Kungl. Maj:ts proposition Nr 147 (Proposition 1922:147)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Nr 147.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om sparbanker
m. m.; given Stockholms slott den 21 mars 1922.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker; och

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 127 höft. (Nr 147.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Förslag

till

Lag om sparbanker.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan
rätt för dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan
uppkomma å rörelsen, bar till ändamål att befordra sparsamhet genom
att i enlighet med de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva
in- och '' utlåning av penningar och därmed i samband stående verksamhet.

2 §•

Ej må annan penninginrättning än sådan, som i 1 § sägs, samt
postsparbanken i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten
använda ordet sparbank.

Om sparbanks bildande.

3 §•

Stiftare av sparbank skola vara här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tjugu.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken, vilket skall
angiva:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

1) den benämning, under vilken sparbanken skall driva sin verksamhet; 2)

sparbankens verksamhetsområde;

3) den ort, där sparbankens styrelse skall hava sitt säte;

4) grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav
skall med eller utan ränta återbäras;

5) huvudmännens antal, grunderna för val av huvudmän, tiden, för
vilken huvudmännen skola utses, huvudmännens befogenhet samt det
minsta antal huvudmän, som skall närvara vid sammanträde med huvudmännen
för att giltigt beslut må kunna fattas;

6) tid och ort för huvudmännens årssammanträde, vilka ärenden
som skola förekomma till behandling å sådant sammanträde samt på
vilket sätt kallelse till sammanträde med huvudmännen skall ske;

7) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem samt tiden,
för vilken de skola väljas, vem som äger utse ordförande i styrelsen,
styrelsens åligganden och grunderna för dess beslutförhet;

8) antalet revisorer och suppleant^ för dem samt tiden, för vilken
de skola väljas;

9) huruvida avdelningskontor eller sparbankskommitté må av styrelsen
inrättas, kontorsstyrelses befogenhet och på vad sätt verksamheten
vid avdelningskontor skall övervakas;

10) det belopp, varutöver en och samma insättares tillgodohavande
icke må utan Konungens befallningshavandes samtycke ökas annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet;

11) den uppsägningstid, som sparbanken minst må medgiva och
högst förbehålla sig för återbetalning av insatta medel;

12) huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än inoch
utlåning av penningar eller som i 30 § omförmäles samt vari sådan
verksamhet skall bestå;

13) sättet för förvaring och inventering av sparbankens kassa
och värdehandlingar.

4 §•

Stiftarna skola hos Konungens befallningshavande i det län, inom
vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte, söka stadfästelse å reglementet.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare,
skall fogas försäkran av stiftarna, att det belopp, vartill grundfonden
enligt reglementet skall uppgå, blivit tecknat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig
för det allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna
lag ävensom med lag och författningar i övrigt.

6 §■

Sparbanks grundfond skall vid stiftandet sättas till minst tio tusen
kronor; dock att, där sparbankens verksamhetsområde är ringa eller andra
särskilda omständigheter därtill föranleda, Konungens befallningshavande
må medgiva, att grundfonden bestämmes till visst lägre belopp, ej understigande
tre tusen kronor.

Grundfond må ej annorledes än i penningar inbetalas.

6 §.

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp,
vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, bör styrelsen
därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Vid# sådan anmälan foge styrelsen

1) uppgift å styrelseledamöternas fullständiga namn och hemvist;

2) styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka, vilka som utsetts
till styrelseledamöter;

3) bevis, att det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet
skall uppgå, blivit behörigen inbetalt.

7 §■

Innan anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord, kan sparbank ej
förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol
eller annan myndighet söka, kära eller svara.

Handla huvudmän, styrelseledamöter eller andra å sparbanks vägnar,
innan anmälan, som nyss sagts, blivit gjord, svare de, som i åtgärden
eller beslut därom deltagit, för uppkommande förbindelser såsom
för annan sin gäld, en för alla och alla för eu.

8 §''

Den benämning, varunder sparbank skall driva sin verksamhet,
skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens beskaffenhet
må ej annan beteckning än sparbank användas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Om sparbanks förvaltning.

9 §•

Sparbanks angelägenheter skola omhänderhavas dels av huvudmän,
vilka skola såsom representanter för insättarna övervaka sparbankens
förvaltning, och dels av en av huvudmännen utsedd styrelse, som skall
handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verksamhet.

10 §•

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola
utses på sätt reglementet föreskriver; och skall i reglementet stadgas,
att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma,
municipalfullmäktige, landsting, hushållningssällskap eller
Konungens befallningshavande. Stiftare av sparbank må ock i reglementet
kunna förklaras för huvudman, dock ej för längre tid än i andra
stycket sägs.

Huvudman skall utses för viss tid, högst tio år. Avgår huvudman,
innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall
ny huvudman för återstoden av nämnda tid xitses i den avgångnes ställe
så snart ske kan, och åligge det styrelsen att, där den avgångne varit
tillsatt av korporation eller myndighet, som i första stycket sägs, hos
korporationen eller myndigheten göra anmälan om avgången.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas en gång varje år
före maj månads utgång. Å årssammanträde skola huvudmännen
fastställa balansräkning och bestämma, i vilken utsträckning sparbankens
vinst skall avsättas till dess fonder, ävensom besluta om ansvarsfrihet för
styrelsen samt, där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse-
eller revisoi-ssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga
nyval. Övriga ärenden, vilka enligt lag eller sparbankens reglemente
tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till
deras avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen
till sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast
två veckor före årssammanträde och senast en vecka före annat sammanträde.
Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på
varandra följande sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det
andra sammanträdet ej ske, innan det första hållits.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Vid omröstning å sammanträde med huvudmännen äge varje huvudman
en röst. Huvudman må allenast personligen utöva sin rösträtt.
Huvudman, som tillika är styrelseledamot eller tjänsteman i sparbanken,
må ej deltaga i val av revisor eller i beslut angående ansvarsfrihet för
styrelsen.

Huvudman må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är
i reglementet uttryckligen medgivet, ej heller ledamot av styrelse för
eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

11 §•

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola väljas för viss tid, högst
fem år; dock må tiden utgå allenast å dagen för huvudmännens årssammanträde.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej
gått till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald,
gått till ända, åligge det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta
om val av ny ledamot i den avgångnes ställe; dock må, om
suppleant finnes, med sådant val anstå till nästa årssammanträde med
huvudmännen.

Styrelseledamot må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej
sådant är i reglementet uttryckligen medgivet, ej heller ledamot av
styrelse för eller tjänsteman i annan sparbank. Av styrelsens ledamöter
må ej mer än en fjärdedel tillika vara ledamöter av styrelse för eller
tjänstemän i bankbolag.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast så
vitt det uttryckligen medgives i reglementet; dock att arvode icke må
utgå av andra medel än avkomsten av sparbankens fonder.

12 §.

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola vara svenska medborgare.

Sparbanks huvudmän och ledamöterna av dess styrelse skola
vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde, såvida ej Konungens
befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva
annat.

13 §.

Styrelsen äge att själv eller genom ombud ej mindre i förhållande
till tredje man handla å sparbankens vägnar än även inför domstolar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

och andra myndigheter företräda sparbanken. Inskränkning i den befogenhet,
som sålunda tillkommer styrelsen, vare i den mån ej annat
följer av vad i denna lag stadgas utan verkan mot tredje man, med
mindre han ägt eller bort äga kännedom om inskränkningen.

14 §.

I förhållande till sparbanken vare styrelsen pliktig att i sin förvaltning
av sparbankens angelägenheter ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som i reglementet eller av huvudmännen meddelas.

Styrelsen må dock ej efterkomma föreskrift av huvudmännen, där
den finnes strida mot denna lag eller reglementet.

15 §.

Huvudman eller styrelseledamot äge '' ej deltaga i behandling av
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken. Ej heller må lian
deltaga i behandling av fråga om avtal mellan sparbanken och tredje
man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot sparbankens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tilllämpning
beträffande gåva från sparbankens sida, så ock beträffande
rättegång eller annan talan.

16 §.

Sker ändring i styrelsens sammansättning eller ändrar styrelseledamot
sitt hemvist, skall styrelsens ordförande ofördröjligen göra
anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Vid anmälan om
ändring i styrelsens sammansättning skall fogas styrkt avskrift av
protokoll, som bestyrker ändringen. *

17 §•

Angående befogenhet för styrelseledamot att för sparbanken mottaga
stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende, gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas
spårbanken.

18 §.

Huvudmän eller styrelseledamöter i sparbank, vilka genom att
överträda denna lag eller sparbankens reglemente tillfoga banken eller
tredje man skada eller som eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda
sparbanken skada, svare för skadan, en för alla och alla för en.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Under sparbanks första verksamhetsår skall genom styrelsens ordförandes
försorg förteckning å huvudmän och styrelseledamöter i sparbanken
sist en månad från det anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord
införas en gång i en eller flera tidningar inom orten, där hinder ej
möter, samt anslås å lätt tillgänglig plats å ett vart av sparbankens kontor.

Sedermera åligge det styrelsens ordförande att årligen inom fjorton
dagar från huvudmännens årssammanträde låta anslå dylik förteckning
på sätt nyss är sagt.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande
tillämpning å styrelsesuppleant.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständigheten,
att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats,
utan verkan mot en var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om rörelsen.

21 §.

Sparbank må ej utan särskilt tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor
eller genom sparbankskommitté å annan ort än där styrelsen
har sitt säte. Sådant tillstånd må, när verksamheten finnes kunna
vara till nytta för det allmänna, meddelas av Konungens befallningshavande
i det län, inom vilket sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret
eller sparbankskommittén.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning;
dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna
kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt
bankbolag eller annorledes upptaga lån.

En och samma insättares tillgodohavande må icke annorledes än
genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet
bestämt belopp, högst tjugutusen kronor; dock må Konungens
befallningshavande, då särskilda skäl därtill föranleda, meddela sparbank
tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande höja det sålunda
bestämda beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Ej må sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,
minst en månad, efter uppsägning återbetala insatta medel; styrelsen
dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, medgiva
utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest utställd på sådant sätt, att den blir gällande i innehavarens
hand; och skall i motboken intagas erinran om att överlåtelse
bör till den nye ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande
de insatta medlens utbetalning förbehåll gjorts, skall anteckning
därom ske i motboken. Vid motboken skola vara fogade utdrag
av denna lag och sparbankens reglemente, i vad de avse förhållandet
emellan sparbanken och insättare.

Då medel, som insatts i sparbank, lyftas, skall anteckning därom
ske i motboken.

Har motbok förkommit, bör den, som förlorat motboken, sådant
hos sparbankens styrelse ofördröjligen anmäla och därvid uppgiva tid
och omständigheter, under vilka förlusten tiinat. Styrelsen skall då genom
kungörelse, vilken på bekostnad av den, som förlorat motboken, införes
en gång i allmänna tidningarna och, där det kan ske, en gång i tidning
inom orten, efterlysa motboken. Därest denna icke inom sex
månader från sista kungörandet tillrättakommit, vare den, för vars räkning
efterlysning skett, berättigad att mot kvitto utbekomma hela sitt
tillgodohavande; och äge efter medlens utbetalning motboken icke
gällande kraft mot sparbanken.

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndare förfoga över
medel, som den omyndige, efter det han fyllt femton år, själv å motbok
insatt. Sådana medel må ej utan den omyndiges samtycke utbetalas
till förmyndaren.

25 §.

Sparbanks inlåning må allenast med beloppet av sparbankens kassabehållning,
sammanlagt med det belopp, som för sparbankens räkning
innestår i riksbanken eller inländskt bankbolag eller av sparbanken utlånats
mot riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller nedlagts i högst
till gällande marknadsvärde bokförda obligationer, utfärdade av staten,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 127 höft. (Nr 147.) 2

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

allmänna hypoteksbanken eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
överstiga tjugufem gånger beloppet av sparbankens fonder.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens
verksamhetsområde.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis
äu skuldebrev.

Lån må, då fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet,
utlämnas allenast mot säkerhet av pant eller borgen. Såsom
pant må ej godkännas inteckning i fartyg eller förlagsiuteckning; ej
heller må lån mot pant av aktier eller lottbrev utlämnas till högre
sammanlagt belopp än som motsvarar sparbankens fonder.

År lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap
av buvudgäldenär eller löftesman ansvarig, icke ställt att betalas
inom tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres
av inteckning i fast egendom, inom sex månader, skall sparbanken
förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom
tid, som nyss för varje fall sagts.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än, kommun
eller dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och må ej
utestå längre än tio år. År lånet ställt på längre återbetalningstid än
ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till
den tid, för vilken lånet beviljats; sparbanken dock alltid obetaget att
begagna sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

• 27 §.

Oavsett vad i 22 och 26 §§ stadgas må sparbank med sådan inom
dess verksamhetsområde befintlig ekonomisk förening, som har till ändamål
att inom viss ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk
(jordbrukskassa) och som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen
meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om
öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Sådant
avtal må ej träffas för längre tid än ett år i sänder och skall, därest
det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom laga kraftägande beslut
återkallas, kunna uppsägas att genast upphöra att gälla.

28 §.

Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse,
för vars uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i spar -

Kungl. May.ts proposition Nr 147.

banken anställd tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman
svarar, utan så är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes
pant antingen av statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda obligationer eller av
inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet
å landet eller fastighet i stad, köping eller municipalsamhälle.

29 8.

Sparbank vare skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet
förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans med sparbankens
inneliggande kassa motsvarar minst en tiondedel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av
riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller sådana obligationer, som i
28 § omförmäla3, eller fordran hos riksbanken eller inländskt bankbolag;
dock må av kassareserv högst 50,000 kronor utgöras av inteckningar
av sådan beskaffenhet, som i 28 § sägs.

30 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom, så vitt fråga ej är om
fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande. Vill sparbank
förvärva eller förbättra fastighet, som nyss sagts, för belopp, vilket
sammanlagt med det belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fastighet
av enahanda art enligt 33 § bör uppskattas, överstiger eu fjärdedel av
sparbankens fonder, skall frågan härom hänskjutas till huvudmännens
prövning; och må åtgärden ej vidtagas, där ej minst två tredjedelar av
de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig därför.

Sparbank må ej förvärva annan lös egendom än penningar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som
anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgats må sparbank
till skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa
egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt.

Har sparbauk förvärvat egendom enligt vad ovan sagts, må sparbanken
för egendomens försäljande eller tillgodogörande i övrigt vidtaga
de åtgärder, som må finnas lämpliga; dock att egendom, vilken inköpts
till skyddande av fordran, i varje fall skall avyttras, så snart det kan
ske till belopp, som täcker fordringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147

Om bokföring och bokslut.

31 §•

I stället för de i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank föra
följande böcker:

kassabok, som skall upptaga alla in- och utbetalningar samt föras
i två exemplar av särskilda personer,- vilka hava att för varje expeditionsdag
fastställa den kontanta behållningens belopp;

avräkningsbok för insåttarna med upplägg för en var av dem
ävensom ett årligt sammandrag av dessa avräkningar;

lånebok, som skall upptaga de av sparbanken utlämnade lån, därå
inbetalda räntor och gjorda avbetalningar samt för lånen ställda säkerheter
ävensom ett årligt sammandrag av låneräkningarna.

Därjämte skola föras:

huvudbok, som skall avslutas för varje kalenderår och fullständigt
utvisa sparbankens rörelse under året samt dess ställning vid årets
början och slut.

Styrelsen äger, där så prövas lämpligt, uppdela eu var av ovannämnda
böcker i flera och att låta föra även andra böcker.

32 §.

Sparbanks styrelse har att för varje år, sedan bokslut upprättats,
avgiva förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt
balansräkning.

Berättelsen, som skall föreligga av styrelsen underskriven före
mars månads utgång, skall tillhandahållas revisorerna vid revisionens
början samt huvudmännen senast en vecka före årssammanträdet.

33 §.

Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
är stadgat gälle i avseende å upprättandet av sparbanks
balansräkning:

1) Sparbankens tillgångar må ej upptagas vare sig över sina verkliga
värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna för
deras förvärvande eller anskaffande. Obligationer, utfärdade av staten,
allmänna hypoteksbanken eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

må icke anses upptagna över sina verkliga värden, om de upptagits till
gällande marknadsvärden eller till sådana värden, att obligationernas
avkastning utgår efter eu räntefot, motsvarande medeltalet av riksbankens
officiella diskontosatser under de senast tilländagångna tio åren.

2) I den mån ej annat följer av vad nedan under 4) och 5) stadgas,
må tillgångarna dock upptagas till högre belopp än som motsvara
kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande,'' så framt
sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse styrelsen enligt 32 §
har att avlämna.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed
de beräknas komma att inflyta, varjämte värdelösa fordringar skola
avskrivas.

4) Fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken,
må ej i vidare mån än som betingas av därå nedlagda förbättringar
upptagas till högre värde än det, vartill den varit uppförd i närmast
föregående fastställda balansräkning.

5) Obligation må ej upptagas till högre värde äu det, vartill den
varit uppförd i närmast föregående fastställda balansräkning, därest
icke värdeökningen samtidigt tages i anspråk till täckande av förlust,
som uppstått å sparbankens rörelse, eller till motsvarande nedsättning
av annan tillgångs bokförda värde.

6) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola
vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna.

7) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom
tillgång.

Vad i förenämnda förordning stadgas om balansräknings införande
i inventariebok skall i stället avse dess införande i den i 31 § omförmälda
huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att
densamma skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för
rörelsen under året samt angiva verkställda avskrivningar.

Om sparbanks fonder och om användning av sparbanks vinst.

34 §.

Har i sparbank, vars fonder uppgå till minst tio tusen kronor,
det förhållande emellan sparbankens inlåning och dess fonder, som jämlikt
denna lag skall förefinnas, blivit rubbat, må till återställande av
nämnda förhållande genom frivilliga bidrag av huvudmän eller andra
bildas säkerhetsfond.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 147.

På sparbankens huvudmän ankom me att besluta om säkerhetsfonds
bildande. Teckning av bidrag till sådan fund skall för att vara bindande
ske å teckningslista, å vilken sparbankens sista balansräkning
samt revisorernas yttrande däröver skola vara avskrivna.

Säkerhetsfond ävensom, där det vid fondens bildande utfösts,
ränta efter högst sex för hundra om året skall till bidragstecknarna
eller deras rättsinnehavare återbetalas, i den män sparbankens återstående
fonder äro tillräckliga för upprätthållande av det föreskrivna
förhållandet emellan sparbankens inlåning och fonder.

35 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om säkerhetsfond
bildats, denna gått förlorad, i första hand användas till att
uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå. Vad
som icke tages i anspråk för nämnda ändamål skall avsättas till reservfond;
huvudmännen dock obetaget att, efter det styrelsen avgivit yttrande
i ärendet, för väckande och underhållande, särskilt hos mindre
bemedlade, av håg till sparsamhet av tillgängliga vinstmedel använda ett
belopp, som i förhållande till sparbankens ställning är av ringa betydelse.

När reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten grundfonds
återbärande icke gjorts i reglementet, sammanräknade beloppet av grundoch
reservfonderna överstiger tio procent av insättaruas behållning
enligt senaste bokslut, äge sparbankens huvudmän, efter det styrelsen
avgivit yttrande i ärendet, besluta, att intill hälften av vinsten eller,
om vinsten till någon del jämlikt första stycket i denna paragraf bestämts
för där avsett allmännyttigt ändamål eller behöver tagas i anspråk
för åvägabringande av nyss angivna förhållande emellan reservfonden
eller sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna
samt insättarnas behållning, intill hälften av vad därefter återstår skall
användas till sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke
på grund av gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag.
Huvudmäunens beslut skall underställas Konungens befallningshavande,
som har att pröva, huruvida beslutet överensstämmer med föreskrifterna
i denna lag och sparbankens reglemente.

36 §.

Skall jämlikt förbehåll i sparbanks reglemente grundfond eller del
därav med den ränta, som må vara utfäst, återbäras, må det ej ske, förrän
reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden
jämte därå förbehållen ränta; ej heller må återbäring ske, så länge
säkerhetsfond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom återbäringen
det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbankens in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

lärling och fonder, skulle rubbas. Ränta å grundfond må ej beräknas
efter högrb räntefot än sex för hundra om året.

37 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom
ett år från det beslut om återbetalning av säkerhetsfond eller om återbäring
av gruudfond fattades, vare beslutet, så vitt det inverkar på
borgenärernas rätt, utan verkan; skolande å belopp, som på grund av vad
sålunda stadgats skall till konkursboet erläggas, gäldas ränta efter sex för
hundra om året från den dag, då beloppet av sparbanken utbetaltes.

_ 38 §.

I den mån ej annat följer av vad i 34 och 36 §§ stadgats, må
sparbanks fonder ej minskas, så framt det ej erfordras till täckande av
förlust, som uppstått å sparbankens rörelse.

Om revision.

39 §.

Revisorer för granskning av sparbanks förvaltning skola väljas
av huvudmännnen. Valet skall ske för en tid av högst tre år; dock
må tiden utgå allenast å dagen för huvudmännens årssammanträde.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått
till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår revisor, innan den tid, för vilken lian blivit vald, gått till
ända, åligge det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny
revisor i den avgångnes ställe; dock må, om suppleant finnes, med sådant
val anstå till nästa årssammauträde med huvudmännen.

Till revisor må ej utses den, som är i sparbankens eller styrelseledamots
tjänst.

Revisorerna åligge att årligen granska sparbankens kassa, värdehandlingar
och verifikationer samt räkenskaper och protokoll.

Sparbankens styrelse skall bereda revisor tillfälle att när som hälst
inventera sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens
alla böcker, räkenskaper ocli andra handlingar; och må av revisor
hos styrelsen begärd upplysning angående förvaltningen icke förvägras.

40 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva
eu av dem underskriven berättelse, som genom styrelsens försorg
skall tillhandahållas huvudmännen senast eu vecka före deras årssammanträde.
Berättelsen skall innehålla utlåtande beträffande bokslutets
riktighet och säkerheten av placeringen av sparbankens medel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

41 §.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anrrfärkning mot dylik
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt
uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last,
en för alla och alla för en sparbanken ansvariga för all därav uppkommande
skada.

42 §.

Vad om revisor i denna lag stadgas skall jämväl tillämpas å
revisorssuppleant.

Om talan mot styrelse eller revisorer.

43 §.

Ansvarsfrihet må ej anses styrelsen beviljad, så framt en tredjedel
av samtliga huvudmän röstat däremot.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelse
omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades
å sammanträde med huvudmännen, vare så ansett, som om ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handling.

Talan mot revisorer enligt 41 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med
huvudmännen, utan så är, att talan grundas därpå, att brottslig handling
blivit begången.

44 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom två år från det förvaltningsberättelse framlades å sammanträde
med huvudmännen, äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen
för den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad.

Försättes sparbanken i konkurs efter ansökning, som gjorts inom
två år från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147. 17

huvudmännen, äge konkursboet mot dem anställa sådan talan, som omförmäles
i 41 §.

Talan, varom ovan i denna paragraf sägs, skall anhängiggöras
inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar
i konkursen utsatta tid eller, där tiden för talans anställande av sparbanken
då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring ar reglementet och vissa andra fall, då särskild röstövervikt
erfordras för beslut av huvudmännen.

45 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej giltigt, med
mindre samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats
å två på varandra följande sammanträden med huvudmännen, därav
minst ett årssammanträde, och å det sammanträde, som sist hållits, biträtts
av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande
huvudmännen.

Beslut om sparbanks överlåtelse på annan sparbank eller på
bankbolag eller om sparbanks trädande i likvidation i andra fall än i
58 § avses vare ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat
sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden
med huvudmännen, därav minst ett årssammanträde, samt å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande
och dessa tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän.

År för giltighet av beslut, varom ovan är stadgat, något ytterligare
villkor bestämt i reglementet, lände ock det till efterrättelse.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej heller giltigt,
förrän det blivit av Konungens befallningshavande stadfäst.

Om likvidation och upplösning.

46 §.

Hava sparbanks huvudmän enligt 45 § andra stycket beslutit, att
sparbanken skall träda i likvidation, eller har Konungens befallningshavande
enligt vad i 58 § stadgas förordnat, att likvidation skall äga
rum, välje huvudmännen en eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 127 höft. (Nr 147.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

47 §.

Utse ej sparbanks huvudmän likvidatorer, då Konungens befällningshavande
enligt vad i 58 § stadgas förordnat, att likvidation skall
äga rum, ankomme på Konungens befallningshavande att utse en eller
flera likvidatorer, och svare under tiden, intill dess sådant skett, de,
som med vetskap om att Konungens befallningshavande meddelat förordnande,
som nyss sagts, deltaga i beslut om fortsättande av sparbankens
verksamhet eller handla å dess vägnar, för uppkommande förbindelser,
en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

48 §.

Likvidator skall vara här i riket bosatt svensk medborgare. Uppdraget
att vara likvidator anses gälla intill dess likvidationen blivit avslutad
men kan när som helst återkallas av den, som utsett likvidatorn.
Avgår likvidator, innan han fullgjort sitt uppdrag, och finnes ej
suppleant, åligge det övriga likvidatorer att ofördröjligen föranstalta om
val av ny likvidator.

49 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen hos Konungens befallningshavande
anmäla, att sparbanken trätt i likvidation. Därvid skall uppgift
lämnas om likvidatorernas samt, där suppleanter utsetts, deras fullständiga
namn och hemvist.

Avgår likvidator eller suppleant eller utses ny sådan eller ändrar
likvidator eller suppleant sitt hemvist, skall ock därom anmälan hos
Konungens befallningshavande ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Vid anmälan, att likvidator eller suppleant utsetts, skall fogas
styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker anmälningens
riktighet.

50 §.

Då likvidatorer utsetts, göre styrelsen ofördröjligen reda för sin
förvaltning under den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts
å sammanträde med huvudmännen.

Styrelsens redovisning skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas
till revisorerna, som hava att granska densamma och däröver
inom fyra veckor avgiva skriftlig berättelse. Redovisningen jämte revisorernas
berättelse skall av likvidatorerna så snart ske kan framläggas
å sammanträde med huvudmännen; och skall å det sammanträde till
behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

för den tid redovisningen omfattar. Om behandling av denna fråga
samt om rätt att tala å styrelsens förvaltning äge vad i 43 och 44 §§
finnes stadgat motsvarande tillämpning.

Öl §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å sparbankens
okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och
skulder.

Då sådant erfordras för likvidationens verkställande och så snart
det utan uppenbar skada kan ske, skall sparbankens egendom förvandlas
i penningar.

Sparbankens egendom må ej avyttras under hand på andra villkor
än som det jämlikt 58 § förordnade allmänna ombudet godkänt.

I övrigt skall om likvidatorernas befogenhet att företräda sparbanken
samt om deras rättigheter och skyldigheter i tillämpliga delar gälla vad
i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

52 §.

Finnes säkerhetsfond eller har i sparbankens reglemente gjorts
sådant förbehåll, som i 3 § andra stycket under 4) omförmäles, åligge
det likvidatorerna att, i den mån sparbankens tillgångar förslå, ombesörja
återbetalning av säkerhets- eller grundfond jämte utfäst ränta;
dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän säkerhetsfond
jämte ränta återbetalts.

53 §.

Sedan den i årsstämningen utsatta inställelsedagen är förbi samt
likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de inför huvudmännen framlägga
redovisning för sin förvaltning.

Då sådan redovisning framlagts,, anses sparbanken upplöst; och
skola likvidatorerna ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens
befallningshavande.

Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts
i ärendet, ävensom bevis om dagen för årsstämningens utfärdande.

54 §.

Finnes enligt likvidatorernas redovisning överskott, skall detta på
sätt huvudmännen äga bestämma användas för allmännyttigt eller välgörande
ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses
genom skattebidrag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Beslut härom skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning; och har Konungens befallningshavande att tillse, att överskottet
användes i överensstämmelse med fastställt beslut.

55 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, skall sparbanken såsom
konkursgäldenär företrädas av styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde
meddelades, likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under
konkursen må dock i behörig ordning nya styrelseledamöter eller nya
likvidatorer kunna utses.

56 §.

Finnes efter konkursens upphörande överskott, skall likvidation
verkställas i enlighet med bestämmelserna i 46—49 samt 51—54 §§.

Finnes ej överskott, anses sparbanken upplöst, då konkursen upphörde.
Det åligger dem, som under konkursen sist företrädde sparbanken
såsom konkursgäldenär, att om sparbankens sålunda skedda upplösning
ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Om tillsyn.

57 §.

Händhavaudet av tillsynen över sparbank skall på sätt nedan
stadgas fördelas emellan Konungens befallningshavande i det län, där
sparbankens styrelse har sitt säte, samt en av Konungen för hela riket
förordnad sparbanksinspektör.

58 §.

^ Konungens befallningshavande tillkomme:
att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;
att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står
i strid med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet,
förelägga huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad
dem enligt lag eller sparbankens reglemente åligger; samt

att, där huvudman eller styrelseledamot i fall, som avses i 18 §,
tillskyndat sparbanken skada, föranstalta om talans anställande mot den
ersättningsskyldige, så framt ej vad i 43 § stadgas utgör hinder därför.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Konungens befallningshavande äge förelägga vite vid meddelande
av föreskrift eller förbud, som i denna paragraf omförmäles, samt.
fålla till sådant vite.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i
balansräkning eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks rörelse
eller bokföring, må förbud eller föreläggande icke heller av Konungens
befallningshavande meddelas, med mindre sparbanksinspektören gjort
framställning därom.

Då Konungens befallningshavande i anledning av att rubbning
uppstått i det förhållande, som skall förefinnas emellan sparbanks fonder
och dess inlåning, förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse,
må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom
vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader,
och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som
sist sagts, till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från
denna lag eller sparbankens reglemente och varder avvikelsen ej inom
förelagd tid rättad, äge Konungens befallningshavande förordna, att
sparbanken genast skall träda i likvidation.

59 §.

Har sparbank trätt i likvidation, äge Konungens befallningshavande
under likvidationen enahanda befogenhet gent emot likvidatorerna
som enligt vad i 58 § första, andra och tredje styckena sägs
tillkommer Konungens befallningshavande gent emot sparbankens styrelse.

60 §•

Allmänna ombudet bör minst en gång årligen verkställa undersökning
av sparbankens förvaltning. Sådan undersökning bör, där hinder
ej möter, ske genom deltagande i den revision av sparbankens förvaltning,
varom i 39 § förmäles.

Träder sparbanken i likvidation, åligge allmänna ombudet att övervaka
denna.

Allmänna ombudet vare pliktigt att meddela Konungens befallningshavande
och sparbanksinspektören alla de upplysningar angående
sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens
befallningshavande återkallas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Allmänna ombudet njute arvode av allmänna medel efter de grunder
Konungen stadgar.

61 §.

Sparbanksinspektören åligge:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks
Verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt

att, därest inspektören finner, att sparbanks verksamhet icke står
i överensstämmelse med denna lag eller sparbankens reglemente, göra
de erinringar hos sparbankens styrelse eller de framställningar hos
Konungens befallningshavande, vartill inspektören kan finna sig föranlåten.

Där inspektören finner sådant nödigt, äge inspektören meddela
föreskrifter angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.

Närmare bestämmelser om inspektörens verksamhet meddelas av
Konungen.

62 §.

Sparbanksinspektören äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla
sparbanks styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.

Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektören utlyst
sammanträde med styrelse eller likvidatorer må inspektören eller, efter
inspektörens förordnande, allmänna ombudet närvara och i överläggningarna
deltaga.

63 §.

Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess
likvidatorer åligge:

att för sparbanksinspektören och allmänna ombudet när som helst
hålla sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning;

att å tider, som av inspektören bestämmas, och enligt av inspektören
fastställda formulär upprätta och till inspektören insända översikter
över sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt
angivas, huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet
av någon i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att jämväl i övrigt meddela inspektören och allmänna ombudet
alla de upplysningar rörande sparbanken, som av dem äskas;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

att, där inspektören meddelat föreskrift beträffande sättet för
förandet av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse; att,

så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen
underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning
samt balansräkning till såväl inspektören som allmänna ombudet
samt att efter verkställd revision tillställa inspektören och allmänna
ombudet den däröver avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande
de å sammanträde med huvudmännen i anledning av nämnda berättelser
fattade besluten; samt

att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde
avgiva statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt de föreskrifter
Konungen kan låta utfärda.

64 §. ''

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,
som utvisar huvudmännens i anledning av berättelserna fattade
beslut, skola i erforderliga delar enligt bestämmelser, som det tillkommer
sparbanksinspektören att meddela, genom styrelsens ordförandes
försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats å ett vart av
sparbankens kontor.

65 §.

Till bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektörens verksamhet
skall sparbank årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser, som utfärdas
av Konungen. Detta bidrag skall utgå efter visst, för samtliga
sparbanker lika förhållande till sammanlagda beloppet av de utav sparbank
vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen men
må icke överstiga fem tusendedels procent av detta belopp.

Straffbestämmelser.

66 §.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
fängelse straffes

1) stiftare, vilken falskeligen avgiver försäkran, som i 4 § sägs;

2) styrelseledamot eller annan, som vid anmälan hos Konungens
befallningshavande mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) styrelseledamot eller likvidator, som i skriftlig handling, vilken
framlägges för huvudmännen, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

4) styrelseledamot, som vid upprättandet av balansräkning mot
bättre vetande förfar i strid med föreskrifterna i 33 §;

5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till sparbanksmspektören
avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående
omständighet, varom det ålegat honom att lämna inspektören upplysning;

6) revisor, som i revisionsberättelse mot bättre vetande lämnar
oriktig uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller uppsåtligen
underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som av
honom granskats;

7) revisor, som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat
följa därav, yppar något av vad vid granskning av styrelsens förvaltning
eller sparbankens räkenskaper kommit till hans kännedom utan att det
med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förbrytelsen enligt
allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

67 §.

Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffes

1) den, som underlåter att fullgöra honom enligt denna lag åliggande
anmälan hos Konungens befallningshavande;

2) styrelseordförande, som icke iakttager föreskrifterna i 19 eller

64 8.

68 §.

För överträdelse av det i 21 § stadgade förbudet vare straffet
böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling
ske efter allmänna strafflagen.

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Över beslut, som av Konungens befallningshavande eller sparbauksinspektören
på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos
Konungen i vederbörande statsdepartementet; dock gånge beslut, som
meddelas av Konungens befallningshavande, utan hinder av klagan i
verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147. 25

71 §■

Sparbank vare i mål, för vilka ej annorledes genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där sparbankens styrelse
enligt reglementet har sitt säte.

Förseelser, som omförmälas i 67 §, skola åtalas vid den underrätt,
under vilken sparbanken enligt första stycket lyder.

'' 72 §.

Enskilds förhållande till sparbank må ej i oträngt mål yppas.

73 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

74 §.

Genom den nya lagen upphäves, i den mån ej nedan anuoriunda
stadgas, lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, sådan den lyder
efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare
utfärdade författningar.

1 fråga om den nya lagens tillämpning å sparbank, vars reglemente
blivit stadfäst, innan nya lagen trätt i kraft, skola följande bestämmelser
lända till efterrättelse:

1) Äldre sparbank, som vill fortsätta sin verksamhet, vare pliktig
att, där ej Konungen medgiver anstånd, före den 1 januari 1924 hava.
i den mån det erfordras och ej annat följer av vad nedan stadgas, vidtagit
sådana ändringar i sitt reglemente, att detsamma står i överensstämmelse
med föreskrifterna i nya lagen, samt å ändringarna förskaffat sig
Konungens befallningshavandes stadfästelse. Erfordras ej ändring av
reglementet, skall sparbanken före nämnda dag hos Konungens befallningshavande
hava gjort anmälan om att den vill fortsätta sin verksamhet.
Så länge stadfästelse å nu föreskriven reglementsändring icke
meddelats eller anmälan, som nyss sagts, icke blivit gjord, skola förut
gällande bestämmelser äga tillämpning å sparbanken. Har ej sparbanken
före ovan angivna dag erhållit stadfästelse eller gjort anmälan, varom
här förmärs, och har ej Konungen medgivit anstånd, skall sparbanken
genast ställas under utredning; och skall därvid stadgandet i 22 § i
lagen den 29 juli 1892 äga motsvarande tillämpning.

2) Äldre sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder därav,
att sparbanken saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till
lägre belopp än i 5 § sägs.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 127 käft. (Nr 147.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

3) l äldre sparbanks reglemente må stadgas, att den del av huvudmännen,
som skall utses av korporation eller myndighet, icke behöver
vara tillsatt förrän å dagen för huvudmännens årssammanträde år 1925.

4) Därest för äldre sparbank föreskriften i 10 § första stycket nödvändiggör
sådan ändring i huvudmännens sammansättning, att huvudman,
vilken icke utsetts av korporation eller myndighet, som i nämnda
lagrum sägs, skall ersättas av huvudman, tillsatt av dylik korporation
eller myndighet, skall i sparbankens reglemente stadgas, att, sedan nya
lagen vunnit tillämpning å sparbanken, nytt val av samtliga huvudmän
skall verkställas så snart ske kan och sist å dagen för huvudmänuens
årssammanträde år 1925 samt att, intill dess samtliga sålunda föreskrivna
nyval ägt rum, äldre reglementsbestämmelser angående huvudmännens
sammansättning och tillsättande skola lända till efterrättelse. Huvudman,
som tillsatts, innan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken, och som
icke enligt vad nu sagts är pliktig att avgå, vare, ändå att han tillsatts
för längre tid, pliktig att avgå sist å årssam manträd et år 1934.

5) Har huvudman eller styrelseledamot i äldre sparbank valts för
tid, som tilländagår efter den dag, då nya lagen vinner tillämpning å
sparbanken, må han utan hinder därav, att han, vad angår styrelseledamot,
icke är svensk medborgare eller att han är bosatt utom sparbankens
verksamhetsområde eller ledamot av styrelse för eller tjänsteman
i annan sparbank, fortsätta utövandet av sitt uppdrag, till dess
tiden därför utgår, dock ej längre än till huvudmännens årssammanträde
år 1925. År, då nya lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, av
sparbankens styrelseledamöter mer än eu fjärdedel ledamöter av styrelse
för eller tjänstemän i bankbolag, vare styrelseledamot ej av sådan anledning
pliktig att avgå från sin befattning förrän å huvudmännens
årssammanträde år 1926.

6) Där stadfäst reglemente för äldre sparbank icke utgör hindre
för sparbanken att, sedan en och samma insättares tillgodohavande uppnått
tjugutusen kronor, låta det ökas annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet, må, om och i den utsträckning Konungens
belallningshavande efter att hava inhämtat sparbanksinspektörens yttrande
bestämmer, det belopp, varutöver ökning utan Konungens befallningshavandes
samtycke allenast i nämnda ordning må ske, sättas högre
än tjugutusen kronor.

Kungl. Majrts proposition Nr 147.

nämnda paragraf närmare angives överstiga femtio gånger beloppet
av sparbankens fonder; och äge Konungens befallningshavande, där
sparbankens fondställning försämrats eller eljest särskild anledning
att påkalla en förbättring därav föreligger, att efter att hava inhämtat
sparbanksinspektörens yttrande fastställa visst lägre förhållande emellan
sparbankens inlåning och fonder än sålunda föreskrivits, dock ej lägre
än det i 25 § stadgade.

8) Har, då nya lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, sparbanken
lån mot pant av aktier eller lottbrev utlämnade till högre sammanlagt
belopp än sparbankens fonder, utgöre vad i 26 § tredje stycket
stadgas ej hinder för sparbanken att, då dylikt lån förfaller, låta det omsättas
mot oförändrad säkerhet. Efter den 1 januari 1934 må äldre
sparbank ej hava lån utestående mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning;
ej heller må efter sagda dag utlåningen mot pant av aktier
eller lottbrev sammanlagt överstiga beloppet av sparbankens fonder.

9) Bestämmelsen om att sparbanks kassareserv, i den män den
skall överstiga 50,000 kronor, icke må redovisas i inteckningar behöver
icke vara till fullo genomförd förrän vid upprättandet av bokslut för
år 1933.

10) Innehar äldre sparbank, då nya lagen vinner tillämpning å
sparbanken, egendom, som sparbank jämlikt 30 § ej må förvärva, vare
sparbanken pliktig att, därest Konungens befallningshavande ej medgiver
anstånd, före den 1 januari 1928 hava avyttrat sådan egendom.

11) Äldre sparbank vare, intill dess bokslut för år 1933 sker, fritagen
från den skyldighet, som jämlikt 33 § må åligga sparbanken att
vid balansräknings upprättande nedskriva sparbanken den 1 januari 1923
tillhöriga obligationer till deras verkliga värden; dock att sparbank, som
begagnar sig av den sålunda medgivna befrielsen, icke må bokföra dylika
obligationer till högre värden än de lägsta värden, vartill de må hava
bokförts efter den 1 januari 1921. Så länge sparbank tillhöriga obligationer
i balansräkning upptagas över deras verkliga värden, må grundfond
eller ränta därå icke återbäras; ej heller må, där ej Konungens
befallningshavande i särskilt fall det tillsträd jer, uppkommen vinst användas
annorledes än till avsättning till reservfond.

12) Vad i denna lag stadgas må icke verka inskränkning i den
rätt, som enligt äldre sparbanks reglemente eller eljest gjort förbehåll
kan tillkomma stiftare eller annan att återbekomma tillskjuten grundfond
eller därå njuta ränta.

131 Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller

Kungl. Maj:tfi proposition Nr 147.

genom sparbankskommitte vare ej av nöden, där avdelningskontoret eller
sparbankskommittén inrättats före den 1 maj 1920.

14) Sparbanksinspektören vare pliktig att tillhandagå jämväl sparbank,
å vilken nj^a lagen icke vunnit tillämpning, med råd och upplysningar
angående lämpliga bedrivandet av sparbankens verksamhet.

76 §.

I fråga om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank,
skall bestämmelsen i 26 § i lagen den 29 juli 1892 i dess ursprungliga
lydelse . fortfarande lända till efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är
tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

77 §.

Om sparbanks konkurs är särskilt stadgat.

Ktingl. Maj:ts proposition Nr 147.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 188? angående
handelsregister, firma och proknra.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse:

8 §•

Var — — — — — firma.

I — — — — — fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare
och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade föreningar,
solidariska bankbolag samt sparbanker.

Enkelt — — — föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition ''Nr 147.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1922.

N ärvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet av särskilda,
inom nämnda departement tillkallade sakkunniga den 27 juli 1921 avgivna
förslag till

1) lag om sparbanker; och

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Föredraganden anför därvid:

Behovtt av »1892 års lag om sparbanker förutsätter, att ledningen av de

e"pÄrn”8aV penninginrättningar, vara den skall äga tillämplighet, skall handhavas
lagstift- på ett särskilt, i lagen icke uttryckligen angivet sätt, som huvudsak■iRoen.
ligen karaktäriseras därav, att organisations- och förvaltningskostnaderna
genom stiftarnas och sparbanksledningarnas offervillighet och
intresse hållas nere vid ett minimum samt att vid de insatta medlens
fruktbargörande angelägenheten av en från insättarnas synpunkt betryggande
placering i första hand beaktas. Det är med hänsyn till
dessa tysta förutsättningar, som man i 1892 års lagstiftning kunnat
nöja sig med så små garantier för insättarna, som man i själva verket
gjort. Brista berörda förutsättningar, ledes en sparbank, vad utgifterna
beträffar, efter ''affärsmässiga’ principer eller iakttages icke nödig varsamhet
vid utlåningen, står man med ifrågavarande lagstiftning praktiskt
sett utan möjlighet att ingripa mot en för insättarna riskabel administration.
Tänker man sig det fall, att vid en sparbanks inrättande
större delen av grundfonden användes till organisationskostnader och
att därefter förvaltningskostnaderna hållas så höga, att nämnvärt överskott
ej uppstår på rörelsen, inses lätteligen, att en dylik sparbank icke
har tillräckliga resurser att stå emot även en ganska obetydlig påfrest -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

ning. Och allt efter som sparbankens omslutning växer — att en sparbanks
fonder varit små, har hittills icke veterligen utgjort något hinder
härför — blir tydligen dess ställning allt sämre. Till sparbankernas
heder må väl sägas, att det här omnämnda fallet i mycket ringa utsträckning
förekommit i den praktiska verkligheten, men å andra sidan synes
det mig uppenbart, att en lagstiftning icke får vara anordnad på sådant
sätt, att fall sådana som det angivna överhuvud kunna förekomma.
Därtill kommer, att man, enligt vad erfarenheten giver vid handen,
numera på sina håll fått uppmärksamheten riktad på att man genom att
använda sig av sparbanksformen lättare än på annat sätt kan få till stånd
bankinrättningar, som hava till ändamål att tjäna helt andra syften än
sparbankerna i allmänhet. Sparbankslagens föreskrift om att stiftarna
icke äga rätt till andel i sparbankens vinst utgör givetvis icke någon
verklig garanti mot tillkomsten av dylika icke önskvärda sparbanker. Tv
det är uppenbarligen icke med nuvarande lagstiftning möjligt att förhindra,
att stiftarna på annat sätt i egennyttig avsikt utnyttja en sparbank.

Av det anförda torde framgå, att ett behov föreligger att genom
ändrad lagstiftning bereda insättarna ökat skydd. Detta behov kan icke
bagatelliseras med en hänvisning till att det hittills mycket sällan förekommit,
att insättare i sparbank lidit förluster. Sparbankernas kraftiga
utveckling under krigsåren har gjort ifrågavarande behov aktuellt på ett
helt annat sätt än förut, och man måste därför kräva, att erforderliga
åtgärder i tid vidtagas.

I vilken riktning, rent allmänt sett, en reform av sparbankslagstiftningen
bör gå, ligger enligt min uppfattning i öppen dag. Man
måste tillse dels att sparbankerna förfoga över så mycket egna medel,
att dessa någorlunda svara mot förlustrisken, dels att sparbankerna bliva
förhindrade att vidtaga åtgärder, som särskilt äro ägnade att öka insättarnas
risk, och dels slutligen, att sparbanksledningarna vederbörligen efterleva
de lagbestämmelser, som i nyssnämnda hänseenden meddelas, och jämväl
i övrigt vinnlägga sig om en för insättarna betryggande förvaltning
av sparbankerna.

Det var närmast behovet av en reform i sistnämnda avseende,
som föranledde, att frågan om en mera genomgripande omarbetning av
1892 års lagstiftning på allvar togs upp. Sedan nämligen svenska
sparbanksföreningen inkommit med en framställning, vari utredning
angående inrättande av en fackmässig inspektion för rikets sparbanker
påkallades, tillsattes under år 1910 en särskild kommitté, som fick i
uppdrag att dels verkställa berörda utredning och dels avgiva de förslag
till ändringar i gällande sparbankslag, som till följd av omläggning

Sakkunnig

förslagets

principer.

Tillsy ten
över sparbankerna.

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 147.

av s p arban k s k on tr ol 1 en eller eljest syntes erforderliga. 1 sitt år 1911
framlagda betänkande föreslog kommittén, att tillsynen över sparbankerna
skalle handhavas av bankinspektionen såsom central tillsynsmyndighet,
varjämte kommittén till tryggande av insättarnas intressen förordade
vissa andra ändringar i gällande lagstiftning, såsom införande av förbud
för sparbank att belåna aktie, lottbrev, inteckning i fartyg eller förlagsinteckning,
fastställande av ett legalt maximum för insättarnas tillgodohavanden
m. m.

Såväl sparbanksföreningen och det stora flertalet av landets sparbanker
som de flesta länsstyrelserna ställde sig emellertid avvisande
mot kommittéförslaget, och detta blev ej heller lagt till grund för ny
lagstiftning i ämnet.

Emellertid kvarstår alltjämt behovet av en reform på ifrågavarande
lagstiftningsområde. För att i vad på mig kunde ankomma söka tillgodose
detta behov, utverkade jag i statsrådet den 23 januari 1920
bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom finansdepartementet
verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om en revision av
gällande spar bankslagstiftning. 1 det anförande, vari jag närmare motiverade
min begäran om dylikt bemyndigande, framhöll jag, att utredningen
borde göras så fullständig och omfattande, som i betraktande
av behovet av ett snabbt resultat vore möjligt, varjämte jag närmare
belyste vissa av de spörsmål, som borde bliva föremål för de sakkunnigas
behandling; särskilt betonade jag det i ett flertal riksdagsmotioner
framförda kravet på förändrade regler för huvudmännens tillsättande.

Det är de jämlikt nämnda bemyndigande tillkallade sakkunniga,
som avgivit de nu föreliggande lagförslagen.

Over desamma hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, bankoch
fondinspektionen, statistiska centralbyrån, sparbanksföreningen,
bankföreningen samt de flesta av rikets 485 sparbanker.

De viktigaste av de frågor, vilka behandlas i de sakkunnigas
betänkande, äro de, som avse tillsynen över sparbankernas förvaltning,,
bestämmandet av visst förhållande emellan sparbanks inlåning och fonder
samt reglerna för huvudmännens tillsättande. Omdömet om sakkunnigförslaget
i dess helhet blir väsentligen beroende av huru man ställer
sig till förslagets bestämmelser i nämnda frågor.

\ ad först beträffar tillsynen över sparbankerna innehåller förslaget,
att denna skall vara fördelad emellan den nuvarande tillsynsmyndigheten
Konungens befallningshavande — och en särskild spar -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

banksinspektion. De sakkunniga hava tänkt sig, att denna inspektion,
vars organisation skulle bestämmas i administrativ ordning, skulle bestå
av en sparbanksinspektör som chef jämte en, eventuellt flera assistenter
samt en biträdande ledamot och en sekreterare ävensom kontorspersonal.
Kostnaden för inspektionen skulle bestridas av sparbankerna.

Konungens befallningshavandes funktioner i avseende å tillsynen
äro enligt förslaget i stort sett desamma som enligt gällande lag; dock
skulle Konungens befallningshavande endast efter framställning av sparbanksinspektionen
äga att ingripa mot sparbank i fråga, som avser dess
rörelse eller bokföring, varjämte rätten att meddela föreskrifter om
sättet för förande av sparbanks räkenskaper skulle överflyttas från
Konungens befallningshavande till inspektionen.

Sparbanksinspektionen skulle enligt förslaget hava såväl rådgivande
som inspekterande verksamhet. I det förra avseendet skulle inspektionen
hava att dels tillhandagå sparbankerna med erforderliga råd och upplysningar
angående lämpliga inrättandet och bedrivaudet av deras verksamhet
och dels på begäran av Konungens befadningshavande yttra
sig i sparbanksfrågor, som ankomma på nämnda myndighets åtgärd.
1 det senare avseendet skulle inspektionen hava att med uppmärksamhet
följa sparbankernas verksamhet samt företaga undersökningar av sparbankernas
förvaltning. Skulle inspektionen finna, att sparbank förvaltades
i strid med de för sparbanken gällande föreskrifter, skulle inspektionen
hava att genom erinringar hos sparbankens styrelse söka åstadkomma
rättelse samt att, i den mån det erfordrades, hos Konungens
befallningshavande göra framställning om åtgärd gent emot sparbanken.
Inspektionen skulle vidare beträffande på Konungens befallningshavandes
prövning ankommande frågor hava att verka för tillkomsten av en
enhetlig praxis, för vilket ändamål det förutsatts, att inspektionen skulle
äga att hos Kungl. Maj:t överklaga Konungens befallningshavandes
beslut, varigenom framställning av inspektionen lämnats utan bifall.
Slutligen skulle enligt förslaget inspektionen från statistiska centralbyrån
övertaga arbetet med sparbanksstatistiken.

De sakkunniga äro emellertid icke eniga om sitt förslag, som omfattas
av en majoritet av fyra av de sakkunniga. Två av de sakkunniga
förorda, att den centrala tillsynen över sparbankerna överlämnas
åt bank- och fondinspektionen; hos denna skulle för sådant ändamål upprättas
en särskild avdelning med de funktioner, som av sakkunnigmajoriteten
tillämnats sparbanksinspektionen. En av de sakkunniga
slutligen avstyrker helt inrättandet av ett centralt tillsynsorgan.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 127 höft. (Nr 147). 5

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

De över förslaget hörda myndigheterna hava i allmänhet uttalat
sympatier för inrättandet av en central tillsynsmyndighet för sparbankerna;
dock hava några länsstyrelser yttrat sig i motsatt riktning.
Av sparbankerna hava något över ett hundra avstyrkt den centrala
inspektionsmyndigheten, medan övriga sparbanker liksom sparbanks- och
bankföreningarna icke haft något att i princip erinra mot en sådan
anordning.

Beträffande den centrala inspektionsmyndighetens organisation ställa
sig sparbanksföreningen och det stora flertalet av dem, som förordat
inrättandet av en dylik myndighet, avvisande .mot tanken på ett särskilt
ämbetsverk eller en avdelning av bank- och fondinspektionen för
tillsynens utövande och föreslå i stället, att tillsynen överlämnas åt,
såsom det heter i sparbanksföreningens yttrande, ’en under finansdepartementet
direkt sorterande sparbanksinspektör med eu eller måhända
två biträden till sitt förfogande’. Sparbanksföreningen framhåller
därvid, ’att vad sparbankerna äska och behöva är ett centralorgan’
''med huvudsaklig uppgift att såsom rådgivande åt landets samtliga
sparbanker och jämväl Konungeus befallningshavande verka för
tillämpningen av sunda och så vitt möjligt enhetliga principer inom
sparbanksvärlden’.

För min del måste jag ansluta mig till deras ståndpunkt, som
anse, att en central tillsynsmyndighet bör komma till stånd. Att ett
starkt behov av ett centralt kontrollorgan föreligger, synes icke på
allvar kunna bestridas. Redan den omständigheten, att detta behov
vitsordats av sparbanksföreningen och styrelserna för det stora flertalet
av landets sparbanker, lärer härutinnan vara bevis nog. Det synes mig
för övrigt uppenbart, att sparbankerna med de små resurser, varöver
de i allmänhet förfoga, icke annat än i undantagsfall kunna skaffa sig
en i alla avseenden så sakkunnig ledning, att en rådgivande och inspekterande
centralmyndighet icke för dem skulle medföra betydande fördelar.
Sparbanksledningarnas intressen sammanfalla här helt med insättarnas.

Däremot har jag icke kunnat bliva övertygad om att, på sätt de
sakkunniga föreslagit, för ifrågavarande ändamål ett helt ämbetsverk,
respektive en särskild avdelning av bank- och fondinspektionen, skulle
erfordras. Avgörande lärer härvidlag vara, i vilken utsträckning undersökningar
på stället och därav föranledda resor bliva nödvändiga. Det
arbete, som kan verkställas å tjänsterummet, måste nämligen antagas
kunna utan svårighet utföras av en enda tjänsteman. Frånsett, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

blotta möjligheten av en undersökning på stället är ägnad att avhålla
sparbanksledningarna från förvaltningsåtgärder, som eljest skulle hava
kunnat göra en dylik undersökning önskvärd, synes mig emellertid den
hittillsvarande erfarenheten giva vid handen, att undersökningarna, i den
mån sådana bliva nödvändiga, i allmänhet skola kunna verkställas på
synnerligen kort tid. Då med hänsyn härtill inspektionsresorna kunna
antagas kräva väsentligt kortare tid än de sakkunniga synas hava beräknat,
torde man, åtminstone för närvarande, väl kunna nöja sig med
allenast en tjänsteman, vilken lämpligen kunde — i huvudsaklig överensstämmelse
med vad sparbanksföreningen förordat — förbindas med finansdepartementet
på det sätt, att han, i den mån hinder ej möter, inom
departementet handlägger där förekommande sparbanks frågor, på samma
gång som han, i egenskap av sparbanksinspektör, fungerar såsom central
tillsynsmyndighet. Genom denna anordning skulle vinnas dels att inom
finansdepartementet fullt sakkunnig arbetskraft skulle, utan att bank- och
fondinspektionen behövde anlitas, finnas tillgänglig för sparbanksfrågors
behandling och dels att kostnaden för inspektionen skulle kunna hållas
inom relativt snäva gränser. Givetvis medför den här föreslagna anordningen,
att en del av dessa kostnader bör bestridas av statsmedel.

Därest den centrala tillsynsmyndigheten organiseras på nu angivet
sätt, torde dess funktioner kunna bliva i huvudsak desamma som tillämnats
den av de sakkunnigas majoritet föreslagna sparbanksinspektionen;
dock att bestyret med sparbank sstatistiken måste bibehållas hos
statistiska centralbyrån. I sakens natur ligger emellertid, att sparbanksinspektören
icke kommer att kunna ägna så mycket tid åt inspektioner,
som i sakkunnigförslaget förutsatts, men detta behöver, såsom jag i det
föregående utvecklat, icke innebära, att denna sida av hans verksamhet
bliver försummad.

Vad beträffar frågan, huruvida sparbank bör hålla någon viss bestämd
relation mellan sina fonder och sin inlåning, hava de sakkunniga
utan meningsskiljaktighet föreslagit, att sparbank skall vara pliktig att
redovisa fonder, uppgående till minst fyra procent av insättarnas behållning,
minskad med det belopp, som för sparbankens räkning innestår i
riksbanken eller inländskt bankbolag (25 §); äldre sparbank skulle dock
vara berättigad att med Konungens befallningshavandes tillstånd hålla lägre
fonder än nyss sagts, nämligen — under förutsättning, att den relation,
som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande förefinnes emellan dess fonder
och dess inlåning, icke därigenom försämras — lägst två procent av insättarnas
behållning, minskad enligt förut angiven grund [75 § under <)]. Därest

Bestämmelser
ang. viss
relation emellan
fonder
och inlåning.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

sparbank icke bölle den föreskrivna relationen, skulle den vara skyldig
att träda i likvidation (58 §). För att sparbankerna icke skola allt för
hårt träffas av nämnda bestämmelser föreslås tillika, att sparbank under
vissa förutsättningar skall kunna skaffa sig en tillfällig fondförstärkning
genom att bilda s. k. säkerhetsfond (34 §) samt att sparbank skall kunna
erhålla högst ett års anstånd med att återställa rubbad fondställning (58 §).

Sparbanks- och bankföreningarna liksom så gott som alla de myndigheter
och sparbanker, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, äro i
princip ense med de sakkunniga därom, att en viss relation bör fastställas
emellan fonder och inlåning, och vilja således icke bibehålla det
nuvarande systemet, enligt vilket sparbank äger att fortsätta sin verksamhet
ända till dess fonderna helt och hållet gått förlorade. Då det
åter gällt att avgöra, på vilket sätt ifrågavarande relation bör närmare
bestämmas, är det allenast i ett mindretal av yttrandena, som sakkunnigförslaget
förordats oförändrat. I några yttranden föreslås sålunda,
att en lägre relation (ända ned till två procent) emellan fonder och
inlåning skall fastställas såsom normalrelation. I andra yttranden —
och bland dessa befinna sig sparbanksföreningens och de flesta sparbankernas
— föreslås, att fonderna skola bestämmas till viss procent
av insättarebehållningen, minskad med så stort belopp, som av vederbörande
sparbank placerats på ett ''riskfritt’ sätt. Såsom riskfria’ placeringar
betecknas av sparbanksföreningen dels insättningar i riksbanken
eller inländskt bankbolag, dels inköp av eller lån mot fullgoda obligationer,
dels lån mot inteckningar inom halva taxeringsvärdet i vissa
fastigheter och dels slutligen lån, varför kommun eller annan dylik samfällighet
är ansvarig. I de övriga yttrandena varieras väl begreppet
''riskfri'' placering något, men i stort sett överensstämma de olika
yttrandena på denna punkt. Någon bestämd relation föreslås icke i
sparbanksföreningens yttrande; i andra yttranden angivas olika procenttal,
växlande emellan 2 och 12, såsom lämpliga.

I sparbanksföreningens yttrande anföres bland annat: Man skulle
hava väntat, att bland de sparbanker, som hade en svagare fondbildning
än den i 25 § föreslagna, skulle återfinnas huvudsakligen nybildade eller
tynande sparbanker. Men förhållandet vore ingalunda det nämnda. Fastmera
visade det sig, att bland de enligt de sakkunnigas mening för
svagt fonderade sparbankerna funnes åtskilliga av Sveriges största och
mest solida sparbanker såsom Göteborgs sparbank, Stockholms läns
sparbank, sparbanken Bikupan i Malmö, Göteborgs och Bohus läns sparbank,
Jönköpings stads och läns sparbank samt Västmanlands läns sparbank.
Särskilt på grund av den starka tillströmningen av penningar till

Kungl. Maj.ts proposition Nr 147.

sparbankerna förelåge alltjämt en tendens till försvagning av fondrelationen,
varför man hade att räkna med möjligheten av att de många sparbanker,
vilkas fonder f. n. endast obetydligt komme över den föreslagna
gränsen, men ändock kunde betecknas såsom i och för sig störa, kunde
, komma under nämnda gräns. Att dylika sparbanker för att undvika den
hotande rubbningen i proportionen mellan inlåning och fonder skulle
nödgas avbryta den förra och kanske till och med uppsäga redan innestående
medel, borde väl icke annat än i yttersta nödfall förekomma. Den
i förslaget anvisade utvägen att bilda säkerhetsfond skulle under vissa
tider kunna vara förenad med svårigheter, och övergångsbestämmelserna
vore icke liberalare än att de tvingade sparbanker med svagare fondställning
än den i 25 § föreslagna att hos Konungens befallningshavande söka
tillstånd att få fortfara med sin verksamhet och ej behöva träda i likvidation.
Ehuru en dylik begäran väl i de flesta fall komme att bifallas, skulle
likväl den omständigheten, att vederböraude sparbank endast på dispensens
väg lyckats förvärva rätt att fortsätta sin kanske under många
decennier framgångsrikt drivna rörelse, för sparbanken innebära ej blott
en oförtjänt och ganska kännbar förödmjukelse utan även en direkt fara,
att berörda omständighet kunde illojalt utnyttjas i konkurrenssyfte. Härtill
komme den viktiga restriktionen i Konungens befallningshavandes
dispensrätt, att någon försämring i den fondrelation, som vore tillfinnandes
den 1 januari 1923, icke sedermera skulle fä förekomma och
att således en sparbank, beträffande vilken den lagstadgade relationen
icke förelåge, under alla omständigheter vore avskuren från möjligheten
att placera överskott av insättarmedel och räntor annorledes än i riksbanken
eller enskilt bankbolag, således i de flesta fall på ett förlustbringande
sätt.

Till grund för sakkunnigförslaget ligger den tankegången, att, då Depa}iteef™''nts~
man i insättarnas intresse går att sätta en gräns för den försämring av
sparbankernas fondställning, som under de Bistå åren ägt rum och alltjämt
synes fortgå, man därvid bör tillse, att fonderna hållas vid så hög
procent av inlåningen som är möjligt utan att bereda de sparbanker,
som skötas på ett tillfredsställande sätt, allvarligare svårigheter. Vid
utarbetandet av sitt förslag hava de sakkunniga tydligen förutsatt bland
annat, att en sparbank har i sin makt, att genom en lämpligt avvägd
räntepolitik hålla den fondställning den i ett visst tidsmoment äger
samt att äldre sparbank i allmänhet skulle utan svårighet kunna erhålla
Konungens befallningshavandes tillstånd att hålla svagare fondrelation
än i 25 § sägs. Att en av den nya lagen föranledd ansökan om dylikt

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

tillstånd skulle kunna innebära något nedsättande för vederbörande
sparbank, Lava de sakkunniga tydligen icke räknat med. Av stort intresse
är uppenbarligen, huru de föreslagna bestämmelserna skulle verka i
praktiken, det vill i detta sammanhang säga på vad sätt sparbankerna
skulle komma att träffas av desamma. En undersökning av förhållandena
vid 1920 års utgång visar nu, att — om vederbörlig hänsyn tages till
banktillgodohavanden — 401 (82.7 procent) av de då förefintliga 485
sparbankerna uppfyllde de i 25 § uppställda fordringarna, att ytterligare
62 sparbanker (12.8 procent) uppfyllde de i 75 § under 7) uppställda
kraven samt att 22 sparbanker (4.5 procent) icke hade fonder, uppgående
till två procent av inlåningen, minskad med banktillgodohavandenas
belopp. Bland sistberörda sparbanker finnas emellertid några, vilka med
en helt obetydlig ökning av sina fonder skulle komma upp till den i 75 §
under 7) föreslagna relationen. Till jämförelse kan nämnas, att under
år 1913 icke mindre än 410 sparbanker (93.4 procent) av de då förefintliga
439 sparbankerna hade fonder, uppgående till minst fyra procent av
insättarnas behållning, under det att 23 sparbanker (5.2 procent) kommo
upp till en relation av två till fyra procent och 6 sparbanker (1.4 procent)
hade en fondrelation, understigande två procent; och dock har
vid beräkningen av nämnda siffror hänsyn icke tagits till banktillgodohavanden.
Tager man i betraktande, att äldre sparbanker enligt sakkunnigförslagets
Övergångsbestämmelser kunna — utom räkenskapsåret
1921 — erhålla ytterligare ända till tre räkenskapsår — åren 1922,
1923 och 1924 — på sig för att konsolidera sin ställning, måste
man medgiva, att nämnda förslag icke träffar synnerligen strängt. Det
må därvid erinras om att de av sparbanksföreningen särskilt uppräknade
sparbankerna vid 1920 års utgång höllo en fondrelation,
som i allmänhet högst obetydligt understeg den av de sakkunniga föreslagna.
Relationen utgjorde: för Göteborgs sparbank 3.6 7 procent, för
Stockholms läns sparbank 3.8 2 procent, för sparbanken Bikupan i
Malmö 2.6 8 procent, för Göteborgs och Bohus läns sparbank 3.9 3
procent, för Jönköpings stads och läns sparbank 3.5 6 procent och för
Västmanlands läns sparbank 3.91 procent.

Vad sparbanksföreningens förslag vidkommer är det otvivelaktigt
från teoretisk synpunkt mycket tilltalande. Kunde man avskilja de
verkligen riskfria placeringarna samt för de övriga bestämma en riktigt
avpassad täckningsprocent, skulle enligt min uppfattning intet vara
att invända mot den av föreningen föreslagna anordningen.

Det måste emellertid först och främst dragas i tvivelsmål, huruvida
de av föreningen såsom riskfria betecknade placeringarna verkligen kunna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

betraktas såsom sådana. För att en placering skall kunna anses vara
riskfri måste man uppenbarligen fordra, att den vid en i vanlig ordning
företagen likvidation kan antagas inbringa det belopp, vartill den bokförts
i vederbörande sparbanks balansräkning. Vad de fullgoda obligationerna
beträffar är att märka, att obligation visserligen enligt 33
§ i förslaget skall upptagas till sitt verkliga värde men att detta
värde — enligt vad i de sakkunnigas förslag förutsatts och bland
andra sparbanksföreningen begärt skola genom uttrycklig lagbestämmelse
fastslås — icke behöver vara lika med marknadsvärdet utan, på
sätt jag längre fram vid 33 § kommer att närmare beröra, kan bestämmas
till exempelvis ett med hänsyn till räntefoten under de sista
tio åren beräknat medelvärde. Vidare skola sparbankerna enligt övergångsbestämmelsen
i sakkunnigförslagets 75 § under 10), intill dess bokslut
för år 1933 upprättas, vara i mycket stor omfattning fritagna från
skyldigheten att upptaga sina obligationer till deras verkliga värden.
Att under sådana förhållanden utan vidare betrakta obligationer såsom
riskfria i den mening, vari detta uttryck här måste fattas, är givetvis
icke möjligt. Vad fastighetsinteckningar inom halva taxeringsvärdet
beträffar kunna de visserligen under normala förhållanden anses såsom
riskfria, men allenast under förutsättning, att fastighetsvärdena äro någorlunda
konstanta. Denna förutsättning föreligger icke, åtminstone icke för
närvarande. Tvärtom måste fastighetsvärdena anses vara ganska labila.
Och då fastighetstaxering icke behöver ske oftare än vart femte år, kan
det mycket väl inträffa, att en fastighet har ett marknadsvärde, som
högst väsentligt understiger fastighetens taxeringsvärde. Icke heller fastighetsinteckningar
kunna därför anses såsom riskfria. Vad däremot beträffar
lån, varför kommun eller annan dylik samfällighet är ansvarig,
synes man med större skäl kunna tala om riskfrihet, åtminstone om lånet
kan uppsägas till betalning efter relativt kort tid, så att detsamma kan
indrivas vid en likvidation, eller om lånet utlämnas på sådana villkor,
att det vid en likvidation kan omplaceras utan förlust för vederbörande
sparbank. Ifrågavarande lån spela en icke alldeles obetydlig roll; vid
1919 års utgång voro omkring sex procent av samtliga av sparbankerna
förvaltade medel placerade i sådana. Procenttalen voro väsentligt olika
för olika sparbanker.

Huru vanskligt det är att uppdraga en gräns emellan riskfria och
icke riskfria placeringar, torde framgå av det no anförda. Ännu vanskligare
synes det mig vara att bestämma den täckningsprocent, som
skulle fordras i fråga om icke riskfria placeringar. I själva verket
saknas här alla objektiva utgångspunkter, och det är ej att förundra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

sig över, att sparbanksföreningen avhållit sig från att framlägga ett
positivt förslag härutinnan. För att kunna bedöma, huru sparbankerna
skulle träffas av den nu behandlade anordningen, är det emellertid nödvändigt
att räkna med eu viss täckniugsprocent; och man torde därvid
‘knappast kunna komma lägre än till en fördubbling av de procentsatser,
som antagits i sakkunnigförslaget. Till jämförelse må påpekas, att
bankbolag, vars fonder icke överstiga fem miljoner kronor, icke får hava
större inlåning än att fonderna uppgå till tjugu procent av denna,
minskad med beloppet av bankbolagets banktillgodohavanden, samt att
större bankbolag måste hava fonder, uppgående till minst tolv och en
halv procent av inlåningen, minskad pa nyss angivet sätt. Därvid fåråtskillnad
ej göras emellan riskfria och icke riskfria placeringar. Det
må tillika erinras om att endast en av landets sparbanker har fonder,
uppgående till högre belopp än fem miljoner kronor, samt att i en uppsats
i Svensk sparbankstidskrift för nästlidet år, vari det av sparbanksföreningen
förordade försl get först synes hava framförts, en relation
av tio procent augavs såsom lämplig.

Undersöker man nu, huru föreningens förslag, kompletterat med
en bestämmelse om att täckningsprocenten skall utgöra åtta procent förnya
sparbanker och fyra procent för äldre sparbanker, skulle verka,
kommer man till det resultatet, att detta förslag skulle träffa sparbankerna
väsentligt hårdare än sakkunnigförslaget. Fullständiga uppgifter
— införskaffade genom föreningens försorg — föreligga visserligen
endast beträffande 399 sparbanker, men av dessa skulle allenast 288
eller 72.2 procent hava åtta procents täckning, 77 eller 19.3 procent
skulle hava från fyra till älta procents täckning och ej mindre än 34
eller 8.5 procent skulle hava mindre än fyra procents täckning. Då
dessutom uppgifter saknas beträffande flera av de svagaste sparbankerna,
kan med -visshet antagas, att mer än 40 sparbanker med
det nu behandlade systemet skulle behöva vidtaga särskilda åtgärder för
att kunna undvika likvidationsplikt. Förklaringen till det resultat, vartill
man sålunda kommer, ligger däri att — om också i följd av de
riskfria’ placeringarnas övervikt i de största sparbankerna större delen
av de av sparbankerna inalles förvaltade medlen äro nedlagda i dylika
placeringar — de icke riskfria placeringarna dock befinna sig i övervikt
i flertalet av landets sparbanker.

Till allt detta kommer, att enligt föreningens förslag de sparbanker,
som helt nedlagt de förvaltade medlen i ''riskfria’ placeringar,
icke alls skulle vara skyldiga att hålla några fonder. Åven frånsett
vad jag förut anfört om berörda placeringars karaktär av verkligt risk -

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 147.

fria sådana, kan ett dylikt resultat icke betraktas såsom tillfredsställande.
Icke heller lärer man, såsom föreningen jämväl ansett, kunna nöja sig
med förvissningen, att dessa sparbanker i framtiden liksom nu skola i
görligaste mån söka att hålla sina fonder höga. Kunde man bygga på
en sådan förvissning, skulle över huvud lagstiftning på ifrågavarande
område vara onödig.

Slutligen må framhållas, att föreningens förslag innebär en premiering
av vissa utlåningsformer på de övrigas bekostnad och därför
säkerligen, om det godkändes, skulle framkalla en omläggning av sparbankernas
verksamhet till att företrädesvis avse dylika premierade placeringar.
Att emellertid på detta sätt indirekt framtvinga en omläggning,
för vilken några skäl i övrigt icke anförts, synes mig icke tillrådligt.

Av det anförda torde klart framgå, att den av föreningen föreslagna
utvägen av praktiska skäl icke är framkomlig. Därmed vill jag
emellertid icke hava sagt, att sakkunnigförslaget bör oförändrat godtagas.
Såväl föreningens som vissa andra yttranden innehålla åtskilliga
beaktansvärda uppslag, till vilka hänsyn bör tagas vid ifrågavarande
lagstiftning.

Sålunda lärer det icke kunna förnekas, att sakkuunigförslaget lämnar
en sparbank, vars inlåning nått gränsen för det enligt förslaget tillåtna
och som, av naturliga skäl, icke vill minska sin omslutning, allt för liten
rörelsefrihet, i det att en sådan sparbank endast skulle vara hänvisad
till att i riksbanken eller inländskt bankbolag insätta det belopp, varmed
inlåningen överstege den föreskrivna multipeln av fonderna.

Att till en början sparbank bör äga att med banktillgodohavande
jämställa sin inneliggande kassabehållning, synes mig uppenbart. Sparbank
bör nämligen icke tvingas att insätta sin kassabehållning i bank,
om förhållandena ligga så, att sparbanken allenast genom ett sådant
insättande skulle kunna hålla föreskriven fondrelation. Genom ett dylikt
medgivande vinnes emellertid icke någon nämnvärd ökning av sparbankernas
rörelsefrihet. Däremot skulle en icke oväsentligt ökad rörelsefrihet
vinnas, om sparbank finge med banktillgodohavande jämställa
obligationer, som i vederbörande balansräkning upptagits till sådant
värde, att detsamma alltid kunde beräknas inflyta vid en likvidation.
Det skulle sålunda endast kunna komma i fråga att godkänna obligationer,
vilka utan svårighet kunna försäljas i allmänna marknaden och
för vilka ett lätt bestämbart marknadsvärde finnes. Detta är väl knappast
förhållandet med andra obligationer än statens, allmänna hypoteksbankens
och konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer, av vilka
Bihang till riksdagens -protokoll 1922. 1 samt. 127 höft. (Nr 147.) 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

det stora flertalet äro noterade på fondbörsen. En sådan anordningskulle
icke träffas av de anmärkningar, som kunna framställas mot sparbanksföreningens
förslag om att godkänna fullgoda obligationer i allmänhet.
Däremot är det givetvis tveksamt, om man kan vidtaga den
nu ifrågasatta ändringen utan att kräva en starkare relation emellan
fonder och inlåning. Bokföringsvärdet av sparbankerna tillhöriga obligationer
av ifrågavarande art uppgick nämligen vid 1919 års utgång till
icke mindre än 142.3 7 miljoner kronor, motsvarande omkring sju och
en halv procent av insättarnas behållning. Emellertid låter eu sådan
höjning sig icke lämpligen genomföras redan på den grund, att obligationsinnehavet
är synnerligen ojämnt fördelat emellan de olika sparbankerna.
I valet emellan att något sänka kravet på fonder hos sparbankerna
och att bibehålla den här berörda bristen hos sakkunnigförslaget
anser jag mig böra förorda det förra alternativet, helst därigenom även
den av sparbanksföreningen påpekade olägenheten, att vissa av våra
största och bäst skötta sparbanker icke skulle fylla de normala kraven
på fonder, skulle försvinna, i den mån dessa sparbanker se sig i stånd
att upptaga sina här avsedda obligationer till marknadsvärdet. Dessa
sparbanker — och bland dem framför allt de av sparbanksföreningen
uppräknade — hava nämligen betydande belopp placerade i dylika obligationer.
Slutligen synes jämväl, på sätt i vissa yttranden föreslagits,
den lindring böra beredas sparbankerna, att med banktillgodohavanden
må jämställas även belopp, som placerats i riksgäldskontorets skatt -kammarväxlar. Det må därvid påpekas, att den omständigheten, att
sparbankerna icke äro berättigade att belåna växlar, icke utgör något
hinder för inköp av dylika skattkammarväxlar. Trots namnet äro nämligen
dessa Växlar’, vilka äro ställda till innehavaren, icke att betrakta
såsom växlar i juridisk mening utan såsom vanliga skuldebrev av löpande
beskaffenhet.

Såsom jag förut framhållit, hava de sakkunniga vid avfattandet av
övergångsbestämmelsen i 75 § under 7) i sitt förslag utgått från vissa,
av mig angivna förutsättningar, vilkas giltighet sparbanksföreningen
delvis bestritt. Åven jag finner det tvivelaktigt, om sparbankerna under
alla förhållanden skola vara i stånd att allenast genom en lämplig —
och givetvis med hänsyn till läget å penningmarknaden avpassad —
räntepolitik upprätthålla den fondrelation, som kan komma att förefinnas
vid tidpunkten för den ifrågasatta lagens ikraftträdande, liksom det förefaller
mig naturligt, att hänsyn tages till den inom sparbankskretsar
yppade obenägenheten mot att begära Konungens befallningshavandes
tillstånd till att hålla en svagare fondrelation än den i 25 § av förslaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

angivna. Jag anser mig därför böra förorda, att det i det förra avseendet
uppställda kravet uppgives och att den i det senare avseendet
föreslagna övergångsbestämmelsen ändras på det sätt, att sparbank berättigas
att utan särskilt tillstånd fortsätta sin verksamhet efter det den
nya lagen blivit tillämplig å sparbanken, blott den håller tvåprocentsrelationen,
men att i stället Konungens befallningshavande erhåller befogenhet
att, där sparbank utan nödtvång försämrat sin fondställning
eller eljest särskild anledning att påkalla en förbättring därav föreligger,
meddela föreskrifter angående relationens höjd.

Slutligen vill det synas, som om det vore olämpligt att för all
framtid tillåta äldre sparbanker att hålla svagare fondrelation än den
normala, vilket skulle bliva en följd av den nyss förordade ändringen.
På sätt i vissa yttranden anmärkts, torde man här böra fastställa en
bestämd tidpunkt, från vilken alla sparbanker skola vara jämställda.
Emellertid måste därvid uppenbarligen en förhållandevis lång övergångstid
medgivas. För att man skall vara på den säkra sidan, torde därjämte
sparbank böra beredas möjlighet att i dispensväg erhålla ytterligare
anstånd.

Därest åt bestämmelserna om fondrelationen gives det innehåll,
som här förordats, synas mig några olägenheter icke vara att förvänta
av desammas genomförande. Att föreskrifter av ifrågavarande art erfordras,
kan betraktas såsom ostridigt, och genom de nu förordade
ändringarna i sakkunnigförslaget torde de berättigade önskemål, som i
de avgivna yttrandena framställts, vara i görligaste mån tillgodosedda.

Vad beträffar reglerna för huvudmännens tillsättande hava de sakkunniga
föreslagit, att minst en tredjedel av huvudmännen skola tillsättas
av kommunal korporation, landsting, hushållningssällskap eller
Konungens befallningshavande (10 §). För närvarande gäller som bekant,
att huvudmännen (stiftarna) äga att i ifrågavarande avseende i reglementet
insätta de bestämmelser, som de anse lämpliga, utan annan
begränsning än den, som följer därav, att reglementet skall fastställas
av Konungens befallningshavande. Följden av denna frihet har blivit,
att man så småningom kommit därhän, att det stora flertalet eller
omkring fyra femtedelar av landets sparbanker låta huvudmännen
komplettera sig själva. Denna utveckling, som otvivelaktigt står i strid
med vad man avsett vid tillkomsten av nu gällande lagstiftning och
uttryckt bland annat genom föreskriften, att huvudmännen skola representera
insätt arm), kan knappast anses hava varit lycklig, om ock den kritik,
som från vida kretsar framkommit mot självkompletteringssystemet, liksom

Reglerna för
huvudmännens
tillsättande.

44 '' Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

för övrigt försvaret för detta, i viss mån torde hava skjutit över målet.
Sakkunnigförslaget synes mig emellertid på ett väl avvägt sätt tillgodose
båda nämnda riktningars önskemål, vilket bland annat framgår därav,
att av de sparbanker, som yttrat sig över förslaget, blott ett fåtal ställt
sig principiellt avvisande mot dess bestämmelser om huvudmannaval.
Jag kan därför avstå från att närmare ingå på denna fråga och nöja
mig med att uttala min anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt.

Av det anförda framgår, att jag anser förslagets huvudprinciper
böra godkännas, om ock med vissa, ingalunda betydelselösa modifikationer.
Vid sådant förhållande finner jag mig också böra förorda, att
förslaget lägges till grund för omedelbar lagstiftning i ämnet. Jag kan
sålunda icke taga hänsyn till vad av sparbanksföreningen jämte andra
anförts därom, att med ifrågavarande lagstiftning borde tills’vidare anstå.
För ett sådant anstånd, vartill det huvudsakliga motivet skulle vara att
söka däri, att man inom sparbankskretsar önskar ytterligare diskutera
det framlagda förslaget, kan, så vitt jag kunnat finna, något vägande
skäl icke åberopas. Tvärtom är jag av den uppfattningen, att, då såsom
jag redan närmare utvecklat ett starkt behov av en lagstiftning till
vederbörligt tryggande av insättarnas intressen gör sig gällande samt
ett förslag, vars bärande principer kunna godtagas, föreligger, statsmakterna
icke skulle vara försvarade med att ställa sig avvaktande,
måhända ända till dess sådana olyckor inträffat, som genom ett antagande
av förevarande förslag skulle hava kunnat förebyggas.

Att emellertid de hittills behandlade delarna av sakkunnigförslaget
icke böra i oförändrat skick upphöjas till lag, har redan antytts. Detsamma
gäller även i fråga om vissa andra bestämmelser av mindre
principiell betydelse. Jag har därför i sakkunnigförslaget vidtagit vissa
ändringar, för vilka jag nu går att redogöra.

1. Förslaget till lag om sparbanker.

3 §.

I andra stycket under 10) har en redaktionell ändring vidtagits i
syfte att tydligare utmärka, att det i reglementet fastställda maximibelopp,
som, frånsett vad som följer av bestämmelsen i 22 §, må överskridas
allenast därigenom att upplupen ränta lägges till kapitalet, skall
anses uppnått, så snart vederbörande insättares tillgodohavande, oavsett
i vilken ordning det tillkommit, uppgår till berörda belopp.

Däremot har jag icke ansett mig böra föreslå någon höjning av

Kungl. May.ts proposition Nr 147.

det belopp, 20,000 kronor, som i sakkunnigförslaget satts såsom normalt
insättningsmaximum. Ense med de sakkunniga om att en begränsning
av nämnda maximum vid den nya lagstiftningen bör genomföras, har
jag icke kunnat finna, att det föreslagna beloppet är för snävt tillmätt.
Att såsom i åtskilliga yttranden föreslagits höja nämnda belopp ända
till 40,000 kronor och däröver, skulle väl knappast — särskilt om hänsyn
tages till att det låga penningvärdet under krigsåren icke kan antagas
bliva beståndande — innebära annat än att man avstode från
varje begränsning. Att verkliga sparpenningar, som lämpligen böra
genom sparbankerna göras fruktbärande och således böra innestå hos
dem under längre tid, i något mera avsevärt antal fall skulle vara större
än 20,000 kronor, synes mig föga sannolikt, och genom att möjliggöra
för sparbankerna att mottaga stora belopp på kort tid skulle
man i realiteten lagstifta i strid mot sparbankernas egna intressen.
Jag vill i detta sammanhang tillika erinra om att dels Konungens befallningshavande
jämlikt 22 § andra stycket är befogad att medgiva
sparbank rätt att mottaga enskilda depositioner, även om de överstiga
20,000 kronor, och dels äldre sparbanker jämlikt 75 § under 6) kunna
av Konungens befallningshavande berättigas att bibehålla sina nu gällande
insättningsmaxima, om dessa äro högre än som här föreslagits.

Enligt stadgandet i andra stycket under 12) skulle sparbank för
att kunna bedriva uthyrning av fastighet, som icke förvärvats såsom en
följd av sparbankens utlåningsrörelse, d. v. s. till skyddande av fordran,
i reglementet behöva intaga föreskrift om att sparbanken äger att driva
dylik uthyrningsverksamhet. Härigenom avsåg man att tillskapa ett
indirekt korrektiv mot icke önskvärda fastighetsförvärv och husbyggen.
Då jag, på sätt under 30 § kommer att närmare utvecklas, ansett ett
direkt stadgande i nyssnämnda syfte böra inflyta i lagen, har jag låtit
förevarande bestämmelse undergå sådan ändring, att ej blott in- och
utlåning8verksamhet utan även annan i 21—30 §§ omförmäld verksamhet
— varunder, såsom av 30 § i dess av mig föreslagna lydelse framgår,
även inbegripes här avsedd uthyrningsverksamhet — skall kunna bedrivas
utan särskilt medgivande i reglementet.

4 §-

I vissa yttranden har förordats, att sparbanks stiftare skola vara
pliktiga att vid ansökan om stadfästelse å reglemente foga organisationsplan
för de tre första årens verksamhet. Frånsett, att en sådan föreskrift
skulle innebära, att man i detta avseende krävde mera av sparbankerna
än av bankbolagen, måste mot den sålunda föreslagna bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

melsen anmärkas, att det icke gärna är möjligt att stadga någon påföljd
för underlåtenhet att följa organisationsplanen. Vid sådant förhållande
skulle bestämmelsen komma att sakna praktisk betydelse. Med hänsyn
härtill anser jag mig icke kunna ansluta mig till omförmälda förslag,
men jag vill i detta sammanhang påpeka, att Konungens befallningshavande
vid prövning av frågan, huruvida en tillämnad sparbank är
nyttig för det allmänna, i vissa fall kan vara nödsakad att avfordra stiftarna
uppgifter av enahanda beskaffenhet som en organisationsplan bör innehålla.

10 §.

I andra stycket har intagits föreskrift om att, då huvudman avgår
före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, ny huvudman
skall i den avgångnes ställe utses allenast för återstoden av nämnda
tid. Ehuru en dylik bestämmelse närmast avser sådant, som bör regleras
i den särskilda sparbankens reglemente, har jag dock ansett lämpligt,
att det på detta sätt dragés försorg om att de i paragrafens första stycke
omförmälda korporationerna ej allt för ofta skola bliva nödsakade att
företaga val av huvudmän.

Då de avgivna yttrandena giva vid handen, att det för åtskilliga
sparbanker skulle vara förenat med svårigheter att få den i 32 § omförmälda
förvaltningsberättelsen färdig före februari månads utgång, har,
såsom av nämnda paragraf i dess av mig föreslagna lydelse framgår,
tiden härför förlängts med en månad. I följd härav har i tredje stycket
av förevarande paragraf sådan ändring vidtagits, att med huvudmännens
årssammanträde, som enligt sakkunnigförslaget skulle hållas
före april månads utgång, må anstå ända till maj månads utgång.

I enlighet med vad som förordats i vissa yttranden har såsom ett
fjärde stycke av förevarande paragraf upptagits föreskrift angående den
tid, inom vilken kallelseåtgärder för huvudmanssammanträden skola vara
vidtagna. Berörda föreskrift överensstämmer med vad som för motsvarande
fall stadgas i gällande lagar om bolag och föreningar.

Sakkunnigförslaget har icke bibehållit sparbankslagens stadgande
om rätt för huvudman att, därest sådant i reglementet uttryckligen medgives,
vara tjänsteman i sparbanken. Då det emellertid vill synas, som
om berörda stadgande skulle vara ägnat att underlätta de minsta sparbankernas
strävan att hålla sina förvaltningskostnader nere, har jag i
sjätte stycket låtit inrycka en föreskrift av i detta hänseende enahanda
innehåll som den nu gällande, vilket i sin tur föranlett en ändring i
femte stycket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

11 §•

.Stadgandet i paragrafens första stycke, att styrelseledamots funktionstid
icke må utgå annat än å dagen för huvudmännens årssammanträde,
medför, att . funktionstiden måste minskas från fyra till tre år,
därest sparbank vill förbehålla sig rätt att inom den i 10 § uppdragna
gränsen fritt bestämma dagen för huvudmännens årssammanträde. Då
sparbankernas rätt i nämnda avseende icke synts böra inskränkas, har
den tid, för vilken styrelseledamot längst må kunna väljas, förlängts
till fem år.

Beträffande tredje stycket skulle kunna ifrågasättas att vidtaga en
ändring av enahanda innebörd som den i 10 § andra stycket verkställda.
I enlighet med vad jag vid nämnda paragraf anfört har jag emellertid
funnit det böra överlåtas åt sparbankerna att i sina reglementen reglera
berörda spörsmål.

Mot den i fjärde stycket av sakkunnigförslagets 11 § upptagna
bestämmelsen, att med styrelseledamotskap i sparbank ej må, utan
Konungens befallningshavandens tillstånd, förenas befattning såsom ledamot
av styrelsen för eller tjänsteman i bankbolag, hava i åtskilliga
yttranden betänkligheter uttalats, medan i andra ett godkännande av
sakkunnigförslaget förordats.

Innan jag ingår på ett bedömande av nämnda spörsmål, må det tilllåtas
mig att lämna en kortfattad redogörelse för huru förhållandena härutinnan
för närvarande gestalta sig. Enligt en genom sparbanksföreningens
försorg verkställd utredning, som omfattar 366 sparbanker, funnos
vid 1918 års utgång icke alls några bankmän i 168 sparbanksstyrelser,
under det att vid samma tidpunkt i 110 sparbanksstyrelser högst eu
fjärdedel utgjordes av bankmän, i 37 sparbanksstyrelser bankmännens
antal översteg en fjärdedel men icke en tredjedel, i 42 sparbanksstyrelser
bankmännens antal översteg en tredjedel men icke hälften samt i 9 sparbanker
bankmännen voro i majoritet. Av utredningen framgår vidare, att
i åtskilliga fall två eller flera styrelseledamöter i sparbank representerade
ett och samma bankbolag. Sålunda representerade i 3 fall fem styrelseledamöter
samma bankbolag, i 8 fall fyra styrelseledamöter samma bankbolag,
i 18 fall tre styrelseledamöter samma bankbolag och i 77 fall
två styrelseledamöter samma bankbolag.

Utredningen giver uppenbarligen vid handen, att bankbolagen äro
betänkligt överrepresenterade i vissa sparbanksstyrelser. Även om man
måste medgiva såväl att det understundom kan ställa sig svårt för en
sparbank att, om den helt måste gå utanför bankmännens krets, få till -

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

räckligt kvalificerade personer till styrelseledamöter, som ock att det ej
sällan kan vara till fördel för en sparbank att genom någon styrelseledamot
stå i omedelbar kontakt med ett inom samma ort verkande
bankbolag, måste det dock tillses, att sparbankerna icke komma i direkt
beroende av bankbolagen. Utan lagbestämmelser är det emellertid
icke möjligt att i ifrågavarande avseende skydda sparbankerna, vilka
icke kunna (jfr sista stycket i förevarande paragraf) och med hänsyn
till beskaffenheten av deras verksamhet icke heller höra i samma omfattning
som bankbolagen tillgodose sina styrelseledamöter med arvoden.
Därest man med de sakkunniga låter Konungens befallningshavande
avgöra, i vilken utsträckning bankmän skola få sitta i sparbanks styrelse,
vinner man visserligen en ganska stor möjlighet att vederbörligen beakta
omständigheterna i det särskilda fallet, men en sådan bestämmelse
kan å andra sidan, såsom av de avgivna yttrandena framgår, mången
gång göra det svårt för en sparbank att till styrelseledamot förvärva bankman
i fall, då sådant skulle vara önskligt. Baukmännens ledamotskap i
sparbanksstyrelse torde därför böra på annat sätt begränsas, och jag vill
i sådant avseende förorda, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
utbytes mot föreskrift, att högst viss del, lämpligen en fjärdedel,
av sparbanks styrelse må utgöras av ledamöter av styrelse för eller
tjänstemän i bankbolag. I samband därmed har jag funnit mig böra
föreslå, att förbudet för sparbank att i sin styrelse insätta ledamot av
styrelse för eller tjänsteman, i annan sparbank göres ovillkorligt. Något
egentligt behov av den i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen
om befogenhet för Konungens befallningshavande att härutinnan meddela
tillstånd torde näppeligen förefinnas.

14 §.

I vissa yttranden har gjorts gällande, att det icke skulle vara
lämpligt eller ens nödigt att, på sätt i förevarande paragaf skett, stadga
skyldighet för sparbanks styrelse att ställa sig huvudmännens föreskrifter
till efterrättelse, om dessa föreskrifter icke finnas strida mot sparbankslagen
eller sparbankens reglemente. Till den del lämpligheten av berörda
föreskrift sättes i fråga, torde anmärkningen bottna i ett förbiseende
av att gränserna för huvudmännens befogenheter jämlikt 3 §
andra stycket under 5) skola vara i reglementet angivna. I själva verket
innebär föreskriften icke något annat än vad som kan anses ligga i
sakens natur, och man skulle därför möjligen kunna ifrågasätta densammas
nödvändighet. Ett borttagande därav skulle emellertid vid en
jämförelse med motsvarande bestämmelser i gällande lagar om bolag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

och föreningar lätt kunna giva anledning till den missuppfattningen,
att för sparbankerna skulle i ifrågavarande avseende gälla något annat
än för nämnda sammanslutningar. Med hänsyn härtill har jag ej funnit
mig böra föreslå någon ändring i förevarande paragraf.

22 §.

Andra stycket har underkastats en redaktionell jämkning för att
bringa detsamma till överensstämmelse med stadgandet i 3 § andra
stycket under 10) i dess av mig föreslagna lydelse.

23 §.

För att försvåra missbruk av en av sparbank utfärdad motbok, som
kommit ur rätte innehavarens hand, användas i sparbankerna olika metoder;
bland annat praktiseras, att motboksägarens namn icke antecknas
i motboken eller att allenast hans initialer där antecknas. Någon anledning
att förbjuda ett dylikt förfaringssätt finnes enligt min uppfattning
icke. Då emellertid andra punkten av förevarande paragrafs första
stycke erhållit en sådan avfattning, att den skulle kunna uppfattas såsom
innehållande ett förbud mot omförmälda förfaringssätt, liava ordalagen
i nämnda punkt omarbetats.

24 §.

Förevarande paragraf bar undergått en redaktionell jämkning för
att bringa dess ordalag i bättre överensstämmelse med 19 kap. 1 §
ärvdabalken i dess nu gällande lydelse.

25 §.

Beträffande de ändringar, som vidtagits i denna paragraf, får jag
hänvisa till vad jag yttrat beträffande förslagets huvudprinciper.

26 §.

Den begränsning av sparbanks rätt att belåna aktier och lottbrev,
som förevarande paragrafs tredje stycke innehåller, har väckt motstånd
på åtskilliga håll inom sparbanksvärlden, och olika förslag om utvidgning av
den sparbankerna enligt sakkunnigförslaget tillkommande rätten härutinnan
hava framställts; så har t. ex. föreslagits, att dylika lån skulle
få uppgå till två eller tre gånger fondernas belopp. För min del bar
jag ej kunnat finna annat än att erfarenheten talar för en begränsning
av ifrågavarande låneforms användning, och, då de framkomna ändringsförslagen
knappast kunna anses innefatta någon dylik begränsning mer
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 127 höft. (Nr 147.) 7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

än för ett fåtal sparbanker, har jag ansett mig böra bibehålla sakkunnigförslaget
i sak oförändrat. Däremot har jag låtit vidtaga en redaktionell
jämkning för att tydligt utmärka, att det är de mot pant av aktier eller
lottbrev utlämnade lånens belopp och icke, såsom sakkunnigförslaget
möjligen kunde tolkas, värdet av de för lånen ställda säkerheterna, som
skall motsvara sparbankens fonder.

Till frågan, huruvida den övergångstid, under vilken sparbankerna
skola hava att nedbringa sina lån mot pant av aktier eller lottbrev, bör
förlängas, skall jag återkomma vid 75 §.

I fjärde och femte styckena av denna paragraf har, i anledning
av framställda anmärkningar, med lån, som utlämnats till kommun eller
annan dylik samfällighet, jämställts lån, för vilket kommun eller annan
dylik samfällighet såsom löftesman häftar.

29 §.

Enligt sakkunnigförslaget skall sparbanks kassareserv utgöras av
fullgoda obligationer eller tillgodohavande hos riksbanken eller inländskt
bankbolag; dock att högst 50,000 kronor må utgöras av inteckningar
inom halva taxeringsvärdet i vissa fastigheter. Då för närvarande
kassareserv må helt och hållet redovisas i inteckningar av nyssnämnda
art, innebär förslaget en utvidgning av sparbankernas skyldighet att
placera sina medel i obligationer.

Såsom skäl för ändringen åberopa de sakkunniga, att inteckningar
icke kunna betraktas såsom lämpliga kassareservpapper. Detta skäl
borde rätteligen föra därtill, att inteckningar helt och hållet underkändes
i ifrågavarande avseende. Med hänsyn till de svårigheter, varmed
det för de mindre sparbankerna skulle vara förenat att hålla kassareserv,
bestående av allenast obligationer eller banktillgodohavanden,
ansågo sig emellertid de sakkunniga böra föreslå det nyss angivna
undantaget.

Att de sakkunnigas ståndpunkt i princip är riktig, torde väl vara
allmänt erkänt; principiella erinringar mot sakkunnig!örslaget hava ej
heller framställts av mer än tre sparbanker, vilka ansett fastigbetsinteckningar
vara likvärdiga med obligationer såsom kassareservpapper.
Däremot råder olika uppfattning om, i vilken utsträckning man bör
taga hänsyn till de svårigheter, som en skyldighet att hålla större obligationsportfölj
än nu är föreskrivet kan komma att förorsaka vissa
sparbanker. Sålunda förordas i några yttranden, att av kassareserven
viss del, i de olika yttrandena växlande emellan tjugufem och åttio
procent, skulle få redovisas i inteckningar. I andra yttranden, däri -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

bland sparbanksföreningens, föreslås, att det belopp, som må redovisas
på sådant sätt, höjes till det dubbla eller till 100,000 kronor. Föreningen
anför bland annat, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
skulle komma att tvinga ett högst betydande antal sparbanker,
särskilt sådana på landsbygden, vilka ej innehnde obligationer till mera
avsevärda belopp, att vidtaga ändring härutinnan, att detta för mången
sparbank skulle stöta på ej ringa svårigheter och kunna menligt inverka
på möjligheten för densamma att driva den utlåningspolitik, som
bäst motsvarade ortens lånebehov, samt att föreningens förslag innebure,
att kassareserven skulle kunna helt och hållet redovisas i inteckningar
i varje sparbank, som hade en insättarebehållning av 1,000,000 kronor
eller därunder, vilket för närvarande vore förhållandet med närmare
200 av landets sparbanker.

Utgår man från de sakkunnigas såsom riktig erkända principiella
ståndpunkt, synes vid en jämförelse emellan de olika förslagen företrädet
böra givas åt dem, som innebära, att ett godkännande av fastighetsinteckningar
icke bör komma i fråga, i den mån det ej motiveras av
hänsynen till de mindre sparbankerna. För de större sparbankernas
del kunna kraven på likviditet icke eftergivas. Det skulle således vara
emellan sakkunnigförslaget och den av sparbanksföreningen med flera
förordade anordningen, som valet skulle stå.

För att kunna träffa ett riktigt avgörande härtinnan är det uppenbarligen
av största vikt att känna till, huru de två förslagen _ skulle
verka i praktiken. En undersökning av de från sparbankerna till statistiska
centralbyrån inkomna uppgifterna för år 1920 visar nu, att sakkunnigförslaget,
såsom förhållandena gestaltade sig vid utgången av
nämnda år, skulle hava träffat 75 sparbanker, vilka skulle hava vant
skyldiga att öka sitt obligationsinnehav med inalles omkring 7.2 5 miljoner
kronor, medan sparbanksföreningens förslag skulle hava träffat 38
sparbanker med ett sammanlagt obligationsbehov av omkring 4.5 miljoner
kronor. Dessa siffror äro emellertid något för höga, i det att
hänsyn icke tagits till fullgoda obligationer, som av vissa sparbanker
redovisats under rubriken ''andra obligationer, aktier m. m.
Därest man antager, att denna rubrik för de sparbanker, varom här är
fråga, endast omfattar fullgoda obligationer — och ett sådant antagande
torde praktiskt sett vara riktigt — kommer man till det resultatet,
att sakkunnigförslaget skulle träffa 65 sparbanker med ett obligationsbehov
av omkring 6.1 miljoner kronor, medan sparbanksföreningens förslag skulle
träffa 32 sparbanker med ett obligationsbehov av omkring 3.7 miljoner

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

kronor. Fördelas de sålunda erhållna siffrorna på de elva år— 1923—1933
— vid vilkas utgång sakkunnigförslagets bestämmelser om kassareserv
jämlikt 75 § under 9) skola vara till fullo genomförda, kommer man
till ett årligt obligationsbehov av omkring 550,000, respektive 330,000
kronor utöver vad som kan erfordras i följd av insättarebehållningens
eventuella ökning.

Undersökningen giver vid handen, att det såväl med det ena som
med det andra förslaget är rätt obetydliga belopp, som ytterligare
skulle behöva placeras i obligationer, liksom att de sparbanker, som skulle
komma att träffas av de nya bestämmelserna, äro relativt få. De av
sparbanksföreningen framförda farhågorna för att ett högst betydande
antal sparbanker skulle få svårigheter av ett genomförande av sakkunnigförslaget
äro således överdrivna. Ser man på fördelningen av de
av samtliga sparbanker förvaltade medlen, skulle den av ifrågavarande
bestämmelse föranledda ökningen av sparbankernas totala obligationsinnehav
bliva föga märkbar; sparbankerna både nämligen redan vid
1919 års utgång ej mindre än omkring 400 miljoner kronor placerade
i obligationer. Verkliga svårigheter lära de ökade kraven på kassareservens
redovisande i obligationer icke bereda andra än några få
större sparbanker, som hittills i stort sett underlåtit att skaffa sig obligationer.
För dessa sparbanker skulle emellertid svårigheterna icke
bliva nämnvärt mindre med föreningens än med de sakkunnigas förslag.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har anledning icke synts
mig förefinnas att i enlighet med sparbanksföreningens förslag sänka
kraven på sparbankernas likviditet.

Däremot torde det vara lämpligt att i överensstämmelse med vad jag
föreslagit i.fråga om 25 § med fullgoda obligationer och banktillgodohavanden
jämställa sparbanks kassabehållning samt riksgäldskontorets
skattkammarväxlar. Föreskrift härom har därför upptagits i förevarande
paragraf.

30 §.

Sparbanks rätt att förvärva fast egendom, som helt eller delvis
är avsedd för sparbankens inrymmande, eller att för sådant ändamål
uppföra nybyggnad eller ändra äldre fastighet är enligt gällande lag
obegränsad. Sakkunnigförslaget innefattar i nämnda avseende icke
någon annan begränsning än den indirekta, som'' tidigare berörts vid
behandlingen av stadgandet i 3 § andra stycket under 12). Såsom
redan av de sakkunniga framhållits, saknas emellertid icke exempel på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

missbruk av den frihet, som sålunda tillkommer sparbankerna, och i
sparbanksföreningens och andra yttranden hemställes därför om sådan
ändring av förevarande paragraf, att sparbank icke må utan Konungens
befallningshavandes medgivande för eget behov förvärva fastighet för
en anskaffningskostnad, överstigande hälften av det belopp, vartill
sparbanks fonder sammanlagt uppgå enligt senaste fastställda balansräkning.

Denna hemställan synes mig till sitt syftemål i hög grad beaktansvärd.
Vad däremot beträffar frågan, huru den ifrågasatta begränsningen
bör genomföras, torde det knappast vara lämpligt att överlämna
avgörandet åt Konungens befallningshavande. I betraktande kommer
bland annat, att det icke skulle vara tillfredsställande, om underhandlingar
om fastighetsförvärv på detta sätt på ett förberedande stadium
bragtes till offentligheten, ävensom att dylika frågor ofta nog kräva
ett synnerligen snabbt avgörande. Man måste därför söka en annan
lösning av spörsmålet. Nära till hands ligger då att kräva godkännande
av en kvalificerad majoritet av huvudmännen. Går man denna
väg, torde begränsningen kunna göras till och med strängare än i
ovanberörda yttranden föreslagits.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit i paragrafen
intaga föreskrift om att, därest sparbank vill förvärva eller förbättra
fastighet, varom nu är fråga, för belopp, vilket sammanlagt med det
belopp, vartill sparbanken förut tillhörig fastighet av enahanda art enligt
33 § bör uppskattas, överstiger en fjärdedel av sparbankens fonder,
frågan härom skall hänskjutas till prövning av huvudmännen samt att
ifrågasatt åtgärd ej må vidtagas, om ej minst två tredjedelar av de i
ärendets avgörande deltagande huvudmännen uttalat sig därför. Tillika
hava i sista stycket av paragrafen något utförligare bestämmelser meddelats
angående sparbanks rätt att vidtaga åtgärder för att tillgodogöra
sig egendom, som sparbanken i laga ordning förvärvat. Dessa bestämmelser
hava till syftemål att förhindra, att dylika åtgärder anses icke
tillåtna på grund av det förut berörda stadgandet i 3 §.

Uppenbart torde vara, dels att såsom förbättring av fast egendom
icke kan betraktas en reparation, som allenast avser att hålla fastigheten
vid makt, och dels att under uttrycket »tillgodogörande» i sista
stycket icke inbegripes förbättring av fast egendom.

Med hänsyn till avfattningen av 75 § under 10) lärer någon
ändring av nämnda stadgande icke erfordras i följd av de i denna paragraf
vidtagna ändringarna.

Kungl. Maj:ts proposition ''Nr 147.

32 §.

Den tid, inom vilken sparbanks förvaltningsberättelse skall föreligga
av styrelsen underskriven, har utsträckts till mars månads utgång.
Jag får härom hänvisa till vad jag yttrat vid 10 §.

33 §.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit bland annat
föreskrift om att sparbanks tillgångar icke må vid balansräknings upprättande
upptagas över deras verkliga värden. Mot denna föreskrift,
som förslaget har gemensam med alla hos oss gällande författningar,
som angiva grunderna för balansräknings upprättande, har givetvis
någon anmärkning icke kunnat framställas. Däremot har från olika
håll, bland annat av sparbanksföreningen, föreslagits, att paragrafen
kompletteras med en uttrycklig föreskrift om efter vilka grunder värdering
av sparbank tillhöriga obligationer skall ske. Anmärkningen
synes närmast hava föranletts av ett uttalande i de sakkunnigas motiv.
De sakkunniga anförde bland annat, att man icke kunde fordra av
sparbank, att den upptoge sina obligationer till deras marknadsvärde,
att vissa andra värderingsgrunder kunde tagas under övervägande, såsom
att till grund för värderingen lägga medelvärdet av vissa års marknadsvärden
eller att verkställa värderingen på det sätt, att nian efter
en viss räntefot, icke lägre än vederbörande sparbanks vanliga inlåningsränta
med tillägg av skälig marginal för förvaltningskostnad,
kapitaliserade varje obligations effektiva ränta, att mot de sålunda angivna
metoderna kunde framställas vissa anmärkningar, som visade det
vanskliga i att fastslå en enhetlig regel för värdering av obligationer,
att de sakkunniga därför ansett anvisning härutinnan icke böra i lagen
meddelas samt att den av de sakkunniga föreslagna sparbanksinspektionen
kunde förutsättas komma att lämna sparbankerna lämpliga direktiv
på denna punkt.

I de avgivna yttrandena har nu gjorts gällande, att sakkunnigförslaget
skulle medföra ett i hög grad otillfredsställande osäkerhetstillstånd
samt att det därför vore nödvändigt att i lagen upptaga en
generell regel, efter vilken värdering av obligationer skulle ske. Sparbanksföreningen
föreslår i sådant avseende en bestämmelse, enligt vilken
sparbank tillhöriga obligationer icke skulle få upptagas till högre värde
än att avkastningen av desamma minst utginge efter en räntesats, motsvarande
medeltalet av inlåningsräntan i rikets samtliga sparbanker
under de tio sista år, för vilka officiell statistik funnes utkommen i

Kung}. Maj:ts proposition Nr 147.

tryck, med tillägg av tre fjärdedels procent för förvaltningskostnader
och skälig vinstmarginal. De, som jämte sparbanksföreningen påkallat
upptagandet i lag av regler för obligationernas värdering, bava i allmänhet
anslutit sig till sparbanksföreningens förslag, somliga dock
med mindre väsentliga avvikelser, såsom att tillägget för förvaltningskostnader
och vinstmarginal borde sättas till allenast en halv procent.

Av de sakkunnigas motiv framgår, att man tänkt sig, att sparbankerna
skulle erhålla en ganska stor frihet vid bestämmandet av
grunderna för obligationernas värdering. Farhågan för att sakkunnigförslaget
skulle innebära ett för sparbankerna tryckande osäkerhetstilist
ånd synes mig därför knappast befogad. Icke desto mindre är jag
mycket benägen att tillmötesgå önskemålen om en uttrycklig värderingsbestämmelses
upptagande i lagen; en sådan skulle nämligen endast
kunna vara till nytta. Förutsättning för en dylik bestämmelses upptagande
är emellertid, att man på ett tillfredsställande sätt kan övervinna
de svårigheter, varmed fastställandet av ett lämpligt regulativ
torde vara förenat.

Sparbanksföreningens förslag synes mig i ifrågavarande avseende
innefatta ett gott uppslag, om det också lider av åtskilliga brister. Till
en början må anmärkas, att, då man icke vill låta marknadsvärdet vara
avgörande för obligationernas värdering, tankegången är den, att en
sparbank kan antagas innehava sina obligationer under så lång tid, att
tillfälliga ändringar i marknadsvärdet bliva utan större betydelse. Vill
man i enlighet härmed godkänna ett efter förhållandena under ett flertal,
lämpligen tio, år beräknat medelvärde, måste man dock tillse, att vederbörlig
hänsyn tages till de faktorer, som bestämma marknadsvärdet.
Detta skulle bliva förhållandet, om beräkningen grundades på riksbankens
officiella diskontosatser, men däremot knappast, om den grundades på
sparbankernas inlåningsränta, om ock den senare, särskilt i större sparbanker,
efter hand påverkas av de förra samt skillnaden emellan riksbankens
officiella diskontosatser och sparbankernas medelinlåningsränta
med tillägg av tre fjärdedels procent är skäligen obetydlig. Därtill
kommer — vilket härvidlag synes mig vara avgörande — att den officiella
sparbauksstatistiken föreligger i tryck först omkring ett och ett
halvt år efter utgången av det år, som den avser. Lägges sålunda den
officiella sparbauksstatistiken till grund för medelräntans beräkning,
skulle därvid hänsyn icke kunna tagas till inlåningsräntan under de två
sista åren, vilka ju i ifrågavarande avseende äro de viktigaste. Om
emellertid sparbanksföreningens förslag modifieras på det sätt, att till
grund för värderingen lägges icke sparbankernas medelinlåningsränta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

under tio år med angivet tillägg, utan medeltalet av riksbankens officiella
diskontosatser för de sist tilländagångna tio kalenderåren, skulle man
komma ifrån de nu anmärkta bristerna, vilka väl närmast äro av teknisk
art. En sådan värderingsgrund skulle såsom förut antytts icke mycket
skilja sig från den av sparbanksföreningen föreslagna. Sålunda utgjorde
de officiella diskontosatsernas medeltal för åren 1910—1919 — officiell
sparbanksstatistik föreligger icke för senare år än 1919 — 5.448 procent,
under det att sparbankernas medelinlåningsränta, ökad med tre fjärdedels
procent, under samma år utgjorde 5.42 7 procent.

Mot sparbanksföreningens förslag måste vidare den principiella
invändningen framställas, att enligt detsamma någon skillnad icke skulle
göras emellan olika slag av obligationer. Sålunda skulle en statsobligation,
en kommunalobligation och en industriobligation, som löpte med
samma ränta och utgivits på jämväl i övrigt lika villkor, upptagas till
samma värde, ehuru man ju icke kan komma ifrån, att på obligationsmarknaden
statsobligationens värde alltid är förhållandevis högre än
kommunalobligationens och den sistnämndas värde i sin tur överstiger
industriobligationens. Man skulle på detta sätt komma till ett tillbakasättande
av de enligt vanlig uppfattning bättre obligationerna till förmån
för de sämre, vilket praktiskt sett skulle innebära, att man så att säga
uppmanade alla sparbanker, som med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna
om fondrelation hade intresse av att redovisa relativt höga
fonder, att placera medel i obligationer av sistnämnda slag. Vad sålunda
anförts borde tydligen närmast leda därtill, att man indelade
obligationerna i olika klasser, vilka skulle värderas efter olika grunder.
En sådan klassificering skulle dock vara både svår att genomföra i eu
lag och i och för sig olämplig. Utgår man, såsom här förordats, från
att till grund för obligationernas värdering bör läggas riksbankens officiella
diskontosatser, vilka kunna sägas vara direkt normerande för de allra
bästa obligationernas värde, ligger det nära till hands att i stället för
att tillgripa den nyss berörda klassificeringsmetoden inskränka den legala
regelns omfattning till dessa allra bästa obligationer d. v. s. statens,
allmänna hypoteksbankens och Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer. En sådan anordning skulle dock icke innebära, att
lagen icke alls lämnade något direktiv för värderingen av övriga obligationer.
En bestämmelse i nu angiven riktning finge nämligen anses
analogivis tillämplig även på dessa andra obligationer på det sätt, att
man till grund för värderingen finge lägga tioårsmedeltalet för de officiella
diskontosatserna, ökad med den räntesats, varmed i allmänhet en dylik

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

obligations avkastning anses böra överstiga en statsobligations för att
obligationerna skola vara likvärdiga.

Slutligen måste mot sparbanksföreningens förslag anmärkas, att
det i vissa fall skulle tvinga sparbankerna till en av förhållandena icke
motiverad nedskrivning av obligations värde. Därest nämligen en obligations
marknadsvärde skulle vara högre än obligationens enligt sparbanksföreningens
förslag beräknade värde, skulle sparbank ändock vara pliktig
att tillämpa sistnämnda värde, även om bestämmelserna i förevarande
paragraf under 2) och 5) icke lade hinder i vägen för en värdering efter
marknadsvärdet. Denna anmärkning kan få särskild vikt för den betydelsefulla
värdering av sparbankernas obligationsportföljer, som enligt
75 § under 11) i förslaget skall göras vid upprättandet av balansräkningar
för år 1933. Uppenbart är också, att det skulle vara föga tillfredsställande,
om sparbank skulle förhindras att köpa obligationer på
den grund, att vid tiden för ett ifrågasatt inköp marknadsvärdet på obligationerna
är högre än det enligt sparbanksföreningens metod beräknade
medelvärdet. För att komma till rätta med den sålunda påpekade bristen
är det tydligen tillräckligt att giva det ifrågasatta stadgandet sådan
lydelse, att ett enligt den föreslagna metoden beräknat värde förklaras
skola godkännas såsom det verkliga. Lämpligt synes dock vara, att
därjämte göra en erinran om att marknadsvärdet alltid bör i sådant
avseende godkännas.

Därest sparbanksföreningens förslag omarbetas på grundvalen av
de anmärkningar, som här framställts, synes mig anledning saknas att
motsätta sig dess lagfästande. I enlighet härmed har jag i förevarande
paragraf under 1) låtit upptaga. föreskrift om att obligationer, utfärdade
av staten, allmänna hypoteksbanken eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
icke må anses upptagna över sina verkliga värden, om
de upptagits till gällande marknadsvärden eller till sådana värden,
att deras avkastning utgår efter en räntefot, motsvarande medeltalet
av riksbankens officiella diskontosatser under de senast tilländagångna
tio åren.

I sparbanksföreningens jämte andra yttranden har beträffande värdering
av obligationer jämväl det önskemålet uttalats, att sparbank skall
vara berättigad att värdera sin obligationsstock såsom en helhet och icke
behöva värdera varje obligation för sig. För ett sådant förfaringssätt
torde emellertid bestämmelserna i förevarande paragraf icke utgöra hinder;
dock att det under 5) upptagna förbudet mot uppskrivning av obligationer
föranleder, att vid upprättandet av sparbanks balansräkning för
ett visst år de obligationer, som av sparbanken förvärvats före årets
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 127 käft. (Nr 147.) 8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

början, måste värderas för sig. Av det förut anförda följer därjämte,
att, om en sparbank innehar obligationer, för vilka olika värderingsgrunder
äro tillämpliga, varje klass måste värderas för sig.

Till sist må anmärkas, att en redaktionell ändring vidtagits i det
under 2) upptagna stadgandet.

39 §.

Av skäl, som anförts till motivering av den i 11 § första stycket
vidtagna ändringen, har den tid, för vilken revisor må utses, förlängts
till högst tre år.

43 §.

I första stycket har en redaktionell ändring vidtagits för att tydligare
må framgå, att den minoritet av huvudmännen, som kan motsätta
sig ansvarsfrihet åt styrelsen, skall uppgå till en tredjedel av samtliga
huvudmän.

45 §.

Lika med sparbanksföreningen och andra, som yttrat sig över sakkunnigförslaget,
har jag ansett det tillräckligt för giltighet av beslut
om ändring av sparbanks reglemente, att, då ändringen beslutits på två
på varandra följande sammanträden med huvudmännen, beslutet å det
senare sammanträdet biträtts av två tredjedelar av de vid sammanträdet
närvarande huvudmännen. I enlighet härmed har ändring vidtagits i
paragrafens första stycke.

57 och 58 §.

Såsom jag vid behandlingen av frågan om sparbankskontrollens
anordning närmare utvecklat, bör det centrala tillsynsorganet utgöras av
en med finansdepartementet på visst sätt förenad sparbanksinspektör. I
enlighet härmed hava ändringar vidtagits i förevarande paragrafer.

60 §.

Mot den i sakkunnigförslagets 60 § upptagna föreskriften, att allmänna
ombudet skall vara pliktigt att deltaga i den årliga revisionen
av vederbörande sparbanks förvaltning, hava från olika håll betänkligheter
uttalats. Man har därvid framhållit, att det med hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

på många håll rådande bristen på personer, som äro på en gång lämpliga
och villiga att vara allmänna ombud, ofta kan bliva nödvändigt att koncentrera
ombudskapen på ett fåtal och att en sådan anordning jämväl
i och för sig är lämplig, i följd varav det kunde bliva förenat med
betydande svårigheter för vederbörande allmänna ombud att deltaga i
revisionen av samtliga de sparbanker ombudet har att övervaka. Riktigheten
av denna anmärkning synes mig icke kunna förnekas. Jag har
därför låtit paragrafen undergå sådan ändring, att skyldighet att deltaga
i revision icke skall åligga allmänna ombudet, därvid det dock synts
böra tillses, att varje sparbank liksom nu åtminstone en gång årligen
genom ombudets försorg blir föremål för undersökning på stället.

61-65 §§.

De ändringar, som vidtagits i förevarande paragrafer, äro föranledda
dels av att den centrala tillsynsmyndigheten ansetts böra utövas av en
enda tjänsteman, sparbanksinspektören, och dels av den i 60 § verkställda
ändringen.

Vad särskilt 61 § beträffar har en redaktionell omflyttning av
bestämmelserna verkställts med hänsyn därtill, att av centralmyndighetens
förändrade organisation följer, att dess rådgivande verksamhet
kommer att träda i förgrunden.

Då denna förändrade organisation, såsom förut anmärkts, måste
medföra, att bestyret med sparbanksstatistiken bibehålies hos statistiska
centralbyrån, har särskild föreskrift om åliggande för sparbanks styrelse
eller likvidatorer att avgiva statistiska redogörelser måst upptagas i 63 §.

För att stadgandet i 64 § icke skall uppfattas, som om inspektören
skulle hava att för varje särskilt fall meddela beslut i de avseenden,
varom i paragrafen är fråga, hava ordalagen något jämkats.

67 §.

Straflminimum för de i paragrafen avhandlade förseelserna har
nedsatts till fem kronor.

75 §.

I stadgandet under 2) har förbehåll synts böra göras för det fall,
att sparbank saknar grundfond, vare sig detta förhållande beror därpå,
att sparbanken i enlighet med vad som med äldre lagbestämmelser var
tillåtet överhuvud ej berett sig grundfond, eller därpå, att grundfond
återburits.

Därest sparbank, som vill överlämna åt landsting eller hushåll -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

ningssällskap att tillsätta den tredjedel av huvudmännen, varom stadgas
i 10 § första stycket, behöver taga ut hela den tid, som under 1) medgivits
för erforderliga reglementsändringars genomförande, torde tillsättandet
av berörda del av huvudmännen icke kunna medhinnas till
huvudmännens årssammanträde år 1924. Vid nämnda förhållande och
då här avsedd sparbank icke bör tvingas att provisoriskt överlämna
ifrågavarande tredjedels tillsättande åt annan korporation eller Konungens
befallningshavande, har tiden för genomförandet av berörda stadgande i
10 § genom ändring av föreskriften unden 3) i denna paragraf förlängts
med ett år.

Under 4) i sakkunnigförslagets 75 § stadgas, att huvudman,
som tillsatts, innan de ändringar, som under 1) omförmälas, vidtagits i
sparbanks reglemente, skall vara pliktig att avgå, då det erfordras för
genomförandet av stadgandet i 10 § första stycket, ändock att han utsetts
för längre tid, samt att, där det ej på annat sätt bestämts, i erforderlig
utsträckning skall genom lottning avgöras, vilka huvudmän för sagda
ändamål skola avgå. Häremot har av sparbanksföreningen jämte andra
anmärkts, att bestämmelsen skulle kunna tänkas resultera däri, att just
de i sitt värv mest dugande och förfarna bleve uteslutna och att till
förebyggande av ett sådan resultat borde stadgas, att fullständigt nyval
av huvudmännen skall äga rum.

Ehuru anmärkningen knappast träffar sakkunnigförslaget, enligt
vilket det framförda önskemålet kan tillgodoses genom övergångsbestämmelse
i varje särskild sparbanks reglemente, måste jag dock vitsorda
lämpligheten av att generella bestämmelser i det anmärkta avseendet
meddelas. Därvid måste dock hänsyn tagas till att särskilda föreskrifter
icke erfordras för de fall, att huvudmännens sammansättning redan enligt
äldre reglemente står i överensstämmelse med vad 10 § första stycket
innehåller eller att plats för de huvudmän, som skola tillsättas av
korporation eller myndighet, beredes på det sätt, att huvudmännens
antal ökas. I enlighet med vad sålunda anförts har stadgandet under 4)
omarbetats.

Såsom en konsekvens av de ändringar, som jag låtit vidtaga i
stadgandena under 3) och 4), har den tid, inom vilken de nya föreskrifterna
i 10 § sjätte stycket, i 11 §, i vad den innefattar förbud för
styrelseledamot att vara ledamot av styrelse för eller tjänsteman i annan
sparbank, samt i 12 § skola vara genomförda, genom ändring av stadgandet
under 5) förlängts med ett år. Vad däremot beträffar genomförandet
av vad 11 § innehåller om att ej mer än fjärdedel av sparbanksstyrelses
ledamöter tillika må vara ledamöter av styrelse för eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

tjänstemän i bankbolag bar ytterligare ett års övergångstid synts böra
medgivas, så att styrelseledamot, som valts för fyra år, innan föreliggande
förslag framlagts, i allmänhet icke skall vara skyldig att avgå
på grund av nämnda stadgande. Med avseende å ifrågavarande övergångsbestämmelse
må erinras om att huvudmännen jämlikt 11 § andra
stycket äro berättigade att när som helst återkalla styrelseledamots
uppdrag. Särskild bestämmelse, angivande, efter vilka grunder övertaliga
bankmän skola uteslutas ur sparbanksstyrelse, har därför icke
synts erforderlig.

Den ändrade redaktion, som genomförts i 3 § andra stycket under
10), har föranlett motsvarande ändring i stadgandet under 6) i förevarande
paragraf.

Stadgandet under 7) har omarbetats i enlighet med vad jag anfört
vid behandlingen av sakkunnigförslagets huvudprinciper. Därvid har
den övergångstid, efter vars utgång samtliga sparbanker, frånsett dispensmöjligheten,
skola vara likställda i avseende å skyldigheten att hålla den
i 25 § angivna fondrelationen, bestämts till femton år eller till den 1
januari 1939.

De av sparbankerna avgivna statistiska redogörelserna visa, att
vissa sparbanker för närvarande hava i förhållande till fonderna högst
betydande belopp utlånade mot pant av aktier eller lottbrev. Då det
för dessa sparbanker skulle kunna bliva förenat med allvarsamma svårigheter
att före utgången av den under 8) i sakkunnigförslaget angivna
övergångstiden avveckla ifrågavarande lån, har övergångstiden förlängts
med sex år till den 1 januari 1934. Tillika har i stadgandet vidtagits
en redaktionell ändring av enahanda art som den i 26 § fjärde stycket
verkställda.

Då den i sakkunnigförslaget under 11) upptagna föreskriften synes
kunna bliva föremål för olika tolkningar och jämväl, såsom av de avgivna
yttrandena framgår, på sina håll missuppfattats, har föreskriften
underkastats en redaktionell omarbetning.

Den rätt, som enligt äldre sparbanks reglemente eller eljest gjort
förbehåll kan tillkomma stiftare eller annan att återbekomma tillskjuten
grundfond eller därå njuta ränta, lärer icke kunna genom ny lagstiftning
inskränkas. Ehuru förslagets 36 § i regel innebär en ökning av ifrågavarande
rättsägares befogenheter, kan det dock i undantagsfall inträffa,
att förhållandet blir det motsatta. Ett särskilt förbehåll i här omnämnda
avseende har därför upptagits under 12), vilket föranlett omnumrering
av de följande stadgandena.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Till sist må anmärkas, att på olika ställen i 75 § ändringar vidtagits
i anledning av att den centrala tillsynsmyndigheten föreslagits
skola utövas av en inspektör.

På olika ställen i förslaget har jag låtit vidtaga vissa rent språkliga
jämkningar.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura.

Mot detta lagförslag förekommer icke någon erinran från min sida.

I överensstämmelse med vad de sakkunnigas majoritet föreslagit
har jag icke ansett mig böra förorda det av en av de sakkunniga
reservationsvis framställda förslaget om upptagande i den nya lagen
av bestämmelser om firma och registrering.»

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med vad ovan
angivits omarbetade lagförslagen, varefter föredraganden hemställer, att
lagrådets yttrande över nämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.

Ur protokollet:

B. E. Brimberg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om sparbanker.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §‘

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan
rätt för dess stiftare eller deras rättsinnehavare att tillgodonjuta andel
i den vinst, som kan uppkomma å rörelsen, har till ändamål att befordra
sparsamhet genom att i enlighet med de bestämmelser, som i denna lag
meddelas, bedriva in- och utlåning av penningar och därmed i samband
stående verksamhet.

2 §.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som i 1 § sägs, samt
postsparbanken i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten
använda ordet sparbank.

Om sparbanks bildande.

3 §•

Stiftare av sparbank skola vara här i riket bosatta svenska medborgare
och till antalet minst tjugu.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken, vilket skall
angiva:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

1) den benämning, under vilken sparbanken skall driva sin verksamhet; 2)

sparbankens verksamhetsområde;

3) den ort, där sparbankens styrelse skall hava sitt säte;

4) grundfondens belopp samt huruvida grundfonden eller del därav
skall med eller utan ränta till stiftarna eller deras rättsinnehavare återbäras;

7) antalet styrelseledamöter och suppleanter för dem samt tiden,
för vilken de skola utses, vem som äger nämna ordförande i styrelsen,
styrelsens åligganden och grunderna för dess beslutförhet;

8) antalet revisorer och suppleanter för dem samt tiden, för vilken
de skola väljas;

9) huruvida avdelningskontor eller sparbankskommitté må av styrelsen
inrättas, kontorsstyrelses befogenhet och på vad sätt verksamheten
vid avdelningskontor skall övervakas;

10) det belopp, högst tjugutusen kronor, varutöver en och samma
insättares tillgodohavande, frånsett vad som följer av 22 § andra
stycket, icke må ökas annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet;

11) den uppsägningstid, som sparbanken minst må medgiva och
högst förbehålla sig för återbetalning av insatta medel;

12) huruvida sparbanken må driva annan verksamhet än inoch
utlåning av penningar eller som eljest i 21—30 §§ omförmäles
samt vari sådan verksamhet skall bestå;

13) sättet för förvaring och inventering av sparbankens kassa
och värdehandlingar.

4 §•

Stiftarna skola hos Konungens befallningshavande i det län, inom
vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte, söka stadfästelse å reglementet.

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare,
skall fogas försäkran av stiftarna, att det belopp, vartill grundfonden
enligt reglementet skall uppgå, blivit tecknat.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig
för det allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna
lag ävensom med lag och författningar i övrigt.

5 §•

Sparbanks grundfond skall vid stiftandet sättas till minst tio tusen
kronor; dock att, där sparbankens verksamhetsområde är ringa eller andra
särskilda. omständigheter därtill föranleda, Konungens befallningshavande
må medgiva, att grundfonden bestämmes till visst lägre belopp, ej understigande
tre tusen kronor.

Grundfond må ej annorledes än i penningar inbetalas.

6 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer samt styrelse- och revisorssuppleanter
utsetts samt det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet
skall uppgå, inbetalts, bör styrelsen därom göra anmälan hos
Konungens befallningshavande.

Vid sådan anmälan foge styrelsen

1) uppgift å styrelseledamöternas fullständiga namn ävensom nationalitet
och hemvist;

2) styrkta avskrifter av de protokoll, som bestyrka, vilka som utsetts
till styrelseledamöter;

3) bevis, att det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet
skall uppgå, blivit behörigen inbetalt.

•>§•

Innan anmälan, som i 6 § sägs, blivit gjord, kan sparbank ej
förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol
eller, annan myndighet söka, kära eller svara.

8 §.

Den benämning, varunder sparbank skall driva sin verksamhet,
skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörelsens beskaffenhet
må ej annan beteckning än sparbank användas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 127 käft. (Nr 147.) 9

Kurigl. Maj:ts proposition Nr 147.

Om sparbanks förvaltning.

9 §•

10 §.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola
utses på sätt reglementet föreskriver; dock att i reglementet skall stadgas,
att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma,
municipalfullmäktige, landsting, hushållningssällskap eller
Konungens befallningshavande. Stiftare av sparbank må ock i reglementet
kunna förklaras för huvudman, i den mån ej annat följer av
vad nedan i denna lag stadgas.

Huvudman skall utses för viss tid, högst tio år. Avgår huvudman,
innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall
ny huvudman för återstoden av nämnda tid utses i den avgångnes ställe
så snart ske kan, och åligge det styrelsen att, där den avgångne varit
tillsatt av korporation eller myndighet, som i första stycket sägs, hos
korporationen eller myndigheten - göra anmälan om avgången.

Årssamm an träde med huvudmännen skall hållas en gång varje år
före maj månads utgång. A årssammanträde skola huvudmännen
fastställa balansräkning samt besluta om ansvarsfrihet för styrelsen ävensom,
där tid, för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller
revisorssuppleant utsetts, gått till ända, förrätta erforderliga nyval.
Övriga ärenden, vilka enligt lag eller sparbankens reglemente tillhöra
huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till deras avgörande,
må behandlas jämväl på annat sammanträde.

Styrelsen har att på sätt reglementet föreskriver kalla huvudmännen
till sammanträde. Föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna senast
två veckor före årssammanträde och senast en vecka före annat sammanträde.
Där för giltighet av beslut fordras, att det fattats på två på
varandra, följande sammanträden med huvudmännen, må kallelse till det
andra sammanträdet ej ske, innan det första hållits.

Kuhgl. Maj.ts proposition Nr 147.

Huvudman må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är
i reglementet uttryckligen medgivet; ej heller ledamot av styrelse för
eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman må icke i denna sin egenskap åtnjuta arvode.

11 §•

Ledamöterna av sparbanks styrelse skola väljas för viss tid, högst
fem år; dock må tiden ej utgå annat än å dagen för huvudmännens
årssam in anträd e.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald,
ej gått till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald.
gått till ända, åligge det övriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta
om val av ny ledamot i den avgångnes ställe; dock att, därest
suppleant finnes, med sådant val må anstå till nästa årssammanträde
med huvudmännen.

Styrelseledamot må ej vara tjänsteman i sparbanken, där ej
sådant är i reglementet uttryckligen medgivet; ej heller ledamot av
styrelse för eller tjänsteman i annan sparbank. Av styrelsens ledamöter
må ej mer än en fjärdedel tillika vara ledamöter av styrelse för eller
tjänstemän i bankbolag.

Styrelseledamot må i sådan egenskap uppbära arvode endast så
vitt det uttryckligen medgives i reglementet; dock att arvode icke må
utgå av andra medel än avkomsten av sparbankens fonder.

12 §.

Sparbanks huvudmän och ledamöterna av dess styrelse skola
vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde, så vida ej Konungens
befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva
annat.

13 §.

Styrelsen äge att själv eller genom ombud ej mindre i förhållande
till tredje man handla å sparbankens vägnar än även inför domstolar

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

14 §.

Styrelsen må dock ej efterkomma föreskrift av huvudmännen, där
den finnes strida mot denna lag eller reglementet.

15 §.

Huvudman eller styrelseledamot äge ej deltaga i behandling av
fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken. Ej heller må han
deltaga i behandling av fråga om avtal mellan sparbanken och tredje
man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande
mot sparbankens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tilllämpning
beträffande gåva från sparbankens sida, så ock beträffande
rättegång eller annan talan.

16 §.

17 §‘

Angående befogenhet för styrelseledamot att för sparbanken mottaga
stämning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga tillämpning jämväl, då annat meddelande skall delgivas
sparbanken.

18 §.

Kungl. .Maj:ts proposition Nr 147.

19 §.

Sedermera åligge det styrelsens ordförande att årligen inom fjorton
dagar från huvudmännens årssammanträde låta anslå dylik förteckning
på sätt nyss är sagt.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall äga motsvarande
tillämpning å styrelsesuppleant.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständigheten,
att förutsättningarna för hans inträde i styrelsen saknats,
utan verkan mot en var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

Om rörelsen.

21 §.

22 §.

I fall, då särskilda skäl därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
meddela sparbank tillstånd att låta det belopp, varutöver
viss insättares tillgodohavande icke må ökas annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet, överstiga det i sparbankens reglemente
jämlikt 3 § andra stycket under 10) bestämda beloppet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok. Motboken, som
skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren
eller eljest utställd på sådant sätt, att den blir gällande i innehavarens
hand; skolande i motboken intagas erinran om att överlåtelse
bör till den nye ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande
de insatta medlens utbetalning förbehåll gjorts, skall anteckning
därom ske i motboken. Vid motboken skola vara fogade utdrag
av denna, lag och sparbankens reglemente, i vad de avse förhållandet
emellan sparbanken och insättare.

Då medel, som insatts i sparbank, lyftas, skall anteckning därom
ske i motboken.

Har motbok förkommit, bör förlusten ofördröjligen anmälas hos
sparbankens styrelse; skolande därvid uppgivas, vid vilken tid och under
vilka omständigheter förlusten timat. Har sådan anmälan skett, åligge
det sparbanken att genom kungörelse, vilken på bekostnad av motbokens
ägare införes en gång i allmänna tidningarna och, där det kan
ske, en gång i tidning inom orten, efterlysa motboken. Sedan sex
månader förflutit från sista kungörandet, vare ägaren, därest motboken
icka återfunnits, berättigad att mot kvitto utbekomma hela sitt tillgodohavande;
och äge efter medlens utbetalning motboken icke gällande
kraft mot sparbanken.

24 §.

25 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

allmänna hypoteksbanken eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
överstiga tjugufem gånger beloppet av sparbankens fonder.

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens
verksamhetsområde.

Sparbanks medel må ej såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis
äu skuldebrev.

År lån, för vilket kommun eller dylik samfällighet ej är i egenskap
av huvudgäldenär eller löftesman ansvarig, ställt att betalas efter
längre tid än tre månader eller, där fråga är om lån, för vilket säkerheten
utgöres av inteckning-i fast egendom, efter längre tid än sex
månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning
senast inom tid, som nyss för varje fall sagts.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun
eller dylik samfällighet, må utlämnas allenast på viss tid och må ej
utestå längre än tio år. År lånet ställt på längre återbetalningstid än
ett år, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till
den tid, för vilken lånet beviljats; sparbanken dock alltid obetaget att
begagna sin rätt att uppsäga lånet till återbetalning på en gång.

27 §.

Oavsett vad i 22 och 26 §§ stadgas må sparbank med sådan inom
dess verksamhetsområde befintlig ekonomisk förening, som har till ändamål
att inom viss ort bereda driftkredit åt kikare av mindre jordbruk
(jordbrukskassa) och som i enlighet med bestämmelser, vilka Konungen
meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, träffa avtal om
öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Sådant
avtal må ej träffas för längre tid än ett år i sänder och skall, därest
det jordbrukskassan lämnade godkännandet genom laga kraftägande beslut
återkallas, kunna uppsägas att genast upphöra att gälla.

28 §.

Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse,
för vars uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i spar -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

72 ■

29 8.

Sparbank vare skyldig att i tillgångar, vilka kunna med lätthet
förvandlas i penningar, redovisa ett belopp, som tillsammans med sparbankens
inneliggande kassa motsvarar minst en tiondedel av insättarnas
behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av
riksgäldskontorets skattkammarväxlar eller sådana obligationer, som i
28 § omförmälas, eller fordran hos riksbanken eller inländskt bankbolag;
dock må av kassareserv högst 50,000 kronor utgöras av inteckningar
av sådan beskaffenhet, som i 28 § sägs.

30 §.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgats må sparbank
till skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa
egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt.

Har sparbank förvärvat egendom enligt vad ovan sagts, må sparbanken
för egendomens försäljande eller tillgodogörande i övrigt vidtaga
de åtgärder, som må finnas lämpliga; dock att egendom, vilken inköpts
till skyddande av fordran, i varje fall skall avyttras, så snart det kan
ske till belopp, som täcker fordringen.

Kungl. May.ts proposition Nr 147.

Om bokföring och bokslut.

31 §•

I stället för de i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank föra
följande böcker:

kassabok, som skall upptaga alla in- och utbetalningar samt föras
i två exemplar av särskilda personer, vilka hava att för varje expeditionsdag
fastställa den kontanta behållningens belopp;

avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem
ävensom ett årligt sammandrag av dessa avräkningar;

Därjämte skola föras:

huvudbok, som skall avslutas för varje kalenderår och fullständigt
utvisa sparbankens rörelse under året samt dess ställning vid årets
början och slut.

Styrelsen äger, där så prövas lämpligt, uppdela en var av ovannämnda
böcker i flera och att låta föra även andra böcker.

32 §.

Sparbanks styrelse har att för varje år, sedan bokslut upprättats,
avgiva förvaltningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt
balansräkning.

33 §.

Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
är stadgat gälle i avseende å upprättandet av sparbanks
balansräkning:

1) Sparbankens ‘tillgångar må ej upptagas vare sig över sina verkliga
värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna för
deras förvärvande eller anskaffande. Obligationer, utfärdade av staten,
allmänna hypoteksbanken eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 127 höft. (Nr 147.) 10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

må icke anses upptagna över sina verkliga värden, om de upptagits till
gällande marknadsvärden eller till sådana värden, att deras avkastning
utgår efter en räntefot, motsvarande medeltalet av riksbankens officiella
diskontosatser under de senast tilländagångna tio åren.

2) I den mån ej annat följer av vad nedan under 4) och 5) stadgas,
må tillgångarna dock upptagas till högre belopp än som motsvara
kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt
sådant särskilt angives i den förvaltningsberättelse styrelsen enligt 32 §
har att avlämna.

3) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed
de beräknas komma att inflyta, varjämte värdelösa fordringar skola
avskrivas.

5) Obligation må ej upptagas till högre värde än som avses under

4), därest icke värdeökningen samtidigt tages i anspråk till täckande av
förlust, som uppstått å sparbankens rörelse, eller till motsvarande
nedsättning av annan tillgångs bokförda värde.

6) De belopp, vartill sparbankens särskilda fonder uppgå, skola
vart för sig i balausräkningen uppföras bland skulderna.

7) Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom
tillgång.

Vad i förenämnda förordning stadgas om balansräknings införande
i inventariebok skall i stället avse dess införande i den i 31 § omförmälda
huvudboken.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gälle, att
densamma skall upptaga sparbankens inkomster av och utgifter för
rörelsen under året samt angiva verkställda avskrivningar.

Om sparbanks fonder och om användning av sparbanks vinst.

34 §.

Har i sparbank, vars fonder uppgå till minst tio tusen kronor,
det förhållande emellan sparbankens inlåning och" dess fonder, som jämlikt
denna lag skall förefinnas, blivit rubbat, må till återställande av
nämnda förhållande genom frivilliga bidrag av huvudmän eller andra
bildas säkerhetsfond.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

På sparbankens huvudmän ankomme att besluta om säkerhetsfonds
bildande. Teckning av bidrag till sådan fond skall för att vara bindande
ske å teckningslista, å vilken sparbankens sista balansräkning
samt revisorernas yttrande däröver-skola vara avskrivna.

Säkerhetsfond ävensom, där det vid fondens bildande utlästs,
ränta efter högst sex för hundra om året skall till bidragstecknarna
eller deras rättsinnehavare återbetalas, i den mån sparbankens återstående
fonder äro tillräckliga för upprätthållande av det föreskrivna
förhållandet emellan sparbankens inlåning och fonder.

35 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om säkerhetsfond
bildats, denna gått förlorad, i första hand använda^ till att
uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå. Vad
som icke tages i anspråk för nämnda ändamål skall avsättas till reservfond;
styrelsen dock obetaget att för-väckande och underhållande, särskilt’hos
mindre bemedlade, av håg till sparsamhet av tillgängliga vinstmedel
använda ett belopp, som i förhållande till sparbankens ställning
är av ringa betydelse.

36 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

37 §.

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom
ett år från det beslut om återbetalning av säkerhetsfond eller om återbäring
av grundfond fattades, vare beslutet, så vitt det inverkar på
borgenärernas rätt, utan verkan; skolande å belopp, som på grund av
vad sålunda stadgats skall till konkursboet erläggas, gäldas ränta efter
sex för hundra om året från den dag, då beloppet av sparbanken utbetaltes.

38 §.

I den mån ej annat följer av vad i 34 och 36 §§ stadgats, må
sparbanks fonder ej minskas, så framt det ej erfordras till täckande av
förlust, som uppstått å sparbankens rörelse.

Om revision.

39 §.

Revisorer för granskning av sparbanks förvaltning skola väljas
för högst tre år. Tiden, för vilken revisor utses, må ej utgå annat
än å dagen för huvudmännens årssammanträde; dock att revisor må,
även om sagda tid icke gått till ända, genom beslut av huvudmännen
skiljas från uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är i sparbankens eller styrelseledamots
tjänst.

Revisorerna åligge att årligen granska sparbankens kassa, värdehandlingar
och verifikationer samt räkenskaper och protokoll.

Sparbankens styrelse skall bereda revisor tillfälle att när som hälst
inventera sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens
alla böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av
revisor hos styrelsen begärd upplysning angående förvaltningen icke förvägras.

40 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår över granskningen avgiva
en av dem underskriven berättelse, som genom styrelsens försorg
skall tillhandahållas huvudmännen senast en vecka före deras årssammanträde.
Berättelsen skall innehålla utlåtande beträffande bokslutets
riktighet och säkerheten av placeringen av sparbankens medel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

41 §.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt
uppdrag visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last,
en för alla och alla för en sparbanken ansvariga för all därav uppkommande
skada.

42 §.

Yad om revisor i denna lag stadgas skall jämväl tillämpas å
revisorssuppleant.

Om talan mot styrelse eller revisorer.

43 §.

Ansvarsfrihet må ej anses styrelsen beviljad, så framt en tredjedel
av samtliga huvudmän röstat däremot.

Talan mot revisorer enligt 41 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med
huvudmännen, utan så är, att talan
ling blivit begången.

44 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs efter ansökning, som
gjorts inom två år • från det förvaltningsberättelse framlades å sammanträde
med huvudmännen, äge konkursboet att anställa klander å förvaltningen
för den tid berättelsen avser, ändå att ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad.

Försättes sparbanken i konkurs efter ansökning, som gjorts inom
två år från det revisorernas berättelse framlades å sammanträde med

grundas därpå, att brottslig hand -

78 Kungl. Maj:ta proposition Nr 147.

huvudmännen, äge konkursboet mot dem anställa sådan talan, som omförmäles
i 41 §.

Om ändring av reglementet och vissa andra fall, då särskild röstövervikt
erfordras för beslut av huvudmännen.

45 §.

Beslut om sparbanks överlåtelse på annan sparbank eller på ett
bankbolag eller om sparbanks trädande i likvidation i andra fall än i
58 § avses vare ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat
sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden
med huvudmännen, därav minst ett årssammanträde, samt å det sammanträde,
som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande
och dessa tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän.

År för giltighet av beslut, varom ovan'' är stadgat, något ytterligare
villkor bestämt i reglementet, lände ock det till efterrättelse.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente vare ej heller giltigt,
förrän det blivit av Konungens befallningshavande stadfäst.

Om likvidation och upplösning.

. 46 §.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

47 §.

Utse ej sparbanks huvudmän likvidatorer, ehuru val av sådana
enligt vad i 46 § stadgats skall ske, ankomme på Konungens befallningshavande
att utse en eller flera likvidatorer, och svare under tiden,
intill dess sådant skett, de, som med vetskap om förhållandet deltaga i
beslut om fortsättande av sparbankens verksamhet eller handla å dess
vägnar, för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom
för egen skuld.

48 §.

49 §.

Vid anmälan, att likvidator eller suppleant utsetts, skall fogas
styrkt avskrift av protokoll eller annan handling, som bestyrker anmälningens
riktighet.

50 §.

Då likvidatorer utsetts, göre styrelsen ofördröjligen reda för sin
förvaltning under den tid, för vilken ej förut .förvaltningsberättelse framlagts
å sammanträde med huvudmännen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

för den tid redovisningen omfattar. Om behandling av denna fråga
samt om rätt att tala å styrelsens förvaltning äge vad i 43 och 44 §§
finnes stadgat motsvarande tillämpning.

Öl §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å sparbankens
okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och
skulder.

Då sådant erfordras för likvidationens verkställande och så snart
det utan uppenbar skada kan ske, skall sparbankens egendom förvandlas
i penningar.

Sparbankens fasta egendom må ej avyttras under hand på andra
villkor än som det jämlikt 58 § förordnade allmänna ombudet godkänt.

I övrigt skall om likvidatorernas befogenhet att företräda sparbanken
samt om deras rättigheter och skyldigheter i tillämpliga delar gälla vad
i denna lag är stadgat angående styrelse.

52 §.

53 §.

Sedan den i årsstämningen utsatta inställelsedagen är förbi samt
likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de inför huvudmännen framlägga
redovisning för sin förvaltning.

Då sådan redovisning framlagts, anses sparbanken upplöst; och
skola likvidatorerna ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens
befallningshavande.

Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av protokoll, som förts
i ärendet, ävensom bevis om dagen för årsstämningens utfärdande.

54 §.

Kungl. Maj:ts~ proposition Nr 147.

Beslut härom skall underställas Konungens befallningshavandes
prövning, och har Konungens befallningshavande att tillse, att överskottet
användes i överensstämmelse med fastställt beslut.

55 §.

Avträdes sparbanks egendom till konkurs, skall sparbanken såsom
konkursgäldenär företrädas av styrelsen eller, om, då beslutet om egendomsavträde
meddelades, likvidatorer varit utsedda, av dessa. Under
konkursen må _ dock i behörig ordning nya styrelseledamöter eller nya
likvidatorer kunna utses.

56 §.

Finnes efter konkursens upphörande överskott, skall likvidation
verkställas i enlighet med bestämmelserna i 46—49 samt 51—54 §§.

Om tillsyn.

57 §.

Handhavandet av tillsynen över sparbank skall på sätt nedan
stadgas fördelas emellan Konungens befallningshavande i det län, där
sparbankens styrelse har sitt säte, samt en av Konungen för hela riket
förordnad sparbanksinspektör.

58 §.

Konungens befallningshavande tillkomme:

att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;
att, då sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står
i strid med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet,
förelägga huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad
dem enligt lag eller sparbankens reglemente åligger; samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Konungens befallningshavande äge förelägga vite vid meddelande
av föreskrift eller förbud, som i denna paragraf omförmäles, samt
fälla till sådant vite.

59 §.

60 §.

Träder sparbanken i likvidation, åligge allmänna ombudet att övervaka
denna.

Allmänna ombudet vare pliktigt att meddela Konungens befallningshavande
och sparbanksinspektören alla de upplysningar angående
sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens
befallningshavande återkallas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Allmänna ombudet njute arvode av allmänna medel efter de grunder
Konungen stadgar.

61 §.

Sparbanksinspektören åligge:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks
verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt

Där inspektören finner sådant nödigt, äge inspektören meddela
föreskrifter angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.

Närmare bestämmelser om inspektörens verksamhet meddelas av
Konungen.

62 §.

Sparbanksinspektören äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla
sparbanks styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.

Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektören utlyst
sammanträde '' med styrelse eller likvidatorer må inspektören eller, efter
inspektörens förordnande, allmänna ombudet närvara och i överläggningarna
deltaga.

63 §.

Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess
likvidatorer åligge:

att jämväl i övrigt meddela inspektören och allmänna ombudet
alla de upplysningar rörande sparbanken, som av dem äskas;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

att, där inspektören meddelat föreskrift beträffande sättet för
förandet av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse; att,

att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde
avgiva statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt de föreskrifter
Konungen kan låta utfärda.

64 §.

Sparbanks förvaltnings- och revisionsberättelser ävensom det protokoll,
som utvisar huvudmännens i anledning av berättelserna fattade
beslut, skola i enlighet med bestämmelser, som det tillkommer sparbanksinspektören
att meddela, i erforderliga delar genom styrelsens ordförandes
försorg hållas anslagna å lätt tillgänglig plats å ett vart av
sparbankens kontor.

65 §.

Straffbestämmelser.

66 §.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller
fängelse straffes

1) stiftare, vilken falskeligen avgiver försäkran, som i 4 § sägs;

2) styrelseledamot eller annan, som vid anmälan hos Konungens
befallningshavande mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

3) styrelseledamot eller likvidator, som i skriftlig handling, vilken
framlägges för huvudmännen, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

4) styrelseledamot, som vid upprättandet av balansräkning mot
bättre vetande förfar i strid med föreskrifterna i 33 §;

5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till sparbanksinspektören
avgiver oriktig eller ofullständig uppgift angående
omständighet, varom det ålegat honom att lämna inspektören upplysning;

Till straff enligt denna paragraf må ej dömas för brott, som enligt
allmänna strafflagen är belagt med strängare straff.

67 §.

Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffes

1) den, som underlåter att fullgöra honom enligt denna lag åliggande
anmälan hos Konungens befallningshavande;

2) styrelseordförande, som icke iakttager föreskrifterna i 19 eller

64 §.

• 68 §.

För överträdelse av det i 21 § stadgade förbudet vare straffet
böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling
ske efter allmän strafflag.

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Över beslut, som av Konungens befallningshavande på grund av
denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen i finansdepartementet;
dock gånge beslutet likväl i verkställighet, där icke Konungen
annorlunda förordnar.

Kurigl. Maj:ts proposition Nr 147.

U §•

Sparbank vare i mål, för vilka ej annorledes genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där sparbankens styrelse
enligt reglementet har sitt säte.

Förseelser, som omförmälas i 67 §, skola åtalas vid den underrätt,
under vilken sparbanken enligt första stycket lyder.

72 §.

Enskilds förhållande till sparbank må ej i oträngt mål yppas.

73 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

74 §.

Genom den nya lagen upphäves, i den mån ej nedan annorlunda
stadgas, lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, sådan den lyder
efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas i senare
utfärdade författningar.

75 §.

1 fråga om den nya lagens tillämpning å sparbank, vars reglemente
blivit stadfäst, innan'' nya lagen trätt i kraft, skola följande bestämmelser
lända till efterrättelse:

1) Äldre sparbank, som vill fortsätta sin verksamhet, vare pliktig
att, där ej Konungen medgiver anstånd, före den 1 januari 1924 hava,
i den mån det erfordras och ej annat följer av vad nedan stadgas, vidtagit
sådana ändringar i sitt reglemente, att detsamma står i överensstämmelse
med föreskrifterna i nya lagen, samt å ändringarna förskaffat sig
Konungens befallningshavandes stadfästelse. Erfordras ej ändring av
reglementet, skall sparbanken före nämnda dag hos Konungens befallningshavande
hava gjort anmälan om att den vill fortsätta sin verksamhet.
Så länge stadfästelse å nu föreskriven reglementsändring icke
meddelats eller anmälan, som nyss sagts, icke blivit gjord, skola förut
gällande bestämmelser äga tillämpning å sparbanken.

2) Äldre sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder därav,
att dess stiftare icke varit bosatta här i riket eller att sparbanken saknar
grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 5 § sägs.

3) I äldre sparbanks reglemente må stadgas, att den del av huvudmännen,
som skall utses av korporation eller myndighet, icke behöver
vara tillsatt förrän å dagen för huvudmännens årssammanträde år 1925.

Kanal. Maj:ts proposition Nr 147.

4) Därest för äldre sparbank föreskriften i 10 § första stycket nödvändiggör
sådan ändring i huvudmännens sammansättning, att huvudman,
vilken icke utsetts av korporation eller myndighet, som i nämnda
lagrum sägs, skall ersättas av huvudman, tillsatt av dylik korporation
eller myndighet, skall i sparbankens reglemente stadgas, att, sedan nya
lagen vunnit tillämpning å sparbanken, nytt val av samtliga huvudmän
skall verkställas så snart ske kan och sist å dagen för huvudmännens
årssammanträde år 1925 samt att, intill dess samtliga sålunda föreskrivna
nyval ägt rum, äldre reglementsbestämmelser angående huvudmännens
sammansättning och tillsättande skola lända till efterrättelse. Huvudman,
som tillsatts, innan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken, och som
icke enligt vad nu sagts är pliktig att avgå, vare, ändå att han tillsatts
för längre tid, pliktig att avgå sist å årssammanträdet år 1934.

5) Har huvudman eller styrelseledamot i äldre sparbank valts för
tid, som tilländagår efter den dag, då nya lagen vinner tillämpning å
sparbanken, må han utan hinder därav, att han är bosatt utom sparbankens
verksamhetsområde eller ledamot av styrelse för eller tjänsteman
i annan sparbank, fortsätta utövandet av sitt uppdrag, till dess tiden
därför utgår, dock ej längre än till huvudmännens årsammauträde år
1925. År, då nya lagen vinner tillämpning å äldre sparbank, av sparbankens
styrelseledamöter mer än en fjärdedel ledamöter av styrelse för
eller tjänstemän i bankbolag, vare styrelseledamot ej av sådan anledning
pliktig att avgå från sin befattning förrän å huvudmännens årssammanträde
år 1926.

6) Där stadfäst reglemente för äldre sparbank icke utgör hinder
för sparbanken att, sedan en och samma insättares tillgodohavande uppnått
tjugutusen kronor, låta det ökas annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet, må, om och i den utsträckning Konungens
befallningshavande efter att hava inhämtat sparbanksinspektörens yttrande
bestämmer, det belopp, varutöver ökning-, frånsett vad som följer
av 22 § andra stjmket, allenast i nämnda ordning må ske, sättas högre
än tjugutusen kronor.

7) Äldre sparbank vare befriad från skyldigheten att iakttaga föreskriften
i 25 §, dock ej längre än till den 1 januari 1939, där ej
Konungen medgiver anstånd. Sådan sparbanks inlåning må under
övergångstiden icke med högre belopp än som redovisas på sätt i
nämnda paragraf närmare angives överstiga femtio gånger beloppet
av sparbankens fonder; och äge Konungens befallningshavande, där
sparbankens fondställning försämrats eller eljest särskild anledning
att påkalla en förbättring därav föreligger, att efter att hava inhämtat

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

sparbanksinspektörens yttrande fastställa visst lägre förhållande emellan
sparbankens inlåning och fonder än sålunda föreskrivits, dock ej lägre
än det i 25 § stadgade.

9) Bestämmelsen om att sparbanks kassareserv, i den mån den
skall överstiga 50,000 kronor, icke må redovisas i inteckningar behöver
icke vara till fullo genomförd förrän vid upprättandet av bokslut för
år 1933.

11) Äldre sparbank vare, intill dess bokslut för år 1933 sker, fritagen
från den skyldighet, som jämlikt 33 § må åligga sparbanken att
vid balansräknings upprättande nedskriva sparbanken den 1 januari 1923
tillhöriga obligationer till deras verkliga värden; dock att sparbank, som
begagnar sig av den sålunda medgivna befrielsen, icke må bokföra dylika
obligationer till högre värden än de lägsta värden, vartill de må hava
bokförts efter den 1 januari 1921. Så länge sparbank tillhöriga obligationer
i balansräkning upptagas över deras verkliga värden, må grundfond
icke återbäras; ej heller må, där ej Konungens befallningshavande
i särskilt fall det tillstädjer, uppkommen vinst användas annorledes än
till avsättning till reservfond.

13) Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller
genom sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret eller
sparbankskommittén inrättats före den 1 maj 1920.

14) Sparbanksiuspektören vare pliktig att tillhandagå jämväl sparbank,
å vilken nya lagen icke vunnit tillämpning, med råd och upplysningar
angående lämpliga bedrivandet av sparbankens verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

15) Har äldre sparbank icke inom tid, som under 1) sägs, fullgjort
vad där föreskrivits och har ej Konungen medgivit anstånd, skall
sparbanken genast ställas under utredning; skolande därvid stadgandet
i 22 § andra punkten i lagen den 29 juli 1892 äga motsvarande tilllämpning.

76 §.

I fråga om medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank,
skall bestämmelsen i 26 § i lagen den 29 juli 1892 i dess ursprungliga
lydelse fortfarande lända till efterrättelse, om äldre giftermålsbalken
är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

77 §.

Om sparbanks konkurs är särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt.

127 höft. (Nr 147.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura skall i nedan angivna del erhålla
följande ändrade lydelse:

8 §•

Var — — — — — firma.

I-----fullgörande.

Från nu stadgade anmälningsskyldighet undantagas fartygsredare
och rederier, aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, registrerade föreningar,
solidariska bankbolag samt sparbanker.

Enkelt — — — föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den 14 mars
1922.

Närvarande:

Justitierådet BerglöF,
Regeringsrådet Ernberg,
Justi tieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet i finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 februari
1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål iagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om sparbanker; och

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Sven Lawski.

Desamma föranledde följande yttranden.

1) Förslaget till lag om sparbanker.

1 §•

Lagrådet:

Avfattningen såväl av förevarande paragraf som av stadgandet i
3 § 4) giver tämligen oförtydbart vid handen, att man icke tänkt sig,
att andra än stiftarna skulle äga tillskjuta bidrag till grundfonden.
Detta bekräftas ock av vad de sakkunniga uttalat i motiven till 36 §.
Särskilt om man beaktar, att bolag, föreningar och andra s. k. juridiska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

personer icke kunna vara stiftare men väl kunna tänkas vara villiga att
med penningtillskott medverka till bildande av sparbank, synes det
emellertid icke lämpligt att ovillkorligen fordra, att grundfonden skall
tillskjutas av stiftarna. Det hemställes därför, att 1 § avfattas så, att
den ej kommer att innehålla sådan begränsning.

3 §•

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitierådet Appelberg:

Enligt stadgandet i andra stycket av 22 § äger Konungens befallningshavande
. att i särskilda fall medgiva sparbank att låta insättares
tillgodohavande ökas annorledes än medelst tillgodoförande av ränta utöver
det i sparbankens reglemente jämlikt förevarande paragraf under
10) bestämda beloppet. Att sålunda tillåtelse i administrativ väg skall
kunna meddelas till överskridande av ett i reglemente fastställt maximibelopp,
synes näppeligen riktigt eller påkallat. Tanken i förslaget
är i själva verket, att eftersom lagen nödgar att i reglementet fastslå
ett visst högsta maximum, som för vissa sparbanker och under vissa
förhållanden kan befinnas vara för lågt, möjlighet skall finnas att överskrida
detta. Men rätten att sålunda med Konungens befallningshavandes
medgivande överskrida det bestämda maximum bör då genom bestämmelse
i reglementet vara medgiven styrelsen. Häråt bör givas
uttryck medelst jämkningar såväl i stadgandet under 10) av förevarande
paragraf som i 22 §. I samband härmed synes lämpligt, att den materiella
bestämmelsen att högsta beloppet skall vara 20,000 kronor, i enlighet
med förslagets systematik i övrigt, uteslutes ur förevarande paragraf
och insättes i 22 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till det vid 1 § anförda hemställes om uteslutande
ur 4) av orden »till stiftarna eller deras rättsinnehavare».

6 §■

Justitierådet Molin, med vilken regeringsrådet Ernberq i huvudsak
instämde:

Enligt särskilda författningar gälla i allmänhet för sammanslutningar
och bildningar med uppgift att bedriva ekonomisk verksamhet
föreskrifter om firma och om registrering. Det är anmärkningsvärt,
att bestämmelser i dylikt avseende icke upptagits i det remitterade förslaget.
De närmaste förebilderna erbjuda sig i lagarna om bankbolag
och om ekonomiska föreningar. Att sparbanksrörelsen är en form av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

bankrörelse, hava de sakkunniga påvisat i motiven till förslagets 31 §.
Härav följer visserligen icke, att samtliga bestämmelser, som gälla om
bankaktiebolag och solidariska bankbolag, också äro på sin plats för sparbanker.
Men egendomligt är, att föreskrifter, som äro gemensamma för
de största bankföretag och de minsta ekonomiska föreningar och dessutom
tillämpade på andra närliggande lagstiftningsområden, icke funnits
lämpliga för den särskilda form av penningrörelse, varom nu är fråga.
Enligt min uppfattning böra de principer, som i förevarande avseende
av lagstiftningen godkänts såsom lämpliga och ändamålsenliga för banker
och ekonomiska föreningar, antagas vara lika lämpliga och ändamålsenliga
för sparbankerna, såvida det icke kan påvisas, att firmaanmälan
och registreringsskyldighet medföra olägenhet av något slag för denna
särskilda form av affärsrörelse. Om man granskar de bestämmelser,
som de sakkunniga i ämnet upptagit i det av dem såsom Alternativ II
framlagda lagförslaget, torde man emellertid finna, att desamma icke
— såsom man på sparbankshåll synes föreställa sig — orsaka stort
mera besvär än det remitterade förslagets motsvarande stadgande!! och
icke medföra avsevärda kostnader, samt att bestämmelserna till sin sakliga
innebörd icke äro hinderliga eller mindre väl lämpade för sparbanksrörelsen.
Under sådana förhållanden synas övervägande skäl tala för
att det remitterade förslaget omarbetas i ovan angivna syfte och att
därvid förberörda alternativa förslag kommer under omprövning.

Justitierådet Appelberg:

Lika med justitierådet Molin anser jag principiella skäl tala för
införande av bestämmelser om firmaanmälan och registrering av sparbanker.
Med hänsyn till det motstånd, som från sparbankshåll mött
häremot, och då några mera betydande olägenheter av den eftergift,
som förslaget härutinnan innefattar, knappast torde vara att vänta, anser
jag mig dock icke böra motsätta mig framläggande av förslaget i
dess nu föreliggande skick.

Lagrådet:

Förslaget förutsätter visserligen, att för såväl styrelseledamöter
som revisorer suppleanter kunna utses, men det föreskriver icke, att
detta alltid skall ske. Med hänsyn härtill synas orden »samt styrelseoch
revisorssuppleanter» böra utgå ur första stycket.

Bifall till lagrådets hemställan här nedan vid 11 § därom att styrelsens
ledamöter skola vara svenska medborgare föranleder uteslutande
i andra stycket 1) av orden »ävensom nationalitet».

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

10 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket därom att stiftare må kunna i reglementet
förklaras för huvudman »i den mån ej annat följer av vad nedan
i denna lag stadgas» torde vara avsett att innebära dels att sådant förklarande
icke må gälla längre tid än i andra stycket sägs, dels att det
i sjätte stycket upptagna förbud för huvudman att innehava vissa befattningar
gäller jämväl för stiftare, som förklarats för huvudman, och
dels att föreskriften i 12 § skall tillämpas även i fråga om sådan huvudman.
Då detta emellertid icke med önskvärd tydlighet framgår av de
ovan återgivna ordalagen, synes en omredigering av stadgandet erforderlig.

Justitierådet Molin:

Enligt bestämmelserna i tredje stycket av denna paragraf skola
huvudmännen vid årssammanträdet fastställa balansräkningen för näst
föregående år. Den vinst, som balansräkningen utvisar, skall enligt de
närmare föreskrifter, som meddelas i 35 §, i första hand användas till
förstärkning av fonderna. Beslut om huru stor del av vinsten, som
skall överföras till fonderna, bör givetvis också fattas på årssammanträdet.
Detta lärer även vara med förslaget avsett, men uttryckligt
stadgande därom torde få anses behövligt. Beslut jämlikt 35 § andra
• stycket om sättet för användande av därefter återstående vinstmedel
synes däremot lämpligen kunna få uppskjutas till annat sammanträde
med huvudmännen. Märkas bör emellertid att härigenom öppnas möjlighet
att avsätta medel till framtida förfogande, att alltså bilda en
dispositionsfond, som ej är underkastad föreskriften i förslagets 38 §.

11 §.

Lagrådet:

Av bestämmelserna i 17, 53, 116 och 169 §§ i gällande lag om
bankrörelse följer, att ledamot av styrelsen för bankaktiebolag eller solidariskt
bankbolag skall vara svensk medborgare. Och 57 § i lagen om
aktiebolag stadgar, att ledamot av styrelsen för aktiebolag skall vara
svensk medborgare, såvida ej Konungen för särskilt fall medgivit, att
viss begränsad del av styrelsen må bestå av medborgare i annat land.
Då sparbank i förevarande avseende synes böra likställas med bankbolag,
hemställes, att i förevarande paragraf intages föreskrift därom
att styrelseledamot skall vara svensk medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Därest denna hemställan bifalles, torde därav föranledas tillägg i
75 § under 5) för det fall, att i styrelse för äldre sparbank skulle finnas
ledamot, som ej är svensk medborgare.

23 §.

Lagrådet:

Av de sakkunnigas motiv framgår, att anledningen därtill, att
tredje stycket av förevarande paragraf erhållit en något annan avfattning
än motsvarande stadgande i gällande sparbankslag (29 § enligt
dess lydelse i lagen den 22 juni 1921), varit önskan att tydligare än
nu är fallet angiva, att dödtiing av motbok icke kan påkallas av annan
än motbokens ägare. Huruvida gällande lag har denna innebörd, kan
emellertid med fog ifrågasättas. Den syneS snarare böra tolkas så, att
det lämnas öppet, om annan än ägaren må kunna påkalla dödning. Motbok
kan vara avlämnad som säkerhet för fordran under sådana villkor,
att mottagaren bör vara berättigad att, om motboken för honom förkommer,
få densamma dödad. Men spörsmål av dylik beskaffenhet
synas icke böra lösas i sparbankslagen; avgörandet bör bero på allmänna
rättsregler. Anledning synes därför icke föreligga att giva stadgandet
annan lydelse än den, som sparbankslagen upptager och som överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i 52 och 168 §§ i lagen om
bankrörelse.

25 §.

Justitierådet Appelberg:

Huruvida den här givna regeln är väl avpassad för vinnande av
det åsyftade ändamålet, är givetvis för en icke fackman svårt att bedöma.
Det faller emellertid i ögonen, att såväl förevarande regel som
föreskrifterna i 29 § komma att driva sparbankerna att i stor utsträckning
nedlägga sina medel i obligationer. Beaktar man, att dessas värden
ofta är", såsom särskilt senare årens erfarenhet utvisar, utsatta för
starka kursfluktuationer, och att sparbank därför lätt kan genom allt för
stora placeringar i obligationer, även förstklassiga sådana, lida sådana
förluster, som på grund av bestämmelserna i förslaget tvinga sparbanken
till likvidation, måste man ställa sig betänksam mot förslaget i förevarande
del. Med hänsyn härtill och till den kritik, sparbanksföreningen
riktat mot de sakkunnigas förslag i denna del, känner jag mig icke
övertygad, att man ej genom ytterligare modifikationer i det framlagda
förslaget skulle kunna komma till en lyckligare lösning av föreliggande
fråga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

35 §.

Justitieråden Berglöf och Appelberg:

Då det måhända kan finnas lämpligare att avgörandet i fråga om
användning av vinstmedel för det i första stycket nämnda ändamål tillkommer
huvudmännen, synes tillräckligt, att i lagen stadgas, att för
dylikt ändamål må användas belopp, som i förhållande till sparbankens
ställning är av ringa betydelse.

Regeringsrådet Ernberg:

Den i första stycket medgivna rätten att använda viss del av sparbanks
vinst till annat ändamål än stärkande av sparbankens fonder
torde böra tillkomma huvudmännen efter det styrelsen därutinnan avgivit
yttrande. Något skäl till avvikelse från gällande lags bestämmelser
i motsvarande avseende har icke anförts i motiven och torde knappast
heller föreligga. Det hemställes därför om återgång till den nuvarande
lagens ståndpunkt i denna del.

Justitierådet Molin:

Sedan huvudmännen vid årssammanträdet fastställt balansräkningen
för nästföregående år, hava de, enligt förevarande paragraf, att av den
vinst, som balansräkningen utvisar, i första hand göra den avsättningtill
grundfond eller säkerhetsfond, som må vara erforderlig. Av vad
som icke tages i anspråk för dylikt ändamål äger styrelsen använda ett
mindre belopp för ändamål, som omnämnes i andra punkten av första
stycket. Beslut om sådant användande eller åtminstone därom att styrelsen
vill för framtida disponerande förbehålla sig visst belopp måste
styrelsen tillkännagiva vid sammanträdet, därest huvudmännen skola då
kunna fullgöra sitt åliggande att bestämma, i vad mån återstoden av
vinsten skall avsättas till reservfonden eller erhålla sådan användning,
som sägs i paragrafens andra stycke. Det är egendomligt, att beslutanderätten
i en del av ärendet sålunda lagts till styrelsen. Det synes lämpligare
att även härutinnan beslutanderätten tillkommer huvudmännen,
vilka dock liksom i det fall, som avses i andra stycket, böra inhämta
styrelsens yttrande. Om den sålunda förordade ändringen vidtages, bör
detta uppmärksammas vid den jämkning i avfattningen av 10 § tredje
stycket, vartill den vid nämnda lagrum av mig gjorda erinringen kan
föranleda.

Kungi. Maj:t9 proposition Nr 147.

Lagrådet:

Under den förutsättning, som angives i andra stycket, äga huvudmännen,
enligt ordalydelsen av detta stycke, att till sådant ändamål,
som där sägs, anslå intill hälften av vinsten. Det torde emellertid
kunna antagas, att avsikten varit, att denna förfoganderätt, för den
händelse någon del av vinsten avsatts till fonder eller auvänts för i
första stycket avsett ändamål, skall vara begränsad till hälften av vad
därefter återstår av vinsten. Detta torde böra komma till uttryck i
lagtexten.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg:

Enligt gällande lag är rätten att besluta om användning av vinstmedel
för i andra stycket avsett ändamål beroende av att reglementet
uttryckligen medgiver huvudmännen sådan befogenhet. Det synes ej
föreligga tillräcklig anledning att avvika från vad härutinnan nu är
gällande.

39 §.

Lagrådet:

I förslaget saknas direkt bestämmelse om vem som har att utse
revisorer. I sakens natur ligger visserligen, att sådant val förrättas av
huvudmännen. Uttrycklig bestämmelse därom bör dock upptagas i förslaget
och kan lämpligen inrymmas i förevarande paragraf.

Stadgande torde böra införas om nytt val för den händelse revisor
avgår innan den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända och suppleant
ej finnes utsedd. (Jfr 10 o. 11 §§)

47 §•

Lagrådet:

Då det måste anses uteslutet, att ett huvudmännens beslut om
sparbanks likvidation skulle förenas med tredska att utse likvidatorer,
är det uppenbarligen oegentligt att hänföra bestämmelserna i förevarande
paragraf till annan likvidation än sådan, varom Konungens befallningshavande
jämlikt 58 § förordnat. De stadganden i redan gällande lagar,
som tjänat till förebild, hava ej heller en så vidsträckt omfattning som
det här föreslagna.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 127 käft. (Nr 147.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147

51 §.

Lagrådet:

I likhet med vad i tredje stycket av 101 och 218 §§ i lagen om
bankrörelse är stadgat för bankaktiebolag och solidariskt bankbolag torde
tredje stycket i förevarande paragraf böra avse sparbanks egendom överhuvud
och ej blott dess fasta egendom.

Beträffande likvidatorernas befogenhet att företräda sparbank samt
om deras rättigheter och skyldigheter bör uppenbarligen i tillämpliga
dela* gälla icke blott vad i lagförslaget stadgats om styrelse utan ock
vad där föreskrivits om styrelses ledamöter. Det hemställes, att uttryckligt
stadgande härom införes i sista stycket av förevarande paragraf.

53 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Då enligt 54 § huvudmännen skola äga att bestämma om användning
av överskott, som enligt likvidatorernas redovisning må förefinnas,
bör antydan om denna huvudmännens fortsatta funktion även efter redovisningens
frandäggande för huvudmännen och sparbankens enligt förslaget
därmed inträdda upplösning göras redan i andra stycket av förevarande
paragraf.

65 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Det här använda uttrycket de utav sparbank »förvaltade medlen»
är ej fullt tydligt. Möjligen har därmed åsyftats dels sparbanks fonder
dels ock de i sparbanken insatta medel. Till äventyrs har emellertid
uttrycket eu än vidsträcktare innebörd. Då det synes angeläget, att
berörda otydlighet undanröjes, hemställes, att ifrågavarande stadgande
måtte undergå en förtydligande omformulering.

70 §.

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appélberg:

Då enligt förslaget även sparbankerspektören äger i visst avseende
meddela för sparbanken bindande beslut, torde rätt till klagan
över sådant beslut böra medgivas; och torde sådan böra föras i enahanda
ordning som enligt förslaget skall gälla i fråga om Konungens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

befallningshavandes beslut. Det hemställes därför, att stadgande härom
införes i förevarande paragraf.

Föreskriften att meddelat beslut skall gå i verkställighet oberoende
av förd klagan synes emellertid icke höra erhålla tillämpning å sparbanksinspek
törens beslut.

75 §.

Lagrådet:

Den under 15) intagna bestämmelsen om påföljd av underlåtenhet
att iakttaga föreskrifterna under 1) synes lämpligast böra sammanföras
med sistnämnda moment.

Då det måste anses självfallet, att den omständigheten att äldre
sparbanks stiftare på sin tid icke voro bosatta här i riket ej bör utgöra
hinder för sådan sparbank att fortsätta sin verksamhet, hemställes, att
den härom under 2) införda bestämmelsen måtte såsom överflödig utgå.

2) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Ma}: ta proposition Nr 147.

100

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 mars 1922.

Närvarande: *''

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
ÅKERMAN, SCHLYTER, ÖRNE.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anmäler lagrådets
yttrande den 14 i denna månad angående de till lagrådet den
3 nästlidne februari remitterade förslagen till

1) lag om sparbanker; och

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

Departe mentschefen.

Föredraganden anför därvid:

Förslaget v. granf,kningen i lagrådet har mot förslaget till lag om spar till

lag om banker icke framkommit någon annan anmärkning av principiell art än
sparbanker, att en ledamot uttalat vissa betänkligheter mot stadgandet i nämnda
förslags 25 § utan att dock lämna någon anvisning om i vilken riktning
en ändring av stadgandet bör ske. Vid sådant förhållande torde
jag beträffande de grundläggande nyheterna i förslaget kunna nöja
mig med att hänvisa till vad jag yttrat vid förslagets remitterande till
lagrådet.

Vad angår detaljföreskrifterna i förslaget till lag om sparbanker
hava vissa anmärkningar framställts av lagrådet i dess helhet eller en
eller flera ledamöter av detsamma.

1 § och

3 § 4).

Sålunda har av lagrådet hemställts, att bestämmelserna i 1 § och
3 § under 4) matte avfattas pa sadant sätt, att tillskott till grundfond
må kunna lämnas även av annan än stiftare. Denna hemställan torde
böra iakttagas.

101

Kungl. Ma]:ts proposition Nr 147.

Vid 3 § under 10) har av tre ledamöter gjorts gällande, att nämnda 3 § io), 22§
stadgande samt 22 § borde omarbetas på sådant sätt, att sparbanks- oc/l 75 § 61
lednings rätt att med Konungens betällningshavandes samtycke höja ett
i sparbankens reglemente bestämt insättningsmaximum blir beroende av
att medgivande härtill lämnats i reglementet. Då det vid tidpunkten
för en Bparbanks stiftande givetvis är omöjligt att bedöma, huruvida
någon gång i framtiden behov att med Konungens befallningshavandes
samtycke i visst fall höja ett i reglementet bestämt maximum kan
yppas, skulle, därest den ifrågasatta föreskriften upptoges, förtänksamma
stiftare av sparbank säkerligen icke kunna underlåta att i reglementet
alltid lämna medgivande till dylikt höjande. Föreskriften skulle
därför knappast få annan praktisk effekt än att den skulle skapa svårigheter
för sparbank, i vars reglemente medgivande av ifrågavarande art
av förbiseende icke lämnats, i det att en dylik sparbank, då ett behov
av maximibeloppets höjande i avseende å viss motboksräkning inställde
sig, icke skulle tillräckligt snabbt kunna genomföra erforderlig reglementsändring.
På grund av vad sålunda anförts har jag icke ansett mig kunna
i omförmälda hänseende föreslå någon ändring i förslaget. Däremot torde,
på sätt ifrågavarande tre ledamöter i detta sammanhang föreslagit, bestämmelsen
om att insättningsmaximum normalt må utgöra högst 20,000
kronor böra överflyttas till 22 §, vilket föranleder vissa jämkningar i
3 § under 10) och 75 § under 6).

Vid 6 § har av två ledamöter förordats, att för sparbankerna måtte {i
införas bestämmelser om firma och registrering, under det att en ledamot
ansett principiella skäl tala för införandet av dylika bestämmelser men
dock icke velat motsätta sig förslagets framläggande i dess nu föreliggande
skick och en ledamot lämnat förslaget härutinnan utan anmärkning.
Då av vad i lagrådet förekommit lärer framgå, att bestämmelser
om firma och registrering icke äro för sparbankerna oundgängligen nödvändiga,
har jag, utan att vilja underkänna de inom lagrådet framförda
principiella skälen, funnit mig böra, särskilt med hänsyn till det motstånd,
som från sparbankshåll förekommit mot den ifrågavarande anordningen,
böra förorda, att förslaget härutinnan bibehålies oförändrat.

I enlighet med lagrådets hemställan böra ur 6 § första stycket
orden »samt styrelse- och revisorssuppleanter» uteslutas. Likaledes bör,
i anledning av vad lagrådet vid 11 § föreslagit, i 12 § upptagas föreskrift
om att styrelseledamot i sparbank skall vara svensk medborgare

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

och i saraband därmed orden »ävensom nationalitet» utgå ur 6 § andra
stycket och ändring verkställas i 75 § under 5).

10 §■ I enlighet med vad lagrådet anmärkt mot avfattningen av 10 §

första stycket sista punkten bör i nämnda stadgande uttryckligen angivas,
att förklarande att vara huvudman icke må avse längre tid än i andra
stycket av samma paragraf sägs. Med hänsyn till lydelsen av stadgandena
i 10 § sjätte stycket och i 12 § torde även utan att hänvisning
till dessa stadganden sker vara tydligt, att desamma äro tillämpliga
jämväl på den, som i reglemente förklarats för huvudman. Vad av en
ledamot anförts mot avfattuingen av 10 § tredje stycket synes böra
iakttagas.

23 §. Mot lagrådets hemställan beträffande 23 § har jag intet att erinra.

35 §. I enlighet med vad inom lagrådet anförts bör rätten att i det i

35 § första stycket avsedda fallet disponera över sparbanks vinst tillkomma
huvudmännen, efter det styrelsen avgivit yttrande i ärendet.
Likaledes bör, såsom av lagrådet förordats, rätten att enligt 35 § andra
stycket använda hälften av sparbanks vinst böra begränsas till hälften
av den del av vinsten, som återstår, sedan medel, erforderliga för fondernas
uppbringande till i paragrafen avsedd höjd, avsatts till reservfonden
eller medel undantag^ för vinstdisposition enligt första stycket.

39, 47 och Vad lagrådet anmärkt beträffande 39, 47 och 51 §§ lärer böra

51 §§■ iakttagas.

65 §. Mot avfattningen av 65 § har en ledamot anmärkt, att det där

använda uttrycket ''de utav sparbank förvaltade medlen’ icke skulle vara
fullt tydligt. Ifrågavarande uttryck, som omfattar dels sparbankens inlåning
och dels sparbankens egna tillgångar, vare sig dessa redan avsatts
till fonder eller bokförts såsom odisponerade vinstmedel, är emellertid
det hävdvunna, som sedan lång tid kommit till användning i den
av statistiska centralbyrån utgivna sparbanksstatistiken. Något förtydligande
torde därför icke vara av nöden.

70§ samt 75 § De anmärkningar, som inom eller av lagrådet framställts beträf 2)

och io). fan(je 70 § samt 75 § under 2) och 15), torde böra godtagas.

På vissa ställen i förslaget torde därjämte redaktionella jämkningar
böra vidtagas.

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 147.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 13 juli
1887 angående handelsregister, firma och prokura har av lagrådet lämnats
utau anmärkning och föranleder icke nu något uttalande från min
sida.}»

Under förmälan, att han låtit vidtaga de av honom förordade
ändringarna i förslaget till lag om sparbanker, uppläser föredraganden
det sålunda omarbetade förslaget, varefter föredraganden hemställer, att
ifrågavarande två förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

FörslagettiU
lag om
ändrad
lydelse av
8 § i lagen
den 13 juli
1887.

Ur protokollet:
Martin Philipson.