Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962 (Proposition 1962:148)

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Nr 148

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 30 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall
helt förstatligas den 1 januari 1965.

Vidare föreslås att polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten i samband
med förstatligandet omorganiseras och att det nuvarande organisatoriska
sambandet mellan verksamhetsgrenarna upplöses. Detta innebär
hl. a. att chefsfunktionerna inom verksamhetsgrenarna inte längre skall vara
förenade hos en och samma befattningshavare.

För polisverksamheten skall landet liksom nu vara indelat i lokala polisdistrikt.
Ett polisdistrikt skall omfatta en centralort och dennas naturliga
omland samt göras så stort att polisverksamheten i distriktet i regel bereder
sysselsättning åt en poliskår på 20—50 man. Ledningen av polisverksamheten
i distriktet skall ankomma på en polischef, benämnd polismästare.
Av polispersonalen skall huvuddelen, innefattande en rörlig styrka
för bevakningsuppgifter inom hela distriktet, vara förlagd till centralorten.
Arbetsgrupper skall stationeras i andra tätorter inom distriktet. Stats- och
reservpolisorganisationerna skall upphöra.

Ledningen av länets polisväsende skall alltjämt ankomma på länsstyrelsen,
i vilken länspolischefen inordnas. Länspolischefen behåller sina nuvarande
befogenheter och skall dessutom handlägga bl. a. eu rad administrativa
frågor rörande polisväsendet. I den operativa polisverksamheten
skall han inta eu fullt självständig ställning. Till länspolischefens lorfogan1
—Il i haag till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr l''t8

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

de ställes en rörlig polisstyrka, främst avsedd för trafikövervakningsuppgifter.

Såsom centralt polisorgan skall enligt förslaget inrättas en rikspolisstyrelse
under ledning av en rikspolischef. Styrelsens huvudsakliga uppgifter
skall avse inspektion, samordning och rådgivning samt i begränsad
omfattning direktivgivning bl. a. i fråga om polisverksamhet som rör hela
riket. Till rikspolisstyrelsen skall överföras den verksamhet som nu bedrives
av polisväsendets organisationsnämnd och registraturavdelningen inom statens
kriminaltekniska anstalt. Rikspolisstyrelsen föreslås träda i funktion
den 1 juli 1964 för att medverka vid genomförandet av polisväsendets förstatligande.

Förslag framlägges i syfte att tillgodose behovet av lekmannainflytande
inom polisorganisationen. Bl. a. skall lekmän ingå i rikspolisstyrelsen.

Beträffande åklagar- och exekutionsväsendet föreslås att i ett åklagardistrikt
skall finnas en eller flera distriktsåklagare samt i ett exekutionsdistrikt
kronofogde jämte exekutionsbiträden. Länet skall utgöra verksamhetsområde
för länsåklagare. I fråga om organisationen i övrigt uppdrages
i propositionen vissa allmänna riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete
som anses erforderligt före ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågorna.

Förslaget innebär vidare att staten efter huvudmannaskapsreformen
skall stå för samtliga kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
bl. a. för lokaler. Inventarier och annan utrustning skall kommunerna
utan gottgörelse överlämna till statsverket. Av statsfinansiella skäl föreslås
kommunerna skola under en övergångstid om fem år erlägga kontanta
bidrag till statsverket enligt en fallande skala.

De kostnader som statsverket successivt kommer att övertaga beräknas
till omkring 290 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om huvudmannaskapet
för polisväsendet, m. m.

I. INLEDNING

I reformarbetet på polisväsendets område har frågan om huvudmannaskapet
intagit en framträdande plats. Tanken på ett förstatligande av polisväsendet
diskuterades redan i förarbetena till 1925 års polislag. Under
liden därefter har frågan aktualiserats vid olika tillfällen. Utförligast har
den behandlats i de betänkanden angående polis- och åklagarväsendets organisation
som avgivits av 1939 och 1948 års polisutredningar (SOU
1944: 53 och 54 resp. 1951: 8), varjämte hithörande spörsmål berörts i en i
sistnämnda betänkande delvis redovisad utredning om inrättande av en
central polisinspektion. Det förslag om förstatligande som framlades av
1939 års polisutredning utsattes under remissbehandlingen för stark kritik
och ansågs med hänsyn härtill ej böra läggas till grund för någon proposition
till riksdagen. 1948 års polisutredning framlade två alternativa förslag,
av vilka det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal
polisorganisation och det andra avsåg ett förstatligande av polisväsendet.
Utredningen förordade närmast det förra alternativet. Efter remissbehandling
av betänkandet upptogs ärendet till övervägande inom inrikesdepartementet,
varvid de allvarligaste bristerna i polisorganisationen ansågs
kunna botas och de viktigaste reformkraven tillgodoses utan en genomgripande
ändring av polisorganisationen. Riktlinjer för en sådan begränsad
lösning drogs därefter upp i eu inom departementet utarbetad promemoria
angående vissa reformer på polisväsendets område. Sedan yttranden inhämtats
över promemorian framlades i huvudsaklig överensstämmelse med
däri förordade förslag proposition (nr 168) till 1953 års riksdag, som bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

föll propositionen. Såsom resultat härav och genom senare vidtagna åtgärder
har ett flertal viktiga reformer genomförts på polisväsendets område. Härigenom
har många av de brister som påtalats i 1939 och 1948 års polisutredningar
avhjälpts.

I skrivelse 1956: 374 anhöll riksdagen på hemställan av statsutskottet,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan hur en tillräcklig, effektiv och smidig organisation av
polisväsendet borde utformas.

Med anledning av denna begäran och med hänsyn till de ökade krav, som
utvecklingen på olika områden av samhällslivet ställer på polisväsendet,
tillkallades den 29 november 1957 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
riksdagsmannen, juris doktorn Gunnar Hedlund, ordförande, riksdagsmannen,
skyddskonsulenten Georg A. Pettersson, numera landshövdingen
Olov Rylander, lantbrukaren Sven A. Svensson, direktören Sven-Olof
Dahlman, polismästaren Hugo Höfde, numera generaldirektören Sixten Larsson,
landsfogden Erik Lindström, numera byråchefen Malte Oredsson, förbundsordföranden
Joel Rundberg och landssekreteraren Olof Åkesson för att
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om huvudmannaskapet
för polisväsendet in. in. Den 8 januari 1958 erhöll Larsson
begärt entledigande och i hans ställe förordnades såsom ledamot direktören
Karl-Erik Tengroth.

Som experter åt utredningen förordnades sedermera numera kanslichefen
Håkan Djurberg och landsfiskalen Lars Waesterberg.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1957 års polisutredning, har
med skrivelse den 26 juni 1961 avlämnat principbetänkande angående huvudmannaskapet
för polisväsendet in. in. (SOU 1961:34). I betänkandet
framlägger de sakkunniga förslag till en huvudmannaskapsreform och i
anslutning därtill en genomgripande omorganisation av polisväsendet. Med
hänsyn till det nära sambandet mellan å ena sidan polisväsendet samt å
andra sidan åklagar- och exekutionsväsendet har utredningen funnit påkallat
att jämväl behandla vissa frågor rörande organisationen av sistnämnda
båda verksamhetsgrenar.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet —- till vars remissvar fogats yttranden från
statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö —• statskontoret, överbefälhavaren,
lagberedningen, länsförvaltningsutredningen, civiiförsvarsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, styrelsen för statens
kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd,
samtliga hovrätter, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, svenska polisförbundet,
svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges juristförbund, tjänste -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

männens centralorganisation samt föreningarna Sveriges poliskommissarier,
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare.

överståthållarämbetet har vid sitt remissvar fogat yttranden från stadsfullmäktige
i Stockholm, poliskammaren i Stockholm, Stockholms poliskoinmissariesällskap,
Stockholms överkonstapelsförening, Stockholms kriminalpolisförening
och polisföreningen Kamraterna. Vid länsstyrelsernas
remissvar har fogats yttranden från 20 landsfogdar, 18 poliskammare, 36
stadsfiskaler, 10 åklagarmyndigheter, 274 landsfiskaler, 19 länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler, 239 kommunalfullmäktige, 71 stadsfullmäktige,
18 kommunalförbund, 13 magistrater, 22 överexekutorer, 35
stadsfogdar, 4 kommunalborgmästare, 11 polisföreningar, en länskommitté
av svenska polisförbundet och tva lokala kommunförbund.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga principfrågan
om huvudmannaskapet för polisväsendet och i samband därmed uppkommande
organisationsfrågor samt de motsvarande spörsmål som berör åklagar-
och exekutionsväsendet.

II. POLIS-, ÅKLAGAR- OCH EXEKUTIONSVÄSENDETS
NUVARANDE ORGANISATION M.M.

A. Polisväsendet

1. Polisorganisationens uppgifter

Polisorganisationens allmänna uppgifter anges i 1 § 2. polislagen. Dar
sägs, att polisen har att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, verkställa
spaning och annan undersökning angående brott samt fullgöra den
verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk ankommer på polisen. Dessa åligganden sammanfattas i regel under
begreppet egentlig polisverksamhet. Beträffande landsbygden föreskrives
emellertid i nämnda lagrum att polisuppgifterna jämväl skall omfatta biträde
vid åtgärd i utsökningsmål. Denna verksamhet betecknas i allmänhet
såsom exekutionsbiträdesvcrksamhet.

I fråga om den egentliga polisverksamheten skiljer man mellan ordningspolisverksamhet
och kriminalpolisverksamhet. Någon klar gränsdragning
torde emellertid icke kunna göras; de skilda arterna av verksamhet griper
in i och kompletterar varandra. Huvudprincipen är dock, att det ankommer
på ordningspolisen att i första hand övervaka allmän ordning och säkerhet,
medan kriminalpolisens främsta uppgift är att verkställa spaning och annan
undersökning angående brott.

Förutom de uppgifter som enligt bl. a. polislagen åvilar polisorganisationen
har i olika lagar och andra författningar uppgifter tillagts polismyndighet,
d. v. s. poliskammare, där sådan finnes, och eljest polischefen. Dessa
administrativa uppgifter beslår till övervägande del i handläggning av

6 Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

skilda slag av ansökningsärenden, i vilka beslutanderätt eller annan befogenhet
tillagts polismyndighet.

2. Den lokala polisorganisationen

Polisdistrikten och skötseln av deras angelägenheter

Polisverksamheten är principiellt eu angelägenhet, som åvilar de särskilda
kommunerna i riket, var och en inom sitt område. Polisorganisationen är
emellertid uppbyggd på en särskild enhet, polisdistriktet, till vilken anknytes
de rättigheter och skyldigheter som i polislagen fastställs för kommunerna.
Omedelbart svarar alltså polisdistrikten för polisverksamheten.

I fråga om indelning i polisdistrikt gäller att stad, som den 1 januari 1953
hade minst 10 000 invånare, skall utgöra särskilt polisdistrikt. Kungl. Maj:t
äger förordna att stad, som därefter uppnår nämnda invånarantal, skall utgöra
särskilt polisdistrikt (något sådant förordnande har icke meddelats).
I övrigt skall stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, liksom landsfiskalsdistrikt
eller del därav utgöra polisdistrikt.

Landsfiskal sdistriktets indelning i polisdistrikt skall såvitt möjligt verkställas
så, att de särskilda polisdistrikten kommer att bestå av en eller flera
kommuner. Till ett polisdistrikt må icke hänföras mer än en kommun, såvida
icke vederbörande kommuner själva så påyrkar eller det finnes särskilt
påkallat för polisverksamhetens behöriga upprätthållande.

I kommun som utgör särskilt polisdistrikt handhar de kommunala organen
polisfrågorna i samma ordning som gäller för övriga kommunala angelägenheter.
Motsvarande gäller för gemensamt polisdistrikt, bestående av
kommuner, vilka träffat avtal angående polisverksamhetens upprätthållande
inom polisdistriktet. Har kommunerna i stället bildat kommunalförbund för
detta ändamål, begränsas de till förbundet hörande kommunernas bestämmanderätt
av föreskrifterna om beslutanderätten i dylikt förbund i lagen
den 31 maj 1957 om kommunalförbund.

Den 1 januari 1961 utgjorde antalet polisdistrikt 585 (inräknat Bodens
stad, som, utan att vara polisdistrikt i egentlig mening, ändock torde böra
jämställas med dylikt). Av dessa polisdistrikt var 34 distrikt gemensamma,
eller s. k. avtalsdistrikt, medan 181 var s. k. förbundsdistrikt, dvs. distrikt
vilka tillkommit genom att kommunalförbund bildats för polisverksamheten
inom vederbörande kommuner. Antalet polisdistrikt bestående av en
kommun eller enbart del av kommun utgjorde 370.

De allmänna bestämmelserna rörande kommunalförvaltningen, vilka är
intagna i kommunallagarna, är tillämpliga även på skötseln av polisdistriktens
angelägenheter. Särskilda föreskrifter rörande polisväsendet lämnas i
polislagen. Sålunda återfinns där föreskrifter rörande bl. a. polisnämnd.
Sadan namnd kan tillsättas i kommun, som bildar eget polisdistrikt eller
som består av två eller flera polisdistrikt. I vissa fall kan polisnämnd till -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

sättas även inom kommunalförbund. Inrättande av polisnämnd är helt frivilligt
och beroende på vederbörligt beslut. Polisnämndens uppgift är i huvudsak
att tjänstgöra såsom ekonomiskt förvaltningsorgan för polisdistriktet.

Polisdistriktens allmänna skyldigheter och tillsynen över att skyldigheterna
fullgöres

Enligt polislagen skall varje polisdistrikt anställa polispersonal i den omfattning
som erfordras för polisverksamhetens behöriga upprätthållande
inom distriktet. Polisdistriktet är skyldigt att avlöna polispersonal enligt
polislönereglementets föreskrifter, att utgiva skälig pension åt polispersonalen,
att sörja för beväpning av polispersonalen enligt polisutrustningsreglementet
samt att tillhandahålla materiel, byggnader, arrestlokaler, telefon
och övriga anordningar, som erfordras för distriktets polisväsende. I vissa
polisdistrikt skall finnas polismän anställda för hela rikets behov, t. ex.
för att biträda vid pass- och gränskontrollverksamhet.

Övertager statsverket skyldigheten att sörja för polisverksamheten i ett
polisdistrikt, såsom skett i Boden, inträder kronan i tillämpliga delar i kommuns
ställe.

I stad, vars invånarantal den 1 januari 1953 uppgick till minst 10 000, skall
för spaning och annan undersökning angående brott finnas anställd särskilt
utbildad personal (kriminalpolisavdelning). Sådan stad har också att tillhandahålla
reservpolismän samt enligt Kungl. Maj:ts förordnande polispersonal
för tjänstgöring såsom statspolis.

Kommunerna äger formellt att självständigt fatta beslut i de till polisorganisationen
hörande frågorna. Då emellertid vidmakthållandet av polisverksamheten
jämväl från rikssynpunkt är en synnerligen viktig uppgift,
har från statens sida sedan lång tid lämnats mer eller mindre bindande föreskrifter
rörande polisväsendets organisation m. in. samt på olika sätt övats
tillsyn över kommunernas handläggning av denna verksamhet. Den statliga
tillsynen över skötseln av polisfrågorna handhaves av länsstyrelserna. Deras
rätt till ingripande har dock begränsats till uppenbara fall av pliktförsummelse.
Länsstyrelse äger förelägga vite ävensom — därest vitesföreläggandet
icke efterleves — fälla till sådant vite. Skulle distriktet ändock underlåta
att efterkomma länsstyrelsens anvisningar, äger länsstyrelsen fatta för
distriktet bindande beslut.

Polisorganisationen inom polisdistrikten

Polisdistrikten är till omfattning och struktur sinsemellan mycket olika
och det är därför naturligt, att polisstyrkorna och arbetsorganisationen i de
olika distrikten också varierar. I dagens polisväsende kan från arbetsorganisatorisk
synpunkt klart urskiljas sju olika slag av polisdistrikt (typ I—
VII). Organisationstyperna beskrives schematiskt i skissen (s. 8). I skissen

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Polisdistriktens fördelning på olika organisationstyper
den 1 januari 1961

I (22+60st)
LANDSbYBDEN

(1-2 polismanstj)

II (323 sti

HUVUDSAKLIGEN LANDSBYGD

(3-8 polismonslj)

ooo

Ig (41 it)

MINDRE STADER OCH

STÖRRE LAND5BY6D5PISTRIKfTT2-20000 inv'')

(15-25 polismanstj; inga sektioner med särskilt
befäl inom ÖP; KP under särskilt befäl)

□□

B119 rf)

STORRE STADER (iiver 55.000 inv)

(minst 50 polismanstj; specialisering pä sektioner inom 0P
och pi rotlar inom KP; i vissa stöder-5st- polisinlrndent)

OOO

“I

□

in (»a st)

LANDSBYGD OCH MINDRE STADER (5-12.000 inv)

(9-14 polismanstj; i regel 1-3 kriminalpolismonstj)

oo	o
oo	o

□

K33 st)

MEDELSTORA STADER OCH
STÖRRE LANDSBV6DSDI5TRIKTT2iP7~o 55.000 inv)

(26-50 polismanstj; 0P uppdelad pä sektioner
med särskilt befäl)

ooo		oo
ooo		oo
o		o

□ □
□ □

M(3st)

STOCKHOLM. G0TEB0R6. MALMD

oooo

/^. Polisintendent

Poliskommissarie
(3 Dfdnings polisman

I I Kriminalpolisman

Polisaspirant/
^ eo poliskonstapel

OP Ordningsavdelning

Kriminalkommissarie

KP Kriminalavdelning

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962 9

har jämväl angivits polisdistriktens fördelning den 1 januari 1961 på de olika
organisationstyperna. Av uppgifterna framgår bl. a., alt 489 av landets 58o
polisdistrikt, eller 83,6 %, den 1 januari 1961 hade eu poliskår om högst 14
man. I 82 polisdistrikt, de s. k. en- och tvåmansdistrikten, saknas polisbefäl.
1 323 distrikt med 3—8 polismanstjänster finns däremot polisbefäl. I de
mindre distrikten tillhörande denna typ (207 distrikt med 3—5 polismanstjänster)
föreligger svårigheter att tillfredsställande ordna bevaknings- och
beredskapstjänsten.

Antalet polismanstjänster i landet uppgick den 1 januari 1962 till 10 959,
därav 1 279 inrättade för personal avsedd alt kommenderas till tjänstgöring
såsom statspolis.

Ledningen av polisverksamheten i polisdistrikten

Närmast under landsfogden eller, vad angår stad som är undantagen från
området för hans polisverksamhet, under länsstyrelsen handhaves ansvaret
för och ledningen av verksamheten inom polisdistrikten av polischefer, var
och en inom sitt polischetsdistrikt. Detta består av ett eller flera polisdistrikt.

Polischefskapet utövas i de större städerna med egen jurisdiktion av
en polismästare. I övriga sådana städer samt övergångsvis i några städer
utan egen jurisdiktion är — bortsett från Uddevalla, där polischefskapet
utövas av en poliskommissarie — stadsfiskal polischef. I landsfiskalsdistrikt
är landsfiskalen polischef. Städer utan egen jurisdiktion ingår i regel i
landsfiskalsdistrikt. Dock utövas polischefskapet i vissa av dessa städer
tills vidare av stadsfiskal.

3. Stats- och reservpolisorganisationen

Allmänna organisatoriska bestämmelser

I polislagen har meddelats tämligen vittgående bestämmelser om skyldighet
för polispersonal att under olika förhållanden tjänstgöra utanför det
egna anställningsområdet. Dessutom har på statens bekostnad inrättats två
stödorganisationer, reservpolisen och statspolisen, vilka är avsedda att tagas
i anspråk för att möta uppkommande extraordinära situationer samt
för att ombesörja vissa polisuppgifter av rikskaraktär. Båda organisationerna
bygger på skyldighet för vissa städer att mot gottgörelse av statsmedel
tillhandahålla polispersonal för den polisverksamhet organisationen är avsedd
att fullgöra. Statspolisorganisationen omfattar såväl ordnings- som
kriminalpolis. Reservpolisorganisalionen omfattar endast ordningspolis.

För reservpolisorganisationen gäller att stad, vars invånarantal den 1 januari
1953 uppgick till minst 10 000 och som utgör särskilt polisdistrikt, under
vissa omständigheter är skyldig att tillhandahålla reservpolismän. Detta
innebär, att staden skall hålla så stor polisstyrka att därur må kunna av
1* — Dikning till riksdagens protokoll 19112. 1 sand. Nr l''i8

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

den regelbundet använda personalen tillhandahållas polismän (reservpolismän)
för att, då inom annat polisdistrikt av särskild anledning behov av
polisförstärkning uppkommer, biträda inom detta distrikt vid upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet. Staden skall tillhandahålla en reservpolisman
för varje fullt tal av 10 000 invånare, dock minst tre polismän.

Vad stats polisorganisationen angår, kan Kungl. Maj:t förordna att, i fråga
om reservpolisstad, ett bestämt antal av stadens polismän i särskilda
tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statsPolis
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet utom staden. Då
sådant förordnande meddelats, är staden skyldig att utöka sin polisstyrka
med så många polismän, som förordnandet avser. De polismän, vilka kommenderats
att tjänstgöra såsom statspolismän, är sammanförda till särskilda
statspolisavdelningar, vilka i regel är förlagda i länens residensstäder.

Kungl. Maj :t kan vidare förordna, att reservpolisstad eller annan stad,
där särskild kriminalpolisavdelning finnes, skall tillhandahålla ett bestämt
antal av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader för att huvudsakligen
användas såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom
staden.

Statspolisorganisationen skall jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande fr. o. in.
den 1 juli 1961 omfatta en styrka av 788 man ordningspolis och 491 man
kriminalpolis. Styrkan är fördelad på ett 30-tal avdelningar över hela riket.

O rdningsstats polisen

Då ordningsstatspolisen inrättades, var avsikten, att denna organisation
skulle fylla två viktiga funktioner. Dels skulle den biträda de lokala polisorganisationerna
med upprätthållande av ordningen i sådana situationer,
då ett tillfälligt behov av polisförstärkning uppstod, såsom vid mera publikdragande
arrangemang, vid befarade eller inträffade oroligheter av allvarlig
kaiaktäi in. in., dels tilläde man den en uppgift av kontinuerlig natur, nämligen
att fylla det behov av förbättrad polistillsyn över huvud taget å landsbygden,
vilket under årens lopp framträtt. Utvecklingen på kommunikationsväsendets
område har accentuerat behovet av denna förstärkning av
polisverksamheten och har föranlett att ordningsstatspolisens verksamhet
numera främst kommit alt omfatta trafikövervakningsuppgifter. Ordningsstatspolisen
utövar jämväl en kontinuerlig tillsyn över efterlevnaden av förtattningai
iörande jakt och fiske in. m. Ordningsstatspolisens avdelningar
är var och en principiellt knutna till ett visst län, där avdelningen främst
skall vara verksam.

Reservpolisen

Reservpolisen är icke organiserad på särskilda avdelningar eller ens som
en särskild kår. Denna organisation tages ej heller regelbundet i anspråk
utan bygger såsom förut anmärkts på förpliktelse för reservpolisstäderna

Kungi. AIaj:ts proposition nr 148 år 1962

att ur sina poliskårer tillhandahålla visst antal polismän såsom polisförstärkning
då särskild anledning föreligger. Antalet reservpolismän som
dessa städer under år 1901 skulle kunna tillhandahålla uppgick till ca 410.

K rim inals ta t s polis en

Kriminalstat spolisen tillhandahålles för utredningar av svårare eller mera
omfattande brott på landsbygden och i de städer, där särskild kriminalpolisavdelning
icke finnes. Kriminalstatspolisens verksamhetsområde utgöres
av det län till vilket statspolisavdelningen är knuten. Personal från en statspolisavdelning
kan emellertid, särskilt för utredning av grövre brott, såsom
mord, mordbrand, spionage eller dylikt, ställas till förfogande utanför verksamhetsområdet.
Ivriminalstatspolisen har i enlighet härmed — särskilt
under senare år — kommit att i växande omfattning anlitas för brottsutredningar,
som antingen varit av speciell art eller omspänt hela riket eller i vart
fall flera län. Att märka är sålunda dess insatser i fråga om utredningar
rörande brott mot rikets säkerhet, för ärenden som avser förhindrande
eller beivrande av handeln med narkotika samt för att uppdaga och beivra
valutabrott samt stölder och bedrägerier, som berört de allmänna kommunikationsverken.

Chefskapet över stats- och reservpolisen

Chef för statspolisorganisationen är statspolisintendenten. Den omedelbara
ledningen över en statspolisavdelnings verksamhet ankommer emellertid
på dess föreståndare.

Då reservpolis tjänstgör inom förläggningsorten utövas chefskapet av
ortens polischef. Då statspolis eller reservpolis tjänstgör utom förläggningsorten,
utövas chefskapet av polischefen i den ort, där tjänstgöringen äger
rum. Tjänstgör polisstyrkan på landsbygden eller i stad, som tillhör området
för landsfogdens polisverksamhet, äger landsfogden alt själv utöva
chefskapet över styrkan.

4. Landstingspolis

1 3 § polislagen stadgas, all till förstärkning av ordningspolisen inom visst
landstingsområde polismän må anställas för landstingsområdet. Sedan statspolisorganisationen
tillkommit, saknar stadgandet betydelse och någon
landstingspolis finnes icke anställd numera.

5. Den regionala polisorganisationen

Länsstyrelserna och överstAthållarämhetet

Inom länet intager länsstyrelsen ställningen av högsta polismyndighet. Såsom
polismyndighet har den hl. a. alt ansvara för att polisverksamheten be -

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år W62

hörigen upprätthalles i de olika polisdistrikten samt att övervaka att allmän
ordning och säkerhet upprätthålles inom länet. Det tillkommer vidare enligt
polislagen länsstyrelsen att fatta beslut om indelning i polisdistrikt,
att, då så erfordras, lorordna att två eller flera kommuner eller delar av
kommuner skall bilda kommunalförbund samt att tillsätta ordinarie och
extra ordinarie befattningshavare vid polisväsendet.

I administrativt hänseende är länsstyrelsen besvärsinstans i förhållande
till underlydande polismyndigheter. I vissa avseenden utövar emellertid
länsstyrelsen omedelbart den administrativa beslutanderätten.

I Stockholm utövas nu nämnda befogenheter, som i länen tillkommer länsstyrelserna,
av överståthållarämbetet, vars organisation och uppgifter dock
i någon mån avviker från länsstyrelsernas.

Landsfogdarna

I varje län finnes eu landsfogde, som är länspolischef och statsåklagare.
Såsom länspolischef lyder landsfogden under länsstyrelsen, medan han såsom
statsåklagare är underställd riksåklagarämbetet. Verksamhetsområdet
för landsfogden, både som länspolischef och som statsåklagare, utgöres av
länet. Kungl. Maj :t kan dock förordna, att viss stad inom länet skall undantagas
från verksamhetsområdet. I fråga om polisväsendet är städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg undantagna från
landsfogdes verksamhetsområde.

Under länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet har landsfogden
ansvaret för och ledningen av polisväsendet inom området för hans verksamhet.

I de flesta län finns, förutom landsfogde, jämväl biträdande landsfogde
eller landsfogdeassistent.

6. Den centrala polisorganisationen

Knngl. Maj:t

Den högsta polismyndigheten i riket utövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Sålunda har Kungl. Maj:t tillsyn över landets polisväsende och handhar den
samlade ledningen av polisväsendet samt träffar de slutliga avgörandena
rörande polismaktens användning vid inträffade eller befarade oroligheter.

Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter angående chefsskapet över polispersonal,
polispersonalens skyldigheter och rättigheter samt polispersonalens
uniformering och beväpning. Kungl. Maj :t äger vidare utfärda polislöncreglemente
(efter riksdagens hörande), instruktioner för högre befattningshavare
vid polisväsendet, föreskrifter för utbetalning av statsbidrag
till polisdistrikten m. m.

Däremot är Kungl. Maj :ts möjlighet att inverka på utformningen av den
allmänna polisorganisationen i övrigt ganska begränsad. Även härvidlag har

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år I9G2

Ivungl. Maj :t emellertid viss möjlighet att ingripa reglerande, då Kungl.
Maj :t i statsrådet intager ställningen av högsta besvärsinstans i ärenden rörande
kommunernas skyldigheter med avseende å polisorganisationen.

Inrikesdepartementet

Chefen för inrikesdepartementet har tillagts vissa centrala polisuppgifter.
Således tillkommer det honom enligt kungörelsen angående stats- och
reservpolisen att efter framställning av länsstyrelse ellci statspolisintcndenten
förordna om tillkallande av reservpolis, då behov av polisförstärkning
föreligger inom ett län och reservpolis skall tillkallas från andra län.
Liknande befogenhet har enligt polisreglementet tillagts honom i fråga om
att från annat län tillkalla förstärkning av polispersonal, till vars avlöning
statsverket bidrager.

7. Polismän för hela rikets behov

Enligt 4 § polislagen skall polismän för hela rikets behov finnas anställda
i de polisdistrikt Kungl. Maj :t bestämmer. Med stöd av detta stadgande har
hl. a. förordnats, att statspolisintendenten skall vara anställd hos Stockholms
stad. Jämlikt samma stadgande i polislagen har vidare föreskrivits,
att i Luleå, Haparanda, Jösse västra, Övertorneå-Hietaniemi samt PajalaJunosuando
polisdistrikt skall finnas anställda polismän för hela rikets
behov. Dessa polismän har till huvudsaklig uppgift att biträda vid övervakning
av gränstrafiken.

8. Polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade ordningen

Polisbevakning anordnad på statens bekostnad

Enligt 18 § polislagen föreligger icke något hinder mot att på statens bekostnad
anordna polisbevakning i annan ordning än som föreskrives i lagen.
Till polisbevakning, varom här är fråga, är att räkna sådan bevakning som
fullgöres av bl. a. marinpoliskår, flottiljpoliskår, verkspolis m. m.

Särskild av staten anordnad polisbevakning ombesörjes även genom vissa
tulltjänstemän, vilka ålagts att under sin tjänstgöring i tullverket jämväl
utöva gränskontroll eller biträda vid pass- och gränskontroll. Länsstyrelserna
äger jämväl att på statens bekostnad anställa extra polismän för polisverksamhet,
om en sådan anordning befinnes oundgängligen nödvändig.

Polisbevakning anordnad på enskilds bekostnad

Av 18 § polislagen framgår, att polisbevakning i viss utsträckning kan anordnas
på enskilds bekostnad. Vid dylik bevakning anlitas i viss omfattning
polispersonal, som tillhör den allmänna polisorganisationen. I de fall,
då sådan polisbevakning är av mera stadigvarande natur, ombesörjes den

14 Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

emellertid i regel av ordningsvakter. Ordningsvakter förekommer i regel vid
fabriksanläggningar, nöjeslokaler, utskänkningsställen in. in. Förordnande
att tjänstgöra såsom ordningsvakt skall i allmänhet meddelas av polischef.
Till polisbevakning anordnad pa enskilds bekostnad är även att räkna den
bevakning som utföres av särskilt förordnade ordningsvakter för jaktbevakning
samt fisketillsynsmän.

Utnyttjande för polisuppgifter inom polisdistrikten av annan personal än
polispersonal

I 18 § andra stycket polislagen stadgas, att Kungl. Maj:t för visst polisdistrikt
må medgiva att bevakning i polisarrest och förpassningar samt sådana
särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som är
av enklare beskaffenhet, får ombesörjas på annat sätt än i polislagen sägs.
Med stöd av detta stadgande har bl. a. i Stockholm anställts särskild personal
för övervakning av trafiken m. m.

9. Anordningar för polisväsendet i dess helhet

Statens polisskola

Teoretisk och i viss utsträckning praktisk polisutbildning meddelas vid
statens polisskola, som är organiserad dels på en huvudskola i Stockholm
och dels på sex avdelningsskolor, förlagda till Göteborg, Malmö, Norrköping,
Örebro, Gävle och Luleå.

Skolans angelägenheter handhaves av en styrelse, som består av högst
sex av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Under styrelsen handhaves undervisningen
vid skolan av en rektor jämte olika lärare.

Statens kriminaltekniska anstalt

För tillgodoseende av rikets gemensamma behov i vad avser kriminaltekniska
undersökningar finnes i Stockholm ett statligt organ, statens kriminaltekniska
anstalt. Enligt den för anstalten utfärdade instruktionen åligger
det anstalten att åt domstolar, åklagar- och polismyndigheter m. fl. utföra
kriminaltekniska undersökningar. Dessa undersökningar utföres å
anstaltens laboratorieavdelning. Vid anstalten finnes också en registraturavdelning,
som har att föra sådana centrala register, vilka har betydelse för
polismyndigheternas spaningsverksamhet, såsom fingeravtrycksregister, s. k.
modus operandi-register m. m. Nämnda avdelning utgiver även den publikation,
Polisunderrättelser, genom vilken bland annat efterlysning sker av
personer som är misstänkta för brott. Avdelningen svarar också för erforderlig
kontakt med utländska brottsbekämpande organ.

Anstalten star under ledning av en styrelse. Styrelsen består av högst sju
av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter jämte anstaltens föreståndare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Polisväsendets organisations nämnd

Polisväsendets organisationsnämnd, som inrättades den 17 oktober 1953,
är ett statligt utredande och rådgivande organ på polisväsendets område.
Det åligger nämnden att verkställa de organisationsundersökningar inom
polisdistrikten, som Kungl. Maj :t uppdrager åt nämnden att utföra, att framlägga
förslag till en effektiv arbetsorganisation inom polisdistrikten samt
verka för tillämpning av ändamålsenliga och enhetliga arbetsformer, att
avgiva i polislönereglementet avsedda yttranden rörande placering i lönegrad
av polismanstjänster i polisdistrikt, att verka för anpassning av polisdistriktens
personalstater så att en lämplig rekrytering av polispersonal möjliggöres,
att meddela sådan upplysning om polisväsendets organisation och
polispersonalens anställningsvillkor m. m., som nämnden kan finna erforderlig,
att handlägga vissa ärenden rörande polispersonalens arbetstid samt
att i övrigt fullgöra de uppgifter avseende polisväsendet vilka Kungl. Maj :t
eller chefen för inrikesdepartementet uppdrager åt nämnden. Bland dessa
sistnämnda uppgifter må nämnas Kungl. Maj :ts uppdrag åt organisationsnämnden
att handlägga frågor rörande samrådsverksamlieten inom polisväsendet.

Organisationsnämnden utgöres av en ordförande, tillika chef för nämnden,
samt det antal övriga ledamöter, dock minst sex, som Kungl. Maj :t bestämmer.
En befattningshavare hos nämnden, tillika självskriven ledamot
av denna med kanslichefs tjänsteställning, har till uppgift att leda det dagliga
arbetet vid organisationsnämnden.

B. Åklagarväsendet

Allmänna åklagare är riksåklagaren, statsåklagarna samt distriktsåklagarna.

Riksåklagaren är under Kungl. Maj:t högste åklagare och har i denna
egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Statsåklagare är landsfogdarna samt förste stadsfiskalerna.

Landsfogdarna har — med det undantag som följer av att åklagarväsendet
i Stockholm, Göteborg och Malmö är undantaget från landsfogdes
verksamhetsområde — i egenskap av statsåklagare ansvaret för och ledningen
av åklagarväsendet inom respektive län. Det åligger dem att tillse
att begångna brott blir beivrade samt att dem underställda distriktsåklagare
fullgör sina skyldigheter i avseende å åklagarväsendet.

Landsfogden är skyldig att bistå honom underställda åklagare med råd
och upplysningar i deras verksamhet. Han skall själv anhängiggöra och
utföra åtal rörande vissa i landsfogdeinstruktionen särskilt angivna slags
brott av merendels allvarligare art. Vidare äger han övertaga uppgift, som
eljest skulle tillkomma distriktsåklagare att handlägga. Han kan också för -

16 Kungl. Maj:Is proposition nr U8 år 1962

ordna landsfogdeassistent eller vederbörande distriktsåklagare att på eget
ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer.

Förste stadsfiskal finnes vid åklagarmyndigheten i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Förste stadsfiskal är chef för de vid åklagarmyndigheten anställda
åklagarna.

Åklagar myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är indelade i
olika avdelningar. För åklagarmyndigheterna är särskilda arbetsordningar
utfärdade, varigenom föreskrivits hur målen skall fördelas å de olika avdelningarna
och i vilken utsträckning det skall ankomma på statsåklagare!!
att vara verksam som åklagare.

Distriktsåklagare är i de städer, vilka är lagda under landsrätt, samt på
landsbygden landsfiskalerna (inom några städer övergångsvis alltjämt stadsfiskal)
och i övriga städer stadsfiskalerna och andra vid stadens åklagarmyndighet
anställda åklagare. I den mån vissa polismästare (f. n. polismästarna
i Karlskrona och Luleå) tillika är stadsfiskaler och sålunda utövar
åklagarverksamhet är jämväl de distriktsåklagare.

I flera av de större och medelstora städerna är åklagarverksamheten, i likhet
med vad förhållandet är i Stockholm, Göteborg och Malmö, skild från
polisverksamheten och särskilda åklagarmyndigheter finns inrättade där.
Beträffande övriga städer samt landsbygden är distriktsåklagare!! jämväl
polischef.

C. Exekutionsväsendet

Enligt bestämmelserna i utsökningslagen är länsstyrelse överexekutor på
landet (landskommuner, municipalsamhällen och köpingar) samt i stad
utan magistrat. Ett antal sådana städer har dock särskild, av Kungl. Maj:t
forordnad överexekutor. I stad med magistrat är — frånsett Stockholm,
dar overståthållarämbetet är överexekutor — magistraten eller, där Kungl.
Maj :t så förordnar, viss ledamot av denna överexekutor. Numera förekommer
endast i ett par städer, att magistraten såsom sådan fungerar såsom
överexekutor. Vanligen handlägger borgmästaren eller någon av rådmännen
överexekutorsgöromålen.

Utmätningsman är på landet landsfiskalen, vilken alltså oftast förenar
sysslan som polischef och åklagare med utmätningsmannagöromåien. Eftersom
stad utan magistrat i utsökningslagens mening räknas till landet, är
i allmänhet landsfiskal utmätningsman jämväl i dylik stad. Sådan stad
äger dock hålla egen utmätningsman (stadsfogde). Utmätningsman i stad
med magistrat är med något undantag stadsfogde. Erfordras mer än en
stadsfogde, bestämmer Kungl. Maj :t antalet och arbetsfördelningen mellan
dem. Kan utmätningsmannabestyren i en stad med magistrat ej fullgöras
av stadsfogde ensam, äger enligt utsökningslagen stadsfogden efter Kungl.
Maj :ts medgivande rätt att för bestämt fall till utmätningsman sätta annan,

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1i)(>2

som är antagen av överexekutor. Sådant substitut för stadsfogde kallas
domsverkställare. Motsvarande möjlighet saknas för landsfiskalen såsom utmätningsman.
Däremot äger länsstyrelse för bestämt fall eller inom visst
område förordna särskild utmätningsman i landsfiskals ställe. Vidare kan
utmätningsman uppdraga åt exekutionsbiträde att, för uttagande av skatt,
böter in. in., förrätta utmätning av lös egendom. Efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t kan han även överlämna åt exekutionsbiträde alt handlägga
ärenden om införsel för uttagande av sådana fordringar.

Exekutionsbiträde och domsverkställare i stad innehar särskild tjänst i
staden. På landsbygden omfattar som tidigare nämnts polisverksamheten
jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål och vid indrivning av utskylder
eller böter. Härav följer, att exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden
fullgöres av polismän (poliskonstaplar, förste poliskonstaplar eller extra
ordinarie polismän med tjänstebenämningen exekutionsbiträde). Slutligen
må nämnas, att såväl utmätningsman som exekutionsbiträden (domsverkställare)
i sin verksamhet biträdes av personal ur den s. k. kontorskarriären.

I detta sammanhang må erinras om att stadsdomstolsutredningen i sitt år
1961 avgivna betänkande angående underrätterna (SOU 1961:6), framlagt
vissa förslag beträffande exekutionsväsendet. Förslagen innebär i korthet
följande.

I fråga om de göromål som ankommer på överexekutor föreslår utredningen,
att flertalet av dessa överflyttas till allmän underrätt. En sådan
överflyttning anses kunna ske icke endast i de städer där enligt gällande
ordning magistraten eller ledamot av denna är överexekutor. Även i
den mån länsstyrelse och överståthållarämbetet är överexekutor avses en
överflyttning till underrätt skola ske i avsevärd utsträckning. Förslagen om
överflyttning av överexekutorsgöromål motiveras främst av önskemålet om
närhet till de exekutiva myndigheterna samt av sambandet mellan rättskipning
och exekution; härutöver har utredningen hänvisat till önskemålet om
en mera enhetlig överexekutorsorganisation. Vissa utsökningsmål anses dock
alltjämt böra ankomma på länsstyrelse. Med hänsyn härtill föreslås eu Indelning
av överexekutorsämbetet. Det bör sålunda ankomma på rätten att
som överexekutor taga befattning med domsverkställighet, handlägga mål
om handräckning samt upptaga och pröva klagan över utmätningsmans
förfarande. Länsstyrelse åter bör vara överexekutor i mål om utmätning
av bl. a. fast egendom. Länsstyrelse bör vidare enligt förslaget alltjämt utöva
den tillsyn över utmätningsman som ankommer på överexekutor samt
mottaga och förvalta medel, som enligt särskilda författningar skall nedsättas
hos överexekutor.

Vad därefter angår verksamheten som utmätningsman innebär stadsdomstolsutredningens
förslag i huvudsak följande.

1. Staten övertar städernas löne- och pensionskostnader samt kostnader
för inventarier, förbrukningsmateriel o. dyl. för utmätningsman och dennes

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

biträden. Vissa städer, vilka f. n. håller egen utmätningsman, förenas i utmätningshänseende
med landsfiskalsdistrikt.

2. Genom ändring av utsökningslagen ges landsfiskal-utmätningsman
samma behörighet som stadsfogde. Benämningen stadsfogde bibehålies för
renodlad utmätningsman i de större städerna, dvs. i princip städer med mer
än 25 000 invånare.

3. Landsfiskal ges rätt att anlita domsverkställare. Vid statens övertagande
av städernas exekutionsväsende bör bildas utmätningsmannadistrikt
av sådan storlek, att göromålen motiverar domsverkställare som biträde åt
utmätningsman. Som benämning på dylik ersättare för utmätningsman föreslås
biträdande utmätningsman och sådan befattningshavare ges i huvudsak
samma behörighet och tjänsteställning som de nuvarande domsverkställarna.

D. Personalen inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet Följande

sammanställning över regionalt och lokalt anställda befattningshavare
av olika slag ger en överblick över personalen inom polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet. Såvitt angår polisväsendet omfattar sammanställningen
jämväl den centrala ledningen för statspolisen.

Beträffande de i sammanställningen upptagna statligt anställda befattningshavarna,
utom de statligt anställda polismännen i högst kommissaries
grad, äger statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) med anslutande
författningar tillämpning. Beträffande polismännen i högst kommissaries
tjänstegrad vid Norrbottens statliga poliskår samt polismän som anställts
med stöd av länsstyrelseinstruktionen äger — förutom vissa till Saar
anslutande författningar — polislönereglementet (Pir) med anslutande specialförfattningar
tillämpning. Sistnämnda reglemente och författningar äger
tillämpning jämväl å den i polisdistrikten anställda, dvs. kommunala, polispersonalen
i högst kommissaries grad.

Polismän, på vilka Saar eller Pir icke äger tillämpning, dvs. polismästare,
polisintendenter, stadsfiskaler-polischefer och bitr. polisintendenter, ävensom
övriga kommunalt anställda befattningshavare vid åklagar- och exekutionsväsendet
åtnjuter den avlöning och de övriga förmåner, bl. a. med
avseende på pensionsrätt och pension, som tillkommer dem enligt vederbörliga
kommunala avlönings- och pensionsreglementen.

I polislagen samt i polislöneförordningen finns bestämmelser, som reglerar
polismans rätt till pensionsförmåner på grund av polistjänst samt skyldighet
att avgå från sådan tjänst. Ehuru i allmänhet kommunalt anställd
är polispersonalen tillförsäkrad rätt till avlöningsförmåner under förutsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1£8 år 1962

Verksamhetsområde Organisation resp. personal-kategori	Befattningshavare
med statlig anställning	med kommunal anställning
A. Polisväsendet 1. Länspolischefsorganisatio-nen	Landsfogde, bitr. landsfogde, landsfogdeassistent, aspirant å landsfogdeassistenttjänst
2. Statspolisledningen	Polisintendent, byråchef, förste byråsekreterare, polissekretera-re, förste byråingenjör, polis-notarie, byråsekreterare	Statspolisintendent Polisintendent
3. Den lokala polisledningen	Landsfiskal, eo landsfiskal, bitr. landsfiskal, landsfiskals-assistent/aspirant	Polismästare, stadsfiskal, po-lisintendent, polisassessor, po-lisnotarie
4. Polispersonal och därmed närmast jämförlig personal	a) Polismän vid Norrbottens statliga poliskår, vilka an-ställts å tjänster (befatt-ningar) inrättade enligt po-lislönereglementet	a) Polismän vilka i polisdistrik-ten anställts å tjänster (be-fattningar) inrättade enligt polislönereglementet
	b) Polismän vilka anställts med stöd av 7 § länsstyrelse-instruktionen	b) Ordningsmän (2 § polisla-gen) c) »Civil* personal — ordnings-vakter — för fullgörande av bevakning i polisarrest, för-passningar samt trafiköver-vakning (18 § polislagen)
5. Kameral personal och per-sonal i kontorskarriären	Landskanslist, kontorspersonal, hästskötare m. fl. vid a) landsfogdeexpedition b) landsfiskalskontor c) statspolisen	Kamrerare, bokhållare, kon-torspersonal m. fl. vid a) poliskammare b) stadsfiskalsexpedition c) kommunal polisavdelning (poliskår)
B. Åklagarväsendet 1. Statsåklagarorganisationcn	Landsfogde, bitr. landsfogde, landsfogdeassistent, aspirant å landsfogdeassistenttj änst	Förste stadsfiskal
2. Distriktsåklagarorganisatio-nen	Landsfiskal, eo landsfiskal, bitr. landsfiskal, landsfiskals-assistcnt / aspirant	Stadsfiskal, bitr. stadsfiskal, stadsfiskalsassistent
3. Kameral personal och per-sonal i kontorskarriären	Landskanslist, kontorspersonal vid a) landsfogdeexpedition b) landsfiskalskontor	Kontorspersonal m. fl. vid förste stadsfiskals- (stadsfis-kals-) expedition

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Verksamhetsområde Organisation resp. personal-kategori	Befattningshavare
med statlig anställning	med kommunal anställning
C. Exekutionsväsendet 1. Utmätningsmannaorgani-sationen	Landsfiskal	a) Exekutionsdirektör, stads-fogde, stadsfogdeassistent b) Stadsfiskal-polischef c) Rådman, kommunalborg-mästare, stadsnotaric
2. Exekutionsbiträdespersonal in. ni.		a) Domsverkställare (i stad med magistrat) b) Exekutionsbiträde i stad c) Polisman (förste poliskon-stapel, poliskonstapel, extra ordinarie polisman med tjänstebenämning exeku-tionsbiträde), som anställts å tjänst (befattning) in-rättad enligt polislöneregle-mentet
3. Kameral personal och per-sonal i kontorskarriären	Landskanslist, kontorspersonal vid landsfiskalskontor	Kamrerare, bokhållare, kon-torspersonal m. fl. vid exeku-tionsverk i stad, vid stadsfogde-och stadsfiskalsexpedition etc.

ningar och enligt grunder, som stadgas i ett statligt avlöningsreglemente.
Enligt bestämmelser i polislagen och polislöneförordningen övar staten
inflytande över att vissa centrala anställningsvillkor för polispersonalen får
sådant innehåll, att de inte motverkar statens intresse av att polisverksamheten
behörigen upprätthålles. Nämnda bestämmelser som i stort sett är
summariskt avfattade innebär att löne- och egenpensionsförmåner skall
vara »skäliga».

De pensionsreglementen, som f. n. är tillämpliga å personal vid polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet är statens allmänna tjänstepensionsreglemente
(SPR), som gäller för innehavare av statligt lönegradsplacerad tjänst,
å vilken Saar eller Pir äger tillämpning, samt för lönegradsplacerad polisman,
å vilken Pir äger tillämpning, med anställning hos polisdistrikt, bestående
helt eller delvis av annan kommun än stad eller köping, nonnalpensionsreglementet
för arbetstagare hos kommuner anslutna till svenska stadsförbundet
(NPR), normalpensions reglementet för arbetstagare hos kommuner
anslutna till svenska landskommunernas förbund (PRL) samt 19Öl års
pensionsreglemente för Stockholms kommunalstyrelse (P51).

Medan relativ enhetlighet ifråga om pensioneringsperioder och pensionsåldrar
gäller ifråga om andra personalkategorier är förhållandena i nämnda
hänseenden för polismän, på vilka det statliga avlöningsreglementet äger
tillämpning, synnerligen olikartade, vilket utöver vad redan anförts ytterligare
belyses av följande sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr US år 1962

Polisdistrikt	Pensionsålder eller pensioneringsperiod för	Anmärkningar
(reglemcnt sområde)	kommissarie- personal	övrig personal
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg	62	60	För »övrig personal» i Stockholm gäller, för det fall vederbörande under 10 av de 15 åren närmast före avgången med ålderspension fullgjort bl. a. patrullerings- eller spaningstjänst, en pensionsålder av 57 år; denna särföreskrift med-för, att en pensionsålder av 60 år i Stockholm blir tillämplig för en-dast ett fåtal polismän hänförliga till gruppen »övrig personal»
Norrbottens statliga poliskår (Boden)	1 (60—63)	57—60
SPA-oinrådet (det statsbi-dragsberättigade området)	111(65—66)	I (60—63)
NPR-området (det icke stats-bidragsberättigade områ-det)	65	60

E. Statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet m.m.

1. Statspolis

Enligt 15 § 1. andra stycket polislagen gottgöres stad, som skall tillhandahålla
statspolis, av statsverket så stor del av stadens kostnader för
avlöning, pensionering, begravningshjälp och andra förmåner åt polispersonalen
i särskilda tjänstegrader, som belöper på det bestämda antalet
statspolismän i motsvarande grader enligt beräkningsgrunder, som Kungl.
Maj:t fastställer. Dessutom utgår, jämväl enligt av Kungl. Maj:t fastställda
beräkningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för stadens kostnad
för anskaffande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild
kostnad, som staden kan visa sig ha haft för erforderlig expeditionslokal.
Kostnader, som eljest uppkommer för verksamheten såsom statspolis,
bestrids av statsmedel.

I kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) — statsbidrngsknngörclsen
— finns närmare bestämmelser angående beräkningen av nu ifrågavarande
bidrag.

2. Reservpolis

Polislagens bestämmelser om statsbidrag till reservpolis återfinnes i 15 §

4. Statsbidrag utgår för varje reservpolisman, som skall tillhandahållas, med
eu tredjedel av de sammanlagda löneförmåner, som årligen tillkommer i

22 Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

distriktet anställd polisman med lägsta lön inom den tjänstegrad, reservpolismannen
skall tillhöra, dock att, därest polisdistriktet skall tillhandahålla
oidningsstatspolis, statsbidraget skall utgå med en sjättedel av löneförmånerna.
I den män reservpolismännen skall vara beridna, utgår därjämte statsbidrag
med hälften av stadens kostnad för hållande av erforderligt antal
hästar och utrustning för dessa.

Hai polisdistrikt, som jämlikt 5 § 1. polislagen skall tillhandahålla reservpolismän,
åtagit sig att för viss tid tillhandahålla ytterligare reservpolisman,
utgår för var och en av dessa statsbidrag med en sjättedel av nyss angivna
löneförmåner, i den mån distriktet visar, att lämpliga personer enligt
överenskommelse med distriktet stått till förfogande för att vid utkallande
av reservpolispersonal tjänstgöra såsom ersättare för denna inom distriktet.
Statsbidrag för reservpolismän må dock sammanlagt utgå högst för
dubbla det antal, som distriktet enligt polislagens bestämmelser skall tillhandahålla.

Har polisdistrikt tillhandahållit reservpolispersonal, bestrider statsverket
för den tid, då reservpolismännen tjänstgjort utom distriktet, kostnaden för
deras avlöning ävensom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda
kostnader. Gottgörelse för avlöningskostnader utgår dock inte i den män
reservpolispersonalen tjänstgjort inom annan del av det landsfiskalsdistrikt,
som polisdistriktet hör till.

I statsbidragskungörelsen ges närmare föreskrifter angående beräkningen
av ersättningar för reservpoliser.

3. Allmänt statsbidrag m. m.

Jämlikt 15 § 2. polislagen skall statsverket bidraga till kostnader för avlöning
av polisman vilken innehar eller uppehåller ordinarie befattning
i polisdistrikt, som utgöres av annan stad än reservpolisstad eller av landsfiskalsdistrikt
eller del därav. Bidrag utgår med hälften av kostnaderna. 1
den mån kostnaden belöper å stad eller köping, som den 1 januari 1953
hade minst 5 000 invånare, utgår dock statens bidrag med en fjärdedel av
kostnaden. Kungl. Maj :t äger förordna, att bidrag efter sistnämnda grund
skall utgå jämväl till viss stad eller köping, som därefter uppnår ett invånarantal
av 5 000, så ock, om invånarantalet i viss stad eller köping sjunkit
under 5 000, medgiva att bidrag skall utgå med hälften av kostnaden. Efter
motsvarande grunder utgiver statsverket bidrag till polisdistriktets kostnad
for familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som må tillkomma
befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Till
kostnaden för avlöning av den, som i polisdistrikt innehar eller uppehåller
icke ordinarie befattning, bidrager statsverket med en femtedel.

Vidare gäller, att ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, vilken
anställts i polisdistrikt, som helt eller delvis består av annan kommun än

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

stad eller köping (landsbygdsdistrikt), må pensionsförsäkras i statsanstalt
enligt vad som finnes särskilt stadgat därom. Vill dylikt polisdistrikt på
annat sätt ombesörja pensionering av ordinarie och extra ordinarie befattningshavare,
bidrager statsverket med en tredjedel av den utgående pensionen.

Beträffande statsbidrag till vissa utbildningskostnader och telefonkostnader
har bestämmelser intagits i statsbidragskungörelsen.

4. Polismän för hela rikets behov m. m.

Såsom förut nämnts kan Kungl. Maj:t föreskriva, att polismän för hela
rikets behov skall finnas anställda i vissa polisdistrikt. Vidare kan enligt
bestämmelse i 8 § polislagen visst polisdistrikt åläggas skyldighet att sörja
för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet. Polisdistriktets
kostnader för personal och anordningar, som nu nämnts, gottgöres av
statsmedel.

De största utgifterna för här angivna ändamål hänför sig till den i polisdistrikten
i vissa gränsorter utövade pass- och gränskontrollen ifråga om
genomresetrafiken. Bidragen härtill är icke reglerade i författning utan
bestämmes av Kungl. Maj:t enligt av riksdagen godkända grunder, lill ett
par polisdistrikt utbetalas bidrag med vissa bestämda belopp av mindre
storleksordning. I övrigt är ersättningen bestämd att utgå med viss andel
av polisdistriktets totala utgifter för kontrollen.

5. Kostnader för tjänstgöring i vissa fall utom eget distrikt

I 15 § 5. polislagen lämnas vissa föreskrifter för den händelse att annan
befattningshavare vid polisväsendet än polispersonal för hela rikets behov,
statspolispersonal eller reservpolispersonal på grund av föreskrift i lagen
tjänstgör utom det område, för vilket han är anställd. Då så sker skall
statsverket i regel helt bestrida vad av lönen belöper å tid, som befattningshavaren
sålunda tjänstgör, oavsett huruvida statsbidrag eljest utgår till
hans lön eller icke.

6. Skada i tjänsten vid tjänstgöring utom eget distrikt

Om befattningshavare vid polisväsendet skadats i tjänsten, medan han på
grund av stadgande i lagen tjänstgjort utom det område, för vilket han är
anställd, skall av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan
må åvila polisdistrikt.

-4 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

F. Kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

Enligt av utredningen gjorda sammanställningar uppgick statsverkets
verkliga resp. beräknade kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
under budgetåren 1959/60, 1960/61 och 1961/62 till 112322 400, 113557000
resp. 130 816 000 kr.

Utredningen har också med ledning av bl. a. ett hos polisväsendets organisationsnämnd
tillgängligt uppgiftsmaterial avseende dels kommunernas
kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, dels det totala antalet
tjänster och befattningar för personal sysselsatt inom de tre verksamhetsområdena
ävensom arbetskraftens fördelning på dessa områden verkställt
eu beräkning av statsverkets och kommunernas nuvarande kostnad för
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Resultatet av denna kostnadsberäkning
redovisas i följande tablå (s. 25). Kostnadsberäkningen har verkställts
bl. a. på grundval av dels de verkliga kostnaderna för år 1958, vilka
uppräknats med hänsyn till såväl 1961 års löne- och kostnadsnivå som inträffade
personalökningar, dels föreslagen anslagstilldelning för budgetåret
1961/62 ävensom med beaktande av den totala årliga kostnadsökning som
beräknas uppstå vid ett genomförande av förslagen till åtgärder för förbättring
av rekryteringen till polisväsendet in. in. (prop. 1961:88) samt av
polislöneregleringen från den 1 juli 1961 (prop. 1961: 155). Vid beräkningen
bär hänsyn icke tagits till pensioneringskostnader för polispersonal.

III. PRINCIPFRÅGAN OM FÖRSTATLIGANDE AV POLIS-,
ÅKLAGAR- OCH EXEKUTIONSVÄSENDET

A. Behovet av en reform
Utredningen

Förtjänster och brister hos den nuvarande polisorganisationen

Åtskilliga av de partiella reformer som undan för undan genomförts har
enligt utredningen försvagat kommunernas inflytande i fråga om polisväsendet.
Utredningen pekar på dels inrättandet av statspolisen, dels den
numera statliga regleringen av polispersonalens anställningsvillkor och dels
att staten genom statsbidragssystemet iklätt sig andel i kostnaderna för polisverksamheten.
Polisväsendets kommunala anknytning på det lokala planet
torde emellertid ha främjat känslan av samhörighet mellan allmänhet
och polis, något som haft sin givna betydelse för ett gott resultat av polisverksamheten.
Den kommunala förankringen har också medgivit, att organisationen
med någorlunda lätthet kunnat närmare utformas under tillbörligt
hänsynstagande till speciella ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor
har vunnit snabbare och smidigare handläggning med nu gäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Verksamhetsområden Personal, anslag m. m.	Statens kostnad	Kommuner-nas kostnad	Totalkostnad för det allmänna
I. Den egentliga polisverksamheten			1 003 000
A. Landsfogdarna m. fl...................	1 003 000
B. Landsfiskalerna m. fl..................	9 487 000		9 487 000
C. Lokala polisorganisationen			1 125 000
1) Norrbottens statliga poliskår........	1 125 000
2) Städer som den 1. 1. 53 hade minst
10 000 invånare...................	37 196 000	148 619 000	185 815 000
3) Städer som den 1. 1. 53 hade minst
5 000 men ej 10 000 invånare.......	2 461 000	7 920 000	10 381 000
4) Städer som den 1. 1. 53 hade mindre än
5 000 invånare....................	1 548 000	1 893 000	3 441 000
5) Köpingar som den 1. 1. 53 hade minst			4 404 000
5 000 invånare....................	721 000	3 683 000
6) Köpingar som den 1. 1. 53 hade mindre			4 500 000
än 5 000 invånare.................	1 472 000	3 028 000
7) Landskommuner...................	20 911 000	25 822 000	46 733 000
D. Statspolisen samt den särskilda polisverk-samheten (andra kostnader än till polis-			9 360 000
distrikten utgående bidrag)............	9 360 000
E. 1) Särskilda anordningar för polisväsen-			1 200 000
det i dess helhet..................	1 200 000
2) Anordnande av polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade ordningen			680 000
m. m.............................	680 000
3) Statens polisskola..................	1 659 000		1 659 000
4) Statens kriminaltekniska anstalt ....	2 074 000		2 074 000
5) Polisväsendets organisationsnämnd. ..	394 000		394 000
6) Vissa ersättningar åt befattningshava-			7 645 000
re vid polisväsendet m. m..........	7 645 000
7) Länsstyrelsernas fångtransporter.....	600 000		600 000
S:a I	99 536 000	190 965 000	290 501 000
II. Åklagarverksamheten			2 287 000
A. Landsfogdarna m. fl..................	2 287 000
B. Landsfiskalerna m. fl..................	14 213 000		14 213 000
G. Städer utanför landsfiskalsorganisationen		9 241 000	9 241 000
S:a II	16 500 000	9 241 000	25 741 000
III. Exekutionsverksamheten
A. Landsfiskalerna m. fl..................	11 832 000		11 832 000
B. Lokala organisationen			19 417 000
1) Städer............................		19 417 000
2) Köpingar.........................	418 000	1 036 000	1 454 000
3) Landskommuner...................	3 805 000	4 007 000	7 812 000
C. Vissa ersättningar åt befattningshavare			375 000
vid polisväsendet.....................	375 000
S:a III	16 430 000	24 460 000	40 890 000
Totalt (1+11+III)	132 466 000	224 666 000	357 132 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lande organisation än om de skulle ha lösts inom en statlig förvaltningsorganisations
ram.

Mot dessa förtjänster hos den nuvarande polisorganisationen måste enligt
utredningens mening vägas åtskilliga uppenbara brister.

Enligt utredningen medför den kommunala förankringen på lokalplanet
principiellt, att organisationen utformas för sig inom varje polisdistrikt.
Väl har tillkomsten av de s. k. storkommunerna liksom det sammanförande
av skilda kommuner till ett och samma polisdistrikt som i alltmer ökad omfattning
ägt rum bidragit till att polisorganisationen i någon mån vunnit i
planmässighet. Betydelsen för polisens effektivitet av denna ändring får
emellertid icke överskattas, då någon gemensam planläggning av organisationen
for mera vidsträckta områden i regel icke förekommit, i varje fall ej
för större områden än landsfiskalsdistrikt. En polisorganisation sålunda
uPPbvggd väsentligen efter de skilda orternas behov var naturlig och från
effektivitetssynpunkt möjligen invändningsfri på en tid, då de olika bygderna
var ganska isolerade från varandra, men fyller icke måttet under nu
lådande samhällsförhållanden. Den ökade motorfordonstrafiken har medföit
omedelbart ökat arbete och nya problem för polisen, främst med avseende
å trafikövervakning och utredning av trafikolyckor. Därjämte har motorismen
helt allmänt lett till att befolkningens rörlighet väsentligt ökats. Den
konstaterade ökade rörligheten inom samhällslivet har kommit att sätta sin
tydliga prägel på brottsligheten över huvud taget, vilken ej blott ökat utan
aven fått en annan och mindre ortsbunden karaktär än tidigare. Vissa
slag av brott, främst bedrägerier och mer allvarliga inbrott, begås numera
till väsentlig del av brottslingar, som arbetar inom stora områden. För att
denna rörliga brottslighet — liksom för övrigt andra slag av brott, exempelvis
mord och mordbrand — skall kunna bekämpas effektivt fordras ett
intimt samarbete mellan polismyndigheterna inom ett flertal områden.

Utredningen anser att ett betydande antal polisdistrikt icke är tillräckligt
stora för att kunna bära upp en enligt nutida förhållanden tillfredsställande
polisorganisation för distriktens egna behov. Det brister sålunda
mångenstädes påtagligt i fråga om förutsättningarna för att man skall
kunna åstadkomma en effektiv befälsorganisation, öka specialiseringen, utnyttja
teknisk utrustning, få möjligheter till samlad insats, inrätta tjänster
för personal ur kontorskarriären etc. Vad här antytts framgår av den
schematiska skiss angående polisdistriktens fördelning på olika organisationstyper
som presenterats i det föregående (s. 8).

Polispersonalens numerär och utrustning varierar ej sällan även i polisdistrikt
som till arbetsbördan är tämligen likvärdiga. Detta finner utredningen
ha sin grund främst i de beslutande kommunala organens skiftande
inställning till polisverksamheten i förening med länsstyrelsernas begränsade
möjlighet enligt gällande lagstiftning att inverka på organisationens utformning.
Den bristande enhetligheten framträder såväl i mera landsbygds -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

betonade distrikt som i rena stadsdistrikt. På sina håll är de personella
och tekniska resurserna — även om kravet på samordning mellan flera
distrikt i fråga om arbetet lämnas å sido — otillräckliga särskilt i fråga om
den yttre bevakningstjänsten, varigenom framför allt den brottsförebyggande
verksamheten begränsas, samt i fråga om trafikövervakningen.

Befattningshavare vid polisväsendet får, påpekar utredningen vidare, i
regel användas utanför anställningsdistriktet endast om hans avlöning helt
eller delvis bekostas av statsmedel. Såsom särskilt olägligt framstår det, att
de större städernas polispersonal — bortsett från stats- och reservpolisen —-normalt icke kan användas utanför de egna distrikten. Det möter på det
hela taget svårigheter att etablera en efter moderna krav anpassad gemensam
insats, särskilt i något större skala, av de olika polisdistriktens polispersonal.
Detta hinder mot ett rationellt utnyttjande av tillgängliga resurser
innebär enligt utredningens uppfattning en påtaglig reducering av polisens
förmåga till effektiva insatser. Olägenheterna av denna polisens relativa
immobilitet mildras i viss mån av den tillgång, som den till sin natur
rörliga statspolisen utgör. Över huvud taget har tillskapandet och det undan
för undan skedda utbyggandet av statspolisen ökat polisens slagkraft
och allmänna effektivitet. För polisväsendet är emellertid en enhetlig uppbyggnad
av synnerlig betydelse. Anordningen med en statligt avlönad poliskår
vid sidan av den rent kommunala polisen och utan annan anknytning
till denna än att den rekryteras ur vissa städers poliskårer ger därför
anledning till erinran, då den innebär en viss dualism och organisatoriskt
sett icke är den lämpligaste. Att man sett sig nödsakad att såsom skett tid
efter annan kraftigt utbygga statspolisorganisationen innebär ett tyst erkännande
av den kommunala organisationsformens begränsade möjligheter
på förevarande förvaltningsområde under nutida samhällsförhållanden.

Den nuvarande polisledningens organisation inom länen anser utredningen
sakna den fasthet och enhetlighet som är erforderlig. På lokalplanet
hämmas i viss mån en effektiv polisledning av att flertalet polischefer, särskilt
landsfiskalerna, vid sidan om de polisiära uppgifterna har att handlägga
eu mångfald arbetskrävande uppgifter av helt annan art. Enligt
länsstyrelseinstruktionen tillkommer den regionala polisledningen de
olika länsstyrelserna. Dessas möjligheter att inrikta sig på en fortlöpande
effektiv ledning av polisverksamheten är emellertid i varje fall med nuvarande
organisation, enligt vad allmänt vitsordas, i praktiken synnerligen
begränsade. Genom landsfogdereformen avsåg man på sin tid att förstärka
ledningen av länens polisväsende. Landsfogden gavs ställningen av — förutom
statsåklagare — »länspolischef» med uppgift att närmast under länsstyrelsen
ha ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet. Beträffande
länspolischefskapets innebörd råder dock på grund av hithörande bestämmelsers
vaga och knapphändiga avfattning åtskillig oklarhet. Bl. a. är
landsfogdarnas ställning och befogenheter i angiven egenskap i förhållande

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

till länsstyrelserna icke klart utformade. Med hänsyn härtill och till det
krav på en betydande insats inom åklagarväsendet som ställes på landsfogdarna
i deras egenskap av statsåklagare framstår det som naturligt, alt de
knappast framträtt eller haft möjlighet att framträda såsom verkliga ledare
i någon större utsträckning av polisarbetet inom vederbörande län utan
under normala förhållanden fungerat i stort sett blott såsom tillsyns- och
remissorgan. Därvid bör dock undantag göras för deras befattning med
utredning av grövre brott, en befattning som emellertid närmast härrör
från dem tillkommande åklagaruppgifter. Till bilden av bristande enhetlighet
i polisens regionala ledning hör även, att några större städer — ehuru
deras polisväsende sorterar under länsstyrelsen — är undantagna från området
för landsfogdens polisverksamhet.

På riksplanet saknar den allmänna polisorganisationen en aktiv högsta instans.
Utredningen anför att statspolisintendenten — delvis på grund av
särskilda av Kungl. Maj:t meddelade uppdrag — visserligen fullgör en del
samordnande funktioner och att polisväsendets organisationsnämnd jämlikt
sin instruktion verkar för enhetlig och rationell arbetsorganisation samt för
tillämpning av ändamålsenliga arbetsformer i polisdistrikten. Däremot
finnes ej något organ som med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande
meddelar allmänna råd och anvisningar av bl. a. teknisk natur rörande polistjänstens
utövande samt från rikssynpunkt övar tillsyn över polisväsendet
och dess anordningar.

Hittills berörda brister hos polisväsendet hänför sig till organisationens
uppbyggnad. Utredningen pekar även på vissa andra förhållanden, som
om de icke löses på ett riktigt sätt påverkar effekten av polisarbetet i nedsättande
riktning. Bland sådana faktorer nämner utredningen polispersonalens
rekryterings- och utbildningsförhållanden samt den omständigheten
att polispersonalens pensionering hittills icke blivit enhetligt reglerad.

Vidare framhåller utredningen att ett stort antal polischefer med statlig
anställning för genomförande av sina uppgifter i fråga om det lokala polisväsendet
är i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning, vilket lätt
leder till friktioner.

Kostnaderna för polisväsendet har för många kommuner under senare
tid ökat på ett sätt, som utredningen finner vara ägnat att ingiva allvarliga
betänkligheter från kommunernas synpunkt. Olika faktorer samverkar
vidare till att den kommunala organisationsformen för polisen, generellt
sett, inför kommunalmännen själva kommit att framstå som alltmera
föråldrad och irrationell. I första hand framhåller utredningen det begränsade
kommunala inflytandet på polisväsendet, en begränsning som ytterligare
markerats av den genomförda enhetliga regleringen av polispersonalens
avlöningsvillkor. Det måste för kommunerna synas oegentligt att
man över huvud taget anlitar den kommunala självstyrelsens förvaltningsapparat
och kommunalskattemedel för samhällsuppgifter, beträffande vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

i realiteten ett förhållandevis litet utrymme numera lämnas åt lokalt inflytande.
På grund av samhällets förändrade struktur och befolkningens ökade
rörlighet har man under senare år vid distriktsbildningen väsentligt frångått
existerande kommunala indelning. Polispersonalen användes av samma
anledningar, trots den principiella bundenheten till polisdistrikten, numera
i större omfattning än tidigare över kommungränserna. Vissa polisdistrikt
belastas oproportionerligt hårt genom att de på grund av utsatt
läge i trafikhänseende eller andra omständigheter, över vilka de kommunala
organen ej råder, t. ex. förläggningen av militära skolor och förband
samt ungdomsvårdsskolor, nödgas hålla en mera omfattande polisorganisation
än vad som i och för sig skulle vara påkallat av'' rent lokala föihållanden.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden i förening med den omständigheten,
att skatteindrivningen efter införandet av statlig garanti för hela
den debiterade kommunalskatten ej längre har någon ekonomisk betydelse
för kommunerna, är det enligt utredningen knappast ägnat att
väcka förvåning, att kommunerna i betydande omfattning, främst landskommuner
men även många städer där den primärkommunala indelningen
i högre grad frångåtts vid distriktsbildningen, börjat förlora det verkliga
intresset för polisfrågorna. Att vissa kommuner, särskilt en del städer, alltjämt
ägnar polisväsendet stor uppmärksamhet påverkar ej nämnvärt bilden
i stort.

Utredningens överväganden

Åtskilliga av de brister, som redovisats i det föregående, är enligt utredningen
av den arten, att de borde kunna till väsentlig del undanröjas
genom ett partiellt reformarbete inom ramen för en alltjämt i princip bestående
kommunal organisation. Så torde vara fallet med den alltför svaga
ledningen på regionalplanet och frånvaron av en central instans under
Kungl. Maj :t. Det gäller också de betydande variationerna i poliskårernas
numerär och utrustning och därmed också i fråga om deras kapacitet även
i sinsemellan jämförliga distrikt. Att helt undanröja sakligt opåkallade variationer
i angivna avseenden skulle emellertid säkerligen i praktiken visa
sig synnerligen svårgenomförbart. Den bristande enhetligheten i fråga om
personalens pensionsförmåner torde också kunna avhjälpas utan en ändring
av huvudmannaskapet, nämligen genom att göra statens allmänna
tjänstepensionsreglemente tillämpligt på samtlig kommunalavlönad polispersonal.
Utredningen finner det icke heller uteslutet att närmast genom
en förändrad avvägning av statsbidragen hindra ett alltför starkt ekonomiskt
tryck på kommunerna till följd av poliskostnadernas stegring in. in.
Därvid skulle ej minst sådana kommuner, vilka till följd av speciella omständigheter
kommit att belastas oproportionerligt hårt, kunna komma i
åtanke. Med hänsyn till sistnämnda kommuners förhållandevis stora antal

Kungl. Maj:ts proposition nr lh8 är 1962

och ratt varierande lägen i förevarande hänseende är det enligt utredningen
förenat med betydande svårigheter att här rättvist avväga ett ekonomiskt
stöd fi ån staten och denna väg framstår därför såsom svårframkomlig. De
nu rådande komplicerade ekonomiska mellanhavandena mellan statliga
och kommunala myndigheter på förevarande förvaltningsområde skulle
emellertid kunna i varje fall ej oväsentligt förenklas och omfånget av
den administrativa apparaten i motsvarande mån minskas, om ett system
med schablonmässigt beräknade statsbidrag infördes. I fråga om ett flertal
av de bristfälligheter, vilka enligt vad nu sagts synes vara av beskaffenhet
att i och for sig kunna undanröjas även vid ett i princip oförändrat huvudmannaskap,
kommer likväl genomförandet på antytt sätt av erforderliga
reformer att innebära ett ökat statligt engagemang i olika hänseenden i de
polisiära uppgifterna och att såsom en oundviklig följd därav ske till priset
av en ytterligare begränsning av det redan nu starkt uttunnade kommunala
inflytandet på polisväsendet.

Betiätfande de övriga brister hos polisväsendet, som tidigare redovisats,
har utredningen funnit, att hinder eller åtminstone betydande svårigheter
möter att ulan förändring av huvudmannaskapet för polisen avhjälpa dessa
bristei på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller ej minst den alltför begränsade
omfattningen av landsbygdens polisdistrikt. Utredningen har efter
undersökningar, vilka närmare redovisas i det följande vid behandlingen
av organisationen av polisverksamheten, kommit till den uppfattningen, att
polisdistrikten i regel bör uppbyggas av avsevärt större enheter än de nuvarande
landsfiskalsdistrikten. En sådan uppbyggnad kräver, att man till
ett polisdistrikt sammanför så många kommuner och över huvud företager
sådana ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, att den kommunala
organisationsramen i realiteten spränges. Det måste enligt utredningen
väcka betänkligheter att för ordnande av ett i princip kommunalt
polisväsende beträffande det stora flertalet av de kommunala enheterna
gå så väsentligt utanför den kommunala indelningen. Polisväsendets redan
forut klena kommunala förankring bleve härigenom ytterligare väsentligt
försvagad. Ej heller de nya kommunbildningar som förordas i indelningssalckunnigas
förslag till principer för en ny kommunindelning (SOU 1961: 9)
skulle i någon större omfattning komma att motsvara polisutredningens särskilda
krav på storleken av lokala polisiära verksamhetsområden.

Svårigheterna att rationellt utnyttja personalen sammanhänger enligt
utredningens bedömande med splittringen i många olika polisdistrikt i
förening med det förhållandet, att gällande bestämmelser om personalens
mobditet är utformade i nära anslutning till reglerna om statsbidrag. Mobiliteten
skulle teoretiskt kunna förbättras i viss utsträckning, om man ytterligare
utvidgade kretsen av de till allmänt statsbidrag berättigade polisdistrikten.
Stora praktiska svårigheter torde likväl möta att etablera rationell
samverkan åtminstone i någon större omfattning mellan de många

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1962

skilda distriktens polisstyrkor. En sådan samverkan torde enligt utredningen
vinnas endast inom ett enhetligt organiserat polisverk.

Olägenheterna av den nuvarande uppdelningen av polisen i lokalpolis
och statspolis anser utredningen kunna mildras genom att organisatoriskt
knyta vederbörande föreståndare för den till ett visst län förlagda statspolisen
närmare till landsfogden för att fungera såsom dennes medhjälpare
vid samordning av statspolisens och lokalpolisens verksamhet. Den organisatoriska
och systematiska otympligheten i hela anordningen kan man
emellertid inte komma ifrån med bibehållet kommunalt huvudmannaskap.
Svårigheterna att under sådana förhållanden etablera effektiv och friktionsfri
samverkan mellan rörlig polis och lokal polis kan ej heller helt
undvikas.

Utredningen menar att olägenheterna av den friktion som kan uppstå
mellan statliga och kommunala myndigheter vid behandlingen av ekonomiska
problem blir mindre framträdande i den mån centralt meddelade
bestämmelser minskar det kommunala inflytandet. Så länge det kommunala
huvudmannaskapet behåller något av sitt reella innehåll, kvarstår
dock enligt sakens natur i viss mån det påtalade förhållandet. Stundom
förekommande friktioner mellan statliga och kommunala myndigheter
torde kunna mildras genom bättre kontakter mellan statsanställda polischefer
och företrädare för kommunerna. Införande av statsbidrag på en
del områden, där stöd på kommunalt håll anses erforderligt men nu ej
alls eller endast i begränsad omfattning lämnas av staten, såsom i fråga om
rekrytering och utbildning av polispersonalen samt beträffande kontorspersonalen,
skulle sannolikt även vara ägnat att minska friktionen. Enligt
sakens natur kan svårigheter av detta slag aldrig undvikas, så länge här
gäller ett system, enligt vilket det främst är statliga myndigheter, som har
att svara för ordningens och säkerhetens vidmakthållande, medan det i
huvudsak är kommunerna, som får stå för kostnaderna för den härför erforderliga
verksamheten.

Det är enligt utredningen uppenbart, att de kommunala myndigheternas
intresse för polisfrågorna kommer att undan för undan försvagas, i den mån
man för att bota andra brister nödgas vidga statens möjlighet att ingripa i
den kommunala intressesfären.

Även om man, med bibehållande av den i princip kommunala organisationsramen
för polisväsendet, genomförde partiella reformer på alla de
punkter där detta över huvud taget vore möjligt, skulle man enligt utredningen
med all säkerhet icke kunna utvinna en tillräckligt stor allmän
effektivering av polisarbetet. Man skulle visserligen i en del hänseenden
kunna, i allt fall temporärt, öka effekten av de polisiära insatserna, men
det samlade resultatet av reformerna kan vid ett realistiskt bedömande
av föreliggande möjligheter icke antagas bli till fyllest, särskilt ej om man
ser förhållandena på något längre sikt. Genomförandet av ett dylikt partiellt

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

reformarbete förutsätter en klart positiv inställning till polisfrågorna från
de nuvarande huvudmännens sida. På sätt tidigare berörts brister denna
förutsättning i betydande utsträckning. Frågan kan ej längre tänkas bli
löst blott genom en mera omfattande statlig bidragsgivning. Det är, enligt
vad utredningen kunnat konstatera, själva uppgiften man vill komma
ifrån, ej endast de höga poliskostnaderna. Kommunernas krav på att befrias
från ansvaret för polisväsendet kan ej antagas komma att tystna utan
snarare att bli än starkare, särskilt från trakter där den primärkommunala
indelningen i högre grad frångås vid distriktsbildningen. En opinion av sådan
bredd och styrka torde svårligen kunna lämnas obeaktad under någon
längre tid. Utredningen understryker, att det redan på grund av angivna
förhållanden ter sig svårt att söka genom de kommunala huvudmännens
försorg mera genomgående få till stånd en sådan standardhöjning av polisverksamheten,
som på många håll anses påkallad av omständigheterna. En
verksam upprustning står i praktiken över huvud taget icke att vinna
genom ingripande av myndigheterna mot ovilliga kommuner med förelägganden
och andra maktmedel.

I den tidigare förda diskussionen i fråga om huvudmannaskapet för
polisen har någon gång framskymtat tanken att välja den större kommunala
enheten landstinget (och den »landstingsfria» staden) som huvudman.
I och för sig talar vissa skäl för en sådan anordning. En lösning efter
nu antydda linjer torde enligt utredningen emellertid icke gärna kunna
komma ifråga. Landstingen har redan nu mycket maktpåliggande och kostnadskrävande
förvaltningsuppgifter att sköta särskilt på sjukvårdens område,
och de kan inom en nära framtid förväntas komma att anförtros
ytterligare en del betydelsefulla uppgifter av främst medicinsk och social
natur.

För att erhålla ett polisväsende av den beskaffenhet och effektivitet, som
de nutida samhällsförhållandena kräver, finner utredningen det erforderligt
att väsentligt omgestalta polisväsendet och i anslutning därtill göra staten
till polisväsendets huvudman. I tidigare utredningar i ämnet har närmare
diskuterats möjligheterna att begränsa en förstatligandereform till att omfatta
enbart kriminalpolisen och landsbygdspolisen. Vidare har diskuterats
möjligheten att från ett förstatligande undanta polisorganisationen i de
största städerna. Utredningen avvisar dessa förslag om partiellt förstatligande
som olämpliga från organisatoriska synpunkter.

Vid den närmare utformningen av en statlig polisorganisation bör man
enligt utredningen noga tillse, att de värden som är förenade med den nuvarande
organisationen i möjligaste mån bevaras.

Genom ett förstatligande av polisväsendet är det möjligt att få till stånd
ett i territoriellt och personellt avseende mera homogent och ändamålsenligt
utformat samt för verksamheten i dess helhet bättre samordnat
polisverk. Med den enhetliga ledning och principiellt obegränsade rörlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

hos polisstyrkorna, som skulle utmärka organisationen, kunde dessa rationellt
utnyttjas var helst behov yppade sig. Vidare skulle samverkan mellan
skilda poliskårer ske smidigare än nu i allmänhet är möjligt. Man kan med
något mindre omgång än f. n. få till stånd och handha för hela polisväsendet
gemensamma anordningar av skilda slag. En grundförutsättning för
att ett statligt polisverk skall fungera tillfredsställande är emellertid, att
statsmakterna utrustar polisen med tillräckliga personella och andra
resurser.

Utredningen pekar på att ett statligt polisväsende har vissa avigsidor.
Inrättandet av ett statligt polisväsende, som omfattar hela landet och som

1 sin spets måste ha ett särskilt organ, låt vara med begränsade befogenheter,
kan befaras komma att medföra en viss ökad byråkratisering. Enär
de beslutande regionala och centrala instanserna knappast äger samma ingående
och allsidiga kännedom om förhållandena ute i orterna som de
lokala organen, kan vidare organisationen tänkas komma att bli i någon
mån schematiskt uppbyggd.

Emellertid anser utredningen det vara möjligt att på olika sätt väsentligt
reducera dessa olägenheter. Detta kan ske genom en långtgående decentralisering
i såväl rent administrativt hänseende som med avseende å själva
polisverksamheten och genom en stark begränsning av ett blivande centralorgans
befogenheter. I den mån administrativa befogenheter ej kan decentraliseras,
torde eventuella tendenser till schematisk handläggning av
bl. a. organisatoriska frågor kunna motverkas genom att fortlöpande, intim
kontakt upprätthålles mellan centrala samt regionala och lokala organ.
Anledning kan ock finnas att på det lokala planet bibehålla samt på det
regionala planet och i fråga om den centrala ledningen införa något lekmannaelement.

Utredningen erinrar om att polisorganisationen i bl. a. de tre nordiska
grannländerna är statlig sedan åtskilliga år. Såvitt utredningen kunnat
utröna är erfarenheterna av den statliga regin i dessa länder, med deras
med våra någorlunda jämförliga allmänna samhälleliga och folkpsykologiska
förutsättningar, på det hela taget klart gynnsamma. I den män reformkrav
där framträtt, har de genomgående gällt andra ting än huvudmannaskapet,
merendels organisatoriska detaljer av olika slag.

Mellan polisväsendet och åklagarväsendet föreligger ett nära organisatoriskt
samband. På lokalplanet omfattar ett flertal chefstjänster och på det
regionala planet samtliga landsfogdetjänster såväl åklagar- som polisverksamhet.
Erfarenhetsmässigt föreligger, enligt vad utredningen anför, i fråga
om åklagarhandläggningen av utredda ärenden på sina håll en viss eftersläpning.
En bland flera anledningar härtill är med all säkerhet den splittring
av arbetsuppgifterna som råder såväl på lokalplanet som på det
regionala planet och som direkt avhänger av det rådande organisatoriska
sambandet. Denna splittring medför lätt — särskilt där arbetsbördan är

2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

pressande —- att antingen polisgöromålen eller åklagaruppgifterna ettersättes.
Det är i och för sig med hänsyn till skadeverkningarna likgiltigt
vilken verksamhet som primärt får stå tillbaka. Eftersättandet av en av
uppgifterna skadar i själva verket båda. Utredningen har därför vid sina
överväganden av vad som kan åstadkommas för att uppbygga ett effektivt,
smidigt arbetande polisväsende beaktat i vad mån eu omorganisation av
åklagarväsendet erfordras. Mot bakgrunden av att utredningen funnit ett
förstatligande av polisväsendet böra ske anser utredningen det som ändamålsenligt
och följdriktigt att jämväl åklagarväsendet, i den mån det alltjämt
är kommunalt, förstatligas.

Utredningen erinrar om att det föreligger ett organisatoriskt samband
även mellan polisväsendet och exekutionsväsendet. Exekutiva arbetsuppgifter
åvilar såväl landsfiskaler som polischefer-åklagare i vissa städer.
Exekutionsbiträdesverksamheten på landet och i de städer, vilkas exekutionsväsende
är ordnat på samma sätt som landsbygdens, är enligt polislagen
polisverksamhet och fullgöres alltså av polismän. Utredningen finner
polisväsendets förstatligande leda till att även exekutionsbiträdesverksamheten
i nu angivna fall måste övertagas av staten. Beträffande de städer
där exekutionsväsendet i dess helhet är en kommunal uppgift ansluter
sig polisutredningen till stadsdomstolsutredningens förslag att exekutionsväsendet
där bör förstatligas. Polisutredningen föreslår alltså, att även
exekutionsväsendet förstatligas, i den mån det alltjämt är kommunalt. Förstatligandereformen
bör enligt utredningen genomföras i samband med
att polisväsendet förstatligas.

Remissyttrandena

Alla remissinstanser, som yttrat sig angående polisväsendets organisation,
är ense med utredningen om att en rätt väsentlig omgestaltning av
polisväsendet är erforderlig.

I så gott som alla remissyttranden tillstyrker man också utredningens
förslag att huvudmannaskapet för polisväsendet i anslutning till en sådan
omgestaltning lägges hos staten.

Stats polisintendenten framhåller, att utvecklingen under senare år allt
påtagligare gått i den riktningen att den kommunala organisationsformen
blivit mer och mer irrationell. Statspolisintendenten framhåller särskilt,
att ett flertal uppgifter, vilka i ökad omfattning dominerar polisens arbete,
icke längre kan anses vara lokalt betonade utan alltmer framträder som
riksangelägenheter. Även organisationsfrågor av olika slag måste numera
bedömas ur vidare synvinkel än den rent lokala.

överståthållarämbetet understryker, att marken beretts för ett förstatligande
genom den omfattande förändring som skett i och med införandet
av 1954 års statliga polislönereglemente. Genom detta reglemente och en

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

rad andra statliga författningar och anvisningar på polisväsendets område
har kommunernas inflytande beträffande polispersonalens löner, dess inre
sammansättning och andra förhållanden helt upphört eller blivit avsevärt
inskränkt.

Landskommunernas förbund erinrar om att förbundet sedan åtskilliga
år tillbaka hävdat, att polisväsendet icke längre borde betraktas såsom en
primärkommunal angelägenhet. Den i takt med motorismens utveckling
stigande rörligheten hos befolkningen, de relativt små polisdistrikten samt
poliskårernas begränsade rörelsemöjligheter har jämte kommunernas ringa
inflytande på polisverksamheten varit de för förbundet viktigaste anledningarna
till denna uppfattning.

Ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap förordas endast av poliskamrarna
i Malmö, Uppsala, Västerås och Karlskrona, polisföreningen
Kamraterna i Stockholm, Göteborgs poliskommissariesällskap och en ledamot
i styrelsen för svenska landskommunernas förbund. I de avstyrkande
yttrandena göres gällande att de brister som vidlåder polisväsendet kan
avhjälpas inom ramen för ett kommunalt huvudmannaskap.

Förslaget att förstatliga åklagarväsendet i den mån det alltjämt är kommunalt
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Sålunda uttalar riksåklagarämbetet att, med hänsyn till att ett stort
antal polischefstjänster såväl på det lokala som på det regionala planet är
förenade med åklagartjänster, en konsekvens av ett förstatligande av polisväsendet
bör bli, att även åklagarväsendet förstatligas i den mån det alltjämt
är kommunalt.

Åklagarens uppgift att bevaka statens anspråk i straffprocessen måste enligt
Sveriges juristförbund anses vara en rent statlig uppgift. För förbundet
framstår det som viktigt från rättssäkerhetssynpunkt att åklagaren känner
sig helt fri från beroende av lokala kommunala intressen.

Utredningens förslag att exekutionsväsendet skall helt förstatligas har
godtagits av samtliga remissorgan. Sålunda framhåller föreningen Sveriges
stadsfogdar, att exekutionen beträffande enskilda mål och bötesindrivning
kan sägas vara en fortsättning på domstolsprocessen och liksom denna vara
en statlig angelägenhet, i vilken städerna inte har några särskilda intressen
att bevaka. Ej heller skatteindrivningen är enligt föreningen numera av något
ekonomiskt intresse för kommunerna, sedan staten genom 1945 års uppbördsreform
åtagit sig det ekonomiska ansvaret gentemot dessa för restförda
kommunalskatter.

B. Förhållandet mellan verksamhetsgrenarna
Utredningen

Utredningen anför att de befattningshavare, som fungerar som polischefer,
i mycket stor omfattning har andra arbetsuppgifter än polisuppgifter.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Sålunda är de ordinarie landsfiskalerna i allmänhet, förutom polischefer,
även distriktsåklagare och utmätningsmän. De handlägger vidare i sin
egenskap av administrativa lokalmyndigheter (polismyndigheter) åtskilliga
tillstånds- m. fl. ärenden.

Även i städerna utanför landsfiskalsorganisationen är polischefsskapet
och åklagaruppgiften i betydande omfattning förenade hos samma person.
I flera fall skall denne dessutom som stadsfogde handha ärenden som rör
exekutionsväsendet.

Landsfogdarna är genomgående såväl länspolischefer som statsåklagare.

Inom dessa tre karriärer förekommer emellertid viss uppdelning eller
renodling av funktionerna. Av omkring 350 landsfiskalstjänster är enligt
utredningen 21 renodlade åklagar- och polischefstjänster och 18 renodlade
utmätningsinannatjänster. I några landsfiskalsdistrikt finns vid sidan av
den ordinarie distriktsåklagaren-polischefen extra ordinarie landsfiskaler,
som fullgör enbart åkiagaruppgifter.

I åtskilliga större städer är polischefsskapet skilt från åklagarväsendet.
I städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg är
polisorganisationen fristående i förhållande till landsfogdeorganisationen.

På landsfogdeexpeditioner där biträdande landsfogde eller landsfogdeassistent
tjänstgör tillämpas sedan lång tid tillbaka i allmänhet en sådan
arbetsfördelning, att polisärendena huvudsakligen handlägges av den ordinarie
landsfogden, medan biträdande landsfogden eller landsfogdeassistenten
i stort sett sysselsättes med enbart åklagarärenden. Åklagarväsendet
i Stockholm, Göteborg och Malmö står utanför landsfogdeorganisationen.

Utredningen anser, att det hopförande på samma befattning av skilda
arbetsuppgifter, som på det hela taget utmärker nämnda tjänster, ofta innebär
inte bara en tung belastning av vederbörande tjänstemän utan också
avsevärda svårigheter i tjänsteutövningen, bl. a. då brådskande ärenden av
olika typ samtidigt aktualiseras. Olägenheterna av denna ordning anser
utredningen i lika mån drabba polisväsendet och åklagarväsendet. Att även
utmätningsmannaverksamheten måste lida av den sammanblandning av
arbetsuppgifter som förekommer anser utredningen uppenbart. De antydda
olägenheterna kan enligt utredningen säkrast undanröjas, om de olika funktionerna
renodlas och koncentreras på skilda befattningshavare.

Renodling av utmätningsmannafunktionen

Det är enligt utredningen påtagligt, att utmätningsmannauppgifterna
skiljer sig från polis- och åklagarverksamheten. De exekutiva arbetsuppgifter,
som åvilar landsfiskalerna och de befattningshavare i städerna, som
samtidigt är polischefer-åklagare och stadsfogdar, har på många håll en
betydande omfattning. Denna verksamhet bör enligt utredningen överföras
på särskilda tjänstemän. Utredningen säger sig icke vara främmande för
de organisatoriska olägenheter som kan uppstå men anser att de kan be -

Knngl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

mästras. Därvid pekar utredningen särskilt på att goda erfarenheter föreligger
från de distrikt i olika delar av landet, där anordningen redan vidtagits.
Exekutionsbiträdesbestyren bör sålunda icke längre ankomma på
polismän och polisverksamheten på landsbygden bör inte såsom nu är fallet
omfatta exekutionsbiträdesverksamhet.

Uppdelning av polischefs- och åklagartjänster

Utredningen anser det inte vara lika klart, att en renodling av polis- och
åklagarfunktionerna och en koncentration av resp. arbetsuppgifter på skilda
befattningshavare kan ske, eftersom arbetsuppgifterna har ett visst
klart samband och på sätt och vis griper in i varandra. Följande skal anföres
av utredningen för och emot en tudelning av nuvarande polischefsoch
åklagartjänster.

Skäl för en uppdelning av polischefs- och åklagartjänster. I den allmänna
diskussionen har enligt utredningen gjorts gällande, att det skulle vara
ägnat att garantera en starkare objektivitet hos åklagaren, om han inte
befattade sig med förundersökningen. Såsom ansvarig för dennas rätta bedrivande
kunde han befaras låta sig vid åtalsfrågans prövning subjektivt
påverkas av sin ambition som undersökningsledare. En sådan inställning
kunde karakterisera även det sätt, varpå han sedermera utförde talan inför
domstolen.

Med nu gällande ordning kan man inte ernå den kraftkoncentration utan
vilken resultatet av arbetet löper fara att fördröjas och bli mindre gott. Man
riskerar en kollision av arbetsuppgifter som måste bedömas vara till avsevärd
nackdel och kan antagas medföra, att endera åklagarverksamheten
eller polischefsgöromålen eftersättes eller att båda verksamhetsområdena
blir lidande.

Få personer torde hos sig förena fallenhet för både åklagarverksamheten
och polischefsskapet. Av särskild betydelse för åklagarverksamhet är förmågan
att penetrera och lösa juridiska problem av invecklad natur samt
att kunna muntligen inför domstol på ett övertygande sätt framlägga den
lösning som erbjuder sig. En polischef kan också komma i kontakt med
problem, som för sin lösning kräver goda juridiska kunskaper, men de egenskaper
som främst konstituerar en god polischef är administrativ erfarenhet,
god förmåga att föra befäl samt intresse och fallenhet för att lösa personalvårdsproblem,
egenskaper som inte torde vara lika betydelsefulla för
en åklagare. Vid en uppdelning av funktionerna vidgas sålunda avsevärt
möjligheterna till en god och riktig rekrytering av chefstjänsterna.

Beträffande landsfogdetjänsterna anför utredningen följande särskilda
skäl för att åtskilja åklagar- och polischefsfunktionerna.

Landsfogdar överlåter f. n. i stor omfattning statsåklagarärenden av hög
svårighetsgrad på landsfogdeassistenter och distriktsåklagare. Efter eu uppdelning
av åklagar- och polischefsfunktionerna skulle statsåklagare kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

i enlighet med gällande instruktion — i tillbörlig utsträckning från distriktsåklagare
överta handläggningen av mål, som — fastän de i princip
ankommer på distriktsåklagaren — genom sin omfattning eller sin särart
rimligen borde handläggas av åklagare med den högre kompetensen.

Genom en uppdelning av funktionerna får man möjlighet att ordna en
effektivare länspolisledning. Om det skulle befinnas önskvärt kan man
också lättare inordna länspolischefen i länsstyrelsen. Man behöver inte heller
ha anordningen med en befattningshavare som sorterar under två olika
chefsmyndigheter.

Skäl emot en uppdelning av tjänsterna. Det har gjorts gällande, att vid
ett särskiljande av polischefsuppgifterna och åklagarverksainheten med
däri ingående förundersökningsledning kompetenskonflikter kan tänkas
uppkomma, nagot som man inte behöver befara, när åklagarsysslan och
polischefsskapet ligger i samma hand.

Medan det i allmänhet inte torde erbjuda någon svårighet att finna ett
till storleken och arbetsbördan väl avpassat statsåklagardistrikt, förslår
knappast de polisiära arbetsuppgifterna i normallänet för en renodlad länspolischef,
om man ser till nu föreliggande arbetsuppgifter. En sådan länspolischef
skulle visserligen kunna inordnas i länsstyrelsen och tillföras
arbetsuppgifter, vilka tillsammans med dem som redan nu i polisiärt hänseende
ankommer på honom skulle medge ett fullt utnyttjande av hans
arbetskraft. Men en sådan anordning kunde tänkas medföra, att länspolischefen
skulle bli alltför mycket engagerad som föredragande i polisärenden.
Härigenom skulle man riskera att minska hans möjligheter att operativt
leda polisverksamheten, något som måste anses utgöra en olägenhet
och direkt motverka reformens syften.

Polisdistrikten skulle — särskilt där en större centralort saknades -_få

ges en betydande omfattning för att polischefen skulle bli fullt sysselsatt
av polischefsuppgifter. Polisdistrikten skulle då erhålla en sådan minsta
omfattning, att det löpande arbetet inom distriktet krävde en personalstyrka
om minst cirka 60 man. Det skulle sålunda bli nödvändigt att tillskapa
polisdistrikt av i allmänhet större omfattning än den som utredningen ansett
nöjaktig för ett effektivt bedrivande av polisverksamheten. En sådan
distriktsbildning skulle medföra en del olägenheter. Polischefens arbete
skulle bli mera tungrott och kostnaderna för organisationen skulle ökas
genom att mycken arbetstid skulle åtgå till resor. Polischefen skulle ha
mindre lokalkännedom och servicen skulle överhuvudtaget lätt nog bli
lidande.

En genomgående funktionsuppdelning kunde även på åklagarsidan medföra
ökade kostnader, bl. a. för resor, samt andra svårigheter. Åtskillig på
distriktsåklagare ankommande åtalsverksamhet är vidare av tämligen
rutinmässig beskaffenhet och har ett direkt samband med polisens ordningshållande
uppgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Utredningens ställningstagande. Synpunkten att en tudelning skulle vara
ägnad att garantera en starkare objektivitet hos åklagarna anser utredningen
sakna betydelse för frågan, om åklagar- och polischefsfunktionerna bör
tudelas eller icke. Denna synpunkt -— som på åtskilliga håll utomlands
torde ha beaktats vid åklagarväsendets uppbyggnad — har icke godtagits
hos oss. Man har här, främst från den utgångspunkten att förundersökningen
är en del av brottmålsprocessen, icke funnit anledning underkänna
åklagaren som förundersökningsledare. Åklagaren framstår tvärtom principiellt
som den som har ledningen av förundersökningen. Det hävdas, att
han bör aktivt delta i densamma i vart fall om ärendena är svårbedömda. I
de fall då i enlighet med gällande bestämmelser i rättegångsbalken polismyndighet
inlett förundersökning, skall ledningen av denna i ett visst läge
övergå å åklagare, som för övrigt även dessförinnan under vissa angivna
förutsättningar äger meddela anvisningar för dess rätta bedrivande. Att nu
frångå principen om att åklagaren skall vara förundersökningsledare anser
utredningen inte böra komma ifråga.

Övriga skäl för en tudelning av chefstjänsterna anser utredningen emellertid
vara mycket starka.

De skäl, som anförts mot en tudelning, är enligt utredningen däremot av
skiftande styrka. Vad som anförts om risk för kompetenskonflikter förklarar
utredningen inte äga någon större bärighet. I de städer, där polischefsskap
och åklagarbefattning redan ligger hos skilda personer, har uppkommande
problem av hithörande slag kunnat lösas i stort sett friktionsfritt.
Där samarbetet varit mindre gott har detta haft sin grund i personliga
motsättningar, som rimligen inte bör tillmätas någon principiell betydelse.

De skäl mot en klyvning som hänför sig till svårigheten att väl avväga
arbetsuppgifterna för en renodlad polischef anser utredningen mera vägande.
Att göra länspolischefen till chef för en speciell sektion inom länsstyrelsen
har utredningen inte velat förorda, da den befarat att länspolischefen
inte skulle få en tillräckligt stark ställning med avseende på de ledande
och övervakande polisuppgifterna. Beträffande uppdelningen på lokalplanet
understryker utredningen att distrikten inte får göras större än
som är praktiskt lämpligt.

Att fullständigt åtskilja polischefs- och åklagarfunktionerna skulle enligt
utredningens mening vara till gagn för såväl polisverksamheten som åklagarverksamheten.
Ett sådant åtskiljande anser emellertid utredningen inte
vara ofrånkomligt från effektivitetssynpunkt. Av främst organisatoriska
skäl förordar utredningen följande mindre radikala lösning.

It e g i o n a 1 p 1 a n e t. De arbetsuppgifter, som f. n. ankommer på landsfogden
bör där så finnes lämpligt i princip uppdelas på dels en befattningshavare,
vilken som statsåklagare endast har att syssla med de regionala
åklagargöromålen, dels eu befattningshavare, vilken som länspolischef svarar
för de polisiära göromålcn. I de län, där arbetsbördan inte anses kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ge full sysselsättning åt en länspolischef, bibehålies landsfogdetjänsten alltjämt
odelad. Utredningen förklarar, att så till en början blir fallet i flertalet
län. Utredningen har emellertid funnit, att en tudelning är närmast
ofrånkomlig i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, och förordar,
att man på försök föranstaltar om en fullständig tudelning av ytterligare
några län, där redan nu arbetsförhållandena avgjort pekar i sådan riktning.
Erfarenheterna får sedan utvisa, om en sådan uppdelning varit ändamålsenlig
och om anledning därför finnes att gå vidare på denna väg.

Lokalplanet. Lokala polischefsdistrikt av den storleksordning och
med en polisstyrka, som skulle kräva full arbetsinsats av chefen enbart för
lösande av de polisiära uppgifterna, kan enligt utredningen av praktiska
skäl i övervägande antalet fall inte inrättas. I sådana fall där hinder inte
möter att göra distrikten tillräckligt stora för en klyvning av chefens arbetsuppgifter
eller där förhållandena rentav kräver, att sådana distrikt inrättas,
bör de nämnda arbetsuppgifterna läggas på skilda befattningshavare.
Utredningen har föreslagit att landet indelas i 111 polisdistrikt. Av
dessa anser utredningen att ett 35-tal får sådan storlek att polischefsuppgifterna
kommer att ge en befattningshavare full sysselsättning.

Skulle åklagarverksamheten i ett dylikt polischefsdistrikt till äventyrs
inte förslå som arbetsuppgift för en heltidssysselsatt åklagare, torde dessa
uppgifter enligt utredningen kunna på lämpligt sätt överflyttas på åklagare
i annat distrikt inom länet eller vissa åklagaruppgifter överföras från sådan
åklagare till komplettering av den förres verksamhet. Skulle åklagaruppgifterna
ge full sysselsättning åt mer än en åklagare kan också jämkning
ske, om de inte kräver full arbetsinsats av två eller flera åklagare.
Det föreligger enligt utredningen heller inte något hinder för en anordning,
varigenom i ett i princip uppdelat distrikt vissa begränsade åklagaruppgifter
tillföres polischefen, i den mån det är förenligt med den arbetsbörda
som åvilar honom, såsom t. ex. bötesmål och strafförelägganden.

Uti edningen räknar sålunda med följande organisationsformer.

Regionalplanet
I. Länet såsom

a) länspolischefsdistrikt med en länspolischef

b) statsåklagardistrikt med en statsåklagare

II. Länet såsom länspolischefsdistrikt och statsåklagardistrikt med en
länspolischef, tillika statsåklagare

Lokalplanet

I. Polischefsdistrikt, tillika åklagardistrikt med en polischef, tillika åklagare II.

a) Polischefsdistrikt med polischef
b) Åklagardistrikt med åklagare

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

III. Samma typ som II men med åklagaruppgifterna fördelade på flera åklagare,
delvis eventuellt även å polischefen

IV. Samma typ som II men med åklagaruppgifter tillagda jämväl åklagare
i annat åklagardistrikt eller hämtade från annat åldagardistrikt.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att det organisatoriska sambandet mellan
polisverksamheten och exekutionsväsendet upplöses
i samband med förstatligandet av dessa verksamhetsgrenar har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. De remissorgan
som närmare gått in på frågan har i regel anslutit sig till de skäl som
utredningen anfört för en renodling av verksamhetsgrenarna. Sålunda ansex
länsstyrelsen i Kronobergs lön det vara en avgjord fördel att ärenden rörande
utmätning och exekution överföres till särskilda befattningshavare. I en
del distrikt har enligt länsstyrelsen redan inrättats särskilda exekutionslxiträdestjänster,
vilket varit till fördel för indrivningsverksamheten inom
distriktet. Lagberedningen finner det lämpligt att i huvudsak på föreslaget
sätt skilja exekutionsverksamheten från polisverksamheten och lägga den
på särskilda befattningshavare. Hänsyn måste dock enligt lagberedningen
lagas till lokala förhållanden, t. ex. i glest befolkade trakter i Norrland.

Att i den utsträckning utredning föi-eslagit upplösa det organisatoriska
sambandet mellan polisverksamheten och åklagarväsendet
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av det stora flertalet
remissorgan, däribland de flesta länsstyrelser. Sålunda har förslaget
godtagits av bl. a. polisväsendets organisationsnämnd, länsstyrelserna i
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län. Länsstyrelsen i
Jönköpings län framhåller, att ju mindre antal renodlade i förhållande till
antalet icke renodlade lokaldistrikt som inrymmes i ett regionaldistrikt
desto större anledning föreligger att bevara regionalledningen odelad och
vice versa. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av
att separationen av polis- och åklagarfunktionerna kan aktualiseras allt
efter som praktiska och organisatoriska förhållanden så motiverar.

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig emellertid inte till en så
begränsad uppdelning av polischefs- och åklagarfunktionerna som utredningen
föreslagit utan förordar antingen en fullständig uppdelning eller
en uppdelning i större utsträckning än vad utredningen föreslagit. Denna
inställning till förslaget redovisas av bl. a. justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter, överståthällarämbetet och länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Västernorrlands
län. föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges
landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges polismästare och Sveriges
2* — B i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

poliskommissarier, svenska polisförbundet, Sveriges juristförbund, tjänstemännens
centralorganisation, landsfogdarna i Östergötlands, Gotlands och
Aorrbottens län, flertalet landsfiskaler, 6 poliskammare, 10 åklagarmyndigheter
och 15 stadsfiskalcr. Flertalet av dessa remissorgan uttalar sig för en
Indelning av polischefs- och åklagarfunktionerna såväl i samtliga län som i
samtliga polisdistrikt.

Riksåklagarämbetet erinrar om att de arbetsuppgifter, som enligt gällande
rättegångsordning åvilar åklagarna, är mycket arbetskrävande och att det
därför är av vikt att åklagarna icke genom polisehefsgöromål betages möjligheterna
att i tillräcklig utsträckning ägna sig åt åklagargöromålen. Ämbetet
understryker också, att en åklagare, som måste ägna en avsevärd
tid åt polisgöromål, icke kan förväntas förvärva eller uppehålla den åklagarerfarenhet
och juridiska skicklighet, som krävs för att han på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra kvalificerade åklagaruppgifter. Den nuvarande
sammankopplingen av åklagar- och polischefsuppgifter måste från
dessa synpunkter anses innebära en svår belastning för åklagarväsendet.

I fråga om angelägenheten av att tudela landsfogdetjänsterna anför ämbetet
vidare.

Landsfogdarna, vilka i sin egenskap av statsåklagare ha ansvaret för och
ledningen av åklagarväsendet i länen, ha under de år som gått efter rättegångsreformens
genomförande i sin egenskap av länspolischefer tillförts
en mångfald uppgifter i fråga om trafikövervakning, polisrekrytering in. in.
samtidigt som allt större krav ställts på dem såsom statsåklagare. På
grund av den ökade arbetsbörda, som sålunda kommit att åvila landsfogdarna,
bär det visat sig nödvändigt att i icke ringa utsträckning ställa arbetsbiträde
till deras förfogande. Sålunda ha numera i 10 län inrättats tjänster
såsom biträdande landsfogde och i 12 län tjänster såsom fast placerad
landsfogdeassistent, varjämte i mån av behov av ytterligare biträdeshjälp
åt landsfogdarna och tillgång på personal s. k. ambulerande landsfogdeassistenter
hänvisats att tjänstgöra hos landsfogdarna. Av olika skäl ha
tydligen hinder förelegat att å den biträdande personal, som ställts till
landsfogdarnas förfogande, överflytta länspolischefsgöromål. ökningen av
landsfogdarnas länspolischefsuppgifter har därför medfört att statsåklagargöromålen
i betydande omfattning överlämnats åt biträdande landsfogdar
eller landsfogdeassistenter eller delegerats å distriktsåklagare. Den utveckling
i fråga om statsåklagargöromålens handhavande, som sålunda ägt rum,
har ingivit ämbetet allvarliga betänkligheter.

Ämbetet framhåller, att också distriktsåklagare har att handlägga åklagaruppgifter,
som ställer stora krav på åklagarerfarenhet och juridisk skicklighet.
Om som utredningen föreslagit polisdistrikten avsevärt utvidgas, torde
enligt ämbetet olägenheterna från åklagarsynpunkt av sammankoppling på
lokalplanet av åklagar- och polischefsuppgifter komma att bli än mera uttalade
än f. n. Enligt ämbetets mening kan de skäl av organisatorisk art, som
utredningen ansett utgöra ett hinder mot en uppdelning av de kombinerade
tjänsterna, icke tilläggas den avgörande betydelse, som utredningen
tillmätt dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

Om hänsyn tages till de samlade arbetsuppgifter av polisiär natur, som
enligt utredningens förslag skall ankomma på länspolischeferna, anser ämbetet,
att dessa uppgifter i det övervägande antalet län kommer att bereda
dem full sysselsättning. Om så icke skulle bli fallet i något län, torde svårigheter
icke möta att inom länsstyrelsen bereda länspolischefen det tillskott
av arbetsuppgifter, som anses erforderligt. Att länspolischefen i viss
omfattning anlitas inom länsstyrelsen kan enligt ämbetet icke rimligen behöva
inverka menligt på hans möjligheter att operativt leda polisverksamheten
i länet. Även andra utvägar, som t. ex. att på länspolischefen överföra
civilförsvarsgöromål, är tänkbara för att åstadkomma en komplettering
av länspolischefens arbetsuppgifter. Ämbetet kan sålunda icke finna något
avgörande hinder av organisatorisk art föreligga mot en uppdelning av
landsfogdet j änsterna.

Vid en fullständig funktionsuppdelning på lokalplanet, torde enligt ämbetet
polischefens arbetsbörda kunna regleras genom större eller mindre
tilldelning av biträdande personal i chefsställning. Vissa jämkningar av den
föreslagna distriktsindelningen i syfte att åstadkomma större distrikt torde
vidare kunna ske utan några mera framträdande olägenheter. Möjligheten
att åstadkomma en differentiering av åklagaruppgifterna efter målens svårighetsgrad
och befattningshavarnas kompetens blir enligt ämbetet större,
om man erhåller en åklagarorganisation, inom vilken befattningshavarna
är enbart åklagare.

Justitieknnslersämbetet ifrågasätter om icke i större — kanske betydligt
större — utsträckning än utredningen räknat med arbetskraftsbehovet för
polis- och åklagargöromålen inom ett distrikt redan nu, på såväl läns- som
lokalplanet, kräver en insats av två kvalificerade befattningshavare, i vilket
fall tjänsteuppgifterna naturligen bör skiljas åt.

Svea hovrätt finner det särskilt betänkligt att tjänsterna förenas på länsplanet
och anför.

På grund av de alltmera växande krav som ställs på cheferna för länens
polisverksamhet ha landsfogdarna numera allt mindre tid att ägna sig ål
statsåklagaruppgifterna. Det finns vidare risk för att eu landsfogde, som
i väsentlig utsträckning måste syssla med polisverksamheten får svårt
att upprätthålla och förkovra sin juridiska skicklighet. Den alltmer komplicerade
brottsligheten ställer ofta överåklagarna inför svårbedömda rättsliga
problem. Under dessa förhållanden är det uppenbarligen mycket otillfredsställande
ur rättsvårdens synpunkt, att dessa krävande uppgifter icke
handläggas av en högt kvalificerad och erfaren åklagare som odelat kan
ägna sig åt dem utan i stor utsträckning överlämnas till biträdande landsfogde,
landsfogdeassistent eller distriktsåklagare.

Hovrätten ifrågasätter vidare, om organisatoriska och lokala hänsyn verkligen
motiverar den återhållsamhet, som utredningen visat ifråga om en
uppdelning av tjänsterna på det lokala planet.

Göta hovrätt förklarar sig kunna godtaga den föreslagna uppdelningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 19(>2

tjänsterna på det lokala planet men anser det icke försvarligt att låta organisatoriska
hinder på polisväsendets område hindra en reform på det regionala
planet vilken från rättsskipningens synpunkt är mycket angelägen.
Hovrätten förutsätter, alt länspolischefens arbetsuppgifter kommer att öka
i ett förstatligat polisväsende. Om de likväl inte skulle förslå, bör det enligt
hovrätten övervägas att tillägga länspolischefen andra uppgifter på näraliggande
områden av länsstyrelsens ämbetsförvaltning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att man tar tillfället i akt och
skapar eu helt självständig åklagarorganisation. Att åklagaren såsom förundersökningsledare
enligt rättegångsbalken kan ha ett nära samarbete
med kriminalpolisen, ge denna direktiv för utredningsarbetets bedrivande,
fatta beslut om användande av tvångsmedel etc. är enligt hovrätten något
helt annat än att såsom polischef syssla med den direkta arbetsledningen,
handlägga personal- och rekryteringsfrågor och dylikt. Hovrätten anser det
i hög grad önskvärt att dessa uppgifter åtskiljes. I fråga om de organisatoriska
svårigheter, som utredningen berört, pekar hovrätten på utvägen att
göra länet till polisdistrikt — frånsett sådana fall då det finns anledning
alt frånskilja en särskilt stor stad till eget polisdistrikt. Man får då enligt
hovrätten ha en länspolischef med en tillräcklig stab vid sin sida men får
å andra sidan icke plats för alla nuvarande polismästare. Det lokala chefskapet
får under länspolischefens direkta ledning utövas av polisbefäl i
olika grader beroende på den lokala polisstyrkans omfattning.

Hovrätten för Västra Sverige beklagar, att utredningen icke funnit det
möjligt att föreslå en fullständig klyvning av åklagar- och polischefsuppgifterna
på länsplanet, och uttalar att det, med de ständigt ökade arbetsuppgifter
som ankommer på länsstyrelserna, borde vara möjligt att — under eu
övergångsperiod till dess polisuppgifterna hunnit växa så att de kräver en
befattningshavares liela arbetstid — tillföra länspolischefen andra med polisverksamheten
besläktade administrativa uppgifter, t. ex. på civilförsvarsområdet.
Den föreslagna organisationen på det lokala planet anser sig hovrätten
tills vidare kunna godtaga.

Om ett antal mindre distrikt måste inrättas, borde det enligt hovrätten
för Nedre Norrland icke vara otänkbart att — hellre än att pålägga polischefen
åklagaruppgifter — låta honom utöver det egentliga chefskapet fullgöra
vissa åligganden, som eljest skall ankomma på underordnat polisbefäl,
i den utsträckning så kan vara nödvändigt för att erhålla full arbetsinsats.
Beträffande den regionala organisationen håller hovrätten före, att
det även här skulle vara till fördel om polis- och åklagarverksamheten
kunde särskiljas. Av utredningen åberopade skäl mot en sådan ändring
finner hovrätten inte övertygande. Hovrätten framhåller, att utredningen
föreslagit att flera län skall bestå av endast tre polisdistrikt och Gotlands
län av endast ett, och ifrågasätter nödvändigheten av att åtminstone i dylika
fall ha både distriktspolischef och länspolischef. I den mån ledning av

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1962

distriktspolischefernas arbete erfordras på länsplanet, borde detta enligt
hovrätten kunna ordnas genom att nämnda befattningshavare direkt underställdes
landshövdingen.

Hovrätten för Övre Norrland anser, att det från rättskipningens synpunkt
skulle vara en vinst om en tudelning komme till stånd såväl på det lokala
som på det regionala planet och hänvisar till möjligheten alt vidga länspolischefens
uppgifter, t. ex. genom ökade uppgifter inom civilförsvaret.

Överståthållarämbctet ifrågasätter, om icke i vart fall polischeferna med
hänsyn till de föreslagna polisdistriktens storlek kommer alt bli mer än val
arbetsförsörjda utan åklagaruppgifter. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter
också, om icke en fullständig funktionsuppdelning borde genomföras
på det lokala planet och i princip även på det regionala planet, där
dock det låga befolkningstalet i vissa län kan tänkas efter en på angivet
sätt verkställd uppdelning av arbetsuppgifterna skapa sysselsättningspioblern
och därför göra undantag från uppdelningsprincipen motiverad. Länsstyrelsen
i Uppsala län förutsätter, att länspolischefen i de flesta län kommer
att bli fullt sysselsatt med polisärenden, och anser att han såvitt möjligt
icke bör givas dubbelställningen av länspolischef och statsåklagare.
Länsstyrelsen i Östergötlands län hyser den uppfattningen, att statsåklagare
änsten och länspolischef skåpet kräver en personlig aktiv insats av
sin utövare och att en befattningshavare därför inte kan klara båda dessa
sysslor, även om han har kvalificerade medhjälpare. Länsstyrelsen i Kronobergs
län menar, att utredningen har underskattat polischefsuppgifternas
omfattning i den nya organisationen och att det därför torde bli nödvändigt
att inrätta renodlade polischefstjänster i större utsträckning än utredningen
tänkt sig. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar en tudelning på såväl
regional- som lokalplanet så långt detta av administrativa skäl över
huvud är möjligt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de nuvarande landsfogdetjänsterna
så gott som undantagslöst borde delas i en länspolischefs- och
en statsåklagarbefattning. Föreningen konstaterar med beklagande att åtskilliga
lantdomare sällan och några icke alls fått se ordinarie landsfogden
i aktion i mål, där åtals utförande instruktionsmässigt ålegat denne.
Föreningen befarar att inom ett förstatligat polisväsende ärenden rörande
polisväsendet i betydligt större omfattning än f. n. kommer att krä\a
handläggning av länspolischeferna. Detta i sin tur måste medföra att landsfogden
i fortsättningen blir än mera sällsynt som åklagare vid häradsrätterna.
Mot en sådan utveckling inlägger föreningen eu bestämd gensaga.
Föreningen anser att en Indelning bör genomföras även på det lokala planet.
Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller också angelägenheten av
att i möjligaste mån tillskapa tjänster med renodlade antingen polisiara
eller åklagargöroinål.

Föreningen Sveriges polismästare finner det vara önskvärt att polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr l''t8 år 1962

distrikt utformas som ett ändamålsenligt arbetsområde för cn utan åklagaruppgifter
heltidssysselsatt polischef. Erfarenheten visar att en kombination
av polischefs- och åklagaruppgifter leder till att den ena uppgiften blir
eftersatt. Svenska polisförbundet anser, alt polis- och åldagarfunktionerna
bör skiljas åt och att en sådan reform skulle i hög grad gagna både polistjänsten
och åklagarverksamheten. T jänstemännens centralorganisation
och föreningen Sveriges poliskommissarier förordar också, alt polis- och
åklagarväsendet tudelas.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler förordar en längre gående uppdelning
på lokalplanet än utredningen tänkt sig. Uppdelning bör endast underlåtas i
distrikt, som av skilda anledningar fått så ringa omfattning, att polischefsoch
åklagargöromålen kan samlas på en hand. På det regionala planet förordar
föreningen en tudclning av landsfogdetjänsterna över hela linjen.

b öreningen Sveriges landsfiskaler anser att polischefskapet i princip
bör vara förenat med åklagaruppgifter, men förordar trots detta att en
Indelning på lokalplanet kommer till stånd i flera polisdistrikt än vad utredningen
föreslagit. Föreningen yttrar bl. a.

Erfarenheterna från den nuvarande landsfiskalsorganisationen torde ge
vid handen, att därest gränsen för formell delning av tjänsterna sättes så
högt som utredningen uttalat, en uppdelning av polischefs- och åklagaruppgifterna
i praktiken ändock kommer att ske på ett långt tidigare "stadium,
genom att åklagaruppgifterna överlåtes på underordnade befattningshavare.
Vid en uppdelning enligt utredningens riktlinjer kan under alla
förhållanden befaras,, att endera arbetsuppgiften kan komma att eftersättas
i förhållande till den andra. Delegation av polismyndighetsuppgifter på
underordnade polismän måste enligt styrelsens mening ske med stor försiktighet.
Polispersonalen har icke den utbildning, som krävs för behandling
av flertalet polismyndighetsärenden. Det förtjänar påpekas, att många
av de nuvarande polismyndighetsärendena tills helt nyligen handlagts av
länsstyrelserna. Delegation till polisbefäl av vissa ärendegrupper torde för
övrigt endast till mindre del kunna minska polischefens arbetsbörda.

Praktiskt taget samtliga de landsfiskaler och landsfiskalsföreningar, som
ansett en längre gående uppdelning på lokalplanet böra ske än utredningen
föreslagit, har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad som anförts
av föreningen Sveriges landsfiskaler. Man anser sålunda, att utredningen
underskattat omfattningen av den lokala polischefens arbetsbörda,
och förordar uppdelning vid en lägre gräns än den av utredningen föreslagna.

Det föreligger enligt Sveriges juristförbund inte något avgörande hinder
mot att i betydligt större omfattning än utredningen angivit tillskapa polisdistrikt
av sådan storlek, att polisärendena ger polischefen full sysselsättning.
I de enstaka fall, där polischef på grund av otillräckliga arbetsuppgifter
bör ha befattning med åklagargöromålen, bör detta såvitt möjligt inskränka
sig till sådana fall, där samtliga polischefs- och åklagaruppgifter kan samlas
hos samma befattningshavare.

Enligt landsfogden i Östergötlands län lär det så småningom bli nödvän -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

digt att genomföra funktionsuppdelning på det regionala planet inom samtliga
de län, som f. n. har biträdande landsfogde. Landsfogden avvisar möjligheten
att landsfogdarna tilldelas ytterligare kvalificerad personal för att
undvika en tudelning. Det främsta skälet för landsfogdens ståndpunkt är,
att såväl statsåklagartjänsten som länspolischefskapet kräver en personlig
aktiv insats av sin utövare. Utvecklingen i de största och större polisdistrikten
har lett till en uppdelning av polis- och åklagarväsendet. Lämpligheten
av denna funktionsuppdelning kan enligt landsfogden icke ifrågasättas.

Landsfogden i Gotlands län förklarar, att utredningens förslag blivit en
halvmesyr genom att det icke avser en fullständig skilsmässa mellan polisväsendet
och åklagarväsendet. Landsfogden föreslår, att länspolischefsbefattning
förenas med polismästartjänst i residensstadsdistrikt, varigenom
en renodlad länspolischef skulle kunna beredas full sysselsättning. Polis kammaren
i Stockholm har anfört liknande synpunkter.

De stadsfiskaler och åklagarmyndigheter, som haft invändningar mot utredningens
förslag, anser i allmänhet, att en fullständig tudelning bör ske.
Som skäl för sitt ställningstagande åberopar de i första hand det förhållandet,
att åklagarverksamhet och polischefsskap är två var för sig så krävande
uppgifter, att de inte lämpligen kan fullgöras av en och samma person.
De synpunkter som redovisas överensstämmer i stort sett med vad som
anförts av riksåklagarämbetet.

Några remissinstanser har uttalat sig om den ungefärliga storlek av ett
polisdistrikt som enligt deras mening motiverar en tudelning av polischefsoch
åklagarfunktionerna. Sålunda framhåller poliskammaren i Hälsingborg,
att om distrikten göres så stora, att personalkadern blir omkring 50
man, måste polischefen befrias från alla åklagaruppgifter. Även beträffande
mindre distrikt bör regeln vara, att polischefen endast i undantagsfall belastas
med åklagaruppgifter. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att
en personalstyrka på 40—50 man icke sällan bör vara tillräckligt underlag
för en renodlad polischefstjänst. Landsfogden i Norrbottens län anser 30—
40 man vara tillräckligt, i varje fall i Norrbottens län. Landsfiskalen i Mölndals
distrikt nämner storleksordningen 35—40 man. Poliskammaren i Luleå
anger en polisstyrka av 30 man och landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt
20_30 man. Poliskammaren i Örebro förordar en tudelning i 98 av de före slagna

distrikten och en särskild prövning beträffande de återstående 13.

Ett antal remissinstanser avstyrker en uppdelning av tjänsterna på länsplanet.
Denna uppfattning redovisas av bl. a. statspolisintendenten, föreningen
Sveriges landsfogdar, flertalet av landsfogdarna samt länsstyrelserna
i Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län.

Statspolisintendenten uttalar som sin uppfattning att det erfarenhetsmässigt
visat sig vara av värde att inom länsinstansen ha cn befattningshavare,
som representerar såväl polis- som åklagarväsendet med möjlighet
att samordna de många verksamhetsgrenarnas mången gång olika

48 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

ändamål och intressen. De polisiära arbetsuppgifter som kommer alt åvila
länspolischefen torde icke — bortsett möjligen från de första åren efter
förstatligandet — ge denne full sysselsättning. Icke heller utredningens
förslag om att knyta länspolischefen såsom föredragande till länsstyrelsen
torde medföra en sådan ökning av arbetsuppgifterna som kan motivera en
tudelning av åklagar- och polischefstjänsterna under förutsättning att utredningens
förslag om förstärkning av länsstyrelse och länspolischefs kansli
med kvalificerad arbetskraft genomföres. I de fall landsfogden icke tillfredsställande
kan hinna sköta uppgifterna som både statsåklagare och länspolischef
bör i stället för tillskapande av nya befattningshavare i hög löneställning
nuvarande system med tillskott av medhjälpare i mån av behov
alltjämt utnyttjas. Även resekostnadssynpunkter talar mot en uppdelning
av ifrågavarande tjänster. När landsfogden i egenskap av statsåklagare företager
resor i länet kan han vid kontakten med polischeferna även i viss omfattning
handlägga spörsmål, som ligger inom området för hans verksamhet
som länspolischef.

Föreningen Sveriges landsfogdar framhåller, att polis- och åklagarverksamheten
synes ha sådant samband — bl. a. genom åklagarens ställning
som förundersökningsledare i brottmål — att det från många synpunkter
framstår som värdefullt att funktionerna är samordnade på ledningsplanet.
I de fall, då en funktionsuppdelning redan skett på lokalplanet mellan polis-
och åklagarsidan, har detta enligt föreningen icke sällan lett till arbetsstörande
kompetenskonflikter och andra svårigheter, som menligt inverkat
på effektiviteten i arbetet. Men landsfogdens ställning såsom både chefsåklagare
och polischef på länsplanet har gjort det möjligt för landsfogden
att ingripa i utjämnande och samordnande syfte. Om en funktionsuppdelning
kommer att verkställas i ytterligare ett antal distrikt på lokalplanet,
torde nämnda svårigheter komma att öka. Det är därför enligt föreningen
angeläget att låta länspolischefsskapet och statsåklagarfunktionen sammanlöpa
i eu myndighet för lösande av de problem som torde kunna emotses på
grund av tudelningen på lokalplanet. Föreningen understryker vidare att,
om eu viss uppdelning på regionalplanet sker, i vissa län såväl odelade
som delade chefer pa lokalplanet kommer att lyda under delade regionalchefer
och i vissa andra län såväl odelade som delade chefer på lokalplanet
under odelade regionalchefer. En sådan organisation, som i sig rymmer fyra
olika varianter, anser föreningen i många avseenden utgöra en grund för
förvecklingar av hittills okända slag.

De problem som särskilt yppat sig i de större länen torde enligt föreningen
kunna lösas genom att för landsfogdens uppgifter tillskapas en för
varje län tillräckligt stark personalorganisation, varvid såväl polis- som
åklagarsidan tillgodoses med kvalificerade befattningshavare i erforderlig
omfattning.

Vid övervägande av ledningsfrågorna på regionalplanet bör man enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

föreningen även beakta att de regionala statliga myndigheterna på samtliga
områden är organisatoriskt sett enhetligt utformade oberoende av länens
storlek och arbetsuppgifternas mångfald. Det synes således icke inom
något förvaltningsområde ha tillgripits den lösningen att i vissa regionala
områden uppgifterna inom en myndighet fördelats mellan två från varandra
helt fristående organ, som tillskapats för att lösa var och en sina skilda uppgifter,
under det att i övriga regionala områden de samlade uppgifterna kvarhållits
hos den ursprungliga myndigheten.

De synpunkter som utvecklats i landsfogdeföreningens yttrande återkommer
i de yttranden, som avgivits av de landsfogdar och länsstyrelser, som
anser att tjänsterna bör vara förenade på länsplanet. Vissa ytterligare skäl
för ett avstyrkande av utredningens förslag i denna del redovisas bl. a. av
landsfogdarna i Stockholms och Västernorrlands län.

Landsfogden i Stockholms län yttrar.

För försiktighet i tudelningsfrågan å regionalplanet talar även att utredningsförslaget
i övrigt innebär så stora förändringar jämfört med nu att
det knappt är möjligt att förutse de anspråk som i framtiden komma att
ställas å länspolischefen personligen. Härutinnan märkes — förutom det
ändrade huvudmannaskapet — de större polisdistrikten, tillkomsten av ett
centralorgan och förstärkningen av landsfogdens personalorganisation. Härtill
kommer möjliga och förutsatta förändringar i fråga om kompetensregleringen
statsåklagare gentemot distriktsåklagare. Svårigheter med
rekryterings- och vikariatsfrågornas lösning tala också — med större tyngd
än å lokalplanet — mot en uppdelning å regionalplanet.

Landsfogden i Västernorrlands län framhåller bl. a.

Först anmäler sig frågan om rekryteringen av »rena» polischefstjänster.
Utredningen har icke närmare berört denna fråga men synes ha förutsatt,
att åtminstone länspolischeferna skola vara jurister med åklagarutbildning.
Då man strävar efter att höja den enskilda polismannens kompetens har
man väl knappast avsett att sänka polischefens. Om man därför utgår från,
att en polischef i regel även bör vara väl utbildad och erfaren i åklagargöromål,
något som — åtminstone såvitt gäller länspolischeferna — förefaller
vara av betydelse för rättssäkerheten, frågar man sig hur det skall vara
möjligt att rekrytera dessa tjänster om en fullständig delning sker med
två skilda karriärer. I sistnämnda fall torde man nämligen löpa allvarlig
fara att så småningom tappa bort ena sidan och den risk för kompetenskonflikter,
som utredningen nu med visst fog bagatelliserar, kan bli ett besvärande
problem — oavsett de allvarliga olägenheterna i övrigt av en sådan
utveckling.

Åsyftar man en gemensam grundrekrytering för polischefer och åklagare
uppstår frågan hur man tänkt sig att aspiranterna skola få tillräcklig erfarenhet
av båda verksamhetsgrenarna, då vid en delning befattningshavarna
knappast vare sig få eller kunna tjänstgöra för varandra.

Vidare skulle arbetsförhållandena för båda verksamhetsgrenarna bli
mera låsta och stela. Vid odelade tjänster är det relativt lätt att — även om
befattningshavarna i princip syssla med var sina speciella göromål — disponera
om personalen vid behov, t. ex. akut arbetsbelastning inom ett område,
semestrar, tjänstledigheter och liknande. Ett system med delade tjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

ter skulle efterhand leda till, att varje verksamhetsområde finge hålla sig
med egna befattningshavare för förstärknings- och vikariatstjänstgöring,
vilket icke minst ur ekonomisk synpunkt framstår som föga rationellt.

I fråga om tudelning av polischefs- och åklagartjänster på lokalplanet förordar
länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län en mindre långt gående
tudelning än den utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län anser, att om polischef-åklagare befrias från exekutionsgöromålen
och får tillgång till personal med sådan kompetens, att den självständigt
kan anförtros även mera kvalificerade uppgifter, torde det som regel
vara möjligt att tillskapa polisdistrikt av den storleksordning, som utredningen
i princip förordat, utan att polischefs- och åklagarfunktionerna behöver
åtskiljas. Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar, att någon generell
uppdelning inte bör eftersträvas, och förklarar, att det inte föreligger någon
anledning att tillskapa stora distrikt i syfte att möjliggöra en sådan
uppdelning.

Departementsberedningen

På grund av den kritik, som i remissyttrandena riktas mot polisutredningens
förslag i den del detta avser frågan om tudelning av polischefsoch
åklagarfunktionerna, har denna gjorts till föremål för fortsatt utredning
under beredningen av polisreformen inom departementet.

Utredningen har förklarat, att ett fullständigt åtskiljande av polischefsoch
åklagarfunktionerna skulle vara till gagn för såväl polisverksamheten
som åldagarverksamheten, men hävdat, att det inte är ofrånkomligt från
effektivitetssynpunkt att åtskilja funktionerna över hela linjen. Utredningen
har i tudelningsfrågan riktat sin uppmärksamhet närmast på spörsmålet,
huruvida de arbetsuppgifter av polisiär art, som enligt utredningen
bör ankomma på polischef, kommer att efter omorganisationen sysselsätta
minst en man. Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att detta
oftast inte blir fallet vare sig på länsplanet eller på lokalplanet. Till grund
för utredningens bedömande härvidlag har legat vissa av utredningen infordrade
uppgifter om hur arbetstiden under 1960 fördelat sig på skilda
arbetsuppgifter för här avsedda befattningshavare på såväl lokalplanet som
länsplanet.

På länsplanet skulle en tudelning enligt utredningen med säkerhet behöva
ske i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län. Utredningen bär
därutöver förordat, att man på försök gör en fullständig uppdelning av
länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna i ytterligare några län. Erfarenheterna
av denna försöksverksamhet skulle sedan visa, om det fanns
anledning att gå vidare på denna väg. Beträffande lokalplanet har utredningen
uppgivit, att eu styrka på cirka 60 man erfordras för att en polischef
skall vara helt sysselsatt med polischefsuppgifter. Enligt de av utredningen
föreslagna principerna för en ny polisdistriktsindelning skulle polisdistrik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ten bli större än f. n. Antalet polisdistrikt skulle minska från 585 till 111.
Trots detta skulle antalet polismanstjänster i ett 20-tal distrikt komma
att understiga 20 och personaluppsättningen i övrigt bli sådan, att renodlade
polischefstjänster skulle komma i fråga i endast ett 35-tal distrikt.
I de övriga distrikten borde enligt utredningen polischefskapet förenas
med åklagarverksamhet.

Ser man tudelningsfrågan från åklagarverksamhetens synpunkt torde det
vara klart, att en tudelning kan motiveras i betydligt större utsträckning
än utredningen föreslagit från sina utgångspunkter. I detta sammanhang
bör nämnas att utredningen utgått från att en eller flera åklagare måste
knytas till många av de nya polisdistrikt, där polischefen med polischefskapet
skulle förena åklagarverksamhet. Flera remissorgan, bl. a. riksåklagarämbetet,
har ansett en tudelning av polischefs- och åklagarfunktionerna
vara angelägen för att en effektivt verkande åklagarorganisation skall kunna
åstadkommas. Vill man driva tudelningen längre än utredningen föreslagit
eller uppnå en fullständig tudelning, uppstår dock frågan vilka arbetsuppgifter
som, med fasthållande av effektivitetskravet, bör läggas på
polischef på regional- och lokalplan. De arbetsuppgifter som utredningen
ansett böra ankomma på polischef skulle — som utredningen funnit — i
många fall vara otillräckliga. Man måste alltså söka delvis andra lösningar
än dein utredningen förordat.

Polischefens arbetsuppgifter

Länsplanet. Utredningen har diskuterat möjligheten att inordna länspolischefen
i länsstyrelsen under landshövdingens direkta chefskap som
chef för en nyinrättad sektion för polisärenden. Detta alternativ har utredningen
emellertid förkastat, då den befarat att länspolischefen inte skulle
få en tillräckligt stark ställning. Därvid tycks utredningen ha utgått från
att länspolischefen inte skulle kunna handla självständigt i operativt hänseende
vid en sådan organisation. Utredningen föreslår i stället, att länspolischefen
skall vara i princip fristående från länsstyrelsen men knytas
till länsstyrelsen som föredragande efter förebild av vad som f. n. gäller
för vägdirektör. Länsstyrelserna och länspolischefernas kanslier bör enligt
utredningen i samband med omorganisationen tillföras ytterligare arbetskraft.
Vid landskanslierna bör en arbetsdetalj för polisväsendet inrättas,
och vid länspolischefskanslierna bör som biträde vid fullgörande av länspolischefsgöromålen
anställas eu administrativ kraft med lämpliga kvalifikationer,
exempelvis sådana som nu erfordras för anställning inom landsfiskalskarriären.
Utredningens förslag medför i viss utsträckning en dubbelorganisation
med två kanslier, dubbel diarieföring, remissförfarande
mellan länsstyrelsen och länspolischefen och behov av mer biträdespersonal.

Skiljes statsåklagarverksamhetcn från länspolischefsuppgifterna, kan

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

länspolischefen inordnas i länsstyrelsen utan större svårighet. Att inordna
de nuvarande landsfogdarna i länsstyrelserna stöter på stora svårigheter
med hänsyn till att landsfogdarna också är åklagare och i denna egenskap
lyder under riksåklagarämbetet. Placeras en renodlad länspolischefstjänst
i länsstyrelsen kan innehavaren av tjänsten beredas andra polisiära arbetsuppgifter
än dem som nu ankommer på landsfogde.

Efter ett förstatligande måste på länsplanet handläggas ett stort antal
ärenden av polisiärt slag, såsom polisverksamhetsfrågor, frågor om personalledning,
utbildning, personalvård, in. m., lokal- och utrustningsfrågor,
kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor, frågor om registerföring
och statistik, avlöningsfrågor m. m. Dessa ärenden handlägges nu i allmänhet
på länsstyrelsernas allmänna sektioner, i den mån de inte ankommer
på landsfogdarna. På de allmänna sektionerna behandlas även frågor om
tillstånd att in- och utföra vapen och ammunition, om handel med skjutvapen
samt utlänningsärenden in. m. Hinder skulle i och för sig inte föreligga
att i länsstyrelsen föra samman handläggningen av flertalet här angivna
slag av ärenden under länspolischefen.

Det torde inte stöta på några formella eller praktiska svårigheter att ge
länspolischefen en självständig ställning i operativt hänseende, även om han
inordnas i länsstyrelsen. Länspolischefen skulle genom föreskrift i länsstyrelseinstruktionen
kunna tillförsäkras en sådan ställning. Genom en
sådan bestämmelse skulle man undanröja den oklarhet i kompetenshänseende
som f. n. råder mellan landsfogden och länsstyrelsen som länets
högsta polismyndighet. Länsstyrelsen skulle i princip besluta i de rent
administrativa polisärendena. Då länspolischefens främsta uppgift måste
vara att svara för den operativa ledningen av polisverksamheten inom
länet, borde han i mån av behov erhålla kvalificerat biträde för handläggningen
av de administrativa ärenden, som skulle ankomma på honom.

Beträffande Gotlands län, som enligt utredningen skulle bestå av ett
enda polisdistrikt, finnes inte utrymme för en särskild länspolischef. Där
får man tänka sig en speciell organisation. I övrigt finns förutsättningar
för en fullständig renodling av länspolischefsuppgifterna.

Lokalplanet. I remissyttrandena har föreslagits att lokal polischef icke
i något fall skall handha åklagaruppgifter utan åläggas uppgifter som enligt
utredningen eljest skulle ankomma på underordnat polisbefäl, i den utsträckning
så kan vara nödvändigt för alt erhålla full arbetsinsats.

Inom polisväsendets organisationsnämnd har nyligen uppgjorts ett förslag
till lokal polisorganisation i de tre län, som nämnden detalj studerat
för utredningens räkning, nämligen Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens
län. I förslaget har en tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna
skett över hela linjen. I den mån de arbetsuppgifter utredningen ansett
böra ankomma på polischef bedömts inte kräva full arbetsinsats har polischefen
tillagts kommissarieuppgifter. Härigenom blir det möjligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

även i distrikt med relativt liten polisstyrka bereda polischefen full sysselsättning
med enbart polisuppgifter.

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras att det är möjligt att, om
man ser enbart till polisverksamheten, genomgående avskilja åklagar uppgifterna
från polischefstjänsterna på såväl regional- som lokalplanen.

Möjligheterna att genomföra en tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna
skulle därför — om man håller fast vid utredningens förslag att
polisdistriktet skall utgöra åklagardistrikt och länet statsåklagarens verksamhetsområde
— helt bero av svaret på fragan om aklagarverksamheten
inom länen resp. de föreslagna distrikten kan organiseras rationellt "vid eu
fullständig tudelning.

Åklagarens arbetsuppgifter

Läns planet. Enligt de uppgifter utredningen infordrat angående hur arbetstiden
fördelar sig på polischefsgöromål och åklagarverksamhet för landsfogdar,
biträdande landsfogdar och fasta landsfogdeassistenter sysselsättes
mindre än en arbetskraft med åklagarverksamhet endast i Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Kronobergs, Hallands och Jämtlands län. Erinras må
emellertid att i årets statsverksproposition föreslagits att en tjänst som
fast landsfogdeassistent inrättas i Hallands län på grund av fortsatt arbetsansvällning
samt att utöver den åklagarpersonal, som redovisats i nämnda
uppgifter, inom landsfogdeorganisationen f. n. tjänstgör tolv ambulerande
landsfogdeassistenter. Av dessa assistenter är en numera avsedd för stadigvarande
tjänstgöring i Södermanlands län.

Riksåklagarämbetet har i en den 29 januari 1962 daterad piomemoiia
framhållit, att statsåklagargöromålen i länen i dagens läge är av sådan
omfattning att de bereder en befattningshavare full sysselsättning i 20 län.
Beträffande tre av de återstående fyra länen, nämligen Uppsala, Kronobergs
och Jämtlands län, ifrågasätter ämbetet om inte — därest möjlighet
förelåg för landsfogden att utöva statsåklagarverksamheten på sätt som är
avsett — statsåklagargöromålen skulle bereda honom full sysselsättning.

En tudelning av polischefs- och åklagarfunktionerna i samtliga län utom
Gotlands torde alltså få anses vara motiverad med hänsyn till den arbetsinsats
som i dagens läge krävs för fullgörandet av åklagarfunktionen på
länsplanet. Beträffande Gotlands län har utredningen föreslagit, att länet
skall utgöra ett enda polisdistrikt och därmed också åklagardistrikt. Förhållandena
i detta län kommer alltså att bli speciella, om utredningens
förslag genomföres.

Lokalplanet. Av utredningen infordrade uppgifter angående arbetstidens
fördelning på olika verksamhetsgrenar på det lokala planet avser bl. a.
samtliga ordinarie, extra ordinarie och biträdande landsfiskaler samt
stadsfiskaler med polischefsgöromål. EU studium av dessa uppgifter visar,
att avsevärt mer än en arbetskraft kommer att i de allra flesta fall åtgå

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

för fullgörandet av åklagarverksamheten i de stora distrikt som utredningen
tänkt sig. Behov av mindre än en arbetskraft föreligger bara i tre av de
föreslagna distrikten, nämligen Vilhelmina, Äsele och Jokkmokk. Det är
givetvis vanskligt att med ledning av enbart dessa uppgifter med bestämdhet
förklara, att åtminstone en åklagare skulle bli fullt sysselsatt i alla övriga
distrikt. Det måste dock anses klart att en tudelning av polischefs- och
åklagarfunktionerna på lokalplanet kan föras betydligt längre än vad utredningen
föreslagit, om man ser till enbart åklagaruppgifterna. Svårigheter
att genomföra tudelningen skulle av allt att döma föreligga endast i
några enstaka fall i norrlandslänen, om man följer den av utredningen uppgjorda
distriktsindelningen.

Från åklagarsynpunkt föreligger sålunda förutsättningar för en i stort
sett fullständig tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna på såväl

läns- som lokalplanet, om man utgår från utredningens förslag till distriktsindelning.

Kostnadsfrågor

En fullständig tudelning av polischefs- och åklagaruppgifterna på både
läns- och lokalplanen kommer att medföra större kostnader för åklagarväsendet
och polisverksamheten efter ett förstatligande än om utredningens
förslag genomföres ograverat.

Beträffande lokalplanet har inom polisväsendets organisationsnämnd
utförts vissa kostnadsberäkningar av tidigare omnämnt förslag till en fullständig
tudelning i Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län.

Kristianstads län skulle enligt utredningen indelas i fyra polisdistrikt. I
två av dessa finns enligt utredningen underlag för en tudelning av polischefs-
och åklagargöromålen. Beträffande de Övriga två har utredningen
tänkt sig en enda befattningshavare för bägge verksamhetsgrenarna. Enligt
det inom polisväsendets organisationsnämnd upprättade förslaget medför
en tudelning även i dessa distrikt, att organisationen i länet bör tillföras
ytterligare eu distriktsåklagare och två förste polisassistenter men å andra
sidan bör kunna minskas med två kommissarier. Vid uppgörande av förslaget
har man utgått från samma förutsättningar som vid uppgörandet
av utredningens förslag utom i vad avser tudelningen i de två distrikten
Kostnadsökningen i förhållande till utredningens förslag stannar vid cirka
19 000 kr. i nuvarande löneläge. Det är emellertid att märka att åklagarsidan
givits ett tillskott av drygt en halv arbetskraft utöver den arbetskraftsförstärkning
som föranledes av tudelningen.

Beträffande Skaraborgs län har man kommit till likartat resultat. Kostnadsökningen
stannar även här vid cirka 19 000 kr. Någon förstärkning
av åklagarsidan som i första fallet har inte skett.

I Västerbottens län har man funnit, att kostnadsökningen kommer att
uppgå till omkring 70 000 kr. Liksom fallet är med Kristianstads län inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

fattar kostnadsökningen en förstärkning av åklagarsidan med drygt en
halv arbetskraft.

På grundval av kostnadsberäkningarna beträffande dessa detalj studerade
län har man inom polisväsendets organisationsnämnd beräknat, att en helt
genomförd tudelning på lokalplanet över hela landet skulle medföra en
kostnadsökning i förhållande till utredningens förslag med i runt tal 0,9
milj. kr. per år. Vid beräkningarna har förutsatts, att åklagare och polischefer
skall kunna begagna gemensamma kanslier. Utgår man från att
så inte blir fallet utan att dessa befattningshavare genomgående måste få
skilda kanslier, torde den totala driftkostnadsökningen komma att röra
sig om 2 å 3 milj. kr.

Länspinnet. Beträffande en tudelning på länsplanet föreligger inte någon
kostnadsberäkning. Kostnaderna kan knappast anges, förrän det närmare
utretts hur polisorganisationen på länsplanet bör uppbyggas i detalj. Enligt
utredningens förslag skulle såväl länsstyrelse som länspolischefs kansli
tillföras ytterligare arbetskraft i samband med omorganisationen. I jämförelse
med utredningens förslag torde emellertid den tudelning av länspolischefs-
och statsåklagarorganisationen som här skisserats inte medföra
något större behov av personal förstärkning på länsplanet.

I detta sammanhang må erinras om att utredningen beräknat, att den
årliga merkostnaden för statsverket efter ett förstatligande av åklagarväsendet
i städer utanför landsfiskalsorganisationen kommer att uppgå till
9 milj. kr., eller 0,2 milj. kr. lägre belopp än nuvarande kommunala årskostnader.
Utredningen har vidare framhållit, att totalkostnaderna för
polisväsendet, som nu uppgår till omkring 300 milj. kr., exklusive pensionskostnader
för polispersonalen, skulle kunna nedbringas med 6 å 7 milj. kr.
efter en omorganisation enligt utredningens förslag.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att de kostnadsbesparingar, som
utredningen sålunda anser möjliga, endast delvis skulle behöva tas i anspråk
vid genomförandet av en tudelning över hela linjen på både regionalplanet
och lokalplanet.

C. Departementschefen

Den nuvarande polisorganisationen är reglerad i 1925 års polislag. Polisväsendet
är enligt denna lag i princip en kommunal angelägenhet. För upprätthållande
av polisverksamheten är landet indelat i polisdistrikt. Ett polisdistrikt
är icke en självständig enhet utan beteckning för en eller flera
kommuner såsom verksamma för polisväsendet. De kommunala organen
handhar polisfrågorna på det hela taget i samma ordning som gäller för
andra kommunala angelägenheter. Statens medverkan i den lokala polisorganisationen
består huvudsakligen i att staten på olika sätt bidrar till
kommunernas kostnader för polisverksamheten och genom sina organ

56 Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

utövar viss kontroll och ledning av verksamheten. Om ett polisdistrikt
finnes uppenbarligen åsidosätta sina åligganden enligt polislagen, kan
länsstyrelsen ingripa och påfordra rättelse.

Under den tid som förflutit sedan polislagen tillkom har omfattande
befolkningsomflyttningar och fortgående urbanisering medfört helt andra
problem i polisverksamheten än tidigare. År 1930 bodde sålunda ungefär
hälften av landets befolkning i tätorterna och hälften på landsbygden.
Under de närmaste tjugofem åren därefter fortskred inflyttningarna från
landsbygden till tätorterna i sådan takt att landsbygdens andel minskade
till 30 procent år 1955. I verkställda prognoser räknar man med att landsbygdens
befolkning kommer att 1970 utgöra endast 20 procent av hela befolkningen.
Kommunikationernas utveckling har vidare lett till att isoleringen
mellan olika orter brutits, att befolkningens rörlighet ökat och att
även brottsligheten fått mera rörlig karaktär än tidigare. Särskilt den väsentligt
ökade trafiken har medfört mera arbete för polisen. År 1948 uppgick
antalet motorfordon till omkring 416 000. År 1960 hade antalet stigit
till inte mindre än 1 491 000. En fortsatt kraftig ökning av motorfordonsbeståndet
torde kunna förutses. År 1948 inträffade inemot 17 000 polisundersökta
trafikolyckor och år 1960 var motsvarande antal omkring 59 000.

Denna utveckling, som ställt allt högre krav på polisstyrkornas möjligheter
till god samverkan och på polisens allmänna effektivitet, har medfört
att nuvarande som regel små polisdistrikt visat sig mindre lämpade för
att polispersonalen skall kunna utnyttjas rationellt. Polisorganisationen är
även i övrigt behäftad med brister, som sammanhänger med att den inte
kunnat anpassas till antydda utveckling.

Frågan om en omorganisation och ett förstatligande av polisen har sedan
länge varit föremål för statsmakternas intresse. 1939 års polisutredning
lade 1944 fram ett förslag att polisväsendet skulle förstatligas och
organiseras efter samma principer som de statliga verken. 1947 avgav en
särskilt tillkallad sakkunnig en promemoria med förslag till en central
polisinspektion. Intetdera av dessa förslag ledde till några åtgärder. Sedermera
framlade 1948 års polisutredning två alternativa förslag, av vilka
det ena innebar vissa reformer inom en i princip bibehållen kommunal
polisorganisation och det andra avsåg ett förstatligande av polisväsendet.
Förslagen ledde till begränsade reformer inom ramen för ett bibehållet kommunalt
huvudmannaskap. Frågan om behovet av en mera genomgripande
reform aktualiserades på nytt 1956. Riksdagen begärde
då att Kungl. Maj :t skulle göra en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan hur eu tillräcklig, effektiv och smidig organisation av polisväsendet
borde utformas. Eu sådan utredning har nu verkställts och förslag
i frågan har framlagts av 1957 års polisutredning.

Som framhållits såväl i de nämnda polisutredningarnas betänkanden som
i andra sammanhang kan de mera framträdande bristerna hos vårt polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii8 år 1962

väsende hänföras till dess organisation. De nuvarande polisdistrikten är i
många fall för små för att man skall kunna skapa effektivt arbetande
poliskårer ens för distriktens egna behov, och polispersonalens numerär och
utrustning varierar ofta även i distrikt som har en tämligen likvärdig arbetsbörda.
Till följd av den kommunala anknytningen och den principiella
bundenheten till polisdistrikten har det visat sig svårt att etablera en efter
moderna krav avpassad gemensam insats av polispersonal i olika distrikt.
Polisverksamheten saknar på det hela taget ledning på riksplanet. Ledningen
inom länen har inte erforderlig fasthet och enhetlighet. På lokalplanet
hämmas ledningen av att flertalet polischefer -— särskilt landsfiskalerna
— har att handlägga en mångfald arbetsuppgifter av icke polisiär
art och på länsplanet kräver statsåklagargöromålen en betydande insats av
landsfogdarna. Förutom dessa brister i den inre polisorganisationen må
framhållas de nackdelar som är förknippade med att polispersonalens pensioneringsförhållanden
inte blivit enhetligt reglerade — något som försvårar
övergång mellan distrikten — och att ett stort antal polischefer med
statlig anställning är i stort sett bundna av kommunal medelsanvisning
för att kunna genomföra sina uppgifter i det lokala polisväsendet. Från
många håll har man också strukit under att kommunernas kostnader för
polisväsendet under senare tid ökat på ett sätt, som från kommunernas synpunkt
måste vara ägnat att inge betänkligheter. Den omständigheten, att
kommunerna i stor utsträckning saknar befogenhet att ge anvisningar för
polisarbetets utförande synes dessutom ha medfört att det verkliga intresset
för polisverksamheten på många håll försvagats. I likhet med utredningen
och samtliga remissinstanser anser jag de brister som sålunda vidlåder
den nuvarande polisorganisationen vara av så allvarlig natur att genomgripande
åtgärder måste vidtagas för att avhjälpa dem.

Utredningen har förordat att den omorganisation av polisväsendet som
sålunda är nödvändig skall ske i samband med ett förstatligande
av polisverksamheten. En del av de påtalade bristerna anses visserligen
kunna undanröjas genom ett partiellt reformarbete inom ramen
för det kommunala huvudmannaskapet. Enligt utredningens mening kan
man emellertid inte komma till rätta med vissa väsentliga brister utan att
huvudmannaskapet överflyttas på staten. Särskilt betonas svårigheterna
att i de nuvarande polisdistrikten, framförallt på landsbygden, åstadkomma
arbetsdugliga poliskårer. För att kunna bygga upp sådana kårer bör distrikten
göras så stora att man radikalt måste frångå den primärkommunala
indelningen.

Utan att närmare gå in på frågan om distriktsindelningen, vilken jag
kommer alt uppta till behandling i det följande, vill jag för egen del framhålla,
att jag delar utredningens uppfattning, all polisdistrikten i regel måste
byggas upp av avsevärt större enheter än de nuvarande polisdistrikten. Inom
så stora polisdistrikt skulle det kommunala inflytandet på polisorganisatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

nen komma att ytterligare försvagas, något som sannolikt skulle leda till
att kommunerna miste det intresse för polisfrågorna som måste finnas hos
polisväsendets huvudman för att samhället skall få en effektiv polisorganisation.
Det torde inte heller vara möjligt att genom ökade statsbidrag stimulera
kommunernas intresse för dessa frågor i någon nämnvärd grad. De
övriga bristerna i vår nuvarande polisorganisation är dessutom av den karaktären
att de är mycket svåra att lösa inom ramen för det kommunala
huvudmannaskapet.

En tillfredsställande lösning synes däremot kunna åvägabringas i samband
med att polisverksamheten förstatligas. Även den omständigheten att
polisarbetet i relativt stor omfattning inte längre är så lokalt betingat som
tidigare utan alltmer kräver samordning inom vidsträcktare områden talar
för en sådan lösning. Jag har därför i likhet med polisutredningen och
praktiskt taget samtliga remissorgan kommit till slutsatsen att polisväsendet
bör förstatligas i samband med en omorganisation i syfte att effektivera
polisverksamheten. Med anledning av de från ett par håll uttalade farhågorna
för att polisväsendets kommunala förankring skulle kunna äventyras
genom en huvudmannaskapsreform vill jag understryka att det självfallet
är angeläget att man i ett helt statligt polisväsende upprätthåller
kontakterna med de lokala intressena och försöker att bibehålla den känsla
av samhörighet mellan allmänhet och polis som nuvarande organisationsform
har skapat. Åtgärder i detta syfte kommer jag att föreslå i det följande.

Inom landsfiskalsorganisationen är polisväsendet samorganiserat med
åklagarverksamheten som där är en statlig uppgift. I de städer som inte
ingår i landsfiskalsdistrikt är huvudmannaskapet för åklagarverksamheten
kommunalt. Det organisatoriska samband som
även i dessa städer föreligger mellan polis- och åklagarverksamheten har
utredningen ansett böra medföra att staten skall överta huvudmannaskapet
också för åklagarverksamheten i nämnda städer. Förslaget har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Även för
egen del anser jag att åklagarväsendet i städerna utanför landsfiskalsorganisationen
bör förstatligas i detta sammanhang. En sådan reform är angelägen
också för att man skall kunna rationalisera åklagarväsendet.

Eftersom exekutionsbiträdesverksamheten på landet f. n. är en polisuppgift
är det såsom utredningen uttalat naturligt att ansvaret för verksamheten
kommer att falla på staten om övrig polisverksamhet blir en statlig
uPPgift. Utredningen har vidare anslutit sig till stadsdomstolsutredningens
förslag, att exekutionsväsendet i magistratstäderna
skall förstatligas, samt förordat att reformen genomföres
i samband med förstatligandet av polisväsendet. Förslaget har genomgående
godtagits vid remissbehandlingen. Jag anser för min del att det
är angeläget att även exekutionsverksamheten förstatligas, i den mån den

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1962

alltjämt är en kommunal uppgift, för att man skall få tillfälle att bygga
upp en enhetlig och ändamålsenlig organisation av exekutionsverksamheten.

Jag förordar sålunda utredningens förslag, att staten skall överta huvudmannaskapet
för polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen
och exekutionsväsendet i den mån det är kommunalt.
Förstatligandet bör ske vid en och samma tidpunkt, för att man skall kunna
åstadkomma en rationell reglering av förhållandet mellan de olika verksamhetsgrenarna.

Av ålder anses städer och tingslag (häraden) ha ansvaret för förvaring
av häktade. Tingslagens skyldighet i detta hänseende anses
vara begränsad till att avse endast tillfälligt förvar, exempelvis i samband
med rättegångsförhandling, medan däremot städerna är skyldiga att
förvara den misstänkte under hela den tid han sitter häktad.

I den mån särskilda häradshäkten finnes, är de nästan undantagslöst inrymda
i eller uppförda i anslutning till tingshusen. I vissa fall utnyttjas
polisarresterna som häradshäkten. I övrigt förvaras häktade på landsbygden,
däri inbegripet städer utan egen jurisdiktion, i statliga fångvårdsanstalter.
I städer med egen jurisdiktion förvaras de häktade antingen i särskilt stadshäkte
eller mot ersättning i statlig fångvårdsanstalt. I Stockholms stad utgör
stadshäktet även arrestavdelning för gripna och anhållna personer.

Utredningen har inte behandlat frågan om häktesorganisationens ställning
efter ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet. På grund av det
organisatoriska samband, som föreligger mellan polis- och åklagarväsendet
samt stads- och häradshäktesorganisationerna, anser jag att det bör
närmare övervägas vem som i fortsättningen bör bära ansvaret för förvaring
av häktade.

Vad beträffar det inbördes förhållandet mellan polis-,
åklagar- och exekutionsverksamheten är det, som jag
nyss framhållit, en väsentlig brist att ledningspersonalen på lokalplanet
— särskilt landsfiskalerna — vid sidan om de polisiära uppgifterna måste
ägna sig åt en mångfald andra arbetskrävande göromål som inte har omedelbart
samband med den egentliga polisverksamheten. Främst tänker jag
då på de omfattande uppgifterna i fråga om exekutions- och åklagarverksamheten.

Som jag redan nämnt omfattar polisverksamheten på landsbygden enligt
polislagen biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder
eller böter och vid annan handräckning. I viss utsträckning har polismän
anställts för att helt eller praktiskt taget helt ägna sig åt sådan verksamhet.
Särskilt har detta blivit fallet efter uttalandet i propositionen 1954: 75
att exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden borde i större utsträckning
än då var fallet anförtros åt därmed hellidssysselsatta polismän såsom
ett led i strävandena att rationalisera denna verksamhet och polisverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

Av landets omkring 350 landsfiskalstjänster är f. n. endast 20 renodlade
utmätningsmannatjänster. Övriga landsfiskalstjänster omfattar i princip
polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. Även i städerna utanför landsfiskalsorganisationen
i vilka exekutionsverksamheten är en helt kommunal
uppgift är ett antal befattningshavare förutom polischef-åklagare även
stadsfogde.

Såväl utredningen som remissinstanserna har ansett att polisverksamheten
efter ett förstatligande inte bör omfatta exekutionsverksamhet. Såsom utredningen
understrukit skiljer sig utmätningsmannauppgifterna påtagligt från
polisverksamheten. För att åstadkomma en fast och enhetlig ledning av
polisverksamheten på lokalplanet efter förstatligandet ter det sig därför
naturligt att från polisverksamheten på landet bryta ut exekutionsbiträdesverksamheten
samt överflytta alla exekutiva uppgifter såväl i stad som på
landet till särskilda befattningshavare. En sådan renodling av verksamhetsgrenarna,
som redan är genomförd i många magistratstäder, skulle öppna
möjligheter för rationalisering också av exekutionsväsendet. Exekutionsuppgifterna
bör därför enligt min mening i princip helt skiljas från polisverksamheten
i samband med förstatligandet. För att underlätta en övergång
till denna renodling av polisverksamheten bör enligt min mening eftersträvas
att i polisdistrikten på landsbygden redan före förstatligandet i möjligaste
mån samla exekutionsbiträdesuppgifterna på befattningshavare som
kan beredas full sysselsättning med dessa uppgifter.

Beträffande organisationen av polisväsendet och åklagarverksamheten
efter förstatligandet uppstår också frågan om man bör upplösa eller bibehålla
det samband som f. n. föreligger mellan verksamhetsgrenarna. De
ordinarie landsfiskalerna är nu både polischefer och distriktsåklagare. I städerna
utanför landsfiskalsorganisationen är polischefskapet i stor omfattning
förenat med åklagaruppgifter. På länsplanet är det organisatoriska
sambandet ännu mera uttalat. Landsfogdarna är sålunda utan undantag
både länspolischefer och statsåklagare. Detta organisatoriska samband mellan
verksamhetsgrenarna föreligger dock inte överallt. I åtskilliga större
städer är polischefstjänsten skild från åklagartjänsten. Det bör även nämnas
att det blivit praxis inom landsfogdeorganisalionen, att polisärendena huvudsakligen
handlägges av ordinarie landsfogden medan biträdande landsfogden
och landsfogdeassistenten sysselsättes i stort sett enbart med åklagarärenden.
En liknande tendens till uppdelning av arbetsuppgifterna föreligger
inom åtskilliga större landsfiskalsdistrikt.

Den mångfald av arbetsuppgifter som åvilar de flesta lokala polischefer
torde utan tvivel verka hämmande på polischefernas ledning av polisverksamheten.
Än mera utpräglat kommer detta förhållande att bli om polisdistrikten
göres väsentligt större än de är f. n. De lokala polischefernas
polisiära arbetsuppgifter kommer då givetvis att bli betydligt mer omfattande
än nu. Även om utmätningsmannauppgifterna skall handhas av särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

befattningshavare kan de lokala polischefernas arbetsbörda som regel väntas
få sådan omfattning, att de påtalade bristerna i polisledningen inte skulle
botas. Erfarenheterna från de större landsfiskalsdistrikt där en faktisk uppdelning
i polischefs- och åklagaruppgifter genomförts och de städer i vilka
finns renodlade polischefs- och åklagartjänster ger vid handen att en renodling
skulle vara till fördel för polisverksamheten på lokalplanet.

Genom en uppdelning av polis- och åklagaruppgifter på olika befattningshavare
skulle man kunna komma till rätta med åtskilliga olägenheter som
vidlåder nuvarande system. Få personer torde, som utredningen framhållit,
i sig förena speciell fallenhet för både åklagarsysslan och polischefskapet.
Man skulle eliminera de svårigheter i tjänsteutövningen som uppstår då
brådskande polischefs- och åklagaruppgifter aktualiseras samtidigt. Polischef
suppgifterna kommer vidare efter förstatligandet att bli långt mer krävande
än f. n. Bl. a. kommer personallednings- och övriga personalfrågor
att i större utsträckning ta den lokala polischefens tid i anspråk. Från polisiär
synpunkt måste det därför anses önskvärt att man vid omorganisationen av
polisväsendet i princip inte pålägger polischef åklagaruppgifter.

Även från åklagarverksamhetens synpunkt talar starka skäl för att man
skiljer polischef suppgifterna från åklagarverksamheten. Vid remissbehandlingen
av utredningens betänkande har bl. a. justitiekanslersämbetet, liksåklagarämbetet,
samtliga hovrätter och åtskilliga länsstyrelser uttalat sig
i denna riktning. Särskilt i riksåklagarämbetets och hovrätternas yttranden
har framhållits att eu åklagare som måste ägna avsevärd tid åt polischefsgöromål
inte kan förväntas förvärva eller uppehålla den åklagarei farenhet
och juridiska skicklighet, som krävs för att han pa ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra kvalificerade åklagaruppgifter. Den alltmer
omfattande samhällsregleringen torde komma att efter hand ställa ökade
krav på åklagarna och olägenheterna av den nuvarande organisatoriska
samordningen med polisväsendet kommer da att alltmer framträda. En
renodling synes vara en förutsättning för den rationalisering av åklagarverksamheten
som i varje fall på längre sikt torde bli påkallad. Som ett
led i rationaliseringen kan en överflyttning till polischef av vissa enklare
åklagaruppgifter komma i fråga.

Vad nu anförts och som huvudsakligen tagit sikte på förhållandena på
lokalplanet synes mig i allt väsentligt äga giltighet även beträffande länsplanet.
Också här framstår en mera aktiv insats av polischefen som ett angeläget
önskemål, varvid särskilt ledningen av trafikövervakningen inom länet
bör få en framträdande plats. Beträffande statsåklagargöromålen har de
nyssnämnda remissinstanserna omvittnat att dessa inte kunnat fullgöras på
tillfredsställande sätt på grund av landsfogdarnas uppgifter inom polisverksamheten.

Mycket talar sålunda för att man i samband med ett fullständigt förstatligande
av de båda verksamhetsgrenarna i princip frångår nuvarande system

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

med befattningar som avses för både polischefs- och åklagargöromål. Utredningen
liksom flertalet remissorgan har uttalat sig för denna princip. De
skäl som talar mot en uppdelning av funktionerna är inte av samma styrka.
Farhågorna för kompetenskonflikter mellan åklagare och polis måste enligt
min mening anses överdrivna. Polisen kommer som hittills att svara för det
taktiska polisarbetet och någon ändring av åklagarens befogenheter som
förundersökningsledare enligt rättegångsbalken är inte avsedd. Erfarenheterna
från de större städer, där polis- och åklagarverksamheten är uppdelad,
är gynnsamma. Den kritik som i övrigt anförts i tudelningsfrågan
riktar sig icke så mycket mot principen som mot utredningens konkreta
förslag i denna del. Jag förordar därför att polischefs- och åklagaruppgifterna
principiellt lägges på skilda befattningshavare i samband med omorganisationen
av polisväsendet.

Enligt utredningens förslag till organisation av polisverksamheten bör eu
tudelning av länspolischefs- och statsåklagaruppgifterna ske i Stockholms,
Malmöhus och Norrbottens län och på försök i ytterligare några icke angivna
län. Renodlade polischefstjänster skulle vidare enligt förslaget kunna inrättas
i ett 35-tal av de föreslagna 111 polisdistrikten. Länen och polisdistrikten
skulle enligt utredningen utgöra statsåklagarnas resp. distriktsåklagarnas
arbetsområden.

I det föregående har jag redogjort för en inom departementet gjord undersökning
angående möjligheterna att med bibehållande av de grunder för
distriktsindelningen som utredningen föreslagit driva tudelningen längre än
utredningen av organisatoriska skäl ansett möjligt. Utgångspunkten vid
undersökningen har varit den beräknade nuvarande arbetsmängden inom
verksamhetsgrenarna. Enligt denna undersökning är det möjligt att om
man ser till enbart åklagaruppgifterna genomföra en tudelning på länsplanet
i alla län utom Gotlands och i de allra flesta polisdistrikt på lokalplanet.
De nuvarande polischefsuppgifterna på länsplanet ger inte underlag
för en längre gående tudelning än den utredningen föreslagit. Inordnar man
länspolischeferna i länsstyrelserna — som idag är länens högsta polismyndighet
och som bör behålla denna funktion även efter förstatligandet__och

tillför honom vissa polisiära uppgifter som nu handlägges inom länsstyrelsen
föreligger däremot inte något hinder för att, om man bortser från Gotlands
län, genomföra en fullständig tudelning.

Genom att ge länspolischefen ställning som tjänsteman i länsstyrelsen
undgår man den dubbelorganisation, som bl. a. länsförvaltningsutredningen
riktat starka invändningar mot. En sådan åtgärd ligger också helt i linje
med vad 1959 års riksdag förordat i anledning av riksdagens revisorers förslag
rörande länsförvaltningsorganisationen och med direktiven för länsförvaltningsutredningen.
På sina håll har man uttalat farhågor för att länspolischefen,
om han inordnas i länsstyrelsen, inte skulle få samma starka
ställning som en fristående länspolischef. Jag delar helt uppfattningen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A8 år 1962

länspolischefen måste ha en självständig ställning i operativt hänseende för
att han skall kunna utöva en effektiv ledning av bl. a. trafikövervakningen
inom länet. Det synes mig emellertid fullt möjligt alt, även om länspolischefen
göres till befattningshavare i länsstyrelsen, ge honom en i varje fall
lika stark ställning som den han har nu. Han bör sålunda kunna tillförsäkras
självständighet i sin operativa ledning av polisverksamheten genom
uttryckligt stadgade härom i länsstyrelseinstruktionen.

På lokalplanet kan man reglera omfattningen av polischefens arbetsuppgifter
genom att ledningsuppgifter i större eller mindre utsträckning delegeras
till underordnad personal. Polischeferna torde därför även i mindre distrikt
kunna beredas full sysselsättning med sådana uppgifter av enbart polisiär
natur som i större distrikt delegeras på underordnat polisbefäl.

Följer man de här skisserade riktlinjerna torde det vara möjligt att praktiskt
taget helt renodla både polis- och åklagarverksamheterna under förutsättning
att utredningens grunder för distriktsindelningen godtages. Jag
föreslår att en sådan renodling lägges till grund för organisationsreformen.
Hur organisationerna i detalj bör uppbyggas får bli beroende av det fortsatta
utredningsarbete, som måste följa om statsmakterna beslutar att polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet skall förstatligas.

IV. ORGANISATIONEN AV POLISVERKSAMHETEN

A. Den lokala organisationen
Utredningen

Polisdistriktens storlek

Såsom framgått av den tidigare redogörelsen har utredningen funnit, att
väsentliga brister i vårt nuvarande polisväsende beror på att landsbygdens
polisdistrikt är för små för att polisverksamheten skall kunna bedrivas effektivt.
Utredningen upplyser i detta hänseende att polisväsendets organisationsnämnd
efter organisationsundersökningar i polisdistrikten ansett
att en polisorganisation, som är godtagbar med hänsyn till bl. a. befälsorganisation,
yttre bevakning, specialisering, möjligheter till samlad insats, personalplanering
och beredskap samt teknisk utrustning, i allmänhet kan uppbyggas
i polisdistrikt med en »fast» personalstyrka om minst cirka 20 man,
därest flertalet polismän är stationerade på samma ort. Olika personer i ledande
ställning inom polisväsendet har dock hävdat, att storlekskraven i
fråga om de polisorganisatoriska enheterna bör ställas ej oväsentligt högre.
Man har sålunda uttalat, att den samlade personalstyrkan i ett normal -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

distrikt bör uppgå till minst omkring 50 personer för att förutsättningar
skall erhållas för erforderlig effektivitet i polisarbetet. Enligt utredningens
mening kan det vara försvarligt och lämpligt att i allmänhet söka ge ett
distrikt en sådan omfattning, att det kan bära en personalstyrka någonstiides
på skalan mellan 20 och 50 man, helst kanske något närmare den senare
siffran. Man torde för att bilda så stora distrikt i allmänhet ha att räkna
med befolkningstal om cirka 25 000—60 000. Endast i perifera områden av
utpräglad glesbygdsnatur, där av naturliga skäl polisverksamheten har en
annan karaktär än i riket i övrigt eller där eljest speciella förhållanden föreligger,
kan man nödgas göra eller godtaga avsteg från vad sålunda principiellt
ansetts böra eftersträvas och inrätta distrikt med betydligt mindre
bärkraft i fråga om polisstyrkans storlek.

Polisdistriktens anslutning till annan administrativ eller judiciell indelning

Utredningen anför att man allmänt sett synes böra eftersträva att olika
förvaltningsgrenars geografiska verksamhetsområden i den mån så är möjligt
sammanfaller. I första hand bör därför undersökas vilka praktiska möjligheter
det finns att verkställa en nyindelning av riket i polisdistrikt i anslutning
— helt eller delvis — till annan administrativ eller judiciell indelning.
De indelningar i lokala statliga verksamhetsområden, till vilka man här
närmast skulle kunna tänkas knyta an, synes vara länen, fögderierna, civilförsvarsområdena
eller domsagoområdena.

En distriktsindelning, uppbyggd på länet såsom lokal enhet skulle, även
om den i fråga om några län ter sig som den mest rationella, enligt utredningens
uppfattning på grund av distriktens storlek medföra vissa olägenheter,
vilka i flertalet län icke kan tänkas uppvägda av mera påtagliga,
speciella fördelar i vare sig polisorganisatoriskt eller polisoperativt hänseende.
Länsalternativet -— den mest genomgripande reformlinjen — innebär
alltså ett alltför radikalt steg för att kunna godtagas.

Fögderierna har utformats från helt andra synpunkter än de polismässiga
och är, sedda ur det praktiska polisarbetets synvinkel, ofta påtagligt olämpligt
avrundade. I flera fall utgör de för övrigt ej ens geografiskt sammanhängande
områden. Fögderiindelningen kan därför enligt utredningens mening
icke lämpligen tjäna som utgångspunkt för en distriktsindelning på det
polisiära området.

De nyligen fastställda civilförsvarsområdena är av eu storleksordning,
som framstår såsom någorlunda rimlig ur polisväsendets synvinkel. Civilförsvarsomradena
är emellertid närmare utformade under hänsynstagande
till den nuvarande indelningen i polischefsdistrikt. Då det nu gäller att tillskapa
nya polischefsdistrikt, synes det utredningen helt irrationellt att falla
tillbaka på en indelning, som uppgjorts med utgångspunkt i den polischefsdistriktsindelning
som man nu underkänner.

Vissa förhållanden finner utredningen tala för att man vid utformningen

Ktingl. Maj.ts proposition nr 118 är 1962

av polisdistrikt sindelningen på något sätt anknyter till domsagoområdena.
Ett särskilt skäl därtill utgör det nära personalorganisatoriska samband
som på lokalplanet råder — och av utredningen förutsättes skola i relativt
stor utsträckning råda även framdeles — mellan polis- och åklagarväsendet.
Ett närmare studium av frågan ger emellertid vid handen, att ett godtagande
av domsagoindelningen som primär grund för indelningen i polischefsdistrikt
av olika skäl svårligen kan komma i fråga. Även om åtskilliga
domsagor framträder som ganska naturliga geografiska enheter, utmärkta
av en viss inre samhörighet mellan respektive domsagors skilda delar, ter
sig rikets indelning i domsagor likväl ej sällan numera tämligen irrationell
och egenartad. Detta torde i vissa fall sammanhänga med att domsagoindelningen
i fråga om samhällsbildning, kommunikationer m. in. i viss utsträckning
bygger på förutsättningar, vilka ej längre existerar eller i allt fall i
väsentlig mån förändrats; domsagoorganisationen präglas över huvud taget
i icke så få fall av en viss konservatism och traditionsbundenhet. Även andra
förhållanden spelar här in och påkallar uppmärksamhet vid distriktsbildandet.
Sålunda anser utredningen somliga domsagor vara av väl ringa omfattning
för att lämpligen bilda för sig bestående polisdistrikt, medan andra
domsagor, särskilt i Norrlands glesbygder, har alltför stor geografisk utsträckning.
Vissa domsagor saknar dessutom en huvudort som skulle kunna
fungera som centralort.

Det här förda resonemanget leder enligt utredningen fram till att man
icke bör söka lösa det föreliggande organisatoriska problemet medelst någon
primär anknytning till andra redan förefintliga administrativa eller judieiella
indelningar. Man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på
vad man genom nyindelningen önskar vinna. Reformen måste sikta på att
få fram tillräckligt stora, naturligt avgränsade och även i övrigt lämpliga
polisiära verksamhetsområden med huvudorter av sådan storlek och belägenhet,
att de kan fungera som centrala baser för distriktets polis. Det synes
då vara anledning att vid indelning i polisdistrikt av ett visst län utgå från
de större orterna, i första hand städerna. Bland dessa utväljes ett begränsat
antal till polisiära centralorter i distrikt, vilka skall bestå av dessa orter
jämte deras naturliga omland eller uppland d. v. s. den del av länet som
allmänt — näringsgeografiskt och förvaltningsmässigt -— graviterar mot
orten i fråga.

Att utredningen förordar en metodik av nu angiven art innebär inte att
man skulle lämna bestående indelningar i förvaltningsområden utan varje
beaktande. Med hänsyn till angelägenheten av att de skilda förvaltningsgrenarnas
geografiska verksamhetsområden icke i onödan avviker från varandra
anser utredningen tvärtom att man vid den närmare avgränsningen
av de nya polisdistrikten bör undersöka i vad mån anslutning lämpligen
kan vinnas till andra indelningar. Kommunindelningen torde regelmässigt
böra så till vida beaktas, att polisdistrikt uppbygges av eu eller flera kom.
‘1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr l''/8

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

inuner. Ett särskilt skäl att taga viss hänsyn till domkretsar eller domsagor
utgör det personalorganisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarväsendet
på lokalplanet. På åtskilliga håll måste det även vara möjligt att helt
eller i det närmaste helt följa domsagoindelningen. Mångenstädes måste
emellertid denna indelning frångås. För att man skall få till stånd naturligt
avgränsade och i övrigt lämpliga polisiära verksamhetsområden blir det sålunda
enligt utredningen bl. a. nödvändigt, att stad med egen jurisdiktion
normalt får bilda gemensamt polisdistrikt med delar av omgivande eller
angränsande domsaga eller domsagor. En sålunda eller på annat sätt uppkommen
inkongruens mellan bestående judiciella enheter och de nya polisdistrikten
kan emellertid måhända i ett eller annat fall tänkas komma att
förändras till överstämmelse genom en efterföljande justering av domsagoindelningen.

Utredningens preliminära indelning av landet i polisdistrikt

Utredningen har verkställt en preliminär indelning av landet i polisdistrikt
med tillämpning av de allmänna principer, som enligt utredningens
mening bör vara vägledande vid en sådan indelning. Resultatet av detta arbete
redovisas i en vid betänkandet fogad bilaga (bil. 12), till vilken hänvisas.
Enligt denna skulle landet komma att indelas i 111 polisdistrikt. Ettvart
av dessa distrikt utom Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt får, förutom
huvudstation, ett antal understationer, i hela landet tillhopa 426
stycken. Invånarantalet i cirka 15 av distrikten kommer att understiga
25 000 och i ett tjugotal distrikt kommer antalet polismanstjänster med all
sannolikhet att understiga 20.

Det förslag till indelning av länen i polisdistrikt, som utredningen framlagt,
bör enligt vad utredningen anför betraktas allenast såsom en vägledning
för avvägningen mellan de olika faktorer, som måste påverka distriktsindelningen
i ett förstatligat polisväsende. Utredningen förutsätter att länsstyrelserna
skall beakta de behov av justeringar, som till äventyrs betingas
av speciella lokala förhållanden inom länen.

Poliskårernas organisation m. m.

Enligt de riktlinjer som utredningen rekommenderat bör länen indelas
i polisdistrikt med benämning efter vederbörande centralort. Dessa distrikt
bildar grundvalen för den statliga polisorganisationen samt utgör de lokala
poliskårernas reguljära verksamhetsområden. Det förutsättes att verksamheten
för dessa poliskårers personal, i den omfattning som från samordningssynpunkt
prövas erforderlig, skall kunna utsträckas jämväl till områden
utanför de reguljära verksamhetsområdena. Polispersonalen skall
sålunda i princip vara obegränsat mobil.

Lokal poliskår föreslås skola lyda under länsstyrelsen (i Stockholm över -

Kungl. Maj.ts proposition nr lh8 år 1962

ståthållarämbetet) och — med undantag som kommer att angivas i det följande
— vara direkt underställd länspolischef.

Chef för lokal poliskår benämnes av utredningen polismästare eller, i distrikt
där åklagarväsendet alltjämt skall vara förenat med polisväsendet,
polismästare, tillika distriktsåklagare; dock att polisdirektör föreslås som
titel för polischeferna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Utredningen föreslår vidare att personalförteckningar för de lokala poliskårerna
skall upprättas i samband med genomförandet av den nya organisationen.
Därvid bör beaktas, att de tjänster för polismän och befattningshavare
i kontorskarriären vilka avsetts för de nuvarande statspolisavdelningarna
i princip och proportionellt efter beräknat behov fördelas på de olika
distrikten. Undantag måste dock göras för a) visst antal tjänster för polismän
med särskilt kvalificerade utredningsuppgifter, b) erforderligt antal
tjänster för polismän — huvudsakligast polisbefäl — med uppgifter avseende
trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete inom länet och c) tjänster
avsedda att disponeras inom den särskilda polisverksamheten och för
vissa kommunikationsverks behov in. in. Dessa polismän hör, om inte särskilda
omständigheter talar för annan förläggning, tilldelas den poliskår,
som är förlagd till residensstaden, och i första hand stå till länspolischefens
(statsåklagarens) disposition. Den skisserade åtgärden innebär, att
den nuvarande statspolisorganisationcn — liksom självfallet också den nuvarande
reservpolisorganisationen — avvecklas.

Främst till poliskårerna i Stockholms och Göteborgs polisdistrikt men
även till poliskårerna i förslagsvis Malmö, Sundsvalls och Luleå polisdistrikt
bör enligt utredningsförslaget såsom ett kvalificerat tillskott till de
vid nyss berörda poliskårer placerade utredningsexperterna knytas ytterligare
ett antal polismän av utpräglad experttyp för att utföra mera krävande
utredningar i första hand inom den av länsgränser oberoende räjong,
för vilken förläggningsstaden utgör centrum. Ytterligare undersökningar
torde få utvisa, huruvida — i likhet med vad som är fallet i Stockholm,
Göteborg och Malmö — särskilda tekniska avdelningar kan vara erforderliga
vid andra större poliskårer i ändamål att befria kriminaltekniska anstalten
från befattningen med åtskilliga tekniska undersökningar av mera
rutinartad beskaffenhet.

Utredningen anser att lokal poliskår bör utgöras av dels en huvudstyrka
med stationering på distriktets centralort, dels arbetsgrupper av växlande
antal och storlek med stationering företrädesvis i större tätorter i polisdistriktets
perifera delar. S. k. enmansstationering bör komma ifråga endast
i begränsad omfattning. I poliskårens huvudstyrka bör ingå - - förutom
polischefen och övrig i polisledningen ingående personal — huvudparten
av distriktets personal för utredningsverksamhet av olika slag samt
för spaning och annan undersökning angående brott. 1 arbetsgrupp bör
som regel ingå polisbefäl. I övrigt hör i dylik grupp i princip kunna ingå

Kungl. Maj.ts proposition nr Ur8 år 1962

såväl polismän av olika kategorier (för yttre verksamhet resp. utredningsverksamhet)
som befattningshavare i kontorskarriären.

Utredningen anser, att i ett omorganiserat polisväsende eu centralisering
av polismansstyrkorna skall ske i den omfattning som betingas av
kraven på ökad slagkraft åt polisorganisationen. Centraliseringstanken får
emellertid icke drivas för långt. Utredningen förordar att vid den statliga
organisationens uppbyggnad graden av styrkekoncentration inom ett polisdistrikt
efter förslag av länsstyrelsen såsom regional polismyndighet bestämmes
av Kungl. Maj:t.

Polischefens arbetsuppgifter föreslås bli utvidgade i vissa avseenden.
Man kommer sålunda inom den ram som avlönings- och omkostnadsanslagen
representerar och som allmänt sett bestämmer hans handlande att få
hära det primära ansvaret för polisorganisationens tillstånd och funktionsduglighet
i distriktet. På polischefen torde få ankomma att hl. a. upprätta
och till länsstyrelsen ingiva förslag till de anslagsäskanden och framställningar
i övrigt inom hans ämbetsområde, vilka han finner böra göras. Han
måste vidare i större utsträckning än vad som f. n. gäller för flertalet polischefer
ägna uppmärksamhet åt den personaladministrativa och kamerala
sidan av verksamheten. Anledningen härtill är att till hans ansvarsområde
kommer att överflyttas en hel del uppgifter, vilka nu i regel ankommer på
de kommunala organen, t. ex. fullständig personalbokföring, ärenden rörande
lokaler och dessas planering, vicevärdskap i vissa fall samt utrustningsfrågor.

Utredningen erinrar om att det i olika sammanhang konstaterats, att den
nuvarande uppdelningen av polismännen på ordningspolismän och kriminalpolismän
innebär vissa olägenheter av såväl arbetsorganisatorisk som
löneteknisk art. Inom vissa av de nuvarande poliskårerna föreligger på
sina håll enligt vad utredningen erfarit ett faktiskt spänningsförhållande
mellan ordnings- och kriminalavdelningarna, vilket självfallet icke kan
vara till gagn för polisverksamheten i dess helhet. En första förutsättning
för att ett smidigt och effektivt polisväsende skall kunna skapas måste enligt
utredningens mening vara, att poliskårerna organiseras på ett sådant
sätt att samverkan mellan de olika organisationsenheterna inom kårerna
säkerställes och framstår som naturlig. Utredningen framhåller, att det icke
synes uteslutet att det nuvarande lönesystemet, enligt vilket lönesättningen
av kriminalpolismanstjänster sker med tillämpning av vissa kvoteringsregler,
stundom kunnat leda till att kriminalavdelningar, dvs. specialavdelningar
för spaning och annan undersökning av brott, tillagts utredande eller
preventiva uppgifter av sådan karaktär att de haft sin naturliga anknytning
till ordningspolistjänsten och icke bort handläggas av kriminalpolispersonal.

Med hänsyn till att gränsen mellan ordnings- och kriminalavdelningarnas
arbetsuppgifter nu icke är fixerad och till de tendenser varom nyss talats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

(»9

föreslår utredningen, att poliskårerna skall organiseras med beaktande av
polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet.
Utredningen är angelägen framhålla, att dess förslag till
lösning av frågan hur en poliskår i princip bör organiseras ingalunda torde
minska möjligheterna för en önskvärd specialisering av polispersonal eller
behöva leda till förändringar av de riktlinjer efter vilka det nuvarande lönesystemet
för polispersonal utformats.

Den förstärkning av länspolischefsfunktionen, som utredningen anser
böra ske, får självfallet icke leda till att den lokala organisationen störes
varje gång som för länet eller del därav samordnade aktioner enligt länspolischefens
intentioner skall äga rum. I syfte att bl. a. eliminera störningar
i arbetet på det lokala planet och för att underlätta de lokala polischefernas
arbetsplancring bör enligt utredningens mening det system med rörligt
kommando, som med framgång sedan en tid prövats vid olika poliskårer, ges
vidgad tillämpning, i varje fall inom de större poliskårernas huvudstyrkor.

Om i lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen
eller författningen särskild föreskrift meddelats om vad som avses med
polismyndighet skall jämlikt 1 § polismyndighetslagen uppgiften tillkomma
i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket polischefen
i orten. I 2 § samma lag stadgas att Kungl. Maj :t om särskilda skäl föreligger
äger uppdraga åt annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra
på polischef eljest enligt 1 § ankommande uppgift. Av förarbetena (SOU
1942: 40 och prop. 1944: 17) till lagen framgår, att stadgandet i 2 § antogs
komma att få sin största betydelse för landsbygden. Sålunda ansågs det
vara lämpligt att i köpingar och andra orter, där polischef ej var stationerad
men där det fanns kvalificerat polisbefäl, uppdraga handläggningen av vissa
ofta återkommande ärenden åt sådant befäl. Såvitt utredningen har sig
bekant, har emellertid intet sådant uppdrag meddelats. Det bör vidare uppmärksammas,
att med paragrafens nuvarande lydelse formella möjligheter
saknas att i stad med poliskammare uppdraga åt annan polisman att för
poliskammaren fullgöra på denna enligt polismyndighetslagen ankommande
uppgift. Detta finner utredningen egendomligt, eftersom ingen pol iskammare
numera är kollegial myndighet. Polismästaren är sålunda ensam ledamot
av och beslutande i kammaren. Poliskamrarnas allmänna polismyndighet
är merendels knapphändigt angiven i de olika instruktionerna. Några bestämda
gränslinjer mellan poliskammarens och polismästarens funktionsområden
är sålunda icke uppdragna, vilket dock såsom framgår av det sagda
icke torde ha någon större praktisk betydelse.

Enligt utredningens uppfattning bör poliskammarbegrcppet i ett statligt
polisväsende avskaffas och uppgift, som i lag eller författning ålagts polismyndighet
utan att därvid särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet
avses, generellt ankomma på polischefen i vederbörande polisdistrikt.
Polismyndighetslagen bör vidare ges eu sådan utformning, alt eu

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

delegation på annan polisman än polischef av befogenheten att handlägga
polismyndighetsärenden kan ske i den utsträckning som erfordras för att
inom de lokala poliskårerna skapa rationella arbetsformer.

Lekmannainflytandet

Av det minskade intresset hos kommunerna för polisväsendets administration
får enligt utredningens mening inte dragas den slutsatsen, att kommunernas
intresse för polisorganisationen och polisverksamheten skulle upphöra
därför att polisväsendet förstatligas. Man torde med säkerhet få räkna
med att kommunerna skall finna det angeläget, att de lokala intressena vinner
beaktande. Även för polischeferna torde det vara av vikt att förstatligandet
inte skapar en klyfta mellan kommunerna och polisväsendet utan
att en nära kontakt alltjämt upprätthålles. Utredningen förordar därför, att
i samband med ett förstatligande av polisväsendet garantier på ett eller
annat sätt skapas för att fortlöpande kontakt upprätthålles mellan den lokala
polisorganisationen och kommunerna. Utredningen, som anser att denna
kontakt bör kunna åstadkommas med enklare medel än genom att tillskapa
fasta kontaktorgan, har föreslagit att kontakten skall upprätthållas på följande
sätt.

För lokal polischef skall i administrativ ordning föreskrivas skyldighet alt
minst en gång årligen, lämpligen innan förslag upprättas till årets anslagsäskanden
för distriktets polisväsende, kalla en eller flera särskilt utsedda
representanter för varje i polisdistriktet ingående kommun till en informations-
och samrådskonferens. Till denna bör genom polisledningens försorg
sammanställas det material i form av organisationsplaner i stort, statistik
m. m., som kan behövas såsom komplement till den muntliga information
om organisationen och om polisverksamheten som polischefen eller av honom
utsedda befattningshavare lämnar vid konferensen. Vid denna bör kommunrepresentanterna
i förekommande fall orienteras om föreliggande planer
på organisationsförändringar, omläggning av den yttre bevakningen
etc. I konferenserna deltagande kommunrepresentanter bör beredas tillfälle
att framlägga sina synpunkter i de olika frågor, som kan ifrågakomma till
behandling. Vid konferenserna skall genom polisledningens försorg föras
protokoll, i vilka bör särskilt redovisas från kommunrepresentanter framförda
synpunkter. Avskrifter av dessa protokoll bör för orientering tillställas
länsstyrelsen och statens polisinspektion samt översändas till berörda
kommuner. Det bör ankomma på de i konferensen deltagande kommunrepresentanterna
att orientera förtroendemännen i de egna kommunerna.
Utöver skyldigheten för polischefen att anordna informations- och samrådskonferenser
skall dessutom föreskrivas skyldighet för honom att, jämväl
i övrigt och varje gång fråga om någon mera väsentlig förändring av
polisorganisationen eller polisverksamheten aktualiseras, genom kommunrepresentanterna
orientera kommun som beröres därav och i samband där -

Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1962

med bereda de kommunala organen tillfälle att framlägga sina synpunkter
på de aktuella spörsmålen.

Särskilt yttrande

En av utredningens experter, landsfiskalen Waesterberg, ansluter sig
visserligen till utredningens uppfattning i fråga om de principer, som skall
ligga till grund för rikets indelning i polisdistrikt, men hävdar att det sätt,
på vilket uti''edningen tillämpat dessa principer vid den preliminära distriktsindelningen,
i åtskilliga fall lett till att man kommit fram till distrikt med
eu personalstyrka, som ligger långt över de av utredningen angivna siffrorna.
Detta beror i många fall på att huvudorterna i distrikten utgöres av
städer, som tillhör de större i landet. Lämpligheten av sådana distrikt —
som alltså består av de större städerna jämte betydande landsbygdsområden
långt utanför städernas förorter — finner Waesterberg anledning ifrågasätta.
Han anser att en distriktsbildning av detta slag, som i vissa avseenden kan
vara fördelaktig, också kommer att medföra betydande nackdelar. Den stora
centralortens polisiära problem kommer t. ex. med all sannolikhet att så
starkt träda i förgrunden inom distrikten att landsbygdsdelen, alla ansträngningar
i motsatt riktning till trots, kommer att bli lidande. När en tätort
nått en viss storlek ifrågasätter Waesterberg om icke denna ort liksom
hittills bör utgöra eget polisdistrikt.

Remissyttrandena

Polisdistriktens storlek

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till utredningens
uttalanden i fråga om polisdistriktens storlek. Bland dem som
helt godtagit utredningens uppfattning i denna fråga må nämnas samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings samt Göteborgs och
Bohus län, statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd, svenska
polisförbundet, föreningen Sveriges poliskommissarier och flertalet
kommuner. Svenska landskommunernas förbund finner det svårt att fastställa
några generella principer för hur distriktsindelningen skall ske.

I en del yttranden göres i viss mån andra bedömanden än utredningen
gjort i fråga om den lämpligaste storleken av personalstyrkan i ett polisdistrikt.

Föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskamrarna
i Hälsingborg, Halmstad och Lund, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges juristförbund och landsfiskalen i Valla distrikt anser, att en tilllämpning
av utredningens principer leder till alltför små distrikt.

Föreningen Sveriges landsfogdar hävdar sålunda, att om inte alldeles
särskilda skäl gör det nödvändigt att skapa mindre distrikt, en personalstyrka
på omkring 35 man måste anses erforderlig för att organisera en

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

effektivt arbetande poliskår. Helst bör polisstyrkan bestå av omkring 50
man. Föreningen Sveriges polismästare ansluter sig i stort sett till de av
utredningen redovisade grundtankarna för distriktsindelningen men menar
ändå att de föreslagna polisdistrikten i många fall är för små för att kunna
tillgodose kravet på såväl en effektiv centraliserad polisstyrka som en tillräcklig
lokalstationerad polis. Poliskammaren i Halmstad finner det uppenbart,
att en styrka om 20 man i arbetshänseende får anses helt otillräcklig.
Denna uppfattning redovisas också av poliskammaren i Hälsingborg, som
beträffande en polisstyrka av denna storlek framhåller följande.

Genom arbetstidsbestämmelserna (45- resp. 42-timmars vecka) har av
den styrkan schematiskt räknat vid regelbunden skiftestjänst minst 5 man
ständigt fridag. Då måste man också bortse från kompensationsledighet,
som ytterligare höjer arbetstidsbortfallet. Kvar står alltså 15 man fördelade
på 24 timmar. Grovt räknat, om man bortser från arbetstidsförskjutning,
alltså 5 man per tur och åtta timmars tjänstgöring. Så tillkommer
semesterledighet för de 20 polismännen, vari dessutom ingår befäl och
jourpersonal, varför för fältarbetet kvarstår en uppenbar icke slagkraftig
styrka.

Enligt poliskammaren i Lund bör en poliskår bestå av minst 75 och i varje
fall inte mindre än 50 man. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ifrågasätter
om inte utredningen överbetonat nackdelarna med stora polisdistrikt. Från
kommunikationssynpunkt torde ett ökat avstånd till polischefens tjänsteställe
i regel vara av underordnad betydelse, särskilt som utredningen tänkt
sig en omfattande delegering av polismyndighetsfunktionerna. Sveriges
juristförbiind finner att kommunikationsmedlens utveckling är ägnad att
motverka olägenheter av stora polisdistrikt. Förbundet anser för sin del, att
man genom att skapa relativt stora polisdistrikt vinner ökad elasticitet hos
organisationen, dvs. möjlighet att disponera tillräcklig personal för aktuella
uppgifter och att utan hjälp utifrån klara tillfälliga toppbelastningar.
I ett icke ringa antal fall bör det således vara möjligt och lämpligt att tillskapa
större distrikt än vad utredningen föreslagit. Liknande synpunkter
som de nu anförda framför landsfiskalen i Valla distrikt, som anser, att
distriktets polisstyrka bör hålla sig vid minst omkring 30 man och att det
inte behöver föreligga några betänkligheter mot att ge polisdistrikten stor
geografisk utbredning och kompensera avstånden med väl genomförd motorisering
av polisen och hel utbyggnad av radiokommunikationerna.

Av de remissinstanser som anser, att personalstyrkan i ett polisdistrikt i
allmänhet bör vara lägre än vad utredningen förordat, må nämnas länsstyrelserna
i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges
landsfiskaler, 18 länsavdelningar av denna förening, flertalet landsfiskaler,
75 kommunalfullmäktige, 15 stadsfullmäktige och 6 kommunalförbund.
Flertalet av dessa remissinstanser håller före att antalet polismän i varje
distrikt normalt bör hålla sig omkring den nedre gräns utredningen förordat.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att man, bortsett

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

från städer som redan har större polisstyrkor, i princip ej bör godtaga
polisdistrikt med mer än 30 befattningshavare. Undantag från denna regel
kan möjligen erfordras för polisdistrikt som kommer att utgöras av en
stad med omkringliggande landsbygd. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län bör principerna för polisdistriktsindelningen vara förhållandevis
elastiska. Det torde räcka, att man anger, att polisdistrikten lämpligen bör
uppbyggas kring en centralort och att polisstyrkan om möjligt bör uppgå
till cirka 20 man. Ett flertal faktorer, såsom den administrativa indelningen
i län och kommuner, folkmängd, avstånd, kommunikationer och
näringsliv måste vid indelningen tillmätas avsevärd betydelse. Även föreningen
Sveriges landsfiskaler hävdar, att personalstyrkan i ett distrikt
bör närma sig den nedre gränsen, 20 man. Föreningen anför.

Styrelsen kan dela utredningens uppfattning att ett polisdistrikt lämpligen
bör ha sådan storlek, att det kan bära en personalstyrka om 20—50
man. Denna avgränsning synes ha en sådan spännvidd, att vid en distriktsindelning
efter den av utredningen lancerade centralortsprincipen - vilken
styrelsen finner riktig — huvuddelen av landets polisdistrikt kan hållas
inom dessa gränser. Enligt vad utredningen redovisat har Polisväsendets
organisationsnämnd vid organisationsundersökningar kommit till den slutsatsen,
att en personalstyrka om minst cirka 20 man »fast personal» kan
«e en väl godtagbar organisation. Detta oaktat har utredningen uttalat, att
personalstyrkan helst bör ligga nära den övre gränsen. Styrelsen kan icke
finna, att utredningen på ett övertygande sätt motiverat denna ståndpunkt,
och anser, att man i stället bör närma sig den undre gränsen, och åberopar
som stöd därför vad experten Waesterberg i sitt till betänkandet avgivna
yttrande anfört mot bildandet av alltför stora polisdistrikt. Man kan också
konstatera, att utredningen även med utgångspunkt från ståndpunkten att
personalstyrkan bör ligga närmare 50 man, i åtskilliga fall utan bärande
skäl frångått denna ståndpunkt och onödigtvis tillskapat mycket stora
distrikt.

Länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler och de enskilda
landsfiskalerna har uttalat sig i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som anförts av föreningen.

De kommuner, som ansett att polisdistrikten bör vara mindre än vad
utredningen föreslagit, har i allmänhet som skäl för sitt ställningstagande
framhållit att landsbygdens behov av polisiär bevakning och service inte
kommer att bli tillfredsställande tillgodosett om distrikten göres för stora.
Som regel har man från kommunernas sida inte angivit något mått på vad
man anser vara cn lämpligt avvägd personalstyrka.

Polisdistriktens anslutning till annan administrativ eller judiciell indelning Så

gott som alla remissinstanserna har anslutit sig till utredningens
uppfattning att man bör tillskapa distrikten fritt och med direkt sikte på
vad man genom nyindelningen önskar vinna. Man understryker vidare all;j*_B
ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr lå-8

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

mänt utredningens uttalande att man vid den närmare avgränsningen av
de nya polisdistrikten bör undersöka i vad mån anslutning lämpligen kan
vinnas till andra indelningar.

Med hänsyn till att det även i en framtida polisorganisation kommer att
föreligga behov av samarbete mellan polisen och de kommunala myndigheterna
anser sålunda många remissinstanser det vara ett angeläget önskemål
att polisdistriktens gränser inte skär kommungränserna. I detta sammanhang
framhålles att man bör avvakta den nya kommunindelningen,
innan polisdistriktens gränser fastställes. Denna uppfattning redovisas
bl. a. av länsstyrelsen i Skaraborgs län som i denna fråga bl. a. framhåller
följande.

Indelningen i polisdistrikt måste emellertid i hög grad vara beroende av
kommunindelningen. Med hänsyn till den nära samverkan som alltfort anses
böra råda med kommunerna och för att polisverksamheten skall kunna
utövas friktionsfritt bör kommunen alltid ingå i ett och samma polisdistrikt.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om det över huvud låter sig
göra att företaga indelning i polisdistrikt, innan närmare klarhet vunnits
rörande en blivande kommunindelning.

Ett flertal remissinstanser har även framhållit, att polisdistriktens gränser
i möjligaste mån bör anpassas till domsagogränserna.

I några remissyttranden ifrågasättes, huruvida inte länen lämpligen bör
bilda polisdistrikt. Uttalanden härom har gjorts bl. a. av hovrätten över
Skåne och Blekinge. Andra remissinstanser menar, att länsgränserna bör
kunna genombrytas, om detta är nödvändigt för att skapa ändamålsenligt
utformade polisdistrikt. En sådan uppfattning redovisas av föreningen
Sveriges landsfiskaler och poliskamrarna i Hälsingborg och Halmstad.

Frågan om polisdistriktens anslutning till civilförsvarsområdena har
behandlats av civilförsvarsstyrelsen, poliskammaren i Karlstad och landsfiskalen
i Bjärtrå distrikt, vilka funnit det angeläget, att dessa två verksamhetsområden
sammanfaller med hänsyn bl. a. till att åtskilliga polischefer
är förordnade till civilförsvarschefer.

Utredningens preliminära indelning av landet i polisdistrikt

Med hänsyn till att utredningens preliminära indelningsförslag förutsättes
bli föremål för översyn i annat sammanhang har remissinstanserna
i allmänhet inte funnit anledning att yttra sig över förslaget. I åtskilliga
yttranden redovisas dock synpunkter på såväl valet av stationeringsort
för de olika polisdistrikten som det sätt, på vilket utredningen i de särskilda
fallen bestämt distriktens gränser.

Ett flertal remissinstanser, däribland många av dem som anslutit sig
till utredningens principiella uppfattning om distriktens storlek, har
framhållit, att utredningen i sitt preliminära indelningsförslag delvis frångått
sina egna principer och i många fall skapat alltför stora polisdistrikt.
Man har därvid i allmänhet hänvisat till vad som anförts i Waesterbergs

Kungl. Maj.ts proposition nr Vr8 år 1962

reservation. Bland de här åsyftade remissinstanserna kan nämnas ett
flertal länsstyrelser, statspolisintendenten, föreningarna Sveriges landsfogdar,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges poliskommissarier, några stadsfiskaler
och ett 80-tal kommuner.

Statspolisintendenten uttalar att han ansluter sig till de allmänna normer
beträffande folkmängd och personalstyrka, som utredningen utgått
från vid uppbyggandet av en ny polisdistriktsorganisation. Han anser emellertid,
att utredningen i sitt förslag till preliminär indelning av landet i
polisdistrikt i stor utsträckning frångått dessa normer och skapat distrikt,
som förefaller väl stora för att en smidig och effektiv ledning och sammanhållning
skall kunna åstadkommas.

Uttalanden av motsvarande innehåll förekommer även i yttrandena från
åtskilliga av de andra här nämnda remissorganen.

Poliskåreimas organisation m. m.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan
erinran utredningens förslag till tj änstebenämningar för lokala
polischefer. Några remissinstanser, däribland justitiekanslersämbetet, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län och landsfogden i länet samt föreningen
Sveriges polismästare har dock förordat att man i möjligaste mån bibehåller
de nuvarande benämningarna. Poliskammaren i Stockholm framhåller,
att benämningen polismästare för polischefen i Stockholm har nära
200-årig hävd och att den icke utan starka skäl bör ändras. Överståthållarämbetet
menar, att om den av ålder hävdvunna titeln polismästare
anses böra bibehållas för polischefen i Stockholm, även polischeferna i
Göteborg och Malmö bör ges samma benämning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
att statspolisorganisationen avvecklas och att tjänsterna
med vissa undantag fördelas på de olika polisdistrikten. I anslutning till
detta förslag framhåller svenska landskommunernas förbund, att tjänsternas
fördelning mellan de olika polisdistrikten bör ske på grundval av statspolisens
nuvarande arbetsuppgifter och med den målsättningen, att de
arbetskraftsresurser som motsvaras av statspolisen även efter ett förstatligande
av polisväsendet skall disponeras för att täcka landsbygdens behov
av polisiära insatser. Göteborgs poliskommissariesällskap förordar, att de
föreslagna specialstyrkorna göres så små som möjligt i förhållande till
vad arbetsbördan kräver, så att de inte blir »cn stat i staten». I gengäld
bör de som kommenderas dit vara verkliga specialister på sina områden.
Det ifrågasättes om de icke bör kommenderas på viss tid. Härigenom
skulle nås ett erfarenhetsutbyte, som skulle komma tjänsten till godo
såväl centralt som regionalt och lokalt.

Några remissinstanser avvisar utredningens förslag om inrättande av avdelningar
för länets behov. I detta hänseende anför Svenska polisförbundets

7G Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

länskommitté i Östergötlands län att varje polisdistrikt inom länet bör tillföras
eller låta utbilda polismän i den omfattning att distriktets egen personal
kan utföra mera kvalificerade utredningar med eventuellt biträde av
personal från annat polisdistrikt. Poliskammaren i Karlskrona anser, att
man inte bör »konservera» statspolisen med risk att nuvarande dualism
mellan statspolis och kommunal polis kommer att bestå. Poliskammaren
i Halmstad anser att det ej bör förekomma expertgrupper på det regionala
planet. De nuvarande statspolisstäderna kan i stället ges en sådan utformning
av personalstaten att dessa efter direktiv från centralorganet kan ombesörja
ifrågavarande arbetsuppgifter inom områden, som kanske i många
fall lämpligen inte bör följa några länsgränser. Centralorganet kan i varje
särskilt fall, om så skulle vara påkallat, utse erforderlig ledning. Även poliskamrarna
i Hälsingborg och Luleå samt landsfiskalen i Gällivare distrikt
ställer sig avvisande till förslaget att inrätta för länets behov avsedda avdelningar.
Landsfogden i Norrbottens län ställer sig tveksam till förslaget
att viss befälspersonal vid behov skall ställas till polisdirektörens förfogande
för att planera och leda trafikövervakningen. Härom anför landsfogden
följande.

Med den föreslagna organisationen av polisdistriktens personalkadrar synes
mig detta arrangemang icke behövligt. Trafikarbetet är numera av den
vikt och betydelse att det bör ägnas fortlöpande intensiv uppmärksamhet
av lokal- och regionpolischefer samt planeras och ledas av dem personligen
eller i vad gäller den regionala instansen av den kvalificerade personal, som
finnes direkt knuten till regionchefens kansli. Det föreslagna »låneförfarandet»
från centralkåren torde för övrigt verka förryckande och irriterande
på arbetet vid kåren. Även den för särskild kriminalpolisverksamhet
avsedda personalen synes åtminstone i vad gäller Norrbottens län kunna i
viss mån decentraliseras och tillföras de lokala poliskårerna. Därigenom
skulle säkerligen avsevärda tjänstemässiga fördelar vinnas och besparingar
kunna göras.

En hel del remissinstanser har uttalat betänkligheter mot utredningens
förslag till fördelning av tjänsterna inom statspolisorganisationen på polisdistrikten.
Hit hör statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd,
länsstgrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och
Västernorrlands lån, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
poliskommissarier, 4 landsfiskaler och två länsavdelningar av föreningen
Sveriges landsfiskaler.

Dessa remissinstanser anser i allmänhet, att utredningens förslag innebär
en försvagning i första hand beträffande den trafikövervakande verksamheten
och förordar i allmänhet, att den nuvarande statspolisorganisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tioneu ersättes med eu länspolischefen direkt underställd avdelning för
kvalificerade brottsutredningar, för trafikövervakning, för särskild polisverksamhet
samt för rekrytering och utbildning av aspiranter.

De polisiära uppgifter som torde böra tillkomma länspolischefen att ombesörja
synes enligt föreningen Sveriges landsfogdar vara av sådan betydelse,
att länspolischefen till sitt förfogande bör erhålla en styrka, som till
sin sammansättning och omfattning i mycket påminner om de nuvarande
statspolisavdelningarna. Föreningen anför bl. a.

Därest statspolisen, i likhet med vad utredningen anfört, i sin nuvarande
form skall upplösas, torde böra inrättas en för länspolischefens behov
dimensionerad avdelning med personal för t. ex. kvalificerade utredningar,
för trafikarbete och för särskild polisverksamhet samt även for personalutbildning
Den för länet i dess helhet sålunda avsedda polisen bor sta under
länspolischefens direkta befäl och vara av tillräcklig omfattning for att länspolischefen
för sin verksamhet icke alltför ofta skall behöva stora den
lokala organisationen.

Samma tankegångar kommer till uttryck i yttrandet från landsfogden i
Kopparbergs län som anför.

Enligt min mening bör de nuvarande statspolisavdelningarna i sin helhet
förläggas till residensstäderna och stå till länspolischefens förfogande.
Den personal, som nu ingår i statspolisens kriminalavdelningar, kommer
i fortsättningen liksom förut att bli helt upptagen av utredningar av svara
brott, beträffande vilka det åligger landsfogden i sin egenskap av statsåklagare
att leda förundersökning och verkställa åtal. Beträffande oidningsstatspolisavdelningarna
i länen så är dessa avdelningar för närvar ande
helt sysselsatta med att fullgöra trafikövervakning, trafikundervismng i
skolorna, medverka med råd, anvisningar och propaganda avseende ti afiken,
ljusundersökningar, metodiskt utforskande av trafikfällor och dylikt.
Dessa synnerligen viktiga uppgifter planlägges nu av länspolischefen och
vid en omorganisation av polisväsendet beräknas länspolischefen att i ännu
högre grad än nu få ägna sig åt den operativa ledningen av trafikpolisverksamheten.
Fördelas ordningsstatspolisen på de lokala distrikten skulle
detta för Kopparbergs läns vidkommande betyda att 29 man skulle fördelas
på 8 distrikt. Det torde icke vara svårt att föreställa sig vilken liten effekt
dessa utplottrade befattningshavare skulle få i trafikpolisarbetet. Dessa
skulle med största säkerhet gå åt för trafikutredningar och vanlig ordningshållning.
Det rörliga kommando, som de olika distrikten skulle stå till
tjänst med för hela länets behov, är ju avsett att tagas i bruk blott vid
vissa tillfällen. 1 ett län som Kopparbergs län skulle detta rörliga kommando
få tagas i bruk praktiskt taget jämt som ett komplement till lokalpolisen
i anledning av sommar- och vinterturism, fester, idrottstävlingar,
raggarbråk etc. Detta betyder bland annat att den lokala trafikövervakningen,
som skulle skötas av de polismän, som ingår i det rörliga kommandot,
i stor utsträckning måste läggas ner. Vidare måste beaktas, att i den
nuvarande ordningsstatspolisen ingår en hel del specialister på olika områden
med viss specialutrustning. Dessa specialister och denna specialutrustning
måste normalt anknytas till ett större område än ett polisdistrikt.
För övrigt ingår i trafikpolisverksamheten eu mängd bilar, motorcyklar

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

och specialutrustning, som ur ren materialvårdssynpunkt bör i största möjliga
utsträckning omhänderhas av en länscentral. Det har vidare visat sig
att om trafikpolisarbetet skall bli effektivt måste trafikpolisgrupperna ledas
av specialiserat trafikpolisbefäl, som följer med grupperna och ständigt injicerar
och stimulerar. Det är icke möjligt för ett vanligt ordningspolisbefäl
med hänsyn till mängden av övriga arbetsuppgifter att kunna följa upp
alla de författningsbestämmelser och regler samt tekniska fakta och metoder,
som har anknytning till detta stora verksamhetsfält. Följden blir att
trafikpolisverksamheten ute i distrikten blir av ringa effekt. Erfarenhetsmässigt
måste man i trafikpolisverksamheten göra ideliga kraftansamlingar
punktvis, för vilket behövs en beträffande både befäl och konstaplar sammansvetsad,
specialtrimmad kår. Enligt min mening skulle det komma att
få ytterst olyckliga följder om det icke i länen finnes en flygande kader
som motsvarar den nuvarande ordningsstatspolisen.

Statspolisintcndenten uttalar i denna fråga bl. a.

En fördelning av ordningsstatspolisens personal i enlighet med utredningens
förslag skulle med all säkerhet medföra att denna toges i anspråk
huvudsakligen för trafikövervakning i tätorterna eller — till förfång för
trafikövervakningsuppgifterna — för andra löpande polisuppgifter. Härtill
kommer att statsverket skulle åsamkas onödigt dryga kostnader för utrustning
(t. ex. bilvågar och radarhastighetsmätare m. in.), som kanske på
grund av ringa personaltillgång vid de lokala poliskårernas trafikövervaltningsgrupper
endast kan komma till användning vid enstaka tillfällen.
Vidare bör den under länspolischefen stående polisstyrkan vara lätt tillgänglig
för medverkan i samordnade övervakningsaktioner ovanför länsplanet
enligt direktiv från den centrala myndigheten. Med utgångspunkt
från vad jag anfört torde icke heller någon uppdelning böra ske beträffande
ordningsstatspolisens ridande avdelningar. Icke minst ur beredskapssynpunkt
är det angeläget att polisrytteriet bibehålies vid nuvarande slagkraft.

I fråga om personaldispositionen har ett stort antal remissinstanser
understrukit utredningens uttalande att centraliseringen inte får
drivas längre än som är oundgängligen nödvändigt för att polisstyrkorna
skall få avsedd kapacitet. Man framhåller att en alltför långt driven centralisering
innebär risk för att bevakningen på landsbygden kommer att
försämras. Vidare iiktas uppmärksamheten pa att möjligheterna för polismännen
att förvärva tillfredsställande person- och lokalkännedom minskas
genom en alltför stark centralisering av polisverksamheten. I remissyttrandena
framhålles också att allmänhetens behov av polisiär service inte kan
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, om centraliseringen drives för långt.

Flera remissinstanser har i detta sammanhang framhållit vikten av att
arbetsgrupperna inte underdimensioneras samt utvecklat sina synpunkter
på frågan i vilken omfattning personalen skall centraliseras.

Svenska landskommunernas förbund understryker, att man vid förstatligandet
bör sikta på en lokal polisorganisation, som fortfarande innebär
en ganska stark decentralisering av polispersonalen till större och mindre
understationer, samt att systemet med kvarterspolis bör i avsevärd om -

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

fattning prövas på landsbygden. Det är enligt förbundets mening vidare
angeläget, att polischeferna instruktionsvägen eller på annat sätt ålägges
att i samma grad tillgodose de polisiära servicebehoven beträffande alla
delar av polisdistriktet. Föreningen Sveriges landsfogdar finner det angeläget,
att garantier skapas för att polisarbetet i områden utanför centralorten
icke blir eftersatt till förmån för centralorten, och landsfogden i Östergötlands
län framhåller betydelsen av att arbetsgrupperna inte är underdimensionerade
samt att de förestås av kvalificerat befäl. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anför.

Länsstyrelsen kan biträda utredningens tanke, att poliskåren i ett polisdistrikt
skall utgöras av en huvudstyrka förlagd å distriktets centralort
samt arbetsgrupper ute i polisdistriktets perifera delar. Frågan om graden
av centralisering torde emellertid icke böra fixeras efter någon viss i förväg
bestämd mall. I ett tätt befolkat distrikt med liten areal bör man söka
uppnå en förhållandevis kraftig centralisering, medan i polisdistrikt med
långa avstånd och kanske många gånger besvärliga kommunikationer graden
av centralisering måste bli mindre. Det är bär viktigt att man tänker
på allmänhetens trygghet och bekvämlighet, som torde komma att minskas
i betänklig grad, särskilt på landsbygden, om centraliseringen drives för
långt. Det är även nödvändigt, att man befrämjar polisens lokal- och personkännedom.
Det av utredningen angivna systemet med s. k. kvarterspolis
knuten till särskilda ansvarsområden torde vara ägnat att bidraga
härtill och har av länsstyrelsen i annat sammanhang tillstyrkts.

Enligt landsfiskalen i Tanums distrikt kan omorganisationen tänkas leda
till ökad effektivitet i polisarbetet endast under förutsättning att arbetsgrupperna
få tillräcklig numerär för att självständigt handha de normalt
förekommande arbetsuppgifterna inom området. Arbetsgrupperna skall enligt
Skaraborgs läns polisförening ha resurser för lokal övervakning av ordning
och tillräcklig beredskap för utryckning och ingripanden i första hand
vid plötsligt inträffade behov. Enklare utredningsverksamhet bör utföras
av personal med stationering pa lokal ort. Pa sadant sätt undvikes tidsödande
långa och dyrbara resor och polismaktens goda kontakter med allmänheten
bibehålies. Länsstyrelsen i Värmlands län hävdar, att man till
centralorten i princip endast bör förlägga kriminalpolis och teknisk personal
ävensom personal för ordningshållning å centralorten samt för trafikövervakning
och trafikundervisning. Till centralorten bör inte förläggas personal,
som avses skola användas för utredningar och daglig ordningshållning
på platser utanför centralorten. Inte heller poliskammaren i Karlstad tror
att ökad mobilitet inom centralortens huvudstyrka helt kan ersätta de lokala
arbetsgruppernas permanenta stödjepunkter. Poliskammaren i Örebro
uttalar angående behovet av en centraliserad poliskår.

Inom nuvarande organisation har behovet av en samlad eller gemensam
insats normalt varit synnerligen litet. I de nya stordistrikten med sin egen
stora polisstyrka torde behovet bli ännu mindre. Vid något enstaka tillfälle
kan samlad insats erfordras av större omfattning. Erfarenheten visar, att om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ständigheterna vid sådana tillfällen äro väl kända och att god tid normalt
står till förfogande för organiserandet av sådan insats. Övriga frågor ha
hittills kunnat lösas. Frågan om t. ex. samordnad trafikövervakning har
mycket enkelt ordnats på ett tillräckligt fullgott sätt genom de samordningspromemorior,
som statspolisintendenten i ärendet utfärdat. Alla dessa
och liknande insatser torde för övrigt i den nya organisationen väl kunna
tillgodoses genom de i förslaget upptagna rörliga kommandona och trafikövervakningsgrupperna.
Någon annan beredskapsreserv för normalt förekommande
behov torde inte vara erforderlig. Vid de speciella tillfällen, då
verkligt stora insatser erfordras, är dessa vanligtvis av den storleksordning,
att planläggning och i vissa fall ledning därav bör ankomma på den centrala
instansen.

Landsfiskalen i Lima distrikt förordar en modifierad centralisering med
relativt starka arbetsgrupper i de till ytvidden stora distriktens Ytterområden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att man måste lägga stor vikt
vid att arbetsgrupperna utrustas med polisbefäl, i de största tätorterna
utanför centralorten i kommissariegrad, och sådan personaluppsättning
i övrigt att ständig jourtjänst kan upprätthållas. Även landsfiskalen i Njurunda
distrikt understryker vikten av att arbetsgrupperna göres så stora,
att jourtjänst kan anordnas. Härom anföres i yttrandet.

Arbetsgrupperna på i vart fall de större orterna ute i distrikten böra som
regel vara så pass stora, att jourtjänst kan organiseras. Detta är absolut
behövligt, om snabba ingripanden skola kunna ske vid akuta händelser.
Jag tänker härvid närmast på nödvändigheten av snabb polisinsats vid trafikolyckor,
rattfylleri, misshandel, hemfridsbrott o. dyl., då alltför lång tid

skulle åtgå för insats av personal från huvudstyrkan. ----Av denna

anledning synes det mig även tveksamt, huruvida det kan anses effektivt,
att generellt överlåta trafikutredningar på huvudstyrkans personal. I realiteten
skulle detta innebära, att personal ur arbetsgrupp på ex. en kollisionsplats
utför det för hela utredningen viktigaste arbetet nämligen fotografering,
^ mätning och skissritning för att sedan överlåta förhörsulredningen
på personal ur huvudstyrkan, som ej genom arbete på platsen
omedelbart efter olyckan är insatt i händelseförloppet.

b öreningen Sveriges landsfogdar, 2 landsfogdar, föreningen Sveriges
landsfiskaler, 9 länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, ett
flertal landsfiskaler, länsstyrelsen i Kalmar län och poliskammaren i Luleå
har uttalat stark tveksamhet beträffande värdet av enmansposteringar.

I i emissyttrandena framhålles, att systemet med ensamstationerade polismän
från trivselsynpunkt är en mindre lyckad anordning. Man erinrar om
att en ensam polisman inte alltid kan bemästra de kritiska situationer, då
ett kraftfullt ingripande är påkallat. I detta sammanhang framhålles, att
ensamstationeringen inte kan jämföras med kvarterspolisverksamheten.
Kvarterspolisen har som regel möjlighet att tillkalla snabb förstärkning.
Fn sådan möjlighet står sällan till buds för en ensam polisman på lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

bygden. Svårigheten att ge polismannen full sysselsättning är ytterligare
ett skäl, som åberopas mot ensamstationeringen.

Flera remissinstanser anser att graden av styrkekoncentration bör bestämmas
av länsstyrelsen. Denna uppfattning redovisas bl. a. av länsstyrelsen
i Norrbottens lån. Poliskammaren i Hälsingborg anser att polisinspektionen
i samråd med länsstyrelsen och efter hörande av polischeferna
bör bestämma grundorganisationen. I samma ordning bör denna organisation
kunna ändras.

Sveriges juristförbund betonar vikten av att i polisdistrikt om minst
60 000 å 70 000 invånare inrättas särskilda souschefstjänster (polisintendenter).
Sådana tjänster finns för närvarande inrättade i t. ex. Örebro
(75 000) och Linköping (65 000). Dessa tjänster kommer då även att bli
naturliga rekryteringstjänster.

Utredningens förslag att poliskårerna skall organiseras med beaktande
av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet
och utredningsverksamhet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Ordningspolisintendenten i Göteborg anser en av betänkandets
större förtjänster vara förslaget att de gränser som finns mellan
kriminalpolisavdelning och ordningspolisavdelning utjämnas. Dessa gränser
är ofta icke betingade av verkliga behov utan är av fackföreningsmässig
art. Genomförandet av förslaget måste enligt stads fiskalens i Kristinehamn
mening få mycket stor arbetsorganisatorisk och löneteknisk betydelse. Enhetliga
titlar och lönegradsplaceringar skulle göra det möjligt att på ett helt
annat sätt än f. n. placera rätt man på rätt plats. Nuvarande motsättning
mellan olika personalkategorier skulle även försvinna.

En kritisk inställning till förslaget redovisas av överståthållarämbetet,
stats polisintendenten, poliskamrarna i Stockholm, Hälsingborg och Halmstad,
polischefen i Göteborg, stadsfiskeden i Lidköping, föreningen Sveriges
poliskommissarier, Göteborgs poliskommissariesällskap och Stockholms
kriminalpolisförening.

Stats polisintendenten anser inte utredningens motivering för förslaget
hållbar. I den mån spänningsförhållanden föreligger mellan ordnings- och
kriminalavdelningar kan dessa förhållanden icke avlägsnas enbart genom
att införa nya begrepp. I stället bär polisverksamhetsutredningens förslag
till avhjälpande av det bristande samarbetet först prövas, innan en bos allmänheten
väl förankrad och internationellt erkänd terminologi slopas. Poliskammaren
i Hälsingborg anför i sitt avstyrkande yttrande.

Enligt poliskammarens mening kan man emellertid organisera eu kår
efter de nämnda grundelementen även med nuvarande uppdelning, om man
blott bedömer tjänstekvoteringen rätt efter ärendenas halt och vikt. Därtill
kommer att redan inom en medelstor kår bevaknings- och utredningsarbete
icke kan---- renodlas utan att organisationen blir osmidig, byråkra tisk

och dyr, eftersom man bl. a. endast kan ha eu begränsad styrka i jour
för utredning på obekväm arbetstid. Utredningens förslag är därför icke
någon praktisk lösning.

82 Kungt. Maj:ts proposition nr 148 är 1962

Föreningen Sveriges poliskommissarier anser, att förslaget om indelning
i nya grnndelement bör skjutas åt sidan och möjligen upptagas i framtiden,
sedan de av polisverksamhetsutredningen anvisade utvägarna för samarbetet
inom polisväsendet prövats — och då endast under förutsättning att
dessa ej befunnits hållbara. Föreningen anför i detta hänseende följande.

Vi kunna icke ingå på ett sakligt bedömande av hur en organisation med
de nya grundelementen skulle komma att fungera. För att få ett underlag
för bedömande måste praktiska prov verkställas under en längre tid, men
redan nu anse vi oss våga uttala, att en uppdelning på de två grundelementen
icke är hållbar. Redan yttre spaning måste ofta kombineras med utredningsarbete.
De sociala arbetsuppgifterna utgöra likaså en kombination av
element, som äro hänförliga till båda sidorna. Så är det också med trafikövervakningen.
Med största säkerhet skulle dessutom personalen vid utredningsavdelningen
påfordra tillämpning av likalönsprinciper, oavsett vilken
utbildning individen erhållit och oavsett den kompetens arbetsuppgiften
kräver.

Föreningen framhåller även att benämningarna kriminalpolis och ordningspolis
fått förankring hos allmänheten och att begreppen har internationell
klang.

Göteborgs poliskommissariesällskap anser, att den bär berörda frågan
icke är av principiell betydelse för frågan om polisväsendets förstatligande.

Poliskammaren i Borås har inte någon erinran mot förslaget men anser
att uppdelningen inte bör göras så strikt som föreslås. Poliskammaren
förutsätter att trafikövervakningsgruppen även skall kunna förbereda trafikföreskrifter
och finner det därför lämpligt att trafikutredarna överföres
till trafikövervakningsgruppen, vilken måste ha ett intimt samarbete med
dessa. Likaledes bedömer poliskammaren det nödvändigt att spaningsgruppen
tillhör utredningsverksamheten. Spanarnas tjänst förutsätter ett ytterst
nära samarbete med brottsutredare och det erfordras att de har en ytterst
noggrann kännedom om alla brott. Härjämte fordras en noggrann personkännedom
varjämte de skall ha möjlighet att själva kunna göra erforderliga
utredningar, kunna deltaga i brottsplatsundersökningar och i annat
för deras verksamhet erforderligt arbete. Förlägges denna verksamhet till
yttre verksamheten torde för övrigt ett med hänsyn till befordringar, kurser
m. in. olyckligt utbyte av spanarna ske till men för hela verksamheten,
och hela kontakten med brottsutredarna och med arbetsfältet förloras.

Landsfiskalen i Mölndals distrikt accepterar förslaget endast under förutsättning
att utredningsverksamheten uppdelas i två från varandra klart
skilda avdelningar eller sektioner, nämligen eu för utredningstjänst i allmänhet
och en för kriminalpolisverksamhet.

Utredningens förslag att poliskammarbegreppet avskaffas
har föranlett invändningar endast från poliskamrarna i Stockholm,
Malmö och Örebro samt från föreningen Sveriges polismästare.

Poliskammaren i Stockholm erinrar om att i olika författningar specialdefinitioner
förekommer av begreppet polismyndighet, varigenom besluts -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

befogenhet i vissa administrativa ärenden förbehålles visst lokalt polisorgan.
Enligt 61 § vägtrafikförordningen är exempelvis befogenhet att utfärda
lokala trafikföreskrifter tillagd i stad med poliskammare denna och i annan
stad magistrat eller kommunalborgmästare medan för landet i övrigt länsstyrelserna
utfärdar föreskrifterna. Därest magistraterna och kommunalborgmästarna
avskaffas, torde behovet att för beslutsbefogenhet i administrativa
ärenden kunna skilj a mellan olika lokala polisorgan bli än större. Detta
behov kan tillgodoses genom att begreppet poliskammare behålles i sådana
polisdistrikt, där ledningsorganet är särskilt kvalificerat. Begreppet poliskammare
har jämväl mer opersonlig karaktär än begreppet polischef, vilket
kan vara till fördel i psykologiskt avseende vid utövande av beslutsbefogenhet
i administrativa ärenden.

Begreppet poliskammare bör enligt poliskammnren i Malmö av praktiska
skäl behållas i de fall, då beslutanderätten inom polismyndigheten regelmässigt
utövas var för sig av mer än en befattningshavare. Poliskammaren
i Örebro anser utredningens förslag motiverat i de fall, då polisledningen
består av en befattningshavare, men ifrågasätter, om icke polisledningen
normalt kommer att bestå av flera än en befattningshavare i de föreslagna
polischefsdistrikten. Poliskaimnarbegreppet bör då såsom en sammanhållande
benämning på polisledningen mycket väl kunna komma ifråga jämväl
i fortsättningen. Föreningen Sveriges polismästare anser, att begreppet
representerar en tillgång, som man icke i oträngt mål bör avhända sig. Ordet
poliskammare ger på ett tilltalande sätt uttryck åt den polischefen tillkommande
beslutanderätten på det administrativa området och får anses
sakligt berättigat åtminstone i sådana polisdistrikt där förhållandena givit
anledning till en mera utvecklad ledningsorganisation.

Förslaget till ändrad lydelse av polismyndighetslagen
tillstyrkcs eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser.
Svenska landskommunernas förbund framhåller sålunda, att delegation
i rätt betydande omfattning bör komma till stånd, om allmänheten
Irots de stora polisdistrikten skall kunna få en rimlig polisiär service.

Ett flertal remissinstanser utgår från att delegation av polismyndighetsu
ppgi f t er sker med återhållsamhet. Man fäster i detta sammanhang uppmärksamheten
på ärendenas betydelse för den enskilde och på risken för
ojämnhet i rättstillämpningen. Denna uppfattning redovisas av länsavdelningarna
av föreningen Sveriges landsfiskaler i Stockholms, Uppsala, Malmöhus,
Göteborgs och Dohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län, ett flertal landsfiskaler, landsfogden i Gävleborgs län och poliskammaren
i Luleå. Förstnämnda länsavdelning menar, att polispersonalen
har varken den utbildning eller den erfarenhet, som erfordras för handläggning
av flertalet polismyndighetsärenden.

Förslaget avstyrkes endast av Skaraborgs läns avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, som hävdar att någon delegation i praktiken icke är
lämplig eller möjlig. Såsom polismyndighet har polischefen att handlägga ett

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

mycket stort antal tillståndsärenden av skilda slag. Dessa ärenden berör ofla
för den enskilde viktiga angelägenheter. Med hänsyn härtill och till vikten
av enhetlig bedömning kan det icke vara riktigt att lägga sådana ärendens
avgörande i underlydande polisbefäls hand, menar avdelningen. Svenska
polisförbundet anser, att besluts- och andra befogenheter bör knytas till
viss tjänst och icke till viss tjänsteinnehavare samt liksom arbetsuppgifter
och ansvarsområde angivas i organisationsbeskrivningen för tjänsten.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke redan den gällande lydelsen
av lagen är tillräcklig för att ernå det av polisutredningen uppställda önskemålet.
Ämbetet anför.

Möjligen skulle det finnas behov för Kungl. Maj :t att kunna överlåta delegationsrätten
å länsstyrelse, men det synes osäkert, om detta är erforderligt.
I samband med fastställande av indelningen i polischefsdistrikt torde Kungl.
Maj :t nämligen ha anledning besluta om delegering av beslutanderätten å
kvalificerat polisbefäl i de i särskilda orter stationerade arbetsgrupperna,
därvid det väl icke torde vara uteslutet för Kungl. Maj :t att bemyndiga länsstyrelsen
vidtaga den jämkning länsstyrelsen kan finna förändrade förhållanden
påkalla beträffande den som enligt delegationen har att besluta. I sakligt
hänseende torde böra framhållas, att det med hänsyn till beskaffenheten
av vissa ärenden vill förefalla, som om delegationen i princip borde beslutas
av Kungl. Maj :t och således icke överlåtas å länsstyrelserna.

Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens uttalande om
angelägenheten av en god kontakt mellan den lokala polisorganisationen
och kommunerna.

Det övervägande antalet remissinstanser — däribland flertalet länsstyrelser,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, nästan
samtliga kommuner samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare
och Sveriges landsfiskaler — tillstyrker eller lämnar utan erinran
vad utredningen anfört om det sätt, på vilket kontakten med kommunerna
bör anordnas.

Ett antal remissinstanser föreslår dock en klarare och fastare anordning
för lekmannainflytandet i den lokala polisorganisationen. Detta krav framföres
av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Hallands samt
Göteborgs och Bohus län, polismästaren i Eskilstuna, poliskammaren i
Malmö, stadsfiskalen i Lidköping, överexekutorn i Söderhamn, 19 stadsfullmäktige
och 15 kommunalfullmäktige. Dessa remissinstanser anser i allmänhet,
att utredningens förslag inte ger tillfredsställande garantier för
ett verkligt inflytande från kommunernas sida. Många hävdar, att ett fast
kontaktorgan bör tillskapas, och anser, att vägnämnder och civilförsvarsnämnder
lämpligen kan tjäna som förebild för ett kontaktorgan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betvivlar att de av utredningen
föreslagna kontaktkonferenserna kommer att ge polisväsendet någon motsvarighet
till den nuvarande lokala och kommunala förankringen. Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör man för att söka tillvarataga det intresse för

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

polisfrågorna, som torde finnas på kommunalt håll, bilda en polisnämnd för
varje polisdistrikt bestående av ett antal representanter för de i polisdistriktet
ingående kommunerna. Polisnämnden bör erhålla till uppgift att
verka för att polisfrågorna inom nämndens område tillgodoses på bästa sätt.
Polisnämnden bör hållas informerad av polischefen om alla viktiga frågor
inom polisdistriktet samt bör äga rätt att avge yttranden, bl. a. i tjänstetillsättningsärenden,
och göra framställningar till polischefen och länsstyrelsen.

Flera av de nyss angivna remissinstanserna har ansett det vara en svaghet
i utredningens förslag att kommun inte skall äga rätt att påkalla sammanträde
med polischefen.

Vissa remissinstanser, som i princip anslutit sig till utredningens förslag,
har i sina yttranden redovisat synpunkter och önskemål i anslutning till
förslaget. Enligt svenska stadsförbundet är det svårt att överblicka det
praktiska utfallet av utredningens förslag. Med hänsyn härtill bör en ändring
ske, därest erfarenheterna skulle visa att den planerade samrådsformen
endast skulle bli en tom gest utan möjlighet för kommunerna att utöva
något inflytande på det lokala polisväsendets utformning. Svenska polisförbundet
önskar, att man till de föreslagna informations- och samrådskonferenserna
kallar de samrådsombud, som polischefen har att överlägga med i
frågor rörande arbetsförhållanden in. in. Denna mening har även Skaraborgs
läns polisförening. Länsstyrelsen i Värmlands län samt landsfogdarna i
Stockholms, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens
län anser, att länspolischefen bör vara ledare vid samrådskonferenserna.

Justitiekansler sämbetet framhåller, att det måhända bör stadgas skyldighet
för polischefen att exempelvis en gång i början av varje kvartal —
frånsett det kvartal då nyssberörda konferens skall äga rum — höra sig
för hos de utsedda representanterna om det finnes någon önskan om en
allmän konferens och vad denna i så fall bör avhandla. De kommunala
representanterna bör enligt polisnämnden i Uppsala äga rätt att påkalla konferens
med polischefen. Denna uppfattning redovisas även av stadsfullmäktige
i Gävle.

Kommunalfullmäktige i Löberöds kommun finner det inte tillfredsställande
att synpunkter som kommunrepresentanter framför vid informationsoch
samrådskonferens enbart skall tagas till protokollet. I vilken mån
dessa synpunkter sedermera beaktas bör skriftligen redovisas för kommunerna.
Avstyrkes de av kommunrepresentanterna framförda synpunkterna
bör detta motiveras.

Flera remissinstanser, hl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, stadsfullmäktige
i Gävle och Sandviken samt kommunalfullmäktige i Älvsbyns köping
och Jokkmokks kommun anser att konferenser bör hållas oftare än en gång
om året.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

Länsstyrelserna i Västmanlands, Älvsborgs, Gotlands och Kronobergs län,
kommunalfullmäktige i Sparreholm, poliskammaren i Karlstad samt polisnämnden
och stadsfiskalen i Karlstad anser, att samverkan och information
inte bör bindas i så reglerade former som utredningen förordat.

Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker sålunda förslaget om obligatoriska
konferenser med särskilt för detta ändamål utsedda kommunrepresentanter.
I stället bör föreskrivas åläggande för polischefen att på framställning av
drätselkammare eller kommunalnämnd hålla dylika konferenser, såsom eu
engångsföreteelse eller kontinuerligt alltefter kommunens önskan. Till lättnad
för båda parter skulle därigenom informationen och samrådet begränsas
till de fall, i vilka ett kommunalt intresse funnes, varjämte värdet härav
för polischefen skulle ökas genom att på kommunens sida deltoge dess ledande
förtroendemän. Skulle polischefen finna anledning att överlägga med
en kommun i polisiära frågor, bör man kunna taga för givet att kommunen,
även om någon föreskrift därom ej finnes, ställer sig tillmötesgående härtill.
Polisnämnden i Kristianstad anser systemet med konferenser vara tungrott.
Samma fördelar torde kunna vinnas genom att polischefen exempelvis
skriftligen delger kommun viktigare förslag om förändringar i organisationen
samt att muntlig konferens endast hålles på särskild begäran av kommun
eller polischef. En instruktionsföreskrift för polischefen att hålla kontakt
med kommunerna finner poliskammaren i Karlskrona vara tillräckligt.

Även poliskamrarna i Hälsingborg och Lund, polisnämnden i Lund, stadsfiskalen
i Skövde och landsfiskalen i Bjärtrå distrikt ifrågasätter om det
över huvud taget behövs några särskilda åtgärder för att få till stånd en god
kontakt mellan polisen och kommunerna. Förstnämnda poliskammare anför
bl. a.

Vad kommunerna — ----även i framtiden komma att ha intresse av är

ett behörigt polisskydd. Ett kontaktorgan på det lokala planet kan härutinnan
framföra värdefulla synpunkter och berättigade önskemål. Inom vissa
poliskammarstäder finnes nu en s. k. trafiknämnd av rådgivande natur, i
denna stad anknuten till gatuförvaltningen. Många av denna nämnds uppslag
och önskningar äro i trafikavseende av den art att de skola avgöras av
poliskammaren. Om man tager denna nämnd som förebild, skulle man
kunna tillskapa en polis- och trafiknämnd med uppgift att inkomma med
önskemål i här berörda frågor. I de olika kommunerna kunde uppgiften tillläggas
annan redan befintlig nämnd, där orten icke är så stor att en särskild
nämnd är önskvärd. De till polischefen inkomna yrkandena och förslagen
skulle denne därefter ha att pröva i vanlig ordning. Han skulle även vara
berättigad att närvara vid sammanträdena efter erhållen kallelse. Emellertid
torde väl kommunerna i våra dagar ha så stora möjligheter att hävda
sina intressen även på detta område, att det torde vara ytterst tveksamt om
särskilda organ eller sammankomster äro nödvändiga.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar att en rådgivande nämnd
tillskapas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

B. Den regionala organisationen

Utredningen

Enligt utredningens mening bör det även efter ett förstatligande av polisväsendet
tillkomma länsstyrelsen att såsom högsta polismyndighet i länet
ha ansvaret för och ledningen av dess polisväsende samt ytterst övervaka,
att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålles inom länet. Därest
man sålunda utgår från att tyngdpunkten i polisorganisationen ovanför det
lokala planet bör förläggas till länsplanet bör ett blivande centralorgan såvitt
avser beslutanderätten anförtros allenast vissa begränsade uppgifter
och befogenheter samt i övrigt och främst då i frågor rörande polisväsendets
organisatoriska och administrativa standard närmast fungera som ett samordnande,
utredande och rådgivande organ. Under normala förhållanden
blir följaktligen den högsta ledningen av polisverksamheten i princip förlagd
till länsstyrelserna (i Stockholm till överståthållarämbetet).

Länsstyrelsen (överståthållarämbetet) skall enligt utredningen tillse atl
polisväsendet är tillfredsställande ordnat inom dess kompetensområde, såväl
i fråga om personal- och arbetsorganisation som vad angår polisens
utrustning och lokaler. Vid utövandet av sin ämbetsbefattning avseende
polisväsendet skall länsstyrelse biträdas av länspolischefen. Denne föreslås
skola erhålla tjänstebenäinningen polisdirektör eller — om han kommer att
syssla med såväl länspolischefs- som statsåklagargöromål — polisdirektör,
tillika statsåklagare. Polisdirektören skall i sin egenskap av länspolischef
och efter förebild av vad som f. n. gäller för vägdirektör knytas såsom föredragande
till länsstyrelsen. Han erhåller härigenom en viss förankring i
länsstyrelsen men blir lika litet som vägdirektören en länsstyrelse^ änsteman
utan behåller i princip sin nuvarande fristående ställning.

Utredningen har inte ansett det erforderligt att i sitt principbetänkande
intaga en fullständig förteckning över de ärenden, som bör handläggas på
länsplanet, dvs. inom länsstyrelsen eller vid länspolischefens kansli eller
att föreslå en fördelning av dem mellan länsstyrelsen och länspolischefen.
Ärenden av denna natur är enligt utredningen exempelvis sådana som avser
verksamhetsfrågor, som antingen berör mer än ett polisdistrikt eller kräver
likformig behandling inom hela länet, utbildnings- och personalvårdsfrågor
av liknande karaktär, frågor som berör lokaler och utrustning ävensom vissa
kontroll-, tillsyns- och informationsfrågor.

Inom i princip varje länsstyrelse bör enligt utredningen, i den mån så
icke redan skett, vid landskansliet inrättas en arbetsdetalj för polisväsendet
med en länsstyrelsetjänsteman i mellangrad såsom föreståndare och
föredragande i de ärenden, vilkas handläggning skall ankomma på länsstyrelsen.
Vid länspolischefens kansli bör såsom biträde anställas en administrativ
kraft med lämpliga kvalifikationer, exempelvis sådana som nu erfordras
för anställning inom landsfiskalskarriären. På en dylik befattnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

havare bör ankomma att bereda samtliga ärenden rörande organisationen
och ledningen av länets polisväsende, personal- och kostnadsstater, tjänstetillsättningar
etc. samt personalärenden i övrigt, däri inbegripet planering
av tjänstgöringen för all reservpersonal, eller med andra ord sådana ärenden,
vilka förutsättes skola föredragas av länspolischefen i länsstyrelsen
eller av denne avgöras självständigt. Genom ändringar i polislagstiftningen
bör länspolischefen i sin inspekterande och allmänt samordnande verksamhet
och med avseende å den operativa ledningen av polisverksamheten tillläggas
en mera vidsträckt handlings- och beslutanderätt än vad som f. n.
tillkommer landsfogde, hland annat vad angår disposition av polispersonal
över polisdistriktsgränserna. Länspolischefen förutsättes sålunda i högre
grad än nu vanligen är fallet få möjlighet att ta initiativ, att dirigera och att
meddela anvisningar och råd främst i operativt men även i viss män i organisatoriskt
och administrativt hänseende.

Utredningen påpekar att de principiella synpunkter beträffande länspolischefsorganisationen
som utredningen sålunda redovisat självfallet ej
äger giltighet i fråga om Stockholms stad. I denna stad kommer polismästaren
att fylla jämväl den funktion som i länen tillkommer länspolischef.

Avvikelser från normalorganisationen måste enligt utredningen göras
också i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Gotlands län.

Det kan sålunda enligt utredningen knappast anses rimligt, att polischefen
i Göteborgs polisdistrikt, som för att fullgöra sin huvuduppgift kontinuerligt
måste få disponera en underställd polismansstyrka utgörande nästan
90 % av länets samlade polismansstyrka, underställes länspolischefen. En
sådan ordning skulle innebära en onödig arbetsomgång och med all säkerhet
leda till kompetenskonflikter. Vad nu sagts torde även komma att gälla,
därest polisväsendet i Malmö polisdistrikt, vars polisstyrka skulle komma
att omfatta något mer än 50 % av länets samlade polisstyrka, skulle inordnas
under länspolischefens verksamhetsområde. Utredningen föreslår därför
att polisväsendet i Göteborgs och Malmö polisdistrikt undantages från
länspolischefens i Göteborgs och Bohus respektive Malmöhus län verksamhetsområde.

Eftersom Gotland enligt utredningens mening bör utgöra ett polisdistrikt,
kommer i Gotlands län att finnas endast en polischef, som bör vara
stationerad i Visby. Något behov av länspolischef i egentlig mening torde
enligt utredningens uppfattning inte komma att föreligga i länet. Då länsstyrelsen
emellertid i vissa fall torde ha behov av sakkunnigt biträde vid
handläggningen av ärenden berörande länets polisväsende synes i arbetsordning
eller på annat sätt böra uppdragas åt polischefen i Visby polisdistrikt
att i länsstyrelsen vara föredragande i vissa ärenden beträffande
hans verksamhetsområde.

Frågan om lekmannainflytande inom den regionala polisorganisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

bör enligt utredningens mening behandlas i samband med det vidare spörsmålet
om införande över huvud taget av lekmannaelement i länsstyrelserna.
Utredningen inskränker sig därför till att hänvisa till direktiven för
länsförvaltningsutredningen.

Remissyttrandena

Länsstyrelsens ställning i organisationen

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till utredningens mening att
den högsta polisledningen i länet under normala förhållanden i
princip bör vara förlagd till länsstyrelsen.

Utredningens uttalanden rörande arbetsuppgifterna på länsplanet
och deras fördelning mellan länsstyrelsen och länspolischefen
vinner i allmänhet anslutning från remissorganen.

De remissmyndigheter som tagit upp dessa frågor till närmare behandling
har främst uppehållit sig vid arbetsfördelningen. Härvid har justitiekanslersämbetet
funnit det naturligt att tyngdpunkten på länsplanet skall
ligga hos länspolischefen men att länsstyrelsen bör ha rätt att särskilt i organisatoriskt
och administrativt hänseende ge direktiv åt länspolischefen.
Liknande tankegångar går igen i flera yttranden. Så menar t. ex. länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län att ärendena rörande polisdistriktsindelningen,
organisationen och ledningen av länets polisväsende, personal- och koslnadsstater,
tjänstetillsättningar och liknande mera viktiga ärenden bör
handläggas av länsstyrelsen, medan länspolischefen bör handha sådana
ärenden, som mera direkt gäller verkställighet och den operativa ledningen
av polisverksamheten. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län bör frågor om
att rekvirera förstärkning till länets poliskår eller att medgiva att en del av
polisstyrkan för viss tid tillätes tjänstgöra utom länet avgöras av länsstyrelsen,
som i princip skall utöva beslutanderätten i alla ärenden av betydelse,
som inte berör den rent taktiska ledningen. Ärenden rörande ledningen
av polisorganisationen i ett län får nämligen anses vara av den natur och
betydelse, att de skall avgöras av ett kollegialt verk.

Poliskamniaren i Stockholm menar, att ärenden av övervägande administrativ
natur skall tilläggas länsstyrelsen, medan de operativa ledningsuppgifterna
i största möjliga utsträckning hör hänföras till länspolischefen.
Samma uppfattning redovisas av poliskammaren i Borås.

Överståthållarämbetet önskar, att befogenhetsfördelningen mellan överståthållarämbetet
och polischefen i Stockholm ägnas särskild uppmärksamhet.
Landsfogden i Uppsala län finner det angeläget, att man vid fördelningen
av uppgifter mellan länsstyrelsen och länspolischefen tillser, att
länspolischefens eventuella föredragningsskyldighet begränsas så långt det
är möjligt. När det gäller förordnande av ordinarie polispersonal i konstapelsgraden
skulle för beredande av lättnad i länsstyrelsens arbete och und -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

\ikande
tillkom länspolischefen, vilkens beslut sedan endast skulle få överklagas
hos länsstyrelsen. Även landsfogden i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida
inte länspolischefen bör tillerkännas utnämningsrätt beträffande polismän
i de lägre graderna. Under alla förhållanden synes länspolischefen
böra anförtros rätt att utnämna kontorspersonalen på sitt kansli. Länsstyrelsen
i Jönköpings lön erinrar om att den kamerala verksamheten inte
närmare behandlats av utredningen. Två lösningar kan tänkas, antingen
centralisering av verksamheten till länsstyrelsen eller decentralisering till
polisdistrikten. Det finns goda skäl för båda alternativen och en noggrann
undersökning av problemet torde krävas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
anser att utbetalningar av lön bör ske av länsstyrelsen och icke av de lokala
myndigheterna. Landsfogden i Jämtlands län förordar, att länspolischefen
lillägges befogenhet enligt 29 § länsstyrelseinstruktionen att i största möjliga
utsträckning besluta å länsstyrelsens vägnar i de ärenden, som inte skall
avgöras efter föredragning inför landshövdingen.

I ett antal yttranden hävdas, att det i en ny polisorganisation inte kommer
att finnas något behov av länspolischef eller att dennes arbetsuppgifter
i vart fall kommer att bli starkt begränsade. Såsom skäl för sådana
uttalanden anföres huvudsakligen att polisdistrikten kommer att bli avsevärt
större än nu och alt behovet av samordnande verksamhet därför kan
förutsättas bli betydligt mindre framträdande än vad som nu är fallet, att
såsom polischefer i de stora distrikten kommer att utväljas högt kvalificerade
polistjänstemän och att det till det centrala polisorganet måste
komma att överföras åtskilliga av de arbetsuppgifter, som f. n. åligger landstogdarna.
Uttalanden av detta innehåll återfinnes i yttrandena från hovrätten
över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten, poliskamrarna i
Norrköping, Hälsingborg, Uppsala och Borås, föreningen Sveriges polismästare,
magistraten i Uppsala samt stadsfullmäktige i Uppsala och Gävle.

"till utveckling av sin ståndpunkt anför statspolisintendenten att de uppgifter,
som efter ett förstatligande bör ankomma på länspolischefen, icke
motiverar en utökning av dennes befogenheter. Tvärtom torde problemen
rörande samordningen av polisverksamheten i länen komma att i hög grad
förenklas på grund av polisdistriktens storlek, den obegränsat mobila polispersonalen
och de höga krav som måste ställas på polischefernas kvalifikationer.
Jämväl inrättandet av en eentralinstans —- vilka uppgifter den än
kommer att anförtros — torde i flera avseenden medföra minskade krav på
länspolischefen. Poliskammaren i Uppsala motiverar sin uppfattning med
att verksamhetsfrågor, som skulle ankomma på länspolischefen, är sådana
som bör falla under ett centralorgans handläggning. Vad utredningen andrager
i detta sammanhang finner poliskammaren icke övertygande för bibehållande
av länspolischefsinstitutionen.

Föreningen Sveriges polismästare anför med utgångspunkt i ett mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

svarande resonemang att den operativa polisverksamheten som regel torde
vara bäst betjänt av att centralmyndighetens direktiv kan gå direkt till
polischeferna, och att det uppenbarligen skulle vara från effektivitetssynpunkt
önskvärt att kunna till en instans på länsplanet, nämligen till länsstyrelsen,
sammanföra alla de polisuppgifter som måste handläggas där.
Länsstyrelsens funktioner av administrativt slag torde komma att ge sig
själva men det torde bli nödvändigt att noga klargöra vilken befogenhet länsstyrelsen
eventuellt skall kunna utöva på det operativa planet. Det förefaller
föreningen som om länsstyrelsens uppgift härutinnan närmast borde vara
att under centralmyndigheten samordna polisverksamheten med övriga
samhällsfunktioner i länet, att följa och övervaka företeelser inom verksamheten
och till centralmyndigheten anmäla anmärkningsvärda förhållanden.

Vad utredningen anfört beträffande länspolischefens ställning
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Avvikande meningar redovisas emellertid av en råd remissinstanser.

Statskontoret förordar, att länspolischefen behåller sin nuvarande ställning
i förhållande till länsstyrelsen i avvaktan på resultatet av länsförvaltningsutredningens
arbete.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands samt Göteborgs och Bolius län
anser icke att utredningens jämförelse med vägdirektören är riktig enär
denne i tjänstehänseende sorterar under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Några remissinstanser, däribland lånsförvaltningsutredningen, länsstyrelserna
i Uppsala och Hallands län, åklagarmyndigheten i Göteborg samt
Sveriges juristförbund har uttalat sig för att länspolischefen inordnas i
länsstyrelsen.

Lånsförvaltningsutredningen hemställer att i samband med statsmakternas
ställningstagande till det remitterade betänkandet ingen åtgärd måtte
vidtagas av beskaffenhet att förtaga möjligheten att framdeles infoga
länspolischefen som tjänsteman i länsstyrelsen. Det förefaller nämligen
lånsförvaltningsutredningen antagligt, att förstatligandet av polisväsendet
allmänt sett kommer att stärka motiven för att inordna länspolischefen i
länsstyrelsen med hänsyn till det vidgade samarbete och samråd mellan
länspolischef och länsstyrelse, som förstatligandet beräknas medföra både
i fråga om rent administrativa ärenden och i fråga om länspolischefens rådgivande
och inspekterande verksamhet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser
att länspolischefen för det fall att han icke är statsåklagare bör inlemmas
i länsstyrelsen och där tjänstgöra såsom chef för en särskild polissektion.
Endast härigenom torde hans föredragandeställning kunna till fullo utnyttjas,
dubbelarbete undvikas och länsstyrelsen få den avsedda ställningen som
länets högsta polismyndighet. Att inrätta en särskild arbetsdetalj för polisväsendet
i länsstyrelsen och ett särskilt kansli för länspolischefen kan icke
anses vara någon rationell organisation. Inte heller länsstyrelsen i Hallands

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

lön kan varja sig för tanken, alt utredningens förslag kan komma att innebara
en dubbelorganisation, ägnad att onödigt byråkratisera polisväsendet i
mellamnstansen. Länspolischefen bör antingen, på sätt riksdagens revisorer
i sin berättelse till 1959 års riksdag ifrågasatt, helt inordnas i länsstyrelsen
eller givas ställning av länsstyrelsens expert i likhet med vad som
gäller beträttande länsarkitekt, överlantmätare in. fl. samt därjämte lilllaggas
inspekterande, rådgivande och verkställande uppgifter i fråga om
den lokala polisen.

Åklagarmyndigheten i Göteborg föreslår, att inom länsstyrelsen inrättas
en ny avdelning omfattande en sektion för polisärenden och en sektion för
civilförsvarsärenden. Härom anföres i yttrandet bl. a.

Under de tre sistförflutna decennierna ha länsstvrelserna utöver de vikhga
administrativa göromål, som enligt gällande''regler tillkomma dem,

h^ lt vissa betydelsefulla operativa uppgifter. Här åsyftas i första hand
civilförsvaret. Skulle polisväsendet förstatligas efter de riktlinjer, som utredningen
föreslagit, komma dessa angelägenheter givetvis att öka. Då civilförsvaret
inrattades, betraktades dess uppgifter närmast som planeringsarbete
och dessa lades, som naturligt var, under landskansliet. Utvecklingen
under senare ar torde dock ha visat, att de åtgärder, som förberedas inom
civilfoi svaret, i väsentlig omfattning äro polisuppgifter av vtterst ingripande,
omfattande och krävande art.___ ö 1

Ur dessa synpunkter skulle det framstå som angeläget, att vid länsstyrelseni
inrattades en ny avdelning, avsedd just för de operativa uppgifterna.
Avdelningen skulle omfatta en sektion för polisärenden och en sektion för
civil försvar med civilforsvarsdirektören som sektionschef. Civilförsvarslagstiftnmgen
synes icke utgöra hinder däremot. Möjligt är, att sektionen för
polisarenden niaste uppdelas på en detalj för administrativa göromål och
aJ] f°r bommenderingar av personalen. Genom denna anordning
skulle den fordelen erhallas, att landshövdingen under sig skulle erhålla
en avdelningschef med utbildning och erfarenhet, som kunde svara för
lansstjielsens operativa åtgärder, åtminstone i vad det gäller så framträdande
angelagenheter som polisväsendet och civilförsvaret.

Rörande förhållandet till länsstyrelsens båda Övriga avdelningar anför
åklagarmyndigheten.

Medelsförvaltningen och liknande kamerala uppgifter skulle enli-n vaniga
regler tillkomma landskontoret. Avgörandet av vad man Älla Imska
frågor rörande anvandandet av polisväsendet och civilförsvaret skulle
fattas pa landskansliet. Vid föredragningar härom synes länspolischefen
bora vara narvarande. Han finge sedan rätta sig efter innehållet i dessa be?
'' V^f dc?k lcke köra omfatta operativa frågor, i vilka avgörandet enbart
skah tillkomma länspolischefen, i den man landshövdingen icke personligen
atager sig ansvaret för dem. Administrativa och kommunala be 1

nrnmit nen I ■8 fnde regler Prövas På landskansliet, respektive landskontoret.
De administrativa ärenden, som skulle tilldelas länspolischefens
avdelning, synas i huvudsak böra angå tjänstetillsättningar och liknande
personalärenden. I a satt skissats i utredningens förslag kunna ytterligare
arbetsuppgifter dock tilläggas länspolischefen. Väl är det sant, att vissa
ärenden, som angå civilförsvaret, teoretiskt närmare ansluta sig till lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962 9,‘l

kansliets verksamhetsområde, t. ex. anordnande av skyddsrum. Å andra sidan
bör framhållas, att det ur polisväsendets och civilförsvarets synpunkt
vore önskvärt att kunna disponera över det material, som finnes rörande
fordon och körkort på planeringssektionen. Praktiska skäl tala emellertid
för att civilförsvaret helt bör tillhöra den operativa avdelningen liksom
att ändringar ej böra ske av planeringssektionens uppgifter. Samarbete kan
ju ändock äga rum mellan länsstyrelsens olika sektioner.

Med den föreslagna organisationen skulle man undgå att inrätta en
särskild detalj för polisärenden på landskansliet samtidigt som motsvarande
personal skulle erfordras hos länspolischefen. Länspolischefens ställning
skulle jämväl bliva klarare.

Sveriges Juristförbund förordar, att länspolischefen ges ställning som
avdelningschef i länsstyrelsen och att han i denna egenskap ställes direkt
under landshövdingen.

I ett par yttranden förordas, att polismästaren i länets residensstad
tilldelas även funktionen som länspolischef. Poliskammaren i Karlskrona
erinrar sålunda om att polischeferna i residensstäderna har samma utbildning
och kompetens som landsfogden. Såsom chefer för en poliskår,
som oftast är större än länets sammanlagda styrka i övrigt och såsom
polismyndigheter har de dessutom väsentligt större erfarenhet än landsfogden
av polisiär ledningstjänst, förvaltning och administration. Den
bristande regionala ledningen framhäves ytterligare av att några större
städer är undantagna från landsfogdens polisverksamhet. Denna brist skulle
lätt bli avhjälpt, om samtliga residensstäders polischefer blev länspolischefer.
Ytterligare skäl för en sådan anordning är den omständigheten,
att alla länets polisrekryter och dessas utbildning från den 1 januari 1962
anförtrotts residensstadens poliskår.

Tanken att låta residensstadens polismästare fungera som länspolischef
avvisas av landsfogden i Örebro lön, som framhåller, att en sådan lösning
framstår såsom helt verklighetsfrämmande och skulle leda till högst
olyckliga för att inte säga olösliga kompetenskonflikter. Icke heller landsfogden
i Blekinge län anser sig kunna förorda en sådan lösning och hävdar,
att man till länsstyrelsens förfogande måste ställa en polischef, som
kan fullgöra sina arbetsuppgifter obunden av lokala förhållanden.

Beträffande utredningens förslag att en arbetsdetalj för polisväsendet
skall inrättas inom länsstyrelsen påpekar länsstyrelsen
i Södermanlands län att länsstyrelsen tager för givet, att åtskilliga av
ärendena skall handhavas av landskontoret, exempelvis löneärenden och
den kamerala behandlingen av frågor om lokaler och utrustning för polisväsendet
ävensom andra liknande angelägenheter av ekonomisk art. Vare
sig en särskild arbetsdetalj för landskansliets polisärenden inrättas eller
icke, anser länsstyrelsen dessa böra hänföras till den allmänna sektionen.
Särskilt i sådana län, där länspolischefen tillika är statsåklagare, kan det
visa sig nödvändigt, att göra sektionschefen till föredragande i åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

viktigare polisärenden. Detta torde i sin tur kunna medföra behov av en
viss omfördelning av föredragningsskyldigheten på landskansliet. Med
hänsyn härtill är det enligt länsstyrelsen inte på förhand givet, att den
personalförstärkning, som kan bli nödvändig till följd av polisväsendets
förstatligande, bör ske på det sätt utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att man bör undvika uppdelning
inom länsstyrelsen av ärendegrupper på små fixerade arbetsdetal jer,
och framhåller följande.

I stället för å en särskild polisdetalj med speciell föreståndare torde
polisärendena även framgent böra handläggas på landskansliets allmänna
sektion och med den föredragande, arbetsordningen utvisar, i den mån
desamma icke med hänsyn till sin rent kamerala beskaffenhet skall beredas
och avgöras på landskontoret. Länsstyrelsen har intet att erinra mot att
länspolischefen göres till föredragande, i förekommande fall med ensam
beslutanderätt, i vissa grupper av polisärenden. Dock synes härvid eu uppspaltning
böra ske, så att på polisdirektörens föredragning lägges ärenden
av väsentligen operativ typ, medan övriga, mera administrativt betonade
ärenden bör handläggas, föredragas och expedieras av länsstyrelsens egna
tjänstemän. Härigenom ges större möjligheter att undvika dubbelarbete
och ökat utrymme för rationella arbetsformer i övrigt. Så synes t. ex. Iänspetitan
inom ett förstatligat polisväsen böra — i den mån så finnes erforderligt
under samråd mellan länsstyrelsens båda avdelningar — handläggas
inom länsstyrelsen på samma sätt som länsstyrelsens nuvarande petita för
landsstaten.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är det inte enbart den organisatoriska
och operativa ledningen av polisväsendet, som kräver personalförstärkning
hos länsstyrelsen. Utbetalningen av polismännens löner, i den
mån denna skall ankomma på länsstyrelsen, torde också motivera eu förstärkning
av länsstyrelsens personal. Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer
sig tveksam till utredningsförslaget eftersom de arbetsuppgifter, som berör
polisväsendet och vilkas handläggning skall ankomma på landskansliet,
åtminstone i de medelstora och mindre länen knappast synes bli så omfattande,
att de kan ge full sysselsättning åt en för polisväsendet särskilt
inrättad arbetsdetalj.

Statspolisintendenten och svenska polisförbundet förordar, att länspolischefens
biträde rekryteras inom kommissariegraden för att
även på lansplanet skall finnas sakkunskap i den praktiska polistjänsten.
Även svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län och Göteborgspolisens
kommissariesällskap anser att biträdet bör vara polisman.
Blekinge läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler förordar, att
tjänsten som administrativ befattningshavare med hänsyn till göromålens
art inrättas som polisintendenttjänst. Landsfiskalen i Torps distrikt anser,
att den administrativa kraften skall vara polisbefäl i högre tjänstegrad och
sålunda ha sådan utbildning, som kvalificerar honom som polischef. Enligt
landsfogden i Norrbottens län torde arbetsbördan bli sådan att läns -

Knngl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

polischeferna säkerligen ofta bör biträdas av befattningshavare med kvalifikationer
motsvarande en nuvarande polisintendent med juridisk examen.
Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt finner det naturligt att denna tjänstgöring
i länspolischefens stab ingår som ett led i befordringsgången till
länspolischef och att alltså kraven på dessa befattningshavare i princip bör
vara desamma som för länspolischefen.

Landsfogden i Stockholms län anser, att landsfogden bör biträdas av
befattningshavare med landsfogdekompetens. I län med befattningshavare
motsvarande nuvarande biträdande landsfogde torde denne tillika med att
han ombesörjer statsåklagaruppgifter böra tilläggas ställning av ställföreträdande
länspolischef. Denna uppfattning hyser även landsfogdarna i
Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Lämpligheten av två kansliorganisationer på länsplanet
ifrågasättes av länsförvaltningsutredningen, länsstyrelserna i
Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Västerbottens län samt poliskammaren
i Örebro. Länsförvaltningsutredningen finner det inte rationellt
att inrätta ett särskilt kansli för länspolischefen samtidigt som man vid
landskansliet anordnar en arbetsdetalj för polisväsendet. I yttrandet heter
det.

Med länspolischefens kansli skulle i själva verket ett nytt länsorgan tillskapas
på ett område, där länsstyrelsen redan har och efter förstatligandet
av polisväsendet i än högre grad kommer att intaga en central ställning
inom länet. Det kan icke heller vara lämpligt att ha två sinsemellan skilda
arbetsorganisationer för samma verksamhet med exempelvis remisser och
dubbel diarieföring samt utan möjlighet till rationell arbetsfördelning bland
den totala personalen och utan möjlighet att vid semestrar och sjukdom
utnyttja denna efter vad förhållandena kräva och ärendenas beskaffenhet
medger. Den skrivbiträdeshjälp, som erfordras hos landsfogden har länsstyrelsen
nu att tillhandahålla och den upptages i länsstyrelsens personalstat.
Den förstärkning av den administrativa arbetskraften på länsplanet,
som kan bli erforderlig efter eu omorganisation av polisväsendet i enlighet
med de i förevarandé betänkande uppdragna riktlinjerna, synes därför
böra och kunna tillföras länsstyrelsen, så att det blir möjligt att skapa en
gemensam arbetsorganisation för polisärendenas handläggning i länsinstansen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att man vid uppbyggnaden
av den regionala polisledningen bör tillse att dubbla kansliorganisationer
undvikes. Den för polisärenden erforderliga personalen bör helt redovisas
inom länsstyrelsens personalram på samma sätt som nu sker med landsfogdens
expeditionspersonal. Där förutsättningar finnes bör inom länsstyrelsen
inrättas en särskild polissektion för handläggning av alla frågor
rörande allmän ordning och säkerhet med länspolischefen som chef och
huvudföredragande.

I fråga om t j än s t eben ämningen för länspolischefen har ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

redningsförslaget rönt motstånd särskilt från landsfogdarna och länsstyrelserna.
Sålunda avstyrkes förslaget av föreningen Sveriges landsfogdar,
landsfogdarna i Stockholms, Kronobergs, Östergötlands, Södermanlands,
Malmöhus, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,
Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Östergötlands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län, statspolisindententen, poliskammaren i Stockholm, stadsfiskalen
i Lidköping och åklagarmyndigheten i Örebro. Avstyrkande yttrande
föreligger också från justiliekanslersämbetet. Alla dessa remissorgan
förordar att titeln landsfogde bibehållcs. Även statskontoret anser det tveksamt,
om man skall utbyta titeln landsfogde.

Såsom skäl för att behålla landsfogdetiteln åberopas huvudsakligen det
förhållandet att allmänheten numera — inte minst genom ofta förekommande
press- och radiokommunikéer — vet vilka arbetsuppgifter en landsfogde
har.

Stadsfiskalen i Skövde anser länspolismästare vara den lämpligaste titeln.
Stadsfiskalen i Vänersborg förordar titeln länspolischef.

C. Den centrala organisationen
Utredningen

l tredningen har funnit det vara en allvarlig brist hos vårt polisväsende
att det saknar en central instans under Kungl. Maj :t och anser det angeläget,
att denna brist botas. I betänkandet redovisar utredningen sina synpunkter
på frågan hur en sådan instans bör vara uppbyggd, i vilken relation
den skall stå till polisledningen på det lokala planet och till den
lokala polisen samt vilka uppgifter som skall ankomma på ett sådant
centralorgan.

Vad till en början angår själva organisationen av det centrala organet torde
man enligt utredningen ha att välja mellan två alternativ. Man kan
antingen anordna centralorganet inbyggt i inrikesdepartementet eller
tillskapa ett från departementet fristående centralt organ. Utredningen
förordar det senare alternativet. Den närmare utformningen av ett centralt
organ kan naturligen tänkas ske efter olika linjer. Därvid kommer till en
början det sätt, på vilket man vill lösa centralorganets ställning gentemot
de regionala och lokala organen att bli avgörande. Avser man, att centralorganet
skall vara en under Kungl. Maj.-t inrättad chefsmyndighet för dessa
organ, bör givetvis organisationen byggas upp på annat sätt än om centralorganet
endast skall helt eller huvudsakligen tilläggas rådgivande och
samordnande funktioner. På valet av princip, efter vilken centralorganet
bör organiseras, inverkar självfallet också urvalet av de arbetsområden som

Kungl. Maj.ts proposition nr ib8 år 1962

man avser att lägga under organet. Ytterligare och ingalunda oväsentligt
är spörsmålet om och i vilken mån polisorganisationens tyngdpunkt skall
vara förlagd hos detta organ eller ligga på det regionala planet.

Vid beaktande av sålunda anförda synpunkter framstår det till eu början
för utredningen såsom naturligt att icke göra det centrala organet till eu
chefsmyndighet i egentlig mening. Väl bör åt myndigheten principiellt
förlänas karaktären av ett riksorgan men den skall huvudsakligen endast
ha att utöva en rådgivande och samordnande verksamhet, varvid den skall
tillgodogöra sig erfarenheter som vunnits genom egna inspektioner eller
på annat sätt. Denna verksamhet bör ägnas både organisatoriska problem
och frågor som avser den operativa polisverksamheten. I princip bör verksamheten
icke få innefatta någon direktivrätt i förhållande till regionala
eller lokala myndigheter. Det bör emellertid icke vara uteslutet att denna
centrala polismyndighet övertar ansvaret för och ledningen av en operativ
uppgift i situationer, där en operativ verksamhet går utöver länsgränserna
och detta skulle påkalla en enhetlig ledning eller eljest särskild anledning
därtill kan finnas. Bestämmelserna härom torde böra utformas så, att om
en sådan åtgärd tillfälligtvis blir erforderlig behovet tillgodoses antingen
efter framställning från länsstyrelse eller på anmodan av Kungl. Maj :t.
Vidare synes böra beaktas, att i fråga om viss polisverksamhet torde föreligga
kontinuerligt behov av en samverkan långt över länsgränserna. Så
finner utredningen vara förhållandet exempelvis beträffande trafikövervakningen,
den särskilda verksamheten för bekämpande av brott mot statens
säkerhet, kontrollen rörande den illegala sprit- och narkotikahandeln m. in.
Det torde ankomma på det centrala organet, liksom det tidigare ankommit
på statspolisintendenten, att på eget initiativ samordna och eventuellt leda
den polisverksamhet som erfordras i dessa hänseenden; naturligt är därvid
att polisradionätet direkt administreras av centralorganet. Så bör också
bli fallet med det ytterligare utbyggda polisiära teleprinternät som erfordras
för att tillgodose kravet på en tekniskt välutrustad polisorganisation. Om
alltså en för vissa riksomspännande uppgifter erforderlig operativ ledning
av polisverksamheten lägges hos chefen för detta centrala organ, bör till
dennes förfogande kunna ställas specialutbildad personal i form av ett rörligt
kommando, avsett att förstärka den lokala polisstyrkan. Personal för ett
sådant kommando erbjuder sig ur statspolisen. Utredningen föreslår, att
detta rörliga kommando — som också torde böra omtatta en avdelning som
svarar mot den som från statspolisavdelningen i Stockholm ställes till förfogande
vid utredning av mordfall oavsett gärningsorten — organisatoriskt
knytes till poliskåren i Stockholms polisdistrikt.

När utredningen uttalat att centralorganets verksamhet hör omfatta organisatoriska
frågor avser utredningen bland annat, att till detta organ bör
överföras den verksamhet som i organisatoriska och andra hänseenden
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr l''/8

Kungl. Maj.ts proposition nr l>r8 år 1962

ankommer på och utövas av polisväsendets organisationsnämnd och som
till huvudsaklig del blir erforderlig även efter polisväsendets förstatligande.

I detta sammanhang upptager utredningen till bedömande frågorna om
vilken ställning som vid ett förstatligat polisväsende bör ges åt statens polisskola
samt i vad mån uppgifter, som ankommer å statens kriminaltekniska
anstalt, bör överföras till centralorganet.

Statens kriminaltekniska anstalt har en tvåfaldig uppgift. Den skall dels
utföra kriminaltekniska undersökningar, dels fortlöpande föra och bearbeta
sådana centrala register, som är av betydelse särskilt för brottsspaningen.
I anslutning till denna gren av verksamheten har anstalten att utge
tidningen Polisunderrättelser samt att sörja för kontakten med utländska
polisorganisationer. Utredningen anser, att till det centrala organet bör
föras de arbetsuppgifter hos anstalten, som är av rent eller övervägande
polisiär natur. Det bör alltså ankomma på det centrala polisorganet att sörja
för den registratur, som sammanhänger med polisverksamheten, att handha
utgivningen av Polisunderrättelser samt att svara för erforderliga kontakter
med utländska polisorganisationer. För återstående arbetsuppgifter
av dem som nu ankommer på anstalten och som har en mera vetenskaplig
karaktär, torde anstalten antingen böra bestå som fristående vetenskaplig
anstalt eller sammanföras med annan likartad statlig verksamhet. Denna
fråga torde enligt utredningen böra bli föremål för ytterligare överväganden.

Beträffande statens polisskola finner utredningen det uppenbart, att det
centrala organet skall ha möjlighet att medverka vid utformningen av det
utbildningsprogram som statens polisskola bör tillämpa, ävensom att organet
skall kunna kontinuerligt ha insyn i undervisningen. Utredningen finner
det emellertid knappast vara påkallat för dessa syften att skolan inordnas
under det centrala polisorganet. En sådan anordning skulle — framförallt
om icke samtidigt detta organ tillfördes betydande pedagogisk sakkunskap
motsvarande den som nu är företrädd inom polisskolans styrelse —
snarast innebära en försvagning av skolans möjligheter att på ett riktigt
sätt förvalta sin uppgift. Det syfte ett inordnande av skolan under det
centrala polisorganet skulle tillgodose bör enligt utredningens bestämda
mening hellre uppnås genom att det centrala polisorganets chef blir självskriven
ledamot av polisskolans styrelse. Utredningens ståndpunkt blir
därför att statens polisskola bör bestå såsom en självständig, Kungl. Maj :t
direkt underställd institution.

Med hänsyn till att det centrala organets verksamhet huvudsakligen blir
inspekterande och upplysande och icke operativ anser utredningen benämningen
statens polisinspektion vara lämplig. Såsom chef för myndigheten
med förslagsvis överdirektörs ställning bör stå en överinspektör för statens
polisväsen.

I anslutning till vad utredningen i mera allmänna ordalag anfört om de
arbetsuppgifter, som bör tilläggas det centrala organet, har utredningen

Kangl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

föreslagit, att följande uppgifter skall ankomma på denna instans, nämligen
att förskaffa sig ingående och allsidig kännedom om polisväsendet i riket
samt följa utvecklingen på polisväsendets område såväl inom riket som i
erforderlig utsträckning även utomlands;

att upprättahålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndigheter;
att inspektera polisväsendet;

att med stöd av erfarenheter, vunna vid inspektioner eller eljest, genom
allmänna anvisningar eller på annat sätt meddela upplysningar och råd
rörande polistjänsten och dess fullgörande;

att, om brister i polisorganisationen yppas, anmäla förhållandet hos vederbörande
länsstyrelse (ÖÄ);

att hos Kungl. Maj :t göra de framställningar om nya eller ändrade bestämmelser
angående polisväsendet, som kan finnas nödvändiga;
att på anmodan av Kungl. Maj:t eller efter framställning från länsstyrelse
(ÖÄ) handha ledning av polisuppgift, som kräver samverkan mellan polispersonal
i skilda län;

att för polisuppgift som, vare sig den berör ett eller flera län, kräver insats
av särskilt utbildade polismän, ur den styrka med sådan utbildning, över
vilken inspektionens chef förfogar, ställa erforderlig personal till förfogande; att

ägna uppmärksamhet åt utbildningen av personalen inom polisväsendet;
att ge akt på förhållanden, som berör kontakter mellan polisen och allmänheten
och särskilt verka för ett gott och förtroendefullt förhållande mellan
dem;

att uppehålla erforderlig kontakt med civila och militära myndigheter samt
med enskilda föreningar och sammanslutningar i den mån polisens arbete
främjas därav;

att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade anvisningar verka för standardisering
av erforderlig materiel för polisväsendet och tillhandagå polisdistrikten
med anskaffning därav samt, i den mån annat ej föreskrives, ha den centrala
uppsikten över materielens förvaring, vård och underhåll;
att verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahålles polisväsendet och
i sådant hänseende efter anmodan av Kungl. Maj :t eller efter framställning
från länsstyrelse (ÖÄ) yttra sig över ritningar till sådana lokaler;
att, i enlighet med vad därom särskilt stadgas, ombesörja den centrala registrering
som är erforderlig för polis- och åklagarverksamhetens effektiva
bedrivande;

att utge tidningen Polisunderrättelser;

att med ledning av från länsstyrelserna (ÖÄ) inkomna förslag till utgiftsoch
inkomststat för länets polisväsende sammanställa sådan stat för hela
riket och överlämna den med eget utlåtande till Kungl. Maj:t tillika med de
anslagsäskanden, som berör inspektionens egen verksamhet; samt

100

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

att avge de utlåtanden och verkställa de utredningar Kungl. Maj:t kan finna
för gott föreskriva.

Eu principskiss avseende organisationen av statens polisinspektion har
intagits i utredningens betänkande såsom bilaga 11, till vilken hänvisas.

Utredningen har även tagit ställning till frågan om ett eventuellt lekmannainflytande
i det centrala organet.

Utredningen anser att det skulle vara fördelaktigt för inspektionens chef
att med företrädare för olika samhällsorgan utanför polisväsendet kunna
diskutera spörsmål av mera vital betydelse för polisverksamheten. Härigenom
vidgas möjligheten för honom att i ämbetsutövningen fullgöra sina
rådgivande, utredande och samordnande funktioner på ett sätt som väl
svarar mot lekmannakrav i den mån dessa är motiverade. Samtidigt synes
det med fog kunna antagas att initiativ i sådan riktning skulle leda till ökad
förståelse hos allmänheten för polisarbetet och måhända motverka en till
äventyrs i samband med polisväsendets förstatligande uppkommande misstro
mot det nya systemet.

Utredningen anser dock att det måste ankomma på chefen för polisinspektionen
såsom en ämbetsplikt att taga erforderliga sådana kontakter. Att
för ändamålet inrätta någon fast institution av lekmän på polisväsendets
område synes därför icke erforderligt. Utredningen framlägger alltså inte
något förslag om lekmannainslag i polisinspektionen.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad utredningen
anfört om behovet av en central ledning för polisväsendet.
Man har också anslutit sig till utredningens uppfattning att den
centrala ledningen bör utövas av ett från departementet fristående centralt
organ. Endast en remissinstans har redovisat en avvikande mening härom
och ansett, att inrikesdepartementet bör utöva den centrala ledningen av
polisverksamheten.

Av remissinstanserna är det endast poliskammaren i Hälsingborg, som
riktar invändningar mot utredningens förslag att registraturavdelningen
vid statens kriminaltekniska anstalt skall inordnas i centralorganet.
Poliskammaren anser att kriminaltekniska anstalten i sin helhet
bör underställas polisinspektionen. Det kan enligt poliskammarens mening
inte vara rationellt att för det vetenskapliga arbete, som är fast knutet
till polisarbetet i det enskilda fallet, tillskapa en fristående institution.

Följande remissinstanser förordar, att statens polisskola ställes
under det centrala organets ledning, nämligen länsstyrelserna i Blekinge
och Västernorrlands län, landsfogdarna i Östergötlands, Blekinge, Hallands
och Västernorrlands län, poliskamrarna i Lund, Karlskrona, Hälsingborg,
Halmstad och Borås, stadsfiskalen i Lidköping och landsfiskalen i Mölndals
distrikt.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

Poliskammaren i Hälsingborg anför.

För skapandet av goda poliskårer är personalrekrytering och utbildning
bland det allra viktigaste. Det kan därför icke vara riktigt eller klok polisiär
framtidspolitik att i stort sett undandraga polisinspektionen från möjligheten
att aktivt påverka utbildningen. Inspektionen måste tvärtom åläggas
rätt att planlägga skolutbildningen såväl i stort som i bestämd inriktning.
Poliskammaren anser också skolutbildningen vara en av centralmyndighetens
viktigare arbetsuppgifter. Statens polisskola bör därför lyda under
polisinspektionen som en särskild sektion för undervisning, utbildning och
fysisk träning.

Samma synpunkter på frågan anföres även av övriga nämnda remissinstanser
såsom skäl för att polisskolan skall inordnas i det centrala organet.

Vad angår det centrala organets maktbefogenheter
kan överståthållarämbetet för sin del inte — innan någon tids erfarenhet
vunnits — förorda något överflyttande på riksorganet av den för närvarande
på chefen för inrikesdepartementet liggande befogenheten att besluta om
att polisstyrkor skall användas utanför länsgränserna. Länsstyrelsen i
Stockholms län hävdar, att därest centralorganet skulle finna att vissa direktiv
eller anvisningar bör meddelas regionala eller lokala polismyndigheter,
förslag härom bör avges till Kungl. Maj it, på vilken det bör ankomma
att utfärda dylika direktiv och anvisningar. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län bör ett tillfälligt övertagande av operativ uppgift, som går
utöver länsgränserna, ske efter beslut av Kungl. Maj :t eller i biådskande
fall av chefen för inrikesdepartementet. Uppdragets karaktär, omfattning
och varaktighet bör därvid noga anges. Östergötlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler anser, att riksorganet inte bör tilläggas någon
operativ ledning av polisverksamheten. Det är bättre att riksorganet får
befogenhet att i varje särskilt fall förordna lämplig polisdirektör att leda
sådan polisuppgift. Kristianstads läns avdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler motsätter sig, att det centrala polisorganet ges inspektionsrätt.
En sådan rätt kan lätt utvecklas till direktivrätt. Landsfiskalen i Njurunda
distrikt finner det inte påkallat, att polisinspektionen ges befogenhet
att inspektera den lokala polisen. Denna uppgift skall enligt landsfiskalens
mening uppdragas åt länspolischefen.

För en starkare ställning för det centrala organet än vad utredningen
föreslagit uttalar sig justitiekanslersämbetet, stats polisintendenten, landsfogden
i Norrbottens län, poliskamrarna i Stockholm, Malmö, Hälsingborg,
Örebro, Karlskrona, Halmstad, Uppsala, Lund, Borås och Luleå, föreningen
Sveriges polismästare, tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges
poliskommissarier, Stockholms överkonstapelsförening, Stockholms
kriminalpolisförening, stadsfullmäktige i Lund och Borlänge, kommunalfullmäktige
i Väsby, åklagarmyndigheten i Örebro, stadsfiskalerna i Trelleborg
och Lidköping samt landsfiskalen i Torps distrikt. Flertalet av dessa
remissinstanser hävdar, att det centrala organet bör erhålla ställning som

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

chefsmyndighet med befogenhet att meddela direktiv om hur polisverksamheten
skall bedrivas. I yttrandena framföres bl. a. följande synpunkter.

Justitiekanslersämbetet anser det tveksamt, om den centrala myndighetens
befogenheter i längden kan vara så begränsade som föreslagits. Erfarenheterna
torde emellertid få utvisa, huruvida det uppställda målet att
få till stånd ett effektivt, rationellt arbetande polisväsende går att uppnå
utan att i spetsen för detsamma ställes en verklig chefsmyndighet med vanliga
befogenheter.

Poliskammaren i Karlskrona hävdar, att utredningens argumentering för
att polisinspektionen icke skall utformas som chefsorgan med direktivrätt
eller ledande verksamhet är otillräckligt underbyggd och icke övertygande.
En rikspolisledning utan operativa uppgifter synes föga ägnad att åstadkomma
den fasthet i organisationen, som nu så påtagligt saknas.

Poliskammaren i Hälsingborg menar att polisväsendet behöver en chefsmyndighet
och anför till stöd härför.

I dagens polisverksamhet finnes under Kungl. Maj :t 25 länsenheter (inklusive
överståthållarämbetet) och 5 fristående städer under länsenheterna.
Utredningen bibehåller de 25 länsenheterna med 3 fristående städer under
länsenheterna, praktiskt taget alltså status quo. Organisationen kan alltså
få 28 olika utseenden eller åtminstone inriktningar och detta är väl icke vad
man önskat, när man i decennier utrett en omläggning av polisväsendet.
Även vid studiet av de arbetsuppgifter, som enligt utredningen skulle tillläggas
polisinspektionen, kommer man till den slutsatsen, att man öppet
bör ta steget fullt ut till en central chefsmyndighet. Den föreslagna chefsmyndigheten
har i verkligheten fått sådana direkt dirigerande arbetsuppgifter
att den kan öva ett avgörande inflytande på polisverksamheten och
därför bör den göra detta lagtekniskt direkt och icke som »en grå eminens».
Därigenom vinnes större klarhet, öppen ansvarsfördelning och möjlighet
att undvika onödig byråkrati.

Landsfogden i Norrbottens län finner det otillfredsställande att centralorganet
icke skall ha orderrätt gentemot regionerna. En centralinstans utrustad
endast med befogenhet att ge råd och anvisningar utan konkret ansvar
för desamma torde i längden icke möjliggöra den fasthet och reda, som
krävs inom en polisiär organisation.

Föreningen Sveriges polismästare framhåller att ett konsekvent fullföljande
av samordningstanken i praktiken bör ge centralmyndighetens diriktiv
en vidsträcktare användning än vad utredningen ansett sig böra förutskicka.
Vad de administrativa uppgifterna beträffar synes det föreningen
angeläget, att centralmyndigheten kan ge bindande besked angående organisation
och utrustning och ge principiella direktiv i rekryteringsfrågor. Vidare
bör centralmyndigheten kunna uppställa de utbildningsmål och forma
de utbildningsprogram som polisskolan skall effektuera samt själv sörja
för praktisk fortbildning för polisen. I åtskilliga andra administrativa frågor
torde centralmyndigheten i enkelhetens intresse kunna meddela di -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

rektiv utan att komma i konflikt med välgrundade självständighetskrav på
lokalplanet. Tjänstemännens centralorganisation ifrågasätter, om inte det
centrala organet bör tillförsäkras större befogenheter än vad som framgår
av förslaget, och föreslår att kompetensområdet mellan länsstyrelserna och
statens polisinspektion blir föremål för nya överväganden. Som motivering
till detta förslag framhålles att enligt utredningens förslag statens polisinspektion
inte får behörighet att ta egna initiativ till lämpliga samordningsåtgärder
eller central ledning av spaningsverksamhet, trots att det kan gälla
polisuppgifter, som kräver samverkan över flera län. En dylik begränsning
i befogenheterna kan verka hämmande på brottsbekämpandet och på annan
polisverksamhet, och den kan åstadkomma motsatsförhållanden mellan
det centrala organet och regionalcheferna.

Ett flertal remissinstanser har ansett att det centrala organet bör tilläggas
även andra arbetsuppgifter än dem som uppräknats av utredningen.
I vissa fall har man också funnit anledning att utveckla sina synpunkter
på de av utredningen angivna arbetsuppgifterna.

Statspolisintendenten erinrar om att behovet av samordnad spaning och
utredning redan framtvingat en organisation av särskilda arbetsgrupper vid
statspolisens kriminalavdelning i Stockholm för att såsom samordningsorgan
bearbeta vissa slag av brottslighet. Vid sidan härav finns vid statspolisens
avdelning i Stockholm tillgång till främst teknisk personal, avsedd
att ställas till förfogande vid utredning i fall av grövre brottslighet såsom
mord och därmed jämförliga brott. Beträffande det centrala organets
befattning med de här angivna arbetsuppgifterna uttalar statspolisintendenten
följande.

Centralorganet bör---självständigt planlägga och driva den polis verksamhet

som normalt får anses vara landsomfattande, varvid samråd
bör ske med de polischefer-åklagare vars verksamhetsområden beröres.
Detta synes förutsätta att centralorganet erhåller befogenhet som polismyndighet.
Jämväl i de fall då behov uppkommer av särskilt utbildade polismän
för viss arbetsuppgift — mordfall och liknande — synes den centrala myndigheten
då särskilda skäl föreligger böra erhålla samma befogenheter.

Beträffande den centrala myndighetens befattning med polispersonalens
utbildning uttalar statspolisintendenten.

Även om det — såsom utredningen framhåller — icke är påkallat att inordna
statens polisskola under det centrala polisorganet torde det i allt fall
böra åligga detta organ att uttaga elever till utbildning vid polisskolan. Vidare
bör myndigheten hava huvudansvaret för den rent praktiska vidareutbildningen
inom polisväsendet. Detta innebär såvitt nu kan bedömas
främst ansvar för den praktiska utbildningen av trafikpolismän (kurser
angående flygande inspektion, motorcykel- och bilkurser) och av viss ridande
personal.

Statspolisintendenten anser vidare, att det hör ankomma på det centrala
organet att utge en tidskrift för polisväsendet.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

Även utlänningskontrollen är en uppgift, som enligt statspolisintendenten
bör ankomma på det centrala organet. Han yttrar härom.

I detta sammanhang vill jag något beröra utlänningskontrollen. Denna
funktion, väl att skilja från utlänningspolitiken med dess social- och arbetsmarknadspolitiska
aspekter, är till sin art eu polisuppgift, som har ett
nära samband med nyssnämnda beredskapsuppgifter för polisväsendet och
i synnerhet med den särskilda polisverksamheten. Den har emellertid även
stor betydelse för den allmänna kriminalpolisverksamheten, ej minst för
övervakandet av den internationella brottsligheten. Frånvaron av en central
polismyndighet torde vara en bidragande orsak till att den inre utlänningskontrollen,
vars betydelse för riket ökat i samma mån som gränskontrollen
väsentligen nedbringats, från polismyndigheternas sida icke alltid omfattats
med det intresse som varit påkallat. Konkurrensen från andra omedelbart
trangande polisuppgifter har för övrigt medfört, att utlänningskontrollens
behov merendels tillgodosetts i sista hand. Med det sagda har jag endast
velat bringa i erinran den uppgift, som även på detta område synes böra
ankomma på den centrala polismyndigheten.

Enligt statspolisintendentens uppfattning bör det centrala organet även
vara sakkunnig åt Kungl. Maj :t i polisfrågor.

Landsfogden i Örebro län, svenska polisförbundet och Göteborgs överkonstapelsförening
anser i likhet med statspolisintendenten, att den centrala
instansen bör ansvara för utgivningen av en tidskrift för polisväsendet.

Poliskammaren i Uppsala biträder statspolisintendentens mening att utlänningskontrollen
bör uppdragas åt det centrala organet. Poliskammaren
ställer vidare frågan, huruvida det centrala organet i administrativt hänseende
bör ges så begränsade uppgifter och befogenheter, som utredningen
föreslår. Organisationsfrågor samt frågor angående utbildning, utrustning
och rekrytering ävensom lönefrågor hör enligt poliskammarens mening
hemma hos det centrala organet. Poliskammaren i Örebro anför bl. a. följande.

Vid uppi ättande av varje slag av polisorganisation erfordras vissa centrala
principer för erhållande av enhetlighet och konsekvens bland annat avseende
styrkornas storlek, tjänsternas fördelning, arbetstid in. in. Är syftet
enhetlighet, vilket knappast kan motdiskuteras, bör principerna fastställas
av central instans.---

Frågan om rekrytering är en för polisen synnerligen viktig fråga. Här
erfordras principiella föreskrifter samt ställningstaganden till rekryteringsbehovet
för riket in. in. De principiella spörsmålen kan knappast förläggas
till annat än till central instans. Frågan om polisens utbildning är också
en synneriigen viktig fråga. Begreppet utbildning bör härvid tolkas i vidstrackt
mening d. v. s. grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, all
utbildning vid statens polisskola men dessutom all fortgående information
pa grund av ny lagstiftning, nya förhållanden o. s. v.___

I sin verksamhet kommer lokalinstansen i förbindelse med ett flertal
olika myndigheter. Bristen på central instans har medfört att det råder stor
osäkerhet vid behandling av ett flertal frågor. Som exempel kan anföras sam -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ordningen av krigsplanläggningen inom polisen och inom civilförsvaret. Hit
höra jämväl frågor om uppskov eller befrielse från militärtjänst.

Mot utredningens förslag beträffande det centrala oiganets
organisation riktas invändningar från flera håll.

Statspolisintendenten betonar, att frågan om centralorganets organisation
och benämning hänger nära samman med organets uppgifter. Han föreslår
att organet bygges upp som ett centralt verk och benämnes rikspolisstyrelse
med en generaldirektör som chef. I yttrandet anföres bl. a.

Då såsom jag ovan framhållit den polisiära verksamheten icke bör vara
enbart inspekterande och upplysande samt åtskilliga arbetsuppgifter av
organisatorisk och förvaltningsmässig natur därjämte böra ankomma på
myndigheten, anser jag att organisationen bör uppbyggas i enlighet med
principerna för de allmänna verken och att benämningen rikspolisstyrelse
är mera lämplig än den av utredningen föreslagna statens polisinspektion.
För att reducera riskerna för en icke önskvärd centralisering och byråkratisering
av polisväsendet bör---den centrala myndigheten givas kolle gial

sammansättning, varvid lekmän bör ingå som ledamöter i styrelsen.
Åtskilliga ärenden lämpar sig emellertid icke för kollegial handläggning.
Sålunda bör ärenden, som avser den omedelbara ledningen av polisarbetet,
handhavas av en ansvarig chef. Vid sidan av den kollegialt sammansatta
styrelsen bör sålunda finnas en ämbetsmässig organisation av styrelsen.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke chefens ställning, ej minst i
den rådgivande verksamheten, bör främjas genom att högre tjänsteställning
tilldelas honom. Just för den som vill undvika inspektionens utveckling till
en verklig chefsmyndighet förefaller det vara angeläget att på olika satt starka
chefens auktoritet, så att han inom den begränsade ramen för inspektionens
verksamhet med större framgång kan hävda sig exempelvis gentemot
länsstyrelserna. Vidare är att märka, att om han erhåller generaldirektörs
ställning, förutsättningarna att för posten förvärva en framstående kraft naturligen
ökas ej obetydligt.

Den uppfattning om centralorganets benämning och chefens ställning,
som redovisas i yttrandena från statspolisintendenten och justitiekanslersämbetet
kommer också till uttryck i de yttranden som avgivits av hl. a. lånsstyrelsen
i Jämtlands län, landsfogdarna i Gävleborgs och Västernorrlands
län, poliskamrarna i Stockholm, Örebro, Karlskrona och Borås, föreningen
Sveriges polismästare, föreningen Sveriges poliskommissarier och Stockholms
poliskomm is s aricsällskap.

Beträffande centralorganets organisation i övrigt anför statspolisintendenten
att såsom medhjälpare till chefen hör finnas bl. a. fem byråchefer
eller mot byråchefer svarande befattningshavare i lönegrad Bo 1 samt en
militärassistent. Till sitt förfogande bör styrelsen ha en byråorganisation
bestående av tre polisbyråer, en kanslibyrå och eu organisationsbyrå samt
eu självständig teknisk sektion.

1 fråga om byråernas och den självständiga sektionens arbetsuppgifter
och sammansättning föreslår statspolisintendenten följande.

4*__Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

106

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

Polisbyrå I bör handlägga ärenden angående ordningspolistjänsten,
däribland främst samordning och planläggning av trafikövervakningen.

Polisbyrå II. Till denna byrå böra hänföras ärenden angående kriminalpolistjänsten.
I byrån bör såsom en följd av brottsregistreringsutredningens
förslag ingå även straffregistret och kriminaltekniska anstaltens registratur.
Jämväl de uppgifter, som åligger anstalten att förmedla utbyte mellan
svenska och utländska polisorgan rörande brott och brottslingar, torde överföras
till denna byrå.-----

Polisbyrå III bör handlägga ärenden rörande den särskilda polisverksamheten.
—

Kanslibyrån. T ill denna byrå bör hänföras bl. a. ärenden som angå budget,
materielupphandling, vård och underhåll av materiel, arbetsordningar och
tjänsteföreskrifter samt remissärenden. Byrån bör uppdelas på två sektioner,
en för administrativ-kamerala ärenden och en för inköps- och förrådsärenden.
---

Organisationsbyrån. Till denna byrå bör överföras den verksamhet, som i
organisatoriska och andra hänseenden för närvarande ankommer på polisväsendets
organisationsnämnd, i den mån denna verksamhet blir erforderlig
även efter polisväsendets förstatligande.-----

Militärassistenten bör vara kontaktman mellan rikspolisstyrelsen och
högre militära staber samt lämna dessa myndigheter orienteringar om utvecklingen
och planläggningen inom respektive områden. Särskilt bör det
åligga honom att biträda vid samordningen av polisens, krigsmaktens och
civilförsvarets planläggning för verksamheten under beredskap och krig.

Verksamheten inom rikspolisstyrelsen kommer att ställa stora krav på
samordningen av arbetet mellan byråerna. Dessa krav bör i särskilda fält
tillgodoses genom tillsättande av samarbetsdelegationer, vilka bör fungera
som ett medel för smidigt samarbete över byrågränserna.

I sin kollektiva sammansättning bör styrelsen utgöras av verkets chef,
cheferna för dess byråer, militärassistenten samt minst sex av Kungl. Maj:t
utsedda särskilda ledamöter. Av dessa ledamöter bör minst två hava parlamentariskt
underlag samt de övriga företräda länsstyrelserna, kommunerna,
de lokala polischeferna och polispersonalen.

Föreningen Sveriges polismästare, finner det angeläget, att den centrala
myndigheten får en sådan utformning att den tillförsäkras allmänhetens
förtroende. Den synes därför — och även för att trygga dess auktoritet
gentemot länsstyrelserna — böra organiseras som en styrelse med representanter
för berörda verksamhetsområden och med parlamentariskt inslag.
Att styielsens chef när det gäller operativ verksamhet måste kunna besluta
utan styrelsens medverkan torde ligga i sakens natur. Styrelsen för statens
kriminaltekniska anstalt menar, att registraturavdelningen lämpligen borde
organiseras såsom en särskild byrå lydande direkt under inspektionens
chef.

Med hänsyn till den skisserade omfattningen av verksamheten vid den
föreslagna polisinspektionen och det däri ingående ringa antalet enheter
samt den tänkta starka saväl regionala som lokala organisationen, anser

107

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

statskontoret det ej erforderligt att inrätta särskilda avdelningar vid inspektionen,
utan föreslår att denna organiseras på byråer.

D. Särskilda frågor

Utredningen

För att säkerställa personaltillgången under exceptionella förhållanden
har såväl 1939 års som 1948 års polisutredning funnit det lämpligt föreslå
inrättandet av en poliskårens reserv. Anordningen skulle enligt
dessa utredningar i princip innebära skyldighet för den polispersonal som
avgår vid uppnådd pensionsålder att intill 65 års ålder kvarstå i poliskårens
reserv med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t förordnar därom.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att anordnandet av eu
reservkår för polisen i enlighet med angivna grunder delvis står i motsatsförhållande
till de synpunkter som kan anläggas i fråga om pensionsåldrarna.
Vid exceptionella förhållanden av lokal karaktär torde i ett förstatligat
polisväsende dessutom goda möjligheter föreligga för att vidtaga
erforderliga omgrupperingar av personal. Planläggningen för åtgärder vid
exceptionella förhållanden i övrigt torde böra ges i princip samma inriktning
och grundas på samma förutsättningar, bl. a. i författningsväg, som
beträffande alla verksamhetsområden gäller för planläggning inför beredskapstillstånd
eller krig.

De omständigheter som här anförts talar enligt utredningens mening föi
att åtgärder icke vidtages i den av 1939 och 1948 års polisutredningar väckta
frågan om att anordna en poliskårens reserv.

I samband med det utredningsarbete på civilförsvarets område, som bedrevs
av 1953 års civilförsvarsutredning och som sedermera genom 19o9
års riksdags bifall till propositionen 1959: 114 resulterade i en omorganisation
av civilförsvaret, undersöktes möjligheterna att befria civilförsvaret
från ordnings- och bevakningstjänsten. Civilförsvarsutredningen
ansåg sig — främst med hänsyn till att central polisledning
i riket saknas —• icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än
såvitt avsåg andra på civilförsvaret ankommande åtgärder till skydd mot
spioneri och sabotage än markbevakning.

I propositionen uttalade departementschefen, att han helst skulle sett att
civilförsvaret kunde avlastas alla ordnings- och bevakningsuppgifter. Därigenom
skulle civilförsvaret bli en rent humanitär organisation utan inslag av
enheter med stridsuppgifter, vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrältsliga
synpunkter. Departementschefen ansåg emellertid, att ett överförande till
polisväsendet av ifrågavarande uppgifter icke borde ske, så länge det saknades
en central myndighet för polisväsendet, som i fred skulle kunna leda
det erforderliga förberedelsearbetet. Såsom ett ytterligare skäl för att icke

108

Kungl. Maj:ts proposition nr Vr& år 1962

vidtaga några förändringar i den angivna riktningen anmäldes i propositionen,
att en utredning om polisväsendets framtida organisation just pågick.

Frågan om att till polisväsendet överföra vässa på civilförsvaret nu ankommande
uppgifter torde komma i ett delvis ändrat läge, därest utredningens
förslag angående utformningen av polisväsendets framtida organisation
genomföres. Utredningen är emellertid av uppfattningen att frågan om
alt öveiföra uppgifter från civilförsvaret till polisväsendet tarvar ytterligare
utredning och överväganden samt föreslår därför, att spörsmålet göres till
föremål för ytterligare utredning i anslutning till ett eventuellt principförslag
angående polisväsendets förstatligande.

Remissyttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har anslutit sig till utredningens
mening att några åtgärder inte bör vidtagas för att skapa en p o 1 i s k ål
e n s reserv. Endast stadsfiskalen i Varberg anser att man bör tillvarata
möjligheten att utnyttja polismän som avgått från aktiv tjänst.

I anslutning till utredningens förslag att spörsmålet om överförande till
polisväsendet av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter
göres till föremål för ytterligare utredning anför överbefälhavaren
att det i samband med den förordade utredningen är angeläget,
att totalförsvarets hela behov av bistånd från polisväsendet beaktas.
Hänsyn härtill bör tagas vid utformningen av polisorganisationen. Särskilt
kan detta behov och denna hänsyn göra sig gällande beträffande ledningsinstansernas
uppgifter, ansvars- och samverkansområden, territoriella gränser
samt anknytningen i övrigt till befintliga totalförsvarsinstanser.

Utredningens ställningstagande i denna fråga har mött invändningar
endast från civilförsvarsstgrelsen och landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt,
\ilka

E. Departementschefen

En av de allvarligaste bristerna i den nuvarande lokala polisorganisationen
utgör, som jag tidigare utvecklat, förekomsten av de
många alltför små polisdistrikten. Av landets 585 polisdistrikt har 82 endast
en eller två polismanstjänster. 323 distrikt har mellan tre och åtta
sådana tjänster. Poliskåren i 489 polisdistrikt uppgår till högst 14 man. I
åtskilliga av dessa små distrikt kan polisverksamheten på grund av personalstyrkans
ringa storlek inte bedrivas på ett tillfredsställande sätt.
Man kan inte hålla personal i aktiv tjänstgöring dygnet runt, den yttre
bevakningen blir mer eller mindre eftersatt och möjligheterna till en samlad
insats vid kritiska tillfällen är starkt begränsade. Inte heller finns underlag
för en ändamålsenlig befälsorganisation eller för att anskaffa bi -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr iA8 år t962

lar, radio eller annan teknisk utrustning. För att få till stånd ett effektivare
polisväsende är det därför av grundläggande betydelse att man skapar
betydligt större arbetsenheter.

Polisutredningen har tagit upp frågan om indelningen i polisdistrikt med
utgångspunkt i den lämpliga storleken av en poliskår och därvid efter ingående
överväganden kommit till uppfattningen, att en tillfredsställande
organisation av polisverksamheten inom ett polisdistrikt är möjlig först
då polisstyrkan i distriktet uppgår till 20—50 man, helst något närmare den
högre siffran.

Vid remissbehandlingen har utredningens uppfattning vunnit anslutning
från de flesta håll. Remissinstanserna har förklarat att de är fullt
medvetna om nödvändigheten av att större verksamhetsområden skapas.
De flesta av dem har också accepterat utredningens ställningstagande till
vilken personalstyrka som erfordras för att polisverksamheten i distrikten
skall kunna bedrivas rationellt. Flera remissinstanser har dock ansett
att utredningens bestämning av en polisstyrkas lämpliga storlek i
många fall kan leda till alltför stora polisdistrikt. Bakom sådana bedömningar
ligger bl. a. farhågor för att landsbygdens behov av polisiär övervakning
inte kommer att bli tillfredsställande tillgodosett inom mycket
stora polisdistrikt. Med anledning härav vill jag för min del framhålla,
att sådana faktorer som distriktens geografiska omfattning och poliskårens
numerär i och för sig inte har någon avgörande inverkan på möjligheterna
att tillgodose landsbygdens behov av polisiär bevakning. Den
största betydelsen i detta hänseende har enligt min mening framför allt
det sätt på vilket personalen fördelas inom distriktet och de möjligheter
som skapas för ett snabbt ingripande inom olika delar av distriktet. Skall
distrikten göras stora bör givetvis uppmärksamhet ägnas sådana synpunkter.

För egen del kan jag sålunda ansluta mig till uppfattningen att avgörande
för indelningen i polisdistrikt bör vara storleken av den personalstyrka
som krävs för att polisverksamheten skall kunna bedrivas effektivt och rationellt.
Utredningens bedömning av frågan om polisstyrkans lämpliga
storlek kan jag i princip godtaga. Jag förordar således att den nya polisdistriktsorganisationen
bygges upp med den allmänna målsättningen, att
ett distrikt skall äga så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet
inom distriktet bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och
helst upp emot 50 man. Vissa omständigheter kan naturligtvis påkalla avsteg
från denna princip. Den högre gränsen bör få överskridas exempelvis
då distriktet kommer alt omfatta stad som redan nu har en polisstyrka på
mer än 50 man. Vidare kan man ifråga om utpräglade glesbygdsområden
nödgas godtaga distrikt med poliskårer understigande 20 man.

När det gäller landets indelning i polisdistrikt bör man i första hand
undersöka, om det med den allmänna målsättning ifraga om polisdistrik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tens normala storlek som jag nyss förordat är möjligt att bilda polisdistrikt
på grundval av annan administrativ eller judiciell indelning.

Länen synes — möjligen med några få undantag — vara alltför stora
som områden för lokal polisverksamhet. Avstånden från länets perifera
delar till polischefens stationeringsort skulle ofta bli betydande och påtagligt
försvåra polischefens ledning av polisverksamheten och hans möjligheter
att förvärva en tillfredsställande kännedom om sitt distrikt och
den där bosatta befolkningen. Så stora distrikt krävs inte heller för att
den inre organisationen skall kunna utformas på ett ändamålsenligt sätt.
En granskning beträffande fögderiernas lämplighet som polisiära verksamhetsområden
ger vid handen, att fögderierna med avseende på storleken
möjligen skulle kunna accepteras som polisverksamhetsområden men
att de i allmänhet inte har en ur polisiär synvinkel ändamålsenlig utformning.
Samma bedömning kan göras också beträffande civilförsvarsområdenas
lämplighet som underlag för polisdistriktsindelningen.

Det allmänna önskemålet att indelningen för polis-, åklagar- och domstolsverksamheten
om möjligt sker efter enhetliga linjer föranleder en
prövning av om domsagoområdena utgör lämplig utgångspunkt för indelningen
i polisdistrikt. Man finner därvid, att de nuvarande domsagoområdena
i åtskilliga fall är antingen för små eller för stora som polisdistrikt.
De är även i andra väsentliga hänseenden mindre lämpliga som underlag
för eu ändamålsenlig polisdistriktsindelning. Därtill kommer att domkretsindelningen
f. n. är föremål för översyn av domstolskommittén. Man kan
på goda skäl antaga att den indelning i domkretsar, som kan komma att bli
följden av denna kommittés arbete, kommer att innebära väsentliga förändringar
i den nuvarande indelningen. Att under sådana förhållanden
lägga den nu gällande domkretsindelningen till grund för polisdistrikten
synes inte vara lämpligt. Polisdistriktsindelningen, som av olika skäl måste
genomföras med största möjliga skyndsamhet, kan inte heller anstå i avvaktan
pa resultatet av domstolskommitténs arbete. Denna kommittés avsedda
v erksamhet spänner över stora delar av domstolsväsendet och kommitténs
arbete kan därför beräknas taga lång tid i anspråk. Enligt sina
diiektiv har emellertid domstolskommittén att under arbetet med domkretsindelningen
taga hänsyn till bl. a. den polisdistriktsindelning, som
kan komma att genomföras på grund av polisutredningens här ifrågavarande
förslag.

De överväganden som jag här redovisat har övertygat mig om att man
måste utforma polisdistrikten utan någon primär anknytning till förefintliga
administrativa eller judiciella indelningar. Detta ställningstagande får
självfallet inte uppfattas sa, att man skulle lämna andra indelningar helt
utan avseende vid polisdistriktsindelningen. Av grundläggande betydelse
är givetvis att hänsyn tages till de planer för indelningen av länen i kommunblock
som länsstyrelserna under den närmaste tiden skall upprätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

I ett förstatligat polisväsende kommer det från polisens sida att föreligga
ett lika stort behov som hittills av samverkan med barnavårds- och nykterhetsnämnder
samt andra kommunala organ. Mellan kommunerna och polisväsendet
kommer det sålunda att i skilda hänseenden föreligga en stark
intressegemenskap. Det är därför i hög grad angeläget, att polisdistrikten
inte skär kommungränserna. Polisdistriktsindelningen bör av denna anledning
inte fastställas förrän klarhet vunnits om nyssnämnda planers utformning.
På grund av vad jag förut anfört bör vid indelningen härjämte
samråd äga rum med domstolskommittén.

Som jag redan framhållit i ett tidigare sammanhang bör länsstyrelserna
bibehållas vid sin ställning som högsta polismyndighet på det regionala
planet. Med hänsyn härtill finner jag att de nuvarande länsgränserna i
princip inte bör genombrytas vid utformningen av polisdistrikten. Undantag
kan tänkas komma i fråga t. ex. om kommunindelningsreformen ger anledning
härtill.

Ett polisdistrikt bör såsom utredningen förordat byggas upp kring en
välbelägen huvudort av inte alltför ringa storlek. Till denna ort skall vid
distriktsindelningen hänföras det område som allmänt graviterar mot huvudorten.
Denna indelningsgrund har accepterats av remissinstanserna
och för egen del anser jag den vara riktig. Den står helt i överensstämmelse
med de principer som skall ligga till grund för de nya planerna för
indelning av länen i kommunblock och med de tankegångar, som varit
vägledande vid uppbyggnaden av andra lokala förvaltningsgrenars verksamhetsområden.
Utredningens preliminära och mera skissartade förslag
måste emellertid överarbetas i den fortsatta planläggningsverksamheten,
varvid hänsyn bör tagas bl. a. till de synpunkter, som under remissbehandlingen
framförts beträffande detta förslag. Den nya distriktsindelningen
torde böra fastställas av Kungl. Maj :t.

Beträffande personalens fördelning inom distriktet har utredningen funnit
det vara av stor betydelse, att huvuddelen av personalen förläggs till
centralorten. Förutom den i centralorten placerade huvudstyrkan skall poliskåren
enligt utredningsförslaget bestå av arbetsgrupper av växlande antal
och storlek med stalionering företrädesvis i tätorter i distriktets perifera
delar. Enmansstationering bör enligt utredningens mening förekomma
endast i områden som ligger relativt avlägset från centralort eller tätort,
där arbetsgrupp är placerad. Utredningens ståndpunkt har i huvudsak
vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Från flera håll har man dock
varnat för eu alltför långt driven centralisering. Samma skäl har här
åberopats som ifråga om distriktens storlek. En stark koncentration av
personalen till distriktets centralort anses sålunda innebära en försvagning
av polisbevakningen på landsbygden och en försämrad lokal- och personkännedom
hos polismännen. I anslutning härtill vill jag till eu början

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 ur 1962

erinra om att även utredningen haft blicken öppen för de olägenheter, som
kan följa av en alltför stark centralisering. Utredningen har särskilt framhållit,
att centraliseringen inte får drivas längre än vad som betingas av
kravet på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Själv vill jag kraftigt
understryka vad utredningen sålunda uttalat. En omorganisation av polisväsendet
får inte leda till en försämrad polisbevakning på landsbygden
utan riktpunkten i organisationsarbetet måste självfallet vara ett ökat
mått av säkerhet för människorna till person och egendom såväl på landsbygden
som i städerna. Skall man nå detta syfte torde på många håll en
spridd stationering bli påkallad. För att undanröja vissa missuppfattningar
angående innebörden av utredningens förslag i förevarande hänseende vill
jag tillägga följande.

En koncentration av polisverksamheten till distriktets centralort kommer
helt naturligt att minska antalet på landsbygden placerade polismän. De på
landsbygden stationerade polismännen är emellertid ofta så hårt belastade
av utredningsarbete och andra skrivbordsgöromål att de endast i begränsad
omfattning har tid att ägna sig åt bevakningstjänst i egentlig mening.
Den polisiära beredskapen är inte heller särdeles hög på landsbygden. Befolkningens
möjligheter att snabbt få hjälp i kritiska situationer är därför
merendels inte tillfredsställande. Den på landsbygden ganska vanliga enmansstationeringen
ger sålunda inte möjlighet till ingripanden med den
kraft, som många gånger är påkallad. Värdet från bevakningssynpunkt av
den spridda stationering som nu råder är därför oftast ringa.

Det förslag till ny polisorganisation, som utredningen presenterat innebär
att centralortens huvudstyrka skall bestå av enheter för kontinuerlig
bevakning dygnet runt i hela distriktet. Sådana enheter skall tilldelas motorfordon
utrustade med radio och därigenom ges god rörlighet och goda
möjligheter att snabbt infinna sig på den plats där behov av polisingripande
uppstår. I den föreslagna organisationen skall också finnas arbetsgrupper
ute i distriktet med huvudsaklig uppgift att ägna sig åt yttre bevakning.
Själva utredningsarbetet skall i princip utföras av personal i centralorten.
Landsbygdens bevakning kommer alltså att ombesörjas inte endast
av polismän från centralorten utan även av arbetsgruppernas personal.

F. n. är möjligheterna att utnyttja polispersonal utanför det egna distriktet
begränsade. I ett förstatligat polisväsende däremot måste personalen få
obegränsad mobilitet. Personalen från ett polisdistrikt skall visserligen primärt
ha distriktet som verksamhetsområde men skall kunna tagas i anspråk
för polisiära uppgifter i angränsande distrikt om förhållandena så påkallar.
Även denna omständighet är ägnad att höja polisens effektivitet och
minskar de betänkligheter man kan ha mot den föreslagna centraliseringen.
För min del är jag övertygad om att en disposition av personalen på
det sätt som jag här skisserat kommer att resultera i eu förstärkt polisbevakning
på landsbygden. Genom en sådan omorganisation ökas också möj -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

ligheterna att vidga användningen av det SOS-system för bl. a. polislarm,
som är under utbyggnad.

Det antagandet ligger måhända nära till hands att befolkningen på landsbygden
med större polisdistrikt i viss mån kommer att förlora sina möjligheter
till personlig kontakt med polismännen för råd och upplysningar i
skilda angelägenheter samt med polischefen i ärenden av administrativ
natur. I syfte att bl. a. undanröja olägenheter av detta slag har utredningen
föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffas och polismyndighetslagen
ändras så att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden kan delegeras
på polischefen underställd polispersonal. Sådana möjligheter finns
redan nu i viss utsträckning och det torde inte möta betänkligheter att vidga
möjligheterna. Genom en sådan åtgärd, som underlättar skapandet av
rationella arbetsformer inom de lokala poliskårerna, minskas allmänhetens
behov av personlig kontakt med polischefen. Jag anser mig också böra
framhålla, att avstånden numera inte har så stor betydelse för allmänhetens
möjligheter att få sina anspråk på service tillgodosedda tack vare vårt väl
utbvggda automatiserade telefonnät samt motorismens kraftiga tillväxt.

En sammanställning av synpunkterna på personalens gruppering inom
ett polisdistrikt leder enligt min mening till att utredningens principförslag
i detta hänseende tillgodoser de krav man i fråga om såväl effektivitet
i polisverksamheten som kontakt med och service åt allmänheten kan ställa
på polisen. Jag förordar alltså att förslaget lägges till grund för detaljutformningen
av organisationen.

I samband med polisväsendets förstatligande aktualiseras frågan om och
i vilken utsträckning man även i framtiden har behov av en särorganisation
motsvarande den nuvarande statspolisen.

Såsom framgått av min inledande redogörelse för polisväsendets organisation
tillskapades statspolisen i första hand för att biträda den lokala
polisen vid behov av polisförstärkning. Som stödorganisation har statspolisen
också kommit att spela en betydande roll. I ett framtida polisväsende,
organiserat efter de riktlinjer som jag tidigare redogjort för, kommer
behovet av eu stödorganisation för den lokala polisen att minska, tillkomsten
av större polisdistrikt gör det möjligt att i flertalet polisdistrikt
hålla specialister för skilda grenar av den polisiära verksamheten. Flera
skäl talar emellertid för alt man även i fortsättningen behåller grupper av
polismän med uppgift att primärt utöva polisverksamhet inom större områden
än polisdistrikten. Vissa brott är så svårutredda och så relativt sällan
förekommande att polispersonalen i ett polisdistrikt knappast har möjlighet
att i sin verksamhet inom distriktet förvärva den kunskap och erfarenhet
som krävs för utredning av sådana brott. Det gäller bär främst mord
och andra grova våldsbrott, mordbrand samt vissa gäldenärsbrolt och andra
komplicerade förmögenhetsbrott. Även utredningar om deklarationsbrott

114

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

kräver särskilda kvalifikationer hos polismannen. En särskild ställning inlär
vidare den trafikövervakande verksamheten. Behovet av polisiär samverkan
över distriktsgränserna är här mycket stort.

Med utgångspunkt i dessa överväganden har jag prövat utredningens
förslag att statspolisorganisationen skall avvecklas och att de tjänster, som
avseits för statspolisavdelningarna, i stort sett proportionellt och efter beräknat
behov skall fördelas på de olika polisdistrikten. Undantag skall enligt
utredningsförslaget göras för dels visst antal tjänster för polismän med
särskilt kvalificerade utredningsuppgifter, dels erforderligt antal tjänster
för polismän — huvudsakligen polisbefäl — med uppgift att samordna och
leda trafikövervakningen inom länet, och dels tjänster avsedda att disponeras
inom den särskilda polisverksamheten och för vissa kommunikationsverks
behov in. in. I stort sett är förslaget enligt min mening väl motiverat.
Jag ifrågasätter emellertid om man inte från fördelningen bör undantaga
även tjänster för polismän med uppgift inte bara att samordna och leda
utan även själva utföra trafikövervakning i länet.

Statspolisintendenten samt ett flertal länsstyrelser och landsfogdar har i
sina remissyttranden gjort gällande att en upplösning av den nuvarande
ordningsstatspolisen säkerligen skulle innebära en avsevärd försvagning
av den trafikövervakande verksamheten. Bl. a. framhålles att trafikövervakningen
kräver samövade, tekniskt välutrustade och rörliga polisstyrkor,
som fungerar över de lokala polisdistriktens gränser. Man erinrar också om
alt bilar, motorcyklar, radarhastighetsmätare, bilvågar och andra hjälpmedel
i trafikövervakningsarbetet är dyrbar utrustning som det från samhällsekonomisk
synpunkt inte kan vara försvarligt att anskaffa med mindre
den kan antagas bli fullt utnyttjad. I åtskilliga polisdistrikt skulle sådan
för trafikövervakning speciellt avsedd utrustning endast komma att brukas
mera sporadiskt.

De skäl som anförts i dessa remissyttranden för bibehållande av särskild
trafikpolis finner jag bärande med hänsyn till den betydelse som en god
trafikövervakning har för människoi-nas säkerhet på gator och vägar. Jag
förordar därför att personal även framdeles sammanhålles länsvis för sådana
uppgifter som f. n. ankommer på ordningsstatspolisen. Jag vill understryka,
att denna anordning är avsedd att förstärka den lokala polisens
trafikövervakning och inte får medföra att den lokala polisens verksamhet
på detta område eftersättes. Ifrågavarande personal bör kunna anlitas även
för att biträda den lokala polisen vid marknader, stora motortävlingar och
andra evenemang, som vanligen samlar stor publik och därför kräver ett
betydande antal polismän för ordningshållning. För sådana uppgifter bör
även beridna styrkor bibehållas.

Omfattningen och grupperingen av här avsedda personalstyrkor blir
beroende av polisdistriktens utformning och poliskårernas organisation.

I ett län, som är indelat i några få distrikt med stora personalstyrkor,

115

Kangl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

framträder behovet av regionala enheter icke lika starkt, som i län med ett
förhållandevis stort antal mindre distrikt.

De för polisverksamheten i hela länet avsedda polismännen bör inte utgöra
en särskild kår. De bör organisatoriskt knytas till viss poliskår, i regel
den vars huvudstyrka är förlagd till residensstaden, men stå till länspolischefens
disposition.

Utredningen har föreslagit att ett antal polismän-utredare av utpräglad
experttyp skall stationeras i vissa polisdistrikt. Dessa utredningsmän skall
enligt förslaget knytas främst till poliskårerna i Stockholms och Göteborgs
polisdistrikt men även till poliskårerna i Malmö, Sundsvalls och Luleå polisdistrikt
och vara verksamma inom den av länsgränser oberoende räjong,
för vilken förläggningsstaden utgör centrum. Jag kan inte finna att en sådan
anordning är erfoi''derlig. Vid de enstaka tillfällen, da man inom ett distrikt
behöver biträde i utredningsarbetet av högre kvalificerade polismän än dem
som står till länets disposition, bör polischefen kunna hos det centrala
polisorganet begära det biträde, som han behöver.

I fråga om den egentliga polisverksamheten skiljer man f. n. mellan
ordnings- och kriminalpolisverksamhet. Huvudprincipen
är att ordningspolisen i första hand skall övervaka ordning och säkerhet
medan kriminalpolisens främsta uppgift är att verkställa spaning och
annan undersökning angående brott. Någon klar gränsdragning är det dock
inte fråga om, eftersom de olika verksamhetsgrenarna griper in i och
kompletterar varandra.

Man har i olika sammanhang konstaterat, att uppdelningen i ordningsoch
kriminalavdelningar innebär olägenheter i skilda hänseenden.

I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan avdelningarna finner
man exempelvis, att kriminalpolismännen tillagts ett flertal arbetsuppgifter,
som inte rymmes inom begreppet spaning och annan undersökning angående
brott utan som rätteligen bör utföras av ordningspolismän. Utredningsarbete
bedrivs inom båda avdelningarna och har fördelats mellan dem
icke i första hand efter utredningarnas svårighetsgrad utan efter brottstypen.
Man finner därför, att kriminalpolispersonal i icke obetydlig omfattning
sysslar med utredningar, som är av mindre invecklad natui än
exempelvis de utredningar om trafikolyckor, som verkställes inom oidningspolisen.
Polisverksamhetsutredningen har i sitt betänkande Polisens
brottsbekämpande verksamhet (SOU 1961:15) påvisat en del andra olägenheter,
som har samband med polisarbetets indelning i ordnings- och kriminalpolisverksamhet.
Indelningen har salunda i viss man bibringat de
patrullerande polismännen den uppfattningen, att deras uppgifter är begränsade
till att avse endast ordningshållning. Enligt nämnda utredning
omfattar den patrullerande verksamheten i princip samtliga de uppgifter,
som polisen har att taga befattning med. över huvud taget föreligger ett
behov av nära samarbete mellan ordningspolisen och kriminalpolisen. Polis -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

verksamhetsutredningen konstaterar att det föreligger allvarliga brister i
detta hänseende. Relationerna mellan avdelningarna är enligt utredningens
mening inte tillfredsställande.

Enligt polisutredningens åsikt bör poliskårerna organiseras med beaktande
av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och
utredningsverksamhet. Förslaget synes vara ägnat att i stor utsträckning
undanröja de nyss redovisade olägenheterna med nuvarande indelning. Det
torde även möjliggöra en mera rationell fördelning av arbetsuppgifterna,
samarbetsfrågorna kan lösas på ett naturligt sätt, möjligheterna blir större
att disponera polismännen för uppgifter, som de är bäst lämpade för, och en
jäxnnaie och mera rättvis befordringsgång kan åstadkommas. Jag ansluter
mig därför till förslaget. En sådan indelning av polisverksamheten minskar
inte möjligheterna till en önskvärd specialisering av polispersonalen.

Enligt utredningens förslag till tjänstebenämningar inom
den lokala organisationen skall polischeferna i Stockholm, Göteborg
och Malmö — liksom länspolischeferna — benämnas polisdirektör.
För övriga polischefer föreslås titeln polismästare. Poliskammaren i Stockholm
har erinrat om att titeln polismästare har gammal hävd i denna stad
och anser att någon titelförändring därför inte bör ske. För egen del är jag
av den uppfattningen att det är en fördel om samtliga lokala polischefer
erhåller en enhetlig benämning. Då titeln polismästare synes mig lämplig
härför, förordar jag att samtliga lokala polischefer benämnes polismästare.

Som jag förut framhållit är ett grundvillkor för en tillfredsställande
Polisverksamhet att ett förtroendefullt förhållande råder mellan polis
och allmänhet. Polisväsendets kommunala förankring har uppenbarligen
varit till gagn i detta hänseende. Det är angeläget att känslan av
samhörighet mellan allmänhet och polis inte går förlorad i ett förstatligat
polisväsende. Jag vill livligt tillstyrka utredningens förslag att man i samband
med ett förstatligande av polisväsendet skapar garantier för en fortlöpande
kontakt mellan polisorganisationen och kommunerna. Oavsett vem
som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett
intresse att polisen förmår ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det
är därför viktigt, att de lokala intressena även i fortsättningen kan vinna
beaktande i polisverksamheten. Utredningens förslag härutinnan innebär
i korthet, att man i administrativ ordning föreskriver skyldighet för lokal
polischef att minst en gång årligen, lämpligen innan förslag till årets anslagsäskanden
för distriktets polisväsende upprättas, kalla representanter
för varje kommun till en informations- och samrådskonferens. Dessutom
skall polischefen orientera kommunerna om de mera väsentliga förändringar
som aktualiseras i fråga om polisorganisationen och polisverksamheten.
Mot förslaget har vissa remissinstanser invänt, att kontaktverksamheten
bör få en fastare och mera reglerad form än vad utredningen föreslagit.
Andra har menat att någon särskild reglering av samrådsverksamheten

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

inte erfordras. För egen del anser jag att samverkan och samråd bör ske
i så fria och obundna former som möjligt. Skulle man från kommunernas
sida anse att deras intresse av samråd inte blir tillgodosett i tillbörlig grad,
torde rättelse kunna vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen. Närmare
reglering av samrådsverksamheten är enligt min uppfattning inte påkallad.

I bl. a. vissa landsfogdars yttranden har hävdats, att länspolischefen bör
vara ledare vid lokala samråds- och informationskonferenser. Vad som skall
avhandlas vid konferenserna är emellertid angelägenheter som i första hand
rör kommunerna och den lokala polischefen. Länspolischefens närvaro
synes mig därför i regel inte erforderlig. Däremot bör såsom utredningen
föreslagit länsstyrelsen genom protokollsavskrifter underrättas om vad
som förekommit vid samrådskonferenser.

Vad härefter angår den regionala polisorganisationen bör
som jag tidigare uttalat, den högsta ledningen av polisverksamheten vara
förlagd i länen till länsstyrelserna och i Stockholm till överståthållarämbetet.

Beträffande själva organisationen på länsplanet har jag tidigare uttryckt
den uppfattningen, att länspolischefen bör ges ställning som tjänsteman i
länsstyrelsen men med full självständighet i fråga om den operativa ledningen.
I sistnämnda hänseende bör länspolischefen äga på eget ansvar
rekvirera förstärkning till länets poliskårer eller medge att polisstyrkor från
länet för viss tid får tjänstgöra utom länet. En viktig uppgift för honom
blir också att utöva ledningen av den verksamhet, som sträcker sig över
flera distrikt, t. ex. trafikövervakning. Jag föreslår att länspolischefens
ställning regleras efter nu angivna riktlinjer. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att närmare bestämma vilka ärenden länspolischefen skall
handlägga i länsstyrelsen och i vilken omfattning han skall besluta på eget
ansvar. Vilka organisatoriska förändringar som länspolischefens inordnande
i länsstyrelsen bör medföra och vilken arbetskraft som bör ställas till
hans förfogande torde få övervägas i samband med det fortsatta planläggningsarbetet.

Vad länspolischefens tjänstebenämning beträffar har
utredningen föreslagit titeln polisdirektör. I likhet med de remissinstanser,
som närmast beröres av förslaget, anser jag denna benämning mindre lämplig.
Inte heller kan jag ansluta mig till det från de nuvarande landsfogdarna
framförda förslaget att man bibehåller titeln landsfogde. För egen del anser
jag länspolischef vara den lämpligaste titeln. Den ger ett klart besked om
befattningshavarens arbetsuppgifter och anger området för hans verksamhet.

Vad jag anfört om den regionala polisorganisationen gäller av naturliga
skäl inte Stockholms stad. Även beträffande Göteborg och Malmö kan en
viss särreglering komma i fråga. Dessa spörsmål torde få bli föremål för
särskilda överväganden.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1962

Inte heller beträffande Gotlands län kan man följa de av mig förordade
allmänna riktlinjerna för den regionala polisorganisationen. Gotlands län
bör utgöra ett polisdistrikt med polismästaren stationerad i Visby. Något
behov av särskild länspolischef föreligger därför inte i detta län. Åt polismästaren
bör uppdragas att biträda länsstyrelsen vid handläggningen avärenden
angående länets polisväsende.

Även på det regionala planet skulle det kunna vara av värde att ge utrymme
åt lekmannaelement i polisorganisationen. Denna fråga behandlas
f. n. av länsförvaltningsutredningen i ett vidare sammanhang. .lag finner
därför inte anledning att nu taga ställning till detta spörsmål.

Frågan om att inrätta ett centralt organ för polisväsendet
har förts på tal i olika sammanhang. Uppgifterna för ett sådant organ skulle
främst vara att med stöd av vunna erfarenheter fortlöpande meddela allmänna
råd och anvisningar om hur polistjänsten skall utövas samt att från
rikssynpunkt öva tillsyn över polisväsendet och dess anordningar. Åtskilliga
av de brister, som f. n. vidlåder vårt polisväsende, har ansetts kunna hänföras
till avsaknaden av en sådan instans. I ett förstatligat polisväsende
torde nödvändigheten av ett polisorgan för hela landet ytterligare framhävas.
Enligt min mening beror det i väsentlig grad på tillkomsten av ett
sådant organ, om de fördelar som står att vinna genom polisväsendets förstatligande
skall kunna tillvaratagas. I likhet med utredningen och samtliga
remissinstanser förordar jag därför, att en central polismyndighet inrättas
i anslutning till förstatligandet.

Beträffande frågan om det centrala organets ställning finner jag uppenbart
att det bör vara en från Kungl. Maj:ts kansli fristående myndighet,
organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt.
Härigenom skänker man landets polisorganisation erforderlig stadga och
fasthet samtidigt som möjlighet öppnas att på en hand samla riksfrågor,
som nu handläggs av olika centrala organ.

Jag har tidigare betonat alt tyngdpunkten i polisledningen bör förläggas
till länsplanet. Detta ställningstagande leder till att det centrala organet
inte bör vara en chefsmyndighet i egentlig mening. Det bör sålunda i princip
inte tilläggas någon direktivrätt utan dess verksamhet bör huvudsakligen
vara inspekterande, rådgivande och samordnande. Skäl kan det oaktat anföras
för att det centrala organet bör få en begränsad möjlighet att på vissa
områden ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas och att utöva
viss ledning av polisarbetet. Bland de verksamhetsområden där sådana möjligheter
kan vara befogade må främst nämnas trafikövervakningen. Här
torde en central direktivrätt ha stor betydelse för att verksamheten skall
kunna bedrivas efter en enhetlig plan för hela landet. Centralorganet bör
sålunda kunna ge direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under
viss tidsperiod skall inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken.
Skulle gemensamma aktioner behöva företagas, som kräver samverkan

119

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

över länsgränserna, bör det centrala organet ha möjlighet att i vissa situationer
taga ledningen av verksamheten.

Även för bekämpningen av vissa brottstyper torde mycket stå att vinna
genom central dirigering. Detta gäller särskilt viss brottslighet som i allmänhet
inte kan sägas vara knuten till viss plats, såsom exempelvis illegal
narkotikahandel, järnvägs- och poststölder samt valutabrott. I fråga om
dessa brott har behovet av riksomfattande spaning redan nu framtvingat en
central ledning. Särskilda arbetsgrupper för utredning av dylik brottslighet
har sålunda bildats vid statspolisens avdelning i Stockholm. Riksomfattande
åtgärder har också visat sig erforderliga i fråga om den verksamhet
som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet.
Som jag tidigare påpekat tenderar brottsligheten över
huvud taget att bli alltmer mobil främst till följd av den ökade användningen
av motorfordon som hjälpmedel vid brott. Nu angivna förhållanden
motiverar enligt min mening att möjlighet ges att centralt dirigera
spanings- och utredningsarbetet. Om man konstaterar exempelvis att det
finns ett klart samband mellan brott förövade på olika platser i landet
ökar uppenbarligen möjligheterna att uppspåra gärningsmannen, därest
det centrala organet får övertaga ledningen av spaningsarbetet.

Vad jag här anfört om de befogenheter som bör tillkomma ett centralt
polisorgan överensstämmer i stort sett med vad utredningen föreslagit och
huvuddelen av remissmyndigheterna tillstyrkt. Jag föreslår att centralorganets
kompetens bestämmes i enlighet med vad jag förordat.

Till det centrala organet bör vidare överföras dels den verksamhet, som
i organisatoriska och andra hänseenden nu ankommer på polisväsendets
organisationsnämnd, dels ock de funktioner som utövas av statens kriminaltekniska
anstalt med avseende å registrering, kontakter med utländska
polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande art. Den återstående
delen av anstaltens verksamhet, d. v. s. det arbete som bedrivs inom laboratorieavdelningen,
är föremål för utredning av en särskilt tillkallad sakkunnig,
varför frågan om hur denna verksamhet framdeles skall bedrivas
bör avgöras först när resultatet av utredningsarbetet föreligger. Frågan
huruvida straffregistret bör överföras från fångvårdsstyrelsen till det centrala
polisorganet, ett spörsmål som f. n. är föremål för särskilda överväganden,
torde inte heller böra avgöras i förevarandc sammanhang.

Vad utredningen anfört rörande det centrala organets arbetsuppgifter
i övrigt kan jag i huvudsak biträda. Det kan enligt min mening därjämte
övervägas att till nämnda organ hänföra viss utlänningskontroll och att åt
denna myndighet anförtro uppgiften att utgiva en tidskrift för polisväsendet.

Statens polisskola bör såsom utredningen anfört bestå som en självständig,
Kungl. Maj :t direkt underställd institution.

Den inspekterande verksamheten kommer all utgöra en mindre del av

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

det centrala polisorganets samlade arbetsuppgifter. Jag finner därför den
av utredningen föreslagna benämningen statens polisinspektion inte ge
ett riktigt uttryck för verksamhetens art. Med hänsyn till arbetsuppgifternas
omfattning och karaktär föreslår jag för min del benämningen rikspolisstyrelsen.
Mångfalden av ansvarsfulla uppgifter, som kommer att vila
på rikspolisstyrelsen, motiverar enligt min mening att organets chef erhåller
generaldirektörs ställning. Han bör benämnas rikspolischef.

I utredningens betänkande lämnas endast en principskiss för den centrala
instansens organisation. Statspolisintendenten har däremot i sitt yttrande
presenterat ett mera utförligt förslag om hur rikspolisstyrelsen bör
vara uppbyggd. Enligt detta förslag skall styrelsen bestå av tre polisbyråer
med huvudsaklig uppgift att handlägga frågor, som gäller den egentliga
polisverksamheten. På en kanslibyrå skall handläggas bl. a. ärenden som
angår budget, upphandling, vård och underhåll av materiel, arbetsordningar
och tjänsteföreskrifter, remissärenden o. dyl. Till en organisationsbyrå
skall överföras den verksamhet, som i organisatoriska och andra hänseenden
f. n. ankommer på polisväsendets organisationsnämnd. Därjämte
skall finnas en teknisk sektion. Till styrelsen skall vidare enligt förslaget
knytas en befattningshavare för samarbetet med militära myndigheter. —
För att tillgodose behovet av samordning mellan de olika arbetsenheternas
verksamhet föreslås att samarbetsdelegationer tillsättes.

I tidigare sammanhang har jag framhållit betydelsen av att lekmannainflytandet
får göra sig gällande inom polisorganisationen och anslutit mig
till utredningens förslag att bereda utrymme för ett sådant inflytande på
den lokala polisorganisationen. Utredningen har däremot inte ansett sig
böra föreslå något lekmannainslag på det centrala planet. Jag kan inte
dela denna uppfattning. Det är enligt min åsikt av den största vikt att ett
centralt polisorgan, vartill motsvarighet tidigare saknats i vårt land, redan
från början får en fast medborgerlig förankring. Jag förordar att rikspolisstyrelsen
skall bestå av rikspolischefen såsom ordförande samt ett antal lekmän
såsom ledamöter.

Jag är inte beredd att närmare taga ställning till de frågor som gäller
rikspolisstyrelsens organisation samt ordningen för ärendenas handläggning
inom styrelsen. Dessa spörsmål torde få övervägas under det fortsatta
organisations- och planläggningsarbetet.

Med hänsyn till att vissa operativa ledningsuppgifter kommer att anförtros
rikspolischefen förordar jag, att specialutbildad personal ställes till
dennes förfogande och att denna personal organisatoriskt knytes till poliskåren
i Stockholms polisdistrikt. Personal för dylika uppgifter kan erhållas
från den nuvarande statspolisen.

I samband med polisreformen aktualiseras vissa särskilda frågor.

Liksom utredningen och samtliga remissinstanser utom en finner jag
det inte lämpligt att nu söka realisera det av tidigare polisutredningar fram -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lagda förslaget om skyldighet för polismannen att efter uppnådd pensionsålder
under viss tid kvarstå i en poliskårens reserv.

I propositionen 1959: 114 angående omorganisationen av civilförsvaret uttalade
jag, att jag helst skulle sett att civilförsvaret kunde avlastas alla ordnings-
och bevakning suppgifter. Därigenom skulle civilförsvaret bli en rent
humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter. Jag
fann emellertid ett överförande till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter
inte böra ske, så länge en central myndighet för polisväsendet saknades, som
i fred kunde leda det erforderliga förberedelsearbetet. Genomföres nu förslaget
att inrätta en rikspolisstyrelse kommer nämnda fråga i ett annat
läge. Innan civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter kan överföras
till polisorganisationen, måste dock närmare övervägas bl. a. på vilken
rättslig grund personer skall kunna tagas i anspråk för att åstadkomma
den nödvändiga förstärkningen av polisorganisationen vid beredskapseller
krigsförhållanden samt vilka förändringar i polisorganisationen som
måste ske i samband med att uppgifterna överföres till polisen. Jag är därför
inte beredd att redan nu taga ställning till den här berörda frågan, som
i och för sig inte behöver lösas i detta sammanhang.

Jag vill slutligen upptaga ett av utredningen icke berört spörsmål om de
s. k. jaktpolisernas ställning i ett förstatligat polisväsende. F. n. finns fem
sådana befattningar i landet — två i Norrbottens län samt en i ettvart av
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Befattningshavarna har
av länsstyrelserna förordnats som polismän med stöd av 18 § polislagen
för att ombesörja på enskilds bekostnad anordnad polisbevakning och är
i tjänsten underställda landsfogden i respektive län. Svenska jägareförbundet
får ur jaktvårdsfonden statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för dessa polismän. Jaktpoliserna tillhör sålunda inte polisorganisationen.

För jaktpolisernas verksamhet gäller av länsstyrelserna utfärdade instruktioner.
Av dessa instruktioner framgår, att det åligger jaktpolis bl. a.
att bedriva spaning inom länet för att hindra och upptäcka brott mot lagar
och författningar om jakt, att kontrollera efterlevnaden av stadganden om
jaktkort och vilthandel, att i samband med sin övriga verksamhet kontrollera
innehav av vapenlicens och att till åklagare anmäla uppdagade
brott eller förseelser. Dessa arbetsuppgifter kan alltså praktiskt taget helt
hänföras till egentlig polisverksamhet. Det synes mig därför rationellt att
inordna jaktpolisverksamheten i polisorganisationen och därigenom skapa
möjligheter till en mera enhetlig ledning och planläggning av verksamheten.

Jag förordar därför att polisstyrkorna i de polisdistrikt där behov kan
anses föreligga av särskild verksamhet av det slag som nu bedrives av jaktpolisen
anpassas så att personal kan helt eller delvis avdelas för sådana
uppgifter.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

V. ORGANISATIONEN AV ÅKLAGARVERKSAMHETEN

Utredningen

Med hänsyn till att åklagarväsendets uppbyggnad påverkar polisväsendets
funktionsduglighet har utredningen funnit det vara påkallat att i betänkandet
skissera hur ett helt statligt åklagarväsende kan tänkas uppbyggt
i anslutning till organisationen av ett statligt polisväsende. Utredningen framhåller,
att dess synpunkter på denna fråga anlagts med utgångspunkt i utredningens
förut redovisade principiella ställningstaganden, att det visserligen
skulle gagna såväl polis- som åklagarväsendet, om polischefs- och åklagarfunktionerna
helt skildes åt, men att utredningen inte ansett det möjligt
att genomföra en fullständig tudelning. Det nuvarande systemet med en samordning
i viss omfattning av funktionerna bör därför enligt vad utredningen
förordat bibehållas. Den tendens till uppdelning som redan nu gör sig gällande
bör dock i möjligaste mån främjas.

I fi åga om den lokala åk lagarorganisationen anmärker
utredningen till en början, att det synes ankomma på utredningen att gå in
På bedömanden allenast i de hänseenden i vilka organisationen kan påverkas
av eller påverka den organisation och de anordningar som föreslagits för
uPPbyggnaden av polisväsendet. Med hänvisning till sitt principiella ställningstagande
beträffande tudelningen av polischefs- och åklagarfunktionerna
vilken redan är genomförd i åtskilliga fall — förordar utredningen
att chefen för ett polisdistrikt, vilken kan antagas bli fullt sysselsatt av
polischefsärenden (polismyndighetsärenden), i princip ej bör tilläggas
åklagaruppgifter. Som förut nämnts håller utredningen före att, om ej särskilda
omständigheter föranleder annan bedömning, denna situation föreligger
i polisdistrikt med en total polisstyrka av minst 50—60 man. Åklagarverksamheten
i ett sådant distrikt föreslås alltså ankomma på en eller flera
distriktsåklagare. I polisdistrikt, där polischefens arbetskapacitet ej helt
täcks av polisuppgifter, bör polischefen med polischefsskapet förena distriktsåklagarbefattningen.
I ett sådant distrikt torde biträdande distriktsåklagare
böra förordnas i den mån behov föreligger därav med hänsyn till
åklagargöromålen. Det bör enligt utredningens mening inte komma i fråga
annat än att polisdistrikt och åklagardistrikt territoriellt sett sammanfaller.
En skiss över utredningens förslag rörande distriktsåklagarorganisationens
principiella uppbyggnad har fogats vid betänkandet som bilaga 10, till vilken
hänvisas.

Utredningen har inte berört frågan om distriktsåklagarnas stationering
inom verksamhetsområdena.

Behovet av åklagarpersonal i vissa åklagardistrikt kan inte alltid beräknas
i hela arbetskrafter. Därjämte torde det jämväl för distriktsåklagarorga -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

nisationen erfordras tillgång till en viss vikariereserv. Med åberopande av
dessa förhållanden finner utredningen det böra övervägas att inrätta tjänster
för »ambulerande» distriktsåklagare. I denna fråga har utredningen endast
givit uttryck för sin uppfattning, att ett system med »ambulerande»
distriktsåklagare öppnar ökade möjligheter att inom länen disponera de i
distrikten stationerade distriktsåklagarna för vikariat på statsåklagareänst
eller för tjänstgöring som biträde åt statsåklagare eller att för sådan biträdestjänstgöring
anlita »ambulerande» distriktsåklagare.

Vad gäller åklagarorganisationen på länsplanet har
utredningen ansett sig böra beakta endast sådana organisationsfrågor, som
påverkas av det dokumenterade behovet att i vissa fall tudela de nuvarande
landsfogdebefattningarna. Utredningen finner det självfallet att det
i princip inte finns anledning att bibehålla länen som statsåklagardistrikt,
enär länsstyrelserna inte har att taga befattning med åklagarverksamheten.
Det vore enligt utredningens mening naturligare och skulle sannolikt medföra
åtskillig organisatorisk vinning om statsåklagarområdena kunde utan
hänsyn till länsgränserna utformas såsom till antal och avrundning lämpliga
delar av de områden som ligger under en hovrätts domvärjo. Enär utredningen
inte kunnat förorda en uppdelning av alla landsfogdetjänster i
en länspolischefsbefattning och en statsåklagarbefattning anser utredningen
emellertid att det svårligen kan komma ifråga att f. n. frångå länet som
verksamhetsområde för statsåklagaren, oavsett om han i några fall endast
skall fullgöra åklagargöromål. Inte heller föreslår utredningen ändring i det
förhållandet att Stockholm, Göteborg och Malmö är självständiga statsåklagarområden.
Utredningens förslag beträffande åklagarorganisationen
på länsplanet innebär alltså ingen annan ändring i förhållande till nuvarande
organisation än att en tudelning sker av landsfogdebefattningarna i till
en början Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län. Vidare utgår utredningen
från att åtgärder vidtas för att förse länspolischefen-statsåklagaren
med högt kvalificerad biträdespersonal på åklagarsidan i erforderlig
utsträckning.

Utredningen behandlar härefter förhållandena i Göteborgs och Bohus län,
Malmöhus län och Gotlands län. Vad angår statsåklagarverksamheten i det
förstnämnda länet anser utredningen att, därest avsevärda områden av
grannkommunerna föres till Göteborgs polisdistrikt, samma områden bör
tillhöra statsåklagare^ i Göteborg kompetensområde och alltså undandragas
länspolischefen-statsåklagaren i länet. Denne anses nämligen inte böra
i åklagarhänseende administrera områden som i polisiärt hänseende inte
tillhör hans ämbetsbefattning. Med motsvarande resonemang säges statsåklagarens
i Malmö kompetensområde böra omfatta de delar av länet som
i polisiärt avseende föres till Malmö polisdistrikt. I fråga om Gotlands län
föreslår utredningen, att länet skall liksom f. n. utgöra ett statsåklagardistrikt.
Statsåklagaren bör tillika svara för distriktsåklagarverksamhcten i

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Gotlands polisdistrikt och för denna verksamhet få ett antal biträdande
åklagare.

Utredningen förordar vidare översyn eller komplettering av de bestämmelser
som reglerar fördelningen av åtalsrätten mellan statsåklagare och
distriktsåklagare. Denna fördelning har enligt utredningens uppfattning
stor betydelse då man skall beräkna arbetskraftsbehovet inte bara inom
statsåklagarorganisationen och distriktsåklagarorganisationen utan även
inom polisväsendet, eftersom åklagarpersonalen i stor utsträckning är engagerad
även inom polisväsendet.

Från de synpunkter utredningen haft att anlägga finner den inte anledning
uttala sig om organisatoriska eller andra förändringar på riksplanet.

I detta sammanhang berör utredningen emellertid ett spörsmål angående
åklagarutbildningen. I framtiden torde, framhåller utredningen, den personal
som är gemensam rekryteringsbas för polischefer och åklagare liksom
hittills få utbildning vid statens polisskola, låt vara att utbildningen övervägande
tar sikte på polisverksamheten. Enligt vad utredningen tidigare
förordat bör skolan alltjämt vara en fristående undervisningsanstalt. De
direkt polisiära intressena anser utredningen bli tillgodosedda genom att
det centrala polisorganets chef blir självskriven ledamot av skolans styrelse.
Det synes utredningen kunna ifrågasättas om inte också riksåklagaren eller
byråchefen för administrativa ärenden hos riksåklagarämbetet bör ingå i
skolans styrelse som självskriven ledamot.

Beträffande tjänstebenämningar för åklagare anser utredningen
att de nuvarande benämningarna stadsfiskal och landsfiskal bör
slopas och att tjänstetiteln för åklagare på lokalplanet bör vara distriktsåklagare
eller, om polischefs- och åklagarbefattningarna är förenade, polismästare,
tillika distriktsåklagare. I fråga om åklagare på länsplanet föreslår
utredningen att tjänstetiteln skall vara statsåklagare. Är länsåklagaren
även länspolischef bör tjänstebenämningen enligt utredningen vara polisdirektör,
tillika statsåklagare.

I sitt särskilda yttrande har utredningens expert Waesterberg funnit anledning
till vissa betänkligheter mot den skisserade åklagarorganisationen
på lokalplanet. I och för sig har Waesterberg ingen erinran mot förslaget att
polisdistrikt också skall utgöra åklagardistrikt, men han anser att det
måste innebära en betydande belastning för åklagarna att de tänkta polisdistrikten
i många fall skulle komma att omfatta flera domstolars domkretsar.
Enligt Waesterbergs mening bör detta undvikas i så stor utsträckning
som möjligt utan att utredningens principer för polisdistriktsindelningen
helt frångås. I vissa fall anser han ett bättre läge kunna ernås i detta hänseende
genom att distrikten göres mindre än vad utredningen räknat med.

Waesterberg förklarar vidare, att han inte ansluter sig till utredningens

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1962

förslag att benämna de lokala åklagarna distriktsåklagare, vilken benämning
han finner svårligen kunna användas som titel. Han framlägger dock inte
något eget förslag till tjänstebenämning på dessa åklagare.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i hithörande frågor bär i
stort sett accepterat de linjer polisutredningen dragit upp för åklagarväsendets
framtida organisation. Samtidigt har dock allmänt framhållits angelägenheten
av att den närmare utformningen av organisationen, i synnerhet
om den helt skiljs från polisväsendets organisation, blir föremål för
särskild utredning. Remissmyndigheterna har därför huvudsakligen tagit
sikte på att med sina ställningstaganden ge underlag för fortsatt utredningsarbete
på området. Att det föreliggande materialet inte ger underlag
ens för ett principbeslut om åklagarväsendets förstatligande hävdas
dock endast i ett remissyttrande.

Den nuvarande funktionella uppdelningen av åklagaruppgifterna
på riksåklagaren, statsåklagare och distriktsåklagare bör enligt de
flesta remissorganens åsikt i huvudsak behållas. Denna ståndpunkt intager
riksåklagarämbetet, som finner det nödvändigt att statsåklagarinstitutionen
består som en mellaninstans mellan ämbetet och distriktsåklagarna. Samma
uppfattning har åklagarmyndigheten i Malmö och den återspeglas bl. a. i
yttrandena från hovrätten över Skåne och Blekinge, åklagarmyndigheterna i
Göteborg och Hälsingborg, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsfiskaler.

I ett par remissvar hävdas att distriktsåklagarna bör lyda omedelbart under
riksåklagarämbetet. Enligt åklagarmyndigheten i Uppsala bör distriktsåklagaren
erhålla ställning som statsåklagare och den kontroll av distriklsåklagarnas
verksamhet som f. n. utövas av statsåklagarna övertagas av en
inspektionsbyrå inom riksåklagarämbetet. Utrymme finns då inte längre för
särskilda statsåklagare. Åklagarmyndigheten i Karlstad förordar att nuvarande
statsåklagaruppgifter överflyttas från statsåklagarna till en riksåklagaren
direkt underställd åklagarkammare för varje län.

De remissorgan som mera utförligt behandlat åklagarväsendets framtida
organisation har genomgående förutsatt tudelning av åklagar- och polisväsendet.
Organisationsspörsmålen har därför övervägts helt med utgångspunkt
i den lämpligaste inre organisationen i ett åklagardistrikt.

Vad gäller den inre organisationen på lokalplanet framhåller
riksåklagarämbetet att en sådan organisation synes böra eftersträvas
som möjliggör en differentiering av åklagaruppgiftcrna efter målens beskaffenhet
och befattningshavarnas kompetens. För att åstadkomma denna differentiering
blir det nödvändigt alt göra åklagardistrikten så stora att varje
distrikt bereder arbete för mer än en åklagare. Får åklagarna i distriktet

126

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

gemensam expedition, vinnes även fördelen att de får tillfälle att inbördes
diskutera sina ärenden. \ ilka åklagaruppgifter som framdeles bör läggas på
de lokala åklagarna hänger enligt ämbetet samman med de kompetenskrav
som uppställes för olika kategorier åklagare. Ämbetet anser att mera krävande
åklagaruppgifter även på lokalplanet bör handläggas av åklagare med
landsfogdekompetens. Varje åklagardistrikt bör därför tillföras eu eller
flera åklagare med denna kompetens.

I huvudsak samma inställning som riksåklagarämbetet har hovrätten
över Skåne och Blekinge, åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö samt
stadsfiskalen i Gävle. Den sistnämnde anser dock alt alla åklagarna inte
alltid behöver stationeras på samma ställe utan att en spridd stationering
kan vara ändamålsenlig om flera större tätorter finns inom åklagardistriktet.

Stadsfiskalen i Vänersborg anför att stora åklagarmyndigheter innebär
åtskilliga nackdelar från organisatorisk synpunkt. Det är svårt att finna
lämplig grund för ärendenas fördelning mellan åklagarna. Vidare är kontorsorganisationen
hos de största åklagarmyndigheterna underlägsen organisationen
hos smärre åklagarmyndigheter och vid landsfiskalskontoren.
Enligt stadsfiskalens åsikt för stora myndigheter även med sig olika trivselproblem.
Erfarenhetsmässigt bör en åklagarmyndighet omfatta högst
3—4 åklagare.

Utgående från nu redovisade ståndpunkter har de flesta remissorganen
ingen erinran mot att de av polisutredningen föreslagna polisdistrikten får
utgöra verksamhetsområden även för distriktsåklagarn
a. Uttryckligen framhålles detta av åklagarmyndigheten i Malmö, stadsfiskalen
i Gävle och föreningen Sveriges stadsfiskaler. En mer oklar hållning
intager riksåklagarämbetet och åklagarmyndigheten i Göteborg, vilka
emellertid inte synes motsätta sig en sådan distriktsindelning, därest åklagaruppgifterna
i varje distrikt bereder arbete åt flera åklagare. Hovrätten
över Skåne och Blekinge finner det inte vara av större betydelse om en
åklagarmyndighet omfattar flera domkretsar eller flera polisdistrikt.

Med hänsyn till sina åsikter om åklagarmyndigheternas lämpliga storlek
anser stadsfiskalen i Vänersborg att de föreslagna polisdistrikten blir för
stora som åklagardistrikt, eftersom 6—8 åklagartjänster enligt utredningsförslaget
torde behöva inrättas i varje distrikt.

Från åtskilliga håll har den anmärkningen framställts mot utredningens
förslag till indelning i åklagardistrikt att de tänkta polisdistrikten kommer
att omfatta flera domkretsar, vilket anses innebära en betydande belastning
för både åklagarna och domstolarna och därför bör i möjligaste
mån undvikas. Denna anmärkning framställes av Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre
Norrland, lagberedningen, föreningen Sveriges häradshövdingar, länsstyrelsen
i Malmöhus län, landsfogden i Norrbottens län, stadsfiskalerna i Söder -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tälje och Vänersborg, föreningen Sveriges landsfiskaler och länsavdelningarna
av denna förening samt ett stort antal landsfiskaler. I allmänhet
anses att frågan om indelningen i åklagardistrikt bör vila i avbidan på
resultatet av pågående utredning om domkretsindelningen.

Frågan om åklagarens ställning under förundersökningen beröres av
poliskammaren i Örebro, som förordar en utredning härom. Föreningen
Sveriges poliskommissarier håller före att frågan inte behöver avgöras i
förevarande sammanhang men att det av praktiska skäl, främst om polischefen
och åklagaren har skilda stationeringsorter, kan vara lämpligt att
överväga om inte strafförelägganden och beslut om nedläggande av förundersökningen
i vissa fall av enklare art bör delegeras på befattningshavare
inom det lokala polisväsendet.

Åklagarväsendets anknytning till polisväsendet på det lokala planet synes
vara avgörande för det uttalandet av föreningen Sveriges stadsfiskaler, att
de lokala åklagarnas stationeringsort i regel bör sammanfalla med centralorten
i polisdistriktet, så att åklagaren kan stå i nära kontakt med distriktets
huvudpolisstyrlca.

Förslaget att inom åklagardistrikten utnyttja ambulerande distriktsåklagare
kritiseras i några remissyttranden. Föreningen Sveriges stadsdomare
vitsordar att det för vikariatstjänstgöring uppenbarligen synes
erforderligt att utnyttja ambulerande åklagare men anser det inte klarlagt
vilka uppgifter som därutöver skall anförtros dessa åklagare. Föreningen
finner det nödvändigt att åklagarorganisationen bygges upp så, att personalen
i distrikten blir tillräcklig för att bemästra även tillfälliga toppbelastningar.
Enligt länsstyrelsen i Uppsala län är det inte lämpligt att såsom
utredningen antytt i ett tidigare sammanhang låta en och samma
person fullgöra åklagaruppgifter i flera polisdistrikt. Åklagaren ställes
därigenom i beroende av två polisorganisationer.

Även frågan om organisationen på det regionala planet
behandlas av remissinstanserna främst under förutsättningen att det organisatoriska
sambandet mellan åklagar- och polisverksamheten upplöses.
Riksåklagarämbetet anknyter till sin förut framförda åsikt att varje lokalt
åklagardistrikt bör tillföras en åklagare med landsfogdekompetens. När
detta syfte nåtts har statsåldagaren inte anledning att i samma utsträckning
som nu syssla med rena åklagaruppgifter. Den ledande kontrollerande och
rådgivande verksamheten blir då den dominerande. Vissa skäl anser ämbetet
dock tala för att utförande av åklagartalan i hovrätt i huvudsak förbehålles
statsåklagare. Sedan statsåklagarna frigjorts från länspolischefsgöromålen
synes det ämbetet ej längre finnas anledning bibehålla länen
som statsåklagardistrikt. Man bör alltså ha fria händer att inom varje
hovrättsområde skapa ett lämpligt antal statsåklagardistrikt. Med motsvarande
resonemang kommer åklagarmyndigheten i Göteborg fram till

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

att hinder ej bör möta att en statsåklagares område motsvarar två län.
Hovrättsområdena anses dock böra i möjligaste mån respekteras.

Åklagarmyndigheten i Malmö anför att statsåklagardistriktens omfattning
är beroende av vilka arbetsuppgifter statsåklagarna anses böra få.
Detta spörsmål sammanhänger i sin tur med de lokala åklagarnas kvalifikationer.
Skall de lokala åklagarna i princip vara jurister bör ej krävas
att statsåklagaren skall utföra talan i relativt okomplicerade mål om t. ex.
otukt, dråp, mordbrand o. dyl. Dessa arbetsuppgifter synes kunna anförtros
de kvalificerade lokala aklagarna. Den åklagare som intar förmansställning
inom varje åklagarmyndighet bör enligt denna remissinstans kunna
anförtros sedvanliga åtalsprövningar. Med sådan arbetsfördelning skulle
statsåklagaren bli en inspekterande och rådgivande instans, han skulle
utföra åtal i mål av särskilt känslig beskaffenhet och han skulle fungera
som besvärsinstans. Eftersom dessa uppgifter i flera län inte kommer att
■\aia tillräckliga för en befattningshavare, får man föra samman flera
län eller delar av dem till statsaklagardistrikt. Vill man behålla länen som
statsaklagardistrikt kan det tänkas att i mindre län knyta statsåklagaren
till åklagarmyndigheten i residensstaden. Statsåklagaren skulle därvid
vara verksam både som lokal åklagare och statsåklagare.

Samma inställning har åklagarmyndigheten i Borås och stadsfiskalen i
Gävle. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att statsåklagarens
verksamhetsområde bestämmes av hans arbetsuppgifter och att verksamhetsområdet
ej kan fastställas förrän man tagit ställning till arbetsuppgifterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och poliskammaren i Luleå anser
att hovrättsområdena bör utgöra bas för statsåklagarnas verksamhet.

Den ekonomiska förvaltningen av åklagarväsendet bör enligt
åklagarmyndigheten i Göteborg i huvudsak ligga hos länsstyrelserna. Stadsfiskalen
i Skövde anser att åklagarmyndigheterna i ekonomiskt hänseende
bör underställas polismyndigheterna.

Riksåklagarämbetet förordar att länsstyrelsernas befattning med åklagarväsendet
i administrativt hänseende upphör och att de hithörande uppgifter,
som nu ankommer på länsstyrelserna, överflyttas till riksåklagarämbetet
och statsåklagarna. överföres de administrativa uppgifterna beträffande
åklagarväsendet i dess helhet till ämbetet, lär detta innebära en
så väsentlig ökning av ämbetets administrativa arbetsuppgifter att en förstärkning
av ämbetets administrativa personal synes påkallad, eventuellt
även en ändrad organisation av den administrativa verksamheten.

Riksåklagarämbetet och åklagarmyndigheten i Göteborg understryker
att ändringar beträffande statsåklagarnas funktioner och indelningen i
statsåklagardistrikt inte berör Stockholm, Göteborg och Malmö.

I tredningens förslag till tjänstebenämningar har vid remissbehandlingen
godtagits på de flesta håll.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

Förslaget till tjänstetitel för de lokala åklagarna har emellertid föranlett
åtskilliga kritiska uttalanden. Sålunda understryker föreningen Sveriges
landsfiskaler, flertalet länsavdelningar av denna förening samt de
flesta landsfiskaler, som yttrat sig över utredningsförslaget, att titeln
distriktsåklagare inte kan användas vid tilltal. I stället föreslås i yttrandena
som tjänstetitel statsfiskal, provinsfiskal, kronofiskal eller kronolänsman.
En del remissorgan, bl. a. statspolisintendenten och föreningen Sveriges
häradshövdingar, förordar att de nuvarande benämningarna landsfiskal
och stadsfiskal behålles. Enligt landsfogden i Gotlands län bör distriktsåklagare
kallas statsåklagare och de nuvarande statsåklagarna förste statsåklagare.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser titeln åklagare tillräcklig.
Åklagarmyndigheten i Malmö anför, att det från trivsel- och rekryteringssynpunkt
är av vikt att de olika åklagarnas ställning inom organisationen
kommer till uttryck i lämpliga titlar, och föreslår för sin del titlarna
statsåklagare, åklagarråd, åklagarassessor och åklagarnotarie. Motsvarande
synpunkt ligger till grund för stadsfiskalens i Vänersborg förslag att benämningarna
skall efter lönegrader vara byråchef, byrådirektör och byråsekreterare.
Tjänstebenämningarna kan inverka på lönegradsplaceringen,
framhåller åklagarmyndigheten i Göteborg, som för sin del föreslår att alla
åklagare benämnes fogde jämte lämpligt prefix. Titeln statsadvokat föreslås
av stadsfiskalen i Skövde, som vidare förordat titlarna landsadvokat och
riksadvokat för nuvarande statsåklagare och riksåklagaren.

För åklagarna på det regionala planet föreslår jnstitiekanslersämbetet
tjänstetiteln överåklagare. Landsfiskalen i övertorneå distrikt anser
tjänstetiteln böra vara länsåklagare. Andra förslag, som framkommit vid
remissbehandlingen är förste statsfiskal och överdirektör.

Departementschefen

I tidigare sammanhang har jag framhållit att det f. n. råder ett nära organisatoriskt
samband mellan åklagarverksamhet och polisverksamhet. Härav
följer att den omorganisation som jag förordat beträffande polisväsendet
för med sig att också organisationen av åklagarväsendet måste ses över.
Utgångspunkten för denna översyn är mitt tidigare förslag att staten skall
övertaga huvudmannaskapet för åklagarväsendet i den del detta alltjämt
är kommunalt.

Polisutredningen har i stora drag skisserat hur åklagarväsendet enligt utredningens
uppfattning bör vara organiserat i framtiden. Till grund för utredningens
ställningstagande ligger dess förslag att det nuvarande personalorganisatoriska
sambandet mellan polis- och åklagarväsendet skall bestå
i betydande utsträckning. Det är därför naturligt att utredningen inte
tänkt sig några mera genomgripande förändringar i åklagarorganisationen.
Utredningsförslaget innebär i stort sett att de lokala åklagardistriktcn skall

f> - It i haag till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

130

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

sammanfalla med de nya polisdistrikten. I de distrikt där en Indelning av
polischefs- och åklagarfunktionerna anses möjlig skall finnas en eller flera
distriktsåklagare. I övriga distrikt skall polischefen enligt förslaget även
vara distriktsåklagare, varvid han i mån av behov skall få en eller flera biträdande
åklagare till sitt förfogande. En viss överflyttning av åklagaruppgifter
mellan distrikten anses böra ske för att utjämna ojämnheter i arbetsbelastningen.
Vidare föreslås att ambulerande åklagare anställes för bl. a.
vikariatstjänstgöring. På statsåklagarplanet innebär förslaget att länen skall
utgöra verksamhetsområden och att länspolischefs- och statsåklagarfunktionerna
uppdelas i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, medan länspolischefen
i övriga län jämväl skall vara statsåklagare. I Stockholm, Göteborg
och Malmö föreslås ingen ändring i nuvarande organisation.

Vid behandlingen av frågan om förhållandet mellan polis- och åklagarväsendet
har jag föreslagit, att en tudelning över hela linjen av polischefsoch
åklagarfunktionerna skall genomföras. Då man sålunda inte har att
räkna med förening av åklagar- och polischefsbefattningar, kan man utforma
åklagarorganisationen utan att i så hög grad vara bunden av hur
polisväsendet organiseras.

De remissorgan som mera utförligt uppehållit sig vid hur åklagarväsendet
lämpligen bör vara uppbyggt, om det organisatoriskt skiljes från polisväsendet,
har tämligen allmänt förklarat, att det föreliggande utredningsmaterialet
inte utgör tillräckligt underlag för ett slutgiltigt ställningstagande i frågan.
Såtillvida delar jag denna uppfattning som det givetvis inte är möjligt att
redan i detta sammanhang ange annat än allmänna riktlinjer efter vilka
åklagarväsendet bör utformas. Dessa riktlinjer bör emellertid läggas till
grund för det fortsatta utredningsarbete rörande den yttre och inre organisationen
av åklagarväsendet som måste komma till stånd efter ett beslut att
omorganisera polisväsendet i enlighet med vad jag föreslagit i det föregående.

Åtskilliga synpunkter har vid remissbehandlingen av utredningens betänkande
anlagts på frågan hur en från polisorganisationen fristående 1 okal
åk lagar organisation bör vara uppbyggd. På åklagarhåll
har man i allmänhet förordat att distriktsåklagarna föres samman till
åklagarmyndigheter med ett relativt stort antal åklagare. Med denna lösning
skulle de lokala åklagardistrikten ofta komma att omfatta två eller
flera polisdistrikt. Fördelen med stora åklagarmyndigheter har angivits
vara bl. a. att de ger möjlighet till kompetensdifferentiering mellan de
åklagare som tillhör en sådan myndighet, varvid åklagarärendena kan fördelas
med hänsyn till ärendenas svårighetsgrad och befattningshavarnas
kompetens. Genom detta system får åklagarna vidare tillfälle att sinsemellan
diskutera mera invecklade ärenden. Om krav på statsåldagarkompetens
uppställes för åklagarmyndighets chef, skulle enligt denna me -

Kil

Kungl. Maj:ts proposition nr 1i 8 år 1902

ning en del av de ärenden som f. n. skall handläggas av statsåklagare kunna
överföras till lokal chefsåklagares kompetensområde. Andra remissinstanser
har understrukit sambandet mellan polisens och åldagarnas uppgifter
vid förundersökning i brottmål och med hänsyn härtill ansett att åklagare
bör finnas stationerad i varje polisdistrikts centralort. De rättsvårdande
organen har starkt framhävt åklagarverksamhetens anknytning till rättskipningen
och menat att domkretsarna bör respekteras vid indelningen i
åklagardistrikt.

Med det samband som onekligen föreligger mellan polis-, åklagar- och
domstolsverksamhet torde det inte vara realistiskt att utforma organisationen
av envar av verksamhetsgrenarna på det sätt som med hänsyn enbart
till den verksamheten framstår som mest ändamålsenligt.

Vid genomförandet av mitt i det föregående berörda förslag att det personalorganisatoriska
sambandet mellan polis- och åklagarväsendet skall
upplösas måste beaktas att åklagarverksamheten i många hänseenden är
beroende av polisverksamheten. Visserligen inledes i allmänhet förundersökning
i brottmål på polisens eget initiativ, men så snart viss person misstänkes
för brottet skall i princip åklagaren inträda som förundersökningsledare.
I denna egenskap måste han många gånger personligen gripa in i
utredningsarbetet. Genom att fortlöpande meddela direktiv för hur utredningen
skall bedrivas skall han tillse att utredningen genomföres med erforderlig
skyndsamhet samt att den blir fullständig men ändå begränsad
till det i varje särskilt fall väsentliga. Det synes med hänsyn till det
anförda påkallat att kontinuerlig personlig kontakt i möjligaste mån upprätthålles
mellan åklagaren såsom förundersökningsledare och utredningsmännen
inom polisen. Skall detta syfte kunna tillgodoses bör åklagare
finnas stationerad i anslutning till polisens huvudstyrka på centralorten
i varje polisdistrikt.

De föreslagna polisdistrikten kommer i flertalet fall att få en avsevärd
omfattning. Vad gäller de län för vilka utredningen upprättat detaljerade
organisationsplaner för polis- och åklagarväsendet skulle mer än en åklagare
komma att finnas i flertalet distrikt, i flera av dem tre eller fyra
åklagare. Att döma av det material som i övrigt legat till grund för utredningens
skiss till polisdistriktsindelning synes motsvarande komma att gälla
beträffande distrikten även i övriga län. Man torde sålunda kunna räkna
med att åklagardistrikt som motsvarar de nya polisdistrikten i regel kommer
att bereda sysselsättning för mer än en, ofta ett flertal åklagare. Önskemålet
om möjlighet för åklagarna till interna diskussioner i frågor av
invecklad art torde därför väsentligen bli tillgodosett inom åklagardistrikt
motsvarande de nya polisdistrikten. Utrymme torde också oftast finnas
att inom dessa distrikt genomföra en kompetensdifferentiering mellan åklagarna,
så att vissa av de mål, som nu skall handläggas av statsåklagare, i

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

den män det anses lämpligt kan överflyttas till distriktsåklagare med statsåklagarkompetens.

Däremot torde det antal åklagare som kan beredas sysselsättning inom
varje polisdistrikt merendels inte bli tillräckligt stort för att medge både att
åklagarna specialiseras på viss slags brottslighet och att uppgifterna inom
varje brottskategori lördelas pa åklagare med olika hög kompetens. För
en så långt driven arbetsfördelning, vilken f. n. förekommer endast i de
största städerna, krävs i regel mycket stora åklagardistrikt, omfattande
ett flertal polisdistrikt. Jag har nyss framhållit att det skulle medföra vissa
olägenheter för både polisens och åklagarnas arbete om åklagare inte fanns
stationerad i anslutning till varje polismyndighet. Skulle det från andra
synpunktei anses fördelaktigt att inrätta mycket stora åklagarmyndigheter
torde lämpliga åklagardistrikt kunna bildas genom sammanslagning av två
eller flera polisdistrikt till ett åklagardistrikt.

Som antytts i det föregående har indelningen i åklagardistrikt betydelse
också för domstol sverksamheten. Den kritik som från denna synpunkt
fiamställts mot att polisdistrikt även skall utgöra åklagardistrikt synes
främst ha tagit sikte på det förhållandet att de polisdistrikt polisutredningen
skisserat skulle komma att omfatta flera eller delar av flera domkretsar.
För egen del är jag av den uppfattningen att vid den överarbetning
av utredningens skiss till polisdistriktsindelning, som enligt vad jag tidigare
uttalat måste ske, hänsyn även bör tagas till den nu berörda kritiken. I
detta sammanhang vill jag dock erinra om vad jag tidigare sagt rörande
den utredning som f. n. pågår beträffande domkretsindelningen. Enligt de
för denna utredning utfärdade direktiven bör utredningen under sitt arbete
med ny domkretsindelning taga hänsyn till inte bara de planer för en indelning
av länen i kommunblock som skall upprättas av länsstyrelserna utan
även till den ändring av indelningen i polis-, åklagar- och exekutionsdistrikt
som kan komma att bli följden av föreliggande förslag i dessa hänseenden.
Jag har därför funnit det sannolikt att den påtalade bristande överensstämmelsen
mellan de skisserade polisdistrikten och domkretsarna i huvudsak
kommer att undanröjas sedan en ny domkretsindelning genomförts.

Goda möjligheter synes sålunda finnas att i anslutning till polisdistriktsindelningen
utforma åklagardistrikt, som blir lämpliga verksamhetsområden
för åklagare på lokalplanet med hänsyn tagen såväl till åklagarverksamheten
som till polisverksamheten och domstolsverksamheten. Som jag
förut framhållit låter det sig inte göra att på nu föreliggande material taga
ställning till hur den inre organisationen inom åklagardistrikten bör utformas.
Så mycket lär dock kunna sägas redan nu att en lösning av distriktsindelningen
efter angivna linjer inte kan lägga avgörande hinder i vägen
för en tillfredsställande lösning även av dessa problem. I detta sammanhang
''iU Jag tillägga att jag i stort sett delar de betänkligheter som några remissinstanser
hyser mot utredningens förslag att reglera arbetsbördan inom

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-8 år 1962

distrikten genom att flytta över vissa åklagaruppgifter från åklagare i ett
distrikt till åklagare i ett annat. Är arbetsuppgifterna i ett distrikt uppenbart
otillräckliga för att bereda ens en åklagare full sysselsättning kan två
polisdistrikt slås samman till ett åklagardistrikt. Däremot bör såvitt möjligt
undvikas att ett åklagardistrikt bildas av delar av polisdistrikt. Hur
man än utformar åklagardistrikten kommer dock arbetsvolyinen i varje
distrikt näppeligen alltid att kunna beräknas i hela arbetskrafter, i varje
fall inte på längre sikt. Det är naturligt att en viss ojämnhet i arbetsbelastningen
i skilda distrikt inte kan undvikas. En viss utjämning synes
kunna vinnas genom att man utnyttjar ambulerande åklagare. I likhet
med utredningen anser jag att tjänster för sådana åklagare sannolikt måste
finnas för bl. a. vikariats- och förstärkningstjänstgöring.

Vad gäller den regionala åk lagarorganisationen delar jag
den av så gott som alla remissmyndigheter framförda uppfattningen att det
fortsatta utredningsarbetet med åklagarväsendets organisation bör bedrivas
med utgångspunkt i att det nuvarande systemet med regionala åklagare
som en mellaninstans mellan distriktsåklagare och riksåklagaren bör bestå.

Vid remissbehandlingen har gjorts ett flertal uttalanden som går ut på att
de regionala åklagarnas verksamhetsområden bör göras väsentligt större
än länen. Bakom sådana uttalanden synes i allmänhet ligga uppfattningen
att de nuvarande statsåklagargöromålen i större eller mindre omfattning
bör flyttas över till distriktsåklagarna. Som jag nyss nämnt kan en mera
definitiv bedömning av den lämpligaste arbetsfördelningen inom åklagarväsendet
inte göras på föreliggande material. Även om statsåklagarna befrias
från vissa av sina nuvarande åligganden kan man emellertid ställa sig
tveksam till påståendet att länet i allmänhet skulle vara ett alltför begränsat
verksamhetsområde för att bereda full sysselsättning för en regional
åklagare. Från flera håll har omvittnats att statsåklagarnas tid f. n. inte
räcker till för de åklagaruppgifter som enligt landsfogdeinstruktionen skall
ombesörjas av dem och att de inte hinner fullgöra sin ledande, kontrollerande
och rådgivande verksamhet i avsedd utsträckning. I det föregående har
jag hävdat, att länet som regionalt åklagardistrikt i regel kommer att erbjuda
tillräckliga arbetsuppgifter för en befattningshavare. All sannolikhet
talar för att detta kommer att äga giltighet även om dislriktsåklagarnas behörighet
vidgas. Tills vidare synes man därför böra räkna med länen som
verksamhetsområden på regionalplanet. Dock bör hinder inte föreligga att
framdeles knyta de regionala åklagardistrikten till annan lämplig indelning
än länen.

I likhet med remissorganen anser jag att det inte f. n. kan anses påkallat
att efter ett förstatligande göra någon väsentlig ändring av åklagarväsendets
organisation i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Utredningen har i största korthet också berört frågan om utbildning
av åklagare och bl. a. ifrågasatt om inte riksåklagaren eller chefen för

134 Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

riksåklagarämbetets administrativa byrå bör ingå som självskriven ledamot
i styrelsen för statens polisskola. Jag är inte beredd att taga ställning
till detta förslag förrän den komplicerade frågan om kompetenskrav och
utbildningsvägar för såväl åklagare som polischefer och utmätningsmän
blivit närmare utredd. Inte heller anser jag det lämpligt att på nuvarande
stadium av organisationsfrågan uttala mig angående det vid remissbehandlingen
upptagna spörsmålet om vilken myndighet som framdeles bör handha
den ekonomiska förvaltningen av åklagarväsendet.

Utredningen har som tj änstebenämn ingår föreslagit distriktsåklagare
för åklagare på lokalplanet och den nuvarande benämningen statsåklagare
för åklagare på länsplanet. Förslaget har rönt ett livligt intresse
vid remissbehandlingen. I allmänhet har man godtagit titeln statsåklagare.
Titelförslaget distriktsåklagare har däremot mött ett nästan enhälligt motstånd
från distriktsåklagarnas sida. Gentemot förslaget har som huvudargument
anförts att titeln distriktsåklagare inte lämpar sig för tilltal. Som
jag redan framhållit i anslutning till andra titelförslag anser jag att ett
krav som i första hand bör ställas på en tjänstetitel är att den anger befattningshavarens
funktion. Benämningen distriktsåklagare är från denna
synpunkt en lämplig benämning på lokala åklagare och den torde lämpa
sig väl också för tilltal sedan ovanan vid titeln efter någon tid övervunnits.
Jag föreslår därför tjänstebenämningen distriktsåklagare för åklagare på
lokalplanet. Med motsvarande utgångspunkt förordar jag att åklagare på
det regionala planet benämnes länsåklagare. I Stockholm, Göteborg och
Malmö bör enligt min mening särskilda benämningar för åklagarna övervägas.

VI. ORGANISATIONEN AV EXEKUTIONSVERKSAMHETEN

Utredningen

Inledningsvis anknyter utredningen till sin förut redovisade uppfattning
att verksamheten inom exekutionsväsendet till sin art väsentligt skiljer sig
från polis- och åklagarverksamheten och att det nuvarande sambandet mellan
verksamhetsgrenarna innebär avsevärda olägenheter. Utredningen har
därför såsom tidigare utvecklats förordat att utmätningsmannabestyren
överföres på särskilda tjänstemän och att polisverksamhet inte i något fall
längre skall omfatta jämväl exekutionsbiträdesverksamhet. Vidare har utredningen
föreslagit att exekutionsväsendet skall helt förstatligas. Med
utgångspunkt i dessa överväganden och med beaktande av stadsdomstolsutredningens
förslag rörande exekutionsväsendet har polisutredningen dragit
upp följande riktlinjer för hur exekutionsverksamheten bör kunna organiseras.

Enligt de av utredningen föreslagna principerna för länens indelning i po -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lisdistrikt skulle landet komma att indelas i 111 polisdistrikt. Stadsdomstolsutredningen
har ansett att stad måste ha minst 25 000 invånare för att
bereda en utmätningsman full sysselsättning och således utgöra eget utmätningsmannadistrikt.
Av de föreslagna polisdistrikten kommer endast 14
att ha eu folkmängd understigande 25 000. I fyra av de 19 renodlade utmätningsmannadistrikt
som redan nu finns inom landsfiskalsorganisationen
uppgår folkmängden enligt utredningens uppgifter till mindre än 25 000. En
jämförelse med avseende på geografisk struktur, kommunikationer, invånarantal
m. m. mellan de nu befintliga renodlade utmätningsmannadistrikten
och de 14 föreslagna polisdistrikt som får mindre än 25 000 invånare
torde enligt utredningen visa att svårigheter att bereda en utmätningsman
full sysselsättning skulle kunna uppstå endast i ett fåtal av de nya distrikten.
Sålunda kommer 12 av distrikten att få större landareal än 500 000
hektar. Av en i utredningens betänkande (s. 117) intagen tablå framgår
hl. a. att 14 av de nuvarande polisdistrikten har större landareal än 500 000
hektar och att tre av dessa distrikt f. n. utgör renodlade utmätningsmannadistrikt.
Genom att efter mönster av nuvarande organisation slå samman
två polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt kan vidare tillräckligt
stora utmätningsmannadistrikt bildas av polisdistrikt som anses vara för
små för att utgöra utmätningsmannadistrikt.

Stadsdomstolsutredningens nyss berörda förslag innebär bl. a., att landsfiskal-utmätningsman
gives samma behörighet som stadsfogde f. n. har, att
sådan landsfiskal får rätt att anlita biträdande utmätningsman och att
denne får i huvudsak samma behörighet och tjänsteställning som de nuvarande
domsverkställarna. Polisutredningen finner detta förslag i organisatoriskt
hänseende väl ansluta till utredningens allmänna synpunkter beträffande
exekutionsväsendet på landet, som i detta sammanhang omfattar
även städer vilkas exekutionsväsende är ordnat på samma sätt som landsbygdens.
Förstatligas städernas exekutionsväsende såsom stadsdomstolsutredningen
föreslagit underlättas genomförandet av polisutredningens
principförslag att exekutionsverksamheten bör skiljas från polisverksamheten
på landsbygden samt att landsfiskalernas utmätningsmannabestyr
bör föras över på särskilda tjänstemän.

Polisutredningen framhåller emellertid att dess förslag torde kunna genomföras
oberoende av om städernas exekutionsväsende förstatligas eller ej.
Sker inte sådant förstatligande uppkommer dock enligt utredningen vissa
samordningsfrågor. Utredningen finner det nämligen egendomligt om man
vid omorganisation av polisväsendet och avskiljande av den exekutionsverksamhet,
som nu delvis fullgöres av statsanställd personal såsom landsfiskaler-utmätningsmän,
biträdespersonal inom landsfiskalsorganisationen och
polismän, inte tar tillvara möjligheterna att fullständigt samordna denna
exekutionsverksamhet med den som ankommer på befattningshavare anställda
hos städer. Eu konsekvens av polisväsendets förstatligande måste

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-8 år 1962

bli att kostnaderna för exekutionsbiträdesverksamheten på landet kommer
att falla på statsverket. Utredningen anser att det från ekonomiska synpunkter
knappast är försvarligt att inom ett område bestående såväl av stad
som landsbygd dubbelorganisera exekutionsverksamheten enbart på grund
av att en del av verksamheten nu bekostas av statsverket. En allmän samordning
av exekutionsväsendet i stad och pa landet bör enligt utredningens
mening följaktligen under alla omständigheter åvägabringas.

Som riktlinjer för exekutionsväsendets framtida organisation anger utredningen
att den nu för landet gällande organisationen bör kunna vinna
tillämpning generellt, dock inte för Stockholms stad. Att denna organisationsform
får vidgad tillämpning finner utredningen naturligt och följdriktigt.
Av landets 133 städer har enligt vad utredningen uppger 33 mer än
25 000 invånare. Av dessa 33 städer ingår sex f. n. i renodlade utmätningsmannadistrikt
inom landsfiskalsorganisationen. Distrikten omfattar, med
ett undantag, förutom staden jämväl staden omgivande landsbygd. Landarealen
varierar mellan 1 900 hektar och 715 000 hektar. Folkmängden i
distrikten uppgår till 25 000—49 000 invånare. Utredningen påpekar att
ifragavarande städer liksom stationsorterna för landsfiskalerna i övriga
renodlade utmätningsmannadistrikt och i »odelade» landsfiskalsdistrikt är
centralorter inom utmätningsmannadistrikt, där utmätningsmannens verksamhet
ingalunda är begränsad enbart till det administrativa område inom
vilket han är stationerad.

Till ytterligare stöd för sitt principförslag beträffande den framtida organisationen
av exekutionsverksamheten anför utredningen följande.

I flertalet av de städer som nybildats på senare tid eller som lagts under
landsrätt har exekutionsväsendet ordnats efter de grunder som gäller för
landet. Det vill synas som om utvecklingen går mot ökad landsrättsförläggning
av städer, varigenom dessa i utsökningshänseende kommer att hänföras
till landsfiskalsdistrikt. Utredningen anser det därför realistiskt att
räkna med att statsverket i princip och oavsett hur frågan om huvudmannaskapet
för städernas exekutionsväsende och polisväsendet löses kommer att
successivt påtaga sig kostnaderna för utmätningsmän och deras biträden i
vart fall i alla städer med mindre än 25 000 invånare.

Bildas större polisdistrikt i enlighet med de principer utredningen förordat
underlättas enligt utredningens mening ett fullständigt genomförande
av systemet med renodlade utmätningsmannadistrikt, som består av centralorter
jämte dessas naturliga omland. Utredningen säger sig i samband med
sina detalj utredningar avseende den lämpligaste formen för polisväsendets
oiganisation ha funnit, att arbetsorganisatoriska hinder inte föreligger att
renodla den exekutionsverksamhet som nu fullgöres av landsfiskaler och
deras biträden samt av polismän pa landet. Vidare förklarar sig utredningen
ha funnit att denna verksamhet praktiskt taget undantagslöst torde kunna
inom ramen för den förordade polisdistriktsindelningen samordnas med den

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

exekutionsverksamhet som nu fullgöres av städernas personal. Däremot anser
sig utredningen sakna anledning att närmare utreda den lämpligaste indelningen
i och utformningen av utmätningsmannadistrikten samt verksamheten
inom distrikten. Sådana undersökningar finnes böra ankomma på
de utredningar som f. n. pågår rörande uppbörds- och utsökningsväsendet.

Olägenheter av att de nya polisdistrikten och därmed även utmätningsmannadistrikten
i vissa fall blir stora till ytvidden — vilket för utmätningsmännen
medför betungande resor samt ökade resekostnader — kan enligt polisutredningens
liksom enligt stadsdomstolsutredningens mening i viss mån
elimineras genom att distrikten praktiskt taget allmänt torde få den storlek
att göromålen väl motiverar att domsverkställare anställs som biträden åt
utmätningsmännen. Härför krävs dock ändring i utsökningslagen. I samband
därmed rekommenderar polisutredningen att spörsmålet om enhetlig taxa
beträffande exekutionskostnader upptages till allsidig prövning.

Utredningen sammanfattar sina förslag rörande exekutionsverksamheten
i huvudsak sålunda.

De föreslagna nya polisdistrikten bildar även utmätningsmannadistrikt
med en utmätningsman, som jämte sina biträden stationeras på centralorten.
Omorganisationen innebär, till skillnad från stadsdomstolsutredningens förslag,
att t. ex. stadsfogde i stad med mer än 25 000 invånare tillföres ansvaret
för utmätningsmannabestyren inom stadens omland samtidigt som han
får den ytterligare personal som krävs för exekutionsverksamheten där.

Vidare innebär förslaget att den exekutionsbiträdesverksamhet som nu
fullgöres av polismän samordnas med motsvarande verksamhet som i stad
fullgöres av andra kategorier befattningshavare. Huruvida befattningshavarna
skall stationeras på centralorten eller i andra delar av distriktet torde
få bero av omständigheterna, såsom behov av exekutionsbiträden i tätorter,
avstånd och kommunikationer. På annan större tätort än centralorten förutsättes
en större eller mindre grupp av exekutionsbiträden kunna stationeras.
För sådan grupp skall enligt förslaget finnas en förman samt biträdespersonal.
Dylika förmän avses skola finnas också på centralorten. Förman bör
vid behov kunna med sin tjänst förena befogenhet som domsverkställare.

Såsom tjänstebenämning föreslås för utmätningsman kronofogde och för
den personal som fullgör exekutionsbiträdesverksamhet exekutionsbiträden.
För nyss nämnda förmän förordas tjänstetiteln förste exekutionsbiträde.

Utredningen förutsätter att erforderliga ändringar göres i utsökningslagen
för att göra det möjligt för utmätningsman att i erforderlig mån delegera
uppgifter till sina kvalificerade biträden.

Ytterligare förordar utredningen att frågan om utbildning av personal,
främst exekutionsbiträden, inom exekutionsväsendet upptas till särskild
prövning. Enligt utredningens uppfattning är den utbildning i exekutiva
göromål som f. n. meddelas i konstapelsklassen i statens polisskola inte tillräcklig.
Då polisutbildning dessutom inte längre är behövlig för polismän
5* — It ihon g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 148

138

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

som helt ägnar sig åt exekutionsbiträdesgöromål får erforderlig utbildning
av dylika polismän numera meddelas av landsfiskalen-utmätningsmannen.
Den oenhetlighet som enligt utredningens mening präglar exekutionsbiträdenas
verksamhet på landsbygden anser utredningen ge belägg för att utbildningsfrågan
bör ägnas större uppmärksamhet än vad som är fallet f. n.

Polisutredningen understryker till sist, att förslaget till indelning av landet
i polisdistrikt i första hand skett med utgångspunkt i vad som synes
lämpligast för polisväsendets organisation. Visserligen har utredningen vid
sina undersökningar funnit att exekutionsverksamheten utan påtagliga
nackdelar kan organiseras inom polisdistriktens ram. Utredningen har emellertid
räknat med att en i anslutning till en förstatligandereform företagen
intern rationalisering av verksamheten jämväl bör innefatta en översyn av
distriktsindelningen. Förslaget att helt skilja exekutionsverksamheten från
polisverksamheten innebär att exekutionsverksamheten i princip kan organiseras
helt oberoende av organisationen av polisverksamheten.

I sitt särskilda yttrande ställer sig utredningens expert Waesterberg synnerligen
tveksam till utredningens ställningstagande, att inrättande av domsverkställarbefattningar
skulle göra att även distrikt med betydligt större
invånarantal än 25 000 skulle vara acceptabla. Tveksamheten grundar sig
i synnerhet på att någon närmare analys inte skett av förutsättningarna för
att använda domsverkställarinstitutionen. I varje fall finns det enligt
Waesterbergs mening anledning ifrågasätta om inte åtskilliga av de polisdistrikt
utredningen föreslagit är alltför stora för att indrivningsverksamheten
skall kunna övervakas och ledas på ett tillfredsställande sätt.

Remissyttrandena

De flesta av de remissorgan som i sina yttranden närmare behandlat exekutionsväsendets
framtid har försett sina ståndpunktstaganden med den
allmänna reservationen, att utmätningsmännens ställning och arbetsområden
i stor utsträckning är beroende av statsmakternas åtgärder med anledning
av resultaten av nyligen framlagda eller pågående utredningar på området,
varför särskild utredning erfordras innan exekutionsväsendets
framtida organisation kan bestämmas. Hovrätten för Övre Norrland
hänvisar sålunda till stadsdomstolsutredningens förslag rörande överexekutorsinstitutionen
och till pågående revision av utsökningslagen. Utredningsbehovet
betonas också av bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län, överexekutor
i Hälsingborg och magistraten i Kristianstad. Svenska exekutionsmännens
riksförbund finner det angeläget att samråd beträffande de organisatoriska
problemen äger rum med lagberedningen, 1959 års uppbördsorganisationskommitté,
1960 års uppbördsutredning och den utredning,
som tillkallats för översyn av domkretsindelningen.

139

Kungl. Maj:ts proposition nr lk8 år 1962

Lagberedningen anser det möjligt att redan på nuvarande stadium upptaga
frågan om utsökningsväsendets organisation och anför härom.

Lagberedningen har enligt sina direktiv att vid revisionen av utsökningsrätten
ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga. I utlåtande den 29
augusti 1961---över stadsdomstolsutredningens betänkande har be redningen

berört överexekutorsinstitutionen. Beredningen framhöll därvid,
att den ej var beredd att taga slutlig ståndpunkt i den organisatoriska frågan,
och avstyrkte att i nuvarande läge överflytta överexekutorsgöromål
till allmän underrätt. Även i övrigt kan naturligen utformningen av regelsystemet
inom utsölcningsrätten komma att inverka på organisatoriska
spörsmål. Beredningen skulle därför helst se, att frågan om exekutionsväsendets
organisation blir föremål för ett mera slutligt bedömande först
på ett senare stadium. Detta önskemål har dock knappast den tyngden, att
det får hindra ett genomförande av polisväsendets omorganisation. Beredningen
anser det möjligt att upptaga organisationsfrågan för utsökningsväsendet
till närmare bedömning redan på nuvarande stadium av arbetet,
om detta anses behövligt med hänsyn till polisreformen, låt vara att man får
taga med i beräkningen att därav kan följa minskad valfrihet i andra hänseenden
och vissa andra olägenheter. För beredningens arbete är det för övrigt
otvivelaktigt av värde att i huvuddragen få besked om vilken organisation
man kan räkna med för de exekutiva uppgifternas handhavande. I
detta sammanhang må erinras, att organisationsfrågan har samband även
med det arbete som bedrivs av stadsutredningen, uppbördsorganisationskommittén,
uppbördsutredningen och den år 1961 tillkallade utredningen för
översyn av domkretsindelningen för underrätterna i riket.

Vad angår de arbetsuppgifter som framdeles skall ankomma på
utmätningsmännen är det främst frågan om överexekutorsinstitutionen som
tilldragit sig uppmärksamhet. Lagberedningen hävdar att lösningen av
denna fråga inte är avgörande för utsökningsväsendets organisation på det
lokala planet. Beredningen yttrar.

En eventuell överflyttning av överexekutorsgöromål till allmän underrätt
behöver ej i och för sig inverka nämnvärt på utmätningsmännens arbetsuppgifter
eller arbetsbörda. I sitt utlåtande över stadsdomstolsutredningens
betänkande har beredningen som en tänkbar lösning beträffande överexekutorsgöromålen
nämnt, att det i varje län tillsätts en särskild chefstjänsteman
för utmätningsmännen och att denne får handlägga vissa mera
kvalificerade exekutiva mål. Han skulle dessutom biträda länsstyrelsen i
ärenden som står exekutionsväsendet nära. En förutsättning för att ett sådant
förslag skall vara praktiskt motiverat är, att i varje län finns elt antal
utmätningsmän som icke själva har tillräckliga kvalifikationer för alt handlägga
nämnda ärenden. Blir utmätningsmannadistrikten stora och därmed
mycket få till antalet, kan behovet av en särskild överexekutor förfalla och
eu hel del överexekutorsgöromål, framför allt fastighetsauktioner, läggas på
utmätningsmän, om de bär kvalificerad utbildning. Man kan då i stället
tänka sig, att den utmätningsman som blir stationerad i länets residensstad
får eu särskild ställning och jämväl får fylla funktionen alt vara föredragande
hos länsstyrelsen i ärenden som står exekutionsväsendet nära.

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

I fråga om vilken inverkan andra reformer kan få på utmätningsmännens
verksamhet framhåller lagberedningen, att den har svårt att tänka sig
att en reform av utsökningsrätten skulle i större mån ändra utmätningsmännens
arbetsvolym utom i ett par hänseenden. Om utmätningsmännen
får stora distrikt kan som nämnts en hel del överexekutorsgöromål läggas
på dem. Vidare kan mera effektiva bestämmelser om upplysningsplikt för
gäldenären och om exekution i lön medföra viss ökning av arbetsbördan.
Även i övrigt kan ett modernare förfarande komma att ställa ökade krav
från rättssäkerhetssynpunkt m. m.

Det övervägande antalet remissmyndigheter tillstyrker eller lämnar utan
erinran polisutredningens förslag att de nya polisdistrikten jämväl skall
utgöra utmätningsmannadistrikt. Från flera håll hälsas med
tillfredsställelse att utmätningsmännens verksamhetsområden göres större
än de nuvarande. Sådana uttalanden gör bl. a. överexekutor i Nyköping, stadsfogdarna
i Malmö, Borås, Örebro, Uppsala, Gävle, Karlskrona och Kalmar
samt föreningen Sveriges stadsfogdar. Flera av dessa framhåller att, om
kostnaderna för indrivningen väges mot indrivningsresultatet, de stora distrikten
är att föredraga med hänsyn till de lägre driftkostnaderna och det
bättre indrivningsresultatet räknat per anställd befattningshavare. Enligt
stadsfogdarna i Malmö kan genom större utmätningsmannadistrikt åstadkommas
en effektivare inre organisation inom distrikten samtidigt som
utmätningsmanstjänsterna kan få sådan lönesättning att tjänsterna lockar
kvalificerade sökande med juridisk examen. Stadsfogden i Örebro framhåller
som väsentliga faktorer att man i större områden har bättre möjligheter
att rationalisera arbetet och att helt utnyttja de nya tekniska
hjälpmedlen, såsom bokföringsmaskiner m. m. Större enheter ger dessutom
möjligheter för personalen till befordringstjänster.

Lagberedningen finner att det sannolikt är i och för sig möjligt att indela
riket i ett ganska stort antal utmätningsmannadistrikt, som ger de
olika utmätningsmännen full sysselsättning. Tydligen är det emellertid
svårare att göra en indelning i smärre utmätningsmannadistrikt som kan
väntas bli bestående för någon längre tid. Beredningen understryker att en
sådan indelning kräver ett mera inträngande studium av arbetsbördan och
befolkningsutvecklingen, medan en indelning i större distrikt lättare kan
stå sig även om man vid indelningen missräknat sig på arbetsbördan.

Ett antal remissorgan anser att de nya polisdistrikten blir för stora som
utmätningsmannadistrikt. Denna åsikt hyser länsstyrelserna i Kristianstads,
Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, överexekutorerna i Linköping,
Norrköping, Karlskrona och Umeå, stadsfogdarna i Sundbyberg,
Motala, Nyköping, Landskrona, Karlstad och Östersund, föreningen Sveriges
landsfiskaler samt flertalet landsfiskaler och länsavdelningar av föreningen
Sveriges landsfiskaler. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller,
att en utmätningsman för att effektivt kunna bedriva sin verksamhet,

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

ej minst skatteindrivningen, har stor fördel av kontakt med sitt klientel
och av en viss kännedom om detta klientels personliga och ekonomiska
förhållanden. Alltför stora distrikt skulle innebära fara för byråkratisering
av exekutions- och indrivningsväsendet med åtföljande minskning av
effektiviteten. Stadsfogden i Landskrona menar, att utmätningsmannen
i stora distrikt får svårigheter, då det gäller att leda och övervaka exekutionsverksamheten.
Enligt stadsfogden i Östersund blir verksamheten mindre
effektiv ju större och folkrikare distrikten är.

I åtskilliga remissvar påpekas angelägenheten av att utmätningsmannadistrikten
i möjligaste mån ansluter till domkretsindelningen. Till stöd
härför åberopas den befattning som domstolarna eventuellt kommer att få
taga med exekutiva göromål. Från flera håll understrykes att hänsyn måste
tagas även till kommunreformen, så att en kommun såvitt möjligt ej delas
på flera utmätningsmannadistrikt.

Fögderiindelningen anses av några remissorgan vara den lämpligaste
grunden för indelningen i utmätningsmannadistrikt. Så anför t. ex. länsstyrelsen
i Kristianstads län, att i fögderierna själva grunden — debitering av
skatter — för utmätningsmännens verksamhet såsom skatteindrivare lägges
genom de lokala skattemyndigheterna. Därest kronofogdens distrikt
till gränserna sammanfaller med fögderiet, får jämväl själva beteckningen
»fögderi» åter en reell innebörd. Införes automatisk databehandling inom
folkbokförings- och uppbördsväsendet, varom utredning f. n. pågår, aktualiseras
frågan om ändring av fögderiindelningen. Denna fråga och frågan
om organisationen av utmätningsmannadistrikten synes då enligt länsstyrelsens
mening böra sammankopplas. I huvudsak samma inställning har
magistraten i Enköping, överexekutor i Alingsås, tre stadsfogdar, två landsfiskaler
samt ytterligare några remissorgan.

Beträffande graden av centralisering inom utmätningsmannadistrikten
uttalar svenska exekutionsmännens riksförbund, att mycket kan tala för
att den nuvarande spridda stationeringen av exekutionsbiträden är lämplig
främst med hänsyn till möjligheterna för dem att halla kontakt med
klientelet. Inom ett utmätningsmannadistrikt kan exempelvis inrättas avdelningskontor,
som förestås av en exekutionsinspektör vilken tillika är
domsverkställare eller biträdande utmätningsman. Under honom bör sedan
enligt förbundet finnas tjänster som förste exekutor och exekutor,
vilka har att fullgöra det löpande kontinuerliga fältarbetet. Därutöver bör
självfallet finnas kameral personal i sådan utsträckning, att exckutorerna
helt kan ägna sig åt de exekutiva göromålen. Liknande uttalanden gör
stadsfullmäktige i Säter, landsfiskalen i Storviks distrikt och tjänstemännens
centralorganisation.

Vad utredningen anfört om behovet av utbildning för exekutionsbilrädcn
understrykes kraftigt i remissyttrandena. I detta sammanhang
framhålles också betydelsen av att exekutionsbiträdena erhåller en gynn -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

sammare löneställning. Detta anses av många vara en förutsättning för en
god rekrytering till yrket.

Lagberedningen menar att en uppdelning av polis- och exekutionsverksamheten
erbjuder vissa problem från rekryterings- och befordringssynpunkt.
Beträffande de lägre befattningshavarna synes det möjligt att använda
en gemensam rekryteringsbas och börja med en gemensam utbildning
till polismän. På ett senare stadium kan personalen delas upp på
olika verksamhetslinjer och kompletterande kurser i mån av behov erbjudas.
Det bör inte vara uteslutet att övergå från den polisiära verksamheten
till den exekutiva eller tvärtom.

Betydligt svårare finner lagberedningen det vara att bedöma hur utbildningen
av polismästare, distriktsåklagare och utmätningsmän skall ordnas.
Samtliga dessa befattningshavare bör enligt beredningen ha ett ganska betydande
mått av juridisk och social allmänbildning och denna bör lämpligen
i första hand förvärvas genom gemensam utbildning. Det måste nämligen
vara förenat med stora fördelar att ha tillgång till en jämförelsevis
bred rekryteringsbas för de nu nämnda befattningshavarna, och det bör
vara möjligt att övergå från en verksamhetsgren till någon av de andra.

Farhågor för svårigheter att rekrytera personal till exekutionsväsendet
uttalar länsstyrelsen i Uppsala län och stadsfogden i Eskilstuna.

Polisutredningens förslag beträffande tjänstebenämningar för
exekutionsväsendets befattningshavare godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Justitiekansler sämbetet anser det dock tveksamt om titeln kronofogde
bör återupplivas. De nuvarande titlarna stadsfogde respektive landsfiskal
skulle enligt ämbetets mening kunna användas. Alternativt föreslås exekutionsfiskal
eller kronofiskal. För utmätningsmännen föreslås av andra
remissinstanser benämningarna utmätningsman, exekutionsdirektör, kronokamrer,
statskamrer eller statsfogde.

Titeln exekutionsbiträde möter invändningar i några remissutlåtanden.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, stadsfogden i Östersund och tjänstemännens
centralorganisation föreslår i stället titeln exekutor. Den redan nu
förekommande benämningen underfogde rekommenderas av landsfiskalen
i Eslövs distrikt. Med hänsyn till att skatteindrivning utgör en väsentlig del
av dessa befattningshavares arbetsuppgifter föreslås i andra yttranden benämningarna
skatteuppbördsman, skatteassistent eller indrivningsassistent.

Departementschefen

På landet och i de flesta städer som inte har magistrat är polisväsendet
och exekutionsväsendet på det lokala planet samorganiserade. Landsfiskalen-polischefen
är i allmänhet även utmätningsman och exekutionsbiträdesverksamheten
fullgöres av polismän. I vissa distrikt finns dock särskild

143

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

landsfiskal tillsatt för utmätningsmannagöromålen. I stad med magistrat
är exekutionsverksamheten med något undantag helt skild från polisverksamheten.
Utmätningsman är i dessa städer stadsfogde. Till sitt biträde
har stadsfogdarna exekutionsbiträden samt i de större städerna också domsverkställare,
som är behöriga att på eget ansvar fullgöra vissa utmätningsmannagöromål.
Exekutionsväsendet på det lokala planet är i magistratsstäderna
helt kommunalt. I övriga städer och på landet är detta fallet endast
med exekutionsbiträdesverksamheten.

I det föregående har jag anslutit mig till polisutredningens förslag att
exekutionsbiträdesverksamheten på landet och i stader utan magistrat
skall övertagas av staten i samband med ett förstatligande av polisväsendet.
Jag har också förordat att stadsdomstolsutredningens förslag, att huvudmannaskapet
för magistratsstädernas lokala exekutionsväsende skall
övertagas av staten, genomföres i anslutning till att exekutionsväsendet på
landet omorganiseras.

I än högre grad än i fråga om åklagarväsendet gäller beträffande exekutionsväsendet
att den framtida organisationen är beroende av frågor som
inte kan avgöras redan nu. Jag vill erinra om stadsdomstolsutredningens
nyssnämnda förslag, som innebär att väsentliga delar av Överexekutorsuppgifterna
överflyttas till underrätterna, och om stadsutredningens nyligen
framlagda förslag (SOU 1962:9) i vad det rör exekutionsväsendets
organisation. Inom lagberedningen pågår arbete med en revision av utsokningsrätten.
Uppbördsorganisationskommittén har till uppgift att utreda
en eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
och därmed sammanhängande frågor. Utredning av vissa uppbördsfrågor
verkställs av uppbördsutredningen. Av stor betydelse i detta sammanhang
är också den förut nämnda utredningen rörande bl. a. domkretsindelningen.
I likhet med samtliga de remissmyndigheter som i små yttranden mera
ingående behandlat exekutionsväsendet anser jag ståndpunktstagandena i
nyssnämnda frågor vara avgörande för utmätningsmännens ställning och
arbetsområden i den framtida organisationen. Det kan därför inte komma
ifråga att på detta stadium göra ett mera slutligt bedömande av organisationsspörsmålen.

Vad jag nu sagt innebär inte att det skulle vara omöjligt att renodla
exekutionsväsendet och ge det en egen statlig organisation redan i samband
med att polisväsendet omorganiseras i anslutning till huvudmannaskapsreformen.
Lagberedningen har ansett det möjligt att taga upp organisationsfrågan
innan det framtida regelsystemet inom utsökningsrätten
utformas mera definitivt. Även om ett ställningstagande i organisationsfrågan
på nuvarande stadium av beredningens arbete medför minskade
valmöjligheter i andra hänseenden är det enligt beredningen av varde att i
huvuddrag få besked om vilken organisation man kan räkna med for
handhavande av de exekutiva uppgifterna. Beredningen har därför för -

144

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

klarat sig beredd att medverka till att lösa denna fråga i samband med
reformen beträffande polisväsendet. Uppbördsorganisationskommittén kommer
enligt vad jag erfarit att ganska snart taga ställning till de av utredningsuppdraget
omfattade frågor som har direkt anknytning till exekutionsverksamheten.
Även Övriga aktuella områden av betydelse för den
exekutiva verksamheten synes kunna överblickas i så god tid att en omorganisation
av exekutionsväsendet kan genomföras samtidigt med att en
ny organisation för polisväsendet kan träda i kraft. Jag förordar därför,
att det fortsatta arbetet på den huvudmannaskapsreform jag föreslagit
skall inriktas på att skapa en ny exekutionsorganisation, som skall genomforas
i samband med omorganisationen av polis- och åklagarväsendet.

Då det gäller de arbetsuppgifter som framdeles bör ankomma på utmätningsmannen
är till en början av betydelse hur frågan om överexekutorsmstitutionen
skall lösas. Överexekutor är f. n. länsstyrelsen på landet och
i regel i stader utan magistrat samt magistraten eller ledamot av denna i
magistratsstader. Stadsdomstolsutredningen har som nämnts föreslagit, att
huvuddelen av överexekutorsgöromålen överflyttas på allmän underrätt
samt att länsstyrelsen som överexekutor skall handlägga vissa särskilt
betydelsefulla ärenden och utöva tillsyn över utmätningsmännen. Förslaget
har remissbehandlats men i övrigt inte ännu föranlett någon åtgärd.
Som lagberedningen anfört i sitt remissyttrande över polisutredningens betänkande
torde en överflyttning av överexekutorsgöromål till allmän underratt
inte i och för sig ha avgörande inverkan på utmätningsmännens arbetsuppgifter.
I sitt yttrande över stadsdomstolsutredningens förslag har lagberedningen
skisserat den lösningen beträffande överexekutorsgöromålen
att en särskild chefstjänsteman för utmätningsmännen i varje län får
handlagga mera kvalificerade exekutiva mål. Utmätningsmannadistrikten
kan då göras förhållandevis små och kraven på utmätningsmännens
kompetens sättas lägre. Ett annat alternativ är att en kvalificerad utmätningsman
skall finnas i varje distrikt, som då måste göras ganska stort,

och att utmätningsmännen i länets residensstad får vissa särskilda uppgifter.
1 r

Storleken av de nya utmätningsmannadistrikten påverkas också av vilka
organ som framdeles skall handha skatteindrivningen, som nu ankommer
på utmätningsmännen. Man torde dock tills vidare kunna räkna med
denna indrivning som en utmätningsmannauppgift. En reform av utsöknmgsrätten
synes enligt lagberedningen kunna medföra att utmätningsmännens
arbetsvolym ökas endast i ett par hänseenden.

Oberoende av den lösning man under det fortsatta arbetet med förstatligandereformen
kommer fram till i fråga om de exekutiva uppgifterna
på lokalplanet och därmed de lokala exekutionsdistriktens storlek synes
redan nu vissa synpunkter kunna anläggas på grunden för distriktsindelningen.
Polisutredningen har med utgångspunkt i att den nuvarande inre

145

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

organisationen i ett utmätningsmannadistrikt i huvudsak skall bibehållas
föreslagit att de nya polisdistrikten också får utgöra verksamhetsområde
för en utmätningsman. Som framgår av vad jag sagt förut kan jag inte
nu taga slutlig ställning till detta förslag. Det synes emellertid naturligt att
söka bilda utmätningsmannadistrikten på grundval av någon annan territoriell
indelning. Skatteindrivningen torde inte ha så avgörande betydelse för
utmätningsmännens verksamhet att fögderiindelningen framstår som ett
lämpligt underlag för utmätningsmannadistrikten. Mer motiverat är det
enligt min mening att anpassa distrikten efter domkretsindelningen, eftersom
man därigenom öppnar möjlighet att låta de allmänna domstolarna
i viss utsträckning medverka i utsökningsmål. Som jag framhållit
i tidigare sammanhang kan man emellertid utgå från att resultatet av den
pågående översynen av domkretsindelningen blir att domkretsarna på längre
sikt anpassas till de nya polis- och åklagardistrikten. Den nuvarande domkretsindelningen
är därför ingen lämplig indelningsgrund.

Får polisdistriktsindelningen utgöra grundvalen för indelningen i utmätningsmannadistrikt
synes möjlighet öppnas att tillgodose skilda krav
på distriktens utformning. Väljer man en indelning i relativt små utmätningsmannadistrikt
torde i allmänhet två eller flera sådana distrikt, vart
och ett med en tätort som centrum, kunna byggas upp inom varje polisdistrikts
gränser. Skall utmätningsmannadistrikten göras stora lär såsom
lagberedningen antytt de nya polisdistrikten ofta utgöra lämpliga enheter
för exekutionsverksamheten. I båda fallen tillgodoses, åtminstone på något
längre sikt, önskemålet att utmätningsmannadistrikten inte skär domkretsarnas
gränser.

Jag räknar alltså med att de nya utmätningsmannadistrikten skall kunna
utformas i huvudsak på grundval av polisdistrikten, varvid såväl delning
av ett polisdistrikt i flera utmätningsmannadistrikt som sammanslagning
av flera polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt bör kunna komma
ifråga. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan frågan om den
lämpligaste inre organisationen i ett utmätningsmannadistrikt blivit föremål
för mer ingående överväganden, närmare utforma distriktsindelningen
efter här angivna riktlinjer.

Efter det principbeslut fattats att förstatliga utsökningsväsendet och att
renodla utinätningsmannaverksamheten måste givetvis de slutgiltiga planerna
för organisationen av utsökningsväsendet utarbetas i samråd med
lagberedningen och de utredningar som pågår på området. Stannar man
för alternativet med omfattande utmätningsmannadistrikt kommer frågan
om personalens stationering i blickpunkten. Polisutredningen har framhållit
att olägenheterna med stora utmätningsmannadistrikt — betungande
resor för utmätningsmänncn och stora resekostnader — kan elimineras
genom att exekutionsbiträden eller grupper av exekutionsbiträden stationeras
i tätorter inom distriktet. Till stöd för en spridd stationering, lik -

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

som för små distrikt, har vid remissbehandlingen även åberopats att det
är av vikt för utsökningspersonalen att ha god orts- och personkännedom
samt att ärendena kräver livlig kontakt mellan personalen och allmänheten.
Dessa synpunkter synes mig betydelsefulla och bör beaktas vid det
fortsatta utredningsarbetet.

Rekryterings- och utbildningsfrågorna torde höra till de mera svårlösta
problemen när det gäller att skapa en fristående exekutionsorganisation.
Arbetsuppgifterna blir självfallet avgörande för vilken utbildning som skall
krävas av personal i olika befattningar. Hur utbildningen skall ordnas är
däremot mer komplicerat. Som bl. a. lagberedningen framhållit är det från
rekryteringssynpunkt önskvärt med en gemensam rekryteringsbas för såväl
högre som lägre befattningshavare inom exekutionsväsendet och polisväsendet.
Från befordringssynpunkt anser beredningen att stora fördelar
kan vinnas om personalen kan övergå från den ena verksamhetsgrenen
till den andra. Jag ställer mig tveksam till de praktiska möjligheterna att
i varje fall fullt ut genomföra en sådan ordning. Skilda förhållanden, såsom
tillgängliga utbildningsanstalter, utbildningstidens längd och kostnadsfrågor,
spelar här in. För den enskilde torde det vidare vara tillräckligt att han
får möjlighet att, sedan han skaffat sig utbildning för den ena verksamhetsgrenen,
genom komplettering av denna utbildning vinna behörighet till tjänst
inom den andra. Åtgärder för att bereda sådana möjligheter bör enligt min
mening vidtagas i den utsträckning de bedöms påkallade från rekryteringsoch
befordringssynpunkt.

De förslag utredningen lagt fram till tjänstebenämningar för personalen
inom utmätningsmannadistrikten har godtagits av nästan alla remissinstanserna.
För egen del förordar jag utredningens förslag att tjänstetiteln
för utmätningsman skall vara kronofogde. Till tjänstebenämningen för hans
medhjälpare torde ställning få tagas först i anslutning till den närmare utformningen
av biträdesorganisationen.

VII. KOSTNADSFRÅGOR

A. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet

Utredningen

Allmänna synpunkter

Om polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen
och exekutionsväsendet i städerna förstatligas, kommer frågan om
och i vad mån kommunerna skall deltaga i kostnaderna för organisationen
i blickpunkten. Utredningen anser i likhet med 1939 och 1948 års utred -

147

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1962

ningar att en förstatligandereform av statsfinansiella skäl svårligen kan genomföras,
om icke reformen förbindes med en viss kommunal bidragsplikt.
Olika meningar kan givetvis råda, om denna bidragsplikt bör konstrueras
såsom en för framtiden bestående förpliktelse eller såsom en engångsförpliktelse,
låt vara fördelad över ett antal år. Utredningen anser, att övervägande
skäl talar för den senare lösningen, därvid endast en relativt kort
övergångstid bör komma i fråga.

Tillhandahållande av lokaler

Utredningen erinrar om att stadsdomstolsutredningen, som framlagt förslag
om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna, vid sina kostnadsberäkningar
icke medtagit kostnaderna för lokaler åt utmätningsman och
dennes biträden. Nämnda utredning har nämligen ansett, att det i ett vidare
sammanhang bör övervägas, om och på vad sätt kommunerna skall tillhandahålla
lokaler åt statliga myndigheter inom exekutionsväsendet, polisoch
åklagarverksamheten, uppbördsväsendet in. m. Polisutredningen delar
i princip stadsdomstolsutredningens uppfattning att frågan om lokalhållningen
åt statliga myndigheter bör bedömas bl. a. med beaktande av eventuella
samband mellan myndigheternas ämbetsområden. En av utredningen
verkställd undersökning rörande lokalförhållandena inom polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet utvisar, att det organisatoriska samband som f. n.
föreligger mellan verksamhetsgrenarna återspeglas även i fråga om hur
lokalerna disponeras.

Sambandet är enligt polisutredningen särskilt markant beträffande polisoch
åklagarväsendet samt den del av exekutionsväsendet som organisatoriskt
ansluter till landsfiskalsorganisationen. I städer inom denna organisation
tillhandahålles emellertid exekutionsbiträdena i regel lokaler, som är skilda
från utrymmena för de övriga verksamhetsgrenarna. I de polis (åklagar)-distrikt, där polisväsendet är skilt från åklagarväsendet, kan i fråga om lokaler
en åtskillnad mellan polis- och åklagarorganisationerna förmärkas,
även om organisationerna icke sällan är inrymda i samma fastighet. Så är
också i förhållande till nämnda organisationer fallet beträffande exekutionsväsendet
i städer med särskild stadsfogde och i städer, där stadsfogdesysslan
såsom bisyssla tillagts annan befattningshavare än stadsfiskal-polischef. Ett
kännetecknande drag i planeringsarbetet rörande lokalerna bär under senare
år varit, att man överallt där så befunnits möjligt sökt sammanföra
personal inom polis- och åklagarväsendet till samma eller angränsande
fastigheter utan hänsyn till om personalen är statligt eller kommunalt anställd.
Någon mera utpräglad tendens att i detta avseende sammanföra
stadsfogde- och exekutionsbiträdesorganisationerna i städerna med polisoch
åklagarorganisationerna har däremot icke förmärkts.

Utredningen anför vidare att de fastigheter i vilka lokaler för polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet är inrymda är kommun-, stats- eller privat -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

ägda. Lokaler för landsfiskalsorganisationen förhyres eller tillhandahålles
i 158 fall i kommunägda fastigheter, i 14 fall i statsägda fastigheter och i
169 fall i andra fastigheter. Lokaler för polispersonalen tillhandahålles i
de flesta fall i fastigheter som ägs av kommuner eller polisförbund, men i
relativt stor utsträckning förhyres sådana lokaler också i andra fastigheter.
En speciell företeelse inom polisorganisationen är systemet med kontor i
bostaden, dvs. att en polisman mot författningsenligt fastställd ersättning
upplåter del av sin bostad såsom expeditionslokal för polisväsendet. Den
s. k. kontorsersättningen, som är ortsgruppsgraderad, utgör beräknad gottgörelse
för hyra, inklusive värme, belysning, städning och allmänt intrång.

Det förefaller utredningen naturligt att de lokaler som f. n. nyttjas för
polis-, åklagar- och exekutionsväsendets gemensamma eller skilda behov
även efter ett förstatligande, om de befinnes lämpliga, disponeras för samma
ändamål. Något motiv för att lokalhållningen borde vara i princip vederlagsfri
har utredningen icke kunnat finna. Utredningen anser inte heller, att
kommunerna skulle ha möjlighet att i de enskilda fallen med lägre kostnader
än staten bereda lokaler åt organisationen. Utredningen förordar därför,
att det i ett förstatligat polis-, åklagar- och exekutionsväsende skall ankomma
på staten att ombesörja lokalanskaffningen. Sådana spörsmål angående
lokalanskaffningen, som för sin lösning kräver kommunal medverkan
i en eller annan form, kan smidigare bringas till en tillfredsställande
lösning om kommunerna i princip icke är bundna av några absoluta skyldigheter
gentemot organisationen utan kan vid förhandlingar uppträda
under samma förutsättningar som förhandlande parter i allmänhet. Det
kommer självfallet framgent att vara av betydande intresse för kommunerna,
att i varje fall polis- och aklagarorganisationen är försedd med tillräckliga
samt välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler, något som ju är en förutsättning
för att en tillfredsställande organisation skall kunna anordnas.

Statens övertagande av lokalhållningen bör enligt utredningen regleras
genom allmänna bestämmelser. Dessa bör skapa garantier för att dels de
nuvarande lokalerna, om behov av dem föreligger, kommer att ställas till
statens förfogande, dels staten å sin sida icke ställer kommunerna inför
svårigheter genom att utan särskilda skäl vägra övertaga lokaler, som är
anordnade för organisationens behov.

Utredningen förutsätter, att inlösen av fastigheter skall kunna ifrågakomma.
Inlösningsförfaranden bör enligt utredningen i princip icke inledas
under i varje fall de första åren av den övergångstid varunder den kommunala
bidragsplikten avseende kostnader för polisväsendet kommer att
gälla, detta för att verksamheten under den besvärliga omställningstiden
icke i onödan skall tyngas eller kompliceras. Antalet tänkbara inlösningsobjekt
är heller icke så stort, att man nödvändigtvis måste aktualisera i
regel komplicerade inlösningsförfaranden samtidigt som man har att syssla
med alla de övergångsproblein som i övrigt säkerligen kommer att uppstå i

149

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

samband med ett förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

1 hela landet finnes 128 kommunägda fastigheter, vilka uteslutande användes
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. En del av dessa torde emellertid
av skilda skäl, bl. a. belägenhet och allmän standard, icke kunna
komma i fråga såsom inlösningsobjekt. Antalet kommunägda fastigheter,
vilka till mer än hälften men ej helt disponeras för här ifrågavarande ändamål,
utgör 54.

Enligt utredningens förslag skall i princip följande allmänna bestämmelser
gälla för lösningen av de med lokalhållningens övertagande sammanhängande
ekonomiska frågorna.

1. I samband med en förstatligandereform skall staten på de platser dar
personal avseende berörd verksamhetsgren vid tidpunkten för reformens
genomförande kommer att vara stationerad äga disponera där befintliga,
av vederbörande kommuner ägda och till organisationen upplåtna lokaler
mot hyra. Hyran och övriga hyresvillkor skall fastställas i avtal, som for
statens räkning skall ingås av vederbörande länsstyrelse (i Stockholm av
överståthållarämbetet). Å ort, där lagen om hyresreglering gäller, skall
hyran fastställas på sätt sägs i nämnda lag och eljest under beaktande av
de på vederbörande ort gällande gängse grunderna för hyressättning. Staten
skall vid prövning av frågor angående hyressättningen företrädas av
länsstyrelsen (överståthållarämbetet) eller av sådan myndighet utsett ombud.

2. Lokaler, som är förhyrda av kommunerna för verksamhetens del, skall
av kommunerna överlåtas på staten med den rätt kommunerna äger till
dem. Staten skall dock icke vara skyldig övertaga lokaler, vilka icke är
lämpliga för sitt ändamål.

3. Den anordning som innebär, att polisman tillhandahåller kontorslokal,
bibehålies i erforderlig utsträckning. Ersättningen för tillhandahållande av
dylik lokal, vilken ersättning lönetekniskt sett är en avlöningsförmån, behandlas
i samband med fastställande av bidragsskyldighetens omfattning
in. in. som dylika förmåner i allmänhet.

4. I den mån vid övergången befintliga lokaler helt eller delvis icke längre
behöver tas i anspråk — samordningen av statspolisen med den lokala polisorganisationen
ävensom de ändrade administrations- och stationeringsförhållandena
in. in. torde på sina håll komma att leda till att lokaler fri ställes

_ skall åtgärder för avveckling av dessa lokaler ankomma på den

statliga eller kommunala myndighet som omedelbart före organisationsförändringen
har att svara för lokalhållningen.

5. Exemplar av hyresavtal avseende samtliga lokaler för länets polis-,
åklagar- och exekutionsväsende — här bortses från länspolischef-statsåklagarorganisationens
lokaler — samlas hos länsstyrelsen (i Stockholm överståthållarämbetet)
och fördelas där på två grupper, en avseende avtal rörande
lokaler inom kommun- och statsägda fastigheter och en avseende avtal

150

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

rörande lokaler inom Övriga fastigheter. Det förutsättes, att reglering av
hyror beträffande de sistnämnda lokalerna i vederbörlig ordning skall ske
genom länsstyrelsens försorg, medan regleringen av hyrorna beträffande
lokaler i kommun- och statsägda fastigheter lämpligen bör ske årsvis i samband
med den reglering av kostnaderna mellan staten och kommunerna,
som följer av den av utredningen förordade skyldigheten för kommunerna
att under en övergångstid bidraga till kostnaderna för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet.

6. Under en övergångstid vidtages förberedelser för inlösen, där sådan anses
bora komma i fråga, av kommun eller kommuner (polisförbund) tillhörig
fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen nyttjas för polis-,
åklagar- eller exekutionsväsendets behov. Detsamma bör gälla även beträffande
kommunal byggnad, som icke är hänförlig till fast egendom men som
uteslutande eller huvudsakligen begagnas för angivna ändamål, dock endast
för såvitt jämväl tomtmarken kan överföras i statens ägo i samband med inlösningen.
Löseskillingen skall motsvara egendomens värde i det skick den
befinner sig. Intill dess frågan om inlösen av fastighet slutgiltigt behandlats,
skall staten i enlighet med vad som föreslagits under punkt 1 äga disponera
de i densamma befintliga lokalerna mot hyra. Frågan huruvida inlösen skall
ske eller ej och om en eventuell löseskillings storlek avgöres av en särskild,
för ändamålet tillsatt nämnd.

Enligt utredningens mening bör de ärenden som sammanhänger med lokalhållningen
handläggas av länsstyrelsen med biträde av länspolischefen.
Där inlösen av fastighet kommit till stånd, bör den lokale polischefen kunna
fungera såsom vicevärd och i den egenskapen givas de befogenheter som i
allmänhet tillkommer vicevärd för statlig fastighet.

Inventarier och annan utrustning

I likhet med 1939 och 1948 års polisutredningar anser utredningen, att
kommunerna vid en förstatligandereforms genomförande bör utan gottgörelse
överlämna inventarier och annan utrustning, som kommunerna anskaffat
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendets behov. Detta innebär,
att lös egendom skall överlämnas med äganderätt. I den mån egendom, t. ex.
polisalarmanordningar eller telefonväxlar, anskaffats för flera förvaltningsgrenars
behov, förutsättes, att den statliga organisationen skall få begagna
denna egendom med samma rätt, som varit gällande för den kommunala
organisationen. Under den generellt fastställda övergångstiden synes så
böra få ske utan vederlag, såvida icke förstatligandereformen medför sådana
väsentliga förändringar med avseende å nämnda egendoms omfattning
och frekvensen i nyttjandet, att vederlag ter sig skäligt.

Spörsmål, som sammanhänger med tillämpningen av huvudreglerna, bör
enligt utredningen i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan
staten och kommunerna. Tvister angående skyldigheter att utgiva lösen

151

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

eller vederlag eller storleken därav synes böra avgöras på sätt som kan komma
att föreskrivas i särskild ordning.

Utredningens förslag om i princip vederlagsfri överlåtelse av inventarier
och annan utrustning bör enligt utredningen medföra, att i den tidsbegränsade
bidragsplikt för kommunerna som utredningen förordar icke bör innefattas
bidrag till kostnader för inventarier och annan utrustning. Det förutsättes
vidare, att staten i samband med förstatligandereformen övertager
alla kostnader för drift och underhåll beträffande nu angivna objekt.

Den kommunala bidragsskyldigheten

De ekonomiska konsekvenserna för statsverket av reformen torde göra
sig starkast gällande i samband med själva övertagandet av ansvaret för
utgifterna. Utredningen anser därför, att efter det huvudmannaskapet för
polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen
och exekutionsväsendet i städerna övertagits av staten, kommunernas kostnader
successivt bör övertagas av staten, vilket lämpligen sker genom en
kommunal bidragsplikt under en övergångstid. Härigenom skulle de ekonomiska
verkningarna av reformen för statsverket mildras.

Vid sin bedömning av frågan om övergångstidens längd har utredningen
tagit hänsyn till den rörlighet, icke minst i ekonomiskt hänseende, som i
våra dagar kännetecknar samhällsutvecklingen. Denna rörlighet tar sig
uttryck bl. a. i förskjutningar i kommunernas befolkningstal till följd av
den fortgående urbaniseringen samt av förändringar på grund härav och av
andra anledningar i kommunernas skatteunderlag och skattekraft. Den
framtida organisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet torde
komma att byggas upp kring centralorter och andra tätorter, varför man
måste räkna med en i jämförelse med nuvarande förhållanden kraftigare
centralisering av personalen. Detta kommer med all sannolikhet att medföra,
att en kommunal bidragsplikt rätt snart efter dess införande för i varje
fall de kommuner, inom vilka personal tillhörande ifrågavarande verksamhetsområden
icke kommer att stationeras, kan komma att framstå såsom
omotiverad. Ett sådant betraktelsesätt torde, med hänsyn till den karaktar
som framförallt den ökade motorismen och därmed den allt »rörligare»
brottsligheten förlänat polisverksamheten av idag, allt efter som tiden gar
komma att vinna ökad utbredning samtidigt som de allmänna tankegångar
vilka legat bakom den kommunala bidragsplikten kommer att falla i
glömska. Därtill kommer, att ett under längre tid tillämpat system med
korsvis utgående statsbidrag till kommunerna för olika ändamål och kommunala
bidrag till statsverket till kostnaderna för ifrågavarande verksamhetsgrenar
framstår såsom föga rationellt eller tilltalande.

Av dessa skäl anser utredningen att ett system med kommunal bidragsplikt
icke bör gälla under längre tid än tem år. Bidragsplikten för varje

152

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

kommun bör under det första året i princip innefatta samtliga de kostnader
for ar raknat som kommunen före övergången till statligt huvudmannaskap
haft att bestrida för berörda verksamhetsgrenar. Dessa kostnader bildar
tillsammans det grundbelopp, på vilket beräkningen av den kommunala
bidragsskyldighetens omfattning under övergångstiden skall grundas. Efter
föi sta året, under vilket grundbeloppet skall utgöra det kommunala bidraget,
nedskrives grundbeloppet för varje år med 20 %. Utredningen har emellertid,
närmast av praktiska skäl, funnit det motiverat att föreslå att grundbeloppet
varje år utom avvecklingsåret reduceras med minst 10 000 kr. Tilllämpnmgen
av en sådan regel kommer att medföra, att bidragsplikten för
ett relativt stort antal kommuner kommer att vara avvecklad före den föreslagna
femårsperiodens utgång.

Utredningen understryker, att — om statsmakterna under beaktande av
det mera långsiktiga budgetperspektivet anser sig nödsakade att överväga
en längre övergångstid än den föreslagna — tiden dock icke under några
förhållanden bör överstiga tio år. För det fall att övergångstiden blir längre
än utredningen föreslagit bör enligt utredningen särskild hänsyn tagas till
det förhållandet, att vissa kommuner, främst de som f. n. uppbär allmänt
statsbidrag till polisväsendet, i regel har mindre ekonomisk bärkraft och
ett vikande befolkningsunderlag i de produktiva åldrarna.

Vidare utgår utredningen från att statsmakterna även beaktar kostnaderna
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet vid den framtida allmänna
bedömningen av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, t. ex. i
samband med frågan om kompensation till kommunerna vid en eventuell
ortsavdragshöjning och vid behandlingen av 1958 års skatteutjämningskommittés
kommande förslag.

Enligt utredningen bör grundbeloppet beräknas och fastställas för varje
kommun. Vid beräkningen bör man utgå från kostnaderna för polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet under ett särskilt angivet kalenderår, i
fortsättningen benämnt basår. Utredningen föreslår, att såsom basår väljes
kalenderåret närmast före det år, under vilket principbeslut om förstatligandet
fattas. Härigenom torde kunna motverkas, att ett dylikt beslut påverkar
kommunernas bedömning av sådana kostnadsfrågor, som uppkommer mellan
tidpunkten för principbeslutets fattande och den tidpunkt, då förstatligandet
sker. Eftersom många kommuner på olika sätt ekonomiskt samarbetar
i polisiärt avseende med annan eller andra kommuner, måste kostnaderna
för nämnda kalenderår beträffande dessa polisdistrikt först fördelas
på de kommuner som ingår i distriktet. Denna fördelning torde böra
ske efter de grunder som angivits i den förbundsordning eller det avtal, som
reglerar det polisiära samarbetet.

Utredningen anser, att direkta och indirekta lönekostnader under basåret
— de kostnader som kommer att representera den ojämförligt största
andelen i bidragsbeloppen — bör omräknas med hänsyn till det allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962 153

lönetilläggets utveckling efter basåret och fram till tidpunkten för ett förstatligande.

Vid fastställandet av bidragspliktens omfattning bör enligt utredningens
mening givetvis beaktas, att statsverket f. n. deltager i kostnaderna för polisväsendet.
Innan grundbelopp fastställes skall därför totalkostnaderna
för basåret, ifråga om lönekostnaderna justerade på sätt nyss föreslagits,
minskas med det belopp, verkligt eller beräknat, med vilket staten under
basåret bidragit till organisationens upprätthållande (s. k. allmänt statsbidrag,
statsbidrag för stats- och reservpolis, gränskontrollen m. m.). Avdrag
å bidragsbeloppen skall däremot i princip icke ske för inkomster, som hanför
sig till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

I avseende å de kostnader, som skall bilda underlag för beräkningen av
grundbeloppens storlek, föreslår utredningen följande.

Grundbeloppet bör i princip utgöras av samtliga kostnader med undantag
av fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och underhåll
av inventarier och annan utrustning (även beväpning åt polismän). Däremot
bör i grundbeloppet ingå faktiska eller beräknade hyreskostnader.

De i grundbeloppet ingående pensionskostnaderna bör beräknas schablonmässigt.
Såsom utgångspunkt för beräkningen tages den del av lönekostnaderna
som är pensionsgrundande. Härvid bortses från lönekostnader för
statspolisen, emedan statsverket helt svarar för såväl löner som pensioner
till denna personal. ATP-avgifter och kompensation för folkpensionsavgifter
bör icke medtagas vid beräkningen. I stället beräknas pensionskostnaden såsom
en bruttopensionskostnad. Beträffande dennas storlek kan i fråga om
kostnader för kommunalt anställd polispersonal ledning hämtas av uppgifterna
i den i 2 § kungörelsen den 24 november 1932 (nr 532) angående statsbidrag
till polisväsendet intagna tabellen. Däri angivna procent av pensionsunderlaget
för 60 års pensionsålder — 29 % för tjänstepension och
25 % för familjepension — motsvarar vid 65 % tjänstepension och 32,5 %
familjepension (enligt SPR) 27 % av lönen i slutlöneklassen (0,65 X 0,29 +
0,325 x 25 = 0,26975). Vid en tillämpning av denna metod för beräkning
av ifrågavarande pensionskostnader bör procenttalet höjas något med hänsyn
till att lönerna genomsnittligt icke torde utgå efter slutlöneklassen. Utredningen
föreslår därför i fråga om beräkning av pensionskostnader för
polispersonal, att procenttalet bestämmes till 28. Detta procenttal böi beträffande
dylik personal gälla för kommuner, som icke har möjlighet att
försäkra personalen i SPA. För övriga kommuner bör procenttalet nedsättas
till hälften, 14 %. I fråga om annan personal än polispersonal bör ett procenttal
för användning vid den schablonmässiga beräkningen av pensionskostnaderna
bestämmas på motsvarande sätt.

För att åstadkomma enhetlighet i arbetet med beräkningen och fastställandet
av grundbeloppens storlek synes det böra ankomma på den föreslagna
statens polisinspektion att granska av kommunerna lämnade upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

gifter samt att därefter år för år fastställa bidragsbeloppen. Genom en sådan
ordning skapas garantier för en enhetlig och enkel handläggning, samtidigt
som möjligheter till en central överblick över hela kostnadsområdet
öppnas. Uppbörden av bidragsbeloppen föreslås skola handhas av länsstyrelserna
(överståthållarämbetet).

Vad sålunda föreslagits angående beräkning och fastställande av grundbelopp
m. m. synes icke böra tillämpas beträffande Bodens stad. För denna
stad bör enligt utredningen såsom grundbelopp gälla det kontanta belopp
som staden under budgetåret närmast före ett förstatligande enligt 1955 års
avtal mellan kronan och Bodens stad skall erlägga till kronan, ökat med
det belopp som staden för nämnda budgetår enligt 1960 års avtal skolat utgiva
i hyra in. m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett efter
stadens storlek avpassat polis- och exekutionsväsende. Av praktiska skäl
föreslås budgetåret böra tillämpas såsom regleringsperiod i fråga om de
bidrag som Bodens stad skall erlägga till statsverket.

Pensionskostnadernas fördelning

Om polisväsendet, åklagarväsendet i städer utanför landsfiskalsorganisationen
och exekutionsväsendet i städerna förstatligas vid en viss tidpunkt

- i det följande kallad T — kommer staten därefter att bli huvudman för
samtlig personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Det förutsattes
därför, att personalen, i den mån så icke redan är fallet, blir underkastad
SPR med följ dförfattningar. Kostnader för pension, som börjat utgå
före T, bör bestridas på nuvarande sätt. Detsamma gäller livränta enligt SPR
eller motsvarande äldre reglementen samt enligt kommunalt pensionsreglemente
utgående fribrevspension till den som lämnat sin anställning före T.
För samtliga kommunala pensionsreglementen (NPR, PRL och P 51) användes
i det följande samlingsbeteckningen NPR. Kostnader för pension, som
börjat utgå efter T, bör helt bestridas av statsverket beträffande den som
anställes inom här avsedda verksamhetsgrenar vid T eller senare. I fråga om
fördelning av pensionskostnader för den som innehar fortlöpande sådan anställning
omfattande tid såväl före som efter T, föreslår utredningen följande.

I nder förutsättning att huvudmännen erlagt vederbörliga avgifter skall
staten bäia hela pensionsansvaret för befattningshavare som omedelbart före
T dr ansluten eller kunnat anslutas till SPA. Om viss avgift (viss engångsavgift)
icke erlagts, bör genom samarbete mellan SPA och vederbörande kommunförbund
tillses, att sådan avgift erlägges. Om befattningshavaren före
SPA-tiden har NPR-tid, bör denna tid tillgodoräknas honom inom SPR mot
överlåtelse av NPR-fribrevet.

Befattningshavare som omedelbart före T har pensionsrätt enligt NPR tillgodoräknas
NPR-tiden. Kostnaden fördelas mellan staten och kommunen i
princip i förhållande till antalet år under vilka befattningshavaren varit un -

155

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1962

derkastad SPR eller tidigare gällande statligt pensionsreglemente resp. NPR.
Om en polisman t. ex. pensioneras 23 år efter T och har 10 NPR-år före T,

23 10

fördelas kostnaden i princip i propox-tionen — och —. Av administrativa

33 33

skäl svnes önskvärt att kommunens andel låses till den pensionsnivå, som gäller
omedelbart före T, därvid med pensionsnivå avses bruttonivå enligt det
kommunala pensionsreglementet. Om så sker, behöver kommunens bidrag ej
omräknas, när t. ex. pensionstillägget ökas eller samordning med allmän pension
skall sättas in resp. ändras. Utredningen räknar icke med att kommunala
fondmedel skall vid T överföras till staten utan utgår från att kommunens
andel av den enligt nämnda metod framräknade pensionskostnaden betalas
först fr. o. m. tidpunkten för pensionsfallet.

Om NPR-tiden är fördelad på två eller flera kommuner, gäller vad nyss
sagts om hela NPR-tiden. Det förutsättes därvid, att den kommun, hos vilken
befattningshavaren sist varit anställd, skall svara för att en kostnadsreglering
kommunerna emellan kommer till stånd. Om NPR-tiden föregås
av SPA-tid, anses den sistnämnda tiden såsom statlig tid, varvid bör iakttagas
vad som föreslagits om icke erlagd avgift.

Det förhållandet, att en NPR-polisman tjänstgjort vid statspolisen, bor
icke föranleda någon avvikelse från angiven fördelningsprincip. Tjänstgöringsår
vid statspolisen räknas såsom NPR-år, eftersom staten gottgjort
vederbörande stad för pensionskostnaden.

Avgår befattningshavare efter T med rätt till uppskjuten livränta, synes
kostnadsfördelningen i princip kunna ske enligt huvudregeln med viss reservation
för eventuell ändring av livränte- och fribrevsreglerna.

Enligt utredningens mening bör vad sålunda föreslagits icke föranleda
ändring av de regler som enligt gällande avtal mellan kronan och Bodens
stad skall tillämpas för reglering av pensionskostnader för personal vid
Norrbottens statliga poliskår.

Remissyttrandena

Tillhandahållande av lokaler

Så gott som samtliga remissinstanser, som tagit ställning till utredningens
förslag att kostnaderna för tillhandahållande av lokaler bör ligga på staten,
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Sålunda har byggnadsstyrelsen
anfört, att det ter sig mest rationellt att det ekonomiska ansvaret
för lokalhållningen överföres på statsverket. Att bibehålla vissa skyldigheter
för kommunerna skulle bli administrativt tyngande framförallt
därför att de nya polisdistrikten regelmässigt kommer att omfatta ett stort
antal kommuner. Där kommun enligt överenskommelse kommer att svara
för nybyggnad och statsverket blir hyresgäst, torde det bli nödvändigt att

156

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1962

projektet i förväg granskas av byggnadsstyrelsen inte endast ur funktionsutan
också ur byggnadstekniska och byggnadsekonomiska synpunkter.

Invändningar mot förslaget har framförts endast av statskontoret och
landsfogden i Gävleborgs län.

Statskontoret erinrar om att stadsdomstolsutredningen i sitt betänkande
angående underrätterna förordat kommunal byggnadsskyldighet beträffande
tingshus och rådhus samt framhållit, att det i vidare sammanhang borde
övervägas, om och på vad sätt kommunerna skulle tillhandahålla lokaler
åt statliga myndigheter inom exekutionsväsendet, polis- och åklagarverksamheten,
uppbördsväsendet m. m. Ämbetsverket yttrar vidare, att en sådan
bedömning numera skett inom 1955 års stadsutredning, som intagit den
bestämda ståndpunkten att kommunerna bör åläggas en allmän skyldighet
att hålla lokaler för bl. a. polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statskontoret
säger sig dela denna uppfattning.

Landsfogden i Gävleborgs län anser, att den lyckligaste lösningen vore
om kommunerna, i likhet med vad som gäller beträffande hållande av
tingshus, kunde åläggas att även framdeles tillhandahålla lokaler för polisväsendet.

Utredningens förslag till allmänna bestämmelser angående de med lokalhållningens
övertagande sammanhängande ekonomiska frågorna har i det
väsentliga godtagits vid remissbehandlingen. Sålunda har förslaget tillstyrkts
eller lämnats utan erinran bl. a. av länsstyrelserna, kommunförbunden
och flertalet av de kommuner som inkommit med yttranden.

I dessa och andra yttranden har i olika hänseenden gjorts vissa påpekanden
och erinringar i anslutning till utredningsförslaget.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter om inte en bestämmelse om att staten
skall äga både rätt och skyldighet att inlösa sådana fastigheter som
uteslutande eller huvudsakligen nyttjas för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
kommer att lägga allt för stort tvång på berörda parter. I åtskilliga
fall måste det vara sakligt riktigt att staten förvärvar äganderätten till
vissa i detta sammanhang aktuella fastigheter. Men till innehavet av en
centralt belägen tomtmark med tillhörande byggnader kan vara knutna så
mångskiftande intressen att det rimligen bör överlåtas åt parterna själva
att avgöra om och på vilka villkor överlåtelse av fast egendom bör äga
rum. Förbundet förordar därför endast en allmän rekommendation om
att det under vissa förhållanden kan vara lämpligt att staten söker förvärva
vissa fastigheter. Stadsfullmäktige i Uppsala framhåller, att staten
självfallet inte skall äga inlösa en kommunalägd fastighet, där kommunen
forutom polis-, åklagar- och exekutionsväsende även har inrymda andra
grenar av sin verksamhet, exempelvis i stad rådhusrätt. Stadsfullmäktige
i Kristinehamn förutsätter, att inlösenförfarande icke utan vidare kommer
att tillämpas ifråga om sådana byggnader, som har ett för orten kulturhistoriskt
intresse eller som kommunen anser sig kunna använda för något

157

Kungl. Maj:ts proposition nr lb8 år 1962

kommunens eget ändamål. Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik anser, att upplåtelse
eller överlåtelse av lokaler, om kommun så önskar, bör begränsas till
en lämpligt avvägd övergångstid.

I andra yttranden har man däremot förordat inlösningsskyldighet för
staten. I denna riktning uttalar sig länsstyrelsen i Uppsala län och Norbergs
kommunalfullmäktige. Kommunalfullmäktige i Degeberga och Övertorneå
kommuner anser, att lokaler, som i samband med förstatligandet
blir överflödiga, skall inlösas av staten till anskaffningsvärdet med avdrag
för avskrivningar. Samma mening har kommunalfullmäktige i Bjärtrå kommun,
dock endast beträffande lokaler, som icke utan stora kostnader kan
omdisponeras och brukas för annat ändamål. Landsfogden i Gävleborgs
län föreslår, att kommuner, som står i begrepp att uppföra nybyggnader
för polisen, skall redan nu genom lämpligt statligt organ erhålla betryggande
garantier för en framtida statlig inlösen av byggnaderna.

Kommunalfullmäktige i Kolsva kommun anser, att staten på något sätt
bör medverka till täckande av kostnader för lokaler, som förhyrts för en
längre tid, även om de efter den nya organisationen skulle vara olämpliga,
under förutsättning att de fyller de anspråk, som tidigare vid nuvarande
organisation kan ställas på ifrågavarande lokaler.

Beträffande frågan om hur lösesltillings storlek m. m. skall bestämmas
erinrar stadsfullmäktige i Borås om att det enligt vedertagen uppfattning
endast är domstol, som äger fastställa expropriationsersättningar och därmed
likartade ersättningar vid tvångsinlösen av fast egendom eller begränsad
rätt till dylik egendom. Vid bristande åsämjande om löseskilling för
här avsedd fast egendom bör löseskillingen därför fastställas av expropriationsdomstol.
Samma åsikt hyser kommunalfullmäktige i Mora köping.
Hyresbelopp, som staten efter förstatligandet skall erlägga för lokaler i
kommunalägda fastigheter, bör enligt fullmäktige utbetalas i förskott i enlighet
med vedertagen praxis i hyresförhållanden. En efterhandsreglering
av det slag utredningen föreslagit skulle endast vålla oklarhet och svårigheter
från konnnunalbokföringssynpunkt.

Utredningens förslag, att ansvaret för förhyrningarna för polisväsendet
skall läggas på länsstyrelserna, avstyrkes av byggnadsstyrelsen såsom irrationellt.
Då länstyrelserna inte ombesörjer förhyrningarna ens för sina egna
behov och inhämtar byggnadsstyrelsens yttrande i de fall de har att träffa
hyresavtal för statligt ändamål, är det enligt byggnadsstyrelsen enklast att
förhyrningarna för detta liksom för andra civila statliga ändamål i allmänhet
ombesörjes av styrelsen. Även när det blir fråga om att inlösa fastigheter,
måste det bli nödvändigt att inkoppla byggnadsstyrelsen. Det är då
enligt styrelsen naturligt att det förstatligade polisväsendets lokalfrågor
inordnas i den allmänna statliga lokalplaneringen. Där det så småningom
blir aktuellt för statsverket att anskaffa polislokaler genom nybyggnad är
det självfallet att byggnadsstyrelsen skall medverka. Styrelsen finner det

158

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1962

vidare direkt olämpligt att belasta en polischef med uppgifter som fastighetsförvaltare.
Följden skulle kunna bli en osakkunnig och därmed oekonomisk
förvaltning utan system och tillgång till teknisk sakkunskap. Byggnadsstyrelsen
anser därför, att styrelsen och länsarkitektsorganisationen
bör påläggas ifrågavarande arbetsuppgifter i samband med ett förstatligande
av polisväsendet.

Inventarier och annan utrustning

Det övervägande antalet remissinstanser godtager utredningens förslag
om vederlagsfri överlåtelse av inventarier och annan utrustning. Bland dessa
remissorgan märks bl. a. svenska landskommunernas förbund, svenska
stadsförbundet, flertalet kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, 11
lånsstgrelser samt polismännens personalorganisationer.

Utredningsförslaget avstyrkes dock av ett betydande antal remissinstanser,
nämligen överståthållarämbetet, 13 lånsstgrelser, föreningen Sveriges
landsfogdar, 11 landsfogdar, 17 poliskammare, polismästare och stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, 7 länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler, flertalet landsfiskaler, 57 kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige,
30 andra kommunala myndigheter, Sveriges juristförbund samt
ytterligare 7 remissinstanser. Som motivering för avstyrkandena åberopas
främst farhågor för att stagnation i materielanskaffningen kommer att inträda
under tiden fram till reformens genomförande, därest kommunerna
inte kan påräkna ersättning för nyanskaffad materiel. Även andra skäl anföres,
såsom att utredningens förslag gynnar de kommuner, som underlåtit
att förse sin polis med en god utrustning, och missgynnar de ansvarskännande
kommunerna. Ett mindre antal av de avstyrkande remissinstanserna
anser, att inlösningsskyldigheten bör begränsas till bilar, liastighetsmätare
och annan egendom av större värde. Andra föreslår, att inlösningsskyldigheten
skall avse egendom, som anskaffats under viss tid före förstatligandet.
Detta förslag framföres av bl. a. 6 länsstyrelser, föreningen Sveriges landsfogdar,
4 landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, 2 avdelningar av
föreningen Sveriges landsfiskaler samt 4 kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige.
I allmänhet anser man denna tid böra löpa från dagen för principbeslutet
om förstatligande. I andra yttranden har nämnts den dag, då polisutredningens
betänkande är dagtecknat, och årsskiftet 1961/62. För att
eliminera faran för att kommunerna anskaffar dyrare inventarier än vad
som kan anses försvarligt föreslås i några yttranden att anskaffningen sker
under viss statlig kontroll.

Till dem som avstyrkt utredningens förslag hör länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som därvid påpekar att i Uddevalla f. n. uppföres ett nytt
polishus och att i Göteborg ett nytt polishus inom snar framtid är avsett att
uppföras. Med hänsyn till att båda dessa polishus torde erfordra en tämligen
omfattande och dyrbar inventarieutrustning, ifrågasätter länsstyrelsen

159

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

om icke staten bör inlösa inventarierna till deras faktiska värde. I varje
fall bör ersättning lämnas för nyare och mera kostnadskrävande inventarier
såsom bl. a. polisbilar och radioutrustning. Ersättningsreglerna kan
förslagsvis avfattas så att ersättning skall utgå efter en fallande skala alltefter
inventariernas ålder och att ingen ersättning skall utgå för inventarier
som är äldre än 5 år. I samma riktning uttalar sig stadsfullmäktige i Trollhättan.

Stadsfullmäktige i Göteborg menar, att inventarier och utrustning, som
kommun anskaffat för polis- och åklagarväsendet intill årsskiftet närmast
före det år, då principbeslut fattas om förstatligandet av nämnda verksamhetsgrenar,
bör utan gottgörelse överlåtas på statsverket. Inventarier och
utrustning, som anskaffas därefter, bör däremot bli föremål för inlösen av
staten.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att staten, om kommunerna begär
det, bör för inventarier som staten önskar övertaga utge ersättning efter
inventariernas värde vid överlämnandet. Möjligen skulle enligt länsstyrelsen
skyldighet kunna åläggas kommunerna att till staten utan vederlag
överlämna inventarierna, om de sammanlagt har ett värde understigande
5 000 kr. I vart fall bör åtgärder vidtagas för att förhindra att inventarieanskaffningen
i polisdistrikten stagnerar efter ett principbeslut om polisväsendets
förstatligande. Fara för en sådan stagnation måste bli stor i polisdistrikt,
där det är aktuellt att anskaffa bilar eller andra dyrbara inventarier.
Enligt Stockholms stadsfullmäktige bör staten utgiva vederlag för de inventarier
och den utrustning, exempelvis bilar och radio, som finns i distriktet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att inlösen bör ske efter samma
normer, som tidigare tillämpats vid inlösen av möbler på landsfiskals- och
häradsskrivarkontoren.

Stadsfullmäktige i Karlskoga hänvisar till att ersättning utbetalades till
kommunerna, då statsverket på sin tid övertog de inventarier, som anskaffats
för civilförsvarets räkning. Kommunalfullmäktige i Norrahammars
köping finner det rimligt att inventarier, som i fortsättningen icke direkt
kan komma till användning i polisväsendets verksamhet, får behållas av
kommunen.

Den kommunala bidragsskyldighetcn

Förslaget om kommunal bidragsplikt tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av det stora flertalet remissinstanser, däribland svenska landskommunernas
förbund och svenska stadsförbundet samt omkring 270 stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige. Ett antal av dessa remissinstanser betonar
utredningens uttalanden att kommunernas bidragsskyldighet bör begränsas
till 5 år, nämligen 5 länsstyrelser, svenska landskommunernas förbund,
svenska stadsförbundet, en länsavdelning av föreningen Sveriges lands -

160 Kungl. Maj.ts proposition nr lb8 år 1962

fiskaler samt 3b kommunal- och stadsfullmäktige. Ytterligare några remissinstanser
förordar, att kommunernas bidragsskyldighet avvecklas på kortare
tid än 5 år.

Som skäl för en relativt kort awecklingsperiod åberopas de av utredningen
angivna skälen. Även andra skäl anföres. Sålunda anser stadsfullmäktige
i Örebro, att det efter en så lång tid som 5 år skulle te sig orimligt,
om kommunen alltjämt skall behöva stödja statlig polisverksamhet. Drätselkammaren
i Strängnäs framhåller, att en utsträckning av bidragstiden
till 10 år skulle innebära en större orättvisa kommunerna emellan än om
bidragstiden begränsas till 5 år. De kommuner, som har ett dyrt polisväsende,
får nämligen på grund av sina nuvarande höga kostnader vidkännas
dessa kostnader under längre tid än andra kommuner på grund av förslaget
om reducering av bidraget med minst 10 000 kr. för år. Stadsfullmäktige i
Säter pekar på att samhällsutvecklingen går så fort, att det är omöjligt att
kunna överblicka en kommuns ekonomiska utveckling under längre tidsperiod.

Förslaget om kommunal bidragsplikt avstyrkes av 37 kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige, 3 polisförbund samt tjänstemännens centralorganisation.

Danderyds kommunalfullmäktige anser, att staten omedelbart skall övertaga
samtliga kostnader för polisverksamheten. Detta förefaller uppenbart,
enär staten under en följd av år lämnat kommunerna en synnerligen otillräcklig
statsbidragskompensation för poliskostnader, över vilkas storlek staten
och icke kommunerna haft det avgörande inflytandet. De besparingar,
som uppkommit för statsverket genom att polisväsendets förstatligande gång
efter annan uppskjutits, uppväger dessutom mer än väl de kommunala
bidrag, som utredningen utan närmare sakmotivering ansett böra utgå.

Kommunalfullmäktige i Lessebo köping riktar uppmärksamheten på det
förhållandet, att kommunernas kostnader för polisväsendet i hög grad varierar.
I synnerhet norrlandskommunerna har förhållandevis höga kostnader
per skattekrona räknat. En bidragsgivning i enlighet med utredningens
förslag kommer, även om det gäller en övergångsperiod, att ekonomiskt
utgöra en belastning för de skattetyngda kommunerna. Kommunalfullmäktige
i Simlångsdalens kommun menar, att förslaget innebär, att de större
kostnader, som drabbar kommuner med riksvägar eller större turistorter
inom sina gränser, även under övergångstiden kommer att belasta dessa
kommuner. Tåsjö kommunalfullmäktige framhåller, att för glesbygderna
med liten ekonomisk bärkraft och ett vikande befolkningsunderlag ett
bidragssystem skulle fördröja den skattelindrande verkan, som överflyttningen
av kostnaderna på staten kommer att medföra.

Kommunalnämnden i Råda kommun erinrar om att de flesta av statens
bidrag till kommunerna till andra ändamål än polisväsendet är graderade i
förhållande till antalet skattekronor per invånare. Genom inkomstutveck -

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

lingen och penningvärdesförsämringen har dessa bidrag till kommunerna
minskat i betydelse. Vidare har kommunernas bidrag till staten för behovsprövade
pensionsförmåner stigit högst avsevärt. Det skulle därför vara på
sin plats, att staten omedelbart övertog kostnaderna för polisväsendet, då
huvudmannaskapet övergår till staten.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna håller före att frågan om ett kommunalt
stöd — låt vara tidsbegränsat — till statens kostnader för polisväsendet
bör ses i ett större sammanhang och sammankopplas med en allmän
översyn av statsbidragsbestämmelserna. Tjänstemännens centralorganisation
anser att de ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunerna
bör tas upp till bedömning i samband med andra ekonomiska
förhållanden av kanske än större räckvidd.

Även en del remissorgan, som i och för sig godtagit utredningsförslaget,
anför synpunkter på hur det kommunala bidraget bör bestämmas
vilka i vissa hänseenden avviker från utredningens. Länsstyrelsen i Värmlands
län rekommenderar allmänt att kommunernas bidragsplikt begränsas
i förhållande till förslaget. Beträffande sådana kommuner, inom vilka personal
tillhörande här ifrågavarande verksamhetsområden icke längre kommer
att vara stationerad efter förstatligandet, anser länsstyrelsen i Malmöhus
län att statsmakterna bör avstå från anspråk på kommunal bidragsplikt.
Landsfogden i Västerbottens län gör ett liknande uttalande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om inte Stockholm, Göteborg
och Malmö med hänsyn till de speciella förhållanden, som råder i dessa
städer, och deras stora skattekraft skall bestrida kostnaderna för polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet i dessa städer även framdeles.

Såvitt angår grunderna för beräkning av de kommunala bidragsbeloppen
har i yttrandena framkommit en mängd förslag.

Beträffande basår för beräknande av bidragsbeloppen yttrar sålunda
länsstyrelsen i Södermanlands län, att man kommer till orättvisa resultat,
om man till grund för bidragsskyldigheten lägger kostnaderna under ett
bestämt kalenderår före förstatligandet. Länsstyrelsen anser att kontantbidragen
bör baseras på kommunernas kostnader under en något längre
tidsperiod. Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län anför liknande synpunkter
och föreslår en tidsperiod av tre år. Kommunalfullmäktige i Malmköping
framhåller, att grundbeloppet måste utarbetas så, att icke vissa kommuner,
som just vid övergångsåret haft särskilt stora engångskostnader för
polisväsendet, kommer att belastas oskäligt. Yttranden av denna innebörd
har avgivits av ytterligare fyra kommuner.

Vid fastställande av grundbeloppet bör man enligt Svalövs kommunalnämnd
ta hänsyn icke endast till det allmänna lönetilläggets utveckling ulan
även till de förändringar i personalstaten, som skett under tiden från basåret
till tidpunkten för förstatligandet. Landsfiskalen i Mölndals distrikt
är inne på samma tankegång. Stadsfullmäktige i Ljungby anser däremot,
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

att för bidragsskyldigheten fastställt grundbelopp inte skall röna inverkan
av det allmänna lönetilläggets utveckling eller förändring i pensionsnivån
etc., vilket skulle innebära en betydlig förenkling. Stadsfullmäktige i Göteborg
och kommunalfullmäktige i Lerum framhåller också att praktiska skäl
talar för att lönekostnaderna under basåret bör ingå i det kommunala
bidragets grundbelopp.

Munkedals kommunalfullmäktige anser att grundbeloppet bör framräknas
genom att från totalkostnaderna räknas det statsbidrag, som belöper
på basåret, varigenom mera aktuella värden kommer att ligga till grund för
grundbeloppets beräkning.

Drätselkamrarna i Göteborg och Luleå finner det självklart att grundbeloppen
bör reduceras även med andra inkomster, som hänför sig till polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet, än de statsbidrag som kommunerna erhåller.
Stadsfullmäktige i Borås är av samma uppfattning. Stadsfullmäktige
fortsätter.

Polisutredningen förutsätter att kommun utan ersättning skall överlämna
inventarier och annan utrustning, men förutskickar icke, att det för basåret
fastställda grundbeloppet, som kommun har att utge till statsverket,
skall reduceras med kostnaderna för avskrivning och förräntning av samma
inventarier och utrustning.

Från utredningens utgångspunkt — med fri övertaganderätt för statsverket
av inventarier och utrustning — hade det varit logiskt om grundbeloppet
för basåret kommer att reduceras med kostnaderna för dessa nyttigheters
förräntning och avskrivning. Så har emellertid icke förutsatts och av
betänkandet kan icke dragas annan slutsats än att statsverket skall erhålla
såväl inventarierna som medel till avskrivning och förräntning av desamma
enligt den för resp. år under bidragstiden fastställda procentsatsen.

Landsfogden i Gävleborgs län anser, att högre bidrag skall bestämmas för
sådana kommuner, som vid förstatligandet inte kan överlämna tillfredsställande
lokaler eller erforderlig materiel.

I fråga om beräkningen av de i grundbeloppen ingående pensionskostnaderna
anför svenska stadsförbundet.

Det i betänkandet framlagda förslaget till pensionskostnadernas fördelning
m. in. grundar sig på principen om förhandsfinansiering av tjänstepension.
Styrelsen har i och för sig intet att invända mot att man vid kostnadsfördelningen
utgår från detta system, som ju hittills tillämpats av
flertalet städer och köpingar. För de kommuner, som helt eller delvis efterhandsfinansierar
sina tjänstepensioner, bland vilka flera av de större städerna
återfinns, kan emellertid utredningens förslag komma att under övergångsperiodens
första år medföra en icke obetydlig ekonomisk merbelastning.
Detta problem måste beaktas. Styrelsen förutsätter, att detta ur
kommunalfinansiella synpunkter viktiga spörsmål får bli föremål för särskilda
överläggningar mellan statsmakterna och berörda städer i syfte att
åstadkomma en för dessa städer acceptabel lösning.

Stadsfullmäktige i Landskrona framhåller — med hänsyn till att beräkningen
av kommunernas bidrag till pensionskostnaderna under övergångs -

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1962

163

tiden kommer att förorsaka besvärliga räkneoperationer — att staten omedelbart
bör övertaga pensionsansvaret gentemot all personal, varvid pensionsförsäkringarna
antingen kan överföras från KPA till SPA eller också
fribrev utfärdas från KPA och all personal nyförsäkras i SPA för sin återstående
tjänstetid.

Beträffande frågan om vem som skall fastställa grundbeloppen finner
stadsfullmäktige i Kristianstad det ur kommunal synpunkt mindre tillfredsställande,
att statens polisinspektion skall bemyndigas fastställa de
kommunala bidragsbeloppen. Drätselkammaren i Borås förordar, att vederbörande
kommun ges medbestämmanderätt vid grundbeloppens fastställande.

Helt andra lösningar av frågan om kommunernas bidragsskyldighet än
den utredningen framlagt har presenterats av länsstyrelsen i Kopparbergs
lån, stadsfullmäktige i Kristinehamn och Vette kommunalfullmäktige.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrar om att kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun i fråga om kommunalskatten hittills varit den att
kommunerna helt eller delvis bekostat exekutionsverksamheten mot att
staten helt svarat för skattebortfallet. Det synes länsstyrelsen naturligt, att
denna fördelning fortfarande markeras förslagsvis så att kommunerna får
lämna ständigt bidrag till exekutionsväsendet i form av visst procentuellt
avdrag avpassat efter kommunalskattens beräknade genomsnittliga andel
av avskrivningarna under ett år. I stället skulle man kunna underlåta att
räkna med någon kommunal bidragsplikt, såvitt avser polis- och åklagarväsendet.
Skulle likväl temporär kommunal bidragsplikt föredragas, ifrågasätter
länsstyrelsen om icke bidragsplikten kan grundas på en mera schablonmässig
uppskattning av grundbeloppens storlek.

Stadsfullmäktige i Kristinehamn anser, att hälften av det belopp, som
lägges till grund för beräkningen av kommunernas bidrag, under första
året skall bestridas av staten samt att kommunerna under ett vart av
följande fyra år skall lämna procentuella bidrag, beräknade på halva
grundbeloppet.

Vette kommunalfullmäktige föreslår att bidragen från de kommuner,
som nu har statsbidrag till polismännens avlöning, avvecklas på halva
tiden jämfört med bidragen från de kommuner som själva svarat för hela
polisväsendets kostnader. En annan lösning vore enligt fullmäktige att
omedelbart avräkna ett belopp motsvarande det antal år bidrag skall lämnas
multiplicerat med minimireduceringen.

Pensionskostnadernas fördelning

Utredningens förslag beträffande pensionskostnadernas fördelning tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser,
bl. a. kommunförbunden och så gott som alla kommunerna samt
polismännens personalsammanslutningar.

6* —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr lft8

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

En mera kritisk inställning till utredningsförslaget har stadsfullmäktige
i Malmö, som menar att det starkt kan ifrågasättas, om icke staten, med
hänsyn till att kommunerna utan vederlag skall överlämna inventarier och
annan utrustning, bör ensam svara för samtliga pensionskostnader eller i
varje fall för större del därav än vad utredningen föreslagit. Stadsfullmäktige
i Borås har anslutit sig till följande uttalande av polisnämnden
i staden.

Befattningshavare, underkastad NPR, som slutar sin anställning hos
kommunen, blir vid uppnådd pensionsålder berättigad till en på särskilt
sätt beräknad fribrevspension under villkor, att han vid avskedet uppnått
26 års ålder samt dessutom varit anställd med pensionsrätt hos kommunen
minst 3 år. Polisnämnden vill i första hand föreslå, att NPR:s bestämmelser
härutinnan i så måtto skola tillämpas, att kommunen icke
skall bidraga till pensionskostnader för befattningshavare, som ej uppnått
26 års ålder vid förstatligandet. Befattningshavaren blir icke lidande
på ett sådant förslag, enär han med nuvarande pensionsålder alltid uppnår
tjänstetid för full pension. Vid ett förstatligande per den 1 januari 1962
skulle det för Borås vidkommande röra sig om cirka 10 befattningshavare
eller cirka 10 % av hela kåren. I andra hand vill polisnämnden föreslå, att
staten svarar för hela pensionskostnaden för befattningshavare, som efter
förstatligandet såsom statstjänare hinner fullgöra för hel pension nödig
tjänstetid.

Ett bifall till något av polisnämndens ovan angivna alternativ torde icke
medföra några avskräckande merkostnader för statsverket särskilt med
tanke på ATP-pensionens inverkan, och kommunen slipper att avsevärd
tid efter ett förstatligande ha oreglerade mellanhavanden med statsverket
med ty åtföljande administrativt besvär för oftast obetydliga pensionsandelar.

B. Kostnadsberäkningar
Utredningen

De kostnadsberäkningar som utredningen haft att verkställa har i hög
grad komplicerats till följd av det organisatoriska samband som nu råder
mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Därtill kommer, att utredningen,
vars huvuduppgift varit att utreda frågan om huvudmannaskapet
för och organisationen av polisväsendet, ansett sig icke böra eller kunna
ägna frågan om åklagar- och exekutionsväsendets framtida organisation
mera ingående uppmärksamhet eller beträffande dessa verksamhetsområden
förskaffa sig det underlag som krävs för fullständiga kostnadsanalyser.

Kostnadsökningen för statsverkets del har i stor utsträckning beräknats
med utgångspunkt från kommunernas nuvarande kostnader. Eftersom utredningen
under olika skeden av sitt arbete helt eller delvis undersökt utfallet
av sina preliminära och definitiva ställningstaganden avseende polisväsendets
organisation i olika län, har emellertid kostnaderna för polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U8 år 1962 165

väsendet kunnat beräknas med större säkerhet än vad som är fallet beträffande
åklagar- och exekutionsväsendet.

Kostnadsberäkningarna har utförts med ledning av dels uppgifter i statistiska
centralbyråns berättelse »Kommunernas finanser år 1958», dels
uppgifter som i olika sammanhang införskaffats av polisväsendets organisationsnämnd
och som nämnden tillhandahållit utredningen. Uppgiftsmaterialet
omspänner åren 1958—1960. Med hänsyn till löne- och kostnadsutvecklingen
har en uppräkning skett till 1961 års nivå. Vid beräkningarna
har vidare beaktats den totala årliga kostnadsökning som beräknats
uppstå vid ett genomförande från den 1 januari 1962 av förslagen till åtgärder
för förbättring av rekryteringen till polisväsendet in. m. (proposition
1961: 88) samt från den 1 juli 1961 av den polislönereglering som skett genom
riksdagens bifall till propositionen 1961: 155. På grund av det organisatoriska
sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har
beräkningar även företagits i syfte att renodla kostnaderna för de olika
verksamhetsgrenarna. Kostnadsberäkningarna måste självfallet bygga på
många approximationer och gör därför icke anspråk på exakthet. Resultaten
torde emellertid enligt utredningen trots detta äga den grad av säkerhet
som måste erfordras, då det gäller att från statsfinansiella synpunkter
pröva, huruvida polis-, åklagar- och exekutionsväsendet bör förstatligas
eller icke.

I ett avseende har åtskillnad mellan kostnader för polisväsendet å ena
sidan och kostnader för åklagar- och exekutionsväsendet å andra sidan
icke gjorts. Detta gäller vissa omkostnader, bl. a. hyreskostnader, i sådana
polis(åklagar)distrikt, där stadsfiskal är polischef-åklagare eller polischef-åklagare-utmätningsman.
Förhållandet torde med hänsyn till det
relativt sett ringa belopp, till vilket kostnaderna uppgår, emellertid icke
vara av någon egentlig betydelse vid bedömningen av resultaten av kostnadsberäkningarna.

De årliga kommunala kostnaderna för åklagarväsendet i städer utanför
landsfiskalsorganisaiionen kan f. n. beräknas uppgå till cirka 9,2 milj. kr.
Eftersom vissa av de ifrågavarande städerna kommer att ingå i polis(åklagar)
distrikt, där det nuvarande organisatoriska sambandet mellan
polis- och åklagarväsendet enligt utredningsförslaget kommer att bibehållas,
dvs. nybildade distrikt med polismästare, tillika distriktsåklagare, torde,
om ett förstatligande kommer till stånd, nyssnämnda kostnader kunna
nedbringas något. Ett förstatligande av åklagarväsendet i nyssnämnda städer
skulle enligt utredningen komma att medföra en årlig merkostnad för
statsverket med omkring 9 milj. kr.

Vad exekutionsväsendet beträffar erinrar utredningen om att ett genomförande
av stadsdoinstolsutredningens förslag om förstatligande av exekutionsväsendet
i städerna enligt nämnda utrednings beräkningar skulle
medföra en ökning i årskostnader för statsverket med omkring 17 milj.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1962

kr., varvid personalkostnaderna beräknats med hänsyn till 1960 års löneläge.
En uppräkning av sistnämnda kostnader till 1961 års lönenivå ger
ett totalbelopp av omkring 18 milj. kr. I beloppet ingår dock icke kostnader
för lokalhållningen m. m. Om sistnämnda kostnader, vilkas storlek för
år 1959 av stadsdomstolsutredningen angivits till 965 000 kr., medtages
torde kostnadsökningen för statsverket totalt belöpa sig till omkring 19,4
milj. kr., ett belopp vars ungefärliga riktighet också bestyrkes av polisutredningens
egna beräkningar.

Av de ca 2 600 polismän som f. n. finnes anställda i köpingar och landskommuner
fullgör 996 exekutionsbiträdesgöromål. Endast ca 150 av de
sistnämnda polismännen är helt eller praktiskt taget helt sysselsatta med
dylika göromål, medan de övriga fullgör såväl egentlig polisverksamhet som
exekutionsbiträdesverksamhet. Enligt utredningens beräkningar, vilka verkställts
med ledning av ett hos polisväsendets organisationsnämnd tillgängligt
material, kräver den exekutionsbiträdesverksamhet som inom
köpingar och landskommuner fullgöres av polismän totalt något mer än
500 årsarbetskrafter. Verksamheten, som till icke oväsentlig del innefattar
sådana arbetsuppgifter — t. ex. bokförings- och registreringsarbete, maskinskrivning,
telefontjänst -—- som traditionellt plägar anförtros åt personal i
den s. k. kontorskarriären, torde kunna rationaliseras och därigenom förbilligas.
Sistnämnda personalkategori inom köpingarna och landskommunerna
representerar i ifrågavarande verksamhetsgren endast ca 15 årsarbetskrafter.
Det oproportionellt låga antalet tjänster i kontorskarriären antages
ha samband med utformningen av de nuvarande statsbidragsreglerna
för polisväsendet. Som jämförelse nämner utredningen, att i samtliga städer
med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö utgöres det totala antalet
exekutionsbiträden och befattningshavare i kontorskarriären av ca 310
resp. 205.

Exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner drager
— bortsett från pensioneringskostnaderna för polismän — enligt utredningens
beräkningar en sammanlagd årlig kostnad av omkring 9,6 milj.
kr. Statsbidragsgivningen avseende polisväsendet innebär, att statsverket
till bestridande av denna kostnad kan beräknas bidraga med omkring
4,6 milj. kr. Exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner
är jämlikt 1 § 2. andra stycket polislagen polisverksamhet. Den ökning
i årskostnader för statsverket som inträder om polisväsendet förstatligas
skulle sålunda belöpa sig till omkring (9,6—4,6) 5 milj. kr. Det är emellertid
utredningens övertygelse, att denna utgiftsökning väl blir möjlig
att reducera, om en förstatligandereform kommer till stånd och förutsättningar
därigenom öppnas för dels en enligt utredningens mening nödvändig,
genomgripande rationalisering av verksamheten, dels samordning av denna
med exekutionsbiträdesverksamheten i städerna. Storleken av denna utgiftsreduktion
uppskattas av utredningen till 5—10 % av nuvarande total -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

kostnader, eller till omkring 0,7 milj. kr. Kostnadsökningen för statsverket
vid ett förstatligande av polisväsendet till den del det hänför sig till
exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner borde sålunda
kunna begränsas till omkring 4,3 milj. kr. Den kostnad om drygt 19
milj. kr., vilken skulle överflyttas på statsverket, därest stadsdomstolsutredningens
förslag om förstatligande av exekutionsväsendet i städerna
genomföres, kommer enligt polisutredningen självfallet också att röna inverkan
av en rationaliseringsprocess avseende exekutionsväsendet i dess helhet.

Av vad nyss anförts torde framgå, att ett generellt förstatligande av exekutionsväsendet
enligt utredningen kommer att medföra en årlig merkostnad
för statsverket med omkring (19,4 4- 4,3) 23,7 milj. kr.

Utredningen har beräknat de totala årliga kostnaderna för polisväsendet
(inklusive exekutionsbiträdesverksamheten i köpingar och landskommuner)
till omkring 300 milj. kr. I detta belopp ingår icke pensioneringskostnader
för polispersonal. Av kostnaderna beräknas omkring 104 milj.
kr. falla på statsverket. Kommunernas årliga kostnader för polisväsendet
torde följaktligen utgöra ca 196 milj. kr. Enligt de beräkningar som utredningen
utfört, bl. a. med beaktande av resultatet av de särskilda undersökningar
beträffande Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län som
polisväsendets organisationsnämnd på Kungl. Maj :ts uppdrag verkställt,
torde emellertid efter en omorganisation av polisväsendet på sätt utredningen
föreslagit, totalkostnaderna för detta — även med den effektivitetsökning
omorganisationen enligt utredningens mening medför -— sannolikt
kunna nedbringas något. Denna kostnadsminskning har utredningen beräknat
till 6 å 7 milj. kr. Med hänsyn till bl. a. att bedömningen av de
personalkadrar som erfordras kan vara föremål för delade meningar anser
sig utredningen böra i sina beräkningar bortse från en så blygsam kostnadsminskning.
Ett förstatligande av polisväsendet med beaktande av
1961 års löne- och kostnadsnivå och utan hänsynstagande till eventuell
kommunal bidragsplikt torde sålunda medföra en årlig merutgift för statsverket
med omkring 190 milj. kr. Till detta kommer emellertid pensionskostnader
med i runt tal 40 milj. kr.

Utredningen har i en sammanställning redovisat resultatet av beräkningar
som utredningen företagit i syfte att åskådliggöra hur den föreslagna regeln
för avveckling under en femårsperiod av den kommunala bidragsskyldigheten
beträffande kostnaderna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
i praktiken kommer att kostnadsmässigt verka. Av sammanställningen
—- i vilken inrymmes samtliga de kostnader, således även pensioneringskostnader,
som skall medtagas vid beräkningen och fastställandet
av grundbeloppen — kan avläsas (se s. 168) dels den successiva ökningen
under övergångstiden av kostnaderna för statsverket, dels den takt i vilken
de enskilda kommunernas bidragsskyldighet kommer att avvecklas. Det

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

År elter verksam-hetens förstat-ligande	Statsverkets kostnader för ett omorganiserat polis-, åklagar-och exekutionsväsende	Kommu-nernas bi-drag till kostna-derna för ett för-statligat polis-, åklagar-och exe-kutions-väsende	Antal kommuner vilkas bi-dragsskyldighet kan beräknas vara avvecklad vid utgången av i första kol. angivet år
Enligt nuv. åta-ganden (statsbi-drag, kostnader för stats-polis m.m.)	Genom successivt överta-gande av tidigare kommu-nala kost-nader	Totalt
Städer	Köpingar	Lands- kommu- ner
	mkr	mkr	mkr	mkr
l:a året ........	132	_	132	267			15
2:a » . . *.....	132	46+101	188	211	1	2	161
3:e » ........	132	91 + 20	243	156		6	120
4:e » ........	132	135 + 30	297	102		12	176
5:e * ........	132	178 + 39	349	50	132	76	328
6:e * ........	132	219 + 48	399	—	—	—
1 Belopp efter plustecken avser schablon-	Summa	133	96	800
mässigt beräknade pensioneringskostnader.

bör särskilt observeras att de i sammanställningen upptagna beloppen är
beräknade enligt 1961 års löne- och kostnadsnivå och att kostnaderna icke
omräknats med hänsyn till beräknad kostnadsutveckling vare sig fram till
ett visst tänkt år närmast före ett eventuellt förstatligande eller under efterföljande
år.

Utredningen har ej vid sina kostnadsberäkningar eller eljest tagit hänsyn
till sådana särskilda ersättningar t. ex. för tolag, som städerna uppbär
och vilkas indragning till statsverket kan komma ifråga i samband med
att staten som utredningen föreslår övertager städernas kostnader för
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Utredningen förutsätter, att 1955
års stadsutredning vid avgivande av sina förslag skall beakta bl. a. frågan
om avveckling av dylika rättigheter.

Remissyttrandena

Utredningens kostnadsberäkningar har lämnats utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser bl. a. statskontoret, kommunförbunden och nästan
alla kommunerna.

Invändningar mot utredningens beräkningar har framförts av länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län, hovrätten över Skåne och Blekinge, föreningen Sveriges landsfogdar,
landsfogdarna i Skaraborgs och Örebro län, poliskamrarna i Stockholm,
Hälsingborg och Halmstad, föreningen Sveriges landsfiskaler, landsfiskalerna
i Herrestads, Götene och Forsa distrikt, avdelningarna av för -

169

Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1962

eningen Sveriges landsfiskaler i Skaraborgs, Malmöhus, Gävleborgs och
Västernorrlands län, stadsfiskalen i Lidköping, stadsfogden i Örebro, stadsfullmäktige
i Boden och Hova kommunalfullmäktige. Vad som framför allt
föranlett erinringarna är de beräknade personalkostnaderna i en statlig polisorganisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser den uppfattningen, att den förordade
polisorganisationen troligen kommer att bli mera personalkrävande än vad
utredningen räknat med. Polisstyrkan anses sålunda f. n. på många håll
underbemannad även efter den personalökning, som under senare år ägt
rum. Den omständigheten, att kommunerna hittills själva till stor del svarat
för kostnaderna för polisväsendets upprätthållande, har också enligt
länsstyrelsens mening verkat återhållande vid personalanskaffning. För
den händelse polisväsendet förstatligas, kan förutsättas, att krav från kommunernas
sida kommer att resas icke endast på att den personal, som nu
är stationerad i landsorten, skall bibehållas, utan också på en förstärkning
av redan befintliga lokala polisstyrkor. Det synes därför enligt länsstyrelsen
säkrast räkna med att någon påtaglig nedskärning av den nuvarande personalstyrkan
icke är att förvänta i samband med polisväsendets förstatligande.
I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Västernorrlands län och poliskamrarna i Stockholm, Hälsingborg och
Halmstad. I dessa och andra yttranden, bl. a. från hovrätten över Skåne och
Blekinge, föreningen Sveriges landsfogdar, landsfogden i Örebro län och
några landsfiskaler, framhålles att det är angeläget att personalen i de nya
polisdistrikten redan från början blir tillräcklig och att kostnadsberäkningarna
från denna synpunkt synes vara alltför optimistiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län — som redovisat sin principiella inställning
till lämplig storlek av huvudstyrka och arbetsgrupp och förklarat
att det med denna utgångspunkt är möjligt att personalbehovet i åtskilliga
polisdistrikt i Västerbottens län blir större än vad utredningen redovisat —
antar, att kostnaderna kan väntas bli högre än utredningen beräknat för
nämnda läns vidkommande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar vidare att utredningen
förefaller att på en rad punkter ha valt billigare framför mera rationella
men kanske också mera kostnadskrävande lösningar. Länsstyrelsen fortsätter.

Så är förhållandet med antalet polisdistrikt, som pressats ned alltför
mycket. Liknande konstaterande kan göras beträffande centraliseringen av
personalen, vilken åtgärd visserligen torde medföra minskade lönekostnader
men måhända i det långa loppet visar sig dyrare till följd av de omfattande
resorna, ökningen av personalen hos länsstyrelserna och länspolischeferna
torde även medföra ökade kostnader, som icke närmare angivits
av utredningen. De av utredningen presterade siffrorna för lönekostnader
å regionalplanet i Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län torde
icke kunna lämna utrymme för den av utredningen själv förordade för -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U8 år 1962

stärkningen av länsstyrelserna och länspolischefernas kanslier. Härtill kommer
kostnaderna för den kamerala personalen, vare sig denna kommer att
förläggas till polischeferna, länspolischefen eller länsstyrelsen. Lönefrågorna
i den nya organisationen ha icke heller berörts. Med det vidgade ansvar,
som för många befattningshavare uppkommer till följd av de stora polisdistrikten,
är det icke uteslutet, att löneförhöjningar komma att krävas på
åtskilliga håll.

Länsstyrelsen finner det därför nödvändigt att en ny och mera ingående
kostnadsberäkning göres med utgångspunkt från den nya polisorganisationens
beräknade storlek, utrustning och verksamhet, så att man icke på
grund av bristfällig utredning binder sig för en alltför låg kostnadsram,
som det sedan kan bli svårt att komma ur.

Flera remissorgan inom Skaraborgs län, för vilket län utredningen upprättat
detaljplaner, ifrågasätter om utredningen vid sina kostnadsberäkningar
för länet tagit hänsyn till det nybyggnadsbehov som uppkommer i centralorterna.
Sålunda förklarar landsfogden i länet, att de nuvarande polislokalerna
i Skövde, Falköping och Lidköping är otillräckliga med nuvarande antal
polismän. På samtliga dessa platser måste enligt landsfogden ny- eller tillbyggnader
ske och kostnaderna härför kommer säkerligen att röra sig om
miljoner. Härtill kommer att större polisdistrikt måste tillföras fler motorfordon
och bättre teknisk utrustning. Liknande uttalanden gör stadsfiskalen
i Lidköping och Hova kommunalfullmäktige. Landsfiskalen i Götene
distrikt anser, att kostnaderna för tjänstelokaler, resor, motorfordon och
annan teknisk utrustning kommer att öka så väsentligt, att en minskning
av de totala kostnaderna måste te sig som direkt verklighetsfrämmande.
Skaraborgs länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser också,
att den förutsatta kostnadsminskningen för länets vidkommande inte är
att påräkna utan att i stället betydande kostnadsökningar kommer att
uppstå.

Föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar sig icke ha kunnat göra en
närmare granskning av kostnadsberäkningarna för riket i dess helhet,
men genom föreningens länsavdelningar i de tre län, för vilka fullständiga
organisationsplaner utarbetats, har föreningen erfarit, att beräkningarna
för dessa län icke är hållbara.

Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler understryker,
att det om omorganisationen av polisväsendet skall tänkas komma
att medföra ökad effekt är nödvändigt, att organisationen redan från
början tilldelas mycket goda tekniska resurser, något som i dagens starkt
tekniskt betonade samhälle drager dryga kostnader.

Enligt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler är det inte möjligt, att ett
statligt polisväsende med i stort sett bibehållen personalkader, uppdelad på
centraliserade kårer med väsentligt vidgade tjänstgöringsområden — vilket
förorsakar större resekostnader — och med delvis nya arbetsuppgifter

171

Kungi. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

för den lokala polisledningen, kan åstadkommas till lägre kostnader än nu.
Att den nya organisationen leder till ökade resekostnader och större förluster
av effektiv arbetstid påpekas också av stadsfullmäktige i Boden, som
dessutom erinrar om att arbetsbördan inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
stiger kraftigt för varje år, varför man måste räkna med starkt
stigande kostnader.

Stadsfogden i Örebro framhåller, att utredningen i kostnaderna för exekutionsväsendet
inte synes ha medtagit kostnaderna för överexekutorernas
verksamhet.

C. Departementschefen

Som jag berört vid redogörelsen för den nuvarande organisationen inom
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har utredningen beräknat att kommunernas
kostnader för dessa verksamhetsgrenar under år 1961 uppgick
till i runt tal 225 milj. kr. Pensioneringskostnaderna för polispersonalen
är emellertid inte inräknade i detta belopp. Statens kostnader för ifrågavarande
verksamhetsgrenar under nämnda år har utredningen beräknat
till omkring 132 milj. kr. Kostnaderna har sedan utredningen gjorde sina
beräkningar ökat något.

Beträffande polisväsendet består statens kostnader till mycket stor del
av statsbidrag, som utgår i efterskott. Skulle staten — som från några
håll förordats i remissyttrandena — på en gång överta kommunernas nyss
angivna kostnader skulle därför statsverket under de första åren belastas
med väsentligt högre utgifter än de redovisade beloppen ger vid handen.
För att mildra de ekonomiska verkningarna för statsverket i övergångsskedet
anser jag därför att såsom utredningen föreslagit kommunerna
bör bidraga till driftkostnaderna för de tre verksamhetsgrenarna
under en övergångstid efter förstatligandet. Huvudprincipen bör emellertid
vara, att kommunerna för framtiden inte ålägges bestående ekonomiska
förpliktelser på dessa områden.

I överensstämmelse med denna princip har utredningen föreslagit att
kostnaderna för lokalhållningen skall falla på statsverket. Enligt
utredningens mening har kommunerna inte möjlighet att hålla lokaler för
ifrågavarande verksamhetsgrenar till lägre kostnader än staten. Lokalfrågorna
kan vidare enligt utredningen lösas smidigare i statlig än i kommunal
regi. Även om staten får ansvaret för lokalhållningen kommer det
att vara ett betydande intresse för kommunerna att verksamhetsgrenarna
erhåller välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler. Byggnadsstyrelsen är
också av den bestämda uppfattningen, att det är mest rationellt att det
ekonomiska ansvaret för lokalhållningen överföres på statsverket. Styrelsen
har särskilt framhållit att det skulle bli mera tungrott att låta kom -

172

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1962

munerna ha detta ansvar, framförallt därför att de nya polisdistrikten regelmässigt
kommer att omfatta åtskilliga kommuner.

Invändningar mot utredningsförslaget i denna del har framförts endast
av två remissorgan, nämligen statskontoret och en landsfogde. Dessa anser
att övervägande skäl talar för att kommunerna skall svara för lokalhållningen
även efter ett förstatligande. Stadsutredningen har i sitt nyligen
framlagda betänkande angående städernas särskilda rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten intagit samma ståndpunkt. Som skäl för
ett sådant ställningstagande har framhållits, att om staten handhar lokalfrågorna
handläggningen blir mera tidsödande och tungrodd än om kommunerna
ansvarar för dem samt att kostnaderna kan bli lägre om initiativ
och byggnadsledning ligger i kommunernas händer. Enligt denna mening
är det också en avgjord fördel att organ som är förtrogna med ortens förhållanden
handhar lokalfrågorna och samordnar dem med de kommunala
lokalfrågorna i övrigt. Statsfinansiella skäl har också ansetts tala för en
sådan lösning.

Efter övervägande av dessa motstridande uppfattningar har jag för egen
del kommit till slutsatsen att när det gäller lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenar
starka administrativa och praktiska skäl talar för den av
polisutredningen intagna ståndpunkten. Särskilt om polisdistrikten i enlighet
med utredningens förslag göres avsevärt större än nu och regelmässigt
kommer att innefatta åtskilliga kommuner, kan man befara att lokalhållningen
i kommunal regi skulle bli svåradministrerad och eftersatt. Jag
förordar därför att man i lokalfrågorna följer polisutredningens förslag
och att staten sålunda påtar sig ansvaret för lokalhållningen. Därmed har
jag emellertid inte tagit ställning till stadsutredningens förslag i övrigt i
vad dessa äger samband med lokalhållningen, såsom frågan huruvida kommunerna
bör tillförbindas att framdeles upplåta lämplig tomtmark till byggnader
för verksamhetsgrenarna. Dessa förslag fordrar ytterligare överväganden.

Polisutredningens förslag till reglering av de frågor, som uppstår i samband
med att staten övertar ansvaret för lokalhållningen, kan jag i stort
sett godtaga. Staten bör sålunda äga mot hyra disponera de kommunägda
lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar
skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Hyran bör fastställas
enligt gängse grunder för hyressättning. I de fall kommun förhyrt lokaler
för här avsett ändamål, bör skyldighet föreligga för kommun att
medverka till att staten kan inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna,
men staten bör givetvis inte vara skyldig att överta lokaler, som
inte är lämpliga för sitt ändamål. Om här framlagda förslag bifalles, bör
det ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles bestämma vilken eller vilka
statliga myndigheter som skall handha förhyrningarna. Det torde vidare

173

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

finnas behov att i viss utsträckning bibehålla nuvarande systemet, enligt
vilket polisman tillhandahåller kontorslokal.

Vid genomförandet av omorganisationen kommer lokalbehoven för här
avsedda ändamål att i en del orter öka, i andra minska. I den mån ett minskat
lokalbehov leder till att av kommuner disponerade lokaler vid förstatligandet
helt eller delvis inte behöver tagas i anspråk, bör kommunen svara
för avvecklingen av de icke erforderliga lokalerna. Vidare bör förberedelser
vidtagas för successiv inlösen, där sådan anses böra komma i fråga, av
i första hand kommunägd fastighet, som uteslutande användes för polis-,
åklagar- eller exekutionsväsendet. Från statens sida bör man därvid taga
all möjlig hänsyn till lokala intressen. Frågorna bör kunna lösas genom
förhandlingar mellan berörda parter. Om överenskommelse om villkoren
för statens övertagande av här avsedda fastigheter inte kan nås genom
förhandlingar får man emellertid i sista hand anlita expropriationsvägen.
Övriga av utredningen i lokalfrågan upptagna spörsmål anser jag mig inte
böra taga ställning till i detta sammanhang.

Utredningens förslag att kommunerna skall vara skyldiga att till staten
utan vederlag överlåta inventarier och annan utrustning
som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
har som jag tidigare nämnt rönt viss kritik vid remissbehandlingen. Det
har därvid bl. a. sagts, att det skulle vara obilligt om staten inte betalade
ersättning för åtminstone dyrare utrustning som anskaffats åren närmast
före förstatligandet. Som skäl för sådan ersättning har vidare anförts att
den skulle stimulera kommunerna att hålla erforderlig standard på inventarier
och annan utrustning intill tidpunkten för reformens genomförande.
Enligt min mening skulle det emellertid medföra praktiska och administrativa
olägenheter att välja en sådan linje. Då jag vidare föreslagit, att
staten skall svara för lokalhållningen, och anser, att kommunerna bör bidraga
till kostnaderna efter förstatligandet under endast en kort period,
har jag för min del funnit att ersättning för inventarier och annan utrustning
inte bör utgå. Som utredningen förutsatt bör staten däremot efter
övertagandet svara för drift- och underhållskostnader med avseende på inventarier
och annan utrustning.

Med anledning av de farhågor som uttalats att utrustningsanskaffningen
kommer att Stagnera efter ett beslut om förstatligande av ifrågavarande
verksamhetsgrenar vill jag understryka, att polisdistrikt, så länge polisväsendet
alltjämt är kommunalt, har att enligt 8 § polislagen ombesörja
materiel och övriga för distriktets polisväsende erforderliga anordningar. Jag
förutsätter, att kommunerna lojalt kommer att fullgöra dessa sina skyldigheter.
Enligt vad jag under hand erfarit är landskommunernas förbund
och stadsförbundet beredda att medverka till att så sker. I den mån polisdistrikt
likväl skulle åsidosätta sina förpliktelser, ankommer det enligt
polislagen på länsstyrelsen att vidtaga åtgärder för att vinna rättelse.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 148

174

Kungl. Maj. ts proposition nr li8 år 1962

I likhet med utredningen förutsätter jag, att staten efter huvudmannaskapsreformen
får inträda i den rätt till begagnandet av egendom, anskaffad
för flera förvaltningsgrenars behov, som tidigare tillkommit ifrågavarande
verksamhetsgrenar. Någon ersättning för att så sker bör inte utgå.

Vad angår t i d e n för kommunernas bidragsskyldighet
talar åtskilliga skäl för att den får bli relativt kort. De kommunala bidragen
är motiverade av att man skall kunna åstadkomma ett successivt övertagande
av kommunernas kostnader för ifrågavarande verksamhetsgrenar,
och övergångsperioden bör därför avvägas efter vad som ur båda parternas
synpunkter kan anses skäligt. Utredningen och det stora flertalet remissinstanser
har ansett att bidrag från kommunerna skall utgå under en
femårsperiod. Då jag för min del finner detta förslag innebära en rimlig avvägning
mellan olika intressen, biträder jag förslaget. Jag förutsätter emellertid
att statsmakterna kommer att beakta kostnaderna för polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet vid den framtida allmänna bedömningen av
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Beträffande grunderna för beräkningen av kommunbidragen
kan jag i stort sett godtaga utredningens förslag. Bidraget
bör sålunda under det första året efter reformens genomförande i princip
omfatta de årskostnader, som kommunen haft för berörda verksamhetsgrenar
omedelbart före förstatligandet. Detta bidragsbelopp bör sedan nedsättas
med 20 procent, dock minst 10 000 kr., för varje år under tiden för
bidragsskyldigheten. Såsom vissa remissinstanser anfört måste det anses
befogat att lägga kostnaderna för mer än ett år till grund för beräkningen
av bidragen. Jag föreslår att grundbeloppet bestämmes till hälften av summan
av kommunernas kostnader för här avsett ändamål under 1961 och
1962.

Grundbeloppet bör utgöras av samtliga kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet med undantag av fastighetskostnader samt kostnaden
för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning. I beloppet
bör ingå faktiska eller beräknade hyreskostnader. Den andel av grundbeloppet,
som motsvarar direkta och indirekta lönekostnader, bör omräknas
med hänsyn till löneutvecklingen fram till tidpunkten för förstatligandet.
En mera omfattande omräkning av bidragsbeloppen med hänsyn till
kostnadsutvecklingen skulle i och för sig vara motiverad men bör av praktiska
skäl icke ske. Beträffande pensioneringskostnaderna vill jag i princip
förorda utredningens förslag till schablonmässig beräkning av dessa
kostnader. Stadsförbundets häremot gjorda invändningar med avseende på
sådana kommuner, som efterhandsfinansierar sina pensionskostnader, bör
beaktas på det sättet att avsteg från det av mig förordade förslaget bör kunna
göras om särskilda utredningar ger fog härför.

Grundbeloppet måste givetvis minskas med hänsyn till de statsbidrag
som utgått för verksamheten under de angivna basåren. Enligt utred -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

ningen skulle grundbeloppen i princip inte reduceras med andra inkomster.
Stadsutredningen har i sitt betänkande framhållit bl. a., att indrivningsavgifterna
i vissa städer uppgår till icke oväsentliga belopp, och förordat
att grundbeloppet i princip skall fastställas med utgångspunkt i nettokostnaden
efter avdrag för intäkter. Även i vissa remissyttranden över polisutredningens
förslag har denna uppfattning redovisats. För egen del har
jag samma principiella inställning i denna fråga. Då det inte heller stöter
på några praktiska svårigheter att bestämma denna nettokostnad, föreslår
jag, att grundbeloppet i princip skall reduceras även med andra inkomster
under basåren än statsbidrag, under villkor att de hänför sig till polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet. Jag har i detta sammanhang icke tagit
ställning till stadsutredningens förslag om hänsynstagande till städernas
särskilda rättigheter, främst tolagsersättningen, vid förstatligandet. Dessa
förslag kräver ytterligare överväganden.

Vad jag här förordat har ej avseende på Bodens stad. Beträffande denna
stad bör bidragsskyldigheten bestämmas i enlighet med vad utredningen
föreslagit.

Utredningens förslag att statlig myndighet skall fastställa bidragsbeloppen,
vilket förslag godtagits av samtliga remissinstanser utom ett par kommunala
organ, biträder jag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
bestämma vilken myndighet, som bör handha denna angelägenhet. Kommun
som inte åtnöjes med sådan myndighets beslut bör givetvis enligt
allmänna regler äga anföra besvär häröver.

Utredningen har närmare utvecklat hur pensionskostnaderna
bör fördelas mellan staten och kommunerna för sådan personal, som
i samband med förstatligandet övergår från kommunal till statlig tjänst.
Vad utredningen i anslutning härtill föreslagit och så gott som alla hörda
kommuner godtagit, anser jag mig kunna biträda.

När det gäller kostnadsökningarna för statsverket i
anledning av förstatligandereformen, har utredningen grundat sina beräkningar
på kommunernas kostnader enligt 1961 års kostnadsnivå. Enligt
dessa beräkningar uppgår de årliga kommunala kostnaderna för åklagarväsendet
i städerna till 9,2 milj. kr., för exekutionsväsendet i städerna till
19,4 milj. kr. och för polisväsendet till 196 milj. kr. Summan för polisväsendet
inkluderar inte pensionskostnaderna för polispersonalen, vilka utredningen
beräknat till omkring 40 milj. kr. De årliga kostnaderna — pensionskostnaderna
inbegripna — skulle sålunda uppgå till i runt tal 265
milj. kr. för den verksamhet som föreslagits skola övertagas av staten.
Denna totalsumma har utredningen jämfört med beräknade statsutgifter
för verksamhetsgrenarna för budgetåret 1961/62. Statsutgifterna har uppskattats
till i runt tal 132 milj. kr. Samhällets totala kostnader för verksamheten
är sålunda enligt utredningen omkring 400 milj. kr. Dock bör beaktas
att de av utredningen angivna beloppen torde innefatta utgifterna för
stadshäktesorganisationen men däremot ej för överexekutorsverksamheten.

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1!)(>2

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen efter det utredningen företog sina
beräkningar torde — enligt vad jag inhämtat från polisväsendets organisationsnämnd
— de kommunala kostnaderna för polisväsendet ha ökat med
i runt tal 20 milj. kr. till 256 milj. kr., pensionskostnaderna inräknade.
De totala kommunala kostnaderna torde sålunda uppgå till 285 milj. kr.
I årets statsverksproposition har statens kostnader för polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet — frånsett kostnaderna för överexekutorsverksamheten,
i sammanhanget tämligen betydelselösa belopp — upptagits till 137,6
milj. kr. Samhällets totala årskostnader torde sålunda f. n. vara av storleksordningen
425 milj. kr. I delta belopp ingår dock inte kostnader för
pensionering av den statsanställda personalen.

Den omorganisation av polisväsendet som jag föreslagit i det föregående
torde medföra en sådan rationalisering av verksamheten att vissa kostnadsbesparingar
blir möjliga. Samtidigt torde å andra sidan behov föreligga
att öka polisväsendets styrka inom områden, där verksamheten f. n. är
eftersatt. Det är därför vanskligt att med bestämdhet uttala sig om statens
framtida utgifter för polisverksamheten, i synnerhet som några närmare
beräkningar inte gjorts beträffande de merkostnader, som den skisserade
centrala och regionala organisationen kan leda till. Emellertid torde kostnaderna
för den av mig förordade polisorganisationen komma att hålla sig
i huvudsak inom nuvarande totala kostnadsram, räknat med utgångspunkt
i dagens löne- och kostnadsläge och under förutsättning att förstatligandet
sker inom de närmaste åren. Beträffande kostnaderna för åklagarväsendet
och exekutionsväsendet är det än vanskligare att uttala sig om statens kostnader
efter omorganisationen. Man torde emellertid ha anledning att räkna
med att statens merkostnader för förstatligandet av såväl polisväsendet som
åklagar- och exekutionsverksainheten kommer att stanna vid i huvudsak
kommunernas nuvarande kostnader för dessa verksamhetsområden, dvs. i
runt tal 290 milj. kr.

Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten vid att på grund av att nuvarande
statsbidrag till polisväsendet till stor del utgår i efterskott, statsverket
även för tid efter förstatligandet kommer att belastas med utgifter
för statsbidrag som hänför sig till tiden dessförinnan.

VIII. ÖVERGÅNGSFRÅGOR
Utredningen

Utredningen har endast anfört några allmänna synpunkter på vissa övergångsfrågor
av principiell eller mera väsentlig betydelse.

Genomförandet av förstatligandereformen bör enligt
utredningens mening ske så snart som möjligt efter ett principbeslut om
reformen och i ett sammanhang. Statens polisinspektion bör inrättas i så
god tid att den kan medverka vid genomförandet av omorganisationen.

Vad gäller sättet för reformens genomförande ansluter sig utredningen

177

Kiingl. Maj.ts proposition nr H8 är W62

till vad polisväsendets organisationsnämnd anfört härom i samband med
sitt förslag beträffande den framtida polisorganisationen i vissa län. Innebörden
i nämndens uttalanden är följande. Omorganisationen av polisoch
åklagarväsendet kan inte genomföras på en gång. Man får sannolikt
räkna med en ganska lång övergångstid, under vilken successiv anpassning
sker till den nya organisationsformen. Personalstyrkorna kommer
under övergångstiden att i många distrikt få en sammansättning som
skiljer sig från den som upptagits i organisationsplanerna. Här inverkar
inte endast den yttre organisationen utan även t. ex. fördelning av arbetsuppgifter
mellan polismän och biträdespersonal. För att övergångstiden
skall bli så kort som möjligt bör åtgärder vidtagas för att hindra återbesättande,
i varje fall med ordinarie innehavare, av tjänster som vid tiden
för principbeslutet är eller därefter blir vakanta och som blir övertaliga
eller skall utbytas eller disponeras på andra stationeringsorter. Under övergångstiden
får man sannolikt räkna med en decentraliserad stationering
i större utsträckning än vad som föreslagits i organisationsplanerna. Det
är synnerligen angeläget att all rimlig hänsyn tages till befattningshavare
som genom fastighetsförvärv eller eljest bundits till en ort eller bygd.

Enligt utredningens mening bör nyss angivna synpunkter beaktas beträffande
alla de personalkategorier som beröres av omorganisationen, förutom
polispersonal främst personalen vid landsfiskalskontoren. Det är nödvändigt
att personalplaneringsarbetet igångsättes omedelbart
efter det principbeslut om förstatligande föreligger. Särskild uppmärksamhet
bör ägnas förhållandena för den chefspersonal på lokalplanet som
f. n. fullgör ledande funktioner inom två eller samtliga av de ifrågavarande
verksamhetsgrenarna, d. v. s. vissa stadsfiskaler och flertalet ordinarie
landsfiskaler.

Bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö, som inte nämnvärt påverkas
av de föreslagna organisationsförändringarna, kommer enligt vad utredningen
redovisar antalet befattningar i chefsställning inom polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet att minskas från 461 till 324. Drygt ett hundratal
befattningshavare, som nu fullgör chefsfunktioner inom ett eller inom
flera verksamhetsområden samtidigt, kommer alltså efter omorganisationen
att inte längre bibehållas vid dylika funktioner. Ett relativt stort antal
av dessa befattningshavare torde nödvändigtvis få placeras såsom distriktsåklagare
utan chefsfunktion eller som kvalificerade biträden åt länspolischefer-åklagare.

För att ytterligare belysa personalplaneringsarbetets vikt erinrar utredningen
om att det inom polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten, med
undantag för Stockholm, Göteborg och Malmö, f. n. finnes — förutom nyssnämnda
461 chefstjänstemän — 22 biträdande åklagare i stadsfiskalsorganisationen,
174 i personalförteckning upptagna tjänster för extra ordinarie
landsfiskaler och biträdande landsfiskaler samt 5 stadsfogdeassis -

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1962

tenter (biträdande stadsfogdar). Antalet landsfiskalsassistenter och landsfiskalsaspiranter
utgör f. n. omkring 165. På grundval av uppgifter som
inhämtats från befattningshavarna själva redovisar utredningen fördelningen
på de olika verksamhetsgrenarna av de arbetskrafter som representeras
av nyss nämnda befattningshavare utom landsfiskalsassistenter och
landsfiskalsaspiranter. Redovisningen ger vid handen att årsarbetskrafterna,
tillhopa 658, fördelar sig med 156 på polisverksamhet, 335 på åklagarverksamhet
och 167 på utmätningsmannaverksamhet. Av arbetskrafterna
hänföres till personal med chefsfunktioner respektive 138, 177 och
142. Av de arbetskrafter, som representeras av de extra ordinarie och biträdande
landsfiskalerna tages 18 i anspråk inom polisverksamheten, 136
inom åklagarverksamheten och 20 inom utmätningsmannaverksamheten.
Med hänsyn till dessa uppgifter, som dock i viss utsträckning kan vara
behäftade med felaktigheter, konstaterar utredningen att det i vart fall
knappast torde råda tvekan om att en renodling av polischefs- och utmätningsmannafunktionerna,
representerande 280 arbetskrafter på chefsplanet
och 43 arbetskrafter på det kvalificerade biträdesplanet, tillsammans
med olika rationaliseringsåtgärder kommer att kunna leda till att arbetskraft
frigöres inom nyssnämnda båda områden. Även renodling och rationalisering
av åklagarverksamheten torde enligt utredningen få samma verkningar.
Trots svårigheter att beräkna i vilken utsträckning personalindragningar
kan ske anser utredningen att man f. n. torde kunna räkna med att
omkring 100 arbetskrafter kommer att frigöras. Hänsyn har då tagits till
att arbetsuppgifter kan komma att överflyttas på främst kvalificerad polispersonal.

Utredningen framlägger inte något förslag i detta sammanhang men understryker
att inte bara tjänstetillsättnings- och stationeringsfrågor utan
även frågan om begränsning av rekryteringen till landsfiskalsbanan måste
ägnas uppmärksamhet i personalplaneringsarbetet. Av väsentlig betydelse
är härvid också kompetenskraven för blivande distriktsåklagare. Vidare
torde frågan om kompetenskrav för utmätningsmän samt för polischefer
och polisintendenter eventuellt böra tagas upp till prövning.

I fråga om den egentliga polispersonalen, exekutionsbiträdespersonalen
och personalen i den s. k. kontorskarriären anser utredningen att de personalorganisatoriska
övergångsproblemen huvudsakligen begränsas till
tjänstetillsättnings- och stationeringsförhållandena. Utredningen pekar här
på möjligheterna för länsstyrelser och kommuner att redan från tiden för
ett principbeslut samråda i dessa frågor med polisväsendets organisationsnämnd.

Beträffande de problem som hänger samman med de kommunala befattningshavarnas
övergång till statstjänst finner utredningen den
omständigheten, att polispersonalens anställnings- och avlöningsvillkor är
statligt reglerade, bidraga till att förenkla problemen. Den principiellt bety -

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1962

delsefulla frågan om de kommunala befattningshavarnas rätt och skyldighet
att övergå till statstjänst torde emellertid få ägnas ingående uppmärksamhet.
Förstatligandet bör enligt utredningens åsikt i vart fall medföra skyldighet
för staten att övertaga den personal som är sysselsatt i verksamheten.
Utredningen uttalar vidare, att en befattningshavare som efter egen
ansökan vunnit statlig anställning i princip skall vara skyldig att enligt
de övergångsbestämmelser som förutsätts bli utfärdade underkasta sig inte
blott de avlöningsbestämmelser som gäller för den statliga tjänsten utan
också statens allmänna tjänstepensionsreglemente med följ dförfattningar.

Utredningen säger sig inte ha detalj studerat möjligen uppkommande
frågor om skyldighet för de statliga befattningshavarna inom här berörda
verksamhetsgrenar att låta sig förflyttas till annan tjänst. Utredningen
förutsätter, att sådana spörsmål i den mån de uppkommer skall
kunna få en tillfredsställande lösning utan alltför stora svårigheter.

Remissyttrandena

De remissinstanser som närmare berört frågan om genomförandet
av en förstatligandereform på ifrågavarande verksamhetsområden ansluter
sig i allmänhet till utredningens uppfattning att reformen bör genomföras
snarast möjligt efter ett principbeslut därom och i ett sammanhang.

Från flera håll har man kraftigt understrukit att tiden mellan principbeslut
och reformens genomförande inte får bli längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Därest genomförandet inte sker med erforderlig
snabbhet kan enligt stats polisintendenten risk föreligga att kommunerna
under övergångstiden underlåter att i erforderlig utsträckning tillgodose
polisväsendets utrustningsbehov. Liknande uttalanden gör polisväsendets
organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län samt tjänstemännens centralorganisation.
Flertalet av dessa remissorgan instämmer även i utredningens
förslag att det centrala polisorganet skall inrättas snarast efter principbeslutet.
Svenska landskommunernas förbund anser att, om principbeslut
fattas våren 1962, reformen bör genomföras redan under 1963. En förskjutning
framåt i tiden skulle enligt förbundets åsikt sannolikt vara till
nackdel för polisväsendet.

En försiktigare omorganisation än utredningen föreslagit förordas av
poliskammaren i Hälsingborg. Poliskammaren menar att beslut snarast
bör fattas om förstatligande från en bestämd dag och att polisinspektionen
bär inrättas i samband med detta beslut. Under en övergångstid på t. ex. fem
år bör distriktsindelningen och personalplanläggningen ytterligare övervägas
och genomföras efter hand. Nuvarande distriktsgränser bör enligt
poliskammaren bibehållas högst under denna tid. Sådana asikter redovisas

180

Kungl. Maj.ts proposition nr U8 år 1902

aven i yttrandet från landsfiskalen i Burträsks distrikt. Föreningen Sveriges
polis kommissarier och landsfiskalen i Jörns distrikt håller före att klokheten
borde bjuda till försiktighet och ett successivt genomförande av
relormen.

De uppgifter utredningen i anslutning till frågan om personalplan
e ringen lämnat om arbetskraftsbehov och personaltillgång inom polis-,
aklagar- och exekutionsväsendet möter invändningar från de berörda personalkategorierna.
Föreningen Sveriges landsfiskaler hävdar, att antalet
chefstjänster inom den nya organisationen blir endast 251 och inte 324 som
utredningen angivit; utredningen har nämligen räknat med en åklagare i
chefsställning inom 108 distrikt, medan sådana befattningshavare kommer
att finnas endast i 35 distrikt, där tudelningen av polis- och åklagarfunktionerna
genomförts i förslaget. Vidare påpekar föreningen att man inte
torde ha beaktat att landsfiskalsorganisationen alltid varit tilltagen i undertant.
I en ny organisation är det nödvändigt att personalstyrkan redan från
början blir tillräcklig. Föreningen Sveriges landsfogdar betraktar uppgifterna
om befattningshavarnas antal på åklagarsidan som mycket osäkra.

En rad remissorgan ställer sig tveksamma till utredningens bedömning
av vilka personalbesparingar som kan göras genom omorganisationen. Allmänt
gores gallande att utredningen inte tagit hänsyn till rådande personalbrist
pa flera håll och den antagna fortsatta stegringen av arbetsvolymen
inom alla berörda verksamhetsområden. Uttalanden i denna riktning gör
bl a länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län, landsfogdarna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens
lan, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Föreningen Sveriges landsfiskaler understryker nödvändigheten att alla
rimliga åtgärder vidtages för att mildra de ogynnsamma verkningarna för
personalen vid en omorganisation. En stor del av personalen på landsfiskalsbanan
kommer aldrig att kunna uppnå den chefsställning, som de vid inträdet
på banan hade förhoppning och utsikt att nå. De som önskar avbryta sin
paborjade utbildning bör icke med ekonomiska tvångsmedel hållas kvar på
banan. Återbetalningsskyldighet för s. k. aspirantarvode bör därför inte
längre komma i fråga efter ett principbeslut om den föreslagna omorganisationen.
Elever som hädanefter söker sig till landsfiskalsbanan måste underrattas
om den planerade omorganisationen och dess verkningar för personalen.
Landsfiskalerna i Värmlands län anser att det bör utsägas redan
da principbeslutet fattas att de som då skaffat sig eller påbörjat och sedan
u Ibordar landsfiskalsutbildning äger behörighet till befattning som polischef,
distriktsåklagare och utmätningsman.

Svenska polisförbundet motsätter sig alla slag av tvångsförflyttn
i n g a r i samband med polisreformen. Polisman som vid övergången till
den nya polisorganisationen fullgör exekutionsbiträdesverksamhet skall enligt
förbundets uppfattning tillförsäkras fullständig valfrihet att kvarstå

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

inom polisväsendet eller övergå till exekutionstjänst, som inrättats utanför
polisorganisationens ram. Förbundet förutsätter att övergångsbestämmelserna
blir föremål för överläggningar innan de slutligt fastställes.

I fråga om polismännens pensioner hävdar svenska polisförbundet,
att polisman som vid reformens genomförande är pensionsförsäkrad i statens
pensionsanstalt skall för den tid han varit försäkrad tillgodoräknas
tjänstetid och pensionsunderlag som om alla erforderliga avgifter erlagts.
Han bör även äga tillgodoräkna tidigare pensionsgrundande tjänstetid enligt
kommunala pensionsreglementen mot överlåtelse av fribrev. Polisman
med pensionsrätt enligt kommunala pensionsreglementen skall enligt för.-bundets åsikt äga tillgodoräkna all tjänstetid enligt dessa reglementen.
Eftersom pensionsåldrarna för polismän inte är lika i de pensionsreglementen
som f. n. gäller för polispersonalen förutsätter förbundet vidare att förhandlingar
kommer till stånd i vanlig ordning om dessa problem liksom om
utformningen av erforderliga övergångsanordningar.

Svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län och Göteborgs
poliskommissariesällskap ställer sig avvisande till en höjning av polismännens
pensionsålder i samband med övergång till statlig anställning.
Stockholms kriminalpolisförening förutsätter att frågan om att överföra
polismän till statligt pensionsreglemente blir föremål för särskilda förhandlingar.

Departementschefen

De förslag som jag lagt fram i det föregående avser inte blott ett förstatligande
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet utan även en genomgripande
omorganisation av verksamhetsgrenarna. Organisationsfrågorna kräver ett
omfattande utrednings- och planläggningsarbete efter principbeslut om förstatligandet.
Arbetet är i stor utsträckning av den art att det kan slutföras
först sedan frågor som behandlas i andra sammanhang blivit föremål för
närmare överväganden.

Polisutredningen har föreslagit att reformerna beträffande huvudmannaskapet
och i fråga om organisationen skall genomföras samtidigt. Förslaget
har som jag tidigare nämnt mött viss kritik vid remissbehandlingen, varvid
utgångspunkten för kritiken har varit farhågor för att kommunerna efter ett
principbeslut om förstatligande av polisväsendet kommer att underlåta att
tillgodose polisväsendets behov främst i fråga om inventarier och annan utrustning.
Med hänsyn till vad jag anfört i anslutning därtill anser jag att
sådana farhågor inte bör tillmätas avgörande betydelse för hur statens övertagande
av verksamhetsgrenarna skall genomföras. Under alla förhållanden
är det emellertid angeläget att tiden mellan principbeslutet och övertagandet
blir så kort som möjligt.

Det synes inte böra komma ifråga alt staten skall helt övertaga ansvaret

182

Kungl. Maj. ts proposition nr lh8 år 1962

för såväl polisväsendet som åklagar- och exekutionsväsendet utan att de
möjligheter att skapa en rationellt uppbyggd och effektiv organisation som
förstatligandet öppnar samtidigt tillvaratages. En omorganisation av verksamhetsgrenarna
i samband med huvudmannaskapsreformen har också
bl. a. den fördelen, att man därigenom kan definitivt ordna personalens nya
anställningsförhållanden. Omorganisationen torde dessutom kunna genomföras
snabbare om den träder i kraft i anslutning till förstatligandet. Jag
föreslår därför, att huvudmannaskaps- och organisationsreformerna genomföres
samtidigt.

Bland de frågor, som måste behandlas vid det fortsatta utrednings- och
planeringsarbetet efter ett principbeslut om här föreslagna reformer, må
nämnas den slutgiltiga indelningen i polisdistrikt och fastställande av organisationen
av polisverksamheten på skilda plan. Åklagarväsendets organisation
måste utformas och verksamhetsformerna bestämmas. Inom exekutionsväsendet
skall en helt ny organisation för verksamheten skapas.
Rekryterings- och utbildningsfrågor berörande alla verksamhetsgrenarna
skall lösas. Lagstiftningen beträffande polisväsendet måste utformas efter
nya linjer. Som jag strax skall beröra krävs överväganden angående en rad
övergångsfrågor. Tidpunkten för reformernas genomförande beror av hur
snabbt detta utrednings- och planläggningsarbete kan slutföras.

För att så vitt möjligt förkorta tiden mellan principbeslutet och övertagandet
är det nödvändigt, att arbetet redan från början samordnas. En rationell
och tidsvinnande ordning ernås enligt min mening om samtliga olösta
frågor i möjligaste mån behandlas av ett enda beredningsorgan. Inom detta
bör de olika frågekomplexen bearbetas av arbetsgrupper som bedriver verksamheten
i samarbete med myndigheter vilka beröres av de skilda spörsmålen,
och utredningar som är verksamma på hithörande och angränsande
områden. Beredningen bör hålla fortlöpande kontakt med vederbörande departement
och efter hand presentera sina förslag till lösningar, främst i
frågor av betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Genomföres utrednings-
och planeringsarbetet i denna ordning bedömer jag det vara möjligt
att förslag till slutliga ställningstaganden i de principfrågor, som behandlats
i det föregående och som kräver riksdagens medverkan, skall kunna
föreläggas 1964 års riksdag. Med hänsyn till kommunernas budgetår bör
reformerna genomföras vid ett kalenderårsskifte. Jag föreslår att genomförandet
sker den 1 januari 1965. I enlighet med polisutredningens förslag
förordar jag, att rikspolisstyrelsen inrättas någon tid före förstatligandet,
lämpligen den 1 juli 1964. Jag ämnar i senare sammanhang hemställa om
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en polisberedning för sådana arbetsuppgifter,
som jag här angivit.

Principen att förstatligandet och omorganisationerna skall genomföras
i ett sammanhang får inte tolkas så att organisationen av de olika verksamhetsgrenarna
redan vid reformens ikraftträdande skall i detalj överensstäm -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 1AH år 1902

ina med organisationsplanerna. Främst i fråga om personalens storlek och
stationering är det angeläget av hänsyn till de enskilda tjänstemännens
personliga förhållanden och liknande faktorer att anpassningen till organisationsplanerna
sker så mjukt som möjligt. Man får därför räkna med att
de nya organisationerna kommer att bli helt genomförda först efter en
övergångstid. Detta kommer att medföra vissa olägenheter för verksamheten
på berörda områden. För att såvitt möjligt förkorta anpassningstiden
bör såsom både utredningen och remissinstanserna betonat personalplaneringsarbetet
igångsättas utan dröjsmål. Den blivande organisationen
kräver beaktande också vid de tjänstetillsättningar som blir aktuella före
ikraftträdandet av reformerna. Innan nya tjänster inrättas bör samråd äga
rum med polisväsendets organisationsnämnd. Vidare är det betydelsefullt
att utbildningsfrågorna behandlas redan i samband med övervägandena
om kompetenskrav för skilda befattningar inom de nya organisationerna.
Dessa synpunkter torde få beaktas vid arbetet inom polisberedningen.

Enligt beräkningar som polisutredningen verkställt skulle ett hundratal
av de nuvarande befattningshavarna i chefsställning inom polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet inte komma att bibehållas vid chefsfunktioner efter
omorganisationen. Beräkningarna har väckt oro hos de remissorgan som
företräder berörda personalkategorier, varvid framhållits att antalet chefstjänster
blir väsentligt lägre än utredningen beräknat. Den av mig förordade
åtskillnaden mellan polischefs- och åklagarfunktionerna kommer emellertid
att kräva flera chefstjänster än vad utredningens förslag innebär.
Man får vidare komma ihåg att beräkningarna såsom utredningen själv
betonat är preliminära. Det bör också uppmärksammas att de flesta åklagardistrikt
kommer att bereda arbete för mer än en åklagare. Många polischefer
som nu är tillika åklagare kommer säkerligen att föredra en åklagartjänst
som inte är förenad med omfattande administrativa uppgifter.
Jag tror för min del att här ifrågavarande spörsmål skall kunna lösas utan
nämnvärda friktioner. Med anledning av uttalanden i vissa remissyttranden
vill jag tillägga att ändring i kompetenskrav för olika tjänster torde
böra föranleda övergångsbestämmelser bl. a. för tjänstemän vilka förvärvat
den kompetens som före omorganisationen gällt för motsvarande tjänst.

Bland de personalfrågor som det bör ankomma på polisberedningen att
lösa intar frågan om den kommunalanställda ordinarie personalens övergång
till statstjänst en framträdande plats. Polisutredningen bär inte utarbetat
något förslag i dessa hänseenden.

Skyldighet för kommunalanställd ordinarie personal inom här ifrågavarande
verksamhetsområden att övergå till motsvarande statlig tjänst synes
föreligga endast i begränsad omfattning. Från de förbund som företräder
större delen av de berörda befattningshavarna inom polisväsendet bar jag
emellertid fått sådana försäkringar att det finns anledning räkna med att
frågan om övergång till statstjänst inte kommer att erbjuda mera betydande

184

Kungl. Maj. ts proposition nr lb8 år 1062

svårigheter. Detta torde i huvudsak gälla också i fråga om personalen inom
de andra verksamhetsgrenarna. Dock måste man räkna med vissa övergångsproblem
i samband med bytet av huvudman, framför allt beträffande
polispersonalens pensionsvillkor. Förslag till lösningar av dessa problem bör
utarbetas av polisberedningen efter överläggningar med personalens organisationer.

I likhet med polisutredningen, vars uttalanden härutinnan inte mött invändningar
vid remissbehandlingen, anser jag att staten bör övertaga all den
f. n. kommunalanställda personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
som är villig att övergå till sådana statliga tjänster inom dessa verksamhetsområden
vilka motsvarar de tjänster befattningshavarna innehaft
före förstatligandet. Då det gäller sättet för övergången till statstjänst synes
det mig lämpligt att de statliga tjänster, som i huvudsak motsvarar tidigare
kommunala tjänster, i allmänhet ulan ansökningsförfarande tillsättes
med innehavaren av den kommunala tjänsten, såvida denne inte uttryckligen
förklarar sig inte vilja komma ifråga till tjänsten.

Jag har här tagit upp endast vissa mera centrala övergångsspörsmål. De
synpunkter på övriga problem av övergångsnatur som framförts vid remissbehandlingen
torde få övervägas inom polisberedningen.

IX. HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört får jag
under förmälan, att intet torde vara att erinra mot att propositionen av
riksdagen behandlas senare än under dess vårsession, hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) besluta att staten skall helt övertaga huvudmannaskapet
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet den 1 januari
1965 på de villkor som angivits i det föregående samt

b) godkänna de grunder för organisationen av polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet som angivits i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingemar Ng gr en

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1962

185

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I. Inledning....................................................... 3

II. Polis-, åklagar- och exekutionsväsendets nuvarande organisation m. m. 5

A. Polisväsendet............................................... 5

B. Åklagarväsendet ............................................ 15

C. Exekutionsväsendet ......................................... 16

D. Personalen inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet......... 18

E. Statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet m. m........... 21

F. Kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet............ 24

III. Principfrågan om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
....................................................... 24

A. Behovet av en reform......................................... 24

Utredningen............................................... 24

Remissyttrandena.......................................... 34

B. Förhållandet mellan verksamhetsgrenarna....................... 35

Utredningen............................................... 35

Remissyttrandena.......................................... 41

Departementsberedningen................................... 50

C. Departementschefen.......................................... 55

IV. Organisationen av polisverksamheten.............................. 63

A. Den lokala organisationen..................................... 63

Utredningen............................................... 63

Remissyttrandena.......................................... 71

B. Den regionala organisationen.................................. 87

Utredningen............................................... 87

Remissyttrandena.......................................... 89

C. Den centrala organisationen................................... 96

Utredningen............................................... 96

Remissyttrandena.......................................... 100

D. Särskilda frågor.............................................. 107

Utredningen............................................... 107

Remissyttrandena.......................................... 108

E. Departementschefen.......................................... 108

V. Organisationen av åklagarverksamheten............................ 122

Utredningen............................................... 122

Remissyttrandena.......................................... 125

Departementschefen........................................ 129

VI. Organisationen av exekutionsverksamheten......................... 134

Utredningen............................................... 134

Remissyttrandena.......................................... 138

Departementschefen........................................ 142

VII. Kostnadsfrågor................................................. 146

A. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.
............................................. 146

Utredningen............................................... 146

Remissyttrandena.......................................... 155

186

Kungi. Maj. ts proposition nr H8 år 1962

B. Kostnadsberäkningar......................................... 164

Utredningen............................................... 164

Remissyttrandena.......................................... 168

C. Departementschefen .......................................... 171

VIII. Övergångsfrågor................................................. 176

Utredningen............................................... 176

Remissyttrandena.......................................... 179

Departementschefen....................... 181

IX. Hemställan ............................................. 184

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM