Kungl. Maj:ts proposition nr 146 (Proposition 1936:146)

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Nr 146.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§
samt 30 kap. 45 § rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms
slott den 6 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30
kap. 45 § rättegångsbalken;

2) lag om offentlighet vid förhör inför hovrätt;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
om fri rättegång;

4) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368)
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; samt

5) lag om ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami.

Nr 146.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 oell 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.
45 § rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

26 KAP.

15 §.

Finner i vädjat mål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör
eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla
förhöret. Ej må den omständigheten att svaranden i hovrätten uteblivit
utgöra hinder för hovrätten att förordna om hans inkallande till förhör,
där sådant prövas för målets utredande erforderligt.

Avses med förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet
eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,
angive hovrätten detta i beslut om förhöret. Hovrätten förelägge
part, som skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller
att målet avgöres utan hinder av hans utevaro. Skall förhöret hållas vid
underrätt, meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

27 KAP.

11 §■

Vad parterna enligt 6 och 10 §§ hava att iakttaga, så ock äventyret om
det försummas, skall tecknas å besvärsskriften. Därvid skall jämväl, då
fråga är örn sådan ändring i underrätts utslag som i 15 § tredje stycket avses,
tilltalad erinras om vad han enligt nämnda lagrum har att iakttaga för att
bliva personligen hörd inför hovrätten.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att
hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,
fängelse i minst ett år eller avsättning, i besvärsskriften eller, om
hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den i
10 § för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att bliva personligen
hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda
skäl däremot äro. Har klagandens vederpart underlåtit att avgiva förklaring,
varde han ändå till förhöret kallad, där så kan ske.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i
underrättens utslag i fråga om straff, utan att tilltalad, som före förklaringstidens
utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten,
bereus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt
gäde dock ej, där hovrätten bestämmer straffet till allenast böter, eller den
tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för
målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller
sig, eller det upplyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

Om förhör.

45 §.

Där i något mål Konungen finner nödigt att, till vinnande av utredning i
målet, förhör med parterna hålles, skall vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat
i fråga örn förhörs anställande i hovrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936; dock att vad i 27 kap. 15 §
första stycket andra punkten och tredje stycket är stadgat icke skall äga
tillämpning å mål däri hovrätt vid lagens ikraftträdande redan fattat slutligt
beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om offentlighet vid förhör inför hovrätt.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 22 april 1881 (nr 17 s. 6)
om offentlighet vid underdomstolarne1 samt i lagen den 29 mars 1899 (nr 18
s. 4), innefattande tillägg till nämnda förordning, finnes stadgat i avseende
å rättegång vid allmän underrätt jämväl skall äga tillämpning, då förhör
äger rum inför hovrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936, då lagen den 14 juni 1901
(nr 38 s. 48) om offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt skall upphöra
att gälla.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri
rättegång2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

Har part —- — — åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt —--allmänna medel.

1 Senaste lydelse se SFS 1913:50.

2 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1933: 230.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

ning med högst fem kronor för varje dag som för resan och vistandet vid
domstolen erfordras, så ock resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet. Ej må ersättning varom nu sagts utgå i annat fall än där
den tilltalades hemvist är beläget på minst fem mils avstånd från hovrättens
sammanträdesort. Saknar tilltalad varom här är fråga medel till bekostande
av sin inställelse, må han i den ordning som i 3 § lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är för där avsett
fall stadgad medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden beredas
tillfälle att inställa sig inför hovrätten.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts —--ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola, med undantag av tredje stycket, äga motsvarande
tillämpning i fråga om mål, som fullföljes hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Äskar någon---samma talan.

Förordnande av biträde meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Finnes vid målets handläggning att biträde ej förordnats, eller har förordnat
biträde ej tillstädeskommit, meddelas dock sådant förordnande av rätten.
Ej må den omständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra
hinder mot målets handläggning. Innan biträde hörts må dock icke, mot
den häktades bestridande, slutligt utslag meddelas.

Vill den---den förordnade.

2 §•

Är vid handläggning av mål, däri någon hålles häktad såsom misstänkt
för brott, biträde för den häktade ej tillstädes, men finner rätten med hän -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

syn till bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen
biträde erforderligt för målets utredning, åge rätten, ändå att det ej påkallas
av den häktade, förordna biträde. Sålunda förordnat biträde må icke
avvisas av den häktade, med mindre han själv anskaffar annat biträde, som
av rätten godkännes.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular j

urisdiktion.

Härigenom förordnas, att 55 § lagen den 5 juni 1909 örn konsularjurisdiktion
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

55 §.

Underställt mål —--i målet.

I fullföljt eller underställt mål äger hovrätten beträffande anställande av
muntligt förhör samt vederbörandes hörande i övrigt de befogenheter, som
enligt lag tillhöra hovrätt vid handläggning av dit fullföljda eller underställda
mål; dock att vad i 27 kap. 15 § första stycket andra punkten och tredje
stycket rättegångsbalken finnes stadgat icke skall äga tillämpning i mål som
i denna lag avses.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga om
utsträckt användning av muntliga förhör i hovrätt samt anför därvid:

»Enligt 26 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken äger hovrätt till vinnande
av upplysning, som i vädjat mål prövas erforderlig, anställa muntligt förhör
med parterna eller, där förhöret ej lämpligen kan äga rum i hovrätten,
uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Svarandens uteblivande i hovrätt
utgör ej hinder för hans inkallande till förhör, där sadant prövas för målets
utredande erforderligt. Enligt 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
äger i besvärsmål hovrätt, där det finnes nödigt, att till vinnande av upplysning
rörande viss omständighet muntligt förhör med parterna hålles, anställa
sådant förhör eller, under samma förutsättning som förut angivits i fråga
om vädjat mål, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Även örn klagandens
vederpart underlåtit att avgiva förklaring, skall han kallas till förhöret,
där så kan ske. Beträffande övriga mål, varmed hovrätt täger befattning
såsom andra domstol, eller underställningsmålen, gives i 27 kap. 17 §
rättegångsbalken ett allmänt stadgande av innehåll, att där hovrätt finner part
böra höras, äger hovrätten meddela de föreskrifter, som med avseende därå
finnas erforderliga. I fråga om parters hörande i mål eller ärende, varmed
hovrätten utan föregående stämning tager befattning såsom första domstol,
äger enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken hovrätten förordna efter ty tjänligast
finnes.

Beträffande muntligt förhör i hovrätt gäller i övrigt huvudsakligen följande.
I hovrättens beslut örn muntligt förhör i fullföljt mål skall jämlikt 26 kap.
15 § andra stycket och 27 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken angivas
den omständighet, varom upplysning erfordras. Vid förhörs utsättande skall
i samtliga mål, varom här är fråga, hovrätt förelägga part, som skall vid förhöret
tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller att målet avgöres utan
hinder av hans utevaro. I brottmål, däri talan örn ansvar föres, äger hovrätten
därjämte, i stället för påföljd som nyss sagts förordna att part, som utebliver

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

från förhöret må hämtas till rätten. Skall i fullföljt mål förhör hållas vid underrätt,
har hovrätten att meddela de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.
Enligt vedertagen praxis kunna vid muntligt förhör inför hovrätt vittnen
eller andra personer, vilkas utsagor äga betydelse för målet, avhöras i samma
ordning som gäller vid underrätt.

Enligt lag den 14 juni 1901 om offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt
skall vad i förordningen den 22 april 1881 örn offentlighet vid underdomstolarna
samt i lagen den 29 mars 1899, innefattande tillägg till nämnda förordning,
finnes stadgat i avseende å rättegång vid allmän underrätt jämväl
äga tillämpning, när förhör äger rum inför hovrätten i brottmål varmed hovrätt
såsom första domstol tager befattning.

Tidigare reformförslag.

Frågan om vidtagande av åtgärder i ändamål att åstadkomma ökad muntlighet
i hovrättsprocessen har, såvitt angår brottmålen, behandlats i en den
18 januari 1926 dagtecknad, av professor Åke Hassler på offentligt
uppdrag verkställd utredning angående införande i hovrätterna
av muntlig procedur i vissa brottmål.

I denna utredning anfördes, bland annat, att frånvaron av omedelbarhet
och muntlighet i hovrättsförfarandet i brottmål måste framstå såsom allvarligare
ju svårare brottet vore och ju högre därför straffet för detsamma kunde
bliva. Det måste betecknas såsom stridande mot gällande rättsuppfattning
att en domstol, låt vara utrustad med de bästa kvalifikationer för sitt värv,
på uteslutande skriftligt material till långvariga frihetsstraff dömde personer
som den aldrig sett, till och med sådana som av underrätt frikänts eller fått
mildare straff. Icke heller kunde det anses lämpligt att ett frikännande av
en i underrätt dömd person kunde grundas på enbart skriftligt material, till
väsentlig del sammanbragt av underrätten, vars omedelbara kännedom om
saken måste antagas vara större än hovrättens och sålunda utgöra en ersättning
för den senares större formella kompetens. Statsmakterna hade då näppeligen
omgärdat rättsskipningen i högre instans med de garantier för säkerhet
i avgörandet, som i ett nutida rättssamhälle skäligen kunde krävas.

I utredningen föreslogs införande av muntlig förhandling enligt i huvudsak
följande grunder. Om i fullföljt eller underställt mål någon vore dömd till
straffarbete i två år eller högre straff eller till avsättning, skulle alltid muntligt
förhör hållas inför hovrätten. Hovrätten skulle själv ej äga ådöma sådant
straff utan att i målet hålla muntligt förhör. I vissa fall skulle muntligt förhör
kunna efterföljas av en mera omfattande fortsatt muntlig förhandling,
i förslaget benämnd rannsakning, vid vilken vittnesbevisning och annan ej
omedelbart tillgänglig utredning finge förebringas. Såväl muntligt förhör
som rannsakning skulle kunna äga rum jämväl å annan ort än hovrättens
sessionsort. Båda slagen av muntlig förhandling skulle vara offentliga. Därvid
skulle alltid rättegångsbiträde åt den tilltalade närvara. I händelse av medel -

Kunni. Maj.ts proposition nr 140.

löshet skulle part kunna beredas möjlighet att av allmänna medel erhålla reshjälp.
För att detta förslag skulle kunna genomföras förutsattes att en hovrätt
inrättades för Norrland.

I yttranden över ifrågavarande utredning uttalade hovrätterna, bland annat,
att då säker kännedom om principerna för den blivande allmänna rättegångsreformen
saknades, förslagets genomförande redan av sådan anledning syntes
mindre välbetänkt. Svea hovrätt och Göta hovrätt avstyrkte förslaget i dess
helhet. I Svea hovrätts yttrande framhölls, att med bibehållande av det nuvarande
rättegångsförfarandet i övrigt den möjlighet till omedelbar iakttagelse,
som genom förslagets genomförande kunde vara att vinna, icke skulle
bliva av större värde. Jämväl Göta hovrätt ansåg, att i de med förslaget avsedda
av underrätterna i regel omsorgsfullt utredda målen den kännedom örn tilltalad,
som stöde att vinna genom muntlig förhandling, icke kunde tillmätas
alltför stor betydelse vare sig för utredningen eller för straffmätningen. Hovrätten
över Skåne och Blekinge uttalade, att muntlig förhandling icke borde
förekomma i andra fall än då hovrätt med hänsyn till målets behöriga utredning
fann sådan förhandling erforderlig.

Enligt proposition till 1931 års riksdag (nr 8 0) angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle rättegången
i hovrätt liksom i underrätt vara offentlig och muntlig. Parterna
eller deras ombud skulle hava att inställa sig inför hovrätten och där ingå i
muntlig förhandling. För ernående av koncentration i förhandlingen borde
före den muntliga huvudförhandlingen äga rum en förberedelse, vilken för
att parterna ej skulle ådragas onödiga kostnader borde kunna ske genom
utbyte av skrifter. Även grundsatsen örn förhandlingens omedelbarhet borde
gälla för hovrättsförfarandet, och hovrätten skulle sålunda hava att grunda
sin dom å vad som förekomme vid den muntliga förhandlingen. Från de sålunda
angivna grundsatserna örn förfarandets muntlighet och omedelbarhet
ifrågasattes emellertid av praktiska skäl vissa undantag. I mindre mål, där
tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore allenast om bötesstraff,
skulle ovillkorlig inställelseplikt ej åvila klagande. Örn sakens beskaffenhet
så fordrade, borde hovrätten dock alltid äga förordna om partens
hörande. Då klagande sålunda icke hade att komma tillstädes, skulle han
äga skriftligen utföra sin talan, och föredragning borde som nu äga rum
genom hovrättens försorg.

Särskilda utskottet biträdde i sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr
1) i huvudsak de i propositionen sålunda anförda riktlinjerna för hovrättsförfarandet.
Enligt utskottets mening borde det dock uteslutande tillkomma
hovrätten att avgöra, huruvida förnyad bevisupptagning skulle förekomma.
Detta borde gälla även för de grövre brottmålens del. Under frågans behandling
i riksdagen godkände andra kammaren utskottets utlåtande, varemot
första kammaren godkände utlåtandet med den ändring, att ''parter i vissa
mål ej enligt författningen mot sin vilja skulle tvingas att inställa sig till
muntlig plädering med åtföljande omkostnader’.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

I sitt den 22 december 1934 dagtecknade yttrande och förslag
rörande uppdelning av Svea hovrätt erinrade processlagberedningen
— som fann en uppdelning av Svea hovrätt vara av betydelse
jämväl med hänsyn till den nuvarande hovrättsprocessen — att lill
de ogynnsamma omständigheter, som hittills stått hindrande i vägen för en
vidsträcktare användning av muntligt förhör, otvivelaktigt vore att hänföra
de för många rättssökande stora avstånden till hovrättens förläggningsort
och de betungande kostnader som ofta skulle ådragas parterna genom en inställelse
i hovrätten. Beredningen tilläde att det såväl ur allmän rättsskipningssynpunkt
som för förberedande av ett framtida muntligt hovrättsförfarande
vöre av vikt, att den i lagen anvisade utvägen med muntligt förhör
komme till vidsträcktare användning.

I detta sammanhang må erinras om att Kungl. Majit — sedan 1935 års
riksdag beslutat inrättande av en hovrätt för Övre Norrland med ett jurisdiktionsområde
omfattande Västerbottens och Norrbottens län — i statsverkspropositionen
till årets riksdag äskat medel för den nya hovrätten vars verksamhet
är avsedd att taga sin början den 1 oktober 1936.

Sakkunnigförslaget.

Sedan jag, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillkallat advokaten
Eliel Löfgren och vattenrättsdomaren Erik Säll att, under samråd med processlagberedningen
och hovrätternas presidenter, biträda inom justitiedepartementet
vid utarbetandet av lagförslag angående utsträckt användning av muntliga
förhör i hovrätt, har resultatet av denna utredning framlagts i en den 10
december 1935 dagtecknad promemoria i ämnet jämte lagförslag. I
promemorian föreslogos de ändringar i gällande lagstiftning som framgå av
det följande.

I fråga om rättegångsbalkens bestämmelser erinrades till en början i promemorian,
att avfattningen av 26 kap. 15 § första stycket och 27 kap. 15 §
första stycket ävensom föreskriften i andra stycket av nämnda paragrafer
att hovrätt skulle i beslut örn muntligt förhör i fullföljt mål angiva den omständighet
varom upplysning erfordrades understundom verkade återhållande,
då i hovrätt fråga uppkomme om anordnande av muntliga förhör. Då
det syntes önskvärt, att första stycket av angivna paragrafer erliölle en sådan
lydelse att därav klart framginge, att hovrätten ägde anställa muntligt förhör
icke endast för vinnande av upplysning om viss omständighet utan även
för erhållande av ytterligare utredning överhuvud taget i målet, föreslogs en
avfattning av första stycket av respektive paragraf i överensstämmelse härmed.
Därjämte föreslogs att bestämmelsen i andra stycket av samma paragrafer
skulle erhålla det ändrade innehåll, att därest förhöret företrädesvis avsåge
att vinna upplysning rörande viss omständighet eller hovrätten funne nödigt
att i målet höra vittne eller sakkunnig, hovrätten skulle angiva detta i beslutet
om förhöret. I detta sammanhang framhölls att bestämmelsen att hovrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

ägde uppdraga åt underrätt att hålla förhör av ifrågavarande slag (26 kap.
15 § första stycket och 27 kap. 15 § första stycket) borde undergå någon
skärpning. För att mera understryka önskemålet att den domstol hos vilken
målets avgörande vilade själv holle förhöret, föreslogs sålunda, att hållandet
av muntligt förhör finge uppdragas åt underrätt endast där särskilda skäl
därtill föranledde.

Under åberopande att nackdelarna av det skriftliga hovrättsförfarandet
gjorde sig med särskild styrka gällande i fråga örn brottmålen förordades vidare
i promemorian vidtagande av åtgärder i syfte att i viss utsträckning
tillförsäkra för brott tilltalad rätt att få muntligen framlägga sin sak inför
hovrätten. Då behovet av muntligt förhör finge anses göra sig i särskild grad
gällande då hovrätten ämnade vidtaga ändring i underrättens utslag i skärpande
riktning, föreslogs i promemorian att den ändring ej skulle få göras i
underrätts utslag i fullföljt mål, att tilltalad som av underrätten frikänts eller
ådömts böter dömdes till fängelse eller straffarbete eller mistning av ämbete
på viss tid eller avsättning, utan att den tilltalade bereus tillfälle att personligen
komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten. Detsamma skulle
gälla i fråga om sådan ändring i underrätts utslag, att tilltalad som av underrätten
ådömts fängelse eller straffarbete dömdes till strängare sådant straff
eller till avsättning eller ock den som ådömts mistning av ämbete på viss
tid dömdes till avsättning, fängelse eller straffarbete. I promemorian framhölls
att ifrågavarande uppräkning icke avsåge att vara uttömmande med
avseende å de fall då vid ändring i underrätts utslag till nackdel för den tilltalade
munlligt förhör inför hovrätten måste anses vara av betydelse. Från
regeln om obligatoriskt utsättande av muntligt förhör vid skärpning av det
straff som underrätten utmätt föreslogs undantag för det fall att underrättens
utslag berodde på oriktig lagtillämpning och av den anledning den
tilltalades närvaro vid muntligt förhör inför hovrätten uppenbarligen saknade
betydelse för målets avgörande. — Ifrågavarande bestämmelser skulle
upptagas i 27 kap. 15 § i ett nytt tredje stycke.

I promemorian föreslogs därjämte att, oberoende av frågan huruvida hovrätten
hade för avsikt att ändra underrättens utslag i skärpande riktning,
skulle tilltalad som ådömls straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst
ett år eller avsättning äga på begäran få utsatt muntligt förhör i målet, såvida
ej särskilda skäl däremot vore. Stadgande härom skulle upptagas i
27 kap. 15 § första stycket.

Vad sålunda föreslagits avsåg såväl mål vilka till hovrätt fullföljts från
allmän underrätt som inål fullföljda till Svea hovrätt såsom särskild domstol;
dock .skulle de föreslagna bestämmelserna icke vinna tillämpning å mål som
fullföljts från konsularrätt.

Beträffande underställningsmålen och de brottmål varmed hovrätten utan
föregående stämning toge befattning såsom första domstol uttalades i promemorian,
att nya föreskrifter örn muntligt förhör i dylika mål för närvarande
icke borde ifrågakomma. Det anfördes emellertid, att i fråga örn underställningsmålen
hovrätterna även utan uttrycklig föreskrift torde komma att

Kungl. Manis proposition nr 146.

tillämpa samma principer som i promemorian föreslagits beträffande besvärsmål.
Sålunda borde uppenbarligen örn hovrätten önskade skärpa ett frihetsstraff
i ett tryckfrihetsmål den tilltalade beredas tillfälle att muntligen
yttra sig inför hovrätten, liksom en till livstids straffarbete dömd, som yrkat
nedsättning av straffet, självfallet borde inställas inför domstolen. Vad anginge
de grövre brottmål, varmed hovrätten toge omedelbar befattning, läge
det i sakens natur att i dessa mål måste förekomma en med underrättsförfarandet
likartad muntlig förhandling inför hovrätten på sätt redan nu vore
förhållandet i alla tre hovrätterna.

I promemorian föreslogs vidare att — i likhet med vad som redan gällde
beträffande förhör i brottmål varmed hovrätt toge befattning såsom första
domstol — jämväl vid andra muntliga förhör rättegången skulle vara
offentlig.

Beträffande åklagarrepresentationen vid muntliga förhör inför hovrätten
ifrågasattes i promemorian huruvida icke vederbörande lokala åklagares inställelser
borde begränsas. Inställelse syntes icke böra förekomma där den
med hänsyn till målets beskaffenhet icke kunde anses erforderlig. Avgörandet
huruvida i det särskilda fallet lokal åklagare skulle uppvakta i målet eller
icke föreslogs skola tillkomma vederbörande överåklagare (landsfogde). I avbidan
på en omorganisation av åklagarväsendet i Stockholm ansågs det där
böra överlåtas åt varje särskild åklagare att pröva huruvida han hade anledning
inställa sig. Där uppvaktning av den lokale åklagaren icke funnes vara
erforderlig borde det åligga advokatfiskalen i hovrätten att inställa sig som
allmän åklagare. Detta åliggande borde kunna överflyttas å i hovrätten tjänstgörande
extra fiskal.

Under erinran att ett ökat muntligt förfarande komme — framför allt innan
en fullständig uppdelning av de nuvarande hovrättsområdena kommit
till stånd — att för åtskilliga enskilda parter medföra kostnader för deras
inställelser, förordades i promemorian vidtagandet av vissa åtgärder i syfte
att underlätta för mindre bemedlade parter att efterkomma hovrätts kallelse
till muntligt förhör. I överensstämmelse härmed föreslogs ett tillägg till
lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång av innehåll, att tilltalad, som i hovrätten
åtnjöte fri rättegång och som personligen inställt sig vid muntligt förhör
inför hovrätten, skulle kunna erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen,
där hovrätten funne sådan ersättning böra utgå. Ersättningen
skulle avse dels traktamentsersättning med högst fem kronor för varje dag
som erfordrades för resan och vistandet vid domstolen dels ock resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet. Ersättning skulle dock
icke utgå i annat fall än där den tilltalades hemvist vore beläget på minst
fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Tilltalad som saknade
medel till bekostande av sin inställelse skulle i den ordning som vore stadgad
i 3 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen
i brottmål kunna erhålla förskott å resekostnaden.

I syfte att tillförsäkra tilltalad som vore häktad biträde vid muntligt förhör
inför hovrätten föreslogs i promemorian viss mindre jämkning i 1 § lagen
den 19 juni 1919 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Kurifjl. Maj:ts proposition nr 146.

Såsom dag för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna föreslogs slutligen
i promemorian den 1 oktober 1936 eller den senare dag Konungen bestämde.
Ikraftträdandet syntes böra äga rum samtidigt med att hovrätten för övre
Norrland trädde i verksamhet.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

över promemorian jämte lagförslagen hava elter remiss utlåtanden avgivits
av rikets hovrätter och processlagberedningen ävensom av justitiekanslersämbetet
i viss del. Därjämte har styrelsen för Sveriges advokatsamfund
inkommit med yttrande.

I de avgivna utlåtandena hava hovrätterna och processlagberedningen
i princip biträtt förslaget att redan under nuvarande rättegångsordning
vidtaga åtgärder för vinnande av utsträckt användning av
muntliga förhör i hovrätt. Svea hovrätt har framhållit att sedan hovrätten år
1926 avstyrkt det då framlagda förslaget avseende muntlig procedur i hovrätt
i grövre brottmål hade arbetet på rättegångsreformen raskt fortskridit. Det
muntliga hovrättsförfarande, som enligt de nu remitterade förslagen skulle
vinna ökad användning, skilde sig väl enligt hovrättens mening avsevärt från
det förfarande, som kunde förväntas bliva genomfört vid nämnda reform,
men den föreslagna utvidgningen torde icke dess mindre vara ägnad att förbereda
och underlätta övergången till den nya ordningen. Med hänsyn härtill
och då en utsträckt tillämpning av reglerna om muntliga förhör i åtskilliga
fall kunde giva hovrätten säkrare hållpunkter för målens bedömande, ville
hovrätten giva sin anslutning till tanken på en sådan utsträckning. Processlagberedningen
har till närmare utveckling av sin ståndpunkt anfört bland
annat:

Med det föreliggande förslaget åsyftas ej en fullständig omdaning av liovrättsförfarandet
enligt grundsatserna om rättegångens muntlighet och omedelbarhet.
Då även efter förslagets genomförande fullständig protokollering av
processmaterialet i underrätt skall äga rum och avgörandet i hovrätten såsom
hittills väsentligen kommer att grundas på föredragning av det sålunda protokollerade
materialet samt några garantier för bevisomedelbarhet icke skapats,
kommer hovrättsprocessen alltjämt att i huvudsak bibehålla sin nuvarande
karaktär. Med den nu ifrågasatta lagstiftningen torde främst åsyftas
att på det område, där kravet på processmaterialets fullständighet och
tillförlitlighet ur det allmännas synpunkt starkast gör sig gällande, nämligen
i fråga örn grövre brottmål, inom ramen för nuvarande rättegangssystem skapa
ökade förutsättningar för säkerhet i hovrätternas avgöranden. Genom den
föreslagna utsträckta användningen av muntliga förhör kunna otvivelaktigt
beaktansvärda fördelar i detta hänseende vinnas, och anordningen kan också
vara av värde såsom en förberedelse för ett framtida muntligt hovråttstöi farande.
Även örn anmärkningar kunna riktas mot den lörcslagna lagstil tningen
med hänsyn såväl till dess begränsning som till det sätt, varpa muntligheten
genomförts, anser sig beredningen dock böra tillstyrka, att förslaget lägges
till grund för lagstiftning i ämnet. Beredningen vill emellertid starkt framhålla,
att denna lagstiftning icke kan anses innebära en slutgiltig reglering av
hovrättsförfarandet» eller får vara avgörande för frågan i vilka fall enligt en
blivande rättegångsordning muntlig förhandling skall äga rum i hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har avstyrkt
förslaget samt därvid i huvudsak anfört följande:

Förslaget går endast ut på att genom provisoriska åtgärder inom det nuvarande
rättegångssystemets ram söka i vissa fall förminska en del av de
olägenheter som vidlåda det helt skriftliga, slutna överrättsförfarandet. Dess
genomförande förväntas emellertid även innebära en lämplig förberedelse
för ett framtida muntligt hovrättsförfarande. Det är ur dessa synpunkter förslaget
skall granskas och bedömas. Huruvida en lagstiftning bör byggas på
förslaget är beroende dels på örn de fördelar som därav stå att vinna väsentligt
överväga det besvär och de kostnader, som de tilltänkta åtgärderna måste
medföra, och dels på örn den föreslagna lagstiftningsåtgärden är ägnad att
befordra och icke motverka eller fördröja den fullständigare rättegångsreformens
genomförande.

I och för sig torde delade meningar knappast kunna råda örn önskvärdheten
av att hovrätterna oftare än för närvarande är brukligt söka att genom muntlig
förhandling med parterna (i förslaget liksom i gällande lagtext kallad
muntligt förhör) fylla luckor eller undanröja motsägelser i processmaterialet,
föranledda av svag processledning i underrätten eller brister i parternas utredning.

Styrelsen kan emellertid icke se annat än att hovrätterna även utan lagändring
skola vara i stånd att anordna muntlig förhandling i alla de fall, där
sådan enligt domstolens egen uppfattning kan väntas bliva av verklig betydelse
för målets rätta bedömande. I dylika fall lärer det aldrig möta någon
allvarlig svårighet att enligt lagens fordran angiva en eller flera omständigheter,
varom upplysning erfordras och till vilka förhöret kan anknytas.

Efter att hava erinrat om svårigheten att bestämma de fall då muntlig
förhandling borde förekomma har advokatsamfundets styrelse vidare anfört
:

Styrelsen har klart för sig, att önskvärdheten av muntlig förhandling ofta
kommer att med styrka göra sig gällande i de mål, där hovrätten enligt förslaget
skulle vara skyldig att anordna sådan. I avsedda situationer måste
det ofta såväl för den tilltalade som för domarna te sig personligen motbjudande
och icke sällan även i sak betänkligt, att dom avkunnas utan att den
tilltalade fått tillfälle att ens visa sig för sina domare och för dem lämna en
personlig redogörelse för sitt handlingssätt och sina synpunkter på detsamma.
Det är emellertid påtagligt — som också i förslagets motivering framhålles
— alt detta även gäller i många mål, där muntlig förhandling icke föreslås
skola bliva obligatorisk. Å andra sidan torde det icke kunna förnekas, att
muntlig förhandling på den nuvarande rättegångsordningens grund ingalunda
alltid kommer att te sig behövlig eller ens kan bliva av verkligt värde
i de mål, där förslaget vill påbjuda sådant förfaringssätt. Det är fara värt,
att i åtskilliga sådana mål det muntliga hovrättsförhöret komme att nedsjunka
till en tom formalitet, och att detta i sin tur komme att menligt inverka
på karaktären av den muntliga förhandlingen i de mål, där denna borde
kunna bliva av verkligt värde.

Det viktigaste är emellertid att i de fall, där muntlig förhandling befinnes
vara på sin plats, densamma så anordnas, att den så mycket som under förhandenvarande
förutsättningar är möjligt fyller sin uppgift. Den får — för
att nu närmast tala om brottmålen, där ju förslaget har sin egentliga betydelse
— icke bestå i blott en mer eller mindre flyktig konfrontation mellan
domarna och den tilltalade. Domstolen måste tydligen med denne noga
genomgå åtminstone de omständigheter i målet, vilka närmast föranlett för -

Kungl. Ma[:ts proposition nr 146.

höret, t. ex. därför att de bragt hovrätten på tanken att ändra underrättens
utslag. Den tilltalade och åklagaren hava härutinnan samma intresse av
fullständighet och kunna dessutom hava befogade anspråk på att även andra
omständigheter genomgås. Under sådana förhållanden är det av vikt, att
hovrättsproceduren blir minst lika effektiv och betryggande som underrättsförfarandet.
Den tilltalade måste intaga en minst lika skyddad ställning
som vid underrätten och jämväl hava klart för sig, att så är förhållandet.
Även det allmänna har ett berättigat intresse att dess åklagaretalan effektivt
utföres.

Advokatsamfundets styrelse har slutligen uttalat farhågor för att genomförandet
av ifrågavarande förslag skulle kunna verka hindrande för det fortsatta
arbetet på rättegångsreformen såvitt anginge överrättsproceduren. De
utvidgade hovrättsförhören skulle enligt styrelsens mening komma att tagas
till intäkt för ett påstående, att därmed skapats ett lagom mått av muntlighet,
ja, kanske till och med en lämplig form därav. För styrelsen vore det
emellertid uppenbart, att den skillnad som förelåge mellan å ena sidan muntliga
hovrättsförhandlingar på det nuvarande protokollariska rättegångssystemets
grund, där förhandlingarna blott åsyftade komplettering av det i
underrättens protokoll och parternas inlagor föreliggande processmaterialet,
och å andra sidan en verkligt muntlig och omedelbar hovrättsprocess vore
icke en gradskillnad utan en artskillnad. Det ena vore icke ägnat att utgöra
en förberedelse till det andra, åtminstone icke i annan mening än att hovrättsledamöterna
skulle erhålla viss ökad vana att konfronteras med parter,
åklagare och vittnen.

Beträffande förslagets detaljer hava Svea hovrätt och hovrätten
över Skåne och Blekinge understrukit lämpligheten av att bestämmelsen
om skyldighet för hovrätten att i fullföljt mål angiva den omständighet
varom upplysning erfordrades underginge föreslagen ändring. Svea
hovrätt har tillagt, att därav emellertid torde påkallas åtgärder till förebyggande
av att parterna läte sig företrädas av ombud utan tillräcklig kännedom
om målet.

Mot den föreslagna bestämmelsen i 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
om rätt för tilltalad som dömts till visst frihetsstraff eller avsättning
att påkalla muntligt förhör har Svea hovrätt funnit det kunna anmärkas,
att alltför stor vikt här tillmättes den omständighet att tilltalad framställde
begäran om muntligt förhör. Därest fråga varit om en slutlig utformning
av hithörande bestämmelser, hade denna anmärkning ägt avgörande
betydelse. Då det emellertid för närvarande allenast gällde lagstiftningsåtgärder
av provisorisk natur och begränsad räckvidd, kunde hovrätten ansluta
sig till förslagets av vissa praktiska hänsyn betingade ståndpunkt i denna del.
Hovrätten ansåge dock att föreskrift borde meddelas därom att begäran örn
muntligt förhör skulle av den tilltalade framställas under skriftväxlingen.

Jämväl processlagberedningen har erinrat mot att förhöret
i förevarande fall i viss mån gjorts beroende av den tilltalades begäran. Beredningen
vore tveksam, huruvida det kunde anses förenligt med straffrätts -

Kunell. Metias proposition nr 146.

skipningens natur att särskilt i grövre brottmål en sådan betydelse tillmättes
ena partens begäran, då den avgörande synpunkten i varje fall måste vara
det offentligas intresse av säkerhet i denna rättsskipning. Med hänsyn härtill
ansåge beredningen det kunna ifrågasättas, huruvida ej bestämmelsen
örn den tilltalades begäran som förutsättning för muntligt förhör borde utgå
och alltså i nu åsyftade fall förhör alltid komma till stånd, örn ej särskilda
skäl förelåge däremot.

Beträffande förslaget örn muntligt förhör såsom förutsättning för att hovrätten
skulle äga vidtaga viss ändring i underrätts utslag till den tilltalades
nackdel har Svea hovrätt anfört, att det uppenbarligen i regel förelåge
starka skäl för att straffskärpning av här avsedd beskaffenhet ej vidtoges
utan att den tilltalade fått muntligen framlägga sin sak inför hovrätten,
om han det önskade. Men omständigheterna kunde vara sådana, att avgörande
grunder talade emot förhörs anställande, och det vore därför enligt
hovrättens mening mera följdriktigt att jämställa dessa fall med de i 27 kap.
15 § första stycket avsedda, i vilka hovrätten ej vore pliktig att efterkomma
den tilltalades begäran örn muntligt förhör, om särskilda skäl däremot vore.
Då emellertid de under det föreslagna tredje stycket hänförliga fall, i vilka
hovrätten komme att lämna utan avseende den tilltalades önskan att bliva
inför hovrätten hörd, sannolikt bleve fåtaliga och frågan följaktligen ur
praktisk synpunkt torde sakna större betydelse, ville hovrätten ej motsätta
sig en lösning i huvudsak efter förslagets linje, om det kunde göras gällande
att tilltron till rättsskipningen i andra instans därigenom skulle stärkas.
—■ Hovrätten har ifrågasatt huruvida icke den föreslagna regeln borde utvidgas
att omfatta jämväl det fall att den som av underrätten dömts till
avsättning av hovrätten dömdes till frihetsstraff.

Processlagberedningen har funnit de i promemorian och lagförslaget
i denna del använda ordalagen kunna giva anledning till den missuppfattning,
att den tilltalades personliga utevaro i nu åsyftade fall icke kunde
medföra annan påföljd än att den ej utgjorde hinder för målets avgörande.
Med en sådan tolkning skulle det muntliga förhörets betydelse väsentligen
förfelas, då därav skulle följa, att det berodde av den tilltalades eget skön
huruvida han komme tillstädes eller ej och han sålunda kunde frestas att
inställa sig allenast då han funne det förenligt med sitt eget intresse. En sådan
konsekvens skulle uppenbarligen icke överensstämma med straffrättsskipningens
allmänna natur. Av det föreslagna stadgandets avfattning framginge
enligt beredningens mening ej heller klart, huruvida i nu åsyftade fall
personlig inställelse alltid skulle åläggas den tilltalade eller om denna fråga
alltjämt vore att bedöma enligt de i 15 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade
grunderna.

Svea hovrätt, som beträffande spörsmålet om förhöret skulle bero
av den tilltalades önskan haft en från processlagberedningens avvikande uppfattning,
har ansett att förhör även i nu avsedda fall skulle vara beroende av
att den tilltalade under skriftväxlingen framställde begäran örn förhör. Hovrätten
har härom anfört:

Kungl. Majlis proposition nr 146.

I de helt visst talrika fall, då hovrätten funne sig ej böra stadga annan
påföljd av den tilltalades utevaro än målets avgörande, bomme det sannolikt
ej sällan att inträffa, att den tilltalade utebleve från förhöret. Därigenom
kunde onödiga kostnader och besvär tillskyndas tillstädeskomna parter och
målet bliva, till nackdel jämväl för den tilltalade, onödigt uppehållet. Dylika
olägenheter kunde utan åsidosättande av den tilltalades intresse i viss utsträckning
förebyggas, om åt hans önskan att personligen framlägga sin sak
inför hovrätten tillädes avgörande betydelse allenast om den framställts redan
under skriftväxlingen. Bestämmelser i detta syfte böra därför upptagas i förslaget.
Härvid bör sörjas för att den tilltalade varder på betryggande sätt
erinrad örn sin befogenhet att för här avsedda händelse göra förbehåll örn
muntligt förhör samt anmanad att angiva var han kan träffas med kallelse
till förhöret.

För det fall att den tilltalade hålles häktad lärer förslaget, trots avfattningen,
vara så att förstå, att där anledning till straffskärpning prövas vara
för handen, förordnande skall meddelas om den tilltalades inställande inför
hovrätten för att han skall bliva i tillfälle att muntligen försvara sig. Härvid
kan det tydligen inträffa, att det sålunda meddelade förordnandet står
i strid icke blott med hovrättens uppfattning beträffande förhörets behövlighet
utan även med den tilltalades önskan, i det att denne ej har något av
vikt att anföra och kanske finner inställelsen synnerligen pinsam. Ett sådant
resultat bleve tydligen förebyggt, om den tilltalade hade att under skriftväxlingen
göra förbehåll om muntligt förhör.

Bestämmelsen att förhör i förevarande fall icke vore erforderligt där underrättens
utslag berodde på oriktig lagtillämpning har synts Svea hovrätt
och processlagberedningen lida av oklarhet. Hovrätten har anfört
härom:

Det är tveksamt, huruvida stadgandet i fråga omfattar vissa fall, vilka
otvivelaktigt böra rymmas därunder. Såsom exempel kan anföras, att en
av hovrätten vidtagen straffskärpning betingas av en först därstädes vunnen
upplysning om förut undergången bestraffning, varvid straffskärpningen ej
sträcker sig längre än lagen oundgängligen föranleder. Nämnas kan ock det
fall att en på angivna sätt begränsad straffskärpning uteslutande har sin
grund däruti, att hovrätten med stöd av utlåtande från sakkunnig myndighet
finner den åtalade handlingen hava medverkat till viss effekt. På nu
anförda skäl bör undantagsregeln så avfattas, att den ostridigt blir tillämplig
så snart hovrätten finner muntligt förhör uppenbarligen sakna betydelse. Genom
en regel av denna innebörd bleve helt visst den tilltalades intresse ej i
någon mån äventyrat.

I samband därmed har hovrätten förordat att den ovillkorliga regeln om
muntligt förhörs anställande ej skulle gälla, där den som skulle höras vistades
utrikes eller det ej vore veterligt var han uppehölle sig. Sådana fall bleve
helt visst sällsynta, om hovrättens förslag angående tid för framställande av
begäran om förhör beaktades.

Processlagberedningen, som utgått ifrån att den tilltalade skulle kallas till
ifrågavarande förhör på sätt som om stämning är stadgat i 11 kap. rättegångsbalken,
har anfört:

Det kan emellertid icke anses tillfredsställande alt i ett mål, varå den tilltalade
icke kan anträffas för delgivning av sådan kallelse, avgörandet skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 146. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

uppskjutas på obestämd tid. En utväg vore att göra de i fråga om förklarings
inhämtande i lagen meddelade bestämmelserna tillämpliga å kallelse
till förhör, en annan att i nu antydda fall eftergiva kravet på den tilltalades
hörande såsom villkor för ändring i underrättens dom. Enligt beredningens
åsikt tala övervägande skäl för den senare utvägen.

Beträffande åklcigarrepresentationen hava Svea hovrätt och Göta
hovrätt framhållit angelägenheten av att den åklagare, som utfört åtalet
vid underrätten även komme tillstädes i hovrätten. Möjligheten att såsom
åklagare med fördel anlita hovrättens egen personal vore enligt Svea hovrätts
uppfattning begränsad. Göta hovrätt har ansett, att av hänsyn till de
olägenheter i praktiskt hänseende som skulle uppstå, örn den lokale åklagaren
alltid skulle inställa sig vid förhör inför hovrätten, växling i åklagarens
person borde på sätt i promemorian ifrågasatts kunna förekomma.

Justitiekanslersämbetet har uttalat att avgörandet huruvida i
det särskilda fallet lokal åklagare borde komma tillstädes lämpligen syntes
böra tillkomma vederbörande landsfogde. Med den begränsning förslaget
uppställt med avseende å skyldigheten att anordna förhör och då det torde
hava åsyftats att förhören i allmänhet icke skulle inskränkas till att avse
endast någon viss omständighet i målet, syntes det ämbetet troligt att som
regel övervägande skäl talade för att, där ej faktiska eller praktiska hinder
förelåge, den lokale åklagaren borde inställa sig. — Justitiekanslersämbetet
har tillika erinrat att frågan örn ersättning för landsfiskaler och stadsfiskaler
vid inställelser i hovrätten borde regleras.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uttalat betänkligheter
mot tanken på en växling i åklagarrepresentationen samt därvid
anfört:

Detta kan nödsaka den fungerande åklagaren att begära ett eljest icke erforderligt
uppskov med förhandlingarna och följaktligen orsaka ökade kostnader.
Allra minst kan styrelsen finna lämpligt att till åklagare förordna
extra fiskaler i samma hovrätt som skall avgöra målet. Personer i denna
ställning kunna icke förväntas innehava nödig kompetens och erfarenhet som
åklagare och måste även anses stå i ett för en åklagare olämpligt beroende av
domstolen, I

I biträdesfrågan har Svea hovrätt framhållit, att skulle syftet med
förslaget vinnas, nämligen ökad användning av muntliga förhör i vissa brottmål,
måste det i tillämpningen sörjas för att svaranden i sådana mål tillstädeskomme
personligen och icke genom ombud, något som även torde vara
förslagets mening. Genom den föreslagna ändringen av lagen angående för
ordnande av rättegångsbiträde åt häktad bleve det sörjt för att häktad erhölle
biträde vid muntligt förhör i hovrätt. Det borde emellertid bliva föremål
för närmare utredning och övervägande, huruvida möjligheten att erhålla
biträde vid sådant förhör därmed vore tillräckligt tillgodosedd. Vid
denna utredning borde beaktas, att hovrätten oavsett den tilltalades önskan
kunde finna biträde åt honom erforderligt till undvikande av upprepade
förhör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uppfattat
förslaget så att en häktad person skulle i hovrätten erhålla nytt rättegångsbiträde
samt härom anfört:

Det förutsattes rent av att detta biträde kan vara en av rätten i sista stund
förordnad person, vilken tydligen icke kan förväntas göra någon verklig
nytta, och vid vars sida den tilltalade i en för honom ytterst allvarlig situation
måste känna sig av samhället övergiven. Under dessa förhållanden måste
den muntliga förhandlingen i hovrätten ofta bliva mindervärdig i jämförelse
med underrättsförfarandet. I avsaknad av verkligt dugliga och i målet införsatta
biträden blir förfarandets inkvisitoriska karaktär på ett betänkligt
sätt accentuerad och kan komma att te sig som en samhällets oberättigade
hårdhet mot den tilltalade.

Hovrätterna hava slutligen berört frågan örn de föreslagna bestämmelsernas
inverkan på hovrätternas arbetsbörda. Enighet har rått därom att
ett genomförande av muntliga förhör i den utsträckning som med förslaget
avsåges komme att medföra en ökning ur arbetssynpunkt. Hovrätterna saknade
emellertid för närvarande hållpunkter för en beräkning av det ökade
behovet av arbetskrafter. Svea hovrätt har framhållit, att själva förhören
komme att taga mycken tid i anspråk, varvid vore alt märka att, med hänsyn
till möjligen uppkommande skiljaktiga meningar, fem ledamöter i regel borde
närvara. Advokatfiskalen och andra befattningshavare vid hovrätten
bleve sannolikt i avsevärd utsträckning tagna i anspråk för åklagartalans förberedande
och utförande. Uppsättande och justering av protokoll över muntliga
förhör bleve även en ofta betungande uppgift. I samma riktning hava
övriga hovrätter uttalat sig under erinran tillika, att hovrätterna genom den
förändrade instansordningen för ägodelningsmål redan fått nya omfattande
arbetsuppgifter sig ålagda.

Genom anordnande av muntligt förhör äger hovrätt möjlighet att komplettera
det skriftliga materialet i ett på hovrättens prövning beroende mål. De
nuvarande bestämmelserna i ämnet upptogos i rättegångsbalken genom lagen
den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av samma balk och avsågo
att bereda hovrätterna tillfälle att i större omfattning och på ett verksam^
mare sätt än tidigare lagstiftning givit möjlighet till avhjälpa brister i
målens utredning. Omständigheterna hava emellertid gjort att de muntliga
förhören icke erhållit någon större användning i praktiken. Till hovrätternas
obenägenhet att anställa muntliga förhör torde särskilt hava medverkat,
att det på grund av de för många parter stora avstånden till hovrätternas
förläggningsorter ofta varit förenat med betydande kostnader för parterna
att iakttaga inställelse i hovrätterna. Med hänsyn till hovrätternas stora
arbetsbörda har det också, särskilt under tider då arbetsbalanser förefunnits,
framstått som mindre önskvärt att ytterligare öka arbetsbördan genom
anställande av tidsödande muntliga förhör, där dessa icke varit oundgängliga.
Avfattningen av lagens bestämmelser örn muntliga förhör har även
kunnat giva ett visst stöd åt uppfattningen att de endast avsetts skola förekomma
i sådana undantagsfall, då hovrätten hade anledning att närmare ut -

Departe ments chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

reda en särskild omständighet som lämpade sig för att angivas i beslutet örn
förhörets hållande.

Att det nuvarande hovrättsförfarandet lider av alla de olägenheter som
äro en följd av avsaknaden av muntlighet, offentlighet och processledande
verksamhet från domstolens sida har vid upprepade tillfällen framhållits.
Genom anordnande av muntliga förhör av det slag varom här är fråga kunna
dessa olägenheter icke i och för sig undanröjas. En helt tillfredsställande
överrättsprocess torde icke stå att vinna annat än i samband med en allmän
reform av rättegångsväsendet. Sedan genom inrättandet av en hovrätt
för övre Norrland ett första steg tagits mot en uppdelning av de nuvarande
hovrättsområdena, torde dock lämpligen, utan avbidan på rättegångsreformen,
genom en ökad användning av de nuvarande muntliga förhören några
av de svåraste olägenheterna av det i övrigt skriftliga hovrättsförfarandet
böra undanröjas.

Det i den förut omnämnda sakkunnigpromemorian framlagda förslaget till
åtgärder i syfte att inom den nuvarande rättegångsordningens ram åstadkomma
utsträckt användning av muntliga förhör innebär i huvudsak följande.
Bestämmelserna i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken om muntliga
förhör i fullföljda mål skola ändras sålunda, att därav klart framgår
att hovrätt äger anställa förhör icke endast för erhållande av upplysning
om viss omständighet utan även för vinnande av ytterligare utredning överhuvud
taget i målet. I samband därmed skall befogenheten för hovrätt att
uppdraga åt underrätt att hålla sådant förhör begränsas. I fullföljda brottmål
skall tilltalad som dömts till visst strängare frihetsstraff eller avsättning
som regel äga påkalla muntligt förhör i hovrätten, varjämte hovrätt
i princip icke skall äga ändra underrätts utslag till tilltalads nackdel utan att
den tilltalade bereus tillfälle att komma personligen tillstädes vid muntligt
förhör inför hovrätten.

Mot en dylik begränsad reform hava hovrätterna och processlagberedningen
i princip icke haft något att erinra. Beträffande de nya bestämmelsernas
innehåll, sådant det kommit till uttryck i det remitterade sakkunnigförslaget,
hava dock gjorts vissa erinringar. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har helt avstyrkt förslaget örn ändrad lagstiftning i ämnet.
Till stöd för sitt avstyrkande har styrelsen åberopat bl. a. dels den otillfredsställande
form av muntlighet som hovrättsförhören enligt styrelsens
mening innebure, dels ock att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna
verka hindrande för det fortsatta arbetet på rättegångsreformen såvitt anginge
överrättsproceduren. Emot styrelsens första invändning kan anföras
att erfarenheten givit vid handen att i de fall då muntliga förhör hittills
hållits för komplettering av utredningen i målet, förhöret visat sig kunna
giva hovrätten säkrare hållpunkter för målets bedömande än enbart aktstudium
och föredragning. Farhågan att en utvidgning av hovrättsförhören
skulle stå hindrande i vägen för rättegångsreformen kan icke heller hava
fog för sig. Det har icke från något håll ifrågasatts att den föreslagna utvidgningen
av de muntliga förhörens användning skulle innebära en reform

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

som tillgodosåge kraven på muntlighet och omedelbarhet i hovrättsprocessen
efter en rättegångsreforms genomförande. Det föreliggande förslaget till
ökad användning av muntliga förhör står helt på den nuvarande rättegångsordningens
grund och överensstämmer med de önskemål som uttalades vid
den nuvarande lagens tillkomst, men som i praxis alltför litet tillgodosetts.
En väsentlig orsak härtill, nämligen de nuvarande hovrättsområdenas vidsträckthet,
blir nu i någon mån undanröjd genom upprättandet av den norrländska
hovrätten.

Sakkunnigförslaget synes sålunda i stort sett kunna läggas till grund
för en lagstiftning i ämnet. I anledning av vissa i yttrandena framställda
anmärkningar torde förslaget emellertid böra i vissa hänseenden göras till
föremål för omarbetning. Rörande den närmare innebörden av den ifrågasatta
lagstiftningen må följande framhållas.

Vad först angår den i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken för
närvarande stadgade skyldigheten för hovrätt att vid utsättande av muntligt
förhör i fullföljt mål angiva den omständighet varom upplysning erfordras,
har denna bestämmelse sin grund i önskemålet att giva parterna eller deras
ombud tillfälle att bereda sig till det utsatta förhöret. Emellertid har, på
sätt tidigare anmärkts, bestämmelsen understundom gjorts till föremål för
en sträng bokstavstolkning när i hovrätt uppkommit fråga om anordnande
av muntligt förhör. Då det är önskvärt att förhör skall kunna anställas icke
blott för processmaterialets fullständigande eller förtydligande i ett visst begränsat
avseende utan jämväl för vinnande av en mera allsidig bild av målet
i dess helhet eller för stärkande av bevisprövningens säkerhet genom parters
eller vittnens förnyade avhörande, böra ifrågavarande bestämmelser i 26 kap.
15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken på sätt i sakkunnigpromemorian föreslagits
givas sådan ändrad lydelse att därav med tydlighet framgår, att
hovrätt är oförhindrad att anställa muntligt förhör för vinnande av utredning
överhuvud taget i målet utan att hovrätten behöver åberopa någon särskild
omständighet som tarvar utredning.

I detta sammanhang torde den i första styckena av förenämnda två paragrafer
givna befogenheten för hovrätt att uppdraga åt underrätt att hålla
förhör i till hovrätten fullföljda mål böra undergå någon inskränkning. För
närvarande får förhöret hållas vid underrätten då det icke lämpligen kan förekomma
i hovrätten. Då det ligger i sakens natur att värdet av förhöret är
större om det äger rum inför den domstol som skall döma i målet än örn
denna blott erhåller protokoll över ett vid annan domstol avhållet förhör torde,
såsom i sakkunnigpromemorian förordats, åt hithörande lagrum böra
givas det innehåll att hållande av muntligt förhör får uppdragas åt underrätt
endast när särskilda skäl föranleda därtill.

Vad i här berörda hänseenden föreslagits bör gälla såväl vädjade mål som
besvärsmål. I fråga örn vädjade mål ävensom andra besvärsmål än brottmål
synas i övrigt några ändringar i gällande bestämmelser icke böra
ske. I fråga örn brottmålen är däremot förhållandet delvis ett annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Med avseende å dessa mål göra sig nämligen nackdelarna av det skriftliga
hovrättsförfarandet gällande med särskild styrka. Frånvaron av muntlig
förhandling försvårar naturligen för hovrätten att rätt bedöma icke endast
det i målet sammanbragta bevismaterialet utan även den tilltalades person
och motivet för den brottsliga gärningen. Särskilt ömtålig blir situationen
då hovrätten efter handlingarnas föredragning kommer till ett annat slut
än underrätten till den tilltalades nackdel. Det synes därför angeläget
att redan nu åtgärder vidtagas i syfte att i viss utsträckning tillförsäkra part
rätt att få muntligen framlägga sin sak inför den högre instansen. Anordnandet
av muntligt förhör bör sålunda i nu avsedda mål icke som enligt gällande
ordning är förhållandet helt bero av hovrättens gottfinnande.

Härvid måste först och främst tillses, att när fråga uppkommer om att
fälla tilltalad, som frikänts i underrätt, till visst strängare straff eller att
skärpa dylikt straff, den tilltalade får en rätt att muntligen framlägga sin
sak inför den domstol, som skall träffa avgörandet. En dylik rätt till muntligt
förhör kan betraktas som en utvidgning av den princip, som ligger till
grund för det nuvarande kommunikationsförfarandet, nämligen att ändring
ej får göras i underrätts utslag till parts nackdel utan att denne fått tillfälle
att förklara sig.

I fråga om tilltalad som själv är klagande ligger det närmast till hands att
tillmäta brottets svårhetsgrad avgörande betydelse och sålunda föreskriva, att
i mål däri underrätten dömt till visst svårare straff muntligt förhör alltid skall
hållas. Med hänsyn till hovrätternas nuvarande organisation och arbetsförhållanden
ävensom till de kostnader för det allmänna, som genom en lagändring
i denna riktning kunna beräknas uppkomma, bör emellertid rätten
att påkalla muntligt förhör inför hovrätten tillsvidare begränsas till de fall
i vilka sådana förhör framstå såsom särskilt angelägna. I

I det följande skall till en början närmare behandlas förslaget om muntligt
förhör såsom förutsättning för att hovrätten skall äga vidtaga viss ändring
i underrätts utslag till den tilltalades nackdel. Bestämmelserna härom
böra i enlighet med sakkunnigförslaget upptagas i ett nytt tredje stycke av
27 kap. 15 § rättegångsbalken.

Svea hovrätt har i detta sammanhang väckt spörsmålet huruvida icke hållandet
av förhör varom här är fråga borde göras beroende av framställning
härom av den tilltalade. Detta skulle medföra den fördelen att, då hovrätten
själv ej med hänsyn till föreliggande brister i fråga örn processmaterialet
eller av annat skäl funne förhör erforderligt, förhör ej skulle behöva utsättas
i andra fall än då det med säkerhet kunde påräknas att den tilltalade
komme att begagna sig av förmånen att få personligen framlägga sin sak
inför hovrätten. Mot en dylik ordning kan, såsom processlagberedningen i
annat sammanhang i sitt yttrande framhållit, den invändningen göras, att det
är mindre väl förenligt med straffrättsskipningens natur att en sådan betydelse
tillmates ena partens begäran om förhörs utsättande. Denna invändning
äger enligt min mening ett starkt principiellt berättigande med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

till en framtida ordning för muntligheten i hovrätterna. Då emellertid den
föreslagna utvidgade användningen av ifrågavarande förhör under nu bestående
rättegångsordning närmast ter sig såsom ett komplement till kommunikationsförfarändet,
torde denna invändning icke kunna tillmätas avgörande
betydelse. Det står nämligen redan nu den tilltalade i egenskap av svarande
i hovrätten fritt att avgöra huruvida han vill vidtaga den processuella åtgärd
som består i avgivande av förklaring. Då härtill kommer att praktiska
hänsyn synas fordra att hovrätten får kännedom örn huruvida den tilltalade
åstundar den förmån som förhöret får anses innebära, torde vad Svea hovrätt
härutinnan föreslagit böra beaktas vid utformandet av hithörande bestämmelser.
Framställningen örn förhörs utsättande torde böra göras före utgången av
den i lagen stadgade skriftväxlingstiden. Det bör emellertid sörjas för att
den tilltalade på betryggande sätt erinras om sin befogenhet att för här avsedda
fall göra framställning om förhörs utsättande. Dylik erinran synes
lämpligen kunna meddelas i samma ordning som i 27 kap. 11 § rättegångsbalken
är föreskriven i fråga om meddelandet av innehållet i hovrätts kommunikationsbeslut.
Dessutom bör uppenbarligen hovrätten även i sådana
fall då den tilltalade icke begagnat sig av möjligheten att begära muntligt
förhör noggrant pröva huruvida behov av förhör föreligger och utsätta sådant
där detta stämmer med lagstiftningens syfte.

I den vid sakkunnigpromemorian fogade lagtexten bär uppräknats ett antal
fall då muntligt förhör skulle vara obligatoriskt för att hovrätten skulle få ändra
underrättens utslag. Då emellertid såsom redan i promemorian anmärkts
denna uppräkning icke kan anses vara uttömmande med avseende å de fall då
muntligt förhör inför hovrätten i förevarande hänseende är av betydelse,
synes det på omförmälda uppräkning fotade stadgandet böra ersättas med
en bestämmelse av innehåll, att ändring i underrättens utslag i fråga örn
straff ej får efter besvär av allmän åklagare eller målsägande ske utan att
tilltalad, som på sätt förut sagts framställt begäran att få personligen komma
tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten, beretts tillfälle härtill. Undantag
från huvudregeln torde dock, som i sakkunnigförslaget skett, av praktiska
hänsyn böra göras för det fall att straffet bestämmes till allenast
böter. Detta hindrar naturligtvis icke att hovrätten i det särskilda fallet
kan, där så finnes lämpligt, utsätta muntligt förhör även då allenast böter
kunna eller anses böra ifrågakomma, liksom när fråga är örn annat än
straff.

I sakkunnigförslaget har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll att
i förevarande fall förhör icke skall behöva förekomma därest underrättens
utslag beror på oriktig lagtillämpning och av den anledning den tilltalades
närvaro vid muntligt förhör inför hovrätten uppenbarligen saknar betydelse
för målets avgörande. I några yttranden har anmärkts att regeln lider av
viss oklarhet. Med densamma torde närmast hava avsetts att hovrätten
skall äga utan förhör vidtaga den straffskärpning som föranledes t. ex.
av en rättelse i en oriktig straffsammanläggning eller av en först i hovrätten
lämnad upplysning örn att den tilltalade förut undergått bestraffning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

måste tagas i betraktande vid straffmätningen. I dylika fall torde ett förhör
i regel vara utan betydelse för den tilltalade. I anledning av de framställda
anmärkningarna torde åt bestämmelsen böra givas den avfattning, att förhör
icke behöver äga rum där den tilltalades närvaro uppenbarligen är utan betydelse
för målets avgörande.

Rättegångsbalken innehåller för närvarande icke några närmare bestämmelser
angående sättet för parts kallande till muntligt förhör. Detta har
emellertid enligt vad erfarenheten visat icke medfört några olägenheter.
Det torde sålunda jämväl i fortsättningen böra överlåtas åt hovrätterna
att i enlighet med den praxis som där utbildats ombesörja att parterna
bliva vederbörligen kallade till utsatta förhör. I detta sammanhang
synes ett av Svea hovrätt väckt förslag örn ytterligare undantag från regeln
om muntliga förhörs anställande böra beaktas. Denna synes sålunda av
praktiska hänsyn ej böra äga tillämpning om den tilltalade vistas utrikes
eller det ej är veterlig! var han uppehåller sig. Om såsom i det föregående
föreslagits förhörets hållande skall göras beroende av framställning härom
av den tilltalade, torde emellertid i praktiken undantagsstadgandet sällan
komma till användning.

Vad därefter angår frågan om rätt för klagande som dömts till visst frihetsstraff
eller avsättning att påkalla muntligt förhör hava i förslaget bestämmelser
härom upptagits i 27 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken. Jämväl i
detta fall synes, såsom i sakkunnigpromemorian föreslagits, förhöret böra
komma till stånd efter vederbörlig framställning. Denna bör göras i besvärsskriften
eller, om hovrätten förordnat om motpartens hörande över besvären,
inom utgången av förklaringstiden. På sätt i sakkunnigpromemorian föreslagits
bör rätten att påkalla förhör begränsas till mål däri klaganden fällts
till ett icke alltför ringa straff. En lämplig gräns synes vara den i sakkunnigförslaget
angivna eller straffarbete i sex månader, fängelse i ett år
eller avsättning.

Beträffande dessa fall synes hovrätten böra medgivas något större prövningsrätt
av den tilltalades framställning om förhör än som föreslagits för
det fall att fråga är om ändring till den tilltalades nackdel. Hovrätten bör
sålunda äga avslå framställning om muntligt förhör, då särskilda skäl däremot
äro. Detta får anses vara förhållandet t. ex. då hovrätten finner sig
kunna, med bifall till den tilltalades ändringssökande, befria honom från
ådömt straff eller förordna om villkorlig dom.

Vad i det föregående anförts om rätt för tilltalad att påkalla muntligt förhör
skall naturligen avse även sådant mål som fullföljts till Svea hovrätt
såsom särskild domstol. Sålunda skall jämlikt 103 § lagen örn krigsdomstolar
förfarandet vinna tillämpning i krigshovrätten. Av lätt insedda skäl
böra, på sätt i sakkunnigpromemorian anmärkts, de nya bestämmelserna
icke avse mål som fullföljts från konsularrätt.

De nu avsedda bestämmelserna örn muntliga förhör avse allenast till hovrätt
fullföljda mål. I fråga om förhör i underställningsmål och de brottmål

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

varmed hovrätten utan föregående stämning tager befattning tillkommer det
enligt gällande rätt hovrätten att förfara på lämpligaste sätt. Härutinnan
har i sakkunnigpromemorian icke föreslagits någon ändring. Någon sådan
har ej heller påyrkats i de avgivna utlåtandena. Då på sätt i promemorian
framhållits hovrätterna icke sällan tillämpa ett muntligt förfarande i de
grövre brottmål varom här är fråga samt antagas må att beträffande övriga
mål enahanda principer som föreslagits beträffande de fullföljda brottmålen
skola vinna tillämpning, torde några ändrade förhörsbestämmelser i förevarande
hänseende ej heller för närvarande vara erforderliga.

Enligt gällande bestämmelser är rättegången i hovrätt offentlig allenast
såvitt angår brottmål varmed hovrätt tager befattning såsom första domstol.
Då det icke torde kunna anföras giltiga skäl för att icke vid muntlig förhandling
inför hovrätt rättegången alltid skall vara offentlig, synes på sätt i
sakkunnigpromemorian föreslagits föreskrift härom böra införas. Därvid
böra dock gälla samma inskränkningar som äro stadgade i fråga om offentlighet
vid underdomstolarna i förordningen den 22 april 1881 i ämnet.

Vid muntligt förhör i brottmål skall naturligen åklagarmyndigheten vara
representerad i hovrätten. Närmast av ekonomiska hänsyn har i sakkunnigpromemorian
ifrågasatts huruvida icke vederbörande lokala åklagares inställelser
borde i viss utsträckning begränsas och åklagarrepresentationen i
stället tillkomma befattningshavare i hovrätten t. ex. advokatfiskalen eller
extra fiskal. Mot en dylik anordning hava i flera yttranden anförts betänkligheter.
Framhållits har sålunda bland annat den fördel som ur processuell
synpunkt ligger däri att den åklagare som utfört åtalet vid underrätten
även kommer tillstädes i hovrätten. Riktigheten härav kan icke förnekas.
Den lokala åklagaren kan på ett helt annat sätt än en vid hovrätten
anställd åklagare tillhandagå domstolen med de upplysningar som vid förhöret
må finnas erforderliga — förutom rörande själva processmaterialet —
även i fråga om den förberedande utredningen och ortsförhållandena. Det
kan emellertid icke bortses från det faktum att situationen någon gång kan
vara sådan att det redan på förhand är uppenbart att närvaron av en lokal
åklagare icke är nödvändig. För sådana fall vore det lämpligt om åklagarrepresentationen
kunde ordnas på annat, ur kostnadssynpunkt billigare sätt.
Vad i sakkunnigpromemorian föreslagits i detta hänseende torde därför böra
tagas under övervägande. Avgörandet huruvida i det särskilda fallet lokal
åklagare skall uppvakta i målet eller icke bör — såsom jämväl justitiekanslersämbetet
förordat — tillkomma högre åklagarmyndighet eller sålunda
efter landsfogdereformens genomförande den 1 nästkommande juli vederbörande
överåklagare (landsfogde). Ersättare för lokal åklagare som är bosatt
i hovrättsstaden eller dess omedelbara närhet bör emellertid icke ifrågakomma.
Ordnandet av här berörda förhållanden torde kunna ske i administrativ
ordning, övervägas bör jämväl huruvida icke utom hovrättens
förläggningsort bosatt landsfiskal, som kallas till muntligt förhör i tjänstemål
i hovrätt, bör medges rätt till rese- och traktamentsersättning. Järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

väl stadsfiskal bör erhålla sådan ersättning vilken emellertid, då åklagarväsendet
i städerna är en kommunal angelägenhet, bör utgå av stadens
kassa.

Av vad inledningsvis anförts framgår, att en av anledningarna till att hovrättsförhören
hittills erhållit så ringa användning varit de för många parter
stora avstånden till hovrätternas förläggningsorter och de därav betingade
kostnaderna för inställelserna. Genom inrättande av en hovrätt för de två
nordligaste länen kommer för denna landsändas vidkommande förhållandena
i berörda hänseende att bliva till icke ringa del förbättrade. Ett ökat
muntligt förfarande enligt här föreslagna grunder kommer emellertid —
framför allt innan en ytterligare uppdelning av de större hovrättsområdena
kommit till stånd eller hovrätterna beretts möjlighet att hålla sammanträden
utom sina förläggningsorter — att för åtskilliga enskilda parter medföra
ej oväsentliga kostnader för deras inställelser. På sätt i sakkunnigpromemorian
föreslagits torde vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att underlätta för
mindre bemedlade tilltalade att begagna sig av möjligheterna att få inför hovrätten
personligen framlägga sin sak. Vad sakkunnigpromemorian härutinnan
innehåller har av de i ärendet hörda myndigheterna lämnats utan
erinran. Förslaget, för vilket närmare redogjorts i det föregående och till
vilken redogörelse hänvisas, innebär en utvidgning av gällande bestämmelser
om fri rättegång. I vad mån därigenom statsverkets kostnader för denna
komma att ökas låter sig för närvarande icke bedöma. Under åberopande
av bland annat förevarande förslag har emellertid Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
hemställt om ökat anslag för bestridande av kostnaderna
i anledning av lagstiftningen om fri rättegång.

I likhet med vad som gäller vid rannsakning inför häradsrätt bör häktad
person som inställes vid muntligt förhör i hovrätt vara tillförsäkrad
biträde i rättegången. På i huvudsak samma skäl som i det föregående anförts
i fråga örn lämpligheten att i hovrätten låta den lokale åklagaren uppvakta
i målet bör, där den häktade så önskar, hans vid underrätten anlitade
rättegångsbiträde jämväl anlitas i rättegången i hovrätten. För det fall att
den häktade icke aktat nödigt att begära biträde men hovrätten finner biträde
erforderligt, bör hovrätten, i överensstämmelse med vad som gäller för
motsvarande fall vid underrätt, naturligen äga förordna lämplig person att
biträda den häktade. Med en dylik anordning av försvaret torde de av
styrelsen för Sveriges advokatsamfund anförda betänkligheterna i berörda
avseende bliva undanröjda.

Enligt 30 kap. 45 § rättegångsbalken skola stadgandena rörande muntliga
förhör i hovrätt äga motsvarande tillämpning då högsta domstolen finner
nödigt att ''till vinnande av upplysning angående viss omständighet’ hålla
förhör med parterna. Denna bestämmelse synes böra undergå jämkning till
vinnande av överensstämmelse med vad som i detta hänseende föreslagits
beträffande hovrättsförhören. Ifrågasättas kan jämväl huruvida icke föreskrifter
böra införas örn muntliga förhör inför högsta domstolen i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

brottmål av i huvudsak samma innehåll som föreslagits beträffande hovrätt.
Emellertid lärer detta icke låta sig göra utan väsentliga ändringar i
högsta domstolens organisation. Det må vidare framhållas att, därest i ett
brottmål muntlig förhandling ägt rum i hovrätten, högsta domstolen redan
därigenom fått ett bättre material för sakens bedömande. Slutligen förtjänar
erinras örn att här är fråga allenast om en provisorisk lagstiftning vilken icke
är avsedd att i någon högre grad bryta mot den nuvarande ordningen.

Då en tillämpning av de nya förhörsbestämmelserna förutsätter att för de
rättssökande i de två nordligaste länen hovrätten är lättare tillgänglig än
för närvarande är förhållandet, torde erforderliga lagändringar böra träda
i kraft först då hovrätten för övre Norrland kan börja sin verksamhet. Såsom
av årets statsverksproposition framgår, torde detta komma att ske den 1 oktober
1936.

En utsträckt användning av muntliga förhör i enlighet med vad i det föregående
föreslagits kommer naturligen, på sätt hovrätterna i sina yttranden
framhållit, att utöva viss inverkan på hovrätternas arbetsbörda. Detta gäller
särskilt, om möjlighet skulle öppnas för hovrätt att hålla muntligt förhör
å annan ort än hovrättens förläggningsort. Såsom hovrätterna själva
anfört saknas emellertid för närvarande hållpunkter för en beräkning av det
ytterligare behov av arbetskrafter som kan komma att föranledas av den
ökade muntligheten. I den mån erfarenheten skulle visa att de nya bestämmelsernas
tillämpning oundgängligen kräver förstärkning av arbetskrafterna
inom någon hovrätt, måste naturligen frågan härom upptagas.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30
kap. 45 § rättegångsbalken;

2) lag örn offentlighet vid förhör inför hovrätt;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
örn fri rättegång;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368)
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular
jurisdiktion.*

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.

45 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap.
45 § rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

26 KAP.

15 §.

Avser förhöret företrädesvis att vinna upplysning rörande viss omständighet
eller finner hovrätten nödigt att i målet höra vittne eller sakkunnig,
angive hovrätten detta i beslut örn förhöret. Hovrätten förelägge part, som
skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen vite i penningar eller att målet
avgöres utan hinder av hans utevaro. Skall förhöret hållas vid underrätt,
meddele hovrätten de ytterligare föreskrifter som prövas nödiga.

27 KAP.

11 §•

Vad parterna enligt 6 och 10 §§ hava att iakttaga, så ock äventyret om
det försummas, skall tecknas å besvärsskriften. Därvid skall jämväl, då fråga
är om sådan ändring i underrätts utslag som i 15 § tredje stycket avses, tilltalad
erinras om vad han enligt nämnda lagrum har att iakttaga för att få
personligen komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att
hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,
fängelse i minst ett år eller avsättning, i besvärsskriften eller, örn
hovrätten förordnat örn vederpartens hörande över besvären, inom den i
10 § för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att få personligen
komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten, skall ock sådant
förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens vederpart
underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret kallad,
där så kan ske.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i
underrättens utslag i fråga om straff, utan att tilltalad, som före förklaringstidens
utgång framställt begäran att få personligen komma tillstädes
vid muntligt förhör inför hovrätten, beretts tillfälle härtill. Vad nu är sagt
gäde dock ej, där hovrätten bestämmer straffet till allenast böter, eller den
tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för
målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller
sig, eller det upplyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

Om förhör,

45 §.

Där i något mål Konungen finner nödigt att, till vinnande av utredning i
målet, förhör med parterna hålles, skall vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat
i fråga om förhörs anställande i hovrätt äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936; dock att vad i 27 kap.
15 § första stycket andra punkten och tredje stycket är stadgat icke
skall äga tillämpning å mål däri hovrätt vid lagens ikraftträdande redan fattat
slutligt beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

Förslag

till

Lag

om offentlighet vid förhör inför hovrätt.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 22 april 1881 (nr 17 s. 6)
om offentlighet vid underdomstolarne samt i lagen den 29 mars 1899 (nr 18
s. 4), innefattande tillägg till nämnda förordning, finnes stadgat i avseende
å rättegång vid allmän underrätt jämväl skall äga tillämpning, då förhör
äger rum inför hovrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936, då lagen den 14 juni 1901
(nr 38 s. 48) om offentlighet i visst fall vid förhör inför hovrätt skall upphöra
att gälla.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri
rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §•

Har part---åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt---allmänna medel.

Har tilltalad som i hovrätt åtnjuter fri rättegång personligen inställt sig
vid muntligt förhör inför hovrätten, åge han på därom framställd begäran
erhålla gottgörelse av allmänna medel för inställelsen, där hovrätten finner
sådan ersättning böra utgå. Sådan gottgörelse må avse traktamentsersättning
med högst fem kronor för varje dag som för resan och vistandet vid
domstolen erfordras, så ock resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet. Ej må ersättning varom nu sagts utgå i annat fall än där
den tilltalades hemvist är beläget på minst fem mils avstånd från hovrättens
sammanträdesort. Saknar tilltalad varom här är fråga medel till bekostande

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1933: 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

av sin inställelse, må han i den ordning som i 3 § lagen den 4 juni 1886
(nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
är för där avsett fall stadgad medelst förskott av allmänna medel å resekostnaden
beredas tillfälle att inställa sig inför hovrätten.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts---ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola, med undantag av tredje stycket, äga motsvarande
tillämpning i fråga om mål, som fullföljes hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

1 §•

Äskar någon---samma talan.

Vill den---den förordnade. 2

2 §•

Är vid handläggning av mål, däri någon hålles häktad såsom misstänkt
för brott, biträde för den häktade ej tillstädes, men finner rätten med hänsyn
till bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen
biträde erforderligt för målets utredning, åge rätten, ändå att det ej påkallas
av den häktade, förordna biträde. Sålunda förordnat biträde må icke

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 146.

avvisas av den häktade, med mindre han själv anskaffar annat biträde, som
av rätten godkännes.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular jurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 55 § lagen den 5 juni 1909 om
diktion skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

konsularjuris -

55 §.

Underställt mål---i målet.

I fullföljt---underställda mål.

Vad i 27 kap. 15 § första stycket andra punkten och tredje stycket rättegångsbalken
finnes för hovrätt stadgat örn utsättande av muntligt förhör i
där avsedda fall skall icke äga tillämpning i mål som i denna lag avses.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1936.

Kungl. Majis proposition nr 146.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majis lagråd den 5 mars
1936.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 7 februari 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 26 kap. 15 §, 27 kap. 11 och 15 §§ samt 30
kap. 45 § rättegångsbalken;

2) lag örn offentlighet vid förhör inför hovrätt;

3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367)
örn fri rättegång;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368)
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad; samt

5) lag örn ändrad lydelse av 55 § lagen den 5 juni 1909 (nr 45) örn konsular
jurisdiktion.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Ernst Leche.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

lii/tang lill riksdagens protokoll 19.%. 1 sami. Nr 14G.

Kungl. Maj.ts proposition nr 146.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets
den 5 mars 1936 avgivna utlåtande över de den 7 februari 1936 till lagrådet
remitterade förslagen till 1) lag örn ändrad lydelse av 26 kap. 15 §,
27 kap. 11 och 15 §§ samt 30 kap. U5 § rättegångsbalken; 2) lag örn offentlighet
vid förhör inför hovrätt; 3) lag örn ändrad lydelse av 10 och 11 §§
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång; 4) lag örn ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 368) angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad; samt 5) lag örn ändrad lydelse av 55 § lagen
den 5 juni 1909 (nr h5) örn konsularjurisdiktion.

Under förmälan att i förslagen, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
vidtagits några smärre jämkningar av redaktionell natur hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Stockholm 1936. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

360730