Kungl. Maj:ts proposition nr 14 (Proposition 1944:14)

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Nr 14.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kastrering, m. m.; given Stockholms slott den 8 januari
19U.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om kastrering; och

2) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. t saini. Nr 14.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Förslag

till

Lag

om kastrering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå
brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, må han kas treras
enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.

Samma lag vare, där någon på grund av könsdriftens abnorma riktning
eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga örn ingrepp i könsorganen som är
påkallat av kroppslig sjukdom.

2 §•

Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna
giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke
ej föreligger.

3 §■

Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.

4 §.

Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,
med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig
den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad
hans förmyndare, örn han är gift hans make samt om han är intagen å
allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan medicinalstyrelsens tillstånd,
därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av
grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna för densamma vara för
handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus eller annan dylik anstalt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas
vad i första stycket andra punkten stadgas.

5 §.

Kastrering skall utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller
sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må medicinalstyrelsen,
där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan
åtgärd å anstalt som nyss sagts eller å annan anstalt.

6 §.

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning
med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt
mål yppa något av vad därvid förekommit.

7 §■

över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering må besvär
anföras hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet meddelades.

8 §.

Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest
är belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

9 §.

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

14 §.

Handlingar vilka---förbehåll göras.

Angår handling---annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som
särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är örn barnavårdsnämnds
eller nykterhetsnämnds beslut eller om beslut i ärende som rör
tillämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar,
lagen om avbrytande av havandeskap, lagen örn sterilisering eller lagen örn
kastrering.

Uppgifter och---örn socialregister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1938: 321.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 november 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam
beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Rosander,
fråga angående lagstiftning om kastrering.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 6 oktober 1938, varigenom strafflagberedningen
tillsattes och dess allmänna arbetsuppgifter bestämdes, uppdrog
min företrädare i ämbetet den 3 maj 1941 åt beredningen att upptaga frågan
angående lagstiftning om kastrering av vissa sedlighetsförbrytare. Strafflagberedningen
har sedermera den 1 september 1941 avgivit promemoria med
förslag till lag örn kastrering m. m. (SOU 1941: 25).

Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende.

Inledning1.

Med kastrering förstås en åtgärd som åsyftar att beröva en person — man
eller kvinna — alla de funktioner som äro betingade av könskörtlarna. Kastrering
sker vanligen genom operativt borttagande av dessa körtlar (testiklarna
hos mannen, äggstockarna hos kvinnan). Samma effekt kan emellertid
även, om än icke med samma grad av visshet, vinnas genom röntgen- eller
radiumbestrålning av könskörtlarna. Genom kastreringen försvinner fortplantningsförmågan,
likaså de verkningar på organismen, som äro beroende
av den från könskörtlarna härrörande insöndringen (inre sekretionen) av
hormoner. Av denna insöndring beror könsdriften till stor del, i många fall
huvudsakligen eller helt.

Ett operativt avlägsnande av könskörtlarna, helt eller delvis, företages ej
sällan på grund av kroppslig sjukdom. I vissa fall, såsom då könskörtlarna
äro angripna av tuberkulos eller svulstbildningar, är syftet med ingreppet
icke att upphäva de till könskörtlarna bundna funktionerna utan blott att
häva den sjukliga processen. Nödgas man härvid borttaga båda könskört -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

larna, inträder kastreringseffekt såsom en oundviklig biverkan. Ofta har
dock sjukdomen redan tidigare förorsakat att könskörtlarnas funktion upphört.
I andra fall sker ingreppet i syfte att upphäva könskörtlarnas funktion
för att därigenom skapa en förutsättning för sjukdomens botande. Operationen
är då att anse såsom kastrering i egentlig mening.

Enligt av strafflagberedningen från medicinalstyrelsen inhämtade uppgifter
ha under åren 1935—1939 på landets sjukvårdsinrättningar företagits operationer,
bestående i en- eller dubbelsidigt avlägsnande av könskör Harna —
vilketdera har av tillgängliga uppgifter icke kunnat avgöras — till ett antal
av 10,642, därav å män 1,139 och å kvinnor 9,503. Enligt meddelande från
medicinalstyrelsen skulle endast i fyra av nämnda fall ha förelegat indikationer,
som varit av intresse för beredningens uppgift. Beredningen har emellertid
— under hänvisning till att det understundom kunde vara tvivelaktigt
vad som menas med medicinsk indikation samt att gränsen mellan medicinska
och andra indikationer kunde vara flytande — uttryckt en förmodan,
att i något flera fall än fyra indikationen varit av annan art än kroppslig
sjukdom.

Från kastrering bör särskiljas sterilisering i den betydelse, vari detta ord
numera vanligen brukas. Sterilisering i denna inskränktare mening är ett
ingrepp i könsorganen, som icke medför annan påföljd än att fortplantningsförmågan
försvinner. Detta åstadkommes genom att de mogna könscellerna
hindras i sin passage från könskörtlarna, vilket enklast sker genom operativt
avlägsnande av ett stycke av sädesledama eller äggledarna.

Sterilisering blev föremål för rättslig reglering genom lagen den 18 maj
1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av
rubbad själsverksamhet. Denna lag har numera avlösts av den mera omfattande
lagen den 23 maj 1941 om sterilisering. Lagbestämmelser om kastrering
saknas däremot.

I samband med antagandet av 1934 års steriliseringslag anhöll nämnda års
riksdag på hemställan av andra lagutskottet, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en allsidig, förutsättningslös utredning huruvida och under vilka förhållanden
sedlighetsförbrytare måtte kunna underkastas sådant ingrepp, som
vore ägnat att motverka eller upphäva deras sjukliga anlag. Med anledning
av riksdagens anhållan uppdrog dåvarande chefen för justitiedepartementet
den 15 juni 1935 åt tillkallade sakkunniga att verkställa den begärda utredningen,
men de sakkunnigas arbete avbröts genom Kungl. Majits den 13 december
samma år meddelade beslut rörande anstånd nied vissa kommittéoch
sakkunnigutredningar inom justitiedepartementet, och den 23 december
1939 återkallades de sakkunnigas uppdrag i förevarande del. Genom beslut
den 3 maj 1941 förordnade därefter min företrädare i ämbetet, såsom inledningsvis
nämnts, att strafflagberedningen skulle upptaga frågan angående
lagstiftning om kastrering av vissa sedlighetsförbrytare.

Sedan beredningen avlämnat sin promemoria i ämnet har beredningen tilllika
i anledning av särskilt uppdrag utarbetat förslag till lagstiftning angående
åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. I en vid in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

nevarande års riksdag väckt motion (II: 130) yrkades, att riksdagen malle
för sin del antaga de av strafflagberedningen sålunda utarbetade lagförslagen
med de jämkningar och ändringar som kunde föranledas av motionens
behandling i lagutskottet. Därvid anfördes att frågan om kastrerings tillåtlighet
ägde nära samband med åtgärderna mot homosexualitetens samhällsfarliga
yttringar och att de båda lagstiftningsfrågorna lämpligen borde lösas
i ett sammanhang.

På hemställan av första lagutskottet — som anslöt sig till vad sålunda anförts
— beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 205) till Kungl. Majit anhålla
örn framläggande för nästkommande års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning
angående homosexualitetens straffrättsliga behandling och därmed
sammanhängande ämnen i huvudsaklig överensstämmelse med de av strafflagberedningen
utarbetade lagförslagen.

Frågan örn ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straffrättsliga
behandling har tidigare i dag av mig anmälts. Därvid har jag anmärkt att
frågan om lagstiftning angående kastrering torde äga den självständiga betydelse
att den bör upptagas till särskild behandling.

Strafflagberedningens förslag.

Strafflagberedningen har upptagit till behandling fragan örn lagstiftning
angående kastrering i hela dess vidd.

Beträffande kastrerings tillåtlighet enligt gällande rätt uttalas av beredningen,
att det självfallet är utan stöd av uttrycklig lag tillåtet att på medicinsk
indikation borttaga eller funkiionellt förstöra könskörtlarna. Angående
rättsenligheten av en kastreringsalgärd i andra fall erinrar beredningen,
att kastrering rent objektivt sett får anses innebära tillfogandet av sådan
svår kroppsskada varom förmäles ?. 14. kap. 10 § strafflagen. Beredningen
anför i denna fråga ytterligare följande.

I den proposition som avlämnades till 1934 års riksdag med förslag till
lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra. sorn. lida av
rubbad själsverksamhet framhölls, att enligt gällande rätt sterilisering som
vöre betingad av medicinska skäl vöre tilläten i samma utsträckning som
andra jämförbara operativa ingrepp; i övrigt vore sterilisering tilläten, örn
den företoges med samtycke av den som steriliserades samt för densamma
förelåge bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk

natur. . . . ...

Att 1934 års lag örn sterilisering utgick fran den i propositionen frånbörda
uppfattningen om rättsenligheten av ett steriliseringsingrepp kom ytterligare
lill uttryck i den i enlighet med uttalanden i propositionen utfärdade
kungörelsen den 2 november 1934 angående berättelse i vissa fall örn verkställd
sterilisering. Denna kungörelse föreskriver nämligen skyldighet^ för läkare,
som verkställt sterilisering i annat fall än som avses i 1934 ars lag,
att inom viss tid efter åtgärdens vidtagande insända berättelse därom till
medicinalstyrelsen. Härmed åsyftas icke blott sterilisering på medicinsk indikation
utan även sterilisering på andra skäl efter samtycke av den steriliserade.
o ....

I 1934 års lag föreskrevs, i överensstämmelse med 1933 ars betänkande,
att sterilisering endast linge ske genom ingrepp av sådant slag att i allmän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

het skada till hälsan ej vöre därmed förenad. Avsikten var att genom denna
formulering utesluta kastrering från de metoder som kunde användas vid sterilisering.
Medan genom 1934 års lag om sterilisering möjlighet till sterilisering
infördes i fråga om personer, vilka icke kunde lämna giltigt samtycke
till åtgärden, lämnades sålunda frågan om kastrering av dylika personer
oreglerad. Sådan kastrering kunde därför, så länge 1934 års lag gällde, icke
anses tillåten. 1941 års lag om sterilisering har icke medfört någon ändring
härutinnan. Denna lag äger nämligen enligt uttryckligt stadgande icke tilllämpning
å kastrering. Det torde således alltjämt få anses, att enligt gällande
ratt kastrering av personer, som icke kunnat lämna samtycke till åtgärden,
är otillåten.

Vad åter angår kastrering av personer, som lämnat giltigt samtycke till ingreppet,
står det i full överensstämmelse med grundtankarna i 1934 års sterihseringslag,
att kastrering i dylikt fall ansetts tillåten, när kriminalpolitiska
eller andra bärande skäl till könsdriftens borttagande förelegat. Icke
heller härutinnan bär ändring skett genom tillkomsten av 1941 års lag. Att
denna utvidgats till att avse även sterilisering av personer, som kunna samv
grundat på en ändrad uppfattning om steriliserings

tillåtlighet enligt tidigare gällande rätt vid fall av giltigt samtycke. Utvidgningen
av tillämplighetsområdet för den nya lagen — vilken medfört att sterilisering
även vid lämnat samtycke numera icke är tillåten i andra än i lagen
uttryckligen angivna fall — har endast föranletts av praktiska skäl. Det
har nämligen, för att undvika en ojämn praxis och för att främja användningen
av sterilisering, när sadan ur allmän synpunkt är önskvärd, ansetts
angeläget att åstadkomma en såvitt möjligt fullständig reglering i lag av hela
steriliseringsspörsmålet och sålunda uttryckligen fastslå i vilka fall sterilisering
skall vara tillåten. Det är också tydligt att en ny lagstiftning örn åtgärder
för fortplantningsförmågans upphävande icke kan ha omedelbart
inflytande pa tillåtligheten av åtgärder på helt andra indikationer för könsdrittens
borttagande, lastän dessa åtgärder lia betydelse även för fortplantningsfomtagans
bestånd. Kastrering, som med giltigt samtycke verkställes
pa andra bärande skäl än sådana, som avses i steriliseringslagstiftningen
tar darfor anses vara tillåten enligt nu gällande rätt.

TiH StÖd f°r alt kastrering torde i lagstiftningsväg regleras även i andra
fall än där fråga är örn sedlighetsförbrytare har beredningen anfört att, sedan
genom 1941 års steriliseringslag alla fall av sterilisering utom på vissa medicinska
skäl underkastats lagens bestämmelser örn krav på förhandenvaron
av bestämda indikationer och om särskild prövning före ingreppets företagande,
det mäste anses otillfredsställande att det större och mera allvarliga
ingreppet kastrering skulle vara oreglerat i lag och sålunda med vederbörandes
samtycke kunna verkställas enbart på läkarens prövning av att enligt
hans uppfattning bärande skäl till ingreppet vöre för handen. Avsaknaden
av lagstiftning på området kunde vidare föranleda att kastrering icke komme
till stånd, då sådan ur allmänna synpunkter vore påkallad. En särskild
betydelse hade frågan om lagstiftning angående kastrering vidare fått med
hänsj-n till den aktualitet spörsmålet örn åtgärder mot homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar erhållit.

Såsom indikationer för kastrering uppställas i beredningens förslag dels
att någon med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå
brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, s. k. kriminalpo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

1 i t i s k indikation, dels att någon på grund av könsdriftens abnorma riktning
eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet,
en indikation vilken av beredningen betecknats såsom humanitär.
Den föreslagna lagen skall ej äga tillämpning i fråga örn åtgärd som är påkallad
av kroppslig sjukdom. Härmed har beredningen avsett att närmare
avgränsa området för sådan kastrering sorn, enär den företages på medicinsk
indikation, icke beröres av förslagets bestämmelser. Beredningen har
funnit det angeläget att, då kastrering på kriminalpolitiska och humanitära
indikationer göres beroende av att särskilda förutsättningar föreligga, de för
dessa fall avsedda lagbestämmelserna icke kringgås genom att de medicinska
indikationerna vidgas utöver vad som därmed avsetts. Själsligt lidande på
grund av en abnorm könsdrift borde sålunda enligt beredningens mening
hänföras icke under medicinsk utan under humanitär indikation.

En förutsättning för kastrering enligt den föreslagna lagen är att den på
vilken ingreppet skall företagas samtycker till åtgärden. Saknar han på grund
av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke, må han dock
kastreras, även om han ej samtyckt. Några bestämmelser örn tvångskastrering
upptager emellertid förslaget icke. I avvaktan på de resultat som på frivillighetens
väg stå att vinna har beredningen trott det vara riktigast att tills vidare
blott tillåta frivillig kastrering. Beredningen har härvid anmärkt att för
den som är intagen å fångvårds- eller annan anstalt avgörandet, om han
skall låta sig kastreras eller icke, kan i betydlig grad påverkas av utsikten att
därigenom undgå fortsatt anstaltsvistelse.

För kastrering fordras enligt förslaget alltid tillstånd av medicinalstyrelsen.
Innan tillstånd meddelas skola vissa närstående och, beträffande på allmän
anstalt intagen, anstaltens läkare och föreståndare beredas tillfälle att yttra
sig. Den som är under 23 år må ej kastreras med mindre synnerliga skäl
därtill äro. Kastrering skall i regel utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän
anstalt eller sjukstuga.

Förslaget upptager vidare bestämmelser örn tystnadsplikt för läkare eller
annan, som å tjänstens vägnar tagit befattning med kastrering eller med
ärende angående sådan åtgärd. Härjämte föreslås ett tillägg till lagen den 28
maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar i
syfte att bereda skydd mot offentliggörande av beslut som rör tillämpning
av lagen om kastrering eller lagen örn sterilisering.

Slutligen innehåller den föreslagna lagtexten vissa straffbestämmelser, nära
överensstämmande med motsvarande stadganden i steriliseringslagen.

Beträffande den närmare motiveringen till de särskilda bestämmelserna
får jag hänvisa till betänkandet.

Yttranden.

över promemorian lia utlåtanden efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Kungl. Majlis proposition nr 14.

Västerbottens län ävensom medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium. Överståthållarämbetet
har vid sitt utlåtande fogat yttranden av polismästaren och förste stadsfiskalen
i Stockholm. Länsstyrelsen i Uppsala län har bifogat yttranden av
förste provinsialläkaren och landsfogden i länet ävensom av polismästaren
och barnavårdsnämnden i Uppsala, länsstyrelsen i Östergötlands län yttranden
av förste provinsialläkaren i länet och tjänsteförrättande förste stadsläkaren
i Norrköping, länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av förste provinsialläkaren
i länet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt i Västerbottens
län yttranden av förste provinsialläkarna och landsfogdarna i
länen. Sedan tillfälle att avgiva yttrande beretts Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska läkaresällskapet
och svenska psykiatriska föreningen, ha yttranden inkommit
från föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
svenska läkaresällskapets sektion för psykiatri och neurologi samt svenska
psykiatriska föreningen.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena har strafflagberedningens förslag lämnats
utan erinran. Detta är fallet med de yttranden, som avgivits av hovrätten
över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, majoriteten inom interneringsnåmnden,
förste stadsfiskalen i Stockholm, landsfogden och förste provinsialläkaren
i Uppsala län samt polismästaren och barnavårdsnämnden i Uppsala,
länsstyrelsen i Östergötlands län jämte förste provinsialläkaren i länet och
tjänsteförrättande förste stadsläkaren i Norrköping, länsstyrelsen i Malmöhus
lån och förste provinsialläkaren i länet, förste provinsialläkaren i Göteborgs
och Bohus lån, länsstyrelsen i Västerbottens län samt landsfogden och förste
provinsialläkaren i länet ävensom föreningen Sveriges landsfiskaler.

I andra yttranden har lagförslaget gjorts till föremål för mera ingående uttalanden.

I fråga örn betydelsen av en lagstiftning om kastrering har
medicinalstyrelsen anfört:

Behandlingen av patologiska avvikelser på sexuallivets område måste anses
vara en medicinsk angelägenhet. Läkekonsten förfogar på detta område
ännu icke över så effektiva invärtesmedicinska behandlingsmetoder som på
många andra. På senare år har man emellertid börjat i viss utsträckning använda
kastrering, vilken utom de rent medicinska även har vissa sociala,
brottsprofylaktiska och även andra konsekvenser. På skäl, som strafflagberedningen
anfört, finner medicinalstyrelsen det riktigt, att detta ingrepp blir
i lag reglerat.

Nyare vetenskapliga erfarenheter örn följderna av kastrering hos män visa,
att detta ingrepp, som hos dem i regel medför könsdriftens upphörande, kan
vara av stort värde för bekämpande av vissa svårare sjukliga företeelser inom
sexuallivets område. De olägenheter för den kastrerade individens fysiska och
psykiska hälsa, som ingreppet tidigare ansetts medföra, ha, om det företages
sedan vederbörande uppnått könsmognad, i allmänhet visat sig icke vara så
svåra, att de icke som regel måste anses väsentligt understiga olägenheterna
av en bibehållen abnorm sexualdrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Erfarenheter från styrelsens rättspsykiatriska nämnd lämna bestämda skäl
för den meningen, att kastrering av sedlighetsförbrytare icke sällan skulle
kunnat vara en ur terapeutisk och brottsprofylaktisk synpunkt rationell åtgärd.
Kastrering kan sålunda anlagas förebygga ett upprepande av vissa sexualförbrytelser,
vare sig det är fråga om personer, vilka bedömas som otillräkneliga
på grund av abnormitet eller sjukdom, eller örn andra. Kastrering bör emellertid
som en ur rent medicinska synpunkter rationell operation kunna komma
till användning som terapeutisk åtgärd jämväl för sådana personer, vilka,
utan att ha hemfallit åt kriminalitet, kämpa med lytet av en abnorm könsdrift
och önska bli befriade från densamma på detta sätt, även örn man självfallet
i sådana fall i första hand söker komma till rätta med mindre ingripande
metoder.

Även majoriteten inom medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har
med hänsyn till kastreringens såväl själsligt som kroppsligt djupt ingripande
natur förordat, att åtgärden regleras i lag, samt har vidare anfört följande.

Vid behandlingen av de medicinska och sociala frågor det här gäller måste
man söka bilda sig en uppfattning om orsaken till könsdriftens abnormitet.
Vår kunskap i dessa frågor är begränsad. Man har dock rätt att säga att det
icke är uteslutet att en närmare undersökning kan påvisa sådana förhållanden
som kunna göra en behandling möjlig. I lindriga och tidiga fall torde en
hormonell eller psykisk terapi kunna ge resultat. Det finns också anledning
att peka på den icke ovanliga kombinationen av lätt schizofren rubbning med
homosexualitet, eller den vanliga förekomsten av endokrina rubbningar av
olika slag vid enceplialiter och andra sjukdomar i mellanhjärnan, eller den
starka driften hos somliga schizofrena eller epileptiska personer m. m. Man
bör kunna räkna med att vidgade erfarenheter skall leda till att de sexuella
rubbningar av mera svår och otyglad art, som här intressera, i större utsträckning
kunna föras tillbaka på läsionell sjukdom i hjärnan. Och det är i varje
fall möjligt att behandling av annan art än kastrering kan ge resultat.

Det är under dessa förhållanden önskvärt, att fallet närmare prövas för att
utreda i vad mån kastrering är den åtgärd som i första hand bör komma i
fråga eller örn annan behandling kan tänkas. Det kan också ifrågasättas, örn
det icke i vissa fall kan vara lämpligt att göra försök med subtotal kastrering.
Det anförda innebär, att sakkunnig psykiatrisk undersökning är behövlig
såsom förberedande åtgärd för kastrering.

En ledamot av fakulteten, professorn Backman, har avstyrkt lagförslaget
under anförande, att det vore osäkert om kastrering städse ledde till upphörande
av könsdriften och förhindrande av dess yttringar. Kastrering skulle
därför i många fall komma att utgöra en för individen och samhället meningslös
stympning. I den mån åtgärden vore befogad borde den, i enlighet
med vad som hittills skett, anses såsom en förtroendesak mellan en sjuk person
och hans läkare och icke såsom en offentlig angelägenhet.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens nick vidd har någon
erinran ej framställts mot all kastrering på kriminalpolitik indikation bleve
reglerad i lag. Socialstyrelsen har emellertid anmärkt, alt det syntes oklart
vilka arter av sedlighetsbrott som åsyftades med den av beredningen föreslagna
indikationen. Det förefölle sålunda osäkert, örn exhibitionism och vissa
lindrigare homosexuella handlingar, såsom mutuell masturbation, omfattades

Kungl. Majlis proposition nr 14-

av indikationen. För att ställa utom tvivel att jämväl den, som kunde befaras
företaga sådana handlingar, skulle kunna kastreras, borde man borttaga kravet
på att faran eller skadan av brottet skulle vara allvarlig. Jämväl länsstyrelsen
i Uppsala län har ansett att den föreslagna indikationen icke för alla
fall lämnade säker vägledning. Den innebure dock en fördel så till vida att
den medgåve en mera fri prövning allt eller de upplysningar örn vederbörandes
person, som framkomme vid utredningen. Metoden ställde mycket
stora krav på prövningsmyndigheten. Justitiekansler sämb etet har anfört, att
det beträffande andra än dem som redan begått sedlighetsbrott vore önskvärt
att erhålla bestämdare anvisningar, under vilka förutsättningar kastrering
finge ske. Även i fråga om sedlighetsförbrvtare kunde svårigheter uppkomma
att avgöra vad som avsåges med allvarlig fara för annan.

Från flera håll har uttalats den uppfattningen, att den av beredningen
såsom humanitär betecknade indikationen, alt någon på grund av könsdriftens
abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig
social olägenhet, rätteligen vöre att anse som en medicinsk indikation
och att fördenskvdl kastrering i dylika fall borde lämnas utanför regleringen
i lag. Uttalanden i denna riktning föreligga från sinnessjuknämnden, svenska
läkaresällskapets sektion för psykiatri och neurologi, medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala och socialstyrelsen.

Sinnessjuknämnden har anmärkt, att kastrering enligt den moderna medicinska
erfarenheten visat sig vara ett medel att terapeutiskt påverka sjukdomar
eller lyten, i vilka en till riktning eller styrka abnorm könsdrift inginge
såsom dominerande symtom, och nämnden ville hävda, att medicinska indikationer
för kastrering förelåge i dessa fall. Operationen hade för patientens
personliga del ej mera vittgående följder än mången annan stor operation,
och beträffande rätten att lämna giltigt medgivande till åtgärden vöre förhållandena
desamma som vid andra operationer. Indikationsställandet för ett
dylikt ingrepp vore en medicinsk fråga. I sådana fall, där patienten efter operationen
ändrade inställning, kunde han liksom beträffande varje annan operation
anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen, som hade att pröva örn
operationen företagits på riktiga indikationer eller ej. Såvitt anginge sedlighetsförbrytare,
omhändertagna inom sinnessjukvården, hade enligt nämndens
hittillsvarande erfarenhet kastrering på medicinska indikationer kunnat ske
i så gott som alla fall då sådan operation varit önskvärd och framställning
härom gjorts. Initiativ därtill hade dock tagits i mindre utsträckning än önskvärt.
Vad anginge kastrering av andra än sedlighetsförbrytare vore det fråga
om oförvitliga lojala personer, som drabbats av det lyte en till arten eller
graden abnorm könsdrift utgjorde. Nämnden ifrågasatte, örn det vore lämpligt
att sammanföra dessa med sedlighetsförbrytare under likartade bestämmelser.
Förfarandet borde omgärdas med stor diskretion. Den, om vilkens
kastrering vore fråga, kunde, om ärendet skulle handläggas av offentlig myndighet,
knappast känna sig lika säker på att önskvärd diskretion iakttoges,
som örn fallet behandlades endast av läkare. Om någon reglering ansåges
erforderlig i de fall, då enligt nämndens mening medicinska indikationer

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

förelåge, kunde denna ske i administrativ ordning och innehålla att opeiationen
skulle verkställas av kvalificerad läkare, möjligen efter samråd med
annan läkare, och anmälas till central myndighet utan angivande av patientens
namn. Svenska läkaresällskapets sektion för psykiatri och neurologi har
funnit det betänkligt, att kastreiäng av icke brottsliga, som lämnat samtycke
till åtgärden, skulle regleras i lag. Kastrering motiverades i dessa fall av medicinska
synpunkter, och det voi-e önskvärt, att dessa bedömdes av läkare och
ej av offentlig myndighet.

Liknande synpunkter ha anlagts av majoriteten inom medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala, som anfört följande.

Med hänsyn till denna grupp torde en lagstiftning, som innebär, att den
slutliga prövningen av indikationerna överlämnas till medicinalstyrelsen, i
den föreslagna formen vara avgjort olämplig. De ömtåliga frågor det här
gäller lämpa sig knappast för sådan prövning, och man bör undvika de risker
för offentlighet, som ett sådant tillvägagångssätt medför. I de flesta
fall torde det vara mycket svårt att enbart på grundval av skriftliga uppgifter
grunda ett riktigt omdöme. Det verkliga bedömandet av situationen
måste utföras av läkare, som har direkt kontakt med patienten. Man torde
ej behöva befara, att personer i onödan skola önska få kastrering utförd
och ännu mindre att läkare skola medverka till onödiga åtgärder av denna
art. Det är enligt fakultetens mening lämpligast, att kastrering av sexuellt abnorma
individer, som äro rättskapabla och som ej begått förbrytelser, utföres
på sätt, som hittills skett, och fakulteten finner därför de föreslagna lagbestämmelserna
mindre lämpliga.

Socialstyrelsen har framhållit, att den inskränkning av begreppet medicinsk
indikation som förslaget innebure i förhållande såväl lill gängse medicinskt
språkbruk som till steriliseringslagens innebörd på denna punkt i
vissa hänseenden skulle medföra en förändring till det sämre utan att i ringaste
mån förbättra rättsreaktionens kriminalpolitiska resultat. Styrelsen har
därom anfört:

En artificiell åtsnörning av den medicinska indikationen skulle på två
punkter innebära en inhumanitet mot vissa beklagansvärda homosexuella,
vilka av olika skäl kunna önska att bli befriade från en abnorm könsdrift
som är en orsak till själsligt lidande och sjukdom.

Å ena sidan finns det sålunda en grupp homosexuella, hos vilka vetskapen
om att de i sin personliga utrustning förete en av samhället såsom mindervärdig
och moraliskt förkastlig stämplad samt i sina yttringar straffbar abnormitet
bär medfört en neurotisering med svåra subjektiva lidanden och faror
(depression med självmordstendens). Dessa människor kunna i själva
verket vara moraliskt och socialt högtstående och värdefulla. I åtskilliga fall
kan kampen mot en abnorm drift, vars yttringar äro straffbelagda, föranleda
hänvändelse till läkare med begäran örn befrielse från denna drift genom
operativt ingrepp. Så hinge en sådan terapi är en sak mellan patienten
och hans läkare, kan patienten vara fullt förvissad örn att såväl orsaken till
hans sjukdomstillstånd — den abnorma driften — som dess botemedel —
kastrationen — förblir en hemlighet mellan honom och läkaren. Bestämmes
däremot genom en lagföreskrift, att hans psykiska sjukdomstillstånd icke får
i vanlig ordning betraktas såsom indikation för medicinskt ingripande, och
skall på denna grund icke blott den enligt patientens mening moraliskt och
socialt nedsättande orsaken till hans sjukdomstillstånd xxtan äveix den styra -

Kurn)!. Maj:ts proposition nr 14.

pande operationen genom en viss legal procedur göras bekant för en hel rad
människor, då ställes patienten härigenom inför ett alternativ, som styrelsen
icke tvekar att beteckna som grymt.

Å andra sidan har styrelsen sig bekant, att det numera icke sällan förekommer
att en homosexuell som blivit lagförd för homosexuell handling genom
hänvändelse till läkare på medicinsk indikation (psykiskt sjukdomstillstånd)
har blivit befriad från sin abnorma drift och sålunda har givit domstolen
det mest övertygande bevis på sin önskan att framdeles avstå från dylika
handlingar samt därmed har framkallat en mildare rättsreaktion och
undgått den sociala ruin, som skulle ha blivit följden av en ovillkorlig dom
till straffarbete. Eftersom strafflagens syfte icke kan vara att socialt ruinera
lagöverträdare, innebär denna metod att behandla homosexuella handlingar
även påtagliga kriminalpolitiska fördelar, då ju ej ens de strängaste efter
brottet avpassade frihetsstraff avlägsna den abnorma driften och förebygga
återfall, såsom här sker.

Den av beredningen intagna ståndpunkten i denna fråga har emellertid på
andra håll uttryckligen tillstyrkts. En skiljaktig ledamot av medicinska fakulteten
i Uppsala, professorn Jacobowsky, har sålunda yttrat:

Kastreringsoperationer, företagna på de indikationer, det föreliggande lagförslaget
omfattar, skilja sig i flera avseenden från vanliga kirurgiska ingrepp.
Indikationerna röra sig här helt på det själsliga området och äro därför
underkastade den subjektivitet och osäkerhet som vidlåder allt psykiskt.
Indikationer av denna art äro principiellt mindre allmängiltiga, mindre
självklara och mera diskutabla än indikationerna vid vanliga medicinskterapeutiska
ingrepp. Vidare gäller ingreppet här ett intakt organ och avser
en varaktig och irreparabel eliminering av ett helt fysiologiskt funktionskomplex
av största betydelse för individens kroppsliga och själsliga tillstånd.
Ingreppets särpräglade karaktär framstår med särskild tydlighet, om man
mot varandra väger de svårbedömda och flytande indikationerna å ena sidan
och ingreppets omfattning och bestående följder å den andra. Redan dessa
omständigheter utgöra enligt min mening starka skäl för en lagstiftning, som
uppdrager de gränser inom vilka kastreringar på andra än medicinska indikationer
få företagas.

Medicinalstyrelsen har väl funnit, att den indikation, som strafflagberedningen
betecknat såsom humanitär, principiellt vore att anse som medicinsk,
men ansett, att den det oaktat borde omfattas av lagen, ehuru kastrering i
sådana fall borde fa ske efter mindre omständlig prövning. Styrelsen har
också ifrågasatt, örn icke lagtexten borde ännu skarpare än som skett uppdraga
gränsen för den medicinska indikationen, och har förordat, att bestämmelsen
jämkades till att avse kastrering som vore påkallad av sjukdom
i könsorganen. Svenska psykiatriska föreningen och medicinska fakulteten
vid universitetet i Lund ha likaledes ifrågasatt, om icke detta mera
bestämda uttryckssätt vore att föredraga.

Rörande utformningen av den humanitära indikationen har Svea hovrätt
erinrat, att de sexuella instinkterna, även örn de ej vore abnormt inriktade
eller stegrade, hos intellektuellt undermåliga kunde taga sig besvärande uttryck
på grund av dessa personers bristande självkontroll. Förslaget vore
emellertid så avfattat, att kastrering enligt detsamma, där ej kriminalpolitisk
indikation förelåge, icke kunde företagas exempelvis för att möjliggöra vård

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

i friare former åt en på anstalt intagen sinnessjuk eller sinnesslö, vilkens
könsdrift ej vore abnormt inriktad eller stegrad men likväl toge sig sådana
uttryck att besvärande restriktioner måste tillämpas vid vården. Hovrätten
ville emellertid icke uttala någon bestämd mening, huruvida detta förhållande
ägde sådan praktisk betydelse att en ändring av förslaget vore av behovet
påkallad. Länsstyrelsen i Uppsala län bar anfört, att sexuellt abnorma personer
i åtskilliga fall oberoende av nämnda abnormitet vore socialt så
ställda, att upphävandet av deras könsdrift knappast åstadkomme någon
förbättring av deras sociala belägenhet. Som kastrering likväl kunde medföra
att de befriades från allvarliga personliga olägenheter, vore det önskvärt,
att lagen komme att omfatta även dessa fall. Jämväl Göta hovrätt har
förordat sådan jämkning, att även allvarlig olägenhet, som icke vöre av social
natur, kunde föranleda kastrering.

I de flesta yttrandena biträdes strafflagberedningens ståndpunkt, att det
åtminstone för närvarande icke bör införas några bestämmelser om tvångskastrering.
Överståthållarämbetet har emellertid föreslagit, att det skapades
möjlighet att företaga tvångskastrering på den som gjort sig skyldig
till grovt brott vilket kunde anses framkallat av brottslingens könsdrift. Jämväl
polismästaren i Stockholm, länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs
och Bohus län samt föreningen Sveriges landsfogdar förorda, att möjlighet
till tvångskastrering införes. Sinnessjuknämnden har ifrågasatt, huruvida
icke tvångskastrering kunde medgivas beträffande på anstalt intagna sedlighetsförbrytare.
I sådana fall, i vilka den intagne hade att välja mellan att
underkasta sig ingreppet och därefter bliva utskriven från anstalten eller att
kvarhållas där, kunde det förefalla mera rätlinjigt att låta kastrera honom
utan avseende vid hans önskningar. Som emellertid den intagne i sådana fall
oftast torde komma att godvilligt underkasta sig åtgärden, saknade frågan
för närvarande större betydelse. Det förtjänade emellertid övervägas, örn icke
på anstalt intagna sedlighetsförbrytare i vissa fall borde kunna formligen
ställas inför valet mellan kastrering och fortsatt kvarhållande i anstalten.

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, huruvida det icke för kastrering av
den, som på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga att lämna
giltigt samtycke till åtgärden, borde fordras att oförmågan vore varaktig,
såsom var stadgat i 1934 års steriliseringslag. Det syntes ämbetet tveksamt,
huruvida de skäl som föranlett borttagandet av ordet »varaktig» i 1941 års
steriliseringslag borde tillerkännas samma betydelse i fråga om kastrering
som vid sterilisering. Ämbetet har även framställt önskemål örn bestämmelser
för att trygga, att samtycke lämnades fullt frivilligt och med klar insikt
örn kastreringens innebörd, samt har uttryckt tvivel, huruvida det utan
tydligt stöd av författningsbestämmelser vore tillbörligt att förelägga en
på anstalt intagen valet mellan fortsatt anstaltsvistelse och kastrering.

Beträffande den av stralflagberedningen föreslagna åldersgränsen,
23 år, under vilken kastrering ej må ske med mindre synnerliga skäl därtill
äro, har medicinalstyrelsen ifrågasatt alt gränsen borde sättas lill 25 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

Länsstyrelsen i Uppsala län åter har uttalat, att den föreslagna gränsen enligt
dess mening i vissa fall vore alltför hög.

Såsom framgår av det anförda tiar till stöd för åsikten att kastrering på
den av beredningen såsom humanitär betecknade indikationen borde lämnas
utanför lagstiftningen i främsta rummet åberopats önskvärdheten att bevara
sekretess i kastreringsärendena och framhållits att prövningen fördenskull
icke borde förläggas till myndighet utan anförtros läkaren, möjligen i samråd
med annan läkare. Frågan huruvida, såsom förslaget innebär, för kastrering
alltid borde fordras tillstånd av medicinalstyrelsen har gjorts
till föremål för uttalanden även i andra yttranden. I några av dessa har dylikt
tillstånd uttryckligen förklarats vara värdefullt. Länsstyrelsen i Uppsala
län har sålunda tillstyrkt, att prövningen på detta nya och vanskliga område
förlädes till en och samma myndighet. Majoriteten inom medicinska fakulteten
vid universitetet i Lund har anfört, att även örn man kunde befara, att
det föreslagna förfaringssättet skulle verka avskräckande för de icke kriminella,
det icke torde vara omöjligt att finna en form som tillgodosåge berättigade
krav på sekretess även med granskning av medicinalstyrelsen. Ett skäl
som starkt talade för att ingreppet borde ske först efter tillstånd av medicinalstyrelsen
vore, att den enskilde läkaren sluppe att ensam stå i ansvar för
en åtgärd av så ingripande art som det här gällde.

Den skiljaktige ledamoten av medicinska fakulteten vid universitetet i
Uppsala, professorn Jacobowsky, har ansett en enhetlig och i möjligaste mån
sakkunnig prövning av alla fall påkallad med hänsyn till de ännu mycket
begränsade erfarenheterna och kunskaperna på detta område såväl som därtill,
att en legalisering av ingrepp av denna art medförde en tendens till utvidgning
av indikationerna.

Betänkligheter mot kravet på tillstånd av medicinalstyrelsen ha emellertid
framställts även i andra yttranden än dem, i vilka reglering av kastrering
på den av strafflagberedningen såsom humanitär betecknade indikationen
avstyrkts. Majoriteten inom medicinalstyrelsen har sålunda anfört, att sexuellt
abnorma personer, som utan att lia åtalats för sexualförbrytelser önskade
bliva befriade från sin abnormitet genom kastrering, borde lia möjlighet
därtill utan den omständliga procedur, som följde av en prövning av ärendet
hos central myndighet. Styrelsen har föreslagit, att indikationerna för kastrering
i dessa fall i stället prövades av två på visst sätt kvalificerade läkare
vilka, för den händelse patienten saknade förmåga att lämna giltigt samtycke,
borde inhämta skriftligt samtycke av hans målsman. Den som utförde
ingreppet borde vidare uppsätta en redogörelse för indikationerna och vissa
andra förhållanden enligt ett av styrelsen fastställt formulär. Redogörelsen
borde bevaras av operatören. Till styrelsen borde insändas en anmälan om
ingreppet, försedd med vissa uppgifter som erfordrades för att styrelsen
måtte kunna erhålla en översikt över utvecklingen på förevarande område
men utan angivande av namn. Två av styrelsens ledamöter, medicinalråden
Edén och Byttner, lia emellertid ansett, att även nu ifrågavarande fall borde
läggas under styrelsens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Svenska psykiatriska föreningen och karolinska institutets lärarkollegium
ha framställt i huvudsak samma förslag som medicinalstyrelsens majoritet.
Lärarkollegiet har därvid anfört:

Nu gällande lagstiftning utgör icke något hinder för ingreppets användbarhet
i terapeutiskt syfte. På grund av indikationernas speciella och svårbedömda
art torde emellertid hittills i regel den praxis ha tillämpats, att den
kirurg som utfört ingreppet dessförinnan haft tillgång till en kvalificerad
fackläkares mening om dess berättigande samt, då fråga varit om person som
ej kunnat lämna giltigt samtycke till ingreppet, vederbörande målsmans medgivande.
Kollegiet finner icke skäl föreligga att överlämna prövningen av
ifrågavarande terapeutiska indikationer till medicinalstyrelsen, särskilt av
den anledningen att den — låt vara begränsade — spridning som kännedomen
örn personens i fråga abnormitet och postoperativa defekttillstånd därmed
skulle erhålla dels skulle tillfoga honom ett onödigt lidande, dels skulle avhålla
mången från ett eljest önskvärt ingrepp. Örn särskilda lagbestämmelser
anses erforderliga för att reglera kastrering i terapeutiskt syfte vid sådana
sjukliga tillstånd, som manifestera sig i sexuell abnormitet, torde de böra i
huvudsak inskränka sig till att fastslå nu förekommande praxis, d. v. s. överlämna
avgörandet åt tvenne särskilt kvalificerade läkare varav den ene kirurg,
och att då den som skall kaslreras är rättsinkapabel kräva målsmans
skriftliga samtycke. Därjämte bör införas anmälningsplikt till medicinalstyrelsen
om verkställd operation utan att patientens namn angives.

En ledamot av lärarkollegiet, professorn Antoni, har emellertid icke anslutit
sig till detta uttalande.

Sinnessjuknämnden har, såsom förut nämnts, beträffande kastrering på
vad strafflagberedningen betecknat såsom humanitär indikation ävensom
kastrering av sedlighetsförbrytare som äro omhändertagna inom sinnessjukvården
ansett en reglering, liknande den av medicinalstyrelsen förordade,
vara att föredraga framför den av beredningen föreslagna centrala prövningen,
medan nämnden icke framställt någon erinran mot det av beredningen
föreslagna prövningsförfarandet i vad avser sedlighetsförbrytare som
ej äro omhändertagna inom sinnessjukvården. En skiljaktig ledamot av interneringsnämnden,
överläkaren Stenberg, har uttalat, att tillstånd av central
myndighet ej borde fordras för kastrering av en på fri fot varande person,
som självmant hänvänt sig till läkare med begäran örn kastrering eller som
vid konsultation erhölie upplysning om att kastrering kunde råda bot för det
lidande hans abnorma könsdrift tillfogade honom.

Justitiekanslersämbetet har yttrat, att enligt dess mening någon som är
eller varit ordinarie innehavare av domarämbete borde deltaga i medicinalstyrelsens
prövning av ärenden örn tillstånd till kastrering. Bestämmelse härom
borde upptagas i lagen. Även länsstyrelsen i Uppsala län och föreningen
Sveriges landsfogdar lia uttalat sig för att juridisk sakkunskap tillfördes
medicinalstyrelsen i dessa ärenden.

önskvärdheten av sträng sekretess i kastreringsärenden har betonats
i flera yttranden. Enligt iustitiekanslcrsämbetet torde det förtjäna övervägas,
om man icke kunde underlåta att i handlingarna namngiva den person, vars
kastrering vore ifrågasatt. Namnet kunde i så fall angivas i särskild hand Bihang

till riksdagens protokoll 194,1. 1 sami. Nr 14. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

ling som, åtminstone faktiskt, omgåves med ett större mått av sekretess. Socialstyrelsen
har föreslagit, att namnen ersattes med bokstäver och nummer
utom i en handling som förvarades i förseglat omslag och endast finge öppnas
i händelse det påkallades av tillräckligt vägande rättsliga skäl.

Departemeiitschefen.

Såsom den lämnade redogörelsen visar begärde riksdagen år 1934 utredning
angående lagstiftning om kastrering med hänsyn till det värde ett sådant
ingrepp kunde ha såsom skyddsåtgärd mot sedlighetsförbrytare. Den fara
som personer med kriminella sexuella böjelser utgöra för sin omgivning gör
det ofta nödvändigt att vidtaga åtgärder som mera varaktigt sätta dem ur
stånd att fortsätta att begå sedlighetsbrott. Det kan emellertid knappast anses
tillfredsställande, att samhället skall vara hänvisat uteslutande till att tillgripa
långvarig — kanske livslång — anstaltsinternering av en sådan person
för att skydda sig mot risken för nya sedlighetsbrott från hans sida. Många
sedlighetsförbrytare skulle kunna göra en samhällsnyttig insats, om de befrias
från den könsdrift som ligger till grund för deras kriminella böjelse.
Kastrering ger en möjlighet att tillgodose säkerhetssynpunkterna och samtidigt
låta individen återfå sin frihet.

Såsom slrafflagberedningen uttalat torde kastrering, som sker med giltigt
samtycke av den å vilken ingreppet företages, enligt gällande rätt få anses
tillåten, om bärande skäl för åtgärden föreligga. Ehuru kastrering således
anses kunna ske oaktat frågan ej blivit reglerad i lag, kan frånvaron av bestämmelser
i ämnet föranleda att kastrering icke kommer till stånd i den utsträckning
som är önskvärd. En reglering i lag torde komma att bidraga till
att initiativ till kastrering tages i större utsträckning. Beredningen har vidare
framhållit, att grova sedlighetsförbrytare ofta förete sådana själsliga defekter
att de svårligen kunna giva något rättsligen giltigt samtycke till kastrering.
En annan olägenhet som frånvaron av bestämmelser medför är, att
prövningen av frågan, huruvida tillräckliga skäl till kastrering föreligga, ej
är underkastad någon reglering. Såsom beredningen erinrar, kan till följd
härav en person, som är i stånd att lämna giltigt samtycke till åtgärden, bliva
föremål för kastrering utan annan prövning än att en läkare, vilken som
helst, finner bärande skäl till ingreppet vara för handen. Detta kan icke anses
tillfredsställande, helst som det mindre allvarliga ingrepp som sterilisering
utgör blivit reglerat i lag.

Beredningen har framhållit, att lagstiftning om kastrering finnes i flera
främmande länder. Sålunda ha i samtliga våra nordiska grannländer förutsättningarna
för kastrering reglerats i samma lagar som gälla sterilisering.
Enligt dessa bestämmelser kan kastrering ske av kriminalpolitiska skäl för
att förebygga brott liksom i viss utsträckning även för att undanröja andra
olägenheter av abnorm könsdrift. Såsom vägledande för lagstiftningsfrågans
bedömande i Sverige har beredningen betecknat vissa undersökningar beträffande
verkningarna av kastrering som gjorts i Danmark, där kastrering varit
lagligen reglerad sedan år 1929. Enligt de uppgifter härom som återgivas i

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

beredningens promemoria lia erfarenheterna varit mycket gynnsamma, särskilt
såvitt gäller verkningarna i kriminalpolitik t och socialt hänseende.
Det synes även framgå, att de farhågor man tidigare hyst angående skadliga
följder för den kastrerade varit överdrivna.

I yttrandena över beredningens förslag har det nästan enhälligt befunnits
önskvärt, att en lagstiftning om kastrering kommer till stånd. Jag hyser
även för min del den uppfattningen, att frågan örn tillåtligheten av kastrering
bör underkastas reglering genom lagstiftning.

Beträffande räckvidden av lagstiftningen synes enighet i stort sett råda
därom att den, såsom beredningen föreslagit, bör omfatta kastrering på
kriminalpolitisk indikation samt att kastrering på grund av kroppslig sjukdom
bör lämnas utanför den lagliga regleringen och således alltjämt bero
på vederbörande läkares prövning. Däremot ha uttalats delade meningar
örn beredningens förslag att i lagen reglera under vilka förutsättningar kastrering
må äga rum i de fall då en abnorm könsdrift medför menliga följder
för individen i själsligt eller socialt hänseende. I flera yttranden har gjorts
gällande, att denna av beredningen som humanitär betecknade indikation
rätteligen borde betecknas som medicinsk och att frågan om tillåtligheten
av kastrering i sådana fall borde lämnas utanför lagstiftningen.

I dessa hänseenden synes anledning till tveksamhet finnas allenast såvitt
angår de fall då kastrering ifrågasättes på grund av själsligt lidande. Det kan
icke bestridas, att kastrering som avser att häva sinnessjukdom eller höggradig
neuros kan sägas ske på medicinsk indikation. Att lämna utanför lagstiftningens
område klara fall av denna natur skulle icke möta några större
betänkligheter. Med avseende å gränsfallen synes emellertid välgrundat att
underkasta dem reglerande bestämmelser. Det är för övrigt tydligt, att om
endast övriga föreslagna indikationer upptagas i lagen, bestämmelserna härom
lätt skulle kunna kringgås genom en utvidgad tillämpning av medicinska
indikationer. Jag anser därför nödvändigt att i lagen medtaga även de fall
då kastrering motiveras av sådant men, som är av själslig natur. Den föreslagna
lagstiftningen kommer därigenom att omfatta samtliga fall, då kastrering
huvudsakligen är motiverad av mer eller mindre svårbedömbara förhållanden
på själslivets område. De framställda invändningarna mot beredningens
förslag synas väsentligen ha sin grund i farhågan att önskvärd sekretess
ej skall kunna upprätthållas, därest frågan om kastrering städse skall underkastas
central prövning hos medicinalstyrelsen. Denna farhåga torde emellertid
i huvudsak kunna undanröjas genom en jämkning av förslaget i fråga
om prövningsförfarandet. Av dessa skäl vill jag biträda förslagets ståndpunkt
beträffande lagstiftningens omfattning.

Även den närmare utformningen av de föreslagna indikationerna har i
yttrandena föranlett vissa erinringar.

Mot den kriminalpolitiska indikationen i förslaget, som förutsätter att vederbörande
med skäl kan befaras komma att på grund av sin könsdrift begå

Kungl. Mcij:ts proposition nr II.

brott som innebär allvarlig fara eller skada för annan, har anmärkts, bland
annat, att det kunde ifrågasättas huruvida vissa lindrigare former av sedlighetsbrott
omfattades av indikationen. För att detta ej skulle bliva föremål för
tvivel har yrkats, att ur lagen skulle uteslutas kravet på att faran eller skadan
skall vara allvarlig. Att tillmötesgå detta ändringsyrkande torde emellertid
med hänsyn till ingreppets allvarliga art icke vara tillrådligt. Det synes
sålunda icke böra komma i fråga att tillåta kastrering enbart på den
grund att vederbörande kan befaras begå sedlighetsbrott, även örn detta är
mycket ringa. Någon utvidgning av den kriminalpolitiska indikationen, som
ju avser att tillgodose det allmännas intresse, synes mig alltså icke böra äga
rum. Emellertid kan det givetvis tänkas, att ur vederbörandes egen synpunkt
föreligger allvarlig olägenhet på grund av hans könsdrift utan att han utgör
någon allvarlig fara för omgivningen t. ex. om han har en så fast rotad
böjelse att han gång efter annan ådrager sig bestraffning för mindre lagöverträdelser
på det sexuella området. I sådana fall kan emellertid en kastrering
komma i fråga enligt den av beredningen föreslagna s. k. humanitära
indikationen. — Ej heller i övrigt har jag, frånsett en mindre redaktionell
jämkning, funnit anledning till någon ändring av den föreslagna kriminalpolitiska
indikationen.

Den i förslaget upptagna s. k. humanitära indikationen omfattar sådana
fall då någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka
åsamkas svårt själsligt lidande eller allvarlig social olägenhet. Under utredningen
ha särskilt beaktats de lidanden som åsamkas konstitutionellt
homosexuella personer genom deras abnorma könsdrift. Kastrering av sådana
personer torde kunna vara väl motiverad av humanitära skäl, även om
vederbörande ej utgör någon fara för omgivningen och tillräcklig anledning
till ingrepp ur kriminalpolitisk synpunkt sålunda ej föreligger. Såsom förut
nämnts har i vissa yttranden uttalats, att kastrering kunde — frånsett svårt
själsligt lidande — vara motiverad även på grund av annan allvarlig olägenhet
än sådan som kan sägas vara av social art. Med hänsyn härtill torde begränsningen
till olägenhet av social natur böra utgå. Svea hovrätt har med
avseende å utformningen av nu ifrågavarande indikation framhållit, att de
sexuella instinkterna, även om de ej vore abnormt inriktade eller stegrade,
hos intellektuellt undermåliga kunde taga sig besvärande uttryck på grund
av dessa personers bristande självkontroll. Det torde emellertid icke föreligga
tillräckliga skäl att fördenskull göra avsteg från förslagets ståndpunkt i fråga
om den s. k. humanitära indikationen.

Enligt beredningens förslag skall såsom förut nämnts från lagens tilllåmpning
undantagas kastrering som påkallas av kroppslig sjukdom. Medicinalstyrelsen
har i sitt yttrande förordat, att undantaget närmare preciseras
till att avse kastrering på grund av sjukdom i könsorganen. Samma ändringsförslag
har framställts även i andra yttranden och synes mig lämpligt.

Beträffande den i vissa yttranden berörda frågan, huruvida kastrering
skall kunna få genomföras även med tvång, synas övervägande skäl tala

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

för att i enlighet med strafflagberedningens förslag bygga den nya lagstiftningen
på frivillighetens grund. Ehuru givetvis kastrering kan vara påkallad
av ett så starkt samhällsintresse att det är önskvärt att ingreppet
företages oberoende av den ifrågavarande personens vilja, torde det vara
välbetänkt att vid lagstiftning på detta område framgå med försiktighet.
Kastrering av en person med sådana själsförmögenheter, att han är i stånd
att lämna giltigt samtycke till åtgärden, torde sålunda ej böra tillåtas, med
mindre han samtycker därtill. Endast i de fall, då han på grund av rubbad
själsverksamhet är ur stånd att lämna sådant samtycke, torde kastrering
böra få äga rum därförutan. Även i detta fall bör emellertid, liksom ifråga
om sterilisering, gälla att något våld ej må användas för att förmå honom
att underkasta sig ingreppet. Något krav på att oförmågan att lämna samtycke
skall vara varaktig torde icke behöva upptagas. Därest prövningen
huruvida i dessa fall kastrering må ske uppdrages åt medicinalstyrelsen,
finnes ej anledning att befara, att kastrering skall företagas på någon som
ej själv kan bedöma innebörden av åtgärden, om hopp finnes att han skall
tillfriskna så att han åter får förmåga att bedöma frågan.

Vad nu sagts om att lagstiftningen bör bygga på frivillighetens grund utesluter
helt naturligt icke, att en person stundom kan befinna sig i sådan belägenhet
att han själv känner sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke
till kastrering för att undgå för honom allvarliga olägenheter. Den
sorn är intagen å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebär en
allvarlig fara för andra måste säga sig, att han har ringa utsikt att bliva
utskriven därifrån, så länge denna fara består. Hans önskan att bliva utskriven
kan därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig
kastrering. Jag vill understryka, att det icke torde vara lämpligt att direkt
förelägga en på anstalten intagen person att välja mellan kastrering och
fortsatt kvarhållande i anstalt, ehuru anstaltsledningen eller anstaltsläkaren
bör i förekommande fall söka klargöra för den intagne, att det finnes möjlighet
för honom att bliva utskriven, om han underkastar sig kastrering och
därefter hefinnes ofarlig.

Såsom åldersgräns, under vilken kastrering ej må ske med mindre synnerliga
skäl därtill liro, har strafflagberedningen föreslagit 23 år. Medicinalstyrelsen
har förordat alf gränsen liöjes till 25 år, medan i ett annat yttrande
ifrågasatts, huruvida icke gränsen borde sänkas. Enighet synes råda
därom, att kastrering i allmänhet ej bör företagas å den som ej är fullt
utvecklad i fysiskt och psykiskt hänseende. Vid vilken tidpunkt detta inträffar
är individuellt. Det möter därför svårigheter att fastställa en för alla
fall lämplig åldersgräns. Alt sätta den lägre än strafflagberedningen föreslagit
torde icke vara att förorda. En höjning av gränsen kan åter medföra, att
det ej sällan skulle föreligga ett behov att företaga kastrering å personer under
den i lagen angivna åldern. Jag anser mig därför ej böra frångå förslaget
på denna punkt. Det torde kunna överlämnas åt prövningen i de sär -

Kungl. Maj.ts preposition nr 14.

skilda fallen att tillse, att den, som ännu vid 23 års ålder ej är fullt utvecklad,
icke blir kasserad med mindre det påkallas av synnerliga skäl.

I fråga om den prövning som skall föregå kastrering i de fall som avses
i förslaget ha olika meningar gjorts gällande i yttrandena. Beredningens förslag
att hänskjuta alla i lagen reglerade fall till medicinalstyrelsens prövning
har i vissa yttranden uttryckligen betecknats såsom värdefullt. I andra
yttranden hävdas däremot, att denna anordning icke vore erforderlig eller
lämplig i alla fall. I stället har föreslagits att överlämna prövningen åt
läkare.

Vad först angår kastrering på kriminalpolitisk indikation är att märka,
att prövningen huruvida sådan indikation föreligger är av annan art än
den som läkare i sin verksamhet vanligen företager. Kastreringen sker nämligen
i dessa fall ej i främsta rummet för att bota den, mot vilken ingreppet
riktas, utan för att skydda samhället mot befarade brott från hans sida.
En central prövning av särskilt sakkunnig myndighet synes därför i dessa
fall vara på sin plats. Detta torde gälla även om vederbörande är omhändertagen
inom sinnessjukvården. Någon annan myndighet än medicinalstyrelsen
torde härvid knappast komma i fråga. De i vissa yttranden
framställda önskemålen om förstärkning av styrelsen med juridisk sakkunskap
i ärenden angående kastrering torde böra beaktas i administrativ
ordning.

I fråga örn kastrering på humanitär indikation synas skälen att förlägga
prövningen till en central myndighet mindre starka. Väl ställas även i dessa
fall stora krav på den som skall avgöra huruvida ingreppet är grundat, men
kastreringen företages dock i hithörande fall främst med hänsyn till patientens
eget bästa, och prövningen, huruvida ingreppet må företagas, är
därför väsentligen av samma natur som den läkare eljest ha att utföra vid
ett ifrågasatt ingrepp. Beträffande sterilisering, som ju innebär ett mindre ingripande
än kastrering, gäller visserligen för jämförliga fall, att åtgärden ej
må äga rum utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Det kan emellertid ej sällan
befaras, att sterilisering påkallas i oträngt mål, och det återhållande moment
som en central prövning utgör torde med avseende å denna åtgärd vara av
särskild betydelse. Beträffande kastrering åter torde, såsom strafflagberedningen
framhållit, vara sällsynt att åtgärden påkallas annat än i trängande
fall. Därjämte tala vägande skäl mot en anordning som kräver central prövning
av frågan om tillåtligheten av kastrering på humanitär indikation. Den
som på grund av abnorm könsdrift önskar bliva kasserad torde nämligen,
såsom i yttrandena erinrats, vara synnerligen angelägen, att hans ärende behandlas
med särskild diskretion. Han kan befara, att om handlingar skola
uppsättas i ärendet och ett flertal personer taga del av dem, ingreppet och
dess orsaker blottas för obehöriga, och han kan på den grund bliva obenägen
att begära kastrering, ehuru sådan är sakligt motiverad. Det synes därför
vara lämpligast, att kastrering i dessa fall som regel får ske efter läkares
bedömande. Tillräckliga garantier för att prövningen sker med erforderlig
omsorg och sakkunskap torde kunna vinnas genom att föreskriva, att jämte

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.

den läkare, som företager ingreppet, jämväl annan läkare i den tjänsteställning
Konungen bestämmer skall, med angivande av grunden för åtgärden,
ha förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen. Utlåtande
torde böra avfattas skriftligen. En dylik anordning av prövningsförfarandet
har i allmänhet ansetts tillräcklig för avbrytande av havandeskap och i vissa
fall även för sterilisering.

Ehuru sålunda prövningen, huruvida den s. k. humanitära indikationen
föreligger, i regel torde kunna anförtros åt två läkare, synes likväl kravet på
central prövning böra bibehållas för vissa hithörande fall. Om den vars
kastrering är ifrågasatt saknar förmåga ait lämna giltigt samtycke till åtgärden,
torde det vara önskvärt, att prövningen städse sker hos medicinalstyrelsen.
Detsamma torde böra gälla, därest han ej fyllt 23 år. 1 sådan
händelse skall ju enligt förslaget kastrering endast undantagsvis få äga rum.
Är han intagen å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus eller annan dylik anstalt,
torde det likaledes med hänsyn lill den ställning vari han befinner sig vara
lämpligt att upprätthålla kravet på en central prövning. Jag vill i övrigt
framhålla, att i de fall, då enligt vad nyss sagts kastrering må ske efter två
läkares samstämmiga prövning, något hinder ej bör föreligga mot att ärendet
i stället dragés under medicinalstyrelsens prövning.

Enligt beredningens förslag må tillstånd av medicinalstyrelsen till kastrering
icke lämnas med mindre — där så kan ske — tillfälle att yttra sig bereus,
örn vederbörande är underårig den som har vårdnaden örn honom, om
han är omyndigförklarad hans förmyndare, örn han är gift hans make samt
om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare. Dessa
bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla även i nyss nämnda fall, då prövningen
anförtros två läkare. Därjämte torde för dessa fall böra stadgas, att
anmälan örn kastreringsåtgärden skall göras till medicinalstyrelsen. Föreskrift
i sådant hänseende torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

På sätt framgår av det anförda har jag i fråga om huvudpunkterna i en
lagstiftning om kastrering med allenast få undantag kunnat ansluta mig till
strafflagberedningens förslag. Beträffande de delar av förslaget som jag härvid
icke berört synas skäl till avvikelser i sakligt hänseende icke föreligga.

Beredningens promemoria innehåller även förslag om ändring i lagen om
inskränkningar i rätten alt utbekomma allmänna handlingar. Mot detta förslag,
som innebär en utsträckning av det i 14 § nämnda lag stadgade sekretesskyddet
till alt avse även myndighets beslut i ärende rörande tillämpning
av lagen om sterilisering och den föreslagna lagen om kastrering, synes någon
erinran ej vara att göra. Därest ytterligare bestämmelser till skydd mot
otillbörligt offentliggörande av beslut eller åtgärd i sådant ärende befinnas
erforderliga, kunna de meddelas i administrativ ordning.

Den föreslagna lagen om kastrering föranleder ändring i lagen örn behörighet
alt utöva läkarkonslen och i regeringsrättslagen. Den förra lagändringen
har jag anmält i samband med frågan angående ändrad lagstiftning

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

rörande homosexualitetens straffrättsliga behandling. Ändringen i regeringsrättslagen
avser att mål rörande tillstånd till kastrering liksom mål örn sterilisering
skola upptagas och avgöras av regeringsrätten. Frågan härom torde
jag senare få anmäla.

Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1944.

I enlighet med vad sålunda anförts lia upprättats bilagda förslag1 lill

1) lag om kastrering; samt

2) lag angående ändrad lydelse av U § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, som är lika lydande med det vid propositionen fogade
lagförslaget i samma ämne, har här utelämnats.

Kungl. Majlis proposition nr 14.

Förslag

till

Lag

om kastrering.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå
brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, må han kastreras
enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.

Samma lag vare, där någon på grund av könsdriftens abnorma riktning
eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.

Denna lag äger ej tillämpning i fråga örn åtgärd som är påkallad av sjukdom
i könsorganen.

2 §•

Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna
giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke
ej föreligger.

3 §.

Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga
skäl därtill äro.

4 §.

Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,
med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig
den som har vårdnaden om honom, örn han är omyndigförklarad
hans förmyndare, örn han är gift hans make samt om han är intagen å
allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 14.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas
vad i första stycket andra punkten stadgas.

5 §.

6 §•

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning
med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt
mål yppa något av vad därvid förekommit.

7 §•

Över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående kastrering må besvär
anföras hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet meddelades.

8 §.

9 §.

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 december
19A3.

Närvarande:
justitieräden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 27 november 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 5 november 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om kastrering.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet L. G. Ohlsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Enligt det av strafflagberedningen avgivna förslaget, 1 § tredje stycket,
skulle förevarande lag icke äga tillämpning i fråga örn åtgärd som vore
påkallad av kroppslig sjukdom. I anledning härav har uti vissa yttranden
uttalats att gränsen för den medicinska indikationen borde uppdragas skarpare
än vad sålunda skett, därvid förordats att bestämmelsen jämkades till att
avse åtgärd som vöre påkallad av sjukdom i könsorganen. Departementschefen
har funnit den ifrågasatta ändringen lämplig, och det remitterade
förslaget har utformats i enlighet härmed.

I lagstiftningsärendet har emellertid upplysts att kastrering, genom strålbehandling,
förekommer vid vissa former av bröstkörtelkräfta. Kastrering lärer
jämväl äga rum, om ock mera sällan, där ett upphörande av kvinnas reglering
anses erforderligt på grund av exempelvis vissa blodsjukdomar, svår
blodbrist eller höggradig kraftnedsättning. Då lagen uppenbarligen ej bör äga
tillämpning i nämnda fall, lärer förevarande lagrum ha blivit för snävt avfattat.
Även om vissa skäl tala för en begränsning av den medicinska indikationen,
synes därför en återgång i sak böra ske till strafflagberedningens
förslag.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kunni. Maj.ts proposition nr 14.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 22 december
1943 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 5 november 1943 remitterade
förslaget till lag örn kastrering.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Den i förhållande till strafflagberedningens förslag mera snäva avfattning,
som 1 § tredje stycket erhållit i det remitterade förslaget och som förordats
av bl. a. medicinalstyrelsen, har förestavats av en önskan att motverka att uttrycket
»kroppslig sjukdom» möjligen gåves en så vidsträckt innebörd, att
därunder komme att inbegripas sådana indikationer för kastrering som vore
avsedda att regleras i lag, främst en abnorm stegring eller inriktning av könsdriften.
På grund av vad lagrådet anfört torde emellertid en återgång i sak
till strafflagberedningens förslag böra ske. I förslaget har fördenskull bestämmelsen
erhållit sådan avfattning att lagen ej skall äga tillämpning i fråga
örn ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig sjukdom. Med uttrycket
ingrepp åsyftas härvid såväl operativt ingrepp som strålbehandling.
Att sexuell abnormitet ej skall hänföras till kroppslig sjukdom följer av vad
jag nyss anfört.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts ändrade
lagförslaget ävensom det vid statsrådsprotokollet för den 5 november
1943 fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

433430