Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 (Proposition 1970:145 - höst)

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
införande av nya jordabalken, m. m.; given Stockholms
slott den 29 juni 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om införande av nya jordabalken,

2) lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet,

3) lag om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som bildats av
samfälld mark,

4) lag om arrendenämnder och hyresnämnder,

5) lag om ändring i giftermålsbalken,

6) lag om ändring i föräldrabalken,

7) lag om ändring i ärvdabalken,

8) lag om ändring i rättegångsbalken,

9) lag om ändring i förordningen (1862: 10) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer,

10) lag om ändring i lagen (1886: 7) angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift,

11) lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt,

12) lag om ändring i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område,

13) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

14) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

15) lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

16) lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar,

17) lag om ändring i lagen (1927: 79) om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

18) lag om ändring i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling,

19) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

20) lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

21) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

22) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

23) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna,

24) lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),

27) lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

28) lag om ändring i lagen (1969:246) om fastighetsdomstol,

29) lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: ),

30) lag om upphävande av lagen (1968:579) med vissa bestämmelser
om förvärv av område av fastighet.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den nya jordabalken (prop. 1970:20) föreslås genom särskild promulgationslag
träda i kraft den 1 januari 1972. Vidare föreslås att bl. a. jordabalken
i 1734 års lag och de lagar som kommit att träda i stället för den
äldre balken upphävs. Till grund för promulgationslagen ligger de allmänna
övergångsprinciperna att den materiella regleringen i ny lag normalt
äger giltighet endast i fråga om sådana rättsförhållanden som uppkommit
efter den nya lagens ikraftträdande, medan däremot på det processuella området
de nya bestämmelserna blir tillämpliga på förfaranden som äger rum
efter ikraftträdandet även om förfarandet rör äldre förhållanden. Från
dessa grundsatser görs vissa rätt betydelsefulla undantag. Övergångsbestämmelserna
till den nya jordabalken är därför förhållandevis omfattande.

Utöver promulgationslagen framläggs förslag till nya lagar, som avses
träda i kraft samtidigt med den nya jordabalken. För att förhindra uppkomsten
av irregulär fastighetsbildning på grund av vissa associationsrättsliga
förvärv föreslås sålunda i en särskild lag bestämmelser som kan sägas
utgöra ett komplement till reglerna i 4 kap. jordabalken om köp av del av
fastighet. I en annan ny lag föreslås bestämmelser om preklusion i vissa
fall av inteckningar i fastigheter, som avsöndrats eller avstyckats från samfälld
mark före den nya balkens ikraftträdande. Lagen skall ses mot bak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

grund av det förbud mot inteckning i andel av fastighet, som föreslås gälla
enligt 22 kap. 2 § andra stycket jordabalken. Vidare framläggs förslag till
en särskild lag, i vilken arrende- och hyresnämndernas verksamhet regleras.
Lagen knyter nära an till den nuvarande lagen om hyresnämnder och ersätter
denna.

Flertalet förslag som läggs fram i propositionen avser ändringar i gällande
författningar. Åtskilliga av dessa ändringar hänger samman med att panträtten
i fast egendom getts en ny juridisk konstruktion i jordabalken. Också
i övrigt är de föreslagna ändringarna väsentligen av rent lagteknisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

1) Förslag
till
Lag

om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Den nu antagna jordabalken samt denna lag träder i kraft den 1 januari
1972.

2 §

Genom nya balken upphäves med den begränsning som följer av denna
lag

jordabalken i 1734 års lag,

förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad fast
egendom, när pantägaren ej är till namn eller vistelseort bekant, samt om
frälseräntas förvärvande och lagfart därå,

förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att, vid köp eller skifte av
fastighet, förbehålla sig att egendomen framdeles återvinna,

förordningen (1835: 16 s. 1) angående hembud av frälseränta till den,
som skattej orden äger, när frälseräntan säljes utom börd,

förordningen (1857: 60) angående vad i testamente givas må, så ock om
gåva av fast egendom,

förordningen (1875:42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom,
förordningen (1875:42 s. 12) angående inteckning i fast egendom,
förordningen (1875:42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar och andra ärenden,

förordningen (1880: 36), innefattande särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs,

förordningen (1881: 17 s. 1) om tjuguårig hävd,

lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
lagen (1907: 36 s. 25) om servitut,

lagen (1907:36 s. 27) om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt,

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. m.,

lagen (1932: 170) med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

lagen (1932: 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser,
lagen (1934: 255) angående anteckning om innehav av fordringshandling
på grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m.,
lagen (1943:884) om arrendators förköpsrätt,

lagen (1946: 147) med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal
jord,

lagen (1952: 95) om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar
av Kopparbergs län,

lagen (1953:422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,

lagen (1962: 166) angående förbud mot sämjedelning av fast egendom,

lagen (1966:453) om vad som är fast egendom,

vad som i annan författning strider mot nya balken eller denna lag.

3 §

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
ersatts genom bestämmelse i nya balken eller i denna lag, skall i stället den
nya bestämmelsen tillämpas.

Bestämmelse i lag eller annan författning om inteckning för nyttjanderätt,
servitut eller rätt till elektrisk kraft skall gälla inskrivning av sådan
rätt enligt nya balken.

Bestämmelser angående vissa äldre rättsinstitut

4 §

Sådan lösningsrätt avseende ofri tomt i stad, som följer av 4 kap. 6 §
äldre jordabalken jämförd med förordningen (1875: 42 s. 9) angående upphörande
av hembudsskyldighet, skall fortfarande tillkomma markens ägare.
I fråga om anteckning i fastighetsboken angående talan om utövande
av lösningsrätten äger 19 kap. 20 § första och andra styckena nya balken
motsvarande tillämpning.

5 §

Häftar fast egendom, som överlåtits före nya balkens ikraftträdande, för
fordran på ogulden köpeskilling med rätt till företräde enligt 11 kap. 2 §
äldre jordabalken eller för rättighet varmed följer samma rätt i förhållande
till köparens borgenärer på grund av förordningen (1875:42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom, är innehavaren av fordringen eller rättigheten
efter ikraftträdandet bibehållen vid sin företrädesrätt. Har inteckning
ej sökts före ikraftträdandet, gäller företrädesrätten dock endast om inteckning
eller inskrivning enligt nya balken sökes inom den i 11 kap. 2 § äldre
jordabalken angivna tiden efter det att lagfart beviljats på grund av överlåtelsen
och sist före utgången av år 1981.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

meddelats före nya balkens ikraftträdande utan att sådan anmärkning
gjorts, är företrädesrätten likväl bevarad, såvitt angår fordran dock endast
om innehavaren före utgången av år 1972 ansöker hos inskrivningsmyndigheten
om att företrädesrätten anmärkes i fastighetsboken.

Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet enligt fastighetsbildningslagen
( ), äger 6 kap. 16 § andra stycket nya balken

motsvarande tillämpning på fordran som avses i första stycket och på sådan
i samma stycke avsedd rättighet som innebär rätt till avkomst eller annan
förmån.

6 §

Genom nya balken inskränkes ej den rätt som före balkens ikraftträdande
tillkommit någon på grund av urminnes hävd.

7 §

Bestämmelserna i 16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ äldre jordabalken
äger fortfarande tillämpning på stadgad åborätt och annan nyttjanderätt
som ej omfattats av lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

8 §

I fråga om rätt till avkomst eller annan förmån av fast egendom som upplåtits
före nya balkens ikraftträdande äger äldre bestämmelser fortfarande
tillämpning, i den mån ej annat anges i andra—fjärde styckena.

Vid handläggning på inskrivningsdag efter nya balkens ikraftträdande
av ärende om rättighet som avses i första stycket äger bestämmelserna i
nya balken och denna lag om annan nyttjanderätt än tomträtt motsvarande
tillämpning.

Vad som föreskrivits i 54 § tredje stycket förordningen (1875:42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom om tillämpning av 18 § 2 mom. första
stycket samt 32—37 §§ nämnda förordning skall avse motsvarande bestämmelser
i nya balken. Härvid skall såvitt angår tillämpningen av de mot
32—37 §§ svarande bestämmelserna i nya balken iakttagas vad som sägs i
31 § och 32 § första stycket denna lag.

Beträffande företräde på grund av inskrivning äger bestämmelserna i
nya balken och denna lag om nyttjanderätt motsvarande tillämpning.

* Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet enligt fastighetsbildningslagen
( ), äger 6 kap. 16 § andra stycket nya bal ken

motsvarande tillämpning på rättighet som avses i första stycket.

9 §

I fråga om järnväg, på vilken förordningen (1880: 36), innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg,
så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs är tillämplig vid
nya balkens ikraftträdande, äger 1, 2, 4—7, 9, 11, 12 och 14 §§ nyssnämnda
förordning fortfarande tillämpning.

Inskrivningsärende angående järnväg som avses i första stycket handlägges
av den inskrivningsmyndighet som Konungen bestämmer.

10 §

Bestämmelserna i 5 § lagen (1895: 36 s. 1) angående vad till fast egendom
är att hänföra äger fortfarande tillämpning i fråga om byggnad på

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

ofri lomt i stad, vattenverk på annans grund samt i jordeboken upptaget

1''iskeri, om besittningsrätten består efter nya balkens ikraftträdande.

11 §

I fråga om arrende- eller hyresavtal beträffande sådan fideikommissfastighet
som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss äger 1 kap.
9 § lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom fortfarande
tillämpning.

12 §

I fråga om vattenfallsrätt som upplåtits enligt lagen (1907: 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom skall äldre bestämmelser fortfarande gälla.
Nya balkens bestämmelser om tomträtt äger dock motsvarande tillämpning
i den mån de enligt denna lag skall gälla beträffande tomträtt som upplåtits
före ikraftträdandet, med det undantaget att hänvisningarna i 52 § denna
lag til! 13 kap. 21 och 25 §§ nya balken icke skall avse vattenfallsrätt.

13 §

Det förbud mot upplåtelse av ofri tomt i stad, som finns i 5 § lagen
(1907: 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, skall fortfarande gälla.

14 §

Vad som i lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av
elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. föreskrivits
angående verkan av registrering av ledning och understation samt angående
upphävande av sådan registrering gäller till utgången av år 1976.

Har borgenär vid nya balkens ikraftträdande panträtt i fastighet med
huvudslation på vilken ledning eller understation registrerats och inträffar
den med panträtten förenade fordringens förfallodag efter utgången
av år 1976, får borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex månader,
om säkerhetens värde väsentligt nedgår till följd av att verkan av
registreringen upphör och gäldenären ej efter anfordran ställer ytterligare
säkerhet varmed borgenären skäligen kan nöjas. Uppsägningen får
icke ske förrän sex månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa
ytterligare säkerhet och ej heller före utgången av år 1974.

Övergångsbestämmelser angående 1 kap. nya jordabalken

15 §

Fråga om giltigheten av sämjedelning som skett före nya balkens ikraftträdande
skall fortfarande bedömas enligt äldre bestämmelse.

16 §

Beträffande gräns som före nya balkens ikraftträdande tillkommit i annan
ordning än vid lantmäteriförrättning eller sådan förrättning enligt 6 kap.
lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad som fastställts efter utgången
av år 1932 äger 1 kap. 3 § första och andra punkterna nya balken icke tilllämpning,
när tvist om gränsen uppkommer inom tio år före balkens ikraft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

trädande. Detsamma gäller annan gräns som efter sin tillkomst men före
balkens ikraftträdande bestämts vid förrättning. Tvist skall anses ha uppkommit,
förutom när talan väckts vid domstol, när ansökan om fastighetsbestämning
gjorts eller fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet upptagits
till prövning vid fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning.

Har beträffande gräns som avses i första stycket tvist uppkommit inom
den där angivna tioårsfristen och föreligger vid förrättning för gränsens
bestämmande sådana förhållanden att den rätta sträckningen av även annan
samtidigt tillkommen gräns lämpligen bör prövas, får förrättningen utvidgas
till att avse bestämmande också av den andra gränsen. I sådant fall
anses även i fråga om denna gräns tvist ha uppkommit inom tioårsfristen.

Bestämmes med anledning av tvist som avses i denna paragraf gräns till
annan sträckning än den som blivit i laga ordning utmärkt på marken, har
den som avträder mark med växande skog rätt till skälig ersättning för skogen
av den som erhåller marken.

Har tvisten uppkommit före nya balkens ikraftträdande, äger andra och
tredje styckena tillämpning endast om tvisten då ännu ej avgjorts av förrättningsmän
eller ägodelningsrätt.

17 §

Om fastighetsgräns tillkommit genom överlåtelse av jord före nya balkens
ikraftträdande har gränsen den sträckning som med ledning av fångeshandling,
innehav och andra omständigheter kan antagas ha varit åsyftad.

18 §

Har fastighetsgräns under minst tjugo år oklandrat hävdats i annan
sträckning än den skulle ha enligt lag och framgår av omständigheterna att
hävden grundats på överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts
mellan ägarna på ömse sidor, gäller den sträckning i vilken gränsen
sålunda hävdats.

Övergångsbestämmelse angående 2 kap. nya jordabalken

19 §

Bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket nya balken skall i fråga om elektrisk
starkströmsledning, som omfattas av registrering enligt lagen (1920:
474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft in. in., tillämpas först efter utgången av år
1976 eller, om registreringen upphäves tidigare, efter upphörandet.

Övergångsbestämmelser angående 4 kap. nya jordabalken

20 §

I fråga om förvärv av fast egendom som ägt rum före nya balkens ikraftträdande
äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.

21 §

Bestämmelsen i 4 kap. 16 § andra stycket nya balken skall i det fall att
inteckningen beviljats eller sökts före balkens ikraftträdande ej äga tillämpning
förrän efter utgången av år 1986.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Övergångsbestämmelse angående 5 kap. nya jordabalken

22 §

Bestämmelserna i 5 kap. nya balken skall, då egendomen avträdes efter
balkens ikraftträdande, äga tillämpning även om det förhållande som föranlett
avträdandet hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

Övergångsbestämmelser angående 6 kap. nya jordabalken

23 §

Inteckning för fordran som beviljats eller sökts före nya balkens ikraftträdande
skall anses som en enligt nya balkens bestämmelser beviljad eller
sökt inteckning på belopp motsvarande den tidigare beviljade eller sökta
inteckningens kapitalbelopp. Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev
på samma belopp, om inteckningen är beviljad, och som vilandebevis
på beloppet, om ansökningen om inteckning är förklarad vilande.

24 §

Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid nya balkens ikraftträdande,
skall panträtt enligt 6 kap. 2 § nya balken anses upplåten i fastigheten
till säkerhet för fordringen. Om borgenär innehar inteckningshandling
vid nämnda tidpunkt utan att handlingen utgör säkerhet för fordran,
skall panträtt anses upplåten till säkerhet för borgenärens rätt på grund av
handlingen.

Utan hinder av första stycket skall 59 § förordningen (1875:42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom fortfarande gälla.

25 §

Bestämmelserna i 24 § äger motsvarande tillämpning i fall då borgenär
vid nya balkens ikraftträdande innehar fordringshandling, på grund varav
inteckning sökts, eller sådan handling som berättigar till inteckning enligt
2 § förordningen (1875:42 s. 12) angående inteckning i fast egendom samt
inteckning sedermera beviljas med stöd av 61 § första eller andra stycket
denna lag.

Bestämmelserna i 24 § äger likaledes motsvarande tillämpning, om borgenär
vid nya balkens ikraftträdande innehar fordringshandling, på vilken
tecknats inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas med
stöd av 61 § tredje stycket.

26 §

Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som beviljats
före nya balkens ikraftträdande eller därefter med stöd av 61 § första
eller andra stycket, skall i fråga om hans rätt till betalning ur medel, som
myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rättsägare i den av inteckningen
besvärade fastigheten, äldre bestämmelser tillämpas i stället för
6 kap. 3 § nya balken, om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Vad som
sagts nu gäller dock endast om fördelningen föranledes av utmätning som
skett före utgången av år 1976 eller av konkurs efter ansökan som gjorts

ljt Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

inom samma tid eller, såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning
eller konkurs, om medlen nedsatts inom den angivna tiden.

Första stycket gäller även i fall då efter nya balkens ikraftträdande inteckningen
utsträckts eller inteckningshandlingen utbytts mot två eller
flera nya pantbrev.

27 §

Grundas panträtt i fastighet på förhållande som anges i 24 § eller 25 §
första stycket, har fastighetsägaren även i annat fall än då 26 § är tillämplig
rätt att påfordra, att vid fördelning av medel mellan rättsägare i fastigheten
betalning till borgenären begränsas i enlighet med äldre bestämmelser.

28 §

Medför 6 kap. 3 § nya balken, i fall då panträtt i fastighet grundas på förhållande
som anges i 24 § eller 25 § första stycket denna lag och fordringens
förfallodag inträffar efter utgången av år 1976, att inteckningssäkerhetens
värde nedgår väsentligt och ställer gäldenären ej efter anfordran ytterligare
säkerhet varmed borgenären skäligen kan nöjas, får borgenären säga
upp fordringen till betalning inom sex månader. Uppsägning på grund av
vad som sagts nu får icke ske förrän sex månader förflutit från det gäldenären
anmodats ställa ytterligare säkerhet och ej heller före utgången av år
1974 eller senare än att tiden för betalningsskyldighetens fullgörande infaller
före utgången av år 1976.

29 §

Bestämmelserna i denna lag utgör ej hinder för borgenär att göra gällande
personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling. Bestämmelserna
i 28 och 29 §§ samt 34 § tredje stycket förordningen (1875: 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom äger fortfarande tillämpning.

30 §

Bestämmelsen i 6 kap 8 § andra stycket nya balken om verkan av att avtal
om fastighetsförvärv häves av överlåtaren äger ej tillämpning när någon
enligt 11 kap. 4 § äldre jordabalken återtager jord som han bytt bort
mot annan jord.

31 §

Har i fråga om gemensam inteckning, som beviljats före nya balkens
ikraftträdande eller med stöd av 61 § första eller andra stycket denna lag,
i inteckningshandlingen visst värde blivit utsatt på varje intecknad fastighet,
gäller detta värde vid tillämpning av 6 kap. 10 § första stycket nya
balken.

I fråga om avstyckning som verkställts före nya balkens ikraftträdande
äger 6 kap. 11 § andra stycket nya balken tillämpning endast om den avstyckade
fastighetens ansvar för inteckningen vid tillämpning av äldre bestämmelser
varit att bedöma enligt 37 § 5 mom. förordningen (1875:42 s.
12) angående inteckning i fast egendom. Har delning skett genom jordavsöndring
och har den avsöndrade fastighetens ansvar för inteckningen enligt
äldre bestämmelser varit att bedöma enligt 37 § 3 mom. samma förordning,
äger 6 kap. 11 § andra stycket nya balken motsvarande tillämpning.

Den verkan i fråga om fastighets ansvar för gemensam inteckning som

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 11

kan ha inträtt till följd av 33 eller 34 § nyssnämnda förordning skall fortfarande
bestå.

32 §

Har fastighet sålts på exekutiv auktion före nya balkens ikraftträdande
eller har myndighet av annan anledning dessförinnan fördelat medel mellan
rättsägare i fastighet, äger äldre bestämmelser tillämpning beträffande åtgärdens
verkan på fastighetens ansvar för inteckning, även om auktionen
eller fördelningen ej vunnit laga kraft vid ikraftträdandet.

Avser inteckning andel i fastighet och säljes fastigheten på exekutiv
auktion efter nya balkens ikraftträdande, är inteckningen utan verkan i andelen
sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.

33 §

Bestämmelsen i 6 kap. 16 § andra stycket nya balken äger tillämpning
endast om avstyckningen skett enligt fastighetsbildningslagen ( ).

Om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som enligt äldre bestämmelser
bildats av samfälld mark finns särskilda bestämmelser.

Övergångsbestämmelser angående 7—15 kap. nya jordabalken

34 §

I fråga om nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft som upplåtits
före nya balkens ikraftträdande äger äldre bestämmelser fortfarande
tillämpning, om ej annat är föreskrivet i denna lag.

35 §

Har genom avtal som träffats före nya balkens ikraftträdande rätt till
andel i samfällt strömfall upplåtits såsom nyttjanderätt eller servitut och
är vid ikraftträdandet andelens ägare bunden av upplåtelsen på den grund
att han själv är upplåtare eller att han förvärvat andelen med förbehåll
om rättighetens bestånd, har avtalet rättsverkan enligt sitt innehåll utan
hinder av att upplåtelsen avser andel i samfälld egendom. Detsamma gäller,
om rättigheten vid ikraftträdandet är intecknad eller ansökan om inteckning
av rättigheten då är beroende på prövning.

36 §

Vad 7 kap. 14 § nya balken innehåller om verkan av att vid överlåtelse
av fastighet nye ägaren ägt eller bort äga kännedom om upplåtelse av rättighet
i fastigheten skall, när överlåtelsen ägt rum efter balkens ikraftträdande,
tillämpas även i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut
som skett dessförinnan.

37 §

Bestämmelserna i 7 kap. 25 § nya balken äger tillämpning även i fråga
om nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som upplåtits före
balkens ikraftträdande. Återtager någon enligt 11 kap. 4 § äldre jordabalken
jord som han bytt bort mot annan jord, gäller dock i fråga om beståndet av
intecknad eller inskriven sådan rättighet vad som sagts i nämnda lagrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

38 §

Bestämmelserna i 8 kap. 8 § och 25—27 §§ nya balken äger tillämpning
även på arrendeavtal som träffats före balkens ikraftträdande, om ej annat
följer av andra och tredje styckena.

Har avtalet uppsagts före nya balkens ikraftträdande, äger äldre bestämmelser
om sättet för uppsägning och om arrenderättens förverkande alltjämt
tillämpning.

I fråga om avtal, som upphört att gälla före nya balkens ikraftträdande,
äger äldre bestämmelser tillämpning vid beräkning av den tid inom vilken
jordägare eller arrendator har att vid talans förlust göra fordringsanspråk
på grund av arrendeförhållandet gällande.

Bestämmelserna i 8 kap. 17 och 18 §§ samt 9 kap. 30 § nya balken tillämpas
när arrendator försatts i konkurs på grund av ansökan som gjorts efter
balkens ikraftträdande.

39 §

Är arrendeavtal som ingåtts före nya balkens ikraftträdande träffat
för obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl jordägaren som arrendatorn
att uppsäga avtalet och sker ej, sedan nya balken trätt i kraft,
uppsägning till den tidpunkt då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast
kunnat frånträdas, äger 7—11 kap. nya balken tillämpning på avtalet
från nämnda tidpunkt.

40 §

Bestämmelserna i 9 kap. 8—13 §§ nya balken äger tillämpning även på
avtal om jordbruksarrende som träffats före balkens ikraftträdande, om
2 kap. 51—56 §§ lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
gäller för avtalet. Har underrättelse som avses i 2 kap. 52—54 §§ nämnda
lag skett före ikraftträdandet, äger dock äldre bestämmelser alltjämt tilllämpning.

41 §

Har avtal om jordbruksarrende träffats före nya balkens ikraftträdande
och är upplåtelsen sådan att äldre bestämmelser om optionsrätt ej kunnat
tillämpas på den, äger 9 kap. 7—13 §§ nya balken tillämpning på avtalet,
om antingen arrendatorn ensam eller arrendatorn och före honom hans make
eller någon av hans föräldrar vid arrendetidens utgång brukat arrendestället
under sammanlagt minst tio år. Detsamma gäller, om den arrendetid som
löper vid ikraftträdandet enligt avtalet utgår först sedan arrendeförhållandet
varat minst tio år.

Rätt till förlängning av arrendeavtal enligt första stycket tillkommer
dock ej arrendatorn, om jordägaren före utgången av år 1973, dock senast
i samband med att tvist som avses i 9 kap. 10 § nya balken prövas av arrendenämnden,
hos nämnden begär förklaring att arrenderätten icke skall
vara förenad med rätt till förlängning och nämnden med hänsyn till omständigheterna
finner skäl meddela sådan förklaring.

42 §

Innehåller arrendeavtal som avses i 40 eller 41 § ej förbehåll om uppsägning,
äger även 9 kap. 3 § nya balken tillämpning. Om arrendetiden går till
ända inom ett år från balkens ikraftträdande, anses dock uppsägning som
skett inom en månad från ikraftträdandet ha skett i rätt tid.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förlänges arrendeavtal till följd av första stycket eller 40 eller 41 §, äger
därefter 7—9 kap. nya balken i sin helhet tillämpning på avtalet.

43 §

Äger 9 kap. 15—22 §§ nya balken tillämpning i fråga om arrendeförhållande
som tagit sin början före balkens ikraftträdande, skall avräkning
enligt 9 kap. 23 § nya balken äga rum, om jordägaren eller arrendatorn
begär det inom två månader från det att förstnämnda bestämmelser blev
tillämpliga.

44 §

I fråga om avtal om jordbruksarrende, som före utgången av år 1981
ingås beträffande sådan brukningsdel som avses i 2 kap. 49 § lagen (1907: 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, äger 2 kap. 63 och 64 §§ samt,
såvitt angår förbehåll stridande mot någon av dessa båda paragrafer,
2 kap. 65 § andra stycket och 68 § första och andra styckena nämnda lag
fortfarande tillämpning.

45 §

Bestämmelserna i 10 kap. 5 och 6 §§ nya balken äger tillämpning även
på arrendeavtal som träffats före balkens ikraftträdande, om 2 kap. 75—
80 §§ lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom gäller för avtalet.
Har arrendeavtalet uppsagts före ikraftträdandet, äger äldre bestämmelser
dock alltjämt tillämpning.

Förlänges arrendeavtal till följd av första stycket, äger därefter 7, 8 och
10 kap. nya balken i sin helhet tillämpning på avtalet.

46 §

Arrendetvist, vari talan väckts före nya balkens ikraftträdande, behandlas
enligt äldre bestämmelser.

Ärende, som enligt äldre bestämmelser skall handläggas av arrendenämnd
eller som enligt 2 kap. 82 § lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom skall handläggas av rätten, prövas av arrendenämnd som avses i
8 kap. 29 § nya balken, om ärendet anhängiggöres efter balkens ikraftträdande.
Arrendenämnds beslut i sådant ärende får ej klandras.

Syn som påbörjats före nya balkens ikraftträdande handlägges enligt
äldre bestämmelser.

47 §

Bestämmelserna i 12 kap. 8 § nya balken äger tillämpning även på hyresavtal
som träffats före balkens ikraftträdande, om ej avtalet uppsagts
dessförinnan.

Bestämmelserna i 12 kap. 31 § nya balken tillämpas när hyresgäst försatts
i konkurs på grund av ansökan som gjorts efter balkens ikraftträdande.

48 §

Är hyresavtal som ingåtts före nya balkens ikraftträdande träffat för
obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl hyresvärden som hyresgästen
att uppsäga avtalet och sker ej, sedan balken trätt i kraft, uppsägning
till den tidpunkt då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kun -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

nät frånträdas, äger 7 och 12 kap. nya balken tillämpning på avtalet från
nämnda tidpunkt.

49 §

Om hyresavtal efter nya balkens ikraftträdande förlänges enligt 3 kap.
45—53 §§ lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, äger
därefter 7 och 12 kap. nya balken tillämpning på avtalet.

Från och med den 1 januari 1974 skall 12 kap. nya balken tillämpas på
hyresavtal, som slutits före balkens ikraftträdande och som alljämt gäller
nämnda dag.

50 §

Hyrestvist, vari talan väckts före nya balkens ikraftträdande, behandlas
enligt äldre bestämmelser.

51 §

Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge undantag från
12 kap. 15 § andra stycket första punkten nya balken i fråga om lägenhet,
vilken innehaves på grund av sådan upplåtelse av andelsrätt som avses i
punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen (1968: 702) om förskott vid
upplåtelse av bostadsrätt, m. m.

52 §

I fråga om rättighet i eller till förmån för tomträtt, som upplåtits före
nya balkens ikraftträdande, gäller 13 kap. 7 § nya balken med iakttagande
i tillämpliga delar av bestämmelserna i denna lag. Även i övrigt gäller
13 kap. 7 § nya balken på angivet sätt, om 4 kap. lagen (1907: 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse enligt lagen (1953:415) angående
ändring i nämnda lag är tillämpligt på tomträtten.

Bestämmelserna i 13 kap. 26 § nya balken äger tillämpning även beträffande
tomträtt, som upplåtits före balkens ikraftträdande. Detsamma gäller
bestämmelserna i 13 kap. 21 och 25 §§ nya balken, såvitt angår tomträtt på
vilken 4 kap. lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom i dess
förut angivna lydelse är tillämpligt.

53 §

Bestämmelserna i 4 § andra stycket samt 5—8 §§ lagen (1907: 36 s. 25)
om servitut äger tillämpning endast i fall då mål om begränsning, förflyttning,
förändring eller upphörande av servitut är anhängigt hos domstol vid
nya balkens ikraftträdande.

54 §

Förordnande om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning enligt 24—
35 §§ lagen (1920:474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. får ej meddelas
efter nya balkens ikraftträdande. Har sådant förordnande meddelats före
ikraftträdandet, äger nämnda bestämmelser alltjämt tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970 15

Övergångsbestämmelser angående 16—18 kap. nya jordabalken

55 §

Bestämmelserna i 16 kap. nya balken äger tillämpning även om lagfart
på fast egendom, sedan denna kommit ur rätte ägarens hand, beviljats före
balkens ikraftträdande. Tid före ikraftträdandet får dock därvid ej inräknas
i hävdetiden. Äldre bestämmelser får åberopas, om frihet från rätte ägarens
talan därigenom vinnes tidigare.

Om lagfart avslutats före den 1 januari 1876 men den som erhållit lagfarten
ej vid nya balkens ikraftträdande blivit införd i fastighetsboken såsom
ägare, får vid tillämpning av nya balken i hävdetiden ej inräknas tid
innan sådan införing skett.

Bestämmelsen i 4 § förordningen (1881: 17 s. 1) om tjuguårig hävd äger
alltjämt tillämpning i fråga om inteckning som tillkommit före nya balkens
ikraftträdande.

56 §

Bestämmelserna i 17 kap. nya balken om företräde på grund av inskrivning
äger, med iakttagande av vad som föreskrives i 5 § denna lag om
företräde för innehavare av fordran enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken
eller av rättighet varmed följer samma rätt i förhållande till ny ägares borgenärer,
tillämpning även om inskrivningen sökts före nya balkens ikraftträdande.

Har överlåtelse av fast egendom skett före nya balkens ikraftträdande,
medför ansökan om lagfart på grund av överlåtelsen, oavsett om den göres
före eller efter ikraftträdandet, företräde enligt äldre bestämmelser i förhållande
till tidigare upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut.

57 §

Bestämmelserna i 18 kap. 1—-7 §§ nya balken om godtrosförvärv på
grund av inskrivning äger tillämpning endast i fråga om förvärv som sker
efter balkens ikraftträdande. Lagfart som avslutats före den 1 januari
1876 får åberopas för godtrosförvärv endast om den för vilken lagfarten
meddelats var införd i fastighetsboken såsom ägare vid tiden för överlåtelsen
eller upplåtelsen eller, såvitt angår upplåtelse av panträtt, senare
blivit införd såsom ägare.

Bestämmelserna i 18 kap. 8—10 §§ nya balken om betydelsen av inskrivning
i vissa fall äger tillämpning även om de förhållanden som avses i bestämmelserna
inträtt före balkens ikraftträdande.

Övergångsbestämmelser angående 19—23 kap. nya jordabalken

58 §

Nya balkens bestämmelser om handläggning av inskrivningsärende skall,
då fråga är om rättsförhållande som tillkommit före balkens ikraftträdande,
tillämpas med iakttagande av vad som enligt denna lag gäller om tilllämpning
av äldre bestämmelser på rättsförhållandet.

59 §

Bestämmelserna i 19 kap. 19 § första stycket nya balken äger icke tilllämpning
i fråga om fel eller försummelse som hänför sig till inskrivnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ärende, handlagt på inskrivningsdag före balkens ikraftträdande, eller som
eljest begåtts dessförinnan.

Bestämmelserna i 19 kap. 20 och 21 §§ nya balken äger ej tillämpning,
då förhållande som avses där inträffat före balkens ikraftträdande.

60 §

Har tid för sökande av lagfart börjat löpa före nya balkens ikraftträdande,
gäller äldre bestämmelser i fråga om nämnda tid.

Har kungörelse angående lagfartsansökan utfärdats enligt 10 § andra
stycket förordningen (1875: 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom,
gäller om ärendets fortsatta behandling vad i nämnda paragraf föreskrives,
om ej sökanden begär utsättande av lagfartssammanträde enligt
20 kap. 10 § nya balken.

Beträffande anteckning om lagfart, som avslutats före den 1 januari
1876, gäller alltjämt 22 § andra stycket nyssnämnda förordning.

Vad som i 21 kap. 1 § nya balken är föreskrivet om skyldighet att söka
inskrivning av tomträtt gäller ej beträffande tomträtt som upplåtits före
den 1 januari 1954. I fråga om tomträtt som upplåtits före nya balkens
ikraftträdande föreligger skyldighet för ny innehavare av tomträtten att
söka inskrivning av sitt förvärv enligt 21 kap. 7 § nya balken endast om 4
kap. lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse
enligt lagen (1953:415) angående ändring i nämnda lag äger tillämpning
på tomträtten. Har tid för sökande av inskrivning börjat löpa före nya balkens
ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser i fråga om nämnda tid.

61 §

Fullföljes efter nya balkens ikraftträdande en dessförinnan gjord ansökan
om inteckning för fordran, skall inteckning enligt nya balken beviljas, om
ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt förordningen (1875: 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom. Ansökningen skall därvid anses
avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp.

Första stycket gäller även om efter nya balkens ikraftträdande ansökan
göres enligt 2 § nämnda förordning om inteckning på grund av köpehandling
som upprättats före nya balkens ikraftträdande eller dom som meddelats
före ikraftträdandet.

Sökes efter nya balkens ikraftträdande inteckning på grund av fordringshandling,
på vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivande
som avses i 1 § förutnämnda förordning, skall ansökningen upptagas
och prövas som ansökan om inteckning enligt 22 kap. nya balken. Även
i detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande
fordringens kapitalbelopp.

62 §

Vid tillämpning av 22 kap. 2 § andra stycket sista punkten nya balken
skall icke förrän efter utgången av år 1986 hänsyn tagas till inteckning som
beviljats eller sökts före balkens ikraftträdande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om förvärv i vissa fall av del av fastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Har vid skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar
fastighet delats så, att två eller flera fått skilda andelar utan att
villkor om utbrytning uppställts i den över skiftet upprättade handlingen,
innehar andelsägarna fastigheten under samäganderätt.

Om i annat fall än i första stycket anges skiftet innebär att del av fastighet
kommer i särskild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.

2 §

Bestämmelserna i 1 § äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott
till bolag eller förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Har skifte eller tillskott, som innebär att del av fastighet kommit i särskild
ägares hand, skett före ikraftträdandet, äger i fråga om giltigheten
härav äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.

3) Förslag
till
Lag

om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som bildats
av samfälld mark

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Fastighet, som bildats av samfälld mark genom avsöndring eller genom
avstyckning enligt 19 kap. lagen (1926: 326) om delning av jord å landet,
enligt 1 kap. 3 § eller 5 kap. lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad
eller enligt lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets
indelning m. m., svarar icke efter sista inskrivningsdagen år 1976 för inteckning
i stamfastighet för fordran, om ej inteckningen förnyas efter an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

mälan i den ordning som anges i 2 §. Vad som sagts nu gäller dock endast
om marken före avsöndringen eller avstyckningen hörde till fastigheter
med i övrigt skilda ägor.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på fastighet som bildats
genom att område från samfälld mark sammanlagts med fastighet eller fastighetsdel.

2 §

Anmälan som avses i 1 § göres hos inskrivningsmyndigheten senast på
sista inskrivningsdagen år 1976. Anmälan göres av borgenär som har panträtt
på grund av inteckningen eller av fastighetsägare eller fordringshavare,
vilkas medgivande enligt 22 kap. 11 § jordabalken fordras för relaxation.
Därvid skall lämnas nppgift om den inteckning som anmälan avser.

När anmälan skett skall anteckning härom göras i fastighetsboken.

3 §

Bestämmelserna i denna lag om inteckning för fordran äger motsvarande
tillämpning på företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande

av nya jordabalken för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån
samt på inteckning för rätt av sist angivet slag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves
lagen (1907: 83 s. 1) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt lagen
(1931: 158) om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar
för inteckning i stamfastighet. Bestämmelserna i sistnämnda lag om inteckningsansvarets
upphörande efter kungörelse skall dock gälla till utgången
av år 1976. Har anmälan enligt 17 § samma lag gjorts efter utgången
av år 1971, skall anmälan anses ha skett även enligt 1 § denna lag.

4) Förslag
till
Lag

om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas som följer.

Arrendenämnds uppgifter och sammansättning m. m.

1 §

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 § jordabalken har till uppgift att

1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende
eller fiskearrende eller om villkor för sådan förlängning samt

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

tvist i fråga som avses i 9 kap. 14 § jordabalken eller vars prövning enligt
9 kap. 18 eller 21 § samma balk ankommer på arrendenämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som
avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2—4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § jordabalken
eller 3—6 § lagen (1957:390) om fiskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrendetvist.

Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är
belägen.

2 §

Arrendenämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter,
om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den
ene såsom ägare av jordbruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat erfarenhet
av arrendeförhållanden och den andre vara j ordbruksarrendator
eller, när ärende rör bostadsarrende, bostadsarrendator.

Vid företagande av förberedande åtgärd och prövning av fråga om avvisning
av ansökan eller avskrivning av ärende kan arrendenämnden bestå
av ordföranden ensam. Vad som sagts nu gäller även vid medling när sådan
lämpligen kan ske utan övriga ledamöters närvaro samt, om parterna
samtycker till det eller saken är uppenbar, vid prövning av fråga som ej
avgöres genom skiljedom.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare och får ej ha fyllt sjuttio
år.

För ledamot i arrendenämnd skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

3 §

För varje arrendenämnd förordnar Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, ordförande och lämpligt antal andra ledamöter.

Till tjänstgöring i nämnden kallar ordföranden med iakttagande av
Aad som föreskrivits i 2 § första stycket de ledamöter som han med hänsyn
till ärendets beskaffenhet och övriga förhållanden finner lämpligast.

Hyresnämnds uppgifter och sammansättning m. in.

4 §

Hyresnämnd som avses i 12 kap. 68 § jordabalken har till uppgift att

1. medla i hyrestvist,

2. pröva tvist om överlåtelse av hyresrätt enligt 12 kap. 34—36 §§, upplåtelse
av lägenhet i andra hand enligt 12 kap. 40 §, förlängning av hyresavtal
eller villkor för sådan förlängning enligt 12 kap. 49 §, förstagångshyra
enligt 12 kap. 55 § eller uppskov med avflyttning enligt 12 kap. 59 §, allt
jordabalken,

3. pröva fråga om godkännande av överenskommelse som avses i 12 kap.
45 eller 56 § jordabalken,

4. vara skiljenämnd i hyrestvist,

5. pröva fråga enligt lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet.

Ärende upptages av den hyresnämnd inom vars område fastigheten är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

5 §

Hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, om
ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamtöerna skall den ene
vara väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet och den andre vara
väl förtrogen med bostadshyresgästers förhållanden eller, när ärende rör
annan lägenhet än bostadslägenhet, med näringsidkande hyresgästers förhållanden.

Bestämmelserna i 2 § andra—fjärde styckena äger motsvarande tillämpning
i fråga om hyresnämnd.

Konungen kan förordna att i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdelning.

6 §

För varje hyresnämnd förordnar Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer, ordförande och lämpligt antal andra ledamöter.

Innan annan ledamot än ordförande förordnas, skall sådan riksorganisation
av fastighetsägare, hyresgäster eller näringsidkare som med hänsyn till
medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda
den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge förslag.

Till tjänstgöring i nämnden kallar ordföranden med iakttagande av vad
som föreskrivits i 5 § första stycket de ledamöter som han med hänsyn till
ärendets beskaffenhet och övriga förhållanden finner lämpligast.

Ärende angående arrende- eller hyrestvist

7 §

Arrende- eller hyrestvist får för ändamål som avses i 1 § första stycket
1 eller 2 eller 4 § första stycket 1 eller 2 av part hänskjutas till nämnd,
om tvisten ej är anhängig vid domstol eller hos överexekutor eller skiljemän.

I tvist, som är anhängig vid domstol, kan domstolen förordna att tvisten
före målets avgörande skall i sin helhet eller i viss del hänskjutas till
nämnd för medling.

8 §

Tvist som avses i 1 § första stycket 1 eller 2 eller 4 § första stycket 1 eller
2 hänskjutes av part till nämnd genom ansökan som skall vara skriftlig
samt innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda fastighetens
belägenhet och tvistens beskaffenhet.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes
ej föreläggandet, får ansökningen avvisas.

Återkallas ansökan, avskrives ärendet.

9 §

När tvist hänskjutits till nämnd, skall nämnden kalla parterna att inställa
sig inför nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

10 §

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig inför nämnd, avskrives
ärendet. Kommer ej motparten tillstädes, får nämnden förelägga honom
vid vite att inställa sig inför nämnden. Kommer parten likväl ej tillstädes
och är det icke antagligt att förlikning kan komma till stånd, avskrives
ärendet. Rör ärendet tvist som avses i 1 § första stycket 2 eller 4 §
första stycket 2, avgöres dock ärendet utan hinder av partens utevaro.

Uteblir båda parterna i tvist som domstol hänskjutit till nämnden, avskrives
ärendet. Uteblir endast den ena parten, äger första stycket andra
och tredje punkterna motsvarande tillämpning.

Första och andra styckena äger ej tillämpning, om det finns anledning
antaga att part har laga förfall för sin utevaro.

11 §

Rör ärende som avskrivits enligt 10 § första stycket första punkten tvist
som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap. 6 § eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken
eller 5 § lagen (1957:390) om fiskearrenden, skall nämnden återupptaga
ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftligen inom en vecka
från den dag då beslutet om avskrivning delgavs sökanden.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

12 §

Nämnd skall klarlägga tvistefrågorna och, även om medling icke påkallats,
söka förlika parterna.

Kan parterna ej förlikas efter förslag av någondera parten, skall nämnden
framlägga förslag till förlikning, om det ej är uppenbart att förutsättningar
för förlikning saknas.

Förlikning skall avfattas skriftligen och undertecknas av parterna.

Träffas ej förlikning, avgöres tvisten av nämnden, om tvisten rör fråga
som avses i 1 § första stycket 2 eller 4 § första stycket 2. I annat fall avskrives
ärendet.

Ärende angående godkännande av förbehåll m. m.

13 §

Fråga som avses i 1 § första stycket 3 eller 4 § första stycket 3 prövas
efter ansökan som skall vara skriftlig och som bör innehålla de skäl som
åberopas till stöd för ansökningen.

Sökanden och annan som ärendet angår skall, om det är behövligt, kallas
att inställa sig inför nämnd. Nämnden får förelägga part vid vite att komma
tillstädes. Utevaro från sammanträde utgör ej hinder för ärendets prövning.

Skiljemannaförfarande
14 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

skall nämnden på ansökan avgöra tvisten genom skiljedom, om ej hinder
möter enligt 1 § andra stycket lagen (1929: 145) om skiljemän. Om sådan
ansökan gäller 8 §. Har tvisten redan hänskjutits till nämnd, kan skiljedom
dock påkallas muntligen inför nämnden.

I ärende som nämnd har att avgöra genom skiljedom gäller lagen
(1929: 145) om skiljemän, i den mån ej annat följer av denna lag. Vardera
parten svarar för sin kostnad i tvist som avses i 9 kap. 10 eller 14 §,
10 kap. 6 § eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken eller 5 § lagen (1957: 390)
om fiskearrenden.

Ärende angående tvångsförvaltning

15 §

Ansökan i fråga som avses i 4 § första stycket 5 skall vara skriftlig samt
innehålla uppgift om den berörda fastigheten och dess ägare samt sökandens
yrkande och grunderna för detta. Vad som föreskrives i 8 § andra och
tredje styckena äger motsvarande tillämpning.

Motpart skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Förhandling
skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart att förhandling
ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att inställa sig till
förhandling.

Beslut enligt 14 § andra stycket lagen (1970:246) om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet får meddelas utan att fastighetsägaren beretts tillfälle
att yttra sig i frågan.

Övriga bestämmelser

16 §

Nämnd skall handlägga ärende skyndsamt.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
äger motsvarande tillämpning vid nämnd.

17 §

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnd. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i nämnd.

18 §

Om anledning därtill förekommer, skall nämnd eller den nämnden förordnar
besiktiga den fastighet som ärendet rör. Parterna skall beredas tillfälle
att närvara vid sådan besiktning. Nämnd får också föranstalta om annan
nödvändig utredning.

I ärende som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden
inhämta yttrande från den lantbruksnämnd inom vars område fastigheten
är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

19 §

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av
kontrakt eller annan handling som rör arrende- eller hyresförhållandet och
är av betydelse för ärendet, får nämnden förelägga honom vite. Vad som
sagts nu gäller ej, om nämnden är skiljenämnd.

20 §

Den som efter förordnande av nämnd besiktigat fastighet eller verkställt
annan utredning tillerkännes av nämnden skälig ersättning av allmänna
medel.

Har någon, som nämnd inkallat och som ej är part, inställt sig för att
höras i ärendet, har han rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

21 §

I nämnds beslut skall anges de skäl på vilka beslutet grundas, i den mån
det är behövligt.

Om part kan klandra beslutet eller besvära sig över det eller göra ansökan
om återupptagande, anges i beslutet vad parten därvid har att iakttaga.

Håller nämnden förhandling i ärendet och kan på grund av ärendets
beskaffenhet eller annan särskild omständighet beslut ej meddelas samma
dag som förhandlingen avslutas, meddelas beslutet inom två veckor
därefter, om ej synnerligt hinder möter.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg, om beslutet ej meddelas
vid förhandling i partens närvaro.

22 §

Om rätt för part att klandra beslut av nämnd i arrende- eller hyrestvist
finns bestämmelser i 8 kap. 31 § och 12 kap. 70 § jordabalken samt 16 §
lagen (1957:390) om fiskearrenden.

Mot beslut, varigenom nämnd avvisat ansökan som avses i 8, 11, 13 eller
14 §, avskrivit ärende enligt 8 eller 10 § eller utlåtit sig om ersättning enligt
20 §, får talan föras genom besvär. Detta gäller dock ej beslut om avskrivning,
när ärendet kan återupptagas. Mot annat beslut av nämnd i arrende
eller hyrestvist får talan föras endast i samband med sådan klandertalan
som avses i första stycket.

Besvärshandlingen skall inges till fastighetsdomstol som avses i 8 kap.
32 § och 12 kap. 71 § jordabalken samt 17 § lagen (1957:390) om fiskearrenden
inom en vecka från det att klaganden fick del av beslutet. I övrigt
äger 52 kap. 2, 3 och 5—12 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning.
Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället fastighetsdomstolen.
Mot fastighetsdomstolens beslut får talan ej föras.

Undanröjes nämnds beslut om avskrivning eller avvisning, återupptages
ärendet av nämnden.

23 §

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut i ärende angående tvångsförvaltning
finns bestämmelser i lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1970

24 §

Vid nämnds sammanträde och vid besiktning föres protokoll.

25 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.

Om beslut är sådant som avses i 21 § andra stycket, skall beslutet delges
part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

26 §

Nämnd är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som ej är för tillfället
upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.
Uppkommer särskilda kostnader, skall de ersättas.

27 §

Talan om utdömande av vite som förelagts någon enligt denna lag föres,
efter anmälan av nämnd, av åklagare vid fastighetsdomstol som avses
i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken samt 17 § lagen (1957: 390) om
fiskearrenden.

28 §

Föres ej talan mot arrendenämnds beslut om ersättning enligt 9 kap. 14 §
jordabalken, får beslutet verkställas såsom lagakraftägande dom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1968:349) om
hyresnämnder skall upphöra att gälla.

Utan hinder av 5 § andra stycket får den som vid lagens ikraftträdande
är utsedd till ledamot i hyresnämnd eller ersättare för sådan ledamot även
efter fyllda sjuttio år fullgöra uppdraget till utgången av den tid hans förordnande
avser.

Vad som enligt nya lagen gäller om arrendenämnds prövning av fråga
om godkännande av förbehåll äger tillämpning även beträffande ärende
som avses i 41 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken.

Nämndens beslut i sådant ärende får ej klandras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

5) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas i fråga om giftermålsbalken,

dels att 5 kap. 14 §, 6 kap. 4 § och 13 kap. 2 § skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 13 kap. 13 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

År ena maken för bortovaro eller
sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter; har han ej
nämnt fullmäktig, och är ej heller
förmyndare eller god man för honom
förordnad, äge andra maken företräda
honom, när angelägenhet yppar
sig, som ej utan olägenhet kan
uppskjutas, uppbära avkastningen
av hans egendom och annan hans
inkomst samt, om det för anskaffande
av medel till familjens underhåll
oundgängligen tarvas, pantsätta
eller avyttra honom tillhörig
egendom. Fast egendom må ej i
något fall intecknas eller avyttras,
med mindre rätten, efter inhämtande
av yttrande från hans närmaste
fränder, som vistas i riket, medgiver
det.

Vad nu----—-----

§•

Är ena maken för bortovaro eller
sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter; har han ej
nämnt fullmäktig, och är ej heller
förmyndare eller god man för honom
förordnad, äge andra maken företräda
honom, när angelägenhet yppar
sig, som ej utan olägenhet kan
uppskjutas, uppbära avkastningen
av hans egendom och annan hans
inkomst samt, om det för anskaffande
av medel till familjens underhåll
oundgängligen tarvas, pantsätta
eller avyttra honom tillhörig
egendom. Ej må i något fall fast
egendom avyttras eller intecknas eller
i sådan egendom upplåten rättighet
inskrivas, med mindre rätten,
efter inhämtande av yttrande från
hans närmaste fränder, som vistas i
riket, medgiver det.

--leva åtskilda.

6 KAP.

4 §.

Make må ej avhända sig eller med Make må ej avhända sig eller låta
inteckning för gäld belasta fast egen- inteckna fast egendom, vari andra
dom, vari andra maken har giftorätt, maken har giftorätt, utan att denne
utan att denne skriftligen med två skriftligen med två vittnen samtycvittnen
samtycker därtill. Är andra ker därtill. Är andra maken omyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

maken omyndig eller bortovarande,
ankomme på förmyndare eller god
man att giva samtycke, varom nyss
är sagt. Särskilt samtycke vare ej
erforderligt, om den make, som vill
företaga åtgärden, är förmyndare eller
god man för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i
första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, vare den ogill, om andra
maken eller dennes förmyndare
eller gode man väcker klander därå;
han instämme dock sin talan inom
tre månader, sedan han fick kännedom
om åtgärden, och senast inom
ett år, efter det lagfart eller inteckning
beviljades.

Vad i------ ------

(Föreslagen lydelse)

dig eller bortovarande, ankomme på
förmyndare eller god man att giva
samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt
samtycke vare ej erforderligt,
om den make, som vill företaga åtgärden,
är förmyndare eller god man
för andra maken.

Har make avhänt sig fast egendom
utan erforderligt samtycke, vare åtgärden
ogill, om andra maken eller
dennes förmyndare eller gode man
väcker klander därå; han instämme
dock sin talan inom tre månader, sedan
han fick kännedom om åtgärden,
och senast inom ett år, efter det
lagfart beviljades.

— om inskrivning.

13 KAP.

Häftar make--— — —---

Är gälden gjord före äktenskapets
ingående, och häftade, då äktenskapet
ingicks, enskild egendom eller
egendom, som i 6 kap. 1 § andra
stycket avses, och som ej skall ingå i
bodelningen, på grund av inteckning
eller eljest särskilt för gälden, eller
har maken under äktenskapet ådragit
sig gälden genom vanvård av sina
ekonomiska angelägenheter eller
genom annat otillbörligt förfarande
eller till förvärv eller förkovran av
egendom, som nyss är sagd, skall
tilldelning, varom i första stycket
stadgas, äga rum allenast för den del
av gälden, för vilken betalning ej
kan erhållas ur sådan egendom.

----på honom.

Är gälden gjord före äktenskapets
ingående, och häftade, då äktenskapet
ingicks, enskild egendom eller
egendom, som i 6 kap. 1 § andra
stycket avses, och som ej skall ingå i
bodelningen, på grund av panträtt
eller eljest särskilt för gälden, eller
har maken under äktenskapet ådragit
sig gälden genom vanvård av sina
ekonomiska angelägenheter eller
genom annat otillbörligt förfarande
eller till förvärv eller förkovran av
egendom, som nyss är sagd, skall
tilldelning, varom i första stycket
stadgas, äga rum allenast för den del
av gälden, för vilken betalning ej kan
erhållas ur sådan egendom.

13 a §.

Har vid bodelning fastighet delats
så, att makarna fått skilda andelar
utan att villkor om utbrytning uppställts
i den över bodelningen upprättade
handlingen, innehava makarna
fastigheten under samäganderätt.

I den mån bodelning eljest inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bär, att del av fastighet kommer i
särskild ägares hand, är den ogiltig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om inteckning som beviljats före ikraftträdandet äger 6 kap. 4 §
andra stycket i dess äldre lydelse alltjämt tillämpning.

Har bodelning, som innebär att del av fastighet kommit i särskild ägares
hand, skett före ikraftträdandet, äger i fråga om giltigheten härav äldre bestämmelser
fortfarande tillämpning.

Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken,
äger 13 kap. 13 a § motsvarande tillämpning.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 13 kap. 7 §, 15 kap. 4, 8, 14, 15 och 16 §§ samt
16 kap. 7 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

För den omyndiges egendom skall
förmyndaren, såframt rätten prövar
skäl därtill vara för handen, lämna
inteckning eller annan säkerhet till
visst av rätten bestämt belopp.
Säkerheten skall, på sätt rätten
bestämmer, förvaras och förvaltas av
överförmyndaren eller i annan lämplig
ordning.

§•

För den omyndiges egendom skall
förmyndaren, såframt rätten prövar
skäl därtill vara för handen, lämna
pant eller annan säkerhet till visst
av rätten bestämt belopp. Säkerheten
skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras
och förvaltas av överförmyndaren
eller i annan lämplig ordning.

15 KAP.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller ock i myndlingens
namn insätta dem hos postsparbanken
eller sparbank eller för längre
tid hos annan bank. Närmare bestämmelser
om de obligationer som
må inköpas, om beskaffenheten av
den inteckningssäkerhet, varemot utlåning
må ske, samt om de räkningar,
å vilka insättning hos bank må
äga rum, meddelas av Konungen.

Med bank —• —- ----— för

(Föreslagen lydelse)

låna medlen mot säkerhet av panträtt
i fast egendom eller ock i myndlingens
namn insätta dem hos postsparbanken
eller sparbank eller för
längre tid hos annan bank. Närmare
bestämmelser om de obligationer som
må inköpas, om beskaffenheten av
den säkerhet, varemot utlåning må
ske, samt om de räkningar, å vilka
insättning hos bank må äga rum,
meddelas av Konungen,
j ordbrukskredit.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar
skola, såframt sammanlagda värdet
överstiger femtusen kronor, i den
omyndiges namn nedsättas i Öppet
förvar hos riksbanken eller annan
bank. Vill förmyndaren uttaga nedsatt
värdehandling, söke han överförmyndarens
tillstånd. Sådant tillstånd
erfordras ej, där värdehandlingen
allenast skall genom bankens
försorg överföras till annan bank för
att där nedsättas i öppet förvar. De
nedsatta värdehandlingarna skola
under överförmyndarens tillsyn vårdas
i enlighet med vad om dylik vård
av omyndigs värdehandlingar sär -

Aktier, obligationer, pantbrev, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar
skola, såframt sammanlagda
värdet överstiger femtusen kronor, i
den omyndiges namn nedsättas i öppet
förvar hos riksbanken eller annan
bank. Vill förmyndaren uttaga
nedsatt värdehandling, söke han
överförmyndarens tillstånd. Sådant
tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen
allenast skall genom bankens
försorg överföras till annan bank för
att där nedsättas i öppet förvar. De
nedsatta värdehandlingarna skola
under överförmyndarens tillsyn vårdas
i enlighet med vad om dylik vård
av omyndigs värdehandlingar särskilt
stadgas.

skilt stadgas.

Vad sålunda----- — överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka--— ----stycket sägs.

Hava underåriga---— ■—- — värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs-----— nedsatta värdehandlingar.

I Senaste lydelse 1963: 152.

II Senaste lydelse 1966: 308.

§-I 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i fråga om sådant statligt lån som i fråga om sådant statligt lån som
upptages för att bereda omyndig upptages för att bereda omyndig
hjälp till utbildning eller bosättning hjälp till utbildning eller bosättning.
eller i fråga om lån mot säkerhet av
inteckning i omyndigs fasta egendom
eller tomträtt, såframt lånet upptages
inom tre månader från det inteckningen
meddelades och vid lånets
upptagande eftergift av förmyndaren
ej göres i fråga om de villkor
som äro angivna i det intecknade
skuldebrevet.

Förmyndaren äge-----— — äro därtill.

Ej må —-------- — anses tillbörligt.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens
samtycke sluta avtal,
varigenom å den omyndiges fasta
egendom lägges servitut, eller upplåta
rätt till avkomst av egendomen
eller rätt att annorledes än för egendomens
behov avverka skog, ej heller
annan nyttjanderätt, med mindre
den avser viss tid, ej överstigande
fem år.

Före besluts--------

Vad i denna paragraf är stadgat
skall ej äga tillämpning i fråga om
förening, som träffas vid laga skifte,
ägostyckning eller avstyckning.

Vill förmyndaren överlåta eller
med inteckning för gäld belasta den
omyndiges fasta egendom eller tomträtt,
tage han till överlåtelsen eller
inteckningen rättens tillstånd. Ej må
sådant tillstånd givas, med mindre
viktiga skäl äro därtill.

Det åligger---—---yt

Tillstånd, varom-------

§•

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens
samtycke upplåta nyttjanderätt,
servitut eller rätt till elektrisk
kraft i den omyndiges fasta
egendom eller tomträtt. Utan sådant
samtycke äger förmyndaren dock
upplåta rätt att för egendomens behov
avverka skog eller upplåta annan
nyttjanderätt, om den avser viss
tid, längst fem år.
yttra sig.

Bestämmelserna i första stycket
om servitut äga ej tillämpning i fråga
om servitut som bildas vid fastighetsbildningsförrättning.

Vill förmyndaren överlåta eller
låta inteckna den omyndiges fasta
egendom eller tomträtt, tage han till
överlåtelsen eller inteckningen rättens
tillstånd. Ej må sådant tillstånd
givas, med mindre viktiga skäl
äro därtill.

;ra sig.

rättens beslut.

16 KAP.

7 §■

I förteckning över omyndigs egen- I förteckning över omyndigs egendom
så ock i årsräkning och sluträk- dom så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder ning skola tillgångar och skulder
fullständigt angivas med uppgift å de fullständigt angivas med uppgift å

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

särskilda tillgångarnas värde. Finnes
hos den omyndige fordring shandling
som blivit intecknad i honom tillhörig
fastighet eller tomträtt, skall detta
särskilt angivas. Äro medel insatta
hos bank, skall uppgift lämnas om
den räkning, varå medlen innestå. I
fråga om värdepapper, som ej äro
nedsatta hos bank efter vad i 15 kap.
stadgas, skall nummer eller annan
beteckning anmärkas. Finnas tillgångar
som stå under den omyndiges
eller annans särskilda förvaltning,
skall förmyndaren jämväl lämna
uppgift därom, så ock om dessa tillgångars
värde, såframt det är honom
kunnigt. Skola i årsräkning eller
sluträkning upptagas tillgångar eller
skulder, för vilkas fullständiga angivande
erfordras utförlig uppräkning,
må beträffande dem hänvisning göras
till förut avgiven förteckning eller
årsräkning, där det lämpligen kan
ske.

Förteckning och — — —---

(Föreslagen lydelse)

de särskilda tillgångarnas värde. Finnes
hos den omyndige pantbrev som
avser honom tillhörig fastighet eller
tomträtt, skall detta särskilt angivas.
Äro medel insatta hos bank, skall
uppgift lämnas om den räkning, varå
medlen innestå. I fråga om värdepapper,
som ej äro nedsatta hos bank
efter vad i 15 kap. stadgas, skall
nummer eller annan beteckning anmärkas.
Finnas tillgångar som stå
under den omyndiges eller annans
särskilda förvaltning, skall förmyndaren
jämväl lämna uppgift därom,
så ock om dessa tillgångars värde,
såframt det är honom kunnigt. Skola
i årsräkning eller sluträkning
upptagas tillgångar eller skulder, för
vilkas fullständiga angivande erfordras
utförlig uppräkning, må beträffande
dem hänvisning göras till förut
avgiven förteckning eller årsräkning,
där det lämpligen kan ske.

förmyndarens postadress.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. 7

7) Förslag
till
Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas i fråga om ärvdabalken,

dels att 11 kap. 5 §, 12 kap. 7 §, 19 kap. 13 §, 21 kap. 10 § och 23 kap. 3 §
skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 12 kap. 12 och 13 §§, av
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

5 §.

Är viss egendom, varom förord- Besväras viss egendom, varom förnamn
gjorts, på grund av inteck- ordnande gjorts, av panträtt eller an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ning eller eljest besvärad av panträtt
eller annan rättighet, äger testamentstagaren
icke i anledning därav
nj uta ersättning.

(Föreslagen lydelse)

nan rättighet, äger testamentstagaren
icke i anledning därav njuta ersättning.

12 KAP.

Egendom som omfattas av nyttjanderätten
må ej tagas i mät för
ägarens gäld, med mindre den på
grund av inteckning eller eljest särskilt
häftar därför eller fråga är om
gäld, för vilken ägaren svarar enligt
21 kap.

§•

Egendom som omfattas av nyttjanderätten
må ej tagas i mät för
ägarens gäld, med mindre den på
grund av panträtt eller eljest särskilt
häftar därför eller fråga är om
gäld, för vilken ägaren svarar enligt
21 kap.

12 §.

Förvärv genom förordnande i testamente,
som innebär att visst område
av fastighet som legat kommer
i särskild ägares hand, är giltigt endast
om fastighetsbildning sker i
överensstämmelse med förordnandet
genom förrättning, som är sökt senast
sex månader efter det testamentet
vunnit laga kraft och legatet
utgivits samt, om förrättningen ej
är avslutad vid utgången av nämnda
tid, skall verkställas på grundval
av förordnandet.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fall då legatet avser
andel i fastighet med villkor att andelen
skall utbrytas genom fastighetsbildning
eller fastighets andel i
mark som är samfälld för flera fastigheter.

13 §.

Den som genom förordnande i testamente
såsom legat erhållit andel i
fastighet, vilken i sin helhet ingår i
dödsboet efter testator, utan villkor
att andelen skall utbrytas genom
fastighetsbildning innehar fastigheten
under samäganderätt med den
eller de andra delägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

Fast egendom eller tomträtt må ej
av boutredningsmannen överlåtas
utan att delägarna skriftligen med
två vittnen lämna sitt samtycke eller,
där det ej kan erhållas, rätten
på ansökan tillåter åtgärden. Vad
nu är sagt länder dock ej till inskränkning
i den förfoganderätt som
kan tillkomma boutredningsmannen
enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen----

§•

Fast egendom eller tomträtt må
ej av boutredningsmannen överlåtas
utan att delägarna skriftligen lämna
sitt samtycke eller, där det ej kan
erhållas, rätten på ansökan tillåter
åtgärden. Vad nu är sagt länder
dock ej till inskränkning i den förfoganderätt
som kan tillkomma boutredningsmannen
enligt lagakraftvunnet
testamente.

---inskrivning beviljades.

21 KAP.
10

Är efter den döde gäld som ej förfaller
inom sex månader, må den,
där flera dödsbodelägare finnas eller
allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till
betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som för sin fordran
har säkerhet i inteckning, är
dock ej skyldig att taga betalning
före förfallodagen, där han inom tre
månader efter uppsägningen giver
tillkänna att han vill hålla sig allenast
till säkerheten.

§•

Är efter den döde gäld som ej förfaller
inom sex månader, må den,
där flera dödsbodelägare finnas eller
allmänna arvsfonden är ensam
delägare, hos borgenären uppsägas
till betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som till säkerhet
för sin fordran har panträtt i
fast egendom eller tomträtt eller har
inteckning, är dock ej skyldig att
taga betalning före förfallodagen, där
han inom tre månader efter uppsägningen
giver tillkänna att han vill
hålla sig allenast till säkerheten.

23 KAP.

3 §•

Envar delägare--------lott förslår.

Har vid skifte fastighet delats så,
att delägare fått skilda andelar utan
att villkor om utbrytning uppställts
i den handling som enligt i § upprättas
över skiftet, innehava dessa
delägare fastigheten under samäganderätt.

Om i annat fall än i andra stycket
anges skiftet innebär att del av
fastighet kommer i särskild ägares
hand, är skiftet ogiltigt i den delen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Har arvskifte som innebär, att del av fastighet kommit i särskild ägares
hand, eller förvärv av sådan innebörd, grundat på testamentariskt förordnande
om legat, skett före ikraftträdandet, äger i fråga om giltigheten härav
äldre bestämmelser fortfarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr i45 år 1970

8) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 10 och 17 §§ samt 14 kap. 5 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 KAP.

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt
till fast egendom, om rätt till
servitut eller annan särskild rätt till
egendomen eller om besittning av
egendomen skall upptagas av rätten
i den ort, där fastigheten är. Lag
samma vare, om tvisten rör skyldighet
för ägare eller innehavare av
egendomen att fullgöra något, som
åligger honom i denna egenskap, eller,
då nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till egendomen upplåtits,
fråga är om arrende, hävd,
byggnads underhåll, nybyggnad eller
annat dylikt. Vad som sägs i denna
paragraf gäller dock ej hyrestvist.

Ligger fastigheten —--huvudde

§.x

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt
till fast egendom, om rätt till
servitut eller annan särskild rätt till
egendomen eller om besittning av
egendomen skall upptagas av rätten
i den ort, där fastigheten är. Lag
samma vare, om tvisten rör skyldighet
för ägare eller innehavare av
egendomen att fullgöra något, som
åligger honom i denna egenskap, eller,
då nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till egendomen upplåtits,
fråga är om vederlag för upplåtelsen,
byggnads underhåll eller annat
dylikt. Vad som sägs i denna paragraf
gäller dock ej arrende- eller
hyrestvist.
en ligger.

Ej vare■

17 §.2

annan domstol;

4. hyrestvist eller tvist, som avses
i 9 eller 10 § eller eljest enligt
lag skall upptagas av domstol, som
där sägs, om tvisten väckes vid annan
domstol;

5. äktenskapsmål;-----av domstol

Ej heller — —--------13 §.

Yrkande om-----samma fordran.

4. tvist, som avses i 9 eller 10 §
eller eljest enligt lag skall upptagas
av domstol, som där sägs, om tvisten
väckes vid annan domstol;

1 Senaste lydelse 1968: 348.

2 Senaste lydelse 1969: 244.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 KAP.

5 §•

Vill part,-------sådant anspråk.

Om väckande av talan mot tredje
man i samband med klander av fång
till fast egendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

9) Förslag
till
Lag

om ändring i förordningen (1862:10) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att 3 och 14 §§ förordningen (1862: 10) om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer skall ha nedan an -

givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning,
som av gäldenär eller
med hans vetskap gjord är, så ock
annat gäldenärs erkännande av fordringens
tillvaro, gälle såsom hade
fordringen hos honom bevakad blivit.
Beslut, varigenom ansökan om
inteckning bifalles eller förklaras vilande,
eller anteckning om innehav
av inteckningshandling have ock lika
verkan emot ägare av den intecknade
egendomen; vill borgenären hålla talan
emot annan öppen, bevake då sin
fordran emot denne, såsom i 1 §
sägs.

(Föreslagen lydelse)

§-x

Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning,
som av gäldenär eller
med hans vetskap gjord är, så ock
annat gäldenärs erkännande av fordringens
tillvaro, gälle såsom hade
fordringen hos honom bevakad blivit.
Beslut, varigenom ansökan om
inteckning som ej avser fast egendom
eller tomträtt bifalles eller förklaras
vilande, eller anteckning om
innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling
have ock lika verkan
emot ägare av den intecknade
egendomen; vill borgenären hålla talan
emot annan öppen, bevake då sin
fordran emot denne, såsom i 1 §
sägs.

1 Senaste lydelse 1934: 261.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Är borgenärs fordran intecknad i
fast egendom eller i tomträtt eller i
vattenfallsrätt eller i fartyg eller luftfartyg,
eller har han lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i
handom; njute han ur den egendom,
som sålunda häftar, betalning, ändå
att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver. Om
rätt till kvittning för genfordran vare
ock lag som i 7 § sägs ändå att den
fordran ej blivit efter sådan kallelse
angiven.

(Föreslagen lydelse)

Är borgenärs fordran intecknad
i fartyg eller luftfartyg, eller har han
lös egendom såsom pant eller eljest
under panträtt i handom; njute han
ur den egendom, som sålunda häftar,
betalning, ändå att han ej, efter kallelse
å okända borgenärer, sin fordran
angiver. Om rätt till kvittning
för genfordran vare ock lag som i 7 §
sägs ändå att den fordran ej blivit
efter sådan kallelse angiven.

14 §.:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Vid tillämpning av 3 § skall vattenfallsrätt anses likställd med tomträtt.

10) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1886: 7) angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 9 § lagen (1886: 7) angaende ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Järnvägs ägare, som åt annan
överlåter nyttj anderätten till sin
järnväg, vare för skada, som därefter
i följd av järnvägens drift timar,
ansvarig lika som järnvägens innehavare,
dock ej med annan sin egendom,
än järnvägen och vad därtill
hör enligt 1 § av förordningen angående
lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg med mera den 15 oktober
1880; och må ägaren söka sitt
åter av järnvägens innehavare.

(Föreslagen lydelse)

§•

Järnvägs ägare, som åt annan
överlåter nyttj anderätten till sin
järnväg, vare för skada, som därefter
i följd av järnvägens drift timar,
ansvarig lika som järnvägens innehavare,
dock ej med annan sin egendom,
än järnvägen i hela dess sträckning
med därtill hörande mark och
byggnader samt de ägaren tillhöriga,
för järnvägens drift anskaffade
lokomotiv, vagnar, inventarier och
förråd som användas för trafik på
järnvägen eller annan i förbindelse
med denna stående bana; och må
ägaren söka sitt åter av järnvägens
innehavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1955: 232.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

11) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Den, som enligt 3 § blivit utsedd
till god man, åligger att godset till
delägarnes samfällda bästa förvalta.
Vill han godset bortlega, äge makt
därtill, dock ej för längre tid än förordnandet
avser eller, där fråga är
om fast egendom, till den fardag,
som infaller näst efter det sagda tid
gått till ända.

Behållen avkastning — —--

(Föreslagen lydelse)

§■

Den, som enligt 3 § blivit utsedd
till god man, åligger att godset till
delägarnes samfällda bästa förvalta.
Vill han godset bortlega, äge makt
därtill, dock ej för längre tid än förordnandet
avser. Där fråga är om
fast egendom, äge han bortlega egendomen
till den fardag, som infaller
näst efter det sagda tid gått till ända,
eller, om viss minsta tid för upplåtelsen
är bestämd enligt lag, för sådan
tid.

- ägarne fördelad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

12) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område

Härigenom förordnas, att 27 § lagen (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

27 §.

I fråga — — —-----återkalla fullmakten.

Angående formen för fullmakt att Fullmakt att sluta avtal om köp,
sälja,'' förbyta eller förpanta fast byte eller gåva av fast egendom skall

egendom gälle vad i 10 kap. 1 §
jordabalken stadgas. Har sådan fullmakt
blivit, efter ty i 16 och 17 §§
sägs, återkallad eller för kraftlös
förklarad, vare fullmakten utan verkan.

vara skriftlig. Har sådan fullmakt
blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs,
återkallad eller för kraftlös förklarad,
vare fullmakten utan verkan.

Genom vad

fullmaktsgivarens nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

13) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 5 och 7 §§ lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §A

Ansökan om-------eljest avvisas.

Angår ansökan------att utövas.

Göres ej-------stycket utgått.

Sökes tillstånd--------till Konungen.

Över länsstyrelses-------är stadgad.

Närmare föreskrifter-------av Konungen.

Är i enlighet med vad ovan i denna
paragraf sagts frågan om rätt att
förvärva egendom ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta
sådant hinder, som avses i 10 § av
förordningen den 16 juni 1875 om
lagfart å fång till fast egendom.

Fast egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden, att tillstånd
enligt 1 eller 2 § skulle ha krävts
vid vanligt köp, skall åter avyttras
inom två år efter det att auktionen
vunnit laga kraft, om ej dessförinnan
nämnda förhållanden upphört
eller inroparen erhållit tillstånd att
behålla egendomen. Har inropet skett
för att skydda någon inroparens
fordran eller rättighet, för vilken
egendomen häftar på grund av inteckning
eller enligt 11 kap. 2 § jor 1

Senaste lydelse 1969: 46.

2 Senaste lydelse 1967: 266.

§-2

Fast egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden, att tillstånd
enligt 1 eller 2 § skulle ha krävts vid
vanligt köp, skall åter avyttras inom
två år efter det att auktionen vunnit
laga kraft, om ej dessförinnan
nämnda förhållanden upphört eller
inroparen erhållit tillstånd att behålla
egendomen. Har inropet skett
för att skydda någon inroparens
fordran, för vilken han har panträtt
i egendomen, eller någon hans
rättighet, som är inskriven däri, äger

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1970

(Nuvarande lydelse)

dabalken, äger länsstyrelsen på ansökan
medgiva skäligt anstånd med
egendomens avyttrande, om sannolika
skäl visas att i annat fall förlust
skulle uppkomma för inroparen.
Avyttras ej

Anteckning om---

I fråga-— —-----

(Föreslagen lydelse)

länsstyrelsen på ansökan medgiva
skäligt anstånd med egendomens avyttrande,
om sannolika skäl visas att
i annat fall förlust skulle uppkomma
för inroparen.

Konungens prövning.

----avyttringsskyldigheten upphört.

ansökningen prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran eller rättighet, för vilken företrädesrätt åtnjutes på
grund av 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken, äger äldre

bestämmelser alltjämt tillämpning.

14) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1917:189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 2, 7, 23, 24, 35, 42, 48—50, 57—59 och 61 §§ lagen
(1917: 189) om expropriation skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) 2

(.Föreslagen lydelse)

2 §•

Ägare av--------till densamma.

Har expropriationsrätt -

Avstås på---— —

Angående motsvarande tillämpning,
då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna
om expropriation av fastighet är särskilt
stadgat.

inskränkning därav.

avstå rättigheten.

Angående motsvarande tillämpning,
då tomträtt exproprieras, av bestämmelserna
om expropriation av
fastighet är särskilt stadgat.

7 §.*

För fastighet, — — -----skada ersättas.

Senaste lydelse 1949: 663.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

tut till förmån för fastighetsdel, som
ej exproprieras, och sker ej expropriationen
för kronans räkning, må,
om fastighetsdelens ägare det yrkar,
hänsyn icke tagas till utfästelsen,
utan att den gjorts i sådan form, att
inteckning för servitutet kan meddelas.

(Föreslagen lydelse)

23 §.i

Då stämning-------inom orten.

Domstolen skall tillika, om målet Domstolen skall tillika, om målet

ej angår allenast upphävande av
särskild rätt, som ej är intecknad i
fastigheten, göra anmälan därom till
inskrivningsdomaren, vilken skall
tillse att målet å nästa inskrivningsdag
antecknas i fastighets- eller inteckningsboken.

ej angår allenast upphävande av
särskild rätt, som ej är inskriven i
fastigheten, göra anmälan därom till
inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken.

24 §.i

Vad i denna lag stadgas om sak- Vad i denna lag stadgas om sakägare
gälle ej innehavare av fordran, ägare gälle ej borgenär som har
för vilken inteckning i fastigheten panträtt i fastigheten,
är sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

Är jordområde eller annat, som
tages i anspråk genom expropriation,
samfällt för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, och utgöra
omständigheterna grund för antagande,
att genom expropriationen
säkerheten icke avsevärt minskas
för innehavare av fordringar, för
vilka en eller flera av fastigheterna
på grund av sökt eller beviljad inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta, förordne domstolen
på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna,
att betalning ur expropriationsersättningen
icke må tillläggas
innehavare av fordran'', för
vilken någon av fastigheterna sålunda
häftar, med mindre denne eller
annan sådan rättsägare i den fas 1

Senaste lydelse 1949: 663.

Är jordområde eller annat, som
tages i anspråk genom expropriation,
samfällt för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, och utgöra
omständigheterna, i fråga om fastighet
som besväras av sökt eller beviljad
inteckning, grund för antagande
att genom expropriationen säkerheten
icke avsevärt minskas för
borgenär som har panträtt i fastigheten,
förordne domstolen på begäran
av den exproprierande eller av
ägare till någon av fastigheterna, att
betalning ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas borgenären
med mindre denne eller annan borgenär
som har panträtt i fastigheten
framställt anspråk därpå i den ordning
i 57 § femte stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tighet framställt anspråk därpå i
den ordning i 57 § femte stycket
sägs.

42 i

Så snart — -—• —- — ---- — —•

Har fastighet övergått till den exproprierande
enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,
så snart lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger, underrätta
inskrivningsdomaren om
det belopp till vilket löseskillingen
för fastigheten slutligt bestämts.

Expropriationsersättning skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande.
Där fråga ej är om
förskott som avses i 36 eller 39 §,
skall nedsättningen äga rum inom
tre månader eller, om fastigheten
tagits i besittning av den exproprierande,
inom en månad från det dom
eller beslut, varom fråga är, vann
laga kraft. Avser expropriationen
upplåtelse av särskild rätt, som medför
allenast ringa men, och prövas
den, om fastigheten besväras av
sökt eller beviljad inteckning för
fordran eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken kan häfta för ogulden
köpeskilling, uppenbarligen icke
rubba fordringsägarens säkerhet,
äge domstolen medgiva, att nedsättning
ej behöver äga rum. Har sådant
medgivande lämnats, göre den
exproprierande, i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos
Konungens befallningshavande och
styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag

1 Senaste lydelse 1966: 258.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

för expropriationen.

Har beträffande inskriven rättighet
i målet gjorts utfästelse som avses
i 30 §, skall domstolen, så snart
domen vunnit laga kraft, göra anmälan
om utfästelsen till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken.

Har fastighet övergått till den exproprierande
enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,
så snart lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger, underrätta
inskrivningsmyndigheten
om det belopp till vilket löseskillingen
för fastigheten slutligt bestämts.

§.‘

Expropriationsersättning skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande.
Där fråga ej är om
förskott som avses i 36 eller 39 §,
skall nedsättningen äga rum inom
tre månader eller, om fastigheten tagits
i besittning av den exproprierande,
inom en månad från det dom
eller beslut, varom fråga är, vann
laga kraft. Avser expropriationen
upplåtelse av särskild rätt, som
medför allenast ringa men, och prövas
den uppenbarligen icke rubba
säkerheten för borgenär, som har
panträtt i fastigheten, äge domstolen
medgiva, att nedsättning ej behöver
äga rum. Har sådant medgivande
lämnats, göre den exproprierande, i
stället för att nedsätta ersättningen,
anmälan hos Konungens befallningshavande
och styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad
i denna lag är stadgat om nedsättande
av expropriationsersättning skall
i tillämpliga delar gälla anmälan som
nu sagts.

samt. Nr 145

Kungl. May.ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande hjdelse) (Föreslagen Igdelse)

är stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga
delar gälla anmälan som nu
sagts.

Vid nedsättning-------— 35 § meddelats.

Då förskott — —-----— är anhängigt.

49 §d

Då vad — —------i besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå
till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt
2 § tredje stycket är pliktig avstå;
dock häfte fastigheten fortfarande
för särskild rätt, som tillkommer
sakägare och som jämlikt utfästelse
av nge ägaren lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder
eller för fordringar, som åtnjuta
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §
första stycket handelsbalken, förändras
ej genom expropriationen.

Exproprierad fastighet skall övergå
till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt
2 § tredje stycket är pliktig avstå;
dock häfte fastigheten fortfarande
för särskild rätt, som tillkommer
sakägare och som på grund av utfästelse
som avses i 30 § lämnas
orubbad. Fastighetens ansvar för allmänna
utskylder eller för fordringar,
som åtnjuta förmånsrätt enligt
6 § 1 förmånsrättslagen ( ),

förändras ej genom expropriationen.

Genom expropriation

samma fastighet.

50 §.:

Visar fastighetens ägare vid domstolen
att förverkande ägt rum, äge
vad i 23 § andra stycket stadgas om
anmälan till inskrivningsdomaren
samt anteckning i fastighets- eller
inteckning sboken motsvarande tilllämpning.
Sker sådan anteckning
inom tre månader från förverkandet,
skall inskrivningsdomaren genast
hos Konungens befallningshavande
göra anmälan om anteckningen.

Varda de — —---—---

Visar fastighetens ägare vid domstolen
att förverkande ägt rum, äge
vad i 23 § andra stycket stadgas om
anmälan till inskrivningsmyndigheten
samt anteckning i fastighetsboken
motsvarande tillämpning. Sker
sådan anteckning inom tre månader
från förverkandet, skall inskrivningsmyndigheten
genast hos Konungens
befallningshavande göra anmälan
om anteckningen.

— nämnda handlingar.

57 §J

Konungens befallningshavande —

Besväras fastighet av sökt eller beviljad
inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga

1 Senaste lydelse 1966: 258.

2 Senaste lydelse 1949: 663.

--desamma berättigad.

Svarar fastighet för beviljad eller
sökt inteckning, skola i fråga om löseskilling
för fastigheten samt, om
expropriationen avser endast en del
av fastigheten, beträffande ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

om löseskilling för fasligheten samt,
om expropriationen avser endast en
del av fastigheten, beträffande ersättning
för skada och intrång å den
återstående delen, så ock angående
ersättning för upplåtelse av särskild
rätt till sådan fastighet, stadgandena
om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom hava motsvarande
tillämpning, såvitt ej nedan annorlunda
stadgas. Är fastigheten förutom
av fordran besvärad av annan
särskild rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt
än fordringen, erhålle fordringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla
gäldandet av hans fordran, betalning
såsom om fastigheten icke vore
av nämnda rätt besvärad, och varde
ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har ersättning,
som i första punkten avses,
av domstolen bestämts till högre belopp
än fastighetsägaren yrkat, och
uppstår efter gäldande av de fordringar,
som skola utgå ur ersättningen,
överskott, som ej faller inom
nämnda belopp, må fastighetsägaren
ej uppbära överskottet, utan varde
detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för--- —---

Har förordnande------

Där förordnande —---—--

Framställer innehavare----

Ersättning, som — —---- —

Då expropriation, vilken ej avsett
allenast upphävande av särskild rätt
som ej är intecknad i fastigheten,
blivit fullbordad, åligger det Konungens
befallningshavande att därom
ofördröj ligen göra anmälan hos inskrivningsdomaren;
och skall anteckning
om att fastighet exproprierats
eller om särskild rätt, som ge 1

Senaste lydelse 1966: 258.

(Föreslagen lydelse)

för skada och intrång å den återstående
delen, så ock angående ersättning
för upplåtelse av särskild
rätt till sådan fastighet, stadgandena
om fördelning hos överexekutor av
köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom hava motsvarande tilllämpning,
såvitt ej nedan annorlunda
stadgas. Är fastigheten förutom av
inteckning besvärad av särskild rätt,
som förminskar fastighetens värde
och åtnjuter sämre rätt än inteckningen,
erhålle borgenär som har
panträtt på grundval av inteckningen,
i den mån det tarvas för fulla
gäldandet av hans fordran, betalning
såsom om fastigheten icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen
för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har ersättning,
som i första punkten avses, av
domstolen bestämts till högre belopp
än fastighetsägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av de fordringar,
som skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda
belopp, må fastighetsägaren ej uppbära
överskottet, utan varde detta
återställt till den exproprierande.

kungörelse stadgas,
inom kommunen,
och kungörelse.

--sådant bevis.

skall förfaras.

§-x

Då expropriation, vilken ej avsett
allenast upphävande av särskild rätt
som ej är inskriven i fastigheten, blivit
fullbordad, åligger det Konungens
befallningshavande att därom
ofördröj ligen göra anmälan hos inskrivningsmyndigheten;
och skall
anteckning om att fastighet exproprierats
eller om särskild rätt, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

nom expropriationen förvärvats, å
nästa inskrivningsdag göras i fastighets-
eller inteckningsboken.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av
ersättning likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd och vunnit
laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden. Gäller
fördelningen förskott och har fastigheten
ej enligt 40 § övergått till
den exproprierande, äger vad sålunda
föreskrivits tillämpning även när
i annat fall likvid utfaller på intecknings
huvudstol.

Exproprieras del----— —

(Föreslagen lydelse)

genom expropriationen förvärvats,
göras i fastighetsboken.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning
av ersättning betalning på pantbrevs
belopp, åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröjligen göra
anmälan enligt vad nyss sagts och
tillika insända fördelningslängden.
Gäller fördelningen förskott och har
fastigheten ej enligt 40 § övergått till
den exproprierande, äger vad sålunda
föreskrivits tillämpning även när
i annat fall betalning utfaller på
pantbrevets belopp.
för fastighetsregistret.

59 §.:

Hava parterna träffat överenskommelse
rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse
av särskild rätt till fastighet,
och visas att fastigheten ej besväras
av sökt eller beviljad inteckning för
fordran och ej heller kan jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller
att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar,
som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att överenskommelsen
godkänts av de fordringsägare,
som ej skulle erhålla full betalning,
varde överenskommelsen
fastställd av domstolen.

Vill den-----

Överenskommelse om

Fastställelse må--

Där domstolen---

Hava parterna träffat överenskommelse
rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse
av särskild rätt till fastighet,
och visas att fastigheten ej besväras
av beviljad eller sökt inteckning, eller
att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar,
som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att
överenskommelsen godkänts av de
fordringsägare, som ej skulle erhålla
full betalning, varde överenskommelsen
fastställd av domstolen.

meddela fastställelse.

----— — av domstolen.

— --34 § stadgas.

- — — enligt 35 §.

61 §.2

Vill den exproprierande, sedan han Vill den exproprierande, sedan han
ingivit ansökan om stämning, åter- ingivit ansökan om stämning, åter 1

Senaste lydelse 1949: 663.

2 Senaste lydelse 1966: 258.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

kalla expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid, om tillstånd till expropriation
erhållits, bevis att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs,
eller vare rättigheten till återkallelse
försutten, över anmälan om återkallelse
skall motparten höras. Vad
i 23 § stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning
av expropriationsmål äge, sedan
domstolen skilt målet från sig, motsvarande
tillämpning beträffande
återkallelse.

Återkallelse må----

Ej må-------

(Föreslagen lydelse)

kalla expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid, om tillstånd till expropriation
erhållits, bevis att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs,
eller vare rättigheten till återkallelse
försutten. Över anmälan om återkallelse
skall motparten höras. Vad
i 23 § stadgas om anmälan till inskrivningsmyndigheten
och anteckning
av expropriationsmål äge, sedan
domstolen skilt målet från sig,
motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse,
synnerligt men.

— i besittning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 § lagen
( ) om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre
bestämmelser alltj ämt tillämpning.

15) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 §, 4 kap. 6 § 2 mom. samt 9 kap. 9, 52,
54, 69 och 71—73 §§ vattenlagen (1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §•

Ägare av — —--------— i 2 kap.

Om rätt för annan att åtnjuta
strandägares rätt enligt första stycket
finnas bestämmelser i 1 kap. 6 §
jordabalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

2 mom. Anspråk å---—--

Ersättning för värdeminskning å
fast egendom skall bestämmas särskilt
för varje fastighet. I fråga om
sättet för erläggande av sådan ersättning,
densammas fördelning mellan
rättsägare i den fasta egendom,
varom fråga är, samt egendomens
befriande från ansvarighet för intecknad
fordran gälle vad i lag finnes
eller kan varda stadgat för det
fall, att till följd av byggande i vatten
ersättning skall utgå för skada
å fast egendom.

§•

—----utan skäl.

Ersättning för värdeminskning å
fast egendom skall bestämmas särskilt
för varje fastighet. I fråga om
sättet för erläggade av sådan ersättning,
densammas fördelning mellan
rättsägare i den fasta egendom,
varom fråga är, samt egendomens
befriande från ansvarighet för inteckning
gälle vad i lag finnes eller
kan varda stadgat för det fall, att
till följd av byggande i vatten ersättning
skall utgå för skada å fast
egendom.

9 KAP.
9 §.

Ändå att fastighet, för vilken till
följd av företag enligt denna lag vattenkraft
går förlorad, tillhör samme
ägare som den fastighet, för vars
räkning företaget utföres, skall ersättning
för den förlorade vattenkraften
gäldas, såframt förstnämnda
fastighet är besvärad av inteckning
för fordran eller kan jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i ägarens hand häfta
för ogulden köpeskilling samt
fordringsägaren ej lämnat medgivande
till företaget. Vad nu sagts gälle
dock ej, där förlusten av vattenkraft
prövas vara väsentligen utan
betydelse för fordringsägarens säkerhet.

I fråga----------

Ändå att fastighet, för vilken till
följd av företag enligt denna lag vattenkraft
går förlorad, tillhör samme
ägare som den fastighet, för vars räkning
företaget utföres, skall ersättning
för den förlorade vattenkraften
gäldas, såframt borgenär, som har
panträtt i den förstnämnda fastigheten,
ej lämnat medgivande till företaget.
Vad nu sagts gälle dock ej,
där förlusten av vattenkraft prövas
vara väsentligen utan betydelse för
borgenärens säkerhet.

motsvarande tillämpning.

52 §.

1 Senaste lydelse 1968: 692.

Är fast egendom, som skall lösas
med penningar, besvärad av nyttjanderätt,
rätt till servitut eller rätt till
elektrisk kraft, skall ersättningen till
egendomens ägare och den gottgörelse,
som må tillkomma rättighetens
innehavare, var för sig bestämmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

rättighetens innehavare, var för sig
bestämmas. Medför rättighet, som
nyss nämnts, förminskning av den
fasta egendomens värde, skall till
grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde egendomen
med därå vilande besvär äger;
dock att den förhöjning över värdet,
som jämlikt 48 § må ifrågakomma,
skall bestämmas med hänsyn till det
värde egendomen utan sådant besvär
skulle äga. Erfordras för tillämpning
av reglerna i 69 § andra stycket, att
utöver vad nu sagts särskild värdering
sker av den fasta egendomen
med eller utan viss rättighet besvärande
densamma, varde sådan i samband
med ersättningens fastställande
verkställd.

(Föreslagen lydelse)

Medför rättighet, som nyss nämnts,
förminskning av den fasta egendomens
värde, skall till grund för den
ägaren tillkommande ersättningen
läggas det värde egendomen med
därå vilande besvär äger; dock att
den förhöjning över värdet, som jämlikt
48 § må ifrågakomma, skall bestämmas
med hänsyn till det värde
egendomen utan sådant besvär skulle
äga. Erfordras för tillämpning av
reglerna i 69 § andra stycket, att utöver
vad nu sagts särskild värdering
sker av den fasta egendomen med
eller utan viss rättighet besvärande
densamma, varde sådan i samband
med ersättningens fastställande
verkställd.

54 §.

Ersättning för fast-----—

Ersättning för vattenkraft samt
för skada och intrång å fast egendom
i andra fall än i första stycket avses
skall, där ersättningen bestämts att
utgå på en gång, jämväl nedsättas
hos Konungens befallningshavande,
såframt jämlikt stadgandena i 59 eller
60 § uppsägning skall ske eller
den fastighet, till vilken vattenkraften
hör eller som skadas, är besvärad
av inteckning för fordran eller
kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling;
och varde i fall, som nu
sagts, jämväl ersättning, som må
hava bestämts till innehavare av särskild
rätt till fastigheten, nedsatt.
Skall ej uppsägning ske, och prövas
förlusten av vattenkraft eller skadan
eller intrånget vara väsentligen utan
betydelse för fordringsägarens säkerhet,
erfordras dock ej nedsättning.

I samband--------—

--lag samma.

Ersättning för vattenkraft samt
för skada och intrång å fast egendom
i andra fall än i första stycket
avses skall, där ersättningen bestämts
att utgå på en gång, jämväl
nedsättas hos Konungens befallningshavande,
såframt jämlikt stadgandena
i 59 eller 60 § uppsägning
skall ske eller den fastighet, till vilken
vattenkraften hör eller som skadas,
svarar för beviljad eller sökt inteckning;
och varde i fall, som nu
sagts, jämväl ersättning, som må
hava bestämts till innehavare av särskild
rätt till fastigheten, nedsatt.
Skall ej uppsägning ske, och prövas
förlusten av vattenkraft eller skadan
eller intrånget vara väsentligen
utan betydelse för borgenär, som
har panträtt i fastigheten, erfordras
dock ej nedsättning.

■ skall ske.

1 Senaste lydelse 1919: 425.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Nedsatta ersättningsmedel

Besväras fast egendom, som löses,
av sökt eller beviljad inteckning för
fordran, eller kan egendomen jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling,
varde den för egendomen
bestämda ersättningen så ock, om
endast en del av fastighet löses, ersättning
till ägaren för skada och
intrång å den återstående delen av
Konungens befallningshavande fördelad
i den ordning, som för fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom är stadgad. År
egendomen förutom av fordran besvärad
av sådan nyttjanderätt eller
rätt till servitut eller till avkomst
eller annan förmån eller till elektrisk
kraft, varigenom egendomens värde
minskas, och åtnjuter rättigheten
sämre rätt än fordringen, vare fordringsägaren
berättigad att, om och i
den mån ersättningen för egendomen
understiger det värde denna skulle
äga, därest den ej varit av rättigheten
besvärad, för den del av fordringen,
som må överskjuta ersättningen
för egendomen, erhålla betalning
ur det till rättighetens innehavare
bestämda ersättningsbeloppet,
och varde gottgörelsen till denne i
motsvarande mån förminskad.

I fråga om ersättning, som bestämts
på grund av stadgandena i
9 § eller som blivit jämlikt 54 § andra
stycket nedsatt, skall vad nyss
sagts om fördelning äga motsvarande
tillämpning; dock att utbetalning
må ske till vederbörande fastighetsägare
eller till den, vilken ersättningen
eljest tillerkänts, där det
visas, att fordringsägare, som i andra
stycket omförmäles, lämnat medgivande
därtill.

(Föreslagen lydelse)

före tillträdesdagen.

Svarar fast egendom, som löses,
för beviljad eller sökt inteckning,
varde den för egendomen bestämda
ersättningen så ock, om endast en del
av fastighet löses, ersättningen till
ägaren för skada och intrång å den
återstående delen av Konungens befallningshavande
fördelad i den ordning,
som för fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad. Är egendomen
förutom av inteckning besvärad av
sådan i 52 § angiven rättighet, varigenom
egendomens värde minskas,
och åtnjuter rättigheten sämre rätt
än inteckningen, vare borgenär som
har panträtt på grundval av inteckningen
berättigad att, om och i den
mån ersättningen för egendomen understiger
det värde denna skulle äga,
därest den ej varit av rättigheten besvärad,
för den del av fordringen,
som må överskjuta ersättningen för
egendomen, erhålla betalning ur det
till rättighetens innehavare bestämda
ersättningsbeloppet, och varde
gottgörelsen till denne i motsvarande
mån förminskad

I fråga om ersättning, som bestämts
på grund av stadgandena i
9 § eller som blivit jämlikt 54 §
andra stycket nedsatt, skall vad nyss
sagts om fördelning äga motsvarande
tillämpning.

69 §d

1 Senaste lydelse 1968: 692.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Är fast egendom, som enligt denna
lag löses med penningar, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande
att, sedan den genom lagakraftvunnet
utslag bestämda ersättningen
blivit nedsatt samt egendomen
avträdd, därom ofördröj ligen
göra anmälan å landet hos domaren
och i stad hos rätten. Har egendomen
avträtts, innan ersättningen blivit
slutligt fastställd, och varder ersättningen
ej bestämd till högre belopp
än det enligt stadgandet i 58 §
redan nedsatta, skall anmälan, som
nu sagts, göras så snart lagakraftägande
utslag i målet till Konungens
befallningshavande ingivits.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter blivit
avträdda, vid fördelning av erersättningen
likvid å intecknings huvudstol,
åligge ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra
anmälan efter ty nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden. Lag
samma vare, där vid fördelning av
ersättning, som bestämts jämlikt 9 §
eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt,
likvid utfallit å huvudstol av intecknad
gäld.

Utan hinder därav, att fördelning
av ersättning ägt rum och blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, äge
inteckningshavare, vars fordran icke
blivit till fullo betäckt, den rätt,
varom i 73 § förmäles.

(Föreslagen lydelse)

§•

Besväras fast egendom, som enligt
denna lag löses med penningar,
av inteckning eller inskriven rättighet,
åligge Konungens befallningshavande
att, sedan den genom lagakraftvunnet
utslag bestämda ersättningen
blivit nedsatt samt egendomen
avträdd, därom ofördröj ligen göra
anmälan hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken.
Har egendomen avträtts, innan ersättningen
blivit slutligt fastställd,
och varder ersättningen ej bestämd
till högre belopp än det enligt stadgandet
i 58 § redan nedsatta, skall
anmälan, som nu sagts, göras så
snart lagakraftägande utslag i målet
till Konungens befallningshavande
ingivits.

Utfaller, då egendomen avträtts
innan ersättningen blivit slutligen
fastställd eller då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av
gemensamt intecknade fastigheter
blivit avträdda, vid fördelning av ersättning
betalning på pantbrevs belopp,
åligge ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan
efter ty nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden. Lag
samma vare, därvid fördelning av
ersättning, som bestämts jämlikt 9 §
eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt, betalning
utfallit på pantbrevs belopp.

Utan hinder därav, att fördelning
av ersättning ägt rum och blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, äge
borgenär, som har panträtt och vars
fordran icke blivit till fullo betäckt,
den rätt, varom i 73 § förmäles.

72 §.

Har för samfällt strömfall, som Har för samfällt strömfall, som
löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättning- löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättningen,
såvitt angår andel i fallet, till- en, såvitt angår andel i fallet, tillhöhörig
annan än den lösande, be- rig annan än den lösande, bestämts

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stämts att utgå medelst kraftöverföring,
och är sådan del av strömfallet
med inteckning besvärad, ankomme
på den lösande att, sedan
han tillträtt fallet och kraftöverföringen
i föreskriven ordning påbörjats,
därom göra anmälan å landet
hos domaren och i stad hos rätten;
skolande till styrkande av det förhållande,
varom anmälan göres, företes
intyg av vederbörande ersättningstagare
eller ock av två stämningsmän
eller andra trovärdiga personer.

Förmenar innehavare av fordran,
varför fast egendom på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häftar, att ersättning
för denna eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada och intrång
å egendomen blivit för lågt beräknad,
vare han, i den mån ersättningens
belopp till följd av överenskommelse
därom mellan ersättningsgivaren
och egendomens ägare
eller av annan anledning ej blivit
prövat av domstol eller vid syneförrättning,
berättigad att, där ej full
betalning för hans fordran lämnas
honom, äska, att ersättningen, såvitt
på hans eller annan sådan fordringsägares
rätt inverkar, varder av
vattendomstolen bestämd. Talan
härom skall anhängiggöras sist inom
sex månader efter det fördelning av
ersättningen vunnit laga kraft eller,
där ersättningen bestämts att utgå
i kraft, efter den för kraftöverföringens
början bestämda tid; försittes
tid, som nu sagts, vare rätt till
talan förlorad.

att utgå medelst kraftöverföring,
och är sådan del av strömfallet med
inteckning eller inskriven rättighet
besvärad, ankomme på den lösande
att, sedan han tillträtt fallet och
kraftöverföringen i föreskriven ordning
påbörjats, därom göra anmälan
hos inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken; skolande
till styrkande av det förhållande,
varom anmälan göres, företes
intyg av vederbörande ersättningstagare
eller ock av två stämningsmän
eller andra trovärdiga personer.

§■*

Förmenar borgenär, som har panträtt
i fast egendom, att ersättning
för denna eller för därifrån förlorad
vattenkraft eller för skada och
intrång å egendomen blivit för lågt
beräknad, vare han, i den mån ersättningens
belopp till följd av
överenskommelse därom mellan ersättningsgivaren
och egendomens
ägare eller av annan anledning ej
blivit prövat av domstol eller vid
syneförrättning, berättigad att, där
ej full betalning för hans fordran
lämnas honom, äska, att ersättningen,
såvitt på hans eller annan sådan
borgenärs rätt inverkar, varder av
vattendomstolen bestämd. Talan härom
skall anhängiggöras sist inom
sex månader efter det fördelning av
ersättningen vunnit laga kraft eller,
där ersättningen bestämts att utgå
i kraft, efter den för kraftöverföringens
början bestämda tid; försittes
tid, som nu sagts, vare rätt till talan
förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen ( ) om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre
bestämmelser alltjämt tillämpning.

1 Senaste lydelse 1919: 425.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

16) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1924: 322) om vård av omyndigs
värdehandlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §d

I fråga —--- — — — aktiernas utbekommande,

6) att å intecknat skuldebrev eller
annat fordringsbevis uppbära betalning
av förfallna räntor och kapitalbelopp,
då betalning frivilligt erlägges,
så ock, där uppgift om gäldenärens
adress kan av banken utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt inhämtas
eller eljest på förfrågan meddelas
av förmyndaren, hos gäldenären
vid utebliven betalning verkställa
enskilt krav och efter framställning
av förmyndaren jämväl uppsägning,

7) att, när å inteckningshandling
belöper betalning vid fördelning av
köpeskillingen efter exekutiv auktion
eller av löseskilling eller annan
ersättning med avseende å den intecknade
egendomen, på framställning
av förmyndaren förete handlingen
och uppbära betalningen,

8) att, då--------

It) att ombesörja anteckning om

innehav av inteckningshandling och,
när överförmyndaren medgivit inteckningshandlings
uttagande för
annan åtgärd av inskrivningsdomaren,
förete handlingen hos domaren,

12) att, när--—----

Beträffande utländska —---

6) att å skuldebrev eller annat
fordringsbevis uppbära betalning av
förfallna räntor och kapitalbelopp,
då betalning frivilligt erlägges, så
ock, där uppgift om gäldenärens adress
kan av banken utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt inhämtas
eller eljest på förfrågan meddelas
av förmyndaren, hos gäldenären vid
utebliven betalning verkställa enskilt
krav och efter framställning
av förmyndaren jämväl uppsägning,

7) att, när å pantbrev eller annan
inteckningshandling belöper betalning
vid fördelning av köpeskillingen
efter exekutiv auktion eller av
löseskilling eller annan ersättning
med avseende å den intecknade egendomen,
på framställning av förmyndaren
förete handlingen och uppbära
betalningen,

fordrans vidmakthållande,

11) att ombesörja anteckning om
innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling
och, när överförmyndaren
medgivit inteckningshandlings
uttagande för annan åtgärd
av inskrivningsmyndigheten,
förete handlingen hos myndigheten,
underrätta förmyndaren.

- — handlingarnas förvaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1940: 451.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

17) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1927: 79) om inteckningsliavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1927: 79) om inteckningsliavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

dels att 3 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken till lagen samt
givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Lag

om inteckningsliavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av
brandförsäkringsavtal

Har brandförsäkring tagits å fast
egendom som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare,
i händelse av timad skada, egendomens
ägare utan hinder av inteckningen
berättigad att själv uppbära
ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av det belopp, för vilket
brandförsäkring å egendomen är
gällande.

Är ersättningen större, må den ej
utbetalas till ägaren, med mindre inteckningshavaren
det medgiver eller
ock ägaren avhjälpt skadan eller
ställt säkerhet, som av Konungens
befallning shav ande godkänts, för ersättningens
återbärande i händelse
skadan ej inom skälig tid avhjälpes.
Visar ej ägaren inom två månader
efter det ersättningsbeloppet till betalning
förfallit, att han är berätti 1

Senaste lydelse 1967: 265.

1, 2 och 4—7 §§ skall ha nedan an (Föreslagen

lydelse)

Lag

om rätt för borgenär till betalning ur ersättning
på grund av brandförsäkringsavtal §•* Har

brandförsäkring tagits å fast
egendom som besväras av sökt eller
beviljad inteckning, vare, i händelse
av timad skada, egendomens ägara
utan hinder av inteckningen berättigad
att själv uppbära ersättningen,
där denna ej överstiger en
tiondel av det belopp, för vilket
brandförsäkring å egendomen är
gällande.

Är ersättningen större, må den ej
utbetalas till ägaren, med mindre
borgenär, som har panträtt i fastigheten,
det medgiver eller ock ägaren
avhjälpt skadan eller ställt säkerhet,
som av länsstyrelsen godkänts,
för ersättningens återbärande i händelse
skadan ej inom skälig tid avhjälpes.
Visar ej ägaren inom två
månader efter det ersättningsbeloppet
till betalning förfallit, att han är

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

gad att lyfta beloppet, eller har lyftat
belopp återburits, skall beloppet
nedsättas hos Konungens befallningshavande
för utbetalning till den
eller dem, som därtill äga rätt; och
skall tillika uppgift lämnas om inteckning
shav are, vars namn och
adress blivit hos försäkringsgivaren
anmälda.

Sådan inteckningshavare skall
ock av försäkringsgivaren särskilt
underrättas om nedsättningen. Underrättelse
skall anses meddelad, då
den i rekommenderat brev avsänts
under den uppgivna adressen.

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt
hos Konungens befallningshavande,
utsatte denne så snart ske
kan sammanträde för förhandling
om rättsägares anspråk och beloppets
fördelning. Fråga ,om inteckningshavares
rätt till betalning varde
av Konungens befallningshavande
prövad, med mindre inteckningshavaren
givit till känna, att han ej
önskar betalning.

Kallelse till sammanträdet skall
genom Konungens befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar
förut med posten sändas till fastighetsägaren
och kända innehavare av
fordran, som i denna lag avses, så
ock införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. I övrigt
skall i avseende å fördelningen vad
i utsökning slag en stadgas om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom äga motsvarande
tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

berättigad att lyfta beloppet, eller
har lyftat belopp återburits, skall
beloppet nedsättas hos länsstyrelsen
för utbetalning till den eller dem,
som därtill äga rätt; och skall tillika
uppgift lämnas om borgenärer, vars
namn och adress blivit hos försäkringsgivaren
anmälda.

Sådan borgenär skall ock av försäkringsgivaren
särskilt underrättas
om nedsättningen. Underrättelse
skall anses meddelad, då den i rekommenderat
brev avsänts under
den uppgivna adressen.

§4

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt
hos länsstyrelsen, utsätte denna
så snart ske kan sammanträde för
förhandling om rättsägares anspråk
och beloppets fördelning.

Kallelse till sammanträdet skall
genom länsstyrelsens försorg minst
fjorton dagar förut med posten sändas
till fastighetsägaren och kända
borgenärer, som i denna lag avses,
så ock införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. I övrigt
skall i avseende å fördelningen bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling
för exekutivt försåld fast
egendom äga motsvarande tillämpning.

4 § i

Är, då skada inträffar, försäk- Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren
ansvarig i förhållande ringsgivaren ansvarig i förhållande
till inteckningshavaren men ej gent till borgenär, som har panträtt i fasemot
den fasta egendomens ägare, tigheten, men ej gent emot den fasta
inträde han, i den mån betalning ut- egendomens ägare, inträde försäk 1

Senaste lydelse 1967: 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

fallit å inteckningens huvudstol, i
inteckningshavarens rätt.

För det belopp, varmed betalning
sålunda utfallit, jämte ränta skall
på grund av handling, som Konungens
befallningshavande har att utfärda,
inteckning meddelas försäkringsgivaren
att gälla med förmånsrätt
näst efter intecknat belopp, som
ej vid fördelningen utgått. Sådan
handling skall innehålla, att belopp
som där avses förfaller till betalning
sex månader efter uppsägning.

Har inteckning jämlikt denna lag
blivit helt eller delvis utan verkan,
åligger det Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan,
å landet hos domaren och i stad
hos rätten samt tillika insända fördelningslängden;
och skall, sedan
sådan anmälan inkommit, anteckning
om förhållandet införas i inteckningsprotokollet,
å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för
inteckningsärenden.

Skall inteckning meddelas på
grund av handling, som avses i 4 §,
har Konungens befallningshavande
att i sammanhang med anmälan,
som här förut i denna paragraf är
sagd, insända handlingen med begäran
om inteckning.

(Föreslagen lydelse)

ringsgivaren i den män betalning utfallit
på pantbrevets belopp, i borgenärens
fordringsrätt.

För det belopp, varmed betalning
sålunda utfallit, skall på ansökan av
länsstyrelsen inteckning meddelas
att gälla med företrädesrätt näst efter
intecknat belopp på vilket betalning
ej utfallit. Det pantbrev som utfärdas
på grundval av inteckningen
skall överlämnas till försäkringsgivaren
såsom pant för dennes fordran.

§•

Utfaller vid fördelning av medel
betalning på pantbrevs belopp, åligger
det länsstyrelsen att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröj ligen
göra anmälan hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken
samt tillika insända fördelningslängden.

Ansökan enligt 4 § andra stycket
skall göras i sammanhang med anmälan
som avses i första stycket denna
paragraf.

Senaste lydelse 1967: 265.

§-x

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ka, att skadans belopp skall, såvitt
hans rätt angår, fastställas i den
ordning försäkringsavtalet stadgar.
Sådant yrkande skall framställas inom
en månad efter det skadan timade
eller, därest anmälan om inteckningshavarens
namn och adress
gjorts hos försäkringsgivaren, inom
fjorton dagar efter det inteckningshavaren
underrättats om skadebeloppets
fastställande. Underrättelse
skall anses meddelad, då den blivit
till inteclmingshavaren avsänd i rekommenderat
brev under den uppgivna
adressen.

Framställes yrkande som i denna
paragraf avses av flera inteckningshavare,
ankomme på dem att gemensamt
utse ett ombud att föra talan
i saken; sämjas de ej, skall ombudet
utses av Konungens befallningshavande.

(Föreslagen lydelse)

ka, att skadans belopp skall, såvitt
hans rätt angår, fastställas i den
ordning försäkringsavtalet stadgar.
Sådant yrkande skall framställas inom
en månad efter det skadan timade
eller, därest anmälan om borgenärens
namn och adress gjorts hos
försäkringsgivaren, inom fjorton
dagar efter det borgenären underrättats
om skadebeloppets fastställande.
Underrättelse skall anses
meddelad, då den blivit till borgenären
avsänd i rekommenderat brev
under den uppgivna adressen.

Framställes yrkande som i denna
paragraf avses av flera borgenärer,
ankomme på dem att gemensamt utse
ett ombud att föra talan i saken;
sämjas de ej, skall ombudet utses
av länsstyrelsen.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare
gälle ock den, som
för ogulden köpeskilling äger fordran
med förmånsrätt, som avses ill
kap. 2 § jordabalken.

Har någon för fordran inteckning
i tomträtt eller vattenfallsrätt, och
är brandförsäkring tagen å byggnad
eller annat som utgör tillbehör till
tomträtten eller vattenfallsrätten,
skall i fråga om inteckningshavarens
rätt på grund av försäkringen
vad i denna lag stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Har borgenär panträtt i tomträtt
och är brandförsäkring tagen å
byggnad eller annat som utgör tillbehör
till tomträtten, skall i fråga
om borgenärens rätt på grund av
försäkringen vad i denna lag stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i denna lag om borgenär som har panträtt i fastighet
äger motsvarande tillämpning på borgenär som åtnjuter företrädesrätt för
sin fordran på grund av 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken.

Bestämmelsen i 7 § om tomträtt äger motsvarande tillämpning på vattenfallsrätt.

1 Senaste lydelse 1967: 265.

Kungi. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

IS) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling,

dels att 1, 2, 4, 8—10 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 14 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Löpande skuldebrev, växel, konossement
eller annan handling, vars
företeende utgör villkor för rätt att
kräva betalning eller påkalla fullgörande
av annan förpliktelse, må, där
antagas kan att handlingen förstörts
eller eljest förkommit, dödas på begäran
av den, som förlorat handlingen.
Lag samma vare i fråga om
aktiebrev, så ock beträffande intecknad
förskrivning, som är ställd till
viss man.

Denna lag--------

Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om sådan ort
ej är nämnd i handlingen, till den
rätt, där den förpliktade är skyldig
att svara i tvistemål, som angå gäld
i allmänhet. Har på grund av handlingen
inteckning meddelats, göres
ansökningen, då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts
i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,
hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest hos

1 Senaste lydelse 1969: 725.

2 Senaste lydelse 1966: 458 (jfr 1966: 649).

(Föreslagen lydelse)

§-X

Löpande skuldebrev, växel, konossement
eller annan handling, vars
företeende utgör villkor för rätt att
kräva betalning eller påkalla fullgörande
av annan förpliktelse, må, där
antagas kan att handlingen förstörts
eller eljest för kommit, dödas på begäran
av den, som förlorat handlingen.
Lag samma vare i fråga om
aktiebrev och pantbrev, så ock beträffande
intecknad förskrivning,
som är ställd till viss man.
eller obligationer.

§-2

Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om sådan
ort ej är nämnd i handlingen, till
den rätt, där den förpliktade är
skyldig att svara i tvistemål, som
angå gäld i allmänhet. Då fråga är
om pantbrev, göres ansökningen hos
den rätt under vilken fastigheten lyder.
Ansökan om dödande av intecknad
for dr ing shandling göres hos
rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsmyndighet är.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.

Ansökan om dödande av konossement--- — godsets bestämmelseort.

Äro enligt---—-----

Sökanden åligger att, så vitt ske
kan, om ansökningen underrätta en
var vilken såsom gäldenär, löftesmän
eller eljest är på grund av
handlingen förpliktad. Avser ansökningen
handling på grund varav inteckning
är meddelad, skall den intecknade
egendomens ägare, ändå
att han ej är personligen ansvarig
för inteckningen, så ock den som senast,
i den ordning särskilt är stadgat,
blivit antecknad såsom innehavare
av handlingen, där så ske kan,
underrättas om ansökningen.

— av dem.

§•*

Sökanden åligger att, så vitt ske
kan, om ansökningen underrätta en
var vilken såsom gäldenär, löftesmän
eller eljest är på grund av
handlingen förpliktad. Avser ansökningen
pantbrev eller intecknad
fordringshandling, skall den intecknade
egendomens ägare, så ock den
som senast, i den ordning särskilt
är stadgat, blivit antecknad såsom
innehavare av handlingen, där så ske
kan, underrättas om ansökningen.

8 §.:

Innan fullföljd--------

Finner rätten,--—• ----

Beträffande intecknad handling
skall beslutet tillika innehålla erinran,
att det ej innebär dödande av
inteckningen.

9 §•

Varder handlingen dödad, må den
omständigheten att den ej kan företes
icke utgöra hinder för sökanden
att göra gällande den rätt, som på
handlingen kunnat grundas; och
har den, som är förpliktad att fullgöra
vad i handlingen blivit utfäst
eller vars egendom på grund av inteckning
eller eljest häftar för utfästelsen,
att utfärda ny handling,
som mot den dödade svarar.

Ny handling, som utfärdats i stället
för dödad inteckningshandling,
gälle ej såsom inteckningshandling
förrän anteckning skett jämlikt 10 §
andra stycket.

I fråga — -—----------

1 Senaste lydelse 1934: 260.

2 Senaste lydelse 1946:105.

hos gäldenären.
rätten dödad.

Beträffande pantbrev och intecknad
fordringshandling skall beslutet
tillika innehålla erinran, att det ej
innebär dödande av inteckningen.

Varder handlingen dödad, må den
omständigheten att den ej kan företes
icke utgöra hinder för sökanden
att göra gällande den rätt, som på
handlingen kunnat grundas; och
har den, som är förpliktad att fullgöra
vad i handlingen blivit utfäst,
eller, i fråga om intecknad fordringshandling,
den intecknade egendomens
ägare att utfärda ny handling,
som mot den dödade svarar.

Ny handling, som enligt första
stycket utfärdats i stället för dödad
inteckningshandling, gälle ej såsom
inteckningshandling förrän anteckning
skett jämlikt 10 § tredje stycket.

särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Är handling, om vars dödande
gjorts ansökning, intecknad, skall
rätten underrätta vederbörande inskrivningsdomare
om ansökningen,
och har denne att därom så snart
ske kan å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighetsboken eller annan
inskrivningsbok varom fråga
är. Vad nu sagts om ansökningen
skall ock gälla rättens slutliga utslag
i ärendet; dock må, då ansökningen
avslagits, anteckning ej
verkställas förrän utslaget vunnit
laga kraft.

Sedan utslag, varigenom intecknad
handling dödats, vunnit laga
kraft, skall inskrivningsdomaren,
på ansökan, å inskrivningsdag göra
anteckning i fastighetsboken eller annan
inskrivningsbok varom fråga
är, att ny handling, som utfärdats
jämlikt 9 §, medför den inteckningsrätt
som tillkommit den dödade.
När ansökan göres, skall den nya
handlingen vara åtföljd av avskrifter
enligt vad beträffande ansökan
om inteckning är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•*

Avser ansökan om dödning pantbrev
eller intecknad fordringshandling,
skall rätten underrätta vederbörande
inskrivningsmyndighet om
ansökningen för anteckning i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad nu sagts
om ansökningen skall ock gälla rättens
slutliga utslag i ärendet; dock
må, då ansökningen avslagits, anteckning
ej verkställas förrän utslaget
vunnit laga kraft.

Sedan utslag, varigenom pantbrev
dödats, vunnit laga kraft, skall inskrivningsmyndigheten
på ansökan
utfärda nytt pantbrev som svarar
mot det dödade samt göra anteckning
i fastighets- eller tomträttsboken
därom.

Har intecknad fordring shandling
dödats genom lagakraftvunnet utslag,
skall inskrivningsmyndigheten,
på ansökan, å inskrivningsdag
göra anteckning i vederbörande inskrivningsbok,
att ny handling, som
utfärdats jämlikt 9 §, medför den
inteckningsrätt som tillkommit den
dödade.

13 §.:

Hava tio år förflutit från det intecknad
fordringshandling, om vilken
det ej är känt var den finnes,
blivit uppvisad för anteckning om
innehav eller eljest företedd i inteckningsärende
och vill den intecknade
egendomens ägare äska att inteckningen,
ehuru han ej kan förete
handlingen, måtte dödas, göre ansökan
därom, då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts
i fast egendom, tomträtt eller vat 1

Senaste lydelse 1955: 238.
a Senaste lydelse 1966: 458 (jfr 1966: 649).

Hava tio år förflutit från det
pantbrev eller annan inteckningshandling,
om vilken det ej är känt
var den finnes, blivit uppvisad för
anteckning om innehav eller eljest
företedd i inteckningsärende och vill
den intecknade egendomens ägare
äska att inteckningen, ehuru han
ej kan förete handlingen, måtte dödas,
göre ansökan därom, då fråga
är om pantbrev, hos den rätt, under
vilken fastigheten lyder, och eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

tenfallsrätt, hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest hos
rätten i den ort, där vederbörade
inskrivningsdomare är. Sedan ansökningen,
där så ske kan, på sätt
om stämning i tvistemål är stadgat
delgivits den senast antecknade innehavaren
av handlingen, utfärde
rätten offentlig stämning, som skall
kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla
beskrivning av handlingen
ävensom tillkännagivande att, om
någon innehar handlingen eller har
kännedom om att den finnes i behåll,
han bör därom, vid äventyr att
inteckningen eljest dödas, hos rätten
göra anmälan sist å dag som för
ärendets fullföljande utsättes. Sådan
dag må ej sättas tidigare än sex
månader efter kungörelsens införande
i allmänna tidningarna.

Fullföljes ej------—- —

Finner rätten, vid prövning av ansökningen,
någon omständighet ej
hava förekommit som utgör skälig
anledning att låta inteckningen fortfarande
gälla, förordne rätten att inteckningen
må, på därom hos vederbörande
inskrivningsdomare gjord
ansökan, dödas utan handlingens
företeende.

Rätten skall underrätta inskrivningsdomaren
om ansökan som i
första stycket sägs, och har denne
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning därom i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad nu sagts
om ansökningen skall ock gälla rättens
slutliga utslag i ärendet; dock
må, då ansökningen avslagits, anteckning
ej verkställas förrän utslaget
vunnit laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsmyndighet är.
Kan det antagas att pantbrev tillkommit
på sådant sätt eller kommit
ur ägarens hand under sådana omständigheter
som utesluter giltig
pantsättning, må ansökan göras utan
hinder av att nyss angivna tid ej förflutit.
Sedan ansökningen, där så
ske kan, på sätt om stämning i tvistemål
är stadgat delgivits den senast
antecknade innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i
6 § sägs samt innehålla beskrivning
av handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan sist
å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej sättas tidigare
än sex månader efter kungörelsens
införande i allmänna tidningarna.

den förfallen.

Finner rätten, vid prövning av ansökningen,
någon omständighet ej
hava förekommit som utgör skälig
anledning att låta inteckningen fortfarande
gälla, förordne rätten att inteckningen
må, på därom hos vederbörande
inskrivningsmyndighet
gjord ansökan, dödas utan handlingens
företeende.

Rätten skall underrätta inskrivningsmyndigheten
om ansökan som
i första stycket sägs för anteckning
i fastighetsboken eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad
nu sagts om ansökningen skall ock
gälla rättens slutliga utslag i ärendet;
dock må, då ansökningen avslagits,
anteckning ej verkställas förrän
utslaget vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

Bestämmelserna i 1—10 §§ äga,
såvitt de angå pantbrev, motsvarande
tillämpning i fråga om vilandebevis.
Bestämmelserna i 13 § om dödande
av inteckning äga motsvarande tilllämpning
i fråga om viland ef ör klarad
inteckningsansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

19) Förslag
till
Lag

om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom., 24, 36 och 42—44 §§ gruvlagen
(1938: 314) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. I ansökning —-----

4) de personers namn, hemvist
och postadress vilka äro ägare av
de under 3) angivna områden eller
med avseende därå hava nyttjanderätt,
återköpsrätt, rätt till elektrisk
kraft eller till avkomst eller annan
förmån eller rätt till servitut; dock
må, där mark är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart----

Ägare av jordområde som avses
med ansökningen vare pliktig att, då
inmutaren för lämnande av stadgad
uppgift i utmålsansökningen eller

1 Senaste lydelse 1963: 626.

§4

• i anspråk;

4) de personers namn, hemvist
och postadress vilka äro ägare av de
under 3) angivna områden eller med
avseende därå hava nyttjanderätt,
rätt till elektrisk kraft eller rätt till
servitut; dock må, där mark är samfälld
för flera fastigheter med skilda
ägare och för samfälligheten finnes
känd styrelse eller annan som är
satt att den förvalta, uppgifterna i
stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren;

--4) sägs.

§•

Ägare av jordområde som avses
med ansökningen vare pliktig att, då
inmutaren för lämnande av stadgad
uppgift i utmålsansökningen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ock bergmästaren därom framställer
begäran, utan dröjsmål uppgiva envar
som med avseende å området har
nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till
elektrisk kraft eller till avkomst eller
annan förmån eller rätt till servitut.
Underlåter jordägaren detta och lider
sådan rättsägare skada i följd därav
att han icke blivit kallad till förrättningen,
vare jordägaren pliktig att,
där han visas hava ägt kännedom om
att rättsägaren berördes av förrättningen,
ersätta skadan. Erinran härom
varde införd i kungörelsen om
förrättningen.

(Föreslagen lydelse)

ock bergmästaren därom framställer
begäran, utan dröjsmål uppgiva envar
som med avseende å området har
nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft
eller rätt till servitut. Underlåter
jordägaren detta och lider sådan
rättsägare skada i följd därav att han
icke blivit kallad till förrättningen,
vare jordägaren pliktig att, där han
visas hava ägt kännedom om att rättsägaren
berördes av förrättningen, ersätta
skadan. Erinran härom varde
införd i kungörelsen om förrättningen.

36 §.i

Mark inom---—---som förorsakas.

Skall en — -——------— därför givas.

År nyttjanderätt till mark, varför
lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan
upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till avkomst eller annan förmån
eller till servitut eller till elektrisk
kraft, och går till följd av utmålsläggningen
sådan särskild rätt
förlorad eller lider den intrång, skall
ersättning jämväl därför givas.

Då till--— —----förhv

Är nyttjanderätt till mark, varför
lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång av ägaren åt annan
upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till servitut eller till elektrisk
kraft, och går till följd av utmålsläggningen
sådan särskild rätt
förlorad eller lider den intrång, skall
ersättning jämväl därför givas.

ersättas.

Vid utmålsförrättningen fastställd
lösen och annan ersättning, jämte sex
procent ränta därå från dagen för
förrättningens avslutande skola inom
nittio dagar från samma tid, oavsett
mot förrättningen förd talan, erläggas
till den ersättningsberättigade.
Är den mark för vilken, enligt vad i
36 § första eller andra stycket sägs,
lösen eller annan ersättning skall givas,
besvärad av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller kan marken
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i
ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling,
skola dock såväl nämnda
för markens ägare avsedda ersätt 1

Senaste lydelse 1968: 699.

2 Senaste lydelse 1952: 148.

Vid utmålsförrättningen fastställd
lösen och annan ersättning jämte sex
procent ränta därå från dagen för
förrättningens avslutande skola inom
nittio dagar från samma tid, oavsett
mot förrättningen förd talan, erläggas
till den ersättningsberättigade.
Är den mark för vilken, enligt vad
i 36 § första eller andra stycket sägs,
lösen eller annan ersättning skall givas,
besvärad av beviljad eller sökt
inteckning, skola dock såväl nämnda
för markens ägare avsedda ersätt -belopp som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts för innehavare
av särskild rättighet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,
som må hava avsetts för
innehavare av särskild rättighet till
samma mark, jämte ovan föreskriven
ränta inom tid som nyss sagts
nedsättas hos Konungens befallningshavande
i det län där utmålet
är beläget. Även i annat fall än nu
sagts må gruvinnehavaren, om han
det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning

(Föreslagen lydelse)

samma mark, jämte ovan föreskriven
ränta inom tid som nyss sagts
nedsättas hos Konungens befallningshavande
i det län där utmålet
är beläget. Även i annat fall än nu
sagts må gruvinnehavaren, om han
det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning
hos Konungens befallningshavande.

hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning — ---—• — gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen--------i ärendet.

Medel som-----—--mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande--

Häftar marken för fordran varom
förmäles i 42 § första stycket, äge
stadgandena om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsvarande
tillämpning, såvida ej nedan
annorlunda stadgas. Är marken förutom
av fordran besvärad av annan
särskild rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt
en fordringen, erhålle fodringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla
gäldandet av hans fordran, betalning
såsom om marken icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen
för rättigheten i motsvarande
mån förminskad.

--- — förd talan.

Svarar marken för beviljad eller
sökt inteckning, äga stadgandena om
fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom motsvarande tillämpning,
såvida ej nedan annorlunda stadgas.
Är marken förutom av inteckning besvärad
av särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter
sämre rätt än inteckningen, erhålle
borgenär som har panträtt på grundval
av inteckningen, i den mån det
tarvas för fulla gäldandet av hans
fordran, betalning såsom om marken
icke vore av nämnda rätt besvärad,
och varde ersättningen för rättigheten
i motsvarande mån förminskad.

Sammanträde för -

----inom kommunen.

Är marken samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare och
utgöra omständigheterna grund för
antagande, att genom utmålsläggningen
säkerheten icke avsevärt
minskas för innehavarna av fordringar,
för vilka marken på grund av
sökt eller beviljad inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar,
förordne Konungens befallningshavande
att betalning ur de nedsatta
medlen icke må tilläggas innehavare
av fordran för vilken marken sålunda
häftar, med mindre denne eller

Är marken samfälld för flera än
tio fastigheter med skilda ägare och
utgöra omständigheterna, i fråga om
fastighet som besväras av sökt eller
beviljad inteckning, grund för antagande,
att genom utmålsläggningen
säkerheten icke avsevärt minskas för
borgenär, som har panträtt i fastigheten,
förordne Konungens befallningshavande
att betalning ur de
nedsatta medlen icke må tilläggas
borgenären med mindre denne eller
annan borgenär som har panträtt i
fastigheten senast å åttonde dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

annan sådan rättsägare senast å åttonde
dagen före sammanträdet
skriftligen framställt anspråk därpå
hos Konungens befallningshavande;
underlåtenhet att väcka dylikt anspråk
må dock ej läggas någon till
last såsom försummelse i bevakande
av honom eller annan tillkommande
rättighet. Framställes ej anspråk
som nu sagts, och påyrkar ej heller
någon av delägarna i marken senast
vid sammanträdet fördelning av de
nedsatta medlen, skola dessa tillhandahållas
delägarna för samfälld räkning.
Göra ej dessa inom tio år från
sammanträdet anspråk på de nedsatta
medlen, må dessa lyftas av gruvinnehavaren,
såframt denne för sådant
ändamål anmäler sig hos
Konungens befallningshavande under
elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan, tillfälle beloppet
kronan. Förordnande som i
detta stycke sägs skali intagas i kallelse
och kungörelse.

De med

(Föreslagen lydelse)

före sammanträdet skriftligen framställt
anspråk därpå hos Konungens
befallningshavande; underlåtenhet
att väcka dylikt anspråk må dock
ej läggas någon till last såsom försummelse
i bevakande av honom
eller annan tillkommande rättighet.
Framställes ej anspråk som nu sagts,
och påyrkar ej heller någon av delägarna
i marken senast vid sammanträdet
fördelning av de nedsatta medlen,
skola dessa tillhandahållas delägarna
för samfälld räkning. Göra ej
dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på de nedsatta medlen, må
dessa lyftas av gruvinnehavaren, såframt
denne för sådant ändamål anmäler
sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan,
tillfälle beloppet kronan. Förordnande
som i detta stycke sägs skall intagas
i kallelse och kungörelse.

av gruvinnehavaren.

Utfaller vid fördelning som i 43 §
andra stycket sägs likvid å intecknings
huvudstol, åligger det Konungens
befallningshavande att därom,
sedan fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröjligen
göra anmälan hos inskrivningsdomaren
samt därvid tillika insända fördelningslängden.

§•

Utfaller vid fördelning som i 43 §
andra stycket sägs betalning på pantbrevs
belopp, åligger det Konungens
befallningshavande att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröjligen göra
anmälan hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken
samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 § läge11
( ) om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre
bestämmelser alltjämt tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

20) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar

Härigenom förordnas, att lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Har till---- — -----1

Om testamentsvittne----

(.Föreslagen lydelse)

Erfordras enligt lag, att avtal eller
annan rättshandling företages eller
eljest bekräftas med vittne, må som
sådant vittne ej godkännas den, mot
vilken rättshandlingen skall företagas,
ej heller den, som är under femton
år eller som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten saknar
insikt om betydelsen av sådan bekräftelse.
Vad som sagts nu gäller
även när vid köp, byte eller gåva av
fast egendom eller tomträtt överlåt:. -rens underskrift på fångeshandlingen
styrkes av vittne.
n verkan.

— särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Vid tillämpning av de nya bestämmelserna skall vattenfallsrätt anses likställd
med tomträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

21) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1950; 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 25 § lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Upplåtes jord---------—- -— annorlunda avtalas.

Avser upplåtelsen icke hel fastighet
och har annat ej avtalats om
omfattningen av fiskerätten, skall
24- § första stycket äga motsvarande
tillämpning. Markarealen skall därvid
utgöra delningsgrund, om ej annat
finnes lämpligare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

■tf

22) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 5 och 12 §§ lagen (1952: 166) om häradsallmänningar
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Häradsallmänning skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning må
ej belastas med inteckning och ej
heller tagas i mät för annan fordran
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

(Föreslagen lydelse)

Häradsallmänning skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning
må ej belastas med inteckning eller
inskrivning av rättighet och ej heller
samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

än sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
till betalning ur allmänningen.

(Föreslagen lydelse)

tagas i mät för annan fordran än sådan
för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (

) till betalning ur allmänningen.

12 §.

Införlivning av-------ej utmätts;

6) att marken icke besväras av 6) att marken icke besväras av nååterköpsrätt
eller av någon vare sig gon vare sig beviljad eller sökt insökt
eller beviljad inteckning för teckning; samt

fordran eller rätt till avkomst eller
annan förmån samt ej heller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar för
fordran eller sådan rätt; samt

7) att marken----------avsedda syftet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen ( ) om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre
bestämmelser alltjämt tillämpning.

23) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att 5 och 11 §§ lagen (1952: 167) om allmannmgs -

skogar i Norrland och Dalarna skall
(Nuvarande lydelse)

Allmänningsskog skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Allmänningsskog må
ej belastas med inteckning och ej
heller tagas i mät för annan fordran
än sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
till betalning ur skogen.

ha nedan angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Allmänningsskog skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Allmänningsskog må
ej belastas med inteckning eller inskrivning
av rättighet och ej heller
tagas i mät för annan fordran än
sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 6 § 1 förmånsrättslagen
( ) till betalning ur skogen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Införlivning av--------ej utmätts;

6) att marken icke besväras av 6) att marken icke besväras av
åt er köpsrätt eller av någon vare sig någon vare sig beviljad eller sökt
sökt eller beviljad inteckning för inteckning; samt

fordran eller rätt till avkomst eller
annan förmån samt ej heller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar för
fordran eller sådan rätt; samt

7) att marken------—--avsedda syftet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen ( ) om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst eller

annan lörmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre bestämmelser
alltjämt tillämpning.

24) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1957:390) om fiskearrenden
dels att 15 § skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 16 § skall betecknas 15 §,
dels att 1, 3—14 §§ och den nya 15 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 16—18 §§, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1 §

I fråga om avtal, varigenom någon
mot vederlag upplåter fiskerätt åt
annan, skall, utöver vad som följer
av 1 kap. lagen om nyttjanderätt till
fast egendom (nyttjanderättslagen),
gälla vad nedan i denna lag sägs, därest
upplåtelsens ändamål är yrkesfiske
eller ock annat fiske av väsentlig
betydelse för arrendatorns försörjning.

Har rätt — ----------

(Föreslagen lydelse)

I fråga om avtal, varigenom någon
mot vederlag upplåter fiskerätt åt
annan, skall, utöver vad som beträffande
nyttjanderätt i allmänhet följer
av 7 kap. jordabalken, gälla vad
nedan i denna lag sägs, därest upplåtelsens
ändamål är yrkesfiske eller
ock annat fiske av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning.

— ej tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen angår
huvudgård till fideikommiss, boställe
eller annan fastighet, varöver
upplåtaren icke äger förfoga utöver
sin egen besittningstid, må upplåtelsen
ske för sådan tid. Är tiden icke
så bestämd som nu sagts, skall avtalet
anses ingånget för en tid av fem
år.

1 fråga om fideikommissfastighet,
som ej är att anse såsom huvudgård,
skall vad i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen
sägs äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

Förbehåll som strider mot bestämmelse
i denna lag är utan verkan
mot arrendatorn eller den som har
rätt att träda i hans ställe, om ej annat
anges.

I de fall då enligt vad därom är
föreskrivet arrendenämndens godkännande
fordras för giltighet av
förbehåll som nyss nämnts eller annat
avtalsvillkor, får godkännande
sökas endast om detta angivits i avtalet.
Avslår nämnden framställning
om godkännande, förfaller avtalet,
om ej annat överenskommits.

§•*

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen angår
fastighet, varöver upplåtaren icke
äger förfoga utöver sin egen besittningstid,
må upplåtelsen ske för
sådan tid. Är tiden icke så bestämd
som nu sagts, skall avtalet anses ingånget
för en tid av fem år. Har avtal
träffats för kortare tid, gäller det
dock för den överenskomna tiden,
om arrendenämnden godkänt avtalet
i denna del.

Har fiskearrende upplåtits på
längre tid ån den i 7 kap. 5 § första
stycket jordabalken föreskrivna
längsta tiden för nytt fonder ätts bestånd,
äger fjärde stycket nämnda
paragraf motsvarande tillämpning.

4 §.

Vid utgången av arrende som gäl- Vid arrende för viss tid skall uppler
för viss tid äger arrendatorn, om sägning alltid ske för att avtalet
ej annat följer av andra eller tredje skall upphöra att gälla vid arrendestycket,
rätt till nytt arrende för en tidens utgång. Uppsägningen skall
tid av fem år. Sådan optionsrätt till- ske senast ett år före arrendetidens
kommer ånyo arrendatorn vid ut- utgång.

gången av vart femte år. Om avtalet ej uppsäges inom rätt

1 Senaste lydelse 1960:132.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbo år 1970

(Nuvarande lydelse)

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta
nytt arrende, skall han giva fastighetens
ägare det tillkänna senast ett
år före arrendetidens utgång på sätt
i 2 kap. 38 § ny ttj and er ätt slag en
stadgas om uppsägning av jordbruksarrende.
Sker ej sådant tillkännagivande
inom föreskriven tid, skall arrendatorn
anses hava åtagit sig nytt
arrende för en tid av fem år.

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67
och 69 §§ nyttjanderättslagen om
brytande av optionsrätt och vad därmed
har samband skola äga motsvarande
tillämpning med avseende å
fiskearrende.

Vad i 2 kap. 5b—56 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat om ändrade arrendevillkor
eller fortsatt tillämpning
av äldre villkor skall äga motsvarande
tillämpning med avseende
å fiskearrende.

(.Föreslagen lydelse)

tid, anses det förlängt på fem år.

Förbehåll som strider mot första
eller andra stycket gäller mot arrendatorn,
om det godkänts av arrendenämnden.
Förbehåll om längre tid
för förlängning av avtalet än som anges
i andra stycket gäller utan sådant
godkännande.

I fråga om tiden för upphörande
av arrendeavtal vid frånträde av avtalet
på grund av förverkande eller
av annan orsak och sättet för uppsägning
äga 8 kap. b § första och
andra styckena samt 8 § jordabalken
motsvarande tillämpning. Hänvisningen
i 8 kap. b § första stycket
jordabalken till 25 § samma kapitel
skall därvid tillämpas på 13 § andra
stycket denna lag.

§•

Om fastighetens ägare uppsagt arrendeavtalet
eller om arrendatorn
uppsagt avtalet enligt b § och i uppsägningen
begärt förlängning av avtalet
på ändrade villkor, har arrendatorn
rätt till förlängning av avtalet,
utom när

1. arrenderätten är förverkad utan
att likväl fastighetens ägare uppsagt
avtalet att upphöra på grund härav,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt
sina förpliktelser i sådan mån
att arrendeavtalet skäligen icke bör
förlängas,

3. fastighetens ägare gör sannolikt,
att han själv, hans make eller avkomling
eller hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fisket,

b. fastighetens ägare i annat fall
har befogad anledning att upplösa
arrendeförhållandet.

I fråga om förlängning av arrendeavtal
äga 9 kap. 8 § andra stycket
och 9—13 §§ jordabalken motsvarande
tillämpning.

Första och andra styckena gälla
ej, om arrendeavtalet icke träffats
för viss tid eller om arrendeförhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Den som upplåter fiskearrende må
ej i andra fall än lagen stadgar förbehålla
sig eller annan ägare av fastigheten
rätt att frånträda arrendet
före arrendetidens slut.

Fardag för tillträde och avträde av
arrenderat fiske är den fjortonde
dagen i mars månad. Infaller fardag
å söndag, skall tillträde eller avträde
ske följande dag.

Arrendeavgiften skall vara till
storleken bestämd och må ej utsättas
annorledes än i penningar. Där avgiften
likväl bestämts i annat än penningar,
skall den beräknas till belopp
som med hänsyn till förhållandena
vid tiden för avtalets slutande
får anses utgöra skäligt arrende. Är
ej tid utsatt för erläggande av avgiften,
skall den erläggas sist tre månader
före varje arrendeårs utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 §§, 27 §
första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat om nedsättning
av arrendeavgift, skadestånd,
rätt till uppsägning och arbetsavtal
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om fiskearrende. Arrendatorn
äger ock rätt till skälig nedsättning
av arrendeavgiften, om fisket,
utan hans vållande, på grund av fiskpest,
vattenförorening eller annan
sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn------

(Föreslagen lydelse)

landet upphör på den grund att arrenderätten
är förverkad.

Förbehåll att arrenderätten icke
skall vara förenad med rätt till förlängning
gäller mot arrendatorn, om
det godkänts av arrendenämnden.

§•

Förbehåll om rätt för fastighetens
ägare att i annat fall än som anges i
lag eller annan författning återtaga
fisket eller del därav före arrendetidens
utgång gäller endast om det
godkänts av arrendenämnden.

§•

Fardag vid fiskearrende år den 14
mars.

Infaller dag då arrenderat fiske
enligt lag eller avtal skall tillträdas
eller avträdas på söndag eller annan
allmän helgdag, skall tillträde eller
avträde i stället ske nästa vardag,
om ej annat avtalats.

§•

Arrendeavgiften skall bestämmas
i pengar. Har avtal träffats i strid
med vad som sagts nu, skall arrendeavgiften
utgå med belopp, som är
skäligt med hänsyn främst till parternas
avsikter och övriga förhållanden
när avtalet träffades. Är ej tid
utsatt för erläggande av avgiften,
skall den erläggas sist tre månader
före varje arrendeårs utgång.

Vad i 8 kap. 9—11 §§ och 9 kap.
36—39 §§ jordabalken är stadgat om
nedsättning av arrendeavgift, skadestånd,
rätt till uppsägning och arbetsavtal
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om fiskearrende. Arrendatorn
äger ock rätt till skälig nedsättning
av arrendeavgiften, om fisket,
utan hans vållande, på grund av
fiskpest, vattenförorening eller annan
sådan händelse i hög grad försämrats.

— — ■—- som brister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §.

Utan medgivande------— — — del därav.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning på rättighetens övergång
genom bodelning, arv, testamente,
bolagsskifte eller liknande förvärv.

10 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens
utgång, är dödsboet berättigat att i
sitt ställe sätta annan, med vilken
ägaren skäligen kan nöjas, eller att
inom sex månader uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns
hustru, om äktenskapet var ingånget
innan avtalet slöts, efter mannens
död tillgodonjuta arrendet så
länge hon förbliver änka. Går hon i
nytt gifte, må fastighetens ägare uppsäga
avtalet.

Dör arrendatorn före arrendetidens
utgång, är dödsboet berättigat
att i sitt ställe sätta annan, med vilken
ägaren skäligen kan nöjas, eller
att inom sex månader uppsäga avtalet.
Vad som sagts nu gäller ej, om
annat avtalats.

Är arrendet upplåtet för arrendatorns
livstid, har vid dennes död
hans make rätt att inträda som arrendator
under sin livstid, om äktenskapet
ingåtts innan avtalet träffades.
Ingår den efterlevande maken
nytt äktenskap, får fastighetsägaren
dock uppsäga avtalet. När avtalet
upphör att gälla på grund av arrendatorns
eller den efterlevande makens
död, skall fisket avträdas på
den fardag som inträffar närmast efter
sex månader från dödsfallet.

11 §•

Sker överlåtelse —-------

De bestämmelser som för övrigt i
2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och
tredje styckena nyttjanderättslagen
meddelats med avseende å överlåtelse
av arrenderad fastighet, utmätning,
konkurs och återköp skola äga motsvarande
tillämpning vid fiskearrende.

nye ägaren.

De bestämmelser som i 8 kap. 15—
17 §§ jordabalken meddelats med avseende
å utmätning och konkurs
skola äga motsvarande tillämpning
vid fiskearrende.

12 §.

Arrenderätten skall------

3. om han olovligen överlåter eller
upplåter fisket eller del därav;

4. om han å fastigheten för eller
tillåter andra att föra sådant leverne
som väcker allmän förargelse eller

— av fisket;

3. om han olovligen överlåter fisket
eller eljest sätter annan i sitt
ställe eller upplåter fisket eller del
därav; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verkar störande på omgivningen;
eller

5. om han eljest i väsentlig om- 4. om han eljest i väsentlig omfattning
åsidosätter vad som åligger fattning åsidosätter vad som åligger
honom enligt avtalet. honom enligt avtalet.

Finnes vad — — •— —----från arrendet.

Uppsäges avtalet, — — —-----

Har arrendatorn låtit komma sig
till last sådant förhållande som i 12 §

1, 2 eller 4 sägs men sker rättelse innan
fastighetens ägare gjort bruk av
sin rätt att uppsäga avtalet, eller har
i fall varom i 12 § 3 eller 5 sägs
ägaren icke uppsagt avtalet inom sex
månader från det han fick kunskap
om förhållande som där avses, må
ägaren ej senare åberopa förhållandet
såsom grund för arrendatorns
skilj ande från arrendet.

till skadestånd.

§•

Har arrendatorn låtit komma sig
till last sådant förhållande som i 12 §
första stycket 1 eller 2 sägs men
sker rättelse innan fastighetens ägare
gjort bruk av sin rätt att uppsäga
avtalet, eller har i fall varom i
12 § första stycket 3 eller 4 sägs ägaren
icke uppsagt avtalet inom sex
månader från det han fick kunskap
om förhållande som där avses, må
ägaren ej senare åberopa förhållandet
såsom grund för arrendatorns
skiljande från arrendet.

Är arrenderätten enligt 12 § första
stycket 1 förverkad på grund av
dröjsmål med betalning av arrendeavgift
och har fastighetens ägare med
anledning därav uppsagt avtalet, får
arrendatorn ej på grund av dröjsmålet
skiljas från arrendet, om arrendeavgiften
betalas senast tolfte
vardagen från uppsägningen. 1 avvaktan
på att arrendatorn visar sig
ha fullgjort vad som sålunda fordras
för att återvinna arrenderätten,
får beslut om vräkning icke meddelas
förrän fjorton vardagar förflutit
från uppsägningen.

Vad om sättet för uppsägning, tiden
för avträde och verkställighet
av avhysning, tid för väckande av
talan, rätt att kvarhålla arrendatorn
tillhörig egendom och skiljedom är
stadgat i 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen
skall äga motsvarande
tillämpning vid fiskearrende.

§•

Vad om tid för väckande av talan,
jämkning av arrendevillkor och
skiljedom är stadgat i 8 kap. 26—
28 §§ jordabalken skall äga motsvarande
tillämpning vid fiskearrende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

16 §.

Om arrendenämndens sammansättning,
granskning av arrendeavtal
och besvär över nämndens beslut
skall gälla vad i 2 kap. 4-9 a, 66 och
68 §§ nyttjanderättslagen är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Om arrendenämnd finnas bestämmelser
i 8 kap. jordabalken och i lagen
( ) om arrendenämn der

och hyresnämnder.

16 §.

Om part ej godtager arrendenämnds
beslut i fråga om förlängning
av arrendeavtal eller fastställande
av villkoren för sådan förlängning,
får parten klandra beslutet genom
att väcka talan mot den andra
parten inom två månader från det
parten erhöll del av beslutet. Klandras
icke beslutet inom denna tid, är
parts rätt till talan förlorad.

Arrendenämnds beslut i ärende
enligt 3—6 § får ej klandras.

17 §.

Tvist om fiskearrende som ej ankommer
på arrendenämnds prövning
skall, om icke Konungen bestämmer
annat, upptagas av den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten
är belägen. Även klandertalan
som avses i 16 § upptages av samma
domstol.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds
beslut är anhängig vid
domstol får återförvisas till nämnden.

18 §.

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols
dom i fråga om fastställande
av arrendevillkor i fall som avses
i 5 § och ej heller mot hovrätts dom
i fråga om förlängning av arrendeavtal
eller fastställande av arrendevillkor
i fall som nyss angivits.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. I fråga om fiskearrende som upplåtits före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning, om ej annat
är föreskrivet nedan.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

Kungl. May.ts proposition nr 145 år 1970

3. De nya bestämmelserna i 4 § sista stycket om sättet för uppsägning
samt 14 § om tid för väckande av talan och om jämkning av arrendevillkor
ävensom 13 § andra stycket äger tillämpning även på avtal om fiskearrende
som träffats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Vad som sagts nu
om tillämpningen av 4 § sista stycket och om 13 § andra stycket gäller
dock ej, om uppsägning ägt rum före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 5 § i dess nya lydelse äger tillämpning även på avtal
som träffats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om 4 och 5 §§ i
deras äldre lydelse gäller för avtalet. Har underrättelse som avses i 4 § andra
stycket i dess äldre lydelse eller i 2 kap. 53 eller 54 § lagen (1907: 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom skett före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
äger de äldre bestämmelserna dock alltjämt tillämpning.

Innehåller avtal som avses i första stycket första punkten ej förbehåll om
uppsägning, äger även 4 § i sin nya lydelse tillämpning. Om arrendetiden
går till ända inom ett år från de nya bestämmelsernas ikraftträdande, anses
dock uppsägning som skett inom en månad från ikraftträdandet ha skett i
rätt tid.

Förlänges avtal om fiskearrende till följd av första eller andra stycket, äger
därefter de nya bestämmelserna i sin helhet tillämpning på avtalet.

5. Bestämmelsen i 11 § andra stycket om tillämpning av 8 kap. 17 § jordabalken
gäller när arrendatorn försatts i konkurs på grund av ansökan som
gjorts efter nya balkens ikraftträdande.

6. Arrendetvist, vari talan väckts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
behandlas enligt äldre bestämmelser.

Ärende som enligt äldre bestämmelser skall handläggas av arrendenämnd
prövas av arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 § jordabalken, om ärendet
anhängiggöres efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Arrendenämnds
beslut i sådant ärende får ej klandras.

7. I fråga om avtal om fiskearrende beträffande sådan fideikommissfastighet
som ej är att anse som huvudgård till fideikommiss äger 1 kap. 9 §
lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom fortfarande tillämpning.

25) Förslag
till
Lag

om ändring i uranlagen (1960: 679)

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen (1960:
679) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §4

2 mom. Ansökan om-------sig anvisat;

1 Senaste lydelse 1963: 627.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

avseende därå hava nyttjanderätt,
återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft
eller till (inkomst eller annan förmån
eller rätt till servitut; dock må,
där mark är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att förvalta
densamma, uppgifterna i stället avse
ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren.

Vid ansökningen
Kostnaderna för
I övrigt---

38 §.i

1 mom. Mark inom----— -

Skall en----------

Är nyttjanderätt till mark, för vilken
lösen skall utgå eller som lider
skada eller intrång, av ägaren åt
annan upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till ankomst eller annan
förmån eller till servitut eller
till elektrisk kraft, och går till följd
av anvisandet av mark sådan särskild
rätt förlorad eller lider den
intrång, skall ersättning jämväl utgå
därför.

Förorsakas annan---— —

(Föreslagen lydelse)

med avseende därå hava nyttjanderätt,
rätt till elektrisk kraft eller rätt
till servitut; dock må, där mark är
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som
är satt att förvalta densamma, uppgifterna
i stället avse ledamöterna i
styrelsen eller förvaltaren.

26 § 3 mom. 1) sägs.
dessa kostnader.
om utmålsförrättning.

som förorsakas,
därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken
lösen skall utgå eller som lider
skada eller intrång, av ägaren åt
annan upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till servitut eller till
elektrisk kraft, och går till följd av
anvisandet av mark sådan särskild
rätt förlorad eller lider den intrång,
skall ersättning jämväl utgå därför.

förlust ersättas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om rätt till avkomst eller annan förmån som upplåtits före ikraftträdandet
äger äldre bestämmelser alltjämt tillämpning.

Senaste lydelse 1968: 70C

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

26) Förslag
till
Lag

om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290)

Härigenom förordnas, att 9 och 12 §§ jordförvärvslagen (1965: 290) skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §d

Göres ej------— förvärvstillstånd utgått.

Är fråga om rätt att förvärva
egendom enligt denna lag ännu ej
avgjord, skall beträffande lagfart
anses möta sådant hinder som avses
i 10 § förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till
fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna
paragraf lagfart ha meddelats,
äger vad i första stycket sägs ej tilllämpning
på fånget.

Skulle mot bestämmelserna i 20
kap. 6 § 8 eller 7 § 11 jordabalken
lagfart ha meddelats, äger vad i första
stycket sägs ej tillämpning på
fånget.

12 §.

Egendom, som förvärvas genom
inrop på exekutiv auktion under sådana
förhållanden att förvärvstillstånd
skulle ha krävts vid vanligt
köp, skall åter avyttras inom två år
efter det att auktionen vunnit laga
kraft, om ej dessförinnan nämnda
förhållanden upphört eller inroparen
erhållit lantbruksnämndens tillstånd
att behålla egendomen. Har
inropet skett för att skydda någon
inroparens fordran eller rättighet,
för vilken egendomen häftar på
grund av inteckning eller enligt 11
kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen
på ansökan medge skäligt anstånd
med egendomens avyttrande,
om sannolika skäl visas att i annat

Egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under sådana
förhållanden att förvärvstillstånd
skulle ha krävts vid vanligt
köp, skall åter avyttras inom två år
efter det att auktionen vunnit laga
kraft, om ej dessförinnan nämnda
förhållanden upphört eller inroparen
erhållit lantbruksnämndens tillstånd
att behålla egendomen. Har
inropet skett för att skydda någon
inroparens fordran, för vilken han
har panträtt i egendomen, eller någon
hans rättighet, som är inskriven
däri, må länsstyrelsen på ansökan
medge skäligt anstånd med egendomens
avyttrande, om sannolika skäl
visas att i annat fall förlust skulle

1 Senaste lydelse 1969: 45.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

fall förlust skulle uppkomma för inroparen.
Avyttras ej egendomen inom
föreskriven tid, skall länsstyrelsen
på framställning av lantbruksnämnden
förordna att egendomen
skall säljas på offentlig auktion enligt
bestämmelserna i 13 §.

Anteckning om---—--

I fråga-----— — 6—8

(Föreslagen lydelse)

uppkomma för inroparen. Avyttras
ej egendomen inom föreskriven tid,
skall länsstyrelsen på framställning
av lantbruksnämnden förordna att
egendomen skall säljas på offentlig
auktion enligt bestämmelserna i 13 §.

avyttringsskyldigheten upphört.

§§•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran eller rättighet, för vilken företrädesrätt åtnjutes på
grund av 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken, äger

äldre bestämmelser alltjämt tillämpning.

27) Förslag
till
Lag

om ändring i förköpslagen (1967: 868)

Härigenom förordnas, att 3, 7, 9, 12 och 15 §§ förköpslagen (1967: 868)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Förköpsrätt får-----— — —

2. staten är säljare och försäljningen
icke sker enligt lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till
försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt för upplåtelse av sådan jord
under tomträtt,

3. staten eller —

Första stycket 1

de tillämpning om försäljningen av
ser del av fastighet. Frågan huruvida
förköpsrätt får utövas skall därvid
bedömas som om köpet avsett
den odelade fastigheten. Sökes lagfart
innan förköpsrätt utövas, bedömes
frågan i stället med hänsyn
till delen, om denna är utbruten, eller,
när försäljningen avser område

än 200 000 kronor,

2. staten är säljare,

äger motsvaran -

genorn gåva.

Första stycket 1

de tillämpning om försäljningen avser
del av fastighet. Frågan huruvida
förköpsrätt får utövas skall därvid
bedömas som om köpet avsett
den odelade fastigheten. Sökes lagfart
innan förköpsrätt utövas, bedömes
frågan i stället med hänsyn
till delen, om denna är utbruten, eller,
när försäljningen avser område

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av fastighet, tillstånd till avstyck- av fastighet, fastighetsbildningsbening
meddelats. slut meddelats.

Som värde---—----av stämpelskatten.

Förköp i------—---utan verkan.

7 §•

Förköpsrätten utövas genom att
kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och köpare
om beslut att utöva förköpsrätt
samt anmäler detta beslut till inskrivningsdomaren
med företeende
av bevis om underrättelserna. Avser
beslutet fastighet inom annan kommuns
område, gäller vad som sagts
om underrättelse till säljare och köpare
också den andra kommunen.
Beslutet skall antecknas i fastighetsboken
för varje fastighet som
ingår i försäljningen.

Förköpsrätten skall-----

Utövas förköpsrätten — —----

Förköpsrätten utövas genom att
kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och
köpare om beslut att utöva förköpsrätt
samt anmäler detta beslut till
inskrivningsmyndigheten med företeende
av bevis om underrättelserna.
Avser beslutet fastighet inom annan
kommuns område, gäller vad
som sagts om underrättelse till säljare
och köpare också den andra
kommunen. Beslutet skall antecknas
i fastighetsboken för varje fastighet
som ingår i försäljningen.

- sådan handling,
förköpsrätten förlorad.

9 §-

Kommun som------vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket
anmäles hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken sist
på den inskrivningsdag som infaller
närmast efter en månad från det
förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren
skall ofördröjligen
underrätta kommunen om bestridandet.
Kommunens ansökan om
tillstånd till förköpet skall ha inkommit
till Konungen inom en månad
från det bestridandet antecknades.
Sökes tillstånd ej i rätt tid, är
förköpet utan verkan.

När en------------

Bestridande enligt första stycket
anmäles hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken
sist på den inskrivningsdag som infaller
närmast efter en månad från
det förköpsrätten utövades. Inskrivningsmyndigheten
skall ofördröjligen
underrätta kommunen om bestridandet.
Kommunens ansökan
om tillstånd till förköpet skall ha inkommit
till Konungen inom en månad
från det bestridandet antecknades.
Sökes tillstånd ej i rätt tid,
är förköpet utan verkan.

-2 §.

12 §.

Köp av fast egendom är för sin Köp av fast egendom är för sin
giltighet beroende av att förköp ej giltighet beroende av att förköp ej
sker. År frågan om förköp ännu ej sker.
avgjord, skall beträffande lagfart
sådant hinder anses möta som avses
i 10 § förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till
fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 ar 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har lagfart beviljats i strid med
första stycket, är förköpsrätten förlorad.
Har förköp skett, är det utan
verkan. Motsvarande gäller när förvärvstillstånd
meddelats i strid med
2 § andra stycket jordförvärvslagen
eller i strid med 5 § andra stycket
lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag.

När förköpet — — — —---av

Har lagfart för köparen beviljats
i strid med 20 kap. 7 § 10 jordabalken,
är förköpsrätten förlorad. Har
förköp skett, är det utan verkan.
Motsvarande gäller när förvärvstillstånd
meddelats i strid med 2 § andra
stycket jordförvärvslagen (1965:
290) eller i strid med 5 § andra stycket
lagen (1916:156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag,
fastigheten.

15 §.

Har underrättelse-----på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares
områden anses
anmälan enligt 7 eller 9 § gjord först
när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsmyndigheters
områden
anses anmälan enligt 7 eller 9 §
gjord först när anmälan skett till
samtliga inskrivningsmyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

28) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Fastighetsdomstol består---två nämndemän.

Ordföranden utses — — — eller fastighetsvärdering.

Nämndemännen bör---— orts förhållanden.

Om fastighetsdomstols sammansättning
i hyresmål finns särskild
föreskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

29) Förslag
till
Lag

om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: )

Härigenom förordnas, att 10 kap. 2 § och 12 kap. 6 § fastighetsbildningslagen
( ) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)1 (Föreslagen lydelse)

10 KAP.

2 §

Även samfällighet----— — i samfällighet^!.

Svarar fastighet som har del i
samfälligheten för inteckning, får
avstyckning ske endast om ett belopp,
som enligt fastighetsbildningsmyndighetens
bedömning motsvarar
värdet av fastighetens andel i den
mark som skall avstyckas, inbetalats
till myndighet som Konungen bestämt.
Detta gäller dock icke, om de
borgenärer som har panträtt i fastigheten
medgivit att avstyckning får
äga rum utan att inbetalning skett.
Besväras fastigheten av gemensam
inteckning, fordras dessutom de
medgivanden från fastighetsägare
och fordringshavare som i 22 kap.
11 § jordabalken föreskrives för relaxation.
Medgivande av rättsägare
fordras ej, om avstyckningen är väsentligen
utan betydelse för honom.

I fråga om fördelning av inbetalda
medel äger 5 kap. 16 § andra
stycket motsvarande tillämpning.

12 KAP.
6 §

Vid tillämpning av 5 § beaktas ej
inskrivning för servitut, nyttjanderätt
eller samfällighetsrätt, om rättigheten
icke rör mark som skall
ingå i sammanläggningen. Hänsyn

1 Lydelse enligt prop. 1969:128, 3 LU 1970:

Vid tillämpning av 5 § beaktas ej
inskrivning för servitut, nyttjanderätt
eller rätt till elektrisk kraft, om
rättigheten icke rör mark som skall
ingå i sammanläggningen. Hänsyn

i, rskr 189.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1970

(Nuvarande lydelse)

tages ej heller till inskrivning beträffande
vilken sökts dödning eller
relaxation i fastighet som ingår i
sammanläggningen, såvida hinder
mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen
genomföres.

Medgivande enligt

(Föreslagen lydelse)

tages ej heller till sådan inteckning
som avses i 10 kap. 2 § andra stycket
eller till inskrivning beträffande
vilken ansökan gjorts om dödning
eller relaxation i fastighet som ingår
i sammanläggningen, såvida hinder
mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen
genomföres,
företrädesordning tillämpas.

30) Förslag
till
Lag

om upphävande av lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om
förvärv av område av fastighet

Härigenom förordnas, att lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om
förvärv av område av fastighet skall upphöra att gälla vid utgången av år
1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
29 november 1968.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wigkman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om införande
av den nya jordabalken, m. m. och anför.

Inledning

Frågan om en ny jordabalk anmäldes i statsrådet den 11 februari 1966.
Därvid förelåg ett fullt utarbetat förslag till 16 av de 23 kapitel som balken
avses innehålla. Kungl. Maj :t beslöt att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över lagförslaget i denna del. Den 20 januari 1967 beslöt Kungl. Maj :t att
lagrådets yttrande skulle inhämtas över ytterligare två kapitel i balken, nämligen
14 kap. om servitut och 15 kap. om samfällighetsrätt. Granskningen i
lagrådet av de till detta sålunda hänskjutna delarna av jordabalken pågår f. n.

De återstående kapitlen i jordabalken, 8—12 kap., avser arrende och hyra.
Beträffande arrende torde arrendelagsutredningen senare detta år komma
att lägga fram förslag till ny arrendelagstiftning. Sedan remissbehandling
ägt rum kommer lagrådets yttrande att inhämtas över förslaget. Därjämte
kommer förslag om hyreslagstiftningens inpassande i nya jordabalken
att remitteras till lagrådet. Därmed skulle förslag till den nya jordabalken
i sin helhet vara hänskjutet till lagrådet.

Av lagstiftningen på jordabalksområdet återstår därefter bestämmelser
om införande av den nya jordabalken samt annan behövlig följ dlagstiftning.
Förslag i dessa hänseenden ingick i lagberedningens förslag till ny
jordabalk (SOU 1960: 24—26). Även jordabalksutredningens betänkande
(SOU 1963: 55) innefattade lagförslag om införande av den nya jordabalken.
Däremot framlade utredningen med visst undantag inte något eget
förslag till annan följ dlagstiftning. Såväl beredningens som utredningens
förslag har remissbehandlats (se remissprotokollet den 11 februari 1966 s. 9
och 12). Förslagen till lag om införande av den nya jordabalken torde få
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1 resp. bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

Följ dlagstiftningen till jordabalken spänner över mycket vidsträckta delar
av författningsområdet och berör i betydande utsträckning annan lagstiftning
som också f. n. är föremål för reformering. Detta gäller särskilt
lagstiftningen på utsökningsrättens och fastighetsbildningsväsendets områden.
Det är nödvändigt att utarbetandet av följ dlagstiftningen till jordabalken
i möjligaste mån samordnas med verksamheten på dessa andra områden.
Inom justitiedepartementet har arbetet därför bedrivits med sikte på att
dels lägga fram ett förslag som innefattar en lag om införande av den nya
jordabalken (promulgationslagen) samt sådan annan följdlagstiftning som
ligger utanför utsökningsrättens och fastighetsbildningsväsendets områden,
dels vid utarbetandet av lagförslagen på nämnda områden beakta behovet
av följdändringar med anledning av den nya jordabalken. Det har dessutom
ansetts ändamålsenligt att till särskild behandling bryta ut viss följdlagstiftning,
som inte rör de nämnda rättsområdena. Det sagda gäller främst
förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter
ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs, lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med
vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt
till elektrisk kraft, lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteclcningshavares rätt
till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,
lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling, lagen
den 18 oktober 1907 (nr 83) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten,
lagen den 29 maj 1931 (nr 158) om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet, förköpslagen den 8 december
1967 (nr 868) och jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290).
Dessutom krävs viss följ dlagstiftning i anslutning till 8—12 kap. jordabalken.

Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till promulgationslag
och åtskilliga andra lagar med följdändringar till den nya jordabalken. Förslagen,
som utgår från att den nya jordabalken skall träda i kraft den 1 januari
1972, torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
3.

1) Förslaget till lag om införande av den nya jordabalken

Lagberedningen. Vissa promulgationslagar innehåller en uttrycklig principförklaring
i fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på äldre rättsförhållanden
(jfr 1 § andra stycket promulgationslagen till lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom (NJL) och 5 § promulgationslagen
till vattenlagen (VL). I lagberedningens förslag till promulgationslag av
år 1909 finns inte någon motsvarande deklaration. Uppenbarligen utgåi

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1970

emellertid också sistnämnda lagförslag från en principiell grundsats, nämligen
att de nya reglerna normalt äger giltighet endast beträffande sådana förhållanden
som uppkommit efter reglernas ikraftträdande.

Grundsatsen att äldre rättsförhållanden i allmänhet regleras av äldre lag
avser egentligen den materiella regleringen. På det processuella området är
en annan regel allmänt omfattad. Enligt denna skall ett processuellt förfarande,
även om det rör äldre förhållanden, följa de nya reglerna, såvida det
utspelas sedan dessa trätt i kraft. Ifrågavarande processuella övergångsnorin
får beträffande jordabalkslagstiftningen sin betydelse vad angår bestämmelserna
om inskrivningsförfarandet. Att 1909 års promulgationslagförslag
accepterat berörda grundsats framgår av att lagförslaget föreskriver,
att inskrivningsförfarande, som inletts under äldre rätts bestånd men avgörs
först efter de nya reglernas ikraftträdande, skall följa sistnämnda regler
(19 §).

De övergångsprinciper som lagts till grund för 1909 års förslag till promulgationslag
torde i stort sett förtjäna anslutning i detta förslag. Beträffande
de materiella reglerna synes det emellertid påkallat att i övergångshänseende
göra åtskillnad mellan sådana regler som avser rättsförhållanden
av mera statisk karaktär och övriga bestämmelser. Till den förra kategorien
hänförs här innehållet i 1—3 kap. nya jordabalken. Där upptagna bestämmelser
om begreppet fastighet och fastighets gränser, om tillbehör till fastighet
samt om rättsförhållanden mellan grannar är i själva verket av den
art, att de uppenbarligen skall äga generell giltighet och alltså tillämpas även
på äldre rättsförhållanden. Också i de nu angivna kapitlen i balken finns
dock regler, som inte lämpligen bör få retroaktiv verkan, åtminstone inte
utan vidare. I det väsentliga bör emellertid beträffande hithörande regler
principen vara, att de skall äga retroaktiv verkan. Principen har kommit
till uttryck i 14 § promulgationslagen.

I fråga om den materiella regleringen i övrigt, dvs. närmast den i 4—26
kap. inrymda, torde däremot grundsatsen om nya reglers begränsning till
att gälla enbart nya rättsförhållanden böra inskrivas i promulgationslagen
såsom den i allmänhet giltiga normen. En övergångsregel av denna innebörd
har därför intagits i lagen, se 19 §. Givetvis är åtskilliga undantag
från ifrågavarande grundsats motiverade. Den närmare regleringen av dessa
kommer att bilda huvudparten av innehållet i promulgationslagen.

Vad slutligen angår de väsentligen formellt inriktade inskrivningsreglerna
i 27—33 kap. nya jordabalken har den berörda processuellträttsligt vedertagna
övergångsprincipen de facto accepterats. Visserligen sägs i 52 §
promulgationslagen att inskrivningsförfarande skall följa de äldre reglerna,
om det inletts före den nya jordabalkens ikraftträdande. Men de undantag
som uppställs härvidlag kommer att innebära, att även förfarande som inletts
före de nya reglernas ikraftträdande skall, i den mån det utspelas där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 85

efter, beträffande själva den yttre proceduren väsentligen följa den nya ordningen.

Härmed bär också den redaktionella indelningen av promulgationslagen
till stor del blivit antydd. Utöver de nu omnämnda avsnitt som direkt hänför
sig till 1—3, 4—26 resp. 27—33 kap. i den nya jordabalken inbegriper
promulgationslagen vissa inledande bestämmelser under rubriken »Allmänna
bestämmelser». Här möter grundbestämmelsen om tidpunkten för den
nya balkens ikraftträdande (1 §), uppräkningen av de författningar som
upphävs genom den nya balken (2 §) samt vidare vissa andra bestämmelser
av mera allmän syftning (3 §). I detta inledande avsnitt har emellertid
också tagits upp ett antal mera speciella föreskrifter, nämligen sådana som
sammanhänger med att åtskilliga f. n. förekommande rättsinstitut bringas
att upphöra i och med balkens ikraftträdande. Detta förhållande föranleder
vissa avvecklingsregler. Bland reglerna av detta slag återfinns exempelvis
sådana som rör legala lösningsrätter av äldre ursprung, den särskilda förmånsställning,
som tillkommit fordran på ogulden köpeskilling och vissa
andra därmed likställda rättigheter, samt urminnes hävd. Främst bland hithörande
regler har upptagits de som ansluter sig till regler i äldre jordabalken
(JB), och den inbördes ordningen har bestämts av motsvarande ordningsföljd
hos ifrågavarande regler. Sålunda möter i detta hänseende först övergångsbestämmelserna
rörande lösningsrätterna (4—7 §§), varpå följer bestämmelser
om ogulden köpeskillings förmånsrätt (8 §), om urminnes hävd
(9 §) och om jordabalkens fortsatta tillämpning på stadgad åborätt eller annan
av kronan upplåten nyttjanderätt som ej omfattats av NJL (10 §). Därefter
har tagits upp övergångsregler, vilka anknyter till annan upphävd lagstiftning
än äldre jordabalken. Ordningen har därvid bestämts av tidsföljden
mellan de författningar till vilka reglerna hänför sig. Här återfinns till en
början en bestämmelse som delvis bevarar den likställighet med fast egendom,
vilken genom 5 § lagen angående vad till fast egendom är att hänföra
förlänats vissa äldre begränsade sakrätter (11 §). Därefter följer regler om
vad som alltjämt skall behålla giltighet av innehållet i promulgationslagen
till NJL (12 §) samt slutligen en övergångsföreskrift anknytande till upphävandet
av lagarna den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten
samt den 29 mars 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet (13 §).

Jordabalksutredningen. Utredningen har inte haft anledning att rubba
den redaktionella indelningen av övergångsreglerna. Alltjämt är sålunda
dispositionen den, att ett antal allmänna bestämmelser inleder och att därefter
följer speciella övergångsbestämmelser med avseende på särskilda avsnitt
i balken. Nämnda speciella övergångsbestämmelser anknyter — i saklig
överensstämmelse med uppställningen i beredningens motsvarande för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

slag _ först till 1—3 kap., sedan till 4—22 kap. och slutligen till 23—28
kap. i utredningens jordabalksförslag.

Utredningens reviderande verksamhet visar sig emellertid redan i det
första avsnittet med allmänna övergångsbestämmelser. En av lagberedningens
paragrafer i detta avsnitt har fått utgå till följd av den ändrade inställningen
till institutet gemensam panträtt. Utredningen åsyftar beredningsförslagets
13 § i vilket lagrum gavs en hänvisning rörande lagen den 18 oktober
1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamfastigheten och lagen den 29 maj 1931 om avstyckat
eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet.
Men också andra paragrafer i det allmänna avsnittet har bortfallit.
I anledning av vissa påpekanden i kammarkollegiets remissyttrande har
sålunda förenklingar vidtagits beträffande de av lagberedningen upptagna
övergångsreglerna om legala lösningsrätter av äldre ursprung. Utredningsförslaget
ger inte — i motsats till beredningsförslaget som hade bestämmelser
därom i 5 och 6 §§ ■—• föreskrifter om viderboendes och nabos lösningsrätt.
Till följd härav och då utredningen till en enda paragraf sammanfört
behövliga bestämmelser om lösningsrätt till byggnad å ofri grund, vilka bestämmelser
togs upp i 4 och 6 §§ i beredningens förslag, har alltså i stället
för dettas 4—6 §§ trätt enbart en paragraf i utredningsförslagets 4 §. Vidare
saknas i utredningens förslag motsvarighet till 7 § i beredningens förslag. I
nämnda paragraf hade lagberedningen upptagit särskilda bestämmelser till
bevarande av vissa Danviks hospital och Lunds domkyrka tillförsäkrade
avgiftsrätter. Behov av dessa bestämmelser föreligger emellertid inte längre.
Utredningen har i denna del anfört följande.

Kungl. Maj :t har enligt kungörelse den 25 maj 1962 (nr 370) förordnat,
att skyldighet att vid förvärv av jord som tillhört Dan viks hospital utgiva
rekognitionsavgift till hospitalet inte skall föreligga beträffande fång, för
vilket fångeshandling upprättats den 1 januari 1963 eller senare. Förordnandet
har samband med en vederbörligen godkänd överenskommelse, som
träffats mellan stiftelsen Danviks hospital och Nacka stad, innebärande
bl. a., att stiftelsen fr. o. in. den 1 januari 1963 för all framtid avstår från
rätten till rekognitionsavgift beträffande fastigheter belägna i Nacka stad.
Stiftelsen har vidare i annat sammanhang förklarat, att den fr. o. in. nämnda
dag för all framtid avstår även från sin rätt att ta ut rekognitionsavgift vid
försäljning av övriga, utanför Nacka stad belägna rekognitionsavgiftspliktiga
fastigheter. Genom överenskommelsen och stiftelsens förklaring, att
den avstår från rekognitionsavgifter beträffande fastigheter utanför Nacka
stad, torde numera samtliga sådana avgifter till hospitalet kunna anses avvecklade.

Också erkänslan eller avgifterna till Lunds domkyrka synes faktiskt vara
att betrakta som numera avvecklade. I kammarkollegiets remissyttrande är
sålunda upplyst att viss överenskommelse träffats i augusti 1948 mellan
kollegiet efter vederbörligt bemyndigande från Kungl. Maj :t, å ena, och
domkyrkorådet för domkyrkan, å andra sidan, överenskommelsen innebär
bl. a., att domkyrkans rätt till ifrågavarande erkänsla inte vidare skall gö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ras gällande samt att sålunda i avseende på vederbörande fastigheter varken
skall fordras erläggande av erkänsla vid framdeles skeende försäljningar
eller utkrävas ännu inte erlagd erkänsla för försäljningar, som redan ägt
rum.

Beträffande avsnittet med allmänna bestämmelser har emellertid i utredningsförslaget
även tillkommit några regler. En av dessa rör avkomsträtt
enligt 54 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
(IF) och en annan rör vattenfallsrätt enligt NJL (8 resp. 11 §). Det
är här fråga om att ge äldre upplåtelser av de båda rättighetstyperna möjlighet
att leva vidare också efter nya balkens ikraftträdande. Genom utredningens
åtgärd att ur jordabalksförslaget utmönstra dels ränterätt och födoråd,
vilka institut enligt beredningen skulle utgöra moderniserade motsvarigheter
till avkomsträtten, och dels vattenfallsrätt förhindras ju nya sådana
rättighetsupplåtelser. I en tredje i utredningsförslaget tillkommen bestämmelse
förklaras, att i fråga om arrende- och hyresavtal beträffande sådan
fideikommissfastighet, som inte är att anse såsom huvudgård till fideikommiss,
skall fortfarande 1 kap. 9 § NJL gälla (10 §). Samtidigt som beredningens
motsvarighet till detta lagrum i NJL (11: 17 i beredningens jordabalksförslag)
fått utgå i utredningens jordabalksförslag, har det nämligen
ansetts motiverat med ett övergångsarrangemang (jfr 32 § i utredningens
promulgationslagförslag).

Det avsnitt, som innehåller särskilda övergångsbestämmelser med av
seende å 1—3 kap. nya balken, avviker inte från beredningens version vad
beträffar antalet paragrafer. Dock har ifrågavarande bestämmelser, som ju
bl. a. berör reglerna om fastighetstillbehör, i vissa hänseenden måst ges en
annan utformning än tidigare.

Nästföljande avsnitt, det som upptar särskilda övergångsbestämmelser
med avseende på resterande kapitel i första avdelningen av nya balken, uppvisar
både beträffande det materiella innehållet och den yttre formen stora
avvikelser från beredningsförslaget. Detta beror framför allt på den ändrade
inställningen till institutet gemensam panträtt och vad därmed äger
samband. Sålunda har beredningsförslagets bestämmelser i 30—32 §§, vilkas
uppgift var att åstadkomma en avveckling, 30 § av inteckningar i andel av
fastighet samt 31 och 32 §§ av gemensamma inteckningar, inte fått någon
motsvarighet i utredningsförslaget. Inte heller har bestämmelserna i beredningsförslagets
33—36 §§ överflyttats till utredningsförslaget. Ifrågavarande
bestämmelser rörde äldre avkomsträtter och hade i huvudsak till ändamål
att avveckla avkomsträtter, som medförde rätt till betalning ur fastighet.
En sådan avveckling var nödvändig, om beredningen skulle nå sitt syfte
att i princip avskaffa ekonomisk ansvarsgemenslcap fastigheter emellan. Fyra
paragrafer i beredningsförslaget, nämligen 48—51 §§, hade samband med
beredningens substitut för de gemensamma inteckningarna, alltså registrerad
bruksenhet. Också dessa paragrafer har fallit bort i utredningsförslaget. Yi -

88 Kimgl. Maj:ts proposition nr U5 år 1970

dare gäller att två paragrafer utan samband med den ändrade inställningen
till institutet gemensam panträtt fått utgå i detta avsnitt av utredningsförslaget.
Den ena av dessa båda paragrafer, 23 § i beredningsförslaget, har utmönstrats
såsom en följd av att utredningen, som bibehåller beredningens
speciella anteckningsförfarande till skydd för äldre sämjelotter, liberaliserat
formerna kring detsamma (se därom i resp. sammanhang). Den andra uteslutna
paragrafen, 41 § i beredningens förslag, hade till syfte att i vissa hänseenden
beträffande äldre vattenfallsrätt åstadkomma en övergång till de
nya reglerna i 18 kap. av beredningens jordabalksförslag. Såsom nyss erinrats
innebär utredningens jordabalksförslag att vattenfallsrätten slopats. I
det nu aktuella avsnittet har emellertid i utredningsförslaget även tillkommit
två paragrafer. Av dessa innehåller den ena (25 §) de övergångsanordningar,
som ansetts nödvändiga vid ett genomförande av föreslagna begränsningar
i möjligheten att tillskapa gemensam panträtt (8: 3 i utredningens
jordabalksförslag). Den andra tillagda paragrafen (32 §) upptar vissa övergångsbestämmelser
rörande fideikommissfastigheter.

Departementschefen. Beträffande ny lags tillämplighet på äldre rättsförförhållanden
gäller som allmän princip att den materiella regleringen normalt
äger giltighet endast i fråga om sådana förhållanden som uppkommit
efter den nya lagens ikraftträdande medan däremot på det processuella området
de nya bestämmelserna blir tillämpliga på förfaranden som utspelas
efter ikraftträdandet även om förfarandet rör äldre förhållanden.

Som lagberedningen föreslagit bör nämnda principer läggas till grund för
promulgationslagen till en ny jordabalk. Vissa rätt betydelsefulla undantag
bör dock göras. Bestämmelserna i 1—3 kap. om fastighet och dess gränser,
tillbehör till fastighet samt rättsförhållanden mellan grannar rör rättsförhållanden
av sådan natur att bestämmelserna i princip bör ges retroaktiv
verkan. När det gäller reglerna i 6 kap. om panträtt talar särskilda skäl för
att man även för detta område som grundprincip väljer retroaktiv tillämpning.
Jag återkommer närmare till den frågan i det följande.

Beträffande dispositionen av promulgationslagen innebär den av lagberedningen
valda metoden att lagen inleds med ett avsnitt under rubriken Allmänna
övergångsbestämmelser (1—12 §§). Detta avsnitt innehåller grundbestämmelsen
om tidpunkten för den nya balkens ikraftträdande och
uppräkningen av de författningar som upphävs genom den nya lagen samt
därutöver hl. a. en råd bestämmelser angående sådana äldre rättsinstitut
enligt den äldre jordabalken eller annan äldre lagstiftning som inte
får någon motsvarighet i den nya balken. Efter det inledande avsnittet följer
de särskilda övergångsbestämmelserna med avseende på 1—3 kap. nya jordabalken
(13—16 §§), vilka bestämmelser som nyss nämnts utgår från att
kapitlen gäller retroaktivt. Så långt bör den av lagberedningen valda dispositionen
följas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

I beredningens förslag följer härefter en paragraf (19 §), som innehåller
den grundläggande övergångsbestämmelsen med avseende på återstoden av
balkens materiella del eller 4—28 kap. i beredningens förslag. För detta regelkomplex
ställer beredningen upp principen om att äldre lag skall gälla i
fråga om rättsförhållanden som tillkommit före den nya balkens ikraftträdande.
Huvudparten av innehållet i promulgationslagen i övrigt utgörs av
undantag från denna princip. Jordabalksutredningens förslag följer samma
disposition (jfr 18 § i utredningens förslag).

I departementsförslaget har i sistnämnda avsnitt valts en något annan disposition
än i beredningens och utredningens förslag. Någon allmän princip
för samtliga materiella regler från och med 4 kap. har inte tagits upp, utan
principen om att äldre lag skall gälla i fråga om rättsförhållanden från tiden
före nya balken har slagits fast endast för 4 kap. samt 7—15 kap. Bestämmelserna
i 5 kap. har genom 19 § i princip gjorts tillämpliga även på
äldre förhållanden. I 20 § har 6 kap. likaledes getts i princip tillbakaverkande
kraft. I fråga om 16—18 kap. har särskilda övergångsbestämmelser
meddelats i 38—40 §§ för vart och ett av instituten hävd, företräde på grund
av inskrivning och godtrosförvärv utan att någon allmän princip uppställts.
De processuella reglerna i 19—23 kap. skall enligt 41 § i princip gälla även
äldre förhållanden.

Lagberedningens förslag till promulgationslag innehåller 55 paragrafer
och j ordabalksutredningens förslag 44 paragrafer. I departementsförslaget
uppgår antalet paragrafer till 47. I fråga om de allmänna bestämmelserna
motsvaras 1—4 §§ i beredningens och utredningens förslag av 1—4 §§ i departementsförslaget.
Som framgår av redogörelsen för utredningens förslag
har utredningen inte tagit upp någon motsvarighet till 5—7 §§ i beredningens
förslag. Ifrågavarande bestämmelser i beredningens förslag, av vilka 5—6 §§
rör viderboendes och nabos lösningsrätt samt 7 § vissa Danviks hospital och
Lunds domkyrka tillförsäkrade avgiftsrätter, bär inte heller någon motsvarighet
i departementsförslaget. Jag kan i fråga om viderboendes och nabos
lösningsrätt hänvisa till framställningen i anslutning till 4 § promulgationslagen.
Beträffande bestämmelserna i 7 § i beredningens förslag bär
ifrågavarande avgiftsrätter, som utredningen anfört, avvecklats sedan beredningens
förslag lades fram.

Bestämmelserna i 8—10 §§ i beredningens förslag motsvaras i departementsförslaget
— liksom i utredningens förslag — av 5—7 §§ medan 11 och
12 §§ i beredningens förslag har sin motsvarighet i 9 och 12 §§ i både utredningens
förslag och i departementsförslaget. 13 § i beredningens förslag har
samband med beredningens inställning till institutet gemensam panträtt
och saknar motsvarighet i departementsförslaget liksom i utredningens förslag.
I departementsförslaget har — i enlighet med vad utredningen föreslagit
— tagits upp vissa allmänna bestämmelser som saknar motsvarighet i
beredningens förslag. Det gäller 8, 10 och 11 §§ i både utredningens förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1970

och departementsförslaget. De nytillkomna bestämmelserna står i samband
med dels åtgärden att ur jordabalksförslaget utmönstra ränterätt, födoråd
och vattenfallsrätt, dels den lagstiftning om avveckling av fideikommiss som
tillkommit sedan beredningen lade fram sitt förslag.

De särskilda övergångsbestämmelserna med avseende på 1—3 kap. inleds
i beredningens förslag med en bestämmelse (14 §) att reglerna i nya balken
i princip skall äga tillämpning även på äldre förhållanden. Bestämmelsen
har sin motsvarighet i 13 § i utrednings- och departementsförslagen. 15 § i
beredningens förslag motsvaras av 14 § i utredningens förslag och 15 §
i departementsförslaget medan 16 och 17 §§ i beredningens förslag, motsvarande
15 och 16 §§ i utredningens förslag, saknar motsvarighet i departementsförslaget.
Reglerna i fråga, som utgör övergångsbestämmelser till 2
kap., har ersatts av övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966
om vad som är fast egendom. I beredningens förslag har vidare i 18 § tagits
upp en övergångsbestämmelse i anslutning till immissionsreglerna i 3: 2—4
i beredningens jordabalksförslag. I utredningens förslag återfinns motsvarande
övergångsbestämmelse i 17 §. Eftersom ifrågavarande immissionsregler
i 3 kap. inte har någon motsvarighet i det remitterade jordabalksförslaget
saknar även motsvarande övergångsbestämmelser motsvarighet i departementsförslaget.

I departementsförslaget har tagits upp två övergångsbestämmelser till 1
kap. som saknar direkt motsvarighet i beredningens och utredningens förslag,
nämligen 14 och 16 §§. Bestämmelsen i 14 § innebär att sämjedelningsförbudet
i 1: 1 andra stycket i det remitterade förslaget äger tillämpning endast
på sämjedelning som sker efter balkens ikraftträdande. Bestämmelsen
har föranletts av att sämjedelningsförbudet i det remitterade jordabalksförslaget
tagits upp i 1 kap. i stället för i 4 kap. som lagberedningen och
jordabalksutredningen föreslagit. Eftersom bestämmelserna i 1 kap. på
grund av stadgandet i 13 § departementsförslaget i princip äger tillbakaverkande
kraft måste ett särskilt undantag göras i fråga om sämjedelningsförbudet.
Någon saklig ändring föreligger inte i förhållande till beredningens
och utredningens förslag, där samma regel gällde på grund av 19 resp. 18 §.

I beredningens och utredningens förslag till jordabalk hade i 1: 5 andra
stycket tagits upp vissa bestämmelser om s. k. gränshävd. Med hänsyn till
att regeln tar sikte på förhållanden från tiden före nya jordabalkens ikraftträdande
har jag i anslutning till 1 kap. i det remitterade förslaget anfört
att ifrågavarande regel inte bör ingå i själva balken utan placeras i promulgationslagen
(jfr s. 71 i remissprotokollet den 11 februari 1966). Regeln har
tagits upp som 16 §.

När det gäller övergångsbestämmelserna till 4 och följande kapitel har
som tidigare nämnts dispositionen ändrats i departementsförslaget i förhållande
till beredningens och utredningens förslag. Övergångsbestämmelserna
till 4 kap. har sålunda tagits upp i två paragrafer under en särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

rubrik. Den första av dessa paragrafer, 17 §, innehåller princip stadgandet att
bestämmelserna i 4 kap. inte äger tillämpning på förvärv som skett före balkens
ikraftträdande. Stadgandet har således sin motsvarighet i 19 § i beredningens
förslag (jfr 18 § i utredningsförslaget). Beredningens förslag innehåller
i övrigt fem paragrafer som utgör övergångsbestämmelser till 4 kap.,
nämligen 20—24 §§ (jfr 19—22 §§ i utredningens förslag). Av dessa saknar
20—23 §§ (19-—21 §§ i utredningens förslag) motsvarighet i departementsförslaget.
20 § i beredningens förslag (19 § i utredningens förslag) innehåller
vissa regler för det fall att överlåtelse av område skett i överensstämmelse
med fastställd tomtindelning eller stadsplan. Det till lagrådet den 19 april
1968 remitterade förslaget till fastighetsbildningslag, vilken lagstiftning är
avsedd att träda i kraft samtidigt med den nya jordabalken, innebär att den
fastighetsbildande verkan som tomtindelning och stadsplan f. n. har kommer
att falla bort och att fastighetsbildningen även inom sådana planområden
kommer att äga rum genom förrättningar. Särskilda övergångsbestämmelser
för ifrågavarande fall behövs alltså inte i detta sammanhang.

De av lagberedningen i 21-—24 §§ föreslagna bestämmelserna behandlar
frågan om äldre sämj elotters civilrättsliga ställning efter nya balkens ikraftträdande.
Av dessa syftade 21—23 §§ (jfr 20—21 §§ i utredningens förslag)
till att åstadkomma en provisorisk legalisering av äldre sämjelotter. I denna
fråga är förutsättningarna för lagstiftningsarbetet numera avsevärt förändrade
genom legaliseringslagen den 29 november 1968 (nr 578). Bestämmelserna
i 21—23 §§ i beredningens förslag har därför kunnat utmönstras ur
promulgationslagen. Beträffande 24 § i beredningens förslag (jfr 22 § i utredningsförslaget)
saknas i och med nämnda lagstiftning behov av motsvarande
regler. I stället har i 18 § i departementsförslaget tagits upp en särskild
övergångsbestämmelse föranledd av lagen samma dag (nr 579) med
vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet, som föreslås träda
i kraft samtidigt med legaliseringslagen.

I departementsförslaget har därefter i 19 § under särskild rubrik tagits
upp en övergångsbestämmelse till 5 kap. vilken har sin motsvarighet i 25 § i
beredningens förslag (jfr 23 § i utredningsförslaget).

Övergångsbestämmelserna till 6 kap. i det remitterade jordabalksförslaget
bär i departementsförslaget tagits upp under särskild rubrik och utgör 20
—30 §§. De motsvarar 26—32 §§ i beredningens och 24—28 §§ i utredningens
förslag. Bestämmelserna företer givetvis många olikheter med hänsyn
till dels den avvikande utformningen av panträtten, dels den olika dispositionen
i departementsförslaget i förhållande till beredningens och utredningens
förslag.

I departementsförslaget har härefter under gemensam rubrik i 31—37 §§
tagits upp särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 7—15 kap. Bestämmelserna
inleds med ett gemensamt principstadgande (31 §) att reglerna
i 7—15 kap. inte är tillämpliga i fråga om rättighet som upplåtits före nya

Knngl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

balkens ikraftträdande. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 19 § beredningens
förslag (jfr 18 § i utredningens förslag). I beredningens förslag har
ifrågavarande bestämmelser i övrigt sin motsvarighet i 33—44 §§ (jfr 29—
36 §§ i utredningsförslaget).

Som 33—36 §§ har i lagberedningens förslag tagits upp vissa övergångsbestämmelser
rörande äldre avkomsträtter. Som anförts i framställningen
över jordabalksutredningens förslag har dessa bestämmelser, med hänsyn
till den ändrade inställningen till ifrågavarande institut, inte fått någon
motsvarighet i utredningsförslaget. Departementsförslaget intar i detta hänseende
samma ståndpunkt som utredningens förslag.

I beredningens förslag innehåller 37 § övergångsbestämmelser till nya
balkens regler om arrende (jfr 29 och 32 §§ i utredningens förslag). I departementsförslaget
har frågan om övergångsbestämmelser till arrende- och
hyreskapitlen fått uppskjutas i avvaktan på att förslag om arrende och hyra
läggs fram. 34—36 §§ i departementsförslaget har reserverats för detta ändamål.

41—44 §§ i beredningens förslag har inte någon motsvarighet i departementsförsiaget.
Av dessa behandlar 41 § äldre vattenfallsrätter. Denna bestämmelse
hade utmönstrats även i utredningens förslag. I 42 § (jfr 34 § utredningens
förslag) har beredningen tagit upp vissa övergångsbestämmelser
i anslutning till reglerna i jordabalksförslaget om servitutets ställning inom
vissa planområden. Sistnämnda bestämmelser saknar motsvarighet i det remitterade
jordabalksförslaget. övergångsbestämmelser i ämnet är följaktligen
inte aktuella. Stadgandet i 43 § i beredningens förslag till promulgationslag
innehåller övergångsbestämmelser till de i beredningens jordabalksförslag
upptagna reglerna om servituts upphörande, avlösning och förflyttning.
Någon motsvarighet till dessa regler har inte tagits upp i det remitterade
förslaget. Jag återkommer till denna fråga i anslutning till 32 §.

I 44 § bär lagberedningen tagit upp vissa bestämmelser som avser sådant
före nya balkens ikraftträdande ingånget avtal varigenom delägare i samfällt
strömfall medgivit annan att tillgodogöra sig delägarens andel i strömfallet.
Sådana avtal, vilka i allmänhet har formen av servitut och i flera fall
intecknats som servitut, är inte sakrättsligt skyddade enligt gällande rätt. De
av beredningen föreslagna övergångsbestämmelserna syftar till att hänföra
ifrågavarande upplåtelser till den av beredningen föreslagna rätten till andel
i samfällt strömfall. Sistnämnda institut har inte tagits upp i det remitterade
jordabalksförslaget. Frågan om att för framtiden tillgodose kravet på
sakrättsligt skydd åt förvärv av andel i samfällt strömfall bär ansetts kunna
lösas inom fastighetsbildningslagstiftningens ram. I remissen till lagrådet
av förslag till ny jordabalk ifrågasatte jag att spörsmålet om en legalisering
av äldre upplåtelser borde behandlas i samband med förslaget till promulgationslag
(jfr s. 32—33 i remissprotokollet). Frågan om särskilda möjligheter
bör tillskapas för legalisering av ifrågavarande äldre upplåtelser och

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

vilka former en sådan lagstiftning i så fall bör få bereds fortfarande inom
justitiedepartementet. Jag avser att återkomma till frågan i senare sammanhang.

Lagberedningen har i 45—47 §§ tagit upp övergångsbestämmelserna till
de kapitel i jordabalksförslaget som behandlar hävd, företräde på grund av
inskrivning samt godtrosförvärv (jfr 37—39 §§ i utredningsförslaget). I departementsförslaget
har ifrågavarande övergångsbestämmelser sin motsvarighet
i 38—40 §§, vilka paragrafer sammanförts under rubriken särskilda
bestämmelser med avseende på 16—18 kap. nya jordabalken.

De närmast följande fyra paragraferna i lagberedningens förslag, 48—-51 §§, har samband med beredningens substitut för de gemensamma inteckningarna,
alltså registrerad bruksenhet. Dessa paragrafer, som bortfallit
även i jordabalksutredningens förslag, har givetvis inte någon motsvarighet
i departementsförslaget.

I lagberedningens förslag rör tre paragrafer förfarandet i inskrivningsärende,
nämligen 52—54 §§. Utredningsförslaget upptog under denna rubrik
fyra paragrafer, 40—43 §§. I departementsförslaget har under rubriken särskilda
övergångsbestämmelser med avseende på 19—23 kap. tagits upp sex
paragrafer, 41—46 §§. 52—53 §§ i beredningens förslag motsvaras av 40—■
41 §§ i utredningsförslaget och 41—42 §§ i departementsförslaget. Bestämmelsen
i 54 § i beredningens förslag (43 § i utredningens förslag) har inte
någon motsvarighet i departementsförslaget. Stadgandet har samband med
det särskilda förfarande för legalisering av sämjedelningar som beredningen
och utredningen föreslagit. Som tidigare nämnts har dessa regler kunnat
undvaras i departementsförslaget.

I 43—44 §§ i departementsförslaget ges vissa bestämmelser som saknar
motsvarighet i beredningens och utredningens förslag. Det är här fråga
om övergångsbestämmelser med avseende på vissa regler i 19—21 kap. om
rätt till ersättning av staten i vissa fall, om anteckning i fastighetsbok eller
tomträttsbok med anledning av vissa tvister samt om tiden inom vilken
lagfart och inskrivning av upplåtelse eller överlåtelse av tomträtt skall
sökas.

Bestämmelserna i 45—46 §§ i departementsförslaget hänger samman med
panträttens utformning. I 45 §, som har en motsvarighet i 42 § i utredningens
förslag, behandlas frågan hur ansökningar om inteckningar, vilka upprättas
enligt bestämmelserna i IF, skall behandlas om de ges in efter nya
balkens ikraftträdande. I 46 § ges övergångsbestämmelser till reglerna i 22
kap. att föremålet för inteckning måste bestämmas på sådant sätt att homogen
inteckningsbelastning uppnås.

Lagberedningens förslag till promulgationslag avslutas med en bestämmelse
i 55 § som ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela ytterligare övergångsbestämmelser
(jfr 44 § i utredningsförslaget). Motsvarande bestämmelse
har tagits upp som 47 § i departementsförslaget och utgör dess slutbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Allmänna övergångsbestämmelser
1 §•

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i lagberedningens och jordabalksutredningens
förslag.

Departementschefen. I paragrafen tas upp den grundläggande bestämmelsen
om den nya jordabalkens ikraftträdande. Lagberedningens och utredningens
förslag innehåller därutöver i likhet med promulgationslagen till
rättegångsbalken och brottsbalken en bestämmelse att Kungl. Maj :t redan
före den nya lagstiftningens ikraftträdande får meddela föreskrifter enligt
särskilda bestämmelser i balken och i denna lag. Sådana föreskrifter är
uppenbarligen behövliga även i samband med att den nya jordabalken sätts
i kraft. Någon uttrycklig lagbestämmelse som ger Kungl. Maj :t denna befogenhet
torde dock inte vara behövlig.

2 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i lagberedningens och jordabalksutredningens
förslag.

Lagberedningen. Genom den nya jordabalken upphävs jordabalken i 1734
års lag. Vissa undantag fordras dock. I stor utsträckning skall nämligen de
gamla reglerna gälla även efter den nya balkens ikraftträdande i fråga om
äldre rättsförhållanden och rättsförvärv. Beredningen hänvisar dels till 19 §
i sitt förslag, vilket lagrum i det väsentliga utesluter nya balkens tillämplighet
på äldre rättsförhållanden och rättsförvärv, dels till 5, 7, 8 och 9 §§ i
samma förslag, vilka regler anger att äldre rätt skall tillämpas i vissa avseenden.
Även vissa andra författningar, som i förevarande paragraf anges
som upphävda, kan komma att tillämpas under en ansenlig tid framåt. Upphävandeförklaringen
i paragrafen bör därför modifieras och härvid bör välj
as en formulering, som inbegriper också andra lagar än JB.

Ett par av de författningar som beredningen föreslår skola upphävas gäller
frälseränta. Den ena är förordningen den 10 april 1810 angående lagfart
med förpantad fast egendom, när pantägaren ej är till namn eller vistelseort
bekant, samt om frälseräntas förvärvande och lagfart därå. Såvitt denna
förordning avsåg annat än frälseränta blev den upphävd redan genom förordningen
den 16 juni 1875 angående ändring av gällande stadganden om
lagfart å fast pant, och den kommer därför nu att helt förlora sin giltighet.
Den andra är förordningen den 21 mars 1835 angående hembud av frälseränta
till den, som skattejorden äger, när frälseräntan säljes utom börd. Beredningen,
som hänvisar till motiven till 11 § i sitt förslag (9 § i departe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

mentsförslaget), konstaterar att frälseräntorna numera kan betraktas som

helt avvecklade.

Förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att, vid köp eller skifte av
fastighet, förbehålla sig att egendomen framdeles återvinna kan sägas utgöra
ett till formen osjälvständigt tillägg till 1 kap. 2 § JB och skulle därmed
kunna anses upphävd redan i och med JB:s upphävande, men beredningen
anser att ett uttryckligt omnämnande av förordningen undanröjer
varje tvekan i detta hänseende. Beredningen påpekar också att innehållet i
förordningen inte är helt förenligt med de i 4: 4 i den nya balken föreslagna
bestämmelserna angående villkor för köp. Något formligt upphävande
av förordningen den 6 februari 1849 angående skyldighet att låta inteckna
vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att få densamma
återlösa föreslås däremot inte. Genom denna förordning ålades den som ville
göra gällande förbehåll enligt 1810 års förordning att låta inteckna förbehållet
före 1850 års slut och sedan förnya inteckningen i laga ordning. Beredningen
anför att förnyelseskyldigheten torde ha fallit bort genom lagen
den 15 juni 1934 angående upphävande av gällande bestämmelser om förnyelse
av inteckning och att därför 1849 års förordning numera redan spelat
ut sin roll.

I och med upphävandet av bestämmelserna om gåva i förordningen den
21 december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av
fast egendom upphör förordningens återstående giltighet.

Beredningen tar därefter i sina motiv upp till behandling de legala lösningsrätterna
enligt JB. Ursprungligen fanns där i främsta rummet den betydelsefulla
bördsrätten enligt 5 kap., vidare den lösningsrätt som enligt 4 kap.
5 § skulle tillkomma staten till skattejord och innehavare av frälseränta till
den räntepliktiga fastigheten, ytterligare viderboendes och nabos lösningsrätt
enligt 7 kap. samt slutligen markägares (vanligen stad) rätt att jämlikt
4 kap. 6 § lösa till sig byggnad å ofri tomt för att därigenom bringa den enskildes
besittningsrätt till tomten att upphöra. Av dessa kvarstår numera
endast viderboendes och nabos lösningsrätt samt lösningsrätten till ofri
tomt. Till följd av JB:s upphävande skulle också dessa lösningsrätter av
äldre natur komma att helt försvinna. Beredningen föreslår emellertid på
skäl som närmare berörs vid 4 § (4 § i departementsförslaget) att lösningsrätten
till ofri tomt skall bibehållas. I fråga om ännu existerande lösningsrätter
finns kompletterande bestämmelser bl. a. i förordningen den 16 juni
1875 angående upphörande av hembudsskyldighet. Beredningen konstaterar
att dess förslag om bibehållande av lösningsrätten till ofri tomt för med sig
att också nämnda förordning far fortsatt betydelse, nämligen i vad den inskränkt
innebörden av 4 kap. 6 § JB till att avse enbart en lösningsrätt och
inte också — som ursprungligen följde av lagrummet — en hembudsskyldighet
för köparen av tomten. Däremot föreslår beredningen i fråga om den
tid inom vilken anspråk på inlösen skall göras att inte förordningen utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

vissa regler i beredningens kapitel om förköpsrätt (5 kap.) skall tillämpas.
Ytterligare ett par förordningar innehåller kompletterande lösningsrättsbestämmelser,
men beredningen konstaterar, att de vilar helt på JB:s regler
om viderboendes och nabos lösningsrätt och därför kommer att förfalla av
sig själva utan att behöva omnämnas i promulgationslagen. De som åsyftas
är dels förordningen den 21 december 1857 angående upphävande av bördsrätten
i stad samt ändring i stadgandena om viderboendes och nabos lösningsrätt,
dels förordningen den 29 juli 1812 om ändring i 7 kap. jordabalken,
angående nabos rätt till lösen av försålt hus eller tomt i staden.

Vissa särskilda lösningsrätter, som tillkom kyrkorna eller församlingarna,
omtalas i 16 § resolutionen på prästerskapets besvär den 10 mars 1719,
i 6 § av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 och i 7 § av resolutionen
på prästerskapets besvär den 23 december 1747. Beredningen omnämner
den i 1909 års jordabalksförslag berörda frågan om lösningsrätterna
är av privilegierad natur och ett formellt upphävande av dem därför besvärlig.
Beredningen finner dock att en direkt upphävandeförklaring är obehövlig,
eftersom lösningsrätterna sedan länge torde ha förlorat all praktisk
betydelse.

I fråga om några författningar hänvisar beredningen till särskilda övergångsbestämmelser
i sitt förslag, beträffande 1881 års förordning om tjuguårig
hävd till 45 § (38 § i departementsförslaget), när det gäller NJL till 12 §
(12 § i departementsförlaget) och i fråga om lagen den 17 juni 1932 med
särskilda bestämmelser om äldre ägogränser till 15 § (15 § departementsförslaget).

Till följd av att beredningens förslag till panträttsbestämmelser avser att
hindra ett gemensamt inteckningsansvar föreslås att lagarna den 18 oktober
1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt den 29 maj 1931 om avstyckat
eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet
upphävs. Lagarna tilläggs dock betydelse under en övergångstid.

Slutligen tar beredningen upp frågan om det behövs regler som uttryckligen
anger, att upphävandet av lagstiftning till vilken getts övergångsbestämmelser
inte skall innebära att också övergångsbestämmelserna upphävs.
Härom anför beredningen följande.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verkligen
ha till uppgift att överbrygga övergången mellan äldre lag och ny lag —
vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk eller
till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet annullerad
därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid upphävs.
Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär kunna sägas
ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste ha
att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvidlag
bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende på
sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget ha en icke
tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag
krävs uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla
fortsatt tillämpning.

Beredningen finner det alltså inte påkallat att ge särskilda regler rörande
övergångsbestämmelserna till tidigare lagstiftning.

Jordabalksutredningen. I utredningens förteckning över lagar som föreslås
upphävda har inte tagits med lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten och lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat
områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Med
den ändrade inställning till de gemensamma panträtterna i utredningens
förslag har anledningen att slopa dessa lagar fallit bort.

Departementschefen. I förhållande till jordabalksutredningens förslag
har uppräkningen av de upphävda författningarna blivit något justerad i departementsförslaget.
Lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt har
således redan upphävts med utgången av år 1968. Lagen den 22 juni 1920
(nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft m. m. torde böra behandlas i annat
sammanhang och har därför inte medtagits. Detsamma gäller lagen den 22
december 1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt. Förordningen den 16
juni 1875 (nr 42 s. 9) angående upphörande av hembudsskyldighet är också
utesluten från uppräkningen. Härom hänvisas till 4 §. Lagen den 24 maj
1895 angående vad till fast egendom är att hänföra har sedan utredningens
förslag framlades ersatts av lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom,
vilken nu i stället formellt skall upphävas i samband med att dess bestämmelser
infogats som 2 kap. i balken. Lagarna den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande från inteckningsansvar
samt den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från
ansvar för inteckning i stamfastighet kommer, som tidigare nämnts, att tas
upp i ett senare sammanhang.

Jag ansluter mig i övrigt i sak till vad lagberedningen i förevarande hänseende
föreslagit. Paragrafen har utformats i överensstämmelse härmed.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i lagberedningens och jordabalksutredningens
förslag.

Lagberedningen. På många ställen i lag eller författning i övrigt finns hänvisningar
till bestämmelser som ersätts av regler i den nya balken. Framför
allt gäller detta hänvisningar till äldre bestämmelser angående inskrivnings 4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

väsendet. För att undvika onödiga ändringar tar beredningen upp regler
som anpassar hänvisningarna till de nya bestämmelserna i balken. I 3 §
första stycket i beredningens förslag ges en allmän bestämmelse, medan
andra och tredje styckena i beredningens förslag innehåller speciella regler.
I andra stycket sägs att hänvisningar till äldre regler om avkomsträtt i stället
skall avse de av beredningen föreslagna bestämmelserna om ränterätt
och födoråd. I tredje stycket hänvisas beträffande äldre regler om inteckning
för vissa rättigheter till balkens bestämmelser om inskrivning av sådana
rättigheter eftersom endast inskrivning av panträtt betecknas som inteckning
i beredningens förslag.

Jordabalksutredningen. Som följd av att utredningen utmönstrat instituten
ränterätt och födoråd har andra stycket i beredningens förslag fått utgå.
I övrigt är utredningens förslag lika med beredningens.

Departementschefen. I departementsförslaget motsvarar första stycket
med bara redaktionella jämkningar första stycket i beredningens och utredningens
förslag. Stycket innehåller en allmän regel om att hänvisning i lag
eller annan författning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i
balken, i stället skall avse den nya bestämmelsen. Som beredningen framhåller
torde den allmänna anpassningsregeln ha sin största betydelse i fråga
om hänvisningar till äldre bestämmelser om inskrivningsväsendet.

Panträtten föreslås få en utformning i nya j ordabalken som i avsevärd grad
avviker från fordringsinteckningsinstitutet i gällande rätt. Avvikelserna är
dock inte av sådan natur att det i och för sig är nödvändigt att ändra all
annan lagstiftning som innehåller hänvisningar till nuvarande bestämmelser
om fordringsinteckning. Anpassningsregeln i första stycket får tillämpas i den
mån det inte är motiverat av andra skäl att ändra i annan lagstiftning. Någon
tvekan torde inte behöva råda angående vilka bestämmelser i balken
som skall tillämpas i stället för äldre inteckningsregler. Bestämmelserna i
1 § IF om inteckning för fordran avser visserligen efter ordalagen inteckning
i fastighetsboken av borgenärens fordran. Den verkliga innebörden är dock
en annan. Bestämmelserna kan sägas avse en registrering av en panthandling,
vilken genom en från inskrivningsförfarandet skild rättshandling överlåts
till den borgenär som avses skola få panträtt i fastigheten. Mot bakgrunden
av att inteckningsreglerna i gällande rätt har nu angivna innebörd är det
uppenbart att den närmaste motsvarigheten i jordabalken är bestämmelserna
om ansökan om inteckning i 22 kap. Sålunda kommer exempelvis regeln i
34 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar angående behörighet
att med inteckning för gäld belasta ekonomisk förenings fasta egendom
eller tomträtt att efter balkens ikraftträdande avse behörighet att ansöka
om inteckning enligt 22: 1 jordabalken. Om däremot en lagbestämmelse
direkt åsyftar det rättsförhållande som gäller mellan borgenär som har in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

teckning i fastighet och dennas ägare, kommer i fortsättningen bestämmelserna
i 6 kap. jordabalken om upplåtelse av panträtt att bli tillämpliga. Innebär
sålunda en lagregel att någon skall lämna inteckning i fastighet till säkerhet
för fordran, innebär regeln efter jordabalkens ikraftträdande att vederbörande
skall upplåta panträtt i fastigheten för fordringen. Om i visst
fall en lag innehåller bestämmelser i fråga om egendom som på grund av
inteckning svarar för fordran, gäller bestämmelserna, såvitt avser fast egendom
eller tomträtt, i fortsättningen egendom som på grund av upplåtelse
av panträtt svarar för fordran. Avser bestämmelserna i stället bara det förhållandet
att inteckning finns beviljad i fastighet, gäller de i fortsättningen
intecknad fastighet oberoende av om pantbrevet utnyttjats för panträttsupplåtelse
eller ej. Dessa exempel torde tillräckligt illustrera innebörden av anpassningsregeln
i första stycket såvitt avser fordringsinteckning.

I samband med att lagar som nu innehåller bestämmelser om fordringsinteckning
överses, bör självfallet en terminologi införas som är anpassad
till jordabalken. I vissa fall kan det också vara motiverat att överväga sakliga
ändringar. Jag syftar på att det kan komma i fråga att ändra bestämmelser
som anknyter till inteckningsförfarandet till att i stället avse panträttsupplåtelsen,
till vilken rättshandling det huvudsakliga intresset knyts
enligt panträttsinstitutet i jordabalken. Det skulle uppenbarligen föra för
långt att i detta sammanhang genomföra en sådan omprövning.

I andra stycket — motsvarande tredje stycket i beredningens och andra
stycket i utredningens förslag — ges en speciell bestämmelse som följd
av att termen inteckning i nya balken bara används i p an tr ätt s s amm anhang
och då avser den inskrivning i fastighetsboken på grundval av vilken inskrivningsmyndigheten
utfärdar pantbrev (6: 2). Äldre hänvisningar till
inteckning för vissa rättigheter skall i stället avse inskrivning enligt nya
balken. Den i beredningens och utredningens förslag gjorda uppräkningen
av dessa rättigheter upptar nyttjanderätt, servitut, rätt till elektrisk kraft
och återköpsrätt. Eftersom de båda sistnämnda rättigheterna avses inte
skola bestå, upptar departementsförslaget bara nyttjanderätt och servitut.

4 §•

Paragrafen motsvarar 4 och 6 §§ i lagberedningens samt 4 § i jordabalksutredningens
förslag.

Lagberedningen. I 4—6 §§ i beredningens förslag tas regler upp om sådana
äldre legala lösningsrätter som inte redan försvunnit, nämligen lösningsrätten
till byggnad på ofri tomt samt viderboendes och nabos lösningsrätt.
Om den senare lösningsrätten, som föreslås upphöra då nya balken
träder i kraft, ger beredningen övergångsbestämmelser i 5 § i sitt förslag,
under det att lösningsrätten till byggnad på ofri tomt, som fortfarande
skall kunna göras gällande, behandlas i 4 och 6 §§.

Beredningen redogör närmare vid 11 § i sitt förslag för motiven för att

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ännu bestående besittningsrätt till byggnad på ofri tomt fortfarande bör
vara likställd med fast egendom. Som följd av att denna sakrättstyp bibehålls
anser beredningen att också den till ofri tomt anknutna lösningsrätten
för markägaren bör bevaras. En bestämmelse av denna innebörd tar
beredningen upp i 4 § tillsammans med en erinran om den modifikation
i fråga om hembudsskyldigheten som är en följd av förordningen från år
1875 angående upphörande av hembudsskyldighet, vilken förordning beredningen
redan berört i motiven till 2 §. Vidare föreskrivs i paragrafen en skyldighet
för rätten att göra anmälan till inskrivningsdomaren när talan om
utövande av lösningsrätten väckts, så att anteckning kan ske i grundbok
enligt 33: 3 i beredningens förslag.

När det gäller tiden för utövande av lösningsrätten skiljer beredningen
på fall när den överlåtelse som grundar lösningsrätt ägt rum efter nya balkens
ikraftträdande och fall när överlåtelsen ägt rum dessförinnan. Bara
i det senare fallet skall 1875 års förordning tillämpas. Har överlåtelsen
skett efter det att balken trätt i kraft, föreslår beredningen att bestämmelserna
i 5: 14 i dess förslag skall gälla. Detta innebär att någon tidsgräns
inte gäller för väckande av talan om lösningsrätt, om inte köpare eller säljare
anmäler köpet för den lösningsberättigade.

Jordabalksutredningen. Utredningen konstaterar att lagberedningen synes
ha varit väl medveten om att lösningsrätten för viderboende och nabo
numera inte har någon praktisk betydelse. Utredningen ansluter sig till
kammarkollegiets remissyttrande över beredningens förslag, enligt vilket
yttrande man i övergångssammanhanget inte på något sätt behöver ta hänsyn
till dessa lösningsrätter. Övergångsbestämmelserna rörande dem har
därför uteslutits i utredningens förslag.

Även i fråga om den föreslagna regleringen av lösningsrätten till byggnad
på ofri tomt framförs kritiska synpunkter. Utredningen återger ett yttrande
av kammarkollegiet, som närmast riktar sig mot att lösningsrätten efter
balkens ikraftträdande i princip inte skulle vara tidsbegränsad. Kollegiet
hade framhållit att det vore stötande om den som inköpte en tomt utan
att dess egenskap av ofri vore känd och därför saknade anledning att anmäla
förvärvet för den lösningsberättigade skulle lång tid efteråt kunna
ställas inför krav på tomtens inlösen. Utredningen påpekar att en yttersta
tidsgräns möter i balkens regler om hävd till fast egendom — av godtroende
förvärvare kan hävd åberopas efter tio år — men finner till sist skäl
för att frångå beredningens förslag och vidhålla den nuvarande ordningen
enligt 1875 års förordning.

Departementschefen. Av de äldre legala lösningsrätterna i JB återstår
som jag tidigare nämnt bara viderboendes och nabos lösningsrätt samt lösningsrätten
till byggnad på ofri tomt. Såväl beredningen som utredningen
föreslår att viderboendes och nabos lösningrätt skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970 101

Beredningen har emellertid inte ansett sig kunna helt bortse från möjligheten
av att denna lösningsrätt undantagsvis skulle kunna vara vid liv och
har därför övergångsvis velat bereda den skydd. I den mån lösningsrätten
kan hänföras till överlåtelse som ägt rum före balkens ikraftträdande skall
den enligt beredningens förslag fortfarande få göras gällande. Utredningen
däremot anser sig kunna helt bortse från denna lösningsrätt även i övergångsregleringen
och hämtar stöd för denna uppfattning i kammarkollegiets
yttrande över beredningens förslag. Jag är överens med utredningen om att
viderboendes och nabos lösningsrätt, som inte längre har någon praktisk
betydelse, inte behöver beaktas ens övergångsvis. När balken träder i kraft,
kommer denna lösningsrätt alltså att helt försvinna.

Annorlunda förhåller det sig med lösningsrätten till byggnad på ofri
tomt. Fortfarande existerar den gamla, med fast egendom likställda besittningsrätten
till ofri tomt, och såtillvida är en lösningsrätt för markägaren
önskvärd som den åsyftar att förena marken och besittningsrätten i samme
ägares hand. Som jag närmare vill utveckla vid 9 § medför nämligen
besittningsrätten till ofri tomt en del problem och det är i och för sig önskvärt
om dessa rättigheter kan avvecklas. Tills vidare kommer dock besittningsrätten
att leva kvar och därmed även lösningsrätten för markägaren.

I fråga om tiden för utövande av lösningsrätten föreskrivs beträffande
lösningsrätt i stad i förordningen från år 1875 angående upphörande av
hembudsskyldighet, att den som vill utöva sin lösningsrätt skall instämma
talan därom inom sex månader sedan lagfart beviljades på det fång
som föranlett lösningsanspråket. Beredningen föreslår att 1875 års förordning
fortfarande skall gälla, men bara när den överlåtelse som grundar
lösningsrätt ägt rum före balkens ikraftträdande. Har överlåtelsen
skett senare, föreslås en reglering som innebär att ingen tidsfrist gäller
för utövande av lösningsrätten, utom för det fall att fånget anmäls till
den lösningsberättigade. För det fallet innebär beredningens förslag att
talan skall väckas inom en månad från anmälan. Utredningen har ■— även
här i anslutning till kammarkollegiets yttrande -— frångått beredningsförslaget
i fråga om tiden för lösningsrättens utövande när överlåtelsen skett
efter balkens ikraftträdande. Utredningen återgår i sitt förslag till gällande
ordning, dvs. 1875 års förordning blir generellt tillämplig. Även i denna
punkt vill jag i sak ansluta mig till utredningsförslaget. Jag föreslår — med
avvikelse i formellt hänseende från förslagen -— att 1875 års förordning
bibehålls samt att bestämmelserna i 19:20 första och andra styckena förslaget
till ny jordabalk om anteckningsskyldighet skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om talan om lösningsrätt.

5 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i lagberedningens och 5 § i jordabalksutredningens
förslag.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Inledning. Enligt 11 kap. 2 § JB liar fordran på ogulden köpeskilling
viss företrädesställning. Denna innebär, att under viss tid efter lagfarten
— närmare bestämt under tre månader om den försålda egendomen
ligger i stad och om den ligger på landet under tiden intill det ting som
infaller näst efter sex månader efter lagfarten — egendomen är belastad
med en tyst förmånsrätt, vilken medför rätt till betalning ur egendomen
»framför andra köparens borgenärer». Dock är förmånsrätten beroende
av att inteckning söks före utgången av angivna tidrymder. Sker detta,
övergår förmånsrätten på inteckningen. Trots ordalydelsen i lagstadgandet
gäller förmånsrätten inte bara i förhållande till »andra köparens borgenärer»
utan även mot den till vilken köparen överlåter egendomen liksom
mot den till vilken köparen upplåtit nyttjanderätt eller annan därmed likställd
rättighet. Den tysta förmånsrätten för ogulden köpeskilling har sin
motsvarighet i fråga om annan rättighet som förbehållits vid egendomens
överlåtelse eller eljest skall äga bestånd mot den nye ägaren. Bestämmelserna
härom är meddelade beträffande nyttjanderätt i 48 och 49 §§ IF samt
i fråga om andra rättigheter dels i vissa till dessa författningsrum hänvisande
paragrafer i IF (54 § och 56 § 1 mom.), dels i 58 § 2 mom., samt 58 a § 1
och 2 mom. IF. Överlåter ägare, som är bunden av sådan rättighet, egendomen
till annan, består rättigheten även mot den nye ägaren, fastän den
eljest ej skulle vara gällande mot honom, under förutsättning att inskrivning
för rättigheten söks inom de i 11 kap. 2 § JB angivna tidrymderna,
räknat från det den ägare som är bunden av rättigheten erhållit lagfart
på sitt fång. Särskild rättighet, som sålunda är gällande mot ny ägare, åtnjuter
i förhållande till dennes borgenärer samma företräde som tillkommer
fordran på ogulden köpeskilling.

Lagberedningen. Beredningen anser att de förmånsrätter som nyss redovisats
inte bör medges i en ny j ordabalkslagstiftning. Bestämmelser motsvarande
dem ill kap. 2 § JB och därtill anknytande föreskrifter i IF har följaktligen
inte tagits upp i beredningens förslag till ny jordabalk.

Eftersom institutet ogulden köpeskillings förmånsrätt sålunda inte erhållit
någon ekvivalent motsvarighet i den nya jordabalken, torde en övergångsbestämmelse
som, där egendom överlåtits före nya balkens ikraftträdande,
bevarar vederbörande vid den förmånsrätt som skulle ha förelegat i
kraft av äldre lag inte kunna undvaras. En sådan övergångsbestämmelse har
införts i 8 § första stycket i beredningens förslag.

Såsom beredningen närmare utvecklat i motiven till 24 kap. i sitt förslag
(under rubriken »Förhållandet till äldre lagstiftning») framträder det otillfredsställande
med nuvarande regler om ogulden köpeskilling inte minst
däri, att förmånsrätten enligt praxis övergår på den inteckning som på vederbörligt
sätt sökts inom den ill kap. 2 § JB angivna tidrymden, även om
inteckningens förmånskaraktär ej antecknats i inteckningsbeslutet. Med beredningens
ståndpunkt att förmånsrätt, som före nya balkens ikraftträdande

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

tillkommit rättighetshavare enligt 11 kap. 2 § JB, bör bevaras uppkommer
spörsmålet huruvida ej därvid bör knytas det förbehållet, såvitt angår fordringsinteckning,
att inteckningshavarens påstående om den speciella förmånsrättsställningen
skall inom viss tidsfrist efter nya balkens ikraftträdande
antecknas i fastighetsboken. Iakttogs ej detta skulle förmånsrätten
inte gälla. Beredningen har dock ansett, att en sådan preklusionsföljd skulle
i alltför hög grad äventyra köpeskillingsborgenärens redan vunna rättigheter.
Med hänsyn härtill har beredningen inte velat förorda en dylik lösning.
Däremot har beredningen inte ansett hinder möta mot ett anteckningskrav
av angivet slag såvitt angår sådan inteckning för ogulden köpeskilling som
på grund av äldre överlåtelse beviljas först efter nya balkens ikraftträdande.

I 8 § andra stycket i förslaget har beredningen tagit upp en regel, enligt
vilken vad i första stycket samma paragraf är stadgat angående fortbeståndet
av rätt enligt 11 kap. 2 § JB inte skall gälla fordran, varför inteckning
söks först sedan tio år förflutit från nya balkens ikraftträdande. Denna preklusionsregel
har beredningen behandlat ingående i motiven till 24 kap.

Jordabalksutredningen. Utredningen anför att åtskilliga remissinstanser
uttalat missnöje med att lagberedningen inte ansett sig böra föreslå någon
regel enligt vilken det för bibehållande av förmånsrätten enligt 11 kap. 2 §
JB skulle krävas att anteckning om inteckningens särskilda karaktär gjordes
i grundboken, om detta inte skett redan vid inteckningens tillkomst (se
SOU 1963:55 s. 187). De betänkligheter ur fastighetskreditgivningens synvinkel
som remissinstanserna framfört är enligt utredningens mening så
välgrundade att frågan bör tas upp till ny prövning.

Utredningen utgår från att de »anonyma» köpeskillingsinteckningarna
som regel är av ålderdomligt ursprung. Vidare torde kunna antas att inteckningarna
i allmänhet blivit inlösta i sitt ursprungliga fordringsförhållande.
Om inteckningarna f. n. används som säkerhet, torde det -sålunda vara fråga
om helt vanliga skuldförbindelser. Det är tveksamt, om inteckningarna alltjämt
är bibehållna vid den förmånsrätt som tillkommer ogulden köpeskillingsinteckning.
Oavsett detta föreligger dock knappast anledning att i detta
sammanhang ta hänsyn till berörda ålderdomliga förhållanden. De aktuella
kreditgivarna torde ju i praktiken inte annat än undantagsvis ha räknat
med den speciella förmånsrättsställningen. Utredningen föreslår därför att
panthavaren åläggs att senast ett år efter balkens ikraftträdande hos inskrivningsdomaren
ansöka om införande i grundbok av anmärkning om den
särskilda förmånsrätten, vid äventyr att denna annars går förlorad.

Remissyttrandena. Utredningens förslag lämnas utan erinran. Bankinspektionen
och Svea hovrätt föreslår dock en kompletterande bestämmelse
av innebörd att den som drabbas av förlust kan få ersättning av det allmänna.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A5 år 1970

Departementschefen. Den särskilda förmånsrättsställning som tillkommer
fordran på ogulden köpeskilling och vissa andra rättigheter föreslås inte
få någon motsvarighet i den nya jordabalken. Man kan dock inte undvara
en regel som övergångsvis bevarar den förmånsrätt som skulle ha förelegat
med stöd av äldre lag. En bestämmelse härom tas upp i första punkten. Som
en andra punkt tas upp en regel av innehåll att rättsinnehavaren för att vara
bibehållen vid sin företrädesrätt skall söka inteckning eller inskrivning inom
den tid som anges i 11 kap. 2 § JB, om sådan åtgärd ej redan skett. I tredje
punkten anges att företrädesrätten för att vara gällande skall anmärkas i
beslutet om inteckning eller inskrivning.

Ett särskilt problem föreligger med hänsyn till att äldre s. k. »anonyma»
köpeskillingsinteckningar anses ha särskild förmånsrätt, trots att förhållandet
inte anmärkts i beslutet om inteckning. Jordabalksutredningen föreslår
med stöd av en stark remissopinion att rättighetshavaren i dessa fall
skall vara skyldig att inom ett år efter balkens ikraftträdande ansöka om
att anteckning om den särskilda förmånsrätten görs i fastighetsboken, vid
äventyr att förmånsrätten annars går förlorad. Jag biträder förslaget och
anser inte motiverat att, som ett par remissinstanser förordat, införa någon
regel om rätt till ersättning för den som gör förlust på grund av preklusionsregeln.

Lagberedningen och jordabalksutredningen har föreslagit en särskild
preldusionsregel som innebär att förmånsrätten enligt 11 kap. 2 § JB går
förlorad, om inteckning söks mer än tio år efter den nya balkens ikraftträdande.
Regeln, som torde ha mycket liten praktisk betydelse, har i departementsförslaget
utvidgats till att avse även rättighet för vilken inskrivning
söks först efter angivna tid.

6 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i lagberedningens och 6 § i jordabalksutredningens
förslag.

Lagberedningen. Regler om urminnes hävd finns i 12 kap. 4 § och 15 kap.
JB. Som framgår av lagrummen kan urminnes hävd åberopas för att styrka
inte bara existensen av äganderätt utan också beståndet av rättighet. Av förarbetena
till 1734 års lag har ansetts framgå att bara servitutsliknande rättigheter
åsyftats, inte andra begränsade sakrätter. Av 12 kap. 4 § JB skulle
vidare enligt beredningens mening kunna utläsas att urminnes hävd kan
åberopas också i fråga om rätt till fiske.

Beredningen hänvisar till sina motiv till kapitlet om hävd i balken (23
kap. i beredningens förslag, 16 kap. i det remitterade förslaget), vari beredningen
närmare utvecklat skälen för att bestämmelser om urminnes hävd
inte bör tas upp i en ny jordabalk. Den rätt som någon enligt äldre lag redan
äger på grund av urminnes hävd får dock inte rubbas. Beredningen tar

Kungl. Maj:ts proposition, nr 145 år 1970 105

därför upp en särskild övergångsbestämmelse som slår fast detta förhållande.

Föreligger urminnes hävd redan före balkens ikraftträdande bör det vara
av betydelse för den som kan göra hävden gällande att snarast låta ta upp
bevisning därom till framtida säkerhet. Beredningen konstaterar att möjlighet
till sådan bevisupptagning finns jämlikt 41 kap. RB. Utvägen att i förtid
säkerställa bevisning om urminnes hävd anvisades också i 1909 års förslag.
För att upptagen bevisning inte skall bli bortglömd lämnar beredningen genom
särskilda regler en möjlighet att få anteckning om bevisupptagningen
gjord i grundbok. Reglerna har inte på sätt som skedde i 1909 års förslag
begränsats till att avse urminnes hävd till servitut och vittnesbevisning härom
upptagen inom tio år efter det balken trätt i kraft. Föreskriften har i
stället fått allmän syftning på förtida bevisning angående urminnes hävd.

Departementschefen. I nya balken har i enlighet med beredningens förslag
inte tagits upp någon motsvarighet till institutet urminnes hävd, vilket alltså
inte kommer att fortleva efter balkens ikraftträdande. I likhet med beredningen
finner jag det vara klart, att man dock fortfarande bör bevara den
rätt någon enligt äldre lag redan äger på grund av urminnes hävd. Beredningens
övergångsbestämmelse som avser att slå fast detta förhållande har
därför tagits upp i departementsförslaget i sak oförändrad.

I ett andra stycke av paragrafen har beredningen i sitt förslag tagit upp
en bestämmelse om rätt för den som låtit ta upp bevisning till framtida säkerhet
rörande förekomsten av urminnes hävd att få anteckning om detta
gjord i fastighetsboken. Motivet för att ge denna rätt sägs vara att bevisningen
annars skulle kunna falla i glömska. Förebilden till bestämmelsen
möter i 1909 års förslag, där rätten till anteckning emellertid var begränsad.
Dels skulle hävden avse förekomsten av servitut, dels skulle bevisningen ha
tagits upp inom tio år från balkens ikraftträdande. Några motsvarande begränsningar
föreslås inte nu av beredningen.

För min egen del ställer jag mig tveksam inte så mycket till den föreslagna
utvidgningen av rätten till anteckning som till behovet och lämpligheten av
en sådan rätt över huvud.

En anteckning i fastighetsboken skulle få sin största betydelse från allmän
synpunkt om den gjordes till en skyldighet vars åsidosättande hade
den verkan att rättigheten prekluderades. I 1909 års betänkande avvisades
emellertid en sådan lösning. Inte heller ansåg man att rättighetshavare som
stödde sig på urminnes hävd skulle beredas möjlighet att få sin rätt inskriven
i fastighetsboken. Vad som fordrades för servitutshavarens trygghet angavs
vara endast att den bevisning om urminnes hävd som stöd honom till
buds vid balkens ikraftträdande blev bevarad för framtiden, därför att den
bevisning som fordrades vid en framtida tvist måste hänföra sig till denna
tidpunkt. För att inte bevisningen skulle råka i glömska anvisade man möj44
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ligheten till anteckning i fastighetsboken, detta eftersom fastighetshoken
ju hade att meddela upplysning om rättigheter av detta slag. Det betonades
dock särskilt att det förhållandet i och för sig att anteckning skett — eller
inte skett — inte påverkade servitutshavarens rätt.

Det är enligt min mening osäkert i vilken omfattning bevisupptagning till
framtida säkerhet rörande urminnes hävd kommer att äga rum efter balkens
ikraftträdande. Kanske kommer detta att ske i så ringa utsträckning att en
regel om anteckning om bevisningen blir helt utan praktisk betydelse. Men
även om utvägen med bevisupptagning till framtida säkerhet kommer att
anlitas i nämnvärd utsträckning förefaller det mig tveksamt om fastighetsböckerna
bör belastas med anteckningar av sådant slag. Som framhölls redan
i 1909 års betänkande får anteckningen i och för sig ingen som helst
rättslig betydelse. Risken att till framtida säkerhet upptagen bevisning kan
falla i glömska föreligger ju alltid. Detta enda skäl för att genom promulgationslagen
införa möjligheten till anteckning finner jag inte tillräckligt
vägande, även om man beaktar att rättsförhållanden rörande fast egendom
ofta är av långvarig natur. Jag har därför stannat för att inte föreslå någon
bestämmelse som ger möjlighet till anteckning om bevisning upptagen till
framtida säkerhet motsvarande den i andra stycket av beredningens förslag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 10 § i lagberedningens och 7 § i utredningens förslag.

Lagberedningen. Inledningsvis påpekar beredningen att NJL — enligt
särskilda övergångsbestämmelser — inte gjordes tillämplig på nyttjanderätt
som upplåtits före den 1 januari 1908 och att den inte heller skulle avse
upplåtelse under stadgad åborätt. I dessa fall skulle fortfarande tillämpas
16 kap. JB med dess bestämmelser om städsel, lega och fardag samt 17 kap.
1, 2 och 5 §§ JB om avrad och avradsdag å landet och hushyra i staden.
Efter en närmare redogörelse för de tidsbegränsningar beträffande nyttjanderättsupplåtelser
som skett vid olika tidpunkter före NJL konstaterar beredningen
att inga nyttjanderätter av ordinär beskaffenhet och av äldre datum
än 1908 torde finnas kvar, när nya balken skall träda i kraft. Beredningen
bortser då från sådana upplåtelser, på vilka NJL genom särskilda
bestämmelser gjordes tillämplig.

Vissa besittningsrätter, som faller under begreppet nyttjanderätt i vidare
mening, har inte varit underkastade de tidsbegränsningar som införts för
nyttjanderättsupplåtelser i övrigt. Beredningen syftar på — förutom stadgad
åborätt — vissa andra ständiga eller s. k. perpetuella besittningsrätter. Av
sådana intar besittningsrätterna till ofri tomt, till grund för vattenverk samt
till självständiga fisken genom sin likställighet med fast egendom en särställning
och kan i detta sammanhang enligt beredningens mening lämnas

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

åsido. Också i övrigt, anför beredningen, finns fortfarande vissa äldre ständiga
besittningsrätter, som i regel torde vara upplåtna av staten. När det
däremot gäller senare, vid sidan av NJL instiftade nyttj anderätter på obegränsad
tid — åborätt, bostadsrätt, vägrätt och gravrätt — är nya balken enligt
särskild bestämmelse inte tillämplig (11: 25 i beredningens förslag, 7: 4
i det remitterade förslaget).

Beredningens slutsats av det anförda blir att en fortsatt tillämpning av
16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ JB synes komma att avse bara stadgad
åborätt och antydda äldre besittningsrätter av perpetuell natur. Beredningen
tar därför upp en regel om att lagrummen fortfarande skall tillämpas på
stadgad åborätt och på annan av staten upplåten nyttjanderätt, som inte
omfattats av NJL.

Jordabalksutredningen. Med anledning av kammarkollegiets remissyttrande
över beredningens förslag — i vilket yttrande bl. a. framhålls att det
fortfarande förekommer äldre ständiga besittningsrätter, som inte är upplåtna
av staten — utelämnar utredningen i sitt förslag orden »av kronan
upplåten», övergångsregeln kommer på så sätt att omfatta också eventuellt
kvarvarande, av enskilda upplåtna ständiga besittningsrätter.

Departementschefen. Som beredningen anfört torde det vid nya balkens
ikraftträdande inte finnas kvar några ordinära nyttj anderätter, som inte
omfattats av NJL. De i övergångsbestämmelserna till NJL nämnda lagrummen
i JB — 16 kap. och 17 kap. 1, 2 och 5 §§ — kan dock fortfarande ha betydelse
för vissa äldre ständiga besittningsrätter. Dessa lagrum bör därför, i
samma utsträckning som hittills, vara tillämpliga på sådana besittningsrätter.
I sammanhanget bör kunna bortses från de med fast egendom likställda
besittningsrätterna till ofri tomt, till grund för vattenverk och till självständiga
fisken, vilka jag närmare vill beröra vid 9 §. Kvar finns då i främsta
rummet stadgad åborätt men vidare också sådana äldre besittningsrätter,
vilka betecknas som ständig och ärftlig besittningsrätt, ständig städj e- och
besittningsrätt o. d. Dessa torde —• i den mån de ännu existerar — i regel
ha upplåtits av staten men enligt kammarkollegiets yttrande finns också
kvar sådana besittningsrätter upplåtna av enskilda. Förekomsten av dessa
besittningsrätter är enligt kollegiet svår att överblicka. Det är dock tydligt
att övergångsbestämmelsen inte bör begränsas till besittningsrätter som upplåtits
av staten. Jag har därför anslutit mig till utredningens förslag som
med viss redaktionell jämkning tas upp i departementsförslaget.

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag.

Jordabalksutredningen. Utredningens utmönstrande av instituten ränterätt
och födoråd ur jordabalksförslaget innebär, att rättighet av denna be -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

skaffenhet fortsättningsvis inte skall få upplåtas. Utredningen hänvisar till
de allmänna motiven till sitt balkförslag, där utredningen inte funnit skäl
föreslå någon rubbning av äldre rättighet av motsvarande slag. Genom 8 §
i utredningens förslag —• som naturligen saknar motsvarighet i beredningens
förslag — förklaras därför att i fråga om rätt till avkomst eller annan
förmån som upplåtits med stöd av 54 § IF skall också efter balkens ikraftträdande
äldre lag gälla.

Departementschefen. Som jag anförde vid remissen till lagrådet den 11
februari 1966 av förslaget till ny jordabalk (s. 25) har jag anslutit mig till
utredningens förslag att inte ta upp någon motsvarighet till instituten ränterätt
och födoråd i den nya balken. Genom upphävandet av IF kommer därför
den nu existerande möjligheten att åt någon upplåta avkomst eller annan
förmån att utgå ur fast egendom och åt upplåtelsen vinna sakrättsligt
skydd genom inskrivning att försvinna. De upplåtelser av avkomsträtt som
skett vid balkens ikraftträdande med stöd av 54 § IF bör emellertid bevaras.
I den mån de då ännu inte inskrivits bör vidare, som jag uttalat i remissen,
möjligheten därtill hållas öppen också efter balkens ikraftträdande.

Genom bestämmelsen i 54 § första stycket IF görs förordningens regler
om nyttjanderätt tillämpliga också beträffande avkomsträtt. De avsedda
reglerna innehåller såväl bestämmelser av materiell innebörd som sådana
om förfarandet vid handläggningen av inskrivningsärende rörande nyttjanderätt.
I sistnämnda hänseende har förordningens regler sin motsvarighet
i balkens kapitel om inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt (23
kap.). Jag anser det lämpligt att dessa nya regler vinner tillämpning också
beträffande avkomsträtt. I huvudsak överensstämmer de nya reglerna med
gällande rätt, men vissa avvikelser utan större praktisk betydelse kommer
med den föreslagna övergångsregleringen att gälla också för avkomsträtt,
t. ex. kravet på fastighetsägarens samtycke vid dödning av inskrivning.
Vinsten av att också i fortsättningen för avkomsträtt och nyttjanderätt ha
så likartade förfaranderegler som möjligt är emellertid uppenbar. Också i
ett annat hänseende föreslår jag att balkens och inte IF:s regler blir tilllämpliga
på avkomsträtt. Jag syftar på 17 kap. i balken som handlar om
företräde på grund av inskrivning. Härtill återkommer jag vid 39 §. I väsentliga
delar kommer alltså avkomsträtten att följa balkens regler om
nyttjanderätt.

I tredje stycket av 54 § IF hänvisas till vissa bestämmelser i förordningen
som gäller bl. a. gemensam inteckning (32—37 §§). Dessa regler är tilllämpliga
på sådan avkomsträtt som anges i andra stycket, nämligen sådan
som innebär rätt att ur egendomen erhålla förmån i pengar eller varor. Den
ansvarighet härför som kan åvila två eller flera fastigheter följer i väsentliga
hänseenden reglerna om ansvarigheten för gemensamma inteckningar.
Eftersom reglerna i förordningen liksom deras motsvarighet i nya balken

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

väsentligen är avhängiga av förfarandereglerna (dödning, nedsättning, indragningsrätt
m. m.) har det förefallit mig lämpligt att de nya reglerna, i
den mån den åtgärd som påverkar ansvarigheten äger rum efter ikraftträdandet,
får gälla också för avkomsträtten i tillämpliga delar. Motsvarande
gäller hänvisningen i samma stycke till bestämmelserna i 18 § 2 mom. IF
om lagfartens legitimerande verkan vid sökande av betalning ur intecknad
egendom (jfr 18: 10 jordabalksförslaget).

De föreslagna reglerna om avkomsträtt har i departementsförsiaget disponerats
sålunda, att i första stycket ges förklaringen att äldre lag, när annat
inte anges i andra eller tredje styckena eller i 39 § promulgationslagen,
fortfarande skall äga tillämpning rörande avkomsträtt. I andra stycket sägs
att nya balkens regler om inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avkomsträtt. I tredje stycket
slutligen anges att hänvisningen i 54 § tredje stycket IF skall avse balkens
bestämmelser i tillämpliga delar.

9 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i lagberedningens och 9 § i utredningens förslag.

Lagberedningen. Vissa äldre sakrättstyper räknas såsom fast egendom. Beredningen
hänvisar till 5 § lagen angånde vad till fast egendom är att hänföra.
Där anges att som fast egendom skall anses byggnad på ofri tomt i stad
i förening med sådan rätt till tomten, att den ej må av ägaren återtagas
så länge tomtören erlägges eller utan att lösen för byggnaden ges, vattenverk
på annans grund i förening med sådan rätt till grunden, att den ej må av
ägaren återtagas så länge verket uppehälles, i jordeboken upptaget fiskeri,
varmed äganderätt till grunden ej är förenad, samt frälseränta.

Först behandlar beredningen institutet ofri tomt och konstaterar inledningsvis,
att de upplåtelser av ärftlig och till tiden obestämd besittningsrätt
till tomt som det här rör sig om förekommit i städerna sedan medeltiden,
men att förbud mot ytterligare upplåtelser meddelades i 5 § promulgationslagen
till NJL. I 1909 års förslag upptogs en bestämmelse, avsedd att bevara
redan uppkommen »ständig besittningsrätt till jord och grund i stad (ofri
tomt)» (se 1 kap. 7 §). Med det valda uttryckssättet, anför beredningen, avsågs
att klarlägga dels att det var besittningsrätten till marken, ej byggnaden
som var likställd med äganderätt, dels att upplåtelserna också kunde
avse mark som inte låg inom det till tomter indelade stadsområdet. Trots att
1909 års förslag ej kom att genomföras, blev det i dessa avseenden accepterat
i praxis.

Innebörden av besittningsrätten bestämdes i äldre tid av vad som avtala -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

des då tomten första gången upptäts eller av vad som då fanns föreskrivet i
stadens stadgar. I regel gällde samma villkor, nämligen att tomten skulle
bebyggas vid äventyr av besittningsrättens förlust, att tomtören skulle erläggas
och att tomten vid överlåtelse skulle hembjudas staden. Staden skulle
alltså få tillfälle att inlösa de på tomten uppförda byggnaderna och på så
sätt få besittningsrätten att upphöra. Om staden inte utövade sin lösningsrätt,
skulle förvärvaren av besittningsrätten erlägga s. k. erkänsla (gårdaköpsavgift)
till staden.

Den städerna tillkommande lösningsrätten blev i och med tillkomsten av
1734 års lag inskriven i lagen, nämligen i 4 kap. 6 § JB. Den hembudsskyldighet
som föreskrevs i lagrummet avskaffades genom förordningen den 16
juni 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet. Initiativet till utövande
av lösningsrätten har därefter ankommit på den lösningsberättigade.
Talan därom skall instämmas inom sex månader från det lagfart beviljats
på överlåtelsen av besittningsrätten, och anteckning om att talan
väckts skall enligt 13 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom (LF) göras i lagfartsprotokollet. Har tiden gått ut
utan att talan väckts, kan lösningsrätten inte utövas förrän vid nästa överlåtelse.

Enligt beredningens uppfattning torde det totala beståndet av ofria tomter
ha varit ganska ansenligt i äldre tid. Antalet har dock nedbringats kraftigt.
Beredningen hänvisar till de friköp som skett och nämner, att städerna
i många fall också utan vidare beviljat framtida befrielse från tomtörenas
utgivande. I fråga om donationsj ord har det därvid såsom vid ordinärt friköp
genom lösen krävts Kungl. Maj :ts tillstånd i varje särskilt fall.

Också på annan väg har de ofria tomterna blivit fria, nämligen genom
tjuguårig hävd. Bakgrunden härtill har varit att uppgift om tomtens karaktär
av ofri inte alltid tagits in i överlåtelsehandlingen eller i lagfartsprotokollet
eller annars blivit anmärkt då lagfart beviljades. En ofri tomt har
alltså kunnat förvärvas av någon som i god tro betraktade tomten som fri
sådan. Äganderättsförvärv på grund av hävd enligt 1881 års förordning har
tidigast kunnat ske den 1 januari 1902. I några städer har den tidpunkten
passerat utan att staden vidtagit åtgärder för att bryta hävden. I viss utsträckning
torde det alltså ha förekommit att ofri tomtmark genom dess
lagfarande övergått till att bli fri grund.

Även om antalet ofria tomter på skilda vägar reducerats, har institutet
enligt beredningens mening inte bara historiskt intresse. Visserligen torde
det nuvarande beståndet vara tämligen ringa i jämförelse med den tidigare
förekomsten, men beredningen drar den slutsatsen att ofria tomter finns
kvar i inte alldeles obetydlig utsträckning.

Att den ständiga besittningsrätten till ofri tomt inordnats under de för
fast egendom gällande reglerna har enligt beredningen betingats av speciella

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

rättshistoriska förhållanden. Beredningen anser det av skilda skäl, främst
systematiska, vara ett reformönskemål att besittningsrätten förs utanför
fastighetsbegreppet.

Beredningen finner sig dock på skilda skäl böra avstå från att lägga fram
förslag om att den säregna form av fast egendom som besittningsrätten till
ofri tomt utgör skulle utmönstras. En bestämmelse som ger de ännu existerande
besittningsrätterna karaktären av fast egendom bör enligt beredningens
mening tas in i promulgationslagen. Besittningsrätterna kan upphöra
genom att staden begagnar sin lösningsrätt. Beredningen anför att ytterligare
ett förfarande finns, nämligen besittningsrättens sammanläggning
med den grund varå den vilar. Beredningen föreslår samtidigt sådana ändringar
i fastighetsbildningslagstiftningen, att besittningsrätt till ofri tomt
aldrig kan ingå i sammanläggning om inte sammanläggningen samtidigt omfattar
grunden.

Därefter övergår beredningen till vattenverken och fiskerierna. Vattenverk
har upptagits i jordeboken i den mån de funnits av ålder och alltjämt
uppehållits. Det finns inte något förbud mot tillkomsten av nya besittningsrätter
till vattenverk av fast egendoms natur, men beredningen konstaterar,
att någon möjlighet att tillskapa nya numera inte torde föreligga.
Utmärkande för fiskerättigheterna, som brukar benämnas »självständiga
fiskerier» eller »jordeboksfisken», är att de varken är förenade med äganderätten
till vattnet (grunden) eller utgör tillbehör till annan jordegendom
än den vartill vattnet hör. Beredningen slår fast att sådana självständiga
fiskerier inte kan uppkomma numera. Enbart fiskerätt kan förvärvas bara
som nyttjanderätt eller servitut.

Med hänsyn till osäkerheten i fråga om den rättsliga och ekonomiska betydelse
som i dagens läge bör tillmätas besittningsrätterna till vattenverk
och fiskerier kan det enligt beredningens åsikt inte påstås att besittningsrätterna
skulle ha spelat ut sin roll. Beredningen anser att det lika litet som
beträffande besittningsrätten till ofri tomt kan åberopas något bestämt
rättsligt intresse för att frånta ifrågavarande besittningsrätter deras nuvarande
sakrättsliga ställning. Beredningens ståndpunkt blir alltså den att
också besittningsrätterna till vattenverk och fiskerier fortsättningsvis bör
tillförsäkras den karaktär av fast egendom som de f. n. innehar.

Slutligen tar beredningen upp frälseräntorna till behandling. Frälseräntorna
har varit av två olika slag, skattefrälseräntor och frälseskatteräntor.
Skattefrälseräntor var av offentligrättslig karaktär och uppkom genom att
staten till någon enskild överlät sin rätt till de från ett skattehemman utgående
grundskatterna. Frälseskatteräntor var av privaträttslig natur och
tillskapades på så sätt att ägare av frälsehemman avhände sig äganderätten
till hemmanet med förbehåll om rätt att för sig och sina efterkommande
åtnjuta viss ränta av hemmanet. Genom olika lagstiftningsåtgärder med

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

början redan i slutet av 1800-talet inleddes en avveckling av frälseräntorna.
Främst öppnades möjlighet härtill genom avlösning av räntorna. I fråga om
skattefrälseränta ägde först ränteägaren och senare även statsverket rätt att
påkalla inlösen för statsverkets räkning. Såvitt avsåg frälseskatteränta fick
på motsvarande sätt antingen räntans ägare eller ägaren av den räntepliktiga
fastigheten begära avlösning. Genom lagen den 12 april 1935 (nr 102)
om upphörande av vissa frälseräntor bestämdes att skattefrälseränta, beträffande
vilken inte före den 1 januari 1940 framställts begäran om inlösen,
skulle upphöra nämnda dag. På motsvarande sätt föreskrevs genom en lag
den 11 juni 1937 (nr 346) att frälseskatteränta, vars avlösning inte påkallats
före den 1 januari 1942, skulle upphöra denna dag.

Efter en redogörelse för de åtgärder som sålunda vidtagits för att avveckla
frälseräntorna konstaterar beredningen, att om någon frälseränta i undantagsfall
inte skulle ha helt upphört detta beror på att ärende angående
inlösning eller avlösning, som anhängiggjorts före år 1940 resp. 1942, till
följd av tvist inte avgjorts. Beredningen hänvisar emellertid till ett av riksdagens
revisorer år 1947 gjort uttalande, enligt vilket de då inte inlösta eller
avlösta frälseräntorna skulle vara så få, att det bara torde dröja en kortare
tid, innan de helt försvunnit. Det finns därför enligt beredningens mening
inte anledning räkna med att några frälseräntor skall existera när nya balken
träder i kraft. Beredningen behandlar följaktligen inte frälseräntorna i
promulgationslagen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt tar upp de problem som sammanhänger
med att enligt fastighetsbildningslagen sammanläggning kunnat ske av s. k.
ofri tomt eller del därav med fri tomtmark. Sålunda bildade fastigheter sägs
vara olämpliga såväl ur fastighetsbildningssynpunkt som ur inskrivningsrättsliga
synpunkter. Även om nya sådana fastighetsbildningar inte skulle
komma att tillåtas, kvarstår problemen med de redan skapade. Hovrätten anser
det vara angeläget att den säregna form av fast egendom som besittningsrätten
till ofri tomt utgör i sin helhet avvecklas.

Departementschefen. Som jag uttalat vid remissen till lagrådet av den
sedermera antagna lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom utgör
de här avsedda sakrättstyperna förhållandevis sällsynta kvarlevor från
äldre tid (prop. 1966: 24 s. 105). Av de i 5 § 1895 års lag angående vad till
fast egendom är att hänföra uppräknade rättigheterna — frälseränta, ofri
tomt i stad, vattenverk på annans grund och i jordeboken upptaget fiskeri —
undantogs inte frälseränta i övergångsbestämmelserna till 1966 års lag, varigenom
1895 års lag upphävdes. Som lagberedningen framhåller är frälseräntorna
numera avvecklade och de behövde därför inte ens övergångsvis
bevaras vid sin karaktär av fast egendom. Sedan den 1 juli 1967, då 1966 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

113

lag trädde i kraft, återstår alltså bara ofri tomt, vattenverk och fiskerier att
beakta vid ikraftträdandet av den nya jordabalken. Som jag tidigare framhållit
skall nämligen 1966 års lag formellt upphävas och i stället inarbetas
som 2 kap. i nya balken. Den berörda övergångsbestämmelsen till 1966 års
lag — punkten 4 —• torde därvid vara att betrakta som en sådan bestämmelse
med ej tidsbegränsad uppgift, som enligt vad beredningen anför under 2 §''
promulgationslagen fordrar särskilt uttalande för det fall att den avses skola
erhålla fortsatt tillämpning.

Vad först beträffar vattenverk och fiskerier kan jag i likhet med beredningen
inte finna något bestämt rättsligt intresse för att nu frånta dem deras
sakrättsliga ställning. De bör därför också i fortsättningen tillförsäkras
den karaktär av fast egendom som de f. n. innehar. Härvid bör emellertid
uppmärksammas att i förslaget till ny fastighetsbildningslag tagits upp en
bestämmelse, enligt vilken vad i lagen sägs om mark eller område i tillämpliga
delar gäller också beträffande fiske, som ej är förenat med rätten till
grunden och ej utgör servitut (1 kap. 4 §). Sådant fiske blir alltså underkastat
lagens bestämmelser och kan undergå ändringar på motsvarande sätt
som fastigheternas ägoområden. Vidare tillämpas f. n. beträffande såväl vattenverk
som fiskerier det förfarandet att besittningsrätten avföres från jordeboken
sedan den på grund av särskild utredning konstaterats ha upphört.
Förevarande paragraf avser inte att hindra ett sådant förfarande.

Väsentligt större problem erbjuder de ofria tomterna. Visserligen torde
de svårigheter som sammanhängt med att ofri tomt kunnat vara belägen på
donationsjord i huvudsak ha undanröjts efter antagandet av förslaget om
avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande
till staten (prop. 1964: 157, SU 164, rskr 342). Den donationsjord
som berörts av de ofria tomterna torde nämligen komma att i enlighet med
beslutet om avveckling överlåtas till städerna. Ett beaktansvärt praktiskt
problem utgör däremot det av Svea hovrätt påtalade förhållandet att ofri1
tomt eller del därav kunnat ingå i sammanläggning med fri mark. Ett annat
problem består däri att en tomts egenskap av ofri kan vara okänd för innehavaren
genom att anteckning därom inte skett i fastighetsboken. Även om1
skyddet för innehavaren i sådant fall blir förbättrat som följd av de föreslagna
reglerna om godtrosförvärv på grund av inskrivning (18 kap.) och de
utvidgade möjligheterna att åberopa hävd till fast egendom (16 kap.), kvarstår
problemen i vart fall under en övergångstid. Mycket talar således för att
institutet ofri tomt på något sätt bör avvecklas. Frågan övervägs f. n. inom
justitiedepartementet. Tills vidare bör emellertid de ofria tomterna bibehållas
vid sin karaktär av fast egendom.

10 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i lagberedningens förslag, upptar
reglerna i 10 § av utredningens förslag i sak oförändrade.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Jordabalksutredningen. Utredningen anför i motiven till 9 kap. i sitt förslag
(motsvarande 7 kap. i departementsförslaget) att frågan om fideikommissens
avskaffande kommit i ett nytt läge sedan lagberedningen avgav sitt
betänkande. Utredningen hänvisar till ett för 1963 års riksdag framlagt förslag
till lag om avveckling av fideikommiss (prop 1963: 5). Jordabalksförförslaget
bör därför enligt utredningens mening inte i fortsättningen innehålla
några specialbestämmelser om fideikommissfastigheter motsvarande
dem som f. n. finns i NJL. En regel som utredningen anser böra ges fortsatt
tillämpning genom en övergångsbestämmelse är emellertid 1 kap. 9 § NJL.
Enligt detta lagrum skall arrende- eller hyresavtal, som slutits beträffande
sådan fideikommissfastighet som inte är att anse som huvudgård till fideikommiss,
gälla också i förhållande till annan innehavare av fideikommisset
än upplåtaren. Ny innehavare av fideikommisset får dock säga upp avtalet
under vissa i lagrummet angivna förutsättningar. Utredningen konstaterar
att förslaget till lag om avveckling av fideikommiss, som föreskriver att fideikommiss
i princip skall upphöra när den som är innehavare And lagens ikraftträdande
avlider, tar upp en motsvarighet till nu nämnda regler såvitt avser
förhållandet till den som förvärvar fideikommissegendomen vid avvecklingen.
Till följd av vissa i lagförslaget givna undantagsregler kan det dock
inträffa att fideikommiss inte upphör i samband med att innehavaren avlider.
För dessa fåtaliga fall får reglerna i 1 kap. 9 § NJL fortfarande under
viss tid en funktion att fylla. Utredningen, som förutsätter att lagförslaget
antas av riksdagen i huvudsak oförändrat, tar därför i promulgationslagen
upp en övergångsbestämmelse som ger de ifrågavarande reglerna fortsatt
tillämpning.

Departementschefen. Sedan lagberedningen och jordabalksutredningen
avlämnade sina betänkanden har lagen den 6 dec. 1963 (nr 583) om avveckling
av fideikommiss trätt i kraft den 1 januari 1964. Enligt lagen skall fideikommiss
avvecklas på så sätt att fideikommisset upphör när den som vid
lagens ikraftträdande är innehavare därav avlider (3 §). Vissa undantag uppställs
dock (4—6 och 38 §§). Om exempelvis nuvarande innehavare frånträder
egendomen för att tillträda annat fideikommiss, skall fideikommisset
upphöra först när näste innehavare avlider (5 §). Vidare kan i vissa fall tidpunkten
för fideikommissets upphörande komma att bero av Kungl. Maj :ts
förordnande (6 och 38 §§).

Jordabalksutredningen kunde beakta den nya lagstiftningen så till vida
som proposition i ämnet hade överlämnats till riksdagen när utredningen
avgav sitt betänkande. Jag delar utredningens uppfattning att efter antagandet
av den nya lagstiftningen om avveckling av fideikommiss några regler om
fideikommiss inte bör tas in i balken utan att erforderliga övergångsbestämmelser
i stället bör inflyta i promulgationslagen. De regler som avser fideikommiss
finns f. n. i 1 kap. 9 § samt 2 kap. 2 och 49 §§ NJL. Till behovet av

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

särskilda regler såvitt avser arrende av fastighet som utgör fideikommiss
får jag eventuellt återkomma vid mitt ställningstagande till arrendelagsutredningens
betänkande. För tillfället finns det anledning att rikta uppmärksamheten
på reglerna i 1 kap. 9 § NJL.

Enligt 1 kap. 9 § NJL gäller arrende- och hyresavtal, avseende annan
fideikommissfastighet än huvudgård, också för annan innehavare av fideikommisset
än upplåtaren. Denna regel blir i allmänhet inte längre tillämplig,
eftersom fideikommisset som regel skall upphöra vid den nuvarande innehavarens
frånfälle. Som jag anförde i propositionen med förslag till avveckling
av fideikommiss (prop. 1963: 5 s. 155) har den princip som uppbär
lagrummet inte ansetts böra brytas, varför i avvecklingslagen intagits en
bestämmelse om att avtal varom nu är fråga skall gälla också mot den som
förvärvar egendomen vid avvecklingen (15 §). Regeln i 1 kap. 9 § NJL skulle
därför fortfarande kunna bli tillämplig bara i de fåtaliga fall då fideikommiss
i enlighet med vad jag nyss anförde inte kommer att upphöra vid den nuvarande
innehavarens frånfälle. Som jordabalksutredningen funnit bör emellertid
regeln äga fortsatt tillämpning för dessa fall, vilket sker genom förevarande
övergångsbestämmelse. I fråga om bestämmelsens räckvidd kan
påpekas att den fortsatta tillämpligheten av 1 kap. 9 § NJL kan komma att
avse inte bara arrende eller hyresavtal, som slutits före balkens ikraftträdande,
utan också sådana avtal som träffas först därefter.

11 §■

Paragrafen motsvarar 11 § i jordabalksutredningens förslag.

Jordabalksutredningen. Enligt utredningens förslag skall upplåtelse av
vattenfallsrätt inte längre få äga rum. Sådana vattenfallsrätter som eventuellt
existerar vid balkens ikraftträdande bör emellertid tillåtas fortleva.
Genom 11 § i förslaget garanteras ifrågavarande rättigheters fortbestånd.

Departementschefen. Av skäl som jag närmare utvecklade vid remissen
till lagrådet den 11 februari 1966 av förslag till ny jordabalk (s. 28) har institutet
vattenfallsrätt inte tagits med i departementsförslaget. Enligt vad
jag inhämtat existerar fortfarande ett litet antal vattenfallsrätter. Som utredningen
anför bör dessa få fortleva. Jag ansluter mig därför i princip till
utredningens förslag.

Vattenfallsrätten följer i gällande rätt i allt väsentligt reglerna för tomträtt.
Som kommer att framgå av 37 § promulgationslagen föreslår jag, att
vissa av balkens bestämmelser om tomträtt i 13 kap. skall gälla också för
sådana vid ikraftträdandet existerande tomträtter, på vilka NJL i dess lydelse
efter 1953 års ändringar ägt tillämpning. Två av de angivna lagrummen,
nämligen 13: 7 och 26, bör under motsvarande betingelser ges tillämpning
också på vattenfallsrätt. Bestämmelser härom har jag tagit upp som ett
andra stycke i förevarande paragraf. 13: 7 innehåller den allmänna förkla -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ring, varigenom tomträtt i huvudsak likställs med fast egendom. För berörda
vattenfallsrätters del innebär detta bl. a. att överlåtelse av vattenfallsrätt
och upplåtelse av panträtt eller av annan rättighet i eller till förmån för
denna blir att bedöma enligt nya balkens regler. Detsamma kommer att gälla
om vissa andra förhållanden som regleras i balken, t. ex. i 17 kap. om företräde
på grund av inskrivning såvitt avser konkurrens mellan olika i vattenfallsrätten
upplåtna rättigheter. Beträffande förhållandet till fastighetsägaren
och i fastigheten gällande belastningar bör vattenfallsrätten, liksom
tomträtten, betraktas som en nyttjanderätt. Härtill återkommer jag vid 39 §.
113:26 ges en hänvisning till bl. a. regler om fast egendom i exekutivrättslig
lagstiftning, vilken hänvisning bör gälla i stället för motsvarande bestämmelser
i äldre lag.

Vattenfallsrätten har alltsedan institutet infördes i lagstiftningen följt
samma förfaranderegler som gällt för tomträtten. Detta har varit fallet såväl
enligt lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till
sådan rätt som enligt lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Undantag har gällt — förutom i vissa hänseenden som betingats av tomträttens
speciella utformning — i fråga om kravet på äkta makes samtycke vid
överlåtelse och vid inteckning, där ett sådant krav uppställts för tomträttens
del men inte beträffande vattenfallsrätten. Med bibehållande av denna skillnad
i behandlingen har det synts mig lämpligt att låta existerande vattenfallsrätter
också i fortsättningen få följa tomträttens förfaranderegler. Bestämmelser
härom har tagits upp i ett tredje stycke av paragrafen.

12 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i lagberedningens och utredningens förslag.

Lagberedningen. Av innehållet i promulgationslagen till NJL anser beredningen
att bara 5 § med dess förbud mot vidare upplåtelser av s. k. ofria tomter
behöver överföras till jordabalkens promulgationslag.

Departementschefen. Varken i den nya balken eller i annan föreslagen
eller redan gällande lagstiftning ges någon möjlighet till upplåtelse av besittningsrätt
till ofri tomt eller direkt motsvarighet därtill. Tvärtom synes
de tidsbegränsningar som gäller för upplåtelser av nyttjanderätt i allmänhet
medföra att dylika upplåtelser borde vara omöjliga även utan
ett uttryckligt förbud. Av beredningens år 1905 avgivna betänkande
med förslag till NJL framgår emellertid att besittningsrätten till ofri tomt
stått oberörd av senare lagstiftning om nyttjanderätt och dess tidsbegränsning.
Det av ålder gällande rättsinstitutet ofri tomt synes av historiska skäl
ha ansetts artskilt från övriga former av nyttjanderätt. Beredningen konstaterade
i 1905 års betänkande att upplåtelse av ifrågavarande besittningsrätt
fortfarande syntes möjlig såvitt avsåg ursprunglig stadsjord eller donations -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5 år 1970

jord. Beredningen föreslog därför ett uttryckligt förbud, som senare också
kom att inflyta i promulgationslagen till NJL (5 §). Med hänsyn till det anförda
får ett visst — fast numera troligen mest teoretiskt — behov anses
föreligga av ett uttryckligt förbud mot upplåtelse av besittningsrätt till ofri
tomt. Jag har därför anslutit mig till beredningens förslag.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 1—3 kap. nya jordabalken

13 §.

Paragrafen innehåller den i inledningen behandlade bestämmelsen om att
1—3 kap. nya jordabalken i princip skall tillämpas även på äldre rättsförhållanden.

14 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i lagberedningens och jordabalksutredningens
förslag.

Departementschefen. Genom lagen den 21 mars 1952 (nr 95) om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län infördes ett
lokalt begränsat förbud mot sämjedelning. Förbudet utsträcktes genom lagen
den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast egendom
till att omfatta hela landet. Sistnämnda lag är tillämplig endast på sämjedelning
som sker efter den 30 juni 1962. 1952 års lag är alltjämt gällande
men endast såvitt avser sämjedelning före den 1 juli 1962.

Ett generellt förbud mot sämjedelning tas upp i 1: 1 andra stycket i det
remitterade förslaget. Denna bestämmelse synes böra gälla endast i fråga
om sämjedelning efter balkens ikraftträdande. Förbudslagen från år 1962
bör behålla sin giltighet, men endast med avseende på sämjedelning före
balkens ikraftträdande.

Det bör anmärkas att genom att förbudsregeln i det remitterade förslaget
tas upp i 1 kap., vilket kapitel som framgår av föregående paragraf föreslås
få i princip återverkande kraft, och inte som i de tidigare jordabalksförslagen
i 4 kap., vilket kapitel endast äger tillämpning på rättsförhållanden
efter balkens ikraftträdande, så blir det nödvändigt att uttryckligen begränsa
förbudsregelns tillämplighet till framtida förhållanden, vilken begränsning
inte har någon motsvarighet i tidigare förslag. Den övergångsbestämmelse
som anger att tidigare sämjedelningsförbud ej gäller sämjedelning
efter balkens ikraftträdande bör ta sikte på endast 1962 års lag. Redan genom
övergångsbestämmelserna i den lagen fastslogs att 1952 års lag inte
äger tillämpning på framtida sämjedelning.

15 §.

Paragrafen, som motsvarar 15 § i lagberedningens och 14 § i jordabalksutredningens
förslag, innehåller övergångsbestämmelser för de kategorier
av gränser som inte f. n. inbegrips under den i 1: 3 i förslaget till ny jorda -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

balk uttryckta principen att gräns, som blivit bestämd enligt lag, bär den
sträckning som utmärkts på marken i laga ordning.

Inledning. I lagen den 17 juni 1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om
äldre ägogränser, vilken lag som framgår av 2 § föreslås upphävd genom den
nya balkens ikraftträdande, har fastslagits den grundsatsen att förhållandena
på marken äger vitsord framför andra uppgifter rörande en gräns. Bestämmelserna
i lagen avser gränser tillkomna vid lantmäteriförrättning som fastställts
eller på annat sätt blivit lagligen gällande före lagens ikraftträdande
den 1 januari 1933. Om tvist rörande sträckningen av sådan gräns inte
yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande, anses den sträckning som i
laga ordning blivit utmärkt på marken som den rätta, fastän den inte överensstämmer
med förrättningskartan och de till denna hörande handlingarna.
Genom ändring i 21 kap. 47 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet (JDL) i samband med tillkomsten av 1932 års lag gäller
principen också gränser som tillkommit genom lantmäteriförrättning efter
årsskiftet 1932/33. Principen gäller i viss utsträckning även beträffande
gräns i stadssamhällen. Före ikraftträdandet av lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad (FBL) skedde skifte, hemmansklyvning,
ägoutbyte och utbrytning av servitut på stadsmark genom lantmäteriförrättning,
varav alltså följer att gräns som tillskapats i sådant sammanhang inbegrips
under 1932 års lag. Efter ikraftträdandet av FBL sker motsvarande
fastighetsbildning genom s. k. mätningsförrättning, men genom hänvisning
i 6 kap. FBL är innehållet i 21 kap. 47 § JDL tillämpligt på sådan gräns som
tillkommit vid skifte, ägoutbyte och servitutsutbrytning. Principen om vitsord
åt sträckningen på marken är däremot inte gällande i fråga om gräns
som tillkommit genom laga skifte, ägoutbyte eller utbrytning av servitut
under tiden från FBLs ikraftträdande den 1 januari 1918 intill ikraftträdandet
av den förändrade lydelsen av 21 kap. 47 § JDL den 1 januari 1933.
Vidare gäller principen ej gräns som tillkommit vid avstyckning enligt 5 kap.
FBL och ej heller tomtgräns. Sådana gränser har ej tillkommit vid lantmäteriförrättning
och hänvisning förekommer ej till JDLs regler.

Den i 1932 års lag upptagna grundsatsen har i beredningens förslag och
i det remitterade förslaget till ny jordabalk kommit till uttryck i 1: 3. Principen
har emellertid därvid gjorts tillämplig även på samtliga gränser i
stad och liknande samhällen.

Enligt 1932 års lag gäller en tidsfrist av tio år varunder anmärkningar mot
de förefintliga gränssträckningarna får avges. Beträffande sådana granstvister
innehåller 1932 års lag vissa avvikelser från vad som gäller vid
gränsbestämning enligt JDL. Sålunda kan förrättningen utvidgas till att
avse även rätta sträckningen av annan samtidigt tillkommen gräns. Frågan
om sådan utvidgning skall upptagas vid särskilt sammanträde som en fråga
om förrättningens omfattning. I fråga om kungörelse och kallelse till sammanträdet
hänvisas till bestämmelserna om gränsbestämningsförrättning i
JDL. Godkänns inte beslutet om förrättningens omfattning av samtliga när -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5 år 1970

varande sakägare, skall beslutet underställas ägodelningsrättens prövning.
Vidare är avträdare av mark i vissa fall berättigad till ersättning för växande
skog. Om bestämmande av sådan ersättning gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i JDL angående ersättning för skog vid laga skifte. Vid
handläggning av ärende angående utvidgning av förrättning eller ersättning
för växande skog skall gode män alltid närvara. Tvist om sträckningen av
ägogräns skall anses lia yppats, förutom när talan blivit instämd till ägodelningsrätt,
då förrättning för gränsens bestämmande blivit sökt eller blivit
påkallad eller av förrättningsmännen beslutad i samband med annan
lantmäteri!örrättning. Är tvist yppad inom fristen och utvidgas förrättningen
att avse även annan gräns, skall tvist angående även den gränsen anses
ha yppats inom fristen. Enligt ett särskilt övergångsstadgande skall bestämmelserna
om utvidgning av förrättning och ersättning för växande skog äga
tillämpning även i det fall att tvisten om sträckningen av ägogräns yppats
före lagens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän eller
ägodelningsrätt.

Lagberedningen. Den utvidgning av principen om vitsord åt förhållandena
pa marken som 1: 3 nya balken innehåller för med sig behov av övergångsbestämmelser
för de kategorier av gränser i stad vilka f. n. inte inbegrips
under principen. De av beredningen föreslagna bestämmelserna upptar en
tioårsfrist, varunder anmärkningar mot de förefintliga gränssträckningarna
får avges. Bestämmelserna har även i övrigt utformats efter mönster
av innehållet i 1932 års lag.

Departementschefen. Den utvidgning av principen att en lagligen bestämd
gräns skall ha den sträckning som i laga ordning utmärkts på marken
till samtliga gränser i städer och liknande samhällen som föreslagits i
nya balken torde, som jag anfört i anslutning till 1: 3, vara av ringa praktisk
betydelse. Vissa övergångsbestämmelser, som i likhet med 1932 års lag
medger en tioårsfrist för att framställa anmärkning mot den förefintliga
gränssträckningen, synes dock inte kunna undvaras. Den grundläggande regeln
härom har tagits upp i första stycket av denna paragraf.

Utformningen i övrigt av ifrågavarande bestämmelser bör ske under beaktande
av att den nya fastighetsbildningslagen är avsedd att träda i kraft
samtidigt med den nya jordabalken. Den anknytning till reglerna om gränsbestämning
i JDL som efter förebild av 1932 års lag föreslås av beredningen
bör därför ersättas med en anknytning till reglerna i 14 kap. nya fastighetsbildningslagen
angående fastighetsbestämning.

Vid införandet av preklusionsförfarandet i 1932 års lag ansågs det önskvärt
att genom lagstiftningen öppnades möjlighet att samtidigt bestämma flera
av varandra beroende ägogränser. Beredningen har också efter förebild av

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

1932 års lag föreslagit vissa bestämmelser om utvidgning av förrättningen
att avse också annan samtidigt tillkommen gräns. Jag delar beredningens
uppfattning att en sådan möjlighet bör finnas och föreslår en bestämmelse
härom i andra stycket.

Den i 1932 års lag stadgade rätten till ersättning för växande skog grundar
sig på den uppfattningen att den som måhända under en lång följd av
år hävdat en fastighet i enlighet med lagligen utsatta märken bör få ersättning
för skogen. Jag delar beredningens uppfattning att en bestämmelse
om ersättning för växande skog bör tas upp i detta sammanhang. Ersättningen
skall avse all växande skog och bestämmas med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet efter en skälighetsbedömning. Bestämmelsen
om ersättning för skog återfinns i tredje stycket.

Underställning av ett beslut om utvidgning av förrättningen kan inte äga
rum vid fastighetsbestämning enligt förslaget till ny fastighetsbildningslag.
Något praktiskt behov av en sådan möjlighet föreligger dock ej. Gode män
skall deltaga i förrättning för fastighetsbestämning när förrättningslantmätaren
finner att så behövs eller när sakägare begär det och oskäligt dröjsmål
ej föranleds härav (jfr 4 kap. 1 § och 14 kap. 1 § i det remitterade förslaget
till ny fastighetsbildningslag).

På det sätt som skett i 1932 års lag och i beredningens förslag bör en uttrycklig
regel ange när tvist om gräns sträckning skall anses ha uppkommit.
En tvist bör anses ha uppkommit, förutom när talan väckts vid domstol, när
ansökan om fastighetsbestämning gjorts eller frågan om fastighetsindelningens
beskaffenhet upptagits till prövning vid fastighetsbestämning i samband
med fastighetsbildning. En regel härom tas upp i fjärde stycket. I samma
stycke har vidare upptagits reglerna att om tvist uppkommit inom fristen
och förrättning för gränsens bestämmande utvidgats till att avse även annan
gräns, är tvist också angående den gränsen uppkommen inom fristen. I
sista stycket tas upp en regel om att bestämmelserna om utvidgning av förrättningen
och om ersättning för växande skog skall äga tillämpning även i
det fall att tvisten uppkommit före den nya balkens ikraftträdande men då
ännu ej avgjorts av förrättningsmännen eller ägodelningsrätten.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 1: 5 andra stycket i lagberedningens förslag till
ny jordabalk och innehåller regler om s. k. gränshävd.

Gällande rätt. Regler enligt vilka viss tids hävd tillerkänns speciell betydelse
för bestämmandet av fastighetsgräns saknas i gällande rätt. Institutet
gränshävd är alltså okänt. Om ägaren av en fastighet invid rågång visar
urminnes hävd till ett område på andra sidan rågången anses detta emellertid
höra till fastigheten. Det är alltså möjligt att ändra fastighetens om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

121

fång genom bevisning om urminnes hävd. En rågång, som på detta sätt kommer
att ligga inom en fastighet, upphör dock inte därmed att vara skifteslagsgräns.

Lagberedningen. Vid framläggandet av 1947 års förslag uttalade lagberedningen
sin avsikt att inte lägga fram något förslag om urminnes hävd
men däremot ett hävdeinstitut av innebörd att femtio års ostörd och oklandrad
besittning skulle kunna grundlägga äganderättsförvärv. Sådan hävd
skulle kunna åberopas också i strid med rå och rör och andra legala gränser.

I 1960 års förslag upptas visserligen ett hävdeinstitut men detta förutsätter
vunnen lagfart. Någon motsvarighet till det av beredningen i dess tidigare
sammansättning planerade hävdeinstitutet föreslås inte. Under sina
överläggningar med fastighetsbildningskommittén har beredningen emellertid
kommit till den övertygelsen att ett särskilt hävdeinstitut är erforderligt
i fråga om vissa gränser. De fall som åsyftas är sådana där s. k. sämjeägoutbyten
genomförts. Sådana byten har tidigare förekommit i mycket stor
utsträckning. Enligt kommitténs mening skulle det vara stötande om man
vid bestämmandet av en fastighets omfattning var tvungen att bortse från
dylika överenskommelser. Den bästa utvägen att komma till rätta med förhållandena
ansåg kommittén vara att i jordabalken öppna möjlighet till ett
godtagande av den privata fastighetsbildning som det här är fråga om. Det
kunde inte antas att ägare och rättighetshavare härigenom skulle tillskyndas
skada. Fastmer måste dylika bestämmelser i allmänhet vara ägnade att öka
deras trygghet, eftersom det så gott som alltid torde förhålla sig så att man
vid överlåtelse och annat förfogande över fastigheten tillmätt det faktiska
markinnehavet avgörande betydelse, åtminstone i fall där detta bestått någon
tid. Fastighetsbildningskommittén ansåg också att bestämmelser av antydd
art skulle helt överensstämma med rättsuppfattningen hos den jordägande
befolkningen. Bestämmelserna skulle också underlätta kommitténs
fortsatta arbete. De borde emellertid begränsas till att avse endast sådana
sämjeägoutbyten, som kommit till stånd före nya jordabalkens ikraftträdande.

Lagberedningen, som ansluter sig till fastighetsbildningskommitténs synpunkter,
anser att som en förutsättning för ett godtagande av den på
överenskommelse grundade gränsen bör gälla att denna oklandrat hävdats
under viss tid. Med hänsyn till av beredningen i övrigt föreslagna hävdetider
finner beredningen en tidrymd av tjugo år innebära en lämplig avvägning.
För bestämmelsernas tillämpning synes i övrigt inte böra krävas mer än att
det av omständigheterna framgår att gränsändringen skett sämjevis. Därvid
är av särskild betydelse att på ömse sidor skett ett givande och tagande
i något så när samma omfattning eller att, i annat fall, gränsändringen i betraktande
av omständigheterna kan anses vara jämförelsevis ringa. Lagbe -

122

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

redningen framhåller också vikten av att den ursprungliga, rätta gränsen
och den på överenskommelsens väg ändrade sträckningen måste kunna anses
som sträckningar av samma gräns. En överenskommelse, varigenom ägaren
av en fastighet till dennas utökande förvärvat ett område av en intilliggande
fastighet, skall inte i nu förevarande ordning kunna vinna beaktande.
Reglerna i beredningens förslag om gränshävd har utformats mot bakgrund
av beredningens nu redovisade överväganden.

Remissyttrandena. Lantmäteristijrelsen anser att bestämmelsen fyller en
lucka i lagstiftningen men vill ifrågasätta om regeln, fastän den utformats
som en norm vid bestämning av gräns, inte skulle få sin största betydelse
vid sådana tvister angående fastighetsindelningens beskaffenhet, som inte
utgör gränstvister. Ett uttalande om bestämmelsens tillämplighet i sådana
fall skulle bidra till att undanröja ovisshet härom. En viss tveksamhet rörande
bestämmelsens lämplighet kommer till synes i yttranden från bl. a.
kommunaltekniska föreningen, som menar att ordning och reda i fastighetsoch
äganderättsförhållandena kräver att fastighetsbildning och fastighetsbestämning
får ske endast genom laga förrättningar. Föreningen ifrågasätter
därför om inte sämjebyten bör legaliseras genom förrättning. Lantmätareföreningen
förutser stora svårigheter att utreda huruvida hävden verkligen
grundades på överenskommelse, som har ingåtts mellan ägarna på ömse
sidor. Det anses också oklart om regeln skall gälla även i fall när överenskommelsen
inte inneburit enbart eu justering av gränsen utan i realiteten
också en överlåtelse av mark. Regeln har enligt föreningens mening knappast
någon uppgift att fylla när sakägarna på ömse sidor är överens, eftersom
sträckningen av en sådan gräns alltid kan fastställas i enlighet med en
av sakägarna godkänd hävdelinje. Skulle sakägarna åter vara oense torde
tillämpningen av den föreslagna regeln medföra betydande svårigheter.

Svea hovrätt behandlar förhållandet till lagstiftningen om förbud mot
sämjedelning — vilken delvis tillkommit efter det att lagberedningen framlade
1960 års betänkande -— och framhåller att vissa skäl kan tala för att
sådana sämjeägoutbyten som tillkommit under tid när sämjedelning varit
förbjuden inte bör beaktas. Mot en dylik lösning anses dock tala att det i de
fall som här avses endast är fråga om jämförelsevis ringa gränsändringar,
vilka måhända inte behöver möta en lika stark reaktion som sämjedelningar
i allmänhet.

Departementschefen. 11:5 andra stycket i lagberedningens jordabalksförslag
togs upp en regel om s. k. gränshävd. Vid remissen till lagrådet av förslag
till ny jordabalk uppehöll jag mig vid denna fråga (remissprotokollet
s. 70). Jag anförde bl. a. att regeln under remissbehandlingen väckt viss
tveksamhet hos några remissinstanser men att den tillstyrkts av lantmäteristyrelsen
m. fl. Jag anslöt mig i sak till beredningens förslag. Med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr li-5 år 1970

123

till att regeln bara tar sikte på överenskommelser som skett före balkens
ikraftträdande ansåg jag dock att regeln inte borde tas upp i själva balken
utan placeras i promulgationslagen. I det följande skall jag uppehålla mig
vid den närmare utformningen av regeln.

För att ett hävdeinstitut av här ifrågavarande karaktär inte skall missbrukas
krävs särskilda regler. I första hand krävs sålunda att hävden grundas
på överenskommelse. Fråga om så är fallet torde i allmänhet inte vålla
några problem. Har gränsen under lång tid oklandrat hävdats i en viss sträckning
lär det i allmänhet föreligga enighet om hur gränsen kommit att ändras.
Om det däremot råder oenighet i frågan huruvida någon överenskommelse
träffats om sämjeägoutbyte lär hävden sällan vara oklandrad och
regeln är alltså inte tillämplig redan av denna anledning.

För att bestämmelsen skall vara tillämplig har lagberedningen vidare uppställt
kravet att det skall vara fråga om en och samma gräns, som genom
överenskommelsen erhållit en annan sträckning. Det är även enligt min mening
angeläget att detta krav upprätthålls. Härigenom utesluts från bestämmelsens
tillämplighet sådana fall, där överenskommelsen avser mera omfattande
gränsändringar. Däremot bör enligt min mening inte generellt
gälla att på ömse sidor skett ett givande och tagande i något så när samma
omfattning. Även i sådana fall när överenskommelsen innebär att endast
eu av fastigheterna tillgodosetts bör regeln vinna tillämpning, förutsatt att
det är fråga om samma gräns.

Den av lantmäteristyrelsen väckta frågan angående regelns tillämplighet
vid sådana tvister angående fastighetsindelningens beskaffenhet, som inte
utgör gränstvister i egentlig mening, torde inte kunna besvaras generellt.
Grundar sig ändringen i fastighetsindelningen på överenskommelse före den
angivna tiden och har fastigheterna därefter hävdats i enlighet härmed bör
hinder inte föreligga att tillämpa regeln även om tvisten inte omedelbart
rör en gränsfråga. Förhållandena är emellertid skiftande och det torde få
ankomma på de tillämpande myndigheterna att i varje särskilt fall avgöra
om en sådan tillämpning står i överensstämmelse med de principer som
ligger bakom bestämmelsen om gränshävd.

Regeln om gränshävd kompletterar och kompletteras i viss mån av den
rätt att träffa förening om gränsens sträckning, som f. n. regleras i 7 kap.
3 och 4 §§ JDL. Motsvarande regler återfinns — med vissa ändringar — i 14
kap. 5 § i förslaget till ny fastighetsbildningslag. Om sakägarna på ömse
sidor av gränsen är överens, kan samma resultat ofta uppnås antingen man
tillämpar de föreslagna reglerna om gränshävd eller träffar förening om
gränsdragningen. Med stöd av hävdereglerna kan gränsen i vissa fall fastställas
i enlighet med hävden — i strid med karta m. m. — även om överenskommelse
inte kan träffas, låt vara att det i dessa fall ofta kommer att visa
sig svårt att styrka att hävden lämnats oklandrad och att den grundas på
en minst tjugo år gammal överenskommelse.

Hävdetiden har av beredningen föreslagits utgöra minst tjugo år. Den

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

överenskommelse, på vilken hävden grundas, skall vidare — enligt vad beredningen
avsett — ha ingåtts före nya balkens ikraftträdande. Någon erinran
har inte riktats mot tiden i och för sig men det har satts i fråga huruvi-t
da inte bestämmandet av den kritiska tidpunkten för ingående av överenskommelse
i gränsfrågan bör röna inflytande av den lagstiftning om ogiltighet
av sämjedelning som genomförts åren 1952 och 1962. Denna lagstiftning
avser visserligen bara sämjedelning i egentlig mening, dvs. den form av
privat jorddelning som består i att ägarna av ideella andelar i fast egendom
träffar avtal om att för andelarna skall läggas ut särskilda ägolotter,
medan de sämjeägoutbyten som avses med bestämmelserna om gränshävd i
regel inte innefattar sämjedelning i denna mening och därför ej heller träffas
av ogiltighetspåföljden enligt nämnda lagstiftning. I vissa fall kan emellertid
sådana sämjeägoutbyten innefatta också sämjedelning i egentlig mening.
Detta gäller i fråga om de s. k. komplicerade sämjedelningarna, dvs.
sämj edelningar som sker i kombination med byte av ägolotter över fastighetsgräns.
I dylika fall berörs sämjeägoutbytena av ogiltighetsbestämmelserna
i nyssnämnda lagstiftning. Det skulle därför i vissa fall kunna bli svårt att
tillämpa bestämmelserna om gränshävd beträffande sådana sämjeägoutbyten.
Farhågorna för tillämpningssvårigheter bör dock inte överdrivas. Beredningens
förslag har den bestämda fördelen att ordning och reda befordras
i samtliga äldre fastighetsförhållanden. På grund härav och då sämjeägoutbyten
under sistförflutna årtionden inte torde ha förekommit annat än
undantagsvis föreslår jag att regeln görs tillämplig på samtliga överenskommelser
före balkens ikraftträdande.

En fråga som uppmärksammats under remissbehandlingen är huruvida
bestämmelser behövs för att kunna legalisera sämjeägoutbyte genom förrättning.
Frågan behandlas i prop. 1968: 127 med förslag till legaliseringslag.
Jag har där intagit den ståndpunkten (s. 56) att legaliseringsförfarandet inte
bör göras tillämpligt på sämjeägoutbyten. Detta gäller dock inte fall där
bytet genomförts på sådant sätt och i sådan form att transaktionen består av
ömsesidiga, giltiga arealöverlåtelser. Legalisering bör då kunna ske i samma
utsträckning som gäller för arealförvärv.

I beredningens förslag har tagits upp en hänvisning till en i 1:5 första
stycket i förslaget upptagen regel om teknisk jämkning av gräns. Sistnämnda
regel har i det remitterade jordabalksförslaget ersatts med en hänvisning
till fastighetsbildningslagstiftningen. Regeln om teknisk jämkning av
gräns har i förslaget till ny fastighetsbildningslag tagits upp i 14 kap. 6 §.
Särskild hänvisning till sistnämnda bestämmelse anser jag inte behövlig i
detta sammanhang.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 4 kap. nya jordabalken

17 §.

Paragrafen motsvarar de delar av 19 § i lagberedningens och 18 § i jordabalksutredningens
förslag som avser tillämpningen av 4 kap. nya balken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

125

Lagberedningen. Beredningen uppställer i ett första stycke av paragrafen
en principregel avseende tillämpningen av inte bara 4 kap. utan också 5—-26 kap. i beredningens förslag. Innebörden av principregeln är att ett under
äldre rätts bestånd grundat rättsförhållande inte efter nya balkens ikraftträdande
skall regleras av nya balkens bestämmelser. Den betydelse som
rättsförhållandets tillkomst på så sätt får gör det enligt beredningens mening
nödvändigt med en bestämning av vad som skall anses vara tidpunkten
för tillkomsten. I ett andra stycke av paragrafen tar beredningen därför upp
en regel som, såvitt avser överlåtelse av fast egendom, bestämmer rättsförhållandets
tillkomst till den tidpunkt då förvärvet ägde rum. Bestämningen
sägs anknyta till redan vedertaget betraktelsesätt.

Departementschefen. Av skäl som jag inledningsvis anfört har det stora
avsnitt, som i beredningens och utredningens förslag inleds med en principregel
avseende ett flertal kapitel i balken, i departementsförslaget delats upp
i flera mindre avsnitt. Som följd härav kommer det avsnitt som inleds av
denna paragraf att innehålla övergångsbestämmelser bara till 4 kap. Med
hänsyn härtill bär det synts mig lämpligast att direkt utsäga att äldre lag
fortfarande skall tillämpas, om förvärvet ägt rum före den nya balkens
ikraftträdande. Att lagrummet vilar på samma principiella uppfattning som
motsvarande bestämmelse i de tidigare förslagen är även med denna avfattning
fullt tydligt.

Enligt 4: 16 andra stycket kan köparen rikta anspråk mot säljaren, om
inteckning i den överlåtna fastigheten avser också annan fastighet och detta
ej förutsattes vid köpet. Som jag anförde vid remissen av förslaget till ny
jordabalk (s. 201) har dessa bestämmelser tagits upp med hänsyn till att
köparen enligt 22: 2 andra stycket sista punkten i den angivna situationen
är förhindrad att inteckna den köpta fastigheten så länge det gemensamma
ansvaret består. Som jag kommer att närmare beröra vid 46 § denna lag
föreslår jag emellertid att vid tillämpning av de berörda reglerna i 22:2
inte förrän femton år förflutit från balkens ikraftträdande hänsyn skall
tas till inteckning som beviljats eller sökts före ikraftträdandet. Eftersom
sådan inteckning under den angivna övergångstiden inte hindrar köparen
från att ta ut nya inteckningar i den köpta fastigheten, bör han under
samma tid inte kunna rikta anspråk mot säljaren på grund av att inteckningen
avser också annan fastighet. En regel som säger att 4: 16 andra
stycket inte äger tillämpning i den här avsedda situationen har tagits upp
i andra stycket av förevarande paragraf.

18 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i lagberedningens och jordabalksutredningens
förslag.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

Departementschefen. Med bestämmelserna i 4: 7—9 i balken asyftas att
åstadkomma överensstämmelse mellan förvärv och fastighetsbildning på så
sätt att köp, byte och gåva av område (7 §), av andel med utbrytningsklausul
(8 §) och av fastighets andel i samfälld mark (9 §) blir för sin giltighet
beroende av att fastighetsbildning kommer till stånd i överensstämmelse
med förvärvet. Som framgår av föregående paragraf i denna lag skall de
nämnda bestämmelserna inte tillämpas, om förvärvet skett före balkens
ikraftträdande. I den mån förvärvet kunnat ske med giltig verkan enligt
äldre rätt, drabbas det alltså inte av ogiltighetspåföljden enligt de nya bestämmelserna.
Reglerna i 4: 7—9 är emellertid också så till vida begränsat
tillämpliga som att de inte avser att träffa en vidareöverlåtelse av ett område
eller en andel, som under äldre lags tid med civilrättslig verkan frånsålts
fastigheten. Reglerna avser att träffa bara sådana överlåtelser som innebär
att området eller andelen skiljs från fastigheten. Om vidareöverlåtelsen däremot
innebär att ytterligare uppdelning av området eller andelen blir aktuell,
kommer naturligtvis reglerna att i det hänseendet bli direkt tillämpliga
på vidareöverlåtelsen.

I lagen med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet har
bl. a. tagits upp regler, som motsvarar 4: 7 i nya balken. Lagen träder i kraft
den 1 januari 1969 eller således några år före nya balken. Syftet med nämnda
lag är att införa vissa angelägna bestämmelser i balken och dess följdlagstiftning
i förväg. Lagen har alltså viss provisorisk karaktär och skall
därför i huvudsak ha spelat ut sin roll när balken träder i kraft. Eftersom
reglerna i 4: 7 inte ges tillbakaverkande kraft, bör dock den särskilda lagen
fortfarande gälla i fråga om överlåtelser som skett under dess giltighetstid
intill tidpunkten för balkens ikraftträdande. Såtillvida kommer lagen alltså
att leva kvar också efter sistnämnda tidpunkt.

Lagen med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet tillkom
samtidigt med legaliseringslagen. Genom den sistnämnda lagen öppnas möjlighet
att vinna legalisering, förutom av egentliga sämjedelningar, bl. a.
också av arealöverlåtelser. Som förutsättning för legalisering gäller dock att
den privata jorddelningen kommit till stånd före den 1 juli 1962. Äldre
arealöverlåtelser kommer alltså att kunna legaliseras. Arealöverlåtelser som
skett efter den särskilda lagens ikraftträdande den 1 januari 1969 är vidare
beroende av att fastighetsbildning kommer till stånd. Problemet med arealförvärv
som inte leder till fastighetsbildning kommer följaktligen att i fortsättningen
gälla bara de förvärv som ägt rum under mellantiden, fr. o. m.
den 1 juli 1962 t. o. m. den 31 december 1968. För dem gäller inte något
legalt villkor, som gör köpet ogiltigt om fastighetsbildning inte kommer till
stånd, och enda sättet att få sådan till stånd är att söka avstyckning i vanlig
ordning. Om så inte sker och parterna inte låter köpet gå åter, föreligger
alltså en form av privat jorddelning som inte kan legaliseras enligt gällande
bestämmelser. Enligt min mening bör någon lagstiftningsåtgärd beträffande

127

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1970

dessa arealöverlåtelser inte vidtas i detta sammanhang. I en framtid, när
lagstiftningen beträffande arealöverlåtelser i övrigt varit i kraft en tid,
torde det vara lättare att överblicka problemen och finna den lämpligaste
lösningen.

Särskild övergångsbestämmelse med avseende på 5 kap. nya jordabalken

19 §.

Paragrafen motsvarar 25 § i beredningens och 23 § i utredningens förslag.

Lagberedningen. Inledningsvis erinrar beredningen om att 7 kap. i balken
(5 kap. i det remitterade förslaget) avser att reglera förhållandet mellan den
som efter klander återvinner egendom och hans motpart i klanderprocessen.
Kapitlet innehåller däremot inte några bestämmelser om klanderprocessen
som sådan.

I fråga om själva klanderförutsättningarna är det enligt beredningens mening
tydligt att nya balken inte kan få tillbakaverkande kraft. En klandertalan
som väcks efter nya balkens ikraftträdande men avser rättsförhållanden
som uppkommit dessförinnan, skall alltså bedömas enligt äldre lag.
Beredningen framhåller att detta är av betydelse med hänsyn till att nya
balken inskränker utrymmet för klandertalan genom erkännandet av godtrosförvärv
till fast egendom.

När det däremot gäller att reglera förhållandet mellan den som vunnit och
den som förlorat i klanderprocessen, finner beredningen det inte vara nödvändigt
att inta motsvarande ståndpunkt till övergångsspörsmålen. Beredningen
karaktäriserar reglerna i 7 kap. i sitt förslag i det väsentliga som
ett fullständigare utförande och fixerande av äldre rätt i ämnet. Det måste
vara till fördel om de mera uttömmande och konkreta reglerna i nya balken
får tillämpas också när själva klandret grundats på förhållanden före nya
balkens ikraftträdande och således avgjorts enligt äldre lag. Beredningen
frångår därför beträffande 7 kap. i sitt förslag huvudprincipen om att den
nya balken inte är tillämplig på äldre rättsförhållanden. Rörande kapitlets
retroaktiva verkan görs dock det förbehållet att bestämmelserna skall tilllämpas
bara om klandertalan blivit väckt efter den nya balkens ikraftträdande.

Departementschefen. Som beredningen framhåller avser bestämmelserna
i det här berörda kapitlet bara att reglera förhållandet mellan den som
åläggs att avträda fast egendom efter klander och den som tillträder egendomen.
Jag har ingen erinran mot att kapitlet blir tillämpligt också när
klanderprocessen rör äldre rättsförhållanden, med det förbehållet att talan
skall ha väckts efter nya balkens ikraftträdande. Jag ansluter mig därför
i sak till beredningens förslag men vill gärna understryka beredningens ut -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr li5 år 1970

talande, att beträffande själva klanderförutsättningarna den nya balken inte
skall ges tillbakaverkande kraft. Detta är av betydelse för möjligheten att
erhålla bifall till en klandertalan. I fråga om den av beredningen påpekade
möjligheten till godtrosförvärv av fast egendom (18 kap. i det remitterade
förslaget) ges särskilda övergångsbestämmelser i 40 §.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 6 kap. nya jordabalken

20 §.

Departementschefen. I det remitterade förslaget till ny jordabalk har den
principiella ståndpunkten intagits, att ett reviderat inteckningsinstiiut bör
bygga på den förutsättningen att de vid den nya jordabalkens ikraftträdande
befintliga inteckningshandlingarna skall kunna smidigt inpassas i det nya
systemet (remissprotokollet s. 262 och 279). Så långt det går bör i enlighet
härmed nya balkens regler göras tillämpliga på inteckningar som beviljats
eller sökts före ikraftträdandet. En övergångsbestämmelse med detta innehåll
tas upp i denna paragraf. Den närmare innebörden av bestämmelsen
klargörs i 21—23 §§. Det behövs dessutom vissa betydande begränsningar i
bestämmelsen. Dessa anges i 24—26 §§.

21 §.

Departementschefen. Enligt 22 kap. i förslaget till ny jordabalk beviljas
inteckning till visst penningbelopp. På grundval av inteckningen utfärdas
pantbrev. Vid tillämpning av den nya balkens regler på inteckningar som
beviljats före ikraftträdandet bör äldre inteckning i fastighetsboken anses
gälla som inteckning på ett belopp som svarar mot inskrivningens kapitalbelopp
och inteckningshandlingen betraktas som ett pantbrev på samma
belopp. Motsvarande bör gälla, om inteckningen sökts men förklarats vilande.
Inteckningshandlingen bör i sådant fall anses som vilandebevis. En bestämmelse
med denna innebörd tas upp i denna paragraf. Enligt huvudregeln
i 20 § bör den intecknade räntan bli utan betydelse efter ikraftträdandet av
den nya jordabalken. I stället gäller bestämmelserna i 6: 3 andra stycket jordabalken
om tillägg till pantbrevets belopp.

Man torde inte behöva befara några tillämpningssvårigheter när det gäller
att avgöra vad som är att hänföra till äldre inskrivnings kapitalbelopp.
Tveksamhet kan dock råda, om inskrivning meddelats för visst belopp till
säkerhet för indrivningskostnader eller för ränteförlust på grund av förtida
betalning e. d. Eftersom sådant belopp skulle täcka biförpliktelser och inte
borgenärens kapitalfordran samt dessutom tillägget enligt 6: 3 andra stycket
nya balken är avsett att täcka inte bara ränta utan även andra biförpliktelser,
synes riktigast att bortse från beloppet vid fastställande av inteckningens
belopp enligt nya balken. Någon uttrycklig regel härom kan
inte anses behövlig. Denna paragraf är inte att tillämpa på en med stöd av
54 § IF inskriven rätt till ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

129

I gällande rätt kan inskrivning ske även för penningbelopp i utländskt
mynt eller för belopp i varor. Man har alltså att utgå från att det vid ikraftträdandet
av den nya jordabalken undantagsvis kommer att finnas inskrivningar
av detta slag. Det torde inte möta något hinder att i dessa speciella
fall efter ikraftträdandet låta inteckningens och pantbrevets kapitalbelopp
vara bestämt i utländskt mynt resp. i varor. Någon uttrycklig regel härom
torde inte vara behövlig. Saken följer direkt av paragrafens utformning.
Motsvarande torde kunna gälla även sådana undantagsvis förekommande
fall då inteckning som beviljats enligt 1 § IF endast avser ränta.

22 §.

Departementschefen. I denna paragraf ges bestämmelser om rättsförhållandet
mellan borgenär och fastighetsägare i den situationen att en före den
nya balkens ikraftträdande beviljad eller sökt inteckning vid ikraftträdandet
innehas av borgenären. Som redan antytts i det remitterade förslaget (remissprotokollet
s. 263) måste åtskillnad göras mellan det fallet att en inteckning
utgör säkerhet för fordran och det att inteckningen fungerar som
självständig värdehandling.

Om inteckningshandlingen vid ikraftträdandet innehas av borgenär som
säkerhet för fordran föreligger ett rättsläge som nära överensstämmer med
det som råder när enligt jordabalksförslagets bestämmelser pantförskrivning
skett genom överlämnande till borgenären av pantbrev som pant för fordringen.
I bägge fallen är det fordringen som bestämmer rättsförhållandet
mellan parterna, och det är för fordringen som borgenären avses skola få
betalning, i sista hand ur den intecknade egendomen. Den omständigheten
att i gällande rätt inteckningshandlingen -— till skillnad från pantbrevet
enligt jordabalksförslaget •— i sig själv är ett bevis om fordran och kan självständigt
användas för åstadkommande av exekution i fastigheten torde normalt
spela en mycket underordnad roll. Mot bakgrunden härav ligger det
nära till hands att som huvudprincip utgå från den övergångsregeln att panträtt
enligt 6: 1 j ordabalksf örslaget skall anses upplåten i fastigheten till säkerhet
för fordran, om inteckningshandling vid ikraftträdandet utgör säkerhet
för fordringen. Pantsättningen av inteckningshandlingen betraktas alltså
som en pantförskrivning enligt den nya jordabalken och själva inteckningen
blir ej längre förenad med rätt till betalning ur den intecknade egendomen.

Med en sådan ordning går borgenären miste om sin nu föreliggande rätt
att skaffa sig betalning för fordringen genom att utnyttja inteckningshandlingens
egenskap av lös pant, dvs. att låta utmäta och exekutivt försälja
handlingen eller, i mån av befogenhet, sälja den under hand. I dagens läge
torde denna metod att realisera fordringsanspråk med säkerhet i fast egendom
användas ytterst sällan. Det kan knappast med fog göras gällande att
borgenärens rättsställning skulle rubbas i någon nämnvärd grad, om han
förlorar sina nu diskuterade befogenheter. Det väsentliga är att han bibehålls
vid rätten att för fordringen erhålla betalning ur den intecknade egen 5

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

domen. För den nu antydda övergångsanordningen talar dessutom det mycket
starka skälet att man härigenom får en möjlighet att i största utsträckning
göra det nya regelsystemet tillämpligt på bestående rättsförhållanden.
Enligt min mening bör man därför inte tveka om att i princip godta den
nyss nämnda övergångsregeln. I sammanhanget bör anmärkas att lagberedningens
förslag till promulgationslag hade en i viss utsträckning likartad
övergångsanordning (8: 12 jämfört med 26 § 6. i promulgationslagen).

En grundläggande regel i 6 kap. jordabalksförslaget är att pantförskrivningen
bara kan ske av den som är ägare av fastigheten. Om rättshandlingen
vidtas obehörigen av annan, kommer någon panträtt inte till stånd. Någon
sådan regel bör inte ställas upp, när det gäller att infoga äldre pantsättningar
i det nya systemet. Har en giltig pantsättning kommit till stånd enligt
äldre lag, men har den gjorts av annan än fastighetsägaren bör pantsättningen
likväl gälla som pantförskrivning enligt 6: 1 jordabalksförsiaget.
En motsatt lösning skulle innebära att inteckningshandlingen måste godtas
som en självständig fordringshandling, varigenom en onödig begränsning
i de nya bestämmelsernas tillämplighet skulle åstadkommas.

Enligt jordabalksförsiaget behöver pantförskrivningen inte ske i skriftlig
form och det är fullt möjligt att upplåta panträtt till förmån för en muntlig
fordran. När det gäller pantförskrivningens form finns ej anledning att övergångsvis
ställa upp andra regler. Läget är däremot i viss mån ett annat i
fråga om fordringens form. Om man skulle låta regeln om att 6: 1 jordabalksförslaget
äger tillämpning på äldre rättsförhållanden utan vidare gälla
även när fordringen är muntlig, skulle borgenären kunna försättas i ett försämrat
rättsläge. Vid exekution skulle han vara tvungen att styrka den
muntliga fordringen och i princip inte kunna åberopa sig på inteckningshandlingen.
En följd härav skulle bli att han inte skulle kunna inleda det
exekutiva förfarandet lagsökningsvägen. Detta problem bör emellertid inte
lösas i detta sammanhang utan får uppmärksammas vid översynen av den
exekutionsrättsliga lagstiftningen.

Bestämmelserna i 6 kap. bygger på att en villkorad panträtt kan upplåtas
genom överlämnande av ett vilandebevis som pant för fordran. Motsvarande
bör övergångsvis gälla beträffande inteckningshandlingar som enligt
21 § denna lag är att anse som vilandebevis. Någon uttrycklig regel härom
torde inte vara behövlig.

Jag övergår nu till det fallet att inteckningshandlingen vid den nya jordabalkens
ikraftträdande innehas av borgenär utan att utgöra säkerhet för
fordran. I ett sådant fall bör borgenären till skillnad mot vad som bör gälla
i den förut behandlade situationen vara bibehållen vid sin rätt att med stöd
av enbart inteckningshandlingen rikta krav mot den intecknade fastigheten.
Övergångsvis bör därför gälla, att panträtt enligt 6: 1 jordabalksförsiaget
anses upplåten i fastigheten till säkerhet för den intecknade fordringen.

Om fastighetsägaren sedermera inlöser handlingen eller denna eljest på
rättmätigt sätt kommer i fastighetsägarens hand, upphör givetvis panträt -

Kung!. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

131

ten. Nedgår fordringen genom betalning, avtal, kvittning eller dom, ändras
panträtten i samma mån. Sedan panträtten upphört eller ändrats i enlighet
med vad nu sagts, kan inteckningshandlingen inte utnyttjas på annat sätt
än genom pantförskrivning enligt 6: 1 jordabalksförslaget.

Om en borgenär efter balkens ikraftträdande gör panträtt gällande mot
den intecknade egendomen under åberopande av endast en före ikraftträdandet
beviljad inteckning, kan mot kravet invändas, att inteckningen ensam
ej alls eller endast till mindre del medför rätt till betalning ur den intecknade
egendomen på grund av innehållet i denna paragraf. Naturligen
ankommer det i sådant fall på fastighetsägaren att styrka förekomsten av
någon sådan omständighet som medför att rätt till betalning ur egendomen
inte föreligger enligt handlingens formella innehåll. Han kan därvid åberopa
att inteckningshandlingen vid ikraftträdandet innehades av fastighetens
ägare eller att borgenärens fordran då var lägre än det betalningsanspråk
som nu framställts eller att inteckningshandlingen vid ikraftträdandet utgjorde
säkerhet för fordran eller att handlingen efter ikraftträdandet varit
i fastighetsägarens hand eller slutligen att fordringsförhållandet i annat fall
upphört eller ändrats. Styrker fastighetsägaren någon sådan invändning,
skall borgenärens krav lämnas utan bifall.

Som närmare utvecklas i det följande bör de särskilda inteckningsåtgärder
om vilka bestämmelser finns i 22 kap. jordabalksförslaget kunna vidtas
även beträffande inteckningar som beviljats före den nya balkens ikraftträdande.
I detta sammanhang bör sådana inteckningsåtgärder uppmärksammas
som leder till att pantbrev utfärdas i de äldre inteckningshandlingarnas
ställe, dvs. utsträckning, utbyte och uppdelning. Sådana åtgärder
leder inte till några speciella komplikationer i de fall som avses i denna
paragraf. Panträtten bör inte gå förlorad genom att ett eller flera pantbrev
sätts i inteckningshandlingens ställe. Läget bör vara detsamma som om inteckningen
beviljats enligt de nya bestämmelserna (jfr motiven till det remitterade
förslaget s. 299). Någon särskild regel härom kan inte anses behövlig.

Enligt 59 § IF får tvist om fordrans giltighet eller om annan intecknad
rättighets bestånd prövas utan hinder av inteckningen. Detta är ett uttryck
för den allmänna grundsatsen i gällande rätt att inskrivning inte avskär
rätt till talan på grund av materiella brister i det inskrivna rättsförvärvet.
Grundsatsen kommer i det remitterade jordabalksförslaget till uttryck i
19: 16. Där anges att fråga, huruvida förvärv som ligger till grund för inskrivning
är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida inskrivningen
av annat skäl kränker någons rätt, får prövas utan hinder av inskrivningen.

För panträttens del kommer saken i ett annat läge genom den form panträtten
getts i förslaget till jordabalk. Enligt förslaget ligger något rättsförvärv
inte till grund för inteckningen och någon rättskränkning kan i

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

princip inte ske genom inteckningen, eftersom panträtt kommer till stånd
genom en särskild rättshandling från fastighetsägarens sida som är skild
från inteckningsförfarandet. Med hänsyn härtill finns inget utrymme för
principen i 19: 16 såvitt gäller inteckning (jfr 6: 10 i det remitterade förslaget
till ny jordabalk), och paragrafen är ej heller tillämplig på inteckning.

I övergångshänseende uppkommer emellertid vissa problem. Det som anförts
förut vid denna paragraf innebär att panträtt i vissa fall skall anses
upplåten i fastighet utan att det i 6: 1 första stycket angivna tillvägagångssättet
använts. Läget kan mycket väl vara det att vid den nya jordabalkens
ikraftträdande den intecknade fordringen inte kan göras gällande
mot fastighetsägaren, exempelvis därför att den fordringshandling som låg
till grund för inteckningsbeslutet var förfalskad eller inteckningsmedgivandet
var lämnat av annan än fastighetens rätte ägare. Jämlikt 59 § IF har
fastighetsägaren som nämnts f. n. rätt att göra invändning om sådant förhållande
fastän inteckning beviljats. En oinskränkt tillämpning av den
förut föreslagna regeln att panträtt skall anses upplåten i fastigheten skulle
kunna medföra att angivna rätt gick om intet. I ett andra stycke i denna
paragraf har därför gjorts den begränsningen av regelns tillämplighet att
den inte skall gälla, om den intecknade fordringen vid ikraftträdandet ej
kan göras gällande mot fastighetsägaren.

23 §.

Departementschefen. I föregående paragraf behandlades bara det fallet att
inteckning beviljats före den nya jordabalkens ikraftträdande på grund av
den av borgenären innehavda inteckningshandlingen. Man måste emellertid
också beakta det fallet att borgenären vid ikraftträdandet ännu ej hunnit
söka inteckning eller att inteckning visserligen sökts men ansökningen ännu
ej bifallits. Även i dessa situationer bör borgenären kunna få till stånd en
fullbordad panträtt enligt 6: 1 jordabalksförslaget genom att söka inteckning
respektive fullfölja inteckningsansökningen. I förevarande paragraf
har därför tagits upp den regeln att bestämmelserna i 22 § skall äga motsvarande
tillämpning, om borgenär vid ikraftträdandet innehar ett med inteckningsmedgivande
försett fordringsbevis och inteckning beviljas på
grund av beviset.

24 §.

Departementschefen. Angående omfattningen av rätten till betalning ur
intecknad fastighet innebär 6:3 jordabalksförslaget väsentliga förändringar
i jämförelse med den nu rådande ordningen. För det första är det för ränta
och andra biförpliktelser avsedda tillägget fixerat till femton procent av
pantbrevets belopp. Om denna regel tillämpas beträffande en före balkens
ikraftträdande beviljad inteckning, sker en förändring av parternas rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

133

läge. Den intecknade räntans storlek avgör om förändringen är till fördel
eller nackdel för part. Även tredje mans rättsställning kan påverkas i den
ena eller andra riktningen. Är den intecknade räntan låg, innebär en tillämpning
av bestämmelserna om tillägg i 6: 3 jordabalksförslaget att sådana rättsägare
som har sämre rätt i förmånsordningen än som följ er av inteckningen
skjuts undan. För det andra är bestämmelserna i 6:3 andra stycket jordabalksförslaget
om utnyttjande av tillägget betydligt mera restriktiva mot
borgenärssidan än motsvarande regler i gällande rätt om tillgodogörande av
inteclmad ränta. Särskilt innebär tilläggsreglerna att den som fått panträtt i
fastigheten upplåten åt sig i andra hand, har en försämrad rättsställning.

Mot bakgrunden av vad nu anförts är det inte möjligt med hänsyn till vare
sig fastighetsägare, borgenär eller tredje man att utan vidare låta bestämmelserna
i 6: 3 jordabalksförslaget bli omedelbart tillämpliga i fråga om
fordringar med säkerhet i fast egendom. I denna paragraf föreslås därför en
övergångstid under vilken äldre lag får gälla, dvs. 18 § 1 mom. IF, i fråga om
rätten till betalning med stöd av inteckning som beviljats före den nya balkens
ikraftträdande ur medel som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar
mellan rättsägare i fastighet. Som förutsättning bör gälla att sakägare
vars rätt kan påverkas framställer yrkande om att äldre rätt skall gälla.
Med en sådan ordning kan man räkna med att äldre rätt åtminstone efter
hand bara behöver tillämpas undantagsvis parallellt med de nya reglerna.
Avgörande för rätten att yrka att äldre lag skall gälla bör vara, om fastigheten
utmäts eller konkursansökan görs eller, därest fördelningen föranleds
av annat än utmätning eller konkurs, medlen nedsätts innan övergångstiden
gått till ända. Vad nu sagts bör gälla även om pantförskrivning
av inteckningshandlingen skett efter den nya jordabalkens ikraftträdande.

Efter övergångstidens slut bör även 6:3 jordabalksförslaget bli tillämplig
beträffande inteckningar som beviljats före ikraftträdandet. I praktiken torde
detta ofta leda till att inteckningsbelastningen ökar något, eftersom de
äldre inteckningarna som regel inte har så hög ränta som svarar mot tillägget
enligt 6:3 jordabalksförslaget. Övergångstidens längd bör emellertid vara
så avpassad att tredje man ges tillräckligt rådrum att anpassa sig till den
situation som inträder vid övergångstidens slut. Å andra sidan ligger det ett
starkt intresse i att inte fördröja övergången till de nya reglerna i allt för
hög grad. De fördelar som förenhetligandet av kapitaltillägget i det nya inteckningssystemet
för med sig kommer nämligen inte till sin fulla rätt förrän
övergångstiden gått till ända. Vid en avvägning av de motstående intressen
som sålunda gör sig gällande har jag stannat för att föreslå en övergångstid
av fem år. Även efter femårsperiodens utgång fordras visst hänsynstagande
till rättsläget mellan borgenären och fastighetsägaren. Särskilda
övergångsregler fordras till skydd för deras intressen. I 25 § ges sålunda
en regel i fastighetsägarens intresse och i 26 § en regel i borgenärens intresse.

När det gäller 6: 3 har man också att ta hänsyn till sådana fall när en

134 Kiingl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

inteckningshandling i samband med utsträckning, utbyte eller uppdelning
ersätts med ett eller flera pantbrev. Om en pantförskrivning av ett sådant
pantbrev alltid skulle medföra rätt till betalning ur fastigheten enligt 6: 3
jordaballcsförslaget, skulle på denna väg en ökad belastning kunna uppkomma
på fastigheten. Saken uppmärksammas i det remitterade förslaget till
ny jordabalk. Där uttalas (remissprotokollet s. 279) i fråga om utbyte att
under en övergångstid bör för utbyte krävas medgivanden från rättsinnehavare
med sämre förmånsrätt i fastigheten. Även utan sådana medgivanden
bör utbyte kunna ske men då endast under förutsättning att det intecknade
kapitalet nedsätts. Frågan har övervägts ytterligare i samband med arbetet
på följ dlagstiftningen. Jag har därvid kommit till den uppfattningen att det
skisserade förfarandet är mindre lämpligt från såväl teoretisk som praktisk
synpunkt. Det synes lämpligare att utsträckning, utbyte och uppdelning får
ske under övergångstiden enligt vanliga regler men att 6: 3 jordabalksförslaget
inte görs omedelbart tillämplig i fråga om pantbrev som utfärdats i sådan
ordning. Under en övergångstid får i stället på yrkande av sakägare
äldre lag gälla såsom fallet skulle ha varit om inteckningsåtgärden inte ägt
rum. Om sökanden önskar ett pantbrev som helt följer de nya reglerna, bör
han vara hänvisad att genomföra en heldödning och nyinteckning. En regel
med det nu anförda innehållet tas upp som en andra punkt i denna paragraf.
Pantbrev som utfärdas i samband med utsträckning, utbyte eller uppdelning
bör förses med tydlig påskrift om att under övergångstiden äldre
lag är tillämplig i viss utsträckning. Regler härom får meddelas av Kungl.
Maj :t.

25 §.

Departementschefen. En övergång till att tillämpa bestämmelserna om
tillägg i 6: 3 jordabalksför slaget i stället för äldre regler angående inteckningsränta
bör naturligen inte — ens efter en övergångstid — få leda till
att borgenären tillerkänns en vidsträcktare rätt till betalning ur den intecknade
egendomen än han haft tidigare utan att fastighetsägaren medger
att ansvaret utsträcks. Annars åstadkommer man en materiell rättsändring
som inte kan godtas. I denna paragraf föreslås därför en regel av innehåll
att trots att 6: 3 jordabalksför slaget skall tillämpas på ett bestående rättsförhållande
så äger borgenären ändå ej mot fastighetsägarens bestridande
erhålla betalning med högre belopp än som skulle ha utgått enligt äldre lag.

Man måste dock göra åtskillnad mellan det fallet att rättsförhållandet
uppkommit före den nya jordabalkens ikraftträdande och det att pantförskrivning
skett efter ikraftträdandet med utnyttjande av en dessförinnan
tillkommen inteckningshandling. I det senare fallet har fastighetsägaren vid
pantförskrivningen haft möjlighet att beakta att betalningsansvaret kan
svälla ut vid övergångstidens slut och han har kunnat rätta sitt handlande
därefter. Den nu behandlade övergångsregeln bör alltså begränsas till att
avse rättsförhållanden som uppkommit före den nya balkens ikraftträdande,

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970 135

dvs. sådana där panträtt skall anses upplåten med tillämpning av 22 eller
23 § denna lag.

26 §.

Departementschefen. I föregående paragraf har behandlats det fallet att
en övergång till att tillämpa bestämmelserna om tillägg i 6: 3 jordabalksförslaget
skulle träda fastighetsägarens intressen för nära. Denna paragraf behandlar
den motsatta situationen, dvs. när tillämpningen av 6: 3 leder till
minskad belastning på fastigheten och till att inteckningssäkerhetens värde
nedgår. Det är nu fråga om högränteinteckningar. Undantagsvis torde kunna
inträffa att den nu antydda rättsändringen är av sådan betydelse från
borgenärens synpunkt att denne skulle drabbas av ekonomisk förlust, om
inte en särskild övergångsregel införs. En sådan regel bör dock bara ta
sikte på rättsförhållanden som uppkommit före den nya balkens ikraftträdande,
dvs. sådana där panträtt skall anses upplåten med tillämpning av 22
eller 23 § denna lag. Den bör dessutom gälla endast i fall då den med panträtt
förenade fordringens förfallotid inte inträffar inom den i 24 § föreslagna
femårsfristen. Om i ett sådant fall inteckningssäkerhetens värde väsentligt
nedgår, bör borgenären ha rätt att kräva kompletterande säkerhet av sådan
beskaffenhet att han skäligen kan åtnöjas med den. Anspråket på ytterligare
säkerhet bör naturligen riktas mot gäldenären i fordringsförhållandet. Denne
bör ges skäligt rådrum att anskaffa säkerheten. Jag föreslår att denna skall
ställas sex månader efter anfordran. Presteras inte nöjaktig säkerhet, bör
borgenären få rätt att i förtid säga upp fordringen till betalning inom sex
månader. Uppsägningsrätt bör dock av hänsyn till gäldenären inte föreligga
tidigare än inom två år före femårsfristens utgång. Förevarande paragraf har
utformats i enlighet med vad jag nu anfört.

27 §.

Departementschefen. I det remitterade förslaget till ny jordabalk har jag
framfört tanken (remissprotokollet s. 263) att det personliga betalningsansvar
som kan vara förenat med en före den nya balkens ikraftträdande tillkommen
inteckningshandling skulle åtminstone i vissa fall bortfalla vid
övergången till det nya panträttssystemet. Man kan emellertid inte bortse
från att en sådan ordning om än i undantagsfall kan leda till rättsförluster.
Vid förnyat närmare övervägande har jag med hänsyn härtill stannat för
det förslaget att övergången till den nya balken inte får någon inverkan på
det personliga betalningsansvaret på grund av inteckningshandlingarna. Problemet
har för övrigt relativt begränsad räckvidd, eftersom en betalningsrätt
av det slag som nu avses omfattas av preskriptionsbestämmelserna. Fordringar
av detta slag förfaller alltså efter hand, om preskriptionsavbrott inte
sker.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 45 år 1970
28 §.

Departementschefen. 6:8 innehåller bestämmelser om inverkan på panträtt
av att fastighet frånvinns innehavaren efter klander eller att äganderättsförvärv
återgår såsom ogiltigt eller att avtalet därom hävs. Bestämmelserna,
som i sakligt hänseende nära ansluter till gällande rätt, går ut på
att panträttsupplåtelsen blir utan verkan. F. n. finns emellertid ett undantag
från nämnda princip. Om nämligen vid byte fastighet frångår innehavaren,
äger denne häva bytet enligt 11 kap. 4 § JB. Hävningen återverkar dock inte
på sådana inteckningar som innehavaren tagit ut. Situationen är löst på
annat sätt enligt den nya balken. Av 4: 29 följer att förvärvaren inte äger
återta den egendom han lämnat i byte utan får nöja sig med ersättning i
pengar. Reglerna i 6: 8 blir alltså över huvud taget inte tillämpliga. En
övergångsregel behövs emellertid för det fall att hävning efter den nya balkens
ikraftträdande grundas på 11 kap. 4 § JB. 6: 8 andra stycket bör inte
vara tillämpligt i ett sådant fall. En regel härom tas upp i denna paragraf.

29 §.

Departementschefen. 6: 11 och 14 nya balken innefattar vissa ändringar
i förhållande till gällande rätt i fråga om verkan av exekutiv auktion på fastighets
ansvar för inteckning och verkan i vissa fall av fördelning av medel
på inteckning. De nya bestämmelserna bör inte gälla, om auktionen eller fördelningen
äger rum före balkens ikraftträdande. En regel härom tas upp i
denna paragraf.

Inteckning i andel av fastighet får ej beviljas enligt nya balken. Som ett
led i avvecklingen av befintliga andelsinteckningar bör gälla att vid exekutiv
försäljning sådana inteckningar blir utan verkan i andelen. Borgenären
bör i konsekvens härmed vara skyldig att mottaga kontant betalning vid
medelsfördelningen. En regel om att inteckningen blir utan verkan tas upp
i andra stycket.

30 §.

Departementschefen. Enligt gällande rätt fördelas det primära ansvaret för
gemensamt intecknade fastigheter i första hand efter värden som kan finnas
angivna i inteckningshandlingen. Denna möjlighet att bestämma särskilda
värden för ansvarsfördelningen behålls inte i den nya jordabalken. En övergångsbestämmelse
torde emellertid vara behövlig för de fall då beträffande
äldre gemensam inteckning särskilda värden angivits. Dessa bör även i fortsättningen
vara utslagsgivande vid ansvarsfördelningen. En regel härom tas
upp i första stycket.

Subsidiärt inteckningsansvar vid gemensam inteckning förekommer enligt
gällande rätt vid jordavsöndring och avstyckning i vissa fall. Reglerna härom
finns i 37 § IF. I den nya jordabalken kommer endast delningsformen avstyckning
i nya fastighetsbildningslagen i fråga. I andra stycket tas upp
regler som innebär att balkens bestämmelser i 6: 18 andra stycket om subsi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

137

diärt inteckningsansvar skall gälla även de delningsformer som i gällande
rätt kan ge upphov till sådant ansvar.

Enligt nya balken kan nedsättning, relaxation eller uppdelning av gemensam
inteckning inte föranleda ett med åtgärden ej direkt åsyftat bortfall av
ansvar såsom f. n. är fallet enligt reglerna i 33 och 34 §§ IF. Den verkan i
fråga om fastighets ansvar för gemensam inteckning som kan ha inträtt enligt
de nämnda paragraferna är emellertid orubbad. En uttrycklig bestämmelse
härom har tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 7—15 kap.
nya jordabalken

31 §.

Departementschefen. Paragrafen motsvarar del av 19 § i beredningens
förslag och 18 § i utredningsförslaget samt anger att 7—15 kap. nya balken
inte äger tillämpning i fråga om rättighet som upplåtits före balkens ikraftträdande,
om ej annat särskilt anges.

I fråga om servitut som upplåtits före balkens ikraftträdande äger 14 kap.
ej i något avseende tillämpning. Detta innebär att servitutslagen alltjämt
kommer att gälla. I ett avseende kommer dock även äldre servitut att påverkas
av den nya lagstiftningen. Bestämmelserna i förslaget till fastighetsbildningslag
om ändring och upphävande av servitut genom fastighetsreglering
avses skola gälla även äldre servitut. Med hänsyn härtill avser jag att
föreslå att motsvarande bestämmelser i servitutslagen ej längre skall gälla.
Frågan kommer att tas upp i förslaget till övergångsbestämmelser till fastighetsbildningslagen.

32 §.

Paragrafen, som motsvarar 38 § i beredningens och 30 § i utredningens
förslag, innehåller en övergångsbestämmelse i anslutning till 7: 14 nya
jordabalken.

Lagberedningen. I 11: 11 i beredningens förslag föreskrivs att, om inte
särskilda i 11 kap. angivna grunder för beståndet av särskild rättighet (inskrivning,
förbehåll, i vissa fall besittning) föreligger, så gäller inte upplåtelsen
mot ny ägare till fastigheten. Regeln kompletteras emellertid av en
bestämmelse att även det förhållandet att den nye ägaren vid överlåtelsen
ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen får åberopas som grund för
rättighetens bestånd. Gällande rätt intar den ståndpunkten att ond tro inte
binder ny ägare. Denna ståndpunkt har dock modifierats i rättstillämpningen
så till vida som domstolarna i åtskilliga tveksamma gränsfall ansett
att ett muntligt förbehåll träffats om rättighetens fortsatta bestånd.
I och med att beredningen i sitt förslag utesluter begagnandet av muntliga
förbehåll har det till undvikande av att hittillsvarande rättsskyddsmöjlig 5j-

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

heter begränsas framstått som nödvändigt att uttryckligen erkänna ond tro
som en grund för särskild rättighets bestånd mot ny ägare.

Enligt beredningen gör sig motsvarande synpunkter gällande i övergångssammanhanget.
Har särskild rättighet upplåtits före balkens ikraftträdande
och överlåts fastigheten efter ikraftträdandet, blir de nya reglerna utan
vidare gällande på överlåtelsen. Detta innebär bl. a. att varje förbehåll
måste göras skriftligen i själva köpehandlingen. Till förebyggande av att
rättighetshavarens ställning försämras i relation till vad som nu gäller
synes följaktligen motiverat att ifrågavarande regel i 11: 11 angående verkan
av ond tro tilläggs giltighet även beträffande särskild rättighet som tillkommit
före den nya balkens ikraftträdande.

Departementschefen. Enligt 7: 11 i det remitterade förslaget är den som
överlåter fastighet skyldig att göra förbehåll om upplåten rättighet. När det
gäller formkravet i fråga om villkor vid överlåtelse av fast egendom har dock
en viss uppmjukning skett i det remitterade förslaget i förhållande till beredningens
förslag. Förbehåll om rättighetens fortsatta bestånd måste inte
nödvändigtvis tas in i köpehandlingen för att bli gällande mot förvärvaren
(jfr 4: 1 och 3 i det remitterade förslaget).

Den av beredningen föreslagna regeln om betydelsen av ond tro hos den
nye ägaren har dock ansetts behövlig oberoende av sambandet mellan ondtrosregeln
och formkravet enligt beredningens förslag. Regeln har tagits
upp i 7: 14 i det remitterade förslaget.

Även med den utformning ifrågavarande regler fått i det remitterade förslaget
är det enligt min mening påkallat att genom en särskild övergångsbestämmelse
reglera verkan av ond tro hos den nye ägaren beträffande
nyttjanderätt och servitut som upplåtits före den nya balkens ikraftträdande.
Regeln härom har tagits upp i denna paragraf och överensstämmer i
sak med motsvarande regel i beredningens förslag.

33 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i beredningens och 31 § i utredningens förslag
och innehåller ytterligare övergångsbestämmelser i anslutning till vissa
paragrafer i 7 kap.

Departementschefen. Som jag anfört i anslutning till 28 § denna lag bör
regeln i 6: 8 nya balken om inverkan på panträtt av att fastighet frånvinns
innehavaren efter klander eller att äganderättsförvärv återgår som ogiltigt
eller att avtalet därom hävs få gälla även äldre rättsförhållanden med undantag
för det fallet att hävning efter den nya balkens ikraftträdande grundas
på 11 kap. 4 § JB. Motsvarande reglering bör — såsom även lagberedningen
föreslagit — gälla i fråga om nyttjanderätt och servitut.

Beredningen har föreslagit att regeln i 11: 26 i dess förslag (7: 27 i det
remitterade förslaget) om skyldighet att tillhandahålla skriftligt avtal för

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 139

anteckning om tvist skall gälla även äldre rättigheter. Jag har ingen invändning
häremot.

34—36 §§.

(Dessa paragrafer avses innehålla särskilda övergångsbestämmelser till
arrende- och hyreskapitlen).

37 §.

Paragrafen, som motsvarar 40 § i lagberedningens och 33 § i jordabalksutredningens
förslag, innehåller bestämmelser om retroaktiv verkan av
vissa paragrafer i 13 kap. om tomträtt.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att jordabalksrevisionen i fråga
om tomträttsinstitutet föregripits av 1953 års ändringar i NJL. De genom
1953 års reform tillskapade reglerna har tagits upp i den nya jordabalken
så gott som helt oförändrade. Tomträttskapitlet föranleder i så
måtto inga övergångsproblem. I vissa hänseenden har emellertid 1953 års
regler undergått jämkningar, vilka obehindrat synes kunna få tillämpning
också på tomträtt som upplåtits enligt 1953 års regler. Så är fallet med
deklarationerna i 17: 7 och 26 i beredningens förslag om tomträttens likställighet
med fast egendom. Samma tillbakaverkande kraft bör skänkas
innehållet i 17: 21, som behandlar frågan under vilka omständigheter ett s. k.
ändringsavtal är bindande mot den som har rättighet i tomträtten. Även den
processuella regeln i 17:25 bör tilläggas retroaktiv verkan, vilket medför
de förändringarna att anmälningsskyldigheten hänförs till den tidpunkt då
stämningsansökan inkommer samt dom vinner laga kraft i stället för när
stämning utfärdas eller dom meddelas. Bestämmelsen i 17:26 kan utan
olägenhet tilläggas tillbakaverkande kraft även på tomträtt som upplåtits
enligt den för 1953 års ändringar gällande lagstiftningen.

Departementschefen. I det remitterade jordabalksförslaget har de nuvarande
reglerna om tomträtt tagits upp i 13 kap. med endast några smärre
jämkningar. Sedan förslaget till ny jordabalk remitterats till lagrådet bär
4 kap. 10 § NJL ändrats. Ändringen innebär att minimitiden för avgäldsperioderna
i fråga om tomträtt som upplåts för bostadsändamål förkortats
från 20 år till 10 år. Syftet med ändringen, som inte avser tomträtt som
upplåtits före lagens ikraftträdande den 1 januari 1968, är att skapa bättre
förutsättningar för det allmänna att tillgodogöra sig värdestegringen på
mark. Ändringen har också föranlett en motsvarande ändring av 13: 10 i
det remitterade jordbalksförslaget (jfr lagrådsremiss den 20 januari 1967
av 14 och 15 kap. m. m. i en ny jordabalk s. 2).

Som beredningen påpekat föranleder de smärre ändringar som företagits
i fråga om tomträtten inga övergångsproblem men vissa jämkningar
bör också enligt min mening få tillämpning på tomträtt som upplåtits en -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii5 år 1970

ligt tidigare gällande lagstiftning. I likhet med beredningen anser jag så vara
fallet med förklaringarna angående tomträttens likställighet med fast egendom
(13: 7 och 26 i det remitterade förslaget) samt den processuella regeln
i 13: 25 i det remitterade förslaget. När det gäller frågan under vilka omständigheter
ett ändringsavtal är bindande mot den som har rättighet i
tomträtten har i det remitterade förslaget valts en något annan lösning än
i beredningens förslag. Ändringsavtal skall enligt 13: 21 i det remitterade
förslaget gälla mot rättighetshavare i tomträtten endast om inskrivning är
beviljad eller ansökan därom förklarad vilande på annan grund än att vederbörliga
medgivanden från rättighetshavare inte föreligger. Även denna regel
synes dock utan olägenhet kunna ges tillämpning på tomträtt som upplåtits
enligt 1953 års regler. Bestämmelsen i 13: 26 bör, som beredningen föreslagit,
ges retroaktiv verkan även i fråga om tomträtt som upplåtits enligt den
före 1953 års ändringar gällande lagstiftningen.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 16—18 kap.
nya jordabalken

38 §.

Denna paragraf, som motsvarar 45 § i lagberedningens och 37 § i jordabalksutredningens
förslag, innehåller övergångsbestämmelser i anslutning
till 16 kap.

Lagberedningen. De rättsföljder som enligt lag redan inträtt på grund av
ett tidigare rättsförhållande får enligt allmänna civilrättsliga grundsatser
inte rubbas av senare lagstiftning i ämnet. I förevarande sammanhang återstår
därför endast spörsmålet om den hävdandes och rätte ägarens inbördes
rättsställning i sådana fall då enligt äldre lag rätt till talan för rätte ägaren
fortfarande står öppen när den nya balken träder i kraft. Att den hävdande
i dessa fall bör få åberopa äldre lag till stöd för klanderfrihet torde vara
tydligt. Frågan om den hävdande kan åberopa sig på den nya lagstiftningen,
om den är gynnsammare för honom, är däremot inte lika oomtvistlig. Som
ett minimikrav härför måste uppställas att den kortare hävdetiden inte
börjar löpa tidigare än då den nya lagen träder i kraft. Om man bör stanna
vid denna tidpunkt eller om man vid beräkningen bör utgå från en ännu
senare, beror på vilken hänsyn man anser sig kunna tillägga en redan före
den nya lagens ikraftträdande meddelad lagfart. I 1881 års förordning görs
åtskillnad mellan lagfarter som skett före och efter lagfartsförordningens
ikraftträdande den 1 januari 1876. I lagberedningens år 1907 avgivna betänkande
med förslag till jordabalk hade gränsen uppdragits så att för hävd
skulle få åberopas endast lagfart enligt nya balken eller annan med sådan
lagfart likställd införing.

Arbetet med uppläggandet av nya specialiserade fastighetsböcker kan
väntas vara slutfört före ikraftträdandet av den nya jordabalken. I fråga
om fastigheter, på vilka lagfart meddelats efter 1876 års ingång, torde sådan

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

införing av ägare som åsyftats i 1907 års förslag så gott som undantagslöst
ha ägt rum innan den nya jordabalken träder i kraft. Balkens ikraftträdande
kommer alltså att bilda utgångspunkt för hävdetidens beräkning i dessa
fall. Vad angår lagfarter som avslutats före den 1 januari 1876 utan att ny
lagfart därefter meddelats torde gälla att dessa fall är ytterst fåtaliga. På
grund av det anförda bör såsom allmän regel tas upp att för hävd enligt
nya balken alltid skall kunna åberopas lagfart som förelåg vid tiden för
balkens ikraftträdande. Har en hävdande som erhållit lagfart tidigare ej vid
den nya balkens ikraftträdande blivit i fastighetsboken införd som ägare,
torde dock böra göras det förbehållet att hävdetiden räknas från den senare
dag då sådan införing ägt rum. Med de nu föreslagna reglerna överensstämmer
att egendomens innehavare bör, såsom skett enligt 22 § LF, beredas
möjlighet att även efter fastighetsbokens uppläggande införas såsom
ägare. Tillstånd härtill torde alltså böra meddelas i promulgationslagen.

För tillämpningen av de nya hävdereglerna är frågan om god tro av betydelse.
Endast god tro hos den som efter den nya balkens ikraftträdande
innehar egendomen med äganderättsanspråk, får åberopas. Denne är att i
hävdeavseende anse som första innehavare av egendomen.

I 4 § av 1881 års förordning ges ett visst rättsskydd för inteckningshavare
i fall när egendomen återvinns av rätte ägaren. Någon motsvarighet härtill
finns inte i beredningens förslag. Detta förhållande bör emellertid inte utesluta
att beträffande inskrivning som meddelats i egendomen före den nya
balkens ikraftträdande äldre bestämmelser skall gälla. En bestämmelse med
detta innehåll bör alltså inflyta bland övergångsbestämmelserna.

Departementschefen. Lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser
i anslutning till jordabalksförslagets hävderegler går ut på att det nya hävdeinstitutet
görs tillämpligt på förvärv som lagfarits före balkens ikraftträdande
med den begränsningen att hävdetiden ej i något fall börjar löpa
före ikraftträdandet.

Jag har ingen erinran mot vad beredningen sålunda föreslagit. Jag godtar
även övriga regler som innefattas i beredningens förslag till övergångsbestämmelser
i anslutning till hävdekapitlet. Jag vill i detta sammanhang endast
tillägga att det undantagsvis kan förekomma att lagfarter från tiden
efter den 1 januari 1876 inte införts i lagfartsboken. Även i sådana fall bör
hävdetiden räknas först från den dag införing ägt rum.

39 §.

Paragrafen motsvarar 46 § i beredningens och 38 § i utredningens förslag
samt innehåller övergångsbestämmelser i anslutning till 17 kap.

Lagberedningen. Den företrädesordning som beredningen förordar stämmer
i väsentliga delar överens med de regler som f. n. gäller eller som enligt

142

Ilungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

vedertagen rättspraxis skall tillämpas. I dessa fall föreligger alltså inte något
behov av övergångsbestämmelser beträffande tillämpningen av äldre lag
angående förvärv som skett före den nya jordabalkens ikraftträdande eller
angående inskrivning som äger rum för sådant förvärv och detta oberoende
av huruvida inskrivning söks före balkens ikraftträdande eller först därefter.
Av mindre betydelse är i detta fall att vissa spörsmål, såsom i fråga
om god tro samt företrädet mellan universalfång och yngre singularfång,
närmast i förtydligande syfte kommit att uttryckligen behandlas i beredningens
förslag. Även om sålunda den gällande lagstiftningen inom detta
område i stort sett samstämmer med förslaget föreligger dock vissa avvikelser
av principiell räckvidd.

Beredningen erinrar härefter om den företrädesrätt som enligt 11 kap. 2 §
JB tillkommer fordran på ogulden köpeskilling, en företrädesrätt som även
avser utmätning (17 kap. 9 § HB). Med denna företrädesrätt är att likställa
den företrädesrätt som enligt vissa bestämmelser i IF tillkommer nyttjanderätt
och vissa andra rättigheter.

En annan fråga där beredningens förslag företer en principiell avvikelse
från gällande lag avser konkurrensen mellan överlåtelse av äganderätt och
tidigare upplåtelse av rättighet, då inskrivning för båda förvärven söks på
samma dag (24:8 i beredningens förslag). I detta fall bör tydligen, om
båda förvärven skett före den nya balkens ikraftträdande, äldre lag gälla.
Har däremot upplåtelsen av rättigheten skett före balkens ikraftträdande
men överlåtelsen ägt rum först efter nämnda tidpunkt, torde förhållandena
gestalta sig annorlunda. I detta fall bör den nya lagen äga tillämpning även
i fråga om upplåtelse som skett före den nya lagen.

Av vad beredningen sålunda anfört framgår att i promulgationslagen bör
som allmän regel föreskrivas att bestämmelserna i 24 kap. även skall tillämpas
beträffande rättsförhållanden som grundar sig på äldre lag, dock med de
undantag som angivits i det föregående. Denna lösning avviker visserligen
från den som beredningen i princip förordat angående andra materiella rättsfrågor,
som behandlas i den nya jordabalken, men synes dock vara påkallad
av förmånsrättsordningens speciella karaktär. En konsekvens av beredningens
ståndpunkt är att kapitlets bestämmelser bör tillämpas även på avkomsträtt,
ett institut som inte har någon direkt motsvarighet i den nya jordabalken.

Jordabalksutredningen. I beredningens förslag föreskrivs i första stycket
andra punkten att bestämmelserna i 24: 8 första stycket i beredningens förslag
(21: 8 första stycket i utredningens förslag) i vad de avsåg företrädet
mellan äganderättsöverlåtelse och upplåtelse av rättighet inte tillämpas om
båda förvärven skett före den nya balkens ikraftträdande. Genom utredningens
omarbetning av nämnda bestämmelser bortfaller behovet av den
föreslagna övergångsbestämmelsen.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Departementschefen. Jag biträder förslagen i vad de innebär att bestämmelserna
om företräde på grund av inskrivning blir tillämpliga även om inskrivningen
sökts före den nya jordabalkens ikraftträdande samt att undantag
görs med hänsyn till dels det företräde som tillkommer fordran och
annan rättighet enligt 11 kap. 2 § JB och vissa lagrum i IF, dels innehållet
i 7 kap. i nya balken i vad gäller företrädet mellan upplåtelse av rättighet
och senare äganderättsöverlåtelse när den nye ägaren vid överlåtelsen ägt
eller bort äga kännedom om upplåtelsen (7: 14 i det remitterade förslaget till
ny jordabalk). Om i det sistnämnda fallet äganderättsöverlåtelsen skett före
balkens ikraftträdande, bör företrädesreglerna enligt äldre lag gälla, dvs.
den onda tron hos den nye ägaren bör sakna betydelse. Har överlåtelsen
skett efter ikraftträdandet gäller som framgår av 32 § denna lag balkens
bestämmelser.

Lagberedningens förslag (24: 8 första stycket) innehöll den nyheten att
om inskrivning söktes på samma inskrivningsdag av flera förvärv som inte
avsåg panträtt skulle förvärven sinsemellan alltid äga företräde efter den
tidsföljd i vilken de ägt rum. Till skillnad mot gällande rätt skulle alltså
en överlåtelse alltid få stå tillbaka för en tidigare rättighetsupplåtelse. Denna
rättsändring krävde en särskild övergångsbestämmelse. I det remitterade
förslaget till ny jordabalk (17:5 första stycket) föreslås emellertid
— i enlighet med vad jordabalksutredningen föreslagit — att gällande
rätt bibehålls. Den av beredningen föreslagna övergångsbestämmelsen
behövs därför inte. Emellertid uppkommer i stället ett annat övergångsproblem.
Företrädet i den nu aktuella konkurrenssituationen för en senare
äganderättsöverlåtelse går nämligen om intet för det fall att den nye ägaren
vid överlåtelsen var i ond tro med avseende på rättighetsupplåtelsen. 17: 5
första stycket i det remitterade förslaget innehåller därför en reservation
med hänsyn till bestämmelserna i 7 kap. Om överlåtelsen skett före balkens
ikraftträdande, bör denna reservation gälla företrädesreglerna i äldre lag.

Beredningen anför att bestämmelserna om företräde på grund av inskrivning
bör tillämpas även på avkomsträtt, trots att institutet inte har någon
direkt motsvarighet i beredningens förslag. Eftersom beredningen i sitt förslag
i stället tog upp de båda instituten ränterätt och födoråd, låg en analog
tillämpning av dessas företrädesregler på avkomsträtten nära till hands.
Tvekan kan emellertid uppstå när också instituten ränterätt och födoråd utmönstrats
ur balken. Sakligt sett bör emellertid den lösning väljas som beredningen
rekommenderade, eftersom annars övergångsvis både gamla och nya
företrädesregler kan bli tillämpliga. En uttrycklig lagregel bör dock ges. Motsvarande
bör gälla om vattenfallsrätten. Jag har därför tagit upp en föreskrift
av innebörd att bestämmelserna om nyttjanderätt i 17 kap. skall, med
iakttagande av första och andra styckena i denna paragraf, äga motsvarande
tillämpning i fråga om avkomsträtt och vattenfallsrätt.

Slutligen kan anmärkas att en motsvarighet till bestämmelserna i 46 §

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

sista stycket beredningens förslag till promulgationslag om anteckning i fastighetsbok
angående företräde med ogulden köpeskillings rätt tas upp i 5 § i
departementsför slaget.

40 §.

Denna paragraf, som motsvarar 47 § i lagberedningens och 39 § i jordabalksutredningens
förslag, innehåller övergångsbestämmelser med avseende
på 18 kap. om godtrosförvärv på grund av inskrivning m. m.

Lagberedningen. Bestämmelserna om godtrosförvärv är helt nya. En följd
härav är att de inte bör äga tillämpning på förvärv som skett före den nya
jordabalkens ikraftträdande. I detta sammanhang inställer sig emellertid en
särskild fråga för det fall att åtkomsten för den som överlät egendomen eller
i denna utfäste eller upplät rättighet härleder sig från tiden före ikraftträdandet.
Det kan ifrågasättas om rätte ägaren skall vara underkastad den
nya lagens bestämmelser beträffande bristen i åtkomsten eller om ej äldre
lag alltjämt bör gälla.

För att den nya lagen skall fylla sitt ändamål torde det vara ofrånkomligt
att den kommer att omfatta även åtkomster som är av äldre ursprung. Hänsyn
måste emellertid tas till äldre bestämmelser. Enligt beredningens mening
synes det ifrågavarande spörsmålet böra erhålla en sådan lösning som
svarar mot vad som kan anses vara skäligt och billigt även i förhållande till
rätte ägaren. I detta hänseende är av särskild betydelse att rätte ägaren är
tillförsäkrad ersättning för förlust som åsamkas honom genom att han på
grund av förvärvarens goda tro mister sin äganderätt. Beredningen anser
därför att de nya bestämmelserna bör omfatta även åtkomst före ikraftträdandet.

Med den ståndpunkt som beredningen sålunda intagit föreligger uppenbarligen
inte något hinder mot att även lagfart som beviljats före ikraftträdandet
får användas som grundval för godtrosförvärv. I enlighet med
vad som föreslagits i fråga om hävd bör lagfart som meddelats efter 1876
års ingång kunna bilda utgångspunkt. Vad angår lagfart som avslutats före
den 1 januari 1876 utan att lagfart därefter meddelats bör däremot göras
förbehåll att införing skett i fastighetsboken.

Bestämmelserna i 25:12—14 i beredningens förslag kan enligt beredningen
utan olägenhet skänkas oinskränkt giltighet också såvitt äldre rättsförhållanden
berörs. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i paragrafens
andra stycke.

Departementschefen. 25: 1—10 i beredningens förslag motsvaras i det remitterade
förslaget av 18:1—7.1 huvudsak har de av beredningen föreslagna
bestämmelserna tagits upp oförändrade i det remitterade förslaget. Avvikelser
förekommer dock i några avseenden. Detta påverkar dock inte bedöm -

145

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ningen av övergångsproblemen. Jag biträder vad beredningen anfört rörande
förhållandet till äldre lagstiftning. Förslaget tas därför här upp utan sakliga
ändringar.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 19—23 kap.
nya jordabalken

41 §.

Paragrafen motsvarar 52 § i beredningens och 40 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Övergångsregleringen med avseende på bestämmelserna
om inskrivningsväsendet bör utgå från den på det processuella området
gängse grundsatsen att ett processuellt förfarande, även om det rör
äldre förhållanden, följer de nya reglerna om det utspelas sedan dessa trätt
i kraft. Den övergångsregler ing beträffande 19—23 kap. som föreslås i det
följande utgår från att denna grundsats gäller, och bestämmelserna är därför
utformade som undantag från grundsatsen, vilken inte ansetts behöva
komma till direkt uttryck. Beträffande undantagen måste för det första
hänsyn tas till att inskrivningsärendena f. n. och även enligt förslaget tas
upp på inskrivningsdag, oberoende av när handläggningen av inskrivningsärendet
rent faktiskt äger rum. Självfallet bör samma lagstiftning gälla för
all handläggning som hänförs till en och samma inskrivningsdag. Jag föreslår
därför den ordningen att äldre lag skall äga tillämpning på sådan handläggning
av inskrivningsärende som är att hänföra till inskrivningsdag före
den nya balkens ikraftträdande. Denna regel har uttryckts i 41 §. Motsättningsvis
följer att de nya inskrivningsreglerna skall tillämpas från och med
den första inskrivningsdagen efter ikraftträdandet. I fråga om sådana åtgärder
som inte är att hänföra till inskrivningsdag, blir de nya reglerna tillämpliga
omedelbart vid ikraftträdandet.

42 §.

Paragrafen motsvarar 53 § i beredningens och 41 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Den till grund för 41 § liggande principen att de nya
inskrivningsreglerna skall tillämpas vid handläggning som är att hänföra
till inskrivningsdag efter den nya balkens ikraftträdande kan inte få gälla
utan inskränkning. Ett flertal av förfarandereglerna är nämligen utformade
på sådant sätt att de direkt anknyter till de materiella rättsförhållandena
sådana dessa reglerats i den nya balken. Om nämnda regler skulle utan vidare
vinna tillämpning, kom de i strid med vad som förut i denna lag angivits
om äldre lags tillämplighet på rättsförhållanden som tillkommit före
ikraftträdandet. Som exempel på förfaranderegler av nu antytt slag kan
nämnas 20: 6 punkterna 3 och 4 (avslag på lagfartsansökan när fångeshandlingen
innehåller villkor som medför att förvärvet är ogiltigt eller när förvärvet
avser del av fastighet i vissa fall) samt 20: 7 punkt 1 och 20: 8 (vitt -

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

neskravet vid fastighetsköp). I situationer av nu antytt slag bör inskrivningsärendet
prövas enligt äldre lags bestämmelser trots att handläggningen
i övrigt sker enligt den nya balken. Det sagda har fått komma till
uttryck i 42 § denna lag.

Det torde inte behöva råda någon tvekan i vilka fall förfarandereglerna
i den nya balken måste jämkas vid tillämpning på äldre rättsförhållanden
för att någon motsättning inte skall uppstå i förhållande till denna lags bestämmelser
om sådana rättsförhållanden. Det bör betonas att redan den omständigheten
att en förfaranderegel fått annat sakligt innehåll än dess motsvarighet
i äldre lag givetvis inte motiverar att regeln åsidosätts. Sålunda
skall exempelvis en lagfartsansökan på fastighetsförvärv som avser legat
förklaras vilande, om testamentet visserligen vunnit laga kraft men legatet
ej utgivits, oavsett att enligt gällande rätt ansökan skulle ha bifallits (jfr
20: 7 punkt 5).

Frågan om behandlingen i övergångshänseende av äldre rättsförhållanden
är komplicerad när det gäller inteckning och kräver särskild reglering. Bestämmelser
härom ges i 45 och 46 §§.

43 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i beredningens och utredningens förslag.

Departementschefen. I denna paragraf behandlas vissa särskilda övergångsfrågor
i anslutning till 19 kap. Jag avser att i det följande något kommentera
de skilda paragraferna i detta kapitel från övergångs synpunkt.

Bestämmelserna i 19: 1—7 torde inte fordra något särskilt uttalande.
Reglerna i 19:8—43, som direkt tar sikte på handläggningen av inskrivningsärendena,
behandlas i 41 § denna lag. Beträffande 19: 12 bör uppmärksammas
att frågan om verkan av införingar i böckerna under protokollsystemets
tid inte tagits upp i detta sammanhang. Vad gäller 19: 14 är det självklart
att äldre lags fullföljdsregler är tillämpliga, om beslut i inskrivningsärende
meddelats före den nya balkens ikraftträdande. Att paragrafen såvitt
gäller fullföljdssätt, besvärstid och anteckningsskyldighet blir tillämplig
först efter ikraftträdandet torde vara så självklart att någon särskild regel
därom inte behövs. 19: 15 och 16 fordrar ingen kommentar. Bestämmelserna
om rättelse av inf öring i fastighetsboken eller tomträttsboken enligt 19: 17
och 18 bör äga tillämpning även på införing som skett före den nya balkens
ikraftträdande.

När det gäller reglerna i 19: 19 om rätt till ersättning av staten vid fel
eller försummelse i fråga om handläggning av eller beslut i inskrivningsärende
eller vid utfärdande av vissa bevis bör däremot motsatt princip gälla.
Det kan inte komma i fråga att nämnda ersättningsrätt skulle få gälla åtgöranden
före ikraftträdandet av den nya balken. I denna paragrafs första
stycke föreslås därför den regeln att 19: 19 inte äger tillämpning i fråga om
sådan handläggning av eller sådant beslut i inskrivningsärende som är att

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

hänföra till inskrivningsdag före den nya balkens ikraftträdande eller om
bevis som utfärdas dessförinnan.

I 19: 20 och 21 ges regler om anteckning i fastighets- eller tomträttsboken
med anledning av tvister som är av sådan beskaffenhet att de kan angå
inskrivning eller som följd av vissa exekutiva åtgärder. Dessa regler torde
böra tillämpas bara under förutsättning att det förhållande som utlöser anteckningsskyldigheten
inträffat efter den nya balkens ikraftträdande. En
bestämmelse med detta innehåll tas upp i denna paragrafs andra stycke.

Bestämmelserna i 19: 22 och 23 torde inte fordra någon kommentar.

44 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i beredningens och utredningens förslag.

Departementschefen. I 20:2 föreslås att lagfart skall sökas inom tre månader
efter det att fångeshandlingen upprättades. Förslaget innebär en avkortning
av lagfartstiden, såvitt gäller förvärv av fastighet på landet. Med
hänsyn härtill torde en övergångsregel behövas. Jag föreslår den regeln att
om lagfartstiden börjat löpa före ikraftträdandet av den nya balken så skall
äldre lag gälla i fråga om nämnda tid. Motsvarande problem uppkommer
när det gäller tiden för sökande av inskrivning av upplåtelse av tomträtt
och av tomträtts övergång till ny innehavare, eftersom reglerna om denna
tid anknyter till bestämmelserna om lagfart. Den föreslagna övergångsregeln
bör därför få avse även tiden för sökande av inskrivning i de nämnda fallen.
Denna paragraf har utformats med iakttagande härav.

I övrigt torde bestämmelserna om lagfartsskyldigheten i 20: 1—3 kunna
tillämpas även i fråga om förvärv som skett före balkens ikraftträdande. Detsamma
torde gälla 20: 4 och 5. Övergångsproblemen beträffande 20: 6—9
och 14, som innehåller närmare bestämmelser om handläggningen av lagfartsärenden
är belysta i anslutning till 41 och 42 §§ i denna lag. Reglerna
i 20: 10—13 om lagfartssammanträde bör givetvis äga tillämpning även i
fråga om förvärv före ikraftträdandet av den nya balken.

I fråga om 21 kap. som behandlar inskrivning av tomträtt äger vad som
nyss anförts om 20 kap. motsvarande tillämpning. Några kommentarer torde
dock vara behövliga. I 21: 1 första stycket sista punkten införs den nyheten
att inskrivning av upplåtelse av tomträtt får sökas även av fastighetsägaren.
Ingenting torde hindra att denna regel får gälla även upplåtelser
före ikraftträdandet av den nya balken. Bestämmelserna i 21: 5 angående
inskrivning av ändringsavtal bör få gälla även avtal som slutits före den
nya balkens ikraftträdande (jfr 37 § denna lag vilket lagrum innehåller en
övergångsregel i anslutning till bestämmelserna i 13: 21 om ändringsavtals
verkan mot rättighetshavare i tomträtten).

23 kap. torde inte kräva några uttalanden i detta sammanhang.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970
45 §.

Paragrafen motsvarar 42 § i utredningens förslag.

Departementschefen. I denna paragraf behandlas frågan hur ansökningar
om inteckning vilka upprättats enligt bestämmelserna i IF skall behandlas,
om de inges eller, efter vilandeförklaring före ikraftträdandet av den nya
balken, fullföljs efter ikraftträdandet. Principen bör vara att ansökningen,
om den uppfyller villkoren enligt IF, godtas som en ansökan om inteckning
enligt 22: 1 nya balken (jfr SOU 1963: 55 s. 442). Ansökningen bör därvid
anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp. Motsvarande
bör gälla om ansökan avser inteckning för ogulden köpeskilling
eller skadestånd på grund av brott enligt 2 § IF. En förutsättning för att ansökningar
av nu avsett slag skall kunna beviljas är givetvis att hinder inte
möter på grund av annan bestämmelse i 22 kap. än 1 §. Särskilt är härvid
föreskrifterna i 2 § andra stycket av betydelse.

Denna paragraf, liksom den följande, är självfallet tillämplig också i fråga
om inteckning i tomträtt.

46 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i beredningens och utredningens förslag.

Departementschefen. I 22: 2 i det remitterade förslaget till ny jordabalk
ges bestämmelser om dels betalningsanspråkets form, dvs. att ansökan om
inteckning måste lyda på visst penningbelopp i svenskt mynt, dels föremålet
för inteckning. Beträffande betalningsanspråkets form torde någon övergångsanordning
inte vara behövlig. Saken ställer sig emellertid annorlunda
när det gäller föremålet för inteckning.

Den föreslagna regleringen av föremålet för inteckning innebär nyheter
i flera avseenden, nämligen a) inteckning får inte avse andel av fastighet,
b) flera fastigheter får inteclcnas gemensamt bara om de är i en ägares hand
och belägna inom samma inskrivningsmyndighets område samt c) föremålet
för inteckningen måste bestämmas på sådant sätt att homogen inteckningsbelastning
uppnås.

Beträffande först regeln att inteckning inte får avse andel av fastighet innebär
lagberedningens förslag att regeln sätts i kraft utan annan övergångsbestämmelse
än beträffande andel vars ägoområde blivit utbrutet genom
sämjedelning. Beredningen föreslår sådana anordningar att redan gjorda
rättsliga förfoganden över sämjelotter tills vidare äger bestånd och att innehavare
av sådana lotter även efter den nya balkens ikraftträdande skall kunna
rättsligen utnyttja egendomen på huvudsakligen samma sätt som tidigare.
Förslaget, som utgör ett provisorium i avvaktan på legalisering av sämjelotterna,
går ut på att fastighetsandelens karaktär av sämjelott fastslås i
ett prövningsförfarande som är förlagt till inskrivningsdomaren och som

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

utmynnar i en anteckning i fastighetsboken att andelen utgör sämjelott. Anteckningen
ges i förslaget samma verkan vid tillämpning av den nya balken
som laga delning. Förslaget har mött kritik under remissbehandlingen, framför
allt från lantmäteristyrelsens sida, och det har gjorts gällande att problemet
med fastighet sandelar som utgör sämjelotter måste lösas genom ett
legaliseringsförfarande som leder till att lotterna ges karaktären av fullt självständiga
fastigheter. Frågan har numera kommit i ett annat läge genom legaliseringslagen.
Med hänsyn härtill föreligger inget behov av att övergångsvis
medge inteckning i andel av fastighet.

Vad gäller regeln att flera fastigheter får intecknas gemensamt bara om
de är i en ägares hand och belägna inom samma inskrivningsmyndighets område
anser jordabalksutredningen att någon övergångsbestämmelse inte är
behövlig. Jag delar denna uppfattning.

När det däremot gäller bestämmelsen att föremålet för inteckningen måste
bestämmas på sådant sätt att homogen inteckningsbelastning uppnås är situationen
en annan. Jordabalksutredningen föreslog beträffande motsvarande
regel i dess förslag (SOU 1963: 55 s. 141 och 436) att regeln skulle vinna
tillämpning i fråga om äldre gemensamma inteckningar först 20 år efter
balkens ikraftträdande. Det främsta skälet till att utredningen förordade en
så lång övergångstid var att hänsyn måste tas till sådana inteckningar — i
vissa fall gällande i fastigheter som tillhör skilda inskrivningsområden —
vilka tjänar som säkerhet för långfristig obligationsupplåning. Jag godtar i
princip utredningens förslag men anser att övergångstiden bör bestämmas
till femton år. I enkelhetens intresse bör övergångsbestämmelsen ta sikte på
varje inteckning som beviljats eller sökts före balkens ikraftträdande.

Övergångsproblemen beträffande 22: 3—5 belyses av vad som anförts i anslutning
till 41 och 42 §§ i denna lag. 22: 6 fordrar ingen kommentar.

I 22: 7—14 ges regler om de skilda åtgärder som kan komma i fråga beträffande
inteckning och pantbrev. Dessa regler bör bli omedelbart tillämpliga
även beträffande äldre inteckningar, och detta torde kunna ske utan
särskilda övergångsbestämmelser. I vissa begränsade hänseenden blir härigenom
förutsättningarna andra för inteckningsåtgärdernas genomförande
än som gäller f. n.

23 kap. fordrar inte några särskilda övergångsregler.

Slutbestämmelse
47 §.

Genom denna paragraf, som motsvarar 55 § i beredningens och 44 § i utredningens
förslag, ges Kungl. Maj :t rätt att utfärda de närmare föreskrifter
som behövs för övergången till den nya jordabalken.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

2) Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
5 KAP.

14 §.

Departementschefen. Enligt 5 kap. 14 § GB gäller att make får i viss utsträckning
företräda andra maken, när denne på grund av bortovaro eller
sjukdom är ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter. Fast egendom
får dock inte i något fall intecknas eller avyttras, annat än om rätten medger
det. Förbudet avser inte bara inteckning för fordran utan även inteckning
av nyttjanderätt, servitut eller annan inskrivningsbar rättighet. Eftersom
i den nya balken ordet inteckning reserveras för fordringsinteckning,
har paragrafens ordalag jämkats därhän att förbudet avser förutom avyttrande
även beviljande av inskrivning i fast egendom.

6 KAP.

4 §.

Departementschefen. Enligt 6 kap. 4 § GB krävs makes samtycke vid inteckning
i fast egendom, vari maken har giftorätt. I anslutning till 22: 4
punkt 3 i det remitterade förslaget har jag erinrat om att familjerättskommittén
föreslagit vissa ändringar beträffande kravet på äkta makes samtycke
till förfogande över bl. a. fast egendom och tomträtt (s. 641 i remissprotokollet).
Förslaget i den delen torde emellertid inte komma att läggas
till grund för lagstiftning vid den begränsade reform av älctenskapsrätten
som har inletts genom prop. 1968: 136. Frågan får tas upp på nytt i samband
med en kommande allmän översyn av äktenskapslagstiftningen. I sakens
nuvarande läge har jag ansett att samtycke av äkta make alltjämt bör
fordras i ärende angående inteckning.

Intecknas egendomen utan erforderligt samtycke, har maken rätt enligt
paragrafens andra stycke att inom viss frist klandra åtgärden. Bestämmelsen
i 6: 10 jordabalksförslaget innebär emellertid att omständighet som hänför sig
till tillkomsten av inteckning ej någonsin medför ogiltighet av inteckningen.
Detta föreslås gälla även för det sällsynta fallet att inskrivningsdomaren förbisett
att infordra äktamakesamtycke, när sådant bort föreligga (jfr remissprotokollet
s. 325). I konsekvens med den anförda bestämmelsens innehåll
torde makes rätt att klandra åtgärd att med inteckning för gäld belasta fast
egendom böra utgå och 6 kap. 4 § andra stycket GB begränsas till att avse
klander vid avyttrande av fast egendom. Lagrummet har i förslaget utformats
i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970
13 KAP.

151

2 §•

Departementschefen. I paragrafen har gjorts en formell jämkning med
hänsyn till fastighetspanträttens ändrade utformning.

13 a §.

Lagberedningen. Inledningsvis erinrar beredningen om den i 4 kap. jordabalksförslaget
upptagna regleringen som syftar till att hindra att irreguljära
fastigheter uppkommer genom köp, byte eller gåva av område (7 §),
av andel med utbrytningsklausul (8 §) samt av fastighets andel i mark som
är samfälld för flera fastigheter (9 §). Om det anförda syftet skall helt nås,
måste enligt beredningens mening uppkomsten av irreguljära fastigheter
genom förvärv av andra slag än sådana som behandlats inom balkens ram
förhindras. De förvärvstyper som behöver regleras torde utgöra dels på familje-
och successionsrättens område förvärv på grund av giftorätt, arv eller testamente
dels vissa associationsrättsliga förvärv (skifte, apport).

Genom bodelning kan areal- och andelsförvärv ske enligt gällande rätt.
Vad först beträffar andelsförvärv utan bestämmelse att andelen skall utbrytas,
så bör dessa förvärv enligt beredningens åsikt behandlas lika som
motsvarande överlåtelseförvärv. Makarna — resp. när make är död efterlevande
maken och övriga delägare i dödsboet — skall således i detta fall
anses inneha fastigheten under samäganderätt. När det sedan gäller andelsförvärv
med bestämmelse om utbrytning och arealförvärv diskuterar beredningen
två alternativa lösningar. En lösning, konstruerad efter samma
linjer som vid köp, skulle innebära, att förvärvet blir beroende av att inom
viss tid från bodelningshandlingens dag ansökan om laga delning görs på
grund av bodelningen samt att med anledning av ansökan som rätteligen
skett laga delning kommer till stånd. En annan lösning är att makarna hänvisas
att först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning.
En sådan ordning skulle framtvingas av ett förbud mot att vid bodelning tilllägga
make område av fastighet eller fastighetsandel med bestämmelse om
andelens utbrytning. Några hinder ur jorddelningsrättslig synpunkt anser
beredningen inte möta mot denna lösning.

I fråga om den lösning som ansluter till reglerna i 4 kap. jordabalksförslaget
framhåller beredningen, att verkan av att laga delning inte kommer
till stånd på grund av bodelningen i många fall inte skulle inskränka sig
till att områdes- eller andelsförvärvet förfaller och bodelningen följaktligen
blir ogiltig till den del den avser området eller den andel som skolat utbrytas.
Ofta fick man räkna med en vidare ogiltighetsverkan därför att grunden
ryckts undan för andra delar av bodelningen. Med hänsyn härtill kan
det enligt beredningens mening antagas att makarna, när fördelningen av
den lösa egendomen anses böra vara beroende av hur den fasta egendomen
uppdelas, inte sällan skulle finna lämpligt att först göra en partiell bodel -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ning, avseende enbart den fasta egendomens uppdelning på områden eller
andelar med bestämmelse om utbrytning, samt uppskjuta bodelningen i övrigt
i avbidan på utgången av frågan om utbrytning. Detta skulle i realiteten
innebära att makarna funnit den ordning, som avses med den alternativa
lösningen, innebära påtagliga fördelar.

Beredningen kommer till den uppfattningen att make vid bodelning i
princip inte bör få tilläggas område av fastighet eller andel i fastighet med
bestämmelse att andelen skall utbrytas. Sker det ändå, måste följden bli att
bodelningen i den delen är ogiltig. Förbudet måste gälla inte bara då makarna
själva överenskommer om bodelningen utan också då vid oenighet mellan
dem skiftesman har att bestämma om delningen. Bestämmelserna bör
emellertid begränsas så, att därunder inte kommer fall då redan det förvärv
från makarnas eller endera makens sida, på grund varav egendomen ingår i
delningen, är för sin giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd,
samt ytterligare fastighetsdelning inte är tillämnad. Förbudet bör avse bara
att genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestående
fastighetsindelning.

Någon speciell bestämmelse om förvärv av andel i samfälld mark anser sig
beredningen inte behöva ta upp. Av grunderna för de här föreslagna reglerna
samt vid en jämförelse med 4: 9 i beredningens förslag till jordabalk
torde framgå att sådan andel inte vid bodelning får för sig tilläggas make,
om inte andelen registrerats som särskild fastighet. Sker det ändå, framhåller
beredningen, är bodelningen i den delen ogiltig.

De föreslagna reglerna tar beredningen upp i en ny paragraf, betecknad
13 a §, i 13 kap. GB. I ett första stycke ges förbudet mot att vid bodelning
tillägga make område av fastighet, vilken i sin helhet tillhör makarna eller
en av dem, eller andel i sådan fastighet med bestämmelse om utbrytning av
andelen. Om det sker, är bodelningen i den delen ogiltig. I ett andra stycke
föreskrivs att, om vid bodelning fastighet till skilda andelar delats mellan
makarna utan att bestämmelse om utbrytning meddelats i bodelningshandlingen,
makarna skall anses inneha fastigheten under samäganderätt. Till
denna föreskrift har beredningen — i analogi med motsvarande regel i 4: 8
första stycket i beredningens jordabalksförslag — fogat bestämmelsen att
sämj edelning skall vara utan verkan.

Departementschefen. I 4 kap. nya balken ges vissa grundläggande bestämmelser
som avser att hindra uppkomsten av irreguljär fastighetsbildning
genom areal- och andelsöverlåtelser. I fråga om arealöverlåtelserna har genom
lagen med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet de i
4: 7 jordabalksförslaget upptagna reglerna genomförts i förväg, såvitt avser
arealöverlåtelser som äger rum efter lagens ikraftträdande. I lagen tas också
upp de av lagberedningen förordade bestämmelserna om arealförvärv på
bl. a. familjerättens område. Om behovet av dessa regler och motiven för deras
närmare utformning kan jag hänvisa till vad som anförs i propositionen

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(1968: 127). Såvitt avser de familjerättsliga fången går de i korthet ut på att
make inte får genom bodelning tilläggas område av en i boet ingående fastighet.
Bodelning, som innebär att område av fastighet kommer i särskild ägares
hand, är ogiltig i den delen (2 §). Makarna är alltså hänvisade till att låta
en ev. fastighetsbildning föregå bodelningen. De nu i förslaget till GB 13
kap. 13 a § upptagna bestämmelserna återger sakligt sett i oförändrat skick
dessa regler om arealförvärv genom bodelning. Efter genomförandet av jordabalksförslaget
och därav beroende följdlagstiftning får den särskilda lagen
därför bara betydelse för sådana förvärv som skett dessförinnan och under
den tid lagen varit gällande.

I fråga om andelsförvärven fann jag i det nyss nämnda lagstiftningsärendet
inte skäl att föreslå några förtida bestämmelser. Jag ansåg att införandet
av bestämmelserna i 4: 8 och därmed sammanhängande följdlagstiftning
lämpligen borde anstå till dess balken trädde i kraft. Reglerna om förvärv
av andel genom bodelning bör därför nu tas upp till behandling i samband
med övriga av jordabalksförslaget föranledda ändringar i GB.

Reglerna i 4 kap. jordabalksförslaget innebär att köp, byte och gåva av
andel i fastighet skall, när överlåtelsen skett under villkor om utbrytning av
andelen, vara beroende av att fastighetsbildning sker i överensstämmelse
med avtalet. Överlåtelse av område och av andel med utbrytningsklausul
behandlas alltså i detta hänseende lika. Också vid bodelning bör samma regler
gälla för båda typerna av förvärv. Detta betyder att man vid bodelning
inte bör få tillägga make andel i fastighet, om vid bodelningen bestäms att
andelen skall utbrytas. Bodelningen blir i så fall ogiltig i den delen. Som
beredningen framhåller bör bestämmelserna begränsas så, att därunder inte
kommer fall då redan det förvärv från makarnas eller enderas sida, på grund
varav egendomen ingår i delningen, är för sin giltighet beroende av att utbrytning
kommer till stånd, samt ytterligare fastighetsdelning inte är tillämnad.
Om makarna eller endera maken förvärvat ett område eller en andel
med bestämmelse om andelens utbrytning, bör hinder inte uppställas mot
att området eller andelen i sin helhet utläggs på endera makens lott eller till
ideella andelar fördelas mellan dem utan bestämmelse om utbrytning. Området
eller andelen behandlas alltså i dessa fall som en fastighet. Ogiltighetsregeln
bör med andra ord avse bara det fallet att genom själva bodelningen
den fasta egendomen uppdelas i strid med bestående fastighetsindelning.

Beredningen framhåller att något praktiskt behov inte synes föreligga
att i detta sammanhang meddela någon speciell bestämmelse om förvärv
av andel i samfälld mark. Enligt 4: 9 i beredningens jordabalksför slag är
sådant förvärv inte tillåtet, om inte andelen registrerats som särskild fastighet.
Beredningen anför att det utan någon speciell bestämmelse torde av
grunderna för de föreslagna reglerna i GB 13 kap. 13 a § vid en jämförelse
med 4: 9 i jordabalksförslaget framgå, att sådan andel inte vid bodelning
får för sig tilläggas make, om inte andelen registrerats som särskild fastig -

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

het. Om så ändå sker, är bodelningen enligt beredningens mening i den
delen ogiltig.

I det remitterade jordabalksförslaget har en annan lösning valts i fråga
om köp av fastighets andel i samfälld mark. Detta sammanhänger med att
fastighetsbildningskommittén efter det att beredningen överlämnade sitt betänkande
framlagt ett förslag till fastighetsbildningslag, enligt vilket sådan
andel skall få avstyckas. I 4: 9 i det remitterade jordabalksför slaget har
därför i fråga om köp av andel i samfälld mark tagits upp en hänvisning
till bestämmelserna om köp av område i 4: 7. Också köp av andel i samfälld
mark blir alltså i princip tillåtet men för sin giltighet beroende av att fastighetsbildning
kommer till stånd.

Av den lydelse som bestämmelserna fått i departementsförslaget framgår
att make vid bodelning inte får tilläggas en fastighets andel i samfälld mark.
Också här gäller att om redan det förvärv från makarnas eller enderas
sida, på grund varav andelen ingår i boet, för sin giltighet är beroende av att
utbrytning kommer till stånd, hinder inte bör uppställas mot att tillägga
ena maken andelen i fråga. Likaså bör, om det föregående förvärvet avsett
ett område av en fastighet jämte fastighetens andel i samfälld mark, ena
maken kunna tilläggas området och andelen. Genom bodelningen får emellertid
inte ytterligare fastighetsdelning aktualiseras. Att ogiltighetsregeln
inte gäller om andelen är registrerad såsom särskild fastighet anser jag inte
behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten (jfr jordabalksremissen s.
182).

För det fall att någon köpt andel i fastighet utan villkor om utbrytning
gäller enligt 4: 8 jordabalksförslaget den tolkningsregeln att delägaren innehar
fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Såvitt
avser uppdelning av en fastighet i ideella andelar genom bodelning bör
ges motsvarande tolkningsregel, när i bodelningshandlingen inte tagits in
någon bestämmelse om utbrytning. Makarna skall då anses inneha fastigheten
under samäganderätt. Någon motsvarighet till beredningens i 4: 8
intagna förbud mot sämjedelning tas däremot inte upp i departementsförslaget.
Genom att denna förbudsregel i baiken föreslås flyttad till 1 kap.,
som handlar om fastighet och dess gränser, torde stå fullt klart att regeln
har allmän syftning och inte bara gäller sämjedelning i samband med köp,
byte och gåva (jordabalksremissen s. 76).

I departementsförslaget har den nu angivna tolkningsregeln efter mönster
av 4: 8 balkförslaget tagits upp i första stycket. I andra stycket ges ogiltighetsregeln
för övriga fall av delförvärv.

övergångsbestämmelserna

Lagberedningen. Beredningen tar upp dels en undantagsregel från det
föreslagna förbudet mot att vid bodelning tillägga make område av fastighet
såvitt avser förvärv som sker i överensstämmelse med fastställd tomt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

155

indelning, dels en föreskrift av innebörd att de föreslagna reglerna skall
tillämpas också i fråga om äktenskap, i vilka förmögenhetsförhållandena
är att bedöma enligt äldre GB.

Departementschefen. När det gäller de av beredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
så har i lagen med vissa bestämmelser angående förvärv
av område av fastighet tagits upp motsvarighet till dessa bestämmelser.
Till undantaget för förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindelning
har också för enkelhetens skull gjorts tillägg för förvärv i överensstämmelse
med fastställd ny stadsplan. Genom förslaget till ny fastighetsbildningslag
kommer emellertid frågan i ett nytt läge, eftersom genom denna lag tomtindelnings
och stadsplans avstyckande verkan föreslås upphöra. Något behov
av undantagsregler för dessa fall föreligger därför inte, om fastighetsbildningslagen,
som avsikten är, träder i kraft samtidigt med jordabalken. Däremot
föreligger fortfarande behov av en bestämmelse som gör de föreslagna
ändringarna i GB tillämpliga också på s. k. äldre äktenskap, som är att bedöma
enligt äldre GB. Motsvarighet därtill tas därför upp också i departementsförslaget.

3) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 inom. lagen den 11 juni
1920 (nr 406) om införande av nya giftermålsbalken

Lagberedningen. I 9 kap. 2 § första stycket äldre GB inskränks mannens
rätt i fråga om hustruns av mannen förvaltade enskilda fasta egendom att
avhända hustrun egendomen, belasta den med inteckning för gäld och upplåta
nyttjanderätt, servitut eller avkomsträtt i egendomen. Beträffande makar
som ingått äktenskap före den 1 januari 1921 gäller enligt 5 § promulgationslagen
till GB det sagda fortfarande.

Upplåtelse av återköpsrätt eller rätt till elektrisk kraft omnämns ej i 9
kap. 2 § första stycket äldre GB. I fråga om återköpsrätt torde anledning inte
föreligga att göra någon ändring. Avkomsträtt motsvaras i förslaget till ny
jordabalk av ränterätt och födoråd. Med lagrummets innehåll och grunder
torde närmast överensstämma att inskränkningarna får avse också de nya
rättighetstyper som behandlas i balken. Något undantag bör därvid inte göras
för rätt till elektrisk kraft.

Departementschefen. Av de nya sakrättstyper som tagits upp i beredningens
förslag till jordabalk har endast samfällighetsrätt tagits med i det
remitterade förslaget. På grund härav bör de i 9 kap. 2 § första stycket AGB
angivna inskränkningarna i mannens befogenheter i fråga om hustruns enskilda
fasta egendom som förvaltas av mannen avse ytterligare endast samfällighetsrätt.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

4) Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
13 KAP.

7 §•

Departementschefen. I 13 kap. 7 § första punkten FB förekommer en bestämmelse
av innehåll att rätten kan ålägga förmyndaren att lämna inteckning
eller annan säkerhet till visst av rätten bestämt belopp »för den omyndiges
egendom». Den föreslagna ändringen av panträttens form föranleder
viss ändring av bestämmelsen. I lagtexten bör som huvudalternativ när det
gäller att ställa säkerhet för den omyndiges egendom anges att förmyndaren
upplåter panträtt i fastighet eller tomträtt till det belopp som rätten fastställer.
Förslaget har utformats i överensstämmelse härmed.

15 KAP.

4 §•

Departementschefen. Viss redaktionell jämkning föreslås med hänsyn till
fastighetspanträttens ändrade utformning.

8 §•

Departementschefen. 15 kap. 8 § innehåller föreskrifter om nedsättning
av omyndigs värdehandling. Pantbrev torde vara att hänföra till denna kategori
av handlingar. Det synes också lämpligt att nedsättningsskyldigheten
får avse pantbrev. Detta gäller såväl när den omyndige är panthavare som
när pantbrevet avser honom tillhörig fastighet eller tomträtt. För att tydligt
utmärka att nedsättningsskyldigheten gäller även pantbrev torde sådana
handlingar böra tagas med bland de skilda typer av värdehandlingar som
räknas upp i 15 kap. 8 § första stycket.

14 §.

Departementschefen. Enligt 15 kap. 16 § FB skall förmyndaren, om han
vill överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges fasta egendom
eller tomträtt, inhämta rättens tillstånd till överlåtelsen eller inteckningen.
I 14 § första stycket föreskrivs att förmyndaren inte utan överförmyndarens
samtycke får ta upp lån på den omyndiges vägnar. Samtycke är
dock i vissa fall inte erforderligt, bl. a. i fråga om lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom eller tomträtt, om lånet tas upp inom tre månader från
det inteckningen meddelades och vid lånets upptagande eftergift av förmyndaren
inte görs i fråga om de villkor som är angivna i det intecknade skuldebrevet.

Panträttsbestämmeiserna i det remitterade jordabalksförslaget medför att
ifrågavarande regler i FB inte kan kvarstå oförändrade. Liksom när det

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

157

gäller motsvarande bestämmelser i 6 kap. 4 § GB kan det sättas i fråga om
tillståndet skall anknytas till inteckningsärendet eller till pantsättningen
eller till båda åtgärderna. I detta sammanhang skall anmärkas att förmynderskapslagstiftningen
f. n. är föremål för översyn genom förmynderskapsutredningen,
som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
december 1964. Enligt direktiven bör utredningen pröva bl. a. om gränsdragningen
för de förvaltningsåtgärder, som kräver rättens tillstånd, numera
kan anses rationell (riksdagsberättelsen år 1966 s. 66). Med hänsyn
till att ifrågavarande bestämmelser sålunda är föremål för översyn bör i nu
förevarande sammanhang sakliga ändringar undvikas.

På grund av det anförda har i 16 § endast vidtagits sådana ändringar som
föranletts av den nya panträttsterminologin. I 14 § har bestämmelsen i
första stycket att överförmyndarens samtycke inte behövs när lån tas upp
mot säkerhet av inteckning inom tre månader från det inteckningen meddelades,
fått utgå. Motivet till ändringen i 14 § är att inteckningen med den nya
panträttskonstruktionen är fristående från fordringsförhållandet och att
lånevillkoren således i princip inte är underkastade rättens prövning enligt
16 §.

15 §.

Lagberedningen. I 15 kap. 15 § första stycket FB anges att förmyndare
ej får utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom på den omyndiges
fasta egendom läggs servitut, eller upplåta rätt till avkomst av egendomen
eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog, ej
heller annan nyttjanderätt, utom när den avser viss tid, ej överstigande
fem år. Enligt tredje stycket i paragrafen äger dessa bestämmelser inte tilllämpning
i fråga om förening som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller
avstyckning.

Innan 1953 års lagstiftning om tomträtt m. m. trädde i kraft kunde tomträtt
intecknas för fordran, nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft men däremot
ej för servitut. Den väsentliga principiella likställigheten mellan tomträtt
och fast egendom som skapades genom 1953 års lagstiftning och nu befästes
genom jordabalksförslaget torde böra leda till att förmyndare med avseende
på upplåtelse av begränsad sakrätt i omyndigs tomträtt är underkastad
samma inskränkningar som i fråga om omyndigs fasta egendom.
Härför fordras ändring i 15 kap. 15 § FB.

Även i övrigt är vissa ändringar påkallade i 15 kap. 15 § som följd av att
vissa nya rättighetstyper föreslås. Med det ifrågavarande lagrummets innehåll
och grunder torde närmast överensstämma att samma inskränkningar
som beträffande servitut får gälla i fråga om de nya rättighetstyper
som behandlas i jordabalksförslaget.

Bestämmelserna i 15 kap. 15 § tredje stycket avser dels vissa servitut, s. k.
jorddelningsservitut, dels vissa avkomsträtter, nämligen ersättningar som
vid skifte bestäms i fråga om odling, vanhävd, minskad avkastning och

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ståndskog. Servitutet är i beredningens förslag till jordabalk upptaget bland
de s. k. särskilda rättigheterna och i 19:27 i förslaget anges att bestämmelserna
om avtalsservitut inte skall gälla om servitut tillkommer vid förrättning
av jorddelningsmyndighet, även om det grundar sig på förening
eller annan överenskommelse. Om, såsom beredningen föreslår, i det nu
ifrågavarande lagrummets första stycke termen servitut ersätts av det mera
omfattande uttrycket särskild rättighet, står till följd av bestämmelsen i
19:27 klart att jorddelningsservitut inte omfattas av bestämmelserna i
nämnda stycke. Tydligt är också att vad som enligt beredningens förslag
skall träda i stället för uttrycket rätt till avkomst av egendom, nämligen
ränterätt och födoråd, ej inbegriper något slag av skifteslikvid. Beredningen
föreslår därför att 15 kap. 15 § tredje stycket får utgå som överflödigt.

Departementschefen. Som lagberedningen anfört bör förmyndare beträffande
upplåtelse av begränsad sakrätt i omyndigs tomträtt vara underkastad
samma inskränkningar som i fråga om omyndigs fasta egendom.

Beträffande de av beredningen i övrigt föreslagna ändringarna i 15 kap.
15 § första stycket är förutsättningarna emellertid avsevärt ändrade. Av de
nya rättighetstyper som tas upp i beredningens förslag är sålunda förköpsrätt,
rätt till andel i samfällt strömfall, rätt till elektrisk kraft, rätt till vederlag
samt ränterätt och födoråd inte medtagna i det remitterade förslaget.
På grund härav bör de i 15 kap. 15 § första stycket angivna inskränkningarna
i förmyndarens förvaltning avse ytterligare bara samfällighetsrätt. Vidare
saknar institutet avkomsträtt motsvarighet i det remitterade jordabalksförslaget.
Institutet bör följaktligen utgå i detta lagrum.

I fråga om 15 kap. 15 § tredje stycket medför utmönstringen av institutet
avkomsträtt att bestämmelsen ej längre kommer att avse skifteslilcvider.

Termen servitut i första stycket avser såväl servitut som tillkommit vid
fastighetsbildningsförrättning som avtalsservitut. Med hänsyn härtill bör
såsom f. n. undantag från första styckets tillämpningsområde göras för det
förra slaget av servitut när sådan rättighet grundas på en förening eller
annan överenskommelse mellan sakägarna.

Det bör anmärkas att ifrågavarande ändringar av 15 kap. 15 § påverkar
innehållet i 9 kap. 5 §, 10 kap. 6 § och 18 kap. 8 § FB.

16 §.

Departementschefen. Ifråga om denna paragraf hänvisas till vad som anförts
vid 15 kap. 14 §.

16 KAP.

7 §•

Departementschefen. Enligt 16 kap. 7 § skall i förteckning över omyndigs
egendom samt i årsräkning eller sluträkning särskilt anges, om det hos den

159

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

omyndige finns fordringshandling som blivit intecknad i honom tillhörig
fastighet eller tomträtt. Denna föreskrift torde i fortsättningen i stället
böra gälla pantbrev som avser den omyndige tillhörig fastighet eller tomträtt.

5) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924
(nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Departementschefen. Lagändringen innebär en anpassning till jordabalksförslagets
panträttsinstitut och till förslagets ändrade terminologi beträffande
inskrivningsväsendet.

6) Förslaget till ändring i ärvdabalken

11 kap. 5 §, 12 kap. 7 § och 21 kap. 10 §.
Departementschefen. Vissa redaktionella jämkningar har vidtagits beträffande
förevarande paragrafer med hänsyn till fastighetspanträttens ändrade
utformning.

12 KAP.

12 §.

Lagberedningen. Beredningen hänvisar till vad den i motiven till förslaget
om ändring i GB uttalat om behovet av bestämmelser på andra områden än
jordabalkens till förekommande av irreguljär fastighetsbildning genom
areal- och andelsöverlåtelser. Till de förvärvstyper som från denna synpunkt
behöver regleras hör förvärv på grund av arv eller testamente.

I 11 kap. 10 § ÄB skiljs mellan legat och universellt testamentariskt förordnande.
Universell testamentstagare är delägare i boet efter testator. Om
flera bodelägare finns, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenskapen
ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat kan testamentet
innehålla uttrycklig förklaring eller tolkningsvis få så förstås att
legatet skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare (se 22 kap. 2 §
ÄB). I sådant fall får legatarien ett anspråk av obligatorisk karaktär mot
den sålunda förpliktade men inte någon rätt i det oskiftade dödsboet. Om
emellertid inte med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter
annat får anses följa av förordnandet, skall enligt en i 11 kap. 2 § ÄB
upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och inte räknas på viss lott.
Detta får normalt till följd att den egendom legatet avser vid testators död
direkt tillfaller legatarien. Beredningen finner inte anledning att i sammanhanget
behandla andra än sakrättsligt omedelbart verksamma legat.

Beredningen gör också i detta sammanhang — av samma skäl som vid
förvärv genom överlåtelse och genom giftorätt — skillnad mellan å ena sidan

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

arealförvärv och förvärv av andel med utbrytningsklausul och å andra sidan
andelsförvärv utan sådan klausul. Vid den senare typen av förvärv skall
samäganderätt anses föreligga mellan delägarna i fastigheten vare sig förvärvet
skett genom arvskifte eller genom legat. När fråga är om arealförvärv
och förvärv av andel med utbrytningsklausul gör beredningen däremot skillnad
mellan förvärv genom arvskifte och förvärv genom legat. Vid arvskifte
föreslår beredningen liksom vid bodelning att förbud uppställs mot sådana
förvärv. Fastighetsbildningen måste alltså föregå skiftet. Vid legat däremot
föreslås motsvarande reglering som vid köp. Beredningen, som finner legat
av område eller av andel med utbrytningsklausul inte svara mot något mera
framträdande praktiskt behov, anser alltså att det inte bör komma i fråga
att helt förbjuda tilkomsten av sådana förordnanden. Dessa skall enligt beredningens
förslag vara i princip giltiga men i överensstämmelse med vad
som föreslås gälla om köp skall det testamentariska förvärvet vara beroende
av att inom viss tid görs ansökan om laga delning på grund av legatet
samt att med anledning av ansökan som rätteligen skett laga delning kommer
till stånd.

Bestämmelserna om legat av område tar beredningen upp i en ny paragraf,
12 kap. 12 § ÄB. I en följande paragraf, 13 §, ges presumtionen för samäganderätt
vid legat av andel utan bestämmelse om andelens utbrytning. Bestämmelser
angående arvskifte, svarande mot dem beredningen föreslagit
i fråga om bodelning, tas upp i 23 kap. 3 § ÄB.

De i 12 kap. 12 § givna bestämmelserna angående områdesförvärv och
andelsförvärv avser bara område av fastighet, vilken i sin helhet ingår i
dödsboet efter testator, eller andel i sådan fastighet. Beredningen åberopar
i sammanhanget sina uttalanden i motiven till förslaget till 13 kap. 13 a §
första stycket GB.

Angående de förevarande bestämmelserna i allmanhet hänvisar beredningen
till sina motiv till 4: 7 jordabalken, där väsentligen överensstämmande
regler ges. I fråga om sambandet med fastighetsbildningen anför
beredningen följande.

Om testator i livstiden själv sökt laga delning och delning också kommit
till stånd före hans död, får genom testamentstolkning i vanlig ordning avgöras,
huruvida legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Skulle
så vara fallet, är legatet omedelbart giltigt och fråga om tillämpning av förevarande
bestämmelser uppkommer inte.

Är vid testators död av honom väckt fråga om laga delning ännu beroende
på prövning, kan legatet däremot inte bli giltigt till följd av den omständigheten
i och för sig att ansökan leder till laga delning. Inte ens för det fall
att i testamentstolkningsväg kan fastslås att legatet avser en genom delningen
bildad fastighet kan legatet därigenom bli giltigt. Beredningens förslag
överensstämmer i detta hänseende med vad beredningen vid 4: 7 jordabalksförslaget
uttalat angående det fall att ägaren före en tilltänkt områdesöver -

161

iKungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

låtelse begärt avstyckning av området. För att legatet skall vinna giltighet
skall enligt beredningens förslag krävas, att inom föreskriven tid görs ansökan
att delningen skall äga rum på grund av legatet samt att delningen
kommer till stånd i anledning av denna ansökan.

Har testator inte före sin död väckt fråga om laga delning, måste det ankomma
i första hand på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan
om delning på grund av legatet. Som förutsättning för hans behörighet måste
gälla att testamentet vunnit laga kraft. Skall testamentstagaren njuta rätt
först efter annan måste också krävas att den föregående testamentstagarens
rätt upphört.

Den frist om sex månader, inom vilken testamentstagaren har att söka
laga delning, bör enligt beredningen inte börja löpa före den dag han är behörig
söka sådan delning. Men dessutom bör det fordras att legatet utgivits.
Först därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Beredningen
hänvisar angående innebörden av kravet att legatet skall ha utgivits
till sina motiv till 28: 3 och 12 jordabalksförslaget (20: 2 och 7 i departementsförslaget).
Den föreslagna regeln sägs lämpa sig också för det fall att
legatariens rätt i testamentet gjorts beroende av villkor eller tidsbestämmelse.

Påföljden av att ansökan inte görs enligt bestämmelserna eller av att fastighetsbildning
i enlighet med legatet inte kommer till stånd blir att legatet
inte kan göras gällande med avseende på området. Beredningen framhåller,
att situationen stämmer nära överens med den som föreligger då testamentariskt
förordnande avser viss egendom och denna inte finns i kvarlåtenskapen.
För detta fall har i 11 kap. 4 § ÄB getts den tolkningsregeln att förordnandet
skall vara utan verkan. Denna regel skall dock enligt 11 kap. 1 § ÄB
lända till efterrättelse bara om inte med hänsyn till förordnandets syfte och
övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. I motiven till
11 kap. 4 § ÄB uttalades att en omsorgsfull testamentstolkning i åtskilliga
fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan form verkställa ett förordnande
om viss egendom, trots att denna inte fanns i kvarlåtenskapen. Ibland
kunde det stämma bäst överens med testators avsikter att viss annan egendom
eller kontant vederlag tillföll testamentstagaren. I det stora flertalet
fall talade emellertid övervägande skäl för att förordnandet lämnades utan
verkan och i enlighet därmed hade tolkningsregeln avfattats. Beredningen
uttalar som sin mening, att det lär kunna antas att i fall varom här är fråga
en tolkning av testamentet ofta skall leda till att legatarien tillerkänns annan
egendom eller kontant vederlag för den med förordnandet avsedda egendomen,
åtminstone om legatarien iakttagit vad som på honom ankommit
för att göra legatet verksamt.

Beredningen uttalar att något praktiskt behov ej heller i detta sammanhang
synes föreligga att meddela en speciell regel om legat avseende andel
i samfälld mark. Sådan andel kan enligt beredningens förslag inte för sig

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

med laga verkan vara föremål för legat, om inte andelen registrerats såsom
särskild fastighet.

Departementschefen. Den av beredningen förordade åtskillnaden i behandlingen
av å ena sidan förvärv genom testamentariskt förordnande om
legat och å andra sidan förvärv genom arvskifte ligger till grund för bestämmelserna
i lagen med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet.
Att förvärv av andel med bestämmelse om andelens utbrytning samt förvärv
av fastighets andel i samfälld mark bör följa samma principer är givet
också för de successionsrättsliga fångens vidkommande. När det gäller legat
av område eller andel bör alltså förvärvet i princip vara giltigt men beroende
av att fastighetsbildning kommer till stånd i överensstämmelse med förvärvet,
under det att i fråga om arvskifte bör meddelas förbud redan mot
att tillägga delägare område eller sådan andel som måste brytas ut. Departementsförslaget
bygger därför på samma principiella reglering som beredningens
förslag.

Beredningens stränga krav på samband mellan fång och fastighetsbildning
har inte tagits upp i departementsförslaget. I stället följs den reglering som
tas upp i förslaget till 4: 7 jordabalken, vilken reglering i detta hänseende
även ligger till grund för lagen med vissa bestämmelser om förvärv av område
av fastighet. Det ovillkorliga kravet att det testamentariska förordnandet
skall ha lagts till grund för fastighetsbildningsförrättningen bör i enlighet
härmed gälla bara om förrättningen inte avslutats före sexmånadersfristens
utgång. Första stycket av förevarande paragraf återger i oförändrad
form motsvarande bestämmelser i 2 § andra stycket i den särskilda lagen.

Genom andra styckets föreskrifter blir samma regler som för legat av
område gällande också när fråga är om legat av andel med bestämmelse om
andelens utbrytning samt legat av andel i samfälld mark. Vad de senare
andelarna beträffar har jag berört den gjorda avvikelsen från beredningens
förslag när jag redogjorde för de föreslagna ändringarna i GB.

Som beredningen uttalar torde en omsorgsfull testamentstolkning ibland
kunna leda till att ett förordnande, när förvärvet på grund av de här givna
bestämmelserna blir ogiltigt, i stället får verkställas genom att legatarien
tillerkänns annan egendom eller kontant vederlag.

13 §.

Lagberedningen. Till innehåll och avfattning ansluter paragrafen till 4: 8
första stycket jordabalksförslaget och 13 kap. 13 a § andra stycket GB.
Legatarien är inte delägare i dödsboet och den i 19 § andra stycket samäganderättslagen
meddelade undantagsbestämmelsen är därför inte tillämplig
på honom. — I analogi med sin motsvarande regel i 4: 8 första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

163

i lagberedningens jordabalksförslag tar beredningen också i förevarande pa ragraf

upp en bestämmelse att sämjedelning är utan verkan.

Departementschefen. Denna paragraf upptar motsvarande tolkningsregel
som den som föreslås i 4: 8 första stycket jordabalken och 13 kap. 13 a §
första stycket GB att gälla vid överlåtelse resp. bodelning. Regeln innebär
alltså att den som erhållit andel i fastighet såsom legat skall under vissa
förutsättningar anses inneha andelen under samäganderätt med den eller
de andra delägarna. Först och främst fordras naturligtvis att det testamentariska
förordnandet inte innefattar bestämmelse om utbrytning av andelen.
Men vidare skall andelen avse en i kvarlåtenskapen ingående fastighet.
Regeln är i och för sig inte tillämplig om testator i den ifrågavarande fastigheten
innehade bara den andel som tillfaller legatarien. Denne får då i
princip samma rätt till andelen som testator hade. Däremot får regeln anses
gälla inte bara om andelen avser en vid dödsfallet för sig bestående registerfastighet
utan också om den avser annan i boet ingående fast egendom,
exempelvis ett område av en fastighet. Redan testators förvärv av området
torde då vanligtvis vara beroende av att fastighetsbildning kommer till stånd
och indirekt blir därför också legatariens förvärv beroende därav. Förvärvet
kan bli definitivt först när området utbrutits. Andelen kommer emellertid
då att avse en för sig bestående fastighet.

I fråga om skälen för att i detta lagrum inte ta upp förbudet mot sämjedelning
vill jag erinra om vad jag uttalade vid förslaget till lag om ändring
i GB.

19 KAP.

13 §.

Departementschefen. Enligt detta lagrum — såväl enligt nuvarande som
enligt föreslagen lydelse — får en boutredningsman i princip inte överlåta
fast egendom eller tomträtt, utan att delägarna skriftligen lämnat sitt samtycke.
Enligt nuvarande lydelse skall emellertid samtycket inte bara lämnas
skriftligen utan också »med två vittnen». Den gällande formföreskriften
torde ha förestavats helt av det skälet att köp av fast egendom enligt hittills
gällande formkrav i 1 kap. 2 § JB skall ske skriftligen med två vittnen och
att för delägarnas samtycke därför ansetts böra uppställas samma krav
(NJA II 1933 s. 264). Eftersom något krav på bevittning enligt det av mig
tidigare till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk inte längre skall
gälla för att ett köp skall anses giltigt (remissprotokollet den 11 februari
1966 s. 128 f.), har det synts mig följdriktigt att låta föreskriften om vittnen
utgå också i förevarande lagrum. I den föreslagna lagtexten har därför orden
»med två vittnen» i första stycket utelämnats.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970
23 KAP.

3 §•

Lagberedningen. Paragrafen innehåller f. n. vissa kortfattade regler om
delningens verkställande vid arvskifte. Bl. a. föreskrivs att varje delägare
vid skiftet äger få lott i varje slag av egendom men att det som ej lämpligen
kan delas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas på en lott. Beredningen erinrar
om uttalanden i motiven, enligt vilka dessa föreskrifter kan eftersättas,
om delägarna är ense att verkställa delningen på annat sätt.

Arvskifte bör lika litet som bodelning få ge upphov till irreguljär fastighetsbildning.
De föreslagna nya bestämmelserna ansluter sig helt till dem
beredningen föreslagit i fråga om bodelning i 13 kap. 13 a § GB och är liksom
dessa tvingande. Beredningen åberopar sina uttalanden i motiven till
sistnämnda lagrum.

Departementschefen. Såvitt avser arealförvärv har bestämmelser motsvarande
dem i förevarande paragraf tagits upp redan i lagen med vissa bestämmelser
om förvärv av område av fastighet (2 §). I analogi med departementsförslagets
regler om bodelning i 13 kap. 13 a § GB ges i det föreslagna
nya andra stycket tolkningsregeln om samäganderätt vid utskiftandet
av andelar i en fastighet som ingår i boet, när bestämmelse om utbrytning
inte tagits in i arvskifteshandlingen. I ett tredje stycke tas en ogiltighetsregel
upp beträffande skifte i annat fall som innebär att del av fastighet kommer i
särskild ägares hand.

Övergångsbestämmelserna

Lagberedningen. De av beredningen i 12 kap. 12—13 §§ ÄB upptagna bestämmelserna
skall inte äga tillämpning då testator avlidit före den nya
lagens ikraftträdande eller, i fall då testamentstagaren skall njuta rätt
först efter annan, dennes rätt upphört före nämnda tidpunkt. Beredningen
uttalar att dessa föreskrifter torde stämma överens med allmänna rättsgrundsatser
i fråga om övergången till ny lag men att de i tydlighetens intresse
ansetts böra utsägas. Beträffande de nya reglerna i 23 kap. 3 § om
arvskifte torde enligt beredningens mening utan särskild föreskrift vara
klart att de äger tillämpning så snart skiftet äger rum efter det att förevarande
lag trätt i kraft, även om dödsfallet inträffat dessförinnan. Beredningen
gör vidare också i detta sammanhang övergångsvis undantag för
förvärv av område i överensstämmelse med fastställd tomtindelning.

Departementschefen. Legat av område har när förevarande lag träder i
kraft varit underkastad bestämmelserna i 2 § lagen med vissa bestämmelser
om förvärv av område av fastighet. På samma sätt har i den särskilda lagen

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

tagits upp det nu i 23 kap. 3 § intagna förbudet mot att vid arvskifte tillägga
delägare område av fastighet. I analogi med departementsförslagets övergångsbestämmelser
till lagen om ändring i GB bör därför här utsägas, att
den särskilda lagen inte skall äga tillämpning i fråga om förvärv som sker
efter den nya lagens ikraftträdande.

Beredningen har i tydlighetens intresse tagit upp vissa bestämmelser rörande
det fallet att testator avlidit före lagens ikraftträdande eller, i fall då
testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan, dennes rätt upphört före
nämnda tidpunkt. I sådana situationer föreslås äldre lag gälla. Några motsvarande
övergångsbestämmelser togs inte upp när den särskilda lagen
trädde i kraft. Eftersom de av beredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
nu skulle få reellt innehåll bara i fråga om andelsförvärv, anser
jag det inte påkallat med uttryckliga föreskrifter på området.

Vad slutligen gäller det av beredningen uppställda undantaget beträffande
förvärv i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, kan jag hänvisa
till mina uttalanden vid förslaget till ändringar i GB.

7) Förslaget till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet

Lagberedningen. Om syftet med de i 4 kap. jordabalken föreslagna bestämmelserna
till förekommande av irreguljär fastighetsbildning skall helt
nås måste — som beredningen framhållit i motiven till förslaget till lag om
ändring i GB — förhindras att irreguljära fastigheter uppkommer genom
förvärv av andra slag än sådana som behandlas inom ramen för jordabalken.
Av denna anledning har beredningen föreslagit vissa nya bestämmelser såväl
i GB som i ÄB. Den grundsats som kommit till uttryck i de nämnda bestämmelserna
torde av principiella skäl, även om det praktiska behovet därav är
föga framträdande, böra genomföras över hela rättsområdet. De behövliga
bestämmelserna tar beredningen upp i en särskild lag.

På bolags- och föreningsrättens område förekommer vissa särskilda slag
av förvärv som kan avse område eller andel av fastighet. Hit hör förvärv på
grund av tillskott (apport) vid bildande av bolag eller förening eller efter
bolagets eller föreningens bildande samt vidare förvärv genom skifte vid
upplösning av bolag eller förening. Däremot torde enligt beredningens mening
områdes- eller andelsförvärv varom här är fråga inte kunna ske genom
fusion. Också i fråga om andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa
tvångssamfälligheter och samfällighet enligt 22 kap. i beredningens förslag
till jordabalk (15 kap. i departementsförslaget), torde vad beredningen sagt
om skifte böra gälla.

I analogi med sitt förslag till ändring i GB och ÄB tar beredningen också
i denna lag upp ett förbud mot sämjedelning samt gör i övergångsbestämmelserna
undantag för förvärv av område, som tilldelas någon i överensstämmelse
med fastställd tomtindelning.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1970

Departementschefen. De av beredningen föreslagna bestämmelserna har
lagts till grund för departementsförslagets regler också beträffande här förevarande
slag av förvärv. Liksom vid införandet av ändringarna i GB och ÄB
måste också här beaktas att lagen med vissa bestämmelser om förvärv av
område av fastighet innehåller regler om arealförvärv motsvarande dem i
förevarande lag upptagna. Beträffande lagens innehåll är i övrigt att anmärka
att förbudet mot vissa förvärv genom tillskott och skifte uttryckligen utsträckts
till att omfatta också andel i samfälld mark samt att beredningens
förbud mot sämjedelning fått utgå. I övergångsbestämmelserna har vidare
uteslutits det av beredningen upptagna undantaget för förvärv som sker i
överensstämmelse med fastställd tomtindelning. Om dessa avvikelser från
beredningens förslag kan jag hänvisa till mina uttalanden i motiven till lagen
om ändring i GB.

8) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag

Lagberedningen. I 5 § sista stycket anges att, om frågan angående bolags,
förenings eller stiftelses rätt att förvärva fast egendom ännu ej är avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § LF.

Enligt 28:14 andra stycket jordabalksförslaget får, då förvärv enligt lag
är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd, ansökan om lagfart
inte bifallas med mindre sådant tillstånd visats föreligga. Ansökan skall
förklaras vilande för hindrets undanröjande (28: 10). Fastän i 1916 års lag
benämningen tillstånd inte används i fråga om beslut enligt 4 § i lagen är
sådant beslut likväl att likställa med tillstånd vid tillämpningen av 28: 14.
Med anledning härav har sista stycket i paragrafen fått utgå.

Departementschefen. 20:7 punkt 8 i det remitterade jordabalksför slaget
innehåller en bestämmelse av samma innebörd som 28: 10 och 14 andra
stycket i lagberedningens förslag. Som beredningen föreslagit har därför 5 §
sista stycket i 1916 års lag fått utgå.

I 7 § har gjorts viss ändring som följd av panträttens ändrade utformning
och slopandet av institutet ogulden köpeskilling.

9) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen om

häradsallmänningar

Lagberedningen. Som en följd av den i 5 § första punkten lagen om häradsallmänningar
upptagna bestämmelsen, att häradsallmänning skall bibehållas
oförminskad, är i andra punkten av samma paragraf bl. a. föreskrivet
ait sådan allmänning ej får belastas med inteckning. Eftersom förbudet mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

167

inteckning torde omfatta inskrivning av alla i IF omförmälda begränsade
sakrätter, har förbudet — i samband med övriga ändringar i förevarande lag
-— ansetts böra lämpligen ersättas av ett förbud mot inteckning eller annan
inskrivning.

De föreslagna ändringarna i 12 § 6 är föranledda av dels att den av beredningen
föreslagna nya rättighetstypen avtalad förköpsrätt ansetts böra liksom
återköpsrätt utgöra hinder mot införlivning, dels att rätt till avkomst
eller annan förmån enligt jordabalksförslaget skall ersättas av instituten ränterätt
och födoråd, dels att beredningen inte föreslår någon motsvarighet
till de tysta förmånsrätterna enligt 11 kap. 2 § JB och därtill hänvisande
lagrum i IF. Ändringen av punkten 7 i samma paragraf, innebärande att
»nyttjande- eller servitutsrätt» byts ut mot »särskild rättighet», är en följd
av de nya rättighetstyper beredningen upptagit i förslaget till jordabalk. Med
hänsyn till att de rättigheter som avses i 7 endast är sådana som hindrar
tillämpandet av planmässig skogshushållning eller eljest strider mot det med
införlivningen avsedda syftet torde denna utvidgning inte komma att verka
tyngande.

Vad i 12 § 6 i detta lagrums nuvarande lydelse sägs om fordran, för vilken
marken häftar enligt 11 kap. 2 § JB, bör även efter lagändringen äga
tillämpning i den mån förmånsrätten enligt 8 § promulgationslagen består
efter jordabalkens ikraftträdande. Även i fråga om rätt till avkomst eller
annan förmån, som upplåtits före ändringslagens ikraftträdande, bör nuvarande
regler i sagda lagrum gälla. Beredningen hänvisar till 19 och 53 §§
i sitt förslag till promulgationslag.

Departementschefen. I departementsförslaget har 5 § ändrats till att avse
förbud mot inteckning eller inskrivning. Institutet avtalad förköpsrätt och
återköpsrätt har dock inte upptagits i det remitterade jordbalksförslaget.
Inte heller institutet avkomsträtt har någon motsvarighet där och har därför
utgått ur 12 § 6. Ändringen i övrigt i 12 § 6 är föranledd av att förmånsrätten
enligt 11 kap. 2 § JB saknar motsvarighet i det remitterade förslaget liksom
i beredningens förslag. Anpassningen av 12 § 7 till det remitterade förslaget
medför att samfällighetsrätt tillkommer utöver de angivna rättigheterna
nyttjande- och servitutsrätt.

De i departementsförslaget upptagna övergångsbestämmelserna överensstämmer
i sak med beredningens förslag.

10) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Departementschefen. De ändringar som vidtagits i lagen om allmänningsskogar
motsvarar i alla hänseenden ändringarna i lagen om häradsallmänningar.
Jag kan därför inskränka mig till att hänvisa till vad som uttalats i
samband med sistnämnda ändringsförslag.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

11) Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

Departementschefen. I lagberedningens förslag hade institutet rätt till andel
i samfällt strömfall och rätt till elektrisk kraft föranlett ändringar i 2
kap. 7 § samt 9 kap. 13 och 18 §§ VL. Vidare hade termen särskild rätt i
beredningens jordabalksförslag föranlett vissa ändring i 9 kap. 53 §, 54 §
första stycket och 58 §. I departementsförslaget har de nämnda ändringarna
kunnat utgå och de ändringar som här tagits upp avser 1 kap. 3 §, 4 kap. 6 §
2 mom. samt 9 kap. 9, 52, 54, 69 och 71—73 §§.

1 KAP.

3 §•

Ändringen innebär att till paragrafen lagts ett andra stycke med hänvisning
till den rätt till annans vattenområde som på grund av 1: 7 i balken kan
föreligga även för annan än strandägaren.

4 KAP.

6 §•

I 2 mom. andra stycket har gjorts en ändring av terminologisk art.

9 KAP.

9 §•

Som följd av att förmånsrätt för ogulden köpeskilling inte bibehållits liar
föreskriften om denna rätt uteslutits ur paragrafen. I övrigt är ändringen
föranledd av den nya panträttsterminologin.

52 §.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna avser sådana fall då innehavare
av vissa rättigheter har att i vattenmål bevaka sina anspråk på ersättning.
I den uppräkning av rättigheter som återfinns i första stycket har
gjorts den ändringen att rätt till avkomst eller annan förmån fått utgå medan
samfällighetsrätt tillkommit.

54 §.

Ändringarna är av terminologisk natur och motsvarar dem som vidtagits
i 9 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr ib5 år 1970 169

69 §.

Ändringarna i andra stycket sammanhänger med den nya panträttsterminologin
och är i övrigt av redaktionell art.

I tredje stycket har, som även beredningen föreslagit, bestämmelsen om
att utbetalning av nedsatta medel under viss förutsättning får ske till fastighetsägaren
eller till den vilken ersättningen eljest tillerkänts fått utgå. Den
motsvaras nämligen i jordabalksförslaget av regeln i 6: 14 andra stycket att
om rättsägare före fördelningen ger avkall från sin rätt till betalning, inverkar
fördelningen inte på inteckningen. Det bör uppmärksammas att i fråga
om gemensam inteckning medgivande till avståendet skall lämnas av berörda
rättsägare i övriga gemensamt intecknade fastigheter. Enligt 29 § promulgationslagen
är bestämmelsen i 6: 14 tillämplig om fördelningen ägt rum efter
balkens ikraftträdande.

71—73 §§.

Ändringarna är i huvudsak av terminologisk natur. I 71 § har, i enlighet
med vad lagberedningen föreslagit, föreskrivits anmälningsskyldighet till
inskrivningsmyndigheten även för det fall att egendomen avträds innan ersättningen
blivit slutligen fastställd.

Beträffande övergångsbestämmelserna får jag hänvisa till vad jag kommer
att anföra vid förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

12) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Gällande rätt. För fullmakt krävs enligt svensk rätt i allmänhet inte viss
form. När det gäller förfoganden över fast egendom hänvisas emellertid i 27 §
andra stycket avtalslagen till 10 kap. 1 § JB. Enligt detta lagrum får ingen
»sälja, förbyta eller förpanta annan mans jord, hus eller tomt, utan han
haver hans öppna brev och fullmakt där till». Skriftlig form är således föreskriven
och »sker annorledes», fortsätter bestämmelsen, »vare ogillt, ändå
att uppbud och stånd där å kommit».

Enligt praxis behöver fullmakt som här avses inte vara bevittnad (NJA
1920 s. 536). Som framgår av bestämmelserna gäller formkravet inte beträffande
fullmakt att köpa utan bara att sälja fast egendom. Enligt ordalydelsen
avser formkravet vidare inte heller andra överlåtelser än köp och byte,
alltså inte gåva. Huruvida bestämmelserna skall tillämpas analogt på gåva
— något som gjorts gällande i litteraturen (Undén, Svensk sakrätt II: 1 5:e
uppl. s. 107) — torde inte ha prövats i rättspraxis.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att i 1909 års jordabalksförslag
en bestämmelse motsvarande 10 kap. 1 § JB tagits in i 4 § promulgationslagen
till den nya balken. Beredningen, som behandlar frågan om fullmakt

6f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 115

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

att sälja fast egendom under de allmänna motiven till 4 kap. i 1947 års betänkande
(s. 155), anser att de av beredningen föreslagna skärpta formkraven
på köpehandling inte bör utvidgas till att omfatta också försäljningsfullmakt.
Den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 1 § JB om skriftlig form
för fullmakt att sälja liksom att byta eller förpanta fast egendom bör emellertid
enligt beredningens mening tas upp i 27 § avtalslagen. Sådan fullmakt
skall enligt 28: 8 i beredningens förslag företes vid lagfartsansökan.

Departementschefen. Innan jag närmare går in på de föreslagna reglerna
om fullmakt, vill jag erinra om att formkravet vid fastighetsköp i det remitterade
förslaget getts en annan utformning än i beredningens förslag. Kravet
på skriftlig form har visserligen bibehållits liksom den av beredningen
föreslagna skärpningen i förhållande till gällande rätt innebärande krav på
både säljares och köpares underskrift. För köpets giltighet krävs däremot
inte att köpehandlingen blivit bevittnad. Inte heller har det av beredningen
föreslagna kravet på parternas samtidiga underskrift, som utgått redan i jordabalksutredningens
förslag, tagits med.

Med den utformning formkravet vid fastighetsköp sålunda fått i departementsförslaget
är det givet att något krav på att fullmakten skall vara bevittnad
här än mindre än i beredningens förslag bör ställas upp. Däremot
måste enligt min mening övervägas vilken omfattning som bör ges åt kravet
på skriftlig form. I likhet med beredningen anser jag att fullmakt att sälja
eller byta fast egendom skall vara skriftlig. Därutöver kan det emellertid
övervägas att utsträcka skriftlighetskravet till att omfatta inte bara fullmakt
att sälja utan också fullmakt att köpa fast egendom. Likaså uppkommer
frågan om inte också vid gåva krav på skriftlig form för fullmakt bör ställas
upp.

När det gäller fullmakt att köpa medför utsträckandet av formkravet vid
fastighetsköp till att gälla också köpares underskrift ett förändrat läge
jämfört med gällande rätt. Att endast fullmakt att sälja behövt vara skriftlig
har ju kunnat anses överensstämma med att bara säljarens underskrift
varit formbunden. Vinsten med det i balken föreslagna kravet på köparens
underskrift är att bevisningen om köpets tillkomst tryggas, vilket är särskilt
värdefullt med hänsyn till den ökade betydelse som lagfarten får enligt
jordabalksförslaget (se remissprotokollet s. 127). Motsvarande synpunkter
gör sig enligt min mening gällande också när det gäller formkravet för fullmakt.
Att beredningen inte krävde skriftlig fullmakt av köparens ombud
kan ses mot bakgrunden av de skärpta formkrav som föreslogs gälla för
själva köpet. Eftersom alla överlåtelser enligt beredningens förslag skulle
äga rum under medverkan av ett offentligt organ — laga köpevittne — kunde
ett ombuds behörighet bli klarlagd redan vid köpets ingående. Med den
utformning som formkravet fått i departementsförslaget synes det däremot
inkonsekvent att fordra både säljares och köpares underskrift på köpehand -

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

lingen men — om båda företräds av ombud — kräva skriftlig fullmakt bara
av säljarens ombud. Härtill kommer att det i lagfartsärendet måste klarläggas
att köpareombudet haft behörighet att ingå avtalet för huvudmannens
räkning. I praktiken torde därför köparen i efterhand ändå få utfärda
skriftlig fullmakt eller på likvärdigt sätt godkänna ombudets åtgärder. Ett
krav på skriftlig form för fullmakt att köpa fast egendom synes alltså inte
medföra några nämnvärda praktiska olägenheter. Tvärtom torde det vara
ägnat att minska risken för tvister som grundar sig på ombudets bristande
behörighet. Jag har därför låtit formkravet omfatta också fullmakt att köpa.

När det gäller gåva torde det inte vara lika vanligt förekommande att
parterna företräds av ombud. I den mån så förekommer talar väl samma
skäl som anförts för att fullmakt att sälja och köpa skall vara formbunden
också för att gåvogivares och gåvotagares representanter erhåller skriftlig
fullmakt. Som ytterligare skäl kan anföras att fång som delvis är gåva, delvis
köp eller byte — s. k. blandade fång —- kan förekomma och att det till
förebyggande av rättsförluster kan vara lämpligt att samma formkrav gäller
för alla formerna av överlåtelse. Krav på skriftlig form av fullmakt vid gåva
har därför tagits upp i paragrafen.

Formkravet för fullmakt föreslås alltså komma att gälla generellt vid
överlåtelse och som följd härav har i paragrafen kravet på skriftlig form
angetts gälla fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom.
Bestämmelsen angående fullmakt att förpanta fast egendom har, med
hänsyn till nya balkens panträttskonstruktion, fått utgå ur paragrafen. När
det gäller ansökan om inteckning enligt 22: 1 nya balken blir reglerna om
rättegångsfullmakt tillämpliga. Hänvisningen till reglerna om återkallelse
m. m. av fullmakt i 16 och 17 §§ har i förslaget lämnats orubbad.

13) Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 14 §§ förordningen
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Departementschefen. Enligt 3 § andra punkten preskriptionsförordningen
har beslut om bifall till eller vilandeföiddaring av inteckningsansökan preskriptionsavbrytande
verkan mot fastighetsägaren. Med den ändrade utformningen
av panträtten i jordaballcsförslaget bör denna regel inte längre gälla
inteckning i fast egendom eller tomträtt. Om inteckningsbeslutet meddelats
enligt äldre lags bestämmelser, behåller beslutet givetvis sin preskriptionsavbrytande
verkan. Härför krävs ingen övergångsbestämmelse. Däremot
fordras en bestämmelse som innebär att vattenfallsrätt vid tillämpning av
§ 3 jämställs med tomträtt.

I 14 § preskriptionsförordningen ges regler som innebär att borgenär äger
betalningsrätt fastän han inte bevakat sin fordran efter kallelse på okända
borgenärer, om fordringen är intecknad i bl. a. fast egendom, tomträtt eller

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

vattenfallsrätt. En bestämmelse med motsvarande innehåll tas upp i 6:4
jordabalksförslaget. Denna är tillämplig på panträtt i fast egendom och tomträtt
samt på grund av 11 § andra stycket promulgationslagen även på panträtt
i vattenfallsrätt. Motsvarande bestämmelser i 14 § preskriptionsförordningen
har därför fått utgå i departementsförslaget.

14) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 5 § rättegångsbalken

Departementschefen. I 14 kap. 5 § andra stycket RB finns f. n. en hänvisning
till särskilda bestämmelser angående väckande av talan mot tredje
man i samband med klander av fång till fast egendom. Hänvisningen avser
bestämmelsen i 11 kap. 1 § JB om skyldighet för svarande i klanderprocess
att i klandermålet instämma sin fångesman. Eftersom denna skyldighet inte
har någon motsvarighet i jordabalksförslaget, har andra stycket i 14 kap. 5 §
RB fått utgå.

15) Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

Lagberedningen. Beredningens förslag om ränterätt har föranlett vissa
ändringar i 24, 35, 48, 57, 58 och 59 §§. Ändringarna innebär även att terminologin
anpassats till panträttsreglerna och att bestämmelserna om fordran
jämlikt 11 kap. 2 § JB utmönstrats ur lagen.

I 49 § andra stycket föreskrivs att, när expropriationen fullbordats, den exproprierade
fastigheten skall övergå till nye ägaren fri från all särskild rätt
som innehavaren enligt 2 § tredje stycket är pliktig avstå, dock att fastigheten
fortfarande skall häfta för särskild rätt som tillkommer sakägare och
som enligt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Enligt 45 § tredje stycket,
54 § första stycket, 55 § andra stycket, 58 § 1 mom. tredje stycket och
58 a § 1 mom. andra stycket IF jämförda med 24 § 1 mom. IF skall, när anmälan
om expropriation inkommit till inskrivningsdomaren, anteckning ske
i inteckningsprotokollet om att den exproprierade egendomen inte vidare
häftar för rättighet av ifrågavarande slag »som på grund av egendomens avträdande
skall upphöra att gälla». De citerade orden avse bl. a. det förhållandet
att rättighet kan kvarstå på grund av expropriantens utfästelse. Av
vad nu sagts torde framgå att meningen varit att utfästelse om rättighets
kvarstående skall för att ha angiven verkan äga rum i expropriationsmålet.
Åtminstone synes detta fullt klart för det fall att rättighetshavaren över huvud
taget begär ersättning. Lämnas inte utfästelse i målet, skall nämligen i
sådant fall ersättning fastställas. En annan sak är att lagstiftaren synes ha
lämnat oreglerad frågan hur inskrivningsdomaren skall underrättas om att
utfästelse lämnats. Beredningen har ansett erforderligt att i lagtexten ut -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

tryckligen anges att utfästelse skall för att medföra rättighetens kvarstående
ske i expropriationsmålet. Detta har kommit till uttryck genom att i 49 §
andra stycket orden »som jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad»
utbytts mot »som på grund av utfästelse jämlikt 30 § lämnas orubbad». För
att säkerställa att inskrivningsdomaren blir underrättad om utfästelsen har
vidare i 36 § intagits ett nytt andra stycke av innehåll att, om i expropriationsmålet
beträffande inskriven rättighet gjorts utfästelse som avses i 30 §,
underrättelse därom skall genom domstolens försorg tillställas inskrivningsdomaren
när domen vunnit laga kraft. Stadgande om inskrivningsdomarens
anteckningsskyldighet i ifrågavarande fall återfinns i 33: 5 beredningens
jordabalksförslag. Av lagrummet följer att inskrivningsdomaren inte omedelbart
skall göra anteckning på grund av domstolens underrättelse. Denna
skall emellertid beaktas, när anteckning om expropriationen äger rum med
anledning av länsstyrelsens anmälan enligt 58 §.

Beredningen har vidare i 23 § och 58 § första stycket vidtagit vissa ändringar
av formell natur.

Slutligen har vissa ändringar i 58 § andra stycket föranletts av institutet
registrerad bruksenhet.

I fråga om övergångsbestämmelserna anför beredningen. Den föreslagna
lagen torde böra träda i kraft samma dag som nya balken. Vad i 24, 35, 48,
57 och 59 §§ i dessa lagrums nuvarande lydelse sägs om fordran för ogulden
köpeskilling, för vilken fastigheten häftar enligt 11 kap. 2 § JB bör emellertid
även efter lagändringen äga tillämpning i den mån förmånsrätten enligt
8 § promulgationslagen består efter jordabalkens ikraftträdande. Även i fråga
om rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits före ändringslagens
ikraftträdande, bör nuvarande regier i expropriationslagen gälla. Sådan
äldre rättighet är nämligen enligt 19 § promulgationslagen i allmänhet
inte underkastad jordabalkens regler om ränterätt och födoråd. Av 53 § promulgationslagen
framgår att rättigheten även framdeles skall inskrivas
som avkomsträtt. I sammanhanget erinrar beredningen om den inskränkning
i fråga om inskrivnings rättsverkan om vilken bestämmelser finns i 34 § promulgationslagen.

Departementschefen. Institutet ränterätt har inte tagits upp i det remitterade
jordabalksförslaget. De av ränterätten föranledda ändringarna i beredningens
förslag har därför utgått i departementsförslaget. Ändringarna
i 2, 7, 24 och 35 §§, 42 § andra stycket, 48, 50, 57, 58, 59 och 61 §§ innebär
endast att bestämmelserna om vattenfallsrätt och om fordran för ogulden
köpeskilling utmönstrats och att terminologin anpassats till uttryckssättet i
det remitterade förslaget till jordabalk.

Vissa år 1966 vidtagna ändringar i expropriationslagen har medfört bl. a.
att bestämmelserna om domstolens underrättelseskyldighet i förutvarande

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

36 § numera återfinns i 42 §. Den av beredningen föreslagna utökningen av
underrättelseskyldigheten bör även enligt min mening genomföras och har i
departementsförslaget tagits upp som ett nytt andra stycke i 42 §, vars nuvarande
andra stycke bildar ett tredje stycke. I det remitterade jordabalksförslaget
saknas motsvarighet till lagberedningens 33 kap. om anteckning i
grundbok. Anteckningen skall sålunda göras på grund av 42 § andra stycket.
Det synes inte nödvändigt att anmälan enligt 58 § avvaktas utan anteckningen
bör göras på närmaste inskrivningsdag.

Den av beredningen föreslagna ändringen i 49 § har tagits upp även i departementsförslaget
liksom de formella ändringarna i 23 och 58 §§.

Övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget utformats i enlighet
med beredningens förslag. I fråga om äldre fordran för ogulden köpeskilling
gäller enligt 5 § departementsförslaget till promulgationslag viss företrädesrätt
efter nya balkens ikraftträdande. Bestämmelserna i expropriationslagen
om fordran för ogulden köpeskilling skall således äga tillämpning
i den mån enligt 5 § promulgationslagen företrädesrätt föreligger efter
balkens ikraftträdande. I fråga om före balkens ikraftträdande upplåten
rätt till avkomst eller annan förmån äger enligt 8 § departementsförslaget
till promulgationslag äldre lag i viss utsträckning fortfarande tillämpning.
I fråga om sådan rätt bör, som beredningen anfört, nuvarande regler i expropriationslagen
gälla. Det bör anmärkas att 34 § i beredningens förslag till
promulgationslag inte har någon motsvarighet i departementsförslaget.

16) Förslaget till lag om ändring i gruvlagen

Inledning. Genom utmålsläggning och lösen enligt gruvlagen förvärvar
gruvinnehavaren ej äganderätt till den inlösta marken och följaktligen har
inlösningen inte någon fastighetsbildande verkan. Utmålsläggningen medför
däremot tvångsförvärv av rättighet till marken, nämligen rätt att för gruvdriften
disponera marken. Inlösningen medför ej i och för sig att det inlösta
området befrias från andra rättigheter som besvärar den fastighet till vilken
marken hör. Bestämmelserna om sådan verkan av tvångsförvärv av äganderätt
i 24 § 1 mom. IF och därtill hänvisande senare paragrafer i IF gäller
inte inlösen enligt gruvlagen.

Ur löseskillingen och viss annan ersättning utgår efter nedsättning och
fördelning ersättning till innehavare av fordringsinteckning (43 § gruvlagen).
I den mån betalning utfaller på intecknings huvudstol blir inteckningen
enligt 24 § 2 mom. IF utan verkan.

Innehavare av nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån, servitut
eller elektrisk kraft eller av återköpsrätt erhåller enligt 36 § tredje stycket
gruvlagen särskild ersättning om till följd av utmålsläggningen hans rät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

175

tighet går förlorad eller lider intrång. Här avses den rent faktiska inverkan
i fråga om rättighetens utövning som tillkomsten av gruvägarens rättighet
medför. 21 § 1 mom., 24 § samt 36 § tredje stycket gruvlagen innehåller uppräkning
av rättigheter, för vilka under angivna förutsättningar särskild ersättning
skall bestämmas.

Lagberedningen, Uppräkningen i 21 § 1 mom. samt 24 och 36 §§ gruvlagen
har i beredningens förslag anpassats efter terminologin i beredningens jordabaiksförslag
och upptar avtalad förköpsrätt, återköpsrätt, födoråd och
särskild rättighet. En formell jämkning av 37 § är föranledd av termen särskild
rättighet i beredningens förslag till jordabalk. Ändringarna i 42—44 §§
har föranletts av institutet ränterätt och innebär dessutom en terminologisk
anpassning till jordabalken varjämte hänvisningen till 11 kap. 2 § JB
utmönstrats.

Departementschefen. Anpassningen i 21 § 1 mom., 24 § och 36 § tredje
stycket gruvlagen till det remitterade jordabalksförslaget innebär att rätt till
avkomst utgått ur uppräkningen medan samfällighetsrätt tillkommit. Termen
särskild rättighet har utgått i det remitterade förslaget, varför någon
ändring i 37 § inte behövs. Institutet ränterätt saknar motsvarighet i det remitterade
jordabalksförslaget. Ändringarna i 42—44 §§ innebär därför i departementsförslaget
endast en anpassning till jordabalkens panträttsterminologi.
Hänvisningen till 11 kap. 2 § JB har givetvis utgått även i departementsförslaget.

17) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. och 38 §

1 mom. uranlagen

Departementschefen. Ändringarna i 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen
motsvarar dem som jag föreslagit beträffande 21 § 1 mom. resp. 36 §
tredje stycket gruvlagen.

Hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger förslag till

1) lag om införande av nya jordabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920
(nr 406) om införande av nya giftermålsbalken,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar,

6) lag om ändring i ärvdabalken,

7) lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet,

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

8) lag angående ändrad Igdelse av 5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag,

9) lag angående ändrad Igdelse av 5 och 12 §§ lagen den 18 april 1952
(nr 166) om häradsallmänningar,

10) lag angående ändrad Igdelse av 5 och 11 §§ lagen den 18 april 1952
(nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,

11) lag om ändring i vattenlagen,

12) lag angående ändrad Igdelse av 27 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,

13) lag angående ändrad Igdelse av §§ 3 och 14 förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

14) lag om ändrad Igdelse av 14 kap. 5 § rättegångsbalken,

15) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

16) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314),

17) lag om ändrad Igdelse av 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen
den 2 december 1960 (nr 679).

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

177

Bilaga 1
Lagberedningens förslag

Förslag

till

Lag

om införande av nya jordabalken
Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Den nu antagna nya jordabalken skall jämte vad här nedan stadgas
träda i kraft den . . dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av
Konungen enligt vad i nya balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §.

Genom nya balken upphävas med den begränsning som följer av vad här
nedan stadgas

jordabalken i 1734 års lag;

iörordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad fast egendom,
när pantägaren ej är till namn eller vistelseort bekant, samt om frälseräntas
förvärvande och lagfart därå, i vad förordningen rör köp, skifte och
gåva av frälseränta;

förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att, vid köp eller skifte av
fastighet, förbehålla sig att egendomen framdeles återvinna;

förordningen den 21 mars 1835 angående hembud av frälseränta till den,
som skatte jorden äger, när frälseräntan säljes utom börd;

förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må,
så ock om gåva av fast egendom, såvitt förordningen ännu är gällande;
förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;
förordningen samma dag angående inteckning i fast egendom;
förordningen samma dag angående upphörande av hembudsskyldighet;
förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig hävd;
lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
lagen samma dag om servitut;

lagen samma dag om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av
fång till sådan rätt;

lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten;
lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom;

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 1&5 år 1970

lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet;

lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av
inskrivningsärenden;

lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser;
lagen den 15 juni 1934 angående anteckning om innehav av fordringshandling
på grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m.;
lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt; samt
lagen den 5 juni 1953 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;
tillika med, om ej annat nedan föreskrives, alla de särskilda ännu gällande
stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg till
vad sålunda upphävda lagrum innehålla;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya balkens
bestämmelser.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya balken eller i denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.

Är i lag eller särskild författning hänvisat till stadgandena om avkomsträtt
till fast egendom, skola nya balkens bestämmelser angående ränterätt
eller, där fråga är om försörjning från egendomen, angående födoråd i stället
äga tillämpning.

Vad i lag eller särskild författning stadgas angående inteckning för nyttjanderätt,
servitut, rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt skall ock gälla
i fråga om inskrivning, som enligt nya balken meddelas för sådan rätt.

4§.

Vad 4 kap. 6 § äldre jordabalken innehåller skall, i vad lösningsrätt skulle
grundas å hembudsskyldighet, alltjämt äga tillämpning, ehuru sådan skyldighet
ej längre föreligger. Beträffande talan om utövande av lösningsrätten
skall gälla vad i 33 kap. 3 § nya balken är föreskrivet om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning i grundbok.

5§.

Har, innan nya balken trätt i kraft, överlåtelse skett av fast egendom,
vartill någon enligt äldre jordabalken äger lösningsrätt av annat slag än
enligt 4 kap. 6 §, njute han sin rätt till godo utan hinder av att enligt nya
balken sådan rätt icke skulle tillkomma honom. Angående anteckningsskyldighet
gälle för sådant fall alltjämt vad därom är stadgat i 13 § förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

6§.

I fråga om tid för utövande av lösningsrätt enligt 4 § denna lag, då överlåtelsen
sker efter nya balkens ikraftträdande, skola iakttagas stadgandena
i 5 kap. 14 § nya balken.

Har överlåtelsen skett före ikraftträdandet, skall beträffande tiden för
lösningsrättens utövande alltjämt gälla vad därom är föreskrivet i förordningen
den 16 juni 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet. Vad
sist sagts skall ock äga tillämpning å lösningsrätt, som avses i 5 § denna lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

179

7 §•

Ulan hinder av att lösningsrätt till vissa Danviks hospital och Lunds domkyrka
förut tillhöriga hemman och lägenheter icke vidare må utövas, äge
hospitalet och domkyrkan tillgodonjuta dem genom kungl. breven den 21
juli 1813 och den 27 augusti 1817 tillförsäkrad rätt att vid köp och försäljning
av fastighet, vartill lösningsrätt förelåge, bekomma särskild avgift i
händelse lösningsrätten ej utövades.

8 §•

Häftar fast egendom, som före nya balkens ikraftträdande överlåtits, för
fordran som avses i 11 kap. 2 § äldre jordabalken eller för rättighet varom
sägs i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
njute innehavaren av fordran eller rättigheten förmånsrätt enligt vad i
nämnda lagrum i äldre jordabalken samt 48, 49 och 54 §§, 56 § 1 mom., 58 §
2 mom. samt 58 a § 1 och 2 mom. omförmälda förordning stadgas utan hinder
av att sådan rätt icke skulle tillkomma honom enligt nya balken; och
skall han, för att vara bibehållen vid sin rätt, där så ej redan skett söka inteckning
eller inskrivning inom den i angivna lagrum i äldre jordabalken
stadgade tiden från det nye ägaren beviljats lagfart å sitt fång. Angående
anmärkning i beslut, varigenom inteckning meddelas för panträtt, föreskrives
i 46 § tredje stycket denna lag.

Vad i första stycket stadgats angående fortbeståndet av rätt enligt 11 kap.
2 § äldre jordabalken gälle dock ej fordran, för vilken inteckning sökes
först sedan tio år förflutit efter nya balkens ikraftträdande.

9 §•

Genom nya balken sker ej inskränkning i den rätt som före nya balkens
ikraftträdande må på grund av urminnes hävd enligt äldre jordabalken tillkomma
någon.

Har någon vid domstol låtit till framtida säkerhet upptaga bevisning angående
förekomsten av urminnes hävd enligt första stycket, må anmälan
om bevisupptagningen göras till inskrivningsdomaren för anteckning i
grundbok.

10 §.

Vad i 16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ äldre jordabalken är stadgat skall
alltjämt äga tillämpning å stadgad åborätt eller annan, av kronan upplåten
nyttjanderätt som ej omfattats av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom.

11 §•

Vad i 5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att
hänföra finnes stadgat om byggnad å ofri tomt i stad, vattenverk å annans
grund samt i jordeboken upptaget fiskeri skall, såframt efter nya balkens
ikraftträdande besittningsrätten alltjämt äger bestånd, fortfarande gälla.

12 §.

Det i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgade förbudet mot upplåtelse
av ofri tomt i stad skall fortfarande gälla.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

13 §.

Angående fortsatt tillämpning av lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamfastigheten samt av lagen den 29 maj 1931 om avstyckat
eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet
meddelas bestämmelse i 31 § andra stycket denna lag.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 1—3 kap.
nya jordabalken

14 §.

Bestämmelserna i 1—3 kap. nya balken skola, där ej annorlunda stadgas
här nedan, äga tillämpning även om de förhållanden, som avses i bestämmelserna,
inträtt före nya balkens ikraftträdande.

15 §.

1 mom. Beträffande gräns, vilken ej tillkommit vid lantmäteriförrättning
och ej heller i samband med laga skifte, ägoutbyte eller utbrytning av servitut,
som fastställts efter utgången av år 1932, skola bestämmelserna i 1 kap.
3 § nya balken icke tillämpas, när tvist om gränsen yppas inom tio år efter
nya balkens ikraftträdande.

2 mom. Yppas sådan tvist inom tid som nyss sagts och finnas vid förrättning
för gränsens bestämmande sådana förhållanden föreligga, att därvid
lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen av annan samtidigt tillkommen
gräns, må förrättningen utvidgas att avse bestämmande även av sistnämnda
gräns.

Uppstår fråga om dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem,
vilkas rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden
samt överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande
förrättningens omfattning. Gcdkännes ej beslutet av samtliga närvarande
sakägare, varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående
kungörelse om sammanträdet samt kallelse därtill gälle vad i 7 kap. 1 § lagen
om delning av jord å landet stadgas.

3 mom. Bestämmes i anledning av tvisten gräns till annan sträckning än
den som i laga ordning blivit utmärkt å marken, vare avträdare av mark,
varå finnes växande skog, berättigad att av den som erhåller marken bekomma
ersättning för skogen efter ty prövas skäligt. Om bestämmande av
sådan ersättning gälle i tillämpliga delar vad i lagen om delning av jord å
landet är stadgat angående ersättning för skog vid laga skifte, dock att, där
särskild förrättning för ersättningens bestämmande företages, kallelse till
sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 § nämnda lag sägs.

4 mom. Vid handläggning av ärende, som avses i 2 eller 3 inom., skola
gode män alltid närvara.

5 mom. Tvist om sträckningen av gräns skall anses hava yppats, förutom
när talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens
bestämmande blivit sökt eller i samband med annan förrättning påkallad
eller av förrättningsmännen beslutad.

Är tvist yppad inom tid, som i 1 mom. sägs, och varder förrättning för
gränsens bestämmande jämlikt 2 mom. utvidgad att avse även annan gräns,
skall tvist jämväl angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. skola äga tillämpning även i det fall, att

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

tvisten om sträckningen av gräns yppats före nya balkens ikraftträdande

men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän eller ägodelningsrätt.

16 §.

Besväras fastighet, varå finnes fabrik eller annan lokal för industriell eller
därmed jämförlig verksamhet, av inteckning som för fordran beviljats eller
sökts före nya balkens ikraftträdande, och sökes betalning för inteckningen
eller för fordran, som utgår med förmånsrätt framför fordran på grund av
inskrivning, inom tio år från sistnämnda tidpunkt, skola i stället för de i
2 kap. 2 § nya balken upptagna stadgandena om vad som är att räkna såsom
tillbehör till dylik lokal äldre lag äga tillämpning beträffande fastigheten.

Har ej inteckningens förfallodag inträffat inom nämnda tidsfrist och
skulle till följd av stadgandena i 2 kap. 2 § inteckningens värde komma att
väsentligt minskas, äge borgenären inom två år före fristens utgång söka
betalning ur fastigheten såsom vore inteckningen då förfallen.

Vad i 117 § 2 mom. utsökningslagen stadgats angående rätt för innehavare
av inteckning att vid försäljning påkalla kontant betalning skall i fråga om
inteckning, som avses i första stycket, jämväl äga tillämpning, då försäljning
inom den i första stycket angivna tidsfristen sker till förmån för fordran,
som på grund av sökt eller beviljad inteckning eller eljest uppkommit
i fastigheten efter nya balkens ikraftträdande.

17 §.

Har före nya balkens ikraftträdande föremål överlåtits under villkor, som
avses i 2 kap. 7 § nya balken, må utan hinder av stadgandena i lagrummet
villkoret göras gällande gentemot förvärvaren av föremålet.

18 §.

Användes fast egendom vid nya balkens ikraftträdande på sätt som för
granne kan medföra störningar av beskaffenhet varom förmäles i 3 kap. 2 §
nya balken, skall under ett år från sagda tidpunkt ej föreligga skyldighet
på grund av angivna lagrum att upphöra med användningen eller att vidtaga
andra förebyggande åtgärder än sådana som kunna genomföras utan
oskälig kostnad. Vad nu sagts skall även gälla, när tillstånd enligt 3 kap.
3 § nya balken sökts före årets utgång, intill dess tillståndsärendet blivit
slutligt prövat.

Tid som angives i 3 kap. 4 § nya balken skall beträffande anläggning, som
fanns vid nya balkens ikraftträdande räknas tidigast från sistnämnda tidpunkt.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 4—26 kap.
nya jordabalken

19 §•

I fråga om rättsförhållande angående fast egendom, vilket tillkommit före
nya balkens ikraftträdande, skola bestämmelserna i 4—26 kap. nya balken
icke tillämpas utan gälle, såframt ej annat nedan stadgas, äldre lag.

Angående rättsförhållandets tillkomst gälle i fråga om överlåtelse av fast
egendom eller upplåtelse av rättighet i sådan egendom den tidpunkt då för -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

värvet ägde rum; panträtt, som ej avser ogulden köpeskilling, skall anses
hava uppstått först då inteckningen söktes.

20 §.

Vad i 4 kap. 7, 28 och 31 §§ nya balken är stadgat om att överlåtelse av
område av fastighet skall vara beroende av laga delning skall icke äga tilllämpning
i fråga om område, som överlåtits i överensstämmelse med fastställd
tomtindelning, eller del av tomt, som överlåtits i överensstämmelse
med fastställd ny stadsplan, dock må, oavsett vad enligt nya balken är medgivet
i fråga om inskrivning i område, inskrivning ej ske i område, som
överlåtits i överensstämmelse med fastställd tomtindelning.

Ingår fastigheten i registrerad bruksenhet, vare överlåtelsen av området
beroende av att avskiljande från bruksenheten äger rum enligt 26 kap. 16 §
nya balken; vad i andra stycket av sagda lagrum föreskrivits om laga delning
skall avse lagfartsansökans upptagande till prövning av inskrivningsdomaren.

Besväras fastigheten av tomträtt, skall överlåtelse, som avses i första
stycket, vara beroende av att tomträtten inskränlces till det överlåtna området
eller till återstoden av fastigheten.

21 §.

Hava före nya balkens ikraftträdande för andelar av fastighet genom
sämjedelning utlagts skilda områden, må, såframt sämjedelningen alltjämt
äger bestånd, ägaren av sådan andel hos inskrivningsdomaren skriftligen
söka att i fastighetsboken antecknas att hans andel utgör sämjelotl. Beviljas
anteckningen, skall vid tillämpning av vad i nya balken är stadgat om
laga delning anteckningen äga samma verkan som delningen.

Med sämjedelning skall jämställas uppdelning som skett genom att viss
till gränserna bestämd ägovidd av fastighet överlåtits och tillika avtalats att
ägovidden motsvarar viss andel i fastigheten.

22 §.

Anteckning, som avses i 21 § denna lag, må icke meddelas, med mindre
ägaren av den andra andelen medgivit åtgärden eller genom laga kraftägande
dom blivit avgjort att sämjedelningen skall lända till efterrättelse.

Hör till fastigheten inrösningsjord, må anteckning enligt första stycket
göras allenast såframt nämnda jord ingått i sämjedelningen. Omfattar sämjedelning
två eller flera fastigheter, må anteckning ej ske, med mindre envar
delägare inom varje fastighet erhållit ägor som väsentligen motsvara
hans andel i fastigheten. I fråga om fastighet som utgör tomt må anteckning
ej äga rum.

23 §.

Sämjedelning, som blivit antecknad i fastighetsboken, utgör ej hinder
mot att sämjelotten med bibehållet markinnehav avstyckas. Ej må i vidare
mån än nu sagts anteckningen återkallas.

24 §.

I handling rörande köp av sådan andel av fastighet som utgör sämjelott
må upptagas bestämmelse att köpet skall vara beroende av att anteckning
som avses i 21 § denna lag kommer till stånd rörande andelen eller denna
utbrytes genom laga delning. Har sådant förbehåll skett, vare köpet bero -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ende av att innan sex månader förflutit från köpehandlingens dag sökts anteckning
eller laga delning på grund av köpet samt att i anledning av sådan
ansökan anteckning eller laga delning kommer till stånd. Anteckningen må
påkallas såväl av säljaren som av köparen.

Vad i första stycket stadgats äge motsvarande tillämpning i fråga om
byte.

25 §.

Stadgandena i 7 kap. nya balken skola, oavsett huruvida den tvist varom
är fråga grundas å förhållanden före nya balkens ikraftträdande, äga tilllämpning
såvida talan om äganderätten väckts efter sistnämnda tidpunkt.

26 §.

Utan hinder av vad 19 § innehåller skola efter nya balkens ikraftträdande
i nedan angivna frågor följande lagrum i 8 kap. nya balken tillämpas:

1. vissa anteckningar av fastighetsägaren å inteckningshandling, som ej
gäller såsom ställd allenast till viss man, 6 § andra stycket;

2. medgivande av inteckning av annan än rätte ägaren och medgivandets
inverkan å beviljad inteckning, 8 § första och andra styckena, dock att vad
i sagda lagrums andra stycke är stadgat om verkan av att äganderättsförvärvet
häves på talan av överlåtaren icke skall avse sådant fall av hävning
varom fråga må uppkomma vid tillämpning av 11 kap. 4 § äldre jordabalken; 3.

inteckningens innebörd i fråga om betalning ur fastigheten vid utsökning
eller då medel eljest av myndighet fördelas mellan rättsägare i fastigheten,
9 §;

4. invändningar av fastighetens ägare mot borgenärs innehav av inteckningshandlingen
och dennes rätt till betalning med mera, 10 § första och
andra styckena;

5. preskription eller annan sådan omständighet i fråga om den rätt som
inteckning medför till betalning ur fastigheten så ock verkan av intecknings
dödande, 11 §;

6. överlåtelse eller pantsättning av inteckning, som ej gäller såsom ställd
allenast till viss man, i samband med fordran för vilken inteckningen lämnats
som säkerhet och som grundar sig å särskilt skuldebrev eller annan
handling vid sidan av inteckningshandlingen, 12 §;

7. krav å betalning på grund av inteckning, som av fastighetsägaren lämnats
som säkerhet för särskilt skuldebrev eller annan handling som avses i
6, innan även fordran förfallit, ävensom infriande av pantförskrivningen i
dylikt fall, så ock anteckning i grundbok, då fordran grundas å särskilt skuldebrev,
13 §;

8. betalning ur fastigheten av intecknad fordran i vissa fall oberoende av
förfallotid, 14 och 15 §§;

9. fastighetsägarens rätt till intecknad fordran, då denna innehaves av
fastighetsägaren, eller till visst belopp av inteckningen (ägarpant), 16 §,
bestämmelserna i andra stycket angående ägarpant till viss del av panträtt
och dennas utbrytning skola dock ej avse sådan del av panträttens kapitalbelopp,
som erfordras för täckande av ränta, upplupen innan fem år förflutit
efter nya balkens ikraftträdande;

10. uppdelning vid fastighetens delning av inteckning, för vilken fastigheten
ej häftar gemensamt med annan fast egendom, 17 §;

11. inverkan å inteckning, då den intecknade fastigheten eller område av

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

eller andel i fastigheten ingår i sammanläggning, samt uppdelning i sådant
fall av inteckning, för vilken fastigheten ej häftar gemensamt med annan
fast egendom, 18 och 19 §§;

12. inverkan å inteckning av exekutiv auktion eller annan utsökning eller
av expropriation eller annat sådant tvångsförvärv, 20—22 §§, i vad angår
22 § första stycket andra ledet dock allenast såvitt fastigheten ej häftar för
inteckningen gemensamt med annan fast egendom;

13. ny ägares övertagande av betalningsansvaret för intecknad fordran,
för vilken förre ägaren häftar personligen eller, om inteckningshandlingen
lämnats som säkerhet, för fordran som grundar sig å särskilt skuldebrev
eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen, så ock borgenärens
överenskommelse med köparen vid försäljning å exekutiv auktion om
intecknat belopps kvarstående i fastigheten eller, då köparen är inteckningshavare,
avräkning å köpeskillingen, 24 §; samt

14. inverkan å fordran av vissa borgenärens åtgärder, 25 §.

27 §.

Är skuldebrev, för vilket inteckning beviljats eller sökts före nya balkens
ikraftträdande, ställt till viss man eller till viss man eller order, äge fastighetsägaren,
om han innehar inteckningshandlingen, eller med dennes
samtycke borgenären hos inskrivningsdomaren söka att handlingen i stället
skall lyda å innehavaren. Beviljas ansökan, skall anteckning därom intagas
i grundbok och bevis tecknas å handlingen.

Hava tio år förflutit efter ikraftträdandet, vare för framtiden så ansett
som vore inteckningshandlingen ställd till innehavaren; fastighetsägaren äge
dock, såframt inteckningens förfallodag inträffar först efter nämnda tidpunkt,
inom två år före fristens utgång infria fordran såsom vore inteckningen
då förfallen. Borgenären må, sedan nyssnämnda tid av tio år förflutit,
till bevis att inteckningen skall anses vara ställd till innehavaren anmäla
förhållandet hos inskrivningsdomaren för anteckning i grundbok och påskrift
såsom sägs i första stycket.

Vad i 26 § 1 och 6 denna lag är stadgat gälle ock inteckningshandling,
som enligt första eller andra stycket i denna paragraf skall lyda å innehavaren.

28 §.

Är inteckning, som beviljats eller sökts före nya balkens ikraftträdande,
vid ikraftträdandet eller därefter av fastighetsägaren lämnad som säkerhet
för fordran, som grundar sig å särskilt skuldebrev eller annan handling vid
sidan av inteckningshandlingen, skall denna ej längre anses innefatta förskrivning
cm personligt betalningsansvar.

29 §.

Bestämmelserna i 8 kap. 23 § nya halken skola, i vad därigenom hänvisas
till 30 kap. om utbyte av pantbrev samt panträtts upphörande genom dödning,
avse även inteckning som beviljats eller sökts före nya balkens ikraftträdande.

30 §.

Är inteckning för fordran, som beviljats eller sökts före nya balkens ikraftträdande,
eller, där fråga är om inteckning enligt 8 § denna lag, efter balkens
ikraftträdande, meddelad i andel av fastighet och hava tio år förflutit efter

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1070

185

ikraftträdandet skall, även om andelen häftar för inteckningen gemensamt
med fastighet, inteckningen i den ordning här nedan är stadgat förklaras
hava upphört att gälla. Borgenären äge dock, såframt inteckningens förfallodag
inträffar först efter nämnda tidsfrist, inom två år före fristens utgång
söka betalning för inteckningen såsom vore inteckningen då förfallen.

Är angående sämjelott, varom stadgats i 21 §, sökt anteckning i fastighetsboken
innan åtta år förflutit av den i första stycket angivna tidsfristen,
skall vad där föreskrives om inteckningens upphörande och borgenärens rätt
till betalning icke gälla, intill dess frågan blivit slutligen avgjord. Har ansökan
om anteckning som skett inom behörig tid, genom ett först efter
denna tids utgång lagakraftvunnet beslut avslagits, må inteckningen kvarstå
ytterligare två år efter beslutets lagakraftvinnande; borgenären äge ock
under sagda tid göra gällande sin rätt till betalning på grund av inteckningen.

Ärende om intecknings upphörande enligt denna paragraf skall, sedan den
för varje fall angivna fristen utlupit samt den åtgärd som borgenären i behörig
tid må hava påkallat blivit i laga ordning slutförd, så snart ske kan upptagas
av inskrivningsdomaren. Fastighetsägaren och, om borgenären är känd,
även denne skola därvid höras. Angående handläggningen gälle i tillämpliga
delar vad i nya balken är stadgat om inskrivning. Då ärendet upptages,
skall anteckning ske i grundbok.

31 §.

Är inteckning för fordran, som beviljats eller sökts före nya balkens
ikraftträdande eller, där fråga är om inteckning enligt 8 § denna lag, efter
balkens ikraftträdande, gällande i två eller flera fastigheter gemensamt och
hava tio år förflutit efter ikraftträdandet, skall inteckningsansvaret i den
ordning varom är stadgat i 32 § denna lag uppdelas å de särskilda fastigheterna
enligt de regler som upptagas i 8 kap. 17 § nya balken.

Är den gemensamma inteckningen gällande i fastighet, vilken enligt förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom svarar allenast
för så stor del av det intecknade beloppet som vid exekutiv auktion icke
kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten, och kan med hänsyn till
inteckningens läge skäligen antagas att vid dylik auktion inteckningen skulle
enligt äldre lag hava helt eller delvis utgått utan att brist behövt överföras
till förstnämnda fastighet, vare denna vid bestämmandet av ansvaret
enligt 8 kap. 17 § första stycket nya balken i motsvarande mån befriad från
ansvar och detta ansvar fördelat å de övriga fastigheterna. Har enligt lagen
den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten eller enligt
lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från
ansvar för inteckning i stamfastighet ärende väckts före utgången av den
i första stycket angivna övergångstiden, må prövningen av den nya fastighetens
ansvar för inteckning icke upptagas, med mindre lagkraftvunnet
avgörande föreligger i nyssnämnda ärende.

Omfattar gemensam inteckning andel i fastighet och skall enligt vad i
30 § andra stycket denna lag är stadgat angående anteckning av sämjelott
sådan inteckning bestå, skall vid tillämpning av första stycket i denna paragraf
andelen anses som fastighet. Tiden av tio år skall dock icke anses
hava utlupit innan det beslut varigenom anteckningen beviljades vunnit
laga kraft och därefter, såframt borgenären för det fall att anteckning ej
påkallats ägt söka betalning enligt 30 § första stycket, ytterligare två år för -

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

flutit; under sistnämnda tid äge borgenären göra gällande sin rätt till betalning.

32 §.

Uppdelning av gemensam inteckning skall av inskrivningsdomaren företagas
så snart den i 31 § denna lag för varje fall angivna tidsfristen utlupit
samt den åtgärd som borgenären i behörig tid må hava påkallat blivit i
laga ordning slutförd. Om handläggning av sådant ärende skola bestämmelserna
i 30 kap. 14 § nya balken äga motsvarande tillämpning. Då ärendet
upptages, skall anteckning ske i grundbok.

Inträffar inteckningens förfallodag först sedan den i 31 § första stycket
denna lag angivna tiden av tio år utlupit, äge borgenären inom två år före
fristens utgång söka betalning såsom vore fordran då förfallen.

Angående bildande av bruksenhet av fast egendom, som besväras av gemensam
inteckning, stadgas i 49 § denna lag.

33 §.

Rörande rätt till avkomst eller annan förmån, som avses i 54 § förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, skola bestämmelserna
i 26 § 2 denna lag äga motsvarande tillämpning.

Angående avkomsträtt skall ock beträffande uppdelning vid delning av
fastighet av inskriven rättighet, för vilken fastigheten ej häftar gemensamt
med annan fast egendom, så ock i fråga om inverkan å sådan rättighet, då
fastighet eller område eller andel därav ingår i sammanläggning, samt uppdelning
av rättigheten i dylika fall tillämpas vad i 9 kap. 2 § nya balken är
stadgat såvitt därigenom hänvisats till 8 kap. 17—19 §§ samma balk. Avser
rättigheten försörjning från egendomen (födoråd), skola dock lända till
efterrättelse bestämmelserna i 10 kap. 19—21 §§ nya balken; vad i 10 kap.
19 § första stycket sägs om utbyte av födoråd mot ränterätt skall ej iakttagas.

34 §.

Avkomsträtt, för vilken inskrivning sökes sedan tio år förflutit efter nya
balkens ikraftträdande, skall ej anses medföra sådan rätt till betalning ur
egendomen varom stadgats i 54 § andra stycket förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom; anmärkning därom skall, när inskrivning
beviljas, ske i beslutet.

35 §.

Vad i 30 § denna lag är föreskrivet angående inteckning för fordran, som
är meddelad i andel av fastighet, skall vid avkomsträtt äga motsvarande tilllämpning
i fråga om rätten att ur den intecknade egendomen utbekomma
förmån i penningar eller varor, dock att inskrivning för rättigheten skall
hava beviljats eller sökts innan tio år förflutit efter nya balkens ikraftträdande
samt att den i nämnda lagrum angivna betalningen skall avse ännu
ej förfallna förmåner.

36 §.

Bestämmelserna i 31 och 32 §§ denna lag angående inteckning för fordran,
som gäller d två eller flera fastigheter gemensamt, skola vid avkomsträtt
äga motsvarande tillämpning i fråga om rätten att ur den intecknade
egendomen utbekomma förmån i penningar eller varor, dock med den av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

187

vikelse varom stadgats i 35 § denna lag. Avser rättigheten födoråd, skola

ock bestämmelserna därom i 33 § denna lag tillämpas.

37 §.

Är arrende- eller hyresavtal, vilket slutits före nya balkens ikraftträdande,
ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren
som legotagaren att uppsäga avtalet, och sker ej, efter det nya balken
trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning avtalet
tidigast kunnat frånträdas, skall från nämnda tid nya balken tillämpas
å avtalet.

38 §.

Vad ill kap. 11 § nya balken är stadgat om att vid överlåtelse av fast
egendom särskild rättighet, som upplåtits före överlåtelsen, är gällande mot
nye ägaren, såframt han vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om
upplåtelsen, skall, då egendomen överlåtes efter nya balkens ikraftträdande,
tillämpas även i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till
elektrisk kraft, som skett före ikraftträdandet.

39 §.

Stadgandena i 11 kap. 21 och 26 §§ nya balken skola äga tillämpning jämväl
i fråga om nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, som upplåtits
före nya balkens ikraftträdande; dock gälle beträffande tillämpningen
av 11 kap. 21 § det förbehåll som upptagits i 26 § 2 denna lag.

40 §.

Angående tomträtt, som upplåtits enligt 4 kap. lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom i nämnda kapitels lydelse jämlikt lagen
den 5 juni 1953 eller varå sagda avfattning av 4 kap. lagen om nyttjanderätt
till fast egendom ändock äger tillämpning, skola gälla bestämmelserna i 17
kap. 7, 21, 25 och 26 §§ nya balken; innehållet i 17 kap. 26 § skall hava
giltighet även i fråga om äldre tomträtt, som ej i enlighet med vad nyss
sagts är underkastad 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess
angivna avfattning.

41 §.

Å vattenfallsrätt, som upplåtits före nya balkens ikraftträdande, skola
tillämpas 18 kap. 3 § och 4 § andra stycket nya balken ävensom 18 kap. 4 §
första stycket i vad däri hänvisas till 17 kap. 7, 23, 24 och 26 §§ samma balk.

42 §.

Är servitut före nya balkens ikraftträdande upplåtet i eller till förmån
för fastighet inom område, där stadsplan eller byggnadsplan då var eller
sedermera blev genomförd, och avser servitutet ändamål, som omfattas av
planen, vare servitutet med nya balkens ikraftträdande eller, om planen då
ännu icke var genomförd, med planens genomförande ej längre gällande.
Ägaren av den härskande fastigheten vare dock, om och i den "mån det finnes
skäligt, berättigad att av den tjänande fastighetens ägare erhålla ersättning
för skada och förlust genom servitutets upphörande. Talan därom skall
väckas inom två år från nya balkens ikraftträdande eller, om giltigheten av
servitutet enligt vad nyss stadgats upphört först vid senare tidpunkt, inom

188

Kungl. Maj. ls proposition nr 145 år 1970

två år från det utövningen av servitutet upphörde. Försittes den sålunda
angivna tiden, vare rätt till talan förfallen.

43 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 17—20, 22 och 24—28 §§ nya balken skola äga
tillämpning jämväl å servitut, som upplåtits före nya balkens ikraftträdande,
dock att i fråga om skogsfångs- och mulbetesservitut äldre lags regler
rörande begränsning, förflyttning och förändring ävensom upphörande till
följd av medgivande från den härskande fastighetens ägare alltjämt skola
gälla.

44 §.

Har delägare i strömfall, som är samfällt för två eller flera fastigheter, enligt
äldre lag genom skriftligt avtal lämnat annan medgivande att tillgodogöra
sig vattnet i strömfallet, i vad det belöper å delägarens andel, må för
sådant avtal, om det är alltjämt bindande, inskrivning sökas såsom för upplåtelse
av rätt till andel i samfällt strömfall enligt 20 kap. nya balken. Sedan
inskrivning beviljats, gälle om avtalet vad i nya balken är stadgat i fråga
om upplåtelse av rättighet, som nu sagts; dock skall den tid av femtio år
varom sägs i 20 kap. 4 § nya balken räknas från balkens ikraftträdande.

När inskrivning sökes skall, om medgivande avsett allenast viss del av
det till den samfällda marken hörande vattenområdet, sökanden visa att
undersökning, varom förmäles i 20 kap. 3 § nya balken, blivit verkställd;
kartan med tillhörande beskrivning skall, på sätt i nämnda lagrum är föreskrivet,
genom skriftlig påteckning å ömse sidor godkännas och därefter fogas
vid avtalshandlingen.

45 §.

Är fast egendom före nya balkens ikraftträdande avhänd rätte ägaren
och har den som åtkommit egendomen erhållit lagfart, innan nya balken
trätt i kraft, skola i fråga om hävd bestämmelserna i 23 kap. nämnda balk
tillämpas, såframt ej enligt äldre lag frihet från rätte ägarens talan skulle
vinnas tidigare än enligt nya balken; dock må ej innehav, som ägt rum före
nya balkens ikraftträdande, räknas den hävdande till godo, ej heller må,
där lagfarten är avslutad tidigare än den 1 januari 1876, innehav tillgodoräknas
för tid som förflutit innan den som vunnit lagfart blivit införd i
grundbok såsom ägare. Angående sådan anteckning gälle alltjämt vad 22 §
andra stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom innehåller.

Om beståndet av rättighet, för vilken inskrivning beviljats före nya balkens
ikraftträdande, skola alltjämt tillämpas bestämmelserna i 4 § förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig hävd.

46 §.

Bestämmelserna i 24 kap. nya balken om företräde i rättsförvärv på
grund av inskrivning skola äga tillämpning även om förvärv, varå inskrivningen
grundats, tillkommit före balkens ikraftträdande; dock gälle vad i
8 § denna lag är föreskrivet i fråga om det företräde för rätt till ogulden
köpeskilling eller annan dylik rättighet som enligt äldre lag tillkommer
innehavaren av sådan fordran eller rättighet. Stadgandena i 24 kap. 8 §
första stycket nya balken skola, i vad nämnda lagrum avser företrädet mellan
överlåtelse av äganderätt samt upplåtelse av rättighet, ej tillämpas, om
båda förvärven skett före nya balkens ikraftträdande.

189

Ilungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Hänvisningen i 24 kap. 4 § andra stycket nya balken skall avse motsvarande
företrädesregler enligt äldre lag'' dock med iakttagande av vad som
stadgats i 38 § denna lag.

Vad i 24 kap. 9 § tredje stycket nya balken är stadgat angående anmärkning
i beslut såsom villkor för företräde som tillkommer panträtt för ogulden
köpeskilling skall, då inteckning sökes för ogulden köpeskilling och
efter nya balkens ikraftträdande beslutet om inteckningens beviljande meddelas,
avse även det företräde som inteckningen enligt äldre lag sålunda skall
åtnjuta.

47 §.

Vad i 25 kap. 1—10 §§ nya balken är stadgat om godtrosförvärv på grund
av inskrivning skail, även om åtkomsten härleder sig från tiden före nya
balkens ikraftträdande, äga tillämpning i fråga om förvärv, som skett därefter;
ej må dock när lagfarten är avslutad tidigare än den 1 januari 1876
förvärvaren åberopa sådan lagfart, med mindre den som vunnit lagfarten
blivit införd i grundbok såsom ägare.

Föreskrifterna i 12—14 §§ nyssnämnda kapitel angående inverkan å god
tro av anteckning i grundbok samt betydelsen av lagfart för talans väckande
eller annan åtgärd skola ock lända till efterrättelse.

48 §.

Besittningsrätt som avses i 11 § denna lag om fortsatt tillämpning av
5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra
skall vid bildande av bruksenhet icke anses som fastighet. Ej heller må som
sådan anses andel i fastighet, med mindre därom sådan anteckning ägt rum,
varom förmäles i 21 § denna lag.

49 §.

Vill ägaren av två eller flera fastigheter, som besväras av gemensam inteckning
för fordran eller avkomsträtt, till förebyggande av sådan uppdelning
av inteckningen, varom stadgats i 31 och 36 §§ denna lag, att fastigheterna
skola bilda en bruksenhet eller ingå i sådan, äge han enligt vad i
26 kap. nya balken är föreskrivet göra ansökan om bildande av bruksenhet.
Ansökan skall göras sist innan åtta år förflutit efter nya balkens ikraftträdande
och må ej upptagas, med mindre den avser alla de gemensamt besvärade
fastigheterna; så länge ansökningsärendet är anhängigt skall vad i
32 § andra stycket denna lag är stadgat om borgenärs rätt till betalning icke
äga tillämpning. Avslås ansökan, skall efter utgången av den tidsfrist av tio
år, varom stadgats i 31 § denna lag, eller, därest beslutet om avslag först
efter nämnda tid vunnit laga kraft, när så skett inteckningen omedelbart
uppdelas å de särskilda fastigheterna. Skulle borgenären, i händelse ansökan
ej hade skett, hava ägt söka betalning enligt 32 § andra stycket denna
lag, må dock med uppdelningen anstå under två år efter det avslagsbeslutet
vunnit laga kraft; under sistnämnda tid äge borgenären göra gällande sin
rätt till betalning.

50 §.

Upptages ansökan som avses i 49 §, skall vad i 26 kap. 6 § nya balken är
föreskrivet om undersökning icke äga tillämpning för det fall att de fastigheter
som skola ingå i bruksenhet uteslutande besväras av en enda gemensam
inteckning eller av två eller flera gemensamma inteckningar, som gälla
i samma inbördes ordning uti envar av fastigheterna.

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970
51 §.

Skall, i annat fall än som avses i 50 §, i anledning av ansökan enligt 49 §
undersökning äga rum i fråga om de särskilda fastigheternas ansvar för
gemensam inteckning, skall därvid beräknas till vilket belopp jämlikt de i
förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom stadgade
grunderna inteckningen med hänsyn till sitt läge i varje fastighet och
andra omständigheter skäligen kan anses belöpa å varje fastighet. Fastigheternas
värden skola vid denna beräkning fastställas enligt den i 26 kap.
9 § nya balken angivna grunden. Kan med hänsyn till inteckningens läge
skäligen antagas att denna vid exekutiv auktion komme att utgå utan att
brist i någon fastighet skulle föreligga, skall inteckningen anses belöpa å
varje fastighet i förhållande till fastigheternas inbördes värden; är inteckningen
gällande i fastighet, vilken enligt äldre lag svarar allenast för så^stor
del av det intecknade beloppet som vid dylik auktion icke kan utgå ur
köpeskilling för stamfastigheten, skall inteckningen anses belöpa å förstnämnda
fastighet endast i den mån brist skulle antagas hava behövt överföras
å denna.

Om förfarandet i inskrivningsärende
52 §.

Inskrivningsärende, som vid nya balkens ikraftträdande ännu ej blivit
slutligen avgjort, skall alltjämt handläggas enligt äldre lag.

Angår handläggning, som förekommer efter nya balkens ikraftträdande,
åtgärd eller beslut, varom stadgats i 27 kap. 15—22 §§ eller 33 kap. 1 och
2 §§ nya balken, skall dock därutinnan denna lända till efterrättelse. Beträffande
tillämpning av 24 kap. 9 § tredje stycket nya balken är särskilt föreskrivet
i 46 § denna lag.

53 §.

Är i ärende, vari ansökan göres eller som eljest skall upptagas efter nya
balkens ikraftträdande, fråga om rättsförhållande som tillkommit före
ikraftträdandet, skall vid tillämpning av vad nya balken föreskriver om förfarandet
i inskrivningsärende iakttagas vad ovan i denna lag är stadgat om
giltighet av äldre lag å rättsförhållandet.

54 §.

Sökes i sämjelott efter nya balkens ikraftträdande inskrivning för panträtt
eller annan rättighet i fast egendom och är ansökan om anteckning,
varom föreskrivits i 21 § denna lag, gjord men ännu ej bifallen, skall i fråga
om inskrivningsärendets fortsatta behandling tillämpas vad i nya balken är
stadgat angående inskrivningens beroende av laga delning.

Slutbestämmelse
55 §.

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som erfordras för övergången
till nya balken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

191

Bilaga 2

Jordabalksutredningens förslag

Förslag

till

Lag

om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Den nu antagna nya jordabalken skall jämte vad här nedan stadgas
träda i kraft den ..dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av
Konungen enligt vad i nya balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §.

Genom nya balken upphävas med den begränsning som följer av vad här
nedan stadgas

jordabalken i 1734 års lag;

förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad fast egendom,
när pantägaren ej är till namn eller vistelseort bekant, samt om frälseräntas
förvärvande och lagfart därå, i vad förordning rör köp, skifte och
gåva av frälseränta;

förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att, vid köp eller skifte av
fastighet, förbehålla sig att egendomen framdeles återvinna;

förordningen den 21 mars 1835 angående hembud av frälseränta till den,
som skattejorden äger, när frälseränta säljes utom börd;

förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må,
så ock om gåva av fast egendom, såvitt förordningen ännu är gällande;

förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;
förordningen samma dag angående inteckning i fast egendom;

förordningen samma dag angående upphörande av hembudsskyldighet;

förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig hävd;

lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra;

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

lagen samma dag om servitut;

lagen samma dag om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av
fång till sådan rätt;

lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom;
lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av
inskrivningsärenden;

lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser;

192

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

lagen den 15 juni 1934 angående anteckning om innehav av fordringshandling
på grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m.;

lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt; samt

lagen den 5 juni 1953 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

tillika med, om ej annat nedan föreskrives, alla de särskilda ännu gällande
stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av eller tillägg till
vad sålunda upphävda lagrum innehålla;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya balkens
bestämmelser.

3 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya balken eller i denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.

4 §•

Vad 4 kap. 6 § äldre jordabalken innehåller skall, i vad lösningsrätt
skulle grundas å hembudsskyldighet, alltjämt äga tillämpning, ehuru sådan
skyldighet ej längre föreligger. I fråga om tid för utövande av lösningsrätten
skall fortfarande gälla vad därom är föreskrivet i förordningen den
16 juni 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet. Talan om utövande
av lösningsrätten skall av rätten anmälas till inskrivningsdomaren
och av denne antecknas i grundbok enligt vad i 28 kap. 3 § nya balken är
stadgat.

5 §.

Häftar fast egendom, som före nya balkens ikraftträdande överlåtits, för
fordran som avses ill kap. 2 § äldre jordabalken eller för rättighet varom
sägs i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
njute innehavaren av fordran eller rättigheten förmånsrätt enligt vad i
nämnda lagrum i äldre jordabalken samt 48, 49 och 54 §§, 56 § 1 mom.,
58 § 2 mom. samt 58 a § 1 och 2 mom. omförmälda förordning stadgas
utan hinder av att sådan rätt icke skulle tillkomma honom enligt nya balken;
och skall han, för att vara bibehållen vid sin rätt, där så ej redan
skett söka inteckning eller, inskrivning inom den i angivna lagrum i äldre
jordabalken stadgade tiden från det nye ägaren beviljats lagfart å sitt fång.
Angående anmärkning i beslut, varigenom inteckning meddelas för panträtt,
föreskrives i 38 § tredje stycket denna lag; har inteckningen meddelats
redan före nya balkens ikraftträdande utan att motsvarande anmärkning
gjorts, skall panthavaren, i och för förmånsrättens bibehållande, senast ett
år efter balkens ikraftträdande hos inskrivningsdomaren ansöka om dylik
anmärknings införande i grundboken.

Vad i första stycket stadgats angående fortbeståndet av rätt enligt 11
kap. 2 § äldre jordabalken gälle dock ej fordran, för vilken inteckning
sökes först sedan tio år förflutit efter nya balkens ikraftträdande.

6 §.

Genom nya balken sker ej inskränkning i den rätt som före nya balkens
ikraftträdande må på grund av urminnes hävd enligt äldre jordabalken tillkomma
någon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

193

7 §•

Vad i 16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ äldre jordabalken är stadgat skall
alltjämt äga tillämpning å stadgad åborätt eller annan nyttjanderätt, som
ej omfattats av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

8 §.

Rörande rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits med stöd av
54 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
skall äldre lag alltjämt äga tillämpning.

9 §■

10 §.

Med avseende å arrende- eller hyresavtal beträffande sådan fideikommissfastighet,
som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, skola
stadgandena i 1 kap. 9 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom alltjämt gälla.

11 §•

Äldre lag skall fortfarande tillämpas beträffande upplåtelse, som skett
enligt de i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom intagna
bestämmelserna om vattenfallsrätt.

12 §.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 1—3 kap.
nya jordabalken

13 §.

Bestämmelserna i 1—3 kap. nya balken skola, där ej annorlunda stadgas
här nedan, äga tillämpning även om de förhållanden, som avses i bestämmelserna,
inträtt för nya balkens ikraftträdande.

14 §.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Uppstår fråga om dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem,
vilkas rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden
samt överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande
förrättningens omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande
sakägare, varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse
om sammanträdet samt kallelse därtill gälle vad i 7 kap. 1 § lagen
om delning av jord å landet stadgas.

4 mom. Vid handläggning av ärende, som avses i 2 eller 3 mom., skola
gode män alltid närvara.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. skola äga tillämpning även i det fall, att
tvisten om sträckningen av gräns yppats före nya balkens ikraftträdande
men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän eller ägodelningsrätt.

15 §.

Beträffande fastighet, varå vid nya balkens ikraftträdande finnes fabrik
eller annan lokal för industriell eller därmed jämförlig verksamhet, skall intill
dess tio år förflutit i stället för de i 2 kap. 1 § nya balken upptagna tillbehörsreglerna
äldre lag gälla.

Utan hinder av vad i första stycket stadgats skola dock nya balkens tillbehörsregler
träda i tillämpning, sedan fastighetsägaren hos inskrivningsdomaren
visat, att de föremål, som enligt nya balken skulle vara att anse
såsom tillbehör till fastigheten, icke häfta för förlagsinteckning, och anteckning
därom verkställts i grundboken. Samma lag vare där det visas,
att samtliga innehavare av förlagsinteckningar, som inbegripa dylika föremål,
medgiva de nya tillbehörsreglernas tillämpande, och anteckning därom
skett.

16 §.

Har före nya balkens ikraftträdande föremål överlåtits under villkor, som
avses i 2 kap. 6 § nya balken, skall i fråga om möjligheten att åberopa villkoret
tillämpas vad därom gällde under äldre lags bestånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

195

17 §.

Tid som angives i 3 kap. 4 § nya balken skall beträffande anläggning, som
fanns vid nya balkens ikraftträdande, räknas tidigast från sistnämnda tidpunkt.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 4—22 kap.
nya jordabalken

18 §.

I fråga om rättsförhållande angående fast egendom, vilket tillkommit före
nya balkens ikraftträdande, skola bestämmelserna i 4—22 kap. nya balken
icke tillämpas utan gälle, såframt ej annat nedan stadgas, äldre lag.

Angående rättsförhållandets tillkomst gälle i fråga om överlåtelse av fast
egendom eller upplåtelse av rättighet i sådan egendom den tidpunkt, då förvärvet
ägde rum, samt beträffande panträtt, som ej avser ogulden köpeskilling,
den tidpunkt då panträtten söktes.

19 §.

Besväras fastigheten av tomträtt, skall överlåtelse, som avses i första
stycket, vara beroende av att tomträtten inslcränkes till det överlåtna området
eller till återstoden av fastigheten.

20 §.

Hava före den 1 juli 1962 eller, såvitt angår mark som avses i lagen om
ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län,
den 27 mars 1952 för andelar av fastighet genom sämjedelning utlagts skilda
områden, må, såframt sämjedelningen alltjämt äger bestånd, ägaren av sådan
andel hos inskrivningsdomaren skriftligen söka att i fastighetsboken
antecknas att hans andel utgör sämjelott. Beviljas anteckningen, skall vid
tillämpning av vad i nya balken är stadgat om laga delning anteckningen
äga samma verkan som delningen.

196

Kiingl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

21 §.

Anteckning, som avses i 20 § denna lag, må icke meddelas, med mindre
ägaren av den andra andelen medgivit åtgärden eller genom laga kraftägande
dom blivit avgjort att sämjedelningen skall lända till efterrättelse.

I fråga om fastighet som utgör tomt må anteckning ej äga rum.

22 §.

I handling rörande köp av sådan andel av fastighet som utgör sämjelott
må upptagas bestämmelse att köpet skall vara beroende av att anteckning
som avses i 20 § denna lag kommer till stånd rörande andelen eller denna
utbytes genom laga delning. Har sådant förbehåll skett, vare köpet beroende
av att innan sex månader förflutit från köpehandlingens dag sökts anteckning
eller laga delning på grund av köpet samt att i anledning av sådan
ansökan anteckning eller laga delning kommer till stånd. Anteckningen må
påkallas såväl av säljaren som av köparen.

Vad i första stycket stadgats äge motsvarande tillämpning i fråga om
byte.

23 §.

24 §.

Utan hinder av vad 18 § innehåller skola efter nya balkens ikraftträdande
i nedan angivna frågor följande lagrum i 8 kap. nya balken tillämpas:

1. vissa anteckningar av fastighetsägaren å inteckningshandling, som ej
gäller såsom ställd allenast till viss man, 6 § andra stycket;

2. inverkan å inteckning av att inteckningsmedgivandet lämnats av annan
än rätte ägaren, 8 § första och andra styckena, dock att vad i sagda
lagrums andra stycke är stadgat om verkan av att äganderättsförvärvet
häves på talan av överlåtaren icke skall avse sådant fall av hävning varom
fråga må uppkomma vid tillämpning av 11 kap. 4 § äldre jordabalken;

3. inteckningens innebörd i fråga om betalning ur fastigheten vid utsökning
eller då medel eljest av myndighet fördelas mellan rättsägare i fastigheten,
9 §;

4. invändningar av fastighetens ägare mot borgenärs innehav av inteckningshandlingen
och dennes rätt till betalning med mera, 10 § första och
andra styckena;

5. preskription eller annan sådan omständighet i fråga om den rätt som
inteckning medför till betalning ur fastigheten så ock verkan av intecknings
dödande, 11 §;

7. krav å betalning på grund av inteckning, som av fastighetsägaren
lämnats som säkerhet för särskilt skuldebrev eller annan handling som avses
i 6, innan även fordran förfallit, ävensom infriande av pantförskrivningen
i dylikt fall, 13 §, dock att en i särskilt skuldebrev upptagen förfallotid
skall gälla mot ny fastighetsägare, som ej är betalningsskyldig för

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

skuldebrevet, allenast när hans förvärv av fastigheten skett efter nya balkcns
ikraftträdande;

8. betalning ur fastigheten av intecknad fordran i vissa fall oberoende av
förfallotid, 14 och 15 §§;

9. fastighetsägarens rätt till intecknad fordran, då denna innehaves av
fastighetsägaren, eller till visst belopp av inteckningen (ägarpant), 16 §,
dock att bestämmelserna i andra stycket angående ägarpant till viss del av
panträtt och dennas utbrytning skola vinna giltighet först sedan tjugu år
förflutit från nya balkens ikraftträdande;

10. inverkan å inteckning, då den intecknade fastigheten eller område av
eller andel i fastigheten ingår i sammanläggning, 17 §;

11. inverkan å inteckning av exekutiv auktion eller annan utsökning eller
av expropriation eller annat sådant tvångsförvärv, 18—20 §§;

12. ny ägares övertagande av betalningsansvaret för intecknad fordran,
för vilken förre ägaren häftar personligen eller, om inteckningshandlingen
lämnats som säkerhet, för fordran som grundar sig å särskilt skuldebrev
eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen, så ock borgenärens
överenskommelse med köparen vid försäljning å exekutiv auktion om
intecknat belopps kvarstående i fastigheten eller, då köparen är inteckningshavare,
avräkning å köpeskillingen, 22 §;

13. inverkan å fordran av vissa borgenärens åtgärder, 23 §;

14. ansvarighetsfördelningen mellan fastigheter, vilka intecknats gemensamt,
26 §, dock att, därest i inteckningshandlingen särskilda värden äro
utsatta, dessa skola lända till efterrättelse enligt äldre lag;

15. ansvarighetsfördelningen mellan fastigheter, där inteckningsgemenskapen
uppkommer genom att fastighet delas, 27 och 28 §§;

16. inteckningshavares rätt att i exekutiv försäljning av gemensamt intecknad
fastighet indraga annan för inteckningen ansvarig fastighet, 29 §;
samt

17. inverkan å gemensam inteckning av exekutiv auktion eller annan
utsökning eller av expropriation eller annat sådant tvångsförvärv, 30 och

31 §§■

25 §.

Den i 8 kap. 3 § andra stycket nya balken upptagna regeln angående vad
som må utgöra föremål för panträtt skall, där fastighet besväras av gemensam
inteckning som tillkommit före nya balkens ikraftträdande, vinna giltighet
först sedan tjugu år förflutit från ikraftträdandet; vid tillämpningen
skall regelns hänvisning till den förut bestående gemensamma panträtten
avse senast tillkomna gemensamma inteckning.

26 §.

198

Kiingl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

förflutit, till bevis att inteckningen skall anses vara ställd till innehavaren
anmäla förhållandet hos inskrivningsdomaren för anteckning i grundbok
och påskrift såsom sägs i första stycket.

Vad i 24 § 1 och 6 denna lag är stadgat gälle ock inteckningshandling, som
enligt första eller andra stycket i denna paragraf skall lyda å innehavaren.

27 §.

28 §.

Bestämmelserna i 8 kap. 21 och 32 §§ nya balken skola i vad därigenom
hänvisats till reglerna i 26 kap. om utbyte av pantbrev, panträtts upphörande
genom dödning, ändring i pantbrevs förfallotid samt relaxation och
uppdelning av gemensam panträtt avse även inteckning, som beviljats eller
sökts före nya balkens ikraftträdande. Avser gemensam inteckning fastigheter,
som ej samtliga äro belägna inom samma domsaga eller, vad angår
stad med rådhusrätt, inom samma stadsområde, skall uppdelningsärende i
sin helhet handläggas vid någon av de inskrivningsavdelningar, inom vilkas
områden fastigheterna finnas.

Sedan tio år förflutit efter ikraftträdandet skall 8 kap. 21 § jämväl i vad
däri hänvisats till reglerna i 26 kap. angående ändring i pantbrevs ränta
äga tillämpning å inteckning, som beviljats eller sökts före ikraftträdandet.

29 §.

30 §.

Vad i 9 kap. 11 § nya balken är stadgat om att vid överlåtelse av fast
egendom särskild rättighet, som upplåtits före överlåtelsen, är gällande mot
nye ägaren, såframt han vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om
upplåtelsen, skall, då egendomen överlåtes efter nya balkens ikraftträdande,
tillämpas även i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt, servitut eller rätt till
elektrisk kraft, som skett före ikraftträdandet.

31 §.

Stadgandena i 9 kap. 20 och 25 §§ nya balken skola äga tillämpning jämväl
i fråga om nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, som upplåtits
före nya balkens ikraftträdande; dock gälle beträffande tillämpningen
av 9 kap. 20 § det förbehåll som upptagits i 24 § 2 denna lag.

32 §.

Stadgandena i 10 kap. 2 § nya balken i vad dessa möjliggöra upplåtelse
för upplåtarens besittningstid skola tillämpas jämväl i fråga om arrende
av huvudgård till fideikommiss.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

De i 12 kap. nya balken upptagna bestämmelserna skola, såvitt de hänföra
sig till upplåtelse på arrende av brukningsdel, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person, äga tillämpning även å upplåtelse av brukningsdel,
som lyder under huvudgård och tillhör fideikommiss.

33 §.

Angående tomträtt, som upplåtits enligt 4 kap. lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom i nämnda kapitels lydelse jämlikt lagen
den 5 juni 1953 eller varå sagda avfattning av 4 kap. lagen om nyttjanderätt
till fast egendom ändock äger tillämpning, skola gälla bestämmelserna i
15 kap. 7, 21, 25 och 26 §§ nya balken; innehållet i 15 kap. 26 § skall hava
giltighet, även i fråga om äldre tomträtt, som ej i enlighet med vad nyss
sagts är underkastad 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess
angivna avfattning.

34 §.

År servitut före nya balkens ikraftträdande upplåtet i eller till förmån
för fastighet inom område, där stadsplan eller byggnadsplan då var eller
sedermera blev genomförd, och avser servitutet ändamål, som omfattas av
planen, vare servitutet med nya balkens ikraftträdande eller, om planen då
ännu icke var genomförd, med planens genomförande ej längre gällande.
Ägaren av den härskande fastigheten vare dock, om och i den mån det finnes
skäligt, berättigad att av den tjänande fastighetens ägare erhålla ersättning
för skada och förlust genom servitutets upphörande. Talan därom skall
väckas inom två år från nya balkens ikraftträdande eller, om giltigheten av
servitutet enligt vad nyss stadgats upphört först vid senare tidpunkt, inom
två år från det utövningen av servitutet upphörde. Försittes den sålunda
angivna tiden, vare rätt till talan förfallen.

35 §.

Bestämmelserna i 16 kap. 17—20, 22 och 24—26 §§ nya balken skola äga
tillämpning jämväl å servitut, som upplåtits före nya balkens ikraftträdande,
dock att i fråga om skogsfångs- och mulbetesservitut äldre lags regler
rörande begränsning, förflyttning och förändring ävensom upphörande till
följd av medgivande från den härskande fastighetens ägare alltjämt skola
gälla.

36 §.

Har delägare i strömfall, som är samfällt för två eller flera fastigheter,
enligt äldre lag genom skriftligt avtal lämnat annan medgivande att tillgodogöra
sig vattnet i strömfallet, i vad det belöper å delägarens andel, må
för sådant avtal, om det är alltjämt bindande eller om det är intecknat på
grund av ansökan som gjorts före nya balkens ikraftträdande, inskrivning
sökas såsom för upplåtelse av rätt till andel i samfällt strömfall enligt 17
kap. nya balken. Sedan inskrivning beviljats, gälle om avtalet vad i nya balkan
är stadgat i fråga om upplåtelse av rättighet, som nu sagts; dock skall
den tid av femtio år varom sägs i 17 kap. 4 § nya balken räknas från balkens
ikraftträdande.

När inskrivning sökes skall, om medgivande avsett allenast viss del av
det till den samfällda marken hörande vattenområdet, sökanden visa att
undersökning, varom förmäles i 17 kap. 3 § nya balken, blivit verkställd;
karlan med tillhörande beskrivning skall, på sätt i nämnda lagrum är före -

200

Kungl. Maj:ts proposition, nr 145 år 1970

skrivet, genom skriftlig påteckning å ömse sidor godkännas och därefter fogas
vid avtalshandlingen.

37 §.

Är fast egendom före nya balkens ikraftträdande avhänd rätte ägaren
och har den som åtkommit egendomen erhållit lagfart, innan nya balken
trätt i kraft, skola i fråga om hävd bestämmelserna i 20 kap. nämnda balk
tillämpas, såframt ej enligt äldre lag frihet från rätte ägarens talan skulle
vinnas tidigare än enligt nya balken; dock må ej innehav, som ägt rum före
nya balkens ikraftträdande, räknas den hävdande till godo, ej heller må,
där lagfarten är avslutad tidigare än den 1 januari 1876, innehav tillgodoräknas
för tid som förflutit innan den som vunnit lagfart blivit införd i
grundbok såsom ägare. Beträffande sådan anteckning gälle alltjämt vad 22 §
andra stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom innehåller.

Om beståndet av rättighet, för vilken inskrivning beviljats före nya balkens
ikraftträdande, skola alltjämt tillämpas bestämmelserna i 4 § förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig hävd.

38 §.

Bestämmelserna i 21 kap. nya balken om företräde i rättsförvärv på grund
av inskrivning skola äga tillämpning även om förvärv, varå inskrivningen
grundats, tillkommit före balkens ikraftträdande; dock gälle vad i 5 § denna
lag är föreskrivet i fråga om det företräde för rätt till ogulden köpeskilling
eller annan dylik rättighet som enligt äldre lag tillkommer innehavaren
av sådan fordran eller rättighet.

Hänvisningen i 21 kap. 4 § andra stycket andra punkten nya balken skall
avse motsvarande företrädesregler enligt äldre lag, dock med iakttagande av
vad som stadgats i 30 § denna lag.

Vad i 21 kap. 9 § tredje stycket nya balken är stadgat angående anmärkning
i beslut såsom villkor för företräde som tillkommer panträtt för ogulden
köpeskilling skall, då inteckning sökes för ogulden köpeskilling och
efter nya balkens ikraftträdande beslutet om inteckningens beviljande meddelas,
avse även det företräde som inteckningen enligt äldre lag sålunda
skall åtnjuta.

Föreskriften i 21 kap. 10 § andra stycket nya balken med dess hänvisning
till reglerna i 26 och 27 kap. om postposition skall avse även rättighet,
till förmån för vilken inteckning beviljats eller sökts före nya balkens ikraftträdande.

39 §.

Vad i 22 kap. 1—-10 §§ nya balken är stadgat om godtrosförvärv på grund
av inskrivning skall, även om åtkomsten härleder sig från tiden före nya
balkens ikraftträdande, äga tillämpning i fråga om förvärv, som skett därefter;
ej må dock när lagfarten är avslutad tidigare än den 1 januari 1876
förvärvaren åberopa sådan lagfart, med mindre den som vunnit lagfarten
blivit införd i grundbok såsom ägare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 14-5 år 1970

201

Om förfarandet i inskrivningsärende
40 §.

Inskrivningsärende, som vid nya balkens ikraftträdande ännu ej blivit
slutligen avgjort, skall alltjämt handläggas enligt äldre lag.

Angår handläggning, som förekommer efter nya balkens ikraftträdande,
åtgärd eller beslut, varom stadgats i 23 kap. 15—22 §§ eller 28 kap. 1 och
2 §§ nya balken, skall dock därutinnan denna lända till efterrättelse. Beträffande
tillämpning av 21 kap. 9 § tredje stycket nya balken är särskilt
föreskrivet i 38 § denna lag.

41 §.

År i ärende, vari ansökan göres eller som eljest skall upptagas efter nya
balkens ikraftträdande, fråga om rättsförhållande som tillkommit före
ikraftträdandet, skall vid tillämpning av vad nya balken föreskriver om förfarandet
i inskrivningsärende iakttagas vad ovan i denna lag är stadgat om
giltighet av äldre lag å rättsförhållandet.

42 §.

Åberopas till stöd för panträttsansökan, som göres efter nya balkens
ikraftträdande, ett före ikraftträdandet upprättat inteckningsmedgivande,
skall detta godtagas såsom panträttsansökningshandling. Innefattar handlingen,
varå inteckningsmedgivandet lämnats, icke samtliga de uppgifter,
som erfordras i panträttsärendet, skall inskrivningsdomaren därmed förfara
på samma sätt som om en i enlighet med nya balken upprättad panträttsansökningshandling
skulle befinnas vara ofullständig.

43 §.

Sökes i sämjelott efter nya balkens ikraftträdande panträtt eller inskrivning
för annan rättighet i fast egendom och är ansökan om anteckning,
varom föreskrivits i 20 § denna lag, gjord men ännu ej bifallen, skall i
fråga om inskrivningsärendets fortsatta behandling tillämpas vad i nya
balken är stadgat angående inskrivningens beroende av laga delning.

Slutbestämmelse

44 §.

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som erfordras för övergången
till nya balken.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Bilaga 3
Remitterade förslaget

1) Förslag
till
Lag

om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna övergångsbestämmelser
1 §•

Den nu antagna jordabalken samt denna lag träder i kraft den 1 januari
1972.

2 §•

Genom nya balken upphäves med den begränsning som följer av bestäm- ''
melserna i denna lag

jordabalken i 1734 års lag,

förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad fast
egendom, när pantägaren ej är till namn eller vistelseort bekant, samt om
frälseräntas förvärvande och lagfart därå,

förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att, vid köp eller skifte
av fastighet, förbehålla sig att egendomen framdeles återvinna,

förordningen den 21 mars 1835 (nr 16 s. 1) angående hembud av frälseränta
till den, som skattej orden äger, när frälseräntan säljes utom börd,
förordningen den 21 december 1857 (nr 60 s. 1) angående vad i testamente
givas må, så ock om gåva av fast egendom,

förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till
fast egendom,

förordningen samma dag (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom,

förordningen den 22 april 1881 (nr 17 s. 1) om tjuguårig hävd,
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
lagen samma dag (nr 36 s. 25) om servitut,

lagen samma dag (nr 36 s. 27) om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt,

lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden,

lagen den 17 juni 1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre
ägogränser,

lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående anteckning om innehav av
fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 203

lagen den 5 juni 1953 (nr 422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,

lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom,
vad som i övrigt finns i lag eller annan författning som strider mot nya
balken eller denna lag.

3 §•

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse som
ersatts genom bestämmelse i nya balken skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

Bestämmelser i lag eller annan författning om inteckning för nyttjanderätt
eller servitut skall gälla i fråga om inskrivning som meddelas enligt nya
balken för sådan rätt.

4 §•

Bestämmelserna i 4 kap. 6 § äldre jordabalken om lösningsrätt till byggnad
på ofri tomt i stad äger fortfarande tillämpning. I fråga om anteckning i
fastighetsboken angående talan om utövande av sådan lösningsrätt äger
19 kap. 20 § första och andra styckena nya balken motsvarande tillämpning.

5 §•

Häftar fastighet, som överlåtits före nya balkens ikraftträdande, för fordran
som avses i 11 kap. 2 § äldre jordabalken eller för rättighet som avses i
förordningen angående inteckning i fast egendom, äger innehavaren av fordringen
eller rättigheten företrädesrätt enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken
samt 48 §, 49 §, 54 §, 56 § 1 mom., 58 § 2 mom. och 58 a § 1 och 2 mom.
nämnda förordning utan hinder av att han ej skulle ha sådan rätt enligt nya
balken. För att vara bibehållen vid sin företrädesrätt skall han dock söka
inteckning eller inskrivning inom den tid som anges ill kap. 2 § äldre jordabalken,
om sådan åtgärd ej redan vidtagits. Företrädesrätten skall för att
vara gällande ha anmärkts i beslutet om inteckning eller inskrivning. Har
inteckning meddelats före nya balkens ikraftträdande utan att motsvarande
anmärkning gjorts, skall borgenären senast ett år efter balkens ikraftträdande
ansöka hos inskrivningsmyndigheten om att sådan anmärkning sker
i fastighetsboken. Göres ej sådan ansökan i rätt tid, är företrädesrätten enligt
denna paragraf förlorad.

Bestämmelserna i första stycket om företrädesrätt enligt 11 kap. 2 § äldre
jordabalken gäller ej, om inteckning eller inskrivning sökes först sedan tio
år förflutit efter nya balkens ikraftträdande.

6 §•

Genom nya balken inskränkes ej den rätt som före balkens ikraftträdande
tillkommit någon på grund av urminnes hävd.

7 §•

Bestämmelserna i 16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ äldre jordabalken
äger fortfarande tillämpning på stadgad åborätt och annan nyttjanderätt
som ej omfattats av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

8 §■

I fråga om rätt till avkomst eller annan förmån som upplåtits med stöd
av 54 § förordningen angående inteckning i fast egendom, äger äldre lag

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

fortfarande tillämpning, utom i de hänseenden som anges i andra och tredje
styckena samt i 39 §.

Vid handläggningen av inskrivningsärende, som rör rättighet som avses i
första stycket och som är att hänföra till inskrivningsdag efter nya balkens
ikraftträdande, äger bestämmelserna i nya balken och i denna lag om inskrivning
av annan nyttjanderätt än tomträtt motsvarande tillämpning.

Hänvisningen i 54 § tredje stycket nyssnämnda förordning skall, med
iakttagande av 29 § första stycket och 30 § denna lag, avse nya balkens motsvarande
bestämmelser i tillämpliga delar.

9 §•

Bestämmelserna i 5 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till
fast egendom är att hänföra äger fortfarande tillämpning i fråga om byggnad
på ofri tomt i stad, vattenverk på annans grund samt i jordeboken upptaget
fiskeri, om besittningsrätten ännu består vid nya balkens ikraftträdande.

10 §.

I fråga om arrende- eller hyresavtal beträffande sådan fideikommissfastighet
som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss äger 1 kap. 9 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom fortfarande tillämpning.

11 §•

I fråga om upplåtelse som skett enligt bestämmelserna om vattenfallsrätt
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom äger äldre lag fortfarande tillämpning,
utom i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena samt i
39 §.

I fråga om vattenfallsrätt, beträffande vilken 5 kap. nyssnämnda lag i dess
lydelse enligt lag den 5 juni 1953 (nr 415) gäller, äger 13 kap. 7 och 26 §§
nya balken motsvarande tillämpning. 13 kap. 26 § nya balken gäller även i
fråga om annan äldre vattenfallsrätt.

Vid handläggningen av inskrivningsärende, som rör vattenfallsrätt och
som är att hänföra till inskrivningsdag efter nya balkens ikraftträdande,
äger bestämmelserna i nya balken och i denna lag om inskrivning av tomträtt
samt om inteckning och inskrivning i sådan rätt motsvarande tillämpning.
Vid överlåtelse av vattenfallsrätt eller vid ansökan om inteckning i sådan
rätt fordras dock ej makes samtycke enligt giftermålsbalken.

12 §.

Det förbud mot upplåtelse av ofri tomt i stad, som är intaget i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, skall fortfarande gälla.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 1—3 kap.
nya jordabalken

13 §.

Bestämmelserna i 1—3 kap. nya balken äger, om ej annat anges nedan,
tillämpning även om förhållande som avses i bestämmelserna inträtt före
balkens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

205

14 §.

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket nya balken att sämjedelning av
fast egendom är utan verkan äger tillämpning endast på sämjedelning som
sker efter balkens ikraftträdande. På sådan sämjedelning är lagen den 25
maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning av fast egendom ej
tillämplig.

15 §.

Beträffande annan gräns än sådan som tillkommit vid lantmäteriförrättning
eller i samband med laga skifte, ägoutbyte eller utbrytning av servitut
som fastställts efter utgången av år 1932, äger 1 kap. 3 § nya balken icke
tillämpning om tvist om gränsen uppkommer inom tio år efter den nya balkens
ikraftträdande.

Uppkommer tvisten inom angiven tid och föreligger vid förrättning för
gränsens bestämmande sådana förhållanden att den rätta sträckningen av
även annan samtidigt tillkommen gräns lämpligen bör prövas, får förrättningen
utvidgas till att avse bestämmande även av sistnämnda gräns.

Bestämmes med anledning av tvisten gräns till annan sträckning än den
som blivit i laga ordning utmärkt på marken, har den som avträder mark
på vilken finns växande skog rätt till skälig ersättning för skogen av den som
erhåller marken.

Tvist om sträckningen av gräns skall anses ha uppkommit, förutom när
talan väckts vid domstol, när ansökan om fastighetsbestämning gjorts eller
fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet upptagits till prövning vid fastighetsbestämning
i samband med fastighetsbildning. Om tvist är uppkommen
inom den tid som anges i första stycket och förrättning för gränsens
bestämmande utvidgas till att avse även annan gräns, är även tvist angående
den gränsen uppkommen inom nämnda tid.

Andra och tredje styckena äger tillämpning även i det fall att tvisten uppkommit
före den nya balkens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts av
förrättningsmän eller ägodelningsrätt.

16 §.

Har fastighetsgräns under minst tjugo år oklandrat hävdats i annan sträckning
än den skulle ha enligt 1 kap. 3 eller 4 § eller 5 § första stycket nya balken
och visas eller framgår av omständigheterna att hävden grundats på
överenskommelse som före balkens ikraftträdande ingåtts mellan ägarna på
ömse sidor, gäller den sträckning i vilken gränsen sålunda hävdats.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 4 kap.
nya jordabalken

17 §.

Har förvärv av fast egendom ägt rum före nya balkens ikraftträdande,
äger 4 kap. nya balken ej tillämpning.

I fråga om inteckning som beviljats eller sökts före ikraftträdandet äger
4 kap. 16 § andra stycket nya balken ej tillämpning förrän femton år förflutit
från balkens ikraftträdande.

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 745 år 1970
18 §.

Lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv
av område av fastighet äger icke tillämpning på förvärv som avses i 4
kap. 7 § nya balken, om förvärvet sker efter balkens ikraftträdande.

Särskild övergångsbestämmelse med avseende på 5 kap. nya jordabalken

19 §.

Bestämmelserna i 5 kap. nya balken äger tillämpning vid tvist om äganderätten
till fast egendom oavsett huruvida talan grundas på förhållande
som hänför sig till tid före balkens ikraftträdande, om talan väckes efter
ikraftträdandet.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 6 kap.
nya jordabalken

20 §.

Bestämmelserna i 6 kap. nya balken äger med de undantag som anges
nedan tillämpning på inteckning för fordran som beviljats eller sökts före
balkens ikraftträdande.

21 §.

Vid tillämpning av 20 § skall inteckning som beviljats eller sökts före
ikraftträdandet anses som en enligt nya balkens bestämmelser beviljad eller
sökt inteckning på belopp motsvarande den tidigare beviljade eller sökta
inteckningens kapitalbelopp. Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev
på samma belopp, om inteckningen är beviljad, och som ett vilandebevis
på beloppet, om ansökningen om inteckning är förklarad vilande.

22 §.

Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid nya balkens ikraftträdande,
skall panträtt enligt 6 kap. 1 § nya balken anses upplåten i fastigheten
till säkerhet för fordringen. Om borgenär innehar inteckningshandling
vid nämnda tidpunkt utan att handlingen utgör säkerhet för fordran, skall
panträtt anses upplåten till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen.

Första stycket äger dock icke tillämpning, om den intecknade fordringen
ej kan göras gällande mot fastighetsägaren vid ikraftträdandet.

23 §.

Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning, om borgenär vid
nya balkens ikraftträdande innehar ett med inteckningsmedgivande försett
fordringsbevis och inteckning beviljas på grund av beviset.

24 §.

I fråga om rätten till betalning med stöd av inteckning som beviljats före
nya balkens ikraftträdande ur medel som myndighet vid utsökning eller
eljest fördelar mellan rättsägare i fastighet äger 6 kap. 3 § nya balken ej
tillämpning, om det yrkas av sakägare vars rätt beror därav och fastig -

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

heten utmätes eller konkursansökan göres eller, om fördelningen föranledes
av annat än utmätning eller konkurs, medlen nedsättes innan fem år
förflutit från ikraftträdandet. Vad som sagts nu gäller även i fall då inteckningen
efter nya balkens ikraftträdande utsträckts eller uppdelats eller
inteckningshandlingen bytts mot pantbrev.

25 §.

Skall panträtt i fastighet anses upplåten med tillämpning av 22 eller
23 §, äger borgenären efter utgången av den i 24 § angivna fristen ej mot
fastighetsägarens bestridande erhålla betalning med högre belopp än som
skulle ha utgått enligt äldre lag.

26 §.

Medför 6 kap. 3 § nya balken, i fall då panträtt i fastighet anses upplåten
med stöd av 22 eller 23 § och den med sådan rätt förenade fordringens
förlallodag icke inträffar inom den i 24 § angivna fristen, att inteckningssälcerhetens
värde väsentligt nedgår och ställer gäldenären ej inom sex månader
efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan
åtnöjas, äger borgenären inom två år före fristens utgång säga upp fordringen
till betalning inom sex månader.

27 §.

Bestämmelsen i 20 § utgör ej hinder för borgenär att efter nya balkens
ikraftträdande göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling.

28 §.

Bestämmelsen i 6 kap. 8 § andra stycket nya balken om verkan av att
fastighetsförvärv häves av överlåtaren äger ej tillämpning när hävning sker
enligt 11 kap. 4 § äldre jordabalken.

29 §.

Bestämmelserna i 6 kap. 11 § nya balken om verkan av exekutiv auktion
på fastighets ansvar för inteckning samt i 14 § samma kapitel om verkan
på inteckning i vissa fall av fördelning av medel äger ej tillämpning,
om auktionen eller fördelningen ägt rum före balkens ikraftträdande.

Avser inteckning andel av fastighet och säljes fastigheten på exekutiv
auktion, är inteckningen utan verkan i andelen sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts.

30 §.

Har i fråga om gemensam inteckning som beviljats före den nya balkens
ikraftträdande i inteckningshandlingen visst värde blivit utsatt på varje intecknad
fastighet, gäller detta värde vid tillämpning av 6 kap. 17 § första
stycket nya balken.

1 fråga om avstyckning som verkställts före nya balkens ikraftträdande
äger 6 kap. 18 § andra stycket nya balken tillämpning endast om avstyckningens
ansvar för inteckningen, för det fall att stamfastigheten och det
avstyckade området icke längre varit i samme ägares hand, skolat bedömas
enligt 37 § 5 mom. förordningen angående inteckning i fast egendom. Skedde

208

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1970

delningen genom jordavsöndring och har avsöndringens ansvar för inteckningen
skolat bedömas enligt 3 mom. samma paragraf, äger 6 kap. 18 § andra
stycket motsvarande tillämpning.

Den verkan i fråga om fastighets ansvar för gemensam inteckning som
kan ha inträtt till följd av 33 eller 34 § nyssnämnda förordning skall fortfarande
bestå.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 7—15 kap.
nya jordabalken

31 §.

Bestämmelserna i 7—15 kap. nya balken äger ej tillämpning i fråga om rättighet
som upplåtits före balkens ikraftträdande, om ej annat anges nedan.

32 §.

Bestämmelsen i 7 kap. 14 § nya balken om att vid överlåtelse av fastighet
vari rättighet upplåtits upplåtelsen gäller mot den till vilken fastigheten överlåtits,
om denne vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen,
äger tillämpning i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut som
skett före balkens ikraftträdande, om fastigheten överlåtes efter nämnda tidpunkt.

33 §.

Bestämmelserna i 7 kap. 24 och 27 §§ nya balken äger tillämpning även i
fråga om nyttjanderätt eller servitut som upplåtits före nya balkens ikraftträdande.
Den förstnämnda paragrafen är dock ej tillämplig när fastighetsförvärv
häves enligt It kap. 4 § äldre jordabalken.

34—36 §§.

(Dessa paragrafer avses innehålla särskilda övergångsbestämmelser till
arrende- och hyreskapitlen.)

37 §.

I fråga om tomträtt, på vilken 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom
i dess lydelse enligt lagen den 5 juni 1953 äger tillämpning, gäller 13
kap. 7, 21, 25 och 26 §§ nya balken. 13 kap. 26 § är tillämplig även på annan
äldre tomträtt.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 16—18 kap.
nya jordabalken

38 §.

Har fast egendom före nya balkens ikraftträdande kommit ur rätte ägarens
hand och har den som åtkommit egendomen beviljats lagfart före
ikraftträdandet äger bestämmelserna i 16 kap. samma balk om hävd tilllämpning,
om ej frihet från rätte ägarens talan vinnes tidigare enligt äldre
lag. Innehav före nya balkens ikraftträdande får dock ej räknas innehavaren
till godo. Om lagfart avslutats före den 1 januari 1876, får innehav ej
heller tillgodoräknas för tid som förflutit innan den som beviljats lagfart

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A5 år 1970

209

blivit införd i fastighetsboken såsom ägare. Angående sådan anteckning gäller
alltjämt bestämmelserna i 22 § andra stycket förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom.

I fråga om beståndet av rättighet, för vilken inskrivning beviljats före nya
balkens ikraftträdande, äger 4 § förordningen om tjuguårig hävd alltjämt
tillämpning.

39 §.

Bestämmelserna i 17 kap. nya balken om företräde på grund av inskrivning
äger, med iakttagande av vad som anges i 5 § denna lag om företräde
för fordran som avses i 11 kap. 2 § äldre jordabalken eller annan sådan rättighet,
tillämpning även om inskrivningen sökts före den nya balkens ikraftträdande.

Hänvisningarna i 17 kap. 3 § tredje stycket och 5 § första stycket nya
balken till bestämmelser i 7 kap. samma balk skall avse motsvarande företrädesregler
enligt äldre lag, om fråga är om företräde för en före balkens
ikraftträdande skedd överlåtelse av fast egendom framför en tidigare upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitut.

Bestämmelserna om nyttjanderätt i 17 kap. äger, med iakttagande av första
och andra styckena, motsvarande tillämpning i fråga om rätt till avkomst
eller annan förmån som upplåtits med stöd av 54 § förordningen angående
inteckning i fast egendom samt i fråga om upplåtelse som skett enligt bestämmelserna
om vattenfallsrätt i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

40 §.

Bestämmelserna i 18 kap. 1—7 §§ nya balken om godtrosförvärv på grund
av inskrivning äger tillämpning endast i fråga om förvärv som sker efter
balkens ikraftträdande. Om överlåtarens lagfart avslutats tidigare än den 1
januari 1876, får den åberopas av förvärvaren endast om överlåtaren blivit
införd i fastighetsboken såsom ägare.

Bestämmelserna i 18 kap. 8—10 §§ om betydelsen av inskrivning i vissa
andra fall äger tillämpning även om de förhållanden som avses i bestämmelserna
inträtt före nya balkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 19—23 kap. nya

jordabalken

41 §.

Äldre lag äger tillämpning på handläggning av inskrivningsärende som är
att hänföra till inskrivningsdag före nya balkens ikraftträdande.

42 §.

Är vid handläggning av inskrivningsärende som är att hänföra till inskrivningsdag
efter nya balkens ikraftträdande fråga om rättsförhållande som tillkommit
före ikraftträdandet, gäller vid tillämpningen av bestämmelserna i
nya balken om förfarandet i inskrivningsärende vad som angivits förut i denna
lag om giltighet av äldre lag på rättsförhållandet. I fråga om inteckning
gäller 45 och 46 §§.

43 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 19 § nya balken äger icke tillämpning i fråga
om handläggning av eller beslut i inskrivningsärende som är att hänföra

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

till inskrivningsdag före nya balkens ikraftträdande eller i fråga om bevis
som utfärdas dessförinnan.

Har förhållande som avses i 19 kap. 20 eller 21 § nya balken inträffat
före balkens ikraftträdande, äger paragrafen icke tillämpning.

44 §.

Har beträffande förvärv som avses i 20 kap. 1 § eller 21 kap. 1 eller 7 §
nya balken tiden för sökande av inskrivning börjat löpa före balkens ikraftträdande,
gäller äldre lag i fråga om nämnda tid.

45 §.

Sökes efter den nya balkens ikraftträdande inteckning på grund av fordringshandling
på vilken finnes tecknat sådant bevittnat medgivande som
avses i 1 § förordningen angående inteckning i fast egendom eller fullföljes
efter ikraftträdandet en dessförinnan vilandeförklarad ansökan om inteckning
på nu angiven grund, skall ansökningen godtagas som ansökan om inteckning
enligt 22 kap. 1 § nya balken. Ansökningen skall därvid anses avse
ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om ansökan om inteckning
till säkerhet för sådan fordran som avses i 2 § förordningen angående
inteckning i fast egendom.

46 §.

Vid tillämpning av 22 kap. 2 § andra stycket sista punkten nya balken
skall icke förrän femton år förflutit från balkens ikraftträdande hänsyn tagas
till inteckning som beviljats eller sökts före ikraftträdandet.

Slutbestämmelse

47 §.

Närmare föreskrifter för övergången till nya balken meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii5 år 1970

211

2) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 14 §, 6 kap. 4 § och 13 kap. 2 § giftermålsbalken
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i
13 kap. skall införas en ny paragraf, 13 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.
14 §.

Är ena maken för bortovaro eller
sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter; har han
ej nämnt fullmäktig, och är ej heller
förmyndare eller god man för honom
förordnad, äge andra maken företräda
honom, när angelägenhet yppar
sig, som ej utan olägenhet kan uppskjutas,
uppbära avkastningen av
hans egendom och annan hans inkomst
samt, om det för anskaffande
av medel till familjens underhåll
oundgängligen tarvas, pantsätta eller
avyttra honom tillhörig egendom.
Fast egendom må ej i något fall intecknas
eller avyttras, med mindre
rätten, efter inhämtande av yttrande
från hans närmaste fränder, som vistas
i riket, medgiver det.

Vad nu--—- — -----—- ■—-

Är ena maken för bortovaro eller
sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter; har
han ej nämnt fullmäktig, och är ej
heller förmyndare eller god man för
honom förordnad, äge andra maken
företräda honom, när angelägenhet
yppar sig, som ej utan olägenhet kan
uppskjutas, uppbära avkastningen
av hans egendom och annan hans
inkomst samt, om det för anskaffande
av medel till familjens underhåll
oundgängligen tarvas, pantsätta
eller avyttra honom tillhörig egendom.
Ej må i något fall inskrivning
erhållas i fast egendom eller sådan
egendom avyttras, med mindre rätten,
efter inhämtande av yttrande
från hans närmaste fränder, som
vistas i riket, medgiver det.
leva åtskilda.

6 KAP.

4 §•

Make må ej avhända sig eller Make må ej avhända sig eller crmed
inteckning för gäld belasta fast hålla inteckning i fast egendom, vari
egendom, vari andra maken har gif- andra maken har giftorätt, utan att
torätt, utan att denne skriftligen denne skriftligen med två vittnen

212

Kungl. Maj ris proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

med två vittnen samtycker därtill.
Är andra maken omyndig eller bortovarande,
ankomme på förmyndare
eller god man att giva samtycke,
varom nyss är sagt. Särskilt samtycke
vare ej erforderligt, om den make,
som vill företaga åtgärden, är förmyndare
eller god man för andra
maken.

Har make företagit åtgärd, som i
första stycket sägs, utan erforderligt
samtycke, vare den ogill, om andra
maken eller dennes förmyndare eller
gode man väcker klander därå;
han instämme dock sin talan inom
tre månader, sedan han fick kännedom
om åtgärden, och senast inom
ett år, efter det lagfart eller inteckning
beviljades.

Vad i------—--_ -

(Föreslagen lydelse)

samtycker därtill. Är andra maken
omyndig eller bortovarande, ankomme
på förmyndare eller god man
att giva samtycke, varom nyss är
sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt,
om den make, som vill
företaga åtgärden, är förmyndare
eller god man för andra maken.

Har make avhänt sig fast egendom
utan erforderligt samtycke,
vare åtgärden ogill, om andra maken
eller dennes förmyndare eller gode
man väcker klander därå; han inslämme
dock sin talan inom tre månader,
sedan han fick kännedom om
åtgärden, och senast inom ett år, efter
det lagfart beviljades.

om inskrivning.

13 KAP.

Häftar make--------

Är gälden gjord före äktenskapets
ingående, och häftade, då äktenskapet
ingicks, enskild egendom eller
egendom, som i 6 kap. 1 § andra
stycket avses, och som ej skall ingå i
bodelningen, på grund av inteckning
eller eljest särskilt för gälden, eller
har maken under äktenskapet
ådragit sig gälden genom vanvård av
sina ekonomiska angelägenheter eller
genom annat otillbörligt förfarande
eller till förvärv eller förkovran
av egendom, som nyss är sagd,
skall tilldelning, varom i första stycket
stadgas, äga rum allenast för
den del av gälden, för vilken betalning
ej kan erhållas ur sådan egendom.

§•

- på honom.

Är gälden gjord före äktenskapets
ingående, och häftade, då äktenskapet
ingicks, enskild egendom eller
egendom, som i 6 kap. 1 § andra
stycket avses, och som ej skall ingå i
bodelningen, på grund av upplåtelse
av panträtt eller eljest särskilt
för gälden, eller har maken under
äktenskapet ådragit sig gälden genom
vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter eller genom annat
otillbörligt förfarande eller till förvärv
eller förkovran av egendom,
som nyss är sagd, skall tilldelning,
varom i första stycket stadgas, äga
rum allenast för den del av gälden,
för vilken betalning ej kan erhållas
ur sådan egendom.

13 a §.

Har vid bodelning fastighet till
skilda andelar delats mellan makarna
utan att villkor om utbrytning
uppställts i den över bodelningen

213

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

upprättade handlingen, innehava makarna
fastigheten under samäganderätt.

Om i annat fall än i första stycket
anges bodelningen innebär att del
av fastighet kommer i särskild ägares
hand, är bodelningen ogiltig i den
delen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om inteckning som beviljats före ikraftträdandet äger 6 kap. 4 §
andra stycket i dess äldre lydelse alltjämt tillämpning.

I fråga om bodelning som sker efter lagens ikraftträdande äger lagen den
29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv av område
av fastighet icke tillämpning.

Är makars förmögenhetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken,
äger denna lag motsvarande tillämpning.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 (nr 406)
om införande av nya giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 om införande

av nya gutermalsbalken skall erhalla a
(Nuvarande lydelse)

5 § 6

Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§
nya lagen skola lända till efterrättelse
i fråga om samfälld egendom av
beskaffenhet, som i nämnda lagrum
avses. Står hustrun enskilt tillhörig
egendom av beskaffenhet, som i 6
kap. 5 § nya lagen avses, under mannens
förvaltning, vare 5 och 6 §§ i
nämnda kap. tillämpliga därå.

ndrad lydelse på sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

mom.

Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§
nya lagen skola lända till efterrättelse
i fråga om samfälld egendom av
beskaffenhet, som i nämnda lagrum
avses.

Bestämmelserna i 9 kap. 2 § första
stycket äldre giftermålsbalken om
inskränkning i mannens rätt att upplåta
servitut i hustruns enskilda fasta
egendom som han förvaltar skola
äga motsvarande tillämpning i fråga
om upplåtelse av samfällighetsrätt i
egendomen.

Står hustrun enskilt tillhörig egendom
av beskaffenhet, som i 6 kap. 5 §

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-5 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nya lagen avses, under mannens förvaltning,
vare 5 och 6 §§ i nämnda
kap. tillämpliga därå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 13 kap. 7 §, 15 kap. 4, 8, 14, 15 och 16 §§ samt 16
kap. 7 § föräldrabalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

7 §•

För den omyndiges egendom skall
förmyndaren, såframt rätten prövar
skäl därtill vara för handen, upplåta
panträtt i fastighet eller tomträtt eller
lämna annan säkerhet till visst
av rätten bestämt belopp. Säkerheten
skall, på sätt rätten bestämmer, förvaras
och förvaltas av överförmyndaren
eller i annan lämplig ordning.

15 KAP.

4 §•

Den omyndiges penningmedel skola
göras räntebärande, och äge förmyndaren
för sådant ändamål inköpa
obligationer eller förvärva fordran,
som inskrives eller inskrivits i
statsskuldboken, eller utlåna medlen
mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller ock i myndlingens
namn insätta dem hos postsparbanken
eller sparbank eller för längre
tid hos annan bank. Närmare be1
Senaste lydelse av 15 kap. 8 §

Den omyndiges penningmedel skola
göras räntebärande, och äge förmyndaren
för sådant ändamål inköpa
obligationer eller förvärva fordran,
som inskrives eller inskrivits
i statsskuldboken, eller utlåna
medlen mot säkerhet av panträtt
i fast egendom eller ock i myndlingens
namn insätta dem hos postsparbanken
eller sparbank eller för
längre tid hos annan bank. Närmare

se 1963: 152 och av 14 § se 1966:308.

215

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

stämmelser om de obligationer som
må inköpas, om beskaffenheten av
den inteckningssäkerhet, varemot utlåning
må ske, samt om de räkningar,
å vilka insättning hos bank må
äga rum, meddelas av Konungen.

Med bank

(Föreslagen Ig delse)

bestämmelser om de obligationer som
må inköpas, om beskaffenheten av
den panträttssäkerhet, varemot ut -

låning må ske, samt om de räkningar,
å vilka insättning hos bank må
äga rum, meddelas av Konungen.
--för jordbrukskredit.

Aktier, obligationer, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar
skola, såframt sammanlagda värdet
överstiger femtusen kronor, i den
omyndiges namn nedsättas i öppet
förvar hos riksbanken eller annan
bank. Vill förmyndaren uttaga nedsatt
värdehandling, söke han överförmyndarens
tillstånd. Sådant tillstånd
erfordras ej, där värdehandlingen
allenast skall genom bankens
försorg överföras till annan bank för
alt där nedsättas i öppet förvar. De
nedsatta värdehandlingarna skola
under överförmyndarens tillsyn vårdas
i enlighet med vad om dylik vård
av omyndigs värdehandlingar

8 §•

Aktier, obligationer,pantbrev, skuldebrev
och andra sådana värdehandlingar
skola, såframt sammanlagda
värdet överstiger femtusen kronor, i
den omyndiges namn nedsättas i öppet
förvar hos riksbanken eller annan
bank. Vill förmyndaren uttaga
nedsatt värdehandling, söke han
överförmyndarens tillstånd. Sådant
tillstånd erfordras ej, där värdehandlingen
allenast skall genom bankens
försorg överföras till annan bank för
att där nedsättas i öppet förvar. De
nedsatta värdehandlingarna skola
under överförmyndarens tillsyn vårdas
i enlighet med vad om dylik vård
av omyndigs värdehandlingar särskilt
stadgas.

igai särskilt
stadgas.

Vad sålunda-----överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka------stycket sägs.

Hava underåriga---värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs---nedsatta värdehandlingar.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke
må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse.
Vad sålunda är stadgat
äge dock ej tillämpning, om åtgärden
faller inom området för rörelse som
av förmyndaren med överförmyndarens
samtycke drives för den omyndiges
räkning, överförmyndarens
samtycke vare ej heller erforderligt
i fråga om sådant statligt lån som
upptages för att bereda omyndig
hjälp till utbildning eller bosättning
eller i fråga om lån mot säkerhet av
inteckning i omyndigs fasta egendom
eller tomträtt, såframt lånet upptages
inom tre månader från det inteckningen
meddelades och vid lå -

Utan överförmyndarens samtycke
må ej förmyndaren å den omyndiges
vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse.
Vad sålunda är stadgat
äge dock ej tillämpning, om åtgärden
faller inom området för rörelse som
av förmyndaren med överförmyndarens
samtycke drives för den omyndiges
räkning. Överförmyndarens
samtycke vare ej heller erforderligt
i fråga om sådant statligt lån som
upptages för att bereda omyndig
hjälp till utbildning eller bosättning.

216

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

nets upptagande eftergift av förmyndaren
ej göres i fråga om de villkor
som äro angivna i det intecknade
skuldebrevet.

Förmyndaren äge

(Föreslagen lydelse)

äro därtill.

Ej må------anses tillbörligt.

15 §.

Förmyndaren må ej utan överförmyndarens
samtycke upplåta nyttjanderätt,
servitut eller samfällighetsrätt
i den omyndiges fasta egendom
eller tomträtt. Utan sådant samtycke
äger förmyndaren dock upplåta
rätt att för egendomens behov avverka
skog eller upplåta annan nyttjanderätt,
om den avser viss tid,
längst fem år.

fem år.

Före besluts —------yttra sig.

Vad i denna paragraf är stadgat Bestämmelserna i första stycket
skall ej äga tillämpning i fråga om om servitut äga ej tillämpning i fråförening,
som träffas vid laga skifte, ga om servitut som bildas vid fastigägostyckning
eller avstyckning. hetsbildningsförrättning.

16 §.

Vill förmyndaren överlåta eller erhålla
inteckning i den omyndiges fasta
egendom eller tomträtt, tage han
till överlåtelsen eller inteckningen
rättens tillstånd. Ej må sådant tillstånd
givas, med mindre viktiga skäl
äro därtill.

Det åligger
Tillstånd, varom

- ---yttra sig.

---- rättens beslut.

16 KAP.

I förteckning över omyndigs egendom
så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder
fullständigt angivas med uppgift å de
särskilda tillgångarnas värde. Finnes
hos den omyndige fordringshandling
som blivit intecknad i honom tillhörig
fastighet eller tomträtt, skall detta
särskilt angivas. Äro medel insatta
hos bank, skall uppgift lämnas om
den räkning, varå medlen innestå. I

§•

I förteckning över omyndigs egendom
så ock i årsräkning och sluträkning
skola tillgångar och skulder
fullständigt angivas med uppgift å
de särskilda tillgångarnas värde. Finnes
hos den omyndige pantbrev som
avser honom tillhörig fastighet eller
tomträtt, skall detta särskilt angivas.
Äro medel insatta hos bank, skall
uppgift lämnas om den räkning, varå
medlen innestå. I fråga om värde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

217

(Nuvarande lydelse)

fråga om värdepapper, som ej äro
nedsatta hos bank efter vad i 15 kap.
stadgas, skall nummer eller annan
beteckning anmärkas. Finnas tillgångar
som stå under den omyndiges
eller annans särskilda förvaltning,
skall förmyndaren jämväl lämna
uppgift därom, så ock om dessa tillgångars
värde, såframt det är honom
kunnigt. Skola i årsräkning eller
sluträkning upptagas tillgångar eller
skulder, för vilkas fullständiga angivande
erfordras utförlig uppräkning,
må beträffande dem hänvisning göras
till förut avgiven förteckning eller
årsräkning, där det lämpligen kan
ske.

Förteckning och--

(Föreslagen lydelse)

papper, som ej äro nedsatta hos bank
efter vad i 15 kap. stadgas, skall
nummer eller annan beteckning anmärkas.
Finnas tillgångar som stå
under den omyndiges eller annans
särskilda förvaltning, skall förmyndaren
jämväl lämna uppgift därom,
så ock om dessa tillgångars värde,
såframt det är honom kunnigt. Skola
i årsräkning eller sluträkning upptagas
tillgångar eller skulder, för vilkas
fullständiga angivande erfordras
utförlig uppräkning, må beträffande
dem hänvisning göras till förut avgiven
förteckning eller årsräkning, där
det lämpligen kan ske.

förmyndarens postadress.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs
värdehandlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

I fråga-----— aktiernas utbekommande,

1 Senaste lydelse av 2 § se 1940:451.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

enskilt krav och efter framställning
av förmyndaren jämväl uppsägning,

8) att, då —-----fordrans vidmakthållande,

(Föreslagen lydelse)

skilt krav och efter framställning
av förmyndaren jämväl uppsägning,

It) att ombesörja anteckning om
innehav av inteckningshandling och,
när överförmyndaren medgivit inteckningshandlings
uttagande för
annan åtgärd av inskrivningsdomaren,
förete handlingen hos domaren,

12) att, när----

Beträffande utländska

- handlingarnas förvaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 5 §, 12 kap. 7 §, 19 kap. 13 §, 21 kap.
10 § och 23 kap. 3 § ärvdabalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i 12 kap. samma balk skall införas två nya paragrafer, 12 och
13 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

Är viss egendom, varom förordnande
gjorts, på grund av inteckning
eller eljest besvärad av panträtt eller
annan rättighet, äger testamentstagaren
icke i anledning därav njuta
ersättning.

§•

Besväras viss egendom, varom förordnande
gjorts, av panträtt eller
annan rättighet, äger testamentstagaren
icke i anledning därav njuta
ersättning.

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 KAP.
7 §•

Egendom som omfattas av nyttj
anderätten må ej tagas i mät för
ägarens gäld, med mindre den på
grund av inteckning eller eljest särskilt
häftar därför eller fråga är om
gäld, för vilken ägaren svarar enligt
21 kap.

Egendom som omfattas av nyttj
anderätten må ej tagas i mät för
ägarens gäld, med mindre den på
grund av upplåtelse av panträtt eller
eljest särskilt häftar därför eller
fråga är om gäld, för vilken ägaren
svarar enligt 21 kap.

12 §.

Förvärv genom förordnande i testamente,
som innebär att visst område
av fastighet som legat kommer i
särskild ägares hand, är giltigt endast
om fastighetsbildning sker i
överensstämmelse med förordnandet
genom förrättning, som är sökt senast
sex månader efter det testamentet
vunnit laga kraft och legatet utgivits
samt, om förrättningen ej är
avslutad vid utgången av nämnda tid,
skall verkställas på grundval av förordnandet.

13 §.

Den som genom förordnande i testamente
såsom legat erhållit andel i
fastighet, vilken i sin helhet ingår i
dödsboet efter testator, utan villkor
att andelen skall utbrytas genom fastighetsbildning
innehar fastigheten
under samäganderätt med den eller
de andra delägarna.

19 KAP.

13 §.

Fast egendom eller tomträtt må ej Fast egendom eller tomträtt må
av boutredningsmannen överlåtas ej av boutredningsmannen överlåtas
utan att delägarna skriftligen med utan att delägarna skriftligen läm -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

två vittnen lämna sitt samtycke eller,
där det ej kan erhållas, rätten
på ansökan tillåter åtgärden. Vad nn
är sagt länder dock ej till inskränkning
i den förfoganderätt som kan
tillkomma boutredningsmannen enligt
lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen---

(Föreslagen lydelse)

na sitt samtycke eller, där det ej
kan erhållas, rätten på ansökan tilllåter
åtgärden. Vad nu är sagt länder
dock ej till inskränkning i den
förfoganderätt som kan tillkomma
boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet
testamente.

— inskrivning beviljades.

21 KAP.

10 §.

Är efter den döde gäld som ej förfaller
inom sex månader, må den,
där flera dödsbodelägare finnas eller
allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till
betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som för sin fordran
har säkerhet i inteckning, är
dock ej skyldig att taga betalning före
förfallodagen, där han inom tre
månader efter uppsägningen giver
tillkänna att han vill hålla sig allenast
till säkerheten.

Är efter den döde gäld som ej förfaller
inom sex månader, må den,
där flera dödsbodelägare finnas eller
allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till
betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som till säkerhet
för sin fordran har panträtt i fast
egendom eller tomträtt eller har inteckning,
är dock ej skyldig att taga
betalning före förfallodagen, där
han inom tre månader efter uppsägningen
giver tillkänna att han vill
hålla sig allenast till säkerheten.

23 KAP.

3 §•

Envar delägare--—- — — — —• lott förslår.

Har vid skifte fastighet till skilda
andelar delats mellan delägare utan
att villkor om utbrytning uppställts
i den handling som enligt 4 § upprättas
över skiftet, innehava dessa
delägare fastiaheten under samäaanderätt.

Om i annat fall än i andra stycket
anges skiftet innebär att del av fastighet
kommer i särskild ägares
hand, är skiftet ogiltigt i den delen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om förvärv som sker efter ikraftträdandet genom testamentariskt
förordnande om legat eller genom arvskifte äger lagen den 29 november 1968
(nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet icke
tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

221

7) Förslag
till
Lag

om förvärv i vissa fall av del av fastighet

Härigenom förordnas som följer

1 §•

Har vid skifte av bolags, förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar
fastighet till skilda andelar delats mellan två eller flera utan att villkor
om utbrytning uppställts i den över skiftet upprättade handlingen, innehar
andelsägarna fastigheten under samäganderätt.

2 §.

Om i annat fall än i 1 § anges skiftet innebär att del av fastighet kommer
i särskild ägares hand, är skiftet ogiltigt i den delen.

3 §•

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om tillskott
till bolag eller förening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om skifte eller tillskott som sker efter lagens ikraftträdande äger
lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestämmelser om förvärv av
område av fastighet icke tillämpning.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

8) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 136) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Ansökan om —-----eljest avvisas.

Angår ansökan-----icke föreligger.

Göres ej-------stycket utgått.

Sökes tillstånd — —---till Konungen.

Över länsstyrelses----är stadgad.

Närmare föreskrifter---av Konungen.

Fast egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden, att tillstånd
enligt 1 eller 2 § skulle ha
krävts vid vanligt köp, skall åter
avyttras inom två år efter det att
auktionen vunnit laga kraft, om ej
dessförinnan nämnda förhållanden
upphört eller inroparen erhållit tillstånd
att behålla egendomen. Har inropet
skett för att skydda någon inroparens
fordran eller rättighet, för
vilken egendomen häftar på grund av
inteckning eller enligt 11 kap. 2 §
jordabalken, äger länsstyrelsen på
ansökan medgiva skäligt anstånd
med egendomens avyttrande, om
sannolika skäl visas att i annat fall

1 Senaste lydelse av 5 § se 1967:871 och ;

Fast egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under
sådana förhållanden, att tillstånd
enligt 1 eller 2 § skulle ha krävts vid
vanligt köp, skall åter avyttras inom
två år efter det att auktionen vunnit
laga kraft, om ej dessförinnan nämnda
förhållanden upphört eller inroparen
erhållit tillstånd att behålla
egendomen. Har inropet skett för att
skydda någon inroparens fordran,
för vilken han har panträtt i fastigheten,
eller för att skydda rättighet
som är inskriven i fastigheten, äger
länsstyrelsen på ansökan medgiva
skäligt anstånd med egendomens avyttrande,
om sannolika skäl visas att
i annat fall förlust skulle uppkom 7

§ se 1967:266.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förlust skulle uppkomma för inro- ma för inroparen,
paren.

Avyttras ej--—----Konungens prövning.

Anteckning om------avyttringsskyldigheten upphört.

I fråga — ------— — ansökningen prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

9) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen den 18 april 1952 (nr 166)

om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 5 och 12 §§ lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Häradsallmänning skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning
må ej belastas med inteckning och
ej heller tagas i mät för annan fordran
än sådan för vilken åtnjutes
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
till betalning ur allmänningen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Häradsallmänning skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Häradsallmänning
må ej belastas med inteckning eller
inskrivning av rättighet och ej heller
tagas i mät för annan fordran än
sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
till betalning ur allmänningen.

Införlivning av

6) att marken icke besväras av
återköpsrätt eller av någon vare sig
sökt eller beviljad inteckning för
fordran eller rätt till avkomst eller
annan förmån samt ej heller enligt
11 kap. 2 § jordabalken häftar för
fordran eller sådan rätt; samt

7) att marken ej heller är belastad
med sådan nyttjande- eller servitutsrätt
som hindrar tillämpande
av planmässig skogshushållning el -

12 §.
ej utmätts;

6) att marken icke besväras av
någon vare sig beviljad eller sökt inteckning;
samt

7) att marken ej heller är belastad
med sådan nyttjande-, servitutseller
samfällighetsrätt som hindrar
tillämpande av planmässig skogshus -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler eljest strider mot det med in- hållning eller eljest strider mot det
förlivningen avsedda syftet. med införlivningen avsedda syftet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen den om införande av nya jordabalken, och rätt till av komst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande
äger äldre lag alltjämt tillämpning.

10) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 18 april 1952 (nr 167)
om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att 5 och 11 §§ lagen den 18 april 1952 om allmanningsskogar
i Norrland och Dalarna skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Allmänningsskog skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Allmänningsskog
må ej belastas med inteckning och
ej heller tagas i mät för annan fordran
än sådan för vilken åtnjutes
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
till betalning ur skogen.

Införlivning av —-------

7) att marken ej heller är belastad
med sådan nyttjande- eller servitutsrätt
som hindrar tillämpande

Allmänningsskog skall bibehållas
oförminskad där ej här nedan annorlunda
stadgas. Allmänningsskog
må ej belastas med inteckning eller
inskrivning av rättighet och ej heller
tagas i mät för annan fordran än
sådan för vilken åtnjutes förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
till betalning ur skogen.

§•

ej utmätts;

6) att marken icke besväras av
någon vare sig beviljad eller sökt inteckning;
samt

7) att marken ej heller är belastad
med sådan nyttjande-, servitutseller
samfällighetsrätt som hindrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

225

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av planmässig skogshushållning el- tillämpande av planmässig skogshusler
eljest strider mot det med inför- hållning eller eljest strider mot del
rivningen avsedda syftet. med införlivningen avsedda syftet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen den om införande av nya jordabalken, och rätt till av komst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande
äger äldre lag alltjämt tillämpning.

11) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 §, 4 kap. 6 § 2 mom. samt 9 kap. 9, 52,
54, 69 och 71—73 §§ vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)2 (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §.

Ägare av-----------i2 kap.

Om rätt för annan att åtnjuta
strandägares rätt enligt första stycket
finnas bestämmelser i 1 kap. 7 §
jordabalken.

2 mom. Anspråk å
Ersättning för värdeminskning å
fast egendom skall bestämmas särskilt
för varje fastighet. I fråga om
sättet för erläggande av sådan ersättning,
densammas fördelning mellan
rättsägare i den fasta egendom,
varom fråga är, samt egendomens
befriande från ansvarighet för intecknad
fordran gälle vad i lag finnes
eller kan varda stadgat för det
fall, att till följd av byggande i vatten
ersättning skall utgå för skada
å fast egendom.

utan skäl.

Ersättning för värdeminskning å
fast egendom skall bestämmas särskilt
för varje fastighet. I fråga om
sättet för erläggande av sådan ersättning,
densammas fördelning mellan
rättsägare i den fasta egendom,
varom fråga är, samt egendomens
befriande från ansvarighet för inteckning
gälle vad i lag finnes eller
kan varda stadgat för det fall, att
till följd av byggande i vatten ersättning
skall utgå för skada å fast
egendom.

4 KAP.
6 §•

1 Senaste lydelse av 9 kap. 52 § se 1968:209, av 9 kap. 54 och 73 §§ se 1919:425 samt av
9 kap. 69 § se 1924:393.

2 Ny lydelse av 9 kap. 52 och 69 §§, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1969, har
föreslagits i prop. 1968:131. Som nuvarande lydelse av paragraferna anges den sålunda föreslagna
lydelsen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 145

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.
9 §.

Är fast egendom, som skall lösas
med penningar, besvärad av nyttjanderätt
eller rätt till servitut eller
till avkomst eller annan förmån eller
till elektrisk kraft, skall ersättningen
till egendomens ägare och
den gottgörelse, som må tillkomma
rättighetens innehavare, var för sig
bestämmas. Medför rättighet, som
nyss nämnts, förminskning av den
fasta egendomens värde, skall till
grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde egendomen
med därå vilande besvär äger;
dock att den förhöjning över värdet,
som jämlikt 48 § må ifrågakomma,
skall bestämmas med hänsyn till det
värde egendomen utan sådant besvär
skulle äga. Erfordras för tillämpning
av reglerna i 69 § andra stycket, att
utöver vad nu sagts särskild värdering
sker av den fasta egendomen
med eller utan viss rättighet besvärande
densamma, varde sådan i samband
med ersättningens fastställande
verkställd.

Ändå att fastighet, för vilken till
följd av företag enligt denna lag vattenkraft
går förlorad, tillhör samme
ägare som den fastighet, för vars räkning
företaget utföres, skall ersättning
för den förlorade vattenkraften
gäldas, såframt borgenär, som har
panträtt i den förstnämnda fastigheten,
ej lämnat medgivande till företaget.
Vad nu sagts gälle dock ej,
där förlusten av vattenkraft prövas
vara väsentligen utan betydelse för
borgenärens säkerhet.

motsvarande tillämpning.

§•

Är fast egendom, som skall lösas
med penningar, besvärad av nyttjanderätt,
rätt till servitut, samfällighetsrätt
eller rätt till elektrisk kraft,
skall ersättningen till egendomens
ägare och den gottgörelse, som må
tillkomma rättighetens innehavare,
var för sig bestämmas. Medför rättighet,
som nyss nämnts, förminskning
av den fasta egendomens värde, skall
till grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde
egendomen med därå vilande besvär
äger; dock att den förhöjning över
värdet, som jämlikt 48 § må ifrågakomma,
skall bestämmas med hänsyn
till det värde egendomen utan
sådant besvär skulle äga. Erfordras
för tillämpning av reglerna i 69 §
andra stycket, att utöver vad nu sagts
särskild värdering sker av den fasta
egendomen med eller utan viss rättighet
besvärande densamma, varde
sådan i samband med ersättningens
fastställande verkställd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1970

227

(Nuvarande lydelse)

Ersättning för fast------

I samband---------

(Föreslagen lydelse)

§•

--lag samma.

Ersättning för vattenkraft samt
för skada och intrång å fast egendom
i andra fall än i första stycket
avses skall, där ersättningen bestämts
att utgå på en gång, jämväl
nedsättas hos Konungens befallningshavande,
såframt jämlikt stadgandena
i 59 eller 60 § uppsägning
skall ske eller den fastighet, till vilken
vattenkraften hör eller som skadas,
svarar för beviljad eller sökt inteckning;
och varde i fall, som nu
sagts, jämväl ersättning, som må
hava bestämts till innehavare av särskild
rätt till fastigheten, nedsatt.
Skall ej uppsägning ske, och prövas
förlusten av vattenkraft eller skadan
eller intrånget vara väsentligen
utan betydelse för borgenär, som
har panträtt i fastigheten, erfordras
dock ej nedsättning.

skall ske.

69 §.

Nedsatta ersättningsmedel —--

--före tillträdesdagen.

Svarar fast egendom, som löses,
för beviljad eller sökt inteckning,
varde den för egendomen bestämda
ersättningen så ock, om endast en del
av fastighet löses, ersättning till
ägaren för skada och intrång å den
återstående delen av Konungens befallningshavande
fördelad i den ordning,
som för fördelning av köpeskilling
för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad. Är egendomen
förutom av panträtt besvärad av sådan
i 52 § angiven rättighet, varigenom
egendomens värde minskas, och
åtnjuter rättigheten sämre rätt än
panträtten, vare borgenären berättigad
att, om och i den mån ersättningen
för egendomen understiger
det värde denna skulle äga, därest
den ej varit av rättigheten besvärad,
för den del av fordringen, som må

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ringsägaren berättigad att, om och i
den mån ersättningen för egendomen
understiger det värde denna skulle
äga, därest den ej varit av rättigheten
besvärad, för den del av fordringen,
som må överskjuta ersättningen
för egendomen, erhålla betalning
ur det till rättighetens innehavare
bestämda ersättningsbeloppet,
och varde gottgörelsen till denne i
motsvarande mån förminskad.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter blivit
avträdda, vid fördelning av ersättningen
likvid ä intecknings huvudstol,
åligge ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan

(Föreslagen lydelse)

överskjuta ersättningen för egendomen,
erhålla betalning ur det till rättighetens
innehavare bestämda ersättningsbeloppet,
och varde gottgörelsen
till denne i motsvarande mån
förminskad.

I fråga om ersättning, som bestämts
på grund av stadgandena i
9 § eller som blivit jämlikt 54 §
andra stycket nedsatt, skall vad nyss
sagts om fördelning äga motsvarande
tillämpning.

§•

Besväras fast egendom, som enligt
denna lag löses med penningar,
av inteckning eller inskriven rättighet,
åligge Konungens befallningshavande
att, sedan den genom lagakraftvunnet
utslag bestämda ersättningen
blivit nedsatt samt egendomen
avträdd, därom ofördröjligen göra
anmälan hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken.
Har egendomen avträtts, innan ersättningen
blivit slutligt fastställd,
och varder ersättningen ej bestämd
till högre belopp än det enligt stadgandet
i 58 § redan nedsatta, skall
anmälan, som nu sagts, göras så
snart lagakraftägande utslag i målet
till Konungens befallningshavande
ingivits.

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra
anmälan efter ty nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden. Lag
samma vare, där vid fördelning av
ersättning, som bestämts jämlikt 9 §
eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt,
likvid utfallit å huvudstol av intecknad
gäld.

Har för samfällt strömfall, som
löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättningen,
såvitt angår andel i fallet, tillhörig
annan än den lösande, bestämts
att utgå medelst kraftöverföring,
och är sådan del av strömfallet
med inteckning besvärad, ankomme
på den lösande att, sedan
han tillträtt fallet och kraftöverföringen
i föreskriven ordning påbörjats,
därom göra anmälan å landet
hos domaren och i stad hos rätten;
skolande till styrkande av det förhållande,
varom anmälan göres, företes
intyg av vederbörande ersättningstagare
eller ock av två stämningsmän
eller andra trovärdiga personer.

(Föreslagen lydelse)

lopp, åligge ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
efter ty nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden. Lag
samma vare, där vid fördelning av
ersättning, som bestämts jämlikt 9 §
eller som blivit på grund av stadgandet
i 54 § andra stycket nedsatt, betalning
utfallit på pantbrevs belopp.

§•

Har för samfällt strömfall, som
löses jämlikt 2 kap. 7 §, ersättningen,
såvitt angår andel i fallet, tillhörig
annan än den lösande, bestämts
att utgå medelst kraftöverföring,
och är sådan del av strömfallet med
inteckning eller inskriven rättighet
besvärad, ankomme på den lösande
att, sedan han tillträtt fallet och
kraftöverföringen i föreskriven ordning
påbörjats, därom göra anmälan
hos inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken; skolande
till styrkande av det förhållande,
varom anmälan göres, företes
intyg av vederbörande ersättningstagare
eller ock av två stämningsmän
eller andra trovärdiga personer.

§•

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

rättning, berättigad att, där ej full
betalning för hans fordran lämnas
honom, äska, att ersättningen, såvitt
på hans eller annan sådan fordringsägares
rätt inverkar, varder av
vattendomstolen bestämd. Talan
härom skall anhängiggöras sist inom
sex månader efter det fördelning av
ersättningen vunnit laga kraft eller,
där ersättningen bestämts att utgå
i kraft, efter den för kraftöverföringens
början bestämda tid; för sittes
tid, som nu sagts, vare rätt till
talan förlorad.

(Föreslagen lydelse)

lämnas honom, äska, att ersättningen,
såvitt på hans eller annan sådan
borgenärs rätt inverkar, varder av
vattendomstolen bestämd. Talan härom
skall anhängiggöras sist inom
sex månader efter det fördelning av
ersättningen vunnit laga kraft eller,
där ersättningen bestämts att utgå
i kraft, efter den för kraftöverföringens
början bestämda tid; försittes
tid, som nu sagts, vare rätt till talan
förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen den om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre
lag alltjämt tillämpning.

12) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218) om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

27 §.

I fråga — —------återkalla fullmakten.

Angående formen för fullmakt att
sälja, förbyta eller förpanta fast
egendom gälle vad i 10 kap. 1 §
jordabalken stadgas. Har sådan fullmakt
blivit, efter ty i 16 och 17 §§
sägs, återkallad eller för kraftlös
förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad--—----

Fullmakt att sluta avtal om köp,
byte eller gåva av fast egendom skall
vara skriftlig. Har sådan fullmakt
blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs,
återkallad eller för kraftlös förklarad,
vare fullmakten utan verkan.

fullmaktsgivarens nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1970

231

13) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 14 §§ förordningen den 4 mars 1862
(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att 3 och 14 §§ förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning,
som av gäldenär eller
med hans vetskap gjord är, så ock
annat gäldenärs erkännande av fordringens
tillvaro, gälle såsom hade
fordringen hos honom bevakad blivit.
Beslut, varigenom ansökan om inteckning
bifalles eller förklaras vilande,
eller anteckning om innehav av
inteckningshandling have ock lika
verkan emot ägare av den intecknade
egendomen; vill borgenären hålla talan
emot annan öppen, bevake då sin
fordran emot denne, såsom i 1 § sägs.

Är borgenärs fordran intecknad i
fast egendom eller i tomträtt eller i
vattenfallsrätt eller i fartyg eller luftfartyg,
eller har han lös egendom såsom
pant eller eljest under panträtt i
handom; njute han ur den egendom,
som sålunda häf tar, betalning, ändå
att han ej, efter kallelse å okända
borgenärer, sin fordran angiver. Om
rätt till kvittning för genfordran vare
ock lag som i 7 § sägs ändå att den
fordran ej blivit efter sådan kallelse
angiven.

Avbetalning å huvudstol eller räntebetalning,
som av gäldenär eller
med hans vetskap gjord är, så ock
annat gäldenärs erkännande av fordringens
tillvaro, gälle såsom hade
fordringen hos honom bevakad blivit.
Beslut, varigenom ansökan om
inteckning som ej avser fast egendom
eller tomträtt bifalles eller förklaras
vilande, eller anteckning om
innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling
have ock lika verkan
emot ägare av den intecknade
egendomen; vill borgenären hålla talan
emot annan öppen, bevake då sin
fordran emot denne, såsom i 1 § sägs.

§•

Är borgenärs fordran intecknad
i fartyg eller luftfartyg, eller bär han
lös egendom såsom pant eller eljest
under panträtt i handom; njute han
ur den egendom, som sålunda häftar,
betalning, ändå att han ej, efter kallelse
å okända borgenärer, sin fordran
angiver. Om rätt till kvittning
för genfordran vare ock lag som i 7 §
sägs ändå att den fordran ej blivit efter
sådan kallelse angiven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 3 § om tomträtt äger motsvarande tillämpning i fråga
om vattenfallsrätt.

1 Senaste lydelse av § 3 se 1934:261 och av § 14 se 1955:232.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

14) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 14 kap. 5 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 KAP.

5 §.

Vill part,-------sådant anspråk.

Om väckande av talan mot tredje
man i samband med klander av fång
till fast egendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

15) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

Härigenom förordnas, att 2, 7, 23, 24, 35, 42, 48—50, 57—59 och 61 §§ lagen
den 12 maj 1917 om expropriation1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Ägare av-------till densamma.

Har expropriationsrätt — — — inskränkning därav.
Avstås på----—--avstå rättigheten.

Angående motsvarande tillämpning,
då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna
om expropriation av fastighet är särskilt
stadgat.

Angående motsvarande tillämpning,
då tomträtt exproprieras, av bestämmelserna
om expropriation av
fastighet är särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse av 7, 23, 24, 35, 57 och 59 §§ se 1949:663 samt av 42, 48—50, 58 och
61 §§ se 1966:258.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

För fastighet,------skada ersättas.

Är den exproprierande på grund
av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av skada
eller intrång, varde expropriationsersättningen
därefter jämkad. Innebär
sådant åtagande utfästelse av servitut
till förmån för fastighetsdel, som
ej exproprieras, och sker ej expropriationen
för kronans räkning, må,
om fastighetsdelens ägare det yrkar,
hänsyn icke tagas till utfästelsen,
utan att den gjorts i sådan form, att
inteckning för servitutet kan meddelas.

Är den exproprierande på grund
av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande
eller förminskande av skada
eller intrång, varde expropriationsersättningen
därefter jämkad. Innebär
sadant åtagande utfästelse av servitut
till förmån för fastighetsdel,
som ej exproprieras, och sker ej expropriationen
för kronans räkning,
må, om fastighetsdelens ägare det
yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen,
utan att den gjorts i sådan form,
att inskrivning för servitutet kan
meddelas.

23 §.

Då stämning-------inom orten.

Domstolen skall tillika, om målet
ej angår allenast upphävande av
särskild rätt, som ej är intecknad i
fastigheten, göra anmälan därom till
inskrivningsdomaren, vilken skall
tillse att målet å nästa inskrivningsdag
antecknas i fastighets- eller inteclcningsboken.

Vad i denna lag stadgas om sakägare
gälle ej innehavare av fordran,
för vilken inteckning i fastigheten
är sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

Bihang till riksdagens protokoll 1970.1

Domstolen skall tillika, om målet
ej angår allenast upphävande av
särskild rätt, som ej är inskriven i
fastigheten, göra anmälan därom till
inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken.

§•

Vad i denna lag stadgas om sakägare
gälle ej borgenär som har
panträtt i fastigheten.

§•

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

len på begäran av den exproprierande
eller av ägare till någon av fastigheterna,
att betalning ur expropriationsersättningen
icke må tillläggas
innehavare av fordran, för
vilken någon av fastigheterna sålunda
häftar, med mindre denne eller
annan sådan rättsägare i den fastighet
framställt anspråk därpå i
den ordning i 57 § femte stycket
sägs.

(Föreslagen lydelse)

ägare till någon av fastigheterna, att
betalning ur expropriationsersättningen
icke må tilläggas borgenären
med mindre denne eller annan borgenär
som har panträtt i fastigheten
framställt anspråk därpå i den ordning
i 57 § femte stycket sägs.

42 §.

Så snart —--—---—för expropriationen.

Expropriationsersättning skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande.
Där fråga ej är om
förskott som avses i 36 eller 39 §,
skall nedsättningen äga rum inom
tre månader eller, om fastigheten
tagits i besittning av den exproprierande,
inom en månad från det dom
eller beslut, varom fråga är, vann
laga kraft. Avser expropriationen
upplåtelse av särskild rätt, som medför
allenast ringa men, och prövas
den, om fastigheten besväras av
sökt eller beviljad inteckning för
fordran eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken kan häfta för oguldcn
köpeskilling, uppenbarligen icke
rubba fordringsägarens säkerhet,
äge domstolen medgiva, att nedsättning
ej behöver äga rum. Har sådant
medgivande lämnats, göre den

Har beträffande inskriven rättighet
i målet gjorts utfästelse som avses
i 30 §, skall domstolen göra anmälan
till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighet sb oken.

Har fastighet övergått till den exproprierande
enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,
så snart lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger, underrätta
inskrivningsmyndigheten
om det belopp till vilket löseskillingen
för fastigheten slutligt bestämts.

§•

Expropriationsersättning skall
nedsättas hos Konungens befallningshavande.
Bär fråga ej är om
förskott som avses i 36 eller 39 §,
skall nedsättningen äga rum inom
tre månader eller, om fastigheten tagits
i besittning av den exproprierande,
inom en månad från det dom
eller beslut, varom fråga är, vann
laga kraft. Avser expropriationen
upplåtelse av särskild rätt, som
medför allenast ringa men, och prövas
den, om fastigheten besväras av
sökt eller beviljad inteckning, uppenbarligen
icke rubba säkerheten
för borgenär, som har panträtt i fastigheten,
äge domstolen medgiva, att
nedsättning ej behöver äga rum.
Har sådant medgivande lämnats,
göre den exproprierande, i stället för
att nedsätta ersättningen, anmälan

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1970

235

(Nuvarande lydelse)

exproprierande, i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos
Konungens befallningshavande och
styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag
är stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga
delar gälla anmälan som nu
sagts.

Vid nedsättning
Då förskott--

(Föreslagen lydelse)

hos Konungens befallningshavande
och styrlce därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag
är stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tilllämpliga
delar gälla anmälan som nu
sagts.

35 § meddelats,
är anhängigt.

Då vad -

Exproprierad fastighet skall övergå
till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt
2 § tredje stycket är pliktig avstå;
dock häfte fastigheten fortfarande
för särskild rätt, som tillkommer
sakägare och som jämlikt utfästelse
av nye ägaren lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder
eller för fordringar, som åtnjuta
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §
första stycket handelsbalken, förändras
ej genom expropriationen.

49 §.
i besittning.

Genom expropriation •

priationen.
---samma fastighet.

Exproprierad fastighet skall övergå
till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt
2 § tredje stycket är pliktig avstå;
dock häfte fastigheten fortfarande
för särskild rätt, som tillkommer
sakägare och som på grund av utfästelse
jämlikt 30 § lämnas orubbad.
Fastighetens ansvar för allmänna
utskylder eller för fordringar,
som åtnjuta förmånsrätt enligt
17 kap. 6 § första stycket handelsbalken,
förändras ej genom expro -

50 §.

Försummas med--—---

Visar fastighetens ägare vid domstolen
att förverkande ägt rum, äge
vad i 23 § andra stycket stadgas om
anmälan till inskrivningsdomaren
samt anteckning i fastighets- eller
inteckning sb ok en motsvarande tilllämpning.
Sker sådan anteckning
inom tre månader från förverkandet,
skall inskrivningsdomaren genast
hos Konungens befallningshavande
göra anmälan om anteckningen.

Varda de

expropriationsrätten förverkad.

nämnda handlingar.

57 §.

Konungens befallningshavande---desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller be- Svarar fastighet för beviljad eller
viljad inteckning för fordran, eller sökt inteckning, skola i fråga om lökan
fastighet jämlikt 11 kap. 2 § seskilling för fastigheten samt, om ex -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

jordabalken i ägarens hand häfta för propriationen avser endast en del av
ogulden köpeskilling, skola i fråga fastigheten, beträffande ersättning
om löseskilling för fastigheten samt, för skada och intrång å den återom
expropriationen avser endast en stående delen, så ock angående erdel
av fastigheten, beträffande er- sättning för upplåtelse av särskild
sättning för skada och intrång å den rätt till sådan fastighet, stadgandena
återstående delen, så ock angående om fördelning hos överexekutor av
ersättning för upplåtelse av särskild köpeskilling för utmätningsvis såld
rätt till sådan fastighet, stadgande- fast egendom hava motsvarande tillna
om fördelning hos överexekutor lämpning, såvitt ej nedan annorlunav
köpeskilling för utmätningsvis da stadgas. Är fastigheten förutom av
såld fast egendom hava motsvarande inteckning besvärad av särskild rätt,
tillämpning, såvitt ej nedan annor- som förminskar fastighetens värde
lunda stadgas. Är fastigheten för- och åtnjuter sämre rätt än inteckutom
av fordran besvärad av annan ningen, erhålle borgenär som har
särskild rätt, som förminskar fastig- panträtt, i den mån det tarvas för
hetens värde och åtnjuter sämre rätt fulla gäldandet av hans fordran, beän
fordringen, erhålle fordringsäga- talning såsom om fastigheten icke
ren, i den mån det tarvas för fulla vore av nämnda rätt besvärad, och
gäldandet av hans fordran, befäl- varde ersättningen för rättigheten i
ning såsom om fastigheten icke vore motsvarande mån förminskad. Har
av nämnda rätt besvärad, och varde ersättning, som i första punkten aversättningen
för rättigheten i mot- ses, av domstolen bestämts till högre
svarande mån förminskad. Har er- belopp än fastighetsägaren yrkat, och
sättning, som i första punkten avses, uppstår efter gäldande av de fordav
domstolen bestämts till högre be- ringar, som skola utgå ur ersättninglopp
än fastighetsägaren yrkat, och en, överskott, som ej faller inom
uppstår efter gäldande av de ford- nämnda belopp, må fastighetsägaren
ringar, som skola utgå ur ersätt- ej uppbära överskottet, utan varde
ningen, överskott, som ej faller inom detta återställt till den exproprierannämnda
belopp, må fastighetsägaren de.
ej uppbära överskottet, utan varde
detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för--—--kungörelse stadgas.

Har förordnande----— inom kommunen.

Där förordnande — —---och kungörelse.

Framställer innehavare------sådant bevis.

Ersättning, som ■—• —---skall förfaras.

§•

Då expropriation, vilken ej avsett
allenast upphävande av särskild rätt
som ej är inskriven i fastigheten, blivit
fullbordad, åligger det Konungens
befallningshavande att därom
ofördröjligen göra anmälan hos inskrivningsmyndigheten;
och skall
anteckning om att fastighet exproprierats
eller om särskild rätt, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

237

(Nuvarande lydelse)

nom expropriationen förvärvats, å
nästa inskrivningsdag göras i fastighets-
eller inteckningsboken.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av
ersättning likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden. Gäller
fördelningen förskott och har fastigheten
ej enligt 40 § övergått till den
exproprierande, äger vad sålunda föreskrivits
tillämpning även när i annat
fall likvid utfaller på intecknings
huvudstol.

Exproprieras del — ---— — för

(Föreslagen lydelse)

genom expropriationen
göras i fastighetsboken.

förvärvats,

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning
av ersättning betalning på pantbrevs
belopp, åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra
anmälan enligt vad nyss sagts och
tillika insända fördelningslängden.
Gäller fördelningen förskott och har
fastigheten ej enligt 40 § övergått till
den exproprierande, äger vad sålunda
föreskrivits tillämpning även när
i annat fall betalning utfaller på
pantbrevets belopp.
fastighetsregistret.

59 §.

Vill den —----meddela fastställelse.

Överenskommelse om —----av domstolen.

Fastställelse må---— — 34 § stadgas.

Där domstolen — —--— enligt 35 §.

Hava parterna träffat överenskommelse
rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse
av särskild rätt till fastighet,
och visas att fastigheten ej besväras
av beviljad eller sökt inteckning, eller
att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar,
som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att
överenskommelsen godkänts av de
fordringsägare, som ej skulle erhålla
full betalning, varde överenskommelsen
fastställd av domstolen.

61 §.

Vill den exproprierande, sedan han
ingivit ansökan om stämning, åter -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

kalla expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid, om tillstånd till expropriation
erhållits, bevis att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs,
eller vare rättigheten till återkallelse
försutten, över anmälan om återkallelse
skall motparten höras. Vad
i 23 § stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning
av expropriationsmål äge, sedan domstolen
skilt målet från sig, motsvarande
tillämpning beträffande återkallelse.

Återkallelse må----— — synnerligt men.

Ej må-----------i besittning.

(Föreslagen lydelse)

kalla expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid, om tillstånd till expropriation
erhållits, bevis att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs,
eller vare rättigheten till återkallelse
försutten, över anmälan om återkallelse
skall motparten höras. Vad
i 23 § stadgas om anmälan till inskrivningsmyndigheten
och anteckning
av expropriationsmål äge, sedan
domstolen skilt målet från sig,
motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 § lagen
den om införande av nya jordabalken, och rätt till avkomst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger äldre
lag alltjämt tillämpning.

16) Förslag
till
Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom., 24, 36 och 42—44 §§ gruvlagen
den 3 juni 1938 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)2

(Föreslagen lydelse)

21 §.

1 mom. I ansökning---i anspråk;

4) de personers namn, hemvist
och postadress vilka äro ägare av de
under 3) angivna områden eller med
avseende därå hava nyttjanderätt,
rätt till elektrisk kraft, rätt till servitut
eller samfällighetsrätt; dock
må, där mark är samfälld för flera

1 Senaste lydelse av 21 § 1 mom. se 1963:626 och av 42 § se 1952:148.

2 Ny lydelse av 36 §, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1969, har föreslagits i prop.
1968:131. Som nuvarande lydelse av paragrafen anges den sålunda föreslagna.

239

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1970

(Nuvarande lydelse)

må, där mark är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart

Ägare av jordområde som avses
med ansökningen vare pliktig att, då
inmutaren för lämnande av stadgad
uppgift i utmålsansökningen eller
ock bergmästaren därom framställer
begäran, utan dröjsmål uppgiva envar
som med avseende å området har
nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till
elektrisk kraft eller till avkomst eller
annan förmån eller rätt till servitut.
Underlåter jordägaren detta och lider
sådan rättsägare skada i följd därav
att han icke blivit kallad till förrättningen,
vare jordägaren pliktig att,
där han visas hava ägt kännedom om
att rättsägaren berördes av förrättningen,
ersätta skadan. Erinran härom
varde införd i kungörelsen om
förrättningen.

(Föreslagen lydelse)

fastigheter med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren; 4)

sägs.

Ägare av jordområde som avses
med ansökningen vare pliktig att, då
inmutaren för lämnande av stadgad
uppgift i utmålsansökningen eller
ock bergmästaren därom framställer
begäran, utan dröjsmål uppgiva envar
som med avseende å området har
nyttj anderätt, rätt till elektrisk kraft,
rätt till servitut eller samfällighetsrätt.
Underlåter jordägaren detta och
lider sådan rättsägare skada i följd
därav att han icke blivit kallad till
förrättningen, vare jordägaren pliktig
att, där han visas hava ägt kännedom
om att rättsägaren berördes av
förrättningen, ersätta skadan. Erinran
härom varde införd i kungörelsen
om förrättningen.

24 §.

36 §.

Mark inom —- ■— ------som förorsakas.

Skall en —-------— därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför
lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan
upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till avkomst eller annan förmån
eller till servitut eller till elektrisk
kraft, och går till följd av utmålsläggningen
sådan särskild rätt
förlorad eller lider den intrång, skall
ersättning jämväl därför givas.

Då till----------förlust ersättas.

Är nyttjanderätt till mark, varför
lösen skall givas eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan
upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till servitut eller elektrisk
kraft eller av samfällighetsrätt, och
går till följd av utmålsläggningen sådan
särskild rätt förlorad eller lider
den intrång, skall ersättning jämväl
därför givas.

§•

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gas till den ersättningsberättigade. gas till den ersättningsberättigade.
Är den mark för vilken, enligt vad i Är den mark för vilken, enligt vad
36 § första eller andra stycket sägs, i 36 § första eller andra stycket sägs,
lösen eller annan ersättning skall gi- lösen eller annan ersättning skall givas,
besvärad av sökt eller beviljad vas, besvärad av beviljad eller sökt
inteckning för fordran eller kan mar- inteckning, skola dock såväl nämnden
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i da för markens ägare avsedda ersättägarens
hand häfta för ogulden ko- ningsbelopp som ock de ersättningspeskilling,
skola dock såväl nämnda belopp, som må hava avsetts för inför
markens ägare avsedda ersätt- nehavare av särskild rättighet till
ningsbelopp som ock de ersättnings- samma mark, jämte ovan föreskribelopp,
som må liava avsetts för ven ränta inom tid som nyss sagts
innehavare av särskild rättighet till nedsättas hos Konungens befallsamma
mark, jämte ovan föreskri- ningshavande i det län där utmålet
ven ränta inom tid som nyss sagts är beläget. Även i annat fall än nu
nedsättas hos Konungens befall- sagts må gruvinnehavaren, om han
ningshavande i det län där utmålet det hellre vill, nedsätta vid utmålsär
beläget. Även i annat fall än nu förrättningen fastställd ersättning
sagts må gruvinnehavaren, om han hos Konungens befallningshavande.
det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen
fastställd ersättning
hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning —- ■— ----gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen---------i ärendet.

Medel som---------—---mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande--

Häftar marken för fordran varom
förmäles i 42 § första stycket, äge
stadgandena om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsva -

----- förd talan.

Svarar marken för inteckning varom
förmäles i 42 § första stycket, äge
stadgandena om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom motsva -

rande tillämpning, såvida ej nedan rande tillämpning, såvida ej nedan

annorlunda stadgas. Är marken förutom
av fordran besvärad av annan
särskild rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt
än fordringen, erhålle fordringsägaren,
i den mån det tarvas för fulla
gäldandet av hans fordran, betalning
såsom om marken icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen
för rättigheten i motsvarande
mån förminskad.

annorlunda stadgas. Är marken förutom
av inteckning besvärad av särskild
rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt än
inteckningen, erhålle borgenär som
har panträtt, i den mån det tarvas för
fulla gäldandet av hans fordran, betalning
såsom om marken icke vore
av nämnda rätt besvärad, och varde
ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad.

Sammanträde för-----inom kommunen.

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ringar, för vilka marken på grund av
sökt eller beviljad inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar,
förordne Konungens befallningshavande
att betalning ur de nedsatta
medlen icke må tilläggas innehavare
av fordran för vilken marken sålunda
häftar, med mindre denne eller
annan sådan rättsägare senast å åttonde
dagen före sammanträdet
skriftligen framställt anspråk därpå
lios Konungens befallningshavande;
underlåtenhet att väcka dylikt anspråk
må dock ej läggas någon till
last såsom försummelse i bevakande
av honom eller annan tillkommande
rättighet. Framställes ej anspråk
som nu sagts, och påyrkar ej heller
någon av delägarna i marken senast
vid sammanträdet fördelning av de
nedsatta medlen, skola dessa tillhandahållas
delägarna för samfälld räkning.
Göra ej dessa inom tio år från
sammanträdet anspråk på de nedsatta
medlen, må dessa lyftas av gruvinnehavaren,
såframt denne för sådant
ändamål anmäler sig hos
Konungens befallningshavande under
elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan, tillfälle beloppet
kronan. Förordnande som i
detta stycke sägs skall intagas i kallelse
och kungörelse.

De med----

(Föreslagen lydelse)

säkerheten icke avsevärt minskas för
borgenär, som har panträtt i fastigheten,
förordne Konungens befallningshavande
att betalning ur de
nedsatta medlen icke må tilläggas
borgenären med mindre denne eller
annan borgenär som har panträtt i
fastigheten senast å åttonde dagen
före sammanträdet skriftligen framställt
anspråk därpå hos Konungens
befallningshavande; underlåtenhet
att väcka dylikt anspråk må dock
ej läggas någon till last såsom försummelse
i bevakande av honom
eller annan tillkommande rättighet.
Framställes ej anspråk som nu sagts,
och påyrkar ej heller någon av delägarna
i marken senast vid sammanträdet
fördelning av de nedsatta medlen,
skola dessa tillhandahållas delägarna
för samfälld räkning. Göra ej
dessa inom tio år från sammanträdet
anspråk på de nedsatta medlen, må
dessa lyftas av gruvinnehavaren, såframt
denne för sådant ändamål anmäler
sig hos Konungens befallningshavande
under elfte året efter sammanträdet.
Sker ej sådan anmälan,
tillfälle beloppet kronan. Förordnande
som i detta stycke sägs skall intagas
i kallelse och kungörelse.

av gruvinnehavaren.

§•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 § lagen
den om införande av nya jordabalken, och rätt till av komst

eller annan förmån som upplåtits före denna lags ikraftträdande äger
äldre lag alltjämt tillämpning.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

17) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen
den 2 december 1960 (nr 679)

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen den
2 december 19601 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

CNuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

2 mom. Ansökan om — — —-----sig anvisat;

3) de personers namn, hemvist 3) de personers namn, hemvist
och postadress vilka äro ägare av det och postadress vilka äro ägare av
under 2) angivna området eller med det under 2) angivna området eller
avseende därå hava nyttjanderätt, med avseende därå hava nyttjandeåterköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft rätt, rätt till elektrisk kraft, rätt till
eller till avkomst eller annan för- servitut eller samfällighetsrätt; dock
mån eller rätt till servitut; dock må, må, där mark är samfälld för flera
där mark är samfälld för flera fas- fastigheter med skilda ägare och
tigheter med skilda ägare och för för samfälligheten finnes känd stysamfälligheten
finnes känd styrelse relse eller annan som är satt att foreller
annan som är satt att förvalta valta densamma, uppgifterna i stäldensamma,
uppgifterna i stället avse let avse ledamöterna i styrelsen elledamöterna
i styrelsen eller förval- ler förvaltaren,
taren.

Vid ansökningen------26 §3 mom. 1) sägs.

Kostnaderna för--------dessa kostnader.

I övrigt-------om utmålsförrättning.

38 §.

1 mom. Mark inom----—--som förorsakas.

Skall en — —------därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken
lösen skall utgå eller som lider
skada eller intrång, av ägaren åt
annan upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till avkomst eller annen
förmån eller till servitut eller
till elektrisk kraft, och går till följd
av anvisandet av mark sådan sär -

Är nyttjanderätt till mark, för vilken
lösen skall utgå eller som lider
skada eller intrång, av ägaren åt
annan upplåten, eller är marken besvärad
av rätt till servitut eller elektrisk
kraft eller av samfällighetsrätt,
och går till följd av anvisandet av
mark sådan särskild rätt förlorad

1 Senaste lydelse av 36 § 2 mom. se 1963:627.

Ny lydelse av 38 § 1 mom., avsedd att träda i kraft den 1 januari 1969, har föreslagits i
prop. 1968:131. Som nuvarande lydelse av paragrafen anges den sålunda föreslagna lydelsen.

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skild rätt förlorad eller lider den eller lider den intrång, skall ersätt intrång,

skall ersättning jämväl utgå ning jämväl utgå därför.

därför.

Förorsakas annan-------förlust ersättas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

I fråga om rätt till avkomst eller annan förmån som upplåtits före ikraftträdandet
äger äldre lag alltjämt tillämpning.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 19 september 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Moberg, Norling, Löfberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om följ dlag stift ning
till den nga jordabalken m. in. och anför.

1. Inledning

Tidigare denna dag har i statsrådet anmälts förslag till bl. a. 8—12 kap. i
den nya jordabalken (JB). Kungl. Maj :t har beslutat att lagrådets yttrande
skall inhämtas över detta förslag. I fråga om övriga kapitel har förslag
remitterats till lagrådet den 11 februari 1966 och den 20 januari 1967.
Därmed föreligger ett fullt utarbetat förslag till samtliga kapitel i JB. Frågan
om lag om införande av den nya jordabalken (JP) jämte viss följ dlagstiftning
anmäldes i statsrådet den 29 november 1968. Kungl. Maj :t beslöt att
lagrådets yttrande skulle inhämtas över dessa förslag.

Av lagstiftningen på jordabalksområdet återstår därefter övergångsbestämmelser
i anslutning till förslaget till 8—12 kap. JB samt viss återstående
följ dlagstiftning till JB. Lagstiftningen på utsökningsrättens och fastighetsbildningsväsendets
områden har nära beröring med JB. På dessa områden
pågår f. n. en reformering av lagstiftningen. Sålunda har lagberedningen
lagt fram förslag om ändringar i den exekutionsrättsliga lagstiftningen
(SOU 1968: 64). Förslag till ny fastighetsbildningslag (PBL) har
granskats av lagrådet, som avgivit yttrande över förslaget den 2 juni 1969.
Vidare har förslag till lag om införande av FBL jämte viss följdlagstiftning
remitterats till lagrådet den 15 augusti 1969. I det lagstiftningsarbete som
pågår på utsökningsrättens och fastighetsbildningsväsendets områden sker
en samordning med bestämmelserna i JB.

Det inom justitiedepartementet bedrivna arbetet på den följ dlagstiftning
till JB som inte tagits upp i remissen den 29 november 1968 och inte fal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

245

ler inom utsökningsrättens eller fastighetsbildningslagstiftningens område
har nu slutförts. I samband härmed har även utarbetats tillägg till det tidigare
remitterade förslaget till JP. Tillägget sammanhänger med de tidigare
denna dag anmälda förslagen till 8—12 kap. JB.

Som ett led i arbetet på följ dlagstiftningen till JB har utarbetats en promemoria
(Stencil Ju 1968: 20) med förslag till upphävande av förordningen
(1880: 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs — i fortsättningen kallad järnvägsförordningen — och en promemoria
(Stencil Ju 1968: 21) angående inteckningsansvaret vid avstyckning
från samfälld mark.

Promemoriorna har remissbehandlats. Förslagen i promemoriorna har
därefter bearbetats inom departementet.

De frågor jag kommer att behandla i fortsättningen gäller följande ämnen:
1) särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 8—12 kap. JB,
2) inskrivningsärenden m. m. rörande enskild järnväg, 3) inteckningsansvaret
vid avstyckning från samfälld mark, 4) regleringen av rättsinstitutet
rätt till elektrisk kraft, 5) lag om arrende- och hyresnämnder, 6) vissa
ändringar i RB, 7) ändring i samäganderättslagen (1904: 48 s. 1), 8) vissa
ändringar i lagen (1927: 79) om inteckningshavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, 9) vissa ändringar
i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling (mortifikationslagen),
10) ändring i lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar, 11) ändring i lagen (1950: 596)
om rätt till fiske (fiskerättslagen), 12) vissa ändringar i lagen (1957: 390)
om fiskearrenden, 13) vissa ändringar i jordförvärvslagen (1965: 290), 14)
vissa ändringar i förköpslagen (1967: 868), 15) ändring i lagen (1969: 246)
om fastighetsdomstol och 16) sakrättsligt skydd för äldre upplåtelser i andel
av samfällt strömfall.

De inom justitiedepartementet upprättade förslagen till följ dlagstiftning
till JB m. m. torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1. Som bilaga 2 bör bifogas de i promemoriorna upptagna författningsförslagen.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

2. Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 8—12 kap.

nya jordabalken

Inledning

Departementschefen. Jag har i remissen tidigare denna dag med förslag
till ändringar i och tillägg till JB behandlat de övergångsbestämmelser som
behövs beträffande arrendekapitlen (8—11 kap. JB). De föreslagna reglerna
tas jämte övergångsbestämmelser till hyreskapitlet (12 kap. JB) upp i
34—36 d §§ JP.

Remissen tidigare denna dag innehåller vidare i anslutning till de nya
arrendebestämmelserna förslag om upphävande av lagen (1943:884) om
arrendators förköpsrätt och lagen (1946: 147) med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord. Uppräkningen i 2 § JP av författningar
som upphävs genom JB har kompletterats med nämnda lagar. I uppräkningen
har också tagits med förordningen (1875:42 s. 35) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Motivering till 34—36 d §§ JP

34 §

Departementschefen. Enligt 31 § JP gäller som huvudregel att JB:s bestämmelser
inte skall gälla för äldre arrende- eller hyresavtal. Som jag
anförde vid remissen till lagrådet tidigare denna dag av förslag till lagstiftning
angående jordbruksarrende m. m. bör äldre arrendeavtal som träffats
för obestämd tid eller med förbehåll om rätt till uppsägning dock
föras in under den nya lagen från den första möjliga tidpunkt efter JB:s
ikraftträdande till vilken avtalet kunnat sägas upp. Detsamma bör gälla
beträffande äldre hyresavtal. En bestämmelse härom tas upp i denna paragraf.

35 §

Departementschefen. I paragrafens första stycke föreslås att vissa av de i
8 och 12 kap. JB upptagna arrende- och hyresbestämmelserna omedelbart
vid balkens ikraftträdande skall bli tillämpliga även på äldre avtal. Detta
gäller beträffande arrendeuppsägningsbestämmelserna i 8:8, regeln i 8: 25
om särskild frist för betalning av arrendeavgift, preskriptionsbestämmelsen
i 8: 26 och regeln om jämkning av otillbörliga villkor i 8: 27. I fråga om
hyra avses reglerna i 12: 1 om hyresbestämmelsernas tillämpningsområde
och uppsägningsbestämmelserna i 12: 8. Förslaget överensstämmer med vad
som vid skilda tillfällen tidigare föreskrivits vid promulgering av lagstiftning
på nyttjanderättens område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

247

En förutsättning för att de ändrade bestämmelserna om sättet för uppsägning
och betalningsfrist skall tillämpas bör vara att uppsägning sker efter
JB :s ikraftträdande. En regel härom tas upp i andra stycket.

Den föreslagna preskriptionsbestämmelsen bör inte gälla, om arrendeavtalet
upphört före JB:s ikraftträdande. Tredje stycket upptar en bestämmelse
med denna innebörd.

36 §

Departementschefen. Jag har vid remissen till lagrådet tidigare denna
dag av förslag till lagstiftning angående jordbruksarrende m. m. anfört, att
de för jordbruksarrende föreslagna besittningsskyddsbestämmelserna i viss
utsträckning bör ges retroaktiv verkan. Reglerna härom tas upp i denna
paragraf.

I första stycket föreslås att besittningsskyddsbestämmelserna i JB görs
tillämpliga på sådana sociala arrenden som är utrustade med optionsrätt.
Till denna grupp hör också kommunala arrenden som är underkastade
regleringen i lagen (1946: 147) med särskilda bestämmelser om arrende av
viss kommunal jord. Har arrendeavtal genom dispens av arrendenämnden
undantagits från tillämpning av reglerna om optionsrätt skall naturligtvis
inte heller nya balkens besittningsskyddsbestämmelser gälla på avtalet. Innebörden
av den föreslagna regeln är att såväl de materiella bestämmelserna
som förfarandereglerna i balken skall tillämpas på de äldre avtalen. Har förfarande
som rör rätten till nytt arrende eller arrendevillkoren inletts före
JB:s ikraftträdande genom att underrättelse som avses i 2:52—54 lagen
(1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (NJL) skett, bör dock
äldre bestämmelser alltjämt gälla. Genom huvudregeln att balkens besittningsskyddsbestämmelser
blir tillämpliga uppnås att de äldre arrendenämndernas
verksamhet kan avvecklas i nära anslutning till balkens ikraftträdande.

I fråga om sådana jordbruksarrenden vilka inte är förenade med optionsrätt
enligt äldre bestämmelser ges i andra stycket den regeln, att balkens
besittningsskyddsbestämmelser skall tillämpas, om antingen arrendatorn
ensam eller arrendatorn och före honom hans närmaste anhöriga brukat
arrendestället under minst tio år. Detsamma skall gälla, om den tid som
löper vid ikraftträdandet utgår först sedan arrendeförhållandet varat
minst tio år.

Saknar äldre avtal på vilket de nya bestämmelserna om besittningsskydd
gjorts tillämpliga förbehåll om uppsägning, skall enligt tredje stycket
även reglerna i 9:3 JB tillämpas på avtalet. Bestämmelsen kompletteras
med en regel för det fall att arrendetiden utgår så snart efter balkens
ikraftträdande att minimitiden för uppsägning i 9: 3 inte kan iakttas.

Har äldre arrendeavtal tillagts besittningsskydd enligt JB, kan förlängning
av avtalet komma till stånd genom att uppsägning underlåts. Efter
uppsägning kan förlängning ske genom att parterna träffar överenskom -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1970

melse härom eller på grund av arrendenämnds beslut eller domstols dom. I
samtliga fall bör förlängning medföra att JB i dess helhet skall tillämpas
på arrendeavtalet. En regel härom tas upp i fjärde stycket.

36 a §

Departementschefen. Jag har vid remissen till lagrådet tidigare denna
dag av förslag till lagstiftning angående jordbruksarrende m. m. föreslagit
nya regler om jordbruksarrendators underhållsskyldighet. Reglerna innebär
bl. a. att underhållsskyldigheten utvidgas för arrendatorn i förhållande
till vad som nu gäller vid sociala arrenden och att den s. k. slitningsprincipen
inte längre får användas. I fråga om arrendeförhållande som tagit sin
början före JB:s ikraftträdande kan den situationen inträffa att de äldre
underhållsreglerna avlöses av bestämmelserna i JB utan att dessförinnan
avräkning mellan jordägaren och arrendatorn behöver ske. Som exempel
kan nämnas att ett äldre arrendeförhållande fortfar efter balkens ikraftträdande
på grund av tyst förlängning. Ett annat fall föreligger vid förlängning av
äldre arrendeavtal till följd av de föreslagna övergångsbestämmelserna i
36 §. Den antydda situationen kan i vissa fall medföra komplikationer
vid en framtida avräkning, eftersom hänsyn då måste tas till att arrendatorns
underhållsskyldighet reglerats av olika bestämmelser under den tid
till vilken avräkningen hänför sig. Med hänsyn till att underhållsreglerna i
JB i vissa avseenden innebär en ökning av arrendatorns skyldigheter kan
det ofta ligga i arrendatorns intresse att få till stånd avräkning mellan
parterna innan de nya reglerna börjar tillämpas. Förhållandena kan emellertid
också vara sådana att det framstår som angeläget för jordägaren
att parternas ekonomiska mellanhavanden görs upp. Föreligger inte sådan
situation att avräkning skall ske enligt 9:23 JB, kan avräkning emellertid
komma till stånd endast om jordägaren och arrendatorn är överens om detta.
Jag föreslår därför en övergångsbestämmelse som ger jordägaren eller
arrendatorn rätt att i fall som här avses påkalla avräkning. Begäran härom
skall dock framställas inom två månader från det JB:s regler om arrendeställets
skick blev tillämpliga på arrendeförhållandet.

36 b §

Departementschefen. Som jag anförde vid remissen till lagrådet tidigare
denna dag av förslag till lagstiftning angående jordbruksarrende m. m.
ansluter jag mig till arrendelagsutredningens förslag att i JB inte ta upp
någon motsvarighet till bestämmelserna i 2: 64 NJL om skogsfång och mulbete
men låta de nuvarande reglerna tillämpas under en övergångstid av
tio år. Vidare har jag i remissen anfört att några regler om husbehovsfiske
(2: 63 NJL) inte bör tas in i balken men att nu gällande regler bör tilllämpas
övergångsvis. De behövliga övergångsbestämmelserna tas upp i denna
paragraf. Gäller arrendeavtal sådan brukningsdel som avses i 2: 49 NJL

249

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

skall sålunda reglerna i 2: 63 och 64 NJL fortfarande tillämpas, om avtalet
ingåtts före utgången av år 1981. Innehåller avtal förbehåll som strider häremot
kommer förbehållet att vara utan verkan mot arrendatorn. Möjlighet
till dispens bör dock föreligga. Det bör framhållas att reglerna om skogsfång
och mulbete samt husbehovsfiske efter JB:s ikraftträdande kan komma
att avse inte bara arrendeavtal som träffats före ikraftträdandet utan
även avtal som ingåtts först därefter under tiden fram till utgången av
år 1981.

36 c §

Departementschefen. I första stycket tas upp en bestämmelse om att reglerna
i JB om besittningsskydd skall tillämpas även på äldre avtal om bostadsarrende.
Med sådant avtal jämställs avtal som avses i tredje eller fjärde
punkten övergångsbestämmelserna till lagen (1968:342) angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
Både de materiella bestämmelserna och förfarandereglerna i halken skall
tillämpas. Om uppsägning skett före balkens ikraftträdande, skall äldre bestämmelser
dock alltjämt gälla.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i 36 § fjärde stycket tas i
andra stycket upp en regel med innehåll att efter förlängning av äldre
arrendeavtal JB i sin helhet skall tillämpas på avtalet.

36 d§

Departementschefen. I fråga om bestämmelser av processrättslig natur
gäller den grundsatsen att de blir omedelbart gällande även beträffande
äldre avtal. I denna paragraf föreslås emellertid vissa inskränkningar i de
processuella reglernas tillämplighet.

Enligt JB skall arrende- eller hyrestvist tas upp av fastighetsdomstol.
Mål vari talan väckts före balkens ikraftträdande bör dock handläggas och
avgöras av domstol som tidigare varit behörig. En bestämmelse härom tas
upp i paragrafens första stycke.

I fråga om sociala arrenden kan arrendenämnden enligt 2: 68 NJL i vissa
fall medge dispens från tvingande regler. Denna bestämmelse kan komma
att tillämpas även efter balkens ikraftträdande i den mån de tvingande regler
till vilka paragrafen hänvisar alltjämt gäller. Samma situation kan föreligga
beträffande arrenden på vilka lagen med särskilda bestämmelser om
arrende av viss kommunal jord är tillämplig. Mot bakgrund av önskemålet
att de äldre arrendenämnderna avvecklas snarast efter det att nya balken
trätt i kraft föreslår jag att i andra stycket förevarande paragraf föreskrivs
att ärende som enligt äldre bestämmelser handläggs av arrendenämnd skall
prövas av de nya arrendenämnderna, om ärendet anhängiggörs efter balkens
ikraftträdande. I fråga om ärende som anhängiggjorts före nämnda
tidpunkt bör äldre arrendenämnd alltjämt vara behörig. Motsvarande bör

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

även gälla dispensfrågor som enligt 2: 82 NJL skall handläggas av rätten.
Den nya arrendenämndens beslut i dispensfrågor enligt äldre lag bör inte
få klandras (jfr 8: 32 andra stycket JB). En särskild bestämmelse härom
torde vara nödvändig.

De i JB upptagna bestämmelserna om syn skiljer sig i vissa avseenden
från vad som gäller enligt NJL. Enligt de nya reglerna skall sålunda synemans
kompetens prövas av länsstyrelse. Emellertid bör syn som påbörjats
före balkens ikraftträdande handläggas enligt äldre bestämmelser. En regel
härom föreslås i tredje stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

251

3. Inskrivningsärenden rörande järnväg m. in.

Inledning. Som förut nämnts har inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria med förslag till upphävande av järn vägsförordningen.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Göta hovrätt,
lagberedningen, lantmäteristyrelsen, bankinspektionen, statens järnvägar
och Svenska Bankföreningen.

Tillkomsten av järnvägsförordningen. Vid 1853—1854 års riksdag antogs
vissa grunder för sättet att skapa ett järnvägsnät i Sverige. Sålunda beslöts,
att stambanor skulle anläggas av staten och att järnvägar för lokala behov
skulle få byggas av enskilda. De första järnvägarna i landet, två statsbanedelar
och två privatbanor, blev färdiga redan år 1856. Under årtiondena närmast
därefter fortgick järnvägsbyggandet i snabb takt, och såväl statsbanenätet
som i synnerhet det enskilda järnvägsnätet fick efter hand en förhållandevis
betydande utsträckning.

Det livliga privata järnvägsbyggandet bedrevs av järnvägsbolag, som av
Kungl. Maj :t erhållit anläggningstillstånd (koncession) med rätt att anskaffa
behövlig mark medelst expropriation. Byggandet finansierades i regel
med bolagens aktiekapital, med statliga anslag och med lån. Till en början
förelåg inget hinder att bereda en långivare säkerhet för hans fordran
genom inteckning i den fasta egendom som ingick i järnvägen. Detta förhållande
ändrades emellertid genom tillkomsten av förordningen (1875:42
s. 12) angående inteckning i fast egendom (IF). Under förarbetena till IF
hade man funnit, att inteckningsförfarandet med sina förutsättningar och
former inte lämpade sig för järnvägar, kanaler och andra därmed jämförliga
anläggningar, och i 16 § IF blev fastslaget bl. a. att järnväg, till vilken marken
till större eller mindre del förvärvats genom expropriation, ej fick belastas
med inteckning ”enligt denna lag”.

Ett förslag till en särskild lag på området förelädes 1880 års riksdag
(prop. 26). Sedan förslaget antagits av riksdagen utfärdades järnvägsförordningen,
som trädde i kraft den 1 januari 1881.

Innehållet i järnvägsförordningen. Enligt ingressen till järnvägsförordningen
skall de allmänna bestämmelserna om lagfart, inteckning, utmätning
och konkurs tillämpas även beträffande järnväg i den mån inte av -

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

vikande bestämmelser tas upp i förordningen. Denna har alltså eu supplementär
karaktär.

Järnvägsförordningen är uppdelad på sex med rubriker försedda avdelningar,
och den omfattar numera, sedan en paragraf (13 §) år 1934 blivit
upphävd, tjugusex paragrafer. Av förordningens avdelningar innehåller den
första allmänna stadganden (1 och 2 §§) och den sista övergångsstadganden
(23—27 §§), medan de fyra återstående behandlar resp. lagfart (3—
7 §§), inteckning (8—12 och 14 §§), utmätning (15—18 §§) och förvaltning
under konkurs (19—22 §§).

Under järnvägsförordningens allmänna stadganden lämnas inledningsvis,
i 1 § första stycket, en definition av förordningens järnvägsbegrepp. Med
järnväg förstås i förordningen ”sådan enskild järnväg, för vars anläggning
Konungen medgivit rätt till förvärvande av erforderlig mark enligt gällande
författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov och
vilken, i följd av Konungens vid järnvägens anläggning eller eljest meddelade
beslut, är att såsom särskild järnväg anse”. Förordningen angår alltså
endast enskilda järnvägar. Den äger inte tillämpning på järnvägar, som anlagts
av och tillhör staten, och ej heller på sådana från början enskilda järnvägar,
som sedermera förvärvats av staten. Under förordningens bestämmelser
faller inte andra enskilda järnvägar än sådana för vilka Kungl. Maj :t
beviljat koncession med rätt till expropriation och som är avsedda för allmän
trafik.

Enligt 1 § andra stycket första punkten betraktas en järnväg i hela sin
sträckning med därtill hörande mark, verkstäder och andra byggnader såsom
en enda sammanhörande fastighet. Även om en järnväg löper genom
flera socknar, domsagor eller län uppehålls enhetsprincipen. Järnvägsenhetens
omfattning är beroende av de bestämmelser som i detta hänseende meddelats
av Kungl. Maj :t vid järnvägens anläggande eller senare, då fråga därom
väckts i samband med utökning eller inskränkning av järnvägsmarken.

Som tillhörigheter till en järnvägsfastighet betraktas enligt 1 § andra stycket
andra punkten ”järnvägsägarens för järnvägens drift anskaffade, under
hans värjo varande eller för trafik å annan i förbindelse med järnvägen
stående bana använda lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd”.

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd får en järnväg inte delas och ej heller minskas
genom att mark, som ingår i järnvägen, avsöndras därifrån (2 § första
stycket). I princip kan alltså en enskild järnväg säljas eller avyttras på annat
sätt endast som en helhet, sådan denna blivit bestämd i koncessionsbeslutet.

Principen att en järnvägsfastighet är odelbar uppehålls också i sådana
fall, då den fastighet inom vars område järnvägen är belägen är föremål för
sakrätt som tillskapats innan marken togs i anspråk för järnvägen. Bestämmelserna
i 2 § andra stycket hindrar nämligen innehavare av ägande-,

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

253

pant- eller nyttjanderätt till marken från att göra rättigheten gällande på
annat sätt än som anspråk på lösen eller ersättning enligt bestämmelserna
om expropriation.

Den avdelning av järnvägsförordningen, som innefattar reglerna om lagfart,
inleds med föreskrifter om forum för lagfartsärenden (3 §). Sådana
ärenden tas upp och prövas av inskrivningsdomarna i de tre städer, till
vilka hovrätter var förlagda vid tiden för förordningens tillkomst, eller således
Stockholm, Jönköping och Kristianstad. Inskrivningsdomaren i Stockholm
har att handlägga ärenden rörande järnvägar, som till större delen av
sin sträckning ligger inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätterna
för Nedre Norrland eller Övre Norrland. Under inskrivningsdomarens i Jönköping
handläggning faller ärenden avseende järnvägar, vilkas större del
är belägen inom domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra
Sverige. Av inskrivningsdomaren i Kristianstad slutligen behandlas ärenden
beträffande järnvägar med huvuddelen inom domsagor under hovrätten över
Skåne och Blekinge. Har en järnväg lagfarits hos någon av de tre inskrivningsdomarna,
lyder den i fortsättningen under denne, oberoende av vilka
förändringar som än kan inträffa i fråga om dess sträckning.

Särskilda föreskrifter om förfarandet när lagfart på järnväg söks för första
gången återfinns i 4 §. Sedan lagfart på järnväg meddelats, skall underrättelse
om lagfarten lämnas varje inskrivningsdomare inom vars inskrivningsområde
någon mark som hör till järnvägen är belägen (4 § 3 mom.).
Därefter får ansökan om lagfart på den mark som tagits i anspråk för järnvägen
inte vidare tas upp av inskrivningsdomaren i orten.

Lagfart skall meddelas på hela järnvägen på en gång. Förvärvas för utvidgning
eller omläggning av en redan lagfaren järnväg mark utöver det ursprungliga
järnvägsområdet, skall marken lagfaras, varvid de förut återgivna
föreskrifterna skall iakttas i tillämpliga delar. Marken anses därefter —
utan särskild sammanläggningsåtgärd — vara förenad med järnvägen (5 §).

Exproprieras någon del av den mark som hör till järnväg eller avskiljs i
annat fall med Kungl. Maj :ts tillstånd mark från järnväg, skall efter det att
lagfart beviljats på marken den inskrivningsdomare som beviljat lagfarten
ge detta till känna för den inskrivningsdomare under vilken järnvägen lyder.
Denne skall göra anteckning om lagfarten i fastighetsboken. Därefter
anses marken vara skild från järnvägen (7 §).

Ärenden angående inteckning i järnväg prövas av den inskrivningsdomare
som är behörig att handlägga lagfartsärenden rörande järnvägen
(8 §).

Järnväg får intecknas endast i sin helhet, och flera järnvägar får inte
intecknas för samma fordran utom i det fall att det därvid bestäms för hur
stor del av fordringen varje järnväg häftar. Ej heller får från järnväg avsöndras
någon mark som inte visas vara fri från inteckning (11 §).

254

Kungl. Maj:ts .proposition nr 145 år 1970

Har mark enligt 5 § blivit förenad med järnväg, häftar denna mark lika
med järnvägen i övrigt för inteckning som är fastställd i järnvägen (12 §).

Om dödning av inteckning, som fastställts i järnväg till säkerhet för lån
som blivit upptaget mot tryckta eller graverade obligationer, ges i 14 § bestämmelser
som i viss mån avviker från de allmänna.

Behörig att verkställa utmätning av järnväg är enligt 15 § utmätningsmannen
i ”den ort, där järnvägens ägare bör inför domstol svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet”. Järnväg får inte utmätas delvis. Ej heller
får någon järnvägstillhörighet utmätas särskilt. Utmäts järnvägen, skall också
tillhörigheterna tas i mät (16 §).

I 17 § tas upp regler om förfarandet, när järnväg som begagnas för allmän
trafik blivit utmätt eller när intecknad fordran fastställts till betalning
ur sådan järnväg. I vartdera av dessa fall skall överexekutor förordna en
eller flera erfarna och sakkunniga män att i egenskap av sysslomän ta
hand om järnvägen och förvalta den.

Exekutiv auktion på utmätt järnväg skall förrättas av överexekutor och
hållas på den ort, där han har sitt säte. Järnvägen med allt vad som hör till
denna skall gå i utrop vid auktionen (18 § första stycket).

Avträds järnväg, som begagnas för allmän trafik, till konkurs, åligger det
konkursförvaltaren att sörja för att trafiken uppehålls i den utsträckning,
som anses lämplig och mest förenlig med borgenärernas fördel. Då förvaltare
utses, skall därför iakttas, att förvaltaren eller, om flera förvaltare skall
finnas, någon av dem äger sådan erfarenhet och sakkunskap som erfordras
för att ha hand om trafiken. Kostnaden för järnvägens drift och förvaltning
skall utgå ur järnvägens avkastning och ur köpeskillingen för järnvägen
(19 §).

Det i 23 § andra stycket konkurslagen (1921: 225) upptagna stadgandet
om rätt för borgenär, som har panträtt i lös eller fast egendom till säkerhet
för sin fordran, att utan hinder av konkurs erhålla utmätning av egendom
som sålunda häftar för fordringen, äger inte giltighet beträffande järnväg
som blivit avträdd till konkurs. Är järnväg utmätt men inte försåld när beslut
om egendomsavträde meddelas, upphör överexekutors befattning med
saken (20 § första stycket järnvägsförordningen).

Försäljning av järnväg i konkurs skall äga rum så snart det kan ske efter
utgången av den tid, som utsatts för bevakning av fordringar. På yrkande
av förvaltaren, enskild borgenär eller gäldenären kan dock uppskov med
försäljningen komma till stånd. Uppskovstiden får inte sättas längre än till
fem år från beslutets dag.

För försäljning annorledes än utmätningsvis av järnväg som är intecknad
gäller, att järnvägen inte utan inteckningshavarnas samtycke får säljas
under inteckningarnas värde, sammanlagt med det belopp, som enligt lag
bör utgå ur egendomen med förmånsrätt framför inteckningarna (21 § första
stycket).

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Vid järnvägs försäljning under konkurs i den ordning som utsökningslagen
(1877: 31 s. 1) bestämmer skall förfaras så som försäljningen ägde rum
för att gälda den fordran som har bästa förmånsrätt i järnvägen. Försäljning
skall ske även om innehavaren av denna fordran bestrider det (21 § andra
stycket).

Till järnvägsförordningen anknyter dels kungörelsen (1880:48 s. 1) om
särskilda föreskrifter angående inrättande och förande av fastigbetsbok i
fråga om vissa järnvägar, dels kungörelsen (1944: 27) med särskilda föreskrifter
angående inrättande och förande av ny fastighetsbok i fråga om
vissa järnvägar.

I 1880 års kungörelse föreskrivs bl. a., att lagfarts- och inteckningsärenden
som angår järnväg, varå järnvägsförordningen äger tillämpning, skall
särskilt tas upp i ett eller flera band av fastighetsboken, att för varje järnväg,
som enligt järnvägsförordningen skall anses såsom en enda sammanhängande
järnväg, skall finnas ett upplägg i fastighetsboken samt att överskrift
till upplägg skall innehålla järnvägens namn.

Genom 1944 års kungörelse har 1880 års kungörelse blivit upphävd i vissa
delar, för vilka inte redogjorts i det föregående. Därjämte har i 1944 års kungörelse
meddelats föreskrifter för det fall, att jämlikt vederbörligt förordnande
ny fastighetsbok enligt lösbladssystem skall läggas upp för järnväg.
Det skall då iakttas, att varje upplägg skall innehålla tre avdelningar, nämligen
fastighetsspalt, lagfartsspalt och inteckningsspalt, att för fastighetsspalten
skall användas blanketter i enlighet med särskilt formulär samt att
för lagfarts- och inteckningsspalterna skall användas blanketter, som överensstämmer
med de formulär som begagnas beträffande nya fastighetsböcker
för landet.

Tillämpningen av järnvägsförordningen. De svenska järnvägarna nådde
sin hittills största utsträckning omkring år 1930. Deras sammanlagda längd
uppgick då till 16 810 kilometer. Därav belöpte inte mindre än i det närmaste
10 170 kilometer eller således avsevärt mer än hälften på de enskilda
järnvägarna. Sedermera har stora förändringar inträtt såväl i fråga om den
totala omfattningen av järnvägsnätet som också — och i synnerhet — beträffande
förhållandet mellan de statliga och de privata banornas andelar
i detta. Sålunda hade i slutet av år 1967 landets samtliga järnvägar en längd
av endast ungefär 13 000 kilometer, och därav hänförde sig till de enskilda
järnvägarna bara 870 kilometer.

Den angivna utvecklingen har haft sin främsta orsak i den förändring
inom kommunikationsväsendet, som under senare tid ägt rum genom en
fortgående och tilltagande övergång från järnvägs- till biltrafik. Den växande
biltrafiken medförde redan på 1930-talet att åtskilliga mindre privatbanor
måste läggas ned på grund av ekonomiska svårigheter. Denna omstän -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

dighet och ett önskemål från statsmakternas sida att erhålla vidgat inflytande
över järnvägsnätet i dess helhet bidrog till att riksdagen år 1939 fattade
principbeslut om förstatligande av alla viktigare enskilda järnvägar.
Ett stort antal privatbanor har därefter förvärvats av staten. Av dessa har
flera sedermera lagts ned.

Vad som sålunda förekommit beträffande de enskilda järnvägarna återspeglas
i fastighetsböckerna över sådana järnvägar. En under sommaren
1967 företagen genomgång av böckerna gav vid handen, att i dem fanns upplägg
över sammanlagt 291 järnvägar (114 i Stockholm, 115 i Jönköping och
62 i Kristianstad). Av dessa järnvägar hade emellertid 197 (resp. 60, 87 och
50) efter överlåtelser lagfarits för svenska staten och i fråga om ytterligare
11 (resp. 3, 3 och 5) hade i böckerna antecknats, att för dem meddelade koncessioner
ej längre gällde eller att de av annan anledning lagts ned. Antalet
återstående såsom enskilda redovisade järnvägar utgjorde följaktligen 83
(resp. 51, 25 och 7), men eftersom vissa av ifrågavarande järnvägar jämlikt
vederbörliga beslut förenats med varandra, var vid tiden för genomgången
av böckerna antalet enskilda järnvägsenheter, som förtecknats i dessa, bara
58 (resp. 43, 8 och 7).

Åtskilliga omständigheter ger anledning att misstänka, att fastighetsböckernas
redovisning inte lämnat en verklighetstrogen bild av dagens läge
beträffande förekomsten av enskilda järnvägar. Enligt vad som inhämtats
torde antalet f. n. existerande enskilda järnvägar inte vara tillnärmelsevis
så stort som inskrivningsböckerna utvisar. Antalet torde kunna uppskattas
till blott ett tjugutal.

Promemorian. Efter en redogörelse för tillkomsten av och innehållet i järnvägsförordningen
samt för tillämpningen av förordningen behandlas i promemorian
frågan om det föreligger behov av särbestämmelser för enskilda
järnvägar beträffande lagfart på och inteckning i järnvägsmark samt på
utsöknings- och konkursrättens område. Det erinras om att bestämmelserna
i järnvägsförordningen innebär bl. a. att järnvägen inskrivningsrättsligt i
hela sin sträckning betraktas som en fastighet och att som tillbehör till denna
räknas lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd som används för järnvägstrafiken.
Vidare innehåller förordningen utsöknings- och konkursbestämmelser
som leder till att järnvägen bibehålls som en enhet även efter
exekutiv försäljning. Syftet med järnvägsförordningen är främst att främja
utbyggnaden av järnvägsnätet genom att underlätta kreditförsörjningen för
de enskilda järnvägsföretagen.

I promemorian anförs därefter att JB på panträttens och inskrivningsväsendets
område innehåller bestämmelser som föranleder att järnvägsförordningen
inte kan behållas oförändrad när JB träder i kraft. Även om förordningens
sakliga innehåll inte ändras bedöms den överarbetning som krävs
med anledning av den nya lagstiftningen bli av relativt ingripande beskaffen -

257

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

het. Under sådana förhållanden anses det naturligt att ta upp frågan om
det finns skäl att för framtiden behålla järnvägsförordningens bestämmelser.

Det erinras i promemorian om att ännu så sent som år 1930, då de svenska
järnvägarna nådde sin hittills största sträckning, belöpte avsevärt mera
än hälften av banlängden på de enskilda järnvägarna men att bilden numera
är en helt annan.

Den av statsmakterna bedrivna trafikpolitiken har enligt promemorian
medfört en väsentlig förskjutning på detta område av annat slag. Sådana
enskilda järnvägar som haft större betydelse från samhällssynpunkt har
förvärvats av staten. I huvudsak används kvarvarande enskilda järnvägar
av industriföretag för godstransport inom ramen för den industriella verksamheten.
Samhällsintresset gör sig till följd av denna utveckling inte alls
gällande på detta område på samma sätt som tidigare.

Trots den pågående utvecklingen bedöms det inte som realistiskt att räkna
med att samtliga alltjämt existerande privatbanor kommer att försvinna
genom att de går över i statlig ägo eller genom att de av en eller annan orsak
läggs ned. Det är inte uteslutet att enstaka nyanläggningar av enskilda
järnvägar kan komma i fråga.

När det gäller att mot bakgrunden av det anförda ta ställning till frågan
om behovet av att behålla järnvägsförordningen i fortsättningen framhålls
det i promemorian till en början att anledning torde saknas att i fortsättningen
särskilt stimulera tillkomsten eller bibehållandet av enskilda järnvägar
med hjälp av bestämmelser av det slag som finns i järnvägsförordningen.
Särbestämmelser av utsöknings- eller konkursrättslig natur är
numera utan varje betydelse. Inte heller de speciella inskrivningsrättsliga
bestämmelserna synes i dagens läge vara alltför starkt motiverade. Ingenting
hindrar att ett järnvägsföretags fastighetsinnehav sammanförs till ett
fåtal enheter, exempelvis en för varje registerområde, och att dessa enheter
sedan utnyttjas som kreditunderlag i vanlig ordning. Inteckning i järnvägsföretagets
fasta egendom kan sedan kompletteras med företagsinteckning i
de i järnvägsrörelsen ingående inventarier och annat som inte enligt numera
gällande bestämmelser utgör tillbehör till fast egendom. Från kreditförsörjningssynpunkt
finns därför knappast behov av att behålla järnvägsförordningen.

Enligt promemorian kan det å andra sidan göras gällande att det i och
för sig inte finns skäl att slå sönder de inskrivningsrättsliga enheter som de
nuvarande enskilda järnvägarna utgör. Det anses inte möta något avgörande
hinder att tills vidare behålla dessa järnvägar som särskilda inskrivningsrättsliga
enheter under förutsättning att bestämmelserna i JB i övrigt görs
tillämpliga på järnvägarna.

Mot bakgrunden härav anses det i promemorian vara lämpligt att upphäva
järnvägsförordningen men att i fråga om järnväg på vilken förordningen

9 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

vid upphävandet är tillämplig ge vissa särbestämmelser. Dessa bör gå ut på
att järnvägen vid tillämpning av JB:s bestämmelser om fast egendom betraktas
som en enhet med samma omfattning som gällde enligt förordningen.
Det föreslås ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra var inskrivningsärende
angående järnväg skall handläggas.

Remissyttrandena. Förslaget att upphäva järnvägsförordningen har nästan
enhälligt tillstyrkls eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Lantmäteristyr elsen anser att de enstaka nyanläggningar av enskilda järnvägar
som kan tänkas bli utförda inom en överskådlig framtid torde komma
att avse rent lokala trafikändamål. Från lagfarts- och inteckningssynpunkt
torde inte behövas några särskilda regler utöver de allmänna inskrivningsrättsliga
bestämmelserna.

Lagberedningen anser det däremot inte möjligt att helt undvika särbestämmelser
för enskilda järnvägar, om man räknar med nyanläggningar.
Med hänsyn till kreditfrågorna och trafikanternas intresse bör alla fastigheter
som hör till ett järnvägsföretag och som behövs för järnvägsdriften
ligga i samma ägares hand. Låter man de regler som i allmänhet gäller
för fastigheter bli tillämpliga på j ärnvägsmarken utan inskränkning kan
följden bli att enstaka delar av järnväg som omfattar flera registerfastigheter
blir utmätta och sedan säljs för sig. Borgenär som har panträtt i
alla j ärnvägsfastigheterna kan trots detta inte dra in de återstående fastigheterna
i det exekutiva förfarandet. Som framgår av 6: 19 JB är det nämligen
en förutsättning för indragning att fastigheterna svarar för gemensam
inteckning. Gemensam inteckning kan på grund av förbudet mot s. k. interregionala
inteckningar i 22: 2 JB inte meddelas i det hela. Även om till
äventyrs alla järnvägsfastigheterna utmäts eller skall säljas exekutivt under
konkurs, blir det i brist på särbestämmelser inte möjligt att utbjuda dem
endast i gemensamt utrop, vilket är nödvändigt om försäljning till samma
köpare skall säkerställas. Exekutiv försäljning av flera järnvägsfastigheter
kan på grund av de exekutionsrättsliga forumreglerna komma att åvila olika
överexekutorer, om inte speciella regler ges. Enligt beredningen bör de
regler som behövs kunna göras långt enklare än de nu gällande. Väsentligt
är att hela järnvägen med tillhörande mark, byggnader och rullande materiel
behandlas som en fastighet. Särskilda utsöknings- och konkursrättsliga
bestämmelser torde då lättare kunna undvaras.

Förslaget att tills vidare behålla de enskilda järnvägar på vilka förordningen
vid upphävandet är tillämplig som särskilda enheter godtas av samtliga
remissinstanser. Lantmäteristyrelsen anser att det från fastighetsbildningssynpunkt
skulle vara till fördel om existerande enheter slopades. Med
hänsyn till enheternas betydelse för kreditgivpingen vill styrelsen dock inte
motsätta sig att de tills vidare bibehålls.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

259

Departementschefen. I promemorian föreslås att järnvägsförordningen
upphävs men att de enskilda järnvägar på vilka förordningen är tillämplig
tills vidare behålls som särskilda enheter. Förslaget har fått ett i huvudsak
positivt mottagande av remissinstanserna.

Järnvägsförordningen tillkom för att underlätta finansieringen av det
livliga privata järnvägsbyggande som tagit sin början på 1850-talet. Förordningen
avser endast större enskilda järnvägar för vilka Kungl. Maj :t
beviljat koncession med rätt till expropriation. Järnvägsanläggningar av
mindre omfattning, t. ex. sådana som byggts på anläggarnas egna fastigheter,
faller däremot utanför förordningen. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet
har medfört att trafiken lagts ned på åtskilliga järnvägssträckor,
såväl statsbanelinjer som enskilda linjer. Byggandet av enskilda
järnvägar av det slag som avses i järnvägsförordningen har enligt vad jag
erfarit upphört i början av 1940-talet. Såvitt nu kan bedömas torde det inte
framdeles bli aktuellt med nyanläggningar annat än i rena undantagsfall.
Hur finansieringen av sådana företag kommer att ordnas är ovisst och
hänger i hög grad samman med vem som står bakom företaget. Det förefaller
emellertid sannolikt att behövliga medel kan komma att anskaffas i
sådana former att fråga om panträtt i järnvägsföretagets fastigheter inte
blir aktuell. Redan av dessa skäl anser jag att det saknas anledning att
behålla särskilda regler för eventuella nyanläggningar av enskilda järnvägar.

Härtill kommer att det inte finns något hinder för inteckning av ett järnvägsföretags
fastigheter enligt de allmänna inskrivningsrättsliga reglerna.
Som framhållits i promemorian kan inteckning i den fasta egendomen kompletteras
med företagsinteckning. Under remissbehandlingen har det påtalats
att de allmänna inskrivningsrättsliga reglerna är mindre väl lämpade
för järnvägarna, bl. a. på grund av förbudet i JB mot gemensam inteckning
av fastigheter som inte hör till samma inskrivningsområde (22: 2). Enligt
min mening behöver de sällsynta fall som kan bli aktuella inte medföra några
svårare komplikationer, särskilt som det finns anledning räkna med att
inskrivningsmyndigheternas områden inom en nära framtid kommer att
väsentligt vidgas. Intresset av särskilda regler för att i vissa eventuella fall
möjliggöra gemensam inteckning i järnvägsföretags hela fastighetsinnehav
framstår därför f. n. som föga aktuellt.

Mot bakgrund av vad jag anfört nu ansluter jag mig till promemorieförslaget
att inte behålla några särskilda inskrivningsrättsliga regler för framtida
nyanläggningar.

I fråga om redan existerande enskilda järnvägar tillstyrker jag liksom
flertalet remissinstanser promemorieförslaget att dessa tills vidare bör behållas
som särskilda enheter. Detta bör liksom f. n. gälla vid tillämpningen
av såväl inskrivningsrättsliga bestämmelser som regler av utsöknings- och
konkursrättslig natur.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Antalet enskilda järnvägar har minskat kraftigt under de senaste decennierna
och uppgår nu till högst ett tjugutal. Som jag tidigare har anfört
torde någon nyanläggning av enskild järnväg inte ha skett sedan början
av 1940-talet. Dessa förhållanden medför att antalet inskrivningsärenden
angående järnväg kan antas bli mycket ringa. Ärenden om lagfart på
järnväg i dess helhet eller på mark som förvärvats för utvidgning eller omläggning
av järnväg kan sålunda förväntas förekomma endast undantagsvis.
Däremot kan det i något större utsträckning förekomma ärenden med
anledning av att mark frånsålts järnväg. Vidare finns det anledning räkna
med en del inteckningsärenden, t. ex. ansökan om inteckning eller dödning
av inteckning. För dessa inskrivningsärenden behövs vid sidan av de
allmänna bestämmelserna i JB särskilda regler i flertalet av de avseenden
som nu är reglerade i järnvägsförordningen. Enligt min mening bör därför
bestämmelserna i järnvägsförordningen om lagfart och inteckning i
princip gälla för de järnvägar på vilka förordningen är tillämplig när JB
träder i kraft. Med hänsyn till att bestämmelserna kommer att tillämpas
endast i mycket begränsad omfattning anser jag det inte behövligt att i
detta sammanhang göra någon överarbetning av förordningen.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i järnvägsförordningen om utmätning
och förvaltning under konkurs biträder jag liksom remissinstanserna
vad som anförts i promemorian om att dessa bestämmelser numera är
utan betydelse. Det saknas därför anledning att låta dessa regler gälla i
fortsättningen. Som jag nyss anfört bör järnvägarna dock även i fortsättningen
behandlas som särskilda enheter vid tillämpningen av de allmänna
utsökning»- och konkursrättsliga reglerna.

Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda att järnvägsförordningen upphävs
men att de allmänna föreskrifterna samt flertalet av bestämmelserna
om lagfart och inteckning i järnvägsförordningen alltjämt skall gälla för
järnväg på vilken förordningen är tillämplig vid JB:s ikraftträdande. I
samband med att järnvägsförordningen upphävs bör upphävande ske även
av lagen (1884: 32 s. 3) angående utsträckt tillämpning av de i förordningen
den 15 oktober 1880 meddelade särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs.

Vad jag föreslagit nu medför ändring i 2 § JP. Uppräkningen i denna
paragraf av de författningar som skall upphöra att gälla vid JB:s ikraftträdande
skall sålunda kompletteras med järnvägsförordningen och 1884 års
lag. De särskilda övergångsbestämmelserna för redan existerande järnvägar
föreslås intagna i en ny paragraf i JP, 8 a §. De regler i järnvägsförordningen
som föreslås få fortsatt tillämpning är de allmänna bestämmelserna
i 1 och 2 §§ samt bestämmelserna om lagfart i 4—7 §§ och
om inteckning i 9, 11 och 12 §§. Föreskrifterna i 3 och 8 §§ om handläggningen
av inskrivningsärenden angående järnväg föreslås utgå. I stället

261

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

bör Kungl. Maj :t ges rätt att meddela bestämmelser i detta avseende. Reglerna
i 10 och 14 §§ torde numera sakna varje betydelse och har därför
inte medtagits.

Upphävandet av järnvägsförordningen medför vidare ändring i 9 § lagen
(1886: 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.
Hänvisningen i nämnda paragraf till 1 § järnvägsförordningen föreslås sålunda
ersatt med en uttrycklig regel.

262

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 dr 1970

4. Inteckningsansvaret vid avstyckning från samfälld mark
Allmänna synpunkter

Inledning. Som förut nämnts har inom justitiedepartementet upprättats
en promemoria angående inteckningsansvaret vid avstyckning från samfälld
mark.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av hovrätten för
Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen, bankinspektionen, länsstyrelsen i Kopparbergs
län, inskrivningskommittén, Svenska Bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges Jordbrukskasseförbund, Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Föreningen för tjänstemän
inom Sveriges stadshypoteksorganisation, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges
lantmätareförening och Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen. Vid yttrandet
från länsstyrelsen i Kopparbergs län har fogats yttrande av överlantmätaren
i länet.

Gällande rätt. En gemensam inteckning kan enligt 37 § 4 mom. IF dödas
i viss eller vissa av de fastigheter som den besvärar (relaxation). För relaxation
krävs i princip att inteckningshandlingen ges in och att ägarna
till de fastigheter, i vilka inteckningen dödas, lämnar sitt medgivande.
Skall inteckningen dödas i fastighet som svarar endast subsidiärt, krävs
dock inte fastighetsägarens medgivande. Svarar fastigheten primärt, medför
relaxationen att inteckningen upphör att gälla i fråga om fastighetens primärbelopp.
Vid relaxation kan jämlikt 33 § IF göras förbehåll om att inteckningshavaren
skall ha rätt att för belopp, som skulle falla på fastighet,
i vilken inteckningen dödas, hålla sig till återstående intecknad egendom.
Ett sådant förbehåll får meddelas endast om samtycke lämnats av vederbörande
rättsägare, dvs. av alla intressenter, vilkas rättsställning försämras
genom åtgärden.

Utom i IF finns bestämmelser om relaxation i lagen (1907: 83 s. 1) angående
ryttare-, soldat- och båtmanstorps befriande i vissa fall från ansvar
för inteckningar i stamfastigheten (1907 års lag) och lagen (1931:158) om
avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i
stamfastighet (1931 års lag). Bakgrunden till 1907 års lag var det beslut om
indelningsverkets successiva upphörande som fattades år 1901. Lagstiftningen
syftade till att underlätta att de förutvarande knektetorpen kunde
behållas som självständiga jordbrukslägenheter. Detta syfte skulle uppnås

263

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

bl. a. genom att möjlighet öppnades att på ett enklare sätt än vad IF medgav
få sådan mark frigjord från vissa på dess stamhemman vilande inteckningar.

En förutsättning för ansvarsbefrielse enligt 1907 års lag är att fastigheten
avsöndrats och utgör område som varit anslaget till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtmanstorp. Är det fallet, skall på ansökan av egendomens
ägare anteckning göras i fastighetsboken om förhållandet. Meddelande om
anteckningen skall tillställas länsstyrelsen, som utfärdar kungörelse. Inteckningshavare
som önskar att den avsöndrade fastigheten fortfarande skall
svara för viss inteckning som meddelats i stamhemmanet skall göra anmälan
därom senast på den inskrivningsdag som infaller näst efter sex
månader från anteckningen i fastighetsboken. Om sådan anmälan inte görs,
är fastigheten fri från ansvar för inteckning för fordran som meddelats i
stamhemmanet eller del därav. Inteckningen skall oavkortad gälla i återstoden
av den intecknade fastigheten. Bestämmelserna om inteckning för fordran
har beträffande inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån,
som åt någon upplåtits att till visst belopp i penningar eller varor utgå ur
stamhemmanet eller del därav, motsvarande tillämpning på det skadestånd,
vartill rättighetens innehavare kan vara berättigad. Vad som föreskrivs om
avsöndrad lägenhet gäller även beträffande avstyckat område, om stamfastigheten
och området inte längre har samme ägare.

1931 års lag innehåller bestämmelser dels om begränsning eller avlösning
av ansvar för inteckning i stamfastighet dels om ansvarets upphörande
efter kungörelse. Reglerna om ansvarets begränsning och avlösning avser
att för främjande av egnahemsrörelsen och annan från social synpunkt
önskvärd jordstyckning underlätta att styckningslott befrias från ansvar
för inteckning i stamfastigheten. Vidare tillgodoses genom särskilda bestämmelser
behovet av att kunna begränsa eller avlösa inteckningsansvaret
för sådan fastighet som, helt eller delvis, består av förut samfälld mark.

Bestämmelserna om inteckningsansvarets begränsning och avlösning är
tillämpliga endast om stamfastigheten eller, där det avstyckade området
tillhört flera fastigheter, någon av stamfastigheterna är gemensamt intecknad
med annan fastighet och området överlåtits för att tillgodose bostadseller
egnahemsändamål eller stärkande av befintligt mindre jordbruk eller
inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn. Utgörs det avstyckade
området av mark, som varit samfälld för flera än tio fastigheter
med skilda ägare, gäller dock inte begränsningarna i fråga om inteckningsgemenskap
och syftet med överlåtelsen.

Begränsning eller avlösning av inteckningsansvaret kan, under förutsättning
att området avstyckats till särskild fastighet och överlåtits till annan,
vinnas i fråga om ansvaret för fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån, varför stamfastigheten häftar på grund av inteckning eller enligt
It kap. 2 § äldre jordabalken.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Ansökan om begränsning eller avlösning av inteckningsansvaret skall
göras hos inskrivningsdomaren inom viss tid från överlåtelsen. Inskrivningsdomaren
kan med stöd av särskild utredning meddela beslut angående
det belopp vartill han funnit områdets värde böra skattas samt förklara att
ansvaret skall vara begränsat till detta värde. Ur området får därefter till
gäldande av brist i stamfastigheten inte uttagas mer än som motsvarar
ansvarsbeloppet. Har avlösning begärts och stamfastighetens ägare samtyckt
till åtgärden skall inskrivningsdomaren förklara att sökanden äger avlösa
ansvaret genom att nedsätta ansvarsbeloppet. Sedan nedsättning verkställts
besväras området ej vidare av inteckningen. Nedsättningen sker
hos länsstyrelsen, som fördelar beloppet på vederbörande inteckningshavare
och därmed likställda som om beloppet utgjorde vid exekutiv auktion på
stamfastigheten influten köpeskilling.

Reglerna om ansvarets begränsning och avlösning har motsvarande tilllämpning
på område som avstyckats för sammanläggning med annan fastighet.
Beslut om begränsning eller avlösning får i sådant fall inte meddelas
förrän förordnande om sammanläggning givits och avser hela den nybildade
fastigheten. Särskilda bestämmelser gäller för det fall att avlösning är
nödvändig för sammanläggningens genomförande.

Bestämmelserna om inteckningsansvarets upphörande efter kungörelse
avser område som avstyckats eller avsöndrats från mark vilken är samfälld
för flera än tio fastigheter med skilda ägare. För dessa fall har anordnats
ett preklusionsförfarande i nära anslutning till reglerna i 1907 års lag. I huvudsak
innebär bestämmelserna att området kan befrias från ansvar för
fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, varför stamfastigheten
häftar på grund av inteckning eller enligt It kap. 2 § äldre jordabalken,
såframt omständigheterna utgör grund för antagande att inteckningshavares
säkerhet inte därigenom avsevärt minskas. Befrielsen inträder först
efter en av inskrivningsdomaren på ansökan av områdets ägare utfärdad
kungörelse med anmaning till rättsägare, som vill bestrida ansökningen, att
vid talans förlust göra anmälan därom inom sex månader. Inkommer ej
sådant bestridande, skall inteckning i stamfastigheten ej vidare besvära området.
Sådan inteckning gäller oavkortad i återstoden av den intecknade
fastigheten.

Lagberedningens förslag till ny jordabalk. Lagberedningens förslag till
jordabalk (SOU 1960: 25) innebar att det gemensamma inteckningsansvaret
skulle avskaffas och ersättas av institutet bruksenhet. De i bruksenheten
ingående fastigheterna skulle i inskrivningsrättsligt hänseende behandlas
som om de var en enda fastighet. Någon motsvarighet till IF:s relaxationsbestämmelser
fordrades följaktligen inte. Förslaget innehöll förbud
mot inteckning i ideell andel av fastighet (8: 2) samt bestämmelser om
uppdelning av gemensamt inteckningsansvar vid fastighetsdelning (8: 17).

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Bestämmelserna i 8:17 om uppdelning av panträtten vid fastighetsdelning
innebar att uppdelningen i första hand skulle ske efter värdeförhållandet
mellan fastigheterna. Efter medgivande av berörda rättsägare eller
efter särskild o skadlighetsprövning kunde uppdelningen dock ske efter
annan grund eller så att en av fastigheterna skulle svara för hela panträtten.
En särregel upptogs för det fall att avstyckning avsåg område, som
var gemensamt för två eller flera fastigheter. Om i sådant fallt panträtten
i de särskilda fastigheterna skulle kvarstå i området skulle även bestämmas
i vilken ordning panträtterna skulle gälla inbördes i detta. Beredningen anförde
i anslutning till sistnämnda bestämmelser att situationen i detta fall
i viss mån är densamma som vid sammanläggning av fastigheter eller faslighetsdelar.
I flertalet fall torde emellertid en sådan situation kunna förebyggas
genom att stamfastigheten efter oskadlighetsprövning ensam fick
svara för panträtten. I regel medför avstyckningen inte en sådan värdeminskning
av stamfastigheten att panthavarens säkerhet därigenom torde
avsevärt rubbas (jfr SOU 1960: 25 s. 210—212).

En följd av lagberedningens inställning till gemensamma panträtter var
att 1907 och 1931 års lagar kunde upphävas. Beträffande redan uppkomna
gemensamma inteckningar föreslog beredningen en tioårig avvecklingstid.
Gemensam inteckning från tiden före balkens ikraftträdande skulle efter
utgången av avvecklingstiden i viss ordning uppdelas på de särskilda fastigheterna.
Under övergångstiden skulle 1907 och 1931 års lagar äga tillämpning.
Vad beträffar förbudet mot panträtt i ideell andel av fastighet innebar
övergångsbestämmelserna att inteckning från tiden före balkens ikraftträdande,
som meddelats i andel av fastighet skulle upphöra att gälla sedan
tio år förflutit efter ikraftträdandet, även om andelen häftade för inteckningen
gemensamt med fastighet.

Lagberedningens förslag om förbud mot inteckning i andel av fastighet
mottogs positivt av flera remissinstanser. Det anfördes att förbudet borde
genomföras även om man behöll systemet med gemensamma inteckningar.
Beredningens förslag om avveckling av äldre andelsinteckningar blev dock
föremål för skarp kritik. Remissyttrandena får närmast tolkas på det sättet,
att de äldre andelsinteckningarna inte borde avvecklas tvångsvis, om
systemet med gemensamma inteckningar skulle behållas. Awecklingsregeln
ansågs vara en alltför djupt ingripande åtgärd mot redan vunna rättigheter
och övergångstiden ansågs vara för kort. Från kreditinstitutionernas sida
anfördes särskilt att den föreslagna avvecklingsproceduren skulle innebära
påtagliga förlustrisker för inteckningshavarna och kräva noggranna undersökningar
av kreditgivarnas inteckningsportföljer för identifiering av existerande
andelsinteckningar.

Jordabalksutredningens förslag till ny jordabalk. I utredningens förslag
(SOU 1963: 55), där institutet gemensam panträtt bibehållits, har tagits upp

9f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

266

Iiungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

särskilda regler om bl. a. relaxation av gemensamma inteckningar. Det av
beredningen föreslagna förbudet mot särskild panträtt i ideell andel av fastighet
har behållits.

Med det förändrade ställningstagandet till de gemensamma panträtterna
fann utredningen att 1907 och 1931 års lagar alltjämt hade en funktion att
fylla. I utredningens förslag togs därför upp en allmän erinran om relaxationsbestämmelser
vid sidan av jordabalken (26: 16 tredje stycket). I anslutning
till reglerna om uppdelning av inteckning tog utredningen upp en
bestämmelse som innebar att om uppdelning skedde så att särskilda panträtter
kom att vila på den avstyckade fastigheten, skulle i förekommande
fall även avgöras i vilken inbördes ordning panträtterna däri skulle gälla
(26: 17 första stycket). I motiven hänvisade utredningen till 8: 17 i beredningens
förslag.

Utredningens förslag till promulgationslag innehöll inte någon motsvarighet
till beredningens förslag om avveckling av äldre andelsinteckningar.
Det av utredningen föreslagna förbudet vände sig sålunda enbart mot framtida
andelsinteckning. Utredningens förslag att bibehålla de gemensamma
inteckningarna lämnades i huvudsak utan erinran under remissbehandlingen.
Endast lantmäteristyrelsen framförde vissa avvikande synpunkter och
ansåg bl. a. att det är otillfredsställande att fastighetsdelning skall behöva
föranleda att gemensamt inteckningsansvar uppkommer. En tänkbar utväg
vore, menade styrelsen, att redan i fastighetsdelningsproceduren inordna
någon form av obligatorisk uppdelning av inteckningsansvaret. Styrelsen
anförde vidare.

Ännu angelägnare är emellertid att en förenklad form för panträttsreglering
står till buds i samband med avstyckning från samfälld mark. Som
tidigare berörts uppkommer vid sådan avstyckning invecklade och irrationella
förhållanden med hänsyn till ansvaret för panträtt grundad i stamfastighet.
Särskilt blir detta givetvis fallet om stamfastigheterna är många och
panträtt är grundad i ett flertal av dessa. Därtill kommer att förbud i JB
mot särpanträtt i fastighet som jämväl är belastad av gemensam panträtt
kommer att i allmänhet framtvinga en panträttsreglering i förhållande till
de panträttsbelastade stamfastigheterna. I flertalet fall torde avstyckning
från samfälld mark reellt sett vara utan betydelse för panträttshavarnas
säkerhet. För dessa fall föreligger ett påtagligt behov av ett förenklat förfarande.
Att tillämpa instituten uppdelning och relaxation är praktiskt ogörligt
om stamfastigheterna är många. Kungörelseförfarandet enligt 1931 års
lag är då en mera framkomlig väg, men även detta förfarande är mera omständligt
samt tids- och kostnadskrävande än vad som i flertalet fall är motiverat.
En formellt ytterst enkel procedur skulle erhållas om det stadgades
i jordabalken att delning av samfälld mark genom avstyckning eller
därmed jämförlig åtgärd över huvud icke skulle anses som delning av fastighet
vid tillämpning av reglerna om gemensam panträtt, såvida den genom
åtgärden bildade fastigheten väsentligen saknar betydelse för panträtt
grundad i delägarfastighet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

267

Det remitterade jordabalksförslaget. I JB har frågan om den gemensamma
panträtten lösts i huvudsak enligt jordabalksutredningens förslag.

Beträffande avstyckning från samfälld mark anförde jag vid remissen till
lagrådet den 11 februari 1966 att förhållandena är så speciella att en särbehandling
kan vara motiverad. Jag ansåg dock tveksamt om den av lantmäteristyrelsen
förordade lösningen var den lämpligaste. En alternativ möjlighet
var att reformera förfarandet enligt 1931 års lag. Denna lag skulle
under alla förhållanden överses med anledning av jordabalksreformen. I
samband därmed borde frågan ägnas speciell uppmärksamhet.

Bestämmelserna i JB om gemensamma inteckningar och därmed sammanhängande
frågor innehåller i huvudsak följande.

Ansökan om inteckning skall avse viss fastighet eller vissa fastigheter.
Inteckning i andel av fastighet är alltså förbjuden. För att åstadkomma en
homogen inteckningsbelastning har givits särskilda bestämmelser angående
objektet för inteckningsansökan. Ansökan får sålunda avse flera fastigheter
gemensamt endast om de är i en ägares hand och belägna inom samma
inskrivningsmyndighets område. Angår ansökan fastighet som svarar
för beviljad eller sökt inteckning, måste ansökningen avse samma fasta
egendom som inteckningen och får inte avse fastighet som ej svarar för inteckningen.

Relaxation av inteckning skall alltid innebära att panthavaren är förbehållen
rätten att för belopp, som skulle falla på den fastighet vari inteckningen
upphör, hålla sig till övrig intecknad egendom. Som en konsekvens
av homogenitetskravet (22:2 andra stycket sista punkten) ges en särskild
regel för det fall att flera gemensamma inteckningar avser samma fasta
egendom. I så fall får fastighet inte befrias från sitt ansvar för någon av
inteckningarna utan att motsvarande åtgärd samtidigt vidtas beträffande de
övriga inteckningarna (22: 11 första stycket). För relaxation i viss fastighet
fordras medgivande av ägaren av denna fastighet samt av ägare av övriga
av inteckningen besvärade fastigheter och innehavare av panträtt eller annan
rättighet som är inskriven, om rättigheten gäller i en eller flera av
fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Svarar den
fastighet vari relaxationen sker endast subsidiärt, fordras dock inte medgivande
från ägaren av denna fastighet eller ägaren av eller rättighetshavare
i stamfastigheten eller fastighet som före den ifrågavarande svarar för
brist i stamfastigheten (22:11 andra stycket). I samband med bestämmelserna
om relaxation hänvisas till särskilda bestämmelser om hur avstyckat
område i annan ordning kan befrias från ansvar för inteckning i stamfastighet
(22: 11 fjärde stycket).

Beträffande den i 26: 17 första stycket i jordabalksutredningens förslag
upptagna bestämmelsen om inskrivningsreglering i vissa fall då särinteckning
efter uppdelning kommer att vila på fastighet, som bildats genom avstyckning
från mark, som är samfälld för flera fastigheter, och motsvaran -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

de i 8: 17 i lagberedningens förslag upptagna regel anförde jag i remissen
den 11 februari 1966 att den av beredningen föreslagna regeln skulle betraktas
från den utgångspunkten, att varje stamfastighets inskrivningsbelastning efter
delningen inte kommer att besvära avstyckningen i dess helhet utan endast
stamfastighetens andel i avstyckningen. Eftersom JB bygger på förutsättningen
att en delinteckning inte får avse andel i en registerfastighet
bör en uppdelning på angivet sätt inte komma i fråga. JB saknar sålunda
motsvarighet till den i 26: 17 första stycket i utredningens förslag
upptagna regeln. Frågan om gravationssanering vid avstyckning från samfälld
mark borde i stället tas upp till behandling i samband med följdlagstiftningen.

I fråga om övergångsbestämmelser till reglerna om gemensam inteckning
bygger JP på jordabalksutredningens förslag. Sålunda föreslås att förbudet
mot inteckning i andel av fastighet sätts i kraft utan särskilda regler om
tvångsavveckling av tidigare andelsinteckningar. En viss övergångsreglering
har föreslagits i fråga om homogenitetskravet i den nya balken. Förslaget
innebär att man vid tillämpning av homogenitetskravet i balken övergångsvis
under 15 år inte skall ta hänsyn till inteckningar, som beviljats
eller sökts före ikraftträdandet (46 §). Reglerna innebär bl. a. att om fastighet
avstyckats från samfälld mark utgör inteckningar från tiden före balkens
ikraftträdande i stamfastigheterna inte hinder mot särinteekning i avstyckningen
under övergångstiden. Efter denna tid föreligger däremot hinder
mot inteckning i den avstyckade fastigheten.

Som ett led i avvecklingen av befintliga andelsinteckningar har i JP
även införts en bestämmelse att sådana inteckningar blir utan verkan vid
exekutiv försäljning av fastighet. Borgenären är i konsekvens härmed skyldig
att motta kontant betalning vid medelsfördelningen (29 § andra stycket).

Ben nya fastighetsbildningslagen. I detta sammanhang är också det aktuella
lagstiftningsarbetet på fastighetsbildningens område av intresse. FBL,
som grundar sig på det av 1954 års fastighetsbildningskommitté avlämnade
betänkandet ”Fastighetsbildning” (SOU 1963: 68), innebär en genomgripande
reform av hela fastighetsbildningslagstiftningen. Samtliga åtgärder
som syftar till ändring av en fastighets struktur i något avseende föreslås
utgöra ett enda institut, fastighetsreglering, som ersätter laga skifte för
omarrondering, ägoutbyte, servitutsutbrytning och sammanföring av samfälld
vägmark in. m. med angränsande fastighet. För nybildning av fastighet
föreslås tre institut, nämligen avstyckning, klyvning och sammanläggning.
I detta sammanhang är närmast reglerna om avstyckning och sammanläggning
av intresse.

Kommittén ansåg att man också för framtiden behöver en form av fastighetsbildning
som motsvarar de nuvarande avstyckningarna samt att

269

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

några väsentliga ändringar i avstyckningsinstitutets allmänna uppbyggnad
inte är påkallade. Bara i fråga om vad som skall kunna utbrytas genom avstyckning
föreslås en ändring av mera principiell betydelse. Medan nuvarande
lagstiftning tillåter avstyckning endast för att avskilja visst bestämt
markområde, borde också andel i samfällighet kunna avstyckas självständigt.

I ett par remissyttranden över kommitténs förslag framfördes den uppfattningen
att man vid avstyckning, liksom vid fastighetsreglering, borde
kunna företa en oskadlighetsprövning rörande inteckningshavarnas säkerhet.

Enligt FBL kan fastighets andel i samfällighet avstyckas för att utgöra
fastighet för sig eller ingå i sammanläggning (10: 1). Liksom hittills kan
genom avstyckning även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet avskiljas
(10: 2). Beträffande frågan om avstyckat områdes befrielse från ansvar
för panträtt i stamfastigheten hänvisas i motiven till frågans behandling
i JB. I fråga om avstyckning från samfälld mark anförs att ytterligare
överväganden kommer att ske i anslutning till arbetet med följ dlagstiftning
till jordabalken. Med hänsyn härtill togs i remissen inte upp regler om att
sådan befrielse skulle kunna ske genom en form av oskadlighetsprövning
vid förrättningen.

När det gäller förfarandet vid avstyckning finns i detta sammanhang anledning
påpeka den nyheten i FBL att fastställelseprövningen avskaffats
och att fastighetsbildning är fullbordad när uppgift om åtgärden införts i
fastighetsregistret (1: 2). Bestämmelsen innebär att en fastighets tillkomst i
faktiskt och rättsligt hänseende blir slutgiltig i och med registreringen.
Genom registreringen inträder således de sakrättsliga verkningarna av fastighetsbildningsbeslutet,
dvs. beslutet blir gällande mot tredje man. Det
innebär att fastighetsbildningens inverkan beträffande inskriven rättighet
gäller i och med registreringen.

Frågan om sammanläggnings beroende av inteckningsförhållandena har
i FBL lösts på i huvudsak samma sätt som i nuvarande lagstiftning. Om
mer än en av de i sammanläggningen ingående fastigheterna besväras av
beviljad eller sökt inskrivning föreligger sålunda i princip hinder mot
sammanläggning. Två undantag har uppställts då sammanläggning får ske
trots att mer än en av fastigheterna besväras av inteckning. Det ena undantaget
tar sikte på det fallet att fastigheterna är homogent belastade. Även
om någon fastighet skulle besväras av särinteckning med sämre rätt kan
sammanläggning dock äga rum, förutsatt att rättighetshavaren medgivit
sammanläggningen. Det andra undantaget avser det fall att berörda rättsägare
medgivit sammanläggningen på grundval av förslag till företrädesordning
för inskrivningarna i den genom sammanläggning bildade fastigheten
(12:5).

När det gäller förfarandet vid sammanläggning innehåller FBL avsevär -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr låö år 1970

da ändringar i förhållande till nu gällande ordning. De ändrade bestämmelserna
sammanhänger delvis med att fastställelseprövningen avskaffas och
att fastighetsbildningsåtgärden får full rättsverkan först med registreringen.
Sammanläggning kommer sålunda inte att anses genomförd förrän
i och med att de fastigheter som ingår i sammanläggningen avförs ur fastighetsregistret
och den nybildade fastigheten antecknas. Detta innebär i
sin tur att sådana ändringar rörande inskrivningsförhållandena som påverkar
sammanläggningens tillåtlighet kan inträda så länge registrering inte
skett.

Förfarandet är i huvudsak ordnat på följande sätt. Ansökan görs hos fastighetsbildningsmyndigheten,
som först prövar om sammanläggning kan
ske med hänsyn till de allmänna villkoren för fastighetsbildning. Om hinder
på denna grund inte möter skall fastighetsbildningsmyndigheten inhämta
yttrande från inskrivningsmyndigheten i ärendet (12:9). Skulle
det därvid konstateras att hinder mot sammanläggningen föreligger med
hänsyn till inskrivningsförhållandena, skall inskrivningsmyndigheten vidta
åtgärder för att avlägsna hindren (12: 10). Om företrädesordning för
inskrivningarna i den sammanlagda fastigheten visar sig nödvändig, skall
inskrivningsmyndigheten upprätta förslag till sådan och inhämta de godkännanden
som behövs (12:11). I sitt yttrande skall inskrivningsmyndigheten
lämna en redogörelse för inskrivningsförhållandena och klart ange
huruvida hinder möter mot sammanläggning eller inte. I förekommande
fall skall till yttrandet fogas förslag till företrädesordning med behövliga
godkännanden. Samtidigt med att yttrandet avges gör inskrivningsmyndigheten
en anteckning härom i fastighetsboken. Fastighetsbildningsmyndigheten
skall därefter hållas underrättad om sådana ändringar beträffande
inskrivningsförhållandena som har betydelse för sammanläggningen. När
fastighetsbildningsmyndigheten fått inskrivningsmyndighetens yttrande,
tas sammanläggningsärendet åter upp till handläggning. Om yttrandet innebär
att hinder från inskrivningssynpunkt inte möter, bör sammanläggning
ske så snart som möjligt. För den händelse sammanläggning sker på
grundval av företrädesordning, skall denna fastställas till efterrättelse i
fastighetsbildningsbeslutet (12: 13). Inskrivningsmyndigheten skall omedelbart
underrättas om sammanläggningsbeslutet. I och med detta beslut upphör
dess skyldighet att upplysa fastighetsbildningsmyndigheten om ändringar
i inskrivningsförhållandena. I stället inträder inskrivningsförbud
beträffande de av sammanläggningen berörda fastigheterna. Detta förbud
varar till dess inskrivningsmyndigheten fått meddelande om att fastighetsbildningen
registrerats.

Promemorian. I promemorian erinras om att genom 1907 och 1931 års
lagar möjlighet har öppnats till relaxation av inteckningar i vissa fall utan
iakttagande av det i inteckningsförordningen föreskrivna förfarandet. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

271

sådan relaxation har uppställts olika villkor, betingade av de syften som
ligger bakom lagstiftningen i fråga. I promemorian tas därefter upp frågan
om det föreligger behov av särskild lagstiftning för att i framtiden möjliggöra
relaxation vid avstyckning från samfälld mark vid sidan av JB:s
regler härom samt hur en sådan lagstiftning i så fall bör vara utformad.

I fråga om behovet av lagstiftning om inteckningsbefrielse vid sidan av
JB:s bestämmelser anförs i promemorian att 1907 års lagstiftning åsyftade
att i anslutning till indelningsverkets upphörande för bildande av
egna hem underlätta att de förutvarande knekttorpen med äganderätt
skulle kunna behållas som självständiga jordbrukslägenheter. Redan i samband
med tillkomsten av 1931 års lag framhölls att 1907 års lag i viss mån
var av tillfällig natur och till stor del kunde antagas ha redan vunnit den
tillämpning, som var avsedd (NJA II 1931 s. 437). I promemorian anförs
att det är uppenbart att det numera inte är motiverat att genom särskilda
regler om relaxation underlätta bibehållandet av ifrågavarande torp. 1907
års lag bör därför upphävas.

Beträffande 1931 års lag anförs i promemorian att den innehåller skilda
regler för det fall att det avstyckade området utgörs av mark som varit
samfälld för flera än tio fastigheter och det fall att fastigheterna är färre till
antalet. I det föra fallet krävs för lagens tillämplighet endast att området
överlåtits till annan. I övriga fall har uppställts vissa särskilda villkor för
lagens tillämpning. Överlåtelsen skall ha avsett att tillgodose bostads- eller
egnahemsändamål eller stärkande av befintligt mindre jordbruk eller ha
inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrend.atorn. Lagstiftningen
har sålunda i denna del ett jord- och bostadspolitiskt syfte. Efter 1931 års
lag har emellertid tillkommit annan omfattande jord- och bostadspolitisk
lagstiftning. Av särskild betydelse på detta område är bestämmelserna om
statliga bostadslån samt ändringar i NJL varigenom arrendatorernas ställning
stärkts. Något behov av särskild lagstiftning för att genom begränsning
och avlösning av gemensamt inteckningsansvar främja ifrågavarande intressen
torde inte föreligga. Det relativt komplicerade och omständliga förfarande
som anvisas i lagen torde f. ö. inte ha kommit till användning i någon
större utsträckning. Även 1931 års lag bör därför upphävas i denna del.

När det gäller fastigheter som avstyckats från mark, samfälld för flera
fastigheter, anförs i promemorian att 1931 års lag innehåller dels regler om
inteckningsansvarets begränsning och avlösning och dels regler om ansvarets
upphörande efter kungörelse. Syftet med reglerna var att åstadkomma
en förenkling av relaxationsförfarandet i sådana fall då antalet stamfastigheter
är stort och det därför är förenat med praktiska svårigheter att införskaffa
nödvändiga medgivanden. Relaxationsinstitutet i JB motsvarar
relaxation med förbehåll enligt IF och innebär således skärpta krav på
medgivanden från rättsägare, vars ställning påverkas av åtgärden. Från
denna synpunkt föreligger sålunda även i fortsättningen ett starkt behov a^

272

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

regler som tillhandahåller ett enklare relaxationsförfarande vid avstyckning
från samfälld mark. Härtill kommer att ifrågavarande avstyckningar
ger upphov till andelsinteckningar. Det är med JB:s inställning till sådana
inteckningar särskilt angeläget att speciella regler ges beträffande avstyckningar
från samfälld mark. En ytterligare anledning härtill är homogenitetskravet
i JB. Detta krav innebär att det — efter utgången av viss övergångstid
— föreligger hinder mot inteckning i avstyckning från samfälld
mark innan denna befriats från ansvar för inteckningar i stamfastigheten.

Sammanfattningsvis anförs i promemorian beträffande behovet av särskilda
regler för inteckningsbefrielse i fråga om avstyckningar från samfälld
mark att det med hänsyn till inteckningsbestämmelserna i JB är nödvändigt
att JB kompletteras med särskild lagstiftning som ställer effektiva
medel till förfogande för sådan inteckningsbefrielse.

Det påpekas i promemorian att med avstyckning från samfälld mark avses
i detta sammanhang endast avstyckningar som innebär att samfälligheten
eller viss ägovidd av samfälligheten avskiljs. Sådana avstyckningar som
innebär att fastighets andel i samfällighet avstyckas föranleder inte några
komplikationer ur inteckningssynpunlct. I sådana fall är det fråga om endast
en stamfastighet och inteckningarna i denna kommer att besvära hela
den nybildade fastigheten. Från inteckningssynpunkt skiljer sig dessa avstyckningar
inte från normalfallet att avstyckning avser viss ägovidd av
fastighets enskilda mark.

I promemorian tas därefter upp frågan om lagstiftningens utformning.
Det anförs att bestämmelserna i 1931 års lag om inteckningsansvarets begränsning
och avlösning i praktiken torde ha tillämpats i mycket ringa utsträckning.
Anledningen härtill är uppenbarligen det relativt komplicerade
och tidsödande förfarande som är förenat med en sådan åtgärd samt, i fråga
om begränsning, det jämförelsevis obetydliga resultat som kan vinnas.
En lösning av den nu aktuella frågan bör inriktas på att åstadkomma ett
snabbt och enkelt förfarande som, såvitt möjligt, leder till total inteckningshefrielse
och som ändå tillgodoser rättssäkerhetsintresset.

Med dessa utgångspunkter övervägs i promemorian om bestämmelserna
i 1931 års lag angående ansvarets upphörande efter kungörelse kan ligga
till grund för en lagstiftning på området. Innebörden av dessa bestämmelser
är att inteckningarna i fråga prekluderas om inte ansökan bestrids inom
viss tid efter kungörandet. Den lagstiftning på förevarande område som
skall komplettera inteckningsreglerna i JB bör fylla avsevärt högre anspråk
på effektivitet än som följer av denna konstruktion, där ansökan
utgör en nödvändig förutsättning. Bestämmelserna i 1931 års lag skulle
därför behöva kompletteras med särskilda anordningar i syfte att öka effektiviteten.
Det kunde i sådant hänseende övervägas att föreskriva skyldighet
för inskrivningsmyndigheten att, sedan fastighet bildats genom avstyckning
från samfälld mark, självmant ta upp frågan om inteckningsbefrielse och i

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 273

förekommande fall förordna härom, eventuellt efter en oskadlighetsprövning.

En lösning efter nu antydda riktlinjer är enligt vad som anförs i promemorian
förenad med vissa oundvikliga nackdelar. Man skulle sålunda få
räkna med förekomsten av andelsinteckningar under en viss tid efter fastighetsbildningen.
Vidare skulle en sådan lagstiftning — vare sig den utformas
som en ren preklusionslagstiftning eller förenas med en oskadlighetsprövning
— inte alltid kunna leda till inteckningsbefrielse. Med hänsyn
till förbudet mot andelsinteckningar i JB bör målet vara att avstyckning
från samfälld mark skall befrias från åtminstone sådana inteckningar i
stamfastigheterna som tillkommit efter JB:s ikraftträdande.

Mot bakgrund av den här angivna målsättningen undersöks i promemorian
närmare huruvida problemet kan lösas inom fastighetsbildningens ram.
Förbudet mot andelsinteckning sägs medföra att situationen vid avstyckning
från samfälld mark i viss mån är densamma som vid sammanläggning
av fastigheter. Enligt gällande rätt kan inteckningsförhållandena utgöra
hinder mot sammanläggning i vissa fall. Motsvarande bestämmelser har tagits
upp i FBL.

En lösning inom fastighetsbildningslagstiftningen skulle kunna utformas
på följande sätt. Reglerna om fastighetsdelnings betydelse för inteckningsansvarel
modifieras i fråga om avstyckning från samfälld mark. En sådan
avstyckning bör inte ge upphov till gemensamt inteckningsansvar utan bör
i stället få samma verkan som relaxation enligt JB. Inteckningar i stamfastigheten
skulle således inte besvära det avstyckade området. I fråga om
gemensamma inteckningar skulle avstyckningen inte rubba den fulla solidariteten
mellan de fastigheter som efter åtgärdens genomförande alltjämt
skall svara gemensamt. En lösning efter dessa linjer kräver att man för avstyckning
från samfälld mark uppställer särskilda villkor. Dessa bör innebära
att sådan avstyckning, med hänsyn till dess ovan angivna inverkan på
inteckning, inte får ske med mindre berörda rättsägare medgivit åtgärden.
Är avstyckningen väsentligen utan betydelse för dessa rättsägare, bör deras
medgivande till åtgärden dock inte fordras.

I promemorian anförs vidare att en vid lantmäteriförrättning företagen
oskadlighetsprövning av angivet slag inte är någon nyhet. Sådan kan enligt
gällande rätt förekomma vid ägoutbyte, 8: 2 och 4 a lagen (1926: 326) om
delning av jord å landet, vid äganderättsutredning, 8 § andra stycket lagen
(1962: 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall, samt vid sammanföring, 4 § andra stycket lagen (1952:
152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande
fastighet m. m. En motsvarande anordning har även tagits upp i
lagen (1968: 578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning
(jfr prop. 1968: 127 s. 48).

En oskadlighetsprövning vid avstyckning från samfälld mark låter sig

274

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

väl inordna i fastighetsbildningsförrättning enligt FBL. En motsvarande
prövning kan enligt förslaget äga rum i samband med fastighetsreglering.
Enligt 5: 18 kan vissa bestämmelser till skydd för enskilt intresse vid fastighetsreglering
åsidosättas med sakägarnas samtycke. De regler som sålunda
får sättas åsido är vissa allmänna regleringsvillkor, vissa allmänna regler
angående sättet för regleringens genomförande, vissa bestämmelser angående
de särskilda fastigheternas utformning samt vissa ersättningsbestämmelser.
Med samtycke av berörda sakägare kan avsteg från dessa
bestämmelser sålunda ske. Vissa inskränkningar gäller dock av hänsyn till
sådana rättsägare som inte får föra talan vid förrättningen och alltså vid
denna inte själva kan bevaka sin rätt. Inskränkningarna innebär att om regleringen
avser fastighet som svarar för fordran eller annan rättighet, får
åtgärden inte genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke av
ägaren, om inte innehavare av sådan fordran eller rättighet medger det. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden
till åtgärden som i 22: 11 JB föreskrivits för relaxation. Är regleringen
väsentligen utan betydelse för sådan rättsägare, fordras dock ej hans medgivande
till åtgärden.

I promemorian anförs att en lösning i huvudsaklig överensstämmelse
med här angivna allmänna riktlinjer torde innebära tillräckliga garantier
för att inteckningshavarnas intressen inte åsidosätts. Vidare skulle en sådan
lösning medföra att andelsinteckning inte kommer att uppstå vid avstyckning
från samfälld mark efter lagstiftningens ikraftträdande, vilket förutsätts
äga rum samtidigt med att JB sätts i kraft. Alla inteckningar som beviljats
enligt JB kommer att beröras av bestämmelserna. En sådan ordning
framstår som en naturlig konsekvens av principen i JB om förbud mot andelsinteckning.
Detsamma bör gälla även inteckningar från tiden före
ikraftträdandet förutsatt att avstyckningen ägt rum efter ikraftträdandet.

I promemorian behandlas därefter fastigheter som före lagstiftningens
ikraftträdande bildats genom avstyckning från samfälld mark. Beträffande
dessa bör eftersträvas att genom ett enkelt förfarande inom rimlig tid från
ikraftträdandet åstadkomma inteckningsbefrielse i största möjliga utsträckning.
En sådan målsättning torde bäst tillgodoses genom någon form av preklusionslagstiftning.
Det måste antas att det endast i enstaka undantagsfall
är av väsentlig betydelse för innehavare av panträtt i stamfastigheten
att kunna vidmakthålla en inteckning i avstyckning från samfälld mark.
Det finns därför anledning räkna med att en preklusionslagstiftning kommer
att leda till att praktiskt taget alla avstyckningar från samfälld mark
befrias från ansvar för inteckning i stamfastigheterna. En preklusionslagstiftning
på detta område skulle inte heller innebära någon nyhet. Även
1931 års lag innefattar ett preklusionsförfarande när det gäller ansvar sbefrielse
efter kungörelse. För att bättre tillgodose sitt syfte bör en lagstiftning
som anknyter till JB:s ikraftträdande dock utformas något annorlun -

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

da än motsvarande regler i 1931 års lag. Enligt denna lag börjar preklusionstiden
löpa efter kungörelse som inskrivningsdomaren utfärdar efter
därom gjord ansökan. Nu ifrågavarande lagstiftning bör i stället utformas
så att preklusionstiden börjar löpa när lagstiftningen träder i kraft. Härigenom
vinns den fördelen att alla inteckningar som inte anmäls kommer att
upphöra samtidigt. Verkan av att inteckning inte anmäls bör vara densamma
som om inteckningen relaxerats i avstyckningen.

Bestämmelserna i 1931 års lag innefattar ett visst mått av oskadlighetsprövning.
Kungörelse får sålunda inte utfärdas med mindre omständigheterna
utgör grund för antagande att inteckningshavares säkerhet inte därigenom
avsevärt minskas. Det anses i promemorian tveksamt vilken betydelse
bestämmelsen har. Det anförs att inskrivningsdomaren i allmänhet
torde sakna underlag för en bedömning av åtgärdens betydelse för inteckningshavarna.
Skall en meningsfull oskadlighetsprövning kunna äga rum
fordras åtminstone kännedom''om avstyckningens värde. En effektiv oskadlighetsprövning
skulle i hög grad komplicera förfarandet och ligger dessutom
knappast inom inskrivningsmyndighetens kompetens. I promemorian
anförs att den nu aktuella lagstiftningen därför inte bör innehålla regler
om ''oskadlighetsprövning. I gengäld bör preklusionstiden vara avsevärt
längre än de sex månader som gäller enligt 1931 års lag. En frist om två år
från ikraftträdandet får anses nödvändig med hänsyn till inteckningshavarnas
intressen.

I promemorian anförs ''vidare att bestämmelserna om ansvar sbefrielse i
1931 års lag är tillämpliga endast i fråga om avstyckning från mark som
är samfälld för flera än tio fastigheter. Anledningen härtill är uppenbarligen
att de olägenheter''som lagen avsett att undanröja ökar med antalet
stamfastigheter. Detsamma gäller i viss mån även den nu ifrågavarande lagstiftningen.
Denna avser emellertid inte endast att underlätta relaxation i
fråga om avstyckningar från samfälld mark. Den ''har dessutom nära samband
med förbudet i JB mot andelsinteckning och bör därför vara tillämplig
beträffande alla avstyckningar från samfälld mark, oberoende av antalet
stamfastigheter.

Vad som hittills anförts i promemorian har uteslutande avsett det fall att
avstyckning från samfälld mark besväras av fordringsinteckning. Det framhålls
i promemorian att förhållandena är något annorlunda''när det gäller
nyttjanderätt och servitut samt den i JB nytillkomna rättigheten samfällighetsrätt.
Upplåtelse av servitut i andel av fastighet har i ett par rättsfall
ansetts inte vara sakrättsligt gällande (jfr NJA 1957 s. 767 och NJA 1966
s. 368). I JB har tagits upp en bestämmelse i 7: 9 att upplåtelse av nyttjanderätt,
servitut eller samfällighetsrätt i andel av fastighet eller i fastighets
andel i mark som är samfälld för flera fastigheter är ogiltig. Ansökan om
inskrivning av sådan upplåtelse skall avslås (23:2 punkt 2). I 7:26 regleras
verkan av fastighetsdelning för ifrågavarande rättigheter. Om fastighet

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

som besväras av sådan rättighet delas, gäller rättigheten i var och en av
de nya fastigheterna. Är rättighetens utövning på grund av rättsförhållandets
natur eller bestämmelse i upplåtelsehandlingen begränsad till visst område,
upphör rättigheten dock att besvära fastighet som inte omfattar någon
del av området. Denna princip har redan införlivats med gällande rätt genom
ändringar i NJL och lagen (1907: 36 s. 25) om servitut (ServL) (jfr
1:6 a NJL och 3 § ServL). Ändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1968 och
äger enligt övergångsbestämmelserna tillämpning även om nyttjanderätten
eller servitutet upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delas dessförinnan.

De återgivna bestämmelserna i JB innebär att rättigheter som är lokaliserade
till visst område på stamfastigheten inte kommer att beröra en avstyckning
från samfälld mark. I dessa fall, vilka torde vara de opraktiskt
sett ojämförligt mest betydelsefulla, medför avstyckningen sålunda inte
några komplikationer från inskrivningssynpunkt. Undantagsvis kan en rättighet
gälla i alla stamfastigheterna eller i hela den samfällda ägan. Så kan
tänkas vara fallet om upplåtelsen genom likartade avtal kommer att omfatta
samtliga andelar (jfr SOU 1960:25 s. 286). Om rättigheten är lokaliserad
till samfälligheten kommer'' rättigheten att besvära hela den genom avstyckning
från samfälligheten bildade fastigheten. Gäller rättigheten däremot
i hela stamfastigheten belastar den efter avstyckningen endast denna.
Ej heller i dessa fall uppstår sålunda komplikationer från o inskrivningssynpunkt.
Vad här sagts äger tillämpning inte bara på sådana rättigheter som
tillkommit efter JB:s ikraftträdande utan även på nyttj anderätter och''servitut
från tiden dessförinnan. Ifrågavarande rättigheter anses därför i promemorian
kunna lämnas utanför den nu aktuella lagstiftningen.

På grund av det ''anförda förordas i promemorian beträffande avstyckningar
från samfälld mark, som skett efter lagstiftningens ikraftträdande,
att befrielse från ansvar för fordringsinteckning kommer till stånd i samband
med fastighetsbildningen medan i fråga om ''sådana avstyckningar
från tiden dessförinnan fordringsinteckning skall upphöra att gälla i avstyckningen
om den inte anmäls inom två år från lagstiftningens ikraftträdande.

Vad beträffar den ''lagtekniska utformningen av den här förordade lagstiftningen
anläggs följande synpunkter i promemorian. Bestämmelsen om
verkan för inteckning i stamfastigheterna vid avstyckning som avser
samfälld mark har nära samband med bestämmelserna i 6: 15 JB''om intecknings
giltighet vid sammanläggning. Övriga särskilda regler för avstyckning
från samfälld mark utgör närmast en komplettering till bestämmelserna i
10:2 FBL. I''denna del har de i promemorian framlagda förslagen utformats
som ändringar av angivna lagrum i JB, JP och FBL. Den i promemorian
förordade preklusionslagstiftningen i fråga om avstyckningar från
tiden före FBL:s ikraftträdande anses ha''en i viss mån tillfällig karaktär
och det föreslås därför att den tas upp i en särskild lag.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

277

Remissyttrandena. Vad som anförs i promemorian om behovet av särskilda
regler för inteckningsbefrielse i-fråga om avstyckningar från samfälld mark
har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Förslaget att upphäva
1907 års lag och 1931 års lag i de delar som denna har ett jord-''och
bostadspolitiskt syfte har inte heller mött några invändningar från remissinstansernas
sida.

Det i i promemorian framförda förslaget om inteckningsbefrielse i samband
med fastighetsbildning har i allmänhet tillstyrkts eller godtagits under
remissbehandlingen. Till de remissinstanser som tillstyrker förslaget i
denna del hör lantmäteristyrelsen, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges Jordbrukskasseförbund, Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution, Föreningen för tjänstemän
inom Sveriges stadshypoteksorganisation, Sveriges advokatsomfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt Svenska Kommunal-Tekniska
Föreningen. Lantmäteristyrelsen anför att styrelsen inte
har> sig bekant att det hittills någon gång förekommit att andel i fastighet
som avstyckats från samfälld mark indragits i exekutiv försäljning av fastighet
som har del i den samfällda marken. Det kan därför förutsättas att
det oftast inte kommer att möta några svårigheter att företa oskadlighetsprövning
eller att''inhämta medgivanden. I sådana fall då inteckningshavare
anser sig kunna lida skada genom en avstyckning torde frivilliga uppgörelser
ofta kunna träffas om åtgärder som kompenserar dessa för den minskade
säkerheten. Olika möjligheter finns,-‘t. ex. amortering av inteckningslån
eventuellt i kombination med inteckningsåtgärd. Mest aktuellt torde härvid
vara att begränsa inteckningsbelastningen i stamfastighet genom dödning
och nyinteckning eller alternativt genom utbyte och dödning. I andra
fall bör omplacering av inteckningar kunna ske så att åtgärder för begränsning
av inteckningsbelastningen i stamfastigheten kombineras med nyinteckning
i den ''avstyckade fastigheten eller i annan fastighet. De fall då
medgivanden inte kan erhållas torde komma att bli tämligen sällan förekommande.
Angelägna fastighetsbildningsåtgärder torde vidare kunna genomföras
på annat sätt än genom avstyckning. En möjlighet är''att genomföra
fastighetsreglering så att den intecknade fastighetens andel i samfälligheten
ersätts antingen av ett område som lämnas oberört av ''avstyckningen
eller av en penninglikvid. En annan möjlighet kan vara att genom
fastighetsreglering överföra det samfällda område som är i ''fråga till en
fastighet, från vilken avstyckning sedan kan ske. Vid avstyckning för
sammanläggning med annan fastighet kan i stället för avstyckning marköverföring
ske direkt ''till denna fastighet. Bankinspektionen anför att de
främst till inteckningshavarnas skydd föreslagna reglerna i många fall torde
vara tillräckliga. Andel i samfällighet kan emellertid stundom vara svår
att tillförlitligen värdera och möjligheten av olika uppfattningar huruvida
viss avstyckning är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna kan

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

därför inte uteslutas. På grund härav vill bankinspektionen ifrågasätta om
det inte är motiverat att införa regler om att dessa rättsägare skall kallas
— genom t. ex. någon lämplig form av kungörelsedelgivning — till förrättning
''för avstyckning från samfällighet och ha möjlighet att föra talan
mot sådan förrättning. Regler härom skulle enligt inspektionens uppfattning
bidra till att praxis inte till inteckningshavarnas förfång blev alltför
liberal när det gällde att bedöma huruvida avstyckning från samfällighet
är ''väsentligen utan betydelse. Liknande synpunkter framförs av Svenska
Bankföreningen som anser det kanske förtjäna övervägas att föreskriva, att
panträttshavare i stamfastigheten skall beredas tillfälle att yttra sig i avstyckningsärendet,
om det kan ske utan omgång eller kostnad av någon betydelse.
Sveriges Jordbrukskasseförbund och Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshgpoteksinstitution understryker att det från inteckningshavarnas
synpunkt är ett starkt framträdande''intresse att oskadlighetsprövning
sker ytterst restriktivt och endast om det inte föreligger
ringaste tveksamhet om att den begärda avstyckningen ej länder inteckningshavare
till någon skada. Föreningen för tjänstemän inom Sveriges
stadshypoteksorganisation anför att risken är stor att oskadlighetsprövningarna
kommer att ske slentrianmässigt. Inteckningsliavare kommer sannolikt
att höras endast i rena undantagsfall. Det innebär att förrättningsmännen
lätt kan komina alt förbise de fall där rättsägares medgivande bör inhämtas.
Det finns från föreningens verksamhetsområde exempel på att belånade
inteckningar på avsevärda belopp blivit värdelösa sedan förrättningsman
utan hörande av rättsägarna förklarat förrättning vara utan väsentlig
betydelse för inteckningshavarnas rätt. Sådana misstag synes i första hand
bero på dålig insikt hos förrättningsmän ifråga om fastighetskreditgivning
och fastighetsrätt. En förutsättning för att den föreslagna oskadlighetsprövningen
skall godtas anser föreningen vara att tillämpningen sker restriktivt
och att utförliga anvisningar utfärdas. Bestämmelser bör även finnas
om att förrättningsmannen skall underrätta inteckningsliavare eller åtminstone
innehavsanmäld sådan om att förrättning ägt rum i de fall då berörda
rättsägare inte hörts. Vidare bör enligt föreningens mening gälla ett
strikt statligt ansvar för skadestånd på grund av felaktigheter begångna av
förrättningsmän vid fastighetsbildningsförrättning. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare anför att den föreslagna lösningen blir
effektiv men att bestämmelserna -— om medgivande:erfordras och inte kan
erhållas — leder till att avstyckning inte kan komma till stånd hur angelägen
åtgärden i det särskilda fallet än kan vara från''allmän eller enskild
synpunkt. Uppenbarligen är detta en allvarlig konsekvens av förslaget. Visserligen
föreligger redan nu absolut hinder mot fastighetsbildning genom
sammanläggning, om inteckningsfrågan inte kan ordnas. Möjligheten att nå
en lösning i sådana fall är emellertid mera vidsträckt genom att inteckningsansvaret
i sista hand kan regleras genom förmånsordning. ''För nu av -

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

sedda avstyckningar är en sådan lösning inte möjlig. En tänkbar utväg är
att — med anknytning till vad nu gäller -— föreskriva1 ett avlösningsförfarande
rörande det inteckningsansvar som faller på det avstyckade området.
Enligt Sveriges lantmätareförenings mening är det riktigt att förrättningsmannen''gör
oskadlighetsprövning eller inhämtar medgivande från inteckningshavare.
Det vore emellertid synnerligen olämpligt om avstyckning
från samfälld mark, t. ex. gemensam ägovidd för två fastigheter, inte skulle
få ske i det fall avstyckningen har betydelse för inteckningshavare och
dessa ''ej lämnar medgivande. Föreningen föreslår därför i första hand att
inteckningsansvaret efter beslut av förrättningsmannen skall kunna fördelas
mellan fastighetsdelarna vid förrättningen (jfr 8: 17 i lagberedningens
jordabalksförslag) och i andra hand att inteckningsansvar skall kunna avlösas
genom inbetalning till ■ myndighet enligt samma regler som föreslagits
i 5: 16FBL.

Förslaget om inteckningsbefrielse i samband med fastighetsbildningen
avstyrks av hovrätten för Nedre Norrland. Enligt hovrättens mening inger
det betänkligheter att det av hänsyn till''inteckningshavares rätt kan visa
sig ogörligt att genomföra en från allmän synpunkt önskvärd fastighetsbildning.
I en sådan situation synes böra finnas möjligheter för fastighetsägare
som önskar fullfölj a '' f astighetsbildningsåtgärden att få avstyckningens inteckningsansvar
avlyftat. Hovrätten föreställer sig att ett reformerat förfarande
enligt det första avsnittet i 1931 års lag här skulle kunna erbjuda en
lämplig lösning. Även i ett annat avseende har hovrätten invändning mot
de föreslagna bestämmelserna. Förfarandet sådant det utformats i förslaget
innebär inga förenklingar. Det skiljer !sig från jordabalksförslagets reglering
av relaxationsförfarandet endast genom att handläggningen och prövningen
ankommer på fastighetsbildningsmyndigheten i stället för på inskrivningsdomaren.
Detta är enligt hovrättens mening en allvarlig''olägenhet.
Det torde vara en allmän erfarenhet inom inskrivningsväsendet att till—
lämpningen av relaxationsbestämmelserna kan vara förenad med betydande
svårigheter och komplikationer i de fall där det gemensamt intecknade
fastighetsbeståndet omfattar ett stort antal fastigheter med sinsemellan olikartade
inteckningsförhållanden. Det kan vidare ifrågasättas om det''är lämpligt
att en sådan prövning, som hitintills ansetts vara en judiciell angelägenhet,
fullgörs av fastighetsbildningsmyndighet. Det finns så mycket större
anledning''att hysa tvivel om lämpligheten av den föreslagna ordningen
som fastighetsbildningsåtgärd enligt FBL inte blir föremål för någon fastställelseprövning.
Skall ett relaxationsförfarande genomföras torde en lämpligare
och mer betryggande ordning vinnas om det överlämnades till inskrivningsmyndigheten
'' att pröva om hinder med hänsyn till inteckningsförhållandena
möter mot avstyckningen och, om så är fallet, vidta åtgärder
för hindrets undanröjande. Förfarandet skulle sålunda gestaltas i huvudsaklig
överensstämmelse med det system som i FBL utformats med''avseende
på sammanläggning av fastigheter.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förslaget att genom en särskild preklusionslagstiftning lösa frågan om
inteckningsbefrielse beträffande avstyckningar från samfälld mark från tiden
''före lagstiftningens ikraftträdande har tillstyrkts eller godtagits av
hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen i Kopparbergs län, lantmäteristyrelsen,
bankinspektionen, inskrivningskommittén, Svenska Bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare samt Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen.
Lantmäteristgrelsen anser att den föreslagna preklusionslagen på ett enkelt
sätt kommer att medföra utgallring av en mängd betydelselösa inteckningar
och få en rationaliserande effekt för inskrivningsväsendet och även i
andra sammanhang, t. ex. vid fastighetsbildning. Preklusion av inteckningsansvar
förekommer redan enligt 1931 års lag. Den preklusion som nu föreslås
kommer att föregås av en betydligt bättre publicitet, nämligen i form
av en generellt gällande författning, och även av en längre preklusionsfrist.
Enligt styrelsens mening tillgodoser förslaget de berättigade krav som kan
ställas från rättssäkerhetssynpunkt. Svenska Bankföreningen anför att de
föreslagna preklusionsreglerna knappast torde komma att vålla några nämnvärda
olägenheter för bankernas del. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare anser att den föreslagna preklusionslagstiftningen medför
betydande risker för rättsförluster, särskilt när det gäller andra inteckningshavare
än banker och andra kreditinstitutioner. Det kan inte utan
vidare antas att enskilda borgenärer ägnar en sådan uppmärksamhet åt
frågan att inte en del av deras realsäkerhet går förlorad ''genom lagstiftningen.
Till viss del torde denna risk kunna motverkas genom upplysningsverksamhet
men helt torde risken för rättsförlust inte kunna elimineras.
Frågan är då om inte staten i sista hand borde svara för denna risk. Föreningen
anser dock den föreslagna lagstiftningen ''mycket angelägen och
vill därför inte motsätta sig förslaget under förutsättning att effektiv upplysningsverksamhet
kommer till stånd.

Några remissinstanser har avstyrkt eller ställt sig tveksamma till den föreslagna
preklusionslagstiftningen beträffande äldre avstyckningar från
samfälld mark. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
i vars yttrande Sveriges Jordbrukskasseförbund instämmer,
anför att förslaget för landshypoteksföreningarna skulle innebära
att varje förening fick göra eu fullständig inventering av samtliga belåningsobjekt
för att utröna i vilka fall belånade inteckningar gällde i avstyckningar
från samfälld mark till någon hos föreningen belånad fastighet.
En sådan inteckningsinventering torde knappast kunna ske på annat sätt
än att långivarna får anskaffa jordregisterutdrag för samtliga belånade registerfastigheter
och på grundval av dessa utdrag genomgå samtliga låneakter
och därefter undersöka värdena på de samfällighetsavstyckningar,
vari belånade inteckningar ej relaxerats, för att kunna ta ställning till de
fall där anmälan bör göras före preklusionstidens utgång. Sådana utedning -

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ar skulle medföra betydande kostnader och arbete och med tanke på att
landshypoteksföreningarna har cirka 45 000 objekt belånade — varje objekt
ofta bestående av ett flertal registerfastigheter — måste föreningen bestämt
motsätta sig ett : sålunda utformat preklusionsförfarande. För att relativt
snabbt kunna åstadkomma inteckningsbefrielse för så många samfällighetsavstyckningar
som möjligt måste alltså andra vägar sökas. Föreningen
ifrågasätter om inte inskrivningsavdelningarna kunde genomgå fastighetsböckerna
och upprätta förteckningar över avstyckningar från samfälld
mark som alltjämt besväras av inteckningar i stamfastigheterna. Det borde
vidare vara tänkbart att därefter tillämpa ett kungörelseförfarande : som i
princip ansluter sig till 1931 års lag. Det undandrar sig föreningens bedömande
huruvida den genomgång av fastighetsböckerna som här förutsatts
möjligen kan 1 sammankopplas med en eventuell förberedelse för inskrivningsväsendets
övergång till datamaskinmässig registrering av fastighetsböckernas
uppgifter. Liknande synpunkter framförs av Föreningen för
tjänstemän inom Sveriges stadshgpoteksorganisation som är tveksam om
förslaget i denna del fått en lämplig utformning. Man kan enligt föreningens
mening inte bortse från risken för rättsförluster i enstaka fall. Som förslaget
avfattats finns det anledning räkna med att praktiskt taget alla avstyckningar
från samfälld mark utan åtskillnad — även sådana där antalet
stamfastigheter är färre än tio — kommer att befrias från ansvar för inteckning
i stamfastigheterna beroende bl. a. på att det i praktiken ställer
sig omöjligt för kreditgivare att inom den föreslagna korta preklusionstiden
kunna utreda inteckningsförhållandena. Med anledning härav anser
föreningen att preklusionstiden bör förlängas avsevärt utöver föreslagna
två år. Helst skulle emellertid föreningen se att preklusionsförfarandet kunde
förenas med en effektiv oskadlighetsprövning företagen genom inskrivningsdomarens
försorg i varje enskilt fall. Även Sveriges advokatsamfund
anser att rättssäkerhetsintresset inte tillgodosetts i förslaget. Enligt samfundet
är det uppenbart att den föreslagna lagstiftningen innebär ett väsentligen
förenklat förfarande men detta har skett på bekostnad av rättssäkerhetsintresset.
Samfundet föreslår därför att den föreslagna lagstiftningen
kompletteras med bestämmelser att kungörande i det enskilda fallet skall
ske i de allmänna tidningarna och i tidning inom orten, att preklusionstiden
därefter börjar löpa samt att berörda fastighetsägare och kända inteckningshavare
i samband med kungörandet erhåller meddelande från inskrivningsdomaren.

I ett par remissyttranden behandlas frågan om den föreslagna preklusionslagstiftningen
bör omfatta även nyttjanderätter och servitut. Sålunda
anför lantmäteristyrelsen att olokaliserad nyttjanderätt, t. ex. jordbruksarrende,
kan vara upplåten i fastighet med andel i samfällighet under sådana
villkor att rättigheten belastar även fastighetens andel i samfälligheten,
exempelvis på det sättet att arrendatorn får utöva fastighetsägarens jakt -

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

eller fiskerätt på samfällighet^!. Motsvarande förhållanden torde kunna föreligga
även i fråga om servitut. Enligt styrelsens uppfattning bör preklusionslagen
omfatta sådana rättigheter. Någon större mängd rättigheter i
samfälld mark lär inte föreligga men den rationaliserande effekten av en
reglering som ger klarhet angående förekomsten av dessa rättigheter synes
vara avsevärd. Inskrivningskommittén betecknar den föreslagna preklusionslagstiftningen
— genom att den begränsats till att avse bara penninginteckningar
— som en otillräcklig dellösning, i synnerhet som de i stamfastigheterna
intecknade nyttj anderätterna och servituten bara undantagsvis
kan förmodas beröra avstyckningar från samfälld mark. De skäl som
anförts för en preklusionslagstiftning beträffande penninginteckningar gäller
enligt kommitténs mening i minst lika hög grad inteckningar för nyttjanderätt
och servitut. Kommittén förordar därför att frågan om en preklusionslagstiftning
för sådana inteckningar upptas till förnyat övervägande.

Departementschefen. I promemorian föreslås att frågan om inteckningsbefrielse
i fastighet som bildats genom avstyckning från samfälld mark för
framtiden löses inom fastighetsbildningslagstiftningens ram. Förslaget innebär
att den samfällda marken befrias från ansvar för''inteckningar i stamfastigheterna
sedan avstyckning skett. Inteckningshavarnas intresse skyddas
enligt förslaget genom bestämmelser i FBL att avstyckningen får komma
till stånd endast om inteckningshavarna lämnat sitt medgivande eller
avstyckningen är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna.

Den föreslagna ordningen godtas i allmänhet i remissyttrandena. Vissa
erinringar framförs emellertid under remissbehandlingen mot den närmare
utformningen av förslaget. Sålunda framhåller några remissinstanser att
den föreslagna ordningen kan komma att medföra att i och för sig önskvärd
fastighetsbildning kan hindras på grund av vägrat medgivande från
inteckningshavarna. Vissa erinringar förs även fram beträffande den föreslagna
oskadlighetsprövningen och formerna för denna prövning.

I promemorian anges att lagstiftningen bör syfta till att för framtiden
helt befria avstyckningar från samfälld mark från ansvar för inteckningar
i stamfastigheterna. Det är även enligt min mening angeläget att en sådan
ordning kan åstadkommas. Härigenom förebyggs att ett komplicerat gemensamt
inteckningsansvar uppstår. En sådan lösning står också bäst i överensstämmelse
med förbudet mot andelsinteckningar i JB. Jag delar också
den i promemorian framförda uppfattningen att en lösning med denna utgångspunkt
bör sökas inom fastighetsbildningens ram. Till grund för lagstiftningen
bör sålunda ligga den i promemorian föreslagna ordningen att
en avstyckning från samfälld mark i fråga om ansvaret för inteckning i
stamfastigheterna får samma verkan som en relaxation enligt JB i den samfällda
marken samt att avstyckning från samfälld mark, med hänsyn till
dess angivna inverkan på inteckning, inte får ske om inteckningshavarnas
intresse träds för nära.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

I regel torde en avstyckning från samfälld mark inte medföra sådan värdeminskning
för stamfastigheten att inteckningshavarnas säkerhet därigenom
rubbas. Om åtgärden medför försämring av någon betydelse för inteckningshavarna,
torde uppgörelse i allmänhet komma att träffas som kompenserar
inteckningshavarna för den minskade säkerheten. Risken att i och
för sig önskvärd fastighetsbildning skulle kunna hindras på grund av den
föreslagna ordningen är därför enligt min mening obetydlig. Jag vill emellertid
inte motsätta mig det under remissbehandlingen framförda önskemålet
att reglerna ges en sådan utformning att avstyckning kan genomföras
även i de undantagsfall då inteckningshavare vägrar sitt medgivande till
avstyckningen. Jag föreslår därför att avstyckning får ske även i sådana
fall, om sökanden betalar in ett belopp som enligt fastighetsbildningsmyndighetens
värdering motsvarar den intecknade andelens värde. Beloppet får
sedan fördelas mellan de borgenärer som har panträtt i denna andel. Enligt
departementsförslaget får sålunda — i de fall då stamfastighet svarar för
inteckning — avstyckning ske endast om ett belopp motsvarande den intecknade
andelens värde nedsätts eller inteckningshavarna medger att avstyckning
får ske. Inhämtande av medgivande skall kunna underlåtas efter
oskadlighetsprövning.

I några remissyttranden har betonats vikten av att oskadlighetsprövningen
sker restriktivt. Det har även framförts önskemål om att inteckningshavarna
skulle som sakägare kallas till förrättningen eller i vart fall underrättas.

Beträffande innebörden av oskadlighetsrekvisitet får jag hänvisa till vad
jag anfört i denna fråga i remissen till lagrådet av FBL (s. 444 och 445 i remissprotokollet).
Jag vill i detta sammanhang ytterligare tillägga att oskadlighetsprövningen
liksom många andra förrättningsavgöranden enligt FBL
ställer höga krav på insikt i fastighetsrättsliga frågor. I remissen till lagrådet
av FBL har jag framhållit att en förbättrad utbildning hos förrättningsmännen
i juridiska ämnen är en förutsättning för att den nya lagen skall kunna
tillämpas på avsett sätt. För de redan yrkesverksamma lantmätarna har f. ö.
redan anordnats viss kursverksamhet genom lantmäteristyrelsens försorg.
Förrätlningsmännen bör sålunda enligt min mening kunna anförtros uppgiften
att i samband med fastighetsbildningsförrättningen bevaka att inteckningshavarnas
och andra rättsägares intressen tillgodoses.

Enligt FBL har inteckningshavarna inte ställning av sakägare vid förrättning
och hålls inte heller i övrigt underrättade om förrättningen. Det finns
enligt min mening inte anledning att inta en annan ståndpunkt när det
gäller avstyckning från samfälld mark. Med hänsyn till det stora antal inteckningshavare
som i regel berörs av en sådan förrättning skulle det vara
förenat med avsevärda kostnader och praktiska svårigheter att anordna ett
effektivt förfarande för att underrätta inteckningshavarna om förrättning -

en.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

När det gäller avstyckningar från samfälld mark som tillkommit före den
nya lagstiftningens ikraftträdande har i promemorian föreslagits ett preklusionsförfarande.
Förslaget innebär att sådana avstyckningar befrias från
ansvar för inteckning i stamfastighet om inte inteckningen anmälts hos inskrivningsdomaren
inom två år från lagstiftningens ikraftträdande. Den
föreslagna preklusionslagstiftningen tillstyrks eller godtas av flertalet remissinstanser
men några remissinstanser ställer sig avvisande till förslaget
i denna del. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas rättssäkerhetsskäl.

Enligt min mening har den i promemorian föreslagna preklusionslagstiftningen
stora fördelar, främst därigenom att praktiskt taget alla andelsinteckningar
kan antas komma att upphöra samtidigt viss tid efter lagstiftningens
ikraftträdande. En sådan ordning är önskvärd redan på grund av
JB:s förbud mot andelsinteckningar och medför dessutom den fördelen att
komplicerade relaxationsärenden kan undvikas. Även på exekutionsstadiet
undviks många komplikationer. Det ligger i sakens natur att en sådan preklusionslagstiftning
medför vissa risker för rättsförluster. Inom ramen för
en sådan lagstiftning finns sålunda inte utrymme för en effektiv oskadliglietsprövning
och inte heller kan fullständiga garantier lämnas för att samtliga
innehavare av inteckningar i stamfastigheterna får kännedom om att
inteckningar skall anmälas till inskrivningsdomaren för att gälla i avstyckning
från samfälld mark. Dessa risker för rättsförluster kan emellertid motverkas
på olika sätt.

De invändningar som kan göras mot den föreslagna preklusionslagstiftningen
är i viss mån beroende på om inteckningshavaren är en enskild
person eller om inteckning innehas av bank eller annat kreditinstitut som
yrkesmässigt tillhandahåller krediter. För den förstnämnda kategorin inteckningshavare
ligger den största risken för rättsförluster däri att preklusionslagstiftningen
inte är känd eller av någon annan anledning förbises.
För den sistnämnda kategorin är risken för direkta rättsförluster mindre
och olägenheterna består i stället i att dessa inteckningshavare tvingas utföra
ett relativt omfattande utredningsarbete för att kunna bedöma i vilken
utsträckning inteckningar bör anmälas.

Vad först beträffar de enskilda borgenärerna innefattar enligt min mening
den i promemorian föreslagna ordningen inte större risker från rättssäkerhetssynpunkt
än den preklusionslagstiftning som upptagits i 1931 års
lag. Det är tvärtom troligt att enskilda borgenärer håller sig bättre underrättade
om generella preklusionsfrister i lag än sådana som löper från kungörelse.
Genom särskilda åtgärder för information under preklusionsfristen
kan riskerna för rättsförluster för denna kategori inteckningshavare ytterligare
minskas.

När det gäller banker och andra kreditinstitutioner medför lagstiftningen
utan tvekan under en viss tid ett inte obetydligt utredningsarbete. Den föreslagna
lagstiftningen medför emellertid även vissa arbetsbesparingar för den -

285

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

na kategori inteckningshavare eftersom kungörelse om inteckningsbefrielse
inte för framtiden behöver bevakas. Enligt min mening bör en temporär olägenhet
för kreditinstituten inte få hindra att äldre rättsförhållanden anpassas
till principerna i den nya lagstiftningen på fastighetsrättens område.
I syfte att begränsa olägenheterna finns det enligt min mening anledning
att ta upp den under remissbehandlingen väckta tanken att samordna utredningsarbetet
med den genomgång av fastighetsböckerna som kommer
att ske vid en eventuell övergång till ADB inom inskrivningsväsendet. I
sitt betänkande ”ADB inom inskrivningsväsendet” (SOU 1969:9) har inskrivningskommittén
föreslagit att ett ADB-system införs för inskrivningsväsendet.
Förslaget innebär bl. a. att alla inskrivningsdata lagras i en för hela
landet gemensam fastighetsdatabank. Fastighetsböcker skall enligt förslaget
inte längre föras, utan varje inskrivningsmyndighet skall stå i direkt förbindelse
med fastighetsdatabanken genom teleansluten terminalutrustning.
Före övergången till det nya systemet måste fastighetsboksinnehållet föras
över till det föreslagna inskrivningsregistret. Kommittén beräknar att detta
arbete skall vara i huvudsak genomfört i mitten av 1970-talet. Inskrivningskommitténs
förslag har varit föremål för remissbehandling. Remisstiden
har nyligen gått ut men jag är inte beredd att f. n. ta definitiv ståndpunkt
till förslaget. Det finns emellertid enligt min mening mycket starka skäl
för en övergång till ADB på inskrivningsväsendets område. Om en sådan
reform genomförs, synes överföringen av fastigheter som bildats genom avstyckning
från samfälld mark böra anstå till dess nu ifrågavarande preklusionsfrist
gått ut. I samband med överföringen bör vid varje inskrivningsmyndighet
kunna upprättas en förteckning över sådana fastigheter. En central
förteckning för hela landet torde också utan svårighet kunna åstadkommas.
En sådan anordning skulle i hög grad underlätta det utredningsarbete
som kan föranledas av den nu föreslagna preklusionslagstiftningen.

På grund av vad som sålunda anförts är enligt min mening en preklusionslagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
i promemorian en ändamålsenlig lösning av frågan om inteckningsbefrielse
för äldre avstyckningar från samfälld mark. Även från rättssäkerhetssynpunkt
anser jag att den föreslagna ordningen är godtagbar. I syfte att underlätta
det utredningsarbete som kan komma att föranledas av den föreslagna
lagstiftningen föreslår jag emellertid att preklusionsfristen sätts till fem år
i stället för två år som föreslagits i promemorian. En förlängning av preklusionsfristen
öppnar även större möjligheter att samordna utredningsarbetet
med en eventuell övergång till ADB inom inskrivningsväsendet.

Som framhållits i promemorian är det enligt gällande rätt endast i sällsynta
undantagsfall som en nyttjanderätt eller ett servitut kan gälla i samfälld
mark. Dessa fall föranleder sålunda inte några problem vid övergången
till den nya lagstiftningen och det finns sålunda inte anledning från
den synpunkten att låta preklusionslagstiftningen omfatta sådana rättig -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

heter. I ett par remissyttranden har anförts att vissa rationaliseringsvinster
skulle kunna göras för inskrivningsväsendet och lantmäteriet om preklusionslagstiftningen
gjordes tillämplig även på ifrågavarande rättigheter.
Jag anser inte att tillräckliga skäl föreligger att genomföra en sådan utvidgning
av lagstiftningen. I enlighet med vad som föreslagits i promemorian
omfattar därför inte departementsförslagets preklusionsbestämmelser
nyttjanderätt eller servitut.

I enlighet med vad jag nu har anfört har i departementsförslaget tagits
upp vissa ändringar i JP och FBL samt förslag till lag om befrielse från
inteckningsansvar i fastighet som bildats av samfälld mark. Behövliga
ändringar i JB har tagits upp i det förslag till ändringar i och tillägg till JB
som remitterats till lagrådet tidigare denna dag (jfr 6: 15 och 22: 11 JB).

Ändringarna iförslaget till lag om införande av nya jordabalken

Promemorian. Enligt 20 § JP skall 6 kap. JB i princip äga tillämpning
på inteckning för fordran som beviljats eller sökts före balkens ikraftträdande.
Den nu föreslagna regeln i 6: 15 andra stycket JB om verkan för inteckning
av att avstyckning sker från samfälld mark innebär en nyhet i
förhållande till gällande rätt och skall inte ha verkan beträffande avstyckning
som tillkommit före FBL:s ikraftträdande. En särskild bestämmelse
härom föreslås som ändring i JP. Ändringen består i att till 29 § läggs ett
tredje stycke av innehåll att bestämmelsen i 6: 15 andra stycket JB inte
äger tillämpning i fråga om avstyckning som skett före FBL:s ikraftträdande.
Beträffande avstyckningar från tiden före FBL:s ikraftträdande kommer
i stället att gälla särskilda preklusionsregler.

Bestämmelserna i 1931 års lag avser utom inteckning för fordran även inteckning
för rätt till avkomst eller annan förmån. Yad som anges om inteckning
gäller även i fråga om fordran eller rätt till avkomst eller annan
förmån, för vilken stamfastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § äldre jordabalken.
I JB saknas motsvarighet till institutet avkomsträtt. Även den särskilda
förmånsrätten ill kap. 2 § äldre jordabalken för ogulden köpeskilling
har uteslutits i JB. Den här föreslagna bestämmelsen avser därför endast
fordringsinteckning. De äldre instituten rätt till avkomst eller annan
förmån samt förmånsrätt för ogulden köpeskilling kommer dock att fortleva
under en viss övergångstid (5 och 8 §§ JP). Beträffande ointecknade
sådana rättigheter bör den nu föreslagna regeln i 6:15 andra stycket JB
ges motsvarande tillämpning vid avstyckning, som äger rum efter FBL:s
ikraftträdande. En sådan ordning kommer att gälla till följd av de föreslagna
ändringarna av 5 och 8 §§ JP.

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anför att en avstyckning
får anses ha ägt rum enligt gällande fastighetsbildningslag och jorddelningslag
då förrättningen fastställts och enligt FBL då avstyckningen införts
i fastighetsregistret. Dessa tidpunkter kan dock inte gärna vara avgörande
för tillämpligheten av de föreslagna reglerna om avstycknings verkan
i 6: 15 andra stycket JB samt i 5 § tredje stycket och 8 § tredje stycket
JP. Har avstyckningsförrättning påbörjats innan FBL trätt i kraft, i vilket
fall någon hindersprövning med avseende på inteckningsförhållandena givetvis
inte skett, kan rimligen den i nyssnämnda lagrum angivna verkan
av avstyckning inte inträda även om förrättningen avslutas och sålunda får
anses ha ägt rum först efter FBL:s ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna
till den föreslagna lagstiftningen torde således inte böra anknyta till
tidpunkten då avstyckningen ägt rum. Avgörande synes i stället böra vara
om förrättningen handlagts enligt FBL eller ej. Hovrätten förordar att 5 §
tredje stycket, 8 § tredje stycket och 29 § tredje stycket JP erhåller jämkad
lydelse i enlighet med det anförda. Vidare ifrågasätter hovrätten om
inte tredje stycket i 29 § borde brytas ut till en särskild paragraf. Den däri
upptagna regeln torde inte ha sådant samband med övriga bestämmelser
i detta lagrum att den bör redovisas i samma paragraf.

Departementschefen. Vad hovrätten anför angående den närmare utformningen
av ifrågavarande bestämmelser bör beaktas. I departementsförslaget
har därför ifrågavarande verkan av avstyckning angivits inträda endast
om avstyckning skett enligt FBL. Ifrågavarande bestämmelser har tagits
upp i 5 § tredje stycket, 8 § tredje stycket och i eu ny paragraf, 29 a §, i JP.

Ändringarna i förslaget till fastighetsbildningslag

Promemorian. I 10: 2 FBL har tagits upp bestämmelser som medger avstyckning
av samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet. Genom sådan
avstyckning kan område avskiljas,för att utgöra fastighet för sig eller ingå
i sammanläggning. Vid avstyckningen skall som stamfastighet anses varje
fastighet som äger del i samfälligheten. Genom den nu ifrågavarande ändringen
kompletteras bestämmelsen med ett andra stycke. Beträffande avstyckning
av samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet uppställs därvid
ett principiellt krav på medgivande till avstyckningen av berörda rättsägare.
Det är likgiltigt om avstyckningen skall utgöra fastighet för sig eller
ingå i sammanläggning. Undantag från kravet på medgivande har stadgats
om avstyckningen är väsentligen utan betydelse för sådan rättsägare.

Frågan vilka medgivanden som skall lämnas för att avstyckningen skall
få genomföras måste bedömas mot bakgrunden av den föreslagna regeln i
6: 15 andra stycket JB. Situationen är i princip densamma som när fastig -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

het minskar i värde i samband med fastighetsreglering. Bestämmelsen har
därför utformats efter förebild av 5: 18 andra stycket FBL.

Som tidigare anförts är avstyckning från samfälld mark avsedd att få direkt
verkan endast för fordringsinteckningar men däremot inte för annan
rättighet. Det i andra stycket första punkten upptagna kravet på medgivande
från rättsägare i stamfastigheten avser därför endast borgenär som
har panträtt i någon av stamfastigheterna. I andra punkten har givits en
särskild regel för det fall att stamfastighet besväras av gemensam inteckning.
Bestämmelsens utformning, som överensstämmer med motsvarande
regel i 5: 18 andra stycket går tillbaka till de i 6: 14 JB upptagna bestämmelserna
angående inteckningshavares möjlighet att avstå från sin rätt till
betalning vid fördelning av medel genom myndighets försorg. Reglerna innebär
att, om rättsägare före fördelningen avstått från sin rätt till betalning,
fördelningen inte inverkar på inteckningen. I fråga om gemensam inteckning
gäller detta emellertid bara om samtycke till avståendet lämnats av såväl
ägare till övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av
panträtt eller annan rättighet som är inskriven, om rättigheten gäller i en
eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen.
Reglerna om sakägarmedgivanden stämmer överens med vad som
enligt 22: 11 JB föreskrivits för relaxation.

Kravet på medgivande från rättighetshavare i vissa fall vid gemensam
inteckning gäller endast inskrivna rättigheter. Fastighet kan inte anses
svara eller häfta för rättighet som upplåtits genom vanligt avtal och inte
åtnjuter sakrättsligt skydd genom inskrivning (jfr SOU 1963: 68 s. 391 och
lagrådsremissen av förslaget till ny fastighetsbildningslag s. 445).

I tredje punkten har bestämmelsen om oskadlighetsprövning tagits upp.
Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande i 5: 18 andra stycket FBL.
I anslutning till sistnämnda bestämmelse anförde departementschefen med
anledning av ett remissyttrande följande (s. 445 i remissen). Systemet är
inte avsett att fungera på det sättet att man har att välja mellan antingen
medgivanden från samtliga rättighetshavare eller oskadlighetsprövning beträffande
samtliga rättighetshavare. Ett blandat förfarande måste vara möjligt
och synes i hög grad lämpligt. I praktiken torde förfarandet i allmänhet
bli det, att fastighetsbildningsmyndigheten företar oskadlighetsprövning i
fråga om så många rättigheter som möjligt och anskaffar medgivanden bara
i fråga om de rättigheter, för vilka regleringen inte prövas vara utan väsentlig
betydelse.

Det anförda bör äga tillämpning även vid den oskadlighetsprövning som
skall äga rum vid avstyckning från samfälld mark.

Som tidigare anförts innebär FBL att fastställelseprövningen avskaffas
och att fastighetsbildningsåtgärder kommer att få full rättsverkan först i och
med registreringen. En avstyckning anses således inte genomförd förrän den
nybildade fastigheten antecknats i fastighetsregistret. Detta innebär — på

Kungl. Maj. ts proposition nr 1A5 år 1970

289

motsvarande sätt som vid sammanläggning -— att sådana ändringar rörande
inskrivningsförhållandena som påverkar avstyckningens tillåtlighet han inträda
så länge registrering inte skett. Oskadlighetsprövningen måste emellertid
hänföra sig till förrättningen och kan inte avse inteckningar som tillkommit
efter förrättningens avslutande. I sammanläggningsärenden är motsvarande
problem avsett att lösas genom en bestämmelse om att inskrivningsförbud
skall gälla från sammaniäggningsbeslutet till dess fastighetsbildningen
registrerats.

Motsvarande problem uppstår vid den oskadlighetsprövning som enligt
5: 18 andra stycket FBL i vissa fall skall äga rum i samband med fastighetsreglering.
Departementschefen anförde härom att anledning inte finns att
införa sådana föreskrifter som hindrar lagfarts- och inteckningsåtgärder
beträffande fastigheter sedan medgivande till minskning lämnats. Med hänsyn
till att en avsevärd tid ibland kan förflyta från det att medgivandet
lämnas tills registrering sker, kan det emellertid vara önskvärt med någon
form av publicitet beträffande medgivandet. Såväl den som avser att förvärva
fastigheten som den som skall ha inteckning i denna har ett påtagligt
intresse av att få kännedom om att vissa ändringar förestår beträffande
fastighetens graderingsvärde. En sådan publicitet kan lämnas genom att
anteckning om medgivandet till minskningen av graderingsvärdet antecknas
i fastighetsboken eller fastighetsregistret. De föreskrifter som kan bli nödvändiga
synes kunna meddelas av Kungl. Maj :t i samband med följ dlagstiftningen.

De återgivna uttalandena äger enligt promemorian motsvarande tillämplighet
även i fråga om den oskadlighetsprövning som skall äga rum i samband
med avstyckning från samfälld mark. Ifrågavarande samordningsproblem
bör således lösas i följdlagstiftningen till FBL.

När område avstyckas från samfälld mark för sammanläggning behöver
tydligen i sammanläggningsärendet hänsyn inte tas till inteckningar i stamfastigheterna.
En uttrycklig bestämmelse härom har i förslaget till ändring
i FBL tagits upp i 12: 5 andra stycket.

Reglerna om den verkan som avstyckning från samfällighet får för inteckning
i stamfastighet är avsedda att övergångsvis tillämpas även i fråga
om inteckning för rätt till avkomst samt förmånsrätt för ogulden köpeskilling.
En sådan anordning kräver särskilda övergångsbestämmelser till bestämmelsen
i 10: 2 andra stycket FBL. Frågan härom får tas upp under arbetet
med promulgationslag till den nya fastighetsbildningslagen.

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anför att enligt 6:15
andra stycket JB svarar avstyckning från samfälld mark inte för inteckning
i stamfastighet. Denna verkan av avstyckningen skall enligt förslaget inträda
antingen det avstyckade området skall utgöra fastighet för sig eller ingå i
sammanläggning. Det föreslagna tillägget i 12: 5 synes med hänsyn till det
anförda vara överflödigt och torde kunna utgå.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

290

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

Departementschefen. Som jag tidigare anfört bör avstyckning inte kunna
hindras av den anledningen att inteckningshavare vägrar att lämna medgivande
till avstyckningen. I sådana fall bör avstyckningen kunna genomföras,
om ett belopp motsvarande den intecknade fastighetens andel i den för
avstyckning avsedda samfällda marken inbetalas för fördelning mellan inteckningshavarna.
Bestämmelserna i 10: 2 andra stycket i departementsförslaget
har utformats i enlighet härmed. Sålunda anges i första punkten som
förutsättning för avstyckning av samfälld mark i sådana fall där fastighet,
som har del i marken, svarar för inteckning att det belopp som enligt fastighetsbildningsmyndighetens
värdering motsvarar fastighetens andel i den
samfällda marken skall inbetalas till myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
I andra och tredje punkterna har tagits upp undantag från skyldigheten
att göra inbetalning om medgivande till avstyckning utan sådan inbetalning
lämnas av inteckningshavarna. I fjärde punkten slutligen återfinns bestämmelsen
om oskadlighetsprövning. Som framgår av det anförda avser inbetalningsskyldigheten
endast värdet av den intecknade fastighetens andel i den
till avstyckning avsedda marken. Om sålunda inteckningshavarna i vissa
fastigheter har medgivit avstyckning eller sådant medgivande efter oskadlighetsprövning
har befunnits överflödigt i fråga om inteckningshavarna i vissa
fastigheter, behövs givetvis inte inbetalning för dessa fastigheters andelar
även om inbetalning fordras beträffande annan fastighet, som har del i samfälligheten.
I praktiken torde inbetalning enligt dessa bestämmelser inte
komma att ske annat än i sällsynta undantagsfall.

Om fastighet, som har del i samfälligheten, svarar för gemensam inteckning
bör efter förebild av 5: 16 FBL fordras de medgivanden till avstyckningen
som i 22: 11 JB föreskrivits för relaxation. Den åsyftade föreskriften i JB
innehåller att för relaxation i viss fastighet krävs medgivande av ägaren av
denna fastighet samt ägare av övriga av inteckningen besvärade fastigheter
och innehavare av panträtt eller annan rättighet, som är inskriven, om rättigheten
gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre
rätt än inteckningen. I sitt yttrande över FBL har lagrådet förordat att fordringshavarnas
möjlighet att avstå från nedsättning i den angivna situationen
inte görs beroende av medgivande från innehavare av sådana begränsade sakrätter
som inte berättigar till betalning och föreslagit att hänvisningen till
22: 11 JB får avse fastighetsägare och innehavare av fordran men inte rättsägare
i övrigt. Jag har beaktat vad lagrådet anfört härom vid utformningen
av 6: 12 och 14 JB i det tidigare denna dag till lagrådet remitterade förslaget
till ändringar i och tillägg till JB. Vad lagrådet anfört bör beaktas även i nu
förevarande sammanhang. Medgivande bör sålunda inte krävas från innehavare
av annan rättighet än panträtt. Inte heller anser jag det motiverat att
fastighetsägares medgivande inhämtas, när det gäller avstyckning från samfälld
mark. I departementsförslaget har 10: 2 andra stycket tredje punkten
utformats i överensstämmelse härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

291

Beträffande bestämmelsen om oskadlighetsprövning får jag hänvisa till
vad jag anfört tidigare och till vad som anförs i promemorian om att oskadlighetsprövning
kan ske beträffande vissa borgenärer medan beträffande
andra medgivanden kan visa sig nödvändigt.

Som ett tredje stycke i 10:2 har i departementsförslaget tagits upp en
hänvisning till reglerna i 5: 16 andra stycket om fördelning av inbetalda
medel.

I detta sammanhang bör något beröras frågan hur förrättningen rent
praktiskt skall genomföras. Nedsättning utgör ett villkor för fastighetsbildningens
tillåtlighet och bör inte behandlas isolerad utan i samband med
övriga frågor om fastighetsbildningens tillåtlighet. Fastighetsbildningsmyndigheten
bör meddela beslut om nedsättning först när myndigheten utrett
att hinder av annat slag mot fastighetsbildningen inte möter. Beslut om
fastighetsbildningens tillåtlighet får ej meddelas, förrän besked om nedsättningen
mottagits.

I promemorian har förordats att i samband med följ dlagstiftningen till
FBL bestämmelser ges om anteckning i fastighetsbok angående avstyckning
från samfälld mark i syfte att redan före fastighetsbildningen ge publicitet
åt ifrågavarande förrättningar, vilka kan få verkningar för inteckningshavare.
Jag kan i denna fråga ansluta mig till vad som anförts i promemorian.
Förslag med detta innehåll är under utarbetande i samband med
den följ dlagstiftning till FBL som f. n. bereds i departementet.

Reglerna om den verkan som avstyckning från samfälld mark får för inteckning
i fastighet, som har del i marken, har föreslagits få motsvarande
tillämpning övergångsvis även i fråga om förmånsrätt för ogulden köpeskilling
samt inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån som upplåtits
att utgå ur stamfastigheten (jfr 54 § IF och 8 § JP). I promemorian har denna
fråga ansetts böra lösas i de kommande övergångsbestämmelserna till
FBL. Som jag tidigare anfört har förslag till lag om införande av FBL numera
remitterats till lagrådet. I 11 § i förslaget har intagits en allmän regel som
innebär att bestämmelserna i FBL om inskriven rättighet äger motsvarande
tillämpning på fordran eller annan rättighet enligt 5 § JP samt att vad som
enligt FBL gäller för det fall att fastighet svarar för fordran skall tillämpas
även när fastighet besväras av rätt till avkomst. Genom dessa regler har frågan
sålunda fått den lösning som förutsatts i promemorian.

De i promemorian föreslagna ändringarna i 12:5 FBL innebär att när
område avstyckas från samfälld mark för sammanläggning hänsyn inte behöver
tas till inteckning i den samfällda marken. Enligt min mening behövs
en uttrycklig bestämmelse härom. Departementsförslaget har i detta hänseende
utformats i enlighet med promemorieförslaget.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förslaget till lag om befrielse från inteckningsansvar i fastighet som
bildats av samfälld mark

1 §

Promemorian. Enligt 1 § första stycket är vissa fastigheter efter preklusionstidens
utgång befriade från ansvar för fordringsinteckning i stamfastigheterna,
om inte inteckningen förnyas efter anmälan. De fastigheter, där
sådan verkan inträder, är sådana som bildats av samfälld mark genom avsöndring
eller genom avstyckning enligt jorddelningslagen, lagen (1917: 269)
om fastighetsbildning i stad eller lagen (1930: 99) om delning av fastighet
vid ändring i rikets indelning samt områden som av mark, samfälld för flera
fastigheter, utlagts till tomt eller tomtdel och jämlikt 1 kap. 3 § lagen om
fastighetsbildning i stad är att anse som avstyckat (jfr 37 § 3 och 5 mom.
IF). Av praktiska skäl bör något undantag inte göras för fastigheter som
alltjämt är i samma ägares hand som den samfällda marken.

Verkan av underlåtenhet att anmäla inteckning har angivits vara att ifrågavarande
fastigheter efter preklusionstidens utgång inte vidare svarar för
inteckningen. Ordalydelsen ansluter sålunda till 6: 15 andra stycket JB.
Även bestämmelsen i preklusionslagen har den innebörden att inteckningen
kvarstår med oförändrat belopp i stamfastigheten och att det solidariska
ansvaret mellan gemensamt intecknade fastigheter inte rubbas.

Enligt andra stycket inträder motsvarande verkan även beträffande fastigheter
som bildats genom att ett från samfälld mark avskilt område sammanlagts
med annan fastighet eller fastighetsdel och där inteckningar i området
kommit att gälla i hela den nybildade fastigheten. Verkan av underlåten
anmälan blir i sådana fall att ifrågavarande inteckningar upphör att
gälla i hela den nybildade fastigheten.

Departementschefen. I enlighet med vad jag anfört tidigare har preklusionstiden
satts till fem år. Preklusion inträder sålunda efter sista inskrivningsdagen
år 1976. I övrigt har denna paragraf utformats i saklig överensstämmelse
med förslaget i promemorian.

Har en fastighet bildats genom avsöndring och har avsöndringen sedermera
efter sammanläggning kommit att ingå i annan fastighet är paragrafens
första stycke tillämpligt. Andra stycket tar endast sikte på det fallet att sammanläggningen
sker i samband med avstyckning.

2 §

Promemorian. Anmälan kan göras av — förutom borgenär som har panträtt
i fastigheten — annan vars rätt berörs. Härmed avses i första hand
ägare av primäransvarig fastighet, vari inteckningen skall stå kvar. Rätten
att göra anmälan är i sådana fall motiverad av fastighetsägarens eventuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

293

intresse av ägarhypotek. I övrigt kan innehavare av panträtt eller inskriven
rättighet i fastighet, vari inteckningen skall stå kvar, ha ett intresse
av att inteckning inte upphör i avstyckning från samfälld mark. En förutsättning
är att panträtten eller rättigheten i fråga gäller med lika rätt som
eller sämre rätt än inteckningen. I denna del kan hänvisas till vad som anförts
i anslutning till kravet på medgivande vid avstyckning från samfälld
mark.

Kravet på formell behörighet att göra anmälan bör inte sättas högt. Endast
om det finns särskild anledning anta att sökanden inte är borgenär
med panträtt och att saken inte heller rör hans rätt bör närmare utredning
göras.

Anmälan skall göras senast på sista inskrivningsdagen år 1973. Lagstiftningen
är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Preklusionstiden
kommer sålunda att uppgå till i det närmaste två år.

När anmälan skall göras bör sådana uppgifter lämnas att inteckningen i
fråga kan identifieras. Enklast kan detta ske om inteckningsliandlingen företes.
Något ovillkorligt krav härpå synes dock inte böra föreskrivas. Det
bör vara tillräckligt att för identifieringen behövliga uppgifter lämnas om
inteckningen.

Anmälan av inteckning bör antecknas i fastighetsboken. En särskild bestämmelse
härom har tagits upp i 2 § andra stycket. Ärendet skall handläggas
hos inskrivningsmyndigheten enligt de allmänna bestämmelserna om
inskrivning i 19 kap. JB.

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anför att det torde vara
angeläget att inteckningsbefrielse kommer till stånd i största möjliga utsträckning
och att därför kretsen av de intressenter som får göra anmälan
inte utsträcks utöver vad som betingas av rättssäkerhetens krav. Av denna
anledning förtjänar övervägas att i lagtexten precisera vilka sakägare som
skall ha rätt att göra anmälan. Avsaknaden av en sådan bestämmelse kan
medföra viss risk för att lagens syfte äventyras. Genom en uppräkning skulle
dessutom förebyggas osäkerhet i rättstillämpningen. Bestämmelsen kan
lämpligen avfattas efter mönster av 22: 11 JB.

Departementschefen. Kretsen av intressenter som får göra anmälan är i
promemorieförslaget vidsträckt och kan enligt min mening begränsas. På
motsvarande sätt som föreslås gälla i fråga om medgivande till avstyckning
enligt 10: 2 FBL bör anmälan kunna göras av borgenär som på grund av inteckningen
i fråga har panträtt i fastigheten samt innehavare av panträtt
med lika eller sämre rätt i fastighet, där inteckningen skall kvarstå sedan
den upphört i den samfällda marken. Däremot bör inte fastighetsägare eller
innehavare av inskriven rättighet i fastighet där inteckningen skall kvarstå
ha rätt att göra anmälan.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 445 år 1970

I departementsförslaget har första stycket andra punkten utformats i enlighet
med vad jag anfört nu. I övrigt har bestämmelserna i denna paragraf
utformats i överensstämmelse med vad som föreslagits i promemorian.

3 §

Promemorian. 1931 års lag omfattar förutom penninginteckning även inteckning
för rätt till avkomst eller annan förmån. Vidare avser lagen även
förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Förevarande lagstiftning kommer att
avse uteslutande rättigheter som tillkommit före JB:s ikraftträdande. Det
är vid sådant förhållande tydligt att lagstiftningen bör omfatta inte bara
penninginteckning utan även inteckning för avkomsträtt samt förmånsrätt
för ogulden köpeskilling i den mån dessa rättigheter enligt JP får göras
gällande efter balkens ikraftträdande. I enlighet härmed har lagens tillämpningsområde
i 3 § utsträckts till att avse även ifrågavarande rättigheter.

Departementschefen. Bestämmelserna i denna paragraf har i departementsförslaget
utformats i saklig överensstämmelse med vad som föreslagits
i promemorian.

Övergångsbestämmelserna

Promemorian. Den föreslagna lagstiftningen skall givetvis träda i kraft
samtidigt som JB och FBL. Arbetet med dessa lagar bedrivs med sikte på att
de skall kunna träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt kan 1907 och
1931 års lagar upphävas.

Remissyttrandena. Inskrivning skommittén anför att gravationsfrihet kan
inträda enligt 1907 och 1931 års lagar när något mer än sex månader förflutit
från det att ansökan avseende viss åtgärd ingetts till inskrivningsdomaren
och kungjorts. Om ansökan sker så sent före lagarnas upphävande
att sexmånadersfristen inte hinner utlöpa dessförinnan förefaller det rimligt
att förfarandet får avslutas enligt föreskrifterna i dessa lagar. Därigenom
kan fastighetsägaren komma att befrias från inteckningsansvar mer
än ett år före den tidpunkt då den allmänna preklusionen inträder.

Departementschefen. Som föreslagits i promemorian bör den nya lagen
träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt bör 1907 och 1931 års lagar upphävas.
Som inskrivningskommittén anfört kan det finnas visst behov av att
låta vissa äldre bestämmelser gälla under en övergångstid. Med den förlängning
av anmälningsfristen som jag föreslår finns särskild anledning att
beakta denna fråga. En lämplig lösning synes vara att låta bestämmelserna
i 1931 års lag om kungörelsedödning gälla under hela anmälningsfristen.
Om anmälan enligt 17 § 1931 års lag i visst fall görs under denna frist, får
anmälan anses ha skett även enligt 1 § denna lag. Departementsförslaget har
utformats i enlighet härmed.

Kungl. May.ts proposition nr 745 år 1970

295

5. Förslaget till lag om rätt till elektrisk kraft
Allmänna synpunkter

Gällande rätt. Lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering
av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.
(1920 års lag) innehåller bestämmelser om registrering av elektrisk anläggning
(2—13 §§), avtal om rätt till elektrisk kraft (14—23 §§) samt tvångsförvaltning
av elektrisk anläggning (24—35 §§).

Reglerna om registrering av elektrisk anläggning innehåller i huvudsak
följande. Finns på fastighet elektrisk station, som tillhör ägaren av fastigheten,
kan ledning som är förbunden med stationen och ägs av honom, registreras
på stationen, som därigenom blir s. k. huvudstation. Inte bara
ledningar kan registreras på huvudstationen utan också andra stationer,
s. k. imderstationer, jämte ledningar som går ut från dem, förutsatt att
understationen och ledningarna har samma ägare som huvudstationen och
är förbundna med denna. Verkan av registreringen blir att ledning eller
understation anses tillhöra huvudstationsfastigheten (2 §, jfr 2 § andra
och tredje styckena lagen (1966: 453) om vad som är fast egendom). Även
rätten för huvudstationens ägare att ha ledning framdragen eller understation
förlagd på annans mark anses bli tillbehör till huvudstationsfastigheten
(3 §). Registrering gäller utan tidsbegränsning men får under vissa
förutsättningar helt eller delvis upphävas (6 §). Registreringsmyndighet är
kommerskollegium, som även för det s. k. elektriska fastighetsregistret (7 §).

Har avtal om rätt till elektrisk kraft upprättats skriftligen, är avtalet vid
frivillig överlåtelse av den fastighet från vilken upplåtelsen skett utan särskilt
förbehåll gällande mot den nye ägaren. Muntligt avtal gäller mot ny
ägare bara om det förbehållits (15 § första stycket). Vid försäljning på exekutiv
auktion gäller rättigheten — även om den grundas på skriftligt avtal
— mot köparen bara om den till följd av inskrivning har förmånsrätt framför
exekutionsfordringen (52 § och 58 § 3 mom. andra stycket IF samt 113 §
UL) eller försäljningen sker med förbehåll om rättighetens bestånd (15 §
andra stycket). Förutsättning för att erhålla inskrivning till säkerhet för
rättigheter är enligt IF, förutom att upplåtelsen skett genom skriftlig handling,
att fastighetsägaren lämnat skriftligt och styrkt medgivande till att inskrivning
sker (58 § 1 mom. första och andra styckena IF). Beträffande det
fallet att rätt till elektrisk kraft upplåtits till flera anges att vid exekutiv
auktion den upplåtelse äger företräde som skett först. Om flera upplåtelser
gjorts samma dag, har de lika rätt (15 § fjärde stycket). Är en eller flera

296

Kungi. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

av rättigheterna inskrivna, har den rättighet företräde för vilken inskrivning
först söktes. Skulle flera inskrivningar vara sökta samma dag, har den
rättighet som först blivit upplåten företräde, dock att rättigheterna, om de
upplåtits samma dag, har lika rätt (58 § 3 mom. första stycket IF). Särskilda
skadeståndsregler anknyter till de angivna bestämmelserna om det sakrättsliga
skyddet (16 och 19 §§). I övrigt finns bestämmelser om verkan av
ändringsavtal i förhållande till ny ägare av fastigheten (17 §), ny ägares rätt
att uppbära för kraften utgående avgift (18 §), ny ägares skyldighet att fullgöra
fastighetsägarens förpliktelser och rättighetshavares rätt till skadestånd
av tidigare ägare, om nye ägaren skulle brista i fullgörandet av avtalet
(19 §), frihet från leveransskyldighet vid fall av force majeure (20 §),
rätt för den som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten att överlåta rättigheten
till annan (21 §) samt rätt för fastighetsägaren att avbryta tillhandahållande
av kraft, om rätttighetshavaren försätts i konkurs (22 och
23 §§).

Bestämmelser om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning finns i 24—
35 §§. Om distributör underlåter att fullgöra honom åliggande skyldighet
att tillhandahålla kraft, kan överexekutor förelägga honom vid vite att
fullgöra skyldigheten. Kan underlåtenheten medföra betydande skada eller
olägenhet och kan det antas att fullgörandet inte kan omedelbart framtvingas
genom vitesföreläggande, får överexekutor på ansökan förordna om
tvångsförvaltning av anläggningen.

1920 års lag innehåller slutligen bestämmelser som innebär att tomträtt
och vattenfallsrätt är likställda med fastighet (36 §). Vidare föreskrivs att
de särskilda bestämmelserna i 15 § första stycket om rättighetens bestånd
vid överlåtelse av fastigheten samt bestämmelserna om tvångsförvaltning
är tvingande.

Lagberedningens förslag till ny jordabalk och remissyttrandena över det.
Lagberedningen anförde att upplåtelse av rätt till elektrisk kraft från starkströmsanläggning
enligt gällande rätt utgör en sakrätt i fastigheten. Ett
syfte med 1920 års lag var just att tillförsäkra abonnenter av elektrisk kraft
en mera tryggad rättsställning i förhållande till såväl kraftleverantören som
konkurrerande avnämare av kraften. Regleringen av institutet rätt till elektrisk
kraft i lagberedningens förslag till ny jordabalk anknyter i huvudsak
till institutets utformning i 1920 års lag och därtill hörande bestämmelser i
IF. Rätt till elektrisk kraft tillhör enligt förslaget den kategori som kallas
särskild rättighet, och sin allmänna sakrättsliga ställning får därför
rättigheten genom de i 11 kap. i förslaget meddelade gemensamma reglerna
samt genom inskrivningsreglerna. Genom dessa bestämmelser regleras
rättighetens läge vid övergång av äganderätten till den fastighet den belastar
och rättighetens förhållande till andra rättigheter. Beträffande rätten
till elektrisk kraft föreslås dock i 11 kap. en särskild regel att skrift -

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ligt avtal, varigenom sådan upplåtelse skett, skall gälla mot nye ägaren
efter överlåtelse oberoende av förbehåll (8 § andra stycket). Reglerna i
11 kap. överensstämmer även i övrigt nära med motsvarande bestämmelser
i 1920 års lag. Möjligheten att erhålla inskrivning är dock inte beroende av
särskilt medgivande utan står alltid öppen, om upplåtelsen skett genom
skriftlig handling.

När det gäller de särskilda bestämmelserna i 21 kap. om rätt till elektrisk
kraft innebär lagberedningens förslag vissa avvikelser i förhållande till 1920
års lag. Sålunda kan enligt förslaget rätt till elektrisk kraft upplåtas i byggnad,
som inte hör till fastighet, eller i gruvegendom, vartill den elektriska
stationen hör (1 § andra stycket). Upplåtelse av rätt till elektrisk kraft
skall ske skriftligen (1 § tredje stycket). Upplåtelse kan under vissa förutsättningar
ske till förmån för fastighet och vissa andra jämförbara subjekt.
De närmare bestämmelserna härom hänvisar till servitutskapitlet (2 §). För
andra upplåtelser av rätt till elektrisk kraft än sådana som skett till förmån
för fastighet eller jämförbart subjekt gäller samma tidsbegränsning
som för nyttjanderätt (3 §).

I övrigt innehåller lagberedningens förslag närmare bestämmelser angående
upplåtelsehandlingens innehåll (4 §), innebörden av den belastning
som skapas genom en upplåtelse av rätt till elektrisk kraft (5 §), verkan
av delning av fastighet, i vilken upplåtits rätt till elektrisk kraft (6 §),
befrielse från skyldigheten att tillhandahålla kraft vid force majeure (7 §),
verkan av rättighetshavarens konkurs (8 och 9 §§), giltigheten av
ändringsavtal vid exekutiv försäljning (10 §) samt bestämmelser om att
reglerna om rätt till elektrisk kraft har motsvarande tillämpning om innehavare
av anläggning vill tillhandahålla vissa andra nyttigheter från denna
(11 §).

Med anledning av att vissa bestämmelser om rätt till elektrisk kraft införs
i balken föreslår beredningen att motsvarande regler i 1920 års lag
upphävs.

Under remissbehandlingen av lagberedningens förslag framhålls att förhållandena
på kraftförsörjningens område ändrats avsevärt sedan 1920 års
lag kom till. Lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, innehåller i sin gällande lydelse sålunda bestämmelser
om koncession för bl. a. yrkesmässig distribution av elektrisk ström.
Koncessionshavare är som regel skyldig att tillhandahålla ström för normalt
förbrukningsändamål åt var och en inom koncessionsområdet som har
behov därav. Denna offentligrättsliga distributionsplikt har medfört att sakrättsbestämmelserna
i 1920 års lag förlorat åtskilligt i betydelse. Kommerskollegium
ifrågasätter om rättsinstitutet nu fyller någon påtaglig funktion.
El-lagutredningen anser däremot att en lagstiftning motsvarande innehållet
i 1920 års lag alltjämt bär en funktion att fylla. Beträffande de närmare
bestämmelserna i lagberedningens förslag uttalar bl. a. Svenska Bank lOf

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

föreningen och Svenska vattenkraftföreningen sin tillfredsställelse över att
enligt förslaget rätten till elektrisk kraft kan knytas till en fastighet. Bankföreningen
finner det dock tveksamt, i vilken mån tillförsäkrandet av en sådan
rätt åt viss fastighet kan komma att öka fastighetens värde som kreditunderlag,
eftersom panthavare, liksom vid servitut, enligt förslaget kommer
att sakna skydd mot att rättigheten upphör genom avtal mellan leveransfastighetens
och mottagarfastighetens ägare.

Det remitterade jordabalksförslaget. I det den 11 februari 1966 remitterade
jordabalksför slaget har anförts att slutligt ställningstagande till frågan
om behovet av sakrättsliga bestämmelser om rätt till elektrisk kraft
inte kan ske utan närmare utredning. Reglerna synes dock inte längre ha
något större berättigande när det gäller upplåtelser till småförbrukare utan
institutet synes kunna få betydelse endast i vissa fall, när det gäller avtalsförhållanden
mellan större industriföretag och liknande. Även om institutet
skulle anses ha ett visst berättigande i sådana fall är användningsområdet
så speciellt att institutet inte försvarar sin plats som huvudavsnitt i ett särskilt
kapitel i jordabalken. JB innehåller därför inte någon motsvarighet
till de av lagberedningen föreslagna bestämmelserna om rätt till elektrisk
kraft.

Eldistributionsutredningens förslag och remissyttrandena över det. Den
tidigare inom kommerskollegium bedrivna el-lagsutredningen hade i uppdrag
att verkställa utredning rörande organisationen m. m. av de statliga
åtgärderna för rationalisering av elkraftdistributionen samt framlägga de
förslag till åtgärder som utredningen kunde föranleda. Uppdraget bär sedermera
fullföljts av eldistributionsutredningen, som år 1968 avgivit betänkandet
”Eldistributionens rationalisering” (SOU 1968: 39).

När det gäller 1920 års lag har utredningen anfört att lagens bestämmelser
om registrering av elektrisk anläggning är behäftade med påtagliga
brister. De förhållanden som antecknas vid registreringen kan efter hand
ändras utan att förändringarna anmäls till registreringsmyndigheten. Uppgifterna
i registret överensstämmer därför ofta inte med de verkliga förhållandena.
Bestämmelser saknas för bedömande av frågan om den fortsatta
giltigheten av en registrering i fall då anläggningen förändrats. Anteckning
om registrering kvarstår i registret ända tills upphävande begärs.
Bifall till sådan begäran förutsätter medgivande av vissa inteckningshavare.
Hävande av registrering kan därför bli både omständligt och kostsamt
och ibland t. o. in. omöjligt. Enligt utredningens mening bör undersökas
om det skulle vara möjligt att utan större olägenhet slopa denna lagstiftning.
Om registrering av elektrisk anläggning inte skett, skall frågan
om fastighetstillbehör bedömas enligt lagen om vad som är fast egendom.
Ledningar inom en fastighets gränser är enligt denna lag tillbehör till fastigheten
(2 § första stycket) och omfattas av inteckningar i denna. Detsam -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ma gäller fast inredning i övrigt och vissa andra tillbehör (3 och 4 §§)•
Däremot är elektrisk starkströmsledning som sträcker sig utanför fastighetens
gränser inte tillbehör till denna (2 § andra stycket). Som regel kan
en ägare av elektrisk anläggning få företagsinteckning i verksamheten. De
förutsättningar som gäller härför — att verksamheten bedrivs yrkesmässigt
och att näringsidkaren är boltföringsskyldig — föreligger så gott
som alltid. En ägare av elektrisk anläggning som inte är registrerad kan
sålunda utnyttja denna som kreditunderlag beträffande de delar av anläggningen
som utgör fast egendom genom fastighetsinteckning och beträffande
elektriska stationer och ledningar på annans mark genom företagsinteckning.

Utredningen anför att ett upphävande av registreringsbestämmelserna i
1920 års lag i fortsättningen skulle hindra ägare av elektrisk anläggning,
som är belägen delvis på annans mark, från att belåna hela anläggningen
mot säkerhet av fastighetsinteckning. Enligt utredningens mening är denna
nackdel inte så stor att den kan tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen
av frågan huruvida bestämmelserna kan slopas eller ej. Mot bakgrund
av de påtagliga brister som är förknippade med registreringssystemet
— och då främst den ovisshet som råder beträffande rättsverkningarna
i skilda hänseenden -— ter sig systemet i dag som mindre tillfredsställande
från kreditgivningssynpunkt. Enligt utredningens åsikt erbjuder
företagsinteckningsinstitutet så många fördelar att den som vill försträcka
ägare av elektrisk anläggning kapital mot säkerhet i anläggningen bör kunna
godta att säkerheten till en del får utgöras av företagsinteckning. Utredningen
menar sålunda, att ett upphävande av registreringsbestämmelserna
i verkligheten inte skulle försvåra för ägare av elektrisk anläggning
att utverka kredit. På grund av det anförda förordar utredningen att bestämmelserna
om registrering i 1920 års lag upphävs. De bör dock fortfarande
gälla beträffande registreringar som gjorts innan upphävandet
trätt i kraft. Ett bifall till utredningens förslag torde förutsätta en jämkning
av ordalagen i 2 § sista stycket lagen om vad som är fast egendom.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i 1920 års lag och IF angående
avtal om rätt till elektrisk kraft anför utredningen att möjligheter att genom
inteckning säkerställa vanlig abonnents rätt till avtalad elkraft utnyttjats
i ringa omfattning. Däremot har inteckningsmöjligheten utnyttjats
i annat sammanhang. Sålunda har ofta — när vattenkraftexploatör önskat
tillgodogöra sig annans vattenkraft och frivillig uppgörelse härom träffats
— upplåtaren av strömfallet i ersättning för upplåtelsen tillerkänts rätt
till elektrisk kraft och såsom säkerhet härför kunnat inteckna rätten. I dessa
fall avstår parterna från den prövning som kan ske vid vattendomstolen
enligt 9 kap. vattenlagen (1918: 523) (VL).

Såvitt kan utrönas har de bestämmelser som reglerar förhållandena när
avtalad kraftleverans ej kan fullgöras på grund av s. k. force majeure och

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5 år 1970

som medger distributören rätt att avbryta en leverans under vissa villkor för
det fall att abonnent blir försatt i konkurs inte tillämpats i nämnvärd utsträckning.
Detta sammanhänger uppenbarligen med att rättsförhållandet
mellan distributör och abonnent vanligen regleras i detalj genom avtal, som
upptar bl. a. bestämmelser i dessa hänseenden.

Utredningen erinrar om att ifrågavarande bestämmelser tillkom innan
1902 års ellag upptog föreskrifter om distributionsplikt och prisreglering.
En genomgång av bestämmelserna i 1920 års lag visar enligt utredningens
mening att de i dag utan nämnvärd olägenhet kan undvaras, helst som de
under årens lopp torde ha tillämpats i endast ringa utsträckning. Bestämmelsen
i 14 § saknar självständig betydelse och kan därför upphävas utan att
ändring sker i sak. De rättsförhållanden som behandlas i 15—21 §§
synes till övervägande delen vara av det slag att de kan antingen regleras
genom avtal mellan parterna eller återföras på allmänna rättsgrundsatser.
Särskilda lagbestämmelser synes onödiga, om de inte behövs till
skydd för enskild vilken såsom detalj abonnent är beroende av tillgång till
elektrisk kraft på skäliga villkor. Han är nämligen ofta den svagare parten
i avtalsförhållandet. Vad gäller större elleveranser kan förutsättas att parterna
vanligen är jämbördiga. Det skydd som sålunda krävs är emellertid
enligt utredningens mening tillräckligt tillgodosett genom bestämmelser
som utredningen förordar om distributionsplikt och prisreglering.

De frågor som behandlas i 22 och 23 §§ regleras oftast avtalsvägen och
kan även beaktas i samband med prövning av frågor om distributionsplikt.

På grund av det anförda finner utredningen att de särskilda bestämmelserna
i 1920 års lag angående avtal om rätt till elektrisk kraft kan upphävas.

Även bestämmelserna om tvångsförvaltning — vilka för övrigt aldrig tilllämpats
— saknar enligt utredningens mening numera betydelse och bör
slopas.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda att 1920 års lag upphävs.
Bestämmelserna om registrering av elektriska anläggningar föreslås
dock alltjämt gälla såvitt avser äldre registreringar.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har förslaget om upphävande
av 1920 års lag lämnats utan erinran av i det närmaste alla remissmyndigheter.
Svenska Bankföreningen har dock yrkat att 21 § angående
överlåtelse av rätt till elektrisk kraft bibehålls. I yttrandet förutsätter
föreningen att möjligheten att inteckna kraftupplåtelse bibehålls.

Framställning av Svenska Bankföreningen. I skrivelse till justitiedepartementet
den 19 februari 1969 har Svenska Bankföreningen anhållit att förslag
läggs fram om rätt till inskrivning av rätt till elektrisk kraft och att
detta rättsinstitut bibehålls i oförändrad form. I skrivelsen anför bankföreningen
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

301

Enligt bankföreningens uppfattning skulle ett upphävande av instituten
rätt till elektrisk kraft och inteckning av sådan rätt medföra stora olägenheter.
Denna uppfattning grundar sig framför allt på erfarenheter från
medlemsbankernas medverkan vid uppläggande av obligationslån åt kraftverksbolag,
vilken förmedling ofta föregås av kortfristig kredit till dem
från bankerna.

I den f. n. dominerande kraftverksformen vattenkraftverk deltar ofta
andra än kraftverksbyggaren med tillhandahållande av fallhöjd mot erhållande
av rätt till ersättningskraft enligt 9 kap. vattenlagen. Skyldigheten att
tillhandahålla ersättningskraft åvilar kraftverksfastigheten under obegränsad
tid och är som en förmån knuten till en viss annan fastighet. Förutom
att ersättningskraften möjliggör en rationell uppgörelse mellan kraftverksägaren
och fallhöjdsägaren, utgör institutet ett för belåning av såväl kraftverket
som ersättningsrätten synnerligen rationellt institut. Det medger belåning
av den utomstående fallhöj dsägarens kapitalinsats genom pantsättning
av inteckningar i den fastighet till vilken ersättningsrätten är knuten.
För åtskilliga obligationslån utgörs säkerheten helt eller delvis av inteckningar
i fastighet till vilken ersättningskraft enligt VL är knuten.

Det förekommer beträffande vattenkraftverk att utomståendes kapitalinsats
i form av fallhöjd sker mot att kraftverksägaren utfäster rätt till
elektrisk kraft enligt 1920 års lag till den som gör kapitalinsatsen. Detta är
i synnerhet fallet när frivillig uppgörelse om upplåtelse av fallhöjd träffas
före vattenmålets anhängiggörande, i vilket fall fastställande av rätt till ersättningskraft
inte anses kunna ske. Fastän sådan rätt till elektrisk kraft
inte såsom ersättningskraft enligt vattenlagen belastar en fastighet till förmån
för en annan fastighet utan utgör en kontraktsenlig rätt som tillkommer
en person till förmån för en annan person, anses den vara möjlig att
belåna genom att rättighetens innehavare pantsätter den till långivaren.
Detta grundar sig på att rättigheten enligt 21 § i 1920 års lag kan överlåtas
till annan utan att samtycke behöver inhämtas av upplåtaren och att
inteckning till säkerhet för rättighetens bestånd kan beviljas enligt 58 §
IF. Att rättigheten kan vara obegränsad i tiden ökar dess användbarhet
som pant. Rätt till elektrisk kraft har t. ex. använts som delsäkerhet för ett
år 1965 emitterat obligationslån.

Den framtida utbyggnaden av elproduktionen torde alltmera komma att
ske genom andra kraftverkstyper än vattenkraftverk. Bankföreningen hänvisar
i detta avseende till en av Centrala Driftledningen, samarbetsorgan
för de större kraftföretagen i Sverige, i december 1967 framlagd studie
över 1970-talets elkraftförsörjning. Denna studie anger såsom resultat av
optimalberäkningar och andra överväganden följande fördelning mellan
kraftslagen under 1970-talet.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

			Energi		Årlig ök-
	Effekt MW		TWh/år		ning TWh
	1970	1980	1970	1980
Vattenkraft..................	10 700	12 400	53	60	0,7
Kärnkraft ..................	500	6 300	1	39	3,8
Oljebaserad kondens eller mot-
tryckskraft................	3 800	7 000	13	28	1,5
Toppkraft ..................	200	3 000	—	—	—-
Summa	15 200	28 700	67	127	6,0

I och med det ökade byggandet av kraftverk i form av andra kraftverkstyper
än vattenkraftverk blir det alltmera angeläget att kunna som juridisk
form för deltagande i kraftverk använda rättsinstituten rätt till elektrisk
kraft och inteckning av sådan rätt. En möjlighet för utomstående
att göra en kapitalinsats i ett sådant kraftverk utgör visserligen aktieteckning
i det kraftverksägande aktiebolaget, men behov finns även att kunna
göra en kapitalinsats mot erhållande av rätt till elektrisk kraft under obegränsad
tid och mot deltagande i de löpande kostnaderna för kraftverket,
såsom administration och underhåll. Härigenom underlättas en belåning av
insatsen, vilket ofta är nödvändigt för att insatsen skall kunna komma till
stånd. Insats i form av aktieteckning har inte samma belåningsvärde.

Ett upphävande av instituten rätt till elektrisk kraft och inteckning av
sådan rätt skulle alltså betänkligt inskränka möjligheterna att finansiera
såväl vattenkraftverk som i synnerhet kondens- och kärnkraftverk. Särskilt
olägligt skulle detta vara med hänsyn till nyssnämnda tendens att i ökad
utsträckning bygga andra kraftverk än vattenkraftverk för avsevärt högre
kostnader än dem som vattenkraftverk betingar.

Departementschefen. Upplåtelse av rätt till elektrisk kraft är f. n. en
sakrätt i fast egendom. Bestämmelserna om denna upplåtelseform finns nu
i 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Skall rättighetstypen för
framtiden bestå som en sakrätt, hör den till jordabalkens område. Lagberedningens
förslag till ny jordabalk innehåller också bestämmelser om rätt
till elektrisk kraft. I JB saknas däremot sådana bestämmelser.

Eldistributionsutredningen tar i sitt betänkande upp den större frågan om
1920 års lag över huvud taget har något berättigande. Utredningens överväganden
leder fram till att lagen kan upphävas. Slopas lagen upphör inte bara
reglerna om upplåtelse av rätt till elektrisk kraft såsom en sakrätt utan även
bestämmelserna om bl. a. registrering av elektrisk anläggning och tvångsförvaltning
av sådan anläggning.

Beträffande först frågan om upphävande av registreringsbestämmelserna
i 1920 års lag godtas eldristributionsutredningens förslag av alla remissinstanser.

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

För egen del ansluter jag mig till utredningens uppfattning att frågan
om registrering av elektrisk anläggning har kommit i ett annat läge genom
införandet av lagstiftningen om företagsinteckning. Möjligheten att genom
detta institut utnyttja ledningar och elektriska stationer på annans fastighet
som kreditunderlag har medfört att det inte längre kan anses föreligga
behov av att genom registrering ge sådana anläggningar egenskap av tillbehör
till den fastighet där huvudstationen är belägen. Jag ansluter mig
sålunda till förslaget att upphäva registreringsbestämmelserna i 1920 års
lag.

Av stor betydelse är frågan vilka övergångsbestämmelser som bör gälla
vid ett upphävande av registreringsbestämmelserna i 1920 års lag. Utredningen
föreslår i detta avseende att lagen alltjämt skall gälla såvitt avser
äldre registreringar. En sådan övergångsbestämmelse medför att äldre registreringar
får verkan för all framtid, om inte registreringarna upphävs på
begäran av fastighetsägare. Som utredningen anför kan dock upphävande
av registrering vara både omständligt och kostsamt och ibland t. o. m.
omöjligt. Verkan av äldre registreringar skulle därför sannolikt komma att
att bestå under avsevärd tid framåt och medföra osäkerhet för kreditgivning
och fastighetsomsättning. Enligt min mening bör man därför i
samband med att registreringsbestämmelserna slopas, bestämma viss tid när
verkan av äldre registreringar upphör. Under övergångstiden får fastighetsägare
och kreditgivare möjlighet att inrätta sig efter de nya förhållandena.
Detta torde ofta kunna ske genom att företagsinteckning överlämnas som
kompletterande säkerhet. Övergångstiden bör sättas till fem år. Om fordran,
som är förenad med panträtt i fastighet med registrerad elektrisk anläggning,
inte förfaller till betalning innan fristen går ut, bör borgenären vara
berättigad att säga upp sin fordran om inteckningssäkerhetens värde nedgår
väsentligt till följd av registreringens upphörande och fastighetsägaren inte
ställer ytterligare säkerhet inom viss tid efter anfordran. Rätt till uppsägning
bör dock av hänsyn till gäldenären inte föreligga tidigare än två år före
femårsfristens utgång.

Frågan om behovet av institutet rätt till elektrisk kraft har behandlats
i lagrådsremissen avseende JB. Jag anförde då att slutlig ställning till
denna fråga inte kunde tas utan närmare utredning men att regler om
sakrättsligt skydd för kraftupplåtelser inte längre torde ha något större
berättigande när det gällde småförbrukare. Riktigheten härav har bekräftats
av eldistributionsutredningen. Emellertid framgår av utredningens
betänkande att kraftupplåtelser har viss betydelse vid vattenkraftexploatering
som en form av ersättning till upplåtare av strömfall. Även av bankföreningens
skrivelse framgår att kraftupplåtelser förekommer i dessa sammanhang
och att intecknade kraftupplåtelser utnyttjas som kreditunderlag.
Sådana upplåtelser kan väntas få ökad betydelse för den framtida
utbyggnaden av elproduktionen även genom andra kraftverkstyper än vatten -

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

kraftverk. Möjligheten att genom upplåtelse av rätt till elektrisk kraft finansiera
kraftverksbyggnad bör med hänsyn härtill inte undanröjas. Jag föreslår
därför att rätten till elektrisk kraft behålls som en särskild sakrätt i fast
egendom.

JB avses innehålla bestämmelser om alla typer av sakrätt i fast egendom.
Även inskrivning av rättigheter i fast egendom är avsedd att uttömmande
regleras i balken. I enlighet härmed har i 7 kap. JB tagits upp allmänna
bestämmelser om nyttjanderätt, servitut och samfällighetsrätt, medan
8—15 kap. innehåller särskilda bestämmelser om arrende, hyra, tomträtt,
servitut och samfällighetsrätt. 117 och 18 kap. finns bestämmelser om företräde
på grund av inskrivning och om godtrosförvärv medan 23 kap. innehåller
reglerna om inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt samt av
servitut och samfällighetsrätt. Bestämmelserna i 7, 17, 18 och 23 kap. JB
kan med vissa jämkningar ges tillämpning även på rätt till elektrisk kraft.
De särskilda bestämmelser om rätt till elektrisk kraft som behövs härutöver
är dock av så speciell karaktär att de lämpligen inte bör tas upp i
JB utan i en särskild lag.

Det finns enligt min mening inte nu anledning att genomföra några
mera väsentliga ändringar i institutet rätt till elektrisk kraft. De av lagberedningen
i detta hänseende framförda förslagen om att ge rättigheten
en servitutsliknande karaktär och att den i övriga fall skulle vara tidsbegränsad
anser jag sålunda inte böra genomföras.

I enlighet med vad jag har anfört nu bör bestämmelser om rätt till elektrisk
kraft ingå bland de i 7 kap. JB upptagna allmänna bestämmelserna
om rättigheter i fastighet. I balken kommer därigenom att ges sådana regler
om rättighetens ställning vid fastighetens övergång till ny ägare och i
förhållande till andra rättighetshavare, som nära ansluter till innehållet i
15—19 §§ i 1920 års lag. Reglerna bör kompletteras med en bestämmelse
att skriftlig upplåtelse av rätt till elektrisk kraft alltid är gällande mot ny
ägare av fastigheten oberoende av om de för övriga rättigheter angivna
förutsättningarna härför föreligger. Bestämmelserna i 23 kap. om inskrivning
av rättigheter bör göras tillämpliga även på rätt till elektrisk kraft.
Beträffande det närmare innehållet i ifrågavarande bestämmelser i JB får
jag hänvisa till det till lagrådet tidigare denna dag remitterade förslaget
till ändringar i och tillägg till JB.

Lagbestämmelser synes som eldistributionsutredningen anför inte behövliga
för det fallet att avtalad kraftleverans ej kan fullgöras på grund av
force majeure och ej heller i fråga om distributörs rätt att under vissa
omständigheter avbryta avtalad elleverans till konkursgäldenär (20, 22 och
23 §§ i 1920 års lag).

Bestämmelserna i 1920 års lag om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning
har inte tillämpats. Jag delar eldistributionsutredningens uppfattning
att bestämmelserna kan utgå ur lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

305

Vad som nu anförts leder till att en särskild lag om rätt till elektrisk
kraft bör innehålla en beskrivning av institutet rätt till elektrisk kraft för
att avgränsa rättigheten mot andra sakrätter i fast egendom. Vidare bör i
lagen tas upp formföreskrifter för upplåtelseavtalet. Som framgår av vad
som tidigare anförts är det av betydelse att rätt till elektrisk kraft även i
framtiden får överlåtas på sätt kunnat ske hittills (21 § i 1920 års lag).
En bestämmelse härom bör även ingå i lagen.

Specialmotivering

1 §

Departementschefen. Bestämmelserna i 1920 års lag är tillämpliga på upplåtelse
av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål
(1 §). Med ”dylikt ändamål” avses i huvudsak uppvärmning och elektrokemiska
processer. Beskrivningen av rätten till elektrisk kraft har i denna
paragraf utformats i enlighet härmed. Uttrycklig bestämmelse att lagen
avser endast starkström synes inte behövlig. På vilket sätt den elektriska
kraften alstras är likgiltigt. Även från fastigheter med andra kraftverkstyper
än vattenkraftverk kan sålunda rätt till elektrisk kraft upplåtas. I enlighet
med vad som gäller enligt 1920 års lag bör rätt till elektrisk kraft
kunna upplåtas även i tomträtt. Detta har föranlett en jämkning av 13: 1
JB. Förslag härom har tagits upp i den tidigare denna dag anmälda tillläggsremissen.

2 §

Departementschefen. Enligt gällande rätt medför även muntligt ingångna
avtal om upplåtelse av rätt till elektrisk kraft sakrättsliga verkningar. I
förevarande paragraf har däremot, liksom i lagberedningens jordabalksförslag,
uppställts som tvingande regel att upplåtelse av sådan rättighet skall
ske skriftligen. En sådan föreskrift medför att upplåtelse av rätt till elektrisk
kraft alltid kommer att bestå mot ny ägare och att företrädesrätten
alltid kan tryggas genom inskrivning. Den skriftliga upplåtelseformen torde
redan nu vara den vanliga i synnerhet om upplåtelsen är av större ekonomisk
betydelse. Skriftlighetskravet innebär endast att upplåtelsehandlingen
skall innehålla uppgift om den kraftstation från vilken kraften skall tillhandahållas
och den fastighet till vilken stationen hör. Det bör anmärkas att
muntliga upplåtelser inte saknar rättsverkan. Sådana upplåtelser faller dock
inte under lagens regler och kommer sålunda inte att åtnjuta sakrättsligt
skydd.

3 §

Departementschefen. För att institutet rätt till elektrisk kraft skall kunna
komma till avsedd användning är det en förutsättning att rättigheten

306

Kungl. Maj:ts proposition nr lbo år 1970

kan överlåtas med verkan mot npplåtaren. En bestämmelse härom har
tagits upp i denna paragraf. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 21 §
i 1920 års lag.

I fråga om arrende och hyra har i JB skilts mellan överlåtelse av rättigheten
och andra former av nyttjanderättens övergång (jfr 8: 19 och 12: 32
och 33 JB). Denna skillnad bör göras också beträffande rätt till elektrisk
kraft. I paragrafens andra stycke har därför föreskrivits att första stycket
gäller också i fråga om rättighetens övergång genom familjerättsliga
och andra liknande förvärv.

4 §

Departementschefen. Paragrafen innehåller en hänvisning till reglerna i
JB. Som jag tidigare anfört är det bestämmelserna i 7, 17, 18 och 23 kap. JB
som är av intresse när det gäller rätt till elektrisk kraft. Det bör även uppmärksammas
att reglerna i dessa kapitel blir tillämpliga, när rätt till elektrisk
kraft upplåts i tomträtt (jfr 13: 1 och 7 JB).

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen. I samband med att nya lagen träder i kraft upphävs
1920 års lag. Som jag tidigare anfört bör dock de äldre bestämmelserna
om registrering av elektrisk anläggning gälla under en övergångstid.
Särskilda övergångsbestämmelser om detta har tagits upp i enlighet med
vad jag tidigare anfört. Även bestämmelserna om upphävande av registrering
bör gälla. Äldre bestämmelser bör vidare gälla på avtal som slutits före
lagens ikraftträdande och i fråga om tvångsförvaltning om vilken förordnande
meddelats dessförinnan.

Även institutet vattenfallsrätt kräver särskilt beaktande i övergångsbestämmelserna.
Bestämmelserna om vattenfallsrätt har upphävts i JP och
sådan rätt kommer inte att kunna upplåtas i framtiden. Hittills upplåtna
vattenfallsrätter äger dock bestånd (jfr 11 § JP). Genom en särskild övergångsbestämmelse
har öppnats möjlighet att upplåta rätt till elektrisk
kraft i befintliga vattenfallsrätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

307

6. Förslaget till lag om arrendenämnder och hyresnämnder

Departementschefen. I det tidigare denna dag remitterade förslaget till
ändringar i och tillägg till JB har tagits upp vissa ändringar i fråga om formerna
för prövning av tvister och dispensärenden i arrende- och hyresmål.
I samband härmed har jag anfört att arrendenämndernas verksamhetsformer,
liksom hyresnämndernas, bör regleras i särskild lag. Lagen (1968:
349) om hyresnämnder bör ersättas av en lag om arrendenämnder och hyresnämnder.
Lagen bör gälla även tvister och dispensärenden enligt lagen
(1957: 390) om fiskearrenden.

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om arrendenämnder och hyresnämnder. Förslaget, som nära ansluter
till lagen om hyresnämnder, inleds med ett särskilt avsnitt om arrendenämnds
uppgifter och sammansättning in. m. (1—3 §§). Därefter följer bestämmelserna
om hyresnämnds uppgifter och sammansättning m. m., motsvarande
1—3 §§ i lagen om hyresnämnder (4—6 §§). De återstående bestämmelserna,
som är gemensamma för arrende- och hyresärenden, är disponerade på i
huvudsak samma sätt som lagen om hyresnämnder. Avsnittet innehåller vissa
särskilda bestämmelser för ärenden om arrende- och hyrestvister (7—-12 §§),
vissa särskilda regler för dispensärenden m. in. (13 §) och särskilda bestämmelser
för sådana ärenden där nämnden fungerar som skiljenämnd
(14 §). De för alla ärendetyper gemensamma bestämmelserna har samlats
under rubriken övriga bestämmelser (15—26 §§). Förslaget har utformats
med utgångspunkt i att med arrendetvist avses också tvist enligt lagen om
fiskearrenden.

Förslaget innehåller inte någon motsvarighet till 22 § lagen om hyresnämnder.
Befogenhet att utfärda sådana instruktionella bestämmelser som
avses i nämnda paragraf tillkommer Kungl. Maj :t utan att en särskild regel
därom tas upp i lagen.

1 §

Departementschefen. Enligt 8:31 JB har arrendenämnd till uppgift att
medla i arrendetvister och att pröva frågor om ersättning enligt 9: 14 JB
samt övriga frågor som enligt 8—10 kap. ankommer på nämnden. Nämnden
skall dessutom vara skiljenämnd i arrendetvister. Liksom motsvarande bestämmelse
för hyresförhållanden i 1 § lagen om hyresnämnder anger denna
paragraf i första stycket närmare vilka uppgifter som ankommer på arrendenämnd.
Därvid har även de uppgifter som ankommer på nämnden enligt
lagen om fiskearrenden tagits upp. I andra stycket har tagits upp en forum -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

regel som innebär att ärende som kan hänskjutas till arrendenämnd skall
tas upp av nämnden för den ort där fastigheten är belägen.

2§

Departementschefen. De arrendenämnder som f. n. finns för vissa uppgifter
enligt bestämmelserna i NJL om sociala arrenden består av tre ledamöter.
En ledamot skall vara ordförande. Av de övriga skall en vara ägare
av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan fastighet.

I det tidigare denna dag remitterade förslaget till ändringar i och tillägg
till JB har jag anfört bl. a. att arrendenämndernas verksamhet inte kan beräknas
bli så omfattande att det motiverar heltidsarbetande ordförande
samt förutsatt att de nuvarande hyresnämndsordförandena skall tas i anspråk
även som ordförande i arrendenämnd. Samma kompetenskrav bör
därför gälla för ordförandena i arrende- och hyresnämnderna.

Jag har i anslutning till den tidigare remissen även anfört att partsrepresentationen
i nämnden måste kunna anpassas till att tvister och andra frågor
kan avse både jordbruksarrende och bostadsarrende. Jag har anslutit mig
till arrendelagsutredningens förslag att även den som i annan egenskap än
fastighetsägare vunnit erfarenhet av arrendeförhållanden skall kunna företräda
jordägarsidan. Härmed avses personer som utan att vara fastighetsägare
vunnit liknande erfarenhet, t. ex. som förvaltare av utarrenderade
jordbruksfastigheter. Någon motsvarande utvidgning beträffande arrendatorsidans
representant i nämnden är enligt min mening inte behövlig.

I enlighet med vad jag nu anfört har i första stycket av denna paragraf
föreskrivits att ordförande i arrendenämnd skall vara lagfaren. Av de övriga
ledamöterna skall representanten för jordägarsidan ha förvärvat erfarenhet
av arrendeförhållanden såsom jordägare eller på annat liknande sätt
medan arrendatorsrepresentanten skall vara jordbruksarrendator eller, när
ärende rör bostadsarrende, bostadsarrendator. Arrendenämnd kan i ett särskilt
fall komma att få befattning även med anläggningsarrende. Enligt 8: 5
JB har nämnden nämligen behörighet att godkänna förbehåll om återtagande
av arrendestället eller del därav före arrendetidens utgång. Jag anser inte
att dessa dispensärenden, vilka med säkerhet blir sällsynta, behöver beaktas
i reglerna om nämndens sammansättning. Vid behandlingen av sådant
ärende skall alltså den arrendatorsrepresentant som är jordbruksarrendator
tjänstgöra. Vad som sagts nu gäller även då fråga är om ärenden enligt
fi skearrendelagen.

Enligt andra stycket är ordföranden behörig att ensam vidta vissa förberedande
åtgärder ävensom att under vissa förutsättningar ensam medla samt
pröva tvister och andra frågor. Bestämmelsen har för hyresförhållanden en
motsvarighet i 2 § andra stycket lagen om hyresnämnder.

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Enligt bestämmelserna i NJL finns inte någon åldersgräns för ledamot
i arrendenämnd. Arrendelagsutredningens förslag innehåller inte heller någon
sådan åldersgräns. Under remissbehandlingen av arrendelagsutredningens
förslag har från några håll dock förordats att en övre åldersgräns
uppställs för ledamöter i arrendenämnd.

Valbar til! nämndeman är myndig svensk medborgare som är mantalsskriven
och boende inom kommunen samt ej fyllt 70 år. Konkurstillstånd
utgör inte hinder mot valbarhet (4: 6 RB i dess lydelse enligt lagen (1969:
244) om ändring i rättegångsbalken). Ledamot i hyresnämnd skall ha uppnått
25 års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej tjänstgöra
som ledamot.

Enligt min mening bör gälla enhetliga bestämmelser för ledamot i arrende-
och hyresnämnd och för nämndeman både i fråga om åldersgränserna
och i fråga om konkursvillkoret. I enlighet härmed har i tredje stycket föreskrivits
att ledamot i arrendenämnd skall vara myndig svensk medborgare
som ej fyllt 70 år. Motsvarande ordning har föreslagits även beträffande
ledamot i hyresnämnd (jfr 5 § tredje stycket). Detta innebär bl. a. att förordnande
som ledamot inte förfaller vid konkurs. Däremot bör ledamot som
försatts i konkurs givetvis inte kallas till tjänstgöring så länge konkurstillståndet
varar (jfr prop. 1969: 44 s. 378).

I fjärde stycket har tagits upp en föreskrift att för varje ledamot skall
finnas ersättare och att bestämmelserna om ledamot gäller även för ersättare.
Eu motsvarighet till dessa regler finns f. n. när det gäller hyresnämnd
i 2 § femte stycket lagen om hyresnämnder.

3 §

Departementschefen. I första stycket har givits bestämmelser om förordnande
av ledamöter i arrendenämnd. De utses av Kungl. Maj :t, som emellertid
bär möjlighet att delegera uppgiften till myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer (jfr 3 § första stycket lagen om hyresnämnder).

I varje ärende skall nämnden givetvis ha den sammansättning på arrendatorsidan
som föranleds av ärendets beskaffenhet. Även i övrigt skall tillses
att nämnden har den med hänsyn till ärendets beskaffenhet och övriga
förhållanden lämpligaste sammansättningen. Enligt andra stycket åligger
det ordföranden att beakta detta när ledamöter skall kallas till tjänstgöring
(jfr 3 § tredje stycket lagen om hyresnämnder).

4 §

Departementschefen. Paragrafen motsvarar 1 § lagen om hyresnämnder.
Ändringarna innebär endast att tidigare hänvisningar till NJL ersatts med
hänvisningar till JB.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

5 §

Departementschefen. Första och tredje styckena motsvarar utan ändring
2 § första och tredje styckena lagen om hyresnämnder. Bestämmelserna i
andra, fjärde och femte styckena i sistnämnda lag har ersatts med en hänvisning
till vad som enligt 2 § andra—fjärde styckena i förevarande lag gäller
i fråga om arrendenämnder. Som jag anfört tidigare innebär detta i förhållande
till vad som gäller enligt lagen om hyresnämnder en ändring beträffande
behörigheten att vara ledamot i hyresnämnd.

6 §

Departementschefen. Paragrafen, som motsvarar 3 § lagen om hyresnämnder,
har inte undergått någon saklig ändring.

7—11 §§

Departementschefen. Dessa paragrafer motsvarar 4—8 §§ lagen om hyresnämnder.
I förslaget har bestämmelserna gjorts tillämpliga även på
ärenden angående arrendetvister.

12 §

Departementschefen. Paragrafen motsvarar 9 § första stycket och 10 § lagen
om hyresnämnder och avser både arrende- och hyrestvister.

13 §

Departementschefen. Denna paragraf motsvarar 11 § lagen om hyresnämnder.
Den avser i förslaget också dispensfrågor i arrendeförhållanden
samt medgivande för arrendator att, mot rätt till ersättning av jordägaren,
fullgöra jordägarens byggnadsskyldighet och vidta fristående förbättringar.
Bestämmelserna om delgivning av ansökan och sammanträde inför nämnden
har i förslaget fått en mera allmän utformning. I dispensärenden och
ärenden om godkännande av överenskommelse torde vanligen ansökan biträdas
av båda parter. Om så inte är fallet, skall givetvis motparten delges
ansökningen. Särskild bestämmelse härom synes inte behövlig. I ärenden
angående byggnadsskyldighet eller fristående förbättringar kan det finnas
behov av att till sammanträde kalla även annan än arrendatorn och jordägaren,
t. ex. företrädare för lantbruksnämnden. Part bör kunna föreläggas
vite att komma tillstädes. Bestämmelserna i andra stycket har utformats
med beaktande härav.

14—16 §§

Departementschefen. Paragraferna motsvarar 12—14 §§ lagen om hyresnämnder
och avser både arrende- och hyresärenden.

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

17 §

Departementschefen. Första stycket motsvarar 9 § andra stycket lagen
om hyresnämnder. Det bör uppmärksammas att besiktning kan företas
och utredning inhämtas inte bara i ärenden angående tvister utan också i
dispensärenden och ärenden om medgivande att fullgöra byggnadsskyldighet
eller vidta förbättringsåtgärder. I sistnämnda fall synes besiktning regelmässigt
böra ske.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i lagen om hyresnämnder, innehåller
en föreskrift om skyldighet för arrendenämnd att i ärenden angående
byggnadsskyldighet och fristående förbättringar inhämta lantbruksnämndens
yttrande. Jag kan i denna fråga hänvisa till vad som anförts härom
i det tidigare denna dag remitterade förslaget till ändringar i och tilllägg
till JB.

18 §

Departementschefen. Paragrafen motsvarar 9 § tredje stycket lagen om
hyresnämnder och avser både arrende- och hyresärenden. Liksom 17 §
första stycket är bestämmelserna i denna paragraf tillämpliga inte bara i
ärenden angående tvister utan också i dispensärenden och ärenden angående
byggnadsskyldighet och fristående förbättringar. Däremot gäller bestämmelserna
inte i de fall nämnden tjänstgör som skiljenämnd.

19—25 §§

Departementschefen. Paragraferna motsvarar 15—21 §§ lagen om hyresnämnder
och avser både arrende- och hyresärenden.

26 §

Departementschefen. I den allmänna motiveringen i lagrådsremissen angående
jordbruksarrende som anmälts tidigare denna dag har jag framhållit
att arrendenämnds beslut om ersättning enligt 9: 14 JB bör kunna utnyttjas
som exekutionstitel. I enlighet härmed har i förevarande paragraf
tagits upp en bestämmelse enligt vilken beslut om ersättning som vunnit
laga kraft går i verkställighet som lagakraftägande dom.

Övergångsbestämmelserna

Någon övre åldersgräns för ledamot i hyresnämnd eller ersättare för ledamot
finns inte (jfr 2 § lagen om hyresnämnder). För att mildra övergången
till den nya ordningen, som innebär att ledamot och ersättare inte
får ha fyllt 70 år, bör den som vid den nya lagens ikraftträdande är utsedd
till ledamot eller ersättare för sådan få fullgöra uppdraget till utgången av
den tid som förordnandet avser även om han därunder skulle fylla 70 år.
En bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket. Någon motsvarande
bestämmelse i fråga om arrendenämnderna är inte behövlig.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

7. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Departementschefen. De ändringar som föreslås i RB berör 10 kap. 10 §
första stycket och 17 § första stycket.

Bestämmelserna om fastighetsforum i 10 kap. 10 § avser bl. a. tvist om
arrendeavtal och om vissa obligatoriska anspråk på grund av en arrendeupplåtelse
eller upplåtelse av annan särskild rätt till egendomen såsom arrendeavgift,
hävd, byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt. Hyrestvist
undantogs från bestämmelsernas tillämpningsområde i samband med
1968 års hyresreform. Enligt gällande rätt skall hyrestvist i stället tas upp
av den allmänna underrätten i residensstaden. I 12: 72 JB har föreskrivits
att hyrestvist skall tas upp av fastighetsdomstol. Detsamma skall enligt 8: 33
JB gälla för arrendetvist, vilket föranleder att även arrendetvister skall undantagas
från tillämpningsområdet för bestämmelserna om fastighetsforum i
10 §. Enligt förslaget sker detta genom att den för hyrestvister upptagna
undantagsbestämmelsen i första stycket sista punkten utvidgas till att avse
även arrendetvister. Vidare har arrendeavgift fått utgå ur exemplifieringen
av obligatoriska anspråk i andra punkten. I stället har vederlag för upplåtelsen
angivits som exempel på anspråk då nyttjanderätt eller annan särskild
rätt upplåtits. Eftersom fråga om hävd eller nybyggnad i praktiken
inte torde uppstå beträffande andra upplåtelser än arrende har även dessa
exempel i förslaget fått utgå ur den exemplifierande uppräkningen. Däremot
har fråga om byggnads underhåll fått stå kvar (jfr 14: 1 andra stycket
JB).

Enligt 18 § lagen om fiskearrenden skall även tvist om sådant arrende
tas upp av fastighetsdomstol. Undantagsbestämmelsen i 10 § första stycket
sista punkten gäller också sådan tvist.

Enligt 12: 72 JB är fastighetsdomstol exklusivt forum för hyrestvister.
Detsamma gäller enligt 8:33 JB och 18 § lagen om fiskearrenden för arrendetvister.
Eftersom dessa tvister sålunda skall upptagas av viss domstol
blir denna på grund av bestämmelserna i 10 kap. 17 § första stycket 2 RB
ensam behörig. Den särskilda bestämmelsen om hyrestvister i 17 § första
stycket 4 RB har därför fått utgå i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

313

8. Förslaget till lag om ändring i samäganderättslagen

Gällande rätt. God man, som förordnats av rätten enligt 3 § samäganderättslagen,
skall förvalta godset till delägarnas bästa. Han får därvid upplåta
nyttjanderätt till godset men enligt huvudregeln inte för längre tid än
hans förordnande avser. Om fråga är om fast egendom får upplåtelsen
dock göras till den fardag som infaller näst efter det förordnandet upphör
(4 § första stycket). I de fall där enligt lag viss minsta tid är bestämd för
upplåtelsen och denna minimitid är längre än den tid för vilken upplåtelsen
får göras enligt samäganderättslagen, torde gode mannen vara hänvisad
att utverka dispens från reglerna om minimitid eller avstå från den
tillämnade förvaltningsåtgärden.

Arrendelagsutredningen. Reglerna om minimitid och besittningsskydd
bör gälla även vid upplåtelser som görs av god man. Det finns i och för sig
inga skäl för att arrendatorer i sådana fall skall ha ett sämre besittningsskydd
än andra. Utredningen föreslår därför att samäganderättslagen ändras
i enlighet med det sagda. Sålunda föreslås, att i 4 § första stycket samäganderättslagen
skall tilläggas en bestämmelse av innehåll att, om viss
minsta tid är enligt lag bestämd för upplåtelse av nyttjanderätt till fast
egendom, den tiden skall gälla i stället för bestämmelserna om upplåtelsetiden
i 4 § i dess nuvarande lydelse.

Departementschefen. Också jag anser att det är en brist i samäganderättslagen,
att upplåtelsetiden har gjorts beroende uteslutande av längden
av gode mannens förordnande. Den nuvarande ordningen är inte alltid till
fördel för delägarna. I de fall där det finns en i lag bestämd minimitid
torde inte sällan reglerna i samäganderättslagen hindra en upplåtelse som
skulle vara fördelaktig för delägarna. Även om arrendenämnderna i nu
åsyftade fall med hänsyn till omständigheterna skulle lämna dispens i större
utsträckning än i andra fall, kan det vara tveksamt, om det finns arrendatorer
som är villiga att ta ett arrende på den korta tid som det här kan
bli fråga om. I varje fall lär förhållandena komma att påverka arrendeavgiftens
storlek. I sammanhanget är det att märka att det finns regler om
minimitid i JB i betydligt större utsträckning än i gällande rätt.

I likhet med arrendelagsutredningen anser jag därför, att samäganderättslagen
bör ändras i denna del. I 4 § första stycket har tillagts en bestämmelse
av innehåll att gode mannen får upplåta nyttjanderätt även för
den minimitid som kan vara föreskriven i lag. Ingenting hindrar dock gode

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

mannen att träffa avtal om kortare upplåtelsetid, om detta med hänsyn till
delägarnas intressen skulle vara lämpligare och arrendenämnden lämnar
dispens. Eftersom gode mannen ges möjlighet att träffa avtal, som delägarna
kan bli bundna av för lång tid efter det förordnandet upphört, bör gode
mannen självfallet ta särskild hänsyn till delägarnas egen mening om den
tillämnade åtgärden. Detta följer av det i 4 § första stycket uppställda kravet
att gode mannen skall förvalta godset till delägarnas samfällda bästa.

De regler som tagits upp i 4 § första stycket samäganderättslagen äger
tillämpning endast på den första arrendeperioden. Att avtalet till följd av
reglerna om besittningsskydd kan komma att förlängas lägger sålunda inte
hinder i vägen för upplåtelsen, om gode mannen i fråga om den första
arrendeperioden iakttar föreskrifterna i 4 §.

Arrendelagsutredningen föreslår en motsvarande ändring i 10 § andra
stycket lagen (1921:299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Kungl. Maj :t har emellertid uppdragit
åt lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen att göra en översyn av
nämnda lag, varför utredningens ändringsförslag i denna del inte bör behandlas
nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

315

9. Förslaget till lag om ändring i lagen om inteckningsliavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund
av brandförsäkringsavtal

Inledning. Ersättning som utgår på grund av brandförsäkringsavtal får i
princip inte, utan inteckningsliavares medgivande eller utan att säkerhet
ställts, betalas ut till fastighetens ägare utan skall nedsättas hos länsstyrelsen
(1 §). Nedsatt belopp skall fördelas enligt reglerna om fördelning av
köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom (2 §). Om betalning utfallit
på intecknings huvudstol vid fördelningen, är inteckningen till den del
den betalats utan verkan (3 §). Är försäkringsgivaren ansvarig i förhållande
till inteckningshavare men inte gentemot fastighetens ägare, inträder
han, i den mån betalning utfallit på inteckningens huvudstol, i inteckningshavares
rätt (4 § första stycket). För det belopp varmed betalning sålunda
utfallit jämte ränta skall på grund av handling, som länsstyrelsen har att
utfärda, inteckning meddelas försäkringsgivaren att gälla med förmånsrätt
näst efter intecknat belopp, som ej utgått vid fördelningen. Sådan handling
skall innehålla att belopp som däri avses förfaller till betalning sex
månader efter uppsägning (4 § andra stycket). Länsstyrelsen skall underrätta
inskrivningsdomaren om fördelningen för anteckning i fastighetsboken.
Skall inteckning meddelas på grund av handling, som avses i 4 §,
har länsstyrelsen att samtidigt med fördelningslängden insända handlingen
med begäran om inteckning (5 §). Om vid uppgörelse mellan fastighetsägaren
och försäkringsgivaren skadans belopp enligt inteckningsliavares
mening satts för lågt, har han möjlighet att, såvitt rör hans rätt, få frågan
prövad på nytt (6 §). Lagen har motsvarande tillämpning i fråga om
förmånsrätt för ogulden köpeskilling samt beträffande inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt (7 §).

Jordbalksutredningen. Också i det fall av panträttsgrundande varom talas
i förevarande lag skall efter balkens ikraftträdande inskrivningsdomaren
utfärda pantbrevet och inteckna det. Länsstyrelsens funktion blir enligt
det nya förfarandet att upprätta panträttsansökningshandlingen och
att insända denna till inskrivningsmyndigheten.

Det sagda har föranlett att utredningen i den nu aktuella lagen föreslår
vissa ändringar i 4 § andra stycket och 5 § andra stycket. Med anledning
härav har utredningen även vidtagit en formell översyn av lagens bestämmelser
i övrigt. Vid denna har det befunnits påkallat att jämka lagens ru -

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

brik. Ordet ”inteckningshavares” i rubriken har sålunda, liksom när det förekommer
i lagtexten, ersatts med ”panthavares”. Beträffande själva bestämmelserna
gäller att jämkningar av formuleringarna visat sig nödvändiga i
samtliga paragrafer. Dessutom har bestämmelserna i 7 § om tyst förmånsrätt
för ogulden köpeskilling och om vattenfallsrätt fått utgå. Att de vid
nya balkens ikraftträdande eventuellt befintliga tysta förmånsrätterna för
ogulden köpeskilling skyddas, såvitt gäller tillämpningen efter nämnda
tidpunkt av förevarande lag, framgår av ett särskilt övergångsstadgande,
som fogats till lagförslaget. Beträffande äldre vattenfallsrättigheter bär inte
erfordrats någon liknande övergångsanordning. Vattenfallsrättighet, som
tillkommit före nya balkens ikraftträdande, är nämligen skyddad vid tilllämpningen
av förevarande lag redan genom 11 § i utredningens förslag till
lag om införande av nya jordabalken.

Departementschefen. I 22: 5 andra stycket JB hänvisas till särskilda bestämmelser
om skyldighet för inskrivningsmyndigheten att i visst fall bevilja
inteckning och utfärda pantbrev när ersättning på grund av brandförsäkringsavtal
tillfallit borgenär som har panträtt för sin fordran. De i
detta förslag upptagna ändringarna i lagen om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavfal, är,
liksom i jordabalksutredningens förslag, främst föranledda av att inskrivningsmyndigheten
i fortsättningen skall utfärda pantbrev. Panträttskonstruktionen
i JB medför dessutom att bestämmelserna i nu förevarande lag
behöver jämkas i vissa andra avseenden. I övrigt är ändringarna endast av
terminologisk eller redaktionell art.

I 6: 14 JB i dess lydelse enligt den tidigare denna dag anmälda tilläggsremissen
har givits en allmän regel om inverkan på inteckning när vid myndighets
fördelning av medel betalning utfaller på pantbrevs belopp. Om innehavaren
av pantbrevet avstått från sin rätt till betalning, inverkar fördelningen
inte på inteckningen. I fråga om gemensam inteckning krävs dock
samtycke till avståendet från såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade
fastigheter som innehavare av sådan panträtt som gäller i en eller flera
av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen. Den
i 6: 14 angivna verkan av medelsfördelning bör enligt min mening få tilllämpning
även när det gäller ersättning som nedsatts enligt nu förevarande
lag. Nedsättning bör dessutom kunna underlåtas om panträttshavarna medger
att ersättningen utbetalas till fastighetsägaren. Bestämmelserna i 1 §
i förevarande lag bör sålunda bibehållas i sak oförändrade medan den i
3 § i lagen upptagna regeln om verkan på inteckning av att nedsatta medel
fördelas bör upphävas och ersättas av de allmänna bestämmelserna i 6: 14.

Ändringarna i 4 § är föranledda av den nya panträttskonstruktionen
och den nya ordningen för utfärdande av pantbrev. Enligt nuvarande ordning
skall länsstyrelsen utfärda en handling motsvarande ett skuldebrev

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

317

med inteckningsmedgivande på det belopp varmed betalning utfallit. Enligt
förslaget skall länsstyrelsen i stället upprätta en ansökan om inteckning
på beloppet. På grund av denna ansökan skall inteckning meddelas
i fastigheten samt pantbrev utfärdas och överlämnas till försäkringsgivaren
som pant för dennes fordran. Panträtt enligt JB anses därmed upplåten i
fastigheten.

Övergångsbestämmelserna innebär att de nya bestämmelserna skall tilllämpas
i fråga om företrädesrätt för ogulden köpeskilling och i fråga om
panträtt i vattenfallsrätt.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr lko år 1970

10. Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av
förkommen handling (mortifikationslagen)

Gällande rätt. De allmänna reglerna om mortifikation innebär att vissa
handlingar, som kan antas ha förstörts eller förkommit, får dödas på begäran
av den som förlorat handlingen. Bestämmelserna är tillämpliga på i
första hand löpande skuldebrev och andra handlingar, vars företeende utgör
villkor för rätt att kräva betalning eller fullgörande av annan förpliktelse
men gäller dessutom aktiebrev och intecknad förskrivning, som är
ställd till viss man (1 §). Ansökan om dödande av intecknad handling
görs, i fråga om fastighets-, tomträtts- eller vattenfallsrättsinteckning hos
den rätt under vilken fastigheten lyder och annars hos rätten i den ort,
där vederbörande inskrivningsdomare är (2 §). Sökanden skall underrätta
den intecknade egendomens ägare samt antecknad innehavare av handlingen
om ansökningen (4 §). Om sökanden visat sannolika skäl att handlingen
förstörts eller förkommit förelägger rätten honom viss dag att fullfölja ansökningen
samt utfärdar offentlig stämning som kungörs (6 §). Om ansökningen
inte fullföljs på den utsatta dagen, är den förfallen (7 §). Finner
rätten vid prövning av ansökningen någon omständighet inte ha förekommit
som utvisar att handlingen finns i behåll eller ger skälig anledning
till antagande att så är fallet, dödas handlingen genom beslut av rätten.
Beträffande intecknad handling skall beslutet även innehålla erinran, att
det inte innebär dödande av inteckningen (8 §). Om handlingen dödas, utgör
den omständigheten att handlingen ej kan företes inte hinder för sökanden
att göra gällande den rätt, som kunnat grundas på handlingen. Den
som är förpliktad att fullgöra vad i handlingen blivit utfäst eller vars egendom
på grund av inteckning eller eljest häftar för utfästelsen, har att utfärda
ny handling som svarar mot den dödade. Ny handling som utfärdats
i stället för dödad inteckningshandling, gäller dock inte som inteckningshandling
förrän anteckning att ny handling utfärdats gjorts i fastighetsboken
eller motsvarande inskrivningsbok (9 §). När ansökan görs om dödande
av intecknad handling skall rätten underrätta inskrivningsdomaren
om ansökningen för anteckning i fastighetsboken eller motsvarande inskrivningsbok.
Detsamma gäller i fråga om rättens utslag i ärendet. Sedan rättens
utslag om dödande av inteckningshandling vunnit laga kraft, skall inskrivningsdomaren
på ansökan göra anteckning i fastighetsboken eller
motsvarande inskrivningsbok att ny handling som utfärdats jämlikt 9 §
medför den inteckningsrätt som tillkommit den dödade (10 §).

I mortifikationslagen har även tagits upp vissa bestämmelser om dödan -

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

de av inteckning utan inteckningshandlingens företeende (13 §). Åtgärden
innebär — liksom vid dödning enligt IF — att själva inteckningen dödas
och att betalningsrätten i fastigheten upphör. Vid dödning enligt 13 § krävs
inte som enligt de allmänna reglerna i mortifikationslagen någon sannolikhetsbevisning
för att handlingen förkommit. Det räcker att handlingen
under de sista tio åren inte blivit uppvisad för anteckning om innehav eller
eljest företedd i inteckningsärende. Fastighetsägaren kan då hos rätten
utverka offentlig stämning som kungörs. Dessförinnan skall ansökningen
delges den som står antecknad som innehavare av inteckningen. Ansökningen
fullföljs sedermera på en i samband med kungörelsens utfärdande bestämd
dag. Finnes då ingen omständighet ha förekommit som utgör skälig
anledning att låta inteckningen fortfarande gälla, förordnar rätten att
inteckningen får på ansökan dödas utan handlingens företeende. Dödningsbeslutet
meddelas av inskrivningsdomaren.

Lagberedningen. I 8: 11 andra stycket i lagberedningens jordabalksförslag
föreskrivs, att om för panträtt beviljad inteckning dödats eller panträtten
eljest upphört eller blivit utan verkan, gäller ej heller pantbrevet i
vad det avser panträtt som sålunda förfallit. I anslutning härtill tar beredningen
i tredje stycket upp en bestämmelse av innehåll att dödande av förkommet
pantbrev inte medför att panträtten förfaller, men att handlingen
är utan verkan. I motiven anförs att sistnämnda bestämmelse utgör en erinran
om att under tiden mellan en inteckningshandlings dödande och den
i lagen föreskrivna anteckningen i fastighetsboken om den nya handlingen,
föreligger en panträtt, som saknar anknytning till viss handling.

Bestämmelserna om dödning av inteckning finns i 30: 20 i beredningens
förslag. I sista stycket tas upp en hänvisning till vad som är särskilt stadgat
i fråga om dödande av panträtt när pantbrevet förkommit.

I beredningens förslag till följ dlagstiftning har inte tagits upp några ändringar
i mortifikationslagen.

Departementschefen. Enligt 6: 16 andra stycket JB medför dödning av
förkommet pantbrev ej att inteckningen blir utan verkan. Bestämmelsen,
som motsvarar 8: 11 tredje stycket i beredningens förslag, förutsätter att
de allmänna bestämmelserna i mortifikationslagen skall vara tillämpliga på
pantbrev (jfr även 22:5 andra stycket JB). Panträttskonstruktionen i JB
medför emellertid att förslagets pantbrev i förevarande hänseende intar en
annan ställning än den som tillkommer ett intecknat skuldebrev eller ett
pantbrev enligt lagberedningens förslag. Den väsentligaste skillnaden beståi
däri att JB:s pantbrev inte innehåller någon betalningsutfästelse utan endast
innebär att borgenär, i den mån han har en fordran, för vilken pantbrevet
överlämnats som pant, allt efter tillgång och företrädesrätt, har rätt att få

320

Kungl. Maj:ts proposition nr tio år 1970

betalning för fordringen vid utsökning eller annan medelsfördelning hos
myndighet. Gäldenären är enligt allmänna obligationsrättsliga grundsatser
berättigad att återfå pantbrevet vid betalningen. Han blir annars betagen
möjligheten att utnyttja pantbrevet som säkerhet för en ny kredit.

Av det anförda framgår att pantbrevet inte kan anses utgöra ett sådant
löpande skuldebrev som de allmänna mortifikationsbestämmelserna i första
hand är tillämpliga på. Med hänsyn till gäldenärens intresse av att återfå
pantbrevet vid betalning bör det dock finnas möjlighet för den som förlorat
ett pantbrev att få handlingen dödad. Även i vissa andra fall är det
nödvändigt att kunna förete pantbrevet, t. ex. när betalning utfaller i samband
med exekutiv försäljning eller vid annan av myndighet företagen medelsfördelning
(jfr lagberedningens förslag till ändring i utsökningslagen,
SOU 1968:64 s. 235) samt när vissa inteckningsåtgärder skall vidtas (jfr
22: 14 JB). På grund av det anförda föreslås att mortifikationslagens dödningsbestämmelser
görs tillämpliga på pantbrev enligt JB. I 1 § första stycket
andra punkten i mortifikationslagen har pantbrev tagits upp vid sidan
av aktiebrev och intecknad förskrivning, ställd till viss man, som en handling
på vilken mortifikationsreglerna är tillämpliga. Uttrycket intecknad
förskrivning är synonymt med uttrycket intecknad fordringshandling (jfr
t. ex. 2 § i förslaget) och syftar sålunda i fortsättningen inte på inteckning
i fast egendom eller tomträtt utan uteslutande på företagsinteckning samt
inteckning i fartyg, luftfartyg eller järnväg. Uttrycket inteckningshandling
(jfr 9 § andra stycket i förslaget) avser såväl sådan handling som pantbrev,
utfärdat av inskrivningsmyndighet.

I 2, 4 och 8 §§ har vidtagits vissa redaktionella ändringar, som föranletts
av pantbrevets särställning i förhållande till de intecknade fordringshandlingarna.

Enligt JB skall pantbrev utfärdas av inskrivningsmyndigheten. Med anledning
härav har i 10 § som ett andra stycke intagits en bestämmelse att
inskrivningsmyndigheten, sedan rättens utslag angående dödande av pantbrev
vunnit laga kraft, på ansökan skall utfärda nytt pantbrev med den
företrädesrätt som tillkommit det dödade samt att anteckning härom skall
göras i fastighets- eller tomträttsboken. Ändringen har medfört vissa redaktionella
ändringar i 9 § i förtydligande syfte. I 10 § motsvaras det nuvarande
andra stycket av ett nytt tredj e stycke, som inte avser pantbrev utan endast
intecknade fordringshandlingar. Hänvisningen i 10 § till bestämmelserna
om inteckning när det gäller skyldighet att ge in avskrift har fått utgå. Frågan
kommer att regleras i administrativ väg.

En fastighetsägare bör, som även förutsatts i JB, ha möjlighet att under
vissa förutsättningar få inteckning dödad trots att pantbrevet förkommit.
De i 13 § mortifikationslagen upptagna kraven att tio år skall ha förflutit
från det handlingen uppvisats i inteckningsärende och att delgivningen

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

skall ske med den senast antecknade innehavaren bör i princip vidhållas
även i fråga om pantbreven. Bestämmelserna i 13 § mortifikationslagen bör
sålunda göras tillämpliga på pantbrev.

I ett särskilt avseende medför den i JB upptagna panträttskontruktionen
behov av särskilda regler. Jag syftar på bestämmelsen i 6: 10 JB att omständighet
som hänför sig till tillkomsten av inteckning inte medför ogiltighet
av inteckningen. Till skillnad mot vad som nu gäller och även skulle gälla
enligt lagberedningens förslag behåller pantbrevet sin giltighet, om pantsättningen
skulle vara utan verkan och rättsanspråket på grund av handlingen
utgöra ägarhypotek. Detta blir fallet, om upplåtelsen företagits av
annan än rätte ägaren och borgenären inte skyddas av godtrosregler. Detsamma
gäller om ogiltighetsanledning med fog kan åberopas mot fordringen
eller pantförskrivningen och detta även om ogiltighetsgrunden är av
kvalificerad beskaffenhet. I sammanhanget bör också pekas på det fallet att
det visar sig att annan än fastighetsägaren genom att falskeligen uppge
dennes namn eller på annat sätt obehörigen sökt inteckning och kommit i
besittning av pantbrev och att detta inte kan tillrättaskaffas. Med hänsyn
till JB:s innebörd i angivna hänseende bör en särskild möjlighet öppnas för
fastighetsägaren att få inteckning dödad utan att pantbrevet företes och
utan att den förskrivna tioårstidens utgång avvaktas. Som förutsättning
bör gälla att fastighetsägaren visar sannolika skäl att pantbrevet ej medför
panträtt. En bestämmelse härom har tagits in i 13 § första stycket i
förslaget.

Utöver de ändringar som bär förordats har 13 § undergått vissa redaktionella
jämkningar.

De allmänna bestämmelserna om dödning av pantbrev bör äga motsvarande
tillämpning beträffande vilandebevis, och bestämmelserna i 13 § om dödande
av inteckning när pantbrevet förkommit bör få motsvarande tilllämpning
beträffande vilandeförklarad inteckningsansökan när vilandebeviset
förkommit. En bestämmelse härom har i förslaget tagits upp i en ny
paragraf, 14 §.

När det gäller övergången till den nya lagstiftningen tilldrar sig de inteckningshandlingar
som tillkommit före den nya balkens ikraftträdande
särskilt intresse. Enligt 20 § JP är bestämmelserna i JB om panträtt tilllämpliga
även på inteckning för fordran som beviljats eller sökts före JB:s
ikraftträdande. I 21 § JP anges att en sådan inteckningshandling skall
anses som ett pantbrev respektive ett vilandebevis på inteckningens kapitalbelopp.
Om äldre inteckningshandling vid tidpunkten för ikraftträdandet
utgör säkerhet för fordran uppstår inte några komplikationer. Inteckningshandlingen
skall då behandlas som ett pantbrev. Om däremot situationen
är den att handlingen inte utgör säkerhet för fordran, kan vissa
problem uppstå vid tillämpningen (jfr 22 och 23 §§ JP). Det fall som
närmast åsyftas är att inteckningshandlingen fungerar både som ford II

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 145

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ringshandling och som pantbrev. När en sådan inteckningshandling dödas
enligt de allmänna mortifikationsbestämmelserna måste handlingens
olika funktioner hållas noga isär. Förfarandet bör leda till att både nytt
skuldebrev och nytt pantbrev utfärdas. Det är också tänkbart att tillämpa
de allmänna mortifikationsreglerna i fråga om handlingen i dess egenskap
av skuldebrev medan 13 § tillämpas beträffande handlingen som pantbrev.
I sistnämnda hänseende leder förfarandet då till att inteckningen dödas
och nytt pantbrev skall i så fall inte utfärdas. Vad som sagts nu om tilllämpning
av mortifikationslagen på äldre inteckningshandlingar gäller givetvis
också inteckning i vattenfallsrätt, fastän detta rättsinstitut finns
kvar endast övergångsvis.

Med hänsyn till att äldre inteckningshandlingar i och med balkens
ikraftträdande skall behandlas som pantbrev måste de nya bestämmelserna
göras tillämpliga redan vid ikraftträdandet även om dödningsförfarandet
inletts dessförinnan. Om intecknad handling dödats före lagens ikraftträdande
men ny handling inte hunnit utfärdas dessförinnan har inskrivningsmyndigheten
att på ansökan utfärda det nya pantbrevet med stöd av
10 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

323

11. Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar

Departementschefen. I JB har föreskrift om bevittning vid köp, byte och
gåva inte tagits upp i anslutning till formkravet. Däremot får enligt 20: 7
punkt 1 lagfart inte utan överlåtarens hörande beviljas på obevittnad överlåtelsehandling.
Som lagrådet anfört i sitt yttrande över JB torde lagen med
särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar ej komma
att bli tillämplig beträffande vittnen på ifrågavarande överlåtelsehandlingar.
I lagens första stycke har därför gjorts ett tillägg som innebär att
bestämmelserna i lagen gäller även när vid köp, byte eller gåva av fast
egendom överlåtarens underskrift styrks av vittne.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

12. Förslaget till ändring i lagen om rätt till fiske

Gällande rätt. Upplåts jord till brukande, har brukaren rätt att nyttja det
fiske som hör till jorden, om annat inte avtalats (25 § fiskerättslagen).
Möjligheten att genom förbehåll undanta fiskerätten från arrendestället är
dock begränsad vid sociala arrenden (jfr 2:63, 2:65 andra stycket och
2: 68 första stycket NJL).

Arrendelagsutredningen. Någon tvekan om lagens innebörd torde i regel
inte föreligga för det fall att en upplåtelse för jordbruk omfattar en hel fastighet.
Arrendatorn får då ensam disponera all den fiskerätt som hör till
fastigheten. Emellertid är det snarare undantag än regel att en upplåtelse
omfattar hela fastigheten. Huruvida arrendatorn i sådant fall har fiskerätt
eller vad fiskerätten i förekommande fall skall anses omfatta är en fråga
som lagen lämnar obesvarad.

I nu åsyftade fall bör enligt utredningen arrendatorn vara berättigad
till fiskerätt i den utsträckning som svarar mot den del av fastigheten som
han innehar, detta oberoende av om fisket är samfällt för flera fastigheter
eller om arrendestället har strand. Mellan jordägaren och arrendatorn bör
fiskerätten fördelas efter vardera partens markinnehav. Att markinnehavet
blir delningsgrund behöver inte innebära, att vardera partens fiskerätt nödvändigtvis
fördelas på bestämda arealer. Således bör en uppdelning t. ex.
på skilda tider vara möjlig. Vid oenighet mellan jordägaren och arrendatorn
bör länsstyrelsen få till uppgift att fördela fiskerätten. Närbesläktade fördelningsuppgifter
ankommer redan på länsstyrelserna enligt 24 § fiskerättslagen
och lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden.

Bestämmelserna, som föreslås få formen av ett tillägg till 25 § fiskerättslagen,
bör gälla endast i den mån avtalet inte föreskriver annan ordning.

Remissyttranden. Fiskeristyrelsen och Fritidsfiskets Samarb et snämnd
tillstyrker förslaget. Lantmäteristyrelsen anser, att reglerna för nu åsyftade
fall bör ges en annan utformning än som föreslagits. Arrendatorn bör
få nyttja fastighetens fiske i den mån det avser vattenområden, som är belägna
på eller i omedelbar anslutning till arrendestället.

Departementschefen. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
ansluter jag mig till arrendelagsutredningens förslag att arrendator, som
arrenderar en del av en fastighet, skall ha rätt till fiske i den utsträckning
som svarar mot hans markinnehav, om annat inte avtalats rörande omfatt -

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ningen av hans fiskerätt. Som utredningen föreslagit är det lämpligt att länsstyrelsen
beslutar om fördelningen, om parterna inte kan komma överens.
Det ligger i sakens natur att länsstyrelsen inte är behörig att pröva tvist
som rör rättsläget, t. ex. om giltigt avtal föreligger eller avtalet över huvud
skall anses omfatta någon fiskerätt. Bestämmelserna om arrendatorns
rätt till fiske, när arrendestället utgör en del av en fastighet, har tagits upp
som ett andra stycke i 25 § fiskerättslagen.

Att den avtalsfrihet som medges i förevarande paragraf är under en övergångstid
begränsad i vissa fall följer av 36 b § JP.

326

Kungl. Maj ds proposition nr 145 år 1970

13. Förslaget till lag om ändring i lagen om fiskearrenden

Departementschefen. Genom tillkomsten år 1957 av lagen om fiskearrenden
(LFA) tillerkändes den som på grund av fiskerättsupplåtelse ägnar sig
åt yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för hans försörjning
en avsevärt förbättrad rättsställning. De bestämmelser om bl. a. besittningsskydd
som då infördes har väsentligen utformats efter förebild av den sociala
lagstiftningen om jordbruksarrende. I stor utsträckning hänvisar också
LFA till NJL.

Den nya arrendelagstiftningen nödvändiggör att LFA ses över. De sakliga
ändringar och jämkningar som jag i det följande kommer att föreslå är väsentligen
betingade av den utformning som bestämmelserna om arrende
(8—-11 kap. JB) fått i förslaget till ändring i och tillägg till JB. Samråd har
skett med chefen för jordbruksdepartementet.

1§

Departementschefen. Enligt 1 kap. 7 § NJL är fiskerätt som grundar sig
på upplåtelse att anse som en nyttjanderätt, och de allmänna bestämmelserna
om sådan rättighet i 1 kap. gäller beträffande upplåten fiskerätt.
Här bortses från det fall då upplåten fiskerätt utgör servitut. Även enligt
JB är upplåtelse av fiskerätt en nyttjanderätt. Härav följer att 7 kap. JB,
som innehåller allmänna bestämmelser om bl. a. nyttjanderätt, äger tillämpning.
Den erinran som finns i 1 § LFA om att 1 kap. NJL gäller i fråga om
fiskearrenden har i enlighet härmed ändrats till att avse 7 kap. JB.

Bestämmelserna i 8—12 kap. JB om arrende och hyra är utformade efter
den principen att förbehåll i strid med lagens bestämmelser är utan verkan
mot nyttjanderättshavaren, om ej annat anges. Med hänsyn till att LFA i
stor utsträckning innehåller hänvisningar till arrendekapitlen i balken bör
LFA utformas efter samma princip. En regel härom har tagits upp som en
första punkt i tredje stycket. I 15 § första stycket LFA i nuvarande lydelse
anges att förbehåll som strider mot vissa särskilt angivna lagrum inte får
åberopas av fastighetens ägare. Den bestämmelsen blir överflödig på grund
av den nu angivna ändrade utformningen av lagen.

Enligt 15 § andra stycket får arrendenämnd medge undantag från
tvingande bestämmelser, om avtalet innehåller att sådant medgivande får
sökas och särskilda skäl föreligger. Avslås ansökningen, förfaller upplåtelsen,
om ej annat anges i avtalet. Dessa regler bör sammanföras med bestämmelsen
om att lagen i princip är av tvingande natur på samma sätt
som har skett i 8: 2 JB. Reglerna har därför placerats som andra och
tredje punkter i paragrafens tredje stycke.

327

Kungl. Maj. ts proposition nr 745 år 1970

Bestämmelserna i 2 § andra och tredje styckena föreslås gälla oförändrade.
F. n. kan arrendenämnd godkänna förbehåll som innebär att arrendatorn
inte skall ha rätt till ersättning i det fall som avses i 2 § andra
stycket. Bestämmelsen i tredje stycket är dispositiv. På grund av regeln i
1 § tredje stycket blir bestämmelserna trängande mot fastighetsägaren. Motsvarande
har föreslagits i fråga om arrende (jfr 8:3 första stycket JB).

3 §

Departementschefen. JB innehåller inte någon motsvarighet till 1: 9 NJL,
vari bestämmelser ges om nyttjanderättsupplåtelses giltighet mot ny innehavare
av fideikommissfastighet av visst slag. Med anledning av tillkomsten
av lagen (1963: 583) om avveckling av fideikommiss har bestämmelsen
ansetts böra tas upp i JP. Av samma skäl bör andra stycket i LFA föras
över till övergångsbestämmelserna (jfr vad som anförts i anslutning till
10 § JP i lagrådsremissen den 29 november 1968). Av motsvarande skäl
har lydelsen av första stycket jämkats.

På motsvarande sätt som har skett beträffande jordbruksarrende (9: 2
sista stycket JB) har genom en bestämmelse i andra stycket öppnats möjlighet
för arrendenämnd att ge dispens från reglerna om arrendetiden.

4 och 5 §§

Gällande rätt. Bestämmelserna i LFA om rätt till förlängning av avtalet
(optionsrätt) och vad som hänger samman därmed (4 och 5 §§) ansluter
nära till motsvarande bestämmelser vid sociala jordbruksarrenden.

Arrendelagsutredningen. Enligt utredningens förslag skall fiskearrendator
åtnjuta i huvudsak samma besittningsskydd som gårdsarrendator. Någon
rätt till ersättning vid besittningsskyddsavbrott skall dock inte föreligga.
En sådan reform anser utredningen falla utanför den väsentligen redaktionella
omarbetning av lagen som utredningen har att göra.

Departementschefen. Besittningsskyddsreglerna i JB skiljer sig i väsentliga
delar både från vad som gäller nu vid socialt arrende och från utredningens
förslag. Vid tillkomsten av LFA ansågs det inte föreligga tillräcklig
anledning att införa andra besittningsskyddsregler för fiskearrenden
än som gällde vid de sociala jordbruksarrendena. På motsvarande sätt
bör nu reglerna om besittningsskydd vid fiskearrende så nära som möjligt
anslutas till motsvarande regler vid jordbruks- och bostadsarrende.

I enlighet med vad som sålunda har anförts har i 4 § — efter förebild
av 9:3 och 10:3 JB — tagits upp bestämmelser om uppsägningstid och
automatisk förlängning av avtalet vid underlåten uppsägning. I 4 § fjärde
stycket har tagits upp en hänvisning till bestämmelserna i 8: 6 och 8 JB
om arrendeavtalets upphörande i förtid och om sättet för uppsägning. Motsvarande
hänvisning finns i 14 § LFA i dess nuvarande lydelse.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

5 § första stycket innehåller regler om rätt till förlängning av arrendeavtalet
och de besittningsskyddsbrytande grunderna. Bestämmelserna har
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 9: 8 JB. Av 5 § andra stycket
framgår att bestämmelserna om jordbruksarrende såvitt gäller bl. a.
villkoren för det fortsatta arrendet och vissa frågor i samband med besittningsskyddsproceduren
äger motsvarande tillämpning vid fiskearrende. I
5 § tredje stycket har vissa generella undantag från besittningsskyddet tagits
upp. Sålunda är besittningsskyddsbestämmelserna över huvud taget ej
tillämpliga, om avtalet inte gäller för viss tid eller om arrendeförhållandet
upphör på den grund att arrenderätten är förverkad.

Någon motsvarighet till de besittningsskyddsbrytande grunder som anges
i 9:8 första stycket 4—6 JB föreslås inte beträffande fiskearrende. Som
en fjärde punkt har tagits upp en allmänt utformad besittningsskyddsbrytande
grund av samma lydelse som gäller i fråga om bostadsarrende
(jfr 10: 5 första stycket 6 JB).

Jag delar utredningens uppfattning att det inte föreligger skäl att införa
rätt till ersättning vid besittningsskyddsavbrott i enlighet med vad som har
föreslagits för jordbruksarrende.

Beträffande den närmare innebörden av de nu föreslagna reglerna angående
rätten till förlängning samt de sakliga nyheter som dessa regler innehåller
i förhållande till vad som gäller nu får jag hänvisa till vad som
har anförts i lagrådsremissen tidigare denna dag.

7 §

Departementschefen. Bestämmelserna har utformats i överensstämmelse
med 8: 4 JB. Paragrafens första stycke stämmer överens med vad som gäller
nu. Bestämmelserna i andra stycket äger tillämplighet inte bara när den
14 mars infaller på en söndag utan också när tillträdes- eller avträdesdag
som anges i avtalet infaller på helgdag. 7 § i sin nya lydelse har således ett
mera vidsträckt tillämpningsområde än i sin nuvarande lydelse.

8 §

Departementschefen. Bestämmelserna i första stycket första och andra
punkterna om arrendeavgift har utformats i överensstämmelse med vad som
har föreslagits beträffande jordbruksarrende i JB (jfr 8: 12 och 9: 29 JB).
Ändringen innebär bl. a. att arrendeavgiften får anknytas till index.

I paragrafens andra stycke har hänvisningarna till NJL ersatts med hänvisningar
till JB. De lagrum i JB till vilka hänvisning sker har undergått
vissa sakliga ändringar. Jag får i detta hänseende hänvisa till vad som
har anförts i lagrådsremissen tidigare denna dag. Någon hänvisning motsvarande
den som nu görs till 2: 27 första stycket NJL har inte tagits upp,
eftersom motsvarigheten till 2: 27 NJL återfinns i huvudsak bland bestämmelserna
om verkan av ändring i fastighetsindelningen i 7: 26—29 JB, som
äger tillämpning vid fiskearrenden utan särskild hänvisning.

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

9 §

Departementschefen. Till paragrafen har fogats ett nytt stycke, som innebär
att familj erättsliga och liknande förvärv av upplåten rätt till fiske
likställs med överlåtelse av rättigheten. Genom tillägget uppnås överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser vid arrende och hyra (jfr 8: 19
och 12: 32 och 33 JB) samt institutet rätt till elektrisk kraft (jfr 3 § förslaget
till lag om elektrisk kraft).

10 §

Departementschefen. Bestämmelserna i andra stycket i nuvarande lydelse
om rätt för arrendators hustru att vid mannens död tillgodonjuta arrendet
har ändrats i överensstämmelse med 8: 7 JB. Detta innebär den sakliga
nyheten att änkling efter arrendator får samma rätt att inträda såsom
arrendator som tidigare bara tillkommit änka. Bestämmelsen i andra stycket
är liksom f. n. dispositiv.

I tredje stycket har tagits upp en bestämmelse som ger arrendenämnden
möjlighet att meddela dispens från regeln i första stycket. Detta överensstämmer
med gällande rätt.

11 §

Departementschefen. 11 § andra stycket LFA hänvisar till 2: 29—32 och
2: 33 första och tredje styckena NJL.

Bestämmelserna i 2:29 NJL, som syftar till att lösa den konflikt som
uppstår mellan en förvärvare av en fastighet och en arrendator, då beträffande
avtal om jordbruksarrende skett ändring eller tillägg utan att sådant
anmärkts på fastighetsägarens exemplar av huvudavtalet, har inte någon
motsvarighet i JB. Anledningen är att ändring av eller tillägg till arrendeavtal
redan på grund av bestämmelserna i 7: 8 andra stycket JB i regel
blir gällande mot tredje man (jfr vid 7: 8 i remissen till lagrådet tidigare denna
dag). Av motsvarande skäl är någon särbestämmelse beträffande fiskearrende
ej påkallad.

Reglerna i 2:30 och 31 NJL om ny ägares rättigheter och skyldigheter
mot arrendator och arrendatorns rätt till skadestånd av den förutvarande
ägaren i visst fall återfinns i JB i 7:19. Inte heller här är någon särskild
hänvisning behövlig, eftersom nämnda paragraf är direkt tillämplig beträffande
fiskearrenden.

2: 32 NJL innehåller regler för det fall att fastigheten utmäts eller intecknad
fordran fastställs till betalning ur fastigheten (första stycket) eller
jordägaren försätts i konkurs (andra stycket). I tredje stycket ges regler
om verkan av återköp av fastigheten enligt lagen (1924: 384) om återköpsrätt
till fast egendom. 2: 32 första och andra styckena NJL motsvaras i JB av
8: 16. Någon motsvarighet till 2: 32 tredje stycket NJL finns däremot inte i
JB, eftersom lagen om återköpsrätt till fast egendom har upphört att gälla
(SFS 1968: 688).

1]-5- Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 145

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Bestämmelserna i 2: 33 första och tredje styckena NJL om verkan av att
arrendatorn försätts i konkurs motsvaras i JB av 8: 17.

Andra stycket i paragrafen har utformats i enlighet med vad som sagts
nu.

12 och 13 §§

Departementschefen. I JB finns inte någon motsvarighet till bestämmelsen
att arrenderätten är förverkad, om arrendatorn på fastigheten själv
för eller tillåter andra att föra sådant leverne som väcker allmän förargelse
eller verkar störande på omgivningen (2:36 första stycket 8 NJL).
Bestämmelsen har ansetts vara otidsenlig och sakna praktisk betydelse.
Motsvarande bestämmelse i LFA (12 § första stycket 4) har utmönstrats av
samma skäl.

En nyhet i JB:s förverkanderegler är bestämmelsen i 8:25 om en särskild
betalningsfrist för arrendatorn, innan han får skiljas från arrendet.
Beträffande skälen för att i JB ta upp bestämmelsen och dess närmare innebörd
får jag hänvisa till lagrådsremissen tidigare denna dag. Vad som
jag anförde i denna äger giltighet också i fråga om fiskearrende. En motsvarighet
till 8:25 JB har därför tagits upp som ett andra stycke i 13 §.

Redan på grund av 6 § är förverkandereglerna tvingande mot fastighetens
ägare. Denne kan således inte med giltig verkan göra förbehåll om
andra förverkandeanledningar än dem lagen anger eller att arrendatorn skall
skiljas från fisket tidigare än som anges i den nu föreslagna bestämmelsen
i 13 § andra stycket.

14 §

Departementschefen. I 14 § LFA hänvisas till 2: 38—43 NJL.

Beträffande först 2: 38 och 39 första stycket NJL har hänvisningar till
dessa paragrafers motsvarighet i JB tagits upp i 4§ fjärde stycket denna
lag. Hänvisningen till 2:39 andra stycket NJL motsvaras av 10 § andra
stycket LFA.

I 2: 40 NJL förekommer processrättsliga bestämmelser om verkställighet
av dom varigenom arrendator ålagts att flytta. Någon motsvarighet till dessa
bestämmelser har inte tagits upp i JB, eftersom motsvarande processuella
bestämmelser återfinns i RB (17 kap. 14 § första stycket, 50 kap. 8§
andra stycket och 55 kap. 8 § andra stycket RB).

I JB motsvaras i övrigt 2: 41 NJL av 8:26 JB, 2: 42 första stycket NJL
av 8: 28 JB och 2: 43 NJL av 8: 29 JB. I viss utsträckning innehåller de nu
angivna bestämmelserna sakliga nyheter. Beträffande dessa får jag hänvisa
till lagrådsremissen tidigare denna dag. Någon hänvisning till 9: 35 andra
stycket JB, som motsvarar 2: 42 andra stycket NJL och handlar om jordägarens
retentionsrätt när arrendator ej betalar ersättning för eller ej återlämnar
kreatur eller redskap som jordägaren lämnat arrendatorn för att
användas på arrendestället, har inte ansetts behövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

331

Enligt 8:27 JB kan arrendevillkor, som uppenbarligen strider mot god
sed i arrendeförhållanden eller eljest är otillbörligt, jämkas eller lämnas
utan avseende. En sådan regel, som gäller även vid hyra (jfr 12: 64 JB), bör
finnas även vid fiskearrende.

De bestämmelser till vilka paragrafen hänvisar är vid arrende enligt JB
tvingande mot jordägaren. Motsvarande bör gälla också vid fiskearrende.

16—19 §§

Departementschefen. Förfarandet i tvister om fiskearrende bör vara detsamma
som har föreslagits beträffande arrende i JB. Bestämmelser om förfarandet
i arrendetvister återfinns i 8: 30—34 §§ JB och i den av mig föreslagna
lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Motsvarigheter till
8:31—34 §§ har tagits upp i 17—19 §§. Den nyssnämnda lagen föreslås
som jag tidigare nämnt bli direkt tillämplig på frågor enligt LFA.

De förfaranderegler som JB innehåller innebär flera nyheter i förhållande
till vad som gäller nu. Bl. a. innehåller JB inte någon motsvarighet till
2: 66 NJL, som ger parterna rätt att hos arrendenämnden påkalla granskning
av kontrakten. Motsvarande bör gälla också vid fiskearrenden. Angående
den närmare innebörden av de nya förfarandereglerna får jag hänvisa
till vad som anförts därom i lagrådsremissen tidigare denna dag.

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen, övergångsbestämmelserna till ändringarna i LFA
har väsentligen utformats efter mönster av övergångsbestämmelserna till
den nya arrendelagstiftningen.

Den övergångsbestämmelse som hänför sig till 1960 års ändring i 3 §
LFA får anses vara av sådan natur att den inte upphävs genom förevarande
övergångsbestämmelser.

Med hänsyn till utformningen av övergångsbestämmelserna till LFA kan
det inte uteslutas att det alltjämt finns avtal på vilka LFA ej äger tilllämpning.
Anledning saknas att nu föra in sådana avtal under lagen. Förevarande
övergångsbestämmelser innehåller därför inte någon motsvarighet
till 34 § JP.

Andra punkten motsvarar 31 § JP.

Tredje punkten överensstämmer med 35 § första och andra styckena JP.
Jag får hänvisa till vad jag anfört i anslutning till nämnda bestämmelser.
Eftersom preskriptionsbestämmelsen i 8: 26 JB i sak överensstämmer, såvitt
gäller fiskearrende, med gällande rätt, behövs inte här någon särskild
övergångsbestämmelse. Tredje punkten äger tillämpning endast i fråga om
avtal som träffats efter LFA:s ikraftträdande.

I fjärde punkten första stycket föreslås att de nya bestämmelserna om
besittningsskydd görs i princip tillämpliga på sådana äldre upplåtelser av

332

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1970

fiskerätt som är utrustade med optionsrätt enligt de nuvarande bestämmelserna
oavsett om upplåtelsen skett före eller efter lagens ikraftträdande. Undantag
härifrån görs dock för de fall där optionsrättsbrytande åtgärder vidtagits
av endera avtalsparten före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Första stycket överensstämmer med 36 § första stycket JP. Andra och tredje
styckena, som motsvarar 36 § tredje och fjärde styckena JP, innebär
dels att de nya bestämmelserna om uppsägningstid och automatisk förlängning
blir tillämpliga också på vissa äldre arrendeupplåtelser, dels att alla
de nya bestämmelserna blir tillämpliga på ett äldre avtal om fiskearrende,
om det förlängs antingen på grund av underlåten uppsägning enligt 4 §
i dess nya lydelse eller till följd av de nya reglerna om besittningsskydd.

Angående bestämmelsernas närmare innebörd får jag hänvisa till vad
jag anfört i anslutning till 36 § JP.

Någon motsvarighet till 36 § andra stycket JP har däremot inte tagits
upp bland förevarande övergångsbestämmelser. Avtal om upplåtelse av rätt
till fiske, som inte är förenad med rätt till förlängning enligt de nu gällande
bestämmelserna, förekommer endast om avtalet träffats före LFA:s ikraftträdande
och upplåtelsen ej gjorts för viss tid eller, om avtalet träffats
senare, arrendenämnden medgett undantag från besittningsskyddsreglerna.
Det saknas anledning att föra in sådana avtal under de nya bestämmelserna.

Fjärde punkten äger tillämpning även på avtal som träffats före LFA:s
ikraftträdande.

Femte punkten motsvarar 36 d § första och andra styckena JP och innebär
vissa inskränkningar i grundsatsen att bestämmelser av processrättslig
natur blir omedelbart gällande beträffande äldre avtal. Sålunda skall mål
vari talan väckts före den 1 januari 1972 handläggas och avgöras av domstol
som enligt de äldre bestämmelserna är behörig. Ärende om dispens eller
villkorsändring som enligt äldre bestämmelser handläggs av arrendenämnd
skall prövas av de nya arrendenämnderna, om ärendet anhängiggörs efter
den 31 december 1971. I övrigt får jag hänvisa till vad jag anfört i anslutning
till 36 d § JP.

Sjätte punkten överensstämmer med 10 § JP. Som jag framhållit i det
föregående har 3 § andra stycket LFA i dess nuvarande lydelse fått utgå
ur lagen. Regeln bör dock äga fortsatt tillämpning för de undantagsfall,
där fideikommiss inte upphör, när innehavaren avlider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

333

14. Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen

Departementschefen. Ändringarna i jordförvärvslagen berör 9 och 12 §§.

Är fråga om rätt att förvärva fast egendom enligt jordförvärvslagen ännu
ej avgjord, skall enligt 9 § andra stycket beträffande lagfart anses möta
sådant hinder som avses i 10 § förordningen (1875:42 s. 1) angående lagfart
å fång till fast egendom. Enligt 20: 7 punkt 10 JB skall lagfartsansökan
förklaras vilande, om förvärvet är beroende av domstols eller annan myndighets
tillstånd och sådant ej föreligger. Om ett förvärvstillstånd gjorts beroende
av att sammanläggning kommer till stånd, kan tillstånd givetvis inte
anses föreligga innan villkor om sammanläggning uppfyllts. Någon särskild
grund för vilandeförklaring utöver den i 20: 7 punkt 10 JB upptagna är inte
behövlig och bestämmelsen i 9 § andra stycket jordförvärvslagen kan därför
utgå som överflödig. Detta föranleder också en redaktionell jämkning
av 9 § tredje stycket.

I 12 § föreslås viss ändring som följd av panträttens utformning i JB
och slopandet av förmånsrätten för ogulden köpeskilling.

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

15. Förslaget till lag om ändring i förköpslagen

Departementschefen. Förköpslagen, som har tillkommit efter det att JB
den 11 februari 1966 remitterades till lagrådet, föranleder vissa ändringar i
JB. Vissa paragrafer i förköpslagen behöver också ändras med anledning av
JB :s ikraftträdande.

Enligt 12 § första stycket första punkten förköpslagen är köp av fast
egendom för sin giltighet beroende av att förköp ej sker. Motsvarande gäller
enligt 16 §, när fast egendom går i byte. Lagfart kan därför inte beviljas
på sådant köp eller byte som omfattas av förköp srätten, innan frågan om
förköp är avgjord. I 12 § första stycket andra punkten förköpslagen föreskrivs
i enlighet härmed att, om frågan om förköp ännu ej är avgjord, beträffande
lagfart skall anses möta sådant hinder som avses i 10 § lagfartsförordningen.
Nämnda paragraf innehåller bestämmelser om vilandeförklaring
av lagfartsansökan när något av vissa särskilda angivna hinder mot bifall
till ansökningen föreligger.

Lika litet som lagfart kan beviljas på köp eller byte innan frågan om förköp
är avgjord kan kommuns ansökan om lagfart med anledning av beslut
om utövande av förköpsrätt bifallas innan det blivit slutligt avgjort att förköpet
skall bestå. I 10 § förköpslagen finns regler som anger när förköp skall
anses fullbordat. Härför krävs bl. a. att kommunens beslut om förköp har
vunnit laga kraft och att tillstånd till förköp givits eller tiden för bestridande
av förköpsrätten har utgått. Förköpslagen innehåller inte någon uttrycklig
bestämmelse om att kommunens lagfartsansökan i nu förevarande fall
skall förklaras vilande i avvaktan på att förköpet fullbordas.

I 20: 7 JB finns en punktvis uppräkning av sådana fall då en lagfartsansökan
skall förklaras vilande. Uppräkningen är avsedd att vara fullständig.
Förköpslagens bestämmelser bör föranleda att uppräkningen tillförs en ny
punkt. Denna bör ta sikte på såväl det fallet att lagfart söks på köp eller
byte och förvärvet är beroende av att förköp ej sker som det fallet att kommun
söker lagfart på förköp och detta ej är fullbordat. Punkten torde böra
placeras omedelbart efter den nuvarande punkten 8. Vilandegrunden tar
inte sikte på sådant köp eller byte som enligt 3 § förköpslagen faller utanför
förköpsrätten. Beträffande kommuns ansökan om lagfart på grund av
förköp bör tillfogas att till grund för utformningen av den föreslagna nya
punkten ligger den uppfattningen att ett förvärv har kommit till stånd redan
i och med att kommunen har utövat sin förköpsrätt och att lagfart alltså
kan sökas redan på detta stadium. Självfallet kommer dock det normala att
vara att kommunen söker lagfart först efter det att förköpet fullbordats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

335

Som följd av att fallen av vilandeförklaring av lagfartsansökan i samband
med förköp tagits upp i JB har den nyssnämnda regeln i 12 § första
stycket andra punkten förköpslagen om hinder för lagfart utmönstrats,
varjämte ordalagen i andra stycket i samma paragraf har jämkats.

Jag övergår nu till att behandla frågan om kommunens rättsställning i
förhållande till säljare och till tredje man när förköpsrätt utövas. Frågan
är utförligt behandlad i förarbetena till förköpslagen (prop. 1967: 90). Enligt
11 § första stycket förköpslagen anses vid förköp fastigheten ha gått
över från säljaren till kommunen genom frivillig överlåtelse. I detta sammanhang
finns anledning att behandla denna regels betydelse för frågan
om företrädet mellan kommuns förköp och konkurrerande rättsförvärv.
Härvid kan man bortse från såväl köparens eget förvärv som dennes förfoganden
över fastigheten. Dessa förvärv är nämligen för sin giltighet beroende
av att förköp inte kommer till stånd. Annorlunda ligger det till beträffande
säljarens förfoganden över fastigheten. Förköpets jämställdhet
med frivilligt förvärv leder till att säljaren kan förfoga över fastigheten
på sådant sätt att kommunens på förköpsrätten grundade förvärv får stå
tillbaka. Säljaren kan exempelvis göra sig skyldig till tvesalu genom att efter
den första försäljningen sälja fastigheten på nytt till annan. Om den senare
förvärvaren söker lagfart först, dvs. före köparen eller kommunen, och
dessutom är i god tro vid sitt förvärv, vinner han företräde framför kommunen.
Enligt allmänna företrädesregler är säljaren också behörig att upplåta
panträtt eller annan rättighet även efter försäljningen. Också i sådant fall
kan kommunen få stå tillbaka, under förutsättning att inteckning sker
resp. rättigheten inskrivs innan kommunen (eller köparen) söker lagfart.
Även i detta fall förutsätts god tro hos rättighetshavaren.

Vad nu sagts om möjligheterna för tredje man att vinna företräde för
sitt förvärv framför kommunens förköp äger tillämpning även efter det att
kommunens beslut att utöva förköpsrätten blivit antecknat i fastighetsboken.
Från principiell synpunkt är en sådan ordning mindre tillfredsställande.
3B:s regelsystem öppnar möjlighet att i detta avseende stärka kommunens
rättsställning. 118:8 finns en regel av innehåll att vissa anteckningar
— anteckning att talan om äganderätt till fast egendom blivit väckt eller att
ägarens rätt att förfoga över egendomen är inskränkt —- har den verkan att
den som sedan ärendet om anteckning upptagits på inskrivningsdag förvärvat
egendomen eller panträtt eller annan rättighet i denna anses ha ägt
kännedom om omständighet som avses med anteckningen. Jag föreslår att
i paragrafen tas upp också det fallet att kommuns beslut att utöva förköpsrätt
antecknats i fastighetsboken.

Den föreslagna ändringen innebär att den som sedan anteckning om förköpsbeslutet
gjorts i fastighetsboken förvärvat fastigheten eller rättighet
i denna inte kan vara i god tro och därför inte kan vinna företräde för sitt
förvärv framför kommunen. Regeln får betydelse även för det fallet att för -

336

Kungl. Maj:ts proposition nr Uiö år 1970

köpet av någon anledning ej skulle gå i fullbordan. I ett sådant läge blir
nämligen den ursprunglige köparens förvärv gällande. Den som efter det att
förköpsbeslutet antecknades i fastighetsboken förvärvat fastigheten eller
rättighet i denna kommer på grund av 18:8 att vara i ond tro även med
avseende på köparens förvärv. Det sagda får betydelse när det gäller behandlingen
av en ansökan om lagfart på förvärvet resp. en ansökan om inskrivning
av rättighetsupplåtelsen. Eftersom förvärvet av fastigheten eller
rättigheten ej i något fall kan göras gällande, bör ansökningen avslås med
tillämping av 20: 6 första stycket 9 resp. 23: 2 första stycket 9, vilka regler
avser bl. a. förvärv som uppenbart inte kan göras gällande.

Den föreslagna ändringen i 18:8 leder till att en av säljaren upplåten
panträtt inte kan göras gällande mot kommunen, om upplåtelsen skedde
dvs. pantbrevet överlämnades som pant för borgenärens fordran —
efter det att förköpsbeslutet antecknades i fastighetsboken. I konsekvens
härmed bör säljaren också vara hindrad från att erhålla inteckning i fastigheten,
om förköpsbeslutet är antecknat i fastighetsboken. Söks inteckning
på samma inskrivningsdag som ärendet om anteckning upptas, bör likaledes
inteckning inte kunna ske. En regel att inteckningsansökningen i
nu angiven situation skall avslås bör tas upp i 22: 3 efter punkten 8. Regeln
tar inte sikte på en inteckningsansökan som görs av den vars förvärv
är beroende av att förköp ej sker. Har denne köpare sökt lagfart, bör han
också kunna söka inteckning och få ansökningen förklarad vilande.

De föreslagna ändringarna i 18: 8, 20: 7 och 22: 3 JB har tagits upp i det
till lagrådet tidigare denna dag remitterade förslaget till ändringar i och
tillägg till JB.

Vissa ytterligare ändringar har gjorts i förköpslagen. Sålunda har i 3 §
första stycket 2 hänvisningen till lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt fått utgå. I det förslag till lag om förvaltning av kyrklig jord som
denna dag anmäles av chefen för utbildningsdepartementet har i 3 § tagits
upp en allmän bestämmelse som medför att ifrågavarande hänvisning kan
utgå. Ändringen medför sålunda inte någon saklig ändring. I andra stycket
av samma paragraf i förköpslagen har lagtexten terminologiskt anpassats
till FBL (jfr 4: 25 FBL). Vidre har i 7, 9 och 15 §§ termen inskrivningsdomare
utbytts mot JB:s uttryck inskrivningsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

337

16. Förslaget till lag om ändring i lagen om fastighetsdomstol

Departementschefen. Enligt det tidigare denna dag remitterade förslaget
till ändringar i och tillägg till JB är fastighetsdomstol rätt forum i arrende-
och hyrestvister. För hyresmål har dock i 12: 72 andra stycket JB föreskrivits
att fastighetsdomstolen skall ha en särskild sammansättning. Den
föreslagna ordningen medför att 3 § behöver kompletteras med en hänvisning
till de särskilda bestämmelserna om fastighetsdomstols sammansättning
i hyresmål.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

17. Sakrättsligt skydd för äldre upplåtelser i andel av samfällt strömfall

Inledning. Enligt 2 kap. 7 § VL har delägare i samfällt strömfall under
vissa förutsättningar rätt att lösa till sig återstoden av strömfallet. Det krävs
därvid att delägaren antingen ensam eller tillsammans med delägare som
lämnat honom medgivande att tillgodogöra sig fallet äger mer än hälften av
detta. Lösningsrätten är dock begränsad till strömfall, som inte utan delägares
förfång kan skiftas vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten
tillhörigt vattenområde. Ett medgivande från annan delägare enligt
2 kap. 7 § VL är inte att anse som överlåtelse av äganderätt eller upplåtelse
av servitut och det kan följaktligen inte genom lagfart eller annan inskrivning
beredas sakrättsligt skydd. Först genom vattendomstolens beslut, varigenom
sökanden berättigas lösa till sig strömfallet och tillgodogöra sig detta,
blir medgivandet gällande mot var och en (2 kap. 22 § VL).

Ifrågavarande bestämmelse i VL fick sin slutliga utformning efter vissa
erinringar av lagrådet. Enligt det ursprungliga förslaget skulle lösningsrätten
tillkomma den, vilken såsom delägare eller på grund av servitutsrätt,
som upplåtits för all framtid, rådde över mer än hälften av fallet. Lagrådet
invände att förslaget byggde på den uppfattningen att överlåtelse av andel
eller upplåtelse av servitut till andel skulle vara giltig. Då rättspraxis
dittills frånkänt andelsöverlåtelser giltighet och säkerligen skulle underkänna
även avtal, varigenom upplåtits servitut i enskilda sådana andelar,
kunde enligt lagrådets uppfattning förslaget inte tjäna till utgångspunkt
för lagstiftningen. Lagrådet föreslog den jämkning som framgår av bestämmelsens
gällande lydelse och tilläde att det var självklart att en andelsöverlåtelse
eller upplåtelse av servitut borde gälla som ett medgivande.

Den i 2 kap. 7 § VL anvisade utvägen att en vattenkraftsexploatör nöjer
sig med att skaffa medgivande av ett tillräckligt antal delägare torde i
praktiken vara mycket sällsynt. Anledningen härtill är uppenbarligen att
exploatören inte erhåller sakrättsligt skydd för sin rätt på grund av ett
sådant medgivande. I stället utvecklade sig till en början ett annat förfarande.
Eftersom andel i samfällt vattenfall vid ägostyckning kunde tilldelas
en särskild lott, blev det vanligt att exploatören av ett vattenfall av
varje delägare, med vilken uppgörelse kunde träffas, köpte ett obetydligt
område, som avskildes genom ägostyckning och därvid tillädes den odelade
fastighetens hela andel i fallet. Efter JDL:s ikraftträdande har man emellertid
ansett att avstyckning av dylika obetydliga områden inte stod i

Kungl. Maj:ts proposition nr lh5 år 1970

339

överensstämmelse med 19 kap. 3 § nämnda lag. Särskilt sedan slutet av
1930-talet har i stället tillgripits det förfaringssättet att rätten att utnyttja
en fastighetsägares andel i samfällt strömfall upplåtits genom servitutsavtal.

I rättsfallet NJA 1957 s. 787 prövades en ansökan om servitutsinteckning
i kvotdel av fastighet som var föremål för samäganderätt. Upplåtelsen avsåg
bl. a. rätt att för tillgodogörande av vattenkraft förfoga över till två tredjedelar
av den samägda fastigheten hörande vatten i visst vattendrag, »såväl
skiftat som oskiftat». De upplåtna rättigheterna ansågs inte kunna godtagas
som servitut och ansökningen blev därför avslagen. Samma uppfattning
har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1966 s. 368, där upplåtelsen
avsåg hel fastighets andel i samfällda vattenområden.

Utredningen i 1957 års rättsfall ger vid handen att upplåtelse i servitutsform
av rätt till andel i samfällt strömfall förekommit i mycket stor utsträckning
— sammanlagt flera tusen avtal, omfattande en betydande del
av landets utbyggnadsvärda vattenkraft — och att servituten i allmänhet
intecknats.

Lagberedningens förslag. Som framgår av det till lagrådet den 11 februari
1966 remitterade förslaget till JB (s. 30 i remissprotokollet) föreslog lagberedningen
att i balken skulle tas upp en ny sakrätt, benämnd rätt till andel i
samfällt strömfall. En sådan upplåtelse skulle medföra rätt för rättighetshavaren
att mot det vederlag och på de villkor som avtalats tillgodogöra sig
vattnet i strömfallet i vad det belöper på upplåtarens andel samt att utöva
den rätt att lösa strömfallet som enligt VL kan tillkomma upplåtaren.

I anslutning till institutet rätt till andel i samfällt strömfall tar beredningen
även upp frågan om en legalisering av de i servitutets form skedda
upplåtelserna i andel av samfällt strömfall. Beredningen anför att den
rättsosäkerhet som skulle bli följden av att dessa upplåtelser inte längre
skulle anses gälla uppenbarligen är väsentligt begränsad av det förhållandet
att, sedan medgivande enligt VL lämnats till det samfällda strömfallets inlösen
och tillgodogörande, den brist som sålunda kan ha förelegat i sökandens
rättsförvärv enligt 2 kap. 22 § VL inte längre kan göras gällande
mot byggnadens ägare. En legalisering är sålunda av behovet påkallad endast
då ulbyggnadsmedgivandet grundar sig på den före VL gällande lagstiftningen
eller då sådant medgivande över huvud taget ej lämnats. Även
i dessa fall bör emellertid en överlåtelse eller en upplåtelse i en delägares
andel kunna, fastän den ej är sakrättsligt bindande, åberopas som medgivande
från delägarens sida och alltså läggas till grund för vattendomstolens
byggnadsbeslut. Den risk som föreligger för rättighetshavaren är sålunda
begränsad till sådana situationer då ett lagakraftvunnet byggnadsmedgivande
enligt VL inte redan föreligger och tillika på grund av äganderättens
övergång upplåtelsen skulle kunna förlora sin bindande verkan för

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

nye ägaren. Ett legaliseringskrav kan, för att kunna tillmötesgås, avse endast
sådana äldre upplåtelser som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
ännu är avtalsrättsligt bindande mot den delägare om vars andel
är fråga. Det är vanskligt att bedöma vilken betydelse en sådan legalisering
skulle äga med hänsyn till den allmänna kraftför sörj ningen men behovet
av en legalisering bör inte underskattas.

I 44 § av beredningens förslag till lag om införande av nya jordabalken
(PromL) upptogs en bestämmelse, som avsåg att ersätta ifrågavarande
äldre avtal. Om delägare i samfällt strömfall enligt äldre lag genom skriftligt
avtal lämnat annan medgivande att tillgodogöra sig vattnet i strömfallet,
i vad det belöper sig på delägarens andel, skulle enligt den föreslagna
övergångsbestämmelsen för sådant avtal, om det alltjämt var bindande, inskrivning
få sökas som för upplåtelse av rätt till andel i samfällt strömfall.
För upplåtelsen skulle sålunda gälla de allmänna bestämmelserna ill kap.
i jordabalksförslaget om särskild rättighet till fast egendom, där regler ges
angående bl. a. rättighetens bestånd vid överlåtelse av fastigheten. Vidare
skulle för upplåtelsen gälla de särskilda bestämmelserna angående rätt till
andel i samfällt strömfall i 20 kap. i beredningens förslag med vissa i 44 §
PromL angivna modifieringar. I enlighet härmed skulle upplåtelsen medföra
rätt för rättighetshavaren att mot det vederlag och på de övriga villkor
som kan vara avtalade tillgodogöra sig vattnet i strömfallet, i vad det
belöper på delägarens andel, samt att utöva den rätt att lösa strömfallet
som enligt vattenlagen kan tillkomma delägaren (20: 1 andra stycket). Om
medgivande avsåg endast viss del av det till den samfällda marken hörande
vattenområdet, skulle strömfallets läge och gränser undersökas vid lantmäteriförrättning
och utmärkas på karta (20:3 och 4 § andra stycket).
Upplåtelsen skulle avse all framtid men vara beroende av att rättighetshavaren
sökte medgivande till strömfallets tillgodogörande inom 50 år från
balkens ikraftträdande (20: 4 och 5 och 44 § första stycket sista punkten).
Om den samfällda marken delades eller om utbrytning av strömfallet ägde
rum skulle rättigheten upphöra (20: 6). Väcktes fråga härom, skulle även
rättighetshavaren äga föra talan för fastigheten vid lantmäteriförrättning
och inför domstol. Han skulle vidare i ärende som avses i bysamfällighetslagen
äga företräda delägaren, i den mån sådan fråga angick hans rätt
(20:7). Särskilda bestämmelser reglerade kontrahenternas mellanhavande
för det fall att upplåtelsen enligt 5 eller 6 § upphörde att gälla (20: 8). Slutligen
behandlades det fallet att upplåtarens fastighet undergått delning
(20: 9).

I motiven till övergångsbestämmelsen i 44 § PromL anför beredningen
att syftet med bestämmelsen är att avtalet för framtiden skulle erhålla den
sakrättsliga verkan som är förenad med rättighet i fast egendom enligt nya
balken. Som grund för sådan verkan torde vara nödvändigt att kräva att avtalet
inskrivs samt att det därmed hänförs till den rättighetstyp som enligt

341

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

nya balken fyller motsvarande ändamål. Den nya inskrivningen skapar, oberoende
av äldre inskrivning, en ny rättighet, vilken helt regleras av nya
balken. Härav följer också att den äldre inskrivningen inte som sådan är
av någon betydelse för frågan huruvida avtalet alltjämt skall avtalsrättsligt
sett anses bindande för en efterföljande delägare, som ej själv vid överlåtelse
eller eljest åtagit sig dylikt ansvar. Sedan den nya inskrivningen beviljats
är därmed rättigheten att anse som sakrätt med samma ställning
som eljest tillkommer den i 20 kap. nya jordabalken behandlade rättigheten.

Remissyttrandena över lagberedningens förslag. Vattenkraftföreningen uppehåller
sig ingående vid bestämmelsen i 44 § PromL och hemställer om ett
tillägg till nämnda paragraf av innehåll, att en inteckning av upplåtelse av
andel i samfällt strömfall vid bedömande av upplåtelsens giltighet skall,
för den tid inteckningen varit gällande, anses ha samma verkan som ett
vid försäljning gjort förbehåll om upplåtelsens bestånd. Lagberedningens
uppfattning att ett intecknat servitut i andel av samfällighet efter överlåtelse
av den tjänande andelsfastigheten inte är bindande för nye ägaren,
såvida ej förbehåll därom skett, skulle enligt föreningens mening leda till
orimliga konsekvenser. Om en person har köpt en fastighet med andel i
samfällt strömfall och fastigheten därvid varit intecknad för ett servitut avseende
rätt till denna andel, så har köparen förutsatt att denna upplåtelse
skulle bestå. Det är då orimligt att rättigheten skulle anses upphöra därför
att rättsuppfattningen ändrats och den upplåtelse, som en gång i inskrivningsärende
godkänts som servitut, numera inte anses utgöra ett servitut.
Rimligare och mera överensstämmande med materiell rättvisa synes
vara att anse en inteckning av upplåtelsen ha samma verkan som ett av
säljaren gjort förbehåll om upplåtelsens bestånd. Föreningen nämner vidare
att den ifrågavarande situationen med intecknade servitut inte är
ovanlig och att frågan gäller stora värden.

Jordabalksutrednir.gens förslag. Med anledning av den under remissbehandlingen
framförda kritiken mot lagberedningens förslag till övergångsbestämmelser
föreslog utredningen att den ifrågavarande bestämmelsen
skulle kompletteras på visst sätt. Enligt utredningsförslaget bör inskrivning
kunna ske inte bara om det enligt äldre lag tillkomna avtalet alltjämt
är bindande utan också om avtalet är intecknat på grund av ansökan som
gjorts före nya balkens ikraftträdande. Innebörden av tillägget blir alltså
att även en äldre upplåtelse, vars sakrättsliga giltighet egentligen är synnerligen
dubiös, likställs med en enligt balken gjord upplåtelse av rätt till andel
i samfällt strömfall. Bevekelsegrunden är att inteckningen — hur illusorisk
koncessionen än må bedömas numera — uppenbarligen kommit denna
att betraktas som sakrättsligt accepterad.

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag. Utredningens förslag
har inte mött någon erinran.

Departementschefen. Institutet rätt till andel i samfällt strömfall har inte
tagits upp i JB. Frågan om att för framtiden tillgodose kravet på sakrättsligt
skydd åt förvärv av andel i samfällt strömfall har ansetts i stället kunna lösas
inom fastighetsbildningens ram. (Jfr s. 32 i remissen till lagrådet den 11
februari 1966). Önskemålet att åstadkomma ett sakrättsligt skydd för äldre
upplåtelser kvarstår dock alltjämt. Andra lösningar än dem lagberedningen
och jordabalksutredningen anger måste nu sökas. Frågan bör beaktas i detta
sammanhang.

En möjlig lösning av frågan är att ge upplåtelsen sakrättsligt skydd som
en begränsad rättighet i upplåtelsefastigheten enligt JB:s bestämmelser.
En anknytning till servitutsinstitutet skulle därvid ligga närmast till hands.
En lösning efter dessa riktlinjer skulle emellertid medföra att rättigheten
inte kunde överlåtas särskilt utan skulle vara förenad med äganderätten
till den härskande fastigheten (jfr 14: 6 JB). I detta sammanhang kan anmärkas
att det av lagberedningen föreslagna institutet rätt till andel
i samfällt strömfall inte ansetts böra likställas med servitut i vad angår
sistnämnda rättighets anknytning till en härskande fastighet utan rättigheten
har, liksom nyttj anderätten, tillagts personlig karaktär. En anknytning
till reglerna om nyttjanderätt i JB är därför enligt min mening lämpligare.

Även med en sådan lösning inställer sig emellertid frågan om betydelse
kan tillmätas den omständigheten att inteckning har beviljats för upplåtelsen.
Lagberedningens förslag innebär i denna del att inteckning som
tillkommit före JB:s ikraftträdande inte tillmäts någon betydelse och att
upplåtelsen kan tillerkännas sakrättsligt skydd bara om den alltjämt är
avtalsrättsligt bindande mot fastighetsägaren vid den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Jordabalksutredningens förslag, som tillkommit med anledning
av remisskritik mot beredningens förslag, innebär däremot att också
inteckning som tillkommit före JB:s ikraftträdande tillmäts betydelse. Detta
senare förslag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen.

För egen del är jag medveten om att betänkligheter av principiell natur
kan resas mot utredningens förslag. Vid bedömningen av denna fråga
bör emellertid beaktas att i de båda rättsfall där upplåtelse av rätt till andel
i strömfall frånkänts sakrättslig verkan avgörandet träffats med
knapp majoritet (jfr remissprotokollet den 11 februari 1966 s. 376). Som
närmare utvecklats av de skiljaktiga ledamöterna i 1966 års rättsfall har
ifrågavarande upplåtelser under lång tid godtagits som sakrättsligt gällande
i en stadig och omfattande praxis. Mot bakgrund härav har jag stannat
för att sakrättsligt skydd skall kunna tillerkännas inte bara upplåtelser
som alltjämt är bindande på enbart avtalsrättslig grund utan även upplå -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 245 år 1970 343

telser som intecknats på grund av ansökan som gjorts före JB:s ikraftträdande.

Inteckning som har meddelats för rättigheten enligt IF bör godtas som inskrivning
för rättigheten enligt bestämmelserna i JB. Härigenom undviks att
upplåtelsen behöver intecknas på nytt. En förutsättning är givetvis att inteckningen
inte har avförts ur fastighetsboken vid tidpunkten för ikraftträdandet
av JB.

I enlighet med vad jag nu anfört har som 31 a § JP tagits upp bestämmelser
om upplåtelse före JB:s ikraftträdande av rätt till andel i samfällt strömfall.
Enligt första stycket skall sådan upplåtelse följa reglerna om nyttjanderätt
i JB. Som förutsättning för att upplåtelsen skall godtagas som en
nyttjanderätt enligt JB har föreskrivits att rättigheten antingen gäller mot fastighetsägaren
vid tidpunkten för JB:s ikraftträdande eller är intecknad på
grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Vidare skall övergångsbestämmelserna
i 39 § i fråga om nyttjanderätt äga tillämpning också på
upplåtelser av rätt till andel i samfällt strömfall.

Reglerna om maximitid för nyttjanderättsupplåtelse bör inte gälla. I enlighet
härmed har beträffande dessa gjorts undantag från bestämmelserna i
7: 5 JB. I anslutning härtill har föreskrivits att upplåtelserna gäller utan
tidsbegränsning om inte annat avtalats.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

18. Hemställan

I enlighet med det anförda föreligger förslag till

1) ändring i förslaget till lag om införande av nya jordabalken,

2) ändring i förslaget till fastighetsbildningslag,

3) lag om befrielse från inteckningsansvar i fastighet som bildats av
samfälld mark,

4) lag om rätt till elektrisk kraft,

5) lag om arrendenämnder och hyresnämnder,

6) lag om ändring i rättegångsbalken,

7) lag om ändring i lagen (1886:7) angående avsvarighet för skada i
följd av järnvägs drift,

8) lag om ändring i lagen (1904: 48 s.l) om samäganderätt,

9) lag om ändring i lagen (1927:79) om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

10) lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling,

11) lag om ändring i lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar,

12) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

13) lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

14) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),

15) lag om ändring i förköpslagen (1967: 868),

16) lag om ändring i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol.

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 §
regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

345

Bilaga 1
Remitterade förslaget

1) Förslag
till
Lag

om införande av nya jordabalken

(Lydelse enligt tidigare remitterat (Föreslagen lydelse)

förslag)

Genom nya balken upphäves med
den begränsning som följer av bestämmelserna
i denna lag
jordabalken i 1734 års lag,
förordningen den 10 april 1810 angående
lagfart med förpantad fast
egendom, när pantägaren ej är till
namn eller vistelseort bekant, samt
om frälseräntas förvärvande och lagfart
därå,

förordningen den 1 maj 1810 angående
förbud att, vid köp eller skifte
av fastighet, förbehålla sig att
egendomen framdeles återvinna,
förordningen den 21 mars 1835
angående hembud av frälseränta till
den, som skattej orden äger, när
frälseräntan säljes utom börd,

förordningen den 21 december
1857 (nr 60 s. 1) angående vad i testamente
givas må, så ock om gåva av
fast egendom,

förordningen den 16 juni 1875 (nr
42 s. 1) angående lagfart å fång till
fast egendom,

förordningen samma dag (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast
egendom,

förordningen den 22 april 1881
(nr 17 s. 1) om tjuguårig hävd,
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
1) om nyttjanderätt till fast egendom,

lagen samma dag (nr 36 s. 25)
om servitut,

Genom nya balken upphäves med
den begränsning som följer av bestämmelserna
i denna lag
jordabalken i 1734 års lag,
förordningen den 10 april 1810
angående lagfart med förpantad
fast egendom, när pantägaren ej är
till namn eller vistelseort bekant,
samt om frälseräntas förvärvande
och lagfart därå,

förordningen den 1 maj 1810 angående
förbud att, vid köp eller skifte
av fastighet, förbehålla sig att
egendomen framdeles återvinna,
förordningen den 21 mars 1835
angående hembud av frälseränta till
den, som skattejorden äger, när frälseräntan
säljes utom börd,

förordningen (1857:60 s. 1) angående
vad i testamente givas må,
så ock om gåva av fast egendom,
förordningen (1875:42 s. 1) angående
lagfart å fång till fast egendom,

förordningen (1875:42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom,
förordningen (1875:42 s. 35) angående
särskilda protokoll över lagfarter,
inteckningar och andra ärenden,

förordningen (1880:36), innefattande
särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs,

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Lydelse enligt tidigare remitterat
förslag)

lagen samma dag (nr 36 s. 27)
om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan
rätt,

lagen den 3 juni 1932 (nr 170)
med särskilda bestämmelser om
handläggning av inskrivningsärenden,

lagen den 17 juni 1932 (nr 230)
med särskilda bestämmelser om äldre
ägogränser,

lagen den 15 juni 1934 (nr 255)
angående anteckning om innehav av
fordringshandling på grund varav
inteckning beviljats i fast egendom
m. m.,

lagen den 5 juni 1953 (nr 422)
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt,

lagen den 29 juli 1966 (nr 453)
om vad som är fast egendom,

vad som i övrigt finns i lag eller
annan författning som strider mot
nya balken eller denna lag.

(Föreslagen lydelse)

förordningen (1881:17 s. 1) om
tjuguårig hävd,

lagen (1884:32 s. 3) angående utsträckt
tillämpning av de i förordningen
den 15 oktober 1880 meddelade
särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs,
lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom,
lagen (1907: 36 s. 25) om servitut,
lagen (1907: 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt,
lagen (1932: 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av
inskrivningsärenden,

lagen (1932:230) med särskilda
bestämmelser om äldre ägogränser,
lagen (1934:255) angående anteckning
om innehav av fordringshandling
på grund varav inteckning
beviljats i fast egendom m. m.,

lagen (1943: 884) om arrendators
förköpsrätt,

lagen (1946:147) med särskilda
bestämmelser om arrende av viss
kommunal jord,

lagen (1953:422) om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt,

lagen (1966:453) om vad som är
fast egendom,

vad som i övrigt finns i lag eller
annan författning som strider mot
nya balken eller denna lag.

5§

Häftar fastighet,---paragraf förlorad.

Bestämmelserna i--— balkens ikraftträdande.

Bestämmelsen i 6 kap. 15 § andra
stycket nya balken äger motsvarande
tillämpning på rättighet enligt
första stycket, om avstyckningen
skett enligt fastighetsbildningslagen
( ).

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1970

(Lydelse enligt tidigare remitterat (Föreslagen lydelse)

förslag)

8§

I fråga------— — — — — — — — 39 §.

Vid handläggningen ----motsvarande tillämpning.

Hänvisningen i 54 § tredje stycket Bestämmelsen i 6 kap. 15 § andra
nyssnämnda förordning skall, med stycket nya balken äger motsvaraniakttagande
av 29 § första stycket de tillämpning på rättighet som avoch
30 § denna lag, avse nya bal- ses i första stycket, om avstyckningkens
motsvarande bestämmelser i en skett enligt fastighetsbildningslatillämpliga
delar. gen ( ). Hänvisningen i 54 §

tredje stycket förordningen (1875:
42 s. 12) angående inteckning i fast
egendom skall, med iakttagande av
29 § första stycket och 30 § denna
lag, avse nya balkens motsvarande
bestämmelser i tillämpliga delar.

7 fråga om järnväg på vilken förordningen
(1880:36), innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av
järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs är
tillämplig vid nya balkens ikraftträdande,
äger 1, 2, 4—7, 9, 11 och 12
§§ nyssnämnda förordning fortfafarande
tillämpning.

Inskrivningsärende angående järnväg
som avses i första stycket handlägges
av den inskrivningsmyndighet
som Konungen bestämmer.

29 a §

Bestämmelsen i 6 kap. 15 § andra
stycket nya balken äger tillämpning
endast om avstyckningen skett enligt
fastighetsbildningslagen ( ).

31 a §

Har före nya balkens ikraftträdande
genom skriftligt avtal upplåtits
rätt till andel i samfällt strömfall
och är avtalet vid nya balkens ikraftträdande
alltjämt bindande mot andelens
ägare eller är rättigheten intecknad
på grund av ansökan som

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(■Lydelse enligt tidigare remitterat (Föreslagen lydelse)

förslag)

gjorts före nya ballcens ikraftträdande,
äger bestämmelserna om nyttjanderätt
i nya balken med undantag av
7 kap. 5 § motsvarande tillämpning
på rättigheten. Har ej tid för rättigheten
avtalats, gäller den utan begränsning
till tiden.

Inteckning som enligt äldre bestämmelser
meddelats till säkerhet
för rättighet som avses i första
stycket gäller som inskrivning för
rättigheten enligt nya balken. Härvid
äger 39 § denna lag motsvarande
tillämpning.

34 §

Är arrende- eller hyresavtal som
ingåtts före nya balkens ikraftträdande
träffat för obestämd tid eller
med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren
som nyttjanderättshavaren
att uppsäga avtalet och sker ej, sedan
nya balken trätt i kraft, uppsägning
till den tidpunkt då på grund av
sådan uppsägning avtalet tidigast
kunnat frånträdas, äger 7—12 kap.
nya balken tillämpning på avtalet
från nämnda tidpunkt.

35 §

Bestämmelserna i S kap. 8 och 25
—27 §§ samt 12 kap. 1 och 8 §§ nya
balken äger tillämpning även på arrende-
eller hyresavtal som träffats
före nya balkens ikraftträdande, om
ej annat följer av andra och tredje
styckena.

Har arrende- eller hyresavtal uppsagts
före balkens ikraftträdande,
äger äldre bestämmelser om sättet
för uppsägning och arrenderättens
förverkande alltjämt tillämpning.

I fråga om arrendeavtal, som upphört
att gälla före nya balkens
ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser
vid beräkning av den tid inom
vilken jordägare eller arrendator
har att vid talans förlust göra ford -

349

Kiingl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Lydelse enligt tidigare remitterat
förslag)

(Föreslagen lydelse)

ringsanspråk på grund av arrendeförhållandet
gällande.

36 §

Bestämmelserna i 9 kap. 8—13 §§
nya balken äger tillämpning även på
avtal om jordbruksarrende som
träffats före nya balkens ikraftträdande,
om 2 kap. 51—56 §§ lagen
(1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom gäller för avtalet. Har
underrättelse som avses i 52—54 §§
nämnda lag skett före ikraftträdandet,
äger dock äldre bestämmelser
alltjämt tillämpning.

Har i annat fall än som avses i
första stycket avtal om jordbruksarrende
träffats före nya balkens
ikraftträdande, äger 9 kap. 7—13 §§
nya balken tillämpning på avtalet,
om antingen arrendatorn ensam eller
arrendatorn och före honom hans
make eller någon av hans föräldrar
vid arrendetidens utgång brukat arrendestället
under sammanlagt minst
tio år. Detsamma gäller, om den arrendetid
som löper vid ikraftträdandet
enligt avtalet utgår först sedan
arrendeförhållandet varat minst tio
år.

Innehåller arrendeavtal som avses
i första eller andra stycket ej förbehåll
om uppsägning, äger även 9
kap. 3 § nya balken tillämpning. Om
arrendetiden går till ända inom ett
år från balkens ikraftträdande, anses
dock uppsägning som skett inom
en månad från ikraftträdandet ha
skett i rätt tid.

Förlänges arrendeavtal till följd
av första—tredje stycket, äger därefter
7—9 kap. nya balken i sin helhet
tillämpning på avtalet.

36 a §

Äger 9 kap. 15—22 §§ nya balken
tillämpning i fråga om arrendeförhållande
som tagit sin början före
nya balkens ikraftträdande, skall avräkning
enligt 9 kap. 23 § nya bal -

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Lydelse enligt tidigare remitterat
förslag)

(Föreslagen lydelse)

ken äga rum, om jordägaren eller
arrendatorn begär det inom två månader
från det att förstnämnda bestämmelser
blev tillämpliga.

36 b §

I fråga om avtal om jordbruksarrende
beträffande sådan brukningsdel
som avses i 2 kap. 49 § lagen
(1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom äger 2 kap. 63 och

64 §§ samt i tillämpliga delar 2 kap.

65 § andra stycket och 68 § första
och andra styckena nämnda lag
fortfarande tillämpning, om avtalet
ingåtts före utgången av år 1981.

36 c §

Bestämmelserna i 10 kap. 5 och
6 §§ nya balken äger tillämpning
även på arrendeavtal som träffats
före nya balkens ikraftträdande, om
2 kap. 75—80 §§ lagen (1907: 36 s.
1) om nyttjanderätt till fast egendom
gäller för avtalet. Har arrendeavtalet
uppsagts före ikraftträdandet,
äger äldre bestämmelser dock
alltjämt tillämpning.

Förlänges arrendeavtal till följd
av första stycket, äger därefter 7, 8
och 10 kap. nya balken i sin helhet
tillämpning på avtalet.

36 d§

Arrende- eller hyrestvist, vari talan
väckts före nya balkens ikraftträdande,
behandlas enligt äldre bestämmelser.

Ärende som enligt äldre bestämmelser
skall handläggas av arrendenämnd
eller som enligt 2 kap. 82 §
lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom skall handläggas
av rätten prövas av arrendenämnd
som avses i 8 kap. 30 § nya
balken, om ärendet anhängiggöres efter
nya balkens ikraftträdande. Arrendenämnds
beslut i sådant ärende
får ej klandras.

Syn som påbörjats före nya balkens
ikraftträdande handlägges enligt
äldre bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

351

2) Förslag
till

F astighetsbiMningslag

{Lydelse enligt tidigare remitterat (Föreslaqen lydelse)

förslag)

FJÄRDE AVDELNINGEN

Övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.

Avstyckning

2§

Genom avstyckning---i samfälligheten.

Svarar fastighet, som har del i
samfälligheten, för inteckning, får
avstyckning ske endast om ett belopp
som enligt fastighetsbildningsmyndighetens
bedömning motsvarar
värdet av fastighetens andel i den
samfällda marken inbetalats till
myndighet som Konungen bestämt.
Detta gäller dock icke, om de borgenärer
som har panträtt i fastigheten
medgivit att avstyckning får äga rum
utan att inbetalning skett. Besväras
fastigheten av gemensam inteckning,
fordras dessutom de medgivanden
från innehavare av panträtt som i
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av panthavare
fordras ej, om avstyckningen
är väsentligen utan betydelse för honom.

I fråga om fördelning av inbetalda
medel äger 5 kap. 16 § andra
stycket motsvarande tillämpning.

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1970

(Lydelse enligt tidigare remitterat (Föreslagen lydelse)

förslag)

12 KAP.
Sammanläggning

5§

Besväras mer---bildades fastigheten.

Vid tillämpning av första stycket
beaktas ej inskrivning för servitut,
nyttjanderätt eller samfällighetsrätt,
om rättigheten icke rör mark
som skall ingå i sammanläggningen.
Hänsyn tages ej heller till inskrivning
beträffande vilken ansökan
gjorts om dödning eller relaxation
i fastighet som ingår i sammanläggningen,
såvida hinder mot den sökta
åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen
genomföres. Medgivande
enligt första stycket fordras
ej från fastighetsägare eller rättighetshavare
för vilken sammanläggningen
är väsentligen utan betydelse.

Vid tillämpning av första stycket
beaktas ej inskrivning för servitut,
nyttjanderätt eller samfällighetsrätt,
om rättigheten icke rör mark
som skall ingå i sammanläggningen.
Hänsyn tages ej heller till sådan inteckning
som avses i 10 kap. 2 §
andra stycket eller till inskrivning
beträffande vilken ansökan gjorts
om dödning eller relaxation i fastighet
som ingår i sammanläggningen,
såvida hinder mot den sökta åtgärden
icke föreligger om fastighetsbildningen
genomföres. Medgivande
enligt första stycket fordras ej från
fastighetsägare eller rättighetshavare
för vilken sammanläggningen är
väsentligen utan betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

353

3) Förslag
till
Lag

om befrielse från inteckningsansvar i fastighet som bildats av

samfälld mark

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Fastighet, som bildats av samfälld mark genom avsöndring eller genom
avstyckning enligt 19 kap. lagen (1926:326) om delning av jord å landet,
enligt 1 kap. 3 § eller 5 kap. lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad
eller enligt lagen (1930: 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m., svarar icke efter sista inskrivningsdagen år 1976 för inteckning
i stamfastighet, om ej inteckningen förnyas efter anmälan i den ordning
som anges i 2 §.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på fastighet som bildats genom
att område från samfälld mark sammanlagts med fastighet eller fastighetsdel.

2 §

Anmälan som avses i 1 § göres hos inskrivningsmyndigheten senast på
sista inskrivningsdagen år 1976. Anmälan göres av borgenär som har panträtt
på grund av inteckningen eller av borgenär vilkens medgivande enligt
22 kap. 11 § jordabalken fordras för relaxation. Därvid skall lämnas uppgift
om den inteckning som anmälan avser.

När anmälan skett skall anteckning härom göras i fastighetsboken.

3 §

Bestämmelserna i denna lag om inteckning äger motsvarande tillämpning
på sådan företrädesrätt för fordran eller rättighet, för vilken stamfastighet
häftar enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya jordabalken, samt

på sådan inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån, varå enligt
8 § samma lag äldre bestämmelser fortfarande är tillämpliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves lagen
(1907:83 s. 1) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt lagen (1931:
158) om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning
i stamfastighet. Bestämmelserna i sistnämnda lag om inteckningsansvarets
upphörande efter kungörelse skall dock gälla till utgången av år
1976. Har anmälan enligt 17 § samma lag gjorts efter utgången av år 1971
skall anmälan anses ha skett även enligt 1 § denna lag.

12 Biliang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

4) Förslag

till

Lag

om rätt till elektrisk kraft

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Rätt till elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat sådant ändamål
får upplåtas i fastighet till vilken elektrisk kraftstation hör. Med elektrisk
kraftstation avses generator-, transformator-, omformare-, ackumulator-
eller kopplingsstation.

2 §

Avtal om rätt till elektrisk kraft skall upprättas skriftligen. I upplåtelsehandlingen
skall anges den kraftstation från vilken kraften skall tillhandahållas
samt den fastighet till vilken stationen hör.

3 §

Rätt till elektrisk kraft får överlåtas, överlåtaren svarar dock för de skyldigheter
som enligt upplåtelseavtalet åligger honom, om ej upplåtaren godtager
den till vilken rättigheten överlåtits.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättighetens övergång genom
bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller annat liknande förvärv.

4 §

Om rätt till elektrisk kraf t finns bestämmelser även i jordabalken.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Genom lagen upphäves,
med den begränsning som följer av 2—4 nedan, lagen (1920: 474) med vissa
bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt
till elektrisk kraft m. m.

2. Äldre bestämmelser om verkan av registrering av ledning och understation
samt om upphävande av sådan registrering gäller till utgången av
år 1976.

Har borgenär vid lagens ikraftträdande panträtt i fastighet med huvudstation
på vilken ledning eller understation registrerats och inträffar icke
den med panträtten förenade fordringens förfallodag före utgången av år
1976, får borgenären efter utgången av år 1974 säga upp fordringen till betalning
inom sex månader, om säkerhetens värde väsentligt nedgår till följd
av att registreringen upphör och gäldenären ej inom sex månader efter anfordran
ställer ytterligare säkerhet med vilken borgenären skäligen kan
åtnöjas.

3. Äldre bestämmelser äger tillämpning på avtal om rätt till elektrisk kraft
som slutits före lagens ikraftträdande.

4. Har förordnande meddelats om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning,
äger äldre bestämmelser alltjämt tillämpning.

5. Bestämmelser i lag om upplåtelse av rätt till elektrisk kraft i tomträtt
äger motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse av rätt till elektrisli
kraft i vattenfallsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr liö år 1970

355

5) Förslag

till

Lag

om arrendenämnder och hyresnämnder

Härigenom förordnas som följer.

Arrendenämnds uppgifter och sammansättning m. m.

1§

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 30 § jordabalken har till uppgift att

1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal eller villkor för sådan förlängning
enligt 9 kap. 10 § eller 10 kap. 6 § jordabalken eller 5 § lagen
(1957:390) om fiskearrenden eller om ersättning enligt 9 kap. 14 § jordabalken,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll som avses i 8 kap. 5 §, 9
kap. 2, 3, 7 eller 15 § eller 10 kap. 2—4 eller 7 § jordabalken eller 3—5
eller 10 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden eller om medgivande till åtgärd
som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken,

4. vara skiljenämnd i arrendetvist.

Ärende upptages av arrendenämnden för den ort där fastigheten är belägen.

2 §

Arrendenämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter,
om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den
ene såsom ägare av jordbruksfastighet eller på annat liknande sätt ha förvärvat
erfarenhet av arrendeförhållanden och den andre vara jordbruksarrendator
eller, när ärende rör bostadsarrende, bostadsarrendator.

Vid företagande av förberedande åtgärd och prövning av fråga om avvisning
av ansökan eller avskrivning av ärende kan arrendenämnden bestå av
ordföranden ensam. Vad som sagts nu gäller även vid medling när sådan
lämpligen kan ske utan övriga ledamöters närvaro samt, om parterna samtycker
till det eller saken är uppenbar, vid prövning av fråga som ej avgöres
genom skiljedom.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare och får ej ha fyllt sjuttio
år.

För ledamot i arrendenämnd skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

3§

För varje arrendenämnd förordnar Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer, ordförande och lämpligt antal andra ledamöter.

Till tjänstgöring i nämnden kallar ordföranden med iakttagande av vad
som föreskrivits i 2 § första stycket de ledamöter som han med hänsyn
till ärendets beskaffenhet och övriga förhållanden finner lämpligast.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1970

Hyresnämnds uppgifter och sammansättning m. m.

4 §

Hyresnämnd som avses i 12 kap. 69 § jordabalken har till uppgift att

1. medla i hyr estvist,

3. pröva fråga om godkännande av överenskommelse som avses i 12 kap.
45 eller 56 § jordabalken,

4. vara skiljenämnd i hyrestvist.

Ärende upptages av hyresnämnden för den ort där fastigheten är belägen.

5 §

Hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, om
ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene
vara väl förtrogen med förvaltning av hyresfastighet och den andre vara väl
förtrogen med bostadshyresgästers förhållanden eller, när ärende rör annan
lägenhet än bostadslägenhet, med näringsidkande hyresgästers förhållanden.

Bestämmelserna i 2 § andra—fjärde styckena äger motsvarande tillämpning
i fråga om hyresnämnd.

Konungen får förordna att i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdelning.

6 §

För varje hyresnämnd förordnar Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer, ordförande och lämpligt antal andra ledamöter.

Innan annan ledamot än ordförande förordnas, skall sådan riksorganisation
av fastighetsägare, hyresgäster eller näringsidkare som med hänsyn
till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda
den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge
förslag.

Till tjänstgöring i nämnden kallar ordföranden med iakttagande av vad
som föreskrivits i 5 § första stycket de ledamöter som han med hänsyn
till ärendets beskaffenhet och övriga förhållanden finner lämpligast.

Ärende angående arrende- eller hyrestvist

7 §

Arrende- eller hyrestvist får för ändamål som avses i 1 § första stycket
1 eller 2 eller 4 § första stycket 1 eller 2 av part hänskjutas till nämnd, om
tvisten ej är anhängig vid domstol eller hos överexekutor eller skiljemän.

I tvist, som är anhängig vid domstol, kan domstolen förordna att tvisten
före målets avgörande skall i sin helhet eller i viss del hänskjutas till
nämnd för medling.

8 §

Tvist som avses i 1 § första stycket 1 eller 2 eller 4 § första stycket
1 eller 2 hänskjutes av part till nämnd genom ansökan som skall vara

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

skriftlig samt innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda
fastighetens belägenhet och tvistens beskaffenhet.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes ej föreläggandet,
får ansökningen avvisas.

Återkallas ansökan, avskrives ärendet.

9§

När tvist hänskjutits till nämnd, skall nämnden kalla parterna att inställa
sig inför nämnden.

10 §

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig inför nämnd, avskrives
ärendet. Kommer ej motparten tillstädes, får nämnden förelägga honom vid
vite att inställa sig inför nämnden. Kommer parten likväl ej tillstädes och
är det icke antagligt att förlikning kan komma till stånd, avskrives ärendet.
Rör ärendet tvist som avses i 1 § första stycket 2 eller 4 § första stycket
2, avgöres dock ärendet utan hinder av partens utevaro.

Uteblir båda parterna i tvist som domstol hänskjutit till nämnden, avskrives
ärendet. Uteblir endast den ena parten, äger första stycket andra
och tredj e punkterna motsvarande tillämpning.

Första och andra styckena äger ej tillämpning, om det finns anledning
antaga att part har laga förfall för sin utevaro.

11 §

Rör ärende som avskrivits enligt 10 § första stycket första punkten tvist
som avses i 9 kap. 10 §, 10 kap. (5 § eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken
eller 5 § lagen (1957:390) om fiskearrenden, skall nämnden återupptaga
ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftligen inom en vecka
från den dag då beslutet om avskrivning delgavs sökanden.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

12 §

Nämnd skall klarlägga tvistefrågorna och, även om medling icke påkallats,
söka förlika parterna.

Kan parterna ej förlikas efter förslag av någondera parten, skall nämnden
framlägga förslag till förlikning, om det ej är uppenbart att förutsättningar
för förlikning saknas.

Förlikning skall avfattas skriftligen och undertecknas av parterna.

Träffas ej förlikning, avgöres tvisten av nämnden, om tvisten rör fråga
som avses i 1 § första stycket 2 eller 4 § första stycket 2. I annat fall avskrives
ärendet.

Ärende angående godkännande av förbehåll m. m.

13 §

Fråga som avses i 1 § första stycket 3 eller 4 § första stycket 3 prövas
efter ansökan som skall vara skriftlig och som bör innehålla de skäl som
åberopas till stöd för ansökningen.

Innan ansökan prövas, skall sökanden och annan som ärendet angår,
om det är behövligt, kallas att inställa sig inför nämnden. Nämnden får förelägga
part vid vite att komma tillstädes. Utevaro från sammanträde utgör
ej hinder för ärendets prövning.

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Skiljemannaförfarande
14 §

Har parterna avtalat att tvist skall avgöras av skiljemän utan förbehåll
om rätt för parterna att klandra skiljedomen och har, vid arrendetvist, arrendenämnden
eller, vid hyrestvist, hyresnämnden utsetts till skiljenämnd,
skall nämnden på ansökan avgöra tvisten genom skiljedom, om ej hinder
möter enligt 1 § andra stycket lagen (1929: 145) om skiljemän. Om sådan
ansökan gäller 8 §. Har tvisten redan hänskjutits till nämnd, kan skiljedom
dock påkallas muntligen inför nämnden.

I ärende som nämnd har att avgöra genom skiljedom gäller lagen (1929:
145) om skiljemän, i den mån ej annat följer av denna lag. Vardera parten
svarar för sin kostnad i tvist som avses i 9 kap. 10 eller 14 §, 10 kap. 6 §
eller 12 kap. 49 eller 55 § jordabalken eller 5 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden.

Övriga bestämmelser

15 §

Nämnd skall handlägga ärende skyndsamt.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
äger motsvarande tillämpning vid nämnd.

16 §

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av nämnd. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i nämnd.

17 §

I ärende som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken skall arrendenämnden
inhämta yttrande från lantbruksnämnden i det län där fastigheten är
belägen.

18 §

19 §

Den som efter förordnande av nämnd besiktigat fastighet eller verkställt
annan utredning tillerlcännes av nämnden skälig ersättning av allmänna
medel.

Har någon, som nämnd inkallat och som ej är part, inställt sig för att
höras i ärendet, har han rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

20 §

I nämnds beslut skall anges de skäl på vilka beslutet grundas, i den mån
det är behövligt.

Om part kan klandra beslutet eller besvära sig över det eller göra ansökan
om återupptagande, anges i beslutet vad parten därvid har att iakttaga.

Kan på grund av ärendets beskaffenhet eller annan särskild omständighet
beslut ej meddelas samma dag som förhandlingen inför nämnden avslutas,
meddelas beslutet inom två veckor därefter, om ej synnerligt hinder
möter.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg, om beslutet ej meddelas
vid förhandling i partens närvaro.

21 §

Om rätt för part att klandra beslut av nämnd finns bestämmelser i 8 kap.

32 § och 12 kap. 71 § jordabalken samt 17 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden.

Mot beslut, varigenom nämnd avvisat ansökan som avses i 8, 11, 13
eller 14 §, avskrivit ärende enligt 8 eller 10 § eller utlåtit sig om ersättning
enligt 19 §, får talan föras genom besvär. Detta gäller dock ej beslut om avskrivning,
när ärendet kan återupptagas. Mot annat beslut av nämnd får
talan föras endast i samband med sådan klandertalan som avses i första
stycket.

Besvärshandlingen skall inges till fastighetsdomstol som avses i 8 kap.

33 § och 12 kap. 72 § jordabalken samt 18 § lagen (1957:390) om fiskearrenden
inom en vecka från det att klaganden fick del av beslutet. I övrigt
äger 52 kap. 2, 3 och 5—12 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning.
Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället underrätten. Mot underrättens
beslut får talan ej föras.

Undanröjes nämnds beslut om avskrivning eller avvisning, återupptages
ärendet av nämnden.

22 §

Vid nämnds sammanträde och vid besiktning föres protokoll.

23 §

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt bestämmelse
i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom genom
nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning, får det
dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet.

Delgivning genom nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller
om delgivning i mål och ärenden vid domstol. Om beslut är sådant som avses
i 20 § andra stycket, skall dock beslutet delges part, som beslutet gått
emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

24 §

25 §

Talan om utdömande av vite, som förelagts någon enligt denna lag, föres
efter anmälan av nämnd av åklagare vid fastighetsdomstol som avses i 8 kap.

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

33 § och 12 kap. 72 § jordabalken samt 18 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden.

26 §

Föres ej talan mot arrendenämnds beslut om ersättning enligt 9 kap.
14 § jordabalken, går beslutet i verkställighet såsom lagakraftägande dom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1968:349) om
hyresnämnder skall upphöra att gälla.

Utan hinder av 5 § andra stycket får den som vid lagens ikraftträdande är
utsedd till ledamot i hyresnämnd eller ersättare för sådan ledamot även efter
fyllda sjuttio år fullgöra uppdraget till utgången av den tid hans förordnande
avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

361

6) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 10 och 17 §§ rättegångsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 KAP.

Ligger fastigheten —- •—• — huvudde

§■*

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt
till fast egendom, om rätt till
servitut eller annan särskild rätt till
egendomen eller om besittning av
egendomen skall upptagas av rätten
i den ort, där fastigheten är. Lag
samma vare, om tvisten rör skyldighet
för ägare eller innehavare av
egendomen att fullgöra något, som
åligger honom i denna egenskap, eller,
då nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till egendomen upplåtits,
fråga är om vederlag för upplåtelsen,
byggnads underhåll eller annat
dylikt. Vad som sägs i denna paragraf
gäller dock ej arrende- eller
hyrestvist.
len ligger.

Ej vare —-------annan domstol;

4. hyrestvist eller tvist, som avses
i 9 eller 10 § eller eljest enligt
lag skall upptagas av domstol, som
där sägs, om tvisten väckes vid annan
domstol;

5. äktenskapsmål;-----av domstol.

Ej heller —---------13 §.

Yrkande om------ samma fordran.

4. tvist, som avses i 9 eller 10 §
eller eljest enligt lag skall upptagas
av domstol, som där sägs, om tvisten
väckes vid annan domstol;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

1 Senaste lydelse 1968: 348.

2 Senaste lydelse 1969: 244.

12^ Bihartg till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

362

Kungl. May.ts proposition nr 145 år 1970

7) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1886:7) angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 9 § lagen (1886:7) angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift skall ha
(Nuvarande lydelse)

Järnvägs ägare, som åt annan
överlåter nyt t j anderätten till sin
järnväg, vare för skada, som därefter
i följd av järnvägens drift tirnar,
ansvarig lika som järnvägens innehavare,
dock ej med annan sin egendom,
än järnvägen och vad därtill
hör enligt 1 § av förordningen angående
lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg med mera den 15 oktober
1880; och må ägaren söka sitt
åter av järnvägens innehavare.

nedan angivna lydelse.

(.Föreslagen lydelse)

§•

Järnvägs ägare, som åt annan
överlåter nyttj anderätten till sin
järnväg, vare för skada, som därefter
i följd av järnvägens drift timar,
ansvarig lika som järnvägens innehavare,
dock ej med annan sin egendom,
än järnvägen i hela sin sträckning
med därtill hörande mark och
byggnader samt de ägaren tillhöriga,
för järnvägens drift anskaffade
lokomotiv, vagnar, inventarier och
förråd som användas för trafik på
järnvägen eller annan i förbindelse
med denna stående bana; och må
ägaren söka sitt åter av järnvägens
innehavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1970

363

8) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Behållen avkastning —- —- — ägarne

(Föreslagen lydelse)

§•

Den, som enligt 3 § blivit utsedd
till god man, åligger att godset till
delägarnes samfällda bästa förvalta.
Vill han godset bortlega, äge makt
därtill, dock ej för längre tid än förordnandet
avser. Bär fråga är om
fast egendom, äge han dock bortlega
egendomen till den fardag, som
infaller näst efter det sagda tid gått
till ända, eller, om viss minsta tid
för upplåtelsen är bestämd enligt
lag, för sådan tid.
fördelad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

364

Kangl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

9) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1927: 79) om inteckningshavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1927: 79) om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

dels att 3 § skall upphöra att gälla,
dels att rubriken till lagen samt 1,
givna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Lag

om inteckningshavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på
grund av brandförsäkringsavtal

Är ersättningen större, må den ej
utbetalas till ägaren, med mindre inteckningshavaren
det medgiver eller
ock ägaren avhjälpt skadan eller
ställt säkerhet, som av Konungens
befallningshavande godkänts, för ersättningens
återbärande i händelse
skadan ej inom skälig tid avhjälpes.
Visar ej ägaren inom två månader
efter det ersättningsbeloppet till betalning
förfallit, att han är berättigad
att lyfta beloppet, eller har lyftat
belopp återburits, skall beloppet
1 Senaste lydelse 1967: 265.

2 och 4 — 7 §§ skall ha nedan an (Föreslagen

lydelse)

Lag

om rätt för borgenär till betalning på
grund av brandförsäkringsavtal

Har brandförsäkring tagits å fast
egendom som besväras av sökt eller
beviljad inteckning, vare, i händelse
av timad skada, egendomens ägare
utan hinder av inteckningen berättigad
att själv uppbära ersättningen,
där denna ej överstiger en
tiondel av det belopp, för vilket
brandförsäkring å egendomen är
gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

365

(Nuvarande lydelse)

nedsättas hos Konungens befallningshavande
för utbetalning till den
eller dem, som därtill äga rätt; och
skall tillika uppgift lämnas om inteckningshavare,
vars namn och
adress blivit hos försäkringsgivaren
anmälda.

Sådan inteckning shav are skall
ock av försäkringsgivaren särskilt
underrättas om nedsättningen. Underrättelse
skall anses meddelad, då
den i rekommenderat brev avsänts
under den uppgivna adressen.

2§.

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt
hos Konungens befallningshavande,
utsätte denne så snart ske
kan sammanträde för förhandling
om rättsägares anspråk och beloppets
fördelning. Fråga om inteckningshavares
rätt till betalning varde
av Konungens befallning shav ande
prövad, med mindre inteckningshavaren
givit till känna, att han ej
önskar betalning.

Kallelse till sammanträdet skall
genom Konungens befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar
förut med posten sändas till fastighetsägaren
och kända innehavare av
fordran, som i denna lag avses, så
ock införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. I övrigt
skall i avseende å fördelningen vad
i utsökningslagen stadgas om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom äga motsvarande
tillämpning.

4§.

År, då skada inträffar, försäkringsgivaren
ansvarig i förhållande
till inteckningshavaren men ej gent
emot den fasta egendomens ägare,
inträde han, i den mån betalning utfallit
å inteckningens huvudstol, i
inteckningshavarens rätt.

(Föreslagen lydelse)

beloppet nedsättas hos länsstyrelsen
för utbetalning till den eller dem,
som därtill äga rätt; och skall tillika
uppgift lämnas om borgenärer, vars
namn och adress blivit hos försäkringsgivaren
anmälda.

Sådan borgenär skall ock av försäkringsgivaren
särskilt underrättas
om nedsättningen. Underrättelse
skall anses meddelad, då den i rekommenderat
brev avsänts under
den uppgivna adressen.

Har ersättningsbelopp blivit nedsatt
hos länsstyrelsen, utsätte denna
så snart ske kan sammanträde för
förhandling om rättsägares anspråk
och beloppets fördelning.

Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren
ansvarig i förhållande
till borgenär, som har panträtt i fastigheten,
men ej gent emot den fasta
egendomens ägare, inträde försäkringsgivaren
i den man betalning utfallit
på pantbrevets belopp, i borgenärens
fordringsrätt.

1 Senaste lydelse 1967: 265.

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För det belopp, varmed betalning
sålunda utfallit, jämte ränta skall
på grund av handling, som Konungens
befallningshavande har att utfärda,
inteckning meddelas försäkringsgivaren
att gälla med förmånsrätt
näst efter intecknat belopp, som
ej vid fördelningen utgått. Sådan
handling skall innehålla, att belopp
som däri avses förfaller till betalning
sex månader efter uppsägning.

Har inteckning jämlikt denna lag
blivit helt eller delvis utan verkan,
åligger det Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan,
å landet hos domaren och i stad
hos rätten samt tillika insända fördelningslängdem;
och skall, sedan
sådan anmälan inkommit, anteckning
om förhållandet införas i inteckningsprotokollet,
å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för
inteckning särenden.

Utan hinder därav att, sedan skada
timat å försäkrad fast egendom,
skadans belopp blivit efter förhandling
mellan försäkringstagaren och
försäkringsgivaren fastställt, vare
innehavare av inteckning i egendomen,
där han ej medgivit ersättningsbeloppets
utbetalande, berättigad
att hos försäkringsgivaren påyrka,
att skadans belopp skall, såvitt
hans rätt angår, fastställas i den
ordning försäkringsavtalet stadgar.
Sådant yrkande skall framställas in1
Senaste lydelse 1967: 265.

För det belopp, varmed betalning
sålunda utfallit, skall på ansökan av
länsstyrelsen inteckning meddelas
att gälla med företrädesrätt näst efter
intecknat belopp på vilket betalning
ej utfallit. När inteckningen
beviljats, skall pantbrev utfärdas på
grundval av inteckningen och överlämnas
till försäkringsgivaren såsom
pant för dennes fordran.

Utfaller vid fördelning av medel
betalning på pantbrevs belopp, åligger
det länsstyrelsen att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, ofördröjligen
göra anmälan hos inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken
samt tillika insända fördelningslängden.

Skall inteckning meddelas på
grund av ansökan, som avses i 4 §,
har länsstyrelsen att i sammanhang
med anmälan, som här förut i denna
paragraf är sagd, insända ansökningen.

Utan hinder därav att, sedan skada
timat å försäkrad fast egendom,
skadans belopp blivit efter förhandling
mellan försäkringstagaren och
försäkringsgivaren fastställt, vare
borgenär, som har panträtt i egendomen,
där han ej medgivit ersättningsbeloppets
utbetalande, berättigad
att hos försäkringsgivaren påyrka,
att skadans belopp skall, såvitt
hans rätt angår, fastställas i den
ordning försäkringsavtalet stadgar.
Sådant yrkande skall framställas in -

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

om en månad efter det skadan timade
eller, därest anmälan om inteckningshavarens
namn och adress
gjorts hos försäkringsgivaren, inom
fjorton dagar efter det inteckningshavaren
underrättats om skadebeloppets
fastställande. Underrättelse
skall anses meddelad, då den blivit
till inteckningshavaren avsänd i rekommenderat
brev under den uppgivna
adressen.

Framstälies yrkande som i denna
paragraf avses av flera inteckningshavare,
ankomme på dem att gemensamt
utse ett ombud att föra talan
i saken; sämjas de ej, skall ombudet
utses av Konungens befallningshavande.

(Föreslagen lydelse)

om en månad efter det skadan timade
eller, därest anmälan om borgenärens
namn och adress gjorts hos
försäkringsgivaren, inom fjorton
dagar efter det borgenären underrättats
om skadebeloppets fastställande.
Underrättelse skall anses
meddelad, då den blivit till borgenären
avsänd i rekommenderat brev
under den uppgivna adressen.

Framstälies yrkande som i denna
paragraf avses av flera borgenärer,
ankomme på dem att gemensamt utse
ett ombud att föra talan i saken;
sämjas de ej, skall ombudet utses
av länsstyrelsen.

Vad i denna lag stadgas om inteckn
ing shav are gälle ock den, som
för ogulden köpeskilling äger fordran
med förmånsrätt, som avses i 11
kap. 2 § jordabalken.

Har någon för fordran inteckning
i tomträtt eller vattenfallsrätt, och
är brandförsäkring tagen å byggnad
eller annat som utgör tillbehör till
tomträtten eller vattenfallsrätten,
skall i fråga om inteckning shav arens
rätt på grund av försäkringen
vad i denna lag stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelsen i 7 § om tomträtt äger motsvarande tillämpning på vattenfallsrätt.

1 Senaste lydelse 1967: 265.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

10) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1927:85) om dödande av för ko mmen handling

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1927:85) om dödande av förkommen
handling,

dels att 1, 2, 4, 8 — 10 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 14 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

U-1

Denna lag — —---eller obligationer.

Angående dödande —-----är stadgat.

Löpande skuldebrev, växel, konossement
eller annan handling,
vars företeende utgör villkor för rätt
att kräva betalning eller påkalla
fullgörande av annan förpliktelse,
må, där antagas kan att handlingen
förstörts eller eljest förkommit, dödas
på begäran av den, som förlorat
handlingen. Lag samma vare i fråga
om aktiebrev och pantbrev, så ock
beträffande intecknad förskrivning,
som är ställd till viss man.

2 §.:

1 Senaste lydelse 1936: 95.

2 Senaste lydelse 1966: 458 (jfr 1966: 649).

Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om sådan
ort ej är nämnd i handlingen, till
den rätt, där den förpliktade är
skyldig att svara i tvistemål, som
angå gäld i allmänhet. Då fråga är
om pantbrev, göres ansökningen hos
den rätt under vilken fastigheten lyder.
Ansökan om dödande av intecknad
fordring shandling göres hos
rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsmyndighet är.

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 ar 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.

Ansökan om dödande av konossement---- godsets bestämmelseort.

Aro enligt--------av

Sökanden åligger att, så vitt ske
kan, om ansökningen underrätta en
var vilken såsom gäldenär, löftesmän
eller eljest är på grund av
handlingen förpliktad. Avser ansökningen
pantbrev eller intecknad
fordring shandling, skall den intecknade
egendomens ägare, så ock den
som senast, i den ordning särskilt
är stadgat, blivit antecknad såsom
innehavare av handlingen, där så ske
kan, underrättas om ansökningen.

Innan fullföljd------—• -

Finner rätten, —------—

Beträffande intecknad handling
skall beslutet tillika innehålla erinran,
att det ej innebär dödande av
inteckningen.

§-1 2

hos gäldenären.
rätten dödad.

Beträffande pantbrev och intecknad
fordringshandling skall beslutet
tillika innehålla erinran, att det ej
innebär dödande av inteckningen.

Ny handling, som utfärdats i stället
för dödad inteckningshandling,
gälle ej såsom inteckningshandling
förrän anteckning skett jämlikt 10 §
andra stycket.

I fråga —--------sär;

§-2

Varder handlingen dödad, må den
omständigheten att den ej kan företes
icke utgöra hinder för sökanden
att göra gällande den rätt, som på
handlingen kunnat grundas; och
har den, som är förpliktad att fullgöra
vad i handlingen blivit utfäst,
eller, i fråga om intecknad fordringshandling,
den intecknade egendomens
ägare att utfärda ny handling,
som mot den dödade svarar.

Ny handling, som enligt första
stycket utfärdats i stället för dödad
inteckningshandling, gälle ej såsom
inteckningshandling förrän anteckning
skett jämlikt 10 § tredje stycket.

kilt -stadgat.

1 Senaste lydelse 1934: 260.

2 Senaste lydelse 1946: 105.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Är handling, om vars dödande
gjorts ansökning, intecknad, skall
rätten underrätta vederbörande inskrivningsdomare
om ansökningen,
och har denne att därom så snart
ske kan å inskrivningsdag göra anteckning
i fastighetsbolcen eller annan
inskrivningsbok varom fråga
är. Vad nu sagts om ansökningen
skall ock gälla rättens slutliga utslag
i ärendet; dock må, då ansökningen
avslagits, anteckning ej
verkställas förrän utslaget vunnit
laga kraft.

Sedan utslag, varigenom intecknad
handling dödats, vunnit laga
kraft, skall inskrivningsdomaren,
på ansökan, å inskrivningsdag göra
anteckning i fastighetsboken eller
annan inskrivningsbok varom fråga
är, att ny handling, som utfärdats
jämlikt 9 §, medför den mteckningsrätt
som tillkommit den dödade.
När ansökan göres, skall den nya
handlingen vara åtföljd av avskrifter
enligt vad beträffande ansökan
om inteckning är stadgat.

(.Föreslagen lydelse)
i.i

Avser ansökan om dödning pantbrev
eller intecknad fordring shandling,
skall rätten underrätta vederbörande
inskrivningsmyndighet om
ansökningen för anteckning i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad nu sagts
om ansökningen skall ock gälla rättens
slutliga utslag i ärendet; dock
må, då ansökningen avslagits, anteckning
ej verkställas förrän utslaget
vunnit laga kraft.

Har intecknad fordringshandling
dödats genom lagakraftvunnet utslag,
skall inskrivningsmyndigheten,
på ansökan, å inskrivningsdag
göra anteckning i vederbörande inskrivningsbok,
att ny handling, som
utfärdats jämlikt 9 §, medför den
inteckningsrätt som tillkommit den
dödade.

13 §.;

1 Senaste lydelse 1955: 238.

2 Senaste lydelse 1966: 458 (jfr 1966: 649).

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5 år 1970

371

(Nuvarande lydelse)

tenfallsrätt, hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest hos
rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är. Sedan ansökningen,
där så ske kan, på sätt
om stämning i tvistemål är stadgat
delgivits den senast antecknade innehavaren
av handlingen, ntfärde
rätten offentlig stämning, som skall

kungöras på sätt i 6 § sägs samt innehålla
beskrivning av handlingen
ävensom tillkännagivande att, om
någon innehar handlingen eller har
kännedom om att den finnes i behåll,
han bör därom, vid äventyr att
inteckningen eljest dödas, hos rätten
göra anmälan sist å dag som för
ärendets fullföljande utsättes. Sådan
dag må ej sättas tidigare än sex
månader efter kungörelsens införande
i allmänna tidningarna.

Fullföljes ej

(Föreslagen lydelse)

hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsmyndighet är.
Kan det antagas att pantbrev icke
utgör pant för fordran, må ansökan
göras utan hinder av att nyss angivna
tid ej förflutit. Sedan ansökningen,
där så ske kan, på sätt om stämning
i tvistemål är stadgat delgivits
den senast antecknade innehavaren
av handlingen, utfärde rätten offentlig
stämning, som skall kungöras
på sätt i 6 § sägs samt innehålla
beskrivning av handlingen ävensom
tillkännagivande att, om någon
innehar handlingen eller har kännedom
om att den finnes i behåll, han
bör därom, vid äventyr att inteckningen
eljest dödas, hos rätten göra
anmälan sist å dag som för ärendets
fullföljande utsättes. Sådan dag
må ej sättas tidigare än sex månader
efter kungörelsens införande i
allmänna tidningarna,
den förfallen.

Rätten skall underrätta inskrivningsdomaren
om ansökan som i
i första stycket sägs, och har denne
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning därom i fastighetsboken
eller annan inskrivningsbok
varom fråga är. Vad nu sagts
om ansökningen skall ock gälla rättens
slutliga utslag i ärendet; dock
må, då ansökningen avslagits, anteckning
ej verkställas förrän utslaget
vunnit laga kraft.

Finner rätten, vid prövning av ansökningen,
någon omständighet ej
hava förekommit som utgör skälig
anledning att låta inteckningen fortfarande
gälla, förordne rätten att inteckningen
må, på därom hos vederbörande
inskrivningsmyndighet
gjord ansökan, dödas utan handlingens
företeende.

14 §.

Bestämmelserna i 2, 4 och 8 —
10 §§ om dödande av förkommet
pantbrev äga motsvarande tillämpning
i fråga om vilandebevis, och be -

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)	(Föreslagen lydelse)
	stämmelsema i 13 § om dödande av inteckning när pantbrevet förkom-mit äga motsvarande tillämpning i fråga om viland ef örklar ad inteck-ningsansökan, när vilandebeviset förkommit.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

373

11) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar

Härigenom förordnas, att lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

styrkes av vittne.

Har till --------utan verkan.

Om testamentsvittne---särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

Erfordras enligt lag, att avtal eller
annan rättshandling företages eller
eljest bekräftas med vittne, må
som sådant vittne ej godkännas den,
mot vilken rättshandlingen skall företagas,
ej heller den, som är under
femton år eller som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av sådan
bekräftelse. Vad som sagts nu
gäller även när vid köp, byte eller
gåva av fast egendom överlåtarens
underskrift på fångeshandlingen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

12) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1959:596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 25 § lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Upplåtes jord-----

25 §.

---— — ---annorlunda avtalas.

Omfattar upplåtelsen icke hel fas-tighet och har annat ej avtalats om
omfattningen av arrendatorns fiske-rätt, skall 24 § första stycket äga
motsvarande tillämpning. Markare-alen skall därvid utgöra delnings-grund.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

375

13) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1957:390) om fiskearrenden,
dels aitt 15 § skall upphöra att gälla,

dels att 1, 3—5, 7—14 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 17 — 19 §§, av nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I fråga om avtal, varigenom någon
mot vederlag upplåter fiskerätt
åt annan, skall, utöver vad som följer
av 1 kap. lagen om nyttjanderätt
till fast egendom (nyttjanderättslagen),
gälla vad nedan i denna lag
sägs, därest upplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller ock annat fiske
av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning.

Har rätt — — ---—---- 3

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplå 1

Senaste lydelse 1960:132.

I fråga om avtal, varigenom någon
mot vederlag upplåter fiskerätt åt
annan, skall, utöver vad som följer
av 7 kap. jordabalken, gälla vad nedan
i denna lag sägs, därest upplåtelsens
ändamål är yrkesfiske eller
ock annat fiske av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning.

--ej tillämpning.

Strider förbehåll i avtal mot bestämmelse
i denna lag, är förbehållet
utan verkan mot arrendatorn eller
den som har rätt att träda i hans
ställe, om ej annat anges i bestämmelsen.
Gäller enligt sådan bestämmelse
förbehåll om det godkänts av
arrendenämnden, får godkännande
sökas endast om detta särskilt angivits
i avtalet. Föreligger sådan avtalsbestämmelse
men vägras godkännande,
förfaller avtalet, om ej
annat överenskommits.

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år, eller
för arrendatorns livstid. Upplå -

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

telse av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger
förfoga utöver sin egen besittningstid,
må upplåtelsen ske för sådan
tid. Är tiden icke så bestämd som nu
sagts, skall avtalet anses ingånget för
en tid av fem år.

I fråga om fideikommissfastighet,
som ej är att anse såsom huvudgård,
skall vad i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen
sägs äga motsvarande tillämpning.

*§.

Vid utgången av arrende som gäller
för viss tid äger arrendatorn, om
ej annat följer av andra eller tredje
stycket, rätt till nytt arrende för
en tid av fem år. Sådan optionsrätt
tillkommer ånyo arrendatorn vid utgången
av vart femte år.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta
nytt arrende, skall han giva fastighetens
ägare det tillkänna senast ett
år före arrendetidens utgång på sätt
i 2 kap. 38 § nyttjanderättslagen
stadgas om uppsägning av jordbruksarrende.
Sker ej sådant tillkännagivande
inom föreskriven tid, skall
arrendatorn anses hava åtagit sig
nytt arrende för en tid av fem år.

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67
och 69 §§ nyttjanderättslagen om
brytande av optionsrätt och vad därmed
har samband skola äga motsvarande
tillämpning med avseende å
fiskearrende.

5§.

Vad i 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen
är stadgat om ändrade arrendevillkor
eller fortsatt tillämpning
av äldre villkor skall äga motsvarande
tillämpning med avseende
å fiskearrende.

(Föreslagen lydelse)

telse av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen
angår fastighet, varöver upplåtaren
icke äger förfoga utöver sin
egen besittningstid, må upplåtelsen
ske för sådan tid. Är tiden icke så
bestämd som nu sagts, skall avtalet
anses ingånget för en tid av fem år.

Förbehåll som strider mot första
stycket gäller, om förbehållet godkänts
av arrendenämnden.

*§•

Gäller arrendeavtal för viss tid,
skall uppsägning alltid ske för att
avtalet skall upphöra att gälla vid
arrendetidens utgång. Uppsägning
skall ske senast ett år före arrendetidens
utgång.

Om avtal som avses i första stycket
ej uppsäges inom rätt tid, anses
det förlängt på fem år.

Förbehåll som strider mot första
eller andra stycket gäller mot arrendatorn,
om förbehållet godkänts av
arrendenämnden. Utan hinder härav
gäller dock förbehåll om längre
tid för förlängning av avtalet än
som anges i andra stycket.

I fråga om tiden för upphörande
av arrendeavtal vid frånträde av avtalet
på grund av förverkande eller
av annan orsak och sättet för uppsägning
äga 8 kap. 6 och 8 §§ jordabalken
motsvarande tillämpning.

5§.

Om fastighetens ägare uppsagt arrendeavtalet
eller om arrendatorn
uppsagt avtalet enligt 4 § och i uppsägningen
begärt förlängning av avtalet
på ändrade villkor, har arrendatorn
rätt till förlängning av avtalet,
utom när

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

377

(Nuvarande lydelse)

Fardag för tillträde och avträde
av arrenderat fiske är den fjortonde
dagen i mars månad. Infaller fardag
å söndag, skall tillträde eller avträde
ske följande dag. 8

Arrendeavgiften skall vara till
storleken bestämd och må ej utsättas
annorledes än i penningar. Där
avgiften likväl bestämts i annat än
penningar, skall den beräknas till
belopp som med hänsyn till förhållandena
vid tiden för avtalets slutande
får anses utgöra skäligt arren -

(Föreslagen lydelse)

1. arrenderätten är förverkad
även om fastighetens ägare icke
uppsagt avtalet att upphöra på
grund härav,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt
sina förpliktelser i sådan mån
att arrendeavtalet skäligen icke bör
förlängas,

3. fastighetens ägare gör sannolikt,
att han själv, hans make eller
avkomling eller hans adoptivbarn
eller dess avkomling skall bruka fisket,

4. fastighetens ägare i annat fall
har befogad anledning att upplösa
arrendeförhållandet.

1 fråga om förlängning av arrendeavtal
äga 9 kap. 8 § andra stycket
och 9—13 §§ jordabalken motsvarande
tillämpning.

Första och andra styckena gälla
ej, om arrendeavtalet icke träffats
för viss tid eller om arrendeförhållandet
upphör på den grund att arrenderätten
är förverkad.

Förbehåll att arrenderätten icke
skall vara förenad med rätt till förlängning
gäller mot arrendatorn, om
förbehållet godkänts av arrendenämnden.

§•

Fardag vid fiskearrende är den 14
mars.

§•

Arrendeavgiften skall bestämmas
och betalas i pengar. Har avtal träffats
i strid med vad som sagts nu,
skall arrendeavgiften utgå med belopp,
som är skäligt med hänsyn
främst till parternas avsikter och
Övriga förhållanden när avtalet träffades.
Är ej tid utsatt för erläggande

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

de. Är ej tid utsatt för erläggande av
avgiften, skall den erläggas sist tre
månader före varje arrendeårs utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 §§, 27 §
första stycket och 45—48 §§ nyttjanderäitslagen
är stadgat om nedsättning
av arrendeavgift, skadestånd,
rätt till uppsägning och arbetsavtal
skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om fiskearrende.
Arrendatorn äger ock rätt till skälig
nedsättning av arrendeavgiften, om
fisket, utan hans vållande, på grund
av fiskpest, vattenförorening eller
annan sådan händelse i hög grad
försämrats.

Har arrendatorn-----som

(Föreslagen lydelse)

av avgiften, skall den erläggas sist
tre månader före varje arrendeårs
utgång.

Vad i 8 kap. 9-—11 §§ och 9 kap.
36—39 §§ jordabalken är stadgat
om nedsättning av arrendeavgift,
skadestånd, rätt till uppsägning och
arbetsavtal skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om fiskearrende.
Arrendatorn äger ock rätt till skälig
nedsättning av arrendeavgiften, om
fisket, utan hans vållande, på grund
av fiskpest, vattenförorening eller
annan sådan händelse i hög grad
försämrats.

9 §.

Utan medgivande-------del därav.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning på rättighetens övergång
genom bodelning, arv, testamente,
bolagsskifte eller annat liknande förvärv.

10 §.

Dör arrendatorn-----uppsäga avtalet.

I fråga om livstidsarrende har vid
arrendatorns död dennes make rätt
att inträda som arrendator under
sin livstid, om äktenskapet ingåtts
innan avtalet träffades. Ingår den
efterlevande maken nytt äktenskap,
får fastighetsägaren dock uppsäga
avtalet. När avtalet upphör att gälla
på grund av arrendatorns eller den
efterlevande makens död, skall fisket
avträdas på den fardag som inträffar
närmast efter sex månader från
dödsfallet. Vad som sagts nu gäller
ej, om annat avtalats.

Förbehåll som strider mot första
stycket gäller, om förbehållet godkänts
av arrendenämnden.

11 §•

Sker överlåtelse-----nye ägaren.

De bestämmelser som för övrigt i De bestämmelser som för övrigt i
2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första 8 kap. 16 och 17 §§ jordabalken

Vid livstidsarrende äger arrendatorns
hustru, om äktenskapet var
ingånget innan avtalet slöts, efter
mannens död tillgodonjuta arrendet
så länge hon förbliver änka. Går hon
i nytt gifte, må fastighetens ägare
uppsäga avtalet.

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

och tredje styckena nyltjanderättslagen
meddelats med avseende å
överlåtelse av arrenderad fastighet,
utmätning, konkurs och återköp
skola äga motsvarande tillämpning
vid fiskearrende.

(Föreslagen lydelse)

meddelats med avseende å utmätning
och konkurs skola äga motsvarande
tillämpning vid fiskearrende,

12 §.

Arrenderätten skall —------— — av fisket;

3. om han olovligen överlåter el- 3. om han olovligen överlåter eller
upplåter fisket eller del därav; ler upplåter fisket eller del därav;

eller

4. om han å fastigheten för eller
tillåter andra att föra sådant leverne
som väcker allmän förargelse eller
verkar störande på omgivningen;
eller

5. om han eljest i väsentlig om- 4. om han eljest i väsentlig om fattning

åsidosätter vad som åligger fattning åsidosätter vad som åligger
honom enligt avtalet. honom enligt avtalet.

Finnes vad-----från arrendet.

Uppsäges avtalet,---- till skadestånd.

Har arrendatorn låtit komma sig
till last sådant förhållande som i
12 § 1, 2 eller 4 sägs men sker rättelse
innan fastighetens ägare gjort
bruk av sin rätt att uppsäga avtalet,
eller har i fall varom i 12 § 3 eller 5
sägs ägaren icke uppsagt avtalet inom
sex månader från det han fick
kunskap om förhållande som där
avses, må ägaren ej senare åberopa
förhållandet såsom grund för arrendatorns
skiljande från arrendet.

Har arrendatorn låtit komma sig
till last sådant förhållande som i 12
§ 1 eller 2 sägs men sker rättelse innan
fastighetens ägare gjort bruk av
sin rätt att uppsäga avtalet, eller har
i fall varom i 12 § 3 eller 4 sägs ägaren
icke uppsagt avtalet inom sex
månader från det han fick kunskap
om förhållande som där avses, må
ägaren ej senare åberopa förhållandet
såsom grund för arrendatorns
skiljande från arrendet.

Är arrenderätten enligt 12 § 1 förverkad
på grund av dröjsmål med
betalning av arrendeavgift och har
fastighetens ägare med anledning
därav uppsagt avtalet, får arrendatorn
ej på grund av dröjsmålet skiljas
från arrendet, om arrendeavgiften
betalas senast tolfte vardagen
från uppsägningen. 1 avvaktan på
att arrendatorn visar sig ha fullgjort
vad som fordras för att återvinna
arrenderätten, får beslut om vräkning
icke meddelas förrän fjorton
vardagar förflutit från uppsägningen.

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad om tid för väckande av talan,
jämkning av arrendevillkor, rätt att
kvarhålla arrendatorn tillhörig
egendom och skiljedom är stadgat i
8 kap. 26—29 §§ jordabalken skall
äga motsvarande tillämpning vid
fiskearrende.

Om arrendenämndens sammansättning,
granskning av arrendeavtal
och besvär över nämndens beslut
skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och
68 §§ nyttjanderättslagen är stadgat.

§•

Om arrendenämnd finnas bestämmelser
i 8 kap. jordabalken och i lagen
( ) om arrendenämn der

och hyresnämnder.

17 §■

Godtar ej part arrendenämnds beslut
i tvist om förlängning av arrendeavtal
eller villkor för sådan förlängning,
får parten klandra beslutet
genom att väcka talan mot andra
parten inom två månader från det
parten erhöll del av beslutet. Klandras
icke beslutet inom denna tid, är
parts rätt till talan förlorad.

Arrendenämnds beslut i ärende
enligt 3—5 eller 10 § får ej klandras.

18 §.

Tvist om fiskearrende som ej ankommer
på arrendenämnds prövning
skall, om icke Konungen bestämmer
annat, upptagas av fastighetsdomstolen
i den ort där fastigheten
är belägen. Klandertalan som
avses i 17 § upptages av samma
domstol.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds
beslut är anhängig vid
domstol får återförvisas till nämnden.

19 §.

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols
dom i fråga om fastställelse
av arrendevillkor och ej heller
mot hovrätts dom i fråga om förlängning
av arrendeavtal eller fastställelse
av arrendevillkor.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

381

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2. De äldre bestämmelserna gäller i fråga om fiskearrende som upplåtits
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om ej annat följer av 3—6.

’ 3. Bestämmelserna i 4 § sista stycket om sättet för uppsägning och i 14 §
äger tillämpning även på avtal om fiskearrende som träffats före de nya
bestämmelsernas ikraftträdande, om uppsägning ej ägt rum dessförinnan.

4. Bestämmelserna i 5 § i dess nya lydelse äger tillämpning även på avtal
som träffats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, om 4 och 5 §§
i deras äldre lydelse gäller för avtalet. Har underrättelse som avses i 4 §
andra stycket i dess äldre lydelse eller i 2 kap. 53 eller 54 § lagen (1907: 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom skett före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, äger de äldre bestämmelserna dock alltjämt tillämpning.

Innehåller avtal som avses i första stycket första punkten ej förbehåll
om uppsägning, äger även 4 § i sin nya lydelse tillämpning. Om arrendetiden
går till ända inom ett år från de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
anses dock uppsägning som skett inom en månad från ikraftträdandet ha
skett i rätt tid.

Förlänges avtal om fiskearrende till följd av första eller andra stycket,
äger därefter de nya bestämmelserna i sin helhet tillämpning på avtalet.

5. Arrendetvist, vari talan väckts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
behandlas enligt äldre bestämmelser. Ärende som enligt äldre
bestämmelser handlägges av arrendenämnd prövas av arrendenämnd som
avses i 8 kap. 30 § nya jordabalken, om ärendet anhängiggöres efter de nya
bestämmelsernas ikraftträdande. Arrendenämnds beslut får ej klandras.

6. I fråga om avtal om fiskearrende beträffande sådan fideikommissfastighet
som ej är att anse som huvudgård till fideikommiss äger 1 kap. 9 §
lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom fortfarande tilllämpning.

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

14) Förslag
till
Lag

om ändring i jordförvärvslagen (1965:290)

Härigenom förordnas, att 9 och 12 §§ jordförvärvslagen (1965: 290) skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §.x

Göres ej —--förvärvstillstånd utgått.

Är fråga om rätt att förvärva
egendom enligt denna lag ännu ej
avgjord, slcall beträffande lagfart
anses möta sådant hinder som avses
i 10 § förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till
fast egendom.

Skulle mot bestämmelserna i denna
paragraf lagfart ha meddelats,
äger vad i första stycket sägs ej tilllämpning
på fånget.

Egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under sådana
förhållanden att förvärvstillstånd
skulle ha krävts vid vanligt
köp, skall åter avyttras inom två år
efter det att auktionen vunnit laga
kraft, om ej dessförinnan nämnda
förhållanden upphört eller inroparen
erhållit lantbruksnämndens tillstånd
att behålla egendomen. Har
inropet skett för att skydda någon
inroparens fordran eller rättighet,
för vilken egendomen häftar på
grund av inteckning eller enligt 11
kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen
på ansökan medge skäligt anstånd
med egendomens avyttrande,
om sannolika skäl visas att i annat
fall förlust skulle uppkomma för in1
Senaste lydelse 1969: 45.

Skulle mot bestämmelserna i 20
kap. 7 § 10 jordabalken lagfart ha
meddelats, äger vad i första stycket
sägs ej tillämpning på fånget.

§•

Egendom, som förvärvats genom
inrop på exekutiv auktion under sådana
förhållanden att förvärvstillstånd
skulle ha krävts vid vanligt
köp, skall åter avyttras inom två år
efter det att auktionen vunnit laga
kraft, om ej dessförinnan nämnda
förhållanden upphört eller inroparen
erhållit lantbruksnämndens tillstånd
att behålla egendomen. Har
inropet skett för att skydda någon
inroparens fordran eller rättighet,
för vilken egendomen häftar på
grund av panträtt eller inskrivning
må länsstyrelsen på ansökan medge
skäligt anstånd med egendomens
avyttrande, om sannolika skäl visas
att i annat fall förlust skulle uppkomma
för inroparen. Avyttras ej

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse)

roparen. Avyttras ej egendomen inom
föreskriven tid, skall länsstyrelsen
på framställning av lantbruksnämnden
förordna att egendomen
skall säljas på offentlig auktion enligt
bestämmelserna i 13 §.

Anteckning om —--avyttringsskyldigheten upphört.

Ifråga-----6—8 §§.

(Föreslagen lydelse)

egendomen inom föreskriven tid,
skall länsstyrelsen på framställning
av lantbruksnämnden förordna att
egendomen skall säljas på offentlig
auktion enligt bestämmelserna i 13 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

15) Förslag
till
Lag

om ändring i förköpslagen (1967:868)

Härigenom förordnas, att 3, 7, 9, 12 och 15 §§ förköpslagen (1967: 868)
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Förköpsrätt får-------

3. staten eller — —-----

Första stycket 1 äger motsvarande
tillämpning om försäljningen avser
del av fastighet. Frågan huruvida
förköpsrätt får utövas skall därvid
bedömas som om köpet avsett
den odelade fastigheten. Sökes lagfart
innan förköpsrätt utövas, bedömes
frågan i stället med hänsyn
till delen, om denna är utbruten, eller,
när försäljningen avser område
av fastighet, tillstånd till avstyckning
meddelats.

Som värde — — — — — —--

Förköp i----------

• än 200 000 kronor,
2. staten är säljare,

---genom gåva.

— av stämpelskatten.

--utan verkan.

7§.

Förköpsrätten utövas genom att
kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och
köpare om beslut att utöva förköpsrätt
samt anmäler detta beslut till
inskrivningsmyndigheten med företeende
av bevis om underrättelserna.
Avser beslutet fastighet inom annan
kommuns område, gäller vad
som sagts om underrättelse till säljare
och köpare också den andra
kommunen. Beslutet skall antecknas
i fastighetsboken för varje fastighet
som ingår i försäljningen.

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förköpsrätten skall —---sådan handling.

Utövas förköpsrätten--- — förköpsrätten förlorad.

9 §•

Kommun som---vid försäljningen.

När en--------— —

§•

12 §.

Köp av fast egendom är för sin
giltighet beroende av att förköp ej
sker. Är frågan om förköp ännu ej
avgjord, skall beträffande lagfart
sådant hinder anses möta som avses

1 10 § förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående lagfart å fång till
fast egendom.

Har lagfart beviljats i strid med
första stycket, är förköpsrätten förlorad.
Har förköp skett, är det utan
verkan. Motsvarande gäller när förvärvstillstånd
meddelats i strid med

2 § andra stycket jordförvärvslagen
eller i strid med 5 § andra stycket
lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag.

Köp av fast egendom är för sin
giltighet beroende av att förköp ej
sker.

När förköpet ■

av fastigheten.

Har lagfart beviljats i strid med
20 kap. 7 § 9 jordabalken, är förköpsrätten
förlorad. Har förköp
skett, är det utan verkan. Motsvarande
gäller när förvärvstillstånd
meddelats i strid med 2 § andra
stycket jordförvärvslagen eller i
strid med 5 § andra stycket lagen
om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.

15 §.

Har underrättelse---på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares
områden anses
anmälan enligt 7 eller 9 § gjord
först när anmälan skett till samtliga
inskrivningsdomare.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsmyndigheters
områden
anses anmälan enligt 7 eller 9 §
gjord först när anmälan skett till
samtliga inskrivningsmyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

386

Kungl Maj:ts proposition nr 145 år 1970

16) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1969:246) om fastighetsdomstol

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3§.

Fastighetsdomstol består---två nämndemän.

Ordföranden utses---eller fastighetsvärdering.

Nämndemännen bör---orts förhållanden.

Om fastighetsdomstols sammansättning
i hyresmål finns särskilda
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

387

Bilaga 2

Promemorieförslaget Ju 1968: 20

Förslag

till

Lag

om upphävande av förordningen, innefattande särskilda föreskrifter ang.
lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om
förvaltning av järnväg under konkurs den 15 oktober 1880 (nr 36)

Härigenom förordnas, att förordningen, innefattande särskilda föreskrifter
ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning
av järnväg under konkurs den 15 oktober 1880 skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1971. I fråga om järnväg på vilken förordningen då
är tillämplig gäller följande bestämmelser.

1. Vid tillämpning av jordabalkens bestämmelser om fast egendom anses
järnvägen i hela sin sträckning med därtill hörande mark och byggnader
som en fastighet. Till sådan fastighet anses höra de järnvägens ägare tillhöriga,
för järnvägens drift anskaffade lokomotiv, vagnar, inventarier och
förråd som används för trafik på järnvägen eller annan i förbindelse med
denna stående bana.

2. Inskrivningsärende angående järnvägen handlägges av den inskrivningsmyndighet
som Konungen bestämmer.

3. Konungen äger förordna att 1 och 2 ej längre skall gälla för viss järnväg.
Mark som hör till järnväg får ej avskiljas från denna utan Kungl.
Maj :ts tillstånd.

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Promemorieförslaget Ju 1968: 21

Förslag

till

Lag

om införande av nya jordabalken

5 §•

Häftar fastighet, som överlåtits före den nya jordabalkens ikraftträdande
för fordran som avses ill kap. 2 § äldre jordabalken eller för rättighet
som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
äger innehavaren av fordringen eller rättigheten företrädesrätt enligt
11 kap. 2 § äldre jordabalken samt 48 §, 49 §, 54 §, 56 § 1 mom., 58 § 2
mom. och 58 a § 1 och 2 mom. nämnda förordning utan hinder av att han
ej skulle ha sådan rätt enligt den nya balken. För att vara bibehållen vid
sin företrädesrätt skall han dock söka inteckning eller inskrivning inom
den tid som anges i 11 kap. 2 § äldre jordabalken, om sådan åtgärd ej redan
skett. Företrädesrätten skall för att vara gällande anmärkas i beslutet
om inteckning eller inskrivning. Har inteckning meddelats före den nya
jordabalkens ikraftträdande utan att motsvarande anmärkning gjorts, skall
borgenären senast ett år efter balkens ikraftträdande ansöka hos inskrivningsmyndigheten
om att sådan anmärkning sker i fastighetsboken. Göres
ej sådan ansökan i rätt tid, är företrädesrätten enligt denna paragraf förlorad.

Bestämmelserna i första stycket om företrädesrätt enligt 11 kap. 2 § äldre
jordabalken gäller ej fordran för vilken inteckning sökes först sedan tio
år förflutit efter den nya jordabalkens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 6 kap. 15 § andra stycket nya jordabalken om inteckning
äger motsvarande tillämpning på företrädesrätt enligt denna paragraf,
om avstyckningen ägt rum efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande. 8

8 §.

Rörande rätt till avkomst eller annan förmån som upplåtits med stöd av
54 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
äger äldre lag fortfarande tillämpning, utom i de hänseenden som anges
i andra och tredje styckena samt i 39 §.

Vid handläggningen av inslcrivningsärende, som är att hänföra till inskrivningsdag
efter den nya balkens ikraftträdande, äger i fråga om rättighet
som avses i första stycket bestämmelserna i nya balken och i denna
lag om inskrivning av annan nyttjanderätt än tomträtt motsvarande tilllämpning.

Bestämmelsen i 6 kap. 15 § andra stycket nya jordabalken om inteckning
äger motsvarande tillämpning på rätt till avkomst enligt denna para -

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

graf om avstyckningen ägt rum efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande.
Hänvisningen i 54 § tredje stycket förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall, med iakttagande av 29 § första
stycket och 30 § denna lag, avse balkens motsvarande bestämmelser i tilllämpliga
delar.

29 §.

Bestämmelserna i 6 kap. 11 § nya jordabalken om verkan av exekutiv
auktion på fastighets ansvar för inteckning samt i 13 och 14 §§ samma kapitel
om verkan på inteckning i vissa fall av fördelning av medel äger ej
tillämpning, om auktionen eller fördelningen äger rum före balkens ikraftträdande.

Avser inteckning andel av fastighet och säljes fastigheten på exekutiv
auktion, är inteckningen utan verkan i andelen sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts.

Bestämmelsen i 6 kap. 15 § andra stycket nya jordabalken äger ej tilllämpning,
om avstyckningen ägt rum före fastighetsbildningslagens ikraftträdande.

Förslag

till

F astighetshildningslag

FJÄRDE AVDELNINGEN

Övriga fastighetsbildningsåtgärder
10 KAP.
Avstyckning 2

2 §■

Genom avstyckning kan även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet
avskiljas. I fråga om sådana avstyckningar äger 1 § motsvarande tilllämpning.
Vid avstyckning^ skall som staanfastighet anses varje fastighet
som äger del i samfälligheten.

Avser avstyckning samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet och
svarar stamfastighet för inteckning får åtgärden icke genomföras om icke

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

borgenär, som har panträtt i fastigheten, medger det. Svarar fastigheten för
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden till åtgärden som
i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivits för relaxation. Är avstyckningen väsentligen
utan betydelse för rättsägare som nu sagts, fordras dock ej hans
medgivande till åtgärden.

12 KAP.

5 §•

Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning,
får sammanläggning ske, endast om

1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som
gäller i samma inbördes ordning även i var och en av de andra eller, om i
någon av fastigheterna dessutom finns inskrivning med sämre rätt, innehavare
av panträtt eller annan rättighet, som inskrivningen avser, medgivit
sammanläggningen; eller

2. fastigheternas ägare och innehavare av panträtt eller annan rättighet,
som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval
av förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den genom sammanläggning
bildade fastigheten.

Vid tillämpning av första stycket beaktas ej inskrivning för servitut,
nyttjanderätt eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som
skall ingå i sammanläggningen. Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande
vilken ansökan gjorts om dödning eller relaxation i fastighet som
ingår i sammanläggningen, såvida hinder mot den söka åtgärden icke föreligger
om fastighetsbildningen genomföres. Medgivande enligt första stycket
fordras ej från fastighetsägare eller rättighetshavare för vilken sammanläggningen
är väsentligen utan betydelse.

Förslag

till ’

Lag

om inteckningsansvarets upphörande i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1§.

Fastighet, som bildats av samfälld mark genom avsöndring eller genom
avstyckning enligt 19 kap. lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet eller 5 kap. lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad eller enligt lagen den 25 april 1930 (nr 99) om delning av fastighet
vid ändring i rikets indelning m. m., samt område som av mark, sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

391

fälld för flera fastigheter, utlagts till tomt eller tomtdel och jämlikt 1 kap.
3 § lagen om fastighetsbildning i stad är att anse som avstyckat, svarar icke
efter sista inskrivningsdagen år 1973 för inteckning i stamfastighet, om ej
inteckningen anmäls i den ordning som anges i 2 §.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på fastighet som bildats genom
att ett från samfälld mark avskilt område sammanlagts med annan
fastighet eller fastighetsdel.

2§.

Anmälan som avses i 1 § skall göras av inteckningens innehavare eller
annan vars rätt beröres hos inskrivningsmyndigheten senast på sista inskrivningsdagen
år 1973. Därvid skall lämnas uppgift om den inteckning
som anmälan avser.

När anmälan skett skall anteckning härom göras i fastighetsboken.

3§.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ om inteckning för fordran äger motsvarande
tillämpning på fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för
vilken stamfastighet häftar jämlikt 5 § lagen den om införande av nya
jordabalken samt på inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån,
varå enligt 8 § samma lag äldre lag fortfarande är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen den 18 oktober
1907 (nr 83 s. 1) angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i
vissa fall från ansvar för inteckning i stamfastigheten samt lagen den 29
maj 1931 (nr 158) om avstyckat eller avsöndrat områdes ansvar för inteckning
i stamfastighet upphör att gälla.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 1 juni 1970.

Närvarande :

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Riben,

IIjf.rn,

Bergsten,

Gyllensvärd.

Enligt lagrådet den 18 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
29 november 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
enligt 87 § regeringsformen inhämtas över upprättade förslag till 1) lag
om införande av nga jordabalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3)
lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 (nr 406)
om införande av nya giftermålsbalken, 4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om
vård av omyndigs värdehandlingar, 6) lag om ändring i ärvdabalken, 7) lag
om förvärv i vissa fall av del av fastighet, 8) lag angående ändrad lydelse av
5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, 9) lag angående
ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar,
10) lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den
18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, 11) lag
om ändring i vattenlagen, 12) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den
11 juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område, 13) lag angående ändrad lydelse av 3 och 14 §§ förordningen
den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å
okända borgenärer, 14) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 5 § rättegångsbalken,
15) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
16) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), 17) lag
om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen den 2 december
1960 (nr 679).

Därefter hade Kungl. Maj :t enligt lagrådet den 19 januari 1970 tillhandakommet
utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 19 september 1969,
förordnat att lagrådets utlåtande skulle enligt 87 § regeringsformen inhämtas
över upprättade förslag till 1) ändring i förslaget till lag om införande av
nya jordabalken, 2) ändring i förslaget till fastighetsbildningslag, 3) lag om
befrielse från intecknings ansvar i fastighet som bildats av samfälld mark,

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

4) lag om rätt till elektrisk kraft, 5) lag om arrendenämnder och hyresnämnder,
6) lag om ändring i rättegångsbalken, 7) lag om ändring i lagen
(1886: 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, 8) lag
om ändring i lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt, 9) lag om ändring i
lagen (1927: 79) om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som
utgår på grund av brandförsäkringsavtal, 10) lag om ändring i lagen (1927:
85) om dödande av förkommen handling, 11) lag om ändring i lagen (1946:
805) med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar,
12) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske, 13) lag om ändring
i lagen (1957:390) om fiskearrenden, 14) lag om ändring i jordförvärvslagen
(1965: 290), 15) lag om ändring i förköpslagen (1967: 868), 16) lag om
ändring i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits,
de den 29 november 1968 remitterade förslagen av hovrättsassessorn
Lars Tottie och de den 19 september 1969 remitterade förslagen av hovrättsassessorn
Lars-Göran Åsbring.

Lagrådet yttrade1:

I de båda remisserna har för lagrådets granskning framlagts förslag till
promulgations- och följdlagstiftning till den nya JB. De förslag som remitterats
den 29 november 1968 bygger på JB-remisserna den 11 februari 1966
och den 20 januari 1967, vilka omfattade 1—7 och 13—23 kap. JB. Lagrådet
i annan sammansättning har den 17 februari 1969 avgivit utlåtande i anledning
av dessa remisser. Vad angår de den 19 september 1969 remitterade
förslagen till promulgations- och följdlagstiftning anknyter dessa förslag delvis
till ett samma dag till lagrådet remitterat förslag till 8—12 kap. JB jämte
vissa ändringar i de tidigare JB-förslagen. Över nämnda, den 19 september
1969 remitterade JB-förslag har lagrådet avgivit yttrande den 20 februari
1970. Sedermera har proposition med förslag till JB på grundval av JB-remisserna
den 11 februari 1966, den 20 januari 1967 och den 19 september
1969 förelagts 1970 års riksdag (prop. 1970: 20). Då lagrådet nu har att avge
yttrande rörande promulgations- och följdlagstiftningen, befinner sig alltså
lagstiftningsärendet såvitt angår själva balken i ett nytt skede. Det förslag
till JB som framlagts i propositionen skiljer sig i åtskilliga avseenden från
de till lagrådet remitterade JB-förslagen, och dessa skiljaktigheter påverkar i
vissa fall utformningen av promulgations- och följdlagstiftningen. Lagrådet
utgår i det följande från det JB-förslag som föreligger i propositionen och
anger alltså i förekommande fall de ändringar i de remitterade förslagen till
promulgations- och följdlagstiftning som är behövliga för att anpassa denna

1 Justitierådet Riben och regeringsrådet Iijern anmärkte, att lagrådets yttranden vid|20—23
och 24 §§ JP för deras del bör ses mot bakgrunden av att de vid granskningen av vissa delar av
förslag till JB uttalat sig för att 6 kap. borde kompletteras med bestämmelser om panträtt på
grund av vilandebevis men att departementschefen inte funnit detta erforderligt (prop. 1970: 20
del A s. 316 och 398).

13f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

lagstiftning till propositionens JB-förslag. Beträffande de delar av de nu
aktuella remisserna som har samband med exekutionsrätten får lagrådet
göra den reservationen, att slutlig ståndpunkt inte kan tagas så länge ovisshet
råder om vad de nya exekutionsrättsliga reglerna kommer att innehålla.

Till grund för utformningen av förslaget till promulgationslag (JP) ligger
den principen, att äldre rättsförhållanden såvitt gäller materiella frågor
skall bedömas enligt äldre rätt, medan i processuellt avseende ny lag skall
tillämpas i fråga om sådana rättsförhållanden så snart förfarandet utspelas
efter ikraftträdandet. Detta är en allmänt vedertagen grundsats i fråga om
tillämpligheten av ny lagstiftning, och de erinringar som lagrådet framställer
i det följande riktar sig inte mot denna grundsats som sådan. Mestadels
avser erinringarna lagtekniska frågor.

De ändringar av följdkaraktär i åtskilliga lagar som de remitterade förslagen
innehåller är delvis av saklig delvis av terminologisk art. I det senare
avseendet vill lagrådet framhålla, att förslagen ej täcker hela fältet. Inte
minst när det gäller panträttsinstitutet finns åtskilliga lagbestämmelser som
ej föreslås ändrade, ehuru de bygger på den nuvarande terminologin. Här
må hänvisas exempelvis till 34 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
25 § lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled samt 9: 17,
46 och 56 VL. Det är uppenbarligen förenat med svårigheter att nu i ett
sammanhang konsekvent förnya terminologin i all äldre lagstiftning, vare
sig genom regler av generell art (jfr 3 § JP) eller genom ändringar i de
särskilda bestämmelserna. Några tolkningssvårigheter med anledning av
att den äldre terminologin t. v. i viss utsträckning kvarstår torde i regel ej
behöva uppstå.

Förslaget till lag om införande av nya jordabalken

Lagen inleds med ett avsnitt, 1—12 §§, som i förslaget har rubriken ”Allmänna
övergångsbestämmelser”. Med hänsyn till innehållet i ifrågavarande
paragrafer föreslår lagrådet att de i stället får bilda två avsnitt, det första
omfattande 1—3 §§ med rubriken ”Allmänna bestämmelser” och det andra
omfattande 4—12 §§ med rubriken ”Bestämmelser avseende vissa äldre
rättsinstitut”.

I rubrikerna till de därpå följande avsnitt som gäller de olika kapitlen i
balken torde ”Särskilda” resp. ”Särskild” kunna utgå.

I det förslag till JB som framlades i 1966 års remiss innehöll 1: 4 andra
stycket bestämmelse om gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord
eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv. Motsvarande bestämmelse
i det JB-förslag som framlagts i prop. 1970: 20 avser endast gräns
som tillkommit genom expropriation eller liknande tvångsförvärv. Enligt
vad departementschefen anfört skall reglerna om gräns som tillkommit ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

395

nom överlåtelse av jord i stället upptagas i JP (prop. 1970: 20 del A s. 393).
Denna omplacering påkallar att i JP upptages en ny paragraf med lydelsen,
att fastighetsgräns som tillkommit genom överlåtelse av jord har den sträckning
som med ledning av fångeshandling, innehav och andra omständigheter
kan antagas ha varit åsyftad. Paragrafen kan lämpligen placeras omedelbart
efter 15 §.

I lagrådsremissen den 19 september 1969 ingår ett förslag till lag om rätt
till elektrisk kraft med övergångsbestämmelser. Enligt det i prop. 1970: 20
framlagda förslaget till JB skall emellertid bestämmelser om rätt till elektrisk
kraft upptagas i ett särskilt kapitel i balken, 15 kap., varvid förslaget
till lag om rätt till elektrisk kraft utgår. Denna ändring, som vidtagits på
lagrådets hemställan (se prop. 1970: 20 del A s. 321 och 392), föranleder att
de övergångsfrågor som behandlats i övergångsbestämmelserna till det år
1969 remitterade förslaget till lag om rätt till elektrisk kraft i stället får
regleras i JP. De övergångsbestämmelser som i fem punkter upptagits i
nämnda förslag bör alltså inarbetas i JP. Till en början bör förteckningen
i 2 § över upphävda lagar kompletteras med lagen (1920:474) med vissa
bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till
elektrisk kraft m. m. (jfr punkten 1 i övergångsbestämmelserna enligt 1969
års remiss). Vidare bör i en ny paragraf, som lämpligen kan införas efter
12 §, upptagas bestämmelser om fortsatt verkan till utgången av år 1976 av
registrering enligt 1920 års lag och om uppsägningsrätt i vissa fall (jfr punkten
2 i övergångsbestämmelserna enligt 1969 års remiss). I fråga om utformningen
av dessa bestämmelser anmärkes att — i likhet med vad lagrådet
i det följande föreslår i fråga om 26 § JP — jämkning i förhållande
till det remitterade förslaget bör ske så, att uppsägning förhindras om
gäldenären väl underlåter att inom sex månader efterkomma anmaning om
ställande av säkerhet men ställer säkerheten innan uppsägningsrätt hunnit
utövas. Den i punkten 3 i övergångsbestämmelserna enligt 1969 års remiss
angivna regeln bör komma till uttryck i 31 § JP, som alltså bör formuleras
så att den inbegriper även rätt till elektrisk kraft. Övergångsregler angående
tvångsförvaltning (jfr punkten 4 i övergångsbestämmelserna enligt 1969 års
remiss) bör upptagas i en ny paragraf, som införes efter 37 §. Den nya paragrafen
kan få den avfattningen, att förordnande om tvångsförvaltning av
elektrisk anläggning enligt 24-35 §§ i 1920 års lag ej får meddelas efter nya
balkens ikraftträdande och att, om sådant förordnande meddelats före
ikraftträdandet, nämnda bestämmelser alltjämt äger tillämpning. Särskild
övergångsbestämmelse rörande upplåtelse av rätt till elektrisk kraft i vattenfallsrätt
(jfr punkten 5 i övergångsbestämmelserna enligt 1969 års remiss)
synes överflödig. Att rätt till elektrisk kraft liksom hittills (se 36 § i 1920
års lag) skall kunna upplåtas i vattenfallsrätt får anses följa av 11 § JP.

I förslaget till JB enligt prop. 1970:20 har den undantagsregel rörande
elektrisk starkströmsledning som i 1966 års JB-remiss upptagits i 2: 1 andra

396

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

stycket andra punkten (jfr 2 § andra stycket andra punkten i 1966 års lag
om vad som är fast egendom) på lagrådets hemställan fått utgå (se prop.
1970: 20 del A s. 313 och 394). Ändringen påkallar en övergångsbestämmelse
för bibehållande av hittillsvarande system så länge registrering enligt 1920
års lag är gällande. Lagrådet föreslår, att en bestämmelse i ämnet upptages
omedelbart efter 16 § JP, förslagsvis med lydelsen, att bestämmelsen i 2:1
andra stycket nya balken skall i fråga om elektrisk starkströmsledning, som
omfattas av registrering enligt 1920 års lag, tillämpas först sedan fem år
förflutit från balkens ikraftträdande eller, om registreringen upphäves tidigare,
sedan så skett.

2 §

Såsom lagrådet förut anfört bör i uppräkningen i denna paragraf av upphävda
lagar ingå lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering
av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m.

Av skäl som anges vid 14 § hemställer lagrådet vidare, att förteckningen
över upphävda lagar kompletteras med lagen (1952:95) om ogiltighet av
sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län och lagen (1962:
166) angående förbud mot sämjedelning av fast egendom.

Ytterligare föreslås, med hänvisning till vad lagrådet anför vid 17 och
18 §§, att lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om förvärv av område
av fastighet i detta sammanhang upphäves, såvitt lagen gäller köp, byte och
gåva.

3§

I första stycket bör efter ordet ”balken” inskjutas orden ”eller i denna
lag”.

En bestämmelse, liknande den i andra stycket, torde böra meddelas med
hänsyn till att den beslutande myndigheten i inskrivningsärenden i nya balken
benämnes inskrivningsmyndighet i stället för såsom f. n. inskrivningsdomare.
Lagen (1932: 170) med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden, som innehåller de grundläggande bestämmelserna
om inskrivningsdomare, upphäves visserligen i samband med JB:s ikraftträdande,
men termen förekommer även i andra författningar, som det icke
anses nödvändigt att ändra enbart för att anpassa dem till den nya terminologin.
Vissa stadganden från tiden före 1932 års inskrivningsreform, enligt
vilka det tillkommer rätten eller domaren att ta befattning med inskrivningsärenden,
torde också komma att kvarstå oförändrade. Då 1932 års lag
— som i 1 § upptar en föreskrift om att vad som i lag eller författning i detta
hänseende finns stadgat om rätten eller domaren skall lämpas efter den
ändrade organisationen av inskrivningsväsendet — nu upphäves, bör även
dessa äldre stadganden uppmärksammas.

Under hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att såsom ett tredje
stycke i förevarande paragraf upptages en bestämmelse av innehåll att vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

397

som i lag eller annan författning finns stadgat om inskrivningsdomare eller,
såvitt angår ärenden som angivits i 1 § av 1932 års lag, om rätten eller domaren
skall gälla inskrivningsmyndighet enligt nya balken.

4 §

Den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf kan ge intryck av att 4: 6
äldre JB skulle innehålla en uttrycklig bestämmelse om lösningsrätt. Markägarens
lösningsrätt är emellertid endast en outtalad förutsättning för den i
lagrummet föreskrivna hembudsskyldigheten. Sedan alla bestämmelser om
hembudsskyldighet för köpare av fast egendom upphävts genom förordningen
(1875: 42 s. 9) angående upphörande av hembudsskyldighet, gäller för utövande
av lösningsrätt till ofri tomt i stad föreskrifterna i nämnda förordning,
enligt vilka den som vill utöva lösningsrätt skall instämma talan därom
inom viss tid efter det lagfart för köparen beviljats. Det synes lämpligt att
— såsom skett i jordabalks utredningens förslag, med vilket det remitterade
förslaget i sak överensstämmer — i förevarande paragraf hänvisa även till
förordningen, som fortfarande kommer att äga tillämpning beträffande lösningsrätt
av den art som avses i paragrafen.

Objekt för lösningsrätten är, såsom lagberedningen påpekat, egentligen
inte den på tomten uppförda byggnaden såsom sådan utan själva besittningsrätten
till tomten. Detta synes böra föranleda en jämkning av den föreslagna
lydelsen.

Under hänvisning till det anförda vill lagrådet föreslå att första punkten
i förevarande paragraf får innehålla, att sådan lösningsrätt avseende ofri
tomt i stad, som följer av 4: 6 äldre JB jämförd med 1875 års förordning,
fortfarande skall tillkomma markens ägare. 5

5 §

Det synes inte lämpligt att såsom skett i fråga om de med fordran på
ogulden köpeskilling likställda rättigheterna hänvisa till olika paragrafer i IF.
Med en sådan metod är det knappast möjligt att på ett tillräckligt klargörande
men likväl ej alltför omständligt sätt ange den särskilda företrädesrätt
som åsyftas. Också med hänsyn till 1968 års lagstiftning om avveckling av
institutet återköpsrätt till fast egendom bör hänvisning till särskilda bestämmelser
i IF undvikas. I annat fall måste också övergångsbestämmelserna
till lagen (1968: 694) om ändring i IF åberopas. En mera allmän hänvisning
till IF är i stället att föredraga, men i anslutning till denna måste
i lagtexten anges att fråga är om rättighet med samma företräde som enligt
11: 2 äldre JB tillkommer innehavare av fordran på ogulden köpeskilling.
Om huvudregeln i förevarande lagrum utformas i enlighet härmed, synes det
inte erforderligt att uttryckligen föreskriva att paragrafen omfattar även
återköpsrätt, som ju fortfarande skall kunna göras gällande intill utgången
av 1973. Visserligen har IF:s stadgande i vad avser återköpsrätt upphävts

398

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

genom nyssnämnda lag (1968:694), men enligt övergångsbestämmelserna
till lagen skall äldre bestämmelser i IF fortfarande gälla i fråga om alltjämt
bestående återköpsrätt.

Av det remitterade förslaget kan ej anses klart framgå, huruvida bestämmelsen
om skyldighet i visst fall att inom ett år från nya balkens ikraftträdande
göra ansökan om anmärkning i fastighet sboken rörande företrädesrätten
skall avse såväl inteckning på grund av ogulden köpeskilling som
inteckning för andra rättigheter av här ifrågavarande slag. Avsikten torde
inte ha varit att härvidlag avvika från jordabalksutredningens förslag, enligt
vilket motsvarande regel uteslutande skulle gälla vid inteckning för panträtt.
Ett förtydligande i denna riktning bör göras.

Med det i lagrådsremissen den 19 september 1969 tillagda sista stycket avses
att göra 6: 15 andra stycket (6: 16 andra stycket enligt prop. 1970:20)
nya balken tillämpligt i fråga om sådan ogulden köpeskilling och rätt till
avkomst eller annan förmån som åsyftas i förevarande paragraf. Enligt förslagets
lagtext inbegrips emellertid alla i paragrafen behandlade rättigheter.
Lagtexten bör omformuleras så att den får den avsedda, mera begränsade
innebörden.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet, att paragrafen, sedan
även vissa andra ändringar av formell natur vidtagits, erhåller följande
lydelse:

”Häftar fast egendom, som överlåtits före nya balkens ikraftträdande, för
fordran på ogulden köpeskilling med rätt till företräde enligt 11 kap. 2 §
äldre jordabalken eller för rättighet varmed följer samma rätt i förhållande
till köparens borgenärer på grund av bestämmelse i förordningen (1875: 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom, är innehavaren av fordringen
eller rättigheten efter ikraftträdandet bibehållen vid sin företrädesrätt. Har
inteckning ej sökts före ikraftträdandet, gäller företrädesrätten dock endast
om inteckning eller inskrivning enligt nya balken sökes inom den ill kap.
2 § äldre jordabalken angivna tiden efter det att lagfart beviljats på grund
av överlåtelsen och sist inom tio år från ikraftträdandet.

För att företrädesrätt som anges i första stycket skall ha blivit bevarad genom
ansökan om inteckning eller inskrivning fordras, att företrädesrätten
anmärkts i beslutet om inteckning eller inskrivning. Har inteckning meddelats
före nya balkens ikraftträdande utan att sådan anmärkning gjorts, är
företrädesrätten likväl bevarad, såvitt angår fordran dock endast om innehavaren
inom ett år från ikraftträdandet ansöker hos inskrivningsmyndigheten
om att företrädesrätten anmärkes i fastighetsboken.

Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet enligt fastighetsbildningslagen
( ), äger bestämmelsen i 6 kap. 16 andra stycket

nya balken om inteckning i stamfastighet motsvarande tillämpning på fordran
som avses ovan i första stycket och på sådan i samma stycke avsedd
rättighet som innebär rätt till avkomst eller annan förmån.”

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

399

8 §

Genom bestämmelserna i 54 § IF regleras möjligheten att bereda sakrättsligt
skydd åt upplåtelse av rätt till avkomst eller annan förmån men ej
själva upplåtelsen av sådan rätt. Det synes vid sådant förhållande oegentligt
att såsom skett i förevarande paragraf ange, att rätten upplåtits ”med
stöd av” 54 § IF. Hänvisningen i paragrafens första stycke till nämnda stadgande
bör därför utgå.

I andra stycket bör uttrycket ”som är att hänföra till inskrivningsdag”
ändras till ”på inskrivningsdag”. Skälen för detta ändringsförslag framgår
av vad som anföres nedan vid 41 §.

Den i lagrådsremissen den 19 september 1969 tillagda första punkten i
tredje stycket kan lämpligen brytas ut till ett särskilt stycke, som sätts sist
i paragrafen. Hänvisningen till 6: 15 andra stycket JB skall med hänsyn till
paragrafnumreringen i JB-propositionen ändras till 6: 16 andra stycket.

Andra punkten i tredje stycket av paragrafen har fått alltför koncentrerad
avfattning. Omformulering bör ske, så att innebörden av hänvisningen till
29 § första stycket och 30 § JP framgår klarare.

I 39 § tredje stycket JP ingår en bestämmelse om företräde på grund av
inskrivning för rätt till avkomst eller annan förmån. Denna bestämmelse
torde i överskådlighetens intresse böra inarbetas i förevarande paragraf. Lagrådet
förordar därför att som ett nytt stycke efter tredje stycket upptages
stadgande, att beträffande företräde på grund av inskrivning bestämmelserna
i nya balken och JP om nyttjanderätt skall äga motsvarande tillämpning.

I enlighet med det anförda och med några redaktionella ändringar i övrigt
bör paragrafen avfattas på följande sätt:

”1 fråga om rätt till avkomst eller annan förmån av fast egendom som upplåtits
före nya balkens ikraftträdande skall äldre lag fortfarande gälla, i den
mån ej annat anges nedan.

Vid handläggning på inskrivningsdag efter nya balkens ikraftträdande av
ärende om rättighet som avses i första stycket äger bestämmelserna i nya
balken och denna lag om annan nyttjanderätt än tomträtt motsvarande
tillämpning.

Vad som föreskrivits i 54 § tredje stycket förordningen (1875: 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom om tillämpning av 18 § 2 mom. första
stycket samt 32—37 §§ nämnda förordning skall avse motsvarande bestämmelser
i nya balken. Härvid skall såvitt angår tillämpningen av de mot 32—-37 §§ svarande bestämmelserna iakttagas vad som sägs i (29) § första
stycket och (30) § denna lag.

Beträffande företräde på grund av inskrivning skall bestämmelserna i nya
balken och denna lag om nyttjanderätt äga motsvarande tillämpning.

Avstyckas samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet enligt fastighetsbildningslagen
( ), äger bestämmelsen i 6 kap. 16 § andra stycket

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

nya balken om inteckning i stamfastighet motsvarande tillämpning på rättighet
som avses ovan i första stycket.”

8 a §

Till de regler i järnvägsförordningen som skall äga fortsatt tillämpning
torde även böra hänföras bestämmelsen i 14 §, vilken paragraf alltså bör
medtagas i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf. Av utredningen
framgår ej annat än att bestämmelsen, som gäller dödning av äldre
inteckning till säkerhet för obligationer av visst slag, kan vara av betydelse
för framtiden.

11 §

Den övergångsreglering som föreslås beträffande vattenfallsrätt överensstämmer
i väsentliga delar med vad som enligt förslaget skall gälla för tomträtt,
som upplåtits före nya balkens ikraftträdande. Första stycket i förevarande
paragraf ger uttryck åt samma grundsats som för tomträttens del utsagts
i 31 §. Andra stycket överensstämmer med de bestämmelser som meddelats
för tomträtt i 37 §, bortsett från att hänvisningarna i 37 § till 13: 21
och 25 nya balken ej har motsvarighet i fråga om vattenfallsrätt. Tredje
stycket innehåller — om t. v. bortses från andra punkten — endast hänvisning
till vissa bestämmelser om tomträtt. Det må även nämnas, att i 39 §
tredje stycket i det remitterade förslaget ingår en bestämmelse, som i fråga
om företräde på grund av inskrivning likställer vattenfallsrätt med nyttjanderätt
i allmänhet. Även i detta avseende föreligger överensstämmelse
med tomträtt.

I andra punkten i tredje stycket har — såsom undantag från vad som
föreskrives i första punkten om tillämplighet av nya balken och JP — upptagits
bestämmelse, att vid överlåtelse av vattenfallsrätt eller vid ansökan om
inteckning i sådan rätt ej fordras makes samtycke enligt GB. Då GB ej innehåller
någon bestämmelse om makes samtycke i hithörande fall, kan bestämmelsen
utgå såsom överflödig (jfr 20: 7 p. 7, 21: 7, 22: 4 p. 3 och 22: 15
nya balken ävensom 6: 4 sista stycket GB).

Om andra punkten i tredje stycket enligt vad nu anförts får utgå, kommer
övergångsreglerna för vattenfallsrätt att motsvara övergångsreglerna för
tomträtt utan annan skiljaktighet än såvitt angår hänvisningarna i 37 § till
13: 21 och 25. Detta gäller även om vissa ändringar som lagrådet i det följande
föreslår beträffande 37 § vidtages, då dessa ändringar bör gälla även
för vattenfallsrätt. Vid angivna förhållanden synes lämpligt att i förevarande
paragraf upptaga — förutom huvudregeln om tillämpning av äldre lag —
endast stadgande, att nya balkens bestämmelser om tomträtt skall äga motsvarande
tillämpning i den mån de enligt JP skall gälla beträffande tomträtt
som upplåtits före ikraftträdandet, med det undantaget att hänvis -

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1970

ningarna i 37 § till 13: 21 och 25 icke skall avse vattenfallsrätt. Om så sker,
blir även den förut nämnda bestämmelsen i 39 § tredje stycket obehövlig.

13—16 §§

Såsom framgår av det följande föreslår lagrådet att 13 § skall utgå. 14—
16 §§ jämte den nya paragrafen angående gräns som tillkommit genom
överlåtelse av jord torde få bilda ett avsnitt med rubriken ”Övergångsbestämmelser
med avseende på 1 kap. nya jordabalken”. Den paragraf med
övergångsbestämmelse beträffande 2: 1 andra stycket som skall följa efter
16 § bör få rubriken ”Övergångsbestämmelse med avseende på 2 kap. nya
jordabalken”.

13 §

Enligt denna paragraf skall bestämmelserna i 1—3 kap. nya balken, om
ej annat anges, äga tillämpning även om förhållande som avses i bestämmelserna
inträtt före balkens ikraftträdande. I motiven kommenteras paragrafen
i huvudsak ej på annat sätt än att det uttalas, att nämnda bestämmelser
rör rättsförhållanden av sådan natur att de i princip bör ges retroaktiv
verkan. Vad som närmare avses med att ”förhållande” inträtt före ikraftträdandet
utvecklas ej. Ett klarläggande härav är behövligt, om paragrafen
skall ingå i lagen. Emellertid kan behovet och lämpligheten av att upptaga
paragrafen ifrågasättas.

En genomgång av bestämmelserna i de berörda kapitlen — med den utformning
bestämmelserna fått i JB-propositionen — visar, vad till en början
angår 1 kap., att övergångsreglering är obehövlig beträffande 1 § första
stycket och 2 §. övergångsförhållandena beträffande 1 § andra stycket och
3 § har särskilt reglerats i förslaget. Bestämmelserna i 4 och 5 §§ överensstämmer
i det väsentliga med gällande rätt, varför några övergångsfrågor
rörande dessa bestämmelser ej torde bli aktuella. I 6 § slutligen regleras det
fallet att fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att
stranden förskjutits. Enligt vad lagrådet anfört i yttrandet den 20 februari
1970 (se prop. 1970: 20 del A s. 313) — vilket i denna del ej föranlett gensaga
av departementschefen —• är särskild övergångsbestämmelse beträffande
nämnda paragraf ej erforderlig.

Innehållet i 2 kap. motsvarar väsentligen 1966 års lag om vad som är fast
egendom. Vid tillkomsten av denna lag upptogs ej någon övergångsbestämmelse
motsvarande förevarande paragraf. Paragrafen torde vara utan betydelse
för detta kapitel. Enligt vad förut anförts påkallas emellertid en övergångsbestämmelse
beträffande 2: 1 andra stycket.

Vad gäller 3 kap. bygger dess bestämmelser på gällande, delvis oskriven
rätt. I den mån det föreligger skiljaktigheter, som skulle kunna aktualisera
övergångsproblem, kan dessa ej lösas genom en enkel generell regel. Exempelvis
bör bestämmelsen i 2 § tillämpas även i fall då rot eller gren trängt

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

in på grannfastighet före ikraftträdandet, medan det å andra sidan är tydligt
att 4 §, såvitt den skulle kunna anses skilja sig från vad som är gällande
rätt, inte bör tillämpas i fråga om skada som uppkommit genom grävning
eller liknande arbete före ikraftträdandet. Det kan emellertid ej anses behövligt
att belasta JP med regler för de olika övergångsfall som kan tänkas
uppkomma. I praktiken behöver man inte räkna med några större problem.
Förekommande fall bör kunna överlåtas åt rättstillämpningen för bedömande.

Det sagda leder till slutsatsen att en generell för 1—3 kap. gemensam
övergångsregel med det föreslagna innehållet ej bör upptagas.

Lagrådet hemställer alltså att 13 § får utgå.

14 §

Syftet med det i denna paragraf upptagna övergångsstadgandet är att —
med avvikelse från den i 13 § i det remitterade förslaget fastslagna grundsatsen,
att 1—3 kap. nya balken äger tillbakaverkande kraft — begränsa
tillämpligheten av förbudet mot sämjedelning till framtida förhållanden.
Det bär härvid förutsatts, att 1952 och 1962 års förbudslagar ej skall upphävas.
I övergångsregeln har angivits dels att den nya förbudsregeln äger
tillämpning endast på sämjedelning som sker efter balkens ikraftträdande
och dels att 1962 års förbudslag ej är tillämplig på sådan sämjedelning; 1952
års förbudslag är redan enligt en övergångsregel till 1962 års lag utesluten.
Enligt lagrådets mening bör i stället i enkelhetens och överskådlighetens intresse
1952 och 1962 års lagar upphävas i samband med den nya balkens
ikraftträdande. De bör alltså införas i förteckningen över upphävda lagar
i 2 §. Övergångsregeln i förevarande paragraf bör i så fall få det innehållet,
att fråga om giltigheten av sämjedelning som skett före balkens ikraftträdande
fortfarande skall bedömas enligt äldre lag. Härigenom blir det klarlagt,
att äldre sämjedelningar är utan verkan i den mån så varit fallet enligt
1952 och 1962 års lagar men i övrigt inte träffas av någon generell ogiltighetsregel.

15 §

Den nya balkens normer för bedömning av gränsfrågor torde, såsom framgår
redan av vad lagrådet anfört vid 13 §, i huvudsak överensstämma med
gällande rätt. Endast i fråga om vissa gränser som tidigare blivit lagligen
bestämda synes den nya balken komma att innebära en mera väsentlig nyhet.
Denna åstadkommes genom att bestämmelsen i 1: 3 första punkten om
exklusivt vitsord åt gränsutmärkningen föreslås bli generellt tillämplig så
snart en gräns —- oavsett när och vid vilken form av förrättning den senast
blivit bestämd — fått sin sträckning i laga ordning utmärkt på marken. Den
förändring som härigenom inträder beträffande vissa äldre gränser nödvändiggör
en särskild övergångsanordning. Reglerna härom har upptagits i

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

förevarande paragraf, och såsom framgår av remissprotokollet den 29 november
1968 har de väsentligen samma innebörd som 1932 års lag med särskilda
bestämmelser om äldre ägogränser. De bygger således på att rätten att
få äldre lag tillämpad i stället för 1:3 nya balken prekluderas efter tio år
från balkens ikraftträdande.

Remissprotokollet synes ge vid handen, att utvidgningen av principen om
-exklusivt vitsord åt de i laga ordning utsatta gränsmärkena skulle beröra
endast städer och stadsliknande samhällen, där denna grundsats tidigare
inte gällt. Det bör emellertid framhållas, att principen inte heller för landsbygdens
del gällt utan inskränkning. Sålunda har 1932 års lag såtillvida ett
begränsat tillämpningsområde att den icke avser gränser, vilka fått sin
sträckning fastställd genom dom eller gränsbestämningsförrättning. Det i
detta sammanhang viktiga stadgandet i 21: 47 JDL i vad det avser rättelse
av fel vid gränsutmärkning torde inte heller gälla gränsbestämningslinjer.
Fråga om rätta sträckningen av sådan linje har, enligt vad man ansett, inte
alltid bort bedömas enbart med ledning av gränsmärkena, även om stor betydelse
vanligen tillmätts dessa. Också karta och handlingar kan sålunda i
dessa fall tillerkännas vitsord.

Av det sagda följer att nu ifrågavarande övergångsstadgande bör ha sådan
räckvidd att det kommer att gälla över huvud taget alla gränser, som före
nya balkens ikraftträdande blivit bestämda enligt lag och beträffande vilka
en i laga ordning verkställd gränsmarkering inte redan enligt äldre lag hade
vitsord framför andra vittnesbörd. Även gräns som tillkommit vid lantmäteriförrättning
eller därmed jämställd förrättning enligt 6 kap. FBL bör
sålunda i visst fall räknas till den kategori på vilken övergångsbestämmelsen
skall kunna tillämpas, nämligen då gränsen sedermera men före balkens
ikraftträdande gjorts till föremål för gränsbestämmande åtgärd. Den vid
gränsens tillkomst en gång gjorda markeringen har i detta fall helt spelat ut
sin roll, och det är därför likgiltigt i förevarande hänseende, om gränsen
ursprungligen härrör från förrättning som nyss sagts.

På grund av det anförda synes första stycket av paragrafen böra omarbetas.
Som förutsättning för att 1: 3 nya balken inte skall tillämpas beträffande
viss gräns bör därvid till en början anges, förutom att tvist om gränsen uppkommit
inom tio år från balkens ikraftträdande, att gränsen blivit före
ikraftträdandet lagligen bestämd. Huruvida gränsen blivit på detta sätt bestämd
i samband med sin tillkomst eller först senare är utan betydelse. Det
väsentliga är att det senaste avgörandet rörande gränsens rätta sträckning
ligger i tiden före balkens ikraftträdande. Vidare bör i första stycket föreskrivas,
att fråga skall vara om gräns som i samband med bestämmandet
fått sin sträckning i laga ordning utmärkt på marken. Fall som avses i 1: 3
sista punkten nya balken skall alltså inte beröras av övergångsbestämmelsen.
Slutligen bör, i enlighet med vad som sagts i det föregående, såsom förutsättning
anges att gränsen antingen tillkommit i annan ordning än vid lantmä -

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

teriförrättning eller sådan förrättning enligt 6 kap. FBL som fastställts efter
utgången av 1932 eller att den efter sin tillkomst blivit bestämd vid förrättning.
Det finns inte anledning att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma
det fall att gränsen fått sin sträckning fastställd genom dom utan
sammanhang med förrättning, ty någon utmärkning på marken som skall
beaktas har då inte förekommit. I första stycket torde även som en sista
punkt böra upptagas huvudregeln om när tvist skall anses ha uppkommit, vilken
i det remitterade förslaget återfinns i paragrafens fjärde stycke. Med
anledning av föreskriften att tvisten skall ha uppkommit inom tio år, räknat
från ikraftträdandet, bör påpekas att även sådana situationer självfallet är
avsedda att inbegripas då tvisten visserligen är av äldre datum men inte
avgjorts före ikraftträdandet.

Den i andra stycket av paragrafen föreslagna bestämmelsen torde böra
underkastas en formell jämkning, väsentligen föranledd av den omformulering
av första stycket som förordats. Bestämmelsen har till ändamål att
möjliggöra en mera allmän gränsrevision och får anses innefatta undantag
från regeln att gränsbestämning i princip endast får ske efter ansökan av behörig
sakägare. Sin främsta uppgift torde bestämmelsen emellertid få, när
det gäller att bedöma huruvida tvist angående viss gräns skall anses ha uppkommit
inom den föreskrivna tiden av tio år från balkens ikraftträdande.
Det synes därför lämpligt att den föreskrift rörande denna fråga som i det
remitterade förslaget upptagits sist i fjärde stycket flyttas över till andra
stycket. Genom en sådan ändrad placering kan föreskriftens avfattning även
förenklas.

I tredje stycket, som behandlar frågan om gottgörelse i visst fall till den
som avträder mark med växande skog, har angivits att ersättningen skall
vara skälig, medan 1932 års lag för motsvarande fall talar om ersättning
”efter ty skäligt prövas”. Med denna omformulering torde inte ha åsyftats
någon saklig ändring i fråga om vad skälighetsbedömningen skall avse eller
hur den skall utföras. Det bör påpekas och synes även böra få komma till
uttryck i lagtexten, att rätt till ersättning endast föreligger, när gräns till
följd av innehållet i förevarande paragraf bestämmes till annan sträckning
än den som tidigare blivit utmärkt på marken. Om avsteg göres från äldre
gränsutmärkning i anledning av s. k. gränshävd eller på grund av teknisk
jämkning, är ersättningsregeln inte tillämplig. Vidare bör framhållas, att
det remitterade förslaget i motsats till 1932 års lag ej innehåller någon föreskrift
om vilket organ som skall besluta i en ersättningsfråga. Man bör
kunna räkna med att sakägarna i de säkerligen ganska fåtaliga fall då en
dylik fråga aktualiseras kommer att träffa godvillig uppgörelse. Där en sådan
till äventyrs inte kan uppnås, får den som gör anspråk på ersättning föra
talan vid domstol. Någon annan ordning synes inte vara påkallad.

Såsom redan påpekats måste paragrafen anses ha den innebörden att
tvist om sådan gräns som där avses skall avgöras enligt äldre lag — i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

405

för enligt 1: 3 nya balken — inte blott om tvisten uppkommit inom angiven
tid efter balkens ikraftträdande utan även om tvisten uppkommit men inte
avgjorts före ikraftträdandet. Med hänsyn härtill innebär sista stycket reellt
sett inte en utvidgning utan en inskränkning av tillämplighetsområdet för
bestämmelserna i andra och tredje styckena. Lagtexten bör avfattas i enlighet
härmed.

Beaktas vad lagrådet sagt i det föregående, torde förevarande paragraf
kunna erhålla följande avfattning:

”Uppkommer inom tio år från nya balkens ikraftträdande tvist om gräns,
som före ikraftträdandet blivit lagligen bestämd och därvid fått sin sträckning
utmärkt på marken i laga ordning, äger 1 kap. 3 § nya balken icke tilllämpning.
Vad som sagts nu gäller dock endast om gränsen tillkommit i annan
ordning än vid lantmäteriförrättning eller sådan förrättning enligt 6 kap.
lagen (1917: 269) om fastighetsbildning i stad som fastställts efter utgången
av år 1932 eller om den efter sin tillkomst blivit bestämd vid förrättning.
Tvist skall anses ha uppkommit, förutom när talan väckts vid domstol, när
ansökan om fastighetsbestämning gjorts eller fråga om fastighetsindelningens
beskaffenhet upptagits till prövning vid fastighetsbestämning i
samband med fastighetsbildning.

Har beträffande gräns som avses i första stycket tvist uppkommit inom
den där angivna tioårsfristen och föreligger vid förrättning för gränsens bestämmande
sådana förhållanden att den rätta sträckningen av även annan
samtidigt tillkommen gräns lämpligen bör prövas, får förrättningen utvidgas
till att avse bestämmande också av den andra gränsen. I sådant fall anses
även i fråga om denna gräns tvist ha uppkommit inom tioårsfristen.

Bestämmes med anledning av tvist som avses i denna paragraf gräns till
annan sträckning än den som blivit i laga ordning utmärkt på marken, bär
den som avträder mark med växande skog rätt till skälig ersättning för
skogen av den som erhåller marken.

Har tvisten uppkommit före nya balkens ikraftträdande, äger andra och
tredje styckena tillämpning endast om tvisten då ännu ej avgjorts av förrättningsmän
eller ägodelningsrätt.”

16 §

Beträffande utformningen av bestämmelsen i denna paragraf får lagrådet
hänvisa till vad lagrådet i anslutning till 1 kap. nya balken anfört i sitt utlåtande
den 20 februari 1970 (se prop. 1970: 20 del A s. 311). Den nya paragrafen
angående gräns som tillkommit genom överlåtelse av jord föranleder
en redaktionell jämkning.

17 och 18 §§

Enligt den föreslagna bestämmelsen i första stycket av 17 § äger 4 kap.
nya balken ej tillämpning, om förvärv av fast egendom ägt rum före nya

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

balkens ikraftträdande. När man i detta sammanhang vill genom en särskild
övergångsbestämmelse lagfästa den allmänt omfattade principen att
materiella regler på civilrättens område inte har retroaktiv verkan, synes det
naturligare att välja en formulering som anger vilken lag som skall gälla
beträffande övergångsfallen i stället för att meddela en föreskrift med negativ
innebörd. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen formuleras sålunda,
att i fråga om förvärv av fast egendom som ägt rum före nya balkens
ikraftträdande äldre lag fortfarande skall tillämpas. Genom en sådan avfattning
åstadkommer man vidare, att tveksamhet inte behöver råda om att
den genom 2 § upphävda förordningen (1857: 60) angående vad i testamente
givas må, så ock om gåva av fast egendom alltjämt skall gälla, då en gåva
skett före balkens ikraftträdande. Förordningens innehåll saknar motsvarighet
i nya balken, och ett upphävande med endast den övergångsregeln att
nya balken inte gällde i fråga om äldre förhållanden — utan att det uttryckligen
angåves att äldre lag fortfarande skulle gälla i övergångsfallen — skulle
kunna uppfattas som att förordningen över huvud taget inte vidare skulle
tillämpas i något fall.

Även med hänsyn till den reglering som innefattas i lagen (1968:579)
med vissa bestämmelser om förvärv av område av fastighet är det fördelaktigt
med den nu förordade avfattningen av 17 § första stycket. Nämnda lag
bör nämligen upphävas såvitt gäller köp, byte och gåva, enär 4 kap. nya
balken innehåller en fullständig reglering i dessa hänseenden och lagen
hädanefter blir av betydelse endast vid bedömning av äldre områdesförvärv. I
förteckningen över upphävda författningar i 2 § bör lagen alltså upptagas,
dock med den reservationen att lagen endast upphäves såvitt gäller köp,
byte och gåva. Här kan emellertid tilläggas, att lagen även i övrigt bör upphävas
i samband med jordabalksr ef ormen, se nedan vid förslagen till ändringar
i GB och ÄB samt till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet.
Annan övergångsregel erfordras ej i detta sammanhang än den som upptagits
i 17 § första stycket, och om denna formuleras i enlighet med vad lagrådet
nyss anfört, torde med erforderlig tydlighet framgå, att 1968 års lag fortfarande
skall äga tillämpning på sådana i 4: 7 nya balken avsedda områdesförvärv
som skett under lagens giltighetstid. Av det sagda följer att det i
18 § föreslagna stadgandet bör utgå.

Vad härefter beträffar bestämmelsen i 17 § andra stycket i det remitterade
förslaget kan mot avfattningen riktas den anmärkningen, att bestämmelsen
inleds på ett sätt som ger intryck av att den avser att reglera fråga
om fastighets inteckningsbelastning, medan det i själva verket gäller en
övergångsbestämmelse som rör befogenheten för fastighetsköpare att i visst
läge, närmare angivet i 4: 16 andra stycket nya balken, häva det köp han
ingått. Lagrådet föreslår att bestämmelsen — som synes böra upptagas i en
paragraf för sig — får följande lydelse: ”Bestämmelsen i 4 kap. 16 § andra
stycket nya balken om rätt för köpare av fastighet att häva köpet, när in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

407

teckning i fastigheten avser även annan fastighet, skall i det fall att inteckningen
beviljats eller sökts före balkens ikraftträdande ej äga tillämpning
förrän femton år förflutit från ikraftträdandet.”

I förevarande sammanhang finns det anledning att något beröra ett övergångsproblem
som inte behandlats i remissprotokollet den 29 november
1968 men som har anknytning till 4 kap. nya balken. Frågan gäller under
vilka föutsättningar som hemulsansvar efter balkens ikraftträdande skall
kunna utkrävas av den som dessförinnan överlåtit fast egendom. Jordabalksreformen
innebär nämligen en förändring i fråga om detta ansvars
utkrävande. Enligt bestämmelser i 11 kap. äldre JB, vari förutsättes att
köparens fång klandras av tredje man, skall sålunda köparen instämma säljaren
i klanderprocessen vid äventyr att dennes hemulsansvar bortfaller (se
NJA 1951 s. 688) och skall, där egendomen gått genom flera händer, varje
förvärvare i tur och ordning väcka talan mot sin fångesman. Efter jordabalksreformens
genomförande kommer hemulsskyldigheten däremot på
motsvarande sätt som i fråga om lös egendom att kunna gäras gällande oberoende
av huruvida säljaren blivit instämd i klanderprocessen. Ändringen
kommer till stånd på det sättet att ifrågavarande bestämmelser i 11 kap.
äldre JB upphäves utan att få någon motsvarighet i nya balken. Övervägande
skäl talar för att den nya ordningen skall tillämpas också i berörda övergångsfall,
där överlåtelsen alltså skett före nya balkens ikraftträdande men
hemulsfrågan aktualiseras först därefter. För att detta resultat skall vinnas
synes det inte behövligt med en uttrycklig övergångsbestämmelse. Den hittillsvarande
regleringen har ju huvudsakligen haft processuell karaktär,
och med hänsyn till grundsatsen att man på det processuella området i princip
har att tillämpa ny lag även såvitt gäller äldre förhållanden kan avsaknaden
av en övergångsbestämmelse inte tolkas på annat sätt än att den ändrade
ordningen för hemulsansvarets utkrävande blir tillämplig i övergångsfallen.
Påpekas bör emellertid att, om en säljare före nya balkens ikraftträdande
blivit fri från hemulsansvar på grund av köparens underlåtenhet att
väcka talan, övergången till den nya ordningen inte kan inverka på den ansvarsfrihet
som redan vunnits.

19 §

Tillämpning av bestämmelserna i 5 kap. nya balken även vid tvister som
har sitt ursprung i äldre förhållanden har enligt förevarande paragraf gjorts
beroende av att talan väckes efter ikraftträdandet. Av lagberedningens och
departementschefens uttalanden framgår, att det är avsett att denna förutsättning
skall hänföra sig till själva klandertalan eller — i tvesalufallet (7 §) —
talan om bättre rätt till egendom. Med anledning av den ändrade lydelse som
5: 1 första stycket första punkten JB på hemställan av lagrådet i tidigare
sammansättning erhållit i JB-propositionen (se prop. 1970: 20 del A s. 227)
torde emellertid övergångsregeln böra jämkas så, att tidpunkten för avträ -

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

dandet i stället blir avgörande. Med viss redaktionell jämkning i övrigt kan
paragrafen då få följande lydelse: ”Bestämmelserna i 5 kap. nya balken om
verkan av att fast egendom frånvinnes någon efter klander m. m. skall, då
egendomen avträdes efter balkens ikraftträdande, äga tillämpning även om
det förhållande som föranlett avträdandet hänför sig till tid före ikraftträdandet.
”

20—30 §§

I detta avsnitt av JP regleras de övergångsproblem som hänger samman med
JB-förslagets nykonstruktion av panträtten. En ledande princip vid behandlingen
av dessa problem har varit, att de nya panträttsreglerna skall så långt
det är möjligt och utan längre dröjsmål göras tillämpliga även på inteckningar
som härrör från tiden före balkens ikraftträdande. En förutsättning för att
en sådan lösning skall kunna godtagas måste vara att det i allmänhet blir
möjligt för sakägarna att på ett någorlunda smidigt sätt anpassa sig efter
det nya systemet utan att löpa risk för rättsförluster. Betraktad ur dessa synpunkter
inger den föreslagna regleringen vissa betänkligheter. Detta gäller
särskilt bestämmelserna i 24—26 §§ om borgenärs rätt att på grund av äldre
inteckning erhålla betalning ur den intecknade fastigheten. Redan uppbyggnaden
av övergångsregleringen i dessa paragrafer med ett tämligen invecklat
system av tidsbegränsningar och särskilda villkor måste för dem som berörs
av bestämmelserna framstå som svåröverskådlig. Vidare lägger förslaget
på sakägarna uppgiften att ta de nödvändiga initiativen för att de i paragraferna
avsedda verkningarna skall inträda. Ett system som för sin tilllämpning
sålunda förutsätter att sakägarna själva griper in i olika avseenden
kan medföra att dessa i en del fall kommer att försumma sina möjligheter
och till följd härav blir försatta i ett sämre ekonomiskt läge.

Risken för rättsförluster till följd av den föreslagna övergångsregleringen
torde emellertid i praktiken vara obetydlig och bör enligt lagrådets mening
inte föranleda att man frångår grundtanken bakom förslaget och låter hittills
gällande regler fortfarande äga tillämpning på äldre inteckningar. Det
skulle uppenbarligen vara förenat med mycket stora olägenheter såväl för
det allmänna som för de enskilda, om man under lång tid framåt skulle vara
nödsakad att tillämpa två, var för sig fullständiga regelsystem vid sidan av
varandra. Trots de anförda betänkligheterna finner lagrådet därför att förslagets
principiella uppläggning bör godtagas.

20—23 §§

Förevarande paragrafer innehåller de grundläggande bestämmelserna för
inpassande av äldre inteckningar i den nya balkens panträttssystem. Bestämmelserna
är uppbyggda så, att i 20 § fastslås att 6 kap. i princip äger tilllämpning
på äldre fordringsinteckning — såväl inteckning som beviljats före
ikraftträdandet som inteckning som vid denna tidpunkt sökts men ej blivit

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

beviljad — medan i 21—23 §§ meddelas föreskrifter, som är avsedda att närmare
klargöra innebörden härav.

Enligt de inledande bestämmelserna i 6 kap. JB upplåtes panträtt genom
överlämnande av pantbrev, utfärdat på grundval av inteckning. Kapitlet i
övrigt behandlar innebörden och rättsverkningarna av sålunda upplåten
panträtt. Sökta men ej beviljade inteckningar berörs ej i kapitlet. Av departementschefens
uttalanden i JB-remissen den 11 februari 1966 framgår visserligen,
att även s. k. vilandebevis (se 22:4) skall kunna användas till
upplåtelse av panträtt, som därvid blir villkorad av att inteckning beviljas,
men man har alltså inte i 6 kap. reglerat detta ämne (se prop. 1970: 20 del
Bis. 303 samt del A s. 234, 316 och 398). Med den avfattning som 6 kap. sålunda
erhållit passar dess bestämmelser när det gäller äldre inteckningar
endast på sådana inteckningar som redan är beviljade. I fråga om inteckning
som vid ikraftträdandet sökts men ej beviljats måste för tillämplighet av 6
kap. krävas, att inteckningen sedermera beviljas.

Det sagda innebär, att principbestämmelsen i 20 § i det remitterade förslaget
fått för vidsträckt avfattning, då däri omnämnes även inteckning som
sökts före ikraftträdandet. Enligt lagrådets mening kan emellertid paragrafen
i sin helhet utgå, eftersom den inte kan sägas fylla någon funktion vid
sidan av 21 §. Genom att i nämnda paragraf föreskrives, att äldre inteckning
skall anses som inteckning enligt nya balken och att inteckningshandlingen
skall anses som pantbrev, blir bestämmelserna i 6 kap. i princip tilllämpliga.
Emellertid bör ej heller i denna paragraf sökt men ej beviljad inteckning
inbegripas. Vad angår sådan inteckning följer av 45 § i det remitterade
förslaget, att inteckningen, sedan den beviljats, är att anse som en
enligt balken beviljad inteckning. Motsvarande gäller övriga i 45 § behandlade
fall, nämligen att borgenär vid ikraftträdandet — utan att inteckning
sökts — innehar fordringsbevis med inteckningsmedgivande och att han äger
fordran enligt 2 § IF (ogulden köpeskilling eller visst skadestånd).

I anslutning till 21 § har departementschefen berört det förhållandet, att
enligt gällande rätt inteckning kan ske även för penningbelopp i utländskt
mynt eller för belopp i varor, och därvid uttalat, att det utan uttryckligt
stadgande finge anses möjligt att i dessa speciella fall efter ikraftträdandet
låta inteckningens och pantbrevets kapitalbelopp vara bestämt i utländskt
mynt resp. i varor (jfr 22: 2 JB). Ej heller har någon särskild regel ansetts
behövlig för de undantagsvis förekommande fall, då inteckning som beviljats
enligt 1 § IF endast avser ränta; en sådan inteckning skulle alltså i fortsättningen
ej komma att lyda på något kapitalbelopp i egentlig mening. Det
torde få godtagas, att de anförda fallen ej göres till föremål för någon särskild
övergångsreglering i detta sammanhang. De bör dock uppmärksammas
i samband med utformningen av den exekutionsrättsliga lagstiftningen.

I 22 § i det remitterade förslaget regleras det fallet, att en borgenär innehar
inteckningshandling vid ikraftträdandet, antingen så att intecknings -

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

handlingen ligger som pant för en fordran eller så att borgenären eljest innehar
handlingen; i det senare fallet utgör handlingen själva fordringsbeviset.
Enligt paragrafen skall i dessa situationer inteckningen automatiskt grunda
panträtt i fastigheten. Det är något oklart, hur det föreslagna stadgandet
skall tolkas i avseende på sökt men ej beviljad inteckning. Under alla omständigheter
finns med hänsyn till vad förut sagts inte anledning att reglera
frågan härom på annat sätt än som i 23 § i det remitterade förslaget skett
beträffande det fallet, att borgenär vid ikraftträdandet innehar fordringsbevis
med inteckningsmedgivande, d. v. s. panträtt skall anses upplåten, när
inteckningen beviljas. Det fallet att fråga är om sökt men ej beviljad inteckning
bör alltså föras till 23 §, som f. ö. torde böra ytterligare kompletteras
så, att den omfattar även det återstående av de i 45 § behandlade fallen,
nämligen att borgenär vid ikraftträdandet äger fordran enligt 2 § IF.

I andra stycket av 22 § i det remitterade förslaget har upptagits en bestämmelse,
enligt vilken paragrafen ej äger tillämpning om den intecknade fordringen
ej kan göras gällande mot fastighetsägaren vid ikraftträdandet. Bestämmelsen
anknyter till 59 § IF, som stadgar att tvist om fordrans giltighet
eller om annan intecknad rättighets bestånd må lagligen prövas utan
hinder av inteckningen. Det finns i 59 § IF ingenting utsagt om själva inteckningens
giltighet, men stadgandet anses indirekt avse även inteckningsrätten.
Den bestämmelse som upptagits i det remitterade förslaget förefaller
oklar. Efter orden innebär bestämmelsen — i det fallet att en inteckning vid
ikraftträdandet utgör pant för en omslagsrevers — att tillämpning av 22 §
skulle vara utesluten, om den fordran som ligger till grund för inteckningen
är preskriberad eller fastighetsägaren eljest är fri från personligt betalningsansvar
för nämnda fordran. Detta torde ej vara avsett. Yad som åsyftas är
enligt motiven, att den möjlighet som nu föreligger för fastighetsägaren att
med åberopande av brist i avseende på den intecknade fordringens eller inteckningsmedgivandets
giltighet angripa inteckningsrätten skall bibehållas.
Detta syfte kan bäst vinnas genom en regel om fortsatt tillämpning av 59 §
IF. Visserligen innehåller denna paragraf ej någon bestämmelse om det fallet
att inteckningsmedgivandet ej är giltigt. Även sådan ogiltighet anses dock
enligt gällande rätt kunna åberopas som grund för angripande av inteckningsrätten,
och det torde inte behöva råda någon tvekan om att en övergångsregel
om fortsatt tillämpning av 59 § IF ger möjlighet även till dylik
talan.

Hänvisningen i 22 § till 6: 1 nya balken skall, med hänsyn till det ändrade
innehåll som de inledande bestämmelserna i 6 kap. erhållit i prop.
1970: 20, ändras att avse 6: 2.

Lagrådet föreslår alltså, att 20 § får utgå och att 21—23 §§ — med
vissa redaktionella ändringar i övrigt, som delvis anknyter till en av lagrådet
i det följande föreslagen ändring av 45 § — erhåller följande lydelse
(paragrafnumreringen enligt det remitterade förslaget bibehållen):

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

21 §. Inteckning för fordran som beviljats före nya balkens ikraftträdande
skall anses som en enligt balkens bestämmelser beviljad inteckning på
belopp motsvarande den tidigare beviljade inteckningens kapitalbelopp. Inteckningshandlingen
skall anses som pantbrev på samma belopp.

22 §. Innehar borgenär vid nya balkens ikraftträdande handling på
grund varav inteckning för fordran beviljats, skall panträtt enligt 6 kap.
2 § nya balken anses upplåten till säkerhet för borgenärens fordran, oavsett
om handlingen lämnats som säkerhet för fordringen eller utgör
själva fordringsbeviset.

Utan hinder av första stycket skall 59 § förordningen (1875:42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom fortfarande gälla.

23 §. Bestämmelserna i (22) § äger motsvarande tillämpning i fall då
borgenär vid nya balkens ikraftträdande innehar fordringshandling, på
grund varav inteckning sökts, eller sådan handling som berättigar till inteckning
enligt 2 § förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast
egendom samt inteckning sedermera beviljas enligt bestämmelserna nedan
i (45) § första eller andra stycket.

Om borgenär vid nya balkens ikraftträdande innehar fordringshandling,
på vilken tecknats inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas
enligt (45) § tredje stycket, skall likaledes bestämmelserna i (22) §
äga motsvarande tillämpning.

24 §

Genom den reglering som föreslås i denna paragraf begränsas de nya
panträttsbestämmelsernas giltighet i fråga om inteckningar, beviljade
före nya balkens ikraftträdande. När det under en övergångstid av fem
år uppkommer fråga om fördelning av medel mellan rättsägare i fastighet
som besväras av dylik inteckning, skall det enligt förslaget stå rättsägare
fritt att påfordra sådan fördelning att inteckningshavaren erhåller betalning,
inte enligt 6: 3 nya balken utan i stället enligt 18 § 1 mom. IF. Den
föreslagna anordningen föranleder inte någon saklig erinran i vidare mån
än att med inteckning som beviljats före balkens ikraftträdande bör likställas
sådana inteckningar som visserligen beviljats senare men meddelats
på grundval av ansökan som gjorts före ikraftträdandet eller av handling
som enligt 2 § IF berättigar till inteckning. Det utvidgade tillämpningsområdet
synes lämpligen kunna bestämmas genom en hänvisning till 45 §,
som enligt vad lagrådet nedan föreslår behandlar ifrågavarande inteckningar
i första och andra styckena.

Lagrådet, som finner vissa ytterligare huvudsakligen redaktionella ändringar
av stadgandet böra vidtagas bl. a. för anpassning till 22 kap. JB i den
lydelse det erhållit i prop. 1970:20, föreslår följande avfattning av paragrafen
:

”Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som be -

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

viljats före nya balkens ikraftträdande eller därefter med stöd av (45) §
första eller andra stycket, skall i fråga om hans rätt till betalning ur medel,
som myndighet vid utsökning eller eljest fördelar mellan rättsägare i den
av inteckningen besvärade fastigheten, i stället för 6 kap. 3 § nya balken
äldre lag tillämpas, om det yrkas av någon vars rätt beror därav. Det sagda
gäller dock endast om fördelningen föranledes av utmätning som skett inom
fem år från ikraftträdandet eller av konkurs efter ansökan som gjorts
inom samma tid eller, såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning
eller konkurs, om medlen nedsatts inom den angivna tiden.

Första stycket gäller även i fall då efter nya balkens ikraftträdande inteckningen
utsträckts eller inteckningshandlingen utbytts mot två eller
flera pantbrev.”

25 §

Den begränsning av borgenärs rätt till betalning som föreskrives i denna
paragraf skall vara beroende av att pantförskrivningen ej ägt rum efter
nya balkens ikraftträdande. Denna förutsättning torde i lagtexten — med
beaktande av att bestämmelsen icke bör gälla i fråga om inteckning som
till följd av en först efter ikraftträdandet gjord ansökan beviljats på grund
av tidigare lämnat inteckningsmedgivande — lämpligen böra uttryckas på
det sättet, att panträtt i fastighet grundas på förhållande som anges i 22 § eller
23 § första stycket. Sistnämnda paragraf förutsättes härvid ändrad enligt
lagrådets förslag. Med hänsyn till att förevarande paragraf i övrigt är avsedd
att innebära en utvidgning av fastighetsägarens befogenheter enligt
24 § föreslår lagrådet vidare en sådan ändrad utformning, att fastighetsägaren
förklaras även i annat fall än då 24 § är tillämplig äga påfordra
att vid fördelning av medel mellan rättsägare i fastigheten betalning till
borgenären begränsas i enlighet med äldre lag.

26 §

Som villkor för att borgenär skall äga rätt att enligt denna paragraf
kräva ytterligare säkerhet eller säga upp fordringen till betalning anges
bl. a. att förfallodagen ej inträffar inom den i 24 § angivna fristen. Det är
emellertid oegentligt att beteckna den åsyftade tidsbegränsningen som en
frist, och en härav betingad omformulering bör ske. En jämkning av
avfattningen bör även komma till stånd för att uppsägning skall förhindras
i sådana fall, där gäldenären visserligen ej inom sex månader efter anfordran
ställt nöjaktig säkerhet men han gör detta innan uppsägningsrätt
utövats. Vidare synes en sådan ändring böra genomföras, att borgenären
inte skall kunna framtvinga betalning senare än fem år från nya balkens
ikraftträdande. Efter utgången av denna tid saknar han nämligen varje
möjlighet att vid medelsfördelning som avses i 24 § få till stånd tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 413

av äldre lags bestämmelser, och han har då inte längre något berättigat intresse
av att driva in fordringen i förtid.

Såvitt angår inteckning som beviljats efter nya balkens ikraftträdande
synes tillämpningsområdet för förevarande paragraf böra begränsas på
samma sätt som för 25 §.

Med hänsyn till det sagda torde lagrummet kunna ges följande lydelse:
”Medför 6 kap. 3 § nya balken, i fall då panträtt i fastighet grundas på förhållande
som anges ovan i (22) § eller (23) § första stycket och fordringens
förfallodag inträffar mer än fem år efter balkens ikraftträdande, att inteckningssäkerhetens
värde väsentligt nedgår och ställer gäldenären ej
efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan nöjas,
äger borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex månader.
Uppsägning på grund av det sagda får dock icke ske förrän sex månader
förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytterligare säkerhet och ej
heller tidigare än tre år efter ikraftträdandet eller senare än att tiden för
betalningsskyldighetens fullgörande infaller inom fem år från ikraftträdandet.
”

27 §

Om 20 § får utgå på sätt lagrådet förordat, måste förevarande paragraf
jämkas. Visserligen kan det göras gällande att också detta stadgande är
överflödigt, eftersom det är tämligen självklart att, när personligt betalningsansvar
på grund av inteckningshandling förelegat vid tiden för nya
balkens ikraftträdande, ansvaret skall kunna utkrävas även efter ikraftträdandet.
En uttrycklig bestämmelse synes emellertid böra meddelas, särskilt
som det enligt lagrådets mening finns behov av att fastslå, att vad som enligt
olika bestämmelser i IF hittills gällt om att gäldenären i vissa fall går
fri från betalningsansvar fortfarande skall iakttagas. De åsyftade bestämmelserna
återfinns i 28 och 29 §§ samt 34 § tredje stycket. Av intresse i
detta sammanhang är också 30 § IF, som berör verkan av att borgenär vid
exekutiv försäljning av fastighet låter intecknat belopp efter överenskommelse
kvarstå i egendomen. Först i samband med att de nya reglerna om
fastighetsexekution blir slutligt utformade kan avgöras, om JP bör upptaga
någon motsvarighet till 30 § IF.

Lagrådet föreslår under hänvisning till det anförda att i förevarande
lagrum först anges, att bestämmelserna i JP ej utgör hinder för borgenär
att göra gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling.
Därefter bör tilläggas, att vad i 28, 29 och eventuellt 30 §§ samt
34 § tredje stycket IF är föreskrivet fortfarande skall gälla.

28 §

Den i 11: 4 äldre JB för visst fall stadgade rätten att återtaga egendom som
ingått i fastighetsbyte kan visserligen betraktas som ett speciellt fall av häv -

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ningsrätt. Med hänsyn till avfattningen av nämnda lagrum synes emellertid
i förevarande paragraf orden ”hävning sker enligt 11 kap. 4 § äldre jordabalken”
böra ersättas med ”någon enligt 11 kap. 4 § äldre jordabalken återtager
jord som han bytt bort mot annan jord”.

Sakligt sett är ifrågavarande paragraf en övergångsregel till 4 kap. snarareän
till 6 kap. Paragrafens betydelse för en panträttsupplåtelses giltighet har
nämligen ingenting att göra med när inteckning beviljats eller panträtt upplåtits
utan beror endast av att äldre lag är tillämplig på fastighetsbytet. Med
hänsyn till anknytningen till 6: 8 föranleder dock bestämmelsens placering:
ingen erinran.

29 §

En bestämmelse av det innehåll som anges i första stycket av denna paragraf
synes erforderlig endast för de egentliga övergångsfallen, d. v. s. situationer
då de avsedda åtgärderna -—• exekutiv auktion samt av myndighet eljest
verkställd fördelning av medel mellan rättsägare i fastighet — redan ägt
rum vid nya balkens ikraftträdande men då ännu inte vunnit lag kraft. Bestämmelsen
kan förslagsvis formuleras på följande sätt: ”Har fastighet sålts
på exekutiv auktion före nya balkens ikraftträdande eller har myndighet av
annan anledning dessförinnan fördelat medel mellan rättsägare i fastighet,
skall beträffande åtgärdens verkan på fastighetens inteckningsansvar äldre
lag tillämpas även om auktionen eller fördelningen ej vunnit laga kraft vid
ikraftträdandet.”

Slutlig granskning av andra stycket kan ej ske förrän de nya exekutionsreglerna
föreligger.

Med hänsyn till paragrafnumreringen i prop. 1970: 20 bör denna paragraf
placeras efter 30 §.

29 a §

Det torde vara lämpligt att komplettera bestämmelsen i förevarande paragraf
med en erinran om lagen om befrielse från inteckningsansvar i fastighet
som bildats av samfälld mark.

Med hänsyn till den ändrade paragrafnumreringen i prop. 1970: 20 bör
hänvisningen i förevarande paragraf till 6: 15 andra stycket JB ändras att
avse 6: 16 andra stycket samt paragrafen placeras efter 29 och 30 §§.

30 §

Den i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelsen innebär
att, såvitt gäller det primära ansvaret för gemensam inteckning från tiden
före nya balkens ikraftträdande, sådana värden som kan finnas angivna i inteckningshandlingen
även i fortsättningen skall ligga till grund för ansvarsfördelningen
mellan de olika fastigheterna. Bestämmelsen torde böra utvidgas
till att gälla även beträffande senare inteckning, om denna beviljats

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

efter ansökan som gjorts före ikraftträdandet eller på grundval av handling
som berättigat till inteckning enligt 2 § IF. Lagrådet föreslår därför, med
anknytning till den lydelse av 45 § som förordas i det följande, att i första
stycket efter orden ”nya ballcens ikraftträdande” inskjutes ”eller med stöd
av (45) § första eller andra stycket”. Med hänsyn till paragrafnumreringen i
prop. 1970: 20 skall hänvisningen till 6: 17 första stycket JB ändras att avse
6: 10 första stycket.

I andra stycket av förevarande paragraf har föreslagits bestämmelser rörande
det gemensamma inteckningsansvar som till följd av avsöndring eller
avstyckning uppkommit före nya balkens ikraftträdande. Att en särskild
övergångsreglering är påkallad beträffande avsöndrad fastighets ansvar är
uppenbart. Såvitt gäller avstyckad fastighet kan det däremot möjligen förefalla
obehövligt med någon bestämmelse, eftersom avstyckningsinstitutet
kommer att bibehållas i stort sett oförändrat och de föreslagna reglerna i nya
balken om subsidiärt ansvar vid avstyckning till synes överensstämmer i sak
med 37 § 5 mom. IF enligt senast gällande lydelse. Vissa övergångsbestämmelser
som meddelats i anslutning till ändringar av 37 § IF måste dock uppmärksammas
vid bedömning av vad som för närvarande gäller enligt nämnda
stadgande, och av dessa framgår att äldre avstyckningar i en del fall är underkastade
särskilda ansvarsregler. På grund härav bör i förevarande paragraf
upptagas bestämmelser om verkan av inte blott avsöndring utan även
äldre avstyckning.

Enligt det anförda och med viss formell omarbetning — inbegripande anpassning
till den ändrade paragrafnumreringen i 6 kap. JB — synes bestämmelserna
i andra stycket kunna erhålla följande lydelse: ”1 fråga om
avstyckning som verkställts före nya balkens ikraftträdande äger 6 kap. It §
andra stycket nya balken tillämpning endast om den avstyckade fastighetens
ansvar för inteckningen vid tillämpning av äldre lag varit att bedöma enligt
37 § 5 mom. förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.
Har delning skett genom jordavsöndring och har den avsöndrade fastighetens
ansvar för inteckningen enligt äldre lag varit att bedöma på sätt
framgår av 37 § 3 mom. samma förordning, äger 6 kap. 11 § andra stycket
nya balken motsvarande tillämpning.”

31 §

I JB-remissen den 20 januari 1967 innehöll 15 kap. bestämmelser om samfällighetsrätt.
Detta institut har emellertid i JB-propositionen fått utgå.
I 15 kap. har i stället upptagits bestämmelser om rätt till elektrisk kraft.
I enlighet med vad lagrådet anfört i inledningen till JP bör förevarande övergångsbestämmelse
formuleras så, att den inbegriper även sådan rättighet.

Den negativa avfattning som paragrafen erhållit i det remitterade förslaget
är mindre lämplig (jfr vad lagrådet anfört i fråga om 17 §). I paragrafen
bör anges att äldre lag äger tillämpning i övergångsfallen.

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Om såsom departementschefen antytt vissa övergångsfrågor rörande servitut
kommer att regleras i övergångsbestämmelserna till FBL, bör orden
”om ej annat anges nedan” ersättas med ”om ej annat är föreskrivet nedan
eller eljest i lag” (jfr lagrådsremissen den 15 augusti 1969 med förslag till
bl. a. lag om införande av FBL och lagrådets yttrande den 24 oktober 1969
över nämnda förslag).

31 a §

Denna paragraf avser rätt till andel i samfällt strömfall, som upplåtits
genom avtal före nya balkens ikraftträdande. På sådan rättighet skall under
närmare angivna förutsättningar — oberoende av om rättigheten i upplåtelsehandlingen
angivits som nyttjanderätt eller servitut — bestämmelserna
om nyttjanderätt i nya balken, med visst undantag, äga motsvarande tilllämpning.
I verkligheten har, såsom framgår av remissprotokollet den 19
september 1969, sådana upplåtelser som här åsyftas regelmässigt avsett servitut.
Med hänsyn särskilt till bestämmelserna om utbyggnadsvitsord i 2:5
VL (jfr NJA 1949 s. 18) är det angeläget att upplåtelserna, då sakrättslig
verkan över huvud tillägges dem, också med avseende på den upplåtna rättighetens
natur får verkan i enlighet med sitt innehåll, d. v.s. anses som servitut
om upplåtelsen skett i servitutsform och som nyttjanderätt i de fall denna
form till äventyrs kommit till användning. Som ett skäl mot att lösa frågan
om sakrättsligt skydd med anknytning till servitutsinstitutet framhåller departementschefen
att detta skulle medföra, att rättigheten inte kunde överlåtas
särskilt utan skulle vara förenad med äganderätten till den härskande
fastigheten. Det är dock svårt att inse vilka olägenheter detta skulle innebära
i fråga om rättigheter vilka från början upplåtits som servitut.

Angiven rättsverkan av avtal om rätt till andel i samfällt strömfall inträder
enligt det remitterade förslaget — utom när avtalet vid nya balkens
ikraftträdande alltjämt är bindande mot andelens ägare — om rättigheten
är intecknad på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet. Det framgår
ej klart hur det fall skall bedömas, att ansökan om inteckning gjorts
före ikraftträdandet men ännu ej slutligen prövats när frågan om upplåtelsens
sakrättsliga giltighet blir aktuell. Ansökningen kan exempelvis ha förklarats
vilande på grund av att upplåtaren endast haft vilande lagfart. Det
synes ej finnas anledning att i den angivna situationen bedöma den sakrättsliga
giltigheten på annat sätt än om inteckning blivit beviljad. Under
lagrummet bör sålunda inbegripas såväl det fall att rättigheten vid ikraftträdandet
är intecknad som det fall att ansökan om inteckning då är beroende
på prövning.

Att särskilt utsäga att avtalet skall vara skriftligt synes ej behövligt. Däremot
torde — som en antydan om varför bestämmelsen ansetts erforderlig
och en precisering av dess räckvidd — böra anges att rättsverkan i en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

417

lighet med avtalet inträder utan hinder av att upplåtelsen avser andel i samfälld
egendom (jfr 7: 9 nya balken).

Med den konstruktion av det sakrättsliga skyddet som här förordats är
andra stycket överflödigt. Den övergångsreglering som gäller för nyttjanderätt
och servitut blir utan särskild bestämmelse tillämplig.

Enligt det anförda och med viss formell omarbetning i övrigt bör förevarande
paragraf avfattas på följande sätt: ”Har genom avtal, som träffats före
nya balkens ikraftträdande, rätt till andel i samfällt strömfall upplåtits såsom
nyttjanderätt eller servitut och är vid ikraftträdandet andelens ägare
bunden av upplåtelsen på den grund all han själv är upplåtare eller han förvärvat
andelen med förbehåll om rättighetens bestånd, har avtalet rättsverkan
enligt sitt innehåll utan hinder av att upplåtelsen avser andel i samfälld
egendom. Detsamma gäller, om rättigheten vid ikraftträdandet är intecknad
eller ansökan om inteckning av rättigheten då är beroende på prövning.”

32 §

Paragrafen blir mera lättläst, om den redaktionellt jämkas till förslagsvis
följande lydelse: ”Vad 7 kap. 14 § nya balken innehåller om verkan av att
vid överlåtelse av fastighet nye ägaren ägt eller bort äga kännedom om upplåtelse
av rättighet i fastigheten skall, när överlåtelsen ägt rum efter ikraftträdandet,
tillämpas även i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut
som skett dessförinnan.”

33 §

Då den bestämmelse som i 1966 års JB-remiss upptagits i 7: 27 inte har
någon motsvarighet i prop. 1970: 20, skall förevarande paragraf begränsas
till att avse 7: 24, som emellertid i propositionen har beteckningen 7: 25.

Stadgandet i andra punkten, som anknyter till reglerna i 11: 4 äldre JB
om återtagande i visst fall av fastighet som ingått i byte, innebär inte endast
— som avfattningen kan synas ge vid handen — ett undantag från
första punkten i vad den avser 7:24 (7:25) nya balken utan gäller även
rättigheter upplåtna efter balkens ikraftträdande. Det avgörande är att
äldre lag är tillämplig på fastighetsbytet (jfr lagrådets yttrande vid 28 §).
I ett annat avseende har emellertid stadgandet fått större räckvidd än som
torde vara åsyftat. Ett fasthållande vid grundsatserna i 11: 4 äldre JB leder
nämligen endast till att intecknade (resp. enligt nya balken inskrivna)
rättigheter i den fastighet som återtages skall bestå trots återtagandet (jfr
26 § 2 och 39 § lagberedningens förslag till JP, SOU 1960: 24).

Under hänvisning till det anförda och då paragrafen bör avse även rätt
till elektrisk kraft vill lagrådet förorda att den erhåller följande lydelse:
”1 fråga om verkan av att fastighet, efter klander eller på grund av att förvärv
av fastigheten återgår såsom ogiltigt eller avtal om förvärv häves av
överlåtaren, efter nya balkens ikraftträdande frångår den som upplåtit

14 Riharig till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 145

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft i fastigheten gäller
7 kap. 25 § nya balken, även om upplåtelsen skett före ikraftträdandet.
Återtager någon enligt 11 kap. 4 § äldre jordabalken jord som han bytt bort
mot annan jord, gäller i fråga om beståndet av intecknad eller inskriven
sådan rättighet vad som sagts i nämnda lagrum.”

34—36 d §

Dessa paragrafer innehåller särskilda övergångsbestämmelser angående
arrende och hyra.

Vad till en början angår 34 § bygger denna paragraf på uppfattningen att
ett äldre arrende- eller hyresavtal bör, när båda parterna har möjlighet att
frånträda avtalet, bli underkastat den nya lagstiftningen från den tidpunkt
då avtalet tidigast kunnat bringas att upphöra på grund av uppsägning som
sker efter lagstiftningens ikraftträdande. Tvekan torde inte behöva råda
om att stadgandet omfattar också det fallet, att parterna väl är bundna av
en i avtalet fixerad upplåtelsetid men avtalet innehåller bestämmelse om att
uppsägning skall ske viss tid före utgången av den överenskomna tiden med
påföljd att upplåtelsen annars blir förlängd.

Paragrafen är avfattad med tanke på att den ömsesidiga uppsägningsrätten
grundas på själva avtalet. Emellertid förekommer numera att arrendeoch
hyresavtal, ehuru upplåtelsetiden är bestämd och förlängning vid utebliven
uppsägning ej överenskommits, likväl måste uppsägas på grund av
särskild lagregel, om förlängning inte skall inträda (se 2: 73 och 3: 3 NJL).
Den frågan uppställer sig då, om förevarande paragraf skall avse även sådana
situationer. Svaret torde få bli beroende av huruvida enligt hittills gällande
rätt sådan automatisk förlängning på grund av lag skall anses ge upphov
till en ny upplåtelse eller ej. Med hänsyn till det betraktelsesätt som man
hittills brukat anlägga på likartade frågor, t. ex. om verkan av s. k. tyst
förlängning enligt 2: 2 andra stycket NJL, finns det anledning räkna med
att man i rättstillämpningen, om frågan skulle aktualiseras, kommer att
anse att ett nytt rättsförhållande uppkommit. I så fall blir den nya lagstiftningen
utan vidare tillämplig, förutsatt att det nya förhållandet inträtt efter
den nya balkens ikraftträdande. Men om frågan skulle komma att i rättstillämpningen
besvaras på det sättet att det gamla avtalet alltjämt skall anses
gälla, synes det bäst förenligt med grunderna för den tilltänkta övergångsregleringen
att låta förevarande bestämmelse bli tillämplig. Uppenbarligen
är bestämmelsen tillämplig även i sådant fall, då ett hyresavtal —
på grund av 3: 4 första stycket NJL — kommit att före nya balkens ikraftträdande
gälla för obestämd tid, ehuru parterna ej träffat avtal därom.

Enligt 35 § första stycket skall vissa bestämmelser i 8 och 12 kap. nya
balken äga tillämpning även på arrende- eller hyresavtal som träffats före
balkens ikraftträdande. Till dessa bestämmelser hör 12: 1, som anger tilllämpningsområdet
för 12 kap. I punkt 3 av övergångsbestämmelserna till

419

Kungi. Maj:ts proposition nr lk5 år 1970

1968 års ändringar i 3 kap. NJL upptogs på motsvarande sätt 1 § i nämnda
kapitel bland de paragrafer som i sin nya lydelse skulle tillämpas även på
äldre avtal. Förhållandena är emellertid inte fullt jämförliga. Den sakliga
nyheten i 3: 1 NJL i 1968 års lydelse var att hyresbestämmelserna gjordes
tillämpliga på vissa nyttj anderättsupplåtelser som skett genom — eller i
anslutning till — tjänsteavtal. Lagändringen innebar att dessa upplåtelser,
från att ha reglerats endast av de allmänna bestämmelserna om nyttjanderätt
i 1 kap. NJL, blev underkastade även de särskilda bestämmelserna om
hyra. Det fanns ingen anledning antaga, att detta skulle medföra några
komplikationer. Bestämmelsen i 12:1 andra stycket andra punkten nya balken
innebär däremot att vissa med tjänsteavtal förenade upplåtelser, som
f. n. är hänförliga till arrende, i stället blir att anse som hyra. I förarbetena
påpekas, att arrendatorn därigenom befrias från underhållsskyldighet och
övrigt syneansvar, medan jordägaren befrias från kraven att bygga och utföra
större reparationer. Även i andra avseenden kan givetvis skillnaden
mellan arrende- och hyresreglerna bli av betydelse. Det är svårt att överblicka
konsekvenserna av att en nyttjanderättsupplåtelse på detta sätt blir
underkastad ett annat regelsystem än parterna vid avtalets ingående och
även sedermera under avtalstiden haft anledning att räkna med. Det synes
knappast föreligga bärande skäl för att på denna punkt frångå huvudregeln
i 31 §. Lagrådet hemställer därför att 12: 1 uteslutes ur uppräkningen av
bestämmelser som skall tillämpas på äldre arrende- eller hyresavtal. Även
om så sker, kan givetvis en nyttjanderätt, som f. n. utgör arrende, i samband
med förlängning av upplåtelsetiden efter nya balkens ikraftträdande s. a. s.
förvandlas till hyra. En förutsättning härför är dock att förlängningen skall
anses innebära att en ny upplåtelse kommer till stånd, vilket skall bedömas
med hänsyn till äldre lag.

Att i enlighet med vad som föreslås i 36 § första stycket låta den nya balkens
regler om direkt besittningsskydd bli tillämpliga på sådana äldre arrenden
som enligt hittills gällande lag varit utrustade med optionsrätt föranleder
inte någon erinran från lagrådets sida. Det är dock att märka, att
sidoarrenden varå 1946 års lag med särskilda bestämmelser om arrende av
viss kommunal jord ägt tillämpning kommer att genom förslaget bli underkastade
de nya förlängningsreglerna, även om arrendetiden varit begränsad
till ett år och rätt till förlängning följ aktligen inte skulle ha förelegat därest
upplåtelsen skett först efter den nya balkens ikraftträdande.

Den i 36 § andra stycket föreslagna övergångsregleringen ansluter sig nära
till vad som i motsvarande hänseende genomfördes vid 1943 och 1968 års
arrendereformer och torde i princip böra godtagas. En viss modifikation synes
emellertid böra övervägas med hänsyn till att förslaget innebär en ovillkorlig
tillämpning i övergångsfallen av de nya besittningsskyddsreglerna,
medan det såvitt gäller nya avtal kommer att finnas möjlighet att efter prövning
av arrendenämnden sätta dessa regler ur kraft, när förbehåll därom

420

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1970

gjorts i i arrendeavtalet (se 9: 7 andra stycket nya balken). För att gamla
och nya arrenden såvitt möjligt skall behandlas lika synes i fråga om de
gamla arrendeavtal, som här avses och vid vilkas ingående parterna ej haft
att räkna med tillämpning av nya besittningsskyddsregler, tillfälle böra beredas
jordägaren att under viss övergångstid få till stånd en prövning av
ungefär samma slag som arrendenämnden på begäran skall företaga, när ett
arrendeavtal som helt följer den nya ordningen innehåller förbehåll om
dispens från rätten till förlängning. En anordning av detta slag torde bli av
betydelse inte minst beträffande en del kommunala arrenden som inte omfattas
av regleringen i 1946 års lag. För kommunen kan det vara av stort
intresse att besittningsskydd inte ovillkorligen införes i dessa fall.

Med anledning av vad som nu sagts föreslår lagrådet att genom tillägg till
36 § andra stycket föreskrives, att rätt till förlängning ej skall tillkomma
arrendatorn, om jordägaren inom viss tid från nya balkens ikraftträdande,
förslagsvis två år, dock senast i samband med att tvist som avses i 9: 10 nya
balken prövas av arrendenämnden, hos nämnden begär förklaring att arrenderätten
inte skall vara förenad med rätt till förlängning och nämnden med
hänsyn till omständigheterna finner skäl meddela sådan förklaring. Vidare
bör anges att nämndens beslut i sådant ärende ej får klandras.

I detta sammanhang finns anledning att något beröra en fråga som gäller
såväl sociala arrenden enligt NJL som arrenden, vilka hittills varit underkastade
regleringen i 1946 års lag. Enligt 2: 68 NJL och 4 § 1946 års lag kan
för närvarande dispens i vissa fall meddelas bl. a. från tillämpning av reglerna
om optionsrätt. Strängt taget borde i anslutning till nu ifrågavarande
paragraf i JP upptagas en övergångsbestämmelse om verkan av beslut varigenom
dispens i sådant hänseende meddelats. Det kan nämligen med visst
fog hävdas, att vad 36 § andra stycket innehåller om tillämpning av ny lag
inte bör gälla, när uttryckligt undantag medgivits från äldre lags bestämmelser
om optionsrätt. Om den av lagrådet här föreslagna särskilda anordningen
godtages, synes emellertid eu övergångsbestämmelse med antytt innehåll
kunna undvaras.

Beträffande 36 b § föreslår lagrådet i förtydligande syfte den formella
jämkningen, alt orden ”i tillämpliga delar” utbytes mot ”såvitt angår förbehåll
stridande mot någon av dessa paragrafer”.

Enligt 36 d § andra stycket första punkten skall ärende, som enligt bestämmelserna
för s. k. sociala arrenden skall handläggas av den i 2:49 a
NJL angivna arrendenämnden, i stället prövas av arrendenämnd som avses i
nya balken, om ärendet anhängiggöres efter balkens ikraftträdande. Arrendenämndens
beslut i sådant ärende får enligt andra punkten i samma stycke
inte klandras. Det är uppenbart att detta förbud inte tar sikte på fall då
arrendenämnden med stöd av 2: 55 NJL fungerar som skiljenämnd i ärende
enligt 2: 54 samma lag. Att nämndens beslut i sådant fall inte får klandras
på materiella grunder följer av skiljemannalagen, till vilken 2: 54 NJL hän -

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A5 år 1970

visar. Hänvisningen innebär emellertid tillika, att en av nämnden meddelad
skiljedom kan klandras på grunder som anges i 21 § skiljemannalagen. Den
generella avfattning, som det nyss berörda klanderförbudet erhållit, torde
inte behöva föranleda något missförstånd i detta avseende.

Den nya hyreslagstiftning som tillkom år 1968 genom ändringar i 3 kap.
NJL blev enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna i vissa avseenden omedelbart
tillämplig på äldre hyresavtal. Bland de bestämmelser som gäller för
de äldre avtalen ingår besittningsskyddsreglerna i 3: 45—53 NJL. Om ett äldre
avtal efter nya balkens ikraftträdande förlänges enligt dessa regler, synes
det ej vara anledning till annat än att balkens regler — som i allt väsentligt
överensstämmer med hyresreglerna enligt 1968 års lagstiftning — fullt ut
ges tillämpning på avtalet efter förlängningen (jfr punkterna 3 och 4 i övergångsbestämmelserna
till 1968 års lagstiftning om bostadsarrende). En regel
härom bör upptagas i JP, och lämpligen kan denna regel få omfatta även
det fallet, att hyresavtal som träffats efter den 1 januari 1969, då 1968 års
lagstiftning trädde i kraft, förlänges enligt nämnda regler efter balkens
ikraftträdande. Lagrådet förordar alltså, att i JP upptages en bestämmelse,
enligt vilken 7 och 12 kap. nya balken i sin helhet skall äga tillämpning på
hyresavtal som efter balkens ikraftträdande förlänges enligt 3: 45—53 NJL.

1968 års hyreslagstiftning skall enligt punkt 5 i övergångsbestämmelserna
från och med den 1 januari 1974 helt slå igenom beträffande alla äldre hyresavtal.
Det synes lämpligt att i stället reglerna i 12 kap. nya balken, vilka som
nyss anmärktes i allt väsentligt överensstämmer med 1968 års lagstiftning,
får bli tillämpliga. I JP bör sålunda upptagas bestämmelse, att 12 kap. nya
balken från och med den 1 januari 1974 skall tillämpas på hyresavtal, som
slutits före nya balkens ikraftträdande och som alltjämt gäller nämnda dag.
Det må framhållas, att en så avfattad bestämmelse inte berör avtal som avses
i 12: 1 andra stycket andra punkten. Sådant avtal var vid slutandet ej hyresavtal.

Enligt 3: 15 andra stycket första punkten NJL skall, om lägenhet helt eller
delvis är uthyrd till bostad, hyresvärden med skäliga tidsmellanrum ombesörja
tapetsering, målning och andra sedvanliga reparationer i bostadsdelen
med anledning av lägenhetens försämring genom ålder och bruk. Bestämmelsen
är tvingande i fråga om flerfamiljshus. Från och med den 1 januari
1970 kan länsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, medge undantag från
bestämmelsen i fråga om lägenhet, vilken innehas på grund av sådan upplåtelse
av andelsrätt som avses i punkt 2 övergångsbestämmelserna till lagen
(1968: 702) om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, m. m., d. v. s. i fråga
om lägenhet som innehas på grund av upplåtelse av andelsrätt i bostadsförening
eller bolag som drivs utan eget vinstintresse. Dispensregeln upptogs
genom lag (1969: 704) som punkt 9 i övergångsbestämmelserna till 1968 års
hyreslagstiftning. En motsvarande regel — med anknytning till 12: 15 andra
stycket första punkten nya balken — torde böra upptagas i JP.

14-f- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 145

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

I redaktionellt avseende vill lagrådet för vinnande av bättre överskådlighet
förorda, att övergångsfrågorna regleras särskilt för arrende och särskilt för
hyra. De bestämmelser i 34, 35 och 36 d §§ som avser hyra bör sålunda brytas
ut för att jämte de ytterligare övergångsregler angående hyra som lagrådet
i det föregående förordat bilda en grupp efter bestämmelserna angående
arrende. Lämpligen bör därvid regeln angående dispens från 12: 15 andra
stycket första punkten nya balken upptagas i en paragraf för sig.

Hänvisningarna i 35 § till 8: 26 och i 36 d § till 8: 30 nya balken skall med
hänsyn till den omdisposition av bestämmelserna som skett i prop. 1970: 20
ändras till 8: 26 första stycket resp. 8: 29.

37 §

Redan för närvarande kan tomträtt, vare sig 4 kap. NJL i dess år 1953 antagna
lydelse eller kapitlet i äldre lydelse är tillämpligt, göras till föremål för
begränsade sakrätter. Inte endast inteckning för fordran kan meddelas i
tomträtten utan också inteckning för rättighet av nyttjanderätts- eller servitutskaraktär.
Servitut kan även upplåtas till förmån för tomträtt oavsett om
denna alltjämt är underkastad de äldsta tomträttsreglerna. På grund av dessa
förhållanden saknas anledning att i fråga om rättighet i eller till förmån
för tomträtt göra skillnad mellan sådana tomträtter som följer senaste lydelse
av 4 kap. NJL och dem som är underkastade äldre regler. Den i förevarande
paragraf upptagna hänvisningen till 13: 7 nya balken bör därför utvidgas
så att lagrummet i angivet hänseende kommer att avse också de
äldsta formerna av tomträtt. Av särskild betydelse synes vara att det på
detta sätt blir otvetydigt fastslaget att vad som sägs i 6 kap. nya balken om
panträtt i fast egendom blir tillämpligt också när fråga är om panträtt i alla
slags tomträtter.

Det är uppenbarligen avsett, att tillämpningen av 13: 7 nya balken på
tomträtt som upplåtits före ikraftträdandet skall ske med iakttagande av bestämmelserna
i JP i tillämpliga delar. I tydlighetens intresse torde detta böra
uttryckligen anges i lagtexten.

I redaktionellt avseende föreslås, att paragrafen uppdelas på två stycken,
av vilka det första behandlar tillämpligheten av 13: 7 och det andra tillämpligheten
av 13: 21, 25 och 26 nya balken. Paragrafen skulle då få följande
lydelse:

”1 fråga om rättighet i eller till förmån för tomträtt, som upplåtits före
nya balkens ikraftträdande, skall 13 kap. 7 § nya balken gälla med iakttagande
i tillämpliga delar av bestämmelserna i denna lag. Även i övrigt skall
13 kap. 7 § nya balken på angivet sätt gälla, om 4 kap. lagen (1907: 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse enligt lagen 1953: 415 är tilllämplig
på tomträtten.

Bestämmelserna i 13 kap. 26 § nya balken skall tillämpas även beträffande
tomträtt, som upplåtits före ikraftträdandet. Detsamma gäller bestämmel -

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

serna i 13 kap. 21 och 25 §§, såvitt angår tomträtt på vilken 4 kap. lagen
(1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom i dess förut angivna lydelse
är tillämplig.”

38 §

Enligt första stycket första punkten skall i övergångsfallen äldre hävderegler
äga tillämpning, om frihet från rätte ägarens talan därigenom vinnes
tidigare än enligt 16 kap. nya balken. I och för sig torde emellertid de äldre
reglerna inte i något fall leda till gynnsammare resultat för den aktuelle
innehavaren än de nya. Stadgandet i första punkten får mening endast om
det sammanställes med andra punkten, enligt vilken innehav före nya balkens
ikraftträdande ej får räknas innehavaren till godo vid tillämpning av
balkens bestämmelser. (Jfr 1881 års förordning, där övergångsstadgandet
i 5 § innehåller en motsvarande föreskrift beträffande tillämpning av äldre
lag och där ett förbud mot tillgodoräknande av besittning före ikraftträdandet
återfinnes i 3 §, som formellt inte har karaktär av övergångsbestämmelse.
) En omredigering är önskvärd för klargörande av sammanhanget. Såsom
tillämpningsområde för övergångsbestämmelserna beträffande äganderättshävden
— till skillnad från sådan rättighetshävd som avses i paragrafens
andra stycke — synes därvid kunna anges fall där lagfart på fast egendom,
sedan den kommit ur rätte ägarens hand, beviljats före nya balkens ikraftträdande.
Huvudregeln om tillämpning av 16 kap. nya balken även i dessa
fall bör omedelbart följas av en bestämmelse med i sak samma innehåll som
första stycket andra punkten i förslaget. Därefter bör upptagas en bestämmelse
som ger innehavaren möjlighet att åberopa äldre lag om denna är
för honom förmånligare.

Mot avfattningen av första stycket andra punkten i förslaget kan anmärkas,
att med ”innehavaren” avses den som innehar egendomen när tillämpning
av hävdebestämmelserna blir aktuell och alltså inte nödvändigtvis samma
person som den vars ”innehav” — såsom liggande före ikraftträdandet
—- ej får tillgodoräknas. Olikheten i syftning är förvillande. Regeln synes
lämpligen kunna formuleras så, att vid tillämpning av de nya hävdebestämmelserna
tid före ikraftträdandet ej får inräknas i hävdetiden. Med ”hävdetiden”
bör då alltefter omständigheterna förstås den tjugoåriga hävdetiden
enligt 16: 1 första stycket eller den tioåriga enligt andra stycket av samma
paragraf. Inskränkningen i möjligheten att åberopa de nya hävdereglerna
hänför sig sålunda inte bara till förkortningen av hävdetiden i vissa godtrosfall
— de i remissprotokollet återgivna uttalandena av lagberedningen
kan ge intryck av att så vore förhållandet — utan också till uppgivandet av
kravet på god tro såsom förutsättning för tjugoårig hävd.

Såsom skäl för att i övergångsfallen låta JB:s ikraftträdande bilda utgångspunkt
för beräkning av hävdetid enligt de nya bestämmelserna anförde
lagberedningen i 1960 års betänkande bl. a. att uppläggandet av nya spe -

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

cialiserade fastighetsböcker kunde väntas vara slutfört före ikraftträdandet.
Beredningen anknöt därvid till ett uttalande i 1907 års betänkande om
betydelsen av att lagfart, som skulle bilda utgångspunkt för en förkortad
hävdetid, hänförde sig till en specialiserad fastighetsbok. På grundval av numera
föreliggande uppgifter (SOU 1969: 9 s. 47) måste man räkna med att i
några domsagor en betydande del av fastighetsbeståndet vid JB:s ikraftträdande
ännu inte kommer att vara överfört till nya fastighetsböcker och att
det kommer att dröj a ytterligare ett antal år innan detta arbete är helt slutfört.
Det torde dock inte behöva möta några betänkligheter att medge beräkning
av hävdetid från ikraftträdandet även beträffande fastighet som då
ännu inte överförts till ny fastighetsbok och i fråga om vilken upplysning
rörande lagfartsförhållandena alltså måste sökas i lagfartsbok av den gamla
typen. I framtiden kan f. ö. även uppkomma fråga om hävd på grund av en
efter ikraftträdandet meddelad lagfart, som från början antecknats i lagfartsboken
och först senare, då fastigheten överförts till ny fastighetsbok,
införts i denna. Lika litet som i de här förut behandlade övergångsfallen
finns det i ett sådant fall anledning att uppställa krav på lagfartens införing
i den nya fastighetsboken såsom förutsättning för att hävdetid skall börja
löpa.

Innehållet i tredje punkten av första stycket, som avser lagfarter avslutade
före den 1 januari 1876, föranleder i och för sig ingen erinran. Om det
i andra punkten använda uttryckssättet ändras i enlighet med vad ovan
föreslagits, bör dock för konsekvensens skull viss jämkning av ordalydelsen
ske.

Departementschefen har i anslutning till stadgandet i tredje punkten
påpekat, att det undantagsvis kan förekomma, att lagfarter från tiden efter
den 1 januari 1876 inte införts i lagfartsboken. Även i sådana fall bör enligt
departementschefens mening hävdetiden räknas först från den dag införing
ägt rum. Härtill kan till en början anmärkas, att bestämmelsens ordalydelse
inte ger något stöd för en dylik tillämpning. Vidare bör det beaktas, att förekomsten
av sådana fall som de åsyftade innebär att gällande bestämmelser
inte följts, i allmänhet sannolikt beroende på att oklara fastighetsförhållanden
försvårat en noggrann efterlevnad. Det är knappast möjligt att överblicka,
hur omständigheter av denna art i olika situationer bör inverka på
möjligheten att åberopa hävd. Avgörandet bör lämnas åt rättstillämpningen.

Den föreslagna bestämmelsen i sista punkten av första stycket rörande
anteckning i fastighetsboken om lagfart som avslutats före den 1 januari
1876 har räckvidd utöver hävdeinstitutet. Den bör betraktas som en övergångsbestämmelse
till 20 kap. och placeras i 44 §.

Avfattningen av den i andra stycket upptagna bestämmelsen om fortsatt
tillämpning av 4 § i 1881 års förordning torde böra jämkas så att den närmare
ansluter sig till lydelsen av nämnda paragraf.

Vid omredigering av förevarande paragraf i enlighet med vad nu anförts

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

synes första stycket i det remitterade förslaget — med undantag för sista
punkten — böra uppdelas på två stycken, det första motsvarande första och
andra punkterna och det andra motsvarande tredje punkten. Motsvarigheten
till förslagets andra stycke kommer då att utgöra tredje stycket. Lagrådet
föreslår följande lydelse:

”Bestämmelserna om hävd i 16 kap. nya balken äger tillämpning även
om lagfart på fast egendom, sedan denna kommit ur rätte ägarens hand, beviljats
före balkens ikraftträdande. Tid före ikraftträdandet får dock därvid
ej inräknas i hävdetiden. Äldre lag får åberopas om frihet från rätte ägarens
talan därigenom vinnes tidigare.

Bestämmelsen i 4 § förordningen (1881: 17 s. 1) om tjuguårig hävd äger
alltjämt tillämpning i fråga om inteckning som tillkommit före nya balkens
ikraftträdande.”

39 §

I denna paragraf har upptagits övergångsregler avseende bestämmelserna
i 17 kap. nya balken om företräde på grund av inskrivning. Då företrädesordningen
enligt jordabalksförslaget nära överensstämmer med gällande rätt,
kan det ej anses möta hinder mot att, såsom skett i det remitterade förslaget,
låta de nya bestämmelserna i princip bli tillämpliga på äldre inskrivningar.

Andra stycket innehåller en särskild övergångsbestämmelse, som avser det
fallet att en före balkens ikraftträdande skedd överlåtelse konkurrerar med
en tidigare upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut. Enligt gällande rätt har,
såvitt angår det skydd som inskrivning ger, frågan om förvärvarens goda tro
ingen betydelse i detta fall (46 § IF och 1:3 NJL). JB-förslaget intar en
annan ståndpunkt (17: 2 tredje stycket samt 17: 4 första stycket jfrt med
7: 14). En övergångsbestämmelse, som gör äldre lag tillämplig i detta fall, är
därför behövlig. Den bestämmelse om denna konkurrenssituation som upptagits
i andra stycket av paragrafen är emellertid till synes för snävt avfattad
och i övrigt svårförståelig. För att innebörden skall bli klar torde det böra
direkt anges, att ansökan om lagfart på grund av överlåtelsen medför företräde
enligt äldre lag i förhållande till tidigare upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitut. Grundsatsen att äldre rätt skall tillämpas i hithörande fall bör
gälla oavsett om lagfarten sökts före eller sökes efter ikraftträdandet.

Tredj e stycket i förevarande paragraf bör utgå i enlighet med vad lagrådet
anfört vid 8 och 11 §§ JP.

På grund av vad sålunda anförts och med vissa redaktionella ändringar i
övrigt bör paragrafen erhålla följande lydelse:

”Bestämmelserna i 17 kap. nya balken om företräde på grund av inskriv -

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

ning skall, med iakttagande av vad som föreskrives i 5 § denna lag om företräde
för innehavare av fordran enligt 11 kap. 2 § äldre jordabalken eller av
rättighet varmed följer samma rätt i förhållande till ny ägares borgenärer,
äga tillämpning även om inskrivningen sökts före nya balkens ikraftträdande.

Har överlåtelse av fast egendom skett före nya balkens ikraftträdande,
medför ansökan om lagfart på grund av överlåtelsen, oavsett om den göres
före eller efter ikraftträdandet, företräde enligt äldre lag i förhållande till
tidigare upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut.”

40 §

Godtrosförvärv enligt 18 kap. JB kan avse både fast egendom såsom sådan
— d. v. s. själva äganderätten — och begränsad sakrätt till fast egendom.
Första stycket andra punkten i förevarande paragraf, där det talas om ”överlåtarens
lagfart”, synes emellertid avfattad endast med tanke på det förra
fallet. Då det sägs att lagfarten får åberopas av förvärvaren endast om överlåtaren
blivit införd i fastighetsboken såsom ägare, innebär vidare detta,
tolkat efter orden, att det avgörande är att vederbörande är införd såsom ägare
-säd den tidpunkt då tillämpning av godtrosbestämmelserna blir aktuell.
Med hänsyn till grunden för dessa bestämmelser får meningen dock antagas
vara, att förvärvare av äganderätt eller av annan begränsad sakrätt än panträtt
måste kunna åberopa en lagfart som var införd i fastighetsboken vid tiden
för överlåtelsen eller upplåtelsen. I fråga om panträtt kan med hänsyn
till villkoren för godtrosförvärv enligt 18: 2 ett sådant krav ej uppställas
utan även en senare införing måste få åberopas. Lagrådet föreslår att andra
punkten erhåller följande lydelse: ”Lagfart som avslutats före den 1 januari
1876 får dock åberopas för godtrosförvärv endast om den för vilken lagfarten
meddelats var införd i fastighetsboken såsom ägare vid tiden för överlåtelsen
eller upplåtelsen eller, såvitt angår upplåtelse av panträtt, senare blivit
införd såsom ägare.”

Enligt andra stycket skall bestämmelserna i 18: 8—-10 JB om betydelsen
av inskrivning äga tillämpning även om de förhållanden som avses i bestämmelserna
inträtt före nya balkens ikraftträdande. Formuleringen kan möjligen
vålla tvekan om vilka ”förhållanden” som förutsätts ha inträffat före
ikraftträdandet. Lagrådet vill förorda en uppdelning av andra stycket på
två punkter, den första av innehåll att bestämmelsen i 18: 8 äger tillämpning
även om upptagande av ärende som omtalas där skett på inskrivningsdag
före nya balkens ikraftträdande och den andra angivande att vad 18: 9 och 10
innehåller om betydelsen av inskrivning i vissa fall gäller även om inskrivningen
skett före ikraftträdandet.

41 §

Såsom departementschefen anfört i anslutning till denna paragraf bör
övergångsregleringen med avseende på bestämmelserna om inskrivnings -

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

väsendet utgå från den på det processuella området gängse grundsatsen att
ett processuellt förfarande, även om det rör äldre förhållanden, skall följa de
nya reglerna om det utspelas sedan dessa trätt i kraft. Av denna grundsats
får anses följa, att de nya förfarandereglerna skall tillämpas även vid fullföljd
av ärenden som före ikraftträdandet förklarats vilande, såvida ej annat
föranledes av 42 §. I ett speciellt fall måste ett avsteg dock göras. Det gäller
s. k. kungörelselagfart, varom stadgas i 10 § andra stycket LF. Har före nya
balkens ikraftträdande en lagfartsansökan förklarats vilande av skäl som anges
i nämnda stadgande och har kungörelse därom blivit på sökandens begäran
utfärdad enligt LF:s bestämmelser, är det givet, att mellankomsten av
ny lag inte bör utsläcka sökandens möjligheter att få ärendet fullföljt enligt
givna premisser. En särskild övergångsregel synes erforderlig för detta fall.
Lagrådet återkommer härtill vid 44 §.

Den i förevarande paragraf upptagna regeln att äldre lag skall äga tilllämpning
på handläggning av inskrivningsärende som är att hänföra till inskrivningsdag
före nya balkens ikraftträdande är enligt vad av remissprotokollet
framgår föranledd av att den faktiska handläggningen av ett inskrivningsärende
vanligen sker under annan tid än på själva inskrivningsdagen.
Regeln har således tidsmässigt en synnerligen begränsad räckvidd. Yad paragrafen
utsäger är blott att, om inskrivningsärende upptages på inskrivningsdag
före ikraftträdandet men den faktiska handläggningen av ärendet
sker därefter, äldre lag skall tillämpas. Gällande rätt ger dock knappast fog
för något särskilt hänsyns tagande till tiden för den faktiska handläggningen.
Enligt 3 § i 1932 års inskrivningslag får inskrivningsärenden nämligen upptagas
endast på särskilda inskrivningsdagar. Motsvarande gäller enligt nya
balken, se 19: 5. Det får därför anses, att handläggningen sker på inskrivningsdag,
även om själva arbetet faktiskt utförs vid annan, i allmänhet senare
tidpunkt. Det är mot bakgrunden härav klart, att även utan särskilt
övergångsstadgande äldre lag blir tillämplig på handläggning av inskrivningsärende,
som upptages på inskrivningsdag före ikraftträdandet, alldeles
oavsett när själva arbetet utförs. Lagrådet hemställer därför, att paragrafen
får såsom onödig utgå.

42 §

Hänvisningen till 45 och 46 §§ torde såsom obehövlig kunna utgå. Med viss
redaktionell jämkning i övrigt kan paragrafen få följande lydelse: ”Nya balkens
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärende skall, då fråga
är om rättsförhållande som tillkommit före balkens ikraftträdande, tillämpas
med iakttagande av vad som enligt denna lag gäller om tillämpning av
äldre lag på rättssförhållandet.”

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

43 §

Första stycket i förevarande paragraf innebär, att bestämmelserna i 19: 19
första stycket nya balken om rätt till ersättning av statsmedel för förlust till
följd av fel eller försummelse av inskrivningsmyndighet undantages från
retroaktiv tillämpning. Det kan enligt departementschefen inte komma i fråga
att låta ersättningsrätten gälla åtgörande före balkens ikraftträdande.
Beträffande rätten till ersättning för sådan förlust som avses i andra stycket
av 19: 19, d. v. s. förlust till följd av beslut enligt 19: 17 i ärende om rättelse
av oriktig införing i fastighetsboken, torde det inte vara avsett att förevarande
paragraf skall innebära någon begränsning. Bestämmelserna i 19: 17
blir, då föreskrift om motsatsen ej meddelas i JP, tillämpliga även på införing
som skett före nya balkens ikraftträdande, och av departementschefens
yttrande vid förevarande paragraf framgår att detta också är åsyftat.

Den föreslagna övergångsregleringen synes bygga på att tillämpningsområdena
för de olika ersättningsreglerna i 19: 19 icke till någon del sammanfaller.
Att här upprätthålla en klar gräns torde emellertid vara svårt. Detta
kan medföra komplikationer vid tillämpning av övergångsregeln. Av departementschefens
uttalanden i JB-propositionen framgår emellertid, att ersättningsbestämmelserna
inom kort kommer att omprövas i samband med annan
lagstiftning (prop. 1970: 20 del A s. 412). Tveksamma övergångsspörsmål,
som kan uppkomma innan bestämmelserna i 19: 19 reviderats, torde
kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

Med hänsyn till det tillägg som i JB-propositionen gjorts i 19: 19 första
stycket bör lydelsen av första stycket i förevarande paragraf jämkas, förslagsvis
sålunda: ”Bestämmelserna i 19 kap. 19 § första stycket nya balken
äger icke tillämpning i fråga om fel eller försummelse som hänför sig till
inskrivningsärende, handlagt på inskrivningsdag före balkens ikraftträdande,
eller som eljest begåtts dessförinnan.”

I detta sammanhang vill lagrådet fästa uppmärksamheten på några ytterligare
övergångsfrågor med anknytning till 19 kap.

I 1966 års JB-remiss uttalade departementschefen under 19: 12 — som är
avsedd att ge uttryck åt principen om fastighetsbokens vitsord beträffande
innehållet i där införda beslut —- att frågan om vitsord åt införingar som
skett under protokollsystemets tid finge övervägas i samband med utarbetandet
av övergångsbestämmelserna. Det föreliggande förslaget till JP innehåller
emellertid ingen bestämmelse i ämnet, och i remissprotokollet anmärkes
att frågan inte tagits upp i detta sammanhang. Att frågan sålunda
lämnas oreglerad är i viss mån otillfredsställande och framstår som en brist
särskilt sedan 19: 12, såsom lagrådet i tidigare sammansättning förordat, i
prop. 1970: 20 kompletterats med en uttrycklig föreskrift att beslut som införes
i fastighetsboken skall anses ha det innehåll som framgår av boken.
Då det emellertid är tydligt att stadgandet inte heller med denna komplette -

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 445 år 1970

ring tillägger inf öringar, gjorda före nya balkens ikraftträdande, något
vitsord som de inte tidigare ägt, vill lagrådet inte påyrka att någon bestämmelse
i ämnet tas upp i JP.

Departementschefen berörde vid remissen av jordabalksförslaget — under
19: 17 — även frågan om bibehållande av bestämmelserna om rättelse av
inskrivning i 7 § i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet. Departementschefen sade sig vilja återkomma till frågan i samband
med följ dlagstiftningen och uttalade, att de fall som åsyftades i sistnämnda
lagrum var av annan typ än de som avsågs i 19: 17. Någon ändring
i 1932 års lag föreslås inte nu, och den angivna frågan beröres ej heller i
remissprotokollet. För den händelse det nämnda stadgandet i 1932 års lag
— vilket i praxis anses tillämpligt även sedan ny fastighetsbok upplagts —
är avsett att bibehållas efter nya JB:s ikraftträdande, är det önskvärt att klarhet
skapas om förhållandet mellan detta stadgande och 19: 17. Om oriktig
fastighetsredovisning beror på sådant skrivfel eller annat förbiseende som
avses i 19: 17, kan nämligen förutsättningar föreligga för tillämpning av
båda lagrummen. Frågan bör ses i samband med ersättningsreglerna i 19: 19,
vilka som förut nämnts torde komma att revideras inom en nära framtid.

44 §

Av skäl som anförts vid 41 § bör enligt lagrådets mening i förevarande
paragraf upptagas en bestämmelse rörande den fortsatta behandlingen av
lagfartsansökan varom kungörelse utfärdats enligt 10 § andra stycket LF.
Sökanden bör ha möjlighet att fullfölja ärendet i den ordning som nämnda
lagrum anger. Om vid nya balkens ikraftträdande en avsevärd del av den
stadgade treårsfristen ännu återstår, kan emellertid sökanden ha intresse
av att i stället få lagfartsfrågan behandlad enligt nya balkens bestämmelser
om lagfartssammanträde (20: 10—13). Detta bör vara tillåtet, och lagtexten
bör utformas så, att någon tvekan i detta hänseende inte behöver råda. Den
erforderliga bestämmelsen, som lämpligen bör bilda ett andra stycke i förevarande
paragraf, kan få förslagsvis följande lydelse: ”Om kungörelse angående
lagfartsansökan utfärdats enligt 10 § andra stycket förordningen
(1875: 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egendom, gäller om ärendets
fortsatta behandling vad i nämnda paragraf föreskrives, om ej sökanden begär
utsättande av lagfartssammanträde enligt 20 kap. 10 § nya balken.”

Såsom tredje stycke bör upptagas den bestämmelse om fortsatt giltighet
av 22 § andra stycket LF som enligt vad lagrådet anfört vid 38 § bör överflyttas
till förevarande paragraf.

Av övergångsbestämmelserna till 1953 års lag om ändring i lagen (1907:
36 s. 27) om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till
sådan rätt följer att skyldighet inte föreligger att söka inskrivning av tomträtt
eller vattenfallsrätt som upplåtits före den 1 januari 1954. Liksom enligt
lagen i dess äldre lydelse är emellertid den åt vilken rättigheten upp -

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

låtits berättigad att söka inskrivning av denna. Om 4 eller 5 kap. NJL i dess
år 1953 antagna lydelse blivit tillämpligt på rättigheten, vilket enligt övergångsbestämmelserna
till ändringarna i NJL förutsätter bl. a. att rättigheten
inskrivits, är även ny innehavare av rättigheten skyldig att söka inskrivning
av sitt fång. Det är ej avsett att nu ändra denna ordning, som innebär
vissa undantag beträffande äldre rättigheter från bestämmelserna om inskrivningsplikt
i 21: 1 och 7 nya balken. I tydlighetens intresse bör dessa
undantag anges i JP. Såvitt angår 21: 7 kan undantaget anges så, att i fråga
om tomträtt som upplåtits före nya balkens ikraftträdande skyldighet för
ny innehavare av tomträtten att söka inskrivning av sitt fång föreligger
endast om 4 kap. NJL i dess lydelse enligt 1953 års lag äger tillämpning på
tomträtten. Att vid sidan av tomträtt nämna även vattenfallsrätt är icke erforderligt,
om 11 § utformas i enlighet med lagrådets förslag.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen om inskrivningsplikten beträffande
äldre tomträtter bör lämpligen upptagas i ett fjärde stycke av förevarande
paragraf. Dit kan då också med fördel överflyttas vad det remitterade
förslaget — första stycket enligt lagrådets förslag — innehåller om tid för
sökande av inskrivning av förvärv som avses i 21: 1 eller 7. Om så sker
kommer första stycket, liksom de av lagrådet föreslagna andra och tredje
styckena, att handla enbart om lagfart, under det att fjärde stycket kommer
att upptaga bestämmelser om inskrivningsåtgärder beträffande tomträtt.

45 §

Denna paragraf behandlar frågan, hur det skall förfaras med inteckningsansökan
som bygger på bestämmelserna i IF men inges eller fullföljes efter
ikraftträdandet. Sådan ansökan skall enligt förslaget godtagas som ansökan
om inteckning enligt nya balken. Förslaget ger i princip ej anledning till
erinran. Viss oklarhet råder dock i fråga om förutsättningarna för att inteckning
skall beviljas. Enligt lagrådets mening bör i de fall, då inteckning
sökts före ikraftträdandet eller fråga är om en före ikraftträdandet uppkommen
fordran enligt 2 § IF, gälla att ansökningen skall leda till att inteckning
beviljas enligt nya balken, om den uppfyller villkoren enligt IF,
alltså oavsett om föreskrifterna i 22 kap. nya balken (se exempelvis 2 § andra
stycket) är uppfyllda. När inteckning efter ikraftträdandet sökes på grund
av ett före ikraftträdandet upprättat fordringsbevis med inteckningsmedgivande,
finns däremot ej anledning till annat än att inteckningsansökningen
skall fullt ut prövas enligt 22 kap.

Det sagda föranleder, att paragrafen bör avfattas på följande sätt:

”Fullföljes efter nya balkens ikraftträdande en dessförinnan gjord ansökan
om inteckning för fordran, skall inteckning enligt nya balken beviljas
om ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt förordningen
(1875:42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Ansökningen skall
därvid anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 431

Vad som sägs i första stycket gäller även i det fall att efter ikraftträdandet
göres ansökan enligt 2 § nämnda förordning om inteckning på grund av
köpehandling som upprättats före nya balkens ikraftträdande eller dom som
meddelats före ikraftträdandet.

Sökes efter nya balkens ikraftträdande inteckning på grund av fordringshandling,
på vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivande
som avses i 1 § förutnämnda förordning, skall ansökningen upptagas och
prövas som ansökan om inteckning enligt 22 kap. nya balken. Även i detta
fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande fordringens
kapitalbelopp.”

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

För närmare precisering av vad som avses med förbudsregeln i 5: 14
första stycket andra punkten torde lagtexten böra jämkas och få lyda förslagsvis
sålunda: ”Ej må i något fall fast egendom avyttras eller intecknas
eller i sådan egendom upplåten rättighet inskrivas, med mindre---.”

I första stycket av 6: 4 bör orden ”erhålla inteckning i” ersättas med
”låta inteckna”. Vidare torde av samma skäl som departementschefen
anfört till stöd för förslaget till ändring av 19: 13 ÄB föreskriften att makens
skriftliga samtycke skall vara bevittnat kunna utgå.

Den nya 13 a § i 13 kap. torde i redaktionellt avseende böra jämkas så, att
i första stycket orden ”till skilda andelar delats mellan makarna” ersättes
med ”delats så, att makarna fått skilda andelar” samt att andra stycket får
lydelsen: ”1 den mån bodelning eljest innebär, att del av fastighet kommer
i särskild ägares hand, är den ogiltig.”

Bestämmelserna i 13: 13 a överensstämmer såvitt angår arealförvärv av
fastighet vid bodelning med 2 § i 1968 års arealförvärvslag. Lagrådet har i
anslutning till 18 § JP förordat, att 1968 års lag skall upphävas, såvitt lagen
gäller köp, byte och gåva. I konsekvens härmed bör i övergångsbestämmelserna
till förevarande lagförslag upptagas stadgande, att 1968 års lag upphäves,
såvitt lagen gäller bodelning. Vidare bör i stället för det föreslagna
tredje stycket av övergångsbestämmelserna stadgas att, om bodelning som
innebär att visst område av fastighet kommit i särskild ägares hand skett
före nya lagens ikraftträdande, i fråga om giltigheten härav äldre lag fortfarande
skall äga tillämpning.

Den i fjärde stycket av övergångsbestämmelserna upptagna föreskriften
angående nya lagens tillämplighet på äldre äktenskap har fått för vidsträckt
avfattning. Orden ”denna lag” bör ersättas med ”13 kap. 13 a § nya
lagen”.

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen om
införande av nya giftermålsbalken

Då den nya JB enligt prop. 1970: 20 inte upptar några regler om samfällighetsrätt,
erfordras inte den nya bestämmelse som föreslagits. Bestämmelser
om rätt till elektrisk kraft torde sakna betydelse i detta sammanhang.
Förevarande lagförslag kan följaktligen helt utgå.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

I 15: 15 första stycket första punkten torde samfällighet srätt böra ersättas
med rätt till elektrisk kraft.

Andra punkten i nämnda stycke bör redaktionellt förtydligas, förslagsvis
sålunda: ”Utan sådant samtycke äger förmyndaren dock för viss tid, längst
fem år, upplåta nyttjanderätt som ej avser avverkning av skog annorledes
än för egendomens behov.”

Vad beträffar tredje stycket i 15: 15 avser visserligen termen servitut i
princip inte bara avtals servitut utan också servitutsrättigheter som tillkommit
vid fastighetsbildningsförrättning. Enligt FBL, som numera antagits
av riksdagen, kan emellertid rättighet av sistnämnda slag ej i något fall
anses såsom upplåten av ägaren till den tjänande fastigheten. Medgivande
från dennes sida till servitutsbildningen medför ej att fastighetsbildningsmyndigheten
kan underlåta att självständigt pröva frågan om åtgärdens
tillåtlighet och att meddela beslut om servitutets bildande. Det behövs därför
inte något undantag från regeln i 15: 15 första stycket om att förmyndare
inte får utan överförmyndarens samtycke upplåta servitut i den omyndiges
fasta egendom. En undantagsbestämmelse med föreslaget innehåll kan
för övrigt lätt ge anledning till ej avsedda motsatsslut beträffande andra
typer av tvångsservitut. Lagrådet föreslår med anledning av det sagda, att
tredj e stycket får utgå.

I första stycket av 15: 16 bör i likhet med vad lagrådet föreslagit i fråga
om 6: 4 GB orden ”erhålla inteckning i” ersättas med ”låta inteckna”.

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Andra och tredje styckena i 23: 3 bör omredigeras i likhet med vad lagrådet
föreslagit beträffande 13: 13 a GB.

I anslutning till vad lagrådet anfört vid 18 § JP och övergångsbestämmelserna
till förslaget till ändringar i GB föreslås, att i övergångsbestämmel -

433

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

serna till förevarande lagförslag upptages stadgande, att 1968 års arealförvärvslag
upphäves, såvitt lagen gäller arvskifte eller förvärv genom förordnande
i testamente, samt en övergångsregel med det innehållet, att om arvskifte
som innebär, att del av fastighet kommit i särskild ägares hand, eller
förvärv av sådan innebörd, grundat på testamentariskt förordnande om legat,
skett före nya lagens ikraftträdande, skall i fråga om giltigheten härav
äldre lag fortfarande äga tillämpning.

Förslaget till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet

Bestämmelserna i 1 och 2 §§, som hänför sig till skifte av bolags eller
förenings eller liknande sammanslutnings tillgångar, torde böra redaktionellt
jämkas på samma sätt som de föreslagna motsvarande bestämmelserna
i 13: 13a GB och 23:3 ÄB. Uppdelningen på två paragrafer, som inte
har någon motsvarighet i de nämnda lagrummen, synes därvid utan olägenhet
kunna slopas.

Förslagets 3 § reglerar, genom hänvisning till 1 och 2 §§, delförvärv genom
s. k. apport. Sådana förvärv torde ha mycket liten praktisk betydelse.
Visserligen har i 1968 års arealförvärvslag upptagits ett stadgande om ogiltighet
av arealförvärv genom apport (3 § andra stycket), men nu ifrågavarande
lag torde utan olägenhet kunna begränsas till att reglera skiftesfallen.
Lagrådet vill därför i första hand hemställa att 3 § får utgå. Lagrådet
avser därmed inte att sådana apportförvärv, som enligt den i nämnda paragraf
gjorda hänvisningen till 2 § är ogiltiga, skulle kunna ske med rättslig
verkan. I den mån dylika transaktioner förekommer måste de bli ogiltiga
enligt grunderna för den nya lagstiftningen.

Om lagen likväl anses böra reglera även apportfallen, synes en hänvisning
sådan som den i 3 § upptagna inte vara tillfyllest. Särskilt hänvisningen
till 1 § är svårfattlig. I 1 § avses ett samäganderättsförhållande mellan
förutvarande bolagsmän, föreningsmedlemmar eller delägare i annan sammanslutning
inbördes. Det samäganderättsförhållande, som kan tänkas uppstå
genom att andel i fastighet tillskjutes till bolag eller förening, kommer
däremot att föreligga mellan den som lämnar tillskottet, å ena, samt bolaget
eller föreningen, å andra sidan. Att här tala om en motsvarande tilllämpning
av bestämmelsen i 1 § synes missvisande. Lagrådet vill —■ under
angiven förutsättning — förorda att i 2 § (om förslagets 1 och 2 §§ sammanslås)
upptages bestämmelser, som direkt tar sikte på apportfallen, av
förslagsvis följande lydelse:

”Om någon lämnat andel i honom tillhörig fastighet såsom tillskott till
bolag eller förening utan att villkor om utbrytning uppställts i den över
tillskottet upprättade handlingen, innehar den som lämnat tillskottet samt
bolaget eller föreningen fastigheten under samäganderätt.

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

I den mån tillskott till bolag eller förening eljest innebär, att del av fastighet
kommer i särskild ägares hand, är tillskottet ogiltigt.”

Förslagets 1 § avser det fall att villkor om utbrytning av utskiftade fastighetsandelar
inte uppställts i ”den över skiftet upprättade handlingen”. De
citerade orden, som motsvarar liknande uttryck i de föreslagna bestämmelserna
i 13: 13 a GB och 23: 3 ÄB, berörs inte av de redaktionella jämkningar
som lagrådet förordar. I de bestämmelser rörande apport som — om
sådana bestämmelser över huvud anses erforderliga — enligt lagrådets
förslag skall bilda 2 § i lagen användes på motsvarande sätt uttrycket ”den
över tillskottet upprättade handlingen”. Mot de använda uttrycken kan anmärkas
att, medan för bodelning och arvskifte skriftlig form är föreskriven,
de associationsrättsliga lagarna inte innehåller några sådana föreskrifter
beträffande vare sig skifte eller apport. Man torde dock kunna räkna med
att skriftlig handling alltid kommer att upprättas rörande associationsrättsliga
transaktioner som innefattar överföring av äganderätt till fast egendom.
Redan nödvändigheten att vid sökande av lagfart kunna förete en fångeshandling
utgör tillräckligt motiv härför (jfr NJA 1921 s. 97). De ifrågavarande
uttrycken torde därför kunna godtagas.

Övergångsfrågorna beträffande de associationsrättsliga delförvärven bör
lösas på isamma sätt som motsvarande frågor beträffande förvärv av familjerättslig
natur. 1968 års arealförvärvslag bör sålunda i nu förevarande
sammanhang upphävas, såvitt lagen gäller skifte av bolags, förenings eller
liknande sammanslutnings tillgångar samt tillskott till bolag eller förening.
Vidare bör upptagas en övergångsregel med det innehållet att, om skifte
eller tillskott som innebär att del av fastighet kommit i särskild ägares
hand skett före nya lagens ikraftträdande, i fråga om giltigheten härav
äldre lag fortfarande skall äga tillämpning.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§
lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag

Som förutsättning för att länsstyrelsen skall äga medge anstånd med avyttrande
av egendom, som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion,
skall enligt den föreslagna lydelsen av andra punkten i 7 § första stycket
gälla, att inropet skett för att skydda antingen någon inroparens fordran
för vilken han har panträtt i den fastighet varom är fråga eller rättighet
som är inskriven i fastigheten. Enligt nu gällande lydelse skall här endast
sådan rättighet få beaktas som tillkommer inroparen. Avsikten är ej att
härvidlag åstadkomma någon ändring, och begränsningen synes därför även
i fortsättningen böra framgå av lagtexten. På grund härav och med hänsyn

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

435

till avfattningen av första punkten, vari talas om fast egendom och ej om
fastighet, föreslår lagrådet att ifrågavarande villkor angives sålunda, att
inropet skett för att skydda någon inroparens fordran, för vilken han har
panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet, som är inskriven däri.

Lagrådet föreslår vidare, att som övergångsbestämmelse upptages en regel
om att i fråga om fordran eller rättighet, för vilken företrädesrätt åtnjutes
på grund av 5 § JP, äldre lag alltjämt äger tillämpning.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§
lagen om häradsallmänningar

Slutlig ställning till innehållet i 5 § kan tagas förjst när nya regler om
fastighetsexekution och förmånsrättsordning föreligger.

I 12 § bör ändring företagas endast beträffande punkt 6. Som följd av att
prop. 1970:20 ej upptar institutet samfällighetsrätt bör punkt 7 bibehållas
i oförändrad lydelse.

Övergångsbestämmelsen torde böra redaktionellt jämkas, förslagsvis sålunda:
”1 fråga om inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån, så
ock i fråga om fordran, för vilken företrädesrätt åtnjutes på grund av 5 §
lagen ( ) om införande av nya jordabalken, samt rätt till avkomst eller

annan förmån med motsvarande företrädesrätt, äger äldre lag alltjämt tilllämpning.
”

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§
lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Vad lagrådet anfört vid det närmast här förut behandlade lagförslaget
äger motsvarande tillämpning beträffande förevarande lagförslag.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

Den hänvisning som i det till 1:3 fogade nya stycket gjorts till 1: 7 JB
skall med hänsyn till ändrad paragrafnumrering avse 1: 6 JB.

Vad angår 9: 52 anmärkes, att samfällighetsrätt skall utgå ur paragrafen.

Uteslutningen av vad som enligt gällande lydelse av 9: 69 utgör senare ledet
i tredje stycket har av departementschefen motiverats med att bestämmelsen
i 1966 års JB-remiss motsvaras av regeln i 6: 14 andra stycket att om
rättsägare före fördelningen ger avkall på sin rätt till betalning, fördelningen
inte inverkar på inteckningen. Departementschefen anmärker att i fråga om
gemensam inteckning medgivande till avståendet skall lämnas av berörda

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

rättsägare i övriga gemensamt intecknade fastigheter. I prop. 1970: 20 behandlas
de i nyssnämnda paragraf i 1966 års remiss avsedda fördelningsfallen
— bl. a. fördelning av ersättning för tvångsingripanden av olika slag
— i 6: 15. Paragrafen upptager en hänvisning till 6: 13 andra stycket, som
beträffande verkan av avstående från betalning innehåller en regel av i
huvudsak samma innebörd som 6: 14 andra stycket i det remitterade förslaget.

Hithörande bestämmelser i JB reglerar omedelbart endast frågan, hur inteckningar
i en viss fastighet påverkas av medelsfördelning mellan rättsägare
i fastigheten i olika situationer. Bestämmelserna har alltså inte, såsom
det stadgande i 9: 69 VL vilket nu föreslås upphävt, till någon del utformats
som handlingsnormer för myndighet som har att verkställa sådan
fördelning. Vilken betydelse de möjligen indirekt skall anses äga i detta
hänseende — särskilt i fråga om inteckningshavares möjlighet att avstå
från betalning vid fall av gemensam inteckning — kommer att bättre kunna
bedömas när de nya reglerna om exekution i fast egendom föreligger.
Uteslutningen ur 9: 69 VL av ifrågavarande stadgande föranleder emellertid
ingen erinran. Det kan anmärkas att stadgandet inte har någon motsvarighet
i 57 § expropriationslagen, vilken innehåller regler om fördelning
av expropriationsersättning även för det fall som närmast är jämförligt
med de i tredje stycket av 9: 69 VL åsyftade, d. v. s. att ersättningen avser
upplåtelse av särskild rätt till fastighet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Ändringen i denna paragraf innebär i förhållande till gällande rätt den
nyheten, att skriftlig form krävs inte bara för fullmakt att överlåta fast
egendom utan även för fullmakt att för annans räkning förvärva fast egendom.
Remissprotokollet innehåller ingen antydan om några övergångsproblem
i detta sammanhang. Man kan emellertid ställa frågan om exempelvis
en före den nya lagstiftningens ikraftträdande lämnad muntlig fullmakt att
köpa viss fastighet skall kunna åberopas vid köp som kommer till stånd
efter ikraftträdandet. Svaret torde böra bli nekande; även ombudets behörighet
bör bedömas enligt den lag som gäller vid tiden för köpet. Någon
övergångsbestämmelse i ämnet synes inte erforderlig.

För den händelse gällande rätts krav på skriftlig fullmakt för överlåtelse
av fastighet inte /skulle anses omfatta gåva — remissprotokollet lämnar
denna fråga öppen — innebär lagändringen även i detta hänseende en nyhet.
Tydligen bör spörsmålet om verkan av en före ikraftträdandet lämnad
muntlig fullmakt här bedömas på samma sätt som då det gäller fullmakt
att genom köp eller på annat sätt förvärva fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1970

437

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

I det nya andra stycke som infogats i 42 § torde böra anges, att där avsedd
underrättelseskyldighet skall fullgöras så snart domen vunnit laga
kraft (jfr lagberedningen, SOU 1960: 24 s. 191).

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen

I fråga om de föreslagna ändringarna i 21, 24 och 36 §§ i förevarande lag
är att beakta, att samfällighetsrätt skall utgå ur paragraferna.

Förslaget till lag om ändring i uranlagen

Även beträffande detta lagförslag anmärkes, att samfällighetsrätt skall
utgå.

Förslaget till ändring i förslaget till fastighetsbildningslag

Sedan förevarande lagförslag remitterats till lagrådet, har Kungl. Maj:t
genom prop. 1969: 128 förelagt riksdagen förslag till FBL. De bestämmelser
i lagen som berörs i denna remiss har därvid undergått vissa ändringar.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget har sedermera med oförändrad
lydelse såvitt gäller ifrågavarande bestämmelser antagits av 1970
års riksdag.

Beträffande de allmänna principer på vilka den aktuella regleringen av
inteckningsansvaret vid avstyckning från samfälld mark vilar har lagrådet
redan i sitt yttrande den 20 februari 1970 över förslaget till ändringar i och
tillägg till nya JB förklarat sig ej ha något att erinra.

I promemorian (Ju 1968: 21) har beträffande kravet på medgivande till
avstyckning av samfälld mark, när fastighet med delaktighet i samfällighet
svarar för gemensam inteckning, det föreslagna tillägget till 10: 2 utformats
i nära anslutning till motsvarande stadganden i 5 kap. sådana dessa
var avfattade i det till lagrådet den 19 april 1968 remitterade förslaget. I det
nu remitterade förslaget har avsteg gjorts i två avseenden. Sålunda fordras
inte medgivande från ägare av fastighet som jämte den ifrågavarande stamlastigheten
svarar för den gemensamma inteckningen, och inte heller skall
innehavare av annan i sådan fastighet inskriven rättighet än panträtt behöva
lämna medgivande. Yad som föranlett ändringen i sistnämnda hänseende
har närmare utvecklats i remissprotokollet, och lagrådet har ej någon

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

erinran mot denna ändring. Därigenom vinnes överensstämmelse med vad
som enligt FBL kommer att gälla beträffande den likartade situationen, när
fastighet minskar i värde i samband med fastighetsreglering. Att kravet på
medgivande från fastighetsägare frånfalles har däremot inte närmare motiverats.
Enligt lagrådets mening kan något godtagbart skäl ej åberopas för en
sådan ändring, och lagrådet vill därför föreslå en återgång i denna del till
promemorieförslaget. Lagrådet föreslår vidare att den redaktionella utformningen
sker helt i överensstämmelse med avfattningen av motsvarande bestämmelser
i 5: 16 och 18 FBL.

Med anledning av att JB-propositionen ej upptar bestämmelser om samfällighetsrätt
men väl om rätt till elektrisk kraft bör i uppräkningen i 12: 5
andra stycket (12: 6 första stycket FBL i dess av riksdagen antagna lydelse)
av olika rättighetstyper samhällighetsrätt utbytas mot rätt till elektrisk
kraft. Även på andra ställen i FBL bör liknande anpassning till JBpropositionen
ske.

Förslaget till lag om befrielse från inteckningsansvar i fastighet som
bildats av samfälld mark

Såsom anmärkts i det föregående har lagrådet redan i sitt utlåtande den
20 februari 1970 yttrat sig över de allmänna principerna för den föreslagna
regleringen av inteckningsansvaret vid avstyckning från samfälld mark. I
samband därmed har lagrådet även berört frågan huruvida de i detta avseende
föreslagna bestämmelserna i JB och FBL borde begränsas så att de ej omfattade
fall, då avstyckning enligt FBL ägde rum från samfällighet som utgjordes
av gemensam ägovidd för fastigheter utan enskilt ägovälde. På anförda
skäl har lagrådet icke funnit en sådan begränsning motiverad. Också
såvitt gäller förevarande lagförslag, som berör verkan av äldre delningar,
finns det anledning att överväga motsvarande fråga, eftersom förslaget synes
bygga på att FBL:s utvidgade samfällighetsbegrepp skall vara avgörande
för vad som utgjort samfälld mark. Här gör sig delvis andra synpunkter
gällande beroende på att ej någon som heljst prövning från det allmännas
sida skall äga rum. Det ankommer i stället på de enskilda rättsägarna själva
att bevaka sina intressen.

Såsom framgår av vad lagrådet tidigare sagt torde avskiljande av mark
från gemensam ägovidd med avseende på deras säkerhet som har panträtt
i stamfastighet vara av i stort sett samma betydelse som om marken utbrutits
från en enda fastighet. Redan detta är ägnat att inge betänkligheter
mot att låta preklusionsförfarandet omfatta mark som härrör från gemensam
ägovidd. Härtill kommer den omständigheten att man enligt hittillsvarande
betraktelsesätt inte brukat jämställa gemensam ägovidd med sådan
samfälld eller eljest gemensam mark som åsyftas i JDL. Även om lagtexten

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

439

förtydligades så att den mera vidsträckta innebörden av uttrycket samfälld
mark klart framginge, torde ej obetydliga risker föreligga att enskilda
rättsägare skulle komma att av förbiseende underlåta att genom anmälan
hindra att inteckningsansvaret begränsas i nu berörda situationer.

Lagrådet vill med anledning härav förorda, att förevarande lag göres tilllämplig
endast om den samfällda mark som berördes av avsöndringen eller
avstyckningen hörde till fastigheter med i övrigt skilda ägor. Föreskrift om
sådan begränsning torde lämpligen kunna upptagas i 1 §.

Det kan framhållas, att det endast torde vara ett relativt litet antal
fall som skulle komma utanför lagens tillämpningsområde, om lagrådets
hemställan beaktas. I allmänhet torde det inte vara förenat med några
större svårigheter att i dessa fall genom relaxation i vanlig ordning befria
de utbrutna områdena från ansvar för stamfastigheternas inteckningar.
Härvidlag föreligger en bestämd skillnad i jämförelse med förhållandena,
då utbrytningen skett från samfällighet i egentlig mening.

1 §

Lagen kommer att få betydelse endast i fråga om inteckningar tillkomna
före JB:s ikraftträdande. Med hänsyn därtill synes det vara lämpligt att för
tydlighetens skull efter orden ”inteckning i stamfastighet” i första stycket
inskjuta orden ”för fordran”.

I enlighet med vad som anförts inledningsvis föreslår lagrådet vidare
att första stycket förses med ett tillägg av följande lydelse: ”Detta gäller
dock endast om marken före avsöndringen eller avstyckningen hörde till
fastigheter med i övrigt skilda ägor.”

2 §

Kretsen av rättsägare som skall kunna göra anmälan enligt denna paragraf
synes böra bestämmas på samma sätt som kretsen av dem vilkas medgivande
enligt 10: 2 andra stycket FBL fordras för att avstyckning från samfällighet
skall få ske utan att inbetalning med hänsyn till inteckning i stamfastighet
ägt rum. Under hänvisning till vad som anförts vid sistnämnda
paragraf föreslår lagrådet att även första stycket andra punkten av förevarande
paragraf avfattas i överensstämmelse med 5:16 och 18 FBL. 3

3 §

Om 1 § på sätt lagrådet föreslagit preciseras att avse inteckning för fordran,
bör motsvarande precisering göras i inledningsorden till förevarande
paragraf. Motsättningen till inteckning för avkomsträtt, som också nämnes
i paragrafen, blir därigenom bättre framhävd.

Då genom förevarande paragraf tillämpningsområdet för lagens bestämmelser
utsträcks att omfatta bl. a. företrädesrätt för ”fordran eller rättighet”
enligt 5 § JP, torde detta vara avsett att gälla, förutom fordran med

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

förmånsrätt enligt 11:2 äldre JB, endast avkomsträtt — och alltså inte
exempelvis nyttjanderätt eller servitut — med motsvarande företrädesställning.
Denna begränsning bör framgå av lagtexten.

Lagrådet föreslår att paragrafen erhåller följande avfattning: ”Bestämmelserna
i denna lag om inteckning för fordran äger motsvarande tillämpning
på företrädesrätt enligt 5 § lagen ( ) om införande av nya jorda balken

för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån samt på
inteckning för rätt av sist angivet slag.”

Förslaget till lag om rätt till elektrisk kraft

Bestämmelser motsvarande dem som upptagits i detta lagförslag skall
enligt prop. 1970: 20 ingå i 15 kap. JB. Lagförslaget skall med hänsyn härtill
utgå. övergångsbestämmelserna i förslaget skall inarbetas i JP. Härom
hänvisas till vad lagrådet anfört i inledningen till yttrandet angående JP.

Förslaget till lag om arrendenämnder och hyresnämnder

Reglerna om förfarandet vid arrende- och hyresnämnderna i olika slag
av ärenden anknyter till uppräkningen av nämndernas uppgifter i 1 och
4 §§. Reglerna för ärende angående godkännande av förbehåll m. m. (13 §)
gäller för arrendenämnds vidkommande fråga som avses i 1 § första stycket

3. Såsom tillhörande arrendenämnds kompetensområde upptages där —
förutom frågor om dispens från vissa i princip tvingande bestämmelser i arrendekapitlen
i JB och i lagen om fiskearrenden — fråga om ”medgivande
till åtgärd som avses i 9 kap. 18 eller 21 § jordabalken”. Uttryckssättet
ansluter sig till de nämnda paragrafernas lydelse i det den 19 september
1969 till lagrådet remitterade förslaget. I prop. 1970: 20 har på hemställan
av lagrådet vissa ändringar vidtagits i paragraferna. Det skall sålunda inte
ankomma på arrendenämnden att lämna medgivande till visisa åtgärder. Enligt
9: 18 har nämnden att pröva frågan, om jordägaren är skyldig att utföra
ny- eller ombyggnad av viss anläggning, och eventuellt även att verkställa
en kostnadsberäkning, som skall ligga till grund för ersättning till
arrendatorn för den händelse han utför arbetet i jordägarens ställe. Prövningen
enligt 9:21 är av likartad karaktär. I allmänhet torde nämndens
prövning i nu avsedda fall komma att påkallas endast då jordägaren och
arrendatorn inte kan enas. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att förfarandet
i dessa ärenden blir underkastat reglerna för handläggning av tvister
(7_12 §§) i stället för de mera summariska bestämmelserna för dispens ärenden.

Det kan i detta isammanhang anmärkas, att nämndens beslut i fråga
som avses i 9: 18 eller 9: 21 enligt propositionen — i motsats till vad som

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

var fallet enligt det remitterade förslaget — kan klandras vid fastighetsdomstol,
medan talan däremot ej får föras mot beslut i dispensärende.

På grund av det anförda hemställer lagrådet om sådan ändring i 1 §
första stycket, att vad som avser ärende enligt 9: 18 eller 9: 21 JB får utgå
ur punkten 3 och att ett däremot svarande tillägg göres till uppräkningen
i punkten 2 av tvister som arrendenämnd har att pröva. Därjämte erfordras
— med hänsyn till avvikelser som JB-propositionen uppvisar i förhållande
till det remitterade förslaget — vissa ändringar i paragrafhänvisningarna.
Med iakttagande härav och med vissa ytterligare redaktionella jämkningar
synes stycket kunna erhålla följande lydelse:

”Arendenämnd som avses i 8 kap. 29 § jordabalken har till uppgift att

1. medla i arrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksarrende, bostadsarrende
eller fiskearrende eller om villkor för sådan förlängning samt
tvist i fråga som avses i 9 kap. 14 § jordabalken eller vars prövning enligt
9 kap. 18 eller 21 § samma balk ankommer på arrendenämnd,

3. pröva fråga om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som
avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2—4 eller 7 § eller 11 kap. 2§
jordabalken eller 3—5 eller 10 §* lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

4. vara skiljenämnd i arrendetvist.”

Till 4 § första stycket bör fogas en ny femte punkt, som anger att hyresnämnden
har att pröva frågor enligt lagen (1970: 00) om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet (jfr 1 § första stycket 5 lagen om hyresnämnder i lydelse
enligt prop. 1970: 133).

Efter 14 § bör inskjutas en ny paragraf med bestämmelser motsvarande
första stycket, andra stycket första och andra punkterna, tredje stycket
första punkten samt fjärde stycket i den nya 12 a § som enligt prop.
1970: 133 skall införas i lagen om hyresnämnder. Vad som föreskrives i
andra stycket tredje och fjärde punkterna samt tredje stycket andra punkten
i nämnda 12 a § får motsvarighet i 17 § första stycket och 18 § i det remitterade
förslaget. Den nya paragrafen bör förses med avsnittsrubriken
”Ärende angående tvångsförvaltning”.

Såsom konsekvens av ändringarna i lagen om hyresnämnder enligt prop.
1970: 133 bör vidare i 21 § första stycket och andra stycket tredje punkten
efter ordet ”nämnd” inskjutas orden ”i arrende- eller hyrestvist” (jfr 17 §
lagen om hyresnämnder i dess lydelse enligt nämnda prop.) samt efter 21 §
upptagas en ny paragraf med erinran om att bestämmelser om fullföljd av
talan mot hyresnämnds beslut i ärende angående tvångsförvaltning finns
i lagen (1970: 00) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet (jfr 17 a § lagen
om hyresnämnder enligt samma prop.).

Införandet av de två nya paragraferna föranleder ändrad paragarafnum- 1

1 Ev. 3—6 §, jfr vad lagrådet yttrar nedan vid förslaget till lag om ändring i lagen om fiskearrenden.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 145

442 Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

rering fr. o. m. 15 § med därav följande ändring av hänvisningar i 21 och
23 §§.

23 § i det remitterade förslaget bör omformuleras till överensstämmelse
med den ändrade lydelse som 19 § lagen om hyresnämnder skall erhålla
enligt prop. 1970: 13.

Förutom i 1 § (se ovan) skall i 4, 21 och 25 §§ i det remitterade förslaget
vissa hänvisningar till JB ändras i anslutning till paragrafnumreringen i
prop.1970:20.

Om lagrådets förslag rörande tillägg till 36 § andra stycket JP vinner
beaktande, bör som övergångsbestämmelse till förevarande lag upptagas en
regel med det innehållet, att vad som enligt nya lagen gäller om arrendenämnds
prövning av fråga om godkännande av förbehåll skall tillämpas
även beträffande ärende som avses i nämnda stadgande.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling

Bestämmelsen i 13 § första stycket första punkten torde i sin ändrade
lydelse vara avlsedd att kunna tillämpas bl. a. i det fall att ett pantbrev,
om vilket det ej är känt var det finnes, under mer än tio år från utfärdandet
aldrig blivit företett i något inskrivningsärende. Den föreslagna avfattningen
passar mindre väl för detta fall, eftersom ett pantbrev knappast kan
sägas ha blivit ”företett” i det ärende i vilket det utfärdades. Då något missförstånd
inte torde behöva befaras, anser lagrådet dock avfattningen kunna
godtagas.

Remissprotokollet den 19 september 1969 ger vissa antydningar om i vilka
fall den som andra punkt i 13 § första stycket upptagna bestämmelsen
är avsedd att tillämpas. Såsom ett sådant fall nämnes att panträttsupplåtelsen
företagits av annan än rätte ägaren samt borgenären inte skyddas av
godtrosregler. Härtill kan anmärkas, att enligt JB:s panträttssystem pantbrev,
som inte blivit pantsatt av rätte ägaren, inte heller i ny, godtroende
innehavares hand torde kunna medföra någon panträtt (jfr prop. 1970: 20
del Bis. 304). Lagrådet har i sak ingen erinran mot ifrågavarande bestämmelse
men anser att dess räckvidd bör preciseras, förslagsvis genom
följande formulering: ”Kan det antagas, att pantbrev, om vilket det ej är
känt var det finnes, tillkommit på sådant sätt eller kommit ur ägarens hand
under sådana omständigheter som utesluter giltig pantsättning, må ansökan
göras utan hinder av att nyss angivna tid ej förflutit.”

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1970

443

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar

Bestämmelserna i lagen bör uppenbarligen också gälla vid överlåtelse av
tomträtt. I det föreslagna tillägget bör därför efter orden ”fast egendom”
inskjutas ”eller tomträtt”. För fullständighetens skull bör vidare upptagas
en övergångsregel angående överlåtelse av vattenfallsrätt.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske

Visserligen kan 25 § lagen om rätt till fiske ej anses innehålla en klar
regel om jordbruksarrendators fiskerätt för det fall att arrendet ej omfattar
hela upplåtelsefastigheten. Någon tvekan torde emellertid inte behöva råda
om att han, om ej annat följer av avtalet, har rätt att jämte jordägaren
nyttja det till fastigheten hörande fisket då detta är samfällt för flera fastigheter,
samt att arrendatorn även i annat fall har rätt att fiska, då arrendestället
ligger vid vatten. Av skäl som arrendelagsutredningen anfört synes
det böra antagas, att rätt till del i upplåtelsefastighetens fiske även
eljest tillkommer arrendatorn, alltså oberoende av om fisket är samfällt
eller om arrendestället har strand. Med hänsyn till vad som nu sagts kan
det knappast anses påkallat med en lagändring för att klarhet skall erhållas
om att arrendatorn i princip har rätt att nyttja upplåtelsefastighetens fiske,
även om arrendet endast omfattar en del av fastigheten.

Den nu föreslagna ändringen har emellertid till syfte att jämväl reglera
omfattningen av den arrendatorn tillkommande fiskerätten. Vad som är
avsett att gälla i detta hänseende utgör onekligen en nyhet som kräver uttryckligt
lagstöd. Att på sätt som föreslagits låta markarealen, varmed torde
åsyftas arealen av icke vattentäckta områden, vara avgörande vid en uppdelning
mellan arrendatorn och jordägaren kan synas enkelt och praktiskt.
Den föreslagna regeln om vad som något oegentligt kallats delningsgrund
är emellertid enligt lagrådets mening alltför stel, och det finns anledning
befara att den ej sällan kommer att leda till otillfredsställande resultat.
Detta kan bl. a. bli fallet om fastigheten innehåller någon mera betydande
areal impediment. Regeln torde även i vissa situationer, t. ex. vid ändringar
i fastighetsindelningen, lätt kunna medföra tillämpningssvårigheter. Om en
lagregel i ämnet över huvud taget skall meddelas, bör den inrymma möjlighet
för den beslutande myndigheten att beakta omständigheterna i varje
särskilt fall och att på grundval av dessa göra en skälighetsbedömning.
Ett uttryckligt stadgande med sådan innebörd torde dock kunna undvaras
liksom ock särskilda regler om förfarandet i de säkerligen ganska sällsynta
situationer, då omfattningen av arrendatorns fiskerätt behöver närmare

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 445 år 1970

fixeras och parterna inte kan komma överens. Det kan tilläggas, att inte
heller en reglering av antytt slag medför en fullständig lösning av problemet
angående arrendatorns fiskerätt. Den situationen att arrendatorn endast
har rätt till husbehovsfiske berörs sålunda ej, och vid oenighet i sådant
fall om hur arrendatorn får nyttja fisket blir domstolsprövning enda möjligheten
att få till stånd ett bindande avgörande.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande lagförslag
får utgå.

Förslaget till lag om ändring i lagen om fiskearrenden

Under hänvisning till vad lagrådet i yttrandet den 20 februari 1970 anfört
i anslutning till 7: 5 JB vill lagrådet förorda att till 3 § fogas ett nytt stycke
av följande lydelse: ”Har fiskearrende upplåtits på längre tid än den i 7
kap. 5 § första stycket jordabalken föreskrivna längsta tiden för nyttjanderätts
bestånd, äger fjärde stycket nämnda paragraf motsvarande tillämpning.
”

Bestämmelserna i 5 § blir mera lättfattliga och kommer att i fråga om
dispositionen närmare ansluta sig till JB;s bestämmelser om förlängning av
arrendeavtal, om innehållet i de båda sista styckena får bilda ett första
stycke, som anger förutsättningarna för tillämpning av vad som stadgas i
det remitterade förslagets första och andra stycken. Det nya första stycket
kan få förslagsvis följande lydelse: ”Bestämmelserna nedan i denna paragraf
om förlängning av arrendeavtal gäller vid arrende för viss tid, utom
när arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad.
Förbehåll att arrenderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning
enligt nämnda bestämmelser gäller, om det godkänts av arrendenämnden.
”

Lagens 6 §, som enligt det remitterade förslaget inte skall undergå någon
ändring, motsvarar 2:3 NJL, som direkt gäller jordbruksarrende och till
följd av hänvisningar i 2: 71 och 2: 83 NJL även bostads- och anläggningsarrende.
Ehuru paragrafen till skillnad från 2: 3 NJL inte innehåller något
uttryckligt stadgande om att förbehåll av åsyftat slag är utan verkan, behöver
ingen tvekan råda om att paragrafen har denna innebörd. I nya JB har
emellertid förbudet mot förbehåll om rätt för fastighetsägaren att på andra
än i lagen särskilt angivna grunder återtaga arrendestället uppmjukats
så till vida att sådant förbehåll blir giltigt om det godkännes av arrendenämnden.
Detta gäller både jordbruks-, bostads- och anläggningsarrende
(9: 2, 10: 2, 11: 2). Några skäl för att just i fråga om fiskearrende bibehålla
den strängare regeln har inte anförts. Lagrådet ifrågasätter, om inte 6 § bör
få det ändrade innehållet, att förbehåll om rätt för fastighetens ägare att
i annat fall än som anges i lag återtaga fisket eller del därav före arrendetidens
utgång gäller endast om det godkänts av arrendenämnden.

445

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

På liknande sätt som i fråga om 6 § kan det finnas skäl att anpassa 10 §,
som innehåller vissa bestämmelser för det fall att arrendatorn dör, efter
vad som är avsett att i motsvarande hänseenden gälla vid arrende enligt den
nya balken. Sålunda kan ifrågasättas, om inte regeln i 10 § andra stycket
om rätt för arrendatoms efterlevande make att vid livstidsarrende inträda
som arrendator bör i likhet med 8: 6 nya balken vara tvingande mot fastighetsägaren
och om inte sista punkten i stycket alltså bör utgå. Vidare kan
det förtjäna övervägas att ej låta föreskriften i 10 § tredje stycket om giltigheten
av förbehåll som strider mot första stycket innefatta krav på arrendenämndens
godkännande. Genom en sådan ändring skulle nära överensstämmelse
vinnas med den i 9: 5 och 9: 31 tredje stycket nya balken
för jordbruksarrende föreslagna regleringen. Under alla förhållanden synes
10 § LFA böra i redaktionellt avseende ändras på det sättet att föreskriften i
tredje stycket överflyttas till första stycket.

I fråga om punkten 5 i övergångsbestämmelserna (jfr gällande lydelse av
5 § i lagen) hänvisas till vad lagrådet yttrat i anslutning till 36 d § andra
stycket JP. Hänvisningen till 8: 30 JB skall ändras att avse 8: 29.

Utöver de ändringar i det remitterade förslaget som förordats eller ifrågasatts
i det föregående synes åtskilliga redaktionella jämkningar önskvärda
för att så långt möjligt uppnå överensstämmelse med arrendebestämmelserna
i JB i deras lydelse enligt prop. 1970: 20.

Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen

Tredje stycket av 9 § i dess nuvarande lydelse avser inte blott det fallet
att lagfart meddelats, fastän ansökningen därom på grund av stadgandet
i andra stycket bort förklaras vilande, utan även det fallet att lagfarsansökningen
rätteligen skolat avslås därför att fånget redan var ogiltigt enligt
första stycket. Då någon saklig ändring i detta avseende inte torde vara
åsyftad, bör den föreslagna nya lydelsen av ifrågavarande stycke -— som i
fortsättningen kommer att utgöra paragrafens andra stycke — ändras så att
bestämmelsen får omfatta även det fallet att lagfart meddelats i strid med
20: 6 p. 8 JB. Till följd av den förskjutning av punktnumreringen i 20: 7
JB som skett i prop. 1970: 20 skall vidare hänvisningen till punkten 10 i
nämnda paragraf ändras att avse punkten 11.

Andra punkten i 12 § första stycket, vilken föreslås ändrad med hänsyn
till de nya panträttsreglerna, synes böra avfattas på samma sätt som lagrådet
förordat beträffande motsvarande bestämmelse i lagen (1916: 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag. En övergångsbestämmelse, motsvarande den som lagrådet
förordat i fråga om förslaget till ändringar i nämnda lag, synes även
vara erforderlig.

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förslaget till lag om ändring i förköpslagen

I 12 § andra stycket skall hänvisningen till 20: 7 p. 9 JB ändras att avse
20: 7 p. 10. Därjämte bör för tydlighetens skull inledningsorden ändras
till ”Har lagfart för köparen beviljats”.

Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

447

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
29 juni 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om införande av nya jordabalken,

2) lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet,

3) lag om befrielse från inteckningsansvar i fastighet som bildats av
samfälld mark,

4) lag om arrendenämnder och hyresnämnder,

5) lag om ändring i giftermålsbalken,

6) lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 (nr
406) om införande av nya giftermålsbalken,

7) lag om ändring i föräldrabalken,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i rättegångsbalken,

10) lag angående ändrad lydelse av 3 och 14 §§ förordningen den 4 mars
1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

11) lag om ändring i lagen (1886: 7) angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift,

12) lag om ändring i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt,

13) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 11 juni 1915 (nr 218)
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område,

14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr
156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag,

15) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

16) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

17) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar,

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 1£5 år 1970

18) lag om ändring i lagen (1927:79) om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

19) lag om ändring i lagen (1927: 85) om dödande av förkommen handling,

20) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314),

21) lag om ändring i lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar,

22) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

23) lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen den 18 april 1952
(nr 166) om häradsallmänningar,

24) lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 18 april 1952
(nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,

25) lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

26) lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. och 38 § 1 mom. uranlagen den
2 december 1960 (nr 679),

27) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965:290),

28) lag om ändring i förköpslagen (1967: 868),

29) lag om ändring i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol,

30) ändring i förslaget till fastighetsbildningslag,

31) lag om rätt till elektrisk kraft.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Inledning

I fråga om de delar av de remitterade förslagen som har samband med
exekution srätten gör lagrådet den reservationen att slutlig ståndpunkt inte
kan tas så länge ovisshet råder om vad de nya exekutionsrättsliga reglerna
kommer att innehålla. I det till lagrådet den 14 maj 1970 remitterade förslaget
till lagstiftning angående exekutiv försäljning av fast egendom har
jag behandlat frågan om sambandet mellan det förslaget, å ena, samt JB
och JP, å andra sidan. Innan lagrådet har yttrat sig över nämnda förslag
är jag inte beredd att ta slutlig ståndpunkt i frågan om vilka jämkningar
i förevarande förslag som behövs för en anpassning till den exekutionsrättsliga
lagstiftningen (jfr prop. 1970: 20 del A s. 393).

Förslaget till lag om införande av nya jordabalken

Med anledning av att bestämmelserna i det till lagrådet den 19 september
1969 remitterade förslaget till lag om rätt till elektrisk kraft har tagits
in i JB för att där bilda ett särskilt kapitel, 15 kap., bör som lagrådet påpekar
de övergångsbestämmelser som har fogats till nämnda lagförslag
arbetas in i JP. I fråga om utformningen och placeringen av bestämmel -

449

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

serna ansluter jag mig till lagrådets förslag. I förhållande till detta bör
dock vissa smärre jämkningar av formell natur vidtas.

De ändringar i övrigt i JB som i propositionen har vidtagits i förhållande
till det remitterade JB-förslaget bör, som lagrådet erinrar om, föranleda vissa
ändringar i förslaget till JP. Detta innebär bl. a. att i JP bör införas en bestämmelse
motsvarande regeln i 1: 4 andra stycket i det till lagrådet den 11
februari 1966 remitterade JB-förslaget om gräns, tillkommen genom överlåtelse
av jord (jfr prop. 1970: 20 del A s. 393). Bestämmelsen bör i JP placeras
närmast efter motsvarigheten till 15 § i det remitterade förslaget.

I 31 § JP föreskrivs att bl. a. 14 kap. JB om servitut inte äger tillämpning
i fråga om rättighet som har upplåtits före JB:s ikraftträdande, om ej annat
anges i de följande paragraferna. Enligt vad min företrädare uttalade
innebär i detta att servitutslagen alltjämt skall gälla i fråga om äldre servitut.
Eftersom FBL:s regler om ändring och upphävande av servitut förutsatts
skola gälla också i fråga om äldre servitut, borde emellertid motsvarande
bestämmelser i servitutslagen sättas ur kraft. Frågan härom avsågs
komma att regleras i övergångsbestämmelserna till FBL. I överensstämmelse
härmed har i 15 § första stycket i det den 15 augusti 1969 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen
(FBLP) tagits upp föreskrifter om att 4 § andra stycket samt 5—8 §§ servitutslagen
inte längre skall äga tillämpning. I ett andra stycke av 15 § har
föreskrivits en begränsning i rätten att träffa avtal om upphävande av vissa
skogsfångs- och betesservitut. Paragrafens tredje stycke innehåller en undantagsbestämmelse
om att mål om ändring eller upphörande av servitut
som är anhängigt hos domstol vid FBL:s ikraftträdande skall handläggas
och prövas enligt äldre bestämmelser.

I sitt yttrande den 24 oktober 1969 över FBLP uttalar lagrådet att den lösning
som valts i 15 § inte kan anses helt tillfredsställande från lagteknisk
synpunkt. Enligt lagrådets mening bör reglerna om i vilken utsträckning
servitutslagens bestämmelser skall äga fortsatt tillämpning placeras i den
lag som upphäver servitutslagen, alltså i JP. Lagrådet ifrågasätter vidare om
det är sakligt befogat att även i fortsättningen begränsa avtalsfriheten i fråga
om vissa skogsfångs- och betesservitut på sätt skett i 15 § andra stycket
FBLP. Att avstå från varje sådan begränsning synes stämma bäst överens
med den inställning till frågan om avveckling av skogsfångs- och betesservituten
som har kommit till uttryck i flera aktuella lagförslag.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att frågan om servitutslagens
fortsatta tillämpning bör i sin helhet regleras i JP. Som lagrådet anfört torde
någon motsvarighet till 15 § andra stycket FBLP inte böra tas upp i JP.
Bestämmelserna i första och tredje styckena av paragrafen synes kunna
föras samman till en undantagsregel. Denna bör placeras närmast efter
motsvarigheten till 37 § i det remitterade förslaget.

Utöver lagen (1920: 474) med vissa bestämmelser om registrering av elekt 15f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 145

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

riska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft bör i överensstämmelse
med vad lagrådet förordar uppräkningen i 2 § av författningar som skall
upphävas vid JB:s ikraftträdande utökas med lagen (1952: 95) om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län och lagen
(1962: 166) angående förbud mot sämjedelning av fast egendom. Lagrådet
förordar att också lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om förvärv
av område av fastighet skall upphävas i JP, såvitt lagen avser köp, byte och
gåva. Även i övriga delar bör enligt lagrådets mening 1968 års lag upphävas.
Lagtekniskt innebär lagrådets förslag att lagen upphävs bitvis: i JP samt i
övergångsbestämmelserna till lagen om förvärv i vissa fall av del av fastighet
och till ändringarna i GB och ÄB. Jag delar lagrådets uppfattning i sak. 1968
års lag bör således upphävas. Upphävandet bör dock inte ske på det sätt som
lagrådet förordar. I stället bör lagen upphävas i ett sammanhang genom en
särskild lag.

Lagrådet hemställer att i 3 § tilläggs en bestämmelse av innehåll att vad
som finns föreskrivet i lag eller annan författning om inskrivningsdomare
eller, såvitt angår ärenden som anges i 1 § i 1932 års inskrivningslag, om
rätten eller domaren skall gälla inskrivningsmyndighet enligt JB. Jag anser
inte att det finns något behov av ett sådant tillägg och kan därför inte
biträda förslaget.

Vad lagrådet anför om innebörden av 4 och 5 §§ ger inte anledning till någon
erinran från min sida. Jag godtar också i allt väsentligt lagrådets förslag
om paragrafernas avfattning.

Vid granskningen av 8 § förordar lagrådet att hänvisningen till 39 §
ersätts av de bestämmelser om företräde på grund av inskrivning för rätt
till avkomst eller annan förmån som hänvisningen avser. Jag delar lagrådets
uppfattning att övergångsregleringen därigenom vinner i överskådlighet.
Frånsett smärre jämkningar godtar jag också de övriga ändringsförslag
som lagrådet framför i anslutning till förevarande paragraf.

I fråga om 11 § förordar lagrådet en uppläggning som skiljer sig från
det remitterade förslagets. Den lagtekniska lösning som lagrådet sålunda
föreslår innebär en förenkling och jag har inte någon anledning att motsätta
mig förslaget.

Jag delar lagrådets uppfattning att 13 § kan utgå.

Vad som lagrådet förordar rörande utformningen av 14 § saknar jag
anledning att motsätta mig. Som framgår av vad jag har anfört vid 2 § biträder
jag lagrådets förslag att 1952 och 1962 års förbudslagar skall upphävas
vid JB:s ikraftträdande.

I fråga om 15 § föreslår lagrådet åtskilliga ändringar. I anslutning härtill
uttalar sig lagrådet om innebörden av bestämmelserna i paragrafen och
om tillämpningsfrågor. Gentemot dessa uttalanden har jag inte något att
invända. De ändringar som förordas hänger samman med vad som lagrådet
sålunda anför. Ändringsförslagen bör enligt min mening i allt väsentligt
godtas.

451

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Rörande innebörden och tillämpningen a v 16 § har lagrådet gjort vissa
uttalanden i sitt yttrande den 20 februari 1970 över förslaget till ändringar
i och tillägg till JB (prop. 1970: 20 del A s. 311). Vad lagrådet sålunda har
anfört ger inte anledning till erinran från min sida. Jag kan också godta den
av lagrådet där förordade jämkningen av paragrafens lydelse.

Lagrådet förordar en annan lagteknisk utformning av den reglering som
18 § innehåller. Jag godtar den föreslagna lösningen. I överensstämmelse
med vad som lagrådet förordar bör således 18 § utgå och lagen (1968: 579)
med vissa bestämmelser om förvärv av område upphävas i samband med
att JB träder i kraft. Detta har anmärkts vid 2 §. Vad som lagrådet i anslutning
till 17 och 18 §§ anför angående hemulsansvaret kan jag instämma
i.

I fråga om 20—23 §§ förordar lagrådet ett flertal ändringar både i sakligt
och i formellt hänseende. Enligt lagrådet bör bl. a. den ifrågavarande
regleringen inte inbegripa inteckning som sökts men ej beviljats före balkens
ikraftträdande. Vad som anförs till stöd härför ger mig inte anledning
att frångå det remitterade förslaget i denna del. Inte heller finner jag
anledning att ge 22 § första stycket annan lydelse än som upptagits i det
remitterade förslaget. Frånsett detta anser jag att vad som lagrådet föreslår
beträffande förevarande paragrafer bör beaktas. I fråga om 21 § vill jag
framhålla att motsvarande bestämmelse i propositionen får betydelse inte
bara vid tillämpningen av JB och JP utan också vid tillämpningen av samtliga
andra författningar som innehåller bestämmelser om pantbrev och vilandebevis.

Bestämmelserna i 24 § bör ges det utvidgade tillämpningsområde som lagrådet
förordar.

Jag delar lagrådets mening att uppsägning enligt 26 § bör förhindras i det
fallet att gäldenären visserligen inte inom sex månader efter anfordran ställer
säkerhet men gör det innan borgenären utövat sin uppsägningsrätt. Som
lagrådet påpekar bör inte heller borgenären kunna tvinga fram betalning
senare än fem år från JB:s ikraftträdande. Också vad lagrådet i övrigt föreslår
i fråga om paragrafen bör i allt väsentligt beaktas.

Jag har inte någon erinran mot att 27 §, på sätt lagrådet föreslår, förtydligas
genom att hänvisning görs till de bestämmelser i IF enligt vilka
gäldenären i vissa fall går fri från betalningsansvar. Frågan huruvida JP
bör uppta någon motsvarighet till 30 § IF har lagrådet inte kunnat ta slutlig
ställning till. Lagberedningens förslag till lag om exekutiv försäljning av
fast egendom (SOU 1968: 64) innehåller i 36 § tredje stycket en motsvarighet
till 30 § IF. Den sålunda föreslagna bestämmelsen har dock ett vidsträcktare
tillämpningsområde än den nuvarande (bet. s. 154). I det till
lagrådet remitterade förslaget till försäljningslag har den bestämmelse som
lagberedningen föreslår tagits upp med i sak oförändrat innehåll (45 § tredje
stycket i departementsförslaget). På grund härav behövs inte någon motsvarighet
till 30 § IF i JP.

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Jag kan godta lagrådets förslag att 29 a § kompletteras med en erinran
om lagen om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som bildats av
samfälld mark. Erinran avser givetvis inte bara den nya lagen utan också de
därtill hörande övergångsbestämmelserna.

Vad som lagrådet föreslår beträffande 30 § första stycket bör enligt min
mening beaktas. Ändringsförslaget innebär, att bestämmelsernas tillämpningsområde
utsträcks. Även vad som lagrådet anför i anslutning till paragrafens
andra stycke bör beaktas.

I fråga om 31 a §, som innehåller bestämmelser om äldre upplåtelser av
andel i samfällt strömfall, förordar lagrådet bl. a. en annan konstruktion av
det sakrättsliga skyddet än den på vilken det remitterade förslaget grundas.
Sakligt sett är skillnaden att det enligt lagrådets förslag blir uttryckligen
fastslaget att den upplåtna rättigheten får verkan i enlighet med sitt innehåll.
Har t. ex. upplåtelsen skett i servitutsform, skall den således anses som
servitut, vilket får betydelse framför allt vid tillämpning av 2:5 VL. Jag
anser att lagrådets förslag innebär en beaktansvärd vinning och godtar
därför detta. Lagrådets förslag till omformulering av paragrafen i övrigt
är klargörande och bör godtas.

Den redaktionella jämkning av 33 § första punkten som lagrådet förordar
är jag, frånsett hänvisningen till JB, inte beredd att godta.

Mot de övergångsbestämmelser rörande arrende och hyra som har tagits
upp i 34—36 d §§ har lagrådet inte någon erinran av mera principiell natur.
De förslag till ändringar som lagrådet lägger fram avser närmast detaljfrågor.

I redaktionellt avseende förordar lagrådet att övergångsfrågorna regleras
särskilt för arrende och särskilt för hyra. Jag instämmer i att bestämmelserna
därigenom blir mera överskådliga och förordar att lagrådets förslag
följs.

Genom beslut den 14 maj 1970 har till lagrådet remitterats förslag till förmånsrättslag
m. m. innefattande bl. a. förslag om infogande av ytterligare en
paragraf i JP. Förslaget är en följd av att bestämmelserna i JB om verkningarna
på arrende- och hyresavtal av nyttjanderättshavarens konkurs
föreslås ändrade. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Proposition
med förslag till förmånsrättslag in. m. har beslutats förut denna dag. Den
ytterligare paragrafen i JP bör nu infogas på sin plats. Med hänsyn till att
arrende- och hyresbestämmelserna som nyss anfördes bör skiljas åt bör
paragrafen delas upp i två lagrum.

Lagrådet diskuterar i anslutning till 34 § frågan i vad mån automatisk förlängning
av arrende- eller hyresavtal på grund av lag skall anses ge upphov
till en ny upplåtelse eller ej. Enligt min mening torde en sådan förlängning
som sker med stöd av äldre lag få anses innebära att en helt ny upplåtelse
har kommit till stånd. Det bör anmärkas att JB intar den motsatta ståndpunkten
(jfr 7: 7). Bestämmelserna härom blir dock inte tillämpliga förrän

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

avtalet på grund av bestämmelserna i JP kommit att föras in under nya
balken. Ett exempel får åskådliggöra vad jag har sagt nu. Antag att ett avtal
om jordbruksarrende som inte är socialt har träffats den 1 oktober 1959
för femton år och att avtalet inte innehåller något förbehåll om uppsägning.
Avtalet är sådant att 36 § andra stycket JP är tillämpligt på det. På
grund av 36 § tredje stycket gäller bestämmelserna i 9: 3 JB om automatisk
förlängning. Sker inte uppsägning senast ett år före arrendetidens utgång,
skall arrendeförhållandet alltså fortfara. Nytt avtal skall i sådant fall
anses ha träffats för en ny arrendeperiod om fem år och JB är därmed i
sin helhet tillämplig på upplåtelsen. Om uppsägning inte heller görs till den
nya periodens utgång, sker en förlängning av avtalet. På grund av 7: 7 andra
stycket JB medför detta inte att ny upplåtelse kommer till stånd. Skulle
däremot det ursprungliga avtalet sägas upp i rätt tid, blir reglerna i 9: 7—13
JB om rätt till förlängning tillämpliga. Detta följer av 36 § andra stycket JP.
Om förlängning medges i detta fall, är förlängningen, liksom enligt gällande
rätt, inte att uppfatta som ett nytt avtal (jfr prop. 1968: 19 s. 112 och prop.
1968:91 bihangAs. 228).

Jag vill inte motsätta mig lagrådets förslag att 12: 1 JB utesluts ur uppräkningen
i 35 § första stycket av bestämmelser i bl. a. 12 kap. som omedelbart
skall tillämpas på äldre hyresavtal.

Lagrådet förordar i anslutning till 36 § andra stycket ett tillägg av innehåll
att arrendenämnden skall under närmare angivna förutsättningar kunna
förklara att arrenderätten enligt ett äldre avtal inte skall vara förenad
med rätt till förlängning. För detta förslag anför lagrådet goda skäl och
jag ansluter mig till det. Den föreslagna processuella bestämmelsen att arrendenämndens
beslut i sådant dispensärende inte får klandras bör dock
tas upp i övergångsbestämmelserna till lagen om arrendenämnder och hyresnämnder,
där övriga förfaranderegler för nu åsyftade dispensärenden
meddelas.

I detta sammanhang vill jag något beröra frågan om förhållandet mellan
första och andra styckena i 36 §. Det remitterade förslaget har utformats
med utgångspunkt i att övergångsregleringen beträffande sådana arrenden,
på vilka de sociala arrendebestämmelserna är eller, om inte dispens från
dem lämnats, skulle ha varit tillämpliga, uteslutande sker genom paragrafens
första stycke. Om i visst fall dispens har meddelats från tillämpningen av
reglerna om optionsrätt (jfr 2: 68 första stycket NJL och 4 § första stycket
kommunala arrendelagen), gäller alltså inte bestämmelserna i 36 § andra
stycket, även om förutsättningarna därför eljest skulle vara för handen. Lagtexten
bör förtydligas så att detta framgår klart.

Vad som lagrådet anför i anslutning till 36 d § ger inte anledning till
erinran från min sida. Inte heller jag anser att paragrafens formulering behöver
föranleda något missförstånd i det avseende lagrådet berör.

Jag biträder lagrådets förslag att i JP tas upp bestämmelser om att nya

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

balkens regler i sin helhet skall vara tillämpliga på hyresavtal som efter balkens
ikraftträdande förlängs enligt 3: 45—53 NJL och om att 12 kap. nya
balken fr. o. m. den 1 januari 1974 skall tillämpas på äldre hyresavtal som
då alltjämt gäller. Jag instämmer också i att JP bör innehålla en bestämmelse
motsvarande den år 1969 införda punkt 9 i övergångsbestämmelserna
till 1968 års hyreslagsstiftning.

Vid 37 § hemställer lagrådet att hänvisningen till 13: 7 JB utvidgas så att
lagrummet i fråga om rättighet i eller till förmån för tomträtt kommer
att avse också de äldsta formerna av tomträtt. Jag biträder vad som lagrådet
sålunda förordar. Även vad lagrådet anför i övrigt i anslutning till paragrafen
bör beaktas.

Jag delar lagrådets uppfattning att bestämmelsen i 38 § första stycket
sista punkten om anteckning i fastighetsboken av lagfart i visst fall bör
flyttas för att ingå bland övergångsbestämmelserna till 20 kap. JB. Paragrafen
bör, frånsett smärre jämkningar av formell natur, även i övrigt ges den
utformning som lagrådet förordar.

Av vad som jag tidigare har anfört framgår att jag biträder lagrådets förslag
till utformning av 8 och 11 §§. Som en följd härav bör, likaledes i överenstämmelse
med lagrådets förslag, 39 § tredje stycket utgå.

Jag ansluter mig helt till vad lagrådet uttalar om innebörden av 40 §
första stycket. Bestämmelsen bör förtydligas i enlighet med vad lagrådet
förordar. Beträffande utformningen av paragrafens andra stycke anser jag
mig dock inte böra godta lagrådets förslag.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att 41 § kan utgå.

Lagrådet berör i anslutning till 43 § frågan om förhållandet mellan 7 § i
1932 års lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet och 19: 17
JB. För den händelse båda lagrummen i ett visst fall skulle vara tillämpliga,
bör enligt min mening balkens regler vinna tillämpning framför 1932 års
lag. Med hänsyn till att sådana fall, då de båda bestämmelserna konkurrerar,
kan antas bli sällsynta och regleringen i 1932 års lag, som utöver de nu
åsyftade fallen har ett annat tillämpningsområde än 19: 17 JB, bör bibehållas
anser jag det inte vara påkallat att föreslå någon ändring av 7 § i 1932
års lag.

Vad lagrådet uttalar i anslutning till 44 § om skyldighet att söka inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt och den därmed sammanhängande övergångsregleringen
ger inte anledning till erinran från min sida. Övergångsbestämmelserna
i denna del bör förtydligas i överensstämmelse med vad
lagrådet förordar. Jag biträder också lagrådets förslag att en särskild bestämmelse
meddelas om den fortsatta behandlingen av lagfartsansökan varom
kungörelse har utfärdats enligt 10 § andra stycket LF. Bestämmelsen
kan lämpligen utformas så som lagrådet föreslår.

Enligt lagrådet råder i det remitterade förslaget viss oklarhet i fråga om
förutsättningarna för att inteckning skall beviljas, när ansökan bygger på

455

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

bestämmelserna i IF men görs eller fullföljs efter JB:s ikraftträdande. Jag
kan visserligen inte dela denna uppfattning men vill ändå inte motsätta mig
att bestämmelserna härom, som har tagits upp i 45 §, ges den utformning
som lagrådet föreslår.

Slutbestämmelsen i 47 § bör utgå med hänsyn till att befogenhet att utfärda
sådana administrativa föreskrifter som avses i paragrafen tillkommer
Kungl. Maj :t utan att en särskild regel därom tas upp i lagen.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

I anslutning till 6: 4 förordar lagrådet, att kravet på bevittning av makes
skriftliga samtycke till överlåtelse av fast egendom eller tomträtt slopas.
Reglerna om makars inbördes ekonomiska förhållande är f. n. under översyn.
I avvaktan på resultatet av denna vill jag inte föreslå någon ändring på
denna punkt av vad som gäller nu. Med anledning av lagrådets hänvisning
till den föreslagna ändringen av 19: 13 ÄB vill jag i detta sammanhang erinra
om att de båda fallen inte torde vara alldeles lika.

Vad som lagrådet anför om övergångsbestämmelserna bör beaktas. Angående
formen för upphävande av 1968 års arealförvärvslag får jag hänvisa
till vad jag anfört vid 2 § JP.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Lagrådet förordar att 15:15 första stycket får omfatta även rätt till elektrisk
kraft. Detta stämmer överens med den ståndpunkt lagberedningen infog
men inte med gällande rätt (jfr lagberedningens förslag till jordabalk
m. m. del III, SOU 1960:26, s. 104). För egen del har jag inte något att
erinra mot att den förordade ändringen genomförs. Däremot finner jag inte
anledning att föreslå någon ändrad lydelse av andra punkten i samma
stycke.

Jag delar inte lagrådets uppfattning att 15:15 tredje stycket bör utgå.

Förslaget till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet

Jag kan inte biträda lagrådets förslag att låta 3 §, som har en direkt motsvarighet
i gällande lag, utgå. Inte heller kan jag dela lagrådets i andra
hand uttalade mening om behovet av att bestämmelsen förtydligas.

Däremot bör vad lagrådet förordar i fråga om övergångsbestämmelserna
beaktas. Angående formen för upphävande av 1968 års arealförvärvslag
får jag hänvisa till vad jag anfört vid JP.

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § om avtal ocli
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Vad som lagrådet anför om vissa övergångsfrågor ger inte anledning till
någon erinran från min sida.

Förslaget till ändring i förslaget till fastighetsbildningslag

Lagrådet förordar i anslutning till 10:2 en återgång till ett tidigare förslag,
som innebär bl. a. att medgivande till avstyckningen skall fordras även
av ägare av fastighet som jämte den aktuella stamfastigheten svarar för
den gemensamma inteckningen. Vad lagrådet sålunda föreslår vill jag inte
motsätta mig.

Lagrådet anmärker att också andra bestämmelser i FBL än de som föreslagits
ändrade i lagrådsremissen år 1969 bör anpassas efter JB-propositionen.
Det är min avsikt att ta upp dessa frågor i samband med att jag lägger
fram förslag till följ dlagstiftning till FBL.

Förslaget till lag om hefrielse från inteckningsansvar i fastighet
som bildats av samfälld mark

Lagrådet förordar att lagen begränsas på så sätt att den görs tillämplig
endast om den samfällda mark som berördes av avsöndringen eller avstyckningen
hörde till fastigheter med i övrigt skilda ägor. För detta förslag anför
enligt min mening lagrådet goda skäl och jag vill inte motsätta mig det. Jag
vill inte heller motsätta mig lagrådets förslag i vad gäller bestämningen av
den krets av rättsägare som skall kunna göra anmälan om förnyelse.

Förslaget till lag om arrendenämnder och hyresnämnder

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att ärenden enligt 9: 18 eller
9:21 i JB hänförs till sådana tvister som arrendenämnd enligt 1 § första
stycket 2 har att ta upp.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling

Angående innebörden av bestämmelsen i 13 § första stycket andra punkten
om dödande av inteckning, när det kan antas att pantbrev inte utgör
pant för fordran, kan följande anmärkas. Huvudregeln om dödande av in -

457

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

teckning återfinns i första stycket första punkten. Andra punkten skall ses
som ett undantag från föreskriften att det skall ha gått minst tio år från
det pantbrevet blivit företett i inteckningsärende. Även för tillämpning av
andra punkten krävs således bl. a. att man inte vet var pantbrevet finns.
Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. Ett uttryck för detta är den
använda lokutionen ”kan det antagas att”. Beviskravet hänför sig till sökandens
uppgifter om de omständigheter under vilka pantbrevet tillkommit eller
kommit ur hans besittning. Frågan huruvida de omständigheter som åberopas
av sökanden är sådana att giltig pantsättning är utesluten får bedömas
med ledning av JB:s regler. Vid denna bedömning finns det inte något utrymme
för en sannolikhetsberäkning. Mot bakgrund av vad som sagts nu
har jag inte någon erinran mot att bestämmelsen i 13 § första stycket andra
punkten preciseras.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske

Vad som lagrådet anför till stöd för att lagförslaget skall utgå ger mig
inte anledning att frånfalla det remitterade förslaget. Däremot delar jag lagrådets
uppfattning att bestämmelsen rörande omfattningen av den fiskerätt
som tillkommer arrendatorn bör inrymma möjlighet för den beslutande
myndigheten att göra en skälighetsbedömning. Enligt min mening bör detta
komma till uttryck i lagtexten.

Vad som lagrådet anför om förhållandet mellan de nu ifrågavarande reglerna
och bestämmelserna om husbehovsfiske i JP föranleder inte någon
erinran från min sida.

Förslaget till ändring i lagen om fiskearrenden

Vad som lagrådet förordar om utformningen av 5 § kan jag inte biträda.

Däremot delar jag lagrådets uppfattning att förbudet i 6 § mot förbehåll
om rätt för fastighetsägaren att på andra grunder än som anges särskilt i
lagen återta fisket bör mildras. Som lagrådet föreslår bör bestämmelsen i
formellt hänseende utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelser
i JB.

Jag biträder också lagrådets förslag att i fråga om avtalsfrihet och dispensmöjlighet
anpassa 10 § efter motsvarande bestämmelser i JB.

Genom beslut den 14 maj 1970 har till lagrådet remitterats förslag till förmånsrättslag
m. m. innefattande bl. a. förslag till ändrad lydelse a v 14 §
och övergångsbestämmelserna i förslaget till ändring i lagen om fiskearrenden.
Lagrådet har lämnat det remitterade förslaget utan erinran. Proposition
med förslag till förmånsrättslag m. m. har, som nyss nämnts, beslutats

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

förut denna dag. Den föreslagna ändrade lydelsen av 14 § och av övergångsbestämmelserna
bör nu inarbetas i lagtexten.

Tredje punkten i övergångsbestämmelserna har i sak anpassats närmare
till motsvarande bestämmelse i JP.

I övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagtekniskt hänseende,
kunna godta de ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare redaktionella
ändringar bör dessutom vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga

1) lag om införande av nga jordabalken,

2) lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet,

3) lag om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som bildats av
samfälld mark,

4) lag om arrendenämnder och hyresnämnder,

5) lag om ändring i giftermålsbalken,

6) lag om ändring i föräldrabalken,

7) lag om ändring i ärvdabalken,

8) lag om ändring i rättegångsbalken,

9) lag om ändring i förordningen (1862:10) om tioårig preskription och
om kallelse å okända borgenärer,

10) lag om ändring i lagen (1886:7) angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift,

11) lag om ändring i lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt,

12) lag om ändring i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område,

13) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

14) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation.

15) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

16) lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar,

17) lag om ändring i lagen (1927: 79) om inteckningshavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,

18) lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling,

19) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

20) lag om ändring i lagen (1946: 805) med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar,

21) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

22) lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 459

23) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna,

24) lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),

27) lag om ändring i förköpslagen (1967: 868),

28) lag om ändring i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol,

29) lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: ),

30) lag om upphävande av lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser om
förvärv av område av fastighet.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Översikt över motsvarigheter i propositionen till det remitterade förslaget
till lag om införande av nya jordabalken

Det remitterade förslaget1	Propositionen	Det remitterade förslaget1	Propositionen
1 §	1 §	27 §	29 §
2 f	2 §	28 §	30 §
3 §	3 §	29 §	32 §
4 §	4 §	29a §2	33 §
5 § st. 1 och 2	5 § st. 1 och 2	30 §	31 §
st. 32	st. 3	31 §	34 §
6 §	6 §	31a §2	35 §
7 §	7 §	32 §	36 §
8 § st. 1 och 2	8 § st. 1 och 2	33 §	37 §
st. 3 p. I2	st. 5	34 §2	39 och 48 §§
p. 22	st. 3	35 f	38 § st. 1—3 och 47 § st.l
Saf	9 §	36 § st. I2	40 §
9 §	10 §	st. 22	41 § st. 1
10 §	11 §	st. 3 och 42	42 §
11 §	12 §	36a f	43 §
12 §	13 §	36b §2	44 §
13 §	—	36c §2	45 §
14 §	15 §	36d §2	46 och 50 §§
15 §	16 §	37 §	52 §
16 §	18 §	38 §	55 § och 60 § st. 3
17 § st. 1	20 §	39 § st. 1 och 2	56 §
st. 2	21 §	st. 3
18 §	—	40 §	57 §
19 §	22 §	41 §	—
20 §	—	42 §	58 §
21 §	23 §	43 §	59 §
22 §	24 §	44 §	60 § st. 1 och 4 (delvis)
23 §	25 § st. 2	45 §	61 §
24 §	26 §	46 §	62 §
25 §	27 §	47 §
26 §	28 §

1 Med det remitterade förslaget avses det förslag som remitterats senast till lagrådet. Om inte
annat anges i det följande har förslaget remitterats år 1968.

2 Rem. år 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

461

Översikt över motsvarigheter till propositionen i det remitterade förslaget
till lag om införande av nya jordabalken

Propositionen	Det remitterade förslaget1	Propositionen	Det remitterade förslaget1
1 §	1 §	33 §	29a §2
2 §	2 §2	34 §	31 §2
3 §	3 i	35 §	31a §2
4 §	4 §	36 §	32 §
5 § st. 1 och 2	5 § st. 1 och 2	37 §	33 §
st. 3	st. 32	38 § st. 1 — 3	35 §2 (delvis)
6 §	6 §	st. 4	—
7 §	7 §	39 §	34 §2 (delvis)
8 § st. loch 2	8 § st. 1 och 2	40 §	36 § st. I2
st. 3	st. 3 p. 22	41 § st. 1	36 § st. 2a
st. 4	—	st. 2	—
st. 5	st. 3 p. I2	42 §	36 § st. 3 och 42
9 §	8a §2	43 §	36a §2
10 §	9 §	44 §	36b §2
11 §	10 §	45 §	36c §2
12 §	11 §	46 §	36d f (delvis)
13 §	12 §	47 § st. 1	35 § st. I2 (delvis)
14 §3	—	st. 2	—
15 §	14 §	48 §	34 §2 (delvis)
16 §	15 §	49 §	—
17 §4 * 6	—	50 §	36d §2 (delvis)
18 §	16 §	51 §	—
19 §	—	52 §	37 §
20 §	17 § st. 1	53 f	—
21 §	st. 2	54 §•	—
22 §	19 §	55 §	38 § (delvis)
23 §	21 §	56 §	39 § st. 1 och 2
24 §	22 §	57 §	40 §
25 § st. 1	—	58 §	42 §
st. 2	23 §	59 §	43 §
26 §	24 §	60 § st. 1	44 § (delvis)
27 §	25 §	st. 2	—
28 §	26 §	st. 3	38 § st. 1 sista p.
29 §	27 §	st. 4	44 § (delvis)
30 §	28 §	61 §	45 §
31 §	30 §	62 §	46 §
32 §	29 §

1 Se not 1 på föregående sida.

2 Rera. år 1969.

3 Jfr. p. 2 i övergångsbestämmelserna till det år 1969 remitterade förslaget till lag om rätt till
elektrisk kraft.

4 Jfr. 1 kap. 4 § andra stycket i det år 1966 remitterade JB-förslaget.

6 Jfr 15 § i det remitterade förslaget till lag om införande av FBL.

6 Jfr. p. 4 i övergångsbestämmelserna till det år 1969 remitterade förslaget till lag om rätt till
elektrisk kraft.

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1970

Inueliållsf ö inteckning

Fr oposition till riksdagen den 29 juni 1970

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 2

Lagförslag:

1. lag om införande av nya jordabalken........................ 4

2. lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet.................. 17

3. lag om upphörande av inteckningsansvar i fastighet som bildats av

samfälld mark............................................ 17

4. lag om arrendenämnder och hyresnämnder.................... 18

5. lag om ändring i giftermålsbalken.......................... 25

6. lag om ändring i föräldrabalken............................ 27

7. lag om ändring i ärvdabalken .............................. 30

8. lag om ändring i rättegångsbalken.......................... 33

9. lag om ändring i förordningen (1862: 10) om tioårig preskription

och om kallelse å okända borgenärer........................ 34

10. lag om ändring i lagen (1886: 7) angående ansvarighet för skada

i följd av järnvägs drift.................................... 35

11. lag om ändring i lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt...... 36

12. lag om ändring i lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område....................... 37

13. lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag 38

14. lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation.......... 39

15. lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)...................... 45

16. lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar
............................................... 51

17. lag om ändring i lagen (1927:79) om inteckningshavares rätt

till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal
................................................ 52

18. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen

handling ................................................. 56

19. lag om ändring i gruvlagen (1938: 314) ...................... 60

20. lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser

angående vittne vid vissa rättshandlingar.................... 64

21. lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.......... 65

22. lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar .... 65

23. lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna.......................................... 66

24. lag om ändring i lagen (1957: 390) om fiskearrenden.......... 67

25. lag om ändring i uranlagen (1960: 679) ...................... 74

26. lag om ändring i jordförvärvslagen (1965:290) .............. 76

27. lag om ändring i förköpslagen (1967:868) .................. 77

28. lag om ändring i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol...... 79

29. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: ).......... 80

30. lag om upphävande av lagen (1968: 579) med vissa bestämmelser

om förvärv av område av fastighet.......................... 81

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

463

Remiss till lagrådet den 29 november 1968

Inledning ...................................................... 82

Motivering till lagförslagen ...................................... 83

1. Förslaget till lag om införande av nya jordabalken............ 83

Allmän motivering........................................ 83

Lagberedningen......................................... 83

Jordabalksutredningen .................................. 85

Departementschefen .................................... 88

Motivering i övrigt till förslaget............................ 94

Allmänna övergångsbestämmelser ........................ 94

1 §................................................. 94

2 §................................................. 94

3 §................................................. 97

4 §................................................. 99

5 §................................................. 101

6 §................................................. 104

7 §................................................. 106

8 §................................................. 107

9 §................................................. 109

10 §................................................. 113

11 §................................................. 115

12 §................................................. 116

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 1—3 kap.
nya jordabalken...................................... 117

13 §................................................. 117

14 §................................................. 117

15 §................................................. 117

16 §................................................. 120

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 4 kap.
nya jordabalken...................................... 124

17 §................................................. 124

18 §................................................. 125

Särskild övergångsbestämmelse med avseende på 5 kap. nya
jordabalken.......................................... 127

19 §................................................. 127

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 6 kap.
nya jordabalken...................................... 128

20 §................................................. 128

21 §................................................. 128

22 §................................................. 129

23 §................................................. 132

24 §................................................. 132

25 §................................................. 134

26 §................................................. 135

27 §................................................. 135

28 §................................................. 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

29 §................................................. 136

30 §................................................. 136

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 7—15 kap.
nya jordabalken...................................... 137

31 §.................................................137

32 §................................................. 137

33 §................................................. 138

37 §................................................. 139

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 16—18 kap.
nya jordabalken...................................... 140

38 §................................................. 140

39 §................................................. 141

40 §................................................. 144

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 19—23 kap.
nya jordabalken...................................... 145

41 §................................................. 145

42 §................................................. 145

43 §................................................. 146

44 §................................................. 147

45 §................................................. 148

46 §................................................. 148

Slutbestämmelse........................................ 149

47 §................................................. 149

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken.............. 150

införande av nya giftermålsbalken........................ 155

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen om

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken................ 156

Förslaget angående ändrad lydelse av 2 § lagen om vård av omyndigs
värdehandlingar.................................... 159

Förslaget till ändring i ärvdabalken.......................... 159

Förslaget till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet...... 165

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag............................ 166

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen

om häradsallmänningar.................................. 166

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen

om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.............. 167

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen.................... 168

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område .... 169
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 14 §§ förordningen
om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer
................................................ 171

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 5 § rättegångsbalken
..................................................... 172

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen............ 172

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen.................... 174

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. och 38 § 1
mom. uranlagen ........................................ 175

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 465

Hemställan .................................................... 175

Bilagor:

1. Lagberedningens förslag till lag om införande av nya jordabalken 177

2. Jordabalksutredningens förslag till lag om införande av nya jor dabalken

.............................................. 191

3. Det remitterade förslaget.................................. 202

Remiss till lagrådet den 19 september 1969

1. Inledning ................................................ 244

2. Särskilda övergångsbestämmelser med avseende på 8—12 kap.

nya jordabalken........................................ 246

3. Inskrivningsärenden rörande järnväg m. m................... 251

Inledning ............................................ 251

Tillkomsten av järnvägsförordningen................... 251

Innehållet i järnvägsförordningen ...................... 251

Tillämpningen av järnvägsförordningen................. 255

Promemorian ........................................ 256

Remissyttrandena..................................... 258

Departementschefen................................... 259

4. Inteckningsansvaret vid avstyckning från samfälld mark...... 262

Allmänna synpunkter................................... 262

Inledning ............................................ 262

Gällande rätt......................................... 262

Lagberedningens förslag till ny jordabalk................ 264

Jordabalksutredningens förslag till ny jordabalk......... 265

Det remitterade jordabalksförslaget .................... 267

Den nya fastighetsbildningslagen........................ 268

Promemorian......................................... 270

Remissyttrandena..................................... 277

Departementschefen................................... 282

Ändringarna i förslaget till lag om införande av nya jordabalken
................................................. 286

Promemorian ........................................ 286

Remissyttrandena..................................... 287

Departementschefen................................... 287

Ändringarna i förslaget till fastighetsbildningslag.......... 287

Promemorian ........................................ 287

Remissyttrandena..................................... 289

Departementschefen................................... 290

Förslaget till lag om befrielse från inteckningsansvar i fastighet
som bildats av samfälld mark...................... 292

5. Förslaget till lag om rätt till elektrisk kraft.................. 295

Allmänna synpunkter................................... 295

Gällande rätt......................................... 295

Lagberedningens förslag till ny jordabalk och remissyttrandena
över det....................................... 296

466 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Det remitterade j ordabalksförslaget..................... 298

Eldistributionsutredningens förslag och remissyttrandena

över det........................................... 298

Framställning av Svenska Bankföreningen............... 300

Departementschefen .................................. 302

Specialmotivering....................................... 305

6. Förslaget till lag om arrendenämnder och hyresnämnder...... 307

7. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.............. 312

8. Förslaget till ändring i samäganderättslagen.................. 313

9. Förslaget till lag om ändring i lagen om inteckningshavares rätt

till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal
........................................... 315

10. Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen

handling............................................... 318

11. Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser

angående vittne vid vissa rättshandlingar.................. 323

12. Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske.......... 324

13. Förslaget till lag om ändring i lagen om fiskearrenden........ 326

14. Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen.............. 333

15. Förslaget till lag om ändring i förköpslagen.................. 334

16. Förslaget till lag om ändring i lagen om fastighetsdomstol .... 337

17. Sakrättsligt skydd för äldre upplåtelser i andel av samfällt

strömfall............................................... 338

Inledning ............................................ 338

Lagberedningens förslag .............................. 339

Remissyttrandena över lagberedningens förslag.......... 341

Jordabalksutredningens förslag......................... 341

Remissyttrandena över jordabalksutredningens förslag .... 342
Departementschefen .................................. 342

18. Hemställan .............................................. 344

Bilagor:

1. Det remitterade förslaget.............................. 345

2. Promemorieförslagen Ju 1968: 20 och 21................ 387

Lagrådets utlåtande den 1 juni 1970

Inledning ...................................................... 392

Förslaget till lag om införande av nya jordabalken.................. 394

2 §................................................. 396

3 §................................................. 396

4 §................................................. 397

5 §................................................. 397

8 §................................................. 399

8 a §............................................... 400

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970 467

11 §................................................. 400

13 §................................................. 401

14 §................................................. 402

15 §................................................. 402

16 §................................................. 405

17—18 §§............................................ 405

19 §................................................. 407

20—23 §§............................................ 408

24 §................................................. 411

25 §................................................. 412

26 §................................................. 412

27 §................................................. 413

28 §................................................. 413

29 §................................................. 414

29 a §............................................... 414

30 §................................................. 414

31 §................................................. 415

31 a §............................................... 416

32 §................................................. 417

33 §................................................. 417

34—36 d §§.......................................... 418

37 §................................................. 422

38 §................................................. 423

39 §................................................. 425

40 §................................................. 426

41 §................................................. 426

42 §................................................. 427

43 §................................................. 428

44 §................................................. 429

45 §................................................. 430

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken.................. 431

Förslaget till ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen om införande av
nya giftermålsbalken........................................ 432

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.................... 432

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken...................... 432

Förslaget till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet.......... 433

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag...................................... 434

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen om
häradsallmänningar ........................................ 435

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.................... 435

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen...................... 435

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område .......... 436

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen................ 437

468 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1970

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen........................ 437

Förslaget till lag om ändring i uranlagen........................ 437

Förslaget till ändring i förslaget till fastighetsbildningslag.......... 437

Förslaget till lag om befrielse från inteckning i fastighet som bildats
av samfälld mark........................................... 438

Förslaget till lag om rätt till elektrisk kraft...................... 440

Förslaget till lag om arrende och hyresnämnder.................. 440

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling
....................................................... 442

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar........................ 443

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske.............. 443

Förslaget till lag om ändring i lagen om fiskearrenden............ 444

Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen.................. 445

Förslaget till ändring i förköpslagen............................ 446

Övriga lagförslag.............................................. 446

Utdrag av protokollet över justitieärenden den 29 juni 1970

Inledning ...................................................... 448

Förslaget till lag om införande av nya jordabalken.................. 448

2 §................................................. 449

3 §................................................. 450

4 och 5 §§.......................................... 450

8 §................................................. 450

It §................................................. 450

13 §................................................. 450

14 §................................................. 450

15 §................................................. 450

16 §................................................. 451

18 §................................................. 451

20—23 §§............................................ 451

24 §................................................. 451

26 §................................................. 451

27 §................................................. 451

29 a §............................................... 452

30 §................................................. 452

31 a §............................................... 452

34—36 d §§.......................................... 452

37 §................................................. 454

38 §................................................. 454

39 §................................................. 454

40 §................................................. 454

41 §................................................. 454

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1970 469

43 §................................................. 454

44 §................................................. 454

45 §................................................. 454

47 §................................................. 455

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken.................. 455

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.................... 455

Förslaget till lag om förvärv i vissa fall av del av fastighet.......... 455

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.......... 456

Förslaget till lag om ändring i förslaget till fastighetsbildningslag .... 456

Förslaget till lag om befrielse från inteckningsansvar i fastighet som
bildats av samfälld mark.................................... 456

Förslaget till lag om arrendenämnder och hyresnämnder.......... 456

Förslag till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling
....................................................... 456

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske.............. 457

Förslaget till ändring i lagen om fiskearrenden.................. 457

Hemställan m. m.............................................. 458

Översikt över motsvarigheter i propositionen till det remitterade förslaget
till lag om införande av nya jordabalken...................... 460

Översikt över motsvarigheter till propositionen i det remitterade förslaget
till lag om införande av nya jordabalken...................... 461

MARCUS BOKT?,. STHLM 1970 7003 72