Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963 (Proposition 1963:148)

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 10 juni
1949 (nr 341) om explosiva varor; given Stockholms
slott den 29 mars 1963.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t inhämta riksdagens yttrande över
härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen den
10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i explosiwaruförordningen, betingade
av den tekniska utvecklingen och erfarenheterna från tillämpningen
av förordningen. I fråga om tillverkning av explosiva varor införes bestämmelser
om rätt att framställa sprängämne på förbrukningsställe. Vidare vidgas
rätten att på arbetsplats inneha större mängder explosiva varor för
omedelbar förbrukning. Ytterligare upptar förslaget regler som möjliggör
tillfälligt omhändertagande av explosiv vara vid fara för missbruk. I fråga
om handeln med explosiva varor föreslås, att nuvarande stadgande om behovsprövning
slopas.

I förslaget har vidare reviderats gällande bestämmelser om säkerhetsavstånd
och om begränsning av kvantiteten explosiva varor, som får förvaras
i magasin. Slutligen föreslås, att föreskrifter om transport till sjöss och
med järnväg, vilka det hittills ålegat kommerskollegium att utfärda, framdeles
skall meddelas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1964. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 3 § 1 och 2 mom., 10, 13, 22, 32, 35 och 38 §§,
40 § 2 mom., 41, 44 och 46 §§, 50 § 1 mom., 51—53, 55 och 56 §§ samt 61 §
1, 3 och 4 mom. förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor1 ävensom
rubriken närmast före 41 § nämnda förordning skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Explosiva varor indelas i
denna förordning i följande huvudslag,
nämligen

sprängämnen, såsom dynamit, nitrocellulosa,
nitroglycerin och trotyl,
krut, såsom kanonkrut, gevärskrut
och svartkrut,

ammunition, såsom hagel- och kulpatroner,
patroner för slaktmasker
samt laddade patron- och laddningshylsor,
granater, bomber och minor,
tändmedel, såsom sprängkapslar,
tändhattar och stubin, samt
pgrotekniska varor, såsom fyrverkeripjäser,
icke explosiva brand- och
rökbomber samt explosiva leksaker.

2 mom. Med hänsyn till den olika
farligheten vid transport hänföras de
explosiva varorna till transportklasserna
A, B, C, D och E. De olika transportklasserna
omfatta följande varuslag,
nämligen

transportklass A knallkvicksilver,
nitroglycerin och andra högkänsliga
explosivämnen samt ammunition och
tändmedel, som icke kunna anses
transport säkra,

transportklass B sprängkraftiga
tändmedel i allmänhet, såsom sprängkapslar
och detonerande stubin,
transportklass C dynamit, svartkrut
samt därmed i avseende å transport- 1

§•

1 mom. Explosiva varor indelas i
denna förordning i följande huvudslag,
nämligen

sprängämnen, såsom dynamit, nitrocellulosa,
nitroglycerin och trotyl,
krut, såsom nitrocellulosakrut och
svartkrut,

2 mom. Med hänsyn till den olika
farligheten vid transport hänföras de
explosiva varorna till transportklasserna
A, B, C, D och E. De olika transportklasserna
omfatta följande varuslag,
nämligen

transportklass A blyazid, nitroglycerin
och andra högkänsliga explosivämnen
samt ammunition och tändmedel,
som icke kunna anses transportsäkra,

transportklass B sprängkapslar och
andra sprängkraftiga tändmedel med
undantag av detonerande stubin,
transportklass C dynamit, svartkrut
samt därmed i avseende å transport -

1 Senaste lydelse av 61 § 4 mom. se SFS 1960: 451.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

säkerhet jämförliga sprängämnen och
krut,

transportklass D mindre känsliga
sprängämnen, röksvagt krut, militär
ammunition i allmänhet samt därmed
i avseende å transportsäkerhet jämförliga
pyrotekniska varor, samt
transportklass E annan ammunition
än ovan nämnts, icke sprängkraftiga
tändmedel i allmänhet, såsom
tändhattar och snabbstubin, samt
därmed i avseende å transportsäkerhet
jämförliga pyrotekniska varor.

(Föreslagen lydelse)

säkerhet jämförliga sprängämnen och
krutslag,

transportklass D mindre känsliga
sprängämnen och krutslag, detonerande
stubin och militära ammunitionseffekter
i allmänhet, samt

transportklass E annan ammunition
än ovan nämnts, icke sprängkraftiga
tändmedel i allmänhet, såsom
tändhattar och snabbstubin, samt
pyrotekniska varor.

Tillstånd att
Där ej

Länsstyrelsens tillstånd
Tillstånd att tillverka explosiva varor
annorledes än fabriksmässigt må
blott avse laddning av handvapenammunition
och tillverkning av pyrotekniska
varor.

Tillverkning av------—

Tillverkningsställe må ej vara beläget
inom tätbebyggt område. Tillverkning
av sprängämnen, krut,
sprängladdad ammunition eller
sprängkraftiga tändmedel må ej bedrivas
på mindre avstånd än 5 000
meter från område som nyss sagts, 500
meter från offentlig byggnad, station
å till allmän trafik upplåten järnväg
eller annans hus, vari människor bo
eller eljest varaktigt uppehålla sig,
eller 200 meter från allmän väg eller
från järnväg eller farled, som är upplåten
till allmän trafik, eller från
gränsen till annans fasta egendom,
såvida ej ägaren till egendomen annat
medgivit.

Där tillverkningen

--krigsmateriel m. m.

i kungörelsen.

för tillverkningen.

Tillstånd att tillverka explosiva varor
annorledes än fabriksmässigt må
blott avse laddning av handvapenammunition,
tillverkning av pyrotekniska
varor samt tillverkning av sprängämne
vid förbrukningsstålle för användning
därstädes. Tillstånd till tillverkning
som sist nämnts må meddelas
endast under förutsättning att
sprängämnet för ändamålet godkänts
av kommerskollegium. Sålunda tillverkat
sprängämne må icke utan särskilt
tillstånd transporteras utanför
förbruknings stället eller överlåtas.

---- —---för omgivningen.

Tillverkningsställe må ej vara beläget
inom tätbebyggt område. Tillverkning
av sprängämnen, krut, sprängladdad
ammunition eller sprängkraftiga
tändmedel må ej bedrivas på
mindre avstånd än 500 meter från
offentlig byggnad, station å till allmän
trafik upplåten järnväg eller annans
hus, vari människor bo eller eljest
varaktigt uppehålla sig, eller 200
meter från allmän väg eller från järnväg
eller farled, som är upplåten till
allmän trafik, eller från gränsen till
annans fasta egendom, såvida ej ägaren
till egendomen annat medgivit.

— andra stycket.

10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Tillstånd till handel med explosiva
varor må meddelas allenast där behov
av rörelsen föreligger. Utan behovsprövning
må dock behörig vapenhandlare
beviljas tillstånd att idka
handel med ammunition till vapen,
som han äqer sälja.

Ej må-------- — —---

§•

Tillstånd till handel med explosiva
varor må ej meddelas, därest rörelsen
prövas kunna medföra olägenhet av
betydenhet med hänsyn till allmän
ordning eller säkerhet.

föreskrivna villkoren.

Under iakttagande av vad nedan i
detta kapitel stadgas om olika slag av
förråd, nämligen förbrukningsförråd
(mindre och större), kringföringsförråd,
handförråd å arbetsplats, handelsförråd
samt förråd i fabriks- och
upplagsmagasin, har kommerskollegium
att utfärda ordningsföreskrifter
beträffande förvaringen av explosiva
varor samt närmare bestämmelser om
hur förvaringsrum för förråden skola
vara belägna och beskaffade.

Innan bestämmelser —----

§•

Under iakttagande av vad nedan i
detta kapitel stadgas om olika slag av
förråd, nämligen förbrukningsförråd
(mindre och större), kringföringsförråd,
handelsförråd samt förråd i fabriks-
och upplagsmagasin, har kommerskollegium
att utfärda ordningsföreskrifter
beträffande förvaringen
av explosiva varor samt närmare bestämmelser
om hur förvaringsrum
för förråden skola vara belägna och
beskaffade.

----Kungl. Maj :ts avgörande.

Vill förbrukare samtidigt på samma
ställe innehava högst 5 kilogram
sprängämnen och krut samt 100
sprängkapslar (mindre förbrukningsförråd
av sådana varor), har han att
ansöka om tillstånd därtill hos polismyndigheten
i den ort, där varan
skall förvaras. Polismyndighet äger
förordna polisman att mottaga sådan
ansökan och utlämna tillståndsbevis.

Använder sökande---—--

§•

Vill förbrukare samtidigt på samma
ställe innehava högst 5 kilogram
sprängämnen och krut, 100 sprängkapslar
samt 100 meter detonerande
stubin (mindre förbrukningsförråd av
sådana varor), har han att ansöka om
tillstånd därtill hos polismyndigheten
i den ort, där varan skall förvaras.
Polismyndighet äger förordna polisman
att mottaga sådan ansökan och
utlämna tillståndsbevis.
------ —- äga tillämpning.

38 §.

Större förbrukningsförråd av
sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel må omfatta högst 60
kilogram sprängämnen och krut samt
3 kilogram sprängkraftiga tändmedel,
därav högst 1 200 sprängkapslar.

Har förbrukare -------

Beträffande belägenheten---

Större förbrukningsförråd av
sprängämnen, krut- och sprängkraftiga
tändmedel må omfatta högst 60
kilogram sprängämnen och krut,
1 200 sprängkapslar samt 500 meter
detonerande stubin. Större förbrukningsförråd,
vari förvaras enbart
sprängkapslar, må innehålla högst
10 000 sådana kapslar.

------angivna myckenheterna.

-----motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Vill någon, som har att utföra
sprängningsarbete i farled eller
liknande arbete, ombord å fartyg
medföra för ändamålet erforderliga
explosiva varor, skall vad i 1 mom.
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Handförråd å arbetsplats av
sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tåndmedel.

Under arbetsuppehåll på arbetsplats
må handförråd om högst 5 kilogram
sprängämnen och krut samt 100
sprängkapslar tillfälligt förvaras annorstädes
än i det förvaringsrum, varifrån
det uttagits, om det på grund av
arbetsplatsens avlägsna belägenhet
skulle vara förenat med avsevärda
olägenheter att återställa handförrådet.
Härvid skall dock iakttagas att
förvaringsplatsen ligger på betryggande
avstånd från byggnader, ställen
och kommunikationsleder, som i 37 §
avses.

Då synnerliga skäl äro därtill, äger
polismyndigheten i orten medgiva, att
även större handförråd än i första
stycket avses må förvaras på sätt där
angives. Sådant medgivande skall förbindas
med de villkor och föreskrifter,
som i varje särskilt fall finnas erforderliga.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Kringföringsförråd må förvaras
på fordon eller fartyg. Närmare
bestämmelser om dylik förvaring
av kringföringsförråd utfärdas
av kommerskollegium såvitt avser
fordon för transport landvågen annorledes
än på järnväg samt, i samråd
med kommerskollegium, av sjöfartsstyrelsen
såvitt avser fartyg och
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
såvitt avser järnvägsfordon.
Kan vid samråd i någon fråga
enighet icke uppnås, skall frågan
hänskjutas till Kungl. Maj.ts avgörande.

Innehav och tillfällig förvaring
av sprängämnen, krut och
sprängkraftiga tåndmedel på arbetsplats.

§•

1 mom. Skall någon utföra sprängningsarbete,
för vilket åtgår större
myckenhet sprängämnen, krut och
sprängkraftiga tåndmedel än som må
förvaras i förbruknings förråd eller
kringföringsförråd, äger polismyndigheten
meddela honom tillstånd att på
arbetsplatsen, utöver förråd, innehava
för omedelbar förbrukning erforderliga
sådana varor. I tillståndsbeslutet
skall polismyndigheten angiva
största myckenhet av varje varuslag
ävensom meddela de föreskrifter i övrigt,
som finnas erforderliga.

2 mom. Under kortare uppehåll i
pågående sprängningsarbete må högst
5 kilogram sprängämnen och krut,
100 sprängkapslar samt 100 meter detonerande
stubin tillfälligt förvaras
på arbetsplatsen, om det skulle medföra
olägenhet av betydenhet att under
uppehållet förvara varorna på eljest
föreskrivet sätt. Vid sådan tillfällig
förvaring skola varorna stå under
betryggande uppsikt.

1 fråga om arbete i gruva samt arbete
på annan arbetsplats, där faran
för tillgrepp under uppehåll i ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Beträffande magasin beläget i anslutning
till tillverkningsställe som i
2 kapitlet avses (fabriksmagasin)
skola bestämmelserna i 2 kapitlet i
tillämpliga delar gälla. Där ej synnerliga
skäl föranleda till annat, må länsstyrelsen
icke medgiva, att större
myckenhet explosiva varor än 50 000
kilogram inrymmes i sådant magasin.
I fråga om ammunition skall härvid
inräknas endast vikten av explosiva
och pyrotekniska ämnen.

Då tillstånd att anordna upplagsmagasin
beviljas, skall länsstyrelsen
meddela de villkor och föreskrifter,
som i varje särskilt fall finnas erforderliga.
Endast om synnerliga skäl
äro därtill, äger länsstyrelsen medgiva,
att större myckenhet explosiva varor
än 25 000 kilogram inrymmes i
samma magasin. I fråga om ammunition
skall härvid inräknas endast vikten
av explosiva och pyrotekniska
ämnen.

Beträffande upplagsmagasin---

(Föreslagen lydelse)

betet är att anse såsom ringa, äger polismyndigheten
meddela tillstånd till
tillfällig förvaring på arbetsplats av
sprängämnen, krut, sprängkapslar
och detonerande stubin i större myckenhet
än i första stycket sägs. I tillståndsbeslutet
skall polismyndigheten
angiva största myckenhet av varje varuslag
samt meddela de villkor och
föreskrifter i övrigt som finnas erforderliga.

§•

Beträffande magasin beläget i anslutning
till tillverkningsställe som i
2 kapitlet avses (fabriksmagasin)
skola bestämmelserna i 2 kapitlet i
tillämpliga delar gälla. Länsstyrelsen
må icke medgiva, att i fabriksmagasin
inrymmes större myckenhet
explosiva varor än som följer av bestämmelser
som kommerskollegium
u t färdar.

§•

Då tillstånd att anordna upplagsmagasin
beviljas, skall länsstyrelsen
meddela de villkor och föreskrifter,
som i varje särskilt fall finnas erforderliga.
Länsstyrelsen må icke medgiva,
att i upplagsmagasin inrymmes
större myckenhet explosiva varor än
som följer av bestämmelser som
kommerskollegium utfärdar.

---15—17 §§ stadgas.

1 mom. Explosiv vara, som tillhör
transportklass B, C eller D, skall
transporteras under tillsyn av behörig
person, som har att svara för att
gällande transportbestämmelser iakttagas
och att varan å bestämmelseorten
eller å etappställe överlämnas till
adressaten eller annan behörig mottagare.
Varan skall åtföljas av följesedel,
till vilken formulär fastställes
av kommerskollegium.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1963 t

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Det ankommer på kommerskollegium
att utfärda föreskrifter om de
myckenheter explosiva varor av transportklasserna
B, C och D, som må försändas
med olika slag av transportmedel.
Kollegium har därjämte att föreskriva
vad som skall iakttagas vid
och i anslutning till transport av
nyssnämnda varor. Innan föreskrifter
utfärdas rörande transport till
lands, skall kollegium samråda med
järnvägsstyrelsen och, i ärenden som
beröra den yrkesmässiga automobiltrafiken
för godsbefordran, jämväl
statens biltrafiknämnd. Kan i någon
fråga enighet icke uppnås, skall frågan
hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

Då synnerliga skäl äro därtill, äger
länsstyrelsen i det län, varifrån transport
utgår, att för särskilt fall medgiva
undantag från bestämmelserna i
48 § första stycket första punkten och
50 § 1 mom. samt från de transportföreskrifter,
som meddelats av kommerskollegium.
Sådant medgivande
må förbindas med de villkor och föreskrifter,
som finnas erforderliga.

Bestämmelserna ovan----- —

§•

Det ankommer på kommerskollegium
att utfärda föreskrifter om de
myckenheter explosiva varor av transportklasserna
B, C och D, som må
försändas med transportmedel landvägen
annorledes än på järnväg, samt
att föreskriva vad som skall iakttagas
vid och i anslutning till dylik transport.
Detsamma skall gälla beträffande
sjöfartsstyrelsen såvitt avser transport
ombord å fartyg och vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet såvitt
avser transport å järnväg.

Innan kommerskollegium utfärdar
föreskrift rörande transport, skall
kollegium, om föreskriften berör den
yrkesmässiga automobiltrafiken för
godsbefordran, samråda med statens
biltrafiknämnd. Annan central förvaltningsmyndighet
skall samråda
med kollegium, innan föreskrift utfärdas.
Kan vid samråd mellan myndigheter
i någon fråga enighet icke
uppnås, skall frågan hänskjutas till
Kungl. Maj :ts avgörande.

§•

Då synnerliga skäl äro därtill, äger
länsstyrelsen i det län, varifrån transport
utgår, att för särskilt fall medgiva
undantag från bestämmelserna i
48 § första stycket första punkten och
50 § 1 mom. samt från transportföreskrifter,
som meddelats enligt 51 §.
Sådant medgivande må förbindas med
de villkor och föreskrifter, som finnas
erforderliga.

---—----— dylik vara.

53 §.

Utöver bestämmelserna i denna förordning
och med stöd därav meddelade
föreskrifter skall beträffande järnvägstransport
av explosiva varor gälla
vad därom stadgas i gällande järnvägstrafikstadga
och vederbörande
taxa.

I trafik-------------------------- --------till efterrättelse.

I fråga-------------------särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Den allmänna-------

Sprängämnesinspektionen skall
lämna dessa myndigheter erforderligt
tekniskt biträde vid tillämpningen av
bestämmelserna. Därjämte åligger det
inspektionen att medverka i tillsynen
över bestämmelsernas efterlevnad,
särskilt i vad avser tillverkning av explosiva
varor, samt att öva kontroll
över tillverkningen av dels flyttbara
förvaringspersedlar för sprängämnen,
krut och sprängkraftiga tändmedel
och dels dörrar till magasin och liknande
förvaringsrum för sådana varor.

När helst det av tillsynsmyndighet
som avses i första eller andra stycket
påfordras äger myndigheten vinna
tillträde till lokal, där explosiv vara
tillverkas, förvaras eller hålles till
salu, samt till ställe, där sådan vara
förbrukas. Tillsynsmyndighet är vidare
berättigad att erhålla de upplysningar
och de prov å varor och materialier,
vilka myndigheten anser sig
behöva för sin tillsyn, samt att taga
del av böcker och anteckningar, som
föras på grund av föreskrift i denna
förordning.

Sprängämnesinspektionen äger--

(Föreslagen lydelse)

§•

— underlydande polismyndigheter.

Sprängämnesinspektionen skall
lämna dessa myndigheter erforderligt
tekniskt biträde vid tillämpningen av
bestämmelserna. Därjämte må inspektionen
tillhandagå allmänheten
med råd och anvisningar i fall där så
begäres.

På inspektionen ankommer jämväl
att medverka i tillsynen över efterlevnaden
av gällande bestämmelser, särskilt
i vad avser tillverkning av explosiva
varor, samt att, där mot bestämmelserna
stridande förhållande finnes
föreligga, föranstalta om rättelse genom
anvisning till den felande. Vinnes
icke rättelse, skall inspektionen
anmäla förhållandet för tillståndsmyndigheten
eller, om tillstånd icke
meddelats, till vederbörande polismyndighet.

Inspektionen åligger vidare att öva
kontroll över tillverkningen av dels
flyttbara förvaringspersedlar för
sprängämnen, krut och sprängkraftiga
tändmedel, dels dörrar till magasin
och liknande förvaringsrum för sådana
varor.

När helst det av tillsynsmyndighet
som avses i denna paragraf påfordras
äger myndigheten vinna tillträde
till lokal, där explosiv vara tillverkas,
förvaras eller hålles till salu,
samt till ställe, där sådan vara förbrukas.
Tillsynsmyndighet är vidare
berättigad att erhålla de upplysningar
och de prov å varor och materialier,
vilka myndigheten anser sig behöva
för sin tillsyn, samt att taga del av
böcker och anteckningar, som föras
på grund av föreskrift i denna förordning.

------dörrar tillverkas.

Inträffar explosion — — — på
explosionsplat sen.

Polismyndigheten skall----ut redning

översändas.

Har explosiv —--• i orten.

§•

1 mom. Inträffar explosion--

— på explosionsplatsen.

Polismyndigheten skall — — —
utredning översändas.

Har explosiv---i orten.

2 mom. Kan innehav av explosiv

Kungi. Maj:ts proposition nr lb8 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vara antagas vålla fara för missbruk,
äger polismyndighet besluta, att varan
skall omhändertagas. Är faran för
missbruk så överhängande, att polismyndighetens
beslut ej hinner avvaktas,
äger jämväl polisman omhändertaga
varan. Har sådan åtgärd vidtagits,
åligger det polismannen att därom
skyndsamt göra anmälan till polismyndigheten,
som har att pröva
huruvida åtgärden skall bestå.

Omhändertagandet må även avse
innehavarens tillståndsbevis.

Omhändertagen vara skall, i avbidan
på beslut om hur med varan
skall förfaras, genom polismyndighetens
försorg förvaras på sätt som
föreskrives i 31 §.

Har vara enligt detta moment omhändertagits
från tillståndshavare,
skall utan dröjsmål prövas huruvida
skäl föreligger att återkalla meddelat
tillstånd till innehav. Är länsstyrelse
tillståndsmyndighet, åligger det polismyndigheten
att skyndsamt underrätta
länsstyrelsen om omhändertagandet.
Finner tillståndsmyndigheten
icke skäl att återkalla tillståndet,
skall vara och tillståndsbevis som omhändertagits
genast återställas till
tillståndshavaren. Återkallas tillståndet,
skall tillfälle beredas honom att
överlåta varan till någon som är berättigad
att förvärva varan från honom;
dock må för sådant ändamål
varan icke utlämnas till annan än
den som är berättigad att inneha densamma.
Kommer sådan överlåtelse
icke till stånd inom skälig tid, skall
varan genom polismyndighetens försorg
oskadliggöras.

61 §.

1 mom. Tillverkar någon----

överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Vara, som---------

3 mom. Bryter tillverkare---

-----medgivet, eller

överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller
24 § första stycket,

straffes med dagsböter eller fängelse.

--förklaras förverkat.

----—-8 §, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1963

(Nuvarande lydelse)

transporterar någon explosiv vara,
hänförlig till transportklass A, utanför
tillverknings- eller förbrukningsställe
utan vederbörligt tillstånd eller
utan att iakttaga de för transporten
meddelade villkoren eller föreskrifterna,

straffes med dagsböter.

Beträffande varor,

4 mom. Underlåter innehavare--

bryter någon mot bestämmelse i
50 § 1 eller 3 mom. eller mot vad i
48 § eller med stöd därav eller av 51 §
eller 52 § första stycket föreskrivits
eller mot föreskrift, som avses i 53 §
andra stycket, eller
söker någon
underlåter någon att göra anmälan
som i 56 § sägs,

straffes med dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

transporterar någon explosiv vara,
hänförlig till transportklass A, eller
sprängämne, som jämlikt 10 § fjärde
stycket tillverkats vid förbrukningsställe
för användning därstädes, utanför
tillverknings- eller förbrukningsställe
utan vederbörligt tillstånd eller
utan att iakttaga de för transporten
meddelade villkoren eller föreskrifterna,

straffes med dagsböter.

motsvarande tillämpning.

--42 § föreskrivits, eller

bryter någon mot bestämmelse i

50 § 1 eller 3 mom. eller mot vad
i 48 § eller med stöd därav eller av

51 § eller 52 § första stycket föreskrivits
eller mot föreskrift, som avses i
53 § första stycket, eller

införseltillstånd, eller
underlåter någon göra anmälan
som i 56 § / mom. sägs,
straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964; dock att tillämpningsföreskrift,
som enligt tidigare bestämmelse utfärdats av kommerskollegium
men enligt ny bestämmelse skall utfärdas av annan central förvaltningsmyndighet,
skall äga tillämpning intill dess den ersatts med föreskrift, som
utfärdats av sistnämnda myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om vissa ändringar i
förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor och anför därvid
följande.

I. Inledning

Nu gällande förordning om explosiva varor trädde i kraft den 1 januari
1950. Förordningen innehåller blott i mindre utsträckning bestämmelser av
teknisk eller eljest mera speciell natur. I stället har kommerskollegium tillerkänts
befogenhet att fastställa de föreskrifter och anvisningar, som påkallas
beträffande tillämpningen av förordningen. Sådana bestämmelser meddelade
kollegium i en den 17 november 1949 utfärdad kungörelse med tillläggsbestämmelser
till förordningen om explosiva varor. Vid tillämpningskungörelsen,
som utkom såsom nummer 8 år 1949 i kollegiets författningssamling
Ser. A, är fogade ett antal bilagor, däribland som nummer 1 »Förteckning
över explosiva varor som av kollegium godkänts (grupperna I—-V)
eller förklarats i vissa hänseenden icke skola vara underkastade förordningens
bestämmelser (grupp VI)» och som nummer 2 »Föreskrifter angående
sammansättning, förpackning, innehav utan särskilt tillstånd m. m. av explosiva
varor».

Det har visat sig, att förordningen och tillämpningskungörelsen i stort sett
erhållit en ändamålsenlig utformning. Olika krav på revision av föreskrifterna
har emellertid efter hand framförts. I vissa fall har reformkraven
kunnat tillgodoses genom ändringar i och tillägg till kungörelsen och dess
bilagor. Med tiden har dock behov uppkommit av en närmare översyn av lagstiftningen
om explosiva varor. Inom kommerskollegium har med anledning
härav verkställts utredning och upprättats ett i augusti 1962 daterat
förslag dels till vissa ändringar i förordningen, dels till en ny tillämpningskungörelse.

över utredningen har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

tet, överbefälhavaren, försvarets fabriksstyrelse, försvarets forskningsanstalt,
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, krigsmaterielinspektionen,
statens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
telestyrelsen, statspolisintendenten, statens provninganstalt, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens
och Hallands län, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare,
Handelskammaren i Göteborg, Sveriges köpmannaförbund, Aktiebolaget Bofors
Nobelkrut, Nitroglycerin aktiebolaget, Hammargren & Co aktiebolag,
Hanssons pyrotekniska aktiebolag, Aktiebolaget Norma projektilfabrik, Aktiebolaget
Svenska metallverken, Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget
Nora tändrörsfabrik, Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska
brandbefälets riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen, Föreningen Sveriges
landsfiskaler samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Vid åtskilliga yttranden
har fogats utlåtanden från sammanslutningar och underordnade
myndigheter.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändring i förordningen om explosiva
varor.

II. Utredningens omfattning

Utredningen. Inom kommerskollegium har sedan flera år pågått arbete
med en revision av lagstiftningen om explosiva varor. Under hösten år 1958
färdigställdes promemorior med förslag till vissa ändringar i förordningen
och till ny tillämpningskungörelse jämte bilagor 1 och 2. Promemoriorna remitterades
till olika myndigheter och företag. Sedan remissyttranden inkommit,
bearbetades materialet, och under hösten 1959 upprättades nya promemorior.
Sedermera har, från och med november 1961, en avslutande överarbetning
ägt rum. Den har i första hand kommit att gälla frågan om ändringar
i förordningen om explosiva varor. Även de tidigare förslagen till ny
tillämpningskungörelse jämte bilagor har emellertid ånyo blivit genomgångna
och omarbetade.

Vid den avslutande överarbetningen har beaktats, att ny lagstiftning genomförts
på ett näraliggande område genom förordningen den 1 december
1961 (nr 568) om brandfarliga varor. Särskilt har övervägts i vad mån ändringar
av organisationen kan ha aktualiserats av nämnda lagstiftning. Enligt
kollegium har det visat sig, att lagstiftningen om brandfarliga varor
och lagstiftningen om explosiva varor tillgodoser samhällsintressen av så
jämförelsevis olika slag, att den nya förordningen om brandfarliga varor
icke synes böra leda till genomgripande ändringar i lagstiftningen om explosiva
varor; med hänsyn till den väsentliga skillnaden mellan de båda

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1963

lagstiftningarnas syften och räckvidd är det ej anmärkningsvärt, om också
betydande olikheter i organisationen föreligger.

Såvitt gäller förslaget till ändringar i förordningen om explosiva varor
redovisar kommerskollegium först vissa grundläggande frågor; de avser
klassificering av vissa varor, godkännande av militära explosiva varor, organisationen,
pyrotekniska varor samt behovsprövning i ärenden om tillstånd
till handel. Därefter upptages vissa andra frågor, bl. a. hemladdning av fickvapen,
tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe, innehav och förvaring
på arbetsplats, skyddsbestämmelser samt provisoriskt omhändertagande.

Remissyttranden. Kommerskollegiets förslag till ändringar i förordningen
om explosiva varor har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda funnit det
framlagda förslaget till ändringar av förordningen innebära betydande förbättringar
av gällande bestämmelser. Överståthållarämbetet anser, att de
föreslagna ändringarna i stort sett synes vara väl motiverade, och ämbetet
finner sig — i likhet med de av ämbetet hörda myndigheterna — i huvudsak
kunna skänka sin anslutning till desamma. De ändrade eller nytillkomna
författningstexterna finner ämbetet förtjänta av högt vitsord. Länsstyrelsen
i Malmöhus län delar kommerskollegiets uppfattning, att under de år, som
gått efter tillkomsten av gällande lagstiftning, behov otvivelaktigt uppstått
av en närmare översyn av ifrågavarande lagstiftning. Det framlagda förslaget
till ändringar i förordningen finner länsstyrelsen vara i stort sett väl anpassat
efter de erfarenheter, som vunnits under den nuvarande lagstiftningens
tillämpningstid. Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter
sig i allt väsentligt till utredningens förslag, som länsstyrelsen finner välgrundat,
och länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att det framlagda förslaget i
allt väsentligt är väl ägnat att läggas till grund för författningsbestämmelser
i ämnet. Enligt ett av Sveriges industriförbund åberopat utlåtande från
Svenska gruvföreningen är det allmänna intrycket av utredningen, att kollegium
på ett värdefullt sätt sökt anpassa lagstiftningen på området till vad
som numera och inför framtiden kan te sig rimligt. Handelskammaren i Göteborg
anser, att kollegium genomfört sin utredning på ett förtjänstfullt sätt
och att de framlagda ändringsförslagen är väl genomtänkta. Ett genomförande
av dessa skulle i olika avseenden komma att innebära en väsentlig
uppmjukning av de nuvarande föreskrifterna på området. Då dessa föreskrifter
ofta visat sig vara till hinders för en ändamålsenlig hantering och
användning av sprängämnen för civila arbeten, måste förslaget hälsas med
tillfredsställelse. I gemensamt yttrande från Aktiebolaget Express-Dynamit
och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik understrykes, att förslaget på åtskilliga
punkter synes innebära väsentliga förbättringar och att kollegium beaktat
och anpassat sitt förslag till den tekniska utvecklingen på förevarande
område.

De kritiska synpunkter, som har framförts mot förslaget, har gällt vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

särskilda föreskrifter. Vad beträffar godkännande av militära explosiva
varor framhåller sålunda överbefälhavaren, att militära myndigheter
inte längre får möjlighet att bestämma vilka fordringar som från sekretess-
och säkerhetssynpunkt bör gälla vid användning, transport och förvaring
av vissa explosiva varor för militärt bruk; förslaget bör därför ändras
i denna del. Kritik har även framförts mot kommerskollegiets förslag i fråga
om hemladdning av ammunition till fickvapen samt
tillverkning av sprängämne på förbruk ningsställe. Vidare
har kommerskollegiets förslag beträffande den lämpliga utformningen
av organisationen rönt gensagor från olika håll. Därvid har särskild
uppmärksamhet ägnats frågan om samråd med brandmyndigheter
i ärenden rörande explosiva varor.

Under remissförfarandet har därjämte framkommit ett antal önskemål
om den närmare utformningen av tillämpningskungörelsen.

Departementschefen. Gällande förordning om explosiva varor utfärdades år
1949. Under den tid, som förflutit efter förordningens tillkomst har en fortskridande
teknisk utveckling ägt rum inom de explosiva varornas område.
Delta har föranlett olika reformkrav beträffande hithörande lagstiftning.
Delvis har dessa önskemål kunnat tillmötesgås genom att den av kommerskollegium
utfärdade tillämpningskungörelsen kompletterats. I de fall så icke
kunnat ske, har behandlingen av reformkraven fått anstå. Under de senaste
åren har emellertid inom kommerskollegium arbetats med en översyn
av hithörande frågor. Resultatet härav har redovisats i en av kommerskollegium
under 1962 framlagd utredning. Den företagna översynen har givit
vid handen, att någon mera genomgripande omarbetning av gällande förordning
icke är behövlig för att giva lagstiftningen en tidsenlig utformning.
Däremot erfordras ändringar av större omfattning beträffande tillämpningskungörelsen.
Kommerskollegiets utredning utmynnar också i förslag till
ändringar i 1949 års förordning samt en ny tillämpningskungörelse.

Vid remissbehandlingen har den vex*kställda utredningen i allt väsentligt
fått ett positivt mottagande. Några krav på en mera omfattande ändring avförordningen
har sålunda icke framställts. Även jag anser den verkställda
utredningen väl ägnad att läggas till grund för den erforderliga moderniseringen
av hithörande lagstiftning. Den nuvarande förordningen om explosiva
varor är utfärdad efter riksdagens hörande. Med hänsyn härtill bör
riksdagen jämväl nu beredas tillfälle att yttra sig över de föreslagna ändringarna
i förordningen. Vad beträffar förslaget till ny tillämpningskungörelse
torde det få ankomma på kommerskollegium att med beaktande avvad
remissinstanserna anfört i denna del meddela erforderliga bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 748 år 1963

III. Klassificering av vissa varor

Gällande bestämmelser. I 3 § 1 inom. förordningen om explosiva varor indelas
de explosiva varorna i fem huvudslag, nämligen sprängämnen,
såsom dynamit, nitrocellulosa, nitroglycerin och trotyl, krut, såsom
kanonkrut, gevärskrut och svartkrut, ammunition, såsom hagel- och kulpatroner,
patroner för slaktmasker samt laddade patron- och laddningshylsor,
granater, bomber och minor, tändmedel, såsom sprängkapslar, tändhattar
och stubin, samt pgrotekniska varor, såsom fyrverkeripjäser, icke
explosiva brand- och rökbomber samt explosiva leksaker. Då behov föreligger
av skilda transportföreskrifter för varor, som tillhör samma huvudslag,
göres i 3 § 2 mom. en uppdelning av de explosiva varorna i fem
transport k lasser, betecknade A, B, C, D och E. De olika transportklasserna
omfattar följande varuslag, nämligen transportklass A knallkvicksilver,
nitroglycerin och andra högkänsliga explosivämnen samt ammunition
och tändmedel, som icke kan anses transportsäkra, transportklass B
sprängkraftiga tändmedel i allmänhet, såsom sprängkapslar och detonerande
stubin, transportklass C dynamit, svartkrut samt därmed i avseende
å transportsäkerhet jämförliga sprängämnen och krut, transportklass D
mindre känsliga sprängämnen, röksvagt krut, militär ammunition i allmänhet
samt därmed i avseende å transportsäkerhet jämförliga pyrotekniska
varor, samt transportklass E annan ammunition än ovan nämnts, icke
sprängkraftiga tändmedel i allmänhet, såsom tändhattar och snabbstubin,
samt därmed i avseende å transportsäkerhet jämförliga pyrotekniska varor.

Enligt 4 § 3 mom. skall kommerskollegium med tillämpning av förordningens
bestämmelser avgöra till vilket huvudslag och till vilken transportklass
explosiv vara är att hänföra.

Utredningen. Med stöd av bestämmelsen i 4 § 3 mom. har kommerskollegium
genom olika beslut funnit anledning ändra transportklassen för vissa varor,
bland dem sådana vilka anförts i exemplifieringen till 3 § 2 mom. De sålunda
genomförda jämkningarna bör enligt kollegium föranleda ändring
i 3 § 2 mom. explosivvaruförordningen, så att den där anförda exemplifieringen
bringas i överensstämmelse med de sedan stadgandets tillkomst ändrade
förhållandena. Därjämte föreslås vissa formella jämkningar.

Kommerskollegium anför vidare i fråga om 3 § 1 inom., att enligt kollegiets
kungörelse den 6 juli 1959 (nr 4/1959) beteckningen explosiva leksaker icke
längre skall användas. Kommerskollegium erinrar om att nämnda beteckning
är upptagen i förordningens exemplifiering till huvudslaget pyrotekniska
varor och föreslår, att denna omarbetas. Samtidigt föreslås beträffande
huvudslaget krut, att i exemplifieringen kanonkrut och gevärskrut utbytes
mot nitrocellulosakrut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

Remissyttrandena. Kommerskollegiets förslag till ändring beträffande förordningens
bestämmelser om huvudslag och transportklasser för explosiva
varor har i allmänhet icke föranlett särskilda erinringar. Med undantag för
de militära myndigheterna har de remissinstanser, som yttrat sig i förevarande
sammanhang, framställt endast smärre påpekanden. Sålunda yttrar Aktiebolaget
Bofors Nobelkrut, att ingenting är att invända mot indelningen av
explosiva varor i huvudslag. Dock ifrågasättes, om de valda benämningarna
för lmvudslagen är täckande. Bolaget vill föreslå, att ordet krut utbytes mot
ordet drivmedel på grund av förekomsten av helt andra kompositioner (använda
som drivmedel) än de som tidigare traditionellt hänförts till huvudslaget
krut och som sammankopplas med denna benämning. I fråga om
exemplifieringen till transportklasserna anser bolaget, att vid transportklass
A knallkvicksilver bör utgå och ersättas med blyazid och/eller tricinat.
Knallkvicksilver användes nämligen numera utomordentligt sällan, medan
blyazid och tricinat är de vanligen använda tändämnena. Vidare föreslås
beträffande transportklass D, att ordet krutslag utbytes mot drivmedel.
Aktiebolaget Norma projektilfabrik föreslår, att under huvudslaget krut
upptages nitroglycerinkrut samt att under huvudslaget ammunition medtages
även komponenter i särskilda förpackningar för hemladdning. En mera
långtgående omarbetning påyrkas i ett vid överbefälhavarens yttrande fogat
uttalande av ett inom försvarets förvaltningsdirektion befintligt samarbetsorgan
med representanter för de tre försvarsgrensförvaltningarna, den s. k.
ammunitionsdelegationen. Denna anför, att exemplifieringen under de olika
huvudslagen bör modifieras, så att den bättre följer de på senare år framkomna
explosiva varorna. Försvarets fabriksstyrelse anför, att indelningen
av explosiva varor i transportklasser med olika grader av transportfarlighet
är av grundläggande betydelse. Den föreslagna indelningen liksom den
gällande är emellertid föga systematisk. Styrelsen förklarar sig väl inse svårigheterna
att åstadkomma en från alla synpunkter godtagbar indelning och
ifrågasätter därför, om inte i förordningen enbart borde hänvisas till en
fullständig och detaljerad förteckning av det slag, som omnämnes i 5 § explosivvaruförordningen.

Departementschefen. Den nuvarande indelningen av explosiva varor i fem
huvudslag och fem transportklasser har tillkommit i enlighet med det förslag
härom, som framlades av 1942 års sakkunniga för revision av 1928
års förordning angående explosiva varor (SOU 1948: 8). Huvudlinjerna för
denna indelning ändras icke enligt kommerskollegiets utredning, som innebär,
att endast exemplifieringen till indelningen skall jämkas i vissa avseenden.

I likhet med vad som uttalats av kollegium anser jag, att de ändrade förhållandena
efter tillkomsten av 1949 års förordning nu påkallar en ändring
av där upptagen exemplifiering. Det förslag, som framlagts i utredningen,
är enligt min mening i huvudsak väl avvägt. Med anledning av vad som
framkommit under remissbehandlingen av utredningsförslaget torde dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

den ändringen böra vidtagas i kollegiets förslag, att i exemplifieringen till
transportklass A angives blyazid i stället för knallkvicksilver. Att i större
omfattning omarbeta nuvarande klassificering finner jag icke påkallat för
närvarande.

Jag torde här få anmärka, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utan
riksdagens hörande vidtaga sådana ändringar beträffande exemplifieringen
till huvudslag och transportklasser, som framdeles kan visa sig påkallade av
tekniska skäl eller eljest av utvecklingen.

IV. Tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe

Gällande bestämmelser. I fråga om tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe
har kommerskollegium den 27 april 1954 utfärdat kungörelse
om beredning av vissa slag av lcloratsprängämnen vid förbrukningsstället
m. m. (Ser. A nr 3/1954). Genom kungörelsen har kollegium godkänt
sådant sprängämne, som beredes genom att ett halvfabrikat, bestående av
poröst kaliumklorat av viss beskaffenhet, impregneras med fotogen eller
annan olja, samt förklarat, att vissa bestämmelser i explosivvaruförordningen
tills vidare icke skall äga tillämpning på avsedda sprängämne i den mån
beredningen därav sker vid förbrukningsstället för användning därstädes.
Tillstånd att bereda sprängämnet skall meddelas av länsstyrelsen. Denna kan
dock förordna, att polismyndigheten i den ort, där beredningen skall ske,
skall vara tillståndsmyndighet. Ansökan om tillstånd skall göras på formulär,
som godkänts av kollegium, och ingivas till polismyndigheten. Om länsstyrelsen
är tillståndsmyndighet, skall polismyndigheten översända ansökningen
dit. Tillståndshavare skall iakttaga såväl tillståndsmyndighetens villkor
och föreskrifter som sprängämnesinspektionens föreskrifter rörande
förvaring och handhavande av sprängämnet och halvfabrikatet, överlåtelse
av sprängämnet får ej äga rum. Transport utom förbrukningsstället får ej
ske utan tillståndsmyndighetens medgivande.

Utredningen. Det föreligger ett betydande behov av sprängämnen, som tillverkas
på förbrukningsplatsen. Sådan tillverkning ställer sig billig. Processen
med tillverkning och användning på stället är ändamålsenlig. Den synes
icke vara förenad med särskilda vådor från säkerhetssynpunkt. Genom
kungörelsen år 1954 bär ifrågavarande tillverkning av sprängämnen undantagits
från den gängse regleringen enligt förordningen om explosiva varor.
En sådan åtgärd kunde motiveras, så länge det rörde sig om en verksamhet
av speciell art och av begränsad räckvidd. Förutom det i 1954 års kungörelse
avsedda sprängämnet, som brukar benämnas imatrex, har hittills
slutligt utexperimenterats ett sprängämne framställt av ammoniumnitrat
och olja (AN-olja). Verksamheten har fått en sådan omfattning, att det
både från säkerhetssynpunkt och av hänsyn till intresset att verksamheten
skall kunna utvecklas vidare under gängse betingelser synes angeläget att upp2
Ilihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 14S

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

häva specialregleringen och göra explosivvaruförordningen direkt tillämplig.
Därvid bör beaktas, att tillverkningen av sprängämne på förbrukningsstället
för användning därstädes i allmänhet sysselsätter högst tre personer. Antalet
sysselsatta personer är avgörande för frågan, huruvida viss tillverkning
skall betraktas såsom fabriksmässig eller icke. Enligt 7 § andra stycket explosivvaruförordningen
betecknas nämligen tillverkning, som sysselsätter
mer än tre personer, såsom fabriksmässig. Nu ifrågavarande tillverkning är
följaktligen i regel icke fabriksmässig. Tillstånd att tillverka explosiva varor
annorledes än fabriksmässigt får enligt 10 § fjärde stycket explosivvaruförordningen
meddelas blott för två slag av tillverkning, nämligen laddning
av handvapenammunition och tillverkning av pyrotekniska varor. Kollegiets
förslag är, att sistberörda bestämmelse ändras därhän, att tillstånd
att tillverka explosiva varor annorledes än fabriksmässigt skall kunna meddelas
även för tillverkning av sprängämne vid förbrukningsställe för användning
därstädes. Enligt kollegium bör beslut om tillstånd förbindas med
villkor, att sprängämnet ej får transporteras utanför förbrukningsstället,
där det framställts, eller överlåtas.

Enligt 1954 års kungörelse kan länsstyrelse delegera sin befogenhet att
meddela tillstånd till vederbörande polismyndighet. Denna förenklade ordning
för tillståndsgivning har tillämpats med gott resultat, och kommerskollegium
anser, att den bör bibehållas. Mot ordningen talar, att explosivvaruförordningen
bygger på principen, att tillverkning av explosiva varor skall få
ske endast med länsstyrelses tillstånd. Delegeringen innebär emellertid
icke något formellt avsteg från denna princip. Den kan sakligt motiveras,
och den överensstämmer med rådande uppfattning om önskvärdheten av
decentralisering. För att delegering skall kunna ske synes särskilt stadgande
i förordningen erfordras. Detta kan icke lämpligen upptagas i något
befintligt författningsrum utan bör inrymmas i ett nytt, av kollegiet betecknat
18 a §. Vid avfattningen av denna paragraf har kollegium övervägt
i vad mån länsstyrelsens befogenhet att delegera sin beslutanderätt skulle
kunna utsträckas att gälla även annan icke fabriksmässig tillverkning.
Övervägandena har givit vid handen, att delegering bör kunna förekomma
i fråga om laddning av handvapenammunition. Sådan tillverkning representerar
en verksamhet med begränsade riskmoment. Däremot är tillverkning
av pyrotekniska varor med hänsyn till föreliggande risker en verksamhet
av sådan art, att tillståndsgivning bör omhänderhavas av länsstyrelsen,
även när tillverkningen icke är fabriksmässig. Kollegiets förslag är således,
att den nya 18 a § skall berättiga länsstyrelsen alt delegera sin beslutanderätt
i tillståndsärenden, såvitt gäller icke fabriksmässig tillverkning i form
av laddning av handvapenammunition och av tillverkning utav sprängämne
på förbrukningsställe för användning därstädes. Med delegeringen
bör enligt kollegium följa rätt för polismyndighet att godkänna föreståndare
och vikarie jämlikt 11 §, verkställa avsyning enligt 15 § samt att från
tillståndshavaren mottaga vissa anmälningar, som eljest skulle ha tillställts
länsstyrelsen såsom tillståndsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 718 år 1963

Den omständigheten att annan myndighet än länsstyrelse i vissa fall skall
kunna vara tillståndsmyndighet bör enligt kollegium medföra en formell
ändring av 9 § första stycket, där nu som tillståndsmyndighet omnämnes
endast länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Kommerskollegiets förslag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av länsstyrelsen i Västerbottens län, poliskamrarna i Stockholm och
Hälsingborg, åklagarmyndigheten i Stockholm och brandchefen i Göteborg
samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Jämväl i andra remissyttranden intages en positiv ståndpunkt till kollegiets
förslag, varvid dock förordas olika jämkningar däri. Från bl. a. Landsorganisationen
framhålles vikten av att ifrågavarande tillverkning sker på ett
från säkerhetssynpunkt betryggande sätt.

Vad angår den av kommerskollegium föreslagna utvidgningen av
möjligheten att meddela tillstånd till icke fabriksmässig
tillverkning förklarar sålunda Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget
Nora tändrörsfabrik, att förslaget mot bakgrunden av den utveckling
som ägt rum under senare år, synes från tekniska och ekonomiska synpunkter
sunt och riktigt. Med hänsyn till de uppenbara risker, som föreligger
från säkerhetssynpunkt vid tillverkning av sprängämne, vari ingår
explosiva varor och metaller, bör det emellertid komma till klart uttryck
i förordningen och icke blott i tillämpningskungörelsen, att tillverkning
av sprängämne på förbrukningsställe icke får avse sprängämnen, vid vars
framställning som komponenter ingår explosiva varor och metaller. Härutöver
bör tillverkningen kvantitativt begränsas med hänsyn till de risker,
som onekligen föreligger att tillåta dylik tillverkning med personal, som
saknar kännedom om de ingående råvarornas och de färdiga sprängämnenas
egenskaper. En liknande uppfattning framföres av Sveriges kemiska industrikontor
och Nitroglycerin aktiebolaget, vilket bolag vidare omnämner, att man
av utredningen skulle kunna tro, att användningen av AN-olja-sprängämnen
fått stor omfattning; för närvarande är det emellertid endast ett fåtal företag,
som använder sådana sprängämnen. Förbrukningen av dem är något
under sju procent av den totala åtgången av civila sprängämnen.

En skyndsam överarbetning av kollegiets ändringsförslag beträffande
10 § påyrkas av Landsorganisationen, som anför:

Som motiv för en dylik uppmjukning av gällande bestämmelser har kollegiet
anfört, dels att det föreligger ett betydande behov av sprängämnen,
som tillverkas på förbrukningsplatsen, dels även att en dylik tillverkning
ställer sig billig och är ändamålsenlig. LO har självfallet intet att erinra
mot nämnda motiv för en liberalare lagstiftning. Vidare konstateras det i
utredningen, att en dylik tillverkning på förbrukningsstället »synes icke
vara förenad med särskilda vådor ur säkerhetssynpunkt». Konstaterandet
sker utan att kommerskollegium redovisar några grunder för sitt påstående.
Konstaterandet lämnar enligt LO:s mening icke någon tillräcklig garanti
för att arbetet med ifrågavarande tillverkning kan komma att ske under
sådana betryggande former för arbetstagarnas säkerhet, som numera utgör
eu förutsättning för ett fullgott arbetarskydd. Detta gäller desto mer

Kungl. DIaj:ts proposition nr 148 år 1963

som utredningen överhuvud taget inte redovisar vilka säkerhetsåtgärder,
som kommer att fordras, för att tillstånd till tillverkning på förbrukningsstället
må beviljas. LO anser det nämligen vara nödvändigt med hänsyn
till verksamhetens särskilda farlighet alt redan innan verksamheten påbörjas
garantier skapas för att erforderliga skyddsåtgärder blir vidtagna.

Beträffande den i 18 a § föreslagna delegationsrätten anser länsstyrelserna
i Kronobergs och Värmlands län, att de av kollegium i paragrafen
angivna ärendena bör kunna avgöras av polismyndigheten utan att särskilt
förordnande meddelas. Länsstyrelserna föreslår därför, att polismyndigheterna
genom direkt föreskrift i författningen blir tillståndsmyndighet
för dessa ärenden. Samma förslag ställes av statsåklagaren i Malmö, som
framhåller, att de i utredningen förordade bestämmelserna leder till att samma
befogenhet kan komma att i skilda län utövas av olika myndigheter, vilket
förhållande från allmän synpunkt måste anses otillfredsställande. Liknande
åsikt framföres av Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, som anser det otillfredsställande, om ej inom ett län ifrågavarande
tillstånd skulle kunna meddelas av alla polismyndigheter. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att i författningsrummet bör
entydigt angivas vilken myndighet som skall vara tillståndsmyndighet. Nitroglycerin
aktiebolaget yttrar, att kollegiets förslag torde kunna godtagas
utan större risker för att vederbörliga säkerhetskrav blir eftersatta. Bolaget
förordar dock bestämt ett stadgande, enligt vilket polismyndighet alltid skall
höra sprängämnesinspektionen i ärendet. Att tillståndsärenden av denna
art icke bör avgöras utan att sprängämnesinspektionen yttrat sig understrykes
även av överståthållarämbetet, som för sin del vidare ifrågasätter,
om icke delegationsrätten utan risk bör kunna för enhetlighetens skull omfatta
även den icke fabriksmässiga tillverkningen av pyrotekniska varor.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det lämpligt att i förordningen föreskrives,
att polismyndigheten skall tillställa länsstyrelsen en avskrift av beslutet.
Härigenom skulle länsstyrelsen få ökade möjligheter att utöva tillsyn
samt att pröva lämpligheten av förordnandet.

En kritisk inställning till kommerskollegiets förslag rörande delegationsrätten
framkommer i det yttrande, som avgivits av landsfogden i Malmöhus
län, vilken rent preliminärt vill ifrågasätta, om en delegering kan anses lämplig
på nuvarande stadium. Omständigheterna synes tala för att tillståndsgivningen
åtminstone under en övergångstid bör stanna hos länsstyrelsen.
Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik vill
starkt ifrågasätta, om skäl föreligger för den föreslagna delegeringen. Med
hänsyn till de risker, som onekligen föreligger från säkerhetssynpunkt vid
all slags tillverkning av sprängämnen är det av största vikt, att tillståndsärendena
handlägges av en myndighet, som har erforderliga möjligheter till
samordning, översikt och enhetligt bedömande. Bolagen kan därför ej tillstyrka
kollegiets förslag om delegering. Skulle detta ändock komma att godtagas,
bör stadgas, att polismyndighet alltid skall vara skyldig att höra

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

sprängämnesinspektionen i ärenden av ifrågavarande slag. Landsorganisationen
finner förslaget direkt olämpligt och anför:

Verksamhetens speciella farlighet, arbetsplatsernas skiftande natur och
den omständigheten att särskilt omsorgsfulla arbetarskyddsåtgärder i varje
särskilt fall måste företagas för att arbetstagarna skall kunna garanteras
största möjliga säkerhet, förutsätter enligt LO:s uppfattning, att tillsynsorganens
befattningshavare äger särskilda skyddstekniska kunskaper för att
rätt kunna handha sin uppgift. Sådan kunskap har inte polismyndighetens
befattningshavare, varför — även om yttrande inhämtas från sprängämnesinspektionen
i alla de fall, där inspektionens mening inte är känd — särskilt
vid avsyning de många gånger svåra arbetarskyddstekniska synpunkterna ej
torde kunna vinna erforderligt beaktande. Det måste enligt LO:s mening
vara lämpligare att länsstyrelsernas och polismyndigheternas befogenheter
i denna del övertoges av yrkesinspektionen, vars befattningshavare med hänsyn
till utbildning och erfarenhet otvivelaktigt torde vara bäst skickade att
handha tillsynen av tillverkningen av explosiva varor och inte enbart användningen
av dylika varor. Självfallet vill LO inte motsätta sig, att i de delar
förordningen om explosiva varor har till uppgift att garantera, att dylika
varor icke används på ett för den allmänna säkerheten vådligt sätt, dessa
uppgifter handhas av nuvarande tillsynsorgan. LO vill således ävenledes i
detta fall förorda ett bibehållande av den nuvarande ordningen till dess det
avgjorts, huruvida av LO föreslagen omorganisation hör komma till stånd.

I förevarande sammanhang upptas i remissyttrandena även vissa andra
spörsmål. Sålunda ifrågasätter Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget
Nora tändrörsfabrik, om förordningens definition av fabriksmässig
tillverkning är realistiskt utformad. Från säkerhetssynpunkt
borde fabriksmässigheten snarare knytas till en viss per tidsenhet tillverkad
kvantitet sprängämne än till ett visst antal personer, som är sysselsatta
i tillverkningen. Samma uppfattning kommer till uttryck i det utlåtande,
som avgivits av Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet,
Svenska gruvindustriarbetareförbundet, Svenska
kommunalarbetareförbundet och Svenska vägarbetareförbundet samt Försvarsverkens
civila personals förbund. Sveriges kemiska industrikontor anför
i denna fråga:

En förutsättning för att t. ex. »AN:olja» skall få beredas på förbrukningsstället
är enligt utredningen att tillverkningen sker med högst tre arbetare,
eftersom medgivandet endast berör icke-fabriksmässig tillverkning. Om någon
begränsning av tillverkningen anses nödvändig, borde enligt Kemikontorets
åsikt en sådan ske genom bestämmelser om t. ex. den maximikvantitet
sprängämne, som finge tillverkas å ett förbrukningsställe per dag, och
icke genom en begränsning av antalet med tillverkningen sysselsatta arbetare.
Det vore en egendomlig konsekvens om ökningen av antalet med sprängämnestillverkningen
sysselsatta personer från 3 till 4 -— t. ex. genom tillsättandet
av en särskild kontrollförman — skulle medföra förbud mot
sprängämnets beredning på förbrukningsstället. Om lagstiftningen skall
ändras i riktning mot en relativt fri användning av vissa sprängämnen å förbrukningsstället,
bör man kunna utgå från att säkerhetskravet bäst tillgodoses
å sådana förbrukningsställen som berör större företag. För sådana
torde i särskilt hög grad gälla den i utredningen anförda grundsatsen, att
tillverkarna bör ha en ganska långtgående skyldighet att själva vara verksamma
för att hindra explosionsolycka.

Kungl. Maj.ts proposition nr M8 år 1963

Svenska gruvföreningen anser det angeläget att klargöra begreppet förbruk
ni ngsställe och frågar, om detta innebär enskild sprängplats,
arbetsområde, malmområde, enskild gruva, gruvförvaltning eller annan organisatorisk
enhet.

Departementschefen. 1949 års förordning om explosiva varor innehåller
inga särskilda bestämmelser om beredning av sprängämne på förbrukningsställe.
Sedan behov uppstått av föreskrifter för sådan tillverkning, har
kommerskollegium meddelat vissa regler i kungörelse den 27 april 1954.
Kungörelsen gäller ett sprängämne, som brukar betecknas imatrex, vilket
kommit till användning i gruvor samt vid tunnelbyggen och liknande arbeten.

I utredningen omnämnes, att tillverkning av sprängämnen på förbrukningsställe
nu nått ganska stor omfattning och att verksamheten visar tendenser
att tillväxa ytterligare. Utvecklingen har redan medfört, att det framkommit
andra lämpliga sprängämnen. Kollegium har med hänsyn till antydda
förhållanden funnit det angeläget att föra in verksamheten under explosivvaruförordningen
och att slopa särregleringen.

Kommerskollegiets principiella ställningstagande har under remissförfarandet
ej föranlett särskilda erinringar. Även enligt min mening bör med
hänsyn till omfattningen av förevarande sprängämnestillverkning särregleringen
slopas och erforderliga föreskrifter upptagas i förordningen.

Vad angår den närmare utformningen av dessa föreskrifter har många
remissinstanser godtagit kommerskollegiets förslag, medan andra framfört
krav om skärpning i olika avseenden. I sistnämnda fall har som skäl anförts
de olika risker, som kan vara förenade med ifrågavarande tillverkning. Riskerna
för dem, som deltar i arbetsprocessen, får enligt min mening icke
undervärderas. Denna handlingslinje torde lättast kunna följas, därest tillståndsgivningen
ej anförtros ett stort antal myndigheter utan i enlighet
med förslag av landsfogden i Malmöhus län under en övergångstid anförtros
länsstyrelse. Mot en sådan lösning skulle kunna anföras, att redan
1954 års kungörelse medger delegationsrätt. Ä andra sidan måste emellertid
beaktas, att denna kungörelse endast avser tillverkning av ett enda
sprängämne. Vidare kan nämnas, att delegationsmöjligheten enligt vad jag
inhämtat icke torde ha utnyttjats annat än i undantagsfall. På grund av angivna
skäl är jag icke nu beredd att tillstyrka den av kollegium förordade
regeln att länsstyrelse skall vara berättigad att delegera sin beslutanderätt
i tillståndsärenden av förevarande slag. Frågan om delegering av tillståndsgivningen
torde få bero av erfarenheterna av den nya lagstiftningen.

Under remissförfarandet har yrkande framställts, att innebörden av begreppet
förbrukningsställe skulle närmare klargöras. Någon sådan definition
torde emellertid icke böra givas i lagtexten. Förhållandena på olika arbetsområden
skiftar alltför mycket för att en sådan bestämning skulle
komma att äga något värde. Det måste därför få ankomma på de rättstilllämpande
myndigheterna att närmare bestämma förbrukningsställets om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

fattning. Vägledande torde därvid få vara, att under begreppet förbruknimgsställe
ingår enskild sprängplats och enskild gruva; däremot kan icke
gruvförvaltning eller annan organisatorisk enhet anses omfattade av nämnda
begrepp.

Enligt kommerskollegium skulle länsstyrelses delegationsrätt enligt den föreslagna
18 a § avse även icke fabriksmässig tillverkning i form av laddning
av handvapenammunition. Olika meningar har framkommit rörande den
lämpliga utsträckningen av denna delegation. Säkert underlag för bedömande
av denna frågeställning torde vinnas först sedan det i samband med
polisväsendets förstatligande närmare bestämts, hur polismyndigheterna
skall organiseras. Då härtill kommer, att den av kollegium föreslagna delegationsrätten
icke synes äga den angelägenhetsgrad, att den påkallar behandling
i förevarande sammanhang, finner jag mig icke nu böra upptaga förslaget
till närmare prövning.

V. Skyddsavstånd till tätbebyggelse

Gällande bestämmelser. Enligt 13 § första stycket explosivvaruförordningen
får tillverkning av explosiv vara icke äga rum å plats, där tillverkningen
kan medföra särskild fara för omgivningen. I 13 § andra stycket
stadgas, att tillverkningsställe ej får vara beläget inom tätbebyggt område
samt att tillverkning av sprängämnen, krut, sprängladdad ammunition eller
sprängkraftiga tändmedel ej får bedrivas på mindre avstånd än 5 000 meter
från sådant område, 500 meter från offentlig byggnad, station på till allmän
trafik upplåten järnväg eller annans hus, vari människor bor eller eljest
varaktigt uppehåller sig, eller 200 meter från allmän väg eller från järnväg
eller farled, som är upplåten till allmän trafik, eller från gränsen till
annans fasta egendom, såvida ej ägaren till egendomen annat medgivit. Om
tillverkningen är av mindre farlig beskaffenhet eller av ringa omfattning,
kan dock länsstyrelsen enligt 13 § tredje stycket meddela undantag från
bestämmelserna om minsta avstånd.

Enligt 44 § skall de angivna skyddsavstånden tillämpas även för fabriksmagasin.
I fråga om upplagsmagasin gäller enligt 45 § vissa allmänna bestämmelser,
vilka kompletteras av föreskrifter i tillämpningskungörelsen.

Utredningen. Från företagarhåll har framhållits, att bestämmelsen om 5 000
meters avstånd till tätbebyggelse icke kunnat upprätthållas i praktiken.
Vid planering enligt byggnadslagen hade hänsyn icke tagits till ifrågavarande
bestämmelse. Följden är, enligt uppgift, att tätbebyggelse numera
uppkommit inom det stadgade minimiavståndet 5 000 meter i fråga om
samtliga större fabriker för tillverkning av sprängämnen och likställda varor.
Angivna förhållande synes emellertid icke annat än undantagsvis och
beträffande mindre anordningar ha framkallat krav på förflyttning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

sprängämnesföretagens anläggningar. Några intressekonflikter av allvarligare
slag synes således icke ha uppkommit.

Kommerskollegium finner utvecklingen ge vid handen, att bestämmelsen
om 5 000 meters skyddsavstånd till tätbebyggelse under numera rådande förhållanden
icke upprätthålles och icke kan upprätthållas annat än i undantagsfall.
Under sådana förhållanden bör stadgandet utgå ur förordningen
om explosiva varor.

Så synes enligt kollegium kunna ske utan större vådor. Enligt den allmänna
regeln i 13 § första stycket får anläggning för tillverkning av explosiva
varor icke förläggas till plats där tillverkningen kan medföra särskild fara
för omgivningen. Tillståndsmyndighet enligt explosivvaruförordningen samt
planeringsmyndighet enligt byggnadslagstiftningen har att med tillämpning
av denna allmänna bestämmelse vederbörligen beakta behovet av tillräckligt
skyddsavstånd mellan anläggning och tätbebyggelse. Att låsa fast skyddsavståndet
vid en sträcka av 5 000 meter har synts osmidigt. Tillståndsmyndigheten
bör, i dagens läge, ha möjlighet att, med beaktande av vidtagna
skyddsanordningar och övriga särskilda omständigheter, godtaga kortare
skyddsavstånd.

Sökande torde genom föregående förfrågan hos sprängämnesinspeklionen
och andra sakkunniga kunna få ledning för bedömningen av vilka
skyddsavstånd som kan komma att krävas i fråga om anläggning, som han
ämnar uppföra.

I förordningen om brandfarliga varor angives icke några fixerade skyddsavstånd.
Sådana frågor har hänvisats till tillämpningskungörelsen. På liknande
sätt är lagstiftningen om explosiva varor och kollegiets förslag till
revision därav uppbyggt i fråga om skyddsavstånd från upplagsmagasin till
kringliggande bebyggelse av olika slag.

Kommerskollegium har övervägt att ersätta även övriga i 13 § andra stycket
upptagna skyddsavstånd med smidigare, i tillämpningskungörelsen intagna
bestämmelser om efter omständigheterna varierande avstånd. Kollegium
har emellertid stannat för att låta dessa bestämmelser om skyddsavstånd
stå kvar i förordningen. De blir att betrakta såsom minimiavstånd.
Av bestämmelser i tillämpningskungörelsen rörande upplagsmagasin framgår
att större skyddsavstånd skall tillämpas i fråga om vissa sådana anläggningar.
Dessa bestämmelser bör, när skyddsavstånden enligt dem är
större än de i förordningen angivna, tillämpas även på fabriksmagasin.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att avgränsningen
av det område kring en sprängämnesfabrik, inom vilket bebyggelse ej
får ske, bör göras med beaktande av de förhållanden, som råder på platsen,
topografi m. m. En generell regel blir därför av ringa värde. Den synes
kunna utgå ur förordningen. Å andra sidan visar erfarenheten, att det ofta
kan vara svårt för redan etablerade sprängämnesfabriker att värja sig mot
påträngande bebyggelse. Särskilt gäller detta industrier i närheten av större

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1963

tätorter. Länsstyrelsen finner det angeläget, att icke slopandet av skyddsavståndet
kommer att medföra krav på oskäligt stora, kostnadskrävande
säkerhetsanordningar inom fabriksområdena på grund av att bebyggelsen
vill tvinga sig allt närmare. Även länsstyrelsen i Örebro län vill biträda kollegiets
förslag och uppger, att det inom länet finnes tre större anläggningar
för tillverkning av explosiv vara, vilka samtliga är belägna i eller i närheten
av stad. I alla tre fallen ligger stadens tätbebyggda del inom det stadgade
minimiavståndet av 5 000 meter från tillverkningsstället. Länsstyrelsen understryker
dock den synnerliga vikten av att vid meddelande av tillstånd till
fabriksanläggningar hänsyn tages till kringliggande bebyggelse. Poli.^kammaren
i Hälsingborg finner det riktigt, att stadgandet om 5 000 meters
skyddsavstånd utgår ur förordningen, då det synbarligen icke kan upprätthållas;
ett mera smidigt och tänjbart skyddsavstånd bör kunna godtagas.
Även brandchefen i Göteborg delar uppfattningen, att en realprövning från
fall till fall bjuder sådan säkerhet, att skyddsavståndet 5 000 meter kan
utgå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner den föreslagna ändringen
välmotiverad men anser, att den bör komma till klarare uttryck i författningstexten,
samt fortsätter:

Prövningen av skyddsavstånd till tätbebyggelse avser endast befintlig bebyggelse.
Planerad eller eljest framtida bebyggelse beröres ej. Enligt 5 §
andra stycket byggnadslagen förutsättes för att mark skall få användas till
tätbebyggelse, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats från
allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Därunder torde ej innefattas prövning
av skyddsavstånd av förevarande slag. Någon möjlighet för markägare
att genom expropriation tvinga bort närbelägen anläggning för explosiva
varor torde i allmänhet ej finnas. Det synes emellertid icke rimligt att en
markägare — särskilt då denne i regel ej ens hörts i ärendet angående tillstånd
till anläggning för explosiva varor — skall vara förhindrad att sälja
eller upplåta mark för bebyggelse inom visst avstånd från anläggning för
explosiva varor. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta om icke i ärenden
om tillstånd till anläggning för explosiva varor markägare och andra berörda
sakägare inom en i samråd med sprängämnesinspektionen av tillständsmyndighelen
bestämd skyddszon kring den planerade anläggningen
alltid skola höras genom tillståndsmyndighetens försorg. Om därvid bärande
invändningar, t. ex. med hänsyn till planerad framtida bebyggelse, göres
av markägare eller annan sakägare, t. ex. innehavare av servitut eller annan
rättighet, bör tillstånd kunna vägras till anläggningen.

Kollegiets förslag att slopa gällande skyddsavstånd till tätbebyggelse finner
Aktiebolaget Express-Dynamit och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik
vara riktigt och realistiskt med hänsyn till utvecklingen. Bolagen beklagar
dock, att kollegiets överväganden att ersätta även förordningens nuvarande
bestämmelser om visst avstånd till byggnader, farleder och annat med
smidigare, i kungörelsen intagna bestämmelser icke föranlett något förslag.
Sistnämnda spörsmål diskuteras av Aktiebolaget Norma projektilfabrik,
som tillverkar ammunition för handvapen och automatvapen. Bolaget
omnämner, att det disponerar över ett ansenligt fabriksområde i Åmot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

fors samhälle, vilket delvis vuxit upp som resultat av bolagets verksamhet,
och att i enlighet med gällande bestämmelser ett avsevärt skyddsområde
lagts ut för fabriken, samt fortsätter:

Skulle man strikt följa förordningens bestämmelser om 500 meters avstånd
skulle detta omöjliggöra fabrikens drift. Vi kunna icke tänka oss att
det är avsikten att förhindra för bolaget att använda för ammunitionstillverkndng
sina anläggningar, som hava ett brandförsäkringsvärde av c:a 5
miljoner kronor för byggnader och av c:a 10 miljoner kronor för maskiner.
Vi äro på det klara med att en strikt tillämpning av ett sådant förbud icke
kan tänkas vara aktuellt, enär laddning i den form den bedrives medför
praktiskt taget ingen explosionsrisk utan endast en viss brandfara, som
dock i föreliggande fall är utan betydelse för SJ:s anläggningar och vägtrafiken.
Det måste emellertid påpekas, att en kategorisk avståndsangivelse
icke lämpligen kan användas i ett sådant fall som detta utan bör ersättas
med smidigare bestämmelser, så att förordningen blir i överensstämmelse
med de faktiska förhållandena, som säkert gäller flera företag inom aminunit
ion stiliver kningen.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen synes den av kollegium föreslagna ändringen
av 13 § andra stycket motivera, att till tredje stycket göres ett tillägg,
varigenom skapas möjlighet att i särskilt fall, när så finnes påkallat, föreskriva
större avstånd än som sägs i andra stycket.

Departementschefen. Jag vill för min del tillstyrka kommerskollegiets förslag
att bestämmelsen om skyddsavstånd av 5 000 meter från tillverkningsställe
till tätbebyggelse skall utgå ur 13 § andra stycket.

Med anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen vill jag framhålla,
att bestämmelserna i 13 § andra stycket icke innebär, att tillståndsmyndigheten
är förhindrad att fastställa större skyddsavstånd än de i lagrummet
angivna. Någon särskild bestämmelse med erinran härom synes
knappast vara erforderlig. Ej heller bör vad Aktiebolaget Norma projektilfabrik
anfört föranleda ändrade bestämmelser. Bolagets omnämnda fabrikation
synes utgöra sådan mindre farlig tillverkning, beträffande vilken
länsstyrelse jämlikt 13 § tredje stycket äger meddela erforderliga undantagsbestämmelser.
Vad slutligen angår förslaget, att sakägare alltid skall
höras i ärenden om tillstånd till anläggning för explosiva varor, vill jag
erinra om att ansökningar om tillstånd till fabriksmässig tillverkning jämlikt
10 § andra stycket i regel skall kungöras. Såvitt av det tillgängliga
materialet framgår har behov av ett närmare reglerat förfarande icke visat
sig föreligga. Ej heller sistnämnda förslag bör därför föranleda någon särskild
åtgärd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1963

VI. Maxiinikvantiteter i magasin

Gällande bestämmelser. Föreskrifter om den största myckenhet explosiva
varor, som må inrymmas i fabriksmagasin och upplagsmagasin meddelas i
44 och 46 §§ explosivvaruförordningen. Maximikvantiteten är för fabriksmagasin
50 000 kilo och för upplagsmagasin 25 000 kilo. Länsstyrelsen kan
dock medgiva större mängd, om synnerliga skäl föreligger därtill. I fråga
om ammunition gäller, att endast vikten av explosiva och pyroteknislca ämnen
skall inräknas.

Utredningen. Till kollegium hade meddelats, att dispenser från maximibestämmelsen
rörande fabriksmagasin beviljats företag, som eljest skulle
ha haft betydande svårigheter att finna utrymme för erforderligt antal magasin.
I anslutning härtill har för kollegium framhållits, att gällande bestämmelser
vore föråldrade. Om större mängder än de i förordningen angivna
finge förvaras i varje magasin, kunde antalet magasin och det område, där
magasinen vore förlagda, begränsas. Fördelarna härav kunde, även från risksynpunkt,
anses väga över de nackdelar, som det innebure att förvara en mycket
stor kvantitet i samma magasin. Gällande bestämmelser om maximikvantiteter
borde, i varje fall såvitt gäller fabriksmagasin, jämkas så, att det bleve
tillåtet att utan särskild dispens förvara åtminstone 200 000 kilo i sådant magasin.
Intill denna kvantitet meddelades redan dispenser.

Kollegium förklarar sig dela de anförda åsikterna. Enligt kollegiets mening
kan de fastställda maximikvantiteterna hindra en rationell lagring av
ifrågavarande explosiva varor. Anspråket på skydd för omgivningen kan tillgodoses
genom att skyddsavstånden mellan magasinen och omgivande bebyggelse
m. in. anpassas efter mängden i magasinet förvarade varor. Det kan
vara till fördel även från säkerhetssynpunkt med en viss koncentration av
området för förvaring av explosiva varor. Lagring av större mängder explosiva
varor i magasin än de nu tillåtna torde ej medföra sådana faror att det
från säkerhetssynpunkt finnes skäl att hålla fast vid bestämmelserna. Med
hänsyn härtill föreslår kollegium, att bestämmelserna i 44 och 46 §§ om
maximikvantitet skall utgå.

Emellertid anser kollegium, att fältet ej bör lämnas alldeles fritt. De praktiska
erfarenheterna här i landet inskränker sig till magasin av storleksordningen
200 000 kilogram. Det synes därför lämpligt att såsom regel hålla
fabrikernas magasin inom ramen därför, i varje fall till dess vidare erfarenhet
vunnits. Kollegium framhåller, att det i särskilda fall med hänsyn till
omständigheterna kan finnas anledning för tillståndsmyndigheten att sätta
gränsen för vad som får förvaras i visst magasin betydligt lägre. Så måste
givetvis ske, om magasinet är så beläget, att bestämmelserna om skyddsavstånd
eljest icke kan iakttagas. Även andra omständigheter kan emellertid
föranleda därtill, t. ex. särskild farlighet hos den förvarade varan eller sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

skilda risker för skadegörelse på grund av den omgivande terrängens beskaffenhet.
Det bör därför finnas vissa allmänna föreskrifter om generella begränsningar,
och i varje särskilt fall måste det åligga tillståndsmyndigheten
att avväga vilken mängd som högst skall få förvaras, så att tillräcklig säkerhet
mot skadegörelse kan anses föreligga, samt att utfärda erforderliga
villkor och föreskrifter. De allmänna föreskrifterna bör i detta fall ha sin
plats i kollegiets tillämpningskungörelse.

I utredningen föreslås, att i 44 och 46 §§ intages likalydande bestämmelser,
enligt vilka kollegium skall äga meddela allmän föreskrift att i fabriksmagasin
och upplagsmagasin ej skall få förekomma mer än viss största
myckenhet explosiva varor.

I den föreslagna nya tillämpningskungörelsen har denna myckenhet satts
till 200 000 kilogram för fabriksmagasin och till 100 000 kilogram för upplagsmagasin.
För särskilda slag av upplagsmagasin skall dock lägre maximikvantiteter
gälla. Kommerskollegium skall kunna meddela dispens även från
de i tillämpningskungörelsen sålunda angivna bestämmelserna om maximikvantitet.

Remissyttrandena. Kollegiets förslag har föranlett endast ett fåtal uttalanden
från remissinstansernas sida. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anför, alt den i likhet med brandchefen i Göteborg hyser viss tvekan
angående förslaget. Länsstyrelsen, som förutsätter att förslaget kan motiveras
med tillräcklig erfarenhet om att betryggande säkerhet i alla fall kan
uppnås, finner det angeläget, att i hithörande ärenden sprängämnesinspektionen
i remissvar lämnar tillståndsmyndigheten utförliga förslag angående
de föreskrifter, som bör uppställas i tillståndsärendet. Nitroglycerin aktiebolaget
anser det befogat, att maximikvantiteten explosiv vara i fabriksmagasin
genom de föreslagna tillämpningsföreskrifterna höjes till 200 000 kilo.
Beträffande upplagsmagasin ifrågasätter bolaget, om icke den nuvarande
maximikvantiteten kan vara tillfyllest.

Departementschefen. I 44 och 46 §§ explosivvaruförordningen meddelas
vissa regler om den största myckenhet explosiva varor, som får förvaras i
fabriksmagasin och upplagsmagasin. Kommerskollegiets förslag är, att dessa
regler ersättes med bestämmelse att kollegium i tillämpningskungörelsen
skall äga meddela allmän föreskrift att i fabriksmagasin och upplagsmagasin
ej skall få förekomma mer än viss största myckenhet explosiva varor.
Förslaget är enligt min mening rimligt och välbefogat. Samtidigt som de föreslagna
reglerna möjliggör, att rationella lagringsmetoder kan komma till
användning, ger de också utrymme för alt säkerhetssynpunkter får vederbörligt
beaktande vid avgörande av hithörande tillståndsfrågor. Såsom framhållits
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län får det nämligen förutsättas,
att sprängämnesinspektionen i tillståndsärendena kommer att föreslå
erforderliga anvisningar i detta avseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1903

VII. Innehav och förråd på arbetsplats

Gällande bestämmelser. I 41 § explosivvaruförordningen ges bestämmelser
om handförråd å arbetsplats av sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel.
Där stadgas, att handförråd om högst 5 kilogram sprängämnen och
krut samt 100 sprängkapslar under arbetsuppehåll på arbetsplats får tillfälligt
förvaras annorstädes än i det förvaringsrum, varifrån det uttagits. Förutsättning
är, att det på grund av arbetsplatsens avlägsna belägenhet skulle
vara förenat med avsevärda svårigheter att återställa handförrådet.

Då synnerliga skäl föreligger, kan polismyndigheten medgiva, att även
större handförråd får förvaras på samma sätt. Erforderliga villkor och föreskrifter
skall fastställas av polismyndigheten.

Utredningen. På arbetsplatser kan behov föreligga att, utöver förråd, för
•omedelbar förbrukning inneha betydande kvantiteter sprängämne för större
arbeten. Särskilt är detta fallet, när arbetet avser att iordningställa ett större
antal laddningar för samtidig sprängning med kortintervalltändning. För
att anpassa bestämmelserna till rådande förhållanden och behov har kollegium
omarbetat 41 §. Omarbetningen innebär till en början, att ordet »handförråd»
slopats.

Paragrafen föreslås uppdelad i två moment. I det första behandlas det
spörsmål om innehav, som nyss berördes. Enligt förslaget skall polismyndigheten
kunna ge tillstånd till innehav på arbetsplatsen, utöver förråd, av
sprängämnen, krut och sprängkraftiga tändmedel för omedelbar förbrukning.
I tillståndsbeslutet skall angivas hur mycket som skall få innehavas
av varje varuslag. Därjämte skall de föreskrifter i övrigt meddelas, som
finnes erforderliga. Genom stadgandet torde klarläggas, att hinder icke skall
föreligga att medgiva förvärv och innehav av sprängämnen m. m. för löpande
förbrukning på arbetsplats i all den utsträckning som behov därav
föreligger, förutsatt blott att det kan påräknas att varorna kommer att
handhavas på sådant sält att fara icke uppkommer från säkerhetssynpunkt.
Kollegium omnämner, att tekniken med lcortintervallsprängning medför,
att laddning av en viss sprängplats ibland utföres under flera dagar innan
sprängplatsen iordningställts och sprängning kan ske; laddningar jämte vid
dem anbringade tändmedel blir stående någon tid i laddningshålen. De
föreskrifter, polismyndigheten skall meddela i samband med tillståndsbeslutet,
avses skola tillgodose säkerhetssynpunkterna. Viss vägledning vid utformningen
av föreskrifterna kan möjligen erhållas av arbetarskyddsstyrelsens
anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete.
En allmän hänvisning till dessa har intagits i kollegiets förslag till ny tilllämpningskungörelse.
I denna återfinnes därjämte en föreskrift, som avser
framför allt läget i samband med förberedelser till kortintervallsprängning,
då sprängplats börjat iordningställas för sprängning. Enligt nämnda föreskrift
skall genom bevakning eller på annat betryggande sätt tillses, att obe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

höriga icke kan komina åt de för sprängningen anbringade explosiva varorna
vare sig under pågående arbete eller under uppehåll däri. Såsom alternativ
till bevakning har kollegium menat, att effektiva avspärrningsåtgärder
genom stängsel skall kunna godtagas.

Det andra momentet kan sägas ersätta bestämmelserna i nuvarande 41 §.
Reglerna avser förvaring under kortare uppehåll i pågående sprängningsarhete.
De medger tillfällig förvaring på arbetsplatsen av högst 5 kilogram
sprängämnen och krut, 100 meter detonerande stubin samt 100 sprängkapslar.
Förutsättning är att det -— t. ex. på grund av arbetsplatsens avlägsna
belägenhet — skulle medföra olägenhet av betydenhet att återställa varorna
till det förvaringsrum, varifrån de uttagits. Vid förvaringen skall iakttagas,
att varorna skall stå under uppsikt. Bestämmelserna avser tillfällen, då
sprängare under kortare uppehåll i arbetet, t. ex. för måltid, icke har varorna
i omedelbar besittning.

Ett särskilt stadgande skall enligt förslaget gälla i fråga om tillfällig förvaring
i gruvor och på andra arbetsplatser, där fara för tillgrepp under uppehåll
i arbetet är att anse såsom ringa. För sådant fall skall polismyndigheten
kunna ge tillstånd till tillfällig förvaring av större kvantiteter än de
eljest tillämpade. I tillståndsbeslutet skall den största myckenhet angivas,
som får innehavas av varje varuslag. Därjämte skall de föreskrifter i övrigt
meddelas, som finnes erforderliga. Bestämmelsen avser att möjliggöra de
lättnader i fråga om uppsikt och andra åtgärder för att hindra tillgrepp,
vilka framstår såsom befogade på grund av förhållandena. Stadgandet bör
enligt kollegium kunna tillämpas t. ex. på en arbetsplats, som väl ligger i bebodda
trakter eller vid trafikled och alltså i och för sig kan nås av obehöriga
men som är så väl inhägnad eller på annat sätt avspärrad från omgivningen,
att den i praktiken är skyddad från tillträde av obehöriga.

Bestämmelserna om tillfällig förvaring gäller icke för uppehåll i arbetet
från en arbetsdag till en annan. Den förvaring, som äger rum under dylikt
uppehåll, är enligt kommerskollegiets mening icke att anse såsom tillfällig.
För sådan förvaring bör därför bestämmelserna för förvaring i förråd gälla.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Örebro län finner de föreslagna bestämmelserna
av behovet påkallade och lämpligt utformade. Värmlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler uppger, att nya sprängämnesslukande
metoder vid skogsdikning medfört svårigheter vid tillståndsgivningen
enligt nuvarande regler och betecknar ändringen som direkt behövlig.
Även Sveriges köpmannaförbund tillstyrker förslaget såsom innebärande
en förenkling för både återförsäljare och förbrukare. Den föreslagna
uppmjukningen av nuvarande bestämmelse möter ej heller någon erinran
av poliskammaren i Hälsingborg samt länsstyrelsen i Värmlands län, som
dock anser det önskvärt, att de nya reglerna närmare exemplifieras i tilllämpningsföreskrif
terna.

Åklagarmyndigheten i Stockholm anför, att det i samband med polisutredningar
rörande förövade inbrott medelst sprängning ofta uppgives, att

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

gärningsmannen stulit sprängämnet på någon arbetsplats. Genom ändringen
av 41 § synes bestämmelserna ha fått en från säkerhetssynpunkt stabilare
utformning. Även i det utlåtande, som avgivits av poliskammaren i
Stockholm framhålles betydelsen av att noggrann uppsikt hålles över sprängämnen,
som förvaras på arbetsplatser. Behovet av bevakning eller annat
skydd framhålles vidare av brandchefen i Göteborg, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Den senare föreningen
ifrågasätter, om det från säkerhetssynpunkt kan vara försvarligt att såsom
alternativ till bevakning godtaga avspärrning; enligt erfarenhet utgör stängsel
ett föga effektivt skydd mot tillgrepp.

I några yttranden framföres yrkanden om ändringar i kollegiets förslag.
Sålunda föreslår väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i syfte att förenkla ansökningsförfarandet,
att möjlighet skapas att söka tillstånd hos länsstyrelse
att inneha större kvantiteter på skilda orter i likhet med vad som finns
angivet beträffande s. k. kringföringsförråd i 40 §. I motiveringen anför
styrelsen:

Såsom angivits i kommentarerna till förordningen föreligger vid kortintervallsprängning
numera ofta behov av att inneha större kvantiteter sprängämne
än vad som finnes i förråd. Vid sådana sprängningar tillgår det i regel
så, att erforderlig kvantitet sprängämnen levereras genom säljarens försorg
med bil till arbetsplatsen på morgonen, varefter laddningen omedelbart påbörjas
och sprängningen fullföljes samma dag. Inom anläggningsarbete
förekommer sådana sprängningar i stor utsträckning och utföres ofta av
arbetsgivare, som har verksamhet inom flera polisdistrikt.

Enligt Svenska byggnadsentreprenörföreningen kan den av kollegium föreslagna
utformningen av paragrafen föranleda tveksamhet hos vederbörande
polismyndighet. Stadgandet bör därför givas annan lydelse. Föreningen anför
härom:

Stundom kan förhållandena på en större arbetsplats vara sådana, att man
vid ett och samma sprängningstillfälle behöver nyttja kanske 1 000-tals
kg sprängämne för att nå avsett arbetsresultat. En så omfattande laddning
kan ta åtskillig tid i anspråk. Under denna tid måste en ganska avsevärd
sprängämnesmängd »förvaras» på arbetsplatsen. Någon förvaring i författningens
mening är det dock icke fråga om, eftersom åtgärderna i samband
med laddningen utgör en direkt förberedelse för sprängämnenas slutliga
förbrukning.

I syfte att klart ange att tillstånd för sådan »förvaring» skall lämnas, om
icke särskilda säkerhetsskäl i det enskilda fallet föranleder till annat, torde
utformningen av ifrågavarande bestämmelse behöva något revideras. Större
klarhet skulle måhända vinnas genom att orden »för omedelbar förbrukning»
ersättes med uttrycket »för löpande förbrukning».

Arbetarskyddsstyrclsen anser, att i 41 § bör behandlas, förutom det speciella
innehav som åsyftas i 1 mom. av kollegiets förslag, endast frågan om
explosiva varors oåtkomlighet för obehörig. Det kan därvid bli fråga om
dels kortare uppehåll i pågående sprängningsarbete på en och samma arbetsdag,
dels uppehåll i sprängningsarbete från en arbetsdag till nästföljande.
I sistnämnda fall bör polismyndighetens tillstånd krävas. Det bör dock i

Kungl. Maj.ts proposition nr i''r8 år 1963

båda fallen överlåtas på kommerskollegium att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen
föreskriva om allmänna villkor för förvaringen.

Departementschefen. Utvecklingen av sprängämnestekniken har medfört,
att behov kan föreligga att för omedelbar förbrukning inneha betydande
kvantiteter sprängämnen till större sprängningsarbeten. Explosiwaruförordningen
upptar för närvarande inga bestämmelser härom. I utredningen föreslås,
att polismyndighet skall vara behörig att meddela tillstånd till dylikt
innehav. Stadgandet härom har i kommerskollegiets förslag upptagits i
41 §, som nu ger regler om handförråd å arbetsplats. Nämnda regler har i
samband härmed föreslagits få en något ändrad avfattning, som skulle ange
deras innebörd och syfte bättre än vad för närvarande är fallet.

Kommerskollegiets förslag har i huvudsak icke föranlett några erinringar
vid remissbehandlingen, och det står klart, att den föreslagna kompletteringen
är påkallad av praktiska behov. Med anledning av vad remissinstanserna
anfört vill jag dock understryka angelägenheten av att lämpliga åtgärder vidtages
i varje särskilt fall för att förhindra tillgrepp av sprängämnena. Tillståndsbeslut
torde därför i regel böra förbindas med föreskrift om bevakning.
Det har beträffande det nya stadgandet ifrågasatts, att tillstånd för
större sprängningsarbeten skulle gälla innehav för löpande förbrukning och
icke såsom kollegium föreslagit för omedelbar förbrukning. En sådan avfattning
av stadgandet synes dock kunna medföra risk för en alltför utsträckt
tillämpning av den föreslagna bestämmelsen. Då betingelserna för medgivande
av tillstånd i här föreliggande fall torde skifta för olika arbetsplatser,
får det förutsättas, att en individuell behandling av varje särskilt tillståndsfall
kommer att krävas. Det torde därför vara lämpligt att tillståndsfrågan
såsom kollegium föreslagit får avgöras av polismyndighet.

VIII. Provisoriskt omhändertagande

Gällande bestämmelser. Enligt explosivvaruförordningens bestämmelser
krävs tillstånd för innehav av explosiv vara. Tillstånd meddelas av länsstyrelse
eller polismyndighet. Tillstånd att inneha explosiv vara får enligt 27 §''
icke meddelas annan än den, som kan antagas komma att handha varan med
nödig alctsamhet och icke missbruka densamma. Enligt 6 § kan tillståndsmyndigheten
återkalla meddelat tillstånd bl. a. om förutsättningarna för
meddelandet av tillstånd rubbats eller icke längre är för handen eller om
det påkallas av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet eller andra förhållanden
av synnerlig vikt. Ändras eller återkallas tillstånd, skall utfärdat tillståndsbevis
efter anmaning ofördröj ligen avlämnas till den återkallande
myndigheten. Bestämmelsen härom kompletteras av föreskrift i 30 § första
stycket om skyldighet för den, som behörigen kommit i besittning av explosiv
vara men ej längre är berättigad inneha densamma, att ofördröj ligen
oskadliggöra varan eller överlåta densamma till någon, som är berättigad

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

förvärva varan från honom, eller överlämna den till polismyndigheten i orten
för oskadliggörande, överträdelse av de angivna stadgandena straffas
med dagsböter. —- Någon föreskrift om omhändertagande av explosiv vara
vid fara för missbruk finnes icke i förordningen.

Utredningen. I utredningen erinras om att riksdagens justitieombudsman i
skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 december 1959 behandlat frågan om behovet
av föreskrifter rörande provisoriskt omhändertagande av explosiva
varor vid fara för missbruk. I skrivelsen har justitieombudsmannen framhållit,
att regleringen rörande explosiva varor i väsentliga delar påminner
om vad som gäller för innehav och förvärv av skjutvapen och ammunition
enligt vapenförordningen men att en betydelsefull skillnad föreligger i fråga
om möjligheten att vid fara för missbruk provisoriskt omhändertaga egendom.
Sådan möjlighet föreligger nämligen enligt vapenförordningen men ej
enligt explosivvaruförordningen. I skrivelsen anför justitieombudsmannen
vidare:

Om sådan fara för missbruk av explosiv vara anses föreligga, har polismyndigheten
alltså icke annan möjlighet att ingripa än att skyndsamt upptaga
fråga om återkallelse av meddelat tillstånd till innehav av sådan vara.
Beslut härom bör dock enligt vedertagna förvaltningsrättsliga principer icke
meddelas utan att tillfälle först beretts innehavaren att yttra sig i saken.
Det dröjsmål som föranledes härav kan innefatta risker. Även om polismyndigheten
i de flesta fall kan efter ett förhör med innehavaren skyndsamt
meddela beslut om återkallelse av licens och beslut enligt 60 § sista
stycket länder till efterrättelse utan hinder av besvär, medför beslutet likväl
icke befogenhet för polismyndigheten att omhändertaga varan. Sådan
befogenhet föreligger icke ens för det fall, att innehavaren eftersätter den i
30 § första stycket stadgade skyldigheten att ofördröj ligen göra sig av med
varan och härigenom gör sig förfallen till ansvar enligt 61 § 4 mom.

Det är emellertid uppenbart, att omständigheterna ej sällan kunna vara
sådana, att ett snabbt omhändertagande av explosiv vara framstår såsom
påkallat för att förekomma befarat missbruk. Så kan exempelvis vara fallet,
då innehavaren av varan med fog kan antagas vara farlig alkoholmissbrukare
eller lida av sinnessjukdom. I vilken utsträckning missbruk i nu avsedda
fall faktiskt förekommit, är visserligen icke för mig känt. Det är emellertid
självfallet, att införande av möjlighet till snabbt inskridande icke bör
göras beroende av frekvensen av redan skedda våldshandlingar.

Det förtjänar vidare framhållas, att avsaknaden av befogenhet för polismyndighet
att provisoriskt omhändertaga explosiv vara kan leda till — och
härpå har jag sett exempel i min inspektionsverksamhet — att polismyndigheten,
för att tillgodose behovet av skyndsamhet, meddelar beslut om återkallelse
av licens, innan frågan härom blivit på ett betryggande sätt utredd.
Det är i varje fall uppenbart att risken för felbedömningar är större, om polisen
tvingas handla under tidsnöd.

Av anförda skäl bör förordningen om explosiva varor kompletteras med
föreskrifter, motsvarande dem som beträffande skjutvapen och ammunition
meddelats i 18 § 2 mom. vapenförordningen. Polismyndighet bör sålunda
enligt min mening få befogenhet att besluta om omhändertagande av explosiv
vara, om innehav därav kan antagas vålla fara för missbruk. Är faran
för missbruk så överhängande, att polismyndighetens beslut ej hinner avvaktas,
bör även polisman äga omhändertaga explosiv vara.

!5 llihang till riksdagens protokoll l''J63. 1 samt. .Yr 148

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

I utredningen ansluter sig kommerskollegium till justitieombudsmannens
uppfattning och föreslår, att under 56 § inrymmes en föreskrift av ifrågavarande
art, varvid de i paragrafen nu meddelade stadgandena skulle upptagas
såsom ett inledande moment och föreskriften rörande omhändertagande
skulle tilläggas såsom ett särskilt andra moment. Då det rör sig om
ett provisoriskt omhändertagande, bör författningsrummet även innehålla
bestämmelser, som ger polismyndigheten vägledning, hur den i fortsättningen
skall förfara med omhändertagen vara. Kollegium fortsätter:

Det ligger i sakens natur, att ett provisoriskt omhändertagande icke i och
för sig innebär att ägaren förlorar sin rätt till den omhändertagna varan. I
den mån det ej av säkerhetsskäl blir nödvändigt oskadliggöra varan, kvarstår
alltså för ägaren en rätt att få tillbaka varan eller vad som influtit för
den vid försäljning. Om polismyndigheten behåller varan, måste den givetvis
förvaras med iakttagande av vanliga regler. I så fall bör polismyndigheten,
därest omständigheterna icke ändras och medgiver att varan utlämnas
till vederbörande innehavare, anmäla omhändertagandet för vederbörande
tillståndsmyndighet för prövning av frågan om återkallelse av tillstånd. Är
den omhändertagande polismyndigheten tillika tillståndsmyndighet, bör den
själv pröva frågan om återkallelse.

Polismyndigheten måste kunna, med beaktande av de anförda synpunkterna,
förfara med omhändertagna varor efter omständigheterna. Kollegium
föreslår, att i den nya föreskriften om omhändertagande inrymmes stadgande,
enligt vilket omhändertagen vara, efter omständigheterna, skall oskadliggöras,
försäljas eller i avbidan på beslut om hur med varan skall förfaras,
förvaras på sätt i 31 § föreskrives.

Remissyttrandena. Kollegiets förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Sålunda finner riksåklagarämbetet
det tillfredsställande, att det av justitieombudsmannen påvisade behovet
beaktats. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslaget är välmotiverat
och undanröjer den oklarhet, som för närvarande råder rörande möjligheten
till ingripande på ett tidigt stadium. Även överståthållarämbetet ansluter
sig till förslaget under Damhållande av att det otvivelaktigt torde
fylla ett behov. Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Östergötlands,
Örebro, Hallands och Västerbottens län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

I några yttranden anmärkes, att det icke framgår av kollegiets författningstext,
hur polismyndigheten skall förfara i samband med omhändertagandet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarar, att frågan om provisoriskt
omhändertagande för den enskilde tillståndshavaren utgör ett betydande
ingrepp i en honom meddelad rätt. Författningstexten bör därför
kompletteras med klara och entydiga regler om förfaringssättet i dess helhet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att stadgandet kompletteras
så, att därav klart framgår, vilken myndighet som äger besluta om
att omhändertagen vara skall oskadliggöras eller försäljas. Frågan beröres
även av överståthållarämbetet, som anser behov föreligga av en föreskrift
om att polismyndighet skall anmäla omhändertagande till överordnad tillståndsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

Statspolisintendente.il
teras med regler för omhändertagande av tillståndsbevis. Omhändertagandet
kan knappast anses få önskvärd effekt i de fall tillståndsbevis föreligger
men tillståndshavaren, visserligen straffbart, icke efter anmodan överlämnar
detta.

Departementschefen. Vid den översyn av explosivvaruförordningen, som
kollegium företagit, har också beaktats en av justitieombudsmannen i skrivelse
till Kungl. Maj:t behandlad fråga om behovet av föreskrifter rörande
provisoriskt omhändertagande av explosiva varor vid fara för missbruk.
Kommerskollegium har i likhet med justitieombudsmannen funnit det erforderligt,
att explosivvaruförordningen kompletteras med sådana föreskrifter.
Under remissbehandlingen har förslaget tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Även jag anser i likhet med kollegium, att i explosivvaruförordningen
bör ingå bestämmelse om provisoriskt omhändertagande av explosiv
vara vid fara för missbruk. Även om det hittills icke uppkommit några påtagliga
svårigheter genom avsaknaden av bestämmelser, synes det icke tillfredsställande,
att förevarande fråga lämnas oreglerad.

Vad angår utformningen av det nya stadgandet, som i huvudsak överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i vapenförordningen, vill jag i
enlighet med förslag av statspolisintendenten förorda, att omhändertagande
också skall få avse eventuella tillståndsbevis. Av betydelse är, att omhändertagande
av vara och bevis följes av snar prövning av frågan huruvida
meddelat tillstånd till innehav skall återkallas. I de fall där polismyndighet
icke själv är tillståndsmyndighet bör det åligga polismyndighet att
skyndsamt underrätta länsstyrelsen om omhändertagandet.

Om tillståndsmyndigheten icke finner skäl att återkalla tillståndet, skall
den omhändertagna varan och tillståndsbeviset snarast återställas. Återkallas
det meddelade tillståndet, föreligger i princip samma situation som
är avsedd i 30 § första stycket. Enligt detta lagrum gäller, att den som
behörigen kommit i besittning av explosiv vara men ej längre är berättigad
alt inneha densamma ofördröjligen skall oskadliggöra varan eller överlåta
densamma till behörig person; i annat fall skall varan överlämnas till polismyndigheten
för oskadliggörande. Även efter sådan återkallelse av tillstånd,
som avses i nu förevarande paragraf, bör möjlighet föreligga för den tidigare
innehavaren att överlåta varan. En sådan överlåtelse torde emellertid
få komma till stånd endast om den kan genomföras utan att den tidigare
innehavaren ånyo kommer i omedelbar besittning av den explosiva varan.
Kan försäljning icke ske inom skälig tid, ankommer det på polismyndigheten
att oskadliggöra varan.

Kungl. Maj:ts proposition nr lk8 år 1963

IX. Behovsprövning i ärenden om tillstånd till handel

Gällande bestämmelser. Handel med explosiva varor får icke bedrivas av
annan än den, som erhållit tillstånd därtill av länsstyrelsen. Enligt 22 §
första stycket explosivvaruförordningen må tillstånd meddelas allenast där
behov av rörelsen föreligger. Utan behovsprövning må dock behörig vapenhandlare
beviljas tillstånd att idka handel med ammunition till vapen, som
han äger sälja. Tillstånd får ej meddelas annan än den, som är behörig att
idka handel i allmänhet och prövas lämplig att driva rörelsen. Tillåten handelsrörelse
får icke påbörjas, förrän vid avsyning befunnits, att handels- och
förvaringslokaler är belägna och inrättade i överensstämmelse med gällande
föreskrifter (23 §).

I tillämpningskungörelsen har stadgats, att vid bedömande av huruvida
verkligt behov av ny försäljningsrättighet för explosiva varor föreligger,
hänsyn skall tagas icke endast till allmänhetens behov av bekväm tillgång
till de explosiva varorna utan jämväl till de ökade risker och försvårade
kontrollmöjligheter, som en utökning av antalet försäljningsrättigheter för
dylika varor medför.

Utredningen. Efter en redogörelse för tillkomsten av gällande bestämmelser
anför kollegium, att tillverkare av pyrotekniska varor uppfattar vissa tillståndsmyndigheters
tillämpning av 22 § explosivvaruförordningen så, att
dessa myndigheter vägrar tillstånd till handel med pyrotekniska varor på
grund av att de anser behov av dylika varor över huvud taget icke föreligga.
Detta skulle betyda, fortsätter kollegium, att en tillämpning, som avvisades i
det till grund för förordningen liggande betänkandet, alltjämt praktiseras.

Enligt kollegiets mening får det —• med hänsyn till den numera allmänt
vedertagna principen om friaste möjliga konkurrens inom näringslivet —
anses otillfredsställande, att förordningen om explosiva varor kan tillämpas
på sådant sätt. Inga andra ingrepp i handeln med explosiva varor bör kunna
göras än sådana som kan motiveras med hänsynen till intresset av allmän
ordning och säkerhet. Det bör icke förekomma, att tillståndsmyndighets
mening om viss varas ändamålsenlighet eller lämplighet ur andra synpunkter
inverkar vid myndighetens prövning av frågan om tillstånd till handel.
Ej heller bör tillståndsmyndighet, såsom i motiven förutsatts, bedöma tilltänkt
rörelses lönsamhet och meddela tillstånd endast om denna kan antagas
bli tillräckligt stor för att kostnaderna för föreskrivna säkerhetsanordningar
skall kunna bäras. Tillståndsmyndigheten skall ju genom avsyning
konstatera att handels- och förvaringslokalerna är godtagbara. Dessförinnan
får rörelsen icke utövas. Sedan denna påbörjats, ankommer på tillståndsmyndigheten
att utöva tillsyn. Skulle därvid brister och felaktigheter
upptäckas i fråga om föreskrivna säkerhetsanordningar, finnes möjlighet
att vinna rättelse genom indragning av meddelat tillstånd och genom anmälan
till åtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

Den bedömning som skall göras bör således inriktas direkt på frågan i vad
mån den handel med explosiva varor, som avses med ansökan, låter sig förena
med kravet på allmän ordning och säkerhet. Tillståndsmyndigheten
bör beakta var de lokaler är belägna, där handeln skall bedrivas och där varulagret
skall förvaras, hur lokalerna är beskaffade, vilka varor som skall
saluföras och i vilka mängder de skall hållas i lager. Ansökan om tillstånd
till handel med sådana varor bör avslås för den händelse etablerandet av en
ny rörelse skulle utsätta orten för explosions- eller brandfara som icke kan
godtagas med hänsyn till den allmänna säkerheten. På bedömningen härav
inverkar förekomsten inom orten av tidigare handelsrörelse och lager. Varje
försäljningsställe innebär en viss fara. Med hänsyn till den allmänna säkerheten
kan måhända endast ett försäljningsställe eller ett fåtal sådana accepteras
på samma ort. Det kan också bli fråga om att begränsa antalet försäljningsställen
för att det skall bli möjligt att tillfredsställande utöva betryggande
övervakning över dem. Men i den mån hänsyn till den allmänna
ordningen och säkerheten av här angivna eller andra slag icke lägger hinder
i vägen för nyetablering, bör tillstånd icke vägras.

Kollegium har med anledning av de sålunda redovisade övervägandena
föreslagit, att 22 § första stycket explosiwaruförordningen ändras och utformas
så, att ansökan om tillstånd till handel med explosiva varor ej skall
få bifallas, därest den rörelse som avses med ansökningen prövas kunna
medföra olägenhet av betydenhet från den allmänna ordningens eller säkerhetens
synpunkt.

I utredningen anföres vidare, att genom bortfallet av behovsprövningen
anledning torde saknas att bibehålla det nuvarande undantagsstadgandet i
fråga om vapenhandlares försäljning av ammunition till vapen. Dylik försäljning
får bedömas efter den föreskrivna allmänna regeln, d. v. s. med
hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten. Då ammunition av det
slag, som kommer i fråga, från dessa synpunkter är relativt ofarlig, torde
ändringen i författningsrummet ej medföra minskning av vapenhandlares
möjlighet att få tillstånd att sälja ammunition.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att den nu föreskrivna
behovsprövningen, som är svår att verkställa, knappast står i överensstämmelse
med grundtanken i 1953 års lag om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet. Länsstyrelsen tillstyrker därför
kollegiets förslag. Förslaget föranleder ej heller någon erinran från länsstyrelsen
i Hallands län, som anser att den föreslagna lydelsen av 22 § skapar
tillräckliga garantier för att förhindra uppkomsten av missförhållanden
från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Även länsstyrelserna i Värmlands och
Västerbottens län, poliskamrarna i Stockholm och Hälsingborg samt Föreningen
Sveriges landsfiskaler finner kollegiets synpunkter riktiga och tillstyrker
den föreslagna ändringen. Stockholms handelskammare yttrar, att
den med stor tillfredsställelse noterat förslaget att avskaffa behovsprövningen
och ansluter sig helt till vad kommerskollegiet därvidlag uttalat.

Kungl. Maj:ts proposition nr US år 1963

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uppger, att i praktiken eu naturlig
begränsning av antalet ansökningar synes ha uppkommit. Handeln med
explosiva varor förekommer nämligen endast i vissa slag av handelsrörelser,
företrädesvis järnhandels- och sportaffärer, vilkas antal å varje ort av konkurrensskäl
icke torde vara större än »behovet» kräver. Det torde ej finnas
anledning att vänta ändring härutinnan, om behovsprövningen slopas. Därjämte
framhåller länsstyrelsen, att några olägenheter icke synes ha uppkommit
därav, att behovsprövning ej sker i fråga om den närbesläktade handeln
med vapen och ammunition därtill.

Betänkligheter mot förslaget har uttalats av statsåklagaren i Malmö, vars
synpunkter riksåklagarämbetet finner vara beaktansvärda. Statsåklagaren
avstyrker den föreslagna ändringen och anför till stöd härför:

Till en början må här anmärkas, att explosiva varor icke är sådant som
kan jämställas med livsmedel, tobak, specerivaror av olika slag d. v. s. sådant
som anses nödvändigt i gemene mans tillvaro och beträffande vilka nyttigheter
det kan anses önskvärt att de tillhandahållas med minsta möjliga
inskränkningar. Beträffande handeln med explosiva varor synes det däremot
önskvärt att den förses med vissa restriktioner för att göra varorna svåråtkomligare
för gemene man.

Gentemot förslaget kan därför anföras, att nuvarande behovsprövning —
även om den kanske i vissa fall gått längre än vad som från början avsetts
— just ur allmän ordnings- och säkerhetssynpunkt visat sig både smidig och
effektiv. Genom en noggrann prövning av behovet från fall till fall har antalet
försäljningsställen kunnat ganska effektivt hållas inom rimliga gränser.
Härigenom har kontrollen underlättats till fromma för ordning och säkerhet.
Skulle behovsprövningen avskaffas har man anledning befara en ur ordnings-
och säkerhetssynpunkt föga önskvärd ökning av antalet tillståndssökande.
Tyngdpunkten vid prövningen av frågan om olägenhet föreligger ur
ordnings- och säkerhetssynpunkt kommer uppenbarligen att läggas vid en
bedömning om brand- eller explosionsrisk föreligger. Föreligger ej sådan
fara, kommer tillståndsmyndigheten icke att kunna förvägra tillstånd, med
påföljd att antalet tillståndshavare kommer att öka och kontrollmöjligheterna
försvåras.

Länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län anser likaledes, att det
icke finns tillräckliga skäl att slopa behovsprövningen. För explosiva varor
är kundkretsen i regel begränsad, och frågan bör icke bedömas från affärsmässig
synpunkt. För att minska riskerna, inte minst för brandkåren, och
för att underlätta kontrollen, bör handelsförråden finnas på så få platser som
möjligt i varje ort. Även polischefen i Trelleborg och kontrollanten för explosiva
varor i Stockholm anser, att nuvarande behovsprövning bör bibehållas.

Några remissinstanser diskuterar förslaget främst med hänsyn till försäljningen
av pyrotekniska varor. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus
län:

Vissa av länsstyrelsen hörda polismyndigheter deklarerar uppfattningen,
att handeln med pyrotekniska varor bör ytterligare begränsas. Även om en
viss förbättring under senare år synes ha inträffat beträffande bruket av dylika
varor, torde förhållandena icke vara helt tillfredsställande. Enligt läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1963

styrelsens mening föreligger skäl att till övervägande upptaga frågan om
icke bestämmelserna i det nu aktuella hänseendet bör göras mera restriktiva
än vad nu är förhållandet. I varje fall torde behovsprövningen såvitt rör tillstånd
till handel med explosiva varor böra bibehållas i vad angår pyrotekniska
artiklar.

Liknande synpunkter framföres av läiisstyrelsen i Värmlands län och poliskammaren
i Malmö.

Öv er ståt hållar ämbetet upplyser, att genom en restriktiv tillståndsgivning
för närvarande endast fyra större firmor i Stockholm — företrädesvis vapenhandlare
— innehar tillstånd att utan av ämbetet meddelade särskilda restriktioner
försälja alla slag av pyrotekniska varor. Övriga försäljare av sådana
varor har regelmässigt ej erhållit tillstånd att saluföra s. k. knallskott,
och tillstånd att sälja knallpjäser gäller endast under villkor att dessa ingår
i samtidigt försålt, av tillverkaren sammanställt fyrverkeri. Sedan åtskilliga
år tillbaka har överståthållarämbetet även varje år någon tid före jul med
stöd av bestämmelserna i 6 § explosivvaruförordningen utfärdat föreskrift
om begränsning i rätten att under återstående delen av året saluföra berörda
slag av pyrotekniska varor. Ämbetet motsätter sig inte kollegiets förslag
men utgår då från att angivna restriktiva tillståndsprövning är betingad av
sådan ordnings- och säkerhetssynpunkt, som upptages i kollegiets förslag.

Departementschefen. I 22 § explosivvaruförordningen stadgas, att tillstånd
till handel med explosiva varor må meddelas allenast där behov av rörelsen
föreligger. Utan behovsprövning må dock vapenhandlare beviljas tillstånd
att idka handel med ammunition till vapen, som han äger sälja. Angående
innebörden av den föreskrivna behovsprövningen anförde dåvarande departementschefen
i 1949 års proposition med förslag till explosivvaruförordningen,
att den främst var betingad av att riskerna skulle ökas, om det funnes
alltför många affärer i branschen med deras ofta stora förråd av explosiva
varor. Vidare framhölls bland annat, att prövningen givetvis icke borde
få främja några monopolistiska tendenser.

I utredningen anföres, att stadgandet om behovsprövning tillämpats på
sätt som verkat konkurrensbegränsande. Då denna utveckling icke är förenlig
med stadgandets syfte, har kollegium föreslagit, att 22 § gives den avtattningen,
att ansökan om tillstånd till handel med explosiva varor ej
skall få bifallas, därest den rörelse som avses med ansökningen prövas kunna
medföra olägenhet av betydenhet från den allmänna ordningens eller säkerhetens
synpunkt.

Under remissbehandlingen har det övervägande antalet remissinstanser
tillstyrkt utredningsförslaget. I enlighet med vad kollegium framhållit har
därvid anförts, alt den nuvarande lydelsen av paragrafen knappast står i
överensstämmelse med 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Även enligt min mening synes det påkallat, att 22 § utformas så, att den
icke verkar konkurrensbegränsande. Med anledning av den kritik, som några

Kungi. Maj:ts proposition nr Ii8 år 1963

remissinstanser framfört, vill jag understryka, att slopandet av den nuvarande
bestämmelsen icke innebär en minskning av de krav, som från ordnings-
och säkerhetssynpunkt bör ställas på de olika affärerna. Det må
även framhållas, att de risker och olägenheter från bl. a. kontrollsynpunkt,
som kan vara förenade med en alltför stor spridning av handelsförråd av
explosiva varor, är sådant som skall beaktas vid tillståndsgivningen. Ej heller
innebär denna omläggning, att nya villkor kommer att gälla för allmänhetens
förvärv av explosiva varor.

X. Organisationsfrågor

Gällande bestämmelser. I organisationen för tillämpning av lagstiftningen
om explosiva varor ingår länsstyrelserna och polismyndigheterna samt kommerskollegium
och sprängämnesinspektionen.

Länsstyrelserna är jämte polismyndigheterna tillståndsmyndigheter och
handlägger i denna egenskap ärenden om tillstånd till olika slag av befattning
med explosiva varor. Tillståndsmyndighet har befogenhet och skyldighet
att meddela de villkor och föreskrifter, som i varje särskilt fall finnes
erforderliga. Bland tillståndsmyndigheternas uppgifter ingår att bedöma de
personliga kvalifikationerna hos sökanden. Vad beträffar fördelningen av
ärendena mellan länsstyrelse och polismyndighet har vid förordningens
tillkomst eftersträvats en decentralisering. I ärenden om tillverkning, handel
och införsel är länsstyrelserna tillståndsmyndigheter. I ärenden om förvärv
och innehav samt transport tillkommer ställningen såsom tillståndsmyndighet
i vissa fall länsstyrelserna, i andra fall polismyndigheterna.

Länsstyrelserna är förutom tillståndsmyndigheter också tillsynsmyndigheter.
De utövar, enligt 55 §, med biträde av underlydande polismyndigheter
den allmänna tillsynen över efterlevnaden av gällande bestämmelser om
explosiva varor.

Kommerskollegium skall enligt sin instruktion bereda eller avgöra ärenden
angående explosiva varor och brandfarliga varor samt utöva vederbörlig
tillsyn på dessa områden. Såsom administrativt centralorgan skall kollegium
jämlikt 59 § explosiwaruförordningen meddela allmänna föreskrifter
och anvisningar beträffande tillämpningen av förordningen samt speciella
sådana bestämmelser i olika hänseenden enligt särskilda stadganden i förordningen.

Sprängämnesinspektionen är enligt sin instruktion statligt organ för ärenden
angående explosiva och brandfarliga varor samt därmed sammanhängande
frågor. I administrativt hänseende är inspektionen en lokalstat under
kommerskollegium. Chef för inspektionen är sprängämnesinspektören.
Sprängämnesinspektionen skall, enligt 55 §, lämna erforderligt tekniskt biträde
åt länsstyrelserna och polismyndigheterna vid tillämpningen av gällande
bestämmelser om explosiva varor. Därjämte åligger det inspektionen
att medverka i tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad, särskilt i vad

Kungl. Maj:ts proposition nr i''t8 år 1(J88

avser tillverkning av explosiva varor. Vidare har sprängämnesinspektionen
vissa speciella åligganden. Sålunda ankommer det på inspektionen att utöva
kontroll över försökstillverkniug.

Chefen för sprängämnesinspektionen är specialinspektör inom yrkesinspektionen
under arbetarskyddsstyrelsen. Sprängämnesinspektörens befogenheter
såsom specialinspektör regleras av arbetarskyddslagstiftningen.
Sprängämnesinspektören äger härvid uppdraga åt tekniskt utbildad befattningshavare
hos sprängämnesinspektionen att biträda vid utövandet av tillsynen.
—• Enligt gällande instruktion för yrkesinspektionen är specialinspektör
ett av de organ, genom vilka yrkesinspektionen under arhetarskyddsstyrelsens
överinseende och ledning utövar tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen.
Instruktionen upptar i ett särskilt avsnitt bestämmelser
om tillsynsorganens åligganden. Tillsynsorgan skall bl. a. förskaffa
sig noggrann kännedom om arbetsförhållandena inom sitt verksamhetsområde,
tillhandagå med upplysningar, råd och anvisningar i frågor, som rör
arbetets sundhet och säkerhet, i händelse av anmälan om missförhållande
så snart ske kan vidtaga den åtgärd som påkallas därav, företaga erforderliga
tjänsteresor inom sitt område och bedriva viss upplysningsverksamhet
rörande arbetarskydd.

I särskilda föreskrifter, vilka utfärdats den 19 mars 1951 av arbetarskyddsstyrelsen
efter samråd med kommerskollegium, bestämmes närmare gränserna
mellan sprängämnesinspektörens tillsynsområde och andra tillsynsorgan.
Innebörden av föreskrifterna är, att sprängämnesinspektören skall
handlägga arbetarskyddsärenden, som avser skydd mot explosion och brand
rörande 1) arbetsprocess, där explosiv vara tillverkas eller bearbetas, 2) arbetsprocess,
där eljest särskild risk för explosion eller brand föreligger samt
3) förvaring under vissa förhållanden av explosivt eller eldfärligt ämne.

Sprängämnesinspektörens befogenheter att vidtaga åtgärder för att avhjälpa
rådande missförhållande regleras väsentligen genom det allmänna
stadgandet om yrkesinspektörs möjligheter därtill i 53 § arbetarskyddslagen.
Enligt detta lagrum kan vederbörande inspektör skriftligen förelägga arbetsgivare
att vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock
skriftligen förbjuda honom att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,
maskin, redskaj) eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material
eller viss arbetsmetod utan att iakttaga vid förbudets meddelande angivet
villkor. Arbetsgivare, som icke ställer sig meddelat förbud till efterrättelse,
kan enligt 63 § arbetarskyddslagen straffas med dagsböter eller, om omständigheterna
är synnerligen försvårande, med fängelse högst sex månader.

Utredningen. Kollegium har särskilt övervägt i vad mån ändringar av organisationen
kan ha aktualiserats till följd av kritik, som yjipats mot de i organisationen
deltagande myndigheterna. Därvid anföres i fråga om länsstyrelsernas
och polismyndigheternas ställning, att annan
ändring icke bör vidtagas än som föranledes av alt — såsom förut i av 4

Hihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. ATr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1963

snittet om tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe angivits —
länsstyrelse ansetts böra kunna delegera sin befogenhet i vissa ärenden.

Vad angår ko in mers kollegiets ställning anföres, att den icke
synes ha ifrågasatts från andra håll och att den från kollegiets synpunkt tett
sig såsom i allt väsentligt väl avvägd. Vissa kollegiets hittillsvarande befogenheter
synes dock nu böra övertagas av annan central förvaltningsmyndighet.
Härom anföres följande i utredningen.

6 kap. explosivvaruförordningen handlar om transport. Enligt Öl g ankommer
på kollegium att utfärda föreskrifter beträffande de myckenheter
vara klass B, C och D som får försändas med olika slag av transportmedel
samt om vad som skall iakttagas vid och i anslutning till transport av sådana
varor. Enligt 53 § skall, utöver bestämmelserna i förordningen och med
stöd därav meddelade föreskrifter, beträffande järnvägstransporter av explosiva
varor gälla vad därom stadgas i gällande järnvägstrafikstadga och
vederbörande taxa. I trafik till och från länder, som är anslutna till fördraget
om godsbefordring på järnväg, skall fördraget äga tillämpning. Befordran
av explosiva varor med posten och med luftfartyg skall ske i enlighet
med vad därom är särskilt stadgat.

Sedan sjöfartsstvrelsen inrättats och den 1 januari 1956 börjat sin verksamhet,
har tillsynen över transporter till sjöss och befogenheten att utfärda
bestämmelser därom icke vidare sitt naturliga hemvist i kommerskollegium
utan hos nämnda styrelse. Kollegium vill i detta sammanhang nämna, att
frågan om transport till sjöss av farligt gods behandlas i en den 21 december
1955 av kollegium, med stöd av 31 § förordningen den 9 december 1932
angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg (nvttjandeförordningen)
utfärdad kungörelse. Denna avser bl. a. explosiva varor. Kollegiets
befogenhet enligt nyttjandeförordningen har, enligt kungörelse den 16 december
1955 (nr 674), sedan den 1 januari 1956 övergått till sjöfartsstyrelsen.

Enligt 8 § förordningen om brandfarliga varor skall för transport av sådan
vara ombord på fartyg — med undantag för statens fartyg och vissa
mindre fartyg, i allmänhet nöjesfartyg — gälla vad därom stadgas av vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet, d. v. s. sjöfartsstyrelsen eller annan
statlig myndighet, som förfogar över fartyget, l. ex. generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen
o. s. v.

Även för transport av brandfarlig vara på järnväg och med luftfartyg
skall befogenheten att utfärda erforderliga bestämmelser tillkomma vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet. Därmed förstås i fråga om transport
å statens järnvägar järnvägsstyrelsen, i fråga om transport å enskild
järnväg väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt i fråga om transport med
luftfartyg luft fart sstyrelsen.

Befogenheten att utfärda detaljbestämmelser för transporten av explosiva
varor synes böra regleras på ett sätt, som väsentligen svarar mot vad som
skall gälla enligt förordningen om brandfarliga varor. Sålunda bör regleringen
av transporter till sjöss tillkomma sjöfartsstyrelsen ä fall då denna är
att beteckna såsom »vederbörande centrala förvaltningsmyndighet», d. v. s.
i fråga om sjöfartsverkets fartyg samt icke statliga fartyg. För de icke statliga
fartygen bör i enkelhetens och enhetlighetens intresse sjöfartsstyrelsen
äga utfärda föreskrifter utan de inskränkningar, som skall gälla för
brandfarliga varor, d. v. s. sjöfartsstvrelsens befogenheter bör avse all transport
av explosiva varor med sådana fartyg. I fråga om transporter på järnväg
och med luftfartyg bör befogenheterna att utfärda föreskrifter tilläggas
samma myndigheter som de vilka enligt lagstiftningen om brandfarliga va -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1963

ror skall äga utfärda föreskrifter för transporter av brandfarliga varor i
motsvarande fall. Den skillnaden mot lagstiftningen om brandfarliga varor
bör emellertid göras att nu avsedda transportföreskrifter rörande explosiva
varor genomgående bör utfärdas i samråd med kommerskollegium. Säkerhetssynpunkterna
i fråga om explosiva varor gör sig gällande med så stor
styrka att obligatorisk medverkan i denna form av kommerskollegium och
den därunder sorterande sprängämnesinspektionen får anses påkallad.

Vad kollegium sålunda förordar medför ändring i 40 § 2 mom., 51 och
53 §§. I samband därmed torde följdändringar böra vidtagas i 50 § 1 mom.
och 52 §.

Vad beträffar sprängämnesinspektionens ställning erinras
om att inspektionen enligt 15 § förordningen om brandfarliga varor skall
utöva tillsyn över efterlevnaden av nämnda förordning. Kollegium har övervägt,
huruvida efter förebild av lagstiftningen om brandfarliga varor inspektionen
borde tilläggas en vidgad och mera självständig tillsynsuppgift enligt
förordningen om explosiva varor. Det framhålles, att behovet av att tillsynsuppgifterna
utövas av myndighet med kvalificerad teknisk sakkunskap
kan anses tala för en sådan åtgärd och att även önskemålet att minska länsstyrelsernas
arbetsbörda möjligen skulle kunna anföras såsom stöd för att
överföra deras tillsynsbefogenheter helt eller delvis till sprängämnesinspektionen.
Åtskilliga omständigheter talar emellertid mot en på detta sätt ändrad
fördelning av tillsynsuppgifterna. Lagstiftningen om explosiva varor har
såsom ett av sina huvudsyften att motverka att sådan vara kommer i händerna
på kriminella eller andra samhällsfientliga personer, som kan befaras
använda dem på ett för den allmänna säkerheten vådligt sätt. Tillsynen över
förordningens efterlevnad blir, framför allt till följd därav, en uppgift av
bl. a. polisiär natur. Medverkan av polismyndigheter i tillsynen ter sig med
hänsyn därtill såsom nödvändig. Behovet av samordning och översikt synes
vidare göra det önskvärt, att även länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet,
var inom sitt län, deltager i tillsynen. Vidare framhålles, att det ej
synes lämpligt att tillägga sprängämnesinspektionen ställningen såsom central
tillsynsmyndighet med uppgift att utöva tillsynen under medverkan av
länsstyrelserna. En uppdelning av tillsynsuppgifterna skulle då krävas, så att
inspektionen finge svara för vissa och länsstyrelserna för andra. Kollegium
anför, att en uppdelning av sådant slag ej saknar förebilder men att det kan
ifrågasättas, om den i förevarande fall skulle vara ändamålsenlig och om
den skulle befordra tillsynens effektivitet.

I förevarande sammanhang redogöres i utredningen för vissa erinringar
som justitieombudsmannen i sin ämbetsberättelse till 1958 års riksdag
framfört mot det sätt varpå tillsynen utövats i vissa fall. Efter redogörelse
för vissa åtgärder som med hänsyn härtill vidtagits av länsstyrelserna för
alt åstadkomma den i förordningen åsyftade kontrollen anmärker kommerskollegium,
att lämpligaste utvägen att undanröja eller minska påtalade
brister även enligt kollegiets mening är den av justitieombudsmannen anvisade,
nämligen att länsstyrelserna själva och genom de lokala polismyndigheterna
inriktar sig på en effektiv tillsyn. — Med anledning av kritik, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

framkommit efter två under år 1959 inträffade explosionsolyckor har kollegium
vidare övervägt, huruvida ändringar i lagstiftningen är påkallade för
att åstadkomma en intensivare verksamhet från myndigheternas sida när
det gäller att vägleda tillverkare och andra, som handskas med explosiva
varor, och att övervaka efterlevnaden av meddelade bestämmelser. Nämnda
kritik har icke givit kollegium anledning frånfalla grundsatsen, att tillverkare,
föreståndare och andra enskilda bör ha en ganska långt gående skyldighet
att själva vara verksamma för att hindra explosionsolyckor och att ett däremot
svarande ansvar bör vila på dem. Ej heller synes skäl föreligga att ändra
på kompetensfördelningen mellan myndigheterna. Sprängämnesinspektionen
bör såsom sakkunnig instans på begäran tillhandagå allmänheten med
råd och anvisningar. Så sker för närvarande trots att uttrycklig föreskrift
därom icke upptagits i förordningen. Såsom tillsynsmyndighet synes inspektionen
icke böra ha längre gående befogenhet än att, sedan inspektionen funnit
mot förordningen stridande förhållanden föreligga, föranstalta om rättelse,
i första hand genom anvisning till den felande, i andra hand genom anmälan
till myndighet, som har möjlighet att ingripa mera aktivt. Genom ändring
i 55 § bör explosivvaruförordningen jämkas därhän, att däri uttryckligen
upptages stadganden i berörda hänseenden. Därvid bör inspektionens
ställning enligt explosivvaruförordningen såsom blott medverkande i den av
länsstyrelserna med biträde av polismyndigheterna utövade tillsynen, såvitt
gäller anmälan för åtgärd i fall då felande tredskas att efter anvisning vidtaga
rättelse, beaktas på det sättet, att anmälan skall ställas till tillståndsmvndigheten,
d. v. s. länsstyrelse eller polismyndighet. På denna myndighet
ankommer därefter att avgöra, om tredskan bör föranleda återkallelse av
tillstånd jämlikt 6 § explosivvaruförordningen eller annan åtgärd, varom
myndigheten i sin egenskap av såväl tillståndsmyndighet som polismyndighet
kan finna skäl föranstalta. Skulle tillstånd icke ha meddelats, skall anmälan
göras till polismyndigheten.

Kollegium framhåller vidare, att sprängämnesinspektören såsom specialinspektör
inom yrkesinspektionen är utrustad med befogenheter av mera ingripande
slag än enligt explosivvaruförordningen. Sprängämnesinspektören
kan sålunda såsom specialinspektör själv inskrida mot missförhållande genom
att meddela vederbörande arbetsgivare föreläggande eller förbud. Ifrågavarande
befogenheter blir av särskild betydelse just i fråga om tillverkning,
eftersom tillverkning vanligen faller under arbetarskyddslagstiftningen.
I utredningen erinras om att arbetarskyddsstyrelsen jämlikt 74 § arbetarskyddslagen
äger meddela råd och anvisningar vid tillämpningen av nämnda
lag. Styrelsens befogenhet i detta hänseende omfattar även explosivvaruområdet.
Styrelsen har emellertid hittills meddelat råd och anvisningar endast
till skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete (Spränganvisningar),
d. v. s. rörande användningen av sprängämne. Frågan härom behandlas icke,
eller i varje fall blott i ringa grad, i explosivvaruförordningen och i kollegiets
tillämpningskungörelse. Däremot har arbetarskyddsstyrelsen icke meddelat

Kanyl. Maj.ts proposition nr Hti år Wt>3

råd ocli anvisningar för tillverkning och annan befattning med explosiva
varor, vilken regleras i lagstiftningen därom. Emellertid bär styrelsen förklarat
sig vilja, i samråd med kollegium, överväga att meddela vissa detaljbestämmelser
även för sådan verksamhet. Kollegium har för sin del icke någon
erinran mot att styrelsen, i samråd med kollegium, utfärdar sådana bestämmelser.
Tvärtom synes det lämpligt att det jämte kollegiets på explosivvaruförordningen
grundade, i princip straffsanktionerade föreskrifter, vilka bör
vara tämligen översiktliga, finnes bestämmelser, som har karaktären av råd
och anvisningar. Sådana bestämmelser finnes inom andra av arbetarskyddsstyrelsens
verksamhet berörda områden. Förekomsten av föreskrifter enligt
explosivvaruförordningen bör icke utgöra hinder för arbetarskyddsstyrelsen
att meddela sådana bestämmelser. Självfallet bör, såsom styrelsen förutsatt,
styrelsen och kollegium i samråd avgöra, hur gränserna för respektive ämbetsverks
befogenheter lämpligen bör dragas och vad som kan erfordras av
bestämmelser.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser förklarar sig ej finna anledning
till erinran mot kommerskollegiets uttalanden rörande organisationen. Sålunda
anför länsstyrelsen i Östergötlands län, att den delar den av kommerskollegium
uttalade uppfattningen att tillsynen över ifrågavarande förordnings
efterlevnad främst motiveras av säkerhetskrav av polisiär natur och
att tillsynen därför med hänsyn tagen till bl. a. organisatoriska synpunkter
alltjämt bör utövas under medverkan från länsstyrelsens sida såsom högsta
polismyndighet i länet. Den komplettering och justering, som föreslagits av
55 §, finner länsstyrelsen synnerligen välbetänkt.

Liknande synpunkter framföres av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Kronobergs, Malmöhus och Örebro län samt Föreningen Sveriges
landsfiskaler och Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Statsåklagaren i Göteborg anför i anslutning till den kritik, som enligt utredningen
riktats mot länsstyrelsernas och polismyndigheternas tillsyn över
förordningens efterlevnad, att man kan påräkna, alt tillfällena för granskning
skall bli rikligare efter den förestående omorganisationen och förstatligandet
av polisväsendet i dess helhet. Polisdistrikten blir större och arbetsuppgifterna
inom dem mera enhetliga. Inom länsstyrelserna får man förvänta,
att sådan förstärkning sker, att länsstyrelserna bättre kan leda de
operativa uppgifterna. Ett botande av de anmärkta bristerna torde alltså
som kollegium framhållit icke påkalla särskilda åtgärder.

Även statsåklagaren i Malmö berör frågan om polisväsendets förstatligande.
Förstatligandet kan förväntas medföra eu indelning av riket i större polisdistrikt
med högt kvalificerade befattningshavare i de lokala polisledningarna.
Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas, om det icke vore
lämpligt att på den lokala polismyndigheten överföra samtliga de uppgifter,
som enligt explosivvaruförordningen åvilar länsstyrelserna. Därigenom
skulle man otvivelaktigt vinna snabbare avgöranden och en välbehövlig lind -

Kungl. Maj:ts proposition nr HS år 1963

ring i länsstyrelsernas arbetsbörda. Måhända bör dock frågan om överförande
på de lokala polismyndigheterna av samtliga nu ifrågavarande befogenheter
anstå till dess polisväsendet förstatligats.

I några yttranden ifrågasättes en längre gående decentralisering än kollegium
föreslagit. Överståthållarämbetet anför, att man utan avkall på säkerheten
men med vinnande av praktiska fördelar skulle kunna överlata vissa
uppgifter, vilka nu åvilar länsstyrelserna, på polismyndigheterna, som i de
flesta fall redan varit inkopplade på ärendenas behandling såsom remissinstanser.
Även länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län anser,
att ytterligare decentralisering till polismyndighet skulle kunna ske. Man
skulle då vinna både snabbare avgöranden och välbehövlig lindring i länsstyrelsernas
arbetsbörda.

Statspolisintendenten och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
det vara av värde, om närmare föreskrifter meddelas om tillsynens utövande.

Förslaget att befogenheten att utfärda närmare bestämmelser rörande
transporter på järnväg, med luftfartyg eller ombord på fartyg skall överföras
från kommerskollegium till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
tillstyrkes av järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.
Sjöfartsstyrelsen ifrågasätter emellertid huruvida icke styrelsens befogenhet
även bör avse till transportklass A hänförlig vara, som införes till riket.
Vidare ifrågasätter sjöfartsstyrelsen lämpligheten av att föreskrifter beträffande
transport av explosiva varor å fartyg skall beträffande sådana statliga
fartyg, som icke står under sjöfartsstyrelsens förvaltning, meddelas av vederbörande
förvaltningsmyndighet. Styrelsen anför:

De speciella risker som föreligger vid sjötransport av explosiva varor gör
sig uppenbarligen gällande i samma män oberoende av vem som förvaltar
fartyget och det synes närmast vara ägnat att skapa bristande enhetlighet,
om skilda föreskrifter skulle gälla för olika fartyg. Det synes sjöfartsstyrelsen
mera ändamålsenligt att det uppdrages åt sjöfartsstyrelsen att i samråd
med kommerskollegium generellt meddela detalj bestämmelser rörande
transport av explosiva varor med fartyg med undantag allenast för örlogsfartyg.
Skulle detta förslag icke vinna bifall, synes i vart fall sjöfartsstyrelsens
befogenhet att meddela detaljbestämmelser beträffande sjötransport av
explosiva varor böra gälla — förutom icke statliga fartyg — alla statliga fartyg
som står under sjöfartsstyrelsens tillsyn även om de förvaltas av annan
statlig myndighet.

Sjöfartsstyrelsen liksom även luftfartsstyrelsen ifrågasätter vidare lämpligheten
av att länsstyrelse skulle, såsom kollegium föreslagit genom ändring
av 52 §, äga medgiva undantag från transportföreskrifter, som fastställts
av central förvaltningsmyndighet. Luftfartsstyrelsen anför härom:

På grund av luftfartsstyrelsens allmänna uppgift att vaka över flygsäkerheten
såsom sådan samt'' styrelsens författningsenliga skyldighet att meddela
de föreskrifter i fråga om bedrivande av luftfartsverksamhet, som styrelsen
finner påkallade av hänsyn till luftfartens säkerhet, kan styrelsen icke
acceptera att det överlämnas till länsstyrelserna att medgiva sådant undantag,
som här är i fråga. De villkor, som av säkerhetsskäl måste knytas till en
sådan dispens, kräva nämligen så ingående insikter i förhållandena vid luft -

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''iS är 1963

burna transporter, att en länsstyrelse icke bör kunna medgiva dispens utan
att samråda med luftfartsstyrelsen. Ett sådant samråd skulle å andra sidan
försena dispensärenden i fall, som i praktiken ofta äro mycket brådskande.
Med stöd av vad ovan anförts föreslår luftfartsstyrelsen" att det bör överlämnas
direkt åt luftfartsstyrelsen att medgiva de undantag, som åsyftas i
här ifrågavarande paragraf.

Vad beträffar sprängämnesinspektionens ställning ifrågasätter Aktiebolaget
Express-Dynamit och Aktiebolaget Nora tändrörsfabrik, om inspektionen
icke borde vara central tillsynsmyndighet beträffande tillverkningen avexplosiva
varor och länsstyrelserna beträffande handeln med sådana varor.
Då sprängärnnesinspektionen är den enda myndighet med kvalificerad teknisk
sakkunskap på ifrågavarande område, synes det inte rimligt, att inspektionen
enbart skall medverka vid tillsynen. Frågan om sprängämnesinspektionens
ställning behandlas vidare av arbetarskyddsstyrelsen och
landsorganisationen, vilka remissinstanser föreslår en utredning beträffande
inspektionens överflyttande till arbetarskyddsstyrelsen. Landsorganisationen
anför därvid:

LO ifrågasätter starkt lämpligheten av den nuvarande organisationen, vilken
ju i princip innebär, att tillsynen över tillverkningen av explosiva varor
handhaves av kommerskollegium (sprängärnnesinspektionen), vederbörande
länsstyrelse och polismyndighet under det att tillsynen över användningen
handhaves av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Det kan enligt
LO:s uppfattning ej vara rationellt och ur arbetarskyddssynpunkt effektivt
att två tillsynsorgan, yrkesinspektionen och sprängämnesinspektionen,
vilka med hänsyn till verksamhetens art och syfte har i stort sett samma
arbetsuppgifter, är underställda skilda centrala verk. Såvitt LO kan finna,
bör i stället sprängärnnesinspektionen överflyttas till arbetarskyddsstyrelsen,
ett förslag som för övrigt har framlagts dels av 1938 års "arbetarskyddskommitté
i dess betänkande (SOU 1946:88 s. 81), dels av arbetarskyddsstyrelsen
med ingående motivering i styrelsens remissvar den 16 april
1957 över 1951 års oljeutrednings betänkande »Brandfarliga varor» (SOU
1956:50 och 51), varvid i handläggningen av ärendet bl. a. deltog representanter
för arbetsmarknadens parter. LO, som delar arbetarskyddsstyrelsens
mening, vill i övrigt hänvisa till nämnda yttrande samt hemställer att Kungl.
Maj:t måtte med tills vidare bibehållande av den nuvarande organisationen
föranstalta om ingående utredning beträffande sprängämnesinspektionens
överflyttande till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att möjligheten att behandla frågor om arbetarskyddet
vid tillverkning och annan hantering av explosiva varor med
åberopande av två skilda författningar, arbetarskyddslagen och explosivvaruförordningen,
icke synes tillfredsställande från vare sig effektivitetseller
ansvarssynpunkt. Styrelsen fortsätter:

Någon effektiv tillsyn häröver torde ej heller kunna påräknas genom
länsstyrelserna och dem underställda polismyndigheter, enär de icke äga
någon teknisk sakkunskap på området. Styrelsen finner det från ansvarssynpunkt
även otillfredsställande att arbetarskyddsfrågor på explosivvaruområdet
och utfärdande av anvisningar därom skall centralt ankomma på
två myndigheter, kommerskollegium och arbetarskyddsstyrelsen. Ansvaret
i delta hänseende bör enligt styrelsens mening åvila endast en central myn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A3 ur 1963

dighet. Frågan härom har jämväl aktualiserats genom några på senare år
inträffade allvarliga explosionsolyckor, med vilka styrelsen haft att taga
befattning och som relateras i betänkandet (s. 42 o. f.).

Ett klarläggande av i vilken ordning arbetarskyddsfrågor på området böra
handläggas synes kunna ske genom att i explosivvaruförordningen, förslagsvis
2 §, föreskrives, att om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall
vid tillverkning och annan hantering av explosiva varor samt tillsyn
däröver gäller vad därom är stadgat i arbetarskyddslagen. Ett sådant klarläggande
av arbetarskyddsfrågan har skett i fråga om gruvlagens tillämpning.

Styrelsens förslag i denna del avser dock icke, att någon ändring för närvarande
skall ske i fråga om länsstyrelsernas och polismyndigheternas tillståndsgivning
enligt förordningen eller allmänna tillsyn över efterlevnaden
av förordningens bestämmelser.

1 detta sammanhang finner styrelsen sig böra ånyo beröra frågan om
sprängämnesinspektionens ställning. Det samarbete i fråga om arbetarskyddet
på området, som måste förefinnas mellan tillsynsorganen, är otvivelaktigt
av sådan omfattning och betydelse, att en bättre samordning av tillsynsverksamheten
mellan sprängämnesinspektionen och den allmänna yrkesinspektionen
liksom vissa övriga specialinspektioner inom yrkesinspektionen
är nödvändig. De skäl, som styrelsen anfört i sitt ovannämnda utlåtande
om brandfarliga varor, tala även härför. Detta torde sannolikt kunna
åstadkommas endast genom att sprängämnesinspektionen mera direkt knytes
till den centrala arbetarskyddsmyndigheten. Denna fråga torde böra närmare
utredas.

Flera remissinstanser behandlar frågan om bevakande av brandskyddssynpunkter
i ärenden rörande explosiva varor. Därvid anför öucrståthållarämbetet,
att i förordningen bör angivas, att brandchefen skall medverka i
tillsynen. Samma yrkande framföres av statens brandinspektion, som vidare
framhåller, att det är av vikt, att ett nära samråd äger rum mellan polisoch
brandmyndighet. Behovet därav har icke kommit till tillfredsställande
uttryck i förslaget. Inspektionen fortsätter:

Visserligen har brandchefen i sin egenskap av brandsyneförrättare möjlighet
— och skyldighet — att ägna uppmärksamhet åt frågor som sammanhänger
med förvaringen in. m. av brandfarliga (och explosiva) ämnen och
kan rent formellt genom föreläggande kräva de åtgöranden som han ur
brandförsvarssynpunkt finner påkallade. Nu strävar emellertid den moderna
lagstiftningen så långt möjligt att hålla isär de olika områden som göres
till föremål för lagstiftning. Brandchefens handlande på byggnadsområdet
betingas sålunda av de bestämmelser som finns på byggnadsområdet; så är
även fallet i fråga om brandfarliga varor. I båda dessa fall har skapats garantier
för att brandskyddets intresse beaktas bland annat genom ett nära
samrådsförfarande. Man har nämligen velat undvika att brandchefen med
stöd av brandlagstiftningen skall kunna handla »i konkurrens» med annan
lagstiftning. Detta bör undvikas även på nu föreliggande område. För att
så skall kunna ske krävs ett reglerat samrådsförfarande mellan polis- och
brandmyndighet. Det är önskvärt att en föreskrift om sådant samråd kommer
till uttryck i själva förordningen och icke endast i tillämpningsföreskrifterna.
Motivet härför torde framgå av vad ovan sagts om brandförsvarets
betydande intressen på det föreliggande området. I mera komplicerade
fall särskilt på landsbygden, där brandchefen icke alltid kan antagas besitta

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

tillräckliga kvalifikationer, bör samråd i förekommande fall ske med vederbörande
länsbrandinspektör. Då det gäller förekomsten av militära förråd
av explosiva varor bör brandchefen erhålla kännedom därom, icke minst till
skydd för den personal som deltager i eventuell brandsläckning i sådant
förråd.

Liknande synpunkter framföres i yttranden av Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Landsorganisationen,
brandchefen i Stockholm, länsbrandinspektörerna i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Örebro och Hallands
län, Svenska brandbefälets riksförbund samt Svenska brandskyddsföreningcn
och Svenska brandkårernas riksförbund.

Brandchefen i Göteborg yttrar, att det i en exporthamn som Göteborg icke
sällan händer, att järnvägsvagnar med betydande mängder sprängämne uppställes
på bangård i avvaktan på lastning för sjötransport. Brandchefen anser
med instämmande av länsstyrelsen i Göteborg det önskvärt med bestämmelser,
som möjliggör effektiva skyddsåtgärder i dylika fall. Svenska brandskyddsföreningen
och Svenska brandkårernas riksförbund anför liknande
synpunkter.

Departementschefen. I organisationen för tillämpning av explosivvaruförordningen
ingår kommerskollegium, länsstyrelserna och polismyndigheterna
samt sprängämnesinspektionen. Kommerskollegium skall bland annat meddela
erforderliga allmänna föreskrifter och anvisningar angående förordningens
tillämpning. På länsstyrelserna och polismyndigheterna ankommer att
avgöra olika tillståndsfrågor samt att utöva den allmänna tillsynen över efterlevnaden
av bestämmelserna om explosiva varor. Sprängämnesinspektionen
skall lämna myndigheterna erforderligt tekniskt biträde vid tillämpningen
av bestämmelserna samt därjämte själv medverka i tillsynen, särskilt
över tillverkningen av explosiva varor. — Den närmare innebörden av myndigheternas
olika uppgifter och befogenheter framgår av ett stort antal stadganden
i förordningen. Av dessa skall här nämnas, att det jämlikt 52 § tillkommer
länsstyrelse att medgiva undantag från transportföreskrifter, som
meddelats av kommerskollegium.

Vid utredningen har övervägts, huruvida ändringar av organisationen är
påkallade. Kommerskollegium har därvid funnit skäl icke föreligga att vidtaga
annat än mindre jämkningar i vad som nu gäller. Vad beträffar kollegiets
ställning anföres i utredningen, att kollegiets nuvarande befogenhet att
meddela föreskrifter för transporter ombord på fartyg av explosiva varor av
transportklass B, C och D efter sjöfarlsstyrelsens inrättande bör överflyttas
till nämnda myndighet i fråga om sjöfartsverkets fartyg och icke statliga fartyg
samt till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i fråga om andra
statliga fartyg. Jämväl beträffande transporter på järnväg och med luftfartyg
föreslås att befogenheterna att utfärda transportföreskrifter skall tilläggas
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, det vill säga järnvägsstyrelsen
i fråga om statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1963

om enskilda järnvägar och Inftfartsstyrelsen i fråga om transport med luftfartyg.
Vad angår länsstyrelsernas och polismyndigheternas ställning har
kollegium icke funnit annan ändring påkallad än att — såsom jag anfört i
avsnittet om tillverkning av sprängämne på förbrukningsställe — länsstyrelse
skall kunna förklara, att dess befogenhet att meddela tillstånd till laddning
av handvapenammunition helt eller delvis skall tillkomma även polismyndighet.
Såvitt gäller sprängämnesinspektionen har kommerskollegium
slutligen funnit, att i förordningen om explosiva varor bör intagas stadganden,
att inspektionen skall äga tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar
samt att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall föranstalta om
rättelse, där mot bestämmelserna stridande förhållande finnes föreligga, i
första hand genom anvisning till den felande och i andra hand genom anmälan
till tillståndsmyndigheten eller, om tillstånd icke meddelats, till polismyndigheten.

I likhet med kollegium anser jag, att några mera betydande ändringar
av nuvarande organisation icke är påkallade. Såsom föx-eslagits i utredningen
synes sålunda såvitt gäller kommerskollegium icke påkallat att vidtaga
ändringar annat än i fråga om befogenheten att utfärda föreskrifter beträffande
vissa transporter. Ändringarna torde emellertid icke böra omfatta befordran
av explosiva varor med luftfartyg. I fråga om sådan befordran föreskrives
nämligen redan nu i 53 § sista stycket att vad därom är särskilt stadgat
skall gälla. Sådana stadganden har också utfärdats av luftfartsstyrelsen,
som med stöd av gällande luftfartskungörelse äger meddela transportföreskrifter
efter samråd med kommerskollegium. Då någon saklig ändring härvidlag
icke åsyftats eller erfordras, torde de av kollegium föreslagna nya bestämmelserna
böra begränsas att gälla transporter till lands och sjöss. Såsom
sjöfartsstyrelsen föreslagit synes vidare den modifieringen av utredningsförslaget
böra vidtagas, att styrelsen beträffande de statliga fartygen får befogenhet
att meddela transportföreskrifter icke blott för sjöfartsverkets fartyg
utan även för övriga statliga fartyg. Jag förutsätter emellertid, att sjöfartsstyrelsen
därvidlag kommer att samråda med vederbörande förvaltningsmyndigheter.

För att trygga erforderlig samordning av föreskrifter för olika transporter
har i förslaget upptagits ett stadgande om samråd mellan kommerskollegium
och andra myndigheter. Vid detta samarbete bör beaktas, att de föreskrifter,
som skall gälla för transporter inom landet, i största möjliga utsträckning
anpassas till vad som skall gälla vid internationella transporter.
Med anledning av vad som anförts under remissbehandlingen vill jag framhålla,
att de av utredningen förordade ändringarna icke kommer att medföra
någon förändring i vad som nu gäller i fråga om förpackning och
märkning av explosiv vara vid försändning till eller från främmande land.
Detta framgår även av kollegiets förslag till ny tillämpningskungörelse, 48 §
samt 19 och 20 §§ punkten B.

Enligt nuvarande regler har länsstyrelse rätt att medgiva undantag från
de transportföreskrifter, som meddelats av kommerskollegium. Stadgandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A8 år 1963

härom har tillkommit med tanke på näringslivets behov. Det synes icke föreligga
anledning att slopa denna dispensmöjlighet i samband med att kommerskollegiets
nuvarande befogenhet överflyttas på olika centrala förvaltningsmyndigheter.
Nämnda befogenhet att meddela transportföreskrifter gäller
beträffande varor, som tillhör transportklasserna B, C eller D. Sjöfartsstyrelsen
har ifrågasatt, att befogenheten också skall gälla vara, som hänförts
till transportklass A. För sådan vara gäller för närvarande, att den icke må
transporteras, om ej tillstånd meddelats av länsstyrelsen i det län, varifrån
transporten utgår. Sådant tillstånd skall förbindas med de villkor och föreskrifter,
som i varje särskilt fall finnes erforderliga. Enligt min mening synes
denna reglering böra följas även framdeles. Med hänsyn till ifrågavarande
ämnens högkänslighet torde det nämligen icke vara lämpligt att
fastställa några generella föreskrifter för transport av sådana varor. Skulle
det någon gång förekomma, att explosiv vara av transportklass A införes till
riket med fartyg, torde med stöd av 49 § explosivvaruförordningen erforderliga
föreskrifter få meddelas av länsstyrelsen i det län, inom vars gränser
fartyget först kommer att uppehålla sig.

Beträffande kompetensfördelningen mellan länsstyrelserna och de lokala
polismyndigheterna innebär de nuvarande reglerna, att polismyndighet är
tillståndsmyndighet i det övervägande antalet ärenden. Under remissförfarandet
har yrkats, att beslutanderätten i ytterligare några grupper av äreuden
skulle överflyttas från länsstyrelserna till polismyndigheterna. Frågan om
en ytterligare decentralisering torde emellertid lämpligen böra anstå till dess
att statsmakterna fattat beslut i fråga om polisväsendets gestaltning efter
förstatligandet.

Under remissbehandlingen av utredningen har framställts förslag, att i
förordningen skulle upptagas regler om samrådsförfarande mellan polis- och
brandmyndighet samt om brandchefs medverkan vid tillsyns utövande. Bestämmelser
om vilka myndigheter som skall höras innan olika ärenden avgöres
finnes nu i 58 § 1 mom. explosivvaruförordningen. I fråga om brandskyddet
föreskrives, att då brandskyddssynpunkter föranleder därtill brandchefen
skall beredas tillfälle att yttra sig. Vidare gäller i fråga om avsyning
av olika anläggningar att förrättningen alltid skall ske i samråd med brandchefen,
därest icke länsstyrelsen annorlunda förordnat. Då sagda bestämmelser
innebär skyldighet för vederbörande myndighet att höra brandchef i alla
ärenden, där denne har intressen att bevaka, torde redan nuvarande ordning
medföra att brandskyddssynpunkterna blir vederbörligen beaktade. Något
praktiskt behov av att ändra de nuvarande reglerna föreligger därför ej.

I fråga om sprängämnesinspektionen har av några remissinstanser yrkats,
att en utredning skulle verkställas om överflyttning av inspektionen från
kommerskollegium till arbetarskyddsstyrelsen. Som skäl härför har främst
åberopats, att det ej synes rationellt och från arbetarskyddssynpunkt effektivt
att två tillsynsmyndigheter, yrkesinspektionen och sprängämnesinspektionen,
vilka med hänsyn till verksamhetens art och syfte har i stort sett
samma arbetsuppgifter, är underställda skilda centrala verk. Med anledning

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1963

av dessa önskemål vill jag framhålla, att sprängämnesinspektören i sin egenskap
av specialinspektör är ett organ, genom vilket yrkesinspektionen övar
tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen. Sprängämnesinspektören
är sålunda i sin verksamhet på arbetarskyddslagstiftningens område
redan nu underställd arbetarskyddsstyrelsen. Motsvarande arrangemang
med specialinspektör återfinnes för övrigt inom flera andra arbetsområden.
Vidare bör beaktas att de ärenden, som föranledes av arbetarskyddslagen
och som sprängämnesinspektören har att taga befattning med, endast utgör
en mindre del av sprängämnesinspektionens samlade verksamhet. Inspektionens
övriga och alltså mest omfattande arbetsuppgifter gäller främst
olika delar av handeln och industrien, varför det ter sig följdriktigt, att inspektionen
är underställd kommerskollegium, som ju har väsentliga förvaltningsuppgifter
beträffande näringslivet. I överenstämmelse härmed har också
statsmakterna handlat så sent som under 1961. Detta år framlades för
riksdagen förslag till förordning om brandfarliga varor. Till grund för förslaget
låg uppfattningen att sprängämnesinspektionen skulle bestå med
oförändrad organisatorisk ställning. I grundläggande hänseenden utformades
förordningen utifrån denna förutsättning. Under riksdagsbehandlingen
framställdes icke någon erinran mot den ståndpunkt, som i propositionen
intagits i denna fråga. Förordningen om brandfarliga varor trädde i kraft
den 1 januari 1963. Av angivna skäl kan en omprövning av sprängämnesinspektionens
organisatoriska ställning icke för närvarande anses påkallad.
Jag vill emellertid understryka det angelägna i att de viktiga frågorna om
arbetarskyddet blir föremål för ett kontinuerligt samråd mellan de olika
myndigheter, som är verksamma på explosivvaruområdet.

XI. Övriga ändringsförslag m. in.

Utöver vad som tidigare omnämnts upptar deparlementsförslaget ändringar
i fråga om 32, 35, 38 och 61 §§. Ändringen i den förstnämnda paragrafen
sammanhänger med det förut omnämnda förslaget att begreppet
handförråd skall utgå ur 41 §. Förändringarna i 35 och 38 §§ är orsakade
av att en ökad användning av detonerande stubin medfört yrkanden att detta
varuslag skall få ingå i mindre förbrukningsförråd samt större kvantitet
därav än hittills i större förbrukningsförråd. Dessa önskemål har kunnat
tillgodoses, sedan det befunnits, att varuslaget är mindre farligt än man tidigare
antagit. Då bestämmelserna om kringföringsförråd anknyter till 35
och 38 §§, får ändringarna betydelse också för sådana förråd. Motsvarande
ändring såvitt gäller varuslaget detonerande stubin har också upptagits i
41 §. Vad slutligen angår 61 § innebär departementsförslaget, att straffbestämmelserna
utvidgas att gälla överlåtelse och transport av sprängämne,
som jämlikt 10 § skall få tillverkas på förbrukningsställe.

Jag vill i förevarande sammanhang omnämna, att kommerskollegium i
sin utredning redovisat vissa överväganden i fråga om regleringen av till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1963

verkningen av och handeln med pyrotekniska varor. De gällande bestämmelserna
härom är utfärdade av kommerskollegium genom kungörelse den
6 juli 1959 och trädde i kraft den 1 juli 1960. Föreskrifterna innebär restriktioner
i skilda hänseenden. Vissa pyrotekniska varor får icke tillverkas eller
försäljas. Andra varor får förvärvas endast av person, som uppnått viss
ålder; för inköp av varorna kan också gälla särskilda kvotbestämmelser.
Enligt kollegiets åsikt föreligger icke anledning att för närvarande ändra
dessa bestämmelser, vilka avses att i sak oförändrade överföras till den nya
tillämpningskungörelsen. Kollegiets uppfattning att anledning icke finnes att
ändra nuvarande föreskrifter delas av flertalet remissinstanser. För egen del
ansluter jag mig till kollegiets mening; uppenbarligen har de senast meddelade
föreskrifterna varit väl ägnade att förebygga vissa tidigare olägenheter.
Enligt min åsikt föreligger alltså icke skäl att ändra den nuvarande regleringen
beträffande pyrotekniska varor. Jag förutsätter dock, att kommerskollegium
även framgent med uppmärksamhet följer frågan om behovet av
åtgärder på detta område. — Kommerskollegium har vidare i utredningen
framlagt förslag om att nuvarande rätt till heinladdning av ammunition till
gevär skulle utsträckas att gälla även ammunition till fickvapen. Flertalet
remissinstanser har ställt sig kritiska till förslaget och därvid framhållit, att
detta icke överensstämmer med vad som gäller enligt vapenförordningen och
att det med hänsyn till fickvapnens speciella karaktär icke är tillrådligt att
mildra gällande bestämmelser. Med hänsyn till denna kritik har några nya
bestämmelser om rätt till heinladdning av ammunition till vapen ej upptagits
i departementsförslaget. — I utredningen har slutligen framlagts förslag till
ändrade bestämmelser om explosiv varas förklarande som militär explosiv
vara. Innebörden av en sådan förklaring är, att varan undantages från civil
förbrukning. Kollegiets förslag har tillkommit i syfte att underlätta den civila
användningen av olika explosiva varor. Mot denna tanke torde i och för sig
intet vara att erinra. Man kan emellertid redan enligt nuvarande ordning
begära tillstånd till civil förbrukning av militära explosiva varor. Det framgår
icke av utredningen, att denna möjlighet skulle vara otillräcklig eller
olämpligt utformad. Ej heller har under remissförfarandet framkommit någon
omständighet som pekar i denna riktning. Det synes sålunda icke föreligga
något praktiskt behov av den utav kollegium föreslagna ändringen, och
jag är därför icke beredd att nu tillstyrka, att explosivvaruförordningen ändras
i överensstämmelse med kollegiets intentioner.

Under remissbehandlingen av utredningen har framförts önskemål att
handlingar, som inges till myndighet i ärenden om tillstånd till tillverkning
av explosiva varor, icke skulle vara tillgängliga för offentligheten. Med
anledning härav vill jag nämna, att bestämmelser, som reglerar ifrågavarande
spörsmål, meddelats med stöd av 21 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Om bestämmelsernas
innehåll må här hänvisas till kungörelse den 20 november 1953 (nr
682).

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1963

XII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition inhämta riksdagens yttrande över det inom handelsdepartementet
utarbetade förslaget till förordning angående ändring i förordningen
den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Nils van der Heeg

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630410