Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960 (Proposition 1960:145)

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; given Stockholms
slott den 1 april 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås polislagen ändrad så att, efter medgivande av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer, annan personal än
polispersonal skall kunna användas såsom vaktpersonal i polisarrest samt
för sådana förpassningar av fångar, sinnessjuka, alkoholister m. fl. som det
åligger polismyndighet att ombesörja.

Lagändringen avses skola träda i kraft den 1 juli 1960.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i
riket1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Vad i----—---särskilt fall.

Konungen må jämväl för visst polisdistrikt
medgiva att särskilda med
trafikövervakning sammanhängande
uppgifter av enklare beskaffenhet
ombesörjas i annan ordning än i
denna lag sägs.

Konungen må för visst polisdistrikt
medgiva att bevakning i polisarrest
och förpassningar samt sådana
särskilda med trafikövervakning
sammanhängande uppgifter,
som äro av enklare beskaffenhet,
ombesörjas i annan ordning än i
denna lag sägs. Såvitt avser bevakning
i polisarrest och förpassningar
må medgivande som nu sagts lämnas
jämväl av myndighet som Konungen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

1 Senaste lydelse, se SFS 1957:258.

Kiingl. Maj:ts proposition nr lt5 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 april 1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om bestridandet
av vissa i polisverksamheten ingående uppgifter samt anför härom följande.

Sedan överståthållarämbetet i skrivelse den 2 oktober 1958 hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om sådan ändring i polislagstiftningen och
andra författningar, att på polismyndighet ankommande förpassningsgöromål
kan ombesörjas i annan ordning än i polislagen sägs, samt polisväsendets
organisationsnämnd utlåtit sig över framställningen, har inom inrikesdepartementet
i december 1959 upprättats en promemoria, vari möjligheterna
att anförtro annan personal än polismän ifrågavarande polisuppgifter
upptagits till behandling. I promemorian föreslås en ändring i 18 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket (polislagen), innebärande
att i dess andra stycke göres ett tillägg av innebörd att Konungen äger för
visst polisdistrikt medge, att sådana förpassningar, som är av enklare
beskaffenhet, ombesörj es i annan ordning än i polislagen sägs.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten,
polisväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, polisverksamhetsutredningen,
Svenska stadsförbundet och Svenska polisförbundet. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttrande av statsåklagare!! i Stockholm,
överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttranden från Stockholms
rätts- och polisdirektion samt polismästaren i Stockholm, som i sin tur bilagt
yttranden av kriminalpolisintendenten, tillförordnade poliskommissarien
vid ordonnansavdelningen, Stockholmspolisens samarbetsråd och Kamraterna,
förening för Stockholms polismän. Länsstyrelserna i Stockholms och
Malmöhus län har överlämnat yttranden av landsfogden i länet. Därjämte har
sistnämnda länsstyrelse bifogat yttranden av dels poliskammaren i Malmö,
vilken i sin tur bilagt yttrande av kommissarien vid centralpolisen i staden,

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1960

och dels poliskammaren i Hälsingborg samt av Föreningen Malmöhus läns
landsfiskaler. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden
av poliskammaren i Göteborg, som bilagt yttrande av kommissarien vid
ordonnanspolisen därstädes, och av landsfiskalen i Mölndals distrikt.

Jag anhåller nu att få upptaga detta lagstiftningsärende till behandling.

Gällande rätt

Polislagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om ansvaret och
sättet för polisverksamhetens upprätthållande.

Jämlikt 1 § 2. förstås med polisverksamhet upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet, verkställande av spaning och annan undersökning angående
brott ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda
stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap.

Enligt 2 § skall i polisdistrikt finnas anställda polismän i den omfattning,
som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet. Utan
hinder av vad i 2 § stadgas kan emellertid i vissa fall polisverksamhet anförtros
andra än polismän. Sålunda framgår av 18 §, att polisbevakning på
statens bekostnad får ombesörjas i annan ordning än i lagen sägs och detsamma
gäller dylik bevakning som anordnas på enskild bekostnad vid visst
företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. Ytterligare kan enligt
18 § Konungen för visst polisdistrikt medge, att särskilda med trafikövervakningen
sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjes i
annan ordning än i lagen sägs.

Om kompetensvillkoren för och om tillsättning och entledigande av polismän
meddelas bestämmelser i polisreglementet den 4 juni 1948. Sålunda
stadgas i 23 § bl. a., att till polisaspirant eller med aspirant jämförlig extra
polisman får antagas endast sökande som fyllt 21 år, har gott omdöme och
har förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning. Enligt 21 § andra
stycket kan polisaspirant och extra polisman skiljas från sin anställning
när helst tjänsten kräver det, under vissa förhållanden dock med en månads
uppsägningstid.

För polismän tillämpliga lagstadganden om ämbetsansvar, om straffskydd
och om rätt att bruka våld återfinnes i strafflagen. 25 kap. strafflagen innehåller
bestämmelser om ämbetsbrott. Straff stadgas i 1—4 §§ för tjänstemissbruk,
tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel. Gör sig
ämbetsman skyldig till annat brott än de i nämnda stadganden angivna
skall enligt 5 § den omständigheten beaktas vid straffmätningen, och fängelse
intill två år kan ådömas även om så långt straff eljest ej kunnat följa
på brottet. Enligt 11 § skall vad i kapitlet sägs om ämbetsman även gälla om
de tjänstemän som lyder under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960 5

andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende. Hit hör enligt
stadgad praxis polisman.

Bestämmelser om straffskydd för ämbetsmän och andra som avses i sistnämnda
lagrum innehålles i 10 kap. strafflagen. I 1 § stadgas, att om
någon förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån
eller hämnas därför, så dömes han för våld eller hot mot tjänsteman.
2—6 §§ ger den som är underkastad ämbetsansvar straff skydd mot annan
förgripelse än i 1 § sägs, mot våldsamt motstånd vid tjänsteutövningen, mot
smädelse och annan missfirmelse samt mot bestickning.

Strafflagens 5 kap. 10 § utgör den laga grundvalen för polismans rätt att
bruka våld. I paragrafen upptages dels ett allmänt stadgande om rätt för
polisman eller vaktpost eller annan krigsman i vissa fall att använda våld
när han mötes av våld eller hot i tjänsten och dels tre speciella fall då våld
får användas i samband med rymning eller oordning på anstalt eller vid
gripande. Våld får enligt paragrafen brukas

a) då någon sätter sig med våld eller hot emot polisman eller vaktpost
eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande
krigsman som skall verkställa tjänsteåtgärd;

b) då fånge, häktad eller för brott anhållen rymmer;

c) då fånge, häktad eller anhållen sätter sig till motvärn i samband med
rymning eller oordning på anstalt; samt

d) då någon som skall häktas, anhållas eller eljest gripas söker undkomma
den som äger verkställa åtgärden.

Våldet får enligt andra stycket i paragrafen riktas ej blott mot den som
sålunda ger anledning till tjänsteåtgärd utan även mot annan som för att
hjälpa honom sätter sig med våld eller hot emot den som skall verkställa
åtgärden.

Strafflagens reglering av polismans rätt att använda våld är icke att anse
som uttömmande. Frågan huruvida polisman i andra fall än som avses i
5 kap. 10 § strafflagen är befogad att genomföra tjänsteåtgärd med våld
får bedömas på grund av andra författningar och den sedvanerätt som kan
anses föreligga.

Polismans allmänna åligganden och maktbefogenheter regleras närmare
i allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948. Med polisman förstås enligt
14 § instruktionen envar vid polisväsendet anställd som fullgör polisverksamhet.
Rörande polismans maktbefogenheter sägs i 11 §, att polisman ej får
använda strängare medel än förhållandena kräver samt att våld får tillgripas
endast då tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt.

Såsom förut nämnts kan enligt 18 § polislagen polisverksamhet i vissa fall
utövas av andra än polismän. Förordnande för den som skall ombesörja i
18 § polislagen angiven, på enskild bekostnad anordnad polisbevakning

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

(ordningsvakt) meddelas enligt 46 § polisreglementet av polischefen,
eller om den avsedda bevakningen berör olika polischefers verksamhetsområden,
av länsstyrelsen. För den som skall ombesörja sådana med
trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som avses i samma paragraf
i polislagen, meddelas också förordnande som ordningsvakt av polischefen.
I förordnande för ordningsvakt skall anges verksamhetens art och omfattning
samt den som skall utöva förmanskap över ordningsvakten. Förordnande
får ej meddelas annan än den som prövas lämplig att utöva den ifrågavarande
polisverksamheten, och förordnandet kan när som helst återkallas.

I och med förordnandet får ordningsvakten förstärkt straffskydd enligt
bestämmelserna i 10 kap. strafflagen. Bestämmelserna om ämbetsansvar i
25 kap. strafflagen anses gälla även ordningsvakt. Vid tillämpningen av
reglerna i 5 kap. 10 § strafflagen om rätt för polisman att bruka våld är
ordningsvakt att anse som jämställd med polisman. Ordningsvakt är vidare
enligt 15 § polisinstruktionen — med vissa undantag — underkastad instruktionens
regler om polismans åligganden och maktbefogenheter.

I de talrika fall då det åligger polismyndighet att verkställa förpassning
torde denna skyldighet antingen följa av att åtgärden står i intimt samband
med någon av polisens primära uppgifter — upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet eller bekämpande av brott — eller också vara grundad på
särskilt stadgande i lag eller författning eller på hävdvunnet bruk.

Som exempel på fall där förpassning anses ankomma på polismyndighet
utan att härför kan åberopas uttryckligt författningsstöd må nämnas förpassning
av en för brott misstänkt person från polismyndigheten i ort där
han gripits till polismyndighet i annan ort där förhör med honom skall
äga rum. Ett annat närliggande exempel är den i stadig praxis antagna skyldigheten
för polismyndighet att meddela handräckning för hämtning av
person som skall inställas inför domstol — rättegångsbalken innehåller
utförliga bestämmelser om när bland andra parter och vittnen får hämtas
till förhandling men däremot har icke stadgats att sådan hämtning skall
verkställas av polismyndighet.

Särskilda stadganden av innebörd att polismyndighet på begäran skall utföra
förpassning finns i olika författningar bl. a. på fångvårdens, socialvårdens
och hälsovårdens områden. I det följande skall lämnas några praktiskt
viktiga exempel på sådana stadganden.

Beträffande förpassning av den som dömts till straffarbete eller fängelse,
till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering finns bestämmelser
i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. (straffverkställighetslagen).
Enligt 13 § skall den dömde, om han vistas å fri fot,
av polismyndigheten i den ort där han vistas för verkställighet av straff
förpassas till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas. Är den dömde häktad ankommer det i allmänhet på

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där
han förvaras att befordra domen till verkställighet.

I 43 § jämförd med 41 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp (socialhjälpslagen)
föreskrives, att polismyndighet på begäran skall meddela
handräckning för hämtande av försumlig familjeförsörjare som av socialnämnden
ålagts att utföra arbete i arbetshem men underlåtit att inställa sig
därstädes eller olovligen avvikit från hemmet. Sådan handräckning får
även påkallas för att överföra den, som är intagen i ett arbetshem, till ett
annat arbetshem. Motsvarande handräckningsmöjliglieter står enligt 72 §
lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård (barnavårdslagen) till buds
beträffande den som med stöd av denna lag förelagts att utföra arbete i
arbetshem; barnavårdslagen hänvisar härutinnan till 43 § socialhjälpslagen.

För verkställighet av beslut om omhändertagande av barn för skyddsuppfostran
ävensom för annan åtgärd som ankommer på barnavårdande
myndighet äger vederbörande myndighet enligt 77 § barnavårdslagen erhålla
handräckning av polisen.

Om tvångsintagning av den som är hemfallen åt alkoholmissbruk förordnar
enligt lagen den 27 juli 1954 om ngkterhetsvård (nykterhetsvårdslagen)
länsstyrelsen. I vissa fall — bl. a. då polismyndighet gjort ansökan
om tvångsintagning eller beslutet härom grundats därpå att vederbörande är
farlig för annan persons säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller
för eget liv eller att han utan att söka ärligen försörja sig fört ett kringflackande
liv — åligger det enligt 34 § länsstyrelsen att föranstalta om
verkställighet av beslutet. I andra fall ligger uppgiften på nykterhetsnämnden.
Enligt 56 § åligger det polismyndighet att på begäran lämna handräckning
dels för återhämtande till allmän vårdanstalt av den som avvikit därifrån
och av permitterad, som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till
anstalten, dels även för verkställighet av beslut om intagens överflyttning
från en allmän anstalt till en annan.

Sinnessjuklagen innehåller ett särskilt kapitel, 7 kap., om handräckning.
Om sinnessjuk, för vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig
intagning, är vederbörande polis- eller militärmyndighet enligt 51 § skyldig
att på begäran av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning
som finnes vara av nöden. Sådan handräckning skall även lämnas,
då någon är skyldig att låta intaga sig å sinnessjukhus för undersökning.
Polismyndighet skall vidare enligt 52 § på begäran lämna handräckning om
sinnessjuk avviker från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården
eller, om vederbörande är försöksutskriven, underlåter att hörsamma
anmaning att åter inställa sig vid ifrågavarande sjukhus eller avdelning.

De hittills givna exemplen har tagit sikte endast på förpassningar till anstalt
eller sjukhus. Såväl i den här berörda lagstiftningen som i annan lagstiftning
finns emellertid bestämmelser även om andra slag av förpassningar
som ankommer på polismyndighet. Härvid märkes till eu början för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

passningar av personer som skall inställas inför myndighet eller befattningshavare
för förhör eller undersökning. Som exempel kan nämnas förpassningar
med stöd av 21 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, 4 §
lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål, 75 § barnavårdslagen,
13 och 27 §§ nykterhetsvårdslagen, 51 § jämförd med 43 § sinnessjuklagen,
21 och 22 §§ jämförda med 14 § lagen den 20 juni 1918 angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt 5 § iuberkulosförordningen
den 31 mars 1939 (nr 113).

Stundom förekommer det att polisen får förpassa en person från en ort
till en annan endast för att släppa vederbörande fri på bestämmelseorten.
Sålunda kan t. ex. den, som är utskriven på prov från säkerhetsanstalt och
uppehåller sig på ort som är honom förbjuden, enligt 6 § lagen den 22 april
1927 om tillsyn över den, som utskrivits på prov från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt av polismyndighet föras till ort där han äger
vistas. Likaså kan barn, som under tillfälligt uppehåll inom annan kommun
än den där vårdnadshavaren är bosatt beträtts med vanart, hemsändas av
barnavårdsnämnden i vistelsekommunen. Bestämmelser härom finns i 28 §
barnavård slag en, och en jämförelse med 77 § samma lag synes ge vid handen
att polismyndighet i dylikt ärende skall lämna barnavårdsnämnden
handräckning för förpassningen. Av samma slag är vidare sådan handräckning
som kommer i fråga enligt 62 § utlänningslagen. Om utlänning, som
enligt meddelad föreskrift äger uppehålla sig endast å viss ort eller inom
visst område, anträffas på annan plats må han enligt nämnda lagrum genom
polismyndighetens försorg föras till plats där han äger vistas.

Förpassning kan ibland användas för att inställa någon på ort där han
skall fullgöra arbetsskyldighet eller undergå utbildning. I detta sammanhang
kan erinras om bestämmelserna i 40 § 2. värnpliktslagen (SFS 1941 nr
967 med ändring bl. a. 1954 nr 479). Värnpliktig, som utan att ha anmält
laga förfall uteblir från tjänstgöring, vartill han blivit i laga ordning kallad,
kan i regel på egen bekostnad hämtas för att fullgöra tjänstgöringen.
Efterspaning och hämtning av den värnpliktige åligger i dylikt fall polismyndighet
enligt bestämmelserna i kungörelsen den .9 oktober 1942 angående
hämtning av värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller
tjänstgöring m. m. (nr 840 med ändring 1956 nr 190). Ytterligare må hänvisas
till 24 § Kungl. Maj:ts stadga för folkskolor, fortsättningsskolor och
försöksskolor (SFS 1958 nr 399), vari föreskrives, att länsskolenämnd —
under vissa i paragrafen närmare angivna förutsättningar — äger förordna,
att elev skall hämtas till skola »med biträde av polismyndighet».

Överståthållarämbetets framställning m. m.

Överståthållarämbetet framhåller i sin tidigare nämnda framställning, att
verkställandet av förpassningar enligt gällande arbetsordning för polisperso -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

nalen i Stockholms polisdistrikt regelmässigt ankommer på ordonnansavdelningen.
Antalet förpassningsärenden på avdelningen har under senare år
ökat väsentligt, under åren 1954—1957 med 33 procent. På grund härav har
avdelningens personal i mycket stor utsträckning tjänstgjort på övertid,
varjämte en betydande balans uppstått i fråga om avdelningen åliggande
utredningsärenden. Under oktober 1957 har för åtta befattningshavare vid
avdelningen den ordinarie arbetstiden överskridits med mer än 200 timmar.
Balansen beträffande utredningsärenden uppgick den 31 augusti 1958 till
3 814 ärenden. Eftersläpningen av dessa ärenden har föranlett befogade
klagomål från barnavårdsnämnder och andra myndigheter. Personal från
andra avdelningar kan icke heller tagas i anspråk, enär även ordnings- och
kriminalpolisavdelningarnas personal är uppenbart otillräcklig för sina
arbetsuppgifter. Ej ens om vakanserna inom poliskåren kunde fyllas, skulle
personalen räcka för arbetsuppgifterna. Ämbetet anför i denna del bl. a.
följande.

Angelägenheten av att ej utnyttja polispersonalen för uppgifter, vilka
icke nödvändigtvis kräva polisutbildning, har skärpts genom det rådande
prekära läget i fråga om rekryteringen till polismannabanan. Som bekant
ha också önskemålen härom i viss utsträckning blivit omsatta i praktisk
handling. Det må sålunda erinras om det genom propositionen 1957: 164
framlagda förslaget till sådan ändring av polislagen att enklare trafikövervakningsuppgifter
kunde med Kungl. Maj :ts medgivande överflyttas å annan
personal än polispersonal. För Stockholms vidkommande har inrättandet
år 1954 av den s. k. delgivningscentralen inneburit ett avlyftande från polispersonalen
av huvuddelen av delgivningsbestyren, vilka tidigare bildade en
stor ärendesgrupp inom polisen.

Fullgörandet av förpassningsbestyren kräver enligt ämbetets uppfattning
icke nödvändigtvis polisutbildning. Redan nu fullgöres dylika bestyr utan
olägenheter av annan personal än polispersonal. Fångvårdspersonal ombesörjer
exempelvis förpassning av häktad till fångvårdsanstalt och av fånge
från en anstalt till en annan. Fn avlyftning från polisen av ett stort antal
förpassningsuppgifter skulle även medföra stora kostnadsbesparingar, som
skulle komma statsverket och kommunen till godo. Om verkställandet överlämnades
till stadshäktets personal, skulle fler resor än nu kunna utföras på
ordinarie arbetstid.

Ett förslag att polismyndigheten alltjämt skulle svara för förpassningsgöromålen
men lämnas biträde av utomstående personal har vid överläggningar
med berörda personalkategorier visat sig knappast möjligt att genomföra
i praktiken.

En annan utväg vore att förfara med förpassningsbestyren på samma sätt
som skett beträffande särskilda med trafikövervakning sammanhängande
uppgifter av enklare beskaffenhet. Förpassningsuppgifterna uppfyller enligt
ämbetets mening de i nämnda sammanhang uppställda kraven på att vara
av enklare beskaffenhet och kunna klart avgränsas från övriga polisuppgif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 45 år 1960

ter. Förpassningsbestyren torde således lämpligen böra likställas med de
trafikövervakningsuppgifter, vilka nämns i 18 § andra stycket polislagen.

Ämbetet erinrar om att frågan torde falla inom ramen för det uppdrag,
som lämnats polisverksamhetsutredningen, samt att polisväsendets organisationsnämnd
erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa en undersökning
rörande de polisiära arbetsuppgifter, vilka icke äger samband med den
egentliga polisverksamheten. Ämbetet framhåller emellertid angelägenheten
av att den anmälda frågan löses utan att slutförandet av nämnda
uppdrag avvaktas.

Avslutningsvis påpekas, att ett avlyftande av förpassningsgöromålen från
polismyndigheten bör medföra ändring av vissa författningsbestämmelser,
vilka för närvarande endast medger ersättning av statsmedel för förpassningskostnader
då polismyndighet verkställt förpassningen.

Ämbetet hänvisar i övrigt till vad som anförts i ett bifogat tjänsteutlåtande
av kanslichefen vid rätts- och polisdirektionen, dagtecknat den 8 juli
1958.

I tjänsteutlåtandet konstateras inledningsvis, att orsaken till övertidsarbetet
vid ordonnansavdelningen och avdelningens stora balans av utredningsärenden
— 4 120 ärenden den 31 december 1956 och 4 353 ärenden
den 31 augusti 1957 — främst synes vara att söka i det förhållandet, att
antalet förpassningar varit i ständigt stigande. År 1954 uppgick antalet till
1 363 och år 1957 till 1 824, vilket innebär en ökning med 33 % under 3 år.
Antalet förrättningsmän har under denna tid varit oförändrat.

Till belysande av övertidens omfattning och storleken av kostnaderna
i form av övertidsersättning anföres.

Enligt kansliets detaljundersökning för oktober 1957 verkställde denna
personal 161 förpassningar med en sammanlagd restid av 5 226 timmar för
ordinarie personal och 52 timmar för extra personal eller tillsammans 5 278
timmar. Av denna avser endast 1 204 timmar (ca 25 % av den sammanlagda
tiden) ordinarie tjänstgöringstid. Åtta tjänstemän överskred den aktuella
månaden denna tid med 200 timmar och däröver. Övertidsersättning erhålles
för tjänstgöring som fullgöres på annan tid än mellan kl. 9.00—17.00
måndag—fredag och kl. 9.00—15.00 lördagar; såsom tjänstgöring räknas
bevakning av person, som förpassas. Däremot räknas icke den tid tjänstemannen
uppehåller sig på förpassningsorten eller återresetiden som tjänstgöringstid
— under denna tid utgår således endast rese- och traktamentsersättning.
Under november månad 1957 uppgick antalet timmar »betald
övertid» till 1 394 och antalet timmar »obetald övertid» till 1 687. Motsvarande
siffror för december månad äro 1 069 respektive 1 476. Under år
1957 utbetalade Stockholms stad i övertidsersättning för verkställda förpassningsresor
i runt tal 190 000 kronor.

Som jämförelse kan nämnas, att samma år till kriminalpolisen utbetalades
en övertidsersättning på 253 000 kronor; härvid bör beaktas, att
ordonnansavdelningen utgöres av 23 polismän, medan kriminalavdelningen
har en personalstyrka av 250 man.

Kostnaderna för övertidstjänstgöringen vid ordonnansavdelningen komma

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

emellertid att stiga från den 1 januari 1959, i det fall att tjänstebil kommer
att utnyttjas för förpassningsresorna. Enligt överenskommelse vid B-listeförhandlingarna
våren 1958 (prop. nr 158/1958) må nämligen 2/a av hela
den för bilfärd disponerade tiden inräknas i övertidsunderlaget.

Kanslichefen anser för egen del, att en radikal omläggning av förpassningsgöromålen
är nödvändig. En sådan omläggning förutsätter dels möjlighet
att skjuta på förpassningarna till påföljande dag och dels anskaffandet
av ett transportfordon för samordning av flera förpassningsresor. Kanslichefen
anför vidare.

Med hänsyn till det prekära polisläget tillkommer också önskemålet att
från polispersonalen avflytta sådana bestyr med förpassningarna, som lämpligen
kunna anförtros annat organ. Som närliggande exempel på en sådan
avflyttning kan nämnas att man till ett nytt organ — delgivningscentralen
— överlämnat praktiskt taget nästan alla delgivningsuppgifter — samt att
man låtit bestyren med förvaringen av gripna överflyttas till ett från polisen
fristående organ — stadshäktet. Enligt min mening synes man i den mån
förhållandena det medgiva böra bygga vidare på denna linje. Till stadshäktet
och dess personal böra i görligaste mån överantvardas förpassningsbestyren.

Sedan i tjänsteutlåtandet konstaterats, att en lättnad i förpassningsbestyren
genom utökandet av antalet tjänster vid ordonnansavdelningen icke kan
åstadkommas på grund av den svåra polisbristen i Stockholm, anföres
ytterligare.

Av kansliets utredningsmaterial har framkommit, att en mycket stor del
av förpassningarna ha stadshäktet som utgångspunkt. Stadshäktets personal
är sålunda i många fall rent personellt väl förtrogen med det klientel, som
skall förpassas. Den utför även redan transporter från stadshäktet till Långholmen
samt ombesörjer inställelse av häktade vid Stockholms rådshusrätt.
Den åsyftade lättnaden i ordonnanspolisens arbete skulle kunna åstadkommas
om möjlighet skapades att använda stadshäktets personal för de förpassningar,
vilka äga rum med personer, vilka intagits å stadshäktet. Den
rent polisiära uppgiften att i förekommande fall spana efter samt gripa
dem, vilka senare skola förpassas, skulle sålunda icke avlyftas polisen —
endast själva förpassningsarbetet skulle överflyttas därifrån. Ett önskemål
i detta sammanhang vore, att strafftiden för dem, vilka dömts till tidsbestämt
straff, om möjligt kunde få beräknas redan med utgångspunkt trän
tiden för deras intagande å stadshäktet.

Någon svårighet att rekrytera lämplig personal för den utökade verksamheten
vid stadshäktet torde icke föreligga. Behovet av personalförstärkning
kan dock icke i detalj nu avgöras, ej heller huru vissa organisatoriska frågor
skola regleras. Närmare utredningar härom pågå, men kunna självfallet
icke slutföras förrän de formella förutsättningarna för den nya organisationen
skapats.

Polisväsendets organisationsnämnd har i sitt utlåtande över överståthållarämbetets
framställning icke något att erinra mot att åtgärder vidtages
för att överståtliållarämbetets förslag snarast möjligt skall kunna prövas i
praktiken. Nämnden framhåller att arbete pågår med åt nämnden den 21

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

december 1956 respektive den 17 oktober 1957 meddelade uppdrag att dels
utreda, vilka åtgärder, som — med beaktande av säkerhetens krav — kan
vidtagas för att förbilliga förpassningsresorna, och dels verkställa undersökning
rörande de polisiära arbetsuppgifter, som icke äger samband med
den egentliga polisverksamheten. Nämnden anser emellertid i princip, att
hinder icke bör föreligga att vidtaga här avsedda effektivitetsbefrämjande
och kostnadsbesparande åtgärder. Dessa föregriper ej resultatet av ovannämnda
utredningsuppdrag, vilka beräknas icke kunna avslutas inom den
allra närmaste tiden.

Nämnden påpekar, att den vid sina överväganden rörande möjligheterna
att förbilliga förpassningsresorna också räknat med, alt polispersonalen i
större eller mindre omfattning skulle kunna befrias från ifrågavarande
resor, samt anför ytterligare härom.

I princip torde icke heller föreligga några hinder härför, speciellt med
hänsyn till det faktum, att förpassningsarbetet redan f. n. i förhållandevis
stor utsträckning (förpassning av alkoholister, häktade, fångar, m. fl.)
ombesörjes av annan personal än polispersonal. Organisationsnämnden har
också övervägt att föreslå, att förpassningsuppdrag berörande de största
polisdistrikten, därvid bil användes såsom transportmedel, normalt skulle
kunna utföras av polisman jämte annan person, t. ex. särskilt anställd
bilförare. Det synes här böra tilläggas, att vid förpassning av kvinna författningsenligt
kvinna skall deltaga, varför annan förrättningsman än polisman
f. n. måste anlitas i alla polisdistrikt, där kvinnlig polisman icke finnes
att tillgå.

Då det gäller att på annan än polispersonal överlåta arbetsuppgifter i
samband med förpassningar uppkommer vissa svårigheter av praktisk
karaktär. Sålunda uppkommer bl. a. frågor, huruvida dylik icke polisiär
förrättningsman skall tilldelas polismans skydd under fullgörande av uppdraget,
huruvida sådan förrättningsman skall äga rätt att bära och vid behov
använda vapen samt att ingripa mot utomstående, som stör transporten på
ett eller annat sätt. Ställning synes också böra tagas till frågan om enhetliga
bestämmelser om ersättning, arbetstidsberäkning m. m. för den icke polisiära
personalen. Vidare synes, om avgörandet huruvida polisman eller annan
skall utföra visst uppdrag skall ankomma på polischef — vilket torde
ligga närmast till hands — författningsföreskrifter böra utformas så, att
polischeferna icke av överdrivna farhågor för s. k. fångspillning drar sig
för att bestämma, att annan än polispersonal skall utföra förpassningen.

Departementspromemorian och yttrandena däröver

Promemorian

I promemorian framhålles inledningsvis, att de förpassningar som utföres
av polisen tar en betydande del av polispersonalens arbetstid i anspråk och
att förpassningssysslorna, särskilt på orter där polisbrist råder, kan minska
polisens möjligheter att effektivt fullgöra andra uppgifter, som hör till den
egentliga polisverksamheten.

Kungl. Maj:Is proposition nr 145 år 1960

Stadgandet i 2 § polislagen, att i polisdistrikt skall finnas anställda polismän
i den omfattning som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande
i distriktet, innebär, enligt vad som vidare uttalas, att sådana uppgifter som
ingår i polisverksamheten skall utföras av polismän. Detta har naturligtvis
giltighet även beträffande förpassningar. En annan sak är att polisman som
utför en förpassning möjligen kan biträdas av någon som icke har denna
ställning.

Det är enligt promemorian icke möjligt att föra in förpassningsgöromålen
under något av de undantag från bestämmelserna i 2 § polislagen som innefattas
i lagens 18 §. Det finns då inte några andra alternativ, om man vill
avlasta förpassningsgöromålen från polisen, än att antingen förordna dem
som skall tjänstgöra som förrättningsmän till polismän eller också att vidtaga
vissa ändringar i gällande författningar. Den förstnämnda lösningen
säges i promemorian icke vara lämplig, eftersom det ej lär vara avsikten,
att man av förrättningsmännen skall kräva samma förkunskaper och utbildning
som av polismän.

En ändring i gällande lagstiftning som gör det möjligt att överflytta förpassningsgöromål
från polismän till annan personal kan enligt promemorian
tänkas ske på olika sätt. Dels kan man ändra de olika specialbestämmelser
som ålägger polismyndighet att meddela handräckning. Dels kan man, om
så finnes lämpligare, företa en jämkning i tillämpliga bestämmelser i polislagen.

Enligt promemorian kan det icke uteslutas, att en del skulle stå att
vinna på den första vägen. Det förekommer förpassningar enligt olika
författningar, som till sin typ framstår som tämligen okomplicerade och
som endast i undantagsfall kan anses kräva deltagande av polisman. Ett
slutligt ställningstagande till hithörande frågor kräver emellertid en noggrann
undersökning av varje handräckningsbestämmelse för sig, varvid
måste beaktas icke blott förpassningarnas ändamål och det förpassade
klientelets eventuella svårhanterlighet utan även huruvida det på olika håll
i landet finns tillgång till annan lämplig personal än polis som kan verkställa
handräckningen. Det kan nämligen, enligt vad som sägs i promemorian,
tänkas vara svårt att avgränsa en ändring i en specialbestämmelse om
handräckning så, att den får giltighet endast för Stockholm och andra orter
där särskilda arrangemang vidtagits för att annan personal skall kunna
övertaga arbetsuppgifter från polisen. Från en annan synpunkt skulle eu
reform genom ändringar i specialbestämmelser av ifrågavarande slag få en
räckvidd som är onödigt begränsad. Med en dylik lagteknisk metod skulle
nämligen polisen icke kunna befrias från sådana förpassningar som den av
hävd ombesörjer eller som eljest ingår i polisverksamheten utan att detta
särskilt stadgats. I promemorian blir slutsatsen av det sagda, att alternativet
med ändringar i olika specialbestämmelser om handräckning i varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1960

fall icke bör prövas utan att dessförinnan ha utretts på ett grundligare sätt
än som kunnat ske i detta sammanhang.

Beträffande möjligheten att göra behövliga ändringar direkt i polislagstiftningen,
erbjudes en förebild i den år 1957 företagna ändringen i 18 §
polislagen; ändringen innebar, att vissa med trafikövervakning sammanhängande
uppgifter undantogs från sådan polisverksamhet som ovillkorligen
måste ombesörjas av polismän. I promemorian erinras om vissa allmänna
uttalanden som departementschefen gjorde i detta lagstiftningsärende.
Departementschefen diskuterade de principiella betänkligheter som
kunde anföras mot trafikövervakningsreformen och fann att dessa kunde
vika, om de uppgifter som anförtroddes annan personal än polispersonal
endast vore av enklare beskaffenhet och gavs en klar avgränsning från
övriga polisuppgifter. Utvägen att anlita andra än polismän för trafikövervakning
borde dock, uttalade departementschefen, icke få tillgripas i andra
fall än då verksamheten icke kunde tillgodoses på annat sätt. Det borde
ankomma på Kungl. Maj :t att efter prövning av omständigheterna i varje
särskilt fall medgiva när så finge ske inom visst polisdistrikt. Prövningen
borde vidare avse bl. a. vilka arbetsuppgifter trafikövervakarna skulle få
och vilka kvalifikationer de borde besitta.

Enligt promemorian bör de principiella synpunkter som kommit till uttryck
vid trafikövervakningsreformen av naturliga skäl beaktas även vid en
motsvarande reform som har avseende på förpassningar. I anslutning härtill
undersöks, om förpassningar över huvud taget nöjaktigt kan särskiljas från
andra polisuppgifter. I de flesta fall anses detta vara möjligt men avgränsningen
säges stundom kunna vålla svårigheter. När fråga är om förpassning
av någon som vistas på fri fot, kan det sålunda vara vanskligt att skilja
ut själva förpassningen ur ett större, praktiskt sett enhetligt handräckningsförfarande.
Så kan t. ex. efterspanandet, gripandet och återförpassandet av
en förrymd fånge till en fångvårdsanstalt i verkligheten utgöra ett enda
sammanhängande förfarande som naturligen utföres av en och samma
polisman. Alltför stor vikt anses dock icke böra fästas vid dessa gränsdragningssvårigheter.
I Stockholm lär, enligt vad som upplyses i promemorian,
det vara regel, att förpassning av en person som är på fri fot tillgår så, att
vederbörande hämtas och tages i förvar i stadshäktet, innan han transporteras
till bestämmelseorten; och när så sker framstår uppenbarligen förpassningen
från stadshäktet till bestämmelseorten som en åtgärd avskild från
övriga moment i handräckningsförfarandet.

Frågan, huruvida förpassningar kan anses vara av den enkla beskaffenhet
att de utan olägenhet kan ombesörjas av andra än polismän, kan enligt
promemorian säkerligen icke generellt besvaras jakande. Det förekommer
ibland, att den förpassade är svårhanterlig eller rentav farlig för sin omgivning.
Särskilt besvärlig kan förpassningen av en sådan person bli om
transporten sker med flera olika kommunikationsmedel till avlägsen ort

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

och om övernattning under resan blir erforderlig. I dylika fall bör enligt
promemorian bevakningen av den förpassade otvivelaktigt omhänderhas
av polismän. Å andra sidan finns det hela grupper av fall, där förpassningsgöromålen
får anses tämligen okomplicerade och där det följaktligen endast
undantagsvis kan anses påkallat att anlita polismän. Vidare är enligt promemorian
att märka, att redan gällande lagstiftning i vissa fall medger att annan
myndighet än polismyndighet svarar för förpassningar och därvid använder
underlydande personal. Detta förekommer sålunda t. ex. vid förflyttningar
från en anstalt till en annan inom fångvården, alkoholistvården och
sinnessjukvården samt vid intagning å fångvårdsanstalt av häktade för
avtjänande av frihetsstraff.

I promemorian uttalas vidare, att, om visst polisdistrikt skall få tillstånd
att ombesörja förpassningar i annan ordning än som följer av polislagen,
synes — på motsvarande sätt som då det gäller trafikövervakning — Kungl.
Maj :t i varje särskilt tillståndsärende böra pröva under vilka förutsättningar
detta får ske, ävensom vilka kvalifikationer förrättningsmännen bör
ha. Svårigheter kan visserligen uppstå, när i tillståndet förpassningar, som
är av enkel beskaffenhet, skall skiljas från andra, som till sin art är sådana,
att de alltjämt bör omhänderhas av polismän, men det antages att svårigheterna
icke skall visa sig oöverstigliga.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att en undantagsbestämmelse
beträffande förpassningar i och för sig väl låter sig infoga i 18 §
polislagen efter mönster av 1957 års ändring av detta lagrum.

Även utan ordningsvaktsförordnande skulle enligt promemorian förrättningsmän,
som utför förpassningar, på grund av arbetsuppgifternas beskaffenhet
antagligen ha ämbetsansvar och åtnjuta förstärkt straff skydd enligt
bestämmelserna i 10 kap. strafflagen. Däremot bedömes det som osäkert
om de utan sådant förordnande skulle kunna anses ha tillräckliga befogenheter
att vid behov bruka våld t. ex. för att förhindra en rymning eller
skydda transporten mot utomstående. Förordnas förrättningsmän till ordningsvakter
har de otvivelaktigt alla för förpassningsuppdragen erforderliga
befogenheter, och dessutom får härigenom alla sådana frågor som polisledningens
inflytande över deras tillsättning och entledigande samt förmanskapet
och tjänstgöringsföreskrifter för dem sin naturliga lösning. Övervägande
skäl får därför enligt promemorian anses tala för att 46 § polisreglementet
ändras så att de, som utan att vara polismän utför förpassningar,
kan göras till ordningsvakter. I samband med förordnande som ordningsvakt
hör föreskrifter meddelas om vilka skyldigheter och befogenheter, som
skall gälla för förrättningsmännen.

I anslutning till promemorian har upprättats förslag till ändring dels i
18 § polislagen, innebärande att i dess andra stycke göres ett tillägg av innehåll
att Konungen må för visst polisdistrikt medge, att sådana förpassningar,
som är av enklare beskaffenhet, ombesörjes i annan ordning än i polislagen

Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1960

sägs, dels ock i 46 § polisreglementet av innebörd, att polischefen meddelar
förordnande såsom ordningsvakt för den, som skall ombesörja sådana förpassningar,
som avses i 18 § polislagen.

Remissyttrandena

Det i departementspromemorian framlagda lagförslaget har fått ett gynnsamt
mottagande av det övervägande flertalet remissinstanser. Endast två
yttranden, av Svenska polisförbundet och Kamraterna, förening för Stockholms
polismän, utmynnar i ett avstyrkande.

Behovet av åtgärder för att komma till rätta med den arbetsbelastning
som förpassningsgöromålen utgör för polisen i Stockholm vitsordas
så gott som genomgående. Beträffande utvecklingen på oiurådet i Stockholm
under de senaste åren upplyser Stockholms stads rätts- och polis direktion,
att antalet förpassningar som utförts av ordonnanspolisen utgjort, år 1957
1 824, år 1958 1 953 samt år 1959 2 234. Enligt vad poliskommissarien vid
Stockholmspolisens ordonnansavdelning uppger i sitt yttrande hänför sig
ökningen huvudsakligen till förpassningar till alkoholistanstalter.

Statsåklagaren i Stockholm framhåller det angelägna i att den av växande
arbetsuppgifter alltmer belastade polispersonalen i Stockholm icke utnyttjas
för uppgifter som bör kunna handhas av icke polisutbildad personal.
Snabba åtgärder bör därför enligt hans mening vidtagas för att möjliggöra
en överflyttning av förpassningsgöromålen från polismän till annan lämplig
personal. Han anser det icke erforderligt att avvakta de mer genomgripande
förslag rörande rationalisering av polisverksamheten, som kan väntas bli
framlagda av polisverksamhetsutredningen och polisväsendets organisationsnämnd.

I flera remissyttranden påpekas, att de i departementspromemorian diskuterade
problemen har aktualitet icke endast för Stockholm och andra
storstäder utan även för de mindre polisdistrikten. Statspolisintendenten anför
sålunda.

Såsom i promemorian framhålles torde det otvivelaktigt förhålla sig så
att förpassningsgöromål på många håll utgöra en icke obetydlig del av polisens
arbetsbörda. Ofta kräver dessutom förpassningarna en oproportionerligt
stor insats av polispersonal i förhållande till uppdragets beskaffenhet
i och för sig, vilket särskilt kan bli fallet i samband med längre resor. I
mindre polisdistrikt kunna dessa omständigheter ibland medföra att distriktet
under någon eller några dagar ställes praktiskt taget helt utan polispersonal.
Det bör sålunda vara till gagn för polisverksamheten i stort om
man öppnar möjligheter att låta i vart fall vissa förpassningsgöromål ombesörjas
på annat sätt än genom polispersonal.

I samma riktning som statspolisintendenten uttalar sig även länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom Svenska stadsförbundet.

Kamraterna finner emellertid, att det naturligaste är att avvakta resulta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

tet av de utredningar med vilka polisväsendets organisationsnämnd är sysselsatt,
och föreningen motsätter sig bland annat av denna anledning de
föreslagna lagstiftningsåtgärderna.

Från ett par håll har uttalats vissa tvivel, huruvida några praktiska
resultat av större betydelse står att vinna inom ramen för sådana författningsändringar
som föreslagits i departementspromemorian. Polismästaren
i Stockholm erinrar om att antalet förpassningar varierar kraftigt
från dag till dag och anför vidare.

Det är givetvis icke ekonomiskt försvarbart att, exempelvis vid stadshäktet,
nyanställa flera befattningshavare för förpassningsgöromål än som
stadigvarande kunna sysselsättas därmed. Stadshäktets nuvarande personal
lärer icke vara tillräcklig för att bemästra häktet nu åvilande arbetsuppgifter
(övertid förekommer i icke obetydlig omfattning). Redan av vad sålunda
anförts synes framgå, att den avlastning av förpassningsgöromål från
polisen, som kan bli en följd av förevarande förslag, måste i vart fall för
Stockholms vidkommande bli tämligen ringa. En viss avlastning kan emellertid
otvivelaktigt ske och med hänsyn till det prekära personalläget, präglat
av långsam rekryteringstakt och ett betydande antal kvarstående vakanser
— 164 den 1 januari 1960 —- synes möjligheten till avlastning böra
utnyttjas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län är icke övertygad om att möjligheten att
överföra förpassningar till andra än polismän skall kunna utnyttjas annat
än i de största städerna. Länsstyrelsen yttrar i denna fråga.

Emellertid synes det kunna ifrågasättas, vilka verkningar en reform av
nämnda innebörd i praktiken kommer att få. Möjligheterna i det enskilda
fallet att åstadkomma önskvärd lättnad i polisens arbetsbörda torde nämligen
till stor del vara beroende av om annan lämplig personal finnes att
tillgå. I Stockholm och å andra orter, där särskilda arrangemang kan vidtagas
för att annan personal skall kunna avlasta polisen enklare förpassningsgöromål
synes lösningen av frågan om en avlastning icke böra erbjuda
alltför stora svårigheter. Däremot torde det inom de mindre polisdistrikten
— särskilt de rena landsbygdsdistrikten — ställa sig svårare att härutinnan
uppnå en tillfredsställande lösning. Det torde nämligen kunna antagas, att
tjänstgöring som ordningsvakt för förpassningsgöromål i allmänhet svårligen
kan förenas med annat ordnat arbete. Härför talar bland annat den
omständigheten att förpassningar oftast är av brådskande natur och vanligen
förekommer oregelbundet. Dessutom är det som regel icke möjligt att
någon längre tid före en förpassning förutsäga uppdragets varaktighet. På
eu ordningsvakt måste därjämte ställas vissa krav på erfarenhet, gott omdöme
och goda fysiska egenskaper. Inom ett mindre polisdistrikt torde det
därför mången gång ställa sig svårt att få tillgång till ett antal ordningsvakter,
vilkas yrken eller anställningsförhållanden tillåter dem att när som
helst med kort varsel ställa sig till förfogande för förpassningsuppdrag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån tror däremot, alt lämpliga personer
utanför poliskåren i många distrikt skall vara villiga att ställa sig
till förfogande för förpassningar, och länsstyrelsen nämner som exempel
funktionärer inom socialvården och pensionerade polismän.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

Såvitt gäller landsbygden vill landsfogden i Malmöhus län, att man skall
pröva möjligheten att låta flera polisdistrikt eller ett helt län gemensamt
anställa särskilda förrättningsmän för förpassningsgöromålen. Han tror
att ett sådant arrangemang kan bli till nytta särskilt i tättbefolkade områden
såsom i Malmöhus län.

Flera remissinstanser — bland dem överståthållarämbetet, kommissarien
vid Stockholmspolisens ordonnansavdelning och poliskammaren i Göteborg
— pekar på möjligheten att åstadkomma lättnad i polisens arbetsbörda genom
att vid förpassningar, i vilka mer än en förrättningsmän deltar, låta
polispersonal och annan personal samarbeta. Kamraterna motsätter sig
emellertid, att polismän skall utföra förpassningar med biträde av personal
från stadshäktet i Stockholm. Enligt föreningen kan ordonnanspolisens personal
»omöjligen finna sig i att ständigt behöva byta reskamrat, att ständigt
få börja från början och att aldrig på förhand veta sig väl samtränad med
sin följeslagare».

Socialstyrelsen redovisar i sitt yttrande vissa synpunkter som bygger på
erfarenhet från förpassningar bland annat på barna- och ungdomsvårdens
samt nykterhetsvårdens områden. Enligt styrelsen anlitas i så stor utsträckning
som möjligt vederbörande vårdpersonal för förpassningar mellan olika
anstalter och vid intagning på alkoholistanstalt. Polishandräckning begäres
antingen då den som skall förpassas är svårhanterlig eller om vårdpersonal
icke kan avvaras för förpassningen. I sistnämnda fall kan enligt styrelsens
mening förpassningen lämpligen utföras av andra än polismän. Personal vid
berörda anstalter anser styrelsen icke böra förordnas till förrättningsmän
för ifrågavarande förrättningar.

Endast undantagsvis har remissinstanserna utförligt uppehållit sig vid
principiella synpunkter på de i departementspromemorian
föreslagna ändringarna i polislagstiftningen. Svenska
polisförbundet har dock motiverat sitt avstyrkande med skäl av denna art.
Förbundet anför sålunda bland annat.

Det torde vara ägnat att ingiva starka betänkligheter att ur begreppet
polisverksamhet, såsom redan skett ifråga om viss trafikövervakning och
nu föreslagits beträffande förpassningar, utbryta vissa moment av verksamheten
och överföra dessa på personal med ordningsvaktsställning, på vilken
icke kommer att ställas samma höga krav ifråga om yrkesutbildning, som
nu gäller för egentlig polispersonal. Polisförbundet anser sig icke kunna
medverka till åtgärder i sådan riktning, enär de icke är sakligt motiverade
utan uteslutande betingade av temporärt rådande personalunderskott på
en viss ort.

Polisförbundet är icke motståndare till vissa rationaliseringar inom dagens
svenska polisväsende, speciellt i vad det avser biträdesgöromål, som
utan tvivel kan överföras på kvinnlig arbetskraft, men vill å andra sidan
bestämt motsätta sig att arbetsuppgifter, som på grund av lag eller av hävd
ingå i begreppet egentlig polisverksamhet, opereras bort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

Under remissbehandlingen har åtskillig uppmärksamhet ägnats den
närmare utformningen av de föreslagna ändringarna
i polislagstiftningen.

Polismästaren i Stockholm framhåller, att svårigheter visserligen kan
uppkomma att särskilja förpassningar från övriga polisuppgifter, men enligt
hans uppfattning kan dessa svårigheter praktiskt lösas efter de i olika
polisdistrikt rådande lokala förhållandena i samband med att medgivande
lämnas att ombesörja förpassningar med icke-polismän. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm anser, att de förpassningar som utförs av ordonnanspolisen
i Stockholm nöjaktigt kan avgränsas från andra polisuppgifter, eftersom
i hithörande fall andra med förpassningarna vanligen sammanhängande
åtgärder — spaning, gripande m. in. — vid tiden för förpassningshandlingarnas
upprättande i allmänhet är slutförda och de som skall förpassas då
förvaras i arrestavdelningen.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion riktar kritik mot förslaget att
begränsa möjligheterna att ombesörja förpassningar i annan ordning än i
polislagen stadgas till sådana fall då förpassningen kan anses vara av enkel
beskaffenhet. Direktionen tror icke att i Stockholm kan åstadkommas en
verkligt genomgripande och effektiv reform om man håller fast vid denna
begränsning. Direktionen anför i detta sammanhang vidare.

Den distinktion, som utredningsmannen diskuterar mellan förpassningar
av »enkel» beskaffenhet — att kunna anförtros annan — och komplicerade
fall synes nämligen för Stockholms vidkommande ej behöva bli aktuell. I
Stockholm finnes ju ett från polisen organisatoriskt sett fristående häkte
med av överståthållarämbetet fastställd arbetsordning (Rf 57/1957). Detta
stadshäkte tjänar såsom anstalt för förvaring dygnet om av personer, som
av kriminalpolisen gripits, anhållits eller på annat sätt omhändertagits —
någon distinktion har där ej gjorts mellan »enklare» och komplicerade fall.
Stadshäktets vaktpersonal svarar också för transporten mellan den statliga
fångvårdsanstalten och kriminalpolisen, åklagarmyndigheten, poliskainmaren
och rådhuset. Bevakningen av gripna som av någon anledning måste
föras till sjukhus, svarar också stadshäktet för. Här finns sålunda en omfattande
organisation uppbyggd och gynnsamma lokala resurser.

Genom denna organisation har man fått en kommunal vaktkonstapelskader
med rik erfarenhet och personlig kontakt med det klientel, som skall
förpassas. Den kännedom, som man därvid skaffar sig beträffande vederbörandes
beteendemönster, torde komma väl till pass vid själva verkställigheten.
Vad särskilt gäller bevakningen nattetid — något som utredningsmannen
karakteriserar såsom komplicerat — torde stadshäktets personal
vara väl lämpad just genom den erfarenhet den har av dygnet om bevakning.

Särskilt angeläget är också att framhålla, att vaktpersonalen numera genomgått
särskilda utbildningskurser och avsikten är att bygga på med specialkurser
bland annat med sikte på förpassningsbestyren.

Ett storl antal remissinstanser, som i och för sig godtagit tanken att endast
enkla förpassningar skall kunna anförtros andra än polismän, berör
2*— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr lkö år 1960

frågan, hur man i praktiken skall kunna skilja mellan enkla och svåra förpassningar.
En utbredd uppfattning synes vara, att det åtminstone icke i
någon större utsträckning låter sig göra att på förhand generellt avgränsa
vissa typer av förpassningar som är enklare än andra. I allmänhet anser
man förpassningens svårighetsgrad bero på omständigheterna i det särskilda
fallet. Det riktiga måste emellertid då vara att det överlämnas åt
polischefen att från fall till fall avgöra om en förpassning skall utföras av
polismän eller annan personal. Av denna mening är bland andra riksåklagaren,
statspolisintendenten, polisväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet,
polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna i Stockholms samt
Göteborgs och Bohus län ävensom polisverksamhetsutredningen. Riksåklagarämbetet
tillägger att, om en individuell prövning av förpassningsärendena
genom polischefen icke kan medges utan generella föreskrifter av överordnad
myndighet anses oundgängligen erforderliga, dessa föreskrifter lämpligen
bör kunna meddelas av länsstyrelsen.

Stockholmspolisens samarbetsråd framhåller, att behov av att använda
annan personal än polismän för förpassningar torde föreligga i praktiskt
taget varje polisdistrikt, och samarbetsrådet anser det därför icke lämpligt
att tillstånd skall behöva begäras av varje särskilt polisdistrikt. En bättre
ordning vore att låta den aktuella reformen automatiskt få giltighet för hela
landet. Samma uppfattning har även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län samt landsfiskalen i Mölndals distrikt. Polismästaren i Stockholm anser
däremot, att polisuppgifter bör få utföras på annat sätt än som följer av
polislagen endast när starka skäl påkallar det, och han vill därför bibehålla
kravet på medgivande av »överordnad polisiär myndighet».

Polisväsendets organisationsnämnd har på nu ifrågavarande punkt icke
någon principiell invändning mot departementspromemorian, men nämnden
ifrågasätter om tillståndsprövningen verkligen behöver läggas hos Kungl.
Maj :t.

Beträffande den ställning och de befogenheter som bör tillkomma dem,
som utan att vara polismän skall få ombesörja förpassningar, understryker
polismästaren i Stockholm den grundläggande betydelsen av att, såsom i
promemorian föreslås, förrättningsmännen genom ordningsvaktsförordnanden
otvetydigt erhåller befogenhet att använda våld. Även statsåklagaren
i Stockholm, kommissarien vid Stockholmspolisens ordonnansavdelning,
Stockholmspolisens samarbetsråd samt landsfogden i Stockholms län finner
förslaget om ordningsvaktsförordnande välmotiverat till undanröjande av
missförstånd och oklarhet i fråga om förrättningsmännens befogenhet.
Stockholms stads rätts- och polisdirektion ifrågasätter däremot om det är
nödvändigt att meddela formella ordningsvaktsförordnanden för den ickepolisiära
förpassningspersonalen, då strafflagens bestämmelser om ämbetsansvar,
förstärkt straffskydd och rätt att bruka våld för genomförandet av
tjänsteåtgärd även därförutan lär vara tillämpliga på denna personal. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

varje fall torde ordningsvaktsförordnanden enligt direktionen ej vara behövliga
för stadshäktets vaktpersonal.

Några remissinstanser föreslår att även ändringar i specialbestämmelserna
om handräckning överväges. Statspolisintendenten
anknyter till vad som anförts i promemorian därom att en tänkbar
väg att minska polisens förpassningsgöromål vore att ändra de specialbestämmelser,
som ålägger polismyndighet att meddela handräckning samt
anför följande.

Uppenbarligen kan man genom en sådan revision icke helt befria polismyndigheterna
från förpassningsgöromålen. Åtminstone i vissa avseenden
synes emellertid finnas möjligheter att åstadkomma en lättnad i polisens
skyldigheter härutinnan. Enligt min uppfattning bör det därför vara angeläget
att i anslutning till den föreslagna ändringen i polislagen göra en översyn
av nu ifrågavarande stadganden i syfte att även på denna väg minska
polisens befattning med förpassningsgöromålen till fördel för det egentliga
polisarbetet.

Ett annat önskemål framföres av Stockholms stads rätts- och polisdirektion.
Direktionen anser det sålunda angeläget, att formellt utrymme skapas
för att man skall kunna uppskjuta genomförandet av en förpassning en
eller annan dag, om ej särskilda skäl motiverar att denna utföres omedelbart.
En dylik reform skulle möjliggöra betydande rationaliseringar beträffande
förpassningsresorna.

Departementschefen

I skilda sammanhang har under senare år tagits flera initiativ i syfte att
rationalisera polisverksamheten och begränsa polisens befattning med sådana
uppgifter som icke på grund av sin natur med nödvändighet kräver
polisutbildning. Sålunda har Kungl. Maj :t bl. a. uppdragit åt polisväsendets
organisationsnämnd att verkställa en undersökning rörande polisen åvilande
uppgifter som icke äger samband med den egentliga polisverksamheten.
Bland de arbetsuppgifter som nämnden under sin ännu icke avslutade utredning
ägnar en närmare granskning märkes transport under bevakning
— förpassning — av fångar, sinnessjuka, alkoholister och andra från en
plats till en annan.

Då överståthållarämbetet nu hemställt, att förpassningsfrågan brytes ut
och omgående upptages till särskild behandling, har detta motiverats med
att antalet förpassningsärenden i Stockholm oavbrutet ökat under de senaste
åren och att till följd härav uppstått en betydande eftersläpning vid
handläggningen av andra ärenden hos polisen. På grund av rekryteringssvårigheter
vid Stockholmspolisen har det icke varit möjligt att komma till
rätta med denna eftersläpning genom nyanställning av polispersonal. Vad
överståthållarämbetet anfört i denna del bekräftas av innehållet i remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1960

yttrandena, och det synes vara en så gott som genomgående uppfattning
bland remissinstanserna att skyndsamma åtgärder är påkallade för att förbättra
förhållandena. För egen del är jag av samma uppfattning.

I likhet med överståthållarämbetet anser jag, att i Stockholm de snabbaste
resultaten kan vinnas om man möjliggör en överflyttning av förpassningar
från polispersonalen till personalen vid stadshäktet, där intagning regelmässigt
sker av personer som skall förpassas till annan ort. Samtidigt måste
emellertid uppmärksammas, att förpassningsfrågan har aktualitet även för
andra polisdistrikt än Stockholm. Icke minst i de små polisdistrikten kan
förpassningsgöromålen rubba arbetets jämna gång och inverka menligt på
fullgörandet av andra uppgifter, som är av egentlig polisiär natur. Även i
sådana distrikt kan det tänkas att vissa förpassningar med fördel skulle
kunna överföras på särskild personal utanför poliskåren, men det är ovisst
hur långt man här kan nå på denna väg.

En lösning av förpassningsfrågan efter de riktlinjer som nu antytts förutsätter
särskilda lagstiftningsåtgärder, och i departementspromemorian har
förslag framlagts till erforderlig ändring i första hand i polislagen. Ändringen
däri innebär i korthet, att Kungl. Maj :t för visst polisdistrikt skall
kunna medge att förpassningar av enklare beskaffenhet ombesörjes av
andra än polismän. Sådana förrättningsmän som skall få utföra förpassningar
utan att ha förvärvat polisutbildning avses skola förordnas till ordningsvakter.

De lagstiftningsåtgärder som föreslagits i departementspromemorian har
sin förebild i den trafikövervakningsreform som genomfördes år 1957 (prop.
nr 164). Såsom anfördes i samband med denna reform måste det vara en
förutsättning för att man skall kunna utbryta vissa uppgifter ur polisverksamheten
och anförtro dem åt andra än polismän att uppgifterna ifråga
klart kan avskiljas från polisverksamheten i övrigt. Under remissbehandlingen
har visserligen från något håll sagts, att en förpassning ofta ingår
som ett moment i mera omfattande polisåtgärder och att förhållandena
stundom kan vara sådana, att själva förpassningen svårligen kan skiljas
från andra moment, såsom efterspanande och gripande av den person som
skall förpassas. Samtidigt har emellertid flertalet remissinstanser som
yttrat sig i denna fråga utgått från att dessa svårigheter icke skall komma
att få någon praktisk betydelse. Förpassning med andra än polismän såsom
förrättningsmän kunde nämligen i praktiken icke komma ifråga beträffande
andra personer än sådana som redan är berövade sin frihet, och
i hithörande fall framstår förpassningen otvivelaktigt som en avgränsad bevakningsuppgift.
I dessa synpunkter kan jag för min del instämma, och jag
anser således att de berörda gränsdragningssvårigheterna icke bör lägga
hinder i vägen för en i och för sig önskvärd reform.

Såsom framhållits av polismästaren i Stockholm bör en lagändring beträffande
förpassningar icke utformas så, att de lokala polismyndigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

utan vidare får rätt att låta ombesörja förpassningar med andra än polismän
i den utsträckning vederbörande myndigheter själva finner lämpligt.
Tillstånd bör enligt min mening sökas för varje särskilt distrikt, där frågan
blir aktuell. Polisuppgifter bör nämligen få utföras på annat sätt än som
följer av polislagen endast när starka skäl påkallar det, och det bör alltid
finnas möjlighet för överordnad myndighet att pröva under vilka närmare
villkor detta skall få ske. Den tillståndsprövning, som här avses, behöver
emellertid enligt min uppfattning icke — såsom föreslagits i departementspromemorian
— med nödvändighet ligga hos Kungl. Maj :t utan möjlighet
bör finnas för Kungl. Maj :t att delegera prövningen till andra myndigheter,
varvid närmast länsstyrelserna torde komma i fråga.

Det spörsmål som härnäst inställer sig är om möjligheten att dispensera
från polislagen, när det gäller fullgörandet av förpassningsgöromålen, bör
kringgärdas med särskilda begränsningar. I departementspromemorian föreslås
att i själva lagtexten utsäges, att endast förpassningar av enklare beskaffenhet
efter vederbörligt tillstånd skall få ombesörjas i annan ordning
än som stadgas i polislagen. Promemorian synes utgå från att i tillståndet
skall utskiljas vissa grupper av förpassningar som till sin art är enklare än
andra. Det är emellertid en tämligen genomgående uppfattning bland remissinstanserna
att en generell uppdelning av detta slag icke är möjlig. I
allmänhet lär en förpassning vara att bedöma som en enkel arbetsuppgift,
och då den undantagsvis är att anse som kvalificerad torde detta bero uteslutande
därpå att den som skall förpassas visar sig vara svårhanterlig. Anses
det erforderligt att göra skillnad mellan svåra och enkla förpassningar
är det därför enligt remissinstanserna nödvändigt att låta polischefen göra
den erforderliga bedömningen från fall till fall.

Den uppfattning som sålunda kommit till uttryck under remissbehandlingen
kan jag dela. Fråga är emellertid om det överhuvudtaget finns skäl
att generellt slå fast att endast förpassningar av enklare beskaffenhet skall
få ombesörjas av andra än polismän. Det förefaller mig nämligen naturligt
att man vid bedömandet av frågan, i vilken omfattning förpassningar skall
få överflyttas från polisen till annan personal, lägger avgörande vikt vid
vilka kvalifikationer denna personal har. I polisdistrikt, där utanför poliskåren
endast mindre kvalificerade personer står till förfogande som förrättningsmän,
bör, om sådan överflyttning överhuvudtaget anses kunna medgivas,
självfallet särskilda villkor stipuleras. Så t. ex. kan föreskrivas alt
endast förpassningar som av polischefen i det särskilda fallet bedömes såsom
enkla får utföras av dessa förrättningsmän eller att förrättningsmännen
i första hand endast bör anlitas såsom biträden åt polismän vid förpassningar.
Emellertid kan det tänkas, att vid handläggningen av ett dispensärende
befinnes, att den personal som skall överta förpassningar från polisen
med hänsyn till utbildning och tidigare erfarenhet får anses kompetent
att utföra alla förekommande förpassningar, även om personalen ifråga icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

har samma allsidiga kvalifikationer som polismän. Otvivelaktigt skulle det
öka den nu ifrågasatta reformens praktiska värde, om man i ett sådant fall
kunde låta begränsningen till förpassningar av enklare beskaffenhet bortfalla,
och några olägenheter skulle icke heller behöva följa av att utrymme
på detta sätt skapas för en smidig tillämpning. För min del har jag av anförda
skäl stannat för att själva lagen bör utformas så att dispensmöjligheterna
gäller förpassningar i allmänhet.

När det gäller den ställning och de befogenheter som bör tillkomma icke
polisutbildade förrättningsmän vid förpassningar synes övervägande skäl
tala för den såväl i departementspromemorian som i flertalet remissvar hävdade
uppfattningen, att förrättningsmännen bör förordnas till ordningsvakter.
Sker detta får förrättningsmännen alla de befogenheter de kan behöva
för sina uppdrag — bl. a. att bruka våld för att förhindra en rymning eller
för att skydda en transport mot utomstående. Dessutom klarlägges härigenom
alla väsentliga frågor rörande förrättningsmännens ställning i förhållande
till polisledningen.

Samtidigt som möjligheter ges att överföra förpassningsgöromål på särskilda
förrättningsmän som icke tillhör polispersonalen bör på motsvarande
sätt utrymme skapas för att låta icke polismän tjänstgöra som vaktpersonal
vid polisarrester. Detta är en med förpassning närbesläktad bevakningsuppgift,
och samma synpunkter gör sig gällande även här. Av remissyttrandena
framgår att en sådan ordning redan tillämpas på sina håll. En legalisering
härav torde även underlätta för vissa polisdistrikt att ordna med kvinnlig
vaktpersonal för tillfällig bevakning av kvinnliga arrestanter.

För att möjliggöra överflyttning av polisgöromål på det sätt jag här förordat
krävs i första hand ett tillägg till 18 § polislagen av innebörd, att
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer för visst polisdistrikt
äger medgiva att förpassningar samt bevakning i polisarrest ombesörjes i
annan ordning än i polislagen sägs.

Om ordningsvaktförordnande skall kunna meddelas för de särskilda förrättningsmän
som utför förpassningar eller tjänstgör som vaktpersonal vid
polisarrester erfordras även viss ändring i polisreglementet. Sådan ändring
kan ske i administrativ ordning. I samband med förordnande bör meddelas
föreskrifter om vilka skyldigheter och befogenheter som skall gälla för förrättningsmannen.

I enlighet med vad jag sålunda förordat har inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1960.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förut omförmälda
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag angående and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1960

rad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren