Kungl. Maj:ts proposition nr 148 (Proposition 1955:148)

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
avstängning av domare; given Stockholms slott den
31 mars 1955.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om avstängning av domare.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att domare, som på sannolika skäl misstänkes för
att ha begått brott, skall kunna avstängas från utövningen av sin tjänst.
Beslut om avstängning skall meddelas av domstol. En förutsättning är att
brottet kan antagas medföra avsättning. Domstolen kan med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall förordna om löneavdrag under avstängningstiden.
1

1 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Förslag1

till

Lag

om avstängning av domare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är domare på sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra
avsättning, må han avstängas från utövning av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare,
som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen
eller högsta domstolen eller vid vattendomstol, ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol
eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen, försäkringsrådet,
statens hyresråd eller kammarrätten eller, då Konungen förordnat därom,
vid annan särskild domstol.

2 §.

Beslut om avstängning meddelas av rätten.

3 §.

Fråga om avstängning av domare upptages på yrkande av åklagaren. Efter
åtalet äge rätten även självmant upptaga fråga därom.

4 §•

Har yrkande om avstängning framställts, skall rätten meddela beslut så
snart ske kan.

5 §.

Innan domstol, som är första instans i målet, beslutar att avstänga domare,
skall denne erhålla tillfälle att yttra sig; om han begär det eller rätten eljest
finner det erforderligt, skall i närvaro av åklagaren förhandling hållas inför
rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 §
rättegångsbalken är stadgat.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om avstängning av domare,
äge rätten utan dennes hörande besluta därom.

6 §.

Då rätten beslutar avstängning skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta
den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre,
än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl
för avstängning, skall avstängningen omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, om avstängningen fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med domen förordna om avstängning.

8 §.

Domare, som enligt denna lag är avstängd från utövning av tjänsten, skall
vara skyldig att vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma. Dömes
han ej till avsättning, äge han uppbära den lön som avdragits.

Konungen äger meddela föreskrifter om de olika slag av löneavdrag, som
vid tillämpningen av första stycket må komma i fråga.

9 §.

Beslut i fråga om avstängning och löneavdrag skall genast gå i verkställighet.

10 §.

Beträffande talan mot beslut i fråga om avstängning och löneavdrag, så
ock beträffande rättegången i högre rätt dit sådan fråga fullföljts, skall vad
i rättegångsbalken sägs angående häktning äga motsvarande tillämpning;
dock skall ej gälla vad i 54 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken stadgas
om befrielse från nedsättningsskyldighet för tilltalad, som i målet hålles
häktad.

11 §•

Om avstängning och dess hävande samt om beslut rörande löneavdrag
skall underrättelse genast lämnas myndighet som äger bestämma om domarens
tjänstgöring. Utbetalas lönen av annan myndighet, skall ock denna
underrättas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för civildepartementet fråga om avstängning
av domare från tjänstgöring samt anför därvid följande.

Kungl. Maj :t förordnade den 12 februari 1954, att åt 1951 års rättegångskommitté
skulle uppdragas att utreda spörsmålet om avstängning från utövning
av tjänsten av domare, som ställts under åtal, samt därmed sammanhängande
frågor. I anförande till statsrådsprotokollet sagda dag framhöll
jag, att det uppenbarligen vore angeläget att domare, som stode under
åtal för grovt brott, kunde avstängas från att utöva sitt ämbete. Med den
oberoende ställning en domare borde intaga i förhållande till administration
och regering syntes det ej riktigt, att beslut om avstängning skulle
kunna meddelas i administrativ ordning. Däremot torde hinder ej böra möta,
att domstol beslutade om avstängning. Vid utredningen borde självfallet
uppmärksamhet ägnas även åt sådana med avstängningen sammanhängande
spörsmål som t. ex. huruvida den avstängde under den tid han vore
avstängd skulle äga uppbära lön.

Kommittén har till fullgörande av detta uppdrag den 1 september 1954
avgivit en promemoria (stencilerad) angående avstängning från tjänstgöring
av domare, som åtalats för brott. Vid promemorian har fogats förslag
till lag i ämnet.

Över promemorian med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av ledamöterna i högsta domstolen och regeringsrätten — med
undantag av de i lagrådet tjänstgörande — samt av nedre justitierevisionen.
justitiekansler sämbetet, riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, arbetsdomstolen,
försäkringsrådet, statskontoret, kammarrätten, svenska stadsförbundet,
Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller
jag nu att få upptaga detta till behandling.

I. Gällande rätt

I 36 § regeringsformen stadgas, att de som bekläder domarämbeten, såväl
högre som lägre, samt alla andra ämbets- och tjänstemän än de i 35 §
nämnda — d. v. s. förtroendeämbetsmännen — icke kan, utan medelst rannsakning
och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej
heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas.

Detta stadgande har ej ansetts hindra, att i de för administrativa myndigheter
utfärdade instruktionerna och senast genom allmänna verksstadgan
den 7 januari 1955 (nr 3) bestämmelser meddelats om avstängning
i administrativ ordning även av sådan befattningshavare, som avses i
nämnda lagrum. Denna avstängningsrätt får emellertid i regel utövas endast
då fråga är om fel eller försummelse i tjänsten men ej i avseende å
andra brott. Vissa hithörande kategorier av tjänstemän, såsom präster och
läroverkslärare, kan emellertid på administrativ väg avstängas från tjänstgöring
även i samband med att de åtalas för andra brott än tjänstefel.

Beträffande domare saknas i huvudsak bestämmelser om avstängning i
samband med åtal. Endast i fråga om några grupper av icke-ordinarie domare
har sådana bestämmelser meddelats i administrativ ordning. Å alla kategorier
av domare är däremot tillämplig kungörelsen den 18 juli 1935 (nr
459) angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltningen,
att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. in. Enligt denna
kungörelse äger'' myndighet tillsvidare avstänga tjänsteman från utövandet
av hans befattning, om han vägrar att underkasta sig i kungörelsen avsedd
läkarundersökning.

I 28 § A III första stycket i statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)
föreskrives att, om tjänsteman är avstängd från tjänstgöring, enär han vägrar
underkasta sig ålagd läkarundersökning, med lönen skall förfaras i enlighet
med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser eller beslut. I andra
stycket stadgas att, om tjänsteman är avstängd från tjänstgöring av annan
anledning än nyss sagts, anhållen såsom misstänkt för brott eller häktad för
brott eller om han undergår frihetsstraff, han är skyldig vidkännas C-avdrag
— vilket innebär att han får avstå hela lönen — vederbörande myndighet
likväl obetaget att, där så prövas skäligt, låta honom uppbära viss del av
lönen. Finnes avstängningen ha varit obefogad, blir den anhållne ej häktad
eller blir den anhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag ej tillämpas
och innehållen lön utbetalas.

Städernas domare är i regel underkastade en bestämmelse i vederbörande
stads tjänstereglemente av innehåll, att befattningshavare för tid, under vilken
han icke tjänstgör, äger uppbära avlöning endast i den mån han åtnjuter
semester eller så följer av vad som stadgas i reglementet om av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

löning under sjukdom etc. I något fall har bestämmelsen i 28 § A III andra
stycket Saar förklarats skola i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet,
varvid med myndighet skall avses stadsfullmäktige.

II. Huvudgrunderna i förslaget

Kommittén. I sin promemoria har kommittén till en början anfört, att domstolarnas
verksamhet vore av sådan art att det kunde framstå såsom uppenbart
olämpligt att en domare, som med skäl misstänktes för att ha begått
brott, fortfarande utövade sitt ämbete. Enligt kommitténs mening torde väl i
praktiken uppkommande problem härom i regel kunna lösas genom frivilliga
överenskommelser om ledighet från tjänsten. Det hade emellertid visat sig
att en sådan lösning kunde vara förknippad med vissa svårigheter. Vidare
framhåller kommittén, att det med hänsyn till domarnas av regeringsformen
förutsatta oberoende ställning i förhållande till administration och regering
ej vore lämpligt, att beslut om avstängning av domare skulle kunna meddelas
i administrativ ordning. Däremot syntes intet vara att erinra mot att sådan
fråga prövades i judiciell väg av domstol.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens omfattning har kommittén velat
helt allmänt framhålla, att då gällande bestämmelser om a v s t ä n gning
av andra tjänstemän än domare i olika avseenden vore
ofullständiga, det syntes kommittén principiellt riktigast, att bestämmelser
av förevarande slag genomfördes även för dessa andra tjänstemän. Att förbereda
en sådan lagstiftning låge emellertid utanför kommitténs uppdrag.
Därest det skulle anses lämpligt torde de föreslagna bestämmelserna utan
större svårighet kunna i erforderliga delar omarbetas, så att de erhölle detta
vidgade tillämpningsområde.

Kommittén har icke funnit erforderligt att i sitt lagförslag göra någon avgränsning
av begreppet domare. En sådan avgränsning skulle enligt
kommitténs mening fordra en vidlyftig uppräkning, som endast med
stor svårighet kunde göras fullständig och som dessutom måste ändras, om
nya kategorier av domstolar eller domare tillskapades. Kommittén har uttalat,
att i detta sammanhang med domare borde förstås såväl lagfaren som
ej lagfaren ledamot av sadana organ i samhället, vilka utövade dömande
funktioner. Under lagen fölle alltså förutom ledamot av allmän domstol jämväl
ledamot av exempelvis ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, vattendomstol,
kammarrätten, regeringsrätten, arbetsdomstolen och försäkringsrådet.
Även revisionssekreterare och särskild inskrivningsdomare avsåges med
bestämmelserna. Däremot vore ej ledamot av exempelvis taxeringsnämnd
eller prövningsnämnd att betrakta som domare.

Kommittén anför vidare, att en hel del icke ordinarie befattningshavare,
såsom tingsnotarier och tingssekreterare, enligt gällande bestämmelser kan
på administrativ väg entledigas från sina befattningar, om de visar sig
olämpliga, ävensom avstängas från tjänstgöring, om de åtalas för tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

fel. Någon ändring i dessa bestämmelser föresloges ej av kommittén. Att
beträffande sådana befattningshavare formellt skulle komma att finnas
möjlighet till såväl administrativ som judiciell avstängning torde enligt kommitténs
mening ej medföra nagra olägenheter i praktiken.

Några regler om avstängningens inverkan ilönehänseend
e har kommittén ej funnit anledning att upptaga i sitt förslag. Kommittén
erinrar om att statliga och kommunala befattningshavares rätt till lön i
allmänhet reglerades av de avlöningsreglementen som befattningshavaren vore
underkastad. Däri reglerades också, huruvida och med vilket belopp lon
skulle utgå i olika fall, då befattningshavaren ej tjänstgjorde. Funnes i reglementena
ingen bestämmelse om hur i ett visst fall, då befattningshavaren
icke tjänstgjorde, skulle förfaras med hans lön, torde myndigheten vara
skyldig utgiva full lön. En domare, som avstängts från tjänstgöring, borde
i fråga om rätt till lön under avstängningstiden helt likställas med övriga
tjänstemän. Beträffande statliga domare syntes sålunda den tidigare omnämnda
bestämmelsen i 28 § A III andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente
vara till fyllest. De för stadsdomarna gällande avlömngsbestämmelserna
borde i behövliga fall ändras så, att stadsdomare i fråga om
rätt till lön under tid, då han vore avstängd, likställdes antingen med övriga
stadens tjänstemän eller med statstjänstemännen.

Yttrandena. Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser. Högsta domstolens ledamöter har förklarat, att
från deras sida intet vore att anföra i anledning av promemorian.

En avstyrkande hållning har intagits av regeringsrådet Quensel, som ifrågasatt
förslagets grundlagsenlighet. Quensel anser att, om någon rättslig reglering
av det ifrågavarande ämnet skall ske, den måste byggas på delvis
andra uppfattningar om grundlagens innebörd och innefatta större garantier
för rättssäkerheten. Emellertid skulle måhända förslagets syfte kunna i
viss mån uppnås utan att man därigenom realiter kränkte grundlagens bud
eller intresset att bibehålla domarnas fredade ställning. Risken för en dylik
kränkning kunde väsentligen nedbringas genom en sådan utformning av reglerna,
att de ej berörde förhållandet mellan domarkåren och den administrativa
makten, att avstängningsåtgärd icke finge tillgripas, med mindre fråga
vore om svåra brott och misstanken vilade på sådana grunder, som i brottmål
kunde godtagas som tillräckligt bevis, samt avstängningen icke, eller
dock ej förrän domaren i laga ordning övertygats om brottet, inkräktade på
hans rätt till de med ämbetet förenade löneförmånerna. Även med sådana
villkor för avstängning skulle institutet kunna vara ganska effektivt för
sitt ändamål. Enligt Quensels mening kunde dock något kännbart behov
av nybildning på ifrågavarande rättsområde knappast antagas föreligga.

Beträffande den föreslagna lagstiftningens omfattning har flera remissinstanser
förordat, att lagstiftningen även gjordes tillämplig å andra
tjänstemän ä n d o m a r c. Sålunda har hovrätten för Övre Norrland
ansett sig böra med skärpa framhålla, hurusom enligt dess bestämda upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

fattning sakligt bärande motiv saknades för att låta en lagstiftning av
denna art inskränkas till att gälla allenast domare. Hovrätten anför härom:

Med den omfattning, inriktning och organisation statsförvaltningen numera
erhållit ar den enskilde medborgaren i för honom betydelsefulla angelägenheter
oftare hänvisad till avgörande av rent administrativa organ av
vaxlande karaktär och sammansättning än till prövning i iudiciell väg. Ur
de synpunkter som måste förutsättas ytterst ligga till grund för den ifrågasa!ta
la§?tlftmn§en — vidmakthållandet av medborgarnas förtroende till
oforvithgheten och rättrådigheten hos dem som i förhållande till den ens.
“de.1rePrese.ntera det allmänna och bevarandet därmed av känslan av
rättssäkerhet i samhället — synes det därför lika befogat med generella regler
om avstängning av administrativ tjänsteman.

Jamval hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges stadsdomare
anser, att den föreslagna lagstiftningen borde erhålla tillämpning även å
andra tjänstemän än domare, och justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, huruvida
så icke borde ske. Hovrätten över Skåne och Blekinge och en minoritet
i försäkringsrådet har uttalat sig i samma riktning och förordat, att utredning
härom verkställdes.

Nedre justitierevisionen har funnit en närmare precisering av begreppet
domare påkallad. Även försäkringsrådet har funnit önskvärt att
begreppet domare närmare angåves och exemplifierades. Försäkringsrådet
anför, att gränsdragningen torde bli svår om man ginge utanför de allmänna
domstolarnas område samt yttrar härom:

Rådet vill såsom exempel på gränsfall på sociallagstiftningens område
namna, att riksförsäkringsanstalten såsom tillsynsmyndighet över sjukkassorna
har att pröva beslut av sjukkassa i ärende angående ersättning enligt
lagen om allmän sjukförsäkring, och att tjänsteman i anstalten i dylikt ärende
meddelar beslut, som vinner laga kraft. Rådet får även fästa uppmärksamheten
på att tjänsteman i pensionsstyrelsen prövar besvär över beslut
av pensionsnämnd.

Enligt försäkringsrådet kunde det även uppstå tvekan, huruvida befattningshavare,
som vore anknuten till organ med dömande funktion, skulle
anses såsom domare. Försäkringsrådet fortsätter:

Enligt promemorian omfattas revisionsskreterare av lagförslaget. Nå«on
egentlig domarverksamhet synes emellertid icke utövas av revisionssekreterare.
Dennes åliggande avser huvudsakligen beredning och föredragning
av mai De arbetsuppgifter, som åligga föredragandena, förste byråsekrelerarna
hos rådet, omfatta i huvudsak beredning och föredragning inför rådet
av besvarsmål samt framläggning av förslag till beslut. De ha även
1 princip att pa egen hand föranstalta om hörande av sakkunnig, införskaffa
bevisning, hålla förhör m. m. Deras arbete överensstämmer till
sin art i väsentliga delar med revisionssekreterarnas. De äro emellertid ei leamo
er av rådet. Det kan ifrågasättas, huruvida revisionssekreterarna skola
anses sasom domare. Den omständigheten att de äro ledamöter — en organisatorisk
fråga — bör väl icke tillmätas avgörande betydelse.

Regeringsrådet Quensel har framhållit, att med den innebörd kommittén
mlagt i begreppet domare detta förvisso skulle komma att här tagas i en

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

mycket vidsträcktare betydelse än eljest i lagar, författningar och allmänt
språkbruk. Dömande funktioner utövades ju av åtskilliga administrativa
myndigheter och av en mängd s. k. nämnder in. fl. dylika organ. Quensel
anför vidare, att den föreslagna lagen icke grundlagsenligt kunde göras tilllämplig
å justitieråd eller regeringsråd. Något uttryckligt undantag i själva
lagtexten beträffande dessa domare torde dock icke vara lämpligt med hänsyn
till att sådant undantag i liknande fall vid annan lagstiftning endast
underförståtts. Chefen för försäkidngsrådet har anfört att — därest särskild
lagstiftning beträffande domare ansåges oundgänglig — denna lagstiftning
borde begränsas till dem, vilka såsom domare avsåges i rättegångsbalken,
första avdelningen, om domstolsväsendet. Hovrätten över Skåne och Blekinge
har yttrat, att det syntes tveksamt, huruvida tingssekreterare och
tingsnotarier vore att hänföra till domare. Enär i deras åligganden emellertid
inginge att i viss utsträckning mottaga förordnande som domare borde de,
som även kommittén utgått från, falla under den tilltänkta lagen.

Kommitténs ståndpunkt, att någon reglering av frågan om a v s t ä n gningens
inverkan i lönehänseende ej behövde ske i den föreslagna
lagen, har i princip godtagits av flertalet av de remissinstanser som
särskilt behandlat frågan.

I några yttranden har emellertid förordats, att bestämmelser om lönen
intoges i lagen och att avgörandet härom överlämnades åt domstol. Sålunda
har regeringsrådet Quensel anfört, att det vid en lagstiftning, som öppnade
möjlighet att avstänga domare från ämbetsutövningen, torde vara nödvändigt
att lagstiftaren toge ståndpunkt till vad avstängningen skulle innebära
beträffande lönen och, om åtgärden ansåges skola inverka härpå, meddelade
bestämmelser i ämnet. Där utrymme skulle lämnas att vid lagtilllämpningen
förfara olika i skilda fall allt efter omständigheterna, finge
prövningen härav överlämnas åt domstol. Quensel framhåller, att frågan
om avstängningens verkan i lönehänseende icke funnes reglerad genom något
allmänt lagstadgande såsom fallet vore beträffande suspension enligt
strafflagen. Om den föreslagna lagen intet utsade om lönen skulle således
inskränkning i rätten därtill sakna stöd i lag, ty att härutinnan lagstifta
endast genom uttalanden i motiven torde icke vara möjligt. Att i förevarande
fall, såsom när det gällde administrativa tjänstemän, i administrativ ordning
tillägga avstängning verkningar utöver dem lagen själv bestämde
skulle strida mot själva kärnan i grundlagsregeln om domares oavsättlighet.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har i huvudsak intagit samma
ståndpunkt och framhållit, att det från principiell synpunkt syntes vara
otillfredsställande, att den reella innebörden av avstängningsbeslut beträffande
något för den enskilde så betydelsefullt som rätten till löneförmåner
fastställdes i annan ordning än övriga bestämmelser om avstängning. Hovrätten
för Nedre Norrland har förordat, att avgörandet rörande löneförmånerna
tillädes den domstol som beslutade om avstängningen. Det vore eu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

ligt hovrättens mening ej riktigt att, såsom skulle följa av stadgandet i
28 § A III andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente, låta befogenheten
av ett utav domstol meddelat avstängningsbeslut prövas av administrativ
myndighet.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, huruvida avstängning av domare
borde medföra någon minskning av den avstängdes löneförmåner. Sålunda
har hovrätten för Nedre Norrland anfört, att hovrätten ej alls funne del
självfallet att över huvud taget ett avstängningsbeslut, som meddelades
med stöd av förevarande lag, skulle i princip vara förenat med lönemistning.
Det samhällsintresse, som låge till grund för lagförslaget, bleve tillgodosett
genom att i det aktuella fallet befattningshavaren hindrades från
att utöva sin tjänst. Att därutöver beröva honom lönen tillgodosåge ett statens
eller kommunens intresse av ekonomisk art, vilket i detta sammanhang
måste anses vara av mindre betydelse. Hovrätten ifrågasatte om ej
huvudregeln därför borde vara, att den från tjänstgöring avstängde skulle
äga uppbära åtminstone viss del av lönen. Fall kunde emellertid tänkas där
det framstode såsom stötande att lön utginge. Särskilt kunde så vara förhållandet,
om utredningen och rättegången, beroende på åtgärder från den
tilltalades sida, onödigtvis droge ut på tiden eller om det vore uppenbart,
t. ex. genom erkännande, att vederbörande gjort sig skyldig till det brott,
som föranlett avstängningen, och detta vore av sådan beskaffenhet att
avsättning eller suspension kunde antagas följa. Regeringsrådet Quensel
har — såsom förut nämnts — intagit den ståndpunkten att avstängningen
icke, eller dock ej förrän domaren i laga ordning övertygats om brottet,
finge inkräkta på hans rätt till de med ämbetet förenade löneförmånerna.

Beträffande stadsdomare har hovrätten för övre Norrland uttalat, att det
ur likställighetens synpunkt syntes vara en förutsättning för ifrågavarande
lagstiftning, att full överensstämmelse åvägabragtes mellan bestämmelserna
om statliga domare och stadsdomare. Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser, att enhetliga regler om rätt till lön under avstängning bör
gälla för alla domare. Det syntes föreningen vara illa sörjt härför, om man
endast litade till att samtliga städer med egen jurisdiktion skulle antaga
avlöningsföreskrifter som i detta hänseende i allo överensstämde med statens
allmänna avlöningsreglemente.

Statskontoret har uttalat, att årsarvode, som tillkomme vissa ledamöter i
exempelvis arbetsdomstolen och försäkringsrådet, under avstängningstiden
borde indragas eller eventuellt reduceras. Att dagarvode icke borde utgå
framstode såsom uppenbart.

Departementschefen. På 36 § regeringsformen grundas den s. k. oavsättlighetsprincipen,
vilken enligt den uppfattning som numera i allmänhet
synes vara rådande innefattar rätt för den enskilde befattningshavaren att
inneha sin tjänst och åtnjuta därmed förenade löneförmåner men däremot
icke hindrar att de med befattningen förbundna göromålen fråntages be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 14S

fattningshavaren. Dess syfte torde främst vara att skapa en självständig
ställning för domstolarna och för andra statsorgan, som har att tillämpa
lagar och författningar. De under lagrummet hänför liga tjänstemännen kan
emellertid för brott av domstol dömas till avsättning från sina befattningar.
Reglerna härom återfinnes i huvudsak i 25 kap. strafflagen. Det synes då
också böra finnas möjlighet att redan då sådan tjänsteman skäligen misstänkes
för brott, som kan antagas medföra avsättning, avstänga honom från
tjänstgöring i avbidan på dom i målet. Ordalagen i 36 § regeringsformen
hindrar icke, att dylik avstängning sker på administrativ väg, och ger ej
heller stöd för att domarna skulle intaga en särställning i detta avseende.
Det har emellertid hävdats att domare icke kunde i administrativ ordningavstängas
från tjänstgöring. Detta torde sammanhänga med det förhållandet,
att vår nuvarande konstitution påverkats av den under 1700-talet utformade
läran om en uppdelning av statsmakten i verkställande, lagstiftande
och dömande organ, vilka i princip skulle vara självständiga i förhållande
till varandra. Oavsett vad som skall anses vara den riktiga innebörden
av 36 § regeringsformen i detta avseende, torde det emellertid, med
hänsyn till den stora betydelsen av att domstolarnas oberoende skyddas, vara
olämpligt att domare avstänges i administrativ ordning. Ur nu angivna synpunkt
är däremot icke något att erinra mot att domstol i rättegång mot domare
meddelar beslut om avstängning. Härtill kommer, att en avstängning
är en ingripande åtgärd för den befattningshavare som drabbas därav och
att således rättssäkerhetssynpunkter talar för att avstängning bör beslutas av
domstol enligt bestämmelser i lag. Sistnämnda skäl gäller dock icke endast
avstängning av domare utan är även tillämpligt beträffande avstängning a\
annan tjänsteman. Det kunde därför övervägas att, sasom kommittén ifragasatt,
i lag reglera frågan om avstängning för alla tjänstemän. Den härför erforderliga
utredningen föreligger icke för närvarande. Frågan om lagstiftning
rörande avstängning av domare bör emellertid icke uppskjutas i avbidan på
en utredning om ett avstängningsinstitut av större räckvidd.

Då det gäller att bestämma vilka kategorier av befattningshavare som en
lagstiftning om avstängning av domare bör omfatta, har man att utga från
vad sålunda anförts om skälen till den föreslagna lagstiftningen. Lagen bör
sålunda främst taga sikte på organ av typisk domstolskaraktär och omfatta
de grupper beträffande vilka tvivel har yppats om befogenheten att
meddela avstängningsbeslut i administrativ ordning. Från dessa utgångspunkter
bör med domare avses ledamot i allmän domstol, vare sig denne äi
lagfaren eller icke. Med allmän domstol bör jämställas sadana specialdomstolar
som tillkommit för att behandla mål, vilka eljest skulle höra under
allmän domstol, samt även vissa andra specialdomstolar. Beträffande annan
befattningshavare i domstol än ledamot torde det väl icke, ur de konstitutionella
synpunkter som angivits i det föregående, råda delade meningar om alt
avstängning kan ske i administrativ ordning. Praktiska fördelar torde emellertid
vara att vinna av alt alla lagfarna befattningshavare vid de åsyftade
myndigheterna inbegripes under lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Genom att frågan om avstängning regleras i lag torde administrativ avstängning
i motsvarande fall uteslutas. Med hänsyn härtill kan vissa ändringar
i administrativa författningar vara påkallade; dessa torde få vidtagas
sedan förevarande lagstiftningsärende slutligt prövats. I vad mån eljest, på
grunder som mera allmänt hänför sig till tjänstens krav, föreskrifter rörande
befattningshavarens anställning och tjänstgöring, t. ex. uppsägning eller
förflyttning av tjänsteman som ej är ordinarie, kan meddelas i administrativ
ordning, kommer att bero på vad som i övrigt gäller härom för befattningen.

Från synpunkten av domstolarnas oberoende synes det vara principiellt
riktigast att spörsmålet, i vad mån en avstängning skall
inkräkta på den avstängdes löneförmåner, avgöres av
domstol på judiciell väg. Även praktiska skäl talar för att lönefrågan behandlas
av samma organ som beslutar om avstängningen.

En avstängning från tjänstgöring behöver i princip icke vara förenad med
mistning av löneförmåner; sålunda föreligger — såsom framgår av vad
förut anförts — vid avstängning i administrativ ordning möjlighet att enligt
28 § A III i statens allmänna avlöningsreglemente efter skälighetsprövning
låta den avstängde uppbära viss del av lönen. I praxis torde vanligen den avstängde
tjänstemannen, särskilt om han har försörjningsbörda, få uppbära
lön med B-avdrag, vilket beräknas enligt en progressiv skala och i stort sett
kan sägas motsvara halva lönen. Även då det gäller avstängning av domare
som åtalas för brott, kan det föreligga skäl att denne icke skall berövas sin
lön, innan målet slutligt avgjorts. Det är nämligen ett allmänt intresse att
den misstänkte icke genom sin försörjningsbörda hindras att i laga ordning
löra sin talan. Å andra sidan kan det te sig påkallat att avdrag göres med
beaktande av alla föreliggande omständigheter. Härvid torde den praxis som
i andra sammanhang iakttages kunna vara vägledande. I undantagsfall kan
förhållandena vara sådana att det framstår som oskäligt att någon som helst
lön utgår under avstängningstiden.

Beträffande stadsdomare kan det vara tveksamt, om regler i allmän lag
kan föranleda löneavdrag i vidare mån än som är förenligt med de för domaren
gällande lönebestämmelserna. I de av Kungl. Maj:t för rådhusrätterna
fastställda lönestaterna — vari brukar hänvisas till de för vederbörande
stads ordinarie befattningshavare i allmänhet gällande tjänstereglcmentena
— finnes emellertid regelmässigt en föreskrift av innebörd att vad i lag stadgas
skall i första hand gälla. En dylik föreskrift återfinnes även i såväl 1945
års som 1954 års normaltjänstereglementen för tjänstemän hos kommuner,
anslutna till svenska stadsförbundet. Något av dessa normaltjänstereglementen
ligger till grund för de flesta ifrågavarande städers tjänstereglementen.
Några praktiska svårigheter i detta hänseende lärer således knappast uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

III. Specialmotivering till lagförslaget

Det av rättegångskommittén upprättade förslaget till lag om avstängning
från tjänstgöring av domare som åtalats för brott — vilket förslag fogats
vid protokollet såsom bilaga B — har enligt de synpunkter som anförts i
det föregående omarbetats inom justitiedepartementet. Beträffande de föreslagna
bestämmelserna får jag, utöver vad som framgår av den tidigare
framställningen, anföra följande.

1 §•

Kommittén har föreslagit, att avstängning skulle kunna äga rum först
sedan åtal väckts. Kommittén har i detta sammanhang anfört, att den administrativa
avstängningsrätt, som enligt gällande instruktioner tillkomme
myndigheter för befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, i allmänhet
finge utövas då »åtgärd vidtages för anställande av åtal», varmed
enligt kommittén borde förstås då myndigheten beslutade överlämna frågan
om bestraffning till åklagare. För att präst skulle kunna avstängas fordrades,
att han »stode under åtal», d. v. s. att åtal väckts. Förslaget hade enligt
kommitténs mening den nackdelen, att det kunde dröja någon tid innan
en domare, som misstänktes för brott, bleve avstängd. Å andra sidan torde,
om domaren i sådant fall erkänt brottet, förundersökningen i regel kunna
forceras så, att åtal kunde väckas tämligen snabbt. Stundom kunde omständigheterna
vara sådana, att häktningsskäl förelåge eller att domaren kunde
avstängas med tillämpning av förutnämnda kungörelse den 18 juli 1935 angående
skyldighet för tjänsteman att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning.
Kommittén ansåge, att dess förslag vore till fyllest.

I anslutning till reglerna i 25 kap. 7 § strafflagen om suspension har kommittén
föreslagit, att domare finge avstängas från tjänstgöring om brottet
vore sådant att därigenom det anseende han som domare borde äga sättes i
fara. En liknande regel gäller enligt 13 § 3 mom. lagen den 13 november
1936 om domkapitel såsom förutsättning för avstängning av åtalad präst.

Beträffande innebörden av ett avstängningsbeslut anför kommittén följande.

Utan närmare bestämmelser därom i lagtexten torde det vara klart att
ett avstängningsbeslut innebär skyldighet för domaren att i alla avseenden
avhålla sig från att utöva den tjänst som är i fråga, således icke blott egentliga
domarsysslor utan även tjänstegöromål av administrativ natur. Om en
stadsdomare enligt av Kungl. Maj :t fastställd arbetsordning i och med sin
tjänst såsom stadsdomare också utan särskilt förordnande är innehavare av
annan befattning, exempelvis såsom stadsfogde, bör avstängningen anses
ulan vidare omfatta även denna befattning. Om åter en person på grund av
skilda utnämningar eller förordnanden samtidigt innehar två domarbefattningar,
t. ex. en i bovrätt och en i arbetsdomstolen, eller om en domare är
tjänstledig från en domarbefattning för att utöva en annan, såsom när ett
hovrättsråd tjänstgör som revisionssekreterare, bör tydligen i ett avstängningsbeslut
uttryckligen angivas att det gäller båda befattningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Kommittén har föreslagit att — i likhet med vad som i allmänhet gällde
beträffande avstängning i administrativ ordning — beslutet om avstängning
skulle avse tiden intill dess laga kraft ägande dom förelåge.

Kommitténs förslag därom att avstängning skall kunna äga rum först sedan
atal väckts bör enligt Goto hovrcitts mening godtagas. Föreningen Sveriges
häradshövdingar har yttrat, att skäl visserligen kunde anföras för att
m°jliggöra avstängning redan innan åtal anställts, men föreningen hade funnit
övervägande skäl tala för den lösning som kommittén valt.

Riksåklagarämbetet har förordat, att avstängning skall kunna ske redan
när domaren vid förundersökningen befunnits skäligen misstänkt för hrottet.
Erfarenheten visade, att det ofta måste dröja avsevärd tid från det misstanke
yppats mot viss person till dess åtal kunde väckas. Detta sammanhängde
bl. a. med de rättssäkerhetsgarantier, som vore förenade med förundersökningsförfarandet.
Ämbetet anför härom:

Den misstänkte skall sålunda, innan åtal får väckas, ha rådrum att taga
del av utredningen och han kan därvid påkalla ytterligare utredning. Nu
asyftade bestämmelser föranleda icke sällan uppskov med avgörandet i åtalsfrågan.
Man kan heller icke bortse från möjligheten att den misstänkte illojalt
utnyttjar dessa bestämmelser för att förhala förundersökningen och
åtalsbeslutet. Saken kan vidare vara av så vidlyftig och invecklad beskaffenhet
att förundersökningen — som ju även har till syfte att bereda målet
så, att det kan i ett sammanhang företagas till avgörande vid huvudförhandlingen
— måste taga avsevärd tid i anspråk. Kommitténs förslag, att avstängning
icke skall få ske förrän åtal väckts, kan också få den konsekvensen, att
åklagaren i fall, där brottet väckt stor uppmärksamhet och domaren icke
frivilligt vill avhålla sig från tjänstgöring, blir benägen att forcera fram
åtalsbeslutet på bekostnad av förundersökningens grundlighet.

Jämväl hovrätten för Nedre Norrland och justitiekanslersämbetet har gjort
liknande uttalanden.

Beträffande spörsmålet, vilka brott som bör föranleda avstängning, har
flertalet av de remissinstanser som yttrat sig härutinnan i huvudsak biträtt
kommitténs ståndpunkt men förordat en närmare anslutning till ordalagen
i 25 kap. 7 g strafflagen i vad lagrummet avser suspension. Sålunda anför
Göta hovrätt, att vid jämförelse av texten i nyssnämnda lagrum och den av
kommittén i förevarande avseende föreslagna lagtexten framginge, att därest
kommitténs förslag upphöjdes till lag, avstängningsfrågor skulle kunna bli
att bedöma efter ett ej oväsentligt strängare betraktelsesätt än det som
skulle gälla vid ådömandet av suspension. Om kommitténs lagförslag godtoges,
skulle avstängning kunna följa, då en domare genom att ha förövat
brott satt i fara det anseende han såsom domare borde äga, medan förutsättning
för suspension vore att en ämbetsman genom brott i avsevärd mån skadat
det anseende innehavaren av ämbetet borde äga. En sträng bedömare
skulle kunna anse, att en domares anseende satts i fara även vid ett relativt
oskyldigt brott. Hovrätten vore medveten om att kraven på en domares oförvitlighet
måste vara höga. Till undvikande av att ett alltför rigoröst bedömande
skulle bli möjligt syntes det dock hovrätten önskligt att den av kommittén
föreslagna lagtexten något uppmjukades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, hovrätten
för Nedre Norrland och Sveriges juristförbund bär uttalat sig på liknande
sätt. Riksåklagarämbetet har framhållit, att icke endast grova brott
kunde påkalla avstängning; det kunde t. ex. framstå såsom uppenbart olämpligt
att en lagfaren domare eller nämndeman, som misstänktes för falskdeklaration
eller rattfylleri, sutte kvar i rätten och kanske därvid handlade
mål av samma beskaffenhet som det, för vilket han själv vore misstänkt.

Nedre justitierevisionen anser, att avstängning bör användas huvudsakligen
då avsättning från domartjänsten ifrågasättes, men finner det vara befogat
att de formella förutsättningarna, som utgjorde ramen för domstolens
bedömning av det enskilda fallet, gjordes något vidare. Det syntes emellertid
icke påkallat att möjliggöra avstängning i fall där icke ens suspension
kunde ifrågakomma. En jämkning av förslaget på denna punkt syntes
därför motiverad, förslagsvis genom insättandet av orden »i avsevärd mån».
Sveriges advokatsamfund har intagit i huvudsak samma ståndpunkt.

Ett par remissinstanser har anfört, att avstängning borde förekomma endast
där man räknade med avsättning som slutlig påföljd av brottet. Regeringsrådet
Hedfeldt har yttrat, att om den slutliga påföljden endast bleve
suspension inom en så snäv latitud som en till tolv manader det icke kunde
vara riktigt, att den brottslige därjämte kunde, efter omständigheterna,
drabbas av avstängning från ämbetet under kanske lika lång eller längre tid
med väsentligen samma verkan som suspension. Det kunde enligt Hedfeldts
mening icke sägas föreligga ett så starkt samhällsintresse att tillgripa avstängning
i suspensionsfall, att en dylik slumpartad fördubbling eller flerdubbling
av påföljden borde få inträda. I anslutning till 25 kap. 7 § strafflagen
borde därför avstängning kunna ske endast där den åtalade med hänsyn
till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att inneha denna. Även regeringsrådet Quensel och
försäkringsrådet har intagit denna ståndpunkt.

Departementschefen. Man torde kunna räkna med att det vid tillämpningen
av denna lag i huvudsak kommer att vara fråga om förmögenhetsbrott,
som kräver en tidsödande utredning. Det kan i sådana fall föreligga skäl att
avstängning skall kunna ske redan på förundersökningsstadiet. Med hänsyn
härtill torde som förutsättning för en dylik åtgärd lämpligen kunna föreskrivas,
att det skall föreligga sannolika skäl för att den misstänkte begått
sådant brott som kan medföra tillämpning av lagen. Att såsom under remissbehandlingen
från något håll föreslagits fordra samma mått av utredning
som för fällande dom kan, då det här rör sig om en förberedande åtgärd,
icke vara riktigt.

Avstängning hör enligt min mening förekomma endast då åtalet gäller ett
grovt brott. Olika möjligheter föreligger att, med anknytning till strafflagens
bestämmelser, giva uttryck åt denna grundsats. Det synes ligga närmast till
hands att betrakta avstängning såsom en förberedelse till en väntad avsättning.
Med nuvarande lydelse av 25 kap. strafflagen kan avsättning följa icke
blott å de s. k. egentliga ämbetsbrotten — tjänstemissbruk, tagande av muta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

brott mot tystnadsplikt och tjänstefel, i sistnämnda fall dock endast där felet
är gro\t utan jämlikt 7 § sagda kapitel även å allmänt brott, oaktat detsamma
ej finnes böra medföra strängare allmänt straff än fängelse eller böter;
i sådant fall fordras för avsättning, att den brottslige ämbetsmannen med
hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen
icke vara skickad att inneha denna. Man torde vara berättigad att
utgå ifrån att domstolarna kommer att ställa mycket höga krav på domares
oförvitlighet. I de fall, då såsom särskilt ämbetsstraff allenast suspension
kan antagas ifrågakomma, är brottet därför regelmässigt icke av den karaktär,
att det framstår såsom ett väsentligt allmänt intresse att den misstänkte
redan innan suspensionen träder i kraft betages möjlighet att utöva sitt domarämbete.
Givetvis gäller detta i ännu högre grad sådana brott, varå icke
ens suspension utan endast ett ringare allmänt straff kan beräknas följa.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förevarande paragraf avfattats
sa, att det skall vara fråga om brott som kan antagas medföra avsättning.
I sådana fall må enligt förslaget avstängning ske. Avstängning är
således icke i nagot fall obligatorisk utan skall ske efter prövning av omständigheterna
i det föreliggande fallet.

Beträffande innebörden och utformningen av ett avstängningsbeslut biträder
jag vad kommittén därom anfört; dock anser jag, att ett sådant beslut
icke bör innehålla någon tidsbegränsning. I stället har — i överensstämmelse
med vad enligt rättegångsbalken gäller om processuella tvångsmedel
— i 7 § av lagen upptagits vissa regler av innehåll att domstolen alltid
är skyldig att, sa snart skäl till avstängning ej längre föreligger, häva densamma
samt att domstolen, då målet avgöres, skall pröva huruvida avstängningen
skall bestå.

I andra stycket av denna paragraf har angivits på vilka befattningshavare
lagen är tillämplig. Med den föreslagna lydelsen av detta stycke har de
grupper av befattningshavare, som enligt vad jag tidigare anfört bör hänföras
under lagen, i huvudsak uppräknats i paragrafen, och möjlighet skapats att,
därest så skulle finnas lämpligt, genom förordnande av Kungl. Maj:t föra
även andra grupper av befattningshavare in under densamma.

2 §.

Kommittén anser, att avstängningsfrågan borde prövas av den domstol,
dar åtalet mot domaren vore anhängigt. Detta innebure t. ex. att, då åtalet
ej enligt särskilda bestämmelser skall omedelbart upptagas av högre rätt,
underrätt kunde bli behörig att avstänga en överrättsdomare och häradsrätt
att avstänga häradshövdingen i domsagan. Med hänsyn till att underrätterna
i sådana fall ägde döma till suspension och avsättning ävensom
torordna om häktning och andra tvångsmedel, syntes någon invändning
knappast kunna göras mot att detsamma finge gälla även beslut om avstängning.

Göta hovrätt har förklarat sig i likhet med kommittén anse lämpligt, att
avstängningsfråga prövades av den domstol, där åtalet mot vederbörande
domare vore anhängigt. Riksåklagarämbetet har uttalat, att man knappast

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

kunde behandla avstängningsbesluten annorlunda än avgöranden, varigenom
dömdes till suspension eller avsättning. Ämbetet erinrade dock om att
redan de nuvarande reglerna, som föranledde att en domare kunde avsättas
eller suspenderas av sin egen domstol, vore förenade med vissa olägenhetei.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat, att skäl visserligen kunde
anföras för att avstängningsbeslut borde i vissa fall ankomma icke på den
domstol som hade att döma om brottet utan på högre instans, men föreningen
hade funnit övervägande skäl tala för den lösning som kommittén
valt i detta hänseende.

Regeringsrådet Quensel har uttalat, att goda skäl talade för kommitténs
förslag i denna del; åtminstone vore detta fallet, om man liksom Quensel
utginge från att i avseende å utredning och bevisning frågan om avstängning
borde handläggas i lika betryggande former som själva brottmålet.
Men även utvägen att beträffande domare, som hade att omedelbart i viss
högre rätt svara för brott i ämbetet, förlägga prövningen av frågan om
avstängningen till denna domstol även då annat brott motiverade åtgärden
förtjänade enligt Quensels mening att noggrant övervägas.

Kammarrätten har anfört att den parallell som syntes ligga till grund
för kommitténs ståndpunkt, att då underrätt kunde döma till avsättning den
även borde kunna besluta om avstängning, icke vore hållbar, då det i senare
fallet gällde ett diskretionärt bedömande vid en tidpunkt då processmaterialet
ännu icke i sin helhet förelåge. Kammarrätten vore emellertid
icke beredd att vidtaga den erforderliga utredningen på denna punkt. Att
närmare utforma en eventuell kritik i dessa avseenden torde i sista hand
ankomma på lagrådet. Det syntes emellertid böra övervägas huruvida det
icke vore lämpligt att tillsvidare överlämna avgörandet i fråga om avstängning
av domare till högsta domstolen respektive hovrätterna.

Departementschefen. Beslut om avstängning av domare bör, såsom framgått
av vad som förut anförts, ankomma på domstol. Uppenbara praktiska
skäl talar för att avstängningsfrågan handlägges av den domstol, där åtalet
mot den för brott misstänkte domaren är eller kommer att bli anhängigt.
De principiella betänkligheter som anförts mot att en underrätt
blir befogad att avstänga en överrättsdomare eller sin egen ordförande gäller
i lika mån befogenheten att döma till avsättning och dessa betänkligheter
är enligt min mening knappast av den art, att de bör föranleda till
ett frångående av förslaget i denna del.

3 §.

Kommittén har — med hänvisning till att sedan åtal väckts rätten ägde
att oberoende av parts yrkande besluta om häktning m. fl. i rättegångsbalken
reglerade tvångsåtgärder — funnit, att ej heller avstängning borde
göras beroende av parts yrkande, utan att rätten borde äga att ex officio
besluta härom. Detta befriade givetvis ej åklagaren från att själv taga ställning
till frågan, huruvida han skulle yrka avstängning eller ej.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Göta hovrätt anser, att det i enlighet med vad kommittén föreslagit borde
ankomma på domstolen att oberoende av yrkande från part besluta om avstängning.
Hovrätten har föreslagit, att detta på något sätt komme till uttryck
i lagtexten. Enklast syntes detta kunna ske sålunda, att i lagen stadgades,
att domstolen självmant finge lämna föreskrift om avstängning.

Kammarrätten och regeringsrådet Quensel har förordat, att bestämmelserna
begränsades till att avse fall av allmänt åtal.

Departementschefen. Innan åtal väckts, måste initiativet till avstängning
uppenbarligen komma från annan än rätten. I förevarande paragraf bär
stadgats, att fråga om avstängning av domare upptages på talan av åklagaren.
Att såsom fallet är beträffande häktning tillägga annan undersökningsledare
än åklagare dylik talerätt synes ej påkallat. Efter det att åtal väckts kan
fråga om avstängning upptagas, förutom på talan av åklagare, av rätten
självmant. Rättens befogenhet i sådant hänseende torde följa redan av de
allmänna reglerna för handläggning av brottmål men har för tydlighetens
skull direkt uttryckts i lagen. Med hänsyn till att avstängning av domare
måste anses vara en uteslutande allmän angelägenhet har någon talerätt i
detta hänseende icke ansetts böra tillkomma målsägande. Givetvis är dock
målsägande oförhindrad att hos rätten hemställa, att rätten upptager fråga
därom; en sådan hemställan är emellertid icke att anse såsom ett processuellt
yrkande, varöver rätten är skyldig att meddela beslut.

4 §•

Innehållet i denna paragraf »saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen. Då åklagare framställt yrkande om avstängning bör
frågan härom uppenbarligen avgöras med minsta möjliga tidsutdräkt. På
grund härav har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande, att rätten
skall meddela beslut så snart ske kan. Att utsätta någon viss tidsfrist har icke
ansetts erforderligt.

5 §.

Kommittén har anfört, att beslut om avstängning borde kunna meddelas
utan muntlig förhandling. Rätten borde emellertid ha möjlighet att, därest
så erfordrades, hålla särskild förhandling i avstängningsfrågan och därvid
höra den tilltalade eller annan. Vid sådan förhandling borde åklagaren beredas
tillfälle att närvara. Särskilt stadgande härom syntes ej erforderligt.
Med stöd av 9 kap. 7 § rättegångsbalken ägde rätten vid vite förelägga den
tilltalade att inställa sig vid förhandlingen.

Innan beslut om avstängning meddelades borde enligt kommittén den tilltalade
beredas tillfälle att yttra sig. Hade åklagaren i stämningsansökningen
yrkat avstängning och ansåges förhandling ej nödvändig, skulle den tilltalade
alltså föreläggas att inom viss kortare tid skriftligen yttra sig över

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

yrkandet. Upptoges före huvudförhandlingen av rätten ex officio fråga om
avstängning, syntes det i regel lämpligast att utsätta förhandling inför rätten.

I detta sammanhang har kommittén framhållit, att enligt kungörelse den
30 december 1948 (nr 797) rätten vore skyldig att, då ämbetsman åtalades
för brott mot 25 kap. 1—4 §§ strafflagen eller eljest anledning förekomme
att döma ämbetsmannen till avsättning eller suspension, före målets avgörande
tillse, att myndighet, under vilken den tilltalade i ämbetet lyder, finge
tillfälle att yttra sig i anledning av åtalet, där så ej redan skett. Denna skyldighet
hade motiverats med att rätten vid ådömande av ämbetsstraff måste
taga hänsyn till tjänstens beskaffenhet och att därför kontakt mellan domstol
och förvaltningsmyndighet vore nödvändig. Kommittén anför vidare:

Med hänsyn till en domares självständiga ställning i förhållande till den
chefsmyndighet han må vara underställd ävensom till att en domstol bör ha
särskilda kvalifikationer att bedöma vad som fordras av en domare, anser
kommittén ej erforderligt, att skyldighet föreskrives för rätten att inhämta
yttrande från domarens chefsmyndighet innan beslut om avstängning meddelas.
Härtill kommer att vissa domare ej äro underställda någon chefsmyndighet.
Som emellertid rätten i regel är skyldig att före det slutliga avgörandet
av sådana mål, där avstängning kan komma i fråga, inhämta yttrande
av domarens chefsmyndighet, är det självfallet intet som hindrar att
dylikt yttrande inhämtas redan innan beslut om avstängning meddelas.

Sveriges advokatsamfund har anfört, att lagen borde ges en sådan avfattning
att den tilltalade erhölle ovillkorlig rätt att påfordra förhandling inför
rätten innan avstängningsbeslut meddelades. Svenska stadsförbundet anser,
att domares chefsmyndighet — om sådan funnes — alltid borde yttra sig
innan rätten fattade beslut om avstängning.

Departementschefen. Innan en domare göres till föremål för en så ingripande
åtgärd som avstängning från utövningen av hans tjänst, bör han uppenbarligen
erhålla tillfälle att yttra sig. Föreskrift härom har upptagits i
denna paragraf. Yttrandet bör regelmässigt ske skriftligen. Därest den misstänkte
eller tilltalade domaren det begär eller rätten eljest finner det erforderligt,
skall dock förhandling hållas. Vid sådan förhandling skall åklagaren
vara närvarande och reglerna om häktningsförhandling i 24 kap. 17 § rättegångsbalken
— som jämväl hänvisar till 14—16 §§ samma kapitel — äga
tillämpning.

I analogi med vad som gäller om häktning har i andra stycket av förevarande
paragraf stadgats att, därest i fullföljt mål fråga om avstängning
av domare väckes, den högre rätten äger utan domarens hörande besluta
därom. I dylika fall torde handlingarna i målet i allmänhet innefatta tillräckligt
material för frågans bedömande. Givetvis kan den högre rätten, om
den finner erforderligt, hålla förhandling.

Skyldighet för rätten att jämlikt den av kommittén omnämnda kungörelsen
den 30 december 1948 bereda den misstänkte eller tilltalade domarens
chefsmyndighet tillfälle att yttra sig föreligger endast då rätten har att ta
ställning till straffpåföljden och således först då åtal väckts. Av allmänna
regler om rättens ulredningsplikt i brottmål lärer dock följa, alt rätten,

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

därest fråga om avstängning uppkommer innan åtal anhängiggjorts, har
möjlighet att redan på detta stadium infordra yttrande från chefsmyndigheten.
Uppenbarligen kan det ofta vara lämpligt, att så sker. Att stadga en
ovillkorlig skyldighet för rätten att göra detta synes mig dock ej erforderligt,
utan spörsmålet får bedömas från fall till fall. Har yttrande inhämtats i samband
med avstängning, som föregått åtal, behöver före målets avgörande förnyat
yttrande naturligtvis inhämtas endast där särskilda skäl föranleder
därtill.

6 §•

Innehållet i denna paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen. En avstängning, som äger rum före rättens slutliga
avgörande av målet, är en förberedande åtgärd som beslutas på grundval
av en summarisk prövning av tillgängligt material. Enligt 7 § åligger det
rätten att genast häva en avstängning, som icke längre är behövlig. Rätten
bör därför ha en möjlighet att vaka över att den fortsatta förundersökningen
icke drar ut på tiden längre än som är oundgängligt. På grund härav har i
förevarande paragraf stadgats, att då avstängning beslutas innan åtal väckts
rätten skall utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid bör
bestämmas så kort som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet är möjligt. Skulle den utsatta tiden behöva förlängas, har rätten jämlikt
andra stycket av förevarande lagrum möjlighet därtill.

7 §•

Kommittén har föreslagit, att rätten när som helst skulle äga återkalla ett
meddelat avstängningsbeslut. Denna möjlighet borde enligt kommitténs mening
finnas, för den händelse efter beslutet sådana omständigheter skulle
framkomma, att avstängningen ej längre syntes motiverad.

Vidare har kommittén anfört, att det när målet avgjordes alltid borde
åligga rätten att pröva, huruvida meddelat beslut om avstängning skulle bestå.
Frikändes den tilltalade, borde beslutet i regel återkallas. I vissa fall
kunde det enligt kommitténs mening dock även vid frikännande dom vara
lämpligt, att avstängningen bestode, till dess domen vunnit laga kraft, t. ex.
om en domare, som åtalats för ett grovt brott, frikändes och avgörandet varit
tveksamt. Dömdes den tilltalade till avsättning eller suspension, borde förordnandet
bestå. I övriga fall finge det bero på omständigheterna i det särskilda
fallet, om förordnandet skulle bestå eller ej. Rätten borde även i samband
med domen äga besluta om avstängning av en tilltalad domare, som ej
redan vore avstängd.

Hovrätten för Västra Sverige har ifrågasatt huruvida man borde införa en
ordning enligt vilken rätten, ehuru den tilltalade frikändes, kunde förordna
att tidigare beslutad avstängning skulle bestå eller förordna om avstängning
av tilltalad, som icke redan vore avstängd. Det framstode enligt hovrättens
mening som stötande att en domare, som frikändes för det brott för vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

han varit åtalad, ändock skulle av den frikännande domstolen kunna efter
lämplighetsprövning avstängas från tjänstgöring. En sådan ordning skulle
måhända mera bero på obeslutsamhet hos domstolen än vara föranlett av
något verkligt behov av ett dylikt förfarande. Riktigare syntes vara, att frågan
om avstängning prövades av högre rätt i samband med målets fullföljd
dit. Enligt hovrättens mening borde kommitténs förslag omarbetas så att
därav framginge, att beslut om avstängning i samband med dom skulle kunna
meddelas endast om den tilltalade genom domen fälldes till ansvar för brott
som angåves i 1 § av förslaget. Om förslagets bestämmelser i denna del bibehölles,
borde de i vart fall inskränkas till att avse endast underrätt. Jämväl
nedre justitierevisionen, hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges juristförbund
har uttalat sig på liknande sätt.

Departementschefen. Därest ej åtal väckes inom utsatt tid eller till rätten
inkommer framställning om förlängning av tiden, skall meddelat avstängningsbeslut
omedelbart hävas. Det kan även hävas dessförinnan vid vilken
tidpunkt som helst, därest skäl för avstängning ej längre föreligger. Ett sådant
fall är, att åklagaren före den utsatta tidens utgång beslutar, att åtal
ej skall äga rum. Även efter åtalets väckande skall avstängningen upphöra,
om skäl för avstängning ej vidare föreligger, t. ex. då åtalet nedlägges eller
då den gärning som är föremål för åtal finnes vara av mindre allvarlig beskaffenhet
och sannolikt icke kommer att medföra avsättning. Åklagaren
är skyldig att ofördröj ligen hos rätten anmäla, när enligt hans mening avstängningsskäl
ej längre är för handen.

Då målet avgöres är rätten skyldig att pröva, om förut skedd avstängning
fortfarande skall bestå. I enlighet med lagens utformning av avstängningsinstitutet
såsom en förberedelse till avsättning bör tydligen avstängningen
alltid hävas, då domen ej går ut på avsättning.

Fall kan uppenbarligen förekomma, då det först vid huvudförhandlingen
i målet yppas tillräckliga skäl för avstängning. Med hänsyn härtill har i paragrafens
andra stycke intagits en bestämmelse av innehåll att rätten i samband
med domen äger förordna om avstängning. Där domen meddelas viss
tid efter huvudförhandlingen har rätten givetvis möjlighet att redan vid
huvudförhandlingen meddela beslut om avstängning.

8 §•

Innehållet i denna paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen. I första punkten av denna paragraf har upptagits den
redan i det föregående angivna huvudregeln för avstängnings inverkan på
lönen vid tillämpning av denna lag, nämligen att den avstängde skall vara
skyldig att vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma. 1 andra
punkten har i överensstämmelse med konstruktionen av avstängningsinslitutet
såsom en förberedelse till avsättning upptagits en undantagsföreskrift
av innebörd, att domare, som avstängts och fått vidkännas löneavdrag men
ej dömes till avsättning, skall äga uppbära den lön som avdragits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Av praktiska skäl synes löneavdrag jämlikt denna lag böra utformas i
överensstämmelse med avlöningsförfattningarnas avdragstyper. Närmare bestämmelser
härom torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

9 §.

Kommittén har framhållit, att beslut om avstängning i administrativ ordning
regelmässigt ginge i verkställighet utan hinder av att besluten ej ägde
laga kraft. Detsamma borde enligt kommitténs mening gälla i fråga om en
av domstol beslutad avstängning.

Justitiekansler sämbetet har anfört, att fall torde kunna inträffa då det
framstode som önskvärt, att beslut om avstängning icke trädde i tillämpning
förrän det godkänts av högre instans. Med hänsyn härtill ifrågasatte ämbetet
ett stadgande av innebörd, att beslutet ginge i verkställighet omedelbart,
såframt rätten ej annorlunda förordnade. En dylik föreskrift syntes
kunna vara till nytta och å andra sidan ej medföra någon olägenhet. Regeringsrådet
Quensel intager en kritisk hållning till förslaget med hänsyn till
de olägenheter som vore förenade med anordningen att domare, som hade
att för brott i ämbetet svara omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen,
kunde i anledning av allmänt brott genom beslut av underrätt försättas ur
ämbetsutövning.

Departementschefen. I förevarande paragraf har, i överensstämmelse med
vad som enligt 30 kap. 12 § rättegångsbalken gäller i fråga om åtskilliga förberedande
processuella åtgärder i brottmål, stadgats att beslut om avstängning
och löneavdrag genast skall gå i verkställighet. Det synes naturligt, att
verkställigheten av ett avstängningsbeslut icke skall få uppskjutas genom ett
överklagande. Enär avstängning skall få äga rum endast då avsättning beräknas
följa, lärer någon inskränkning häri ej vara påkallad.

10 §.

Kommittén har funnit att, därest rätten genom beslut under rättegången
förordnat om avstängning eller avslagit yrkande därom, talan mot beslutet
borde kunna föras särskilt. Enligt kommitténs mening borde talan kunna
fullföljas till högsta domstolen, även om underrätt i första instans prövat
frågan. Meddelades beslut om avstängning i samband med dom, följde av
rättegångsbalkens fullföljdsregler, att talan mot beslutet skulle föras i samband
med domen.

Hovrätten för Västra Sverige har anfört, att det av kommitténs förslag
icke framginge såsom fullt klart, att rättegångsbalkens regler skulle tillämpas
vid fullföljd mot dylikt beslut. Hovrätten — och uppenbarligen även
kommittén — utginge emellertid från att en dylik ordning skulle gälla. Talan
skulle alltså föras genom besvär inom viss tid från beslutets dag, och vid
fullföljd av tilltalad till högsta domstolen skulle vanliga regler om nedsättningsskyldighet
och prövningstillstånd bliva tillämpliga. Hovrätten fortsätter:

Kungl. Maj. ts proposition nr 148

Hovrätten anser detta mindre tillfredsställande. Sedan åtal väckts äger rätten
— i likhet med vad fallet är vid häktning — oberoende av parts yrkande
när som helst besluta om avstängning. Häremot bör, liksom vid häktning,
svara en rätt för den tilltalade att oberoende av besvärstid fullfölja talan
mot beslutet. Då med avstängning följer, att den tilltalade kan vidkännas
C-avdrag i lönen, bör han befrias från nedsättningsskyldighet vid fullföljd
till högsta domstolen. Hovrätten anser vidare, att vid besvär mot hovrätts
beslut om avstängning prövningstillstånd — där sådant erfordras skall
meddelas den tilltalade enligt 54 kap. 10 § 1 och 2 rättegångsbalken. Det
är emellertid oklart, huruvida i sådant fall ändringsdispens kan meddelas
utan att bestämmelse därom inryckes i förslaget eller i rättegångsbalken.

Hovrätten har föreslagit, att förslagets 4 § kompletterades med en bestämmelse
att i fråga om tilltalads rätt till talan mot beslut om avstängning
skulle gälla vad i rättegångsbalken stadgades om klagan av misstänkt över
beslut om häktning. Därest ett dylikt tillägg fogades till förslagets 4 § syntes
ändringar i rättegångsbalken kunna undvikas.

Hovrätten för Nedre Norrland har med hänsyn till den betydelse avgörandet
kunde ha för vederbörande befattningshavare tillstyrkt att, såsom kommittén
föreslagit, möjlighet alltid skulle finnas att få frågan prövad av
högsta instans. Enligt denna hovrätts mening torde rättegångsbalken icke
resa hinder mot en sådan obegränsad fullföljdsrätt, som här avsåges.

Departementschefen. Angående fullföljd av talan och rättegången i högre
rätt i fråga om avstängning och löneavdrag har i denna paragraf stadgats,
att rättegångsbalkens regler om häktning skall äga motsvarande tillämpning.
Härigenom har dessa frågor erhållit en lätt överskådlig reglering, som
gör det onödigt att belasta förevarande lag med utförliga specialbestämmelser
i dessa avseenden. Då vid bestämmande av löneavdrag skälig hänsyn
skall tagas till alla föreliggande omständigheter, och således även till den
avstängdes ekonomiska förhållanden, har emellertid den speciella för häktad
gällande befrielsen från nedsättningsskyldighet vid fullföljd till högsta
domstolen ej ansetts böra äga tillämpning. Sådan fullföljd kan utan att någon
ändring i rättegångsbalken erfordras ske jämväl på ändringsdispens vare
sig beslutet om avstängning eller löneavdrag skett under rättegången eller i
samband med domen.

11 §•

Kommittén har anfört, att den administrativa myndighet, som hade att
verkställa en beslutad avstängning, snarast borde underrättas om densamma.
Därför föreslår kommittén, att då rätten förordnat om avstängning underrättelse
genast skall lämnas till den myndighet, under vilken domaren lyder.
Beträffande nämndeman, ägodelningsnämndeman och vattenrättsnäinndeman
syntes underrättelsen böra lämnas till ordföranden i den domstol, där
den avstängde tjänstgjorde. Om avstängning av sådan domare, som ej lyder
under någon myndighet, föreslår kommittén att i stället justitiedepartementet
underrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att föreskriften i denna paragraf
av lagförslaget rätteligen torde ha sin plats i kungörelsen den 21 juni
1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. Då det emellertid
kunde vara praktiskt att ha bestämmelserna rörande avstängning av
domare från tjänstgöring samlade på ett ställe ansåge sig hovrätten ej böra
göra någon erinran mot att föreskriften intoges i den tilltänkta lagen. Möjligen
borde i anslutning till stadgandet i 11 § andra stycket nyssnämnda
kungörelse anmärkning göras om förekomsten av föreskriften.

Departementschefen

I detta lagrum har intagits vissa föreskrifter om skyldighet för rätten att
meddela underrättelser. En hänvisning till detta stadgande bör även intagas
i kungl. kungörelsen den 21 juni 1946 (nr 298) angående översändande av
domar i vissa brottmål m. m.

Bestämmelser om ikraftträdande.

Departementschefen. Av allmänna regler torde följa att den nya lagen
blir tillämplig på redan inledda rättegångar. Lagen torde böra träda i kraft
den 1 juli 1955.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om avstängning av domare.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om avstängning av domare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är domare på sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra
avsättning, må han avstängas från utövning av tjänsten.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare,
som ej är ledamot, vid allmän domstol eller vid vattendomstol, ägodelningsrätt
eller expropriationsdomstol eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen,
försäkringsrådet, statens hyresråd eller kammarrätten eller, då Konungen
förordnat därom, vid annan särskild domstol.

2 §.

Beslut om avstängning meddelas av rätten.

3 §.

Fråga om avstängning av domare upptages på yrkande av åklagaren. Efter
åtalet äge rätten även självmant upptaga fråga därom.

4 §■

Har yrkande om avstängning framställts, skall rätten meddela beslut så
snart ske kan.

5 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om avstängning av domare,
äge rätten utan dennes hörande besluta därom.

6 §•

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

7 §.

Då målet avgöres, pröve rätten, om avstängningen fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med domen förordna om avstängning.

8 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om löneavdrag enligt första
stycket.

9 §•

Beslut i fråga om avstängning och löneavdrag skall genast gå i verkställighet.

10 §.

11 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Bilaga B

Rättegångskommitténs förslag

till

Lag

om avstängning från tjänstgöring av domare som åtalats för brott

1 §•

Åtalas domare för brott och är brottet sådant att därigenom det anseende
han som domare bör äga sättes i fara, må rätten för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger avstänga honom från tjänstgöring.

2 §.

Innan beslut om avstängning meddelas, skall den tilltalade beredas tillfälle
att yttra sig; särskild förhandling må ock hållas inför rätten.

3 §.

Har beslut om avstängning meddelats, pröve rätten när målet avgöres,
om beslutet skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen besluta om
avstängning. , , lV

Beslut om avstängning går i verkställighet utan hinder av att det icke äger
laga kraft men kan när som helst av rätten återkallas.

4 §.

Har underrätt eller hovrätt genom beslut under rättegången utlåtit sig
angående avstängning, skall talan mot beslutet föras särskilt.

5 §.

Har rätten förordnat om avstängning av nämndeman, ägodelningsnäinndeman
eller vattenrättsnämndeman, skall ordföranden i den domstol, där den
avstängde tjänstgör, genast underrättas. Om avstängning av annan domare
skall underrättelse genast lämnas till den myndighet, under vilken domaren
lyder, eller, där sådan myndighet icke finnes, till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 148

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 25 mars
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 18 mars 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 25 februari 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om avstängning av domare.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet yttrade:

i §■

Med den avfattning paragrafens andra stycke erhållit lärer lagen ej bliva
tillämplig å revisionssekreterare. Med hänsyn till dessas arbetsuppgifter och
i betraktande av den vidsträckta innebörd som i övrigt tillagts begreppet
domare synas emellertid även revisionssekreterare böra falla under lagen.
Lagrådet förordar därför att uppräkningen i andra stycket av organ, vilka
jämställas med allmän domstol, kompletteras med nedre justitierevisionen.

I paragrafen har ej gjorts något undantag beträffande högsta domstolen,
och i ovannämnda uppräkning har även medtagits regeringsrätten. Emellertid
lärer ej ha avsetts att därmed taga ställning till spörsmålet, huruvida
lagen grundlagsenligt kan tillämpas å justitieråd eller regeringsråd annat
än i samband med åtal vid riksrätt. Att frågan lämnas öppen föranleder ej
någon erinran från lagrådets sida.

8 §•

Det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet, varigenom åt Konungen
inrymmes rätt att meddela närmare bestämmelser om löneavdrag
enligt första stycket, har i remissprotokollet motiverats med att löneavdragen
av praktiska skäl borde utformas i överensstämmelse med avlöningsförfattningarnas
avdragstyper. Stadgandets syfte är sålunda mera begränsat
än en bokstavlig tolkning ger vid handen. Ett mera adekvat uttryck för det
angivna syftet synes kunna ernås genom att stadgandet gives den utformningen,
att Konungen äger meddela bestämmelser om vilka olika löneavdrag
som må tillämpas.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 148

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 mars 1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Lange.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälei
t.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 25
mars 1955 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 25 februari 1955
remitterade förslaget till lag om avstängning av domare. Efter redogörelse
för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

I anledning av vad lagrådet anfört därom att lagen i dess remitterade lydelse
ej bleve tillämplig å revisionssekreterare synes 1 § andra stycket böra
förtydligas. Detta torde lämpligen kunna ske på så sätt att nedre justitierevisionen
uttryckligen nämnes i lagtexten. I samband härmed bör en redaktionell
jämkning av lagrummet göras. Även 8 § andra stycket kan lämpligen
utformas med beaktande i huvudsak av vad lagrådet yttrat.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget med nyss omförmälda ändringar
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nilsson