att i vissa fall mot föräldrarnas bestridande
skilja barn från hemmet är numera allmänt erkänd i lagstiftningen; hos
oss vann den tillämpning genom 1902 års lag om uppfostran åt vanartade
m. fi. barn. Frågan, beträffande vilka barn ett ingripande i denna ordning
må äga rum, kan besvaras sålunda, att samhället i allmänhet tar
sig an icke blott de barn, som äro moraliskt undermåliga, utan även dem,
som i liemmet utsättas för allvarlig fara att bliva det eller där äro föremål
för grövre vanvård. De lagbestämmelser, varigenom denna rätt till
ingripande blivit samhället tillförsäkrad, hava på olika håll erhållit ganska
skilda formuleringar.

I detta sammanhang torde beträffande förhållandet mellan den offentliga
rättens regler angående ingripande mot föräldrar, vilka försumma sin uppfostrings-
och försörjningsplikt, och civilrättens bestämmelser om föräldrarnas
vårdnad om barnen, böra erinras om lagberedningens uttalander), att därigenom
att ett barn enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade
in. fl. barn skiljes från hemmet och för vård och fostran sättes i annat
enskilt hem, barnhem eller skyddshem, föräldrarna icke förlora den rättsliga
vårdnaden, om ock de i vårdnaden ingående särskilda befogenheterna enligt
sakens natur i allmänhet måste vila, under det barnet sålunda är skilt
från hemmet, likasom de suspenderas, om barnet intages i straff- eller
tvångsuppfostringsanstalt. I här berörda hänseende intager föreliggande förslag
principiellt samma ståndpunkt som 1902 års lag, varför lagberedningens
nyss återgivna uttalande torde kunna tillämpas även å förslaget.

I förhållande till 1902 års lag innebär såväl kommitténs som föreliggande
förslag dels en utsträckning av rätten att skilja barn från hemmet

‘) Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och. vissa delar av ärvdar
balken IV s. 439 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

115

till vissa nya kategorier av barn och dels en höjning av de åldersgränser,
intill vilka det allmänna äger ingripa.

Nämnda utsträckning till nya kategorier avser de barn, vilka i föräldrahemmet
utsättas för misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller
hälsa. Gällande lag medgiver ingripande till sådana barns skydd endast
i tvenne hänseenden: dels kan i vissa fall straff ådömas föräldrarna, dels
kan en eller båda föräldrarna fråntagas vårdnaden om barnet (lag om
barn i äktenskap 8 §, lag om barn utom äktenskap 2 §). Frågan om
straff behandlas här nedan (s. 211 ff.). Lagen om uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn avser ej andra barn än i lagens
rubrik angivas. I praktiken hava därför myndigheterna ofta stått maktlösa,
då det gällt att skydda barn mot upprörande vanvård. Stundom har det
visserligen hänt, att ett kroppsligt vanvårdat barn tillika varit i sedligt
avseende försummat och på grund av sistnämnda omständighet kunnat
skyddas även mot kroppslig vanvård, men i fråga om späda barn kar
sedlig försummelse ej ansetts kunna föreligga, varför barnavårdsnämndernas
beslut om dylika barns omhändertagande icke kunnat fastställas (se t. ex.
Regel-, R. Årsbok 1911 s. 83). I ett nyligen avgjort mål (Reger. R.
Årsbok 1921 s. 197) synes visserligen den omständigheten, att ett såsom
sedligt försummat anmält barn ännu vore i späd ålder, icke hava utgjort
hinder för nämnda lags tillämpning. Men kvar står alltjämt, att vanvård,
som endast är kroppslig, icke kan föranleda ingripande enligt lagen.

Till avhjälpande av den sålunda föreliggande bristen i vår lagstiftning
föreslog kommittén — i detta hänseende med stöd av en synnerligen
allmänt omfattad åsikt bland dem, som syssla med praktiskt barnavårdsarbete
— i 46 § 1 mom. a) ett stadgande om ingripande beträffande
barn under sexton år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,
att deras liv eller hälsa äventyras.

Detta förslag har icke gjorts till föremål för erinringar annat än beträffande
avfattningen (Y. 102 s. 76). Tvärtom har från olika håll framhållits
betydelsen av ett dylikt stadgande (Y. 43 s. 17, 44, 97, 102
s. 76, 105). Så har t. ex. Stockholms stads barnavårdsnämnd betonat,
att nämnden icke sällan, särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder,
saknat eu lagbestämmelse, som givit den rätt att ingripa vid fysisk vanvård.
Och pensionsstyrelsen har anfört, att då genom vanvård av barn i deras
tidigaste år grunden ofta lades till sjukdomar, som sedermera för hela
livet medförde fullständig eller partiell arbetsoförmåga, det jämväl från
pensionsförsäkringens synpunkt måste framstå såsom synnerligen angeläget,
att en bestämmelse i angivna riktning komme till stånd.

Jag kan även i sak ansluta mig till kommitténs förslag i denna del.
I avseende å stadgandets avfattning vill jag emellertid framhålla, att det
kan inträffa, att annan än föräldrarna utsätter barn för misshandel eller
vanvård i hemmet, ehuru föräldrarna på grund av slapphet eller frånvaro
från hemmet under största delen av dagen underlåta att beivra sådant

i) Kroppsligt
vanvårdade
barn.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

b) Barn, i fara
att bliva vanartado.

missförhållande. Jag har därför funnit orden »av föräldrarna» böra utbytas
mot »i föräldrahemmet», varmed då givetvis även förstås tillfällig
bostad (t. ex. å hotell el. dyl.). Vidare kan barnets liv eller hälsa utsättas
för annan fara än genom vanvård eller misshandel. En sinnessjuk
moder kan t. ex. stundom med stor ömhet vårda sitt barn, som dock
måhända på grund av hennes tillstånd är utsatt för ständig livsfara. I
ett dylikt fall bör barnavårdsnämnden hava möjlighet att ingripa. Och
ett spätt barn, som vårdas av sin moder, vilken lider av turberkulos i
smittosamt skede, är givetvis, även om vanvård ej kan anses föreligga,
utsatt för allvarlig fara. Nämnden bör fördenskull, om rättelse ej kommer
till stånd med stöd av lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder
mot utbredning av lungsot, äga vidtaga åtgärd till barnets skydd.
Med hänsyn till dylika och liknande fall har jag funnit mig böra föreslå
en formulering av ifrågavarande stadgande, som skall bereda nämnden möjlighet
att ingripa i varje fall, då barnet utsättes för fara till liv eller hälsa.

Vad angår åldersgränsen 16 år för åtgärd enligt föreliggande stadgande,
överensstämmer den med den i Norge gällande men understiger den, som
gäller i dansk och tysk lag samt föreslagits till införande i Norge (18 år).
I det finska principbetänkandet synes man hava avsett att bereda möjlighet
till åtgärd mot vanvård till 16 år och mot misshandel till 18 år.
Vad vårt land beträffar, torde övervägande skäl föreligga att i enlighet
med kommitténs förslag sätta åldersgränsen till 16 år eller samma ålder,
som enligt fattigvårdslagen gäller för rätt till obligatorisk fattigvård och
för enskildas ovillkorliga försörjningsplikt samt enligt den nya lagstiftningen
på familjerättens område i allmänhet stadgats i avseende å föräldrars
underhållsskyldighet. Såsom nedan kommer att vidare beröras,
bör enahanda åldersgräns fastställas även i avseende å ingripande, då
barn är i fara att bliva vanartat (22 § b)), samt i fråga om beredande av
samhällsvärd (29 §). Kommittén har (M. s. 69) framhållit, att den kroppsliga
vanvård en stundom är föranledd av nöd i hemmet. Hjälpen mot vanvården
kommer därför ibland att bestå i ekonomiskt understöd från fattigvårdsstyrelsen
eller barnets omhändertagande för samhällsvård. Enahanda
åldersgräns för barnavårdsnämndens ingripande på grund av kroppslig vanvård
och nöd samt för understöd från fattigvårdsstyrelsen synes därför påkallad.

Gällande lag (vl. 1 § 1 mom.) medgiver ingripande till skydd för barn
under 15 år, som på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet,
vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i sedligt avseende
så försummat, att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för
att förekomma dess vanartande.

Kommitténs förslag [46 § 1 mom. b)] innebar i sak ingen annan ändring
häri, än att åldersgränsen för ingripande föreslogs höjd till 16 år. I
stället för uttrycket »i sedligt avseende försummat» använde kommittén
uttrycket »i fara att bliva vanartat», varjämte vad i gällande lag sägs
om »målsmän» uteslutits.

Kungl. Maj tis proposition nr 150.

117

Kommitténs förslag gick i fråga om åldersgränsen för ingripande, då barn
är i fara att bliva vanartat, icke så långt som de danska och tyska lagarna
samt de norska och finska förslagen (18 år) men överensstämde med
gällande norsk lag. Att eu höjning av den hos oss gällande åldersgränsen,
15 år, är erforderlig, torde icke kunna bestridas. Det kunde måhända
ifrågasättas, att skydd mot sedliga faror i föräldrahemmet borde beredas
de unga under längre tid än kommittén föreslagit, men med hänsyn till
de av kommittén anförda skäl (M. s. 70) anser jag mig dock kunna förorda
den av kommittén föreslagna gränsen, 16 år, som överensstämmer med
gränsen för föräldrarnas ovillkorliga försörjningsskyldighet enligt fattigvårdslagen
och den enligt civillagen i allmänhet gällande gränsen för föräldrarnas
underhållsskyldighet ävensom den i 22 § a) föreslagna åldersgränsen.

Förslaget att utbyta gällande lags uttryck »i sedligt avseende försummat»
mot »i fara att bliva vanartat» innebär icke någon skillnad i sak.
Förstnämnda uttryck avser nämligen, såsom kommittén med åberopande
av gällande lags motiv framhåller (M. s. 187), icke något barnens eget
förhållande, utan att de äro i saknad av föräldravård och uppfostran eller
utsatta för eu i sedligt avseende fördärvbringande sådan, i följd varav
med sannolikhet kan förutses, att de komma att bliva vanartade. Enär
vid lagens tillämpning denna uppfattning icke alltid vidhållits och det
stundom gjorts gällande, att ett spätt barn icke kunde vara sedligt försummat
(beslut om skiljande från hemmet i sådana fall hade stundom
upphävts), syntes det kommittén lämpligt att i lagtexten giva uttryck åt,
att ingripande borde äga rum, när på grund av föräldrarnas förhållande
barnen vore i fara att bliva vanartade; det är, säger kommittén, i detta
fall ej fråga om någon förändring i barnets karaktär, utan det är de
miljöförhållanden, i vilka barnet vistas, som böra föranleda ett ingripande.

Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för lämpligheten
av den ifrågavarande ändrade avfattningen, ansluter jag mig till
kommitténs förslag på denna punkt.

Lika med kommittén (M. s. 188) anser jag det icke vara erforderligt
att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser om ingripande, i
händelse »målsman» försummar sin uppfostringsplikt. I den mån med
det, såsom kommittén framhåller, ej fullt klara begreppet målsman avses
annan än förmyndare, som har vårdnaden om barnet, bereda bestämmelserna
om fosterbarnskontrollen (K. 11 kap., föreliggande förslag 7 kap.)
en i förhållande till gällande lag betydligt ökad garanti mot försummelse
av uppfostringsplikten. Dessa bestämmelser äro, av skäl som angivits i
det föregående (s. 112), strängare än de, som gälla barn, vilka vårdas hos
föräldrarna. Och vad dylik förmyndare beträffar, är han enligt uttryckligt
stadgande (K. 67 §, föreliggande förslag 78 §) jämställd med föräldrar,
såvitt angår sådant ingripande från barnavårdsnämndens sida, varom i
kommittéförslagets 7 kap. (föreliggande förslags 3 kap.) är stadgat. Enligt
nämnda 78 § skall vidare, om allenast en av föräldrarna har vårdnaden

118

Kungl. Majt:s proposition ur 150.

c) Yanartade
barn.

om barnet, vad som i 3 kap. är stadgat om föräldrarna gälla endast den
av dem, som har vårdnaden.

I övrigt finner jag ej skäl att föreslå annan avvikelse från kommitténs
förslag, än att det där liksom i gällande lag förekommande uttrycket »ägna
barnet nödig tillsyn» bör utbytas mot uttrycket »fostra barnet», vilket
starkare framhäver, att det här icke är fråga allenast om en brist på tid
att tillse barnet utan om eu brist på förutsättningar för och vilja att
fullgöra uppfostringsplikten. Om åter av ekonomiska skäl föräldrarna
nödgas vara frånvarande från hemmet och barnet på grund härav saknar
nödig tillsyn, torde förutsättningarna för fattigvårdens ingripande stundom
föreligga; ett understöd i hemmet kan då tilläventyrs möjliggöra en bättre
tillsyn av barnet, och ingripande jämlikt förevarande stadgande kan då
måhända undvikas. Är den bristande tillsynen över barnet förenad med
nödtillstånd, kan ingripande ske jämlikt 29 § 1 mom. Är åter bristen
på tillsyn sådan, att kroppslig vanvård kan anses föreligga, kan åtgärd
vidtagas med stöd av 22 § a).

Enligt gällande lag kan barnavårdsnämnden inskrida mot barn under
15 år, som äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel
befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande (vl. 1 §). Endast i undantagsfall
kan inskridas mot barn, som fyllt 15 men ej 16 år; förutsättning
härför är, att barnet under tiden närmast innan det fyller 15 år visat
synnerligen grov vanart (vl. 12 § 1 mom.).

I 46 § 1 mom. c) av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om inskridande
mot barn under 15 år, som finnes vara vanartat, varjämte i
2 mom. av samma § stadgats rätt för barnavårdsnämnden att inskrida mot
barn, som fyllt 15 men ej 18 år och som beträtts med viss slags vanart,
nämligen bettleri eller kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt.
Slutligen har i 3 mom. beträffande vanart, vartill någon gjort
sig skyldig efter fyllda 15 år och som bestått i straffbar gärning, hänvisats
till vad därom är särskilt stadgat.

Kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen för åtgärder i anledning
av vanart hos barn har i allmänhet lämnats utan erinran. I ett flertal
yttranden (Y. 5, 27, 43 s. 18, 44, 45 s. 25, 52, 87 s. 57, 89, 92 och
105) understrykes det trängande behovet av vanartad ungdoms omhändertagande
intill 18 års ålder. I ett yttrande framhålles, att omhändertagandet
av vanartad ungdom mellan 15 och 18 år kan bliva rätt betungande,
men att, då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända
senare genom en utvecklad brottslighet skulle kommit att åsamka det allmänna
utgifter, kostnaden för denna ungdomsvård torde bliva mera skenbar
än verklig (Y. 103 s. 84). Liknande synpunkter framföras i ett annat
yttrande (Y. 26 s. 13). Däremot anföres i ett yttrande (Y. 5 a), att förslagets
genomförande i denna del skulle medföra alltför stora kostnader,
varför stadgandet om barns omhändertagande intill 18 år borde utgå ur
förslaget. Från ett par håll (Y. 94, 95) har ifrågasatts lämpligheten av att,

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

såsom i kommittéförslaget skett, stadga att barn mellan 15 och 18 år, vilka
begått brott, även de obetydligaste, skola ställas inför domstol. I ett
annat yttrande (Y. 107) bär givits uttryck åt liknande synpunkter, varjämte
uttalats, att det icke borde möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma
en organisk förbindelse mellan de institutioner, som bereda, å ena
sidan skyddsuppfostran och å andra sidan tvångsuppfostran. Vidare har
(Y. 101 s. 69, 291) ifrågasatts lämpligheten av att, på sätt i kommittéförslaget
skett, i fråga om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, göra skillnad
mellan å ena sidan barn, vars vanart visat sig i bettleri eller ett kringstrykande,
lastbart eller oordentligt levnadssätt, och å andra sidan barn,
vars vanart bestått i brottslig gärning. Att under alla förhållanden från
skyddsuppfostran utesluta ett vanartat barn, som begått brott, vore ej välbetänkt.
Det skulle, då brott, hörande under allmänt åtal, ej komme till
åklagarmyndighetens kännedom, mången gång leda till stötande konsekvenser
att ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att anmäla brottet till
åtal eller att lämna barnet åt sitt öde, ehuru omständigheterna vore sådana,
att barnets omhändertagande för skyddsuppfostran måste anses i hög
grad påkallat. Det syntes långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhölle
tillfälle till val mellan att anmäla brottet till åtal eller att själv anordna
skyddsuppfostran. Även i ett annat yttrande (Y. 290) har erinran gjorts
mot de i 46 § gjorda distinktionerna.

Det torde vara allmänt erkänt, att ett starkt behov föreligger av åtgärders
vidtagande mot vanartad ungdom även över 15 år. Bland de
många uttalanden, som gjorts i sådan riktning (M. s. 63—67), må särskilt
erinras om reglementeringskommitténs, däri gjorts gällande, att lagen om
uppfostran åt vanartade m. fl. barn borde göras tillämplig jämväl å flickor
i åldersklasserna närmast över 15 år, som redan hemfallit eller kunde befaras
hemfalla åt skörlevnad.

Denna fråga beröres även av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i
Landskrona i dess yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag
till ny lösdrivarlag. I detta yttrande anföres bland annat:

»Styrelsen anser sig icke kunna underlåta att betx-äffande hela detta så
ytterst svårlösta problem med än större skärpa understryka vikten av att
samhället på ett så tidigt stadium som möjligt söker med lämpliga medel
förebygga en sedlig urartning av det slag, som lösdrivarelagstiftningen har
att ingripa emot. Ju senare samhället här ingriper, dess utsiktslösare blir
det att tillrättaföra den som urspårat. Ju tidigare samhället kan bringa stöd
och hjälp, där så är av nöden, desto större äro utsikterna till att hjälpen
kan få åsyftad verkan och desto mindre bli otvivelaktigt kostnaderna.

Det synes då vara av utomordentlig vikt att samhället inriktar sin uppmärksamhet
på ungdomens utveckling under tiden 15—21 år. Under denna
för ungdomen givetvis mest kritiska ålder, då självständighetskänslan vaknar
och växer, då bandet som knutit dem till hemmet lossnar, då ekonomiska
medel stå till buds genom den egna förtjänsten och då hela den inre psykiska
omläggningen äger rum, stå hemmen och samhället för närvarande på
ett beklagligt och ödesdigert sätt skäligen värnlösa och lämna ungdomen
värnlös. I och med de fyllda femton åren, alltså just vid den för ungdomen

120

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

så kritiska tröskeln, kan den unge ej vidare bli föremål för någon åtgärd av
barnavårdsnämnden, hemmet står ofta vanmäktigt utan samhällets stöd och
lösdrivarelagen kan näppeligen under de närmaste åren tillgripas. Därmed
äro de erforderliga förebyggande åtgärderna beträffande ungdomens urartning
omöjliggjorda.

Med hänsyn härtill vill styrelsen kraftigt erinra om nu berörda nödläge
samt framhålla vikten av en lagstiftning i den riktning, som fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om den offentliga barnavården anvisar,
varförutan en lösdrivarelagstiftning sådan som den föreslagna saknar
sin nödvändiga förutsättning.»

I allmänhet har man beträffande såväl gossar som flickor förordat
åldersgränsens höjande till 18 år. Denna åldersgräns är stadgad i dansk
och tysk lag samt är föreslagen i Norge och Finland. I 1896 års norska
lag är åldersgränsen bestämd till 16 år. I likhet med kommittén och
flertalet hörda myndigheter är jag övertygad om önskvärdheten av att höja
gränsen i fråga till 18 år.

Den omständigheten, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om
ungdomsråd icke upptagits i föreliggande förslag, lärer ej, på sätt i ett
yttrande (Y. 215) gjorts gällande, lägga hinder i vägen för den ifrågasatta
höjningen.

Då det gäller att söka förverkliga önskemålet om åldersgränsens höjning
till 18 år, möta emellertid vissa svårigheter på grund av att den enligt
strafflagen gällande straffmyndighetsåldern är fastställd till 15 år.
I ett nyligen avgivet betänkande med förslag till lag om två n gs u p p f o strån
åt unga förbrytare har tanken på straffmyndighetsålderns höjande avvisats,
och denna ståndpunkt har godtagits i den proposition angående behandlingen
av minderåriga förbrytare, som Kungi. Maj: t beslutat förelägga riksdagen.
Så länge barnavårdsnämndens befogenhet att ingripa upphör vid samma
åldersgräns, där domstolens befogenhet tager vid, kan konflikt mellan
barnavårdslag och strafflag ej uppstå. Barnavårdsnämnden liar då att behandla
alla fall av vanart hos ungdom under 15 år, även om vanarten består
i gärning, som, begången av äldre person, vore belagd med straff.
Men i den mån en del årsgrupper av ungdom kunna komma såväl under
barnavårdsnämnds som domstols behandling, kan i vissa fall tvekan uppstå,
vilkendera som bör ingripa. Då en höjning av straffmyndighetsåldern
ända till 18 år hittills icke veterlig! blivit ens ifrågasatt, är det,
om gränsen för barnavårdsnämndens ingripande bestämmes till nämnda
ålder, tydligt att dylika tveksamma fall komma att i framtiden uppstå.

I Danmark och Norge har åklagarmyndigheten tillerkänts viss rätt att
avgöra, om åtal bör ske; kommer sådant ej till stånd, ingriper vergerådet.
Kommittén har, enligt min mening med rätta, avvisat tanken att lägga ett
dylikt bedömande i åklagarmyndighetens hand (M. s. 73). Ehuru kommittén
funnit en höjning av åldersgränsen för nämndens ingripande till 18
år vara i hög grad av behovet påkallad, har kommittén dock, med hänsyn
såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten av att för rätten

Kungl. Majds proposition nr 150.

121

till omhändertagande för skyddsuppfostran uppställa så bestämda regler
som möjligt, funnit sig böra begränsa denna rätt till vissa, ovan angivna
slag av vanart, nämligen sådana förhållanden, som hos en vuxen person
skulle föranlett hans behandling såsom lösdrivare (M. s. 74). Beträffande
personer i åldern 15—18 år, vilkas vanart bestått i brottslig gärning, bär
däremot hänvisats till gällande straffrättsliga bestämmelser.

Aven om jag, såsom nyss antytts, icke anser skäl föreligga att efterlikna
den danska och norska anordningen med åklagarens prövningsrätt,
huruvida åtal bör ske, kan jag dock icke ansluta mig till kommitténs uppfattning,
att skyddsuppfostran bör vara fullständigt utesluten i de fall, då
brottslig gärning begåtts av ungdom i åldern 15—18 år. Faktiskt förhåller
det sig så, att en del brott ej åtalas. Detta gäller i främsta rummet
brott, som äro under enskilt åtal. Men även vissa under allmänt åtal
stående brott göras ej till föremål för rättegång, emedan de ej komma till
åklagarens kännedom. Åtalas ej brott, som begåtts av person under
aderton år, vore det stundom olyckligt, om fallet alldeles undandroges från
behandling av barnavårdsnämnden, därest denna får kännedom därom och
finner, att skyddsuppfostran vore rätta behandlingssättet. Jag kan i detta
hänseende instämma i ett härovan delvis refererat yttrande, till vars fullständiga
lydelse jag hänvisar (Y. 101 s. 69). Jag anser sålunda hinder
ej föreligga att stadga, att även ungdom i åldern 15—18 år, som gjort
sig skyldig till vanart, må göras till föremål för nämndens ingripande.
Har vanarten tagit sig uttryck även i brott, som ej åtalas av åklagare
eller målsägande, kan barnavårdsnämnden ingripa enligt barnavårdslagen,
om den anser skäl därtill föreligga; är så ej fallet, kan nämnden, om brottet
hör under allmänt åtal, göra anmälan hos vederbörande åklagare, där så
prövas lämpligt.

Skyddsuppfostran får emellertid aldrig stå i vägen för verkställighet av
domstols beslut om straff eller tvångsuppfostran. Detta bör gälla vare
sig domstolens beslut meddelats efter barnets omhändertagande för skyddsuppfostran,
eller såsom undantagsvis kan tänkas inträffa — t. ex. då hinder
mött för verkställighet av domstolens beslut och beslutet ej varit för
barnavårdsnämnden känt — om beslutet meddelats, innan barnet omhändertagits
av barnavårdsnämnden. Domstolens beslut bör dock icke alltid
föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Såsom vid 48 §
närmare beröres, bör nämligen skyddsuppfostran fortgå, om barnet dömts
villkorligt eller till böter, till vilkas gäldande tillgång finnes. Och har
barnet dömts till böter, som på grund av bristande tillgång skola förvandlas
till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast för tillfället avbrytas
för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter vidtager.
Däremot bör beslutet om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran
förfalla, om verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom
antingen barnet dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande
meddelats om den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barnet eljest dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen
angående villkorlig straffdom, eller anstånd med barnet villkorligt ådömt
fängelsestraff eller straffarbete förklarats förverkat.

Till den i ett av ovan nämnda yttranden (Y. 107) berörda frågan om
åstadkommande av en organisk förbindelse mellan skyddshem och allmän
uppfostringsanstalt återkommer jag vid 43 § 4 mom.

På grund av vad sålunda anförts har jag i överensstämmelse med vad
i tvenne ovanberörda yttranden (Y. 101 s. 69, 291) föreslagits, funnit 2
och 3 mom. i 46 § av kommitténs förslag böra utgå samt 1 mom. c)
ändras till att omfatta barn under 18 år.

En följd av att, enligt vad nyss förordats, åtgärder mot vanartiga barn
under och över 15 år behandlas i ett sammanhang är, att det till betecknande
av vanartens grad i kommittéförslaget liksom i gällande lag begagnade
uttrycket »att hemmets och skolans uppfostringsmedel äro otillräckliga
för dess tillrättaförande» ansetts böra utbytas mot det även för barn
över 15 år lämpade uttrycket »att särskilda uppfostringsåtgärder krävas
för dess tillrättaförande». Denna ändring torde vara påkallad även med
hänsyn till att förevarande stadgande i olikhet mot bestämmelserna i a) och b)
avser även åtgärder mot vanartade fosterbarn. I 7 kap. (11 kap. i kommitténs
förslag) finnas nämligen inga särskilda regler för ingripande mot
sådana barn med undantag av att i 58 § (96 § i kommittéförslaget) meddelats
föreskrift om underrättelse till nämnd, som i främmande kommun
utackorderat barn, vilket där genom vanart utövar menlig inverkan på
andra barn (jfr vl. 18 § 3 mom.). I övrigt har barnavårdsnämnden att
beivra vanart hos fosterbarn i samma ordning som vanart hos barn, vilka
vistas hos föräldrarna. Men det i kommittéförslaget (46 § 1 mom. c))

begagnade uttrycket »hemmets---uppfostringsmedel» för onekligen

tanken närmast på barn, som vistas i föräldrahemmet. En formulering
har därför valts, som tydligt omfattar barn, som vistas icke blott i
föräldrahemmet utan även i fosterhem, barnhem eller annorstädes.

Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för åtgärder mot
vanart hos ungdom avsåg, såsom förut framhållits, unga personer, vilka
göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna personer skulle föranleda
behandling enligt lösdrivarlagen. Då emellertid lösdrivarlagen är
tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år, föreslog kommittén sådan
ändring av nämnda lag, att från behandling enligt densamma uteslötes personer
i nämnda ålder, varjämte kommittén uppgjorde förslag till härav föranledd
ändring i 92 § fattigvårdslagen. Även enligt föreliggande förslag
skola personer i åldern 15—18 år, vilka för närvarande kunna behandlas
enligt lösdrivarlagen, i stället göras till föremål för barnavårdsnämndens
ingripande. Till de härav föranledda frågorna om ändring av
lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen återkommer jag i det följande
(s. 250 ff.).

Kutigl. Maj-.ts proposition nr 150.

123

(M. s. 189—192, Y. 293.)

I sammanhang med bestämmelserna om barnavårdsnämndens ingripande
mot vanart hos barn har kommittén till behandling upptagit frågan, om
förslaget föranledde sådan ändring i gällande bestämmelser angående barns
skolkning och andra förseelser i sammanhang med skolgången, att åtgärder
till motarbetande härav borde vidtagas av barnavårdsnämnden. Sådana bestämmelser
förefinnas i stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket § 42 mom. 4 och § 51, stadgan den 22 juni
1923 rörande folkundervisningen i Stockholm § 42 mom. 4 och § 51
samt stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan § 31 mom. 4.
I dessa författningar finnas bestämmelser av följande innebörd:

1. Barn, vilka genom svårare vanart utöva skadligt inflytande på sina medlärjungar,
kunna genom vederbörande skolmyndighets försorg erhålla en särskilt
för dem lämpad uppfostran antingen genom deras skiljande från föräldrar
eller målsman och insättande i särskild skola eller på annat sätt, som
finnes ändamålsenligt.

2. Skolkande skolbarn kunna genom skolmyndighetens försorg skiljas från
föräldrarna och överlämnas till vård åt andra personer, varvid kostnaden för
barnens underhåll i laga ordning kan utmätas hos föräldrarna.

3. För lärjungar i fortsättningsskola, som genom svårare vanart utöva
skadligt inflytande på sina medlärjungar, må skolmyndigheten vidtaga anordningar,
varigenom sådana lärjungar erhålla en för dem lämpad uppfostran
antingen i särskild skola eller på annat ändamålsenligt sätt.

Kommittén har emellertid funnit, att då åtgärderna mot skolkning hade
ett alldeles speciellt syfte, som endast avsåge barnens och föräldrarnas
förhållande till skolan, det syntes mindre lämpligt att ställa åtgärderna i
anledning härav i direkt förbindelse med den allmänna barnavårdslagstiftningen.
Därest skolkningen vore förbunden med vanart eller sedlig försummelse,
kunde anmälan göras hos nämnden för barnets behandling
enligt barnavårdslagen. Och vad vanart hos eleverna beträffade, ansåg
kommittén betänkligheter möta mot att beröva skolan något av de medel,
som kunde tjäna syftet att hålla ordning och skick på lärjungarna. Om
skolans uppfostringsmedel visade sig otillräckliga, kunde efter anmälan från
skolmyndigheten barnavårdsnämnden ingripa.

Till denna kommitténs ståndpunkt, som rönt gensaga endast i ett av
de avgivna yttrandena (Y. 293), kan jag ansluta nrig. Då skolkning anses
böra föranleda barnets skiljande från föräldrarna, lärer sådant kunna av
skolmyndigheten verkställas genom utackordering i lämpligt enskilt hem,
som övervakar att skolgången ordentligt fullgöres, eller genom överlämnande
till barnhem; har kommunen sådant, lärer framställning av skolmyndigheten
kunna göras hos barnavårdsnämnden om barnets intagande därstädes.
Anses i skolan visad vanart böra föranleda barnets insättande i särskild
skola eller annan åtgärd (t. ex. beredande av enskild undervisning), lärer
sådant kunna ske genom skolmyndighetens försorg. Föreligger förhållande,
som kan föranleda tillämpning av barnavårdslagen, göres anmälan hos
barnavårdsnämnden. Bestämmelser om åtgärder mot skolförsummelser

Skolförsum melser.

124

Kungl. Majits proposition nr 150.

23 §.

Förebyggande

åtgärder.

24 §.
Omhändertagande

för skyddsuppfostran

m. m.

torde därför icke böra införas i barnavårdslagen. Vad i nämnda yttrande
anförts om den i 51 § folkskolestadgan föreskrivna, mindre ändamålsenliga
proceduren vid beivrande av skolkning, lärer icke böra föranleda
åtgärd i förevarande sammanhang. För övrigt föreligger förslag till
ändring av nämnda stadgande i det år 1923 avlämnade betänkandet med
förslag till lag om församlingsstyrelse s. 114.

(K. 47, 48 §§, 54 § 1 mom. 1 st., M. s. 101—111, 193—197,

Y. 294—301, 317, yl. 7 §, fvl. 69 §.)

I föreliggande § liksom i gällande lags 7 § och kommittéförslagets 47
och 48 §§ hava upptagits bestämmelser om de åtgärder av förebyggande
art, som barnavårdsnämnden i allmänhet har att vidtaga, innan den går
i författning om ett barns skiljande från föräldrarna. Stadgandet överensstämmer
väsentligen med gällande lag och skiljer sig från kommittéförslagets
motsvarande bestämmelser, utom i formellt hänseende, endast
i fråga om rätten för nämnden att tilldela vanartat barn aga. Enligt
kommittéförslaget kunde aga (sömma till användning beträffande såväl
gossar som flickor intill 15 år. Delvis i anslutning till vissa avgivna
yttranden (Y. 295, 297, 298) har jag emellertid funnit aga icke böra
förekomma beträffande flickor, som fyllt 12 år, vilket överensstämmer
med stadgandet om aga i 69 § fattigvårdslagen. För att än tydligare
än i kommittéförslaget skett framhålla, att aga endast bör tillgripas, där
sådan med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet kan anses vara
till gagn, har stadgandet vidare givits en något ändrad formulering, varjämte
med hänsyn till den stundom yppade svårigheten att få beslut om
aga utfört, det ansetts böra betonas, att nämndens ledamöter, där annan
lämplig person ej finnes att tillgå för agans utdelande, icke äga undandraga
sig att medverka till beslutets verkställande. Om skyldighet för
föräldrar och barn att inställa sig för att mottaga förmaning eller varning
(jfr Y. 294) se 75 § 1 mom.

(K. 49 §, 50 § 1 inom., M. s. 83—86, 197—201, Y. 302—313,
vl. 8 § 1 mom.)

I det föregående (s. 112) har redogjorts för det i förslaget begagnade
uttrycket skyddsuppfostran. I 1 mom. av förevarande § givas i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag bestämmelser angående
beslut om sådan uppfostran. Den något ändrade formuleringen innebär
ingen saklig ändring av vad kommittén uttryckt genom orden »skiljas
från hemmet för att omhändertagas för skyddsuppfostran» (jfr Y. 302).
För att något starkare än i kommittéförslaget skett framhäva barnavårdsnämndens
plikt att omhändertaga barnet, när annan utväg till vinnande
av rättelse ej finnes, har ordet »äger» i kommittéförslaget utbytts mot »bör».

Bestämmelsen i kommittéförslagets 50 § 3 mom. om att skälen för beslutet
skola i detsamma angivas, har, med hänsyn till att i 10 § av föreliggande
förslag upptagits bestämmelse om att skälen för nämndens beslut alltid
skola angivas i protokollet, ansetts kunna utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

125

50 § 1 mom. i kommitténs förslag innebar i olikhet mot gällande lag
bestämmelser om att föräldrarna skulle höras inför nämnden rörande frågan
om omhändertagande för skyddsuppfostran. Från åtskilliga håll (Y. 306—313)
har emellertid framhållits, dels att det ofta vore svårt att få föräldrarna
att oförbehållsamt yttra sig inför ett flertal på en gång närvarande personer,
varjämte deras hörande inför nämnden ofta skulle förorsaka dem
svårt obehag utan motsvarande nytta, och dels att förhören skulle upptaga
allt för mycken tid för nämndens ledamöter. Yad sålunda anförts
synes mig förtjänt av beaktande. Då det emellertid stundom kan vara
av vikt för nämnden att för fallets bedömande erhålla ett personligt intryck
av föräldrarna, och dessa även böra, där de så önska, få personligen
framföra sina synpunkter för nämnden, har jag funnit mig böra
föreslå, å ena sidan att tillfälle skall beredas föräldrarna, såvida de vistas
på känd ort inom riket, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet,
samt å andra sidan att nämnden må, där så prövas nödigt, kalla föräldrarna
att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett ombud.
Yistas föräldrarna på annan ort, synes det lämpligt stadga, att förhöret
må äga rum inför ombud därstädes. Till sådant ombud bör enskild
person kunna utses, eller ock bör barnavårdsnämnden på platsen kunna
anlitas. Stadgande om påföljd för utevaro har ansetts lämpligen böra
erhålla sin plats bland förslagets straffbestämmelser och allmänna föreskrifter
(75 § 1 mom., jfr K. 50 § 2 mom.). Av 78 § 2 st. framgår,
att vad i detta sammanhang stadgats angående föräldrar skall, om endast
den ena av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare har vårdnaden
om barnet, gälla endast om den som har vårdnaden.

Beträffande barn i åldern 15—18 år tillerkändes barnavårdsnämnderna
i allmänhet enligt kommitténs förslag allenast rätt att vidtaga förebyggande
åtgärder samt att utreda ärendet och hos ungdomsrådet hemställa om
barnets omhändertagande för skyddsuppfostran. De föreslagna bestämmelserna
om ungdomsråd hava emellertid, såsom förut anförts, utgått ur
förslaget. Även vad beträffar barn över* 15 år anser jag beslutanderätt i
fråga om deras omhändertagande kunna anförtros alla barnavårdsnämnder,
under villkor, att vissa garantier skapas till skydd för de ungas frihet.
Sålunda föreslås i denna § samma bestämmelser beträffande barns över
15 år yttranderätt och personliga inställelse, som beträffande föräldrarnas.
Vidare må erinras om den garanti, som ligger i länsstyrelsens prövningsrätt,
då underställning äger rum, samt om bestämmelsen att vederbörande
konsulent skall yttra sig i ärendet hos länsstyrelsen (26 § 1 mom.).
Utom nyssnämnda särskilda föreskrift om hörande av barn över 15 år,
är den föreslagna proceduren alldeles densamma, vare sig det gäller barn
av nämnda ålder eller yngre barn. Att detta ur praktisk synpunkt innebär
eu fördel synes uppenbart.

(K. 50 § 3 mom., 51 §, 54 § 2 inom., M. s. 201—204, 207, Y. 305,
314, 315, vl. 8 § 3 — 5 mom.)

25 §.
Underställning
m. m.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Delgivning och
underställning
(1 och 2 mom.).

1 och 2 mom. av förevarande § innehålla bestämmelser om delgivning
av barnavårdsnämndens beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran
samt om sådant besluts underställande. De motsvara föreskrifterna
i kommittéförslagets 50 § 3 mom. andra stycket samt 51 §
1 och 2 mom. ävensom 8 § 3 och 4 mom. i gällande lag. Följande avvikelser
från kommitténs förslag hava vidtagits: 1) I sammanhang med

att bestämmelserna om ungdomsråd utgått ur förslaget, hava alla barnavårdsnämnder
likställts i fråga om skyldighet att avfordra föräldrarna förklaring,
huruvida de samtycka till beslutets verkställande (1 mom.).
2) Föreskrift har meddelats, att alla nämnders beslut skola, om föräldrarna
ej samtycka till beslutet, underställas samt att underställning skall
ske hos länsstyrelsen i stället för hos ungdomsrådet (2 mom.). 3) Stadgande
har meddelats, att i alla de fall, då underställning skall äga rum, sådan
skall verkställas inom tre veckor från beslutets fattande (2 inom.). Då
varken i gällande lag eller i kommitténs eller föreliggande förslag någon
bestämd tid är utsatt för delgivningen, kunde det, om underställningen
skulle, liksom nu gäller, ske inom viss tid från delgivningen, tänkas att
denna och i följd härav även underställningen komme att uppskjutas längre
än nödigt (jfr Y. 305). En tid av tre veckor från beslutets fattande
har ansetts tillräcklig för delgivning och underställning; kunna föräldrarna
ej anträffas, skall underställning ske inom nyssnämnda tid (2 inom.).

På grund av stadgandet i 78 § andra stycket är särskilt förordnad
förmyndare, som har vårdnaden om barnet, likställd med föräldrarna i de
hänseenden, varom förmäles i förevarande kap. Dylik förmyndare skall
sålunda avfordras förklaring, huruvida han samtycker till omhändertagandet.
Är emellertid barnet föräldralöst, och kan ej förmyndare förordnas inom
den för underställning stadgade tid, bör uppenbarligen samma förfarande
äga rum som då föräldrar icke samtycka till omhändertagandet. Underställning
bör sålunda i dylikt fall ske.

Med hänsyn till det förhållandet, att nämnderna genom förslaget tilldelas
stor maktbefogenhet beträffande personer, som nästan uppnått vuxen
ålder, kunde det måhända ifrågasättas, antingen att alla beslut om omhändertagande
av ungdom i åldern 15—18 år skulle underställas länsstyrelsens
prövning eller ock att dylik underställning skulle ske, därest ej,,
förutom föräldrarna, även den unge, som beslutet avser, samtyckt till omhändertagandet.
Jag kan dock icke tillstyrka en bestämmelse i någondera
riktningen. Då de unga av lätt förklarliga skäl sannolikt mycket sällan
skulle samtycka till beslutet, skulle en anordning av sistnämnda slag i
sak innebära detsamma som den förra anordningen, eller att alla beslut
komme att underställas. Detta skulle otvivelaktigt innebära att en betydligt
ökad arbetsbörda onödigtvis lades på länsstyrelserna, ty då nämnden och
föräldrarna äro ense om att barnet bör omhändertagas, talar sannolikheten
för att beslutet är befogat och icke kommer att av länsstyrelsen ändras.
Att föräldrar av ekonomisk beräkning söka få sitt barn omhändertaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

127

för skyddsuppfostran utan att skäl därför föreligger, kan väl med nuvarande
bestämmelser angående föräldrars ersättningsskyldighet tänkas
förekomma. Men med hänsyn till att denna ersättningsskyldighet enligt
förslaget i väsentlig mån skärpes (se vid 9 kap.), kunna i framtiden
ekonomiska motiv knappast föranleda föräldrar att medverka till sitt barns
omhändertagande. En ytterligare garanti mot obehörigt omhändertagande
för skyddsuppfostran skapas vidare genom vissa bestämmelser, som jag
kommer att i det följande föreslå (s. 232), om skyldighet för vederbörande
konsulent eller skyddshemsinspektören att i fall, då beslut om skyddsuppfostran
ej varit underställt länsstyrelsens prövning, i sammanhang med granskning
av ansökan om statsbidrag taga del av handlingarna i ärendet till utrönande
därav, om obehörigt omhändertagande ägt rum. Slutligen vinnes även
garanti mot missbruk dels genom att personalen på skyddshemmen får
tillfälle att bilda sig en uppfattning om de där intagna och dels genom
förslagets i jämförelse med nu gällande förhållanden väsentligt utvidgade
anordningar beträffande statsinspektion över barnavården.

3 mom. i 25 § skiljer sig från nu gällande bestämmelse (vl. 8 § 5 mom.)
därutinnan, att omedelbar verkställighet av barnavårdsnämnds beslut om
omhändertagande enligt förslaget endast får ske under viss förutsättning,
nämligen att verkställigheten icke kan utan våda uppskjutas. Kommittén
hade i detta hänseende såsom förutsättning uppställt, att uppskov med
verkställigheten icke kunde ske utan »fara för barnets väl». I anslutning
till vissa yttranden (Y. 314, 315) har jag emellertid ansett, att hänsyn
även borde tagas till barnets omgivning (t. ex. då barn utövar ett fördärvbringande
inflytande på andra barn eller genom benägenhet att anlägga
eld är att anse såsom samliällsfarligt). En formulering, som otvetydigt
inbegriper även dylika fall, har därför synts mig vara att föredraga.

(K. 52—56 §§, M. s. 204—208, Y. 209, 316, vl. 9 § 1 mom.)

1 mom. i denna §, som innehåller föreskrifter om förfarandet hos
länsstyrelsen, överensstämmer i stort sett med de av kommittén beträffande
handläggningen hos ungdomsrådet föreslagna bestämmelserna; i fråga
om föräldrarnas yttranderätt samt deras och barnets hörande hava samma
regler föreslagits som i 24 § 2 mom. Kommitténs förslag, att barnavårdsnämnden
skall äga att genom därtill utsedd person närvara vid förhör i
högre instans samt beredas tillfälle att bemöta föräldrarnas eller barnets
yttranden, har i föreliggande förslag upptagits. För vinnande av garanti,
att barnavårdskonsulentens sakkunskap tages i anspråk vid ärendets prövning
— något som, med hänsyn till att kommittéförslagets bestämmelser
om dessa ärendens prövning av speciellt sakkunniga ungdomsråd uteslutits,
är av stor betydelse — har jag föreslagit bestämmelse om att yttrande
i ärendet bör inhämtas av barnavårdskonsulenten. Det är att förvänta,
att barnavårdsnämnderna skola i tveksamma fall på ett förberedande
stadium rådgöra med barnavårdskonsulenten i ärendet, vilket säkerligen
skall kunna bliva av betydelse för en rätt tillämpning av lagen. Ett

Verkställighet
(3 mom.).

26 §.

Förfarandet
hos länsstyrelsen.

Föräldrarnas
hörande
(l mom.).

128

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Vittnesförhör

(2 mom.).

Förebyggande
åtgärder
(3 mom.).

Delgivning av
länsstyrelsens
beslut
(4 mom.).

27 §■

Åldersgräns
för verkställighet
av
beslut om
sky dd suppfostran.

av Norrbottens läns landsting framfört förslag (Y. 209), att länsstyrelsen
skulle vid prövning av frågor om omhändertagande för skyddsuppfostran
hava att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av en nämnd,
som landstinget hade att för ändamålet utse bland för barn och ungdomsvård
intresserade personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet,
anser jag visserligen innebära ett intressant uppslag men dock av praktiska
hänsyn svårligen kunna förverkligas.

2 mom. av 26 §, som handlar om vittnesförhör i ärende angående
omhändertagande för skyddsuppfostran, överensstämmer i huvudsak med
kommittéförslagets 52 § 2 mom., 53 § och 55 § 2 mom. (se Y. 316),
men saknar motsvarighet i gällande lag. Liknande bestämmelser finnas
i lagen om behandling av alkoholister 7 § och fattigvårdslagen 75 §.
I likhet med vad som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande
förhör enligt nyssnämnda båda lagar, torde föreskrift böra meddelas, att
ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis hörda
personer skall bestridas av statsmedel. Förslag härom torde komma att
framläggas av chefen för justitiedepartementet.

I 3 mom. av 52 § i kommitténs förslag hade kommittén föreslagit,
att då nämnden förordnat om omedelbar verkställighet av beslut om
barns omhändertagande för skyddsuppfostran, ungdomsrådet skulle äga
förordna, att verkställighet ej finge äga rum eller att den skulle återgå,
om den redan skett. Då dylik rätt otvivelaktigt tillkommer länsstyrelsen
även utan att uttrycklig bestämmelse därom införes i lagen, har jag ansett
sådan bestämmelse icke vara erforderlig.

Genom 3 mom. i 26 § av föreliggande förslag har länsstyrelsen erhållit
samma rätt, som enligt kommittéförslagets 55 § 3 mom. (dock endast
beträffande barn över 15 år) tillkom ungdomsrådet, att i händelse
omhändertagande för skyddsuppfostran anses icke böra ske, ålägga barnavårdsnämnden
att vidtaga annan lämplig åtgärd till åstadkommande av
rättelse; enligt kommittéförslaget skulle ungdomsrådet vidare äga självt
meddela barnet varning, men någon motsvarighet till denna bestämmelse
har ansetts icke lämpligen böra här upptagas.

4 mom. av 26 § innehåller eu motsvarighet till föreskrifterna i kommittéförslagets
52 § 4 mom. och 55 § 4 mom.; delgivning med barnet
har icke i något fall ansetts vara erforderlig.

(K. 57 §, M. s. 208—209, vl. 12 § 1 mom.)

Enligt kommitténs förslag stadgades i allmänhet samma åldersgräns för
barnavårdsnämndens ingripande som för verkställighet av nämndens beslut
om omhändertagande; allenast beträffande barn, som omhändertagits jämlikt
46 § 1 mom. c), stadgades, att verkställighet ej finge ske efter det barnet
fyllt 16 år, ehuru åldersgränsen för ingripande föreslagits till 15 år.

I förevarande § har föreslagits samma åldersgränser för verkställighet
som för nämndens rätt att ingripa. Beslut om omhändertagande av misshandlade,
vanvårdade eller eljest för kroppslig fara utsatta barn liksom

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

129

av barn, som äro i fara att bliva vanartade, (22 § a) och b)) skall
sålunda bringas till verkställighet, innan barnet fyllt 16 år; beslut om
vanartade barns omhändertagande skall bringas till verkställighet, innan
barnet fyllt 18 år. Skulle barnet uppnå åldersgränsen 16 respektive 18 år,
medan ärendet är beroende på länsstyrelsens prövning, lärer fastställelse
å beslutet ej kunna meddelas, så framt ej omständigheterna varit sådana,
att barnavårdsnämnden med stöd av 25 § 3 mom. förordnat om omedelbar
verkställighet; i sådant fall har ju beslutet redan bringats till verkställighet,
och den omständigheten, att länsstyrelsen först efter det den
stadgade åldersgränsen uppnåtts, hinner pröva ärendet, kan uppenbarligen
ej föranleda, att verkställigheten skall återgå.

(K. 64 §, M. s. 215, 216.)

Enligt föreliggande förslag liksom enligt gällande lag är varje kommuns
barnavårdsnämnd pliktig att ingripa mot missförhållande i fråga om
barn, som vistas inom kommunen (föreliggande förslag 2 §, vl. 2 §), oavsett
om barnen där hava hemortsrätt, där äro mantals- eller kyrkoskrivnaHemsändning
av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, medgives
ej enligt gällande lag och kommittéförslaget (K. 102 § 1 mom.).
Såsom vid 62 § i föreliggande förslag kommer att närmare beröras, har i
detsamma något förbud mot hemsändning av dylikt barn ej stadgats för det
fall, att vistelsekommunens och hemortskommunens barnavårdsnämnder äro
ense om hemsändningen. Någon rätt för endera kommunen att mot den
andras bestridande påfordra hemsändning har däremot ej förordats. Emellertid
inträffar det i storstäderna ofta, att barn från grannkommunerna under tillfälligt
uppehåll i städerna göra sig skyldiga till bettleri eller annan vanart.
Då uppfostran av dylika barn i alla de fall, då överenskommelse
om hemsändning ej kunde uppnås, skulle för städerna bliva alltför be
tungande, har i förevarande §, i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets
64 §, stadgats, att dylika barn skola av barnavårdsnämnden
i den kommun, där de gjort sig skyldiga till vanart, kunna överlämnas till
hemkommunen. Beträdes barnet ånyo i den främmande kommunen med
vanart, bör barnavårdsnämnden därstädes äga anmäla förhållandet hos vederbörande
länsstyrelse, d. v. s. den länsstyrelse, under vilken den försumliga
barnavårdsnämnden lyder; och äger länsstyrelsen förfara i enlighet med
81 § 2 mom. Med hänsyn särskilt till att stadgandet omfattar barn även i
åldern 15—18 år, har det befunnits lämpligt att göra en viss ändring i
kommitténs förslag i syfte att den, som beträtts med vanart, må kunna, då
omständigheterna därtill föranleda, överlämnas till annan kommun än den,
där föräldrarna vistas, nämligen till den kommun, där barnet kan sägas
hava sin egentliga vistelseort.

Omhändertagande för samhällsvård.

I det föregående (s. 61 ff.) hava utförligt angivits skälen för överförande
från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av verksamheten

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 haft. (Nr 150.) 1972 23 9

28 §.
Barn, som
under tillfälligt
uppehåll
i främmande
kommun
beträdes
med vanart.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

29 §.
Omhändertagande
för
samhällsvård.
Samhällsvård
till skillnad
mot skyddsuppfostran.

Nödställda
barn i föräldrahemmet

1 mom.).

beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen. Jämväl hava (s. 55)
meddelats en del statistiska uppgifter till beräknande av huru många barn,
som på detta sätt skulle komma att överföras till barnavårdsnämnden.
Och slutligen har (s. 113) angivits, att den ifrågavarande verksamheten
ansetts böra erhålla en särskild beteckning, i vilket hänseende föreslagits
ordet »samhällsvård ».

(K. 35—38 §§, M. s. 69, 167 — 172, 174, Y. 10, 49, 66 s. 45, 88,
101 s. 69, 102 s. 76, 271—280.)

Såsom förut (s. 111) anförts, hava mot avfattningen av 6 och 7 kap. i
kommitténs förslag gjorts vissa formella anmärkningar. Man har (Y. 101
s. 69, 102 s. 76, 271, 272) framhållit, att gränsen mellan 6 och 7 kap.
vore oklar och att det ej angåves, att villkor för omhändertagande enligt
6 kap. vore, att föräldrarna ej motsatte sig sådan åtgärd. Yad sålunda
anförts torde icke sakna fog. Åt föreliggande förslags 29 §, som innehåller
förutsättningarna för omhändertagande för samhällsvård och motsvarar
kommittéförslagets 35—38 §§, har därför givits en avfattning, som
är avsedd att så skarpt som möjligt skilja bestämmelserna i fråga från
stadgandena rörande förutsättningarna för skjddsuppfostran (22 §) och bl. a.
framhålla, att samhällsvård ej skall beredas barn utan föräldrarnas medgivande.

Enligt förslaget gäller i avseende å barns omhändertagande för samhällsvård
en åldersgräns av 16 år, d. v. s. samma gräns som för obligatorisk
fattigvård på grund av minderårighet enligt fattigvårdslagen. En
höjning av denna gräns har icke varit ifrågasatt.

Då genom bestämmelserna i 29 § en överflyttning äger rum till barnavårdsnämnden
av uppgifter, som för närvarande ankomma på fattigvårdsstyrelsen,
bör ett härav föranlett tillägg göras till 1 § fattigvårdslagen, en
fråga, vartill jag återkommer i det följande (s. 246).

I 1 mom. av 29 § har behandlats det fall, då barns förhållanden i
föräldrahemmet äro sådana, att samhällsvård bör ifrågakomma. Härom
handlar 36 § av kommittéförslaget. Detta fall har i föreliggande förslag
behandlats först såsom stående närmast de fall, då skyddsuppfostran kan
komma till stånd.

I vissa av de avgivna yttrandena (Y. 10, 49, 66 s. 45, 102 s. 76,
271, 272, 276, 277) hava erinringar framställts mot den av kommittén
i dess 36 § uppställda förutsättningen för samhällsvård, nämligen att barnet
i föräldrahemmet icke erhåller »tillfredsställande vård och uppfostran».
Man har gjort gällande, att det icke vore möjligt för barnavårdsnämnden
att omhändertaga alla de säkerligen mycket talrika barn, åt vilka föräldrarna
ej kunde bereda dylik vård och uppfostran, varjämte gränsen
mellan detta stadgande och bestämmelsen i kommittéförslagets 46 § 1
mom. a) vore oklar.

Enligt min tanke gäller det här att giva uttryck åt, att barnavårdsnämnden
har att, om föräldrarna det medgiva, i fall av behov omhän -

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

131

dertaga nödställda barn. Enahanda skyldighet åligger för närvarande fattig -vårdsstyrelsen. Något behov att på denna punkt giva barnavårdsnämnden
en vidsträcktare befogenhet, än fattigvårdsstyrelsen för närvarande har,
eller att under förevarande stadgande inbegripa någon del av vad som
faller under bestämmelserna om skyddsuppfostran, synes icke föreligga (jfr
M. s. 169). Stadgandet i fråga bör sålunda icke avse annat än vad som
för närvarande är att anse såsom fattigvårdsfall och så skarpt det låter
sig göra skiljas från bestämmelserna om omhändertagande för skyddsuppfostran.
Jag anser det sålunda böra stadgas, att om barnet i hemmet är
utsatt för nöd, utan att likväl sådant förhållande föreligger, som i 22 §
avses, barnavårdsnämnden skall, under förutsättning att föräldrarna samtycka
därtill och att nödtillståndet icke annorledes avhjälpes, omhändertaga
barnet. Att även med en dylik avfattning tvekan någon gång kan
uppstå, huruvida skyddsuppfostran eller samhällsvård bör beredas, har jag
ovan (s. 113) antytt; höggradig nöd kan stundom vara att anse såsom
vanvård. I dessa fall ankommer det på myndigheterna att avgöra, om
nöden är sådan, att allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa
kan anses föreligga och barnet sålunda må, även mot föräldrarnas vilja,
omhändertagas av barnavårdsnämnden.

Stadgandet i 2 mom., som i huvudsak överensstämmer med kommittéförslagets
37 §, avser att bereda sjuka barn sådan vård, som för närvarande
(så länge fattigvårdsstyrelsen har befattning med de helt omhändertagna
fattiga barnen) tillkommer dem enligt 35 § fattigvårdslagen.
Då föräldrarna av ekonomiska skäl äro oförmögna att bereda barnen dylik
vård, skall barnavårdsnämnden gå i författning härom. Stadgandet är således
en konsekvens av förslagets ståndpunkt, att samhällsvård skall beredas
genom barnavårdsnämndens försorg. Vad angår en på denna punkt
gjord detalj erinran (Y. 278) kan jag inskränka mig till att hänvisa till
18 § tredje stycket (kommittéförslagets 33 § tredje stycket).

Enligt 3 mom. (motsvarande 35 § i kommitténs förslag) har barnavårdsnämnden
att taga den befattning med övergivna och föräldralösa barn,
som för närvarande ankommer på fattigvårdsstyrelsen. Liksom enligt
fattigvårdslagen bör ett ingripande från det allmännas sida äga rum allenast
där vårdbehovet icke annorledes avhjälpes.

Då den i andra stycket av kommittéförslagets 35 § meddelade, principiellt
särdeles betydelsefulla föreskriften om den vård och uppfostran,
som skall komma omhändertaget barn till del, bör erhålla en vidsträcktare
giltighet än den fått genom sin placering i nämnda §, har den ansetts
böra erhålla sin plats i början av nästföljande kapitel (32 §).

I detta mom. har, av förut (s. 113) anförda skäl, åt den vård, som
skall beredas barn, vilka omhändertagits enligt förevarande §, givits beteckningen
samhällsvård, varjämte hänvisats till i nästföljande kapitel i
avseende å denna vård meddelade närmare bestämmelser.

Sjuka barn
(2 inom.).

Värnlösa barn
(3 mom.).

Begroppot
samhällsvård
(4 inom.).

132

30 §.

Anmälan från
barnavårdsnämnden
till
annan myndighet.

31 §■

Vidtagande av
åtgärd i
brådskande
fall.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

Särskilda föreskrifter.

Under denna rubrik liava sammanförts vissa bestämmelser, som äga
sammanhang med de i det föregående meddelade stadgandena angående
omhändertagande för skyddsuppfostran och för samhällsvård.

(K. 66 §, M. s. 21?'', Y. 322.)

Förevarande § avser att giva en erinran om att i vissa fall jämsides
med eller i stället för åtgärd enligt barnavårdslagen anmälan bör av barnavårdsnämnden
göras hos annan, behörig myndighet. Sålunda kan anmälan
böra göras: hos nykterhetsnämnd, då dess ingripande är påkallat jämlikt
lagen om behandling av alkoholister 1 §; hos polismyndighet, då förutsättning
föreligger för ingripande enligt lösdrivarlagen 1 § eller enligt
strafflagen; hos domstol, då förutsättning föreligger antingen för överflyttande
av vårdnaden över barn (lagen om barn i äktenskap 8 §, lagen
om barn utom äktenskap 2 §), för hävande av adoption (lagen om adoption
20 §) eller för förklarande, att barn saknar äktenskaplig börd (lagen
om äktenskaplig börd 5 §); hos tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd, då
förutsättning föreligger för intagande å sinnessjukanstalt (sinnessjukstadgan
§ 27) eller för vidtagande av åtgärd mot smittofara (lagen angående
vissa åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen, lagen angående
åtgärder mot utbredning av lungsot).

I kommitténs motsvarande stadgande (66 §) gjordes anmälan till annan
myndighet beroende av att densamma påkallades för avhjälpande av missförhållande
enligt 46 § i kommitténs förslag, d. v. s. sådant missförhållande,
som kunde föranleda skyddsuppfostran. Då emellertid anmälan
till annan myndighet kan vara av behovet påkallad även i sådant fall,
som avses i, 29 § 1 mom. av föreliggande förslag, har kommittéförslaget
undergått härav föranledd ändring. Det har även synts mig Lämpligt att
giva nämnden anvisning att i fall av behov göra anmälan till tjänsteläkare
eller hälsovårdsnämnd beträffande sinnessjukdom hos någon, som
vistas i hemmet eller beträffande smittofara, för vilken barnet där utsättes;
ett tillägg i sådant syfte har därför gjorts till kommitténs förslag, som
även i övrigt underkastats vissa smärre ändringar för vinnande av närmare
överensstämmelse med de författningsbestämmelser, enligt vilka de myndigheter,
som mottaga anmälan, hava att ingripa.

(K. 34 §, M. s. 164, 165, Y. 270, fvl. 24 §, fbl. 12 § 3 mom.)

Genom stadgandet i 25 § 3 mom. har barnavårdsnämnden berättigats
att, även om föräldrarna ej samtycka till barnets omhändertagande, för
skyddsuppfostran, omedelbart bringa beslutet till verkställighet utan att
avvakta resultatet av länsstyrelsens prövning. Fall kunna emellertid förekomma,
då behovet av omhändertagande vare sig för skyddsuppfostran
eller samhällsvård kan befinnas vara så trängande, att ej ens nämndens
beslut kan utan olägenhet inväntas. I sådana fall måste ordföranden äga
rätt att ingripa och omhändertaga barnet i avbidan på nämndens beslut.
I större kommuner kan det emellertid vara påkallat, att även annan leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

133

mot av nämnden eller tjänsteman lios densamma tilldelas enahanda befogenhet
beträffande omhändertagande för samhällsvård. I sådant fall bör
emellertid kommunen lämna medgivande därtill. För tryggande av föräldrarnas
och barnets rätt, när fråga är om skyddsuppfostran, synes det
vara nödigt föreskriva, att då ordföranden, utan att föräldrarna samtyckt
därtill, omhändertagit barnet, nämnden omedelbart skall sammankallas för
att fatta definitivt beslut i ärendet.

Förevarande § är avfattad i enlighet med nu angivna grunder. I kommitténs
34 § hade föreslagits delvis olika bestämmelser för omhändertagande
för skyddsuppfostran och för samhällsvård, vilken olikhet (jfr Y. 270)
knappast synts mig motiverad; allenast för det fall, att föräldrarna ej samtyckt
till omhändertagande för skyddsuppfostran, har det ur rättssäkerhetens
synpunkt synts mig nödigt att giva en särskild bestämmelse om nämndens
omedelbara sammankallande. Lika med kommittén har jag funnit anförtroende
av ifrågavarande befogenhet åt annan än ordföranden icke böra
medgivas, då fråga är om omhändertagande för skyddsuppfostran. I övrigt
kunna enligt min mening enahanda regler gälla för omhändertagande för
skyddsuppfostran och för samhällsvård. Av den omständigheten att, enligt
den av mig valda avfattningen, i båda fallen omhändertagandet sker »i
avbidan på nämndens beslut», följer, att ärendets definitiva avgörande skall
äga rum vid nämndens näst därefter infallande sammanträde. I avvaktan
härpå har den, som verkställt omhändertagandet, att anbringa barnet på
sätt, som befinnes lämpligt. Något uttryckligt stadgande härom torde dock
icke vara erforderligt (jfr K. 34 § 2 st).

Den omständigheten, att bestämmelse om barnavårdsreglemente icke upptagits
i föreliggande förslag, föranleder uppenbarligen, att anförtroende åt
annan än ordföranden av befogenhet att tills vidare omhändertaga barn för
samhällsvård icke kan, såsom i kommittéförslaget skett, göras beroende
av att sådant föreskrivits i dylikt reglemente; i stället har såsom villkor
härför uppställts, att kommunen lämnat sitt medgivande.

Då kommittéförslagets 34 § erhållit sin plats i det kapitel, som handlade
»om barnavårdsnämndens allmänna tillsyn över barns vård samt om
anmälan och undersökning m. m.», blev nämnda § direkt tillämplig även

1 avseende å omhändertagande av vanvårdat fosterbarn, vilket däremot icke
är fallet i fråga om motsvarande bestämmelse i nu föreliggande förslag.
Då det emellertid är av stor vikt att möjlighet finnes till omedelbart omhändertagande
även av fosterbarn, hava i 55 § tredje stycket och 59 §

2 mom. tredje stycket beträffande behandling av ärende rörande omhändertagande
av fosterbarn gjorts hänvisningar till nu förevarande stadgande.
Även i några andra fall har det ansetts nödigt att liimna ordföranden
(iller annan ledamot rätt att vidtaga åtgärd utan att avvakta nämndens
sammanträde (se 47 § 1 inom., 49 § 2 mom. och 88 §).

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

4 KAP.

32 §.

Barnets rätt
till vård och
uppfostran.

Om behandlingen av omhändertagna barn.

I det föregående har behandlats barnavårdsnämndens omhändertagande
av barn för skyddsuppfostran (jämlikt 22 och 24 §§) och för samhällsvård
(jämlikt 29 §). Här nedan (s. 186) kommer jag att beröra ännu ett fall,
då barnavårdsnämnden har att omhändertaga barn, nämligen då fosterbarn
är i behov av omedelbart omhändertagande (55 och 59 §§). Det ligger i
sakens natur, att behandlingen av barn, tillhörande dessa tre kategorier, ofta
bör vara alldeles likartad, vare sig barnet i föräldrahemmet utsatts för nöd
och därför med föräldrarnas goda minne omhändertagits (29 § 1 mom.),
eller barnet i föräldrahemmet så vanvårdats, att samhället är berättigat
att även mot föräldrarnas vilja omhändertaga detsamma (22 § a), eller
barnet ej kan utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet eller barnhemmet
och därför måste omedelbart omhändertagas av nämnden (55 och 59 §§).
Endast för vanartade barn kräves i vissa fall en annan sorts behandling.
Det har därför befunnits ändamålsenligt att, i olikhet mot vad i kommittéförslaget
skett, sammanföra bestämmelserna om de omhändertagna barnens
behandling i ett gemensamt kapitel.

På detta sätt har det varit möjligt att koncentrera lagtexten, undvika
hänvisningar från en paragraf till en annan samt vinna ökad överskådlighet.
Eu enligt min mening ur principiell synpunkt viktig fördel med
denna ändring är även, att grunden för omhändertagandet ej framhävts
såsom det för behandlingssättet i främsta rummet avgörande. Det i görligaste
mån individuella behandlingsätt, som här liksom på en del andra
områden bör eftersträvas, förutsätter nämligen, att hänsyn i främsta rummet
tages till barnets fysiska, moraliska och intellektuella egenskaper och
utveckling, varjämte vårdtidens sannolika längd med nödvändighet bör
spela en avgörande roll vid valet av vårdform (jfr Y. 273). Även sådana
omständigheter som barnets familjeförhållanden samt fördelen eller vådan
av att sambandet med föräldrar och syskon bibehålies böra vid detta val
komma i betraktande.

(K. 35 § 2 st., 36 § 1 st., 91 § 2 st., M. s. 167, 297, Y. 274, fvl.
1 § 2 st.)

Enligt fattigvårdslagen är minderårig understödstagare tillförsäkrad det
underhåll och den vård, som äro erforderliga, ävensom uppfostran. Kommittén
har med viss ändring givit uttryck åt samma sak i 35 och 36 §§,
därvid emellertid stadgandet kommit att bliva begränsat till barn, som omhändertagas
för samhällsvård (enligt föreliggande förslags terminologi).
Då emellertid enahanda rätt bör tillkomma alla av barnavårdsnämnden
omhändertagna barn, och stadgandet är av stor principiell betydelse, har
detsamma ansetts böra erhålla sin plats i början av förevarande kapitel.
I anslutning till en länsstyrelses uttalande (Y. 274) har en mindre jämkning
vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

135

Tillfällig vård av barn.

(K. 40 § 2 st., M. s. 179, 222, Y. 273, fri. 32 § 5 st.)

Den tillfälliga vården av barn bar berörts i kommittéförslagets 40 §
2 st., där det stadgats, att barn över två år må intagas å fattigvårdsanstalt
allenast för tillfällig vård. Ett liknande stadgande finnes i 32 §
5 st. fattigvårdslagen.

Det bär ansetts lämpligt att i förevarande kap. frambära fördelen av att
barn i vissa fall intagas i upptagningbem, varmed enligt förslagets 39 §
förstås anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för
vård av späda barn och deras mödrar. Intagande i upptagningshem av
förra slaget bör i främsta rummet ifrågakomma, då beslut ej kan omedelbart
fattas angående den vårdform, som bäst lämpar sig för barnet. Men
även i fall, då vårdtiden sannolikt blir av kort varaktighet (t. ex. under
den tid, modern genomgår en operation) kan det vara fördelaktigt att intaga
barnet i sådant hem, ehuru, såsom i ett yttrande (Y. 273) framhållits,
en tillfällig utackordering stundom kan vara att föredraga såväl
med hänsyn till barnet som av ekonomiska skäl.

För större kommuner lärer det i allmänhet vara oundgängligt att hava
upptagningshem eller att disponera platser å dylikt. Något åläggande för
kommunerna i sådant hänseende torde dock icke böra ifrågasättas. (Se
härom vid 5 kap.) Finnes ej upptagningshem att tillgå, bör därför tillfällig
vård beredas å kommunens fattigvårdsanstalt. I överensstämmelse
med stadgandet i 32 § fattigvårdslagen bär emellertid meddelats föreskrift

1 syfte att förhindra, att barn över två år varaktigt vårdas å dylik anstalt.
Vikten härav framhölls starkt i förarbetena till fattigvårdslagen, och
olämpligheten av barns uppväxande i fattigvårdsanstalt torde numera, såsom
kommittén framhållit (M. s. 179), vara allmänt erkänd. I detta sammanhang
vill jag uttala en förhoppning, att upptagningshem i större antal
inom icke alltför avlägsen framtid skola komma till stånd. (Se vidare
vid 39 §.)

Icke vanartade barns behandling.

(K. 39, 40 §§, 58 § 1 mom., 91 § 2 st., M. s. 175—179, 209, 297,
Y. 281—283, 319, fvl. 29—31 §§, vl. 11 § 1 och 2 mom.)

I förevarande § meddelas bestämmelser om behandling av omhändertagna
barn, som avses i 22 § a) eller b), 29, 55 eller 59 §. För dessa
barn stadgades i kommittéförslaget, i överensstämmelse med gällande lags
föreskrifter om behandling av sedligt försummade barn (vl. 1 1 § 1 och

2 mom.), i främsta rummet utackordering i enskilt hem och först i andra
rummet intagning i barnhem. Från vissa håll, bl. a. av medicinalstyrelsen
(Y. 281, 282), har emellertid framhållits, att i åtskilliga fall vistelse å
barnhem kan vara att föredraga. Omständigheter, som härvidlag särskilt
påpekats, äro kroppslig eller andlig brist eller svaghet hos barnet, möjlighet
till yrkesutbildning, som inom barn- eller skolhem kan stå till buds,

33 §.

Upptagnings

hem.

34 §.

Enskilt hem
barnhem.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och slutligen möjligheten att i ett barnhem sammanhålla en syskonskara,
som eljest bleve splittrad. Den sista omständigheten har i Danmark ansetts
så beaktansvärd, att den i den nya vergerådslagen uttryckligen framhållits
såsom en av de omständigheter, vilka böra föranleda, att barnhem
anlitas i stället för enskilt hem.

Enskilt hem.
(1 mom.)

Barnhem.
(2 mom.)

För det stora flertalet barn torde emellertid ^ackordering i enskilt hem
utgöra det lämpligaste behandlingssättet, det som bäst rustar dem att
sedermera reda sig på egen hand. Jag har därför funnit mig böra biträda
kommitténs uppfattning, att omhändertaget barn, som icke är vanartat,
bör utackorderas i enskilt hem, men härvid föreslagit tillägget »där
ej särskilda omständigheter annat föranleda».

1 momentets andra stycke överensstämmer fullständigt med kommittéförslagets
39 § andra stycket. Från ett håll (Y. 283) har yrkats, att ett
uttryckligt stadgande skulle i lagen införas till förekommande av att barn
utackorderades i hem, där de utsattes för tuberkulossmitta; en anvisning
för nämnden att beakta även den hygieniska sidan torde emellertid ligga
innesluten i föreskriften om undersökning på förhand av fosterhemmets
lämplighet. Ej heller anser jag mig kunna tillstyrka ett framställt förslag
(Y. 319) om obligatorisk läkarundersökning av varje för skyddsuppfostran
omhändertaget barn. En dylik bestämmelse skulle i mänga kommuner i
praktiken stöta på stora vanskligheter och lärer icke heller vara av behovet
oundgängligen påkallad. Jag anser det därför böra överlåtas åt nämndens
eget omdöme, om läkarundersökning bör äga rum. Föreskrift om dylik
undersökning är intagen i 18 §.

Sedan i 1 mom. angivits, att omhändertaget barn bör i regel överlämnas
till enskilt hem, har i förevarande mom. utsagts, att då särskilda

omständigheter föranleda, att barnet ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem,
eller då sådant ej finnes att tillgå, barnet bör överlämnas till barnhem.
Några av nämnda särskilda omständigheter hava i det föregående (s. 134)
angivits.

Någon obligatorisk föreskrift om att varje kommun skall hava barnhem
har ej ansetts böra meddelas (se vidare vid 5 kap.). Finnes ej kommunalt
barnhem, har barnavårdsnämnden att, då omhändertaget barn behöver
vård å barnhem, vidtaga åtgärd för att bereda barnet plats å annan tillhörigt
barnhem. Endast barn under två års ålder bör få vårdas å fattigvårdsanstalt.
Stadgande härom har intagits i förevarande mom. (jfr fvl.
32 §). Jämlikt 33 § må dock tillfällig vård å dylik anstalt beredas även
barn över två års ålder.

Nämnden skall Enligt 30 § fattigvårdslagen bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att de,
barnets^ård som mo^agit barn till vård, fullgöra sina skyldigheter. Ett liknande stadoch
utveckling, gande har av kommittén föreslagits i 39 § 3 st. Med hänsyn särskilt
(.5 mom.) till att här är fråga icke blott om barn, vilka omhändertagits för samhällsvård,
utan även om sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
lärer det vara av vikt, att nämnden ägnar uppmärksamhet icke endast åt

Kungl. Majds proposition nr 150.

137

den vård och uppfostran, som barnet erhåller i fosterhemmet eller barnhemmet,
utan även åt barnets utveckling. Det kan nämligen stundom
inträffa att, ehuru fosterhemmet eller barnhemmet gör vad på det ankommer
för barnets uppfostran, dess utveckling eller anlag dock går i
sådan riktning, att en förflyttning påkallas. Ett framhållande av att nämnden
bör med uppmärksamhet följa barnets utveckling har därför synts
mig lämpligt. År barnet överlämnat till fosterhem eller barnhem i annan
kommun, kan i regel övervakandet av fosterhemmet och barnets utveckling
icke utföras av nämndens ordinarie krafter, utan torde särskilda ombud
böra anlitas, därest ej övervakandet anförtros åt barnavårdsnämnden i
barnets vistelsekommun (se 16 § 1 mom.). I varje fall torde, på sätt
kommittén föreslagit, anmälan böra göras hos barnavårdsnämnden i den
kommun, där barnet fostras. Om möjlighet till befrielse från denna anmälningsplikt
se 60 § 1 mom.

Såsom i den allmänna motiveringen (s. 64) anmärkts, har i fråga om
icke vanartade barns behandling reservation avgivits av tvenne ledamöter
i kommittén (M. s. 471, 472). Reservanterna hava velat bibehålla fattigvårdens
befattning med fattiga barn oförändrad och även velat åt fattigvårdsmyndigheterna
anförtro omsorgen om de för skyddsuppfostran omhändertagna
barn, som icke äro vanartade. Barnavårdsnämnden skulle
visserligen fatta beslut om själva omhändertagandet även av dessa barn
[22 § a) och b)], men sedermera skulle nämndens befattning med dem

upphöra och i stället överlåtas åt fattigvårdsmyndigheterna att svara för
deras vård och uppfostran. I den allmänna motiveringen har jag angivit
de skäl, som förmått mig att avstyrka detta förslag.

Vanartade barns behandling.

(K. 58 § 2 och 4 mom., M. s. 209, 210, Y. 319, vl. 12 och 13 §§.) 3C> §.

Under det att i fråga om icke vanartade barns behandling enskilt hem Skyddshem
bör vara regeln och intagning i barnhem endast undantagsvis ifrågakomma, ensicnt hem
har i 1 mom. av förevarande paragraf, i överensstämmelse med gällande
lag och kommitténs förslag, såsom huvudregel uppställts, att vanartade
barn skola intagas i för sådana barns uppfostran särskilt avsedda skyddshem,
varjämte möjlighet öppnats att undantagsvis överlämna dylika barn
till enskilt hem eller barnhem. Sådant överlämnande bör dock endast
ifrågakomma, om vård i barnhem eller enskilt hem kan anses lämpligare
för barnet än uppfostran i skyddshem och våda för andra barns sedliga
utveckling icke kan befaras därigenom uppkomma. Att samma bestämmelser
angående utackorderingen, tillsynen m. m. skola gälla i fråga om
dessa till enskilt hem eller barnhem överlämnade barn som beträffande
de icke vanartade, ligger i sakens natur. En hänvisning har därför gjorts
till 34 §.

Av praktiska skid har slutligen i förevarande moment uttrycket skyddshcmselev
upptagits såsom särskild benämning på barn, som intagits i

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

36 §■
Vård å

specialanstalt.

skyddshem. Vistas dylikt barn på grund av villkorlig utskrivning, varom
stadgas i 45 §, utanför skyddshemmet, är barnet dock att betrakta såsom
skyddshemselev, intill dess slutlig utskrivning i enlighet med 46 § äger rum.

I gällande lag har med skyddshem likställts allmän uppfostringsanstalt
(vl. 12 § 1 mom.). Anledningen härtill var, enligt vad vid lagens utskottsbehandling
uttalades, att tillräckligt antal skyddshem vid lagens ikraftträdande
icke kunde väntas vara upprättade. Någon motsvarighet till
ifrågavarande stadgande torde nu icke vara av behovet påkallad. Endast
i visst undantagsfall, vartill jag återkommer vid 43 § 4 inom., torde
skyddshemselev böra överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

För närvarande gäller (vl. 13 §) att av barnavårdsnämnden omhändertaget
barn, som av nämnden överlämnats till enskilt hem eller barnhem,
må intagas i skyddshem, om dess samvaro med andra barn innebär våda
för dessas sedliga utveckling eller dylik åtgärd eljest prövas av behovet
påkallad. Ett stadgande av i huvudsak samma innebörd har influtit i
kommittéförslagets 58 § 4 mom. och föreliggande förslags 35 § 2 mom.

Beträffande det fall, att för samhällsvård omhändertaget barn blir vanarta!,
se 47 § 2 mom.

Specialvård för sjuka och abnorma barn.

(K. 37, 41 §§, 58 § 3 mom., M. s. 171 —173, 180, 210, Y. 278,
279, fvl. 35 §.)

Förevarande paragraf är tillämplig å alla omhändertagna barn, vanartade
och icke vanartade, sådana som omhändertagits för samhällsvård och
skyddsuppfostran. Påkallar barnets sjukdom eller abnormitet särskild vård,
skall sådan beredas å särskild anstalt eller, om detta icke erfordras eller
kan ske, annorstädes, t. ex. i enskilt hem. Det är här i främsta rummet
fråga om blinda, dövstumma, sinnesslöa, fallandesjuka, sinnessjuka, tuberkulösa
eller av annan kronisk sjukdom lidande och vanföra. Kommittén
har (M. s. 180) redogjort för de möjligheter till anstaltsvård, som föreligga.
Numera finnas, utom de av kommittén omnämnda anstalterna, även
statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa.

År omhändertaget barn icke blott sjukt utan därjämte så vanartat, att
det ej kan vårdas bland andra sjuka, utan måste intagas i skyddshem,
skall erforderlig vård beredas det i enlighet med stadgandet i 43 § 3 mom.

Kommittén har (M. s. 173 och 223) framhållit önskvärdheten av''att
en anstalt för medicinsk specialundersökning av barn komme till stånd
samt antytt möjligheten, att detta kunde ske i samband med allmänna
barnhusets i Stockholm verksamhet. I ett på Kungl. Maj:ts prövning
beroende förslag till omorganisation av barnhuset ingår även anordnande
av en avdelning för sådant ändamål.

Vissa uppfostringsåtgärder m. m.

Under denna rubrik hava sammanförts en del bestämmelser angående
barnavårdsnämnds och skyddshemsstyrelses befogenheter och skyldigheter

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

139

beträffande omhändertagna barn m. m. Det har ansetts ändamålsenligt att
samla dessa bestämmelser i det kapitel, som rör behandlingen av sådana
barn. I kommittéförslaget voro motsvarande stadganden spridda i 6, 7
och 9 kap.

(K. 42 § 1 mom., 43 §, 59 § 1 inom., 60 §, 75 § 5 inom., M. s. 37 §.
86—88, 180. 211, 212, 262, Y. 284—287, fvl. 77 §, vl. 15 § 6 Uppsikt över

. ’ „„ . omhänder mom.

, lagen om barn i aktenskap 4 och 12 §£?, lagen om barn utom tågna barn
äktenskap 2 §.) m Lika

med kommittén (M. s. 87) anser jag, att bestämmelser om målsmansrätt
över omhändertagna barn icke böra intagas i barnavårdslagen
samt att det i fattigvårdslagen 7 7 § förekommande stadgandet om målsmansrätt
bör utgå ur sistnämnda lag (se s. 249). Jag ansluter mig även
till kommitténs uppfattning, att uttrycket »uppsikt» bör komma till användning
för att beteckna barnavårdsmyndighetens ställning till omhändertaget
barn. Detta är så mycket naturligare som samma uttryck i lagen
om barn i äktenskap användes beträffande föräldrars förhållande till dylika
barn och barnets omhändertagande av det allmänna faktiskt medför,
att föräldrarnas myndighet över barnet i viss omfattning vilar.

Vad angår skyddshemselev, bör uppsikten tillkomma skyddshemmets före- Skyddshemsståndare
under styrelsens överinseende. Uppsiktens omfattning och sättet eleT'' (i mr,m)
för dess utövande böra angivas i skyddshemmets reglemente, som jämväl
bör innehålla bestämmelser om disciplinära åtgärder för tillrättavisande
av elev (jfr vl. 15 § 6 mom.) samt den rätt till umgänge med elev, som
tillkommer hans föräldrar. Med hänsyn till den olika karaktär, som enligt
förslaget skall tillkomma olika arter av skyddshem, låter det sig uppenbarligen
icke göra att i lagen meddela detaljerade bestämmelser i nämnda
hänseenden. Att dylika bestämmelser givas i reglementet, torde icke vara
ägnat att väcka betänklighet med hänsyn till att reglementet är avsett att
fastställas av Kungl. Maj:t. Enahanda befogenhet tillkommer som bekant
Kungl. Maj:t i avseende å åtskilliga anstalter av annat slag. I nu angivna
hänseenden överensstämmer föreliggande förslag i sak med kommittéförslaget
(K. 75 § 5 mom., M. s. 212, 262). Kommittén har uppgjort
ett förslag till normalreglemente för skyddshem (se kommitténs författningsförslag
s. 82), vilket, därest förevarande lagförslag antages, bör bliva
föremål för vidare granskning.

I första stycket av förevarande mom., vilket avser omhändertaget barn, Omhändertaget
som ej är skyddshemselev, stadgas i saklig överensstämmelse med kommitté- ..ba™’,!°” ej

•’ J 700 ar skyddshems förslagets

42 § 1 mom. och 59 § 1 mom., att föräldrarnas rätt till upp- olev. (2mom.)
sikt över barnet och att tukta det i och med omhändertagandet övergår
på barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden överlåter denna rätt.

Härtill torde kunna ifrågakomma en barnhemsföreståndare eller enskild
person, som fostrar barnet.

Mot det i kommittéförslaget begagnade uttrycket »tukta barnet» hava
från ett par håll riktats anmärkningar (Y. 284, 285). Då i förevarande
stadgande allenast utsäges, att föräldrarnas rätt i visst hänseende övergår

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

38 §.

Förmyndare
för omhändertaget
barn.

39 §.

Vad förstås
med barnhem?

på barnavårdsnämnden, och i den nya lagen om barn i äktenskap föräldrarnas
tillrättaförande av sina barn betecknats med ordet »tukta», har jag ansett
nämnda anmärkningar icke böra föranleda ändring i kommitténs förslag.

Föräldrar till omhändertagna barn måste givetvis vara underkastade
nämndens bestämmelser angående deras rätt till umgänge med barnet. Att
föräldrar till barn, omhändertagna för samhällsvård, endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda böra berövas rätten till umgänge med sina
barn, följer därav, att själva omhändertagandet grundats på medgivande
från föräldrarna. (Jfr 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § i lagen
om barn utom äktenskap.) Bestämmelser av nu angiven innebörd hava
föreslagits i andra stycket av 2 mom. Dessa bestämmelser överensstämma
i sak med kommittéförslagets 43 och 60 §§.

(K. 42 § 2 mom., 59 § 2 mom., 77 §, M. s. 180, 211, 263, Y.
347, fvl. 77 §.)

I förevarande paragraf hava samlats de på tre olika ställen i kommitténs
förslag förekommande bestämmelserna om anmälan rörande behov av förmyndare
för omhändertaget barn. Enligt nämnda förslag skulle dylik anmälan,
beträffande skyddshemselev efter anmälan av skyddshemmets styrelse
eller föreståndare, vid behov alltid göras av barnavårdsnämnd. Från
ett håll (Y. 347) har emellertid framhållits, att då barnavårdsnämnden i
övrigt intet hade att göra med barn, sedan det överlämnats till skyddshem,
hänvändelse till domstol om förordnande av förmyndare för sådant
barn borde göras av styrelsen för skyddshemmet. Då denna anordning
ur praktisk synpunkt äger företräde framför den av kommittén föreslagna,
har förslaget undergått jämkning i angiven riktning.

5 KAP.

Om barnhem och skyddshem.

Kommittén upptog i ett särskilt kapitel, det åttonde, stadganden beträffande
barnhem och ägnade följande kapitel åt skyddshem. Då enligt
föreliggande förslag barn, som äro intagna i barnhem, äro att anse såsom
fosterbarn, hava vissa av kommittéförslagets stadganden angående åtgärder
mot missförhållanden i barnhem m. m. ansetts böra erhålla sin plats bland
bestämmelserna om fosterbarnskontrollen (7 kap.). De få återstående
stadgandena rörande barnhem hava av lämplighetsskäl sammanförts med
bestämmelserna angående skyddshem till ett gemensamt kapitel, det femte,
som emellertid sönderfaller i tvenne underavdelningar med rubrikerna
» Barnhem » och » Skyddshem ».

Barnhem.

(K. 40 §, M. s. 219—224, Y. 323, läkarinstruktionen 8 §, 26 §
3 mom.)

Enär i fråga om barnhem vissa bestämmelser måste gälla, vilka icke
böra äga tillämplighet i avseende å enskilda hem, där barn mottagas till

Kung],. Maj:ts proposition nr 150.

141

fostran, eller å vissa specialanstalter, liar det ansetts nödigt att i korthet
angiva vad som förstås med barnhem. En precisering av barnhemsbegreppet
är även av betydelse med hänsyn till bestämmelserna om fosterbarnskontrollen
(se 7 kap.).

Med barnhem förstås i allmänhet hem för stadigvarande vård och uppfostran
av barn. Däri inbegripas alltså icke anstalter, där barnen vistas
endast vissa tider av dygnet, såsom barnkrubbor, arbetsstugor, barnavärn
och barnträdgårdar. Lika litet lärer enligt allmänt språkbruk dit hänföras
anstalter, där barn vistas under viss del av året t. ex. för sin utbildning
(s. k. skolhem). Däremot torde som barnhem anses anstalt, som visserligen
ej är avsedd att för längre tid utgöra barnens hem, men där barnen
vårdas antingen under från början obestämd tid, oftast i syfte att den
senare placeringen skall bliva beroende av de iakttagelser rörande barnen,
som göras under deras vistelse i hemmet, eller för att sambandet mellan
späda barn och deras mödrar må bibehållas, det vill säga de s. k. upptagningshemmen,
av vilka de för mödrar med späda barn avsedda pläga
kallas spädbarnshem.

Under det att i kommittéförslaget (40 §) barnhem i korthet betecknades
såsom anstalt för barnavård, har i föreliggande förslag åt ordet givits en
definition i enlighet med vad ovan anförts. Alla anstalter för stadigvarande
vård och uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter)
gå alltså in under begreppet samt av anstalter för tillfällig vård
av barn de s. k. upptagning shemmen (inkl. spädbarnshemmen). Förlossningshem
åter kunna icke inbegripas under barnhem, även om där någon gång
lämnas vård åt ensamma späda barn. Den kontroll, som enligt vad erfarenheten
utvisar, i vissa fall där kan vara av behovet påkallad, torde vinnas
genom bestämmelserna i 7 kap. Finnes vid förlossningshem eller barnbördshus
särskild spädbarnsavdelning, är denna givetvis att hänföra till barnhem
(spädbarnshem).

Kommittén har (M. s. 221, 222) övervägt spörsmålet, huruvida kommunerna
borde åläggas att upprätta barnhem, men kommit till den uppfattningen,
att det borde överlåtas åt kommunerna att i samarbete med
den enskilda offervilligheten förfara allt eftersom förhållandena kräva. Till
denna kommitténs uppfattning kan jag ansluta mig. I detta sammanhang
vill jag erinra om att, enligt det förut omförmälda, på Kungl. Maj:ts
prövning beroende förslaget till omorganisation av allmänna barnhusets
verksamhet, barnhuset skall äga utdela understöd till upptagningshem.
Tilläggas må, att det är av stor vikt, att upptagningshem och barnhem för
stadigvarande vård komma till sin rätta användning. Därvid är särskilt
att beakta, dels att ett barn i allmänhet ej alltför länge bör tillåtas kvarbliva
å upptagningshem, såvida ej vissa egendomligheter hos barnet nödvändiggöra
eu längre tids observation, dels att vanliga normala barn näppeligen
böra få vistas hela sin uppväxttid ens i en anstalt avsedd för stadigvarande
vård, med mindre särskilda omständigheter tala därför.

142

Kung! Maj:ts proposition nr 150

40 §.

Förteckning
över barn
i barnhem.

41 §.
Plan för

barnhem, som
upprättas av
kommun eller
landsting.

42 §.

Länsstyrelsens
befogenhet
beträffande
barnhem.

(K. 73 §, M. s. 228.)

För denna §, som är lika lydande med 7 3 § i kommitténs förslag,
torde någon motivering icke vara erforderlig.

(K. 68, 69 §§, M. s. 224, 225; Y. 324—326, fvl. 34 §.)

Den tillsyn, samhället utövar över fosterbarnsvården, bör givetvis vara
i stort sett densamma, om barnet vårdas i enskilt hem eller i barnhem;
den bör under alla förhållanden gå ut på en kontroll av att barnets vård
och uppfostran äro tillfredsställande. De fordringar beträffande barnhem,
som uppställas i kommittéförslagets 68 §, äro också av den art, att de
böra uppställas beträffande varje hem, där barn mottages till fostran.
Därför hava också i föreliggande förslag, enligt vilket alla barn i barnhem
äro att hänföra till fosterbarn, i 7 kap. meddelats bestämmelser om kontroll
från barnavårdsnämndens sida över vården av alla fosterbarn, vare sig de
vistas i enskilt hem eller barnhem. Av skäl, som komma att närmare
beröras i 7 kap., upptager föreliggande förslag däremot ej bestämmelser
om koncession för inrättande av barnhem, motsvarande de föreskrifter,
som förekomma i kommittéförslagets 70 §. Men i förevarande § har
upptagits en bestämmelse av i huvudsak samma innebörd som kommittéförslagets
69 § angående fastställande av plan för barnhem, som inrättas
av kommun eller landsting. Den sålunda föreslagna bestämmelsen ansluter
sig nära till stadgandet i 34 § fattigvårdslagen. Det torde vara av vikt
att vinna garanti för att barnhem av ifrågavarande slag anordnas på ett
sätt, som är ändamålsenligt och tillfredsställer hygienens fordringar. Vid
fastställande av planer för fattigvårdsanstalter plägar tillgå så, att ritningar
och övriga handlingar av länsstyrelsen insändas till socialdepartementets
byrå för fattigvård och barnavård för att undergå granskning av
den vid nämnda byrå anställde, på området särskilt sakkunnige arkitekten.
Ett motsvarande förfarande beträffande fastställande av planer för barnhem
skulle enligt min tanke vara att förorda. Att länsstyrelsen vid dylikt
ärendes behandling begagnar sig av vederbörande barnavårdskonsulents
sakkunskap, torde med hänsyn till innehållet i 20 § falla av sig självt,
liksom länsstyrelsen icke lärer underlåta att, där så kan anses påkallat,
inhämta yttrande från tjänsteläkare. Något uttryckligt stadgande om konsulentens
eller läkarens hörande (jfr Y. 325, 326) torde alltså icke vara
erforderligt.

Stadgandet i andra stycket av förevarande §, att länsstyrelsen skall
bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild avdelning för
barn må kunna godkännas som barnhem, överensstämmer i allo med
kommitténs förslag och har från intet håll gjorts till föremål för erinran.
(K. 72 §, M. 228, Y. 334.)

Visserligen tillkommer det enligt föreliggande förslag i första hand barnavårdsnämnden
att öva tillsyn över alla barnhem inom kommunen (jfr dock
60 §) och att beivra där rådande missförhållanden (52 och 59 §§), men nämnden
har dock ej ansetts böra tilldelas befogenhet att förordna om stängande

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

143

av barnhem. En så långt gående åtgärd torde böra ankomma på den överordnade
myndigheten, länsstyrelsen. Denna bör även kunna i fall av behov
förbjuda barns vårdande å kommunens egna barnhem. Med hänsyn till
sistnämnda omständighet har förevarande stadgande ansetts böra erhålla
sin plats i detta kapitel i stället för i 7 kap., vars bestämmelser ej äro
tillämpliga på barn, som vårdas å kommunens inom densamma belägna
barnhem.

Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen endast i nödfall och då
rättelse ej på annat sätt står att vinna bör förordna om stängning av ett
barnhem; i vissa fall torde rådande missförhållanden kunna avhjälpas genom
mindre långt gående åtgärder. Länsstyrelsen bör därför givetvis vara berättigad
att, om den anser sig icke böra förbjuda barns vårdande i barnhemmet,
förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga för missförhållandenas
avhjälpande. Stadgande härom har ansetts böra erhålla sin
plats före bestämmelsen om rätt för länsstyrelsen att förbjuda barns vårdande
i barnhemmet.

Angående straff för överträdelse av förbud, som nyss sagts, se 73 §.

Skyddshem.

(K. 74 § 1 inom., M. s. 229—235, 482—483, Y. 335—344, vl. 14 §.) 43 § 1 mom.

Första stycket av förevarande mom. motsvarar kommittéförslagets 74 § Landstingens
1 mom. första stycket, som endast undergått vissa formella ändringar. ders skyui,)-Stadgandet överensstämmer i sak med 14 § första stycket i lagen om het att UPP''
uppfostran åt vanartade m. fl. barn, sådant detta lagrum lyder enligt lag rättaj^ydds
den 6 juni 1919, som träder i kraft den 1 januari 1925. I ett yttrande
(Y. 340, jfr Y. 343) har gentemot detta stadgande gjorts gällande,
att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, borde befrias
från skyldigheten att anordna skyddshem; denna skyldighet borde i stället
ankomma på staten. Jag kan icke dela denna uppfattning. Icke heller
i övrigt finner jag anledning till avvikelse i sak från vad kommittén i
denna de! föreslagit.

I fråga om andra stycket, som i huvudsak överensstämmer med kommittéförslagets
74 § 1 mom. andra stycket liksom med 14 § andra stycket
i 1902 års lag (i dess lydelse enligt lagen 1919), må erinras om en av
en ledamot i kommittén avgiven reservation (M. s. 482, 483). Däri
göres gällande, att landsting och stad, som ej deltager i landsting, bör
kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, ej blott om tillräckligt
antal dylika i annan ordning kommit till stånd, utan även
om landstinget eller staden »visar sig hava på annat sätt tillbörligen
sörjt fou uppfyllandet av sina skyldigheter med hänsyn till uppfostran
av vanartade barn». Härmed avses, såsom i motiveringen framhålles, att
landstinget eller staden har tillgång till erforderligt antal platser å uppfostringsanstalt,
som ej är godkänd såsom skyddshem.

Från åtskilliga håll (Y. 335—339) har uttalats anslutning till denna

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

reservation, under det att i andra yttranden kommitténs förslag i denna
del uttryckligen tillstyrkts (T. 341—343) eller ock lämnats utan erinran.
Så framhålles i ett yttrande (Y. 341), att ett sådant tillägg, som det av
reservanten påyrkade, måste anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter,
reservanten i sin motiverig hänvisade till, borde av vederbörande myndighet
erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fyllde anspråken på ett
sådant. Skulle det brista härutinnan, vore det icke till sakens fromma
att öppna möjligheter för landstingen till undantag från skyldigheten att
tillfredsställande ordna frågan om skyddshem. Även skyddshemsinspektören
framhåller i sitt yttrande (Y. 342), att en sådan bestämmelse som
den av reservanten föreslagna skulle lagfästa en villervalla på skyddsliemsområdet,
vilken alltför länge fått råda, men vilken nu, tack vare 1919 års
lag, vore på väg att hävas. Svenska landstingsförbundets styrelse håller
ävenledes före (Y. 343) att, eftersom ett stort antal landsting redan inrättat
sig för denna vårds handhavande i enlighet med 1919 års lag och
förarbetena härutinnan beträffande övriga landsting i allmänhet fortskridit
så långt, att de kunde förväntas vara avslutade, innan barnavårdslagen
bleve genomförd, det knappast torde vara tillrådligt att för närvarande
ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande fråga.

Reservantens uppfattning, att landsting eller stad, som ej deltager i
landsting, bör erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta skyddshem,
även om erforderligt antal platser å såsom skyddshem erkänd uppfostringsanstalt
ej finns disponibelt, kan jag icke dela. Därest, såsom reservanten
gör gällande, tillfredsställande vård och uppfostran kan å anstalt,
som ej godkänts såsom skyddshem, beredas barn, vilka behöva skyddshemsvård,
lärer hinder ej möta för anstaltens godkännande såsom skyddshem.
År åter anstalten sådan, att godkännande ej kan meddelas, böra
barn, som är o i behov av skyddshemsvård, ej få intagas där. Uppfyller
anstalten de fordringar, som böra uppställas på ett barnhem, kunna givetvis
lindrigare vanartade barn (35 § 1 mom. andra stycket) intagas där,
men att en anstalt, som ej uppfyller de fordringar, vilka böra uppställas
på skyddshem, skall få tjänstgöra såsom sådant, lärer icke vara försvarligt.
På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag, som emellertid
i anslutning till en erinran (Y. 344) undergått viss jämkning.

Beträffande tidpunkten för den ifrågavarande bestämmelsens ikraftträdande
antydde kommittén (M. s. 235), att spörsmålet härom borde tagas
under omprövning vid lagförslagets vidare behandling. I vissa yttranden
(Y. 20, 26 s. 13, 31) har påyrkats en tillräcklig respittid för anordnandet
av dylika skyddshem. Då emellertid, såsom framgår av landstingsförbundets
ovan refererade yttrande, förarbetena härvidlag i allmänhet kunna
förväntas vara avslutade vid ingången av år 1926, då förevarande lagförslag
är avsett att träda i kraft, torde någon särskild övergångsbestämmelse
ej vara erforderlig. Ej heller finner jag skäl föreligga att föreslå ett framflyttande
av 1919 års lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

145

Av skyddshemsinspektören bär (Y. 342 s. 149) framhållits önskvärddieten
av samarbete mellan landstingen och de städer, som ej deltaga i
landsting, i fråga om skyddshemsarbetet. Yad sålunda anförts är förvisso
förtjänt av beaktande. Det är min förhoppning, att skyddshemsinspektören,
som redan vidtagit åtskilliga åtgärder i angivet syfte, skall i förening
med svenska landstingsförbundet bliva i stånd att ytterligare befordra
ett dylikt samarbete, vilket säkerligen skulle vara till stor båtnad för
skyddskemsverksamhetens utveckling. Därvid torde även böra uppmärksammas,
huruvida någon differentiering mellan de olika skyddshemmen
kan befinnas önskvärd beträffande yrkesutbildning och övriga anordningar.
En sådan differentiering, som bl. a. ur ekonomisk synpunkt bör kunna
vara lämplig, förutsätter emellertid samarbete mellan landstingen och städerna.
Kommer den till stånd, bör efter överenskommelse en överflyttning
kunna äga rum av skyddshemselev till annat skyddshem, där för
honom särskilt lämpad yrkesutbildning står att erhålla.

Till den av skyddshemsinspektören (Y. 342 s. 150) berörda frågan om
samverkan mellan skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna
återkommer jag vid 4 mom.

(K. 74 § 2—4 inom., M. s. 235—256, Y. 52, 89 s. 58, 342 s. 150.)

Redan nu har ett starkt behov av ökad specialisering och organisation
i skyddshemsarbetet gjort sig gällande. An mer kommer detta att bliva
fallet genom en höjning av åldersgränsen för omhändertagande från 15
till 18 år. Dessa äldre, som enligt förslaget må kvarliållas å skyddshemmet
till 21 år, kunna icke uppfostras å skyddshem, avsedda för yngre.
För dem torde i regel behövas uppfostringsformer, som lämpa sig endast
för de mest svåruppfostrade av de yngre (vanerymmare m. fl.). I skyddshem
sinspektörens yttrande (Y. 342 s. 150) har uttalats tvekan om lämpligheten
av att sammanföra vanartade över 15 år med särskilt svårartade
yngre barn. Jag är dock ense med kommittén (M. s. 243) därutinnan,
att det med lämpliga lokala anordningar och en kompetent personal icke
bör vara ägnat att väcka betänklighet att till samma slag av skyddshem
hänföra de båda nämnda kategorierna.

Andra grupper av vanartade finnas emellertid, som ej kunna vistas å
vanliga skyddshem. Det är de vanartade, som även lida av kropps- eller
sinnessjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet. Dessa
hava hittills på grund av sin sjukdom antingen förvägrats inträde på
skyddshem och således gått miste om den för dem nödiga uppfostran,
eller intagits i skyddshem, där möjlighet saknats att bereda dem lämpligt
arbete, eller vårdats å sjukhus, sanatorier eller vanföreanstalter, avsedda
för välartade och därför i regel utan möjlighet att beivra vanarten.

Det är tydligt, att för alla dessa särgrupper av vanartade (de äldre,
de siirskilt svåruppfostrade, de kroppsligt sjuka eller psykiskt abnorma)
vård å särskilda skyddshem måste beredas, och detta ej blott för deras
egen skull, utan lika mycket för de andra elevernas. Det är icke förBiliang
till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 197223 10

43 § 2 och
3 mom.
Skyddshem
för vissa särgrupper.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

svarligt att utsätta yngre, relativt oskyldiga barn för påverkan av äldre
eller särskilt svåruppfostrade kamrater. Och det är synnerligen förryckande
för arbetet på ett skyddshem, om somliga elever på grund av sjukdom
eller abnormitet, som gör dem mindre tillräkneliga, skola intaga en undantagsställning.
Det faller även av sig självt, att de, som lida t. ex.
av tuberkulos i smittosamt stadium, måste vårdas så, att ej andra utsättas
för smittofara. Elevernas vetskap om utsikten att, därest deras uppförande
därtill föranleder, bliva förflyttade till strängare anstalt, torde slutligen
ur disciplinär synpunkt vara av icke ringa värde. I fråga om den
synnerliga betydelsen av denna differentiering av skyddshemmen tillåter
jag mig att hänvisa till barnavårdsnämndens i Göteborg, Härnösands domkapitels
och skyddshemsinspektörens yttranden (Y. 52, 89 s. 58, 342
s. 150).

Kommittén föreslog, att staten skulle anordna särskilda skyddshem för
de äldre och de synnerligen svåruppfostrade (K. 74 § 2 mom.). För
övriga grupper skulle jämväl ankomma på staten att anordna särskilt
skyddshem eller avdelning av skyddshem (K. 74 § 3 mom.). Konungen
skulle dock äga för något av ovannämnda ändamål godkänna därför lämpad
anstalt, som upprättats av annan än staten (K. 74 § 4 mom.). Kommittén
ansåg således (M. s. 248—250), att staten själv borde anordna
anstalter för ifrågavarande ändamål eller helt ansvara för driftskostnaderna.
För gossarnas räkning skulle staten enligt erbjudande av styrelsen för
föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina övertaga
åkerbrukskolonien Hall. För flickorna åter hade hänvändelse gjorts
till Samariterhemmet i Uppsala, vars styrelse förklarat sig Ullig att åtaga
sig uppgiften, under förutsättning att erforderliga kostnader för hemmens
såväl anskaffning som drift bestredes av staten och att en för Samariterhemmet
betryggande överenskommelse beträffande hemmets skötsel kunde
träffas.

Under överarbetningen av kommitténs förslag hava nya underhandlingar
upptagits för att om möjligt vinna en antaglig lösning av den här berörda
anstaltsfrågan. Därvid hava i viss mån andra riktlinjer följts än
de av kommittén uppdragna.

Yad då först angår frågan om statens övertagande av åkerbrukskolonien Hall,
har denna fråga kommit i ett nytt läge, i det Oscar-Josephina-föreningen,
enligt vad jag erfarit, numera icke önskar överlåta anstalten ifråga. Det kan
även dragas i tvivelsmål, huruvida ett uppfostringsarbete av ifrågavarande slag
lämpligen bör bedrivas av staten själv. Åtskilliga skäl tala enligt min
mening för att ett anförtroende av en dylik uppgift åt en härför lämpad
enskild förening eller stiftelse skulle vara att föredraga framför statsdrift.
Även av ekonomiska hänsyn lärer det vara önskvärt att undvika anordnande
av nya statsanstalter. På grund härav hava hos ett antal föreningar
och stiftelser gjorts förfrågningar, huruvida de vore villiga att
i dem redan tillhöriga eller av dem för ändamålet anordnade anstalter

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

147

bedriva den uppfostringsverksamket, varom här är fråga. Beträffande
flickorna har man därvid utgått från, att derå något mindre skyddshem
vore att föredraga framför ett enda stort, varför en uppdelning av verksamheten
beträffande flickorna mellan två eller tre föreningar k mule ifrågasättas.
Jag är nu i tillfälle meddela, att Oscar-Josephina-föreningen,
Svenska Diakonissällskapet, Samariterhemmet i Uppsala, Diakonissanstalten
i Härnösand och Drottning Sophias skyddshem ställt sig tillmötesgående
gentemot till dem riktade förslag att komma staten till hjälp vid lösningen
av detta ekonomiskt och pedagogiskt svårlösta problem, förstnämnda förening
beträffande gossarna och de övriga i fråga om kickorna. En närmare
redogörelse för resultatet av de förda underhandlingarna lämnas i sammanhang
med behandlingen av frågan om kostnaderna för föreliggande
förslags genomförande (s. 238). Redan nu anser jag mig emellertid böra
nämna, att ökningen i statens kostnader för skyddshem, avsedda för dels
de vanartade, omhändertagna efter 15 år, dels ovannämnda särgrupper av
vanartade under 15 år, enligt gjorda beräkningar inskränker sig till cirka
55,000 kronor om året.

Med hänsyn till att, på sätt av det föregående framgår, utsikter föreknnas,
att skyddshem för de ovan omförmälta särgrupperna skola kunna
komma till stånd, utan att staten själv anordnar sådana, har åt 2 och 3
mom. i 43 § givits en avfattning, som något avviker från den av kommittén
i 74 § 2—4 mom. föreslagna. Det har sålunda stadgats, att de
ifrågavarande anstalterna skola vara upprättade »av staten eller annan»,
varjämte med hänsyn till att det måhända kan beknnas lämpligt att, i
stället för att upprätta ett särskilt skyddshem, för viss grupp anordna en
särskild avdelning vid ett skyddshem, möjlighet öppnats för eu dylik an
ordning. Och slutligen har det utsagts, att intagandet i särskilt skyddshem
eller avdelning av skyddshem skall äga rum »där så kan ske». Det
kan nämligen icke förbises att det, särskilt under de första åren efter
lagens ikraftträdande, måhända någon gång kan befinnas omöjligt att bereda
plats å specialskyddshem eller specialavdelning av skyddshem för elev, som
kan vara i behov därav. I sådant fall bör dylik elev tills vidare kunna
vårdas å skyddshem, avsett för vanartade i allmänhet, givetvis med iakttagande
av de försiktighetsmått och med vidtagande av de särskilda anordningar
i övrigt, som kunna anses vara av behovet påkallade och möjliga
att genomföra.

(M. s. 244—247, Y. 52, 107, 342 s. 150.)

Detta moment saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i kommitténs
förslag. Från åtskilliga håll har emellertid en förändring i nu
föreslagen riktning påyrkats. Enligt vad jag erfarit har man vid det å
åkerbrukskolonien Hall bedrivna uppfostringsarbetet funnit det utgöra en
brist, att för närvarande möjlighet saknas att överflytta elev till statens
uppfostringsanstalt vid Bona, med mindre han kan ställas under åtal och
dömas för begånget brott. Dels kan elev, även om han ej begått brotts -

43 § 4 inom.

Svårt vanartades
överlämnande
Ull
allmän uppfostringsanstalt.

148

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

lig gärning, hava visat sig så svåruppfostrad, att för honom ovillkorligen
kräves strängare uppfostringsmedel än dem, över vilka Hall förfogar, dels
är det föga tilltalande, att anstalt sföreståndaren till äventyrs själv skall
nödgas föranstalta om åtal mot sin elev, för att ett överförande till Bona
skall kunna äga rum. Oscar-Josephina-föreningens styrelses ordförande,
överdirektören Yiktor Almquist, har i sammanhang med åtagande att å
Hall anordna skyddshem för bl. a. vissa vanartade, omhändertagna efter
15 år, uttalat, att styrelsen begär, att därest kommittéförslaget realiseras
en sådan bestämmelse måtte komma till stånd, att de ynglingar över 15
år, vilka å Hall visat sig ytterst svårartade, kunde överflyttas till anstalt
med särskilda resurser för omhändertagande av sådana. Skyddsliemsinspektören
beklagar i sitt yttrande (Y. 342 s. 150), att kommittén
ej föreslagit en samverkan mellan skyddshemmen och tvangs uppfostringsanstalterna,
utan att »den enda väg, som enligt förslaget skall finnas
mellan skyddshem och uppfostringsanstalt, går över domstolen, en väg,
på vilken man icke gärna vill föra fram barn». Han framhåller vidare,
hurusom skyddshemmen och uppfostringsanstalterna i det stora hela hava
samma uppgift, att »pedagogiskt och psykologiskt sett alla förkomna
15—18-åringar höra samman, de må vara lösdrivare eller lagöverträdare»
och att »hela vårt skyddsliemsväsen, både beträffande elevmaterialets
klassificering, beträffande personalens rekrytering och beträffande den ekonomiska
sidan skulle högst väsentligt vinna, om vanliga skyddshem, statsskyddshem
och statens uppfostringsanstalter samarbetade och vore — med
all frihet för de enskilda — samorganiserade». Vidare har styrelsen för
statens uppfostringsanstalt å Bona anfört (Y. 107) att det numera knappast
kunde med fog påstås, att någon väsensskillnad förefunnes mellan den
skyddsuppfostran, som avsåges i kommittéförslaget, och den behandling,
som gåves åt så kallade minderåriga förbrytare, även om denna ännu
ginge under den tekniska termen tvångsuppfostran, och att det ville förefalla
som om, med hänsyn till den föreslagna avsevärda utvidgningen av
nuvarande bamavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, det icke borde
möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma en organisk förbindelse
mellan de samhällsinstitutioner, som verkställde, å ena sidan skyddsuppfostran
och å den andra tvångsuppfostran. Och styrelsen tillägger, att
det beträffande de 1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaanstalten,
visat sig att den rättsliga anledningen till förordnandet om insättande
i allmän uppfostringsanstalt, d. v. s. den lagstridiga handling,
för vilken de dömts, oftast varit obetydlig och bagatellartad i förhållande
till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets tillgripande.1)

l) Denna fråga har berörts även i styrelsens utlåtande över det år 1922 avgivna betänkandet
med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Efter att hava
redogjort för fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om användande av åkerbrukskolonien
Hall till skyddshem för vissa äldre vanartade m. fl., anför styrelsen:

»Då detta — — — skyddshem sålunda finge en ganska omfattande uppgift, skulle det
utan tvivel vara till gagn för dess kommande verksamhet, om det kunde bliva befriat från

Kungl. Maj\ts proposition nr 150.

149

Som synes äro de på detta område speciellt sakkunniga eniga om fördelen
av att öppna möjlighet för en elevs direkta överföring från strängare
skyddshem till anstalt med ännu starkare disciplinära maktmedel.

Kommittén, som avvisat tanken på sammanförande, åtminstone för närvarande,
av de strängare skyddshemmen och de allmänna uppfostringsanstalterna,
har icke heller ansett sig kunna förorda rätt till överflyttning
av vissa svårare fall från nämnda skyddshem till uppfostringsanstalterna
(M. s. 246). Kommittén har motiverat denna sin ståndpunkt med att de
strängare skyddshemmen komme att erbjuda i stort sett samma möjligheter
för tillrättaförande av svårt vanartade som de allmänna uppfostringsanstalterna
i deras nuvarande anordning. Därest emellertid överflyttning
från strängare skyddshem till tvångsuppfostringsanstalt bleve medgiven,
skulle det enligt min mening famna med fog ifrågasättas, att en viss skillnad
gjordes mellan anordningarna å de strängare skyddshemmen, å ena,
samt å tvångsuppfostringsanstalterna, å andra sidan. Kommittén framkastade
emellertid den tanken, att svårt vanartade skulle från strängare
skyddshem kunna överföras till tvångsarbetsanstalt (M. s. 247). I avseende
härå vill jag framhålla, att en dylik anordning enligt min mening
skulle innebära ett betänkligt avsteg från den eljest av kommittén liksom
i föreliggande förslag upprätthållna grundsatsen, att för ungdom, den må
vara än så sjunken, kräves ett annat behandlingssätt än för äldre. Så
länge den ålder icke är förliden, under vilken den unge enligt barnavårdslagen
är tillförsäkrad för ungdom avsedd behandling, bör samhället icke
medverka till att han utsättes för faran av påverkan från äldre, moraliskt
förkomna element. Att dylik fara skulle uppstå, om överföring från
strängare skyddshem till tvångsarbetsanstalt bleve medgiven, lärer icke

de mera besvärliga och svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande
till Bona, vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att omhändertaga
dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i störa, gemensamma
sovsalar.

I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som Bona
Ange mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever, som efter domstols
förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen, att ett betydande antal av
de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri och lösdriveri. En uppdelning av unga
vagahonder till olika anstalter, allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är
emellertid helt och hållet konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oordentliga, regellösa
levnadssättet. Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta
mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas på grand
av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända eller beivrade.
Det väsentliga är i det ena som andra fallet själva asocialit^ten. Det är denna, som
skall bekämpas. Behandlingsmetoderna ändras i intet avseende av det förhållandet, att
en straffbar handling därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter
skicka vanartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dy^lik, som ännu icke
gjort sig skyldig till brottslig gärning, linnes icke. Eu uppfostringsanstalt för minderåriga
lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat än ett skyddshem, må vara att
detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har att omhändertaga äldre åldersklasser än
andra skyddshem, måste vara organiserat på ett något annorlunda sätt än dessa. Det
kan vara på tiden, att statens uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tillerkännes
denna sin naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.»

So även fångvårdsstyrelsens och fattigvårdslagstiltningskommitténs uttalanden å s. 123
i det år 1923 avgivna betänkandet angående lösdrivares behandling.

150

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

kunna bestridas, särskilt som åtminstone med nuvarande anordningar vid
tvangsarbetsanstalterna ett noggrant avskiljande av de unga vanartade från
de för lösdriveri dömda knappast skulle vara möjligt att genomföra. Realiserandet
av den utav kommittén på denna punkt framkastade tanken —
till vilken, enligt vad jag vill betona, kommittén icke fattat definitiv ståndpunkt
skulle enligt min mening innebära ett uppgivande av hoppet,

en obotlighetsförklaring, beträffande vissa unga, och en dylik förklaring,
som beträffande äldre i vissa fall möjligen må synas försvarlig, kan enligt
min tanke icke anses förenlig med samhällets plikt mot ungdomen.

I ovan refererade uttalanden hava anförts vissa enligt min mening tungt
vägande skäl för beredande av möjlighet att överflytta särskilt svårt vanartade
från strängare skyddshem till allmän tvångsuppfostringsanstalt. Till
vad sålunda anförts må tilläggas, att det ur pedagogisk-disciplinär synpunkt
givetvis skulle för uppfostringsarbetet å de strängare skyddshemmen
vara av betydelse, om eleverna visste, att de, i händelse av dåligt uppförande,
i sista hand kunde skiljas från skyddshemmet och överföras till
anstalt med strängare disciplinära medel. Ännu en omständighet talar
enligt min mening för anordningen i fråga. Det kan tänkas inträffa, att
skyddshemmen äro fullbelagda, under det att platser äro lediga på de allmänna
uppfostringsanstalterna. En överflyttning till de senare av svårartade
elever kan då befinnas påkallad även med hänsyn till önskvärdheten
av att å skyddshemmen bereda plats för barn, som eljest skulle
vara i avsaknad av för dem lämpad behandling. Då jag icke heller befarar,
att det för den allmänna uppfattningen skulle framstå såsom stötande,
om grovt vanartade, vilka icke dömts för brott, uppfostras tillsammans
med dem, vilka enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt,
har jag genom ett stadgande i 43 § 4 mom. ansett möjlighet
böra öppnas för en dylik anordning.

Eu viktig inskränkning måste emellertid göras beträffande den ifrågavarande
möjligheten att överföra skyddshemselev till tvångsuppfostringsanstalt:
dylik överföring bör endast få ifrågakomma beträffande den, som
fyllt 15 år. I allmän uppfostringsanstalt kan nämligen enligt domstols
förordnande blott intagas den, som uppnått straffmyndighetsåldern, 15 år,
och det vore därför oegentligt, om vanartade skulle kunna där mottagas
vid en lägre ålder. Den, som från skyddshem överföres till tvångsuppfostringsanstalt,
bör givetvis där behandlas på samma sätt och kunna kvarliållas
under enahanda tid, som gäller beträffande den, vilken på grund av
domstols förordnande intagits i dylik anstalt (se 44 § 4 mom.). En överflyttning
från skyddshem kommer sålunda ej att medföra, att uppfostringstiden
utsträckes, i det att såväl enligt gällande lag om tvångsuppfostran
(5 §) som enligt föreliggande förslags 46 § 2 mom. uppfostringsarbetet
skall vara avslutat senast då elev fyllt 21 år.

Till förebyggande av att skyddshemselev utan giltig anledning förflyttas

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

151

till allmän uppfostringsanstalt erfordras vissa bestämmelser, till vilka jag
återkommer vid 44 § 3 mom.

(K. 74 § 4 mom., 75 § 1—4 mom., M. s. 256—262, vl. 15 §.)

De i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna om skyddshemmens
organisation skilja sig från motsvarande stadganden i kommittéförslaget
huvudsakligen i formellt hänseende. Även med gällande lags föreskrifter
överensstämma de i väsentliga avseenden. Beträffande grunderna för de
föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak inskränka mig till en hänvisning
till kommitténs motiv (M. s. 256—262).

I eu detalj har avvikelse i sakligt hänseende skett från kommittéförslaget.
Under det kommittén ansett bestämmelse om vem som beslutar om
intagning i hemmet, böra meddelas i hemmets reglemente, har i föreliggande
förslags lagtext inryckts stadgande om att styrelsen beslutar om
intagning i hemmet. Detta utesluter givetvis icke, att i reglementet bestämmes
att styrelsen vid behandling av ärende om intagning är beslutför,
även om visst mindre antal av ledamöterna är tillstädes.

(K. 76 §, M. s. 263, Y. 346.)

Särskilda föreskrifter torde erfordras dels med avseende å intagning i
skyddshem, avsedda för de i 43 § 2 och 3 mom. behandlade särgrupperna,
dels för överflyttning från ett skyddshem till skyddshem av annat slag
och från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt. Dylika föreskrifter
torde icke lämpligen kunna intagas i lagen utan böra utfärdas i administrativ
ordning.

I avseende härå torde följande förtjäna att framhållas. De vanartade,
som omhändertagits först efter fyllda 15 år, böra i regel genast intagas i
skyddshem för äldre; likaledes torde vanartade under 15 år, som lida
av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet, böra omedelbart intagas i
särskilt, för dylika barn avsett skyddshem. I fråga om särskilt svåruppfostrade
under 15 år torde i regel en tids vistelse å vanligt skyddshem
böra föregå intagning i strängare skyddshem. Det förekommer nämligen
ej sällan, att ett barn, som i de skriftliga handlingarna framträder som
synnerligen svårt förkommet, i skyddshemmet visar sig vara lätt mottagligt
för uppfostran och följaktligen ingalunda i behov av intagning i
strängare anstalt. Ännu viktigare är att ingen elev överföres till allmän
uppfostringsanstalt, utan att detta visat sig oundgängligen nödvändigt.
Såväl vid överflyttning från ett skyddshem till ett strängare skyddshem
som från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt torde ansökan böra
göras av den styrelse eller föreståndare, som lärt känna barnet. Huruvida
intagning bör beviljas av styrelsen för den institution, dit förflyttning ifråga -sättes, eller i annan ordning, synes böra göras till föremål för vidare
prövning. Då fråga uppstår om överförande till allmän uppfostringsanstalt,
torde skyddshemsinspektörens yttrande böra inhämtas. Det lärer böra
tagas under övervägande, huruvida icke detsamma bör ske även i fråga
förflyttning till skyddshem av siirskilt slag.

44 § 1 och
2 mom.
Skyddshemmens
organisation.

44 § 3 mom.
Bestämmelser
om intagning
i strängare
skyddshem
m. m.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

44 § 4 mom.
Behandling
av skyddshems
elev, som
överlämnats
till allmän
uppfostringsanstalt.

Utskrivning
av för skyddsuppfostron

omhändertagna
barn
enligt gälla.ndc
lag och kommitténs

förslag.

Villkorlig

utskrivning.

Såsom vid 43 § 4 mom. antytts bör skyddshemselev, som överlämnats
till allmän uppfostringsanstalt, behandlas på samma sätt som övriga i
sådan anstalt intagna. Då även i övrigt vissa bestämmelser i lagen angående
verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran böra
gälla beträffande dylik skyddshemselev, har i förevarande § lämnats en
hänvisning till 2—6 samt 10 och 11 §§ i nämnda lag. Däremot torde
7—9 §§ samma lag ej böra äga tillämpning i fall, varom nu är fråga.
Skäl torde nämligen saknas att beträffande skyddshemselev, vilken överlämnats
till allmän uppfostringsanstalt, stadga sådan inskränkning i åtalsrätten,
som avses i 7 § nämnda lag. Vidare bör i stället för stadgandet
i 8 § samma lag gälla 48 § i förslaget till barnavårdslag. Då genom en hänvisning
till 9 § i lagen om tvångsuppfostran överlämnande till tvångsuppfostringsanstalt
av skyddshemselev, som fyllt aderton år, skulle förhindras,
bör ej heller sistnämnda § äga tillämpning i det fall, varom här
är fråga.

6 KAP.

Om utskrivning m. ni.

De av barnavårdsnämnden omhändertagna barnen äro enligt kommitténs
liksom enligt föreliggande förslag att hänföra till tre olika grupper, nämligen
(enligt sistnämnda förslags terminologi) sådana, som omhändertagits
för samhällsvård, sådana, som omhändertagits för skyddsuppfostran, men
ej intagits i skyddshem, och skyddshemselever. Upphörandet av barnavårdsmyndigheternas
befattning med dessa barn behandlades av kommittén
under olika kapitel, så att beträffande de för samhällsvård omhändertagna
bestämmelser återfunnos i såväl 6 kap. (45 §) som 7 kap. (61 § 2 och
3 mom.), beträffande de för skyddsuppfostran omhändertagna, som ej intagits
i skyddshem, i 7 kap. (61 § 1 och 3 mom. samt 63 §) och slutligen
beträffande skyddshemselever i 9 kap. (78 och 79 §§). Som emellertid
flera av dessa föreskrifter överensstämde och även enligt min mening
viss överenstämmelse måste förefinnas mellan de stadganden, som beröra
dessa olika fall, hava föreliggande förslags bestämmelser i dessa hänseenden
sammanförts i ett gemensamt kapitel, som alltså innehåller alla bestämmelser
angående upphörande av barnavårdsmyndigheternas befattning
med omhändertagna barn.

Det torde vara lämpligt att här lämna en kort redogörelse för bestämmelserna
om utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagna barn dels
enligt gällande lag och dels enligt kommitténs förslag. Jag kommer därvid
att begagna mig av en terminologi, som av praktiska skäl införts i
föreliggande förslag, nämligen uttrycken villkorlig utskrivning och slutlig
utskrivning.

Såväl i gällande lag som i kommitténs förslag finnes uttryckligt stadgande
om villkorlig utskrivning endast beträffande skyddshemselever (vl.
16 §, K. 7 8 §). Om sådan utskrivning även innefattar återlämnande på
prov till det egna hemmet framgår icke tydligt av formuleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

153

Beträffande övriga av barnavårdsnämnd omhändertagna barn finnas varken
i gällande lag eller i kommitténs förslag några bestämmelser om en övergångs-
och prövotid före det definitiva upphörandet av omhändertagandet.
Enligt vad jag inhämtat plägar Stockholms stads barnavårdsnämnd stundom
på prov till hemmet återlämna barn, som av nämnden omhändertagits
men ej överlämnats till skyddshem, och resultatet härav lär hava varit
tillfredsställande.

Förutom då för skyddsuppfostran omhändertaget barn uppnår den ålder,
vid vilken det allmännas befattning med barnet enligt lagen senast skall
upphöra, bör givetvis utskrivning ske, då den omständighet, som föranlett
omhändertagandet, icke längre är för handen. Omhändertagande kan föranledas
antingen av missförhållande i barnets hem eller av barnets personliga
egenskaper; naturligen kunna också båda anledningarna förekomma
samtidigt. Utskrivning bör sålunda äga rum, förutom då barnet uppnått
nyssnämnda ålder, jämväl då sådan förbättring inträtt i avseende å förhållandena
i barnets hem eller dess personliga egenskaper, att det allmännas
stöd ej vidare är erforderligt eller — i det fall, att omhändertagandet
föranletts av missförhållanden i båda angivna hänseenden — då
erforderlig rättelse beträffande dem båda vunnits.

Vad först åldersgränsen beträffar, dragés den enligt gällande lag i olika
fall vid olika tidpunkter. Sålunda stadgas (vl. 11 § 4 mom.) angående
omhändertaget barn, som ej är skyddshemselev, att utöver det kalenderår,
under vilket barnet fyller sexton år, gottgörelse för dess vård och uppfostran
i enskilt hem eller barnhem icke bör utfästas av nämnden, varjämte
(jfr vl. 23—25 §§) ersättning av fattigvårdssamhälle och enskild
för sörjningspliktig efter nämnda tid ej kan utkrävas. Beträffande skyddshemselev
stadgas (vl. 17 §), att den slutliga utskrivningen skall äga rum
senast då barnet uppnått 18 år.

Enligt kommitténs förslag skulle skyddsuppfostran av icke-skyddshemselev
avslutas, då barnet fyllde 18 år (63 §). Beträffande skyddshemselev
skulle slutlig utskrivning i regel ske vid 18 år, men i undantagsfall senare,
dock senast vid 21 år (79 §).

Upphörandet av befattningen med omhändertagna barn på grund av
ändrade förhållanden behandlas i gällande lag något ofullständigt. I 10 §
stadgas visserligen, att om förhållandena i hemmet äro sådana, att barnet
där kan erhålla lämplig vård och uppfostran, barnet må återlämnas till
föräldrarna, men att barnet självt skulle så förbättras, att skyddsuppfostran
ej längre är av nöden, tyckes icke förutsättas annat än beträffande skyddshemselever,
om vilka det i 17 § heter: »När skyddsling vunnit den stadga,
att uppfostran i skyddshemmet anses icke vidare vara för honom behövlig,
må styrelsen besluta hans utskrivning».

Kommittéförslagets 61 § 1 mom. innehåller bestämmelse angående barnets
återlämnande till föräldrarna, om förhållandena i hemmet förbättrats.
I 63 § talas om att, då barnet — varmed här icke förstås skyddshems -

Anledning till
slutlig utskrivning.

Obligatorisk
slutlig utskrivning
på grund
av viss ålders
uppnående.

Slutlig utskrivning
i anledning
av ändrade
förhållanden.

154

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

elev — liunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det
icke längre är i behov av skyddsuppfostran, nämnden skall söka bereda
barnet tjänst eller annan lämplig sysselsättning. Detta uttryck synes
näppeligen omfatta jämväl ett återlämnande till det egna hemmet, en möjlighet,
som alltså knappast förutsattes beträffande barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran men ej intagits i skyddshem. Så tyckes däremot
snarare vara förhållandet med skyddshemselever, ty beträffande dylika heter
det i 79 §, att de skola utskrivas, när de vunnit den stadga, att vistelse
i skyddshem anses icke vidare vara behövlig, och i motiveringen (M. s.
212) säges, att bestämmelserna om utskrivning i 9 kap. »böra uppenbarligen
tillämpas även för det fall, att återlämnande av barnet skall ske
till föräldrarna».

45 §■ (K. 78 §, M. s. 263, Y. 342 s. 150, vl. 16 §.)

™riv1}S ^ föregående har framhållits, att i kommittéförslaget saknades be stämmelse

om villkorlig utskrivning beträffande andra än skyddshemselever.
För mig står det emellertid tydligt, att dylik åtgärd bör kunna vara av
stor betydelse även beträffande andra för skyddsuppfostran omhändertagna.
De förut omnämnda erfarenheterna från huvudstadens barnavårdsnämnd
tala även för denna uppfattning. Då barn »återlämnas på prov» till föräldrarna,
bör vetskapen om, att tillståndet att få vistas i hemmet endast
gäller tills vidare, för föräldrar och barn vara en sporre till bättring. Och
möjligheten för nämnden att föreskriva bestämda villkor med avseende å
bostad och sysselsättning m. m. bör vara ägnad att underlätta deras försök
i sådan riktning, skydda mot återfall och fullfölja den uppfostran,
som bedrivits, medan barnet varit omhändertaget. — Samma synpunkter
gälla givetvis även om barnet, i stället för att återlämnas till föräldrarna,
anställes i tjänst eller annat lämpligt arbete eller överlämnas för vård och
uppfostran till enskilt hem (vilken sistnämnda åtgärd dock icke kan innebära
villkorlig utskrivning annat än då fråga är om skyddshemselev).

Yad särskilt skyddshemseleverna beträffar har skyddshemsinspektören i
sitt yttrande (Y. 342) framhållit vikten av att denna form av uppfostringsarbetet
mera anlitas, och detta ej blott med tanke på elevernas fostran
utan även för främjande av deras yrkesutbildning. Vid den här ovan
(s. 38) omförmälda konferensen betonades även, att den villkorliga utskrivningen
borde i stor utsträckning anlitas samt att övergången till det fria
livet eljest lätt bleve ödesdiger.

I förevarande § har upptagits stadgande om villkorlig utskrivning av barn,
som omhändertagits för skyddsuppfostran. Detta stadgande har så avfattats,
att det, i olikhet mot kommittéförslaget, avser ej blott skyddshemselever
utan även andra för skyddsuppfostran omhändertagna. Utskrivningen är
avsedd att kunna ske ej blott genom anställande i tjänst eller annat arbete
utan också genom återlämnande till föräldrarna eller överlämnande till enskilt
hem. Även ett villkorligt överlämnande till barnhem av skyddshemselev
torde i undantagsfall kunna befinnas lämpligt, t. ex. för beredande

Kung!. MajUs proposition nr 150.

155

av viss yrkesutbildning. Villkorligt återlämnande till liemmet bör kunna
ske ej blott med hänsyn till en gynnsam utveckling hos barnet, utan
också om förbättring i dess hemförhållanden inträtt.

Att beslut om villkorlig utskrivning skall fattas av den myndighet, som bär
ansvaret för barnets uppfostran, är tydligt; likaså att vederbörande myndighet
ingalunda genom den villkorliga utskrivningen är löst från ansvaret, utan tvärtom
äger skyldighet att noggrant övervaka barnet under prövotiden för att,
så fort barnets uppförande eller annat förhållande därtill föranleder, återtaga
barnet. Villkor böra uppställas med hänsyn till barnets bostad och
sysselsättning. Huruvida äldre skyddsliemselev, som villkorligt utskrivits
från skyddshem, varom förmäles i 43 § 1 mom., men anses böra återtagas,
därvid skall föras tillbaka till samma skyddshem eller intagas i för äldre
och svårare vanartade avsett skyddshem, torde böra tagas under övervägande
vid utfärdande av de bestämmelser, varom i 44 § 3 mom. förmäles.

Vad angår prövotidens längd, lärer denna böra bero på förhållandena
i varje särskilt fall. Beträffande skyddshemselev torde böra i överensstämmelse
med kommittéförslaget stadgas, att villkorlig utskrivning i regel
bör ske så tidigt, att eleven får tillfälle att vistas utom skyddshemmet
minst sex månader, innan slutlig utskrivning äger rum, varjämte, till förebyggande
av att villkorlig utskrivning tillgripes alltför snart, bör föreskrivas,
att dylik åtgärd ej må, utan att särskilda omständigheter därtill föranleda,
äga rum förr än ett år förflutit efter elevens intagande i skyddshemmet.

Slutligen må här tilläggas, att därest, såsom jag hoppas, den villkorliga
utskrivningen kommer till ökad användning, detta kan förväntas medföra
ej blott gynnsammare resultat av skyddsuppfostringsverksamlieten, utan
även avsevärda besparingar för det allmänna, i det kostnaderna för barnens
vård utom skyddshem i de allra flesta fall avsevärt understiga kostnaderna
för vård inom detsamma.

(K. 61 § 1 och 3 inom.. 63 och 79 §§, M. s. 212—215, 182, 90,
264—266, Y. 287, 320, 321, 348—351, vl. 10 §, 11 §4 inom., 17, 23
och 25 §§.)

För gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser angående slutlig
utskrivning på grund av viss ålders uppnående och i anledning av ändrade
förhållanden samt vad därmed sammanhänger har redogörelse lämnats i
det föregående (s. 153).

I förevarande § hava bestämmelser intagits i nämnda hänseenden.

Ehuru eu ökad användning av den villkorliga utskrivningen i det föregående
framhållits såsom eftersträvansvärd, har dock i 45 § någon tvingande
bestämmelse om sådan utskrivning ej meddelats. Slutlig utskrivning
kan sålunda direkt äga rum.

1 mom. av 46 § har så avfattats, att slutlig utskrivning kan ske på
grund av förbättring ej blott i fråga om barnets hemförhållanden utan
även beträffande barnets person, att utskrivningen innefattar utom barnets
(^inställande i tjänst eller annat arbete samt dess överlämnande till enskilt

46 §.
Slutlig

utskrivning.

Slutlig utskrivning
på grund
av tindrade
förhållanden.
(1 inom.)

Slutlig utskrivning
på grund
av viss ålders
uppnående.

(2 mom.)

156 Kungl. Majits proposition nr 150.

hem jämväl barnets återlämnande till föräldrarna, samt att utskrivning
skall kunna ske, vare sig föräldrarna framställa begäran därom eller ej.
Barns utskrivande för att anställas i tjänst eller annan sysselsättning eller
för att överlämnas till annat hem än föräldrarnas bör givetvis ej vara beroende
av föräldrarnas begäran, och även återlämnande till det egna hemmet
torde kunna vara för barnet lämpligt, fastän föräldrarna ej själva tagit
initiativ till återlämnandet (jfr Y. 320).

Att beslut om slutlig utskrivning skall fattas av barnavårdsnämnden,
såvida barnet ej är skyddsliemselev, i vilket fall skyddshemsstyrelsen bär
beslutanderätten, är en följd av principen, att ansvaret för omhändertaget
barn kvarligger hos nämnden utom beträffande skyddshem selev, i vilket
fall det överlåtits på skyddshemmets styrelse. Enligt kommitténs förslag
skulle även den myndighet, som utövade inspektion över skyddshemmen,
äga rätt att förordna om utskrivning därifrån (K. 79 §, M. s. 265).
Detta anser jag mindre lämpligt. Enligt min åsikt bör skyddsliemsinspektören,
om han finner elevs kvarhållande obefogat, hos hemmets styrelse
göra hemställan om rättelse, men att tilldela honom befogenhet att
utskriva elever, skulle otvivelaktigt verka försvagande på styrelsens auktoritet.
Skulle av inspektören gjord hemställan om utskrivning icke föranleda
dylik åtgärd, bör inspektören liksom en var annan kunna påkalla ingripande
av länsstyrelsen (se 81 § 2 mom.). Föräldrarna äga vidare
jämlikt 81 § 1 mom. rätt att överklaga skyddshemsstyrelses beslut,
varigenom framställning om slutlig utskrivning avslagits.

Den åldersgräns, vid vilken skyddsuppfostran senast skall upphöra, bör
i regel vara en annan än åldersgränsen för nämndens möjlighet att besluta
barns omhändertagande, ty skyddsuppfostran bör lämpligen fortgå
någon tid för att kunna hava åsyftad verkan. I fråga om omhändertagande
i fall, som avses i 22 § a) och b), är åldersgränsen 1(5 år; i dessa fall
skall enligt föreliggande liksom enligt kommitténs förslag skydds -uppfostran upphöra senast vid 18 år. Detsamma är förhållandet, om
omhändertagandet skett i fall, som avses i 22 § c), men vanarten varit
av så lindrig art, att barnet ej behövt överlämnas till skyddshem.

I fråga om skyddshemselever böra däremot strängare regler gälla. De
flesta vanartade, som omhändertagas efter fyllda 15 år, komma säkerligen
att intagas i skyddshem och falla därför under bestämmelserna för skyddshemselever.

Kommittén föreslog, att skyddshemselev skulle utskrivas senast, då han
uppnått 18 år, såframt ej hans uppförande varit opålitligt eller han omhändertagits
efter fyllda 17 år, i vilka fall han skulle kunna kvarhållas
utöver 18-årsåldern, dock ej längre än till dess han fyllt 21 år.

Från dessa bestämmelser hava vissa avvikelser gjorts i föreliggande förslag.
Sålunda har kvarhållande utöver 18-årsåldern ansetts böra medgivas,
icke såsom enligt kommitténs förslag, då eleven vid omhändertagandet fyllt
17 år utan då han vid intagandet i skyddshem fyllt 15 år. I de fall, då*

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

157

vanarta! barn till en början överlämnas till enskilt hem eller barnhem
men sedan måste överföras till skyddshem, synes nämligen den återstående
uppfostringstidens längd böi’a bestämmas med hänsyn till åldern vid inträdet
i skyddshem; var vanarten så svår, att den mildare vårdformen
befanns otillräcklig, torde barnet nämligen böra jämställas med den, som
omedelbart efter omhändertagandet intages i skyddshem. Mot kommitténs
förslag lärer vidare kunna anmärkas, att enligt detsamma i vissa fall skyddshemselev
ej kan, i fall av behov, erhålla den uppfostringstid av minst
3 år, som enligt vad erfarenheten utvisar i regel erfordras för vinnande
av varaktig förbättring. Enligt kommitténs förslag skulle sålunda, då
opålitlighet ej förelåge, den, som omhändertagits vid 16 år, erhålla blott
2 års och den, som omhändertagits vid 16 1 x/i2 år, blott 1 x/i2 års uppfostran,
under det den, som omhändertagits vid fyllda 17 år, skulle kunna
kvarhållas i 4 år. Den sålunda förekommande ojämnheten i avseende å
behandlingens varaktighet kan icke enligt min mening anses motiverad.
Till belysning härav hänvisas till nedanstående sammanställning, däri jämväl
givits exempel på skyddshemstidens längd enligt föreliggande förslag.
I det sistnämnda stadgas, att den, som intagits i skyddshem efter fyllda
15 år, må kvarhållas, till dess 3 år förflutit från intagandet, varjämte den
av kommittén föreslagna bestämmelsen om kvarhållande till 21 år i händelse
av opålitlighet bibehållits. I

Ålder vid omhändertagandet, respektive intagandet i skyddshem	Utskrivning senast vid
enligt kommitténs förslag	enligt föreliggande! förslag
14 Är ..............................................................	18 år	18 år
15 » ...............................................................	18 »	18 »
16 - ...............................................................	18 »	19 »
16 » 11 män....................................................	18 »	19 n 11 män. ,
17 » ..............................................................	21 »	20 >.
17 » 11 män....................................................	21 ..	21 »

I ett yttrande (Y. 349) hava riktats erinringar mot att skyddsuppfostran
skulle kunna i vissa fall utsträckas ända till 21 år. Bestämmelsen härom
torde dock vara en oavvislig följd av höjningen till 18 år av åldern för
omhändertagande, i det, på sätt ovan antytts, en tidrymd av 3 år säkerligen
i allmänhet erfordras, för att skyddsuppfostran skall bliva verksam.
Yad som erinrats (Y. 348, 349) mot bestämmelsen om elevs kvarhållande
till 21 år i fall av opålitlighet, anser jag icke böra föranleda ändring i
kommitténs förslag.

Enligt gällande lag och kommitténs förslag (vl. 11 § 3 mom. och 17 §
2 mom., K. 63 och 79 §§), har vederbörande myndighet ålagts att söka
bereda utskrivet barn tjänst eller annan lämplig sysselsättning samt tillse,
att det erhåller nödig utrustning. Med hänsyn särskilt till att utskrivningen
även kan gälla t. ex. ett spätt barn har i föreliggande förslag

beredande av
arbete;
utrustning.

(b mom. 1 st.)

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Eftertillsyn;
arbetsavtal.

(3 mom. 2 st.)

stadgats, att myndigheten har att söka bereda den utskrivne anställning
endast »då omständigheterna därtill föranleda». Enahanda inskränkning
i myndighetens åliggande bör gälla även beträffande utrustningen, ty det
är ej självfallet, att barn, som omhändertagits på grund av t. ex. misshandel,
behöver eller ens bör förses med utrustning, om det efter en tid
återlämnas till hemmet. Slutligen har uttrycket »lämpligt arbete» valts
såsom innefattande både »tjänst» och »annan långlig sysselsättning». —
I ett yttrande (Y. 351) har framhållits den stora svårigheten för skyddshems
styrelse eller föreståndare att skaffa utskrivna barn lämpligt arbete
och påyrkats, att i lagen borde införas eu bestämmelse, att den barnavårdsnämnd,
som omhändertagit barnet, härutinnan måtte lämna bistånd.
Sådan skyldighet lärer emellertid åligga barnavårdsnämnden på grund av
bestämmelsen i 16 § 1 mom., varför ytterligare stadgande härom icke
torde vara av nöden.

Barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse bör enligt gällande lag (vl.
20 §) hava tillsyn över utskriven skyddsling, så länge han icke uppnått
myndig ålder, samt till dess han fyllt 18 år för honom utse tjänst eller
anställning, vilken han icke utan nämndens eller styrelsens tillstånd må
lämna före denna ålder. Beträffande skyddsliemselev gäller ytterligare
den skärpningen, »att han i intet fall må utan styrelsens tillstånd lämna
tjänst eller anställning, som styrelsen utsett, förrän ett år förflutit efter
utskrivningen»; senast vid 19 års ålder äger sålunda utskriven skyddsliemselev
själv bestämma angående sin anställning.

Enligt kommitténs förslag skulle tillsyn över utskriven skyddshemselev
fortgå till 21 år och över annan utskriven till 18 år. Rätt att träffa
arbetsavtal för utskriven skyddshemselev tillkom enligt kommittéförslaget
skyddshemsstyrelsen, intill dess eleven fyllt 18 år; därest elev utskrivits
efter fyllda 17 år, skulle dock dylik rätt tillkomma styrelsen, intill dess
ett år förflutit efter utskrivningen, dock aldrig längre än till fyllda 21
år. Beträffande annan utskriven tillerkändes barnavårdsnämnden den rätt
i fråga om träffande av arbetsavtal, som enligt lag tillkommer föräldrarna
(K. 79 §, 63 § jämförd med 45 § 2 mom.). Härmed avsågs (se M. s.
182) 5 § i lagen om barn i äktenskap.

Från skyddshemshåll har gjorts gällande, att det för vederbörande myndighet
kan möta svårighet att anordna dylik tillsyn. Vidare har framhållits
(Y. 350), att eftertillsynen vore av föga värde, då skyddshemsstyrelse
saknade möjlighet att, om den utskrivnes uppförande därtill föranledde,
återtaga honom till skyddshemmet.

Å andra sidan har vid den å s. 38 omförmälda konferensen den »uthålliga
eftervården» framhållits såsom något av det mest maktpåliggande
i en god skyddshemsvård.

Att helt och hållet borttaga bestämmelsen om eftertillsyn bör icke heller
enligt min mening ifrågasättas. Men med hänsyn dels till den föreslagna
höjningen av åldern för omhändertagande för skyddsuppfostran, dels till

Kungl. Maj:ts proposition nr 160.

159

flen ökade användningen av den villkorliga utskrivningen bör eftertillsynen
knappast göras obligatorisk eller utsträckas över en så lång tidrymd, som
kommittén föreslagit. Och att, såsom i ett av de nyss refererade yttrandena
ifrågasatts, tilldela vederbörande myndighet lika stor maktbefogenhet
under eftertillsynen som under den villkorliga utskrivningstiden, låter
sig ej göra. Så länge ej med hänsyn till barnets karaktärsutveckling eller
övriga förhållanden grundad anledning föreligger till antagande, att inträdd
förbättring skall visa sig varaktig, bör alltså den villkorliga utskrivningen
komma till användning, ty då finnes möjlighet till kraftigare ingripande
ända till 21 år beträffande skyddshemselever och till 18 år beträffande
övriga. Vid slutlig utskrivning må emellertid nämnden eller styrelsen,
efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet, besluta, att den
utskrivne skall stå under tillsyn. Denna bör enligt min mening icke med
nödvändighet fortfara ända till dess 18-års- resp. 21-årsåldern uppnåtts,
utan myndigheten bör bestämma tiden för tillsynen till minst 1 och högst
3 år, dock bör den aldrig få utsträckas längre än till dess utskriven
skyddshemselev fyllt 21 år och annan utskriven 18 år. I fråga om
träffande av arbetsavtal böra enligt min uppfattning samma bestämmelser
gälla beträffande alla utskrivna; skäl torde nämligen ej föreligga att utrusta
skyddshemsstyrelsen med befogenhet att träffa arbetsavtal för den
utskrivne efter 18-årsåldern. Och att, såsom kommittén jämväl föreslagit,
tillerkänna styrelsen rätt att med polismyndighetens hjälp (K. 123 §)
återföra slutligt utskriven skyddshemselev till tjänst, som han utan styrelsens
samtycke lämnat, anser jag icke lämpligt. Hinder torde däremot
icke föreligga att stadga, att barnavårdsnämnd och skyddshemsstyrelse
skola i fråga om träffande av arbetsavtal för de utskrivna hava enahanda
rätt, som tillkommer föräldrarna enligt 5 § i lagen om barn i äktenskap.
De utskrivna skulle sålunda efter fyllda 18 år hava frihet att träffa arbetsavtal.
Enligt föreslagen ändring av nämnda lagrum må dock av barnet
efter fyllda aderton år träffat arbetsavtal i visst fall hävas av föräldrarna
med rättens samtycke J).

Även om myndigheternas befogenheter beträffande eftertillsyn och träffande
av arbetsavtal begränsas på nu angivet sätt, bör dock tillsynen
kunna vara ett kraftigt stöd för de utskrivna, och detta jämväl för dem,
vilka uppnått sådan ålder, att ett förnyat omhändertagande ej kan äga
rum (alltså beträffande icke vanartade 16 år och beträffande vanartade 18
år). För den, som icke överskridit nämnda åldersgränser, medför eftertillsynen
dessutom ökad möjlighet för barnavårdsnämnden att erhålla kännedom
om förhållande, som kan föranleda den utskrivnes förnyade omhändertagande.

I enlighet med nu angivna grunder har stadgandet i andra stycket av
46 § 3 mom. avfattats.

‘) So lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken I s. 66 och 531 f. samt Kungl.
Maj:ts prop. nr 53/1924 s. 42.

160

Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

47 § 1 mom.
Samh tillsvar
ds

upphörande
på grund av
ändrade
förhållanden.

Måhända kominer stundom svårighet att uppstå att finna lämpliga övervakare
över utskrivna; stadgandet i 16 § 1 mom. torde dock kunna bliva
av betydelse såsom innefattande skyldighet för barnavårdsnämnderna att
bistå varandra och skyddshemsstyrelser även beträffande tillsynen över
slutligt utskrivna ävensom med arbetsanskaffning.

(K. 45 § 1 mom., M. s. 181, fvl. 36 §, Y. 287, 320.)

Enligt kommitténs förslag skulle barnavårdsnämnden, då omhändertaget
barn hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga, att det kunde
anses i stånd att försörja sig, söka bereda barnet tjänst eller annan lämplig
sysselsättning samt tillse, att det erliölle nödig utrustning (K. 45 §
1 mom.). Det synes, som om kommittén härvid i främsta rummet tänkt
på barn, omhändertagna på grund av föräldrarnas frånfälle eller dylikt
(K. 35 § = 29 § 3 mom. i föreliggande förslag). Ett omhändertagande
för samhällsvård kan emellertid även vara orsakat av andra omständigheter,
t. ex. fattigdom i hemmet (K. 36 § = 29 § 1 mom. i föreliggande
förslag) eller barnets sjukdom (K. 37 § = 29 § 2 mom. i föreliggande
förslag). Dylika missförhållanden kunna emellertid undanröjas, vartill
hänsyn bör tagas vid stadgandets avfattning. Ett spätt barn, som omhändertagits
på grund av föräldrarnas fattigdom, bör uppenbarligen återlämnas
till hemmet, om ekonomien där blir tillfredsställande, och detta
oberoende av om barnet självt »hunnit den ålder samt nått den utveckling
och stadga, att det kan anses i stånd att försörja sig». Enahanda
är förhållandet med ett barn, vars hälsotillstånd icke längre kräver särskild
vård utom hemmet.

Givetvis bör barnets återlämnande till hemmet ej göras beroende av
föräldrarnas begäran därom (jfr Y. 320), utan avgörande för sakens bedömande
bör vara, huruvida barnet anses alltjämt vara i behov av samhällsvård
eller icke. Det kan emellertid tänkas, att nämnden anser fortsatt
omhändertagande vara för barnet synnerligen förmånligt, men att föräldrarna
påfordra barnets hemlämnande. Eftersom samhällsvården är grundad
på föräldrarnas medgivande, böra dessa i allmänhet äga rätt att, när
de så önska, återtaga sitt barn. Råda emellertid sådana förhållanden,
som berättiga ett omhändertagande för skyddsuppfostran, ställer sig saken
helt annorlunda (se härom 2 mom.); i annat fall skall samhällsvården
upphöra, när föräldrarna så önska.

Föräldrarna måste dock för ordningens skull i regel invänta nämndens
beslut om utskrivning. Det kan emellertid tänkas, att det för barnet eller
föräldrarna kan vara synnerligen olägligt med ett uppskov, till dess nämnden
sammanträder, varför ordföranden eller, om nämnden sådant medgivit,
annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, bör äga fatta
beslut i ärendet, något som i viss mån motsvarar stadgandet i 31 § 1 st.
Då beslut fattats av annan än nämnden själv, skall emellertid anmälan
därom göras vid nämndens nästa sammanträde, vilket synes motiverat särskilt
med hänsyn till innehållet i 2 mom.

Kungl. Majds proposition nr 150.

161

Till det föreslagna stadgandet om skyldighet för nämnden att tillse, att
barnet erhåller lämpligt arbete och nödig utrustning, torde, med hänsyn
särskilt till att stadgandet även avser mindre barn, som återlämnas till
sina hem, fogas orden »då omständigheterna därtill föranleda». Givetvis
kan det vara på sin plats med en utrustning även i ett dylikt fall, men
ett ovillkorligt stadgande härom lärer ej vara påkallat (jfr motsvarande
tillägg i 46 § 3 mom.). Uttrycket »tjänst eller annan lämplig sysselsättning»
har utbytts mot »lämpligt arbete» såsom innefattande bådadera och
jämväl skolarbete, vilket för de flesta barn utgör den vanligaste sysselsättningen.

(K. 44 §, 61 § 2 och 3 inom., M. 89—90, 181, 212—213.)

Om ett barn omhändertagits för samhällsvård, och förhållandena sedermera
befinnas vara sådana, att skyddsuppfostran är berättigad, bör barnet
givetvis erhålla de fördelar, som skyddsuppfostran innebär, d. v. s. ett
kraftigare skydd gent emot fysiska eller moraliska vådor i barnets hem,
för vilka barnet vid ett eventuellt återlämnande kunde utsättas, samt den
efter behovet avpassade speciella uppfostran, som barnets egen vanart kan
kräva. Det vore onekligen opraktiskt, om man för att få till stånd ett
omhändertagande för skyddsuppfostran först skulle behöva återlämna barnet
till hemmet för att sedan på nytt omhändertaga det. Därför har i 47 §
2 mom. föreslagits ett stadgande, att nämnden bör förklara barnet vara
omhändertaget för skyddsuppfostran, dels om samhällsvården anses icke
kunna upphöra utan sådan fara för barnet, som avses i 22 § a) eller b),
dels om barnet befinnes så vanartat som i 22 § c) sägs. Tydligen bör
vid fattandet av dylikt beslut förfarandet vara detsamma som då beslut om
omhändertagande för skyddsuppfostran fattas i enlighet med bestämmelserna
i 3 kap.; en hänvisning har därför gjorts till nämnda kapitels stadganden
om föräldrarnas yttranderätt och deras kallande till inställelse, beslutets
delgivning och omedelbara verkställande, underställning, vittnesförhör
m. m. Att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva en i viss mån
olika procedur, då kvarhållande av barn sker i fall, som här avses, och
då omhändertagande för skyddsuppfostran äger rum jämlikt 3 kap., kan
jag icke anse motiverat (jfr K. 61 § 3 mom. och 51 § 2 mom.).

Kommittén förutsatte, att ett dylikt kvarhållande av ett barn, omhändertaget
för samhällsvård, endast skulle kunna äga rum om barnet omhändertagits
»till stadigvarande vård» (K. 61 § 2 mom.). Förutom svårigheten
att avgöra, om vården skall anses som stadigvarande eller ej, innebar bestämmelsen
en viss fara för barnet: det kan nämligen tänkas, att föräldrarna
begära barnets omhändertagande för en kortare tid, men att, omedelbart
efter det barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, sådana omständigheter
beträffande hemmet komma till nämndens kännedom, att barnets
återlämnande icke vore försvarligt. Under dylika förhållanden bör
barnets kvarhållande anses motiverat, ehuru barnet ej kan sägas vara omhändertaget
till stadigvarande vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 11

47 § 2 mom.
Samhällsvårds
Övergående

i skyddsuppfostran.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

47 § 3 mom.

Samhällsvårds
upphörande
på
grund av viss
ålders uppnående -

47 § 4 mom.
Eftertillsyn;
arbetsavtal.

4S §.
Förutsättningar
för
att beslut om
barns omhändertagande

förfaller.

Det i förevarande mom. valda uttrycket »finner barnavårdsnämnden samhällsvården
icke kunna upphöra utan sådan fara för barnet» etc. är avsett
att omfatta icke blott det fall, att en begäran från föräldrarna om barnets
återlämnande framställts eller är att förvänta, utan även det fall, att barnet
inom kort uppnår den ålder, då samhällsvården utan vidare skall upphöra.
Om nämnden i sistberörda fall har anledning antaga, att t. ex. en moraliskt
undermålig moder, så fort denna åldersgräns uppnåtts, ämnar taga till sig
barnet från det goda fosterhem, där barnet vistats kanske alltsedan sin
späda barndom, bör nämnden givetvis, innan samhällsvården upphör, förklara
barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, varigenom barnet kan
erhålla skydd under ännu ett par år.

(K. 38* §, M. s. 174, fvl. 36 §.)

Enligt förevarande mom. upphör samhällsvården senast, då barnet fyller
16 år. Samma åldersgräns föreslogs av kommittén och stadgas i fattigvårdslagens
36 §, som innehåller gällande lags bestämmelse i detta hänseende.
Uppenbart är, att om barnet vid en tidigare tidpunkt kan försörja
sig självt, samhällsvården bör upphöra tidigare; detta utsäges i 1 mom. Är
barnet åter vid uppnådda sexton år fortfarande oförmöget att försörja sig,
ankommer det givetvis på fattigvårdsstyrelsen att draga försorg om detsamma.

(K. 45 § 2 inom., M. s. 90, 182, fvl. 77 §.)

Beträffande eftertillsyn över barn, sedan samliällsvård upphört, göra sig
i huvudsak samma synpunkter gällande som i fråga om eftertillsyn över
barn, som utskrives efter skyddsuppfostran. Visserligen föreslås ej villkorlig
utskrivning av barn, som omhändertagits för samliällsvård, och
maximiåldern för vårdens upphörande är lägre, men å andra sidan äro de
omständigheter, som föranleda samhällsvård, sällan av så svårartad natur
som de förhållanden, vilka nödvändiggöra skyddsuppfostran. Jag anser
därför stadgandet om eftertillsyn, sedan samhällsvård upphört, böra erhålla
i huvudsak samma innehåll som den av mig förordade bestämmelsen i
46 § 3 mom. andra stycket, dock att minimitiden för tillsynen synes
kunna sättas till sex månader.

I fråga om träffande av arbetsavtal för barnet föreslog kommittén, att
nämnden skulle äga enahanda befogenhet gent emot barn, omhändertaget
för samhällsvård, och gentemot barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
men ej vore skyddshemselev.

Med hänsyn till angelägenheten av att samhällets arbete för den unges
fostran ej äventyras genom olämplig arbetsanställning ansluter jag mig till
detta kommitténs förslag, vilket innebär att barnavårdsnämnden i fråga
om träffande av arbetsavtal för barn, som åtnjutit samhällsvård, skall äga
enahanda rätt, som enligt lag tillkommer föräldrarna.

(K. 46 § 3 mom., M. s. 75, 76, 193, Y. 101 s. 69, 318.)

Jag har i det föregående (s. 120) angivit min ståndpunkt till frågan
om barnavårdsnämndens befattning med personer i åldern 15—18 år,
vilka begått brott, som ej blivit åtalade vid domstol. I sammanhang där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

163

med liar även framhållits, att beslut om skyddsuppfostran bör förfalla,
då verkställighet skall ske av domstols beslut, varigenom antingen barnet
dömts till böter, fängelse eller straffarbete och förordnande meddelats om
den dömdes insättande i allmän uppfostringsanstalt, eller barnet eljest
dömts till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen angående
villkorlig straffdom, eller villkorligt anstånd med ådömt fängelsestraff eller
straffarbete förklarats förverkat. Det har icke ansetts lämpligt stadga, att
skyddsuppfostran skall, i fall som nyss nämnts, allenast tillfälligtvis avbrytas
för att fortsättas efter det straffet respektive tvångsuppfostran gått
till ända, utan beslutet om skyddsuppfostran skall helt och hållet vika
för beslutet om den strängare uppfostringsåtgärd, som straffet respektive
tvångsuppfostran innebär. En annan sak är, att barnavårdsnämnden stundom
kan tänkas finna anledning att, särskilt om barnet ådömts ett kortvarigt
frihetsstraff, efter dess utstående ånyo ingripa, såvida barnet ännu
är i den ålder, att så kan ske.

Har den, som är omhändertagen för skyddsuppfostran, dömts till frihetsstraff,
varmed dock förklarats skola anstå i enlighet med lagen om villkorlig
straffdom, föreligger uppenbarligen ej skäl att låta skyddsuppfostran förfalla,
ty den noggranna övervakning, den villkorligt dömde under skyddsuppfostringstiden
är underkastad, är givetvis ägnad att minska faran för
hans återfallande i brott. A andra sidan torde den omständigheten, att
den, som tilltalas för brott, är omhändertagen för skyddsuppfostran och
särskilt att han är intagen i skyddshem, ofta kunna åberopas som skäl
för tillämpning av lagen angående villkorlig straffdom, enär i sådant fall
ej sällan »skälig anledning» är att »antaga att han skall utan det ådömda
straffets undergående låta sig rättas» (se nämnda lag 1 §). Det är med
hänsyn härtill sannolikt, att i skyddshem intagna barn jämförelsevis sällan
komma att dömas till frihetsstraff utan att lagen om villkorlig straffdom
tillämpas.

Dömes den, som undergår skyddsuppfostran, till böter, bör detta enligt
min mening ej föranleda, att beslutet om skyddsuppfostran skall förfalla.
För barnet kan bötesstraffet, vare sig böterna erläggas eller de förvandlas
till ett kortvarigt fängelsestraff, givetvis icke vara av ens tillnärmelsevis
samma uppfostrande betydelse som undergående av skyddsuppfostran. Finnes
tillgång till böternas gäldande, bör därför skyddsuppfostran fortgå,
och förvandlas bötesstraffet till fängelse, bör skyddsuppfostran allenast avbrytas
för förvandlingsstraffets undergående, varefter skyddsuppfostran åter
vidtager. Förordnas om anstånd med bötesstraffet jämlikt lagen om villkorlig
straffdom, bör skyddsuppfostran fortgå. I de flesta fall, då böter
ådömas den, som undergår skyddsuppfostran, torde anledning vara att
antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Då denna omständighet
är en av förutsättningarna för tillämpning av lagen om villkorlig straff -

164

Kungl. Majits proposition nr 150.

Grunderna
för fosterbarnskontrollens
ordnande.
Inledning.

Gällande fosterbarnslags

ringa tillämpning.

dom i avseende å bötesstraff, och även den omständigheten, att den dömde
är intagen i skyddshem, på sätt ovan anförts, ej sällan föranleder till antagande,
att han skall låta sig rättas utan straffets undergående, är det att
förvänta, att personer, som undergå skyddsuppfostran, mindre ofta komma
att ådömas böter utan tillämpning av lagen om villkorlig straffdom.

Vad nu är sagt angående de fall, då beslut om omhändertagande för
skyddsuppfostran förfaller, bör tydligen gälla även då skyddshemselev jämlikt
43 § 4 mom. överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

Att barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande för samhällsvård
skall förfalla i samtliga de fall, då så är händelsen beträffande beslut
om omhändertagande för skyddsuppfostran, är uppenbart.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har 48 § avfattats.

7 KAP.

Om kontroll över fosterbarnsvården.

Vid behandlingen av 3 kap. har framhållits, att gemensamma bestämmelser
ej kunna uppställas för beivrande av missförhållanden beträffande
barn, vilka vårdas hos sina föräldrar, och beträffande barn, vilka fostras
hos andra. Även om principen om samhällets rätt att vid behov, föräldrarnas
motstånd till trots, taga ett barn från föräldrarna numera är
allmänt erkänd, måste allvarliga missförhållanden vara påvisbara för att
ett sådant steg skall vara berättigat. I fråga om barn, som vistas hos
främmande, torde en fullt så stor återhållsamhet i avseende å samhällets
ingripande ej vara påkallad. Här bör samhället kunna med fog uppställa
strängare anspråk i fråga om den vård och den uppfostran, vilka böra
komma barnet till del. Hur kontrollen över denna vård och uppfostran
skall utövas och vilka medel för beivrande av yppade missförhållanden,
som stå samhället till buds, detta är i stort sett innehållet i 7 kap.

Detta kapitel motsvarar alltså lagen den 6 juni 1902 om fosterbarns
vård samt kommittéförslagets 11 kap., varjämte en del av stadgandena i
kommittéförslagets 8 kap. i föi-enklingssyfte hit överförts.

Ingen gren av vår samhälleliga barnavård torde hava varit utsatt för
så mycken kritik som kontrollen över fosterbarnsvården, och utan tvivel
har denna kritik varit i väsentliga avseenden berättigad. De rådande
missförhållandena hava framför allt sin grund i den omständigheten, att
för stora delar av landet 1902 års fosterbarnslag »är som om den aldrig
funnits till» (M. s. 279). Anmälningsplikten åsidosättes och tillsynen
försummas, med ett ord lagen är, med undantag för vissa kommuner, en
»Jag på papperet», något som framhölls redan i en motion vid 1908
års riksdag (nr 12 i andra kammaren). Enligt av kommittén verkställda
undersökningar för åren 1908, 1915 och 1917 (se M. s. 278, 279, S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 165

s. 20, 21, 24—26) synas förhållandena hava snarare försämrats än förbättrats
sedan år 1908.

Orsakerna till att lagen vunnit så ringa tillämpning torde vara flera.

Valet av myndighet, som skulle uppbära ansvaret för lagens efterlevnad,
torde icke hava varit lyckligt, vilket år 1908 antyddes i en av förenämnda
motion föranledd riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t. En inspektionsmyndighet
med möjlighet att tillhålla de underordnade myndigheterna att fullgöra
sina skyldigheter saknas. Och lagens materiella bestämmelser tarva
i flera hänseenden revision; en sådan begärdes redan i omförmälda riksdagsskrivelse.

Enligt 2 § i nu gällande lag är det hälsovårdsnämnd eller, där sådan Don nuvarande
ej finnes1), kommunalnämnd, som skall övervaka fosterbarnsvården; i fall myndigheten
så anses nödigt eller lämpligt kan enligt 3 § särskild fosterbarnsnämnd ej lämpad för
för ändamålet utses. Det senare har endast förekommit i ett fåtal fall upi''glften''
(S. s. 25, 26). Mot särskilt kommunalnämndernas sätt att fullgöra sina
åligganden beträffande fosterbarnsvården har synnerligen skarpt klander
uttalats (M. s. 279). Ej heller de särskilt tillsatta hälsovårdsnämnderna
torde äga erforderliga förutsättningar, tid och intresse för uppgiften. Icke
ens om fosterbarnskontrollen, såsom för närvarande, är inskränkt till att
omfatta allenast barn, som ej fyllt 7 år, böra enbart hälsovårdssynpunkter
anläggas på denna kontroll, och om åldern, såsom i föreliggande förslag
påyrkas, höjes till 16 år, är det givet att, vid sidan av den hygieniska
kontrollen, uppfostringssynpunkten bör, särskilt beträffande de äldre årsgrupperna,
få göra sig gällande i vida högre grad än för närvarande är
fallet. Hälsovårdsmyndigheten torde därför icke böra utöva kontrollen
över fosterbarnsvården.

Däremot lärer, med hänsyn till den sammansättning barnavårdsnämnden
enligt föreliggande förslag skall erhålla, denna myndighet äga stora förutsättningar
att på ett tillfredsställande sätt utöva kontrollen i fråga. Jämte det
kravet på läkarnas medverkan blivit i största möjliga utsträckning tillgodosett,
torde även kyrkoherdens ledamotskap och det obligatoriska inväljandet
av en lärare eller lärarinna samt en ledamot av fattigvårdsstyrelsen vara
ägnade att tillföra nämnden jämväl för fosterbarnskontrollen lämpade krafter,
och den erfarenhet, nämnden vinner genom den densamma åliggande utackorderingsverksamlieten,
bör utan tvivel vara till nytta vid fosterbarnskontrollens
utövande. Denna fråga har utförligt behandlats i den allmänna
motiveringen för den föreslagna centraliseringen av barnavården (s. 59,60,64),
vilken, såvitt den avser överförande till barnavårdsnämnden av kontrollen
över fosterbarnsvården, i de avgivna yttrandena allenast med något enda
undantag lämnats utan erinran.

'') Enligt 1919 års bälsovårdsstadga skall i varje stad finnas en hälsovårdsnämnd. I kommun
på landet skall, om ej särskild hälsovårdsnämnd blivit tillsatt, kommunalnämnden
vara hälsovårdsnämnd.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Brist på
inspektion.

Materiella

brister.

Alltför många
undantag från
lagens tillämpning.

Barn, vårdade
utan ersättning.

Barn hos
styvföräldrar.

Barn hos farollor
morföräldrar.

Yid 2 kap. har redogjorts för den brist på inspektion, varav den offentliga
barnavården för närvarande lider. Icke heller i detta hänseende kali
förbättring uppnås, om ej centraliseringen av barnavården genomföres.
Men därest denna kommer till stånd, och uppsikten över barnavården
organiseras på sätt, som i 2 kap. föreslagits, torde tvenne väsentliga förutsättningar
föreligga för åstadkommande av en effektiv fosterbarnskontroll.

Det är emellertid icke nog, att samhällets tillsyn över fosterbarnsvården
uppdrages åt eu för uppgiften mera lämpad myndighet än för närvarande
är fallet och att denna myndighet i sin tur göres till föremål för inspektion;
lagens stadganden måste i väsentliga hänseenden omarbetas,
givetvis under vederbörligt beaktande av de sedan fosterbarnslagens tillkomst
vunna erfarenheterna och den kritik, som riktats mot de nuvarande
bestämmelserna.

Yad som i 1902 års lag om fosterbarnsvård kraftigast påtalats är otvivelaktigt,
att lagen givits ett alltför snävt tillämpningsområde. Detta är,
enligt vad i 1 § stadgas, inskränkt till att avse »barn, som mot ersättning
fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». Av den undersökning,
som kommittén år 1908 företog för att bl. a. erhålla kännedom om vederbörande
fosterbarnsmyndiglieters önskemål beträffande fosterbarnsvården
(S. s. 23), framgår, att majoriteten av uppgiftslämnarna ansåg, att lagen
borde utsträckas till även andra grupper av barn. Sålunda påyrkades
fosterbarnskontrollens utsträckning till barn, som fostras utan ersättning
av 55.9 % av 842 uppgiftslämnare; till barn hos far- eller morföräldrar
av 52.7 % av 837 uppgiftslämnare; till barn hos förmyndare av 57.5 %
av 828 uppgiftslämnare; samt till barn, som fyllt sju dr, av 61.4 % av
865 uppgiftslämnare.

Yad beträffar den första gruppen, barn som fostras utan ersättning, har
såsom ett missförhållande framhållits, dels att samhället för närvarande saknar
möjlighet att ingripa, då vanvård av dylika barn äger rum, och dels att,
enligt vad erfarenheten utvisar, fosterföräldrar, som önska undandraga sig
kontroll, ofta påstå sig vårda barnen gratis, varigenom de, eftersom motsatsen
är synnerligen svår att bevisa, i regel uppnå sitt mål.

Angående en annan grupp, som lagen undantager från kontrollen, nämligen
barn, som fostras hos styvföräldrar, gjorde kommittén ej någon förfrågan
vid den ovan omtalade undersökningen. Det har emellertid gjorts gällande,
att om med styvföräldrar menades styvfader eller styvmoder och den person,
med vilken han eller hon efter det tidigare äktenskapets upplösning gift om
sig, skäl ej torde föreligga att undantaga hos styvföräldrar vårdat barn från
fosterbarnskontrollen. Barnets naturliga beskyddare, dess egen fader eller
moder, funnes ju i dessa fall ej i hemmet, och någon garanti för att barnet
åtnjöte tillfredsställande vård och uppfostran förelåge alltså icke.

1 fråga om barn, som fostras hos far- eller morföräldrar, har framhållits,
att även om man kunde utgå från att dessa barn i regel erhölle kärleksfull
vård, denna dock, särskilt på grund av far- eller morföräldrarnas stundom
höga ålder, ofta lämnade åtskilligt övrigt att önska i avseende å såväl hygien
som uppfostran.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande barn, som vistas hos laga förmyndare, var vid tidpunkten Barn hos laga
för den ovan omtalade undersökningens verkställande begreppet vårdnad förmyndare,
ännu ej i lagstiftningen preciserat, varför det ej framgår, i vad mån uppgiftslämuarna
ansett en utsträckning av fosterbarnskontrollen böra ske till
barn, som vårdas hos förmyndare, vilken enligt nu gällande lags terminologi
har vårdnaden om barnet.

Frågan om önskvärdheten av lagens utsträckning till att omfatta även Barn över 7 är.
barn över 7 år erhöll vid ifrågavarande undersökning större procent ja-svar
än någon av de föregående, nämligen 61.4 %. Vilken åldersgräns, som i
stället borde uppställas, gjordes ej till föremål för uttalande.

Kommittén framställde vid sin undersökning år 1908 ännu eu fråga till Koncesaionsbesvarande,
nämligen, om koncessionstvång, d. v. s. förbud att mottaga trång,
fosterbarn utan att myndighet på förhand lämnat tillstånd därtill, vore att
föredraga framför nuvarande anordning med endast anmälningsplikt. Av de
1,070 myndigheter, som uttalade sig i frågan, besvararade 61.9 % densamma
jakande (S. s. 22).

I det kommittébetänkande, som ligger till grund för fosterbarnslagen,
hade koncessionssystem föreslagits, men Kungl. Maj ds för 1902 års riksdag
framlagda proposition i ämnet upptog inga bestämmelser härom, och riksdagen
delade Kungl. Maj ds uppfattning.

I sin motivering för Kungl. Majds förslag framhöll chefen för civildepartementet,
att ett koncessionstvång med strängt uppehållande av vissa kvalifikationer
för vinnande av tillstånd skulle på många håll kännas såsom ett
svårt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det skulle också kunna medföra,
att fosterbarnsvården i lukrativt syfte gjordes till ett formligt yrke,
samt att de aktningsvärda fosterföräldrarna, just de, som man icke ville förlora,
kunde komma att draga sig tillbaka av motvilja mot reglementeringen.

Det skulle ock kunna föranleda höjning av fosterlegan. I varje fall, vilken
betydelse man än ville tillägga dessa anmärkningar, måste koncessionstvånget
vara den del av den föreslagna lagstiftningen, som från fosterföräldrarnas
sida, kanske ock från hälsovårds- och kommunalnämndernas, komme att
framträda såsom mest betungande och synas mest främmande. Man borde
därför för det dåvarande inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarnsvården,
vilka både komme att uppfattas såsom ett mindre kännbart ingrepp
och ej så lätt ledde till eu sträng tillämpning som ett generellt koncessionstvång
(M. s. 282).

I ovan berörda riksdagsskrivelse av år 1908 angående revision av fosterbarnslagen
höll riksdagen före, att endast med koncessionstvång tillfredsställande
garanti kunde skapas för att fosterbarnen komme i sådana hem,
där de erhölle lämplig omvårdnad (M. s. 284).

Jag skall nu lämna en redogörelse för kommitténs ståndpunkt till de Kommittéovan
berörda frågorna. förslaget.

Kommittén föreslog, att barnavårdsnämnden skulle öva särskild tillsyn
över alla barn under 16 år, som av annan än nämnden överlämnats till
vård i enskilt hem (K. 87 §). Kommittén föreslog alltså eu höjning av
åldersgränsen till 16 år och vidgade fosterbarnsbegreppet till att omfatta
även barn, som vårdades utan ersättning och hos far- eller morföräldrar.

— Däremot var den föreslagna formuleringen av fosterbarnsbegreppet ej
avsedd att omfatta barn hos styvföräldrar (icke ens om den naturliga
modern eller fadern vore död) och förmyndare, om denne innehade vårdnaden
(se M. s. 290).

168

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

Från den eljest stadgade anmälningsplikten beträffande fosterbarn gjordes
undantag i fråga om barn, som vårdades hos far- eller morföräldrar,
vilket särskilt motiverades med önskvärdheten av att utomäktenskapliga
barns överlämnande till nära anhöriga icke måtte försvåras (K. 93 §, M.
s. 301).

I fråga om koncessionstvång intog kommittén den ståndpunkten, att
sadant ej borde stadgas beträffande enskilda hem, men däremot vore av
nöden i fråga om barnhem (K. 70 §). Denna ståndpunkt, i vad den
avsåg de enskilda hemmen, motiverade kommittén på följande sätt:

»Den klagan, som i allra främsta rummet höjts, särskilt från läkarhåll, över
lagens bristande effektivitet, riktar sig icke så mycket mot särskilda bestämmelser
i lagen, som mot densammas tillämpning och handhavande av myndigheterna.
Inom en stor del av landets kommuner, heter det, är det som
om lagen icke vore till finnandes. Uppenbarligen, det intygas även från
andra håll, ligger i underlåtenheten att tillämpa lagen en av de allvarligaste
bristerna i avseende å fosterbarnsvården. Härvid är emellertid tydligt, att
felet ligger väsentligen i det sätt, varpå barnavårdsmyndigheten organiserats.
Föga eller intet vore i detta hänseende vunnet med en lagändring, som införde
koncessionstvång, och överhuvudtaget med vilken som helst lagändring,
som lämnade organisationen oberörd. Ej heller synes införande av
koncessionstvång vara ägnat att råda bot på en annan av fosterbarnsväsendets
mest överklagade brister, nämligen det s. k. änglamakeriet. Den, som
vill undandraga sig myndighetens uppsikt, har ej svårare att undandraga
sig sökande av koncession, än fullgörandet av eu anmälningsskyldighet.
Uteslutet är ej heller, att koncession kan komma att sökas för att genom
förvärvande av ett offentligt intyg om lämplighet för barnavård bemantla eu
fosterbarnsverksamhet av det mindre gagneliga slaget. För att råda bot på
de nu nämnda olägenheterna kommer införandet av koncessionstvång icke
att hava någon betydelse. Här, som på många andra håll, gäller det att ’en
god lag är bra, men ett rätt handhavande av den är bättre’. Det kräves
framför allt att giva den barnavårdande myndigheten en sådan organisation
och sammansättning, att där finnas de insikter och det intresse, som erfordras
för ett rätt fullgörande av dess uppgift.

Om koncessionstvång alltså ej kan anses såsom något osvikligt medel för
ernående av ett mera effektivt handhavande av fosterbarnsvården, kan det
å andra sidan ej nekas, att flera av de erinringar, som framställts mot särskilt
den form därav, den generella koncessionen, som föreslogs av fosterbarnskommittén,
synas väl grundade. Således innebär det en bestämd olägenhet,
att den generella prövningen rörande ett anmält hems lämplighet
till mottagande av fosterbarn hänför sig till en tidpunkt, som kan ligga mer
eller mindre långt tillbaka i tiden i förhållande till den tid, då behovet att
anlita detsamma inträder, och att den således icke lämnar någon tillförlitlig
garanti, för att hemmet fortfarande är lämpligt. Vidare har man, som det
synes med fullt fog, anmärkt, att det generella koncessionssystemet ej heller
lämnar någon trygghet för att i nödiga fall fosterhem finnas att tillgå, eller
i alla händelser för, att det fosterhem, som en moder önskar för- sitt barn,
kan mottaga detta barn, då behovet uppstår att lämna det dit; om i förekommande
fall ett barn skulle av barmhärtighet och välvilja mottagas, gör
sig mottagaren förfallen till lagbrott och böter. För alla de många fall, då
en moder till barn utom äktenskap önskar få sitt barn vårdat hos anhöriga
eller bekanta, på vilkas kärlek och ömhet mot detsamma hon litar, måste

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

koncessionstvånget bliva och kännas såsom ett svårt och oberättigat hinder.
Slutligen och ej minst: det generella koncessionssystemet är ägnat att göra
fosterbarnsvården till ett yrke; man kan ej med stöd i förhållandena, sådana
de i verkligheten iiro, såsom ogrundad avvisa den farhågan, att just de
bästa hemmen, de, hos vilka man framför allt kunde önska att placera barnen,
skola undandraga sig tvånget och besväret att söka koncession och
därför gå förlorade för fosterbarnsvården, därest ej barnavårdsnämnden med
förbigående av de koncessionerade fosterhemmen vidtager särskilda åtgärder
för att finna reda på dem. Man har såsom stöd för grundlösheten av de
yppade farhågorna anfört, att redan nu inom de större städerna ett uppsökande
och med koncessionerandet jämförligt godkännande på förhand äger
rum av fosterhem för barn, som genom det offentliga skola utlämnas till
vård. Detta är emellertid alls icke detsamma som ett generellt koncessionstvång.
Även för det fall, att det generella koncessionsystemet icke upptages,
lärer väl ett uppsökande och godkännande av fosterhem, så att sådana
äro på förhand kända och till hands, komma att äga rum. En sådan verksamhet
bör bliva eu mycket viktig uppgift för barnavårdsnämnderna och
dessas organ. En helt annan sak är ett generellt koncessionstvång, varigenom
vissa personer på ansökan auktoriseras såsom barnavårdare. Ett sådant
system, generaliserat och utsträckt till alla barnavårdsnämnder i landet,
övergår alltför lätt, därest det skulle komma till allmännare tillämpning,
till ett schablonmässigt fastslående av allenast vissa yttre betingelser för
fostrarna och fosterhemmen, vilkas tillvaro eller saknad icke med nödvändighet
karaktärisera ett hems lämplighet eller olämplighet såsom fosterhem.
Häri ligger, ju mera allmänt systemet kommer till tillämpning, en fara för
att den personliga värderingen av fosterhemmen, som är den enda tillförlitliga,
kommer att försummas eller bortfalla; och härmed är även förenad
faran att det bliver slappare med tillsynen över fosterhemmen och svårare
för barnavårdsnämnden eller i allt fall kommer att bära densamma emot
att skilja ett barn från ett auktoriserat fosterhem, som är dåligt. Denna
sistnämnda farhåga har särskilt kommit till uttryck hos personer, som haft
att göra med övervakningen av fosterbarnsvården.

Insikten om olägenheterna av det generella koncessionssystemet har ock
på senare tid föranlett, att inom för barnavård intresserade kretsar i stället
förordats ett system med s. k. speciellt koncessionstvång, d. v. s. eu förprövning
för varje enskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmet. Härmed har
man velat, under undvikande av de vådor, som det generella koncessionssystemet
erkänts medföra, likväl vinna säkerhet att barn icke ens mera tillfälligt
lämnas ut till dåliga fosterhem, att barnen icke, som det heter, göras
till ''försöksobjekt'' för ett dåligt fosterhem. Utan tvivel erbjuder också
detta system trygghet mot en del av de risker, som äro förenade med den
generella koncessionen; och det måste även erkännas, att systemet, om det
verkligen kan genomföras, lämnar eu viss garanti mot att barn även för
kortare tid komma att vårdas i dåliga hem. Men just i svårigheten att
genomföra ett dylikt system ligger en mycket viktig betänklighet mot detsamma.
Då ett barn av modern eller dem, som vid förlossningen biträda
henne, skall placeras, är det oftast ej tid att avvakta eu av barnavårdsnämnden
verkställd prövning och ett godkännande av fosterhemmet, såvitt
sådant ej ägt rum förut; man har därför vid förordande av ifrågavarande
system måst taga till hjälp eu provisorisk prövning, verkställd av något
underordnat organ för barnavårdsnämnden, eu prövning, som därigenom
emellertid förlorar i tillförlitlighet och därför ej heller är avsedd att vara
definitiv. Icke ens på detta sätt kan man likväl tillförsäkra sig att hava
tillgång till ett koncessionerat fosterhem, då behovet föreligger; och farhåga

Yttranden.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

för det straff, som bör följa på ett mottagande av barn utan erhållen
koncession, måste stänga dörren till månget gott fosterhem, i vilket man
eljest kunde få barnet mottaget.

Genom den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap har denna fråga
kommit i ett annat läge än förut. Bland dessa barn är det ojämförligt
största antalet fosterbarn att finna, och genom införande för dessa barn av
barnavårdsmannainstitutionen har för tillgodoseende av barnets rätt och
bästa vunnits en personlig kraft, som även vid uppsökande av lämpligt
fosterhem kan bistå modern och tillse, att hemmet erbjuder erforderliga
betingelser; helst om det bleve allmännare genomfört att enligt lagens anvisning
barnavårdsman tillsättes redan före barnets födelse. Med barnavårdsmannen
bör barnavårdsnämnden samverka, därvid nämnden, som på förhand
bör hava gjort sig förvissad om, var lämpliga fosterhem äro att finna, och
har sådana — utan att desamma påtryckas en hallstämplande koncession —
så att säga på lager, är i tillfälle att vid behov kunna anvisa sådana åt
mödrar och barnavårdsmän.

På grund härav har kommittén, som genom det sätt, varpå barnavårdsnämnden
sammansatts och dess verksamhet organiserats, sökt skapa garantier
för ett intresserat och ändamålsenligt utövande av dess funktioner, icke funnit
sig böra föreslå koncessionstvång i någondera av de former, vari detsamma
påfordrats.» (M. s. 285—288.)

I de avgivna yttrandena har ej gjorts gällande, att fosterbarnsbegreppet
genom förslaget erhållit en alltför vidsträckt omfattning. Tvärtom har
från tvenne håll påyrkats (Y. 366, 367), att även styvföräldrar borde
innefattas i uttrycket fosterföräldrar. Vidare har medicinalstyrelsen såsom
beaktansvärd framhållit förste stadsläkarens i Stockholm uppfattning, att
far- och morföräldrars befrielse från anmälningsplikt skulle göra uppsikten
över barn, som vistas hos sådana fosterföräldrar, fullständigt illusorisk,
särskilt i större städer (Y. 370). Även svenska fattigvårdsförbundets
barnavårdsutskott påpekar, med hänsyn till den ofta förefintliga oförmågan
hos far- och morföräldrar att lämna barnbarnen nödig vård och tillsyn,
det olämpliga i att samhället frånhänder sig det medel att få reda på
fosterbarn, som ligger i anmälningsskyldigheten (Y. 372). — Vad slutligen
koncessionstvånget beträffar, har kommitténs uppfattning, att sådant i fråga
om enskilda hem icke borde ifrågakomma, rönt gensaga endast i tvenne
yttranden (Y. 355, 355 a), av vilka det ena härrör från förste provinsialläkaren
i Stockholms län. Förste stadsläkarna i Stockholm och Norrköping
(Y. 355 c, d) och förste provinsialläkaren i Gottlands län (Y. 355 b)
hava däremot uttryckligen anslutit sig till kommitténs ståndpunkt, varjämte
övriga 24 tjänsteläkare (22 förste provinsialläkare, 1 förste stadsläkare
och 1 stadsläkare), vilka yttrat sig i ärendet, icke framställt erinran
mot kommitténs förslag beträffande koncessionssystem i fråga om enskilda
hem eller barnhem. Icke heller medicinalstyrelsen har i denna fråga
varit av annan uppfattning än kommittén.

Börande koncession för barnhem hava i fyra yttranden uttalats allvarliga
farhågor, att ett sådant system skulle verka hämmande på det
enskilda initiativet (Y. 89 s. 59, 327—329). Även vid den å s. 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

171

omtalade konferensen varnades på tal om barnhem för alltför starkt reglementerande
och abstrakt schablonisering. (Se även Y. 87 s. 56.)

Det torde för denna frågas bedömande förtjäna omnämnas, att i det
eljest i flera avseenden långt gående finska kommittébetänkandet av år
1921 angående samhällets barn- och ungdomsskydd införande av koncesaionstvång
beträffande enskilda fosterhem avstyrkts.

I betänkandet har gjorts gällande, att koncessionssystem förutsatte stor
tillgång på fosterhem, ett rikligt urval av människor, villiga att fostra
andras barn, en förutsättning, som icke förefunnes i Finland. Koncession
vore möjlig i länder, där under årtionden en propagandaverksamhet i förevarande
hänseende fortgått och där enkom i detta syfte bildade föreningar
arbetat under många år, vilket emellertid ej vore fallet i Finland. Koncessionstvånget
skulle med rätt stor sannolikhet uppfattas som ett misstroende
ä priori och sålunda vara ägnat att minska benägenheten att mottaga
fosterbarn. Anmälningsplikten både visat sig vara rätt effektiv i Helsingfors
och en del andra städer, där fosterbarnskontroll utövades. Yarken i
England, där fosterbarnsskyddet varit i lagstiftningsväg reglerat under nära
femtio år, eller i Sachsen, där detta skydd vore synnerligen effektivt, hade
förhandskoncession visat sig behövlig, och i Norge, där fosterbarnslagen
ursprungligen överlämnade rättighet åt den kommunala myndigheten att
fakultativt påbjuda koncessionstvång eller åtnöja sig med anmälningsplikt,
hade man numera kommit till den bestämda övertygelsen, att koncessionen
varken kunde eller borde upprätthållas. Man hade icke funnit några olägenheter
vara förenade med ett inskränkande till endast anmälningsplikt.

Enligt min åsikt är eu utsträckning av samhällets kontroll över fosterbarnsvården
oundgänglig. Vid övervägande av de olika medel, som
härvidlag kunna ifrågakomma, har givetvis frågan om införande av koncessionssystem
varit föremål för särskild uppmärksamhet. Därvid har
jag kommit till den bestämda uppfattningen, att införande av ett dylikt
system ej är tillrådligt. I detta hänseende kan jag i huvudsak ansluta
mig till de i det föregående refererade skäl, som åberopats, dels av chefen
för civildepartementet vid framläggande för 1902 års riksdag av förslaget
till fosterbarnslag och dels av kommittén. De sålunda anförda skälen
synas mig icke hava blivit vederlagda vare sig vid denna frågas tidigare
behandling inom riksdagen, i de yttranden över kommitténs förslag, däri
koncessionssystem förordats, eller eljest. Vad i det finska betänkandet
anförts gentemot koncessionstvång synes mig även särdeles beaktansvärt och
äga tillämplighet jämväl på vårt lands förhållanden. Jag vill vidare särskilt
framhålla det även av fattigvårdslagstiftningskommittén berörda förhållandet,
att den skarpaste anmärkningen i fråga om lagens bristande effektivitet riktat
sig mindre mot lagens materiella bestämmelser än mot dess tillämpning och
handhavande av myndigheterna. Om barnavårdsnämnderna erhålla en sammansättning,
som är ägnad att skapa förutsättningar för ett energiskt och
målmedvetet övervakande av fosterbarnsvården, och om nämnderna ställas
under effektiv inspektion, då äro två väsentliga förutsättningar skapade för
undanröjande av det beklagliga missförhållandet, att det inom eu stor del

Departements chefen.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av landets kommuner är »som om lagen icke vore till finnandes». Det har icke
ens gjorts sannolikt att, om på angivet sätt garantier skapas för att lagen
verkligen tillämpas, ett system för fosterbarnskontrollen, grundat på skärpt
anmälningsplikt i förening med skyldighet för nämnden att omedelbart efter
erhållen kännedom om barns mottagande i fosterhem verkställa undersökning
av hemmet, skall mindre än koncessionssystem vara ägnat att åstadkomma
ett gott resultat. Genom den nu föreslagna organisationen och
inspektionen ävensom barnavårdsmannainstitutionens införande har i själva
verket frågan om koncessionssystem kommit i ett helt annat läge än det,
som förelåg, då 1908 års riksdag gjorde sitt ovan berörda uttalande i
ämnet. Detta förhållande torde även ligga till grund för den ändrade
uppfattning i denna fråga som, enligt vad av det föregående framgår,
numera gjort sig gällande. Under det att den vid 1908 års riksdag
väckta motionen, däri koncessionstvång förordades, stödde sig på uttalanden
till förmån för dylikt tvång från flertalet av landets tjänsteläkare, har
nämligen den av kommittén företrädda uppfattningen biträtts av medicinalstyrelsen,
samtliga förste provinsialläkare med undantag av en och samtliga
med nämnda tjänsteläkare likställda stadsläkare.

På grund av vad sålunda anförts och då, såsom av det föregående
framgår, koncessionssystemet är förenat med vissa påtagliga olägenheter,
biträder jag kommitténs uppfattning, att koncessionstvång beträffande enskilda
hem ej bör införas. I stället föreslås en till nya kategorier utsträckt
och skärpt plikt att anmäla barns mottagande samt skyldighet för
barnavårdsnämnden att ofördröjligen efter erhållen kännedom härom verkställa
undersökning av fosterhemmet, vilket sedermera alltjämt skall stå
under noggrann tillsyn.

\ad härefter angår det av kommittén föreslagna koncessionstvånget beträffande
barnhem, finner jag vad i vissa här ovan berörda yttranden
(Y. 89 s. 59, 327 — 329) anförts gentemot dylikt tvång vara förtjänt av
det största beaktande. Det föreligger onekligen fara för att tvånget att
begära tillstånd att upprätta barnhem skall förkväva donationslusten hos
personer, som eljest skulle varit sinnade att anslå medel för dylikt
samhällsgagnande syfte. En viss risk finnes även, att den efterföljande
tillsynen -— som enligt mitt förmenande är av ofantligt mycket större
vikt än ett godkännande på förhand — skall bliva mindre effektiv, om
ett * förhandsgillande» givits. Då härtill kommer, att en skärpt anmälningsplikt
för barnhemsföreståndaren samt omedelbar undersökningsskyldighet
för den i enlighet med föreliggande förslag organiserade, under inspektion
stående barnavårdsmyndigheten böra vara ägnade att även för
barnhemmens del skapa garantier för en effektiv kontroll, hava i förslaget
ej upptagits bestämmelser om koncessionstvång beträffande barnhem.
Vetskapen om att barnhem stå under fortlöpande tillsyn av nämnden och
kunna, om yppade missförhållanden ej rättas, av länsstyrelsen förständigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

173

att upphöra med sin verksamhet, torde i allmänhet föranleda den, som
ämnar upprätta barnhem, att på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex.
hos barnavårdsnämnden, vederbörande barnavårdskonsulent) beträffande
hemmets anordning. Sålunda kommer antagligen att, i fråga om barnhem,
upprättat av förening, stiftelse eller enskild, på frivillighetens väg uppnås
ett slags »förhandsgranskning», något som beträffande barnhem, upprättade
av kommun eller landsting, stadgas i 41 § av föreliggande förslag.

Jag skall nu tillåta mig att redogöra för de anordningar, genom vilka
enligt föreliggande förslag kravet på förbättrad fosterbarnskontroll tillgodoses.

I likhet med kommittén anser jag samhället böra äga möjlighet att i
fall av behov skydda alla barn. Vistas barn i föräldrahemmet eller därmed
jämförligt hem (varom mera nedan), är barnet enligt reglerna i 3 kap.
tillförsäkrat skydd mot faror i fysiskt och moraliskt hänseende. Alla andra
barn erhålla dylikt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap., d. v. s. de äro
utan vidare fosterbarn eller anses, på grund av barnavårdsnämndens beslut,
tills vidare såsom sådana.

Enklast hade givetvis varit att låta varje barn, som ej vistas i föräldrahemmet,
vara fosterbarn. Detta vore emellertid att gå alltför långt;
det skulle medföra en oerhörd arbetsbörda för myndigheterna och kännas
som ett olidligt tvång för de enskilda. Övervägande skäl tala därför för
ätt låta endast en del utom föräldrahemmet vistande barn utan vidare
vara fosterbarn och beträffande dessas mottagande föreskriva anmälningsplikt
för barnafostraren. Vidkommande samtliga övriga lärer endast böra
stadgas rätt för nämnden att, då den erhåller kännedom, att ett barn
därav är i behov, ställa barnet under fosterbarnskontroll. Liknande bestämmelser
finnas i dansk*) och norsk * 2) rätt. Huru nämnden skall erhålla
dylik kännedom utvecklas ås. 176.

Av det sagda framgår emellertid, att gränser måste uppdragas mellan
tre skilda grupper av barn: l:o) barn, vilka vistas i hem, jämförliga med
föräldrahemmet; 2:o) barn, vilka utan vidare äro fosterbarn; samt 3:o)
barn, vilka enligt nämndens beslut äro att anse som fosterbarn. Jag skall
nu redogöra för, huru dessa gränser enligt min mening böra dragas och
skälen härför.

Vårdnaden, varmed enligt den nyare familjerättens terminologi förstås
rätten och plikten att hava omsorg om barnets person, tillkommer i allmänhet
föräldrarna. Har särskilt förordnad förmyndare vårdnaden om
barnet, har detta sin grund antingen i att barnet är föräldralöst eller i
att vårdnaden genom domstols beslut överflyttats från föräldrarna till
förmyndaren, och denne bör då såvitt möjligt vara barnet i föräldrars
ställe.

*) Lov 28 mars 1923 om Tilsyn med Born § 1.

2) Lov 29 april 1905 om tilsyn med pleiebarn m. v. § 1, lov 10 april 1915 om försorg
for barn § 11.

Barn, som
vistas i mod
föräldrahemmet
jämförligt
hem.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Adoptivbarn. Genom stadgandet i 78 § av föreliggande lagförslag järn ställes adoptant
med de naturliga föräldrarna. Adoptants hem bör därför — på sätt även
föreslogs av kommittén — aldrig vara underkastat fosterbarnskontroll.
Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet, sedan genom de år
1923 genomförda ändringarna i adoptionslagen adoption mot vederlag förbjudits
och även i övrigt garantier skapats mot adoptionsinstitutets missbrukande
av vinningslystnad. Den ingående prövning av domstol, som
numera måste föregå beviljandet av adoption, torde ävenledes motivera,
att samhället underlåter att utöva fosterbarnstillsyn i adoptantens hem.
Skulle förhållandena förefalla misstänkta, finnes intet som hindrar, att, då
fråga är om barn utom äktenskap, barnavårdsmannen kvarstår en tid efter
adoptionens beviljande.

Barn hos för- Även förmyndare, som har vårdnaden om barnet, har genom bestämmymiare,
som meigen i 7 8 § i vissa hänseenden jämställts med föräldrarna. Har genom

har vårdnaden J °

om barnet, vårdnadens överflyttande på förmyndaren denne övertagit plikten att i
föräldrarnas ställe tillse, att tillfredsställande vård och uppfostran komma
barnet till del, lärer det vara naturligt, att förmyndarens hem likställes
med de naturliga föräldrarnas och således undantages från fosterbarnskontrollen.
Detta torde vara motiverat därav, att vid utseende av förmyndare
— tillika innehavare av vårdnaden — för föräldralöst barn samt
vid överflyttande av vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare en noggrann
prövning av den för uppdraget ifrågasatta personens lämplighet att
handhava vårdnaden måste förutsättas föregå domstolens beslut.

Under vissa omständigheter torde emellertid förmyndare kunna erhålla
vårdnaden över barn, utan att domstolen prövat hans förutsättningar härför.
Detta inträffar, om barnet erhållit särskild förmyndare, men vårdnaden
alltjämt kvarlegat hos t. ex. modern (vilket i fråga om barn i äktenskap
är möjligt), och modern sedermera avlider. I sådant fall torde vid moderns
död vårdnaden automatiskt övergå på förmyndaren, vars lämplighet för utövande
av vårdnaden vid sådant förhållande av domstolen sannolikt ej
prövats. I praktiken lärer emellertid dessa fall vara så sällan förekommande,
att hänsyn härtill i lagstiftningen ej behöver tagas. Även här liksom
beträffande föräldrarna står för övrigt en möjlighet öppen att ingripa
enligt 3 kap. Därjämte kan, om skäl därtill föreligga, barnavårdsnämnden
hos domstolen begära förmyndarens entledigande.1) Med hänsyn till den
avgörande betydelse, som i det föregående tillmätts vårdnadsinnehavet, är
det givet, att förmyndare, som ej har vårdnaden, enligt min mening ej
bör i nu ifrågavarande hänseende likställas med föräldrarna.

Förslagets ståndpunkt beträffande kontroll över barn, som vistas hos
förmyndare, är i sak densamma som kommitténs, ehuru dess mening ej
fullt tydligt framgick av kommitténs lagtext (K. 87 §, M. s. 290). I
föreliggande förslags 49 § utsäges däremot, att endast barn, som vistas

L) Se Kungl. Maj:ts för innevarande års riksdag framlagda förslag till lag om förmynderskap
12 kap. 16 §.

Kung! Maj:ts proposition nr 150. 175

lios annan än föräldrarna eller förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet,
kan underkastas tillsyn enligt 7 kap.

Frågan, om ett barn skall, utan att nämnden fattar beslut därom, vara
att anse såsom fosterbarn eller ej, avgöres enligt föreliggande förslag med
hänsyn tagen dels därtill, huruvida ersättning utgår, och dels till hemmets
egenskap av enskilt hem eller barnhem.

Att beträffande enskilda hem den omständigheten, att ersättning utgår,
tillmätes avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida fosterbarnskontroll
utan vidare bör förekomma, torde vara helt naturligt. Nämnda
omständighet är nämligen ägnad att i viss mån göra verksamheten till ett
yrke och kommer kontrollen från samhällets sida att framstå såsom än
mer berättigad än vad fallet är, då barnet vårdas gratis. Och det förefinnes
onekligen stor sannolikhet för att personer, som utan ersättning
åtaga sig besväret och ansvaret för ett barn, drivas av ideella motiv och
söka efter bästa förmåga skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran.
Fog torde sålunda föreligga, att vid bestämmande av fosterbarnsbegreppet
göra skillnad mellan barn, som fostrats mot eller utan ersättning.
Så har även skett i dansk, norsk och tysk lagstiftning1).

Ersättningssynpunkten ensam kan dock icke få vara avgörande vid bestämmande
av, huruvida ett barn skall vara underkastat fosterbarnskontroll
eller ej; möjlighet måste förefinnas att ställa även »gratisbarn» under fosterbarnstillsyn
(se 49 § 2 mom.). Å andra sidan bör i de fall, då tillsyn
över barn, som vårdas mot ersättning, uppenbarligen är överflödig, befrielse
därifrån kunna vinnas (se 60 § 4 mom.).

Barn, som är intaget i barnhem, bör emellertid, oberoende av om ersättning
utgår eller ej, utan vidare betraktas som fosterbarn. Samhället
bär nämligen otvivelaktigt ännu större ansvar för den barnavård, som utövas
på en anstalt, d. v. s. i större skala, än den, som förekommer i enskilda
hem. Härtill kommer, att vådorna i hygieniskt avseende i hög grad
ökas genom sammanförande av ett flertal barn. Särskilt med hänsyn till
att koncessionstvång icke föreslagits, framstår det såsom synnerligen angeläget,
att alla barn i barnhem bliva underkastade barnavårdsnämndens
tillsyn.

I det föregående (s. 141) har redogjorts för vad som enligt föreliggande
förslag innefattas i begreppet barnhem: anstalter för stadigvarande vård och
uppfostran av barn (utom skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter)
samt upptagningsliem (inklusive spädbarnshem). Skulle tvekan uppstå,
huruvida eu anstalt är att hänföra till barnhem eller ej, förefinnes möjlighet
för nämnden att enligt 49 § 2 mom. vid behov besluta, att där intaget
barn skall tills vidare anses som fosterbarn.

I själva verket utgör möjligheten för nämnden att (utom i fall, varom
i 50 § förmäles) besluta att barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller

l) Se not '') och a) 4 sid. 173 samt den tyska Reichsgesetz 9 juli 1922 för Jugendwohlfakrt
§ 19.

Fosterbarn,
oberoende av
nämndons
beslut.

Fosterbarn
enligt nämndens
beslut.

176

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

därmed jämförligt hem, skall tills vidare anses som fosterbarn, ett enkelt
medel att utan onyttiga tvister skänka samhällets skydd åt alla barn, om
vilka här är fråga. Om t. ex. fosterföräldrar, vilka på ett mindre tillfredsställande
sätt vårda fosterbarn, för att undgå tillsyn påstå sig vårda
barnet gratis, kan nämnden, i stället för att ödsla krafter på att söka bevisa
motsatsen, besluta, att barnet skall tills vidare anses som fosterbarn.
Likaså om barnet vårdas av personer, som visserligen göra det gratis, men
vilkas förmåga att skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran
kan ifrågasättas. Enahanda är förhållandet om barnafostraren gör gällande,
att hans hem är ett enskilt fosterhem, där barnavård utan ersättning utövas,
men nämnden håller före, att hans hem är ett barnhem i liten
skala. Slutligen kan nämnden genom att förklara barn för fosterbarn vid
behov ingripa, även om barnet endast tillfälligtvis vistas i hem, som ej är
dess eget. Om t. ex. barnet är för sin skolgång inackorderat hos främmande,
det må vara i enskilt hem eller s. k. skolhem, är barnet givetvis
icke att hänföra till vad man plägar mena med fosterbarn: uppfostrings plikten

kvarligger härvidlag uppenbarligen hos föräldrarna och har endast
för en kortai-e tid överlåtits på den, hos vilken barnet är inackorderat
(jfr M. s. 291). Detta hem kan emellertid vara av den art, att dess
ställande under nämndens tillsyn är synnerligen önskvärt. Åt 49 § 2
mom. har givits en avfattning, varigenom sådan åtgärd möjliggöres, i det
att där använts ordet »vistas», som inbegriper även vistelse hos främmande,
å vilka uppfostringsplikten ej övergått (jfr det i 1 mom. begagnade
uttrycket »fostras»). Beslut om barns ställande under tillsyn kan
enligt förslaget överklagas (se 81 § 1 mom.).

Kännedom om förhållande, som bör föranleda barns förklarande för
fosterbarn, torde nämnden kunna erhålla på flera olika sätt. I fråga om
underrättelse rörande missförhållanden beträffande barn i föräldrahemmet
är nämnden givetvis i avsevärd mån hänvisad till anmälningar från grannar
eller andra utomstående, och enahanda torde förhållandet vara beträffande
barn, om vilka i förevarande sammanhang är fråga. Med hänsyn till stadgandet
i 17 § 2 stycket torde även anmälningar om dylika barn inkomma
till nämnden från i nämnda lagrum omförmälda myndigheter m. fl.

Genom en föreskrift om skyldighet för barnavårdsman att göra anmälan,
då en hans skyddsling annat än tillfälligtvis vistas hos främmande, skulle
även vinnas, att nämnden erhölle kännedom om flertalet av de barn, om
vilka här är fråga. Eftersom de flesta utackorderade barn äro barn utom
äktenskap och alltså i framtiden komma att hava barnavårdsmän, borde
ett dylikt stadgande kunna bliva nämnden till stor nytta, när det gäller dels
att kontrollera, huruvida barnafostrare fullgjort sin skyldighet att anmäla
barnets mottagande, och dels att, då sådan anmälningsskyldighet ej föreligger,
avgöra, huruvida barnet bör förklaras vara att anse såsom fosterbarn. Kommittén
föreslog, att barnavårdsman skulle vara pliktig att, om barnet överlämnats
för vård till enskilt hem i annan kommun, därom underrätta barna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

177

vårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet vore beläget (K. s. 67,
M. s. 303). Enligt vad ovan anförts anser jag föreskriften böra utsträckas
att gälla även barn, som vistas inom den egna kommunen. Av chefen
för justitiedepartementet torde sedermera komma att för Kungl. Maj:t
framläggas förslag om ändring i angiven riktning av kungörelsen den 23
november 1917 angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och
tillsynen därå.

I detta sammanhang vill jag omnämna en ändring av barnmorskereglementet,
som jag ävenledes anser böra vidtagas. Denna ändring går ut
på att barnmorska skall åläggas anmälningsskyldighet till pastorsämbetet
rörande alla de barn, vid vilkas födelse hon biträtt, och ej såsom för
närvarande är fallet endast beträffande barn utom äktenskap. Enligt
vad inspektören över barnavårdsmännen i Stockholm uppgivit, inträffar
nämligen ej sällan att föräldrar, som önska undandraga sig samhällets kontroll
över barnets vård, utgiva sig för att vara gifta, i följd varav barnmorskan
uraktlåter att göra anmälan till pastorsämbetet om barnets födelse.
Härigenom fördröjes på ett beklagligt sätt förordnande av barnavårdsman,
om fallet ens någonsin kommer till barnavårdsnämndens kännedom.
(Jfr Y. 418 s. 178.) Just dylika föräldrar kunna befaras sedermera
lämna bort barnet till personer, som i sin tur hava intresse av att
undandraga sig fosterbarnskontrollen, varför anmälningsskyldigheten av dem
uraktlåtes. I sådana fall vore det uppenbarligen av stor vikt, om barnmorskan
hade skyldighet att anmäla barnets födelse till pastorsämbetet,
så att detta kunde underrätta barnavårdsnämnden och, sedan barnavårdsman
förordnats, denne i sin tur underrätta nämnden om barnets bortlämnande.
En dylik utvidgning av barnmorskornas anmälningsskyldighet
är, enligt vad jag från prästerligt håll inhämtat, icke ägnad att medföra
någon ökning i arbetet med kyrkobokföringen; tvärtom kommer omedelbar
anmälan av alla födelser att underlätta kyrkoregistraturens skötande på
ett tillfredsställande sätt.

Förslag i angiven riktning* har tidigare av Stockholms stads barnavårdsnämnd
väckts genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 april 1919, men
sedan av de båda barnmorskeöverlärarna den ene tillstyrkt, men den andre
ävensom medicinalstyrelsen avstyrkt förslaget, föranledde detta icke någon
åtgärd, då Kungl. Maj:t den 21 november 1919 utfärdade nytt barnmorskereglemente.

Enär emellertid, på sätt av det föregående torde framgå, den föreslagna
utvidgningen av barnmorskornas anmälningsplikt utgör ett ingalunda oväsentligt
led i de nu föreslagna anordningarna i syfte att åvägabringa en
effektiv kontroll över fosterbarn svården, och denna fråga alltså kommit i
ett annat läge än då densamma tidigare var föremål för bedömande, torde
jag senare få tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga förslag om ändring
av barnmorskereglementet i den riktning jag i det föregående antytt.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 liäft. (Nr 150.) 1972 23 12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Åldersgränsen Vad slutligen beträffar åldersgränsen i fråga om kontroll över fosterl0Fkontroll™8
barnsvården, föreslås den höjd till 16 år, d. v. s. till samma ålder, som
enligt förslaget är avsedd att bliva slutpunkt för barnavårdsnämndens rätt
att ingripa beträffande barn, i avseende å vilkas vård eller uppfostran i
föräldrahemmet missförhållanden yppas. Endast i fråga om vanartade
barn, fosterbarn eller andra, skulle nämnden erhålla rätt att ingripa till
18 år; eljes skulle således åldersgränsen överallt bliva 16 år.

Det skulle emellertid för barnavårdsnämnderna vara förenat med vissa
svårigheter att på en gång få sig ålagd kontrollen över nio nya årsklasser
barn, även om dessa barn äro äldre och deras övervakande därför i allmänhet
är mindre betungande, än då fråga är om späda barn. Jag kommer
därför att i 88 § föreslå en övergångsbestämmelse, varigenom åldershöjning
skall ske successivt med en ny årsgrupp om året, så att först
nio år efter lagens ikraftträdande 16-års gränsen uppnås. Möjlighet bör
dock beredas nämnden att under övergångstiden vid behov ställa även
övriga äldre barn under fosterbarnskontroll (se vidare s. 224).

Sedan jag nu behandlat vissa för fosterbarnskontrollens ordnande grundläggande
frågor och tillika i huvudsak angivit föreliggande förslags ståndpunkt
i dessa hänseenden, skall jag tillåta mig att övergå till de särskilda
bestämmelserna i 7 kap.

Inledande bestämmelser.

49 § 1 inom.

Fosterbarn
oberoende av
nämndens
beslut.

(K. 87 §, M. s. 68, 288—292, Y. 366, 367, fbl. 1 §.)

I det föregående (s. 173, 175) har jag framhållit, att enligt min
mening endast vissa barn, som ej vistas i föräldrahemmet eller därmed
jämförligt hem, skola, oberoende av nämndens beslut, anses såsom fosterbarn
samt att detta bör vara fallet med barn under 16 år, som mot ersättning
fostras i enskilt hem eller är intaget i barnhem. I enlighet med
nu angivna grunder har stadgandet i 49 § 1 mom. avfattats.

Att det där använda ordet fostra, som (jfr s. 176) avser det fall, att
uppfostringsplikten övergått på den, som har barnet i sin vård, även innefattar
vård av späda barn, ligger i sakens natur. Likaledes är uppenbart,
att barn, som fostras hos en av föräldrarna, är likställt med barn, som
fostras hos båda föräldrarna (så även enligt fbl. 1 §). Följaktligen kan
barn, som fostras hos fader och styvmoder eller hos moder och styvfader,
aldrig vara fosterbarn; beträffande barn, som fostras hos styvfader eller
styvmoder och den person, med vilken han eller hon efter det tidigare
äktenskapets upplösning gift om sig, är förhållandet givetvis det motsatta,
d. v. s. sådant barn är fosterbarn enligt 1 mom., om det fostras mot ersättning
(jfr ovan s. 166).

Att barn, för vilket ersättning utlovats, är fosterbarn, även om betalningen
sedan uteblir, faller av sig självt; likaså om betalningen erlagts
med ett belopp en gång för alla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

179

I ett särskilt undantagsfall är barn, som vistas lios modern, att anse
såsom fosterbarn. Detta inträffar, då barn jämte sin moder vårdas i barnhem,
t. ex. s. k. spädbarnskem. Då så är fallet, bör barnet givetvis
vara underkastat fosterbarnskontroll, som just i fråga om anstalter för
vård av späda barn är av utomordentlig betydelse. Detta syfte vinnes
genom att enligt förevarande moment alla barn i barnhem äro att anse
såsom fosterbarn. Vistas däremot barn tillsammans med sin moder i
annan anstalt, t. ex. förlossningshem, är barnet ej jämlikt 1 mom. att anse
såsom fosterbarn och kan ej heller jämlikt 2 mom. förklaras vara sådant.
Detta torde dock ej vara ägnat att ingiva betänklighet med hänsyn till
att moderns vistelse å dylikt hem efter barnets födelse i allmänhet är
kortvarig samt att ingripande vid behov kan äga rum enligt reglerna i
3 kap. [se 22 § a)]. Om barnet, sedan modern lämnat hemmet, kvarstannar
där, kan barnet i de fall, då sådant är erforderligt, jämlikt 2 mom.
förklaras vara att anse såsom fosterbarn.

Beträffande grunderna för förevarande stadgande hänvisas till den föregående
framställningen (s. 173, 175, 176).

Givetvis är det av stor vikt, att beslut om att barn skall anses för
fosterbarn må kunna utan dröjsmål komma till stånd. I sådant syfte har
föreslagits befogenhet för ordföranden att i brådskande fall på egen hand
fatta dylikt beslut med skyldighet dock för honom att vid nästa sammanträde
göra anmälan härom hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet
skall äga bestånd.

Beslut, varigenom barn förklarats vara att anse såsom fosterbarn, kan
givetvis av nämnden återkallas, om förhållandena undergått sådan förändring,
att kontroll från samhällets sida anses obehövlig. Återkallas ej beslutet,
forfar det att gälla, tills barnet uppnått sexton år, vid vilken ålder
all fosterbarnskontroll upphör. Beslutet torde gälla även om den, hos
vilken barnet vistades, då beslutet meddelades, sedermera lämnar barnet
från sig till annan.

(K. 88 §, fbl. 5 §.)

I förevarande moment lämnas definitioner på begreppen »fosterhem»
och »barnafostrare». Båda termerna hava knutits vid begreppet fosterbarn;
att härmed avses fosterbarn enligt såväl 1 som 2 mom. faller av
sig självt och följer för övrigt av slutet av sistnämnda moment.

Med fosterhem förstås i förslaget enskilt hem, där fosterbarn mottagits.
Uttrycket fosterhem står sålunda i motsats till anstalt, även om denna
tillhör enskild person, förening eller stiftelse.

Enligt gällande lag innefattar ordet barnafostrare, då fråga är om anstalt,
dess innehavare eller dess föreståndare, om sådan finnes. Enligt föreliggande
förslag förstås med barnafostrare endast föreståndaren (vilken
givetvis även kan vara hemmets innehavare).

(K. 87, 95 §§, M. s. 277, 289, 290, 304, fbl. 17 § 1 och 2 mom.)

Enligt allmänt språkbruk menas med fosterbarn även barn, som av
myndigheterna utackorderats inom den egna kommunen. Att beträffande

49 § 2 moln.
Fosterbarn
enligt
nämndens
beslut.

49 § 3 mom.

Fosterhem,
barnafostrare.

BO §.

7 kap. ej
tillämpligt på
en del f osterbarn.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

51 § 1 mom.
Anmälan om
fosterbarns
mottagande.

dylika, av nämnden själv i enskilda hem eller barnhem placerade barn
stadga t. ex. plikt för fostraren att till nämnden anmäla mottagandet synes
emellertid olämpligt. Ifrågavarande kapitel har alltså avfattats sålunda,
att de av nämnden omhändertagna barnen i överensstämmelse med gängse
språkbruk äro fosterbarn (enligt 49 § 1 inom.), men, om de fostras inom
kommunen, undantagna från kapitlets bestämmelser (enligt 50 §). Detta
beror icke därpå att »barnavårdsnämndens egna barn» ej skulle vara föremål
för kontroll, utan därpå att nämnden beträffande dessa barn bör utöva
ännu längre gående tillsyn än beträffande fosterbarn i allmänhet, samt
att eu del av kapitlets bestämmelser äro onödiga beträffande dessa barn.
Nämndens ansvar för de barn, varom bär är fråga, fastslås genom stadgandet
i 32 §.

Det finnes emellertid ännu några grupper av barn, som icke böra i
något fall stå under den fosterbarnskontroll, varom 7 kap. handlar. Jag
åsyftar härmed dels elever i skyddshem och allmänna uppfostringsanstalter,
dels barn, som äro intagna i anstalter för abnorma och vanföra. Uppenbart
är, att elever i skyddshem eller uppfostringsanstalter äro underkastade
så noggrann tillsyn, att de icke böra därjämte stå under fosterbarnskontroll;
detta torde gälla även under det de äro villkorligt utskrivna. Yad
abnormanstalterna (sinnesslöanstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa,
epileptikeranstalter, blind- och dövstumanstalter) och vanföreanstaltema
beträffar, stå de redan nu under fullt betryggande inspektion, varför
deras indragande under fosterbarnskontrollen icke ansetts vara av behovet
påkallat.

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m.

(K. 88, 93, 95 §§, M. s. 300—304, Y. 370, 372, 375, fbl. 5 §
1 mom.)

I det föregående (s. 168, 170) har redogjorts för kommitténs ståndpunkt
beträffande barnafostrares anmälningsskyldighet ävensom för de i denna del
avgivna yttrandena. Jämväl har (s. 172) framhållits, att föreliggande förslag
bygger på en till nya kategorier utsträckt och skärpt plikt att anmäla
barns mottagande.

I motsats till kommittén håller jag före, att anmälningsskyldighet beträffande
fosterbarns mottagande bör åligga alla barnafostrare, således
även far- och morföräldrar, så snart ersättning utgår. Även om jag ej
kan helt ansluta mig till förste stadsläkarens i Stockholm yttrande, vilket
av medicinalstyrelsen framhållits såsom beaktansvärt (Y. 370), att tillsynen
över barn, som fostras hos far- eller morföräldrar bleve fullständigt
illusorisk, om anmälningsplikt ej stadgades, anser jag det dock knappast
försvarligt att beträffande denna icke ringa kategori av fosterbarn beröva
nämnden det betydelsefulla hjälpmedel vid kontrollens , utövande, som anmälningsskyldigheten
onekligen innebär.

Att denna skyldighet med åtföljande bötesliot skulle innebära någon

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

otillbörlig hårdhet mot far- eller morföräldrarna synes mig icke heller kunna
göras gällande — åtminstone kan med större fog samma invändning göras
mot kommitténs ståndpunkt, att bötesstraff för försummad anmälan skulle
drabba en person, som av barmhärtighet utan ersättning i sitt hem mottoge
ett främmande barn. Ett system, enligt vilket fosterbarnsbegreppet,
da fråga är om barn i enskilda hem, ställes i beroende av den omständigheten,
huruvida ersättning utgår, och med anmälningsplikt beträffande
alla fosterbarn, synes mig vai’a rationellare och även för den allmänna
uppfattningen naturligare än kommitténs förslag. Då jämlikt 76 § åtal
endast får ske på anmälan av barnavårdsnämnden, är det att förvänta att
mot far- eller morföräldrar, som av oförstånd försummat sin anmälningsplikt,
ej kommer att ingripas med alltför stor stränghet. (Se även 89 §
4 mom.)

Med skäl kan invändas, att stadgande om anmälningsskyldighet beträffande
alla barn, som mottagas mot ersättning, ej innebär någon garanti
för att nämnden erhåller kännedom om samtliga dylika barn, och att försummelse
härvidlag i en del fall är synnerligen svår att beivra, då utfästelse
av ersättning med t. ex. ett belopp en gång för alla ofta ej låter sig
påvisa. Genom bestämmelsen i 49 § 2 mom. torde emellertid denna
fara vara undanröjd, ty därigenom har, såsom redan framhållits, möjlighet
beretts nämnden att ingripa i samtliga fall, då barnets vård eller uppfostran
är otillfredsställande.

I fråga om barn, som enligt 49 § 2 mom. förklarats för fosterbarn, gäller
givetvis i tillämpliga delar enahanda anmälningsplikt som vidkommande
(Övriga fosterbarn. Beträffande ingendera kategorien har nämnden ålagts
skyldighet att vid deras avflyttning från orten därom underrätta nämnden
i inflyttningskommunen (jfr 56 § 2 inom.). Även utan dylikt stadgande
är det att förvänta, att då avflyttningen kan antagas hava till syfte att
undgå kontroll eller eljest anledning till misstanke om missförhållanden
föreligger, ehuru ingripande från nämndens sida ännu ej skett, nämnden i
inflyttningskommunen uppmärksamgöres på förhållandet.

Kommittén har (M. s. 303) övervägt frågan om införande av dubbel
anmälningsplikt, d. v. s. anmälan både från den, som överlämnar, och den,
som mottager barnet, men kommit till den uppfattningen, att en dylik
anordning ej är att förorda. Jag delar i detta hänseende kommitténs uppfattning.
Föreskrift om dylik dubbelanmälan torde vara ägnad att snarare
försvaga än stärka anmälningssystemets effektivitet.

Enligt gällande lag skall anmälan om fosterbarns mottagande ske i stad
inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets ankomst. Kommittén
föreslog för stad och köping med egen kommunalförvaltning två
och för landet åtta dagar. Detta förslag, som ej föranlett erinran, torde
kunna med viss formell jämkning godtagas.

Stundom torde det inträffa, att alla de upplysningar beträffande ett
fosterbarn, vilka iiro av vikt för nämnden, ej äro tillgängliga omedelbart

Tiden för
anmälan

Anmälans

innehåll.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

51 § 2 och
3 mom.
Anmälan om
flyttning.

Öl § 4 mom.
Anmälan om
barnets död
eller b ortlämnande.

vid barnets mottagande. I sådant fall bör dock nämnden inom den
för anmälan stadgade tiden erhålla kännedom om att ett fosterbarn mottagits
i visst hem; sedermera kunna ytterligare upplysningar lämnas inom
den tid nämnden förelägger.

I enlighet härmed har i förevarande moment stadgats, att vid den
första anmälan uppgift skall meddelas angående barnafostrarens namn och
adress, ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning samt
dens namn och adress, som överlämnat barnet, d. v. s. i regel moderns.
Yid denna första anmälan eller sedermera, inom den tid som nämnden
bestämmer, böra till nämnden lämnas uppgifter angående barnets namn
och födelsedag samt föräldrarnas namn och yrke, vilket lämpligen sker
genom företeende av utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande
barnet, varjämte nämnden bör erhålla redogörelse för de villkor,
under vilka barnet mottagits, och de förhållanden i övrigt, som hava betydelse
för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet.
(Jfr K. 88 §.) Yad sålunda föreslagits innebär vissa smärre avvikelser
från gällande lags och kommittéförslagets bestämmelser. Att i olikhet
mot vad kommittén föreslagit, gällande lags bestämmelse om företeende
av prästbevis bibehållits — fastän, av praktiska skäl, åldersbetyg ansetts
kunna ersätta utdrag av födelse- och dopbok — har sin grund i angelägenheten
av att nämnden erhåller fullt tillförlitliga uppgifter.

(K. 93 § 2 och 3 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 371, fbl. 5 § 2
och 3 mom.)

I dessa moment hava, med eu obetydlig formell ändring, upptagits
kommittéförslagets bestämmelser om anmälan av flyttning.

(K. 93 § 4 inom., 95 §, M. s. 302, 304, Y. 370, fbl. 6 § 3 mom.)

Förevarande stadgande angående anmälan om fosterbarns död eller
bortlämnande överensstämmer med vad kommittén föreslagit med undantag
därav att, i anslutning till vad medicinalstyrelsen hemställt (Y. 370), tiden
för anmälan på landet om fosterbarns död föreslagits till fyra i stället för
åtta dagar samt att tiden för anmälan om fosterbarns bortlämnande föreslagits
till enahanda tid.

Tillsyn.

5ä §■ (K. 68, 71, 87, 89 §§, M. s. 224, 225, 227, 288—295, Y. 324,

FOtilUynldC 332> 356—358, 368, 418, fbl. 2 och 6 §§.)

I 52 § av föreliggande förslag har upptagits ett stadgande om barnavårdsnämndens
tillsyn över såväl i fosterhem som barnhem vårdade fosterbarn.
Kommittén framhåller (M. s. 226), att barnhemsvård, utövad av
föreningar, stiftelser eller enskilda personer, närmast är att likställa med
en i större omfattning bedriven fosterbarnsvård. Denna åskådning kommer
även till uttryck i föreliggande förslag, enligt vilket, såsom ovan
(s. 175) redan framhållits, barn i barnhem är att anse såsom fosterbarn.
Härigenom ställas alla barnhem under den lokala barnavårdsnämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

183

kontroll. Kommittén föreslog (71 §), att endast barnliem, tillhörigt förening,
stiftelse eller enskild person, skulle stå under tillsyn av barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet vore beläget, men då t. ex.
landsting, som upprättar barnhem, i allmänhet torde kunna i enlighet
med föreliggande förslags 60 § erhålla dispens från tillsyn, lärer i sak
ingen skillnad råda mellan de båda förslagen. Olika meningar torde ävenledes
knappast råda om att dylik tillsyn med hänsyn till barnens bästa
är fullt befogad. Om i enlighet med föreliggande förslag koncession för
barnhem ej heller kommer till stånd, är kravet på fortlöpande, noggrann
tillsyn helt enkelt oavvisligt.

På sätt kommittén framhållit (M. s. 294), lärer det ej vara lämpligt att
i lagen giva detaljerade föreskrifter om beskaffenheten av den vård, som
bör komma fosterbarn till del. Såväl beträffande barnhem som enskilda
hem inskränker sig därför föreliggande förslag till en allmän föreskrift om
åliggande för nämnden att tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av
tillfredsställande vård och uppfostran. Därjämte har i 54 § beträffande
de enskilda hemmen barnafostrarens personliga egenskaper och förhållandena
i övrigt, varmed särskilt avsetts fosterhemmets beskaffenhet,
framhållits såsom avgörande för frågan, huruvida den vård och uppfostran,
som komma barnet till del, äro »tillfredsställande». Och slutligen har i
fråga om fosterbarns vård i barnhem i 59 § 1 mom. lämnats en anvisning
för nämnden att uppmärksamma hemmets belägenhet, utrymme, utrustning,
ledning och personal.

Utöver nu nämnda stadganden har det ansetts böra särskilt åläggas
nämnden att tillse, att fosterbarn i händelse av sjukdom beredes den
särskilda vård, som omständigheterna kräva (jfr fbl. 6 § l mom.). I
detta åliggande torde innefattas skyldighet för nämnden att, i den mån
så är möjligt, kontrollera, att barn, som är i behov av läkarvård, erhåller
sådan (jfr Y. 368). Med hänsyn till den stora vikten av att späda barn
skyddas mot vanvård har slutligen, i huvudsaklig överensstämmelse med
kommittéförslagets 87 § andra stycket, särskilt framhållits nämndens plikt
att ägna uppmärksamhet åt vården av späda fosterbarn. Denna fråga
behandlas vidare under 55 §.

I andra stycket av förevarande § har med viss ändring upptagits den
av kommittén (K. 89 § 2 st., jfr fbl. 6 § 1 mom. 2 st.) föreslagna bestämmelsen
om nämndens plikt att lämna barnafostrare erforderliga föreskrifter.
Därvid torde nämnden i fråga om den kroppsliga vården använda
sig av de råd och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt späda
sådana, som medicinalstyrelsen jämlikt 79 § har att meddela.

Kommittén har (M. s. 291) med rätta betonat angelägenheten av att
nämnden vid tillsynens utövande icke nöjer sig med att gå efter de av
fosterföräldrarna eller av polismyndigheten gjorda anmälningarna, utan att
nämnden bör genom sina ledamöter och i större kommuner genom särskilda
organ utöva en oavlåtlig vaksamhet samt intimt samarbeta med

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Framställning
från svenska
läkarsällskapets

pediatrik a
sektion.

53 §.

Undersökning
av fosterhems
och barnhems
beskaffenhet.

andra intresserade och på området erfarna myndigheter och enskilda personer.
Till vad sålunda anförts torde kunna tilläggas, att barnavårdsmännens
medverkan vid tillsynens utövande bör kunna bliva av stort
värde.

I den av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda framställningen
(Y. 418) hava uppdragits en del riktlinjer för arbetet till skydd
särskilt för de späda barnens liv och hälsa. I denna framställning har
bl. a. betonats angelägenheten av att barnavårdscentraler, varmed förstås
övervakningsställen för späda barn, komma till stånd å alla platser med
mera sammanträngd befolkning samt ifrågasatts statsbidrag för dylika inrättningars
anordnande. På vissa orter skulle givetvis sådana centraler
kunna på ett verksamt sätt bistå barnavårdsnämnderna i deras arbete.
Stundom kunde det tilläventyrs uppdragas åt dylik central att å nämndens
vägnar utöva viss del av fosterbarnskontrollen. Att, såsom i sektionens
skrivelse föreslagits, i barnavårdslagen införa stadgande härom liksom i
vissa andra angivna hänseenden, kan jag dock icke tillstyrka.

I gällande lag finnes icke något uttryckligt stadgande om åliggande för
nämnden att vid erhållen vetskap om att fosterbarn mottagits göra en
första undersökning av de förhållanden, under vilka barn vårdas. Möjligen
har detta varit en bidragande orsak till att fosterbarnskontrollen i det
stora hela skötts så otillfredsställande som fallet varit. I fråga om enskilda
fosterhem innehöll ej heller kommittéförslaget något stadgande i angiven
riktning; i fråga om barnhem föreslogs koncessionstvång, d. v. s.
förhandsprövning. Av ovan angivna skäl har införande av koncessionssystem
ej kunnat av mig förordas. Denna omständighet jämte angelägenheten av
att i lagen framhäva nämndens ansvar för att tillsyn även över de enskilda
fosterhemmen snarast möjligt kommer till stånd har föranlett mig
att föreslå ett stadgande, att nämndens första undersökning av fosterhemmet
eller barnhemmet skall äga rum ofördröjligen sedan nämnden —
genom anmälan enligt Öl § eller på annat sätt — erhållit vetskap om
barnets mottagande där. Endast för så vitt nämnden redan äger noggrann
kännedom om hemmets beskaffenhet, må sådan undersökning underlåtas.
Det är min övertygelse, att det till följd av denna skyldighet för
nämnden att genast ställa hemmet under kontroll, skall bliva möjligt att

— med undvikande av de med koncessionssystemet förenade olägenheterna

— vinna det väsentliga av vad med ett dylikt system åsyftas.

Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att, såsom i norsk lagstiftning1) skett,
stadga viss tid, inom vilken den första undersökningen av hemmet skall
verkställas. Jag anser mig dock icke böra föreslå ett dylikt fastslående
av en viss för alla fall och för alla delar av riket gällande tid. Särskilt
med hänsyn till nämndens sammansättning och den föreslagna inspektio -

*) Enligt Lov 29 april 1905 om tillsyn med pleiebarn m. v. § 4 skall dylik undersökning
äga rum i stad inom 2 dygn och pä landet inom 10 dygn.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

185

nen är det att förvänta, att obehörigt dröjsmål med undersökningens verkställande
icke skall äga rum.

Den första noggranna undersökningen skall så att säga bilda inledningen
till nämndens sedermera alltjämt fortlöpande tillsyn. Även därefter
bör nämnden, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning
av hemmet; detta utsäges i paragrafens andra stycke.

I 7 kap. har icke intagits någon motsvarighet till stadgandet i kommittéförslagets
88 § därom, att barnafostrare skall vara pliktig lämna barnavårdsnämndens
ledamöter och biträden tillträde till lägenhet, där fosterbarn
vårdas. Det har nämligen ansetts, att nämnden även i vissa andra
fall borde äga tilltvinga sig tillträde till lägenhet, där barn vistas, t. ex.
då anledning finnes till antagande, att barn, som vårdas hos föräldrarna,
är vanvårdat eller i fara att bliva vanartat (se Y. 269). I 77 § har därför,
såsom nedan (s. 214) kommer att närmare beröras, införts ett stadgande
om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för vidtagande
av åtgärd, som enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårdsnämnd.
Då det enligt förslaget i vissa fall åligger barnavårdsnämnd att
verkställa undersökning i lägenhet, där barn vistas, torde genom nämnda
stadgande hava beretts möjlighet för nämnden att, även om föräldrarna
eller barnafostraren vägra tillträde, tilltvinga sig sådant.

Innehållet i övrigt i 88 § i kommittéförslaget motsvaras till en del av
vissa föreskrifter i 51 § 1 mom. av föreliggande förslag.

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem.

I 23 och 24 §§ av föreliggande förslag angivas de medel, vilka stå
barnavårdsnämnden till bnds vid beivrande av missförhållanden i barnets
eget hem: förebyggande åtgärder, såsom varning, förmaning m. m. (23 §)
och, om rättelse härigenom ej vinnes, barnets omhändertagande (24 §).
Ett liknande tillvägagångssätt bör komma till användning beträffande fosterhem.
Bestämmelser härom hava föreslagits i 54 och 55 §§. Härutöver
erfordras beträffande fosterhem vissa bestämmelser (56—58 §§), vilka
sakna motsvarighet, då fråga är om det egna hemmet. Samtliga dessa paragrafer
avhandla alltså åtgärder mot missförhållanden i fosterhem och
hava därför sammanförts under denna rubrik, i motsats till nästa underavdelning,
som handlar om åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

(K. 90, 91 §§, M. s. 295—298, Y. 355 d, 356—358, fbl. 7 §1 och
2 mom.)

Dessa överensstämma i huvudsak med kommittéförslagets 90 och
91 §§. Yissa till största delen formella ändringar hava dock vidtagits.
Sålunda har föreslagits en bestämmelse av innebörd, att nämnden skall,
då omständigheterna därtill föranleda, föreskriva anlitande av lämplig, till
stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller barnets hållande till

54 och 55 §§.

Föreställningar,
föreläggande
för
barnafostrare
att lämna
från sig
fosterbarn.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

lämpligt arbete. En sådan föreskrift som t. ex. att fosterbarn skall besöka
arbetsstuga eller liknande anstalt eller att fostermoder skall lämna
barnet till en barnkrubba, medan hon själv är upptagen av förvärvsarbete
utom hemmet, torde nämligen i vissa fall kunna vara av lika stor betydelse,
som då fråga är om barn i föräldrahemmet; det nu föreslagna
stadgandet innebär i själva verket endast en motsvarighet till bestämmelsen
i 23 § 1 mom. d).

Yinnes ej rättelse genom de med stöd av 54 § vidtagna åtgärderna,
eller anser nämnden ingen sannolikhet förefinnas, att på sådant sätt förbättring
skall komma till stånd, skall, enligt vad i 55 § föreslås, nämnden
förelägga barnafostraren att lämna barnet från sig till den, som är skyldig
taga vård om detsamma, d. v. s. i regel modern. Det kan emellertid
tänkas, dels att detta ej befinnes lämpligt och dels att ett barnets förflyttande
icke tål uppskov. Under sådana förhållanden bör nämnden, enligt
vad vidare i 55 § föreslås, i likhet med vad för närvarande utan stöd
av gällande lag stundom praktiseras, själv tills vidare omhändertaga barnet.
Förutom denna möjlighet innehöll kommittéförslaget anvisning på ännu
eu utväg, nämligen att barnafostraren skulle förständigas att avlämna barnet
till annan, som av nämnden anvisades. Detta skulle emellertid i de flesta
fall innebära, att nämnden finge träffa avtal om barnets inackordering utan
fullmakt från den, som sedermera skulle bära det ekonomiska ansvaret.
Därvid skulle nämnden måhända stundom nödgas i förhållande till den
nya barnafostraren garantera fosterlönens utbetalande. Lämpligare än en
dylik anordning torde vara, att nämnden i här avsedda fall alltid själv
omhändertager barnet, vilket medför rätt för nämnden till ersättning för
sina utgifter av föräldrarna, men sedermera söker, så snart ske kan, förmå
vederbörande försörjare att övertaga ansvaret för barnets vård. Detta sistnämnda
följer dels av föreskriften i paragrafens sista stycke, att nämnden,
då åtgärd enligt denna § vidtagits, ofördröjligen skall underrätta den, som
är skyldig taga vård om barnet, dels av stadgandet, att med barnet
skall förfaras såsom med barn, omhändertaget för samhällsvård, varom
det i 47 § 1 mom. heter, att nämnden skall besluta om vårdens upphörande,
då behov därav ej längre föreligger.

Med hänsyn till angelägenheten av att förebygga sammanförande under
ohygieniska förhållanden av ett flertal späda barn i fosterhem har i föreliggande
förslag, liksom i kommittéförslaget, upptagits gällande lags föreskrift
om att i fosterhem i regel ej få mottagas flera än två barn under
ett års ålder.

Genom en hänvisning till stadgandet i 31 § har det ansetts böra öppnas
möjlighet i brådskande fall för nämndens ordförande och, under viss
förutsättning, för annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma
att i avbidan på nämndens beslut vidtaga åtgärd, varom i 55 §
stadgas.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

(K. 92 §, M. b. 298—300, Y. 358, fbl. 9 §.)

Enligt gällande lag kan förbud att mottaga fosterbarn endast meddelas
i samband med föreläggande att lämna fosterbarn från sig, en brist i lagen,
som ofta påtalats. Lika med kommittén anser jag emellertid möjlighet
böra öppnas för nämnden att även utan samband med dylikt föreläggande
meddela förbud att mottaga fosterbarn. Stadgande härom har
upptagits i förevarande §. Därvid har, med hänsyn till att även under
vissa andra förutsättningar än de i kommittéförslaget angivna ett förbud
kan anses befogat, en formulering kommit till användning, som möjliggör
meddelande av förbud i alla de fall, då ett sådant ur samhällets synpunkt
måste anses påkallat (jfr Y. 358).

Det av kommittén föreslagna stadgandet om förbud att utöva fosterbarnsvård
i hälsovådlig lägenhet, som begagnas för sådant ändamål, har
upptagits i föreliggande förslag, kompletterat med föreskrift om att dylikt
förbud må meddelas även på förhand, då antagas kan, att lägenheten
kommer att begagnas för fosterbarnsvård.

Eu annan ofta påtalad brist i nu gällande fosterbarnslag är det förhållandet,
att förbudets giltighet är begränsad till den kommun, där förbudet
meddelats. I föreliggande förslag (56 § 2 inom.) har upptagits det av
kommittén (92 § 2 mom.) i syfte att råda bot på ifrågavarande missförhållande
föreslagna stadgandet, men därtill har fogats ett tillägg, som är
avsett att göra bestämmelsen mer effektiv. Enligt kommittéförslaget skulle
endast den barnavårdsnämnd, som meddelat förbudet, vara skyldig att vid
barnafostrarens avflyttning om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i
den kommun, dit barnafostraren flyttat, men denna senare barnavårdsnämnd
ägde ej skyldighet att i sin tur vidare rapportera förbudet, även om barnafostraren
efter helt kort tid åter avflyttade, kanske just för att härigenom
bliva fri från förbudets verkningar. Jag har därför funnit mig böra föreslå,
att barnavårdsnämnd, som erhållit dylik underrättelse, skall i sin tur
vara skyldig om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i den kommun,
dit den person, som förbudet avser, avflyttar. Det är att förvänta, att den
sålunda kompletterade bestämmelsen skall vara ägnad att väsentligt försvåra
det s. k. änglamakeriet.

3 mom. i 56 § överensstämmer med 3 mom. i kommittéförslagets 92 §
och torde ej tarva närmare motivering.

Om straff för den, som överträder förbud, varom här är fråga, stadgas
i 73 §.

(K. 94 §, M. s. 302, Y. 374, fbl. 8 — 10 §§.)

I förevarande § har upptagits stadgandet i kommittéförslagets 94 § med
ett mindre tillägg, avsett att framhäva, att en försummelse av anmälningsplikt
icke under varje förhållande bör föranleda så långt gående åtgärder
som föreläggande för barnafostraren att lämna barnet från sig samt förbud
att mottaga fosterbarn, utan att så endast bör ske om, förutom nämnda
försummelse, även andra omständigheter föranleda dylika åtgärders vidtagande
(se Y. 374).

56 §.

Förbud att
mottaga

fosterbarn.

57 §.

Påföljd av
uraktlåten
anmälan.

188

Kängl. Maj:ts proposition nr 150.

58 §.

Behandling
av barn,
utackorderat
av främmande
barnavårdsnämnd.

59 §.
Föreställningar,
anmälan
hos
länsstyrelsen
in. tn.

(K. 96 §, M. s. 298, 304, fbl. 7 § 3 inom., vl. 18 § 3 och 4 mom.)

Den av kommittén i 96 § föreslagna bestämmelsen, huru förfaras skall,
då missförhållande föreligger beträffande fosterbarn, utackorderat i vis»
kommun av annan barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse, har här i
väsentligen oförändrad avfattning upptagits; dock har stadgandet endast
gjorts tillämpligt på barn, som utackorderats av barnavårdsnämnd, enär
enligt föreliggande förslag (se 50 §) 7 kap. ej är tillämpligt å skyddshemselever,
icke ens om de äro villkorligt utskrivna, varför i förevarande sammanhang
en dylik bestämmelse beträffande dem ej ansetts böra meddelas.
På grund av barnavårdsnämndens allmänna skyldighet att samarbeta med
andra myndigheter lärer det dock åligga nämnden att underrätta skyddshemsstyrelsen
om missförhållande beträffande skyddshemselev av i förevarande
stadgande angiven art.

Åtgärder mot missförhållanden i anstalt.

(K. 71, 72, 96 §§, M. s. 227, 228, 304, Y. 332—334, 356—358,
fbl. 7 § 2 mom.)

Som en följd av barnavårdsnämndens tillsyn över alla fosterbarn inom
kommunen framstår nämndens skyldighet att beivra missförhållanden i barnhem.
Skulle sådana förekomma i ett nämndens eget barnhem, framgår
nämndens oavvisliga skyldighet att avlägsna dem av stadgandet i 32 §, att
»omhändertaget barn skall erhålla erforderlig vård ävensom sådan uppfostran,
som är ägnad att göra det till en duglig samhällsmedlem». På
grund av stadgandet i 50 § äro för övrigt bestämmelserna i 7 kap. ej
tillämpliga å av nämnden omhändertagna, å dess barnhem inom kommunen
vårdade barn. Förevarande §, som handlar om åtgärder mot missförhållanden
i anstalt, är sålunda, såvitt angår barnhem, av betydelse endast
i fråga om sådant, som tillhör annan än den kommun, där hemmet är
beläget.

Nämndens tillvägagångssätt vid beivrande av missförhållanden i enskilda
hem och i barnhem är enligt förslaget i stort sett detsamma: föreställningar
för att söka åstadkomma rättelse och, om detta ej lyckas, åtgärder
till förhindrande av att barn vidare vårdas i hemmet. 1 mom. av 59 §
överensstämmer så till vida med 54 §, att vid hemmets bedömande såväl
barnafostrarens personliga förutsättningar för uppgiften som förhållandena
i övrigt i lagtexten påpekas. Och liksom i 57 § har i förevarande moment
underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet förklarats utgöra en
omständighet, som bör föranleda inskridande från nämndens sida. I fråga
om späda barn har föreslagits, att nämnden, då fullt betryggande anordningar
vidtagits, äger tillåta, att derå än två barn under ett års ålder
vårdas i hemmet.

Föreställningar till rättande av missförhållandena skola enligt förslaget
av nämnden göras hos hemmets innehavare eller hos dess styrelse, där
sådan finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

189

Skulle dessa åtgärder icke visa sig tillfyllestgörande, måste givetvis kraftigare
sådana tillgripas. Att utrusta nämnden med befogenhet att själv besluta
om barnhemmets stängande vore emellertid, på sätt även kommittén
ansett, mindre lämpligt. Enligt kommittéförslaget ägde nämnden om missförhållandena
göra anmälan hos länsstyrelsen (71 §), som kunde antingen förbjuda
att barn vidare vårdades där (72 §) eller återkalla koncessionen
(70 § 2 inom.). Enligt föreliggande förslag, som kraftigare än kommitténs
framhåller lämpligheten av att nämnden först söker genom föreställningar
förmå barnafostraren att undanröja föreliggande missförhållanden, har nämnden
ävenledes att göra anmälan till länsstyrelsen (2 mom.), som, då förhållandena
därtill föranleda, förfar i enlighet med 42 §, d. v. s. antingen
själv med sin större auktoritet söker åstadkomma rättelse eller förbjuder,
att barn vidare vårdas i hemmet. Sådant förbud kan givetvis även avse
endast vissa lokaler inom barnhemmet och kan uppenbarligen hävas, om
anledning därtill uppstår.

Det kan emellertid tänkas, att ett avvaktande av länsstyrelsens beslut
medför allvarlig hälsofara för de barn, som vistas å hemmet. Särskilt beträffande
späda barn kan ett uppskov innebära vådor av så ödesdiger art.
att barnavårdsnämnden måste äga befogenhet att, utan avvaktande av länsstyrelsens
beslut, omedelbart omhändertaga de i hemmet vårdade barnen,
Ett stadgande härom har därför av mig föreslagits. T. o. m. ett inväntande
av nämndens beslut kan tänkas i vissa fall innebära alltför långt
uppskov, varför liksom i 55 § genom hänvisning till 31 § öppnats möjlighet
för ordföranden och, om kommunen sådant medgivit, för annan ledamot
av nämnden eller tjänsteman hos densamma att i brådskande fall omhändertaga
barnen.

År kommun ägare av barnhem i annan kommun, torde det vara lämpligt,
att den lokala barnavårdsnämnden, då missförhållande yppas, icke i första
hand själv ingriper utan till en början endast underrättar den nämnd, som
äger hemmet. En hänvisning till stadgandet i 58 § har därför föreslagits.

Därest undantagsvis barn, som i förslagets mening äro fosterbarn (enligt
49 § 1 eller 2 inom.), vårdas i anstalt (t. ex. förlossningshem, skolhem),
vilken ej är att hänföra till barnhem, torde, då missförhållande
yppas, nämnden böra förfara på enahanda sätt, som är föreslaget beträffande
barnhem. Föreskrift härom har upptagits i 4 mom. av förevarande
§. Av 50 § framgår, att vad sålunda föreslagits ej äger tillämpning
på anstalt, som jämlikt sistnämnda lagrum är undantagen från till -lämpning av bestämmelserna i 7 kap.

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel.

(K. 71, 95 §§, M. s. 227, 27 7, 304, Y. 59 s. 33 och 35, 358—305,
375, fbl. 17 § 3 inom., 18 §.)

Enligt kommittén skulle Kungl. Maj:t äga medgiva barnhem befrielse

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

60 §.

Befrielse från
tillämpningen
av 7 köp.

Dispens för
barnavårdsnämnd

1 inom.).

Dispens för
barnavSrdsanstalt
med av
Kung]. Maj:t
fastställt
reglemente
2 mom.).

Dispens för
annan anstalt
(3 mom.).

från barnavårdsnämndens tillsyn (K. 71 §) och länsstyrelsen skulle äga
enahanda befogenhet i fråga om anmälningsskyldighet beträffande barn,
som mottoges i barnhem (K. 95 §). I övrigt förekommo i förslaget inga
bestämmelser om dispens från stadgandena om fosterbarnskontrollen.

Gällande lag öppnar däremot i långt större utsträckning möjlighet att
erhålla befrielse från inspektion av den lokala myndigheten. Sålunda ankommer
på Kungl. Majt att medgiva styrelse för barnavårdsanstalt, vars
ordning Kungl. Maj:t fastställt, befrielse från tillämpningen av lagens bestämmelser
i avseende å barn, som tillhöra anstalten. Sådant medgivande
må ock meddelas fattigvårdsstyrelse i avseende å barn, uttingade till
fostran vare sig inom eller utom fattigvårdssamhället (fbl. 17 § 3 mom.).
I fråga om annan för fosterbarnsvård avsedd anstalt än nu nämnts må
länsstyrelsen medgiva befrielse från anmälningsskyldighet och tillsyn enligt
lagen.

I vissa av de avgivna yttrandena har såsom en betydande brist i lagförslaget
framhållits, att i detsamma, utöver ovannämnda stadganden i 71
och 95 §§, ej upptagits bestämmelser, svarande mot de nyss refererade
bestämmelserna i gällande lag. Det har gjorts gällande att, om ej möjlighet
öppnades till dispens från den lokala myndighetens tillsyn, de stora
städernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet, på grund av den i landskommunerna
ofta förekommande oviljan mot storstädernas utackorderingsverksamhet
på landet, komme att på det allvarligaste äventyras. Då vad
sålunda anförts icke torde sakna fog och inga olägenheter kunna tänkas
uppstå därest, på sätt för närvarande gäller, dispens i vissa fall meddelas,
har jag ansett de i detta hänseende framställda yrkandena böra vinna
bifall.

De av mig föreslagna stadgandena om dispens från bestämmelserna i
7 kap. hava sammanförts i 60 §.

1 mom. i denna § handlar om dispens för barnavårdsnämnd, som prövas
hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av
nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande
kommun. Befrielse medgives enligt förslaget av Kungl. Maj:t och gäller
tills vidare under högst tio år. Befrielsen kan omfatta hela kapitlet om
fosterbarnskontrollen (i överensstämmelse med fbl. 17 § 3 mom.), men
givetvis bör i varje fall prövas, i vilken utsträckning dispens bör meddelas.
I sammanhang härmed bör befrielse kunna meddelas från anmälningsskyldighet
enligt 34 § 3 mom. och 35 § 1 mom.

I fråga om barnavårdsanstalt med av Kungl. Maj:t fastställt reglemente
föreslås enahanda stadgande som beträffande barnavårdsnämnd, även detta
i överensstämmelse med gällande lag (fbl. 17 § 3 inom.).

För annan anstalt torde befrielse böra meddelas av länsstyrelsen efter
vederbörande tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande (jfr fbl. 18 §).

• Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

191

I likhet med kommittén (K. 95 §) anser jag, att även anmälningsskyldighet
här bör kunna uteslutas. Någon maximitid för befrielse har, lika
litet som i gällande lag (fbl. 18 §), föreslagits beträffande anstalt, varom
i förevarande mom. är fråga; det torde dock vara att förvänta, att länsstyrelserna
icke medgiva dispens för alltför lång tid åt gången, enär det
synes lämpligare att frågan om frikallelse tid efter annan tages under förnyat
övervägande.

En del enskilda fosterhem äro givetvis av den art, att nämndens tillsyn
är fullständigt obehövlig. I sådana fall bör nämnden själv kunna

meddela befrielse därifrån. Tjänsteläkares hörande lärer här vara överflödigt.
Däremot synes anmälningsskyldigheten ej böra eftergivas. Det
ligger i sakens natur, att befrielse ej bör meddelas för alltför lång tid i
sänder.

Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården

(8 och 9 kap.).

(K. 12 kap., M. s. 308—343, Y. 4 s. 5, 7, 12, 24, 26 s. 13, 32,

46, 50, 53, 60 s. 40—42, 61, 66 s. 45—48, 69, 70, 80, 89 s. 58,

92, 99 s. 65, 102 s. 76—78, 103 s. 84—86, 376—394, vl. 23—26
§§, fvl. 8 och 9 kap.)

Enligt kommitténs uppfattning borde barnavårdsnämnden visserligen hava
sin egen ekonomi och bestrida de utgifter, som dess verksamhet medförde,
men med hänsyn till barnavårdens samband med fattigvården samt de
regler, som givas i fattigvårdslagen och icke heller kunde lämnas åsido i
barnavårdslagen, syntes det kommittén lämpligt att, efter förebilden av
lagen angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, en uppdelning aAr de
uppkomna kostnaderna mellan barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen
ägde rum (M. s. 327). Kommittén föreslog fattigvårdsstyrelsens andel till
2/s och barnavårdsnämndens till 1 3 av kostnaderna (K. 101 §). På fattigvårdsstyrelsen
skulle ankomma att vidtaga alla åtgärder för att bevaka
kommunens intresse mot hemortskommun, landsting och staten samt mot
försumliga försörjningspliktiga (M. s. 326).

Enligt den av kommittén till förebild tagna bestämmelsen i gällande
lag (vl. 23 §) skall fattigvårdssamhälle lämna bidrag till barnavårdsnämndens
kostnader för omhändertaget barn. Bidraget utgår under högst fem
år med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp,
som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande. Eattigvårdssamhället
är i sin ordning berättigat att uttaga ersättning för sin kostnad
av barnets föräldrar eller hemortssamhälle.

Mot kommitténs förslag i denna del hava erinringar framställts, bottnande
i två helt motsatta uppfattningar. Enligt den ena av dessa borde
kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen. Till de
av kommittén gentemot denna uppfattning anförda skäl (M. s. 326) kan
jag ansluta mig.

Dispens för
fosterhem
■ 4 inom.).

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

Den andra uppfattningen innebär, att barnavårdsnämnden bör liava sin
egen fullständiga stat samt själv betäcka sina utgifter. Till stöd för denna
uppfattning har anförts ett flertal enligt min mening särdeles tungt vägande
skäl. (Se t. ex. Y. 7, 53, 66 s. 45—48, 69, 70, 99 s. 65, 102
s. 76—-78, 103 s. 84—86, 376, 382.) Särskilt vill jag framhålla svenska
stadsförbundets styrelses yttrande (Y. 103 s. 84—86), vari socialstyrelsen
instämt (Y. 376), samt fattigvårdsstyrelsens i Göteborg och ett flertal
andra fattigvårdsstyrelsers uttalanden (Y. 66 s. 45—48, 69, 70). Till
den kritik, som i stadsförbundets styrelses yttrande riktats mot kommitténs
förslag i förevarande hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig.

De enligt min mening mest vägande skälen mot kommitténs förslag i
denna del torde kunna sammanfattas sålunda.

Gällande lags princip om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen att ersätta
viss del av barnavårdsnämndens kostnad är motiverad med att skoldistriktet
(den kyrkliga kommunen) bör ansvara för barnens uppfostran och andliga
vård, under det att fattigvårdssamhället (den borgerliga kommunen)
bör bära utgifterna för den lekamliga vården. Detta redan med nuvarande
förhållanden tämligen egendomliga skäl för uppdelningen i fråga
torde helt och hållet bortfalla, därest barnavården i sin helhet överflyttas
till den borgerliga kommunen. Ett vidhållande av principen i fråga skulle
i själva verket innebära, att den borgerliga kommunen skulle i sista hand
återfå en del av kostnaden för barnavården av sig själv. Principens tilllämpning
har även föranlett lagbestämmelser av särdeles invecklad beskaffenhet.

Det egentliga skälet för den av kommittén föreslagna uppdelningen av
kostnaderna synes hava varit en åstundan att förebygga, att barnavårdsnämnden
skulle hava att vidtaga åtgärder för att bevaka kommunens rättigheter
mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga försörjare,
d. v. s. att barnavårdsnämnderna »uppträdde som processande
parter» (M. s. 326). Emellertid delar jag svenska stadsförbundets styrelses
uppfattning, att rent organisatoriskt det hela torde ordnas betydligt
enklare, om barnavårdsnämnden själv finge handhava frågor om ersättningarnas
indrivande, men anordningar träffades, olika allt efter de lokala förhållandena,
som förhindrade onödigt utredningsarbete. I detta avseende
hänvisar styrelsen till den i Stockholm praktiserade anordningen med eu
gemensam ombudsman för fattigvårds- och hälsovårdsnämnderna och till
erfarenheten från de större och medelstora städerna, där allt oftare sekreterare-
och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder samlas hos en och
samma person, stadsombudsmannen. Styrelsen framhåller vidare, att även
där dylik befattning icke finnes, det ganska lätt torde kunna ordnas så,
att allt arbete med t. ex. liemortsrättsutredningar och dylikt kommer både
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden till godo. Såsom styrelsen
betonar, kan på sådant sätt dubbelarbete undvikas, möjligheterna till friktioner
mellan de båda myndigheterna samt långsam och byråkratisk hand -

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av ärendena avlägsnas. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott
uttalar sig i enahanda riktning samt framhåller vidare, att intet
hinder föreligger mot att i de mindre kommunerna en och samma person
mot ersättning från båda myndigheterna ombesörjer den legala sidan av
deras verksamhet (Y. 102 s. 78). Enligt min mening bör ett liknande
behandlingssätt av hithörande ärenden kunna med fördel tillämpas även i
landskommuner, där särskilda tjänstemän ej finnas; ökade möjligheter härför
öppnas genom föreliggande förslags bestämmelser om samarbete mellan
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden och särskilt genom stadgandet
om att en ledamot av fattigvårdsstyrelsen skall vara ledamot jämväl av
barnavårdsnämnden. Det torde antagligen ej sällan kunna anförtros åt
denne gemensamme ledamot att handhava skötseln av ärendena i fråga
eller åtminstone att biträda de båda ordförandena i avseende härå.

I kammarrättens yttrande har gjorts gällande, att barnavårdsnämnden
visserligen skulle hava sin egen fullständiga stat, men att det icke desto
mindre skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen att ensam föra talan och
vidtaga åtgärder mot andra kommuner, försörjare och andra (Y. 99 s. 65
och 66). Denna mening kan jag icke dela. I detta avseende anser jag,
att den synnerligen skarpa kritik, som bland annat från fattigvårdsliåll
riktats mot eu anordning, varigenom fattigvårdsstyrelsen skulle komma att
spela rollen av »exekutor» åt barnavårdsnämnden, i mycket är berättigad.
Varje åtgärd, som är ägnad att i det allmänna föreställningssättet nedsätta
fattigvården och förläna den en förhatlig prägel, bör enligt min
mening omsorgsfullt undvikas. Och den nära nog enhälliga uppfattningen
i detta hänseende från deras sida, som fått sig ålagt det krävande och i
många fall otacksamma fattigvård sarbetet, är för visso förtjänt av det största
beaktande.

Med vidtagande av någon av de i det föregående antydda anordningarna
för samarbete beträffande den legala sidan av de båda myndigheternas
verksamhet är det enligt min uppfattning icke att befara, att svårighet
skall möta mot tillämpning av i görligaste mån enhetliga principer vid tillvaratagande
av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess kostnader.

Eu fullt fristående ställning för de båda myndigheterna förutsätter ej
ett uppgivande av systemet med hemortsrätt eller av de för försörjningspliktens
fullgörande, enligt vad erfarenheten från fattigvården visar, så
synnerligen effektiva bestämmelserna om arbetsskyldighet m. m. (jfr M.
s. 337).

Det av kommittén i 12 kap. föreslagna samarbetet mellan de båda myndigheterna
skulle »genom sin tungroddhet högst väsentligt neutralisera de
fördelar, kommittén velat vinna med centralisationen av barnavårdsärendena»
(Y. 103 s. 84) och skulle antagligen leda till slitningar på grund
av olika uppfattning beträffande frågor om hemsändning, utkrävande av
ersättning m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197*23 18

194

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

Om myndigheterna Unge egna, i allo fullständiga stater, skulle detta
leda till "större reda och överskådlighet, och kommunens bokföring skulle
vinna i enkelhet. I detta hänseende anför fattigvårdsstyrelsen i Göteborg,
att den ersättning från fattigvården, som enligt kommitténs förslag skulle
utgå, komme att vålla ett oerhört arbete med särskilda debiteringar föi
vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller genom
barnavårdsman gjorda inbetalningar. Detta bleve ett vidlyftigt arbete med
en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och
kontroll och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från
fattigvårdens sida; detta arbete och dessa kostnader komme att leda till
ingen nytta (Y. 66 s. 46).

Det framgår ej med full tydlighet av kommittéförslaget, huruvida enligt
detsamma full ersättning skulle kunna utkrävas av hemortskommun eller
försörjningspliktig. Enligt vad kammarrätten och svenska stadsförbundets
styrelse gjort gällande skulle allenast de Vs av kostnaderna, vilka enligt
förslaget skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen, kunna återkrävas (Y. 99
s. 65, 103 s. 86). En motsatt uppfattning har hävdats av en ledamot
av kommittén (se förhandlingarna vid den ås. 38 omförmälda konferensen
s. 127). Och i ett par yttranden (Y. 60 s. 42, 381 s. 161) har
mot kommittéförslaget erinrats, att enligt detsamma de ersättningsskyldiga
kunde bliva föremål för krav från såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd
beträffande ett och samma anspråk. Ingendera anordningen synes
mig tillfredsställande.

Mera än de av kommittén föreslagna bestämmelserna torde en anordning,
enligt vilken alla nämndens utgifter föras i dess stat, vara ägnad
att utveckla sparsamhetstendenser hos nämnden. Kommunen torde genom
val av ledamöter i barnavårdsnämnden, genom budgetens fastställande och
genom revisionen hava lika stora möjligheter att tillse, att verksamheten
handhaves med erforderlig sparsamhet, som fallet är beträffande övriga
kommunala nämnder.

Med hänsyn till bestämmelserna om nämndens tillsättande och sammansättning
finnes ingen anledning till antagande, att nämnden skulle sakna
förmåga att på tillfredsställande sätt handhava ekonomien och vidtaga erforderliga
legala åtgärder. Och långt ifrån att dela den uppfattningen, att
nämndens auktoritet skulle försvagas, om den erhölle full självständighet i
nämnda hänseenden, är jag av den åsikten, att det i många fall kan vara
av verkligt värde för nämnden att kunna hänvisa på, att eventuella återkrävs-
och tvångsåtgärders vidtagande är beroende av nämndens eget bedömande
och att nämnden alltså själv förfogar över nödiga maktmedel.
Det kan icke förbises, att nämnden i sin verksamhet för barnens skyddande
ofta kommer att stöta på stora svårigheter i form av tredska och
trots från försörjarna, och i sådana fall bör det vara av betydelse, att
nämnden själv äger befogenhet i angivna hänseenden.

195

Kungl. May.ts proposition ?ir 150.

Av nu anförda skäl anser jag, att barnavårdsnämnden bör hava sin
egen fullständiga stat och själv hava att vidtaga åtgärder för att få sina
kostnader ersatta. Nämnden bör sålunda bevaka kommunens intresse i
fråga om barnavården gentemot hemortskommun, landsting och stat samt
vidtaga åtgärder mot försörjare. Ett sådant system ställer sig med all
säkerhet fördelaktigare ur ekonomisk synpunkt än den av kommittén föreslagna
anordningen, som genom ärendenas behandling av tvenne myndigheter
med nödvändighet skulle föranleda dubbelarbete i fråga om bokföring
m. m. (Se Y. 66 s. 46.)

Av min nu tillkännagivna ståndpunkt följer, att kommittéförslagets bestämmelser
om kostnaderna för barnavården måst undergå en genomgripande
omarbetning. Därvid har det till en början synts mig lämpligt att
uppdela de bestämmelser, som motsvaras av innehållet i 12 kap. i kommitténs
förslag, i två kapitel, av vilka det ena (8 kap.) handlar om kostnaderna
för samhällets barnavård m. m. och det andra (9 kap.) om enskildas
ersättnings- och arbetsskyldighet. Med hänsyn bl. a. till önskvärdheten
av att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden genom någon
gemensam kraft handlägga ärenden om ersättning, arbetsskyldighet m. m.,
har jag ansett det vara ändamålsenligare att, där så kunnat ske, hänvisa
till fattigvårdslagens stadganden i nämnda hänseenden än att meddela
parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen, ett tillvägagångssätt, som
skulle föranlett större vidlyftighet i lagtexten och vid tillämpningen med
sannolikhet vållat större svårigheter för de kommunala myndigheterna
(se Y. 3 s. 3 sista stycket).

Jag övergår nu till 8 kap.

8 KAP.

Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m.

(K. 97 §, M. s. 308, 309, 313, Y. 377, fvl. 39 §.) 61 §.

Förevarande stadgande innebär i sak ingen skillnad från kommittéför- Kostnaderna
slagets 97 §, men har i formellt hänseende undergått en mindre omar- forTahand
betning. Någon närmare motivering, utöver den av kommittén meddelade, av kommunen.
torde icke vara erforderlig.

Av eu länsstyrelse har framhållits, att kommittén icke syntes hava uppmärksammat
den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd
åt synnerligt skattetyngda landskommuner kunde äga, att barnavårdsutgifterna
icke räknades såsom utgifter för folkskole- eller fattigvårdsväsen.

Yad sålunda anförts synes mig beaktansvärt, särskilt med hänsyn till
att en icke obetydlig del av fattigvårdsstyrelsens verksamhet, nämligen
den som avser att bereda vård åt helt omhändertagna fattiga barn, enligt
föreliggande förslag skall överflyttas till barnavårdsnämnden. Denna fråga
torde komma att vid behandling av spörsmålet om eventuell prolongation

196

62 §.

Inverkan på
förvärv av
hemortsrätt,
ersättning av
hemortskommun,
hemsändning
och
ersättning
därför.

Inverkan
på förvärv av
hemortsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av förordningen den 29 juni 1921 angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligt skattetyngda landskommuner bliva föremål för
övervägande av chefen för finansdepartementet.

(K. 102 § 1 mom., M. s. 331—334, Y. 388, fvl. 45—51, 57 §§,
vl. 24 och 26 §§.)

Frågorna om barnavårdskostnads inverkan på förvärv av hemortsrätt,
om ersättning av hemortskommun för sådan kostnad och om hemsändning
stå i nära samband med varandra. Liksom i fattigvardslagen i motsvarande
fall är stadgat, torde sålunda, om utkrävande av ersättning från
hemortskommun medgives, sådan ersättning även böra inverka på förvärv
av hemortsrätt. Och reglerna om ersättning maste även ses i förhållande
till stadgandena om hemsändning; medgives rätt till ersättning, blir behovet
av bestämmelser om hemsändning onekligen något mindre starkt
framträdande.

Lika med kommittén (M. s. 333) anser jag, att förhållandet i hemortsrättsavseende
mellan kommun, där barn omhändertagas, och barnets hemortskommun,
bör, i olikhet mot vad i lagen om uppfostran åt vanartade
m. fl. barn (26 § 2 mom.) är stadgat, avgöras efter de i fattigvårdslagstiftningen
givna regler.

Enligt kommittén skulle viss del av barnavårdsnämndens kostnad för
barn under 16 år ersättas av fattigvårdsstyrelsen, och blott denna på
fattigvårdsstyrelsen fallande kostnad skulle inverka på hemortsrättsförvärv.
Enär bestämmelse om fattigvårdsstyrelsens ersättningsskyldighet i förhållande
till barnavårdsnämnden ej upptagits i föreliggande förslag, finnes
intet skäl att begränsa inverkan på förvärv av hemortsrätt till det fall,
att kostnaden avser barn under 16 år, eller till någon del av kostnaden,
utan lärer det böra stadgas, att utgift, som kommun haft för omhändertaget
barn, skall inverka på förvärv av hemortsrätt på enahanda sätt, som
i 49 § fattigvårdslagen är stadgat beträffande fattigvård, lämnad enligt

1 § nämnda lag.

Enär enligt 49 § 2 mom. samma lag fattigvård till äktenskapligt barn
under 16 år inverkar på föräldrarnas förvärv av hemortsrätt, och fattigvård
åt utomäktenskapligt barn under 16 år inverkar på moderns hemortsrättsförvärv,
bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn
under 16 år inverka, i fråga om barn i äktenskap å föräldrarnas och i
fråga om barn utom äktenskap å moderns hemortsrätt. Även i övrigt
bör utgift enligt barnavårdslagen för omhändertaget barn under 16 år inverka
på andras förvärv av hemortsrätt i de fall, då sådan inverkan utövas
av fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen åt barn i nämnda ålder.

Lå däremot barn över 16 år är självständigt i liemortsrattsavseende,
bör utgift för barnet enligt barnavårdslagen hava inverkan allenast på barnets
eget hemortsrättsförvärv; uttryckligt stadgande härom lärer vara erforderligt.
Sistnämnda stadgande är avsett att utgöra ett undantag allenast
från de i 49 § fattigvårdslagen givna bestämmelserna om inverkan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

197

hemortsrättsförvärv. Skulle exempelvis kvinnlig skyddshem sele v hava barn
utom äktenskap, har barnet på grund av stadgande i 47 § fattigvårdslagen
samma hemortsrätt som modern.

Enligt 49 § 1 mom. fattigvårdslagen äger inverkan på förvärv av hemortsrätt
ej rum, då fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av kläder,
underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna
skolundervisningen, läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen
eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp. I de antagligen sällsynta fall, då barnavårdsnämnds
kostnad för omhändertaget barn är allenast sådan, som nyss nämnts, bör
kostnaden ej inverka på förvärv av hemortsrätt.

Enligt gällande lag och kommitténs förslag skall för viss del av kom- Ersättning av
munens kostnad för omhändertaget barn, nämligen för den del, som er- kommun
satts av fattigvårdsstyrelsen, gottgörelse utgå från hemortskommunen. Aven
jag är av den uppfattningen, att ersättning för kostnad för omhändertaget
barn bör kunna utkrävas av hemortskommunen, men då bestämmelse om
fattigvårdsstyrelses skyldighet att ersätta barnavårdsnämnden viss del av
denna kostnad icke upptagits i föreliggande förslag, bör hela kostnaden
ersättas, liksom fallet är med fattigvårdskostnad, och detta oberoende av
om barnet är under eller över 16 år. Därest blott kostnad för barn
under 16 år skulle ersättas, skulle detta åsamka särskilt städerna särdeles
betungande kostnader för de barn från andra kommuner, vilka i åldern
15-—18 år omhändertoges för vanart. Rätten till ersättning för utgift
för omhändertaget barn bör sålunda, oberoende av om barnet är under
eller över 16 år, vara densamma, som stadgas enligt fattigvårdslagen beträffande
obligatorisk fattigvård. Reglerna i 50 och 51 §§ fattigvårdslagen
böra alltså vara tillämpliga. Skillnad bör ej göras mellan barn,
omhändertaget för skyddsuppfostran, och barn, omhändertaget för samhällsvård.

Genom bestämmelserna i 57 § fattigvårdslagen hava givits regler om Hemsändning,
hemsändning, så avfattade, att behörig hänsyn tagits, å ena sidan till
kommunernas intressen och å den andra till det humanitetskrav, som ur
understödstagarnas synpunkt ej får förbises. Dessa regler ävensom i sammanhang
därmed meddelade bestämmelser om ersättning för hemsändningskostnad
torde böra äga tillämpning jämväl å barn, vilka enligt barnavårdslagen
omhändertagits för samhällsvård, en åsikt, som även omfattades av
kommittén.

I gällande lag finnes intet stadgande om hemsändning av barn, som
omhändertagits för vanart eller sedlig försummelse. Kommittén ansåg,
att i dylika fall liemsändning ej borde medgivas. För hemsändning i dylika
fall talar onekligen den omständigheten, att enligt föreliggande förslag
åldern för omhändertagande för vanart höjts till 18 år. Då ungdom
i 16—18-årsåldern i stor utsträckning beger sig till städerna och där

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

63 §.

Ersättning av
landsting
för vård å
vissa sjukvårds
anstalter
rrv. m. samt
av staten.

stundom hemfaller åt ett levnadssätt, som bör föranleda omhändertagande
för skyddsuppfostran — särskilt gäller detta flickor, vilka förfalla till
sedeslöshet — kan det givetvis för städerna bliva betungande att bereda
vård åt alla omhändertagna. Då emellertid enligt föreliggande förslag
ersättning kan utkrävas av hemortskommunen, torde den nu anförda synpunkten
ej böra tillmätas avgörande betydelse. Något förbud mot att
för skyddsuppfostran omhändertaget barn hemsändes till hemortskommun
torde dock ej böra stadgas. Det kan nämligen utan tvivel tänkas fall,
då båda kommunernas barnavårdsnämnder äro ense om lämpligheten av
hemsändning och betänklighet mot densamma ej möter ur barnets synpunkt.
Aven sedan barn överlämnats till skyddshem inom det landstingsområde,
där omhändertagandet skett, kan överflyttning till skyddshem
inom hemortskommunens landstingsområde stundom tänkas vara för alla
parter önskvärd och torde därför ej böra förbjudas. Men genom att 57 §
fattigvårdslagen, på sätt jag föreslår, göres tillämplig allenast på barn,
som omhändertagits för samhällsvård, blir hemsändning ej möjlig i annat
fall än då nämnderna äro ense därom.

I enlighet med ovan angivna grunder hava i förevarande paragraf upptagits
bestämmelser om inverkan på förvärv av hemortsrätt, om ersättning
av hemortskommun samt om liemsändning och ersättning för hemsändningskostnad.

(K. 102 § 1 mom., M. s. 330, 331, 334, 335, fvl. 40—42, 60 §§.)

Enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen gottgör landstinget vederbörande
hemortskommun helt eller delvis dess kostnader för vissa sjuka och
abnorma understödstagares vård å anstalt. Lika med kommittén anser
jag, att landstinget bör hava enahanda skyldighet i fråga om barn, som
omhändertagits enligt barnavårdslagen. Att begränsa denna skyldighet
till att avse allenast kostnaden för barn under 16 år, kan jag dock icke
anse motiverat, i betraktande av att enligt fattigvårdslagen kommunen äger
rätt till ersättning för understödstagare av alla åldrar.

I 60 § fattigvårdslagen stadgas rätt för kommunen till ersättning av
staten i vissa fall för fattigvård (till utlänning, till den, vilkens hemortsrätt
ej kunnat utrönas, samt till den, som under minst tre år vistats utom
hemortskommunen). I 2 mom. av samma § föreskrives vidare, att rätt
till gottgörelse av staten för fattigvård till den, som minst tre år vistats
utom hemortssamhället, ej föreligger, då vederbörande understödstagare
under nämnda tid erhållit fattigvård av samhället. I fråga om inverkan
på rätt att erhålla sådan gottgörelse bör uppenbarligen utgift för av
barnavårdsnämnd omhändertaget barn vara att anse såsom fattigvård. Jag
kommer därför att i det följande föreslå tillägg till 60 § 2 mom. fattigvårdslagen
av den innebörd jag nu angivit.

Har kommun haft utgift för barn, som omhändertagits enligt barnavårdslagen
i fall, då jämlikt 60 § fattigvårdslagen ersättning för fattig -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vård lämnas av staten, bör kommunen i förhållande till staten tillerkännas
samma rätt, som enligt nämnda lagrum tillkommer fattigvårdssamhälle.

Förevarande § har avfattats enligt de grunder jag nu angivit.

(K. 104, 105 §§, M. s. 342, 343, Y. 391 — 393, vl. 23 § 2 mom.)

Enligt gällande lag skola i regel kostnaderna för de av barnavårds nämnden

omhändertagna barnen i första hand bäras av barnavårdsnämnden.
Härifrån stadgas emellertid det undantaget, att landsting eller stad, som
ej deltager i landsting, skall svara för kostnaden för uppfostran av

skyddshemselever (i skyddshem eller, efter villkorlig utskrivning, utom
skyddshem). Barnavårdsnämnden skall dock till landstinget eller staden
erlägga visst, i lagen till beloppet angivet bidrag (vl. 23 § 2 inom.).
Dessa bestämmelser hava, i vad de avse landstingens och städernas
ansvarighet samt barnavårdsnämndens bidragsskyldighet, i kommittéför slaget

bibehållits (K. 104 §).

Enligt föreliggande förslag äro föräldrarna ansvariga för kostnaderna för
deras barn under 16 år, dock endast intill ett visst maximibelopp (68 §
2 och 3 mom.). För denna princips genomförande i praktiken har det
befunnits lämpligt (se vidare nedan s. 243) att även beträffande skyddshemselever
stadga, att kommunen skall i första hand svara för hela vårdavgiften.
Denna, i förslaget benämnd skyddshemsavgift, skall av den barnavårdsnämnd,
som omhändertagit barnet, erläggas till vederbörande skyddshemsstyrelse.
Har barnet hemortsrätt inom annan kommun, äger nämnden rätt till ersättning
av barnavårdsnämnden därstädes. Hemortskommunens barnavårdsnämnd
skall enligt förslaget hava rätt till visst bidrag från landstinget för skyddshemsavgiftens
bestridande. I huvudsak samma system kommer sålunda
till tillämpning som i 40—42 §§ fattigvårdslagen. Bidragets storlek har
ej ansetts böra bestämmas i lagen. På grund av penningvärdets växlingar
torde nämligen sådant bestämmande böra ske i särskild författning, som
kan, i händelse av ändrade förhållanden, lättare jämkas än vad fallet är
beträffande lag. I denna särskilda författning, till vars grunder jag återkommer
här nedan (s. 243), böra jämväl meddelas föreskrifter i syfte att
befrämja, att barnavårdsnämnd, som är berättigad till ersättning av landstinget,
ändock göres medintresserad av att kostnaderna för barnets vård
må bliva av föräldrarna betäckta. I nämnda författning böra även meddelas
bestämmelser om skyddshemsavgiftens storlek.

Yad nu är sagt gäller i främsta rummet de i 43 § 1 mom. avsedda
skyddshemmen. Men då enligt föreliggande förslag kommunens och landstingets
kostnader för skyddshemselevs vård är avsedd att vara i huvudsak
densamma, vare sig eleven uppfostras i skyddshem, som nyss nämnts, eller
i skyddshem, varom förmäles i 43 § 2 eller 3 mom., böra i nu angivna
hänseenden samma regler gälla beträffande alla skyddshem.

Förevarande § är avfattad enligt angivna grunder.

64 §.

Kommunens
rätt till bidrag
av landstinget
för bestridande
av skyddshems
avgifter.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

65 §.

Proceduren.

66 §.

Överenskommelse
med
främmande
makt.

07 §.

Statsbidrag.

68 § l mom.
Gottgörelse ur
barnets egendom.

(Fvl. 8 kap.)

Då enligt föreliggande förslag det skall ankomma på barnavårdsnämnden
att själv vidtaga åtgärder för utfående av ersättning från hemortskommun,
landsting eller staten, har i förevarande § intagits en hänvisning till
fattigvårdslagens stadganden angående proceduren vid dylika ärendens
behandling.

(Fvl. 61 § 3 mom.)

Genom stadgandet i 61 § 3 mom. fattigvårdslagen har öppnats möjlighet
till träffande av överenskommelse med främmande makt om behandling
av dess undersåtar här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen
kostnad. Sådana överenskommelser hava hittills träffats med
Danmark, Norge och Finland.

Särskilt med hänsyn till att genom föreliggande förslag från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden överflyttats befattningen med sådana
fattiga barn, som behöva vård utom sina hem, kan det måhända befinnas
önskvärt, att överenskommelse träffas med främmande makt om behandlingen
här i riket av barn, som äro den främmande maktens undersåtar
och omhändertagits av barnavårdsnämnd. En bestämmelse, motsvarande
fattigvårdslagens ovannämnda stadgande, har därför föreslagits.

(K. 106 §, M. s. 343—359.)

För närvarande utgår statsbidrag till bestridande av kostnad för uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Bestämmelser
härom finnas införda i särskilda kungörelser av den 13 juni 1902
och den 19 juni 1919.

Förevarande §, som helt överensstämmer med kommittéförslagets 106 §,
innehåller eu hänvisning till särskild författning om statsbidrag.

Till frågan, i vilka fall och med vilka belopp statsbidrag bör utgå,
återkommer jag i det följande (s. 232).

9 KAP.

Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

(K. 98 §, M. s. 313, 314, Y. 378, 379, fvl. 62 § 2 st.)

I 98 § av kommittéförslaget stadgades, i väsentlig överensstämmelse
med 62 § andra stycket fattigvård slagen, rätt för barnavårdsnämnden att
i vissa fall ur omhändertaget barn tillhörig egendom bereda sig ersättning
för kostnaden för barnets vård. I huvudsak kan jag ansluta mig till vad
kommittén sålunda föreslagit. I anledning av vad en länsstyrelse anfört
(Y. 378) angående barnets arbetsförtjänst vill jag framhålla, att enligt

kommitténs förslag barnavårdsnämnden otvivelaktigt bleve berättigad att
uttaga ersättning även ur barnets arbetsförtjänst, i den mån sådan uppstår
under den tid, varunder barnet är omhändertaget, men med hänsyn
bl. a. till att barnet endast i ganska sällsynta fall under nämnda tid har
arbetsförtjänst (nämligen då barnet är anställt i arbete, för vilket gottgö -

201

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

relse utgår), lärer skäl saknas att beträffande arbetsförtjänsten göra någon
inskränkning i avseende å barnavårdsnämndens rätt till gottgörelse. Efter
det skyddsuppfostran eller samkällsvård upphört, har nämnden ingen rätt
till ersättning ur barnets arbetsförtjänst. I formellt hänseende har den
av kommittén föreslagna bestämmelsen undergått jämkning (se Y. 378).

(K. 99 §, 102 § 1 inom., M. s. 314—319, 335—337, Y. 12 s. 9,
06 s. 47, 102 s. 78, 384, fri. 3, 63, 65 §§, vl. 23 § 3 mom., 25 §.)

I den allmänna motiveringen har betonats angelägenheten av att samhällets
barnavårdsverksamhet ej utövas på sådant sätt, att föräldraansvaret
avlyftes eller slappas (s. 40). I överensstämmelse härmed intager föreliggande
förslag den ståndpunkten, att föräldrarna äro intill en viss gräns (se 3 mom.)
ersättningsskyldiga för samhällets kostnad för omhändertagna barn under
16 år, vare sig omhändertagandet skett för samhällsvård eller skyddsuppfostran.
För samhällets utgifter för barn över 16 år äro däremot enligt
förslaget föräldrarna ersättningsskyldiga allenast efter sin förmåga. Härutinnan
överensstämmer alltså förslaget med fattigvårdslagens bestämmelser
om föräldrarnas skyldighet att ersätta fattigvård till barn, men skiljer sig
från de i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn förekommande
bestämmelserna om föräldrars ersättningsskyldighet; föräldrar till barn, som
omhändertagits enligt nämnda lag, äro nämligen skyldiga att ersätta det
allmänna med allenast 100 kronor om året under högst 5 år.

I enlighet med nu angivna grunder hava i 2 mom. meddelats bestämmelser
om föräldrars ersättningsskyldighet. I överensstämmelse med
stadgandet i 65 § fattigvårdslagen har vidare föreslagits, att ersättningsanspråk
ej må bifallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna
nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Även har föreslagits
en bestämmelse om villkorlig skyldighet för make att ersätta kostnaden
för andra makens barn och adoptivbarn, för vilket han enligt civillagen
är underhållsskyldig (jfr fvl. 3 § tredje stycket, lagen den 11 juni 1920
om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn och lagen om
adoption 13 §). I 78 § kommer jag att föreslå ett stadgande, varigenom
de i förevarande mom. givna bestämmelserna erhålla giltighet
beträffande adoptant. I förslaget har stadgats skyldighet för föräldrar
in. fl. att ersätta kostnaden för barnet, varmed avses ej blott kommunens
kostnad utan även landstingets och statens. Hemortskommunens barnavårdsnämnd
skall visserligen hava till åliggande att söka indriva ersättning,
men skall enligt regler, till vilka jag återkommer i det följande (s. 243),
vara pliktig att i vissa fall överlämna en del därav till landstinget eller
staten.

Ovan har angivits, att enligt föreliggande förslag föräldrarna äro intill
en viss gräns ersättningsskyldiga för kostnaden för deras omhändertagna
barn. Med hänsyn i främsta rummet till de dryga kostnader, som särskilt
uppfostran i skyddshem i vissa fall betingar, har nämligen en högsta

68 § 2 mom.
Ersättningsskyldighet
för
föräldrar m.fl.

68 § 3 mom.
Maximigräns
för föräldrars
m. fl:s ersättningsskyldighet.

202

68 § 4 mom,
Frihet från
ersättningsskyldighet
i
visst fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

gräns för föräldrarnas ersättningsskyldighet ansetts böra fastställas. Det har
icke synts berättigat att ålägga föräldrar, vilkas barn, måhända utan att
föräldrarna försummat sin uppfostringsplikt, gjort sig skyldiga till vanart
och därför måst intagas i skyddshem, eu skyldighet att erlägga högre belopp
än t. ex. den avgift, vilken bemedlade föräldrar till sinnessjukt barn
hava att erlägga för dess vård i sinnessjukanstalt. I lagen synes emellertid
ej böra intagas en bestämmelse om maximiersättningsbelopp, utan
lärer sådant böra fastställas i särskild författning i samband med bestämmelser
om statsbidrag m. m. Maximibeloppet torde nämligen med hänsyn
till penningvärdets växlingar tid efter annan behöva ändras, vilket
lättare kan ske, om bestämmelsen införes i författning, som ej har karaktären
av lag. Jag återkommer här nedan (s. 230) till frågan om detta
belopp, men vill redan här nämna, att jag anser det, med hänsyn till vad
ovan anförts angående avgift å sinnessjukhus, för närvarande böra uppgå
till 960 kronor, vilken summa jämte det nuvarande statsbidraget, 200
kronor, torde kunna beräknas ungefärligen täcka medelkostnaden för elevs
vård å skyddshem vid den föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande
(se vidare s. 236).

Även rätten till ersättning enligt 1 mom. bör vara på angivet sätt begränsad.
Mera än maximibeloppet bör sålunda ej få uttagas jämlikt denna §.
(Y. 101 s. 71.)

I svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrås yttrande (Y. 101''s. 71)
har berörts ett spörsmål, som även eljest varit föremål för uppmärksamhet
bland på fattigvårdens och barnavårdens arbetsfält verksamma personer.
Jag syftar på det förhållandet, att av ett barns föräldrar den ena
försummar sin underhållsskyldighet mot barnet, under det att den andra,
så gott han eller hon förmår, söker försörja det, men icke äger förmåga
därtill utan bistånd av det allmänna i form av fattigvård i hemmet eller
barnets omhändertagande. I sådant fall blir även den av föräldrarna,
som fullgjort sina skyldigheter, ersättningspliktig. Yisserligen må det erkännas,
att i åtskilliga kommuner denna samhällets rätt till ersättning
tillvaratages utan otillbörlig stränghet, men denna rätt förefinnes dock och
kan även göras gällande av myndigheter, som handhava sitt uppdrag uren
ensidigt ekonomisk synpunkt. Särskilt stötande framstår detta i sådant
fall, då fader till barn utom äktenskap enligt dom eller avtal är
pliktig att utgiva underhållsbidrag till barnet, men underlåter att fullgöra
denna plikt, med påföljd att samhället, trots att modern gör sitt yttersta,
måste omhändertaga barnet. En bestämmelse, varigenom, utan nämnvärd
uppoffring för samhället, åt den, som i en dylik situation gjort sin plikt,
beredes trygghet mot ersättningskravs framställande, synes mig befogad1).

>) Jfr de norska »Lov om barn, hvis foraeldre ikke har indgaat egteskap med hverandre»
§ 4 andra stycket och »Lov om forseldre og egtebarn» § 2 andra stycket: »Hvis
den av forseldrene, som har omsorgen for barnet, paa grund av den andens undladelse av
åt betale bidrag ydes hjaelp av fattigvsesenet, ansees hare den, som har undlatt åt betala
som fattigunderstottet og indenfor grsenserne av de ubetalte bidrag».

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 150.

203

En dylik bestämmelse har upptagits i förevarande §. Ett motsvarande
stadgande kommer även att föreslås såsom tillägg till 63 § fattigvårdslagen.

På grund av innehållet i 78 § blir 68 § 4 mom. tillämpligt även beträffande
adoptivföräldrar.

(Fvl. 64 §.)

Genom stadgandet i 64 § fattigvårdslagen har fattigvårdssamhälle tillerkänts
rätt att, då medel anslås för vissa i lagen angivna ändamål, medgiva
frihet från ersättningsskyldighet för understöd, som utdelas av dessa
medel. Dessa ändamål äro: vård å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av framtida
fattigvårdsbehov eller för avhjälpande av nöd, uppkommen till följd
av missväxt, annan allmännare olycka eller till följd av kristid, vållad av
förhållanden utom riket.

En liknande bestämmelse torde böra inflyta även i barnavårdslagen.
Möjlighet synes sålunda böra öppnas att medgiva befrielse från ersättningsskyldighet
för utgift, som bestrides av medel, vilka ställas till barnavårdsnämndens
förfogande för vård å sjukvårdsinrättning, barnhem, förbättrings-
eller uppfostringsanstalt eller till åtgärder för förebyggande av
framtida fattigvårdsbehov.

(Fvl. 67 §, jämförd med 56 §, 68 §.)

I förevarande § hava intagits bestämmelser om talan angående ersättning
enligt 68 §. I sådant hänseende har föreslagits, att talan skall
anhängiggöras hos länsstyrelsen i länet, varjämte i huvudsaklig överensstämmelse
med stadgandet i 12 § utsökningslagen lämnats föreskrift angående
vilken länsstyrelse, som har att pröva talan mot den, vilken icke har sitt
hemvist inom länet.

I fattigvårdslagen har beträffande preskription gjorts skillnad mellan krav
mot barn, hustru och villkorligt försörjningspliktiga föräldrar, å ena, samt
mot övriga försörjningspliktiga, å andra sidan. Preskriptionstiden för krav
mot de förra är sextio dagar, under det att för krav mot övriga försörjningspliktiga
den allmänna preskriptionstiden av tio år gäller.

Av skäl, som skola i det följande angivas (s. 248), kommer jag emellertid
att föreslå sådan ändring av stadgandet i 68 § fattigvårdslagen, att den
tioåriga preskriptionstiden blir gällande i avseende å krav mot alla försörjningspliktiga.
Då detsamma torde böra gälla enligt barnavårdslagen, erfordras
i nämnda lag intet särskilt stadgande om preskription av krav mot
ersättningsskyldig.

(K. 100 §, M. s. 319—325, Y. 380—382, fvl. 66 §.)

Genom stadgandet i 66 § fattigvårdslagen har öppnats möjlighet för
fattigvårdsstyrelsen att i vissa fall få försörjningspliktig ålagd att, så länge
fattigvård utgår, utgiva bidrag till den försörjningsberättigades underhåll.

Ett liknande stadgande föreslogs i kommittéförslagets 100 §. Kommittén
ansåg det dock ej böra överlämnas åt barnavårdsnämndens fria
avgörande, om bidrag skulle bestämmas eller ej, utan framhöll, att niimn -

69 §.

Viss rätt för
kommunen att
stadga frihet
från ersättningsskyldighet.

70 §.

Proceduren
vid ersättningskrav.

71 §.

Bestämmande
av bidragsskyldighet.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

72 §.

Arbetsskyl dighet.

(Ten borde äga plikt att se till, att sådant bestämmande ägde rum (M. s.
320). Endast i undantagsfall (t. ex. då den ersättningsskyldige vore
oanträffbar eller alldeles arbetsoförmögen) ansåg kommittén fastställande
av bidragsskyldighet kunna underlåtas (M. s. 321). Vid bidragets bestämmande
borde hänsyn tagas, å ena sidan till kostnaden för vården och å
andra sidan till betalningsförmågan. Därest enligt civillagen träffat avtal
eller dom om bidragsskyldighet förelåge, borde dettas belopp i allmänhet
vara avgörande för bidragsbeloppet enligt barnavårdslagen. Bidraget borde
antingen bestämmas genom avtal eller, om sådant ej kunde komma till
stånd, genom länsstyrelsens beslut. Jämkning på grund av förändrade
förhållanden borde kunna ske. Bätt till införsel för fastställt bidrag
föreslogs.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att bestämmande
av bidrag till omhändertaget barns vård i många fall kan vara till gagn.
Jag anser emellertid icke, att dylikt bestämmande bör föreskrivas såsom
en undantagslös regel. I vissa fall, såsom t. ex. då omhändertaget barns
behov av vård kan antagas bliva av helt kort varaktighet, synes nämligen
bidrags bestämmande icke vara av någon egentlig betydelse. Jag anser
det sålunda böra stadgas, att bidrag bör bestämmas, där ej omständigheterna
annat föranleda. Av min förut tillkännagivna ståndpunkt (se ovan
s. 195) beträffande frågan om barnavårdsnämndens befattning med åtgärder
mot försörjare följer, att jag anser barnavårdsnämnden böra taga initiativ
till bidragets bestämmande. Därest barn omhändertagits i annan kommun
än den, där det har hemortsrätt, lärer barnavårdsnämnden i sistnämnda
kommun böra taga befattning med denna sak, enär det eljest kunde tänkas,
att den nämnd, som omhändertagit barnet, vid avtals träffande icke behörigen
tillvaratoge hemortskommunens intresse. Någon anvisning att vid bidragets
bestämmande taga hänsyn till enligt civillagen genom dom eller avtal fastställt
bidragsbelopp anser jag icke böra meddelas. Även därförutan lärer
beloppet av sålunda fastställt bidrag bliva av en viss betydelse vid bestämmande
av bidrag, varom här är fråga. I övrigt finner jag ej anledningföreligga
till avvikelse i huvudsak från vad kommittén föreslagit.

Såsom kommittén (M. s. 324) framhållit, bör rätt till införsel medgivas
för bidrag, som barnavårdsnämnden äger uppbära enligt förevarande stadgande.
Även lärer bestämmelse erfordras om förbud för den, som enligt
förevarande stadgande är skyldig att lämna bidrag till barnavårdsnämnden
för vård av barn eller adoptivbarn under 16 år, att avflytta från riket.
Eörslag i nu angivna hänseenden torde komma att framläggas av chefen
för justitiedepartementet.

(K. 102 § 2 mom., M. s. 337—340, Y. 387, 417, fvl. 71 §.)

Jämlikt 71 § fattigvårdslagen har fattigvårdsstyrelsen möjlighet att i

vissa fall, i ändamål att framtvinga fullgörande av försörjningsplikt, förelägga
den försörjningspliktige arbetsskyldigliet. Detta kan ske, om denne
genom lättja eller liknöjdhet ådrager den försörjningsberättigade sådan

205

Kungl. Majds proposition nr 150.

nöd, att obligatorisk fattigvård (1 § fvl.) måste lämnas den försörjningsberättigade.
För arbetsskyldighetens inträdande fordras visserligen, att
fattigvård utgår, men skyldigheten upphör ej med nödvändighet, när fattigvård
ej längre åtnjutes, utan avgörande för arbetsskyldighetens upphörande
är den omständigheten, huruvida grundad anledning föreligger till
antagande, att den arbetsskyldige skall söka efter förmåga försörja sig
och de sina. Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra
honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som undertiden
må tilldelas de försörjningsberättigade. Arbetet fullgöres å arbetshem
eller annorstädes.

Kommittén har även i sitt förslag till barnavårdslag upptagit bestämmelser
om arbetsskyldighet. Såvitt angår det fall, att barn omhändertagits
jämlikt 6 kap. i kommitténs förslag (samhällsvård enligt föreliggande
förslags terminologi), har kommittén föreslagit i huvudsak samma villkor
som i fattigvårdslagen, nämligen att fadern eller modern genom lättja
eller liknöjdhet varit orsak till att barnet måst omhändertagas, varjämte
såsom ytterligare förutsättning uppställts, att den försumlige underlåter
att fullgöra fastställd bidragsskyldighet. Kommittén har vidare föreslagit,
att arbetsskyldighet skall kunna föreläggas, om någon genom lastbarhet
eller vårdslöshet orsakat, att hans barn, som ej fyllt 16 år, omhändertagits
för skyddsuppfostran samt fastställd bidragsskyldighet ej heller fullgjorts.

Såsom kommittén betonat, bör den omständigheten, att verksamheten
beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen överflyttas från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden, ej föranleda, att man beträffande
dessa barn avstår från det kraftiga tvångsmedel till försörj ningsskyldighetens
fullgörande, som ligger i fattigvårdslagens föreskrifter om arbetsskyldighet.
Lika med kommittén anser jag, att samma tvångsmedel bör
tillämpas gentemot föräldrar, som försumma sina barns fysiska och sedliga
vård och fostran. I de avgivna yttrandena har denna ståndpunkt
icke gjorts till föremål för erinringar. Såsom förutsättningar för arbetsskyldighet
finner jag böra uppställas, att någon av lastbarhet, "vårdslöshet,
lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som
ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas
detta samt att han tillika undandrager sig fullgörandet av den honom
härför åliggande ersättningsskyldighet. Uttrycket »undandrager sig» tages
härvid i samma betydelse som i 14 kap. 35 § strafflagen, d. v. s. det
förutsättes icke blott, att den ersättningsskyldige erhållit anmaning att utgiva
ersättning utan även att han är i stånd att fullgöra sill ersättningsplikt.
För att arbetsföreläggande skall kunna meddelas fordras givetvis,
att barnet alltjämt är omhändertaget. (Jfr Nytt jur. ark. 1922 s. 347.)

I eu till mig ställd skrivelse från Stockholms stads barnavårdsnämnd
(Y. 417) har ifrågasatts utsträckt tillämpning av arbetsföreläggande såsom
medel för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande särskilt
i förhållande till barn utom äktenskap.

Skrivelse från
Stockholms
stads barnavårdsnämnd.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Nämnden framhåller, hurusom i de fall, då i anledning av faderns försummelse
fattigvård till barnet utgått, arbetsföreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen
visat sig vara ett verksamt medel att förmå fadern att fullgöra
sin betalningsskyldighet, men att denna utväg icke stode öppen i de fall, där
barnets moder, oaktat fadern icke bidroge till barnets underhåll, kunde nödtorftigt
försörja barnet och fattigvård därför icke utginge. Nämnden åberopar
en redogörelse för ett fyrtiotal dylika fall, hopsamlade från tio hos nämnden
anställda barnavårdsmän (Y. 417 s. 169—171), samt meddelar vidare, att
barnavårdsmännens i Stockholm förening hos nämnden såsom ett missförhållande
betecknat, att arbetet med fastställande av barnets börd och faderns
underhållsskyldighet i dylika fall vore ur ekonomisk synpunkt resultatlöst.
I fortsättningen av sin skrivelse framhåller nämnden, att det läge nära till
hands att införa en anordning, motsvarande den i 71 § fattigvårdslagen föreskrivna.
Den omständigheten, att barnets moder av egna medel bestrede
den del av kostnaden för barnets underhåll, som det rätteligen ålåge fadern
att betala, borde nämligen icke ställa fadern i gynnsammare ställning, än
om fattigvården nödgats ingripa. Syftet med en dylik anordning vore även
densamma som i fattigvårdslagen: att bryta en tredskande vilja. Måhända
stötte emellertid denna anordnings genomförande på praktiska svårigheter.
En annan utväg, vilken förefölle enklare, vore att tillgripa straff, i vilket
hänseende erinrades om en av kommittén föreslagen straffbestämmelse (K.
117 §). Då ifrågavarande spörsmål syntes böra vinna sin lösning i samband
med den nya barnavårdslagstiftningen, hemställdes, att vid dess behandling
uppmärksamhet ägnades jämväl åt denna fråga.

Gemensamt för flertalet av de fall, vilka finnas upptagna i den vid
nämndens skrivelse fogade redogörelsen, synes vara, att fäderna hava inkomster
men på ett eller annat sätt lyckats undgå exekution i form av utmätning,
konkurs eller införsel. De hava sålunda befunnits sakna utmätningsbara
tillgångar, och mot dem riktade konkursansökningar hava avslagits.
Av en del av fallen framgår, att denna utgång berott på att tillgångarna
»skrivits på hustrun» eller på barnen i äktenskap, en del hava
tydligen varit s. k. hemmasöner eller åtminstone sådana, som gjort gällande,
att de för sitt arbete hos anhöriga endast vore avlönade med mat och
kläder eller med allenast mat. Icke heller försök att genom införsel uttaga
betalning hava krönts med framgång, enär fäderna icke varit fast anställda
hos arbetsgivare utan varit t. ex. agenter eller chaufförer, som
»kört extra», och dylikt. I vissa fall har fadern, då ansökan om införsel
gjorts, lämnat förut innehavd fast anställning och härigenom undgått
exekution. I åtskilliga av de relaterade fallen hava fädernas inkomster
varit avsevärda, under det att mödrarna tydligen i allmänhet med svårighet
försörjt barnen eller för deras underhåll måst anlita anhörigas
hjälp.

Den ifrågavarande redogörelsen är ägnad att ur huvudstadens synpunkt
på ett synnerligen bjärt sätt belysa ett beklagligt missförhållande, som
även annorstädes varit föremål för berättigad uppmärksamhet1). Från

b I en enquéte angående 1917 års barnlagar i Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift
under åren 1922 och 1923 har denna fråga berörts i flera inlägg. I en sammanfattning
av enquéten (införd i 3—4 häftet för år 1923 s. 101) yttras i denna del följande:

207

Kungl. Moj:ts proposition nr 150.

landsbygden har ofta påtalats, att myndigheterna i många fall stå praktiskt
taget maktlösa vid försök att av s. k. hemmasöner framtvinga försörj
ningsbidrag, vilkas erläggande åvilar dem enligt dom eller i vederbörlig
form träffat avtal. Trots de till synes långt gående maktmedel, som vår
moderna familjerättslagstiftning lagt i myndigheternas händer för framtvingande
av underhållsskyldighetens fullgörande, är det tyvärr tydligt, att
förslagna och samvetslösa försäljare ändock i många fall äro i stånd att
göra lagbestämmelserna fullständigt illusoriska. Det kan häremot måhända
invändas, att i de mest ömmande fallen, nämligen de, då modern
icke kan utan fattigvårdens ingripande ens nödtorftigt försörja barnet, arbetsföreläggande
dock kan komma till tillämpning och fadern härigenom
tvingas att göra sin plikt. Men det måste utan tvivel anses vara i liöggrad
stötande, att en moder, som med de största ansträngningar, kanhända
med uppbjudande av sina yttersta krafter, förtjänar nätt och jämnt sa
mycket, att det räcker för henne och barnet, och därför icke kommer i
åtnjutande av fattigvård, skall, trots att dom eller avtal föreligger och
mannen är i stånd att bidraga till barnets underhåll, vara i nu ifrågavarande
hänseende väsentligt sämre ställd än den, som i liknande situation
anlitar fattigvården. Och ur barnets synpunkt torde ett dylikt förhållande
icke kunna anses försvarligt. Genom lagen om barn utom äktenskap
har barnet tillförsäkrats »uppehälle och uppfostran efter ty med avseende
å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt» och i dom eller
avtal, varigenom faderns underhållsbidrag bestämmes, skall tagas hänsyn
härtill. Tillvaratagandet av barnets rätt vid avtals ingående har ansetts
så viktigt, att i lagstiftningen särskilda garantier till skydd för densamma
skapats. Det har nämligen stadgats, att avtal om underhållsbidrag skall
upprättas i viss form och godkännas av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.
Mot bakgrunden av detta lagstiftarens tillgodoseende av
barnets rätt vid avtalets ingående framstå möjligheterna för barnet att i
fall, varom här är fråga, komma i åtnjutande av sin rätt såsom allt annat
än ljusa. Även om barnet genom avtal eller dom tillförsäkrats jämförelsevis
rikliga förmåner, är barnet, då maktmedel mot fadern saknas, helt

»Den måhända mest i ögonen fallande bristen, vilken därför också från många håll
blivit påpekad, är omöjligheten att komma tillrätta med åtskilliga tredskande barnafader,
vilka väl erkänt faderskapet, men sedan på intet vis kunna förmås att betala underhållsbidrag
Dessa äro framför allt av tvenne slag, dels de vida beryktade hemmasönerna,
vilka°ofta kunna tillhöra burgna hem, men som varken ha ordentligt avlönat arbete eller
egen förmögenhet, varför lika litet införsel som utmätning hos dem går att erhålla, dels
lösarbetare, som flacka från plats till plats och stanna så kort tid på värjo ställe, att införsel
ej hinner ordnas. Det enda fall, vari man kan pressa en dylik försumlig fader, är,
om moder och barn komma i sådan nöd, att fattigvård enligt § 1 måste tillgripas. I sådant
fall kan han enligt fattigvårdslagens § 71 föreläggas arbete. Och åtskilliga unga
män, som ställts inför den eventualiteten, ha märkvärdigt snabbt visat sig kunna ordna
sina mellanhavanden med barnamodern. Men under andra förhållanden än detta speciella
är mannen oåtkomlig. För att lagen ej i viss män skall bli illusorisk, fordras här otvivelaktigt
ändring. Enklast vore kanske denna, om 8 71 i fattigvårdslagen omarbetades, så
att den fin^e större räckvidd, såsom i åtskilliga inlägg föreslagits.»

Se även samma tidskrift 1922, 1 häftet s. 14—16; 5 häftet s. 147, 148, 150, 151; 6 bältet
s. 191, 196, 199; samt 1923, 2 häftet s. 68.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Nor6k lagstiftning.

Departements chefen.

och hållet beroende av moderns i de flesta fall mycket knappa arbetsförtjänst
eller av moderns anhörigas bistånd. Helt visst kommer barnet i
sådant fall sällan i åtnjutande av uppehälle och uppfostran »efter ty med
avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt». Men att tillse,
att denna i lagen uttalade viktiga princip må, så långt sig göra låter,
vinna praktisk tillämpning är förvisso ett samhällsintresse av icke ringa
vikt, icke blott ur humanitär synpunkt utan även med hänsyn till angelägenheten
av att det uppväxande släktet bibringas den bästa fostran
till samhällsduglighet, som omständigheterna medgiva. Förbises må icke
heller vikten ur samhällets synpunkt av att modern och barnet stödjas
genom bidrag från fadern, så att samhället undgår att lämna hjälp. Enligt
min mening bör därför ett inskridande äga rum från samhällets sida
för framtvingande av försörjningspliktens fullgörande. Även för att tvinga
föräldrar till barn i äktenskap att fullgöra sin underhållsskyldighet bör i
motsvarande fall åtgärd vidtagas från det allmännas sida.

Frågan är då, huru detta lämpligast skall ske.

Till belysande av detta spörsmål torde här böra lämnas en redogörelse
för den norska lagstiftningen i detta hänseende. I »Lov om barn, hvis
forseldre ikke har indgaat egteskap med hverandre» §§ 30 och 31 stadgas
dels straff, dels arbetstvång för den, som underlåter att betala uppfostringsbidrag
till barn utom äktenskap, fastän han har medel att fullgöra betalningen
eller förmåga att förvärva sådana medel. Straffet är böter eller fängelse
intill 3 månader. Ådömt straff kan helt eller delvis bortfalla, om den
dömde, pa sätt nedan sägs, förelägges arbete. Domstolen kan nämligen, om
straff ådömes, bemyndiga åklagarmyndigheten att för en tid av högst 6 månader
antingen anbringa den dömde i offentligt arbete eller hos enskilda,
därest det kan ske så, att erforderligt belopp kan utfås till fullgörande av
hans bidragsplikt, eller att insätta honom i tvångsarbetshus eller i annan av
konungen godkänd anstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för vad
han är skyldig eller så stor del därav, som bidragsfogden bestämmer. Yissa
bestämmelser äro meddelade till förebyggande av att insättandet i anstalt
skall ske till hinder för fullgörande av annan försörjningsplikt m. m.

Yad till en början angår den av kommittén föreslagna och jämväl i
Stockholms stads barnavårdsnämnds ifrågavarande framställning berörda anordningen
med straff för försummad försörjningsplikt, kommer jag att i
10 kap. närmare behandla detta spörsmål. Jag vill emellertid redan i
detta sammanhang meddela, att jag icke anser den sålunda föreslagna utvägen
för ifrågavarande syftes vinnande vara för närvarande framkomlig.

Däremot synes mig den i fattigvårdslagstiftningen begagnade anordningen
med arbetsföreläggande böra komma till användning. Denna anordning
har visat sig vara ett ytterst verksamt medel för framtvingande av försörjningspliktens
fullgörande. I de flesta fall, då möjlighet förelegat att
fullgöra försörjningsplikten — och endast i dylikt fall må arbetsföreläggande
givas — har föreläggandet åstadkommit snart sagt omedelbart
fullgörande av betalningsskyldigheten, och vidare åtgärder hava icke behövt
tillgripas. Ett anlitande av denna metod mot personer, som i nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

209

ifrågavarande hänseenden av uppenbart trots åsidosätta sina lagliga skyldigheter,
torde icke heller vara ägnat att stöta den allmänna rättsuppfattningen.
Tvärtom synes en dylik anordning vara ägnad att tillgodose ett
i vida kretsar omfattat socialt rättfärdighetskrav. Gränsen är för övrigt
synnerligen svävande mellan det fall, då modern erhåller fattigvård och
det fall, då så ej är förhållandet, vilket framgår bl. a. därav, att en inkomst,
som i somliga kommuner anses utesluta fattigvård, i andra med
liknande levnadskostnader icke har sådan verkan. Härtill kan läggas, att
på en del håll myndigheterna för att vinna möjlighet att använda tvångsmedel
mot försörj armt i fråga tilldela mödrarna fattigvård, fastän enligt
eljest tillämpade principer sådan ej skulle utgått. Och på vissa håll tillgår
så, att modern utackorderar barnet men efter någon tid — stundom
ined vederbörande myndighets goda minne — underlåter att betala foster -legan, med påföljd att fosterföräldrarna begära fattigvård för barnet, varefter
arbetsföreläggande meddelas fadern och, såsom en nästan omedelbar
konsekvens därav, betalning verkställes. (Se t. ex. det i Y. 417 omförmäldn
fallet 38.) Ett dylikt kringgående av lagen — låt vara i än så
lovvärd mening — kan emellertid icke anses tilltalande. Enligt min mening
bör stöd i lag givas åt ett förfarande med arbetsföreläggande i vissa
fall, även då hjälp från det allmänna ej utgår. En liknande anordning
tillämpas, såsom av det föregående framgår, i Norge, fastän man där för
arbetspliktens fullgörande icke har att tillgå några mot våra arbetshem svarande
anstalter utan nödgas anlita tvångsarbetsanstalterna.

Av nu angivna skäl har i 72 § föreslagits arbetstvång i vissa fall för
den, som försummar sin underhållsskyldighet mot sitt barn. Därvid har
det ansetts nödigt att såsom en första förutsättning för stadgandets tilllämplighet
uppställa, att försörjaren är enligt av domstol meddelat slutligt
utslag eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag. Ettfixerande
på angivet sätt av den försumliges underhållsskyldighet torde
nämligen vara en nödvändig förutsättning för konstaterande av huruvida
sådan försumlighet förelegat, som må föranleda arbetstvång. (Jämlikt 28
eller 29 §§ i lagen om barn utom äktenskap meddelat provisoriskt förordnande
om utgivande av underhållsbidrag bör sålunda ej kunna ligga
till grund för arbetstvång.) Vidare bör sådant endast kunna ifrågakomma
mot den, som är enligt fattigvårdslagen ovillkorligt försörjningspliktig mot
sitt barn, d. v. s. endast om barnet ej fyllt 16 år. Underlåtenheten bör
ej vara beroende av bristande arbetsförmåga eller dylik anledning, utan
skall hava sill grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens sida. Och
slutligen bör ej varje underlåtenhet, som har dylik grund, kunna föranleda
arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke alltför oväsentlig betydelse
med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran. Det synes nämligen
böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet (lagen om barn i äk Bihang

till riksdagens protokoll 1924. I sam/. 112 höft. (Nr 150.) 1117a x:i I t

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tenskap 3 § och lagen om barn utom äktenskap 3 §), att ett ingripande
från det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid
prövning av om så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bland
annat till vissa i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten
av att barnets och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas
onödiga umbäranden, samhällets intresse av att barnet erhåller vård och
uppfostran, som äro ägnade att göra det till en så samhällsduglig medborgare
som möjligt, och slutligen att samhället genom tvånget mot fadern
till bidragsskyldighetens fullgörande tryggas mot risken att förr eller senare
nödgas ingripa genom fattigvård eller genom barnets omhändertagande.
Ett inskridande i nu föreslagen ordning mot fadern till ett barn, vars
moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska villkor, under det att faderns
villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej anses böra äga rum. Endast
i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid svårighet kunna uppstå för
avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan försämring av barnets
villkor, att samhällets inskridande är påkallat.

Jag har nu angivit de förutsättningar, under vilka arbetsföreläggande
enligt min mening skall kunna meddelas. Sådant bör kunna givas icke
blott föräldrar till barn utom äktenskap utan även föräldrar till barn i
äktenskap. Av stadgandet i 78 § följer, att vad nu sagts om föräldrar
gäller adoptant, när fråga är om adoptivbarn.

Beträffande det förelagda arbetet torde i tillämpliga delar böra gälla detsamma
som enligt fattigvårdslagen. Den försumlige bör sålunda vara skyldig
att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter
sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt (arbetshem) eller eljest anvisat
arbete. Å anstalten eller i arbetet torde ett kvarhållande böra äga
rum. intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall
söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Är arbetsföreläggandet
grundat på att barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, må
arbetstvånget kunna fortgå även efter det omhändertagandet upphört. Över
längre tidsperiod än ett år i oavbruten följd torde dock kvarhållandet icke
böra i något fall utsträckas.

Om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt
om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska
eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete torde böra i motsvarande
tillämpning gälla bestämmelserna i 71, 72, 74, 75 och 76 §§
fattigvå.rdslagen.

10 KAP.

Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter.

73 §. (K. 114 §, M. s. 368, Y. 398, fbl. 11 §.)

Försummelse Förevarande § överensstämmer i huvudsak med första och andra styckena
fosterbarn i kommittéförslagets 114 §. Även överträdelse av förbud, som meddelats
m. m. med stöd av 42 §, har ansetts böra beläggas med straff. Någon moti -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Yttring, utöver deu av kommittén meddelade, lärer icke vara erforderlig.
Yad i ett yttrande (Y. 398) anförts beträffande straffsatsen torde icke böra
föranleda ändring i förslaget.

Då stadgande om särskilt tillstånd för öppnande av barnhem icke upptagits
i förevarande förslag, har någon motsvarighet till tredje stycket av
kommittéförslagets 114 § icke heller föreslagits.

(K. 115 §, M. s. 368—372, Y. 399, 402, den danska Lov om Vtergeraadsforsorg
m. m. §§ 84, 85, den danska Lov om Tilsyn med Dorn
§ 20, det finska principbetänkandet av år 1921 angående samhällets barnoch
ungdomsskydd s. 149—152.)

Lika med kommittén anser jag erforderligt att i lagen stadga straff för
den, som vidtager åtgärder i syfte att förhindra eller försvåra av myndigheterna
jämlikt lagen vidtagna åtgärder. Yad i ett yttrande (Y. 399) anförts
mot det av kommittén i 115 § föreslagna stadgandet anser jag icke
förtjäna avseende. Icke heller kan jag dela den i ett annat yttrande
(Y. 402) uttalade uppfattningen, att innehållet i 115 § av kommittéförslaget
vore av beskaffenhet att böra inflyta i allmänna strafflagen; här är
det ju fråga om straff för ett störande ingripande i vederbörande myndighets
av en speciallag reglerade verksamhet. I 1 mom. av förevarande
paragraf har jag därför upptagit ett stadgande av i huvudsak samma innebörd
som nämnda paragraf i kommittéförslaget och även nära anslutande
sig till bestämmelser i den nya danska lagstiftningen.

Erfarenheten utvisar, att uppfostringsarbetet vid anstalter och i enskilda
hem, där vanartade och sedligt försummade barn fostras, ofta i avsevärd
mån försvåras genom att anhöriga eller andra genom besök störande ingripa.
De i 37 § föreslagna eller med stöd därav utfärdade bestämmelser
om begränsning av föräldrars umgänge med för skyddsuppfostran omhändertagna
barn kunna svårligen bliva effektiva, om ej överträdelse av förbud
att besöka dylika barn belägges med straff. Efter förebild av ett
stadgande i den nya danska vergerådslagen (§ 84 mom. 2) har därför bestämmelse
om straff för dylik överträdelse upptagits i 2 mom. av förevarande
paragraf. Straff maximum har ansetts böra begränsas till 500
kronors böter.

(K. 116, 117 §§, M. s. 372—383, Y. 399-—402, lag om barn i äktenskap
8 §, lag om adoption 20 §, lag om barn utom äktenskap 2 §, fvl.
71, 72, 74 76 §§, Kungl. Maj:ts prop. nr 135/1918 med förslag till

lag om fattigvården s. 465—469, 473, 474, strafflagen 14 kap. 10—
13, 16, 17, 30 32, 35, 45 18 kap. 12 £5, den danska Lov om Vaerge raadsforsorg

§ 81.)

Kommittén har i 116 och 117 §§ av sitt förslag upptagit bestämmelser
om straff i vissa fall för den, som av grov vårdslöshet vanvårdar barn,
och för föräldrar, som försumma sin underhållsplikt mot sina barn. Dessa
stadganden hava av kommittén motiverats med att strafflagens bestämmelser
angående vållande till kroppsskada icke äro tillfyllest, då det gäller
att skydda barn mot vanvård och försummelse av underhållsplikt.

74 §.

Döljande av
barn in. in.

Vanvård
av barn och
försummelse
av förs
ärjning splikf.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Såsom kommittén framhållit, är enligt strafflagen onppsåtligt vållande
till kroppsskada ej belagt med straff, om den skada, som uppkommit, är
lindrigare än i 14 kap. 12 § sägs. Är någon ouppsåtligen vållande till
skada, varom förmäles i nämnda lagrum, d. v. s. sådan, att därav kommit
mindre lyte eller kroppsfel eller ej livsfarlig sjukdom, kan straffet ej sättas
högre än till 50 kronors böter. Är skadan sådan, som i 14 kap. 10 §
sägs (förlust av talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt
kroppsfel, stadigvarande svårt men å hälsa eller livsfarlig sjukdom), är
straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

Utan tvivel har kommittén anfört vissa beaktansvärda skäl till stöd för
lagbestämmelser i den av kommittén föreslagna riktningen. Men å andra
sidan kunna allvarliga betänkligheter resas mot att i barnavårdslagen intaga
straffbestämmelser av den innebörd kommittén föreslagit. Stadgandet
i 116 § utgör sålunda en komplettering, såvitt angår barn, av strafflagens
bestämmelser om vållande till kroppsskada. Det är avsett dels att avhjälpa
bristen på straffbestämmelse för det fall, då någon av grov vårdslöshet
vanvårdar barn, så att därav uppstår ringare kroppsskada än i 14
kap. 12 § sägs och dels att möjliggöra en strängare bestraffning av vållande
till kroppsskada, varom förmäles i nämnda lagrum, än nu kan
ådömas. Med kammarrätten (Y. 402) är jag ense därom, att ett dylikt
stadgande har sin plats i strafflagen. Yad kommittén med bestämmelsen
i fråga åsyftat skulle i väsentlig mån vinnas, därest i strafflagen infördes
ett stadgande av den lydelse professor Thyrén föreslagit i 17 § av sitt
förberedande utkast till strafflag (Om brott mot kroppslig okränkbarhet)1).

Den i kommittéförslagets 117 § upptagna bestämmelsen om straff för
föräldrars försummelse att fullgöra underhållsskyldighet mot barn är helt
och hållet främmande för vår nuvarande lagstiftning. Helt visst är en
dylik bestämmelses införande i en speciallag av beskaffenhet att väcka betänklighet
(se Y. 402), Vid framläggande av förslaget till fattigvårdslag
framhöll även chefen för civildepartementet — under uttalande, att bestämmelser
om straff för försummelse av försörjningsplikt syntes behövliga
— att dylika bestämmelser borde givas i form av ändringar i strafflagen.
Med hänsyn till ett av professor Thyrén i »Principerna för eu
strafflagsreform I> s. 179 gjort uttalande, är det att förvänta, att frågan
om straffrättslig behandling av den, som av lättja försummar honom åliggande
försörjningsplikt mot andra, under det fortsatta strafflagstiftningsarbetet
blir föremål för övervägande2). Härtill kommer att mot bestämmelsen,
sådan den av kommittén konstruerats, med fog vissa anmärkningar
torde kunna riktas. Såsom förutsättning för straffbarhet uppställes näm -

x) »År någon av oaktsamhet vållande till kroppsskada å annan och år gärningen ej särskilt
med svårare straff belagd; straffes med böter eller fängelse. År kroppsskadan svår,
må ej till mindre straff än tjugo dagsböter dömas.

I stället för fängelse må till arrest å samma tid kunna dömas».

Se även motiv s. 216.

a) Se även Professor Thyréns - Förberedande utkast till strafflag», kap. I—XIII s. 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

213

ligen, förutom att föräldrarna undandraga sig att fullgöra sin underhållsskyldighet,
jämväl att barnet härigenom utsättes för nöd, så att barnavårdsnämnden
nödgas ingripa eller eljest annan än föräldrarna lämna hjälp.

Den av föräldrarna måhända helt oberoende omständigheten, att annan
person lämnar ekonomiskt understöd, skulle sålunda, jämte föräldrarnas
försummelse och barnets härav föranledda nödtillstånd, föranleda straff,
under det att en lika svår försummelse från föräldrarnas sida icke skulle
kunna rubriceras såsom brott, om ekonomisk hjälp från annat håll ej
lämnades för nödens lindrande. Härtill kommer, att frågan om konkurrens
mellan denna straffbestämmelse, å ena, och arbetsföreläggande enligt 102 §
i kommittéförslaget och 71 § fattigvårdslagen, å andra sidan, icke synes
hava blivit på ett tillfredsställande sätt löst, i det, enligt vad i motiven
(M. s. 382) uttalas, arbetstvång icke utesluter straffpåföljd. Ett och samma
förfarande från föräldrarnas sida kan sålunda föranleda antingen arbetstvång
eller straff eller bådadera. Detta kan enligt min mening icke anses
tillfredsställande.

Av vad ovan anförts framgår, att jag icke anser mig kunna tillstyrka
de i 116 och 117 §§ av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna.

Icke heller lärer det kunna ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang i
strafflagen införa stadgande!! av sålunda föreslaget innehåll.

Däremot torde chefen för justitiedepartementet komma att framlägga
förslag om sådan ändring av 14 kap. 45 § strafflagen, att vissa av föräldrar
mot barn förövade brott, bl. a. vållande till sådan kroppsskada,
som i 10 och 12 §§ samma kapitel och lag sägs, må åtalas av allmän
åklagare, om barnavårdsnämnden anmäler brottet till åtal. Härigenom
torde en väsentligt ökad möjlighet till straffrättsligt ingripande mot föräldrar
vid vanvård av barn komma att öppnas. Genom de i 3 kap. av
föreliggande förslag upptagna bestämmelserna om åtgärder mot vanvård
av barn, som värdas i föräldrahemmet, kommer ytterligare ett starkt vapen
att ställas till myndigheternas förfogande för barnens skyddande. Och
slutligen lärer genom gällande civilrättsliga stadganden om vårdnadens
överflyttande i en del fall skydd kunna beredas vanvårdade barn.

Yad åter beträffar försummelse av försörjningsplikten torde genom de
i 72 § föreslagna bestämmelserna om arbetsskyldighet ett synnerligen
verksamt och på fattigvårdens område med framgång begagnat medel hava
anvisats för framtvingande av denna plikts fullgörande.

(K. 17 §, 50 § 2 mom.. 52 § 1 mom. 3 st., M. s. 143, 144, 199, 7r,

200, 204, Y. 175 —178, vl. 7 § 5 mom., kommunalförordningen för Försummelse
landet § 55, kyrkostämmoförordningen § 29, lagen om behandling av alkoholister
23 § 2 mom.) värds I

förevarande paragraf hava sammanförts bestämmelser, motsvarande dem, nämnden
som förekommo i kommittéförslagets 17 §, 50 § 2 mom. och 52 § 1
mom. tredje stycket. För undvikande av omgång har — i likhet med vad för
vissa fall är i fattigvårdslagen stadgat (62, 72 §§) — handräckning an

214

Kimgl. Maj:ts proposition nr 150.

setts hörn begäras bos polismyndigheten i stället för lios länsstyrelsen.
I övrigt hava vissa formella ändringar vidtagits. Däremot torde (jfr Y.
176) lika litet som i ovan åberopade, redan gällande lagstadganden erfordras
någon bestämmelse om, vilken myndighet, som har att utdöma
vite. Detta lärer, på sätt i motsvarande fall för närvarande sker, ankomma
på domstol.

76 §. (K. 118, 119 §§, M. s. 383, 384, Y. 176, fbl. 19 §, lag den 2 juni

Åtal m. m. 1916 om skyddskoppympning 25, 26 §§, hälsovårdsstadgan den 19 juni

1919 59, 61 §§, epidemilagen den 19 juni 1919 31, 33 §§, lag den 30
juni 1913 om behandling av alkoholister 28 §, lag den 20 juni 1918
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar 29, 30 §§.)

Lika med kommittén anser jag förseelse mot barnavårdslagen böra behandlas
av allmän domstol, varför något särskilt stadgande om domstol ej torde
vara erforderligt. Likaledes delar jag kommitténs uppfattning, att åtal
enligt detta kapitel ej bör få väckas av allmän åklagare med mindre målsägande
angiver förseelsen till åtal eller anmälan sker av barnavårdsnämnden.
Det är att förvänta, att barnavårdsnämnderna, särskilt under tiden närmast
efter lagens ikraftträdande, skola med varsamhet begagna denna rätt till
anmälan hos allmänna åklagaren i sådana fall, då t. ex. underlåtenhet att
fullgöra anmälningsplikt mera berott av obekantskap med lagens stadganden
än av likgiltighet för eller trots mot lagens bud.

Det kan måhända vara föremål för tvekan, huruvida böter, som ådömas
enligt denna lag, böra tillfalla kronan eller kommunen. Här ovan hava
uppräknats några i gällande lagstiftning förekommande bestämmelser i detta
hänseende. Då tillämpningen av barnavårdslagen i väsentlig mån ankommer
på de kommunala myndigheterna, anser jag, att böter för förseelse
mot lagen böra, på sätt stadgats exempelvis i lagen om skyddskoppympning,
hälsovårdsstadgan och epidemilagen, tillfalla kommunens kassa. Utdömande
av böter och viten kan enligt förslaget ske, förutom jämlikt 73—

75 §§, även jämlikt 9 § 4 mom., däri hänvisas till kommunalförordningen

för landet § 47 och kommunalförordningen för stad § 40.

I anslutning till en myndighets hemställan (Y. 176) har i förevarande
paragraf upptagits en bestämmelse om förvandling av böter och viten.

77 §. (K. 88, 98, 123 §§, M. s. 292, 387, 388, Y. 269, 404, vl. 21 §,

Hand- fbl. 6 § 2 mom., 10 §, fvl. 62, 72 §§, lagen om barn utom äktenskap

räckning. ^ g o st., lagen om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta från

riket 8 §.)

I förevarande paragraf har föreslagits ett stadgande om rättighet för
barnavårdsnämnd eller dess ordförande att, där de så pröva nödigt för
vidtagande av åtgärd, som enligt lagen ankommer på dem, erhålla handräckning
av polismyndighet. Stadgandet har fått en något allmännare
avfattning än kommittéförslagets 123 §. Såsom kommittén (M. s. 387)
betonat, bör visserligen nämnden genom sin ordförande och sina ledamöter,
tjänstemän eller biträden i regel uppehålla den nödiga förbindelsen

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

med hemmen och de personer, med vilka nämnden eljest behöver komma
i beröring. Men, på sätt kommittén jämväl framhållit, kan i vissa fall
krävas polismyndighetens bistånd för genomförande av nämndens beslut
eller fullgörande av nämndens uppgifter i övrigt. Det nu föreslagna
stadgandet är avsett att omfatta bland annat alla de i kommittéförslagets
123 § angivna fall, då barnavårdsnämnd äger påkalla handräckning. Sådan
bör alltså lämnas för delgivning av förelägganden och beslut, för hämtning
till förhör samt för barns omhändertagande eller förflyttning. Åven
för omhändertagande av egendom jämlikt 68 § 1 mom. (K. 98 §) bör
handräckning kunna lämnas. Skulle nämnden, dess ledamöter, biträden
eller tjänstemän förvägras tillträde till lägenhet, där på grund av stadgande
i lagen undersökning eller annan åtgärd skall verkställas (t. ex.
jämlikt 3 eller 7 kap.), bör likaledes handräckning givas (se Y. 269).
I olikhet mot kommittén finner jag rätten att begära handräckning böra
begränsas till nämnden eller dess ordförande. Annan ledamot, biträde
eller tjänsteman synes nämligen icke böra äga rätt därtill.

På sätt kommittén antytt kunna även skyddshemmen i vissa fall bliva
i behov av polismyndighetens bistånd. Beträffande rätt för skyddshems
styrelse eller föreståndare att påfordra handräckning bör därför gälla detsamma
som i fråga om barnavårdsnämnden eller dess ordförande. För
skyddshemmens del kommer därvid främst i betraktande rätt att återhämta
elev, som avvikit från hemmet, eller villkorligt utskriven elev, vilken
anses böra återföras till skyddshemmet. Däremot har med hänsyn till
föreliggande förslags ståndpunkt i fråga om eftertillsyn över slutligt utskriven
skyddshemselev (se vid 46 § 3 mom.) i förslaget icke upptagits
stadgande om handräckning för inställande eller återförande i tjänst eller
anställning av den, för vilken skyddsliemsstyrelse utsett sådan. I fråga
om handräckning för delgivning av arbetsföreläggande och för försörjningsskyldigs
inställande till arbete jämlikt 72 § bär i nämnda paragraf hänvisning
gjorts till 72 § fattigvårdslagen.

Den av kommittén föreslagna föreskriften, att handräckningen skulle
vara kostnadsfri, har i något ändrad avfattning bibehållits. I avseende
härå må framhållas, att enligt kungörelsen den 14 juni 1918 angående
ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda
utgifter ävensom för telefonavgifter (Sv. förf.-samt. nr 455,1918) landsfiskalerna
erhålla gottgörelse av statsmedel för de resekostnader och särskilda
utgifter, som föranledas av polisundersökningar och utredningar i
mål och ärenden enligt fattigvårdslagen, ävensom av handräckning enligt
samma lag. Någon motsvarande förmån har däremot icke tillerkänts övriga
polismyndigheter. Fråga om ersättning av statsmedel för polismyndighets
i stad resekostnad i anledning av försörjningspliktigs transporterande
till arbetshem har i besvärsväg varit föremål för Kungl. Maj:ts bedömande,
men anspråk på dylik ersättning har icke bifallits (se Beger. K. Årsbok
1921 s. 219). Framställningar om införande av likställighet i detta hän -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

78 §.
Med föräldrar
likställda
personer.

A doptant.

Fader, moder
eller förmyndare
med
t&rdnaden.

seende mellan landsfiskaler och övriga polismyndigheter hava hos Kungl.
Maj:t gjorts dels av justitieombudsmannen och dels av statens fattigvårdsinspektör.
Dessa framställningar hava remitterats till vederbörande myndigheter.
Spörsmålet i fråga har, såvitt angår barnavårdslagen, berörts i
ett av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena (T. 404).

I likhet med kommittén (M. s. 388) anser jag, att ersättning av allmänna
medel för resor, som för handräckningsändamål företagas enligt
barnavårdslagen, bör tillerkännas landsfiskalerna och att ovannämnda kungörelse
därför bör undergå ändring i sådan riktning. Därvid synes det
mig även böra komma under övervägande, huruvida, i enlighet med ovannämnda
framställningar, enahanda förmån jämväl må tillerkännas övriga
polismyndigheter.

Stadgandet i kommittéförslagets 123 § tredje stycket har i något ändrad
avfattning bibehållits.

(K. 67, 120 §§, M. s. 218, 385, Y. 403, fvl. 3 § 4 st., lag om
adoption 13 §.)

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 120 § upptager
förevarande § eu bestämmelse om att vad i barnavårdslagen stadgas angående
föräldrar gäller adoptant, när fråga iir om adoptivbarn.

I de hänseenden, varom stadgas i förslaget, skall alltså beträffande
adoptant gälla vad eljest är stadgat i fråga om de naturliga föräldrarna,
vilket är en given följd av adoptionens innebörd.

Sålunda må under de i 3 kap. stadgade förutsättningar enahanda åtgärder
vidtagas, som då fråga är om barn hos naturliga föräldrar. I stället för dessa
bör adoptant mottaga förmaning, beredas tillfälle att yttra sig inför nämnden
m. m. Adoptants rätt till umgänge med omhändertaget barn o är densamma,
som i 4 kap. stadgats beträffande de naturliga föräldrarna. Återlämnande
till adoptant enligt reglerna i 6 kap. må ske på samma sätt som till
föräldrarna. I likhet med barn, vilket fostras hos föräldrarna, är barn, som
fostras hos adoptant, ej underkastat bestämmelserna i 7 kap. Utgift, som
kommun haft för omhändertaget adoptivbarn, inverkar på adoptantens förvärv
av hemortsrätt och på kommunens rätt till ersättning av staten på samma
sätt som enligt 62 och 63 §§ gäller i fråga om naturliga föräldrar. Adoptant
är ersättningsskyldig på samma sätt som i 68 § 2 mom. är stadgat beträffande
naturliga föräldrar. År adoptant ur stånd att fullgöra sin ersättningsskyldighet
och är detsamma fallet beträffande adoptantens make i fråga
om den ersättningsskyldighet, som i vissa fall åligger honom (se lag om
adoption 13 § och lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens
barn), böra emellertid de naturliga föräldrarna, i analogi med stadgandena i
nyssnämnda § i lagen om adoption och fattigvård slagen 3 § 4 st., vara
subsidiärt ersättningsskyldiga (se Y. 403). Uttryckligt stadgande härom har
föreslagits.

I förevarande § har lika litet som i kommittéförslaget begreppet målsman
upptagits. I de fall, då vårdnaden ej utövas av båda föräldrarna,
utan denna tillkommer antingen en av dem eller ock särskilt förordnad
förmyndare, bör om den, vilken sålunda har vårdnaden — i det följande
benämnd vårdnadshavaren — i vissa hänseenden gälla detsamma som eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

217

gäller beträffande båda föräldrarna. Jag skall nu angiva, i vilka hlinseen
den detta bör vara fallet.

Utsattes barn i vårdnadshavare^ hem för behandling eller fara, varom förmärs
i 22 § a) eller b), torde böra mot vårdnadshavaren förfaras på samma
sätt som mot föräldrar. Sålunda bör förmaning tilldelas vårdnadshavaren (23 §

1 mom. a)). Innan beslut fattas om barnets omhändertagande, skall vårdnadshavaren
beredas tillfälle att yttra sig eller kallas till inställelse (24 2 mom.).

Barnavårdsnämnds beslut om barnets omhändertagande skall delgivas vårdnadshavaren,
och om denne ej samtycker till omhändertagandet, skall underställning
ske (25 §). Vårdnadshavaren skall beredas tillfälle att yttra sig hos
länsstyrelsen och må kallas till inställelse inför densamma; tillfälle till bemötande
av vårdnadshavarens yttrande bör beredas barnavårdsnämnden och
länsstyrelsens beslut bör delgivas vårdnadshavaren (26 §). Föreligger beträffande
barn, som vistas hos vårdnadshavaren, sådant förhållande, som i

29 § 1 eller 2 mom. sägs, bör omhändertagande för samhällsvård äga rum,
därest vårdnadshavaren samtycker därtill Har i fall, som avses i 29 §
3 mom., vårdnadshavaren övergivit barnet eller avlidit, skall barnet omhändertagas
för samhällsvård. Åtgärd mot vårdnadshavaren må vidtagas enligt

30 §. Aven i det hänseende, varom förmäles i 31 § andra stycket, bör vårdnadshavaren
vara likställd med föräldrarna. Allt vad i 3 kap. är stadgat om
föräldrarna bör sålunda vara tillämpligt å vårdnadshavaren. Detta utesluter
givetvis icke, att barnavårdsnämnden, där så anses lämpligt, exempelvis till
inställelse kallar den av föräldrarna, som ej har vårdnaden, eller, om ingendera
av dem utövar densamma, båda föräldrarna.

Beträffande 4 kapitlets bestämmelser om föräldrar (37 §) torde likställighet
mellan vårdnadshavaren och föräldrarna ej böra stadgas. Med hänsyn till
stadgandena i 12 § i lagen om barn i äktenskap och 2 § femte stycket i lagen
om barn utom äktenskap synes det nämligen ej riktigt att i fråga om rätten
till umgänge med barnet föreskriva, att allenast vårdnadshavaren skall hava
den rätt, som eljest tillkommer föräldrarna. Umgänge med skyddshemselev
enligt bestämmelserna i skyddshemmets reglemente bör sålunda tillkomma
båda föräldrarna, även om vårdnaden tillkommer allenast en av dem eller
särskild förmyndare. Med annat för skyddsuppfostran omhändertaget barn
böra ävenledes båda föräldrarna få umgås, i den mån barnavårdsnämnden
prövar sådant lämpligt. Och ingendera av föräldrarna bör betagas tillfälle
till umgänge med sitt barn, som omhändertagits för samhällsvård, med
mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Något stadgande om den
rätt till umgänge med omhändertaget barn, som tillkommer förmyndare, torde
icke vara erforderligt.

Yad som i 6 kap. är stadgat om föräldrarna bör givetvis gälla vårdnadshavaren.
Sålunda bör samhällsvård i regel upphöra, då vårdnadshavaren gör
framställning därom (47 § 1 mom.). Aven i fall, varom förmäles i 47 §

2 mom., böra bestämmelserna om föräldrarnas hörande m. m. tillämpas i avseende
å vårdnadshavaren.

På grund av bestämmelserna i 49 § är barn, som vistas hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om barnet, icke underkastat
de i 7 kap. givna reglerna om fosterbarnskontrollen (jfr dock s. 179).
Den omständigheten, huruvida den av föräldrarna, hos vilken barnet vistas,
har den lagliga vårdnaden om barnet eller ej, saknar betydelse för frågan
om tillämpligheten av bestämmelserna i nämnda kapitel. I nu förevarande
sammanhang bör alltså ej givas något stadgande, varigenom vårdnadshavaren
jämställes med föräldrarna.

Då vårdnaden ej står i samband med försörjningsplikten, bör i fråga om

218

70 §.

Råd och anvisningar
av
medicinalstyrelsen.

SO §.

Provinsial läkare erhåller

förteckning
över
vissa barn.

SI §.

Klagan över
beslut av
barnavårdsnämnd

och anstaltsstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

inverkan på föräldrars förvärv av hemortsrätt och på kommunens rätt till
ersättning av staten (62 och 63 §§) samt i fråga om föräldrars ersättningsoch
arbetsskyldighet (9 kap.) vårdnadshavaren ej jämställas med föräldrarna.

Yad i 75 § är stadgat om böter och vite för föräldrars utevaro m. m. bör
gälla vårdnadshavaren.

Av det anförda framgår, att vad i 3, 6 och 10 kap. är stadgat med
avseende å föräldrarna bör gälla vårdnadshavaren. Stadgande härom har
upptagits i andra stycket av förevarande §.

(K. 121 §, M. s. 292, 385, 386, fbl. 4 § 1 mom.)

I förevarande § har i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets
121 § upptagits ett stadgande om åliggande för medicinalstyrelsen
att till ledning för barnavårdsnämnder och enskilda meddela nödiga råd
och anvisningar beträffande vård av barn, särskilt av späda sådana.

För detta stadgande, som i vad det avser fosterbarnsvården ansluter sig
till bestämmelsen i 4 § fosterbarnslagen, torde någon motivering, utöver
den av kommittén lämnade, icke vara erforderlig.

(K. 122 §, M. s. 305, 306, 386, 387, Y. 373, fbl. 14 §, läkarinstruktionen
26 § 5 mom., 33 § 2 mom.)

I ändamål att sätta provinsialläkare i stånd att utöva den på honom ankommande
tillsyn över utackorderade barn upptog kommittén (K. 122 §),
i huvudsaklig överensstämmelse med det i 14 § fosterbarnslagen förekommande
stadgandet, en bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden
att årligen tillställa provinsialläkaren förteckning över barn, som överlämnats
till enskilt hem. Denna bestämmelse har i föreliggande förslag bibehållits
med vissa förändringar. Sålunda synes, med hänsyn till att provinsialläkaren
har tillsyn även över sundhetsförhållandena i barnhem, förteckningen
böra upptaga även de barn, som vårdas i dylika anstalter.
Å andra sidan torde förteckningen ej böra omfatta sådana barn, vilka på
grund av bestämmelserna i 60 § ej stå under nämndens tillsyn.

Kommittén föreslog icke någon bestämmelse om skyldighet för barnavårdsnämnden
att insända förteckning över barn till pastorsämbetet. De
av kommittén till stöd för dess ståndpunkt härutinnan åberopade skäl
(M. s. 305, 306) synas mig böra godtagas.

11 KAP.

Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag.

Med hänsyn till den omarbetning, som kommitténs förslag i viktiga avseenden
undergått, hava även bestämmelserna om klagan måst göras till
föremål för ändring. Därvid har det ansetts önskvärt att söka vinna en
närmare anslutning till fattigvårdslagens motsvarande bestämmelser.

(K. 61 § 3 mom., 62, 107, 110 §§, M. s. 212—214, 361—365, Y.
395, kyrkostämmoförordningen § 42, fbl. 15 §, fvl. 78 §.)

I stället för den i kommittéförslagets 107 § 1 mom. upptagna bestämmelsen
har i 1 mom. av förevarande paragraf föreslagits ett stadgande i

Kungi. Maj:ts proposition nr 150. 219

tillämpliga delar motsvarande innehållet i 78 § 1 och 4 mom. fattigvårdslagen.

Liksom enligt fattigvårdslagen klagan är medgiven över beslut, varigenom
fattigvård vägrats, bör, såsom kommittén (M. s. 361) ansett, sådan
rätt stadgas beträffande beslut, varigenom barns omhändertagande för
samhällsvård förvägrats.

Beträffande barns omhändertagande för skyddsuppfostran har i föreliggande
förslag i överensstämmelse med gällande lag stadgats en särskild
procedur, bestående bl. a. däri, att då föräldrarna ej samtycka till beslutet,
detta skall underställas länsstyrelsen. Enligt kommittéförslaget (K.
61 § 3 mom.) skulle för det fall, att barnavårdsnämnd avslagit framställning
om återlämnande till föräldrarna av för skyddsuppfostran omhändertaget
barn, beslutet på framställning av den, som ej nöjdes med detsamma,
underställas ungdomsrådet (beträffande dylikt beslut av skyddshemsstyrelse
saknades föreskrift). En dylik anordning skulle emellertid kunna få till
följd ett gång efter annan upprepat, för nämnden uppenbarligen ganska
tidsödande underställningsförfarande. Det synes därför lämpligt att, sedan
beslut om skyddsuppfostran i laga ordning tillkommit, den vilken icke åtnöjes
med beslut, varigenom framställning om barnets återlämnande avslagits,
får själv hos länsstyrelsen överklaga beslutet. Med beslut av barnavårdsnämnd
har jämställts beslut av .styrelse för skyddshem, varom i 43 §
1 mom. sägs. I fråga om klagan över dylikt beslut av styrelse för annat
skyddshem se 81 § 5 mom.

Enligt fosterbarnslagens 15 § är besvärsrätt medgiven beträffande beslut
i fråga, som avses i nämnda lag. En liknande bestämmelse synes böra
meddelas beträffande barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i 7 kap.
av föreliggande förslag. Däremot torde besvärsrätt ej böra stadgas över
av ordföranden jämlikt 49 § 2 mom. fattat beslut; dylikt beslut är nämligen
av provisorisk natur och skall prövas av nämnden.

Då fångvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt meddelar beslut rörande
behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet eller beträffande
kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt, är enligt fattigvårdslagen
klagan över beslutet medgiven. Ett liknande stadgande torde böra meddelas
i barnavårdslagen. Däremot bör lika litet som i fattigvårdslagen
stadgas besvärsrätt beträffande beslut om föreläggande av arbetsskyldighet,
enär vid vägran att ställa sig beslutet till efterrättelse handräckning måste
begäras och i handräckningsärendet befogenheten av barnavårdsnämndens
beslut om arbetets åläggande bör bliva föremål för prövning. Vidare kan
yrkande när som helst framställas om arbetsskyldiglietens upphörande, och
över beslut i anledning härav får, såsom nyss berörts, klagan föras. (Se
Reger. R. Årsbok 1922 s. 73.)

Slutligen lärer böra i barnavårdslagen meddelas en bestämmelse, motsvarande
den i fattigvårdslagen 78 § 4 mom. intagna och liksom denna
bland annat tillämplig på en del beslut i formfrågor vid ärendenas behand -

220

KungL Maj Ha proposition nr 150.

Orig samt vid klagan över böter, som pålagts för utevaro från sammanträde
(9 § 4 mom. i föreliggande förslag, jämfört med kommunalförordningen
för landet § 47 och kommunalförordningen för stad § 40). Även över
barnavårdsnämnds beslut enligt 88 § bör besvär kunnna anföras jämlikt förevarande
bestämmelse. Klagan lärer däremot ej böra få föras i förvaltningsfrågor,
för vilkas behandling nämnden jämlikt de i barnavårdslagen eller
kommunallagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen.
Dessa frågor betecknas i 2 § 1 mom. av förslaget såsom angelägenheter,
vilka äro att hänföra till »förvaltning och verkställighet». Hit torde även
böra hänföras åtgärder för utkrävande av ersättning för nämndens utgifter
för omhändertagna barn m. m. Nämndens beslut och åtgärder i dessa ärenden
äro föremål för revision, och kommunen kan, om framställda anmärkningar
därtill föranleda, vägra ansvarsfrihet för förvaltningen och väcka ersättningstalan
inför domstol (kommunalförordningen för landet §§71, 72,
kommunalförordningen för stad §§ 71—73). Vidare lärer klagan ej böra
få föras i ärende, vilket angår fråga, som avses i 3, 4 eller 6 kap., i den
mån ej, enligt vad ovan nämnts, klagorätt i dylikt ärende ansetts böra
uttryckligen stadgas, d. v. s. över beslut, varigenom omhändertagande för
samhällsvård förvägrats eller varigenom framställning om slutlig utskrivning
av för skyddsuppfostran omhändertaget barn avslagits (jfr M. s. 360,
362). Möjlighet att vinna rättelse av rådande missförhållanden beredes
emellertid under alla omständigheter genom stadgandet i 81 § 2 mom.

Vad i ett yttrande (T. 395) erinrats mot den av kommittén föreslagna
bestämmelsen, att överklagat beslut går i verkställighet, där ej förbud däremot
meddelas av länsstyrelsen, torde icke böra föranleda ändring i förslaget
vid det förhållande, att böter och viten i det fall, varom i yttrandet
förmäles, icke torde utdömas av barnavårdsnämnden utan av vederbörande
domstol.

Vid sidan av besvärsförfarandet upptager föreliggande förslag (81 §
2 mom.) liksom kommittéförslaget och fattigvårdslagen ett stadgande om
rätt för länsstyrelsen att ingripa till rättande av missförhållande. Föreliggande
förslag har i denna del så avfattats, att det medgiver ingripande även
mot missförhållande å skyddshem eller annan anstalt, vilket lärer vara motiverat
med hänsyn särskilt till att enligt förslaget även skyddshemmen äro
underkastade tillsyn av länsstyrelsen (20 §) samt att besvär över beslut
angående behandlingen i skyddshem icke medgivits i 1 mom.

Enär enligt föreliggande förslag arbetsföreläggande skall meddelas av
barnavårdsnämnden, torde en särskild bestämmelse erfordras därom, huruvida
klagan över varning för tredska vid fullgörande av arbetsskyldighet
må vara tillåten. Bestämmelsen (3 mom.) ansluter -sig till fattigvårdslagens
78 § 3 mom.

I 4 mom. har föreslagits ett stadgande, nära anslutande sig till kommittéförslagets
110 § och fattigvårdslagens 78 § 5 mom.

Klagan över beslut av styrelse för särskilt skyddshem, varom förmäles

Kungl. Muj:ts proposition nr 1,50.

221

i förslagets 43 § 2 och 3 mom., torde böra (jfr M. s. 365) medgivas i de fall,
då klagan är medgiven över annan skyddshemsstyrelses beslut; närmare
bestämmelser angående sådan klagan synas böra meddelas av Kungl. Maj:t.
Det kan nämligen till äventyrs befinnas önskvärt att i samband med godkännande
av dylika skyddshem eller eljest stadga ett besvärsförfarande,
som icke i allo överensstämmer med det här för de vanliga skyddshemmen
föreslagna förfarandet.

I 6 mom. har föreslagits ett stadgande, som i huvudsak överensstämmer
med kommittéförslagets 107 § 4 mom. och fattigvårdslagens 78 §
6 mom.

(K. 109 §, M. s. 363, 364, Y. 52 s. 29, fri. 79 §.)

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslagets 109 § och
fattigvårdslagens 79 § har ett stadgande om klagan över handräckning
intagits i 82 §.

(K. 108 §, M. s. 363, fvl. 80 §, kommunalförordningen för landet

§§ 74—76, kommunalförordningen för stad §§ 75—77.)

För det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, som nära ansluter
sig till 108 § i kommittéförslaget och 80 § i fattigvårdslagen, torde någon
särskild motivering icke erfordras.

(K. 112 §, M. s. 366, 367, Y. 396, 397, fvl. 81, 82 §§.)

Föreliggande förslag intager en helt annan ståndpunkt än kommittéförslaget
i fråga om uttagande av ersättning för kostnad för barns vård, om
hemsändning och kostnad därför samt om arbetsskyldighet. Enligt föreliggande
förslag åligger det nämligen barnavårdsnämnden att själv vidtaga
åtgärder i angivna hänseenden, under det att enligt kommittéförslaget
sådant skulle ankomma på fattigvårdsstyrelsen. Med hänsyn bl. a. härtill
är föreliggande förslags ståndpunkt i fråga om klagan över länsstyrelsens
beslut i dessa och dem närstående frågor en annan än kommittéförslagets.
Det liar nämligen ansetts riktigt, att sådana frågor, vilka prövas av kammarrätten,
då fullföljd sker enligt fattigvårdslagen, även böra fullföljas dit,
då besvär sker över beslut enligt barnavårdslagen. I kammarrätten bör
sålunda fullföljas talan över länsstyrelses utslag dels angående ersättning
— av kommun, landsting och enskild ersättningsskyldig — för kostnad
för barn eller angående skyldighet att ansvara för sådan kostnad, dels
angående fastställelse av eller jämkning i bidragsskyldighet enligt 71 §
(se Y. 396), dels angående hemsändning eller ersättning för hemsändningskostnad,
dels angående behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet
eller kvarhållande av arbetsskyldig å anstalt eller i arbete, dels ock angående
gottgörelse av staten jämlikt 63 §.

Enligt fattigvårdslagen skall klagan över länsstyrelses utslag i ärende
angående fattigvårds beviljande föras hos kammarrätten. Det kunde i
analogi härmed måhända förefalla lämpligt, att besvär över länsstyrelses
utslag jämväl i ärende angående barns omhändertagande för samhällsvård
fördes hos kammarrätten. Då emellertid ärenden angående barns öm -

sa §.

Klagan
över handräckning.

83 §.

Klagan över
beslut av
kommunalstämma
m. m.

*4 §■
Klagan
i kammarrätten.

Talan mot
dess beslut ej
medgiven.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

händertagande för skyddsuppfostran lämpligen böra, på sätt för närvarande
är fallet, fullföljas i regeringsrätten, och dessa samt de dem närstående
ärendena angående samhällsvård, på sätt kommittén (M. s. 367) ansett,
böra behandlas av samma besvärsmyndighet, skall enligt förslaget besvär
över länsstyrelses utslag i ärende angående omhändertagande för samhällsvård
föras i regeringsrätten (se 85 § 2 mom.).

I 2 och 3 mom. av 84 § hava intagits bestämmelser överensstämmande
med eller innehållande hänvisningar till föreskrifterna i 81 § 2-—4 mom.
fattigvårdslagen. I stället för att i ett särskilt moment intaga stadgande
om klagan över länsstyrelses utslag angående gottgörelse av staten jämlikt
63 § (jfr fvl. 81 § 5 mom.) har föreskrift i sådant hänseende intagits
i 1 mom. av förevarande paragraf.

Liksom enligt fattigvårdslagens 82 § gäller, bör klagan över kammarrättens
utslag i mål enligt barnavårdslagen ej medgivas. Föreskrift härom
har ansetts lämpligen böra erhålla sin plats i ett fjärde mom. av 84 §.
*5 §■ (K. 111, 112 §§, M. s. 365—367, Y. 215 s. 120, 396, 397, kom hfgstTdom-

^nalförordningen för landet § 77, kommunalförordningen för stad § 78,
stolen och fvl. 83, 84 §§, vl. 9 § 2 mom., fbl. 15 § 3 mom., Reger.-R. Årsb. rercgerings-
ferat 1909 s i3] 1910 s 215, 1921 s. 197 och notiser 1920 C. 87,
1921 S. 237, S. 245.)

I 1 mom. av förevarande paragraf har i fråga om klagan över länsstyrelses
utslag i mål rörande ådömande av tvångsarbete gjorts en hänvisning
till vad i sådant hänseende gäller enligt fattigvårdslagen.

I det föregående har jag antytt, att jag i likhet med kommittén anser
regeringsrätten böra vara högsta instans för prövning av mål angående
barns omhändertagande såväl för skyddsuppfostran som samhällsvård. Likaledes
delar jag kommitténs uppfattning, att talan över läns styrelses utslag
i ärende angående fosterbamskontrollen bör fullföljas i regeringsrätten.
Aven i övrigt bör talan över länsstyrelses utslag, i den mån ej i 84 §
eller 85 § 1 mom. meddelats stadgande om fullföljd i kammarrätten eller
högsta domstolen, föras i regeringsrätten.

Enligt gällande lag (vl. 9 § 2 mom.) må, om barnavårdsnämnds beslut
angående barns skiljande från hemmet fastställts av länsstyrelsen, ändring
sökas hos Kungl. Maj:t. Detta stadgande har tidigare så tolkats (se ovannämnda
rättsfall från år 1909), att barnavårdsnämnd icke ansetts äga föra
talan över utslag, varigenom länsstyrelse vägrat fastställelse å nämndens
beslut om barns skiljande från hemmet. I ovannämnda rättsfall från år 1921
har emellertid regeringsrättens majoritet omfattat en annan åsikt.

I berörda rättsfall hade barnavårdsnämnd beslutat omhändertaga ett grovt
vanvårdat tvåårigt barn, men länsstyrelsen hade vägrat fastställelse å beslutet
med hänsyn till att barnet, som ännu befunne sig i späd ålder, icke
kunde anses vara i sedligt avseende försummat, varför nämnden icke varit
berättigad att på grund av 1902 års lag skilja barnet från hemmet. Då nämnden
besvärade sig över länsstyrelsens utslag, förklarade regeringsrättens majoritet
(fyra ledamöter), att det icke kunde förvägras nämnden att draga den

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

i målet uppkomna rättsfrågan under högre myndighets bedömande. En ledamot
vidhöll däremot den av regeringsrätten i 1909 års rättsfall uttalade uppfattningen,
att jämlikt grunderna för 9 § 2 mom. i gällande lag klagan icke
finge föras över länsstyrelsens utslag.

Av det nu refererade rättsfallet från år 1921 framgår, att då barnavårdsnämnd
besvärat sig över utslag, varigenom länsstyrelse vägrat fastställelse
å nämndens beslut om barns skiljande från hemmet, åtminstone
i målet uppkommen rättsfråga ansetts kunna av nämnden dragas under
regeringsrättens prövning. Enligt praxis äga även byggnads- och hälsovårdsnämnder
överklaga länsstyrelses utslag.

Enligt min mening bör enahanda rätt tillkomma barnavårdsnämnd. För
vinnande av en enhetlig rättstillämpning är det otvivelaktigt av icke ringa
vikt, att de särskilda länsstyrelsernas beslut kunna göras till föremål för
prövning av central besvärsmyndighet, även då genom besluten fastställelse
förvägrats å barnavårdsnämndernas förordnanden om barns omhändertagande
för skyddsuppfostran. Jag har därför ansett den i gällande lagstiftning
förekommande bestämmelse, på grund varav klagorätt tidigare förvägrats
barnavårdsnämnderna, icke böra upptagas i förslaget.

I 2 mom. av 85 § har på grund härav, i väsentlig överensstämmelse
med bestämmelsen i 84 § fattigvårdslagen, intagits ett generellt stadgande
om klagorätt över länsstyrelses utslag i andra fall, än i 84 § och 85 §

1 mom. i föreliggande förslag är stadgat.

Av chefen för justitiedepartementet torde komma att framläggas av förevarande
stadgande föranlett förslag om ändring i lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

(K. 111 § 2 st., 113 §, M. s. 365, 367, fvl. 85 §, fbl. 15 § 4 mom.) sb §.

Enligt kommitténs förslag skulle ungdomsråds beslut om barns skiljande Verkställighet
från hemmet ävensom länsstyrelses utslag, varigenom barnavårdsnämnd ses utslag.
ålagts att omhändertaga barn, gå i verkställighet utan hinder därav att
klagan förts. Eu bestämmelse om dylik verkställighet av länsstyrelses
utslag i ärende enligt barnavårdslagen synes emellertid vara av behovet
påkallad även i en del andra fall. Sålunda torde det stundom visa sig
erforderligt att snabbt verkställa länsstyrelses beslut t. ex. angående förbud
mot barns vårdande i barnhem (42 §) eller i ärende angående fosterbarns
vård (jfr fbl. 15 § 4 inom.). Behov av omedelbar verkställighet
torde även eljest kunna yppas i ärenden enligt 3—-1 kap. i föreliggande
förslag. I 86 § har därför föreslagits ett stadgande om dylik verkställighet.
Någon skillnad synes icke böra göras mellan de fall, då länsstyrelsen
fastställt barnavårdsnämnds beslut om barns omhändertagande, och de
fall, då så ej är händelsen. Även då länsstyrelsen förordnat t. ex. om
återlämnande till föräldrarna av för skyddsuppfostran omhändertaget barn,
torde nämligen länsstyrelsens beslut böra bringas till omedelbar verkställighet.

224

Kungi. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

*7 §.

Dag för lagens
ikraftträdande.

Upphävande
av vissa
gällande
f örfatta ingav.

8S §.

Bestämmelserna
i 7 kap.

höra vinna
successiv tilltampning.

12 KAP.

Övergångsbestämmelser.

{K. 124, 125 §§, M. s. 389, 390, Y. 40(5, 407.)

Lika med kommittén anser jag att tiden för lagens ikraftträdande icke
lämpligen kan utsättas till årsskiftet närmast efter lagens utfärdande.
Under förutsättning att lagen antages vid 1924 års riksdag, bör den
alltså träda i kraft först med ingången av år 1926.

De i andra och tredje styckena i förevarande § upptagna stadgandena
motsvara 125 § i kommitténs förslag. Föreskrift om talan mot beslut,
vilket meddelats före nya lagens ikraftträdande (se K. 124 §), har upptagits
i 89 § 5 mom.

Under det att enligt gällande lag fosterbarnskontrollen är inskränkt till
barn under 7 års ålder, skall enligt föreliggande förslag tillsyn utövas
över fosterbarn intill fyllda 16 år. Ett övertagande på en gång av tillsynen
över nio nya årsgrupper skulle emellertid utan tvivel förorsaka
barnavårdsnämnderna betydande svårigheter. Det har därför ansetts lämpligt,
att detta övertagande sker successivt, så att tillsynen utsträckes, vid
lagens ikraftträdande den 1 januari 1926 till fosterbarn, som ej fyllt 8
år (d. v. s. barn födda under år 1919), den 1 januari 1927 till fosterbarn,
som ej fyllt 9 år, o. s. v. ända till dess alla fosterbarn under 16
år kommit under barnavårdsnämndens kontroll.

Denna anordning medför den fördelen, att barnavårdsnämnden ej behöver
utöva fosterbarnskontroll över andra barn utom äktenskap än sådana,
för vilka barnavårdsmän äro förordnade. Då de allra flesta fosterbarn
äro barn utom äktenskap, kan sålunda barnavårdsnämnden vid fosterbarn
skontrollens utövande i mycket stor utsträckning begagna sig av det
värdefulla bistånd, som barnavårdsmännen kunna lämna.

En annan fördel med denna anordning är, att då åldern för de barn,
vilka skola stå under nämndens tillsyn, vid lagens ikraftträdande höjes
till 8 år, flertalet barn, tillhörande den nya årsgruppen, redan förut —
åtminstone i de kommuner, där fosterbarnslagen verkligen tillämpats —
oavbrutet stått under fosterbarnsmyndighetens kontroll. Genom överlämnande
från denna till barnavårdsnämnden av tillgängliga uppgifter och
handlingar rörande dessa (liksom rörande övriga fosterbarn, se 90 §) bör
en väsentlig lättnad komma att beredas nämnden i dess arbete. Och då
vid de följande årsskiftena ett successivt höjande av åldersgränsen äger
rum, innebär detta icke ett utsträckande av kontrollen till nya, för nämnden
okända barnskaror, utan till stor del allenast ett fortsatt övervakande av
redan under nämndens tillsyn stående barn.

Av nu angivna skäl har föreslagits, att bestämmelserna i 7 kap. icke
skola äga tillämpning å barn, födda före den 1 januari 1919.

Skydd i form av fosterbarnstillsyn bör emellertid av nämnden vid behov
kunna under övergångstiden beredas även äldre barn, då förhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

225

äro sådana att, efter det 7 kap. vunnit full tillämpning, dylikt skydd åtnjutes.
Sålunda bör nämnden, då fall föreligger, som i 49 § 1 eller 2
mom. sägs, på sätt i sistnämnda moment är stadgat, kunna besluta, att
barnet skall tills vidare anses såsom fosterbarn. Dylikt beslut bör i
brådskande fall kunna fattas även av ordföranden ensam. Efter beslutets
meddelande skola de i 7 kap. och i 73 § givna bestämmelserna äga tilllämpning
å barnet. Ett stadgande av nu angivet innehåll bär införts i
<88 § (jfr lagen om barn utom äktenskap 37 §).

(K. 129 §, M. s. 391, 392.)

I likhet med kommittén anser jag det nödigt, att val av barnavårdsnämnd
första gången sker före den 1 augusti året innan lagen skall träda
i kraft. Såsom kommittén framhållit, lärer en bestämmelse härom vara
erforderlig, för att statförslag för det första verksamhetsåret må kunna i
landskommunerna avlämnas till kommunalnämnden före den 1 september.
Den i förevarande moment föreslagna bestämmelsen överensstämmer i
huvudsak med det av kommittén i 129 § upptagna stadgandet.

Det torde böra stadgas, att kommun, som vill vinna befrielse från
skyldigheten att tillsätta särskild barnavårdsnämnd, skall till länsstyrelsen
ingiva sin till Kungl. Maj:t ställda ansökan därom, samt att, efter det
vederbörande barnavårdskonsulent verkställt utredning i ärendet, länsstyrelsen
skall insända handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t.

Kommun, som önskar att barnavårdsnämnden skall redan från tidpunkten
för lagens ikraftträdande hava den sammansättning, som i 7 § sägs, bör
givetvis, innan lagen träder i kraft, göra ansökan härom. Den tid, inom vilken
sådan ansökan skall ingivas, lärer böra bestämmas av Kungl. Maj:t.

Har kommun icke inom sålunda bestämd tid gjort dylik ansökan, äger
kommunen givetvis sedermera när som helst inkomma därmed. Aven i
sådant fall bör ärendet behandlas på ovan angivet sätt. I händelse av
bifall till ansökningen bestämmer Kungl. Maj: t den tidpunkt, då beslutet
om befrielse skall vinna tillämpning.

I lagen synes böra stadgas, att då ansökan, varom här är fråga, bifalles,
kommunen skall inom av Kungl. Maj:t bestämd tid förrätta val, som avses
i 7 § och 8 § 2 mom. Detta bestämmande lärer böra ske i det beslut,
varigenom befrielse medgives. Vidare torde föreskrift böra i lagen meddelas
därom, att beträffande avlämnande av utgifts- och inkomstförslag för
det kommande året bestämmelserna i 1 mom. skola gälla i tillämpliga delar.

Hinder torde ej föreligga, att Kungl. Maj:t före lagens ikraftträdande
förordnar statens fattigvårdsinspektör och fattigvårdskonsulenterna att taga
den befattning med ärenden av ifrågavarande slag liksom med barnavårdsärendeu
i övrigt, vilken enligt lagen skall åligga överinspektören för fattigvård
och barnavård samt barnavårdskonsulenterna. Ärenden om befrielse
från skyldighet att tillsätta särskild barnavårdsnämnd böra givetvis, utan
hinder av vad i gällande departementalstadga är föreskrivet, behandlas i
socialdepartementet.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. / sand. 112 käft. (Nr 150.) 197223 15

89 § 1 mom.
Val av barnavårdsnämnd

första gången
samt stat för
första verksamhetsåret -

89 § 2 inom.
Befrielse från
skyldighet att
tillsätta särskild
barnavårdsnämnd.

89 § 3 mom.
Anstånd med
barnavårdsnämndens

övertagande
av befattningen
med
utom sina
hem vårdade
fattiga barn.

89 § 4 mom.
Anstånd med
anmälan euVigt
51 §.

89 § 5 mom.

Ersättning
för kostnad,
som uppstått
före lagens
ikraftträdande
m, m.

90 §.

Tipp gifters
överlämnande
till barnavårdsnämnd

från andra
myndigheter.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

(K. 127 §, M. s. 391.)

I förevarande moment har med vissa formella jämkningar upptagits det
i 127 § i kommitténs förslag förekommande stadgandet om rätt för kommun
att besluta, att med barnavårdsnämndens övertagande av befattningen
med förut av fattigvårdsstyrelsen vårdade fattiga barn skall anstå under
ett år efter lagens ikraftträdande.

(K. 128 §, M. s. 391.)

Enligt förslaget åligger anmälningsskyldighet beträffande fosterbarn vissa
personer, som enligt gällande lag ej hava dylik skyldighet. I förevarande
moment har därför, på sätt även föreslagits av kommittén, upptagits ett
stadgande om anstånd för sådana personer med anmälningsskyldighet till
den 1 juli det år, lagen trätt i kraft.

(K. 124 §, M. s. 389, fvl. 86 §.)

Med hänsyn till de ändrade bestämmelser, som enligt förslaget gälla i
fråga om rätt till ersättning av annan kommun för omhändertaget barn,
har, i anslutning till ett stadgande i fattigvårdslagen, bland övergångsbestämmelserna
upptagits föreskrift om att den nya lagens bestämmelser i
nämnda hänseende icke skola tillämpas i fråga om kostnad, som uppstått,
innan lagen trätt i kraft. Av enahanda skäl har föreslagits, att detsamma
skall gälla beträffande ersättning av landsting, staten och enskild person.

I fråga om talan mot beslut, vilket före nya lagens ikraftträdande meddelats
i ärende, som eljest skulle behandlas enligt nämnda lag, bör, på
sätt kommittén föreslagit, gälla vad i den äldre lagen stadgats. Jämväl
härom har föreskrift föreslagits i förevarande moment.

Då det torde falla av sig självt, att efter den nya lagens ikraftträdande
barnavårdsnämnd, som avses i den nya lagen, skall taga befattning
med barn, som skilts från hemmet genom beslut, meddelat enligt lagen
angående uppfostran åt vanartade m. fl. barn, har någon motsvarighet till
den av kommittén i 126 § föreslagna övergångsbestämmelsen ej upptagits
i föreliggande förslag.

(K. 131 §, M. s. 392.)

I förevarande § har upptagits det av kommittén i 131 § föreslagna
stadgandet om rätt för barnavårdsnämnden att från de myndigheter, vilka
hittills handhaft de olika grenar av barnavården, som hädanefter ankomma
på nämnden, erhålla erforderliga uppgifter och handlingar rörande flarn
med vilka nämnden har att taga befattning.

227

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Kostnadsb eräkning-ar.

I vissa av de avgivna yttrandena tiar såsom en brist i kommitténs förslag
framhållits, att beräkningar saknades angående kostnaderna för dess genomförande.
För att avhjälpa denna brist hava i sammanhang med lagförslagets
överarbetning verkställts beräkningar angående de ekonomiska följder, som
det nu föreliggande förslagets genomförande kan antagas medföra, och skall
jag nu tillåta mig att lämna en redogörelse för dessa beräkningar. Jag vill
emellertid förutskicka, att av lätt insedda skäl på vissa punkter exakta siffror
ej kunnat erhållas, varför beräkningarnas uppgörande varit förenat med
betydande svårigheter. Slutsummorna böra därför anses såsom approximativa,
därvid jag dock vill framhålla, att vid beräkningarnas utförande det ansetts
angeläget att i tveksamma fall snarare upptaga kostnaderna till för höga
belopp än tvärtom.

Ämnet behandlas i det följande sålunda, att först redogöres för en del med
förslagets genomförande förenade omständigheter av ekonomisk betydelse,
varefter i skilda avdelningar angivas de verkningar i ekonomiskt hänseende,
vilka i anledning av förslagets genomförande kunna förväntas uppstå för dels
staten, dels landstingen och dels kommunerna.

I. Ekonomiska konsekvenser av förslagets genomförande.

Som den föreslagna lagen om samhällets barnavård är avsedd att träda i
kraft med ingången av år 1926, är det först från och med denna tidpunkt,
som lagen kan föranleda utgifter för det allmänna. Det är alltså först 1925
års riksdag, som har att behandla av föreliggande lagförslag föranledda anslagsfrågor
— och då blott för senare hälften av budgetåret 1925—1926.
Icke desto mindre synes det vara nödigt, att jag i samband med lagförslagets
framläggande angiver de grunder, vilka enligt min mening böra gälla i
fråga om statsbidrag till barnavårdsverksamheten m. m.

En redogörelse för de nya kategorier av barn, som genom förslaget bliva
föremål för samhällets direkta omvårdnad, och dessa barns sannolika antal
torde först vara på sin plats.

Antalet av de barn, vilka för närvarande av fattigvårdsmyndigheterna vårdas
utom det egna hemmet och för vilka enligt förslaget barnavårdsnämnderna
skulle bära omsorgen, torde, såsom å s. 55 angivits, uppgå till cirka
30,000. Någon ökning i antalet av dessa barn, de för samliällsvård omhändertagna
enligt förslagets terminologi, kan näppeligen befaras genom förslagets
antagande, då den åldersgräns, intill vilken samhällsvård enligt förslaget
må åtnjutas, sammanfaller med minderårighetsgränsen enligt fattigvårdslagen
(16 år).

Som bekant innebär för närvarande begreppet fosterbarn »barn, som mot
ersättning fostras hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyndare och icke fyllt sju år». För att råda bot på en del
av de missförhållanden, som på detta område försports, har åt ordet fosterbarn i
förslaget givits en betydligt vidare omfattning: barn under sexton år, som
mot ersättning fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,
vilken har vårdnaden om barnet, samt, även om ersättning ej utgår,
barn i nämnda ålder, som är intaget i barnhem, varjämte barnavårdsnämnd
äger att i vissa fall besluta, att även andra barn, som utan ersättning vistas
hos annan än föräldrarna och dylik förmyndare, skola anses som fosterbarn.
Vad åldersgränsens höjning beträffar, föreslås en successiv tillämpning: 1926
eu höjning till åtta år, 1927 till nio år o. s. v., så att sextonårsgränsen
skulle uppnås först 1934.

Inverkan på
det allmännas
kostnader
först 1926.

Sannolika antalet
av de
barn, å vilka
lagen är avsedd
att tilllämpas.

För samhällsvård
omhändertagna
barn.

Fosterbarn.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

För skyddsuppfostran
omhändertagna

barn.

Överensstämmelse
med kommittéförslaget.

Ekonomiska
följder av en
livligare verksamhet
från
barnavårdsnämndernas

sida■

På grund av den jämförelsevis ringa utsträckning, vari fosterbarnslagen
vunnit tillämpning (se s. 164), torde det icke vara möjligt, att exakt fastslå
antalet fosterbarn enligt nuvarande lags mening. Kommittén anför (M. s.
30, 279), att i uppgifter till förste provinsialläkarnas årsberättelser för år
1917 upptogos allenast 9,316 fosterbarn, vilken siffra dock tydligen vore
alltför låg. Någon tillförlitlig uppgift på antalet står som sagt ej att erhålla
lika litet som på antalet av de barn, vilka genom fosterbarnsbegreppets utvidgning
skulle ställas under lagen. Endast åldersgränsens höjning från 7
till 16 år borde medföra mer än fördubbling av antalet (bortsett från den
naturliga avgången genom dödsfall, adoption m. m.).

Kommittén uppger (S. s. 41) antalet av de barn, för vilka barnavårdsnämnderna
vid 1915 års slut bekostade uppfostran, vara 2,732. Antalet av
dessa barn, de för skyddsuppfostran omhändertagna enligt förslagets terminologi,
kommer otvivelaktigt att ökas genom lagförslaget. På grund av de
synnerligen starka krav på utsträckning av samhällets befogenhet att ingripa
till skydd och uppfostran av de barn, om vilka bär är fråga, föreslås nämligen
eu utvidgning av lagens tillämpningsområde. För det första införes
en ny kategori: barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas
eller utsättas för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Eu
del av dessa hava otvivelaktigt hittills med föräldrarnas medgivande omhändertagits
av fattigvårdsmyndiglieterna, men för de övrigas skyddande har
samhället saknat möjlighet att ingripa. Beträffande de förra blir det enligt
förslaget endast eu överflyttning till barnavårdsnämnden, då däremot de senare
utgöra eu ny grupp. Dennas omfattning är omöjligt att beräkna, men
torde vara ganska ringa. — För det andra har åldersgränsen för de s. k.
sedligt försummade barnen höjts med ett år. Antalet 15—16-åriga barn
i fara att på grund av föräldrarnas olämplighet som uppfostrare bliva vanartade
kan heller icke med sannolikhet beräknas, men torde näppeligen
vars synnerligen stort. — För det tredje har även åldern för de vanartade,
som kunna av barnavårdsnämnd omhändertagas, höjts med 3 år, d. v. s. till
18 år, varjämte deras kvarhållande på skyddshem till 21 år möjliggjorts.
Antalet av7 dessa äldre vanartade kan endast approximativt angivas: ett
hundratal av vartdera könet. — Slutligen tillkomma de vanartiga under 15
år, som på grund av kroppslig sjukdom eller psykisk abnormitet eller på
grund av vanartens svårare beskaffenhet måste vårdas å särskilt skyddshem.
Dessa hava hittills antingen varit intagna å vanliga skyddshem eller å åkerbrukskolonien
Hall eller icke erhållit någon för dem lämpad behandling.
Deras antal är synnerligen svårt att beräkna; de torde kunna uppskattas till
approximativt 35 flickor och 200 gossar, av vilka senare emellertid redan nu
de flesta torde vara intagna a Hall.1)

Beträffande samtliga utvidgningar av lagens tillämpningsområde överensstämmer
föreliggande förslag med kommitténs, med undantag av att begreppet
fosterbarn erhållit en i viss mån annan betydelse än enligt kommitténs förslag.

Förutom genom tillkomsten av de nya kategorier av barn, som genom
lagförslaget skulle komma in under det allmännas direkta omvårdnad,
är det möjligt, att de omhändertagnas antal kommer att stiga därigenom
att tack vare det större intresse för uppgiften, som kan förväntas av
de nya barnavårdsnämnderna, ingripande med sannolikhet kommer att
ske i en del fall, där sådant för närvarande uraktlåtes. Någon beräkning
av i vilken omfattning detta kommer att äga rum kan emellertid givetvis ej

*) Vid beräkning av ovan angivna tal bär sammanställning gjorts av uppgifter i följande
betänkande^ fattigvårdslagstiftningskommitténs angående den offentliga barnavården
och om lösdrivares behandling; reglementeringskommitténs; samt tvångsuppfostringssakkunnigas
av år 1922.

229

Kungl. -Vaj:ts proposition nr 150.

göras. — På grund av det antydda ökade intresset hos nämndernas ledamöter
är det emellertid att hoppas, att dessa skola i stor utsträckning själva
åtaga sig övervakningsuppdrag. I större samhällen måste dock givetvis i
framtiden såsom hittills avlönade biträden härför anlitas, men av nyss angivet
skäl torde näppeligen nämnvärd ökning av det allmännas kostnader
på denna punkt behöva befaras.

Att lagens tillämpningsområde utvidgas innebär uppenbarligen eu ökning
av samhällets förpliktelser, men medför i sin helhet mindre kostnadsökningar
för det allmänna, än man skulle vara böjd att vänta. Sålunda betyder
den stora ökningen i fosterbarnens antal sannolikt knappast någon ökning i
utgifter. Samhällets befattning med dessa barn skulle nämligen inskränka
sig till en viss kontroll, och denna kan säkerligen, såsom nyss anfördes, i
flertalet kommuner utövas av nämndens egna ledamöter. I stor utsträckning
torde barnavårdsmännen kunna anlitas för tillsynen — fosterbarnen
äro som bekant huvudsakligen barn utom äktenskap. Utvidgningen av begreppet
fosterbarn behöver därför icke med nödvändighet för det allmänna
innebära någon utgiftsökning. I avseende härå må erinras om den i 88 §
av förslaget intagna övergångsbestämmelsen, av vilken framgår, att fosterbarnskontrollen,
såvitt avser utomäktenskapliga barn, i allmänhet endast blir
tillämplig å sådana, för vilka barnavårdsman är förordnad.

Som bekant ställa sig de olika vårdformerna i ekonomiskt hänseende
mycket olika. Något skäl för antagande, att förskjutning till förmån för
den ena eller andra vårdformen skall äga rum, förefinnes ej. Säkerligen
komma även i framtiden de flesta barn, omhändertagna för samhällsvård,
att utackorderas i enskilda hem, och barn, omhändertagna för skyddsuppfostran,
att i ungefär samma proportion som hittills fördelas mellan enskilda
hem, barnhem och skyddshem. Sålunda kunna med all säkerhet de flesta
barn, som omhändertagas för vanvård, misshandel eller fara att bliva vanartade,
placeras i enskilda hem — den billigaste vårdformen — och komma
därigenom att åsamka det allmänna en jämförelsevis obetydlig kostnadsökning.
Antalet av genom barnavårdsnämndernas försorg i enskilda hem utackorderade
barn var vid slutet av år 1915 (S. s. 41) 1,721; den ökning i antalet
dylika barn, som genom förslaget skulle inträda, har förslagsvis uppskattats
till 150. Antalet av de barn, för vilka barnavårdsnämnderna vid
slutet av år 1915 bekostade vård i barnhem, var (S. s. 41) 463; även här är
någon ökning att motse, förslagsvis beräknad till 50. — Yad slutligen beträffar
den tredje gruppen, omfattande de i skyddshem vårdade, torde i avseende
å densamma den största ökningen komma att inträda. Enligt kommittén
(S. s. 41) voro vid slutet av år 1915 intagna i skyddshem 483 gossar och 65
flickor; genom sammanställning av uppgifter, lämnade av skyddshemsinspektören,
framgår, att den 30 juni 1923 inom erkända skyddshem vårdades 692
gossar och 169 flickor (so s. 237). c De villkorligt utskrivnas antal utgjorde
samma dag 120 gossar och 8 flickor. A föregående sida har det sannolika antalet
av vanartiga i åldern 15—48 år angivits till 200 (hälften gossar och hälften
flickor) och av särgrupperna under 15 år till 235 (därav 200 gossar och 35
flickor), d. v. s. inalles 435 (300 gossar och 135 flickor), av vilka emellertid
bortåt 200 gossar redan nu torde vara intagna å Hall eller annat skyddshem.
Återstår alltså 235 (100 gossar och 135 flickor). Ökningen av antalet
barn i skyddshem torde således böra uppskattas till i runt tal 250, varvid
dock ;Lr att märka, att hela detta antal näppeligen kommer att uppnås förrän
några år efter lagens ikraftträdande. Antalet villkorligt utskrivna skydclshemselever
torde ock komma att höjas, särskilt med hänsyn till att den
villkorliga utskrivningen i förslaget fått en mera framskjuten plats, än för
närvarande är fallet. Ökningen av de villkorligt utskrivnas antal torde kunna
beräknas till 100.

Sannolikt
ingen utgiftsökning
till
följd av fosterbarnsbegreppets
utvidgning.

Olika vårdformers
betydelse
ur ekonomisk
synpunkt.

Inkom ättling
för det
allmänna.

230 Klingl. Maj:ts proposition nr 150.

ökningen av antalet barn av de olika kategorierna beräknas alltså till:

i enskilda hem............................................................................................. 150

i barnhem................................................................................................ 50

skyddshem selever inom skyddshem ........................................................... 250

» utom * 100.

Fördelningen av de härigenom föranledda kostnaderna mellan staten,

landstingen och kommunerna behandlas i det följande.

Av kommitténs beräkningar synes framgå, att det allmännas kostnader för
vård i enskilt hem i allmänhet belöpte sig till 200 ä 300 kronor (M. s. 348,

349) , för vård i barnhem till i medeltal 560 kronor (M. s. 358, jfr s. 349,

350) . Dessa beräkningar torde avse förhållandena år 1920 eller tidigare, varför
vårdkostnaden för närvarande kan antagas vara avsevärt lägre. I fråga om
skyddshemmen föreligga uppgifter av färskare datum; av vissa av skyddshemsinspektören
tillhandahållna uppgifter framgår, att medelkostnaden å
skyddshemmen för år 1922 var cirka 1,170 kronor (jfr tabellen å s. 237) efter
avdrag av det till 200 kronor uppgående statsbidraget samt av kostnader
för byggnader och dessas underhåll. (Uppgift från 2 hem saknas.) Någon
nedgång i vårdkostnaderna torde vara att förvänta. För de 128 villkorligt
utskrivna skyddshemselever, om vilka uppgift kunnat erhållas, uppgick medelkostnaden
år 1922 till icke fullt 50 kronor. (Såsom framgår av tabellen
varierar kostnaden från medeltalet 575 kronor för 1 hems utskrivna elever
till 0 kronor för 11 hems elever.)

Slutligen bör framhållas, att genom förslaget en avsevärd inkomstökning
skulle tillföras det allmänna. För närvarande kunna föräldrarna till av barnavårdsnämnd
omhändertaget barn ej tvingas att ersätta det allmännas kostnader
för barnets vård med högre belopp än 100 kronor om året under 5
år. Kommittén medger visserligen det principiellt riktiga i att föräldrarna
skola ersätta lida kostnaden för barnets vård (M. s. 316), men anser dock
föräldrarnas ersättningsskyldighet böra, då fråga är om skyddshem selev, omfatta
allenast den kostnad, som barnavårdsnämnden fått vidkännas, d. v. s.
225 kronor om året (M. s. 321).

Vid behandlingen av 68 § 2 och 3 mom. har framhållits, hurusom enligt
föreliggande förslag föräldrarna äro intill en viss gräns ersättningsskyldiga
för kostnaden för deras omhändertagna barn. Särskilt med hänsyn till att
skyddshemsvård understundom betingar betydande kostnader, vilka ej ansetts
böra i sin helhet åvila föräldrarna, har det nämligen befunnits nödigt att begränsa
ersättningsskyldigheten till att omfatta ett belopp av högst 960 kro
nor årligen, vilket belopp valts med hänsyn bland annat till den billigaste
avgift, som bemedlade föräldrar hava att erlägga för sinnessjukt barns vård
å statens sinnessjukhus (för närvarande 2 kronor 65 öre om dagen, d. v. s.
967 kronor 25 öre om året)1). Av vid nämnda lagrum anfört skäl har nu
förevarande maximibelopp ansetts icke böra fastställas i lagen utan i administrativ
författning.

Aven om det jämförelsevis sällan kan förväntas inträffa, att föräldrar till
barn, som intagas i skyddshem, skola äga förmåga att ersätta hela vård
kostnaden för barnet, torde det dock, med hänsyn till önskvärdheten av att
föräldrarnas ansvar för sina barn icke försvagas, vara av icke ringa vikt, att
principen om föräldrarnas fulla ekonomiska ansvarighet för sina barn även
i detta fall så långt ske kan upprätthålles. Härtill kommer att genom eu
bestämmelse av angivet innehåll eu icke oväsentlig inkomstökning torde

1) So Kungl. Maj:ts brev till medicinalstyrelsen den 22 juni 1923 angående avgifterna
vid statens anstalter för sinnessjuka under tiden 1 januari 1924—30 juni 1925.

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kunna beredas det allmänna. Icke sällan lärer nämligen hela kostnaden för
barnets vård i såväl enskilt hem som barnhem kunna av den enskilde ersättningsskyldige
utkrävas, och även beträffande skyddshemsvård torde en
avsevärd del av kostnaden kunna till det allmänna återbäras, utan att myndigheterna
med obehörig hårdhet göra det allmännas rätt gällande. Enligt förslaget
skulle av vad som sålunda återbetalas, då fråga är om vård i enskilt hem
eller barnhem, kommunen först göra sig själv betäckt för sina kostnader.
Beträffande kostnad för vård i skyddshem skulle vad som av enskild ersättningsskyldig
uppbures delas lika mellan kommunen och landstinget (se
vidare nedan s. 243). Under alla förhållanden skulle staten i sista hand
erhålla gottgörelse för sitt bidrag till vården (se ett såsom bilaga till detta
protokoll fogat utkast till kungörelse 5 §).

Kommittén förordade i 10 kap. av sitt förslag, att understöd skulle utgå
till barn under 16 år av ensamstående moder, som därav vore i behov.
Staten skulle bidraga med eu tredjedel av kostnaderna för sådana barn under
två års ålder. Kommittén angav icke, till vilket belopp denna understödsverksamhet
i sin helhet kunde beräknas uppgå, men anslog statsbidraget
för barn under två år till 1,200,000 kronor årligen. För dessa barn skulle
alltså kommunernas kostnader uppgå till 2,400,000 kronor årligen, och för
återstående 14 årsklasser säkerligen till det mångdubbla beloppet. Visserligen
skulle sannolikt denna utgiftsökning i väsentlig mån motsvaras av en
utgiftsminskning i fattigvårdsmyndigheternas budget, men utan allt tvivel
skulle kommittéförslagets genomförande inneburit avsevärt ökade kostnader
för det allmänna. Särskilt med hänsyn härtill har detta förslag av mig avstyrkts
(se s. 72). Ett godtagande av denna min ståndpunkt innebär alltså,
i jämförelse med kommitténs förslag, eu besparing för staten av 1,200,000
kronor årligen och för kommunerna av antagligen mångdubbla beloppet.

Då jag nu går att behandla de verkningar i ekonomiskt hänseende, vilka
i anledning av förslagets genomförande kunna förväntas uppstå för staten,
landstingen och kommunerna, ber jag att få hänvisa till ett såsom bilaga
till detta protokoll fogat iitkast till kungörelse angående statsbidrag till vissa
kostnader enligt lagen om samhällets barnavård m. m. Ehuru detta utkast
icke undergått slutlig granskning, torde det dock vara ägnat att belysa de
nedan behandlade kostnadsfrågorna. II.

II. Kostnader för staten.

Tanken att staten skulle lämna bidrag till barnavårdsnämndernas förvaltningskostnader
avvisades av kommittén (M. s. 353) och förordas ej heller i
föreliggande förslag. Detsamma gäller understöd till enskilda barnavårdsföretag.
Det i ett yttrande (Y. 323) framförda önskemålet om statsbidrag
för upprättande av upptagningshem anser jag icke kunna för närvarande
förverkligas. I detta hänseende tillåter jag mig att hänvisa till vad jag å
s. 141 anfört.

Kommittén föreslog, att statsbidrag skulle utgå för fattiga barn, som av
myndighet omhändertagits till vård utom hemmet, d. v. s. samhällsvård enligt
föreliggande förslags terminologi. Ehuru det torde vara behjärtansvärt
att uppmuntra kommunerna till eu rationell barnavård, d. v. s. barnens omhändertagande
vid behov, kan frågan om lämpligheten av att från primärkommunerna
avlyfta en avsevärd del av kostnader, vilka hittills varit jämställda
med fattigvård, vara föremål för delade meningar. Utan att för närvarande
fatta bestämd ståndpunkt till detta principspörsmål anser jag mig
dock av ekonomiska skäl förhindrad att tillstyrka, att staten ikläder sig några

Följder i
ekonomiskt
hänseende av
att 10 lcap.
i kommittéförslaget
ej
upptagits.

Icke statsbidrag
för förvaltningskostnader

eller till enskilda
barnavårds
företag.

Icke statsbidrag
för
samhällsvård.

Icke statsbidrag
för
fosterbarnskont)
ollen.

Icke statsbidrag
för
förebyggan de
åtgärder
enligt 23 §.

Statsbidrag
för vård i enskilt
hon av
barn, som omhändertagits

för skyddsuppfostron.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

utgifter för ifrågavarande ändamål. Enligt kommitténs beräkningar (M. s. 358)
skulle det föreslagna bidraget, 40 kronor för barn och år, för staten medföra
en årskostnad av 1,300,000 kronor. Ett godtagande av min uppfattning innebär
därför i jämförelse med kommitténs förslag på denna punkt en årlig besparing
för staten av över 1 % miljon kronor.

(Genom vissa granskningsbestämmelser har såvitt möjligt avvärjts den
förefintliga faran av att barn, som rätteligen borde behandlas såsom samhällsvårdsbarn,
på grund av statsbidraget i stället omhändertagas för skyddsuppfostran;
se utkastet till kungörelse 3 och 4 §§.)

För tillsynen över fosterbarnen har staten för närvarande inga kostnader
och ändring härutinnan har icke påyrkats i vidare mån än att i den
av svenska läkarsällskapets pediatriska sektion gjorda, i det föregående
(s. 184) omförmälda framställningen påyrkats, att staten skulle till kostnaderna
för verksamheten vid s. k. barnavårdscentraler lämna bidrag med förslagsvis
Vä- Dessa skulle vara av särskild betydelse för fosterbarnsvården.
Statens kostnader för detta ändamål, under förutsättning att 125 barnavårdscentraler
inrättades i landet, hava av sektionen uppskattats till omkring
300,000 kronor årligen.

Jag anser mig icke böra i förevarande sammanhang närmare ingå på detta
uppslag, som av mig berörts i samband med frågan om anordnande av tillsyn
över fosterbarns vård. Ekonomiska hänsyn utesluta emellertid möjligheten
att föreslå statsbidrag för ändamålet i fråga.

Yad beträffar de barn, som äro föremål för skyddsuppfostran eller förebyggande
åtgärder, har statsbidrag av olika slag för dem blivit ifrågasatt.
Sålunda har tanken på statsbidrag för förebyggande åtgärder i form av övervakning
framkastats. I den mån nämndens egna ledamöter sakna möjlighet
att utföra dylika uppdrag, måste givetvis avlönade biträden härför anlitas.
Dessa utgifter stå emellertid förvaltningskostnaderna mycket nära och av
den orsaken avvisade kommittén tanken på statsbidrag härför (M. s. 354),
en ståndpunkt, som av mig biträdes.

För närvarande utgår statsbidrag till av barnavårdsnämnd i enskilt hem
utackorderat barn med hälften av barnavårdsnämndens kostnader, dock ej
över 50 kronor1), vilket med hänsyn till att fångvårdsstyrelse^ ersätter
barnavårdsnämndens kostnader med högst 100 kronor innebär, att statsbidraget
understiger 50 kronor, om totalkostnaden understiger 200 kronor.
Kommittén föreslog statsbidraget till ett fixt belopp, 40 kronor (M. s. 358).
Nedprutningen betingades huvudsakligen av att enahanda belopp skulle utgå
även för barn, omhändertagna för samhällsvård. För dessa åtnjutes för närvarande
ej statsbidrag, ett förhållande, som enligt min ovan uttalade åsikt
åtminstone tills vidare bör bibehållas. Kommittén anför (M. s. 358), att statsbidraget
50 kronor för vård i enskilt hem vore väl högt i förhållande till
de år 1919 fastställda statsbidragen för vård i barnhem eller skyddshem,
men framhåller tillika, att kostnaderna för vård i dessa hem ökats "i väsentligt
högre grad än fosterlegan i enskilda hem. Vid sådant förhållande och
då statsbidrag för samhällsvård nu ej föreslås, varför kommitténs egentliga
skäl för en sänkning bortfallit, synes mig en rubbning av det för närvarande
för vård i enskilt hem utgående statsbidraget, vars belopp likaledes bestämdes
så sent som vid 1919 års riksdag, icke böra äga rum. För vinnande
av förenkling finner jag dock, i likhet med kommittén, fastställande
av ett fixt belopp vara att föredraga framför bidragets bestämmande enligt
här ovan refererade, nu gällande grunder.

’) Se kungörelsen den 19 juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter etc.
(Sv. Förf.-saml. nr 389/1919).

233

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

För barn, som skilts från liemmet och vårdas i barnhem, utgår för närvarande
statsbidrag med 80 kronor för år1). Kommittén ansåg visserligen
detta belopp val lågt (M. s. 358), men föreslog ingen höjning, huvudsakligen
av det skälet, att kommunerna på andra punkter skulle erhålla större lijälp
av staten. Visserligen bortfaller detta skäl numera, men då några starkare
krav på ökade statsbidrag för ifrågavarande ändamål ej försports, torde övervägande
skäl tala för att bibehålla det av riksdagen år 1919 fastställda beloppet.

Till styrelse för skyddshem utgår för närvarande ett årligt statsbidrag av
200 kronor för den tid elev vårdas inom hemmet. Har eleven (se vl. 16 §)
av skyddshemsstyrelsen tills vidare eller för viss tid överlämnats till enskilt
hem eller anställts i arbete, tjänst eller yrke (villkorlig utskrivning enligt
föreliggande förslags terminologi), utgår statsbidrag till barnavårdsnämnden
(icke till skyddshemsstyrelsen) med hälften av nämndens kostnader, d. v. s.
vad nämnden erlagt till skyddshemsstyrelsen (efter avdrag av fattigvårdsstyrelsens
bidrag), dock ej över 50 kronor1 2). Då ersättning för barnets vård av
barnavårdsnämnden erlägges med högst 225 kronor, därav fattigvårdsstyrelsen
ersätter 100 kronor och staten 50 kronor, utgör barnavårdsnämndens
slutliga kostnad högst 75 kronor. I de nu refererade bestämmelserna om
statsbidrag för skyddshemselev föreslog kommittén ingen annan ändring
än att, då eleven överlämnades till enskilt hem eller anställdes i arbete in. m.,
statsbidrag skulle utgå med 40 kronor eller det lägre belopp, vartill vårdkostnaden
kunde hava uppgått, samt att statsbidraget skulle utbetalas direkt
till skyddshemsstyrelsen (M. s. 359). Förändringen i statsbidragets belopp
har tydligen betingats därav, att för barn, placerade i enskilda hem, samma
regler borde gälla antingen utackorderingen skedde genom barnavårdsnämnd
eller skyddshemsstyrelse.

I avseende å frågan om statsbidrag till skyddshemsverksamheten torde
böra erinras om en av riksdagen i skrivelse den 22 juni 1920 (nr 8 a punkt
237) gjord framställning, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning i fråga
om statsbidrag till avlöning av de vid av Kungl. Maj:t godkända skyddshem
anställda folk- och småskollärare samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

I särskilt yttrande den 25 oktober 1921 över denna riksdagens framställning
har fattigvårdslagstiftningskommittén såsom sin uppfattning framhållit,
att skyddshemmen borde erhålla ett större tillskott till sin verksamhet än
det år 1919 bestämda statsbidraget av 200 kronor för i skyddshem intagen
elev, men att detta ökade tillskott borde lämnas icke genom bidrag till lärarnas
löner utan genom höjning av det nu utgående statsbidraget. Vad
beträffade höjningens belopp syntes detta icke böra sättas lägre än till 100
kronor. Denna höjning skulle med hänsyn till att antalet platser å godkända
skyddshem uppginge till i runt tal 1,000 medföra en ökning av det nu
utgående anslaget av 100,000 kronor. Till motivering av sin ståndpunkt beträffande
förslaget om särskilt statsbidrag till lärarlöner anförde kommittén bl. a.:

Vid denna frågas tidigare behandling hade anmärkts, att förmånen av
statsbidrag till avlöning av lärarna vid skyddshemmen skulle falla i hög
grad ojämnt och ställa sig mindre rättvis, enär examinerade lärare vore i
mycket olika utsträckning anställda vid skyddshemmen. Enligt uppgifter,
som av kommittén infordrats, funnos den 1 september 1921 vid skyddshemmen,
oberäknat föreståndarna, nedanstående antal examinerade lärare
och lärarinnor:

1) Se kungörelsen flen 1‘.) juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter etc.

Sv. Körf.-sainl. nr 389/1919 .

2) Se ovanstående not samt cirkulär den 13 juni 1902 angående utbetalning av statsbidrag
till uppfostringsanstalter lör vanartade och i sedligt avseende försummade barn, Bill. till
Sv. Körf.-saml. nr 65/1902, sid. It —13.

Statsbidrag
för vård i
barnhem av
barn, som omhändertagits

för skyddsupp
fostran.

Statsbidrag
för skyddshemselev.

Riksdagens
skrivelse
den 22 juni

1920''.

Yttranden
över riksdagens
skrivelse.

234

Kunyl. Maj:ts proposition nr 150.

vid skyddshemmen för gossar: vid 11 hem 1 folkskollärare, vid 1 hem 2
sådana, vid 2 hem 1 folkskollärarinna och vid 1 hem 2 folkskollärare och
1 småskollärarinna, samt

vid skyddshemmen för flickor: vid 5 hem 1 folkskollärarinna och vid 1
hem 1 småskollärarinna.

Härvid vore att märka, att av föreståndarna vid skyddshemmen för gossar
9 vore examinerade folkskollärare och undervisade, 2 i alla och de övriga
i vissa skolämnen, samt att vid skyddshemmen för flickor funnes 3 föreståndarinnor,
som vore examinerade folkskollärarinnor, varjämte vid 1 skyddshem
föreståndarinnan efter erhållen dispens ensam ombesörjde skolundervisningen.

Efter en redogörelse för de skyddshemsföreståndares utbildning, som ej
vore examinerade folkskollärare, fortsatte kommittén: Under förutsättning
att fullgod undervisning lämnades även då föreståndaren ej vore examinerad
folkskollärare och det likväl ej funnes mer än en examinerad lärare, vore
det tydligen icke lämpligt, att statsbidraget bestämdes efter antalet examinerade
lärare. Av två skyddshem med vardera 30 elever skulle enligt av
vissa inom ecklesiastikdepartementet år 1918 tillkallade sakkunniga gjord beräkning1)
av 60 kronor för elev det ena erhålla 1,800 kronor och det andra
3,600 kronor i statsbidrag. Åkerbrukskolonien Hall skulle med dess 175
elever (nu 210) endast erhålla ett statsbidrag av 5,400 kronor, alltså omkring
30 kronor för elev per år. Visserligen vore det att antaga, att med statsbidrag
till lärarnas avlöning skyddshemmen snart nog skulle antaga allenast
examinerade skollärare till såväl föreståndare som lärare, men det torde
knappast vara en riktig utväg att ordna saken så, att valet av personal vid
skyddshem ställdes i beroende av att statsbidraget bleve rikligare, då personalen
toges ur en viss kår. Såsom skyddshemsinspektören erinrat, kunde
lämpliga personel- stå att finna även på andra områden och dessa krafter
borde naturligen icke vara uteslutna. Enligt reglementet för statens uppfostringsanstalter
skulle andre läraren fylla de villkor, som vore stadgade
för anställning såsom lärare vid folkskola, men Kungl. Maj:t hade vid olika
tillfällen meddelat dispens från detta villkor. Utvecklingen syntes därför
snarare böra gå i den riktningen, att rekrytering av personalen vid skyddshemmen
från andra håll än skollärarkåren underlättades. I sådant hänseende
framhölles särskilt behovet av att pensionsförhållandena ordnades
även för dessa. Kommittén ansåge det vara naturligast, att skyddshemmet,
även när det gällde förevarande spörsmål, betraktades såsom eu enhetlig
institution. Skyddshemmets främsta uppgift vore att ersätta det enskilda
hemmet, men det skulle vidare sörja för skolundervisning och yrkesutbildning.
Hess skola komme helt naturligt att röna inflytande av denna kombination;
skolans uppgifter måste gå hand i hand med skyddshemmets övriga uppgifter,
och man kunde därför ej strängt särskilja lärarens uppgifter; eu lärare
vid ett skyddshem måste deltaga i dess verksamhet även utanför skolsalen.
Det kunde därför innebära en fara för skyddshemmets verksamhet,
om för en del av dess personal skulle gälla alldeles särskilda regler, som
liksom försatte dem i en undantagsställning. Att representanter för skyddshemmen
på ett tidigare stadium uttalat sig för statsbidrag till lärarnas avlöning
behövde icke innebära, att de ansett detta i och för sig vara att föredraga
framför en ökning av det förutvarande statsbidraget; snarare hade

I nämnda sakkunnigas den 19 dec. 1918 avgivna betänkande framhölls, att om statsbidrag
tillerkändes skyddshemmen för bestridande av avlöning till folk- och småskollärare
och detta statsbidrag utginge enligt samma grunder som till dylika lärare vid folk- och
småskolor, den minskade kostnaden för skyddshem med endast en folkskollärare skulle utgöra
omkring 60 kronor för år och barn.

235

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

man anledning antaga, att förslaget understötts, emedan det varit det enda
förslag att erhålla högre statsbidrag, som förelegat, sedan riksdagen kort
förut ökat det generella bidraget.

Skyddshemsinspektören har i yttrande till skolöverstyrelsen av den 15 december
1921 anslutit sig till kommitténs uppfattning, men därjämte uttalat
sig för att staten, utöver det av kommittén föreslagna statsbidraget å 300
kronor för elev och år, borde bidraga till varje skyddshems hela verksamhet
med ett visst belopp, oberoende av elevantalet. Därest detta grundbelopp
bestämdes till 2,500 kronor per hem, skulle denna del av statsbidraget till
skyddshemmen — med beräknade 24 skyddshem — draga en kostnad av
60,000 kronor per år.

Skolöverstyrelsen anförde i yttrande den 28 januari 1922 bl. a. följande:

Överstyrelsen hade tidigare anslutit sig till den uppfattningen, att statsbidrag
till avlöning av vid skyddshemmen anställda examinerade folk- och
småskollärare borde utgå efter samma grunder som för folk- och småskollärare
vid rikets folkskolor. Tvivelsutan skulle ett dylikt statsbidrag vara
ägnat att i avsevärd mån lätta den ekonomiska bördan för skyddshemmen
och dessutom underlätta skyddshemmens strävan att för undervisnings- och
uppfostringsarbetet tillförsäkra sig väl kvalificerad arbetskraft. Då emellertid
det av skvddshemsinspektören väckta spörsmålet om ett grundanslag till
varje skyddshem oberoende av elevantalet ävenledes skulle innebära en väsentlig
förbättring av särskilt de mindre skyddshemmens ekonomiska ställning,
och då för utgående av grundanslaget kunde uppställas villkor, som
tillgodosåge nödiga krav på pedagogisk utbildning och erfarenhet hos skyddshemmens
lärarkrafter, torde det av överstyrelsen åsyftade målet möjligen
kunna ernås även på den av inspektören angivna vägen. Med hänsyn till
de ringa utsikter att få till stånd ändrade grunder för statsbidragets utgående
till skyddshemmen, som för det dåvarande förefunnes, ävensom med
hänsyn till att valet mellan ovan antydda alternativ torde kräva eu närmare
utredning framför allt beträffande eventuella kostnader för statsverket, torde
frågan om såväl statsbidrag till vid skyddshemmen anställda folk- och småskollärare
som grundanslag till skyddshemmen oberoende av elevantalet
böra bliva beroende på förnyad utredning. Av vikt vore emellertid, att en
höjning i det nu utgående statsbidraget snarast möjligt komme till stånd,
då den ursprungliga proportionen mellan statens och landstingens bidrag
undergått en väsentlig förskjutning till nackdel för landstingen. Den av
kommittén föreslagna höjningen av statsbidraget till 300 kronor för elev och
år motsvarade givetvis endast en ringa del av den ökning i omkostnader,
som dyrtiden medfört, men torde dock i förening med sjunkande priser
kunna bereda en avsevärd ekonomisk lättnad för skyddshemmen. Överstyrelsen
förordade därför höjning av statsanslaget till 300 kronor för elev
och år.

I en senare skrivelse till Kungl. Maj:t av den 19 oktober 1922 framhöll överstyrelsen,
att med hänsyn till att det dåvarande elevantalet utgjorde 834,
ifrågavarande anslag borde utgå med ett sammanlagt belopp av 250,000 kronor,
vilket dock borde kunna begränsas till 240,000 kronor; de förhöjda anslagen
borde emellertid utgå från särskilt förslagsanslag å extra stat. För utgående
av ifrågavarande förhöjda understöd borde faststiillas vissa villkor, innefattande
ej mindre föreskrifter rörande de kompetensfordringar, som borde;
uppställas för erhållande av lärartjänst vid skyddshem, än även bestämmelser
därom, att för varje skyddshem undervisningsplan skulle prövas och fastställas
av överstyrelsen. Det ordinarie förslagsanslaget borde för budgetåret
1923—1924 uppföras med 100,000 kronor, varjämte på extra stat borde
anvisas ett förslagsanslag av 80,000 kronor att utgå, enligt de villkor och bestämmelser
Kungl. Milj:t kunde finna gott bestämma.

Central anstalterna.

236 Knngl. Maj:ts proposition ur 150.

Medelkostnaden per elev och år vid de sjutton skyddshem, som år 1917
voro godkända av Kungl. Maj:t, utgjorde för åren 1913—1917 732 kronor
81 öre och för år 1917 876 kronor BO öre.1) (Häri ingår ej kostnaden för
byggnaders underhåll, hyra, arrendeavgifter m. m.) Den proportion, som år
1902 låg till grund för fördelningen mellan stat, landsting och kommun av
den då till 350 kronor beräknade årskostnaden (staten 100 kronor, landstinget
100 kronor och kommunen 150 kronor) hade sålunda undergått en ansenlig
förskjutning. Genom den av 1919 års riksdag beslutade höjningen
av statsbidraget till 200 kronor och av kommunens bidrag till 225 kronor
återställdes emellertid icke nämnda proportion, utan summan av statens och
kommunens bidrag understeg alltjämt — om man utgår från 1917 års siffror
— landstingets kostnader. Numera har medelkostnaden stigit ännu mera:
den uppgår för de 27 av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen till icke
mindre än 1,368 kronor 87 öre (inberäknat statsbidraget), såsom framgår av
vidstående tabell, grundad på uppgifter, lämnade av skyddshemsinspektören.

På medelkostnadens höjande till detta höga belopp torde emellertid vissa
omständigheter av tillfällig natur vid en del av skyddshemmen hava i avsevärd
mån inverkat, såsom alltför ringa beläggning i förhållande till befintliga
lärarkrafter och övriga anordningar m. m. Med hänsyn härtill och då även
i övrigt en nedgång av kostnaderna lärer vara att förvänta, torde man vid
bedömande av frågan om bidrag till skyddshemmen från stat och kommun
vara berättigad att utgå från en till betydligt lägre belopp beräknad medelkostnad
än den nyss angivna. Det torde sålunda vara försvarligt att beräkna
medelkostnaden vid tidpunkten för lagens ikraftträdande till 1,200 kronor.

Det skulle givetvis vara önskvärt, om staten kunde i högre grad än nu
är fallet bidraga till skyddshemsvården. Jag anser dock en höjning av det
av riksdagen år 1919 beslutade statsbidraget icke vara att förorda, vare sig
i form av visst bidrag för varje elev eller i annan form. Yad särskilt angår
förslaget om * statsbidrag till avlöning åt de vid skyddshemmen anställda folkskollärare
synes, med hänsyn till vad kommittén härom anfört, tveksamt
huruvida en dylik form för statsbidrag skulle vara ägnad att befordra skyddshemsarbetets
utveckling i gynnsam riktning.

Emellertid har jag av nedan (s. 244) anförda skäl funnit en höjning av kommunens
bidrag till skyddshemselevs vård inom skyddshem från 225 till 300
kronor böra äga rum. Härigenom skulle — med det nuvarande antalet
skyddshemselever, cirka 850 — uppstå en ökning av skyddshemmens inkomster
av 63,750 kronor.

I fråga om skyddshemselev. som villkorligt utskrives (motsvarande det nu
tillämpade överlämnandet till enskilt hem etc.), torde allenast den ändring
böra vidtagas i vad nu gäller, att statsbidraget bestämmes till 50 kronor
eller det lägre belopp, vartill vårdkostnaden uppgått. Samma statsbidrag
kommer sålunda liksom enligt kommitténs förslag att utgå vare sig barnavårdsnämnden
eller skyddshemsstyrelsen verkställt utackorderingen. Att
statsbidraget från statsverket utbetalas direkt till skyddshemsstyrelsen, även
då fråga är om villkorligt utskriven, innebär givetvis ur praktisk synpunkt
en förbättring. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen härom torde
därför böra godtagas. I visst samband härmed står den nedan (s. 245) förordade
bestämmelsen, att kommunen icke skall vara skyldig att i sista hand
svara för mera än 75 kronor av skyddshemsavgiften (fiögst 300 kronor för
villkorligt utskriven elev).

Såsom vid 5 kap. närmare utvecklats nödvändiggör höjningen till 18 år
av åldersgränsen för omhändertagande för vanart anordnande av särskilda

'') Se ovannämnda, år 1918 avgivna sakkunnigbetänkande tabell I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

237

Skyddshem med av Kungl. Maj:t fastställda reglementen
den 30 juni 1923'').

								Medel-
Namn	Adress	Avsett för	Plats- antal	Belägg- ning 80/ö	Medel-kostnad pr elev	Antal villkor-ligt ut-skrivna	kost-nad för villkor-ligt ut-skriven.
				1923	för 19222)	s0/e
							1923	för
								1922
För gossar.
Hall			210	199	1,016 2,525	43	46
	Stockholm S. ..	Stockholm .................	60	33	80	3
Norrby...............	Häverö ............	Stockholms län .........	26	25	783	89	3	—	-1
Folåsa ...............	Bankeberg ......	/Östergötlands län......1 (Norrköping .............J	40	31	855	93	0	—	—
Höreda ...............	Eksjö...............	Jönköpings län .........	30	22	1,405	80	0	—	—
			45	37	1 225	02	15	35	43
Mäshult...............	Skälunge .........	Hallands län...............	so	22	1,036	60	0
V rångsholmen......	Kragenäs .........	Göteborg .................	40	37	956	46	24	61	40
Gräskärr ............	Uddevalla.........	Göteborgs o. Bohus län	30	30	1,328	59	9	—	—
Forsame ............	Frändefors ......	Älvsborgs län............	40	27	3>		0	—	—
Magretelund ......			40	35	935	_	2	400	_
Älvsbacka .......
Älvåsen...............	Värmlands län..........	40	26	1,052	75	7	300	—
Åkerby...............	Nora ...............	Örebro län ...............	35	31	1,350	—	5	—	—
Sundbo ...............	Västanfors ......	Västmanlands län ..	30	25	1,347	85	0	—	—
Gullgruva............	Bergvik............	Gävleborgs län .........	20	0	1,739	94	1	—	—
Kungsfors ..........	Järbo...............	Valbo och Högbo ......	15	13	2,091	—	0	—	—
Boda ..................	Viskan ............	Västernorrlands län...	30	■ 24	1,460	—	2	575	—
Stenfors .............	Ånäset ...........	Västerbottens län ......	30	25	1,661	15	0	—	—
Johannisberg ......	Kalix...............	Norrbottens län .........	60	41	4)		3	—	—
Summa	—	—	851	692	1,219	73	120	50	46
För flickor.
Eknäs ...............	Enköping.........	Stockholm..................	35	24	1,346	—	2	—	-''
Husby ...............	Åkers-Bunö......	Stockholms län ..	15	15	1,113	25	2	—	-j
Malmö skolhem ...	Allarp, Skäralid	Malmö ...................... (Hälsingborg ............j	24	21	1,035	69	2	—	—!
Sonestorp............	Eket ...............	<Landskrona..............> (Lund.......................J	30	21	1,124	20	0	—	—1
Kragenäs..........	Kragenäs .........	Göteb.:s o. Bohus l.m.fl.	23	17	600	—	1	300	—
			30	30	813	14	0	_	__
	Torpshammar .. Baggetorp .......		25	25	495	63	1
Håkans torp.........	Hela riket..................	15	16	1,528	40	0	—	—
Summa	—	__	197	169	981	06	8	37	50
S:a summarum	--	—	1,048	801	1,108	87	128	4!)	65

*) Skyddshemmet Lingatan, adress Hallinden, avsett för flickor från Göteborgs stad (platsantal 20),
togs i bruk i november 1923. — 2) Efter avdrag av statsbidraget (200 kr.) ävensom av kostnader för
byggnader och deras underhull. Med hänsyn till att i vissa fall måhända olika beräkningsgrunder använts,
äro medelkoBtnadssiffrorna ej i allo fullt jämförbara. — a) Skyddshemmet taget i bruk först under nr
1922. varför kostnad för detta ar ej kun uppgivas. — 4) Uppgift saknas.

Underhandlingar
mod
vissa institutioner
angående
centralanstalters

anordnande.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

skyddshem, i det följande benämnda centralanstalter, där jämväl i viss utsträckning
böra mottagas grovt vanartade under 15 år samt barn med komplicerad
vanart, d. v. s. sådana som därjämte äro kroppsligt sjuka eller
psykiskt undermåliga. Kommittén föreslog för gossarnas räkning statsinköp
av åkerbrukskolonien Hall och för flickornas del anlitande av enskilda föreningars
medverkan.

Då, såsom å s. 146 framhållits, det torde vara lämpligare, att dylik
uppfostringsverksamhet bedrives av högt kvalificerade enskilda föreningar
och stiftelser än i statsanstalter, anser jag det böra hälsas med synnerlig
tillfredsställelse, att ett antal dylika institutioner på förfrågan förklarat sig
villiga att åtaga sig den krävande uppgiften, under förutsättning att den
ekonomiska sidan av saken kunde på ett tillfredsställande sätt ordnas. Jag
skall nu tillåta mig att i korthet redogöra för resultatet av de rörande denna
fråga förda förberedande underhandlingarna.

Styrelsen för Oscar-Josephina-föreningen, å vars egendom Hall samtliga
gossar, om vilka här är fråga, skulle kunna mottagas, under förutsättning att
från anstalten förflyttades ett antal elever, som lämpligen kunde vårdas å
vanliga skyddshem, har i skrivelse den 10 oktober 1923 anfört bl. a.:

Styrelsen måste för de elever, som på grund av den nya lagen mottoges,
betinga sig en ersättning, som motsvarade institutionens ökade utgifter,
direkta och indirekta, i anledning av det nya åliggandet, jämväl med hänsyn
till de omkostnader, som kunde bliva en följd av den administrativa omläggningen.
Med hänsyn till de kostnader, som omorganisationen skulle medföra,
tänkte sig styrelsen möjligheten av att staten, i likhet med vad fallet
varit vid anstalten Yiebäck i Jönköpings län, träffade avtal med styrelsen
om överlämnande av lån på sådana villkor, att staten i hyra till anstalten
betalade den ränta, styrelsen hade att erlägga, jämte 2 % därutöver. Det
lån, som styrelsen för sagda ändamål skulle behöva upptaga, torde beräknas
till högst 200,000 kronor.

Beträffande flickorna har, såsom ävenledes å s. 147 framhållits, ansetts
lämpligare med fördelning av arbetet på olika institutioner.

_ Styrelsen för Svenska diakonissällskapet, som enligt avtal med staten å
Yiebäck i Jönköpings län för tvångsuppfostran mottager minderåriga kvinnliga
förbrytare, om vilka domstol förordnat, att de skola intagas i allmän uppfostringsanstalt,
har meddelat, att styrelsen, med hänsyn bland annat till det
nedgående elevantalet å hemmen1) vid Yiebäck, skulle vara villig att upplåta
ett av dessa hem för vanartiga flickor i åldern 15—18 år, under förutsättning
att Kungl. Maj:t ville medgiva ändring i förenämnda avtal samt att
diakonissanstalten bereddes gottgörelse för kostnaderna, ej understigande
den, som nu åtnjötes för arbetet bland minderåriga förbrytare.

Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har vid sammanträde den 17
oktober 1923 förklarat sig villig att åtaga sig vård å särskilt hem på landet
av 25 eller högst 30 vanartade flickor utan fysiskt eller psykiskt lyte, på
villkor att nödiga ekonomiska garantier lämnades. Sålunda borde bestämmas
tillräcklig ersättning per skyddsling (förslagsvis uppgiven till 1,400 kronor
för år). Staten borde ansvara för årlig ersättning för visst minimiantal
skyddslingar (t. ex. 25 av beräknade 30). Byggnadslån eller lån för eventuellt
inköp av fastighet (och eventuellt bidrag till amortering) borde tillhandahållas
Samariterhemmet på villkor, som ej försvårade eventuell upplåning för hemmets
sjukhusbygge. Kontraktet med staten borde gälla för viss längre tid
(förslagsvis minst 10 år). V

V Av dessa hem, vilka äro fyra till antalet, är ett f. n. nedlagt. Å hemmen torde
kunna beredas plats för inalles 60—70 elever.

''239

Kunyl. Maj:ts proposition nr 160.

Styrelsen för Diakonissanstalten i Härnösand har, såsom svar på förfrågan
om anstalten vore villig att åtaga sig någon del av den ifrågavarande skyddsliemsverksamheten
för flickor, förklarat, att styrelsen, utan att för närvarande
kunna göra en definitiv utfästelse för eu tidpunkt, vars inträde ej ännu kunde
bestämmas, ville, i betraktande av det enligt styrelsens mening synnerligen
maktpåliggande önskemålet av en höjd åldersgräns för skyddslingar, som till
skyddshem finge hänvisas, för sin del så tillmötesgående som möjligt pröva
en eventuell framställning om inrättande på i huvudsak samma villkor som
de för anstaltens skyddshem Gälegården gällande av ännu ett skyddshem för
kvinnliga skyddslingar för de norrländska länen. Angående dessa villkor har
anstaltens sekreterare meddelat, att vårdavgiften utgjorde, förutom statens
och vederbörande barnavårdsnämnds bidrag å respektive 200 och 225 kronor
för elev och år, från vederbörande landsting 1 krona 50 öre för elev och dag.

Slutligen har styrelsen för Brottning Sophias skyddshem ställt i utsikt att
under vissa förutsättningar kunna mottaga ett 10-tal vanartade, men ej kroppsligt
sjuka eller psykiskt abnorma flickor i åldern 15—18 år, på villkor att
skyddshemmet erhölle full ersättning för de skyddslingar, som kunde komma
att intagas.

Såsom av det föregående (s. 228, 229, 238) framgår, lärer det beräknade
behovet av anstaltsplatser för gossar kunna fyllas genom anlitande av åkerbrukskolonien
Hall, där ett 40-tal nya platser kan beredas. Däremot torde
behovet av skyddshemsplatser för flickor (135 platser) måhända icke vara
fullt tillgodosett genom de i detta hänseende gjorda erbjudandena. Emellertid
torde hela antalet platser icke behöva redan från början stå till förfogande,
utan synas i mån av behov ytterligare anordningar böra vidtagas
antingen genom utvidgningar av de nu ifrågasatta skyddshemmen eller på
annat sätt. I fråga om beredande av skyddshem svärd åt kroppsligt sjuka
och psykiskt abnorma vanartade flickor föreligger icke ännu erbjudande från
någon för uppdraget lämpad institution. Men enligt mig tillhandakomna
meddelanden förefinnas utsikter till vinnande av en tillfredsställande anordning
även i detta hänseende.

Yad i de avgivna svaren anförts därom, att de ifrågavarande institutionerna
kräva ersättning för sina utgifter i anledning av uppdragets fullgörande
synes mig icke ägnat att väcka gensaga. Tvärtom anser jag det fullt naturligt,
att institutionerna icke kunna utan garanti i sådant hänseende åtaga sig
dessa uppdrag. Dock synes det mig böra ifrågasättas, huruvida icke, liksom
beträffande övriga skyddshem, visst maximibelopp för skyddhemsavgifter bör
fastställas (se bifogade utkast till kungörelse 7 §). Eventuellt borde tillika
bestämmelser meddelas, som i viss omfattning skyddade institutionen mot
förlust i händelse anstalterna icke vore fullbelagda. Även torde det få anses
rimligt, att staten genom lån på förmånliga villkor underlättar inköp av
lämpliga anstalter eller uppförande av byggnader. Dylikt lån har tidigare
för ett liknande ändamål beviljats, nämligen till diakonissällskapet för uppförande
av en tvångsuppfostringsanstalt vid Yiebäck, där uppfostran äger
rum av flickor, angående vilka domstol förordnat, att de skola insättas i allmän
uppfostringsanstalt. I nu angivna hänseenden torde närmare underhandlingar
böra föras.

Den avgift, som för varje elev skall erläggas, bör bestridas av kommunen, statsbidrag för
landstinget och staten med rätt att av enskild ersättningsskyldig utkräva elev i contralersiittning
intill visst maximibelopp, föreslaget till 960 kronor. (Enligt nu gäl- anstalt,
lande lag ansvarar kommunen med 225 kronor för elevs vård i skyddshem.

Av skid, som nedan (s. 244) närmare utvecklas, föreslås detta belopp höjt till
300 kronor. Samma summa bör givetvis erläggas av kommunen, om barnet

240

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

Statskostnader
för inspektion.

förflyttas från vanligt skyddshem till centralanstalt. Om man utgår från den
ovan (s. 236) angivna medelkostnaden 1,200 kronor eller, efter avdrag av statsbidraget,
1,000 kronor, blir landstingets kostnad för elevs vård i vanligt
skyddshem 700 kronor. Enahanda belopp bör av landstinget erläggas, om
eleven förflyttas till centralanstalt, ty en dylik förflyttning bör uppenbarligen
för landstinget ej innebära ekonomisk fördel. — Statens bidrag kan alltså
begränsas till 200 kronor även för dessa elever (d. v. s. samma belopp, som
staten för närvarande erlägger och enligt förslaget alltjämt skulle erlägga
för elev i vanligt skyddshem), ty med 300 kronor från barnavårdsnämnd, 700
kronor från landsting och 200 kronor från staten, skulle centralanstalterna
erhålla en årsavgift av 1,200 kronor per elev, d. v. s. den beräknade medelkostnaden
å vanligt skyddshem. Skulle vården uppgå till högre belopp,
vilket med klok skötsel av anstalten och under förutsättning av ej alltför
ringa beläggning torde kunna undvikas, bör denna kostnad drabba institutionen.
Skulle å andra sidan vårdkostnaden icke uppgå till 1,200 kronor,
bör denna besparing i första hand komma landstinget till godo. Blir eleven
villkorligt utskriven, skulle skyddshemsavgiften (högst 300 kronor) fördelas
mellan kommunen (75 kronor) och landstinget (225 kronor), vartill komme
statsbidraget 50 kronor. Anstalten skulle sålunda erhålla högst 350 kronor,
vilket belopp i regel torde täcka anstaltens kostnader för villkorligt utskriven
elev (jfr s. 245).

På detta sätt skulle statens kostnader för centralanstalterna (med undantag
för byggnadslån och eventuella garantier) begränsas till samma årsbidrag
för elev som å vanligt skyddshem (200 kronor).

Vid uppgörande av ovanstående beräkningar, vilka grundas på uppgifter
för år 1922, har hänsyn tagits till att kostnaderna kunna förväntas nedgå.
Försiktigheten bjuder emellertid, att inga belopp fastslås i lagen, utan att
dessa bestämmas i den ifrågasatta kungörelsen angående statsbidrag, vari
med större lätthet nödiga jämkningar kunna vidtagas.

Statens kostnader för inspektion av samhällets barnavård fördela sig för
närvarande på byrån för fattigvård och barnavård inom socialdepartementet
jämte fattigvårdskonsulenterna, den hos skolöverstyrelsen anställde skyddsliemsinspektören
samt statens folkskolinspektörer.

De föreslagna nya barnav&rdskonsulentbefattningarna torde böra tills vidare
uppehållas av fattigvårdskonsulenterna, utan att någon löneförhöjning
härför bör ifrågakomma, även om en ökning av arbetsbördan givetvis blir
en följd av lagförslaget.

Vad angår det av kommittén (M. s. 123) antydda behovet av eu ökningav
den vid socialdepartementets byrå för fattigvård och barnavård anställda
personalen, anser jag, med hänsyn till nödvändigheten att iakttaga den största
återhållsamhet i fråga om inrättande av nya statstjänster, försiktigheten bjuda
att först efter det någon erfarenhet vunnits om lagens inverkan på byråns
arbetsbörda, till prövning upptaga frågan, huruvida den ifrågasatta ökningen
är av behovet oundgängligen påkallad. Emellertid torde under de första
årens tillämpning av den nya barnavårdslagstiftningen särskilda krav komma
att ställas å sakkunskap inom åtskilliga av barnavårdens specialområden.
För tillgodoseende av detta behov torde ett belopp, förslagsvis 3,000 kronor,
böra ställas till förfogande för anlitande av sakkunniga biträden. Någon
ökad utgift för staten skulle ej detta innebära, enär viss besparing uppstår
genom upphörande av folkskolinspektörernas befattning med skyddshem
och barnhem. För år 1923 uppgick summan av de jämlikt Kungl. Maj:ts
cirkulär den 27 november 1903 till folkskolinspektörerna utgående arvoden
för inspektion av skyddshem och barnhem till 3,870 kronor.

Beträffande vidare skyddshemsinspektören, som för närvarande åtnjuter ett

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 241

al vode av 1,500 kronor förutom dyrtidstilhigg och tillfällig löneförbättring, ökas
hans arbetsbörda betydligt genom förslaget. Jämlikt det vid detta protokoll
fogade utkastet till kungörelse 4 § skall han granska ansökningar angående statsbidrag
för elever å såväl vanliga skyddshem som centralanstalterna. Förutom
detta arbete av övervägande formell art, kommer säkerligen skyddshemselevernas
rationellare fördelning, överförande från en anstalt till en annan etc. att
ställa störa krav på honom. En höjning av hans arvode med 1,000 kronor,
alltså till 2,500 kronor, synes därför skälig.

Även resekostnader för inspektion torde komma att uppgå till ett något
högre belopp än för närvarande, ehuru samma persons utövande av konsulentverksamheten
beträffande såväl fattigvård som barnavård givetvis är ägnat
att medföra mindre kostnader för statsverket, än om barnavården och fattigvården
skulle kontrolleras av olika personer.

De nu utgående här ovan omförmälda statsbidragen ävensom arvodena till
skyddshemsinspektören och till folkskolinspektörerna bestridas för närvarande
ur ett under åttonde huvudtiteln beviljat ordinarie förslagsanslag till
uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.
Detta anslag, som sedan år 1920 utgått med 184,000 kronor, har visat sig
otillräckligt för sitt ändamål, varför i innevarande års statsverksproposition
föreslagits dess höjande till 250,000 kronor.

Överflyttande till socialdepartementet av ärendena angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn föranleder givetvis anslagets
överflyttande till nämnda departement.

Vad angår anslagets belopp torde detsamma böra ökas enligt följande
tablå. (Ang. antalet barn se bär ovan s. 230.)

150 nya statsbidrag för barn i enskilda hem ä 50 kr. = 7,500 kr.

50 » » » i barnhem ä 80 » = 4,000 »

250 » » elever i skyddshem ä 200 » = 50,000 »

100 » » » utom » ä 50 » — 5,000 >

Ökning i skyddshemsinspektörens arvode................................ 1,000 »

Summa 67,500 kr.

vilken summa torde böra avrundas till 75,000 kronor.

Detta belopp torde alltså, när lagen till fullo kommit i tillämpning, krävas
utöver det i årets statsverksproposition upptagna anslaget. Dessutom erfordras,
såsom ovan antytts, möjligen även byggnadslån för centralanstalterna,
vilket således bör beräknas vid anslagsäskande till 1925 års riksdag.

Gentemot denna utgiftsökning stå ett par omständigheter, som verka i
motsatt riktning. Först är härvid att märka den förut omtalade möjligheten
att på grund av föräldrarnas till 960 kronor utsträckta ersättningsskyldighet
återfå någon del av statsbidragen. Särskilt vid vård i enskilt hem eller
barnhem, som ju betingar eu mindre kostnad, torde ej sällan även statens
bidrag bliva ersatt, ehuru staten i sista rummet skulle äga göra sig betäckt
för sina utgifter. Mera sällan torde det komma att inträffa, att staten för
skyddshemselev inom skyddshem undgår att få vidkännas någon kostnad.
Detta bleve nämligen fallet endast om det av enskild ersättningsskyldig uppburna
beloppet räckte till att täcka ej blott kommunens och landstingets
kostnad utan jämväl en del av eller hela statsbidraget. I fråga om villkorligt
utskriven elev torde oftare den betydligt mindre vårdkostnaden kunna betäckas
av enskild ersättningsskyldig, och staten alltså undgå att vidkännas
någon utgift.

Slutligen bör ej förbises, att samhället genom en rationellare barn- och
ungdomsvård med all sannolikhet så småningom kan påräkna minskning

Bihang till riksdagens protokoll 1924. / samt. 112 käft. (Nr 150) i''J7s S3 16

Kuvarande
anslag för
ändamålet.

ökning av
anslaget.

Inkomst ökning.

Övriga
besparingar,

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 150

i kostnader för fångvård samt tvångsuppfostran och tvångsarbete. Att ens
tillnärmelsevis beräkna denna minskning är givetvis omöjligt. Ej heller låter
det sig göra att i någon mån till beloppet angiva den vinst för staten
i ekonomiskt hiinseende, som är att förvänta såsom en följd av den med
barnavårdslagstiftningen åsyftade uppfostran av ungdomen till större arbetsduglighet.

IXI. Kostnader för landsting och städer, som ej deltaga i landsting.

För närvarande inskränker sig landstingens och därmed jämförliga städers
befattning med samhällets barnavård till bekostande helt eller delvis av anstaltsvård
för sjuka eller vanartiga barn.

Anstaltsv&rd I fråga om landstingens på bestämmelserna i 40—42 §§ i fattigvårdslagen
för sjuka grundade skyldighet att bidraga till kostnaderna för anstaltsvård åt sjuka
barn. barn innebar kommitténs förslag ingen ändring. Så är ej heller fallet enligt
föreliggande förslag, med undantag av den ur kostnadssynpunkt betydelselösa
överflyttningen från fångvårdsstyrelse till barnavårdsnämnd av befattningen
med de fattiga sjuka barn, som äro i behov av anstaltsvård.

Skyddshem. För vård i skyddshem ansvarar för närvarande i sista hand landstinget
självt, även om landstinget ej har eget skyddshem, utan barnet är intaget
i annan tillhörigt dylikt. Barnavårdsnämndens bidragsskyldighet för varje
elev är enligt gällande lag begränsad till 225 kronor årligen under högst 5
år, och statsbidraget är 200 kronor om året, varför, då medelkostnaden per
skyddshemselev vid lagens ikraftträdande kan beräknas till 1,200 kronor (se
ovan s. 230), ett avsevärt belopp stannar på landstinget. Från vissa håll
har därför, såsom av det föregående (s. 233 ff.) framgår, statens ekonomiska
medverkan i större utsträckning påyrkats, framför allt i form av bidrag till
lönerna för vid skyddshemmen anställda lärare.

Ej höjning av Såsom förut (s. 236) framhållits, har jag emellertid vid uppgörande av förestatons
men väl varande beräkningar utgått ifrån, att dylik utsträckt medverkan från statens
bidrag"fö "vård sida i°ke torde kunna komma till stånd, varemot (på sätt nedan å s, 244
inom skydds- utvecklas) det ansetts lämpligt, att kommunens årliga bidrag höjes med 75
hem. kronor eller sålunda till 300 kronor att utgå under obegränsad tid. Härigenom
skulle landstingen tillföras det icke obetydliga beloppet av 63,750 kronor
(850x75 kronor) utöver vad för närvarande utgår.

Begränsning av Denna ökning i landstingens inkomster kan ingalunda uppvägas av en här
kommunens bi- nedan (s. 245) förordad ändring beträffande kommunens ansvarsskyldighet för
^^vUikorlf''^ vilkorligt utskriven elevs vård. Denna ändring innebär, att berörda ansvarsaTutskriveng
skyldighet begränsas till 75 kronor om året (i stället för 225 kronor, varav
skyddshems- staten ersätter 50 kronor). Som emellertid medelkostnaden för dylik elevs
elev. vård uppgår till icke fullt 50 kronor, och skyddshemsstyrelsen skall äga utöver
kommunens bidrag, 75 kronor, uppbära statsbidrag med 50 kronor (se
ovan s. 236), kommer det tydligen endast i undantagsfall att inträffa, att landstinget
nödgas självt vidkännas ytterligare kostnad.

Inkomst- Mot de i 40—42 §§ fattigvårdslagen meddelade bestämmelserna om lands ökning.

tingens skyldighet att ersätta vad av kommunernas kostnad för viss anstaltsAtimärkningar
vård ej gottgjorts av enskild eller staten har erinrats, att ingen garanti förem<ft
40Tl7 ^ läge, att fattigvårdsstyrelsen verkligen gjorde vad som göras kunde för att
"lagen1 ''* u^å ersättning av försörjningstagare eller försörjningspliktiga; då skyldighet
förelåge för landstinget att utgiva ersättning, vore det för kommunens ekonomi
betydelselöst, om den enskilde fullgjort sin ersättningsplikt eller ej.
I detta hänseende har av svenska landstingsförbundet hos Kungl. Maj:t hemställts
om viss ändring i fattigvårdslagen.

Kungl. May.ts proposition nr 150. 243

Enligt föreliggande förslag skall kommunen i första hand till skyddshemmet
erlägga ersättning för barns vård därstädes (skyddsliemsavgift) med rätt
för kommunen att för vad den erlagt erhålla viss ersättning av landstinget
(64 §). Det har i avseende härå synts angeläget att utfinna en anordning,
varigenom de nyss i fråga om fattigvårdslagen berörda olägenheterna undvikas;
kommun bör sålunda göras direkt intresserad därav att möjligheterna
att av enskild _ ersättningsskyldig utkräva ersättning tillvaratagas. Bestämmelser
synas mig därför böra meddelas av följande innehåll (se bifogade utkast
till kungörelse 7—9 §§ med därvid fogade exempel):

Barnavårdsnämnden erlägger hela skyddshem savgiften (högst 1,000 kronor)
samt uttager därefter ersättning av den, som enligt 68 § i lagförslaget är ersättningsskyldig.
Ersättning må ej uttagas med högre belopp än 960 kronor (se s.
230). Kunna de ersättningsskyldiga erlägga ett belopp motsvarande skyddshemsavgiften,
blir kommunen genom det erlagda beloppet, som tillfaller kommunen,
till fullo betäckt för sin utgift och behöver ej med tillämpning av 64 §
i _ lagförslaget kräva gottgörelse av landstinget. Lyckas däremot nämnden
ej utfå något av de ersättningsskyldiga, skall nämnden vidkännas 300 kronor
av skyddshemsavgiftens belopp och av landstinget utfå ersättning för
återstoden (högst 700 kronor). Kan åter nämnden av de ersättningsskyldiga
utfå allenast en del (högst 960 kronor) av den erlagda skyddshemsavgiftens
belopp, skall denna del komma både nämnden och landstinget till
godo, så att varderas bidrag minskas med hälften av det uppburna. Uppgår
exempelvis skyddsliemsavgiften till 1,000 kronor och uppbäres från de ersättningsskyldiga
100 kronor, skall det belopp, för vilket nämnden svarar (300
kronor), minskas med 50 kronor och landstingets andel 7U0 kronor med likaledes
50 kronor. Nämnden behåller alltså uppburna 100 kronor, erhåller
ersättning av landstinget med 650 kronor och får sålunda själv vidkännas
250 kronor o. s. v. (se det vid utkastet till kungörelse fogade exempel 1). —
Då av de ersättningsskyldiga utfås 600 kronor — varav 300 kronor skall
komma nämnden och lika mycket landstinget till godo — är hela det belopp,
för vilket nämnden svarar, betäckt. Allt vad som uppbäres utöver 600 kronor
går därför i sin helhet i kvittning mot vad landstinget har att till nämnden
erlägga. Betala de ersättningsskyldiga t. ex. 800 kronor, behåller sålunda
kommunen detta belopp och utfår av landstinget återsfående 200 kronor.
Enahanda ställer sig fördelningen vid vård av skyddshemselev utom
skyddshem, med den skillnaden att kommunens ansvar är begränsat till 75
kronor, varför. vad som de ersättningsskyldiga erlägga utöver 150 kronor
i sin helhet tillfaller landstinget (se det vid utkastet till kungörelse fogade
exempel 2).

Det är givet att genom möjligheten att av enskilda utfå ersättning för
kostnaden för skyddshemselevs vård och genom den nu berörda anordningen
för fördelning av. det uppburna mellan kommunen och landstinget en viss
lättnad i ekonomiskt hänseende skall beredas landstinget. Beloppet härav
är dock omöjligt att beräkna i siffror, men är säkerligen avsevärt.

De ekonomiska följder för landstingen av lagförslagets genomförande,
vilka äro möjliga att i siffror beräkna, kunna sammanfattas sålunda:

250 nya skyddshemselever, som betinga en medelkostnad för landstingen
av 700 kronor, föranleda en

utgiftsökning av 250 X 700 kronor = .770.000 kronor.

Höjningen med 75 kronor per elev av kommunernas bidrag till skyddshemselevs
vård föranleder (med antagande av att elevernas antal uppgår

inkomstökning av 850 x 75 kronor — Cd,700 kronor.

Slutliga utgiftsökningen för samtliga 20 landsting och ti städer, som ej deltaga
i landsting, blir alltså 111,250 kronor.

eller i runt tal 110,000 kronor,

Kommunernas
ekonomiska intresse
av att
ersättning från
enskilda för
skyddshemsvård
erhålles.

Samman fattning.

244

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Ingå nya
kommunala
. anstalter
obligatoriska.

Besparing
genom centraliseringen.

Sannolikt
ingen utgiftsökning för

samhällsvården
och
fosterbarxxskontrollen.

Utgiftsökning
för skyddsupp
fostran.

Vård i enskilt
hem.

Vård i barnhem.

Vård av
skyddshemselev
inom
skyddshem.

IV. Kostnader för kommunerna

Upprättandet av nja anstalter har icke genom förslaget gjorts obligatoriskt
för kommunerna. Att anstaltsplatser i erforderligt antal likvisst skola komma
till stånd är givetvis att hoppas. Särskilt i fråga om upptagningshem, inbegripet
spädbarnshem, torde härvidlag eu avsevärd ekonomisk hjälp kunna
bringas kommunerna genom den ovan (s. 141) berörda verksamhet, som skulle
bliva en följd av allmänna barnhusets i Stockholm föreslagna omorganisation.

En icke oväsentlig minskning i kommunernas utgifter torde den föreslagna
centraliseringen av barnavården medföra. Det bör nämligen givetvis bliva
billigare att en och samma kommunala myndighet verkställer alla undersökningar
och utövar all tillsyn beträffande såväl omhändertagna barn som
fosterbarn. Den ökning, som i anledning av centraliseringens genomförande
kommer att förmärkas i barnavårdsnämndernas utgiftsstater, torde alltså beteckna
endast en skenbar ökning i kommunens kostnader för barnavården:
den bör motsvaras av en lika stor minskning i fattigvårds- och fosterbarnsmyndigheternas
budgeter.

Någon ökning av kommunernas kostnader för samhällsvården eller fosterbarnskontrollen
torde, såsom & s. 227 närmare utvecklats, knappast vara
att befara.

Däremot medför ökningen i de för skyddsuppfostran omhändertagna
barnens antal en verklig stegring i kommunernas utgifter.

Såsom å s. 228 framhållits torde emellertid de flesta barn, tillhörande
tvenne av de nytillkomna kategorierna (de i föräldrahemmet misshandlade
eller vanvårdade och de, som fyllt 15 men ej 16 år och i hemmet utsatts
för fara att bliva vanartade) efter omhändertagandet kunna utackorderas i
enskilda hem, den billigaste vårdformen. Den nuvarande årskostnaden för
dylik vård är svår att angiva (jfr s. 230), men torde kunna uppskattas till i
medeltal 200 kronor i betraktande av att skyddsuppfostran kan fortgå även
under åldern 15—18 år, under vilken tid barnets arbetsduglighet i regel betydligt
reducerar fosterlönens storlek. Efter avdrag av statsbidraget, 50 kronor
för vård i enskilt hem, skulle alltså på kommunen stanna en medelkostnad
av 150 kronor för varje barn av denna kategori, d. v. s. en utgiftsökning
för samtliga de 150 barn, som beräknas här tillkomma (se s. 230), av
150 X 150 kronor = 22,500 kronor.

Den nuvarande medelkostnaden för vård i barnhem torde vara väsentligt
lägre än den å s 230 angivna. Det är antagligen icke för djärvt att anslå
kommunens medelkostnad per år för varje i barnhem vårdat barn till 430
kronor, d. v. s. efter avdrag av statsbidraget, 80 kronor, till 350 kronor. Om
man utgår från den å s. 230 gjorda beräkningen av denna kategoris ökning
(med 50 barn), erliålles alltså på denna post en utgiftsökning för samtliga
kommuner av 50 X 350 kronor = 17,500 kronor.

Enligt gällande lag ansvarar kommun med högst 225 kronor för elevs
vård i skyddshem, eu bestämmelse som av kommittén föreslogs bibehållen.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att barns vårdande
i skyddshem skall ställa sig för kommunen avsevärt billigare än dess vård
i barnhem. Däri kan ligga en frestelse att utan tvingande skäl söka få
barnet överfört till skyddshem. Kommunen synes därför böra vara skyldig
att av kostnaden för elevs vård inom skyddshem svara för åtminstone 300

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kronor, vilken summa närmar sig kostnaden för vård i barnhem. Med hänsyn
till den under de senare åren uppkomna betydande ökningen av medelkostnaden
för skyddsliemselevs vård i skyddshem (se s. 236) torde det även
vara befogat, att kommunen erlägger ett något högre bidrag än nu är fallet.
Den ovan förordade höjningen av detta bidrag från 225 till 300 kronor innebär
med det nuvarande antalet skyddshemselever, cirka 850, för samtliga
kommuner en utgiftsökning av 850 X 75 kronor — 63,750 kronor.

Enligt de uppgifter, som kunnat erhållas (se s. 230) angående kostnaden
för villkorligt utskriven skyddshemselevs vård, uppgår denna kostnad för
närvarande i medeltal till icke fullt 50 kronor. Tydligen sammanhänger detta
med de villkorligt utskrivna elevernas ofta ganska avsevärda arbetsduglighet.
Skäl torde därför föreligga att på sådant sätt mellan kommunen och
landstinget fördela ansvaret för skyddshemsavgiften (högst 300 kronor), att
å kommunen faller högst 75 kronor (för närvarande högst 225 kronor, varav
staten bidrager med 50 kronor) och å landstinget återstående 225 kronor.
Det å kommunen fallande beloppet torde (jfr s. 242) jämte statsbidraget,
50 kronor, i allmänhet räcka till bestridande av vårdkostnaden. Begränsningen
lärer vara motiverad med hänsyn till önskvärdheten av att landstingen bliva
intresserade av att även i detta fall sparsamhet iakttages. Härigenom kommer
någon minskning i kommunernas utgifter för de villkorligt utskrivna skyddshemseleverna
att uppstå. Å andra sidan torde någon ökning av nämnda utgifter
vara att motse med hänsyn till att antalet villkorligt utskrivna lärer
komma att ökas. Huruvida denna ökning kommer att uppväga den nyss
antydda minskningen, synes icke vara möjligt att avgöra.

Ovan (s. 230) har beräknats, att förslagets genomförande torde föranleda,
att skyddshemsvård kräves för 250 nya elever dels i åldern 15—18 år och
dels tillhörande de omförmälda särgrupperna. Härigenom kommer för kommunerna
att uppstå en årlig utgiftsökning av 250 X 300 kronor = 75,000
kronor.

Förutom den ovan antydda besparing i förvaltningskostnader, som centraliseringen
kan väntas medföra, bör en avsevärd inkomstökning tillföras
kommunerna genom den till 960 kronor utsträckta ersättningsskyldigheten för
föräldrar och därmed jämställda. De summor, som härigenom utbekommas,
skola, vad angår barn i enskilda hem och barnhem, i främsta rummet täcka
kommunens egna kostnader; i fråga om skyddshemselev delas ersättningen
lika mellan kommun och landsting (se ovan s. 243). Den inkomstökning,
som härigenom kan uppstå, är givetvis omöjlig att beräkna, men torde, på
grund av vad nyss anförts, för kommunerna representera ett avsevärt belopp.

De ekonomiska följder för kommunerna av lagförslagets genomförande,
vilka nu kunna i siffror beräknas, kunna sammanfattas sålunda, att kommunernas
utgifter komma att ökas med följande belopp:

150 nya avgifter för barn i enskilda hem ä 150 kr. = 22,500 kr.

50 >; - i barnhem ä 350 . — 17,500

Höjning med 75 kronor av avgiften för nuvarande

850 elever inom skyddshem ................................ = 63,750 »

250 nya avgifter för elever inom skyddshem ä 300 kr. = 75,000

Summa 178,750 kr.,

vilken summa, avrundad till 180,000 kronor, alltså utgör den beräknade utgiftsökningen
för rikets samtliga 2,516 kommuner.

Vård av
villkorligt utskriven
skyddshonisclev.

Inkomstökning.

Samman fattning.

1 §■

Inskränkning
i fattigvårdsstyrelsens

verksamhet.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen

tjänstgör
i vissa fall
såsom barnavårdsnämnd.

12 § 1 mom.
Länsassessor
ej valbar.
Gift kvinnas
valbarhet.

30 §.

Fattigvårdsstyrelsen
skall
ej längre
hava befattning
med
utackorderade
barn.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Jag skall nu tillåta mig att övergå till behandling av trenne av förslaget
till lag om samhällets barnavård föranledda lagförslag, avseende ändring i
vissa delar av lagarna om fattigvården, om kommunalförbund och om lösdrivares
behandling.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1918 om fattigvården.

(Kommitténs förslag i ämnet 1 §, M. s. 398.)

Genom förslaget till lag om samhällets barnavård har den del av fattigvårdsstyrelsens
verksamhet, som avser de helt omhändertagna fattiga barnen,
överförts till barnavårdsnämnden. Såsom kommittén framhållit, bör den
sålunda föreslagna inskränkningen i fattigvårdsstyrelsens verksamhetsområde
komma till uttryck genom ett tillägg till 1 § fattigvårdslagen. Det nu föreliggande
förslaget till sådant tillägg överensstämmer i huvudsak med vad
kommittén föreslagit.

I 7 § i det av mig framlagda förslaget till barnavårdslag har upptagits
stadgande om möjlighet för mindre kommun att i vissa fall befrias från
skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. I sådant fall skall fattigvårdsstyrelsen,
förstärkt på visst sätt, tjänstgöra såsom barnavårdsnämnd.
Till 10 § fattigvårdslagen, där fattigvårdsstyrelsens åligganden finnas angivna,
har ansetts böra göras ett tillägg angående styrelsens tjänstgöring i visst
fall såsom barnavårdsnämnd.

(Y. 153, 154.)

Beträffande fattigvårdslagens 12 § 1 mom. har anmärkts, att länsassessor
å landskansliet, vilken tjänsteman enligt gällande bestämmelser handlägger
fattigvårdsärenden, icke borde vara valbar till ledamot eller suppleant i fångvårdsstyrelse.
Samma anmärkning har riktats mot 10 § i kommitténs förslag
till barnavårdslag. I anslutning till denna anmärkning har i det av
mig framlagda förslaget till barnavårdslag länsassessor upptagits bland de
tjänstemän, som icke äro valbara till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.
En motsvarande bestämmelse har föreslagits beträffande fattigvårdsstyrelse.
I anledning av att mannens målsmanskap för hustrun blivit genom
den nya giftermålsbalken upphävt har en härav föranledd ändring av bestämmelsen
om gift kvinnas behörighet såsom ledamot och suppleant i fattigvårdsstyrelse
ägt rum. (Jfr förslaget till barnavårdslag 6 §.)

(Kommitténs förslag i ämnet 30 §, M. s. 398.)

Då enligt förslaget till barnavårdslag barnavårdsnämnden skall från fattigvårdsstyrelsen
övertaga befattningen med de helt omhändertagna fattiga
barnen, bör, på sätt även kommittén föreslagit, ur 30 § fattigvårdslagen uteslutas
bestämmelsen om fattigvårdsstyrelsens tillsyn över av styrelsen utackorderat
barn. En ändring i sådant syfte av nämnda § har därför föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

247

(M. s. 398.) 36 §.

Såsom kommittén framhållit kan efter ikraftträdandet av den nya barna- Bestämmelsen
vårdslagen stadgandet i 36 § fattigvårdslagen om beredande av tjänst eller °™
anställning samt utrustning åt barn, som varit omhändertaget, icke vidare åt barn, som
hava tillämpning för fångvårdsstyrelse^ Stadgandet bör därför utgå.

vant omhändertaget,

upjjhäves.

Till 38 § fattigvårdslagen har ansetts böra fogas ett nytt moment, motsvarande
stadgandet i 16 § 2 mom. i förslaget till barnavårdslag.

Beträffande första stycket av det sålunda föreslagna nya momentet torde
någon motivering icke vara erforderlig.

Stadgandet i andra stycket av berörda moment motsvarar den i 16 § 2 mom.
andra stycket av förslaget till barnavårdslag upptagna bestämmelsen om hänskjutande
i visst fall till eu tremannanämnd av inom barnavårdsnämnden
uppkommen fråga, huruvida förefintligt missförhållande rörande barn lämpligen
bör avhjälpas genom understöd från fattlgvårdsstyrelsen. I motiveringen
till detta stadgande (s. 97) har framhållits, att på motsvarande sätt
borde förfaras, då fattigvårdsstyrelsen vid prövning av fattigvardsbehov funne
skäl till antagande, att barn, varom fråga vore, borde omhändertagas av
barnavårdsnämnden.

I 20 § av förslaget till barnavårdslag har föreslagits, att befattning
såsom barnavårdskonsulent må, där så prövas lämpligt, innehavas av fattigvårdskonsulent,
varom förmäles i fattigvårdslagen. Härav torde föranledas
införande i 43 § fattigvårdslagen av bestämmelse, att befattning som fattigvårdskonsulent
må innehavas av barnavårdskonsulent. Även i övrigt synes

38 §.
Samråd
mellan fångvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd.

Tremannanämnd.

43 §.

Gemensamma
fattig vård soch
b ärnavårdskonsulenter.

viss jämkning av nämnda stadgande böra vidtagas.

Vid 21 § av förslaget till barnavårdslag har framhållits, att den centrala 44 §■
inspektionen över barnavården borde anförtros åt statens fattigvårdsinspek- överinspektör,
vilken i anledning härav i nämnda § benämnts överinspektören för fattig- fattigvård o A
vård och barnavård. Eu motsvarande ändring av fattigvårdsinspektörens barnavård.
benämning torde böra vidtagas i 44 § fattigvårdslagen.

Beträffande det till första stycket av förevarande mom. gjorda tillägget 60 § 2 mom.

får jag hänvisa till vad jag anfört vid 63 § av förslaget till barnavårdslag. BarnavårdsJ
° kostnad i visst

hänseende
jämställd med
fattigvård.

I ett nytt stycke av 63 § har föreslagits ett stadgande, motsvarande det
som upptagits i 68 § 4 mom. av förslaget till barnavårdslag. Jag tillåter
mig att hänvisa till motiveringen för sistnämnda stadgande. I

63 §.
Viss inskränkning
i
föräldrars
ersättningsskyldighet.

I 68 § fattigvårdslagen har beträffande preskription gjorts skillnad mellan 68 §.
krav mot barn, hustru och villkorligt försörjningspliktiga föräldrar, å ena, Preskription
samt mot övriga försörjningspliktiga, å andra sidan. Preskriptionstiden för ^gfpiMiga,
krav mot de förra är sextio dagar, under det att för krav mot övriga försörjningspliktiga
liksom mot försörjningstagare den allmänna preskriptionstiden
av tio år gäller.

248

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

"Vid övervägande av frågan, om liknande bestämmelse borde meddelas i
barnavårdslagen, har jag ansett det böra göras till föremål för prövning,
huruvida icke fattigvårdslagens ifrågavarande stadgande borde undergå
ändring.

Under förarbetena till fattigvårdslagen var frågan om preskriptionstid
beträffande krav mot understödstagare och försörjningspliktig föremål fördelade
meningar (se Kungl. Maj.ts proposition nr 135/1918 s. 424—427). Skälet varför
mot villkorligt försörjningspliktig samma preskriptionstid stadgades som
mot fattigvårdssamliälle torde bl. a. hava varit, att så gällt enligt den tolkning
praxis givit åt 1871 års fattigvårdsförordning.

Stadgandet om 60 dagars preskriptionstid mot villkorligt försörjningspliktig
torde hava sin största praktiska betydelse i fråga om krav mot barn,
vilkas föräldrar åtnjuta fattigvård. I dylika fall medför emellertid stadgandet
i fråga, enligt vad jag erfarit, ofta att försök till uppgörelse i godo med
den försörjningspliktige ej kan göras. I de stora kommunerna skall ärendet
passera flera fattigvårdsmyndigheter, innan det kommer till den tjänsteman,
som har att vidtaga åtgärd, och därefter skall den försörjningspliktige
lämnas anstånd att ordna mellanhavandet. Äro vissa försörjningspliktiga bosatta
å annan ort, är det ofta knappast möjligt att inom preskriptionstiden
medhinna skriftväxling och utredning angående deras ekonomiska förhållanden,
och fattigvårdsmyndigheten nödgas därför omedelbart anhängiggöra
talan, vilket, därest längre preskriptionstid gällt, måhända kunnat undvikas.
De sökta, som ofta anlita rättsligt biträde, åsamkas härigenom utgifter, vilka
kanske ej skulle uppkommit, om tillfälle till uppgörelse förefunnits. Den
korta preskriptionstiden vållar sålunda ökat antal processer samt svårigheter
för såväl fattigvårdsmyndigheten som den enskilde. Enligt vad till min
kännedom kommit har det inträffat, att understödstagares barn, sedan talan
mot dem anhängiggjorts, i förtrytelse häröver tvingat föräldrarna att avstå
från fattigvård, utan att föräldrarna erhållit motsvarande understöd från
barnen.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det ifrågavarande stadgandet
knappast kan anses tillfredsställande. Det kan, såsom ägnat att föranleda
processer i fall, då sådana kunnat undvikas, icke anses fördelaktigt ur allmän
synpunkt och knappast heller ur de försörjningspliktigas. Att dessa
till följd av stadgandet i en del fall undgå att ersätta det allmänna dess
kostnad kan, särskilt beträffande det praktiskt viktigaste fallet — krav mot
försörjningspliktiga barn — icke ur rättskänslans synpunkt anses vara en
fördel; det kan ifrågasättas, huruvida icke lagstiftaren visat något väl stor
mildhet i avseende a behandlingen av barn, som underlåta att försörja sina
orkeslösa gamla föräldrar, och jag kan icke anse det vara alldeles ur vägen,
att samhället genom en längre preskriptionstid beredes något större möjlig
het att tillvarataga sin rätt mot dylika försörjningspliktiga. Genom att ersättningsskyldigheten
är ställd i beroende av den försörjningspliktiges förmåga
(3 § 2 st.) och genom bestämmelsen i 65 § äro i allt fall garantier
skapade för att samhällets rätt till ersättning icke göres gällande på ett sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

249

som berövar den ersättningsskyldige möjligheten att underhålla sig själv och
de övriga personer, för vilka han må vara försörjningsskyldig.

Att preskriptionstiden för krav mot övriga försörjningspliktiga och mot
understödstagare skall vara så väsentligt längre än för krav mot ifrågavarande
försörjare kan knappast heller anses motiverat. Yad hänsynen till
understödstagarna beträffar torde en bestämmelse med kort preskriptionstid
vid krav mot försörjarna dels måhända stundom göra fattigvårdsmyndigheten
mindre benägen att utdela fattigvård och dels, på sätt ovan antytts, föranleda
barn, som icke satts i tillfälle att under hand ordna sitt mellanhavande med
det allmänna, att förmå föräldrarna att avstå från fattigvård, utan att barnen
giva dem ersättning härför.

Av nu angivna skäl har jag låtit inom socialdepartementet uppgöra förslag
till sådan ändring av 68 §, att tiden för anhängiggörande av krav mot samtliga
försörjningspliktiga bestämmes till tio år. Över detta förslag har genom
remiss yttrande infordrats från kammarrätten, som tillstyrkt ändring i angiven
riktning av berörda lagrum. I sammanhang härmed har kammarrätten
ifrågasatt, att de i 68 § i dess nuvarande lydelse förekommande orden »talan,
som i 67 § sägs», borde utbytas mot »talan om utbekommande av ersättning
enligt 62 och 63 §§». Till stöd härför har kammarrätten framhållit, att i
67 § förmäldes dels om talan enligt 62 och 63 §§ och dels om talan om
utgivande av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs. Sistberörda talan, som
avsåge fastställande av framtida försörjningsbidrag, kunde icke träffas av
någon preskriptionstid.

På grund av vad i det föregående anförts och då kammarrättens anmärkning
mot den nuvarande avfattningen av 68 § synes mig befogad, tillstyrker
jag, att nämnda § måtte ändras i ovan angiven riktning och avfattas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kammarrätten hemställt.

Det torde undantagsvis kunna inträffa, att person under 18 år förelägges
arbete jämlikt 71 § fattigvårdslagen, ehuru på grund av stadgande i 33 §
fjärde stycket den arbetsskyldige ej må intagas i arbetshem. Därest, såsom
jag kommer att i det följande föreslå, åldersgränsen för behandling enligt
lösdrivarlagen höjes från 15 till 18 år, bör emellertid icke heller i fall, som
avses i förevarande §, person under 18 år kunna ådömas tvångsarbete.
I stadgandet synes därför böra vidtagas den ändring, att varning, som bär
avses, icke må tilldelas dylik person. Då varning är en ovillkorlig förutsättning
för tvångsarbetes ådömande enligt 75 §, följer av den nu föreslagna
ändringen, att ej heller sistnämnda § blir tillämplig beträffande den, som ej
fyllt 18 år.

Mot sådan person lärer kunna i stället för med varning och tvångsarbete
ingripas enligt barnavårdslagen.

(Kommitténs förslag i ämnet 77 §, M. s. 86—88, 399.)

Vid 37 § av förslaget till barnavårdslag har jag uttalat min anslutning
till kommitténs uppfattning, att bestämmelser om målsmansrätt icke böra
intagas i barnavårdslagen och att det i 77 § första stycket fattigvårdslagen
förekommande stadgandet om målsmansrätt bör utgå ur sistnämnda lag.

74 §.

Ej varning
av person
under
aderton år.

77 §.

St adg andena
om målsmansrätt
och om
beredande av
anställning
upphävas.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Som bestämmelsen i 77 § andra stycket fattigvårdslagen efter den nya
barnavårdslagens genomförande icke kan äga tillämpning för fattigvårdsstyrelsen,
bör nämnda bestämmelse, på sätt kommittén föreslagit, ävenledes
utgå.

92 §. (Kommitténs förslag i ämnet 92 §, M. s. 399.)

Bettlare. Såsom kommittén föreslagit bör åldern för den, som må för bettleri behandlas
enligt lösdrivarlagen, (92 § 1 mom.) höjas till 18 år [jfr förslaget
till barnavårdslag 22 § c)]. Likaledes bör i stället för stadgandet i 92 § 2
mom. meddelas en hänvisning till barnavårdslagen angående behandling av
bettlare, som ej fyllt 18 år. Någon anvisning åt fattigvårdsstyrelsen att om
dylik bettlare göra anmälan hos barnavårdsnämnden har dock med hänsyn
till innehållet i 17 § andra stycket i förslaget till barnavårdslag befunnits
obehövlig, varför det av kommittén i sådant hänseende föreslagna stadgandet
ansetts kunna utgå. I 3 mom. av 92 § har upptagits den av kommittén
föreslagna bestämmelsen om att av tillsyningsman anhållen bettlare under
18 år skall överlämnas till barnavårdsnämnden. De i 92 § i dess nuvarande
lydelse förekommande bestämmelserna om barn, som vanvårdas, hava,
såsom efter barnavårdslagens genomförande obehövliga, på sätt kommittén
föreslagit, uteslutits.

De av det av kommittén framlagda förslaget till lag angående förening
av kommuner på landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård föranledda
förslagen till ändringar i 6, 7 och 13 §§ fattigvårdslagen böra, då
förstnämnda lagförslag icke tillstyrkts (se ovan s. 77), icke heller föranleda
vidare åtgärd.

övergångs- (Kommitténs övergångsbestämmelse, M. s. 399.)

stadgande. Med hänsyn till innehållet i 89 § 3 mom. av förslaget till barnavårdslag

har, i överensstämmelse med kommittéförslaget, upptagits en föreskrift om
tillämpning av bestämmelserna i 30 och 36 §§ samt 77 § andra stycket fattigvårdslagen,
till dess barnavårdsnämnden övertagit befattningen med utom
hemmet vårdade fattiga barn; slutet av den av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen
har dock ansetts kunna såsom obehövlig utgå ur förslaget.

Den av mig förordade ändringen av 68 § torde föranleda, att ytterligare
en övergångsbestämmelse bör fogas till förslaget. I väsentlig överensstämmelse
med ett av kammarrätten uppgjort förslag synes nämligen böra föreskrivas,
att vad i 68 § i dess nuvarande lydelse är stadgat om tillämpning
av 55 § första stycket skall gälla beträffande fattigvård, som utgått före
denna lags ikraftträdande eller för vilken, om fattigvården icke lämnats av
den sökande fattigvårdsstyrelsen, kostnaden inom samma tid av styrelsen
guldits.

Kung}. Maj:ts proposition nr ISO.

251

Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den
13 juni 1919 om kommunalförbund.

(Kommitténs förslag i ämnet, M. s. 397.)

På sätt kommittén framhållit erfordras, om lagen om uppfostran åt vanartade
m. fl. barn upphäves och ärendena därom skiljas från skolärendena,
en ändring i 33 § i lagen om kommunalförbund.

Då den av kommittén för kommunen såsom bärare av barnavårdsverksamheten
föreslagna benämningen »barnavårdssamliälle» ej kommit till användning
i det av mig ovan behandlade förslaget till barnavårdslag, har däremot
den av kommittén förordade ändringen av 1 § i lagen om kommunalförbund
blivit obehövlig.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12
juni 1885 angående lösdrivares behandling.

(Kommitténs förslag i ämnet, M. s. 75, 401, 402.)

Kommitténs förslag angående höjning av åldersgränsen för barnavårdsnämndens
ingripande i fall av vanart hos ungdom avsåg unga personer,
vilka göra sig skyldiga till ett förfarande, som hos vuxna skulle föranleda
behandling enligt lösdrivarlagen.

Kommittén föreslog nämligen i 46 § 2 mom. av sitt förslag till lag om den
offentliga barnavården, att om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, visat vanart,
i ty att det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller
oordentligt levnadssätt, skyddsuppfostran skulle beredas sådant barn. Då
emellertid lösdrivarlagen är tillämplig å personer jämväl i åldern 15—18 år,
föreslog kommittén sådan ändring av nämnda lag, att från behandling enligt
densamma uteslötes personer i sagda ålder.

Även enligt det inom socialdepartementet utarbetade förslaget till barnavårdslag
skola personer i åldern 15—18 år, vilka göra sig skyldiga till sådant
förfarande, att lösdrivarlagen är å dem tillämplig, i stället göras till föremål
för barnavårdsnämndens ingripande. Det av mig härom föreslagna stadgandet
har erhållit en något allmännare avfattning än motsvarande bestämmelse
i kommitténs förslag. Stadgandet i 22 § c) av det inom departementet utarbetade
förslaget innehåller nämligen, att barnavårdsnämnden har att på visst
i lagen närmare angivet sätt ingripa mot barn under 18 år, som befinnes
så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande.
Då härmed avses bland annat sådant förfarande, som enligt gällande lag
föranleder behandling såsom lösdrivare, bör, på sätt kommittén föreslagit,
en höjning av åldersgränsen i nämnda lag från 15 till 18 år äga rum.

I avseende å förhållandet mellan gällande lösdrivarlag och den nya lagstiftningen
anförde kommittén:

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

»Det lärer vara tydligt, att om en person under 18 år före nya lagens
ikraftträdande gjort sig skyldig till lösdriveri, men inga åtgärder från myndigheternas
sida vidtagits mot honom, hans förhållande helt skall bedömas
enligt nya lagen, vars uppfostrande åtgärder i så stor utsträckning som möjligt
böra komma till användning. Men även om vissa åtgärder från myndigheternas
sida redan vidtagits, synes det vara riktigast, att den nya lagstiftningen
kommer till användning. Den omständigheten, att före lagens ikraftträdande
den unge enligt den gamla lagen anhållits och varnats av polismyndighet,
synes ej böra verka därhän, att denna varning skall av Konungens
befallningskavande prövas och kungöras. Den nya lagens tillkomst bör föranleda,
att de nämnda åtgärderna ej vidare kunna tillämpas på den, som ej
fyllt 18 år. I viss mån annorlunda synes saken ställa sig, när det kommit
därhän, att eu person under 18 år, som förut varit varnad för lösdriveri
eller undergått tvångsarbete, häktats för lösdriveri, innan den nya lagen
trätt i tillämpning. I sådana fall gäller det visserligen i regel ungdom nära
18-årsåldern, rörande vilken tillämpningen av tvångsarbete medför mindre
betänkligheter. Kommittén anser dock, att även i detta fall vidare åtgärd
enligt lösdrivarlagen ej bör äga rum, utan att Konungens befallningshavande,
om ärendet hunnit dit, bör skjuta ärendet ifrån sig. Föreligger åter ett av
Konungens befallningshavande meddelat utslag å tvångsarbete, bör detta
icke kunna annulleras utan måste, därest det vinner laga kraft, verkställas.
Överklagas däremot utslaget, bör detsamma undanröjas.

I enlighet härmed skulle alltså med förevarande lagändrings ikraftträdande
all tillämpning av lösdrivarlagen beträffande den, som ej fyllt 18 år, vara
utesluten utom i de fall, då redan dömts till tvångsarbete genom utslag,
som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat.

I avseende å verkställigheten av tvångsarbete, ådömt enligt lösdrivarlagen
före den nu föreslagna ändringens ikraftträdande skall, såsom ovan anmärkts,
lösdrivarlagens bestämmelser gälla även beträffande person under 18 år.
Därvid är dock att märka, att undergånget tvångsarbete enligt 12 § i lösdrivarlagen
medför vissa verkningar för den därifrån frigivne. Han är nämligen,
enligt sagda paragraf, underkastad vissa inskränkningar med hänsyn
till sin uppehållsort och viss anmälningsskyldighet. Tredska att efterkomma
i sådant hänseende givna föreskrifter kan medföra, att den tredskande på
grund därav är underkastad enahanda behandling som för lösdriveri. Då
den, som icke fyllt 18 år, icke bör behandlas som lösdrivare, kan den
nämnda påföljden i 12 § emellertid ej komma till tillämpning. Men även
de i samma § i övrigt givna föreskrifterna synas ej vara av beskaffenhet att
böra tillämpas på sådan ungdom.

Såsom ovan antytts, bör emellertid den unge, som beträtts med lösdriveri,
icke utan vidare lämnas på egen hand, utan bliva föremål för uppfostringsåtgärder
enligt 7 kap.1) i Ingen om den offentliga barnavården. Den myndighet,
som vid övergångstiden har att besluta rörande honom, bör därför
överlämna honom till vederbörande barnavårdsnämnd att taga honom under
sin behandling. Då åtgärder enligt barnavårdslagen böra kunna vidtagas
även med hänsyn till förhållanden, som inträffat före lagens ikraftträdande,
är barnavårdsnämnden utan vidare befogad att ingripa och vidtaga åtgärder
enligt 7 kap.,1) så snart de i 46 § 2 mom.2) i ovannämnda lag beskrivna förhållanden
föreligga. För den, som frigivits från tvångsarbete, lärer i sådant
fall övervakning, varom barnavårdsnämnden förordnar, i regel böra träda i
stället för den polisuppsikt, som han eljest enligt 12 § i lösdrivarlagen
skulle vara underkastad.»

*} 3 kap. i förslaget till lag om samhällets barnavård.

*1 22 § o) i > > > > , >

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit bär jag intet annat att erinra, än
att det torde böra stadgas, att när den, som ej fyllt aderton år, frigives efter
att hava undergått tvångsarbete, han skall i enlighet med det för honom utfärdade
pass begiva sig till den ort, dit han förpassats och ofördröjligen
anmäla sig hos barnavårdsnämnden därstädes. I administrativ ordning lärer
det böra föreskrivas, att i dylikt fall tvångsarbetsanstaltens föreståndare skall
hava att underrätta barnavårdsnämnden om frigivningen. Frigives eljest person
under aderton år efter att hava anhållits eller häktats för lösdriveri, torde
han böra, på sätt kommittén föreslagit, överlämnas till vederbörande barnavårdsnämnd,
varmed i detta fall lärer förstås barnavårdsnämnden på platsen.

Den föreslagna lagändringen torde böra träda i kraft samtidigt med den
nya barnavårdslagen eller sålunda den 1 januari 1926.

I anledning av förslaget till lag om samhällets barnavård erfordras, såsom
i det föregående nämnts, jämväl vissa lagbestämmelser i ämnen tillhörande
justitie- och ecklesiastikdepartementen. Förslag till dessa lagbestämmelser
torde komma att framläggas av cheferna för nämnda departement.

I enlighet med ovan angivna grunder har jag låtit inom socialdepartementet
upprätta förslag till

1) lag om samhällets barnavård;

2) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;

3) lag om ändrad lydelse av 83 § i lagen den 13 juni 1919 om ''kommunalförbund;
samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling.

Av dessa förslag torde allenast det sistnämnda vara av natur, att detsamma
bör underställas lagrådets granskning.

Föredraganden uppläser härefter de ifrågavarande förslagen, vilka äro av
den lydelse, bilagor '') vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets
yttrande över förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den
12 juni 1885 angående lösdrivares behandling måtte, för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

’) Dessa bilagor hava här uteslutits. De äro lika lydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen med undantag av att 76 § första stycket i förslaget till lag om samhällets
barnavård bär följande lydelse:

»Förseelse, som i detta kapitel avses, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av
målsägande till åtal angives eller vederbörande barnavårdsnämnd anmäler förseelsen till
åtal.»

254

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds
lagråd den 18 mars 1824.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,

regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Köersner.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 februari
1924, hade Kungl. Maj.t förordnat, att lagrådets yttrande skulle, för det
i § 87 regeringsformen omförinälda ändamål, inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Ragnar von Koch.

Regeringsrådet Thulin yttrade:

Om, pa sätt i motiven antydes, med »vederbörande barnavårdsnämnd»
avses barnavårdsnämnden på platsen, synes detta böra få ett tydligare
uttryck. I övrigt har jag mot förslaget intet att erinra.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

255

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-RegeriUn i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmeoth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för jnstitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Malm,
lagrådets den 18 mars 1924 avgivna utlåtande över det den 29 februari
1924 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 §
i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Yad en ledamot av lagrådet erinrat med avseende å förslagets övergångsbestämmelser
torde icke böra föranleda ändring i förslaget.

I anledning av en inom lagrådet framställd erinran mot det på föredragning
av chefen för justitiedepartementet den 29 februari 1924 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 §
strafflagen har i berörda förslag den ändring vidtagits, att såsom förutsättning
för åklagares rätt att föra talan å vissa i nämnda lagrum omförmälda
brott uppställts icke att brotten av åklagaren anmälas till åtal utan
att de av nämnden angivas till åtal. En motsvarande ändring har synts mig
böra vidtagas i 76 § av det utav mig framlagda förslaget till lag om
samhällets barnavård.

Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget och hemställer,
att detsamma ävensom förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 §
i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling samt de jämväl
av honom framlagda förslagen till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården och till lag om ändrad lydelse
av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund, i vilka sistnämnda
trenne förslag icke någon ändring skett, måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Stälhammar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Bilaga 1.

Utkast

till

Kungörelse

om statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen om samhällets

barnavård m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Om statsbidrag

1 §•

Barnavårdsnämnd äger för barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran
men ej är skyddshemselev, uppbära årligt statsbidrag, om barnet
överlämnats till enskilt hem, med 50 kronor och, om det överlämnats
till barnhem, med 80 kronor, eller det lägre belopp, vartill kostnaden i
någotdera fallet uppgått.

2 §■

Styrelse för skyddshem äger för skyddshemselev uppbära årligt statsbidrag,
om eleven uppfostras inom skyddshemmet, med 200 kronor och,
om han uppfostras utom detsamma, med 50 kronor, eller det lägre belopp,
vartill i någotdera fallet kostnaden uppgått.

3 §■

1. Ansökning om statsbidrag göres i Stockholm hos statskontoret och
i övriga delar av riket hos länsstyrelsen.

Ansökningen skall för tidsperiod från och med den 1 juli ett år till
och med den 30 juni påföljande år göras före utgången av augusti månad
närmast efter den tidsperiod, för vilken bidrag sökes, samt innehålla uppgifter
enligt särskilt givna föreskrifter.

2. Då statsbidrag första gången sökes för visst barn, och beslutet om
omhändertagandet ej varit jämlikt 25 § 2 mom. i ovannämnda lag underställt
länsstyrelsens prövning, skola vid ansökningen fogas handlingarna
rörande omhändertagandet.

4 §•

Sedan ansökan om statsbidrag jämte därvid fogade handlingar granskats,
i fall, som avses i 1 §, av barnavårdskonsulent, och i fall, varom i 2 §
sägs, av skyddskemsinspektören, underkastas ansökningen ytterligare granskning
av statskontoret eller länsstyrelsen, som, därest de för statsbidrags
utgående gällande betingelserna äro för handen, utbetalar detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 197223 17

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

5 §•

Har barnavårdsnämnd uppburit ersättning jämlikt 68 § i ovannämnda
lag, och överstiger ersättningsbeloppet, då fråga är om skyddshemselev,
skyddshemsavgiften och i annat fall kommunens egen kostnad, skall överskottet
av nämnden till statsverket redovisas i näst därefter ingående
rekvisition av statsbidrag.

6 §•

Statskontoret och länsstyrelserna hava att före november månads utgång
till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de statsbidrag, som utbetalats
för nästföregående i 3 § avsedda tidsperiod.

Om skyddshemsavgift.

7 §■

Styrelse för skyddshem äger av vederbörande barnavårdsnämnd för
skyddshemselev uppbära årlig skyddshemsavgift, om eleven uppfostras
inom skyddshemmet, med 1,000 kronor och, om han uppfostras utom
detsamma, med 300 kronor, eller det lägre belopp, vartill i någotdera
fallet kostnaden uppgått efter avdrag av statsbidraget.

8 §•

Barnavårdsnämnden äger erhålla ersättning för av nämnden erlagd
skyddshemsavgift enligt följande grunder:

1. Ersättningsbelopp, som nämnden jämlikt 68 § i ovannämnda lag
uppburit, tillfaller nämnden.

2. Nämnden vidkännes, för år räknat, därest eleven uppfostrats inom
skyddshem, högst 300 kronor och, därest han uppfostrats utom skyddshem,
högst 75 kronor, med rätt dock för nämnden att härifrån njuta
avdrag med ett belopp, motsvarande */2 av vad nämnden jämlikt berörda
lagrum uppburit.

3. För därefter återstående del av skyddshemsavgiften erhåller nämnden
ersättning av det landsting, som jämlikt 64 § i omförmälda lag är
skyldigt lämna bidrag till kostnaden.

Om enskildas ersättningsskyldighet.

9 §•

Ersättning av enskild jämlikt 68 § i ovannämnda lag må ej i något
fall uttagas med högre belopp än 960 kronor för år räknat.

Kungl. Majlts proposition nr 150.

Exempel, utvisande skyddshemsavgiftens fördelning enligt 8 §.

Exempel 1, utvisande fördelning av skyddshemsavgift å 1,000 kronor för elev

inom skyddshem.

Ersättning av enskild	0	100		200
Barnavårds-nämnd ......	300	CO 8 1 .i o o II	250 300 -	200 _	- 200 300
och		2		2
Landsting ....	700
Summa	1000	\|	900		800

800

0 300 — —
2

400
400j

900

0 300 —

200

Exempel 2, utvisande fördelning av skyddshemsavgift å 300 kronor för

villkorligt utskriven elev.

Ersättning
av enskild

Barnavårdsnämnd
....
och

Landsting ...

0	50	100	150	200	300
75	75 — —= 50	75 — — = 25	75-150= 0	75 _ 200 = Q	75 — 300 = 0
	2	2	2	2	2
225	200	175	150	100	0
300	250	200	150	100	o

Summa

Kung], Maj:ts proposition nr 150.

Bilaga 2.

Sammandrag av yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om den offentliga
barnavården m. fl. författningar.

Förslag till lag om den offentliga barnavården.

Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper.

1. Överståihållarämbetet: Man torde i allmänhet vara ense därom, att samhällets
omvårdnad om barnen bör sträcka sig längre än vad för närvarande är fallet i
vårt land. Kommitténs förslag att i varje barnavårdssamhälle skall finnas en
barnavårdsnämnd, som uteslutande skall sysselsätta sig med ärenden av ifrågavarande
beskaffenhet, är tydligen ägnat att i hög grad befrämja en god barnavård.
Man bliver därigenom i tillfälle att utse personer, som äga de särskilda
förutsättningar, vilka erfordras för att rätt uppfylla ett dylikt kall.

Är man således ense härom, så gå meningarna så mycket mer i sär, då det
gäller kommitténs förslag att överflytta hela den ekonomiska understödsverk
samheten i fråga om barnavården från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna
med bestämmelser tillika, som skulle medföra, att en del av de utav
barnavårdsnämnderna bestridda kostnader icke erhålla fattigvårds karaktär. Redan
detta, att fattigvårdsstyrelserna icke vidare skulle få ha i sin hand hela den
ekonomiska understödsverksamheten, är ägnat att väcka betänklighet. Inom
dessa styrelser har under årens lopp bildats en av erfarenheten utformad praxis.
Man hjälper, där nöden så kräver, men man har lärt sig att hjälpa med förstånd.
Bleve nu denna ekonomiska hjälpverksamhet i fråga om barnen överflyttad till
barnavårdsnämnderna, så kunde det inträffa, antingen att barnavårdssamhällena
i nämnderna invalde personer, som i sin iver att hjälpa barnen glömde allt vad
ekonomi hette, eller också att samhällena av fruktan, att så skulle ske, i barnavårdsnämnderna
insatte allenast personer, som vore intresserade endast av den
ekonomiska sidan. Intetdera vore, naturligen, lyckligt.

Vida betänkligare synas emellertid de bestämmelser vara, vilka skulle föranleda
till att icke kostnaden för barnavård skulle få fattigvårds karaktär. När
den nya fattigvårdslagen antogs, så enades man om att i 64 § där fastslå de
fall, då fattigvårdssamhälle skulle äga att anslå särskilda medel till fattigvårdsstyrelsernas
förfogande utan att beviljande av hjälp från dessa medel skulle,
om samhället så bestämde, medföra den ersättningsskyldighet, varom stadgas i
62 och 63 §§ av samma lag. Dessa fall voro kostnader för vård å sjukvårdsinrättning
eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt, till åtgärder för förebyggande
av framtida fattigvårdsbehov, eller för åtgärder, som vidtoges, om på
grund av missväxt, annan allmännare olycka eller av förhållanden utom riket
vållad allmän kristid nöd i större utsträckning kunde befaras uppkomma inom
fattigvårdssamhället. Dessa fall voro, enligt riksdagens då fattade beslut, de
enda, då medel skulle få av en kommun anslås till kommunmedlemmars understöd
utan att understödet skulle få fattigvårds karaktär. Från denna regel,
som ju tillika innebär att hjälp i de omnämnda undantagsfallen bör lämnas av
fattigvårdsstyrelserna utan att därvid den nämnda ersättningsskyldigheten föreligger,
har man redan vid upprepade tillfällen avvikit och söker i det nu föreliggande
lagförslaget att ytterligare avvika. Anledningen härtill är säkerligen
att söka i medvetandet om den gamla obenägenheten att anlita fattigvården.
Till en dylik obenägenhet synes dock hänsyn icke böra tagas. De personer,

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

som måste av det allmänna hjälpas, höra lära sig att det icke i och för sig är
en skam att mottaga hjälp av fattigvården. Skammen drabbar endast den, som
genom eget förvållande försatt sig i den belägenhet, att han och hans närmaste,
vilka han är skyldig att underhålla, måste anlita fattigvården. Varje steg i
den riktning, som uti ifrågavarande avseende av fattigvårdskommittén föreslagits,
är ägnat att vidmakthålla och underblåsa föreställningen om att hjälpen
från den allmänna fattigvården är mindervärdig i jämförelse med annat stöd
från det allmänna och verkar följaktligen i en riktning, som icke är önskvärd.

Kommitténs förslag i denna del har också framkallat reservation av två
ledamöter i kommittén samt mötts av erinringar såväl av fattigvårdsinspektören
i Stockholm som av stadens fattigvårdsnämnd. Under åberopande av vad ovan
blivit anfört får jämväl överståthållarämbetet avstyrka kommitténs berörda förslag
och således hemställa, att kommunernas ekonomiska understödsverksamhet
allt fortfarande i dess helhet varder förlagd till fattigvårdsstvrelserna.

Kommitténs hela betänkande bär vittne om ett brinnande intresse för barnavården,
men det synes hava varit önskligt, att kommittén mera än som skett
tagit hänsyn till de ekonomiska påföljderna för samhället av dess förslag.

Slutligen kan överståthållarämbetet icke undertrycka sin undran över om en
lag om den offentliga barnavården jämte följ dförfattningar nödvändigtvis skall
behöva vara så vidlyftig, att för den erfordras 90 trycksidor samt för de åtföljande
motiverna 418 sidor. När man så skriver, har man kommit långt ifrån
1734 års lagstiftares lapidarstil.

2. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen vill såsom allmänt omdöme om
kommitténs förslag uttala, att detsamma i väsentliga delar på ett synnerligen
erkännansvärt sätt uppdragit riktlinjerna för en sådan utveckling av den offentliga
barnavården, som det svenska samhället måste eftersträva. Det är efter
länsstyrelsens mening nödvändigt att ej blott bättre systematisera hittillsvarande
bestämmelser på detta område, utan även utvidga dem i huvudsak enligt de
grunder som kommittén utstakat, och ej mindre att sammanföra kommunernas
barnavård under enhetligt arbetande organ.

Trots sin principiella anslutning till dessa bärande grundtankar i kommitténs
förslag nödgas länsstyrelsen emellertid draga i tvivelsmål, att desamma blivit
i förslaget så genomarbetade, att det kan i sin förevarande form läggas till
grund för en ny barnavårdslagstiftning. Tidsförhållandena äro sådana, att en
social lagstiftning av denna räckvidd och omfattning kräver synnerlig omsikt
och varsamhet, om den skall kunna icke blott bringas till beslut av statsmakterna,
utan också genomföras på ett tillfredsställande sätt. Redan kostnadsfrågan
blir i nuvarande ekonomiska betryck mycket allvarlig för både stat,
landsting och kommuner, och det måste betecknas såsom en betänklig brist i
förslaget att detta i en så viktig punkt ej ger tillräcklig ledning. Länets landsting
har för sin del uttalat sig emot så väl de nya utgifter, vilka skulle föranledas
av de föreslagna ungdomsråden, som de ekonomiska bördor, vilka skulle
följa av kommittéförslagets bestämmelser om upprättande av skyddshem; staten
torde under nuvarande förhållanden svårligen kunna åtaga sig att lämna bidrag
till barnavården i den utsträckning kommittén förordat; och även kommunerna
lära rygga tillbaka för de kostnader förslaget för dem kan innebära, i all synnerhet
som ingen beräkning av dessa kostnader låter sig göras på grund av
kommitténs utredning. Härtill kommer, att kommitténs organisationsplan, om
också byggd på en riktig princip, synes ägnad att i vissa avseenden väcka starka
betänkligheter.

3. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det remitterade förslaget synes länsstyrelsen vara
i vissa avseenden typiskt såsom frukt av ett intresserat och på speciell sakkunskap
byggt kommittéarbete. Det är i och för sig måhända närmast en förtjänst, att kom -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 150.

mitterade levat sig in i den särskilda uppgiften med en hängivenhet, som kommit
dem att, när det gäller samhällets intresse av en god barnavård, anse alla uppoffringar
vara ringa och alla svårigheter blott skapade att övervinnas samt att
icke rygga tillbaka för även mycket djupgående ingrepp från det allmännas sida.
Men uppenbarligen erfordras för ett sådant förslag en efterföljande granskning
ur allmännare synpunkter och med mångsidigare avvägande mot varandra av
olika intressen.

Den nutida kvantitativt storartade lagstiftningen kräver mycket av både myndigheter
och enskilda. Det är att befara, att man ganska snabbt närmar sig
den gräns, bortom vilken förmågan att uppfatta och tillägna sig lagbuden kommer
att brista, i trots av den hjälp, som även mångfaldigade konsulenter och inspektörer
kunna lämna. Härav skulle följa, att vissa lagar finge en övervägande
dekorativ betydelse, vilket tydligen icke kan anses tillfyllestgörande.

Sedan uppställningen av den föreslagna lagen lämnar rum för vissa önskningar.
Ett stort antal paragrafer, fyllande de första kapitlen, meddela, under uttryckliga
eller underförstådda hänvisningar framåt, organisatoriska bestämmelser,
innan man får veta, vilken verksamhet det egentligen är fråga om. Detta förhållande,
oskadligt för den, som äger en sakkunskap jämförlig med kommittéledamöternas,
måste för olärda medföra vissa svårigheter.

Å samma dessvärre talrika kategori lägges en avsevärd börda även därigenom,
att så ofta parallellbestämmelser till fattigvårdslagstiftningen meddelas och att
sålunda två serier lagbud måste inläras, hållas i sär och tillämpas.

4. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Det är ett synnerligen gott och samhällsgagnande
verk, som kommitterade utfört i och med framläggandet av sitt betänkande
och de detsamma åtföljande lagförslagen; men kommitterades majoritet
har enligt länsstyrelsens uppfattning gått längre, än av omständigheterna varit
påkallat.

I nu förevarande fall vill icke länsstyrelsen påstå, att de med förslagets genomförande
förenade kostnaderna skulle överstiga det tänkbaras gränser, utan endast
göra gällande, att ett lika gott eller åtminstone fullt tillfredsställande resultat
kan vinnas, utan att det allmänna behöver betungas med nya utgifter i så hög
grad, som föreslagits, samt utan att förut banade vägar behöva övergivas för nya
och oprövade.

Tillräckligt bärande skäl hava icke förebragts för att med lämnande av det
beståendes grund överflytta en viss art av understödsverksamheten, nämligen
den som gäller sådana barn, vilka behöva vård annorstädes än i det egna hemmet,
från fattigvårdsstyrelserna till andra myndigheter, som visserligen i teorien,
men näppeligen annat än i undantagsfall i verkligheten skulle sitta inne med större
förutsättningar att bevaka barnets bästa. Än mindre skäl finnes för att, såsom
föreslagits, lösrycka även understöd åt ensamstående moder, som i regeln skulle
hava barnet i egen vård, från fattigvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. I
själva verket torde det vara inom de nuvarande fattigvårdsstyrelserna, som man
har att söka det livligaste intresset för och den största erfarenheten av den
vård, som i dylika fall bör komma barn till del.

Kommittémajoriteten synes göra den åsikten till sin, att det ligger vikt uppå,
att samhällets barnavårdsbidrag till ensamstående moder icke gent emot henne
får anses som fattigvård. Det erkännes visserligen att frågan kommit i annat
läge än förut genom de ändringar, som vidtagits i fattigvårdslagstiftningen i
fråga om inverkan av åtnjuten fattigvård, samt i de författningar, som beröra
den politiska och kommunala rösträtten. Men kvar står, säges i den allmänna
motiveringen å sidan 49, att fattigvårdssamhället mot modern erhåller vissa
anspråk på ersättning, vilket kan synas hårt. Man torde få lägga särskild tonvikt
på ordet synas för att kunna skriva under detta omdöme, ty med hänsyn

KungI. Maj:ts proposition nr 15(J.

till formuleringen av 63 och 65 §§ i fattigvårdslagen, torde med ganska stor
säkerhet kunna antagas, att ett utkrävande av ersättningsskyldigheten i verkligheten
icke skall förekomma annat än, när intet som helst skäl till eftergift
föreligger. Det är onödigt att av denna orsak överflytta frågan om understöd
åt ensamstående moder från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden. Håller
man ovillkorligen på att uttryckligen fritaga sådan understödstagare från ersättningsskyldighet,
kan bestämmelsen därom få inflyta i fattigvårdslagen, men det
kan ifrågasättas, om det icke är rättvisare att ha kvar möjligheten att utkräva
ersättning för sådana fall, där avgjorda skäl till äventyrs kunna tala för ett
utkrävande.

Påståendet å sidan 33 i motiven, att det vid en centralisering av barnavården
ej kan tänkas att lägga uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn samt uppsikten över fosterbarnen under en myndighet med i huvudsak
andra uppgifter och att det följaktligen icke kan komma ifråga att hänföra
de nämnda båda uppgifterna till fattigvårdsmyndigheten, står där fullständigt
naket utan försök till bevisning. Detsamma gäller om det å sidan 35 uttalade
omdömet, att sambandet mellan fattigvårdsstyrelsernas verksamhet för direkt
understödjande av barn och uppgiften att uppfostra vanartade och i sedligt avseende
försummade barn måste anses vara starkare än det, som finnes mellan
förstberörda verksamhet och fattigvårdens understödsverksamhet i övrigt. Det
läge väl närmare till hands att fästa mindre avseende vid den yttre likheten,
att det i de båda första fallen gäller barn, än vid verksamhetens innehåll, som
är fattigvård i de båda grenarna av understödsverksamhet och uppfostran beträffande
de vanartade och i sedligt avseende försummade barnen.

Det förefaller, som om kravet på ett sönderbrytande av fattigvårdsstyrelsernas
invanda verksamhetssfär skulle omedvetet bottna i något annat. Det existerar
nämligen sedan länge inom breda lager av befolkningen en viss rädsla för allt
vad fattigvård heter; och ursprungligen har nog denna känsla haft åtskilligt fog
för sig. Men det målmedvetna arbete, som på senare tid nedlagts på fattigvårdsväsendets
förbättrande, bör nu hava bringat saken så långt, att uppfattningen
ifråga kan bliva en övervunnen ståndpunkt. En liknande rädsla hystes
förr i världen för lasaretten, men numera har förståelsen för deras välsignelsebringande
verksamhet vaknat och man anlitar dem så ivrigt, att de, trots ökat
antal platser, ständigt äro överbelagda. Det kan ifrågasättas, om det ej varit
medvetandet om avogheten mot namnet fattigvård, som förmått kommittémajoriteten
att så ivrigt förorda barnavårdens centraliserande hos barnavårdsnämnderna,
då man nämligen fruktat att ej kunna vinna allmänhetens förtroende för en
verksamhet, som lades i fattigvårdens hand. Men så får man väl ej misströsta
om framåtskridandet och upplysningen. Det bör ej vara omöjligare att ingjuta
ett levande intresse för uppgiften i fattigvårdsstyrelser än i barnavårdsnämnder;
och den vidskepliga avskyn för fattigvården kan försvinna med bättre insikt
om att det är samhällets plikt att hjälpa och att det ej är någon skam att vara
fattig annat än i den man behovet är självförvållat och skammen sålunda drabbar
ej fattigdomen i och för sig utan vad som orsakat den, såsom lättja, dryckenskap,
utsvävningar. Det är ej huvudsaken vad hjälpen kallas eller vilken myndighet
som ger den, utan att hjälpen erhålles i rätt tid och i erforderlig omfattning.

Länsstyrelsen vill fasthålla, att ett utbrytande av viss del av fattigvårdsstyrelsernas
verksamhet — vilket, enligt vad kommittén själv erkänner, kan
vålla en hel del svårigheter — icke bör äga rum, så länge det icke visats, att
några verkliga fördelar från barnavårdens synpunkt därigenom vinnas. Det har
med skäl framhållits såsom önskvärt, att barnavårdsnämnderna icke måtte i
någon större utsträckning betungas med ekonomiska frågor, enär detta skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

slappa intresset för deras huvudsakliga uppgift. Därför låter också redan kommittémajoriteten
vissa i samband med fattigunderstöd åt barn stående åligganden
fortfarande skötas av fattigvårdsstyrelserna. Bland annat skall ju fattigvårdsstyrelsen
ersätta barnavårdsnämnden viss del av dess utgifter samt sedan
vidtaga åtgärder för erhållande av gottgörelse härför av annan kommun, landsting,
staten eller enskilda. Att utsträcka denna inkrånglade form av arbetsfördelning
längre, än oundgängligen nödigt är, kan ej tillrådas; och det här ovan
nyss anförda skälet talar för att i den större utsträckning reservanterna föreslagit,
begagna sig av fattigvårdsstyrelsernas sedan länge förvärvade erfarenhet
på området. Att barnavårdsintressena härigenom skulle åsidosättas, behöver ej
befaras, om man vidhåller det krav på intimt samarbete mellan ifrågavarande
två myndigheter, som måste uppställas, vilken lösning frågan än erhåller.

Länsstyrelsen ansluter sig i fortsättningen av sitt yttrande i huvudsak till
reservanterna Björklund och Magnusson samt anför vidare: Därest någon bestämmelse
i de delar av barnavårdslagen eller av kommittémajoriteten framlagda
författningsförslag i övrigt, som icke upptagits av reservanterna, skulle anses
vara av väsentlig betydelse för tryggandet av en god barnavård —- och har
länsstyrelsen härvid särskilt tänkt på kapitlet om barn till ensamstående moder
— lär hinder icke möta mot infogande av en sådan bestämmelse i fattigvårdslagen
eller annan författning, där den kan finnas höra hemma.

5. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid granskning av det föreliggande lagförslaget
har länsstyrelsen ej kunnat undgå att finna, att detsamma utarbetats med stor
grundlighet och sakkännedom samt vittnar om ett allvarligt uppsåt att söka på
bästa sätt lösa det komplicerade spörsmålet rörande åstadkommande av en effektiv
och tidsenlig barnavårdslagstiftning. Om länsstyrelsen i trots härav ej anser
sig kunna till alla delar förorda förslaget till genomförande, beror detta huvudsakligen
-därpå, att man, enligt länsstyrelsens uppfattning, särskilt under nuvarande
depressionstider, måste så långt möjligt är söka undvika inrättandet av
nya institutioner och organisationer, som draga med sig störa kostnader, vartill
kommer, att de svårigheter, som redan nu göra sig gällande, särskilt i de mindre
kommunerna, i fråga om möjligheten att erhålla kompetenta och intresserade
personer till alla kommunala uppdrag måste tagas i betraktande.

Vad kommittén ur synpunkten av att åstadkomma större enhetlighet och
bättre skötsel av de till barnavården hörande angelägenheterna föreslår i fråga
om sammanförande av all lagstiftning rörande barnavården i en författning och
hithörande ärendens förening hos en kommunal myndighet, finner länsstyrelsen
synnerligen välbetänkt. Huruvida emellertid alla landets kommuner, sålunda
även de minsta, där sällan eller aldrig ärenden angående barnavård förekomma,
böra genom lag tillförbindas att bilda s. k. barnavårdssamhällen med särskilda
barnavårdsnämnder, anser länsstyrelsen tvivelaktigt, men vill dock ej bestämt
avstyrka en sådan anordning, ehuruväl en viss frihet härvidlag utan egentlig
olägenhet synes hava kunnat lämnas kommunerna. I detta sammanhang vill
länsstyrelsen uttala sin anslutning till de särskilt från fattigvårdshåll framkomna
betänkligheterna mot uppdelningen av kommunernas understödsverksamhet
av barn på såväl fattigvårdsstyrelserna som barnavårdsnämnderna, varigenom
slitningar mellan dessa bägge myndigheter lätt kunna uppstå, varjämte särskilt
i de stora kommunerna anställande av stora och dyrbara tjänstemannakårer på
båda hållen säkerligen skulle bliva nödvändigt. Förslagets bestämmelser härutinnan
synas i varje fall böra avfattas efter mera klara och tydliga linjer.

Kommitténs förslag därom, att barnavårdsnämnderna få rätt att omhändertaga
även fysiskt vanvårdade barn samt vanartade barn i åldern 15—18 år, vill
länsstyrelsen på det livligaste tillstyrka, liksom ock den föreslagna rätten för
vederbörande myndigheter att lämna understöd åt ensamstående mödrars barn.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

5 a. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Ett sammanförande av alla barnavårdsärenden
till enhetlig behandling av en enda nämnd skulle givetvis medföra stora
fördelar.

Stadgandet i 46 § 2 mom., att den ålder, i vilken, barn kan omhändertagas
och beredas skyddsuppfostran, utsträckes ända till 18 år, kunde medföra alltför
stora kostnader, särskilt för städerna i och för uppförande av skyddshem. Stadgandet
torde därför böra utgå ur förslaget.

Såsom totalomdöme om förslaget kan sägas, att det är uppburet av ett livligt
intresse för barnavårdens förbättrande, men att det icke synes hava tagit nödig
hänsyn till ökade kostnader och de nuvarande betryckta tiderna.

6. Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län instämma med reservanterna
Björklund och Magnusson.

7. Länsstyrelsen i Gottlands län: Yad först angår den föreslagna centralisationen
av barnavården torde otvivelaktigt ett förenande under en och samma myndighet
av det huvudsakligaste av vad som rörer barnavården erbjuda stora fördelar i
åtskilliga hänseenden och vara eftersträvansvärt. Det sätt, varpå kommittén
löst denna fråga, torde emellertid i avseende å barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens
inbördes ställning vara ägnat att åstadkomma förvecklingar. Så
skola de utgifter, om vilka barnavårdsnämnden beslutar, i eu betydande utsträckning
gottgöras av fattigvårdsstyrelsen. Och fattigvårdsstyrelsen får i flera hänseenden
tjänstgöra som verkställare av barnavårdsnämndens beslut.

Det synes länsstyrelsen önskligt att dessa bägge myndigheter var för sig er
hålla eu i görligaste mån självständig ställning, att alltså de medel, barnavårdsnämnden
behöver för sin verksamhet, direkt ställas till nämndens förfogande
av kommunen samt att nämnden såvitt sig göra låter själv får bringa sina beslut
i hela dess vidd till verkställighet.

Under berörda förutsättning vill länsstyrelsen förorda förslaget i vad angår
barnavårdsnämndens verksamhetsområde, dock att anordningen göres obligatorisk
endast för de större samhällena.

Vidkommande den för befrämjande av barnavården föreslagna utvidgningen
av understödsverksamheten äro bestämmelser av det slag som innehållas i 10
kap. av förslaget helt visst av ett verkligt behov påkallade. Och kommitténs
förslag att statsbidrag för ändamålet skola lämnas torde såväl för lättnad av
kommunernas börda som för effektiviteten av berörda bestämmelser vara välbetänkt,
även om den utgift, som härigenom drabbar statsverket, blir ganska betydande.

8. Länsstyrelsen i Blekinge län: Kommitterade hava med tillmötesgående av från
några håll uttalade önskemål ansett sig böra utgå ifrån att all offentlig barnavård
skulle i första instans handhavas av en myndighet. Delvis kan nog denna
princip anses hava ett visst berättigande, men särskilt beträffande den understödjande
verksamheten kunna konsekvenserna bliva mindre tilltalande. I fråga
om offentligt understöd hava ju kommunerna sina givna organ i fattigvårdsstyrelserna
och en uppdelning av understödsverksamheten mellan två kommunala
institutioner måste medföra vissa betänkligheter. Den allmänna uppfattningen
har alltmera stadgat sig i den riktningen att ett sammanförande av ensartad
verksamhet till ett och samma organ är att anse såsom fördelaktigt. Så hava
under senare åren inom den frivilliga hjälpverksamheten strävandena gått ut
på åstadkommande av ett intimare samarbete emellan och alltså en centralisering
av de olika välgörenhetssammanslutningarnas verksamhet, varigenom man förväntar
sig ett lyckligare resultat. Länsstyrelsen håller alltså före, att kommitterade
pålagt barnavårdsnämnderna en alltför omfattande uppgift till förfång
särskilt för enhetligheten i den legala understödsverksamheten. Redan av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

anledning anser länsstyrelsen det förslag, som framlagts i herrar Olof Björklunds
och E. O. Magnussons reservation vara att föredraga.

Anmärkningar hava framställts mot nuvarande organisation för barnavården,
anmärkningar delvis berättigade men till stor del säkerligen överdrivna, men
redan den omständigheten, att i varje kommun skulle finnas en barnavårdsnämnd
utan sammanblandning med skolstyrelsen utgör ett gott steg framåt i rätt
riktning.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör det av reservanterna herrar Björklund
och Magnusson framlagda förslaget, vilket är betydligt enklare och synes tillfyllest
för ändamålet, läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

9. Länsstyrelsen i Kristianstads län: 10 kapitlet, avseende understöd för vård av
barn till ensamstående moder m. m., bör enligt länsstyrelsens mening utgå ur
lagen. De befogenheter, som i detta kapitel tillerkännas barnavårdsnämnd,
torde nämligen böra ankomma på vederbörande fattigvårdsstyrelse; och i den
mån ett barnavårdsnämndens ingripande i förhållanden, som beröras i nämnda
kapitel, kan anses påkallat, torde barnavårdsnämnden kunna härleda befogenhet
därtill från bestämmelserna i 6 kapitlet om omhändertagande av värnlösa barn
och barn, som eljest behöva vård utom hemmet.

10. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen finner lagförslaget välbetänkt särskilt
i vad det avser att förlägga tillsynen över barnavården under ett gemensamt
organ och att möjliggöra ingripande i fråga om barnavård på åtskilliga
områden, där enligt gällande lagstiftning sådant ej för närvarande kali ske.
Emellertid torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i sistnämnda avseende
förslaget går väl långt och utsträcker barnavårdsnämndens uppgifter utöver
gränserna för nämndens förmåga. Enligt 36 § skall det nämligen åligga barnavårdsnämnden
att omhändertaga barn, som vistas hos föräldrarna men på grund
av förhållandena i hemmet befinnas icke erhålla tillfredsställande vård och
uppfostran. Till en början kan uttrycket »tillfredsställande vård och uppfostran»
givetvis lämna rum för synnerligt växlande tolkning och för en godtycklig tilllämpning.
Härav följer, att slitningar mellan fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden
näppeligen kunna undvikas. Beror missförhållandet enbart på
hemmets fattigdom, synes det vara fattigvårdsstyrelsens uppgift att träda emellan,
men självfallet är, att fattigdomen i och för sig medför, att barnens vård lider,
vadan barnavårdsnämnden å sin sida även kan finna sig uppfordrad att inskrida
och omhändertaga barnen.

Men frånsett det svävande i lagrummets formulering har detsamma en
knappast överskådlig räckvidd. Talrika måste de hem vara, där barnens vård
och uppfostran icke är tillfredsställande, och den skara barn, som på grund av
lagrummets bestämmelser skulle omhändertagas, skulle icke kunna beredas vård
i enskilda hem eller på barnhem. Det är redan nu förenat med stora svårigheter
att finna fosterhem, lämpliga att mottaga barn, som skiljas från hemmet,
och barnhemmen måste givas en ansenlig omfattning för att bliva tillräckliga
för ändamålet. För övrigt är det eu betänklig åtgärd att rycka ett barn från
föräldrahemmet och bör endast i tvingande fall vidtagas.

Länsstyrelsen håller alltså före, att ovan nämnda lagrum bör givas en sådan
lydelse, att gränserna mellan fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens befogenhet
närmare utstakas och barnavårdsnämndens uppgift begränsas till skälig
omfattning.

Enligt 10 kapitlet av förslaget äro, beträffande understöd åt ensamstående
moder, rena fattigvårdsuppgifter uppdragna åt barnavårdsnämnden. Det kan
ifrågasättas, huruvida denna anordning är lämplig. Dels ökas nämligen därigenom
mängden av de tillräckligt många bestyr, som skola påvila barnavårds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

nämnden, och dels kan barnavårdsnämnden knappast antagas vara fullt skickad
och äga lämpliga organ för de undersökningar, som erfordras. — Anledning saknas
icke heller befara, att i den mån undersökningen bedrives utan vederbörlig skärpa,
detta kan medföra, att moderns känsla av ansvar för sitt barn slappas, och att
hon i förekommande fall frestas hemlighålla barnafadern.

11. Länsstyrelsen i Hallands län: I avseende å önskemålet av barnavårdsärendenas
centralisering hos viss kommunal myndighet instämmer länsstyrelsen med
kommittén.

12. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslagets bärande princip, centralisering
av den offentliga barnavården, finner länsstyrelsen riktig, och de huvudgrunder,
varpå förslaget i övrigt vilar: beredande av ökat fosterbarnsskydd, möjliggörande
av barns omhändertagande i fall av fysisk vanvård samt åldersgränsens
förskjutning uppåt för dem, som må bliva föremål för skyddsuppfostran, äro
även såsom avseende förverkligandet av gamla önskemål enligt länsstyrelsens
mening väl ägnade för en blivande lagstiftning i ämnet.

En betänklig sida av förslaget är det sätt, varpå detsamma sökt lösa frågan
om den understödsverksamhet, som med barnavården äger sammanhang, samt
om förhållandet mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Denna del av
förslaget har ur fattigvårdssynpunkt ingående behandlats av fattigvårdsdirektören
i Göteborg i dennes vid stadsfullmäktiges i staden avgivna utlåtande fogade
yttrande, och de betänkligheter denne där uttalar synes länsstyrelsen väl
grundade.

I vad mån direkt understödsverksamhet skall åligga barnavårdsnämnd eller
fattigvårdsstyrelse torde icke kunna göras beroende, såsom 10 kap. av förslaget
förutsätter, av huruvida det barn, varom i det särskilda fallet är fråga, tillhör
någon viss kategori. Principiellt vore väl mest tilltalande, om det kunde så
ordnas, att barnavårdsnämnden finge hand om de understödsfall, då understödets
väsentliga ändamål vore att förebygga behovet av direkt barnavård, särskilt
skyddsuppfostran. Då gränsen emellertid torde bliva alltför svår att draga, synes
vara lämpligast, att samtliga understödsfall fortfarande bibehållas under fattigvården;
ständiga tvister mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse skulle
säkerligen eljest bliva oundvikliga. Vad beträffar det i 85 § upptagna förslaget
om moderskapshjälp åt ogift moder synes detta betänkligt icke blott med hänsyn
till nu nämnda synpunkter utan jämväl i betraktande därav, att dess upphöjande
till lag skulle komma att föregripa pågående utredningar angående den
i paragrafen avsedda frågans lösning i annan ordning.

Överhuvud lider förslaget av en stor oklarhet, när det gäller uppdragande
av gränserna mellan barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses arbetsområden.
En omarbetning, särskilt av dess 6 kap., torde ur denna synpunkt vara väl
behövlig.

Då emellertid gränsfall alltid måste uppkomma, och då givetvis barnavård
och fattigvård alltid komma att med varandra äga nära sammanhang, är det
givetvis av nöden, att ett gott samarbete mellan barnavårdens och fattigvårdens
målsmän säkerställes. För detta ändamål synes det erforderligt, att 2 mom. av
65 § bortfaller, ävensom att den handräckningstjänst förslaget åsyftar att ålägga
fångvårdsstyrelse!! i förhållande till barnavårdsnämnden icke kommer till stånd.
Vad sistnämnda fråga beträffar, torde barnavårdsnämnden böra själv såväl bära
av dess beslut betingade kostnader som vidtagna åtgärder för utbekommande
av vederbörliga ersättningar från stat, landsting, främmande barnavårdssamhälle
eller enskild person.

I avseende å nu nämnda kostnader och ersättningar innehåller lagförslagets
12 kap. en del föreskrifter, som förefalla i hög grad betänkliga. Sålunda har
den privilegierade ställning, som förslagets 10 kap. velat tillerkänna ensam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

stående moder, här utsträckts ända därhän, att sådan moder fullständigt befriats
från ersättningsskyldighet i avseende å erhållet understöd, och vidare har i
samband med det reglerande av barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses inbördes
ställning, som förslaget sökt verkställa, tillämnats sådana bestämmelser,
att rätten att utkräva gottgörelse för barnavårdskostnader hos en eventuellt ersättningsskyldig
begränsats till allenast eu del av kostnaden. Att förslagets
ståndpunkt härvidlag är förkastlig, torde till fullo framgå därav, att en tillämpning
av detsamma skulle medföra, dels att en ogift moder ej sällan skulle erhålla en
avsevärt bättre ställning än den gifta, dels ock att en fader, som försummade
att fullgöra sina skyldigheter gent emot barnavårdsnämnden, skulle slippa billigare
undan än den, som ordentligt uppfyllde sina åtaganden. Rätt att utkräva full
ersättning i mån av tillgång torde såväl moraliskt som ur ren lämplighetsynpunkt
vara det riktiga.

Som ett allmänt omdöme om förslaget bör till sist framhållas, att detsamma
är alltför detaljrikt och i alltför hög grad innehåller bestämmelser av rent reglementarisk
natur. En jämförelse mellan lagförslaget och det förslag till reglemente
för barnavårdsnämnd, som åtföljer detsamma, torde till fullo bekräfta
detta omdöme. Genom förkortning och koncentration skulle vinnas icke blott
möjligheten till lättare anpassning efter de olikartade förhållandena inom olika
stora och till befolkningens sammansättning skiljaktliga barnavårdssamhällen —
ett önskemål, som särskilt framhållits av stadsfullmäktige i Göteborg — utan
även ökad överskådlighet över lagtexten och därmed följande större lättillämplighet
såväl för myndigheter som för barnavårdssamhällen.

13. Länsstyrelsen i Älvsborgs län instämmer i landstingets yttrande (se nedan).

14. Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ehuru länsstyrelsen finner grundtanken i
ifrågavarande lagförslag — centralisering av den offentliga barnavården genom
ett sammanförande av bestämmelserna därom i en lag och överlämnande till en
myndighet, barnavårdsnämnden, av de skilda uppgifter i fråga om kommunernas
befattning med barnavården, vilka nu åligga flera olika myndigheter — tilltalande,
anser sig länsstyrelsen dock böra ifrågasätta, om denna tanke kan på
föreslaget sätt utan allt för stora olägenheter förverkligas. Särskilt synas allvarliga
betänkligheter kunna framställas mot det föreslagna överflyttandet å
barnavårdsmyndigheten av en del av den kommunala understödsverksamheten.
Ett sådant överflyttande skulle nämligen medföra, att understöd skulle få lämnas
i vissa fall av fångvårdsstyrelse, i andra fall av barnavårdsnämnd och i några
fall av båda dessa myndigheter samtidigt. Så skulle t. ex. om det gällde
understöd åt ensamstående moder med barn vid moderns sjukdom fattigvårdsstyrelsen
hava att lämna understöd åt modern under det att på barnavårdsnämnden
ankomme att lämna det bidrag, som krävdes för erforderlig vård åt
barnet. Länsstyrelsen håller före, att genom en sådan splittring av den offentliga
understödsverksamheten väsentliga olägenheter skulle tillskyndas såväl
kommunerna som de understödsbehövande och ansluter sig i övrigt beträffande
denna del av förslaget till vad av kommittéledamöterna Björklund och Magnusson
i avgiven reservation anförts härom.

15. Länsstyrelsen i Värmlands län anser reservanterna Björklunds och Magnussons
förslag böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

16. Länsstyrelsen i Örebro län: Principen om samtliga barnavårdsärendens sammanförande
till en myndighet innefattar otvivelaktigt beaktansvärda fördelar och
bör därför genomföras så långt utan olägenhet ske kan. Emot förslaget att till
barnavårdsnämnden överflytta hälsovårdsnämndens nuvarande åligganden ifråga
om fosterbarnen, likasom mot att skolrådets — i dess egenskap av barnavårdsnämnd
— uppgifter beträffande de vanartade och sedligt försummade barnen
uppdragas åt den nya nämnden, finnes sålunda icke något att invända.

Däremot är förslaget, i vad detsamma avser att låta barnavårdsnämnden

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

övertaga jämväl den fattigvårdsstyrelsen nu åliggande vården av andra barn
än de nu nämnda, vilka behöva vårdas utom hemmet, enligt länsstyrelsens uppfattning
ägnat att väcka betänkligheter; och finner länsstyrelsen sig i detta avseende
böra instämma med vad av ledamöterna av kommittén Björklund och
Magnusson i deras vid förslaget fogade reservation anförts.

Vilka rent praktiska olägenheter, som komme att orsakas av understödsverksamhetens
uppdelande på tvenne olika myndigheter, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse,
har av fattigvårdsstyrelsen i Örebro i dess yttrande utförligt uppvisats.
Enligt länsstyrelsens mening kräver frågan om lämpligt avgränsande av
dessa båda myndigheters verksamhetsområden och särskilt om sättet för beslut
och utbetalning av meddelade understöd förnyad utredning, innan avgörande
härom bör träffas.

17. Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser det icke vara av behovet
påkallat eller ens lämpligt att, på sätt kommittén föreslår, uppdela fattigvården
mellan fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, utan vill i den delen
biträda den av herrar Björklund och Magnusson avgivna reservationen.

18. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser lagförslaget vara av beskaffenhet att i
dess väsentligaste delar böra upphöjas till lag. Länsstyrelsen anser dock därvid
böra tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke de i herrar Björklunds
och Magnussons reservation framhållna synpunkter böra vinna beaktande.

19. Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Vid granskning av förslaget har länsstyrelsen
funnit detsamma i stort sett vara väl ägnat att läggas till grund för en enhetlig
barnavårdslagstiftning. Det synes länsstyrelsen lämpligt att, på sätt
föreslagits, samtliga ärenden rörande barnavården sammanföras hos en myndighet,
barnavårdsnämnden, och emot densammas föreslagna sammansättning, verksamhetsområde
och åligganden torde enligt länsstyrelsens förmenande inga vägande
anmärkningar kunna framställas.

20. Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Vid den granskning, som länsstyrelsen
varit i tillfälle ägna det föreliggande lagförslaget med tillhörande betänkande,
har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran utan synes den föreslagna
omorganisationen komma att medföra en väsentlig förbättring av den offentliga
barnavården. Dock vill länsstyrelsen icke underlåta framhålla att den ifrågasatta
lagstiftningen synes komma att medföra avsevärda kostnader för landstingen.
Med hänsyn härtill och de synnerligen ökade krav, som de senaste
åren ställts på landstingen, exempelvis genom den nya fattigvårdslagstiftningen
och lagstiftningen angående epidemisjukvården, vill länsstyrelsen framhålla angelägenheten
av att en relativt lång övergångsperiod stadgas inom vilken landstingens
ifrågasatta skyldighet att anordna erforderliga barnhem och skyddshem
skall vara fullgjord.

21. Länsstyrelsen i Jämtlands län: Emot ifrågavarande lagförslag har länsstyrelsen
i stort sett icke något att erinra. Kommittén har däri tillmötesgått det krav
på centralisation, som länge gjort sig gällande och som väl även får anses i
viss mån berättigat, då det, åtminstone teoretiskt taget, måste anses innebära
en viss styrka i ett sådant sammanförande hos en myndighet av ärenden, som
stå i nära sammanhang med varandra.

Det har visserligen icke saknats röster, som göra gällande, att ett uppdelande
av kommunens angelägenheter på flera självständiga styrelser medför brist på
överskådlighet, ökade utgifter och utgör en aldrig sinande källa till friktionsanledningar
emellan de olika styrelserna, men även om dessa farhågor icke
sakna fog torde de dock anses vara något överdrivna och utvecklingen efter år
1902, då nu gällande barnavårdslagar tillkommit, synes peka på nödvändigheten
av förändring i dessa lagar, i all synnerhet som därjämte genom lagen om barn
utom äktenskapet vissa uppgifter med avseende å dessa barn och deras mödrar
påvila barnavårdsnämnderna, vilka icke kunna sägas stå väl överens med nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 11

dernas verksamhet med den sammansättning, som nämnderna för närvarande i
allmänhet hava.

Vid sådant förhållande och då dels någon tvekan ej förekommit angående
förläggande av fosterbarnsvården under barnavårdsnämnden dels ock lagstiftningen
om omhändertagande av barn i den ordning, som nu gäller om vanartade
och i sedligt avseende försummade barn, väl kommer att utsträckas till att omfatta
såväl sådana barn, som behöva omhändertagas på grund av kroppslig vanvård
från föräldrarnas sida, som ock vissa grupper unga personer i åldern 15
—18 år, vilkas vanart är av svårare art, torde man icke behöva hysa någon
allvarligare tvekan om antagande av kommitténs förslag i väsentliga delar.

I ett par frågor anser emellertid länsstyrelsen sig icke kunna underlåta att
göra bestämda erinringar.

Genom bestämmelserna i 10 kap. har kommittén föreslagit en utbrytning av
understöd uti dessa hänseenden från fattigvård enligt fattigvårdsförordningen,
en utbrytning som länsstyrelsen icke kan anse vara av förhållandena påkallad.
Därvid behöver naturligen knappast påpekas vilka svårigheter, som kunna tänkas
uppstå vid bedömandet av frågan, vilkendera — modern eller barnet — som är
i behov av understödet, och vilken myndighet, fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden
som skulle vara den understödsskyldiga.

Då genom denna understödsverksamhet dessutom barnavårdsnämndens egentliga
verksamhet skulle onödigt förtyngas och frågan om understöd i dessa fall
enligt länsstyrelsens uppfattning lämpligen bör handhavas av en och samma
myndighet, fattigvårdsstyrelsen, anser länsstyrelsen, att detta kapitel bör uteslutas,
därvid, i den händelse fattigvårdsförordningens nuvarande ordalydelse
icke skulle anses täcka alla de fall, då enligt nu föreliggande förslag understöd
kunde befinnas nödigt, en omredigering av vederbörliga §§ i fattigvårdsförordningen
i detta syfte icke torde möta oöverstigliga svårigheter.

22. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker den föreslagna centraliseringen
av barnavården.

23. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Förnekas kan icke att en centralisering hos

barnavårdsnämnderna av samtliga åtgöranden, som från samhällets sida kunna
komma i fråga gent emot barn, och samma myndighets omhänderhavande av
de härmed förbundna ekonomiska angelägenheterna skulle vara ägnat att åstadkomma
enhetlighet i behandling av dessa frågor och utbilda kunnighet i deras
handhavande. För länsstyrelsen, som har tillfälle att överblicka det sätt, varpå
olika organ ute i bygderna förvalta sina förtroendeuppdrag — och ett sådant
är den föreslagna barnavårdsnämndens avsett att vara — uppställer sig emellertid
genast den frågan, huru det skall vara möjligt att uppdriva lämpligt och
intresserat folk för ifrågavarande uppdrag. Den erfarenheten torde mångenstädes
hava gjorts, att trots all politisk och social livaktighet en viss trötthet
börjat visa sig i avseende på åtagandet av uppdrag i nämnder och styrelser
med politiska och sociala förpliktelser. Länsstyrelsen har sålunda anledning
ställa sig betänksam inför möjligheten att rekrytera barnavårdsnämnderna med
deras nya föreslagna funktioner, och detta särskilt i eu mängd småkommuner,
där det redan nu visar sig svårt att få kvalificerat folk till de nödvändigaste
allmänna uppdragen. I alldeles särskild grad är detta förhållande att taga i
betraktande för Norrbottens läns vidkommande. På grund härav och då fattigvårdsstyrelsen,
som ju ändå skall finnas, lämpligen bör hava hand om den
ekonomiska förvaltningen i dessa angelägenheter ansluter sig länsstyrelsen till
den uppfattning, som omfattats av reservanterna Björklund och Magnusson
därom att barnavårdsnämndens uppdrag icke bör utvidgas att omfatta mera än
tillsynen över de vanartade barnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

24. Stockholms läns landsting: Med de ökade uppgifter, som numera tillkomma

kommunerna samt den därav följande större omfattningen av deras ekonomiska
förvaltning framträder allt mera nödvändigheten av en centralisering av densamma
för att ernå den största möjliga grad av enhetlighet och ekonomisering.
Vid sådant förhållande synes det landstinget icke vara lämpligt, att, på sätt
med det föreliggande förslaget avses, inom kommunerna inrättas en ny myndighet,
som med avseende å den ekonomiska förvaltningsbefogenheten intager en
självständig ställning, och landstinget instämmer alltså i de synpunkter, som i
sådant hänseende framförts av reservanterna herrar Magnusson och Björklund.
Enligt landstingets mening böra barnavårdsnämnderna uteslutande ägna sina
krafter åt tillsynen över barnavården i allmänhet.

25. Södermanlands läns landsting: Förslaget inrymmer bland barnavårdsnämndens
åliggande även en viss understödsverksamhet. Därigenom skulle emellertid
dylik verksamhet komma att utövas inom samma kommun av två organ, nämligen
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden. Och icke nog härmed. Det
kan enligt förslaget inträffa, att de båda institutionerna samtidigt lämna understöd
i samma fall. Ett dylikt sönderbrytande av den kommunala understödsverksamhetens
enhetlighet vore i flera avseenden synnerligen olämpligt. Då det
dessutom är anledning befara, att de med denna understödsverksamhet förenade
ekonomiska angelägenheterna skulle komma att inkräkta allt för mycket på
barnavårdsnämndernas övriga uppgifter, anser landstinget sig böra understryka
nödvändigheten av, att barnavårdsnämnderna befrias från dessa åligganden;
och vill tillika framhålla vikten av, att all av kommunen bedriven understödsverksamhet
samlas hos en och samma myndighet.

Förslaget bör sålunda beträffande understödsverksamheten omarbetas och anknyta
sig till nya fattigvårdslagen.

Även om landstinget livligt erkänner lagförslagets stora förtjänster genom
den centralisering av barnavårdsverksamheten, som därmed vinnes, och landstinget
varmt behjärtar varje steg, som kan föra till en förbättrad barnavård,
kan landstinget dock icke på grund av vad ovan anförts tillstyrka lagförslagets
antagande i dess nuvarande form.

26. Östergötlands läns landsting: Rörande förslagets grundtanke, att genom en

centralisering av barnavården erhålla en bättre och enhetligare skötsel av de
till denna vård hörande angelägenheterna finnes i och för sig intet att erinra
utan finner landstinget denna princip riktig. Dock måste landstinget ställa sig
tveksamt inför frågan, huruvida denna strävan icke lett kommittén längre på
centraliseringens väg än vad som kan anses nödigt och nyttigt. Så som förslaget
nu är avfattat måste det uppstå en dualism mellan fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd, vilken icke är nyttig, kanske främst ur den synpunkten
att den nya fattigvårdslagstiftningen, som endast hunnit prövas under ett par
år, på en väsentlig punkt kringskäres. Genom den nya fattigvårdslagen har
man sökt åstadkomma en humanisering av fattigvården och på ett rationellt
sätt sökt organisera densamma så i kommunerna, att fattigvårdsstvrelserna hos
sig skulle samla och centralisera all slags understödsverksamhet och påtagligt
är, att inom dessa styrelser finnes både praktisk erfarenhet och kompetens i den
mån som sådan kompetens står att överhuvudtaget uppdriva inom kommunerna.
Genom centralisering av barnavården så långt som kommittén förutsätter uppstår
i stället en decentralisation av kommunernas understödsverksamhet. Här
föreligger alltså ett organisationsproblem, som visserligen synes svårt att lösa,
men som måste lösas om ej en fördel på det ena området skall uppvägas av
en kanske än större nackdel på ett annat område. Kunde frågan lösas så, att
understödsverksamheten, såsom för närvarande, centraliserades till fattigvårdsstyrelserna
och den övervakande verksamheten till barnavårdsnämnderna, torde

Kungl. Majds proposition nr 150.

man vinna ändamålet, men bevara kontinuiteten i kommunalförvaltningen och
i möjligaste mån undvika slitningar mellan organ av så viktig beskaffenhet som
de förenämnda. Från denna principiella uppfattning måste sålunda landstinget
ställa sig tveksamt till kommitténs förslag på flera viktiga punkter.

Rörande förslaget om barns omhändertagande till skyddsuppfostran så förutsätter
detta förslags genomförande säkerligen avsevärda kostnader, särskilt med
hänsyn till att ungdom mellan 15—18 år kan beredas dylik vård. En brist är
ju, att dessa kostnader icke kunna ens i stora drag beräknas, men då samhälleliga
värden genom de ungas räddande kunna vinnas, torde kostnadsfrågan
icke få vara den avgörande synpunkten. Särskilt bör dock betonas, i fråga om
åläggande för landsting och kommuner att upprätta hem för olika slags barnaskydd,
att utvecklingen på hithörande områden icke må forceras, så att den
ekonomiska bärigheten äventyras.

Redan förut har landstinget vänt sig emot det enligt landstingets mening
olämpliga ur principiell och praktisk synpunkt, att understödsverksamheten i
samma kommun skall handhavas av skilda organ. Vid granskningen av kommitténs
förslag finner man också hur framträdande denna olägenhet blir. Det
gäller i själva verket ett överflyttande från fattigvårdsstyrelserna till barnavårdsnämnderna
av en ej oväsentlig del av understödskostnaderna. Därom kunde
vara mindre att säga, därest icke hela denna procedur invecklade både bokföring
och kontroll. Att kostnaderna givetvis komma att i sin helhet bliva mera betungande
än för närvarande är tämligen visst, ej blott för den bättre barnavård,
som blir en följd av förslaget, utan även genom medtagande av viss ungdom
mellan 15—18 år. Detta är i och för sig intet skäl emot kommitténs förslag,
men när förslaget ifrågasätter, att barnavårdsnämnderna skola omhänderhava
dessa stora och utökade kostnader, utan kontroll av eller samarbete med fattigvårdsstyrelserna,
dock med skyldighet för fattigvårdsstyrelserna att sköta även
barnavårdsnämndernas processer med andra kommuner, då synes man hava
kommit in på felaktiga vägar. Att göra fattigvårdsstyrelserna till ett slags
exekutorer av barnavårdsnämndernas beslut kan leda till de mest uppenbara
absurditeter, ty de flesta fattigvårdsstyrelser här i landet äro icke försedda med
ombudsmän eller sekreterare, vilka skulle kunna tänkas vara något samband
mellan de båda organens arbete. Till vilka onödiga och i vissa fall tvivelaktiga
vägar förslaget leder visar bland annat föreskriften om, att två tredjedelar av
vissa slag av barnavårdsnämndens kostnader skola ersättas av fattigvårdsstyrelsen
under det att andra kostnader skola helt ersättas.

Som sammanfattning av det sagda må anföras, att landstinget livligt uppskattar
det intresserade arbete och den tanke, som ligger till grund för förslaget
om höjandet av den offentliga barnavårdens ställning i vårt land, men det är
förslagets organisatoriska del och de konsekvenser som denna organisation i vissa
fall drager med sig, som landstinget icke kan tillstyrka med mindre än att förslaget
i dessa delar omarbetas så, att det fyller måttet från alla synpunkter.
De reservationer, som åtfölja betänkandet med specialyrkanden från vissa ledamöter
i kommittén, synas ej heller vara av den beskaffenhet att de utan vidare
kunna tillstyrkas.

27. Jönköpings läns landsting: Den f. n. gällande lagstiftningen å ifrågavarande
område lider obestridligen av vissa betänkliga brister, som behöva avhjälpas.
I detta avseende erinras särskilt om det förhållandet, att barnavårdsnämnd f. n.
som regel saknar befogenhet att vidtaga åtgärder för beredande av ändamålsenlig
uppfostran åt försummade eller vanartade minderåriga, så snart dessa
överskridit 15-årsåldern. Likaledes saknar barnavårdsnämnden f. n. rätt och
möjlighet att genom ekonomiskt understöd söka bispringa ensamstående mödrar
i deras strävanden att själva sörja för en tillfredsställande uppfostran åt sina

Bihang till riksdagens protokoll 1024. I samt. 112 käft. (Nr 150.) 197223 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

barn. Där varningar och förmaningar icke medföra åsyftad verkan, har barnavårdsnämnden
enligt gällande lagstiftning ingen annan utväg att tillgripa än att
skilja resp. barn från hemmet och anförtro deras uppfostran åt andra personer
än föräldrarna. Slutligen kan det med fog betecknas som eu mindre lämplig
anordning, att den samhälleliga barnavård, som innefattas i åtgärder för barns
omhändertagande i och för syftet att bereda dem uppfostran utom föräldrahemmet,
skall, såsom f. n. är fallet, inom en och samma kommun ombesörjas
genom olika organ, vilka handla oberoende av varandra och ej sällan genom
förhållandenas makt komma att uppträda såsom varandras konkurrenter, t. ex.
när det gäller anskaffa fosterhem å landet o. s. v.

Därest det nu föreliggande förslaget till ny lagstiftning rörande den offentliga
barnavården bleve antaget, skulle samtliga här berörda brister bliva avhjälpta.
Jämväl i andra avseenden skulle väsentliga förbättringar åstadkommas i fråga
om berörda verksamhet. Så skulle exempelvis större möjligheter åvägabringas för
beredande av nödig vård åt kroppsligt sjuka eller med lyten behäftade barn av
fattiga föräldrar, det skulle bli bättre sörjt för erforderlig tillsyn över den offentliga
barnavården o. s. v.

I betraktande av dessa förhållanden bör det betraktas såsom synnerligen
önskvärt, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande
förslaget snarast möjligt måtte komma till stånd.

28. Kronobergs samt Göteborgs och Bohus läns landsting instämma med reservanterna
Björklund och Magnusson.

29. Kalmar läns norra och södra landsting hava ej hunnit granska förslaget; dock
har södra landstinget yttrat sig i en detaljfråga.

30. Gottlands, Malmöhus och Västmanlands läns landsting hava intet att erinra
mot förslaget.

31. Blekinge läns landsting: Beträffande lagförslagets bärande princip, centralisering
av den offentliga barnavården, vill landstinget uttala sin fulla anslutning
till densamma. Väl torde dess omsättning i praktisk tillämpning medföra ganska
vittgående förändringar i den kommunala hjälpverksamheten, men kommer säkerligen
också att medföra en lycklig och slutgiltig lösning av de svårlösta problem,
som uppstått på detta viktiga lagstiftningsområde.

Överflyttandet från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden av understödsverksamheten
för omhändertagna och utackorderade barn anser landstinget vara
en given följd av den föreslagna centraliseringen, varför landstinget i detta stycke
ger sin anslutning till vad kommitténs majoritet föreslagit. Då fattigvårdsstyrelsen
fortfarande bibehållits vid skyldigheten att utlämna understöd åt barn,
som vistas i hemmet, har landstinget icke förbisett de olägenheter, som kunna
uppstå genom denna uppdelning av understödsverksamheten, men torde dessa
vid en förtroendefull samverkan mellan de nämnda myndigheterna icke göra sig
alltför märkbara.

Vad lagförslaget innehåller angående barnavårdsarbetets begränsning till visst
område, barnavårdssamhället, samt även bestämmelserna om barnavårdsnämnden
och dess verksamhet, finner landstinget vara ägnade att medföra en för barnavårdsärendenas
handläggning tillfredsställande anordning.

De föreslagna bestämmelserna beträffande skyddsuppfostran, som i det väsentligaste
överensstämma med nu gällande lag, hava icke givit landstinget anledning
till någon erinran.

Vad angår inrättandet av skyddshem och föreskrifterna för desamma vill
landstinget ävenledes förorda förslaget, men i samband härmed framhålla, att
det måste lämnas landstingen tillräcklig respittid för anordnandet av dylika hem.

Enär lagförslaget i dess helhet utgör ett betydelsefullt framsteg på det sociala
lagstiftningsområdet samt får anses äga ett högt och bestående värde, vill lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tinget, med hänvisning till vissa av landstinget gjorda erinringar, förorda detsamma
att fastställas såsom lag.

32. Kristianstads läns landsting: Det torde icke kunna bestridas, att kommunens
olika barnavårdande uppgifter i många delar överensstämma och att för den skull
en förening av all dess verksamhet i nämnda avseende synes ägnad att åt den
myndighet, som sysslar därmed, skaffa ökad kännedom och större erfarenhet,
liksom genom föreningen både arbete och kostnader torde kunna besparas. Då
kommittén emellertid funnit lämpligt att föreslå en sådan uppdelning av*understödsverksamheten,
att understöd i hemmet skulle handhavas av fattigvårdsstyrelsen
och understöd utanför hemmet av barnavårdsnämnden, får landstinget
i anslutning till den reservation, som i denna del framburits av herrar Björklund
och Magnusson, såsom sin mening uttala, att en överflyttning av understödsverksamhet
av ena eller andra slaget till barnavårdsnämnden skulle innebära en
olägenhet ej blott med hänsyn till understödsverksamhetens uppdelning, utan även
för barnavårdsnämndens egen verksamhet, vilken torde kräva att nämnden så
mycket som möjligt befrias från ekonomisk förvaltning.

33—35. Hallands, Värmlands och Kopparbergs läns landsting hava ej hunnit granska
förslaget.

36. Älvsborgs läns landsting: Landstinget hyser stora betänkligheter mot det föreslagna
överflyttandet av kommunernas understödsverksamhet från den genom
1918 års lagstiftning reformerade fattigvården till barnavårdsnämnden, enär
härigenom kommunernas understödsverksamhet ytterligare skulle splittras på
olika myndigheter, vilkas kompetensområden på ett olyckligt sätt skulle gripa
in i varandra. På samma gång landstinget erkänner behövligheten av en viss
utbyggnad i fråga om barnavårdsnämndens sammansättning och verksamhetsområde,
hyser det emellertid också den uppfattningen, att kommittén gått längre
i centraliserande riktning än lämpligt är

Landstinget har den uppfattningen, att förslaget innebär en överorganisation
på barnavårdens område, som varken ur ekonomisk eller ur administrativ synpunkt
är önskvärd, och kan till följd härav icke förorda förslaget, sådant det
nu föreligger.

37. Skaraborgs läns landsting har avstyrkt förslaget såsom icke av behovet påkallat.

38. Gävleborgs läns landsting har intet att erinra mot förslaget utom beträffande
ungdomsrådet.

39. Västernorrlands läns landsting uttalar, att det förefaller landstinget, som om
den föreslagna organisationen skulle innebära en väsentlig förbättring av den
offentliga barnavården.

40. Jämtlands läns landsting: Såsom en allmän anmärkning mot förslaget kan
landstinget ej underlåta uttala såsom sin uppfattning, att förslaget är för omständligt
och onödigt skattar åt den i våra dagar allmänna benägenheten av
överorganisation.

Fara är för handen att då lagen ute i kommunerna skall börja tillämpas och
de olika organen skola träda i funktion det kommer att visa sig att den skall
giva upphov till mycken tvekan, vilken av de många kommunala myndigheterna
ett visst ärende tillkommer att behandla. Fattigvårdsstyrelse och skolråd ha i
en del fall att fortfarande taga befattning med vissa kategorier barn; så kommer
nu barnavårdsnämnden och över de kommunala myndigheterna kommer att
ställas, utom Konungens befallningshavande, en alldeles ny myndighet, benämnd
ungdomsråd. Skulle verkligen denna sistnämnda organisation också anses erforderlig
torde knappast tvivel råda därom — som också ett par reservanter
till förslaget framhålla och föreslå — att om ungdomsrådet i verklig mening
skall kunna fylla sin uppgift, så måste till dess förfogande ställas konsulenter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

All denna organisation kan ej annat än komplicera och fördröja arbetet, försvåra
ernående av det syfte man avsett vinna. En förenkling av organisationen,
ställd i intimt samband med redan existerande kommunala myndigheter synes
sålunda vara att förorda utan att lagens syfte förlorar i effektivitet.

Landstinget vill hava framhållit att det för sin del icke kan tillstyrka att
fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag sådant det föreligger lägges till grund
för em lagstiftning i ärendet;

att i alla händelser den i förslaget upptagna organisation under benämningen
»ungdomsråd» måtte helt ur förslaget utgå, samt

att, då det synts landstinget som om i det av reservanterna herrar Björklund
och Magnusson utarbetade förslag större hänsyn tagits såväl till inom kommunerna
rådande olika förhållanden som jämväl den ändamålsenliga administrationen
av kommunernas gemensamma angelägenheter, samt den nya organisation
som benämnes barnavårdsnämnd i förslaget synes kunna ingå i ledet av övriga
kommunala organ, utan att allt för mycket rubba hävdvunnen ordning i hittills
gällande kommunala organisation,

får landstinget för sin del hemställa, att reservanternas förslag måtte läggas
till grund vid en blivande lagstiftning i ärendet.

41. Västerbottens läns landsting, som inskränkt sin granskning till förslagets huvudpunkter,
har lämnat dessa utan anmärkning.

42. Norrbottens läns landsting: Landstinget gillar den av kommittén följda principen
i fråga om centralisering av barnavården genom sammanförande under en
och samma myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterbarnsvården samt arbetet
beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade barn ävensom de barnavårdsärenden,
som enligt gällande lag och författning i övrigt ankomma på de
nuvarande barnavårdsnämnderna.

Den uppdelning av fattigvårdens barnavård, som den föreslagna lagen om
den offentliga barnavården innebär, anser landstinget vara föga lycklig. Att
inskränka barnavårdsnämndernas hjälpverksamhet allenast till de ensamstående
fattiga mödrarnas barn, skapar enligt landstingets uppfattning en ohållbar
situation. Skall man över huvud taget på barnavårdsnämnderna överflytta
någon hjälpverksamhet, som rör barn, bör man göra det beträffande alla barn.
Landstinget ansluter sig därför till de synpunkter i denna fråga, som framhållits
av märket A. H—h i Svenska Fattigvårdsförbundets tidskrift häft. 4 för år 1921
(sid. 100—103).

Till sist en formell anmärkning. I lagtexten åberopas här och var andra
lagars bestämmelser. I 10 § exempelvis hänvisas i fråga om villkoren för valbarhet
till ledamot i barnavårdsnämnden till kommunallagarnas bestämmelser
för val av kommunalnämnd och stadsfullmäktige. Dylika hänvisningar göra
lagtexten mindre överskådlig. Så vitt möjligt är böra i en lag sådan som denna
alla bestämmelser inryckas, så att man vid lagens begagnande icke behöver slå
i olika andra lagar för att kunna komma underfund med bestämmelsernas rätta
innebörd.

43. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Om överhuvud på något av samhällslivets
områden behovet av enhetlighet och system är särskilt framträdande, så är det
på området för samhällets barn- och ungdomsvård. Under det att i vårt land
före den 1 januari 1903 kommunens barnavård ensamt handhades av fångvårdsstyrelse^
är efter nämnda dag den offentliga barnavården uppdelad på tre olika
myndigheter, vilkas verksamhetsområden dock icke äro fullt skilda från varandra.
»Uppenbart är», anför kommittén, »att verksamhetens fördelning på flera myndigheter,
delvis ingripande på varandras områden, skall verka försvagande i avseende
å såväl ansvar som maktmedel samt därigenom minska utsikterna till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

tillfredsställande resultat.» Av egen erfarenhet kan nämnden bestyrka riktigheten
av detta uttalande. Hos oss såväl som i andra länder har ock sedan lång
tid tillbaka uppställts krav på centralisering å förevarande område. Detta krav
innebär för vårt lands vidkommande i huvudsak sammanförande under eu och
samma kommunala myndighet av fattigvårdens barnavård, fosterharnsvården
samt verksamheten beträffande vanartade och i sedligt avseende försummade
barn, varjämte i samband därmed uppställes önskemålet om en gemensam lagstiftning,
där såvitt möjligt alla till detta område hörande uppgifter beaktas.

Det nu föreliggande förslaget tillmötesgår kravet på centralisering i ovan
angivna omfattning samt innehåller därjämte viktiga ändringar rörande olika
delar av barnavården. Förslaget synes nämnden vidsynt, grundligt genomarbetat
och i stort sett väl ägnat att bidraga till förbättring av den offentliga
barnavården och därigenom även den enskilda.

Såsom kommittén framhåller utgör sammanförandet hos eu kommunal myndighet,
barnavårdsnämnden, av den på kommunen vilande barnavårdsverksamheten
i sin helhet eller i så stor omfattning som möjligt allenast ett konsekvent
fortskridande på en väg, som redan är i lagstiftningen beträdd. Nämnda myndighet
har sålunda redan genom 1917 års lagar om barn utom äktenskap och
om adoption samt 1920 års lag om barn i äktenskap erhållit nya viktiga uppgifter
utöver dem, som tidigare åvilat densamma enligt 1902 års lag angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Vad först angår det föreslagna överförandet till barnavårdsnämnden av viss
del av fattigvårdens barnavårdande verksamhet delar nämnden till fullo kommitténs
uppfattning, att sambandet mellan verksamheten att utom hemmet vårda
värnlösa in. fl. barn och uppgiften att fostra vanartade och i sedligt avseende
försummade barn är starkare än det, som finnes mellan förstnämnda verksamhet
och fattigvårdens understödsverksamhet i övrigt. Det måste anses både teoretiskt
riktigt och praktiskt lämpligt, att en och samma myndighet inom kommunen
har att taga hand om de barn, som äro i behov av vård utom hemmet
genom samhällets försorg. Genom en förening av all kommunens verksamhet i
detta avseende komma enhetliga synpunkter att göra sig gällande, varjämte
både arbete och kostnader böra kunna bliva mindre. Utvecklingen i andra
länder går även i samma riktning. Ingenstädes har härvid, så vitt nämnden
har sig bekant, den tanken gjort sig gällande, att barnavården bör sammanföras
hos fattigvårdsmyndigheten. Alla skäl tala för att ifrågavarande del av
samhällets barnavård anförtros åt den myndighet, till vilken redan förut viktiga
grenar av samhällets barnavårdande verksamhet äro överlämnade, nämligen
barnavårdsnämnden. Nämnden tillstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

Mot kommitténs förslag att utsträcka barnavårdsnämndens befogenhet att
ingripa till barns skydd mot skadligt inflytande i deras omgivning eller mot utvecklandet
av deras egna dåliga böjelser genom att medgiva nämnden rätt att
för skyddsuppfostran omhändertaga barn, som av föräldrarna misshandlas eller
utsättas för uppenbar vanvård, eller ungdom i åldern 15—18 år, som förfallit
till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt,
kan från barnavårdsnämndens sida så mycket mindre framställas någon erinran,
som samhällets rätt och plikt att omhändertaga barn och ungdom av nämnda
kategorier sedan länge påyrkats och redan i eu del utländska lagar beaktats.

Vad först de vanvårdade barnen angår, kan angelägenheten att skydda barn
för följderna av fysisk vanvård, såsom kommittén riktigt anmärker, vara minst
lika trängande som skyddandet mot sedlig vanvård. Icke sällan har nämnden,
särskilt då det varit fråga om barn i späd ålder, saknat en lagbestämmelse, som
givit den rätt att ingripa.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 1Ö0.

Beträffande vanartad ungdom i åldern 15—18 år utgör förslaget att utsträcka
lagstiftningen på ifrågavarande område att omfatta även unga personer i den
för den unges hela framtida liv så betydelsefulla övergångsåldern allenast en
naturlig utveckling, sedan det skydd, som den obligatoriska skolgången på visst
sätt innebär, irtsträckts genom införande av fortsättningsskoleplikt. Allmänt är
man numera av den meningen, att ungdom under 18 år, som hemfallit till
bettleri eller vagabondliv, icke bör behandlas enligt lösdrivarlagen, utan att
även mot dessa former av vanart rena uppfostringsmedel måste komma till användning.

Vad särskilt den sexuella vanarten bland flickor i åldersgrupperna närmast
efter 15 år angår, framstår det såsom oavvisligt, att kraftiga åtgärder från samhällets
sida måste vidtagas för att söka förhindra, att så många unga flickor
särskilt i de större städerna hemfalla till prostitution. Frågan om dessa unga
kvinnors räddning samt återförande till ett ordnat liv är en av de allra svåraste
sociala uppgifterna. Att de största utsikterna att lyckas härutinnan böra förefinnas
i fråga om unga personer, vilka icke hunnit glida allt för långt utför, är
klart. Gentemot den från vissa håll uttalade farhågan, att det allmännas kostnader
för omhändertagande av dylik ungdom för skyddsuppfostran skulle komma
att bliva högst avsevärda, vill nämnden framhålla, att det med skäl torde kunna
antagas, att dessa kostnader komma att gottgöras samhället i form av minskning
i de betydande utgifter, samhället nu åsamkas för beredande av sjukvård och
tillrättaförande behandling av kvinnor, som hemfallit åt skörlevnad, för att icke
nämna de moraliska värden, som här kunna räddas. Nämnden fäster här stora
förhoppningar vid de förebyggande åtgärder, som förslaget anvisar, nämligen
varning av flickan, förmaning till hennes föräldrar samt övervakning. Det bakom
dessa åtgärder liggande hotet, att, om rättelse ej vinnes, nämnden kan komma
att tillgripa den strängaste åtgärden, omhändertagande, tror nämnden skall
komma att visa sig äga god verkan.

Nämnden anser det vara av synnerlig vikt, att ifrågavarande kategorier av
barn och ungdom kunna omhändertagas för skyddsuppfostran.

Att tillsynen över fosterbarn, som vistas inom kommunen, bör övertagas av
den myndighet, som enligt kommitténs förslag skall omhänderhava kommunens
övriga barna vårdsuppgifter, finner nämnden naturligt.

Vidkommande slutligen kommitténs förslag (i 10 kap.) att från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden överflytta det allmännas understödsverksamhet
beträffande barn till ensamstående moder m. m. synes det till en början nämnden
betänkligt att, när den allmänna fattigvården så nyligen reformerats och
en i det stora hela enhetlig organisation av kommunens understödsverksamhet
kommit till stånd, uppdela denna verksamhet på två olika myndigheter. Fn
djdik splittring är i och för sig olämplig. Häremot vore dock mindre att invända,
om klara gränser funnes mellan de båda myndigheternas verksamhetsområden.
Då sådana emellertid saknas och för övrigt näppeligen kunna uppdragas,
måste nämnden ställa sig tveksam till hela detta spörsmål. Om förslaget
i denna del antages, skulle man genom utgivande från barnavårdsnämnden
av understöd utan ersättningsskyldighet komma att, såsom från fattigvårdshåll
framhållits, få två slags fattigvård: en »bättre» och en »sämre». Med den
nya fattigvårdslagens hjälp och i dess anda sträva fattigvårdens bästa representanter
att humanisera denna samhällsverksamhet, och det är ej underligt, om
dessa anse förslaget i denna del såsom en stötesten på sin väg.

Man menar, att understödsverksamhetens utövande av barnavårdsnämnden
skulle medföra den fördelen att, då denna nämnd redan genom barnavårdsmännen
kände till de utomäktenskapliga barnen och deras mödrar, det skulle
vara tids- och kraftbesparande att ej behöva såsom nu anlita även fattigvårdens
undersökare. Det är dock tvivelaktigt, om barnavårdsmännen, som ju fler -

Kungl. Mai:ts proposition nr 150,

städes utgöras av frivilliga krafter, i allmänhet kunna anförtros uppgiften att
med sitt omdöme giva nämnden ledning vid avgörandet, huruvida en moder
behöver understöd för sitt barn eller icke. Lämpa sig nu barnavårdsmännen
icke utan vidare till undersökare, så vinnes ju i nu nämnda hänseende intet
på en överflyttning av understödsverksamheten till barnavårdsnämnden.

Även från barnavårdsmannens egen synpunkt är den föreslagna överflyttningen
att avråda. Barnavårdsmannen behöver av modern få veta sanningen,
särskilt om barnfadern. Yet nu modern, som ofta genom varjehanda förespeglingar
av denne frestas att förtiga hans namn, att hon kan påräkna offentligt
understöd jämte den summa, hon kanske hemligen mottager av barnafadern, så
bliver det än mera lockande, än vad nu är fallet, att skona honom från erkännande
och avtal. Det synes överhuvudtaget vara en styrka för barnavårdsmannen
att icke hava något med ekonomiskt understöd att göra.

Det säges vara förödmjukande för en moder att gå till fattigvården. I den
mån det verkligen så är, delar hon den förödmjukelsen med många oförvitliga
och hederliga medborgare, och för dessa skulle förödmjukelsen först bliva riktigt
grundlig, om fattigvården komme att avhändas den ifrågavarande »bättre»
understödsverksamheten. De ogifta mödrarna hava det visserligen i många fall
svårt, men de hava ju därför också redan av samhället fått den avsevärda
hjälp, som ligger i 1917 års barnlagar, och särskilt i dess bestämmelse om förordnande
av barnavårdsman. Det s3’nes nämnden för närvarande, då utvecklingen
tj^dligt går i riktning mot en överhandtagande fordringsfullhet från de
ogifta mödrarnas sida gentemot barnfader, barnavårdsman och samhälle, icke
vara lämpligt att i lagstiftningen skrida vidare mot allt större gynnande av
dessa mödrar. Enligt nämndens mening ligger det större vikt uppå att barn
av frånskilda hustrur och änkor, såsom kommittén föreslår, bliva föremål för
större omvårdnad från samhällets sida än för närvarande är fallet. Att för
deras del skapa särskilda understödsbestämmelser lärer dock svårligen kunna ske.
Frågan om understöd till änkors (och änklingars) barn torde för övrigt närmast
vara en pensionsförsäkringens sak. Detta medgives ock av kommittén, och i
samband med de förändringar av vår socialförsäkringslagstiftning, varom utredning
för närvarande pågår, kan även den så kallade barnpensioneringen väntas
erhålla en mer tillfredsställande lösning än för närvarande. Emellertid synes
det nämnden lämpligt, att till behandling snarast möjligt upptages frågan, huruvida
genom ändring av fattigvårdslagen eller på annat sätt det kunde givas
fattigvårdsstyrelse rätt att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall
bestämma, om ett utgående barnunderstöd skall äga karaktären av fattigvård
eller icke, d. v. s. medföra återbetalningsskyldighet eller ej. Bleve fattigvårdsstyrelsen
tillerkänd en dylik befogenhet, vore i själva verket huvudsyftet med
ifrågavarande kapitel förverkligat. Vilken myndighet, barnavårdsnämnd eller
fattigvårdsstyrelse, som utdelar understödet, synes nämnden från mödrarnas och
barnens synpunkt skäligen likgiltigt. Detta är däremot icke fallet, om man ser
saken ur samhällets synpunkt, ty här gäller frågan, om enhetligheten i samhällets
understödsverksamhet skall förbliva obruten eller ej.

Med hänsyn slutligen till de oöverskådliga konsekvenser i ekonomiskt hänseende,
som förslagets genomförande i denna del kan komma att medföra för
det allmänna, tror nämnden det vara bäst, att 10 kap. utgår ur förslaget.

De erinringar nämnden ovan framställt mot olika delar av föreliggande förslag,
beröra icke förslagets huvudgrunder, centralisering av samhällets barnavård
och utvidgad skyddsuppfostran. Till dessa har nämnden uttalat sin fulla anslutning.
Barnavårdsnämnden tillstyrker därför, att ifrågavarande förslag till lag
om den offentliga barnavården med de av nämnden föreslagna ändringar lägges
till grund för lagstiftning i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Mot nämndens yttrande anfördes följande reservation av dess ledamot barnavårdsinspektören
fröken Anna Lindhagen.

En av förslagets till lag om den offentliga barnavården mest bärande synpunkter
är, att däri föreslås centralisering av barnavården.

Ehuru kommittén, som utarbetat förslaget, strävat efter enhetlighet i största
möjliga utsträckning, ligger det ju dock i sakens natur, att någon splittring eller
uppdelning kommer att förekomma, emedan vård av barn och äldre personer
icke kunna särskiljas, när de på ett intimare sätt sammanhöra.

Stockholms stads barnavårdsnämnds majoritets förslag anser jag dock innebära
en större splittring än kommittéförslagets. Som exempel härpå må andragas
följande: Barnavårdsnämnden har genom barnavårdsmannen att göra med
ett utom äktenskapet fött barn, vars moder på ett tillfredsställande sätt kan
vårda det, och som behöver understöd i hemmet. Då måste emellertid enligt
majoritetens förslag fattigvården ingripa. Kan modern sedan på grund av ändrade
omständigheter, t. ex. bostadsbrist eller sjukdom, ej hava barnet hos sig
utan måste utackordera det, blir det åter barnavårdsnämnden, som skall taga
hand om detsamma. Om modern sedan om något eller några år genom att hon
fått bostad eller tillfrisknat åter kan sköta sitt barn, så skall hon begära barnavårdsnämndens
tillstånd att få tillbaka barnet och, om hon även då behöver
hjälp, vända sig till fattigvården för att erhålla sådan. Samma förhållande uppstår
naturligtvis, om det rör barn till en änka eller till en frånskild eller övergiven
hustru med undantag av att barnavårdsnämnden ej enligt 1917 års lag
från början haft att göra med detsamma.

Enligt kommittéförslaget skulle åter barnavården i dessa berörda fall enhetligt
stå under barnavårdsnämnden (angående enhetligheten se vidare under
kap. Yl).

Nämndens majoritet anser, att det icke skulle vara någon särskild fördel, vad
angår bestämmandet om understöd för barn till ensamstående moder, att här
tillgodogöra sig barnavårdsmännens sakkunskap. Men det är naturligtvis icke
kommitténs mening, att understödet skall givas endast på barnavårdsmännens
tillstyrkan. Nämnden skall ju också höras. 1 landsorten, där frivilliga barnavårdsmän
oftast förekomma, bliva säkerligen nämnderna så sammansatta, att de
äga en allmän personalkunskap; i större samhällen måste naturligtvis uppgifter
infordras på något kontrollerande sätt, som dock böra vara mycket enklare att
erhålla, än om ärendet skall remitteras från den ena nämnden till den andra.
Att kommittén för övrigt tänkt sig även annan undersökning vid utdelandet av
understöd än barnavårdsmännens framgår ju tydligt därav, att understöden enligt
10 kap. icke endast avse utom äktenskapet födda barn utan även änkors samt
frånskilda och övergivna hustrurs, och ligger för övrigt i sakens natur.

Vad vidare angår majoritetens farhågor, att vetskapen om att ett understöd
genom barnavårdsmännens tillstyrkan i vissa fall är möjligt att utfå skulle försvåra
möjligheten för barnavårdsmannen att av modern få veta barnafaderns
namn, förefalla konstruerade. Snarare bör väl det medvetandet, att ju sanningsenligare
uppgifter en moder lämnar, dess mer kan hon få utsikt att tillvinna
sig barnavårdsnämndens och barnavårdsmännens förtroende, framkalla sanningsenlighet.
Det är ju dessutom endast i händelse av tillfredsställande vård av
barnet, som understöd enligt kommittéförslaget kan utfås. En person, som försökt
undanhålla sanningen eller kommer med lögnaktiga uppgifter, kan med allt
skäl av barnavårdsnämnden nekas underhåll för sitt barn åtminstone så länge,
som hon därmed framhärdar. Vill hon icke lägga sanningen i dagen, blir
följden den, att hon får skaffa barnet underhåll själv, och i svårare fall, att
vårdnaden kan fråntagas henne och barnet helt omhändertagas av barnavårdsnämnden.

Kung1. Maj-.ts proposition nr 150.

Barnavårdsnämndens anförda praktiska skäl mot att 10 kap. i lagförslaget
skall medtagas, anser jag således icke vara bärande. Majoriteten synes emellertid
även principiellt vara emot 10 kap. Den anser nämligen att man icke
bör skrida vidare med ett allt större gynnande av mödrar till utomäktenskapliga
barn.

För min del anser jag visserligen, att det ur ren principiell synpunkt är eu
fördel i den danska lagen, att bidragen till utomäktenskapliga barn och till ensamstående
hustrus barn betraktas såsom ett förskott, utlagt av det allmänna.
Men då kommittén anser, att ett bidrag från det allmänna icke i den formen
lämpligen kan införlivas i den redan befintliga svenska lagstiftningen, så framstår
den form för understöd, kommittén föreslår, såsom ett framsteg av synnerlig
vikt. Ett sådant understöd kommer säkerligen att bliva beviljat även i en del
fall, då fattigvården icke anser sig kunna bevilja understöd, och framförallt för
längre tid (det skall ju kunna utgå ända till 16 år direkt till modern). 10 kap.
bör därför bliva av stor betydelse för stödjandet av principen, att mödrarna
själva i största möjliga utsträckning skola hava vårdnaden av sina barn och
hälst hava dem i sina egna hem.

Ett förhållande, som ju talar för detta understöds betydelse, är att i Danmark,
där enligt alimentationslagstiftningen och lagen om understöd till änkors
barn ett liknande understöd sedan länge är infört som det, vilket i kommittéförslaget
föreslås, det av det allmänna omhändertagna antalet barn är så betydligt
mycket mindre än i Sverige. I Köpenhamn t. ex. voro 1920 genom fattigvården
utackorderade endast 295 barn i enskilda hem, medan däremot i Stockholm
antalet barn, för vilka utackorderingsbyrån betalade under 1920, var 2,489.
Även om man vet, att ett rätt stort antal av de mödrar, som erhålla understöd i
Köpenhamn, själva utackordera barnen, så blir ändock skillnaden synnerligen
stor, emedan genom Stockholms stads utackorderingsbyrå förmedlats hemanskaffning
åt 1,268 barn.

Vad särskilt understöden till änkors barn angår, vilket jag anser minst lika
viktigt som ogifta mödrars och ensamstående hustrurs, nämner ju kommittén,
att detta möjligen i framtiden kan ordnas genom barnpensionering. Men då
denna fråga icke inom den närmaste framtiden kan komma till lösning, uppskjuter
ju barnavårdsnämndens majoritet detta alldeles särskilt rättfärdiga understöd
till framtiden, medan däremot kommittéförslaget vill, att barnavårdsnämnden
tillsvidare skall hava änkornas barn om hand, tills frågan på annat sätt kan
lösas. Eu komplettering till själva kommittéförslaget vad angår änklingars barn
bör även tagas under övervägande. En änkling kan ju nämligen vara i den
situationen, att han icke har så stora inkomster, att han kan anställa en vårdarinna
för barnen i hemmet i stället för att lämna dem ifrån sig. Antingen nu
kommitténs förslag kali kompletteras med understöd till änklingars barn eller
man anser, att det endast bör utgå till änkors barn, så är sammanhållningen av
hemmet en så viktig fråga, att dess lösning icke bör uppskjutas. Man måste
också anse det önskvärt, att människor av denna kategori kunna se framtiden
an med någon säkerhet och icke vara beroende av den risk, som fattigvården
medför, även om därav icke skulle följa fattigvårds verkan, nämligen att understödet
om en tid indrages eller utbytes mot utackordering. Det måste också
kännas för en människa, vilken genom döden blivit berövad ett stöd för sina
barn, såsom ett erkännande att hon genom att vårda dem utför en samhällsplikt,
för vilket hon kan beräkna understöd.

Påtagligt är, såsom jag framhållit, att fattigvårdskostnaderna komma att betydligt
minskas, om i<) kap. införes, men även om understöd kunna utdelas i
något flera fall samt något större än genom fattigvården eller framför allt
under längre tid av barnets liv, föreslås ju, att en del skall utgå av statsmedel.
Ett bidrag från staten bör anses vara ett av de mest försvarliga för ett ända -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

mål av så djup moralisk innebörd som att bereda en änka (ev. änkling) större
möjligheter att ägna sig åt sitt hem och hålla det samman, ett framsteg, som
varje land skulle känna sig stolt över att få genomföra.

Vad ovan är sagt om änkors barn gäller även i tillämpliga delar övergivna
och frånskilda hustrurs barn.

Vad understödet till de utomäktenskapliga barnen angår, bör ju detta i normala
fall anses som ett utlägg, vilket sedan återgäldas till samhället av barnafäderna.
Så återbetalades under 1920 i Köpenhamn omkring 75 % av de utlagda
bidragen.

En annan uppgift av intresse är den, jag erhållit, genom att få uppgifter från
några av Stockholms barnavårdsmän. I 803 fall fördelade på fem barnavårdsmän
(varav tre ha sina fall sedan lagens början och två fått dem på senare
tid) skulle omkring 178 barn kunna komma att få understöd enligt 10 kap. i
förslaget. Av dessa hava f. n. 105 fattigvård; i 375 fall vistas barnet hos
modern.

Vad angår frågan huruvida mödrarna skulle vara värda ett understöd, har
på senare tid av barnavårdsnämnden gjorda pessimistiska erfarenheter icke
ändrat min uppfattning. Jag har nämligen genom lång erfarenhet haft vetskap
om att det finnes mödrar, som icke bry sig om sina barn, antingen på grund
av slöhet eller lättsinne, men att det ock finnes en mängd mödrar, och deras
antal är större, som ivrigt önska att få leva för sina barn, och andra, hos vilka
man kan upparbeta denna önskan genom att försätta dem i gynnsammare omständigheter.
Av ovan relaterade 803 fall kunna endast 44 eller omkring 5 x/2 %
anses höra till den kategori mödrar, vilka icke bry sig om sina barn på grund
av slöhet eller lättsinne. En sjätte barnavårdsman, som ock lämnat uppgifter,
har i detta avseende ofördelaktigare erfarenhet av sina fall, i det att av omkring
200 fall omkring 30 eller 15 % av mödrarna äro försumliga.

Någon uppmuntran av försumliga mödrar genom att giva bidrag enligt 10
kap. kan så mycket mindre vara lagförslagets mening som detsamma innehåller,
att bidrag skall kunna uttagas på samma sätt av försumliga mödrar som av
försumliga fäder, samt att avtal angående uppfostringsbidrag skall kunna ingås
även med mödrarna utan att behöva formellt fråntaga mödrarna förmynderskapet
genom den besvärligare proceduren att anlita domstol eller enligt 7 kap.

På grund av vad jag ovan anfört får jag därför till skillnad från barnavårds
nämndens majoritet yrka, att 10 kap. i kommitterades förslag kommer att ingå
i lagen om den offentliga barnavården.

Vad frågan i sin helhet angår rörande barnavårdsnämndens omhändertagande
även av de värnlösa barnen har jag däremot intet att invända, ehuru, såsom
jag framhållit, centraliseringen blir betydligt upphävd genom att understöden i
10 kap. ej medtagas. Meningen med att utackorderingen och intagandet i barnhem
skulle bli enhetligare är ju emellertid avsikten med de värnlösa barnens
överförande till barnavårdsnämnden. Jag tar mig dock friheten att i detta
sammanhang påpeka, att en sådan enhetlighet för utackorderingen, liksom även
för andra grenar av barnavårdande verksamhet, också skulle kunnat genomföras
för större kommuner, om man velat gå på den linje, som av mig redan år 1914
föreslagits i en motion hos Stockholms stadsfullmäktige. Jag föreslår där inrättandet
av en barnavårdsdirektion inom Stockholms kommunalförvaltning, som
skulle hava att övervaka att ett enhetligt och rationellt system bleve rådande
inom barnavården. Jag har därför i denna motion, efter att hava framhållit
även de framsteg, som behöva göras, föreslagit, att direktionen skulle uppdela
sig i fem olika sektioner: utackorderingen och tillfällig vård, omhändertagandet
av sedligt försummade och vanartade, fosterbarnsinspektion (nu under hälsovårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

nämnden), understöd och vård för barn, som äro hos föräldrar eller endera av
dem, samt bevakandet av barns rätt gentemot försörjare.

Barnavårdsnämnden, såsom den är tänkt i kommitténs förslag och även i
barnavårdsnämndens majoritets förslag, måste säkerligen också dela upp sig i
sektioner, men den barnavård, som skall ligga kvar under fattigvården, kan den
enligt den senares förslag icke komma att få under sig. Såväl kommitténs lagförslag
som mitt förslag för Stockholms kommunalförvaltning är enhetligare än
barnavårdsnämndens majoritets förslag.

44. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Nämnden ser lagförslagets betydelsefullaste
innebörd i sammanförandet under en kommunal myndighet, barnavårdsnämnden,
av samhällets nu på barnavårdsnämnd, fosterbarnsnämnd och fattigvårdsstyrelse
fördelade barnavårdande uppgifter. Och vill nämnden med stöd av sin hittills
gjorda erfarenhet på det kraftigaste vitsorda behovet av sådan centralisering.

Med avseende på det sätt, varpå förslaget söker realisera denna centralisering,
vill nämnden giva sitt erkännande åt bestämmelserna om omhändertagande av
värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet (6 kap.) samt
barns omhändertagande för skyddsuppfostran (7 kap.).

Synnerligen nödvändigt är enligt nämndens erfarenhet höjandet av åldersgränsen
uppåt så som i förslaget skett. Med stor tacksamhet möter man de
nya bestämmelserna i 46 § 1 mom. a) och 2 mom., vilka äro ägnade att råda
bot på ofta djupt kända missförhållanden.

Vad beträffar den del av centraliseringen, som i 10 kap. föreslås genom bestämmelserna
om understöd för vård av barn till ensamstående moder m. m., kan
nämnden även här skänka ett varmt erkännande åt den omvårdnadsmånhet i
avseende på barnen, som därutinnan tagit sig uttryck.

Att barnavårdsnämnden i de fall, då understöd till barnuppfostringspliktig
person med hänsyn till barnets eller barnens vård och fostran befinnes nödvändigt,
är den för sakens rätta avgörande lämpligaste myndigheten, därför synas
vägande skäl vara av kommittén anförda. Sätter man härvid barnens bästa i
främsta rummet, torde således i andra avseenden framträdande svårigheter ej
få tillmätas en avgörande betydelse. Sådana svårigheter yppa sig tydligt dels
i avseende på den dualism i kommunala understödsverksamheten, som med 10
kap:s antagande bleve oundviklig, dels i avseende på den inkonsekvens, som
genom sagda kapitels föreskrifter skulle komma att bli rådande vid tilldelande
av understöd för barnavård åt s. k. ensamstående mödrar och av sådant åt
andra kategorier.

Vad nämnda dualism vidkommer, kan den tänkas i enstaka fall medföra slitning
mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse, vilket vore till skada för
det så nödvändiga förtroendefulla samarbetet mellan dessa båda myndigheter.
Och ett sammanförande i framtiden av de uppgifter, som kunna tillkomma sagda
båda kommunala myndigheter, under en och samma, kommunens sociala verksamhet
handhavande, myndighet — i de större kommunerna arbetande på två
eller flera avdelningar — synes nämnden ur flera synpunkter vara ett tilltalande
framtidsperspektiv. Emellertid borde enligt nämndens uppfattning för det i så
många avseenden önskvärda samarbetets skull mellan fattigvårdsstj^relse och
barnavårdsnämnd inom samma kommun redan nu i samband med antagande
av ny barnavårdslag även införas bestämmelse om lämplig form för sådant samarbete.

Vad åter beträffar den nyss anförda inkonsekvensen vid utdelande av under
stöd åt barnaförsörjare, kunde, om saken såges uteslutande från barnavårdsnämndsuppgifternas
synpunkt, skäl föreligga att påyrka full konsekvens, d. v. s. överförande
till barnavårdsnämnden av all kommunal understödsverksamhet med
hänsyn till barn, således även änklingars, makars samt ogifta sammanboende
föräldrars barn. Endast med hänsyn till betänkligheterna att på en gång taga

Kungl. Maj:ts proposition nr JöO.

ett så pass vittgående steg och till önskvärdheten att dessförinnan vinna någon
erfarenhet ävensom till vad ovan angående möjlighet till »dualismens» mildrande
anförts, anser sig nämnden dock ej böra avstyrka förslagets 10 kap.

45. Barnavårdsnämnden i Norrköping: Här liksom annorstädes ha åtskilliga olägenheter
yppat sig därav att enligt gällande lagstiftning den kommunala barnavården
är uppdelad på tre olika myndigheter, barnavårdsnämnden, fosterbarnsnämnden
och fattigvårdsstyrelsen. Nämnden önskar därför i stort sett framgång
åt kommitténs strävan att åstadkomma större enhetlighet och samling på detta
område. Fosterbarnsnämnden kan lämpligen upphöra därigenom att, på sätt lagförslaget
vill, dess uppgifter överflyttas på barnavårdsnämnden. Denna bör med
fördel kunna övertaga även fattigvårdsstyrelsens nuvarande befattning med barn,
som icke kunna vårdas av de sina, varigenom bl. a. också den nuvarande i
många avseenden betänkliga dualismen i kommunens barnhems- och barnutackorderingsverksamhet
skulle försvinna.

Däremot anser nämnden att det skulle vara mindre lyckligt om även i fråga
om barn som lämpligen kunna vårdas av de sina i händelse dessa erhålla nödigt
understöd, kommunens understödsverksamhet skulle, efter vad kommittén föreslår
i vissa fall överlämnas åt barnavårdsnämnden, enär dylikt understöd åt
barn ju alltid i viss mån blir ett understöd även åt vuxna samt bäst avväges
och kontrolleras av fattigvårdsstyrelsen med dess särskilda inriktning på sådana
ärenden och därmed följande större erfarenhet om deras rätta behandling. Visserligen
har barnavårdsnämnd genom vederbörande barnavårdsmän möjlighet att
undersöka behovet av understöd åt utomäktenskapliga barn, men då uppenbarligen
barnavårdsman lika väl kan åläggas att lämna fattigvårdsstyrelse nödiga
meddelanden i dylika ärenden, finns ingen anledning att dessa undandragas sistnämnda
myndighets avgörande. Huvudsaken — och den förefaller mycket behjärtansvärd
— är att genom nödigt understöd sörjes för att intet barn, som
utan skada för sin utveckling kan vårdas av de sina, av endast ekonomiska skäl
behöver skiljas från dem. Men då detta gäller icke blott de utomäktenskapliga
barnen utan även de inom äktenskap födda, synes det oriktigt att, såsom lagförslaget
innebär, de sistnämnda i vissa fall skulle understödjas av fattigvårdsstyrelse
och de förstnämnda av barnavårdsnämnd. Då det är av vikt för alla
parter att det uppdrages rena och klara linjer för kommunens barnunderstöd,
föreslår nämnden den ändringen i kommitténs förslag att barnavårdsnämnd får
beslutanderätt om understöd till barn, som den anser icke kunna tillbörligt vårdas
av de sina, och att åt fattigvårdsstyrelse överlämnas att i mån av behov understödja
alla övriga barn.

Aven om detta ändringsförslag icke skulle bifallas, måste enligt nämndens
mening de kapitel som behandla kommunens understödsverksamhet omarbetas
för vinnande av större klarhet och enkelhet. Redan kapitel överskrifterna »Om
omhändertagande av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet»
samt »Om barns omhändertagande för skyddsuppfostran» äro mindre lyckliga,
bl. a, därför att de förutsätta såsom självfallen och välbekant den åtskillnad
som lagförslaget alltigenom gör mellan »vård utom hemmet» och »skyddsuppfostran».
Då denna åtskillnad icke ingått i allmänna språkbruket, synes nödigt
att införa en begreppsbestämning i själva lagen så att dennas mening må bliva
klar även för andra än dem, som haft tillfälle genomläsa dess motiver.

I samband härmed tillåter sig nämnden framställa en annan termfråga: varför
icke kort och gott skriva barnavårdslag i stället för lag om den. offentliga barnavården?
De anmärkningar, som möjligen kunna göras mot den förra titeln skulle
med ungefär samma rätt kunna riktas mot den sistnämnda och mot åtskilliga
redan införda lagtitlar som numera väl ingen vill utbyta mot flerordiga (t. ex.
strafflag, vattenlag, utsökningslag). Gällande »Lag om uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn» har genom denna sin illa beryktade

Klint/1. Maj:ts proposition nr 150.

titel vållat så mycket skriveri att det kan vara tid att knappa in på titulaturen
för dess nu tilltänkta efterträdare.

Enligt nämndens övertygelse bör barnavårdslagstiftningen mer än hittills skett
inriktas på arbete till förebyggande av barnens andliga och kroppsliga urartande.
Ur denna synpunkt är det ett stort framsteg att den föreslagna barnavårdslagen
i sitt 11 kap. utsträcker samhällets tillsyn över fosterbarn till alla sådana, som
icke uppnått 16 års ålder, att den i 7 kap. 46 § anbefaller skyddsuppfostran
icke blott såsom hittills åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn,
utan ock åt barn under 16 år, som av föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas,
att liv och hälsa äventyras, samt att samma kapitels 48 § bemyndigar
barnavårdsnämnd dels att i större utsträckning än hittills besluta om särskild
övervakning av barn, dels också att, när förhållandena ge anledning därtill, föreskriva
att barn skall vårdas å barnkrubba, besöka arbetsstuga eller hållas till
någon av barnavårdsnämnden bestämd lämplig sysselsättning. Enär nämnden
i sin verksamhet haft god hjälp icke blott av härvarande barnkrubbor och arbetsstugor
utan även av barnträdgårdar, ser den med glädje att anstalter av de
båda förstnämnda slagen förordas i sagda § och skulle den önska att liknande
förord där lämnas även åt barnträdgårdar.

Också för tillrättaförandet av minderåriga, som urspårat, och för förhindrandet
av sedlig smitta från deras sida är mycket gott att vänta av den föreslagna
barnavårdslagen, särskilt dess föreskrift att även vanartade i åldern 15—18 år
skola bliva föremål för barnavårdsnämnds behandling och eventuella skyddsuppfostran.
Lika välgrundat är kommitténs därmed nära sammanhängande förslag
att det skall åligga staten att sörja för skyddshem åt vanartade i nämnda ålder
liksom också åt vanartade, som på grund av vanartens beskaffenhet, sjukdom,
vanförhet eller annan brist eller svaghet icke kunna intagas eller behållas i
vanligt skyddshem. De kostnader, som statsverket därigenom kan komma att
vidkännas, kunna även ekonomiskt sett väl försvaras och kanske rentav medföra
någon minskning av de stora utgifter och förluster som ännu alltjämt tillskyndas
staten därigenom att den icke kraftigare än hittills skett tagit itu med övergångsålderns
vanart. Nämnden har en viss erfarenhet härom eftersom det icke
sällan inträffar att förtvivlade målsmän till minderåriga i nämnda ålder komma
med böner om hjälp med dem utan att veta hur maktlös gällande lagstiftning
lämnar samhällsmyndigheterna i sådana fall.

45 a. Barnavårdsnämnden i Linköping: Mot den för lagförslaget i fråga bärande
grundtanken att samla all offentlig omvårdnad om barn under en och samma tillsyn
och ledning har barnavårdsnämnden intet att erinra, utan vill fasthellre giva
den sitt livliga erkännande. Den splittring, som nu äger rum, då t. ex. uppsikten
över de utackorderade fosterbarnen handhaves av en myndighet, fosterbarnsnämnden,
och en annan kategori av barn, som åtnjuta offentlig vård, bero av
fattigvårdsstyrelsen, under det att barnavårdsnämnden har under sin vård alla
barn utom äktenskapet samt de vanartade och sedligt försummade, kan varken
ur principiell eller praktisk synpunkt vara lämplig. En annan fråga kan vara,
huruvida det ekonomiska understödet, då fråga är t. ex. om barn tillhörande en
familj, vars övriga medlemmar erhålla bidrag från fattigvården, bör utgå genom
barnavårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse. Åtskilliga skål, framför allt av praktisk
art, sjmas tala för den senare anordningen, som ock från fattigvårdshåll
livligt påyrkats.

46. Barnavårdsnämnderna i Motala städs- och landsförsamlingar: Vad som omförmäles
i 101 § angående fattigvårdsstyrelses ersättningsskyldighet i förhållande till
barnavårdsnämnden skulle kunna komma att leda till trakasserier mellan nämnden
och fattigvårdsstyrelsen, då den senare skulle vara nödsakad att finna sig
i vad barnavårdsnämnden beslutat och göra de utbetalningar, som nämnden utfäst
sig för.

Kungi. Maj-.ts proposition nr 150.

47. Barnavårdsnämnden i JRisinge (Östergötland): Förslaget om att barnavårdsnämnderna
skulle utöva en mera omfattande ekonomisk understödsverksamhet avstyrktes,
enär nämnden höll före, att fattigvårdsstyrelserna fortfarande vore den
erfarnaste och lämpligaste institutionen för dylik verksamhet, beträffande understöd
jämväl åt minderåriga.

48. Barnavårdsnämnden i Atvid (Östergötland) lämnar förslaget utan erinran.

49. Barnavårdsnämnden i Malmö: Med den formulering, som givits åt 36 §, har
stadgandet en oerhörd räckvidd. Tillfredsställande vård och uppfostran, vad innebär
detta begrepp? I lagförslaget har man ej försökt att giva någon närmare
förklaring till detsamma. Det innebär tydligtvis, vad varje särskild av de beslutande
myndigheter, vilka få med lagens tillämpning att skaffa, funne för gott
att däri inlägga. Det blir således fritt spelrum för godtycket. En ansvarskännande
barnavårdsnämnd skulle nödgas omhändertaga en ofantlig mängd
barn. Dessa skulle sedan utackorderas i enskilda hem eller också placeras på
barnhem. Redan nu har barnavårdsnämnden mycket svårt att anskaffa fosterhem
till de barn, som skiljas från föräldrarna, och dock få anspråken på lämplighet
mången gång ställas ganska lågt. De personer, som mottaga fosterbarn
från nämnden, göra det i regel av ekonomiska skäl. Kärlek, förståelse och om
omvårdnad komma icke alltid, kanske icke oftast, barnet till del. Härvidlag må
dock nämnas, att detta gällt vanartade och sedligt försummade barn. Ur uppfostringssynpunkt
torde icke heller anstaltsvården givas någon framstående plats.
Visserligen heter det i 68 § i lagförslaget, att barnhem skall vara så beskaffat,
att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård, och att hemmet skall
stå under sådan ledning och hava sådan personal, att trygghet vinnes för dess
ändamålsenliga skötsel; i praktiken torde det bliva ytterligt svårt att erhålla
sådan ledning och sådan personal, som här tänkts. Även om detta skulle lyckas,
ligger det dock nära till hands, att anstaltsvården blir schablonmässig. Det
ligger i sakens natur, att den tid, som kan ägnas varje särskild individ, blir
ringa. Det själsliga utdanandet kan på en anstalt knappast komma till sin rätt.
Ett gott hem kan anstalten aldrig ersätta. Det bör fordras synnerligen starka
skäl för att rycka ett barn från föräldrahemmet och placera det i fosterhem
eller barnhem.

Enligt nämndens uppfattning är visserligen en utvidgning av barnavårdsnämndens
befogenhet att ingripa, då barns uppfostran eller vård försummas,
behövlig, men så kraftig som den föreslagna torde den icke böra vara. Det
är helt enkelt omöjligt för en barnavårdsnämnd att fullgöra sina åligganden
enligt den föreslagna 36 §. Den skulle nödgas övervaka alla hem, där barn
finnas, för att utröna, om barnen vårdas och fostras tillfredsställande, och det
låter sig icke göra. Det låter sig icke heller göra att omhändertaga alla de
barn, vilkas vård och fostran icke är fullt tillfredsställande, ty de möjligheter
nämnden har att ersätta föräldrahemmets vård och fostran äro även bristfälliga
ur uppfostringssynpunkt. Det kan icke vara lämpligt att hava lagbestämmelser,
som icke kunna efterlevas.

I 81—86 §§ föreskrives, att understöd skall lämnas till ensamstående moder,
om hon befinnes därav vara i behov, samt att barnavårdsnämnden skall handhava
utdelningen av dylikt understöd. För dylikt ändamål skall nämnden undersöka,
om behov föreligger, bestämma understödets storlek och övervaka understödets
behöriga användning. Det kan vara fara för att, om dylik rätt till
understöd medgives ogift moder, modern frestas att hemlighålla den verklige
barnafadern, vilken hon av en eller annan anledning vill skydda, och på det
sättet omöjliggöra utredningen av faderskapet. I det avseendet har en moder
många möjligheter att tillgå.

Kunxjl. Maj:ts proposition nr 150.

Om den föreslagna rätten till understöd medgives, torde det icke kunna
dragas i tvivelsmål, att understöd kommer att utgå i en ofantlig mängd fall.
För denna uppgift Ange då anställas en mängd tjänstemän för undersökning
och övervakning.

Enligt nämndens mening torde det ur praktiska synpunkter vara lämpligare,
att utdelandet av dessa understöd uppdrages åt fattigvårdsstyrelsen. Det kunde
då bliva någon likformighet mellan dessa understöd och fattigunderstöd. Dessutom
skulle besparas en dubbel uppsättning av tjänstemän med ensartade uppgifter,
varigenom vunnes besparing ur förvaltningssynpunkt.

Nämnden anser lagförslaget vara förtjänstfullt därutinnan, att det bereder
nämnden tillfälle att i fall av behov ingripa i fråga om barn och ungdom, som
nämnden väl funnit i behov att omhändertagas, men nämnden med gällande lag
ej kunnat nå. Emellertid kan nämnden ej imderlåta att erinra, att förslaget
enligt nämndens mening, såsom av vad ovan anförts framgår, till stor del vilar
på en överskattning av samhällets förmåga att ingripa reglerande och tillrättaläggande
i samhällsmedlemmarnas enskilda förhållanden och även av samhällets
förmåga att taga på sig nya ekonomiska bördor av ofantligt omfång.

50. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Det intrycket, fotat på flerårigt arbete i
barnavården, har varit ofrånkomligt, att våra jämförelsevis nya, nu gällande
barnavårdslagar ingalunda visat sig vara av så otillfredsställande beskaffenhet,
att redan nu en ny och mer omfattande sådan skulle vara av verkligt behov påkallad
eller ens skickad att avhjälpa de olägenheter, som yppas vid barnavårdens
utövning enligt nu gällande författningar.

Vad först angår förslagets huvudgrundsats, att under en nämnd sammanföra
alla arter av barnavård, vilka hittills haft sina särskilda organ, är nämnden av
sin erfarenhet i ärendet övertygad därom, att de värnlösa barnens vitt skilda
behov av vård härigenom ingalunda skulle komma att på ett bättre sätt tillgodoses.
Var skulle man väl kunna finna en nämnd på fem personer med så mångsidig
utrustning, att den med insikt och sakkunskap skulle kunna behandla
vårdfrågor av så olika art? Enda sättet att råda bot på missförhållandet inom
större kommuner torde bli inrättandet av avlönade tjänstefunktionärer för de
skiftande värdarterna. Men härigenom skulle ock denna viktiga samhällsfunktion
sjunka ned från det högre plan av socialt arbete, som uppburits av den tjänande
kärleken och det personliga intresset för uppgiften, till ett lägre plan, där det
hela huvudsakligen skulle bli ett arbete för lön. Därjämte skulle barnavårdsnämnden
härigenom komma i ständiga konflikter med andra styrelser, som i sin
verksamhet mer eller mindre beröras av barnavården i allmänhet. Framför allt
skulle härvid förhållandet till den allmänna fattigvården bli ett förhållande av
ständiga konflikter. Kommitterades förhoppningar om förtroendefullt samarbete
emellan de nya barnavårdsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna synas vara lika
stora som deras förhoppningar att med nya lagar skapa nya människor. Men
erfarenheten på berörda områden kan icke dela det hoppet. Värst torde de
svåra följderna härav komma att gå ut över de värnlösa barnen i avseende
på alla sådana gränsfall, där den ena styrelsen vill lita på den andra eller hänvisa
till den andra. Den ensamma modern med sitt barn, som själv skulle ha
understöd av fattigvården och för sitt barn få hjälp av barnavårdsnämnden, är
ett sådant i utlåtandet berört fall, som i livet tillhör det mest alldagliga, men
som i samhället skulle skapa samma orimlighet, som eu hushållning med två
hushållare i samma hus. Intresset att draga undan fattigvården, vad som enligt
sin egen natur hör dit, har ingen grund i någon påvisad missvård från nuvarande
fattigvårdsstyrelsers sida; och intresset får i förslaget den underliga
konsekvensen, att barnavårdsnämnden själv i stället blir understödstagare hos
fattigvårdsstyrelsen, därigenom att denna skulle för barnavårdsnämndens räkning

Kttngl. Maj-.ts proposition nr 150.

handhava och ombesörja en hel del ekonomiska uppgifter, som eljest varje självständig
styrelse har att ombesörja själv.

Nämnden får såsom sin mening uttala, att det nu föreliggande förslagets upphöjande
till lag icke skulle komma att tillföra de värnlösa barnen någon bättre
vård än den, som kan vinnas med nu gällande barnavårdslagar, och att, om ny
lag i avseende på barnavården skall stiftas, denna bör byggas på de grunder,
som göras gällande i herrar Björklunds och Magnussons gemensamma reservation.

51. Barnavårdsnämnden i Falkenberg: Det synes nämnden klart, att en överflyttning
av en del av den kommunala understödsverksamheten från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden icke bör ske. Dels skulle den senares arbetsbörda på
ett avsevärt sätt ökas, utan att någon däremot svarande fördel vinnes. Redan
med nuvarande lagar är det svårt att få väl kvalificerade personer att offra tid
och krafter för nämndens arbete, och torde detta bliva fallet i ännu högre grad,
om det nya lagförslaget kommer att träda i kraft, varav följden torde bliva inrättandet
av nya dyrbara kommunala tjänster. Dels måste fattigvårdsstyrelsen med
sin rika erfarenhet anses vara bättre lämpad att utöva understödsverksamhet,
varjämte anledning till konflikter mellan de båda myndigheterna lätt skulle uppstå,
då t. ex. den ena skulle lämna understöd till utom äktenskap fött barn
och den andra till modern.

Då emellertid lagförslaget innehåller åtskilligt, som är att taga vara på, vilket
allt väsentligt innehålles i den av herrar Björklund och Magnusson avgivna
reservationen, får nämnden hemställa om avstyrkande av lagförslaget men tillstyrkande
av denna reservation, dock icke i vad som rör kyrkoherdens åliggande
att vara ordförande i nämnden.

52. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Såsom allmänt omdöme om föreliggande lagförslag
vill barnavårdsnämnden såsom sin mening uttala, att flera dess delars
upphöjande till lag skulle utgöra ett synnerligen stort och viktigt steg i riktning
mot förbättrad barnavård.

Det torde böra framhållas, att förslaget ej allenast vill påvisa nödvändigheten
av att vederbörande myndigheter söka att i vad på dem ankommer fullgöra sin
andel i samhällets barnavård, utan ock att hemmets och föräldrarnas plikter
framhållas och skärpas.

Såsom förslagets kärnpunkt torde utan tvivel centraliseringen av barnavården
få anses. Under förutsättning att enskilda initiativ och företag inom detta område
— på samma gång behövlig kontroll utövas — ej genom alltför detaljerade
bestämmelser hindras eller åsidosättas, samt att samhället med varsam hand verkställer
de övergångar och förändringar, som komma att bli en nödvändig följd
av barnavårdens centralisering, anser sig nämnden böra tillstyrka förslaget i detta
hänseende. Dock synes förslaget i denna som i åtskilliga andra punkter böra i
avsevärd mån förenklas.

De ekonomiska konsekvenser, vilka komma att vid tillämpningen härav bli en
nödvändig följd, torde — åtminstone i vad mån dessa gälla olika institutioner
inom samma samhälle — icke bli oöverstigliga. Det så att säga mera enskilda
institutionsintresset får kanske härvidlag en och annan gång vika för samhällsintresset.

Med tillfredsställelse vill barnavårdsnämnden framhålla förslagets förtjänster
härutinnan, att nämnden skulle kunna taga hand om ett större antal barn i skolåldern
och därunder, samt att åldersgränsen förskjutits uppåt. Att barnavårdsnämnden
bemyndigas ingripa vid icke kriminella fall bland vilsekommen ungdom
i åldern 15—18 år, har länge varit ett önskemål hos dem, som hittills deltagit
i barnavårdsarbetet. En nödvändig förutsättning för realiserandet av detta önskemål
är dock, att för sådan ungdom lämpade uppfostringsanstalter finnas, vilket
ju också kommittén framhållit. Att placera sålunda omhändertagen ungdom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

nu befintliga skyddshem kan givetvis ej komma ifråga. Dock torde kunna ifrågasättas,
om ej de nuvarande tvångsuppfostringsanstalterna åtminstone till en början
skulle kunna användas.

Som ovan antytts, vill lagförslaget med kraft framhålla, att föräldrakänsla
och föräldraansvar frammanas, skärpas och understödjas. Endast i allra yttersta
nödfall och som en sista åtgärd, sedan andra medel visat sig gagnlösa, bör barnavårdsnämnden
helt omhändertaga ett barns fostran.

Denna förslagets tendens framträder särdeles tydligt i 65 §, enligt vilken
barnavårdsnämnd på ett effektivt sätt skulle kunna begagna sig av den hjälp i
barns fostran, som ett lämpligt avvägt ekonomiskt understöd kan medföra. Enligt
nämndens förmenande skulle genom en utsträckt tillämpning av denna paragraf
och med någon förändring av densammas formulering förslagets 10 kapitel
kunna uteslutas.

Rätt tillämpad skulle 65 § sätta barnavårdsnämnd i stånd att — visserligen
indirekt genom fattigvården — föranstalta om understöd för barn vid all oförvållad
nöd, således ej blott till ensamstående mödrar utan ock till ensamstående
fäder. Det torde vara känt, att det mången gång kan vara lika svårt eller värre
för en änkeman med barn att reda sig än för en ogift kvinna eller änka med
barn. Att på detta sätt av barnavårdsnämnden föreslaget och kontrollerat understöd
tilldelas genom fattigvården torde ej förringa understödets värde. Men
barnavårdsnämnden, som bör ha sin huvudsakliga verksamhet inriktad på de
vårdande och uppfostrande momenten i barnens liv, skulle genom att slippa ifrån
åtminstone en del av vårdens ekonomiska sida så mycket kraftigare kunna ägna
sig åt sina huvudsakliga uppgifter.

I samband härmed må det tillåtas nämnden att anföra följande skäl, som
Malmö barnavårdsnämnd bland andra framhållit vid sin kritik av lagförslagets
10 kapitel: »Det kan vara fara för att om dylik rätt till understöd medgives

ogift moder, modern frestas att hemlighålla den verklige barnafadern, vilken hon
av eu eller annan anledning vill skydda, och på det sättet omöjliggöra utredningen
av faderskapet. I det avseendet har en moder många möjligheter att
tillgå».

Rörande återstående delar av förslaget hyser nämnden den åsikten, att utan
intrång i den blivande lagens effektivitet en förkortning och förenkling av åtskilliga
moment ej skulle vara omöjliga. Så torde t. ex. 109 § helt visst kunna
uteslutas.

53. Barnavårdsnämnden i Uddevalla: Från barnavårdens synpunkt — och med
hänsyn härtill måste naturligtvis denna fråga i främsta rummet bedömas — torde
ifrågavarande lagförslag böra hälsas med tillfredsställelse. Det kan icke vara
annat än gott att barnavården centraliseras. Det kan icke vara till barnavårdens
fromma, att en del barn omhänderhavas av fattigvården, en del av fosterbarnsnämnden
och eu tredje av barnavårdsnämnden. Att barnavårdsnämnden
utsetts till det gemensamma förvaltningsorganet ligger också närmast till hands
och det måste betecknas som en förtjänst, att ifrågavarande myndighet uteslutande
får barnavården till sin uppgift; därigenom kunna också sådana synpunkter
ifråga om nämndens sammansättning anläggas, som man åtminstone icke uteslutande
kan göra ifråga om ett barnavårdsorgan, som vid sidan av sin barnavårdande
uppgift också har andra uppgifter, såsom beträffande undervisning, fattigvård
o. d. Från barnavårdssynpunkt måste det också betecknas såsom en förtjänst
hos förslaget att den överordnade myndigheten, ungdomsrådet, ävenledes
uteslutande har till sin uppgift barnavårdens ordnande. Slutligen måste det
också betraktas såsom en förtjänst hos förslaget, att barnavårdsnämnden fått
möjlighet att med annat än blott råd och upplysningar bistå exempelvis nödställda
mödrar.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft. (Nr 150.) 1072 23 1!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Ifrågasättas må emellertid, huruvida nödvändigheten kräver, att barnavårdsnämnden
skall erhålla behövliga kommunala medel genom fattigvårdsstyrelsen,
och om icke nämnden efter för varje år uppgjort förslag till utgifts- och inkomststat
skulle kunna erhålla dessa direkt av den anslagsbeviljande myndigheten.
De uppgifter och utredningar, som för nämndens räkning påvila fattigvårdsstyrelsen,
torde väl ock i övrigt av nämnden kunna bestridas; därigenom undvekes
den dualism, som onekligen genom de i förslaget angivna bestämmelserna i detta
avseende kommer att karakterisera den eventuellt blivande lagen.

Vad lagförslaget beträffar i formellt avseende, torde en förenkling vara av
nöden. Den alltför uttänjda lagtexten med paragrafer, som ofta inte äro annat
än hänvisningar till föregående sådana, torde bli ett alltför svårhanterligt instrument
att av icke juridiskt utbildade användas.

54. Barnavårdsnämnden i Marstrand ansluter sig i huvudsak till förslaget.

55. Barnavårdsnämnden i Lysekil: Då någorlunda effektiv barnavård redan torde
utövas av barnavårdsnämnden själv, hälsovårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen,
var för sig, och alltså föga behov föreligga för den av kommittén föreslagna
dyrbara centraliseringen, som ock medför svårigheter för kommunernas enhetliga
ekonomiska förvaltning, som åtminstone bör eftersträvas, och då ännu effektivare
barnavård, särskilt i fråga om vanartade och i sedligt avseende försummade barn,
torde vinnas, om statsbidraget högst väsentligt höjdes i stället för att dessa erforderliga
summor nu föreslås nedlagda på en dyrbar förvaltningsapparat, så får
barnavårdsnämnden för sin del avstyrka lagförslagets antagande för att i stället
i huvudsak ansluta sig till den reservation mot kommittébetänkandet, vilken
avgivits av två av kommitténs ledamöter herrar Björklund och Magnusson.

56. Barnavårdsnämnden i Alingsås tillstyrker förslaget utom beträffande ungdomsråd.

57. Barnavårdsnämnden i Gävle: Barnavårdsnämnden har, om ock med en viss
tvekan, kommit till det resultat, att nämnden vill tillstyrka eu centralisering
till barnavårdsnämnderna i den omfattning fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagit.
Väl må det vara sant, att genom förslagets genomförande en del dubbelarbete
och ökade utgifter för samhället antagligen skulle uppkomma. Men enligt
nämndens mening skola dessa och andra eventuella nackdelar mera än väl
uppvägas av de fördelar förslaget innebär och vilka skulle kunna sammanfattas
däri att, såsom kommittén anmärker, inom varje kommun finnes en barnavårdsmyndighet,
till vilken man har att vända sig, när helst det gäller att åt ett
barn, som är i behov av samhällets hjälp, förskaffa denna hjälp på ett sätt, som
behovet i varje fall kräver, en myndighet, inom vilken de religiösa och pedagogiska
intressena samt den medicinska sakkunskapen skulle vara tillgodosedda
och vilken skulle helt uppbära samhällets ansvar för barnen. Det har blivit
sagt, att en nations värdefullaste egendom är barnen. Även om uttalandet ifråga
må vara buret av en viss känslostämning och dess riktighet icke kunna framdeduceras
med siffror eller andra påtagliga bevis, så torde dock däri ligga så
mycket sanning, att samhället måste för barnens bästa påtaga sig uppoffringar
i erforderlig utsträckning.

Av denna nämndens ståndpunkt i saken följer ock, att nämnden icke kan förorda
något av de kompromissförslag, som framkommit. Mot dessa kunna dessutom
en del speciella invändningar göras. Stadsförbundets styrelse har i sitt
yttrande framhållit en del sådana invändningar mot att bestämmelserna om omhändertagande
av värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet
(6 kap.), skulle utgå ur förslaget, och vill nämnden ansluta sig till dessa invändningar,
beträffande vilkas närmare innebörd hänvisas till berörda yttrande.

Stadsförbundets styrelse kan däremot för sin del icke biträda de synpunkter,
som ligga till grund för förslaget i vad detsamma avser understöd för vård av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

barn till ensamstående moder (10 kap.) samt åberopar därvid att, medan i 6
kapitlet avses omhändertagande av barn för vård utom hemmet, avser 10 kapitlet
vård av barn även i hemmet, att en principiellt motiverad gräns mellan fattigvårdens
och barnavårdsnämndens understödsverksamhet därmed är uppgiven,
samt att ur organisationssynpunkt olägenheter skulle följa av ett överflyttande
till barnavården av i 10 kapitlet omförmälda barn. Dessa invändningar anser
nämnden icke vara av den beskaffenhet, att de böra tillerkännas en avgörande
betydelse. »Principiellt» behöver väl icke gränsen mellan fattigvårdens och
barnavårdens understödsverksamhet gå så, att fattigvården alltid skall lämna
understöd till barn i hemmet och barnavården till barn utom hemmet. Det principiellt
riktiga synes däremot vara att det på ändamålsenligaste sätt sörjes för
barnens bästa, de må nu vistas utom eller i hemmet. Ur organisationssynpunkt
torde väl vissa olägenheter följa av att barnavården finge denna understödsverksamhet,
men nämnden tror dock icke, att desamma, åtminstone vad angår de
utomäktenskapliga barnen, uppväga den stora fördelen, att den myndighet, som
ändå har att taga befattning med barnen och som genom sina organ i allmänhet
är fullt insatt i barnens och deras föräldrars förhållanden, även får bedöma
och tillgodose det behov av understöd, som kan förefinnas.

Det kompromissförslag, som avser att skapa en gemensam myndighet för fattigvårds-
och barnavårdsärenden, synes vid en ytlig granskning erbjuda vissa
fördelar. Emellertid befarar nämnden, att de speciella barnavårdsintressena skulle
kunna bliva tillbakasätta genom en sådan anordning. Sannolikt skulle det redan
vid valet av ledamöter i myndigheten anses viktigare att få det väl sörjt för
fattigvårds- än för barnavårdskompetensen, och det är väl icke heller uteslutet,
utan snarare antagligt, att inom myndigheten ifråga barnavårdsärendena skulle
få stå tillbaka för de andra ärendena. De fördelar, som genom en sådan myndighet
skulle vinnas exempelvis ifråga om utredningen angående anmälda fall,
skulle för vår stads vidkommande möjligen kunna uppnås genom en utveckling
av stadens barnavårdsbyrå, som ju är inrättad till hjälp åt fattigvårdsstyrelsen,
barnavårdsnämnden och fosterbarnsnämnden härstädes.

I detta sammanhang får nämnden emot kommittéförslaget göra den erinran,
att föreskrift synes böra införas därom att en ledamot skall vara gemensam för
barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Ända sedan nämndens tillkomst år
1903 har nämnden haft förmånen att bland sina medlemmar räkna en ledamot
av stadens fattigvårdsstyrelse, och fördelarna därav ha varit uppenbara.

Utom de två stora nyheter — centralisering av samhällenas offentliga och
halvoffentliga barnavård till en myndighet samt inrättande av ungdomsråd —
vilka de föreliggande förslagen framföra, innehålla desamma uppslag till en del
andra ändringar, vilka beröras av styrelsen för svenska stadsförbundet i dess i
ärendet avgivna yttrande. Barnavårdsnämnden är i stort sett av samma uppfattning
som styrelsen i dessa delar och tillåter sig därför härutinnan hänvisa
till styrelsens yttrande.

58. Barnavårdsnämnden i Hammerdal instämmer med reservanterna Björklund
och Magnusson.

59. Stockholms stads fattigvårdsnämnd har åberopat ett av stadens fattigvårdsinspektör
avgivet yttrande, däri anföres bl. a:

Grundtanken i förslaget är att åstadkomma ett samlande av alla barnavårdande
uppgifter i eu lag och i eu myndighets hand (barnavårdsnämnden). Denna
grundtanke har dock ej förverkligats genom förslaget, då detsamma lämnar stora
grupper behövande barn utom förslaget. Skäl hava i förslaget framlagts för ett överförande
till barnavårdsnämnden av fattigvårdens barnavårdande verksamhet. Jag
vågar likväl påstå, att man ej tagit tillräcklig hänsyn till den erfarenhet, som under
långliga tider samlats hos fattigvårdsstyrelserna på detta område och som ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vard att ratas. Ser man på förhållandena i Stockholm, där under årens lopp tillkommit
en rätt så omfattande barnhemsverksamhet — avsedd att i görligaste mån kunna
motsvara de skilda behoven — och där man lyckats åstadkomma ett väl organiserat
utackorderingssystem, ehuru detsamma på grund av tidens krav visserligen
kan vara föremål för vissa ändrade riktlinjer, ävensom lyckats uppnå ett
jämförelsevis smidigt sätt för beviljande av »erforderliga» understöd och samtidigt
betänker, att bakom dessa resultat ligga årtiondens erfarenhet och samlade
rön, då kan man verkligen fråga sig hur det skall vara möjligt för en nybildad
institution att övertaga denna verksamhet och än mera omedelbart förbättra
densamma, och huru skall det vara möjligt för barnavårdsnämnden att
åstadkomma allt detta utan att kommunen, som ju — åtminstone i huvudsak —
får vidkännas kostnaderna, åsamkas ej ringa merkostnader, förorsakade av felgrepp
och bristande erfarenhet hos den nybildade institutionens organ.

Kommittén framhåller, att en förening av all kommunens verksamhet på området
är ägnad att åt den myndighet, som sysslar därmed, skaffa ökad kännedom
om befintliga utvägar och större erfarenhet i allmänhet. Häremot torde
intet annat vara att invända, än att denna kännedom och erfarenhet redan
finnes hos fattigvårdsstyrelserna. Men då det yttras, att genom föreningen både
arbete och kostnader höra kunna bliva mindre, då måste man ställa sig tvivlande,
åtminstone så länge som bakom detta yttrande saknas vederbörliga ekonomiska
utredningar. Inför kännedomen om det samarbete — åtminstone från
den kommun, jag arbetar i — som nu är rådande mellan fattigvården och den
enskilda verksamheten på området och det sätt, varpå härvarande fattigvårdsmyndighet
städse sökt stödja sådan verksamhet, kan jag ej heller förstå, hur
ett överförande av fattigvårdens barnavårdande verksamhet till barnavårdsnämnden
skulle kunna vara ägnat att än ytterligare utveckla detta samband.

Av lagförslaget framgår, att kommittén i en del fall överlät åt fattigvårdsstyrelsen
att bevaka vissa kommunens intressen gentemot andra kommuner och
enskilda personer. Ett sådant system av sammanblandad barnavårds- och fattigvårdsorganisation
torde vara ägnat att framkalla slitningar mellan fattigvårdsoch
barnavårdsmyndigheterna samt medföra ett mindre tillfredsställande resultat.
Beträffande barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses mellanhavande
med varandra hänvisas i övrigt till ett av ombudsmannen avgivet yttrande (se
nedan).

Av motiveringen till lagförslaget synes man kunna utläsa, att understöd genom
barnavårdsnämnden skall anses utgöra understöd av bättre art, än om det skulle
utgå som vanlig fattigvård. Barnavårdsnämnden kommer enligt förslaget emellertid
ej att handhava all barnavårdande verksamhet. En änkling, en hustru,
vars man till äventyrs ligger sjuk i hemmet, kunna ej erhålla denna bättre art
av understöd, likaså barnrika familjer, där familjeförsörjaren visserligen har inkomst,
men otillräcklig för familjens uppehälle. Alla dessa måste hålla till godo
med det understöd av sämre art, som den offentliga fattigvården erbjuder.
Denna klassifiering av7 vård i sämre och bättre sådan torde med säkerhet
föra rätt så menliga följder med sig. Den offentliga fattigvården har tyvärr hos
många varit ganska impopulär — detta till en del beroende på en föråldrad
fattigvårdsförordning. Genom den nya lagen om fattigvården av år 1918 med
dess många bestämmelser i humaniserande riktning har möjlighet beretts att få
upp den offentliga fattigvården på ett högre plan, så att den kan bliva kommunens
officiella hjälporgan. Ett målmedvetet arbete härutinnan pågår för
närvarande inom Stockholms stads fattigvårdsnämnd och dess underlydande
organ. Kommer det nu in i det allmänna medvetandet, att det understöd,
som barnavårdsnämnden lämnar, är understöd av bättre art, än det som utgår
från fattigvårdsmyndigheterna, torde med säkerhet alla försök att höja den

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

offentliga fattigvården vara dömda att misslyckas. Kommer så härtill att enligt
det nu föreliggande lagförslaget det skulle ankomma på vederbörande fattigvårdsmyndighet
att efter anmälan av barnavårdsnämnd förelägga försumliga
familjeförsörjare arbetsskyldighet i den i 71 § i fattigvårdslagen stadgade ordning
torde med säkerhet kunna förutsägas, att den offentliga fattigvården i
allmänhetens ögon blir något, för vilket man ber Gud bevara sig.

Efter framhållande av dessa allmänna anmärkningar mot förslaget övergår
jag så till en detaljgranskning av förslagets bestämmelser om överflyttande till
barnavårdsnämnden av fattigvårdsstyrelses utackorderingsverksamhet samt dess
understödsverksamhet för barn till ensamstående moder.

I det föregående är nämnt, att man i Stockholm lyckats åstadkomma ett
väl organiserat utackorderingssystem. Ett stort antal barn från Stockholm
äro sålunda genom förmedling av särskilda lokalombud utackorderade i goda
hem i landsorten. Fosterhemmen övervakas förutom av lokalombuden jämväl
av de vid fattigvårdsnämndens ntackorderingsbyrå anställda barnavårdsinspektörerna.

Enligt kommitténs förslag skall, därest barn utackorderats inom annan kommun,
underrättelse ofördröjligen meddelas barnavårdsnämnden därstädes. Det
ankommer sedan på denna nämnd att övervaka, att barnet får god vård och
uppfostran. Teoretiskt sett torde förslaget vara rätt så tilltalande, men i praktiken
torde detsamma, åtminstone vad Stockholm beträffar, få rätt så menliga följder.
Vid anskaffande av fosterhem hava lokalombuden uteslutande haft för ögonen, att
barnen skulle få så goda fosterhem som möjligt. Hänsyn till fosterhemskommunens
intressen har ej spelat in. När nu den närmaste övervakningen av
barnen övergår från de enskilda lokalombuden till ett kommunens organ (barnavårdsnämnden),
måste givetvis kommunens intressen komma att spela en avgörande
roll. Det kan med skäl befaras att — åtminstone i de distrikt, där
ett större antal barn pläga vara utackorderade —• kommunen skall finna med
sin fördel förenligt att motarbeta utackorderingsverksamheten, vilket vore synnerligen
olyckligt.

I stor utsträckning erhålla för närvarande föräldrar till utackorderade barn
genom barnavårdsinspektörerna och lokalombuden upplysningar om sina barns
förhållanden i fosterhemmen. Härigenom upprätthålles sambandet mellan föräldrar
och barn. Med stor sannolikhet kommer detta samband att upphöra,
därest inspektionen överflyttas på fosterhemskommunens barnavårdsnämnd. Beträffande
lagförslagets inverkan på utackorderingsverksamheten tillåter jag mig
för övrigt hänvisa till ett av barnavårdsinspektör Kihlqvist avgivet yttrande
(se nedan 360).

Övergår jag så till kommitténs förslag beträffande understödsverksamheten
för barn till ensamstående moder. Vad som härutinnan först måste väcka betänkligheter
är att även här kommitterades flertal ansett sig kunna avvara
fattigvårdsstyrelsens erfarenhet på området. An mera betänkligt synes mig
vara, att man vid understöds tillmätande synes vilja taga avstånd från behovsprincipen
(se lagförslagets 81 § 2 mom. och motiveringen). Det kan visserligen
synas, som om kommitterades yttrande om att barnavårdssynpunkten bättre
skall komma till sin rätt, om understödsverksamheten utövas av en speciell
barnavårdsmyndighet, ävensom att härigenom större garanti för understödets
utmätande på ett nöjaktigt sätt skall erhållas, hade fog för sig. Men om man
betänker att — trots de förändringar, som skedde i samband med tillkomsten
av lagarna om barn utom äktenskap för åstadkommande av förbättrade förhållanden
för utfående av ersättningsskyldigas bidrag och trots den nya
fattigvårdslagens skärpta bestämmelser på detta område — beviljade understöd
i stor omfattning ej kunna återfås av kommunerna på grund av svårigheter
i mångahanda avseenden, då kan man förstå vilken oerhörd ökning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kommunernas utgiftsbudget ett sådant understödslämnande med i viss omfattning
bortseende från behovsprincipen skall hava till följd. En statistisk utredning
i detta avseende är jag övertygad om skulle visa ett i avsevärd mån nedslående
resultat; och vill jag i detta sammanhang framhålla, att efter min uppfattning
den statistiska utredningen över förhållandena år 1907, som bifogats
förslaget till fattigvårdslagen i hithörande avseende, ger en mycket dunkel upplysning,
som ingalunda kan vara ägnad att ligga till grund för detta förslag,
då sedan 1918 i och med de nya lagarna om barn utom äktenskapet förhållandena
ändrats i avsevärd mån.

Med tillmätande av understöd efter nu föreslagna grunder brytes enhetligheten
i understödsverksamheten i sin helhet. Såsom ovan angivits skulle enligt
lagförslaget understöd genom barnavårdsnämnden utgå för utom äktenskap fött
barn, vars moder är ensam om att försörja detsamma, för ensamstående hustrus
barn och för änkors barn. Änklingars barn och sådana barn, vilkas föräldrar
visserligen båda vistas i hemmet, men till följd av sjukdom eller annan anledning
ej kunna lämna sina barn erforderlig vård, äro däremot ej medtagna.
Sistnämnda båda kategorier torde dock mången gång i än högre grad vara i
behov av det understöd av bättre art, som skall lämnas genom barnavårdsnämnden.
Jag har därför grundad anledning att befara, att det nu föreliggande förslaget
kommer att innebära ett favoriserande av de ensamställda mödrarnas
barn, vilket jag finner vara betänkligt. Man får vidare ej förbise, att kostnaderna
för denna understödsverksamhet skola utdebiteras i vederbörlig ordning
och sålunda kunna komma att drabba personer, som måhända ha det sämre ställt
i ekonomiskt hänseende än den, som fått del av understödet, men som av en
viss ambitionskänsla ej velat begära understöd av det allmänna. Tänk ett
fall med en familjefader, söm tjänar t. ex. 70 kronor i veckan och därmed
skall försörja hustru och låt oss säga, fem minderåriga barn. Denne kanske
sätter en ära i att ej anlita fattigvården utan drar fram sin stora familj själv.
Ställ häremot t. ex. följande fall: Eu kvinna liar ett barn fött utom äktenskap.
Hon har eu arbetsinkomst på t. ex. 50 kronor i veckan. Vederbörande
domstol på orten plägar såsom underhållsbidrag av fader fastställa ett
belopp av 40 kronor i månaden. Med den lydelse, lagförslaget nu har, är jag
av den uppfattning, att understödet kommer att tillmätas med 40 kronor i
månaden. Då frågas, vilkens ställning är bäst. Svaret härpå torde endast
kunna bliva ett. Man får sålunda i rättvisans namn tillse, att en ensamstående
moder får taga på sig bördan av sitt barns försörjning, i den mån hon efter
prövning kan anses vara i stånd därtill.

Såsom i det föregående är nämnt, torde understödet genom barnavårdsnämnden
komma att anses som understöd av bättre art. Detta skulle närmast bestå i
att sådant understöd ej har karaktär av fattigvård och att sålunda det bidrag,
som av nämnden lämnas modern för hennes barn, undandrages de rättsverkningar
i avseende å ersättningsplikt och tvångsåtgärder, som skulle följa av dess
egenskap av fattigvård gentemot henne. Väl är det sant, att fattigvårdssamhället
genom tilldelande av understöd mot modern erhåller vissa anspråk på
ersättning, men mig veterligt har åtminstone fattigvårdsnämnden i Stockholm
aldrig gjort sin rätt till ersättning gällande mot en person, som nämnden
ansett gjort, vad den kunnat. Enda skillnaden synes mig då vara, att det nu
föreliggande lagförslaget innehåller ett direkt uttalande härutinnan (se 102 §).
Ett sådant stadgande torde utan svårighet kunna tilläggas i den nya fattigvårdslagen.

En enligt min mening mycket svag punkt i lagförslaget är, att det kan förekomma,
att både barnavårdsnämnd och fångvårdsstyrelse få lämna hjälp i
samma fall. Då det gäller ensamstående moder med barn, har understöd åt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

modern själv exempelvis vid sjukdom icke ansetts böra ankomma på barnavårdsnämnden
utan på fattigvårdsstyrelsen (sid. 59 och 268). Här må även nämnas,
att förslaget innehåller föreskrifter om skyldighet för barnavårdsnämnd att i
viss mån tillhandagå fattigvårdsstyrelsen med uppgifter för att sätta densamma
i tillfälle att bevaka kommunens intresse gentemot andra kommuner och i vissa
fall även mot staten, landsting och försörjningspliktig. Det kommer säkerligen
att medföra stora olägenheter för fattigvårdsstyrelsen att i detta avseende ej
hava att stödja sig på uppgifter, inhämtade av styrelsens egna organ vid processer
och andra åtgärder.

Jag har nu i korthet granskat de delar av kommitténs förslag, som ur fattigvårdssynpunkt
hava den största betydelsen. De viktigaste av anmärkningarna
kunna sammanfattas sålunda:

1) Genom att överflytta uppsikten över barn, som äro utackorderade utom
kommunen till ett kommunalt organ, nämligen fosterhemskommunens barnavårdsnämnd,
kan utackorderingsverksamheten komma att försvåras, för att ej säga
omöjliggöras.

2) Enhetligheten i den kommunala understödsverksamheten brytes.

3) Genom att från fattigvårdsstyrelsen överflytta en del av understödsverksamheten
för barn och förlägga densamma under barnavårdsnämnden samt giva
understöd från denna nämnd karaktär av understöd av bättre art kommer med
nödvändighet den understöds verksamhet, som bliver kvar under den offentliga
fattigvården, att bliva betraktad som ett sämre slags understöd. Ju mer som
utbrytes från den offentliga fattigvården, desto impopulärare blir återstoden.
Härigenom omintetgöres möjligheten att föra upp den offentliga fattigvården på
ett högre plan, varom den nya fattigvårdslagen ger anvisning.

4) Lagförslagets stadgande i 81 § 2 mom. synes innebära ett avsteg från
behovsprincipen, som kan få de mest vittgående följder. Bestämmelserna i lagförslagets
10 kapitel innebära jämväl ett favoriserande av de ensamställda mödrarnas
barn.

5) Kommittén framhåller inledningsvis önskvärdheten av en centralisering av
barnavården men föreslår icke desto mindre uti flera avseenden en uppdelning
av den ur barnavården härrörande verksamheten på olika kommunala myndigheter.
Sålunda överlåtes åt fattigvårdsstyrelsen bland annat att i barnavårdshänseende
bevaka vissa kommunens intressen gentemot främmande kommuner
och enskilda personer. Ett sådant system av en sammanblandad barnavårdsoch
fattigvårdsorganisation torde vara ägnat att åstadkomma komplikationer
mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Då jag anser, att de av mig här ovan berörda stadgandena i kommitténs förslag,
därest förslaget blir lag, torde ur fattigvårdssynpunkt bliva av rätt så
ödesdiger betydelse för den kommunala understödsverksamhetens sunda utveckling,
är det givet, att jag ej anser mig kunna tillstyrka förslaget i oförändrat
skick.

Emellertid innehåller såväl det nu föreliggande förslaget som den nya lagen
om fattigvården så många förbättringar i human anda, att det synes mig vara
mödan värt att med ledning av den nya lagen om fattigvården och det nu föreliggande
lagförslaget taga frågan om den kommunala understödsverksamhetens
ordnande i hela dess vidd och på ett rationellt sätt under omprövning.

Idealet, efter vilket man bör sträva, synes mig vara, att inom varje kommun
finnes eu enda myndighet (understödsnämnd) för lämnande av hjälp i varje
fall, där det faldiska behovet ger vid handen, att hjälp i en eller annan form är
av nöden. För att nå detta mål synas inga ansträngningar böra sparas.

Jag har i det föregående berört, att den erfarenhet, som under decennier vunnits
inom fattigvårdsstyrelserna, ej bör ratas. Vid den kommunala hjälpverk -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 1Ö0.

samhetens rationella ordnande synes mig, att man bör bygga på denna fattigvårdsstyrelsernas
mångåriga erfarenhet. Nu torde nog komma att invändas, att
ett förslag att lägga all kommunal understödsverksamhet under den offentliga
fattigvårdens organ torde redan på förhand vara dömt att falla, så impopulär
som den offentliga fattigvården är hos många. Jag medger, att, huru mycket
man än sökt humanisera den offentliga fattigvården, så till en viss grad ännu
är förhållandet, samt att blotta namnet fattigvård stöter ej så få. Nåväl, om
en förbättrad understödsverksamhet kan vinnas genom en namnändring, låtom
oss då ej tveka att taga steget fullt. Vid avgivande av sitt förslag till lag om
fattigvården hade fattigvårdslagstiftningskommittén frågan, huruvida namnet
fattigvård borde bibehållas eller ej under omprövning. Av vissa skäl ansåg sig
emellertid kommittén ej böra föreslå någon ändring. Ett av de viktigaste skälen
angav kommittén vara, att den ej funnit något annat lika lämpligt namn, samt
att motsvarande benämning i andra länder »offentlig understödsverksamhet»
(Vassistance publique etc.) skulle hava eu för allmän innebörd. Härvid är emellertid
att märka, att, sedan detta skrevs, under fattigvårdsstyrelserna lagts sådan
understödsverksamhet, som just motiverar antagande av en benämning av mera
allmän innebörd. Vad Stockholm beträffar har sålunda åt fattigvårdsnämnden
uppdragits att bevilja understöd utan fattigvårds karaktär jämlikt lag om kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag samt lag om lindring i de mindre
bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka
ävensom att handhava stadens rabatteringsverksamhet å livsförnödenheter för
mindre bemedlade. Uti lag om fattigvården har beträffande anstaltsvården
redan borttagits benämningarna fattighus, fattiggård, försörjningsinrättning och
arbetsinrättning, vilka ersatts med ålderdomshem, vårdhem och arbetshem.
Oöverstigliga svårigheter synes ej böra möta att även få benämningen fattigvård,
fattigunderstöd och dylikt bort från den kommunala hjälpverksamheten.
Givet är, att då också benämningen fattigvårdslag skulle ersättas med lag om
offentlig understödsverksamhet eller dylikt, benämningen fattigvårdsstyrelse ersättas
med kommunal understödsnämnd o. s. v.

Under denna kommunala understödsnämnd skulle då givetvis läggas all kommunens
understödsverksamhet, sålunda även den barnavårdande verksamheten.
I de större samhällena finge väl understödsnämnden, för att ej arbetet skulle
bli för tungrott, uppdela sig på sektioner såsom redan sker inom fattigvårdsnämnden,
där nämndens delegerade för beviljande av fattigvård sedan någon
tid äro uppdelade på två sektioner, av vilka den ena handhaver vanliga fattigvårdsärenden
och den andra ärenden angående beviljande av understöd utan
fattigvårds karaktär. Jag anser en så radikal omläggning av den kommunala
understödsverksamheten, som jag nu skisserat, vara enda möjligheten för att få
reda och ordning i understödsverksamheten samt för att förhindra slitningar
mellan olika understödsgivande myndigheter. Om så till grund och rättesnöre
för understödsnämndernas verksamhet lägges en tidsenlig, i human anda avfattad
lag om offentlig understödsverksamhet, så är jag övertygad om att det skall bli
möjligt att få upp den kommunala hjälpverksamheten på det höga plan, där
den bör vara.

Måhända kommer det att invändas mot det av mig nu väckta förslaget, att
detta kommer att föranleda att ordnandet av barnavårdsverksamheten uppskjutes.
Men om genom ett uppskov kan vinnas såväl att de av mig härovan påvisade
bristerna i lagförslaget bortfalla som att den kommunala understödsverksamheten
i sin helhet blir ordnad, så synes mig, att man endast har att vinna på
ett uppskov.

På grund av vad jag sålunda tillåtit mig anföra får jag avstyrka bifall till
förslaget till lag om den offentliga barnavården i nu föreliggande form men

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

samtidigt uttala önskvärdheten av att frågan om den kommunala understödsverksamhetens
ordnande tages upp i hela dess vidd, att därvid tages under
övervägande möjligheten att få lagen om fattigvården omarbetad till en lag om
offentlig understödsverksamhet eller dylikt, att benämningen fattig liksom fattigvård
och fattiguuderstöd bortfaller och ersättes med annat lämpligt uttryck, att
fattigvårdsstyrelserna ombildas till kommunala understödsnämnder samt att
under dessa nämnder lägges all kommunens understödsverksamhet.

Fatiigvårdsnämnden har förklarat sig i huvudsak kunna ansluta sig till de
synpunkter, åt vilka fattigvårdsinspektören givit uttryck, men tillika velat anföra
följande:

På samma gång nämnden uttalar sitt fulla gillande av de grundläggande
principerna i det föreliggande förslaget, nämligen att all offentlig barnavårdande
verksamhet sammanföres till en myndighet, samt att den hjälp och vård, samhället
bereder barn, tillhörande föräldrar, som befinna sig i ekonomiskt trångmål,
i regel icke bör betraktas eller hava karaktären av fattigvård i den mening,
fattigvårdslagens 1 § avser, vill nämnden kraftigt understryka de betänkligheter,
som fattigvårdsinspektören uttalat beträffande tillskapandet av ett nytt fristående
understödsorgan. Detta komme nämligen utan tvivel att leda till splittring av
den offentliga understödsverksamheten och omöjliggöra den enhetlighet däri,
som fattigvårdslagstiftningskommittén synes sätta stort värde på, och som även
fått sitt uttryck i den nya fattigvårdslagen. Genom en komplettering av fattigvårdslagen
torde man kunna nå det mål, man eftersträvar beträffande den offentliga
barnavården, och man undgår på sådant sätt förekomsten av tvenne understödjande
organ, som i stort sett komma att syssla med likartade frågor, men
av vilka det ena kommer att anses vara ett organ för mera värdiga behövande,
under det att de, som hänvisas att söka sin hjälp hos fattigvården, komma att
anses som mindre värdiga hjälpbehövande, en klassiflering, som är i högsta grad
motbjudande och förkastlig.

Särskilt måste nämnden kraftigt reagera mot förslaget om att fattigvården
skall omhändertaga indrivningen av ersättningar, där annan myndighet ansett
sådan indrivning böra äga rum. En sådan anordning skulle i mycket hög grad
göra fattigvården ännu mera förhatlig än den nu i mångas ögon är och skulle
försvåra de strävanden till popularisering av fattigvården, som den nya fattigvårdslagen
givit upphov till.

Härtill kommer, att man med det föreliggande lagförslaget icke når det mål,
vartill man strävar, nämligen att sammanföra all barnavårdande verksamhet
under eu myndighet.

Fattigvårdsnämnden nödgas därför, i likhet med fattigvårdsinspektören, avstyrka
lagförslagets antagande i sin nuvarande form, under livlig förhoppning
om att det skall befinnas möjligt att nå det efterlängtade målet utan att söndersplittra
den offentliga understödsverksamheten.

Till detta nämndens utlåtande har dess ledamot fröken Ebba Wedberg fogat
följande särskilda yttrande.

Det av fattigvårdsnämnden avgivna utlåtandet över förslag till lag om den
offentliga barnavården innebär visserligen efter orden ett godkännande av förslagets
grundläggande principer. Hänvisningen till fattigvårdsinspektörens yttrande
och de i samband därmed uttalade betänkligheterna innebära emellertid,
så vitt jag förstår, ett underkännande ej blott av förslagets form utan även av
dess grundprinciper. Då fattigvårdsinspektörens yttrande säkerligen kommer att
stå såsom ett uttryck för nämndens uppfattning av ifrågavarande lagförslag, har
jag ansett mig böra något belysa de grunder, på vilka nämndens avstyrkande
av förslaget sålunda kommit att vila.

Kungl. Maj-As proposition nr 150.

En av de väsentligaste punkterna i lagförslaget är frågan om en centralisering
av den kommunala barnavården, och det är om denna fråga, som fattigvårdsinspektörens
och nämndens yttrande huvudsakligen röra sig. Innebörden i den
föreslagna centraliseringen är, att en särskild, under den borgerliga kommunen
hörande barnavårdsnämnd skulle övertaga den nuvarande barnavårdsnämndens
(skolstyrelsens eller skolrådets) uppgifter enligt lagen den 13 juni 1902 angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Till dessa
uppgifter skulle enligt förslaget läggas omsorgen om barn, som av föräldrarna
i kroppsligt hänseende vanvårdas, varförutom åldersgränsen för barns omhändertagande
vidgats uppåt. Vidare överlåter förslaget åt barnavårdsnämnden att
öva den uppsikt över fosterbarnen, som nu tillkommer hälsovårdsmyndigheterna.
Slutligen hänföres till den nya barnavårdsnämndens uppgifter omhändertagande
av värnlösa barn och barn, som eljest behöva understöd utanför hemmet, varjämte
nämnden skulle hava att utöva understödsverksamhet för ensamstående
mödrars barn.

Fattigvårdsnämndens uttalande får väl anses innebära, att nämnden godkänner
förslaget om en särskild barnavårdsnämnd och om en högre barnavårdsmyndighet,
som under namn av ungdomsråd ingår i kommittéförslaget. Vidare
synes hava lämnats utan anmärkning den föreslagna utvidgningen av barnavårdsnämndens
verksamhet till att omfatta även kroppsligt vanvårdade barn och
vissa vanartade upp till 18 år.

Ehuru det ej fullt framgår av yttrandet har fattigvårdsnämnden antagligen
avsett, att den nya barnavårdsnämnden ej skulle omhändertaga de i 6 kap. av
lagförslaget omförmälda barnen. Onskligheten av att en och samma myndighet
har att ombesörja vård och uppfostran åt de barn, som skola omhändertagas
utanför föräldrahemmet, har ofta framhållits och i kommittéförslaget vidare utvecklats.
En rationell lösning av denna fråga har betydelse ej minst för Stockholm,
där förhållandet med dubbla utackorderingsorgan och dubbla barnhem
föranlett många anmärkningar och utredningar. Just på denna punkt framträder
ett starkt behov av barnavårdens centralisering, och här kunna säkerligen
både arbete och kostnader sparas genom en förening.

Det föreliggande behovet av centralisering i fråga om barns vård utanför
föräldrahemmet har av två reservanter inom fattigvårdskommittén föreslagits
avhjälpt därigenom, att fattigvårdsstyrelsen skulle -— utom då det gällde
vanartade barn — draga försorg om vård och uppfostran åt de av barnavårdsnämnden
från sina hem skilda barnen. Det möter emellertid stora betänkligheter
att låta en myndighet hava tillsyn över barnen, vidtaga förebyggande
åtgärder samt skilja dem från hemmet, men sedermera överlämna åt en annan
myndighet att anskaffa annat hem åt dem. Dessa åtgärder stå i så nära samband
med varandra, att det synes lämpligast att här låta samma myndighet
fungera,

Gentemot ett sammanhållande av verksamheten på denna punkt, där det
gäller barnen själva, måste det vara en mindre viktig sak, huru det sedan
ordnas med likviden mellan myndigheterna och uttagande av ersättning. Då
kommittén avgivit förslag till eu centralisering av barnavården, har den huvudsakligen
tänkt på fördelen av att få en myndighet, som skall hava uppsikt över
barnens vård och vidtaga åtgärder för att förbättra ställningen för de barn,
som lida av förefintliga missförhållanden. Detta måste ju också vara det väsentliga,
vilket särskilt fattigvårdsinspektören alltför litet beaktat.

Fattigvårdsinspektörens anmärkningar hava i all synnerhet riktats mot stadgandena
i 10 kap. av förslaget om understöd åt ensamstående mödrar. Dessa
stadganden innebära en uppdelning av den kommunala understödsverksamheten,

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 150.

och en sådan anordning har onekligen sina olägenheter. Ej heller finnes för
överflyttningen här samma skäl som beträffande de i 6 kap. avsedda fallen, där
det gällde barns vård och fostran utanför föräldrahemmet genom kommunens
försorg. Understöd enligt 10 kap. har till syfte att sätta modern i tillfälle att
själv uppfostra barnet. Särskilda omständigheter hava föranlett, att understödsverksamheten
åt barn till ensamstående mödrar upptagits i förslaget. I all
synnerhet har härtill medverkat den ställning, som lagen om barn utom äktenskap
den 14 juni 1917 redan givit barnavårdsnämnden och dess organ, barnavårdsmannen,
i fråga om dessa barn.

Stadgandena i 10 kap. vila liksom 1 § fattigvårdslagen på behovsprincipen.
Förslaget framställer ej detta understöd såsom något slags »bättre» fattigvård,
utan anordningens värde och fördel ligger i anslutningen till det kommunala
barnavårdsorgan, som genom förslaget skapats. Det är alltså ej befogat att göra
någon gradering mellan fattigvården och barnavården, så att det ena understödet
skulle vara av sämre och det andra av bättre art.

Ej heller lämnar förslaget föräldrarna tillfälle att lättare undandraga sig sitt
ansvar, utan möjligheterna till deras efterhållande hava i stället ökats. Att någon
återkravsrätt gentemot eu ensamstående moder ej stadgats, är härvid av mindre
betydelse, då vid understöds lämnande hänsyn skall tagas till hennes möjligheter
att själv försörja barnet. Denna frihet från ersättningsskyldighet är strängt
taget det enda, som kan föranleda att här göra skillnad mellan understöd, som
har fattigvårds natur eller saknar sådan. Befinnes den ekonomiska ställningen
efteråt bättre än beräknat, är det ur samhällets synpunkt av större värde att
utnyttja denna möjlighet för den framtida försörjningen genom att minska eller
indraga understödet. Den föreskrift, som givits i 81 § 2 inom., har sin praktiska
grund i angelägenheten av att understödet under barnets två första levnadsår
är sådant, att det underlättar bibehållandet av bandet mellan moder och barn;
men även här har behovsprincipen sin tillämpning.

Vad beträffar ensamstående hustrurs och änkors barn har man ej samma
yttre grund — 1917 års barnlagar — för anordningen, att de skola understödjas
genom barnavårdsnämnden, som när det gäller de ogifta mödrarnas barn, men
de av kommittén till stöd härför åberopade skäl synas vara vägande. Att ej
understöd för barn i övriga fall medtagas, kan sägas i viss mån innebära en
inkonsekvens, men även härför hava skäl anförts.

Fn anmärkning, vars riktighet naturligen ej kan bestridas, är att fattigvårdsstyrelserna
för närvarande sitta inne med större erfarenhet beträffande understödsverksamheten
än de blivande barnavårdsnämnderna. Varje förändring i
det bestående måste räkna med olägenheter av en övergångstid, så också här.
Vad förhållandena i Stockholm beträffar, kan det väl tänkas, att Stockholms
stads utackorderingsbyrå övertages av den nya barnavårdsnämnden.

Anordningen, att fattigvårdsstyrelsen skall betala en del av barnavårdsnämndens
utgifter, är säkerligen ej idealisk. Men denna anordning förefinnes redan
nu, ehuru den i förslaget vidare utbyggts. I och för sig lärer det väl ej degradera
fattigvårdsstyrelsen, att den tjänstgör såsom kommunens organ vid ordnandet
av förhållandena till andra kommuner samt vid åtgärder mot försumliga
försörjare. Den fyller en samhällsnyttig uppgift, som den redan nu väsentligen
har, och jag kan ej finna, att den därför blir mindre skickad att handhava sin
uppgift som understödsmyndighet. Någon sammanblandning av de båda myndigheternas
organisation kan ej anses hava ägt rum genom de stadganden, som
röra deras förhållanden till varandra. För Stockholms vidkommande skulle väl
en sådan anordning kunna träffas, att fattigvårdsnämndens ombudsmannainstitution
bleve gemensam för fattigvården och barnavården, liksom den nu är gemensam
för fattigvården och hälsovårdsnämnden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150.

På grund av vad sålunda anförts har jag ej kunnat ansluta mig till fattigvårdsnämndens
utlåtande angående ifrågavarande lagförslag.

60. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman;

Det torde få anses principiellt oriktigt att, på sätt kommittén föreslagit, sammanblanda
barnavårdens organisation med fattigvårdens. Kommittén har uti
avdelning II av sitt betänkande under rubriken »Om en enhetlig barnavårdslagstiftning
och om barnavårdsärendenas förening hos en kommunal myndighet»
själv påyrkat en centralisering av barnavården samt hållit för uppenbart, att
barnavårdsverksamhetens fördelning på flera myndigheter, delvis ingripande på
varandras områden, »skall verka försvagande i avseende å såväl ansvar som
maktmedel samt därigenom minska utsikterna till ett tillfredsställande resultat»
(s. 37). Vidare har kommittén funnit »utvecklingen av samhällets uppgifter å
detta fält befrämjas bäst genom eu enhetlig organisation, vilket vad kommunerna
beträffar måste innebära, att en myndighet såvitt möjligt i sin hand
samlar det kommunala arbetet med barnavården» samt kommit till det resultat
att »en förening hos barnavårdsmyndigheten av de kommunala barnavårdsuppgifter,
som kunna betecknas som offentlig barnavård i mera inskränkt bemärkelse,
bör äga rum» (s. 38).

Ehuruväl kommittén sålunda inledningsvis intagit en enligt mitt förmenande
principiellt riktig ståndpunkt, föreslår kommittén icke desto mindre uti sitt förslag
till lag om barnavården eu uppdelning av den ur barnavården härrörande
verksamheten på olika kommunala myndigheter uti flera olika avseenden.

Som av 101—103 §§ framgår, har kommittén överlåtit åt fattigvårdsstyrelsen,
bland annat, att iakttaga och bevaka vissa kommunens av barnavården härflytande
intressen gentemot andra kommuner ävensom enskilda personer. Att ett
sådant system av en sammanblandad barnavårds- och fattigvårdsorganisation
icke kan i längden medföra tillfredsställande resultat, därom kan enligt min
uppfattning ävensom, till synes, enligt kommitténs ovanberörda egna uttalanden,
tvivel icke råda. Såväl den ekonomiska sammankopplingen, som föreslagits
mellan de olika myndigheterna, som ock den omständigheten, att barnavårdsnämnden
i förhållande till fattigvårdsstyrelsen är en sidoordnad myndighet, åt
vilken fattigvårdsstyrelsen icke äger att giva direktiv för ordnande av angelägenheter
av vital betydelse för den senare, torde vara ägnade att framkalla
komplikationer mellan dessa myndigheter. Ombudsmannen håller före, att det
vore lyckligare och förenat med mindre kostnader för kommunen, därest barnavårdens
organisation komme att utgöras av en delegation, tillhörande fattigvårdsstyrelsen,
jämförlig med t. ex. Stockholms stads fattigvårdsnämnds delegation
för beviljande av fattigvård.

Nu framförda betänkligheter, framsprungna ur principiella synpunkter, ökas
ävenledes då man närmare granskar de anordningar, vilka kommittén tänkt sig
för ordnande av sammanblandningsfrågan. Bland annat skall, enligt bestämmelse
i 103 §, barnavårdsnämnden först pröva, huruvida skäl till antagande
förefinnes, att enligt 102 § ersättningsskyldighet åligger hemortssamhälle, landsting
eller staten samt därefter införskaffa utredning, som omförmäles i 52 §
lagen om fattigvården, och överlämna denna utredning till fattigvårdsstyrelsen,
som vid sitt nästa sammanträde har att i sitt protokoll anteckna, vad sålunda
från barnavårdsnämnden meddelats. Härefter äger fattigvårdsstyrelsen att anhängiggöra
talan hos Konungens befallningshavande. Att en sådan omständlig
procedur skall komma att vålla dröjsmål med målets anhängiggörande torde
vara uppenbart. Någon bestämd tidsfrist är ej heller stadgad, inom vilken
barnavårdsnämndens utredning skall föreligga hos fattigvårdsstyrelsen. Den ut -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

redning i liemortsrättsfrågan, som skall verkställas av barnavårdsnämnden, torde
med hänsyn därtill att barnavårdsnämnden saknar kompetens för bedömande
av de ofta invecklade hemortsrättsproblemen vålla, att fattigvårdsstyrelsen i sin
tnr i flertalet mål bliver nödsakad verkställa förnyad utredning. Härtill kommer,
att barnavårdsnämnden, i saknad av berörda kompetens, lämnas tillfälle
att genom felaktighet vid bedömande av hemortsrätten underlåta att göra anmälan
hos fattigvårdsstyrelsen samt att till följd härav kommunen åsamkas förlust
därigenom, att talan mot främmande kommun ej väckes.

Vidkommande härefter innehållet uti 99 § finner ombudsmannen bärande
skäl ej hava förebragts för den av kommittén föreslagna regeln att fader, men
ej moder, åligger ersättningsskyldighet med avseende å understöd för vård av
barn till ensamstående moder, samt att detta understöd icke gentemot modern
skall betraktas såsom fattigvård.

Ombudsmannen finner väl lika med kommittén, att en moder, som vårdar
sitt barn eller sörjer för dess vård hos annan, bör meddelas nödigt understöd,
utan att detta erhåller karaktären av fattigvård. Då det emellertid gives icke
allenast »ensamstående», utan även andra mödrar, vilka själva vårda sina barn
samt söka efter bästa förmåga bidraga till deras uppehälle, torde det icke kunna
anses principiellt riktigt att i förevarande avseende premiera ogifta mödrar,
frånskilda hustrur och änkor. En familj t. ex. där mannen på grund av sjukdom
är urståndsatt att bidraga till uppehället, men hustrun har förvärvsarbete
samt barnen i egen vård, erhåller bidrag av fattigvårdsstyrelsen till barnens
underhåll. Den omständigheten, att modern är förenad i äktenskap med sina
barns fader, föranleder i detta fall därtill att bidraget betraktas såsom fattigvård,
med ersättningsskyldighet, medan däremot understödet till den ogifta
modern icke stämplas såsom fattigvård. Först sedan mannen avlidit eller till
äventyrs skilt sig från sin hustru, skall i berörda exempel, enligt kommitténs
förslag, det för barnens vård utgående bidraget anses icke utgöra fattigvård.
Med denna konsekvens för ögonen finner ombudsmannen den av kommittén
föreslagna bestämmelsen härutinnan icke böra lagfästas. Ombudsmannen, som,
på sätt ovan anförts, funnit den nu ifrågavarande understödsverksamheten förtroendefullt
kunna överlämnas åt en delegation av fattigvårdsstyrelsen i stället
för åt en ny, på detta område oerfaren myndighet, håller före att i ovanberörda
sammanhang till prövning borde upptagas frågan om sådan ändring i gällande
fattigvårdslag att åt fattigvårdsstyrelsen överlämnades att efter prövning i varje
särskilt fall bestämma, huruvida ett utgående understöd skall äga karaktären
av fattigvård eller icke.

Beträffande vidare frånskilda hustrur och änkor, i deras egenskap av ensamstående
mödrar, torde dessa näppeligen kunna i förevarande hänseende likställas
med ogifta mödrar. I och genom det förelupna äktenskapet hava änkor och
frånskilda lmstrur samt deras barn undfått eu helt annan rättsställning än den,
som tillkommer ogifta mödrar och deras barn. Den gällande civillagstiftningen,
till vilken den föreslagna barnavårdslagstiftningen ansluter sig, behandlar även
kategorien ogifta mödrar samt deras barn såsom rättsobjekt med för sig egenartade
bestämmelser. Att allenast av den omständigheten att de äro ensamstående
hänföra samtliga dessa mödrar till samma kategori synes icke heller
påkallat jämväl av den omständigheten, att redan under bestående äktenskap
hustrur och änkor torde hava förvärvat utsikter att kunna efter äktenskapets
upplösning sörja för sig själva och sina barn på ett helt annat sätt än den
ogifta modern. Den ekonomiska och sociala ställning, hustrur och änkor förvärvat,
synes så väsentligt olika den ogifta moderns, att någon likställighet
emellan dessa kategorier icke kan anses varken nödig eller nyttig. Härtill kommer,
att denna föreslagna, från emancipationssynpunkt högst otidsenliga privilegiering
av kvinnan i hennes egenskap av »ensamstående», tvivelsutan skulle

Kungl. Maj:Is proposition nr 150.

uppmuntra till sökande av understöd ävensom få till följd att frånskilda hustrur
och änkor underläte att ur andra hjälpkällor än kommunen söka underhållsbidrag
för sina barn.

Vidkommande härefter kommitténs förslag att kommunens kostnader för barna*
vården till en del skola stanna på fattigvårdsstyrelsen, för vilken del denna
bär att uttaga gottgörelse av enskilda ersättningsskyldiga, kan gentemot en sådan
anordning anmärkas, att de enskilda ersättningsskyldiga härigenom bliva utsatta
för krav från två olika håll beträffande ett och samma anspråk. Gentemot ett
sådant i och för sig oformligt system får ombudsmannen ytterligare erinra, att
redan nu, då krav från fattigvårdsstyrelsens sida mot ersättningsskyldiga enskilda
personer göres gällande, dessa merendels visa sig vara av den uppfattningen,
att kommunens kostnad är av beskaffenhet att böra av kommunen själv
vidkännas. Därest nu dessa personer bliva från två håll utsatta för krav torde
detta medföra, att denna fattigvårdsstyrelsens indrivningsverksamhet bliver betraktad
med ännu större ovilja samt förenad med ännu större svårigheter än
tillförene. Den omständigheten, att en viss tid kommer att ligga emellan det av
barnavårdsnämnden framställda ersättningsanspråket, å ena, samt det av fattigvårdsstyrelsen
framställda anspråket, å andra sidan, torde ävenledes vara ägnad
att framkalla förvecklingar.

61. Fattigvårdsstyrelsen i Uppsala: I själva huvudfrågan, huruvida understöds verksamhet

bör enligt kommittéförslaget utövas jämte fattigvårdsstyrelsen av annat
kommunalt organ, ställer sig fattigvårdsstyrelsen mycket tveksam. Understödsverksamhetens
uppdelande på två organ torde försvåra erforderlig överblick över
samma verksamhet och i åtskilliga fall giva anledning till konflikter mellan
understödsorganen, vartill kommer att den vårdverksamhet, som enligt förslaget
skall utövas av barnavårdsnämnd, med hänsyn såväl till vårdens namn som till
dess beskaffenhet synes ägnad att framkalla den föreställningen, att vård genom
barnavårdsnämnd står i högre klass än vård genom fattigvårdsstyrelse. Med
hänsyn till dessa olägenheter av två kommunala understödsorgan vill fattigvårdsstyrelsen
ifrågasätta, huruvida utredning ej må anses önsklig angående
lämpligheten att ersätta fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd med ett enda
organ för kommunal understödsverksarnhet.

Om emellertid två understödsorgan i samma kommun anses böra vara verksamma,
måste olägenheterna av en sådan dualism i görligaste män undanröjas.
Särskilt trängande torde härvid vara att den särställning, som i förslaget tillkommer
barn till ensamstående moder, ej lagfästes. Något bärande skäl att inordna
barn till ensamstående moder, då barnet vistas hos modern, i annan och
förmånligare kategori än annat behövande barn, som vistas i hemmet, torde
knappast vara anfört. Detta avsteg från förslagets grundsats att understöd till
barn, som vistas i hemmet, lämnas av fattigvårdsstyrelsen torde i sin mån bidraga
till den av kommittérade säkerligen icke önskade konsekvensen att
deklassera fattigvården, vartill kommer att faran för ett ingripande av båda de
kommunala organen vid samma behovstillfälle ligger särdeles nära, — understöd
till modern av fattigvårdsstyrelsen, till barnet av barnavårdsnämnden.

Vad angår frågan om kostnaderna för barnavårdsnämnds understödsverksamhet,
synes förslagets bestämmelse att nämnden äger utbekomma % därav av
kommunens fattigvårdsstyrelse knappast motiverad. Enligt fattigvårdsstyrelsens
mening bör barnavårdsnämnden till undvikande av omgång i förvaltningen hava
egen fullständig stat och med egna anslag täcka sina utgifter samt själv föra
de processer gent emot kommuner och enskilda, som av understödsverksamheten
föranledas. Nödig förbindelse mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse
kunde beträffande en kommun som Uppsala lämpligen anordnas genom gemensam
ombudsmannaexpedition.

Kungl. Maj.ts proposition nr 169.

62. FatHgvårdsstyrelsen i Björklinge: Det vill synas fattigvårdsstyrelsen som om
förhållandena inom de mindre kommunerna icke krävde så genomgripande åtgärder
som det föreliggande lagförslaget innebär utan torde den offentliga barnavården
där kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas med nuvarande förhållanden.
Att inom de nuvarande små fattigvårdssamhällena skapa ännu en ny
självständig institution synes fattigvårdsstyrelsen icke vara så lämpligt åtminstone
torde det icke underlätta utan fast mer fördyra omkostnaderna för de i många
fall förut ekonomiskt hårt betryckta kommunerna. Däremot torde kanske den
föreslagna centraliseringen av barnavården bättre göra sig gällande inom de större
fattigvårdssamhällena.

63. Fattigvårdsstyrelsen i Halmstad: Enligt lagförslaget skulle eu del av under stödsverlcsamheten

överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden.
Emot detta förslag vill fattigvårdsstyrelsen göra följande erinringar.

En barnavårdsnämnd med lagförslagets uppgifter skulle växa till kommunal
institution med samma omfattning som fattigvårdsstyrelsen och i en mängd
kommuner nödvändiggöra nya avlönade befattningar och därmed ökade kommunala
utgifter. Barnavårdens föreslagna centralisering komme att medföra fattigvårdens
decentralisering. Det synes minst lika viktigt att understödsverksamheten
är koncentrerad hos en myndighet som att barnavården är det. Inga
bärande skäl ha framkommit, som ge vid handen, att barnavårdsnämnden bättre
än fattigvårdsstyrelsen skulle bli skickad att utöva understöd sverksamhet. Överflyttandet
av understöd till barn från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden
skulle i de talrika fall då såväl moder som barn behöva understöd framkalla
ovisshet hos de hjälpbehövande, till vilken myndighet de hade att vända sig
och konflikter mellan de båda myndigheterna vilkendera som hade skyldighet
att meddela hjälpen.

Den naturliga gränsen mellan de båda nämnda myndigheterna är otvivelaktigt
att fattigvårdsstyrelsen utövar den egentliga understödsverksamheten och barnavårdsnämnden
den egentliga skyddsverksamheten. Den strävan, som från vissa
håll försports, att från fattigvården utbryta så stora delar av dess verksamhet
som möjligt, saknar med nu gällande humaniserade fattigvårdslagstiftning berättigad
grund och bör icke uppmuntras.

I anslutning till det sagda vill fattigvårdsstyrelsen förorda hrr Björklunds och
Magnussons reservation.

64. Fattigvårdsstyrelsen i Falkenberg anför i huvudsak detsamma som fattigvårdsstyrelsen
i Halmstad.

65. Fattigvårdsstyrelserna i Varberg och Kungsbacka förorda förslaget utom beträffande
ungdomsråd och en del detaljfrågor.

66. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg har åberopat följande av fattigvårdsdirektören

avgivna utlåtande: De föreliggande uppgifterna äro av två slag, nämligen dels

att komplettera barnavårdslagarna i de fall, skäl till anmärkningar föreligga, och
dels att bringa fast system inbördes i barnavårdsarbetet. Det kan genast erkännas,
att den förra uppgiften särskilt genom utvidgning av fosterhemsinspektionen
blivit på ett i det stora hela tillfredsställande sätt löst; och är det särskilt
vid forskandet efter det planlagda systemet, som invändningarna mot förslaget
hopa sig.

Om man följer förslagets organisatoriska riktlinjer, gå dessa ut på att för
vinnande av mera enhetlighet i arbetet så långt möjligt begränsa de arbetande
myndigheternas antal mot eu ledande vilja. För närvarande utgöras huvudpersonerna
i samhällets barnavårdande verksamhet av barnavårdsnämnden med den
allmänna moraliska och sedliga uppsikten samt tillvaratagandet av utom äktenskap
födda barns rättigheter, fosterbarnsnämnden med den mera fysiska tillsynen
och fattigvårdsstyrelsen, utövande understödsverksamheten.

Kungl. ilaj:ts proposition nr 150.

Tidigare har, kan man säga, i regel kommunalnämnd respektive fångvårdsstyrelse
i en hand ombesörjt samtliga de uppgifter, som för närvarande specialiserade
äro fördelade på tre olika kommunala myndigheter. Nu föreslår kommittén,
att fosterbarnsnämnden helt skall uppgå i barnavårdsnämnden, vilken
enligt lagförslaget erhåller en sammansättning, som synes vald med hänsyn till
de uppgifter, som för närvarande påvila barnavårds- och fosterbarnsnämnderna,
men utan hänsyn till den understödsverksamhet, man vill överflytta från fattigvården,
i det att någon representant för fattigvårdsstyrelsen icke inrymts i
nämnden. I de delar förslaget sammanför barnavårds- och fosterbarnsnämndernas
uppgifter kan det vitsordas såsom lyckligt, och dessa två övervakande
myndigheters såväl uppgifter som arbetsområde äro redan nu av påfallande samgående
art; och då fosterbarnsnämnden för närvarande har befogenhet och plikt
att från ett fosterhem skilja ett vanvårdat barn och det val är där kroppslig
vanvård vanligast förefinnes, blir den barnavårdsnämnden enligt 46 § 1 mom.
a) tilldelade allmänna uppgiften rörande fysiskt misshandlade eller vanvårdade
barn helt följdriktig och kan icke tolkas såsom ett övertagande av en fattigvårdens
uppgift.

Mindre lyckligt och i flera fall rent olyckligt blir emellertid lagförslaget, när
detsamma avskiljer partier från fattigvården och lägger delar av den offentliga
understödsverksamheten under ett organ med helt andra uppgifter. Det kan befaras,
att man genom ett dylikt anhopande av tidigare utsorterade skilda uppgifter
i en myndighets hand väl tror sig bana nya vägar, men att man kanske
helt snart i dess ställe befinner sig på gammal sönderkörd mark; och den enhetlighet,
man vill vinna i barnavårdsverksamliet genom att till barnavårdsnämnden
överflytta vissa delar av fattigvårdens understödjande barnavårdsverksamhet,
måste anses till sitt värde mera än vägas ner av den splittring, olikformighet
och dubbelorganisering i det samhälleliga hjälparbetet, som därav orsakas. Den
apparat, som i storkommuner erfordras för understödsbehovs prövande samt
hjälpens utdelande och övervakande, är så pass betydande med hänsyn till såväl
personer som kostnader, att man icke gärna bör härför skapa två jämnlöpande
paralleller. Och var finnas garantier för att en kedja av kommunala förtroendeoch
tjänstemän skall fullgöra arbetet mera tillfredsställande, därför att den är
en barnavårdsnämndens apparat? Dessvärre ger lagförslaget självt anledning
till att kommunens hjälpverksamhet blir uppdelad i två olikartade grupper; i
81 § 2 mom. införes nämligen en helt annan måttstock vid understödsbehovets
bedömande än den vid fattigvården gängse och enligt fattigvårdslagen gällande
behovsprincipen. Hur kan man väl försvara, att samhället för barn, födda utom
äktenskap, skall vidkännas av domstol fastställda väsentligt högre belopp än
exempelvis för barn i äktenskap, vilkas föräldrar av ena eller andra anledningen
sakna försörjningsförmåga? En alldeles godtycklig och oförsvarbar gräns har
ock dragits mellan barnavårdslagens och fattigvårdslagens verksamhetsområden
genom att till den förra hänföras värnlösa barn och ensamstående mödrars barn,
medan under fattigvården kvarstå änkemäns barn och barn i bestående äktenskap,
även om mannen är avviken eller genom obotlig sjukdom skild från
hemmet. Kommittén har även gjort sitt bästa för att sudda till den godtyckligt
valda gränsen genom bestämmelserna i sista stycket av 81 § 1 mom. De fall
skulle nämligen i storstäderna icke bli alltför sällsynta, där man helt enkelt icke
kunde avgöra, om modern sammanlever med barnfadern eller ej. Men även
under antagande att begreppet ensamstående moder låter sig teoretiskt definiera,
blir ofrånkomligt, att samma moder tidvis är ensamstående och då hemmahörande
under barnavårdslagen samt andra tider sammanlever med någon barnfader,
varigenom hon och barn hemfalla under fattigvårdslagen.

Överensstämmande med god lags anda torde väl ej kunna anses, att et

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

understödsfall, som på grund av en myndighets speciella uppgift — nämligen att
öva etisk och moralisk uppsikt — bör falla under just denna myndighets verksamhet
och som senare kanske kräver skärpt sådan uppsikt av t. ex. den anledningen,
att en moraliskt defekt och ansvarslös barnfader tar sin bostad i
hemmet, där kanske halvvuxna döttrar av en annan man finnas, just på grund
av denna samma skärpta anledning skall flyttas över till att bli ett fattigvårdsfall.

Det kan väl sägas, att om gränsen för understödsverksamheten flyttas till
den linje, som naturligt uppdelar fallen så, att under barnavårdsnämnden komma
alla utom äktenskap födda och alla från föräldrarna skilda eller eljest åt fosterhem
anförtrodda barn, så var väl mindre mot en barnavårdsnämndens därinom
fallande understödsverksamhet att erinra. Med stor sannolikhet kan dock befaras,
att, även om denna begränsning sker och även om bestämmelsen i 81 §
2 mom. borttages, en oförsvarlig olikhet i ett samhälles understödsverksamhet
kommer att uppstå, om två på så skilda principer uppförda lagar som barnavårdslagen
och fattigvårdslagen ligga till grund för densamma. För att icke de två olika
hjälpformerna, av vilka den ena medför strängare rättsverkningar, skola kunna
sprida berättigat missnöje och försvåra endera myndighetens arbete, måste resas
ett bestämt krav på att den i 10 kap. föreslagna säregna hjälpverksamheten helt
utgår och bibehålies vid fattigvården. Av enahanda skäl bör därjämte 6 kap.,
vilket i stort sett behandlar rena fattigvårdsfall, antingen i sin helhet uteslutas
genom att 46 § 1 mom. gives en något vidare formulering eller ock kapitlet omarbetas
till att omfatta endast de fall, som icke höra under fattigvårdslagens
bestämmelser. Därvid bör tillika åt 36 § ges en snävare gräns, ty eljest trubbar
den vida formuleringen, vilken icke kan efter bokstaven följas, helt av dess avsedda
innebörd. Det kan ej heller vara försvarligt, att åt lagar, vilka skola tilllämpas
av tusentals myndigheter av de mest skilda uppfattningar och åskådningar,
ge en avfattning, som kan leda till rena missbruk.

Bland de bestämmelser, som från fattigvårdshåll måste påstämplas oantagliga,
anser jag mig i främsta rummet böra framhålla 65 §, som ger en myndighet
befogenhet ej blott att gripa in i en sidoordnad myndighets verksamhet utan
också att därvid kunna peka på en viss påföljd, nämligen anmälan till länsstyrelsen,
om den gjorda anmälan icke föranleder till åtgärd. Att kommittén funnit
lämpligt föreslå något dylikt är ägnat väcka så mycket större förvåning, som
fattigvårdslagen redan innehåller tillräckligt tydliga och effektiva bestämmelser
för i paragrafen omhandlade fall. Det samarbete, som av kommittérade avses,
kommer säkerligen att bäst befordras genom att 65 § i sin helhet utgår.

Det har från början framhållits, att anmärkningarna mot förslaget särskilt
hopa sig, när man går till granskning av det planlagda systemet. Tungt vägande
skäl ha också kunnat anföras mot 10 kap., som vill inaugurera en ny understödsart,
bestämd efter andra grunder än de hittills hävdvunna och lagd i annan
än den allmänt understödjande myndighetens hand samt med godtyckligt dragna
gränser, så att en del kategorier av barn komma under barnavårdsnämnden,
medan andra ej mindre ömmande fall stå utanför, och det för andra åter blir
hart när omöjligt att avgöra vart de höra hän. Detta kan väl synas betänkligt
nog, men än hårdare måste domen falla över hela 12 kap., som avhandlar kostnaden
för barnavården.

I detta 12 kap. har kommittémajoriteten genom upptagande av de i lagen av
den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn förefintliga bestämmelser, att viss del av barnavårdsnämndens
kostnader skall ersättas av och utsökas genom fattigvården, givit en ökad omfattning
åt bestämmelser, vilka allmänt utdömts såsom synnerligen olyckliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt,. 112 haft. (Nr 150.) 1972 »3 20

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Enligt nu gällande bestämmelser är det intill 100 kronor för barn och år
räknat, som nämndens kostnader ersättas av fattigvården, och då just försumlighet
och oordentlighet från föräldrarnas sida ofta är anledningen till att barnavårdsnämnden
måste ingripa ter det sig som en uppenbar orättvisa, att den försörjningspliktige,
som tredskas och söker komma ifrån sina skyldigheter, verkligen
kan på den vägen lyckas slippa undan med mindre utgifter än den ordentliga
samhällsmedlemmen. Detta är att premiera oordentlighet. Att föreslå ökat
utrymme för dessa farliga konsekvenser visar, hur föga genomtänkt från rent
praktiska synpunkter förslaget är.

De skäl som anföras till stöd för att fattigvården skall iklädas ersättningsoch
utsökningsskyldighet för barnavårdsnämndens kostnader, bottna i sin tur i
det enda skälet, att man icke vill införa någon ny processande part. När man
vid den nya fattigvårdslagens tillkomst borttog den fria lasarettsvården och införde
ersättningstalan gent emot landsting, fanns ingen betänklighet mot att öka
på processandet med tusentals nya mål, men nu tillordnas de besvärligaste omvägar
med dubbelbokföringar och dubbelutsökningar utan hänsyn till att nya
arbetsbördor och krokvägar skapas. Här gäller det ju icke några nya ärenden,
vill man åtminstone hoppas, utan sådana, där utsökning likväl förekommit, om
fallen sorterat kvar under fattigvården, och enär barnavårdsnämnden jämlikt
103 § måste äga kompetens för att till fattigvårdsstyrelsen överlämna utsökningsärenden
i utrett skick, står man frågande efter anledningen till att dessa
ärenden icke kunna av barnavårdsnämnden sändas direkt till den myndighet,
till vilken fattigvården som mellanhand har att sedan vända sig. Då det väl
kan tänkas, att i en del fall fattigvårds- och barnavårdsmyndigheters uppfattningar
kunna bliva mot varandra stridande beträffande ersättningspliktigs betalningsförmåga
och försumlighet, kunna missförstånd och tråkiga motsättningar uppkomma
genom den olämpliga och onödiga arbetsfördelning, som 12 kap. uppställer. Det
blir dessutom allt annat än angenämt för fattigvårdens representanter att stå som
förklarandepart inför de erinringar, vilka eventuellt komme att göras mot felaktigheter
och ofullständigheter. För att skydda sig i sådant avseende och till
undvikande av att fatalier kunna försittas genom infordrande från barnavårdsnämnd
av kompletterande uppgifter, blir det säkerligen nödvändigt för fattigvården
att endast härför hålla sig med en särskild stab av tjänstemän; och då
därtill lägges allt det dubbelarbete för diarie- och registerarbete m. in., som blir
en följd av att ärenden icke gå direkt, kan den i ärendenas gång invigde något
ana, vilka ökade kostnader omgången via fattigvården kan komma att orsaka
kommunen med som enbär påtaglig »vinst», att ärendena fördröjas och en dyrbar
tid försittes.

Det är emellertid icke nog med den stegring i utgifter och arbetsbörda, som
vållas av att utsökningar skola ske genom fattigvården. Den ersättning från
fattigvården, som för alla fall skall utgå, vållar ett oerhört arbete med särskilda
debiteringar för vart barn för sig och med avdrag för direkt av föräldrar eller
genom barnavårdsmän gjorda inbetalningar. Detta blir ett vidlyftigt arbete med
en mycket omfattande ökning i bokföring, utskrivande av räkningar och kontroll
och med motsvarande registreringar, bokföring och kontroll från fattigvårdens
sida, vilket allt av onödigt arbete och onödiga kostnader kommer att leda till
negativ nytta.

Kan barnavårdsnämnden enligt kommittémajoritetens mening betros med
understödjande verksamhet och utredningsarbeten i den omfattning och av den
art lagförslaget innehåller, finnes ingen anledning att frånkänna den utsökningskompetens
och detta allra minst, när det gäller fråga om intagning å arbetshem,
därvid ansökan inges till och prövas av en hemmets särskilda styrelse.
När ersättning skall utsökas, torde det också verka mera respektingivande hos
den försörjningspliktige, om denne redan från början är medveten om att barna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vårdsnämnden själv äger det yttersta medlet, intagning å arbetshem, där detta
kan verka kraftigare än talan vid domstol.

Då inga som helst bärande skäl kunna utfinnas för att fattigvården skall vidkännas
kostnader för åtgärder, beslutade av annan myndighet, eller tillsläppa
arbetskraft för utsökande av dennas kostnader och då det tillika även är med
de billigaste fordringar på rättvisa oundvikligt förenligt, att envar såväl gent
emot det allmänna som mot den enskilde själv bär konsekvensen av eget görande
och låtande, måste bestämt yrkas, att den ersättnings- och utsökningsplikt,
som i 12 kap. pålagts fattigvårdsstyrelse, alldeles utgår, och att i dess
ställe erforderliga bestämmelser för barnavårdsnämnden införas.

Efter den kortfattade granskning, jag här underkastat lagförslaget, kan som
slutomdöme fällas de allmänna anmärkningar,

att kommitterade icke lyckligt löst den uppgift, de för sig uppställt, nämligen
att sammanföra all samhällets barnavård i en myndighets hand, ty dels är ej
all barnavård förlagd under barnavårdsnämnden, utan väsentliga grupper ha
lämnats utanför och dels har åt annan myndighet, nämligen fattigvårdsstyrelsen
uppdragits att övertaga viktiga delar av ärendenas handläggning av såväl ekonomisk
som rent moralisk innebörd,

att det höjande av samhällets barnavård, som är lagförslagets mål, till väsentlig
del vinnes på bekostnad av den understödjande verksamhet, som skulle
kvarstå inom fattigvården, i det att dels meddelad fattigvård blir till art lägre
och till rättslig verkan strängare än barnavården och dels fattigvårdens organ
komma i en egendomlig ställning till barnavårdens myndigheter, som tilldelas
viss uppsiktsrätt över fattigvården och även bliva av denna betjänade i ärenden,
som äro av mera impopulär natur.

Om de huvudanmärkningar, vilka från fattigvårdshåll kunna göras mot förslagets
särskilda stadganden, sammanfattas, så är att erinra beträffande 6'' kap.
att där föreskrivet omhändertagande, som är beroende av i nu gällande fattigvårdslag
omförmälta omständigheter, bör bibehållas under fattigvården, och att
sålunda lagförslagets sjätte kapitel antingen helt bör utgå eller ock omformuleras
så, att det icke omfattar fattigvårdsfall, samt att 43 § till innehåll bör
likdanas med 60 §; 7 kap. att 65 § 2 mom., som är ägnat att störa samarbetet
mellan barnavårds- och fattigvårdsmyndighet, bör utgå; 10 kap. att hela kapitlet,
som uteslutande avhandlar sådan understödsverksamhet, som hemmahör till
fattigvårdens område, bör utgå; 12 kap. att allt mellanhavande med fattigvården
bör borttagas och att kapitlet så omredigeras, att nämnden själv bär alla till
följd av dess beslut på samhället vilande kostnader och själv vidtager erforderliga
åtgärder för utbekommande av ersättning från stat, landsting, främmande
barnavårdssamhälle och enskilda.

Därest emellertid på grund av hänsyn till mindre samhällen eller av andra
skäl så genomgripande ändringar av lagförslaget, som ovan påyrkats, icke kunna
vinnas, håller jag dock före, att en omarbetning av lagen nödvändigt måste försiggå
i sådan riktning,

att fullt klara gränser uppdragas mellan barnavård och fattigvård,
att det enligt barnavårdslagen utgående understödet blir av samma natur
som understöd enligt fattigvårdslagen, så att båda slagen understöd utmätas
efter samma principer och följas av samma rättsverkningar, så att det till sitt
fulla belopp skall kunna uttagas av den försörjningspliktige, samt

att barnavårdsnämnden själv ombesörjer allt vad till dess förvaltning hör, så
att all ersättning från eller biträde av fattigvården upphör.

I dessa avseenden är med bibehållandet av kravet på strykandet av 2 mom.
i 65 § oavvisligt,

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

att 36 § omredigeras så, att icke den vaga omfattning, den nu har, föranleder
till att paragrafens bestämmelser såsom bokstavligt otillämpbara alldeles
förlora betydelse;

att i 81 § sista stycket av 1 mom. samt hela 2 mom. utgå;

att i 102 § punkten »Den, som........................ fångvårdsstyrelse!!» uteslutes;

samt att 12 kapitlet i övrigt så omarbetas, att all fattigvårdsstyrelsen på vilande
ersättnings- och utsökningsskyldighet bortfaller, så att nämnden själv får vidkännas
samhället åsamkade kostnader enligt barnavårdslagen samt själv vidtaga
alla de åtgärder, som kunna föranledas av dess ingripande.

Det råder emellertid så väsentlig olikhet mellan förhållandena i landets större
och mindre kommuner, att det säkerligen icke är möjligt att giva en lag, som
omspänner så många och olikartade uppgifter, som äro i barnavårdslagen inrymda,
sådan omfattning, att den kan passa ett samhälle med ett par hundra
invånare lika väl som eu storstad med 100-tusental. Därjämte måste beaktas
angelägenheten av att ett samhälle, som har sin barnavård ordnad på ett fullt
tillfredsställande och kanske för just dess uppvuxna förhållanden även bäst
lämpat sätt, icke genom intrång av nya lagar utsättes för störande rubbningar
till det sämre. Klokt förutseende bjuder därför, att i alla de kapitel, som hava
ingripande verkan på rådande fattigvårdsförhållanden, bestämmelser intagas,
motsvarande dem i 1, 2 och 3 kap., vilka giva Konungen rätt att vid fastställande
av reglemente för större samhällen, medgiva undantag från vissa bestämmelser
i de resp. kap. Sådana paragrafer böra intagas i 6, 10 och 12 kap.

Min kritik över förslaget har sin djupaste och starkaste grund däri, att lagförslaget
helt enkelt icke i något avseende är vad det ger sig ut för att vara.
Det är inget förslag till lag om den offentliga barnavården; och ordalydelsen i

5 §, där det stadgas, att »Barnavårdsnämnden har att ....................... jämväl i

övrigt ombesörja alla de angelägenheter i avseende å den offentliga barnavården,
som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet», motsäger lagen i övrigt.
Offentlig barnavård är ett begrepp, som omfattar såväl statlig som kommunal
verksamhet, avseende att lämna barn den hjälp, som försörjningspliktig icke är
i stånd till eller underlåter att göra. Förslaget, som rättare borde benämnas
lag om den kommunala barnavården, har ej ens skapat en helhetsbyggnad på
de begränsade områden, som falla under nuvarande barnavårds- och fosterbarnsnämnders
samt fångvårdsstyrelse^ områden. Jag har härförut yttrat, att det
är först på senaste decennierna den sociala lagstiftningen skjutit fart i vårt
land. Det är också mycket, som återstår, och viktigast och lyckligast torde
vara, om en allmän men genomgripande revision av all offentlig understödsverksamhet
såväl den statliga som den kommunala kunde komma till stånd i samband
med utarbetandet av de återstående försäkringslagarna rörande arbetslöshet,
moderskap samt änkor och barn. Som ordningen nu är, förspilles alltför
mycket i förvaltningskostnader och de understödsberättigade och hjälpbehövande
äro ofta nödgade att vända sig till flera håll för att få sin anständiga bärgning.
En omläggning är nödvändig med en central för hela landet beträffande statens
verksamhet, arbetande medelst kommunala underavdelningar anslutna till resp.
kommuners egna hjälporgan, vilka samtliga inom samma kommun skola vara
underordnade en där befintlig ledande social central. Med en sådan ordning
skall staten icke i kristider behöva mobilisera särskilda nödhjälpsorgan, som få
arbeta med okänd hjälp, tagen var den tagas kan. Min kritik är föranledd av
ej att lagförslaget ger för mycket utan för litet nytt. Det är gamla metaller,
hopgjutna så, att varken legering eller former blivit ädla.

67. Fattigvårdsstyrelsen i Alingsås tillstyrker förslaget utom beträffande ungdomsråd.

68. Fattigvårdsstyrelsen i Örebro avstyrker förslaget om understöd från barnavårdsnämnden
åt barn till ensamstående mödrar ävensom bestämmelserna om kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

nadernas fördelning mellan barnavårdsnämnden och fattig vård »styrelse!! samt
ansluter sig i huvudsak till reservanterna Björklunds och Magnussons förslag.

69. Fattigvårdsstyrelsen i Gävle har avgivit ett yttrande, som i huvudsak överensstämmer
med fattigvårdsdirektörens i Göteborg utlåtande, dock att i stället för sista

stycket »Min kritik .................. blivit ädla» i nämnda utlåtande nu förevarande

yttrande avslutas sålunda: Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke för
vinnande av största möjliga enhetlighet i den kommunala understödsverksamheten,
däri inbegripet den offentliga barnavården, denna verksamhet bör så omläggas,
att den i sin helhet förlägges under en enda kommunal understödsmyndighet,
som i de samhällen, där med hänsyn till dessas storlek så erfordrades,
kunde uppdelas i särskilda sektioner med var sin speciella uppgift. Denna fråga
är förvisso mycket omfattande och förutsätter att redan gällande lagar och författningar
i hithörande avseenden inarbetas i en enda lag i ämnet, ett arbete,
som tydligtvis är av mycket vittutseende art. Kunde i avvaktan härpå det
föreliggande lagförslaget om den offentliga barnavården omarbetas i de härförut
antydda hänseendena, synes det som om den sociala lagstiftningen i dessa delar
skulle kunna i en icke alltför avlägsen framtid vinna en rationell lösning.

Därjämte förekommer i yttrandet följande uttalande:

Med glädje har i fattigvårdskretsar konstaterats, huruledes genom tillkomsten
av den nya fattigvårdslagen utsträckt möjlighet beretts att, såsom även avsett
varit, vid fattigvårdsarbetets utövande anlägga de humanitära synpunkter, som
betingas av ett rätt uppskattande av människovärdet. Genom ett hängivet vidhållande
av dessa synpunkter kan det antagas, att fattigvården så småningom
kan i det allmänna medvetandet tilldelas den plats, som dess upphöjda uppgift
med rätta tillkommer. Mycket arbete till undanrödjande av sekelgammal uppfattning
om fattigvårdsarbetet härutinnan har redan utförts, men det återstår
förvisso mycket att uträtta. För vinnande av det antydda syftet är det av vikt
att vid lagstiftning inom närliggande områden sådana bestämmelser icke få
komma tillsynes, som äro ägnade att motverka strävandena för fattigvårdsarbetets
inordnande på dess rätta plats inom den sociala verksamheten. Det skulle fördenskull
smärtsamt beröra en var, som nitälskar för den offentliga fattigvårdens
höjande, om den blivande barnavårdslagstiftningen icke toge all möjlig hänsyn
till angivna synpunkt.

70. Fattigvårdsstyrelserna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle
hava, utom förut omförmälda särskilda yttranden, avgivit gemensamt utlåtande
i huvudsak likalydande med ovan omförmälda yttrande av fattigvårdsstyrelsen
i Gävle.

71. Stadsfullmäktige i Halmstad: Såsom kommittén framhållit, föreligger utan
tvivel behov av ändrad lagstiftning rörande den offentliga barnavården. Kommittén
har byggt sitt förslag på den princip, att alla åtgärder, som från det allmännas
sida kunna anses erforderliga för barnens vård och skydd, skola centraliseras
under en enda myndighet. Även om denna princip i allmänhet kan synas riktig,
måste dock det sätt, varpå kommittén sökt förverkliga sagda princip, väcka
starka betänkligheter. Först och främst torde de åtgärder, som från det allmännas
sida påkallas av omsorgen om barnens fysiska fostran, liksom hittills,
närmast tillkomma vederbörande hälsovårdsmyndighet. Den sakkunskap, som i
sagda hänseende erfordras, torde icke eller åtminstone icke utan alltför vidlyftig
apparat och alltför stora kostnader, kunna påräknas utanför sagda myndighet.
Det synes vidare synnerligen opraktiskt och olämpligt, att understödsverksamheten
i fråga om barnen överflyttas till barnavårdsnämnden från fattigvårdsstyrelsen.
Sistnämnda myndighet synes redan genom sin nuvarande verksamhet
stadsfullmäktige betydligt bättre skickad att omhänderhava denna gren av barnavården.
För övrigt skulle ett dylikt överflyttande medföra ganska betydande
praktiska olägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Enligt kommitténs förslag skulle t. ex., då understöd erfordrades åt barn till
ogifta mödrar, änkor, frånskilda eller av sina män övergivna hustrur, sådant
beslutas och utbetalas av barnavårdsnämnden, under det att erforderligt understöd
till mödrarna själva liksom till barn till änklingar skulle beslutas och utgå
av fångvårdsstyrelse^ Dylika föreskrifter skulle med säkerhet föranleda till
konflikter mellan dessa myndigheter och vålla de hjälpbehövande själva stora
besvärligheter. Skulle för övrigt barnavårdsnämnden handhava understödsverksamheten
beträffande barnen, skulle givetvis kostnaderna för nämnden för personal,
lokaler m. in. bliva ganska stora utan motsvarande nytta, i det att fattigvårdsstyrelsens
utgifter för enahanda verksamhet troligen ej komme att åtminstone
i nämnvärd grad minskas.

Stadsfullmäktige hemställa, att lagstiftningen i ärendet måtte i huvudsak
byggas på det av herrar Björklund och Magnusson uppgjorda lagförslaget, vilket
synes stadsfullmäktige vara väl motiverat och framför allt mera anpassat efter
redan bestående och i stort sett tillfredsställande anordningar.

72. Stadsfullmäktige i Falkenberg instämma med barnavårdsnämnden (se ovan).

73. Stadsfullmäktige i Kungsbacka förorda förslaget utom beträffande ungdomsråd.

74. Stadsfullmäktige i Varberg (med 14 röster mot 13) tillstyrka herrar Björklunds
och Magnussons reservation.

75. Stadsfullmäktige i Göteborg hava i huvudsak anslutit sig till vad barnavårdsnämnden
och fattigvårdsdirektören i sina utlåtanden anfört, därvid stadsfullmäktige
dock ville framhålla vikten av, att möjlighet bereddes för medgivande
av sådana undantag från det föreliggande lagförslaget, som kunde erfordras för
barnavårdens ändamålsenliga ordnande i en stad av den storlek som Göteborg,
vars folkmängd vid senaste årsskiftet uppginge till omkring 228,000 och som
därför kunde visa sig i behov av rätt väsentligt andra organisatoriska anordningar,
än de som i mindre kommuner möjligen kunde befinnas lämpliga.

76. Stadsfullmäktige i Uddevalla hava uttalat:

att en förenkling av lagförslaget i formellt avseende torde vara av nöden,

att barnavård, fattigvård och eventuellt annan kommunal understödsverksamhet
lämpligen bör handhavas av en enda myndighet,

att denna myndighet bör uppdelas uti tvänne självständigt arbetande delegationer,
av vilka den ena, som bör vara sammansatt på det sätt, som i förevarande
lagförslag föreslås beträffande barnavårdsnämnd, handhaver all barnavårdsverksamhet
och den andra i huvudsak utövar de funktioner, som för närvarande
åligger fattigvårdsstyrelse,

att innan lagförslaget ifråga upphöjes till lag, detsamma underkastas omarbetning
i ovan omförmälda hänseenden.

77. Stadsfullmäktige i Marstrand hava beslutat att ej tillstyrka det föreliggande
lagförslaget, alldenstund ett antagande av detsamma skulle giva upphov till en
organisation, som dels skulle medföra stora kostnader och dels ej vara behövlig
för Marstrands samhälle.

78. Stadsfullmäktige i Lysekil hava instämt med barnavårdsnämnden därstädes
(se 55).

79. Stadsfullmäktige i Skara: Stadsfullmäktige hysa den meningen, att enhetlighet
i hela den offentliga nnderstödsverksamheten bör eftersträvas och att man bör
söka vinna den genom att i varje kommun uppdraga åt en enda myndighet att
lämna hjälp i varje fall, där hjälp i en eller annan form beflnnes vara av behovet
påkallad. Den nämnda enhetligheten synes stadsfullmäktige lättast och
enklast kunna vinnas genom en komplettering av fattigvårdslagstiftningen, som
förvandlar de nuvarande fattigvårdsstyrelserna till understödsnämnder för handhavande
av en kommunens hela understödsverksamhet.

Kung}. Maj ts proposition nr loO.

80. Uppsala domkapitel: Vid föreliggande revision av barnavårdslagstiftningen
har centraliseringsprincipen på ett förtjänstfullt sätt genomförts.

Emellertid vill det synas domkapitlet som om lagförslaget, omfattande ej
mindre än 131 paragrafer, till sin avfattning lede av en betänklig vidlyftighet,
vilken till stor del synes vara beroende därav, att innehållet i en paragraf uti
lösryckta delar återkommer i ett flertal paragrafer. Denna vidlyftighet med ty
åtföljande brist på åskådlighet torde komma att göra lagens efterlevnad svår och
tillämpning besvärlig, isynnerhet i de kommuner, där det svårligen låter sig göra
att till medlemmar i barnavårdsnämnden finna personer med de kvalifikationer,
som erfordras hos dem, vilka skola tolka denna lag med dess mångfaldiga bestämmelser.

Jämväl ställer sig domkapitlet tvekande inför lämpligheten av att samma lag
kommer till användning för såväl små kommuner med ett hundratal invånare
som för storstäderna, däribland särskilt må nämnas huvudstaden med sin snart
halva miljon människor.

Kommittérades förslag går i riktning mot ett överflyttande av understödsverksamheten
från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden, i det att nämnden
skulle, enligt förslaget, äga att bevilja, men fattigvårdsstyrelsen hava skyldighet
att, såsom hittills, bestrida vissa utgifter. Otvivelaktigt skulle en dylik anordning
giva anledning till städse återkommande tvister mellan berörda styrelse och nämnd
och således medföra en olycksdiger splittring. Härvid må tillika anmärkas, att då
det är föreskrivet, att fattigvårdsstyrelsen skall av staten samt av landsting och
kommuner utsöka ersättning för en del kostnader för barnavården och enligt
§ 27 i reglementet för barnavårdsnämnden stadgas, att nämnden skall till fattigvårdsstyrelsen
överlämna sådan utredning, som omförmäles i 58 § i lagen om
fattigvård, kan lätt, då tvänne nämnder skola handlägga samma ärende, detsamma
så fördröjas, att det icke blir expedierat under den korta tid, som står till förfogande,
och att således, i anledning härav, sökande kommunen går miste om
berättigat bidrag. Lämpligast synes därföre vara, att barnavårdsnämnden så
mycket som möjligt befriades från ekonomisk förvaltning, varigenom jämväl den
fördelen vunnes, att nämnden finge tillfälle att mera uteslutande ägna sig åt sin
egentliga, synnerligen krävande uppgift.

81. Linköpings domkapitel har intet att erinra mot den föreslagna centraliseringen
av barnavården samt anför vidare: Ett moment i det föreliggande lagförslaget,
som redan framkallat åtskillig diskussion och mot vilket starka invändningar
gjorts, är det som avser den ekonomiska sidan av barnavårdsnämndens arbete.
Man har, som det vill synas domkapitlet icke utan skäl, befarat att genom lagförslagets
bestämmelser härom skulle kunna vållas slitningar och konflikter mellan
barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens verksamhet. Utan att här ingå
på någon detalj granskning vill domkapitlet uttala som sin mening, att det vore
önskvärt, om förslaget kunde i denna punkt ytterligare överses och undergå
nödiga modifikationer.

Slutligen vill domkapitlet påpeka vikten av att en lag, som skall snart sagt
dagligdags tillämpas av enkelt folk utan högre bildning eller juridisk skolning,
avfattas i så enkel och begriplig form, att den av dem kan fattas och ej behöver
ge anledning till mången gång kanske ganska ödesdigra missförstånd. De anmärkningar,
som i detta hänseende framkommit mot det föreliggande lagförslaget,
finner domkapitlet förtjäna allt avseende.

82. Skara domkapitel: De lagbestämmelser, genom vilka kommittén vill åstadkomma
en centralisering av den offentliga barnavården, innebära en sådan söndersplittring
av den offentliga understödsverksamheten och sådan gradering mellan
bättre och sämre understöd samt en sådan uppdelning av kommunala förvalt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

ningen mellan flera självständiga styrelser, att olägenheterna synas domkapitlet
uppväga de åsyftade fördelarna.

Domkapitlet hyser den meningen, att enhetlighet i hela den offentliga understödsverksamheten
bör eftersträvas och att man bör söka vinna den genom att
i varje kommun uppdraga åt en enda myndighet att lämna hjälp i varje fall,
där hjälp i en eller annan form befinnes vara av behovet påkallad. Den nämnda
enhetligheten synes domkapitlet lättast och enklast kunna vinnas genom en
komplettering av fattigvårdslagstiftningen, som förvandlar de nuvarande fattigvårdsstyrelserna
till understödsnämnder för handhavande av en kommunens hela
understödsverksamhet.

På grund av vad som ovan anförts, avstyrker domkapitlet det föreliggande
lagförslagets upphöjande till lag i dess nuvarande skick och tillstyrkes dess omarbetning
i huvudsaklig anslutning till reservanterna Björklunds och Magnussons
förslag.

83. Strängnäs domkapitel: Den tidigare barnavårdslagstiftningen har visat sig vara
ofullständig och mindre effektiv. Det har därför varit ett ganska utbrett önskemål
att få denna lagstiftning kompletterad. Föreliggande förslag till lag om den
offentliga barnavården har också försökt tillmötesgå befintliga behov. I detta
hänseende erinrar domkapitlet om barnavårdsnämndens sammansättning enligt
förslaget och den högst väsentligt vidgade befogenhet, som tillerkänts barnavårdsnämnden.
Denna större befogenhet är alldeles nödvändig, om barnavårdsnämnden
skall bliva i tillfälle att utöva något väsentligt inflytande inom sitt område.

84. Västerås domkapitel: Med full uppskattning av det grundliga och erkännansvärda
arbete, varom det vidlyftiga kommittébetänkandet vittnar, och med instämmande
i åtskilliga av de på omsorgsfull utredning grundade förslag, som
detta innehåller, kan domkapitlet dock icke tillstyrka kommittérades förslag i
alla dess punkter.

Den gällande lagstiftningen i de ämnen, som kommittén haft att behandla,
är jämförelsevis ny; författningen om beredande av uppfostran åt vanartiga eller
i sedligt avseende försummade barn är knappt tjugo år gammal och har för fem
år sedan genom införande av barnavårdsmansinstitutionen erhållit ett viktigt
komplement, under det å andra sidan den nya fattigvårdsförordningen blott på
fjärde året är i gällande kraft. Det förefaller som om den tid, som förflutit
efter dessa lagars tillkomst, varit alltför kort för att man under den skulle
kunnat samla en erfarenhet, tillräckligt pålitlig och allsidig för att i denna lagstiftningsgren
redan införa väsentliga förändringar. Endast starka skäl borde
tala för, att en sådan åtgärd ifrågasättes.

Emellertid måste domkapitlet erkänna, att kommittén, som haft att taga hänsyn
till önskemålen i åtskilliga riksdagsskrivelser samt inlagor från myndigheter
och enskilda, i många fall påpekat brister i nuvarande lagstiftning och sökt att
avhjälpa dessa. Kommittén har trott sig särskilt gagna den sak, varom fråga
är, genom att föreslå en stark centralisation av hela barnavården. Ehuru
domkapitlet icke kan blunda för att svårigheter i all synnerhet i mindre kommuner
härav kunna uppstå, måste dock domkapitlet anse, att barnavården bättre
än hittills skulle tillgodoses, om eu barnavårdsnämnd enligt kommitterades förslag
tillsattes såsom en särskild myndighet utan sammanblandning med skolrådet
inom de olika kommunerna; dock gillar domkapitlet fullständigt kommitténs
medgivande för mindre kommuner att i vissa fall och på vissa villkor förena
sig om en gemensam barnavårdsnämnd. Likaså har domkapitlet intet att erinra
mot den åtgärd i centralisationens syfte, som överflyttandet till barnavårdsnämnden
av fosterbarnsnämndens nuvarande åligganden innebär; de båda nämndernas
verksamhetsområden synas nämligen ligga så nära varandra, att det kan
förefalla överflödigt att här sysselsätta två skilda myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Men centralisationen får enligt domkapitlets mening icke drivas alltför långt.
Åt barnavårdsnämnden bör icke tilldelas en sådan vidsträckt befogenhet eller åt
dess åliggande ifråga om barnen en sådan omfattning, att den får svårt att
samarbeta med andra myndigheter, som även hava att verka för barnens väl,
särskilt skolråden. Och icke heller kan domkapitlet finna önskvärt, att barnavårdsnämnden
övertager fattigvårdens uppgifter i fråga om föräldralösa barn eller
barn av ensamstående mödrar. Kommittén har här tillmötesgått åtskilliga, särskilt
från kvinnohåll uttalade meningar, som ansett fattigvårdens hjälp i sådana
fall mindre behaglig. Men häremot kan göras gällande, att fattigvården väl
alltmer får en karaktär, som förtager det motbjudande, som mången förr funnit
i sättet för dess verksamhet, och för övrigt är det väl föga skäl, att barnavården
handhaver sådana rent ekonomiska frågor, som böra samlas i fattigvårdens
hand.

85. Växjö domkapitel: Domkapitlet hyser den uppfattningen, att centralisering
av barnavården, som föreslagits, icke skulle bliva till det gagn, som därmed åsyftats.
Det skulle säkerligen bliva svårt att få medlemmar i en kommun, som voro
lämpliga och villiga att åtaga sig det ansvarsfulla och tidsödande uppdraget att
bliva ledamöter i den utvidgade barnavårdsnämnden, helst som de dugliga kommunalledamöterna
också måste användas till en mängd andra uppdrag, såsom i
kyrkoråd, skolråd, fattigvårdsstyrelse, kommunalnämnd m. m. Följden bleve, att
man finge en mindre kvalificerad nämnd med täta ombyten.

En annan mycket betänklig sak bleve, att två myndigheter, fattigvårdsstyrelsen
och barnavårdsnämnden, skulle handhava samma sak, understöd av fattiga barn,
visserligen av olika slag, men ofta läge gränserna nära. Säkerligen komme detta
att vålla mycket trassel, ja, slitningar mellan de två myndigheterna. Det synes
därför vara bäst, att barn som omhändertagits av nämnden men icke är vanartat,
överlämnas till kommunens fattigvårdsstyrelse för erhållande av den vård, som
enligt fattigvårdslagen skall beredas omhändertaget barn. Det lider intet tvivel,
att detsamma på detta sätt kan erhålla lika god vård som under barnavårdsnämndens
tillsyn.

Enligt domkapitlets mening bör barnavårdsnämndens uppgifter såvitt möjligt
samla sig omkring det, som berör barnen i moraliskt-socialt hänseende. Den
kommer då att röra sig på ett mera koncentrerat område, som den kan bättre
behärska och genomtränga med sin åskådning. Till denna verksamhet bör då
också räknas fosterbarnsvården, som nära sammanhänger med den nyss nämnda.
Dennas hygieniska del bör naturligtvis såsom hittills övervakas av läkarna.

Domkapitlet instämmer i huvudsak i herrar Björklunds och Magnussons reservation.

86. Lunds domkapitel: Domkapitlet behjärtar i hög grad de vägande skäl, som
kommitterade- anföra för den av dem förordade centraliseringen, varigenom kommitterade
vilja få bort den nuvarande splittringen beträffande barnavården. I
detta avseende är kommitterades förslag att till barnavårdsnämnden överflytta
fosterbarnsvården enligt domkapitlets uppfattning att förorda. Tveksamt ställer
sig däremot domkapitlet till den föreslagna överflyttningen från fattigvården.
En dualism kommer även enligt kommitterades förslag att fortfarande bestå.
Under fattigvården komma tvänne grupper av barn att bibehållas, i den mån
de behöva understöd, nämligen barn till änklingar och barn i familjer, där bägge
föräldrarna leva, förutsatt att de icke falla in under någon av de ovan nämnda
kategorierna. Domkapitlet inser vikten av do skäl som förmått kommitterade
att stanna vid denna dualism, men domkapitlet kan icke underlåta att uttrycka
sin farhåga för att den av kommitterade föreslagna centraliseringen och överflyttningen
från fattigvården kan komma att i viss mån deklassera fattigvården.
Kommer denna deklassering att äga rum, så kommer den att gå ut över de

Kiingl. Maj.ts proposition nr 150.

fattiga, barnrika familjerna. Då kommitterade för övrigt ha en synnerligen klar
blick för hemmets betydelse, så synes man, också enligt kommitterades uppfattning,
icke böra vidtaga lagstiftningsåtgärder, som synas vara mindre ägnade att
stärka hemmens position i samhället. Det är ingalunda domkapitlets mening
att av omsorg om hemmen andra kategorier av barn icke skulle erhålla den
omvårdnad som de behöva och som kommitterade genom sitt förslag vilja giva
dem. Men domkapitlet håller före, att den nu framhävda synpunkten mera
energiskt borde ha framhållits, så att de lagstiftande myndigheterna fått klart
för sig att de bägge frågorna måste lösas i ett sammanhang. Vad kommitterade
i denna sak anföra Bet. I s. 58, synes domkapitlet icke vara tillfyllest.

Domkapitlet vill vidare framhålla att den enhetlighet, som enligt förslaget
vinnes med avseende på barnavården, köpes genom skapandet av dualism på
andra håll. Mera i förbigående vill domkapitlet erinra om att understödet av
barn till ensamstående moder, änka eller ogift, skall utgå från barnavårdsnämnden,
men moder själv skall erhålla understöd från fattigvården. Dylika gränsfall
bliva ju alltid svåra att undvika, men fråga är om icke genom kommitterades
förslag en dualism över huvud i kommunens understödsverksamhet kommer att
skapas, som kan leda till svårigheter och slitningar mellan de myndigheter, som
här komma i betraktande. Kommitterades förslag är i själva verket i denna
punkt av så vittutseende karaktär, att domkapitlet i varje fall icke kan förorda
ett omedelbart genomförande av de föreslagna lagstiftningsåtgärderna i hela
deras omfattning.

Domkapitlet vill i detta sammanhang framhålla eu annan sak. Det är naturligt
att man på lagstiftningsområdet eftersträvar uniformitet. Men de förhållanden,
under vilka lagen skall tillämpas, äro mycket skiftande. 1 det föreliggande förslaget
ha kommitterade visserligen tagit någon hänsyn till kommunernas växlande
storlek, men kommitterade ställa sig märkligt avvisande mot en smidigare lagstiftning
vunnen på den stela uniformitetens bekostnad. Det är domkapitlets
uppfattning att man över huvud måste sträva efter större smidighet, om icke
samhällsmaskineriet skall komma att gå alltför tungt på grund av en uniform
organisering, som på vissa punkter är av nöden, men på andra måste kännas
som överorganisering. Domkapitlet håller således före, att det framlagda förslaget
ytterligare bör prövas från nu förebragta synpunkt.

Med vitsordande av de förträffliga principer, som uppbära det föreliggande
förslaget, kan domkapitlet icke undertrycka sin mening att ett lagförslags förträfflighet
icke i och för sig borgar för att det såsom lag kommer att hava åsyftad
verkan. Man måste taga hänsyn till den förhandenvarande situationen. Det är
nogsamt bekant att under de senaste årtiondena takten i lagstiftningsarbetet
varit synnerligen snabb. Man har näppeligen tänkt på att folk behöver en viss
tid för att, så att säga, smälta de nya lagarna. Huru förträffligt det föreliggande
förslaget än i flera hänseenden må vara, är det därför att befara, att dess antagande
för tillfället icke skulle medföra de resultat man väntar sig, detta på
grund av mängden av förut genomförda, ännu osmälta lagstiftningsåtgärder.

Såsom synes av det nu anförda erkänner domkapitlet att kommittén på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt löst sin uppgift. De erinringar mot kommitténs
förslag, som domkapitlet här ovan gjort, vill domkapitlet sammanfatta sålunda:

Domkapitlet är ej övertygat om att sättet, på vilket förhållandet mellan
fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd reglerats, utesluter möjligheten av täta
slitningar mellan dessa myndigheter.

Domkapitlet hyser betänkligheter mot att likformiga anordningar tillämpas
för olikartade församlingar. Särskilt gäller detta för Skåne med sina i många
fall små församlingar, för vilkas vidkommande den föreslagna organisationen
synes vara alldeles för vidlyftig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Domkapitlet avstyrker tillsättning av ett ungdomsråd. Förslaget i denna
punkt innebär i själva verket skapandet av ett nytt ämbetsverk.

Om således domkapitlet för sin del icke anser att förslaget i sin helhet sådant
det nu föreligger bör bliva lag, är domkapitlet å andra sidan övertygat om att
åtskilliga detaljförslag efter förnyad utredning kunna utbrytas och bliva föremål
för lagstiftning.

87. Karlstads domkapitel: I någon mån nedslående synes det vara, att den lagstiftningsapparat,
som av sakkunnige föreslås, skall behöva i så hög grad kompliceras.
Redan lagens yttre omfång visar stark ökning. Huvudförordningen, som år 1902
innefattade 29 §§, har nu svällt ut till 131 §§. Organisationen innebär betydande
nydaningar. Hela området brytes ut till ett rikets alla kommuner omfattande
särskilt samhällsarbete med självständiga organ. En hel ny mellaninstans
för varje landstingsområde föreslås under namn av ungdomsråd, vilket
jämte nya uppgifter har att övertaga länsstyrelsens nu stadgade funktioner i
hithörande ärenden.

Man ställer sig frågande även inför de ytterligt detaljerade bestämmelserna om
tillvägagåendet i olika fall.- Tydligt är ju, att, då så ömtåliga förhållanden, som
här äro i fråga och som i normala fall handhavas av inom hemmets begränsade
livsområde arbetande personer, skola reglementeras genom juridiskt och instruktionsmässigt
formulerade bestämmelser, dessa komma att få formen av synnerligen
invecklad kasuistik. Men frågan är väl dock, om ej förenkling kunde ske
genom att en del detalj åtgärder lämnades åt vederbörandes eget omdöme. Det
blir icke lätt för de många föga juridiskt tänkande ledamöterna i nämnderna att
nödtorvtigt sätta sig in i procedurens enskildheter. Och det arbete, som kommer
att åligga ordförande och sekreterare, blir nog i varje någorlunda stor kommun
ytterst krävande.

Man kan därför icke helt värja sig för tanken, att också här möter något av
den övertro på lagstiftning och den överorganisation, varav hela samhällslivet
lider. Och det är att befara, att även detta maskineri, såsom hittills mångenstädes
skett med barnavårdslagarna, väsentligen stannar på papperet. Det finns
icke allestädes personer, som äro villiga att underkasta sig och skickliga att
åtaga sig de svåra uppgifterna och som kunna fylla formerna med personligt
självuppoffrande arbete. Och att lönevägen skaffa organer är vanskligt nog.
Saknas tillbörlig takt och finkänslighet, kan den i privata livsförhållanden djupt
ingripande lagstiftningen komma att på ett ytterst kännbart sätt öka det moderna
samhällstvånget och bidraga till känsla av ofrihet och vantrevnad.

Förslaget överflyttar en betydande del av samhällets vårduppgifter från fattigvårdsstyrelse
till barnavårdsnämnd. Grunderna härför kunna anses behjärtansvärda
nog. Man anser, att därigenom ett mera alltomfattande och systematiskt
arbete skall komma att ägnas samtliga hjälpbehövande barn, än nu kan ske, då
fångvårdsstyrelse och andra instanser från olika synpunkter hava att syssla med
hjälpbehövande minderåriga, Man förmenar ju också, att därigenom den moraliskt
fostrande synpunkten skall vinna ökat beaktande i jämförelse med den rent
ekonomiska.

Huvudfrågan är dock, om kommunerna i regeln äga de ännu mer kvalificerade
personliga krafter till förfogande, som det nya förslaget ovillkorligen måste förutsätta,
därest icke genomförandet skall bliva alltför bristfälligt. Fattigvårdsstyrelserna
landet runt torde dock förfoga över jämförelsevis ganska erfarna och i
växande mån välvilliga krafter med hänsyn till den barnavård, som hittills ålegat
dem. Och det är icke utan vidare självklart, att dessa krafter omedelbart kunna
vinnas för den nya organisationen. Själva de starka kraven på ingripande i
rent moraliskt avseende kan i detta fall verka avskräckande. Svårigheten att
finna frivilliga barnavårdsmän, talar härom ett ganska tydligt språk. Man bör

Kanal. Maj:ts proposition nr 150.

därför enligt domkapitlets förmenande noga tänka sig för, innan man så starkt,
som förslaget anger, griper in i den förutvarande utvecklingen.

Om man på föreslaget sätt överflyttar från fattigvården till barnavårdsnämnden
en hel del fall för att få en mera enhetlig behandling av hithörande ärenden,
så uppstå genom nya »gränsfall» fullt likartade olägenheter. I det hänseendet
framdrager betänkandet, att, då det gäller en nödställd familj, där far
och mor och barn i olika åldrar behöva hjälp, man dock icke kan riva isär familjen
för den lagmässiga behandlingens skull. Är det då icke lämpligare att
såsom hittills låta fattigvårdsstyrelsen behålla de till antalet säkerligen övervägande
fall av »barnavård», där ekonomisk brist är det väsentliga, och låta barnavårdsnämnden
och eventuellt skolrådet inskrida i de mera säregna fall, där
sedlig försummelse och vanart kunna uppvisas?

I förslaget har barnen i många fall »dragit mödrarna med sig» in under barnavårdsnämndens
befogenhetsfär, då man däri föreslår, att nämnden skall handhava
understödsverksamheten för barn till ensamstående moder. Närmast synes
det hava varit frågan om ogifta mödrar och deras barn, som lett sakkunniga in
på denna tankegång. Gent emot en ren undantagslagstiftning med hänsyn till
dessa mödrar har man på goda grunder ställt sig tvekande. För att undvika
skenet av ett uppenbart privilegierande av mödrar utom äktenskapet likställer
förslaget med dessa även ensamstående hustrur och änkor. Trots detta kan domkapitlet
för sin del icke finna annat än att förslaget har betänkliga sidor. Det
bleve säkerligen en ganska betydande del av de hjälpbehövande, som på detta
sätt faktiskt och reelt taget komme att stå under en ny fångvårdsstyrelse,
sedan man halvt nedbrutit den förutvarande. Man må dock tänka på, att det
viktiga yttre hjälpmedel, som består i »tak över huvudet», alltjämt måste av
fattigvården disponeras, även om barnhem undantages. I dylika fall skulle naturligen
inträda det samarbete med fattigvårdsstyrelsen, som förslaget framhåller
som behövligt. Men allt sådant samarbete medför omgång, ökade skriverier och
upprepade sammanträden. Ju flera instanser, dess långsammare och tröttsammare
och mindre personlig blir proceduren; och även kostsammare.

Denna sistnämnda synpunkt synes nästan helt främmande för de sakkunniga.
Detta förmodligen även därför att utlåtandet i det hela tillkommit före den sista
depressionens tid. Nu är det ju dock klart, att en stor del av redan beslutade
reformer på det humanitära området måste uppskjutas av brist på medel. Och
det föreliggande förslaget komme att kräva ganska mycket. Redan kostnaderna
för de 25 små nya ämbetsverk som skymta i »Ungdomsråden» torde icke bliva
så alldeles obetydliga. Och för varje kommuns nämnd ställes i utsikt, att både
ordförande och sekreterare skola vara avlönade. Tillkommer så de direkta underhålls-
och understödskostnaderna i den mån de bliva större än fattigvårdskostnaderna
äro.

I samma mån, som de officiella åtgärderna för barnens omhändertagande utvidgas,
framkommer frågan om förhållandet till frivilliga stiftelser på området.
Om dessas betydelse yttrar sig förslaget erkännsamt. Men tanken att »samhället»
allestädes skall öva kontroll och inspektion är ofrånkomlig; den ligger i själva
det moderna monopolsträvandet från statens sida. Och det är att befara, att
en sådan tankegång kommer att motverka lusten till frivilligt givande och offrande.
Då samhällsmakten väl också, åtminstone i närmaste framtid, alltmer
faller i hårda och klassbundna händer med stark uniformeringslust, är det icke
alldeles uteslutet, att en del stiftelser, som ej utan vidare tilltala för tillfället
radande opinion, motverkas eller nedbrytas. Förslaget framhåller i motiveringen
betydelsen av det ordnade samarbetet mellan stat, kommun och enskilda föreningar,
i uttalad förhoppning, att därigenom den fria verksamheten skall stödjas
och uppmuntras. Det må dock icke förgätas, att staten och de officiella instanserna
hava icke blott förmågan att utveckla och uppliva utan också att hindra

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

och försvåra, sterilisera och kväva det fria initiativet. Man bryr sig mindre om
»det som staten är skyldig att göra». Detsamma gäller kommunen.

Enskilda delar av den föreslagna lagstiftningen äro enligt domkapitlets förmenande
av värde.

Så de bestämmelser, som avse att utsträcka barnavårdsnämndens rätt och plikt
att ingripa vid fall av vanart även under åldern 15—18 år. Ungdomsbrottslighetens
tillväxt faller till väsentlig grad på detta åldersskede. Det synes emellertid
domkapitlet, som kunde detta moment utbrytas ur lagförslaget och genom
att införas i nu gällande lagstiftning vinna tillämpning även utan att förslaget
i dess helhet upphöjdes till lag.

Då kostnadsfrågor, särskilt när det gäller upprättande av barnhem, göra det
önskvärt, att flera mindre kommuner kunna samverka synes även förslaget till
lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle för fattigvård
och barnavård förtjäna att genomföras. Men även denna sak torde kunna utbrytas
och göras giltig inom de nu gällande författningarnas ram.

Om också i enlighet med vad senast anförts, domkapitlet finner betänkandet
innehålla brukbara uppslag, anser sig domkapitlet för närvarande icke kunna
tillstyrka lagförslagens antagande i deras helhet.

88. Göteborgs domkapitel åberopar yttranden av två kontraktsprostar. I det ena
yttrandet heter det: Såsom en genomgående ledande grundsats ha kommitterade
uppställt den regeln, att allt vad som hör till barnens vård och uppfostran skall
vara förenat hos barnavårdsnämnden således icke blott vård och uppfostran
utan ock försörjning. Det torde icke kunna undvikas, att konflikter med fattigvårdsstyrelsen
på det sättet uppstå. I 36 § talas om det fall, att man måste
taga hand om ett barn och ge det »underhåll», vård och uppfostran i det fall,
att föräldrarna äro därtill oförmögna bland annat på grund av sjukdom. Uppenbart
är, att i sådant fall föräldrarna måste understödjas av fattigvården. Skola
sålunda föräldrarna underhållas av fattigvården och barnen av barnavårdsnämnden,
så uppstår fråga om fördelningen mellan de båda styrelserna. Om all försörjning
tillhörde fattigvårdsstyrelsen, så kunde understödet därifrån göras tillräckligt
stort, så att föräldrarna kunde behålla sitt barn och själva uppfostra
det. Över huvud anser jag, att principen om koncentrering bör kunna maka åt
sig, så att det, som är fattigvård, finge fortfarande vara fattigvård.

Jag anser, att förslaget är i hög grad i behov av omarbetning, varvid Björklunds
och Magnussons reservation bör komma till allvarligt övervägande.

I det andra yttrandet anföres: Överflyttande av understödsverksamheten från
fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden är olämpligt dels skulle därigenom
den senares arbetsbörda i hög grad ökas. Redan nu är det svårt att få väl
kvalificerade personer att offra tid och krafter för nämndens verksamhet, och
det skulle för visso bliva än svårare efter en sådan överflyttning. Följden därav
torde därför bliva inrättandet av nya kommunala och avlönade tjänster. Dels
måste fattigvårdsstyrelsen med sin mera omfattande verksamhet och rikare erfarenhet
vara bättre skickad än barnavårdsnämnden att ombesörja dess understödjande
verksamhet, varjämte konflikter mellan dem båda lätt komme att uppstå,
då enligt förslaget nämnden skulle lämna understöd allenast åt ensamstående
mödrars barn och ogifta barnaföderskor men fattigvårdsstyrelsen i övrigt. Herrar
Björklunds och Magnussons reservation tillstyrkes.

89. Härnösands domkapitel: Såsom ett allmänt omdöme vill domkapitlet uttala att
lagförslaget utan tvekan förtjänar det vitsord, att det följdriktigt och organiskt
byggt upp på den lagda och beprövade grunden en byggnad av högst ansenlig
resning, som äger alla förutsättningar att åt svensk offentlig barnavård vinna
berättigat anseende och att ställa densamma i främsta ledet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Även om — såsom domkapitlet vill hålla före — ett och annat i förslaget
torde både av principiella, men framförallt av praktiska skäl böra i någon mån
reduceras, så torde ej förslagets värde därav i något väsentligt avseende bliva
lidande.

Domkapitlet vill för sin del uttryckligen framhålla, att förslagets bärande
grundtankar äro så värdefulla, att de icke utan stor och beklaglig skada kunna
uppgivas. Domkapitlet anser sig först böra angiva vad som enligt dess mening
utgör förslagets störa, allmänna förtjänster, och vill såsom sådana framhålla
följande:

1) Förslaget giver oss en enhetlig lag om den offentliga barnavården i stället för
den mångfald av författningar, som för närvarande söka reglera detta lagstiftningsområde.

Genom denna enhetlighet vinnes förutom stora praktiska fördelar att barnavårdsfrågornas
stora vikt och betydelse klarare framstår, att det inre levande
sambandet mellan de olika barnavårdsområdena bliver överskådligt och starkt,
att enhetlighet i de ledande grundsatserna inom samhällets barnavård kan vinnas
och upprätthållas och skadlig splittring och ensidighet i barnavårdsfrågors behandling
undvikas, detta i synnerhet genom barnavårdsnämndens vidgade kompetens
under föreskrivet samarbete med övriga statliga och kommunala myndigheter,
samt att barnavårdsärendena så långt som ske kan frigöras från den missvisande
karaktären av fattigvårdsmål.

2) En synnerligen välbehövlig komplettering erhåller barnavårdslagstiftningen
genom den utvigdning av åldersgränsen för omhändertagande av barn till skyddsuppfostran,
som lagförslaget innefattar. Först när denna utvidgning genomförts
kan man hoppas en någorlunda tillfredsställande effektivitet av lagstiftningsåtgärderna.
Alltför många och därtill just de mest ömmande fall av omhändertagande
hava hittills måst lämnas åsido på grund av allt för snäv åldersgräns.

3) Den differentiering av skyddshemmen som lagförslaget inför, utgör ock
enligt domkapitlets mening en synnerligen värdefull vinst.

Icke blott att de mest svårartade fallen endast på detta sätt kunna få en
fullt tillfredsställande behandling — det gäller såväl i fråga om de fysiskt svagaste,
som om de i sedligt avseende mest bortkomna — utan arbetet å samtliga
övriga skyddshem som bibehölle de så att säga »normala» fallen skulle härigenom
vinna eu värdefull lättnad, som helt visst skulle bereda möjlighet till bättre och
varaktigare resultat av deras arbete.

Om domkapitlet i dessa punkter helt och hållet ansluter sig till förslagets
riktlinjer och anser dem utgöra dettas mest oförytterliga framsteg, så ställer sig
domkapitlet icke så litet tveksamt i några punkter, ehuru domkapitlet ingalunda
förbiser den styrka och följdriktighet, varmed kommittén medvetet framhäver
just dessa.

Den ena punkten rör barnavårdsnämndens ekonomiska befogenhet och uppdrag.
Domkapitlet kan icke underkänna betydelsen av de tungt vägande inkast,
som rests mot dessa särskilt från fattigvårdens målsmän.

Av månhet om att bevara åt barnavårdsnämnden så mycket som möjligt av
dess etiskt pedagogiska grundkaraktär utan inblandande mer än nödvändigt
av ekonomiska uppgifter — vilka dessutom mångenstädes skulle på barnavårdsnämndens
sammansättning ställa särskilda krav i fråga om kvalifikationer, vilka
ej alltid främja nämndens egentliga uppgift — anser domkapitlet för sin del
önskvärt, att barnavårdsnämndens ekonomiska kompetens begränsas till att motsvara
ungefär den för närvarande gällande.

Ytterligare skäl härtill finner domkapitlet i angelägenheten av att söka förebygga
en sannolik dualism emellan olika i ekonomiska frågor bestämmande myndigheter
inom samma kommun. Barnavårdsnämndens önskvärda självständighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

torde icke behöva äventyras genom en inskränkning i dess medelförvaltning..
Särskilt gäller domkapitlets nu framställda tvekan lagförslagets 10 kap.

Domkapitlet ställer sig också mycket tveksamt inför den nyorganisation, som
lagförslaget vill införa under namn av ungdomsråd.

Mot förslaget hava från mer än ett håll riktats anmärkningar för den långt
drivna överorganisation, som detsamma på åtskilliga punkter förmenas innebära.
Domkapitlet kan ej alldeles underkänna det berättigade i denna anmärkning och
vill såsom ett exempel påpeka 8 kap. om barnhem, vilket vid sidan av många
förträffliga anvisningar nog måste erkännas inrymma ett övermått av koncessionsbestämmelser
m. m., som rent av kunna befaras motverka vad lagen bör
främja.

Dock måste härvid ihågkommas, att lagen berör en mångfald så ömtåliga och
invecklade förhållanden, att den med nödvändighet måste söka skapa betryggande
garantier mot å ena sidan missbrukad föräldramyndighet och å andra sidan
alltför summarisk och opersonlig behandling från det allmännas sida.

Såsom sitt slutomdöme vill domkapitlet uttala den förhoppningen, att lagförslagen
efter den lättare överarbetning, som må anses nödig, måtte i sina huvudsakliga
delar snarast varda upphöjt till gällande lag, då tvivelsutan vården om
de nödställda barnen — en angelägenhet av allra största betydelse för både
fysisk och andlig folkhälsa — härigenom skulle taga ett mycket stort steg
framåt.

90. Luleå domkapitel: Att den föreslagna centraliseringen innebär en förbättring
av vår lagstiftning rörande den offentliga barnavården torde få anses obestridligt.
Domkapitlet har vid prövning av kommitterades förslag icke kunnat finna
annat, än att det i stort sett är värt allt beaktande och förtjänt av att läggas
till grund för en förbättrad lagstiftning angående barnavården.

Vid studiet av kommitterades förslag har domkapitlet slutligen icke kunnat
värja sig för det intrycket, att bestämmelserna i flera avseenden fått en alltför
stark juridisk prägel, och att det patriarkaliska förfarandet kommit för litet till
sin rätt.

91. Visby domkapitel: Ovedersägligt torde vara, att den offentliga barnavården
i vårt land för närvarande är i flera avseenden behäftad med ej obetydliga brister.
Det föreliggande betänkandet synes domkapitlet i stort sett vara ett förtjänstfullt
arbete, av betydelse såsom belysande sagda brister och innebärande
beaktansvärda synpunkter i fråga om dessas avhjälpande.

I huvudsaklig anslutning till vad kontraktsprostarna och särskilt kontraktsprosten
J. A. Ronquist anfört får domkapitlet emellertid såsom sin mening uttala,
att kommittémajoritetens förslag går vida längre, än behovet påkallar och
lämpligt är. Kommittéförslaget innebär i flera avseenden ett förkastande av
nuvarande organisationsformer, som ingalunda torde hava visat sig odugliga för
sitt ändamål, och ett införande av nya former, som, i många fall och särskilt
om de skulle tillämpas i de smärre länen och kommunerna, tvivelsutan skulle
befinnas obehövliga och olämpliga. Såsom en dylik olämplig och onödig apparat
vill domkapitlet i första rummet beteckna de föreslagna ungdomsråden. Det
icke minst betänkliga i kommittéförslagets överdrifter är, att förslaget, om det
upphöjdes till lag, skulle kasta staten in i onödiga utgifter av avsevärd omfattning,
vilket nu om någonsin bör undvikas. Domkapitlet kan således icke
förorda genomförande av kommittémajoritetens förslag.

Möjligen skulle det låta tänka sig, att nyssnämnda förslag gjordes till föremål
för omarbetning. Men för utarbetande på grundvalen av vad inom kommittén
frambragts av ett nytt förslag till barnavårdslagstiftning lämpar sig reservanterna
Björklunds och Magnussons gemensamma förslag enligt domkapitlets

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

''förmenande bättre än huvudförslaget. Reservanternas förslag, vari domkapitlet
icke heller kan till alla delar instämma, synes dock mera än kommittémaj oritetens
förslag närma sig en önskvärd lagstiftning, ägnad att å ena sidan avhjälpa
det nuvarande offentliga barnavårdsväsendets huvudsakliga brister men å andra
sidan undvika obehövliga, olämpliga och onödigt kostsamma nya organisationsformer.

92. Stockholms stads konsistorium: Konsistoriet finner det synnerligen välbetänkt
och välsignelsebringande att, såsom förslaget avser, under en och samma kommunala
myndighet, definitivt särskild från den lokala skolmyndigheten, sammanföra
all offentlig barnavård inom kommunen, även den, som förut handhafts av
fattigvårdsstyrelse och hälsovårdsnämnd, och att icke blott i allmänhet i fråga
om barn, som böra omhändertagas, höja åldersgränsen till 16 år, utan också
giva barnavårdsnämnden möjlighet att för skyddsuppfostran omhändertaga vissa
unga med svårare vanart ända till 18 års ålder.

Såsom synnerligen beaktansvärda och löftesrika punkter i förslaget betraktar
också konsistoriet följande:

den barnavårdsnämnden ålagda uppgiften att samarbeta med statliga och
kommunala myndigheter och institutioner likasom med enskilda anstalter, inrättningar,
föreningar och personer, som utöva ungdoms- och barnavård, samt
arbeta för tillkomsten av sådana anstalter och inrättningar;

den noggranna uppmärksamhet, som barnavårdsnämnden skall ägna alla barn,
som vistas inom barnavårdssamhället och äro i den belägenhet, att det ankommer
på nämnden att ingripa, genom vilken bestämmelse nödiga initiativ till
åtgärder för sådana barns bästa tydligare och kraftigare än förut påläggas
nämnden;

den tillsyn över inom kommunen beläget barnhem, som barnavårdsnämnden,
med vissa av Kungl. Maj:t bestämda undantag, har att utöva;

den rätt, som tillerkännes barnavårdsnämnden att i vissa fall föreskriva ett
barns vård å barnkrubba eller sysselsättande i arbetsstuga eller annan dylik
anstalt eller på annat sätt, som nämnden finner lämpligt;

slutligen också såväl den plikt, som åligger den, som kallas till inställelse
inför barnavårdsnämnden för att höras i något ärende, att hörsamma sådan
kallelse vid risk att, om han utebliver, dömas till böter och, om han ytterligare
tredskas, inställas inför nämnden genom länsstyrelsen som ock det arbetsföreläggande
i enlighet med fattigvårdslagen, som på framställning av nämnden i
vissa fall kan beslutas gentemot försumliga föräldrar, och de straffbestämmelser,
som gälla den, som undandöljer barn eller hjälper dem att avvika eller ock
uppsåtligen vållar hinder för verkställigheten av beslut eller undersökning, den
som av grov vårdslöshet underlåter att lämna sitt barn underhåll och vård, så
att det ådrages sjukdom eller hämmas till sin andliga eller kroppsliga utveckling,
samt den som undandrager sig underhållsskyldighet, så att barnet utsättes
för nöd.

Alla de nu angivna punkterna finner konsistoriet vara av den betydelse och
beteckna ett sådant framsteg i fråga om barnens rätta vård, att ingen av dem
bör saknas i en kommande lagstiftning.

A andra sidan kan konsistoriet icke underlåta att rikta uppmärksamheten
på vissa delar i förslaget, där ett bestämt avrådande eller stor tvekan ligger
nära.

Enligt konsistoriets mening bör hela 10 kap. utgå och således barnavårdsnämnden
befrias från ekonomisk förvaltning utöver vad, som i det stycket åligger
den i dess nuvarande gestaltning. I Stockholm och andra större städer
skulle den av kommittén föreslagna anordningen vålla ett för barnavårdsnämnden
alltför betungande arbete. Det synes däremot konsistoriet kunna ifrågasättas,
om icke de ekonomiska frågor, som stå i samband med den enligt för

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

slaget utvidgade baruavårdeu, skulle kunna på något sätt, t. ex. genom en
delegation från barnavårdsnämnden vid fattigvårdsstyrelsens handläggning av
sådana frågor, handläggas gemensamt av barnavårdsnämnd och fångvårdsstyrelse
och barnavårdssynpunkterna på så sätt få göra sig mera bestämt gällande.

Konsistoriet uttalar en livlig förhoppning därom, att det förslag till lag om
den offentliga barnavården, som nu framlagts, må efter lämpligt hänsynstagande
till vad konsistoriet i sitt yttrande anfört och till vad som från annat håll kan
anföras av betydelse för saken snarast möjligt leda till en lagstiftning, varigenom
den offentliga barnavårdsverksamheten kan bliva ännu mera verkningsfull
och välsignelsebringande än hittills.

93. Medicinalstyrelsen finner de framlagda förslagen i stort sett tilltalande.

94. Skolöverstyrelsen: De synpunkter och skäl, som kommittén anför beträffande
centraliseringen av den kommunala barnavården, synas överstyrelsen övertygande,
varför överstyrelsen anser sig kunna helt ansluta sig till den av kommittén
hävdade grunduppfattningen i förevarande angelägenhet. Överstyrelsen
är härvidlag icke blind för de svårigheter av framför allt ekonomisk art, som
kunna bliva en följd av understödsverksamhetens fördelning mellan fångvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd, men förutsätter, att mellan nämnda båda myndigheter
ett intimt samarbete kommer att äga rum, liksom ett dylikt samarbete
av helt naturliga skäl bör råda även mellan barnavårdsnämnden och den lokala
skolmyndigheten, skolrådet (folkskolestyrelsen).

I detta sammanhang vill överstyrelsen därjämte uttala sin principiella anslutning
till den av inspektören för skyddshemsverksamheten hävdade uppfattningen,
att jämväl lagöverträdare i 15- till 18-årsåldern böra hänföras till de i förslaget
till lag om den offentliga barnavården avsedda barnakategorierna. Gränsen mellan
lagöverträdare och de i lagens mening vanartade torde i många fall bliva
svår att uppdraga och fastställes dessutom efter rent yttre omständigheter och
icke efter barnets anlag och sinnesart. Vanarten och brottsligheten inom barnaåldern
hava i regel samma ursprung. De bottna i dåliga anlag och försummad
uppfostran. Det torde i de flesta fall bero på slump och tillfälligheter, om vanarten
skall yttra sig i kriminell brottslighet eller icke. I det ena fallet som i
det andra är tvivelsutan tillrättaförandet genom uppfostran och vård den lämpligaste
åtgärd, som från samhällets sida kan tillgripas.

Den n}Ta barnavårdsnämndens uppgift skulle, såsom ovan framhållits, komma
att omfatta icke blott barn i skolåldern utan jämväl barn före denna ålder
samt barn upp till 16 och i vissa fall 18 års ålder och avse dels direkt understödsverksamhet,
dels skydd mot skadliga inflytelser av olika slag och dels uppfostran
i egentlig bemärkelse. Därjämte skulle barnavårdsnämnden bliva en sakkunnig
rådgivare och en naturlig medelpunkt jämväl för den framför allt i våra
större samhällen av föreningar, sällskap och enskilda bedrivna frivilliga barnavården.
Centraliseringen av den kommunala barnavården finge givetvis till
följd, att barnavårdsmyndigheten vunne större överblick och rikare erfarenhet
på området samt därigenom ökad möjlighet att på lämpligaste sätt behandla de
individuella fallen. Arbetsuppgiftens vikt och betydelse ävensom den omständigheten,
att barnavårdsnämnden komme att erhålla eu vidsträckt ekonomisk
befogenhet, ger stöd åt den förväntningen, att till ledamöter i barnavårdsnämnden,
åtminstone inom de större barnavårdssamhällena, skulle komma att utses
personer, som hade auktoritativ ställning inom samhället och vore väl kvalificerade
för uppdraget.

95. Skyddshemsinspektören: Icke blott beklagligt utan även förvånande är det att
kommittén icke ansett sig kunna räkna lagöverträdare i 15—18-årsåldern till de
samhällets olycksbarn, vilka skola höra under barnavårdsnämnd och det föreslagna
ungdomsrådet. Måhända är det från straffrättslig synpunkt förklarligt.

Bihang till, riksdagens protokoll 1024. I samt. 112 höft. (Nr 150.) 1972 23 21

Kung!. MajAs proposition nr löO.

Men beklagligt är det att då grundritningen till vår offentliga barnavård, kanske
för långa tider framåt, uppdrages, den pedagogiska synpunkten icke fått övervinna
de straffrättsliga betänkligheterna. Ty därom torde de flesta i fångvård
eller å anstalter tjänstgörande män och kvinnor vara ense, att våra vanartade
och brottsliga ungdomar upp till 18-årsgränsen i mycket ännu äro barn. Eu
stor procent av dessa äro imbecilla, många på grund av usla hemförhållanden
sent utvecklade.

Det synes mig alltså vara ett ödesdigert missgrepp av kommitterade att de
icke vid gränsernas dragande för den nya barnavårdsnämndens verksamhetsområde
— åtminstone principiellt — fastslagit att alla intill fyllda 18 år äro att
betrakta som barn och att all samhällets barnavård bör omhänderhavas av samhällets
barnavårdsorgan.

Vanartade upp till 18 år (särskilt vagabonder och till sedeslöshet förfallna
flickor) skola omhändertagas av samhällets barnavårdsorgan, medan barn mellan
15 och 18 år, vilka begått brott — även det obetydligaste — skola ställas inför
domstol. Genom att fasthålla en sådan historiskt förklarlig men praktiskt ohållbar
skiljegräns, torde vid lagens tillämpande en hel del svårigheter yppa sig,
då det gäller att avgöra när vanart eller brott föreligger och under vilken lag
(barnavårdslag eller strafflag) det föreliggande fallet skall anses höra,

Tveksam måste man stå inför förslaget att den nya barnavårdsnämnden skall
från fattigvården övertaga vården om barn till ensamstående moder. Såsom
från skilda håll med skärpa framhävts kommer — därest kommitténs förslag i
denna punkt blir lagfäst — gränsen mellan barnavårdsnämnds och fattigvårdsstyrelses
barnavård inom samma kommun att påverkas av tillfälligheter. Det
blir ingen principiellt klar gränslinje. Hur man än söker ordna kommunens
barnavård torde emellertid alltid en viss dualism komma att bli rådande mellan
fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd. Med hänsyn till barnavårdens rationella
ordnande torde därför kommittérades förslag böra förordas. Dock borde
man vid lagens utarbetande söka utfinna någon form för samarbete mellan kommunens
fattigvårds- och barnavårdsmyndighet för att så komma till rätta med
de på gränsen mellan fattig- och barnavård liggande fall, som under alla förhållanden
torde bli ofrånkomliga.

96. Statskontoret: I stort sett är statskontoret av samma uppfattning som reservanterna
Björklund och Magnusson. Och det synes statskontoret, att kommittén
vid avfattandet av sina förslag icke tillräckligt beaktat vad riksdagen anfört
i den till kommittén överlämnade skrivelsen den 8 mars 1918 i fråga om
utsträckning och enhetlig organisation av samhällets barnavård. I denna skrivelse
framhålles, bland annat, att i betraktande av kommunernas växlande storlek
samt befolknings-, ekonomiska och andra förhållanden en allmän lagstiftning,
varigenom alla samhällets barnavårdsuppgifter sammanfördes till enhetlig
handläggning, måste framgå med synnerlig varsamhet. Behörig hänsyn till de
växlande ortsförhållandena kunde vidare göra det erforderligt eller i varje fall
lämpligt, att i en blivande lagstiftning vissa bestämmelser, som icke kunde
tilläggas en allmännare giltighet, gjordes endast villkorligt bindande, så att deras
tillämpning inom varje särskild kommun bleve beroende av vederbörande
myndighets beslut.

Det synes böra undersökas, huruvida ej den offentliga barnavården kunde på
ett fullt tillfredsställande sätt ordnas, ej vid sidan av utan i samband med den
övriga kommunala hjälp- och understödsverksamheten, varigenom, bland annat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

den nu föreslagna vidlyftiga och dyrbara särskilda organisationen för barnavårdsverksamheten
säkerligen skulle kunna väsentligen inskränkas.

97. Pensionsstyrelsen: Kommitterades förslag att inom varje kommun koncentrera
den offentliga barnavården i stor utsträckning till eu myndighet — barnavårdsnämnden
— torde vara ägnat att medföra såväl större enhetlighet vid behandling
av hithörande frågor som framförallt en mera effektiv barnavård.

Enligt förslaget skulle barnavårdsnämnden äga rätt att skilja barn ifrån hemmet
även i de fall, då de misshandlas eller i fysiskt hänseende vanvårdas. Då
genom vanvård av barn i deras tidigaste år grunden ofta lägges till sjukdomar,
som sedermera för hela livet medföra fullständig eller partiell arbetsoförmåga,
måste det, jämväl från pensionsförsäkringens synpunkt, framstå såsom synnerligen
angeläget, att eu bestämmelse i nu ifrågasatt riktning kommer till stånd.

Så länge de från pensionsförsäkringen utgående pensionerna äro relativt små
och ofta otillräckliga, är det givetvis av stor vikt, att från kommunernas sida
understöd lämnas, som utan att hava fattigvårdskaraktär kunna komplettera de
från pensionsförsäkringen utgående pensionerna till beredande av ett nödtorftigt
livsuppehälle. Genom lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag hava kommunerna beretts möjlighet att lämna dylika tillskott
till pensionerna. Även det föreliggande kommittéförslaget innehåller i
detta hänseende betydelsefulla uppslag.

Såsom av kommitterade framhållits, utgår under vissa förutsättningar från pensionsförsäkringen
särskilt pensionstillägg för barn till änkor och ogifta mödrar
m. fl. (barntillägg). För att dylikt särskilt pensionstillägg skall utgå, fordras
emellertid bland annat, att den ensamstående modern är pensionsberättigad och
till arbete varaktigt oförmögen. För att barntillägg skulle kunna utgå till äkta
makar, fordrades före 1922 års ingång bland annat, att båda makarna voro till
arbete varaktigt oförmögna. Enligt lag den 13 oktober 1921 utgår barntillägg
under vissa villkor numera även till äkta makar, av vilken endast mannen är
pensionsberättigad och till arbete varaktigt oförmögen. Frågan om sådan utvidgning
av pensionsförsäkringen, att därifrån skulle kunna beredas understöd
åt änka, som ej är invalid och har minderåriga barn, har, såsom kommittérade
framhållit, varit under behandling inom pensionsstyrelsen. Under nuvarande
tryckta förhållanden torde dock föga utsikt förefinnas att få denna fråga löst
i samband med pensionsförsäkringen, men spörsmålet bör därför ej släppas ur
sikte.

Även om rätt till barntillägg finnes, blir det föreliggande understödsbehovet
ofta nog icke fullt avhjälpt, och i eu hel del fall föreligger stort behov av
ekonomiskt understöd för barns vård och underhåll, utan att förutsättningar
finnas för rätt till barntillägg. Särskilt må framhållas, hurusom, då barntillägg
utgått till äkta makar, av vilka endast mannen är invalid, detta indrages vid
mannens frånfälle. De efterlevande komma härvid mången gång i en ekonomiskt
svårare ställning såtillvida som, medan mannen ännu levde, denne kunde se
till barnen och hustrun skaffa sig inkomstbringande arbete utom hemmet. Särskilt
i betraktande härav måste det, så länge icke någon särskild rätt till pension
föreligger för icke invalida änkor med barn, anses högst önskvärt, att sådana
änkor kunna under tillfredsställande former erhålla understöd, som ej har
fattigvårdskaraktär.

Det synes, som om den väg, kommitterade i förslagets tionde kapitel anvisat
för beredande av understöd i nu berörda och liknande fall, skulle erbjuda avsevärda
fördelar, och att man icke borde låta avskräcka sig från att beträda densamma,
även om det kan förutses, att denna splittring av den kommunala understödsverksamheten
understundom kan komma att medföra slitningar mellan fattigvårdsstyrelser
och barnavårdsnämnder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I fråga om nu berörda betydelsefulla huvudpunkter kan pensionsstyrelsen sålunda
icke annat än med livligt instämmande i förslaget uttala den förhoppningen,
att detsamma så snart som möjligt måtte upphöjas till lag.

98. Statistiska centralbyrån: I vad förslaget må anses beröra statistiska centralbyråns
verksamhetsområde giver detsamma icke anledning till erinran från ämbetsverkets
sida.

99. Kammarrätten: Att barnavårdsarbetet genom centralisering skulle vinna i
efEektivitet och planmässighet synes kammarrätten icke kunna vara föremål för
tvekan. Om eller i vilken mån åter en sådan centralisering skall kunna på ett
praktiskt sätt förverkligas, hör till de mera svårlösta spörsmål, som uppställa
sig vid en revision av barnavårdslagstiftningen.

För egen del håller dock kammarrätten före, att kommittén i sin strävan till
åstadkommande av en enhetlig barnavård gått längre än av förhållandena kan
anses påkallat. Och får kammarrätten, i fråga om området för barnavårdsnämndens
verksamhet, i det hela ansluta sig till den uppfattningen, som därutinnan
hävdats av reservanterna Björklund och Magnusson.

Dock anser sig kammarrätten kunna ifrågasätta, huruvida icke åt barnavårdsnämnden
bör anförtros utackordering och beredande av anstaltsvård även beträffande
de barn, som av barnavårdsnämnden för fysisk eller sedlig vanvård
skilts från hemmet men icke äro vanartade. Skäl härför synas föreligga i den
kännedom, barnavårdsnämnden redan äger om dessa barns särskilda förhållanden,
och i de förutsättningar, barnavårdsnämnden sålunda har att råda bot. Ur synpunkten
av barnets bästa synes alltså barnavårdsnämnden böra bibehållas vid
möjligheten att öva inflytande å barnets uppfostran och inverka på det inbördes
förhållandet mellan föräldrar och barn. För övrigt har ju redan enligt gällande
lagstiftning barnavårdsnämnden en sådan befogenhet i fråga om sedligt försummade
barn.

Principiellt bör tydligen samhällets understödjande verksamhet utövas av
allenast en myndighet med åliggande att inskrida i alla fall, där behov av hjälp
föreligger, och detta oberoende av huruvida ett omhändertagande till vård utanför
hemmet påkallas eller icke samt, därest ekonomiskt understöd synes erforderligt,
utan hänsyn till om detta gäller barn av ensamstående ogift moder,
av frånskild hustru eller av änka (för vilka fall barnavårdsnämnden enligt förslaget
skall inskrida) eller för barn av änkling eller av familjefader med talrik
barnskara (för vilka fall inskridandet skulle påvila fattigvårdsstyrelsen). Att
den uppdelning av understödsverksamheten på särskilda myndigheter, som den
föreslagna utvidgningen av barnavårdsnämndernas behörighet innebär, skall medföra
åtskilliga menliga påföljder, ligger nära till hands.

Sålunda lärer väl icke kunna undvikas, att barnavårdsnämnden, samtidigt med
att den får sig tillagd en verksamhet av understödjande art vid sidan av sina
etiskt och pedagogiskt betonade huvuduppgifter, skall komma att i viss mån
riskera den auktoritet och det förtroende hos allmänheten, som den redan kan
ha tillvunnit sig. Härtill kommer väl i främsta rummet den kritik att bidraga,
för vilken varje understödsgivande myndighet måste bliva föremål och som här
kan komma att tilltaga i skärpa genom den näraliggande jämförelsen med fattigvårdsstyrelsens
understödsverksamhet. Och att de olika myndigheterna, mellan
vilka icke tillskapats något föreningsband, icke skulle kunna utöva sin understödsverksamhet
efter alldeles enahanda normer, synes utan vidare givet.

Uppenbart är vidare, att den föreslagna uppdelningen av understödsverksamheten
på två särskilda myndigheter skall giva anledning till kollisioner mellan
myndigheterna, beroende av att myndigheternas olika verksamhetsområden helt
eller delvis täcka varandra, såsom då fattigvårdsstyrelsen har att ingripa till
moderns förmån men barnavårdsnämnden för hennes barn. Huru dessa kollisioner
i själva verket skola lösas, därom ger förslaget icke någon anvisning; stad -

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

gandet i 65 § av förslaget, som överlämnar avgörandet till Konungens befallningshavande,
bär ju allenast avseende å fall, på vilka bestämmelserna om omhändertagande
för skyddsuppfostran äro tillämpliga. 1 alla händelser lärer en
hänvändelse till högre instans komma att verka irriterande på det inbördes förhållandet
mellan myndigheterna och kanske för lång tid framåt avskära möjligheten
av det samarbete dem emellan, som likväl måste förutsättas såsom nödvändigt.

En annan betänklighet med avseende å ifrågavande uppdelning av understödsverksamheten
föreligger däruti, att med den motvilja, som redan benämningen
fattigvård framkallar hos stora lager av vårt folk, understödet från barnavårdsnämnden
skall komma att få karaktären av ett bättre understöd i motsats
till fattigvården såsom ett understöd av sämre slag. Och denna uppfattning
kommer tydligen att vinna i styrka om förslaget skulle även i så måtto erhålla
stadfästelse, att ensamstående mödrar och ogifta barnaföderskor bleve frikallade
från ersättningsskyldighet till barnavårdsnämnden för dem lämnade
understöd.

Ur en särskild synpunkt sett, kan tvekan uppstå om lämpligheten och nödvändigheten
av att från fattigvårdsstyrelserna avskilja viss understödsverksamhet.
Sedan allenast ett fåtal år tillbaka har den nya fattigvårdslagen varit i
tillämpning, och det torde icke kunna bestridas, att de önskemål i riktning mot
en mera human fattigvård, som med lagen avsetts, redan blivit i praktiken i
väsentlig mån tillgodosedda. Att nu beröva fattigvårdsstyrelserna mycket avsevärda
delar av deras hittillsvarande verksamhetsfält skulle väl allenast stäcka
fattigvårdsstyrelsernas strävanden i berörda hänseende. Och den fond av praktisk
erfarenhet med avseende å barnavårdsarbetet, som nu samlats hos fattigvårdsstyrelserna,
skulle icke utan vidare komma barnavårdsnämndernas arbete
till godo.

Den dualism, som förslaget skapar genom uppdelningen av understödsverksamheten
mellan särskilda myndigheter, framstår jämväl i anordningen av sättet
för gäldandet av barnavårdsnämndens kostnader. Till dessas täckande hänvisar
kommittén barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärder för erhållande av statsbidrag,
övertagande av barnet tillhörig egendom, där sådan förefinnes, och uttagande av
gottgörelse hos enskild försörjningspliktig. Av vad som därefter återstår oguldet,
skall barnavårdsnämnden äga utbekomma 2/3 av fattigvårdsstyrelsen, vilken har
att för sin andel i kostnaderna utsöka ersättning av hemortskommun, landsting
eller staten samt att i sin ordning vidtaga åtgärder mot försumliga försörjare.

Uppdelningen har i viss mån sin motsvarighet i nu gällande barnavårdslag
men är där motiverad av det förhållandet, att den kyrkliga kommunen, varunder
barnavårdsnämnden hör, ansetts böra vidkännas kostnaderna för barnets andliga
fostran, varemot den borgerliga kommunen, varunder fattigvårdsstyrelsen lyder,
funnits böra ansvara för barnets lekamliga vård. Då nu enligt förslaget barnavårdsnämnden
skall sortera under den borgerliga kommunen, synes den bärande
grunden för uppdelningens bibehållande hava bortfallit. Bortsett från den omständlighet
och tungroddhet, som kommer att vidlåda det föreslagna ersättningsförfarandet,
medför en sådan uppdelning den oegentligheten, att då den enskilde
försörjningspliktige underlåter att till barnavårdsnämnden betala sitt underhållsbidrag,
varken han eller vederbörande hemortskommun kan åläggas ersättningsskyldighet
till barnavårdssamhället för mer än 2/g av barnavårdsnämndens
oguldna kostnad. Men eljest spelar det för barnavårdssamhällets ekonomi i regel
icke någon roll, om barnavårdskostnaderna uppdelas på samhällets båda ifrågavarande
myndigheter. För egen del håller kammarrätten före, att barnavårdsnämnden
bör hava sin särskilda, fullständiga stat, varigenom den kan undgå att

Kumjl. Maj.ts proposition nr l,r)0.

för täckandet av sina kostnader behöva anlita medel, som ställts till förfogande
av annan kommunens myndighet.

I anslutning härtill kunde det visserligen finnas ligga nära till hands, att
barnavårdsnämnden själv hade att ensam bevaka barnavårdssamhällets intressen
mot hemortskommun, landsting och staten samt mot försumliga försörjare. Men,
på sätt kommittén anmärker, det skulle på barnavårdsnämndernas huvuduppgift,
barnavården, verka förryckande att låta barnavårdsnämnderna uppträda såsom
processande parter mot varandra och sålunda införa ''ett slag av fattigvårdsprocesser
mellan ytterligare en kategori av kommunala myndigheter eller att pålägga
barnavårdsnämnderna att gentemot försumliga försörjare göra samhällets
rätt gällande samt för sådant ändamål förelägga arbetsskyldighet och vidtaga
för dess utkrävande nödiga förfoganden. Under beaktande härav finner ock
kammarrätten det böra ankomma på fattigvårdsstyrelsen, vilken med avseende
å fattigvården redan har enahanda verksamhet sig anförtrodd, att ensam föra
talan eller vidtaga åtgärder i nämnda hänseenden. I sammanhang härmed borde
ock, på sätt fattigvårdslagen föreskriver i fråga om fattigvård, i fattigvårdsstyrelseus
hand kunna läggas jämväl samhällets åtgärder för utbekommande av
gottgörelse ur barnets egendom.

Yad angår förslagets i det föregående berörda stadgande därom att ensamstående
mödrar och ogifta barnaföderskor skulle befrias från ersättningsskyldighet
till fattigvårdsstyrelsen, så har kommittén enligt kammarrättens uppfattning icke
angivit tillräckliga skäl härför. Anordningen innebär i själva verket, att vissa
mödrar försättas i en fördelaktigare ställning än andra. Om således en hustru,
vars man avvikit eller till följd av sjukdom blivit hindrad att försörja sin familj
får understöd av fattigvårdsstyrelsen för ett makarnas barn, så blir hon ersättningsskyldig
för samma understöd. Men om mannen avlider eller skilsmässa
kommer till stånd, blir hon fri från ersättningsskyldighet för det understöd, som
barnavårdsnämnden tilläventyrs tilldelat henne för barnet. Och icke borde någon
skillnad i ersättningshänseende föreligga för vård av barn inom och utom äktenskap.
Om alltså mot kammarrättens avstyrkande barnavårdsnämnden skulle
komma att få befattning med understödjande av ensamstående mödrars barn
samt ogifta barnaföderskor, så torde i allt fall den föreslagna bestämmelsen om
mödrarnas frikallande från ersättningsskyldighet icke böra lagfästas.

100. Socialstyrelsen: Ett för senare tiders sociala utveckling utmärkande drag
har varit den ökade omsorg, som från det allmännas sida ägnats det uppväxande
släktet, något som på mångahanda sätt kommit till uttryck i lagstiftning och
annorledes. I den mån härmed åsyftats att åvägabringa en ersättning för den
omvårdnad, som hemmet i vanliga fall bereder, vill det emellertid synas, som
utvecklingen hittills kommit efter. Den offentliga barnavården lämnar nämligen
ännu i många avseenden åtskilligt övrigt att önska och motsvarar icke tidens
växande krav. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse, att frågan om en reformering
av denna viktiga samhälleliga verksamhet gjorts till föremål för utredning
och att denna genomförts med den grundlighet och sakkunskap samt med det
varma intresse för uppgiften, som enligt styrelsens mening prägla det föreliggande
betänkandet.

Grundtanken i kommittéförslaget torde vara att sammanföra reglerna rörande
den offentliga barnavården, vilka för närvarande återfinnas i flera olika lagar, i
en enda sådan och att i samband därmed låta ett enda kommunalt organ avlösa
de trenne på detta område verksamma. Enligt styrelsens mening torde denna
anordning vara ägnad att främja en effektiv och rationell utveckling av den
offentliga barnavården samt beteckna ett verkligt framsteg för densamma. Styrelsen
anser sig alltså kunna utan tvekan giva sin anslutning till nämnda
grundtanke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Vad åter beträffar denna grundtankes utformande i olika avseenden samt övriga
av kommittén i förevarande sammanhang framlagda förslag till ändrade rättsregler
kan styrelsen i vissa delar ej biträda kommitténs uppfattning.

Vad beträffar lagförslagets, allmänna läggning, anser sig styrelsen icke kunna
underlåta framhålla, att densamma icke synes vara fullt lyckad. I fråga om
lagar av sådan karaktär som den här föreslagna, vilka skola tillämpas av ett
flertal vid lagtolkning tämligen ovana personer, måste tydligtvis ställas ganska
stora anspråk i avseende å översiktlighet och lättfattlighet. Genom bristande
koncentration och eu, som det vill synas, mindre ändamålsenlig disposition torde
lagförslaget icke motsvara nu angivna fordran. Enligt styrelsens förmenande
vore det sålunda önskvärt, att förslaget underkastades en ingående omredigering.
Härvid torde bl. a, kunna frän detsamma utrensas en del bestämmelser av mera
formell innebörd, vilka torde kunna antingen utan vidare utgå eller ock meddelas
i administrativ ordning. Styrelsen föreställer sig, att man genom ett dylikt
förfarande skulle kunna i avsevärd mån förkorta den nu 131 §§ omfattande och
44 trycksidor upptagande lagtexten.

Kommittén har haft att behandla riksdagens skrivelse den 11 juni 1917 angående
möjligheten att bereda förskott av allmänna medel åt barn utom äktenskap
ävensom i vissa fall åt barn inom äktenskap. Kommittén har ägnat detta
uppslag till en lösning av förevarande spörsmål en enligt styrelsens mening väl
knapphändig behandling och huvudsakligen pa formella skäl avvisat det för att i
sitt förslag beträda en annan väg. Då förskottsprincipen kommit till uttryck
bland annat i dansk lagstiftning på området och där synes hava tillämpats icke
utan framgång och då densamma tvivelsutan är tilltalande i åtskilliga hänseenden,
hade det enligt styrelsens mening förtjänat närmare utredas, om ej de
speciella svårigheter, som i vårt land resa sig mot eu tillämpning av densamma,
låtit sig övervinna. Måhända hade de betänkligheter rörande innehållet i 10
kap., åt vilka styrelsen i det följande giver uttryck befunnits böra vika, därest
lösningen av frågorna kunnat ske efter den riktlinje som angives i riksdagens
skrivelse.

Med nu förevarande föreskrifter bryter kommittén med den eljest fasthållna
grundsatsen, att den offentliga barnavården skulle avse utom hemmet omhändertagna
barn, under det att understödsverksamhet, som riktas mot barn, vilka erhålla
vård i hemmet, och där det sålunda icke egentligen är fråga om barnens
vårdande utan om understöd åt familjen, skulle förbliva under fattigvården. För
egen del anser styrelsen det emellertid nödvändigt och riktigt att uppehålla denna
gränsskillnad, bland annat därför att, såsom även kommittén själv medgiver, det
måste ställa sig ytterst svårt att avgöra, i vad mån understödet utgår till barnen
eller till hemmen såsom sådana. Särskilt när föräldrarna (resp. fadern eller
modern) samtidigt för egen del behöva understöd, vilket da lämnas av fattigvårdsstyrelsen,
lärer det i regel vara ogörligt att urskilja gränserna mellan fattigvårdsstyrelsens
och barnavårdsnämndens verksamhetsområden.

Det kali dock ej förnekas, att de fall, som åsyftas i 10 kap., ofta äro av särskilt
ömmande natur, men tveksamt är, om det kan vara rättvist och lämpligt
att hänföra dem till speciell, i viss mån mer gynnad kategori än när fråga är
om barn i bestående äktenskap. Om exempelvis familjefadern på grund av
sinnessjukdom, lungtuberkulos, lamhet eller annan liknande anledning är varaktigt
oförmögen att bidraga till hustruns och barnens uppehälle, kan hustrun
befinna sig i fullt ut lika ömmande omständigheter som en ensamstående moder,
ja ofta till och med i ännu svårare belägenhet. Icke desto mindre åsyftar man
''i förevarande kapitel att bereda den senare en mera gynnad ställning än den
förra. Det finnes ej heller enligt styrelsens mening någon anledning, varför

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

ensamstående fader skulle i nu berörda avseende placeras i en annan och sämre
understödstagarekategori än ensamstående moder. Överhuvud taget vill det synas
styrelsen olämpligt och oriktigt — och styrelsen vill i detta fall hänvisa jämväl
till yttrande av svenska stadsförbundet och Stockholms stads fattigvårdsmyndigheter
— att med nuvarande fattigvårdsbestämmelser söka åstadkomma en uppdelning
på understödstagare med »bättre» och »sämre» understöd. Dock torde
måhända böra tagas under övervägande ett av Stockholms barnavårdsnämnd,
som i varje fall bestämt avstyrker kommitténs förslag i nu berörda avseende,
givet uppslag, nämligen huruvida ej genom eu ändring i fattigvårdslagen eller
på annat sätt fattigvårdsstyrelsen borde erhålla rätt att med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall bestämma, om ett utgående barnunderstöd
skall äga karaktären av fattigvård eller icke, d. v. s. medföra återbetalningsskyldighet
eller ej. Härigenom skulle, med bibehållande av den allmänna principen
och enhetligheten i samhällets understödsverksamhet, ej blott beträffande
ensamstående mödrar utan ifråga om alla kategorier av understödstagare kunna
vinnas, att i önskvärda fall fattigvård kunde beredas utan ersättningsskyldighet.

Enligt 85 § skall understöd genom barnavårdsnämnd beredas behövande
moder till barn utom äktenskap under viss tid före och efter hennes nedkomst.
Här, liksom beträffande 81—83 §§, åsyftar man att lösa en i och för sig tvivelsutan
mycket behj ärtans värd fråga. Men även i detta fall måsta man känna sig
tveksam, om det är riktigt att bereda en moder till barn utom äktenskapet förmåner,
som ej beredas gift moder.

Stödet för kommitténs förslag i förevarande avseende torde vara att söka i
lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Bestridas kan ej heller, att
denna lags bestämmelser om barnavårdsnämnds förpliktelser gent emot de ogifta
mödrarna — synnerligast med hänsyn tagen till dessa mödrars dominerande
ställning bland de kategorier av mödrar, varom här är fråga — måste anses
innebära ganska starka skäl för kommitténs ställningstagande.

Såsom av viss betydelse för här föreliggande frågors bedömande anser sig
styrelsen böra i detta sammanhang beröra ett dessa frågor närstående spörsmål.
I 19 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd lämnas vissa skyddsbestämmelser
rörande kvinnas användande i arbete under viss tid före och efter barnsbörd.
Lagstiftningen bär här gått på en ren förbudslinje, men lämnat öppen
frågan om understöd åt kvinnan under den tid, hon avstäuges från sitt förvärvsarbete.
Det enda, som från statens sida åtgjorts i sistberörda avseende, består
i beviljande av ett småningom höjt anslag (för budgetåret 1923—1924 170,000
kronor) till understödjande av sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd.
Med de i 85 § föreslagna bestämmelserna skulle man ernå en lösning för åtskilliga
fall, men lagförslaget har ej avfattats med syftning på nu berörda spörsmål
och giver ej heller någon tillfredsställande lösning av detsamma. Även om
det mestadels skulle vara ogifta kvinnor, som användas till yrkesmässigt förvärvsarbete
och som sålunda komme att beröras av nämnda föreskrifter i arbetarskyddslagen,
äro givetvis gifta kvinnor ingalunda uteslutna från sådan användning.
För deras vidkommande skulle den omhandlade ersättningsfrågan
förbliva olöst.

Med anledning av vad här anförts, anser sig styrelsen böra ifrågasätta, att
bestämmelserna i lagförslagets 10 kap. uteslutas. Möjligen kan det finnas anledning
att ägna de däri berörda frågorna uppmärksamhet i samband med utarbetandet
av förslag till lösning av frågan om ersättning åt kvinnor, som av
arbetarskyddslagen betagas möjlighet till arbetsförtjänst under tiden närmast
före och efter barnsbörd — en fråga, vars lösning ej torde kunna mycket längre
undanskjutas.

Två ledamöter av socialstyrelsen hava reserverat sig mot styrelsens yttrande
i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101. Svenska faltigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Stockholm: Barnavårdsbyrån har
naturligen under sin verksamhet haft tillfälle lära känna de stora olägenheter, som
äro förbundna med den splittring å flera myndigheter av olika uppgifter i fråga om
den kommunala barnavården, som för närvarande är rådande. Den centralisering
av dessa uppgifter å ett särskilt kommunalt organ, barnavårdsnämnden, vars
sammansättning kan bestämmas främst med hänsyn till samma uppgifter, måste
därför byrån hälsa såsom ett stort framsteg. Det av kommittén framlagda förslaget
om barnavårdsnämndens sammansättning synes ock byrån väl funnet.

Samtidigt som den offentliga barnavården enligt kommitténs förslag centraliseras,
har kommittén föreslagit en utsträckning av samhällets barnavård, som i
stort sett för in därunder samtliga de barn, vilka kunna anses vara i behov av
vård och tillsyn. I detta hänseende föreligger sålunda ett stort framsteg. Barnavårdsbyrån
är dock ej fullt övertygad om lämpligheten av att i fråga om barn,
som fyllt 15 men ej 18 år, göra den skillnad mellan barn, vars vanart visat
sig i bettleri eller ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, och
barn, vars vanart bestått i brottslig gärning, vilken uppställts i 46 § 2 och 3
mom. Att under alla förhållanden från skyddsuppfostran utesluta ett vanartat
barn, som begått brott, synes ej välbetänkt. I många fall, då barn under 18 år
begått brott, kommer brottet ej till åklagarmyndighetens kännedom. Vederbörande
målsägande drar sig ofta för att föranstalta om rättsligt förfarande mot barnet,
mången gång i en välgrundad tvekan om ändamålsenligheten därav. Att i sådant
fall ställa barnavårdsnämnden i valet mellan att, när brottet hör under
allmänt åtal, göra anmälan till åklagarmyndighet eller ock att lämna barnet åt
sitt öde, ehuru omständigheterna äro sådana, att barnets omhändertagande för
skyddsuppfostran måste anses i hög grad påkallat, skulle mången gång leda till
stötande konsekvenser. Uppstår fråga om omhändertagande för skyddsuppfostran
av ett vanartat barn, om vilket det upplyses, att det begått en brottslig gärning,
synes det långt lämpligare, att barnavårdsnämnden erhåller tillfälle till val
mellan att göra anmälan till åklagarmyndighet för påkallande av domstols åtgärd
eller att själv anordna skyddsuppfostran. Då målsäganden ej vill taga initiativ
till ett straffrättsligt förfarande, kommer säkerligen barnavårdsnämnden att i ett
stort antal fall finna anordnandet av skyddsuppfostran att föredraga. Skulle
emellertid domstolsförfarande komma att inledas mot ett barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran, måste naturligen — vare sig det vid barnets omhändertagande
varit känt för barnavårdsnämnden eller icke, att barnet begått
brott — en dom, varigenom barnet dömes till fängelse eller straffarbete eller
till tvångsuppfostran, medföra, att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Det
bör sedan ankomma på förnyad prövning av barnavårdsnämnden, huruvida, efter
ett undergånget frihetsstraff, barnet på grund av fortsatt vanart ånyo bör omhändertagas
för skyddsuppfostran eller icke. Enligt barnavårdsbyråns mening
bör ur 46 § sålunda 2 och 3 mom. utgå samt punkt c) ändras till att avse
barn under 18 år. Tillika bör, eventuellt i samband med bestämmelserna i 57 §,
upptagas ett stadgande av innehåll, att om barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
dömes till fängelse eller straffarbete eller det varder av domstol
förordnat om barnets insättande i allmän uppfostringsanstalt, beslutet om barnets
omhändertagande för skydssuppfostran skall vara förfallet.

Vad beträffar den del av förslaget, som avser omhändertagande av barn, vill
byrån framhålla, att det bör i lagtexten uttalas, att förutsättning för tillämplighet
av bestämmelserna i 6 kap. är, att barnets föräldrar ej motsätta sig åtgärd,
som i nämnda kap. omförmäles. Lagtexten skulle vidare enligt byråns
tanke vinna i korthet och klarhet genom en sammanarbetning av bestämmelserna
i 6 och 7 kap. (jfr 36 § och 46 § 1 mom. b).

Enligt förslaget skall den kommunala understödsverksamheten i stor omfatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr LöO.

ning överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till barnavårdsnämnden. Sålunda skall
barnavårdsnämnden ej blott sörja för de barn, som av det allmänna omhändertagas
för vård utom hemmet, utan jämväl lämna understöd i avseende å barn
till ensamstående mödrar, d. v. s. mödrar till barn utom äktenskap, änkor samt
hustrur, vilkas äktenskap blivit upplöst eller som vunnit hemskillnad eller eljest
leva skilda från mannen — även då modern har barnet i sin vård. Däremot
skall fattigvårdsstyrelsen fortfarande omhänderhava den kommunala understödsverksamheten
i avseende å barn, som vårdas av föräldrar eller av fader, som är
änkling. En sådan uppdelning av den kommunala understödsverksamheten synes
byrån från principiell synpunkt icke riktig. Äro föräldrarna i behov av understöd
för sina barn, bör på frågan om understöds lämnande ej inverka, om de
äro gifta eller icke, om de sammanleva eller om den ena är död. Finnes ett
verkligt behov, bör det avhjälpas. Huruvida och i vilken mån det givna understödet
skall återbetalas, bör, vare sig föräldrarna äro gifta eller ej, bedömas med
hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter, såsom betalningsförmågan,
grunden till understödsbehovet o. s. v. Att i fråga om barn till
ensamstående mödrar tillämpa andra grunder för samhällets understödsverksamhet
än i fråga om andra barn, synes byrån i allmänhet ej böra ske. En uppdelning
av den kommunala understödsverksamheten mellan två särskilda organ skulle
dessutom enligt byråns förmenande komma att i tillämpningen medföra väsentliga
olägenheter. Fara skulle uppstå därför, att olika principer i fråga om understöds
utdelande, olika grad av sparsamhet skulle komma att göra sig gällande
inom de olika organen. I realiteten fullt likartade fall skulle inom samma
kommun komma att röna olika behandling och missnöje till följd av verkliga
eller förmenta orättvisor skulle lätt kunna vållas. Då hela den kommunala
understödsverksamheten, såvitt densamma avser barn, av praktiska skäl ej lärer
kunna överflyttas till barnavårdsnämnden •— vilket från barnavårdens synpunkt
otvivelaktigt skulle innebära fördelar — hör därför enligt byråns mening den
kommunala understödsverksamheten avseende barn till ensamstående mödrar i
huvudsak bibehållas hos fattigvårdsstyrelsen. Därest en mera betydande del
av kommunens utgifter skulle komma att beslutas av barnavårdsnämnden, skulle
ock fara uppstå för att denna understundom ej erliölle eu sammansättning, som
gjorde den lämpad för sin främsta uppgift, barnavården. Endast i den mån
det oundgängligen kräves, för att barnavårdsnämnden skall kunna fullgöra denna
sin uppgift, bör det därför tillkomma barnavårdsnämnden att besluta utgifter,
som kunna komma att belasta det allmänna.

Då det bör åligga barnavårdsnämnden att sörja för alla de barn, som omhändertagas
av samhället, bör barnavårdsnämnden, enligt byråns mening, först
och främst äga med bindande verkan för kommunen träffa avtal om utackordering
o. s. v. av de barn, som omhändertagas. Huruvida avgifterna för barnen
böra utbetalas genom barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen, synes byrån
vara en underordnad fråga, vars lösning bör bero helt av praktiska synpunkter.
Däremot bör det ankomma på fattigvårdsmyndigheterna att avgöra, i vilken mån
av kommunen erlagda utgifter böra återbetalas av barnets föräldrar (resp. adoptiv-
eller styvföräldrar). Härvid torde böra tagas under övervägande, huruvida
ej förslaget om avtals upprättande med den ersättningsskyldige (100 §) bör
vinna beaktande. Med byråns ståndpunkt bör sådant avtal naturligen träffas
av fattigvårdsstyrelsen.

Såsom redan framhållits anser byrån, att understöd till ensamstående moder
för barn, som hon har hos sig, bör ankomma på fattigvårdsstyrelsen och utgå
efter enahanda grunder som annan fattigvård. Härutinnan anser sig dock byrån
böra föreslå ett undantag. Vid tidpunkten för barnets födelse och under tiden
närmast därefter är den ensamstående moderns ställning i allmänhet svårare än
andra mödrars. Såvitt angår ett barn utom äktenskap, är i bästa fall barna -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

vårdsman tillsatt och faderskapsfrågan under utredning. Bidrag har merendels
ej börjat inflyta. Ofta är därför moderns ekonomiska läge synnerligen hrydsamt
och det är ej endast för henne utan också för det barn, hon fött eller skall
föda, av största vikt, att omedelbar hjälp kan givas, en hjälp, som möjliggör
för henne att under barnets spädaste ålder själv vårda det. Byrån anser sig
därför böra föreslå, att barnavårdsnämnden skall äga att lämna ensamstående
kvinna det understöd varav hon kan vara i behov under tiden närmast före
och efter barnets födelse. Tiden bör bestämmas så kort, att faderskapsutredningen
ej obehörigen uppskjutes, enligt byråns mening lämpligen till sex veckor
före och sex månader efter barnets födelse. Huruvida såsom enligt gällande
norsk lagstiftning för rätt till bidrag under sistnämnda tid bör uppställas det
kravet, att modern själv vårdar barnet, synes byrån böra tagas under övervägande.
Om modern förmås att under barnets späda ålder ägna det personlig
omvårdnad, starkes hennes tillgivenhet för barnet och hennes ansvarskänsla
väckes. Dock synes understöd böra kunna givas åt moder, som lämnar sitt
barn till annan, så framt barnavårdsnämnden finner skälig orsak därtill föreligga,
t. ex. i moderns hälsotillstånd. Genom eu rätt för barnavårdsnämnden
att lämna sådant understöd, som nu ifrågasatts, skulle snabb hjälp kunna vinnas
vid den tid, då moderns läge är svårast. Vidare skulle därigenom den fördelen
vinnas, att ogifta mödrar för visso i långt större utsträckning än för närvarande
skulle komma att vända sig till barnavårdsnämnden redan före barnets födelse.
Om barnavårdsnämnden erhåller i lag grundad rätt att pröva, huruvida modern
bör hava barnet hos sig eller skäl föreligger till dess bortlämnande, vinnes ej
sällan behövligt medel för barnavårdsmannen att göra sig åtlydd, då barnavårdsmannens
yrkanden, t. ex. att modern skall söka plats för sig och sitt barn å
ett spädbarnshem, ej åtlydes. Understödet bör utgå till belopp, motsvarande
vad domstolen i orten i allmänhet plägar bestämma såsom faderns bidrag, och
bör utbetalas av barnavårdsnämnden. Återkravsrätt bör naturligen föreligga mot
barnets fader men bör enligt byråns mening ej avse större belopp än som denne
verkligen ådömes av domstol att för nu ifrågavarande tid utgiva till barnet och
dess moder. Det bör ankomma på fattigvårdsnämnden att avgöra, i vilken omfattning
härvid eftergift må äga rum enligt de principer, som gälla i fråga om
lämnad fattigvård. I den mån förlust uppkommer för det allmänna antingen
på den grund, att ersättning ej kan betalas av fadern, eller på den grund, att
understödet överstiger vad fadern ålagts utbetala i bidrag, bör förlusten delas
av kommunen och staten.

Enligt byråns mening bör med ovannämnda undantag den kommunala understödsverksamheten
bibehållas hos fattigvårdsstyrelsen. Härigenom bevaras enhetlighet
och konsekvens i den kommunala understödsverksamheten och byrån hyser
den övertygelsen, att där barnavårdsnämnden eller någon dess ledamot under
sin verksamhet finner behov av understöd föreligga, fattigvårdsstyrelsen i allallmänhet
skall ställa sig förstående för det sålunda vitsordade behovet. Byrån
vill dock i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej lämpligen en ledamot av
barnavårdsnämnden borde hava säte och stämma jämväl i fattigvårdsstyrelsen.
Har fattigvårdsstyrelsen lämnat understöd för barn åt ensamstående moder, bör
— liksom när understöd givits för barn åt samboende föräldrar — i fråga om
återbetalningsskyldigheten gälla de i lagen om fattigvården upptagna allmänna
grundsatser. Dock torde det böra tagas under övervägande, huruvida det ej
kunde beträffande do ensamstående mödrarna fastslås, att de ej må drabbas
av någon påföljd på grund av barnafaderns försummelse att fullgöra honom åliggande
bidragsskyldighet. Äterbetalningsskyldighet bör drabba dem allenast i
mån av egen försummelse att fullgöra vad dom själva åligger i avseende å barnets
underhåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Trots de erinringar, byrån här ovan framställt, anser byrån det framlagda
förslaget innebära ett synnerligen betydande framsteg. Det är präglat av den
stora sakkunskap i alla barnavården rörande frågor, som de besitta, vilka utarbetat
förslaget, och det bäres av den varmaste humanitet och en levande
känsla för samhällets förpliktelser mot de mest skyddsbehövande av dess medlemmar.
Byrån anser förslaget väl ägnat att efter omarbetning i vissa delar
läggas till grund för lagstiftning i ämnet och får därför uttala den förhoppningen,
att hänsynen till tidsläget ej måtte medföra, att förslagets behandling uppskjutes
— till allvarligt men för det uppväxande släktet och därmed för samhället.

102. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Genom att skapa förutsättningarna
för en planmässig och effektiv verksamhet beträffande den offentliga barnavården
är förslaget ägnat att förskaffa barnavården den betydelsefulla plats inom
samhällslivet, som den bör intaga. Även när gällande barnavårdslagstiftning tilllämpats
med förståelse och intresse, hava de brister, som vidlåda densamma,
särskilt de barnavårdande uppgifternas fördelning å olika kommunala organ samt
lagstiftningens ofullständighet, medfört, att ett stort antal barn, som därav äro
i behov, icke bliva föremål för samhällets vård och värn. Det har sålunda för
kommittén framstått som en nödvändighet dels att komplettera och utveckla
gällande barnavårdslagstiftning, dels att koncentrera så mycket som möjligt
av kommunens barnaTårdsverksamhet hos ett särskilt, för fyllandet av sina
viktiga uppgifter omsorgsfullt sammansatt organ. Kommittén har enligt utskottets
förmenande på ett lyckligt sätt löst de uppgifter, som i nyssnämnda
avseenden förelegat densamma, ehuru det mål, som varit riktpunkten för kommitténs
arbete, åstadkommandet av en förbättrad barnavård, säkerligen kunnat
uppnås med något större hänsynstagande till rådande förhållanden.

Såsom av yttrandet framgår har utskottet sålunda icke kunnat tillstyrka att
till barnavårdsnämnden överflytta större delen av den understödsverksamhet beträffande
barn, som hittills omhänderhafts av fattigvården. Utskottet anser
emellertid, att, såsom längre fram närmare utvecklas, barnavårdsnämndens auktoritet,
härigenom icke lider avbräck utan snarare ökas, och att den centralisering
av barnavården, som kommittén föreslår, skall medföra högst väsentliga fördelar,
även om man i avseende på nnderstödsverksamheten beslutar sig för att stanna
vid nuvarande förhållanden. Dessutom bör beaktas, att även enligt kommitténs
förslag till understödsverksamhetens ordnande, ett stort antal barn, främst alla
de, vilka vistas hos sina föräldrar, fortfarande skola höra under fattigvården.

Utskottet vill icke släppa tanken, att barnavårdsnämnden bör bliva den myndighet,
som i främsta rummet uppbär ansvaret för alla barn, som äro i behov
av samhällets hjälp för sin andliga eller kroppsliga utveckling, och har att förskaffa
dem denna hjälp på det sätt, behovet i varje särskilt fall kräver. Detta
innebär icke, att barnavårdsnämnden skulle tillerkännas någon myndighet över
skolrådet, fattigvårdsstyrelsen eller andra myndigheter, som hava sig tilldelade
vissa i lag angivna skyldigheter beträffande barn, utan har barnavårdsnämnden
att vidmakthålla ett intimt samarbete med dessa myndigheter och, då så kräves,
hänvisa vederbörande till den myndighet, som i varje särskilt fall har att tillgodose
förefintligt behov i det ena eller andra avseendet.

Det är givetvis av stor betydelse, att en lag som den föreslagna barnavårdslagen,
vilken såsom en hela folkets egendom bör leva i dess medvetande och
med lätthet kunna tolkas och tillämpas, är så lättöverskådlig, klar och enkel
som möjligt. Måhända har det icke varit möjligt att göra lagförslaget mindre
omfattande, men vissa delar av detsamma äro i sin avfattning tämligen invecklade,
så exempelvis kapitlen om skyddsuppfostran och om kostnaderna för barnavården.
Säkerligen skulle det vara till stor fördel, om vissa kapitel, särskilt de
nyssnämnda, kunde erhålla en enklare och mera lättfattlig yttre form och att

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 73

hänvisningar från den ena paragrafen till den andra i största möjliga mån kunde
undvikas.

Enligt kommitténs beräkningar skulle barnavårdsnämnderna övertaga »drygt
60,000 barn» av de f. n. omkring 100,000 barn, vilka erhålla understöd genom
fattigvården. Med hänsyn tagen dels till den allmänna uppryckning av barnavården,
som måste förväntas bliva en följd av ett genomförande av den föreslagna
barnavårdslagstiftningen, dels till de allmänt avfattade bestämmelserna i
lagförslagets 36 §, enligt vilka de barn, som vistas hos föräldrarna eller endera
av dem, men som i föräldrahemmet av olika anledningar icke erhålla »tillfredsställande
vård och fostran», skola omhändertagas av barnavårdsnämnden, kan
man förutsätta, att antalet av de barn, som av barnavårdsnämnderna komma att
omhändertagas, skall bliva icke oväsentligt större, än kommittén beräknat.

Kommitténs förslag att överflytta större delen av fattigvårdens barnavård till
barnavårdsnämnden är emellertid ägnat att väcka allvarliga betänkligheter såväl
ur principiell som praktisk synpunkt.

Ett tungt vägande skäl mot förslaget att tilldela barnavårdsnämnden en omfattande
understödsverksamhet ligger däri, att barnavårdsnämnden, om förslaget
bleve verklighet, ofelbart skulle förlora mycket av den auktoritet och det förtroende,
den bör äga. Barnavårdsnämnden bör i främsta rummet hava en etisk
karaktär, den bör huvudsakligen verka med andliga medel, övervakande, varnande,
tillrättaförande. Den har av lagstiftaren utrustats med så stor makt och
myndighet, att den kan tränga in i det enskilda hemmets innersta och i sista
hand avskära det starkaste band, som förenar människor, bandet mellan föräldrar
och barn. Barnavårdsnämndens ursprungliga uppgift, vilken så småningom vuxit
in i folkets medvetande, var dess uppgift beträffande de sedligt försummade och
vanartade barnen, för vilka den skulle träda i föräldrarnas ställe. Skall barnavårdsnämnden
få till uppgift att utdela penningunderstöd jämsides med fattigvårdsstyrelsen,
kommer nämnden att avklädas en stor del av den auktoritet, den
nödvändigt bör äga för att rätt kunna fylla de uppgifter av moralisk art, som
blivit den tilldelad. Givetvis kommer barnavårdsnämnden att hos breda lager
av folket värdesättas efter mängden och beloppet av de understöd, den utdelar,
jämförelser komma ständigt att göras mellan de understöd, som barnavårdsnämnden
lämnar, och dem, som utdelas av samhällets fattigvårdsstyrelse. Kritik
skall icke saknas från de hjälpbehövandes sida, om understöden äro för små,
och äro understöden rikligt tilltagna, komma måhända erinringar från den anslagsbeviljande
myndigheten, varvid jämförelser mellan de båda kommunala
understödsmyndigheternas budgeter komma att göras och ingående ekonomiska
diskussioner, som skymma bort det väsentliga, säkerligen skola uppstå.

I själva verket måste för övrigt barnavårdsnämndens och fattigvårdsstyrelsens
understöd hållas på ungefär samma nivå. Ty det är icke tillbörligt, att inom
samma kommun exempelvis änka med sina tre barn av barnavårdsnämnden erhåller
ett understöd, som avsevärt överstiger det, som fattigvårdsstyrelsen under
i övrigt lika förhållanden tilldelar en hustru med lika många barn och vars man
är sjuk eller av annan anledning oförmögen till arbete. På grund härav komma
otvivelaktigt de belopp, som lämnas av de båda kommunala understödsmyndigheterna,
att så småningom närma sig varandra, varvid det minst lika väl låter
sig tänka, att barnavårdsnämndens understöd komma att sjunka ned till fattigvårdsstyrelsens
sedvanliga belopp, som att fattigvårdsstyrelsens understöd skola
bliva lika höga som barnavårdsnämndens.

En annan olägenhet, som man kan befara skall göra sig gällande, om barnavårdsnämnden
såsom en betydande del av sin uppgift tilldelas understödsverksamhet,
en olägenhet, som i diskussionen över lagförslaget hittills knappast beaktats,
är, att valet av ledamöter i barnavårdsnämnden lätt kan förryckas. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kan nämligen befaras, att valet av ledamöter i barnavårdsnämnden skall ske
med alltför stor hänsyn till vederbörandes förmåga att förvalta sitt ämbete på
ett »ekonomiskt tillfredsställande sätt». Härigenom riskerar man, att barnavårdsnämnden
mångenstädes får en sammansättning, som icke är den lämpligaste för
ombesörjandet av nämndens ursprungliga och ännu mest betydelsefulla uppgift.

Ovannämnda synpunkter äro de, som i första rummet föranleda utskottet att
avstyrka förslaget att tilldela barnavårdsnämnden en omfattande understödsverksamhet.
Men även andra skäl tala emot kommitténs förslag på denna punkt.
Från flera håll, särskilt från fattigvårdens representanter, har framhållits, att ett
oförändrat antagande av kommitténs förslag till understödsverksamhetens ordnande
skulle medföra fara för en splittring av understödsverksamheten i en
»bättre» och en »sämre» samt att fattigvårdens utveckling skulle försvåras genom
att de understöd, som av densamma utdelades, skulle få en socialt underlägsen
karaktär. Vore betydande fördelar att vänta av en anordning, som tilldelade
barnavårdsnämnden understödsverksamhet, kunde man måhända fästa mindre avseende
vid de synpunkter, som av fattigvårdens målsmän framläggas. Men eftersom
detta enligt kommitterades övertygelse icke är förhållandet, måste hänsyn
tagas till den uppfattning, för vilken fattigvårdens utveckling och humanisering
är en fråga av stor betydelse.

Genom 1918 års fattigvårdslag har en ny grund lagts för den kommunala
understödsverksamheten, och den glädjande förbättring av fattigvårdsförhållandena,
som redan dessförinnan framträtt, har vunnit i styrka. Den nya fattigvårdslagens
gynnsamma verkningar kunna på grund av vissa bestämmelser i
lagen icke till fullo framträda förrän ett tiotal år efter dess antagande. Fattigvården
är emellertid, ej minst genom den verksamhet, som utövas av statsinspektionen
och fattigvårdskonsulenterna, stadd i en livlig utveckling. Genom att
faitigvårdsstyrelserna vidare fått sig tilldelade flera allmänna sociala uppgifter
och statsmakterna avsevärt mildrat fattigvårdens rättsverkningar för understödstagarna,
framstår nödvändigheten att anlita fattigvården icke motbjudande såsom
fordom, och med varje år som går får fattigvården en mera human gestaltning.
Det torde därför icke vara lämpligt att vidtaga åtgärder, som försvåra fattigvårdens
utveckling i önskad riktning. Det kan nämligen icke råda tvivel om,
att kommitténs förslag att barnavårdsnämnderna enligt 10 kap. skola utdela
understöd, vilka emottagaren icke behöver ersätta, liksom bestämmelsen, att
fattigvårdsstyrelsen i fråga om de av barnavårdsnämnden understödda skall stå
nämnden till tjänst med att genom tvångsåtgärder förmå föräldrar att fullgöra
sin försörjningsplikt, kommer att medföra, att fattigvårdens understöd i förhållande
till barnavårdsnämndens få en sämre karaktär, vilket desto mer är att
beklaga, som de fall, i vilka barnavårdsnämnden skall ingripa, ofta äro likartade
med dem, som fortfarande skola höra under fattigvården. Vi tänka härvidlag
närmast på änkor med barn å ena sidan och familjer å den andra. I alla de
fall, då mannen icke kan eller vill bidraga till familjens underhåll, inträder för
hustrun alldeles samma läge i ekonomiskt avseende, som om hennes man hade
avlidit, och hon sålunda i egenskap av änka skulle vara berättigad att från
barnavårdsnämnden erhålla understöd för barnen.

I jämförelse med dessa principiella invändningar mot förslaget att tilldela
barnavårdsnämnden understödsverksamhet spela de praktiska olägenheter, vilka
skulle fiilja därav, eu mindre, ehuru därför icke obetydlig roll. Flera olägenheter
uppstå nämligen genom den kommunala understödsverksamhetens uppdelning på
två myndigheter, att förhållande, som kommittén själv till fullo insett, då den i
sitt betänkande yttrar: »En överflyttning från fattigvården av dess barnavårdande
verksamhet nödvändiggör en uppdelning av den kommunala understödsverksamheten,
som nu ombesörjes av fattigvårdsstyrelsen, på olika myndigheter. En
sådan uppdelning är naturligen i och för sig förenad med vissa olägenheter:

Kung!. Mnj.ls proposition nr 160.

Medel till understödsverksamheten skola anslås av två myndigheter, och dessa
båda myndigheter skola handhava en likartad verksamhet».

Ett önskemål är givetvis, att det för utdelande av understöd inom varje
kommun blott finnes en myndighet, vilken har till uppgift att hjälpa i varje fall,
då hjälp är av nöden, oavsett om det är en änka med barn eller eu ogift moder,
en änkling eller en frånskild hustru, ett gift par med talrik barnskara eller någon,
som tillhör en annan grupp. Det bör vara det faktiska behovet av hjälp, som
föranleder denna understödsmyndighet att ingripa, och understödet skulle utgå
under sådana förhållanden, att det för den oförvitliga individen icke skulle vara
i något avseende förödmjukande eller socialt nedsättande att vända sig till denna
myndighet. Vid ordnandet av den offentliga understödsverksamheten är detta
en synpunkt, som icke bör förloras ur sikte, och inga åtgärder böra vidtagas,
som försvåra uppnåendet av detta mål.

En olägenhet, som följer av kommitténs förslag till understödsverksamhetens
ordnande, är, att det ej sällan torde uppstå skiljaktiga meningar hos fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd, rörande vilken av dem, som i ett givet fall har
att ingripa.

Man kan tänka sig en familj, där man och hustru göra sitt bästa, inkomsten
är dock mycket obetydlig, och barnen kunna icke få den vård, som fordras. Med
ett understöd åt familjen skulle de dock kunna få lämplig vård och fortfarande
vistas i hemmet, -utan understöd blir det snart vanvård och barnavårdsnämnden
måste då omhändertaga barnen. Barnavårdsnämnden gör därför hos fattigvårdsstyrelsen
hemställan, att styrelsen måtte lämna fattigvård åt familjen. Fattigvårdsstyrelsen
finner emellertid icke, att behovet av fattigvård föreligger — och
vägrar lämna understöd. Eller omvänt: fattigvårdsstyrelsen lämnar understöd åt
en fattig familj. Den finner dock, att barnen ej få behövlig vård och tillsyn i
hemmet och hemställer hos barnavårdsnämnden, att den måtte omhändertaga
barnen till vård utanför hemmet. Barnavårdsnämnden anser emellertid, att föräldrarna
ej äro olämpliga att fostra sina barn, den vägrar skilja dem från hemmet
och föreslår eventuellt högre fattigvårdsunderstöd, som fattigvårdsstyrelsen ej anser
sig kunna lämna. Till en viss grad är sörjt för, att maskineriet ej avstannar.
Enligt 65—66 §§ kan barnavårdsnämnden nämligen hos länsstyrelsen göra anmälan,
för den händelse fattigvårdsstyrelsen vägrar att lämna understöd i fall,
som av barnavårdsnämnden påpekas för fattigvårdsstyrelsen. Men en dylik
procedur är ej ägnad att skapa ett gott förhållande mellan de båda myndigheterna,

Betänkligare är emellertid att fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd ofta
nödgas lämna understöd i samma sociala enhet. Om barnavårdsnämnden omhändertagit
ett barn och utackorderat detsamma utanför hemmet, skall understöd
i hemmet åt de övriga barnen lämnas av fattigvården. Undantag bilda blott de
ensamstående mödrarnas barn, vilka under alla förhållanden skola understödjas
av barnavårdsnämnden.

Men barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse kunna möta varandra på ännu
närmare håll. Då det gäller ensamstående mödrar med barn, har understöd åt
modern själv (exempelvis vid sjukdom) icke ansetts böra ankomma på barnavårdsnämnden,
utan på fattigvårdsstyrelsen. Vi få sålunda fall, då fattigvårdsstyrelsen
lämnar hjälp till modern och barnavårdsnämnden understöd till barnen. Huru
skola dessa understöd avpassas sinsemellan, huru stor del av ett för moder och
barn gemensamt understöd (t. ex. betalandet av hyra) skall lämnas av fattigvårdsstyrelsen
och huru stor del av'' barnavårdsnämnden? Då det gäller understöd till
personer med hemortsrätt i annan kommun, måste denna fråga noggrant besvaras.

Övertygande skäl att överföra en betydande del av fattigvårdens barnavård
till barnavårdsnämnden förefinnas alltså icke. Omhändertagandet av de värnlösa
barnen torde fortfarande kunna ombesörjas av fattigvårdsstyrelsen, och beträffande

Kiingl. Maj-.ts proposition nr 150.

de i 36 § omnämnda barnen är att märka, att desamma enligt 46 § lagförslaget
bliva föremål för skyddsuppfostran av barnavårdsnämnden, så snart de kroppsligen
vanvårdas eller äro i fara att bliva vanartade. Då sistnämnda paragraf sålunda
giver barnavårdsnämnden myndighet att ingripa såväl ifråga om andlig
som kroppslig vanvård, och anledning icke finnes för ett ingripande, då varken
den ena eller den andra formen av nyss nämnd försummelse föreligger, synes
36 § utan fara kunna utgå. Emellertid torde det tydligare än vad som skett i
46 § böra framhållas, att misshandel och vanvård av barn icke behöver vara
svårartad, för att barnavårdsnämnden skall hava rätt och plikt att ingripa.

Formuleringen av 36 § jämförd med 46 § 1 mom. b) mom. är ej fullt klar, och
utskottet har i sitt yrkande rörande understödsverksamheten tagit hänsyn härtill.

Utskottet önskar i detta sammanhang som en särdeles stor förtjänst hos lagförslaget
framhålla, att det enligt detsamma kommer att finnas en kommunal
myndighet, som kan omhändertaga de kroppsligt vanvårdade barnen, varigenom
en av den rådande barnavårdslagstiftningens svåraste brister blivit avhjälpt.

Körande understöd till änkor för deras barn anför kommittén själv, att ett
hjälpande av änkorna och deras barn genom pensionsförsäkring utan tvivel är
»den väg, som mest skulle motsvara sakens natur och på bästa sätt tillgodose
behovet». Ett understödjande av änkornas barn genom barnavårdsnämnden har
därför närmast karaktär av ett »provisorium» (jämför landshövding Johan Widéns
föredrag vid Svenska Fattigvårdsförbundets konferens i Stockholm den 26—27
oktober 1921). Det torde sålunda finnas ringa skäl för att på sakens nuvarande
ståndpunkt överlämna understödsverksamheten beträffande barnen till änkor åt
barnavårdsnämnden, helst understödsverksamheten ifråga om denna grupp av
barn medför påtagliga principiella inkonsekvenser vid den kommunala understödsverksamhetens
handliavande. Icke heller beträffande barn till de övriga
grupperna ensamstående mödrar, nämligen ensamstående hustrur och ogifta
mödrar, synes anledning föreligga att vidtaga någon förändring.

Utskottet tillåter sig med stöd av ovanstående hemställa, att de delar av kap.
6 samt kap. 10, vilka handla om barnavårdsnämndens understödsverksamhet,
utgå ur lagen, varvid dock torde böra beaktas, att, för den händelse ett borttagande
av 36 § skulle medföra, att någon grupp av barn, som därav äro i behov,
icke skulle bliva föremål för barnavårdsnämndens omvårdnad, bestämmelser
rörande dessa barn infogas på annat ställe i lagen.

Lagförslagets 12 kap. om kostnaderna för barnavården innehåller flera stadganden,
vilka böra hälsas med tillfredsställelse, exempelvis de, som röra bestämmandet
av det bidrag, föräldrar (inkl. styv- och adoptivföräldrar) äro skyldiga
utgiva till barnavårdsnämnden, när denna för vård eller skyddsuppfostran omhändertagit
deras barn, varom bestämmelser återfinnas under 100 § i lagförslaget.
I en del andra avseenden måste utskottet dock ställa sig tveksamt; i främsta
rummet gäller detta förslaget, att kommunens kostnader för barnavården i sista
hand till viss del skola stanna på fattigvårdsstyrelsen, samt vidare fattigvårdsstyrelsens
ställning till barnavårdsnämnden, då det gäller uttagande av gottgörelse
av enskilda ersättningsskyldiga och vidtagande av tvångsåtgärder mot
försumliga försörj ningspliktiga.

Enligt lagförslagets 101 § äger barnavårdsnämnd att av kostnad, som nämnden
bestritt för vård och fostran av barn under 16 år, och vilken ej blivit ersatt
genom bekommet statsbidrag, gottgörelse ur barnet tillhörig egendom eller av
ersättningsskyldig uppburet bidrag, utbekomma två tredjedelar av kommunens
fångvårdsstyrelse. I själva verket betyder detta i regel, att en och samma
kommun, vilken såsom barnavårdssamhälle bestritt viss kostnad, i sista hand
skall återfå större delen av denna kostnad av sig själv i egenskap av fattigvårdssamhälle.
Utskottet har icke av motiveringen till bestämmelserna i 101 §

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150. 77

tunn åt bliva övertygat om, att kommitténs förslag på denna punkt bör tillstyrkas.

I sin motivering för förslaget att ålägga fattigvårdsstyrelsen skyldighet att
deltaga i kostnaderna för barnavården utgår kommittén från det förhållandet,
att barnavårdsnämnden enligt lagen angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902 erhåller ersättning för viss
del av sina kostnader av den egna kommunens fattigvårdsstyrelse, nämligen
högst 100 kronor under fem år. Kommittén har upptagit och vidare utvecklat
denna för övrigt omstridda anordning. De nuvarande bestämmelserna i denna
punkt, vilka kommo till stånd vid 1902 års riksdag och avvika från bestämmelserna
i det till grund för den kungl. propositionen liggande kommittébetänkandet,
motiverades med, att skoldistriktet lämpligen borde ansvara för de kostnader,
som kunde anses påkallade av ett barns undervisning och omvårdnad i
andligt avseende, men vederbörande fattigvårdssamhälle borde bestrida de kostnader
vilka närmast kunde betecknas såsom utgifter för barnets lekamliga vård.
Frånsett att denna motivering synes i och för sig tämligen främmande, har ju
barnavårdsnämnden att taga hand om barn, långt innan de inträtt i skolpliktig
ålder och skall enligt förslaget få att göra även med andra grupper av barn, i
avseende på vilka den nyss nämnda motiveringen icke är tillämplig. Den principiella
grunden för den av kommittén ifrågasatta kostnadsfördelningen förefaller
sålunda icke bärkraftig.

Kommittén föreslår emellertid en annan fördelning av kostnaderna än den
nuvarande och framhåller därvidlag, att fattigvårdens andel i kostnaderna bör
bliva så pass betydlig, att den icke i mera avsevärd grad understiger den kostnad,
som fattigvården skolat få vidkännas, om barnets vårdande ombesörjts av
fattigvårdsstyrelsen. Men å andra sidan torde det dock icke vara välbetänkt,
yttrar kommittén, att överflytta på fattigvårdsstyrelsen så stor del av kostnaden
för barnavården, att barnavårdsnämndens andel däri blir alltför obetydlig. Det
är nämligen av vikt, att barnavårdsnämnden har ett direkt intresse av att resultatet
av dess arbete blir tillfredsställande även i ekonomiskt hänseende. Huru
stor del av kostnaden bör påföras fattigvårdsstyrelsen och huru stor del barnavårdsnämnden
blir givetvis omöjligt att avgöra på grundvalen av ett dylikt resonemang.
Kommittén stannar emellertid vid att föreslå, att fattigvårdssamhällets
andel av kostnaden för den av barnavårdsnämnden ombesörjda barnavården skall
fastställas till två tredjedelar och sålunda en tredjedel stanna på barnavårdsnämnden.
Då såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd utses av samma
kommunala korporation, synes det utskottet, som om något behov icke förefinnes
att vidtaga särskilda anordningar för att barnavårdsnämnden skall handhava
barnavården på ett •—• för att använda kommitténs ord -— även ur ekonomisk
synpunkt ändamålsenligt sätt.

Vad kommittén egentligen avser med den föreslagna anknytningen till fattigvården
är att möjliggöra en tillämpning av fattigvårdslagens föreskrifter om
arbetsskyldighet och tvångsarbete för att förmå föräldrar till fullgörande av sin
försörjningsplikt. Emellertid torde detta syfte kunna nås på ett enklare sätt
än kommittén föreslår. Intet synes hindra att i lagen fastslås, att av barnavårdsnämnden
understödda föräldrar, som genom lättja eller liknöjdhet, lastbarhet
eller vårdslöshet, vållat, att deras barn måst omhändertagas av barnavårdsnämnden
till vård eller skyddsuppfostran och vilka tillika underlåta att
fullgöra fastställd bidragsskyldighet, av nämnden kunna föreläggas att fullgöra
anvisat arbete å arbetshem eller annorstädes och vid eventuell tredska bliva
föremål för sådana åtgärder, som omnämnas i 74 och 75 §§ lagen om fattigvården.

Om kommitterades yrkande, att barnavårdsnämnden icke skall utöva understödsverksamhet,
vinner beaktande, förlorar frågan om kostnadsfördelningen sin

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 28 22

Kungl. Maj:1s proposition nr ISO.

betydelse. För den händelse det emellertid anses lämpligt, att barnavårdsnämnden
skall ombänderhava nnderstödsverksamhet, vill utskottet som sin mening
framhålla, att barnavårdsnämnden bör hava sin egen fullständiga stat och
ej behöva vända sig till någon annan kommunal myndighet för att få sina kostnader
helt eller delvis ersatta. Barnavårdsnämnden borde i så fall också hava
att vidtaga alla åtgärder för att bevaka kommunens intresse mot hemortskommun,
landsting och stat, från vilka ersättning eller gottgörelse för barnavårdskostnad
borde utgå under samma villkor, som nu äro gällande ifråga om ersättning eller
gottgörelse för lämnad fattigvård. Barnavårdsnämnden skulle även, som nyssnämnts,
hava att vidtaga åtgärder mot försumliga försörjare.

Det kan förefalla, som om man på detta sätt finge tvenne fångvårdsstyrelse^
Frånsett det förhållandet, att man, så snart barnavårdsnämnden tilldelas en omfattande
understödsverksamhet, får tvenne organ för den kommunala understödsverksamheten,
så torde de antydda farhågorna vara överdrivna. Intet hindrar
nämligen, att i de mindre kommunerna en och samma person, mot ersättning
från såväl barnavårdsnämnd som fattigvårdsstyrelse, ombesörjer den legala
sidan av de båda myndigheternas verksamhet och att i de större kommunerna
en gemensam ombudsmannaexpedition får i uppdrag att handhava den
legala och ekonomiska verksamheten för både barnavåidsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Utskottet tillåter sig i detta sammanhang erinra om vikten av att dessa båda
myndigheter samarbeta på ett långt intimare sätt än för närvarande mångenstädes
är fallet och, där så ske kan, använda samma tjänstemän. Det finnes
exempelsvis ingen rimlig anledning för att, som nu ofta sker, låta inspektionen
av fattigvårdens utackorderade barn utövas av en person, under det att de av
barnavårdsnämnden omhändertagna barnen övervakas av en annan.

Slutligen önskar utskottet framhålla att anledningar till meningsskiljaktigheter
och missämja mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämd tillskapas genom
det sätt, varpå kommittén tänkt sig förhållandet mellan dessa båda myndigheter»
Detsamma kan lätt störas genom olika uppfattning rörande hem sändning, rörande
utkrävande av ersättning av försörjningspliktig etc. Ofta kommer fattigvårdsstyrelsen
säkerligen att anse, att det belopp, med vilket föräldrarna av
barnavårdsnämnden förpliktats bidraga till barnens underhåll och vård, är
allt för ringa. Fn inbördes konkurrens mellan de båda kommunala myndigheterna,
som icke blott har goda följder, kan lätt uppstå, allt under det stridigheter
och missämja äventyra ett tillfredsställande handhavande av såväl barnavård
som fattigvård.

Fn princip, som hittills städse legat till grund för bestämmelserna rörande
den offentliga understödsverksamheten, är, att föräldrar, då det allmänna måst
träda emellan och sörja för barnen, skola hålla det allmänna skadeslöst. I överensstämmelse
härmed har kommittén i 99 § av förslaget fastslagit grundsatsen
om skyldighet för föräldrar att ersätta barnavårdsnämndens kostnad för deras
barns vård. Ett undantag har dock stadgats, i det kommittén föreslår, att
ensamstående moder, som enligt 10 kap. erhåller bidrag av barnavårdsnämnden
för vård av sitt barn, icke skall vara ersättningsskyldig för detta bidrag,
lika litet som då fråga är om understöd, som tilldelats henne på grund av
havandeskap eller barnsbörd. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke
modern, i likhet med fadern, bör vara ersättningsskyldig för understöd enligt
10 kap. För den händelse den ensamstående modern kommer i sådan ekonomisk
ställning, att hon utan svårighet kan ersätta understöd, som hon mottagit
för sitt barns vård, synes skäl icke föreligga att befria henne från ersättningsskyldighet.
De medel, som utgivas för samhällets understödsverksamhet, uttagas
skattevägen även från medborgare i mycket blygsam ekonomisk ställning, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

det förefaller icke mer än rätt, att den hittills gällande principen om ersättningsskyldighet
ifråga om uppburet offentligt understöd fortfarande hibehålles.

Bestämmelsen att ensamstående moder, som enligt 10 kap. erhåller bidrag av
barnavårdsnämuden för vård av sitt barn, icke skall vara ersättningsskyldig för
detta bidrag medför beträffande de ogifta mödrarna en avsevärd olägenhet, i det
att densamma kommer att försvåra fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.
Det torde nämligen ej sällan bliva ganska lätt att övertyga den
ogifta modern om fördelen att förtiga faderskapet, då hon i varje fall av barnavårdsnämnden
erhåller tillräckligt understöd för barnets vård och fadern dessutom
kan lova att i hemlighet giva henne ett visst bidrag såsom tack för hennes
tystlåtenhet. I regel torde barnavårdsnämndens understöd jämte faderns frivilliga
bidrag komma att överstiga det belopp, barnets fader skulle nödgas lämna,
ifall underhållsskyldigheten fastställdes i laga ordning. På grund av bestämmelserna
i lagförslagets 81 § och 102 § 2 mom. blir det såväl för det utomäktenskapliga
barnets moder som dess fader i många fall ekonomiskt fördelaktigt
att förtiga eller förneka faderskapet, varigenom bestämmelserna i lagen
om barn utom äktenskap kunna eluderas.

Med allt erkännande åt de strävanden, som göra sig gällande att inom gruppen
ensamstående mödrar bringa mödrar till barn utom äktenskap i en bättre ekonomisk
ställning, önskar utskottet likväl framhålla, att de åtgärder, som vidtagas
i detta syfte, ej få vara av den beskaffenhet, att de försvaga samhällets
möjligheter att förmå föräldrarna att fullgöra sin underhållsskyldighet. Utskottet
vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den redan nu rådande svårigheten
att vid behov efterhålla mödrar till barn utom äktenskap. Stockholms
stads barnavårdsnämnd yttrar härom i sin berättelse över verksamheten under
år 1920 följande beaktansvärda ord:

»Missförhållandena på det område, denna lagstiftning avser, gjorde sig ju
framför allt gällande däruti, att fäderna utan påföljd kunde undandraga sig
ansvar och förpliktelser gent emot sina utomäktenskapliga barn, och det är därför
förklarligt, att man med en viss ensidighet kommit att lagstifta fäderna till
efterrättelse och mödrarna till gagn. Verkligheten ställer oss emellertid ofta
inför fall då moderns ansvarslöshet är lika stor som någon faders. Som bekant
föreligger ju alltid i dylikt fall möjligheten att vid domstol söka få förmynderskapet
fråntaget en försumlig mor. Denna utväg låter sig emellertid icke ofta
med fördel tillgripa, ty dels kan det vara svårt att finna lämplig person, villig
att åtaga sig sådant uppdrag, dels och framför allt fordras av domstol stark bevisning
om fullständig olämplighet, om den skall anse sig kunna taga förmynderskapet
från en mor. Slutligen ligger en svårighet härvidlag även däruti, att
en dylik åtgärd, om den lyckas, uppretar modern i så hög grad, att hon därefter
ännu mer känner sig löst från sitt barn och försvinner utan att alls fullgöra
sin betalningsskyldighet.»

Då modern såsom regel skall hava vårdnaden om barnet och vara dess förmyndare,
följer härav, att det i allmänhet blir fadern, som får betala underhållsbidrag.
Blott i det fall att vårdnaden om och förmynderskapet för barnet
anförtrotts annan än modern, kan hon förpliktas att utgiva bidrag till barnets
underhåll och lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta den 14 juni
1917 eventuellt tillämpas.

A andra sidan är det omöjligt att gent emot fader till barn utom äktenskap,
vilken underlåter att fullgöra sin underhållsskyldighet, använda tvångsåtgärder
i annat fall, än då modern till barnet befinner sig i nödställd belägenhet.

Av vad bär anförts torde framgå, att utskottet ej finner det önskligt att utan
samband med en allmän revidering av bestämmelserna på detta område införa
stadganden, som ytterligare på ett viktigt område försvaga samhällets möjligheter
att efterhålla föräldrar, som försumma sin försörjningsplikt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

103. Svenska stadsförbundets styrelse: Vad till en börjar angår förslagets grundprincip,
nämligen centralisering av barnavården, vill styrelsen uttala sin fullständiga
anslutning till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende, för så vitt det gäller
önskvärdheten av ett sammanförande av de hittills på skilda kommunala myndigheter
spridda barnavårdsärendena; till vissa nog så viktiga detaljer i den
vidare utformningen av denna tanke skall styrelsen nedan återkomma.

Inom stadskommunerna och framför allt i de större av dem har man icke
kunnat undgå att känna olägenheterna av det nuvarande systemet, som låtit
barnavårdsärenden handläggas av ett flertal olika myndigheter, utan att något
egentligt samarbete dem emellan förekommit. Styrelsen vill i detta avseende
bland annat erinra därom, att i Stockholm 1914 av en inom barnavårdsarbetet
verksam stadsfullmäktig väcktes en motion om inrättande, i samband med en
då avsedd omorganisation av förvaltningen i sin helhet (enligt det s. k. Rabeska
betänkandet), av en särskild barnavårdsdirektion. Detta förslag gick ut på, att under
den tilltänkta direktionen skulle sammanföras alla ärenden rörande barnavården.
Av myndigheter i fråga skulle sålunda handläggas ärenden rörande utackorderingen
av såväl fattigvårdens som barnavårdsnämndens barn, tillfällig tuberkulosvård
(som handhaves av de s. k. upplysnings- och understödsbyråerna för
tuberkulossjuka), tillsyn över fosterbarn (nu handhavd av hälsovårdsnämnden),
barnbespisning (nu under folkskoledirektionen), vård å barnkrubbor och liknande
anstalter, spädbarnshem m. in. Det förutsattes, att direktionen skulle arbeta på
sektioner. Förslaget blev aldrig genomfört, då den avsedda genomgripande omgestaltningen
av hela förvaltningen icke kom under omprövning, men torcle förtjäna
observeras såsom ett bevis för, att centralisationsbehovet gjort sig kännbart
i huvudstaden.

I Göteborg har man sökt att i någon mån tillfredsställa centralisationsbehovet
genom inrättande av en »barnavårdsbyrå», som har till uppgift att vara eu
central förmedlingsanstalt för samhällets barnavård. I dess åligganden ingår
bland annat att emottaga anmälningar i barnavårdsärenden och att, därest de
falla under annan myndighets handläggning dit överlämna desamma, att förmedla
samarbete mellan de kommunala myndigheterna och de enskilda institutioner,
som inom samhället utöva barnavård in. m. I övrigt är byrån, som står
under överinseende av ett barnavårdsråd, utsett av stadsfullmäktige, barnavårdsnämndens
organ, framför allt beträffande frågor om de utomäktenskapliga barnen.

Aven i Gävle finnes en liknande barnavårdsbyrå. Som motiv för dess inrättande
anfördes bl. a., att bristen på samarbete de kommunala barnavårdsmyndigheterna
emellan »måste i hög grad inverka menligt på resultatet av det
trägna arbete, som ägnas barnen och de stora uppoffringar, som göras för dem».

Också några andra städer hava genom liknande anordningar sökt undvika
följderna av nuvarande splittring i barnavårdsärendenas handläggning. Än flera
skulle dessa åtgärder säkerligen blivit, om man icke haft att vänta förslag till
ny barnavårdslagstiftning och därför väl på många håll ställt sig avvaktande,
tills resultaten av kommitténs arbete blivit kända. Vare sig man redan vidtagit
några anstalter för ett lämpligare handläggningssätt av barnavårdsfrågorna eller så
ännu icke skett, synes inom kommunalförvaltningen dock ingen tvekan kunna
råda därom, att dessa ärendens uppdelning på flera myndigheter är av synnerligen
olycklig inverkan på barnavårdsarbetet. Ett och samma fall behandlas
ofta samtidigt av flera myndigheter, som i brist på samverkan måhända rent av
motarbeta varandra. Åtskilliga fall, icke så sällan kanske de mest svårartade,
bliva förbigångna, då de icke uppenbart ligga inom viss kommunal myndighets
verksamhetsområde. Samarbetet mellan kommunen och enskilda sammanslutningar
i barnavårdens intresse försvåras, då kommunen företrädes av ett flertal
organ. Många missförhållanden komma icke till myndigheternas kännedom,

Kungl. Afajils proposition nr 150. 81

enär vederbörande icke vet, till vilken av de många myndigheterna han skall
vända sig.

Som i kommitténs betänkande meddelas, har också från de kretsar, där man
praktiskt sysslat med barnavårdsfrågor, gång efter annan påyrkats en centralisering.

Även i den utländska lagstiftningen har en centralisation av barnavårdsärenden
ansetts önskvärd. Styrelsen vill i detta avseende särskilt fästa uppmärksamheten
på ett i Finland i april 1921 avgivet principbetänkande angående
»samhällets barn- och ungdomsskydd», till vilket styrelsen även i fortsättningen
på skilda punkter torde få anledning återkomma. I detta betänkande utgår
kommittén ifrån, att det samhället åliggande barn- och ungdomsslcyddet i så stor
utsträckning som möjligt bör centraliseras hos en myndighet. Det betonas där,
att detta centralisationsproblem länge dryftats i fackmannakretsar i flera länder
och att eu allmän opinion för centralisationens nödvändighet arbetat sig fram.
»Den offentliga barnavården bör bilda ett helt, om system och effektivitet i
arbetet skall kunna påräknas».

För egen del har styrelsen som sagt obetingat kunnat ansluta sig till kommitténs
uppfattning, att en av de viktigaste åtgärderna för åstadkommande av
fullgod offentlig barnavård i vårt land vore att häva den nu bestående splittringen
och hos en ansvarig och fullt kompetent myndighet samla handläggningen av dessa
frågor. Att kommittén med så stark och bärande motivering gjort detta krav
gällande, finner styrelsen för sin del vara det föreliggande betänkandets främsta
förtjänst. Hur än en blivande lag om den offentliga barnavården i sina detaljer
kan komma att gestalta sig, är det enligt styrelsens mening i vart fall av primär
betydelse, att densamma åvägabringar större enhet i barnavårdsärendenas handläggning.
Än så viktiga reformer beträffande olika grenar av lagstiftningen torde
få en relativt ringa betydelse, så länge hela arbetet från det offentligas sida för
en bättre uppfostran åt värnlösa och vanartade barn förlamas genom en deeentralisation,
som just på detta område kommit att bliva i särskilt hög grad utpräglad.

Om än styrelsen sålunda finner ett samlande hos en myndighet av de nu
spridda barnvårdsärendena önskvärt, kan styrelsen dock på skäl, som nedan
närmare angivas, icke undgå att finna, att kommittén gått något längre i sin
strävan att centralisera, än som verkligen kan anses påkallat.

Så som kommittén uppdragit konturerna av barnavårdsnämndens verksamhetsområde,
innebär förslaget otvivelaktigt utbrytning av den offentliga fattigvårdens
uppgifter i en omfattning, som måste väcka vissa betänkligheter.

Särskilda skäl tala utan tvivel just vid denna tidpunkt för att icke splittra
den kommunala understödsverksamheten på tvenne olika myndigheter. Efter ett
vidlyftigt utredningsarbete har så nyligen som år 1919 börjat tillämpas en ny
lag angående fattigvården. Genom denna lagstiftning har ett betydelsefullt
försök gjorts att humanisera fattigvården och därigenom också göra densamma
mera populär i den allmänna uppfattningen. Man kunde under sådana förhållanden
närmast finna det naturligast och riktigast, att understödsverksamheten
odelad hålles samlad hos fattigvårdsstyrelsen. Det gäller ju för den närmaste
framtiden att föra fattigvårdsreformen från lagstiftningen ut i levande
livet och att övervinna det misstroende och den motvilja, varmed man inom de
hjälpbehövandes krets hittills omfattat densamma. Under sådana omständigheter
synes onekligen åtskilligt tala för att icke motarbeta dessa strävanden
genom att nu undanrycka fattigvårdsstyrelserna stora delar av deras verksamhetsfält.

Styrelsen har ur dessa synpunkter icke heller kunnat undgå att känna sig
något tveksam rörande ändamålsenligheten av den avsedda uppdelningen av

Kung!. Maj-.ts proposition nr 150.

understödsverksamheten mellan tvenne kommunala myndigheter. I likhet med
Stockholms fattigvårdsnämnd i dess över förslaget avgivna yttrande har styrelsen
funnit det vara en fördel, om all kommunens understödsverksamhet kunde
samlas hos en enda kommunal myndighet, även om en sådan radikal centrali
sation ej torde helt utesluta varje konfliktanledning mellan fattigvård och barnavård.
Styrelsen har med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens stora betj’delse
emellertid icke velat ifrågasätta ett framskjutande av hela detta viktiga
förslags prövning i avvaktan på en samarbetning av barnavårdslagarna med den
nyligen tillkomna fattigvårdslagstiftningen; detta så mycket mindre som för ett
rationellt ordnande av dessa organisationsfrågor även resultaten av utredningsarbetet
rörande hela den sociala försäkringen i vårt land borde avvaktas.

Som styrelsen redan tidigare framhållit, ställer sig tanken på en centralisering
av barnavården för styrelsen såsom en av de viktigaste förtjänsterna hos det
nu behandlade förslaget så betydande, att den får anses uppväga de olägenheter,
som följa av understödsverksamhetens uppdelning.

För ett bibehållande av hela understödsverksamheten hos fattigvårdsstyrelserna
talar väl den omständigheten, att de tidigare handhaft densamma och
därför nu sitta inne med erfarenhet på området. Onekligen föreligger emellertid
som kommittén också framhållit, det en väsentlig artskillnad mellan den vård,
som skall lämnas de omhändertagna barnen och det understöd, som lämnas de
äldre. För barnens del torde understödsverksamheten få anses vara starkare
moraliskt och pedagogiskt betonad, mindre avse medel till livets uppehälle än
anskaffande av lämpliga hem och bibringande av uppfostran till goda medborgare.
Medan fattigvården väsentligen tager sikte på dem, som så att säga
äro på väg från livet genom ålderdom eller sjukdom, har barnavården att taga
hand om dem, som gå emot det verksamma livet. Fattigvården blir med nödvändighet
repressiv, barnavården måste framför allt vara preventiv. Denna artskillnad
i uppgiften synes väl försvara ett överlämnande av barnavården till
särskilda organ, så sammansatta, att de lämpa sig för just denna gren av understödsarbetet.
Rätten att utdela understöd torde också få anses vara ett så viktigt
komplement till barnavårdsnämndens arbete i övrigt att just denna understödsverksamhet
får betraktas såsom en nödvändig förutsättning för en effektivare
barnavård. Det förutsattes också vid nu gällande fattigvårdslags tillkomst, att
understödsverksamheten för barn senare möjligen skulle fråntagas fattigvården.

Av vikt synes emellertid vara, att man vid en riktig befunnen princips omsättande
i praktiken icke går så långt, att man framkallar konsekvenser av betänklig
art. Det gäller vidare, att man för behandlingen av de till barnavårdsnämnden
överförda ärendena söker utfinna former, som i görligaste mån öppnar
möjligheter för en friktionsfri handläggning av de uppkommande fallen. Till
den senare frågan skall styrelsen nedan återkomma.

Med den motivering, som ovan angivits för en särskild handläggning av understödsverksamhet
för barn, anser sig styrelsen kunna biträda förslaget om överförande
till barnavårdsnämnden av de i kapitel 6 av lagförslaget omnämnda
värnlösa barn och barn, som eljest behöva vård utom hemmet.

Däremot kan styrelsen för sin del icke biträda de synpunkter, som ligga till
grund för kapitel 10 i lagförslaget om understöd för vård av barn till ensamstående
moder m. m., om än ur principiella synpunkter åtskilligt talar för en
sådan anordning. Medan i kapitel 6 avses omhändertagande av barn för vård
utom hemmet, avser kapitel 10 vård av barn även i hemmet. En principiellt
motiverad gräns mellan fattigvårdens och barnavårdens understödsverksamhet är
därmed uppgiven. Väsentligt större olägenheter skulle också ur organisationssynpunkt
följa av ett överflyttande till barnavården av i kapitel 10 omförmälda
barn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

På sätt kommittén framhåller har de senare årens lagstiftning givit den
^ensamstående modern ökade möjligheter att utkräva barnafaderns skyldigheter
mot sitt barn. Väl kan det vara riktigt, att frågan om de ensamstående mödrarnas
ställning icke därmed slutgiltigt lösts och att fall ideligen uppstå, där samhället
ändock behöver ingripa. Att lagstiftningen alltfort måste hava sin uppmärksamhet
riktad på att ernå en mera slutgiltig lösning av detta problem skall
icke bestridas. Kommitténs argumentering för en lösning i detta sammanhang
genom barnavårdsnämnden synes styrelsen dock knappast övertygande.

Väl är det sant, att de mödrar, vilka nämnden i föreliggande fall skulle få
på sin lott att understödja, redan tidigare varit föremål för nämndens verksamhet,
närmast genom respektive barnavårdsman. De upplysningar, som i sådan
ordning inhämtats, torde emellertid kunna göras disponibla även för annan myndighet
och deras befintlighet knappast behöva utgöra motiv för att just barnavårdsnämnden
även i fortsättningen, när den allmänt stödjande verksamheten
enligt 1917 års lagstiftning övergår till rent ekonomiskt understöd, alltfort skall
handlägga deras ärenden. Barnavårdsmannens kontroll över den ensamstående
kvinnan kan väl även i fortsättningen utnyttjas för den understödjande myndigheten
även om denna är en annan än barnavårdsnämnden. Den omständigheten,
att understödsverksamhet enligt kapitel 6 i lagförslaget tillägges barnavårdsnämnden
torde väl knappast, såsom av kommittén göres, kunna i och för sig åberopas
för ett omhändertagande även av de ensamstående mödrarnas barn; knappast
det förhållandet att senare ett dylikt barn i allt fall kan få omhändertagas av
nämnden enligt kapitel 6 eller såsom fosterbarn. Ett mera reellt skäl är givetvis
att finna i kommitténs mening, att eu ensamstående kvinna, som gjort sitt
bästa att försörja sitt barn, sedermera, då det allmänna ändock måst träda till,
icke bör bliva ersättningsskyldig för erhållet bidrag. Att finna en form för
■ersättningsfrihet i detta fall torde knappast påfordra, att dylikt understöd går
genom barnavårdsnämnd, andra former böra därför kunna utfinnas. Genom en
ändring av fattigvårdslagen kunde måhända möjlighet skapas att i önskvärda
fall bereda fattigvård utan ersättningsskyldighet.

Med understödsförfarandet enligt lagförslagets kapitel 10 följa onekligen icke
så obetydliga svårigheter. Medan t. ex. en hustru, vars man lever men icke på
grund av sjukdom kan försörja sina barn, får anlita fattigvården för barnens del
skulle en ogift moder med måhända icke så föraktlig, om än otillräcklig inkomst
få understöd genom barnavårdsnämnden. Den senare skulle måhända få ett
relativt rikligare underhåll och i vart fall utan betalningsskyldighet; sådan skulle
däremot åvila hustrun. Det torde icke kunna undvikas, att denna klyvning av
understödet i ett »bättre» och ett »sämre» skulle i högsta grad bidraga till att
göra fattigvården förhatlig. Att förbättra ensamstående moders ställning är naturligen
önskvärt men det torde knappast vara ur någon synpunkt tillrådligt att
■därvid gå så långt, att en ogift moder kan komma i en bättre situation än
den gifta.

Vad beträffar understöd före och efter barnsbörden torde som ett ytterligare
skäl att icke nu upptaga dessa frågor få framhållas, att man dock först
synes böra undersöka, om och i vilken utsträckning moderskapsförsäkring låter
■sig genomföras, innan denna sak fristående för sig prövas.

Beträffande understöd åt änkors barn torde med samma skäl kunna göras
gällande, att innan denna fråga slutgiltigt löses, man bör vara på det klara
med, vilka möjligheter kunna föreligga att lösa detta problem genom försäkring.
Mot vår allmänna pensionsförsäkring har med fog riktats den anmärkningen,
att gränserna mellan understöd och pension icke klart uppdragits från början
och att de sedermera allt mer och mer utsuddats. Här föreslås nu att taga ett
nytt steg i orätt riktning. Av kommittén själv erkännes, att en anknytning till
folkförsäkringon vore den rätta utvägen och eu sådan lösning sättes för fram -

Kung1. Maj:ts proposition nr 150.

tiden i utsikt. Som bekant befinna sig för närvarande frågorna om ett enhetligt
och rationellt ordnande av hela vår socialförsäkring under utredning. I avvaktan
på resultaten av detta arbete synes frågan om understöd åt änkors barn i annan
ordning än nu böra anstå.

Styrelsen vill i detta sammanhang emellertid uttala såsom sin mening, att,
därest understöd åt änkors barn skall lämnas på av kommittén föreslaget sätt,,
intet som helst skäl synes styrelsen föreligga, varför icke också änklingars
barn skulle erhålla samma förmån.

Beträffande principerna för barnavårdens centralisering vill styrelsen således
förorda kommitténs förslag utom vad angår stadgandena i kapitel 10, vilket
kapitel styrelsen finner kunna ur förslaget utgå. Därigenom skulle också underlättas
vissa av styrelsen nedan föreslagna förenklingar med avseende å kapitel
12 i lagförslaget.

Önskvärt hade utan tvivel varit, om kommitténs förslag kunnat åtföljas av
några utförliga beräkningar rörande de merkostnader, som komma att drabba
kommunerna genom lagens antagande. Som kommittén framhåller, torde möjligheter
emellertid icke föreligga att kunna göra dylika beräkningar av något verkligt
värde, då den huvudsakliga kostnadsökningen ju mera indirekt framkallas
därav, att barnavårdens hela standard kan väntas bliva förbättrad genom lagen.

Som kommittén också påpekat, innebär ju förslaget i stora delar en överflyttning
av kostnaden från fattigvårdens till barnavårdens konto. Ifrågasättas
kan väl dock, om icke de överflyttade posterna komma att tilltagas något rundligare
än de skulle blivit, om de fortfarande utmätts av fattigvården. I kanske
största utsträckning torde detta bliva fallet beträffande kostnaderna enligt kapitel
10, vars utgående ur förslaget st3nrelsen av andra skäl påyrkat. Omhändertagandet
av ungdom mellan 15 och 18 år, som visat vanart, kan givetvis också
bliva rätt betungande. Då icke så få av dessa ungdomar i annat fall dock måhända
senare genom en utvecklad brottslighet kommit att åsamka det allmänna
kostnader, torde kostnaden för denna ungdomsvård kanske bliva mera skenbar
än verklig.

Styrelsen har ovan framhållit önskvärdheten av, att formerna för samarbetet
mellan fattigvård och barnavård gjordes så enkla som möjligt. De föreslagna
stadgandena om ersättningsskyldighetens utkrävande synas styrelsen i detta hänseende
lämna åtskilligt övrigt att önska. Förslaget förutsätter, att bidragen
bestämmas av barnavårdsnämnden, men utsökas av fattigvårdsnämnden. Det synes
styrelsen uppenbart, att ett så omständligt förfarande är i högsta grad ägnat att
fördröja ärendena på samma gång som det ger tillfällen till slitningar de båda
myndigheterna emellan. Det torde icke kunna undvikas, att olika meningar allt
emellanåt uppkomma om gällande stadgandens tolkning. Lagförslaget förutsätter
för övrigt i 65 § uppkomsten av sådana förvecklingar och stipulerar rent av, att
barnavårdsnämnd skall kunna hos länsstyrelsen »anmäla» fattigvårdsstyrelsen för
viss utebliven åtgärd. En organisation av förvaltningen, som måste tillgripa en
sådan »ultima ratio», synes döma sig själv. Slitningar mellan fattigvårds- och
barnavårdsmyndigheter hava på sina håll redan tidigare gjort sig gällande. Med
det »samarbete», som lagförslaget i kapitel 12 förutsätter, torde det bli snart nog
regel. I vart fall skulle de båda myndigheterna emellan en skriftväxling nödvändiggöras,
som skulle verka tidsödande och hindrande för bådas arbete. Ytterligare
tillspetsas olägenheterna därav, att en del tidsfrister enligt fattigvårdslagen
maste noga iakttagas. Genom att låta fattigvården tjänstgöra såsom »exekutor»
åt barnavården ökar man näppeligen heller i det allmänna föreställningssättet
fattigvårdens popularitet.

Det samarbete mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, som kommittén
föreslår i kapitel 12 av lagförslaget, skulle genom sin tungroddhet högst väsent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 85

ligt neutralisera de fördelar, kommittén velat vinna med centralisation^! av
barnavårdsärendena.

Två vägar att undgå dessa svårigheter stå, såsom kommittén framhåller, till
buds. Antingen kunna kostnaderna för barnavården helt läggas på fattigvårdsstyrelsen,
eller också kan barnavårdsnämnden få sin egen fullständiga stat och
själv betäcka sina utgifter. Kommitténs invändningar mot den första utvägen
synas styrelsen äga fullt fog. Skälen att frångå också den andra utvägen finner
styrelsen däremot mindre bärande. Kommittén anser det betänkligt att låta
barnavårdsnämnderna inom olika kommuner uppträda såsom processande parter
och därigenom åstadkomma ännu ett slag av fattigvårdsprocesser mellan ytterligare
eu kategori kommunala myndigheter. Detta argument kan väl rent teoretiskt
hava åtskilligt för sig. I praktiken torde denna metod emellertid komma
att visa sig mera tilltalande.

Rent organisatoriskt torde det hela löpa betydligt enklare, om barnavårdsnämnden
själv får handhava frågor om ersättningarnas indrivande men anordningar
träffas, olika allt efter de lokala förhållandena, som förhindra onödigt
utredningsarbete. Det må framhållas, att i Stockholm, såvitt känt är med gott
resultat, en gemensam ombudsman (med tillhörande expedition) tillsatts för fattigvårds-
och hälsovårdsnämnderna. I de större och medelstora städerna samlas
allt oftare sekreterare- och ombudsmansbefattningarna i olika nämnder hos eu och
samma person, stadsombudsmannen, och hans eventuella biträdande stadsombudsman
eller kanslist. Även där eu sådan befattning icke finnes, torde ganska lätt
det låta sig ordna så, att allt arbete med t. ex. hemortsrättsutredningar och dylikt
kommer både fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden tillgodo. Vederbörande
tjänstemän ställas under båda myndigheterna, men dessa bliva sins
emellan fristående. Dubbelarbete undvikes då och på samma gång avlägsnas
möjligheterna till friktioner mellan nämnderna och långsam och byråkratisk handläggning
av ifrågavarande ärenden. Problemet om en gemensam handläggning
av alla understödsärenden, som styrelsen ovan vidrört, torde i rätt stor omfattning
i själva verket finna en lösning i en lämplig tjänsteorganisation, anpassad
efter lokala förhållanden.

Kommittén föreslår, att barnavårdsnämnd av fattigvårdsnämnden skall återfå
2/s av vissa sina kostnader, andra skulle helt ersättas. Det närmare utformandet
i lagbestämmelser av denna princip har givit upphov till synnerligen invecklade
regler, besvärliga att tillämpa och dessutom ägnade att onödigt tilltrassla den
kommunala bokföringen.

Själva ersättningsprincipen har sin förebild i nu gällande bestämmelser enligt
lagen om vanartade och sedligt försummade barn. Den har där sin motivering
i det förhållandet, att skoldistriktet ansetts böra ansvara för kostnaden för barns
uppfostran och andliga vård, medan fattigvården finge bära utgifterna för den
lekamliga vården. Kommittén föreslår nu emellertid barnavårdens fullständiga
överflyttande till den borgerliga kommunen. Därmed hava, synes det styrelsen,
de reella skälen för denna kostnadsfördelning också bortfallit. Om den borgerliga
kommunens kostnader för barnavården hädanefter föras på den ena eller
på den andra kommunala myndighetens stat är då en fråga av alltför underordnad
art för att motivera invecklade »ersättnings»-principer.

Får såväl fattigvårdsstyrelse som barnavårdsnämnd egna, i allo fullständiga
stater — såsom styrelsen ovan påyrkat — synes det enklaste vara, att de var
för sig bära sina kostnader. Större reda och överskådlighet vinnes då och kommunens
bokföring slipper att laborera med eu konstlad klyvning av utgifter,
som dock i sin helhet måste bestridas ur kommunens kassa.

Den synpunkten, att genom ersättningsförfarandet barnavårdsnämnden skulle
animeras till större sparsamhet, om nämnden finge sina utgifter — i olika mån —
ersatta av fattigvårdsstyrelsen, torde knappast böra tillmätas så stor betydelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

att densamma kunde motivera hela det invecklade förfaringssätt, kommittén föreslagit.
Genom budgetens fastställande, genom val av vissa ledamöter i nämnden,
genom revisionen etc. hava stadsfullmäktige väl dock gentemot även denna
nämnd, lika väl som beträffande övriga verkställande nämnder, möjligheter nog
att vaka över, att nödig sparsamhet iakttages. För övrigt torde väl nämndens
sparsamhet mera animeras därav, att de verkliga utgifterna i sin helhet föras i
dess stat, än med ett förfaringssätt, som tillför nämnden »inkomster» på papperet
enbart.

De följder, som för föräldrars del gälla med avseende å hemortsrätt, ersättningsplikt
etc. för de fall, där fattigvårdsstyrelse haft kostnad för barns vård,
måste givetvis på samma sätt få gälla, där barnet omhändertages av barnavårdsnämnden.

Med kommitténs uppdelning av kostnaderna sammanhänger också en annan,
synnerligen framträdande olägenhet i förslaget, den att endast två tredjedelar
av kommunens kostnader kunna utkrävas av en eventuellt ersättningsskyldig.
Uppfyller t. ex. en fader sina skyldigheter och ersätter barnavårdsnämnden dess
kostnader för barnet, får han erlägga hela kostnaden. Försummar han sina
skyldigheter och utsökning skall ske genom fattigvården, slipper han undan med
två tredjedelar. En sådan konsekvens kan icke anses önskvärd.

Såsom en sammanfattning av ovanstående yttrande vill styrelsen slutligen uttala
följande.

Det föreliggande lagförslaget såsom en helhet betraktat synes styrelsen utgöra
ett förtjänstfullt försök att giva den ofientliga barnavården i vårt land den
ställning, som kräves av denna vårds vikt och betydelse för det allmänna, I
-detta avseende har styrelsen särskilt funnit tanken att hos en och samma sakkunniga
myndighet centralisera de nu så spridda barnavårdsärendena tilltalande.

Med sina ovan framkomna erinringar har styrelsen i några punkter vänt sig
mot den överorganisation, styrelsen trött sig finna i förslaget (framför allt beträffande
ungdomsråden). Med avseende å centralisationen synes förslaget styrelsen
i vissa punkter hava gått längre, än som åtminstone för det närvarande
synes påkallat (beträffande understöd åt ensamstående mödrars barn, änkeunderstöd
m. in.). I andra fall har styrelsen ansett sig böra anmärka mot principer,
som synts styrelsen utan reella fördelar medföra avsevärda nackdelar för organisationen
av stadssamhällenas förvaltning. Därtill har styrelsen tillåtit sig
foga en del detaljanmärkningar, även de avseende huvudsakligen organisatoriska
frågor.

103 a. Svenska landstingsförbundets styrelse: Mot en överflyttning av understöds verksamheten

från fattigvårdsstyrelse till barnavårdsnämnd torde visserligen kunna
göras den anmärkningen, att, sedan genom den nya fattigvårdslagen fattigvårdsstyrelse
kan lämna understöd, utan att detta behöver få karaktären av fattigvård,
det måhända är obefogat, att uppdela den kommunala understödsverksamheten
på tvenne organ, helst som en rationell klyvning av denna verksamhet
knappast låter sig genomföra. Så skulle enligt kommitténs förslag alltjämt vården
av barn till gifta föräldrar eller till änklingar, vilka äro i behov av understöd,
ankomma på fattigvårdsstyrelsen, medan den närstående understödsverksamheten
åt ensamma mödrar och deras barn skulle bliva en barnavårdsnämndens
angelägenhet. Även i den föreslagna anordningen, att barnavårdsnämnden,
ehuru den har att betala kostnaderna för omhändertagna och understödda barn,
likväl skulle befrias från den förvaltning, som består i att utsöka kostnaden av
annan kommun, landsting eller staten, ävensom från åtgärder mot försumliga
försörjare, spåras denna dualism. Det har från vissa håll anmärkts, att den
föreslagna anordningen vore ägnad att i sin mån göra den offentliga fattigvården
impopulär och så att säga deklassera densamma. Emellertid äro de motiv, som

Kungl. Maj:ts proposition nr löO.

kommittén förebragt för sitt förslag i hithörande delar, av den natur, att styrelsen
ehuru icke utan tvekan ansett sig böra godtaga de föreslagna anordningarna.
Man får hoppas, att de olägenheter, som givetvis äro förenade med
den antydda dualismen, med tiden genom lämpligt samarbete mellan respektive
förvaltningsorgan skola övervinnas eller försvagas.

Beträffande det föreslagna understödet genom barnavårdsnämnden åt moder
till barn utom äktenskapet för tiden närmast före och efter barnsbörden anser
styrelsen, med godtagande av den av kommittén uttalade principen, att förevarande
fråga lämpligen bör få sin lösning i samband med en obligatorisk sjukoch
moderskapsförsäkring, olämpligt att nu provisoriskt lösa spörsmålet genom
understödsverksamhet från barnavårdsnämndens sida. En dylik anordning skulle
komma att förorsaka våra primärkommuner avsevärda kostnader, vilka för närvarande
ej äro möjliga att ens tillnärmelsevis beräkna, och torde måhända i
viss mån försvåra en rationell lösning på försäkringsvägen, vilken av allt att
döma torde vara nära förestående.

Såsom en allvarlig erinran mot kommittéförslaget vill styrelsen framhålla saknaden
av varje som helst beräkning angående kostnaden för detsammas genomförande.
Även om en dylik beräkning givetvis är vansklig att utföra, så borde
dock för kommittén förefunnits möjlighet att åstadkomma vissa kalkyler, som
åtminstone gåve en om ock vag föreställning om förslagets ekonomiska konsekvenser
för primärkommunerna, landstingen och staten. Som det nu är, måste
man givetvis ställa sig synnerligen tveksam till förevarande till sina grundprinciper
visserligen storstilade och tilltalande förslag, men om vars ekonomiska
sida man svävar helt i okunnighet.

I nu icke berörda delar av förslaget har styrelsen inga väsentligare erinringar
att göra, men vill till sist med hänsyn till skattetungan i kommunerna och rådande
ekonomiska konjunkturer framhålla önskvärdheten eller nödvändigheten
av att vid en överarbetning av förslaget noga tillses, huruvida icke på vissa
punkter ytterligare inskränkningar kunna göras, ägnade att i möjligaste mån
begränsa det allmännas kostnader för genomförandet av en effektiv barnavård,
varav vi förvisso äro i trängande behov. Vid en dylik överarbetning torde ock
böra undanröjas en del vid den år 1921 hållna barnavårdskonferenseD påvisade
smärre inadvertenser i förslaget.

104. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Den kommunala understödsverksamheten,
har, med undantag för viss sådan verksamhet under''kristiden, handhafts
av fattigvårdsstyrelsen. För att hålla den kommunala understödsverksamheten så
långt möjligt samlad, har fattigvårdsstyrelsen givits rätt att i vissa fall bevilja
understöd, utan att det får karaktär av fattigvårdsbidrag. I och med att kommitterades
förslag upphöjes till lag, kommer denna enhetlighet att upphöra, och
barnavårdsnämnden såväl som fattigvårdsstyrelsen kunna bevilja bidrag till
underhåll och uppfostran. Inför de konsekvenser, som detta kan medföra, ställer
sig styrelsen tveksam till förslaget. Det torde emellertid icke kunna bestridas,
att det för barnavården som sådan kan vara av stor betydelse, att alla de med
denna verksamhet förenade uppgifter handhavas av ett och samma organ, som
kan till omedelbar verkställighet befordra påtagliga behov och den dualism, som
i visst avseende kan sägas uppstå mellan barnavårdsnämndens understödsbeviljande
verksamhet och fattigvårdsstyrelsens torde icke bliva av svårare art, än
om barnavårdsärendena skulle uppdelas mellan barnavårdsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna
i en vårdande verksamhet och en understödjande verksamhet.
Om också någon tveksamhet kan råda beträffande dessa två alternativ, förefaller
det docK styrelsen, som skulle de praktiska olägenheterna av att uppdela barnavården
på två förvaltningsorgan bliva större än en delning av understödsverksamheten
mellan barnavård och fattigvård.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 150.

Beträffande förslaget om understöd för vård av barn till ensamstående moder
m. in., som avhandlas i kap. 10 i lagförslaget, torde dessa understödsbehov få
anses mer hänförliga till den egentliga socialförsäkringen än till barnavårdslagstiftningen,
i vilket sammanhang formerna för hjälp även i dessa avseenden äro
underkastade utredning. I avvaktan på dessa utredningar torde det därför vara
lämpligt, att kommitterades förslag får vila, för att slutgiltigt behandlas i ett
sammanhang.

I sitt utlåtande har styrelsen endast yttrat sig om de delar av förslaget, mot
vilka styrelsen ställt sig betänksam eller haft erinringar att göra. Med erkännande
av kommittébetänkandets fullständighet och även övriga förtjänster i
många hänseenden, vill styrelsen som en sammanfattning av sitt yttrande framhålla,
att förslaget först efter en omarbetning i vissa och rätt så väsentliga delar
synes kunna läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

105. Fredrika Bremer-jorbundets styrelse: Förslaget är utan tvivel ägnat att i det
stora hela medföra mycket väsentliga förbättringar inom såväl den offentliga
som den enskilda barnavården. Särskilt är därvid att märka bestämmelsen att
till skyddsuppfostran skall kunna omhändertagas icke allenast vanartade och
sedligt försummade utan även i kroppsligt hänseende vanvårdade barn. Av stor
betydelse är också den föreslagna höjningen av åldersgränsen för skyddsuppfostran
från 15 till 16 ar samt i vissa fall ända till 18 år. En länge och starkt
känd brist i den nuvarande lagstiftningen har härmed fyllts, i det att samhället
beredes möjlighet att genom fostran tillrättaföra den sedligt förvildade kvinnliga
ungdomen, för vilka lösdrivarelagens tvångsbestämmelser hittills utgjort det enda
och föga ändamålsenliga korrektivet. Förbundet får därför framhålla såsom
synnerligen angeläget att förslaget i denna del måtte bliva i oförändrat skick
antaget.

Däremot kan förbundet icke biträda den uppfattning, som ligger till grund
för förslaget att från fattigvården till barnavårdsnämnden överflytta den understödsverksamhet,
som avser ensamstående mödrar, en förändring, som ju skulle
fråntaga samhället all rätt och möjlighet att återkräva ens någon del av det
utgivna beloppet. Det har med rätta framhållits, att såväl den nya fattigvårdslagens
bestämmelser som principerna för deras tillämpning gå ut på att föra
den allmänna fattigvården upp till ett allt högre plan, icke blott reellt utan till
följd därav också i allmänhetens uppfattning. Så hava i vissa större samhällen
fattigvardsstyrelserna på senare ar bl. a. börjat uppföra hem för mödrar med
späda barn. Det synes emellertid förbundet uppenbart att man genom en bestämmelse,
som för vissa kategorier understödstagare stipulerar ett så att säga
bättre slags understöd än för andra, direkt skulle komma att motverka vad man
för fattigvårdens rätta uppskattning hittills lyckats uppnå och väl önskar att
allt mera vinna.

Om man över huvud taget skulle för några slags understödstagare kunna godtaga
den föreslagna lättnaden, skulle detta väl snarast gälla änkor och över
givna hustrur. Åtminstone för de förstnämndas del pågår emellertid en utredning
om pensionsförsäkring, vars resultat torde böra avvaktas, innan ett särförslag
nu antages för att måhända snart utbytas mot ett annat.

Kommittén motiverar den priviligierade ställning som givits de ensamstående
mödrarna därmed att det för både moder och barn är av så stor vikt att modern
får själv värda sitt barn, att samhället bör bereda henne möjlighet därtill.
Detta är också förbundets mening, men hjälpen bör icke lämnas under förmånligare
former än för andra understödstagare. Det är lika angeläget för änklingar
eller för gifta föräldrar och deras barn att under svåra tider deras hem genom
samhällets hjälp kan hållas ihop. Samma förutsättningar böra då icke skapa
olika påföljder. Det är ju dessutom att märka att samhället redan genom barnavårdsmännen
givit de ogifta mödrarna ett synnerligen verksamt bistånd.

Kung!. Maj.ts proposition nr 150.

Förbundet måste uttala de största betänkligheter emot det ifrågavarande understödets
överflyttning från fattigvården till barnavårdsnämnden och får därför
föreslå att 10 kapitlet måtte utgå ur förslaget. Förbundet tillåter sig dock
framhålla såsom önskvärt att det i 85 § föreslagna understödet till ogift moder
sex veckor före och sex veckor efter hennes nedkomst måtte bibehållas, fastän
även detta förlagt till fattigvården och dessutom utsträckt till att omfatta även
änkor och övergivna hustrur. Deras ställning synes nämligen under enahanda
situation vara minst lika hell] ärtans värd som de ogifta mödrarnas, men de hava
icke desto mindre av kommittén icke nämnts såsom berättigade till understöd
av denna art.

Förbundet får tillika i detta sammanhang påpeka att ehuru förslaget förutsätter
att en ensamstående moder, för att komma i åtnjutande av understöd,
skall på ett tillfredsställande sätt vårda sitt barn, har intet bestämt direktiv
lämnats huruvida i vården av ett spätt barn också inbegripes skyldigheten att
amma barnet. Det synes förbundet vara av vikt att i den svenska lagen liksom
i den motsvarande norska gives ett klart uttryck för samhällets fordran på att
modern ej undandrager sig denna plikt, som är av så stor betydelse icke blott
för barnets hälsa utan även för att väcka och stärka samhörighetskänslan mellan
mor och barn. Förbundet får därför framhålla önskvärdheten av att vederbörande
inspektionsmyndighet ålägges att ägna särskild uppmärksamhet åt denna
angelägenhet.

Förbundet är förvissat därom, att ifall förslaget efter att i en del avseenden
hava omarbetats, blir upphöjt till lag, det är i hög grad ägnat att hos myndigheter
såväl som hos den enskilda väcka initiativ och ansvarskänsla samt bringa
godhet, omsorg och planmässighet in över vårt lands barnavård.

106. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Med synnerlig tillfredsställelse
finner centralstyrelsen, att de synpunkter, som framburits dels vid det på
allmänna svenska prästföreningens initiativ tillkomna mötet för värnlösas och förkomnas
vård den 23—24 september 1908 och dels i centralstyrelsens underdåniga
skrivelse den 12 februari 1919 i all huvudsak blivit beaktade. Förslagets bestämmelser
synas oss i allmänhet vara ägnade att på ett mycket verksamt sätt
komma att främja samhällets barnavård.

Centralstyrelsen ställer sig synnerligen tveksam inför bestämmelsen i 10 kap.,
att understöd för vård av barn till ensamstående moder skulle utdelas genom
barnavårdsnämnden. Denna har i övrigt såsom sin huvudsakliga uppgift barnens
fostrande. Att ett direkt understöd, såsom i 65 § är stadgat, visat sig av nöden
påkallat är uppenbart även i fråga om barn till ensamstående moder. Det synes
dock som om i detta fall liksom i övriga understödsfall fattigvårdsstyrelse för
enhetlighetens skull borde få sig detta anförtrott. Det torde icke förringa understödets
värde, om det tilldelas genom fattigvårdsstyrelsen efter förslag av barnavårdsnämnden
och under dess kontroll. Vi tillåta oss jämväl påpeka, att barn
i bestående äktenskap eller till ensamstående fäder mången gång lida oförvållad
nöd. Det visar sig särskilt i större samhällen mången gång vara ännu svårare
för en änkeman att taga hand om barnen än för ensam moder. Hela detta
kapitel skulle sålunda kunna bortfalla och saken ordnas genom en omredigering
av 65 §. Dessutom bör därvid påpekas, att man genom denna uppdelning av
kommunens understödsverksamhet skulle kunna komma att följa olika principer
för utdelningen. Skulle t. ex. av domstol fastställt belopp för faderns bidrag
till utom äktenskap fött barn tilldelas ensam moder, som icke utfått detta bidrag,
skulle väsentligt högre belopp kunna komma att utdelas av barnavårdsnämnden
för barn utom äktenskap än av fattigvårdsstyrelsen för barn i äktenskap, vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr l~)0.

föräldrar sakna förmåga att försörja dem. Dessa av domstol fastställda bidrag
torde nämligen icke sällan på grund av faders ekonomiska ställning sättas av
sevärt högre än fattigvården förmår att lämna för barn i äktenskap.

Jämväl i fråga om bestämmelserna i 6 kap. måste vi ställa oss högst tveksamma,
om icke av enahanda skäl även där omnämnda barn böra jämlikt bestämmelserna
i 65 § överlämnas till fattigvårdsstyrelsen för ^ackordering i
enskilt hem, då där uppenbarligen föreligger rena fattigvårdsfall och enhetlighet
är önskvärd både med avseende på avgifter och anskaffning av sådana hem.
Det torde nämligen ha visat sig, att fosterhemmen på grund av barnavårdsnämndens
befattning med sedligt försummade och vanartade barn kräva högre
betalning icke endast för dessa utan för alla, som genom barnavårdsnämndens
försorg utackorderas i enskilt hem än för dem, som beredas fosterhem genom
fattigvårdens försorg.

Med framhållande av här ovan framställda erinringar tillåta vi oss att i
huvudsak på det livligaste tillstyrka det framlagda förslaget, vilket på grund
av de erfarenheter prästföreningens centralstyrelse haft tillfälle att göra under
verksamhet i barnavårdsnämnder i städer och på landsbygd i rikets alla delar,
synes oss innebära ett viktigt och välsignelsebringande steg till främjandet av
samhällets barnavård.

107. Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona: Av den tveksamhet, som —
i mycket av rent teoretiskt straffrättsliga grunder — gjorde sig gällande, när det
gällde att utforma nu gällande bestämmelser beträffande så kallade minderåriga
förbrytare i åldern 15 till 18 år, märker man numera icke mycket. Tvärtom
har obenägenheten att med ren straffbehandling ingripa mot dessa ålderskategorier
blivit bland en yngre generation av den dömande maktens handhavare
så framträdande, att rättsinstitutet villkorlig dom efter dess alltjämt skeende
utvidgade tillämplighetsområde kommit att få ett mycket förhärskande rum.
Jämsides har bland dem som sett på ungdomsvårdsfrågan från social och pedagogisk
synpunkt det blivit ett allt mera framträdande spörsmål, huru verksamheten
för tillrättaförande av sådan ungdom, vars vanart -— för att använda det
remitterade kommittéförslagets uttryckssätt — »bestått i gärning, som är i lag
belagd med straff», må på ett organiskt sätt bliva inordnad i samhällets övriga
barna- och ungdomsvård. Ty det lärer numera knappast kunna med fog påstås
att där förefinnes någon väsensskillnad mellan den skyddsuppfostran, som avses
i remitterade kommittéförslaget och den behandling, som gives åt så kallade
minderåriga förbrytare, även om denna ännu går under den tekniska termen
tvångsuppfostran. Den intensitet och den betydande individualiseringsförmåga,
som kräves i den sistberörda verksamheten, lärer icke böra saknas för att komma
till rätta med barn mellan femton och aderton år, som visat vanart »i ty att
de förfallit till bettleri eller ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt»
och därför skulle beredas skyddsuppfostran i enlighet med lagförslagets
anvisningar.

Om man framgent söker uppehålla någon skillnad mellan tvångs- och skyddsuppfostran,
kan härav lätteligen bliva följden att i folkuppfattningen den så
kallade tvångsanstalten, även om därinom bedrives en human och på ingående
kännedom om och erfarenhet av människomaterialet grundad och därigenom
effektiv verksamhet, kommer att anses såsom hårdare och strängare än skyddshemmet.
Det må vara, att de som fått något av social bildning väl få anses
underkunniga om att i båda fallen det i realiteten gäller att med i huvudsak
samma enkla och naturliga medel, som eljes vid fostran användas, åstadkomma
en fysisk och moralisk regeneration. Det får dock icke förtänkas dem som under
kanske ett helt liv få under mycken möda och stor personlighetsinsats bära
upp de för tvångsuppfostran avsedda anstalternas verksamhet, att de se framåt
mot den tid, då denna verksamhet sättes in i sin rätta plats i samhällsarbetet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 91

och icke alltför länge betraktas såsom ett mellanting mellan straffverkställare
och uppfostrare.

Det har sagts att de allmänna uppfostringsanstalterna i vårt land med den
officiella ställning de nu hava såsom hörande till rättsväsendet fått något av
dettas auktoritet och myndighet över sig och att de med hänsyn härtill varit
mera kapabla i förverkligandet av sin uppgift än som uppgives vara fallet
exempelvis i vissa andra länder, där myndigheter av en mer eller mindre folklig
art och med mindre juridisk prägel handhava ifrågavarande verksamhet.

Även om så förhåller sig, vill det förefalla som om genom den avsevärda
utvidgning av nuvarande barnavårdsmyndigheters uppgifter och befogenhet, som
lagförslaget angiver, det icke skulle möta oövervinnerliga svårigheter att åstadkomma
den organiska förbindelsen mellan de samhällsinstitutioner, som hittills
haft till uppgift att verkställa å ena sidan skyddsuppfostran och å andra sidan
tvångsuppfostran. Därest icke utvecklingen ledes i den riktningen, är det ganska
sannolikt, att man inom samhället kommer att föredraga att lämna vårdbehövande
ungdom av de åldersklasser, varom nu närmast är fråga, sådan fostran
och utbildning, som skyddshem enligt lagförslaget har att giva, i stället för att
ställa vederbörande inför domstol och på den vägen beträffande dem erhålla
tvångsuppfostringsförordnande.

Mångfaldiga gånger har under Bonaanstaltens verksamhet inträffat, att kommunala
myndigheter begärt inträde där för ynglingar i åldern 15—18 år, vilka
behövt överlämnas till allmän uppfostringsanstalt, men att anstaltens direktör
måst meddela att, därest ifrågavarande ynglingar icke blivit beträdda med lagstridiga
handlingar, för vilka de kunnat dömas till straff, förordnande om tvångsuppfostran
icke kunde ifrågakomma. För övrigt har det beträffande de omkring
1,100 ynglingar, som hittills varit intagna å Bonaanstalten, visat sig att den
rättsliga anledningen till förordnandet om insättande i allmän uppfostringsanstalt
d. v. s. den lagstridiga handling, för vilken de dömts, oftast varit obetydlig
och bagatellartad i förhållande till den rent sociala grunden för uppfostringsförfarandets
tillgripande.

Yttranden över förslagets särskilda bestämmelser.

108. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Genom den begränsning av barna- 1 Kap.
vårdsnämndernas verksamhetsområde, som reservanterna Björklund och Magnus- Om barnason
föreslagit, har onödigheten av det teoretiska experimentet att skapa ett sär- '' r S8ara *
skilt barnavårdssamhälle kommit att mera tydligen framträda. Den enda betänkligheten
skulle vara, att reservanternas förslag verkar mindre uppmuntrande

för två eller flera kommuner att sammansluta sig till gemensam barnavård,
vilket av kommittén betecknats såsom önskvärt. Men i själva verket har nog
denna sak två sidor, ty ju mindre kommunen är, dess lättare blir det för barnavårdsnämnden
att utöva sin övervakande verksamhet och -- vilket av kommittén
förbisetts, när den talar om en allmän upplysningsverksamhet såsom huvudsakligen
tänkbar i de större kommunerna — dess lättare blir det att finna vägar
för den upplysningsverksamhet — och det är den effektivaste — som bäres av
den direkta inverkan från person till person.

109. Barnavårdsnämnden i Linköping: Tvekan torde kunna råda om behövligheten
av de i lagens 1 kap. upptagna bestämmelserna om ett särskilt »barnavårdssamhälle»
med därför gällande reglemente. Dess befogenhet kunde väl,
synes det, enklare tillföras kommunalstämman, som ju i varje fall utövar »samhällets»
beslutanderätt.

110. Domkapitlet i Linköping: Det förefaller domkapitlet, som vore föreskriften
om särskilda »barnavårdssamhällen» överflödig och endast ledande till
en betungande organisation med en mängd onödiga skriverier. Kommunalstäm -

Kuvgl. Maj-.ts proposition nr 150.

man, resp. stadsfullmäktige, torde mycket väl kunna fullgöra de åt »barnavårdssamhället»
tilltänkta funktionerna.

111. Statskontoret: I likhet med reservanterna Björklund och Magnusson anser
statskontoret — särskilt med hänsyn till den mera begränsade omfattning reservanterna
ansett böra givas åt barnavårdsnämndernas verksamhet — att införandet
av ett nytt slag av primärkommuner — barnavårdssamhällen — för
handliavande av den offentliga barnavården knappast kan anses vara påkallat
av något verkligt behov, utan snarare ägnat att framkalla en än starkare skillnad
mellan samhällets barnavårdande verksamhet och dess verksamhet för andra
humanitära ändamål.

112. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Beträffande själva formuleringen
av 1 § i lag om den offentliga barnavården vill styrelsen för sin del
ifrågasätta, huruvida det kan vara lämpligt att använda termen att »varje
socken på landet — — — som har egen kommunalförvaltning — — — utgör
— — — ett barnavårdssamhälle». Denna formulering har sitt ursprung i förordningen
om kommunalstyrelse på landet och återkommer även i fattigvårdslagen.
Avsikten med denna likformiga lagtext synes vara, att kommun på landet
samt fattigvårds- eller barnavårdssamhälle, såvitt ej annorlunda särskilt beslutas,
skola utgöra en geografisk enhet. Sedan lag den 13 juni 1919 om ordning och
villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning tillkommit, kan det
emellertid tänkas, att den kommunala indelningen ej alltid kommer att följa
sockengränsen. Konungen kan som bekant förordna om ändring i rikets kommunala
indelning utan hänsyn till sockengräns. Någon motsvarande form för
ändring av fattigvårds- eller barnavårdssamhälle synes emellertid icke föreligga.
Om således sockengränsen blir normgivande för fattigvårds- eller barnavårdssamhälle,
men kommun kan bildas utan hänsyn härtill, synes en brist på samstämmighet
författningarna emellan förefinnas, som kan medföra icke önskvärda
konsekvenser.

En tillfredsställande ändring i berörda avseende synes vara lätt nådd, om i
första stycket i 1 § i stället för ordet socken användes det i tredje stycket
brukade ordet kommun. En nu saknad samstämmighet mellan dessa båda stycken
skulle därmed vinnas och även kommitténs avsikt, att kommun och barnavårdssamhälle
alltid skola sammanfalla, såvida icke två eller flera kommuner förena
sig i ett fattigvårds- och barnavårdssamhälle, därmed hava uppnåtts. Andra
stycket i barnavårdslagens 1 § synes då kunna utgå.

En motsvarande ändring torde bliva erforderlig i fattigvårdslagen.

113. Svenska landstingsförbundets styrelse: Såsom en konsekvens av fattigvårdslagens
bestämmelser, genom vilka kommunerna beretts möjlighet att sluta sig
samman till gemensamt fattigvård ssamhälle med särskilda fattigvårdsfullmäktige,
föreslår kommittén en motsvarande rättighet i fråga om barnavården, varigenom
skulle möjliggöras bildandet av fattigvårds- och barnavårdssamhällen, bestående
av två eller flera landskommuner. Styrelsen kan för sin del icke underlåta att
framföra vissa betänkligheter gentemot hithörande redan förefintliga och nu av
kommittén föreslagna kompletterande bestämmelser. Dylika bestämmelser äro
ovedersägligen ägnade att sönderbryta den kommunala indelningen och att till
skada för en enhetlig kommunal finanspolitik tillskapa ytterligare ett beslutande
kommunalt organ, som utan samhörighet med de redan förefintliga — kommunalfullmäktige
( stämma) och kyrkostämma — skulle äga att fatta beslut om
kommunala utgifter och utdebiteringar.

Stjnelsen vill i denna punkt erinra om, hurusom den sedan år 1863 hos oss
förefintliga dualismen mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen, var
och en med sina särskilda beslutande organ, varit föremål för kritik från kommunalmän
inom och utom riksdagen. Denna dualism har ansetts vara till stor
skada för och i viss grad omöjliggöra en enhetlig ekonomisk förvaltning i kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

munerna. Klagomål i denna riktning hava särskilt framkommit, sedan fullmäktiginstitutionen
blivit obligatorisk i våra landskommuner med över 1,500 invånare.
Före 1918 års kommunala rösträttsreform, då de beslutande kommunala organen
å landsbygden i stort sett utgjordes av respektive kommunalstämma och kyrkostämma,
i vilka båda deltogo ungefär samma personer, lyckades man bra nog
upprätthålla den ekonomiska enhetligheten i kommunen, trots det att de anslagsbeviljande
organen voro tvenne. Man sökte så gott sig göra lät lämpa den kyrkliga
kommunens utgifter efter samtidiga krav från den borgerliga kommunen
och tvärt om. Men med ett allmänt införande av fullmäktiginstitutionen i den
borgerliga kommunen har ett dylikt hänsynstagande för enhetlighetens bevarande
i hög grad försvårats.

Kommunalfullmäktige taga i sina beslut hänsyn endast till den borgerliga
kommunen och dess krav, och kyrkostämman har åtminstone i viss mån blivit
en mer ensidig tillvaratagare av kyrkans och skolans intressen. Följden har
ofta nog blivit ökade kommunalskatter och bristande enhetlighet i kommunens
ekonomi. När därför frågan om införande av representativt system jämväl i
den kyrkliga kommunen blivit aktuell och i enlighet med yrkande i riksdagsskrivelse
hänvisats till särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunnige,
uppdrog Kungl. Maj:t, i enlighet med uttalande av konstitutionsutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag och av sagda sakkunnige gjord framställning,
åt desamma att verkställa utredning och avgiva förslag jämväl rörande
frågan, huruvida och i vilken utsträckning ekonomiska angelägenheter, även i
vad de avsåge kyrkliga ändamål, må böra handläggas av den myndighet, som
äger besluta i den borgerliga kommunens ekonomiska angelägenheter.

Härav torde framgå, huru stor vikt för närvarande fästes vid en enhetlig
behandling av de ekonomiska kommunalfrågorna. Sagda sakkunnige, vilkas betänkande
och förslag torde vara att förvänta under år 1922, lära också, enligt
vad styrelsen har sig bekant, ställa sig rätt kritiskt gent emot de nuvarande
bestämmelserna om kommuners sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle
med sina särskilda fattigvårdsfullmäktige, och att jämväl kommunerna
själva i allmänhet icke hysa någon sympati för hithörande bestämmelser, därom
vittnar i viss mån det förhållandet, att trots det att på fattigvårdens område
ett behov av samarbete småkommuner emellan givetvis förefinnes, allenast tvenne
fall förekomma, där kommuner med tillämpning av omnämnda bestämmelser
sammanslutit sig till gemensamt fattigvårdssamhälle.

Under sådana förhållanden torde det knappast anses lämpligt, att, då nu
denna fråga ånyo upptages till behandling, på sätt kommittén föreslagit i särskild
lag medgiva två eller flera kommuner å landet att förena sig till ett gemensamt
samhälle för fattigvård och barnavård med sina särskilda fattigvårds- och
barnavårdsfullmäktige och att under påpekande av att dylik sammanslutning
med avseende på barnavården antagligen oftare kan bliva erforderlig än i fråga
om fattigvården giva stadgandet om Kungl. Maj:ts befogenhet att mot endera
kommunens vilja företaga dylik sammanslutning en mera positiv form. Olämpligheten
av förslagets bestämmelser blir än mer i ögonen fallande därigenom, att
kommun i allmänhet, liksom även dylikt av två eller flera kommuner bestående
fattigvårds- och barnavårdssamhälle, skulle äga rätt att för fattig- och barnavårdsförvaltningens
liandhavande med tillämpning av lagen om kommunalförbund
sammansluta sig med andra kommuner eller särskilda fattigvårds- och
barnavårdssamhällen till gemensamt kommunalförbund. I analogi härmed borde
rätteligen församlingar (eller i framtiden kommuner) äga full frihet att vid sidan
av kommunalförbundsinstitutet sammansluta sig till gemensamma skolsamhällen
eller skoldistrikt med sina särskilda skolfullmäktige o. s. v., och härmed skulle
sönderbrytandet av den kommunala indelningen och enhetligheten i kommunernas
ekonomi bli fullständig. Det var också med hänsyn härtill, som vid behandDihang
till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

lingen av lagen om kommunalförbund ett från skolöverstyrelsen framkommet
förslag om införandet av en fullt självständig kommunal enhet, skoldistriktet,
som, där detsamma icke sammanfölle eller icke ansågs böra sammanfalla med
församlingen, skulle hava sitt eget beslutande organ, d. v. s. särskilda skolfullmäktige,
på sin tid av Kungl. Maj:t och riksdagen tillbakavisades och skoldistrikten
i förevarande fall hänvis des till kommunalförbundsinstitutet.

Fattigvårdslagen med dess medgivande för kommunerna att sammansluta sig
till gemensamt fattigvårdssamhälle med särskilda fattigvårdsfullmäktige tillkom
före lagen om kommunalförbund, och stadgandet i fråga kunde sålunda försvaras
såsom det enda till buds stående botemedlet mot alltför små fattigvårdssamhällen.
Men, sedan numera genom 1919 års lagstiftning tillskapats ett kommunalförbundsinstitut,
genom vilket kommunerna kunna sluta sig samman för
olika förvaltningsuppgifters handhavande, utan att därmed i samma grad som
genom tillskapande av nya specialkommuner för olika ändamål sönderbryta den
• kommunala indelningen eller enhetligheten i den kommunala finansförvaltningen,
så torde det icke vara försvarligt att bibehålla och ytterligare utveckla den nuvarande
fattigvårdslagens bestämmelser angående sammanslutning till gemensamt
fattigvårdssamhälle. Mot att kommunalförbundsinstitutet skulle utgöra enda
formen för sammanslutning kommuner emellan till fattigvårds- och barnavårdssamhällen
kan måhända riktas den anmärkningen, att kommunalförbund för
närvarande kan tillkomma allenast på frivillighetens väg. Något direkt hinder
torde väl emellertid knappast förefinnas, att beträffande kommunalförbund för
fattigvård och barnavård göra den ringa inskränkning i frivillighetsprincipen,
som av kommittén föreslås i fråga om sammanslutning till gemensamt fattigvårds-
och barnavårdssamhälle.

Att ett flertal av våra svenska kommuner äro alltför små och ur ekonomisk
synpunkt alltför litet bärkraftiga för att kunna effektivt fylla dem åliggande
förvaltningsuppgifter, därom torde för närvarande råda en i det närmaste enhällig
uppfattning. Men å andra sidan har man vid alla de tillfällen, då denna
sak påtalats, inom och utanför riksdagen i allmänhet hävdat den uppfattningen,
att en tvångssammanslagning av kommuner till större enheter utgjorde ett allt
för kraftigt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, som därför allenast
i undantagsfall borde tillgripas. Det torde icke vara obefogat antaga, att,
om tvenne småkommuner på grund av svårigheter att var för sig åstadkomma
en effektiv fattigvård och barnavård, för dessa förvaltningsgrenars handhavande
sammansluta sig till ett kommunalförbund, åt detta förbund med tiden skola
anförtros även andra av de båda kommunernas förvaltningsgrenar och gemenskapen
kommunerna emellan sålunda drivas allt längre, så att desamma så
småningom skola finna meningslöst att längre bestå såsom tvenne kommuner
utan frivilligt uppgå i en gemensam större kommun.

Skulle det emellertid för närvarande av för styrelsen okänd anledning anses
uteslutet eller olämpligt att utmönstra bestämmelsen om rätt för kommuner att
sammansluta sig till fattigvårdssamhällen, lärer det dock med hänsyn till ändamålet
enhetlig kommunalförvaltning vara bättre att tills vidare i enlighet med
kommitténs förslag till efterrättelse får gälla en bestämmelse, att kommuner,
som utgöra ett fattigvårdssamhälle, även måste utgöra ett barnavårdssamhälle
än att i sådant fall fattigvårdssamhälle och barnavårdssamhälle icke sammanfalla.

114. I samma riktning har svenska landskommunernas förbunds styrelse uttalat sig
beträffande frågan om sammanslutning mellan kommuner.

2 §. 115. Länsstyrelsen i Uppsala län: Orden »äro utsedda» böra utbytas mot

»finnas».

3 §. 116. Länsstyrelsen i Uppsala län: Här liksom i 1 § avses endast »den offent liga

barnavården, varom i denna lag förmäles». Detsamma gäller 5 §.

117. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Beträffande den i 3 § omtalade skyl digheten

för varje kommun att hava ett barnavårdsreglemente, kan dess nöd -

Kungl. May.ts proposition nr 150.

värdighet i hög grad ifrågasättas, ehuru ovillkorligen måste erkännas, att dylika
reglementen torde vara minst lika behövliga som de i fattigvårdslagen föreskrivna
reglementen för fattigvården. Dylika reglementen hava i överensstämmelse med
de bestämda yrkanden i sådan riktning, som av vederbörande fattigvårdskonsulent
framställts, blivit här i länet fastställda för i det närmaste alla kommuner;
men länsstyrelsen har vid fattandet av beslut i dessa ärenden snarare
letts av uppfattningen, att antagande av ett reglemente aldrig kunde skada, än
av någon levande övertygelse om nödvändigheten av dessa kommunalstadgar,
åtminstone i vad de endast innefattat omskrivningar av fattigvårdslagens bestämmelser.

118. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Det har under diskussionen
om lagförslaget framhållits, att barnavårdssamhälle icke borde vara skyldigt hava
reglemente, enär det säkerligen — liksom i fråga om reglemente enligt 8 § lagen
om fattigvården —• skulle visa sig, att reglementet huvudsakligen endast skulle
innehålla en avskrift av bestämmelserna i lagen om den offentliga barnavården.
Utskottet anser emellertid, att skyldigheten för barnavårdsnämnden att uppgöra
förslag till reglemente för barnavården bringar nämnden i nära beröring med
den nya lagstiftningen och bidrager till att gorå densamma känd av den myndighet,
som har att i första hand tillämpa lagen.

119. Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen måste ifrågasätta, om det

icke är allt för brådstörtat och schablonmässigt att på en gång göra särskilda
barnavårdsnämnder obligatoriska i alla kommuner, större som mindre, i stad och
på land. Det möter i de små kommunerna redan nu stora svårigheter att finna
personer, lämpliga och villiga för alla lagstadgade kommunala uppdrag. Medgivandet
att två eller flera kommuner på landet kunna förena sig till ett fattigvårds-
och barnavårdssamhälle synes icke tillräckligt att undanrödja denna
svårighet, att döma därav, att ett sådant medgivande visserligen finnes i fråga
om fattigvården, men veterligen föga kommit till användning — i Stockholms
län hittills icke i något enda fall. Härtill kommer, att starka anmärkningar
riktats mot det sätt, varpå kommittén sökt reglera förhållandet mellan fattigvård
och barnavård, ej minst vid den konferens som under oktober 1921 hölls
i Stockholm av målsmän för både fattigvård och barnavård. Länsstyrelsen
vill ingalunda göra sig solidarisk med denna kritik i vad den utgått från speciella
fattigvårdssynpunkter, men kan ej underlåta att anse, att den dock lagt i
dagen nödvändigheten av ett närmare samarbete mellan fattigvård och barnavård
än kommittén tänkt sig. Och fråga torde vara, om icke åtminstone för de
mindre kommunerna på landet kunde öppnas möjlighet att antingen låta fattigvårdsstyrelsen
handhava även barnavården — såsom landstinget förordar beträffande
den ekonomiska sidan av saken — eller överlämna barnavården åt
skolrådet, såsom nu är medgivet rörande barnavårdsnämndens hittillsvarande
uppgift.

120. Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommitterades kanske något ängsliga strävan
att skarpt skilja barnavård från fattigvård skulle, om den mötte på anuat håll,
kunna tydas som beroende på en föråldrad uppfattning av fattigvården och torde
i alla händelser vara ägnad att i någon mån misskreditera denna.

Att en särskild och från andra kommunala myndigheter skild barnavårdsnämnd
skall vara obligatorisk, motiveras även därmed, att man med denna anordning
kan påräkna större sakkunskap och intresse. Detta håller troligen streck
i städer och andra kommuner med större eller sammanträngd befolkning. I
sådana samhällen plägar det finnas jämförelsevis god tillgång på personer med
tid, lust och fallenhet för allmänna värv; där kunna även barnavårdsärendena
antagas bliva så många, att intresset och den eventuella sakkunskapen vidmakthållas
samt barnavårdsnämndssammanträden så att säga »löna sig» och ej »mala
tomt». I små kommuner åter, sådana som talrikt förekomma i det s. k. södra

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J0.

och mellersta Sverige, och icke minst inom Uppsala län, är det ofta synnerligen
svårt att finna tillräckligt många på en gång villiga och lämpliga krafter för
olika offentliga uppdrag. Även om det ju är möjligt att invälja huvudsakligen
samma personer i exempelvis kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, pensionsnämnd
och barnavårdsnämnd, ökas för ledamöterna deras tidspillan genom svårigheten
eller omöjligheten att utsätta sammanträden i följd ävensom genom skriftväxling
emellan de olika myndigheterna; och tydligen vinnes föga eller intet i avseende
å intresse och sakkunskap. Befallningshavanden, som erinrar om den fortfarande
lagstadgade rättigheten att sammanslå kyrkoråd, skolråd och församlingsbiblioteksstyrelse,
anser sig böra förorda, att kommun må, åtminstone efter medgivande
av länsstyrelsen, uppdraga barnavårdsärendena åt fattigvårdsstyrelse,
som i sådant fall gärna må benämnas »förenad fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd»,
eller dylikt, om något anses därmed kunna vinnas. Sammanhanget
mellan fattigvård och barnavård erkännes även av kommitterade, särskilt
genom förslaget, att landskommuner äga förena sig endast om att utgöra ett
samhälle för både fattigvård och barnavård.

121. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gottlands, Hallands
samt Göteborgs och Bolms län, Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings läns landsting,
barnavårdsnämnden i Norrköping, domkapitlet i Växjö och pension sstyrelsen hava
i sina utlåtanden uttalat tvekan om lämpligheten av den föreslagna obligatoriska
bestämmelsen om särskild barnavårdsnämnd även i de små kommunerna. I
vissa av dessa utlåtanden har föreslagits, att möjlighet borde beredas för dessa
kommuner att anförtro barnavårdsärendena åt någon redan befintlig nämnd eller
styrelse, eventuellt förstärkt på lämpligt sätt. I sådant hänseende har föreslagits
dels skolrådet eller folkskolestyrelsen och dels fattigvårdsstyrelsen.

122. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Enligt denna § skall i varje barna vårdssamhälle

finnas en barnavårdsnämnd.

Nämnden har under sin verksamhet på grund av lagen om barn utom äktenskap
kommit till insikt om att tillämpningen av nämnda lag mångenstädes är
ganska bristfällig. En av orsakerna härtill synes nämnden vara, att på flera
håll särskild barnavårdsnämnd icke finnes tillsatt, vilken får odelat ägna sig åt
och har att bära ansvaret för verksamhetens handhavande. Då enligt föreliggande
lagförslag till den nuvarande verksamheten läggas flera betydligt krävande
uppgifter, vill nämnden betona angelägenheten av att, såsom kommittén föreslår,
särskild barnavårdsnämnd, skild från den lokala skolmyndigheten, tillsättes i
varje barnavårdssamhälle.

123. Domkapitlet i Luleå: Domkapitlet är tveksamt, huruvida barnavårdsnämnder
kunna anses nödiga i mindre kommuner med en ringa offentlig barnavård. Man
skulle kunna tänka sig att de kommuner, som hava så liten folkmängd, att kommunalfullmäktigeinstitutionen
för dem icke ansetts böra vinna tillämpning, också
skulle kunna undvara de av kommitterade föreslagna barnavårdnämnderna, och
att sålunda denna organisation för deras vidkommande ej behövde komma i fråga
i andra fall, än då två eller flera dylika kommuner enade sig om att utgöra ett
gemensamt barnavårdssamhälle.

124. Skolöverstyrelsen: Kommittén synes vid övervägandet av behovet av sär skild

barnavårdnämnd för varje barnavårdssamhälle närmast haft i sikte förhållandena
inom större och medelstora samhällen, där barnavården, om den
skall på ändamålsenligt sätt handhavas, ställer stora krav på barnavårds myndigheten.

Beträffande vissa mindre barnavårdssamhällen på den egentliga landsbygden
torde kunna ifrågasättas, huruvida barnavårdsärendena i allmänhet äro av den
omfattning och art, att de kräva upprättandet av en särskild barnavårdsnämnd.
Överstyrelsen får i detta sammanhang erinra därom, att enligt den nuvarande
barnavårdslagstiftningen de kommunala organ, vilka redan förut hava till huvud -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 150.

uppgift att taga befattning med de skolpliktiga barnens uppfostran, nämligen
skolråden (folkskolestyrelserna), kommit att i mycket stor utsträckning fungera
såsom barnavårdsnämnder. Det kan dessutom antagas, att det mångenstädes i
mindre kommuner skulle möta svårighet att finna tillräckligt antal lämpliga
och villiga personer för ännu en kommunal styrelse. Visserligen har kommittén
genom sitt förslag till lag angående förening av kommuner på landet till ett
samhälle för fattigvård och barnavård velat bereda möjlighet för två eller derå
kommuner att bilda ett barnavårdssamhälle, varigenom mängden av barnavårdsärenden
skulle bliva tillräcklig för att motivera inrättandet av en särskild barnavårdsnämnd.
Med hänsyn till den motvilja mot förening av liknande slag olika
kommuner emellan, vilken synes råda hos lantbefolkningen, och varom överstyrelsen
har särskild erfarenhet, när det gäller förening av smärre skoldistrikt, är
det emellertid sannolikt, att barnavårdssamhällen av denna art icke torde komma
att bliva vanliga åtminstone inom en närmare liggande framtid.

Överstyrelsen anser därför lämpligt, att lagen om den offentliga barnavården,
med bibehållande av nödiga bestämmelser angående centralisering av
barnavårdsärendena, inrymmer möjlighet för mindre barnavårdssamhälle att efter
vederbörligt medgivande uppdraga åt annan myndighet än särskild barnavårdsnämnd
att handhava den kommunala barnavården. Ett sådant medgivande
kunde lämpligen innefattas i lagen om den offentliga barnavården och avse kommuner
med en folkmängd av intill exempelvis 500 personer.

De myndigheter, vilka härvidlag kunna komma i fråga, äro uppenbarligen skolrådet
(folkskolestyrelsen) och fattigvårdsstyrelsen. Huruvida de kommunala
barnavårdsärendena i här antydda fall borde handhavas av kommunens fattigvårdsstyrelse
eller av församlingens skolråd torde i viss mån vara tveksamt.
För uppdragets överlåtande på fattigvårdsstyrelsen talar bland annat den omständigheten,
att barnavården i den omfattning, som kommittén tänkt sig densamma,
i betydande grad är förknippad med ren understödsverksamhet. Inspektören
för skyddshemsverksamheten har också, såsom av det bifogade yttrandet
framgår, tänkt sig fattigvårdsstyrelsen i mindre samhällen såsom handhavare av
den kommunala barnavärden. Starka skäl synas emellertid tala för att skolrådet
erhåller ifrågavarande uppdrag. Då det här är fråga om församlingar med föga
omfattande skolväsen och ett jämförelsevis litet antal barnavärdsärenden, torde ökningen
i skolrådets arbetsuppgift icke förorsaka skolrådet några större svårigheter.
Redan nu är, såsom ovan framhållits, skolrådet barnavårdsnämnd i här
åsyftade församlingar och har som sådan en befogenhet, som i viktiga delar sammanfaller
med den befogenhet, som enligt förslaget skulle tillkomma den nya
barnavårdsnämnden. Hit höra bland annat så viktiga och ömtåliga ärenden som
barns skiljande från hemmet för uppfostran i skyddshem. Skolrådet synes också,
tack vare bland annat dess nära kontakt med folkskolans lärare, beträffande
den stora gruppen av barn i skolåldern ha större förutsättningar än annan nu
befintlig kommunal styrelse att genom iakttagelser, undersökningar och kontroll
verka som barnavårdsmyndighet, varvid i övrigt helt naturligt förutsattes, att
skolrådet skulle beträffande barnavården i allmänhet samarbeta med fattigvårdsstyrelsen.
Vidare erbjuder skolrådet i sin sammansättning en icke oväsentlig
likhet med den föreslagna barnavårdsnämnden. Sålunda är kyrkoherden självskriven
ordförande i skolrådet, varjämte en medlem av lärarkåren såsom representant
för densamma deltager i skolrådets förhandlingar. Slutligen är enligt
överstyrelsens uppfattning all barnavård, vare sig den har till föremål barn inom
eller utom skolåldern, i stort sett en form av uppfostringsverksamhet och som
sådan närmast att hänföra till skolrådets intresse- och befogenhetsområde. I
vissa av folkskolinspektörernas här bifogade yttranden framhålles också med
styrka, att barnavårdsfrågor i allmänhet äro att betrakta som uppfostringsfrågor

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och därför böra handläggas av sådana myndigheter, kommunala och statliga, som
i allmänhet ha sig vården om uppfostringsangelägenheter anförtrodd.

Överstyrelsen anser sig alltså böra framhålla önskvärdheten av att, vid eu
eventuell överarbetning av kommitténs förslag, till prövning måtte upptagas dels
frågan om befrielse för vissa mindre barnavårdssamhällen att inrätta särskild
barnavårdsnämnd, dels frågan om barnavårdsärendenas överlåtande i ifrågavarande
kommuner åt skolrådet.

125. Skyddshemsinspektören: I landets minsta församlingar (på ett- och två hundra

invånare) torde det möta nästan oöverkomliga svårigheter att finna lämpliga
personer till de olika kommunala nämnderna och styrelserna. Såsom ovan
påvisats höra fattigvård och barnavård nära samman. Vid barnavårdslagens
utformande torde därför böra i 4 § inryckas en bestämmelse om att Kungl. Maj:t
må, på ansökan, kunna befria kommun från skyldigheten att tillsätta särskild
barnavårdsnämnd och uppdraga åt kommunens fångvårdsstyrelse att omhänderhava
även den kommunala barnavården.

126. Statskontoret: Därest barnavårdsnämndernas verksamhet begränsas på sätt
reservanterna Björklund och Magnusson ifrågasatt, torde det knappast förefinnas
några skäl att fordra, att särskilda barnavårdsnämnder skola finnas i alla kommuner.
I varje fall torde — med hänsyn till vad riksdagen i ovan berörda
skrivelse framhållit -— undantag från en sådan föreskrift böra på särskild framställning
kunna medgivas av länsstyrelse eller eventuellt av Kungl. Maj:t.

127. Kammarrätten: Vad angår förslagets bestämmelse att i varje barnavårdssamhälle
skall finnas en barnavårdsnämnd, har kammarrätten icke kunnat förbise,
att åtminstone i de mindre kommunerna allvarliga svårigheter kunna möta
för åstadkommande av barnavårdsnämnder med den kompetens, som deras uppgift
skulle kräva. Mångenstädes torde vid utseendet av ledamöter i barnavårdsnämnderna
icke kunna tillgodoses nödiga krav på intresse för och erfarenhet i
allmänna värv. Behovet av barnavårdsnämnd kommer mången gång, speciellt i
landskommunerna, icke att framstå såsom mera utpräglat. Vid sådant förhållande
har kammarrätten velat ifrågasätta om icke, efter framställning hos
Konungens befallningshavande, undantag från regeln skulle kunna medgivas för
särskilda kommuner, och barnavårdsärendena därstädes överlåtas exempelvis åt
fattigvårdsstyrelsen, dock med viss för ändamålet förstärkt sammansättning av
denna myndighet.

128. Socialstyrelsen: Styrelsen har ej känt sig övertygad om att i det stora
flertalet mindre kommuner, särskilt de rena landskommunerna, hithörande ärenden
äro av den omfattning, att arbetsbördan i och för sig skulle göra ett särskilt
organ påkallat. Framför allt synes det tvivelaktigt, att för uppgiften lämpliga
personer skulle i erforderligt antal kunna såsom ett nytt tillskott tillföras
det kommunala livet i småkommunerna. Till belysande härav må erinras, att
vid ingången av år 1923 funnos i landet 111 städer, 35 köpingar, som bildade
egen kommun, samt 2,369 landskommuner, alltså tillhopa 2,515 kommuner. För
inrättande av barnavårdsnämnder av den sammansättning, som 6 § i lagförslaget
angiver, skulle alltså, då sammanslutning av kommuner till barnavärdssamhällen
väl ej kan förväntas äga rum i någon större omfattning, förutom
präster, lärare och läkare tagas i anspråk inemot 8,000 över hela landet fördelade
»för nit och intresse för ungdoms- och barnavård kända män och kvinnor».
Härtill kommer, att arbetsdugligheten hos en barnavårdsnämnd i kvalitativt avseende
bör fylla högt ställda anspråk, vilket lärer påkalla, att de smärre kommunernas
i allmänna värv mest tränade arbetskrafter skulle behöva anlitas.
Sannolikt är, att valet komme att stå mellan blott ett fåtal för andra kommunala
förtroendeuppdrag redan förut starkt engagerade personer. Om i själva
verket något personligt krafttillskott icke tillföres en verksamhetsuppgift, där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

igenom att för dess fyllande konstitueras ett särskilt organ, synes emellertid föga
vara vunnet genom en sådan organisatorisk åtgärd.

Allmänt har under senare tider från kommunernas sida klagats över en tendens
inom lagstiftningen att utan tillräcklig hänsyn till kommunernas växlande
storlek och behov ålägga dem att inrätta särskilda kommunala organ för handhavande
av olika uppgifter. Små landsortskommuner på några hundra personer
hava erhållit eu organisatorisk utrustning, som knappast skiljer sig från de större
städernas, oaktat dessa kunna äga en ända till tusen gånger så stor folkmängd.
Enligt styrelsens mening borde det därför tagas under övervägande, om icke
förvaltningen inom de smärre kommunerna snarare kunde förenklas genom uttryckligen
medgivna sammanslagningar av olika organ.

Att den offentliga barnavården såvitt möjligt bör handhavas av ett enda
kommunalt organ synes styrelsen vara uppenbart. Ett uppgivande av kravet
härpå skulle innebära ett frångående av ett av förslagets viktigaste och starkast
motiverade syften, nämligen att övervinna den nuvarande splittringen på området.
Därav följer dock ej, att ett särskilt nytt organ för ändamålet med nödvändighet
måste inrättas i alla kommuner, utan torde man ha möjligheten att
överlåta uppgifternas handhavande åt ett redan befintligt organ. Förebilder till
en sådan anordning saknas icke. De redan befintliga, i lagen angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn påbjudna barnavårdsnämnderna
utgöras sålunda, när icke särskilda sådana nämnder utses
dylika förutsättas dock förekomma endast undantagsvis — av vederbörande skolråd
eller folkskolestyrelse. Erinras må även om bestämmelsen i 3 § alkoholistlagen,
vari föreskrives, att i varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd,
men att, om särskild sådan nämnd ej blivit tillsatt, kommunens fattigvårdsstyrelse
skall utgöra nykterhetsnämnd.

Styrelsen anser sig böra förorda, att ett medgivande i liknande riktning göres
i fråga om barnavårdsnämnd. Det synes därvid icke vara påkallat att föreskriva,
i vilka fall särskild barnavårdsnämnd skall tillsättas, utan torde det böra få
ankomma på kommunen själv att bedöma, huruvida särskild nämnd erfordras
för handhavandet av barnavårdsfrågorna.

Det gäller då att avgöra, åt vilket annat kommunalt organ hithörande frågor
lämpligen böra anförtros. I sådant hänseende lärer valet endast kunna stå mellan
skolrådet (resp. folkskolestyrelsen) och fattigvårdsstyrelsen. Utan tvivel tala
vissa, nog så beaktansvärda* skäl för skolrådet. Detta organ fungerar redan, såsom
ovan nämnts, i regel som barnavårdsnämnd, ehuru med mera begränsade
uppgifter. Skolrådet företräder undervisnings- och uppfostringssynpunkterna,
och det vore onekligen tilltalande, om dessa synpunkter så mycket som möjligt
kunde komma till sin rätt. Man betonade genom val av skolrådet, att den
offentliga barnavårdens viktigaste uppgift är att dana dugliga medborgare av de
barn, som ej kunna erhålla nödig vård i hemmen utan äro i behov av vård från
det allmännas sida.

Emellertid kan det ej fördöljas, att den offentliga barnavården i allt fall till
väsentlig del är en det allmännas understödsverksamhet och såsom sådan närmar
sig de uppgifter, som åvila fattigvårdsstyrelsen. Framhallas må också, att de
barn, vilka enligt lagförslaget skulle överflyttas från fattigvården till barnavårdsnämnderna
och vilka av kommittén beräknats till drygt 60,000, redan nu omhänderhavas
av fattigvårdsstyrelsenia. Huru nära besläktade barnavårdsnämndens
och fattigvårdsstyrelsens uppgifter i många fall skulle bliva, framskymtar
för övrigt oupphörligt såväl i betänkandet som i de avgivna utlåtandena, och
gränsen dem emellan synes ofta uppdragen efter tämligen artificiella linjer.
Särskilt ifråga om ensamstående mödrar och deras barn har lagförslaget tillagt
barnavårdsnämnderna eu uppgift, som enligt styrelsens mening alldeles övervägande
har karaktären av en ren understödsverksamhet.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Det torde vara en, låt vara ofrånkomlig brist i den av kommittén föreslagna
organisationen, att gränsen mellan fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds
uPPgifter i många fall blir flytande och att de båda organens åtgärder till följd
härav komma att skära in i varandra. Om man nu i de kommuner, där särskild
barnavårdsnämnd ej inrättats, låter fattigvårdsstyrelsen fungera såsom sådan,
komma alla dessa uppgifter att handhavas av samma personer. I det att man
sammanför all direkt understödsverksamhet under samma organ som den övriga
offentliga barnavården, undgår man icke blott splittringen av varandra närbesläktade
uppgifter på olika organ utan driver centraliseringen av verksamheten
till förmån för barnen ännu ett steg vidare.

Erinras bör vidare, att skolmyndigheterna hittills i allmänhet äro organ för
den kyrkliga kommunen. I betänkandet framföras emellertid vägande skäl för
att hänföra barnavården till den borgerliga kommunen — alltså ett ytterligare
motiv för att välja fattigvårdsstyrelsen. Det kan ej heller vara lämpligt, att
skolråden, som ju huvudsakligen hava andra uppgifter att fylla — uppgifter,
som i samband med den planerade skolreformen kunna förväntas bliva utvidgade
och av mera utpräglad undervisningsnatur — därjämte skulle belastas med den
omfattande verksamhet och medelsförvaltning, som ett omhändertagande från
fattigvården av barn utav ovannämnda kategorier komme att medföra. Naturligare
synes då vara, att, där särskild barnavårdsnämnd ej inrättas, kravet på
en centralisation av de barnavårdande uppgifterna tillgodoses på så sätt, att
fattigvårdsstyrelsen får sig tillagd motsvarande uppgift jämväl i fråga om de
vanartade och sedligt försummade barnen samt fosterbarnen.

Aven om man ser saken ur ren vårdsynpunkt, torde det med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke fattigvårdsstyrelsen med hänsyn till såväl sin sammansättning
som sin egentliga verksamhet må kunna anses fullt lika lämplig
som skolrådet att fungera som barnavårdsnämnd. Vad först beträffar resp.
organs sammansättning, synas bestämmelserna härom vara ägnade att till och
med giva fattigvårdsstyrelsen ett visst företräde framför skolrådet i nu berörda
avseende. Särskilt gäller detta ifråga om den enligt kommitténs och även enligt
styrelsens mening synnerligen viktiga bestämmelsen, att kvinnan bör vara representerad
inom den offentliga barnavården. Beträffande fattigvårdsstyrelsens sammansättning
föreskriver nu fattigvårdslagen, på samma sätt som föreliggande
lagförslag ifråga om barnavårdsnämndens, att minst en ledamot skall vara kvinna.
För skolrådet däremot finnes ej någon dylik bestämmelse, utan kan detta bestå
uteslutande av män, vilket väl också ofta torde vara fallet, åtminstone inom
landskommunerna. Vad vidare beträffar lagförslagets krav på obligatorisk medverkan
inom barnavården från prästerskapets och läkarkårens sida, må erinras,
att vederbörande pastor är självskriven ledamot i skolrådet. A andra sidan äga
emellertid såväl vederbörande pastor som även vederbörande läkare rätt att deltaga
i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.

Med avseende å resp. organs förutsättningar att uppspåra de fall, där ett ingripande
genom den offentliga barnavården erfordras, torde höra framhållas, att
skolrådet väl närmast kommer i beröring endast med sådana hem, där skolpliktiga
barn finnas, under det att fattigvårdsstyrelsen genom sin allmänt understödjande
verksamhet får en vidare överblick och större personkännedom samt lättare och
naturligare kan följa förhållandena i alla hem.

Slutligen bör betonas, att fattigvårdsnämnden enligt styrelsens förslag skall
konstituera sig som barnavårdsnämnd, när fråga är om "barnavårdsunderstöd.
Understödet eller den vård, som fattigvårdsnämnden i denna sin egenskap meddelar,
erhåller därvid givetvis icke vare sig någon annan benämning eller annan
rättslig karaktär än som givits åt det i lagförslaget. I nu berörda hänseende
må erinras, att lagstiftningen redan på ett annat område sökt följa principen
att samla den kommunala understödsverksamheten under ett organ, fattigvårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

101

styrelsen, oaktat understödet ej har karaktär av fattigvård och oaktat ett särskilt
organ för handhavande av närbesläktade uppgifter finnes inrättat. I lagen den
14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag lämnas sålunda
föreskrift om att bidrag av dylik art, som kan beredas från fattigvårdssamhällets
sida, skall utdelas av fattigvårdsstyrelsen — alltså icke av pensionsnämnden
— ehuru på samma gång uttryckligen föreskrives, att ifrågavarande
tillskott och bidrag icke skola vara att anse såsom fattigvård.

Med anledning av vad sålunda anförts och då härtill kommer, att kommittén
själv, enligt vad som framgår av dess yttrande å sid. 40 i betänkandet, ansett
fattigvårdsstyrelsen böra närmast ifrågakomma som barnavårdsnämnd, därest
sådan ej bleve obligatorisk och sålunda ej komme att inrättas i vissa kommuner,
har styrelsen funnit sig ha skäl att i nu förevarande avseende giva fattigvårdsstyrelsen
företräde framför skolrådet.

Styrelsen har, såsom av det föregående lärer framgå, ju icke velat bestrida,
att det ur vissa synpunkter måste anses önskvärt, att i enlighet med kommitténs
förslag, ett för den offentliga barnavården särskilt inrättat organ åstadkommes
inom varje kommun. Utan tvivel ligger en viss garanti för uppgiftens
rätta handhavande däri, att ett organ speciellt inriktas på densamma, efter hand
förskaffar sig verkliga insikter på området och därigenom väl också får ett positivt
intresse för uppgiften. Om man nu emellertid av praktiska skäl finner
det tillrådligt, att i mindre kommuner ett redan befintligt organ får fungera
såsom barnavårdsnämnd, så lärer det, vare sig man härtill, såsom socialstyrelsen
ovan förordat, väljer fattigvårdsstyrelsen eller skolrådet, icke kunna undvikas,
att detta organ får sitt intresse delat mellan sina förutvarande uppgifter och
de nya. Styrelsen erkänner, att detta är en brist i den förordade anordningen,
och har därför sökt utfinna en organisatorisk anordning, som, inom ramen av
vad styrelsen nu föreslagit, vore ägnad att fylla densamma. Styrelsen utgår
därvid ifrån att den viktigaste förutsättningen för en god barnavård är, att
verksamheten bottnar i ett levande personligt intresse och en stark känsla av
ansvar och att om ett sådant intresse och en sådan ansvarskänsla äro för handen,
mycket lärer kunna framgångsrikt uträttas även under ganska svaga organisatoriska
former.

Det lärer vara en allmänt gjord erfarenhet, att om en person ensam får
sig anförtrodd en uppgift och på ett särskilt sätt angives såsom den, vilken
också bär ansvaret för dess fyllande, denna omständighet är ägnad att på ett
specifikt sätt väcka hans intresse och hans ansvarskänsla för densamma. Det
vill synas, som om man på förevarande område borde använda sig av denna
erfarenhet. Givetvis kan det ej ifrågasättas att utrusta eu ensam person med
den befogenhet och att ålägga honom de skyldigheter, som eljest skulle ankomma
på en hel nämnd. Däremot synes hinder icke behöva möta, att inom kommun,
där fattigvårdsstyrelsen fungerar såsom barnavårdsnämnd, en ledamot av styrelsen
utses att fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden.
Den föredragande ledamoten borde givetvis i regel icke äga att på egen hand
fatta beslut, men undantag härifrån synes kunna göras beträffande sådana ärenden,
som ej tåla uppskov och i vilka enligt förslagets 34 § ordföranden skulle
äga att besluta. Det skulle åligga ledamoten ifråga att förskaffa sig noggrann
kännedom om gällande författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla
förhållanden inom kommunen, som äro ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet,
att förbereda och för nämnden föredraga de ärenden, som röra barnavård,
samt tillse, att av nämnden beslutade åtgärder bringas i verkställighet.
Därest icke de i ti § omnämnda befattningshavarna, kyrkoherde, lärare eller
lärarinna och tjänsteläkare, vore ledamöter av nämnden, skulle han i mån av
behov träda i förbindelse med dem, och dessa skulle å sin sida vara skyldiga
att lämna honom medverkan. 1 övrigt skulle den föredragande ledamoten, själv -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

fallet utan att såsom sådan fungera som ordförande vid sammanträdena, hava
att fylla de speciella uppgifter, som enligt kommitténs förslag åvila ordföranden
i barnavårdsnämnd.

Påpekas bör måhända, att styrelsen med detta sitt förslag ingalunda åsyftar
att fritaga fattigvårdsstyrelsernas övriga ledamöter från delaktighet i ansvaret
för den offentliga barnavårdens rätta handhavande. Så till exempel torde det
vara nödvändigt att i en del vidsträckta kommuner, där de olika ledamöterna
utses med hänsyn till boningsorten och där de så att säga representera olika
distrikt, varje ledamot på sitt håll aktgiver på barnavårdsförhållandena. Även
där dylik nödvändighet icke föreligger, bör givetvis ej hinder möta för de andra
ledamöterna att medverka vid barnavården. Föredragandeinstitutionen avser att
fylla en brist — bristen på personligt intresse för den offentliga barnavården
och på insikter och omdöme i sådana frågor. Föreligger ingen brist i sådant
hänseende, blir institutionen av sig självt överflödig och den föredragande ledamoten
kommer att praktiskt sett bliva jämställd med de övriga ledamöterna.

Två ledamöter av styrelsen hava i denna del anfört: Yi vilja visserligen icke
bestrida, att vägande skäl av praktisk-administrativ natur anförts för majoritetens
förslag, att låta fattigvårdsstyrelsen fungera såsom barnavårdsnämnd, där
särskild sådan nämnd icke utsetts, men vi hålla före, att även om dessa skäl
kunna motivera ett frånträdande av kommitténs tanke på obligatoriska barnavårdsnämnder
i smärre kommuner, den offentliga barnavården i sådana fall
borde uppdragas åt organ, som kunde ha större möjlighet än fattigvårdsstyrelserna
att åt densamma giva en positivt fostrande karaktär, nämligen skolråden
eller folkskolestyrelserna. Ett genomförande av förslaget att låta fattigvårdsstyrelsen
fakultativt kunna fungera såsom barnavårdsnämnd, synes oss därjämte
icke på önskvärt sätt främja den enligt vår uppfattning viktiga tendensen att
söka steg för steg avveckla fattigvården och skulle vidare i avseende å de vanartade
och sedligt försummade barnen medföra en överflyttning av omvårdnaden
från skolmyndigheterna, där den nu i regel ligger.

En av socialfullmäktige ävensom styrelsens expert för ärenden rörande alkoholistvården
hava funnit de skäl, som i förevarande hänseende tala för skolrådet,
mera vägande än de, som tala för fattigvårdsstyrelsen.

129. Svenska fattigvårdsförbundets barnav årdsutskott: Det förefaller utskottet,
som om det vore onödigt att — såvida icke understödsverksamhet tilldelas barnavårdsnämnden
— utse särskild barnavårdsnämnd även i små kommuner, varest
nämndens verksamhet blir av synnerligen obetydlig omfattning. Visserligen
kunna enligt förslaget två eller flera kommuner å landet förena sig att tillsammans
utgöra ett samhälle för fattigvård och barnavård och sålunda erhålla en
för kommunerna ifråga gemensam barnavårdsnämnd, men erfarenheten giver vid
handen, att kommunerna i regel icke gärna ingå i dylika sammanslutningar,
och man måste därför räkna med ett högst betydligt antal barnavårdssamhällen
med ringa folkmängd och till följd därav endast få ärenden rörande den offentliga
barnavården. Utskottet vill därför ifrågasätta, om lagförslaget icke skulle
kunna ändras därhän, att skolrådet i de små kommunerna kunde fungera såsom
barnavårdsnämnd. Skolrådets sammansättning torde lämna garanti för ett tillfredsställande
arbete, och vid val av särskild barnavårdsnämnd i de små kommunerna
skulle samma personer säkerligen i många fall komma ifråga till båda
myndigheterna.

För den händelse skolrådet i mindre kommuner skulle kunna fungera såsom
barnavårdsnämnd, bör i lagen intagas en bestämmelse, att minst en kvinna
skall vara ledamot av skolrådet, då det sammanträder i egenskap av barnavårdsnämnd.

Vid avgörande av frågan, varest gränsen mellan större och mindre kommuner
bör dragas, synes man äga en god hållpunkt i § 27 förordningen om kommunal -

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

103

styrelse på landet den 21 mars 1862, i vilken det enligt tillägg i lagen den 23
december 1918 stadgas, att i kommun med över 1,500 invånare den kommunen
i kommunala angelägenheter tillkommande beslutanderätten skall uppdragas åt
kommunalfullmäktige. Utskottet anser sålunda, att valet av särskild barnavårdsnämnd
bör vara fakultativt i kommuner med 1,500 invånare eller därunder.

130. Svenska stadsförbundets styrelse: Mera tveksam ställer sig styrelsen gentemot
kommitténs förslag, att i varje barnavårdssamhälle skall finnas en myndighet
för handläggning enbart av barnavårdsärenden. Kommitténs argument, att
en särskild myndighet bör uppbära samhällets ansvar för barnen, synes väl principiellt
sett riktigt. Förutsättningen för, att denna myndighet verkligen skall kunna
åstadkomma den ökade effektivitet i barnavården, kommittén vill vinna, är dock
väl, att i varje barnavårdssamhälle, d. v. s. i regel i var kommun, kan åstadkommas
en myndighet, fullt kompetent att utföra det viktiga värv, den får sig
ålagt. För de minsta kommunernas del torde man hava anledning betvivla, att
så kan bliva fallet. Befolkningsstatistiken utvisar,'' att av Sveriges kommuner
128 hava en folkmängd understigande 300 personer. I 272 kommuner uppgår
folkmängden till mellan 300 och 500 personer. Det torde med allt skäl kunna
ifrågasättas, om i dessa kommuner man kan åstadkomma särskilda barnavårdsnämnder
av någon verklig effektivitet. I en dylik socken torde det fåtal personer,
som kunna ifrågakomma till sådant uppdrag, väl i de flesta fall redan
hava tagits i anspråk för kyrko- och skolråd, kommunalnämnd, fattigvård sstyrelse,
hälsovårdsnämnd, pensionsnämnd, taxeringsnämnd etc. Resultatet blir då
antingen, att olämpliga personer insättas i nämnden eller också, att redan på
annat håll i anspråk tagna personer inväljas, varvid man kan befara, att deras
tid och intresse icke räcka till. I intetdera fallet vinnes således en verkligt
arbetsför barnavårdsnämnd. De svårigheter, som mött, att erhålla fullt kvalificerade
och arbetsdugliga nykterhetsnämnder torde få anses belysande för här
berörda organisationsspörsmål.

Väl kan det sägas, att de mindre kommunerna hava möjlighet öppen att
sammansluta sig enligt den tilltänkta lagen angående förening av kommuner på
landet till ett samhälle för fattigvård och barnavård. Emellertid torde väl inträffa,
att en kommuns barnavård med fördel skulle kunna förenas med en
annans, medan detta icke alls är fallet med fattigvården. Det hela strandar då
på det i och för sig alldeles riktiga samband, kommittén för detta fall tänkt sig
mellan fattigvård och barnavård.

Vad ovan sagts angående de minsta landskommunerna torde emellertid icke
vara utan sin tillämpning även för städer med ett invånareantal upp till 4,000
å 5,000. Även i dessa samhällen är kretsen, ur vilken de kommunala förtroendemännen
rekryteras, rätt begränsad. Om än intresset för och deltagandet i kommunalt
arbete kan förväntas stegrat, hindrar å andra sidan det rena förvärvsarbetet
en del personer, vilkas medverkan eljest skulle vara betydelsefull. Därtill
kommer att på senare åren lagstiftningen tenderat och allt fortfarande tenderar
att tillskapa den ena nämnden och myndigheten efter den andra. Man
torde därför icke böra underskatta svårigheterna, när det i dessa mindre samhällen
gäller att med goda, i anspråk icke redan alltför starkt tagna krafter
rekrytera nya nämnder.

Behovet av en särskild barnavårdsnämnd torde också vara rätt olika starkt
allt efter samhällets ekonomiska typ, obesefct folkmängdssiifrorna. Medan å orter
med stor boendetäthet och framför allt i industrisamhällen behov av särskild
barnavårdsnämnd torde vara starkt framträdande, då barnavården där har ett
rikligare arbetsfält, blir väl detta mindre fallet på trakter, där befolkningen i
högre grad är jordbruksidkande.

Skäl synas styrelsen således kunna åberopas för att icke göra barnavårdsnämnderna
obligatoriska i varje barnavårdssamhälle. Då behovet av dylik nämnd,

104

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

som ovan framhållits, emellertid knappast torde vara beroende av folkmängden
enbart, synes det vara mest praktiskt, att bibehålla stadgandet om särskild nämnd
såsom generell föreskrift, men överlåta åt lämplig myndighet, t. ex. länsstyrelsen
såsom den närmast överordnade inspektionsmyndigheten, att medgiva erforderliga
undantag från huvudregeln.

För de kommuner, som i denna ordning befriades från att utse särskild barnavårdsnämnd,
läge det väl närmast till hands att låta skolrådet handlägga dessa
ärenden. Då enligt kommitténs förslag, barnavårdsärendena nu i sin helhet
skulle överflyttas från den kyrkliga till den borgerliga kommunen, finge dock
kanske därav anses följa, att en rent kommunal myndighet borde taga sig an
dessa frågor. Tidigare har ju, där särskilda fattigvårdsmyndigheter icke ansetts
påkallade, kommunalnämnden fått tjänstgöra även i denna egenskap. I analogi
därmed borde i landskommuner och köpingar måhända kommunalnämnden undantagsvis
få ersätta barnavårdsnämnden. Därför talar ju också den omständigheten,
att kommunalnämnd på många håll tidigare varit fosterbarnsnämnd. Enär
i städerna folkskoleväsendet nu i allra största utsträckning förlagts under den
borgerliga kommunen, skulle således emellertid folkskolestyrelsen, där detta skett,
kunna få fungera såsom barnavårdsnämnd.

Skulle emellertid det för en effektiv barnavård anses oundgängligen nödvändigt
att tillskapa ett särskilt organ inom varje kommun, vill styrelsen ändock ifrågasätta,
huruvida det kan anses klokt att på en gång genomföra detta slutmål
även för de minsta kommunernas del. I den mån lagens tillämpning i praktiken
ökat intresset hos allmänheten för dessa frågor, torde möjligheterna att
rekrytera dessa nämnder bliva större. Man skulle därför möjligen kunna tänka
sig att de särskilda nämnderna under viss övergångstid gjordes obligatoriska
endast för samhällen med viss folkmängd. Ett liknande förfaringssätt har ju
faktiskt i praktiken, som ovan omnämnts, kommit att tillämpas beträffande fattigvården,
då för varje kommun obligatoriska myndigheter på detta område först
under senaste åren införts.

131. Svenska landstingsförbundets styrelse: Styrelsen kan ej förorda, att föreskriften
om en särskild barnavårdsnämnd skall obligatoriskt tillämpas i samtliga kommuner.
Det kan enligt styrelsens förmenande icke anses lämpligt att i den stora mängden
småkommuner på landsbygden framtvinga specialorgan för än den ena än
den andra kommunala verksamhetsgrenen. Antalet förtroendemän, som kunna
påräknas i en sådan liten kommun, är alltför begränsat för att en dylik specialisering
skall medföra annat resultat än en dubblering i fråga om de kommunala
förtroendeuppdragen med åtföljande ökning av arbete och besvär för förtroendemännen.
De kommunala styrelsesammanträdena bliva flera, och detta
innebär under alla förhållanden ökat arbete eller ökad tidsförlust för vederbörande
förtroendemän, helst i de fall, där desamma måste färdas miltals för att
komma till sammanträdesorten.

Det torde böra framhållas, att av dessa anledningar flerstädes på landsbygden,
framförallt i de smärre kommunerna och i de norrländska, försports en del
missnöje med inrättandet av särskild fattigvårdsstyrelse. En dylik anordning,
varigenom fattigvårdsärendena skildes från kommunalnämnden, torde emellertid
varit ofrånkomlig med hänsyn till dennas betydande arbetsbörda i övrigt samt
fattigvårdsärendenas från övriga kommunalnämndsärenden skilda karaktär och
deras genom den nya lagen ökade omfattning. Men samma skäl föreligger icke
för att göra inrättandet av särskild barnavårdsnämnd obligatoriskt. Såsom
tydligt framgår av den av kommittén framlagda statistiken, hava barnavårdsärendena
i våra smärre landskommuner varit varken många eller komplicerade,
och även om ett genomförande av kommittéförslaget givetvis skulle öka arbetet
med barnavården, så torde detta i varje fall icke bliva större än att det såsom
hittills i småkommunerna kan handhavas av skolrådet, åt vilket barnens fostran

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

och vård i övrigt äro anförtrodda, kommunen obetaget, att, när så anses lämpligt
eller nödvändigt, inrätta särskild barnavårdsnämnd.

En dylik frihet för kommunen att inrätta sig såsom den finner lämpligast,
är så mycket nödvändigare med hänsyn till det väntade förslaget angående
ersättning åt kommunala förtroendemän. Om, såsom torde komma att föreslås
av den kommitté, som har förevarande fråga under behandling, genom beslut
av kommunen ersättning i form av rese- och dagtraktamente skall kunna beredas
ledamöter av kommunala nämnder och styrelser för deltagande i sammanträde,
så blir det med hänsyn till kommunens ekonomi av vikt att i möjligaste
mån begränsa antalet dylika sammanträden, och detta sker bland annat därigenom,
att, där så låter sig göra, en och samma nämnd eller styrelse handhaver samtliga
med varandra närbesläktade kommunala ärenden.

132. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Yad angår den obligatoriska
skyldigheten att inom varje barnavårdssamhälle utse en barnavårdsnämnd förefaller
detta att vara överflödigt i små kommuner. Detta av hänsyn dels till det
jämförelsevis ringa antal barnavårdsärenden, som där kunna förekomma, och
dels på grund av att befolkningen, som deltager i det kommunala arbetet,
knappast kan räcka till för alla nämnder och styrelser, som kommunerna hava
att utse, om särskilda sådana skola utses för varje specialändamål. I kommuner
med under 3,000 invånare torde det vara tillfyllest, om det uppdrages åt någon
förut existerande nämnd eller styrelse att uppehålla barnavårdsnämndens verksamhet,
såvida kommunen icke beslutar att välja särskild sådan. Skolrådet
synes vara närmast till att uppehålla barnavårdsnämndens uppgift, för den
händelse, vilket torde vara att vänta, att folkskoleväsendet på landet, liksom
redan skett i vissa städer, i en snar framtid kommer att överflyttas till den
borgerliga kommunen. Skulle skolrådet, på grund av att det icke hör till den
borgerliga kommunen, icke kunna fylla barnavårdsnämndens funktion i mindre
kommuner, torde fattigvårdsstyrelsen stå närmast till för detta uppdrag.

133. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Till 4 § synes böra fogas
en bestämmelse, att i smärre församlingar skolrådet må utgöra barnavårdsnämnd,
där förhållandena göra detta lämpligt.

134. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det i 5 § intagna stadgandet om av- B §.
givande av statistisk redogörelse angående barnavården synes länsstyrelsen icke

vara av beskaffenhet att böra intagas i lagen, utan torde föreskrift därom böra
meddelas i annan ordning.

135. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Då förslaget avser en genomgående centralisering
av samhällets barnavård, torde någonstädes också böra antydas barnavårdsnämndens
åligganden beträffande barn utom äktenskapet, t. ex.: »Rörande
barnavårdsnämnds åligganden i avseende på barn utom äktenskapet är särskilt
stadgat.»

136. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I förevarande paragraf, som avhandlar 6 §.
barnavårdsnämndens sammansättning, föreslås, bland annat, att »en vid kommunens
folkskola anställd lärare eller lärarinna» skall vara ledamot av nämnden.

Enligt nu gällande lag äger för vederbörande skoldistrikt anställd särskild folkskoleinspektör
att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden och att deltaga
i överläggningarna, men ej i besluten. Pin liknande föreskrift har givetvis
hädanefter sin plats i det särskilda barnavårdsreglementet. Då skolans särskilda
synpunkter törhända bättre skulle företrädas, om nämnda befattningshavare vore
ledamot, föreslår nämnden, att stadgandet avfattas på sådant sätt, att möjlighet

gives att även kunna välja kommunalt anställd folkskoleinspektör till skolans
representant i nämnden.

Vidare skola enligt denna paragraf till ledamöter i nämnden väljas »minst
tre för nit och intresse för ungdoms- och barnavård kända män eller kvinnor».
Nämnden vill i detta sammanhang erinra om att i ett nyligen avgivet finskt

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kommittébetänkande angående samhällets barn- och nngdomsskydd föreslås, att
i synnerhet i kommun, där talrikare sammansatt barnskyddsnämnd finnes, vid
valet böra ifrågakomma representanter för föreningar och organisationer, som av
fri vilja arbeta för barnskyddet. Det måste enligt nämndens förmenande anses
välbetänkt, att vid val av ifrågavarande ledamöter bereda rum för någon dylik
representant. Någon bindande föreskrift härom synes dock nämnden lämpligen
icke kunna givas.

Slutligen föreslås, att i stad stadsläkaren eller, där mer än en stadsläkare
finnes, förste stadsläkaren skall vara ledamot i barnavårdsnämnden. En stadsläkare
särskilt i en stor stad har en mångfald tjänsteåligganden. Att härtill
lägga ytterligare ett uppdrag, som antages komma att kräva ganska mycken tid,
synes icke lämpligt. Härtill kommer, att det icke är säkert, att en sådan läkare
alltid besitter den speciella sakkunskap, som i vissa fall måste anses erforderlig.
Nämnden anser därför, att ifrågavarande stadgande bör omformuleras, så att i
de städer, där utom stadsläkare särskilda stadsdistriktsläkare äro anställda,
möjlighet beredes att till ledamot av nämnden kunna erhålla lämplig sådan
läkare.

137. Barnavårdsnämnden i Malmö: Nämnden finner det icke vara lämpligt,
åtminstone i fråga om större städer, att stadsläkaren är självskriven ledamot
av nämnden. Dels torde det icke vara lämpligt att pålägga förste stadsläkaren,
vars egentliga och huvudsakliga uppgift är nog så maktpåliggande och vittfamnande,
ytterligare ett så krävande uppdrag som ledamotskap i barnavårdsnämnden,
och dels kan det inträffa, att han saknar intresse för detsamma eller
är på annat sätt olämplig. Det är därför enligt nämndens mening bäst att
överlämna åt stadsfullmäktige att i varje särskilt fall utse den för uppdraget
lämpligaste läkaren. Nämnden finner det icke heller vara av behovet påkallat,
att den ledamot, som skall tagas från folkskolans lärarkår, utses av folkskolstyrelsen,
utan torde denne med lika stor fördel utses av stadsfullmäktige. Det
synes nämnden icke vara lämpligt, att utseendet av nämndens ledamöter splittras
på för många händer. För stad, som ej i landsting deltager, torde det ej heller
möta någon svårighet att genom val av stadsfullmäktige till ledamot i nämnden
erhålla en i domarvärv erfaren man. Nämnden håller därför före, att i lagen
kunde införas bestämmelse därom, att i stad av ifrågavarande slag en av barnavårdsnämndens
ledamöter skulle hava erfarenhet i domarvärv. Därefter skulle
det bliva obehövligt, att sådan person av konungen förordnades till ledamot av
nämnden vid behandlingen av vissa frågor. I stad av sådan storlek, att den
icke deltager i landsting, torde sällan något sammanträde i barnavårdsnämnden
försiggå, vid vilket icke kan uppstå fråga av det slag, som denne ledamot skulle
deltaga uti. Därav följer även, att samtliga nämndens ledamöter erhålla sådan
övning i lagens tillämpning, att de snart nog lära sig att någorlunda säkert
bedöma även de förekommande fallens juridiska sida. Sedan åt barnavårdsnämndens
handhavande anförtroddes vissa delar av lagen om barn utom äktenskap,
har nämnden dessutom vid sin sida en juridiskt utbildad tjänsteman,
vilken städse är närvarande vid nämndens sammanträden, och kan nämnden
sålunda även erhålla dennes utlåtande i juridiska frågor. Det bör därför icke
vara nödvändigt, att den i domarvärv erfarne ledamoten alltid skall vara närvarande,
för att nämnden skall vara beslutmässig i frågor av förenämnda art.

138. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Nämnden vill gentemot herrar Björklunds
och Magnussons reservation påpeka olämpligheten av kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande. Ty då sådan självskrivenhet i ecklesiastika styrelser står under
debatt, torde det vara mindre tidsenligt att göra kyrkoherden till självskriven
ordförande i den barnavårdsnämnd, som är av så helt kommunal natur, att dess
ledamöter icke få väljas på kyrkostämmorna utan på kommunalstämma.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

139. Barnavårdsnämnden i Älvkarleby har på grunder, som anförts av reservanterna
Björklund och Magnusson, uttalat sig för kyrkoherdens självskrivenhet
som ordförande.

140. Östergötlands läns landsting: Den i förslaget i stor utsträckning använda
metoden med självskrivna ledamöter i barnavårdsnämnderna torde knappast vara
av behovet påkallad och kan tänkas stundom leda till sämre resultat, än om
sammansättningen finge ske efter samma grunder som sammansättningen av
fattigvårdsstyrelserna.

141. Skyddshemskonsulenten: Det kunde ifrågasättas, huruvida icke i städer
med egen folkskolinspektör denne borde åtminstone ha rätt att närvara vid
nämndens sammanträden, i synnerhet då nämnden hade att handlägga ärenden
rörande vanartade barn och barn som äro i fara att bliva vanartade.

142. Svenska stadsförbundets styrelse: Beträffande barnavårdsnämndernas sammansättning
stadgar det föreliggande lagförslaget i stor utsträckning självskrivenhet.
Mot själva principen kunna väl invändningar göras, då kommunernas beslutande
korporationer icke böra betagas möjligheten att sammansätta de kommunala
nämnderna på det sätt, som med hänsyn till föreliggande lokala förhållanden
är ägnat att medföra bästa möjliga resultat. Med hänsyn till de viktiga och
över vidsträckta områden gripande uppgifter, barnavårdsnämnden får sig tillagd,
torde det dock måhända vara önskvärt att genom självskrivenhetsbestämmelser
trygga nämnden en god sammansättning. Vissa jämkningar i förslaget önskar
styrelsen dock påkalla.

Beträffande förslaget om prästerlig ledamot torde ingen invändning vara att
göra. Det må dock framhållas, att den arbetsbörda, som åvilar kyrkoherden i
t. ex. en större stads församling, torde vara så betydande, att han måhända icke
borde obligatoriskt åläggas ledamotskap av barnavårdsnämnden, där arman i församlingen
tjänstgörande prästman står till buds.

Styrelsen kan icke finna det fullt lyckligt att obligatoriskt stadga ledamotskap
i nämnden för stadsläkaren respektive förste stadsläkaren åtminstone icke för
de större städernas del. Dessa läkares egentliga och huvudsakliga uppgift är
ändå så maktpåliggande, att de icke ovillkorligen böra belastas med det krävande
uppdraget att deltaga i barnavårdsnämnden -— även för det fall, att intresse
saknas för uppgiften. Det torde vara fullt tillräckligt att överlämna åt stadsfullmäktige
att utse den lämpligaste läkaren. Bestämmelsen, att en läkare skall
finnas inom nämnden, anser styrelsen däremot befogad.

Utgår man från, att självskrivenhet skall stipuleras, vill det synas styrelsen,
som om i ett visst avseende denna självskrivenhet borde ytterligare utsträckas.
I motiveringen uttalar kommittén som ett önskemål, att jämväl fattigvårdsstyrelsen
borde bliva i tillfälle att insätta en representant i barnavårdsnämnden,
men anser, att valfrihet därvidlag borde lämnas. Styrelsen för sin del åter är
av den uppfattningen, att en ur många synpunkter önskvärd förbindelseled
mellan fattigvården och barnavården bör genom direkt stadgande i författningen
tryggas. Erfarenheterna från ett annat område synas tyda på önskvärdheten
av en bestämd föreskrift i detta avseende. Mellan pensionsnämnden och fattigvårdsstyrelsen
i en och samma, åtminstone större, kommun torde endast mera
sällan ett verkligt samarbete nåtts, ehuru ett dylikt naturligen vore av största
värde. Oftast arbeta dessa myndigheter utan någon kontakt med varandra.
Hur gränserna mellan fattigvård och barnavård än slutligen dragas, torde
möjligheter till friktioner ingalunda utebliva och ett direkt stadgande i lagen
om gemensam representant torde vara ägnat att underlätta dessa friktioners
undanröjande.

143. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, barnavårdsnämnden i Gävle och
svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå förorda, att en representant för fattigvården
bör tillhöra barnavårdsnämnd.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

144. Svenska landstingsförbundets styrelse: Styrelsen vill med avseende å kommitténs
förslag om barnavårdsnämndens sammansättning erinra om hurusom
man alltmera i fråga om kommunala styrelser och nämnder börjat frångå principen
om självskrivenhet och i stället lita till kommunmedlemmarnas och de
kommunala representationernas förmåga och vilja att placera den rätte mannen
på den rätta platsen. Med den ståndpunkt, kommittén intager i förevarande
fråga, torde väl med hänsyn till ovan framhållna gemenskap beträffande fattigvårdsstyrelses
och barnavårdsnämnds arbetsområden, konsekvensen fordra en
uttrycklig bestämmelse om att jämväl en representant för fattigvårdsstyrelsen
skall hava säte i barnavårdsnämnden. Styrelsen åter anser, att samtliga bestämmelser
om självskrivenhet i barnavårdsnämnd böra utgå, detta på grund av dels
ovan angivna principiella ståndpunkt, dels styrelsens i det föregående uttalade
mening, att den särskilda barnavårdsnämnden ej bör vara obligatorisk, utan
densammas funktioner kunna handhavas av skolråd eller skolstyrelse, för vilka
motsvarande bestämmelser beträffande självskrivenhet icke förefinnas och icke
böra införas.

145. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Principen med självskrivet
ledamotskap i kommunala förvaltningsorgan har, enligt vad erfarenheten visat,
mången gång medfört vissa svårigheter. Det är icke alls sagt, att avsikten att tillförsäkra
förvaltningsorganet erforderlig sakkunskap, vilket torde få anses ligga
bakom tanken på självskrivenheten, ernås på det sättet. Det förefaller snarare,
att kommunerna genom fullmäktigeinstitutionen och genom ett vidgat kommunalt
intresse skola vara kvalificerade att i detta som i andra fall välja de
för befattningen mest lämpliga personerna utan förhandsbestämt ledamotskap.
Bestämmelsen om, att kyrkoherden skall vara självskriven ledamot av barnavårdsnämnden,
och att skolrådet skall välja en av kommunens lärare till ledamot,
torde därför saklöst kunna uteslutas. För övrigt kan det rent formellt mot
dessa bestämmelser anföras, att förslaget brister i tydlighet, med hänsyn till
huru det skall förfaras i de kommuner, som bestå av flera skoldistrikt och det
således finnas flera skolråd inom samma kommun.

Ej heller provinsialläkarens självskrivenhet inom bostadskommun synes styrelsen
vara tillräckligt motiverad, utan torde den i 8 § i förslaget för provinsialläkare
medgivna rätt att vara tillstädes vid sammanträden med barnavårdsnämnderna
inom distriktet och att därvid deltaga i överläggningarna, men ej
i besluten, vara tillfyllest även beträffande den kommun, där provinsialläkaren
är bosatt.

146. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: I fråga om barnavårdsnämndens
sammansättning erinras om de många beröringspunkter, som jämväl
enligt det föreliggande förslaget förefinnas mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.
Det synes oss böra uttryckligen fastställas i 6 §, att en ledamot
av fattigvårdsstyrelsen med nit och intresse för ungdoms- och barnavård borde
äga plats i barnavårdsnämnden. Därigenom kunde mången gång onödig omgång
undgås och ett intimare samarbete uppnås mellan de båda institutionerna.

147. Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelse om ställföreträdare saknas i
andra stycket.

148. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Stadgandet i andra momentet av 7 §
torde saklöst kunna utgå, då stadgande av samma innnebörd återfinnes i andra
momentet av 3 § i förslaget till lag angående förening av kommuner på landet
till ett samhälle för fattigvård och barnavård.

149. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Enär kyrkoherden, då komminister
finnes anställd i annexförsamling, i regel icke äger mera ingående kännedom
om de förhållanden i annexförsamlingen, som vid barnavårdsnämndens
sammanträden äro av vikt att känna, synes det utskottet, som om i 6 § borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

109

stadgas, att i annexförsamling komministern, och sålunda icke kyrkoheden, skall
vara ledamot av barnavårdsnämnden.

150. Medicinalstyrelsen: Förste provinsialläkaren i Västmanlands län har an- 8 §.
fört, att det visserligen heter, att tjänsteläkare äger rätt vara tillstädes vid sammanträden
inom distriktet. Då emellertid ett tillstädeskommande vid sammanträde
utom kommun, där läkare ej är bosatt, för honom kan medföra dryga
skjutskostnader, torde ett dylikt deltagande i verkligheten mycket sällan ifrågakomma.
För underlättande av tjänsteläkares närvaro vid sammanträde borde
åtminstone en gång årligen medgivas honom rätt till reseersättning vid resa

utom kommun, där han är bosatt. Medicinalstyrelsen finner själva saken berättigad,
men förmenar, att länsstyrelsen, då särskilt viktig fråga föreligger, kan
förordna, att vederbörande tjänsteläkare skall vara närvarande, vilket förordnande
berättigar denne till ersättning enligt resereglementet.

151. Stockholms stads barnavårdsnämnd: För den händelse folkskoleinspektör, 9 §.
såsom nämnden föreslagit, kommer att kunna utses till ledamot i nämnden,

torde härav föranledas ändrad lydelse av första stycket av ifrågavarande paragraf.

152. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det torde icke föreligga tillräckliga skäl för 10 §.
avvikelse från 12 § i fattigvårdslagen.

153. Länsstyrelsen i Kristianstads län: I 10 § andra stycket har bland de
ämbete- och tjänstemän, som med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning
icke må vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd, icke upptagits länsassessor
å landskansli, ehuru denne enligt nådigt cirkulär den 31 december
1918 har att bereda, föredraga och till expedition befordra, bland andra, mål
och ärenden som angå uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn. Enahanda anmärkning torde kunna riktas mot fattigvårdslagens
föreskrift i 12 § fjärde stycket.

154. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län
hava uttalat sig i samma riktning.

155. Barnavårdsnämnden i Gävle: Eu anledning till undran för nämnden har
varit, varför förslaget (10 §) vill tillåta allmänna åklagaren i stad, stadsfiskalen,
att vara ledamot i barnavårdsnämnden, men icke vill giva samma rätt åt allmänna
åklagaren å landet, landsfiskalen. Såvitt nämnden kunnat finna, innehålla
motiverna till förslaget icke någon upplysning om anledningen till denna
skillnad.

156. Svenska stadsförbundets styrelse: Körande ledamots avgång skall enligt
10 § gälla vad som föreskrivits om stadsfullmäktiges avgång. Avgår ledamot i
barnavårdsnämnd före utgången av valperioden, torde bestämmelserna i 28 § 2
mom. av kommunalförordningen för stad angående ny röstsammanräkning dock
knappast kunna komma till tillämpning.

157. Fredrika Bremer-förbundets styrelse: Förbundet är tveksamt om lämpligheten
av att gorå avsägningsrätten så snävt begränsad som den enligt förslaget
skulle bli. Det synes förbundet kunna starkt ifrågasättas huruvida det kan
vara till fördel för ett uppdrags fullgörande att en person, man såväl som kvinna,
kan nödgas att mot sin önskan åtaga sig detsamma. Det kan egentligen ej förvåna
om i stället för denna hårt beskurna avsägelserätt, stundom skulle komma
att införas en självtagen rätt att utebliva från sammanträden. Utan att i denna
fråga vilja göra en hemställan, har förbundet dock velat som sin åsikt framhålla
att ett samhällets förtroendeuppdrag är ett åläggande av alltför stor vikt för att
utlämnas åt en person, som mottager det ovilligt och utan intresse och på grund
därav icke kan väntas göra någon avsevärd insats i arbetet.

158. Fattigvårdsstyrelsen i Varberg: Enligt 11 § skulle det tillkomma barna- n §.
vårdsnämnden att inom sig utse ordförande och v. ordförande. Fattigvårdsstyrelsen
anser det dock vara mera lämpligt, att ordförande och v. ordförande

i nämnden utses av barnavårdssamhället (stadsfullmäktige eller kommunalstämma),

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 saml. 112 käft. (Nr 100.) 197223 24

110 Kungl. Maj-.ts proposition nr 150.

i likhet med vad som nu är fallet vid utseende av ordförande och v. ordförande

1 fattigvårdsstyrelse.

159. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län anser, att det under vissa för hållanden

kan vara lämpligare att utse särskild kassör utom nämnden, och föreslår,
att antingen »inom sig» utgår, eller också paragrafen får följande lydelse:
»Nämnden utser inom eller utom sig ...............».

160. Svenska stadsförbundets styrelse: Stadgandet, att ordförande och vice ordförande
i nämnden skola väljas för två år, skiljer sig från motsvarande bestämmelser
för andra kommunala nämnder och styrelser exempelvis hälsovårdsnämnd,
där sådant val sker årligen, och torde icke vara av några särskilda förhållanden
påkallat.

12 f 161. Länsstyrelsen i Uppsala län: Oklart är, huruvida med »läkare, som i 6 §

sägs», menas varje i 6 § nämnd läkare eller endast den läkare, som är ledamot
av nämnden; i 8 § avses tydligen blott provinsialläkare eller extra provinsialläkare
inom distriktet, oavsett läkarens boningsort.

162. Medicinalstyrelsen: Sammanträde torde även böra hållas, då förste provinsialläkaren
sådant äskar. Detta är av så mycket större vikt, som förste provinsialläkare
jämlikt läkarinstruktionen den 30 december 1911 § 8 har att inspektera,
bland annat barnhem, barnkrubbor, räddningshem och anstalter, där
barn mot ersättning fostras.

163. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Kravet i 12 § 2 mom. på att den prästerliga
ledamoten av nämnden måste vara »tillstädes» kan enligt vår mening bliva
till men för nödig skyndsamhet i besluts fattande, varför det torde böra ersättas
med ett stadgande, att beslut om barns skiljande från hemmet o. s. v. ej
må fattas, där ej den prästerliga ledamoten haft tillfälle att giva sin mening
tillkänna.

164. Barnavårdsnämnden i Malmö: Nämnden anser bestämmelsen i 12 § 2 mom.

2 stycket, vad större samhällen beträffar, icke blott obehövlig utan olämplig.
Det kan utan tvivel förutsättas, att barnavårdsnämnden uti större samhällen
består av personer, vilka äga förutsättningar att bedöma de angelägenheter,
nämnden handlägger, på ett objektivt och tillfredsställande sätt, och vid sådant
förhållande kan det icke vara nödigt föreskriva, att nämnden icke skall kunna
fatta beslut i frågor av förenämnda slag, därest den prästerliga ledamoten är
frånvarande. Då sådana frågor förekomma vid så gott som alla nämndens sammanträden,
är en dylik bestämmelse synnerligen obekväm, enär det ju kan
tänkas, att den prästerliga ledamoten kan bliva hindrad tillstädeskomma, och
att ej heller suppleanten för homom kan infinna sig.

165. 166. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Stadgandet i 12 § andra momentet
att beslut om barns skiljande från hemmet eller omhändertagande för skyddsuppfostran
skall göras beroende av, huruvida den prästerliga ledamoten är tillstädes,
anser länsstyrelsen sig icke kunna förorda.

Beträffande innehållet i moment 1 av samma paragraf får länsstyrelsen av
förekommen anledning ifrågasätta, huruvida icke, till förekommande att vederbörande
kyrkoherde faktiskt betages sin lagliga rätt att deltaga i sammanträde,

1 detta lagrum liksom i 15 § av fattigvårdslagen böra inryckas stadgan den, att
sammanträde icke må hållas under tid, då allmän gudstjänst hålles i församlingens
kyrka.

167. Skyddshemskonsulenten: Med hänsyn såväl till prästernas alltmer kringskurna
tid och nödvändigheten att i vissa fall snabbt få till stånd ett beslut
om barns skiljande från hemmet, synes bestämmelsen i 12 § 2 mom. rörande
nödvändigheten av att den prästerliga ledamoten skall vara i vissa fall tillstädes,
böra något modifieras i riktning att den prästerlige ledamoten i dessa, i

2 mom. angivna, fall må ha haft tillfälle att i frågan giva sin mening till känna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

168. Svenska landstingsförbundets styrelse: Den av kommittén föreslagna bestämmelsen,
att fråga beträffande barns skiljande från hem niet ej finge av barnavårdsnämnden
avgöras, utan att den prästerliga ledamoten vore närvarande, synes
styrelsen olämplig, något som jämväl från prästerligt håll anmärkts. Bestämmelsen
saknar motsvarighet i övrig kommunal lagstiftning och är ägnad att bidraga
till att öka antalet sammanträden samt onödigtvis uppskjuta avgörandet
av viktiga ärenden i nämnden.

169, 170. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Eu för kommunalförvaltningen
hittills främmande princip hava kommitterade förordat, i det att de föreslå,
att barnavårdsnämnden ej skall vara beslutför i vissa fall med mindre än att den
prästerliga ledamoten är närvarande. Utom den omständigheten, att ett hinder
lätt kan uppstå för viss person att deltaga i ett sammanträde, förefaller det
vanskligt, att göra ett förvaltande organs beslutmässighet beroende av en enda
ledamots närvaro, i detta fall så mycket mer som ifrågavarande ledamot ej för
sig har någon ersättare, och det, med hänsyn till att pastoratet kan bestå av
flera kommuner, kan komma att inträffa, att en och samma kyrkoherde kan vara
ledamot i flera barnavårdsnämnder.

Bestämmelsen i 12 § om att barnavårdsnämnd ej må fatta beslut, där ej den
prästerliga ledamoten är tillstädes, synes sålunda styrelsen ej böra bibehållas,
även om bestämmelsen om dennes självskrivenhet skulle komma att bestå.
Däremot synes bestämmelsen om, att för besluts fattande i ifrågavarande fall
minst tre ledamöter skola vara ense om beslutet, fullt befogad.

171. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser att det, med hänsyn till
såväl barnets som moderns eller eventuellt annan anhörigs hälsotillstånd, vid
fattandet och verkställandet av beslut om barns skiljande från hemmet torde
vara behövligt, att läkare lämnas tillfälle uttala sig, huruvida omständigheter
föreligga, som böra föranleda förhindrande eller uppskjutande av barnets skiljande
från hemmet eller som böra föranleda särskilda försiktighetsmått i fråga
därom.

172. Svenska stadsförbundets styrelse: De ansvarsbestämmelser, som i 12 § 4 mom.
stadgas för uteblivande från sammanträde, synas med större skäl hava bort anpassas
efter för pensionsnämnd gällande än efter de för stadsfullmäktig stipulerade,
då det i båda fallen gäller en förvaltningsnämnd och icke en beslutande
myndighet. Dessutom äro viten högre inom pensionsnämnden samt utgå med
olika belopp för ordförande och ledamot.

173. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det torde icke föreligga tillräckliga skäl för 14 $
avvikelse från 17 § i fattigvårdslagen.

174. Medicinalstyrelsen: I förste stadsläkarnas i Stockholm, Göteborg och Norr- 15 $

köping avgivna yttranden framhålles å ena sidan det riktiga i, att i stad förste
stadsläkaren eller, där sådan icke finnes, stadsläkaren skall vara ledamot i barnavårdsnämnden,
men å andra sidan uttalas det nödvändiga i, att särskilt arvode
härför tillerkännes denne läkare. Medicinalstyrelsen finner, att goda skäl tala

för bifall till denna begäran.

175. Länsstyrelsen i Södermanlands län: I slutet av 17 § bör uttryckligen ut- 17 §
sägas, att det är för den tredskandes hämtning, som nämnden må »lita Konungens
befallningshavande till».

176. Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt 17 § kan barnavårdsnämnd bötfälla
den som icke hörsammar nämndens kallelse till inställelse inför nämnden.

Aven kan nämnden genom upprepade viten tillhålla den tredskande att inställa
sig. Det borde måhända föreskrivas, vilken myndighet skall utdöma dessa viten,
och huruvida böter och viten i händelse av bristande tillgång skola förvandlas
till frihetsstraff enligt allmän lag eller ej.

177. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser bestämmelserna i 17 § om inkallelse
vara onödigt detaljerade.

112

18 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

178. Kammarrätten: Stadgandet i 17 § tager icke sikte på, att förhållanden
kunna tänkas föreligga, vilka utan att kunna rubriceras såsom laga förfall dock
äro av beskaffenhet att verka hindrande eller i allt fall försvårande med avseende
å möjligheten av personlig inställelse, såsom långa avstånd, den inställelsepliktiges
oförmåga att själv bestrida resekostnaderna och dylikt.

179. Länsstyrelsen i TJppsala län: 1 och 2 mom. Det torde icke föreligga tillräckliga
skäl för avvikelse från 19 § 1 och 2 mom. i fattigvårdslagen.

180. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Den i 18 § stadgade skyldigheten för
barnavårdsnämnd att indela barnavårdssamhället i distrikt borde enligt nämndens
mening icke göras ovillkorlig, utan kunde det lämpligen anförtros åt varje
barnavårdssamhälle att genom föreskrifter i sitt reglemente ordna denna fråga.

181. Medicinalstyrelsen erinrar om följande uttalande av förste stadsläkaren i
Norrköping: För det dagliga arbetet hava kommitterade föreslagit, att samhället
skall indelas i distrikt under uppsikt av någon ledamot i nämnden. Denna föreskrift
är sålunda obligatorisk och kommitterade hava tänkt sig undantag därifrån
endast för mindre samhällen med ringa omfattning av barnavården. Denna ovillkorliga
bestämmelse har förste stadsläkaren ansett olämplig för större samhällen,
där barnavårdsarbetet tagit sådan omfattning, att avlönade inspektriser måste
anställas; i dessa vore det helt visst bättre, att nämnden i sin helhet, eventuellt
ordföranden, finge bedöma föreliggande frågor, som bjuda sig; endast sålunda kan
barnavårdsarbetet tänkas erhålla den likformighet och stadga för samhället, som
är önsklig. Bestämmelsen synes förste stadsläkaren tämligen obehövlig, då det
kan överlåtas åt nämnden själv att i denna detalj ordna sitt arbete, och den
borde därför bortfalla.

182. Skyddshemsinspektören: Det synes icke önskvärt att, såsom i 18 § föreslås,
barnavårdsnämnd skall indela barnavårdssamhället i distrikt. På denna punkt
torde en viss frihet böra tillerkännas nämnderna. I medelstora kommuner, t. ex.
Uppsala, där särskild barnavårdsbyrå finnes organiserad, synes en uppdelning i
distrikt icke medföra några påtagliga fördelar, utan i stället möjligen komma att
göra organisationen onödigt invecklad.

183. Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län föreslår att tjänsteläkare, som
är ledamot av barnavårdsnämnd, bör, om nämnden ger honom i uppdrag att utöva
uppsikt över visst distrikt inom barnavårdssamhället (s. k. distriktsföreståndarskap),
äga rätt att avsäga sig detta uppdrag dels emedan ett sådant skulle
kunna upptaga allt för mycket av hans tid, dels därför att hans uppgift inom
nämnden ju i huvudsak bör vara den av sakkunnig och rådgivande ledamot i
medicinska frågor.

184. Förste provinsialläkaren i Stockholms län föreslår, att 18 § 2 mom. måtte
erhålla följande lydelse: »Barnavårdsnämnden skall — — — — utse därför
skickade — — — ■—».

185. Barnavårdsnämnden i Göteborg förordar bibehållandet av benämningen
»kretsombud» i stället för »biträde» eller annan benämning i 18 § 2 mom.

186. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Nämnden ställer sig tveksam i fråga
om lämpligheten av att stadga skyldighet för inom kommunen bosatta personer
att mottaga och under viss tid behålla sådant uppdrag, varom i paragrafens
andra och tredje moment förmäles. Ifrågavarande uppdrag äro alltför viktiga för
att samhället bör utsätta sig för risken att få dem vanskötta, vilket lätt kunde
bliva fallet, om någon därtill tvingades eller i allt fall skulle kunna känna sig
tvingad.

187. Stockholms stads konsistorium: Bestämmelsen, att personer, som barnavårdsnämnd
anser särskilt lämpliga till övervakare eller vårdare, kunna åläggas att
fullgöra sådant uppdrag, är utan tvivel mindre välbetänkt. En person, som så
påtvingas en uppgift, torde icke komma att visa sig synnerligen framgångsrik i
sina åtgärder. Det fria vädjandets väg synes i detta fall vara betydligt lämpligare.

113

Kungl Maj:ts proposition nr 150.

188. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Bestämmelsen i 18 §
4 mom. om barnavårdsnämnds rätt att tvångsålägga någon att vara övervakare
eller vårdare bör utgå. Om någon avsäger sig sådant uppdrag och skall tviugas
därtill, visar all erfarenhet att denne i regel icke kommer att handhava uppdraget
med den omsorg sakens vikt kräver.

189. Socialstyrelsen: Av utredningen undgår man ej det intrycket, att vederbörande
på många håll förråda stor liknöjdhet och okunnighet. Man har, medvetet
eller omedvetet, blundat för fall, där barn och ungdom varit utsatta för
uppenbar vanvård i både kroppsligt och andligt hänseende. Här finnes utan
tvivel ett vidsträckt fält för enskilt initiativ att ingripa genom upplysnings- och
propagandaverksamhet. Kommittén har också i 20 § 2 mom. infört uttryckliga
direktiv för barnavårdsnämnd att inleda och uppehålla samarbetet med föreningar
och andra, vilka utöva ungdoms- och barnavård eller annan därmed i samband
stående social verksamhet. Styrelsen vill på det livligaste förorda, att stat och
kommun ägna alla enskilda strävanden i nu angiven riktning sin uppmärksamhet
och skänka dem sitt stöd.

190. Länsstyrelsen i Östergötlands län: I 20 § torde lämpligen bland där uppräknade
enskilda anstalter för barnavård böra omnämnas även s. k. barnträdgårdar
(Kindergarten), vilka säkerligen kunna vara av betydelse att anlitas för
barnavårdsverksamheten.

191. Stockholms städs barnavårdsnämnd: De erinringar, nämnden ovan gjort med
avseende å vissa stadgande!! i andra kapitlet, äro av mer allmän natur och synas
kunna äga betydelse för även andra kommuner än huvudstaden. Beträffande
Stockholms stad skola enligt uttryckligt stadgande i förevarande paragraf bestämmelserna
i detta kapitel gälla allenast, i den män icke Konungen genom särskilt
utfärdade föreskrifter annorlunda förordnar. De undantag från kapitlets
regler rörande barnavårdsnämnds organisation och arbetssätt, vilka påkallas för
huvudstadens del, synas böra upptagas i den särskilda instruktion för barnavårdsnämnden,
som Kungl. Maj:t torde komma att fastställa, Då förslag till
dylik instruktion ännu icke föreligger, ingår nämnden icke nu på de särskilda
förhållandena i huvudstaden, utan anser sig endast böra uttala, att nämnden
förutsätter, att den beredes tillfälle att yttra sig över instruktionsförslaget.

192. Stockholms stads konsistorium: Att i de särskilda föreskrifter, som Kungl.
Maj:t kommer att utfärda för Stockholms stad, sådana bestämmelser komma att
göras, att konsistoriet kommer att, såsom förhållandet nu är i fråga om folkskoledirektionen,
som ju på samma gång är barnavårdsnämnd, få insätta en
representant med suppleant i den blivande självständiga barnavårdsnämnden,
anser konsistoriet sig med full trygghet kunna förvänta.

193. Överståthaltar ämbetet: Man ser i förslaget om ungdomsråd ett icke så
litet embryo till ett nytt ämbetsverk inom varje landstingsområde. Och varför
detta? Kommittén påstår att det skulle visat sig, att länsstyrelserna, som för
närvarande handlägga mål av förevarande beskaffenhet, icke skulle vara vuxna
denna uppgift. Med hänsyn till den sammansättning våra länsstyrelser äga har
man svårt att utan annat belägg, än kommittén i fråga om ett eller annat fall
åberopat, tro på detta påstående. Så svåra äro dock icke de ifrågavarande
målen. Det tycks numera knappast vara möjligt att få ett kommittéutlåtande
utan att tillika erhålla ett förslag om anställande av nya ämbetsmän, och det förefaller
som om den nu ifrågavarande kommittén icke skulle ansett sig hava väl
fyllt sitt värv, om den avvikit från denna regel. Överståthållarämbetet får avstyrka
förslaget om inrättande av ungdomsråd.

194. Länsstyrelsen i Stockholms lön: Länsstyrelsen ställer sig tvivlande till
förslaget om ungdomsråd för länen. Kommitténs motivering för dessa nya länsorgan
synes icke i något hänseende tillräcklig, det har avstyrkts av ett stort
antal landsting, bl. a. i Stockholms län, och det framstår i varje fall för när -

20 $.

21 $.

8 kap.

Om ungdomsråd
in. m.

114

KungI. Maj:ts proposition nr 150.

varande såsom en konstruktion, som icke har grund i de verkliga förhållandena,
och som dessutom skulle förorsaka onödiga och säkerligen ej obetydliga kostnader.
Det förefaller vida naturligare att till eu början åtnöja sig med en bättre
organisation av barnavården i kommunerna; sedan denna trätt i verksamhet,
kan man ju, därest anledning därtill gives, upptaga frågan om en överbyggnad
inom länen, men i så fall, så vitt länsstyrelsen nu kan bedöma, utan att tilldela
ett dylikt länsorgan den särskilda befogenhet att pröva frågor rörande barns
skiljande från hemmet eller omhändertagande för skyddsuppfostran, vilken kommittén
anförtrott ungdomsrådet. Att dylika ärenden skulle bättre handläggas
av ett dylikt ungdomsråd än, såsom hittills, av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
kan länsstyrelsen icke finna. Skulle så anses önskvärt, böra de praktiska barnavårdssynpunkterna
vid dessa frågors handläggning kunna särskilt tillgodoses
även inom länsstyrelserna, exempelvis genom en bestämmelse att därvid skall
tillkallas vederbörande fattigvårdskonsulent, som ju enligt förslaget skulle inspektera
även barnavården inom sitt område, och eventuellt en representant för den
barnavårdsnämnd, vars beslut är föremål för prövning.

195. Länsstyrelsen i TJppsala län: Beträffande det föreslagna ungdomsrådet
kan länsstyrelsen åberopa vad av landstinget blivit anfört. Länsstyrelsen tilllägger,
att de fall torde vara synnerligen lätt räknade, då eu länsstyrelse utan
fullgiltiga skäl undanröjt ett beslut om barns skiljande från hemmet. När ett
sådant undanrödjande förekommit, torde det nästan alltid hava berott därpå,
att den underordnade myndigheten icke iakttagit de föreskrifter, som lagstiftaren
avsett att utgöra garantier mot kränkning av föräldrarnes rätt, och från
vilka ett ungdomsråd lika litet som en länsstyrelse bör kunna dispensera, Starkare
praktiska skäl än de av kommitterade anförda torde även i våra dagar böra
fordras för tillskapande av en ny institution.

196. Länsstyrelsen i Södermanlands län: Ehuru det väl skulle ligga närmast
till hands för länsstyrelsen att med glädje hälsa ett tillfälle att slippa ifrån
något av den ständigt ökade arbetsbörda, som påvilar denna myndighet, kan
länsstyrelsen likväl icke underlåta att reagera mot förslaget att tillskapa en ny
överinstans över barnavårdsnämnderna i frågor om barns skiljande från hemmet,
det s. k. ungdomsrådet. Det göres i motiven gällande, att länsstyrelserna skulle
i detta fall icke erbjuda garantier för en tillfredsställande saklig prövning av
frågorna, utan att prövningen där skulle bliva övervägande formell. Även om
detta sistnämnda vore sant, tror länsstyrelsen, att man vunnit den överinstans
man behöver, ty huvudsaken är att tillse, att barnavårdsnämnden icke överskridit
sin befogenhet eller begått något juridiskt ohållbart. Har så skett, böra
inga praktiska hänsyn få avhålla från beslutets hävande, men föreligger ej dylikt
fel och är det ej uppenbart, att ett missgrepp begåtts, plägar åtminstone länsstyrelsen
i detta län låta barnavårdsnämndens beslut stå fast, i den övertygelsen
att nämnden, vars omdömesförmåga länsstyrelsen icke haft anledning att tvivla
på i något av de fall, som här förelegat till avgörande, haft bästa möjlighet att
taga hänsyn till föreliggande förhållanden och bedöma dem ur reell synpunkt.
För övrigt torde nog kommitténs uppfattning om länsstyrelsernas oförmåga att se
frågorna sakligt vara ganska orättvis. Den ständiga beröringen med det yttre
livet i dess mångskiftande faner har givit länsstyrelserna en ganska stor förmåga
att se saker praktiskt och även kommit dessa myndigheters arbetssätt att inom
laglighetens ram smidigt anpassa sig efter praktiska behov.

197. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Beträffande den av kommittén föreslagna
påbyggnaden på barnavårdsnämnderna, de s. k. ungdomsråden, ansluter
sig länsstyrelsen tillfullo till vad reservanterna Björklund och Magnusson härutinnan
anfört och anser sålunda, att dessa utan olägenhet, men ur kostnadssynpunkt
till stor fördel, kunna undvaras. De uppgifter, som skulle tillkomma
dessa organisationer, torde ej vara av svårare eller mera betungande art, än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

115

de fortfarande kunna handhavas av länsstyrelserna, särskilt som dessa till sitt
förfogande vid handläggning av barnavårdsärenden skulle få de nuvarande fattigvårdskonsulenterna,
vilka väl få anses äga eller åtminstone komma att förskaffa
sig nödig sakkunskap även på det speciella barnavårdsområdet. Skulle någon
ökning av antalet sådana konsulenter visa sig nödvändig, torde i varje fall
detta vara att föredraga, särskilt som konsulentdistrikten redan nu visat sig väl
stora för att konsulenterna skola kunna med nödig omsorg sköta sina befattningar.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen anmärka, att den i betänkandet
uttalade och av Linköpings barnavårdsnämnd i dess yttrande understrukna meningen,
att länsstyrelsernas granskning av barnavårdsnämndernas verksamhet
varit av mera formell och juridisk art icke torde äga fog för sig; länsstyrelsen
har åtminstone för sin del städse vinnlagt sig om att i sådana fall omsorgsfullt
pröva frågans reella innebörd och söka på ett rättvist sätt skilja mellan det
allmännas och föräldrarnas berättigade intressen.

198. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län avstyrka, under framhållande
av i huvudsak samma skäl som de förut omförmälda länsstyrelserna,
förslaget om ungdomsråd. I vissa av utlåtandena anföres även, att ungdomsrådens
inrättande skulle medföra betydande kostnader.

199. Länsstyrelserna i Malmöhus och Vasternorrlands län framställa icke någon
erinran mot förslaget om ungdomsråd.

200. Länsstyrelsen i Kopparbergs län se ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet
och dess huvudprinciper».

201. Länsstyrelsen i Västerbottens län: Givetvis finnes anledning att ställa sig
tveksam inför förslaget att inrätta ett nytt organ, ungdomsrådet, vars verksamhet
uppenbarligen kommer att föranleda icke obetydliga kostnader.

Med de skäl kommittén anfört och med de uppgifter, som lämnas ungdomsrådet
särskilt i fråga om behandling av vanartade personer i åldern 15—18 år
och även med hänsyn till de allmänna uppgifter, som enligt 23 § tillagts rådet,
finner länsstyrelsen sig obetingat böra tillstyrka den föreslagna anordningen om
inrättande av det nya organet.

Emellertid synes det länsstyrelsen, som om kommittén icke anfört övertygande
skäl för sitt förslag att låta befogenheten att öva uppsikt över den offentliga
barnavården helt och hållet vila hos länsstyrelserna, visserligen med biträde av
fattigvårdskonsulenterna. Det förefaller länsstyrelsen tvärtom uppenbart att
därest ett särskilt organ inrättas med de kvalifikationer, som ungdomsrådet
skulle representera, denna myndighet framför andra bör vara skickad att även
utöva en inspekterande och rådgivande verksamhet. Redan med de allmänna
uppgifter, som tillagts ungdomsrådet, synes självklart vara förenad befogenheten
att öva uppsikt över barnavårdsnämndernas verksamhet. Särskilt här uppe i
de norrländska länen med de långa avstånden och dåliga kommunikationerna
synes denna omedelbara inspekterande och rådgivande verksamhet vara av synnerlig
betydelse för barnavården ute i bygderna. Sedan fattigvårdskonsulenterna
tillkommit, torde dessa vid sina inspektioner hava även på barnavårdens område
haft stor betydelse. Med ett så vidsträckt område som nionde distriktet omfattar,
Norrbottens och Västerbottens län, blir det dock uppenbarligen omöjligt
för konsulenten att på något så när tillfredsställande sätt utöva den uppsikt,
som kräves både på fattigvårdens och barnavårdens område. I detta sammanhang
må erinras om vad två av kommitténs ledamöter föreslagit i fråga om
inrättande av en särskild (helst kvinnlig) barnavårdskonsulent, som skulle stå
ungdomsråden till tjänst vid utövandet av eu sådan inspekterande och rådgivande
verksamhet och genom vilket organ ungdomsråden kunde komma i den
förbindelse med barnavårdsnämnderna, som förutsattes redan med kommitté -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

majoritetens program. De båda reservanterna ifrågasätta ock möjligheten att eventuellt
låta samma person samtidigt vara barnavårdskonsulent och sekreterare hos
ungdomsrådet.

Länsstyrelsen finner detta uppslag vara synnerligen beaktansvärt. Det torde
kunna räknas med att antalet av de ärenden, som UDgdomsråden huvudsakligen
skulle hava att handlägga, bli tämligen fåtaliga, särskilt om man undantager
industriorterna. Just med hänsyn härtill kan man ställa sig tveksam i fråga
om inrättande av särskilda ungdomsråd med en permanent tjänsteman och byrå.
Om emellertid såsom nämnda reservanter föreslagit rådets sekreterare finge uppdraget
att å rådets vägnar utöva uppsikt över barnavården ute i bygderna, skulle
ungdomsråden med all säkerhet på ett tillfredsställande sätt kunna utföra de
viktiga uppgifter, som kommittén avsett. Utan ett dylikt särskilt organ torde
det icke vara möjligt för ungdomsråden att åtminstone i detta vidsträckta län
få den betydelse, som man av denna myndighet har rätt att vänta. Det skulle
också kunna ifrågasättas, att, om särskilda barnavårdskonsulenter inrättades,
ungdomsråden bleve obehövliga. Ärendena angående skyddsuppfostran skulle
då fortfarande kunna anförtros åt länsstyrelserna, därest ”dessa finge ett dylikt
rådgivande organ, barnavårdskonsulenten, vid sin sida.

På grund av det anförda finner sig länsstyrelsen, som i stort sett finner kommitténs
förslag även i denna del synnerligen förtjänstfullt, dock böra ifrågasätta
en omarbetning i den riktningen att ungdomsråden tilläggas den befogenheten,
som enligt förslagets 4 kapitel skulle utövas av länsstyrelsen.

202. Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och Jämtlands läns landsting avstyrka
förslaget om ungdomsråd.

203. Uppsala läns landsting: Det synes som om de av reservanterna Björklund
och Magnusson uttalade betänkligheterna angående inrättande av ungdomsråd
hava fog för sig, ej minst i fråga om förhållandena här i länet. Den utredning,
som överlämnats till årets landsting angående behovet av skyddshemsplatser
i riket, utvisar bl. a. att inom Uppsala län under 1920 förekommit endast
6 fall, där barnavårdsnämnd beslutat skilja barnet från dess hem. Det är
sålunda här fråga endast om ett så begränsat antal fall, att något behov av en
ny myndighet, som handlägger därmed i sammanhang stående mål, ej synes
motiverad för Uppsala läns del. Även synes ungdomsrådets mera allmänna
uppgifter kunna på annat sätt genom redan befintliga myndigheter tillbörligen
tillgodoses.

204. Södermanlands läns landsting: Ungdomsrådet skulle utöva dels eu dömande
och dels en upplysande verksamhet. Beträffande den förra torde den komma
att bli av ytterst ringa omfattning, då man vet, att t. ex. från detta län under
år 1920 endast tre barn behövde skiljas från hemmen. De få tvister, som på
grund härav kunna väntas uppstå, torde fortfarande utan olägenhet kunna avdömas
av länsstyrelsen.

Beträffande den mera ideella verksamhet, som lagförslaget tänker sig skola
utövas av ungdomsrådet, fruktar landstinget, att det icke finnes anledning förvänta,
att den skall kunna bli av någon större betydelse med den sammansättning
dessa råd skola komma att få med en av Konungen utsedd jurist som ordförande
och av landstinget utsedda ledamöter, boende på vitt skilda håll inom
länet.

I reservation, som av herr Jundell och fröken Wedberg anförts mot kommittéförslaget,
hava reservanterna framhållit vikten av, att en inspekterande
och rådgivande verksamhet anordnas i samband med ungdomsråden. Även
landstinget finner denna verksamhet vara av stor betydelse men anser, att den
bör kunna åstadkommas även utan inrättande av särskilda ungdomsråd.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Ungdomsrådets mera allmänna uppgifter synas landstinget tillsvidare kunna
tillgodoses genom redan befintliga myndigheter. Det torde dessutom vara anledning
att avvakta, vilken inverkan de nya barnavårdsnämnderna kunna få på
barnavården, innan man går att inrätta någon ytterligare myndighet i detta
avseende.

Landstinget anser därför inrättande av ungdomsråd icke av behovet påkallat
och hyser den uppfattningen, att de kostnader, som detta råd skulle
åsamka det allmänna, icke kunna väntas bli uppvägda av fördelarna av dess
verksamhet.

205. Gottlands, Malmöhus och Västmanlands läns landsting hava intet att erinra
mot förslaget i dess helhet.

206. Skaraborgs läns landsting har avstyrkt förslaget i dess helhet.

207. Västernorr lands läns landsting: Om ungdomsråden skulle, såsom avsikten
synes vara, kunna organiseras så, att de ej endast bliva ett slags domstol och
en slags besvärsinstans över barnavårdsnämnderna utan också ett initiativtagande
och rådgivande organ, torde deras inrättande vara val motiverat.

208. Västerbottens läns landsting har intet att erinra mot förslagets huvudpunkter.

209. Norrbottens läns landsting: Inrättande inom varje landstingsområde av
ett ungdomsråd anser landstinget icke vara av behovet påkallat.

Ärenden, varom stadgas i 7 kap., synas böra handläggas av barnavårdsnämnden
och länsstyrelsen. Då ungdomsrådet ej synes komma att utöva någon inspektionsverksamhet,
är det svårt att förstå, huru rådet skall kunna, såsom det
heter i motiveringen till lagen, skaffa sig en noggrann kännedom om barnavårdens
allmänna beskaffenhet inom sitt verksamhetsområde och vidtaga på grund
därav betingade åtgärder. Impulserna måste under sådana förhållanden komma
från andra eller tredje hand. Den mest införsatta i detta avseende blir tvivelsutan
den i 4 kap. omförmälde fattigvårdskonsulenten, som det åligger att biträda
länsstyrelsen med att övervaka barnavårdsnämndernas verksamhet. Nämnda
tjänsteman befinner sig i regel på inspektionsresor och blir således i tillfälle
att skaffa sig ingående kännedom om barnavårdens allmänna beskaffenhet inom
sitt distrikt. Att han avlägger rapport till länsstyrelsen är naturligt, enär han
enligt lagförslaget skall biträda länsstyrelsen. Men då man redan hav en person,
som äger kännedom i här omförmälda ämne och säkerligen även kan se
vad som brister däri och äger förmåga att föreslå botemedlen, är ungdomsrådets
verksamhet på den punkten överflödig.

På det att lekmannaomdömet vid avgörandet inför länsstyrelsen av ärenden
om barns skiljande från hemmet och omhändertagande för skyddsuppfostran må
bli representerat, borde kunna i lagen ryckas in en bestämmelse därom, att
länsstyrelsen vid behandling av frågor, varom stadgas i 7 kap., skulle ha skyldighet
att såsom rådgivare inkalla två eller flera ledamöter av den nämnd, som
landstinget för ändamålet i tillräckligt antal hade att utse bland för barn- och
ungdomsvård nitälskande personer i residensstaden eller dess omedelbara närhet.
Ledamöterna i denna ungdomsjury, om man så får kalla den, skulle äga att av
landstingsmedel uppbära skälig ersättning för varje sammanträde.

Ungdomsrådets övriga i 23 § i lagförslaget angivna uppgifter kunna säkerligen
fyllas på annat sätt än genom tillskapande av en ny ämbetsinstitution.
De viktigaste av dessa äro anskaffande av goda fosterhem och tagande av
initiativ för barnavårdens utveckling. Nämnda två viktiga syftemål borde kunna
vinnas genom enskild föreningsverksamhet. Sålunda kunde en förening bildas
inom varje län för barnavårdens främjande, försåvitt dylika sammanslutningar
icke förut finnas. Kärnan i en sådan förening borde kunna bli de mest intresserade
av barnavårdsnämndernas ledamöter, fattigvårdskonsulenten, de av lands -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

tinget utsedda ungdomsrådsgivarna samt andra intresserade. Föreningens styrelse
borde lämpligen ha sitt säte i residensstaden och hålla årsmöten i närvaro
av vederbörande tjänstemän inom länsstyrelsen med föredrag av fackkunniga
personer o. s. v. Länsföreningarna kunde sedermera bli underavdelningar av
Svenska fattigvårdsförbundet. Ett ökat statsbidrag till denna fria föreningsverksamhet
skulle säkerligen verka mera livgivande på arbetet för barnavårdens
höjande än ett 30-tal mycket dyra samt mer och mindre sterila ungdomsråd.
Det är landstingets bestämda uppfattning, att de syftemål, som äro antydda i
23 § av lagförslaget, skulle kunna vinnas på denna väg.

Då fattigvårdskonsulenterna genom de ökade bestyren med barnavården torde
erhålla en större arbetsbörda än förut, är det nödvändigt att öka antalet fattigvårdskonsulenter.
Detta blir måhända mest behövligt i de två nordligaste länen
med sina oerhörda avstånd och sin brist på kommunikationer.

210. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då det icke är avsett, att ungdomsråd
skall tillsättas i Stockholm, anser nämnden kommitténs förslag om inrättande
av ungdomsråd icke föranleda något annat uttalande från nämndens
sida, än att det synes nämnden tveksamt, om denna myndighet är av behovet
påkallad, särskilt om, såsom nämnden nedan under 4 kap. föreslår, särskilda
barnavårdskonsulenter tillsättas, vilka torde kunna fylla de allmänna uppgifter
rörande barnavården, som enligt 23 § av förslaget tillagts rådet, och som enligt
nämndens mening utgöra den viktigaste delen av rådets verksamhet. Mot den
anordning, avseende fullgörande av vissa ungdomsrådets funktioner, som i 28 §
föreslås för städer, som ej deltaga i landsting, har nämnden ingen erinran att
framställa.

Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): Är enig med majoriteten
angående möjligheten att genom ett utvidgat system med gemensamma barnavårdskonsulenter
kunna åstadkomma den rådgivande verksamhet, som behövs
för barnavården (se nämndens yttrande nedan 245 a). Jag vill dock framhålla,
att tanken på ungdomsråd dock icke bör helt och hållet uppges. Ungdomsråden
kunna ju nämligen ha den betydelsen, att inom de olika länen många
fler krafter inom barnavården kunna få göra sina insatser, än om rådgivandet
och övervakningen endast anförtroddes åt i ett departement anställda konsulenter.
Man bör icke bara av fruktan för s. k. överorganisation slopa ett förslag, som
av kommittén är så väl genomtänkt som upprättandet av ungdomsråd, utan bör
den frågan ytterligare noga övervägas.

Även såsom ett institut för överklagande kan ungdomsrådet hava sin betydelse.
Då rätten att skilja barn från dess föräldrar i kommitténs förslag föreslås
betydligt utvidgad, så gives det ju onekligen vissa skäl, som tala för att
det även inrättas ett särskilt institut, till vilket föräldrar, som icke äro nöjda
med barnvårdsnämndernas beslut, kunna vädja. Jag känner mig icke säker
om att, ifall ett sådant institut upprättas, för Stockholms stad skall göras
undantag.

211. Barnavårdsnämnden i TJppsala: En betydelsefull nyhet är förslagets tillskapande
av ett ungdomsråd i varje landstingsområde. Nämnden ser häri ett
allvarligt försök att göra barnavårdsnämndernas verksamhet sakkunnig och effektiv
och kan ej annat än finna tanken på ungdomsrådet vara ett mycket beaktansvärt
uppslag. Så som kommitténs majoritet nu framlagt sitt förslag,
måste dock nämnden ställa sig mycket tveksam till dess nytta i förhållande till
de kostnader, som synas därmed bli förbundna. Om kommittén tagit reservanterna
Wedbergs och Jundells förslag skulle utan tvivel en verkligt gagnelig
överinstans ha skapats. Nu förefaller det, som om det betydelsefullaste momentet
i ungdomsrådet: barnavårdskonsulenten, blivit ställt på framtiden, under
det den mera formella uppgiften hos detta ungdomsråd förts fram i främsta

Kungl. May.ts proposition nr 150.

119

ledet. Det synes nämnden, som om de i 22 och 23 §§ angivna uppgifterna för
ungdomsrådet i vissa delar (särsk. 22 §) skulle kunna lika val som av ungdomsrådet
skötas av länsstyrelserna, och i andra delar (särsk. 23 §), så länge
barnavårdskonsulenter saknas, skulle komma att tämligen ineffektivt stå på
papperet. Så outvecklad som barnavårdsverksamhet i enlighet med detta lagförslag
i de flesta distrikt ännu är och rätt länge torde komma att förbliva, så
torde den föreslagna organisationen med ungdomsråd för närvarande vara en
onödigt vidlyftig och dyrbar apparat, vilkens resultat för barnavårdens utveckling
ej synes komma att motsvara anordningarnas anspråksfullhet.

Däremot skulle, enligt nämndens tanke, anställandet av barnavårdskonsulenter
hos länsstyrelserna under bibehållande av dessa senare som närmaste prövnings-
och uppsiktsinstanser vida kraftigare främja barnavårdens utveckling i
önskvärd riktning och möjligen så småningom framdriva det verkliga behovet
av någonting motsvarande dessa ungdomsråd. Kostnaderna för sådana konsulenter
kunna knappast ställa sig högre än de, som den av kommittén föreslagna,
enligt nämndens mening dock icke så verkningsfulla, organisationen
skulle draga.

Nämnden vill alltså avstyrka lagförslagets bestämmelser om ungdomsråd under
yrkande, att ungdomsrådets befogenheter och skyldigheter må läggas på
länsstyrelserna, hos vilka barnavårdskonsulenter böra anställas.

212. Barnavårdsnämnderna i Älvkarleby, Bisinge, Halmstad, Falkenberg, Uddevalla
och Alingsås avstyrka förslaget om ungdomsråd.

213. Barnavårdsnämnden i Linköping: Så villigt Linköpings barnavårdsnämnd
än vill erkänna, att länsstyrelserna hittills med omsorg utövat sin granskningsrätt
gentemot barnavårdsnämnderna, ligger det dock i sakens natur, att denna
huvudsakligen måste bli av mera formell och juridisk art. Därför kan nämnden
ej annat än med glädje hälsa lagförslagets tanke om inrättande av ett
»ungdomsråd» såsom övervakande och prövande instans inom varje landstingsområde.
Endast om lämpligheten och själva benämningen, då ju här i vida
högre grad avses barn än ungdom, må tvivelsmål uttalas. Kunde ej t. ex.
»Fostrareråd» eller »Uppfostringsråd» vara att föredraga? Likaså må den tanken
uttalas, att samma skäl, som anförts för att i varje barnavårdsnämnd lämna
rum för en prästerlig ledamot, med rätta kunde göras gällande för ett likartat
stadgande beträffande det ifrågasatta »ungdomsrådet». Lika väl som juristen
och läkaren kunde helt visst även en präst där ha beaktansvärda synpunkter
att göra gällande.

214. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Rörande förslagets 3 kapitel om ungdomsråd
kan barnavårdsnämnden ej finna, att kommitténs flertal framdragit så
starka skäl för dettas upprättande, att de kunna motivera de helt säkerligen
avsevärda kostnader, som en dylik institution skulle kräva. Icke heller har det
enligt nämndens åsikt kunnat påvisas, att icke länsstyrelserna skulle kunna
helt fylla de krav, kommittéuttalandet velat ställa på det föreslagna ungdomsrådet.

Det förefaller dessutom nämnden något egendomligt, att den centralisering
av barnavården, som förslaget velat åvägabringa, skulle kompenseras av decentralisation
i fråga om den närmaste ledningen av och uppsikten över den offentliga
barnavården.

Ehuru Göteborgs barnavårdsnämnd enligt förslagets 21 och 28 §§ ej kommer
att närmare beröras av den föreslagna institutionen, vill dock nämnden i detta
sammanhang framhålla, att samarbetet med över densamma närmast stående
länsstyrelse varit det allra bästa, och nämnden har sig ej bekant, att någon
annan barnavårdsnämnd i länet gjort andra erfarenheter. Icke heller känner
nämnden något fall, där länsstyrelsen skulle ha åsidosatt någon sin plikt i enlighet
med gällande lagstiftning om barnavård.

120

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

I huvudsak anser sig fördenskull barnavårdsnämnden i detta fall böra ställa
sig på reservanterna herrar Björklunds och Magnussons sida.

215. Barnavårdsnämnden i Gävle: Kommitténs förslag om ungdomsråd innebär
enligt barnavårdsnämndens mening synnerligen beaktansvärda fördelar. Härigenom
skulle vinnas en överinstans över barnavårdsnämnderna av vederbörlig
kompetens och med speciella insikter om förekommande falls innebörd samt
vidare en centralpunkt för hela den offentliga barnavården inom landstingsområdet.

Givetvis är det en ömtålig fråga, huruvida, såsom två reservanter anföra,
prövningen av barnavårdsmålen, »med fullt förtroende kan överlämnas åt länsstyrelserna».
Härvid förtjänar måhända att anmärkas, att reservanterna ifråga
icke, såvitt känt är, äro vidare insatta i länsstyrelsernas arbeten men att ordföranden
i fattigvårdslagstiftningskommittén däremot själv är chef för en av
länsstyrelserna. För egen del har barnavårdsnämnden för åtskilliga år sedan ansett
sig böra till kommitténs kännedom bringa ett fall, där enligt nämndens åsikt en
länsstyrelses utslag, varigenom ett av barnavårdsnämnd fattat beslut om skiljande
av ett barn från hemmet upphävdes, förestavats mera av formella skäl, än av
hänsyn till sakens reella innebörd.

Beträffande de två omförmälda reservanternas ståndpunkt synes det nämnden
vidare anmärkningsvärt, att de tyckas alldeles bortse från de fördelar ungdomsråden
skulle erbjuda såsom centralorganisationer för den offentliga och även
halvoffentliga barnavården, fördelar, vilka närmare angivas här ovan (23 §).
Säkert är — och barnavårdsnämndens eller dess organs erfarenhet bestyrker
förhållandet — att en hel del barnavårdsnämnder, särskilt å landsbygden, behöva
stöd och incitament för sin verksamhet, helt förklarligt för övrigt, då de i åtskilliga
fall ju ha att fylla anspråk, för vilka i vissa andra länder särskilda
barndomstolar äro inrättade. Dessutom saknas f. n. dels överblick i de olika
länen över den frivilliga barnavårds verksamheten dels ock initiativ för utjämnande
inom de större områdena av behov å ena sidan och möjligheten att fylla detta
behov å andra sidan.

Ett fel hos det föreliggande förslaget om ungdomsråd — dock icke inneboende
i förslaget självt — torde vara, att det framkommit i dessa tider av depression,
då därjämte allmänna opinionen på grund av gjorda erfarenheter är rädd för
nya ämbetsverk och myndigheter. Skulle emellertid, till följd av att kostnaderna
befaras bliva för stora, ungdomsråden avföras från förslaget, torde detsamma
ock lämpligen få nedskäras i en del andra hänseenden, så att exempelvis maximiåldern
för omhändertagande behålles vid 15 år. Man lärer väl då icke heller
kunna tänka på att låta barnavårdsnämnderna taga befattning, i stället för allmänna
domstolarna, med den brottsliga ungdomen i åldern 15—16 år, en ändring
som synes ifrågasatt av riksdagen och därom utredning pågår genom särskilda
sakkunniga inom justitiedepartementet.

Om emellertid länsstyrelserna få behålla sin prövningsrätt i underställda fall,
borde barnavårdsnämnderna åtminstone få besvärsrätt över länsstyrelsernas ifrågavarande
beslut. I motsvarande fall ha hälsovårdsnämnderna dylik rätt, och det
är svårt inse, att skillnaden skall vara så stor mellan dessa nämnder, att den
ena skall kunna få draga under högsta myndighets prövning beslut, som gå den
emot, men icke den andra.

Stadsförbundets styrelse kommer även ifråga om ungdomsråden med ett kompromissförslag,
i det densamma i likhet med reservanterna finner ungdomsrådet
icke påkallat, men å andra sidan icke kan ansluta sig till reservanternas mening,
att dessa ärenden på samma sätt som hittills böra prövas av länsstyrelserna.
Styrelsen föreslår, att länsstyrelserna skola få förordna två å tre, i fall av behov
flera »juridiskt skolade, domareutbildade jurister» att var för sitt distrikt —

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

där de borde obligatoriskt vara boende — i förekommande fall, då det gäller
att skilja ett barn från hemmet, inträda i distriktets barnavårdsnämnder.

Givetvis skulle genom en sådan anordning en betydlig förbättring vinnas,
helst om juristerna ifråga finge av vederbörande konsulteras i barnavårdsärenden
i allmänhet, även mellan nämndernas sammanträden. Emellertid måste man
ställa sig tveksam, om det skall kunna uppbringas tillräckligt antal lämpliga
personer för ändamålet och om verkligen kostnaderna skola bliva så avsevärt
mycket mindre än för ungdomsråden.

Stadsförbundets styrelse ifrågasätter vidare, om icke åtskilliga av ungdomsrådets
övriga uppgifter skulle kunna fyllas av landstingsförvaltningarna. Det
är icke nämnden bekant, om dessa förvaltningar i allmänhet ännu äro så ordnade,
att de kunna tillgodose berörda uppgifter. Åtminstone torde detta icke
vara fallet här i länet. Och dessutom vidlåder det felet förslaget, att de största
städerna icke lyda under någon landstingsförvaltning.

216. Fattigvårdsstyrelserna i Uppsala, Björklinge, Halmstad, Falkenberg, Varberg,
Kungsbacka och Alingsås avstyrka förslaget om ungdomsråd.

217. Fattigvårdsstyrelsen i Katrineholm tillstyrker nämnda förslag.

218. Stadsfullmäktige i Halmstad, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka, Göteborg,
Uddevalla, Marstrand, Lysekil och Skara avstyrka förslaget om ungdomsråd.

219. Domkapitlen i Uppsala, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg,
Luleå och Visby avstyrka förslaget om ungdomsråd.

220. Domkapitlet i Linköping: Domkapitlet finner förslaget om ungdomsråd
vara behjärtansvärt och betvivlar icke vare sig behovet av en med verklig sakkunskap
i hithörande ting utrustad övervakande instans över de lokala myndigheterna
eller gagnet av de impulser, som kunde tänkas utgå från en sådan.
Men vad namnet »ungdomsråd» angår, finner domkapitlet det föga lämpligt, så
mycket mindre som den ifrågasatta nämnden mer skulle få att handlägga barnavårds-
än egentliga ungdomsvårdsärenden och jämväl i senare fallet dess befogenhet
bleve ganska begränsad.

221. Domkapitlet i Karlstad yttrar sig ej särskilt om ungdomsrådet, men avstyrker
förslaget i dess helhet.

222. Domkapitlet i Härnösand ställer sig mycket tveksamt till förslaget om
ungdomsråd samt anför: Domkapitlet bestrider icke, att ett ungdomsråd väl
sammansatt utgör en i och för sig tilltalande och konsekvent påbyggnad på förslagets
övriga delar och att det skulle kunna uträtta åtskilligt av värde. Men
— frånsett de detaljanmärkningar domkapitlet skulle vilja framställa mot dess
föreslagna sammansättning — synes denna nya organisation utgöra en alltför
stor apparat för de uppgifter den skulle tänkas komma att tjäna. Och en stor
olägenhet och svaghet skulle alltjämt medfölja densamma i följd därav, att den
alls icke bleve en permanent institution utan komme att huvudsakligen verka
genom ett relativt fåtal årliga sammanträden. Förslaget torde enligt domkapitlets
mening ej heller vara väsentligt beroende av att denna detalj genomföres.
Ungdomsrådets huvudsakliga uppgifter torde utan större olägenhet kunna allt
efter sin art fördelas på länsstyrelserna och hos dessa (eventuellt för flera län)
anställda barnavårdskonsulenter. Däremot kan domkapitlet icke ansluta sig till
den i detta sammanhang framkastade tanken att fattigvårdskonsulenterna skulle
inträda såsom ersättare för ungdomsrådet. En sådan åtgärd skulle enligt domkapitlets
mening förrycka förslagets bärande grundtankar och betänkligt försvaga
detsamma.

223. Stockholms stads konsistorium avstyrker förslaget om ungdomsråd samt
anför: Det synes konsistoriet, som om länsstyrelsen, under förutsättning att
barnavårdskonsulenter, sådana som av konsistoriet ifrågasatts, komma att finnas
och bestämmelse införes i lagen, att deras yttrande av länsstyrelsen skall infordras
i varje barnavårdsfråga, skulle kunna väl handhava de funktioner, som

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

enligt förslaget skulle åligga ungdomsrådet. Anses ungdomsrådet ofrånkomligt
såsom ett led i organisationen, synes det konsistoriet önskvärt, att bestämmelsen,
att ordföranden skall vara en lagkunnig, i domarevärv erfaren man, borttages
och ersättes av den bestämmelsen, att ungdomsrådets sekreterare bör vara juridiskt
bildad. Den faran synes nämligen konsistoriet ligga nära till hands, att
ensidigt juridiska synpunkter kunna komma att läggas på barnavårdsfrågorna,
om ordföranden nödvändigt skall vara jurist.

224. Medicinalstyrelsen: Även om ungdomsråden sannolikt skulle komma att
uträtta en del gott, har styrelsen likväl icke ansett sig kunna underkänna, vad
reservanterna Björklund och Magnusson anfört gent emot dem. Även i ett flertal
av de till styrelsen inkomna yttrandena har uttalats tvekan angående behovet
av dessa ungdomsråd. Styrelsen anser också för sin del, att denna fråga icke
för närvarande borde upptagas i den nya lagen. Först sedan man fått tillfälle
att någon tid iakttaga, huru de nya lagbestämmelserna komma att verka, torde
frågan, om så befinnes önskvärt, böra tagas upp för förnyad prövning.

225. Skolöverstyrelsen anför, efter en redogörelse för kommitténs förslag om
ungdomsråd: Det vill synas, som om centraliseringsprincipen i väsentliga delar
gåves till spillo, när det gäller att i mellaninstanserna ordna handhavandet av
barnavårdsärendena. Även om centraliseringen härvidlag är av mindre betydelse
än på den kommunala barnavårdens område, förefaller det dock, som om väsentliga
fördelar skulle hava vunnits, om man till en enda mellaninstans kunnat
hänföra alla barnavårdsärenden. Ett fullföljande av nämnda princip hade emellertid
krävt, synes det, antingen att kommittén anslutit sig till det av reservanterna
herr Jundell och fröken Wedberg omfattade förslaget att hos ungdomsrådet anställa
en särskild barnavårdskonsulent, varigenom fattigvårdskonsulenternas och
länsstyrelsernas medverkan i barnavården kunnat undvaras, eller ock att kommittén
följt reservanterna herrar Björklund och Magnusson, som vilja bibehålla
länsstyrelserna vid deras nuvarande uppdrag att handlägga barnavårdsärenden
och till samma myndighet förlägga även den övriga befogenhet, som enligt lagförslaget
skulle tillkomma ungdomsrådet.

I brist på konsulterande och inspekterande organ synes ungdomsrådet i själva
verket sakna möjlighet att utöva den detsamma tillämnade uppgiften att följa
barnavårdsverksamheten inom kommunerna samt övervaka, råda och uppmuntra
barnavårdsnämnderna, och det är fara värt, att rådet skulle komma att stå
skäligen främmande för den rent primära barnavården ute i bygderna. Dess
väsentliga för att icke säga enda uppgift bleve att pröva frågor om barns skiljande
från hemmet, i stort sett samma uppgift således, som hittills varit anförtrodd
länsstyrelsen. Kommitténs förslag om upprättande av ungdomsråd,
vilka med hänsyn till deras allmänna ställning till barnavården och barnavårdsnämnderna
enligt överstyrelsens mening lämpligare kunnat kallas barnavårdsråd,
torde som uppslag och framtidsmöjlighet betraktat vara värt allt beaktande.
Överstyrelsen har dock av den förebragta utredningen icke kunnat övertyga sig
om nödvändigheten av att nu upprätta en ny och dyrbar institution, vilken vid
sidan om länsstyrelserna skulle fungera som mellaninstans i barnavårdsärenden,
och anser sig kunna som stöd för denna sin uppfattning åberopa, förutom vad
ovan framhållits, vad inspektören för skyddshemsverksamheten i sitt yttrande
härom anfört. Särskilt torde inspektörens förslag om anställandet av ett fåtal
barnavårdskonsulenter få anses beaktansvärt.

226. Skyddshemsinspektören: Vid en undersökning, som undertecknad in. fl. på
uppdrag av åtskilliga landsting verkställt rörande barnavårdsnämndernas i riket
verksamhet under år 1920 i fråga om vanartade och sedligt försummade barn,
har framkommit att endast ett relativt fåtal barnavårdsnämnder under ifrågavarande
år haft anledning skilja barn från hemmet, ja, att i vissa län endast
något över 3 procent av samtliga nämnder använt 1902 års lag under år 1920,

Kanyl. Maj:ts proposition nr Lr)0.

123

Av undersökningen framgår otvetydigt att barnavårdsnämndernas verksamhet i
vårt land ännu är i sin begynnelse, åtminstone vad beträffar vanartade och sedligt
försummade barn. 1902 års barnavårdslag torde ännu, snart 20 år efter sin
tillkomst, i stora delar av åtminstone vår rena landsbygd av olika anledningar
endast vara en lag på papperet.

Aro dessa iakttagelser riktiga måste man ställa sig tveksam inför kommitténs
förslag om ungdomsråd. Man frågar sig ovillkorligen: Vad skulle dessa ungdomsråd,
sammanträdande då och då i länets residensstad, hava till uppgift? Även
om barnavårdsnämnderna komme att omorganiseras i enlighet med kommitterades
förslag, torde väl knappast grundade förhoppningar kunna hysas, att åtminstone
under de närmaste årtiondena, någon livligare verksamhet ifråga om vanartade
barn skulle framträda. Man torde alltså böra räkna med att de från nämnderna
till rådet överlämnade fallen komme att bliva skäligen få, ja så få, att enbart
för dessa fall ett nytt organ näppeligen bör tillskapas, enär länsstyrelsen synes,
såsom hittills, kunna döma i nu ifrågavarande, åtminstone tillsvidare ganska
fåtaliga fall.

Emellertid skulle, enligt kommittémajoritetens förslag, ungdomsråden även hava
en del allmänna uppgifter, gående ut på att stödja och stimulera nämnderna i
deras verksamhet. Såsom framgår av vad här ovan antytts, är en sådan stödjande
och stimulerande verksamhet högeligen av nöden. Skall överhuvud den
allmänna barnavården nyorganiseras och komma att bäras upp av en levande
känsla av ansvar inför barnen, måste i främsta rummet ett personligt upplysningsarbete
— kanske under många år — bedrivas bland våra barnavårds- och kommunalnämnder.

Ungdomsrådet, sådant det av kommitterade föreslagits, synes icke vara det
för ett sådant arbete lämpliga organet. En styrelse, en nämnd, där vederbörande
bisittare hava sina huvudintressen på annat håll, kommer här icke långt. Här
tarvas personer, vilka helt ägna sig åt den nu ifrågavarande verksamheten, män
eller kvinnor, vilka kunna under återkommande besök i bygderna dels inspektera
hur barnavårdsnämnderna arbeta dels, och framför allt, väcka förståelse och
intresse för barnavårdsarbetet.

Med hänsyn till barnavårdsverksamhetens nuvarande läge synes mig alltså
ungdomsråd för närvarande icke böra organiseras men däremot anställas ett
lämpligt antal barnavårdskonsulenter. Härvidlag torde organisationen med statens
fattigvårdskonsulenter kunna tjäna till föredöme och erfarenheterna därifrån
beaktas. Samma distrikt, inom vilka fattigvårdskonsulenterna äro verksamma,
torde lämpa sig även för barnavårdskonsulenterna. Anställandet i riket av nio
sådana konsulenter, vilka lämpligen i lönehänseende borde jämnställas med fattigvårdskonsulenterna,
torde icke draga några avskräckande kostnader.

227. Statskontoret avstyrker förslaget om ungdomsråd.

228. Pensionsstyrelsen: Pensionsstyrelsen kan icke finna, att tillfyllestgörande
motiv anförts för förslaget i vad det avser skapande av en särskild myndighet
— ungdomsrådet — huvudsakligen allenast för prövning av beslut om barns
skiljande från hemmet eller omhändertagande för skyddsuppfostran, under det
att åt länsstyrelserna överlämnats övervakandet i allmänhet av barnavårdsnämndernas
verksamhet. Antingen synes man böra gå den vägen, att ungdomsråden
slopas och deras åligganden enligt förslaget läggas å länsstyrelserna och den för
hela riket gemensamma inspektionsmyndigheten, eller ock lösa frågan efter de
linjer, som framlagts av reservanterna fröken Wedberg och professor Jundell,
vilka vilja til! ungdomsrådet och dess organ — barnavårdskonsulenten -— lägga
jämväl uppsikten över barnavårdsverksamheten inom landstingsområdet. Sett ur
barnavårdssynpunkt synes det senare alternativet vara att föredraga.

229. Kammarrätten och socialstyrelsen avstyrka förslaget om ungdomsråd.

230. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Det har från mer än ett
håll framhållits, att ungdomsrådet skulle erhålla ett alltför obetydligt arbets -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

material. Skulle barnavårdsnämnderna tilldelas alla de uppgifter, som kommittén
föreslår, torde detta icke bliva fallet. Men för den händelse fattigvårdsstyrelserna
fortfarande skola ombesörja understödsverksamheten beträffande barn, vilket
utskottet, såsom längre fram utförligt motiveras, anser vara det lämpligaste, finge
ungdomsrådet onekligen sitt verksamhetsfält med hänsyn till uppgifterna i 23 §
synnerligen starkt begränsat. Den följande framställningen rörande ungdomsrådet
och den Wedberg-Jundellska reservationen rrtgår från förutsättningen att
barnavårdsnämnderna — i strid mot utskottets yrkande — skola tilldelas understödsverksamhet.

Under alla förhållanden kommer omfattningen av ungdomsrådets verksamhet
att i mycket hög grad bliva beroende på dess medlemmars intresse för sin uppgift.
Förefinnes icke hos rådet, dess ordförande och dess verkställande kraft
ett levande intresse för barnavårds frågans alla olika grenar och en strävan att
utnyttja alla möjligheter för främjandet av barnavården, är det fara värt, att
resultatet av dess verksamhet blir ringa och icke motsvarar de kostnader, ungdomsrådet
kommer att medföra för stat och landsting. Det är därför av vikt,
att ungdomsrådets arbetsuppgifter, så långt möjligt är, angivas mera detaljerat
och icke i så allmänna ordalag som i lagförslaget är fallet.

Sin fulla betydelse får ungdomsrådet i varje fall först genom anställandet av
en barnavårdskonsulent i enlighet med den reservation, som avgivits av professor
Jundell och fröken Wedberg. Konsulenten skulle enligt deras förslag utgöra
föreningsbandet mellan å ena sidan ungdomsrådet och å den andra de lokala
barnavårdsnämnderna samt mellan dessa senare och alla olika institutioner och
företag för barnavård inom landstingsområdet. Det synes vara förenat med
avsevärda fördelar, om samma person samtidigt vore sekreterare hos ungdomsrådet
samt dess barnavårdskonsulent. Förvisso synes det ligga nära till hands
att även låta ungdomsrådets konsulent, där så befinnes lämpligt, bliva länsstyrelsens
organ vid utövandet av den inspektion över barnavården, vilken såsom
ämbetsplikt ålägges nyssnämnda myndighet.

För den händelse man kunde påräkna för sina uppgifter varmt intresserade
ungdomsråd och för konsulentbefattningarna hos dem hade tillgång till fullt
kvalificerade personer, torde en lösning av frågan, huru den rådgivande och
inspekterande verksamheten skulle anordnas, lämpligast kunna ske efter nyss
angivna linjer.

231. Svenska stadsförbundets styrelse: Styrelsen finner väl förslaget om ungdomsråd,
liksom övriga kommitténs förslag, uppburet av varmt och levande intresse
att göra det bästa möjliga av den offentliga barnavården i vårt land, men har
styrelsen likväl måst ställa sig bestämt avvisande till kommitténs förslag på
denna punkt, då detsamma synes styrelsen innebära en påtaglig överorganisation.

Styrelsen finner i likhet med tvänne reservanter inom kommittén ungdomsråd,
icke påkallat, men kan icke ansluta sig till reservanternas mening, att
dessa ärenden på samma sätt som hittills böra prövas av länsstyrelserna. I likhet
med kommittémajoriteten finner styrelsen, »att det bör ankomma på barnavårdsnämnden
att såsom slutpunkten för sina åtgärder i ett visst fall också gå till
det sista steget att taga barnet från hemmet för att låta dess vård och uppfostran
ombesörjas genom nämnden». Barnavårdsnämnden, som måhända har
flerårig bekantskap med barnet och dess omgivning, kan bäst bedöma behovet
av detta viktiga steg. Avgörandet synes därför regelbundet böra ligga hos
nämnden — naturligen med öppen lämnad besvärsrätt. Däremot delar styrelsen
icke kommittémajoritetens mening om de oövervinnerliga svårigheterna att för
barnavårdsnämndernas dömande myndighet förstärka dem med ett lagkunnigt
element. Denna väg beträder ju kommittén för övrigt själv för de städers del,
som icke tillhöra landstingen.

KlingI. Maj:ts proposition nr 150.

125

Statistiken synes utvisa, att man med undantag för de större städerna ingalunda
behöver befara alltför betungande verksamhet för denna barnavårdsnämndernas
dömande funktion. Under 1915 fattades i städer och köpingar 431 beslut
om barns skiljande från hemmet; av dessa folio dock 100 på Stockholm. För
hela landsbygden var antalet 211. It. ex. hela Gottlands län (såväl lUsby som
på landsbygden) förelågo 2 fall. Genomgående synes flertalet av fallen hänföra
sig till de större städerna. Nu tillkomma visserligen enligt förslaget barn i ålder
15—18 år men även med denna utökning — som kanske i tider med nuvarande,
mera abnorma ungdomsbrottslighet kan bli rätt kännbar —- torde möjlighet dock
ingalunda få anses utesluten att tillföra barnavårdsnämnderna erforderlig juridisk
sakkunskap. Att obligatoriskt lägga denna uppgift på lantdomarna var för sitt
distrikt torde knappast vara tillrådligt med hänsyn till den arbetsbörda, som
i flesta fall åvilar dessa. Genomgående torde dock väl numera tillgången på
juridiskt skolade, domareutbildade jurister, lämpliga för detta värv vara så stor,
att länsstyrelsen för varje län skall vara i stånd att förordna två å tre, i fall
av behov flera personer att var för sitt distrikt — där de borde obligatoriskt
vara boende — i förekommande fall inträda i distriktets barnavårdsnämnder.
Ett liknande förfaringssätt praktiseras med avseende å pensionsstyrelsens ombud,
som i sina distrikt deltaga i pensionsnämndernas sammanträden, i regel i alla
sådana, vilket icke hindrar, att denna syssla kunnat innehavas vid sidan av
ordinarie anställning i stats- eller kommunal tjänst. Här skulle helt visst ifrågakomma
betydligt färre sammanträden, av vilka huvudparten nog kan väntas
komma att hållas i de större städerna inom respektive län, i vilka städer de
ifrågavarande juristerna väl komme att vara bosatta. Med en sådan anordning
vunnes också den mycket stora fördelen, att dessa jurister snart nog bleve utbildade
specialister uti ärenden av dylikt slag och att en konsekvens vunnes i
förfarandet inom olika nämnder i samma distrikt i dessa grannlaga frågor.

Något undantag borde då icke göras för barnavårdsnämnderna i de största
städerna, utan borde även där det lagkunniga elementet förordnas av länsstyrelsen
i stället för av Kungl. Maj:t. Kostnaden för all denna adjunktion borde givetvis
bäras av staten i analogi med kostnaderna för de föreslagna ungdomsrådens
ordförande och sekreterare.

Kvar står då emellertid ungdomsrådets övriga uppgifter; att följa barnavårdsnämndernas
verksamhet, befrämja tillkomsten av anstalter och inrättningar för
barns vård och uppfostran, anskaffa goda fosterhem, stödja samarbete med statens
myndigheter och enskilda institutioner m. m. Det skall ingalunda förnekas, att
dessa uppgifter äro mycket betydelsefulla. Fråga är väl dock, om icke åtskilliga
av dem kunna i annan ordning fyllas. Att sörja för anstalter och inrättningar,
avsedda för länet i dess helhet eller områden av detsamma torde väl vara en
uppgift särskilt lämpad för landstingsförvaltningarna, som ju redan nu äro väl
förfarna i anstalters uppförande och skötsel och som på senaste tiden i större
omfattning börjat lägga sig till med nödig tjänstepersonal i ledande ställning,
landstingsdirektörer otc. För höjande av barnavården i allmänhet torde väl ett
viktigt steg få anses taget, om lagen och dess barnavårdsnämnder genomföras.
För dess vidare utveckling torde man väl hos oss, liksom t. ex. i Danmark, också
få hoppas på bistånd av enskilda sammanslutningar. Med fördel torde man för
barnavårdsarbetet böra räkna just med det enskilda intresset som en faktor,
måhända mera betydelsefull än den tjänsteorganisation, kommittén föreslår i de
olika länen. Från statens sida bör givetvis allt göras, som kan underlätta de
enskilda strävandena på barnavårdens område.

Skulle det emellertid visa sig önskvärt, att länsstyrelsen erhölle särskilda
organ till sitt biträde vid barnavårdens övervakande och ordnande, synes man
därvid, i stället för inrättande av nya myndigheter, kunna fortgå på en redan
praktiserad utväg med anställande av konsulenter. Styrelsen skall nedan åter Bihang

till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 höft, (Nr JOD.) 197223 25

126

Kung}. Maj:ts proposition nr 150.

komma till denna fråga. Eu förenkling av hela den av kommittén förordade
apparaten med 24 nya myndigheter till förstärkning av barnavårdsnämnderna i
vissa frågor och möjligen anställande av ett fåtal konsulenter torde i varje fall
vara ägnad att högst väsentligt nedbringa de kostnader, som ett genomförande
av kommittéförslaget på denna punkt skulle medföra och av vilka kostnader
själva arvodena till ungdomsråden torde bliva de mindre betydande. Till vissa
andra konsekvenser av ungdomsrådens borttagande ur förslaget skall styrelsen
nedan återkomma.

Styrelsen vill med avseende på denna organisationsfråga till sist som sin
mening uttala, att densamma ingalunda, såsom från något håll gjorts gällande,
är att anse såsom någon »grundpelare» i det föreliggande förslaget utan fastmera
som en intressant detalj, vars borttagande eller förändrande icke synes
ägnad att betaga kommittéförslaget i sin helhet dess värde.

232. Svenska landstingsförbundets styrelse: Styrelsen kan i likhet med flertalet
av de landsting, som yttrat sig om kommittéförslaget, ävensom en mycket stor
del av deltagarna i Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdskonferens i Stockholm
den 26—27 oktober 1921 icke finna annat än att inrättandet av ungdomsråd
skulle innebära en med dryga kostnader förenad överorganisation, som torde
böra undvikas. De ovan anförda uppgifterna för ett ungdomsråd torde icke vara
av den natur, att man för desammas fyllande behöver tillskapa ett särskilt barnavårdsorgan,
åtminstone icke under den närmaste framtiden. Vad angår städer
utanför landsting, har ju kommittén ansett, att ungdområdets åligganden kunna
och böra handhavas av respektive barnavårdsnämnder, som för ändamålet, särskilt
i fråga om barns skiljande från föräldrarna m. m., skulle hava tillgång till
juridisk sakkunskap. Men dylik juridisk sakkunskap finnes att tillgå jämväl i
våra övriga svenska städer. Samtliga barnavårdsnämnder i städerna böra sålunda
kunna slutgiltigt avgöra ärenden angående barns skiljande från hemmet m. m.
Även om hithörande ärenden efter förslagets genomförande bliva talrikare än nu,
vill styrelsen för sin del betona, att desamma fortfarande torde komma att bliva
och böra bliva synnerligen fåtaliga, samt att de till större delen komma att höra
hemma i städerna. Enligt den av kommittén föranstaltade statistiska utredningen
utgjorde år 1915 antalet beslut av barnavårdsnämnd om barns skiljande
från hemmet på landsbj^gden 211 och i städerna 431, och av dessa beslut blevo
ellenast respektive 37 och 91 underställda länsstyrelserna, som endast i fråga om
respektive 5 och 3 barn upphävde barnavårdsnämndernas hithörande beslut.
Vad landsbygden angår, finnes det även där, åtminstone i de mera tättbebyggda
och följaktligen ur barnavårdssynpunkt mera svårskötta trakterna, oftast tillgång
till i förevarande avseende lämpliga barnavårdskrafter. De barnavårdsnämnder
på landsbygden, som sålunda kunna anlita juridisk eller motsvarande sakkunskap,
torde sålunda kunna likställas med städernas. Och i de synnerligen fåtaliga
fall, där barnavårdsnämnd utan att förfoga över dylik sakkunskap skulle
hava att behandla fråga om barns skiljande från föräldrar m. m., utgör ju alltid
länsstyrelsen såsom överinstans en garanti mot orättvisa eller olämpliga beslut.
Exempel från Danmark, där jämväl frågor om barns skiljande från hemmet avgöras
av vederbörande kommunala nämnder, giva icke något stöd för behovet
av en särskild myndighet för hithörande ärenden.

Vad så angår ungdomsrådets ovan angivna »allmänna» åligganden, anser styrelsen
för sin del, att sagda myndigheter med den sammansättning och organisationsform,
som av kommittén föreslagits, knappast torde vara lämpliga för dessa
uppgifter, utan torde desamma bättre fyllas av socialdepartementets fattigvårdsoch
barnavårdsbyrå med den därifrån utgående inspektions- och konsulentverksamheten.
Vid sidan därav torde man åtminstone tillsvidare alltjämt böra lita till
de frivilliga krafterna, framförallt svenska fattigvårdsförbundet och dess barnavårdsutskott.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 150.

127

Styrelsen anser sålunda i likhet med reservanterna inom kommittén herrar
Björklund och Magnusson, att ungdomsråden vid det av kommittémajoriteten
framförda organisationsförslaget icke äro av behovet påkallade. Annorlunda
ställer sig frågan, om man är sinnad att godtaga den i hithörande frågor av
reservanterna Jundell och Wedberg föreslagna linjen. — — — Ett ungdomsråd
enligt deras linjer skulle givetvis i långt högre grad, än vad som är fallet med
det av kommittémajoriteten föreslagna, utgöra eu integrerande del av den stora
barnavårdsorganisationen och skulle, säkerligen under vissa förutsättningar kunna,
bliva till verkligt gagn. Emellertid bliva givetvis kostnaderna för de av reservanterna
föreslagna ungdomsråden än mera avsevärda än enligt kommittémajoritetens
förslag, varför frågan om deras inrätttande i varje fall torde höra anstå,
till dess den nya organisationen någon tid praktiserats och insikt vunnits, om
desamma äro oundgängligen nödvändiga för en effektiv barnavård.

Skulle det framdeles med hänsyn särskilt till den ekonomiska befattning,
landstingen kunna tänkas få med barnavården och dess anstalter, befinnas nödvändigt
eller lämpligt att inrätta ett särskilt landstingsorgan för dessa ärendens
handhavande, som tillika skulle fungera såsom överinstans för barnavårdsnämnderna,
torde detta organ enligt styrelsens förmenande böra bliva antingen landstingets
förvaltningsutskott, som redan i viss mån utgör ett slags överinstans för
den kommunala fattigvården samt för anstaltsvården i allmänhet, eller en organisation
i nära anslutning till detta förvaltningsutskott. En dylik anordning
hindrar naturligtvis icke, att nödig juridisk, medicinsk och speciell barnavårdskunskap
bliva vederbörligen representerade antingen genom organisationens egna
ledamöter eller genom för det speciella syftet adjungerade krafter.

233. Svenska landskommunernas förbunds styrelse: Styrelsen instämmer i mycket
i den kritik, som riktats mot förslaget om inrättande av ungdomsråd såsom
varande en stor och dyr överbyggnad på den kommunala barnavårdsverksamheten,
och som saknande motsvarighet inom något av kommunernas många övriga
verksamhetsområden.

A andra sidan torde det icke kunna bestridas, att de uppgifter, som enligt
förslaget äro lagda å ungdomsråden äro för en god ungdomsvård av så stor betydelse,
att de synas böra anförtros åt någon över de lokala barnavårdsorganen
stående instans. En sådan ej oviktig uppgift, som beslut om barns, i ålder 15
—18 år, skiljande från hemmet, hör givetvis omgärdas av sådana garantier, att
endast fullt objektiva synpunkter få verka avgörande på en i det enskilda familjelivet
så djupt ingripande åtgärd och det torde icke vara rådligt att låta lokala
organ, som ofta sakna kvalificerad arbetskraft för en så grannlaga uppgift, ensamt
avgöra så vitala saker.

Under den debatt, som försiggått om kommitterades förslag, har det, i enlighet
med en i betänkandet avgiven reservation, från flera håll gjorts gällande,
att länsstyrelserna i respektive län skulle kunna företaga den prövning av barnavårdsnämnds
beslut i fråga om barns skiljande från hemmet eller omhändertagande
för skyddsuppfostran, som i förslaget ålagts ungdomsrådet, och delar
styrelsen i detta hänseende reservanternas mening. Länsstyrelsen är förut överinstans
beträffande kommunernas verksamhet, och skola vissa kommunala beslut
för att få gällande kraft allaredan nu underställas länsstyrelses prövning. Att
överlåta prövningsrätten över sådana barnavårdsnämnds beslut, som enligt lagförslaget
skola fastställas av en högre instans, till länsstyrelserna i respektive
län, förefaller därför att väl sammanfalla med gällande förvaltningsordning.
Därtill kommer, att länsstyrelserna även enligt förslaget hava att inom sina län
vaka över, att barnavårdsnämnderna fullgöra vad dem enligt lag och stadganden
åligger.

Beträffande åter de allmänna uppgifter, som i förslaget tillagts ungdomsråden,
förmodar styrelsen, att det för fyllande av åtminstone eu del av dessa uppgifter

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

22 §.

24 §.

27 §.

28 §.

i kap.
Om uppsikt
över den
offentliga
barnavården.

torde inom landstingen kunna utfinnas lämpligt organ, t. ex. styrelsen för skyddshem,
där sådana finnas.

234. Fredrika Bremer-förbundets styrelse och allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse avstyrka förslaget om ungdomsråd.

235. Kammarrätten: Då skiljandet från hemmet ingår i omhändertagandet för
skyddsuppfostran, synes därav föranledd ändring i första stycket böra äga rum.

236. Länsstyrelsen i Uppsala län: 3 mom. Det saknas föreskrift, att ställföreträdaren
skall vara en lagkunnig och i domarevärv erfaren man, vilket enligt
motiven är avsett.

237. Domkapitlet i Växjö: Skulle ett ungdomsråd komma till stånd, synes
det vara obehövligt, att dess ordförande är jurist, utan bör han få väljas inom
ett mera omfattande område, isynnerhet som sekreteraren också skall utnämnas
av Kungl. Maj:t och därvid den juridiska synpunkten bäst bör beaktas. En
prästerlig ledamot i rådet bör väl icke saknas, när man besinnar den ställning,
kommittén givit åt kyrkoherden i barnavårdsnämnden, ävensom den moralisktsociala
syn, som bör behärska hela barnavården.

238. Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt motiven innefattar »ersättning i övrigt»
i andra stycket endast ersättning för inställelse. Detta framgår icke av
texten. Ifrågasättas kan för övrigt, om ej möjlighet bör finnas att tillerkänna
läkaren särskilt arvode lika väl som ordföranden.

239. Länsstyrelsen i Uppsala län: Den garanti, som enligt 24 § 1 mom. och
25 § 3 mom. finnes i en lagkunnigs ordförandeskap och utslagsröst synes här
komma att saknas.

240. Länsstyrelsen i Södermanlands lön: I avseende å ordnandet av uppsikten
över barnavårdsnämnderna har länsstyrelsen så till vida en avvikande mening
mot herrar Björklund och Magnusson, att länsstyrelsen anser det kunna vara
av en viss betydelse för länsstyrelserna att vid utövandet av sin övervakande
verksamhet kunna påkalla biträde av en inspektionsmyndighet. När, enligt det
av länsstyrelsen förordade förslaget, ungdomsrådet icke skall komma till stånd,
är det särskilt en sida av denna myndighets föreslagna verksamhet, beträffande
vilken ett tomrum möjligen kan uppstå, nämligen skyldigheten att tillhandagå
barnavårdsnämnderna med anvisningar och råd. Från denna synpunkt vore det
otvivelaktigt mest önskvärt, om man kunde realisera det i herr Jundells och
fröken Wedbergs reservation framburna förslaget om särskilt anställd barnavårdskonsulent,
men av kostnadshänsyn och i hopp att fattigvårdskonsulenterna skola
visa sig motsvara de förväntningar, kommittémajoriteten ställt på dem, anser
sig länsstyrelsen kunna stanna vid, vad denna majoritet i förevarande avseende
föreslagit. Länsstyrelsen anser alltså, att andra stycket i majoritetens 29 § bör
inarbetas såsom ett andra stycke i reservanternas 20 §.

Länsstyrelsen vill uttala sitt gillande av kommitténs i den allmänna motiveringen
uttalade uppfattning, att folkskoleinspektörernas befattning med skyddshemmen
kan få upphöra, och att dessä endast behöva vara föremål för inspektion
av central myndighet.

241. Länsstyrelsen i Jönköpings län: Av motiven å sidan 122 och följande
sidor framgår, att meningen är, att den centrala inspektionen över barnavården
»till en början» skulle uppdragas åt statens fattigvårdsinspektör, och att för
sådant ändamål dennes byrå inom socialdepartementet skulle utökas med en avdelning
för handläggning av barnavårdsärenden. Ur ekonomisk synpunkt synes
det vara önskvärt, att alla dessa inspektionsmyndigheter sammanslås och anordnas
med så liten personal som möjligt. Därest en särskild barnavårdsinspektörsbefattning
inrättades, bleve nog följden, att särskilda barnavårdskonsulenter ansåges
nödiga, ty det bleve svårt för fattigvårdskonsulenterna att tjäna två
herrar både fattigv årdsinspektören och barnavårdsinspektören.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

242. Länsstyrelsen i Gottlcinds län: I fråga om inspektionen över barnavårdsverksamheten
anser länsstyrelsen icke något vara att erinra mot att fattigvårdskonsulenterna
få på sin lott jämväl denna uppgift. Det torde väl, om så blir
fallet, kunna förväntas att dessa tjänstemän genom för ändamålet anordnade
kurser eller annorledes närmare instrueras beträffande denna nya gren av deras
verksamhet samt att vid tillsättande av dylika befattningar särskild hänsyn
fästes vid vederbörandes erfarenhet i barnavårdsfrågor. Om fattigvårdskonsulenterna
anlitas för omförmälda uppgift, torde därav bliva en följd att även den
centrala fattigvårdsinspektionens verksamhet utvidgas och att förstärkning av
dess arbetskrafter kommer att erfordras.

243. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen är av den mening att
fattigvårdskonsulenterna på grund av sin rika erfarenhet inom alla grenar av
fattigvården äro särskilt skickade att lämna barnavårdsnämnderna råd och handledning
samt att, efterhand som kommunernas fattigvård blivit ordnad i överensstämmelse
med den nya fattigvårdslagens föreskrifter, fattigvårdskonsulenterna
kunna antagas få tid att taga befattning jämväl med barnavården.

244. Länsstyrelsen i Malmöhus lön: Den närmaste uppsikten över barnavården
skall enligt förslaget tillkomma fattigvårdskonsulenterna. Dessa kunna emellertid
icke anses skickade för de dem sålunda pålagda nya uppgifterna. De stora distrikt,
som äro anvisade fattigvårdskonsulenterna, skulle, även om dessa distrikt
minskades i omfattning, icke bereda tillräcklig tid för uppsikten över barnavårdens
handhavande. Men dessutom äga fattigvårdskonsulenterna icke utom rent
undantagsvis den på inbildning och tidigare verksamhet grundade insikt i barnavård,
som kräves. Förslaget utgår just från, att barnavården är av den säregna
beskaffenhet, att en särskild för uppgiften lämplig och sammansatt myndighet
för densamma erfordras, och att fattigvårdsorganen icke äga förutsättningar för
handhavandet av barnavården. Det synes vid sådant förhållande föga följdriktigt
att överlämna uppsikten härutinnan åt fattigvårdskonsulenterna. Skall
förevarande lagstiftning motsvara sitt ändamål, erfordras enligt länsstyrelsens
förmenande, att tillsynen över barnavården icke inskränker sig till en ytlig
granskning av barnavårdsnämndernas organisation och verksamhet, inspektion
av ett eller annat barnhem och dylikt, utan att tillsynsverksamhet jämväl omfattar
barnens vård och uppfostran i de enskilda hemmen och i barnhemmen,
undersökning av hemmens sedliga halt och huru barnens kroppsliga vård bedrives
m. m. Men för dessa uppgifter krävas på området väl skolade krafter,
vartill fattigvårdskonsulenterna icke i regel kunna hänföras.

Enligt länsstyrelsens förmenande bör alltså särskilda barnavårdskonsulenter
anställas, en eller flera för varje landstingsområde. Lämpligen böra de tillsättas
av ungdomsrådet, som kan antagas äga de bästa förutsättningar för bedömandet
av lämpligheten för uppdraget. Barnavårdskonsulenterna böra kunna lämna
ungdomsrådet värderik hjälp vid fullgörandet av de uppgifter, som tillkomma
rådet. Visserligen skulle den av länsstyrelsen förordade anordningen medföra
ökade utgifter för statsverket, men enär staten enligt förslaget skulle ikläda sig
avsevärda kostnader för den offentliga barnavården är det angeläget att tillse,
att dessa kostnader icke genom en i någon mån missriktad organisation förfela
sitt ändamål, vadan de ökade utgifterna för barnavårdskonsulenternas verksamhet
icke torde böra vara för frågan avgörande.

245. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Norrbottens läns landsting: se deras
yttranden beträffande förslaget om ungdomsråd 201 och 209.

245 a. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I likhet med reservanterna Jundell och
Wedberg anser nämnden barnavården erbjuda så stora säregenheter och vara
av den mångskiftande beskaffenhet, att det kräves alldeles särskilda förutsättningar
för att på ett tillfredsställande sätt kunna handhava en inspekterande
och rådgivande verksamhet på detta område. Dessa förutsättningar kunna endast

130

Kutig 1. Moj:ts proposition nr 150.

undantagsvis antagas vara för handen hos fattigvårdskonsulenterna, vilka tillsatts
för ett huvudsakligen annat ändamål. Den betydelse för höjande av såväl
den offentliga som den enskilda barnavården, som anställandet av särskilda
barnavårdskonsulenter säkerligen skulle komma att få, torde mer än väl uppväga
de kostnader, som därav föranledas. Skulle det föreslagna ungdomsrådet
icke komma till stånd och således ingen finnas, som fullgör de viktiga uppgifter,
som enligt 23 § i förslaget tillämnats rådet, torde det enligt nämndens mening
bliva än mer nödvändigt att inrätta dessa konsulentbefattningar. Då vidare i
sådant fall länsstyrelsen, eventuellt med undantag beträffande vissa städer, fortfarande
torde komma att pröva ärenden angående barns skiljande från hemmet,
borde jämväl här barnavårdskonsulenternas sakkunskap tagas i anspråk. Härigenom
vunnes ökad trygghet för att uppfostringssynpunkten bleve tillgodosedd
vid behandlingen av dylika ärenden hos länsstyrelsen.

Nämnden föreslår alltså, att 29 § andra stycket på det sätt ändras, att den
däri omförmälda övervakande och rådgivande verksamheten skall utövas av särskilda
barnavårdskonsulenter. I fråga om antalet dylika befattningar, sättet för
deras tillsättande och närmare angivande av konsulenternas åligganden m. m.
har nämnden icke ansett sig böra, utöver vad ovan antytts, framställa något
förslag. Givetvis ligger det nära att i berörda hänseenden anställa jämförelser
med fattigvårdskonsulentorganisationen.

246. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Se dess yttrande angående förslaget om
ungdomsråd 211.

247. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Hava kommitterade sökt utesluta fattigvårdsstyrelserna
från det område, som är fattigvård och ingenting annat i avseende
på barnavården, så vore det ju rätt egendomligt att ställa hela barnavårdsnämndens
verksamhet under fattigvårdskonsulentens kontroll.

248. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Det torde kunna ifrågasättas, om icke
den ökade arbetsbörda, som i och med nu behandlade lagförslags upphöjande
till lag skulle komma att påvila länsstyrelserna, kunde motivera anställandet av
en juridiskt utbildad barnavårdskonsulent för att dels hos länsstyrelsen biträda
vid behandling av barnavårdsfrågor, dels i tillämpliga delar utöva den verksamhet,
som kommittén enligt förslagets 23 § ansett böra tillkomma ungdomsrådet.

249. Domkapitlet i Strängnäs: Vad beträffar uppsikten över den offentliga
barnavården, så hänvisas även till konsulentbefattningarna. Den nya fattigvårdslagstiftningen
har begåvat oss med en hel stab så kallade konsulenter.
Och föreliggande förslag räknar med, att dessa skola tillhandagå barnavårdsnämnderna
med upplysningar och råd. Skola sådana användas, måste man förutsätta,
att endast högt kvalificerade personer utnämnas därtill. Annars blir
hela institutionen en förolämpning mot de förtjänta män och kvinnor, som skola
omhändertaga den offentliga barnavården.

250. Domkapitlet i Lund: Del I s. 124 talas om inspektion av skyddshem.
Kommitterade föreslå att denna icke längre skall handhavas av folkskolinspektörerna,
detta därför att dessa på grund av förhållandenas makt kommit att
huvudsakligen syssla med de pedagogiska sidorna av skyddshemmens verksamhet,
under det att kommitterade mera vilja framhäva den uppfostrande synpunkten.
Terminologien synes anmärkningsvärd. Skolans pedagogiska verksamhet skulle
röra den teoretiska utbildningen, undervisningen, ej den moraliska uppfostran.
Om tyngdpunkten i skyddshemmens verksamhet skall läggas på denna senare,
maste skyddshemmen enligt betänkandet lösas från sitt samband med skolan
och förläggas, så kan man gissa, från ecklesiastikdepartementet till socialstyrelsen.
Den outtalade kritik på skolan såsom uppfostrande faktor, vilken här synes
träda i dagen må hava sitt berättigande. En annan fråga är om man genom
lag bör fastslå ett dylikt betraktelsesätt av skolan och tvinga den att fortsätta
i den riktning, som den enligt kommitterades uppfattning är inne på.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 131

251. Domkapitlet i Hernösand: Se dess yttrande beträffande förslaget om ungdomsråd
222.

252. Stockholms stads konsistorium: Lämpligheten av att länsstyrelsen utövar
uppsikt och inspektion med biträde av fattigvärdskonsulenterna måste av konsistoriet
bestridas. Antingen böra särskilda barnavårdskonsulenter utses och statligt
anställas för flera län i analogi med fattigvärdskonsulenterna, eller böra
fattigvärdskonsulenterna, om de även skola ägna sig åt barnavården, få annat
namn och vid deras utseende fordras kompetens för uppgifterna inom barnavården.

253. Medicinalstyrelsen: Det kan icke förnekas, att reservanterna Jundell och
Wedberg lämnat flera goda skäl för att uppdraget att vara konsulent bör lämnas
åt särskilda, för barnavården speciellt intresserade personer och icke åt fattigvärdskonsulenterna.
I flera av de inkomna yttrandena har liknande uppfattning
uttalats. Emellertid torde åtminstone i en del län uppdragen att vara barnavårds-
och fattigvårdskonsulent kanske kunna lämnas åt en och samma person.
Vid antagande av sådan konsulent borde då hänsyn tagas till båda uppdragens
art, för att om möjligt få en för det dubbla arbetet lämplig person. Medicinalstyrelsen
föreslår därför, att 29 § 2 stycket i ifrågavarande lag erhåller följande
lydelse:

»Vid denna övervakande verksamhet äger Konungens befallningshavande att
påkalla biträde av särskilda barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skola tillhandagå
barnavårdsnämnderna med upplysningar och råd rörande barnavården. Uppdraget
att vara barnavårdskonsulent kan, där så anses lämpligt, lämnas åt de
i lagen om fattigvården den 14 juni 1918 omförmälda konsulenterna. Instruktion
för deras verksamhet i nämnda hänseende utfärdas av Konungen».

254. Socialstyrelsen: Enligt förslaget äger länsstyrelsen att i barnavårdsfrågor
påkalla biträde av fattigvärdskonsulenterna, vilka jämväl skola tillhandagå barnavårdsnämnderna
med upplysningar och råd rörande barnavården. Gent emot
denna punkt i förslaget har riktats åtskillig kritik, som närmast gått ut på att
söka påvisa dessa konsulenters bristande kompetens för en sådan uppgift. Denna
kritik belyser klart, huru heterogena barnavårdsuppgifterna i själva verket äro.
Från skolmännens sida vill man skjuta fram de rena uppfostrings- och undervisningsfrågorna,
från läkarhåll de frågor, som läkaren har att behandla o. s. v.,
allt synpunkter, som utan tvivel äro förtjänta av uppmärksamhet. Att hos
fattigvärdskonsulenterna finna tillräcklig sakkunskap på alla dessa olika områden
torde icke alltid kunna påräknas.

I och med att styrelsen i det föregående föreslagit, dels att tillsättandet av
särskild barnavårdsnämnd skall ske fakultativt och dels att ungdomsråd ej skola
inrättas, framstår tvivelsutan med ökad styrka behovet av ett arbetsdugligt hjälporgan,
som stode länsstyrelserna till förfogande vid deras övervakande verksamhet.
Styrelsen anser sig emellertid ej kunna förorda, att dylika särskilda organ
göras obligatoriska. Förhållandena kunna nämligen inom olika län ställa sig
olika, och försiktigheten synes bjuda, att man utbygger organisationen endast i
den mån vunna erfarenheter därtill giva anledning. Styrelsen får sålunda föreslå,
att i lagen intages bestämmelse om att särskilda barnavårdskonsulenter
skola kunna tillsättas, i den mån behov av sådana gör sig gällande. Bedömandet
härav torde böra ankomma på Kungl. Maj:t.

255. Skolöverstyrelsen: Såsom i det föregående framhållits, torde den offentliga
barnavården i stort sett kunna och böra betraktas som en uppfostringsangelägenhet.
Detta gäller naturligtvis icke minst beträffande sådana barn över
7-årsåldern, vilka på grund av hemmens oförmåga att fylla sin uppfostrargärning
omhändertagits för vård och uppfostran i särskilda för dem avsedda skolor och
uppfostringsanstalter. Deras undervisning, vård och uppfostran hör ledas efter
i huvudsak samma principer, som tillämpas i fråga om deras lyckligare lottade

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

jämnåriga. Det är clärför av vikt, att denna gren av undervisnings- och uppfostringsväsendet
även i den centrala förvaltningen och beträffande inspektionen
hänföres till med densamma likartade och närbesläktade förvaltningsområden.
Den inspektion, som skyddshemmen för närvarande äio underkastade, utövas
av folkskolinspektörerna och inspektören för skyddshemsverksamheten, vilka båda
inspektionsorgan sortera under skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet.
I denna anordning, vilken i fråga om ändamålsenlighet och effektivitet torde
ha visat sig fullt tillfredsställande och även ur kostnadssynpunkt synes förmånlig,
bör enligt överstyrelsens mening ingen förändring äga rum.

Se även överstyrelsens yttrande beträffande förslaget om ungdomsråd 225.

256. Skyddshemsinspektören: »Om övervakande av den offentliga barnavården

genom en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet förordnar konungen»,
heter det i lagförslagets 30 §. Av motiveringen framgår, att kommitterade
menat att denna riksinspektion skall —- åtminstone att börja med — inrymmas
i byrån för fattigvårdsärenden, detta uppenbarligen med hänsyn till att barnavårdsnämndernas
(och ungdomsrådens) verksamhet beräknas skola få en mera
social än pedagogisk karaktär. Emellertid leder denna tankegång till en egendomlig
konsekvens. Skyddshemmen skola enligt förslaget liksom enligt nu gällande
bestämmelser stå under den inspektion, som Konungen förordnar. Kommittén
framhåller, att denna inspektion bör avse så väl undervisningsförhållandena
som övriga anordningar vid anstalterna samt efterlevandet av lag och författningar.
I sitt betänkande antyda kommitterade att denna inspektion icke
längre bör påvila de respektive folkskolinspektörerna, utan bör utövas av en
för hela riket anställd skyddshemsinspektör. Såsom grundläggande för inspektionens
omfattning och utövande anser kommittén i huvudsak kunna gälla de
föreskrifter, som i sådant hänseende utfärdats för den hos skolöverstyrelsen anställde
skyddshemskonsulenten. Men med hänsyn såväl till att den centrala
ledningen av samhällets barnavård torde böra förläggas till socialdepartementet
som till att ifrågavarande inspektion skall omfatta hela skyddshemsverksamheten
(icke endast själva undervisningen), uttala kommitterade den meningen, att
skyddshemsinspektionens verksamhet bör förläggas inom byrån för fattigvårdsärenden
inom socialdepartementet. Inspektionen bör dock fortfarande stå i förbindelse
även med skolans myndigheter och ecklesiastikdepartementet, vars tillsyn
skolväsendet vid skyddshemmen bör vara underlagt.

Det synes mig icke tillrådligt, att ledningen av en verksamhet, som — såsom
fallet är med skyddshemsverksamheten — så övervägande har uppfostran av
barn och ungdom till huvudinnehåll, flyttas från ecklesiastikdepartementet till
socialdepartementet, från skolöverstyrelsen till fattigvårdsbyrån.

Skyddshemsinspektören bör icke endast själv vara pedagog av facket —■ såsom
kommitterade påyrka — det torde också vara av största vikt att vid skyddshemsärendenas
behandling i den centrala förvaltningen pedagogiska synpunkter
tillmätas tillbörlig vikt och att erfarenhet vunnen från närliggande uppfostringsgrenar
finnes för handen. Det synes mig därför såsom en försämring om, såsom
kommitterade föreslagit, den centrala skyddshemsinspektionen överflyttas
från skolöverstyrelsen till byrån för fattigvårdsärenden.

Se även skyddshemsinspektörens yttrande beträffande förslaget om ungdomsråd
s. 226.

257. Statskontoret: Reservanterna Björklund och Magnusson hava ansett, att

bestämmelsen i 30 § om den offentliga barnavårdens övervakande genom en för
hela riket gemensam inspektionsmyndighet kunde utgå. Även i detta avseende
delar statskontoret reservanternas uppfattning. Ej heller beträffande denna fråga
föreligger någon utredning om kostnaderna.

258. Pensionsstyrelsen: Se styrelsens yttrande angående förslaget om ungdoms råd

s. 228.

Kungl. Majds proposition nr 150.

133

259. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå: Även med den av kommittén
föreslagna sammansättningen komma förvisso barnavårdsnämnderna, särskilt i
de mindre kommunerna, att vara i behov av ledning och impulser utifrån. Och
det synes byrån knappast troligt, att de av kommittén föreslagna ungdomsråden
skola kunna tillgodose detta behov, om ej hos dem i överensstämmelse med
professor Jundells och fröken Wedbergs reservation anställas barnavårdskonsulenter.
Barnavårdsbyrån anser sig böra betona konsulentverksamhetens utomordentliga
betydelse, ej minst då det gäller att i det praktiska livet föra ut en
ny lagstiftning, som för sin tillämpning kräver medverkan från kommunernas
sida. Skall den verksamhet till barnavårdens fromma, som enligt förslaget
åligger barnavårdsnämnderna, bliva verklighet, måste dessa ha tillgång till ledning
och stöd av en sakkunnig person, som står i kontakt med nämnderna, och
som har möjlighet att ofta besöka de olika kommunerna och som kan ge råd
och upplysningar i olika frågor. Denne bör vara speciellt sakkunnig i allt, som
rörer barnavården. Med hänsyn härtill måste byrån — i likhet med professor
Jundell och fröken Wedberg — bestämt avstyrka tillsättandet av gemensamma
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Byrån anser visserligen ej, att barnavårdskonsulent
alltid bör vara kvinna, men håller dock före, att de bäst kvalificerade
och lämpliga personer, som komma att stå till buds för befattningen,
ofta bliva att söka bland kvinnorna. Skulle för varje län ett ungdomsråd med
en barnavårdskonsulent komma till stånd, bör enligt byråns mening tillsynen
över den offentliga barnavården helt anförtros ungdomsrådet. Skulle åter av
kostnadsskäl ett val komma att stå mellan en med teknisk hjälp mindre väl
tillgodosedd ungdomsrådsorganisation, å ena, samt barnavårdskonsulenter, å
andra sidan, synes byrån företräde avgjort böra givas till sistnämnda alternativ
och sålunda i dylikt fall länsstyrelserna i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande
befattning med frågor rörande den ofientliga barnavården. Härvid bör så vitt
möjligt sådana bestämmelser givas, att länsstyrelserna, där så erfordras, komma
att anlita vederbörande barnavårdskonsulents sakkunskap vid behandlingen av
de ärenden, som röra barnavården.

260. Svenska fattigvår dsförbundets barnavårdsutskott: Man kunde tänka sig, att

länsstyrelsen vid sin övervakande verksamhet ägde påkalla biträde av särskilda
barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skulle tillhandagå barnavårdsnämnderna med
upplysningar och råd rörande barnavården, och sålunda komme att till länsstyrelserna
intaga samma ställning som fattigvårdskonsulenterna. För den hän
delse ungdomsrådet bortfölle, skulle länsstyrelserna även ha att i vissa fall fatta
beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran. Givetvis vore det en
fördel, om länsstyrelserna härvidlag i tvistiga fall kunde låta verkställa utredning
genom barnavårdskonsulenten. Huru många barnavårdskonsulenter, som
skulle erfordras, torde vara svårt att på förhand angiva.

Även en annan lösning av frågan bör komma under övervägande. Kommittén
föreslår att anlita fattigvårdskonsulenterna för utövande av uppsikten över barnavården.
Den framhåller, att fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens arbetsområden
nära beröra varandra och att fattigvårdskonsulenterna redan nu skola
ägna noggrann uppmärksamhet åt barnavården, närmast fattigvårdens barnavårdsverksamhet,
inom respektive distrikt. De skola dessutom tillhandagå barnavårdsnämnderna
med råd och upplysningar beträffande lagen om barn utom
äkenskap m. in. Skäl saknas sålunda icke för kommitténs förslag, att fattigvårdskonsulenterna
jämväl skola bliva länsstyrelsernas organ för uppsikten över
kommunernas barnavårdsarbete. Emellertid bör det redan i konsulenternas benämning
tydligt angivas, att barnavårdens intressen icke få åsidosättas, och
länsstyrelserna borde sålunda eventuellt få till sitt biträde vid inspektionen över
barnavården och fattigvården konsulenter i barnavård och fattigvård. Jämförelsevis
höga kompetensfordringar måste ställas på dessa tjänstemän, som böra äga
ingående erfarenhet och kännedom om såväl barnavårds- som fattigvårdsfrågor.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Det skulle onekligen innebära ett visst slöseri med tid och krafter, för att
icke beröra den ekonomiska sidan av saken, att låta såväl barnavårdskonsulenter
som fattigvårdskonsulenter besöka de olika kommunerna. Yarken barnavården
eller fattigvården uppvisar i det övervägande antalet av landsbygdens kommuner
en sådan omfattning eller specialisering, att man icke skulle kunna finna konsulenter,
som vore kompetenta att öva tillsyn och lämna råd såväl rörande
barnavård som fattigvård. Det bör också erinras om, att länsstyrelserna ha
möjlighet att anlita även andra organ för utövande av sin övervakande verksamhet,
främst gäller detta, när fråga är om de hygieniska förhållandena i
hemmen eller anstalterna och skötseln av späda eller sjuka barn. I sådana
fall kan länsstyrelsen förordna vederbörande tjänsteläkare att göra erforderlig
undersökning samt inkomma med berättelse därom jämte förslag till åtgärder.

Utskottet önskar emellertid bestämt hävda, att det icke kan dela kommitténs
uppfattning, att fattigvårdskonsulenterna utan någon ökning av de nuvarande
konsulentdistriktens antal skulle kunna utöva även konsulentverksamheten beträffande
barnavården. Huru många nya konsulenter, som skulle erfordras,
torde vara omöjligt att uppgiva, innan erfarenhet därom vunnits, men säkerligen
kommer det att visa sig, att omkring 15 konsulenter i barnavård och fattigvård
skola behöva ägna hela sin tid åt sina tjänsteåligganden, om de ingående och
samvetsgrant skola leda och följa utvecklingen av såväl fattigvården som
barnavården inom sina respektive distrikt. Kommitterade vilja framhålla önskemålet,
att även kvinnor komma i åtanke vid förordnandet av dessa konsulenter,
som i så stor utsträckning skola befatta sig med barnavårdsärenden.

Fullt lika väl som i fråga om fattigvården behöves i fråga om barnavården
ett centralt organ. Såsom det centrala organet för övervakandet av den offentliga
barnavården hänvisar kommittén till den inom socialdepartementet inrättade
byrån för fattigvård och barnavård, vilken skulle utbyggas för att tillfredsställande
kunna utföra sina nya åligganden. På denna punkt har utskottet ingen
erinring att göra.

261. Svenska stadsförbundets styrelse: Med ungdomsrådets utmönstrande ur

förslaget försvinner också oegentligheten med tvenne barnavårdsnämnden helt
eller delvis överordnade myndigheter, som båda skulle hava en viss inspektionsmyndighet.
Skulle ungdomsråden bibehållas, synes det styrelsen naturligare,
att dessa helt utrustades med inspektionsmyndigheten över landstingsområdets
barnavård och länsstyrelsen således ställdes utanför i detta avseende. Naturligast
synes emellertid, att länsstyrelsen, som har överinseendet över fattigvården,
också får det över barnavården.

I likhet med kommitténs majoritet, finner styrelsen det önskvärt, att de nuvarande
fattigvårdskonsulenterna därvid ställas till länsstyrelsens förfogande
även för barnavården. »Inspektionens» uppgift synes nämligen framför allt
böra bliva rådgivande. Dessa fattigvårdskonsulenter hava redan nu till sin uppgift
att vaka över barnavården. Vissa fördelar äro väl också att vinna genom
en gemensam inspektion av fattigvård och barnavård, då föreliggande fattigvårds-
och barnavårdsfall ofta nog torde intimt sammanhänga. Verkligt goda
kvalifikationer för en konsulentbefattning av endera slaget torde förutsätta viss
kännedom om och fallenhet för båda dessa grenar. De skäl kommittémajoriteten
anfört för gemensamma konsulenter synas bärande. Styrelsen vill med
det sagda dock icke förneka, att erfarenheten kan komma att påvisa ett verkligt
behov att anställa särskilda barnavårdskonsulenter, på sätt tvenne reservanter
påyrkat, men frågan kan då tagas under nytt övervägande. Styrelsen
förmenar, att man vid genomförande av denna långt syftande lagstiftning bör
framgå med en viss varsamhet och nogsamt akta sig för att tillskapa former
och institutioner, som till äventyrs kunna undvaras, utan att effektiviteten
minskas.

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

135

Förslaget att i ett och samma departement samla alla barnavårdsärenden synes
styrelsen lämpligt. Ett sådant förfaringssätt torde väl också få anses såsom en
logisk följd av den lokala centralisationen. Naturligast synes då vara att förlägga
dessa frågor till socialdepartementet, som redan har fattigvårdsfrågor. Efter
överflyttandet av barnavårdsärendena till den borgerliga kommunen, synas inga
skäl längre tala för att låta dem kvarbliva i ecklesiastikdepartementet, utan
torde det då vara lämpligare att låta dem handhavas av socialdepartementet,
som ju även i övrigt handlägger kommunala ärenden. Likaså kan styrelsen
ansluta sig till kommitténs förslag rörande statsinspektören över barnavården.
Ehuruväl det kunde anses önskvärt, att all inspektion centraliserats under denne
inspektör, måste dock de skäl, som föranlett kommittén att förorda en särskild
inspektör för skyddshemmen, anses bärande.

262. Fredrika Bremerförbundets styrelse: De många sinsemellan olikartade

synpunkter och omsorger, som måste göra sig gällande inom en rationellt ordnad
barnavårdsverksamhet skilja sig väsentligt från fattigvårdsarbetet. Det lär därför
kunna befaras att de genom fattigvårdens konsulenter icke skulle kunna bli i
tillfredsställande grad tillgodosedda.

Fredrika Bremer-Förbundet får till alla delar på det varmaste förorda reservanterna
Jundells och Wedbergs förslag om särskilda barnavårdskonsulenter.
Det kan nämligen ej bortses ifrån, och framgår även av kommitténs utredning,
att den offentliga barnavården inom stora delar av vårt land ännu befinner sig
på en mycket efterbliven ståndpunkt. Förhållandena synas därför oavvisligen
påkalla, att de personer, som få sig ålagt att ute i bygderna väcka intresse för
och insikt om barnavårdens betydelse, måste för dessa maktpåliggande uppdrag
äga särskilda kvalifikationer samt speciell erfarenhet och utbildning. Dessa
fordringar torde emellertid icke kunna uppfyllas av fattigvårdskonsulenterna,
vilka utbildats för helt andra uppgifter.

Till konsulenternas åligganden torde böra höra att alltid vara närvarande då
länsstyrelsen behandlar barnavårdsmål och att rörande dessa förebringa eu allsidig
utredning. Har länsstyrelsen dessutom tillfälle att höra dem eller den
målet gäller, förefaller det som om man på denna väsentligt enklare väg, i anknytning
till nu gällande bestämmelser, skulle kunna nå dels det mera personliga
bedömande av ärendena, dels den kontakt mellan den överordnade myndigheten
och barnavårdsnämnderna, som kommittén åsyftat genom ungdomsrådet.

263. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Det synes oss vara av
synnerlig vikt, att barnavårdsnämnden får till allmän uppgift att efter de å
varje ort skiftande förhållandena främja barnens och ungdomens fostran inom
distriktet och icke allenast vara hänvisad till ingripande i enskilda fall av sedlig
eller fysisk vanvård eller vanart. Exempel föreligga på, att barnavårdsnämnder,
som så fattat sin uppgift, kunnat utöva en betydelsefull inverkan på barnavården
i allmänhet genom undanrödjande av hinder för eller genom positivt stödjande
av en rätt fostran i hem och samhälle. Eu sådan bestämmelse om den offentliga
barnavårdens mål skulle stärka nämndens känsla av ansvar och befogenhet
och icke innebära några vådor för missbrukande av dess ställning. Bestämmelsen
borde lämpligast införas i 31 §.

264. Länsstyrelsen i Uppsala län: Anmälan hos nämndens ordförande synes
lämpligen alltid kunna ersätta anmälan bos nämnden i synnerhet som »någon»
i första stycket tydligen innefattar de i andra stycket omförmälda.

265. Barnavårdsnämnden i Gävle: Till 32 § borde enligt nämndens mening ett
mindre tillägg göras. Erfarenheten har visat, att en del av dem, som äro skyldiga
att, då de erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda till ingripande
av barnavårdsnämnd, hos nämnden göra anmälan därom, icke ha någon brådska
att följa föreskriften. Det bar inträffat, att en barnavårdsnämnd fått från polismyn -

5 kap.

Om barnavårdsnämndens
allmänna
tillsyn iivor
barns vård
m. m.

31 §•

32 i -

33 $

6 kap.
omhändertagande
av
ärnlösa barn
etc.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

digheten i sin kommun på en gång mottaga anmälan om cirka 120 fall av vanart,
avseende en period av flera år. Att genom lagbestämmelser effektivt förekomma
sadana händelser är val icke möjligt. Emellertid borde ändå, synes det, vederbörandes
uppmärksamhet fästas å vikten av att dröjsmål med anmälan undvikes.
Det kunde lämpligen ske exempelvis genom ett tillägg, att anmälan skall ske
»snarast möjligt» eller »ofördröjligen».

266. Förste provinsialläkaren i Gottlands län önskar följande formulering av
32 § 2 stycket: »— — — — — hava att hos nämnden skyndsamt göra anmälan
därom ».

267. Förste provinsialläkaren i Stockholms län anför rörande samma stycke,
att då en hel del anmälare uppräknats i detsamma, borde även distrikts- och dispensärsköterskor
medtagits. För övrigt synes honom denna anordning med anmälningar
icke fullt tillfredsställande. Barnen kunna det oaktat svårt vanvårdas,
utan att någon vet om det. Man borde komma till någon bestämmelse snarlik
den engelska Notification of births Act, så att läkarne alltid vid behov från
början finge uppsikt över barnen.

268. Medicinalstyrelsen: I likhet med förste provinsialläkaren i Stockholms län
anser styrelsen, att även distrikts- och dispensärsköterskor skola hava att hos
barnavårdsnämnden göra anmälan, då de i sin verksamhet erhållit kännedom
om förhållanden, som böra föranleda till nämndens ingripande.

269. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Då det gäller s. k. barnafostrare,
stadgar 88 §, att vederbörande är pliktig att lämna tillträde till lägenhet, där
barnet vårdas. Det synes, som vore behovet även i 33 § av samma bestämmelse.
Det har hänt, att både tjänsteläkare och polis utestängts från lägenhet, där eget
barn vårdats.

270. Länsstyrelsen i Uppsala län: Förhållandet mellan styckena är oklart. För
övrigt synes, sedan barnet omhändertagits och faran sålunda undanröjts, svårfattligt,
varför omedelbart sammankallande av nämnden är mera nödvändigt i
det ena fallet än i det andra.

Se även barnavårdsnämnden i Uppsala 314 och skyddhemsinspektören 315.

271. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Såsom kommittén i motiven erinrar,
är det icke i 6 kap. såsom i nästföljande kapitel fråga om ett ingripande mot
föräldrarnas vilja utan på deras begäran eller med deras samtycke. Nämnden
anser, att denna skillnad mellan 6 och 7 kapitlen bör komma till tydligt uttryck
i lagtexten.

272. Barnavårdsnämnden i Gävle: Enligt nämndens uppfattning har kommittén
icke varit fullt lycklig i den uppdelning av hos föräldrarna vistande barn, som
skett genom föreskrifterna i 6 och 7 kapitlen av lagförslaget. Med fullt fog har
kommittén i 7 kapitlet, då frågan kan uppstå om en för föräldrar och barn så
ytterst betydelsefull sak som att skilja barnet från föräldrarhemmet, hänvisat
barnavårdsnämnderna att såsom regel söka gå fram med förebyggande åtgärder
— förmaning åt föräldrarna och övervakning av hemmet. Innan beslut fattas
om barnets skiljande från hemmet, skola vidare föräldrarna höras i ärendet och
det helst vid personlig inställelse inför nämnden.

Om föräldrarna samtycka till beslutets verkställande, skola de avfordras
skriftlig förklaring härom, vilken skall förvaras bland nämndens handlingar och
autecknas till nämndens protokoll. Dessa från nu gällande lag upptagna bestämmelser
gälla bland annat barn under sexton år, som på grund av föräldrarnas
lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att ägna barnet nödig tillsyn är i fara att
bliva vanartat (46 § 1 mom. b).

Men går man till 6 kapitlet, finner man en mycket enklare procedur i fråga
om barn av denna kategori. Enligt 36 § skall barnavårdsnämnden visserligen
omhändertaga barn under sexton år, som vistas hos föräldrarna eller endera av
dem och som på grund av föräldrarnas sjukdom eller deras liknöjdhet eller oför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

137

måga eller eljest i hemmet rådande förhållanden icke därstädes erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran samt icke får behovet därav annorlunda avhjälpt,
d. v. s. sålunda barn som är i fara att bliva vanartat — men här föreskriver
förslaget inga förebyggande åtgärder och fordrar ej, att föräldrarna skola
höras i ärendet eller avfordras skriftlig förklaring om sitt samtycke till att barnet
skiljes från hemmet.

Man frågar sig då om orsaken till denna skillnad mellan 6 och 7 kapitlen.
Densamma synes icke kunna vara att söka däri, att 6 kapitlet behandlar endast
de fall, då föräldrarna samtjmka till barnets omhändertagande och att i 7 kapitlet
avhandlas såväl dylika fall, som även de då föräldrarna vägra samtycka.

Ty under alldeles likartade förhållanden skola väl de nämnda föreskrifter vara
lika behövliga. Enligt nämndens uppfattning skola, då det gäller barn, som är
i fara att bliva vanartat, och som föräldrarna vilja släppa ifrån sig, bestämmelserna
om förebyggande åtgärder, m. m. bliva alldeles platoniska. Och det är
dock skada. Ty samhället och familjen lära dock i allmänhet vara bäst betjänade
av att familjen hålles samman, om detta kan gå för sig. Dessutom är ett
barns skiljande från hemmet genom samhällets försorg en åtgärd av så allvarlig
beskaffenhet, att om föräldrarna godkänna densamma, detta godkännande alltid
bör skriftligen fixeras.

Olämpligheten av att medgiva olika behandling av dessa fall, som äro alldeles
likartade, framgår också av 57 § i kommittéförslaget. Enligt berörda § må nämligen
barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande av barn, som omförmäles
i 46 § 1 mom., ej bringas till verkställighet, efter det barnet fyllt sexton
år. Således kunna barn, som äro i fara att bliva vanartade, ej omhändertagas
efter fyllda sexton år. Men barn av alldeles enahanda beskaffenhet omnämnas
också i 36 § och för dem gäller icke 57 § enligt dess lydelse. Alltså: lagförslaget
både förbjuder och tillåter, att barn, som är i fara att bliva vanartat, må,
då föräldrarna samtyckt till dess skiljande från hemmet, omhändertagas av
barnavårdsnämnd. Men detta är väl orimligt.

Se även barnavårdsnämndm i Norrköping 45.

273. Ledamoten av Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Lindhagen (reservation)
: Man måste göra klart för sig, under vilken myndighet man tänker sig
den mer tillfälliga vården för barn. Denna omfattar vissa delar av sjukhusvård,
kolonier för klena barn, all möjlig sorts asylvård. Vidare även i vissa fall
själva utackorderingen. Den tanken har nämligen framkommit, att man skulle
söka få barn mer tillfälligt utackorderade i de fall, då det är antagligt, att föräldrarna
eller endera av dem inom en närmare framtid kan komma att återtaga
dem. Det blir då billigare att utackordera dem tillfälligt, än att under åratal
hava dem på en asyl; i en del fall även fördelaktigare för barnen.

Jag anser, att i 6 kap. borde ingå en paragraf, som särskilt avhandlar den
tillfälliga vården av barn. Visserligen ger 61 § anvisning om i vilka fall barn
ej må återlämnas till föräldrarna, men detta är ju endast en förebyggande förordning
och avhandlar ett undantagsfall. Några verkligen positiva anvisningar,
varigenom den tillfälliga vården fastslås såsom ett vanligt och ofta förekommande
fall, finnas ej i 6 kap. Kapitlet behöver därför en sådan komplettering.

274. Länsstyrelsen i Uppsala län: Den kategoriska föreskriften, att det skall 35 $.
sörjas för omhändertaget barns uppfostran till en duglig samhällsmedlem kan
uppenbarligen i vissa fall vara eller bliva omöjlig att efterkomma.

Se Länsstyrelsen i Malmöhus län 10, barnavårdsnämnden i Malmö 49, fattigvårds- 36 §.
styrelsen i Göteborg 66 s. 45, socialstyrelsen 288, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå
101 s. 69, svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott 102 s. 76.

275. Länsstyrelsen i Kristianstads län: I motiven till 36 § hava kommitterade
å sidan 170 framhållit, att det icke ansetts lämpligt att begränsa lagrummets
användning till det fall, att fångvårdsstyrelse!! gör framställning om omhänder -

138

38 §.

39 och 40 §$.

Kung!.. Maj:ts proposition nr 1ÖO.

tagande. En sådan begränsning anser länsstyrelsen icke heller lämplig, men till
förekommande att barnavårdsnämnden föregriper fattigvårdsstyrelsen kunde det
måhända ej vara ur vägen att orden »och varder behovet därav icke annorlunda
avhjälpt» utbytas mot exempelvis »och varder behovet därav icke av
fattigvårdsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse eller annorlunda avhjälpt».

276. Förste provinsialläkaren i Stockholms lull anför, att 36 § synes honom svår
att tillräckligt skilja från 46 §. »Eljest i hemmet rådande förhållanden» innefattar
ju även mom. a) i sistnämnda paragraf. 36 § är för övrigt svävande
avfattad och synes kunna utgå eller kanske hellre göras klarare.

277. Kammarrätten: Med den växlande uppfattningen om vad som kräves för
en »tillfredsställande vård och uppfostran», kommer stadgandets vidsträckta
innebörd att lämna rum för godtycke. I själva verket torde knappast något
egentligt behov av stadgandet föreligga i betraktande av att 46 § i förslaget
giver barnavårdsnämnden möjlighet att ingripa såväl vid kroppslig som vid andlig
vanvård, och något samhälleligt ingripande för barn, grundat på försummelse från
föräldrarna, därutöver icke synes böra äga rum.

278. Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser, att stadgandet i 8 §, att
provinsialläkare äger vara tillstädes vid sammanträde med barnavårdsnämnderna
inom sitt distrikt, mera är en gest, enär provinsialläkaren sällan torde bliva i
tillfälle att deltaga i sammanträde å annan ort, än där han är bosatt, samt att
det ytterst sällan torde förekomma, att han underrättas om tiden för sådant
sammanträde. I 37 § synes eljest hava varit ett tillfälle att direkt uttala, att
läkarens medverkan skall påfordras. För barnavårdsnämnden torde det nämligen
ofta bliva synnerligen vanskligt att avgöra, vilken särskilda vård, som i det
givna fallet tarvas.

279. Förste provinsialläkaren i Gottlands län föreslår, att 37 och 41 §§ slås
ihop. Genom att i den förra efter orden: »— — — i behovet av särskild vård
utom hemmet» tillägga »eller å särskild anstalt», får man fram innehållet i
dem båda,

280. Länsstyrelsen i TJppsala län: Bestämmelsen torde böra hava sin plats antingen
i början eller i slutet av kapitlet.

281. Ledamoten a,v Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Lindhagen (reservation):
Visserligen är utackordering den lämpligaste vårdformen för det största
antalet omhändertagna barn. Då emellertid flera kategorier av barn, såsom de,
vilka omnämnas i 37 §, (de, som lida av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet
eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet) samt vidare normala barn,
som behöva särskild utbildning, däremot kunna erhålla den lämpligaste vården
i barnhem eller skolhem, så anser jag, att intagandet i sådana anstalter icke
enligt lagens anda bör framstå såsom undantagsfall, utan att lagen skall vara
så skriven, att de olika vårdsystemen fullt likvärdigt komma att tagas i övervägande,
allt efter vad som är bäst för barnet i fråga. För barn, som skola
omhändertagas enligt 37 §, är naturligtvis vårdnaden inom ett barnhem under
sakkunnig ledning i de allra flesta fall att föredraga, vilket ju också förordas i
41 §. Allt mer bör uppmärksamheten fästas därpå, att för dem, som lida av
andlig brist eller svaghet, åtminstone i de viktigare utvecklingsåren, behöves
en mer sakkunnig och ingående omvårdnad, än vad det enskilda hemmet kan
bjuda. Kommer nu att stå kvar den formuleringen i lagen, som av kommittén
föreslås, att vården i barnhem ej fullt likställes med vården i enskilda hem,
genom att densamma omtalas i en efterföljande paragraf av ett alltför knappt
innehåll (40 §), så är det att befara, att man i lagens tillämpning fäster alltför
ringa vikt vid lagens ord: »särskilda omständigheter påkalla barnets vårdande
å anstalt för barnavård».

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

139

Det finnes andra omständigheter, som även behöva särskilt beaktas, nämligen
utbildningssynpunkten. I skolhem på landet, sådana de nu äro upprättade efter
nyare metoder, kunna äldre barn få en synnerligen god utbildning. Även för en
del icke vanartiga finner man detta lämpligare än enskilda hem. Detta bevisas
ju också därav, att sådana hem som Stadsmissionens lanthem för flickor
vid Edesta och för gossar vid Boxtorp eller Sunnerdahlska hemskolan äro
mycket eftersökta; intagandet av barn i sådana hem, som de nämnda, har även
det goda med sig, att föräldrarna lättare tycka sig kunna få förbindelse med
en anstalt än ett enskilt hem. Av en änka eller änkling t. ex., som omöjligt
kan hava sina barn hos sig och gärna vill att barnen icke skola skiljas åt,
hälsas det med stor tillfredsställelse, om barnen kunna få barnhems eller skolhems
vård. Så har inträffat t. ex. vid Elsa Borgs barnhem och andra.

Om man fullständigt skulle likställa i lagens formulering vården i enskilda
hem och i barnhem, behöver man därför icke befara, att utackorderingen i enskilda
hem icke skulle ske för normala barn i det ojämförligt största antalet
fall. Det är nämligen så, att utackorderingen i enskilda hem blir billigare,
och varje kommun måste handhava kommunala angelägenheter på det mest
ekonomiska sätt, i synnerhet då på samma gång det enskilda hemmet erbjuder
goda garantier för en tillfredsställande och lämplig vård för friska barn, som
icke äro i behov av en särskild uppfostran eller utbildning.

282. Medicinalstyrelsen: Förste provinsialläkaren i Stockholms län har beträffande
39 och 40 §§ anfört, att enskilt hem icke under alla omständigheter
borde ställas framför barnhem, och detta givas stämpel av sekundär vård. Ett
litet, väl skött barnhem kan ofta giva bättre vård och uppfostran än månget
enskilt, godkänt hem. Medicinalstyrelsen vill för sin del ansluta sig till den av
förste provinsialläkaren uttalade åsikten.

283. Förste provinsialläkaren i Kalmar län: I fråga om ^ackordering av barn
borde någon bestämmelse införas, varigenom garanti vunnes, att barn ej överlämnades
till tuberkulösa hem. I 39 § stadgas visserligen, att utackordering
endast får ske till personer, rörande vilkas lämplighet och förmåga att uppfylla
de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden genom föregående undersökning
gjort sig förvissad, men ett uttryckligt påpekande av faran för tuberkulos
smitta är tydligen behövlig.

284. Ledamoten av Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Lindhagen (reserva- 42
tion): Anser att uttrycket »tukta» barnet bör ersättas med uttrycket »fostra».

Det förra är i nutida språkbruk ganska föråldrat, och då det användes, är därmed
förenad tanken på aga och på ingen annan sorts uppfostran.

285. Förste provinsialläkaren i Gottlands län: 42 § 1 mom. giver barnavårdsnämnd,
som omhändertagit barn för vård, eller den, åt vilken nämnden sådant
överlåtit, rätt att tukta det. Det låter motbjudande att genast tänka på att
tukta barnet. Man bör först försöka med förmaningar och vänlig handledning,
innan man tänker på bestraffning. Därför borde ordet »tukta» utbytas mot
»handleda och eventuellt bestraffa».

286. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg åberopar följande uttalande av fattigvårds- 43 §
direktören därstädes: Med stöd av erfarenheter från fosterbarnsvården finner

jag mest önskvärt att 43 § alldeles utgår ur lagförslaget eller, om några motsvarande
bestämmelser anses erforderliga, 60 § utvidgas att gälla alla utackorderade
barn. Det är nämligen med hänsyn till såväl fosterbarn som fosterföräldrar
och förhållandet dem emellan i regel nödvändigt, att det ligger i den utackorderande
myndighetens hand att efter fosterföräldrarnas hörande själv avgöra, huruvida
förbindelse får knytas emellan barnets föräldrar och fosterhemmet. Att
såsom i 43 § fordra särskilda skäl för ett undantag från den allmänna regeln
om frihet till förbindelse skulle leda till talrika konflikter och medföra, att motsvarande
krav ställdes beträffande de enligt fattigvårdslagen utackorderade.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

45 §.

7 kap.
Om barns
omhändertagande

för skyddsuppfostran.

287. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I 45 § 1 inom. synes ordet »tjänst»
böra utbytas mot ordet »anställning».

288. Socialstyrelsen: Avfattningen av rubriken till 7 kap. täcker icke de åtgärder
med avseende å föräldrar och barn, om vilka förmäles i 47 och 48 §§
och som i 49 § ställts i motsatsförhållande till omhändertagandet för skyddsuppfostran.

Vad beträffar de i lagen angivna olika förutsättningarna för barnavårdsnämnds
ingripande, torde dessa enligt styrelsens uppfattning lämpligen kunna sammanföras
i ett kapitel. Skälen härtill äro närmast av formell natur — den föreslagna
omgrupperingen skulle göra innehållet tydligare. Men en dylik omgruppering
synes även motiverad ur innehållets synpunkt.

Kommittén har med varandra fullständigt sammankopplat begreppen »omhändertagande
av barn för skyddsuppfostran» och »barns skiljande (tvångsvis)
från hemmet». Till följd härav kommer skyddsuppfostran att avse olika, stundom
måhända alldeles artskilda kategorier av barn. I 46 § 1 mom. a) åsyftas sålunda
barn, som av »föräldrarna misshandlas eller så vanvårdas, att dess liv och hälsa
äventyras». I övrigt handlar paragrafen om barn, som visat vanart eller som
äro i fara att bliva vanartade. Av allt att döma kommer skyddsuppfostran,
trots den väl valda benämningen, så småningom att i den allmänna meningen
framstå såsom en tvångsvis genomförd uppfostran av vanartade barn. Det synes
onekligen mindre lämpligt att till samma kategori hänföra barn, som kanske ej
visat minsta tecken till vanart och beträffande vilka skulden till omhändertagandet
helt och hållet legat hos föräldrarna. Styrelsen kan ej heller finna
tillräckliga skäl till att man skilt nu ifrågavarande kategori av barn (som misshandlas
etc.) från de i 36 § angivna barn, vilka »på grund av föräldrarnas
sjukdom eller deras liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande
förhållanden icke därstädes erhålla tillfredsställande vård och uppfostran».

Vidare må anmärkas, att icke alla barn, som visat vanart, enligt lagförslaget
torde kunna göras till föremål för skyddsuppfostran. Ett barn, som omhändertagits
enligt 35 eller 36 § men som å barnhem, där det vårdas, visar vanart,
synes nämligen enligt förslaget icke kunna, såsom skäligt väl vore, göras till
föremål för skyddsuppfostran.

En annan erinran är den, att jämväl ett omhändertagande enligt 36 § kan
behöva ske med tvång. Om exempelvis föräldrarna på grund av fullständig
liknöjdhet eller oförmåga (imbecillitet e. d.) helt underlåta att bereda barnet
fostran och vård men ändock bestämt motsätta sig alla åtgärder, som åsyfta att
åvägabringa rättelse häri, synes ett tvångsförfarande från det allmännas sida
vara väl motiverat. Och varför skulle ett barn ej kunna med tvång skiljas från
en ensamstående moder, om denna hemfallit åt grubbleri och med skäl kan be
faras bringa barnet om livet — en ej så sällsynt företeelse — ehuru hon eljest
ej på minsta sätt misshandlar eller vanvårdar sitt barn?

Styrelsen föreslår sålunda, att man först angiver de allmänna förutsättningarna
för barnavårdsnämnds ingripande. Barnets behov av vård från det allmännas sida
bör härutinnan vara det bestämmande, vare sig det beror på föräldrarnas frånfälle,
sjukdom, lastbarhet, barnets vanart eller något annat. Därefter angivas
de förutsättningar, under vilka barnet kan med tvång skiljas från hemmet.
Det härvidlag bestämmande synes böra vara, å ena sidan att barnet är i ovillkorligt
behov att bliva omhändertaget och å den andra att föräldrarna ej godvilligt
lämna sitt medgivande härtill. Slutligen bör omhändertagande för skyddsuppfostran
begränsas till de fall — men alla sådana — där barnet visat vanart.
Sistnämnda fall bliva alltså identiska med dem, där intagande å skyddshem
kan ifrågakomma.

289. Svenska stadsförbundets styrelse: Om själva handläggningen av frågor
rörande barns omhändertagande för skyddsuppfostran har styrelsen redan i viss

141

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

män uttalat sig i samband med frågan om ungdomsråden. Genom denna myndighets
borttagande ur förslaget, skulle proceduren väsentligen förenklas. Någon
uppdelning av stadgandena för det administrativa förfarandet hos barnavårdsnämnd
i stad, som icke deltager i landsting, å ena sidan och övriga nämnder
å den andra, vore då icke längre erforderlig, utan bleve proceduren i samtliga
nämnder densamma. Det särskilda förfaringssättet för ärenden rörande barn
mellan 15 och 18 år bortfölle, och någon särskild underställning av fall, där
föräldrarna icke lämnat sitt samtycke, vore icke längre nödvändig.

Denna förenkling skulle också helt säkert kunna medföra en annan fördel,
i det att det sjunde kapitlets stadgande!! då kunde göras betydligt enklare.
Som lagförslaget nu föreligger, synes särskilt detta parti av lagen vara rätt
svårhanterligt genom de upprepade hänvisningarna från den ena paragrafen till
den andra.

Ungdomsrådens borttagande skulle givetvis påkalla en förändring av själva
instansordningen och besvärsförfarandet. Barnavårdsnämnd i stad, som icke
deltager i landsting, har ju med avseende å barns skiljande från hemmet och
omhändertagande för skyddsuppfostran jämställts med ungdomsråd. Besvär över
dylik barnavårdsnämnds beslut i sådana frågor skulle därför ställas till Kungl.
Maj:t. Om nu även övriga barnavårdsnämnder skulle genom den av styrelsen
påkallade förstärkningen också de få utöva de tilltänkta ungdomsrådens funktioner
enligt kapitel 7, läge det väl närmast till hands, att även för deras vidkommande
besvären finge anföras hos Kungl. Maj:t. Emellertid vill det synas naturligare,
att med den av styrelsen föreslagna anordningen samtliga nämnders beslut finge
i första hand överklagas hos länsstyrelsen, som ju såsom inspektionsmyndighet
icke heller torde böra ställas utanför kännedomen om dessa viktiga ärendens
handläggning.

Skulle på sätt styrelsen ovan förordat, barnavårdsnämnder icke i alla kommuner
införas, måste givetvis möjlighet beredas för en adjunktion med domarutbildade
bisittare även i den myndighet, som i dessa samhällen skulle ersätta
barnavårdsnämnden.

Beträffande stadgandena i övrigt i detta kapitel finner styrelsen en utsträckning
av barnens omhändertagande till barn i åldern 15—18 år väl vara ägnad
att bereda det allmänna, även kommunerna, avsevärda kostnader. 1 betraktande
av den stora samhälleliga betydelsen av en dylik utsträckning finner styrelsen
sig emellertid icke böra avstyrka ett sådant steg.

I detta sammanhang vill styrelsen icke underlåta att framhålla det enligt
styrelsens mening oegentliga i att använda benämningen barn för ungdom upp
till 18 år. Bagens benämning »lag om den offentliga barnavården» synes med
hänsyn till här berörda stadgande vara mindre adekvat. Det ovan nämnda
finska betänkandet avhandlar »samhällets barn- och ungdomsskydd»; en benämning
i analogi därmed synes även för den svenska lagen naturligare.

290. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är svårt att förstå grunden till de gjorda
distinktionerna, som innebära, att skyddsuppfostran skall användas å barn under
femton år endast om det redan är vanartat, å barn mellan femton och sexton
år, om det är i fara att bliva vanartat eller redan på visst sätt visat vanart,
samt å barn mellan sexton och aderton år endast i sistnämnda fall.

3 mom. synes kunna avse endast det fall, som omförmäles i 2 mom., och bör
då sammanslås med detta.

Se även svenska fät ti gv år ds förbund ds barnavård sbyrå 101 s. 69 samt skolöverstyrelsen
94 och skyddshemsinspelitören 95.

291. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Förevarande § angiver, vilka barn, som äro
föremål för skyddsuppfostran. Med stadgandet i 2 mom. torde vara avsett att
träffa alla de former av vanart, som icke bestått i straffbara handlingar. För
att tydligare framhålla nämndens rätt att ingripa i ett sådant fall, där ett barn

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 112 haft. (Nr 150.) 1972 23 26

46 §.

142

Kung!. Maj:ts proposition nr 150.

över 15 år visat grövre vanart samt därjämte begått en jämförelsevis obetydlig
brottslig gärning, varför åtal icke anses böra följa, därest barnet omhändertagen
för skyddsuppfostran, synes det nämnden lämpligt, att paragrafen ändras på det
sätt, att 2 och 3 mom. utgå samt att i 1 mom. c) i stället för »femton år»
sättes »aderton år». Skulle nämnden nu hava omhändertagit ett barn, som
efter fyllda femton år gjort sig skyldigt till brott, varför åtal sker och straff
ådömes, får givetvis uppfostringsförfarandet vika. Detta synes emellertid vara
en mindre olägenhet än om nämnden, för att återgå till det nyss anförda
exemplet, underläte att vidtaga åtgärd, fastän åtal av eu eller annan anledning
utebleve.

Ledamoten av nämnden fräken Lindhagen (reservation): Föreslår bibehållandet
av kommitténs formulering, då jag ej kan biträda barnavårdsnämndens majoritets
uppfattning, att 2 mom. kan utgå. Jag får påpeka, att straffbarhetsåldern är
under utredning i samband med det arbete, som föreligger hos sakkunniga för
utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten.

292. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Framför ordet »äventyras» i
46 § a) borde inskjutas »enligt läkares intyg», ty vem skall annars bestämma,
när barn vanvårdas?

293. Svenska fattigvårdsförbundets bamavårdsutskott: I samband med granskningen
av denna paragraf, som angiver de barn, som böra bliva föremål för
skyddsuppfostran, önskar utskottet ifrågasätta, huruvida skäl icke tala för, att
bestämmelserna i folkskolestadgans § 42 mom. 4 angående vanartade lärjungar
och § 51 angående åtgärder mot tredskande föräldrar eller målsmän lämpligen
borde inarbetas i lagen om den offentliga barnavården. Förutom de allmänna
skäl, som tala för en dylik anordning, må anföras, att proceduren mot tredskande
föräldrar enligt § 51, varvid skolråd, vederbörande församlings pastor samt kyrko
rådet i tur och ordning eventuellt hava att vidtaga åtgärder, är tungrodd och
stundom medför allvarlig tidsutdräkt.

47 §. 294. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Det torde vara lämpligt, att i denna

paragraf intages stadgande om skyldighet för föräldrar att inställa sig inför
nämnden för att tilldelas i paragrafen avsedd förmaning samt att förfallolös
utevaro förenas med de i 17 § angivna påföljder.

295. Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): Jag får härmed
uttala min stora tveksamhet huruvida, såsom i denna paragraf av kommittén
föreslås, ett barn må kunna tilldelas aga ända upp till 15 år. För flickor är
då säkert denna ålder absolut för hög, och aga bör icke för dem förekomma
upp till 15 år ens vid en skyddsuppfostringsanstalt. Vilken ålder för agas tilldelande
man än sätter, bör i 47 § även omnämnas, att detta får ske endast om
annan tillrätta vi sningsmetod icke är tillfyllestgörande, och om aga icke för barnet
i fråga kan anses hava menlig inverkan.

296. Stockholms stads konsistorium: Rätt att utdela aga åt omhändertagna barn
bör enligt konsistoriets mening för eu verksam uppfostrans skull tillerkännas
barnavårdsnämnden och dess verktyg även i åldern 15—18 år.

297. Förste provinsialläkaren i Stockholms län anför rörande 47 § 2 st., att det
här tyckes vara fråga om någon slags offentlig barnapiskare. Av motiverna
(sid. 195) synes, att kommittén varit mycket tveksam om lämpligheten av bestämmelsen
om aga. Den anses kunna medföra gagn. Men vem skall bestämma,
när så är förhållandet? Den kan också skada och ibland även drabba oskyldiga
barn. Vore det därför icke säkrasf att utesluta denna bestämmelse?

298. Förste provinsialläkaren i Gottlands län anför, att det finnes många andra
sätt, att komma till rätta med barn, utan att man genast behöver gripa till
aga, och föreslår därför, att ifrågavarande stycke får följande lydelse:
»— — — att barnet på lämpligt sätt bestraffas, eventuellt och i undantagsfall
med aga».

Kungl. Maj:ts proposition nr LrtO.

143

299. Folkskolinspektören i Värmlands östra inspektionsområde: Kommittén har
övervägt, om ej rätten till aga kunde helt och hållet uteslutas. Säkerligen hade
detta varit det ur alla synpunkter lyckligaste. Men då kommittén likväl bibehållit
agan som tuktomedel, borde den sökt utfinna något sätt, varigenom agans
användning begränsats till de fall, då den kunnat med visshet verkställas av någon,
som verkligen haft ett varmt hjärta för barnets väl. Svårigheterna för barnavårdsnämnderna
i detta hänseende bli därför alltfort tillfinnandes, om det föreliggande
lagförslaget kommer att antagas.

300. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. I sista punkten bör tilläggas: 48 §

»i fråga om barn, som omförmäles i 46 § 1 mom.», varefter samma ord i 49 §
kunna uteslutas. Punkten bör med någon jämkning överflyttas till 2 mom.

301. Stockholms stads konsistorium: För fullständighetens skull torde bland
institutioner, åt vilkas vård barnavårdsnämnden i vissa fall kan besluta överlämna
barn, även böra, jämte barnkrubba, arbetsstuga o. s. v. nämnas kindergarten,
då sådana anstalter för barn i vissa större städer finnas upprättade på
ungefär samma sätt som barnkrubbor och arbetsstugor.

302. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Uttrycket »skiljas från hemmet», som 49 §
även förekommer i nu gällande lagstiftning, synes böra utbytas mot annat
lämpligt uttryck, som angiver beslutets rättsliga innebörd, nämligen undandragandet
av barnet från föräldramyndigheten. Under länsstyrelsens ämbetsverksamhet
har förekommit fall, då länsstyrelsen på grund av nämnda uttryck

ej ansett sig kunna pröva ett underställt ärende, då barnet i fråga faktiskt redan
förut varit skilt från sitt hem och vistades hos andra.

303. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Ordet »äger» i förevarande paragraf

torde allenast avse att tillerkänna nämnden befogenhet att skilja barnet från
hemmet. Nämnden anser det vara av vikt, att det stadgas en ovillkorlig skyldighet
för barnavårdsnämnd att vidtaga denna åtgärd, där de i paragrafen angivna
förutsättningarna äro för handen.

304. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. Det menas antagligen (jfr 2 mom.), 50 §
att föräldrarna skola kallas till personlig inställelse.

305. Länsstyrelsen i Östergötlands län: Åt stadgandet i 8 § av nu gällande

lag den 13 juni 1902, som i huvudsak motsvarar 50 och 51 §§ i lagförslaget, har
av länsstyrelsen givits den tolkning, att det åligger barnavårdsnämnd att inom
fjorton dagar delgiva eller i varje fall vidtaga åtgärder för delgivning med
föräldrarna av beslut om barns skiljande från dem. I särskilt fall vägrades här
fastställelse av ett dylikt beslut på grund av att delgivning ej skett inom sagda
tid och blev, efter anmälan från barnavårdsnämnden i fråga till justitieombudsmannen,
denna tolkning av honom gillad. Till förekommande av olika uppfattningar
härvidlag synes lämpligt att bestämd föreskrift härutinnan införes i lagen.

306. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I 1 mom. föreslagna stadgande inne fattar

skyldighet för barnavårdsnämnden att personligen höra föräldrarna i
ett hos nämnden anhängigt ärende. Nämnden underskattar icke vikten av att
äga personlig kännedom om barnen och deras föräldrar. Särskilt måste detta
vara nödvändigt i de fall, där den, som verkställt utredningen i ärendet, är i
ett eller annat avseende tveksam om huru fallet rätteligen bör behandlas. Dock
håller nämnden före, att då det, såsom i dessa ärenden ofta är fallet, är fråga
om hemlivets allra intimaste förhållanden, det mera sällan skall lyckas att få
föräldrarna att inför ett flertal främmande personer uttala sig på ett naturligt
sätt, så att nämnden kan bilda sig en säker uppfattning för ett rätt bedömande
av fallet. Oavsett att en dylik procedur i en stad sådan som Stockholm kommer
att taga avsevärd tid för nämnden, måste den i de fall, som äro klara, och där
den, som verkställt undersökningen, med föräldrarna är fullt ense om den åtgärd,
som från nämndens sida lämpligen bör vidtagas, vara utan egentlig mening.

144

Kungl. Maj:ls proposition nr 150.

Nämnden anser därför, att ifrågavarande stadgande bör omarbetas på sådant
sätt, att nämnden tillerkännes rätt att i de fall, där den finner nödigt, inkalla
föräldrarna.

Då det emellertid kan tänkas, att föräldrarna, även om nämnden ej anser
deras hörande erforderligt, vilja personligen inför nämnden framlägga sina skäl,
bör det givas dem tillfälle härtill och fördenskull jämväl föreskrivas, att föräldrar
i varje deras barn berörande ärende skola underrättas om denna sin rätt
samt om tiden för ärendets behandling.

307. Barnavårdsnämnden i Göteborg: Nämnden anser, att 2:dra meningen i

50 § 1 mom. bör formuleras så: Då nämnden finner så lämpligt, skola de (barnets
föräldrar) för sådant ändamål personligen inställa sig inför nämnden. Det kan
nämligen förekomma fall, då målsmans närvaro vid nämndens förhandlingar ej
bör förekomma, varför eu kategorisk bestämmelse härvidlag ej bör givas. Styckets
fortsättning torde därjämte erhålla följande förenklade lydelse: Finner nämnden
nödigt, att jämväl barnet höres, må nämnden förordna därom.

308. Stockholms stads konsistorium: Att det barns föräldrar, om vars skiljande
från hemmet det blir fråga, i allmänhet skola personligen inställa sig inför
nämnden för att höras i ärendet, är dels föga ändamålsenligt — det är vida
större utsikt att få dem rätt till tals genom barnavårdsnämndens ombud mellan
fyra ögon än i närvaro av en hel nämnd — dels skulle det t. ex. i våra större
städer vålla eu omständlighet och tidsutdräkt, som är att bestämt avråda.

309. Skyddshemsinspektören: Man står tveksam, huruvida den i 50 § införda

nya formuleringen att barnets föräldrar, så vitt ej hinder möter, skola inställa sig
för nämnden, är lycklig. I många fall, även där hinder för föräldrarna icke
möter, kan ett enskilt samtal verka lyckligare än ett föräldrarnas inkallande inför
sittande nämnd.

310. Kammarrätten: Det torde kunna ifrågasättas, om icke föräldrarnas personliga
inställelse bör kunna inskränkas till det fall att särskilda skäl därför föreligga.
I allt fall synes sådan inställelse icke böra i lag föreskrivas, där föräldrarna
själva påkallat barnets omhändertagande.

311. Svenska fattigvårdsförbundets barnayårdsbyrå: Vidkommande 50 § vill byrån
framhålla, att ett personligt hörande av föräldrarna i där avsedda fall inför
barnavårdsnämnden ej sällan skulle för dem innebära ett svårt obehag utan
motsvarande nytta. Det synes byrån fullt betryggande, om .föreskrift gåves av
innehåll, att tillfälle alltid skulle beredas föräldrarna att, om de så önskade,
yttra sig inför nämnden, samt att nämnden ägde rätt att, då så prövades erforderligt,
inkalla föräldrarna till personligt hörande.

312. Svenska fattigvår dsförbundets barnår år dsutskott: Det kan, enligt utskottets

mening, ofta nog innebära ett stort lidande för föräldrarna att under angivna
förhållanden inställa sig personligen inför nämnden. Kommitterade ifrågasätta,
huruvida det icke — för att undvika onödig hårdhet i förekommande fall —
vore tillfyllest att stadga, att barnets föräldrar skola höras i ärendet, vilket i
så fall kunde ske annorstädes än inför barnavårdsnämnden eller eventuellt orden
»så vitt hinder därför ej möter» kunde mildras.

313. Domkapitlet i Göteborg: I 50 § föreskrives, att, när det är fråga om

vanartat barn och även eljest i visst fall, icke blott föräldrarna utan ock barnet
skall höras. Är icke detta att göra ett dylikt barn väl mycken heder? Och det
går väl an, när det är inför barnavårdsnämnden som föräldrarna och barnet
skola höras. Men i 52 § föreskrives samma hörande inför ungdomsrådet. Ungdomsrådet
kan besluta, att icke blott föräldrarna utan även barnet skall inför ungdomsrådet
höras. Och enligt 50 § 2 mom. skola tvångsåtgärder användas.

51 314. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Det hade varit önskvärt, att vid formule ringen

av 34 §, 51 § 3 mom. och 54 § 2 mom. bland anledningarna till barns
interimistiska omhändertagande även upptagits sådana fall, där fara kan tänkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 150. 145

uppstå för annan än barnet självt därigenom att barnet icke genast omhändertages.

315. Skyddshemsinspektören: Jämför man 51 § 3 mom. och 54 § 2 mom. med
34 § 2 stycket synes framgå, att kommitterade mena att barnavårdsnämnd skall
ha rätt till så att säga extra hastig procedur i endast sådana fall, då ifrågavarande
barn skulle genom vanligt tillvägagångssätt för barns skiljande från hemmet
löpa risk att fördärvas. Barnavårdsnämnd synes sålunda icke tillerkännas rätt
till hastigt ingripande om ett barn, t. ex. en 16 års pojke, är till uppenbar
skada för sin omgivning. Det synes mig dock nödvändigt att lagtexten förtydligas
därhän att en barnavårdsnämnd må kunna göra processen kort och från dess
omgivning hastigt skilja ett barn, som är till uppenbar skada för sina kamrater
eller som är samhällsfarligt.

316. Länsstyrelsen i Uppsala län: 2 mom. Att för valet av underrätt kan vara av 52 §
betydelse de personers vistelseort, som skola höras, är givet. Mindre klart är
däremot, vilken betydelse i detta hänseende bör tillkomma »ändamålet med
förhöret»; det kan ej gärna vara avsett, att ungdomsrådet skall taga hänsyn till

olika domares personliga kvalifikationer. Måhända åsyftas endast, att ungdomsrådet
kan finna skäl anlita en domstol, som snart sammanträder.

317. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Bland de åtgärder med tillrättaförande 54 §
syfte, som före ett barns skiljande från hemmet kunna vidtagas, upptager förslaget

även aga, detta dock allenast för barn under 15 år. Beträffande vanartad ungdom
i åldern 15—18 år säges i första stycket av förevarande moment uttryckligen,
att tilldelande av aga ej må föreskrivas. Intages en ung person i skyddshem,
är han givetvis underkastad skyddshemmets disciplinära åtgärder, vari även aga
ingår. Häri synes en inkonsekvens ligga. Visserligen kan det å ena sidan invändas,
att aga verkar på annat sätt, om den ingår i ett uppfostringssystem och
icke utgör ett fristående straff, men å andra sidan synes det med fog kunna
sägas, att äro 15—18-åringar icke för gamla att tilldelas aga å skyddshem, så
äro de det icke heller eljest. Nämnden anser därför, att orden »dock må ej
föreskrivas tilldelande av aga» böra utgå.

Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): I överensstämmelse med
mitt ovanstående yttrande (se 295) tager jag naturligtvis ett bestämt avstånd från
barnavårdsnämndens majoritets förslag, att barnavårdsnämnd skulle få rätt att tilldöma
aga för barn och ungdom ända upp till 18 år. Kommittén bibehåller agan
inom skyddsuppfostringsanstalter, emedan det ännu anses nödvändigt, att eu sådan
åtgärd är tillåten för disciplinens upprätthållande. Det är dock något möjligare,
att aga i enskilda undantagsfall kan hava någon sorts förmånlig verkan, då den
kan tilldelas inom en anstalt omedelbart eller kort efter förseelsens begående,
än om det skall utdömas av en barnavårdsnämnd för ett barn eller en ungdom,
som vistas i sitt eget hem, är utackorderat i enskilt hem eller mer tillfälligt
omhändertaget i en upptagningsanstalt. Det är därför jag anser det fullständigt
förkastligt, att barnavårdsnämnd skulle få tilldöma aga ända upp till 18 år, såsom
majoriteten föreslår.

Se även barnavårdsnämnden i Uppsala 314.

318. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I denna § bestämmes den ålder, efter 57 $

vilken beslut om skyddsuppfostran icke får verkställas. Med den förändrade
lydelse, nämnden föreslagit av 46 §, bör första stycket av förevarande paragraf

avse de i 46 § a) och b) samt andra stycket de i 46 § c) omförmälda barn.

Till denna paragraf synes ock böra fogas en föreskrift av innehåll, att där
barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, dömes till fängelse eller straffarbete,
eller av domstol varder förordnat om barnets intagande i allmän uppfostringsanstalt,
beslutet om barnets omhändertagande för skyddsuppfostran skall
vara förfallet.

Se även svenska Jattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå 101 s. 69.

146

61 §.

63 }.

65 §.

''66 §.

8 kap.
Om barnhem.

68 §.

69 §.

70 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 150.

319. Medicinalstyrelsen instämmer i ett av förste provinsialläkaren i Stockholms
län framställt förslag, att barn, som skiljes från föräldrahemmet, alltid borde
undersökas av läkare, både för barnets, fostrares samt kamraters skull, enär
psykiska defekter, tuberkulos, lues m. m. kunna förefinnas, utan att detta är
känt förut, samt visad vanart kan bottna i någon svaghet, vars uppdagande bör
kunna bliva till ledning vid uppfostran.

320. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Avfattningen av 1 mom. i 61 § giver
val vid handen, att nämnden även utan framställning från föräldrarna har att
pröva, huruvida barnet må återlämnas till föräldrarna, men av orden i 3 mom.
»framställning om barns återlämnande, som i 1 och 2 mom. sägs» synes framgå,
att detta icke är avsett. Nämnden anser därför, att stadgandet bör förtydligas,
så att det bliver klart, att nämnden, vare sig framställning gjorts eller ej, äger
att återlämna barnet, där förhållandena äro sådana som i momentet sägs.

321. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Nämnden anser, att likasom i 45 §

även här ordet »tjänst» i första stycket bör utbytas mot ordet »anställning».
Måhända borde uttrycket »lämnat hemmet» i andra stycket förtydligas, så att
det blir klart, att därmed åsyftas de i första stycket omförmälda enskilda hem
eller barnhem.

Se ovan 12, 52 s. 29, 66 s. 45, 69, 70, 99 s. 65, 102 s. 75, 103 s. 84.

322. Länsstyrelsen i Uppsala län: Till vilken åtgärd en anmälan hos domstol

tankes kunna leda, framgår varken av text eller motiver.

323. Svenska stadsförbundets styrelse: Kommittén förutsätter, att kommunerna

skola, i den mån behovet det påfordrar, sörja för tillkomsten av barnhem. I
detta sammanhang avvisar kommittén, åtminstone för närvarande, tanken på
statsbidrag för upprättande av upptagningshem, »då det synes ändamålsenligare,
att landstingen taga sig an denna angelägenhet». Det kan väl sättas ifråga,
om landstingen icke på sista tiden belastats med alltför stora ekonomiska bördor.
Styrelsen saknar väl anledning ingå på denna fråga, men vill däremot starkt
understryka önskvärdheten och behovet av statsbidrag för de städers del, som
icke tillhöra landsting. I dessa större städer, där barnavårdsnämnderna nödgas
taga hand om stora massor av barn, kommer det givetvis att uppstå stort behov
av upptagningshem för barnen, medan de blivande utackorderingshemmen utväljas.
Likaså kunna en del barn på grund av sjukdom icke utackorderas. Det torde
vara klart, att avsevärda kostnader åsamkas dessa städer för dylika hem och
statsbidrag för ändamålet synas väl påkallade. På denna punkt av förslaget
torde konsekvenserna så klart kunna bedömas, att frågan om detta statsbidrag
redan nu kan upptagas.

324. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då det givetvis är lika erforderligt,

att i barnhem intagna barn där kunna erhålla ändamålsenlig uppfostran som
tillfredsställande vård, torde ett tillägg i förstnämnda hänseende böra fogas till
första punkten.

325. Förste provinsialläkaren i Uppsala län anför, att, då det i 69 § säges, att
plan för barnhem skall underställas länsstyrelsen för prövning, man väl får
taga för självklart, att länsstyrelsen, innan resolution meddelas, inhämtar förste
provinsialläkarens yttrande. Eljest borde i paragrafen lämnas bestämd anvisning
om sådant förfarande.

326. Förste provinsialläkaren i Blekinge lön anser även, att förste provinsialläkaren
borde tillförsäkras något inflytande vid fastställande av planer och föreslår
därför, att i paragrafen inryckes orden: »efter förste provinsialläkarens
hörande».

327. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Det i fråga om upprättande av enskilda
barnhem här föreslagna koncessionssystemet kan nämnden icke gilla. Nämnden
är av den bestämda uppfattning, att detta skulle komma att verka hämmande
på det enskilda initiativet, vilket hittills varit av stor betydelse för upprättandet

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

av sådana anstalter. Då det allmänna för närvarande drager stor nytta av dessa
anstalter och det för framtiden torde bliva än mer nödvändigt att lita till den
enskilda företagsamheten på detta område, måste det anses oklokt att införa en
dylik anordning. Den i 71 § föreslagna tillsynen genom barnavårdsnämnden
över ifrågavarande barnhem torde vara fullt tillräcklig. Skulle det bliva nödigt
att förbjuda fortsättande av en dylik privat bedriven barnavårdsverksamhet, bör
möjlighet härtill hållas öppen.

328. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse: Kommitterade betona i

sitt betänkande (s. 110), att det för den offentliga barnavården bör vara angeläget
att uppmuntra tillkomsten av ändamålsenliga inrättningar för barnavården även
genom privat verksamhet. Detta torde dock i högst väsentlig mån motverkas i
fråga om upprättandet av enskilda barnhem, i fall koncessionstvång skulle införas.
Vad kommitterade säga om den varsamhet, som måste iakttagas vid
inspektion av »ett oavlönat förtroendeuppdrag» i barnavårdsnämnden gäller i
ännu högre grad i fråga om den enskilda kärleksverksamheten. 70 § synes oss
därför böra helt och hållet utgå. Bestämmelsen i 71 § om tillsyn över sådant
barnhem är fullt tillräcklig för att nå syftet.

329. Stockholms stads konsistorium: Det koncessionstvång, som i förslaget ålägges
förening, stiftelse eller enskild person, som önskar upprätta barnhem, skulle
lätteligen på ett olycksbringande sätt förkväva det fria initiativ, som hittills
bevisat sig hava stor betydelse för denna gren av barnavården. Det synes också
vfira onödigt, då ju en var vet, att det barnhem, som upprättas, står under
barnavårdsnämndens uppsikt, och att nämnden äger rätt att ingripa emot därinom
förefintliga missförhållanden. Denna punkt i förslaget anser sig konsistoriet således
också böra avstyrka.

330. Svenska stadsförbundets styrelse: Då av enskild upprättat barnhem skall

stå under uppsikt av vederbörande barnavårdssamhälles barnavårdsnämnd, som
(71 §) har att även öva kontroll över, att själva hemmet icke är bristfälligt, synes
nämndens yttrande böra inhämtas, innan länsstyrelsen ger tillstånd till dess
upprättande; ett stadgande därom synes böra införas i lagen.

331. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. Föreskriften skall antagligen gälla

endast beträffande barnhem, som avses i 40 § första stycket. 2 mom. ^ Bestämmelser
om avveckling torde vara erforderliga åtminstone så, att tillståndet far
gälla ytterligare någon tid, dock utan rätt att intaga barn.

332. Barnavårdsnämnden i Halmstad: Den i utsikt ställda tillsynen och kontrollen
torde särskilt för sådana, som uppehållas genom enskild välgörenhet, komma att
innebära vissa farhågor för denna verksamhet, som fritt arbetat till stor välsignelse
för de värnlösa barnen, men som torde hämmas genom kontroll och uppgifter av
det slag, som statsinspektion medför.

333. Fattigvårdsstyrelsen i Vurberg: Fångvårdsstyrelse!! finner det synnerligen

angeläget att barnhem, tillhörande förening, stiftelse eller enskild person, kommer
att stå under direkt tillsyn av länsstyrelsen i det län, där hemmet är beläget,
och att befrielse från tillsyn varom i tredje stycket av 71 § säges, icke måtte
kunna lämnas.

334. Länsstyrelsen i Uppsala län: Även här kan respittid vara nödvändig

eller nyttig.

335. Länsstyrelsen i Södermanlands län: I anslutning till vad landstinget i dess
yttrande hemställt, och under särskilt åberopande av nödvändigheten, att under
närmaste åren icke betunga landstingen med allt för dryga kostnader, anser sig
länsstyrelsen böra förorda det i den av herr Magnusson ensam avgivna reservationen
framställda förslaget, att 74 § 1 mom. skall erhålla viss ändrad lydelse.

336. Länsstyrelsen i Gotlands län: Beträffande landstingets skyldighet att anordna
skyddshem anser sig länsstyrelsen böra, med fästat avseende å förhållandena
i detta län, instämma i det av kommittéledamoten Magnusson reservations -

71 §.

72 §.

9 kap.
Om skyddshem.

74 §.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

vis framställda förslag, att denna skyldighet skall anses fullgjord, utom genom
skyddshems upprättande, även då landsting visar sig hava på annat sätt tillbörligen
sörjt för beredande av föreskriven vård och uppfostran av vanartade
barn.

337. Länsstyrelse» i Blekinge län, Kronobergs läns och Kalmar läns södra landsting,
barnavårdsnämnden i Hammerdal, fattigvårdsstyrelsen i Uppsala samt domkapitlet
i Strängnäs tillstyrka herr Magnussons reservation rörande befrielse i vissa fall
för landsting eller stad att upprätta skyddshem.

338. Stockholms läns landsting: Med avseende å de alltjämt ökade uppgifter

och bördor, som läggas på landsting och städer för sjukvårds- och andra sociala
ändamål, synes vad reservanten herr Magnusson framhållit därom att landsting
och städer, som ej deltaga i landsting, under av reservanten angiven förutsättning
ma kunna befrias från skyldighet att upprätta skyddshem, vara förtjänt
av synnerligt beaktande.

339. Södermanlands läns landsting: Landstinget vill understryka önskvärdheten
av att bestämmelsen om landstingens skyldighet att anskaffa vård för vanartade
barn måtte få den formulering som reservanten Magnusson föreslagit. Därigenom
torde tillräckligt antal vårdplatser för dessa barn kunna erhållas, utan att några
dyrbara nybyggnader behöva ske under den närmaste tiden.

340. Barnavårdsnämnden i Norrköping: Det må beklagas att kommittén icke

gått längre i fråga om skyddshemmens förstatligande och att den vill fastslå
den genom lagen den 6 juni 1919 införda skyldigheten för landsting och stac^äfullmäktige,
som icke deltaga i landsting, att sörja för skyddshem med erforderligt
antal platser. Något egentligt motiv härför har icke anförts, vilket är
så mycket underligare som kommittén annars plägat grundligt motivera vad den
föreslår. Den motivering, som låg bakom nämnda lag, har blivit vederlagd
genom förhållandenas utveckling efter dess antagande. Av huvudsakligen samma
grunder, som redan förmått staten att övertaga blindundervisningen och som —
enligt ett i Kungl. ecklesiastikdepartementet utarbetat förslag — väl komma att
snart nog medföra även dövstumskolornas förstatligande, bör staten tillgodose
landets hela skyddshemsbehov, i den mån det icke fylles av enskilda, föreningar
och stiftelser. I jämförelse med kommunaldrift har statsdrift på detta område
fördelen att genom skyddshemmens anordnande med hänsyn till hela landets behov
och genom rationell arbetsfördelning dem emellan de vanartades uppfostran och
undervisning kunna bliva både bättre och billigare än det är möjligt, när varje
landsdel nödgas operera på egen hand. På grund härav föreslår nämnden att
lagförslagets 74 § 1 mom. underkastas den omarbetning, som kan påkallas av
en närmare utredning av nu berörda angelägenhet.

34:1. Fattigvardsstyrelsen i Katrineholm: Vad angår reservationen av herr

Magnusson, innehållande förslag om ett tillägg till 74 § 1 mom. i kommitténs
förslag, så måste ett sådant tillägg anses opåkallat, då de uppfostringsanstalter,
reservanten i sin motivering hänvisar till, böra av vederbörande myndighet
erkännas såsom skyddshem, för så vitt de fylla anspråken på ett sådant. Skulle
det brista häruti, vore det icke till sakens fromma, att öppna möjligheter till
undantag för landstingen att tillfredsställande ordna frågan om skyddshem.

342. Skyddshemsinspektören: I fråga om skyddshem bibehåller kommittén i
sitt betänkande de föreskrifter som lagen den 6 juni 1919 innehåller, nämligen
att landsting och städer, som ej deltaga i landsting, äro skyldiga upprätta nödigt
antal skyddshem. Denna lag har redan visat sig högst väsentligt befrämja
skyddshemsväsendets utveckling. Det vore därför att beklaga, om i lagen, enligt
reservation av herr Magnusson, inrycktes en bestämmelse om att landsting (storstad)
må kunna befrias från sin skyldighet att hålla skyddshem, om landstinget
(staden) på annat sätt sörjer för uppfostran åt vanartade. En sådan bestämmelse

14?

Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

skulle lagfästa eu villervalla på skyddshemsområdet, vilken alltför länge fått råda
men vilken nu, tack vare 1919 års lag, är på väg att hävas.

Tyvärr synes dock just i fråga om ordnandet av vårt skyddshemsväsende,.
lagförslaget icke lämna några klara riktlinjer. För närvarande finnes icke någon
gemensam officiell organisation för skyddshemmen. Man kan säga att fröet till
en sådan förefinnes i skolöverstyrelsens skyddshemskonsulent. Svårt är dock
att ännu så länge skapa någon slags fastare organisation. Det är ju landsting,
storstäder och enskilda, som i olika delar av vårt långsträckta land bygga och
hålla skyddshemmen, ofta efter nog så olika plan.

Lagförslaget kräver att för varje landstingsområde (storstad) skall finnas erforderligt
antal skyddshemsplatser (74 §). Men i förslaget — eller i motiveringen
— finner man intet om hur det samarbete landstingen (storstäderna) emellanr
vilket torde komma att visa sig nödvändigt för skyddshemsväsendets sunda utveckling,
skall utgestaltas.

Såsom ovan antytts pågår för närvarande, på uppdrag av en del landsting,,
en utredning i denna fråga. Det har för oss, som stå i det arbetet, varit ytterst
vanskligt att få fram några fasta konturer till samarbete. Hänsyn måste tagas
till åtskilliga kategorier barn (notoriska rymmare, sjuka, sinnesslöa, psykiskt
onormala), vilka icke böra beredas plats å de vanliga skyddshemmen. Där fordras
alltså samverkan med specialanstalter. Men samverkan kräves även beträffande
vanliga vanartade. Vid åtskilliga skyddshem förefinnes överflöd på platser (t. ex.
Kalix, Stenfors, Sundbo, antagligen Forsarna). I andra län finnas inga skyddshemsplatser
andra än dem som stå att vinna å Hall. Men för att vinna plats
å Hall kräves ju att gossen skall ha visat grov vanart. Här tarvas organisation,
eller åtminstone samverkan. Hur ett sådant samarbete bör ordnas antydes ej
av kommitterade. Det skulle alltså komma att bero på vederbörande skyddshemsstyrelser
(respektive landsting), om sådan samverkan komme till stånd.

Men detta förhållande torde ej bli till fromma för skyddshemsverksamhetens
organisation och växt i vårt land. Jag tager ett konkret exempel. Antalet vanartade
flickor är så lågt, att i de flesta fall eu del landsting torde komma att
förena sig om ett gemensamt skyddshem för flickor. Hur skall nu denna samverkan
etableras? Så ligger frågan för närvarande på åtskilliga håll. Det blir
inte lätt varken för dessa landsting själva eller för gemensamma kommitterade
eller eventuellt för skyddshemskonsulenten att komma någon vart med upprättandet
av hemmet. Ett landsting vill ett, ett annat vill något annat, ett tredje
vill ingenting alls. Det hände i mellersta Sverige, att en storstad och tvenne
landsting hade utsett kommitterade, vilka skulle förbereda frågan om gemensamt
skyddshem för flickor. Storstaden och det ena landstinget biträdde år 1920 ett
väl utarbetat förslag till samarbete, vilket förslag dock föll på det andra landstingets
avslag. Innevarande år har frågan åter fallit.

Det hade varit högeligen önskvärt, att, när nu kommitterade föreslagit att
landsting och stadsfullmäktige fortfarande skola bygga och hålla skyddshem, av
kommitterade även upptagits frågan om hur det nödvändiga samarbetet mellan
landsting och mellan landsting och storstäder skall tänkas ordnat för upprättande
och hållande av skyddshem.

Ty ett sådant samarbete blir nödigt ej endast nu under nybyggnadsperioden,
d. v. s. under trycket av 1919 års lag att landsting skall disponera nödigt antal
skyddshemsplatser — sådant samarbete kan också tänkas bli av nöden, när vårt
skyddshemsväsende blir mera utvuxet och vi börja skönja, hur grupperingen av
elever bör ske efter elevernas olika förutsättningar och med hänsyn till elevernas
rätt till differentierad utbildning.

Utom de nyss nämnda så att säga normala skyddshemmen, vilka upprättas
av landsting eller storstäder, skall staten upprätta specialskyddshem.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Alltför länge ha vi i vårt land saknat dessa här föreslagna specialanstalter
(eller avdelningar). Måtte det ej dröja för länge innan de kunna öppna sina
portar för sina skyddslingar, dessa, som äro till så mycken skada och vånda
på våra skyddshem. Om av olika anledningar vissa delar av kommitterades
förslag måste ställas på framtiden, så höra dessa partier om specialanstalterna
till de delar, som måste fram, måste igenom. Vi kunna inte komma någon vart
med hela vårt skyddshemsväsende, så länge vi sakna dessa specialanstalter.
Redan nu förefinnes alltså trängande behov av skyddshem av strängare karaktär
än våra vanliga skyddshem. Detta behov måste än starkare framträda, om
vanartade i 15—18-årsåldern skola komma att överlämnas till skyddshem. Detta
är ock med skärpa framhävt av kommitterade. Och enär kommitterade mena,
att dessa strängare skyddshem böra ordnas som anstalter med större antal barn,
hävdas i betänkandet den meningen att — då inom en större anstalt klassificering
kan ske mellan olika grupper •— ett sådant strängare, större statsskyddshem
skall mottaga såväl de grovt vanartade, vilka höra överflyttas från de
smärre skyddshemmen, som också de vanartade 15—18-åringarna.

Inför detta förslag ställer jag mig mycket tveksam. Ty enligt förslaget skulle
på samma anstalt kunna sammanföras t. ex. en 10-årig notorisk rymmare från
vanligt skyddshem med en 20-årig lösdrivare. Varför detta sammanförande?
Kommittén svarar: det är »ändamålsenligast att icke i lagen särskilja allt för
många olika slag av skyddshem med bestämda åtskillnader». Och bakom torde
ligga det praktiska motivet: icke för många och dyra anstalter.

På denna punkt synes mig svagheten i den av kommitterade antydda organisationen
framträda. Vi ha å Bona en stor, väl organiserad statens uppfostringsanstalt
för pojkar i 15—20-årsåldern. Men till denna anstalt, utrustad med de
modernaste hjälpmedel, med alla möjligheter till yrkesutbildning, skola ungdomsråden
icke kunna sända vagabonderna i 16—17-årsåldern. Ej heller skulle
t. ex. dit kunna överflyttas från ett mindre skyddshem en villkorligt utskriven
17—18-års elev, som visat grov vanart och opålitlighet. Och dock hava de,
både skyddshemmen och uppfostringsanstalterna, i det stora hela samma uppgift.
I sitt betänkande (sid. 245 tf.) visar kommitterade genom sin grundliga
-argumentation mot detta nu antydda förfaringssätt, hur nära kommitténs hela
betraktelsesätt i själva verket den tanken ligger, att samverkan borde förefinnas
mellan de olika slagen av uppfostringsanstalter. Här ovan har framhållits att,
pedagogiskt och psykologiskt sett, alla förkomna 15—18-åringar höra samman,
de må vara lösdrivare eller lagöverträdare. De höra ock anstaltsmässigt samman.
Det är med tillfredsställelse jag kan konstatera, hur kommittén (å sid.
245) mycket klart visar att i fråga om anstaltstyp, pojkarnas behandling och
personalens kvalifikationer full överensstämmelse måste tänkas mellan det stränga
statsskyddshemmet och en statens uppfostringsanstalt. Men ändock får här
ingen samverkan anordnas. Jag måste som min mening få uttala att hela vårt
skyddshemsväsen, både beträffande elev-materialets klassificering, beträffande
personalens rekrytering och beträffande den ekonomiska sidan skulle högst väsentligt
vinna, om vanliga skyddshem, statsskyddshem och statens uppfostringsanstalter
samarbetade och vore — med all frihet för de enskilda — samorganiserade.
Den enda väg, som enligt förslaget skall finnas mellan skyddshem och
uppfostringsanstalt, går över domstolen (sid. 76), en väg på vilken man icke
gärna vill föra fram barn.

Av största vikt synes mig vara att den villkorliga utskrivningen från skyddshem
får den allmänna- användning, kommittén i sitt förslag syftar till.

Denna form av uppfostringsarbete torde hittills allt för litet beaktats vid våra
skyddshem, delvis beroende på att bidrag ej utgår till villkorligt utskriven elev.
Frågan är av mycket stor betydelse ej blott, såsom kommitterade visa, från
synpunkten av elevernas fostran. Hela problemet om yrkesutbildningen å våra

Knngl. Maj:ts proposition nr 150.

151

smärre skyddshem skulle, om icke lösas, så dock föras ett gott stycke framåt
om de elever, vilka lämpade sig för yrkesutbildning och önskade sådan, kunde
mot skälig ersättning utackorderas såsom lärpojkar i j’rkesmäns hem och där
uppläras i ett yrke.

343. Svenska landstingsförbundets styrelse: Beträffande skyddshemmen får styrelsen,
under hänvisning till bilagda i »Meddelande från Svenska landstingsförbundets
byrå» intagen redogörelse för undersökning om behovet av skyddshemsplatser,
till en början framhålla, att nämnda behov av skyddshemsplatser
tydligen icke är så stort, som under intryck av ungdomens förvildning under
krisåren förmenades vid antagandet av 1919 års lag. Det har rätt allmänt visat
sig, att ett landstingsområde är för litet för att rekrytera ett skyddshem för
gossar och ett för flickor, om hemmen skola bliva av den storlek, som med hänsyn
till ekonomien ansetts lämplig. Ett samarbete mellan närliggande landsting för
gemensam skyddshemsverksamhet är under sådana förhållanden ofta nog nödvändigt,
och, enligt vad styrelsen har sig bekant, pågå för närvarande en del
underhandlingar för dylikt samarbetes etablerande. Nu har det visserligen på
sina håll, under hänvisning till bland annat dövstumundervisningen, förmenats,
att dylikt samarbete skulle medföra onödigt dryga kostnader, och att därför
staten, i likhet med vad för närvarande beträffande sagda undervisning föreslås
av skolöverstyrelsen i ett den 10 maj 1921 avgivet betänkande, skulle övertaga
skyddshemsverksamheten i dess helhet. Såsom ett ytterligare skäl för ett dylikt
förstatligande kan måhända gälla det förhållandet, att staten i varje fall enligt
det nu framlagda förslaget skulle hava att draga försorg om upprättande av
särskilda skyddshem med uppgift bland annat att bereda uppfostran åt vanartade,
vilka på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet icke lämpligen
kunna mottagas eller behållas i de vanliga skyddshemmen. Gent emot dessa
erinringar torde emellertid böra anföras, att orsaken till de dryga kostnaderna
för dövstumundervisningen ingalunda är att söka i den omständigheten, att den
bedrivits genom samarbete landstingen emellan, utan fastmera däri, att antalet
dövstumma varit i hastigt nedåtgående, varigenom de för deras undervisning
förefintliga anstalterna och lärarepersonalen för närvarande torde vara alltför
omfattande. För övrigt synas kostnaderna för en av staten bedriven dövstumundervisning
att döma av skolöverstyrelsens i ovan omnämnda betänkande framlagda
förslag komma att ställa sig endast oväsentligt lägre än de nuvarande. I
vilket fall som helst och utan att vilja förneka, att skyddshems vården år 1919
lämpligen borde hava ordnats såsom en statens angelägenhet, håller styrelsen
före, att, eftersom ett stort antal landsting redan inrättat sig för denna vårds
handhavande i enlighet med 1919 års lag och förarbetena härutinnan beträffande
övriga landsting i allmänhet fortskridit så långt, att de kunna förväntas vara
avslutade, innan barnavårdslagen kan vara genomförd, det knappast torde vara
tillrådligt att för närvarande ändra de hittillsvarande bestämmelserna i förevarande
fråga, vare sig i enlighet med herr Magnussons reservation eller i enlighet
med framförda yrkanden å skyddshemsvårdens förstatligande. På dessa
skäl anser sig styrelsen böra tillstyrka det av kommittémajoriteten framlagda
förslaget angående skyddshemmen. Detta bör emellertid icke avskära möjligheten
till eu framtida förnyad prövning av förevarande spörsmål.

344. Länsstyrelsen i Uppsala lön: 1 mom. andra stycket. Det torde för befrielse
förutsättas, att tillräckligt »antal» skyddshem icke blott komma till stånd,
utan även stå till landstingets eller stadens förfogande.

345. Statskontoret: Kommittén har ansett, att det i princip borde ankomma
på staten att anordna strängare skyddshem, samt i sådant syfte i 74 § 2 och
3 mom. intagit bestämmelser om att staten har att anordna särskilda skyddshem
för vissa kategorier av vanartado barn. Kommittén har visserligen förebragt
någon utredning angående omfattningen av de anstalter, som härför skulle er -

76 §.

77 §.

79 §.

10 kap.

Om understöd
för värd av
barn till
ensamstående
moder m. m.

81 och 83 §§.

152 Kungl. Maj:ls proposition nr 150.

fordras, men inga uppgifter föreligga om vare sig anläggnings- eller driftkostnader
för anstalterna.

346. Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelsen om överflyttning avser antagligen
blott överflyttning till skyddshem, som omförmäles i 74 § 2—4 mom.
Jämför stadgan detta i 78 och 79 §§.

347. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då barnavårdsnämnden i övrigt intet
har att göra med barn, sedan det överlämnats till skyddshem, torde hänvändelsa
till domstol om förordnande av förmyndare för sådant barn böra göras av styrelsen
för skyddshemmet och icke såsom här avses av barnavårdsnämnden.

348. Stockholms städs barnavårdsnämnd: Nämnden finner uttrycket i 79 § 1 mom.
2 stycket »om hans uppförande varit opålitligt» ej fullt lämpligt utan anser det
bättre och mer i överensstämmelse med motiven om i stället användes uttrycket
»om uppfostran ej ännu visat sig verksam» eller liknande.

349. Tre ledamöter i kammarrätten: Den i 79 § föreslagna utsträckning av den
tid, under vilken skyddsling enligt nu gällande stadgande i lagen den 13 juni
1902 kan kvarhållas å skyddshem, synes högst betänklig, enär ett kvarhållandeav
en vuxen person mot dennes vilja lätt kan motverka syftet med skyddsuppfostran,
vartill kommer att bedömandet, huruvida skyddslingens uppförande varit
opålitligt, kan grundas på en rent subjektiv uppfattning hos dem, som haft
uppsikt över skyddslingen.

350. Barnavårdsnämnden i Uppsala: En brist i lagförslaget rörande skyddshem
synes nämnden förefinnas i 79 §, där icke stadgas rätt för skyddshem att, om
skyddslings uppförande därtill föranleder, till skyddshemmet återtaga utskriven
elev. Denna rätt, utsträckt att gälla intill det elev fyller 21 år, skulle otvivelaktigt
på skyddslings uppförande utom anstalten hava en mycket god inverkan.

351. Folkskolinspektören i Hälsinglands norra inspektionsområde: Under de är,
1904—1919, som inspektionen av skyddshemmet Gullgruva var anförtrodd åt
undertecknad, hade jag ofta tillfälle att iakttaga, med vilka svårigheter styrelsen
hade att kämpa, da det gällde att åt skyddsling bereda tjänst eller sysselsättning
vid utskrivning från hemmet och i min landstingsberättelse för 1911 riktade
jag eu särskild uppmaning till skolråd och barnavårdsnämnder att härutinnan
lämna nödigt biträde. Styrelsens och föreståndarens personliga förbindelser med
arbetsgivare in. fl. kunde nämligen ej vara så omfattande, att de i varje fall
ägde tillgång till lämpliga platser, och jag ansåg det vara en moralisk skyldighet
för de lokala myndigheter, som anlitat skyddshemmet för vård och uppfostran
åt vanartade, att också, sedan hemmet gjort vad detta förmått, lämna bistånd
vid skyddslings placering. Denna erfarenhet gör, att jag anser en komplettering
av lagen i nu berörda avseende vara av nöden. — Då det torde vara så gott
som omöjligt för en skyddshemsstyrelse att personligen utöva den tillsyn över
utskriven skyddsling, som föreskrives i 2 mom., utan att denna styrelse har
förbindelse med någon lokal myndighet, anser jag att även detta mom. bör utvidgas
till att omfatta ett åläggande för barnavårdsnämnd att härutinnan gå
styrelsen tillhanda. I förslag till reglemente för barnavårdsnämnd § 21 kunde
ett nytt stycke tillfogas, som erinrade barnavårdsnämnd om dess skyldighet att
i nu angivna fall ge skyddshemsstyrelse nödigt biträde.

352. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det måste hälsas med tillfredsställelse, att
åtminstone i vissa fall och i vissa avseenden moder, vilken fött barnet i äktenskap,
tillerkännes samma förmåner som moder, vilken är i behov av understöd
för utom äktenskap fött barn. Måhända kan dock en fullständigare likställighet
ifrågasättas.

Se vidare ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper». 3.

353. Länsstyrelsen i Uppsala län: Den omständigheten att moder »har» barn
med den man, med vilken hon lever tillsammans, synes åtminstone icke under

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

153

alla förhållanden äga verklig betydelse i avseende å ifrågavarande bidrag. Dessutom
torde ofta svåra och ömtåliga bevisfrågor uppstå.

354. Kammarrätten: Bestämmelsen i 81 § 1 mom. att modern skall erhålla
bidrag för barnet, även för det fall att hon icke själv vårdar detsamma, kan
för modern innebära eu alltför överväldigande lockelse att för eget bruk innehålla
bidraget. För övrigt synes bestämmelsen knappast tillfyllestgörande motiverad.

Någon principiellt avgörande betydelse på frågan, huruvida barnavårdsnämnden
skall ingripa till förmån för ett barn eller icke, har icke den omständigheten att
barnets moder lever tillsammans med annan man än barnets fader och har barn
med den, med vilken hon sammanlever. För övrigt giver stadgandet anledning
till svåra och ömtåliga bevisfrågor.

Bestämmelsen i 2 mom. synes utan olägenhet kunna utgå, enär det lärer vara
tillfyllest att barnavårdsnämnden, på sätt 1 mom. föreskriver, lämnar modern
det bidrag, som kräves, för att hon må kunna giva barnet erforderlig vård. I
allt fall torde kunna ifrågasättas, om barnavårdsnämndens understöd verkligen
bör fastställas till föreskrivet minimum även för det fall, att erforderlig vård
kunnat tillförsäkras barnet för ett belopp understigande detta minimum.

355. Östergötlands läns landsting: I fråga om tillsynen av fosterbarnen skulle
landstinget anse det fördelaktigt om i lagen föreskrevs, att ingå andra hem än
de, som vunnit vederbörligt godkännande såsom fosterhem, finge mottaga fosterbarn,
ty därigenom skulle redan från början kunna åstadkommas ett rationellt
skydd mot barns överlämnande i olämpliga hem.

355 a. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Upprepade gånger har från
medicinskt håll begärts, att koncessioustvång skulle införas för fosterbarnshem.
Denna önskan har kommittén ej tillmötesgått. Den säger (motiv s. 285), att
koncessionstvång icke skulle hindra s. k. änglamakeri, men ofta bemantla en
olämplig verksamhet. Då emellertid hot om allvarligt straff väl alltid verkar i
avsevärd mån avskräckande, kanske även uppfostrande, borde också koncessionstvång
och höga böter kunna betydligt hämma försöken till »änglamakeri». Att
fortsatt fosterbarnsverksamhet ej blir »mindre gagnelig», bör en barnavårdsnämnd
givetvis vara skyldig övervaka. Detsamma torde gälla, om koncession beviljas
vid en tidpunkt, mer eller mindre avlägsen från fosterbarns mottagande (286).
Att koncessionstvång ibland skulle kännas som »ett svårt och oberättigat hinder»,
är svårt att förstå, likaså att det skulle ligga fara uti att fosterbarnsvård bleve
i vissa fall »ett yrke». Det är så redan nu, ofta till fördel för vården. Och
goda fosterhem skola ju uppsökas av nämnden, detta framhålles flerestädes såsom
en synnerligen viktig uppgift för denna. Att vid koncessionstvång »schablonmässigt»
förfarande skulle uppstå eller att tillsynen under koncessionssystem
skulle bli »slappare», behöver väl knappast befaras. Man får ju förutsätta, att
barnavårdsnämndens ledamöter äga sunt omdöme och att övervakandet av barnavården
inom resp. kommuner sker på ett tillfredsställande sätt. — Mot det speciella
koncessionstvånget anmärkes, att man ibland ej har tid avvakta undersökning
av hemmet. Men å s. 288 framhålles ju, att nämnden bör ha goda hem
»på lager». — Att frågan kommit i nytt läge genom barnavårdsmannainstitutionen
är väl mycket sagt. Min egen erfarenhet talar ej i denna riktning. Barnavårdsman
är f. ö. ej alltid den lämplige att bedöma fosterhem. — Skulle någon
enstaka gång barn av barmhärtighet mottagas i ej koncessionerat hem, får man
väl anta, att nämnden förstår tolka lagen efter dess anda och ej genast tillämpar
stränga paragrafer, fastän anmälan kommer någon dag försenad.

355 b. Förste provinsialläkaren i Gotlands lön: Angående koncessionstvånget
har mycket tvistats. Om emellertid barnavårdsmannen tillsättes redan före
barnets födelse och barnavårdsnämnden och barnavårdsmannen samverka, torde,
såsom ock kommittén framhåller, något sådant tvång icke böra påfordras.

11 kap.

Om tillsyn örer
fosterbarn.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr löt).

355 c. Förste stadsläkaren i Stockholm: I frågan om koncessionstvång ansluter
jag mig obetingat till kommitténs mening.

355 d. Förste stadsläkaren i Norrköping: Kommitterade synas genom sitt förslag
ha lyckats undanröja de brister i fosterbarnslagstiftningen, varigenom densamma
blivit mer eller mindre ineffektiv, sålunda indragande under tillsynen av
alla fosterbarn, utökad anmälningsskyldighet, utsträckning av övervakningstiden
till fyllda 16 år, skärpning av bestämmelserna för fosterbarnshemmets beskaffenhet,
möjligheten till överflyttning av fosterbarn från ett hem till ett annat utan
den omgång, som ligger i den nuvarande bestämmelsen om barnets överlämnande
till den, som har att om detsamma taga vård, och kanske icke minst genom den
utsträckta giltigheten, som ett förbud att mottaga fosterbarn avsetts att innebära
jämte möjligheten till redan profylaktiskt verkande förbud att mottaga fosterbarn
för vård; härtill kommer dessutom den, ej enbart till fosterbarnen inskränkta
men för samtliga barn gällande bestämmelsen om direkt understöd, då
barnen befinna sig i värnlös situation, ett önskemål, som här och var redan
praktiserats i avseende å fosterbarnen vid sidan av lagens bestämmelser, men
som nu avsetts att lagfästas. Beträffande anmälningarna av fosterbarnen hava
kommitterade ej ansett sig böra förorda koncessionstvång och synas också härför
hava förebragt goda skäl.

355 e. Övriga 24 tjänsteläkare, vilka yttrat sig i ärendet (22 förste provinsialläkare,
1 förste stadsläkare och 1 stadsläkare), hava icke framställt erinran mot
kommitténs ståndpunkt beträffande frågan om koncessionssystem.

356. Stockholms stads konsistorium: I förslagets 87 § användes uttrycken:
»underhåll och vård samt uppfostran». Det synes konsistoriet vara av synnerligt
stor betydelse, att uppfostringsmomentet tillräckligt klart och starkt understrykes
i hela 11 kap. och annorstädes i lagen, där så kan behövas, på det att
det aldrig må under den offentliga barnavårdens handhavande förloras ur sikte,
utan tvärtom framstå klart såsom något oeftergivligt och jämte den yttre vården
synnerligen betydelsefullt.

357. Barnavårdsnämnden i Uppsala: Det begrepp, som ordet »vård» i lagförslaget
innebär, är (se t. ex. 87 och 91 §§) icke klart, i det ordet än måste
uppfattas innebära såväl den mera kroppsliga omvårdnaden som uppfostran, än
åter står sammanfört med uttrycket uppfostran på ett sådant sätt, att det synes
avse blott den mera kroppsliga sidan. Större tydlighet måste här genomföras.

358. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Med den utsträckning begreppet fosterbarn
enligt förslaget erhållit att omfatta även barn i åldern 7 till 16 år torde
angelägenheten, att dessa barn i fosterhemmet erhålla tillfredsställande uppfostran
vara minst lika viktig, som att de åtnjuta tillfredsställande vård. Avfattningen
av flera paragrafer i detta kapitel synes nämnden giva anledning till
anmärkning i berörda hänseende. Ändring härutinnan bör därför ske. Samma
anmärkning synes även kunna göras i fråga om de anledningar att förbjuda
mottagande av fosterbarn, som i 92 § 1 mom. sista stycket angivas, i det att
såsom sådan anledning jämväl bör upptagas det förhållandet, att vederbörande
illa uppfostrat egna barn eller fosterbarn.

Enligt 17 § 3 mom. av gällande fosterbarnslag äger konungen medgiva befrielse
från lagens föreskrifter, där styrelsen för barnavårdsanstalt, vars ordning
konungen fastställt, eller fattigvårdsstyrelse vidtagit fullt betryggande anordningar
för barnens vård. Sådan befrielse har medgivits, bland andra, fattigvårdsnämnden
i Stockholm. Något dylikt stadgande finnes icke upptaget i förevarande
förslag.

Det förekommer, att landskommunernas myndigheter med oblida ögon se de
större städernas utackorderingsverksamhet, och det synes nämnden kunna befaras,
att det ökade inflytande över fosterbarnsvårdens handhavande inom kom -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

munen, som barnavårdsnämnd enligt förslaget erhåller, kan medföra stegrade
svårigheter för denna verksamhet.

Såväl barnavårdsnämnden som fattigvårdsnämnden i Stockholm hava i de
orter, där av dessa myndigheter anskaffats fosterhem för omhändertagna barn,
särskilda lokalombud, vilka hava att genom regelbundna besök i hemmet, genom
förfrågningar hos lärare samt på annat lämpligt sätt hålla sig underrättade om
barnens hälsotillstånd, övervaka deras uppförande samt utöva tillsyn däröver, att
fosterföräldrarna noggrant iakttaga de föreskrifter i avseende å barnens vård och
uppfostran, som blivit av nämnden meddelade. Därjämte inspekteras värjo
fosterhem minst en gång varje år av någon av nämndens reseinspektörer, vilken
avgiver rapport om varje barn till nämnden. Där en kommun på dylikt sätt
ordnat uppsikten över utackorderade barn, synes tillsyn över samma barn av
den lokala barnavårdsnämnden icke vara erforderlig.

Nämnden anser därför, att i detta kapitel bör intagas ett stadgande, motsvarande
fosterbarnslagens ovannämnda föreskrift. Även om ett dylikt undantagande
skulle komma att medgivas eu viss kommun, bör dock förslagets
96 § fortfarande gälla, så att den lokala barnavårdsnämnden bibehålies vid
sin rätt att enligt paragrafens andra stycke göra anmälan hos konungens befallningshavande,
om det skulle inträffa, att den utackorderande kommunens barnavårdsnämnd,
oaktat missförhållande av i första stycket av samma paragraf angiven
art föreligger, icke vidtager åtgärd för missförhållandets avhjälpande.

359. Ledamoten av Stockholms stads fattigvårdsnämnd fröken Wedberg (reservation)^:
Vad fosterbarnen beträffar antager jag, att nämnden ej avser att instämma i
de av barnavårdsinspektören J. L. Kihlqvist uttalade betänkligheterna över
flyttandet av uppsikten över dessa barn till den nya barnavårdsnämnden (se
360). Emellertid vill jag härvid anmärka, att det val kan ifrågasättas, att
såsom nu sker för Stockholms stad kräva undantag från denna tillsyn. För
Stockholm, som naturligen icke kan eller bör avstå från att själv — liksom
varje annan, som utackorderar barn — se till att lämpliga fosterhem väljas och
inspektera dessa, synes det dock vara en vinst att kunna erhålla upplysningar
om föreliggande missförhållanden från vederbörande lokala myndighet; ett undantag
för Stockholm är därför ej oundgängligen nödigt.

360. Stockholms stads fattigvårdsnämnds förste barnavårdsinspektör: Enligt statistiken
finnas i Sverige utackorderade cirka 33,000 barn, varav enbart från
Stockholm cirka 3,000. Och att principen utackordering bör vara det förnämsta
medlet vid fostran av barn utom det egna hemmet, sägs tydligen i lagen 6 kap.
39 §: »barn, som omhändertages av barnavårdsnämnden, bör utackorderas i enskilt
hem». Så sker nu, men såväl de större som medelstora städerna och även många
landskommuner kunna icke skaffa lämpliga fosterhem inom den egna kommunen,
utan måste vända sig till hemmen inom kommunerna på landsbygden. De flesta
av dessa större kommuner hava under de senare åren, för att rätt sköta denna
verksamhet, skaffat sig särskilda organ för anskaffning av fosterhem och tillsynen
av de utackorderade.

Stockholms stad har icke blott organ, som ordna med barnens emottagande
å upptagningshemmen, där de få vistas tills de av läkare blivit undersökta och
behandlade, fått nödig tandvård och erhållit fastställd utrustning. Där finnes
ock ordnad inspektion, som icke blott besöker fosterhemmen och tillser barnens
vård utan • ock samtidigt noga tager reda på, vilka goda hem inom respektive
kommuner, som kunna anses lämpliga som fosterhem samt besöker och vidtalar
dessa att taga fosterbarn. Tillsynen av de utackorderade och nyanskaffning av
fosterhem sker sålunda i stor utsträckning samtidigt. Men därtill finnes i varje
utackorderingsområde ett lokalombud — eu för hela verksamheten rent av
omistlig anordning. Ett lämpligt ombud kan för utackorderingen utträtta storverk,
men får samtidigt icke rädas för svårigheter av flera slag och från kom -

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 150.

munernas styrelse och tongivande män hava de ofta utsatts för obehag och
trakasserier.

Barnavårdsarbetet i Sverige är icke en folksak som t. ex. i Danmark, och de,
som hos oss arbeta för att skafia fosterhem och sedan tillse fosterbarnen, få
nogsamt känna pa att det i allmänhet icke är i samarbete med myndigheterna
på de orter, där barnen utackorderas, utan rent av i strid mot dessa myndigheter,
skolråd, fångvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd, som barn möjligen
kunna skaffas hem och deras rätt tillvaratagas inom området i fråga. Genom
detta föreliggande lagförslag hava visserligen dessa myndigheter något ändrade
befogenheter och andra namn, men personerna äro och förbliva desamma och
måste bli desamma, ty inom landsbygdens småkommuner råder ständig nöd på
lämpliga kandidater till olika nämnder.

Om jag här nedan kommer med exempel på det motstånd, vi vid utackorderingsarbetet
röna från nuvarande myndigheter, så blir detta därför säkerligen
fullt analogt med vad vi komma att få röna av de nya nämnderna.

När därför i motiveringen för den nya barnavårdslagen det hänsyftas på ett
fruktbringande samarbete mellan utackorderingskommunens inspektion och lokalombud
och vistelsekommunens barnavårdsnämnd, så vågar jag av 20-årig erfarenhet
säga, att sådant samarbete i regel är fullkomligt otänkbart under nuvarande
förhållanden.

Vill därför med några exempel belysa detta »samarbete», sådant det hittills
visat sig.

1. En barnlös lantarbetare med gott hem har en fostergosse. Denne kom
han för en tid sedan och ville återlämna, enär han icke kunde få behålla sina
platser över två ar, därför att husbönderna trodde att gossen, som var klen, då
skulle få hemortsrätt inom kommunen och så falla den till last. — Man kan
skratta åt en sådan okunnighet, men sådan är den dock säkerligen i tusentals
fall.

2. En skolråds- och barnavårdsnämnds ordförande begärde helt nyligen, att
vårt lokalombud skulle återtaga en 9-årig gosse och låta sätta honom på skyddshem,
enär han i sällskap med en 2 år äldre son till en ledamot av skolrådet
tagit karameller i handelsboden. Gossen hade icke förut visat något tecken på
vanart. När framställningen blev enträgen, lovade ombudet, att han skulle anmäla
gossen till oss för åtgärders vidtagande, om blott ordföranden i fråga ville
göra detsamma för den äldre gossen, som varit med om snatteriet. Men det
ville icke ordföranden vara med om.

3. Förra året meddelade ett lokalombud, att han av skolrådets ordförande
tillsagts att icke mottaga och utackordera fosterbarn i skolåldern, ty barnantalet
vore så stort, att man kunde befara, att folkskoleinspektionen skulle komma att
fordra anställande av ännu en lärarekraft.

4. Detta år har jag fått förbud från ett skolråd att inom området utsända
barn, enär skolrådet fruktade att annars möjligen få bygga ett skolhus till.
Och dock hade vi icke mer än 2 å 3 skolpliktiga barn inom de områden, som
påtalats.

5. För några år sedan började en komminister och v. ordförande i skolrådet
rent av göra personlig agitation för att dels få bort redan utackorderade barn
och dels hindra att nya antoges. Ja, han lät inom pastoratets 4 socknar utlysa
kyrkostämmor, där det rent av beslöts, att fosterbarn inom kommunerna icke
skulle få mottagas.

6. Därtill finnas flera exempel på huru vistelsekommunernas myndigheter
visat sig synnerligen partiska, då det gällt döma en förseelse, begången gemensamt
av fosterbarn och kommunens egna barn. Jag tänker härvid på ett rent
upprörande fall. En välartad, men något enfaldig gosse beskylldes för en del förbrytelser,
såsom stenkastning genom fönster, nidskriverier m. m. Skolrådet samman -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

kallades och anställde förhör. Pojken var vanvettig av skräck, och fosterföräldrarna,
som togo honom i försvar, voro förtvivlade. En bekännelse frampressades
och gossen tilldelades aga, och till oss kom framställning att omedelbart
återtaga gossen från det goda hem, där han varit som eget barn i många år.
Under tiden tog vårt lokalombud saken om hand och lyckades få fram den
rätte skyldige samt bevisa fosterbarnets fullkomliga oskuld.

7. Att även lärarkåren till viss del är avogt stämd mot utackorderingen och
därmed även mot fosterbarnen, har jag många bevis på. Men blott ett exempel
skall här framdragas. En energisk lärare i ett av våra större områden synes
hava föresatt sig att göra slut på utackorderingen. Han började arbeta personligt
bland fosterföräldrarna, men som vi hade skolrådets synnerligen intresserade
och kraftige ordförande till lokalombud, så misslyckades tilltaget. Då tillställdes
vi en skrivelse med framställning att några barn, som icke skulle hava
goda hem, skulle flyttas. Vid den undersökning, som strax verkställdes, befunnos
klagomålen oberättigade. En tid därefter klagade samme man på en del andra
barns hem, men nu hos statens fattigvårdsinspektion. Undersökning verkställdes,
men även nu befunnos klagomålen oberättigade. Då försöktes nå resultat
genom att vända sig till pressen med insändare, och nu senast har han vid
ortens läraremöte, som utom lärarekåren besöktes av ett par präster, lyckats få
till stånd ett uttalande mot utackorderingen.

När man vet allt detta och därtill huru våra lokalombud rent av trakasserats
för sitt arbete för barnens väl, då blir man verkligen betänksam, när man ser
det nya lagförslaget.

Där står nämligen ill kap. 87 §: »Är barn, som icke fyllt 16 år, av annan
än samhällets barnavårdsnämnd överlämnad till vård i enskilt hem, skall nämnden
öva särskild tillsyn därå etc. — — — »samt i 89 § andra stycket: »Barnavårdsnämnd
har att giva barnafostrare de närmare föreskrifter rörande barns vård,
som erfordras».

Det vill säga, att de samhällen, som hava sin barnavård ordnad som t. ex.
Stockholms stad, som enligt en i dagarna hållen föreläsning av statens fattigvårdsinspektör
sköter sin utackordering mönstergillt, alla dessa samhällen skola
genom denna lag, om den blir antagen, berövas sin myndighet över barnen. De
kunna ju icke hindras hälsa på barnen, men den lagliga myndigheten lägges
till ortens barnavårdsnämnd, och av ovan sagda torde väl framgå, att densamma
ser utackorderingen lindrigt sagt med oblida ögon.

Följden blir — jag säger det med fullkomlig övertygelse — att lokalombnden
komma att ledsna och avsäga sig uppdraget, och inom några få år är allt det
arbete, som under de senaste årtiondena nedlagts för att ordna utackorderingsverksamheten,
fördärvat.

Denna fråga har ock en ekonomisk sida. Om jag enbart tänker på Stockholms
stad, så måste den naturligen skaffa barnhem för de barn, som måste
omhändertagas och icke kunna utackorderas. Om jag då bortser från de stora
byggnadskostnaderna, så kommer enbart det årliga underhållsbidraget för barnen
att öka budgeten med säkerligen 2 miljoner kronor per år.

Då det enligt lagförslagets anda icke kan vara meningen att hindra utackorderingsverksamheten
utan att fastmera gynna densamma, bör för de kommuner,
som vilja och kunna sköta sin barnavård på mönstergillt sätt, finnas eu möjlighet
att slippa såväl anmälningsskyldigheten till som tillsynen av vistelsekommunens
barnavårdsnämnd. Lagförslaget visar huru i visst fall såväl anmälningsskyldigheten
som ock tillsynen kan genom Konungens medgivande undandragas
vistelsekommunens barnavårdsnämnd. Detta gäller om barnhem, som
blivit godkända såsom sådana av Konungens befallningshavande. I 8 kap. 71 §
3 mom. säges uttryckligen: »Konungen må — — — kunna medgiva befrielse

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 höft. (AV 150.) 1971 u 27

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

från tillsyn, som här sägs», och i 11 kap. 95 § 2 mom.: »På Konungens befall ningshavande

ankommer att---medgiva befrielse från anmälningsskyldighet,

som här stadgas».

Om dessa tvenne bestämmelser få tillämpas för i privata hem utackorderade
barn torde verksamheten kunna uppehållas såsom förut.

Se även Stockholms stads fattigv&rdsinspektörs uttalande under rubriken »Förslaget
i allmänhet» etc. 59 s. 33 och 35.

361. Socialstyrelsen: Styrelsen föreslår sådan ändring i 11 kap. att det möjliggöres
för en kommun att påtaga sig tillsynen av fosterbarn, som placerats
inom annan kommun. Givetvis bör ett sådant åtagande göras bindande samt
definitivt fritaga den andra kommunens barnavårdsmyndighet från ansvaret för
tillsynen av barnet.

362. Fattigvårdsstyrelsen i Göteborg åberopar följande uttalande av fattigvårdsdirektören
därstädes: Till lagförslagets lyckligaste och viktigaste bestämmelser
äro att räkna de, som föreskriva barnavårdsnämnds inspektionsplikt beträffande
alla inom kommunen utackorderade barn och anmälningsplikt för en var utackorderande.
Den frihet från inspektion, som av Konungen enligt nu gällande
lag om fosterbarns vård kan lämnas de fattigvårdsstyrelser, som själva ha egen
ordnad inspektionsverksamhet, torde dock behöva förnyas i barnavårdslagen,
emedan eljest ökade svårigheter komma att för de stora städerna möta vid
fosterhems anskaffande. De fördelar, ett barns uppväxt och fostran i ett verkligt
hem erbjuda framför surrogaten i barnhem, där de icke komma i kontakt
med livets fostrande verkligheter, äro så stora, att allt bör göras till underlättande
av det återförande av arbetskraft till landsorten från storstäderna, som
på ett naturligt och ömsesidigt fördelaktigt sätt sker genom städernas utackorderingssystem.
Det är ett för väl känt förhållande för att här behöva refereras,
att många kommunalmän, i tro att därigenom värna sin bygd mot befarade
kostnader, göra allt för att förhindra och även förbjuda mottagandet av fosterbarn
från städerna. Skulle dessa som ytterligare makttillskott få lagparagrafer
att peka på, vilka fordra deras godkännande, innan barn få mottagas, kunna
många dörrar stängas för våra unga skyddslingar, och storstäderna bli nödsakade
tillgripa dyrbara och oändamålsenliga barnhemsbyggen.

363. Svenska stadsförbundets styrelse: Det generella stadgandet, att fosterhem,
utvalda av ett barnavårdssamhälle självt i annan kommun, skola vara föremål
för inspektion av denna kommuns barnavårdsnämnd, torde kunna medföra vissa
svårigheter, även med de mildrande föreskrifter, som meddelas i 96 § av förslaget.
Kommittén motiverar denna anordning därmed, att fosterhemmen i fråga
icke äro föremål för »den jämna tillsyn», som fosterhem i den egna kommunen
Detta må vara sant i allmänhet, men undantag finnas. Sä utackorderar t. ex.
Stockholms stad ett stort antal barn i fosterhem på landet. Dessa hem utväljas
mycket noga av särskilda lokalombud och inspekteras av dem; i regel torde
ombuden stå i tämligen intim kontakt med fosterhemmen. Dessa hem inspekteras
vidare av stadens inspektörer. Övervakandet av fosterhemmen torde sålunda
få anses effektivt även utan den lokala barnavårdsnämndens ytterligare
tillsyn. Liknande förhållanden förekomma även beträffande andra större städer.
Då särskilt i mindre landskommuner av ekonomiska skäl (med hänsyn till behov
av skollokaler etc.) förklarligt nog denna städernas utackordering måhända icke
alltid ses med så blida ögon, torde det icke vara uteslutet, att kommunens
»uppsikt» influeras av synpunkter, tämligen främmande för det avsedda ändamålet.
I de fall, där utackorderingssamhället är i tillfälle att utöva jämn och
effektiv tillsyn över sina i andra kommuner utackorderade barn, borde enligt
styrelsens mening inga hinder möta, att Kungl. Maj:t eller annan myndighet
finge generellt befria dylikt samhälle från inspektion av den lokala barnavårds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150. 159

nämnden i utackorderingsorten. Betänkligheter borde så mycket mindre förefinnas
däremot, som ju även statens inspektion är verksam inom området.

I detta sammanhang må uppmärksamheten också fästas därå, att även på
andra fall av mera omfattande utackordering av fosterbarn liknande synpunkter
torde kunna tillämpas. Tidigare hava barn, utackorderade av Allmänna barnhuset
i Stockholm varit undantagna från fosterbarnsinspektion med hänsyn till
den uppsikt, barnhuset genom egna ombud utövat över vederbörande fosterhem.
Det nu föreliggande lagförslaget synes icke Öppna motsvarande möjlighet.

364. Barnavårdsnämnden i Uppsala: De skyldigheter, som vid en jämförelse
mellan 39 § sista stycket, 88, 93 och 95 §§ synes påvila utom barnhem m. fl.
jämväl barnavårdsnämnder, torde för sådan barnavårdsnämnd (i större samhällen),
som själv ombesörjer ordnad inspektion av sina utackorderade barn och
deras hem, kunna medföra ett för fosterhemmen onödigt och obehagligt ingripande
från barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är utackorderat, varför befrielse
från dessa skyldigheter torde böra medgivas barnavårdsnämnd, som därom
anhåller och visar sig kunna själv ombesörja tillsynen på fullt tillfredsställande
sätt.

365. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Enligt utskottets uppfattning
är det nära nog nödvändigt, att till kapitlet om tillsyn över fosterbarn
fogas en paragraf av ungefär samma innehåll som 21 §, varigenom vid ordnandet
av fosterbarnsvården hänsyn skulle kunna tagas till de särskilda förhållandena
i landets större kommuner.

366. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå: Beträffande 87 §, vars rätta
innebörd enligt byråns mening endast kan framgå genom en alltför hårdragen
ordatolkning, vill byrån anmärka, att behov av tillsyn enligt dess mening föreligger
i fråga om barn, som vistas hos styvföräldrar — vilket ej skall falla
under paragrafen — i högre grad än beträffande barn, som vistas hos fareller
morföräldrar — vilket skall falla under paragrafen.

367. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Från barnavårdsnämndens
tillsyn över fosterbarn äro undantagna barn, som vistas hos styvföräldrar. Detta
är även fallet, då den naturliga fadern eller modern avlidit, och barnet alltså
fostras hos personer, med vilka det icke är förenat genom släktskap. Orsaken
till att dessa barn undantagas från barnavårdsnämndens tillsyn angives av
kommittén vara, att barnet fortfarande vistas »i ett hem, som är dess eget» och
ej dit överlämnats till vård samt att för sådant barn förmyndare i regel torde
böra utses. Tyvärr torde det dock beträffande ifrågavarande barn i allt för
många fall ligga en blott yttre sanning i orden, att barnet fortfarande »vistas
i ett hem, som är dess eget», och utskottet håller sålunda före, att styvbarn,
vilkas naturliga moder eller fader dött, även böra bliva föremål för barnavårdsnämndens
tillsyn.

368. Medicinalstyrelsen: Det synes lämpligt, att i 89 § föreskrives, att, därest
fosterbarn insjuknat och omständigheterna så påfordra, det skulle åligga barnafostrare
att tillkalla läkare samt barnavårdsnämnd att i sådant fall tillse, att
barnafostraren fullgjorde detta åliggande.

Beträffande 2 stycket i samma paragraf vill styrelsen erinra, att förste provinsialläkaren
i Stockholms län anfört, att i Danmark fostermodern lär givas en
ringa ersättning för vården av fosterbarn under dess sjukdom samt att även
extra hjälp torde givas till inköp av medicin.

369. Länsstyrelsen i Uppsala län: 1 mom. Första stycket är alltför strängt,
när föreläggandet meddelats på grund av 91 § andra punkten.

370. Medicinalstyrelsen: Det har anmärkts såsom olämpligt att undantaga faroch
morföräldrar från anmälningsplikt vid mottagande av barnbarn såsom fosterbarn,
och förste stadsläkaren i Stockholm framhåller, att uppsikten över dessa

94 $.

95 §.

12 kap.
Om kostnad
för barnavård
enligt denna
lag.

97 §.

98 §.

160 Kung!.. Maj.ts proposition nr 150.

fosterhem skulle bliva fullständigt illusorisk särskilt i större städer. Medicinalstyrelsen
finner, vad förste stadsläkaren sålunda anfört, böra beaktas.

Medicinalstyrelsen delar även deras • mening, som yrka, att, om fosterbarn
avlidit, anmälan därom på landet skall göras tidigare än åtta dagar efter dödsfallet.
Anmälan härom bör göras snarast möjligt och senast inom fyra eller
helst inom tre dagar, efter det dödsfallet inträffat. Om obduktion anses erforderlig,
är det nämligen av vikt, att förordnande härom ju förr dess hellre utfärdas.

371. Förste provinsialläkaren i Stockholms län: Beträffande anmälningsskyldighet
vid ombyte av bostad inom kommun, torde det vara för länge att dröja med
dylik anmälan åtta dagar, fyra torde vara tillräckligt (se 17 §).

372. Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsutskott: Utskottet känner sig icke
övertygat av de skäl, som förebragts för att undantaga far- och morföräldrar
från anmälningsskyldighet. Känt är att barn, som lämnas till far- och morföräldrar,
ej sällan bliva föremål för svår vanvård, i allmänhet beroende på dessa
personers ofta höga ålder och därav föranledd oförmåga att lämna de dem anförtrodda
barnen nödig vård och tillsyn. Med hänsyn härtill torde det därför icke
föreligga skäl för samhället att frånhända sig det medel att få reda på denna
grupp av fosterbarn, som ligger i far- och morföräldrars anmälningsskyldighet.

373. Svenska stadsförbundets styrelse: Det vill synas styrelsen, som om föreskrifterna
om anmälan till barnavårdsnämnden rörande flyttning m. m. (93 §)
knappast vore effektiva, något som kommittén själv vidgår. Under sådana omständigheter
torde det kunna ifrågasättas lämpligheten av att borttaga den hittills
gällande skyldigheten för fosterbarnsinspektionen att till prästerskapet avgiva
uppgifter om fosterbarn. För att göra anmälningsbestämmelserna något
effektivare synes det vara önskvärt att uppehålla en god kontakt mellan barnavårdsnämnden
och prästerskapet, en kontakt som knappast torde tillräckligt
förmedlas av kyrkoherdens ledamotskap i nämnden.

I lagen torde böra åläggas ledamöter och tjänstemän hos hälsovårdsnämnd
(bostadsinspektion) ävensom polismyndighet att göra anmälan om av dem i
tjänsten funna missförhållanden med avseende å fosterbarnsvården.

374. Länsstyrelsen i Uppsala län: 94 § är alltför sträng, när fråga är t. ex.
om flyttningsanmälan.

375. Fattigvårdsstyrelsen i Varberg: Fångvårdsstyrelse!! anser lämpligt att 2
stycket av 95 § utgår, enär det ej torde vara lämpligt medgiva befrielse ifrån
anmälningsskyldighet på sätt, som däruti stadgas.

376. Socialstyrelsen: Bestämmelserna i 12 kap. angående kostnaden för barnavården
synas väl omständliga och svårfattliga samt föreskriva, sakligt sett, ett förfaringssätt,
som i vissa fall synes alltför invecklat. I det senare hänseendet vill
styrelsen särskilt framhålla föreskrifterna om barnavårdsnämnds och fattigvårds
styrelses inbördes ekonomiska mellanhavanden, och får styrelsen härutinnan
ansluta sig till den kritik och till de förslag, som framförts bland annat i svenska
stadsförbundets yttrande (se ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet» etc.
103 s. 84).

377. Länsstyrelsen i Uppsala län: Kommitterade synas icke hava uppmärksammat
den betydelse, som det enligt bestämmelserna om understöd åt synnerligt skattetyngda
landskommuner kan äga, att barnavårdsutgifterna icke räknas som utgifter
för vare sig folkskola- eller fattigvårdsväsen.

378. Länsstyrelsen i Uppsala län: Uttrycket »övertaga» kan föranleda det missförstånd,
att barnavårdsnämnd får äganderätt till vad som tillhör eller tillfaller
barnet, och utgör i alla händelser icke någon förbättring av »omhändertaga» i
62 § av fattigvårdslagen. Att, såsom i motiven uttalas, arbetsförtjänst ej skulle
inbegripas under egendom, som »tillfaller» barnet, torde ej vara riktigt.

379. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Den rätt, som enligt denna paragraf tiller -

161

Kungl, Maj:ta Proposition Nr 150.

kännes barnavårdsnämnden att bereda sig gofrigörelse för vårdkostnad av omhändertaget
barns egendom, bör, i överensstämmelse med vad nämnden nedan
under 100 § föreslår, göras gällande av fattigvårdsstyrelsen.

380. Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelserna om ersättning synas vara onö- 100—104 $§.
digt och oskäligt invecklade, t. o. m. mera, än med nödvändighet följer av det
antagna systemet att söka skilja barnavård och fattigvård.

Se även ovan under rubriken »Förslaget i allmänhet» etc. 3.

381. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I 99 § har kommittén uttalat den 100 §.
enligt nämndens mening riktiga principen om skyldighet för omhändertaget barns
föräldrar att ersätta barnavårdsnämnden dess kostnad för barnets vård och
skyddsuppfostran. Förevarande paragraf avhandlar de åtgärder, barnavårdsnämnden
har att vidtaga för ersättningsskyldighetens utkrävande. Kommittén
föreslår här, att nämnden vid barns omhändertagande eller så snart ske kan
därefter skall söka träffa överenskommelse med föräldrarna om bidrag. Kan

sådan ej träffas, bär nämnden att vända sig till Konungens befallningshavande
för att få ett skäligt bidrag fastställt. Genom avtal eller Konungens befalluingshavandes
utslag fastslaget bidragsbelopp skall kunna uttagas genom införsel.

Mot det föreslagna förfarandet i och för sig och de grunder, som därvid äro
avsedda att följas, synes intet vara att invända från nämndens sida, men att
barnavårdsnämnden skulle sköta denna angelägenhet, finner nämnden icke lämpligt.
Nämnden anser tvärtom, att den för närvarande tillämpade ordningen för
uttagande av bidrag från föräldrarna är att föredraga. Enligt 23 § av lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn skall
till betäckande av de kostnader, barnavårdsnämnd fått vidkännas för barns
uppfostran i enskilt hem, barnhem eller skyddshem, det fattigvårdssamhälle,
inom vilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts, lämna bidrag
med ett belopp av 100 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som må vara
tillräckligt för hela den årliga kostnadens ersättande. Den kostnad, som sålunda
skall vila å fattigvårdssamhället, utgår dock ej, i den mån gottgörelse till barnavårdsnämnd
frivilligt lämnats av barnets föräldrar eller målsman. Kostnaden
skall enligt 25 § av samma lag, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl
till eftergift, ersättas av barnets föräldrar eller den, vilken eljest bör ansvara
för dess försörjning, och betraktas såsom kostnad för lämnad fattigvård.

Såsom härav framgår har nämnden hittills icke haft att taga befattning med
ersättningens utkrävande, vilket förhållande nämnden finner hava varit ägnat att
stärka dess ställning. Att, såsom kommittén förmenar, nämnden utan att handhava
jämväl den ekonomiska delen av den barnavårdande verksamheten skulle
komma att sakna självständighet och auktoritet är således stridande mot nämndens
uppfattning. Vidare skall även enligt förslaget en del av ifrågavarande
kostnader ersättas av fattigvårdsstyrelsen, varav följer, att denna del betraktas
såsom kostnad för fattigvård. Då fattigvården har att söka erhålla gottgörelse
för denna kostnad av de ersättningsskyldiga, skulle dessa komma att bliva utsatta
för krav beträffande samma ersättningsanspråk från två olika håll, först
från barnavårdsnämnden och sedan från fattigvårdsstyrelsen. Det olämpliga
häri ligger i öppen dag. Att det jämväl är av vikt, att enhetliga principer tilllämpas
vid tillvaratagande av samhällets rätt till ersättning av enskilda för dess
kostnader, vare sig det gäller lämnat understöd eller vistelse å fattigvårdsinrättning,
sjukhus eller barnavårdsanstalt, synes självklart. Detta torde svårligen
kunna komma att ske, därest förslaget på denna punkt godtages.

Den föreslagna anordningen skulle även innebära ett visst dubbelarbete och
för barnavårdsnämndens del medföra ett betydligt ökat behov av arbetskrafter.

Däremot torde icke fattigvårdsstyrelsen behöva i nämnvärd grad öka sin personal.

Hos denna myndighet finnas åtminstone i de större samhällena anställda för
dessa arbetsuppgifter särskilt kvalificerade personer.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr löO.

Med hänsyn till att fattigvårds styrel sen enligt förslaget har det största ekonomiska
intresset av huru denna angelägenhet skötes (jfr 101 §), och då det synes
bliva för kommunen billigare att förlägga denna speciella gren av barnavårdens
förvaltning till fattigvardsstyrelsen, bör den i förevarande paragraf avsedda
överenskommelsen om utgivande av bidrag träffas mellan fattigvårdsstyrelsen
och den ersättningsskyldiga. Något avsteg från centraliseringstanken kan detta
icke anses innebära, då några barnavårdssynpunkter härigenom icke trädas för
nära. Ej heller är någon tidsutdräkt med kravs anställande att befara.

I de fall, där föräldrarna önska slippa att hava med fattigvården att skaffa
och äro villiga att ersätta barnavårdsnämndens hela kostnad, borde det dock
liksom nu sta dem fritt att träffa uppgörelse med barnavårdsnämnden. Skulle
betalning utebliva, har nämnden att ofördröjligen göra anmälan därom till fattigvårdsstyrelsen.

Beträffande barn, vilka äro intagna ä skyddshem eller av skyddshemsstyrelse
överlämnats till enskilt hem eller anställts i arbete, tjänst eller yrke, skall enligt
2 momentet av förevarande paragraf föräldrarnas ersättningsskyldighet begränsas
till det belopp, barnavårdsnämnden enligt 104 och 105 §§ har att vidkännas,
d. v. s. 225 kronor för år räknat eller det lägre belopp, som må vara tillräckligt
för hela den årliga kostnadens täckande.

Den övriga kostnaden för dessa barns vård och uppfostran skall således, där
kommunen har eget skyddshem, bestridas av medel, anvisade å skyddshemmets stat.

I olikhet mot kommittén anser nämnden, att samma regel, som gäller, där
barn överlämnas till enskilt hem eller barnhem, bör vinna tillämpning även här.
Eljest kan såsom kommittén i samband med frågan om statsbidrag anför »vederbörande
lätt frestas att låta åtgärderna mot vanartade barn så mycket som
möjligt stanna vid försök till uppfostran i enskilt hem eller barnhem, vilket ofta
kan leda till dåliga resultat» (sid. 357). En förändring av förslaget i denna
punkt synes därför böra ske.

382. Ledamoten av nämnden fröken Lindhagen (reservation): Ehuru jag nog kan förstå
barnavårdsnämndens majoritets avsikt att få större enhetlighet genom sitt förslag,
att på nämnden ej skulle läggas någon uppgift att befatta sig med det ekonomiska
i samband med överenskommelse med föräldrarna eller utkrävning, fruktar
jag dock, att en ändring av kommitténs förslag i dessa stycken skulle än mer
väcka fattigvårdsmyndigheternas motvilja mot att barnavårdsnämnd skall omhändertaga
värnlösa barn. Än mer skulle då fattigvårdsmyndigheterna kunna
säga, att åt dem lämnas endast obehagen, medan vården och omhändertagandet
fråntages dem.

Man skulle åter möjligen kunna tänka sig saken så ordnad i större kommuner,
att allt utkrävande av bidrag uppdrogs åt ett kontor för sig, där såväl fattigvårdsnämnd
som barnavårdsnämnd och andra stadens myndigheter kunde få
sina krav utförda. Härav skulle då följa, att såväl fattigvårdsnämnden som
barnavårdsnämnden på så sätt bleve likställda, att de endast hade att var och
en för sina fall bestämma bidrag samt träffa överenskommelser med bidragsskyldige
angående ersättningen. Pa så sätt skulle också de anmärkningar mot
kommittéförslaget, som från fattigvardshall framkommit, och om vilka man måst
medgiva, att de äro i viss grad berättigade, bortfalla. Fattigvårdsmyndigheterna
behövde då icke längre känna, att man liksom på dem ville överlåta de obehagligare
uppdragen.

101 §. 383. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Förslaget bibehåller den i gällande lag

befintliga föreskriften, att fattigvårdssamhället skall återgälda barnavårdsnämnden
en del av dess kostnad. Denna andel har satts till 2/3 av nämndens kostnad.
Det har, såsom kommittén framhåller, gjorts gällande, att barnavårdsnämnden
borde erhålla hela sin kostnad ersatt. Nämnden delar icke denna uppfattning
utan anser, i likhet med kommittén, att det kan vara av vikt, att barnavårds -

Kung!. Maj:ts proposition nr 150, 163

nämnden fortfarande får ett direkt intresse av att barnavården ordnas på ett
ekonomiskt sätt.

Se även 46, 60, 102 s. 76, 103 s. 85.

384. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Det i 102 § 1 mom. intagna stadgandet,
att fullgjord bidragsskyldighet, vilken i enlighet med 100 § blivit bestämd, medför
befrielse från ersättningsskyldighet till fattigvårdsstyrelsen, bör givetvis fortfarande
gälla, även om den i sagda paragraf avsedda överenskommelsen, såsom
nämnden föreslår, träffas med fattigvårdsstyrelsen, och det därvid bestämda bidraget
erlägges till denna myndighet.

385. Fattigvårdsstyrelsen i Varberg: Beträffande stadgandet i 102 § 1 mom.
och vad däruti säges om befrielse ifrån ersättningsskyldighet för moder som
enligt 10 kap. erhållit understöd för sitt barns uppfostran, uttalar fattigvårdsstyrelsen
sin tvekan inför antagandet av ett sådant medgivande. Man skulle ju
möjligen kunna tänka sig att moder, vilken erhållit understöd enligt nämnda
paragraf, genom att framdeles erhålla arv eller på annat sätt skulle kunna komma
till en ekonomiskt oberoende ställning, och det oaktat undgå ersättningsskyldighet
till kommunen.

386. Stockholms stads barnavårdsnämnd: 2 mom. Något rum för framställning från
barnavårdsnämnden till fattigvårdsstyrelsen om arbetsföreläggande enligt 71 § i
lagen om fattigvården skulle icke givas, därest den av nämnden föreslagna anordningen
kommer att gälla.

387. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman: Med avseende å bestämmelsen
i 102 § 2 mom., att, därest någon genom lastbarhet eller vårdslöshet orsakat, att
hans barn, som ej fyllt 16 år, omhändertagits för skyddsuppfostran samt tillika
underlåter att fullgöra bestämd bidragsskyldighet, fattigvårdsstyrelsen skall äga
att på framställning från barnavårdsnämnden förelägga honom att fullgöra anvisat
arbete, finner ombudsmannen uttrycken lastbarhet och vårdslöshet av beskaffenhet
att kunna giva anledning till tvekan. Medan de uti samma moment
upptagna, från fattigvårdslagen hämtade uttrycken lättja och liknöjdhet för en
fattigvårdsstyrelse torde vara jämförelsevis enkla att bestämma enligt lagstiftarens
med dem avsedda mening, torde åter begreppen lastbarhet eller vårdslöshet
lämna rum för en alltför extensiv tolkning för att icke missbruk av bestämmelsen
skall förekomma. Vad särskilt angår uttrycket lastbarhet torde, med hänsyn
till den föreslagna sammansättningen av barnavårdsnämnden, den teologiska
uppfattningen av innebörden uti detta begrepp komma att spela en dominerande
roll vid avgörande av hithörande spörsmål. Begreppet vårdslöshet åter synes i
och för sig alltför vidsträckt för att medföra tillämpning av ett arbetsföreläggande.
Ett sådant är dock av så allvarlig innebörd, särskilt därigenom, att den arbetsskyldige
berövas sin personliga frihet, att enbart en måhända tillfällig vårdslöshet
icke bör föranleda till en dylik åtgärd. Ombudsmannen finner för sin
del, att såsom en förutsättning för arbetsskyldighet bör i stället för vårdslöshet
uppställas begreppet grov försummelse såsom orsak till att barnet blivit omhändertaget
samt att uttrycket lastbarhet bör utgå ur en bestämmelse av ifrågavarande
innehåll.

Se även ombudsmannens yttrande under rubriken »Förslaget i allmänhet» etc. 60.

388. Kammarrätten: I spörsmålet rörande barnavårdskostnads inverkan på hemortsrätt
har kommittén — under erinran att fångvårdsstyrelse^ kostnad för vård
och fostran av vanartade och i sedligt avseende försummade barn ersättes av
nemortskoinmunen men icke inverkar på föräldrarnas hemortsrätt — framhållit
den med dessa bestämmelser förenade olägenheten, att den fattigvårdsstyrelse,
som i första hand betalt barnavårdsnämndens kostnad, har att, allt eftersom
föräldrarna få ändrad hemortsrätt, för utbekommande av gottgörelse rikta sig
olika år till olika kommuner. För undvikande av denna olägenhet och med

102

103

104 och 105 §§.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

hänsyn till den utvidgning av området för barnavårdsnämndens verksamhet,
som av kommittén föreslagits, har kommittén ansett nödigt att låta förhållandet
mellan kommunerna i liemortsrättsavseende avgöras efter de i fattigvårdslagen
givna reglerna. Kommittén har därför föreslagit, att den andel av barnavårdsnämndens
kostnad, som fattigvårdsstyrelsen erlagt, skall i fråga om inverkan å
hemortsrätt betraktas såsom fattigvård, meddelad enligt 1 § fattigvårdslagen.

Häremot skulle nu kunna framhållas det till synes obilliga uti att, på sätt
förslaget föranleder, en kommun, i vilken vid tidpunkten för ett barns omhändertagande
till skyddsuppfostran föräldrarna tillfälligtvis ägde hemortsrätt, skulle
kunna, i händelse skyddsuppfostran fortfarit och föräldrarna på denna grund
bibehållit sin hemortsrätt, bliva ersättningsskyldig för fattigvård, som först
mycket lång tid efter barnets omhändertagande kommit föräldrarna eller derå#
övriga barn till del. Och denna skyddsuppfostran skulle såsom likställd med
fattigvård komma att verka hindrande med avseende å hemortskommunens rätt
till gottgörelse av staten enligt 60 § fattigvårdslagen. Men bortsett från denna
olägenhet — vilken dock i viss mån skulle kunna hävas genom ett stadgande
av innehåll att kostnad för skyddsuppfostran icke utgjorde hinder för utbekommande,
enligt nämnda lagrum, av ersättning ur statsmedel, om i övrigt förutsättningarna
för tillämpning av samma lagrum förelåge — och ehuru det av kommittén
anförda skäl, som ligger i den ifrågasatta utvidgningen av barnavårdsnämndens
verksamhet skulle förlora sin betydelse, därest kammarrättens erinringar
mot en sådan utvidgning vinna beaktande, har kammarrätten med avseende
fästat vid de olägenheter i processuellt avseende, som systemet med föräldrarnas
växlande hemortsrätt erbjuder, ansett sig böra tillstyrka bifall till förslaget
i denna del.

389. Stockholms stads barnavårdsnämnd: I anslutning till vad nämnden vid 100 §
föreslagit bör hur stadgas, att nämnden i samband med den anmälan, varom i
första stycket av förevarande moment förmäles, har att lämna uppgift å vårdkostnaden
till ledning vid fattigvårdsstyrelsens förhandlingar med de ersättningsskyldiga.

I överensstämmelse med samma förslag bör vidare den i andra stycket omförmälda
prövningen av hemortsrättsfrågan icke företagas av nämnden, utan såsom
naturligare av fattigvårdsstyrelsen. Detta bör för övrigt gälla, även om den
av kommittén föreslagna proceduren bibehålies. Ifrågavarande stycke bör därför
i sådant fall utgå, och, därest de hos nämnden föreliggande handlingarna i
ärendet icke innefatta tillräcklig utredning av hemortsrättsfrågan, ytterligare erforderlig
sådan utredning införskaffas av fattigvårdsstyrelsen.

390. Barnavårdsnämnden i Ujjpsata: Den utredning, som enligt 103 § 1 mom. 2 st.
föreslås bli nämnden ålagd, synes ej med samma sakkunskap och säkerhet kunna
utföras av barnavårdsnämnd, som av i sådana ärenden erfarnare fattigvårdsstyrelse,
varför, därest förslaget bliver lagfäst, det i många fall kunde komma
att nödvändiggöras undersökningar i samma ärende av båda myndigheterna till
onödig kostnad och tidsutdräkt. Nämnden yrkar alltså på strykande av saeda
stycke i 103 §.

391. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Med hänsyn till vad nämnden ovan vid
2 mom. av 100 § föreslagit, bör barnavårdsnämndens bidrag till skyddshemmens
kostnader motsvara föräldrarnas bidrag. Skulle sistnämnda bidrag understiga det
bär föreslagna beloppet av 225 kronor för år räknat eller något bidrag av föräldrarna
icke kunnat uttagas, bör dock nämnden erlägga skillnaden, respektive
hela beloppet, så vida icke skyddshemmets kostnad är lägre, då nämndens bidragsskyldighet
givetvis inskränker sig till det belopp, som jämte föräldrarnas
eventuella bidrag må vara erforderligt för att täcka hela kostnaden. Ifrågasättas
kan för övrigt, om det icke med hänsyn till penningvärdets växlingar även här

165

Kitngl. Maj:ts proposition nr 1Ö0.

likasom i 101 § hade varit riktigare att bestämma barnavårdsnämndens bidrag
till en viss kvotdel av skyddshemmets kostnad.

392. Stockholms städs fattigvardsnämnds ombudsman: Beträffande det i 104 § fixerade
bidraget 225 kronor om året, som barnavårdsnämnden har att erlägga till täckande
av kostnader för vård enligt 74 och 78 §§ ävensom det bidrag 450 kronor, som
landsting eller stad, som ej deltager i landsting, har att ntgiva för vård enligt
74 §, finner ombudsmannen med hänsyn till penningvärdets växlingar, att dylika
bestämda belopp icke böra i lag fastställas, utan att sådant bidrag bör bestämmas
till viss kvotdel.

393. Blekinge läns landsting: Kostnaden för vård i de vanliga skyddshemmen skall
enligt förslaget bestridas av landstingen med ett bidrag från vederbörande barnavårdsnämnd
av högst 225 kronor per år och elev. Landstinget kan för sin del
icke finna skäl föreligga till dylik begränsning uppåt av ifrågavarande bidrag
från barnavårdsnämnden, synnerligast som nämnden i vissa fall kan äga möjlighet
att av barnets medel eller av försörjningspliktig erhålla större delen eller
kanske hela vårdkostnaden.

394. Stockholms stads barnavårdsnämnd: Då barnavårdsnämnden ovan såsom sin
mening uttalat, att 10 kap. i föreliggande lagförslag bör utgå, och den i sagda
kapitel avhandlade understödsverksamheten således fortfarande skulle komma att
kvarbliva hos fattigvårdsstyrelsen, lärer något statsbidrag till denna verksamhet
icke kunna ifrågakomma.

395. Kammarrätten: I enlighet med stadgandet i 107 § 1 mom. skall barnavårdsnämndens
beslut, utan hinder av hos Konungens befallningshavande anförda
besvär, gå i verkställighet, där icke förbud däremot meddelas av Konungens
befallningshavande. Från denna regel torde dock undantag böra föreskrivas
med avseende å böter och viten, som utdömas enligt 17 § och som icke synas
böra uttagas, innan besvärstiden gått till ända.

Stadgandet i 1 stycket synes böra omredigeras, så att därav med större
tydlighet framgår, att klagorätt icke tillkommer barnavårdsnämnden.

396. Länsstyrelsen i TJppsala län: Andra stycket är synnerligen otydligt, då det
ofta kan vara tvivelaktigt, huruvida ett ämne, som avses i den föreslagna lagen, bör
anses falla under kommunallagarna, respektive annat »särskilt stadgande». —
Klagan över beslut enligt 100 § 1 mom., fjärde och femte styckena, torde höra
gå till kammarrätten.

397. Kammarrätten: En betänklig anordning, delvis sammanhängande med den
föreslagna uppdelningen av understödsverksamheten, framträder i förslagets bestämmelser
angående fullföljd i högsta instans av talan i barnavårdsmål. Denna
talan skall enligt förslaget föras hos Konungen. Men då enligt fattigvårdslagen
talan i fattigvårdsmål skall föras hos kammarrätten såsom sista instans, inträffar
exempelvis det orimliga förhållandet, att änka kan över Konungens befallningshavandes
beslut angående vägrat understöd för vård av hennes barn föra talan
hos Konungen, varemot talan av änkling över Konungens befallningshavandes
beslut angående vägrat understöd för vård av hans barn anhängiggöres hos
kammarrätten.

Av beskaffenhet att ingiva betänkligheter är vidare det förhållande att talan
mot beslut, varigenom på framställning av barnavårdsnämnden Konungens befallningshavande
enligt 100 § i förslaget fastställt den enskilde försörjningspliktiges
bidragsskyldighet i avseende å viss barnavårdskostnad, skall jämlikt
förslaget föras hos Konungen, varemot talan mot beslut, varigenom på framställning
av fattigvårdsstyrelsen Konungens befallningshavande ålagt samme
enskilde försörjningspliktige ersättningsskyldighet för samma baruavårdskostuad,
skall enligt fattigvårdslagen föras hos kammarrätten.

398. Förste provinsialläkaren i Stockholms lön anser, att ett så litet bötesbelopp
som 5 kronor icke avskräcker någon från försummelse att göra anmälan. Blir det
koncessionstvång minskas dock betydelsen av anmälningar utom vid dödsfall.

106 {.

13 kap.

Om klagan i
mål och
ärenden enligt
denna lag.

107 §.

111 §.

112 §.

14 kap.

S trall bostämmoUor.

in {.

166

Kungl, Maj:ts proposition nr loft.

115—117 §§.

15 kap.
Allmänna

bestämmelser.
120 §.

123 §.

16 kap.
Övergångsbestämmelser.

124 §.

399. Stockholms stads fattigvårdsnämnds ombudsman: Såsom kommittén påpekar,
avser 115 § ett tillvägagångssätt, motsvarande det i 3 kap. 9 § strafflagen omförmälda,
att någon hulpit att dölja brottsling eller varit behjälplig till hans flykt.
Ett sådant förfarande är enligt strafflagen belagt med straff, men har emellertid
undantag från denna regel gjorts beträffande vissa anhöriga, bland dem föräldrar,
vilka ej kunna fällas till ansvar för dylik efterföljande delaktighet i
brott. Kommittén har såsom skäl för införande av nu ifrågavarande straffbestämmelse
anfört, att svårigheter mött för barnavårdsnämnderna att utföra sin
uppgift, därigenom att barn av föräldrarna undandolts eller förts till annan ort
eller åtgärd vidtagits för att avstänga nämnden från möjlighet att taga hand
om barnet. Ombudsmannen håller före, att dylika åtgärder icke kunna förebyggas
genom ett straffhot gentemot barnets naturliga föräldrar. En naturlig
faders eller moders känslor för sitt barn äro i dylika fall av en sådan styrka,
att ett straffhot, hur strängt det än må vara, saknar betydelse. En moder
kommer att, ställd inför eventualiteten att fråntagas sitt barn, icke väja tillbaka
inför utsikten att bliva dömd till böter eller fängelse. Icke heller torde
en kriminalisering av dylika handlingar äga stöd uti det allmänna rättsmedvetandet,
men däremot vara ägnad att skapa martyrer inför den allmänna opinionen
samt såsom sådan icke gagnelig. Därest barnavårdsnämnden icke lyckas
omhändertaga ett barn på grund därav att dess föräldrar undandolt detsamma
eller eljest försvårat efterforskningen av barnet, torde detta bero på mindre
effektiva åtgärder från polismyndighetens sida, men icke därpå att det saknas
straffhot gentemot barnets föräldrar.

400. Länsstyrelsen i Uppsala län: Straffsatsen i 116 § synes anmärkningsvärt låg
i jämförelse med den i 115 § föreslagna.

401. Barnavårdsnämnden i Gävle: Enligt motiverna (sid. 382) är straffskalan i 117 §
lika med den i 116 § stadgade, och angivas vissa skäl till dylik överensstämmelse.
Om man emellertid går till ordalydelsen av §§, finner man böterna
kunna variera i 116 § mellan femtio och femhundra kronor, men i 117 § mellan
fem och femhundra kronor. Antagligen föreligger här ett tryckfel i endera §.

402. Kammarrätten: Innehållet av bestämmelserna i 115 — 117 §§ torde vara av
beskaffenhet att böra inflyta i allmänna strafflagen.

403. Kammarrätten: Om barnets föräldrar icke skola vara skyldiga att utgiva ersättning
enligt 99 §, där adoptant är i stånd därtill, så synes enahanda befrielse
böra föreligga för föräldrarna även i det fall, att adoptantens make äger
förmåga till ersättningens utgivande.

404. Fattigvårdsstyrelsen och fattigvårdsdirektören i Göteborg: Det bör framhållas en
brist i de allmänna bestämmelserna, vilken har sin motsvarighet i fattigvårdslagen,
i det att stadgande saknas om vilken myndighet, som skall vidkännas
kostnaderna för den handräckning, polismyndighet enligt 123 § har att lämna.

405. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län: Om förslaget om särskilt barnhem
och skyddshem för varje län skulle godtagas, bör deras inrättande ej fordras
allt för tidigt, eventuellt efter ikraftträdande av lagen i övrigt.

406. Kammarrätten: Enligt vad motiverna angiva, skulle barnavårdsnämnden
enligt den nya lagen tillsättas senast fem månader innan lagen träder i kraft.
Innebörden av detta uttalande torde vara, att lagen, i vad den har avseende å
barnavårdsnämndens tillsättande, skall träda i kraft vid en tidigare tidpunkt
än lagen i övrigt. Men om, på sätt kammarrätten håller före, ett sådant lagens
tidigare ikraftträdande i nämnda del bör äga rum, måste 124 § för sådant ändamål
undergå vederbörlig omarbetning.

407. Svenska stadsförbundets styrelse: Kommittén föreslår, att barnavårdslagen skall
träda i kraft först andra året efter dess antagande. Detta förslag vill styrelsen
för sin del livligt understödja. Då lagen väl efter sin riksdagsbehandling
knappast torde kunna beräknas föreligga i Svensk författningssamling förrän

167

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

under juni månad samma år, torde med hänsyn till de beslutande myndigheternas
sommarledighet några förberedande åtgärder näppeligen komma att
kunna vidtagas förrän efter sommaren. Tiden blir då allt för knapp. De organisationsfrågor,
lagen kommer att aktualisera, bliva nämligen, framför allt för de
största städerna, av mycket stor räckvidd och böra kunna lösas utan alltför
stor brådska, då möjligheterna för ett gott resultat av lagen i mycket hög grad
avhänga av den kommunala organisationen. Tillfälle öppnas då också att på
lämpligt sätt göra den stora allmänheten förtrogen med lagens innehåll, innan
den börjar tillämpas.

Skulle emellertid lagen träda i kraft redan i januari året efter det år, den
antages, vill styrelsen framhålla, att det för städernas del knappast låter sig
göra, att valen till barnavårdsnämnderna ske före augusti månad; ett så tidigt
val torde icke heller vara påkallat av hänsyn till budgetarbetet.

Förslag till lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle
för fattigvård och barnavård.

408. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Föreskrift har ej meddelats om tillväga- 1 §.
gångssättet vid fråga om upplösning av sådan förening, vilken brist torde kunna
avhjälpas genom ett tillägg till 1 §, såsom: »På enahanda sätt förfares i fråga

om upplösning av sådan förening, varom i denna lag sägs».

409. Länsstyrelsen i Kristianstads län: Föreskrift synes icke hava meddelats, vem 2 §.
som skall vid val av fullmäktige vara ordförande vid fattigvårds- och barnavårdsstämma
annan än den, som hålles första gången.

410. Länsstyrelsen i Uppsala län: Möjligen menas i andra stycket, att domkapitlet 3 §.
på framställning av samhället bestämmer den församling, vars kyrkoherde skall

vara ledamot i barnavårdsnämnden; härvid är icke något att erinra. Skulle
däremot bestämmandet, såsom ordalagen närmast föranleda, avse viss person,
torde det vara mindre lämpligt att låta samhället göra förslag, vilket ej heller
förekommer enligt 7 § i den föreslagna lagen om den offentliga barnavården.

Förslag till förordning angående statsbidrag.

411. Över ståthållar ämbetet: Kommittén har tänkt sig att statsbidrag skulle utgå
för kostnader för vissa barn under två år med en tredjedel av dessa kostnader. Att
det icke är småsummor det här rör sig om, torde framgå därav, att kommittén
beräknar denna tredjedel till 1,200,000 kronor om året. Nu är det visserligen
sant, att säkerligen en del av detta belopp redan nu utgår av kommunernas
medel, men det är dock tydligt, att beloppet stegrats genom den utvidgning av
understödsverksamheten, som kommittén föreslagit. Vidare föreslår kommittén
att statsbidrag skulle utgå för vård i enskilda hem av barn, som för närvarande
ligga fattigvården till last. Beloppet av det statsbidrag, som härför skulle utgå
årligen, beräknas av kommittén till 1,300,000 kronor. Även här är det fråga
om en börda, som för närvarande åvilar kommunerna, men med den benägenhet
belopp hava att svälla ut, när det gäller anlitande av statskassan, torde man
dock böra betänka sig två gånger, innan man biträder dylika förslag.

412. Statskontoret: Förslaget till förordning angående statsbidrag till vissa kostnader
enligt lagen om den offentliga barnavården är avsett att ersätta kungörelsen
den 19 juni 1919 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade
och i sedligt avseende försummade barn. Genom den föreslagna överflyttningen
till barnavårdsnämnderna av en del av den fattigvården nu åliggande
barnavården komma emellertid de nya bestämmelserna att få eu väsentligt större
ekonomisk räckvidd.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Någon förhöjning av de särskilda slag av statsbidrag, som nu utgår, ifrågasattes
väl ej, tvärtom har i visst avseende en nedsättning föreslagits. Men då
barnavårdsnämndernas verksamhet skola i avsevärd omfattning utvidgas, komma
statsbidragen i sin helhet att högst väsentligt ökas. Denna ökning har av
kommittén beräknats till 1,200,000 kronor för barnavård i hemmen och till
1,300,000 kronor för barn, som utackorderas i enskilda hem. Då kommittén
emellertid framhållit, att det vore förenat med vissa svårigheter att på förhand
gorå en beräkning av beloppet av de statsbidrag, som erfordrades för barnavården
i hemmen, samt det torde vara en allmän erfarenhet, att kostnader, vartill
staten på något sätt bidrager, ofta överstiga vad som beräknats, lärer det
kunna befaras, att ökningen av statsbidragen för ifrågavarande ändamål komma
att vida överstiga de av kommittén angivna beloppen. Även ur statsfinansiell
synpunkt synes det därför betänkligt att i den av kommittén föreslagna utsträckning
å staten överflytta kostnader för kommunernas verksamhet för barnavården.

Se även svenska stadsförbundets styrelses yttrande vid 8 kap. 323.

413. Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är önskvärt, att föreskrift meddelas därom,
vilka handlingar som skola företes och huru dessa handlingars uppgifter skola
vara bestyrkta.

414. Länsstyrelsen i Uppsala län: Efterlevnaden av denna bestämmelse synes
kunna i någon mån kontrolleras endast därigenom, att rekvisition alltid skall
innehålla bestämda uppgifter, varav framgår, huruvida något överskott uppkommit.

415. Länsstyrelsen i Uppsala län: Om bidragen, såsom lämpligt synes, avföras å
särskild utgiftstitel, är föreskriften överflödig, enär erforderlig uppgift kan långt
tidigare erhållas från riksräkenskapsverket.

416. Statskontoret: I § 6 föreskrives, att länsstyrelse har att före viss tid till
Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de statsbidrag, som utbetalats för nästföregående
år, Liknande skyldighet torde även böra åläggas statskontoret.

Framställning angående tvångsmedel mot försumliga försörjare.

417. 1 skrivelse den 11 juni 1923 till chefen för socialdepartementet har Stockholms
stads barnavårdsnämnd anfört följande:

Den genom lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917 införda barnavårdsmannainstitutionen
har till ändamål att åvägabringa en bättre ordning i
avseende å tillvaratagandet av de utom äktenskap födda barnens rätt och bästa.
Enligt nämnda lag åligger det särskilt barnavårdsman att sörja för att barnets
börd fastställes och att barnet tillförsäkras underhåll, varjämte han skall biträda
med bidrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag. Av naturliga skäl komma
barnavårdsmannens åtgärder i sistnämnda hänseende att merendels rikta sig
mot barnets fader. Där denne icke godvilligt fullgör sin underhållsskyldighet,
och detta icke uppenbarligen beror på bristande betalningsförmåga, har barnavårdsmannen
att anlita exekutiv myndighet för bidragets uttagande.

Av olika anledningar kan emellertid mången gång något uppfostringsbidrag
från fadern icke ens på exekutiv väg erhållas och detta oaktat fadern i själva
verket icke saknar möjlighet att betala. Där i sådana fall tillräckliga medel
till barnets försörjning saknas, lärer barnet i regel erhålla fattigvård. På fattigvårdssamhället
beror därefter att göra sin regressfordran mot fadern gällande,
eventuellt att genom tillämpning av fattigvårdslagens föreskrifter om arbetsskyldighet
och tvångsarbete söka förmå fadern till fullgörande av sin försörjningsplikt.
Erfarenheten utvisar, att redan föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen
att utföra arbete utgör ett verksamt medel att förmå vederbörande att fullgöra
sin betalningsskyldighet.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

I de fall åter, där barnets moder, oaktat fadern icke bidrager till barnets
underhåll, kan nödtorvtigt försörja barnet med anlitande av egna medel, lämnas
icke fattigvård.

Barnavårdsnämnden bilägger härvid en kortfattad redogörelse för dylika fall,
hopsamlade från tio hos nämnden anställda barnavårdsmän.

Nämnden har ock från barnavårdsmännens i Stockholm förening fått mottaga
en skrivelse i ämnet, däri framhålles, att det i de fall, varom här vore fråga,
för barnavårdsmännen kändes synnerligen nedslående att efter ett mödosamt
arbete med att erhålla barnets börd och faderns underhållsskyldighet fastställda
icke få se annat resultat av sitt arbete, att den omständigheten, att ett genom
avtal eller dom bestämt underhållsbidrag utebleve, av barnens mödrar icke sällan
tolkades såsom uraktlåtenhet från barnavårdsmännens sida att fullgöra sina
åligganden, samt att barnavårdsmännen i följd härav ofta komme i en obehaglig
ställning, som vore ägnad att försvåra deras verksamhet.

Nämnden finner det angeläget, att även i sådana fall, varom här senast
talats, möjlighet förefinnes att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Det sätt, på vilket detta lämpligast bör ske, kan vara föremål för olika mening.
Nära till hands synes ligga att införa en anordning motsvarande den i 71 §
fattigvårdslagen föreskrivna. Den omständigheten, att barnets moder av egna
medel bestrider den del av kostnaden för barnets underhåll, som det rätteligen
åligger fadern att betala, bör nämligen icke ställa fadern i gynnsammare ställning
än om fattigvården nödgats ingripa. Syftet med en dylik anordning är
även detsamma som i fattigvårdslagen: att bryta en tredskande vilja. Måhända
stöter emellertid dess genomförande på praktiska svårigheter. En annan utväg,
vilken förefaller enklare, vore att tillgripa straff. Nämnden vill i detta sammanhang
erinra om att det av fattigvårdslagstiftningskommittén avgivna förslaget
till lag om den offentliga barnavården, bland annat upptager en bestämmelse
om ansvar under vissa förutsättningar för försummelse att fullgöra underhållsskyldighet.

Då, enligt vad nämnden har sig bekant, nämnda förslag för närvarande är
föremål för överarbetning inom socialdepartementet och ifrågavarande spörsmål
synes nämnden böra vinna sin lösning i samband med en tilltänkt, samhällets
barnavårdande verksamhet omfattande ny lagstiftning, får nämnden härmed
hemställa, att herr statsrådet ville vid ifrågavarande lagstiftningsärendes behandling
ägna uppmärksamhet jämväl åt denna fråga.

Den i nämndens skrivelse åberopade, av tio hos nämnden anställda barnavårdsmän
utarbetade redogörelsen har följande lydelse:

1. Fadern hovmästare, dömdes 1918 till 35/m., har hittills erlagt i allt 150
kronor, tidvis mycket goda inkomster. Modern uppasserska, erlägger 50/m, för.
barnet. Kan ej få fattigvård på grund av för stor inkomst.

2. Arrendator, taxerad till 7,200 kronors inkomst. Dömd till 50/m. Vid
utmätning »fattig». Modern erlägger 50/m. för barnet, har 80 kronor i m.+
fritt vivre, kan således ej få fattigvård.

3. Affärsman, dömd till 75/''m., men »saknar tillgångar» vid utmätning. Modern
uppasserska, erlägger 45/m., kan ej få fattigvård, inkomsten »för stor».

4. Fadern har egen affär, dömd till 35/m., uppgav sig i rätten förtjäna c:a
350/m., men var vid utmätning fattig. Modern kokerska med 90/m., erlägger
50/m. för barnet.

5. Ingenjör utan fast anställning, taxerad till kronor 12,000 år 1922. Dömd
till 50/m., skuld till barnet, fött 1908, c:a 4,000 kronor. Saknar utmätningsbar
tillgång. Modern barnmorska, inkomst c:a 90/m. jämte en del andra förmåner.
Håller barnet i elementarskola med störa försakelser för egen del.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

6. Lantbrukare, anses vara i goda omständigheter, dömd till 35/m. Saknar
tillgångar vid utmätning. Modern gift, barnet bor billigt hos morföräldrar och
kan ej få fattigvård.

7. Agent, lever flott och säger själv, att han har goda inkomster, trygg i sin
oåtkomlighet, då han ej har utmätningsbar tillgång. Barnet vårdas å Lilla Hemmet
utan ersättning. Avtal 40/m.

8. Handelsresande, har bevisligen mycket goda inkomster, är dömd till 35/m.,
saknar utmätningsbar tillgång. Modern tjänarinna, 60/m., har utackorderat barnet
för 25/m., kan ej få fattigvård.

9. Fadern har egen vedaffär, god inkomst. Affären går i hustruns namn,
tillgångarna äro skrivna på hustrun. Avtal 30/m. Modern vägrar söka fattigvård.
Barnet försörjes av släktingar.

10. Homöopat, har goda inkomster, men ej utmätningsbar tillgång. Avtal
40/m. Barnet vistas hos och försörjes av modern, som ej kan få fattigvård.

11. F. d. direktör och försäkringsagent. Har god inkomst, bland annat regelbundet
bidrag av 300/m. av sin förmögne fader. Införsel avslagen. Avtal 50/m.
Modern betalar ensam 50/m. för barnet.

12. Frisör utan fast anställning. Har arbete och förtjänst, men ej åtkomlig.
Avtal 40/m. Barnet vistas hos morföräldrarna mot ringa ersättning.

13. Chaufför, anställd i sin fars affär, »mot vivre och kläder». Har dock
även kontanta inkomster. Dom 35/m. Införsel och utmätning utan resultat.
Modern vägrad fattigvård. Inkomst 160/m. Erlägger 40/m. för barnet.

14. Chaufför, haft egen bil på avbetalning, inkomster, men intet utmätningsbart.
Avtal 40/m. Modern affärsbiträde, betalar 50/m. för barnet. Vägrad fattigvård
på grund av för stor inkomst.

15. F. d. furir, slutade sin anställning vid införsel, har arbete, men ej fast
avlöning, inga tillgångar. Avtal 30/m. Modern städerska, erlägger 45/m. för
barnet, Nekad fattigvård, för stor inkomst.

16. F. d. lagerarbetare, slutade anställning vid införsel, försörjes därefter av
sina föräldrar. Modern, som har 2 barn med samme man, vistas med dessa i
sitt välbärgade hem. Fattigvård kan därför ej begäras. Avtal å 30/m. för varje
barn. Morfadern förbittrad över att fadern går fri.

17. Agent, intet utmätningsbart, nygift. Boet äges av hustrun. Avtal 25/m.
Modern har plats, har barnet med sig. Inkomsten, 25/m., berättigar ej till fattigvård.

18. Kypare, har inkomster, men vägrar betala. Dom 35/m. Moderns inkomst
80/m. Vägrad fattigvård.

19. Fadern slutade sin anställning vid införsel. Avtal 30/m. Modern har
80/m., varför fattigvård ej sökts.

20. Fadern har egen möbelaffär, har bra inkomster, men ingen utmätningsbar
tillgång. Avtal å full försörjning. Endast 70 kronor, inbetalda på ett år.
Modem sjukbiträde, 60/m. Betalar 60/m. för barnet. Har fattigvård, men bara
15/m.

21. Köpman, har goda inkomster, gift och hyr stor våning. Utmätning och
konkurs resultatslösa. Dom 60/m. Modern bra gift, kan ej söka fattigvård.

22. Kypare, har inkomster, men vägrar betala. Dom 25/m. Intet utmätningsbart.
Modern vägrar söka fattigvård.

23. Handelsresande, gift och har barn i äktenskap. Dom 25/m. Har skrivit
sina tillgångar på barnen i äktenskapet, vadan utmätning lönlös. Modern vill
ej söka understöd.

24. Handelsresande, har god inkomst. Dom 40/m. Modern gift, har fattigvård.
Hennes man kräves av fattigvården.

25. Chaufför, egen bil på avbetalning. Avtal 25/m. Modern gift, kan ej få
fattigvård.

Kungt. Maj:ts proposition nr 150. 171

26. Byggnadsförman, har egna arbeten. Dom 30/m. Modern tjänarinna, 70/m.,
får ej fattigvård.

27. Bildhuggare, oåtkomlig. Avtal å 25/m. Modern har 2 barn med honom,
har en egen liten affär, kan ej få understöd.

28. Chaufför, har sedan flera år stadigt arbete, men arbetsgivaren uppger att
han arbetar endast för maten. Avtal 40/m. Modem anställd i affär, 125,/m.,
bor med barnet hos sina föräldrar.

29. F. d. konduktör, slutade vid införsel. Har nu egen plåtslageri verksamhet.
Intet utmätningsbart. Dom 30/m. Modem hemsköterska, försörjer barnet
ensam.

30. Åkare, har reparationsverkstad. Dom. Ingen utmätningsbar tillgång.
Modern bor i sitt hem med barnet, fattigvård vägrad.

31. Hotellvaktmästare. Avtal 40/m. Modern erlägger 50/m. för barnet. Modern
gift, har själv plats för att kunna betala för barnet. Fattigvård 2 gånger
avslagen.

32. Byggmästare, saknar utmätningsbar tillgång. Har betalt 25/m. till febr.
1922, vägrar sedan. Barnet hos morfadern. Ingen fattigvård.

33. Fadern har ett tvetydigt hotell, ej åtkomlig. Har vistats å arbetsinrättning
c:a 6 månader 1922. Modem har för stor förtjänst för att kunna få fattigvård.
Barnet hos morfadern.

34. Byggmästare, har skrivit tillgångarna på hustrun. Avtal 50/m., erlades
första året. Modem hushållar för sina systrar, har barnet själv. Kan ej söka
understöd.

35. Vågmästare, har provision, kan ej åtkommas. Modern 150/m.

36. Affärsman, vägrar bidraga. Modern 52/v., betalar 40/m. för barnet. Kan
ej erhålla fattigvård.

37. F. d. furir, f. n. anställd hos sin bror »mot mat och kläder». Har säkerligen
god inkomst. Avtal 40/m. Modern gift, kan ej få understöd.

38. Direktör, har egen villa och stor inkomst. Dom 75/m. Utmätning och
konkursansökan utan resultat. Fattigvård beviljad med 50/m. trots modems inkomst
å 250 kronor. Efter arbetsföreläggande erlägger fadern betalning.

39. Handelsresande, har goda inkomster, bebor en fin dubblett, uppträder
magnifikt. Dom 60/m. Utmätning resultatslös. Fattigvård beviljad med 25/m.
Moderns inkomst 75/m.

40. Verkställande direktör, 20,000 kronors inkomst. Dom 75/m. Alla tillgångar
skrivna på hustrun.

41. Hästhandlande, goda inkomster. Dom 50/''m. Utmätning och konkursansökan
utan resultat, enär alla tillgångar skrivits å hustrun. Modems inkomst
225/m.

42 och 43. Fäderna skådespelare, avtal och dom å resp. 30 och 35/m. Modems
inkomst 300/m. Har haft fattigvård, men denna är numera indragen.

44. Agent utan fast anställning, ganska god inkomst. Dom 40/m. Vägrar
betala och ingen åtgärd kan vidtagas. Modern anställd å Stockholmssystemet;
över 300 kronors inkomst pr månad, kan givetvis ej erhålla fattigvård, men som
barnet är 10 år och således kostar ganska mycket och modern även har annan
försörjningsplikt, behövs bidraget mer än väl.

45. Chaufför, kör »extra», förtjänar säkert ganska bra, men kan ej förmås
att betala. Avtal 50/m. Moderns inkomst 30/v.; anhållan om fattigvård avslagen
av fattigvårdsstyrelsen på grund av »att modern har för stor inkomst».

Framställning angående vissa önskemål för barnavårdens främjande.

418. Svenska läkarsällskapets pediatriska sektion har i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhållit angelägenheten av att i det slutliga förslaget till barnavårdslag må be -

Utlandet.

172 Kungl, Maj:ts proposition nr 150.

aktas vissa önskemål, som kommit till uttryck i ett av en särskild, av sektionen
tillsatt kommitté avgivet betänkande av i huvudsak följande innehåll:

Under de senare åren har i de flesta civiliserade länder det uppväxande släktets
hälsovård ådragit sig en synnerligen livlig uppmärksamhet. I det ena landet
efter det andra ha tillkommit lagar och bestämmelser i ämnet och vidtagits
anordningar för att minska dödligheten bland barnen och förhjälpa dem till att
växa upp friska och starka.

England torde vara det land, där en systematisk sanitär övervakning av barn
först påbörjades. Numera är denna barnavård i det hela väl utformad och har
vunnit stor utbredning. Varje barns födelse skall omedelbart meddelas vederbörande
tjänsteläkare. Å landsbygden få i barnavård särskilt utbildade sköterskor
snarast besöka de nyföddas hem, där så synes önskvärt, och lämna erforderlig
hjälp, giva råd och anvisningar. I städer och å tätt bebyggda platser ordnas
barnavården efter s. k. fullständigt schema. En byrå med mottagningar för barn
och mödrar upprättas. Arbetet ledes av en läkare och uppdelas vanligen å 4
avdelningar: 1) vård åt havande kvinnor; 2) hjälp vid förlossningar; 3) vård åt
spädbarn och deras mödrar; samt 4) kontroll av barn upp till skolåldern. Därefter
övertages tillsynen av skolläkaren. Sköterskor vidtaga vid behov sanitära
anordningar i hemmen. Vid byrån arbeta även frivilliga krafter, vilka sörja för
allt arbete, som förekommer vid sidan av det rent medicinska: upplysningsverksamhet,
understöd, sommarkolonier m. m. — Av samtliga kostnader ersätter staten
hälften, resten fördelas på kommunerna och de frivilliga bidragen. År 1921 var
antalet byråer, »Centres», 1,780; vid dem tjänstgjorde inalles 3,215 sköterskor.
Reducerat till våra förhållanden skulle detta betyda över 250 byråer och 400
sköterskor.

Detta system för tillsyn av mödrar och barn tillämpas numera i flera länder.
Så t. ex. på åtskilliga håll i Amerika, där man i vissa avseenden utvidgat arbetet.
Hygienens målsmän anse, att verksamheten i fråga är till utomordentligt gagn
och avsevärt bidragit att sänka dödlighet, sjuklighet och antal olyckshändelser
bland späd- och småbarn. Likaså synes genom havande kvinnors omhändertagande
relativa antalet genom graviditet och förlossning avlidna kvinnor samt
dödfödda och ofullgångna barn ha minskats. New Yorks statistik har t. ex. i här
ifrågavarande avseenden år 1921 blivit i det allra närmaste lik den i Stockholm,
vilket måste sägas vara ganska storartat för en stad av denna storlek och med
en så heterogen, till stor del av fattiga immigranter bestående befolkning.

I Belgien har 1919 antagits en ny lag om den offentliga barnavården; även
här föreskrives upprättande av spädbarnspolikliniker med mjölkdroppar, konsultationer
för mödrar m. m.

I Frankrike ha liknande anordningar, » consultation du nourisson», »cantines
maternelles», funnits sedan många år. Under kriget inrättades ytterligare ett
antal av amerikanarna, och nu pläderas från läkarehåll ivrigt för lagbestämmelser
angående sådana inrättningar; särskilt anses stort behov föreligga av rådgivningsstationer
för havande kvinnor. — Liknande övervakning i stor stil av späd- och
småbarn samt mödrar har påbörjats i Schweiz, kantonen Zurich.

I Tyskland har eu »Reichsjugendwohlfahrtsgesetz» sett dagen. Detaljerade
bestämmelser angående »Jugendämter» i de olika distrikten givas, och även här
synes meningen vara att allmänt få till stånd dessa omnämnda övervakningsbyråer,
som här och var förut finnas. Sachsen har hunnit långt i den vägen.
Bestämmelser ha för några år sedan antagits angående en centralbyrå för »Wohlfahrtspflege»
vid inrikesministeriet och hela landets indelning i vårdområden, vart
och ett med sin läkare. För mödrar och spädbarn inrättas »Fiirsorgestellen»; år
1921 funnos i detta land med bortåt 5 millioner invånare c:a 500 dylika. Alla
födelser anmälas dit, hembesökare äro där anställda o. s. v.

173

Kungl. Maj:t$ proposition nr 150.

Danmark har som bekant fått en ny »Vsergeraadsforsorgslov» och ett förslag
till »Lov om Tilsyn med Born» föreligger. Dessa lagar äga åtskilliga goda bestämmelser
i hygieniskt avseende, men det har dock från läkarehåll yrkats på
förbättringar. Man framhåller (Monrad), att det ej göres tillräcklig skillnad på
den kroppsliga vården av de små barnen och uppfostran av de äldre, att det ej
talas om upprättande av de så nödvändiga »Plejestationerne», mödrahemmen och
barnkrubborna. Det begäres att medicinalstyrelsen erhåller högsta tillsyn över
verksamheten för barn under skolåldern.

Slutligen kan erinras om att i Finland har efter senaste kriget barnavården
varit livligt debatterad och ett nytt lagförslag föreligger, däri bl. a. föreslås obligatoriskt
anordnande av rådgivningsstationer, barnkrubbor, barnträdgårdar och
daghem å alla orter med mera sammanträngd befolkning. En hela landet omfattande
barnavårdsförening har bildats. Den lär f. n. koncentrera sin verksamhet
på försök till nedbringande av spädbarnsdödligheten särskilt genom upprättande
av kontrollstationer och mödraliem samt anordnande av kurser i barnavård.

Vi se således, hur överallt inom kulturländerna går en medveten strävan att
ställa så många späda barn, som därav äro i behov, under en tidig sanitär övervakning,
och hur tillvägagångssättet härför blivit i det allra närmaste enahanda
i olika länder: barnavårdscentraler, ledda av läkare, vare sig deras namn är
Fiirsorgestelle, consultation du nourisson, Infant Welfare Centre, Plejestation eller
mjölkdroppe. Vid sidan härav har visat sig av vikt att anordna även moderskyddsställen
och efter hand barnkrubbor o. s. v. samt sedan även periodisk
övervakning av barn i de följande åldrarna.

De förhållanden, som framkallat denna rörelse, torde kunna sammanfattas sålunda.
Det har på senare tiden, kanske särskilt under och efter kriget blivit klart
för det allmänna medvetandet, att barnen, och särskilt do späda, icke från samhällets
sida rönt den uppmärksamhet och hänsyn, som de behöva och förtjäna.
Ännu har sålunda i allmänhet en åldring på 70 år mindre dödsrisk än ett nyfött
barn. Denna stora dödlighet bland spädbarnen beror i de flesta fall på sjukdomar,
som borde kunnat undvikas. Så är förhållandet med ett stort antal av
de medfödda sjukdomarna, det stora flertalet av näringsrubbningarna, men också
med övriga grupper av sjukdomsorsaker. Där t, ex. den omedelbara dödsorsaken
är en sjukdom i luftvägarna, betingas ofta den dödliga utgången av rachitis,
orsakad av olämplig uppfödning och vård. En huvudsak vid förekommande av
överdödligheten hos spädbarn är att bröstuppfödningen bibehålies tillräckligt
länge. Mödrar böra hava råd och hjälp, innan de i förtid slutat amma. Genom
sakkunnig regelbunden övervakning vinnes i de flesta fall en fortsatt naturlig
uppfödning och förekommas många fel, som hota spädbarnets liv. Efter en del
försök i annan riktning har utvecklingen som nämnts överallt slagit in på samma
stråt: mottagningar, ledda av läkare, där späda barn av mödrarna uppvisas med
vissa mellanrum. Från att hava varit avsedda endast för den fattigare befolkningen
stå nu dessa mottagningar i utlandet öppna för den stora allmänheten.
Efter att i början vanligen ha uppehållits endast genom bidrag av enskilda, åtnjuta
de nu merendels bidrag även av stat och kommun och utveckla en landsomfattande
verksamhet.

Givetvis skulle en organisation av denna nu skildrade art vara av största betydelse
för barnavården även här i landet. Vi ha ju att glädja oss åt en relativt
låg barnadödlighet, men den borde kunna ännu avsevärt sänkas och samtidigt
sjukligheten minskas. År 1917, det sista för vilket statistik föreligger, var barnadödligheten
denna: De dödföddas antal var 2,811. I åldern 0—1 år dogo 7,797
— 6.45 % av levande födda och 10 % av alla dödsfall under detta år. I åldern
1—5 år dogo 3,708 = 20 #/o0 av de i samma åldersgrupp levande.

Sverige.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 112 käft. (Nr 150.) 1972 33 28

Mjölk dropparna -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Dödsorsakerna voro bl. a.:

Dödsorsak	O I ?>	1—5 Sr	0—5 Är
Bildn.-fel och medf. sjukd.....................	............. 3,266	82	3,348
Infektionssjukd......................................	............ 907	1,702	2,609
därav tuberkulos..................................	............. 232	669	901
» kikhosta .................................	............. 328	248	576
Andn.-org:s sjukd..................................	............. 1,254	707	1,961
Matsmältn. org:s sjukd..............................	............. 1,027	245	1,272
Våldsam död ...........................................	............. 103	221	324
därav mord .......................................	............. 36	3	39

Denna statistik vittnar ju icke om särdeles väl ordnad förebyggande vård.
Vi finna vidare, att medan av levande födda 14.9 5 % voro illegitima, av de avlidna
spädbarnen ej mindre än 22.6 0 % hörde till nämnda kategori. Av utom
äktenskapet födda avledo i åldern 0—1 år 9.7 %, av inom äktenskapet födda
5.9 %. I Stockholm föddes 1921 28 % av alla barn utom äktenskapet, men av
barn, döda i åldern 0—6 månader, voro 43 % utomäktenskapliga.

Dödsorsaker (per 1,000 i samma ålder levande) i åldern 0—1 år bl. a.:

Bildn.-fel, sjukdomar hos nyfödda

Mag- och tarmkatarr ....................

Andningsorganens sjukdomar ......

Ärvd syfilis....................................

Tuberkulos.....................................

Inom äkt.

24.64

7.10

9.66

0.23

1.81

Utom äkt.

40.5 9
14.40

15.06
1.50
2.56

Över sjukligheten i tidiga åldrar föreligga ju inga omfattande uppgifter, men
vi veta, att bland skolbarnen lider en mycket hög procent av kroniska åkommor,
som icke kunna anses betydelselösa. En stor del av dessa äro grundlagda långt
förut såsom följd av dålig tillsyn.

I Sverige har allt från Rosén von Rosensteins tid vid mitten av 1700-talet
och ned till våra dagar bedrivits en omfattande upplysningsverksamhet i barnavårdsfrågor.
Såsom en ny form för denna ha på sistone ordnats ambulerande
kurser, där en ledarinna under ett par dagar på plats efter plats meddelar traktens
mödrar gränderna i spädbarnsvård. De läkaremottagningar, varom i detta
utlåtande är tal, verka ock såsom auktoritativa upplysningscentra. Men dessutom
erhåller där en moder råd angående sitt barn just i det ögonblick, då svårigheter
inställa sig. Allmänna regler för späda barns skötsel måste givetvis fortfarande
som hittills i möjligaste mån spridas, men de kunna ju icke ersätta ett efter
undersökning av ett visst barn avgivet sakkunnigt utlåtande om vad just detta
barn för tillfället behöver.

En viss övervakning av späda barn har i Sverige försökts genom de s. k. mjölkdropparna.
Den första mjölkdroppen i Sverige öppnades år 1901 av dr Blumenthal
i Stockholm. Den var företrädesvis ett mjölkutskänkningsställe, där färdiga komjölksblandningar
på flaskor utdelades till fattiga mödrars späda barn, för vilka
läkaren en gång i veckan höll mottagning. Denna mjölkdroppsinstitution har
sedan spritt sig över landet.

1 allt ha här mjölkdroppar anordnats på 27 orter. I 15 av de 18 största städerna
med över 18,000 invånare ha sådana grundats, nämligen i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro, Jönköping, Uppsala, Borås,
Karlskrona, Lund, Landskrona, Karlstad och Halmstad, medan i Västerås, Eskilstuna
och Linköping intet åtgjorts. Bland övriga rikets städer med över 10,000
invånare, summa 18, finna vi mjölkdroppar i 7, nämligen i Sundsvall, Kristianstad,
Falun, Nyköping, Ystad, Härnösand och Luleå. Bland mindre städer före -

Kungl. Maj ds proposition nr 150.

175

komma dylika i Visby, Piteå och Arvika, bland köpingarna i Sundbyberg, bland
landskommunerna i Solna. I de större städerna verka flera mjölkdroppar, i Stockholm
som i Göteborg ex. 6, och flera ha mottagningar på olika platser, så t. ex.
Brännkyrka, Maria och Östermalms i Stockholm samt Solna. Antalet mottagningsställen
överstiger därför 40.

På de flesta håll återfinner man i stadgarnas första paragraf följande: »Föreningens
ändamål är att till de späda barn, som därav äro i behov, tillhandahålla
för dem passande mjölkblandningar». De föreningar, som ännu arbeta efter detta
program, föra en tynande tillvaro, flera med endast ett eller annat tiotal inskrivna
barn. Tre sådana föreningar ha de sista två åren nedlagt sitt arbete, nämligen
i Piteå, Lund och Jönköping. Andra synas stå inför samma eventualitet och ha
tillsvidare stängt under sommarmånaderna. Flera mjölkdroppar började emellertid
redan snart efter starten att emottaga även bröstbarn just för att leda bröstuppfödningen,
hjälpa vid förekommande svårigheter och förekomma en för tidig
avvänjning. Så är bl. a. nu förhållandet vid de största mjölkdropparna, nämligen
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro och Solna. Mjölkköksverksamheten
blir på detta sätt relativt taget minskad och minskas än ytterligare, om mödrarna,
såsom sedan flera år praktiserats även på några ställen i Sverige, undervisas
om hur de i hemmen skola tillaga födan. Av mjölkdroppen utlämnas då
färdiga blandningar, endast när dessa på grund av förhållandena i hemmet icke
nöjaktigt kunna där beredas eller när s. k. sjukblandningar äro erforderliga.
Först när en mjölkdroppe på detta sätt ordnar sin verksamhet, kan verklig effektivitet
vinnas i kampen mot spädbarnssjukligheten.

Mjölkdropparna äro icke avsedda för egentlig sjukvårdande verksamhet, men
fall kunna givetvis förekomma, särskilt beträffande näringsrubbningarna, då ett
fullständigt skiljande av den profylaktiska och den terapeutiska verksamheten
icke är möjlig.

Om den nuvarande verksamheten vid mjölkdropparna må ytterligare anföras
följande.

Läkaren är överallt närmaste chef för arbetet. På de flesta håll har han säte
i mjölkdroppens styrelse och utövar där det bestämmande inflytande, som hans
sakkunskap gör naturligt. På några platser har läkaren ej fått säte i styrelsen
utan av denna behandlats som en underordnad tjänsteman. På de flesta ställen
skötas mjölkdropparna av allmänpraktici, som, besjälade av sociala intressen,
oftast själva tagit initiativ till deras bildande. Där tillgång till utbildade barnläkare
förefunnits, har såsom i Stockholm, Göteborg och Malmö senare år en
tendens kommit till synes att anförtro chefskapet till dem. På enstaka ställen
är läkaren alls icke avlönad. På de flesta håll har han en lön, som kan närma
sig 25 kronor per mottagning, men vanligen ligger rätt avsevärt därunder. De
större beloppen förekomma vid de större mjölkdropparna.

Föreståndarinnan är å de flesta platser sjuksköterska. På somliga har hon därtill
barnavårdsutbildning, men på flera ställen saknar hon utbildning ej blott i
barnavård utan även i allmän hälsovård. Ett sådant förhållande omöjliggör utvinnande
av det bästa arbetsresultatet. Sköterskan åligger att biträda läkaren
vid mottagningarna, övervaka eventuell mjölkutskänkning och utföra erforderliga
besök i hemmen, vilken sistnämnda del av arbetet överallt anses vara av synnerlig
vikt. Den sätter särskilt stora krav på sköterskans personlighet. På eu stor
del mjölkdroppar uppgår antalet hembesök till föga mer än ett per dag. Maximala
antalet är 5 per dag och sköterska. Föreståndarinnans lön växlar upp till
1,750 kronor kontant per år jämte fri bostad och kost. I Arvika förenar samma
sköterska befattningen vid tuberkulosbyrå och mjölkdroppe. I Sundbyberg är
en vid fattigvården anställd sköterska mjölkdroppsföreståndarinna.

Lokalen utgöres flerstädes av endast för mottagningstiden disponibla två eller
tre rum, som antingen gratis upplåtas eller förhyras. Där sköterskans bostad
och mjölkdroppens rum äro i samma våning, är köket gemensamt.

Barnavårds centraler.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Rörande nu behandlade spörsmål specificera vi följande önskemål:

1) Rörande läkare.

Bestämmande inflytande över arbetet. Om möjligt pediatriskt utbildad. Avlöning
så stor, att åt arbetet nödig tid kan ägnas.

2) Rörande föreståndarinnan.

Sjuksköterska med någon utbildning i barnavård. (Där förhållandena så medgiva,
kan med tjänsten förenas annan närliggande verksamhet.)

3) Rörande lokal.

Minst tre rum: mottagningsrum, väntrum, isoleringsrum. Bostad med kök för
föreståndarinnan.

4) Rörande arbetssätt.

Mottagning minst en gång i veckan. Tätare besök av barnen å mottagningen
ju yngre de äro. Huruvida mjölkdroppe bör distribuera den ospädda mjölken
eller lämna åt mödrarna att inköpa densamma i allmänna handeln, torde få bero
på lokala förhållanden.

Med lämplig utveckling torde sålunda landets mjölkdroppar kunna bilda
stommen till en allmän spädbarnsövervakning genom barnavårdscentraler.

Det största antal barn, som enligt ovanstående plan kan på en gång å en
barnavårdscentral effektivt övervakas, är enligt erfarenheter från olika länder
ungefär 150. Om flera äro vid samma central inskrivna, såsom fallet på sina
håll är utomlands, blir varje mottagning besökt av så många-, att nödig tillsyn
ej kan ägnas varje barn. En barnavårdscentral bör giva hjälp och tillsyn åt alla
späda barn, som därav äro i behov. Den erfarenhet, vartill nyss refererats, visar,
att detta i allmänhet, där en central arbetar effektivt, betyder omkring hälften
av alla späda barn. Med dessa premisser — ett antal av 150 barn inskrivna
vid centralen, utgörande inemot hälften av årliga antalet födelser på platsen, och
under antagande av ett födelsetal av 15 -20 per 1,000 invånare, blir resultatet,
att en barnavårdscentral bör beräknas på 15- ä 20,000 invånare. Stockholm
skulle sålunda, efter en central på 20,000 invånare, behöva omkring 20, av vilka
över hälften redan äro i verksamhet, Göteborg 10, Malmö 5, Norrköping och
Hälsingborg 3, Gävle och övriga 11 städer med över 20,000 invånare 2, alla större
städer tillsamman 65.

Då vägen till centralen ej kan vara alltför lång, måste densamma förläggas
till ort med sammanträngd befolkning. Ett invånarantal av 3,000 skulle med
födelsetalet 20 och 50 %:b deltagande giva 30 barn inskrivna vid centralen, d. v. s.
högst 15 barn besökande varje mottagning, om denna hålles varje vecka. För
mindre antal barn torde central icke behöva inrättas. Antalet samhällen i landet
med 3,000—20,000 invånare var den I/1 1922 87. Önskvärda antalet barnavårdscentraler
i Sverige blir med denna beräkning 65 + 87 = 152. Antages åter en
central böra bildas först, när ett samhälle har mer än 5,000 invånare, motsvarande
ett antal inskrivna barn av 50, blir önskvärda antalet barnavårdscentraler
65+ 60=125, icke fullt tre gånger antalet redan nu verksamma rnjölkdroppsställen.
Detta senare antagande har stora skäl för sig särskilt med hänsyn
till den under de senare åren starkt sjunkande nativiteten. I barnavårdslagen
bör således införas den bestämmelsen, att barnavårdsnämnd må verka för
att å orter med eu befolkning av minst 5,000 invånare upprättas barnavårdscentral.
För orter med 3,000 till 5,000 invånare bör upprättandet av sådan
central bero på särskild prövning.

Nya barnavårdscentraler torde överallt, där så ske kan, böra inrättas i anslutning
till barnsjukhus, ev. barnavdelningar vid lasarett, och barnpolikliniker. Därigenom
vinnes dels lämpliga lokaler, för vilka hyran ofta torde kunna sättas låg,
dels och framför allt fördelen av helt eller delvis gemensam personal (läkare,
sköterska in. fl.).

Det har framkastats tanken på regelbunden periodisk läkareundersökning av

177

Kung!. Maj:ts proposition nr löO.

vissa kategorier av även landsbygdens barn. Det förefaller naturligt att låta
läkaren vid ovannämnda centraler, belägna i samhällen med sammanträngd befolkning,
ägna tillsyn även åt kringliggande landsbygds barn och att låta sköterskan
efter viss plan avlägga hembesök hos dem. På så sätt skulle barnavårdscentralen
bli till nytta icke blott för de späda barn, som bo inom ovan nämnda
samhällen. För de områden, som ligga utom en centrals räckhåll, får man tänka
sig tillsynen ordnad genom anlitande av de sjuksköterskor, som kunna finnas tillgängliga,
under ledning av vederbörande tjänstläkare. Denne bör också, då tid
och omständigheter medgiva, kunna själv direkt deltaga i detta övervakningsarbete.

Från barnavårdscentralerna böra de nämnda demonstration skurserna i barnavård
kunna utgå till kringliggande landsbygd.

Ekonomi. Kostnaderna för de nuvarande mjölkdropparna variera betydligt allt
efter arbetssätt, storlek och den utsträckning, i vilken understöd lämnas, såsom
framgår av följande utdrag ur några olika mjölkdroppars utgiftsstat år 1921.

Att med ledning av siffror som de nu lämnade beräkna kostnaderna för barnavårdscentraler
av olika storlek är icke lätt. Det måste beaktas att löner och
kanske även andra utgiftsposter komma att visa tendens till stegring, sedan
verksamheten fått en fast ekonomisk ryggrad. Högre än till 10,000 kronor torde
emellertid icke utgifterna för en större central behöva beräknas. Årliga kostnaderna
för hela verksamheten skulle då en gång i framtiden, när schemat vore
fullständigt genomfört (125 centraler), kosta landet inemot en miljon kronor och
Staten, även om den bestrede en tredjedel av kostnaderna, omkring 300,000 kronor.
Detta måste anses vara en ringa summa för en verksamhet av den vikt och omfattning,
varom här är fråga. Dessa utgifter för de späda barnen torde direkt
på flera sätt komma samhället till godo, så t. ex. såsom minskning i utgifterna
för sjukvård och bortfallande av dubbelinspektion.

Vi påpeka, att här icke är fråga om att i ett slag framskapa en fullt färdig
organisation. Det gäller endast att skapa förutsättningar för en lycklig utveckling.
Erfarenheten från utlandet visar, att om utvecklingen tidigt ledes i rätt
riktning, stora summor sparas och många olägenheter förekommas.

Enskild insats. Det enskilda initiativet har i det personliga arbetet på platsen
att göra själva huvudinsatsen, utan vilken det hela skulle stanna på papperet.
Medarbete av ett antal socialt intresserade personer är sålunda oundgängligt.
Sådant biträde bör i första hand sökas av redan existerande föreningar, Svenska
Röda Korset, Husmoderföreningar m. fl. Formerna för det så nödvändiga samarbetet
torde ej vara svåra att finna.

Fosterbarn. En kategori av barn, för vilka övervakningen borde vara ej fakultativ
utan obligatorisk, är de späda fosterbarnen. Den kommunala tillsynen av
dessa barn är, såsom varje initierad vet, otillfredsställande. Detta kan icke läggas
den nuvarande fosterbarnsinspektionen till last. Vid tillsjmen av yngre barn
men alldeles särskilt av spädbarn måste dock hälsovårdssynpunkten sättas i
främsta rummet, vilket hittills ej alltid skett. Där nu en barnavårdscentral enligt
skisserad plan förefinnes å en plats, är den med sin läkarekontroll och sin
hembesökerska liksom skapad för tillfredsställande tillsyn av späda fosterbarn.
Redan har förekommit att fosterbarnsnämnd överlämnat denna tillsyn till mjölkdroppe.
I den nya barnavårdslagen, som för närvarande är under överarbetning,
bör införas en bestämmelse, att tillsynen av de späda barn, som enligt lag skola
åtnjuta sådan av offentlig myndighet, skall överlämnas till barnavårdscentral, där
dylik finnes. På så vis göres ock en besparing.

Barnens ålder. Fråga är, om icke denna tillsyn av fosterbarnen från barna
vårdscentrals sida bör, såsom redan på sina håll sker, utsträckas till fyllda två

Önskemål -

178 Kung! Maj:ts proposition nr 150.

år. Lämpligen torde ock andra barn än fosterbarn, som därav äro i behov, framför
allt klena barn, där få fortsätta även under andra året.

Mödrars underrättande. Födelsers anmälan. Eu förutsättning för att största möjliga
antal barn, som så behöva, komma under övervakning vid eu barnavårdscentral,
är att denna så tidigt som möjligt kommer i förbindelse med modern.
I städer med barnbördshus kunna mödrar, som där förlösas, före utskrivningen
erhålla meddelande om centralens verksamhet. För övrigt måste detta meddelande
ske genom direkt hänvändelse till modern från centralen. Förutsättning
härför är, att ett meddelande om barnets födelse på ett eller annat sätt kommer
centralen till hända. Detta är svårt att få genomfört under nuvarande förhållanden,
då anmälan om barns födelse i vårt land är synnerligen otillfredsställande
ordnad. Endast barn utom äktenskapet bli (enligt barnmorskereglementet av år
1919) inom tre dagar efter födelsen hos pastor anmälda. Barn inom äktenskapet
skola (enligt K. förordn. av år 1887) av föräldrar eller vårdare inom sex veckor
efter födelsen till pastorsämbetet anmälas. Mångenstädes dröjer denna anmälan
månader och år, ja man finner skolpliktiga barn, som för den officiella myndigheten,
tack vare utebliven anmälan, icke existera.

I utlandet har på åtskilliga håll införts anmälan om barns födelse till hälsovårdsmyndighet.
1 England finnes en särskild lag, som bestämmer, att varje
barns födelse, även det dödföddas, skall inom 36 timmar till hälsovårdsmyndighet
anmälas. Liknande anmälan är numera ordnad i Sachsen direkt till barnavårdscentralen.

Väntande mödrar. I vårt land är ännu alltför litet åtgjort för de ännu icke
födda barnen och deras mödrar. Behovet av åtgärder vitsordas hos oss som överallt
av det stora antal barn, som födas för tidigt, som visa medfödd svaghet,
som före födelsen, vid födelsen eller i första månaden avlida. I var och eu av
dessa klasser röra vi oss med sjukdomsorsaker, som till en del kunna med sakkunnig
hjälp undanrödjas. Detta bär ock såsom nämnts utomlands lett till bildande
av mottagningar för väntande mödrar, oftast i samband med barnavårdscentral.
En sådan mottagning borde även hos oss å varje barnavårdscentral anordnas.

Såsom önskemål skulle vi vilja sammanfattande framföra följande:

1. Redan existerande mjölkdroppar ombildas allmänt till övervakningsställen för
de späda barn, som därav äro i behov (barnavårdscentraler).

2. Å de platser med sammanträngd befolkning av minst 5,000 invånare, som
sakna mjölkdroppe, öppnas barnavårdscentraler, där spädbarn undersökas och
mödrar erhålla råd och upplysning. A samma ställe lämnas råd och uppösning
åt väntande mödrar.

3. Nya barnavårdscentraler inrättas, där så ske kan, i anslutning till barnsjukhus
och barnpolikliniker.

4. Vid sådan barnavårdscentral tjänstgöra läkare och sköterska, vilka helst båda
böra hava utbildning i barnavård.

5. Kostnaderna fördelas på lämpligt sätt mellan stat och landsting samt kommun
eller inom kommun verksam privat sammanslutning.

6. I barnavårdslagen införes eu bestämmelse av innehåll, att å orter med sammanträngd
befolkning av minst 5,000 invånare barnavårdsnämnd må verka
för att, där så lämpligen ske kan, barnavårdscentral upprättas, och att kostnaderna
vid sådan central till en del bestridas av staten.

7. I det fall, där späda barn enligt lag skola åtnjuta tillsyn av offentlig myndighet,
utövas denna tillsyn genom barnavårdscentral, där sådan finnes. Bestämmelse
härom införes i lagen.

8. Anmälan om de i punkt 7 nämnda barns födelse ingår inom bestämd tid till
hälsovårdsmyndighet. Bestämmelse härom införes i lagen.

Kung! Maj:ts proposition nr 150.

INNEHlLLSFÖKTECKNING.

Propositionen

Sid.

Utdra? av statsrådsprotokollet den 29 februari 1924 ................................. 37

Inledning.............................................................. gy

Om en enhetlig barnavårdslagstiftnlng och barn avårds ärendenas förening hos en kommunal
myndighet ................................... gg

Barnavården och annan samhällets hjälpverksamhet ..........................,............. 39

Omfattningen av samhällets barnavård................................................................ 40

Bristen på planmässighet i samhällets barnavård........................................ """ 40

Kort redogörelse för gällande barnavårdslagstiftning.......................................... 41

Brister i den nuvarande organisationen ......................................................... 42

I utlandet förekommande enhetlig lagstiftning angående samhällets barnavård samt

centralisering av densamma.................................................................. 47

Tidigare förslag om centralisering av barnavården............................................ 53

Centralisering av all samhällets barnavård (i vidsträckt mening) bör ej ifrågasättas 54

Statistiska uppgifter........................................... 54

Kommitténs förslag om centralisering ...... 55

Yttranden över kommitténs förslag om centralisering....................................... 56

Fördelar och nackdelar av centraliseringen ............... 57

Vilken myndighet bör handhava barnavården? 58

Centraliseringens omfattning.......................................... 59

Sammanfattning................................................. ™

Understöd för vård av ensamstående mödrars barn
Ungdomsråd........................

Förslag till lag om samhällets barnavård.....................................................

1 kap. Om barnavårdsnämnd........................................

Verksamhetsområde och uppgifter

Barnavårdsnämnd. 1 §

Uppgifter. 2 § ....................................................."

Sammansättning och tjänstgöringstid.....................

Sammansättning. 3 §.....................................

Prästerlig ledamot, då kommun omfattar flera församlingar. 4 8

Suppleanter. 5 § .............................................

Valbarhet. 6 §.......................................

Undantag för mindre kommun från skyldigheten att hava särskilt tiilsatt barnavårdsnämnd.
7 §..........................................

Ordförande. 8 § 1 mom............................

Föredragande i barnavårdsärenden. 8 § 2 mom..........................................

Tid för sammanträde, beslutförhet m. m.

Sammanträden m. m. 9 § .. .................

Protokoll. 10 §.............................................

Ordförandens uppgifter m. m................

Ordförandens uppgifter. 11 §.......................................

Ersättning åt ordföranden. 12 §.................... ....... ........................................

Revision m. m. 13 §..............................

Verksamhetens bedrivande

Kretsindelning m. m. 14 § 1 mom............................

Biträde, särskild styrelse. 14 § 2 mom............................

Skyldighet att mottaga uppdrag. 14 § 3 mom..............................

76
76
76
79

93
93

Kungl. Maj:t8 proposition nr 150.

Sid.

Tjänstemän. 15 §.......................................................................................... 95

Samarbete med andra myndigheter m. fl. 16 § 1 mom..................................... 95

Samråd mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Tremannanämnd. 16 §

2 mom................................................. 96

Anmälan och undersökning............................................................................... 97

Anmälan. 17 §............................................................................................. 97

Undersökning. 18 §....................................................................................... 98

Undantag från bestämmelserna i detta kapitel. 19 § ......................................... 99

2 kap. Om uppsikt över samhällets barnavård................................................. 100

20 och 21 §§ ................................................................................................ 100

Nuvarande förhållanden................................................................................ 100

Kommitténs förslag ....... 102

Reservationer..................... 104

Yttranden över förslaget ............................................................................. 104

Departementschefens yttrande........................................................................ 105

Förslagets bestämmelser om samhällets åtgärder till barns skydd (3—7 kap.)...... 110

3 kap. Om barns omhändertagande och barnavårdsnämndens därmed sammanhängande
verksamhet....................................................................................... 112

Inledning ........................................................................................................ 112

Begreppet skyddsuppfostran........................................................................... 112

Begreppet samhällsVård................................................................................. 113

Omhändertagande för skyddsuppfostran och vissa förebyggande åtgärder .............. 114

Förutsättningarna för skyddsuppfostran och förebyggande åtgärder. 22 §......... 114

Kroppsligt vanvårdade barn. 22 § a) ......................................................... 115

Bara, i fara att bliva vanartade. 22 § b) ................................................... 116

Vanartade barn. 22 § c) ......................................................................... 118

Skolförsummelser ........................................................................................ 123

Förebyggande åtgärder. 23 § ........................................................................ 124

Omhändertagande för skyddsuppfostran m. m. 24 § ....................................... 124

Underställning m. m. 26 § .......................................................................... 125

Förfarandet hos länsstyrelsen. 26 § .............................................................. 127

Åldersgräns för verkställighet av beslut om skyddsuppfostran. 27 § ............... 128

Barn, som under tillfälligt uppehåll i främmande kommun beträdes med vanart.

28 § ...................... 129

Omhändertagande för samhällsvård ................................................................... 129

Nödställda barn i föräldrahemmet. 29 § 1 mom...................................... 130

Sjuka barn 29 § 2 mom............................................................................. 131

Värnlösa barn. 29 § 3 mom....................................................................... 131

Särskilda föreskrifter ..................................................................................... 132

Anmälan från barnavårdsnämnden till annan myndighet. 30 § ........................ 132

Vidtagande av åtgärd i brådskande fall. 31 § ............................................... 132

4 kap. Om behandlingen av omhändertagna barn ............................................. 134

Barnets rätt till vård och uppfostran. 32 § ................................................... 134

Tillfällig vård av barn .................................... 135

Upptagningshem. 33 § ................................................................................. 135

Icke vanartade barns behandling...................... 135

Enskilt hem, barnhem. 34 § ....................................................................... 135

Vanartade barns behandling .............................................................................. 137

Skyddshem, barnhem, enskilt hem. 35 §........................................................ 137

Specialvård för sjuka och abnorma barn. 36 § ................................................. 138

Vissa uppfostringsåtgärder m. ........................................................................ 138

Uppsikt över omhändertagna barn m. in. 37 §............................................... 139

Förmyndare för omhändertaget barn. 38 § ................................................... 140

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

in
Sid.

5 kap. Om barnhem och skyddshem ........................................ 140

Barnhem ................................................ 1^0

Vad förstås med barnhem? 39 § ........................................ 140

Förteckning över barn i barnhem. 40 §............................... .... . . . .. 142

Plan för barnhem, som upprättas av kommun eller landsting. 41 §................. 442

Länsstyrelsens befogenhet beträffande barnhem. 42 § ............................... 142

Skyddshem ......................................................... 44g

Landstingens och vissa städers skyldighet att upprätta skyddshem. 43 § 1 mom. 143

Skyddshem för vissa särgrupper. 43 § 2 och 3 mom........................................ 145

Svårt vanartades överlämnande till allmän uppfostringsanstalt. 43 § 4 mom. ... 147

Skyddshemmens organisation. 44 § 1 och 2 mom........................................... 151

Bestämmelser om intagning i strängare skyddshem m. in. 44 § 3 mom............. 151

Behandling av skyddshemsele v, som överlämnats till allmän uppfostringsanstalt.

44 § 4 mom. .............................................................................. 452

6 kap. Om utskrivning m. m................................................. 152

Villkorlig utskrivning. 45 §.................................................................. 454

Slutlig utskrivning .................................................................................. 455

Slutlig utskrivning på grund av ändrade förhållanden. 46 § 1 mom............. 155

Slutlig utskrivning på grund av viss ålders uppnående. 4ö'' § 2 mom............. 156

Beredande av arbete; utrustning. 46 § 3 mom. 1 st..................................... 157

Eftertillsyn; arbetsavtal. 46 § 3 mom. 2 st................................................. 158

Samhällsvårds upphörande........................................................................ IgO

'' Samhällsvårds upphörande på grund av ändrade förhållanden. 47 § 1 mom.... 160

Samhällsvårds övergående i skyddsuppfostran. 47 § 2 mom......................... 161

Samhällsvårds upphörande på grund av viss ålders uppnående. 47 § 3 mom. 162

Eftertillsyn; arbetsavtal. 47 § 4 mom.......................................................... 162

Förutsättningar för att beslut om barns omhändertagande förfaller. 48 §......... 162

7 kap. Om kontroll över fosterbarnsvården ..................................................... 164

Grunderna för fosterbarnskont rollens ordnande................................................ 164

Inledande bestämmelser ............................................................ 47g

Fosterbarn, oberoende av nämndens beslut. 49 § 1 mom............................... 178

Fosterbarn enligt nämndens beslut. 49 § 2 mom........................................... 179

Fosterhem, barnafostrare. 49 § 3 mom. ...................................................... 179

7 kap. ej tillämpligt på en del fosterbarn. 50 § ............................................. 179

Barnafostrares anmälningsskyldighet m. m. 51 § ...................................... 180

Tillsyn .............................. 182

Fortlöpande tillsyn. 52 § ............................................................................ 182

Undersökning av fosterhems och barnhems beskaffenhet. 53 § ..................184

Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem ....................................... 185

Föreställningar, föreläggande för harnafostrare att lämna från sig fosterbarn.

54 och 55 §§ ........................................................................................... 485

Förbud att mottaga fosterbarn. 56 § ........................................................... 487

■ Påföljd av uraktlåten anmälan. 57 § ........................................................... 487

Behandling av barn, utackorderat av främmande barnavårdsnämnd. 58 §......... 188

Åtgärder mot missförhållanden 1 anstalt. 59 § ................................................ 188

Undantag från bestämmelserna 1 detta kapitel. 60 § .................... .................... 189

Det allmännas och de enskildas kostnader för barnavården (8 och 9 kap.) ......... 191

8 kap Om kostnaderna för samhällets barnavård m. m ................................... 195

Kostnaderna bestridas i första hand av kommunen. 61 § .............................. 195

Inverkan på förvärv av hemortsrätt, ersättning av hemortskommun, hemsändning.

62 § ................... 196

Ersättning av landsting för vård å vissa sjukvårdsanstalter m. m. samt av staten.

_ 6:i § ......-............................................................................................ 198

Kommunens_rätt till bidrag av landstinget för bestridande av skyddshemsavgifter.

- 64 § ....................................................................................... 199

Proceduren. 65 §........................................ 200

Överenskommelse med främmande makt. 66 §.............................................. 200

• Statsbidrag. 67 §....................................................................................... 200

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 112 käft. (Nr 150.) 1972 23 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Sid.

9 kap. Om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet....................................... 200

Gottgörelse ur barnets egendom. 68 § 1 mom................................................. 200

Ersättningsskyldighet för föräldrar m. fl. 68 § 2 mom..................................... 201

Maximigräns för föräldrars m. fl. ersättningsskyldighet. 68 § 3 mom................ 201

Frihet från ersättningsskyldighet i visst fall. 68 § 4 mom............................... 202

Viss rätt för kommunen att stadga frihet från ersättningsskyldighet. 69 § ...... 203

Proceduren vid ersättningskrav. 70 § ......................................................... 203

Bestämmande av bidragsskyldighet. 71 § ...................................................... 203

Arbetsskyldighet. 72 § ................................................................................ 204

10 kap. Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter ...................................... 210

Försummelse att anmäla fosterbarn m. m. 73 § ............................................ 210

Döljande av barn m. m. 74 §....................................................................... 211

Vanvård av barn och försummelse av försörjningsplikt................................... 211

Försummelse att inställa sig inför barnavårdsnämnden m. m. 75 §.................. 213

Åtal m. m. 76 § ........,..........................................................*.................... 214

Handräckning. 77 § ...................................................................... ........... 214

Med föräldrar likställda personer. 78 § ...................................................:.. 216

Båd och anvisningar av medicinalstyrelsen. 79 §........................................... 218

Provinsialläkare erhåller förteckning över vissa barn. 80 §.............................. 218

11 kap. Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag .................................. 218

Klagan över beslut av barnavårdsnämnd och anstaltsstyrelse. 81 §................ 218

Klagan över handräckning. 82 § ................................................................. 221

Klagan över beslut av kommunalstämma m. m. 83 § .................................... 221

Klagan i kammarrätten. Talan mot dess beslut ej medgiven. 84 §................. 221

Klagan i högsta domstolen och regeringsrätten. 85 § .................................. 222

Verkställighet av länsstyrelses utslag. 86 § ................................................... 223

12 kap. Övergångsbestämmelser ................................................................. 224

Dag för lagens ikraftträdande. Upphävande av vissa gällande författningar. 87 § 224

Bestämmelserna i 7 kap. böra vinna successiv tillämpning. 88 §.................... 224

Val av barnavårdsnämnd första gången samt stat för första verksamhetsåret.

89 § 1 mom............................................................................................. 225

Befrielse från skyldighet att tillsätta särskild barnavårdsnämnd. 89 § 2 mom.... 225
Anstånd med barnavårdsnämndens övertagande av vissa barn. 89 § 3 mom. ... 226

Anstånd med anmälan enligt 51 §. 89 § 4 mom.............................................. 226

Ersättning för kostnad, som uppstått före lagens ikraftträdande. 89 § 5 inom.... 226
Uppgifters överlämnande till barnavårdsnämnd från andra myndigheter. 90 §... 226

Kostnadsberäkningar .................................................................................... 227

I. Ekonomiska konsekvenser av förslagets genomförande ...... ........................ 227

II. Kostnader för staten..................................................................................... 231

III. Kostnader för landsting och städer, som ej deltaga 1 landsting........................... 242

IV. Kostnader för kommunerna.......................................................................... 244

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården ............................................................................................... 246

Inskränkning i fattigvårdsstyrelsens verksamhet. 1 §....................................... 246

Fattigvårdsstyrelsen tjänstgör i vissa fall såsom barnavårdsnämnd. 10 § ......... 246

Länsassessor ej valbar. Gift kvinnas valbarhet. 12 § 1 mom........................ 246

Fattigvårdsstyrelsen skall ej längre hava befattning med utackorderade barn.

Bestämmelsen om beredande av tjänst ni. in. åt barn, som varit omhändertaget,

upphäves. 36 §........................................................................................; 247

Samråd mellan fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd. Tremannanämnd. 38 § 247

Gemensamma fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. 43 S ......................... 247

Överinspektören för fattigvård och barnavård. 44 § ....................................... 247

Barnavårdskostnad i visst hänseende jämställd med fattigvård. 60 § 2 inom. ... 247

Viss inskränkning i föräldrars ersättningsskyldighet. 63 § ............................ 247

Preskription mot försörjningspliktiga. 68 § ................................................... 247

Ej varning av person under aderton år. 74 § ........................................ ...... 249

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

Sid.

Stadgandena om målsmansrätt och om beredande av anställning upphävas. 77 § 249

Bettlare. 92 § ............................................................................................ 250

Övergåil gsstadgande.................................................................................... 250

Förslag till lag om ändrad lydelse av 33 § i lagen den 13 juni 1919 om
kommunalförbund ..................................................................................... 251

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 12 juni 1885 angående
lösdrivares behandling ................................................................... 251

Bilagor.

1. Utkast till kungörelse om statsbidrag till vissa kostnader enligt lagen

om samhällets barnavård m. m.

2. Sammandrag av yttranden över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag till lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar.

Förslag till lag om den offentliga barnavården ............................................... 1

Förslaget i allmänhet och dess huvudprinciper ............................................... 1

Förslagets särskilda bestämmelser ............................................................... 91

Förslag till lag angående förening av kommuner på landet till ett samhälle för
fattigvård och barnavård etc.................................................................. 167

Förslag till förordning angående statsbidrag .................................................. 167

Framställning angående tvångsmedel mot försumliga försörjare........................ 168

Framställning angående vissa önskemål för barnavårdens främjande .............. 171