Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965 (Proposition 1965:149 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 18 maj
1934- (nr 168) angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits till postbefordran;
given Stockholms slott den 15 oktober 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om upphävande av
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den gällande förordningen av år 1934 om
postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran,
skall upphävas och att bestämmelser i ämnet i fortsättningen
skall meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
poststyrelsen.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 149

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

Förslag

till

Förordning

om upphävande av förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 maj 1934 angående post
verkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbe
fordran, skall upphöra att gälla vid utgången av maj 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 15 oktober
1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om
regleringen av postverkets ansvarighet för försändelser och medel samt anför.

Inledning

Poststyrelsen1 har låtit verkställa en översyn av de bestämmelser, vilka
reglerar postverkets ansvarighet för försändelser och medel som mottagits
till postbefordran. Översynen har utförts av en inom styrelsen tillsatt arbetsgrupp
med biträde av en av Kungl. Maj :t utsedd expert.2 Arbetsgruppens
synpunkter redovisas i en promemoria (stencilerad), som poststyrelsen
den 5 juni 1964 överlämnat till Kungl. Maj :t.

I promemorian föreslås, att förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, ersätts av en ny förordning i samma ämne. Förslag till
sådan förordning är fogat vid promemorian. Styrelsen ansluter sig till arbetsgruppens
synpunkter och hemställer, att Kungl. Maj :t måtte vidta erforderliga
åtgärder för genomförande av gruppens förslag i denna del. Vid
promemorian har även fogats förslag till ändringar av formell natur i förordningen
den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Styrelsen,
som överväger att inom en nära framtid inkomma med förslag till vissa
ytterligare ändringar i denna förordning, anser att de föreslagna ändringarna
kan anstå tills vidare.

Det vid promemorian fogade förslaget till ny ansvarighetsförordning torde
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

1 Den 1 januari 1965 har namnet gencralpoststyrelsen utbytts mot poststyrelsen (SFS
1964: 876). Här används benämningen poststyrelsen även såvitt avser tiden före 1965.

* Hovrättsrådet i Svea hovrätt Nils Mangård.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,
hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, järnvägsstyrelsen, bankinspektionen, riksrevisionsverket,
kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län,
Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund
och Sveriges köpmannaförbund (gemensamt yttrande av dessa tre
organisationer), Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Svenska bankföreningen samt Svenska sparbanksföreningen.
Överbefälhavaren har bifogat yttrande från försvarets civilförvaltning
och kommerskollegium yttranden från elva handelskammare.

Gällande ordning

Postverkets ansvarighet för försändelser och medel — med undantag av
postsparbanksmedel — regleras huvudsakligen i den nyssnämnda förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för
försändelser och medel, som mottagits till postbefordran (ändrad 1953: 91,
1957: 135). Av innehållet i denna förordning må här återges följande.

I 1 § har sammanförts vissa allmänna bestämmelser om postverkets ansvarighet.
Där anges sålunda de slag av försändelser och medel, för vilka
postverket i den omfattning som sägs i förordningen har ansvarighet, nämligen
assurerade och rekommenderade försändelser, oassurerade paket, postförskottsförsändelser
och inkasseringshandlingar samt postanvisnings-,
postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel. Ansvarigheten gäller så
länge försändelse, handling eller medel står under postverkets vård. Vidare
anges vissa fall, då postverket är fritaget från det ansvar som eljest
enligt förordningen åvilar verket. Det rör i huvudsak sådana fall där fel
eller försummelse i någon form får anses ligga avsändaren till last. I fråga
om den skada ansvarigheten omfattar utsägs i författningsrummet, att
postverket inte ansvarar för indirekt skada eller för utebliven vinst och ej
heller, utom undantagsvis, för skada som orsakats av försening. I 2—6 §§
av förordningen anges härefter, i vilka fall och med vilka högsta belopp avsändaren
är berättigad till ersättning för assurerade och rekommenderade
försändelser, oassurerade paket, postförskottsförsändelser och inkasseringshandlingar.
Om ansvaret för inbetalade medel stadgas närmare i 7 §. I 8 §
meddelas bestämmelser om bl. a. de tidsfrister, inom vilka anspråk på ersättning
skall anmälas hos poststyrelsen. Slutligen innehåller förordningen
bestämmelser om värdering i vissa fall genom skiljemän (9 §) samt om utbetalning
av ersättning i anledning av ostridigt ersättningsanspråk och om
hänvisande av ej ostridigt anspråk till domstol (10 §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Bestämmelserna i 1934 års förordning gäller endast för inrikes försändelser.
Ansvarigheten i postutväxlingen med utlandet regleras genom internationella
avtal.

Vissa bestämmelser som rör postverkets ansvarighet mot dess kunder
återfinns i den förut nämnda förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående
postgirorörelse och i den av poststyrelsen efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t utfärdade allmänna poststadgan ävensom i kungörelsen den
2 februari 1951 (nr 51) om postbehandling under beredskapstillstånd och
krig.

Postverkets ansvarighet i sparbanksrörelsen regleras av andra författningar,
främst förordningen den 22 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
samt lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

Om postverkets ansvarighet vid godsbefordran i postdiligenstrafiken har
bestämmelser upptagits i en av poststyrelsen utgiven postdiligenstaxa.

Poststyrelsens förslag jämte remissyttranden
A. Allmänna synpunkter

Promemorian

I promemorian framhålls inledningsvis, att postverkets verksamhet expanderat
kraftigt under den tid som förflutit sedan tillkomsten av gällande
an svarighetsförordning och att en viktig orsak härtill är att verket
tillförts ett flertal nya arbetsuppgifter. Vissa sådana arbetsuppgifter påverkar
postverkets redovisningsansvar, nämligen utbetalning av pensioner
och allmänna barnbidrag med pensions- resp. barnbidragsanvisningar, skatteinbetalning
med skatteanvisning och återbetalning av överskjutande preliminär
skatt med återbetalningskort. Postverkets ansvar för fullgörandet
av dessa nya arbetsuppgifter bör enligt arbetsgruppens mening regleras i
ansvarighetsf öror dningen.

Den volymmässigt kraftiga ökningen av de äldre rörelsegrenarna och den
skärpta konkurrensen mellan penninginstituten har, framhåller arbetsgruppen
vidare, skapat vissa problem beträffande postverkets ansvarighet, vilka
inte lämpligen kan lösas inom den nu gällande förordningens ram. De
penningvärdesförändringar som ägt rum efter förordningens tillkomst nödvändiggör
anpassning av vissa ersättningsbelopp. Genom den allmänna utvecklingen
i samhället har kraven på service och tillmötesgående vid regleringen
av skadefall avsevärt ökat. Som en följd av dessa faktorer har förordningen
i allt större utsträckning kommit att framstå såsom otidsenlig.

Sammanfattningsvis uttalar arbetsgruppen att 1934 års förordning är
i starkt behov av översyn. Med hänsyn till att en omarbetning av förord -

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

ningen måste bli tämligen omfattande har gruppen funnit det ändamålsenligt
att utarbeta förslag till en helt ny ansvarighetsförordning.

I promemorian redovisas härefter vissa överväganden beträffande f ö rord
n ingens tillämpningsområde. Enligt arbetsgruppens mening
bör förordningen liksom f. n. inte omfatta postsparbanksrörelsen men
däremot både postgirorörelsen och den egentliga poströrelsen i övrigt. Vidare
förordar gruppen, ait alla bestämmelser om postverkets ansvarighet
för försändelser och andra medel än sådana som förvaltas i postsparbanksrörelsen
samlas i en författning. I den mån behov föreligger av ansvarsbestämmelser
motsvarande dem som nu återfinns i postgiroförordningen och
allmänna poststadgan bör dessa i stället upptas i ansvarighetsförordningen.
Där bör intas även de särbestämmelser som skall gälla under beredskapstillstånd
och krig. Postverkets ansvar för försändelser som befordras
i postdiligenstrafiken bör däremot enligt arbetsgruppens mening fortfarande
regleras i annan ordning, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att ersättningsreglerna
snabbt skall kunna anpassas efter de bestämmelser som
tillämpas av andra trafikföretag.

Arbetsgruppen anför vissa allmänna synpunkter på spörsmålet om a nsvarig
hetens omfattning. Gruppen erinrar om att enligt kungörelsen
den 9 maj 1947 (nr 175) angående postverkets ensamrätt till brevbefordran
m.m. postverket äger ensamrätt till regelbunden befordran mot
avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller
delvis skrivna meddelanden. Med hänsyn till att en betydande sektor av
postverkets verksamhet således är monopolskyddad bör man enligt gruppens
mening sträva efter alt ge ansvarighetsreglerna en mot kunderna så
generös och servicebetonad utformning som möjligt. Detta innebär emellertid
inte, att postverkets ansvarighet kan eller bör göras helt obegränsad.
I praktiken är det omöjligt att undvika att oregelbundenheter inträffar under
postbehandlingen. Eftersom postverket i sin verksamhet har att tillämpa
affärsmässiga principer, måste de utgifter i form av skadestånd som på
grund härav kan komma att åsamkas verket bestridas av löpande intäkter,
i huvudsak de avgifter som verket betingar sig av sina kunder. Varje mer
betydande utvidgning av postverkets skadeståndsansvar kan därför antas
komma att påverka befordringsavgifterna och en begränsning i skilda hänseenden
av postverkets ansvarighet torde med hänsyn härtill vara ofrånkomlig.
Hur gränsdragningen skall ske får bero på en skälig avvägning
mellan olika föreliggande intressen. Det förhållandet att postverket i viss
omfattning åtnjuter monopolskydd får inte medföra, att dess ansvar begränsas
på ett sätt som kan anses stå i strid mot god sed i affärsförhållanden.

Mot bakgrunden av dessa principuttalanden diskuteras frågan, om postverkets
ansvarighet bör utsträckas att omfatta vanliga brevförsändelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Gruppen kommer till den bestämda uppfattningen att så ej bör ske. Som
skäl härför anförs bl. a. att till följd av bevissvårigheter blott en mindre
del av framställda anspråk skulle komma att föranleda utbetalning av
ersättning samt att det vid varje skadefall skulle komma att röra sig om
tämligen obetydliga ersättningsbelopp. Maximiersättningen måste rimligtvis
sättas betydligt lägre än vad som gäller för rek, och det kan enligt arbetsgruppens
mening inte gärna komma i fråga att medge rätt till ersättning
vid förlust av kontanta medel som inneslutits i vanlig brevförsändelse.
Friskrivningsklausulen avseende förseningsskada — beträffande vilken
ingen ändring nu föreslås — skulle naturligen komma att bli tillämplig
även på här ifrågavarande försändelser. Vidare påpekas att de kunder som
önskar tillförsäkra sig rätt till ersättning har möjlighet att begära rekommendation
eller assurans.

Vid enstaka tillfällen kan dock, anför arbetsgruppen, inträffa att vanliga
brevförsändelser förkommer eller skadas under sådana omständigheter att
det skulle framstå som obilligt om den skadelidande inte erhöll någon ersättning.
Även beträffande andra försändelseslag har det inträffat fall av
oregelbundenheter vid postbehandlingen, vilka inte omfattats av postverkets
ansvarighet enligt 1934 års förordning men där det från billighets-,
konkurrens- eller good will-synpunkter varit önskvärt att ersättning kunnat
utgå. Även om det inte är tänkbart att ålägga postverket obegränsad
ansvarighet för alla slag av oregelmässigheter och alla former av skada, kan
det enligt arbetsgruppens mening knappast resas berättigade invändningar
mot att postverket tilläggs befogenhet att i särskilda fall utbetala skadeersättning
ex gr atia. Arbetsgruppens förslag innebär också att
poststyrelsen får betydligt vidgade befogenheter att besluta om ersättning
efter skönsmässig prövning. Därvid skall även ersättning för vanliga brevförsändelser
kunna komma i fråga.

I sin allmänna inledning berör arbetsgruppen ytterligare vissa frågor om
ansvarighetens omfattning, såsom om ansvaret för indirekt skada och utebliven
vinst samt om ansvaret vid obehöriga förfoganden över medel innestående
på postgirokonto. Gruppens synpunkter på dessa frågor kommer
att redovisas i specialmotiveringen.

Arbetsgruppen tar vidare upp bestämmelsen i 9 § 1934 års förordning,
enligt vilken värdet av skadat eller förkommet föremål vid tvist skall bestämmas
av s k i 1 j e in ä n. Såvitt arbetsgruppen kunnat finna har detta
stadgande aldrig tillämpats, utan som regel enas parterna sedan värdering
gjorts av opartisk värderingsman. Förslaget till ny ansvarighetsförordning
saknar med hänsyn bl. a. härtill motsvarighet till berörda stadgande.

Promemorians allmänna inledning avslutas med eu uppräkning av d e
viktigaste nyheterna i det framlagda förslaget till ansvarighetsförordning.
Dessa redovisas i följande sju punkter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

1. Förordningen görs generellt tillämplig i fråga om medel som ornhänderhas
i den betalningsförmedlande verksamheten.

2. Vissa ändringar genomförs i fråga om begränsningen av postverkets
ansvarighet. En ny friskrivningsklausul införs för det fall att förlust av medel
på postgirokonto orsakats av att någon hos kontoinnehavaren anställd
förfarit brottsligt med blankett.

3. Maximiersättningen för oassurerat paket höjs från 200 kr. till 500 kr.

4. Möjlighet öppnas att i vissa fall betala ut ersättning till adressaten i
stället för till avsändaren.

5. Preskriptionsreglerna görs mer enhetliga.

6. Befogenhet att efter skönsmässig prövning betala rrt skäligt skadestånd
tilläggs poststyrelsen i betydligt större utsträckning än nu.

7. Särskilda bestämmelser för beredskapstillstånd och krig införs i ansvarighetsförordningen.

I förevarande sammanhang vill jag även redogöra för arbetsgruppens synpunkter
på en fråga som diskuteras i promemorians sista kapitel, nämligen
riksdagens medverkan vid den för fattning smässiga
regleringen av postverkets ansvarighet. Före år
1872 återfanns det fåtal bestämmelser som då reglerade postverkets ansvarighet
i skilda författningar och taxor. I förordningen den 12 november
1872 (nr 72 s. 3) angående postverkets ansvarighet för försändelser, som
till postbefordran avlämnats, sammanfördes vissa av riksdagen år 1870 antagna
bestämmelser med de övriga föreskrifter i ämnet som Kungl. Maj :t ansåg
erforderliga. Då poststyrelsen år 1932 till Kungl. Maj:t avlät förslag till
nu gällande ansvarighetsförordning, framförde styrelsen som sin mening
att det inte borde vara nödvändigt med riksdagsbehandling av frågan. Styrelsen
erinrade om att på senare tid avgörandet av frågor utan större räckvidd
i stor utsträckning hade överflyttats från riksdagen till Kungl. Maj:t.
Departementschefen ansåg dock att frågan borde underställas riksdagen. I
prop. 1934: 71 (s. 11) anfördes härom, att »ifrågavarande författningsförslag
synes vara av beskaffenhet att böra i sin helhet föreläggas riksdagen
till prövning, helst som flertalet av de i förslaget intagna nya bestämmelserna,
om också av ganska begränsad betydelse, innefattar föreskrifter
rörande postverkets ansvarighet i hänseenden, jämförliga med dem, i vilka
nu gällande ansvarighetsföreskrifter äro meddelade».

Åtskilliga skäl talar enligt arbetsgruppens mening för att frågan om riksdagens
medverkan vid regleringen av postverkets ansvarighet nu upptas till
förnyat övervägande. Arbetsgruppen anser det från praktiska synpunktei
vara motiverat att denna medverkan begränsas till frågor av mer principiellt
intresse. Som exempel på frågor där riksdagens medverkan ej påkallas nämner
arbetsgruppen bl. a. justeringar av maximibeloppen för olika slag av ersättningar
med hänsyn till penningvärdesförändringar eller ändrade internationella
regler, jämkningar av preskriptionstider som kan finnas önskvär -

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

da eller anpassning av stadgandena till nya rörelsegrenar eller försändelseslag.
Om en begränsning av riksdagens medverkan anses önskvärd, kunde
man enligt arbetsgruppen förfara på så sätt att riksdagen förklarade sig dels
godkänna huvudlinjerna i förslaget till ny ansvarighetsförordning, dels förbehålla
sig rätten att pröva eventuella framtida ändringsförslag av principiell
innebörd, dels överlämna detaljregleringen till Kungl. Maj :t.

Arbetsgruppen anser sig emellertid kunna gå ännu längre och förordar- att
det helt överlämnas åt Kungl. Maj :t att meddela författningsbestämmelser i
ämnet. Som skäl härför anförs, å ena sidan, att inrättandet av s. k. lekmannastyrelser
i affärsverken medför att ytterligare garantier skapas för att
kundintressena bevakas vid verksamhetens bedrivande och, å andra sidan,
att skadeståndsansvaret inte har så stor ekonomisk betydelse att frågan av
statsfinansiella skäl bör underställas riksdagens prövning. Arbetsgruppen
påpekar i detta sammanhang, att statens järnvägars ansvarighet regleras av
bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t ensam, trots att ersättningsfrågorna
har vida större betydelse på detta område än inom poströrelsen. I promemorian
erinras slutligen om att 1956 års postutredning i sitt år 1962 avgivna
betänkande Postverkets organisation (SOU 1962: 52 s. 115) uttalat, att postavgifternas
egenskap av bevillning bör upphöra. Skulle beslut i denna riktning
fattas föreligger enligt arbetsgruppens mening ytterligare ett skäl fölen
delegering av bestämmanderätten i fråga om ansvarigheten, eftersom denna
fråga för såväl allmänheten som postverket är av avsevärt mindre ekonomisk
betydelse än avgiftsfrågan.

Yttrandena

Arbetsgruppens förslag till ny ansvarighetsförordning tillstyrks helt eller
lämnas utan erinran av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, järnvägsstyrelsen,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvar sstyr elsen,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen
ävensom fem av de handelskammare, vilkas yttranden bilagts
kommerskollegiets remissyttrande.

Även i övriga yttranden redovisas — med ett undantag — en positiv inställning
till förslaget, ehuru ändringar eller jämkningar däri ifrågasätts på
enskilda punkter. Det anses i dessa yttranden lämpligt att ersätta gällande
ansvarighetsförordning med en efter dagens förhållanden anpassad reglering
av ansvaret. Arbetsgruppens uttalanden om vikten av all reglerna erhåller
en så generös och servicebetonad utformning som möjligt röner instämmanden
från flera håll. Detsamma gäller dess överväganden rörande
ansvarighetens omfattning. Såsom representativt för de sammanfattande
omdömena om förslaget i denna grupp yttranden må återges ett uttalande

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

av kommerskollegium. Kollegium framhåller att arbetsgruppen grundligt belyst
de frågor som sammanhänger med postverkets ansvarighet gentemot
sina uppdragsgivare. Det framlagda förslaget syftar till en sådan utformning
av bestämmelserna inom nämnda område, att de — med beaktande av de
avgifter som uttas av postverket — på ett ändamålsenligt sätt skulle tillgodose
näringslivets och allmänhetens berättigade krav. Enligt kollegiets mening
har arbetsgruppen i allt väsentligt löst dessa uppgifter tillfredsställande.

En mer allmän kritik mot förslaget framställs endast av hovrätten för
Västra Sverige. Hovrätten förordar att förslaget överarbetas i departementet
eller av särskilt tillkallade sakkunniga i syfte att åstadkomma en postansvarighetslag
i den ordning som i 87 § regeringsformen stadgas om allmän civillag.
Det framlagda förslaget har visserligen många förtjänster och utmärks
av en strävan att så objektivt som möjligt avväga postverkets intressen mot
kundintressena, framhåller hor-rätten. Dess utformning präglas emellertid
av att det utarbetats inom styrelsen, och det är inte svårt att finna exempel
på att arbetsgruppen omedvetet solidariserat sig med det egna verkets
intressen. Till belysande av denna synpunkt pekar hovrätten bl. a. på tendensen
att tillgodose billighetssynpunkter inte genom jämkningsregler e. d.
utan genom rätt för poststyrelsen att i olika situationer betala ut ersättning
ex gratia. Hovrätten betraktar det vidare som en brist att arbetsgruppen
inte företagit någon principiell analys av rättsförhållandet mellan postverket
och dess kunder och ej heller närmare studerat eller medvetet iakttagit
de allmänna transporträttsliga sammanhangen. Ytterligare anförs att
förslaget synes vara i behov av formell överarbetning, särskilt som det är
fråga om en i många hänseenden vansklig lagstiftning.

Riksrevisionsverket beklagar i sitt yttrande att några överväganden rörande
möjligheterna att åstadkomma enhetliga ansvarighetsregler för samtliga
nordiska länder inte redovisats i promemorian. Kommerskollegium framhåller
i likhet med Skånes handelskammare önskvärdheten av att nordisk
enhetlighet kommer till stånd på området, och anser att vid en framtida revidering
av reglerna ett nära samarbete med övriga nordiska länder bör äga
rum.

Endast i ett yttrande — Skånes handelskammares — ifrågasätts lämpligheten
av att i den nya förordningen inte upptas en motsvarighet till bestämmelsen
i 9 § 1934 års förordning avseende värdering genom skiljemän. Skiljemannaförfarandet
har enligt handelskammarens mening stora förtjänster
i vart fall vid värderingsfrågor, och det används också i stor utsträckning
vid värdering i försäkringsfall.

Frågan om den för fattnings mässiga regleringen av
postverkets ansvarighet har berörts i några yttranden.

Riksrevisionsverket tillstyrker att Kungl. Maj :ts befogenheter i detta hän -

Kungl. Maj:Is proposition nr IM) år 1965

seende vidgas. Skånes handelskammare anser att de med ansvarigheten
sammanhängande principspörsmålen är av sådan betydelse, att de inte synes
böra undandras riksdagens prövning, men har intet att erinra mot att
detaljregleringen i fortsättningen överlämnas till Kungl. Maj :t.

Justitiekanslersämbetet framhåller att åtskilliga bestämmelser i förslaget
är av den innebörd att riksdagen bör medverka. Ämbetet kan därför
inte dela uppfattningen att det i fortsättningen bör ankomma på Kungl.
Maj :t ensam att utfärda författningsbestämmelser inom området. Ämbetet
vitsordar angelägenheten av att riksdagen inte i onödan belastas med detaljföreskrifter
men vill likväl inte tillstyrka det alternativa förslaget, att
riksdagens medverkan skall avse blott huvudlinjerna i författningen. Det
skulle nämligen i vissa situationer kunna uppkomma tvekan om vilka bestämmelser
som skall anses vara av principiell innebörd, en oklarhet som
bör undvikas. En lämpligare och enligt ämbetets mening principiellt riktigare
lösning är därför att de grundläggande bestämmelserna upptas i en
författning av lags natur, beslutad av Kungl. Maj :t med riksdagen, och att
tillämpnings- och detalj föreskrifter samlas i administrativ författning, utfärdad
utan riksdagens medverkan. Om en sådan lösning inte f. n. anses
böra väljas, bör enligt ämbetets mening den föreslagna nya ansvarighetsförordningen,
i likhet med 1934 års förordning, i sin helhet föreläggas riksdagen.

Bankinspektionen uttalar att det även framgent bör ankomma på riksdagen
att besluta i samtliga dessa frågor. Inspektionen påpekar dels att ansvarighetsförordningens
bestämmelser om exempelvis preskriptionsfrister utgör
undantag från gällande lag, dels att regleringen av postverkets ansvarighet
för medel har stor betydelse för hur liknande frågor skall bedömas
då det gäller bankväsendet.

Hovrätten för Västra Sverige kritiserar utförligt arbetsgruppens förslag
på denna punkt. Regler om skadestånd i förhållande till enskilda medborgare,
anför hovrätten, är inte ett ämne som i allmänhet bör regleras i den
ordning som föreskrivs för Kungl. Maj :ls s. k. ekonomiska lagstiftning.
Den författningsmässiga regleringen av skadeståndsfrågor tillhör i princip
området för allmän civillag, vilken enligt 87 § regeringsformen skall tillkomma
genom gemensamt beslut av konung och riksdag och efter granskning
av lagrådet. Hovrätten uttalar vidare.

När det gäller postverkets ansvarighet för försändelser och anförtrodda
medel kompliceras emellertid frågan om den rätta författningsmässiga formen
av alt reglerna om poströrelsens handhavande i allmänhet faller inom
Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Här uppställer sig sålunda ett
vanskligt gränsdragningsproblem. Vid bedömandet härav är till en början
att märka, att postavgifterna är en art av bevillning och således föremål
för riksdagens uteslutande bestämmanderätt, låt vara att riksdagen i vissa
hänseenden delegerat sin befogenhet till Kungl. Maj:t. Mellan postavgifternas
storlek och postverkets ansvarighet för försändelser och medel råder självfallet
ett visst samband. Det är möjligt, att det är delta förhållande som

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

ansågs påkalla riksdagens medverkan vid tillkomsten av den nu gällande
ansvarighetsförordningen. I enlighet härmed anser hovrätten det ej kunna
ifrågakomma att beskära riksdagens möjligheter till medinflytande på utformningen
av ansvarighetsreglerna så länge riksdagen har att bestämma
avgifterna. I nuvarande läge bör alltså under alla förhållanden förslag till
ändrade ansvarighetsbestämmelser föreläggas riksdagen i samma ordning
som skedde vid tillkomsten av den nuvarande ansvarighetsförordningen.

Emellertid håller hovrätten före, att icke ens en sådan ordning fyller de
krav, som bör ställas på tillvägagångssättet vid utarbetandet av författningsbestämmelser
av förevarande slag. Man synes icke böra ställa mindre
anspråk på den legislativa proceduren när det gäller transportansvaret för
postförsändelser än när fråga är om ansvarighet för transporter i allmänhet.
Och i fråga om sådana transporter torde det vara otvivelaktigt, att en
författningsmässig reglering måste ske i den ordning som stadgas i 87 §
regeringsformen.----—-----—-------------—

Utredningen har till förmån för sin ståndpunkt såsom en parallell åberopat
järnvägstrafikstadgan av år 1925, vilken utfärdats av Kungl. Maj :t utan
riksdagens hörande, ehuru den reglerar järnvägarnas skadeståndsansvar.
Denna jämförelse synes endast visa, att även järnvägstrafikstadgan har tillkommit
i en författningsmässigt inadekvat form.

B. De särskilda bestämmelserna iförslaget

Kubriken

Enligt rubriken till 1934 års förordning gäller denna postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran. I arbetsgruppens
förslag till ny ansvarighetsförordning har relativsatsen fått utgå.
Förordningen reglerar jämväl ansvaret för medel som innestår på postgirokonto.
Arbetsgruppen påpekar att rubriken till 1934 års förordning är missvisande
även i så måtto att medel som postverket mottar i sin betalningsförmedlande
verksamhet inte avses skola bli föremål för postbefordran i
egentlig mening. Det är här fråga om betalningsuppdrag, och postverkets
ansvar för medlen är ett redovisningsansvar.

1 §. Förordningens tillämpningsområde
Gällande rätt

I 1 § 1 mom. 1934 års förordning uppräknas — jämte inkasseringshandlingar
— samtliga de försändelser och medel för vilka postverket enligt förordningen
är ansvarigt, nämligen assurerade och rekommenderade försändelser,
oassurerade paket, postförskottsförsändelser samt postanvisnings-,
postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel. Vidare föreskrivs, att ansvarigheten
gäller så länge försändelse, handling eller medel står under
postverkets vård.

I 1 § 5 mom. anges att förordningens bestämmelser gäller endast inrikes
försändelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965 13

Promemorian

Den i 1 § 1 mom. 1934 års förordning intagna uppräkningen av alla de slag
av försändelser och medel som ansvaret omfattar har i förslaget ersatts med
generella bestämmelser, enligt vilka ansvarigheten knutits till dels försändelser
som mottagits till postbefordran och dels medel som omhänderhas i
postverkets betalningsförmedlande verksamhet. Genom det använda uttryckssättet
har arbetsgruppen velat understryka, att ansvarighetsförordningen
är avsedd att uttömmande reglera postverkets ansvar för sådana försändelser
och medel. Eftersom postverkets ansvar för inkasseringshandlingar
enligt 7 § i förslaget (6 § 1934 års förordning) formellt inte kan inordnas
under bestämmelser om ansvar för försändelser eller medel, har dessa handlingar
särskilt nämnts i 1 §.

Av hänvisningen i 1 mom. till 3—7 §§ framgår, att ansvaret för försändelser
avses skola gälla alla slag av försändelser utom vanliga brevförsändelser.
Detta överensstämmer med vad som nu gäller. I fråga om medel innebär förslaget
den ändringen att förordningens tillämpningsområde utsträcks till de
nya rörelsegrenar i den betalningsförmedlande verksamheten som tillkommit
efter införandet av 1934 års förordning, nämligen utbetalning av pensioner
och allmänna barnbidrag med pensions- resp. barnbidragsanvisningar,
uppbörd av skatt med skatteanvisningar samt återbetalning av överskjutande
preliminär skatt med återbetalningskort. Som skäl för att arbetsgruppen
valt att ge bestämmelsen i 1 mom. generell utformning anförs
tendensen att tillägga postverket allt fler uppgifter på det betalningsförmedlande
området.

Genom att i fråga om medel ansvarigheten anges omfatta sådana som omhänderhas
i postverkets betalningsförmedlande verksamhet har från förordningens
tillämpningsområde uteslutits den del av postbankens verksamhet
som — även om den kan sägas i viss mån avse penningförmedling — likväl
inte syftar till betalningsförmedling i egentlig mening, nämligen sparbanksrörelsen.
Erinran om detta förhållande har för tydlighets skull gjorts i 1 § 1
mom. andra stycket. Ansvarigheten i sistnämnda rörelse regleras av andra
författningar, främst postsparbanksförordningen och skuldebrevslagen.

Även annan av postverket bedriven verksamhet faller utanför förslaget,
exempelvis postdiligenstrafiken, postverkets adresservice och statens intressekontors
förmedling av periodiska betalningar för enskilda personer. Enligt
arbetsgruppens mening bör ansvaret för dessa verksamhetsgrenar, som ej
omfattas av 1934 års förordning, inte heller i fortsättningen regleras i den
särskilda ansvarighetsförordningen.

Stadgandet i 2 mom., att postverkets ansvarighet gäller så länge försändelse,
handling eller medel står under postverkets vård, överensstämmer
med motsvarande stadgande i 1934 års förordning.

I promemorian påpekas alt 1934 års förordning i 7 § innehåller en specialbestämmelse
om tidpunkten för ansvarighetens upphörande i fråga om mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965

tagna medel. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i förslaget och till
motivering för uteslutningen anförs, att bestämmelsen synes innebära endast
eu tillämpning av den allmänna regeln i förslagets 1 § 2 mom.

Med hänsyn till de skiftande omständigheterna vid försändelsers och medels
överlämnande i postverkets vård och vid vårdens upphörande har arbetsgruppen
ej velat uttala sig om vid vilka tidpunkter ansvarigheten börjar
resp. slutar i olika konkreta fall. Rent allmänt framhålls emellertid att ansvarigheten
inträder då försändelse eller medel i vederbörlig ordning inlämnats
resp. inbetalals till postverket och upphör då de i sådan ordning utlämnats
resp. utkvitterats. En annan sak är att ersättningsskyldigheten inte
upphör automatiskt i och med att t. ex. en försändelse i vederbörlig ordning
utlämnats utan anmärkning från adressatens sida. Skulle vid en senare tidpunkt
anmärkning framföras, åligger det dock adressaten att styrka att skadan
inträffat medan försändelsen stod under postverkets vård.

Arbetsgruppen säger sig i detta sammanhang ha övervägt att i likhet med
vad som gäller enligt järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925 (nr 348) föreslå
bestämmelser om en tidsfrist efter försändelses utlämnande, inom vilken
anmärkning senast skall framföras för att kunna vinna beaktande. Bl. a.
av serviceskäl har gruppen emellertid avstått från att föreslå en sådan regel.

I promemorian påpekas vidare, att det redan av allmänna avtalsrättsliga
grundsatser torde följa, att postverket när det tar emot medel av en kund
för att för dennes räkning verkställa ett betalningsuppdrag i princip blir
ansvarigt för att uppdraget blir riktigt utfört och inte äger till befrielse från
sin redovisningsskyldighet för medlen åberopa utbetalning till obehörig person.
Bestämmelserna om postverkets principiella ansvarighet för medel kan
därför snarast betraktas som en erinran om vad som även utan särskilt
stadgande skulle gälla.

I detta sammanhang berörs även en bestämmelse i 101 § 1 mom. allmänna
poststadgan. Där föreskrivs att adresspostanstalten, sedan postanvisning
eller utbetalningskort utlämnats, skall söka hindra utbetalning till adressaten
om avsändaren framställer begäran därom men att postverket ej ikläder
sig något ansvar för den händelse utbetalning likväl skulle äga rum. Eu
sådan utbetalning måste enligt arbetsgruppens mening anses innefatta behörig
redovisning. Någon specialbestämmelse i ansvarighetsförordningen
om ansvarsbefrielse för postverket i sådant fall synes därför inte krävas. Bestämmelsen
kan lämpligen stå kvar i poststadgan.

I 1 § 3 mom. föreslås en bestämmelse, enligt vilken förordningens tillämpningsområde
i likhet med vad som gäller enligt 1934 års förordning begränsas
till den inrikes rörelsen. I andra och tredje styckena föreslås emellertid
två undantag från denna huvudregel.

Bestämmelsen i andra stycket innebär, att samma regler som för inrikes
försändelser skall kunna tillämpas, när en försändelse till utlandet gått förlorad
eller skadats eller dess innehåll helt eller delvis förkommit och detta

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

bevisligen skett inom riket. Bestämmelsen, som motsvarar ett stadgande i
den danska postlagen, har motiverats med serviceskäl. Däremot anses någon
motsvarande regel för försändelser som ankommer hit från utlandet knappast
påkallad. Arbetsgruppen beräknar att den föreslagna bestämmelsen
skall medföra en kostnadsökning för postverket av ungefär 2 000 kr. årligen.
Beträffande tredje stycket må hänvisas till framställningen vid 14 §.

Yttrandena

Den i 1 § 3 mom. föreslagna regeln att ersättning beträffande försändelser
till utlandet under vissa förhållanden skall kunna utgå efter inrikes regler
behandlas i riksrevisionsverkets yttrande. Verket ifrågasätter om inte den
nu gällande ordningen med enhetliga ersättningsbestämmelser för alla till
utlandet ställda försändelser från rationell synpunkt är att föredra framför
den föreslagna differentieringen. Den relativt ringa service- och good willvinst
det här är fråga om synes inte kunna uppväga de olägenheter av praktisk
art som ett genomförande av förslaget skulle kunna medföra. Verket
anser att det är en fördel för kunderna att i förväg kunna bedöma efter vilka
bestämmelser -— inrikes eller internationella — en eventuell ersättning kommer
att utgå.

2 §. Friskrivningsklausuler
Gällande rätt

Enligt 1 § 2 mom. 1934 års förordning är postverket fritaget från allt ansvar,

när förlust eller skada förorsakats genom avsändarens fel eller försummelse
eller är en följd av försändelsens egen beskaffenhet;

när fråga är om vara, vilkens befordran med post är förbjuden;

när försändelse, som jämlikt därå befintlig anteckning varit avsedd att
befordras under assurans eller rekommendation eller såsom postförskott, avlämnats
till postbefordran i annan ordning än som för försändelse av ifrågavarande
slag är föreskriven och på grund därav inte blivit behandlad i överensstämmelse
med nämnda anteckning; samt

när ersättningsanspråk inte framställts inom därför stadgad tid.

Ytterligare ett fall där postverket är fritaget från allt ansvar upptas i 1 §

3 mom. andra stycket, nämligen när förlust eller skada förorsakats av försening.
I detta fall har poststyrelsen emellertid tillagts viss befogenhet att
efter fritt skön utbetala ersättning såväl för direkt skada som för särskilda
genom försening förorsakade kostnader.

Enligt 1 § 3 mom. första stycket är postverket slutligen fritaget från ansvar
i fråga om vissa typer av skada, nämligen indirekt skada och utebliven
vinst.

Vid sidan av friskrivningsklausulerna i 1934 års förordning förekommer

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

vissa bestämmelser om ansvarsbegränsning i postgiroförordningen, allmänna
poststadgan och förordningen om postbehandling under beredskapstillstånd
och krig.

Promemorian

Inledningsvis anför arbetsgruppen följande.

Huvudparten av friskrivningsklausulerna i 1934 års förordning synes
lämpligen kunna i oförändrat skick överflyttas till en ny ansvarighetsförordning.
Under 2 § 1 mom. c)—f) i förslaget har sålunda upptagits bestämmelserna
om ansvarsfrihet, när förlust eller skada är en följd av försändelsens
egen beskaffenhet, när fråga är om vara vars befordran med post är
förbjuden, när förlust eller skada orsakats av försening samt när ersättningsanspråk
inte framställts inom därför stadgad tid. Vidare har till 2 § 3 mom.
överförts bestämmelsen om att postverket inte ansvarar för indirekt skada
eller utebliven vinst. Den tredje friskrivningsklausulen i den nuvarande
ansvarighetsförordningens 1 § 2 mom., vilken avser vissa försummelser av
avsändaren i fråga om avlämnande till postbefordran av ass, rek eller postförskott,
har däremot inte ansetts behöva medtas i en ny förordning. De fall
som där behandlas omfattas uppenbarligen av den i samma moment intagna
generella friskrivningen för avsändarens fel eller försummelse.

I anslutning till sistnämnda friskrivningsklausul gör arbetsgruppen vissa
allmänna uttalanden. Det ansvar som åvilar postverket för omhänderhavda
försändelser och medel innebär bl. a., påpekar gruppen, att postverket i
princip svarar för förlust eller skada som kan uppstå till följd av att försändelsen
eller medlen utlämnas till obehörig. Om postverket gör gällande
att förlusten eller skadan orsakats av avsändarens fel eller försummelse,
åligger det postverket att styrka ett sådant påstående. Detta gäller även för
det fall att en obehörig person fått ut försändelse eller medel med stöd av
förfalskad handling. Av allmänna civilrättsliga regler följer nämligen, att
en prestation t. ex. på grund av falsk utbetalningsorder eller mot falskt
kvitto inte befriar gäldenären från hans prestationsskyldighet. Att förfalskningsåtgärden
företagits av någon hos borgenären anställd förändrar i
princip inte rättsläget. Postverket måste även i detta fall för att undgå ersättningsskyldighet
visa, att avsändaren — eller eventuellt annan postverkets
motpart i ersättningsfrågan — genom egen oaktsamhet vållat den skada
som uppkommit genom det brottsliga förfarandet.

Arbetsgruppen framhåller, att även om motparten visas ha varit vållande
postverket enligt gällande rätt kan bli helt eller delvis ersättningsskyldigt
för den uppkomna skadan på grund av att fel eller försummelse förekommit
jämväl från postpersonalens sida: en förfalskning har varit så klumpigt
utförd att den med normal uppmärksamhet bort upptäckas, utlämnandet
av försändelse eller medel har skett i strid mot gällande föreskrifter och
detta förhållande har medverkat till skadan, etc.

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

Postverket har under senare år åsamkats betydande förluster genom bedrägeribrott
förövade medelst förfalskning — helförfalskning av utbetalningshandlingar,
ändring av belopp eller andra uppgifter i äkta sådana handlingar
samt förfalskning av kvitton eller legitimalionshandlingar — och arbetsgruppen
har med hänsyn härtill ansett sig böra överväga, om postverkets
ansvarighet bör begränsas utöver vad som gäller enligt 1934 års förordning.
Förlusterna är av sådan storlek att åtgärder i förlustbegränsande syfte enligt
arbetsgruppens mening framstår som påkallade.

En teoretisk möjlighet att minska postverkets förluster på grund av förfalskningar
skulle vara att införa en regel om absolut ansvarsfrihet för postverket
i dylika fall. Detta skulle innebära ett avsteg från den allmänt omfattade
civilrättsliga principen att betalning mot förfalskad handling inte befriar
från prestationsskyldighet. Tillräckliga skäl för att införa en sådan
ordning föreligger inte enligt arbetsgruppens mening. Bl. a. påpekas, att någon
egentlig preventiv verkan inte skulle erhållas, eftersom kunderna i flertalet
fall torde sakna möjlighet att påverka utvecklingen. Ett annat sätt att
begränsa postverkets ansvarighet, som arbetsgruppen emellertid ej heller
velat förorda, skulle vara att på kunden flytta över bevisskyldigheten för att
vållande till förlusten eller skadan inte ligger honom till last.

Enligt förslaget till ny ansvarighetsförordning skall alltså — vid sidan av
de speciella friskrivningsklausulerna i 2 § 1 mom. c)—f) — såsom huvudregel
fortfarande gälla, att postverket är fritaget från ansvar när förlust eller
skada orsakats genom motpartens fel eller försummelse samt postverket förmår
styrka detta förhållande /2 § 1 mom. a) och b)/. Arbetsgruppen uttalar
att man måste söka begränsa postverkets förluster till följd av bedrägeri medelst
förfalskning i huvudsak genom åtgärder av annat slag än införande
av ytterligare friskrivningsklausuler, såsom genom skärpning av säkerhetsföreskrifter
o. d. Hur långt man därvid bör gå blir bl. a. en ekonomisk fråga,
där fördelen av en minskad risk för förlust genom brott får vägas mot nackdelarna
av ökade administrationskostnader och försämrad kundservice.

Arbetsgruppen har dock funnit sig böra ställa upp ett undantag — om än
av tämligen begränsad räckvidd — från huvudregeln att ansvarsfrihet för
postverket inträder endast vid styrkt vållande på motpartens sida. Detta
undantag avser förluster till följd av obehöriga förfaranden med vissa postgiroblanketter,
nämligen blanketter till utbetalningskort och gireringskort
samt kuponger för girering med inbetalningskort. När förlust av medel orsakats
genom brottsligt förfarande med sådan blankett av någon hos kontoinnehavaren
anställd person, föreslås absolut ansvarsbefrielse för postverket.
Rörande de allmänna överväganden som ligger till grund för detta ställningstagande
anförs i promemorian följande.

Dessa blanketter utlämnas från postverket endast mot kvitto, och såväl
jämlikt åtagande vid öppnande av postgirokonto som enligt föreskrifter i
allmänna poststadgan har kontoinnehavaren en särskild vårdnadsplikt med
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 149

Kungl. Maj. ts proposition nr 1U9 år 1965

avseende på dem. Detta sammanhänger med att själva blanketten i och för
sig bidrar till att skapa tillit till att en äkta handling föreligger. Om sådana
blanketter förkommer eller missbrukas, innan kontoinnehavarens skyldighet
att ha vård om dem upphört, och postverket till följd härav förleds
att utbetala postgiromedel till obehörig person, beror förhållandet säkerligen
i de flesta fall på att kontoinnehavaren ej iakttagit all den aktsamhet
som betingats av vårdnadsplikten och att således i verkligheten vållande
till uppkommen skada ligger kontoinnehavaren till last, ehuru postverket
kanske inte förmår styrka detta. I motsats till vad som i allmänhet torde
gälla beträffande kvittensförfalskningarna och förfalskningarna av övriga
utbetalningshandlingar har kunden i fråga om här avsedda blanketter
möjlighet att genom egna åtgärder till tryggande av blanketternas förvaring
och kontroll av deras användning i väsentlig grad hindra uppkomsten
av förluster. Postverkets möjlighet att upptäcka att kontoinnehavarens
namnteckning förfalskats är däremot i praktiken i dessa fall ytterst ringa.
Regelmässigt är nämligen vid blankettmissbruk namnteckningen skickligt
efterbildad och kompletteras ofta med äkta firmastämpel. Att i överensstämmelse
med vad som torde gälla i Danmark, Finland och Norge generellt
låta kontoinnehavaren oberoende av eget vållande stå ansvaret för förluster
till följd av obehöriga förfaranden med här ifrågavarande blanketter
synes i och för sig inte kunna betraktas såsom oskäligt betungande för
kontoinnehavaren och torde ej heller i övrigt möta samma betänkligheter
som ett införande av absolut ansvarsbefrielse för postverket i andra fall.
Ett överflyttande på kontoinnehavaren av ansvaret för förluster borde här
kunna få en ej obetydlig brottsförebyggande effekt.

Arbetsgruppen påpekar, att gällande ansvarighetsförordning ej innehåller
någon särskild friskrivningsklausul för fall av force majeure. Enligt
gruppens mening erfordras ej heller fortsättningsvis någon sådan klausul.
Vad gäller den betalningsförmedlande verksamheten lär det inte kunna
komma i fråga att låta ens »händelse av högre hand» upphäva postverkets
redovisningsansvar. Inom detta område skulle därför en force majeureklausul
få betydelse endast för fall av försenat utförande av betalningsuppdrag.
För dylika fall finns emellertid en särskild friskrivningsklausul,
vilken även delvis täcker området för en force majeureklausul i fråga om
försändelser. Behovet av en dylik klausul begränsas vidare genom reglerna
om maximering av ersättningsbeloppen och de i 16 § intagna särskilda bestämmelserna
om skada till följd av krigshändelser.

Arbetsgruppen övergår härefter till att närmare behandla de föreslagna
bestämmelserna i 2 §.

Beträffande stadgandet i 2 § 1 mom. a) påpekas att i gällande ansvarighetsförordning
endast avsändarens vållande angetts som grund för ansvarsbefrielse.
I rättspraxis har emellertid för de fall då adressat eller kon -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

toinnehavare ansetts behörig att föra ersättningstalan jämväl dennes vållande
tillmätts betydelse. I anslutning till ett yttrande av högsta domstolen
i rättsfallet NJA 1957 s. 657 diskuterar arbetsgruppen, om ansvarsbefrielsen
borde anknytas till fel eller försummelse hos den som är postverkets
motpart i ersättningsfrågan. En sådan regel skulle emellertid enligt gruppens
mening innebära, att ansvarsfriheten blev något för begränsad. Det
synes nämligen rimligt att postverket —- oavsett vem som är dess motpart i
själva ersättningsfrågan -— alltid skall kunna till sitt fredande få åberopa
vållande av verkets motpart i det rättsförhållande som uppkommer, då
verket mottar ett befordrings- eller betalningsuppdrag eller då ett postgirokonto
öppnas, dvs. avsändaren eller kontoinnehavaren. Vad beträffar
vållande från adressatens sida synes det arbetsgruppen inte obilligt att detta
tillmäts betydelse för avsändarens rätt att få ersättning. Det torde f. ö.
förekomma situationer, där redan enligt allmänna rättsregler en adressats
vållande får betydelse för en avsändares ersättningstalan. Med hänsyn till
det anförda har den ändringen i förhållande till 1934 års förordning föreslagits,
att vållande av adressat jämställs med vållande av avsändare. Beträffande
kontoinnehavare påpekas, att denne visserligen i allmänhet är
avsändare eller adressat men att förlust av postgiromedel kan orsakas genom
fel eller försummelse av kontoinnehavaren även i andra fall, t. ex. i
samband med blankettmissbruk. Med anledning härav har en särskild bestämmelse
om vållande av kontoinnehavare upptagits i 2 § 1 mom. b).

Med termen blankettmissbruk avses i promemorian såväl det fall att
blankett »förkommer», t. ex. genom tillgrepp, och därefter av obehörig
person ifylls med en falsk utbetalningsorder som det fall att blankett eljest
»missbrukas» genom att en person, som med kontoinnehavarens tillåtelse
fått blankett i sin besittning, använder blanketten för obehörigt uttag från
kontot.

I motiveringen till den föreslagna regeln i 2 § 2 mom. berör arbetsgruppen
den bestämmelse i 130 § 1 mom. sista stycket allmänna poststadgan, enligt
vilken postverket ej ansvarar för förlust som kan tillskyndas kontoinnehavare
genom att blankett till postgiroutbetalningskort förkommer eller
missbrukas. Denna bestämmelse innefattar enligt uttalande av högsta domstolen
i rättsfallet NJA 1957 s. 657 allenast ett uttryck för regeln, att postverket
är fritaget från redovisningsansvar gentemot kontoinnehavaren, när
förlusten orsakats av fel eller försummelse å dennes sida. Bestämmelsen
innebär således inte — vilket postverket tidigare gjort gällande — att verkets
ansvarighet begränsas utöver vad som framgår av ansvarighetsförordningen.
Ytterligare redogör arbetsgruppen för de villkor som gäller i bankernas
checkrörelse och som bl. a. innebär att räkningshavare svarar gentemot
banken för skada som förorsakas av någon hos honom anställd person
genom försummelse i fråga om blanketts förvaring eller genom brottsligt
förfarande med blankett.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

I anslutning till vad sålunda anförts framhåller arbetsgruppen, att det
visserligen i och för sig kan finnas skäl att —- för den händelse postverket
ej åsidosatt rimlig aktsamhet — låta kontoinnehavaren få oberoende av
eget vållande svara för förlust till följd av blankettmissbruk. En sådan ordning
torde gälla i våra grannländer. Emellertid har gruppen funnit sig inte
böra föreslå en så långt gående regel utan begränsat sig till en bestämmelse
om strikt ansvar för brottsligt förfarande av anställd.

Gruppen konstaterar att den praxis som postverket tidigare med stöd av
130 § allmänna poststadgan tillämpat i fråga om ansvaret vid blankettmissbruk
varit utformad i anslutning till de i checkrörelsen gällande villkoren.
Genom den nu föreslagna regeln uppnås enligt gruppens mening ånyo god
överensstämmelse mellan postgirorörelsen och checkrörelsen.

Med hänsyn till det rättsförhållande som i här avsedda fall till följd av anställningsavtalet
består mellan kontoinnehavaren och förfalskaren kan det
enligt arbetsgruppens mening för ett allmänt betraktelsesätt förefalla mer
naturligt än eljest att kontoinnehavaren får framför postverket bära följderna
av förfalskningen. Vidare är det i praktiken i dessa fall ofta svårt för
postverket att fullgöra den bevisskyldighet i fråga om kontoinnehavarens
vällande som enligt gällande regler åvilar verket.

Om sistnämnda spörsmål anförs i promemorian.

Eftersom enligt sakens natur förvaringen av blanketterna aldrig kan göras
hundraprocentigt säker, innebär en anställds tillgrepp av en blankett ej
i och för sig ett indicium för att förvaringsplikten åsidosatts. Ej heller kan
det vid anställds missbruk av blankett som han fått om händer anses i och
för sig vårdslöst av kontoinnehavaren att låta den anställde ta befattning
med blanketten. För att friskrivningsklausulen avseende motpartens vållande
skall bli tillämplig erfordras således, att postverket styrker förhandenvaron
av något ytterligare moment som kan anses innefatta oaktsamhet från
kontoinnehavarens sida i samband med förvaringen av blanketterna, kontrollen
över förbrukningen, valet av medhjälpare eller tillsynen över dessa.
Vid fullgörandet av denna bevisskyldighet är postverket emellertid i huvudsak
beroende av kontoinnehavaren själv eller hans personal då det gäller att
skaffa fram nödigt bevismaterial. Även om vid en polisundersökning för
kontoinnehavaren graverande uppgifter om förhållandena på arbetsplatsen
eller om hur den aktuella blanketten kommit i den anställdes händer framkommit,
kan dock efter den slutliga bevisupptagningen inför domstolen tvekan
råda om vad som skall anses vara bevisat — gärningsmannens och kontoinnehavarens
uppgifter går kanske stick i stäv — och postverket får betala
förlusten. Bevissvårigheterna för postverket illustreras bl. a. av rättsfallet
NJA 1963 s. 34 samt av det i NJA 1963 not C 930 anmärkta målet mellan ett
aktiebolag och poststyrelsen angående skadestånd på grund av oriktig utbetalning
av postgiromedel.

Arbetsgruppen påpekar att tolkningssvårigheter kan föranledas av att begreppet
anställd ej är entydigt. Vid bedömningen av om någon skall anses
som anställd hos kontoinnehavaren bör enligt gruppens mening större vikt
fästas vid hur avtalsförhållandet faktiskt gestaltat sig än vid formella kri -

Kungl. Maj. ts proposition nr lt9 år 1965

terier. Har kontoinnehavaren någorlunda stadigvarande anlitat en person för
utförande av arbetsuppgifter på sådant sätt och i sådan omfattning, att denne
för ett naturligt betraktelsesätt framstår som tillhörande kontoinnehavarens
personal, synes stadgandet böra vara tillämpligt även om personen i
fråga från andra synpunkter är att betrakta som uppdragstagare.

Med tanke på att situationer kan uppkomma, där en strikt tillämpning av
friskrivningsklausulen i 2 § 2 mom. skulle framstå som obillig, har i förslaget
intagits en särskild bestämmelse om att strikt ansvar inte skall gälla i sådana
fall. Arbetsgruppen understryker att ej heller friskrivningsklausulen i
förevarande moment åsyftar att frita postverket från ersättningsskyldighet
som eljest skolat åvila verket i sådana fall då fel eller försummelse från
postfunktionärs sida medverkat till förlusten.

I anslutning till de föreslagna bestämmelserna i 2 § 1 mom. a) och b) samt
2 mom. framhåller arbetsgruppen, att en regel om ansvarsbefrielse för postverket
vid vållande på motpartens sida kräver en närmare precisering bl. a.
så till vida som det måste fastställas vari motpartens fel eller försummelse
kan bestå. Frågan huruvida vållande ligger en avsändare, en konloinnehavare
eller en adressat till last måste avgöras med hänsyn såväl till allmänna
inom samhället godtagna aktsamhetsnormer som till vederbörandes skyldighet
att följa de särskilda föreskrifter som gäller för nyttjandet av postverkets
tjänster för befordran eller betalningsförmedling: föreskrifter om försändelses
inslagning och tillåtna innehåll, om postgiroblanketts förvaring,
om kontroll av kontoutdrag m. m. Dylika föreskrifter lämnas, såvitt nu är av
intresse, i allmänna poststadgan — för kontoinnehavarens del bl. a. i 126,
130 och 132 §§. Dessa bestämmelser påverkar alltså indirekt postverkets ansvarighet.
Mot bakgrund av arbetsgruppens inledningsvis gjorda uttalande
att samtliga bestämmelser om postverkets ansvarighet bör samlas i en författning
diskuterar gruppen, om de från ansvarssynpunkt viktigaste bland
dessa föreskrifter — jämte eventuellt nya bestämmelser av liknande karaktär
— borde upptas i ansvarighetsförordningen. Härigenom skulle åt sådana
föreskrifter ges större tyngd samtidigt som det tydligare skulle utmärkas,
att postverket är fritaget från ansvar för förlust eller skada orsakad av att
dessa föreskrifter inte följts. Arbetsgruppen kommer dock till det resultatet
att det varken är lämpligt eller påkallat att belasta ansvarighetsförordningen
med detalj föreskrifter av sådant slag.

Stadgandet i förslagets 2 § 3 mom. att postverket ej ansvarar för indirekt
skada eller utebliven vinst har oförändrat överflyttats från 1934 års förordning.
En utsträckning av postverkets ansvarighet till sådana skador skulle
enligt arbetsgruppens mening medföra svåröverskådliga och säkerligen vittgående
ekonomiska konsekvenser, som måste kompenseras genom kraftiga
avgiftshöjningar, något som ej torde vara förenligt med allmänhetens och
näringslivets intressen. Arbetsgruppen framhåller att de avtalsvillkor som
brukar uppställas inom industri och handel i allmänhet innehåller friskriv -

Kungl. Maj. ts proposition nr li9 år 1965

ningsklausuler avseende de typer av skada som här diskuteras. Det synes
inte vara anledning att i detta hänseende föreskriva strängare villkor för
postverkets del än vad som anses skäligt för privata företag.

Arbetsgruppen upplyser att enligt den praxis som numera tillämpas av
poststyrelsen för förkommet gods som sänts i handelssyfte liksom för skadat
dylikt gods som ej kan repareras ersättning utbetalas med det belopp
som adressaten enligt faktura e. d. skolat erlägga till avsändaren för det förkomna
eller skadade godset. Enligt arbetsgruppens mening föreligger ej anledning
att frångå styrelsens nuvarande praxis. I begreppet »utebliven vinst»
bör således ej inläggas den betydelsen att normal, av avsändaren kalkylerad
handelsvinst inte skall kunna ersättas.

I detta sammanhang uppehåller sig arbetsgruppen även vid en fråga som
bl. a. varit föremål för interpellation vid 1960 års riksdag. Det har vid några
tillfällen inträffat att förseningar av försändelser innehållande tävlingskuponger
till s. k. V 5-spel medfört att spelare gått miste om i vissa fall avsevärda
vinster. Av friskrivningsklausulen i förslagets 2 § 3 mom. följer, att
någon rätt till ersättning härför ej föreligger. Arbetsgruppen påpekar i detta
sammanhang att en V 5-spelares läge inte skulle förbättras i nämnvärd mån
om ersättningsrätt infördes, bl. a. eftersom ersättningen i fråga om vanliga
paket är maximerad till ett jämförelsevis lågt belopp och assurans i regel ej
medges till högre belopp än vad som motsvarar allmänna handelsvärdet av
försändelsens innehåll samt något sådant värde på försändelser av ifrågavarande
slag inte torde kunna fastställas vid avsändningstillfället.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att det kan ifrågasättas om den i
2 § 1 mom. a) och b) föreslagna utvidgade ansvarsfriheten för postverket
vid vållande från adressats eller kontoinnehavares sida står i överensstämmelse
med eljest gällande grundsatser på frakträttens område. Frågan bör
enligt hovrättens mening ytterligare övervägas. Däremot är den snäva behandlingen
av dröjsmålsskador helt i överensstämmelse med transporträttens
allmänna inriktning.

Justitiekanslersämbetet påpekar, att postverket enligt 2 § 1 mom. a) och
b) i förslaget skall vara fritaget från allt ansvar, när förlust eller skada orsakats
genom avsändarens, adressatens eller kontoinnehavarens fel eller försummelse,
men att det av vissa motivuttalanden framgår, att postverket
även då vållande hos någon av dessa personer föreligger kan bli helt eller
delvis ersättningsskyldigt för skadan eller förlusten på grund av att fel eller
försummelse ligger också postverket till last. Ämbetet ifrågasätter om inte
denna princip — som anses sakligt riktig — bör komma till klarare uttryck
i författningstexten.

Skånes handelskammare delar i princip arbetsgruppens uppfattning att
frågan om postverkets ansvarighet måste ses mot bakgrund av befordrings -

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

kostnaderna och att vissa delvis betydande begränsningar i det stora flertalet
kunders intresse måste göras för att avgifterna skall hållas på en rimlig
nivå. Speciellt med hänsyn till postverkets författningsskyddade eller faktiska
monopolställning ställer sig handelskammaren emellertid tveksam till
att kunden inte skall vara berättigad till ersättning ens för direkt skada vid
avsevärd försening av försändelse eller uppdrag i sådana fall, då förseningen
uppkommer på grund av grov vårdslöshet eller genom uppsåt av anställda
inom postverket. Visserligen torde dylik friskrivning ofta förekomma inom
den enskilda transportsektorn, men ersättning torde likväl i stor omfattning
utbetalas av good will- och konkurrenshänsyn. Eftersom postverket
kanske inte i samma utsträckning beaktar dylika hänsyn vid prövning av
ersättningsfrågor kan det enligt handelskammarens mening ifrågasättas, om
inte kunden borde ha uttrycklig rätt till ersättning för direkt skada i här berörda
fall.

Den i 2 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen har föranlett uttalanden från
flera håll.

Bestämmelsen tillstyrks av bl. a. justitiekanslersämbetet och kommerskollegium.
Kollegium säger sig förutsätta att postverket, i fall försummelse
ligger verket till last, kommer att med stöd av 14 § skäligen gottgöra kontoinnehavaren.

Grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaförbundet förklarar i
sitt gemensamma yttrande att de ej vill motsätta sig den föreslagna regeln,
under förutsättning att den kommer att tillämpas liberalt i enlighet med den
praxis som utbildats inom bankerna vid tillämpningen av motsvarande friskrivningsklausul.
Ett liknande uttalande görs av Skånes handelskammare.
Stockholms handelskammare förklarar sig hysa viss tvekan rörande lämpligheten
av att på föreslaget sätt på kontoinnehavaren övervältra ansvaret
för anställds brottsliga förfarande med avseende på postgiroblanketter men
stannar för samma ståndpunkt som de tre nyssnämnda organisationerna och
Skånes handelskammare.

Bestämmelsen avstyrks av bankinspektionen. Inspektionen påpekar att
både postgirot och checkrörelsen expanderat kraftigt och tått allt vidare
spridning. Detta har naturligen lett till att förlusterna på grund av brottslig
verksamhet och oriktiga förfaranden av kunder ökat i eu omfattning som
kan anses oroväckande. Denna utveckling bör enligt inspektionens mening
dock inte få medföra, att penninginrättningarna på kunderna avlastar
sig ansvar för oinhänderhavda medel. För uppnående av det åsyftade
resultatet, nämligen större aktsamhet från kundens sida och samtidigt
en brottsförebyggande effekt, bör i första hand andra vägar prövas,
ökad informationsverksamhet och rådgivning åt företagen när det gäller
utformningen av deras interna säkerhetsföreskrifter samt skärpt vaksamhet
över huvud taget bör kunna medverka till eu minskning av antalet för -

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

luster. Förluster som här avses och som med tillämpning av gällande rätt
kan komma att drabba penninginrättningarna bör dessa kunna kompensera
sig för på liknande sätt som för andra kostnader. Ett dylikt betraktelsesätt
torde ha fog för sig också från den synpunkten att såväl postgiro- som
checkrörelsen håller på att spridas till nya kundgrupper, vilkas förmåga
att bära den lidna förlusten ofta är starkt begränsad. Inspektionen förklarar
sig beredd att, om den föreslagna bestämmelsen utesluts ur ansvarighetsförordningen,
verka för att överensstämmelse på denna punkt uppnås
mellan bankernas och postverkets bestämmelser.

Vad angår den närmare utformningen av 2 § 2 mom. har justitiekanslersämbetet
ifrågasatt om inte det där använda begreppet »anställd» är alltför
snävt. Med detta uttryck kommer åtskilliga fall, då någon utför arbete för
annans räkning under anställningsliknande förhållanden, att falla utanför
bestämmelsens tillämpningsområde. Med hänsyn till den föreslagna regelns
nära beröringspunkter med regler om principalansvar finns enligt ämbetets
mening anledning att i detta sammanhang uppmärksamma det förslag till
lagstiftning om utomobligatoriskt principalansvar som framlagts av skadeståndskommittén
i dess betänkande Skadestånd II (SOU 1964: 31). I den
huvudbestämmelse om principalansvar som kommittén föreslår används
termen arbetstagare för att beteckna dem för vilka en arbetsgivare i princip
skall svara. Ämbetet vill framhålla att en jämförelse mellan kommitténs
motivuttalanden om innebörden av begreppet arbetstagare i dess förslag
och de uttalanden arbetsgruppen gjort rörande termen anställd i stort sett
går i samma riktning. Det förtjänar enligt ämbetets mening övervägas att
i förevarande stadgande i ansvarighetsförordningen ersätta »anställd» med
»arbetstagare».

Den i 2 § 3 mom. föreslagna bestämmelsen har berörts i yttranden av
bl. a. Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västergötlands
och Norra Hallands handelskammare. Förstnämnda handelskammare
anser att ersättningsskyldighet för kostnader (jfr 13 § 3 mom. arbetsgruppens
författningsförslag) obligatoriskt bör åvila postverket i samband
med att rek, ass eller expressförsändelse försenas eller förkommer, att beloppsgränsen
bör höjas till 500 kr. och att inom denna gräns ersättning
skall kunna komma i fråga även för indirekt skada eller utebliven vinst.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare finner sig i stort sett
kunna godta förslaget att postverket inte skall svara för indirekt skada
eller utebliven vinst men uttalar att denna princip inte bör få komma till
obegränsat uttryck då det gäller ränta på ersättningsbelopp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 74.9 år 1065

3—8 §§. Särskilda bestämmelser beträffande försändelser och
inkasseringshandlingar

Gällande rätt

2—6 §§ 1934 års förordning innehåller i fråga om försändelser och inkasseringshandlingar
regler om bl. a. ersättningens storlek och vem som är ersättningsberättigad.
Beträffande assurerad försändelse skall ersättningen
motsvara verkliga värdet av förlusten eller skadan, dock högst assuransbeloppet.
I saknad av utredning om försändelsens värde skall detta anses ha
motsvarat nämnda belopp. Härjämte föreskrivs att assuransbeloppet inte
får vara angivet högre än verkliga värdet av försändelsens innehåll. För rekommenderad
försändelse som gått förlorad skall ersättning utgå med 50 kr.
Har innehållet i rekommenderat brev förkommit eller skadats utgår ersättning
motsvarande verkliga värdet av förlusten eller skadan, dock högst 50
kr. I saknad av utredning om innehållets värde skall detta anses ha utgjort
50 kr. Även beträffande oassurerat paket skall ersättningen motsvara verkliga
värdet av förlusten eller skadan, dock högst 200 kr. Om postförskottsförsändelse
utlämnats utan postförskottsbeloppets utkrävande eller mot utkrävande
av lägre belopp än det angivna, ersättes det ej utkrävda beloppet. Motsvarande
regel gäller då inkasseringshandling utlämnats utan inkassering av
hela beloppet. Går inkasseringshandling förlorad, sedan det kuvert i vilket
den varit innesluten öppnats, utgår ersättning motsvarande den lidna skadan,
dock högst med det belopp som kunnat utgå för den försändelse, vari
handlingen varit innesluten. — Ersättningsberättigad är i samtliga fall avsändaren.
I fråga om assurerad försändelse och oassurerat paket gäller vidare
att avsändaren i vissa fall kan återfå erlagda befordringsavgifter.

Promemorian

2—6 §§ 1934 års förordning motsvaras i huvudsak av 3—7 §§ i förslaget.
Frågan om vem som är ersättningsberättigad regleras dock i förslagets 8 §.
För försändelser och medel gemensamma bestämmelser om portorestitution
upptas härefter i 9 §.

I 3—5 §§, som handlar om ersättning för ass, rek och oassurerat paket,
har vissa omformuleringar gjorts i förhållande till gällande bestämmelser.
En saklig ändring är att enligt den föreslagna lydelsen av 3—5 §§ även skada
på emballage kan ersättas. Sådan skada täcks ej av nuvarande regler. Enligt
arbetsgruppen har det i praktiken visat sig föreligga behov av en ändring
på denna punkt, eftersom numera ej sällan används bl. a. specialtillverkat
emballage med ej obetydligt eget värde.

Arbetsgruppen diskuterar i detta sammanhang efter vilka beräkningsgrunder
värdet av förlust eller skada bör fastställas men finner inte anledning
att föreslå särskilda bestämmelser härom.

Vad angår 3 § skall enligt nuvarande bestämmelser i saknad av utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

om assurerad försändelses värde detta anses ha utgjort det på försändelsen
angivna assuransbeloppet. Eftersom denna bestämmelse passar mindre väl
för det fall att försändelsen förkommit bar texten jämkats. Assuransbeloppet
framgår av inlämningskvitto och postverkets bokföring. Föreskriften i
2 § andra stycket 1934 års förordning att assuransbeloppet inte får anges
högre än verkliga värdet av försändelsens innehåll har inte upptagits i förslaget.
Bestämmelsen bar i praktiken kommit alt betraktas som en ordningsföreskrift
att iaktta vid försändelsers avlämnande till postbefordran och har
inte ansetts inverka på rätten att utfå ersättning efter det verkliga (lägre) värdet.
Arbetsgruppen finner ej anledning att föreslå ändring av denna praxis.
Det synes då tillräckligt att föreskriften, så som också f. n. är fallet, finns
intagen i allmänna poststadgan.

I 4 § har upptagits gällande bestämmelse om att rek som gått föidorat
skall ersättas med 50 kr. Fram till år 1957 utgjorde ersättningsbeloppet 36
kr. Detta hade ursprungligen bestämts i anslutning till det internationella
ersättningsbeloppet för rek, 50 guldfrancs. Sistnämnda belopp har sedermera
genom beslut av världspostkongressen i Paris år 1947 sänkts till 25 guldfrancs,
vilket motsvarar ungefär 42 kr. Med hänsyn till att ersättningsbeloppet
för rek traditionellt nära anknutits till de internationella bestämmelserna
anser sig arbetsgruppen, trots den penningvärdesutveckling som ägt rum,
ej böra föreslå någon höjning därav. Gruppen påpekar också, att rekommendationsförfarandet
inte i första hand avser att tillförsäkra kunderna rätt till
skadeersättning utan syftar till att tillgodose deras behov i andra hänseenden.
I promemorian uttalas härom.

Oaktat en försändelses innehåll inte har något direkt ekonomiskt värde,
kan det för en avsändare vara av vitalt intresse att försändelsen verkligen
når sin adressat. Det kan vara fråga om en ansökan, ett anbud, en accept, en
besvärsskrivelse, hemliga handlingar e. d., vars framkomst avsändaren vill
säkerställa genom att anlita ett mera betryggande försändningssätt än medelst
vanlig brevförsändelse. I många fall föreligger det förhållandet att avsändaren
behöver ett kvitto på att försändelsen avlämnats till postbefordran
eller vill försäkra sig om att försändelsen utlämnas till adressaten endast
mot avgivande av kvitto. Det är för dylika tillfällen som rekommendationsförfarandet
är avsett, och det torde också huvudsakligen vara i sådana fall
som rekommendation begärs av kunderna. Från sistnämnda synpunkter föreligger
inte något behov av en höjning av ersättningsbeloppet.

Med anledning av en diskussion som förts inom CEPT, den västeuropeiska
post- och teleorganisationen, och viss praxis som utbildats inom det svenska
postverket har arbetsgruppen övervägt, om ersättningsregeln för rek som
gått förlorat borde ändras, eventuellt så att ersättning lämnas motsvarande
värdet av förlusten, i överensstämmelse med vad som gäller beträffande ass
och oassurerat paket, dock högst med 50 kr. En sådan ändring skulle emellertid
kunna betraktas som en inskränkning av den rätt som kunderna nu
äger. Med hänsyn dels till den karaktär som innehållet i rek vanligen har,

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

dels ock till det relativt låga ersättningsbeloppet synes det också lämpligast,
att kundens värdering av den skada han lidit genom att försändelsen gått
förlorad utan diskussion godtas. Arbetsgruppen har därför i avvaktan på en
eventuell framtida ändring av de internationella bestämmelserna i förslaget
behållit den nuvarande ersättningsregeln.

I förhållande till gällande bestämmelser innebär förslaget — 4 § andra
stycket —- den ändringen att ersättning skall kunna utgå jämväl för skada
på samt förlust helt eller delvis av innehållet i rekommenderad korsbandsförsändelse
samt för skada på rekommenderat postkort. Ändringen torde inte
ha någon nämnvärd ekonomisk betydelse för postverket men innebär dock
en serviceförbättring för kunderna.

I detta sammanhang uppger arbetsgruppen, att ersättning stundom begärts
under åberopande av att en rekommenderad filatelistisk försändelse
minskat i värde genom det sätt på vilket stämpelavtryck, tjänsteanteckning
e. d. anbringats. Enligt arbetsgruppens mening kan någon ersättningsskyldighet
för postverket inte uppkomma i sådana fall. Gruppen framhåller att
datumstämpling och anbringande av tjänsteanteckningar ingår som nödvändigt
led i behandlingen av postförsändelser. Enligt gruppens uppfattning
kan det med hänsyn till poströrelsens karaktär av masstrafik inte betraktas
som rimligt att postverket skulle anses ersättningsskyldigt, om en normal
åtgärd av detta slag från vissa speciella synpunkter kommit att nedsätta en
försändelses värde.

Förslagets 5 § innebär i förhållande till gällande rätt den ändringen, att
maximiersättningen för oassurerat paket höjs från 200 kr. till 500 kr. Maximibeloppet
uppgick ursprungligen till 100 kr. och höjdes till 200 kr. år 1953.
1 dagens läge motiverar den sedan år 1934 inträffade penningvärdesförändringen
en höjning till ca 300 kr. Arbetsgruppen anser det emellertid vara skäl
att höja beloppsgränsen ytterligare. Erfarenheten har visat, att kunderna numera
i postpaket sänder varor av genomsnittligt högre värde än tidigare.
Det är såväl från allmänhetens som från postverkets synpunkt av intresse
att ersättningen för oassurerat paket höjs så kraftigt att kunderna saknar
anledning att begagna assurans i andra fall än sådana, där tryggandet av paketets
befordran till rätt adressat framstår som särskilt viktigt, antingen på
grund av innehållets betydande ekonomiska värde eller av sekretesskäl. Om
ersättningsbeloppet höjs till 500 kr. torde detta intresse tillgodoses. Den föreslagna
höjningen beräknas medföra en årlig kostnadsökning för postverket
av ca 50 000 kr., motsvarande 18 % av det belopp som år 1962 utbetalades
i skadestånd för oassurerade paket.

6 och 7 §§ i förslaget överensstämmer så gott som helt med 5 § resp.
6 § 2 och 3 mom. i 1934 års förordning. Stadgandet i 6 § 1 mom. nämnda
förordning att postverket för ass eller rek innehållande inkasseringshandlingar
ansvarar såsom för ass eller rek i allmänhet har inte medtagils i
förslaget, eftersom uttrycklig föreskrift i detta hänseende ansetts onödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 dr 1965

Det kan enligt arbetsgruppens mening inte råda något tvivel om att postverket
ansvarar för ass och rek enligt de regler som föreslås i 3 och 4 § §
även då innehållet utgörs av inkasseringshandlingar.

Enligt gällande bestämmelser är det avsändaren som är berättigad att
uppbära ersättning för förkomna eller skadade försändelser. Denna regel
bibehålls som huvudregel i 8 §. Arbetsgruppen föreslår emellertid, att postverket
för vissa fall alternativt får rätt att betala ut ersättningen till adressaten.
Detta skall enligt förslaget kunna ske i fråga om ass, rek och oassurerade
paket, om adressaten har mottagit försändelsen eller om avsändaren
inte kan anträffas.

Arbetsgruppens syfte med den föreslagna regeln, som i huvudsak överensstämmer
med vad som sedan länge gäller i Danmark och Norge, har
främst varit att möjliggöra en serviceförbättring för kunderna. Arbetsgruppen
framhåller att en snabbare och smidigare avveckling än f. n. av många
ersättningsfrågor skulle kunna uppnås, om ersättning i vissa fall kunde av
lokal postmyndighet utbetalas direkt till adressaten. Detta torde särskilt
gälla sådana tillfällen då oassurerat paket skadats. Skada på oassurerat paket
är f. ö. den utan jämförelse vanligaste orsaken till att ersättning utbetalas.
Bl. a. genom att medge postverket rätt att i vissa fall utbetala ersättning
till adressaten har arbetsgruppen velat skapa legala förutsättningar för
genomförandet av en sådan ordning för ersättningens utbetalande. Samma
syfte tjänar den föreslagna bestämmelsen i It § 3 mom. om befogenhet för
poststyrelsen att delegera beslutanderätten i ersättningsfrågor.

Vad beträffar frågan om vem som är berättigad att uppbära ersättning
för medel som ej blivit i vederbörlig ordning redovisade innehåller 1934 års
förordning inte några särskilda bestämmelser. Enligt arbetsgruppens mening
är det ej heller i fortsättningen erforderligt eller lämpligt att för detta
specialområde söka i författningstext reglera frågan om vem som är att anse
som målsägande vid fall av bristande medelsredovisning, utan denna
fråga får lösas på grundval av allmänna rättsregler. Helt allmänt kan väl
enligt arbetsgruppens mening sägas, att det i normalfallen är den som inbetalat
medlen eller som eljest har dispositionsrätten över dem som blir skadeståndsberättigad.
Beträffande medel som med inbetalningskort inbetalas
till postgirokonto torde postverket ansvara mot inbetalaren till dess
medlen i vederbörlig ordning på postgirokontoret bokförts på mottagarens
postgirokonto. Från denna tidpunkt torde postverket i stället ansvara gentemot
kontoinnehavaren för beloppet. Vid girering synes tidpunkten för uppdragets
riktiga bokförande på mottagarens postgirokonto ha motsvarande
betydelse med avseende på avsändarens och mottagarens rättigheter.

Yttrandena

Höjning av ersättningsbeloppet för rekommenderad försändelse till 100
kr. förordas under hänvisning till penningvärdesutvecklingen av hovrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

för Västra Sverige och kommerskollegium. Även Sveriges jordbrukskasseförbund
samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ifrågasätter
om icke detta belopp borde höjas. Hovrätten anför även, att ett högre
maximibelopp vid oassurerade paket än 500 kr. kan vara motiverat. Skånes
handelskammare däremot säger sig på de av arbetsgruppen anförda grunderna
beredd att acceptera förslaget att ersättning vid förlust av rek trots
penningvärdesförsämringen skall utgå med oförändrat belopp.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för den
föreslagna differentieringen i fråga om rek mellan å ena sidan förlust av
försändelse (4 § första stycket) och å andra sidan skada på eller förlust av
innehåll i försändelse (4 § andra stycket). För den enskilde måste det, framhåller
ämbetet, te sig svårförståeligt att han utan vidare är berättigad till
en ersättning av 50 kr., om det visar sig att en av honom avsänd eller till
honom adresserad försändelse förkommit, men åtminstone i princip har
att styrka omfattningen av den lidna skadan, därest innehållet i försändelsen
gått förlorat eller försändelsen skadats. Andra skäl torde inte kunna
anföras för den valda lösningen än önskvärdheten att undvika utredningssvårigheter,
när det gäller att bestämma skadans omfattning. Detta
syfte torde emellertid kunna tillgodoses genom en för alla här avsedda fall
enhetlig regel av innebörd, att ersättning skall utgå med 50 kr. såvida inte
den lidna skadan visas uppgå till lägre belopp. Bevisbördan i andra styckets
fall skulle visserligen härigenom övervältras på postverket, och det
är sannolikt att postverkets kostnader för skadeersättningar skulle öka
något, eftersom det endast i uppenbara fall torde vara mödan värt att förebringa
utredning om skadans omfattning. Å andra sidan skulle, anför ämbetet,
med denna lösning öppnas möjlighet för postverket att föra motbevisning
i detta hänseende även i första styckets fall. Den föreslagna lösningen
skulle enligt ämbetets mening innebära en avsevärd rättsteknisk förenkling,
och de ekonomiska följderna lär under alla förhållanden bli obetydliga
med hänsyn till att skadefallen inte torde vara frekventa.

Hovrätten för Västra Sverige betecknar som ett betydande framsteg, att
man inför regeln att i åtskilliga fall ersättning skall kunna utbetalas direkt
till adressaten. Trepartsförhållandet är ett typiskt drag för hela transporträtten,
och den i gällande rätt hårda bundenheten till avsändaren såsom
den taleberättigade passar .enligt hovrättens mening illa härtill och framstår
såsom opraktisk.

9 §. Ersättning för postavgifter
Hällande rätt

I 2 och 4 §§ 1934 års förordning stadgas i fråga om ass och oassurerat paket
alt, då försändelsen eller dess innehåll gått förlorat eller helt och hållet
förstörts och med anledning härav ersättning utbetalas till avsändaren, denne
dessutom är berättigad att återfå erlagda befordringsavgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

Fromemorian

Förslaget innebär i flera avseenden förbättringar för postverkets kunder i
förhållande till vad som gäller enligt 1934 års förordning. Sålunda är det föreslagna
stadgandet tillämpligt också i fråga om rek och i fråga om betalningsuppdrag
som ej fullgjorts, och vidare utsträcks rätten till restitution
att omfatta ej blott befordringsavgifter utan samtliga slag av postavgifter
utom ass- och rekavgifter. Anledningen till att ej även dessa avgifter restitueras
är att de i viss mån har karaktären av försäkringspremier.

En förutsättning för att restitution av postavgift skall ske bör i allmänhet
vara att framställning härom görs. Däremot synes enligt arbetsgruppen för
rätt till restitution inte såsom f. n. böra uppställas det villkoret, att krav på
ersättning i övrigt framförs och bifalles. Det bör vara tillräckligt att rätt till
skadestånd föreligger. Det inträffar nämligen stundom att en ersättningsberättigad
kund inte begär annat än restitution av erlagda avgifter.

Arbetsgruppen säger sig ha övervägt att i enkelhetens intresse helt utelämna
regler om återbetalning av postavgifter med hänsyn till att poststyrelsen
äger medge avskrivning, avkortning eller restitution av dylika avgifter
enligt 7 § 2 mom. instruktionen den 30 juni 1960 (nr 519) för poststyrelsen
med underlydande förvaltningsorgan. Gruppen bär emellertid inte
velat stanna för eu sådan lösning, eftersom det skulle innebära att man ersatte
en rätt för allmänheten med en befogenhet för poststyrelsen att skönsmässigt
besluta i hithörande frågor. Gruppen framhåller att även i andra
fall än de i författningstexten angivna skäl kan föreligga att återbetala postavgifter,
t. ex. när en försändelses innehåll visserligen inte helt men dock
till större delen skadats eller gått förlorat, så att syftet med försändelsen
framstår såsom i väsentlig mån förfelat. Det möter emellertid enligt gruppens
mening svårigheter att formulera en entydig regel om återbetalning av
postavgifter som täcker även tillfällen av denna art, där en i viss mån skönsmässig
bedömning måste göras. Styrelsen synes därför i stället med stöd av
nyssnämnda bestämmelse i sin instruktion böra medge att erlagda postavgifter
får återbetalas även i andra fall än de i denna paragraf nämnda, om
så finnes skäligt.

Yttrandena

Mot arbetsgruppens förslag har någon erinran ej framförts av remissinstanserna.

10 §. Preskriptionsfrister m. m.

Gällande rätt

I 8 § 1934 års förordning föreskrivs att ersättningsanspråk skall anmälas,
skriftligen hos poststyrelsen. Beträffande försändelser och inkasseringshandlingar
skall anmälan ske, då försändelses innehåll helt eller delvis

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

förkommit eller skadats, inom 60 dagar från den dag försändelsen kommit
adressaten till handa eller erbjudits honom till uttagande, samt eljest
inom ett år från avlämningen till postbefordran. Ersättningsanspråk beträffande
medel skall anmälas, när fråga är om postanvisnings-, postförskottseller
inkasseringsmedel inom 18 månader från den dag inbetalning till postverket
skett och när fråga är om postgiromedel inom två år från den dag
inbetalning skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning bokförts
på postgirokonto.

Promemorian

I likhet med vad som nu gäller föreslås i promemorian att ersättningsanspråk
skall anmälas skriftligen. Anmälan behöver emellertid enligt förslaget
inte nödvändigtvis ske hos poststyrelsen.

Särskilda preskriptionsbestämmelser — sådana fanns i fråga om försändelser
redan från början upptagna i 1872 års ansvarighetsförordning och infördes
år 1914 också beträffande medel — torde ursprungligen ha motiverats
med postverkets arkiveringssvårigheter. Denna motivering äger enligt arbetsgruppens
mening fortfarande sin bärkraft, och särskilda preskriptionsregler
är därför alltjämt påkallade. Vid utformningen av dessa bör givetvis
postverkets intresse att inte behöva bevara arkivmaterial alltför länge vägas
mot kundernas intresse att inte riskera rättsförluster till följd av alltför
knappt tillmätta preskriptionsfrister. Vidare synes i största möjliga utsträckning
enhetliga preskriptionstider böra bestämmas.

Beträffande försändelser och handlingar föreskrivs i förslagets 10 § 1 mom.,
att anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende fall då försändelse
förkommit, eller enligt 6 eller 7 § skall skriftligen anmälas hos postverket
inom ett år, räknat från den dag då försändelsen avlämnats till postbefordran.
I 2 mom. stadgas att anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende
fall då försändelse skadats eller innehållet i försändelse helt eller delvis förkommit,
skall anmälas inom två månader, räknat från den dag då försändelsen
utlämnats till adressaten eller, om så ej skett, då adressaten eller avsändaren
erhållit underrättelse om skadan eller förlusten. Arbetsgruppen
framhåller att dessa bestämmelser i huvudsak motsvarar vad som nu gäller.
De angivna tiderna har enligt gjorda erfarenheter visat sig väl avvägda.

Beträffande utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning, när försändelse
ej utlämnats till adressaten, innebär förslaget att tiden skall räknas
från den dag då adressaten eller i förekommande fall avsändaren genom
postverkets försorg underrättats om skadan eller förlusten. Bestämmelsen
torde främst få betydelse för sådana fall där befordringen av försändelsen
till följd av det inträffade avbryts. Föreskrift som täcker dessa
fall saknas i 1934 års förordning.

Vad beträffar medel som ej blivit i behörig ordning redovisade har arbetsgruppen
funnit det önskvärt, att samma preskriptionstid tillämpas för

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

alla slag av medel som omhänderhas i postverkets betalningsförmedlande
verksamhet. Med hänsyn till att den nu gällande preskriptionstiden i fråga
om postgiromedel, två år, visat sig lämplig och ej gärna bör förkortas synes
en sådan gemensam preskriptionstid inte böra understiga denna tid.
Arbetsgruppen räknar med att det skall vara möjligt att bereda plats i tillgängliga
arkivutrymmen för det ökade antal handlingar som måste förvaras
om preskriptionstiden beträffande medel generellt utsträcks till
två år.

Eftersom ansvarighetsförordningen föreslås bli tillämplig även beträffande
pensions- och barnbidragsmedel, medel enligt skatteåterbetalningskort
och medel som inbetalats med skatteanvisning, kommer den föreslagna
preskriptionstiden att gälla även för sådana medel. I brist på särskilda
bestämmelser i 1934 års förordning har hittills i fråga om pensions- och
barnbidragsmedel de preskriptions- eller förverkandebestämmelser, som
finns i de särskilda lagar som reglerar rätten till dessa förmåner, ansetts
tillämpliga även beträffande postverkets ansvarighet, medan i övrigt den
allmänna tioårspreskriptionen ansetts gälla. Enligt arbetsgruppens mening
synes det emellertid principiellt riktigast att de postala preskriptionsfristerna
fastställs med hänsyn enbart till de krav som kan ställas på ett företag
av postverkets karaktär och de praktiska följder bestämmelserna kan
få för posttjänsten. I den mån statliga myndigheter utnyttjar postverket för
förmedling av betalningar bör enligt arbetsgruppens mening förhållandet
mellan postverket och myndigheterna i ansvarshänseende regleras på samma
sätt som postverkets förhållande till andra kunder. Det synes därför ej
möta något hinder att det för anspråk mot postverket på ersättning för
icke behörigen redovisade statliga medel fastställs en preskriptionstid av
två år, även om det för samma slags medel enligt andra författningar gäller
delvis andra preskriptionsbestämmelser i fråga om medborgarnas rättigheter
gentemot staten. Ansvarighetsförordningen syftar ej heller i övrigt
till att påverka det inbördes rättsförhållandet mellan avsändare och
adressat.

I detta sammanhang påpekar arbetsgruppen att pensions- och barnbidragsmedel
samt medel enligt skatteåterbetalningskort inbetalas till postverket
av statlig myndighet och att ersättningsrätten vid bristande redovisning
således i allmänhet tillkommer statsverket. Vidare påpekas att inbetalning
av skatt i viss utsträckning sker via postgiro samt att återbetalning av överskjutande
preliminär skatt i vissa fall sker via postgiro i stället för med
återbetalningskort. För dessa betalningar blir, oavsett medlens natur, den
för postgiromedel gällande preskriptionstiden tillämplig i förhållandet mellan
postverket och vederbörande myndighet.

Kortare preskriptionstid än två år gäller f. n. enligt lagen om allmänna
barnbidrag. Där föreskrivs nämligen, att bidrag som ej lyfts före utgången

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

av året näst efter det, under vilket bidraget förfallit till betalning, skall vara
förverkat. Denna bestämmelse har tillkommit på initiativ av poststyrelsen,
och arbetsgruppen framhåller att den för postverkets del inte längre
är erforderlig sedan särskilda regler för postverkets ansvarighet genomförts.

Enligt förslaget skall preskriptionstiden räknas från utgången av den
månad då inbetalning skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning
bokförts, i stället för — såsom nu gäller -— från den dag då sådan
åtgärd företagits. Den främsta anledningen till denna ändring är att inbetalning
till postverket inom de nya rörelsegrenarna sker enligt särskilda
regler, som innebär att inbetalningsdatum kan variera och inte framgår
av de använda utbetalningshandlingarna, medan däremot inbetalningsmånaderna
så gott som alltid torde bli desamma år från år. Det föreslagna
beräkningssättet överensstämmer också med det i praktiken tillämpade systemet
för utgallring av arkivhandlingar med anledning av preskriptionstidens
utgång.

Om återbetalning av befordringsavgifter meddelas i 1934 års förordning
föreskrifter i de paragrafer som behandlar postverkets ansvar för ass och
oassurerade paket (2 och 4 §§), och rätten att återfå avgifterna är beroende
av att skadeersättning utbetalas. Bestämmelser om framställande av
anspråk på ersättning för befordringsavgift bär därför ej erfordrats i 8 §
1934 års förordning. När rätten att återfå postavgifter nu upptagits till
reglering i en särskild paragraf och inte gjorts beroende av utbetalning av
ersättning i övrigt, har däremot särskilda föreskrifter blivit erforderliga
även i här förevarande hänseende. De har upptagits i 10 § 4 mom. av förslaget.
Det framstår därvid som naturligt att anknyta föreskrifterna till dem
som i det aktuella fallet gäller för anspråk på ersättning i övrigt för den
försändelse eller de medel som postavgifterna avser.

Yttrandena

Grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaförbundet anser den
i 10 § 2 mom. av arbetsgruppens förslag angivna preskriptionstiden av två
månader för fall av skada på försändelse eller förlust av innehåll i försändelse
vara alltför kort. Som skäl härför hänvisas till företagens semesterstängning
under sommaren. Motsvarande synpunkt har redovisats av
Stockholms handelskammare.

Enligt justitiekanslersämbetct finns ej skäl att göra någon principiell
skillnad i fråga om preskriptionstiden mellan det fall att en försändelse
förkommit och det fall att försändelsen skadats eller dess innehåll gått helt
eller delvis förlorat. Ämbetet föreslår enhetliga preskriptionsregler för dessa
fall av innebörd, att talerätten går förlorad efter två månader, räknat
från den dag försändelsen utlämnades till adressaten eller ock denne eller

3 Bihantj till riksdagens protokoll 1965. i samt. Nr 149

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

avsändaren underrättats om skadan eller förlusten, samt att i vart fall ersättningsanspråket
preskriberas efter ett år, räknat från den dag försändelsen
avlämnats till postbefordran.

De föreslagna preskriptionsreglerna beträffande medel har tillstyrkts av
bankinspektionen, socialstyrelsen och riksförsäkringsverket. Socialstyrelsen
uttalar i detta sammanhang den uppfattningen, att en särskild preskriptionsbestämmelse
även fortsättningsvis bör finnas i barnbidragslagen, i vart
fall i avvaktan på revision av de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

11 §. Handläggningen av ersättningsfrågor
Gällande rätt

Enligt 1934 års förordning ankommer prövningen av ersättningsanspråk
alltid på poststyrelsen. Då styrelsen funnit ett i föreskriven ordning anmält
anspråk behörigen styrkt, skall enligt 10 § 1 mom. ersättning genast utbetalas.
Om styrelsen funnit att anspråket inte är ostridigt, skall sökanden
hänvisas att inom 90 dagar från det han fick del av styrelsens beslut
anhängiggöra sin talan vid domstol vid äventyr att all rätt till vidare talan
mot postverket anses försutten.

Promemorian

Med hänsyn till att ersättningsanspråk enligt förslaget skall kunna framföras
även till annan postmyndighet än poststyrelsen har arbetsgruppen
ansett lämpligt att fastslå, att det fortfarande i princip är styrelsen som har
att pröva ersättningsfrågorna. Bestämmelse härom har intagits ill § 1
mom.

11 § 2 mom. motsvarar 10 § 1 mom. i 1934 års förordning. Arbetsgruppen
påpekar, att detta stadgande synes förutsätta att poststyrelsen ingått
i materiell prövning av anspråket och att det alltså ej innehåller någon
regel om förfarandet, när ett anspråk finnes böra avvisas av formella skäl.
Föreskriften att sökanden skall hänvisas till domstol torde alltså inte gälla
i dylika fall utan den som är missnöjd med ett avvisningsbeslut äger i vanlig
ordning genom besvär dra detta under Kungl. Maj :ts prövning. Detta
synes arbetsgruppen innefatta en lämplig ordning. Arbetsgruppen utgår från
att denna tolkning av nuvarande bestämmelser är riklig och bär ansett sig
böra föreslå, att de med endast formell jämkning av texten överflyttas till
den nya förordningen.

I 3 mom. bemyndigas poststyrelsen att delegera beslutanderätten i ersättningsfrågor
till lokal postmyndighet. Arbetsgruppen diskuterar — utan
att definitivt stanna för någon viss lösning — hur en sådan delegation skall
regleras. Särskilt uppmärksammas härvid frågan om överprövning av de
lokala myndigheternas beslut. Hänvisning till domstol bör enligt gruppens
mening ej ifrågakomma, förrän poststyrelsen prövat ärendet.

Kuncjl. Maj. ts proposition nr li9 år 1965

1 detta sammanhang berörs i promemorian också frågan, huruvida den
omständigheten att en kund i stället för att anlita ansökningsförfarandet
framställer sina anspråk mot postverket direkt inför domstol bör medföra,
att domstolen skall anses sakna kompetens att ta upp saken till prövning.
Detta spörsmål bör enligt arbetsgruppens mening besvaras nekande, eftersom
de skadestånds- och redovisningsanspråk varom här är fråga rör förpliktelser
för postverket av den art, att de enligt privaträttsliga regler skulle
kunna åvila även en enskild företagare i förhållande till dennes kunder. En
förutsättning för att domstol skall uppta en dylik, omedelbart hos domstolen
anhängiggjord talan till prövning torde dock enligt arbetsgruppen vara att
i ansvarighetsförordningen föreskriven preskriptionsfrist iakttagits.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anser det otillfredsställande att poststyrelsen
själv skall pröva frågor om ersättning, vilka härrör ur det rättsförhållande
vari postverket är part. Hovrätten föreslår att ett för den enskilde
kostnadsfritt förfarande inför en opartisk skiljenämnd får ersätta styrelsens
prövning. Detta förfarande skall inte träda i stället för domstolsprövning,
utan vid sidan därav bör rätt till sådan prövning alltjämt föreligga.

Kommerskollegium anser den i 11 § 2 mom. stadgade tidsfristen för väckande
av talan vid domstol — tre månader efter delgivning av beslut — väl
knapp och föreslår förlängning till sex månader.

Justitiekansler sämbetet anser sig ej f. n. ha anledning förorda någon ändring
av den i promemorian berörda ordning, enligt vilken beslut varigenom
ersättningsanspråk avvisats på grund av att det väckts för sent skall överklagas
genom administrativa besvär och sökanden alltså inte hänvisas att
utföra sin talan vid domstol. Ämbetet anser emellertid, att innebörden av
11 § 2 mom. i detta hänseende bör förtydligas, om möjligt genom en jämkning
i författningstexten.

Med anledning av uttalandena i promemorian om delegation av beslutanderätten
till underlydande förvaltningsorgan påpekar Sveriges hantverksoch
industriorganisation, att dylik delegation bör tillämpas restriktivt och
under inga omständigheter får medföra att poststyrelsens överblick över
ärendenas karaktär och omfattning försämras.

12—14 §§. Särskilda befogenheter för poststyrelsen
Gällande rätt

Enligt 1 § 3 mom. 1934 års förordning äger poststyrelsen utbetala ersättning
enligt skönsmässiga grunder i två fall, nämligen dels för skada
på assurerad eller rekommenderad försändelse eller på oassurerat paket,
som uppenbarligen orsakats av försening under postbehandlingen, och dels
för särskilda kostnader som förorsakats av sådan försening eller försening

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

av poslanvisnings- eller postgiromedel. Ersättning av sistnämnda slag är
maximerad till 50 kr. eller det lägre belopp som skulle ha utgått, om försändelsen
gått förlorad eller medlen inte blivit behörigen redovisade.

Enligt 8 § 3 mom. andra stycket 1934 års förordning äger styrelsen befogenhet
att betala ut ersättning för ej redovisade medel även då ersättningsanspråket
framställts efter preskriptionsfristens utgång.

Promemorian

Inledningsvis påpekas, att postverkets ersättningsskyldighet genom ansvarighetsförordningen
i flera avseenden begränsas i förhållande till vad
som skolat gälla enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Sådana begränsande
bestämmelser blir nödvändigtvis tämligen schematiska och lämnar
ej alltid önskvärt utrymme för hänsynstagande till omständigheterna i
det enskilda fallet. Det kan stundom från billighets-, good will- eller konkurrenssynpunkt
vara motiverat, att ersättning utbetalas med avsteg från vad
som eljest gäller.

Arbetsgruppen har funnit det lämpligt att — delvis efter mönster från
vad som gäller i Danmark och Norge — föreslå en betydande utvidgning av
styrelsens befogenhet att efter skönsmässig bedömning utbetala ersättning
i fall, där någon rätt för kunden till sådan ersättning inte föreligger. Regler
av dylik innebörd föreslås i 13 och 14 §§. Vidare har i 12 § upptagits en bestämmelse
om rätt för styrelsen att i undantagsfall pröva ersättningsanspråk
som anmälts efter preskriptionstidens utgång.

12 § motsvarar närmast 8 § 3 mom. andra stycket i gällande förordning.
I enlighet med den praxis som utbildats har emellertid stadgandet utvidgats
att omfatta ej blott medel utan även försändelser.

De i 13 § meddelade bestämmelserna avser samtliga sådana typfall av skada,
som erfarenhetsmässigt inträffar i viss omfattning till följd av oregelbundenheter
under postbehandlingen och där visserligen åt poststyrelsen
bör förbehållas rätt till fri prövning av ersättningsfrågan men där enligt
arbetsgruppens mening anledning i allmänhet torde föreligga att utbetala
ersättning.

1 mom. i 13 § motsvarar 1 § 3 mom. tredje stycket i 1934 års förordning.
Bestämmelsen torde främst komma att tillämpas när färskvaror förstörts på
grund av försening under postbehandlingen.

2 mom. innefattar en ny grund för utbetalning av ersättning, nämligen
att vanlig brevförsändelse skadats och skadan uppenbarligen orsakats genom
fel eller försummelse som är att tillräkna postverket. Det synes arbetsgruppen
med hänsyn till bl. a. postverkets monopolställning i fråga om brevbefordringen
otillfredsställande, att postverket inte enligt gällande rätt äger
ersätta sådana skador.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Det föreslagna stadgandet i 13 § 2 inom. avser endast det fall att försändelse
skadats. Enligt arbetsgruppens mening finns ej skäl att dessutom ta med
det fall att försändelsen gått förlorad. Att en vanlig brevförsändelse någon
gång förkommer får anses tillhöra de risker avsändaren underkastar sig genom
att välja ett sådant befordringssätt i stället för assurans- eller rekommendationsförfarandet.
Däremot, menar arbetsgruppen, har han mindre anledning
att räkna med att hans försändelse skadas genom fel (t. ex. uppsåtlig
skadegörelse) eller försummelse av postverkets personal. Ett annat skäl att
ej ta med fall av förkomna försändelser är att förutsättningar för en godtagbar
utredning i sådana fall endast undantagsvis är för handen. Det förhållandet
att förlustfallet inte upptagits i 13 § 2 mom. — där det visserligen föreskrivs
en diskretionär prövning men där inga andra förutsättningar för bifall
uppställs än att skadan uppenbarligen orsakats genom fel eller försummelse
som är att tillräkna postverket — utesluter inte, att ersättning för förkommen
brevförsändelse i undantagsfall kan komma att lämnas enligt 14 §.
Kan det utredas att försändelsen gått förlorad exempelvis till följd av uppsåtligt
brott eller grov vårdslöshet av postfunktionär, lär väl ofta synnerliga
skäl att medge ersättning föreligga.

Uttrycket fel eller försummelse i 2 mom. avser att täcka såväl uppsåtligt
som culpöst handlande. Något krav på att vårdslösheten skall vara grov har
ej uppställts. Huruvida felet eller försummelsen är att tillräkna postverket
får avgöras enligt allmänna regler. Eftersom det närmast är fråga om skadestånd
i obligatoriska förhållanden torde dock alltid fel eller försummelse
av anställd hos postverket vara att tillräkna detta.

Ersättningsbeloppet har i 2 mom. maximerats till samma belopp som
gäller för rek., dvs. 50 kr. Arbetsgruppen beräknar att den föreslagna
regeln kommer att föranleda en årlig kostnadsökning av något tusental
kronor.

Stadgandet i 13 § 3 inom. motsvarar den bestämmelse i 1 § 3 mom. fjärde
stycket 1934 års förordning som medger poststyrelsen att i viss omfattning
utge ersättning för särskilda kostnader orsakade genom försening
under postbehandlingen. Som exempel på kostnader som borde kunna ersättas
med stöd av nämnda bestämmelse angavs i motiven till förordningen
telegramavgifter och kostnad för växelprotest. I praktiken torde stadgandet
under senare år oftast ha tillämpats i fråga om utgifter för telefonsamtal
och kortare resor. Enligt arbetsgruppens mening föreligger anledning att
även i fortsättningen medge styrelsen rätt att i begränsad omfattning utbetala
ersättning, när extra utgifter av sådan karaktär som de här nämnda orsakats
en kund genom oregelbundenheter i postbehandlingen. Det har synts
arbetsgruppen lämpligt alt i författningstexten genom exemplifiering tydligare
än förut utmärka vad slags kostnader det kan bli fråga om att ersätta.
— Enligt gällande rätt kan ersättning tillerkännas endast avsändaren. Denna
begränsning har ej behållits i förslaget. Arbetsgruppen påpekar, alt det

Kungl. Maj. ts proposition nr li9 år 1965

i praktiken ofta torde vara adressaten som får vidkännas kostnader av ifrågavarande
slag. Förslaget avviker ytterligare från gällande rätt så till vida
som regeln föreslås bli tillämplig även då försändelse förkommit.

Ersättning för särskilda kostnader skall enligt arbetsgruppen kunna utgå
oberoende av huruvida skadestånd samtidigt utbetalas med stöd av någon
annan bestämmelse i förordningen, och till skillnad mot vad som f. n. anses
gälla skall därför i sådan bestämmelse föreskrivet maximibelopp ej påverka
storleken av denna ersättning. Beloppsgränsen för den särskilda ersättningen
föreslås med hänsyn till penningvärdesförsämringen höjd från
50 kr. till 100 kr.

Den i 3 mom. föreskrivna prövningen synes enligt arbetsgruppen närmast
böra inriktas på att klarlägga — förutom att de kostnader för vilka ersättning
fordras direkt föranletts av förseningen eller förlusten — huruvida
kostnadernas storlek står i rimlig proportion till det intresse som den skadelidande
kan ha haft av att försändelsen eller medlen framkommit i rätt tid.
Endast skäliga kostnader synes böra ersättas, påpekar gruppen. Bestämmelsen
torde komma att medföra en kostnadsökning för postverket av ca 1 000
kr. årligen.

Vad slutligen angår 13 § 4 inom., för vars tillämpning enligt förslaget
fordras särskilda skäl, anför arbetsgruppen att detta stadgande är avsett att
möjliggöra för postverket att ersätta förluster i fråga om rabatter, räntor
etc. som orsakats genom felbokföring och detta även om fel eller försummelse
ej ligger någon postfunktionär till last. Då dessa skador torde vara att
i huvudsak hänföra till sådana, för vilka postverket friskrivs i 1 § 3 mom.
1934 års förordning (indirekt skada, utebliven vinst eller förseningsskada),
har de ersättningsanspråk som framförts inte kunnat bifallas med stöd av
ansvarighetsförordningen i annan mån än då stadgandet i 1 § 3 mom. fjärde
stycket ansetts tillämpligt. Detta förhållande är ägnat att försämra postbankens
konkurrensläge, eftersom övriga penninginstitut torde ha möjligheter
att i full utsträckning ersätta sina kunder dylika skador. Någon beloppsmaximering
har inte ansetts böra fastställas, eftersom en felbokföring
kan förorsaka skador av mycket varierande storlek. Ersättningsbeloppen får
dock naturligen ej överstiga vad som skolat utgå enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler. De ökade kostnader som bestämmelsen kan väntas
medföra för postverket är enligt arbetsgruppen svåra att beräkna men torde
med ledning av de ersättningsanspråk som under senare år framställts kunna
uppskattas till ca 5 000 kr. årligen.

1 anslutning till 13 § påpekas att, med hänsyn till de krav på enhetlighet
och konsekvens som bör ställas på tillämpningen, stor försiktighet bör iakttas
vid delegering av poststyrelsens befogenhet enligt denna paragraf till
lokal postmyndighet.

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

Undantagsvis torde, anför arbetsgruppen, andra fall än de i 13 § angivna
kunna uppkomma, där postverket ej är ersättningsskyldigt men där synnerliga
skäl att utbetala ersättning är för handen. Vidare kan någon gång
tänkas föreligga anledning att överskrida stadgade maximibelopp eller att
i den utländska rörelsen betala ut ersättning enligt förmånligare regler än
som meddelats i gällande internationella avtal. För sådana fall är bestämmelsen
i 14 § avsedd. Denna är såsom framgår av författningstexten avsedd
att utnyttjas ytterst restriktivt. Högre ersättning än som kan utgå enligt
allmänna skadeståndsrättsliga regler får givetvis aldrig utbetalas. Med
hänsyn till dessa förhållanden har arbetsgruppen ej ansett erforderligt att
föreskriva någon formell begränsning av ersättningsbeloppen. Gruppen
påpekar att ersättning i begränsad omfattning synes kunna lämnas för indirekt
skada men att det knappast torde bli anledning att betala ut ersättning
för utebliven vinst.

Som exempel på situationer, där understundom synnerliga skäl att utbetala
ersättning kan tänkas föreligga, nämner arbetsgruppen

då försändelses innehåll varit avsett för ett visst tidsbestämt evenemang
men iörsändelsen genom postverkets vållande avsevärt försenats och innehållet
på grund av den inträffade förseningen vid framkomsten inte kunnat
användas av adressaten för avsett ändamål (t. ex. biljett till teaterföreställning
eller flygresa),

då expressförsändelse eller ilpaket försenats,

då förlust av vanlig brevförsändelse orsakats med uppsåt eller genom grov
vårdslöshet från postverkets sida,

då försändelse till utlandet skadats ombord på svenskt fartyg eller flygplan
eller då försändelse från utlandet skadats på svenskt område eller ombord
på svenskt fartyg eller flygplan och ersättning — eller full ersättning
- - inte kan utgå enligt vederbörande internationella avtal,

då försändelse skadats i rembana, brevstämplingsmaskin eller annan mekanisk
anordning för behandling av post och ersättning —- eller full ersättning
— inte kan utgå enligt annan bestämmelse i förordningen,

då begäran om eftersändning eller förkortad liggetid inte efterkommits.

När vanlig brevförsändelse innehållande kontanta medel eller värdepapper
gått förlorad bör ersättning inte komma i fråga, framhåller arbetsgruppen,
som erinrar om att det i vissa andra länder (bl. a. i Danmark) vid straffansvar
är förbjudet att i vanlig brevförsändelse innesluta kontanta medel
samt att fråga om införande av dylikt förbud — dock utan straffpåföljd
—- diskuterats även i vårt land.

Generella regler om vem som skall äga uppbära ersättning enligt 13 oeli
14 §§ bör enligt arbetsgruppens mening inte fastställas. Ej heller bör några
preskriptionstider anges, eftersom det inte är fråga om någon rätt för
kunderna. Vad som i anslutning lill 13 § anförts beträffande delegering

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

torde i än högre grad gälla poststyrelsens befogenheter enligt 14 §. Enligt
arbetsgruppen lär det knappast bli möjligt att låta lokal postmyndighet tilllämpa
denna paragraf.

1 promemorian påpekas, att frågor om tillämpning av 12—14 §§ inte kan
dragas under domstols prövning, eftersom det gäller skönsmässiga avgöranden,
men att däremot en kund torde kunna besvära sig över poststyrelsens
beslut i sådant ärende. Arbetsgruppen anser det kunna ifrågasättas,
om en dylik besvärsrätt verkligen motiveras av något beaktansvärt allmänt
intresse, men har från postverkets synpunkter inte funnit påkallat att föreslå
något särskilt fullföljdsförbud för sådana fall.

Yttrandena

Förslaget om utvidgning av poststyrelsens befogenheter att betala ut ersättning
efter skälighetsprövning har mött instämmande från flera håll.

Stockholms handelskammare anser dessa befogenheter nödvändiga för
att en materiellt tillfredsställande lösning skall kunna uppnås i det särskilda
fallet. Samma synpunkt anförs av Sveriges hantverks- och industriorganisation,
grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaförbundet. Sistnämnda
tre organisationer anser det inte befogat att — såsom föreslås i 13 §
4 mom. — särskilda skäl skall föreligga för att utebliven vinst eller indirekt
skada som uppkommit genom felaktighet vid bokföringen av medel på postgirokonto
skall kunna ersättas. Västergötlands och Norra Hallands handelskammare
anser att någon rationell anledning att maximera ersättningsbeloppen
i 13 § 2 och 3 mom. inte föreligger. I stället bör föreskrivas att ersättning
skall utgå med skäligt belopp. Länsstyrelsen i Västmanlands län
uttalar den förhoppningen att poststyrelsens praxis vid tillämpningen av de
föreslagna bestämmelserna kommer att bli välvillig.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om inte 14 § erhållit alltför restriktiv
utformning. Föreskriften att ersättning skall utgå endast då synnerliga
skäl föreligger innebär att alldeles exceptionella förhållanden måste vara
för handen. Härigenom lämnas enligt ämbetets mening alltför litet spelrum
åt allmänna skälighetssynpunkter. Ämbetet föreslår därför att uttrycket
»synnerliga skäl» ersätts av »särskilda skäl». Ämbetet påpekar vidare att
det ej är helt klart om besvär får anföras mot beslut i hithörande frågor
och efterlyser ett klarläggande uttalande på denna punkt. Skånes handelskammare
uttalar att, även om tillämpningen av stadgandet i 14 § av naturliga
skäl måste bli restriktiv, det likväl med hänsyn bl. a. till postverkets
monopolställning synes önskvärt att restriktiviteten inte drivs alltför långt.
Bankinspektionen understryker att bestämmelsen i 14 § ej bör tillämpas
på sådant sätt att man frångår principen om lika behandling av postverkets
kunder. Hovrätten för Västra Sverige anser att tillämpningen av 12—14 §§
hör anförtros åt den opartiska skiljenämnd som hovrätten förordat under
11 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

15 §. Förfarandet i vissa fall när förlorad försändelse kommer till rätta
Gällande rätt

Enligt 10 § 2 mom. 1934 års förordning skall, då ersättning för förkomna
medel eller föremål utbetalas till avsändaren, dennes rätt till det förkomna
i motsvarande mån överlåtas på postverket.

Promemorian

I promemorian kritiseras den regel som upptagits i 10 § 2 mom. 1934 års
förordning. Bl. a. framhålls, att postverket inte genom överlåtelsen torde
förvärva någon mer vittgående rätt till det förkomna än den överlåtaren
(avsändaren) själv äger och att verket därför inte kan förfoga över en ersatt
och sedermera tillrättakommen försändelse utan att dessförinnan undersöka
beskaffenheten av denna rätt. Vidare påpekas, att det stundom kan
ligga i ägarens intresse att inte genom en överlåtelse till postverket bli betagen
rätten att framställa anspråk på försändelsen, om denna sedermera
anträffas.

Arbetsgruppen har med hänsyn till dessa synpunkter föreslagit en annan
reglering än den nu gällande för det fall att en förlorad och ersatt försändelse
kommer till rätta. Förslaget vilar på grundtankarna att å ena sidan
ägaren under skälig tidrymd bör bevaras vid sin rätt till det saknade men
att å andra sidan postverket, sedan denna tid förflutit, bör oberoende av
äganderättsförhållandena få fritt förfoga över vad som eventuellt kommer
till rätta.

En ovillkorlig hembudsskyldighet skulle enligt arbetsgruppens mening
vara onödigt betungande för postverket. Vad särskilt gäller oassurerade paket
brukar ersättningsanspråken i de flesta fall avse tämligen ordinära
bruksföremål, som är lätta att återanskaffa och som inte har något affektionsvärde.
Om den föreslagna höjningen av maximiersättningen för sådana
paket till 500 kr. genomförs, torde i allmänhet full ersättning för dessa
försändelser kunna betalas ut. Gruppen anser därför att det bör ankomma
på kunden att själv avgöra, om han önskar få tillfälle att lösa försändelsen
för den händelse denna sedermera skulle anträffas. En regel av sådant innehåll
har intagits i 15 § första stycket.

Beträffande 15 § andra stycket framhåller arbetsgruppen, att återbetalningsskyldighcten
inte avses skola omfatta ersättning för särskilda kostnader
som må ha uppburits enligt 13 § 3 mom. i arbetsgruppens förslag.

I fråga om tredje stycket påpekas i promemorian, att det förhållandet att
postverket äger fritt förfoga över det tillrättakomna inte innebär att försändelsen
eller föremålet ej ändock kan till inlösen hembjudas den som uppburit
ersättningen. Även om underrättelse inte begärts enligt första stycket
eller om försändelsen kommer till rätta först efter mer än ett år bör enligt

4 Jlihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition nr U9 år 1965

arbetsgruppens mening hembud ske, där det föreligger särskild anledning
anta att avsändaren eller ägaren kan vara intresserad av inlösen.

Arbetsgruppen har inte funnit behov föreligga av särskilda föreskrifter
i ansvarighetsförordningen för det fall att en förlorad men ej ersatt försändelse
sedermera anträffas. Sådan försändelse bör liksom f. n. tillställas
adressaten eller avsändaren i den mån dessas identitet och adress kan fastställas.
Eljest bör försändelsen behandlas på samma sätt som andra obeslällbara
försändelser. Ej heller har någon motsvarighet till bestämmelsen
om förkomna medel i 10 § 2 mom. 1934 års förordning upptagits i förslaget,
eftersom postverkets ansvar för mottagna medel — i den mån dessa inte
skickats inneslutna i en försändelse — har karaktär av redovisningsansvar.

Yttrandena

Reglerna i förevarande paragraf har särskilt berörts endast i yttrande av
Skånes handelskammare, som anser att de i princip utgör en klar förbättring
i förhållande till gällande rätt men att en avsevärd förlängning av den
i förslaget upptagna ettårsfristen är motiverad med hänsyn till kundernas
intresse.

16 §. Särskilda begränsningar i ansvarigheten under beredskapstillstånd och
krig

Gällande rätt

Föreskrifter om de inskränkningar i postverkets ansvarighet som gäller
under beredskapstillstånd och krig återfinns f. n. i 2 § kungörelsen den 2
februari 1951 (nr 51) om postbehandling under beredskapstillstånd och
krig. Enligt denna paragraf jämförd med 1 § samma kungörelse är postverket
under beredskapstillstånd och krig samt där Kungl. Maj:t så förordnar
inte skyldigt att ersätta assurerad eller rekommenderad försändelse
eller oassurerat paket som förkonunit under postbehandlingen, därest beträffande
försändelseslagets behandling sådana föreskrifter utfärdats att undersökning
rörande försändelsens avlämnande till postbehandling eller utlämnande
till adressaten inte kan verkställas.. Då riket befinner sig i krig är
postverket även fritaget från ersättningsskyldighet för förkomna eller skadade
dylika försändelser, när förlusten eller skadan föranletts av förhållanden
som är en följd av krigsrörelser samt när de för undersökning beträffande
utlämnandet till adressaten erforderliga handlingarna gått förlorade eller
förstörts på grund av sådana förhållanden.

Promemorian

Arbetsgruppen anser att av praktiska skäl bestämmelserna i 2 § 1951 års
kungörelse bör inarbetas i en ny ansvarighetsförordning.

Den föreslagna regeln i 16 § 1 mom. avviker så till vida från gällande rätt

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

som inskränkningen i postverkets ansvarighet avser endast oassurerade paket
och inte även ass och rek. Arbetsgruppen anför som skäl för ändringen,
att någon särskild begränsning av ansvaret för ass och rek ej torde vara påkallad,
eftersom assurans- och rekommendationsförfarandena i princip synes
böra inställas i den allmänna poströrelsen, om det blir omöjligt att upprätthålla
sådana expeditionsföreskrifter att undersökning rörande försändelses
avlämnande till postbehandling eller utlämnande till adressaten kan
ske. Den med ass och rek förbundna särskilda säkerheten måste nämligen
under angivna förhållanden komma att i väsentlig mån gå förlorad. Såsom
framhållits under 4 § torde det inte i första hand vara möjligheten att erhålla
ersättning, som föranleder kunderna att begagna rekommendationsförfarandet,
utan fastmer önskan att erhålla en säker befordran av försändelsen
samt förhållandet att försändelsens avlämnande till postbefordran
resp. dess utlämnande till adressaten sker mot kvitto. Detsamma torde i
många fall gälla då assurans begärs, uttalar arbetsgruppen. Medför assurans-
eller rekommendationsförfarandet inte längre någon egentlig skillnad
i sådana hänseenden jämfört med vanlig brevförsändelse och bortfaller samtidigt
såsom enligt nuvarande bestämmelser försäkringsskyddet vid förlust,
saknas från kundernas synpunkt anledning att behålla möjligheten att skicka
ass och rek, för vilka man ju måste betala tilläggsavgift. Emellertid bör,
framhåller arbetsgruppen, i totalförsvaret engagerade myndigheter, företag,
organisationer m. fl. alltid ha möjlighet att använda assurans och rekommendation
med hänsyn till behovet av betryggande befordringsmöjligheter
för hemliga handlingar. I fråga om dessa försändelser måste därvid enligt
sakens natur sådana expeditionsföreskrifter tillämpas att undersökning rörande
försändelsens avlämnande till postbehandling eller utlämnande till
adressaten kan verkställas.

Förslaget upptar i 2 mom. ■— vilket är tillämpligt endast då riket befinner
sig i krig — en bestämmelse om att postverket är fritaget från ansvar för
ass, rek och oassurerade paket som gått förlorade eller skadats, när förlusten
eller skadan förorsakats av förhållanden som är en följd av krigshändelser.
Det är enligt arbetsgruppen likgiltigt huruvida dessa förhållanden är
att tillskriva fiendens, egna truppers eller postverkets åtgöranden, om de
blott kan sägas ha direkt samband med krigshändelserna. Motsvarande bestämmelse
återfinns i 2 § andra stycket 1951 års kungörelse, dock att den
där använda termen krigsrörelser utbytts mot krigshändelser. Arbetsgruppen
föreslår däremot slopande av den nu gällande regel i samma stadgande
som möjliggör befrielse från ersättningsskyldighet för förkomna eller skadade
försändelser, när visserligen förlusten av eller skadan på försändelsen
ej är att tillskriva förhållanden som är en följd av krigsrörelser men när de
för undersökning rörande utlämnandet till adressaten erforderliga handlingarna
gått förlorade eller förstörts på grund av sådana förhållanden. Arbetsgruppen
har inte funnit att en dylik inskränkning i ansvarigheten är

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

tillräckligt motiverad. Frågan om ersättningsskyldigheten synes i stället
böra prövas från fall till fall med utgångspunkt från de bevis som avsändare
och adressat kan förebringa i ärendet.

Y Itrandcna

Av de myndigheter som haft anledning att särskilt granska reglerna i förevarande
paragraf har överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvarsstyrelsen
och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar förklarat
sig inte ha något att erinra mot förslaget. De har understrukit angelägenheten
av att — såsom i promemorian förutsatts — i totalförsvaret engagerade
myndigheter etc. får möjlighet att sända hemliga handlingar i
assurerade eller rekommenderade försändelser under från kontrollsynpunkt
betryggande former. Även överbefälhavaren gör ett motsvarande uttalande.
Denne framhåller i övrigt, att åtgärder som kan leda till försämrad postal
sei''vice kan tillåtas endast då så bedöms vara oundgängligen nödvändigt.
1 16 § 1 mom. omnämnda föreskrifter bör därför tillämpas endast i lägen, då
planerade eller pågående operationer omöjliggör normalt förfarande, och
16 § 2 mom. bör avse endast förlust eller skada som uppkommit genom
krigshändelser orsakade av fiendens direkta åtgöranden. Försvarets civilförvaltning,
vars synpunkter i sammanhanget överbefälhavaren säger sig i princip
dela, gör bl. a. följande allmänna uttalande i anslutning till 16 § i förslaget.

Allmänheten är under fredstid van vid att postservicen är god likaväl som
att SJ fungerar tidtabellsenligt och teletrafiken medger snabba kontakter.
I det totala krigets tid kommer civilbefolkuingen att utgöra en utomordentligt
viktig faktor inom totalförsvaret. Motståndsandan måste uppbyggas och
vidmakthållas inte endast inom krigsmakten utan skall genomsyra hela folket.
Kommer allmänheten vid beredskap och krig att ställas inför icke nödvändiga
inskränkningar eller bristande service från kommunikationsverkens
sida, kan förtroendet för »det allmänna» komma att ogynnsamt påverkas.
Härtill kommer att i samband med mobilisering och utrymning i anslutning
till krigsutbrott familjemedlemmar hastigt kommer att skiljas från
varandra. I betydande utsträckning torde de snabba uppbrotten föranleda
behov av kontakter mellan skingrade familjemedlemmar, vilket bl. a. kräver
postbehandling av försändelser och medel av sedvanligt slag.

Förluster och svårigheter inom kommunikationsverkens område föranledda
av fiendens åtgärder kommer sannolikt att accepteras under förutsättning
att den allmänna tilliten till myndigheterna kan upprätthållas. Det
kan däremot ifrågasättas, om de inskränkningar i ansvarigheten, som 16 §
förutsätter vid förhållanden tillskrivna egna truppers eller postverkets åtgöranden,
är tillrådliga ur totalförsvarssynpunkt. Största möjliga likhet med
fredsmässig postbehandling under ansvar måste eftersträvas. Den enklaste
vägen — inskränkningar i ansvarstagande och minskad postbehandling —
får icke väljas. Liksom inom andra grenar av totalförsvaret bör den förutseende
planläggningen och den smidiga anpassningen till läget utgöra grunden
för ansvarstagandet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Övergångsbestämmelsen

Av vad tidigare anförts framgår att den i 10 § 3 inom. stadgade tvååriga
preskriptionstiden skall gälla för samtliga slag av medel som omhänderhas
i postverkets betalningsförmedlande verksamhet och alltså även för
medel som inte omfattas av 1934 års ansvarighetsförordning, dvs. pensionsoch
barnbidragsmedel samt vissa skattemedel. För huvudparten av dessa
medel anses f. n. längre preskriptionstider gälla mot postverket. Med hänsyn
härtill föreslås en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet i 10 § 3
mom. inte skall vara tillämpligt i fråga om medel, för vilka postverkets ansvarighet
inte regleras i 1934 års förordning, såframt medlen inbetalats till
postverket före dagen för den nya förordningens ikraftträdande.

Departementschefen

Postverkets ansvar för försändelser som mottagits till postbefordran och
för medel som omhänderhas i den betalningsförmedlande verksamheten regleras
f. n. huvudsakligen genom 1934 års ansvarighetsförordning.

Den utredning som poststyrelsen låtit verkställa genom en särskilt tillsatt
arbetsgrupp liksom vad som framkommit vid remissbehandlingen av arbetsgruppens
förslag ger vid handen att 1934 års förordning numera i åtskilliga
hänseenden är otidsenlig. Orsakerna härtill är många. Postverket hav i den
betalningsförmedlande verksamheten tillagts ett flertal nya arbetsuppgifter,
på vilka 1934 års förordning inte är tillämplig, nämligen utbetalning av pensioner
och allmänna barnbidrag med pensions- resp. barnbidrags anvisningar,
skatteinbetalning med skatteanvisningar och återbetalning av överskjutande
preliminär skatt med återbetalningskort. En volymmässigt kraftig ökning av
äldre rörelsegrenar har skett. Sålunda har från år 1934 till år 1962 antalet
portopliktiga inrikes brevförsändelser ökat, vanliga brev med 188 %, rek
med 90 % och ass med 62 %. Antalet portopliktiga inrikes paket har under
samma tid ökat, vanliga paket med 209 % och assurerade paket med 76 %.
1 fråga om postgirorörelsen har utvecklingen gått ännu snabbare. Såväl antalet
postgirokonton som antalet omsättningar översteg år 1962 med mer
än 500 % motsvarande siffror för år 1934, och ökningen av omsatt belopp
beräknat i fast penningvärde uppgick till inte mindre än 1 300 %. Angivna
förhållanden liksom den skärpta konkurrensen mellan penninginstituten
har skapat nya problem i ansvarshänseende. De penningvärdesförändringar
som ägt rum nödvändiggör anpassning av vissa ersättningsbelopp. Slutligen
har den allmänna samhällsutvecklingen lett till alt kraven på service och
tillmötesgående vid regleringen av skadefall ökat. Eu efter dagens förhållanden
bättre anpassad reglering av postverkets ansvarighet än den nu gäl -

Kungl. Maj. ts proposition nr lk9 år 1965

lande framstår därför som påkallad. Behovet av en sådan har också allmänt
vitsordats i remissyttrandena.

När det gäller spörsmålet efter vilka riktlinjer frågan om postverkets
ansvarighet för försändelser och medel i fortsättningen bör lösas vill jag
till en början framhålla, att utredningsarbetet inom poststyrelsen närmast
varit inriktat på en allmän översyn av gällande bestämmelser. Arbetsgruppen
bär haft till uppgift att söka avhjälpa de brister som i praktiken
visat sig vidlåda 1934 års förordning. Därvid har arbetsgruppen funnit det
vara ändamålsenligt att utarbeta förslag till en helt ny förordning. Gruppen
har däremot inte fört någon allmän diskussion om de huvudprinciper som
ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna, utan dess utgångspunkt
har varit att även en ny reglering av ansvarigheten i allt väsentligt skall
bygga på samma grundläggande principer som den gällande. Enligt det av
arbetsgruppen framlagda förslaget skall sålunda, liksom enligt nuvarande
bestämmelser, postverket i princip bära strikt ansvar för försändelser —
med undantag av vanliga brevförsändelser — och medel. Postverket skall
emellertid i vissa fall vara fritaget från ansvar. Ansvaret är även i övrigt begränsat
och underkastat särskild korttidspreskription. Poststyrelsen har
slutligen enligt förslaget liksom enligt 1934 års förordning befogenhet att i
vissa fall efter skälighetspi-övning utge ersättning utan att skyldighet föreligger
därtill.

Hovrätten för Västra Sverige, som ställer sig övervägande kritisk till arbetsgruppens
förslag, betraktar bl. a. som en brist att arbetsgruppen inte
företagit någon principiell analys av rättsförhållandet mellan postverket
och dess kunder och ej heller närmare studerat de allmänna transporträttsliga
sammanhangen. Övriga remissinstanser tillstyrker i huvudsak eller
har intet att erinra mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning i ämnet.

Frågan huruvida förslag till en ny författning om postverkets ansvarighet
nu bör framläggas på grundval av arbetsgruppens promemoria sammanhänger
med vilken ställning man tar till ett par andra spörsmål.

1 några remissyttranden framhålls önskvärdheten av att nordisk enhetlighet
kommer till stånd på förevarande rättsområde, och en remissinstans
beklagar att möjligheterna att åstadkomma sådan enhetlighet inte redovisats
i promemorian. Även jag anser att hithörande ämnen i och för sig är
väl lämpade för gemensam nordisk reglering. Arbetsgruppen redovisar
också i promemorian de ansvarighetsbestämmelser som gäller i Danmark,
Finland och Norge liksom den praxis som utbildats vid tillämpningen av bestämmelserna.
Gruppen har emellertid enligt vad jag erfarit vid sina överläggningar
med representanter för postförvaltningarna i dessa länder kommit
till den uppfattningen, att tiden ännu inte är mogen för en enhetlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965

nordisk reglering enligt de riktlinjer som nu föreslås och som enligt vad jag
senare kommer att utveckla synes lämpliga för vårt land. Det kan visserligen
förväntas att frågan om ett nordiskt samarbete på detta område småningom
aktualiseras. Av de skäl som jag nyss anförde framstår det emellertid
som olägligt från såväl postverkets som allmänhetens synpunkter att i avbidan
härpå uppskjuta en revision av de svenska bestämmelserna i ämnet.

Av större betydelse är spörsmålet, hur den revision av ansvarighetsreglerna
som jag alltså i likhet med poststyrelsen finner vara påkallad författningsmässigt
bör genomföras. Jag har tidigare redogjort för arbetsgruppens
synpunkter på denna fråga ävensom för vad remissyttrandena innehåller
härom. I den skrivelse varmed arbetsgruppens promemoria överlämnades uttalar
poststyrelsen för sin del, att styrelsen på de skäl som i promemorian anförts
finner det önskvärt, att bestämmanderätten över postverkets ansvarighet
i sin helhet av riksdagen delegeras till Kungl. Maj :t eller att i vart fall
detaljregleringen av ansvarigheten i fortsättningen överlåts på Kungl. Maj :t.

Åtskilliga skäl kan anföras för att regleringen av postverkets ansvarighet
för försändelser och medel får ske utan riksdagens medverkan. Arbetsgruppen
har bl. a. påpekat det från praktiska synpunkter önskvärda i att
justeringar av maximibelopp med hänsyn till penningvärdesförändringar
eller ändrade internationella regler, jämkning av preskriptionstider samt anpassning
av föreskrifterna till nya rörelsegrenar eller försändelseslag skall
kunna genomföras utan den tidsutdräkt som en riksdagsbehandling oundvikligen
medför. Arbetsgruppen har vidare framhållit, att skadeståndsansvaret
inte har så stor ekonomisk betydelse att frågan av statsfinansiella skäl
bör underställas riksdagens prövning. Av promemorian framgår att summan
av de ersättningsbelopp som postverket på grund av ansvarighetsförordningens
bestämmelser utanordnat åren 1958—1962 inte för något år överstigit
1 milj. kr. Enligt vad jag inhämtat från poststyrelsen har beloppen inte
heller åren 1963 och 1964 överstigit nämnda siffra. Skadeersättningarna utgör
alltså endast en mycket liten andel av postverkets årliga driftkostnader.
Dessa utgjorde för budgetåret 1962/63 985 milj. kr. och för budgetåret
1963/64 1 080 milj. kr.

Härutöver vill jag särskilt understryka vissa synpunkter som sammanhänger
med postverkets ställning av affärsdrivande verk. Såsom arbetsgruppen
i annat sammanhang framhållit har postverket att i sin verksamhet
tillämpa affärsmässiga principer. Bortsett från den del av verksamheten
som har monopolkaraktär — regelbunden befordran av brev och öppna försändelser,
som innehåller skrivna meddelanden — vilken från ansvarighetssynpunkt
torde ha tämligen ringa betydelse, driver postverket sin rörelse i
konkurrens med andra transportföretag och penninginrättningar. Dessa har
enligt gällande rättsordning vidsträckta möjligheter att själva fastställa
villkoren — bl. a. i ansvarshänseende — för nyttjandet av sina tjänster. I

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

allmänna avtalsvillkor eller särskilda kontraktsbestämmelser brukar sålunda
upptas föreskrifter om ansvarsfrihet eller ansvarsbegränsning, reklamationsfrister
o. d., dvs. föreskrifter av samma karaktär som de vilka för
postverkets del nu återfinns i 1934 års förordning. Accepterar man grundtanken
att postverket skall driva verksamheten affärsmässigt, synes därav
följa att verket bör beredas tillfälle att konkurrera på såvitl möjligt lika
villkor med företag och institutioner inom motsvarande sektorer av näringslivet
i övrigt. Detta skulle väl i fråga om postverkets ansvarighet närmast
innebära, att verksledningen lämnades frihet att — inom samma gränser
som gäller för enskilda företag och inrättningar — på grundval av ekonomiska
överväganden själv fastställa reglerna för verkets ansvarighet mot
dess kunder. Emellertid torde det inte vara nödvändigt att här föra ut resonemanget
så långt — det lär i förevarande sammanhang vara tillräckligt
att konstatera, att det från rent affärsmässiga synpunkter framstår som
mindre lämpligt att binda poststyrelsens handlingsfrihet i ersättningsfrågor
så hårt som en reglering genom en under riksdagens medverkan tillkommen
författning innebär. — Vad beträffar övriga af färsdrivande verk må här som
exempel nämnas, att statens järnvägars skadeståndsansvar regleras i 1925
års järnvägstrafikstadga, som utfärdats av Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande. För televerket gäller att dels vissa friskrivningsklausuler intagits i de
av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande utfärdade telegraf- och telefonregleinentena
(SFS 1959: 582 och 1963: 18), dels telestyrelsen i 21 § telefonreglementet
bemyndigats att meddela de ytterligare föreskrifter som kan befinnas
erforderliga för reglering av förhållandena mellan abonnent och
televerket. Med stöd av detta bemyndigande bär styrelsen fastställt allmänna
villkor för rikstelefonabonnemang (intagna i rikstelefonkatalogen) innehållande
ansvarsbegränsande bestämmelser m. m. Statens vattenfallsverks
förhållande till kunderna regleras bl. a. genom allmänna bestämmelser för
leverans av elkraft, meddelade av vattenfallsstyrelsen, och i de särskilda leveranskontrakten.

Om man, såsom jag här har gjort, lägger huvudvikten vid ansvarighetsreglernas
karaktär av allmänna avtalsvillkor som skall tillämpas mellan
ett affärsdrivande verk och dess kunder, erfordras det enligt min mening
särskilda skäl för att sådana regler skall underställas riksdagens prövning.
Ett dylikt skäl skulle möjligen vara alt postverkets rörelse delvis är av
monopolkaraktär. Emellertid visar erfarenheten att i praktiken den helt övervägande
delen av skadeståndsanspråken — såväl anlals- som beloppsmässigt
— avser paketbefordringen och den betalningsförmedlande verksamheten,
dvs. rörelsegrenar inom vilka postverket inte har någon ensamrätt.
Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande bl. a. pekat på
att postavgifterna är en art av bevillning och således föremål för riksdagens
uteslutande bestämmanderätt. Hovrätten har vidare uttalat, att mellan postavgifternas
storlek och postverkets ansvarighet för försändelser och medel

Kungl. Maj. ts proposition nr 14-9 år 1965

råder visst samband samt att det ej bör komma i fråga att beskära riksdagens
möjligheter till medinflytande på utformningen av ansvarighetsreglerna
så länge riksdagen har att bestämma avgifterna. Det är riktigt att visst samband
mellan postavgifterna och ansvarigheten råder så till vida som postverkets
utgifter i form av skadestånd bör såsom omkostnader i rörelsen bestridas
av löpande intäkter, dvs. i huvudsak av postavgifterna. I arbetsgruppens promemoria
har förhållandet även uttryckts på det sättet, att i postverkets avgifter
bör inkluderas en enligt försäkringsmässiga grunder kalkylerad riskpremie,
avsedd att täcka postverkets utgifter för ersättningsgilla skadefall.
Av detta resonemang behöver dock inte följa mer än att reglerna för postverkets
skadeståndsskyldighet bör anpassas efter de vid varje tidpunkt gällande
postavgifterna. För en sådan avvägning synes riksdagens medverkan
inte vara nödvändig.

Vid övervägandet av de synpunkter som jag här har redovisat har jag
kommit till den uppfattningen, att 1934 års ansvarighetsförordning hör ersättas
av mer tidsenliga föreskrifter och att dessa bör meddelas utan riksdagens
medverkan. Nya föreskrifter bör lämpligen gälla fr. o. m. den 1 juni
1966. f enlighet härmed har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till förordning om upphävande av 1934 års förordning, vilket förslag
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Upphävandet kräver
riksdagens medverkan.

Om mitt förslag att regleringen av postverkets ansvarighet i fortsättningen
skall ske utan riksdagens medverkan godtas, äger Kungl. Maj :t fastställa
föreskrifter eller uppdra åt poststyrelsen att meddela sådana. Rörande
blivande föreskrifter vill jag i detta sammanhang i korthet anföra vissa allmänna
synpunkter.

Av grundtanken att postverket skall driva verksamheten affärsmässigt
torde, såsom jag tidigare antytt, följa att regleringen av ansvarigheten mot
kunderna i största möjliga utsträckning bör delegeras till postverkets ledning.
Så har som nämnts skett i fråga om andra affärsdrivande verk.
Spörsmålet huruvida undantag bör göras för den del av rörelsen där postverket
författningsmässigt har ensamrätt synes kräva närmare övervägande.
Att märka är att av poststyrelsen utfärdade ansvarighetsföreskrifter kan bli
föremål för överprövning i olika hänseenden. Dels torde i händelse av tvist
inför allmän domstol denna kunna bl. a. med tillämpning av grunderna för
8 § skuldebrevslagen åsidosätta eller jämka av poststyrelsen fastställda villkor,
om dessa framstår som uppenbart obilliga. Dels kan de komma under
Kungl. Maj:ts bedömande i samband med besvär över poststyrelsens beslut
i särskilda ersättningsärenden.

Bestämmelser som inskränker postverkets ansvarighet under beredskapstillstånd
och krig finns f. n. upptagna i 2 § i den av Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande utfärdade kungörelsen den 2 februari 1951 (nr 51) om post -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

behandling under beredskapstillstånd och krig. Föreskrifter av denna art
torde även i fortsättningen böra meddelas av Kungl. Maj :t.

Vad beträffar tillämpningsområdet i övrigt för ifrågavarande ansvarighetsföreskrifter
delar jag arbetsgruppens uppfattning — mot vilken erinran
ej framförts under remissbehandlingen —- att en reglering inte bör omfatta
postverkets ansvarighet i postsparbanksrörelsen och i vissa verksamhetsgrenar
som faller utom den egentliga poströrelsen.

I fråga om ansvarighetsföreskrifternas innehåll har jag tidigare tämligen
utförligt redogjort för det av poststyrelsen framlagda författningsförslaget
och däröver avgivna remissyttranden, vilka så gott som samtliga gått i tillstyrkande
riktning. För egen del har jag intet att erinra mot att förslaget
i huvuddrag läggs till grund för nya ansvarighetsföreskrifter. Det synes
sålunda riktigt att postverket även i fortsättningen i princip bär strikt ansvar
för försändelser — liksom hittills med undantag av vanliga brevförsändelser
-— och medel men att verket i vissa fall är fritt från ansvar, t. ex. när
styrkt vållande ligger avsändare, adressat eller postgirokontoinnehavare
till last ävensom för vissa typer av skada. Det bör även kunna komma i
fråga att, oberoende av kontoinnehavarens eget vållande, på denne lägga
visst ansvar för arbetstagares blankettmissbruk i likhet med vad som tilllämpas
i affärsbankernas check- och girorörelse. Ansvaret bör också kunna
begränsas till vissa belopp och vara underkastat särskild korttidspreskription.
Vidare bör ökade möjligheter kunna öppnas för verket att betala ut
ersättning till adressaten liksom att utge ersättning efter skälighetsprövning.

En ny reglering av postverkets ansvarighet för försändelser och medel
torde kräva vissa ändringar av formell natur i förordningen den 11 juli
1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Förordningen är enligt vad jag
erfarit föremål för en allmän översyn inom poststyrelsen. Med de nu
ifrågasatta ändringarna synes kunna anstå tills översynen är avslutad. Jag
anhåller därför att få återkomma till denna fråga i ett senare sammanhang.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att antaga det inom kommunikationsdepartementet upprättade
förslaget till förordning om upphävande av förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel, som mottagits till
postbefordran.

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredrik Björkman

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

Bilaga

Arbetsgruppens förslag
till

Förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

1 mom. Postverket är med de inskränkningar varom i 2 § stadgas ansvarigt dels

i den omfattning som i 3—7 §§ sägs för försändelser, som mottagits
till postbefordran, samt för inkasseringshandlingar,

dels ock för medel, som omhänderhavas i postverkets betalningsförmedlande
verksamhet.

Postverkets ansvarighet för medel, som omhänderhavas i postsparbanksrörelsen,
regleras icke i denna förordning.

Om särskilda inskränkningar i postverkets ansvarighet under beredskapstillstånd
och krig stadgas i 16 §.

2 mom. Ansvarigheten gäller så länge försändelse, handling eller medel
stå under postverkets vård.

3 mom. Med i detta moment angivna undantag avse bestämmelserna i denna
förordning endast postverkets inrikes rörelse, medan för postverkets ansvarighet
i postutväxlingen med utlandet gäller vad därom är stadgat i vederbörande
internationella avtal.

Därest försändelse till utlandet gått förlorad eller skadats eller dess innehåll
helt eller delvis förkommit och förlusten eller skadan inträffat inom riket,
utgår ersättning efter inrikes regler, om detta ställer sig förmånligare
för den ersättningsberättigade.

Stadgandet i 14 § är tillämpligt jämväl i postutväxlingen med utlandet.

2 §•

1 mom. Postverket är fritaget från allt ansvar:

a) när förlust eller skada orsakats genom avsändarens eller adressatens
fel eller försummelse;

b) när förlust av postgiromedel orsakats genom fel eller försummelse av
kontoinnehavaren, även i fall då bestämmelsen under a) icke är tillämplig;

c) när förlust eller skada är en följd av försändelsens egen beskaffenhet;

d) när fråga är om vara, vars befordran med post är förbjuden;

e) när förlust eller skada orsakats av försening;

f) när ersättningsanspråk icke framställts inom därför stadgad tid.

2 mom. Har förlust av medel, som innestå på postgirokonto, orsakats därigenom
att någon hos kontoinnehavaren anställd gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande beträffande till kontoinnehavaren utlämnad blankett för ut -

Knngl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

betalning eller girering, är postverket fritaget från ansvar för förlusten, ändock
att fel eller försummelse med avseende å omhänderhavandet av blanketten
icke ligger kontoinnehavaren till last. Vad nu sagts skall dock icke
gälla, därest i det särskilda fallet med hänsyn till omständigheterna en tilllämpning
av bestämmelsen framstår såsom obillig.

3 mom. Postverket ansvarar icke för indirekt skada eller utebliven vinst.

Särskilda bestämmelser beträffande försändelser och inkasserings handlingar 3

§•

Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats eller har dess innehåll
helt eller delvis förkommit, utgår ersättning motsvarande värdet av
förlusten eller skadan. I saknad av utredning om försändelsens värde skall
detta anses vara lika med assuransbeloppet. Ersättningsskyldigheten är begränsad
till nämnda belopp.

4 §•

Har rekommenderad försändelse gått förlorad, utgår ersättning med 50
kronor.

Har rekommenderad försändelse skadats eller har dess innehåll helt eller
delvis förkommit, utgår ersättning motsvarande värdet av skadan eller förlusten.
I saknad av utredning om försändelsens värde skall detta anses ha
utgjort 50 kronor. Ersättningsskyldigheten är begränsad till nämnda belopp.

5 §•

Har oassurerat paket gått förlorat eller skadats eller har dess innehåll
helt eller delvis förkommit, utgår ersättning motsvarande värdet av förlusten
eller skadan. Ersättningsskyldigheten är dock begränsad till 500 kronor.

6 §•

Har postförskottsförsändelse utlämnats utan postförskottsbeloppets utkrävande
eller mot utkrävande av lägre belopp än det för försändelsen angivna,
utgår ersättning motsvarande postförskottsbeloppet eller den del därav
som icke utkrävts.

7 §•

1 mom. Går inkasseringshandling förlorad, sedan det kuvert i vilket den
varit innesluten öppnats, utgår ersättning motsvarande den därigenom uppkomna
skadan. Ersättningsskyldigheten är dock begränsad till det belopp,
som kunnat utgå för den försändelse vari handlingen varit innesluten.

2 mom. Har inkasseringshandling utlämnats utan inkassering av beloppet
eller mot inkasserande av ett lägre belopp än det på vilket handlingen lyder,
utgår ersättning motsvarande inkasseringsbeloppet eller den del därav som
icke inkasserats.

8 §•

Berättigad att uppbära enligt 3—7 §§ utgående ersättning är försändelsens
avsändare; dock att i fall som avses i 3—5 §§ ersättningen må utbetalas
till adressaten, därest denne mottagit försändelsen eller avsändaren icke
kan anträffas.

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 1U9 år 1965

Rätt till ersättning för postavgifter

9 §.

Har försändelse som avses i 3—5 §§ gått förlorad eller har dess innehåll
helt och hållet förkommit eller förstörts eller har betalningsuppdrag icke
fullgjorts och är postverket av sådan anledning ersättningsskyldigt, äger
den ersättningsberättigade utfå erlagda postavgifter, dock icke assurans- eller
rekommendationsavgift.

Ersättningsanspråk m. m.

10 §.

1 mom. Anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende fall då försändelse
förkommit, eller enligt 6 eller 7 § skall skriftligen anmälas hos
postverket inom ett år, räknat från den dag då försändelsen avlämnats till
postbefordran.

2 mom. Anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende fall då försändelse
skadats eller innehållet i försändelse helt eller delvis förkommit,
skall skriftligen anmälas hos postverket inom två månader, räknat från
den dag då försändelsen utlämnats till adressaten eller, om så ej skett, då
adressaten eller avsändaren erhållit underrättelse om skadan eller förlusten.

3 mom. Anspråk på ersättning för medel, som icke blivit i behörig ordning
redovisade, skall skriftligen anmälas hos postverket inom två år, räknat
från utgången av den månad under vilken inbetalning skett eller uppdrag
om girering eller kontant utbetalning bokförts på postgirokonto.

4 mom. Anspråk på att utfå postavgifter i fall som anges i 9 § skall skriftligen
anmälas hos postverket inom den tid, som enligt 1—3 mom. för motsvarande
fall gäller i fråga om anmälan av ersättningsanspråk i övrigt.

5 mom. Vid anmälan av ersättningsanspråk böra i förekommande fall företes
inlämningskvitto samt de intyg eller handlingar i övrigt, som kunna
åberopas för bestyrkande av förlusten eller skadan.

11 §•

1 mom. På generalpoststyrelsen ankommer att pröva frågor om ersättning
enligt denna förordning.

2 mom. Finner styrelsen ett i föreskriven ordning anmält ersättningsanspråk
vara behörigen styrkt, skall ersättningen utan dröjsmål utbetalas.

Finner styrelsen anspråket icke vara ostridigt, skall sökanden hänvisas
att inom tre månader efter det att han bevisligen erhållit del av styrelsens
beslut vid vederbörlig domstol genom stämning anhängiggöra sin talan, vid
äventyr att all rätt till vidare talan mot postverket eljest anses försutten.

3 mom. Ulan hinder av vad i 1 mom. sägs må generalpoststyrelsen, i den
utsträckning styrelsen finner lämpligt, uppdraga åt underlydande förvaltningsorgan
att besluta i ersättningsfrågor. I samband med sådan delegering
av beslutanderätten skall styrelsen lämna erforderliga föreskrifter om
i vilken ordning meddelade beslut skola kunna dragas under styrelsens
prövning.

Särskilda befogenheter för generalpoststyrelsen

12 §.

Har anspråk på ersättning framställts först efter utgången av den tid,,
som i 10 § för varje särskilt fall är stadgad, må generalpoststyrelsen ändock,

Kungl. Maj. ts proposition nr U9 år 1965 55

utan hinder av vad i 2 § 1 mom. f) sägs, upptaga anspråket till prövning
när särskilda skäl därtill äro.

13 §.

1 mom. Har assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat
paket skadats och har skadan uppenbarligen förorsakats aA7 försändelsens
försening under postbehandlingen, må generalpoststyrelsen efter prövning
i varje särskilt fall utan hinder av vad i 2 § 1 mom. e) sägs utge ersättning
enligt de i 3—5 §§ stadgade grunderna.

2 mom. Har brevförsändelse, som icke varit assurerad eller rekommenderad,
skadats och har skadan uppenbarligen orsakats genom fel eller försummelse
som är att tillräkna postverket, må generalpoststyrelsen efter
prövning i varje särskilt fall utge ersättning för skadan. Ersättningen må
dock icke överstiga 50 kronor.

3 mom. Har kostnader för telefonsamtal, resor eller dylikt orsakats av
att assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat paket under
postbehandlingen försenats eller förkommit eller verkställandet av betalningsuppdrag
fördröjts, ma generalpoststyrelsen efter prövning i varje särskilt
fall utan hinder av vad i 2 § 1 mom. e) och 2 § 3 mom. stadgas utge ersättning
för dylika kostnader. Ersättningen må dock icke överstiga 100 kronor.

i mom. Har skada, som icke är hänförlig till kostnad enligt 3 mom., orsakats
genom felaktighet vid bokföring av medel på postgirokonto, må generalpoststyrelsen
när särskilda skäl därtill äro utge ersättning för skadan,
ändock att denna är sådan som avses i 2 § 1 mom. e) eller 2 § 3 mom.

14 §‘

När synnerliga skäl därtill föranleda, må generalpoststyrelsen i anledning
av att befordrings- eller inkasseringsuppdrag icke i behörig ordning fullgjorts
eller att medel, som omhänderhavas i den betalningsförmedlande
verksamheten, icke i behörig ordning redovisats, utge ersättning utöver vad
med tillämpning av bestämmelserna i denna förordning eller i vederbörande
internationella avtal eljest skolat utgå.

Förfarandet i vissa fall då förlorad försändelse kommer till rätta

15 §.

Utbetalas ersättning i anledning av att försändelse som avses i 3—5 §§
ansetts förlorad eller att dess innehåll helt eller delvis förkommit, äger den
som uppbär ersättningen skriftligen begära att utan dröjsmål erhålla underrättelse
för det fall att försändelsen eller något av dess innehåll skulle
komma till rätta inom ett år från dagen för ersättningens utbetalande.

Inom en månad efter det att den som uppburit ersättningen erhållit underrättelse
enligt första stycket, äger han av postverket utfå det tillrättakomna
mot att ersättningen i mosvarande mån återbetalas.

Har begäran icke framställts enligt första stycket eller har ersättning
icke återbetalats inom den i andra stycket angivna tiden eller har det saknade
kommit till rätta först sedan mer än ett år förflutit från dagen för ersättningens
utbetalande, äger postverket fritt förfoga över det tillrättakomna.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr li9 år 1965

Särskilda inskränkningar i ansvarigheten under beredskapstillstånd och krig

16 §.

1 mom. Under beredskapstillstånd och krig är postverket fritaget från ansvar
för oassurerade paket som gått förlorade, därest sådana, föreskrifter
utfärdats att erforderlig utredning rörande dylika pakets avlämnande till
postbehandling eller utlämnande till adressaten icke kan verkställas.

Vad i första stycket stadgas skall även gälla då Kungl. Maj :t under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden så förordnar.

2 mom. Befinner sig riket i krig, är postverket fritaget från ansvar för assurerade
eller rekommenderade försändelser eller oassurerade paket som
gått förlorade eller skadats, när förlusten eller skadan förorsakats av förhållanden
som äro en följd av krigshändelser.

Denna förordning träder i kraft den , då förordningen den

18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran, upphör att gälla; dock skall beträffande
sådana medel, för vilka postverkets ansvarighet icke regleras i
sistnämnda förordning, vad i 10 § 3 mom. stadgas icke äga tillämpning såframt
medlen inbetalats till postverket före den

Genom denna förordning upphäves tillika 2 § kungörelsen den 2 februari
1951 (nr 51) om postbehandling under beredskapstillstånd och krig.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650260