Kungl. Maj:ts proposition nr 144 (Proposition 1948:144)

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny
strafflagstiftning för krigsmakten; given Stockholms
slott den 27 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni
1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr
881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)
om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)
om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr lii -

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten.
Förslaget innebär i första hand en avsevärd begränsning av gällande
lagstiftning på detta område. Särbestämmelser för militära förhållanden
uppställas endast i den mån de för vanliga medborgare tillämpliga straffbuden
ej äro tillräckliga för att skydda krigsmaktens effektivitet. Bland
annat utmönstras gällande lags alla bestämmelser om skadegörelse, stöld
och andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar,
som innefatta spioneri eller förräderi. Härigenom minskas dock i stort
sett icke det straffbara området, eftersom dylika gärningar, som ej täckas
av den militära lagstiftningen, avses skola bestraffas enligt allmänna straffbestämmelser.

De militära straffbestämmelserna ha genomgående erhållit nya brottsbeskrivningar.
Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.
Bland annat har bestämmelsen om olovliga sammankomster begränsats till
att gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Härmed
avses att avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings-
och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av
1906 års lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.
För att möjliggöra bestraffning av s. k. krigsförbrytelser ha nuvarande
speciella straffbud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel m. m.
ersatts med en bestämmelse, som mera generellt straffbelägger förfaranden
i strid mot folkrätten.

Förslaget avser vidare, att så långt som möjligt åstadkomma likhet inför
lagen. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbestämmelserna
äro tillämpliga i olika omfattning på skilda grupper av personal,
avskaffas sålunda.

Beträffande straffsatserna föreslås i åtskilliga fall nedsättning, särskilt
i fråga om minimistraffen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga
för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt icke kunnat göras
alltför snäv. I vissa fall har dessutom föreslagits hårdare straffsatser för
krigstid och beredskapstid. Av de hittillsvarande olika disciplinstraffen bibehålies
endast vaktarrest, medan vid sidan därav införes en lindrigare
straffart, disciplinbot, som närmast har karaktär av löneminskning. Förslaget
innefattar även vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid
militära brott.

I formellt hänseende märkes särskilt att den militära strafflagstiftningen
till väsentlig del föreslås skola inordnas i allmänna strafflagen. Vid sidan
därav ha dock upprättats särskilda lagförslag om disciplinstraff för krigsmän
och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Lagstiftningen avses
skola träda i kraft den 1 januari 1949.

En närmare redogörelse för huvudinnehållet i propositionen lämnas å
s. 56—62.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej
mindre följande nya paragrafer, nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad
3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, betecknad
10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan
angiven lydelse.

1 KAP.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges
lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där
avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag
och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmakten
för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen
är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig
utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen meddela
sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses.

2 KAP.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas
därom i särskild lag.

5 KAP.

10 §.2

1 Senaste lydelse, se SFS 1945:128.

2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; 1 övrigt innebär förslagets
lydelse icke avvikelse därifrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med
våld eller hot emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller
upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa
tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt.

Samma lag---verkställa åtgärden.

Har någon----9 § sägs.

10 a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar
ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande.
Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller
han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart
att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff
eller fängelse.

2 §•

Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna Vid brottet att anse
som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om
brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i
högst tio år eller på livstid.

3 §•

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig
upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straffarbete
i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete
i fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,
dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid
och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete
i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare
eller anförare straffas med fängelse.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,
vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats
för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff
eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i
högst fyra år.

Kungl. Maj:ts proposition nt 144.

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande
till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta,
dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet
grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes
förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring
eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underlydande
för fara till liv eller hälsa.

6 §.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan
krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse.
Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst
fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne
är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller
hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för
våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet
med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att
anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.
Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap.
2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller
mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller
upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i
högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid
eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må
dömas till straffarbete på livstid.

8 §.

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning
mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigsman
med disciplinstraff eller fängelse.

9 §■

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller
missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande
mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för
oskickligt beteende till disciplinstraff.

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt,
dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte
han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i
högst fyra år dömas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

11 §•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom, dömes för undanhållande till disciplinstraff.
Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff
eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

12 §.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen
hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans
tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse
eller disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete
i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten
eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller
finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt
sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff
eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst
straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades
brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller
annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas
vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller
fängelse.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för
fylleri till disciplinstraff.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

Krigsman som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, straffes
som i första stycket sägs.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom
handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller
eljest för det allmänna eller för någon enskild, dömes, där ej gärningen är
särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse eller straffarbete
i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144. "

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller
tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.
År felet grovt, vare straffet fängelse.

19 §.

Försök till brott som i 12 § andra stycket sägs så ock förberedelse till
brott som avses i 3 § eller 12 § andra stycket eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock
stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt dömas.

20 §.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant
straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av bötesstraff i stället för
disciplinstraff stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon på grund av brott som
där avses förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som
för sådant brott förskyller disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan
till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt
svårare straff, i stället till böter.

21 §.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare
eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän
och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn
till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar,
de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom
frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.
Åtnjuter någon ledighet som ej är begränsad till kortare tid än
två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig. Närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid
vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom
område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem
åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.
Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande
till denne.

22 §.

Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare
och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande
tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman
åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,
under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.

1 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt
eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller
myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock fabrik, bro, fartyg
eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning
sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt
försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men
för försvaret eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket
eller ock till avsevärt men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk,
tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan
makt, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; kom av brottet
endast ringa fara för rikets säkerhet, skall till straffarbete från och med
fyra till och med tio år dömas.

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär
vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller
uPPgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon, då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses fienden
bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straffarbete
i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av
tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden inom område,
som var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hänsyn
till befolkningens behov eller gärningsmannens försörjning ej anses
otillbörlig, skall ej till straff dömas.

2 §.

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,
straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra
år. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 § tredje stycket och
föreligger ej fall varom i andra punkten av samma stycke sägs, dömes högst
till straffarbete i två år.

3 §.

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år. 4 5

4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
eller eljest träder i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till
straffarbete i två år.

5 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något
som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande
av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till
och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år
eller fängelse.

6 §•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller
annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes
för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas
hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till
straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av
förman, vare fri från straff.

8 §•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig,
uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt
i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa
förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigsförberedelse
till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt,
vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning
av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt
motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller
annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning
åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från
och med sex till och med tio år.

10 §.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst
sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade
ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete
från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

11 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr låi.

står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande
makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,
dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om
därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit.

Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tilllämpning
med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal
eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för
försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på
det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter
att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom
själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i
två år.

13 §.

Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid
icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må
straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från
straff.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna
bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som
sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å
polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är
skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid
avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden,
skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid
krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i tilllämpliga
delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad
som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer
av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel
förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt
eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda
gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om
värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och
varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare
skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket hefinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas
för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande
brott som förövas under annan tid.

17 §.

Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i sär
skild lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff
är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot
25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet
att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Böter må ock eljest
ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och
brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då
disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om
brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad
i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §•

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet
att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för
böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med
hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 5

4 §•

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande
särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring
medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden
eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas
löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

5 §.

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än
som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas
tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning
och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga
besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den
mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades
hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

6 §•

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres
av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag
ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda
ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn
till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i
stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som
ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff
skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten
gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §. ■

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§.

8 §•

Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och
brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare
straff art, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådömas.
Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff
är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom
om bötesstraff, som i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffa,
disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straff art för övriga
brott, om särskilda skäl föranleda därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff,
varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. i—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.

9 §■

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom
någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen
med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts
till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare
sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till
straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff.
Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet,
där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshava -

Kunal. Maj:ts proposition nr 144.

re som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av
bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes
vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest
med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

11 §■

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta
straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags
arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till
arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas.
Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 §
innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att
vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det
andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån
domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är
sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp
utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats
efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller
erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot
eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att
vidkännas.

12 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon
till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen
förmäles.

13 §.

Ådömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år
förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss
nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i
disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning
användas
varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid,
högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller
annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning
upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom
bostaden (utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller
för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag
av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning
eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller
tjänstbarhet.

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning
skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig
väl eller om han är under aderton år.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning
meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr låi.

Förslag

till

Lag

om dödsstraff i vissa fall dä, riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest
straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första stycket
sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan
gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade, åstadkommit väsentligt
men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigföring,
vare lag som i första stycket stadgas.

2 §.

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör honom,
underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva
tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten
utan dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre veckor från
den dag, då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han fick
del av densamma, till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigsman,
till hovrätten, underrätten eller bestraffningsberättigad befattningshavare
vid krigsmakten inkomma med de påminnelser han aktar nödiga;
och skola till underrätten eller nyssnämnd befattningshavare inkomna påminnelser
utan dröjsmål insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvudförhandling
äga rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vilken
den dömde haft att inkomma med påminnelser, såvitt ej längre uppskov
är nödvändigt till följd av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbalken
omförmäles, eller av annan anledning.

Vid huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff
eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den misstänkte
infinna sig personligen.

3 §•

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde
i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5

5 §•

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av
Konungen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om
disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är
i krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1949.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324) med undantag
av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga
i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigsmakten
och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna
bestämmelser angående flygvapnet;

8 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av
vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen,
instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i de nya lagarna.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som
trätt i dess ställe.

4 §•

I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende
å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är
ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått
förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff
eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom
förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

5 §•

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall
gälla följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning
av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

6 §•

Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för
fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott
som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav bötesstraff
användes i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter;
såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten
ådömas dock böterna, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart
i penningar, högst femhundra kronor.

7 §•

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff
ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om
sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter nya lagens ikraftträdande
dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff
eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande
bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt
arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till
vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika
slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock
att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts
disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock dom eller beslut varigenom ålagts
arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av
sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse
mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest
enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att
sammanlagda strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 och 11 §§
samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

4 §•

Utlämning må---än fängelse.

För gärning, varom i 10 kap.
strafflagen förmäles, må ej utlämning
medgivas, där ej gärningen, bedömd
enligt strafflagen i övrigt, skulle
vara att anse såsom brott, varför
utlämning jämlikt bestämmelserna i
denna § må ske.

(Föreslagen lydelse.)

4 §•

Utlämning må---än fängelse.

För gärning, varom förmäles i 10
kap. strafflagen eller sådan bestämmelse
i 26 eller 27 kap. samma lag
som avser brott av krigsman, må ej
utlämning medgivas, där ej gärningen,
bedömd enligt strafflagen i övrigt
eller sjölagen, skulle vara att
anse såsom brott, varför utlämning
jämlikt bestämmelserna i denna §
må ske.

6 §•

Där framställning om utlämning
avser gärning, som enligt svensk rätt
skulle vara att anse såsom brott mot
strafflagen för krigsmakten, må utlämning
ske, så vitt gärningen är av
den beskaffenhet att om den förövats
av någon, som icke är underkastad
samma lag, utlämning, enligt vad i
4 § är stadgat, därför kunnat äga
rum.

11 §•

Vid beviljande —--sådan be skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom
i 4 § andra stycket eller 6 §
sägs, varde dessutom sådana betingelser
satta, att den utlämnade icke
må kunna straffas för den gärning,

11 §•

Vid beviljande---sådan be skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, varom
i 4 § andra stycket sägs, varde
dessutom sådana betingelser satta,
att den utlämnade icke må kunna
straffas för den gärning, varom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

varom fråga är, i vidare mån än den
varit av beskaffenhet att föranleda
utlämning. Beviljas utlämning jämlikt
7 § för gärning, vilken övervägande
äger karaktären av ett icke
politiskt brott, skall den betingelse
göras, att den utlämnade icke må
för gärningen straffas såsom för politiskt
brott.

(Föreslagen lydelse.)

fråga är, i vidare mån än den varit
av beskaffenhet att föranleda utlämning.
Beviljas utlämning jämlikt
7 § för gärning, vilken övervägande
äger karaktären av ett icke politiskt
brott, skall den betingelse göras, att
den utlämnade icke må för gärningen
straffas såsom för politiskt brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
19b9.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom skola erhålla ändrad lydelse på
(Gällande lydelse.)

1 §•

Övertygas någon---- straffets

ådömande.

Finnes förordnande — — — i
domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej
meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag
må ej meddelas i fråga om brott mot
tryckfrihetsförordningen eller brott,
för vilket straff är utsatt i strafflagen
för krigsmakten; dock må villkorlig
dom beviljas beträffande brott
mot 8 kap. sistnämnda lag, där den
tilltalade förskyller fängelse eller
straffarbete. Ej heller må villkorlig
dom brukas i fråga om förlust av
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
eller i fråga om påföljd, som
avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller
liknande påföljd, som finnes stadgad
i annan lag eller författning.

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

1 §•

Övertygas någon —--straffets

ådömande.

Finnes förordnande — ■— — i
domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej
meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff. Ej
heller må i fråga om brott av krigsman
villkorlig dom brukas med
mindre det finnes kunna ske utan fara
för krigslydnaden och ordningen
inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag
må ej meddelas i fråga om brott mot
tryckfrihetsförordningen. Ej heller
må villkorlig dom brukas i fråga om
avsättning, suspension eller disciplinstraff
eller i fråga om särskild
påföljd för brott, som finnes stadgad
i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949 men skall ej äga tillämpning
i mål som blivit av första domstol
avdömt före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939
(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om
särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år
häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning
är att antaga, att utredning som
i 1 § sägs, kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig. Vad
nu sagts gälle ock, då någon som
fyllt tjuguett år häktats, såframt ej
laga hinder mot villkorlig dom föreligger
eller sådant fall är för handen
som avses i 3 § lagen om villkorlig
dom.

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år
häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning
är att antaga, att utredning som
i 1 § sägs kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig. Vad
nu sagts gälle ock, då någon som
fyllt tjuguett år häktats, såframt ej
laga hinder mot villkorlig dom föreligger
eller sådant fall är för handen
som avses i 3 § lagen om villkorlig
dom eller fråga är om brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade
lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit
intagen i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
och bestämmelserna i 2 § beträffande
den som på grund av lagakraftägande
dom varit intagen i sådan
anstalt eller som varit underkastad
förvaring eller internering.

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit
intagen i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som
på grund av lagakraftägande> dom
varit intagen i sådan anstalt eller
avtjänat arrest eller som varit underkastad
förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949 men skall ej äga tillämpning
i fråga om den som frigivits
före nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 decemher 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945 om
verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse.)

8 §.

Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befälhavare som har
uppsikt över häktet. Är den som sålunda
äger mottaga nöjdförklaring ej
tillstädes, må förklaringen avgivas
inför den som är i hans ställe. Ej må
förklaringen gälla utan att domen eller
rättens eller domarens bevis om
målets utgång, såvitt den dömde rörer,
finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen samt den dömde
haft betänketid till andra dagen efter
den då domen vid rätten avkunnades
för honom eller blev honom annorledes
delgiven. Tillfälle skall såvitt
möjligt beredas den dömde att
under betänketiden samråda med sin
försvarare.

Myndighet som--— sådan för klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring,
om domen skall av militär
befälhavare befordras till verkställighet,
i vittnes närvaro inför denne och

(Föreslagen lydelse.)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Är den
som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej tillstädes, må förklaringen
avgivas inför den som är i hans ställe.
Ej må förklaringen gälla utan att domen
eller rättens eller domens bevis
om målets utgång, såvitt den dömde
rörer, finnes att tillgå för den som
mottager förklaringen samt den dömde
haft betänketid till andra dagen
efter den då domen vid rätten avkunnades
för honom eller blev honom
annorledes delgiven. Tillfälle
skall såvitt möjligt beredas den dömde
att under betänketiden samråda
med sin försvarare.

Myndighet som---sådan för klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring
inför länsstyrelse eller i vittnes
närvaro inför styresman vid
fångvårdsanstalt eller den som är i

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes
närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans
ställe, landsfogde, polismästare eller
annan polischef.

13 §.

Är den, som skall undergå straff
eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt
angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid
den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
omedelbart befordra domen till
verkställighet. Den som hålles häktad
annorstädes än i fångvårdsanstalt
skall enligt bestämmelser som
meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas
till lämplig fångvårdsanstalt.
Om överflyttning från en fångvårdsanstalt
till annan stadgas i 26 §.

Är den---till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till
verkställighet särskilt stadgat i lagen
om krig sdomstolar och rättegången
därstädes.

(Föreslagen lydelse.)

hans ställe, landsfogde, polismästare
eller annan polischef. Den som fullgör
militärtjänstgöring må ock avgiva
''förklaringen i vittnes närvaro inför
befattningshavare vid krigsmakten,
som över honom har bestraffningsrätt
i disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff
eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt
angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid
den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
den befattningshavare som har uppsikt
över häktet omedelbart befordra
domen till verkställighet. Den som
hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt
skall enligt bestämmelser
som meddelas av fångvårdsstyrelsen
förpassas till lämplig fångvårdsanstalt.
Om överflyttning från
en fångvårdsanstalt till annan stadgas
i 26 §.

Är den---till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det
på länsstyrelsen eller polischefen i
orten att, efter anmälan av vederbörande
befattningshavare, låta verkställa
förpassning eller meddela föreläggande
som i denna paragraf avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)
om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens
ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §• 2 §.

Polisman, som---krig krigs- Polisman, som---krig krigsmakten.
makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten
är stadgat om hemvärns personal
skall äga motsvarande tillämpning på
polisman som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,
som på grund av 4 §
ålagts, eller att till undergående av
sålunda ålagd ympning befordra annan,
för vars befordrande till ympning
han enligt 10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,
straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Lag samma — — — där omförmäles.

Ej må straff enligt denna § tilllämpas,
där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar, för underlåtenhet
att fullgöra honom åliggande
ympningsplikt är underkastad straff
efter strafflagen för krigsmakten, därom
är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse.)

22 §.

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Lag samma---där omförmä les.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 jnli 1942 (nr 723) om
skyddsynipning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsynipning
mom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag skall,
där han lyder under strafflagen för
krigsmakten, straffas efter sistnämnda
lag men eljest med böter från och
med fem till och med femtio kronor;
och äge domstolen att vid vite förelägga
den som ådömes böter att fullgöra
sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag,
straffes med böter från och med fem
till och med femtio kronor; och äge
domstolen att vid vite förelägga honom
att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 oktober 1947.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad strafflagstiftning
för krigsmakten.

Föredraganden anför följande.

Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rörande
riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades
med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att
verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda
lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila
tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet
att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom
sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen,
numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj ds bemyndigande
den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten av
riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen
B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden S. C. G. Montelius, direktören,
numera statssekreteraren F. Thunborg, krigsdomaren, professorn F.
Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A. Wilhelmsson och översten S. E.
Öberg att deltaga i överläggningar med utredningsmannen angående berörda
lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj 1945 på egen begäran entledigats från
nämnda uppdrag, utsågs samma dag i hans ställe översten G. F. Brinck.
Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet Hugo Henkow att
biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag till
strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83). Sedan yttranden inhämtats
över förslaget och delta varit föremål för överarbelning inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få anmäla detsamma samt i anslutning
därtill lämna följande redogörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Inledning.

Gällande strafflag för krigsmakten (SLK) utfärdades den 23 oktober
1914. Den utgör ett ganska vidlyftigt lagverk, omfattande fyra olika delar
med ursprungligen sammanlagt 210 paragrafer; en av delarna innehåller
dock regler om militära befälhavares handläggning av disciplinmål och
faller därför väsentligen utom förevarande lagstiftningsfråga.

Bestämmelserna i SLK äro tillämpliga i olika utsträckning å krigsmän,
de som utan att vara krigsmän lyda under lagen samt de som eljest äro
underkastade straff etter lagen. Till krigsmän hänföras aktiva officerare och
underofficerare samt manskap med fast anställning. De som tillhöra reserverna,
värnpliktiga samt hemvärnsmän och andra frivilliga äro även krigsmän
men i princip endast under den tid de äro i tjänstgöring vid krigsmakten.
Å krigsmännen äger flertalet av SLK:s straffbestämmelser tillämpning.
De som utan att vara krigsmän lyda under lagen utgöras främst av
den s. k. civilmilitära personalen: läkare, veterinärer, ingenjörer och andra
tekniker, förrådstjänstemän m. fl. I den mån personalen tillhör reserverna
är dock även i detta fall SLK:s tillämplighet inskränkt till tid då tjänstgöring
äger rum. När avdelning av krigsmakten är mobiliserad, räknas alla
där tjänstgöringsskyldiga, som ej äro krigsmän, till ifrågavarande kategori.
Detsamma är förhållandet med andra personer som åtfölja mobiliserad avdelning.
Av straffbestämmelserna i SLK gäller endast ett mindre antal för
dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen. Detta innebär i stort
sett att dessa personer ha ett lindrigare straffrättsligt ansvar än krigsmännen.
De som eljest äro underkastade straff efter lagen utgöras av personer som
under vissa omständigheter kunna dömas enligt särskilt angivna straffbestämmelser
i SLK, fastän de icke vid brottets begående tillhörde någon av de
förut nämnda båda kategorierna. Sålunda äro de som tillhöra reserverna,
värnpliktiga och hemvärnsmän straffbara för vissa brott under tid före
tjänstgöringens början, t. ex. rymning då brottet består i underlåtenhet att
iakttaga inställelseskyldighet. Men även personer som icke tillhöra krigsmakten
falla under ifrågavarande kategori. Vem som helst kan nämligen
under krigstid straffas enligt SLK för krigs förräderi, spioneri m. in., om
brottet begåtts inom riket, a krigsskådeplats utom riket eller å ockuperat
område. Även krigsfångar och internerade utlänningar höra till denna
kategori.

Bland de brott som äro upptagna i SLK märkas först sådana som innefatta
åsidosättande av de speciellt militära tjänsteplikterna. Dessa brott, som
icke äro beaktade i allmänna strafflagen (SL), bruka kallas rent militära
brott. Exempel pa dylika brott utgöra rymning, lydnadsbrott, övergivande av
post, överlöpande till fienden samt obehörig kapitulation. En annan grupp
av brott bilda de s. k. militärt kvalificerade brotten. Dessa brott äro visserligen
straffbelagda även i SL, men de ha i SLK bestraffats annorlunda, vanligen
strängare. Detta beror pa att brotten, när de begås av militär personal,
ansetts erhålla en särskild karaktär. Bland hithörande brott kunna näm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

nas misshandel och förolämpning mot förman eller underlydande i eller för
tjänsten, stöld av krigsförnödenlieter samt olovlig tillägnelse av krigsbyte.
Utöver de nu berörda brotten finnas i SLK åtskilliga som helt motsvara i SL
upptagna brott och beträffande vilkas bestraffning endast hänvisas till sistnämnda
lag. Bestämmelserna om dessa brott ha betydelse endast för krigsdomstolarnas
kompetensområde. Vilka mål som skola behandlas av krigsdomstol
är nämligen väsentligen beroende av om brottet är omnämnt i SLK.

De straffbestämmelser som upptagits i SLK täcka icke alla gärningar som
äro straffbelagda i SL. Sålunda saknar SLK straffbud om förfalskning, sedlighetsbrott
m. m. Genom en särskild bestämmelse bar emellertid stadgats att
den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän lag och författning
i den mån SLK ej innehåller särstadgande.

Straffsatserna i SLK äro differentierade på olika sätt. I åtskilliga fall ha
beträffande visst brott stadgats skilda straffskalor för officerare och underofficerare
samt för dem som tillhöra manskapet; straffskalorna för de
sistnämnda äro regelmässigt mildare. Vissa fall av misshandel bestraffas
strängare om den våldförde var officer eller underofficer än om han tillhörde
manskapet. Ofta har straffet för ett och samma brott bestämts med
anlitande av flera speciella straffskärpnings- eller straffmildringsgrunder.
Sålunda gäller för exempelvis rymning i fredstid, förutom viss normallatitud,
en mildare straffskala för det fall att brottet består i underlåtenhet att inställa
sig till tjänstgöring vid krigsmakten då den brottslige ännu icke varit
i sådan tjänstgöring och ej heller förut varit straffad för rymning. En
strängare straffskala är tillämplig om rymningen skett från fartyg under
sådana omständigheter att rymmaren bort inse att fartyget till följd av rymningen
utsattes för fara. Skedde rymningen eljest under synnerligen försvårande
omständigheter kan jämväl skärpt bestraffning åläggas, ehuru icke
fullt så sträng som i nyssnämnda fall.

För vissa brott upptager SLK även generella straffskärpningsgrunder. Så
bestraffas t. ex. rymning strängare än eljest om den rymde var tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning. Under krigstid eller annan tid, då allmän
mobilisering råder, äger den del av SLK som benämnes krigsartiklar
tillämpning vid sidan av övriga bestämmelser i lagen. Krigsartiklarna innehålla,
förutom bestämmelser om sådana brott som endast kunna förövas i
krig, t. ex. överlöpande till fienden, stadganden om avsevärt skärpt bestraffning
i vissa fall av andra brott, såsom rymning från trupp i fäll och lydnadsbrott
då fienden är nära.

De straffarter som användas vid brott mot SLK äro dödsstraff, straffarbete,
fängelse, böter, disciplinstraff samt, för ämbets- och tjänstemän, avsättning
och suspension. Dödsstraff är utsatt endast i krigsartiklarna. För
straffarbete och fängelse gälla numera inga särskilda regler enligt SLK.
Böter äro stadgade i begränsad omfattning. Disciplinstraff är arrest av fyra
olika slag. Arrest utan bevakning verkställes i eget rum eller tält, och
straffet innebär förbud alt utan tillstånd lämna rummet eller tältet. Vaktarrest
verkställes under bevakning i låst ljust rum eller tält. Skärpt arrest

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

innebär att vaktarreststraff är förenat med hårt nattläger, och sträng arrest
verkställes i mörkt enrum. Vad slutligen beträffar ämbetsstraffen, avsättning
och suspension, kunna av den militära personalen endast officerare och
underofficerare åläggas sådant straff.

Om delaktighet i brott, straffrihet på grund av sinnessjukdom och andra
dylika allmänstraffrättsliga ämnen gälla enligt SLK i stort sett samma regler
som i SL. Det är emellertid att märka att beträffande brott mot SLK straff
för delaktighet, likaväl som för gärningsmannaskap, i allmänhet endast kan
ådömas personer som äro underkastade lagen.

I sådana fall då militär befälhavare har rätt att ålägga disciplinstraff kan
i stället för dylikt straff användas s. k. tillrättavisning. Detta rättelsemedel,
som ej utgör straff i egentlig mening, får användas endast vid mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning. Tillrättavisning kan meddelas
i form av varning, åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbete
eller förbud att vistas utom kasemområde eller liknande område eller
ock, ombord å fartyg, vägran av landpermission.

Redan vid tillkomsten av SLK anfördes mycket skarp kritik mot densamma.
Det lagråd, som granskade förslaget till SLK innan detta förelädes
riksdagen, framställde sålunda allvarliga anmärkningar särskilt mot förslagets
systematik. I viss mån blevo väl anmärkningarna tillgodosedda vid
den fortsatta behandlingen av förslaget, men då de väsentligaste bristerna
icke kunde avhjälpas utan fullständig omarbetning, utgjorde tidsläget ett
avgörande hinder mot en tillfredsställande utformning av lagen.

I skrivelse år 1922 (nr 68) hemställde riksdagen att Kungl. Maj:t ville
låta företaga en fullständig omarbetning av SLK samt därvid särskilt överväga,
huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna kunde
vidtagas. Med anledning härav tillkallades samma år sakkunniga, men sedan
deras arbete påbörjats, bestämde Kungl. Maj:t att det skulle vara slutfört
inom viss begränsad tid. De sakkunnigas betänkande (SOU 1923: 78) kom
härigenom icke att resultera i ett förslag till ny strafflag utan blott i relativt
litet omfattande ändringar av SLK.

Under år 1925 tillkallades ånyo sakkunniga för revision av SLK. Även
dessa sakkunnigas arbete blev emellertid enligt Kungl. Maj:ts beslut avbrutet
innan slutligt förslag till ny lag hunnit fullbordas.

Sedan riksdagen år 1932 i skrivelse (nr 68) till Kungl. Maj:t hemställt
om undersökning rörande sådan revision av SLK som kunde genomföras
utan avvaktan på en allmän revision av SL, tillkallades år 1935 åter sakkunniga
att verkställa utredning angående revision av SLK. I enlighet med
erhållna direktiv framlade dessa sakkunniga den 30 september 1935 betänkande
rörande riktlinjerna för en sådan revision (justitiedepartementets
promemorior 1936: 1).

Slutligen kan nämnas att riksdagen i skrivelse år 1940 (nr 248) anhållit
om utredning rörande förhållandet i vissa angivna hänseenden mellan tilllämpningsområdet
för SL och SLK.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Huvuddragen i förslaget.

Utredningen.

Av utredningen har anförts, att den militära strafflagstiftningens grund vore
behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de
plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess
personal. Det låge i sakens natur att en dylik särlagstiftning vore nödvändig
i samma mån som straff krävdes för att upprätthålla de militära tjänsteplikterna.
I den meningen att de militära straffbestämmelserna endast gällde
för en viss grupp av medborgare utgjorde bestämmelserna en undantagslagstiftning.
Häri låge dock icke något i och för sig anmärkningsvärt. På liknande
sätt hade särskilda föreskrifter meddelats för andra grupper av medborgare,
såsom framför allt ämbetsmän. Av denna karaktär hos den militära
strafflagstiftningen följde emellertid att densamma borde begränsas till vad
som vore nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål, skyddet av
krigsmaktens effektivitet.

En revision av SLK kunde dock enligt utredningens mening icke avse endast
en utrensning av onödiga särbestämmelser. Sedan den tid då lagen utarbetades
hade den allmänna strafflagstiftningen undergått mycket stora förändringar.
På den militära lagstiftningens område hade motsvarande ändringar
blott delvis genomförts, och denna lagstiftning framstode därför numera
såsom i avsevärd utsträckning efterbliven. Revisionen måste därför även
avse att överhuvud bringa den militära strafflagstiftningen i nivå med utvecklingen
i övrigt på straffrättens område.

I fråga om möjligheten att humanisera den militära lagstiftningen har utredningen
ansett läget numera vara avsevärt mera gynnsamt än vid tillkomsten
av SLK. Upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig berodde
i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning.
I främsta rummet kunde framhållas betydelsen av att försvarsviljan vore levande
och allmänt omfattad. Till följd av den politiska utvecklingen utgjorde
försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne,
och någon försvarsfientlig stämning gjorde sig numera icke gällande. Av betydelse
såsom stöd för disciplinen vore vidare den utveckling som under senare
år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bl. a.
genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska villkoren
under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och utbildning
i allmänt medborgerliga ämnen som numera bedreves inom krigsmakten.

Utredningen har framhållit att en revision efter angivna linjer tydligen i
avsevärd mån vore beroende av innehållet i strafflagstiftningen i övrigt. För
närvarande påginge emellertid arbete med reformering av SL, vilket till en
del redan genomförts. Det förslag till lagstiftning om brott mot staten och
allmänheten, som grundats på straffrättskommitténs betänkande i ämnet
(SOU 1944:69) och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet för yttrande,
vore av särskild betydelse för den militära lagstiftningen, eftersom denna till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

huvudsaklig del rörde brott mot staten. På grund härav utginge förslaget till
strafflagstiftning för krigsmakten ifrån att SL hade den lydelse som den
skulle erhålla vid ett oförändrat genomförande av nyssnämnda till lagrådet
remitterade förslag.

Vad anginge de brott som kunde ifrågakomma till behandling i en militär
strafflag medförde den nyssnämnda grundsatsen om lagstiftningens begränsning
att inga andra brott än rent militära och militärt kvalificerade borde
upptagas. Med avseende å de rent militära brotten vore frågan huvudsakligen,
om de skulle lämnas obestraffade eller ej. Eftersom de icke beaktats i allmän
lag, måste de tydligen intagas i den militära lagstiftningen i den mån
straff erfordrades. Beträffande de militärt kvalificerade brotten bleve frågan
däremot, huruvida ytterligare eller andra bestämmelser behövdes vid sidan
av allmänna lagen. Vid en granskning av den militära kvalifikationens betydelse
kunde befinnas att densamma vore alltför ringa för att kräva beaktande
samt att allmänna lagens bestämmelser följaktligen finge anses tillräckliga.
A andra sidan kunde kvalifikationen göra sig så starkt gällande att den
påkallade en skärpning eller mildring av straffet och sålunda föranledde en
särskild bestämmelse. Bedömandet härav kunde uppenbarligen utfalla olika
för fredstid och krigstid.

Rörande de brottstyper som bibehållits i förslaget må här, efter ordningen
i SLK, nämnas följande.

De i 5 kap. SLK upptagna stadgandena om avvikande och olovlig utevaro
från militärtjänstgöring ha sammanförts till två straffbestämmelser, avseende
den ena undanhållande och den andra rymning. I fråga om beskrivningen
av vad som menas med undanhållande överensstämmer förslaget i
huvudsak med SLK. Det svårare brottet rymning föreligger enligt gällande
lag då gärningsmannen avsett att helt undandraga sig krigstjänsten men skall
dessutom anses föreligga om undanhållande varat över viss tid, olika i skilda
fall. I förslaget har detta presumtionssystem avskaffats och i stället har rymningsbrottet
givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av skadan
eller faran i varje särskilt fall. Rymning kännetecknas nämligen i förslaget
därav, att undanhållande med hänsyn till längden av den verkliga eller
avsedda utevaron eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört eller
kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men
för tjänsten.

Vad angår 6 kap. SLK ha stadgandena om uppror och upplopp blivit i
förslaget ersatta med ett enda stadgande om myteri inom krigsmakten, samt
de särskilda bestämmelserna om försök att förleda till uppror och till ohörsamhet
sammanslagits till en bestämmelse, avseende uppvigling till lydnadsbrott
eller annat brott som innebär åsidosättande av tjänsteplikt. Det i
samma kapitel intagna stadgandet rörande olovliga sammankomster har väsentligt
begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster medtagits som röra
vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller
lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller
krigföringen, medan bland annat sammankomster för rådplägning om för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

mans förhållande och åtgärder i övrigt lämnats åsido, och dels har den sålunda
inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd
och då riket är i krig. Härutinnan avses förslaget innebära avlägsnandet
av ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlingsoch
överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av lagen den
16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

I 7 kap. SLK behandlas först i fyra paragrafer olydnad mot förman eller
överordnad och i en senare paragraf dylikt brott mot vaktpost. De brott som
avses med de förstnämnda bestämmelsenia ha i förslaget sammanförts till
en enhetlig brottstyp. Beträffande lydnadspliktens omfattning och innebörd
i övrigt avser förslaget ej någon ändring av gällande rätt; dock har förmansbegreppet
i viss mån jämkats och den nuvarande särskilda bestämmelse
som avser ohörsamhet i vissa fall mot annan överordnad än förman
uteslutits.

Utom lydnadsbrotten behandlas i 7 kap. brott bestående i våld eller annan
misshandel och förolämpning. Bestämmelserna om dessa brott äro upptagna
i ej mindre än tolv paragrafer och fördelningen har därvid bland
annat skett med hänsyn till om brottet förövats mot förman eller annan
överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen likställd, om
det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt
angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd
tjänstedräkt eller icke. Vid utredningen har eftersträvats att undvika stadganden
som innebära en olika straffrättslig behandling av särskilda grupper
av krigsmaktens personal. Förslaget upptager en bestämmelse rörande våld
och hot om våld samt en om missfirmelse. Båda äro begränsade till att endast
avse brott i eller för den förorättades tjänst.

I 7 kap. SLK är vidare upptagen en straffbestämmelse rörande förman
som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande att föra
klagan över förnärmelse i tjänsten. Vissa andra former av missbruk av
förmansställning behandlas i ett stadgande i 9 kap. I stället för dessa speciella
bestämmelser upptager förslaget ett generellt straffbud för missbruk
av förmanskap av vidare innebörd än de nuvarande. Det äger tillämpning
å förman som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underlydande
att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst
samt å förman som otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring
eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom
tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.

Slutligen finnas i 7 kap. SLK straffbestämmelser rörande vissa ordningsförseelser,
nämligen fylleri, förargelseväckande beteende, annat bristande i
anständigt uppförande samt deltagande i demonstrationståg av någon som
är klädd i uniform. Även i förslaget har det funnits erforderligt att upptaga
vissa föreskrifter om dylika förseelser, en om oskickligt beteende i samband
med tjänsten, en om onykterhet i tjänsten, eu om fylleri inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten, en om förargelseväckande beteende

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

inom sådant område eller utrymme samt en i viss mån uppmjukad bestämmelse
innefattande förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg.

Hela 8 kap. om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt flertalet
bestämmelser i 9 kap., om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter
i andra fall än i tidigare kapitel sagts, ha av olika skäl uteslutits.
Av de speciella, i 9 kap. avsedda brotten ha i förslaget upptagits obehörig
befälsutövning och övergivande av post. Det förra brottet har i huvudsak
samma innebörd som för närvarande. Brottet övergivande av post har däremot
erhållit ändrad räckvidd. Nuvarande bestämmelser omfatta befälhavare
för trupp eller fartyg under vaktgöring eller likartad tjänstgöring, annan
officer eller underofficer under dylik tjänstgöring samt skiltvakt på post. Den
föreslagna bestämmelsen avser befälhavare för avdelning av krigsmakten
samt envar som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift.

De generella stadgandena om tjänstebrott i 9 kap. SLK motsvara bestämmelserna
om generella ämbetsbrott i 25: 16 och 17 i gällande SL. Genom att
den ena av de två generella stadgandena i SLK innehåller hänvisning till allmän
lag, såvitt fråga är om bestraffning av officerare och underofficerare,
äro emellertid i realiteten nämnda personalkategorier underkastade även övriga
straffbestämmelser i 25 kap. SL. Detta har synts innebära en otillfredsställande
reglering. Med de grundläggande principerna för revisionen
av SLK har ansetts bäst överensstämma att låta de bland krigsmaktens personal,
vilka ha en ställning motsvarande de civila ämbets- och tjänstemännens,
lyda under 25 kap. SL utan att därjämte vara underkastade generella
tjänstebrottsstadganden ingående i de militära straffbestämmelserna. För personal
utan ämbetsansvar bibehållas sådana generella tjänstebrottsbestämmelser.
Dessa föreslås utformade med 25: 1 och 4 i det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget som förebild men med jämkningar i olika avseenden.

Vidkommande de straffbestämmelser som upptagas i krigsartiklarna har
från 10 kap. SLK, vari behandlas förräderi, blottställande av krigsmakten och
olovlig gemenskap med fienden, upptagits stadganden om överlöpande till
och olovlig förbindelse med fienden. De härom nu gällande bestämmelserna
ha därvid något utvidgats. Med oförändrad innebörd har överförts ett stadgande
om falsk ryktesspridning. Vissa stadganden avseende undergrävande
på andra sätt av stridsviljan ha sammanförts till en mera allmänt avfattad
straffbestämmelse om gärningar som medföra fara i dylikt hänseende. Slutligen
ha med smärre jämkningar i sakligt hänseende bibehållits två bestämmelser
som angå bristande pliktuppfyllelse vid krigföringen. I ett flertal andra
paragrafer i 10 kap. avsedda gärningar, som innefatta spioneri eller förräderi,
ha lämnats obeaktade med hänsyn till innehållet i därom meddelade
bestämmelser i det år 1946 remitterade förslaget.

Ill och 12 kap. SLK upptagas straffskärpningar för krig beträffande vissa
av de brott som avses i 5—7 kap. I förslaget ha alla erforderliga föreskrifter
av dylikt slag införts i straffbuden rörande de brott varom fråga är. Stadgandena
i 13 kap. om skadegörelse, stöld, rån och förskingring ha, med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr låå.

till de allmänna straffbestämmelserna om krigsförräderi samt om allmänfarliga
brott och förmögenhetsbrott, ej synts behöva bibehållas. 14 kap. innehåller
jämte straffskärpningsföreskrifter för krig en straffbestämmelse om
pliktförsummelse av befälhavare beträffande krigsförberedelser. En motsvarighet
till denna bestämmelse har ansetts böra upptagas i förslaget.

Vad slutligen angår 15 kap. ha däri intagna straff bud rörande olovligt
krigsbyte, olovliga stridsmedel, missbruk av vapenmakt i krig och andra brott
mot folkrättsliga regler i förslaget ersatts med en enda bestämmelse. Denna
har givits en vidare innebörd än de nuvarande och omfattar alla förfaranden
vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen
av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen
på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända
folkrättsliga grundsatser.

Vid avfattningen av de föreslagna straffbestämmelserna ha de nuvarande
brottsbeskrivningarna i SLK knappast i något fall funnits kunna användas
utan större eller mindre jämkningar. Den i SL använda metoden att
åsätta brotten särskilda brottsbeteckningar har ansetts böra vinna tillämpning,
dock med undantag för en del ovanligare brott för vilka någon lämplig
beteckning icke erbjudit sig. Beträffande avfattningen har vidare ansetts böra
tillses att bestämmelserna icke för sin tolkning bliva beroende av terminologien
i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. De i förslaget använda terminologiska
uttrycken förman, underlydande och beredskapstillstånd ha definierats
genom lagstadganden.

Vad angår straffsatserna ha minimistraffen i stor utsträckning nedsatts.
För alla brott av disciplinär natur ingår disciplinstraff i straffskalan
och gäller, i motsats till vad som många gånger är fallet i SLK, utan förbehåll
att omständigheterna äro synnerligen mildrande. Jämväl maximistraffen ha
understundom sänkts för normalfallen. Beträffande de militära brotten gäller
emellertid, enligt vad utredningen framhållit, att, även om de i allmänhet,
särskilt under fredstid, äro av lindrig art, brotten dock kunna vara relativt
svåra och kräva relativt stränga straff, varför latituden uppåt ej kan göras
alltför snäv. De svårigheter som äro förbundna med behovet av vida strafflatituder
ha lösts med tillämpning av olika metoder. Dels har beträffande åtskilliga
brott kunnat brukas den i SL numera tillämpade metoden att uppställa
särskilda straffsatser för normalfall och för fall som med hänsyn till
omständigheterna vid brottet äro att anse som grova. Dels ha, där så funnits
påkallat, olika straffsatser föreslagits för fredstid och för tid, då riket är i
krig, i några fall även för beredskapstid. Dels bär slutligen i fråga om vissa
brott upptagits en högre straffsats eller ett högre straffmaximum för det fall,
att brottet förövats under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden
medlbr särskild fara.

Vad angår tillämplig hetsområdet för de föreslagna straffbestämmelserna
har den nuvarande skillnaden mellan krigsmän och ickekrigsmän
ej ansetts kunna upprätthållas utan bestämmelserna ha erhållit allmängiltig
avfattning. Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

melsemas tillämplighet har utredningen ansett det följa av krigslagstiftningens
natur av undantagslagstiftning, att dess tillämpning icke bör sträcka sig
längre än nödvändigt. Den prövning av spörsmålet som skett har emellertid
givit vid handen, att några större sakliga avvikelser från vad som i detta hänseende
för närvarande gäller icke äro påkallade.

De bestämmelser rörande tillämplighetsområdet för fredstid som utredningen
föreslår innebära, att i lag frågan regleras blott beträffande vid krigsmakten
anställda officerare och underofficerare, fast anställt manskap, värnpliktiga
och hemvämsmän. Beträffande annan vid krigsmakten anställd personal
och krigsfrivilliga har det ansetts böra ankomma på Konungen att, efter
angivna grunder, bestämma vilka som skola omfattas av bestämmelserna.
Såsom gemensam beteckning å dem som skola vara underkastade bestämmelserna
använder förslaget termen krigsmän, som sålunda får en vidare
innebörd än för närvarande. För tid då beredskapslillstånd föreligger
eller riket är i krig föreslås ett vidsträcktare tillämplighetsområde, i stort sett
sammanfallande med vad som gäller enligt SLK, dock med rätt för Konungen
att undantaga viss personal.

Bland straffarterna upptager förslaget liksom gällande rätt särskilda
strafformer för disciplinär bestraffning av krigsmän. För närvarande bestå
disciplinstraffen av arrest av fyra olika slag: arrest utan bevakning, vaktarrest,
skärpt arrest och sträng arrest. Såväl den förstnämnda arrestformen
som de båda sistnämnda föreslås skola avskaffas. I fråga om vaktarrest, som
bibehålies med benämningen arrest, har utredningen haft att taga ställning
till framförda förslag om förlängning av den nuvarande maximitiden, femton
dagar. Utredningen har stannat vid att maximitiden bör bestämmas till
tjugu dagar, och föreslår i samband härmed att i lagen intages föreskrift,
att arrest till den del tiden överstiger tio dagar skall avtjänas med tjänstgöring.
Enligt nuvarande regler bestämmer vederbörande befälhavare om
arrest skall avtjänas med eller utan tjänstgöring. Beträffande i övrigt sättet
för verkställighet av arrest föreslår utredningen jämkningar, huvudsakligen
i mildrande riktning, av nuvarande regler.

Vidare har utredningen funnit det angeläget att användandet av arreststraff
undvikes då fråga är om ringare förseelser. Även borttagandet av arrest
utan bevakning påkallar införandet av en lindrigare form av disciplinstraff
än vaktarrest. Med anledning härav föreslås ett penningstraff, benämnt
disciplinbot, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra
om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av
mistning av lön. Disciplinbot enligt förslaget utgöres i regel av löneavdrag för
en eller flera dagar med visst belopp för varje dag. Beloppet skall motsvara
vad den dömde enligt gällande avlöningsföreskrifter har att avstå under varje
dags arrest och kommer därigenom att stå i relation till löneställningen. För
värnpliktiga med ett penningbidrag å en krona per dag blir också disciplinboten
en krona för varje dag. Maximum för disciplinboten föreslås vara löneavdrag
för tjugu dagar. Då ej alla krigsmän åtnjuta lön eller annan ersättning,
varå avdrag kan ske, innebär dock förslaget att disciplinbot även skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förekomma i form av förpliktande för den dömde att för varje dag gälda ett
belopp som motsvarar löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.
Med hänsyn till den särskilda naturen av disciplinstraffen och de förseelser
för vilka de huvudsakligen äro avsedda föreslås, alt någon förvandling till
frihetsstraff av ogulden disciplinbot ej skall förekomma.

Särskilda bestämmelser föreslås angående användningsområdet för disciplinstraff.
Dessa innebära jämväl att i stället för sådant straff må dömas till
böter. Förslaget bibehåller, med vissa ändringar, den nuvarande möjligheten
att i stället för disciplinär bestraffning använda tillrättavisning.

Vidkommande fängelse och straffarbete såsom straff för militära brott
skola enligt förslaget liksom för närvarande gälla vanliga regler. Dock föreslås
vissa mindre jämkningar i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff
m. m.

I fråga om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för krigstid har
utredningen ej funnit anledning till annan åsikt än den statsmakterna hyste
år 1940, då tillämpligheten av dödsstraffet i samband med revision av 8 kap.
SL vidgades. De erfarenheter som det senaste kriget medfört hade bestyrkt
att dödsstraffet i dylik nödsituation icke kunde undvaras. Tillämplighetsområdet
för dödsstraffet enligt förslaget överensstämmer i stort sett med gällande
rätt; vissa nya brott, bland andra grov förbrytelse mot folkrättsliga grundsatser,
ha dock tillkommit medan andra uteslutits. Vad angår tillämpligheten
i tiden föreslås, att Konungen skall äga förordna om dödsstraffets tillämpning
då det finnes påkallat med hänsyn till att riket är i fara för krig, men att
ådömt straff ej må verkställas innan riksdagen godkänt förordnandet.

Då enligt förslaget vissa krigsmän skola vara underkastade ämbetsansvar,
bliva också ämbetsstraffen, avsättning och suspension, tillämpliga. Härvid
avses de bestämmelser, som upptagits i 25 kap. av det år 1946 till lagrådet
remitterade förslaget, skola gälla. Icke i något av de militära straffbuden har
ämbetsstraff införts.

I likhet med straffrättskommittén föreslår utredningen att nu gällande
hinder mot villkorlig dom beträffande militära brott avskaffas utom
såvitt angår disciplinstraff. I stället upptager förslaget en allmän föreskrift
att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det
finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

Beträffande utformningen av ny militär strafflagstiftning har utredningen
erinrat att vid flera tillfällen då frågan om en revision av SLK varit
aktuell förslag väckts om införande i SL av de militära straffbestämmelserna.
Med hänsyn till grunden för och arten av de skäl sonr därvid anlörts vore
det angeläget att de uppfylldes, därest och i den mån detta icke mötte avgörande
hinder. Den väsentliga begränsning av de militära straffbestämmelsernas
omfattning, som enligt förslaget skulle inträda, minskade givetvis de
svårigheter som kunde vara förbundna med deras införande i SL. Vissa svårigheter
kvarstode visserligen men på det hela taget förefölle det snarast
medföra fördelar, att bestämmelserna anslötes till SL. I främsta rummet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

syntes härvidlag kunna åberopas, att en särskild militär strafflag, uppbyggd
efter föreslagna grunder, skulle erhålla ett sken av fullständighet som den
icke ägde, eftersom den icke ens beträffande brott som ofta förekomme i militärtjänsten
skulle innehålla bestämmelser i den mån stadgandena i SL
vore tillfyllest. De åsyftade svårigheterna hänförde sig i främsta rummet till
bestämmelserna om disciplinstraff. Rörande denna straffart erfordrades ett
flertal stadganden i ämnen, som i SL behandlades i 2, 4 och 5 kap. Huruvida
med hänsyn till bestämmelsernas speciella karaktär det kunde befinnas
lämpligt att införa dem i ny lagstiftning, som ersatte allmänna delen i SL,
kunde ej för närvarande bedömas. Det syntes i vart fall icke gärna kunna
ifrågasättas att nu inarbeta dem i nämnda kapitel, som redan vore av ganska
heterogent innehåll och delvis svåröverskådliga. Ifrågavarande stadganden
borde därför upptagas i en särskild lag om disciplinstraff. Vad anginge dödsstraffet
syntes det jämväl vara lämpligast att därom erforderliga bestämmelser
upptoges i särskild lag.

På grund av det sålunda anförda föreslår utredningen att de nya stadganden,
som skola ersätta straffbestämmelserna i SLK, till huvudsaklig del införas
i SL. Införandet i SL av de nya bestämmelserna har, med få undantag,
icke funnits lämpligen kunna ske på det sättet att de inarbetas vare sig
— såsom understundom ifrågasatts — i 25 kap. eller i övriga nu förekommande
kapitel i SL. Enligt förslaget upptagas bestämmelserna i två nya
kapitel, 26 och 27 kap., dock att i 1 kap. införas föreskrifter med avseende
å utom riket förövade brott, i 2 kap. en hänvisning till lagen om
disciplinstraff för krigsmän samt i 5 kap. stadganden rörande tvångsmedel
i nödsituationer.

Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske
sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed sammanhängande
fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt
att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. Med hänsyn till innehållet i det
föreslagna nya 27 kap. har utredningen ifrågasatt att dit överflytta vissa i
8 kap. SL i det år 1946 remitterade förslaget intagna stadganden som avse
krigstid, nämligen stadgandena om krigsförräderi och dylik gärning av oaktsamhet,
föreskrifterna rörande försök, förberedelse och medverkan till krigsförräderi
samt underlåtenhet att avslöja dylikt brott ävensom bestämmelserna
om vidgad tillämplighet av vad i 8 kap. stadgas för krigstid.

Vad angår ordningen inom 26 och 27 kap. inledes 26 kap. med brott mot
disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp behandlas först lydnadsbrott
mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. En parallell till lydnadsbrotten
utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller
obehörig befälsutövning, och dessa brott behandlas i anslutning till lydnadsbrotten.
Därpå följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller
för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes
rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter upptagas
vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning, över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

givande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter behandlas ordningsförseelsema
fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden,
varpå de egentliga straffbuden avslutas med de subsidiära bestämmelserna
om tjänstesvek och tjänstefel.

Stadgandena om krigsförräderi inleda 27 kap. och i anslutning till dem
upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart
sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpande
till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmoralen,
falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter behandlas de
tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga om
förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapitlet
följer folkrättsbrottet.

Utredningen har, utöver det nu berörda lagförslaget, även framlagt förslag
till följdändringar i vissa lagar. Därvid har dock icke föreslagits ändringar
i bestämmelser av processuell natur. Anledningen härtill är, att lagförslag,
utarbetade på grundval av det betänkande angående revision av
det militära rättegångsväsendet som avgivits av särskild utredning (SOU
1946:91), förutsatts skola träda i kraft samtidigt med ny strafflagstiftning
för krigsmakten.

Beträffande slutligen tiden för ikraftträdandet har utredningen utgått
ifrån att de nya militära straffbestämmelserna böra vinna tillämpning
från och med den 1 januari 1949. Nämnda dag avses nämligen det år 1946
till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
skola träda i kraft och i detta förslag har med tanke på den nu
ifrågavarande lagstiftningen icke upptagits sådana följdändringar som skulle
erfordras i SLK.

Yttranden.

Utlåtanden över utredningens förslag ha genom remiss infordrats från justitiekanslersämbetet,
rikets hovrätter, krigshovrätten, fångvårdsstyrelsen (i vad
avser verkställighet av frihetsstraff), försvarsväsendets lönenämnd (i vad avser
löneavdrag vid arrests avtjänande samt disciplinbot), överbefälhavaren
(med beaktande av de yttranden som skulle avgivas av försvarsgrenscheferna),
cheferna för armén, marinen och flygvapnet (envar försvarsgrenschef
efter hörande av underlydande chefer i erforderlig omfattning), försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets
fabriksstyrelse, arméns fortifikalionsförvaltning, armé-, marin- och flygförvaltningarna,
sjökarteverket, krigsarkivet, försvarets forskningsanstalt, försvarets
läroverk (ettvart av de tolv sistnämnda verken i vad avser ämnen som
beröra detsamma) samt hemvärnsrådet (i vad avser hemvärnet).

Tillfälle att avgiva yttranden över förslaget har beretts föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, föreningen Sveriges
krigsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, överstyrelsen
för svenska röda korset, centralstyrelsen för svenska blå stjärnan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

centralförbundet för befälsutbildning, centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet,
svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets
underbefälsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers
förbund, arméns ingenjörsförening, civilmilitära tjänstemannaförbundet,
försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals
förbund, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet,
värnpliktiga officerares riksförbund och riksförbundet
Sveriges lottakårer. Från samtliga ha yttranden inkommit.

I nära nog samtliga remissyttranden har förslaget i princip vunnit gillande
eller lämnats utan erinran.

Justitiekansler sämbetet har erhållit det helhetsintrycket, att förslaget innefattade
en skicklig, förtjänstfullt genomförd lösning av det föreliggande, mångåriga
och svåra lagstiftningsproblemet. Ämbetet funne alltså förslaget väl
lämpat att ligga till grund för ny lagstiftning i frågan. Den av utredningen
valda metoden att inarbeta nödiga militärstraffrättsliga stadganden i allmänna
strafflagen vore ägnad att minska den allmänpreventiva effekt den
särskilda strafflagen för krigsmakten ägde. I samma riktning verkade också
den genomgående sänkningen av straffminima och borttagandet i åtskilliga
straffbud av den skillnad som nu gjordes vid förgripelser mot överordnade
och mot likställda. Dessa omständigheter kunde otvivelaktigt ingiva vissa betänkligheter
med hänsyn till vikten av att krigslydnaden icke eftersattes. Justitiekanslersämbetet
vore emellertid för sin del benäget instämma med utredningen
däri, att upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig i väsentlig
mån berodde på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. Av
Göta hovrätt har erinrats, att den nu gällande strafflagen för krigsmakten alltsedan
dess tillkomst varit föremål för kritik, varvid anmärkningarna främst
riktat sig mot strängheten i där föreskrivna straff och mot den invecklade
regleringen av de i lagen behandlade ämnena. Upprepade gånger hade en fullständig
omarbetning av ifrågavarande strafflagstiftning varit aktuell, och därvid
hade även rests krav på lagstiftningens upptagande i den allmänna strafflagen.
Särskilt i samband med genomförande av nu pågående reform av allmänna
strafflagen framstode en omarbetning av strafflagen för krigsmakten,
innefattande särskilt en förenkling av däri upptagna, i stor utsträckning
kasuistiskt avfattade straffbud, såsom mycket önskvärd. Vid studium av det
nu framlagda förslaget, däri sådan förenkling i stor utsträckning företagits
och som innefattade lagstiftningens uppgående i allmänna strafflagen, hade
hovrätten funnit, att de framförda önskemålen blivit tillgodosedda. Hovrätten
hade jämväl funnit, att den föreslagna lagstiftningen stode i god överensstämmelse
med principerna för hittills genomförda ändringar i allmänna strafflagen
och det till lagrådet remitterade förslaget till ändringar i denna lag såvitt
anginge brotten mot offentlig myndighet, ämbetsbrott m. m. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har framhållit att utredningens strävan att med avseende
å såväl brottsbegreppen som straffreaktionerna bringa den militära strafflagstiftningen
i nivå med utvecklingen i övrigt på straffrättens område i huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

sak syntes ha genomförts på ett lyckligt sätt; särskilt erinrades härvidlag om
den föredömliga förenkling, som skett därigenom att gällande lags mångfald
kasuistiskt avfattade straffbud ersatts av betydligt färre, mera allmänt och
tidsenligt formulerade stadganden. Utredningens förslag, att de militära
straffbestämmelserna till huvudsaklig del skulle införas i allmänna strafflagen
måste uppenbarligen medföra vissa praktiska fördelar vid tillämpningen.
Avgränsningen mellan de två nya kapitlen i strafflagen, 26 och 27 kap.,
syntes hovrätten välmotiverad; och detsamma gällde straffbestämmelsernas
systematiska uppställning inom dessa båda kapitel. Övervägande skäl talade
också för att, såsom i förslaget skett, bestämmelserna om disciplinstraff och
dödsstraff sammanfördes i särskilda lagar. Krig shovrätten har funnit förslaget
innebära en lösning av hithörande frågor, som i allt väsentligt undanröjde
grunden för den starka kritik, för vilken gällande krigslagstiftning ur olika
synpunkter utsatts. Bestämmelserna i förslaget hade genomgående utformats
och systematiserats på ett förtjänstfullt sätt. Krigshovrätten ansåge sig fördenskull
kunna förorda, att utredningens förslag lades till grund för ny lagstiftning.
Skulle krigsdomstolarna bibehållas i fredstid, borde emellertid systemet
med en särskild militär strafflag äga bestånd. Denna lag borde i så fall
ges väsentligen samma innehåll som utredningens förslag.

Sveriges advokatsamfund har ansett att förslaget i stort sett innebure en
god lösning av ifrågavarande lagstiftningsproblem, varför styrelsen tillstyrkte,
att detsamma lades till grund för lagstiftning. Att de för krigsmän gällande
särskilda straffbestämmelserna kunnat inarbetas i den allmänna strafflagen,
utgjorde en betydande förtjänst hos förslaget, då nämligen dessa straffbestämmelsers
karaktär av särlagstiftning härigenom väsentligt förminskades.
Utredningens strävan att i största möjliga utsträckning åstadkomma likhet
inför lagen, oavsett vederbörandes militära tjänsteställning, vore värd allt
erkännande. Den humanisering av straffsatserna, som på många punkter genomförts,
måste hälsas med tillfredsställelse. Sänkningen av minimistraffen
vore välgrundad och borde bereda domstolarna önskvärd möjlighet att i sin
straffmätning taga tillbörlig hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.
Reglerna om disciplinbot såsom en ny form av disciplinstraff syntes väl avvägda.
Denna form av disciplinstraff borde i avsevärd utsträckning kunna
vinna tillämpning i stället för det frihetsberövande, som arreststraffet innebure.
Den skärpning av det allmännas straffrättsliga reaktion mot folkrättsstridiga
gärningar, vilken kommit till uttryck i 27 kap. 11 § av förslaget till
ändring i strafflagen, vore enligt samfundets mening välmotiverad. De sålunda
föreslagna bestämmelserna stode i god samklang med det allmänna
rättsmedvetandet.

Överbefälhavaren, som i sitt yttrande upptagit de av försvarsgrenscheferna
avgivna ändringsförslag vilka av honom biträddes, har förklarat sig i princip
icke ha något att erinra mot en revision av den nuvarande strafflagen för
krigsmakten. Denna vore omodern och opraktisk såväl till uppställning som
utformning, varför det vore ett militärt önskemål att den omarbetades. 1
likhet med utredningen funne överbefälhavaren, att den militära strafflag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

stiftningen icke mer än nödvändigt borde avvika från allmän strafflag. Tillräcklig
hänsyn måste emellertid tagas till de speciella förhållandena inom
krigsmakten. Berättigade militära krav måste tillgodoses, även om de icke
överensstämde med kraven på civil strafflagstiftning. Vid behandlingen av
det föreliggande förslaget måste hänsyn samtidigt tagas till betänkandet angående
revision av det militära rättegångsväsendet. Det vore tydligt att utredningen
förutsatte, att detta komme att revideras efter de riktlinjer, som
uppdragits i rättegångsbetänkandet. Utan att taga ställning till krigsdomstolsväsendets
framtida gestaltning ansåge överbefälhavaren emellertid, att
en revision av krigslagstiftningen i överensstämmelse med utredningens förslag
kunde ske, även om den nuvarande krigsdomstolsorganisationen komme
att bestå. Mot de förändringar i straffsatserna, som förslaget innebure, vore
intet att erinra. I anslutning härtill anför överbefälhavaren.

Man kunde icke påstå att strafflagen för krigsmakten vore inhuman, om
man i detta ord inlade något som ej vore förenligt med de medborgerliga
fri- och rättigheterna. Icke heller hade veterligen de militära strafflagbestämmelserna
missbrukats. Överbefälhavaren ansåge emellertid, att det vore nödvändigt
att anpassa de militära straffbestämmelserna efter nu gällande straffrättsprinciper
och allmänna förhållanden inom samhälle och försvar i den
mån detta vore berättigat ur militär synpunkt. Han kunde däremot icke helt
ansluta sig till utredningens i motiveringen intagna uttalande om möjligheterna
att humanisera krigslagstiftningen. Det kunde icke vara riktigt att bygga
krigslagstiftningen, som skulle bestå under en avsevärd tid framåt, på för
tillfället rådande förhållanden och stämningar. Det vore det desto mindre,
som utvecklingen i framtiden vore synnerligen svårbestämbar. Det vore förvisso
livligt att önska, att den försvarsvilja, som i stort sett gjorde sig gällande
under beredskapsåren, måtte fortfara. Någon garanti härför gåves emellertid
icke. Vissa tendenser pekade bestämt i motsatt riktning. Bland värnpliktiga
hade sålunda kunnat iakttagas en växande ovillighet att underkasta
sig med tjänsten förenade strapatser och överhuvud taget en strävan att
komma från tjänstgöringen med minsta möjliga personliga insatser. Onykterhet
och oordning i samband med värnpliktsinryckningar trodde man skulle
höra till en förgången tid, men hade dock förekommit under den sista tiden.
De risker ur disciplinär synpunkt, som kunde uppstå genom påverkan inom
krigsmakten från politiska partier, vilkas ideologiska inställning även riktade
sig mot Sverige och svensk demokrati, hade man icke rättighet att bortse
från. Det kravet måste alltså ställas på krigslagstiftningen, att den gåve erforderliga
medel att upprätthålla ordning och effektivitet inom försvaret även
under ur disciplinär synpunkt svåra förhållanden.

En god disciplin vore förutsättningen för krigsmaktens effektivitet under
alla förhållanden. Erfarenheten visade, att krigstukt och lydnadsplikt icke
på lång sikt kunde upprätthållas inom en krigsmakt utan en målmedveten
krigslagstiftning, vilken i åtskilliga hänseenden måste avvika från vanliga
civila normer. Denna krigslagstiftning skulle först och främst utgöra ett stöd
vid befälsutövningen för krigsmaktens ledare (befäl) av alla grader. Detta
skedde genom att t. ex. lydnadsbrott, rymning och övergivande av post vore
strängt straffbelagda. Den skulle vidare skydda krigsmaktens och de enskilda
krigsmännens anseende och auktoritet. Genom de strängare straffen i
en militär strafflag för t. ex. missfirmelse och misshandel skyddades de enskilda
krigsmännen av alla grader på ett annat sätt än som skedde genom
den allmänna strafflagens motsvarande bestämmelser. Allvarliga disciplinära
förseelser måste lagenligt kunna beivras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

överbefälhavaren har vidare anfört att han intet hade att invända mot att
den militära strafflagstiftningens huvuddel inrymdes i den allmänna strafflagen.
Mot den formella uppställningen av de olika lagförslagen kunde inga
väsentliga erinringar göras.

Chefen för marinen har funnit ledmotiven vid utarbetande av ifrågavarande
förslag kunna sammanfattas sasom strävan att begränsa den militära
lagstiftningen till ändamålet med densamma, krigsmaktens effektivitet, att
åstadkomma likhet inför lagen beträffande skilda militära personalgrupper,
att humanisera lagstiftningen samt att i övrigt bringa den i nivå med utvecklingen
på straffrättens område. Mot dessa principer hade marinchefen
intet att erinra — även om den av utredningen anförda motiveringen för en
humanisering av krigslagstiftningen icke kunde helt godtagas utan ansåge
dem vara väl avvägda och i överensstämmelse med den samhälleliga
och militära utvecklingen, sedda såväl var för sig som tillsammans, pa grund
av det allt mer intima samband de fått med varandra. Därmed följde även,
att det enligt marinchefens åsikt vore ett lyckligt grepp att såsom föreslagits
infoga den militära strafflagstiftningen i den allmänna strafflagen, så att
dess karaktär av särlagstiftning i möjligaste mån försvunne. I stort sett syntes
även de rent militära samt de militärt kvalificerade brotten kunna på
tillfredsställande sätt beivras med stöd av de enligt förslaget tillämpliga kapitlen
och paragraferna i den allmänna strafflagen. I likhet med utredningen
funne marinchefen det lämpligt med en särskild lag om disciplinstraff för
krigsmän. Ävenledes vore det riktigt att, på sätt som utredningen föreslagit,
införa en särskild lag om dödsstraff i vissa fall, då riket är i krig. En förutsättning
för att handläggning av disciplinmål skulle kunna ske på ett tillfredsställande
sätt vore emellertid, att samtliga de kapitel och paragrafer
ur allmänna strafflagen samt övriga lagar och förordningar, som kunde
komma att tillämpas i militära mål, sammanställdes i ett särtryck, även
innehållande utförliga kommentarer till hjälp för den icke juridiskt bildade
lagtolkaren. Även chefen för flygvapnet har ansett intet vara att erinra mot
de till grund för förslaget liggande principerna.

Flygförvaltningen har förklarat sig intet ha att erinra emot en begränsning
av den militära strafflagstiftningen enligt de riktlinjer förslaget följde.
Den föreslagna utbyggnaden av allmänna strafflagen i förening med upphävande
av strafflagen för krigsmakten syntes sålunda giva en önskvärd
överskådlighet. En av utvecklingen påkallad förändring vore att det numera
svävande begreppet »mobilisering» såsom förutsättning i vissa brottsbeskrivningar
ersatts av ett nytt begrepp, »beredskapstillstånd», vilket erhållit en
klar bestämning. Detta finge anses vara en given fördel. En annan föreslagen
förenkling vore att de militära brotten begränsats till brott, begangna av
krigsmän (undantaget krigsförräderi och brott mot folkrätten i 27 kap.).
Denna anordning syntes i princip vara lämplig såsom ägnad att befordra
systematisk reda.

Svenska officersförbundet har anfört att förbundet ansett sig icke böra
göra någon erinran mot de allmänna principer, som legat till grund för ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

arbetandet av förslaget. I stort sett syntes dessa principer ha tillämpats på
ett väl avvägt sätt. Enligt svenska underofficersförbundets mening vore förslaget
väl lämpat att utan ändring läggas till grund för den föreslagna lagstiftningen.
Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört att den militära
disciplinen vore nödvändig men att formerna för densamma dock icke
vore oföränderliga. Utvecklingen på området ginge snabbt. Lagstiftningsarbetet
måste rättas härefter, då eljest risk uppstode för att lagen och dess
straffbud, som skulle utgöra ett stöd för disciplinen, i stället bleve en fara
för densamma. Den disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes inte genom
stränga och onyanserade lagbud. Den måste grunda sig på en allmänt
positiv inställning till försvaret och militärtjänsten och förståelse för de
särskilda krav denna tjänst uppställde, och hade sin säkraste grund i ett
gott förhållande mellan befälet och de meniga och mellan befälet inbördes.
Förutsättningarna för att åstadkomma denna positiva inställning, förståelsen
och det goda förhållandet mellan de olika personalkategorierna, vore
numera, såsom de sakkunniga framhölle, gynnsamma. En revision av den
militära strafflagstiftningen, i vilken disciplinen och dess skydd vore en central
företeelse, kunde med hänsyn därtill göras förhållandevis omfattande.
Det föreliggande förslaget tillgodosåge kanske icke helt de i olika sammanhang
framförda önskemålen härutinnan, men förbundet ville ändock beteckna
det som i stort sett lämpligt att läggas till grund för en ny militär
strafflagstiftning. De särskilda lagbestämmelser, som av allt att döma vore
ofrånkomliga inom försvaret, syntes allmänt taget ej ha gjorts mer omfattande
än som kunde anses erforderligt. Även bedömt från den utgångspunkten,
att det vore en angelägen uppgift att humanisera den militära strafflagstiftningen,
borde förslaget betecknas såsom i allt väsentligt tillfredsställande.
Förbundet ville från sina utgångspunkter beteckna de föreslagna stadgandena
såsom lättöverskådliga och rediga och ansåge det också psykologiskt
värdefullt, om de militära straffbestämmelserna på föreslaget sätt kunde
inrangeras i den allmänna strafflagen. Försvarets civila tjänstemannaförbund
har funnit de vid den föreslagna revisionen tillämpade huvudsynpunkterna
välgrundade.

I några remissyttranden ha framställts vissa erinringar av mera
allmän natur mot förslaget.

Chefen för armén har bl. a. anfört att ur militär synpunkt i princip intet
funnes att erinra mot en strävan att i görligaste mån humanisera krigslagstiftningen,
lika litet som man ur denna synpunkt i och för sig kunde annat
än gilla strävandet efter största möjliga likhet inför lagen. Enligt arméchefens
åsikt hade emellertid utredningen förbisett själva det djupast liggande
ändamålet med krigslagstiftningen. Denna måste som sin främsta uppgift
ha att befordra krigsmaktens effektivitet, som till stor del vore beroende på
en chefs möjligheter att under svåra förhållanden avkräva truppen instinktiv
och ovillkorlig lydnad. Härför erfordrades en fast disciplin. Den militära
strafflagstiftningen borde därför hos oss såväl som i andra länder ge uttryck
för samhällets krav på att den militära disciplinen i landets intresse till varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

pris och i varje läge kunde upprätthållas. Man hade därför funnit det naturligt
och självklart, att för krigsmakten gällande lagar varit hårdare än de
civila strafflagarna, enär de varit avsedda att befordra samhällets intressen
under förhållanden, som kunde ställa särskilt stora krav på förband och enskilda,
samt under lägen, där för landet livsviktiga och avgörande intressen
stode på spel. En i och för sig förståelig strävan till humanisering av krigslagstiftningen
genom minskade straffsatser, bibehållande av individens frioch
rättigheter även inom det militära samt alla krigsmäns likhet inför lagen,
finge därför icke drivas så långt, att effektiviteten av statens på krig och
försvar emot yttre fiender inriktade militärorganisation äventyrades. Det
vore likväl detta som arméchefen ansåge ha skett i det föreliggande förslaget.
Den anförda tankegången låge till grund för flera av de detaljanmärkningar,
som arméchefen riktade mot förslaget. Såsom belysande exempel ville
arméchefen emellertid redan i detta sammanhang framhålla vissa punkter,
där lagbestämmelserna vore av vital betydelse för upprätthållande av en fast
disciplin. En nödvändig förutsättning för att krigstukten skulle kunna upprätthållas
vore, att befälets auktoritet upprätthölles. Härvid vore det av vikt
att ihågkomma, att alla befälspersoner icke hade samma personliga förutsättningar
att hävda den auktoritet som de ur tjänstens synpunkt måste besitta.
Ett lagligt skydd för denna vore därför nödvändigt. Det vore en känd
och väl dokumenterad sak, att man i de länder, där en stark krigsmakt eftersträvades
och där man kunde stödja sig på modern krigserfarenhet på alla
sätt sökte stärka befälets ställning. I detta hänseende ville arméchefen särskilt
hänvisa till det disciplinreglemente och de bestämmelser för inre tjänst,
som nyligen blivit utfärdade för Sovjetunionens väpnade styrkor. Ur nu berörd
synpunkt vore det nödvändigt, att straffen i de fall, då brottet hänförde
sig till disciplinen, vore utformade på sådant sätt, att dennas krav tillgodosåges.
Det kunde sålunda icke vara lämpligt, att de straff och tillrättavisningar,
som ådömdes eller ålades officerare och underofficerare, bleve av sådan art,
att disciplinen uppenbart därav måste taga skada. Så bleve dock ovillkorligen
fallet, därest officerare och underofficerare skulle avtjäna dem ålagda arreststraff
tillsammans med manskapet. Även den militära befälspersonalens skydd
mot våld, hot och förolämpningar måste beaktas på ett noggrannare sätt
än vad som ur vanlig straffrättslig synpunkt vore nödvändigt beträffande
medborgare i allmänhet. Det militära befälet hade en långt mera utsatt ställning
än andra statens tjänare. Arméchefen hävdade bestämt att de i förslaget
upptagna bestämmelserna om straff för våld, hot och förolämpning i
tjänsten borde utvidgas att även gälla brott utom tjänsten av krigsman
mot annan krigsman, när den förfördelade vore i uniform. I nuvarande
lagstiftning hade man förbjudit sammankomster för rådplägning rörande
bl. a. förmans förhållanden och åtgärder. Denna lagstiftning bottnade
i allmän krigserfarenhet. Varje sammankomst som tillkommit i syfte
att diskutera förmans åtgärder i tjänsten bure i sig fröet till ett myteri.
Man måste hålla i minnet, att särskilt i krig men jämväl i fred det
ofta måste förekomma, att militär chef vidtoge åtgärder, som för de under -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 144.

lydande tedde sig hårda, svårförklarliga eller olämpliga och att det ofta
vore omöjligt, även där sådant eftersträvades från chefens sida, att giva de
underlydande sådana upplysningar, som vore ägnade att stilla deras oro eller
förklara av dem kritiserade åtgärder. När utredningen föresloge, att nu gällande
bestämmelser i dessa hänseenden skulle bortfalla i fred och endast
i försvagad form kvarstå i krig, hade den uppenbarligen förbisett frågans
utomordentliga vikt. Den hade även förbisett, att under förhållanden i fred,
där det ju komme an på att uppfostra all militärpersonal till fast disciplinerade
soldater, det icke vore rådligt att medgiva något som i krig icke
kunde tolereras. Det syntes arméchefen klart, att dessa synpunkter borde
tillmätas större vikt än de som talade för att den allmänna medborgerliga
förmånen av fri sammanträdesrätt och oinskränkt yttrandefrihet jämväl
borde inrymmas för militär personal, när det gällde tjänsten. Hittills hade
nämligen knappast några olägenheter kunnat påvisas av att denna förmån
varit inskränkt och det finge i detta sammanhang icke förbises, vilken stark
rättsgaranti som varje svensk krigsman ägde mot övergrepp genom MO-institutionen.

Marinförvaltningen har beträffande den eftersträvade likställigheten inför
lagen för alla krigsmän, oberoende av tjänsteställning, ansett att man icke
alltför mycket borde lägga tyngdpunkten på den formella sidan av saken.
Samma brott, begånget av manskap eller av befäl, borde visserligen principiellt
förskylla exakt samma straff. Emellertid måste även hänsyn tagas till
de följder, en bestraffning finge för en värnpliktig och för en officer eller
underofficer. För en värnpliktig, som finge t. ex. två dagars vaktarrest, innebure
straffet icke någon konsekvens härutöver. För officeren och underofficeren
medförde däremot bestraffningen konsekvenser i avseende å befordran
o. dyl. Det egentliga straffet för officeren och underofficeren bleve sålunda icke
själva arrestavtjänandet utan den påföljd, förseelsen finge för hans framtid,
en påföljd, som kunde verka under hela tjänstetiden, önskemålet om likhet
inför lagen i verklig bemärkelse förverkligade därför förslaget på denna
punkt icke, låt vara att en mera än formell sådan väl heller icke ginge att
genomföra på de flesta andra rättslivets områden. Men i nu omhandlade
fall hade en skärpning för officerares och underofficerares räkning genomförts
på sådant sätt, att den för dessa personalkategorier särskilt lämpade
straffarten arrest utan bevakning borttagits.

Värnpliktiga officerares riksförbund, som funnit föreliggande förslag icke
utan grundlig omarbetning böra läggas till grund för ny lagstiftning, har
bl. a. uttalat att gällande strafflag för krigsmakten ostridigt vore behäftad
med åtskilliga brister, vilka påkallade en genomgående omarbetning. Från
en dylik, övervägande formell och redaktionell revision till den även materiellt
genomgripande förändring, som förslaget innebure, syntes dock steget
vara alltför långt. Grunden för lagrevisionen vore tydligen att söka i det i
motiven intagna uttalandet om möjligheterna att humanisera krigslagstiftningen.
Även om det i viss utsträckning skulle vara riktigt att försvarsviljan
nu vore levande och allmänt omfattad av de värnpliktiga, innebure detta

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

icke någon garanti för framtiden. Allvarliga tecken tydde tvärtom på att den
tidigare försvarsoviljan åter alltmera grepe omkring sig just bland de värnpliktiga.
Man kunde därför icke utgå från att försvarsfrågan för alltid vore
avförd från den partipolitiska vädjobanan. Beklagligtvis vore en viss försvarsfientlig
stämning redan ett faktum och man måste räkna med att den
kunde komma att öka i både intensitet och omfattning. Icke heller finge man
överdriva betydelsen av vare sig den förbättrade sociala omvårdnaden i fråga
om de värnpliktiga eller den upplysningsverksamhet och utbildning i allmänt
medborgerliga ämnen, som numera bedreves inom krigsmakten. Riksförbundet
kunde alltså icke finna att de åberopade motiven för en uppmjukning
av krigslagstiftningen motsvarade de faktiska förhållandena även om i
vissa specialfall jämkningar i mildrande riktning kunde vara påkallade.

Beträffande av fattningen av de föreslagna straffbestämmelserna
har krig shovrätten anmärkt att ett flertal brott icke försetts
med brottsbeteckningar. Enligt krigshovrättens mening vore detta en
brist, som borde kunna undanröjas. Samma uppfattning har uttalats av Svea
hovrätt samt av överbefälhavaren. Den sistnämnde har därjämte ansett önskvärt
att i de militära straffbestämmelserna i möjligaste mån begagnades samma
termer och begrepp som kommit till användning i tjänstereglementet för
krigsmakten. Det vore visserligen riktigt som utredningen framhållit att lagbestämmelserna
för sin tolkning icke borde vara beroende av terminologien
i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. Men detta behövde icke hindra att
i ny lagstiftning infördes redan befintliga och hävdvunna militära begrepp,
om icke bärande skäl däremot kunde anföras. Av allmängiltig betydelse vore
i detta hänseende det i förslaget flerstädes brukade ordet befälhavare. Befälhavare
vore enligt tjänstereglementet den som i territoriellt avseende ägde
befälsrätt inom vederbörligt område. En riktigare benämning vore chef, vilken
enligt tjänstereglementet utövade befälet över förband. Befälhavare borde
därför ersättas av sistnämnda term. Föreningen Sveriges krigsdomare och
auditörer har anfört att brottsbeteckningar hade ringa värde, för så vitt icke
en verklig definition av brottsbeteckningen gjordes. I åtskilliga fall i den
föreslagna strafflagtexten åsattes nu visserligen brottet viss benämning men
någon beskrivning av den brottsliga gärningen gåves icke. Föreningen, som
ansett att gällande strafflag för krigsmakten ganska väl motsvarat de krav
som rimligen kunde ställas på en strafflagstiftning på ifrågavarande område,
hade funnit sig icke kunna undgå att såsom allmänt omdöme beträffande
lagtexten i de föreslagna nya 26 och 27 kap. i allmänna strafflagen
uttala, att lagtexten i ganska stor utsträckning avfattats i en invecklad språklig
form, som i förevarande fall måste anses mindre lämplig och i alla händelser
icke underlättade tillämpningen av lagen. Det måste dock vara meningen,
att lagtexten även i förevarande fall kunde läsas och begripas av
lekmän.

I fråga om straffsatserna har föreningen Sveriges häradshövdingar
anfört att i förslaget erforderlig hänsyn tagits till kravet på humanisering.
Betydande sänkningar hade föreslagits såväl i maximi- som i minimistraffen,

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och de speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna, vilka återfunnes
i gällande lag, hade i regel uteslutits. Då det härvid icke kunnat undvikas
att sammanförandet under ett gemensamt stadgande av samtliga till
samma brottstyp hänförliga straffbara handlingar medfört behov av mycket
vida straffskalor, hade i förslaget använts den i den allmänna lagen numera
tillämpade metoden att uppställa särskilda straffsatser för normalfall och
för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som
grova. Även om detta principiellt sett måste anses lämpligt för vinnande av
största möjliga överensstämmelse med den allmänna lagens system, gjorde
sig dock vissa svårigheter gällande vid dettas tillämpning i fråga om den
militära strafflagstiftningen. Särskilt beträffande de rent militära brotten
gällde nämligen att en och samma brottstyp måste komma att innefatta handlingar,
vilkas straffbarhet i vida högre grad skiftade efter de yttre omständigheter,
varunder de begingos, än vad fallet i allmänhet vore i fråga om andra
brott. Ett exempel härpå erbjöde bestämmelserna rörande lydnadsbrott,
för vilket straffet varierade från disciplinstraff till straffarbete på livstid,
eller i vissa fall dödsstraff. Det vore klart, att då fråga vore om så stora
olikheter i bedömandet av en och samma gärnings straffbarhet under olika
förhållanden, det vore nödvändigt att förutsättningarna för tillämpning av
den ena eller andra straffsatsen måste angivas med större noggrannhet än
eljest skulle erfordrats. Denna synpunkt syntes dock icke alltid ha blivit på
ett tillfredsställande sätt tillgodosedd i förslaget. Föreningen Sveriges krigsdomare
och auditörer har gjort ett liknande uttalande under förmenande att
det påtalade förhållandet kunde föranleda betänklig brist i enhetlighet vid
rättstillämpningen. Om, såsom föreslagits, krigsdomstolarna avskaffades, vållades
av de vida straffskalorna jämväl processuella olägenheter, i det att exempelvis
mål angående brott mot 26 kap. 7 §, även om målet rörde en bagatellförseelse,
måste jämväl då brottet hörde under rådhusrätts domvärjo handläggas
av domstol med nämnd, därmed förorsakande betydande kostnader
och besvär. Föreningen har vidare anfört att i brottsbeskrivningarna allt
emellanåt angåves omständigheter, som skulle beaktas vid bedömandet men
vilka tedde sig tveksamma ur subjektiv synpunkt. I 26 kap. 2 § angående
grovt lydnadsbrott förklarades sålunda, att avseende skulle fästas vid, om
befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt. Då uppställde sig det spörsmålet,
huruvida därvid åsyftades den brottsliges subjektiva uppfattning —
denna vore naturligtvis ofta behäftad med betydande brister i sådant avseende
— eller den befallandes uppfattning eller den dömande myndighetens
efterföljande kloka insikt. Samma spörsmål uppkomme beträffande 26 kap.
12 §, när det bleve fråga om, huruvida det olovliga undanhållandet med hänsyn
till arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört väsentligt avbräck
i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Liknande vore förhållandet
beträffande 27 kap. 1 och 5 §§. Det vore uppenbart, att det för den menige
mannen ofta måste vara förenat med svårighet att bedöma de förhållanden,
som i dessa lagrum tillädes betydande räckvidd. Även föreningen Sveriges
stadsdomare har berört synpunkten att vida straffskalor medförde olägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

heter i processuellt hänseende. Det yttrande som avgivits av föreningen Sveriges
krigsfiskaler upptar i nu förevarande hänseende väsentligen samma synpunkter
som det av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer avgivna
yttrandet.

Beträffande den i förslaget använda lagstiftningsmetoden, särskilt
i systematiskt avseende, har, såsom av det föregående
framgår, förslaget att inrymma den militära strafflagstiftningens huvuddel
i allmänna strafflagen vunnit gillande i åtskilliga yttranden, däribland av
överbefälhavaren. Denne framhåller därvid att straff, som nu ådömdes efter
strafflagen för krigsmakten, verkade på den allmänna opinionen icke på
långt när på samma sätt som ett straff ådömt efter den allmänna strafflagen.
Straffet ansåges ofta vara ett uttryck av »militarism» och betraktades icke
som vanhedrande. Om den militära strafflagstiftningen överfördes till den
allmänna strafflagen, bleve förhållandet ett annat. Staten komme på ett annat
sätt än tidigare att framstå som den straffande. Straffet bleve mera kännbart.

I vissa andra yttranden har man ställt sig mera kritisk på denna punkt.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att spörsmålet, huruvida
de militära straffbestämmelserna borde bibehållas i särskild lag eller intagas
i allmänna strafflagen, enligt föreningens mening vore att anse som en lämplighetsfråga,
vars avgörande bestämdes av hänsyn till önskemålet att de särskilda
straffbestämmelserna på ett överskådligt sätt sammanfördes och gjordes
tillgängliga för dem, på vilka deras tillämpning ankomme eller som därav
vore beroende. Det vore uppenbart att den splittring av bestämmelserna som
förslaget innefattade måste framstå som synnerligen oläglig för den militära
rättskipningen och det låge nära till hands att undersöka, huruvida den verkligen
vore nödvändig vid användandet av den i förslaget anlitade metoden.
Vad anginge lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, kunde ifrågasättas,
om det över huvud taget vore riktigt att dess bestämmelser upptoges i
särskild lag. Dödsstraffet kunde vinna tillämpning å alla medborgare och
ej endast å krigsmän. Det vore även avsett att kunna följa å brott, som upptagits
i allmänna strafflagen och dess användning reglerades efter grunder
av samma natur som dem som gällde övriga straffarter. Särskilt vore klart
att, om de speciella bestämmelserna om de militära brotten ansåges böra
intagas i allmänna lagen, bärande skäl icke kunde åberopas för att giva till
strafflagstiftningens allmänna del hörande stadganden annan lagteknisk behandling
än den som gällde andra allmänna straffarter. På nu anförda skäl
ansåge föreningen att dödsstraffet borde upptagas i 2 kap. strafflagen såsom
ett särskilt straff under krig och därmed jämförliga förhållanden med angivande
av de i den föreslagna särskilda lagen stadgade förutsättningarna för
dess användning och med hänvisning i fråga om verkställigheten till vad
därom vore särskilt stadgat. Den i 27 kap. 17 § i förslaget upptagna hänvisningen
till dödsstrafflagen borde i samband därmed utgå. Därest man emellertid
ovillkorligen ville undvika att omnämna dödsstraffet i förteckningen i
allmänna strafflagen över de straff som kunde följa å de i lagen upptagna
brotten, syntes dock betänkligheter möta mot det sätt, varpå frågan lösts i

Rungl. Maj:ts proposition nr 144.

förslaget. Ehuru dödsstraff normalt skulle ingå i straffsatserna för vissa av
de i allmänna lagen enligt förslaget upptagna brotten, framginge icke detta
av straffbestämmelserna för dessa brott. Beträffande ett flertal fall t. ex. de
i 26 kap. 2 § andra stycket och 3 § sista stycket omförmälda, där krig utgjorde
förutsättning för straffbestämmelsens tillämpning, hade i stället den
säkerligen olämpliga metoden använts att straffsatsen, straffarbete i högst
tio år eller på livstid eller dödsstraff, uppdelats och återgivits, den ena delen,
avseende straffarbetet, i samband med brottsbeskrivningen och den andra,
avseende dödsstraffet, i särskild lag. I andra fall däremot såsom t. ex. beträffande
de i 8 kap. 1 och 4 §§ omförmälda hade bestämmelsen i den särskilda
lagen karaktär av straffskärpningsgrund, om vars straffsats erinran emellertid
icke återfunnes i dessa lagrum utan i 27 kap. 17 §, som allenast hänvisade
till den särskilda lagen. I fråga om de i 8, 26 och 27 kap. upptagnia
brotten, där för tillämpningen av viss straffsats förutsattes att riket vore i
krig, skulle straffbestämmelsen enligt 27 kap. 16 § under där angiven förutsättning
även gälla vid krigsfara. Innebörden härav framginge emellertid i
vissa fall först av den i 17 § samma kapitel gjorda hänvisningen till den särskilda
lagen. Ehuru särskilda bestämmelser för krig m. m. upptagits i ett
särskilt kapitel, 27 kap., återfunnes sådana bestämmelser såväl i 8 och 26 kap.
som i lagen om dödsstraff o. s. v. Det vore uppenbart att denna lagstiftningsmetod
med hänsyn till överskådlighet och reda vore otillfredsställande. Med
hänsyn till det nu anförda borde, även om föreningens uppfattning om vissa
bestämmelsers intagande i 2 kap. strafflagen icke godtoges, i varje fall de
under krig gällande särskilda bestämmelserna sammanföras under 27 kap.
Vid granskning av de särskilda bestämmelserna i lagen om disciplinstraff
för krigsmän befunnes även, att särskild lagstiftning rörande dessa straff
rätteligen ej heller borde ifrågakomma. Disciplinstraff vore ett straff som
enligt förslaget skulle ådömas enligt allmänna strafflagen i där omförmälda
fall. Det vore sålunda i själva verket jämställt med andra straff som enligt
nämnda lag finge ådömas. Då frågan om den slutliga utformningen av allmänna
lagens hithörande bestämmelser för närvarande vore föremål för utredning,
kunde emellertid ifrågasättas om icke den eljest önskvärda inarbetningen
däri av de föreslagna bestämmelserna om disciplinstraff borde anstå
för att upptagas i samband med nämnda utredning. På grund av det nu anförda
och då ej heller en särskild militär strafflagstiftning skulle i alla avseenden
uppfylla det angivna önskemålet om överskådlighet och tillgänglighet,
hade föreningen under förutsättning att den särskilda lagen om dödsstraffet
inarbetades i allmänna lagen och de för krig avsedda bestämmelserna
sammanfördes, ansett sig böra tillstyrka den väg för den ifrågavarande lagstiftningens
utformning som i förslaget valts.

Även föreningen Sveriges stadsdomare har1 ifrågasatt lämpligheten ur
systematisk synpunkt av att till den allmänna strafflagen såsom särskilda
kapitel foga en del av den militära strafflagstiftningen och bibehålla vissa
militära bestämmelser i särskilda författningar. Härigenom brötes den konsekvent
genomförda dispositionen i den allmänna strafflagen samtidigt som

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

den militära strafflagstiftningen, som innefattade ett specialområde och såsom
sådan väl lämpade sig att efter erforderlig revision upplagas i särskild lag,
splittrades. Därest, såsom emellertid syntes kunna diskuteras, den allmänna
och den militära strafflagstiftningen ansåges höra sammanföras i en lag,
borde detta ske på ett mera djupgående och systematiskt mera tillfredsställande
sätt än i det föreliggande förslaget. Det kunde nämligen ur systematisk
synpunkt anmärkas bland annat, att den speciella militära straffarten, disciplinstraff,
enligt förslaget icke upptagits i 2 kap. strafflagen annorledes än
genom en hänvisning till särskild lag, och det måste framstå såsom betänkligt,
att dödsstraffet — visserligen indirekt — genom det föreslagna stadgandet
i 27 kap. 17 § återinförts i allmänna strafflagen.

Föreningen Sveriges landsfogdar har icke funnit skälen för att inarbeta
strafflagstiftningen för krigsmakten i den allmänna strafflagen övertygande.
Tvärtom framstode det som ytterligt främmande att till denna lag knyta
bestämmelser, som avsåge endast en speciell yrkesgrupp. Det till stöd därför
anförda skälet, att de värnpliktiga skulle ha en känsla av att i rättshänseende
tillhöra en annan klass av medborgare, vilka skulle dömas efter speciella undantagslagar,
syntes icke heller övertygande. Kritiken hade nämligen icke
riktat sig så mycket mot lagstiftningens systematiska utformning utan fast
mera mot vissa brister i det militära rättegångsväsendet. För övrigt hade de
värnpliktigas känsla av deklassering icke så mycket sin rot i krigslagstiftningen
utan snarare i en beklaglig oförståelse från den civila allmänhetens
sida. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke just den omständigheten,
att strafflagstiftningen ägt formen av en särskild lag, medfört vissa
förmånliga biverkningar. Det kunde nämligen icke bestridas, att den, som
förbrutit sig mot strafflagen för krigsmakten i ytterst ringa utsträckning
därigenom ansetts ha gjort sig skyldig till något vanhedrande. Undantagen
gällde i huvudsak blott för förräderi, desertering eller liknande vanärande
brott. Den bestraffning, en person undergått i det militära, hade sålunda
regelmässigt icke medfört något men för honom i hans civila liv, vilket
obestridligen finge anses ha varit en fördel. Ansåges det under alla förhållanden
lämpligast att anknyta den militära strafflagstiftningen till den allmänna
strafflagen, så borde metoden dock genomföras konsekvent, vilket
ingalunda skett i förslaget. Sålunda borde väl bestämmelserna om dödsstraffet
ha intagits i strafflagens 2 kap. och icke upptagits i en särskild lag. I
anslutning härtill borde vid beskrivningen av de brott, för vilka dödsstraff
kunde ifrågakomma, ha angivits, att dödsstraff under vissa omständigheter
ingingc i straffskalan. Beträffande åtskilliga av de i 26 kap. upptagna brotten
och förseelserna kunde vidare anmärkas, att de ur systematisk synpunkt
bort ha sin plats i något av det nya strafflagsförslagets tidigare kapitel. Som
exempel kunde nämnas 26 kap. 15 § och 16 § första stycket, vilka nära anslöte
sig till 11 kap. It) och 11 §ij i straffrättskommitténs förslag. Liknande
synpunkter kunde även anföras beträffande 3—8 och It) §§, till vilka nära
motsvarigheter återfunnes i 9—11 kap. i straffrättskommitténs förslag. Som
en ur systematisk synpunkt mindre lycklig lösning finge även betecknas att

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

i ett kapitel för sig upptaga särskilda bestämmelser för krig, allra helst som
särbestämmelser för krigsfall återfunnes redan i 26 kap. av det föreliggande
förslaget och uti 8 och 9 kap. av straffrättskommitténs förslag.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har uttalat att utredningen
genom förslaget att inarbeta väsentliga delar av de militära straffbestämmelserna
såsom två nya kapitel i den allmänna strafflagen avvikit från det i
västerlandet vanliga förfarandet vid utformandet av sådana straffbestämmelser,
i det att dessa plägade givas i särskild lag, och i stället följt den i
Sovjetunionen tillämpade metoden att infoga bestämmelserna i landets strafflag.
De därför anförda skälen syntes dock icke yara bärande. Vad de värnpliktiga
märkte vore att det här vore fråga om undantags- eller rättare speciallagstiftning,
däremot icke bestämmelsernas placering i lagen. Med hänsyn
till vad sålunda anförts horde avgörande vikt tillmätas de av utredningen
omförmälda skäl, som starkt talade för, att den militära strafflagstiftningen
alltjämt finge utgöra en lagstiftning för sig. Av icke ringa betydelse vore
även att den föreslagna militära strafflagstiftningen i den utformning den
fått säkerligen icke komme att bliva lättare utan fastmera besvärligare att
tillämpa än den nu gällande strafflagen för krigsmakten, särskilt för de militära
befälhavarna. En annan fråga av vikt i detta sammanhang vore även,
om de tillägg till vår allmänna strafflag, som av utredningen föresloges,
stode i stil med densamma. Den svenska allmänna strafflagen innehölle rättsreglerna
angående s. k. allmänna brott, häri inbegripna även sådana brott begångna
av ämbetsmän och därmed likställda i tjänsten. Men den behandlade
icke brott, som tedde sig såsom mer eller mindre speciella. Med hänsyn
till vår strafflags karaktär syntes det vara mycket tveksamt, om det verkligen
vore lämpligt att söka såsom en ny gren på detta träd inympa den
militära strafflagstiftningen. Skulle nu emellertid den militära strafflagstiftningen
till stor del infogas i den allmänna strafflagen, borde enligt föreningens
mening inarbetningen ske på ett annat sätt än som föreslagits. Den borde
göras betydligt mer djupgående än utredningen föreslagit. Vid ett genomförande
av utredningens förslag komme dispositionen i den allmänna strafflagen
att gå förlorad i vissa delar. Såsom exempel härpå kunde anföras följande.
Enligt den föreslagna lagstiftningen bleve 2 kap., som handlade om
straffen, missvisande. I detta kapitel komme nämligen icke att omnämnas
dödsstraffet, som enligt förslaget upptoges såsom allmän straffart. Enligt förslaget
skulle i vissa fall bötesstraff kunna ådömas i stället för disciplinstraff,
medan åter i andra fall disciplinstraff kunde ådömas i stället för böter. Därom
nämndes det oaktat icke något i 2 kap., ehuru redan detta kapitel syntes
böra vara platsen för ett omnämnande av denna detalj. Det syntes vara meningen,
att allmänna strafflagen skulle uttömmande behandla läran om
återfall i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §. I den föreslagna strafflagstexten omnämndes
i 26 kap. 11 § återfall, som icke kunde hänföras under de angivna
paragraferna. Samma slags brott, t. ex. fylleri, behandlades enligt förslaget
på två olika ställen, nämligen i 18 kap. 15 § (nya strafflagsförslaget 11 kap.
9 §) och i 26 kap. 15 §. I dessa avseenden innebure utredningens förslag ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

betänkligt åsidosättande av allmänna strafflagens disposition. I fråga om
dispositionen i strafflagsförslaget kunde med fog anmärkningar framställas
även mot fördelningen av bestämmelserna mellan de två nya 26 och 27 kapitlena.
Sålunda kunde framhållas, att även det föreslagna 26 kap. i ett flertal
fall innehölle bestämmelser, vilka enligt sin lydelse icke kunde komma till
användning annat än under krig. Dödsstraffet borde införas i de särskilda
paragrafer, enligt vilka det skulle kunna komma till användning. Eljest
framstode icke dessa paragrafer i sin verkliga karaktär.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har framhållit att de handlingar, vilka
kriminaliserats i strafflagen för krigsmakten till stor del utgjordes av speciellt
militära brott, såsom exempelvis lydnadsbrott och utevarobrott, vilka
väl vittnade om svårigheter för den dömde att underkasta sig militär disciplin
men däremot ej behövde tyda på någon dålig moral hos gärningsmannen. Det
vore fara värt, att om, såsom i betänkandet föresloges, de militära brotten
inarbetades i nya kapitel av strafflagen, den atmosfär av vanheder, som enligt
gemene mans uppfattning kringsvävade brotten i denna lag, skulle komma
att sätta sin prägel även på dess nya kapitel, och att den i betänkandet
föreslagna anordningen i stället för att, såsom avsetts, verka i humaniserande
riktning skulle få en rakt motsatt verkan. På grund härav kunde det
med fog ifrågasättas, om icke systemet med särskild lag även framdeles
borde bibehållas. Svårigheten att inpassa den nya militärlagstiftningen i
strafflagens systematik hade även visat sig därutinnan, att vissa ämnen icke
kunnat uttömmande avhandlas i därför avsedda kapitel i lagen, utan måst
upptagas till behandling i andra avsnitt av denna. Så vore exempelvis förhållandet
i fråga om straffarterna. Härigenom brötes i viss mån systematiken
i allmänna strafflagen och försvårades möjligheten att överblicka de
för ett visst avsnitt givna stadgandena.

Sveriges advokatsamfund har i fråga om fördelningen av straffbestämmelserna
på två kapitel i strafflagen hemställt om sådan ändring av förslaget
att alla bestämmelser, vilka för sin tillämping förutsatte, att riket befunne
sig i beredskapstillstånd eller krig, sammanfördes till ett kapitel och att det
kapitel, vars stadganden skulle gälla även under fredstid, icke belastades
med några regler, avsedda att tillämpas allenast under beredskapstillstånd
eller krig. Till stöd för en dylik ändring syntes kunna åberopas i huvudsak
samma skäl, som enligt vad av betänkandet framginge anförts för samtliga
bestämmelsers upptagande i allmänna strafflagen. Såvitt anginge rättstilllämpningen
under fredstid vore det nämligen ur psykologisk synpunkt av
vikt, att man i största möjliga utsträckning undanröjde sådana faktorer,
som bos de värnpliktiga alstrade känslan av att arbeta under krigsförhållanden.
Styrelsen, som icke förbisåge, att ett tillgodoseende av det nu framställda
önskemålet måste medföra en viss upprepning av straffbuden, hemställde
sålunda, att sista styckena i 2, 5, 7, It, 12 och 16 i 26 kap. strafflagen
utformades som särskilda straffbud och överflyttas till 27 kap. samma
lag.

Värnpliktiga officerares riksförbund har framhållit att den militära ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bildningens särart med nödvändighet måste medföra att den militära persosonalen
och därmed även de värnpliktiga bleve underkastade särbestämmelser
i åtskilliga hänseenden och icke minst i fråga om bestraffning. Att införa
de militära särbestämmelserna i den allmänna strafflagen vore därför i realiteten
blott ett camouflage, som icke innebure en fördel utan allenast den avsevärda
nackdelen, att man måhända lyckades i sitt uppsåt att för åtminstone
de värnpliktiga till en början fördölja det faktum, att de trots allt
måste vara underkastade en speciell strafflagstiftning. Man eliminerade alltså
det giv-akt-moment, som låge däruti, att det för den värnpliktige liksom
för varje annan rekryt i och med inträdet i militärtjänsten stode klart, att
han, så länge denna tjänst varade, vore underkastad alldeles särskilda bestämmelser
av straffrättslig karaktär. I den mån alltså som det föreslagna
slopandet av en särskild militär strafflag komme att kunna uppfylla det
av utredningen angivna syftet, nämligen att hos de värnpliktiga undanröja
känslan därav att de vore underkastade en speciell lag, komme denna åtgärd
att verka i direkt disciplinförstörande riktning och säkerligen föranleda
icke så få värnpliktiga att begå handlingar, som de eljest skulle ha underlåtit.
I synnerhet då det icke lyckats utredningen att undgå den konsekvensen,
att upprätta särskilda lagar angående disciplinstraff och dödsstraff, vore
det betydligt bättre att sammanföra dessa två sistnämnda lagar med övriga
specifikt militära straffbestämmelser till en miliär strafflag. För icke minst
de militära befattningshavarna vore det betydligt enklare att orientera sig
på hithörande område, därest lagstiftningen gjordes på dylikt sätt enhetlig.

I fråga om ikraftträdandet ha Svea hovrätt och krigshovrätten uttalat
att den föreslagna lagstiftningen borde träda i kraft samtidigt med
genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. I yttranden
i sistnämnda ärende hade anmärkning framställts mot att den nya processlagstiftningen
föreslagits skola träda i kraft redan innan erforderliga grundlagsändringar
genomförts. Skulle denna anmärkning föranleda uppskov
med ikraftträdandet av processlagstiftningen borde detta alltså medföra motsvarande
uppskov beträffande strafflagstiftningen.

Departementschefen.

Gällande strafflag för krigsmakten har länge ansetts vara i behov av revision.
Lagen tillkom år 1914, varvid en del av dess brottsbeskrivningar
utan större bearbetning överflyttades från äldre lagstiftning, närmast 1881
års strafflag för krigsmakten. De ändringar, som sedermera vid olika tillfällen
vidtagits i lagen, ha i stort sett icke berört dennas systematiska uppbyggnad.
Förutom att åtskilliga bestämmelser äro ålderdomligt detaljerade
med anknytning till förhållanden som numera i många fall sakna motsvarighet,
kvarstår alltså väsentligen den invecklade systematik, som lagen ursprungligen
erhöll. De tid efter annan framställda önskemålen om översyn
av strafflagen för krigsmakten ha emellertid icke inskränkts till att avse
en mera teknisk omarbetning. Lagen har i vida kretsar ansetts illa överensstämma
med vår tids allmänna rättsuppfattning och en humanisering i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

hänseenden har påkallats. Även om det knappast med fog kan påstås att
den tillämpning lagen erhållit under senare år giver rum för mera allvarlig
kritik, är det otvivelaktigt att lagen i sig själv innefattar onödig stränghet
i skilda avseenden. Vissa straffarter äro sålunda till sin natur sådana att
de icke höra hemma i ett modernt rättssystem, och straffsatserna, särskilt
minimistraffen för normalfall, synas i många fall utan olägenhet kunna
mildras.

En särskild anledning att nu revidera den militärstraffrättsliga lagstiftningen
utgör den pågående refonneringen av allmänna strafflagen. Det är
givetvis angeläget att utvecklingen på straffrättens område också erhåller
uttryck inom den del därav som militärstraffrätten bildar. Särskilt det förslag
till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, vilket för närvarande
är under lagrådets granskning, har flera nära anknytningspunkter till
den militära lagstiftningen, som ju till huvudsaklig del rör brott mot staten.

Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmaktens
effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra fullgörandet
av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen.
Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma
de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som föreskrifterna
om särskilt -straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna
krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra
begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränkningar
i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro oundgängligen
nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i
allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke
heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.

Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana
brottstyper som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k.
rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktats i de för vanliga
medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära strafflagar
ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika
brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då
de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell behandling
i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av
vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sistnämnda
grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den militära
kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens
effektivitet.

Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke
enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt att
tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen
kan ett brott, begånget av någon som tillhör eu viss personalkategori, vara
allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande en
annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt
demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

denna äro underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta
är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen militära
straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening
god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas att upprätthållandet av den
för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen även och kanske till
övervägande delen är beroende av andra omständigheter än straffbestämmelser
och deras tillämpning. Den sociala och kulturella omvårdnad, för vilken
de värnpliktiga under senare år varit föremål, kan utan tvivel antagas ha
medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut. I samma riktning
har säkerligen också det förändrade läget i försvarsfrågan verkat. Särskilt
erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att undanröja
försvarsfientliga stämningar och skapa insikt om försvarets nödvändighet
såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Dessa
omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på huinanisering
inom detta straffrättsområde. Uppenbart är nämligen att en lindring
av straffsatser och straffmetoder i enlighet med det nutida rättsmedvetandets
krav lättare kan förverkligas i samma mån som försvarsviljan är allmän
och krigsmaktens effektivitet sålunda blir säkerställd på andra vägar.

Det av utredningen framlagda förslaget till strafflagstiftning för krigsmakten
innebär i första hand en väsentlig begränsning av denna lagstiftnings
omfattning. Åtskilliga av gällande lags straffbestämmelser ha sålunda helt
utmönstrats. Bland annat ha alla bestämmelser om skadegörelse, stöld och
andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar som innefatta
spioneri eller förräderi lämnats utan särskild motsvarighet. Härigenom
har dock i stort sett det straffbara området icke minskats, eftersom dylika
gärningar, som ej täckas av den militära lagstiftningen, naturligtvis skola
bestraffas enligt allmänna strafflagen. Även sistnämnda lags bestämmelser
om ämbetsbrott ha förutsatts skola vara tillämpliga å viss militär personal,
som uttryckligen förklarats ha ämbetsansvar. Detta har i sin tur medfört att
de bestämmelser om generella tjänstebrott, vilka liksom för närvarande ingå
bland de militärstraffrättsliga bestämmelserna, begränsats att gälla endast
personal som icke tillagts sådant ansvar.

De i förslaget ingående bestämmelserna om rent militära och militärt kvalificerade
brott ha genomgående erhållit nya brottsbeskrivningar. Hittillsvarande
kasuistiska beskrivningar ha sammanförts till enhetliga stadganden av
mera generell utformning. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.
Sålunda har exempelvis rymningsbrottet, som för närvarande
i allmänhet föreligger endast då bortovaro från krigstjänsten varat viss tid,
olika i olika fall, givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av
skadan eller faran av brottet i varje särskilt fall. Bestämmelsen om olovliga
sammankomster har väsentligt begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster
kriminaliserats, som taga sikte på vådan av det läge, vari krigsmakten
eller någon del därav befinner sig, eller lämpligheten av åtgärd eller anordning
som angår krigsförberedelserna eller krigföringen, medan bland annat
sammankomster för rådplägning om förmans förhållande och åtgärder i

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

övrigt lämnats å sido, och dels har den sålunda inskränkta bestämmelsen
föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i
krig. Utredningen har härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i
den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås
upphävande av 1906 års lag om förbud att deltaga i vissa sammankomster.
De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte, olovliga
stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget ersatts
med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla sådana
förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller
i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka
Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt
erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse, som föreslås
regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd gärning, avses att
den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas med vår nationella
straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för bestraffningen av
s. k. krigsförbrytelser.

Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som överhuvud
taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategoriindelningen,
som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning
å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats;
i forslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna krigsmän.
I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av gällande bestämmelser
om våld eller annan misshandel och om förolämpning. Reglerna
härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer, vari
differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet förövats mot förman
eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen
likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom
tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne
därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa straffbud ha ersatts av
två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om våld och den andra
rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse brott av krigsman
mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet till nuvarande
stadganden om straff för vissa särskilda former av missbruk av
förmansställning upptager förslaget eu mera allmänt avfattad bestämmelse
om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande. Då de underlydande
ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar, har
det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier mot missbruk
av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste iakttagas mellan olika
krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en enhetlig straffbestämmelse
vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad mot förman och missaktning
mot underlydande.

Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har framför
allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke
innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff
i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är händelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna äro synnerligen
mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall sänkts för
normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och
dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras alltför snäv. I avsikt
att hålla nere normalstraffen under fredstid har utredningen i vissa fall föreslagit
särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot förekommer
icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna efter den brottsliges
tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet i gällande lag.

I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande disciplinstraffen.
Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det föreslagna
arreststraffet närmast motsvarar nuvarande vaktarrest, innebär sålunda
förslaget att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt
arrest och arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av disciplinstraff
införes disciplinbot. Arrest skall enligt utredningens förslag
kunna ådömas i minst tre och högst tjugu dagar. Under hela strafftiden
skall arrestant vidkännas löneavdrag med visst belopp som står i relation
till hans löneställning. Disciplinbot är ett penningstraff, som i vissa hänseenden
erinrar om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila statsförvaltningen
tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön. Straffet
utgöres i allmänhet av löneavdrag med samma belopp för dag, som den
brottslige skulle avstått under avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet
ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Slutligen må nämnas att utredningen
föreslagit vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid militära
brott.

Utredningens förslag synes mig i allt väsentligt innefatta en lycklig lösning.
Det tillgodoser på ett väl avvägt sätt krigslagstiftningens syfte att
skydda krigsmaktens effektivitet och önskemålen om lagstiftningens begränsning
och humanisering. De föreslagna bestämmelserna, som i allmänhet
äro avfattade med önskvärd tydlighet, stå enligt min mening i god överensstämmelse
med de aktuella reformerna i allmänna strafflagen. Såsom av
den förut lämnade redogörelsen framgår ha också förslagets huvudgrunder
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det avgjort övervägande antalet remissyttranden.

Utredningen har föreslagit att huvuddelen av de militära straffbestämmelserna
skall införas i allmänna strafflagen. Härom har från vissa
håll anmälts tveksamhet. I samband därmed har gjorts gällande att en sådan
omarbetning i vart fall borde ske på ett mera djupgående sätt än som skett
i förslaget. För min egen del ansluter jag mig till tanken att inordna bestämmelserna
i allmänna strafflagen. Gällande strafflag för krigsmakten
torde understundom redan på grund av sin karaktär av speciallag ha framstått
såsom stridande mot rättskänslan. Ur psykologisk synpunkt måste det
därför vara välmotiverat att giva den militärstraffrättsliga lagstiftningen den
fastare anknytning till straffrätten i övrigt som ett införande i allmänna
strafflagen kan anses innebära. Härmed följer emellertid även vissa tekniska
fördelar, vilka sammanhänga med att de militära straffbestämmelserna såväl

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

enligt gällande lag som än mer enligt förslaget icke utgöra en fullständig
grund för straffrättskipningen vid krigsmakten utan närmast bilda ett komplement
till allmänna strafflagen.

De särskilda militära straffbestämmelsernas inplacering i allmänna strafflagen
kan givetvis genomföras på olika sätt. Att såsom i vissa remissyttranden
ifrågasatts helt inarbeta bestämmelserna i nu befintliga kapitel skulle
emellertid förorsaka stora svårigheter beträffande bestämmelser vilka, såsom
exempelvis föreskrifterna om våld eller hot mot krigsman, anknyta
till flera av de nuvarande kapitlen och komme i vart fall att medföra en
mindre önskvärd splittring av bestämmelserna. Jag ansluter mig därför till
den av utredningen förordade utvägen, enligt vilken bestämmelserna upptagas
i två nya kapitel. Den föreslagna fördelningen mellan dessa kapitel
synes mig vara lämplig. Det förefaller, med tanke på att 25 kap. för närvarande
behandlar ämbetsbrott, vara stilenligt att i ett av de nya kapitlen
sammanfatta bestämmelser om särskilda brott av krigsmän. Att i det andra
nya kapitlet införa bestämmelser som endast äga tillämpning under krig
eller beredskapstillstånd anser jag utgöra ett ändamålsenligt sätt att från
övriga bestämmelser avskilja sådana som icke äga tillämpning under vanliga
fredsförhållanden. Jag godtager sålunda även tanken att till detta kapitel
överflytta vissa bestämmelser från det år 1946 till lagrådet remitterade
strafflagförslaget. Kapitlet får tydligen delvis en annan karaktär än övriga
kapitel, men om det, såsom föreslagits, sättes sist i lagen, synes någon vägande
invändning icke kunna göras däremot. Det vore givetvis följdriktigt
att till detta kapitel även överföra de särskilda för krig och beredskapstillstånd
avsedda straffsatser som stadgats för vissa brott såväl i förevarande
förslag som i det till lagrådet remitterade förslaget, övervägande fördelar
torde emellertid vara förenade med den i förslaget använda metoden att
låta varje straffbestämmelse innehålla fullständiga uppgifter om straffskalorna
för brottet, utom såvitt angår dödsstraffet.

På de skäl utredningen, utan erinran i remissyttrandena, anfört anser jag
sistnämnda straffart icke kunna undvaras under krig. I avsikt att understryka
dödsstraffets extraordinära karaktär bör enligt min mening straffet
icke göras till föremål för behandling i allmänna strafflagen. Jag ansluter
mig därför till utredningens förslag att i en särskild lag upptaga de bestämmelser
som detta straff erfordrar. Frågan huruvida även disciplinstraffet bör
föranleda en särskild lag synes mera tveksam. Då dylikt straff införts i straffskalorna
i åtskilliga bestämmelser som skola intagas i allmänna strafflagen,
skulle konsekvensen kunna synas kräva att även övriga stadganden om användningen
av disciplinstraff m. m. infördes i lagen. Detta skulle emellertid,
som utredningen framhållit, kräva omarbetning av 2, 4 och 5 kap., vilka tilllika
med strafflagens allmänna del i övrigt för närvarande äro under strafflagberedningens
övervägande. Med hänsyn härtill synes fragan huruvida
samtliga bestämmelserom disciplinstraff skola inarbetas i strafflagen tills vidare
böra anstå och en särskild lag utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

I vissa yttranden har anmärkts att ett flertal brott icke försetts med brottsbeteckningar.
Även jag anser detta vara en brist som bör avhjälpas. Vad angår
det i ett yttrande framförda önskemålet att i de militära straffbestämmelserna
skola begagnas samma termer och begrepp som kommit till användning
i tjänstereglementet för krigsmakten finner jag mig kunna tillmötesgå
detta såtillvida att »befälhavare» utbytes mot »chef». Med sistnämnda begrepp
avser jag dock endast vad som enligt allmänt språkbruk är innebörden
däri, och tjänstereglementets definitioner skola sålunda icke gälla. Det
kan nämligen icke vara lämpligt att straffbestämmelserna för sin tolkning
äro beroende av ofta ändrade reglementariska föreskrifter. Till vad i övrigt
anmärkts mot förslaget återkommer jag i det följande vid behandlingen av
de särskilda bestämmelserna.

Vad angår ikraftträdandet av den nya strafflagstiftningen för krigsmakten
har ett par remissmyndigheter framhållit att detta borde ske samtidigt med
genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. Med anledning
härav vill jag erinra att det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget
till ändring av strafflagen är avsett att vinna tillämpning från och med
den 1 januari 1949. För att undvika de mycket omfattande följdändringar
som erfordras i strafflagen för krigsmakten, därest denna då alltjämt gäller,
är det nödvändigt att låta även förevarande lagstiftning träda i kraft vid
nämnda tidpunkt. Avsikten är även att reformeringen av det militära rättegångsväsendet
— innefattande bland annat avskaffandet av krigsdomstolarna
i fredstid — skall knnna genomföras samtidigt. Såsom utredningen förutsatt
torde därför särskilda följdändringar i processuellt hänseende icke påkallas
av nu förevarande lagstiftning.

Av det anförda framgår att jag i allt väsentligt godtager utredningens olika
lagförslag. I vissa avseenden, utöver de i det föregående anmärkta, har jag
emellertid ansett ändringar och jämkningar vara erforderliga. Förslagen ha
därför överarbetats inom justitiedepartementet. Jag övergår nu till att redogöra
för de särskilda bestämmelserna i de därvid upprättade departementsförslagen,
vilka såsom bilaga fogats vid detta protokoll.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

3 a §.

Enligt 1 § i detta kapitel skall inländsk man som begått brott dömas därför
efter Sveriges lag och vid svensk domstol. För vissa utom riket förövade brott
gäller dock det sagda endast om Konungen förordnat att brottet må åtalas
här i riket. I 2 § stadgas att utländsk man, som här i riket finnes, skall dömas
efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han begått inom
riket eller å svenskt fartyg utom riket. För annat utom riket förövat brott
får åtal mot utlänning ske allenast om det begåtts mot Sverige eller svensk

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

man och Konungen meddelat förordnande som nyss nämnts. Enligt den lydelse
3 § erhållit i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget får ej någon
ulan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket undergått
straff eller skyddsåtgärd.

Dessa bestämmelser äro ej utan undantag då SLK är tillämplig. Enligt
13 § SLK gäller nämligen, att om svensk krigsman eller annan, som är anställd
vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under
tåg eller då svenskt krigsfolk eljest är samlat där, begått brottslig handling
mot utländsk man, skall för åtal av gärningen sådant särskilt förordnande
av Konungen, som förutsattes i 1:1 SL i fråga om brott begångna utom
riket, ej vara erforderligt, utan skall å högste befälhavaren på stället ankomma
att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma
befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens
anseende det kräva. Då utländsk man utom riket begår brott, som
hör till svensk krigsdomstols behandling, ankommer det på högste befälhavaren
på stället att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena
det fordra.

Utredningens förslag upptager i 3 a § en bestämmelse, vars första stycke
innehåller att krigsman, utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas, skall dömas
efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott, som han begått utom
riket där avdelning av krigsmakten befinner sig. Enligt andra stycket skall
utländsk man, utan hinder av vad i 2 § stadgas, dömas efter Sveriges lag
och vid svensk domstol för brott som han, då avdelning av krigsmakten för
annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är,
såframt Konungen förordnar att åtal må ske. I tredje stycket stadgas att, då
avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom
riket, Konungen äger uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela
sådant förordnande om åtal som i 1 kap. avses.

Utredningen har anfört att det för upprätthållande av krigstukt och ordning
inom krigsmakten samt med hänsyn till krigsmaktens anseende vore nödvändigt
att brott av krigsmän, även om de begåtts utom riket och mot utländska
män, regelmässigt kunde utan omgång komma under rättslig prövning.
Den i SLK vidtagna anordningen, alt högste befälhavaren på platsen i
Konungens ställe kunde meddela förordnande om åtal, vore i detta hänseende
knappast lämplig. I såväl den danska som den schweiziska militärstrafflagen
stadgades, att lagen vore tillämplig jämväl å straffbara handlingar som förövats
utom riket. En bestämmelse av liknande innebörd syntes böra upptagas
jämväl i svensk lag. En dylik bestämmelse hade betydelse i full utsträckning
då krigsmakten under krig opererade utomlands men borde omfatta
även andra fall. Bestämmelsen syntes dock kunna begränsas till att
avse brott som förövades av krigsman där avdelning av krigsmakten befunne
sig; i övriga fall vore de allmänna reglerna i 1: 1 och 2 SL tillräckliga.
Liksom 13 § SLK möjliggjorde bestraffning vid svensk domstol av utländsk
man för vissa brott å krigsskådeplats och ockuperat område syntes det vara
nödvändigt att även i ny lagstiftning skapa ökad möjlighet att beivra brott
av utlänning. Om därvid frågan, huruvida åtal skulle ske, finge bero på

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

särskild prövning, vore det icke erforderligt att göra inskränkning till vissa
slag av brott eller vissa speciella förhållanden. Såväl enligt detta stadgande
som jämlikt bestämmelserna i 1: 1 och 2 SL samt 1: 3 SL enligt det remitterade
förslaget vore åtal för brott i vissa fall beroende av Konungens prövning.
Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befunne
sig utom riket och fråga vore om brott som begåtts där avdelningen vore,
kunde emellertid denna ordning icke alltid anses vara den lämpligaste. I
13 § SLK hade som nämnts högste befälhavaren på stället erhållit rätt att
under angivna förutsättningar pröva vissa av här ifrågavarande åtalsfrågor.
Eftersom måhända icke varje befälhavare, som kunde karakteriseras som
den högste på stället, hade den ställning att sådan prövning borde anförtros
honom samt för att undvika möjligheten av kompetenskonflikter, syntes det
vara en bättre utväg att tillerkänna Konungen delegationsrätt i förevarande
hänseende. Den utformning stadgandet erhållit borde icke utgöra hinder för
Konungen att vid uppdrags meddelande begränsa befälhavarens prövningsrätt
till vissa brott eller att eljest göra sådana inskränkningar i densamma, som
kunde påkallas av omständigheterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att bestämmelsen i första
stycket efter ordalagen skulle gälla även för det fall att fråga om åtal uppstode
först efter det avdelningen återvänt till riket och även i fråga om gärning
som ej vore straffbar efter lagen i det land där den begåtts. Vore gärningsmannen
utländsk man och brottet begånget mot annan än Sverige eller
svensk man, syntes dock icke lämpligt att åtal alltid skulle kunna anställas.
Om han upphört att vara krigsman under svenskt befäl och tillfälligtvis
uppehölle sig i riket eller å område dit avdelningen efter brottets begående
förflyttats, vore uppenbart att komplikationer av en sådan fri åtalsrätt skulle
kunna uppstå. Överhuvud taget syntes stadgandet knappast böra vinna tilllämpning
i de fall då den, som efter svensk lag men ej den utländska vore
brottslig, upphört att vara krigsman och ej längre vistades där avdelningen
uppehölle sig. Liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande stadgandet
i tredje stycket. De skäl som föranlett stadgandet gjorde sig endast
gällande, då gärningsmannen alltjämt befunne sig »där avdelningen är».
Vore så icke förhållandet, borde grunderna för bestämmelserna om Konungens
förordnande som villkor för åtal föranleda att denna Konungens
befogenhet ej skulle kunna överlåtas. Som denna begränsning i delegationsrätten
vore av principiell natur, syntes bestämmelse därom böra givas i
lagen och ej i de särskilda föreskrifter, som enligt vad i motiven anfördes
kunde meddelas av Konungen i samband med att uppdrag enligt stadgandet
lämnades högste befälhavaren vid avdelningen. Även justitiekanslerämbetet
har funnit den i tredje stycket Konungen medgivna delegationsrätten alltför
vidsträckt. Fråga om meddelande av förordnande om åtal uppkomme åtminstone
praktiskt sett allenast i de fall som avsåges i andra stycket i paragrafen.
På grund härav syntes delegationsrätten böra begränsas till dessa
fall.

Chefen för armén har å andra sidan ansett att ifrågavarande paragraf

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

borde utformas mera i anslutning till nu gällande bestämmelser. Förslaget
syntes förutsätta att normal förbindelse alltid kunde upprätthållas mellan
Konungen och högste befälhavaren på stället.

Departementschefen.

I fråga om tillämpligheten av svensk straffrätt torde krigsman, som är
utlänning, i princip böra intaga samma ställning som krigsman, vilken är
svensk man. Även om det i vissa fall skulle vara mindre behövligt att anställa
åtal mot utländsk gärningsman, är det på grund av sakens ringa
praktiska betydelse icke lämpligt att komplicera bestämmelserna med undantagsföreskrifter.
Tillräckliga skäl att utöver vad som skett i utredningens
förslag begränsa den Kungl. Maj:t genom förslaget tillerkända delegationsrätten
anser jag icke finnas. Å andra sidan synes det mig icke lämpligt att
militär befälhavare utan Kungl. Maj:ts uppdrag får meddela förordnande
om åtal. Med nutida kommunikationsmöjligheter torde man icke böra överdriva
svårigheterna att upprätthålla förbindelse med olika befälhavare inom
krigsmakten. I enlighet med vad jag förut anfört har i departementsförslaget
termen chef begagnats i stället för befälhavare. Därjämte har en redaktionell
jämkning vidtagits i syfte att klargöra, att Kungl. Maj ds uppdrag att
förordna om åtal kan lämnas redan innan avdelningen befinner sig utom
riket.

2 KAP.

15 a §.

I förevarande paragraf av utredningens förslag omtalas att särskilda straff
för krigsmän äro disciplinstraff. I en andra punkt innehåller paragrafen därjämte
en hänvisning att stadganden om disciplinstraff finnas i särskild lag.
Bestämmelsen är föranledd därav att disciplinstraff i åtskilliga fall förekommer
i det föreslagna 26 kap. och att de i övrigt erforderliga stadgandena
om dylikt straff sammanförts till en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt att, då såväl i 26 och
27 kap. i förslaget som i vissa lagrum i 4 och 5 kap. i allmänna strafflagen
bestämmelser meddelats som hade tillämpning å disciplinstraffets användning,
andra punkten i 15 a § ej syntes vara adekvat. Den borde ersättas med
en erinran att om disciplinstraffets användning i vad bestämmelser därom
ej meddelats i strafflagen, om straffets former och om dess verkställighet vore
stadgat i särskild lag.

Departementschefen.

Med anledning av den framställda anmärkningen har i departementsförslaget
andra punkten av förevarande paragraf redaktionellt jämkats.

5 KAP.

10 §.

För närvarande gäller enligt 5: 10 SL fiiljande. Rymmer fånge eller häktad
eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott eller sätter han sig

5 B i haag till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 114.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från
rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller söker någon, som skall
häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma den som äger verkställa
åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot emot polisman, som skall
verkställa tjänsteåtgärd, då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses försvarligt. Detsamma skall gälla, där annan än
fånge, häktad eller anhållen eller den som skall häktas, anhållas eller eljest
gripas sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen, bibehålla
ordningen eller verkställa åtgärden. Har någon brukat större våld
än medgivet är, vare lag som i 9 § sägs.

Enligt utredningens förslag skall detta stadgande undergå sådan ändring
att den rätt till våldsanvändning, som föreligger då någon med våld eller hot
sätter sig emot polisman, tillkommer även vaktpost eller annan för bevakning
eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman.

I 45 § SLK finnes ett särskilt stadgande om rätt till våldsanvändning.
Detta innehåller att om skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning
överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för den
överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller
bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet, då äger den vakt, patrull
eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den som står under sådan bevakning
att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot,
må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt. Vad sålunda
är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gäller jämväl i fråga om
till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutövning.

Utredningen har framhållit att enligt särskilda föreskrifter militär personal
har att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomma på
civil polispersonal. Det vore därför enligt utredningens mening nödvändigt att
stadgandet i 5: 10 SL om våld mot den som sätter sig emot polisman vidgades
att omfatta även militär vaktpost samt annan krigsman vilken tjänstgör
för bevakning eller upprätthållande av ordning. Eftersom de situationer,
som avsåges i det särskilda stadgandet i 45 § SLK om rätt till våldsanvändning,
tillfyllestgörande täcktes av de allmänna bestämmelserna om nödvärnsrätt
i 5: 7—It SL, skulle med den förordade ändringen av 5: 10 det
nämnda stadgandet i SLK icke kräva ytterligare motsvarighet. Vad anginge
det våld som i olika fall finge utövas stadgades i 5: 10 SL att sådant våld
finge brukas som med hänsyn till omständigheterna kunde anses försvarligt,
medan 45 § SLK, i likhet med tidigare bestämmelser i SL, vid rymningsförsök
medgåve användandet av det våld som vore nödigt för rymningens hindrande.
Den nya regeln innebure, att vid användandet av våld i tjänsteutövning
den som vore ansvarig därför hade att bedöma ej blott vilket våld som erfordrades
för att genomföra åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. En
sådan regel kunde synas mindre lämplig såvitt anginge militära förhållanden,
där bevakningsuppgifterna ofta fullgjordes av personer som ej erhållit

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

någon tillräcklig speciell utbildning härför och ofta vore föga underrättade
om vikten av dem åliggande åtgärder samt vilkas beväpning vore anpassad
för helt andra uppgifter. Det kunde likväl icke rimligen ifrågasättas att härå
grunda en rätt till användning av större våld. Försvarligheten av det våld,
som i visst fall använts, måste bedömas icke blott efter objektiva grunder
utan även med hänsyn till subjektiva omständigheter hos den handlande.
Vidare vore det tydligt att, om — såsom här i regel vore fallet — föreskrifter
om våldsanvändning givits i instruktion e. dyl., det våld som en underordnad
i enlighet därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt. Av
så mycket större vikt bleve det, att vid utfärdandet av instruktioner för vakttjänst
rätten till våldsanvändning på lämpligt sätt inskränktes.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har anfört att av utredningen själv
antytts de betänkligheter, som med fog kunde hysas mot en vidgad rätt till
våldsanvändning för vissa militärpersoner, därvid särskilt pekats på, att med
stadgandet avsedda bevakningsuppgifter ofta anförtroddes åt personer utan
tillräcklig speciell utbildning och ofta föga underrättade om vikten av dem
åliggande åtgärder. Skillnaden mellan sådan personal och den yrkesutbildade
och utvalda civila polisen låge här i öppen dag. Hovrätten kunde förty
icke underlåta att betona de vådor, som ett stadgande av föreslagen innebörd
ovedersägligen måste innebära. Det vore på sin plats att i detta sammanhang
erinra om de ingalunda sällsynta fall, då bristande omdöme och sans kommit
till uttryck vid militära vakters våldsanvändning.

Chefen för armén har anmärkt att enligt förevarande paragraf endast det
våld finge brukas »som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt».
Utredningens förslag, att dessa regler jämväl skulle gälla vaktpost
eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande
krigsman, kunde åstadkomma tveksamhet vid lösande av tjänsteuppgifter,
genom att vederbörande vaktpost skulle bedöma tjänsteåtgärdens vikt.
Denna tveksamhet kunde i fält bli ödesdiger. På grund härav kunde förslaget
icke biträdas utan borde omskrivas med ledning av i 45 § SLK givna
bestämmelser.

Departementschefen.

Krigsmän äga givetvis liksom andra personer rätt till nödvärn enligt de
allmänna bestämmelserna i 5:7—11 SL. Såsom utredningen framhållit har
emellertid militär personal i viss utsträckning att utföra uppgifter med avseende
å bevakning och upprätthållande av ordning. I och för sig är det visserligen
önskvärt att dylika uppgifter i största möjliga mån förbehållas den civila
polisen med dess för ändamålet speciella utbildning och utrustning. Särskilt
när det gäller bevakning torde det dock vara ofrånkomligt att åtskilliga
uppgifter ombesörjas av militär personal. Då polisman som skall verkställa
tjänsteåtgärd enligt gällande lag har rätt alt använda våld, om någon med
våld eller hot sätter sig emot honom, synes det icke kunna antagas att den
militära personalen skall kunna tillfredsställande fullgöra ifrågavarande
åligganden utan motsvarande befogenhet. Från rättssäkerhetens synpunkt är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

det angeläget att krigsmans rätt till våldsanvändning blir uttryckligen lagfäst,
åtminstone i den utsträckning som skett beträffande polismän. I likhet
med utredningen anser jag därför att förevarande paragraf bör kompletteras
med ett stadgande av innebörd att våld får brukas om någon med våld eller
hot sätter sig emot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande
av ordning tjänstgörande krigsman som skall verkställa tjänsteåtgärd.

De betänkligheter som kunna hysas mot detta stadgande torde huvudsakligen
vara beroende av hur man bestämmer måttet av det våld som får utövas.
Mångfalden av de situationer, i vilka våldsanvändning kan ifrågakomma,
gör det emellertid nödvändigt att den översta gränsen i lagen erhåller
en i viss mån tänjbar utformning. I gällande lydelse av paragrafen stadgas
för samtliga därmed avsedda fall att det våld må brukas, som med hänsyn
till omständigheterna kan anses försvarligt. Det synes icke finnas tillräckliga
skäl att beträffande militära förhållanden meddela härifrån avvikande föreskrift.
Visserligen är, såsom i ett remissyttrande särskilt understrukits, en
militär vaktpost i allmänhet utan speciell utbildning för sådan våldsutövning
varom här är fråga och ofta är han dessutom dåligt underrättad om
tjänsteåtgärdens vikt. Dylika omständigheter måste emellertid, i enlighet med
vad utredningen framhållit, beaktas vid bedömandet av huruvida i visst fall
utövat våld skall såsom icke försvarligt anses straffbart. Härtill kommer att
det i de instruktioner och reglementen, som närmare reglera vakttjänst och
åtgärder för upprätthållande av ordning, kan mera detaljerat preciseras när
och i vad mån våld får användas i olika situationer. Frågan om den instruktionsmässiga
utformningen av rätten till våldsanvändning torde senare komma
att upptagas av chefen för försvarsdepartementet.

I anledning av vad chefen för armén anfört vill jag vidare framhålla att
de nu behandlade reglerna om våldsanvändning givetvis icke äga tillämpning
på stridsåtgärder under krig.

På grund av det anförda har utredningens förslag i denna del, frånsett en
redaktionell jämkning, oförändrat upptagits i departementsförslaget.

10 a §.

I utredningens förslag stadgas under denna paragraf, att vid myteri, under
strid så ock eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild
fara krigsman må mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld
som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres större våld än nöden
kräver, skall vad som sägs i 5:9 SL gälla, d. v. s. straff skall inträda, om ej
omständigheterna voro sådana att den handlande svårligen kunde besinna
sig. men straffet kan nedsättas under vad som eljest bort följa.

Stadgandet motsvarar 44 § SLK. Däri stadgas följande. Händer det att underlydande
flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror
eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess
eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan
befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens
hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i
dessa fall större våld än nöden kräver, gäller vad i sådant hänseende om
nödvärn i allmän lag sägs.

Utredningen har funnit det nödvändigt att, liksom hittills, förman tillerkännes
rätt att i vissa situationer bruka våld för att framtvinga lydnad. Vid
angivandet av de nödsituationer, då våld finge utövas, syntes enligt utredningen
såsom allmän förutsättning böra upptagas, att brott mot krigslydnaden
medförde särskild fara, vilket uttryck nära överensstämde med beskrivningen
i 44 § SLK. Härjämte borde emellertid, för att i möjligaste mån giva
konkretion åt bestämmelsen, omnämnas vissa fall då nödsituation regelmässigt
förelåge. I den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf,
hade angivits att rätt till våldsanvändning skulle föreligga vid myteri, under
strid och eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild
fara. Härutöver hade såsom villkor för våldsanvändning uppställts att underlydande
visade ohörsamhet. Beträffande omfattningen av det tillåtna våldet
hade icke synts böra stadgas annat än att det våld finge brukas, som vore
nödigt för lydnadens upprätthållande. Med uttrycket lydnadens upprätthållande
åsyftades här vad som kunde kallas det allmänna lydnadstillståndet
bland de underlydande. Häri låge sålunda den ytterligare begränsningen att
underlåtenhej att fullgöra en befallning icke under alla omständigheter medförde
att våld finge tillgripas. Det vore nämligen tydligt att det för upprätthållande
av den allmänna lydnaden icke vore erforderligt att bruka våld i
varje fall av ohörsamhet, som ej avsåge angelägenhet av störTe betydelse.
Gjordes större våld än nöden krävde, skulle enligt förslaget de i 5:9 SL
upptagna reglerna äga tillämpning.

Departementschefen.

Mot förevarande bestämmelse har i remissyttrandena icke framställts någon
erinran. Även jag har ansett mig kunna godtaga densamma, och den har
sålunda utan ändring överförts till departementsförslaget.

26 KAP.

Om brott av krigsmän. 1

1 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som vägrar
eller underlåter att åtlyda förmans befallning eller olillbörligen uppehåller
befallningens fullgörande, dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller
fängelse, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten.

I SLK finnas bestämmelser om lydnadsbrott mot överordnad i 76, 77,
78, 79 och 161 §§. Lagen skiljer mellan sådana lydnadsbrott som rikta sig
mot förmans befallningar angående tjänsten, varom stadgas i 76—78 och
161 §§, och sådana som innebära åsidosättande av överordnads i särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, beträffande vilka bestämmelser givas i 79 §. Av de förstnämnda
lydnadsbrotten behandlas i 76 § vägran av krigsman att åtlyda vad
förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt,
och i 77 § det fall att krigsman eljest underlåter att rätt fullgöra sådan
befallning eller genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning uppehåller
befallningens fullgörande. I 78 § stadgas straff då någon, som utan att
vara krigsman lyder under lagen, vägrar eller underlåter att åtlyda vad den,
som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt
i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt.

Utredningen har anfört att frågan vilka som ha behörighet att giva befallningar
och över vilka sådan befälsrätt gäller har reglerats genom olika av
Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner samt i det av Kungl. Maj:t i kommandoväg
den 14 juli 1945 fastställda tjänstereglementet för krigsmakten. Med
hänsyn till befälsrättens och lydnadspliktens intima samband med krigsmaktens
organisation och funktionssätt vore det uppenbart att en straffbestämmelse
om lydnadsbrott måste grundas å den administrativa regleringen
av befälsrätten. Dock syntes böra gälla att endast den, som själv lydde under
de militära straffbestämmelserna och enligt dem vore straffrättsligt ansvarig
för missbruk av sin befälsrätt, skulle få giva befallningar som vid ohörsamhet
föranledde bestraffning för lydnadsbrott. Likaså borde straff för ohörsamhet
mot befallning kunna ådömas allenast den som även i övrigt vore underkastad
de militära straffbestämmelserna. I 26: 21 och 27:14 i förslaget hade
tillämplighetsområdet för de militära straffbuden bestämts genom angivande
av vilka som skulle anses som krigsmän. För att beteckna parterna i lydnadsförhållandet
användes i förslaget termerna förman och underlydande.
Enligt i 26:21 i förslaget upptagna definitioner vore krigsman, som hade
befälsrätt över annan krigsman, dennes förman. Straffbestämmelsen borde i
enlighet med vad nu sagts gälla lydnadsbrott av krigsman med avseende å
förmans befallning.

Vad anginge lydnadspliktens omfattning låge det, enligt utredningen, i
sakens natur att denna plikt principiellt borde vara begränsad till befallningar
som anginge den underlydandes tjänst. Befallningen måste med andra
ord avse något som låge inom ramen för den underlydandes tjänsteplikter.
Såsom förut nämnts funnes i SLK förutom de allmänna straffbestämmelserna
rörande lydnadsbrott beträffande tjänsten även ett särskilt stadgande, 79 §,
avseende ohörsamhet mot överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter
i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. I
den mån iakttagande härav eljest ålåge den underlydande såsom tjänsteplikt
omfattades tydligen ohörsamheten i dessa fall av det allmänna lydnadsbrott.
Stadgandet saknade i så fall betydelse utom därutinnan, alt straffskalan i
79 § vore lägre än i 76 §, en grund för stadgandet som emellertid, i den mån
den kunde anses riktig, bortfölle därest straffskalan för normalfall av lydnadsbrott
sänktes på sätt utredningen föresloge. Med hänsyn till att vissa
fall av ohörsamhet i ordningssaker otvivelaktigt omfattades av 76 och 77 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

SLK hade i praktiken viss osäkerhet uppkommit angående förhållandet mellan
dessa paragrafer och 79 §. Därtill komme ytterligare att 79 § på grund av
sin avfattning vore ägnad att skapa oklarhet rörande gränslinjen mellan vad
som hörde till tjänsten och vad som fölle därutanför. Paragrafen borde sålunda
ej erhålla särskild motsvarighet i ny lagstiftning. För att befälsföring
skulle kunna ske hinderfritt och den militära organisationen fungera effektivt
vore det emellertid erforderligt att den som mottoge en befallning i allmänhet
icke finge göra invändning mot den befallandes rätt att giva befallningen
eller överhuvud ingå på kritik av befallningens rättmätighet. Liksom
enligt gällande rätt borde sålunda lydnadsplikten vara vad som brukade
kallas ovillkorlig. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebure dock icke s. k.
blind lydnad. Om en förman uppenbart ginge utom sina befälsbefogenheter,
medförde lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott. Av allmänna rättsgrundsatser
följde därjämte att lydnadsplikten icke vore obetingad ifall den
anbefallda handlingen vore brottslig eller eljest lagstridig. Innebörden av lydnadsplikten
syntes med tillfredsställande tydlighet framgå av lagtexten, därest
bestämmelsen angåves gälla olydnad mot förmans befallning, där det ej
vore uppenbart att den icke anginge tjänsten.

Beträffande brottsbeskrivningen i övrigt hade det synts utredningen vara
lämpligt att liksom i SLK angiva olika gärningsformer. För disciplinens skull
borde straffbarhet inträda redan då en underlydande tillkännagivit, att han
icke komme att utföra en given befallning. Vägran att lyda vore därför den
gärningsform som hade särskild betydelse då en befallning icke i sin helhet
omedelbart skulle verkställas. Det vanligaste sättet, varigenom olydnad visades
vore att utförandet av befallningen helt eller delvis underlätes. Eftersom
även den som delvis underläte att verkställa en befallning borde kunna
straffas för lydnadsbrott, syntes man med underlåtenhet böra likställa uppehållande
av befallnings fullgörande. För att uppehållande av befallning skulle
vara straffbart såsom lydnadsbrott borde dock förutsättas att uppehållandet
vore otillbörligt. Den som begärde närmare direktiv i anledning av en otydlig
order borde sålunda icke vara straffbar, varemot såsom otillbörligt borde
anses att uppehålla en befallning genom onödig förfrågan, motsägelse eller
invändning.

I enlighet med vad som tillämpats i åtskilliga fall vid den senaste tidens
lagstiftning på den allmänna strafflagens område hade utredningen funnit
det lämpligt att uppdela lydnadsbrottet i två olika svårhetsgrader avseende,
den ena normalfall av brottet och den andra fall, då med hänsyn till omständigheterna
vid brottet det la vore att anse som grovt. Straffskalan för normalfallet,
som behandlades i förevarande pragraf, syntes kunna avsevärt mildras
i förhållande till gällande rätt, som för icke kvalificerade fall upptoge
allenast fängelse och straffarbete i högst ett år. Disciplinstraff syntes sålunda
utan förbehåll böra ingå i latituden. Vid sidan av sistnämnda straffart
borde också fängelse ingå i straffskalan. Däremot syntes straffarbete icke
behöva stadgas för lydnadsbrott, som ej vore grovt. Någon anledning att
bestämma olika straff för de skilda gärningsformerna funnes icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett att det med den lydelse
stadgandet i förslaget fått syntes tveksamt, huruvida som förslaget avsåge
därunder även kunde inbegripas det i 77 § SLK upptagna fallet att krigsman
underläte att rätt fullgöra befallning. Ville man icke följa den schweiziska
lagens terminologi, enligt vilken brottet skulle beskrivas med ett gemensamt
begrepp, ohörsamhet mot förmans befallning, borde därför brottsbeskrivningen
givas sådan lydelse att därav klart framginge att även detta
fall omfattades därav. Beträffande straffsatsen kunde ifrågasättas, om icke
fängelsestraffet borde nämnas först. Enligt gängse praxis skulle detta innebära
att normalstraffet vore fängelse och att disciplinstraff komme till användning
så snart omständigheterna i något avseende kunde anses mildrande.
Då detta som regel vore fallet i fråga om värnpliktigs lydnadsbrott,
borde några betänkligheter mot en dylik, i huvudsak formell straffskärpning
icke möta. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har funnit, att
formuleringen av paragrafen med sina dubbla negationer vore svår att tyda.
Därjämte framställde sig vid tolkningen den frågan för vem — den befallande
eller den befallde — det skulle vara uppenbart, att befallningen icke
anginge tjänsten. Det vore fara värt, att bestämmelser av sådan innebörd
som denna i stor utsträckning komme att betaga den enskilde krigsmannen
möjlighet att inom förnuftiga gränser handla i enlighet med sitt förstånd.
Det syntes föreningen, som om brottsbeskrivningen i nu gällande stadganden,
76 och 77 §§ SLK, vore att föredraga.

Värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat att, då i förslaget endast
termerna förman och underlydande användes för att beteckna parterna i det
militära lydnadsförhållandet, följden därav blivit att man exempelvis för att
möjliggöra för en överordnad att ingripa emot en underordnad, som förginge
sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, måste göra
den konstruktionen att den överordnade i dylikt fall och för blott detta korta
tidsmoment bleve förman och i denna egenskap toge befäl över den underordnade,
som därigenom bleve underlydande. Det vore ingalunda givet, att
det föreslagna uteslutandet av nuvarande bestämmelse i 79 § SLK komme
att skapa en större säkerhet i fråga om gränsdragningen beträffande rätten
till ingripande i här berört fall, utan snarare ökade osäkerheten än mera.
Chefen för armén har däremot ansett att utredningen genom att utesluta de
nuvarande begreppen överordnad och underordnad åstadkommit en förenklad
terminologi.

Departementschefen.

I sakligt hänseende torde den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen
väsentligen icke innefatta avvikelse från vad som gäller enligt SLK. Då
såsom en gärningsform upptagits underlåtenhet att lyda förmans befallning,
lärer således härunder kunna hänföras det fall att krigsman underlåter
att rätt fullgöra befallning. Givetvis kan emellertid ett oriktigt utförande av
en befallning icke alltid anses som underlåtenhet att lyda och gärningen får

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

då ofta en naturligare bedömning genom att bestraffas som tjänstefel. I
främsta rummet bliva härvid de subjektiva omständigheterna av betydelse.
För straffbarhet fordras nämligen vid lydnadsbrott att gärningen förövats
uppsåtligen, medan, om endast oaktsamhet föreligger, ansvar för tjänstefel
kan ifrågakomma.

Att gällande rätts olika bestämmelser om lydnadsbrott sammanförts till
ett enhetligt stadgande anser jag vara en given fördel. Tillräckliga skäl att
bibehålla en särskild regel motsvarande 79 § SLK torde icke finnas, eftersom
även de plikter som i tjänstereglementen och liknande föreskrifter åläggas
krigsmän med avseende å ordningens upprätthållande måste anses tillhöra
tjänsteområdet samt enligt 26 kap. 21 § i förslaget envar som har befälsrätt
är förman. Genom stadgandet att för lydnadsbrott får dömas endast,
där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten, har enligt min
mening lydnadspliktens ovillkorliga karaktär på ett tillfredsställande sätt
kommit till uttryck i lagtexten. Självklart skall även denna förutsättning
för straffbarhet vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar skall
kunna ådömas.

På grund av det anförda och då den föreslagna straffsatsen synes vara
lämpligt avvägd, överensstämmer departementsförslaget i denna del med utredningens
förslag, frånsett en redaktionell jämkning. 2

2 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att, om lydnadsbrott med
hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, skall för grovt
lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om befallningen
avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp
eller förövats av flera i samråd. I ett andra stycke innehåller paragrafen
ytterligare att, om riket var i krig och brottet förövades under strid eller
eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, skall
dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

Enligt 76 § och 161 § första stycket SLK kan det för lydnadsbrott mot
förmans befallning angående tjänsten stadgade normalstraffet, fängelse eller
straffarbete i högst ett år, under vissa omständigheter skärpas. Sålunda må,
om brottet sker i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro
av någon bland besättningen, straffet höjas till straffarbete i två år.
Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete i högst
fyra år; kom av brottet betydligare skada, eller var brottet eljest förenat
med synnerligen försvårande omständigheter, ma tiden för straffarbetet höjas
till åtta år. Förövas lydnadsbrott i krigstid eller under annan tid, då
rikets krigsmakt är mobiliserad, och sker det då fienden är nära eller vid
tillfälle, då brott mot krigslydnaden eljest medföra fara, dömes den brottslige
till straffarbete i minst två och högst sex år; kom därav betydligare skada,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter,
skall gärningsmannen mista livet genom skjutning eller dömas till straffarbete
på livstid eller i minst sex och högst tio år.

Utredningen har ansett det sta utom tvivel att för lydnadsbrott, som med
hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som grovt, behov förelåge
av strängare straffsatser än vad under föregående paragraf föreslagits.
Vid angivande av exempel på fall, då grovt lydnadsbrott i regel borde
anses föreligga, borde framhållas omständigheter som toge sikte på det särskilda
fallet och dess farlighet för krigsmaktens verksamhet och för krigslydnaden.
I lagtexten hade sålunda upptagits att befallningen avsett tjänsteåtgärd
av större vikt eller att brottet skett inför samlad trupp eller förövats
av flera i samråd. Då den ordinära straffskalan för grovt lydnadsbrott i förslaget
angivits till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, innebure detta
allmänt sett en avsevärd nedsättning i förhållande till gällande rätt i motsvarande
fall. Emellertid upptoge SLK en särskild straffsats för lydnadsbrott,
som under krigstid eller därmed likställd tid förövades i fiendens närhet
eller vid tillfälle då brott mot krigslydnaden eljest medförde större fara.
Att sådana fall icke under alla omständigheter kunde få en lämplig bedömning
inom den i förslaget upptagna ordinära straffskalan, vore svårt att förneka.
Det för närvarande gällande minimistraffet förefölle visserligen knappast
välgrundat, men däremot syntes med hänsyn till den ödesdigra verkan
ett lydnadsbrott kunde ha under dessa omständigheter möjligheten att kunna
döma till dödsstraff böra bibehållas. Då emellertid dödsstraffet icke upptoges
i de särskilda straffbestämmelserna i förslaget, borde såsom högsta
straff utsättas straffarbete på livstid. Minimistraffet syntes böra utgöra straffarbete
utan begränsning nedat. Den sålunda angivna strängare straffskalan
borde gälla för det fall att grovt lydnadsbrott, då riket vore i krig, förövades
under stiid eller eljest vid tillfälle da brott mot krigslydnaden medförde särskild
fara.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att det icke torde råda
något tvivel om att lydnadsbrott vore ägnat att medföra särskild fara och
borde betraktas som grovt även i åtskilliga av de fall, då enligt särskilda föreskrifter
militär personal hade att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som
eljest ankomme på civil polispersonal, såsom exempelvis vid vakttjänstgöring
enligt bevakningskungörelsen, vid eldsläckning eller vid stillande av uppror.
Överhuvudtaget syntes just den särskilda faran i dylika och andra liknande
fall vara det kriterium, som främst borde känneteckna det grova lydnadsbrott.
Föreningen ansåge därför att till den gjorda exemplifieringen borde
fogas det i andra stycket upptagna här berörda uttrycket »eller eljest vid
tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför särskilda fara». Stadgandet i
paragrafens andra stycke hade givits karaktär av straffskärpningsgrund.
Även under krig kunde dock ej sällan fall förekomma, då ett lydnadsbrott
måste anses tillräckligt korrigerat med fängelse. Denna straffart borde därför
ingå i straffsatsen i andra stycket, som följaktligen, därest även förening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ens beträffande första stycket framställda ändringsyrkande beaktades, allenast
skulle komma att innehålla att, om riket vore i krig, finge dömas till straffarbete
i högst tio år eller på livstid.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har anfört att det låge i sakens natur,
att den till vilken befallning utdelats ofta icke kunde eller åtminstone hade
synnerligen svårt att bedöma, huruvida den anbefallda tjänsteåtgärden vore
av större vikt; ej sällan vore det väl för övrigt ej ens avsett, att en krigsman
i underordnad ställning skulle känna till syftet med befallningen, sasom
exempelvis när denna avsåge förhållanden av hemlig natur, vilka endast
borde vara kända av högre befäl. Enligt allmänna straffrättsliga giundsatser
borde väl i sådana fall liksom eljest de objektiva och subjektiva rekvisiten
täcka varandra, d. v. s. för straffbarhet för grovt lydnadsbrott fordrades, att
gärningsmannen skulle ha insett, att tjänsteåtgärden varit av större vikt. Då,
såsom nyss framhållits, detta kanske oftast ej vore händelsen, komme straffbudet
i fråga, sådant det enligt förslaget vore formulerat, ej att få den effekt,
som avsetts.

Departementschefen.

Behovet av skärpta straffsatser för vissa svåra fall av lydnadsbrott har utredningen
tillgodosett genom en bestämmelse om lydnadsbrott som med hänsyn
till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt. Häremot har jag
intet att erinra, liksom ej heller mot de omständigheter som i förslaget angivits
skola särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Det
synes mig icke föreligga anledning befara, att bestämmelsen, såsom i ett
remissyttrande gjorts gällande, skall bli mindre effektiv. En krigsman, som
mottagit en befallning, kan visserligen icke alltid i detalj bedöma den anbefallda
tjänsteåtgärdens betydelse men om det är fråga om en åtgärd av
större vikt lärer detta i allmänhet framga av förhållandena, särskilt under
krig och i nödsituationer. Skulle emellertid den som underlåtit att lyda en
befallning icke ha varit medveten om den anbefallda åtgärdens stora vikt på
sådant sätt att uppsåt kan anses föreligga och föranleda ej andra omständigheter
att brottet bör bedömas som grovt, synes det vara riktigt att han straffas
endast för vanligt lydnadsbrott. Varje fall av lydnadsbrott bör alltså bedömas
efter dess objektiva särart och med beaktande av gärningsmannens
subjektiva insikt. I konsekvens med denna uppfattning har jag icke heller
ansett mig kunna godtaga det under remissbehandlingen framförda förslaget
att såsom exempel på grovt brott upptaga det förhållandet att brottet förövats
vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Även
vid sådant tillfälle kunna ju förekomma befallningar av mycket ringa betydelse.

Vad angår de av utredningen föreslagna straffsatserna har ifrågasatts om
icke den särskilda, för krigstid avsedda straffskalan borde inrymma ej blott
straffarbete utan även fängelse. Med hänsyn till att berörda straffskala endast
avser grovt lydnadsbrott som förövas under strid eller eljest vid tillfälle
under krig då brott mot krigslydnaden medför särskild fara synes detta dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

knappast vara lämpligt. Jag har icke heller i övrigt något att erinra mot de
föreslagna straffsatserna.

3 §.

Under denna paragraf har utredningen upptagit en straffbestämmelse om
myteri. Enligt denna skall, om samling av krigsmän ådagalägger uppsåt att,
med förenat våld, sätta sig upp mot förman, anstiftare och anförare straffas
med straffarbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med
straffarbete i fyra år. Ha deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller
egendom, dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på
livstid och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Förövas
myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i
högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare eller anförare
straffas med fängelse.

Bestämmelsen motsvaras i SLK närmast av 62—65 samt 70, 158 och 159 §§,
vilka behandla uppror och upplopp. Uppror beskrives så, att krigsfolk samlar
sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig
upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd
eller att hämnas för sådan åtgärd. Av brottet finnas, bortsett från
särskilda straffskärpningsgrunder, tre olika grader. Den första föreligger då
upproret ej fullföljes längre än att upprorsmännen på förmans befallning
vända åter till lydnad och ordning. Uppror av andra graden innebär att upprorsmän
ej vända åter till lydnad och ordning utan visa trotsighet emot förmans
befallning. Den tredje graden av uppror kännetecknas av att upprorsmän
göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller fördärva
annan egendom. Upplopp består däri, att krigsfolk samlar sig tillhopa
och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å
daga sådant uppsåt som nyss sagts samt ej skingrar sig på förmans befallning
utan visar trotsighet däremot. Såsom ett svårare fall av upplopp angives att
deltagare däri övergår till våld å person eller egendom.

Denna reglering av militärt uppror och upplopp ansluter sig mycket nära
till gällande bestämmelser om uppror och upplopp i 10: 7—9 och 13 SL.
På grundval av vad straffrättskommittén i denna del föreslagit ha i det år
1946 till lagrådet remitterade förslaget de nuvarande bestämmelserna om upprors-
och upploppsbrotten i SL sammanförts till en mera enhetlig reglering.
Därvid har det straffbara området uppdelats på två skilda brott, det ena
kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. Brottsbeteckningen uppror
har reserverats för vissa mot statsskicket eller statsledningen riktade brott,
som behandlas i 9: 1 och närmast motsvara vad som för närvarande i 8 kap.
SL benämnes högförräderi. Enligt 11: 1 föreligger upplopp, om folksamling
stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld,
sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd
och folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Såsom ett särskilt
fall, då endast anstiftare och anförare äro straffbara, upptages att folk -

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

mängden skingrar sig på myndighets befallning. 111:2 stadgas, att om folksamling,
med uppsåt som i 11: 1 sägs, gått till förenat våld å person eller
egendom, dörnes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp.

Utredningen har anfört att de i 11:1 och 2 upptagna bestämmelserna om
upplopp och våldsamt upplopp uppenbarligen kunde bli tillämpliga även på
krigsmän. I rent militära situationer ägde de däremot begränsad tillämplighet,
och det erfordrades därför särbestämmelse för krigsmaktens vidkommande.
Vid utformandet av ett sådant stadgande hade det synts lämpligt att i
möjligaste mån anknyta till bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp.
I enlighet härmed hade förevarande stadgande om myteri uppställts.
Denna brottstyp hade konstruerats som ett genom våldsuppsåt kvalificerat,
kollektivt ohörsamhetsbrott mot förman, där straffbarheten såtillvida inträdde
på ett tidigare stadium än vid det vanliga lydnadsbrott att någon
befallning icke behövde ha givits. Det fordrades att samling av krigsmän ådagalade
uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman. I motsats till
62 § SLK erfordrades ej att krigsmännen samlade sig tillhopa, utan brottet
kunde begås även av krigsmän som dragits samman för tjänstgöring. Det
enda kravet vore att krigsmännen till antalet ej vore fåtaligare än att de kunde
likställas med en folksamling. Genom att uppsåtet skulle gå ut på förenat
våld uteslötes passivt lydnadsbrott. Om krigsmän endast gemensamt vägrade
eller underläte att utföra en order av förman, skulle de sålunda straffas för
lydnadsbrott och icke för myteri, och detta gällde även om överenskommelse
om brottet träffats på förhand. Att sätta sig upp emot förman innefattade
såväl att sätta sig emot verkställighet av förmans bud som att tvinga förman
till någon ämbetsåtgärd, vilka uttryck för närvarande användes i 62 § SLK.
Enligt 11: 2 i det remitterade förslaget kunde våldsamt upplopp föreligga oavsett
om myndighet vore tillstädes eller ej. För myteriets del hade ett inrymmande
av fall som icke riktade sig mot förman ansetts oegentligt och, med
hänsyn särskilt till den skärpta bestraffningen av våldsbrott i 26: 7 i förslaget,
onödigt. Våldsamt upplopp hade därför vid myteribrottets utformning icke
på annat sätt beaktats än att, för det fall att deltagare i myteri gått till förenat
våld å person eller egendom, stadgats strängare straff än eljest. Vad i övrigt
anginge straffsatserna vore att märka att vid upplopp normalstraffet utgjorde,
för anstiftare och anförare straffarbete i högst fyi’a år och för annan
deltagare högst straffarbete i två år. Om folkmängden skingrat sig på myndighets
befallning gällde sistnämnda strafflatitud för anstiftare och anförare,
medan annan deltagare ej vore straffbar. Då våldsamt upplopp förelåge,
straffades anstiftare och anförare med straffarbete i högst tio år och annan
deltagare högst med straffarbete i fyra år. 1 viss anslutning till dessa straffsatser
och med beaktande av de för grovt lydnadsbrott upptagna straffen hade
utredningens förslag i fråga om bestraffningen av myteri avfattats. Förslaget
innebure avsevärd nedsättning i förhållande till motsvarande straffsatser i
SLK, vilka framförallt kännetecknades av höga minimistraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Chefen för armén har framhållit att även passivt lydnadsbrott, när det
beginges av en samling krigsmän, utgjorde ett brott mot krigslydnaden som
kunde få de allvarligaste följder. Enligt förslaget skulle emellertid det passiva
lydnadsbrott även om det vore kollektivt icke falla under myteribestämmelserna
utan endast kunna bestraffas enligt det allmänna stadgandet om brott
mot krigslydnaden i 26: 1. Detta kunde ur militär synpunkt icke godtagas.
Arméchefen ville därför föreslå, att förevarande § omformulerades, så att
den även täckte fall av passivt kollektivt lydnadsbrott. Överbefälhavaren har
biträtt detta förslag.

Departementschefen.

Mot innehållet i förevarande paragraf av utredningens förslag har i remissyttrandena
icke gjorts invändning i vidare mån än att det från militärt håll
hävdats att myteri även borde omfatta kollektivt passivt lydnadsbrott. Sådan
gärning kan emellertid vara av mycket ringa farlighetsgrad, exempelvis då
några vapenfria värnpliktiga underlåta att utföra dem ålagt rengöringsarbete,
och torde sålunda mindre väl lämpa sig att sammanföras med de svårartade
brottsfall som avses i förslagets myteribestämmelse. Visserligen kan också ett
passivt lydnadsbrott som begåtts gemensamt av flera krigsmän få mycket
allvarliga konsekvenser, särskilt under strid och vid liknande farliga tillfällen.
I sådana fall torde emellertid regelmässigt lydnadsbrottet vara att anse som
grovt åtminstone för de mest straffvärda brottslingarna, och bestämmelsen
i 26 kap. 2 § medger då utdömande av högsta straff. Det synes alltså icke
förefinnas något behov att vidga det straffbara området för myteribrottet.
Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i den föreslagna bestämmelsen.

4 §•

Enligt 4 § i utredningens förslag skall krigsman som icke efterkommer
tillsägelse i tjänsten av vaktpost eller annan krigsman, som tjänstgör för
bevakning eller upprätthållande av ordning, dömas för ohörsamhet mot vakt
till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse
eller ock straffarbete i högst fyra år.

I 88 § SLK stadgas straff för den som visar ohörsamhet eller sätter sig
upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild
befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra. Straffbestämmelsen
gäller även den som begår sådant brott emot annan vakt eller
patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd
eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende
hörande person, som är i tjänstgöring.

Utredningen har med hänsyn till bevaknings- och ordningstjänstens vikt
funnit det påkallat att lydnadsplikten mot vaktpersonal inskärptes genom en''
särskild straffbestämmelse. En sådan bestämmelse vore dessutom enligt utredningens
mening erforderlig av det skälet att eftersättande av nämnda skyldighet
stundom vore av sådan svårhetsgrad att de generella tjänstebrottsbestämmelserna
icke kunde anses tillräckliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

I fråga om angivande i brottsbeskrivningen av dem, vilkas befallningar
skulle åtlydas, har utredningen ansett nuvarande bestämmelse kunna förenklas.
Termen skiltvakt, mot vilken redan vid tillkomsten av SLK erinran
framställdes, användes ej numera och borde icke upptagas. De personer, emot
vilka lydnadsplikt borde föreligga, syntes kunna angivas såsom krigsmän
vilka tjänstgjorde för bevakning eller upprätthållande av ordning. Det vore
dock lämpligt att särskilt omnämna vaktpost, vilket begrepp då brukades
icke såsom någon teknisk term utan såsom ett praktiskt viktigt och lättfattligt
exempel. I den mån personer, som tillhörde krigsmaktens polisväsende
bleve krigsmän antingen enligt förordnande med stöd av 26: 21 eller direkt
enligt 27: 14 i förslaget, omfattades de av den föreslagna bestämmelsen och
behövde därför ej, såsom i SLK, särskilt omnämnas. I övrigt borde förevarande
bestämmelse icke erhålla tillämpning beträffande polispersonalen inom
krigsmakten. Ej heller syntes erforderligt att medtaga patrull eller truppavdelning;
vare sig den som hade bevaknings- eller ordningsuppdrag inginge i
en särskild avdelning eller tjänstgjorde mera självständigt borde lydnadsplikt
föreligga beträffande tillsägelser av honom som vore betingade av uppdragets
fullgörande. Gärningen borde angivas såsom underlåtenhet att efterkomma
tillsägelse i tjänsten av krigsman som nyss sagts. Något behov att,
såsom vid lydnadsbrottet, kunna straffa den som förklarade sig ej skola rätta
sig efter en tillsägelse syntes icke föreligga med mindre avsikten fullföljdes.

Enligt vad utredningen vidare yttrat vore vakttjänstgöring i fredstid ofta
att betrakta som ett led i militär utbildning och övning. Det vore därför
naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet vore tillfyllest. Den för närvarande
gällande normallatituden, fängelse eller straffarbete i högst ett år,
hade sålunda funnits böra ersättas med disciplinstraff eller fängelse. För
närvarande kunde disciplinstraff användas endast då omständigheterna vore
synnerligen mildrande och den brottslige tillhörde manskapet. Med hänsyn
till viktigare bevakningsuppgifter, som förekomme särskilt under krig, hade
därjämte, såsom vid lydnadsbrottet, upptagits en straffsats för grova fall,
nämligen fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Även detta innebure en
viss nedsättning i förhållande till gällande rätt, som för motsvarande fall
stadgade straffarbete upp till sex år. Däremot hade en särskild straffskärpningsregel
motsvarande 26: 2 andra stycket i förslaget icke ansetts erforderlig.

Enligt krigshovrättens mening sknlle lagrummets brottsbeskrivning efter
ordalagen innebära en ovillkorlig skyldighet för krigsman att efterkomma
tillsägelse av vakt, blott tillsägelsen givits »i tjänsten», vilket bär väl måste
betyda »under tjänsteutövning». Skyldigheten att lyda vaktpersonal syntes
emellertid icke böra avse annan tillsägelse än sådan, som betingades av den
särskilda uppgift dylik personal hade att fullgöra. Lagrummet borde ändras
så att detta förhållande tydligt framginge av lagtexten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar bar i anslutning till sitt under »Huvuddragen
i förslaget» återgivna yttrande anmärkt att det icke syntes tillfredsställande
att för brottets rubricerande såsom grovt ej gåves någon ledning.
Detta syntes särskilt av betydelse med hänsyn till den mycket stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

höjningen av straffmaximum som föresloges för det fall att brottet vore
grovt. Föreningen hemställde därför att i 4 § andra punkten gåves exempel
på omständigheter, som särskilt borde komma i betraktande vid bedömande
härutinnan. Så hade nästan undantagslöst skett i alla övriga fall, där det här
tillämpade systemet för straffbarhetens uppdelning blivit använt. Såsom sådana
omständigheter kunde angivas vikten av det intresse, vaktposten vore
satt att bevaka, brottets begående i krig, där avdelning av krigsmakten befunne
sig, eller dylikt.

Departementschefen.

I ett remissyttrande har mot förevarande bestämmelse anmärkts att det
av ordalagen »tillsägelse i tjänsten» icke tydligt framgår att tillsägelsen skall
vara betingad av den särskilda uppgift vaktpersonalen har att fullgöra. Med
hänsyn till att fråga är just om krigsman som tjänstgör för bevakning eller
upprätthållande av ordning torde visserligen de angivna ordalagen knappast
kunna tolkas annorlunda, men en redaktionell jämkning synes dock böra
vidtagas. Såsom i ett annat yttrande anförts hade det varit önskvärt, att särskilt
beaktansvärda omständigheter angivits till ledning för bedömandet huruvida
brott skall anses vara grovt. Med hänsyn till svårigheten att i lagform
angiva några dylika omständigheter har jag emellertid funnit mig
böra avstå från en sådan exemplifiering. Även i övrigt anser jag den föreslagna
bestämmelsen böra godtagas. Den återfinnes därför i departementsförslaget
i oförändrat skick så när som på nyssnämnda jämkning. 5

5 §.

Utredningen har under förevarande paragraf upptagit ett stadgande, vars
första stycke föreskriver att förman, som missbrukar sin myndighet genom
att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke
angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff
eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete
i högst fyra år. Enligt andra stycket av paragrafen skall för missbruk
av förmanskap dömas även då förman otillbörligen ålägger underlydande
särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande
i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv
eller hälsa.

I 92, 113 och 118 §§ SLK finnas särskilda straffbestämmelser om förmans
missbruk av sin myndighet. Enligt 92 § straffas förman som genom missbruk
av sin myndighet söker hindra underlydande krigsman att föra klagan
över förnärmelse i tjänsten. I 113 § stadgas straff för förman som, till sin
eller annans enskilda nytta, genom befallning tvingar eller annorledes förmår
underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
samt för officer eller underofficer som för egen vinning tager emot sådant,
då det såsom av fri vilja b judes. Jämlikt 118 § är förman straffbar om han
genom missbruk av sin myndighet söker hindra den som blivit i krigstjänst
anställd att däröver föra klagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utredningen har framhållit att en förman genom den ovillkorliga lydnadsplikt,
som vore förbunden med befälsrätten, hade en avsevärd maktställning
i förhållande till sina underlydande. Det vore av stor psykologisk betydelse
att befälsrätten, likaväl då det gällde missbruk därav som i fråga om brott
mot lydnadsplikten, vore omgärdad av uttryckliga stadganden. En särskild
straffbestämmelse rörande missbruk av förmanskap syntes därför böra upptagas.
Vid utformningen av en dylik bestämmelse borde först uppmärksammas
sådana fall där förman överskrede sin befälsrätt. Om förman vid meddelandet
av en befallning sträckt sig utom den underlydandes tjänst, borde
förmannen vara underkastad straffansvar därför enligt ifrågavarande bestämmelse.
Däremot borde bestämmelsen ej avse fall då förman gåve befallning,
som stode i strid med order av högre befälhavare utan att eljest innebära
överskridande av befälsrätten. För att klargöra denna innebörd hos
bestämmelsen borde såsom förutsättning för straffbarhet uppställas att förmannen
missbrukade sin myndighet över underlydande. För att missbruk av
myndighet skulle föreligga behövde emellertid förmannen icke ha givit formell
befallning. Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller
underlåta något som icke anginge dennes tjänst borde vara straffbart, i den
mån försöket kunde anses vara grundat å förmanskapet. Så vore ofta fallet
då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller
anföra klagomål. Såsom eu andra gärningsform av ifrågavarande brott borde
upptagas att föi-man otillbörligen ålade underlydande särskild tjänstgöring
eller vägrade honom förmån såsom påföljd för något hans förhållande i eller
utom tjänsten. Att ålägga någon särskild tjänstgöring vore givetvis i allmänhet
inte bara tillåtet utan nödvändigt. För straffbarhet syntes därför böra
krävas att åläggandet skett otillbörligen, t. ex. såsom hämnd eller straff. S. k.
straffexercis borde alltså falla under förevarande bestämmelse. Det sagda
hade motsvarande tillämpning på förmåner som tillkomme personalen under
tjänstgöringen; att i bestraffningssyfte vägra någon sådan förmån kunde
ej anses tillåtet. Att underlydande vid krävande övningar utsattes för fara till
liv eller hälsa, kunde väl icke alltid undvikas med hänsyn till utbildningen,
och vid krig måste detta regelmässigt inträffa. Då påfrestningarna stode i
sådant missförhållande till det resultat som åsyftades, att de underlydande
kunde sägas utan skäl ha utsatts för fara till liv eller hälsa, vore det emellertid
befogat att anse missbruk av förmanskap föreligga. Även ett dylikt fall
borde därför medtagas i förevarande bestämmelse.

I bestraffningshänseende bar utredningen erinrat att straffsatserna i 92,
113 och 118 §§ SEK omfattade — bortsett från ämbetsstraff — fängelse, i
några fall disciplinstraff och i ett fall, 118 g, fängelse eller straffarbete i
högst två år. Med hänsyn till den genomsnittliga svårhetsgraden av de gärningar
som avsåges i förslagets förevarande bestämmelse liade det ansetts
lämpligt att såsom enhetlig normalskala för gärningarnas bestraffning stadga
disciplinstraff eller fängelse. En sådan strafflatitud vore emellertid icke
tillfyllest för svårartade fall. Liksom enskild krigsmans lydnadsbrott kunde
äventyra den allmänna disciplinen, kunde också missbruk av förmanskap
t! liiliaiuj till riksdagens protokoll 11)48. 1 sand. Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

utöva menlig inverkan på det disciplinära tillståndet. Bortsett från sådana
fall som inrymdes under andra stycket av 26: 2 enligt förslaget och vilka
syntes sakna motsvarighet vid missbruk av förmanskap, hade utredningen
icke funnit anledning att i bestraffningshänseende göra skillnad mellan grovt
lydnadsbrott och missbruk av förmanskap, då detta brott vore grovt.

Justitiekansler sämbetet har anfört att de i denna paragraf meddelade bestämmelserna
väl kunde vara av betydelse såsom ett värn mot missbruk av
förmanskap. Den allmänna karaktär stadgandet erhållit vore emellertid ägnad
att leda till den ur disciplinär synpunkt menliga konsekvensen att kunna
frammana obefogade anmälningar. Särskilt förefölle detta gälla andra stycket
och i synnerhet föreskriften om straff för förman, som utan skäl utsatte
underlydande för fara till liv eller hälsa. Möjligen borde de i lagrummet meddelade
föreskrifterna begränsas att gälla uppenbara fall. I motiven uttalades
att, då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning
eller anföra klagomål, ofta förelåge ett försök att förmå en underlydande att
underlåta något som icke anginge dennes tjänst. Då framställningen eller
klagomålen normalt finge antagas avse den underlydandes tjänstgöringsförhållanden
eller annat som ägde omedelbart samband med tjänsten, framginge
det kanske icke för menige man så otvetydigt som önskligt vore, att
det i motiven angivna fallet, som för närvarande vore uttryckligen reglerat,
omfattades av lagrummet. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer
och värnpliktiga officerares riksförbund ha funnit ifrågavarande stadgande
vara alltför omfattande och kunna leda till onödiga vanskligheter i
förhållandet mellan krigsmännen. Förbundet har framhållit att innebörden
av termen otillbörligen måste komma att tolkas på många och ofta godtyckliga
sätt, och alldeles särskilt måste enligt förbundets mening stor svårighet
uppstå vid bedömandet av den frågan huruvida förman haft rätt att
förvägra någon en speciell förmån på grund av dennes misskötsel. Liksom
justitiekanslersämbetet har chefen för armén vänt sig mot utformningen av
stadgandet om straff för förman som utan skäl utsatte underlydande för fara
till liv eller hälsa. I sakens natur låge att ett sådant förfarande måste kunna
förhindras. Emellertid vore bestämmelsen härom synnerligen oklart formulerad
och kunde därför icke tillstyrkas i oförändrat skick. I den föreslagna
lydelsen kunde bestämmelsen tänkas medföra en överdriven försiktighet vid
utbildningens anordnande. Stadgandet inbjöde i sin vaga utformning till anmärkningar
mot krävande men av sakliga skäl nödvändiga övningar. Därest
bestämmelsen icke kunde utgå borde den omformuleras, så att olägenheterna
i berört avseende eliminerades.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det vara angeläget att den militärstraffrättsliga
lagstiftningen innehåller en bestämmelse av här ifrågavarande
art. Då man av de underlydande kräver ovillkorlig lydnad i förhållande till
förmännen, måste de underlydande också tillförsäkras erforderligt skydd mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sådant missbruk av myndighet, vartill förmännen kunna göra sig skyldiga. I
jämförelse med gällande rätts speciella stadganden i detta hänseende, innebär
utredningens förslag en mera generell reglering i ämnet. I stort sett finner
jag den föreslagna bestämmelsen vara ändamålsenlig och lämplig.

Mot bestämmelsens utformning ha emellertid i vissa remissyttranden
framförts betänkligheter av innebörd att den skulle kunna giva anledning
till onödiga klagomål samtidigt som befälet av rädsla för bestraffning skulle
hämmas i sin utbildande verksamhet. Härvid synes man särskilt ha tänkt
på den gämingsform, som innebär att underlydande utsättes för fara till liv
eller hälsa. Eftersom dylikt förfarande skall ha skett utan skäl för att straffbarhet
skall vara för handen, förefaller det som om farhågorna för utbildningen
skulle vara överdrivna. Att obefogade anmälningar kunna föranledas
av stadgandet, kan väl tänkas, men icke heller därvid synas några nämnvärda
olägenheter behöva befaras.

Även stadgandet om otillbörligt åläggande av särskild tjänstgöring och
vägrande av förmån har i ett remissyttrande funnits kunna medföra vanskligheter
i förhållandet mellan förmän och underlydande. Givet är också att
bedömandet av en handlings tillbörlighet ofta innebär ett visst mått av osäkerhet.
Med hänsyn till de olika former av straffexercis och annan otillåten
bestraffning, som enligt vad erfarenheten utvisar verkligen förekomma, synes
det emellertid möta mycket stora svårigheter att närmare precisera nämnda
gämingsbeskrivning. Stadgandet i denna del torde sålunda få godtagas i den
föreslagna utformningen, ehuru i förtydligande syfte en redaktionell jämkning
bör vidtagas.

Utredningen har avsett att försök att hindra en underlydande att göra framställning
eller anföra klagomål skulle täckas av stadgandet i paragrafens
första stycke. Såsom under remissbehandlingen anmärkts framgår detta
icke med erforderlig tydlighet. På grund härav torde nämnda stycke böra
jämkas till att avse försök att förmå underlydande till något som det icke
ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta.

Med de jämkningar som framgå av vad jag sålunda anfört har ifrågavarande
bestämmelse upptagits i departementsförslaget.

6 §•

Förevarande paragraf i utredningens förslag stadgar att krigsman som,
utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman dömes för
obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt,
skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Enligt 122 § SLK straffas den som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom
ej lagligen tillkommer, med fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på
viss tid eller avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall
till straffarbete i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes
till disciplinstraff. Den skyldige skall ock vara underkastad ansvar efter lag
för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

En motsvarighet härtill finnes i 10: 24 SL, vilket stadgande emellertid enligt
det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skall ersättas av eu i huvudsak
likalydande bestämmelse i 10: 13. Däri stadgas, att om någon obehörigen
utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, han
skall dömas för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet
med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller
eljest att anse som grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Utredningen har anfört att den sist återgivna bestämmelsen tydligen i viss
utsträckning täckte de fall som avsåges i 122 § SLK. Emellertid omfattade
bestämmelsen icke alla fall av obehörig befälsutövning. Det vore därför nödvändigt
att upptaga ett särskilt stadgande om straff för obehörig befälsutövning.
Ehuru ett sådant stadgande främst åsyftade att förhindra störande
inverkan på tjänsten inom krigsmakten, komme det samtidigt att utgöra ett
skydd för enskilda krigsmän. Det borde därför ses i viss relation till bestämmelsen
om missbruk av förmanskap under nästföregående paragraf i förslaget,
vilken jämväl hade dylikt dubbelt syfte, även om där skyddet för enskilda
krigsmän framstode som det avgjort väsentligaste. Då sistnämnda paragraf
behandlade det fall att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjade sin
befälsrätt över underlydande, kunde tydligen förevarande stadgande inskränkas
till att avse krigsman som utan att vara behörig därtill utövade befäl.

Vidare har utredningen erinrat att den för närvarande gällande bestämmelsen
i 122 § SLK utöver själva straffstadgandet innehölle en föreskrift att den
skyldige tillika skulle vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott,
som han beginge under utövande av obehörigt befäl. I vissa fall skulle emellertid
sådant brott medföra ansvar även om särskild föreskrift av nyssnämnda
innehåll saknades. Då dessutom i motsvarande civila förhållanden straffet
för obehörig tjänsteutövning i allmänhet ansåges konsumera vad som för behörig
tjänsteutövare skulle bedömts såsom tjänstebrott borde det icke heller
vid obehörig befälsutövning tillämpas särskild bestraffning utöver vad allmänna
regler gåve anledning till. Någon motsvarighet till ifrågavarande särbestämmelse
hade därför ej upptagits i förevarande paragraf.

Straffsatserna för obehörig befälsutövning borde enligt utredningens mening
överensstämma med vad i 10: 13 i det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget stadgats. Dock borde med hänsyn till att under förevarande paragraf
inginge vissa lindrigare fall som ej omfattades av 10: 13 den ordning,
vari straffarterna angivits, omkastas, varigenom även vunnes att straffsatserna
bleve desamma som enligt 26: 5 i förslaget. Att angiva någon omständighet
som särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt,
hade ej synts vara behövligt. Det i sådant hänseende i 10: 13 upptagna fallet,
att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning, kunde i vart fall ej
anses typiskt för grov obehörig befälsutövning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande stadgandet om grovt
brott uttalat, att liknande synpunkter som föreningen anfört i fråga om 26: 4
gjorde sig gällande även här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del, och ifrågavarande
bestämmelse har alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.

7 §•

Enligt 7 § i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med våld
eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga
honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning
av hans förhållande i tjänsten, dömas för våld eller hot mot krigsman
högst till straffarbete i fyra år. Lika med våld skall anses gärning som innefattar
försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § SL omförmäles. Förövar krigsman,
då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller mot vaktpost
eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av
ordning, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller,
om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara får dömas till straffarbete
på livstid.

I 80, 83, 85, 89, 90, 93, 94 och 162 §§ SLK finnas straffbestämmelser om
våld eller annan misshandel mot krigsman eller annan som lyder under
SLK i eller för tjänsten.

Enligt 80 § straffas krigsman, som gör våld eller annan misshandel å
överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att tvinga honom
till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller för
att hämnas å honom för sådan åtgärd. Normalstraffet är, om den våldförde
är officer eller underofficer, straffarbete i högst fyra år och, om han
tillhör manskapet, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.
Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i
förra fallet till fängelse samt i det senare till disciplinstraff med visst angivet
minimum. För brott, som sker under sjönöd eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför större fara, finnes en särskild straffskala,
straffarbete i minst två och högst sex år. Jämlikt 85 § dömes efter vad nu
sagts även då någon, som utan att vara krigsman lyder under SLK, förövar
sådant brott mot krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten.

Enligt 83 § må straffet för brott som nu sagts nedsättas under vad eljest
bort följa, därest brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället
genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt
beteende retat den underordnade till gärningen.

I 89 § upptages eu särskild straffsats för det fall att någon, vid tillfälle
då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, gör
våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till vakt
eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt
utställd eller utsänd truppavdelning, eller å någon till krigsmaktens polisväsende
hörande person, som är i tjänstgöring. Straffet är då straffarbete i
minst två och högst sex år.

I 90 § stadgas att krigsman, som gör våld eller annan misshandel å un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

derordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, skall dömas till
fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må dömas till disciplinstraff. Enligt 93 § skall krigsman, som på
sätt i 90 § sägs förgår sig mot annan krigsman som ej är i förhållande till
den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, straffas såsom i sistnämnda
paragraf sägs, om den brottslige är officer eller underofficer. Tillhör
han manskapet, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 § omfattar övriga fall, då någon gör sig skyldig till våld eller annan
misshandel å någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den
våldfördes ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Den brottslige skall straffas
efter allmän lag, men om brottet finnes kunna försonas med böter, dömes i
stället till disciplinstraff.

För krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad stadgar
162 § att krigsman för våld eller annan misshandel å överordnad krigsman
samt den som utan att vara krigsman lyder under SLK för sådan gärning
å krigsman som över honom har befälsrätt i tjänsten skall straffas,
om brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst och vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför större fara, med straffarbete i minst fyra
och högst tio år eller på livstid eller med dödsstraff genom skjutning. Samma
straffsats gäller beträffande brott varom i 89 § förmäles. I de förstnämnda
fallen kan dock straffnedsättning enligt 83 § äga rum.

De återgivna bestämmelserna utgöra i första hand särstadganden i förhållande
till 14 kap. SL om mord, dråp och annan misshandel samt 15 kap.
SL om brott emot annans frihet. Därjämte innefatta de avvikelser från de i
10: 1 och 5 SL upptagna särskilda bestämmelserna om våld eller annan
misshandel mot någon i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget skola bestämmelserna
i 10: 1 och 5 SL ersättas av nya bestämmelser i 10: 1. Däri stadgas straff för
den som förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller
hämnas därför, så ock för den som sålunda förgriper sig mot någon som
innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat,
för vad denne däri gjort eller låtit. Brottet benämnes våld eller hot mot
tjänsteman och straffet är straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller,
om brottet är ringa, böter. Vad sålunda sagts om befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, gäller ock befattning, vars innehavare enligt Konungens
förordnande skall åtnjuta samma skydd.

Utredningen har anfört att det, eftersom enligt 26: 22 i förslaget officerare,
underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt vissa andra krigsmän
som hade motsvarande tjänsteställning skulle vara underkastade ämbetsansvar,
kunde ifrågasättas om icke SL enligt det till lagrådet remitterade
förslaget innefattade tillräckligt straffskydd även för krigsmän. Undantags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bestämmelser kunde emellertid icke lielt undvaras. Vad till en början anginge
våld eller hot därom mot förman vore det obestridligt att brottet under
krigstid, särskilt i situationer då lydnadens upprätthållande hade en avgörande
betydelse, vore av väsentligt allvarligare svårhetsgrad än våld eller
hot mot tjänsteman. Vidare vore att märka att såvitt anginge förmän av lägre
grad än furir, vilka enligt förslaget icke vore underkastade ämbetsansvar,
våld eller hot om våld skulle i avsaknad av särskild bestämmelse i den militärstraffrättsliga
lagstiftningen vara att bedöma endast efter 14 och 15 kap.
SL även om det skett i eller för tjänsten. Det måste därför under alla omständigheter
anordnas särskilt skydd för dem. Vad nu anförts gällde även då våld
eller hot därom riktades mot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande
av ordning tjänstgörande krigsman. Anledning förelåge icke att tillerkänna
dessa ett skydd av lägre valör än det som stadgades för förmän. Det
vore för övrigt starkt motiverat att vaktpersonalen, som mer än andra krigsmän
i sin tjänst komme i beröring med allmänheten, erhölle tjänstemannaskydd
även mot civila angripare. Utredningen förordade därför att genom förordnande
av Konungen jämlikt 10: 1 sista stycket denna personal förlänades
samma skydd som tillkomme innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar
vore förenat. Beträffande våld eller hot därom, som förövades av förman mot
underlydande i eller för hans tjänst, kunde i viss utsträckning liknande synpunkter
anföras som i fråga om sådan gärnmg av underlydande mot förman.
Flertalet av dem som intoge ställning såsom underlydande hade emellertid icke
ämbetsansvar, och det syntes därför vara nödvändigt att för dessa fall skapa ett
starkare skydd än det som tillämpningen av 14 och 15 kap. SL skulle skänka.
Vad slutligen anginge övriga fall av våld eller hot i eller för tjänsten, nämligen
sådan gärning mot annan överordnad än förman, mot annan underordnad
än underlydande samt mot krigsman som varken vore överordnad eller underordnad,
vore att märka att, om särbestämmelse icke gåves, ämbetsskyddets
anknytning till ämbetsansvaret i viss omfattning medförde tillämpning
av 10: 1 SL i det remitterade förslaget, medan eljest bestraffning skulle ske
efter 14 eller 15 kap. SL. Strafflatituderna i 14 kap. medgåve icke i alla situationer
att den tjänsteförbrytelse, som inneslötes i varje angrepp av krigsman
mot annan krigsman i eller för hans tjänst, kunde tillbörligen beaktas vid
straffmätningen. Då dessutom enligt det förut sagda korpraler och meniga i
den mån de vore förmän eller underlydande i förhållande till en angripare
eller fullgjorde vakttjänst skulle åtnjuta särskilt skydd, vore det lämpligt
att detta utsträcktes att gälla generellt beträffande alla krigsmän.

I enlighet med nämnda överväganden ansåge utredningen ett skydd motsvarande
tjänstemannaskyddet böra skapas för envar krigsman. Bestämmelser
härom syntes böra upptagas i ett enhetligt stadgande, som alltså skulle
avse även krigsmän vilka åtnjöte skydd enligt 10:1. Härigenom vunnes att
brottslighet av förevarande slag i allmänhet bleve att bedöma efter ett och
samma stadgande så snart gärningsmannen vore krigsman. Utformningen av
brottsbeskrivningen borde i möjligaste mån ske i anslutning till bestämmelserna
om tjänstemannaskyddet i SL enligt det remitterade förslaget. Stad -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

gandel borde sålunda avse förgripelse med våld eller hot därom. Våld innebure,
såsom straffrättskommittén anlört icke någon väsentlig avvikelse från
uttrycket våld eller annan misshandel, som användes i gällande SLK. Att
hot om våld medtagits, i stället för att såsom hittills hänföras under bestämmelserna
om förolämpning, utgjorde däremot en viss utvidgning. Någon anledning
att för militärstraffrättens vidkommande utesluta hotet förelåge ej;
utvidgningen syntes tvärtom vara motiverad med hänsyn till brottets karaktär
av subordinationsbrott. Genom medtagandet av hot om våld komme i viss
utsträckning även gärningar, som innefattade försök till våld, att falla under
bestämmelsen. Detta gällde dock icke i fråga om sådana försök, som av den
angripne icke uppfattades som hot, t. ex. att någon ur bakhåll sköte på
krigsman utan att träffa. Med avseende å 10: 1 SL i det remitterade förslaget
uttalade departementschefen vid remissen, att goda skäl kunde anföras för
att i detta sammanhang straffa även dylika försök men att frågan om straff
i dessa fall borde övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna
om misshandelsbrotten. Med hänsyn till angelägenheten ur
disciplinär synpunkt att våldförsök på det militära området bestraffades hade
emellertid frågan här ansetts icke kunna lämnas åsido utan böra erhålla en
lösning, även om denna i anseende till nyssnämnda revisionsarbete finge karaktär
av provisorium. Att till paragrafen anknyta en försöksbestämmelse av
vanligt slag syntes dock ej lämpligt. Försök till hot borde uppenbarligen ej
medtagas, och även försök till lindrigare våld borde uteslutas. Med hänsyn
härtill och då försök till grövre våld kunde vara lika straffvärt som fullbordat
hot om våld samt tillbakaträdande från försök ej borde föranleda strafffrihet
i detta fall, föresloges en bestämmelse, enligt vilken de grövsta fallen
av försök till våld, nämligen mordförsök, försök till dråp och försök att tillfoga
svår kroppsskada komme att inrymmas under stadgandet. I 10: 1 SL i
det remitterade förslaget fordrades att förövat våld eller hot skett antingen
då den angripne vore i tjänsteutövning eller ock för att tvinga honom till
tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Särskilt med tanke
på sådana fall då förman förgripit sig mot underlydande hade det ansetts
mindre adekvat att tala om hämnd för tjänsteåtgärd. Utan att åsyfta någon
saklig ändring hade i förevarande stadgande i stället angivits att gärningen
skedde med anledning av den angripnes förhållande i tjänsten. 1 övrigt hade
kravet på samband med den angripnes tjänst återgivits lika som i 10: 1.

I fråga om straffet för våld eller hot mot krigsman, har utredningen framhållit
att vad som föreslagits för normala fall innebure allenast en mindre
jämkning i förhållande till 10: 1 SL i det remitterade förslaget. Som skäl för
denna jämkning anfördes att förevarande bestämmelse även inrymde så relativt
lindriga fall som att menig utövade våld eller hot därom mot annan menig.
Vid jämförelse med de gällande straffstadgandena i SLK funne man,
att den föreslagna straffskalan innebure vissa nedsättningar, i vilket hänseende
främst märktes att disciplinstraff i samtliga fall kunde användas även om
omständigheterna ej vore synnerligen mildrande. Å andra sidan vore straffmaxima
för närvarande i allmänhet lägre än enligt förslaget utom beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

våld mot överordnad. Givet vore dock att en strafflatitud, som avsåge så olikartade
fall som relativt grov misshandel å en förman med hög ställning och
lindrig förgripelse av menig å annan menig, måste vara förhållandevis vid,
utan att därför den nedre delen av skalan i praktiken finge tillämpning å
sådana fall som det förra eller den övre delen å sådana som det senare. Därest
såsom nu föreslagits disciplinstraff inginge i normalskalan, vore det ej
erforderligt att bibehålla den i 83 § SLK nu intagna bestämmelsen, enligt
vilken straffet kunde nedsättas under eljest gällande straffminimum. Under
krigstid vore vissa fall av våld eller hot mot krigsman otvivelaktigt av en
särskild svårhetsgrad. Främst vore härvid att uppmärksamma sådana fall,
då någon angrepe sin förman. Även vaktpersonal måste emellertid tillerkännas
ett starkare skydd i de farliga situationer som kunde uppkomma under
krig. Särskilt under strid eller liknande tillfallen kunde uppenbarligen våld
eller hot mot förman eller vakt föranleda minst lika allvarliga men för krigsmakten
som lydnadsbrott. Med hänsyn härtill hade upptagits ett stadgande
om skärpt bestraffning i vissa fall.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang erinrat om stadgandena i
81, 84, 85 och 94 §§ SLK om straff för misshandel utom tjänsten. Vissa av
dessa innefattade straffskärpningar i förhållande till SL. Även om det kunde
synas angeläget att vid bestraffningen hänsyn toges till det extra moment av
straffbarhet som kränkning av subordinationsförhållandet innebure, vore
detta försvårande moment dock icke tillräckligt för att giva det helt utom
tjänsten begångna brottet en annan karaktär än misshandelsbrott i allmänhet
och därigenom motivera uppställandet av en särskild brottstyp; misshandeln
framstode otvivelaktigt såsom det egentliga brottet och den omständigheten
att den förorättade vore förman till gärningsmannen eller överordnad
i uniform kunde ej utgöra tillräcklig grund för en undantagslagstiftning.
Övriga av ifrågavarande bestämmelser hade väsentligen endast processuell
betydelse. På grund av nu angivna skäl hade motsvarighet till nämnda
bestämmelser icke upptagits i förslaget. Ej heller hade ansetts behöva upptagas
särskild straffbestämmelse rörande envig, varom i 86 § SLK stadgades.

Chefen för marinen har anfört att det ur disciplinär synpunkt vore nödvändigt,
att det i motiven fullt tydligt utsädes, att förgripelse enligt ifrågavarande
lagrum mot krigsman, klädd i uniform, alltid skulle betraktas såsom
förgripelse i och för dennes tjänst, för såvitt det icke kunde klart påvisas,
att förgripelsen skett på grund av rent personliga skäl, som icke ägde
samband med tjänsten. Svenska officersförbundet har gjort ett liknande uttalande.
Chefen för armén har med hänvisning till sina under »Huvuddragen
i förslaget» återgivna synpunkter förklarat att utredningens förslag alt inskränka
lagens skydd för den militära belälspersonalen mot förgripelser utom
tjänsten icke under några omständigheter kunde godtagas. Vid omarbetningen
borde nu gällande bestämmelser tjäna till ledning. Överbefälhavaren har anfört
att det, även när det gällde förgripelser mot person, vore svårt att avgöra
var gränsen mellan tjänst och icke tjänst ginge. Omständigheterna kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

de i vissa fall vara sådana, att det för krigstuktens upprätthållande eller aktningen
för krigsmakten krävdes strängare bestämmelser än dem 14 kap.
SL innehölle. Det vore sålunda till skada, att krigsman i uniform förgrepe
sig på annan uniformsklädd krigsman å offentlig plats, så att allmän förargelse
uppstode. Det vore vidare menligt för krigstuktens upprätthållande,
om en krigsman utan svårare påföljder än i 14 kap. angivna kunde utkräva
hämnd å överordnad för förmenta oförrätter i tjänsten. Chefen för marinen
hade i sitt yttrande berört dessa förhållanden, men icke ansett att någon
ändring av brottsbeskrivningen vore erforderlig. Häremot ställde sig överbefälhavaren
tveksam. Om det icke i lagstadgandet klart utsädes, att varje
förgripelse mot krigsman klädd i uniform som regel skulle betraktas som
förgripelse i och för dennes tjänst, komme en dylik rättstillämpning icke
att säkerställas. Med hänsyn till frågans stora betydelse för disciplinen inom
krigsmakten borde ifrågavarande paragraf omformuleras så att straff stadgades
för krigsman som förgrepe sig med våld eller hot därom å krigsman.
Samma mål kunde nås genom att i 14: 36 SL inrymma ett lagstadgande om
att misshandel av krigsman mot krigsman vore att betrakta som ett brott begånget
under försvårande omständigheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett det icke vara riktigt att
sammanfatta samtliga de våldsbrott varom här vore fråga under en gemensam
straffbestämmelse med så vidsträckt latitud som den i lagrummet föreslagna
från disciplinstraff till straffarbete i högst fyra år. Åtskilliga av dessa
brott vore ej särskilt svåra och borde då icke bedömas efter en straffskala,
vars maximum vore ägnat att även åt dem giva färg av att vara svårartade.
Föreningen åberopade i detta sammanhang vad den anfört i sitt den 2 juni
1945 avgivna utlåtande rörande straffrättskommitténs förslag till lag om
brott mot staten och allmänheten. Rörande den i kommittéförslaget använda
metoden att under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sammanföra
alla de gärningar som vore att hänföra till samma brottstyp,
oberoende av deras svårhetsgrad, anfördes i yttrandet bl. a. att denna otvivelaktigt
vore ägnad att höja straffet även för normalfallen av brottsligheten
i fråga och medförde även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas
tillämpning, som ej obetydligt utvidgade området för den straffbara brottsligheten.
Föreningen hemställde att straffbestämmelsen i förevarande lagrum
uppdelades efter liknande grunder som de vilka kommit till användning i
10 kap. 1 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget. Även föreningen
Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke för lindrigare fall borde
givas en mildare straffbestämmelse och ett strängt straff stadgas för särskilt
kvalificerade fall.

Departementschefen.

Genom förevarande paragraf har utredningen till en enhetlig bestämmelse
sammanfört de för närvarande i ett flertal lagrum i SLK upptagna, mycket
invecklade reglerna om våld eller annan misshandel. Detta innebär en avsevärd
vinst, främst i lagtekniskt hänseende men även ur saklig synpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har i allmänhet icke heller framställts
några invändningar.

Från militärt håll har emellertid gjorts gällande att det för krigstuktens
upprätthållande och aktningen för krigsmakten åtminstone i vissa fall av
misshandel utom tjänsten kräves strängare bestämmelser än 14 kap. SL innehåller.
I princip anser jag i likhet med utredningen att det icke finnes
tillräckliga skäl att anordna en undantagslagstiftning för fall då misshandel
mellan krigsmän ej står i samband med tjänsten. Däremot kan jag såtillvida
ansluta mig till den nyssnämnda uppfattningen att vissa fall, som
knappast täckas av den föreslagna bestämmelsen, äga så pass nära samband
med tjänsten att bestämmelsen bör omfatta även dem. Om en krigsman
misshandlar en annan krigsman endast därför att den sistnämnde bär
uniform, är officer eller av annat liknande skäl, som härflyter ur tjänsten,
kan misshandeln icke bestraffas enligt bestämmelsen, eftersom den ej skett
med anledning av den förfördelades förhållande i tjänsten. För att dylika
fall skola kunna hänföras under ifrågavarande paragraf, har jag i departementsförslaget
låtit orden »med anledning av hans förhållande i tjänsten» ersättas
av uttrycket »med anledning av hans tjänst».

Vad angår de föreslagna straffsatserna har sammanförandet av gällande
lags olika regler till ett enhetligt straffbud medfört, att den lindrigaste
straffskalan sträcker sig från disciplinstraff till straffarbete i fyra år. I likhet
med vissa remissmyndigheter anser jag att en så vidsträckt straffskala
icke kan anses godtagbar vid brott av den karaktär varom här är fråga.
Jag har därför låtit i departementsförslaget uppdela ifrågavarande straffsats
så att normalstraffet blir fängelse eller disciplinstraff, medan för brott, som
med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest är att
anse som grovt, skall gälla fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Med
denna lösning följer visserligen den olägenheten att avvikelsen från 10: 1 i
det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget blir större än enligt
den av utredningen förordade bestämmelsen. Eftersom grovt brott regelmässigt
lärer föreligga i alla sådana fall då övre delen av den för normalfallet
avsedda straffskalan i 10: 1 skulle varit tillämplig, torde dock berörda avvikelse
i praktiken komma att sakna betydelse.

Utöver vad jag nu nämnt innebär departementsförslaget icke någon ändring
i förhållande till utredningens förslag. Till den av utredningen väckta
frågan om ämbetsskydd för vaktpersonal får jag återkomma i ett senare
sammanhang.

8 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper
sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för
hans tjänst, straffas för missfirmelse av krigsman med disciplinstraff eller
fängelse.

I 82, 85, 91, 93 och 94 §§ SLK stadgas straff för förolämpning i eller för
tjänsten. Enligt 82 § skall, om krigsman förolämpar överordnad krigsman

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper
sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning och det
sker i eller för ämbetet eller tjänsten, dömas till fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Enligt 85 § gäller
detsamma om annan under SLK lydande person begår sådant brott mot den
som över honom har befälsrätt i tjänsten. I 91 § stadgas straff för krigsman
som förolämpar underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal
eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning,
som är missfirmlig, då brottet sker i eller för den förolämpades ämbete eller
tjänst. Straffet är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. I 93 §
behandlas det fall att krigsman förgår sig på sätt i 91 § sägs mot annan krigsman
som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad;
är den brottslige officer eller underofficer, skall han straffas såsom
i sistnämnda paragraf sägs, och tillhör han manskapet, är straffet disciplinstraff
eller fängelse i högst sex månader. Enligt 94 § skall, om någon
i annat fall än förut sagts gör sig skyldig till förolämpning med ord eller
gärning emot någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den
förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, den brottslige straffas efter
allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället
skall dömas till disciplinstraff.

Dessa bestämmelser motsvaras i SL av stadganden i t6 kap. samt 10:2
och 5. I 16 kap. behandlas falsk angivelse och annan ärekränkning, medan
10: 2 och 5 innehålla särskilda bestämmelser om ärekränkning mot ämbetseller
tjänsteman i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola de sistnämnda
bestämmelserna ersättas av stadganden i 10: 5. I första stycket föreskrives
att den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ, som äger besluta
i allmänna angelägenheter, skall dömas för skymfande av myndighet
till böter eller fängelse. Enligt andra stycket skall, om någon, i annat fall än
törsta stycket avser, förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning
mot någon, som åtnjuter skydd enligt 10: 1, och det sker i eller för
hans befattning, den brottslige straffas för missfirmelse av tjänsteman såsom
i första stycket sägs. Skydd enligt 10: 1 åtnjuta, som av det föregående framgår,
de som äro eller varit innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, eller av befattning, vars innehavare enligt
Konungens förordnande skall åtnjuta sådant skydd.

Av liknande skäl som utredningen anfört beträffande nästföregående paragraf
har utredningen funnit en särskild bestämmelse om missfirmelse mot
krigsman vara behövlig. Någou anledning att utforma brottsbeskrivningen
annorlunda än i 10: 5 andra stycket i det år 1946 remitterade förslaget hade
ej ansetts föreligga. Bestämmelsen borde alltså avse förgripelse med smädelse
eller annan missfirmlig gärning. Liksom i fråga om missfirmelse mot
tjänsteman, uppkomme härvid den olikheten mot gällande rätt att hotelse
icke särskilt omnämndes. Detta innebure dock icke att hotelser helt uteslötes
från förevarande bestämmelse. I ytterligare ett avseende avveke

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ifrågavarande gärningsbeskrivning från gällande rätt, i det att 82 § SLK
upptoge förutom smädliga även föraktliga och vanvördiga yttranden. I
den mån sådant icke utgjorde missfirmelse omfattades det av den under
nästföljande paragraf i förslaget intagna bestämmelsen rörande oskickligt
beteende. Det för straffbarhet enligt 10: 1 och 5 i det år 1946 remitterade
förslaget uppställda villkoret rörande brottets samband med tjänsten hade
i 10: 5 angivits genom ett förkortat uttryck. På liknande sätt hade sambandet
angivits i förevarande paragraf, därvid dock använts orden i eller för
hans tjänst vilka bättre än de i 10: 5 använda i eller för hans befattning syntes
svara mot förhållandena inom krigsmakten. Någon motsvarighet till
stadgandet om skymfande av myndighet hade icke ansetts erforderlig. Straffet
för missfirmelse av krigsman hade i anslutning till straffstadgandet i
10: 5 föreslagits skola vara disciplinstraff eller fängelse. I förhållande till
SLK innebure detta i vissa fall någon nedsättning beträffande straffminimum
och i andra viss skärpning av gällande straffmaxima. De i 82 § andra stycket
samt 84, 85 och 94 §§ SLR intagna bestämmelserna rörande förolämpning
utom tjänsten hade, av liknande skäl som anförts beträffande misshandel
utom tjänsten, icke erhållit motsvarighet i förslaget.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för
armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning
även beträffande ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Vad jag under nästföregående paragraf anfört beträffande brottets samband
med tjänsten gäller även nu förevarande brottstyp. På grund av det
här i utredningens förslag begagnade uttryckssättet erfordras dock icke någon
ändring i ordalydelsen. Även i övrigt har jag funnit mig kunna godtaga
ifrågavarande bestämmelse.

9 §•

Under denna paragraf i utredningens förslag har upptagits ett stadgande,
att om krigsman, i annat fall än förut är sagt, visar vanvördnad mot förman
eller missaktning mot underlydande eller eljest brister i anständigt uppförande
mot krigsman, och det sker under tjänsteutövning eller i samband med
tjänsten, lian skall dömas för oskickligt beteende till disciplinstraff.

Straffbestämmelsen i 96 § SLK avser, jämte fylleri, förargelseväckande beteende,
vilket beskrives på samma sätt som i 11: 15 SL, samt dessutom annat
bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen omfattar dylika förseelser
begångna under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl
eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område,
som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov. Krigsman som, i
annat fall, inom förläggnings- eller stationsort eller, då han a annan ort
uppträder i militär tjänstedräkl, gjort sig skyldig till sådan förseelse å väg,
gata eller annat ställe, varom ill: 15 SL förmäles, skall ock straffas enligt
96 § SLK.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utredningen har erinrat att genom 11: 10 SL i det år 1946 till lagrådet
remitterade förslaget såsom förargelseväckande beteende straffbelädes sådant
uppförande, på allmän plats eller eljest offentligen, som vore ägnat att väcka
förargelse hos allmänheten. Till denna bestämmelse anslöte sig ett stadgande
under 26: 16 i utredningens förslag avseende dylikt beteende av krigsman
inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Genom dessa bestämmelser
ersattes ej blott stadgandet i 96 § SLK om åstadkommande av allmän
förargelse utan även bestämmelsen i samma lagrum om bristande i anständigt
uppförande i vad denna avsåge beteende som vore ägnat att väcka
allmän förargelse. I övrigt funne utredningen sistnämnda bestämmelse, som
genom sin obestämda avfattning medgåve bestraffning för varjehanda brister
i uppförandet såväl i som utom tjänsten, icke böra erhålla motsvarighet
i ny lagstiftning i vidare mån än såvitt rörde uppförandet mot andra krigsmän
i samband med tjänsten. Icke minst med hänsyn till att större delen
av personalen utgjordes av tvångsinkallade syntes det nödvändigt att i viss
mån straffbelägga även sådana yttringar av olämpligt uppförande som icke
vore straffbara som smädelse eller annan missfirmelse. Gällande lag innehölle
i detta hänseende en särskild straffbestämmelse som dock blott avsåge
de underordnades uppförande emot förmän och andra överordnade. Härmed
åsyftades stadgandet i 82 § som med smädelse mot överordnad jämställde föraktligt
eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift. För upprätthållande av en
god allmän disciplin vore det emellertid lika viktigt att förmän icke behandlade
sina underlydande på ett kränkande eller nedsättande sätt eller
eljest visade missaktning mot dem. Även i förhållandet mera likställda emellan
måste dylikt bristande i anständigt uppförande vara till skada för samarbetet
i tjänsten.

Av bestämmelsens avfattning framginge, enligt vad utredningen ytterligare
anfört, att den ej omfattade sådana mindre fel i uppförandet som blott hade
karaktären av bristande hövlighet utan att därunder endast fölle mera påtagligt
visad ringaktning. Det angivna kravet i fråga om förseelsens anknytning
till tjänsten vore i vissa avseenden vidare men i andra snävare än motsvarande
villkor beträffande missfirmelse av krigsman. Bestämmelsen vore
tillämplig även då endast gärningsmannen vore i tjänsteutövning, likaså då
brottet förövades på tjänsteställe. Däremot vore tydligt att vad som tilldroge
sig i rent privata förhållanden ej inginge, och detta gällde även om
tilldragelsen föranletts av något den förfördelades förhållande i tjänsten.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för
armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning
även beträffande ifrågavarande lagrum.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit uttrycket »i samband med
tjänsten» i och för sig dunkelt. Motiven lämnade ej heller någon närmare
ledning i denna del och tolkningssvårigheter kunde näppeligen undvikas,
därest stadgandet bibehölles oförändrat. Ett förtydligande syntes därför
önskvärt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att det, med hänsyn
till den ställning av lärare som i stor utsträckning tillkomme överordnad

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

under övningar i militärtjänsten, syntes ofrånkomligt att denne understundom
vid utövande av kritik måste komma att använda uttryck, som skulle kunna
uppfattas såsom tecken på missaktning mot den underordnade. Stadgandet
i detta hänseende syntes därför i hög grad ägnat att understödja onödiga
klagomål och trakasserier. Då i lagrummet stadgats ansvar för krigsman som
brister i anständigt uppförande mot annan krigsman, bleve de fall som man
med den berörda brottsbeskrivningen avsett att träffa därförutan tillräckligt
beaktade.

Departementschefen.

Den föreslagna bestämmelsen angiver, i motsats till motsvarande stadganden
i gällande lag, uttryckligen att det nödvändiga kravet på yttre korrekthet
i uppförandet mellan olika krigsmän gäller oavsett vilken ställning krigsmännen
inneha. Sålunda nämnes såsom exempel på otillåtet beteende icke
blott vanvördnad mot förman utan även missaktning mot underlydande. Ur
psykologisk synpunkt torde denna utformning av bestämmelsen kunna ha ett
visst värde. Av förman på ett anständigt sätt framförd kritik kan givetvis
aldrig betecknas såsom missaktning mot underlydande, och jag tror för min
del icke att sistnämnda uttryck, såsom i ett remissyttrande befarats, skall
föranleda obefogade klagomål eller trakasserier.

Det samband med tjänsten som måste föreligga för bestämmelsens tilllämplighet
har av utredningen angivits något annorlunda än i de närmast
föregående paragraferna. Det synes emellertid knappast finnas skäl för en
sådan avvikelse. Även här bör därför uttrycket i eller för tjänsten användas.

Med endast den ändring som föranledes härav har ifrågavarande bestämmelse
överförts till departementsförslaget.

10 §.

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om uppvigling.
Enligt denna skall krigsman som muntligen inför samling av krigsmän
eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker
förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter
sin tjänsteplikt, dömas för uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte
han förleda till brott varå straffarbete kan följa, kan dömas till straffarbete
i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff
för förberedelse eller medverkan till brott, skall vad i 4 kap. stadgas äga tilllämpning.

I 68, 71 och 160 §§ SLK finnas vissa bestämmelser om missbruk av yttrandefriheten.
Enligt 68 § skall, om någon muntligen inför samlat krigsfolk
eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppmanat
eller annorledes sökt förleda till uppror, vid straffets bestämmande efter
allmän lag brottet anses ha skett under försvårande omständigheter. Detsamma
gäller om den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift för att
därmed komma uppror åstad. I 71 § stadgas straff för den som muntligen
inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot
förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till
ovilja mot krigstjänsten, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller
förledande till uppror, varom i 68 § förmäles. Straffet är fängelse eller, i
lindrigare fall, disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,
kan dömas till straffarbete i högst två år. Är den skyldige i följd av
gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott som därå följt, gäller
vad i 4 kap. SL och 34 § SLK är sagt. Stadgandet är även tillämpligt å den
som utspritt eller låtit utsprida annans skrift, som innefattar sådan uppmaning
eller sådant förledande eller upphetsande som nyss nämnts då det skett
för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan. För krigstid eller
annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgar 160 § att straffet för
brott, som i 71 § sägs, må höjas till straffarbete i högst fyra år, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan
föreslogs bland annat att i 71 § skulle medtagas det fall att någon
sökt uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden.
Någon lagstiftningsåtgärd blev icke följden av detta förslag men frågan
upptogs på nytt av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder
mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8). Kommittén ansåg uttrycket »upphetsande
till ovilja mot krigstjänsten» i 71 § SLK vara i viss mån svävande
och vittgående. Det centrala i beskrivningen borde vara syftet att undergräva
krigslydnaden. Som exempel därpå kunde lämpligen angivas meddelande
av mot disciplinens krav stridande förliållningsorder och försök alt
uppväcka hat mot befälet. Kommittén föreslog ändring av 71 § i sådan
riktning men icke heller detta förslag föranledde lagstiftning.

Motsvarighet till de här förut berörda paragraferna i SLK innehåller SL
i It): 14. Detta stadgande skall enligt det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget ersättas av en-bestämmelse i 11:5. Däri stadgas att den, som muntligen
inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas
för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, uppmanar eller
eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet
eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller
fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må dömas
till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen
till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i
4 kap. stadgas.

Utredningen har anfört, att 68 och 71 §§ SLK såvitt de avsåge försök att
förleda till uppror eller ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar
i tjänsten tydligen kunde ersättas av bestämmelsen i 11:5. 71 § SLK
omfattade emellertid förutom försök att förleda till brott även försök att
upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Därmed åsyftades sådan mot krigsmakten
riktad, allmänt hållen propaganda, som väl icke direkt avsåge att förleda
till brott men indirekt genom skapande av missnöje och olust kunde
förorsaka brott och i varje fall medförde svårigheter vid disciplinens upp -

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

rätthållande. I viss man kunde även dylik propaganda straffas enligt 11:5.
Det lämpligaste sättet att komma till rätta med återstående fall vore icke
straffstadganden. Det skulle erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att finna
en beskrivning som omfattade alla de skiftande former, i vilka en skadlig
propaganda av här ifrågavarande slag kunde ske, och samtidigt upprätthölle
en klar gräns mot lojala yttringar av rätten att utöva kritik. Med hänsyn härtill
syntes man böra avstå från att skapa någon motsvarighet till 71 § såvitt
nu vore i fråga.

Beträffande behovet i övrigt av särbestämmelse har utredningen funnit en
sådan vara erforderlig i fråga om det särskilda rekvisit av kollektivitet som
upptoges i SL. För tillämpning av 11: 5 fordrades att uppmaningen till brott
skedde inför menighet eller folksamling eller i meddelande till allmänheten.
Uttrycket »inför samlat krigsfolk» i 71 § SLK innebure, att hos krigsfolket
icke förutsattes lika hög grad av offentlighet. Det vore också uppenbart att en
dylik minskning av kravet på offentlighet betingades av förhållandena inom
krigsmakten; en samling av krigsmän utgjorde, även om relativt många vore
närvarande, ofta icke en menighet eller folksamling i den betydelse dessa
uttryck hade i 11: 5. Med hänsyn till den sålunda angivna grunden för en särbestämmelse
rörande uppvigling borde bestämmelsen begränsas att avse lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosatte sin tjänsteplikt.
På grund av vad sålunda anförts hade i förevarande paragraf upptagits en
straffbestämmelse rörande uppvigling, utformad på grundval av 11:5 i det
remitterade förslaget. Det hade ansetts onödigt att särskilt omnämna spridande
av eller utlämnande för spridning av skrift.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens förslag
att helt slopa det i 71 § SLK upptagna stadgandet om försök att upphetsa
till ovilja mot krigstjänsten. Hänsyn till krigsmaktens effektivitet gjorde,
att varje försök att undergräva krigslydnaden måste kunna stävjas. Så länge
samhället underhölle en krigsmakt, måste samhällets krav sättas före den
enskildes. Med hänsyn härtill borde motsvarighet till gällande bestämmelse
upptagas, varvid av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot
statsfientlig verksamhet framförda synpunkter kunde tjäna till ledning, överbefälhavaren
har instämt häri.

Justitiekonstersämbetet har funnit det kunna ifrågasättas om det icke vore
en fördel att kalla brottet »uppvigling av krigsmän» till skillnad från det i
11:5 av det år 1946 remitterade förslaget upptagna uppviglingsbrottet. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om föreskriften i sista punkten
vore erforderlig: vad däri stadgades framginge av allmänna konkurrensregler.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att det i 71 § SLK upptagna stadgandet
om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten icke bör erhålla
motsvarighet i ny lagstiftning. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens
karaktär av kompletteringsstadgande till 11 kap. 5 § i det till lagrådet år

7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 141.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

1946 remitterade strafflagförslaget synes brottsbeteckningen uppvigling
kunna godtagas. Den särskilda konkurrensregeln i paragrafens sista punkt
motsvaras av enahanda regel i 11:5 och torde därför böra bibehållas.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen, mot vilken jag icke heller i övrigt
funnit skäl till erinran, ingår oförändrad i departementsförslaget.

11 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som avviker
från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas,
eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt, eller annorledes
olovligen utebliver därifrån, dömas för undanhållande till disciplinstraff.
Den som förut begått sådant brott får dömas till fängelse. För undanhållande
under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse. Var riket
i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

SLK innehåller bestämmelser om rymning och olovligt undanhållande i
5 och 11 kap. Enligt 48 § förstås med rymning att krigsman, i avsikt att undandraga
sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg,
vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för
honom bestämd, eller undan döl jer sig utan att från orten avvika eller, då
det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången
tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter.
Enligt 52 § skall krigsman som, utan att sådan avsikt som i 48 § är
sagd ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som
där finnes omförmäld, dömas för olovligt undanhållande. I vissa fall skall
emellertid olovligt undanhållande bestraffas såsom rymning. I 53 § stadgas
sålunda, att om krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning
eller är inmönstrad å fartyg, beträdes med olovligt undanhållande, som
varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden efter det
han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till
tjänstgöring bort ske, det skall anses såsom hade han förövat rymning. Detsamma
gäller där i annat fall olovligt undanhållande varat för officer eller
underofficer över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar
av den bestämda tjänstgöringstiden. Enligt 156 § skall, om i krigstid eller
under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad befälhavare för trupp
i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg beträdes med
olovligt undanhållande, den brottslige straffas såsom för rymning, evad uteblivandet
varit kortare eller längre.

Av de återgivna bestämmelserna framgår alltså, att avvikande, undandöljande
och underlåtenhet att iakttaga inställelse enligt gällande rätt skall bedömas
såsom olovligt undanhållande under förutsättning, att det icke kunnat
ådagaläggas att den brottslige haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten
samt att undanhållandet varken varat utöver viss tid, olika för olika
fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av
vissa angivna befälhavare.

Enligt den mening som omfattas av utredningen kunde utevarobrotten na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

turligt uppdelas i två olika grupper. Den ena utgjordes av sådana fall där
utevaron vore mera tillfällig och gärningen övervägande vore att betrakta
som ett brott mot disciplin och ordning. Denna grupp hade i förevarande
paragraf sammanförts till en brottstyp benämnd undanhållande. Till den
andra gruppen hörde Övriga fall av utevaro. De vore genomgående av svårare
beskaffenhet i det att de, förutom kränkning av disciplinen, innebure
eller i vart fall åsyftade ett mera allvarligt avbräck i gärningsmannens militärtjänstgöring.
Dessa utevarobrott behandlades under nästföljande paragraf
i förslaget såsom en särskild brottstyp med benämningen rymning.
Den närmare gränsdragningen mellan undanhållande och rymning framginge
av vad som anfördes angående sistnämnda brott.

Vid utformandet av en straffbestämmelse om undanhållande hade utredningen
ansett det lämpligt att utgå från det förhållandet, att en krigsman
i allmänhet tjänstgjorde vid viss avdelning av krigsmakten. Vid denna
skulle han vara tillstädes så att, allmänt taget, befäl kunde utövas över honom.
Bestämmelsen borde följaktligen taga sikte på att krigsman undandroge
sig nämnda skyldighet. Den som avlägsnade sig från sin speciella
tjänstgöringsplats utan att likväl lämna avdelningen borde däremot i vanliga
fall icke straffas för undanhållande. En sådan gärning borde med hänsyn
till sin typ anses utgöra tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post.
För att undanhållande skulle föreligga borde därför i första hand förutsättas,
att krigsman hölle sig borta från den avdelning av krigsmakten vid vilken
han skulle tjänstgöra eller vistas. Såsom gärningsform borde angivas,
att krigsman avveke eller annorledes olovligen utebleve från sin avdelning.
Olovligt uteblivande innebure t. ex. att någon, som erhållit inkallelseorder
eller varit tjänstledig, utan laga förfall underläte att inställa sig i rätt tid
vid sin avdelning. Det förekomme emellertid att krigsmän tjänstgjorde under
sådana förhållanden att de därvid överhuvud icke tillhörde avdelning
av krigsmakten. Med tanke på dylika fall syntes såsom en särskild gärningsform
böra upptagas att krigsman, om han ej hörde till sådan avdelning, olovligen
avveke eller utebleve från tjänstgöringsställe som vore för honom bestämt.
Att ordet tjänstgöringsställe här icke avsåges skola ha en sådan begränsad
innebörd att exempelvis en officer som tjänstgjorde i ett civilt verk
vore straffbar för undanhållande så snart han avlägsnat sig från sitt tjänsterum
utan att likväl lämna verkets tjänstelokaler vore med hänsyn till det
förut sagda uppenbart.

I bestraffningshänseende har utredningen anfört att eftersom till undanhållande
hänfördes endast fall av mera tillfällig utevaro, den normala straffskalan
för nämnda brottstyp icke borde innehålla annat straff än disciplinstraff.
För ett särskilt fall vore det emellertid nödvändigt att strängare straff
kunde ådömas. Genom upprepade undanhållanden av samme person kunde
uppenbarligen lika avsevärt avbräck i tjänstgöringen uppkomma som genom
en sammanhängande längre tids utevaro, vilken enligt nästföljande paragraf
i förslaget skulle bedömas såsom rymning. För sådana fall borde därför
även fängelse ingå i straffskalan. Med hänsyn till att den brottslige genom

100

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå.

upprepade undanhållanden kunde åstadkomma att avsevärd tid förflöte innan
bestraffningsåtgärder kunde vidtagas borde såsom förutsättning för tilllämpningen
av den utvidgade straffskalan vara tillräckligt att han förut
gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning. Det borde således icke
fordras att han dömts för den tidigare utevaron. Såvitt gällde beredskapstillstånd,
varmed enligt 27: 16 i förslaget förstodes tid då värnpliktiga finge
inkallas till beredskapstjänstgöring, vore det med hänsyn till de skiftande
situationer som därvid kunde uppstå av stor vikt att all inkallad personal
funnes tillgänglig och att inkallelser punktligt efterkommes. Även relativt
kortvarigt undanhållande under dessa omständigheter, särskilt naturligtvis
om många gjorde sig skyldiga därtill, åstadkomme i regel skada eller fara
för krigsmakten. Undanhållande under beredskapstillstånd finge därför genomsnittligt
anses vara av den svårare beskaffenhet, att det vore motiverat
att låta fängelse ingå i den för normalfallen avsedda straffsatsen. För krigstid
borde även straffarbete kunna ådömas. Vad sålunda i straffhänseende föreslagits
överensstämde i stort sett ganska nära med gällande rätt.

Föreningen Sveriges krigsdomcire och auditörer har ansett begreppet tjänstgöringsställe
icke vara lämpligt. Ordet »annorledes» i satsen »eller utebliver
han annorledes olovligen därifrån» gåve anledning till tvekan om meningen.
Motsatsen till avvikande vore väl i detta fall uteblivande, men tillsättandet
av ordet annorledes gåve berörda sats en innebörd, varom man måste stanna
i tvivelsmål.

Göta hovrätt har förklarat att hovrätten med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som kunde motivera skärpt bestraffning av upprepat undanhållande
även utan mellanliggande lagföring, icke ville framställa erinran häremot.
Den föreslagna formuleringen vore emellertid icke tydlig utan kunde
föranleda den missuppfattningen, att för tillämpning av den strängare straffarten
krävdes, att vederbörande förut »dömts» för olovligt undanhållande.
Hovrätten föresloge därför, att till punkten fogades: »ändå att han icke tidigare
därför fällts till ansvar». Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat
sig i samma riktning. Enligt hovrätten för övre Norrland kunde det icke anses
lämpligt att ett återfallsstraff grundades på en kanske mer eller mindre
löslig utredning om det tidigare, påstådda brottet i det mål som anginge åtal
för det senare brottet. Stadgandet krävde sålunda omarbetning.

Chefen för armén har förklarat sig med hänsyn till krigsmaktens effektivitet
icke kunna godtaga av utredningen föreslagna straffsatser för undanhållande
och rymning under beredskapstillstånd och krig. Förslaget borde i detta
avseende omarbetas, varvid i 154 § SLK upptagna straffsatser borde tjäna
till ledning.

Departementschefen.

Vad i ett remissyttrande anmärkts mot den föreslagna brottsbeskrivningens
utformning har icke givit mig anledning till annan jämkning av beskrivningen
än att de båda gärningsformerna närmare sammanförts. I departementsför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

101

slaget beskrives därför brottet så att krigsman avviker eller utebliver olovligen
från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller
vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt. Den
av utredningen föreslagna straffskärpningen för krigsman som förut begått
undanhållandebrott synes vara lämplig, och särskilt med hänsyn till ordalagen
i 4: 14 SL anser jag det med erforderlig tydlighet framgå av lagtexten
att vederbörande icke behöver ha dömts för det tidigare brottet. Att det
tidigare brottet icke behöver ha fastslagits genom dom, innebär givetvis icke
någon eftergift i bevishänseende; i allmänhet torde för övrigt båda brotten
samtidigt förekomma till bestraffning. Ej heller i övrigt har jag funnit skäl
att ändra de för undanhållande föreslagna straffsatserna.

12 §.

Denna paragraf i utredningens förslag stadgar att där undanhållande med
hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller
avsett att hålla sig undan, eller arten av hans tjänstgöring medfört eller kunnat
medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för
tjänsten, gärningsmannen skall dömas för rymning till fängelse eller disciplinstraff.
För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straffarbete
i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst
tio år.

Såsom framgår av de vid nästföregående paragraf återgivna bestämmelserna
skall enligt SLK såsom rymning bestraffas dels sådana fall av avvikande,
undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse, då gärningsmannen
haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels ock olovligt undanhållande
som antingen varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i
krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befälhavare.

Utredningen har uttalat att mot det nuvarande presumtionssystemet med i
lag angivna tidsfrister, vilkas överskridande automatiskt medförde att undanhållande
bedömdes såsom rymning, i främsta rummet kunde anmärkas att
det uteslöte en reell bedömning av varje särskilt fall. Berättigade anmärkningar
syntes emellertid kunna framställas även mot att bibehålla ett särskilt
rymningsuppsåt såsom enda skiljemärke mellan rymning och undanhållande.

Med utgångspunkt härifrån hade utredningen funnit, att gränsdragningen
mellan rymning och undanhållande borde grundas på de olika verkningar
som skilda fall av utevaro typiskt sett medförde. Att eu krigsman liölle sig
borta några timmar, vore givetvis menligt ur disciplinär synpunkt men nämnvärda
olägenheter för själva tjänsten syntes allmänt tagel icke uppkomma
därav. Hade däremot någon undandragit sig tjänstgöring under eu mera avsevärd
tid, inskränkte sig följderna i allmänhet icke på detta sätt till det disciplinära
området. Den brottsliges utbildning bleve märkbart lidande därav
eller tjänsten i övrigt inom krigsmakten utsattes för allvarliga störningar. Dylika
verkningar kunde naturligtvis uppkomma också vid undanhållande av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

kortare varaktighet under förutsättning att gärningsmannen haft en syssla av
särskild betydelse. Gränsdragningen mellan å ena sidan sådana svårare fall av
undanhållande som borde bestraffas som rymning och å andra sidan övriga
fall, som huvudsakligen hade karaktär av disciplinförseelser, hade därför i förslaget
utförts så, att till rymning hänfördes de fall, då undanhållandet med hänsyn
till dess varaktighet eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört
väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Vid
ifrågavarande avgränsning kunde emellertid hänsyn icke tagas endast till
utevarons faktiska varaktighet. I kanske flertalet fall av undanhållande som
åsyftade längre bortovaro avbrötes brottet genom att vederbörande tvångsvis
återfördes, och det syntes vara påkallat att dylika fall, även om utevaron
varit kortvarig, hänfördes till rymning. Med den verkliga utevarotiden hade
därför likställts den tid varunder gärningsmannen avsett att hålla sig undan.
Till följd härav borde verkningarna av brottet bedömas även med hänsyn
till det avbräck eller men för tjänsten som utevaron skulle medfört, därest
den fått den avsedda varaktigheten. Den utformning brottsbeskrivningen sålunda
erhållit innebure att något särskilt rymningsuppsåt icke erfordrades
för att rymning skulle föreligga. Däremot fordrades liksom eljest då i ett
lagstadgande annat icke angåves, att samtliga objektiva omständigheter täcktes
av gärningsmannens uppsåt.

Straffsatsen för rymning under vanliga fredsförhållanden hade av utredningen
föreslagits till fängelse eller disciplinstraff. Sistnämnda straffart avsåges
främst få tillämpning, då rymning första gången förövades av någon,
som tidigare icke varit i militärtjänst och sålunda icke kunde väntas till
fullo inse vikten av militära plikters fullgörande. Dessutom kunde naturligtvis
sådant straff vara tillräckligt i vissa andra fall, exempelvis när någon
hållit sig undan för att ombesörja personliga angelägenheter som hade stor
vikt men dock icke vore sådana att de såsom laga förfall medförde strafffrihet.
Straffarbete hade icke ansetts behöva ingå i straffsatsen. I förhållande
till gällande rätt innebure vad sålunda föreslagits i viss mån en nedsättning.
Enligt 50 § SLK vore nämligen maximistraffet straffarbete i ett år.

Liksom vid undanhållande hade utredningen funnit särskilda strafflatituder
höra fastställas för beredskapstillstånd och krigstid. För rymning under
beredskapstid borde icke ifrågakomma lägre straff än fängelse. Därjämte
syntes straffarbete böra kunna ådömas i högst två år. Då riket vore i krig
borde straffet vara endast straffarbete, högst i tio år. Även straffsatserna
för beredskapstillstånd och krigstid innebure för vissa fall straffmildring vid
jämförelse med motsvarande bestämmelser i SLK. Bland annat stadgades däri
att, om två eller flera krigsmän i samråd rymt från trupp i fält, från fästning
eller från fartyg på sjötåg, kunde jämlikt 154 § straffet för anstiftare skärpas
till straffarbete i tio år eller på livstid eller, om rymmarnas antal var stort,
till dödsstraff.

Utredningen har vidare anfört att enligt gällande rättstillämpning rymning
vore ett brott, vid vilket reglerna om åtalspreskription praktiskt taget
saknade betydelse. Eftersom brottet ansåges vara fortlöpande, började näm -

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

103

ligen preskriptionstiden i allmänhet att löpa törst då rymmaren, frivilligt
eller tvångsvis, inställde sig till tjänstgöring. Detta förhållande ledde understundom
till resultat som icke vore tillfredsställande; om exempelvis någon
i samband med sin första värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och
återvänt först efter flera tiotal år, måste det i regel anses stötande att han
efter återkomsten bestraffades för rymning. Genom utredningens förslag
komme emellertid ändring härutinnan att inträda. Såsom framginge av 26: 21
hade egenskapen av krigsman gjorts beroende av att vederbörande vore
tjänstgöringsskyldig. Eftersom rymning endast kunde begås av krigsman,
borde rymningsbrottet anses vara avslutat då tjänstgöringsskyldighet ej längre
förelåge. Detta innebure bl. a. att den som, vare sig på grund av värnplikt
eller anställning i t. ex. reserven, inkallats till tjänstgöring under bestämd
tid med inställelse viss angiven dag men uteblivit hela denna tid, hade
gjort sig skyldig till ett rymningsbrott som varat till och med den bestämda
tjänstgöringstidens utgång.

Slutligen har utredningen erinrat att det under beredskapstillståndet i anledning
av andra världskriget inträffade vissa i såväl riksdagen som pressen
mycket uppmärksammade fall av avvikande till utländsk krigsmakt, de s. k.
desertörfallen. Då i allmänhet de avvikande efter återkomsten ådömdes endast
disciplinstraff, ansågs på vissa håll att den straffrättsliga behandlingen
icke varit tillfredsställande. Därvid åsyftades närmast de fall i vilka de avvikande
tagit frivillig anställning vid en främmande krigsmakt, som allmänt
betraktades utgöra ett hot mot vårt eget land. Utredningen hade övervägt
huruvida fall sådana som de nämnda kunde anses påkalla en särskild bestämmelse.
Till en början hade befunnits att den skillnad som i vissa lägen
kunde göras mellan länder, vilka vore fientligt inställda mot vårt land, samt
andra, mera vänskapligt sinnade länder icke lämpligen borde läggas till
grund i detta avseende. Det politiska bedömande, som detta skulle förutsätta,
hade domstolarna icke möjlighet att göra. Under sådana förhållanden vore
den enda utvägen att införa en särskild bestraffningsregel, som gjorde varje
avvikande till utländsk krigsmakt under beredskaps- eller krigstid till ett särskilt
brott. Något verkligt behov av en sådan regel syntes emellertid icke
föreligga. Vad anginge krigsmännen bleve tydligen, eftersom utevaron finge
förutsättas ha ganska betydande varaktighet, stadgandet om rymning i regel
att tillämpa. Krigsman vilken tjänstgjorde som befälhavare gjorde sig
därjämte förfallen till ansvar för övergivande av post. De för dessa brott
under beredskaps- och krigstid i förslaget upptagna straffsatserna lämnade
möjlighet till tillfredsställande bedömning även av nu åsyftade fall.

Justitiekanslersämbetet har anfört att gränsdragningen mellan undanhållande
och rymning vore förenad med synnerliga svårigheter. Att den nuvarade
regleringen lede av svagheter syntes tydligt. I så måtto erbjöde denna
reglering emellertid eu fördel, att det för närvarande i allmänhet vore klart,
såväl för krigsmannen själv som eljest, när en utevaro vore att hänföra till
undanhållande och när till rymning, eu omständighet som vore av betydelse

104

Kungl. Majrts proposition nr 114.

icke minst ur allmänpreventiv synpunkt. Med den föreslagna beskrivningen
å brottet rymning vore det vida vanskligare att avgöra, huruvida rymning
eller undanhållande vore för handen. Då emellertid så småningom en viss
praxis komme att utbilda sig och vägande anmärkningar kunde framställas
mot de nuvarande bestämmelserna, syntes den föreslagna gränsdragningen
böra godtagas. Måhända vore dock förtjänt av övervägande att så
att säga överbygga gränsen mellan lagrummen genom att i 11 § vid sidan
av iteration införa utevaro under visst antal dygn, förslagsvis minst tre, såsom
straffskärpningsgrund.

Chefen för flygvapnet har funnit skillnaden mellan undanhållande och
rymning för vagt formulerad. Om 11 eller 12 § skulle tillämpas vid olovlig
bortovaro borde även bero på omständigheterna vid avvikandet. Föreningen
Sveriges landsfogdar har uttalat att även om förslaget vore teoretiskt riktigt
och skälen för ett slopande av den nuvarande gränsen mellan olovligt
undanhållande och rymning bärande, kunde man dock ifrågasätta, huruvida
det icke ur praktisk synpunkt vore fördelaktigt, att bibehålla en regel, som
på ett otvetydigt sätt upplyste den värnpliktige om, när hans bortovaro
vore att betrakta som rymning och när den vore att anse som olovligt undanhållande.
I så fall syntes i händelse av rymning den omständigheten,
att bortovaron medfört allvarligt avbräck i utbildningen eller men för tjänsten,
böra bedömas som ett särfall av tjänsteförbrytelse, förutsatt att den
brottslige vore medveten om dessa omständigheter. Även föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer har ansett att borttagandet av den nuvarande anordningen
med bindande presumtion angående rymningsuppsåt gåve anledning
till betänklighet. I de fall, då gärningsmannen kunnat hålla sig undan
endast under en jämförelsevis kort tid, vore det förenat med svårighet att avgöra,
vilken tidrymd han avsett att hålla sig undan. Såsom utredningen själv
framhållit, medförde ådagaläggandet av särskild avsikt hos gärningsmannen
alltid vanskligheter. Avgörande för frågan om rymning förelåge bleve då i
de fall, där undanhållandet icke redan med hänsyn till den avsevärda tidrymd
gärningsmannen hållit sig undan kunde betraktas såsom rymning, de
övriga i paragrafen angivna brottsrekvisiten eller om arten av gärningsmannens
tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen
eller annat avsevärt men för tjänsten. Frågan om dylikt fall förelåge
vore emellertid av den beskaffenhet, att för dess bedömande erfordrades militär
sakkunskap. Gärningsmannen själv kunde väl mestadels icke avgöra,
om frånvaron medfört väsentligt avbräck i utbildningen eller avsevärt men
för tjänsten. Brottsbeskrivningen lämnade därjämte vitt utrymme för subjektivt
omdöme. Det vore därför att befara, att rymningsmålen komme att
bedömas mycket olika såväl av olika underrätter som av överrätterna, under
vilkas prövning med all säkerhet rymningsmålen i väsentligt större utsträckning
än hittills skett komme att dragas. Detta måste komma att lända till
nackdel såväl för rättstillämpningen som för den enskilde. För undvikande
av nu anmärkta olägenheter vore det nödvändigt att åtminstone bibehålla
någon presumlionsregel och i varje fall att icke uppställa så stränga ford -

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

105

ringar för att undanhållande skulle bedömas såsom rymning som skett i
paragrafen. Orden väsentligt och avsevärt borde därför mildras. Föreningen
Sveriges krigsfiskaler har framhållit liknande synpunkter.

Jämväl värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna riktning.
Den föreslagna brottsbeskrivningen måste enligt förbundets mening
betecknas såsom en typisk skrivbordsprodukt och vore icke tillfredsställande.
Den vaga formuleringen kunde icke giva tillräckligt fasta utgångspunkter
för bedömandet i fråga, och vida bättre syntes därför vara att låta undanhållande
över en viss tidrymd utgöra ett avgörande indicium för rymningsuppsåt.
Denna tidsfrist finge därvid naturligtvis icke göras så lång, att manskapet
föranleddes att utsträcka frånvaron till fristens utgång; i stort sett
vore nu gällande regler tillfredsställande. En annan menlig konsekvens av
utredningens förslag vore den omständigheten, att rymningsbrottet skulle
anses vara avslutat, då tjänstgöringsskyldighet ej längre förelåge, i följd varav
preskriptionstiden för åtal började löpa vid nämnda tidpunkt. Nu gällande
regler syntes mera tillfredsställande, ty då det gällde ett så allvarligt brott
mot landet som rymning, borde exempelvis den, som i samband med sin
värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter ett flertal
år, icke genom sin långa borto\aro från fosterlandet kunna undgå varje påföljd
av sin förbrytelse. Särskilt betänklig bleve konsekvensen av den föreslagna
lagstiftningen i nu berörda avseende, då fråga gällde rymning under
beredskapstid.

Det under 26: 11 återgivna yttrandet av chefen för armén gäller även här
ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Såsom utredningen anfört måste det anses klart att gällande regler om
rymning icke äro tillfredsställande. Det uppställda kravet på särskilt rymningsuppsåt,
d. v. s. avsikt att undandraga sig krigstjänsten, är i vart fall
icke numera ändamålsenligt. Å andra sida har erfarenheten också visat,
att systemet med bindande presumtion för rymningsuppsåt då undanhållande
varat viss tid i många fall leder till mindre tilltalande resultat.

Den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen, som innebär att gränsdragningen
mellan rymning och undanhållande grundats på de olika verkningar
som skilda fall av utevaro typiskt sett medföra, synes mig i princip
vara välmotiverad. I en del remissyttranden har emellertid, fastän bestämmelsens
teoretiska riktighet vitsordats, anförts betänkligheter med avseende
å den praktiska tillämpningen. Bland annat har det gjorts gällande att
bedömandet, huruvida med hänsyn till utevarotidens längd väsentligt avbräck
i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten uppkommit av
undanhållande i visst fall, innebär alltför stora vanskligheter för att man
helt skall kunna undvara eu tidsgräns mellan undanhållande och rymning.
Givet är att utevarotidens faktiska eller avsedda längd i flertalet fält kommer
att få avgörande betydelse i fråga om straffbarheten för rymning. Om
det icke uppställes någon lagstadgad minimitid, torde man kunna utgå ifrån

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

att rättstillämpningen, åtminstone till en början innan annan praxis hunnit
utbilda sig, kommer att hämta viss ledning av de för närvarande gällande
tidsfristerna. Det vore sålunda exempelvis naturligt om undanhållande, som
varat eller avsetts att vara så länge som tre dagar, i allmänhet, därest icke
tjänstgöringens art eller andra omständigheter föranleda till annat, bedömes
såsom rymning. Att i en eller annan form i lagen fastslå nämnda tidsgräns
skulle emellertid strida mot den föreslagna bestämmelsens grund och till väsentlig
del innebära återgång till nu gällande system.

Med hänsyn till sålunda angivna synpunkter finner jag jämväl vad i
övrigt anförts beträffande den föreslagna brottsbeskrivningen icke vara av
beskaffenhet att föranleda ändring i densamma. Då jag icke heller har något
att erinra mot utredningens förslag i fråga om straffsatserna, har förevarande
bestämmelse i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Vad i ett remissyttrande anförts om preskription vid rymningsbrott har
jag icke funnit förtjäna avseende.

13 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att om krigsman, vilken
tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten eller som fullgör
vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen lämnar sin post eller finnes
hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att
fullgöra tjänsten, skall han dömas för övergivande av post till disciplinstraff
eller fängelse. För övergivande av post under beredskapstillstånd är straffet
högst straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades
brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför
särskild fara, skall dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

SLK innehåller vissa straffbestämmelser rörande övergivande av post och
fylleri under vakttjänst. I 123 § SLK stadgas straff för befälhavare för trupp
eller å fartyg samt för officer och underofficer som ej är befälhavare, då
sådan person under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen
lämnar sin post eller finnes överlastad av starka drycker. Enligt 124 § är
även skiltvakt straffbar om han övergiver sin post, lämnar den obehörigen åt
annan eller finnes drucken å sin post. I krigstid och under annan tid då
rikets krigsmakt är mobiliserad gälla dessutom straffbestämmelserna i 175
och 176 §§. Den förstnämnda av dessa avser befälhavare för vakt, förpost,
fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens
rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot
annan krigsfara ävensom officer och underofficer som ej är befälhavare
med sådan tjänstgöring. Den straffbelagda gärningen består i att vederbörande
obehörigen lämnar sin post eller eljest ådagalägger grov försummelse
av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande åligga honom,
eller att han under tjänstgöringen finnes överlastad av starka drycker. Enligt
176 § straffas skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot
överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, om han visar grov för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

107

summelse i detta sitt åliggande, linnes under sådan tjänstgöring överlastad
av starka drycker eller, innan avlösning skett, övergiver sin post eller lämnar
den åt annan.

Utredningen har anfört att det förfarande, som här hörde straffbeläggas,
allmänt taget kunde sägas innebära, att krigsman med viss syssla sveke den
grundläggande plikten att vara i funktion där sysslan skulle fullgöras. Stadgandet
borde däremot i princip icke omfatta åsidosättande av andra plikter
i samband med sysslan. Frågan vilka krigsmän som skulle vara underkastade
ett stadgande angående övergivande av post borde i främsta rummet
bedömas på grundval av förhållandena under beredskapstillstånd och krigstid.
Av stadgandets natur följde vidare, att det borde begränsas att avse krigsmän
med sådana uppgifter att det vore av särskild vikt att de funnes på sin
post, vilket syntes förutsätta att det skulle vara fråga om relativt självständiga
uppdrag. I enlighet med dessa synpunkter hade stadgandet funnits
böra avse två olika grupper befattningshavare. Den första utgjordes av befälhavare
för olika avdelningar av krigsmakten. Med befälhavare förstodes
därvid främst chef för truppförband, fartyg, flygplan eller annan sådan avdelning
av krigsmakten. Den andra gruppen utgjordes av personer som fullgjorde
vakttjänst eller därmed likartad uppgift. Härmed avsåges olika slag
av vakter och poster, inre såväl som yttre, med typiska bevakningsuppgifter.
Vidare inbegrepes dagbefäl, vakthavande befäl på fartyg, telefonposter och
andra vilkas uppgifter påkallade att de ständigt skulle vara tillgängliga. Även
en vaktavdelnings slutna del borde anses ingå. Vad anginge brottsbeskrivningen
i övrigt hade i överensstämmelse med vad förut anförts såsom den
typiska gärningsformen upptagits obehörigt lämnande av post. Innebörden
härav vore i alla praktiskt viktiga fall klar. Att lämna sin post hade tydligen
närmast lokal innebörd. Någon skillnad med avseende å verkningarna
förelåge emellertid icke, om någon i stället för att avlägsna sig från sin post
satte sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Detta hade därför upptagits såsom eu
andra gärningsform. Ett exempel härpå vore att en vakt somnat på sin
post, förutsatt naturligtvis att det ej skett av ren utmattning på grund av
tjänsten, eftersom i sådant fall uppsåtligt brott icke förelåge. Ett annat exempel,
vilket ansetts böra särskilt omnämnas i lagtexten, utgjorde det fall
att någon förtärt starka drycker i sådan omfattning att han blivit ur stånd
att sköta sin syssla.

Straffet för övergivande av post under fredstid har av utredningen föreslagits
till disciplinstraff eller fängelse. Eftersom vakttjänsten under nämnda
tid ofta bedreves i utbildningssyfte, utgjorde disciplinstraff i allmänhet ett
tillräckligt straff. Straffbestämmelsen omfattade emellertid även personer
i särskilt ansvarsfull ställning, och dessutom kunde givetvis av hrottet uppkomma
skada. Med tanke främst på sådana fall hade fängelse ansetts böra
bibehållas i straffsatsen. Jämlikt 123 och 124 §§ SLK kunde lägre straff än
fängelse ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter, och den
föreslagna straffskalan innebure följaktligen en viss nedsättning. Under beredskapstillstånd
och krigstid hade likaledes möjlighet att döma till discip -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

linstrati ansetts böra finnas, eltersom även då mera bagatellartade former
av brottet kunde förekomma. För krigstid hade dock disciplinstraffets tilllämpning
gjorts beroende av den uttryckliga förutsättningen att brottet vore
ringa. Eljest hade bestämmelsen sin verkliga betydelse under nyssnämnda
tider, i det att brottet då kunde få mycket allvarliga följdverkningar. Med
hänsyn härtill hade, förutom disciplinstraff och fängelse, jämväl straffarbete
tunnits böra ingå i straffskalan, därvid maximum föreslagits för beredskapstid
till två år och för krigstid i normala fall till fyra år. Om brottet förövades
under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild
fara, syntes det till svårhetsgraden vara närmast likställt med grovt
lydnadsbrott under liknande förhållanden enligt 26: 2 och grov underlåtenhet
att uppfylla plikten att främja krigföringen enligt 27: 10. Såsom straffsats
för detta fall hade därför stadgats straffarbete i högst tio år eller på
livstid. I jämförelse med gällande rätt innebure de sålunda föreslagna straffsatserna
endast mindre avvikelser.

Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt ändring av brottsbeteckningen.
Att döma krigsman, som genom förtäring av starka drycker eller annorledes
satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst, för »övergivande av post» syntes föga
motiverat. Denna brottsbeteckning borde reserveras för brott, vilka innefattade
det grövre moment, som låge i själva avvikandet från tjänstgöringsplatsen.

Departementschefen.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas. Och då i övrigt
erinran mot den föreslagna bestämmelsen varken framställts i remissyttrandena
eller är att anföra från min sida, har den överförts till departementsförslaget
med allenast den jämkning som föranledes av det förut berörda
utbytet av »befälhavare» mot »chef».

14 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som under
tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel,
att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt, dömas
för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.

Såsom förut nämnts innehåller 96 § SLK straffbestämmelser rörande fylleri,
förargelseväckande beteende och bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen
avser den som gör sig skyldig till sådan förseelse under tjänstgöring
eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning,
byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten
eller avses för dess behov. Straffet är disciplinstraff.

Utredningen har anfört att i förslaget 96 § SLK ersattes i första hand av
bestämmelser i 26: 9 om oskickligt beteende, 26: 15 om fylleri och 26: 16 om
förargelseväckande beteende. Därjämte hade det funnits påkallat att vid sidan
av den allmänna fylleribestämmelsen upptaga ett särskilt stadgande om onykterhet
i tjänsten, vilket såväl beträffande graden av påverkan som i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

109

straffet vore strängare än sagda bestämmelse. Avgränsningen mot fall av
onykterhet, som icke ägde samband med själva tjänstgöringen, syntes lämpligen
kunna ske genom användande av uttrycket under tjänsteutövning. I sak
uppkomme härigenom icke nämnvärd skiljaktighet i förhållande till 96 §
SLK, där »under tjänstgöring» just ansåges innebära att brottet skett under
faktisk tjänsteutövning. Stadgandet borde omfatta alla fall av berusning under
tjänsteutövning då tjänstbarheten vore nedsatt. Det borde således ej fordras
att berusningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen. Å andra
sidan syntes det ej lämpligt att bedömningen huruvida tjänsteförmågan vore
nedsatt skulle, såsom i fråga om förande av motorfordon, grundas å någon
presumtionsregel. För straffbarhet borde förutsättas att vederbörande vore
så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten kunde antagas vara nedsatt.
Jämte påverkan av spritdrycker borde stadgandet även avse påverkan
genom andra berusningsmedel, såsom morfin, kokain o. d.

Beträffande straffsatsen har utredningen framhållit att denna givetvis, såsom
i 96 § SLK, borde innehålla disciplinstraff. I många fall måste emellertid
detta straff framstå såsom otillräckligt. Särskilt då befälhavare eller annan i
ansvarsfull ställning varit så påverkad att hans tjänsteduglighet avsevärt
nedsatts, måste brottet till svårhetsgraden anses jämförbart med grovt tjänstefel.
På grund härav hade i straffsatsen upptagits även fängelse.

Göta hovrätt har ansett det vanskligt att som rekvisit för det föreslagna
brottsbegreppet uppställa den i bevisningshänseende vaga fordran, som innefattades
i kravet att vederbörandes förmåga att fullgöra sin tjänst »kan antagas
vara nedsatt». Hovrätten ville erinra om att, när ett liknande uttryckssätt
upptogs i det år 1928 för riksdagen framlagda förslaget till lag angående
fylleri m. m., detsamma mötte betänkligheter. Hovrätten finge därför hemställa,
att åt brottsbeskrivningen gåves större fasthet, exempelvis genom att
straffbarheten begränsades till att avse fall, där vederbörande »måste» antagas
icke kunna tillfredsställande fullgöra honom anförtrodd uppgift. Krigshovrätten
har på liknande skäl föreslagit att orden »kan antagas vara»
skulle ersättas med »är». Chefen för marinen och svenska officersförbundets
yttranden i förevarande avseende gå i samma riktning. Värnpliktiga officerares
riksförbund har anfört att brottsbeskrivningen lämnade ett alltför stort
spelrum öppet för bedömarens individuella inställning till och egen påverkbarhet
av exempelvis alkohol. Ett villkor borde i stället vara, att berusningen
faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen, och detta bleve så
mycket mera nödvändigt, som i här förevarande fall straffsatsen blivit skärpt
i stället för mildrad.

Justitiekanslcrsämbetet har funnit brottsbeteckningen »onykterhet i tjänsten»
mindre lämplig i fråga om krigsman som i tjänsten uppträtt så berusad,
att lian därigenom gjort sig skyldig till fylleri. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har ifrågasatt om icke 14 och 15 §§ borde sammanföras, då
eljest krigsmans missbruk av starka drycker skulle kunna komma att bedömas,
förutom enligt 18: 15 SL, efter tre särskilda lagrum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att straffansvaret för ifrågavarande
brott är oberoende av om berusningen faktiskt haft menlig inverkan
på tjänsten. Vid detta förhållande måste bedömandet, huruvida tjänsteförmågan
är nedsatt, ske genom ett antagande. För att framhäva att detta
skall vara grundat på erfarenhetsrön och objektiva omständigheter, synas
orden »kan antagas vara nedsatt» böra utbytas mot »måste antagas vara
nedsatt».

Den av utredningen föreslagna brottsbeteckningen finner jag kunna godtagas.
Bland annat med hänsyn till de olika straffsatserna i denna och närmast
följande paragraf torde det icke vara lämpligt att sammanslå paragraferna.

15 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag skall krigsman som,
inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad
så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömas för fylleri till
disciplinstraff.

I det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget har den allmänna straffbestämmelsen
angående fylleri upptagits i 11:9 SL. Jämlikt denna bestämmelse
skall den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder
berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal dömas för
fylleri till böter, högst femhundra kronor.

Utredningen har anfört att det för att möjliggöra bestraffning av fylleri
inom krigsmakten även då det ej förövats å allmän plats vore nödvändigt att
i förslaget upptoges en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avsåge fylleri i
annat fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika
lokaliteter borde dock ersättas av en mera allmän beskrivning, och föresloges
i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
vilket i allt väsentligt omfattade vad i 96 § SLK avsåges. I övrigt överensstämde
brottsbeskrivningen i förslaget med 11:9. Straffet vore, i överensstämmelse
med 96 § SLK, disciplinstraff.

Chefen för armén har uttalat att ifrågavarande förseelse måste för att skydda
krigsmaktens anseende och skapa aktning för uniformen bestraffas särskilt
hårt, då den beginges av militär personal i tjänstedräkt även om detta skedde
utom tjänsten. Den av utredningen föreslagna begränsningen kunde därför
icke godtagas. Till ifrågavarande paragraf borde fogas ett tillägg, att sak
samma gällde därest angivna förseelse annorledes beginges av militär personal
i uniform. Överbefälhavaren har instämt häri och framhållit att brottet
i betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet förordats
skola kunna beläggas med disciplinstraff för det fall att vederbörande vore
iklädd militär tjänstedräkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Departementschefen.

Vad i två av remissyttrandena anförts beträffande förevarande bestämmelse
torde åtminstone delvis vara grundat på missförstånd. Om en krigsman
uppträder berusad på allmän plats utan att denna bestämmelse blir tillämplig,
skall straff i stället ådömas jämlikt 11:9 SL enligt det till lagrådet år 1946
remitterade förslaget. Ehuru straffet i detta stadgande är böter kan, med
stöd av 2 eller 3 § i den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän, i
stället disciplinstraff ådömas. Skulle sådant straff icke jämlikt reglerna i
nämnda lagrum kunna användas, synes intet vara att erinra mot att bestraffningen
sker i form av böter. Ej heller i övrigt har jag något att invända
mot den här föreslagna bestämmelsen.

16 §.

I första stycket av denna paragraf enligt utredningens förslag stadgas att
krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten för
oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse,
dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff. Enligt andra stycket
av paragrafen skall krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd militär
tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffas som i första
stycket sägs.

Den i gällande 11: 15 SL upptagna bestämmelsen om förargelseväckande
beteende motsvaras i det år 1946 remitterade förslaget av ett stadgande i
11: 10. Enligt detta skall den som, i annat fall än förut i 11 kap. är sagt,
för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat
att väcka förargelse hos allmänheten dömas för förargelseväckande beteende
till böter, högst femhundra kronor.

Enligt utredningen borde, liksom under nästföregående paragraf anförts
beträffande fylleri, även förargelseväckande beteende kunna straffas då det
beginges av krigsman inom krigsmaktens lokaliteter, även om brottsplatsen
ej kunde betecknas såsom allmän plats och gärningen ej heller kunde anses ha
skett offentligen. Den bestämmelse, som på grund härav bleve erforderlig,
ersatte det nuvarande stadgandet i 96 § SLK. Såsom grundläggande villkor
för straffbarhet enligt bestämmelsen hade angivits, att gärningen skett inom
område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Till följd av begränsningen
i lokalt hänseende bleve det i 11: 10 SL i det remitterade förslaget
upptagna kravet på offentlighet överflödigt. Utöver vad nu sagts avveke
brottsbeskrivningen från gärningsbeskrivningen i 11: 10 endast såtillvida, att
förargelse hos allmänheten ersatts av allmän förargelse. Denna ändring avsåges
icke ha saklig betydelse utan vore helt betingad av det förhållandet
att allmänheten oftast icke hade tillträde till de lokaliteter varom här vore
fråga. Straffet för förargelseväckande beteende hade liksom i 96 § SLK bestånds
till endast disciplinstraff.

Vidare har utredningen anfört alt till andra stycket av förevarande paragraf
överförts den nuvarande bestämmelsen i 96 a § SLK, enligt vilken den

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som i militär tjänstedräkt deltoge i demonstrationståg, av vad slag det vara
månde, straffades med disciplinstraff. Utredningen hade icke funnit skäl
föreligga att föreslå upphävande av ifrågavarande förbud, vilket icke avsåge
deltagandet i och för sig i demonstrationståg utan endast åsyftade att förhindra
att därvid användes militär uniform. Den militära uniformen vore
en tjänstedräkt och, även om den eljest användes jämväl utom tjänsten, syntes
det stötande att deltagare i demonstrationståg skulle få markera sin
tjänsteställning genom bärande av tjänstedräkt, i all synnerhet då fråga vore
om demonstrationer som vore anordnade av politiska ytterlighetspartier eller
hade försvarsfientligt syfte. För att emellertid icke genom förbudet militär
personal skulle förhindras utöva politisk verksamhet syntes krigsman i och
för deltagande i demonstrationståg böra ha rätt att använda civil klädsel,
och utredningen förordade att bestämmelser i detta syfte infördes i tjänstereglementet.
Stadgandet hade bibehållits i princip oförändrat. Att i lag begränsa
förbudet till deltagande i politiskt demonstrationståg, syntes knappast
möjligt utan att tillämpningsområdet för detsamma bleve oklart med därav
följande svårigheter i tillämpningen. För att tillgodose ett av militieombudsmannen
framfört önskemål om undantag från förbudet, syntes emellertid
Kungl. Maj:t böra erhålla möjlighet att göra inskränkningar, generellt eller
för särskilda fall. I fråga om straffet hänvisades till första stycket i paragrafen,
vilket emellertid ej innebure att den där angivna brottsbeteckningen
skulle tillämpas.

En av utredningens ledamöter, herr Thunborg, har ansett att andra stycket
i förevarande paragraf borde utgå. Att i den militära strafflagstiftningen
diskriminera demonstrationståg i allmänhet och politiska sådana i synnerhet
stode icke i överensstämmelse med den likställighet inför lagen som utredningen
i övrigt eftersträvat.

Överbefälhavarens och arméchefens under 26: 15 återgivna yttranden avse
även detta lagrum.

Beträffande andra stycket i lagrummet har hovrätten för Övre Norrland
ansett det vanskligt att, om deltagande i demonstrationståg av uniformsklädd
krigsman i lag vore i princip förbjudet, lämna Kungl. Maj:t rätt att helt allmänt
medgiva undantag från förbudet. Så ömtåliga som dylika avgöranden
skulle bliva, syntes det vara lämpligast att i lagen icke upptaga ifrågavarande
allmänt hållna stadgande om rätt att medgiva undantag. Däremot skulle
möjligen i lagen kunna utsägas att stadgandet om förbud icke utgjorde hinder
för militär musikavdelnings medverkan i demonstrationståg efter medgivande
av Kungl. Maj:t. Värnpliktiga officerares riksförbund har anmärkt
att, medan deltagande i uniform i demonstrationståg i princip förbjudits, det
förordats sådana bestämmelser i tjänstereglementet att krigsmän i civil dräkt
kunde deltaga i demonstrationer av exempelvis nazistisk eller kommunistisk
natur eller med försvarsfientligt syfte. Man måste fråga sig, huruvida tjänstgöringstiden
under sådant förhållande verkligen kunde anses bliva rätt utnyttjad.

Kungl. J\laj:ts proposition nr 144.

113

Departementschefen.

Beträffande första stycket i förevarande bestämmelse har jag intet att
erinra.

Vad angår det i andra stycket intagna stadgandet om förbud att i uniform
deltaga i demonstrationståg, har utredningen ansett att krigsman i och för
deltagande i politiskt demonstrationståg bör ha rätt att använda civil klädsel
och förordat att bestämmelser i detta syfte införas i tjänstereglementet. Enligt
vad jag inhämtat kommer reglementet att ändras på sådant sätt att
krigsman alltid vid s. k. söndagspermission och liknande ledighet har rätt
att bära civila kläder. De svårigheter som för närvarande på vissa håll kunna
föreligga att begagna denna rätt torde icke på längre sikt böra överdrivas.
Med hänsyn härtill synes det knappast erforderligt att, såsom utredningen
föreslagit, låta Kungl. Maj:t medgiva undantag från förbudet. En dylik
dispensmöjlighet skulle för övrigt medföra mycket vanskliga bedömanden.
Ifrågavarande stadgande har på grund härav i departementsförslaget givits
samma innehåll som enligt gällande rätt.

17 och 18 §§.

Utredningen har i dessa paragrafer upptagit bestämmelser om generella
tjänstebrott.

I 17 § stadgas att, om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom
handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för
krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild, han skall dömas,
där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstesvek till fängelse
eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet disciplinstraff.

Enligt första stycket i 18 § skall sådan krigsman, om han av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller
tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest
är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt,
skall straffet vara fängelse. Andra stycket i paragrafen utsäger, att till krigsmans
tjänsteplikt ock hör att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats
till skydd för allmän ordning.

I 129, 130 och 131 §§ SLK behandlas de generella tjänslebrotten. Den första
av dessa paragrafer stadgar straff för krigsman, som uppsåtligen på annat
sätt än annorstädes i SLK är sagt, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin
tjänst för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till
kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller som uppsåtligen
i sådan avsikt underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt. Om den brottslige är
officer eller underofficer, skall han dömas efter ty om ämbetsbrott av dylik
beskaffenhet i allmän lag stadgas. Ilör han till manskapet, är straffet straffarbete
i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande
och ingen eller ringa skada kom därav, disciplinstraff. I 130 § stadgas att

N Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 141.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter reglementen eller
andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter eller
som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, skall, om ej i SLK eller aiman
lag särskilt ansvar är satt å förseelsen, beläggas med disciplinstraff. Finnes
förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet än att den kan anses vara försonad
med disciplinstraff, skall den brottslige dömas till fängelse i högst
sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma
synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer
eller underofficer, dömas till avsättning. Enligt 131 § skall, om förbrytelse
som i 129 eller 130 § sägs tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller
sådant vållande, varå straff efter SLK eller allmän lag bör följa, gälla vad
i 4 kap. SL och 34 § SLK stadgas.

De straffbud i SL som närmast motsvara 129 och 130 §§ SLK äro bestämmelserna
om de generella ämbetsbrotten i 25: 16 och 17. Liksom de förstnämnda
lagrummen äro dessa tillämpliga endast då särskilt ansvar icke är
satt å en begången gärning. Jämväl i överensstämmelse med SLK gäller
emellertid enligt 25: 18 SL att om en förbrytelse, som i 16 eller 17 § är sagd,
tillika innefattar annat brott, konkurrensreglerna i 4 kap. skola äga tilllämpning.
Detta anses innebära att den som begått en brottslig handling,
t. ex. skadegörelse, och därigenom brutit mot en honom åliggande tjänsteplikt,
t. ex. skyldighet att vårda den skadade egendomen, skall dömas icke
blott för skadegörelse utan även för tjänstefel enligt 25: 16 eller 17. På motsvarande
sätt ha bestämmelserna om de generella tjänstebrotten i SLK tilllämpats.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola stadgandena i
25: 16—18 ersättas av nya bestämmelser. I 25: 1 stadgas sålunda att ämbetsman,
som genom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning
till förfång för det allmänna eller någon enskild, skall, där ej gärningen
utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med
straff, dömas för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från
tjänsten. Om skäl äro därtill, skall den brottslige tillika dömas till fängelse
eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet allenast böter. Är tjänstemissbruk
med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt,
dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex
år. Enligt 25: 4 skall ämbetsman, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning,
särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen
utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för
tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, är straffet avsättning
eller suspension samt, om skäl äro därtill, tillika fängelse.

Genom att stadgandet i 25: 18 SL icke erhållit motsvarighet i det remitterade
förslaget ha bestämmelserna däri om de generella ämbetsbrotten blivit
helt och hållet subsidiära. Om en ämbetsman begår ett allmänt brott, skall

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

115

han sålunda dömas endast för detta, även om han genom brottet åsidosatt
tjänsteplikt. Sistnämnda omständighet förutsättes skola beaktas vid straffmätningen
inom den för det allmänna brottet gällande latituden. Enligt
25: 5 kan emellertid åsidosättandet av tjänsteplikten medföra att straffmaximum,
som icke uppgår till fängelse i två år, får överskridas intill denna
gräns. Dessutom märkes regeln i 25: 7, enligt vilken ämbetsman, som dömes
för allmänt brott, i vissa fall därjämte skall dömas till avsättning eller
suspension. Då avsättning eller suspension sålunda ådömes skall detta beaktas
''vid bestämmandet av annat straff för brottet.

Utredningen har framhållit att de nu återgivna bestämmelserna i det år
1946 remitterade förslaget i princip gällde endast dem som vore ämbetsmän.
I 25: 11 funnes angivet vilka som vore att anse som ämbetsmän eller eljest
skulle vara underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande vore emellertid avfattat
närmast med tanke på civila befattningshavare och i 26: 22 i utredningens
förslag hade därför upptagits en bestämmelse om vilka av krigsmaktens
personal som skulle vara underkastade sådant ansvar. Utredningen
föresloge, att de krigsmän som hade ämbetsansvar skulle vara helt underkastade
bestämmelserna i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. För dessa
krigsmän komme alltså stadgandena om de generella ämbetsbrotten i 25
kap. att få direkt tillämpning. På grund härav finge frågan om generella
tjänstebrottsstadganden för krigsmaktens del endast betydelse för sådana
krigsmän som icke vore underkastade ämbetsansvar. Det vore givetvis lämpligt
att erforderliga bestämmelser i detta hänseende anordnades efter samma
principer som enligt det förut anförda låge till grund för de nya stadgandena
i SL om de generella ämbetsbrotten. Det syntes vara fördelaktigt att bestämmelserna
därjämte så långt möjligt utformades i överensstämmelse med motsvarande
stadganden i 25: 1 och 4.

Den svårare formen av generellt tjänstebrott hade av utredningen upptagits
i 26: 17. Förutom i fråga om brottssubjektet avveke brottsbeskrivningen
från 25: 1 endast såtillvida, att såsom ett praktiskt viktigt exempel
på förfång för det allmänna inskjutits förfång för krigsmakten. De i 25: 1
angivna exemplen på särskilt straffbelagda gärningar, förskingring och annan
trolöshet, hade ej upptagits, då dessa brottstyper synts vara av mindre
praktisk betydelse såvitt gällde här ifrågavarande personal. Straffskalan föresloges,
i nära överensstämmelse med vad enligt 129 § SLK gällde för manskap,
skola innehålla fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i ringa
fall, disciplinstraff. I jämförelse med strafflatituderna i 25: 1 vore vad sålunda
föreslagits avsevärt mildare. Detta vore motiverat med hänsyn till att
så allvarliga fall som skulle täckas av nämnda lagrum knappast kunde tänkas
för den personal, som ej ansetts böra ha ämbetsansvar. På grund härav
syntes också brottsbeteckningen tjänstemissbruk vara mindre lämplig för
förevarande brott. I stället hade föreslagits tjänstesvek.

I 26: 18 första stycket hade utredningen upptagit bestämmelser om den
lindrigare formen av generellt tjänstebrott. Eftersom krigsmän utan ämbets -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

ansvar i allmänhet icke hade åligganden direkt enligt lag eller annan författning,
syntes angivandet av tjänsteplikterna mera höra ske i anslutning
till 130 § SLK än 25: 4. De föreslagna straffsatserna anslöte sig nära till såväl
130 § SLK som 25: 4.

Beträffande andra stycket i 18 § har utredningen erinrat att 79 § SLK,
som stadgade lydnadsplikt för underordnad med avseende å befallning av
överordnad i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten,
föreslagits skola helt uteslutas. Härav följde att befälsrättens omfattning
också i detta avseende bleve att bedöma efter vanliga grunder. Med hänsyn
till de olägenheter för allmän ordning som understundom kunde uppstå å
orter, där större truppstyrkor funnes, syntes det icke böra ifrågasättas att
upphäva befogenheten för förman att meddela föreskrifter på detta område,
men befogenheten syntes böra begränsas genom att i tjänstereglementet intoges
bestämmelse att dylika föreskrifter finge meddelas blott om det vore
nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore
om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten. För
att skapa grundval för denna bestämmelse borde upptagas ett stadgande, att
till krigsmans tjänsteplikt även hörde att iakttaga de föreskrifter som av
förman meddelades till skydd för allmän ordning. Stadgandet syntes lämpligen
böra anslutas till straffbudet i 26: 18 rörande tjänstefel. Befallningar
som avsåge skyddande av allmän ordning komme då utan vidare att omfattas
av straffbestämmelsen rörande befallningar angående tjänsten. De i
tjänstereglementet förekommande bestämmelserna om skyldighet för vissa
överordnade att ingripa mot underordnad, som förginge sig mot allmän ordning,
vore därför i och för sig väl förenliga med nämnda stadgande. Utredningen
ville emellertid i detta sammanhang framhålla att det, med hänsyn
till de kontroverser som lätteligen uppkomme vid sådana ingripanden på
allmän plats, syntes önskvärt att upprätthållandet av allmän ordning bland
krigsfolket under vanliga förhållanden, åtminstone i första hand, skulle ankomma
på polismyndighet. Den i detta hänseende genom tjänstereglementet
gjorda begränsningen syntes icke vara tillfyllest.

Mot den för brottstypen i 17 § föreslagna brottsbeteckningen har erinran
gjorts av justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, Sveriges advokatsamfund
och värnpliktiga officerares riksförbund. Därvid har i allmänhet
förordats att brottet, liksom motsvarande brott i 25 kap., skulle benämnas
tjänstemissbruk. Justitiekanslersämbetet har anfört, att om det okvalificerade
ämbetsbrottet benämndes lika för civila och militära ämbetsmän, nämligen
tjänstefel, borde väl en och samma beteckning också väljas för här
ifrågavarande brott. Den föreslagna beteckningen hade, såvitt för justitiekanslersämbetet
vore känt, icke tidigare ifrågasatts. Enligt ämbetets mening
syntes böra övervägas, om icke denna beteckning såsom mera träffande
lämpligen kunde användas över hela linjen.

Av Göta hovrätt, hovrätten för övre Norrland och chefen för marinen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

117

anmärkts att stadgandet i andra stycket av 18 § hörde hemma i tjänstereglementet
och därlör borde utgå ur strafflagsförslaget. Även justitiekanslersämbetet
har ansett att stadgandet icke hörde till förevarande lagstiftning. Hittills
hade föreskrift i lag av denna innebörd kunnat undvaras. Justitiekanslersämbetet
föreställde sig också, att ett sådant stadgande icke vore nödvändigt.
Vad anginge dess placering i 18 § kunde anföras, att första stycket i
denna paragraf blott avsåge vissa krigsmän, medan stadgandet i fråga formellt
skulle gälla alla. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det
väl kunde anmärkas, att en föreskrift som den ifrågavarande rätteligen borde
lämnas i instruktioner och reglementen och icke särskilt upptagas i lagen.
För vinnande av nödig konsekvens och fasthet vore det emellertid av stor
betydelse att det grundläggande stadgandet för tjänstepliktens innehåll i
denna del erhölle sin plats i strafflagen. Hovrätten hade därför intet att
erinra mot stadgandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett ifrågavarande
stadgande böra ersättas med en bestämmelse att vad i första stycket
vore stadgat, även skulle äga tillämpning, då krigsman på sätt där sades
underläte att iakttaga föreskrifter, som av förman meddelades till skydd för
allmän ordning. Det vore nämligen icke lämpligt att i allmänna strafflagen
intaga bestämmelser om krigsmans allmänna tjänsteplikter.

Chefen för armén har förklarat att utredningens uttalanden rörande en
önskvärd reglering av det militära befälets möjligheter att ingripa vid brott
mot allmän ordning och ordningen inom krigsmakten, väckt allvarliga betänkligheter.
I tjänstedräkt klädd militär personal representerade utåt krigsmakten.
För den militära befälspersonalen måste skapas möjlighet att med
lagens hjälp vidmakthålla krigsmaktens anseende utåt. Arméchefen måste
därför inlägga en bestämd gensaga mot att bestämmelsernas faktiska innehåll
uttunnades genom att de möjligheter förminskades, som f. n. enligt
tjänstereglementet stode den militära befälspersonalen till buds att meddela
föreskrifter om allmän ordning och ordningen inom krigsmakten. Överbefälhavaren
har, med instämmande i vad chefen för armén anfört, förklarat att
en förman med hänsyn till försvarets anseende och krigstuktens upprätthållande
fortfarande måste äga skyldighet att ingripa, då krigsmän förginge
sig mot allmän ordning. För den militära personalen vore det ingalunda eftersträvansvärt,
att utom tjänsten fullgöra uppgifter, som i första hand ankomme
på den civila ordningsmakten. Ingripande av militär personal gentemot
underlydande för ordningens upprätthållande borde därför inskränkas
till de fall, då civil ordningsmakt icke vore tillstädes eller vore i behov av
hjälp. Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett att det icke bidroge
till disciplinens upprätthållande, om den nuvarande befogenheten att meddela
föreskrifter på ifrågavarande område begränsades genom en bestämmelse
i tjänstereglementet, alt dylika föreskrifter finge meddelas blott om så
vore nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga
vore om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Departementschefen.

Mot den av utredningen under 17 § föreslagna bestämmelsen har jag intet
att erinra. Då emellertid brottsbeteckningarna för det i denna paragraf avsedda
brottet och den brottstyp, som omförmäles i 25: 1 av det år 1946 till
lagrådet remitterade strafflagförslaget, böra vara lika, synes vid den fortsatta
behandlingen av detta förslag även sistnämnda brottstyp böra förses med
benämningen tjänstesvek i stället för tjänstemissbruk.

Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag har icke givit anledning till
annan ändring i departementsförslaget än att andra stycket uteslutits. Såsom
i vissa remissyttranden anmärkts hör det däri upptagna stadgandet icke
hemma i en strafflag. Det måste för övrigt vara klart att krigsman även i
fråga om ordningens upprätthållande kan åläggas tjänsteplikter i eljest vanlig
ordning. Spörsmålet om jämkningar i tjänstereglementet för krigsmakten
torde i ett senare sammanhang komma att upptagas av chefen för försvarsdepartementet.

19 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag skall
förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffas efter ty i 3 kap. SL stadgas. Såsom
förberedelse anses ock stämpling. I andra stycket stadgas att för medverkan
till gärning varom i 18 § sägs allenast får dömas den som därigenom åsidosatt
tjänsteplikt. Detsamma gäller där någon som ej är krigsman medverkat
till annan gärning, varom i 26 kap. sägs och varå ej kan följa svårare straff
än fängelse.

Enligt 33 § SLK skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i
brott och försök till brott lända till efterrättelse vid tillämpningen av SLK,
dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden som
däri förekomma. Ett dylikt stadgande finnes i 57 §, vari föreskrives att om
krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad avdelning, förlett eller hjälpt någon till rymning, han skall straffas
så som hade han själv rymt. Härjämte innehåller emellertid SLK vissa
bestämmelser om stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja brott
eller stämpling därtill. I 51 och 154 §§ stadgas sålunda straff för krigsmän
som i samråd beslutat rymma ändå att brottet icke kommit till verkställighet.
Enligt 58 och 155 §§ straffas krigsman eller annan, som lyder under SLK
och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, om han vet att någon
ärnar rymma och underlåter att i tid uppenbara de omständigheter som äro
honom kunniga eller om han, efter det rymningsbrott förövats, hyst eller
dolt rymmaren med vetskap om dennes brott. Ett liknande straffbud finnes
i 151 § för det fall att någon underlåter att avslöja krigsfånge, som ärnar
avvika, eller med vetskap om avvikandet hyser eller döljer honom. Slutligen
stadgas i 69 § straff för den som fått veta att stämpling till uppror är å

Kungi. Maj.ts proposition nr 144. 119

färde och ej i tid för befälhavaren uppenbarar de omständigheter, som äro
honom kunniga.

De allmänna bestämmelserna i ifrågavarande ämne äro upptagna i 3 kap.
SL. I 3: 1—4 behandlas anstiftan och egentlig delaktighet, i 3: 5 och 6 stämpling,
varmed avses att två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något
brott, samt i 3: 7 och 8 underlåtenhet att avslöja brott. Om försök till brott
stadgas i 3: 13.

De nu omnämnda bestämmelserna i SL ha i det år 1946 remitterade förslaget
underkastats en delvis genomgripande omreglering. I 3 kap. upptages
såsom 1 § en bestämmelse om försök. Denna innebär att den som påbörjat
utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan skall i de
fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, under förutsättning att
fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan
fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet
skall i allmänhet sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen.
I 2 § stadgas om förberedelse till brott. Den som, med uppsåt att
främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager förlag eller vederlag för
brottet eller ock tager viss befattning med hjälpmedel, såsom gift, sprängämne,
vapen o. d., skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse
till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott
eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som förberedelse.
Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd
med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen.
Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och
endast under vissa omständigheter må det överstiga straffarbete i två år.
Enligt 3 § skall straff för försök eller förberedelse i vissa fall, såsom vid
avbrytande av gärningens utförande, ej ådömas. I 4 och 5 §§ behandlas
medverkan till brott. För innehållet i dessa paragrafer lämnas redogörelse i
fortsättningen. Slutligen stadgar 6 § om underlåtenhet att avslöja brott samt
om underlåten tillsyn. Underlåter någon att i tid avslöja straffbelagd gärning
som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon
av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet
att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre
mån medverkat till sådan gärning, dock må ej i något fall dömas till högre
straff än straffarbete i två år. För underlåten tillsyn straffas föräldrar eller
andra uppfostrare eller förmyndare som underlåta att från straffbelagd gärning
hindra den som står under deras vård eller lydnad. Varken för underlåtenhet
att avslöja brott eller för underlåten tillsyn må straff ådömas, med
mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

Utredningen har anfört att det i första stycket av 19 § upptagna stadgandet
utarbetats på grundval av de föreslagna nya bestämmelserna. Genom
stadgandet komme myteri samt sådan rymning, som förövades under beredskapstillstånd
eller då riket vore i krig, att bliva straffbara redan på förberedelsestadiet,
varjämte underlåtenhet att avslöja dessa brott bleve förenad

120

Kungi Maj:ts proposition nr 144.

med ansvar. Eftersom stämpling utgjorde den praktiskt viktigaste förberedelseformen
vid såväl myteri som rymning, hade det synts nödvändigt att
likställa stämpling med annan förberedelse. Däremot hade försök till dessa
brott icke ansetts behöva medtagas. Icke heller hade det i övrigt funnits påkallat
att stadga straff för försök eller förberedelse till eller underlåtenhet
att avslöja brott som i 26 kap. omförmäldes. I förhållande till SLK innebure
ifrågavarande stadgande väsentligen dels att även förberedelse till myteri och
ej endast, såsom enligt 69 §, underlåtenhet att avslöja stämpling gjorts straffbar,
dels ock att förberedelse till rymning och underlåtenhet att avslöja dylikt
brott, i motsats till vad som gällde enligt 51 och 58 §§, icke skulle föranleda
straff under vanlig fredstid.

Vad härefter angår medverkan må till en början framhållas, att jämlikt
33 § SLK de allmänna reglerna rörande delaktighet i brott i full utsträckning
äga tillämpning därest krigsman gjort sig skyldig till delaktighet i brott
som förövats av annan krigsman mot straffbestämmelse i SLK. Annorlunda
förhåller det sig däremot beträffande civilas medverkan till militära brott.
I denna del gäller för närvarande att, om den gärning varom är fråga tillika
innefattar allmänt brott, den civile delaktige straffas för sin medverkan enligt
de vanliga delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. SL. Den civilperson som
anstiftar en krigsman att i tjänsten misshandla en annan krigsman skall
sålunda straffas såsom för anstiftan av misshandelsbrott enligt 10 eller 14
kap. SL. Civilpersons medverkan till rent militärt brott är däremot i regel
icke belagd med straff. Det sista är sålunda fallet om eu civilperson t. ex.
anstiftar en krigsman till brott mot krigslydnaden. Däremot har i 8: 16 SL
enligt dess gällande lydelse som ett självständigt brott straffbelagts, att någon
förleder eller hjälper krigsman till rymning.

På motsvarande sätt gäller för närvarande enligt SL att den, som icke har
sådan särskild ställning, t. ex. såsom ämbetsman, gäldenär eller syssloman,
som förutsättes vid vissa brott, icke kan straffas för delaktighet i sådant
brott. Härutinnan medför det år 1946 remitterade förslaget ändring. 3: 4 SL
i det remitterade förslaget innehåller, att straff som är stadgat för viss gärning
skall, där ej annat följer av annan bestämmelse i 3 kap. eller för särskilda
fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan
jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse
såsom gärningsman skall, om han förmått annan till utförandet, dömas för
anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Vidare stadgas bland
annat, vilket har särskild betydelse i nu ifrågavarande sammanhang, att straff
som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning
även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. 13:5
stadgas att, om någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk
av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat
allenast i mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa
å gärningen samt att i ringa fall ej skall till straff dömas. Detsamma skall

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

gälla, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall
tillämpas på annan medverkande.

De sålunda återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget
överensstämma i huvudsak med vad straffrättskommittén i denna del föreslagit
i det år 1944 avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott
mot staten och allmänheten. I anslutning till förslaget härutinnan uttalade
kommittén, att civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt borde
underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott.

I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i det år 1945 avlämnade förslaget
till följdändringar i SLK sådana ändringar, som föranleddes av att civila
medverkande skulle vara underkastade straff enligt SLK för medverkan
till däri omförmälda brott. I det remitterade förslaget har, på sätt kommittén
från nu angivna utgångspunkt föreslagit, icke upptagits någon motsvarighet
till bestämmelsen i nuvarande 8: 16 SL om ansvar för medverkan till rymningsbrott.

Utredningen har funnit det i princip vara riktigt att även de som icke vore
krigsmän skulle vara underkastade ansvar därest de medverkat till militära
brott. Därvid vore att märka, att med hänsyn till naturen av de rent militära
brotten civil person icke kunde tänkas vara gärningsman till dylikt brott utan
endast kunde göra sig skyldig till anstiftan eller medhjälp. Vidare finge
erinras, att enligt 3:5 straffet för civil person, vilken medverkat till brott
mot straffbestämmelse som avsåge brott av krigsman, kunde nedsättas under
vad eljest vore stadgat och att i ringa fall ej skulle till straff dömas.

För genomförande av principen att envar, saväl krigsman som annan, skulle
jämväl såvitt gällde straffbestämmelser för brott av krigsman vara underkastad
eljest gällande stadganden om ansvar för medverkan erfordrades enligt
utredningens mening icke något särskilt stadgande. Regeln syntes emellertid
icke böra gälla ulan undantag. I 25: 10 SL i det år 1946 remitterade förslaget
stadgades, att för medverkan till tjänstefel varom i 25: 4 sades allenast
finge dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. En motsvarande
begränsning borde uppenbarligen göras i fråga om ansvar för medverkan
till tjänstefel enligt 26: 18. Därav syntes emellertid följa att liknande begränsningar
borde gälla i fråga om övriga militära brott som enligt straffsatserna
vore av samma svårhetsgrad som tjänstefel. Till sådana brott hörde
enligt förslaget bland annat lydnadsbrott som icke vore grovt, undanhållande
utom i krigstid samt rymning och övergivande av post under vanliga
fredsförhållanden. I fråga om motsvarande brott av civila ämbetsmän, vilka
bestraffades enligt 25: 4, gällde den i 25: 10 angivna inskränkningen av medverkansansvaret
och det syntes icke finnas anledning att, såvitt gällde civila
medverkande, utsträcka ansvaret längre beträffande dylika brott av krigsmän.
Däremot vore det påkallat, alt i fråga om senast avsedda militära brott
bibehålla gällande ordning med obegränsat dclaktighetsansvar för krigsmän.
I enlighet härmed hade en bestämmelse upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Värnpliktiga officerares riksförbund har funnit det ytterligt betänkligt att
försök till brott mot 26 kap., särskilt myteri och rymning, icke straffbelagts.
Bestämmelse därom borde införas.

I fråga om andra stycket i förevarande lagrum har justitiekanslersämbetet
ansett sig icke övertygat om lämpligheten av den i andra punkten meddelade
bestämmelsen. Enligt ämbetets mening borde en civil, som förledde en värnpliktig
till sådana brott som lydnadsbrott eller missfirmelse av krigsman,
icke undgå straff för sin medverkan. Dessa uppsåtliga brott förefölle icke
vara av samma beskaffenhet som de i 25: 4 i det remitterade strafflagförslaget
avsedda brotten av civil ämbetsman. Att i förevarande hänseende göra
skillnad mellan exempelvis det grova och det enkla lydnadsbrott tedde sig
knappast fullt egentligt. Begränsades stadgandet till gärningar, varå ej kunde
följa svårare straff än disciplinstraff, minskades naturligen betänkligheterna.
Göta hovrätt har anfört att frågan om utomståendes medverkan vore straffbar
eller icke i flera fall bleve beroende av frågan huruvida huvudbrottet bedömdes
såsom grovt eller icke, en gränsdragning mellan det brottsliga och
det icke brottsliga i en utomståendes medverkan, som hovrätten funne mindre
tillfredsställande,
dragning med stöd av straffsatserna vore alldeles berättigad. Skälet till att
en utomståendes medverkan till tjänstefel enligt 18 § lämnades slraffri, nämligen
huvudbrottets natur, föranledde knappast straffrihet för medverkan vid
alla de brott, som fölle under det föreslagna stadgandet i andra punkten.
Några av dessa brott, t. ex. lydnadsbrott enligt 26: 1 eller icke grov ohörsamhet
mot vakt (26:4), vore till sin art lika jämförliga med det i 17 § upptagna
uppsatliga tjänstebrottet som med tjänstefel enligt 18 §, medan andra
brott i förevarande hänseende vore att betrakta på samma sätt som motsvarande
allmänna brott. Detta gällde t. ex. missfirmelse samt fylleri och
förargelseväckande beteende, vid vilka sistnämnda två brott ansvar för medverkan
dock icke kunde ifrågakomma. Hovrätten delade utredningens uppfattning
att utomståendes medverkan till vissa av de i 26 kap. angivna brotten
icke borde straffbeläggas. Enligt hovrättens mening gällde detta närmast
medverkan till sadana brott, som stode tjänstefelet nära och vore av utpräglat
militär natur. Hovrätten hemställde, att den i 19 § andra stycket andra
punkten upptagna bestämmelsen ändrades med beaktande av de av hovrätten
anlagda synpunkterna. Därvid borde helst de brott angivas, beträffande vilka
medverkan från utomståendes sida icke skulle vara straffbar. Chefen för
armén har funnit att inskränkningen i medverkansansvaret skulle lämna möjlighet
för civilperson att opåtalt kunna medverka till undergrävande av krigslydnaden
och har därför hemställt att hela andra stycket måtte utgå. Härigenom
vunnes även den fördelen att krigsman som, utan att därigenom åsidosätta
tjänsteplikt, medverkade till gärning på sådant sätt att straffansvar
borde ifrågakomma, även i dessa fall ådömdes ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

123

Departementschefen.

Vad angår första stycket av förevarande paragraf anser jag, i likhet med
vad som hävdats i ett remissyttrande, att även försök till brott som avses
i 3 § och 12 § andra stycket bör vara straffbart. Såvitt angår myteri bör därvid
även straffarbete på livstid kunna ifrågakomma. Däremot synes det mig
icke i övrigt finnas skäl att utvidga det straffbara området för försök, förberedelse
och underlåtenhet att avslöja brott, såvitt avser de i 26 kap. upptagna
brottstyperna.

Beträffande medverkan till militära brott är jag ense med utredningen därom
att denna i princip bör bedömas efter allmänna regler. I överensstämmelse
med det speciella stadgandet i 25: 10 SL i det till lagrådet år 1946 remitterade
förslaget bör också, såsom utredningen förordat, den inskränkningen
uppställas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs får allenast
dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. I fråga om civil persons
medverkan till annan gärning, varom i 26 kap. förmäles och varå ej
kan följa svårare straff än fängelse, har emellertid utredningen föreslagit
samma begränsning. Såsom i vissa remissyttranden påpekats synes denna
regel delvis föra för långt. Anstiftan till lydnadsbrott, som icke är grovt, bör
exempelvis kunna bestraffas, även om tjänsteplikt ej överträtts. För andra
fall åter förefaller regeln vara onödig. Liksom det i rent civila förhållanden
får anses vara givet att personer, som teoretiskt sett äro medverkande till
fylleri, förargelseväckande beteende och andra liknande bagatellförseelser,
icke göras ansvariga därför, om ej alldeles särskilda omständigheter föreligga,
torde såsom självklart kunna förutsättas att icke heller medverkan till
motsvarande militära förseelser i allmänhet skall föranleda bestraffning.
Dessutom får uppenbarligen det i 3:5 av det år 1946 remitterade förslaget
upptagna stadgandet om straffnedsättning och straffrihet i vissa fall betydelse
då fråga är om civil persons medverkan till brott av krigsman. Den
föreslagna särskilda regeln om medverkan av den som icke är krigsman synes
därför kunna utgå.

Med de ändringar jag sålunda förordat har ifrågavarande bestämmelse
upptagits i departementsförslaget.

20 §.

Första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag innehåller
en hänvisning till de i särskild lag upptagna stadgandena om ådömande av
disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant straff ej är utsatt,
så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff. Enligt andra stycket
skall vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter
äga tillämpning även beträffande den som förskyller disciplinstraff. I tredje
stycket stadgas att om någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar
för medverkan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, skall han,
där han ej förskyllt svårare straff, i stället dömas till böter, såvitt angår
brott som i 15 eller 16 § i 26 kap. sägs högst femhundra kronor.

I 25: 7 SL i det år 1946 remitterade förslaget stadgas, att om ämbetsman

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut
i 25 kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas. Om särskilda
skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant
fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall han dömas
till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara
skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd
mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Då avsättning
eller suspension ådömes i enlighet med vad nu sagts, skall den förlust
ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff
för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

Utredningen har erinrat att i det föreslagna 26 kap. endast disciplinstraff
blivit utsatt, då lägre straff än fängelse skulle kunna följa. Enligt förslaget
till lag om disciplinstraff för krigsmän skulle emellertid det oaktat krigsman
under vissa omständigheter kunna dömas till böter. Nämnda lagförslag gåve
dessutom möjlighet att beträffande brott, för vilket disciplinstraff ej vore
utsatt, ådöma krigsman sådant straff i stället för böter. En hänvisning till
vad sålunda skulle gälla hade ansetts böra intagas i förevarande paragraf.
Bestämmelsen i 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget vore givetvis tilllämplig
även å krigsman som hade ämbetsansvar. Om en sådan krigsman
för t. ex. ett allmänt brott funnes förskylla böter, kunde han följaktligen
ådömas ämbetsstraff, vare sig i stället för bötesstraff eller jämte ett sådant
straff. Huruvida krigsman för visst brott förskyllde böter eller disciplinstraff
skulle emellertid, som nyss nämnts, avgöras jämlikt lagen om disciplinstraff
för krigsmän efter grunder som i allmänhet saknade betydelse
för frågan om ämbetsstraff skulle tillämpas. På grund härav borde vad i 25: 7
sades om böter gälla även beträffande disciplinstraff. Även den som ej vore
krigsman kunde i vissa fall dömas för medverkan till brott varom i 26 kap.
förmäldes. Sådan medverkande borde uppenbarligen icke bestraffas med
disciplinstraff. Med anledning härav hade i tredje stycket av förevarande
paragraf stadgats, att i stället skulle dömas till böter, såvitt anginge brott
som i 26: 15 eller 16 sades högst femhundra kronor.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat att, i anslutning till
vad föreningen anfört beträffande 2: 15 a, det i första stycket av förevarande
paragraf upptagna stadgandet borde utgå. Vidare erinrades att föreningen
i sitt yttrande över straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott
mot staten och allmänheten framfört betänkligheter mot stadgandet i 25: 7.
Vad föreningen sålunda anfört ägde självfallet samma giltighet med avseende
å här föreslagna bestämmelser. Vad särskilt anginge ämbetsmän, som
vore krigsmän — varom här endast vore fråga -—- vore deras förhållande
till de värnpliktiga så allmänt utsatt för kritik, att stadgandet under trycket
av en lokal opinion lätt kunde komma att tillämpas som medel att söka bli
av med en i orten misshaglig, men i tjänsten oförvitlig officer eller underofficer.
Den känsla av otrygghet, som denna möjlighet alstrade kunde icke
undgå att menligt inverka såväl på rekryteringen som på de anställdas be -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

fälsställning i tjänsten. Enligt föreningens mening vore det synnerligen angeläget
att ifrågavarande stadgande här utginge, även om nämnda erinran mot
straffrättskommitténs förslag icke skulle beaktas.

Justitiekcinslersämbetet har anfört att det i förevarande paragraf meddelades
en särskild bestämmelse om det bötesstraff, till vilket disciplinstraff
skulle övergå, då någon som ej vore krigsman ådömdes ansvar för medverkan
till fylleri och förargelseväckande beteende. Medverkan till fylleri kunde
knappast tänkas i praktiken och beträffande förargelseväckande beteende
måste medverkan antagas vara ytterst sällsynt. Härtill komme, att enligt 19 §
andra stycket andra punkten ansvar skulle ifrågakomma, allenast om den
felande genom sin medverkan åsidosatt tjänsteplikt. Denna omständighet
gjorde det än osannolikare, att något sådant brottsfall som bestämmelsen
avsåge komme att inträffa. Bestämmelsen kunde därför utgå. Tilläggas
kunde, att den som genom medverkan till förargelseväckande beteende åsidosatte
sin tjänsteplikt skulle, därest medverkan icke vore straffbelagd, enligt
25: 4 i det remitterade strafflagsförslaget för tjänstefel dömas till böter eller
suspension, därvid böterna skulle utdömas i dagsböter. Straffbelädes medverkan,
såsom skett i 19 § i det nu föreliggande förslaget, bleve 25: 4 ej tilllämpligt.
Med hänsyn till att ansvar för medverkan stadgats allenast då
denna inneburit åsidosättande av tjänsteplikt, borde böter för medverkan liksom
för tjänstefel utdömas i dagsböter. Även av detta skäl syntes förevarande
bestämmelse böra utgå.

Departementschefen.

I överensstämmelse med att stadganden om ådömande av ämbetsstraff
för allmänt brott upptagits i 25 kap. enligt det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget synes det lämpligt att 26 kap. innehåller en hänvisning till
de i lagen om disciplinstraff för krigsmän intagna föreskrifterna om användningen
av disciplinstraff och böter. På sätt utredningen anfört torde det vara
nödvändigt att vad i 25: 7 sägs om böter även skall gälla beträffande disciplinstraff.
Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna -stadgandet
om särskilt bötesstraff för medverkan till brott, som i 26: 15 eller 16
sägs, anser jag kunna utgå på huvudsakligen de skäl justitiekanslersämbetet
anfört. Med allenast härav betingad avvikelse överensstämmer alltså departementsförslaget
i denna del med utredningens förslag.

21 §.

Utredningen har i denna paragrafs två första stycken upptagit bestämmelser
om de militära straffreglernas tillämplighetsområde. Första stycket innehåller
följande. Krigsmän äro enligt denna lag de som äro anställda vid
krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga
och de som tillhöra hemvärnet, samtliga under den tid de i sådan egenskap
äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att
såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskvldiga.
I andra stycket stadgas att de som i första stycket avses skola,
förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, anses såsom krigsmän
då de äro intagna i militärsjukhus eller militärhäkte samt då de inom
område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem
åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Vidare innehåller
förevarande paragraf i tredje stycket en definition, enligt vilken
krigsmän, som har befälsrätt över annan krigsman, är dennes förman. Krigsman,
över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande
till denne.

Beträffande tillämpningsområdet för SLK må erinras att denna lag i olika
omfattning är tillämplig å skilda grupper av krigsmaktens personal. Lagen
skiljer mellan krigsmän, dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen
samt dem som eljest äro underkastade straff efter lagen.

Enligt 1 § hänföras till krigsmän i första hand officerare och underofficerare
vid krigsmakten samt manskap med fast anställning vid krigsmakten.
Härmed avses icke blott personal med beställning på aktiv stat utan jämväl
övertalig personal samt reservpersonal, den sistnämnda dock allenast under
tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Till krigsmän
hänföras vidare värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från
tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Ytterligare upptagas såsom krigsmän
bland andra till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare ävensom vid
lots- och fyrinrättningarna anställda personer under den tid, de fullgöra
dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Slutligen hänföras
ock till krigsmän, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten,
de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigsmakten
såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, även om de icke
på grund av vad förut sagts äro att anse såsom krigsmän.

I 6 § angivas vilka som lyda under SLK. Först nämnas krigsmän. Vidare
upptages civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikationskaren,
intendenturkaren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren
och marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, arméingenjörpersonalen,
militärmeteorologpersonalen, försvarsväsendets polispersonal
ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda civila förrådstjänstemän
samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verkstäder,
reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten. Den nu nämnda civila personalen har sedan
lang tid tillbaka brukat kallas civilmilitär. Därjämte lyder under lagen envar
som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

127

Av 7 § framgår att värnpliktiga, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna
anställda personer ävensom hemvärnspersonal och andra som
tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller
manskap, ändå att de icke enligt vad i 6 § är sagt lyda under SLK, i vissa
fall äro underkastade straff efter densamma i enlighet med vad som stadgas
i 61 § (utevarobrott), 97 § (ordningsbrott av reservpersonal), 130 § (tjänstefel
av militär reservpersonal och i visst fall av värnpliktiga) samt 132 §
(tjänstefel av civilmilitär reseivpersonal). I 12 § stadgas att krigsman, som
råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid
krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet,
skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända under det
han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för
resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra
krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit
därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under SLK eller eljest är
underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus
eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall,
så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av
arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest
icke skulle varit förhållandet.

Utredningen har till en början konstaterat att någon allmän definition av
begreppet krigsmakten icke finnes. Under sådana förhållanden hade man
vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika
organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas
natur krävde. Utredningen hade ansett det påkallat att angiva vad krigsmakten
enligt utredningens mening borde anses omfatta. Därvid hade utredningen
funnit det vara naturligt att högkvarterets bildande redan i fred
finge inverka på krigsmaktens omfattning såtillvida, att alla till högkvarteret
hörande organ också ansåges ingå i krigsmakten. Organisationer, som icke
tillhörde högkvarteret och ej heller lydde under någon däri ingående myndighet,
borde i allmänhet anses falla utom krigsmakten.

Den ledande synpunkten vid fastställande av tillämplighetsområdet för
förslaget borde enligt utredningen vara, i vad mån personalen med hänsyn
till tjänstens krav borde ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte borde givetvis
komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kunde
inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas
tjänstgöringsförhållanden borde beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i
allmänhet fullgjordes tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö
eller under mera civila förhållanden. Under beredskapstillstånd och krigstid
gjorde sig särskilda synpunkter gällande; därom hänvisades till vad under
27:14 i förslaget anfördes. Eftersom det i första hand ankomme på dem,
som vid krigsmakten tagit anställning såsom officerare, underofficerare eller
manskap, d. v. s. den enligt allmänt språkbruk militära personalen, samt
värnpliktiga med motsvarande ställning att genomföra krigsmaktens huvud -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

uppgift, att svara för landets militära försvar, kunde det icke råda tvivel
om att dessa personalgrupper borde underställas de militärstraffrättsliga bestämmelserna.
Beträffande de värnpliktiga tillkomme eu särskild synpunkt.
Eftersom det stora flertalet av dem icke hade sådan ställning att de bleve
underkastade ämbetsansvar, skulle det under alla omständigheter erfordras
straffbestämmelser för att framtvinga värnpliktens fullgörande. Detta föranledde
att även värnpliktiga, som icke tjänstgjorde som officerare, underofficerare
eller manskap utan hade specialbefattningar, borde vara underkastade
ifrågavarande straffbestämmelser. I enlighet härmed hade såsom krigsmän
först angivits de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare,
underofficerare eller manskap samt värnpliktiga. Vad anginge hemvärnspersonalen
hade utredningen i likhet med 1945 års hemvärnskommitté ansett
att hemvärnsmännen liksom hittills borde behandlas som krigsmän under
hemvärnstjänstgöringen, vare sig den skedde under krig, beredskap eller
fred. Bland krigsmännen hade därför upptagits jämväl de som tillhörde
hemvärnet. Hemvärnskommittén hade emellertid föreslagit att för antagning
till hemvärnsrekryt eller hemvärnspojke skulle fordras att vederbörande
under antagningsåret fyllde minst 16 resp. 15 år. Åtminstone beträffande
hemvärnspojkarna kunde ifrågasättas lämpligheten av att de lydde under de
militära straffbestämmelserna. Därest kommitténs förslag härutinnan oförändrat
genomfördes borde det övervägas att begränsa den nu föreslagna bestämmelsen
rörande hemvärnet.

För bedömande av frågan i vad mån vid krigsmakten anställd civilmilitär
och civil personal skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna
hade utredningen ansett det vara nödvändigt att, med särskild uppmärksamhet
på behovet av befälsföring, undersöka tjänstgöringsförhållandena för
de olika slagen av befattningshavare. Den undersökning som i detta hänseende
verkställts hade givit vid handen, att någon väsentlig inskränkning i
förhållande till 6 § SLK icke kunde ske. Eftersom det icke syntes vara möjligt
att genom en allmänt hållen beskrivning med tillfredsställande tydlighet
angiva de befattningshavare som borde vara krigsmän, vore man hänvisad
till den hittills i 6 § SLK använda metoden att uppräkna befattningshavarna.
En sådan uppräkning, som såvitt kunde ske borde göras mera
specificerad än i nämnda lagrum, borde emellertid icke lämpligen intagas i
lagen. På grund av organisatoriska förändringar kunde nämligen jämkningar
i uppräkningen relativi ofta bli erforderliga. Det hade därför endast
föreskrivits att, förutom de förut nämnda, jämväl de, som eljest vore anställda
vid krigsmakten, skulle vara krigsmän i den mån Konungen med
hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnade. Vad slutligen beträffade frivilliga vore sådana i allmänhet i
tjänstgöring vid krigsmakten endast under beredskapstillstånd och krigstid.
Frivilliganställningen vore emellertid grundad på kontrakt, som i den mån
så vore möjligt uppgjordes redan i fredstid. I viss begränsad omfattning
kunde frivilliga tjänstgöra även under fred. De frivilliga hade emellertid

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

129

uppgifter av mycket varierande art. Somliga vore med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena
att helt likställa med den militära personalen, medan
åter andra förrättade samma tjänst som eljest ankomme på rent civila befattningshavare.
Det hade därför ansetts böra överlämnas till Konungen att,
med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden,
jämväl förordna i vad mån de som förbundit sig att såsom frivilliga
fullgöra krigstjänst skulle vara krigsmän.

Beträffande andra än nu omförmälda personalkategorier hade utredningen
funnit någon bestämmelse i förevarande hänseende icke behöva meddelas.
För närvarande intoge den civilmilitära personalen i straffrättsligt hänseende
en särställning i förhållande till den militära personalen. Avvikelserna
kunde i stort sett sägas innebära ett mindre strängt ansvar. Anledningen
härtill hade varit att den civilmilitära personalens uppgifter icke ansetts
stå i direkt samband med krigsmaktens huvuduppgift. Av denna personal
hade därför icke behövt fordras en lika strikt pliktuppfyllelse som funnits
böra utkrävas av den stridande personalen. Även om detta tidigare ägt sin
riktighet, vore dock förhållandena numera i väsentlig mån ändrade. I många
fall vore visserligen brott av denna personal ur disciplinära och andra synpunkter
icke lika allvarliga som samma brott av militärer men för sådana
fall medgåve också de föreslagna straffbestämmelserna överlag utdömande
av milda straff. Av nu anförda skäl borde den hittillsvarande civilmilitära
personalen, i den mån personalen alltjämt skulle lyda under de militärstraffrättsliga
bestämmelserna, vara underkastad samma ansvar som den militära
personalen.

Utredningen har vidare framhållit att flertalet av dem, som förutsatts
skola vara krigsmän, icke vore ständigt tjänstgörande. Bland annat hade reservpersonal,
värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgöringsskyldighet
endast under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa angivna
förutsättningar. Det vore därför nödvändigt att egenskapen av krigsman
på något sätt inskränktes till tid då tjänstgöringsskyldigheten vore aktualiserad.
Enligt SLK gällde för de nämnda personalkategorierna att lagen i
princip vore tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgjordes. Det
syntes mera tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gällde
utomlands och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämpligheten
av de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänstgöringsskyldigheten
och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig
borde sålunda vara krigsman från och med den tidpunkt då han skulle inställa
sig till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänstgöringsskyldigheten
slutade. Inskränkningen av de militära straffbestämmelsernas
tillämplighet till tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge finge givetvis
sin egentliga betydelse beträffande den icke ständigt tjänstgörande personalen.
Även för den ständigt tjänstgörande personalen kunde den emellertid
i enstaka fall inverka. Att varken fritid eller annan kortare ledighet, såsom
t. ex. tjänstledighet och semester, kunde medföra att tjänstgöringsskyldigheten
skulle anses avbruten, vore lika självklart beträffande den ständigt

9 Bihanr/till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som den icke ständigt tjänstgörande personalen. Krigsmaktens personal fullgjorde
emellertid understundom tjänstgöring utom krigsmakten. Den frågan
inställde sig då om tillämpningsområdet för de militärstraffrättsliga bestämmelserna
borde ytterligare begränsas med hänsyn härtill. Eftersom det i
och för sig kunde te sig naturligt att exempelvis en officer, som tjänstgjorde
i ett civilt verk, icke skulle därunder vara underkastad andra straffbestämmelser
än dem, under vilka verkets övriga tjänstemän lydde, kunde det ifrågasättas
att endast den vilkens tjänstgöringsskyldighet skulle fullgöras vid
krigsmakten borde vara krigsman. Tjänstgöring utom krigsmakten fullgjordes
emellertid av personal både i lägre och högre tjänsteställning och tjänstgöringen
varierade med avseende å tiden från rent tillfälliga uppdrag till
flerårig tjänst. Utredningen hade funnit att de som vore anställda vid krigsmakten
såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de
som tillhörde hemvärnet borde vara krigsmän under tid då de vore tjänstgöringsskyldiga
i sådan egenskap. På liknande sätt hade de som eljest vore
anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra
krigstjänst ansetts böra, då de i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga,
vara krigsmän, i den mån Konungen så förordnade. Detta innebure alltså att
tillämpligheten av de militära straffbestämmelserna vore beroende, icke av
var tjänstgöringen skulle fullgöras, utan endast av att det förelåge tjänstgöringsskyldighet
som vore grundad på vederbörandes ställning inom krigsmakten
såsom officer, värnpliktig, hemvärnsman, frivillig etc. Eftersom det
icke för att värnpliktig skulle anses som krigsman fordrades att hans tjänstgöringsskyldighet
vore grundad på värnpliktslagen, borde även en värnpliktig
som efter eget åtagande inkallats till tjänstgöring anses såsom krigsman.
Om exempelvis en värnpliktig åtoge sig att, utöver tjänstgöring som ålåge
honom enligt värnpliktslagen, genomgå frivillig utbildning, vore vid bedömandet
av frågan, huruvida han därunder vore krigsman, särskild vikt att
fästa vid om vederbörlig tjänstgöringsorder utfärdats i enlighet med åtagandet
eller om detta endast finge anses utgöra ett led i ett privat avtal.

I enlighet med utredningens förslag kunde värnpliktiga och frivilliga vara
att anse såsom krigsmän även såvitt anginge tjänstgöringsskyldighet vid sjövämskåren,
som väsentligen hestode av dylik personal. Därest sjövärnskåren
erhölle en fastare organisation än kåren för närvarande syntes äga, förtjänade
det emellertid övervägas att, liksom föreslagits beträffande hemvärnet,
såsom krigsmän särskilt upptaga dem som tillhörde sjövärnskåren då de
i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga. I detta sammanhang kunde
anmärkas, att för verk eller inrättningar gällande bestämmelser om civil
disciplinär bestraffning av tjänsteförsummelser tydligen icke kunde erhålla
tillämpning å där tjänstgörande personer, vilka enligt det sagda även i denna
tjänst vore underkastade ansvar såsom krigsmän; beträffande dem skulle
tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän. I anledning härav
vore det lämpligt att de nu avsedda, i ett flertal instruktioner m. m. intagna
bestämmelserna underginge översyn.

Slutligen har utredningen beträffande tillämplighetsområdet anfört att

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

131

med den föreslagna lösningen sådant kompletterande stadgande om tillämpligheten
beträffande undanhållande och rymning, som för närvarande funnes
i 61 § SLK, icke bleve erforderligt. I vissa andra avseenden syntes emellertid
dylika stadganden vara nödvändiga. Även om arreststraff, såsom närmare
anfördes i annat sammanhang, i allmänhet icke skulle tillämpas å
dem som icke vore i tjänstgöring, kunde det dock uppenbarligen hända att
sådana personer vore intagna i militärhäkte. Likaså förekomme att krigsman,
som intagits på militärsjukhus, behövde fortfarande vårdas där efter
tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Med hänsyn till ordningens upprätthållande
i dylika anstalter vore det erforderligt att intagna personer lydde
under samma straffrättsliga regler som då de vore tjänstgöringsskyldiga.
Däremot hade det icke ansetts förefinnas skäl att upptaga motsvarighet till
stadgandet i 12 § första stycket SLK enligt vilket anställningstids upphörande
under vissa omständigheter icke skulle medföra verkan för tillämpligheten
av SLK. Jämlikt 97 § SLK gällde att den som tillhörde reservpersonalen
och uppträdde i militär tjänstedräkt vore underkastad ansvar enligt
79, 95, 96 och 96 a §§ ändå att lagen icke eljest skulle vara tillämplig å
honom. Detta vore betingat av disciplinens krav. Den som uppträdde i uniform,
då han icke vore tjänstgöringsskyldig, gåve visst sken av att vara i
tjänst. Ett stadgande av liknande innebörd som 97 § SLK borde bibehållas
i ny lagstiftning. Anledning att inskränka ansvaret till särskilda slag av
brott eller till att avse endast vissa personalkategorier syntes dock knappast
föreligga. Däremot vore det icke behövligt att den som under privata förhållanden
bure tjänstedräkt skulle lyda under de militära straffbestämmelserna.
De som vore krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge
kunde ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sålunda stadgades i tjänsteregleinentet
för krigsmakten att all enligt personalinstruktion registrerad
personal, som icke vore beordrad till krigstjänstgöring, skulle hålla registreringsmyndigheten
underrättad om sin postadress och sin kyrkobokföringsort.
Även i andra fall föreskreve tjänstereglementet anmälningsskyldighet, t. ex.
för stampersonal vid konkurs och omyndighetsförklaring. Härjämte måste
givetvis den som fått sig anförtrodd viss persedel anses ha tjänsteplikt att
vårda denna, och det kunde uppenbarligen tänkas ytterligare situationer då
liknande särskilda tjänsteplikter behövde åläggas personalen. Med avseende
å alla här åsyftade tjänsteplikter borde ansvar såsom krigsman föreligga
även om tjänstgöringsskyldighet i övrigt icke samtidigt vore för handen.
Detta motsvarade närmast 130 § andra och tredje styckena samt 132 § andra
stycket SLK. Beträffande de värnpliktigas straffansvar funnes det icke skäl
att avvika från vad som borde gälla för annan personal. De värnpliktigas
tjänstgöringsskyldighet vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen,
och de militära myndigheternas rätt alt ålägga en värnpliktig något vore
alltså begränsad i enlighet därmed. I

I 2 § SLK första stycket stadgas att krigsman, som inom samma regemente
eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar
högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar
inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt. I andra
stycket av paragrafen utsäges att den, för vilken annan är förman, är underlydande
i förhållande till förmannen. Enligt 1 § lagen den 11 mars 1927
med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet är krigsman,
som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman,
dennes förman. Beordras krigsman ej tillhörande flygvapnet till tjänstgöring
vid nämnda vapen, skall han, där Konungen så förordnar, i fråga om förmanskap
intaga samma ställning som tillkommit honom, därest han innehaft
sin tjänstegrad inom flygvapnet.

Utredningen har erinrat att förmans och underlydandebegreppen förut använts
i 5: 10 a samt 26: 1, 3, 5, 7, 9 och 18. Såsom vid 26: 1 angivits hade
därvid avsetts att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore
dennes förman. Krigsman, över vilken annan krigsman hade befälsrätt, hade
omnämnts såsom underlydande i förhållande till denne. Ett stadgande därom
hade ansetts lämpligen kunna upptagas såsom särskilt stycke i förevarande
paragraf. Ur straffrättslig synpunkt hade däremot icke funnits anledning
att under ifrågavarande begrepp inrymma någon endast på den grunden
att han innehade viss tjänstegrad inom förband, vapenslag eller försvarsgren.
I SLK användes jämte begreppen förman och underlydande även
termerna överordnad och underordnad; stadgande rörande innebörden därav
vore intaget i 3 § SLK. Då dessa termer icke brukats i förslaget, hade
däri icke behövt upptagas något motsvarande stadgande.

I vissa yttranden har frågan om behovet av en definition av
begreppet krigsmakten upptagits till diskussion. Justitiekanslersämbetet
har sålunda ifrågasatt, om det icke vore lämpligt, att Konungen bemyndigades
att närmare definiera begreppet. Häremot kunde visserligen anmärkas,
att därest en definition skulle meddelas detta borde ske i själva lagen,
enär begreppet i fråga vore helt grundläggande för lagstiftningen. Då
emellertid en reglering endast erfordrades för gränsområdena samt åt Konungen
uppdragits att i ganska vid utsträckning bestämma, vilka som skulle
anses som krigsmän, syntes anförda omständighet icke behöva vara avgörande.
Krigshovrätten har ansett att den i förslaget tillämpade metoden för
bestämmande av lagstiftningens tillämplighetsområde lede av den svagheten
att en allmän definition av begreppet krigsmakten saknades. Så länge
denna brist icke avhjälpts hade man, såsom utredningen i motiven anfört,
vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika
organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas
natur krävde. Med tillämpning av dessa bedömningsgrunder hade krigshovrätten
i sin dömande verksamhet funnit till försvaret hörande verk av civil
karaktär såsom försvarets civilförvaltning, de olika försvarsgrenarnas för -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

valtningar, krigsmaterielverket m. fl. verk och inrättningar icke höra till
krigsmakten. Utredningen däremot hade kommit till en i vissa avseenden
annan uppfattning, främst på grund av innehållet i kungörelsen den 22 januari
1943 angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella
indelning. Krigshovrätten måste ifrågasätta om det icke för undvikande
av framtida meningsmotsättningar rörande den nya lagstiftningens
räckvidd vore lämpligt att i lagtexten infördes ett stadgande om rätt för
Kungl. Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i nu berörda hänseende, överbefälhavaren
har anfört att vid utformande av bestämmelser om vilka befattningshavare,
utöver officerare, underofficerare och manskap, som skulle
vara underställda de militära straffreglerna, borde hänsyn tagas till önskvärdheten
av att begreppet krigsmakten definierades och därvid erhölle en
sådan innebörd att verk och myndigheter, som med avseende på verksamheten
vore likvärdiga, inrymdes under detsamma. Enligt utredningen inräknades
för närvarande exempelvis krigsmaterielverket men ej försvarets fabriksstyrelse
i krigsmakten, oaktat det senare ämbetsverket hade lika viktig
funktion att fylla för försvaret som det förra. Även marinförvaltningen
har ansett frågan om en definition av begreppet krigsmakten böra tagas under
övervägande. Det kunde visserligen i vad avsåge marinförvaltningen synas
som om frågan om ämbetsverket tillhörde krigsmakten eller icke hade ringa
betydelse för den nu ifrågavarande lagstiftningens tillämpning. Den omständigheten,
att marinförvaltningen angåves tillhöra krigsmakten, kunde
emellertid få andra konsekvenser än blott i vad avsåge frågan om strafflagstiftningen
för krigsmakten skulle bliva gällande å där anställd personal.
Sålunda kunde tvekan komma att uppstå, huruvida administrativa eller andra
bestämmelser, vilka utfärdades för den civila statsförvaltningen, skulle gälla
för marinförvaltningen, liksom för de flesta andra centrala ämbetsverk eller
huruvida sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas utlärdade för
krigsmakten tillhöriga verk eller inrättningar, vilka i allmänhet utfärdades
i kommandoväg, skulle gälla. I detta sammanhang borde emellertid även
erinras om att enligt personalförteckningen för marinförvaltningen viss militär
eller civilmilitär personal vore anställd vid marinförvaltningen liksom
även vid försvarets kommandoexpedition dess chef enligt vederbörlig personalförteckning
vore anställd därstädes. Dessa officerares m. fl. ställning såsom
krigsmän bleve sålunda enligt förslaget i viss mån beroende av ämbetsverkets
respektive kommandoexpeditionens ställning i organisationen. Fragan
om marinförvaltningens och övriga försvarsväsendets centrala verks och
inrättningars tillhörighet till krigsmakten borde därför noggrant övervägas.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett det vara angeläget att i
anslutning till fastställandet av de nya straffbestämmelserna en definition
av begreppet krigsmakten komme till stånd. Utan ett sadant klarläggande
kvarstode nämligen alltjämt de svårigheter, som under beredskapsåren i vissa
avseenden förelegat beträffande, huruvida civil personal tillhörde krigsmakten
eller icke.

Vad i övrigt angår de föreslagna straffbestämmelsernas til 1-

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

lämplighetsområde har justitiekanslersämbetet förklarat att det icke
överensstämde med vanligt språkbruk och även tedde sig mindre naturligt att
anse eu officer vara tjänstgöringsskyldig då han åtnjöte semester. Den föreslagna
gränsdragningen vore också ägnad att leda till ovisshet, när tjänstgöringsskyldigheten
skulle anses avbruten. Belysande för de tolkningssvårigheter
som kunde uppkomma med krigsmannahegreppets frigörande från den faktiska
tjänstgöringen och anknytningen till tjänstgöringsskyldigheten vore de i
betänkandet anförda exemplen, särskilt angående den värnpliktige som genomginge
frivillig utbildning. Att i det berörda exemplet den värnpliktige överhuvud
under några förhållanden skulle kunna anses såsom icke krigsman,
då han genomginge utbildningen, syntes förvånansvärt. Ytterligare övervägande
av frågan förefölle önskvärd. Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt
om icke de frivilligt tjänstgörande ipso jure borde hänföras under de
militära straffbestämmelserna. Under den tid dessa fullgjorde krigstjänst,
borde de utan vidare vara underkastade samtliga de regler, som gällde varje
annan person, som gjorde krigstjänst, sålunda även den militära strafflagens
regler. Beträffande övriga personalkategorier, vilkas hänförande under de
militära straffreglerna skulle vara beroende på Kungl. Maj ds beslut, kunde
ifrågasättas, huruvida det stode i god överensstämmelse med svensk rättsuppfattning,
att enskilda personer genom beslut i administrativ ordning kunde
underkastas viss strafflagstiftning. Frågeställningen torde vara så mycket mera
berättigad, när det gällde en undantagslagstiftning av den karaktär, varom
här vore fråga. Arméförvaltningen, med instämmande av arméns ingen] örsförening,
har ansett intet vara att erinra mot uppfattningen att uppräkningsmetoden
med hänsyn till ofta förekommande organisatoriska förändringar
inom krigsmakten vore olämplig och att därför ett mera elastiskt tillämplighetsområde
vore önskvärt. Vid krigsmakten funnes emellertid anställda sådana
befattningshavare, vilkas tjänstgöring vore av rent civil karaktär. Ehuru
i betänkandet förutsatts, att största delen av krigsmaktens civila personal
icke skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna, ville arméförvaltningen
ifrågasätta om icke reglerna i hithörande avseenden borde innefattas
i omförmälda lagrum på sådant sätt, att civil personal med arbetsuppgifter
och tjänstgöringsförhållanden av rent civil karaktär uttryckligen
undantoges från lagens tillämplighetsområde under fredstid. I detta sammanhang
ville arméförvaltningen framhålla önskvärdheten av att frågan om
i vilken ordning disciplinär bestraffning av vid försvarsgrensförvaltningarna
tjänstgörande militär och civilmilitär personal skulle äga rum för förseelse,
som av vederbörande begåtts i hans tjänst vid förvaltningen, erhölle
sin lösning.

Flygförvaltningen har anfört att utredningen bl. a. behandlat frågan om
den straffrättsliga ställningen för krigsmän, som mera stadigvarande tjänstgjorde
i verk, där särskilda bestämmelser gällde om civil disciplinär bestraffning
av tjänsteförsummelser. Ett sådant verk vore flygförvaltningen. Frågan
hade betydelse endast för de krigsmän, som vore tjänstemän, exempelvis
i tjänstebefattning placerade officerare och underofficerare. Ämbetsverket

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ansåge rättvisan kräva, att tjänsteförsummelserna bedömdes efter samma
stadganden, evad en befattning uppehölles av en militär eller en civil tjänsteman,
och att krigsmän således icke skulle undantagas från specialbestämmelsernas
tillämpning. Om innebörden av stadgandet i 26:21 vore man hänvisad
att söka ledning i utredningens motivering. Av lagtexten framginge
icke ens, huruvida kvinnlig personal kunde innefattas under begreppet krigsman.
Det förefölle flygförvaltningen, att lagstiftningens tillämpningsområde
icke borde lämnas öppet i denna utsträckning. Flygförvaltningen hölle för sin
del före, att en nöjaktig reglering kunde vinnas genom lagen, därest bestämmelse
infördes av förslagsvis det innehåll, att även den vore krigsman, som
vid krigsmakten innehade befattning, för vilken krävdes allmänmilitär utbildning
eller erfarenhet, och som tillagts militär tjänsteställning, allt under
tid, då han i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldig. Andra civila befattningshavare
— förrådstjänstemän, arbetsförmän och arbetare inbegripna —
borde enligt flygförvaltningens mening icke betecknas såsom krigsmän. Ej
heller syntes behov föreligga att inordna den civila personalen under den
militära strafflagstiftningen utom möjligen i fråga om undanhållande och
rymning vid beredskapstillstånd och i krig. Det vore dock att märka, att
detta behov i stort sett tillgodosåges på annan väg, nämligen genom förfogande
över arbetskraften. Ämbetsverket ville emellertid ifrågasätta, om icke
11 och 12 §§ i 26 kap. av förslaget lämpligen kunde förses med tillägg av
innebörd, att i likhet med krigsman straffades under beredskapstillstånd och
i krig den, som eljest vore anställd vid försvarsväsendet. Att begränsa tilllämpningen
till anställning vid krigsmakten vore icke riktigt särskilt vid
hänsynstagande till vad krigsmakten enligt ämbetsverkets åsikt omfattade.
Det vore nödvändigt att klargöra, vad som skulle menas med »frivillig» och
vad som avsåges med att »fullgöra krigstjänst». Liksom beträffande civil
personal i allmänhet ansåge flygförvaltningen, att de frivilligas straffskyldighet
under de militära bestämmelserna borde kunna begränsas att avse
tid, då beredskapstillstånd rådde eller riket vore i krig. I fråga om den, som
förbundit sig frivilligt att undei sådan tid tjänstgöra vare sig vid krigsmakten
eller vid den militära centralförvaltningen eller vid organisation, som
eljest betjänade försvaret (exempelvis civil fabrik), förelåge ett intresse av
att förbindelsen åtnjöte straffskydd. Den, som tjänstgjorde i egenskap av befäl
eller manskap, borde såsom i nuvarande lag räknas såsom krigsman.
Detsamma syntes böra gälla i fråga om den, som gjorde tjänst i civilmihtär
befattning. Med den av ämbetsverket föreslagna bestämningen av vilka
som skulle vara krigsmän kunde således anges, att som krigsman ansåges
den frivillige, vilken gjorde tjänst i krigsmannabefattning. Beträffande de
övriga frivilliga åberopades i tillämpliga delar, vad som anförts rörande civil
personal i allmänhet. Sjökarteverket har förklarat sig hysa den uppfattningen,
att sådan civil personal, som av militär befälhavare lörhyrdes till tjänstgöring
ombord å sjömätningsfartyg med hänsyn till behovet av befälsföiing
och de tjänstgöringsförhållanden varunder den förhyrda personalen 1 ullgjorde
sina åligganden ombord, borde vara underkastad de speciella straff -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla för krigsmännen. Av utredningen
hade förutsatts, att ifrågavarande personalkategori finge av Konungen
hänföras till krigsmännens kategori. Sådant förordnande i vad avsåge
sjökarteverkets förhyrda personal syntes emellertid med föreslagen avfattning
av 21 § icke möjligt. Sjökarteverket ville därför föreslå, att 21 § så avfattades,
att personal, som förhyrts till tjänstgöring å sjökarteverkets fartyg,
finge efter Konungens förordnande vara hänförd till krigsmännens kategori.

Krigsarkivet har uttalat att med den föreslagna lydelsen av 26: 21 teoretiskt
möjlighet för Kungl. Maj:t förelage att under fred utvidga ifrågavarande
straffbestämmelsers tillämplighet till sådana försvarets civila tjänstemän,
som nu icke lydde under strafflagen för krigsmakten. Utredningen,
som eljest strävat efter att mildra den karaktär av särlagstiftning som strafflagen
för krigsmakten måste anses innebära, hade sålunda framlagt ett förslag,
enligt vilket de militära strafflagsbestämmelserna under fred kunde få
ökad tillämplighet jämfört med nu rådande ordning, något som utredningen
förvisso icke avsett. Jämväl borde framhållas, att det ej kunde anses vara
i god överensstämmelse med gällande rättsuppfattning, att enskilda personer
genom allenast administrativa beslut skulle kunna underkastas viss strafflagstiftning.
Större varsamhet vid utformningen av förenämnda 21 § vore
sålunda av nöden. Utredningens förslag, att å dem som vore underkastade
ansvar såsom krigsmän icke skulle tillämpas föreskrifterna om civil disciplinär
bestraffning vid försummelse i tjänsten vid försvarets civila ämbetsverk
utan att å dem skulle tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän,
kunde icke tillstyrkas. En officer som exempelvis vore förordnad som
byråchef vid arméförvaltningen eller som förste byråingenjör vid krigsmaterielverket
utförde arbetsuppgifter, som knappast kunde karakteriseras som
annat än civila, även om för hans befattning fordrades militär utbildning. Ä
honom borde därför tillämpas för verkets tjänstemän i övrigt gällande föreskrifter
om disciplinär bestraffning. Beträffande de av utredningen exempelvis
omnämnda ordonnansema vid kommandoexpeditionen, borde beaktas
att dessa vore tilldelade Stockholms luftvärnsregemente och fullgjorde sin
tjänstgöring vid detta truppförband, dit stabskompaniet vore förlagt. Därav
följde, att de bl. a. i disciplinärt avseende vore underställda chefen för
Stockholms luftvärnsregemente.

Hemvärnsrådet har anfört att den föreslagna formuleringen undanröjde
tva av 1945 års hemvärnskommitté särskilt påpekade tolkningssvårigheter,
som varit föranledda av nu gällande bestämmelser. Det bleve med den nya bestämmelsen
fullt klart, att en hemvämsman, som underläte att efterkomma
en kallelse till obligatorisk tjänstgöring eller underläte att vårda vapen och
utrustning, som anförtrotts åt honom, vore underkastad straffansvar såsom
krigsman. Ur denna synpunkt vore förslaget lämpligt. Å andra sidan hade
ändringen medfört en viss oklarhet huruvida en hemvärnsman, som fullgjorde
tjänstgöring utöver den, som ålåge honom enligt hemvärnskontraktet,
vore underkastad straffansvar under sagda tjänstgöring. För att undanröja

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

137

denna oklarhet syntes till första meningen i 26: 21 böra läggas orden »eller,
oaktat sådan skyldighet icke föreligger, tjänstgöra vid krigsmakten», överstyrelsen
för svenska röda korset har påpekat att dess personal ofta under
arbete i röda korsets tjänst vore iförd tjänstedräkt. Ehuru denna vore godkänd
av chefen för armén, kunde den icke i fred anses vara militär tjänstedräkt.
Centralförbundet för befälsutbildning har yttrat att de för värnpliktiga
givna bestämmelserna måhända vore tillfyllest för förbundets del. Förbundet
ifrågasatte emellertid om icke dess medlemmar vid frivillig tjänstgöring och
vid kurser i militär regi borde vara krigsmän samt att de i övrigt vid de tillfällen
de bure militär tjänstedräkt borde anses såsom krigsmän. Landsorganisationen
har anfört att även om det varit önskvärt att redan i lagen de särskilda
befattningshavare specificerats, vilka skulle anses som krigsmän, ville
landsorganisationen icke motsätta sig att föreskrifter härom meddelades i administrativ
ordning. Det kunde emellertid sättas i fråga om icke de förutsättningar,
under vilka administrativt förordnande kunde ske, bort angivas tydligare
än som nu skett, då de hänförts till »behovet av befälsföring och övriga
tjänstgöringsförhållanden».

Beträffande definitionen av förmans- och underlydandebegreppen
ha chefen för marinen och svenska officersförbundet anmärkt
att formuleringen kunde giva upphov till sådan tolkning som att krigsman,
som i något fall hade rätt att taga befäl över annan krigsman, alltid vore
dennes förman. För att förebygga sådant missförstånd, borde i lagtexten eller
kommentarerna tydligt utsägas, att förmanskap endast uppstode i de fall, då
befälsrätt innehades på grund av reglementen eller instruktioner eller då rätt
eller skyldighet enligt reglementen eller instruktioner uppkomme att taga befäl.
Flygförvaltningen har framhållit såsom önskvärt att det nuvarande stadgandet
i 1 kap. 2 § första stycket av gällande strafflag för krigsmakten, vilket vore
grundval för den militära befälsrätten, måtte i någon form bibehållas i strafflagen.
Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett definitionen
på begreppen förman och underlydande vara alltför snäv. Den föreslagna
inskränkningen av dessa begrepp komme säkerligen i praktiken att medföra
stora vanskligheter, i synnerhet som begreppen överordnad och underordnad
föreslagits skola försvinna. Föreningen förmenade, att tillräckliga skäl icke
anförts för dessa förslag utan begreppen förman och underlydande borde
givas samma innebörd som i gällande lag.

Departementschefen.

I motiveringen till förevarande paragraf har utredningen inledningsvis angivit
vad begreppet krigsmakten enligt utredningens mening bör anses omfatta.
Då utredningen likväl icke i sitt lagförslag upptagit någon bestämmelse
i detta avseende, har utredningen tydligen avsett att det liksom enligt gällande
rätt skall överlämnas åt rättstillämpningen att genom tolkning fastställa
begreppets innebörd. I flera remissyttranden har emellertid ansetts att
krigsmaktens omfattning hör bestämmas genom en definition. Eftersom begreppet
krigsmakten är av grundläggande betydelse för ifrågavarande lag -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

stiftning och med hänsyn till den osäkerhet som råder angående innebörden
däri, har även jag kommit till det resultatet att särskild föreskrift bör givas
om vad med krigsmakten avses. Det hade givetvis varit önskvärt att detta
kunnat ske genom en lagfäst definition. Då den emellertid åtminstone i viss
utsträckning måste innefatta en uppräkning av olika organ och myndigheter
och då den dessutom till följd av försvarets fortgående utveckling tämligen
ofta kan behöva jämkas, torde man få stanna vid att stadgandet i fråga utfärdas
i administrativ ordning. För detta ändamål bör i förevarande paragraf
intagas ett bemyndigande för Konungen att närmare bestämma vad i lagen
avses med krigsmakten. Vid detta bestämmande bör skäligt beaktande
lämnas de synpunkter som i remissyttrandena anförts beträffande utredningens
mening om begreppet.

Tillämplighetsområdet för de militära straffbestämmelserna har av utredningen
bestämts genom angivande av vilka som skola vara krigsmän. Därvid
har i första hand upptagits de som äro anställda vid krigsmakten såsom
officerare, underofficerare eller manskap, vidare värnpliktiga och de som
tillhöra hemvärnet. Häremot har någon erinran ej framställts. Det av utredningen
omnämnda betänkandet angående hemvärnet har emellertid numera
lagts till grund för ny hemvärnskungörelse. Enligt denna skall bland
hemvärnets personal ingå, förutom hemvärnsmän, extra hemvärnsmän, musikhemvärnsmän
och hemvärnsrekryter, jämväl hemvämspojkar. Med hänsyn
till att de sistnämnda kunna antagas redan vid femton års ålder och icke
avses skola fullgöra vapentjänst, finner jag att de icke böra anses som krigsmän.
Till följd härav synes uttrycket »de som tillhöra hemvärnet» böra utbytas
mot »hemvärnsmän och hemvärnsrekryter».

Beträffande övriga vid krigsmakten anställda samt frivilliga har utredningen
icke ansett lämpligt att i lagen precisera i vad mån de skola vara
krigsmän. Det har i stället överlämnats åt Konungen att med hänsyn till
behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden avgöra detta.
Mot denna anordning har i remissyttrande riktats vissa erinringar. För min
del har jag icke funnit därvid anförda synpunkter vara av sådan tyngd att
de böra föranleda ändring i utredningens förslag. Visserligen är det härvidlag
på samma sätt som i fråga om definieringen av begreppet krigsmakten
principiellt mindre tilltalande att straffbestämmelsers tillämplighet blir beroende
av beslut i administrativ ordning. Huvuddelen av dem som skola vara
krigsmän har dock direkt angivits i lagen och vad av utredningen anförts
visar att bestämda olägenheter skulle vara förenade med att på liknande
sätt upptaga jämväl de återstående. Av de villkor, som uppställts för Konungens
befogenhet att tillägga vederbörande krigsmannaegenskap, torde särskilt
kravet på behov av befälsföring lämna garanti att rent civil personal icke
annat än i undantagsfall härd öres till kategorien krigsmän. Den personal,
som av militär befälhavare lörhyres för tjänstgöring å sjömätningsfartyg,
torde få anses anställd vid krigsmakten och synes således kunna göras till
krigsmän. Att kvinnlig personal kan falla under ifrågavarande stadgande är
självklart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

139

Även mot utredningens förslag att egenskapen av krigsman skall föreligga
i första hand endast då den anställde, värnpliktige etc. är tjänstgöringsskyl
dig i sådan egenskap har från vissa håll anförts betänkligheter. Jag anser
emellertid den av utredningen förordade lösningen vara väl funnen. Skiljaktigheten
i sak mellan nuvarande reglering, enligt vilken den faktiska tjänstgöringen
i allmänhet är avgörande för tillämpligheten av SLK, och den föreslagna
är tydligen icke av större betydelse. Och ur lagteknislc synpunkt erbjuder
förslaget avgjorda fördelar. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att en officer som lämnat militärtjänsten för att tillträda en civil befattning
som regel icke är tjänstgöringsskyldig i denna såsom officer, även om
fråga är om befattning vid verk inom krigsmakten. I vissa fall kan emellertid
en officer anses tjänstgöringsskyldig i denna sin egenskap då han har att
förrätta tjänst vid ett civilt verk. Den översyn av ett flertal instruktioner
in. m. för civila verk, som blir erforderlig på grund av förslaget i denna del,
torde få upptagas i ett senare sammanhang. Såsom utredningen ansett bör
tjänstgöringsskyldighet kunna vara för handen även då den är grundad på
frivilligt åtagande. Den i ett remissyttrande framförda anmärkningen, att det
är oegentligt att anse tjänstgöringsskyldighet föreligga även under semester
och annan kortvarig ledighet, förefaller ha ett visst berättigande. Då emellertid
redan enligt gällande rätt sådan ledighet anses ingå i tid under vilken
tjänstgöringsskyldighet fullgöres, finner jag i likhet med utredningen att något
uttryckligt stadgande därom icke är erforderligt.

Den av utredningen föreslagna legaldefinitionen av begreppen förman och
underlydande finner jag kunna godtagas. Självklart synes vara att den som
äger rätt att taga befäl är förman endast då han utövar denna befogenhet.
Vad i remissyttrandena i övrigt anmärkts i denna del anser jag icke böra
föranleda någon ändring i förslaget.

Förevarande bestämmelse har alltså upptagits i departementsförslaget med
endast de ändringar som i det föregående förordats. Därjämte ha vissa redaktionella
jämkningar vidtagits.

22 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att av den personal som
i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare och annat befäl
av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara
underkastade ämbetsansvar, evad de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke.

I SLK finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilka av därunder
lydande personer som ha ämbetsansvar. Bland annat 129 § torde emellertid
utvisa att av den militära personalen endast officerare och underofficerare
ha sådan ställning. Manskapet har alltså icke ämbetsansvar, och detta gäller
även vid tjänstgöring i befattning som i vanliga fall skötes av officer eller
underofficer. Däremot torde åtminstone vissa av dem som tillhöra manskapet
ha ämbetsskydd såsom civila tjänstemän. Vad angår övriga personer som
lyda under SLK förutsättes i olika lagrum, t. ex. 56 och 132 §§, att ärnbets -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och tjänstemän finnas. Vilka dessa äro torde vara att bedöma med ledning
av regler i 10: 1 och 25: 22 SL.

De nämnda reglerna i SL skola enligt det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget ersättas med nya bestämmelser i 25:11. Däri stadgas att med ämbetsman
förstås domare, annan statens befattningshavare som endast medelst
rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla,
från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om
ämbetsmän gäller ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters
eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars
eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under ämbets-
eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att
förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Utredningen har framhållit att för krigsmännens del ämbetsansvaret icke
hade samma betydelse som för civila befattningshavare, eftersom även krigsmän
som icke hade ämbetsansvar vore straffbara för tjänstefel och andra
tjänstebrott. Under dessa förhållanden finge andra synpunkter ökad vikt.
Dels måste det för en befattningshavare i och för sig vara av betydelse att
frågan om hans skiljande från tjänsten på grund av brott prövades av domstol.
Dels skulle, såsom förut framhållits, då ämbetsman dömdes till avsättning
den förlust som den dömde härigenom lede beaktas vid bestämmandet
av allmänt straff för det begångna brottet. De i 25:11 SL i det år 1946 remitterade
förslaget angivna grunderna för bestämmande av vilka som skulle
ha ämbetsansvar gåve endast delvis ledning på det militära området. Till
följd härav syntes en särskild regel böra uppställas i detta hänseende. Med
hänsyn till krigsmaktens organisation och funktionssätt vore det nödvändigt
att ämbetsansvaret, liksom i viss mån hittills, anknötes till tjänsteställning
och alltså icke grundades på innehav av viss beställning eller förrättande av
tjänsteärende. För alt så långt möjligt uppnå likställighet med civila befattningshavare
syntes regeln böra göras så vidsträckt att den omfattade alla
krigsmän, vilkas ställning kunde anses jämförlig med ämbets- och tjänstemän
som fölle under 25: 11. Slutligen borde också uppmärksammas att i det
remitterade förslaget ämbetsansvaret och ämbetsskyddet med avseende å
personkretsen reglerats principiellt överensstämmande.

Med utgångspunkt från sålunda anförda synpunkter föresloge utredningen
att av den personal som avsåges i 21 § första stycket officerare, underofficerare
och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehade motsvarande
tjänsteställning skulle vara underkastade ämbetsansvar. För att stadgandena
om de speciella ämbetsbrotten samt reglerna om ämbetsstraff för
allmänna brott skulle bli tillämpliga i full utsträckning vore det emellertid
nödvändigt att ämbetsansvaret här, liksom i 25: 11, vore oberoende av tjänstgöringsskyldighet
och en erinran härom hade därför intagits i lagtexten.
Med officerare, underofficerare och annat befäl avsåges icke blott anställda
utan även värnpliktiga och frivilliga. Då även visst befäl tillhörande manskapet
medtagits, utgjorde detta en ändring i förhållande till gällande rätt.
Den praktiskt viktigaste följden härav vore att avsättning skulle ådömas

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

141

denna personal i samband med övrig bestraffning för visst brott i stället för
såsom hittills, genom särskilt beslut av vederbörande befälhavare. Särskilt
med tanke på överfurirer, flaggkorpraler och högbåtsmän, vilka hade pensionsrätt,
föreslog också straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag
till ändringar i SLK i anledning av den föreslagna lagstiftningen om brott
mot staten och allmänheten, att i SLK skulle intagas ett stadgande som medgav
Konungen rätt att förordna om ämbetsansvar för andra krigsmän än
officerare och underofficerare. Någon erinran häremot framställdes icke i yttrandena
över betänkandet. I fråga om beskaffenheten av tjänsteuppgifterna
förelåge det i stort sett ej skillnad mellan furirer och överfurirer. I motsats
till manskap av lägre grad hade furirerna fullbordat den grundläggande befälsutbildningen
och de syntes på det hela taget ha sådan ställning att de
borde tilläggas ämbetsansvar. Övriga personer, som vid tjänstgöringsskyldighet
voro krigsmän, vore regelmässigt i tjänsteställningshänseende likställda
med personal av viss militär grad; där annat ej vore föreskrivet finge de
anses jämställda med meniga.

Göta hovrätt har anfört att förordnande av värnpliktiga till furirer förekomme
i stor utsträckning, och att värnpliktiga jämväl i avsevärd omfattning
innehade tjänst av högre grad. Enligt vad hovrätten inhämtat bibehölle
sådant förordnande ofta giltighet under lång tid efter avslutande av den
tjänstgöring, varunder det meddc-lats, varjämte utan mellanliggande tjänstgöring
förnyelse kunde ske i form av förordnande i lägre grad än den förut
innehavda. Med hänsyn till att värnplikt förelåge för det stora flertalet
svenska män under en mycket lång period av deras levnad bleve därför följden
av en bestämmelse som den föreslagna, att domstol i ett mycket stort
antal brottmål måste tillse, att upplysning förelåge rörande den tilltalades
värnpliktsförhållanden, för att, därest dessa föranledde därtill, höra den militärmyndighet,
varunder den tilltalade i och för tjänsten lydde, och därefter
med beaktande av 25: 7 taga ståndpunkt i straffrågan. Hovrätten ifrågasatte,
huruvida icke en dylik anordning kunde väntas medföra större besvär
och omgång för såväl åklagare och domstol som de militära myndigheterna
än som vore erforderligt, i synnerhet som de fall, då en värnpliktig i avsedd
befälsställning beginge brott, som kunde förskylla avsättning, måste bliva
sällsynta och det för övrigt kanske icke bleve fråga om ytterligare militärtjänst
för vederbörande. För att emellertid förekomma, att en person, som
avtjänat straffarbetsslrafl eller eljest straffats för brott som avsåges i 25: 7,
vid därefter inträffande militärtjänst finge bekläda befälspost, kunde åt vederbörande
militärmyndighet inrymmas rätt att, där anledning därtill förelåge,
från straffregistret inhämta upplysning rörande den begränsade frågan,
huruvida värnpliktig i befälsställning, som inkallades till eller vore i tjänstgöring,
under viss tid före frågans framställande avtjänat straffarbetsstraff.
Vad bovrätten anfört om värnpliktigt befäl syntes i huvudsak äga sin motsvarighet
beträffande frivilliga i motsvarande tjänsteställning. Hovrätten
finge under åberopande av det anförda hemställa, att bestämmelserna i denna
paragraf begränsades såtillvida, alt de ej komme att avse värnpliktig per -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sonal, i varje fall icke sådan värnpliktig personal, som ej vore tjänstgöringsskyldig.
Hovrätten ville beträffande denna paragraf vidare anmärka, att stadgandet,
som innefattade en anpassning efter militära förhållanden av vad
som avhandlades i 25: 11, syntes rätteligen ha sin plats i sistnämnda lagrum.
Hovrätten finge hemställa, att stadgandet måtte där inarbetas.

Chefen för armén bär förklarat sig icke kunna tillstyrka att ämbetsansvaret
nedåt utsträcktes längre än till och med överfurir. Uppfattningen att det
i stort sett ej förelåge någon skillnad mellan furirer och överfurirer i fråga
om tjänsteuppgiftemas beskaffenhet, kunde icke biträdas, överbefälhavaren
har instämt i detta yttrande. Samma mening har uttalats av föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer. Det kunde icke vara lämpligt att så unga
personer som furirer, vilka understundom ej uppnått myndig ålder, bekläddes
med ämbetsansvar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det komme att bliva
nödvändigt för domstolarna, att i svårare brottmål —• i vart fall sådana, där
straffarbete ådömdes — dels erhålla upplysning om den tilltalades ställning
som krigsman, vilken uppgift lämpligen kunde införskaffas av åklagaren
dels ock jämlikt kungörelsen den It december 1936 (nr 625) tillse att vederbörande
militära myndighet beretts tilhalle yttra sig. Det kunde mot denna
utformning givetvis göras gällande, att ett sådant förfarande kunde verka
fördröjande på utredningen. Hovrätten funne emellertid, att vad genom den
föreslagna anordningen framför allt vunnes, nämligen en effektiv möjlighet
att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig och ovärdig personal,
vore en fördel av så stor betydelse, att den övervägde de därmed förenade
olägenheterna. Hovrätten hade därför intet att erinra mot förslaget i
denna del.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har betecknat förslagets genomförande
utan ändringar i denna del såsom mycket angeläget. Ämbetsansvaret
medförde bland annat särskilt rättsskydd, vilket för den enskilde vore värdefullt.
Vad anginge furirerna kunde förslaget måhända anses mindre lämpligt
med hänsyn till dessa beställningshavares relativa ungdom och korta erfarenhet
av tjänsten. Gentemot detta ville förbundet framhålla att furirerna,
ändock de inte vore ämbetsmän, kunde straffas för tjänstesvek och tjänstefel,
om ock efter något lindrigare straffsatser. Olägenheterna av de strängare
straffsatserna ville förbundet för sin del bedöma såsom av mindre betydelse
än de med ämbetsmannaställningen följande fördelarna.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit är frågan om ämbetsansvar icke av samma
betydelse för krigsmän som för civila befattningshavare. Frånsett att strängare
straffsatser i vissa fall komma att gälla för krigsmän som ha ämbetsansvar
än för krigsmän utan sådant ansvar, torde verkningarna av att krigsman
ålägges ämbetsansvar väsentligen innebära att avsättning på grund av brott
skall bedömas av domstol samt att det i 10 kap. SL enligt det år 1946 till
lagrådet remitterade förslaget stadgade straffskyddet mot angrepp av civila

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

143

personer blir tillämpligt. I likhet med utredningen anser jag det riktigt att
ämbetsansvar och ämbetsskydd tillerkännas alla krigsmän med högre tjänsteställning
än korpraler. Vad särskilt angår furirerna kunna dessa måhända
icke anses ha samma arbetsuppgifter som överfurirer och med dem likställda
befattningshavare. I det stora hela synas de emellertid till ställningen
vara jämförbara med åtskilliga civila tjänstemän med ämbetsansvar. De
olägenheter ur utredningssynpunkt, som uppkomma för domstolarna genom
en utsträckning av ämbetsansvaret på sätt av mig förordats, torde såsom av
skånska hovrätten framhållits övervägas av den fördel som följer med att
effektiv möjlighet erhålles att från befälsställning vid krigsmakten avskilja
olämplig personal.

Ifrågavarande bestämmelse torde, såsom utredningen föreslagit, böra ingå
i 26 kap. och upptagas närmast efter 21 §. Då jag icke heller i övrigt har
något att erinra beträffande bestämmelsen, har denna oförändrad införts
i departementsförslaget.

23 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag hör brott, varom annorstädes
än i 26 kap. förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt,
utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.

Enligt 25: 12 i det remitterade förslaget hör brott som avses i 25: 5, utan
hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts innebär
dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt
med avseende å sådan gärning som i 25: 3 sägs och som är särskilt belagd
med straff. I 25: 5 talas om att ämbetsman genom brott, varom annorstädes
än i 25 kap. förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt; 25: 3 innehåller straffbestämmelse
om brott mot tystnadsplikt.

Utredningen har anfört att liksom allmänt brott, begånget av krigsman
som hade ämbetsansvar, komme att höra under allmänt åtal, om gärningsmannen
genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, borde uppenbarligen också
sådant brott av annan krigsman under samma förutsättning hänföras under
allmänt åtal. Det hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga någon
motsvarighet till stadgandet i andra punkten av 25: 12.

Departementschefen.

Förevarande stadgande, mot vilket erinran icke framställts i remissyttrandena
och ej heller är att anföra från min sida, har oförändrat överförts till
departementsförslaget.

:•

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, bcrcdskapstillstånd, ni. m.

I utredningens förslag har såsom rubrik till 27 kap. angivits särskilda bestämmelser
för krig m. in.

Göta hovrätt har hemställt att rubriken till detta kapitel icke skulle erhålla

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

den knapphändiga avfattning som skett genom användande av uttrycket
»m. m.» utan i stället utvidgades till exempelvis: Särskilda bestämmelser för
krig samt beredskapstillstånd och andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden.

Departementschefen.

Såsom Göta hovrätt framhållit är den föreslagna rubriken väl knapphändig.
Det synes emellertid vara tillräckligt om kapitlet angives innehålla särskilda
bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.

1 och 2 §§.

Den första av dessa paragrafer i utredningens förslag innehåller följande.
Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt
eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller
myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat
som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider
sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras,
begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret
eller ock åt främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnödenheter
eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid;
var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år
dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen
mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift
av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. I 2 § stadgas att, om gärning
som i 1 § sägs förövas av oaktsamhet, skall dömas till fängelse eller,
om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

Utredningen har anfört att till förevarande paragrafer överförts de i 8:2
och 3 SL i det år 1946 remitterade förslaget upptagna straffbestämmelserna
om krigsförräderi och oaktsamt förövande av dylik gärning. Den första av
dessa bestämmelser hade härvid undergått den ändringen att vad däri nämnts
angående med riket förbunden stats krigsmakt uteslutits. Anledningen härtill
vore att i 27: 15 i utredningens förslag upptagits ett generellt stadgande att,
därest gärning som avsåges i 26 eller 27 kap. förövades mot krigsmakt, vilken
tillhörde med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhörde
sådan krigsmakt, vad som vore stadgat om enahanda gärning mot svensk
krigsmakt eller krigsman skulle äga motsvarande tillämpning. I den senare
av de hit överförda bestämmelserna hade endast en redaktionell jämkning
vidtagits.

Krigshovråtten har anfört att det vore en brist, att man i 27 kap. bestämt
de skilda lagrummens tillämplighet genom uttrycket »då riket är i krig».
Tvekan kunde härigenom uppstå i vad mån bestämmelserna ägde giltighet
under tid, då riket i sin helhet vore ockuperat. Det vore ovisst huruvida
straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott
mot staten och allmänheten avsett att den till 27: 1 överflyttade bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

145

om krigsförräderi skulle äga tillämplighet även under ockupation av riket i
dess helhet (SOU 1944:69 s. 122). Lagrummet torde emellertid — liksom
övriga i svensk strafflag eller strafflagförslag förekommande bestämmelser
om förbrytelser av denna natur med undantag av förevarande förslags 27: 11,
vilken bestämmelse kunde föranleda bestraffning av ockupants krigsförbrytelser
i inskränkt mening -—• vara avfattat för ett läge, där ett militärt försvar
alltjämt förekomme. Det syntes med hänsyn till erfarenheterna från
länder, som under det senaste kriget varit ockuperade, angeläget att i svensk
rätt inrymma straffbestämmelser som otvetydigt avsåge landsförrädiska förehavanden
under ockupation. Bestämmelserna borde rikta sig mot obehörigt
tillhandagående av ockupationsmakten även i andra fall än där tillhandagåendet
kunde medföra avsevärt men för det egna försvaret eller rättare
motståndet och vara av avsevärd betydelse för ockupantens krigföring. Dylika
bestämmelser syntes — i varje fall om utredningens förslag att överföra
8: 2 och 8: 3 i straffrättskommitténs förslag till 27 kap. strafflagen godtoges
av de lagstiftande organen — ha sin plats i detta kapitel. Svea hovrätt,
som i huvudsak hänvisat till krigshovrättens yttrande, har emellertid förklarat
sig vilja särskilt understryka betydelsen av att klara och otvetydiga bestämmelser
i den föreslagna lagen upptoges rörande straffbarhet för vissa
gärningar, som företoges under tid då landet vore ockuperat utan att krigshandlingar
förekomme. Huruvida bestämmelserna i 27: 1 åsyftade också en
sådan situation syntes vara tvivelaktigt, och om detta vore meningen, vore
brottsbeskrivningen på en gång för vid och för snäv, i det att vissa där angivna
handlingar icke under alla omständigheter borde föranleda straff under
ockupation medan däremot andra, icke i lagrummet angivna handlingar,
som verkade försvagande på ett passivt motstånd, kunde tänkas böra vara
straffbelagda.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande 2 § anfört, att straffskalans
uppdelning på ett normalfall och det fall då brottet är grovt skett
i överensstämmelse med det sätt, varpå man i lagstiftningen om förmögenhetsbrott
anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad. Denna uppdelningsgrund
vore emellertid icke tillämplig å oaktsamhetsbrotten, beträffande
vilka svårhetsgraden i allmänhet beskreves genom angivande av graden
av oaktsamhet. Ville man differentiera straffbarbeten med hänsyn såväl
till gärningens effekt som till graden av oaktsamhet borde detta ske med beskrivningen
»äro omständigheterna synnerligen försvårande» eller med uttryck
liknande dem som använts i 27: 8 och 10. Den uppställning 1 § givits
försvårade ytterligare tolkningen av 2 §.

Departementschefen.

I anledning av att Svea hovrätt och krigshovrätten ifrågasatt huruvida uttrycket
»då riket är i krig» täcker jämväl det fall att riket i sin helhet är
ockuperat, vill jag understryka att detta enligt min mening är förhållandet.
En ockupation av Sverige eller någon del därav synes mig nämligen icke
kunna tänkas utan att krigstillstånd föreligger, och detta upphäves icke en 10

Bihang till riksdagens protokoll 19''iS. 1 samt. Nr 144.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bart genom att det militära motståndet upphör. Vad nämnda remissmyndigheter
i övrigt anfört har emellertid föranlett mig att upptaga frågan, huruvida
icke i nu förevarande paragrafer borde mera direkt uppmärksammas
även ockupationsfallet. Detta synes påkallat därav, att de förrädiska gärningar
som kunna förekomma under ett ockupationstillstånd delvis äro av
annan typ än de som kunna begås medan militära operationer pågå.

Av de gärningar, som enligt 1 § i utredningens förslag utgöra krigsförräderi,
består en första grupp av sådana som äro direkt inriktade på att förlama
det svenska försvaret eller någon del därav. Hithörande gärningar beskrivas
såsom att någon missleder eller förråder rikets krigsmakt eller del
därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar
eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd
betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan misströstan
bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras eller begår
annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret. Tydligt
är, att gärningar av detta slag endast undantagsvis kunna förekomma inom
ett av fienden ockuperat område av riket. Inom ett sådant område får emellertid
befolkningens aktiva eller passiva motstånd mot fienden samma betydelse
som eljest tillkommer det militära försvaret. Med hänsyn härtill torde
exempelvis den som till ockupationsmakten förråder en i förhållande till riket
lojal sabotagegrupp eller redaktionen för en hemlig patriotisk tidning få anses
vara lika straffvärd som den vilken under andra förhållanden förråder en
militär trupp eller ett försvarsverk. För att jämväl gärningar av nu ifrågavarande
slag skola omfattas av stadgandet har i departementsförslaget den
allmänna klausulen »begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt
men för försvaret» försetts med tillägget »eller för motståndsverksamhet
inom ockuperad del av riket».

Såsom en andra grupp gärningar, som innefatta krigsförräderi, upptar 1 §
i utredningens förslag vissa gärningar, som närmast gå ut på att stärka fiendens
krigsmakt utan att direkt förlama det svenska försvaret. I denna del
beskrives brottet såsom att någon »åt främmande makt till men för riket
anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd». Hithörande gärningar
kunna uppenbarligen begås såväl under ockupation som eljest. Tydligt är
emellertid, att de ha särskilt praktisk betydelse just inom ett ockuperat område.
Vare sig fråga är om ockupation eller icke, bör bistånd åt fienden av
nu åsyftat slag bestraffas med det stränga krigsförräderistraffet endast under
förutsättning att gärningen varit till avsevärt men för riket. Icke varje
obetydlig leverans av livsmedel till fienden bör bestraffas efter en straffskala,
vars minimum är fyra års straffarbete. Detta torde heller icke vara
innebörden av utredningens förslag i denna del, men förhållandet har synts
mig böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, varför i departementsförslaget
ordet »avsevärt» insatts framför »men för riket». Vidare har jag
funnit att här vid sidan om krigsfolk, förnödenheter och understöd bör upptagas
även tjänstbarheter, vilket tidigare i rekvisitionslagen använda uttryck
täcker arbetsprestationer av olika slag. Att tillhandahålla fienden sådana kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

147

uppenbarligen även under ockupation vara till stor skada för riket. Slutligen
har det synts mig lämpligt att här även medtaga en generalklausul om
att någon eljest gör tjänst åt den främmande makten. Härigenom klargöres
att även om gärningsmannen blott ställer sin egen arbetskraft till fiendens
förfogande, straff för krigsförräderi skall inträda om insatsen i fråga varit
till avsevärt men för riket, såsom fallet skulle kunna vara om exempelvis en
framstående naturforskare medverkar vid utexperimenterandet av nya vapen
med stor förödande verkan.

Vad särskilt gäller anskaffandet av förnödenheter må framhållas att frågan
huruvida sådant förfarande medfört avsevärt men för riket givetvis kan
böra bedömas annorlunda under ockupation än eljest. Inom ockuperat område
har fienden viss rekvisitionsrätt och äger även i övrigt möjlighet att
genom maktmedel sätta sig i besittning av där befintliga förnödenheter. Dessa
äro sålunda redan genom ockupationen i viss män undandragna rikets rådighet,
och leveranser till fienden inom ockuperat område kunna därför icke
under alla förhållanden anses vara till avsevärt men för riket. Med hänsyn
till det tvångsläge, vari leverantören i dylikt fall ofta befinner sig, skulle det
också framstå såsom alltför hårt att regelmässigt tillämpa den stränga straffskalan
för krigsförräderi. Är det fråga om exempelvis ett större förråd krigsviktiga
varor, som undandolts för fienden och undgått att upptäckas av
denne, synes det däremot icke finnas något att erinra mot att bestämmelsen
blir tillämplig på den som utlämnar förrådet.

Som en andra mening innehåller ifrågavarande paragraf i utredningens
förslag ett stadgande av innehåll att för krigsförräderi skall straffas svensk
medborgare, som då riket är i krig bär vapen mot riket eller annorledes gör
tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens
krigföring. Även med den utbyggnad som paragrafens tidigare del erhållit
i departementsförslaget har jag funnit, att vad utredningen sålunda
föreslagit bör bibehållas. Att en svensk medborgare bär vapen mot riket bör
nämligen städse bestraffas som krigsförräderi, även om hans insats på fiendesidan
icke i det särskilda fallet skulle ha medfört avsevärt men för riket.
Detsamma synes böra gälla den svenske medborgare som exempelvis är
verksam i fiendens radiopropaganda mot riket, vilket fall nämnts såsom
exempel på tjänst i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens
krigföring. Stadgandet har i departementsförslaget upptagits såsom
ett andra stycke i paragrafen, vilkets subsidiära förhållande till första stycket
utmärkts genom inskjutande av ordet »eljest» framför själva handlingsheskrivn
ingen.

I departementsförslaget har i 1 § vidare tillagts ett tredje stycke, som
saknar motsvarighet i utredningens förslag. Det har nämligen, särskilt med
tanke på ockupationsfallet, synts erforderligt att upptaga en straffbestämmelse
även för sådant bistånd till fienden, som lämnas genom gärningar av
de slag som beskrivas i första stycket men vilket icke innebär avsevärt men
för riket och som icke heller täckes av det speciella stadgandet i andra
stycket. Brottsbeskrivningen har sålunda här blivit att någon, i annat fall än

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nyss nämnts, då riket är i krig lämnar fienden bistånd på sätt i första stycket
sägs men i mindre mån. Med hänsyn till de stora olikheter i svårhetsgrad
som nu ifrågavarande gärningar kunna förete, har straffskalan fått bestämmas
så vidsträckt som till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Dessutom
har jag funnit nödvändigt att upptaga en särskild regel om straffrihet
för sådana hithörande gärningar under ockupation vid vilka det icke föreligger
något egentligt moment av otillbörlighet. Särskilt om en ockupation
varar någon längre tid, kan nämligen icke varje affärsförbindelse med ockupationsmakten
eller varje frivillig arbetsprestation för dennas räkning anses
otillbörlig. Ockupationens vardag kan lätt komma att rymma situationer,
i vilka det för mången kan bliva nödvändigt att träda i sådana relationer
till ockupationsmakten för att befolkningens behov av livsviktiga förnödenheter
skall bliva tillgodosett eller han själv bliva i stånd att fortsätta
sin tidigare yrkesverksamhet som ensamt kan bereda honom hans försörjning.
I viss anslutning till nyare dansk och norsk lagstiftning på detta område
har straffrihetsregeln fått den utformningen, att till straff ej skall dömas
om gärningen bestod i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenheter
eller annan tjänst åt fienden inom område som var ockuperat av denne
och gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens behov eller gärningsmannens
försörjning ej kunde anses otillbörlig. Anmärkas må, att straffrihet
på grund av allmänna straffrättsliga grundsatser kan komma att inträda
även i fall då ockupationsmakten framtvingat en prestation genom att göra
bruk av den rekvisitionsrätt som inom vissa gränser är medgiven enligt lantkrigsreglementet
eller genom att använda ett hot som inneburit överhängande
allvarlig fara. Att särskilt framhålla detta i lagtexten har icke ansetts
erforderligt.

Angående 1 § är slutligen alt nämna att denna paragraf redan enligt utredningens
förslag företer vissa beröringspunkter med bland annat stadgandena
om spioneri i 8:6 och 7 av det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget.
Detta blir i än högre grad fallet efter den omredigering paragrafen
undergått i departementsförslaget. Förhållandet har emellertid icke ansetts
böra föranleda någon särskild regel i lagtexten. Eventuellt uppkommande
konkurrenssituationer få sålunda här liksom eljest bedömas efter allmänna
regler.

I fråga om 2 § har i departementsförslaget icke funnits böra vidtagas annan
saklig ändring i förhållande till utredningens förslag än att det tillagts
ett stadgande av innehåll att, om någon av oaktsamhet begår gärning som
i 1 § tredje stycket avses, han skall dömas högst till straffarbete i två år.

Enligt folkrättsliga regler och grundsatser gäller straffrihet i vissa fall. Sålunda
lära gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt
i allmänhet vara straffria. Vidare torde i utlandet bosatt utlännings leverans
till fiende endast under särskilda förutsättningar kunna bestraffas. Dylika
och andra av folkrätten föranledda inskränkningar i straffbarheten enligt
ifrågavarande bestämmelser skola iakttagas, även om de här liksom eljest

Kiingl. Maj.ts proposition nr 144. 149

icke ansetts behöva komma till uttryck genom undantagsstadganden i lagtexten.

Då de nu behandlade båda paragraferna avsetts skola ersätta bestämmelserna
i 8 kap. 2 och 3 §§ av det år 1946 remitterade förslaget, ämnar jag
alltså sedermera föreslå att de sistnämnda uteslutas.

3 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, då riket
är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden,
dömas för överlöpande till straffarbete på livstid.

I 135 § SLK stadgas straff för krigsman som överlöper till fienden.

Utredningen har ansett det ej vara lämpligt att inordna överlöpande under
rymning. Bland annat inneslöte överlöpande ett avsevärt starkare förrädiskt
moment än rymning, vilket i sin tur medförde att straffsatserna för det förstnämnda
brottet icke utan vidare kunde anslutas till de för sistnämnda brottstyp
föreslagna latituderna. På grund härav hade i förevarande paragraf upptagits
ett särskilt stadgande om överlöpande. Då mot det i 135 § SLK använda
uttrycket överlöper till fienden möjligen kunde riktas den anmärkningen
att det alltför ensidigt framhölle ett positivt handlande, hade som gärningsbeskrivning
i stället angivits att krigsman, då riket vore i krig, ginge
över till fienden eller eljest frivilligt överlämnade sig åt fienden. Med frivilligt
avsåges att utmärka, att den som gåve sig under direkt hot från fiendens
sida icke förskyllde straff för överlöpande. Detta syntes böra gälla även
om han utsatts för visst tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma
betagits honom; ett sådant fall syntes få en lämpligare bedömning genom
att hänföras under 27: 10 i förslaget. Straffet för överlöpande hade näm:
ligen, liksom hittills, ansetts ej böra vara lägre än straffarbete på livstid.

Göta hovrätt har ifrågasatt, om den beskrivning på överlöpande, som innefattades
i orden »frivilligt överlämnar sig åt fienden», vore alldeles lycklig.
Gränsen mellan frivillighet och tvång kunde i vissa fall vara svävande. Bestämmelsen
i dess föreslagna lydelse kunde lätt föranleda olika tolkningar vid
tillämpningen. Redan ordet »överlämnar» syntes hovrätten innefatta en
tillräckligt tydligt uttalad fordran på sådan frivillighet, varom här vore fråga,
varvid borde beaktas, att kravet på uppsåt hos gärningsmannen städse skulle
vara uppfyllt. Med hänsyn till den nära släktskapen mellan detta brott och
krigsförräderi, ville hovrätten dessutom ifrågasätta, om det icke liksom vid
sistnämnda brott borde finnas möjlighet att, där på grund av omständigheterna
vid brottet anledning därtill förelåge, döma till tidsbestämt straffarbetsstraff
inom en likartad latilud.

Departementschefen.

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har jag intet att erinra i sakligt
hänseende. Vad angår straffsatsen synes det emellertid som om fall kunde
förekomma, då lägre straff än straffarbete på livslid vore befogat. I departe -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-1.

mentsförslaget har därför straffsatsen angivits till straffarbete på livstid eller
från och med sex till och med tio år. Härjämte har brottsbeteckningen ändrats
till »överlöpande till fienden» och en redaktionell jämkning vidtagits.

4 §.

I denna paragraf stadgas enligt utredningens förslag att krigsman som, då
riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till eller eljest träder i förbindelse
med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens
område, skall dömas högst till straffarbete i två år.

Straffbestämmelsen i 146 § SLK avser den som har umgänge med fienden
eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste
befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela
sådan tillåtelse, där ej gärningen medför straff efter 133 eller 134 §. Sistnämnda
paragrafer avse brott, varom förmäles i 8 kap. SL i dess gällande
lydelse.

Utredningen har förklarat att ändamålet med denna bestämmelse syntes
vara att förhindra situationer, vilka lätteligen medförde att fienden erhölle
upplysningar som kunde lända försvaret till men. Obehörigt meddelande av
sådana upplysningar kunde visserligen medföra straff efter vissa andra lagrum.
Härför förutsattes emellertid att uppsåtlig brottslighet eller oaktsamhet
låge gärningsmannen till last. Det syntes vara nödvändigt att, liksom hittills,
förbjuda varje förbindelse med fienden, som ej skedde med vederbörlig tilllåtelse.
Med hänsyn till syftet med bestämmelsen borde straffbarhet icke inträda
först då umgänge eller brevväxling kommit till stånd. Då det icke med
erforderlig tydlighet kunde i straffbestämmelsen angivas i vad mån och av
vem undantag från däri stadgat förbud finge medgivas utan föreskrifter i sådant
hänseende borde givas i annan ordning, hade här endast angivits att
gärningen skulle ha skett obehörigen. Att, såsom i 146 § SLK, använda ordet
fienden för att angiva till vilken meddelande skulle ha riktats eller med vilken
förbindelse eljest skulle ha inletts, syntes icke vara tillfredställande. Efter
mönster av den danska lagen hade därför i stället begagnats uttrycket
någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område. Straffet
för det nu behandlade brottet hade funnits böra bestämmas till högst
straffarbete i två år. I förhållande till gällande rätt innebure detta väsentligen
den avvikelsen att även lägre straff än fängelse kunde ifrågakomma.

Göta hovrätt har framhållit, att det stadgade straffet uppenbarligen icke
skulle tillämpas i fall, där gärningen utgjorde eller inginge såsom led i
t. ex. spioneri och förty vore straffbar enligt annat lagrum. En erinran i detta
hänseende syntes böra intagas i lagtexten. Krigshovrätten och överbefälhavaren
har för ifrågavarande brott föreslagit brottsbeteckningen olovbg förbindelse
med fienden.

Departementschefen.

Med hänsyn till ifrågavarande bestämmelses karaktär torde det icke vara
behövligt att uttryckligen angiva att paragrafen icke är tillämplig, då gär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

151

ningen utgör t. ex. förberedelse till krigsförräderi eller spioneri. Såsom brottsbeteckning
synes lämpligen kunna användas »samröre med fienden». Med
härav föranledd ändring återfinnes bestämmelsen i departementsförslaget.

5 §•

I denna paragraf har utredningen upptagit en bestämmelse om undergrävande
av stridsviljan. Det stadgas att därest, då riket är i krig, krigsman
under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild
fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns
närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet, han
skall dömas till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med
tio år. Var faran ringa, är straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

I 144 § SLK stadgas straff för den som i belägrad fästning eller å annan
ort, som är innesluten av fienden, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält,
då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller eller
deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller
draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller
framställer den som nödvändig. Enligt 145 § straffas underlydande som, ulan
att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhavaren
att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fästning,
fartyg eller trupp.

Utredningen har anfört att rådgivning, varom i dessa bestämmelser vore
fråga, naturligtvis kunde åsyfta att den, till vilken rådet riktades, skulle begå
ett brott. Icke alltid vore emellertid rådgivningen straffbar enligt annat lagrum.
Eftersom varje obehörig påverkan i ifrågavarande hänseende i särskilt
allvarliga lägen kunde medföra avsevärd fara för disciplin och stridsmoral,
hade ett stadgande därom ansetts böra upptagas även i ny lagstiftning. Såsom
förutsättning för stadgandets tillämpning borde upptagas, förutom att
riket vore i krig, att gärningen skedde under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Beträffande själva gärningen
syntes man i anslutning till det nyss anförda böra utgå från att straffbudet
avsåge att förhindra att fara för trolöshet eller modlöshet framkallades.
Om faran framkallades genom råd till uppgivelse eller på annat sätt
syntes vara av underordnad betydelse. För att ernå en viss konkretion kunde
dock sådant råd lämpligen nämnas som ett exempel. Undergrävande av
stridsviljan kunde givetvis förekomma vid särskild sammankomst av krigsmän,
men att så skedde utgjorde icke villkor för paragrafens tillämpning.
Den som endast delloge i dylik sammankomst utan att därvid låta nyssnämnda
gärning komma sig till last, borde icke straffas enligt detta stadgande.
Ä honom kunde i stället bestämmelsen i 27: 7 bliva tillämplig. Straffsatsen
för förevarande brott överensstämde, frånsett att minimum för normalstraffet
nedsatts från sex till fyra år, i huvudsak med gällande straffsatser.

Göta hovrätt har föreslagit, att stadgandet skulle omredigeras, så att därav*
tydligt framginge, att rådande av befälhavare till kapitulation fölle där -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

under. Gärningen kunde förslagsvis beskrivas sålunda: »råder sin befälhavare
att giva sig åt fienden eller eljest uppmanar krigsmän härtill». Vidare
syntes gämingsbeskrivningen: »i krigsmäns närvaro företager något som
kan medföra trolöshet eller modlöshet» vara alltför vid, i det att därunder
även torde falla sådana efter vederbörlig order företagna eller av omständigheterna
påkallade åtgärder som tillbakadragande eller omgruppering av
trupper, brytande av läger m. m. dyl. Hovrätten hemställde därför, att gärningsbeskrivningen
något ändrades, så att därav framginge, att sådana fall
som de nu nämnda ej fölle därunder.

Iirigshovrätten och överbefälhavaren ha såsom brottsbeteckning ifrågasatt
undergrävande av stridsviljan resp. undergrävande av stridsmoralen.

Departementschefen.

Att krigsman råder sin befälhavare till kapitulation täckes i erforderlig utsträckning
av den föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att den som är
i tillfälle att giva befälhavare råd ofta torde handla på tjänstens vägnar och
sålunda i allmänhet på grund av pliklkollision icke är straffbar enligt förevarande
bestämmelse, synes det knappast lämpligt att, såsom i ett remissyttrande
yrkats, upptaga dylikt fall som exempel. Fog torde föreligga för
den i samma yttrande framställda anmärkningen, att företagande av något
som kan medföra trolöshet eller modlöshet är ett alltför vitt uttryck. I departementsförslaget
har därför paragrafen i förevarande del erhållit en avfattning
enligt vilken det skall vara fråga om obehörig åtgärd som är ägnad
att medföra allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet. Därjämte har såsom
brottsbeteckning upptagits uttrycket »undergrävande av stridsviljan».

6 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då
riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående,
ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, skall dömas högst till
straffarbete i två år.

Enligt 138 § SLK skall den som sprider ut falska meddelanden, som kunna
hos krigsfolket verka modlöshet, dömas till straffarbete i högst två år eller
fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade som medför
svårare straff. Denna bestämmelse ingår i krigsartiklarna och är därför jämlikt
5 § SLK tillämplig endast å gärning som förövas i krigstid eller eljest
under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad.

I det år 1946 remitterade förslaget finnes en liknande bestämmelse i 11: 6.
Där stadgas att den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat
osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen
eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen
för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter
skall dömas för samhällsfarlig ryktesspridning. Straffet är högst
straffarbete i två år och lägst böter. Dessutom må erinras att för krigsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

153

räderi enligt 27: 1 i förevarande förslag skall bestraffas dels den som förleder
krigsfolk till modlöshet eller myteri och dels den som genom osann
framställning sprider sådan misströstan hland allmänheten att försvaret kan
avsevärt försvåras.

Utredningen har framhållit att den återgivna bestämmelsen i 11:6 i det
år 1946 remitterade förslaget tydligen i viss mån täckte de fall som avsåges
i 138 § SLK. Då i 11:6 uppställdes fordran att osant påstående skulle spridas
bland allmänheten, innebure detta emellertid att gärningsmannens uppsåt
skulle ha omfattat spridning bland en obestämd krets, även om han icke
riktat sig direkt till en större krets. På liknande sätt som kravet på offentlighet
i 11:5 och 10 i det remitterade förslaget jämkats för krigsmännens
del genom bestämmelserna i 26: 10 och 16 i detta förslag, syntes ett särskilt
stadgande vara erforderligt som komplettering till 11: 6. Det stadgande som
i enlighet härmed upptagits i förevarande paragraf anslöte sig nära till bestämmelsen
i 11:6. Frånsett att stadgandet liksom i 138 § SLK begränsats
till krigstid, hade i förhållande till 11: 6 endast skett den ändringen att »allmänheten»
ersatts med »krigsmän». Beträffande innehållet i dylikt rykte
eller påstående hade bestämmelsen dock ansetts böra, i nära överensstämmelse
med 138 § SLK, begränsas till sådant som hade omedelbar betydelse
för stridsmoralen. Liksom 27:5 i förslaget omfattade den föreslagna bestämmelsen
rykte eller annat osant påstående som vore ägnat att framkalla
trolöshet eller modlöshet. Straffet för ifrågavarande brott, högst straffarbete
i två år, överensstämde med vad i 11:6 stadgats. I förhållande till 138 §
SLK innebure detta i huvudsak att även lägre straff än fängelse kunde ifrågakomma.

Chefen för armén har framhållit att gällande lag utsatte straffet för utspridande
av falskt rykte till fängelse i lägst sex månader. Krigserfarenheterna
-—- icke minst från Frankrike 1941 —- hade givit vid handen, att dylik
ryktesspridning kunde leda till panik, varigenom genomförandet av avsedda
krigshandlingar helt kunde lamslås. Utredningens förslag att sänka straffet
för falsk ryktesspridning vore mot bakgrunden av krigserfarenheten ägnat
att väcka betänkligheter. Brottet borde i stället bestraffas i likhet med vad
utredningen föreslagit för brott mot 27: 1. överbefälhavaren har hävdat samma
mening samt föreslagit spridning av falskt rykte såsom brottsbeteckning.
Krigshovråtten har ansett brottet kunna betecknas såsom ryktesspridning under
krig.

Departementschefen.

Då i ett par remissyttranden ifrågasatts skärpning av straffsatsen i denna
paragraf, vill jag erinra, att ifrågavarande bestämmelse visserligen närmast
utgör ett komplement till 11 kap. 6 § i det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget men alt den samtidigt får ses som ett reservstadgande i förhållande
till 27 kap. 1 och 5 §§. Spridning av falskt rykte eller annat osant påstående
kan uppenbarligen ibland innebära förledande av krigsfolk till modlöshet

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

eller spridande av sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan
avsevärt försvåras, och då föreligger tydligen krigsförräderi. Om ryktesspridning
sker under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför
särskild fara, kan den vara att bestraffa såsom undergrävande av stridsviljan.
Med hänsyn härtill har jag icke ansett någon ändring av straffsatsen
för ifrågavarande brottstyp böra ifrågakomma. Brottet synes kunna benämnas
»försvarsskadlig ryktesspridning». Frånsett införandet av denna brottsbeteckning
överensstämmer departementsförslaget i denna del med utredningens
förslag.

7 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall, om krigsmän, under
beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen hålla sammankomst
rörande vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner
sig, eller rörande lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna
eller krigföringen, deltagare dömas högst till straffarbete
i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, skall
vara fri från straff.

I 73 § SLK stadgas straff för deltagare i sammankomst som krigsfolk håller
för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller misströstan
kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden lätt kan
föranledas, såsom om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,
därtill befallning är given eller förväntas, om vådan av den ställning,
vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller om förmans
förhållande eller åtgärder. Särskilt straff stadgas för officer eller underofficer,
som i ändamål som nyss sagts kallat underlydande till sammankomst
eller givit dem tillstånd att hålla sådan sammankomst; de underlydande
skola i sådant fall för sitt deltagande i sammankomsten vara fria från straff.
Enligt 74 § SLK skall den som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 §
avses, kallat krigsfolk till sammankomst straffas såsom i sistnämnda paragraf
sägs, ändå att sammankomstens hållande förhindrades.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan
betecknades 73 § såsom otillfredsställande. Bland annat framhölls
att ordalagen ej gåve vid handen att sammankomst med nödvändighet behövde
vara på förhand planerad. För att sammankomsten skulle anses falla
under 73 § borde allenast erfordras det konstituerande moment, som krävdes
för att man skulle kunna tala om en sammankomst för rådplägning.
Detta moment kunde ligga i sammankallandet eller planerandet men också,
om de närvarande tillfälligtvis sammanträffat, i ett vid tillfället fattat beslut
av flera eller färre av dem att skrida till den förbjudna rådplägningen, dennas
påbörjande och de övrigas kvarstannande trots kännedom därom och
om beslutet. Kommittén föreslog emellertid ej någon ändring av 73 §.

I riktlinjerna uttalades att med hänsyn till faran för krigsmaktens effektivitet
vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten även för
framtiden borde upprätthållas. En rationalisering syntes emellertid påkallad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

155

Sålunda borde den i 73 § gjorda uppräkningen av i och för sig farliga ämnen
icke bibehållas. I stället syntes gränsen för otillåtna sammankomster böra
bestämmas med direkt tilämpning av det omedelbara kriteriet, att sammankomsten
rörde ämne genom vars avhandlande brott mot krigslydnaden eller
rymningsbrott lätt kunde föranledas eller fruktan eller misströstan kunde
hos krigsfolket utbredas. Dessutom borde under brottsbeskrivningen inrymmas
även andra sammankomster än sådana som höllos för rådplägning.

Utredningen har anfört att församlingsfriheten för vanliga medborgare vore
reglerad genom 10: 15 SL ävensom vissa föreskrifter i andra författningar,
däribland ordningsstadgan för rikets städer. Genom 73 § SLK hade gjorts en
särskild inskränkning i församlingsfriheten för krigsfolk, vilken indirekt kommit
att reglera även föreningsfriheten inom krigsmakten. Vad förhållandena
under fred anginge syntes vägande invändningar kunna göras mot ifrågavarande
bestämmelse. Dessutom kunde ifrågasättas om ej bestämmelsen på
visst sätt motverkade sitt eget syfte. Det skydd den gåve åt befälets tjänsteåtgärder
kunde nämligen medföra att befälet mindre allvarligt strävade
efter att åstadkomma ett gott förhållande till sina underlydande, vilket dock
otvivelaktigt vore den bästa grunden för en god disciplin. Det låge i sakens
natur att särskilt starka skäl måste föreligga för att fullgörandet av en medborgerlig
skyldighet sådan som värnplikten skulle åtföljas av en inskränkning
av ifrågavarande slag i en allmän medborgerlig rättighet. De farhågor
med avseende å disciplinen som kunde åberopas till stöd för förbudets bibehållande
under fredstid utgjorde enligt utredningens mening icke ett skäl
av sådan styrka. Utredningen föresloge därför att någon motsvarighet till 73 §
icke för fredstid upptoges i ny lagstiftning.

För krigstid och beredskapstillstånd hade utredningen emellertid ansett
förhållandena ställa sig annorlunda. Visserligen gällde kritiken mot 73 § SLK
även för paragrafens tillämpning under sådan tid. Men här tillkomme den
betydelsefulla omständigheten att en olämplig rådplägning kunde menligt
inverka på krigsoperationerna eller krigsförberedelserna. Ett förbud mot särskilda
i förväg planerade sammankomster syntes emellertid knappast vara
tillfyllest. I stället syntes man generellt böra förbjuda sammankomster i den
vidsträcktare mening som angivits i 1921 års betänkande. Förbudet syntes
icke böra begränsas att avse blott sammankomster för rådplägning utan
borde omfatta även andra sammankomster, t. ex. för information. En beskrivning
av vad som icke finge göras till föremål för överläggning eller
eljest förekomma vid sammankomst borde icke utformas på det sätt som i
riktlinjerna förordats. Mest ändamålsenligt syntes vara att angiva vissa ämnen
såsom förbjudna. Sålunda nämndes i förslaget först vådan av det läge,
vari krigsmakten eller någon del därav befunne sig. Detta ämne, som helt
motsvarade det andra av de i 73 § SLK upptagna exemplen, kunde naturligtvis
särskilt under krig bli föremål för sammankomster men även under
beredskapstillstånd kunde avdelning av krigsmakten ha så utsatt läge att
sammankomst rörande sådant ämne borde förbjudas. Det andra ämnet beskreves
såsom lämpligheten av åtgärd eller anordning som anginge ltrigsför -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

beredelserna eller krigföringen. I viss mån motsvarade detta de första och
tredje exemplen i 73 § SLK. Förutom att förmans förhållande uteslutits,
hade emellertid en viktig begränsning gjorts genom kravet att åtgärden eller
anordningen skulle angå krigsförberedelserna eller krigföringen.

Sammankomster kunde dock enligt utredningens mening icke undantagslöst
göras otillåtna, vare sig beträffande det ena eller det andra av ifrågavarande
ämnen. En befälhavare måste med sina närmaste medarbetare äga
överlägga såväl om krigsläget som om lämpligheten av åtgärder och anordningar.
Dessutom syntes det böra finnas möjlighet att exempelvis i informationssyfte
hålla sammankomst om ifrågavarande ämnen med personalen
vid en viss avdelning. För att icke dessa och andra liknande sammankomster
skulle falla under förbudet, hade såsom villkor för bestämmelsens tilllämplighet
upptagits att sammankomsten hållits obehörigen. Dessutom hade
i viss överensstämmelse med gällande rätt ansetts böra stadgas straffrihet
för den som deltagit på tillskyndan av sin förman eller med hans tillstånd.
Att, såsom i 74 § SLK, stadga straff för den som kallade till olovlig sammankomst
även om denna icke komme till stånd, hade ansetts obehövligt.
Straffet för ifrågavarande brott hade satts till högst straffarbete i två år.
Vid jämförelse enbart med 73 § SLK kunde detta förefalla som en skärpning
Maximistraffet enligt detta lagrum vore nämligen fängelse; officer eller underofficer,
som kallat underlydande eller givit dem tillstånd till olovlig sammankomst,
kunde dock dömas till avsättning. Det vore emellertid att märka
att förevarande paragraf även avsåge fall som enligt gällande lag hänfördes
under 144 § SLK, där maximistraffet vore dödsstraff.

Beträffande utredningens förslag att begränsa tillämplighetsområdet för
förbudet mot olovliga sammankomster har justitiekanslersämbetet ansett
hänsynen till disciplinens upprätthållande påkalla, att även under vanliga
fredsförhållanden ett straffsanktionerat förbud funnes mot ''sammankomster
för överläggning om befälets förhållande och åtgärder. Väl vore det i och
för sig tilltalande, att den medborgerliga rättighet som församlingsfriheten
utgjorde icke i onödan begränsades under värnpliktstjänstgöringen. Men
det kunde icke bortses från att offentliga möten om militära befälspersoners
tjänsteåtgärder mot underlydande vore ägnade att undergräva disciplinen.
Märkas borde också, att initiativ till sådana sammankomster ingalunda behövde
tagas av de värnpliktiga själva; dessa sammankomster kunde tvärtom
skickligt utnyttjas av ett politiskt parti för dess mot försvarsväsendets
intressen eventuellt helt stridande syften. Någon olägenhet av verklig betydelse
för församlingsfriheten inträdde icke, därest sammankomster av nu
nämnt slag ej tillätes. En vederhäftig opinion bland de värnpliktiga hade nu
för tiden andra fullt verksamma medel att göra sig gällande. Hovrätten över
Skåne och Blekinge bär funnit sig icke kunna underlåta att uttala vissa betänkligheter
mot att församlings- och yttrandefriheten för militär personal
på föreslaget sätt lämnades utan andra inskränkningar än dem, som upptagits
under andra stadganden i strafflagen; faran för missbruk vore så stor,
att särskild lagstiftning för militära förhållanden vore väl motiverad. Flov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

157

rätten ville därför förorda, att vissa begränsningar i församlingsfriheten inom
krigsmakten borde uppställas även i fredstid. Stadgandet härom kunde lämpligen
givas det innehåll, som antytts i de riktlinjer, som legat till grund för
ifrågavarande lagstiftningsarbete. Hovrätten för övre Norrland har gjort ett
liknande uttalande. I anslutning därtill har hovrätten påpekat att en reservant
vid utredningen anmärkt på den bristande följdriktigheten att i 26: 16
andra stycket förbjuda krigsman att i tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg,
såvida icke Kungl. Maj:t medgivit att så finge ske, men däremot bortse
från den möjliga effekten av propaganda vid en sammankomst, som kanske
följde omedelbart på demonstrationståget. Hovrätten ansåge emellertid i
motsats mot reservanten en straffbestämmelse erforderlig även i det senare
hänseendet.

Chefen för armén har, under hänvisning till sitt under »Huvuddragen i förslaget»
återgivna yttrande, förklarat att varje slag av sammankomst för att
dryfta befälets åtgärder måste i fred såväl som i krig vara förbjudet. Förevarande
paragraf borde därför omarbetas, varvid nuvarande bestämmelser
borde tjäna till ledning. Överbefälhavaren har ansett det nödvändigt att under
fredstid straffbelägga en sammankomst, som uppenbarligen hade till syfte
att skada utbildningen eller tillskansa sig oberättigade förmåner och där den
som anordnat sammankomsten måste ha insett, att syftet med denna icke
kunnat vinnas på vägar som enligt gällande bestämmelser stode till buds.
Det måste vara undergrävande för disciplinen och dessutom stötande för det
allmänna rättsmedvetandet, att åtgärder av nu angivet slag finge tillgripas,
utan att det medförde någon påföljd. Vidare har överbefälhavaren framhållit
att sammankomst för rådplägning i ämne, som rör »förmans förhållande
eller åtgärder» icke medtagits. I vad rådplägningen avsåge förmans förhållande
eller åtgärder i tjänsten, borde den dock inbegripas under stadgandet.
Med hänsyn till frågans stora betydelse -— som även framhållits av chefen
för armén — förutsatte överbefälhavaren att detta komme att beaktas vid
ärendets fortsatta behandling. Det kunde emellertid ifrågasättas, om det icke
under krigsförhållanden erfordrades bestämmelser, som förbjöde alla sammankomster
vilkas syfte vore att kritisera eller dryfta befälet — oavsett om
kritiken rörde dettas förhållanden och åtgärder i eller utom tjänsten. Alla
ansträngningar måste nämligen inriktas på krigföringen och stridsviljans
upprätthållande. Fn diskussion av befälets görande och låtande vore därvid
ägnad att medföra kritik mot detsamma, vilket i sin tur kunde minska manskapets
villighet att följa dess order. Vid en dylik sammankomst kunde
också direkt förbjudna ämnen lätt komma att dryftas. Gränsen mellan tilllåtna
och otillåtna spörsmål bleve i många fall svår alt draga. Även värnpliktiga
officerares riksförbund har uttalat sig mot de föreslagna begränsningarna
i förhållande till gällande lag.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har hänfört ifrågavarande bestämmelse
till de delar av utredningens förslag, vilkas genomförande utan ändringar
förbundet betecknat såsom mycket angeläget. För den fast anställda
militära personalens fackliga organisationsarbete, vilket liksom allt annat

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sådant arbete måste grundas på beslut inom representativa församlingar fattade
vid allmänna möten eller sammankomster, hade den nuvarande bestämmelsen
i 73 § SLK inte utgjort något allvarligt hinder. Stadgandet vore emellertid
inte från bär ifrågavarande utgångspunkter helt tillfredsställande, och
syntes inte i önskvärd utsträckning korrespondera med gällande bestämmelser
angående förhandlingsrätt, som också omfattade försvarets fast anställda
personal. Förhandlingar kunde visserligen för militär personal endast förekomma
mellan de centrala militära myndigheterna och personalens huvudorganisationer,
och förhandlingsrätten vore därjämte begränsad till vissa slag
av frågor, men denna förhandlingsrätt måste, om den skulle tjäna det ändamål
den avsett, förutsätta oinskränkt rätt att diskutera frågor, som rörde
tjänsten, och dess detaljer inom de lokala organisationsenheterna. Utformningen
av 27: 7 syntes tillgodose den militära personalens skäliga krav härutinnan
utan att därför medföra någon fara för andan inom krigsmakten
och krigsmaktens effektivitet.

\ ad angår ifrågavarande lagrum i övrigt har hovrätten för Övre Norrland
ansett det i sista punkten upptagna stadgandet icke längre vara lämpligt.
Förutsättningen för straffbarhet vore att sammankomsten hölles »obehörigen»,
och det syntes föga tidsenligt att förutsätta att en underlydande krigsman
ej skulle vara i stånd att bedöma huruvida sammankomsten vore av
dylik otillåten karaktär. Det syntes icke tilltalande att en underlydande krigsman
under de förhållanden som förutsattes ej skulle behöva stå för vad han
gjorde, utan kunna krypa bakom sin förmans rygg och slippa straff trots att
den underlydande insett att sammankomsten var olaglig. Däremot kunde
det vara berättigat att i så måtto taga hänsyn till den inverkan förmans
auktoritet kunde ha, att det stadgades att, om någon deltagit i dylik sammankomst
pa tillskyndan av förman, detta förhållande skulle vinna särskilt
beaktande vid utmätande av straffet. Överbefälhavaren har ifrågasatt om,
såsom utredningen ansåge, straff vore obehövligt för kallande till olovlig
sammankomst, därest denna ej komme till stånd. Som brottsbeteckning har
överbefälhavaren förordat olovlig sammankomst, medan krig shovrätten föreslagit
olovligt rådslag.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse i utredningens förslag innebär i förhållande till
gällande rätt väsentligen, att förbudet mot olovliga sammankomster inskränkts
att äga giltighet endast under beredskapstillstånd och krigstid samt
att förmans förhållande och andra åtgärder än sådana som angå krigsförberedelserna
eller krigföringen uteslutits såsom otillåtna överläggningsämnen.
Från flera håll ha invändningar framförts mot en på dylikt sätt genomförd
begränsning. Därvid har bland annat gjorts gällande att det skulle innebära
allvarlig fara för disciplinen inom krigsmakten, om församlingsfriheten
för krigsmännen lämnas helt oinskränkt under fredstid. Såsom utredningen
framliallit maste emellertid direkta inskränkningar i den medborgerliga rättighet,
som församlingsfriheten utgör, vara grundade på mycket starka

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

159

skäl. Enligt min mening föreligga icke sådana, såvitt angår vanliga fredsförhållanden.
Till utredningens förslag i detta hänseende kan jag sålunda ansluta
mig. Jag vill härutöver endast erinra om vissa bestämmelser, närmast
3:2 och 11: 6 i det år 1946 remitterade strafflagförslaget samt 26: 10 i förevarande
förslag, vilka kunna beröra här ifrågavarande ämne och gälla även
under fredstid.

Vad i övrigt i remissyttrandena anförts mot den föreslagna begränsningen
av ifrågavarande förbud synes mig emellertid vara värt beaktande. Det lär
icke kunna bestridas att även sammankomster rörande andra ämnen än de
två av utredningen angivna kunna medföra allvarliga följder i disciplinärt
hänseende. Under förutsättning att bestämmelsen såsom jag nyss förordat
skall gälla endast under beredskapstillstånd och krig, torde det icke möta
avgörande betänkligheter att, på sätt i riktlinjerna föreslagits, låta förbudet
avse varje sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott
eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas
hos krigsmännen.

Med hänsyn till lydnadsplikten gentemot förmans befallningar synes det
i sista punkten intagna stadgandet om straffrihet i vissa fall vara lämpligt.
Vidare anser jag, liksom utredningen, att särskilt straff icke erfordras för
den som kallar till olovlig sammankomst som icke kommer till stånd. I departementsförslaget
har bestämmelsen försetts med brottsbeteckningen »olovlig
sammankomst». 8

8 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, under
beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse
underlåter att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt i stridsberedskap,
bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest
förbereda krigsföretag, dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är
brottet med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara
eller eljest att anse som grovt, skall straffet vara straffarbete från och med
fyra till och med tio år eller på livstid.

Vissa fall av bristfällig krigsförberedelse under krigstid eller annan tid
då rikets krigsmakt är mobiliserad straffbeläggas i 173 § SLIv. Såsom ett
första fall upptages befälhavares underlåtenhet att i vad på honom ankommer
sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som
i därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppenbarligen
påkalla. Vidare omfattar bestämmelsen underlåtenhet av befälhavare
över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer,
hålla dem i stridbart skick. Och slutligen upptages det fall att någon,
som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig afl för dess behov anskaffa
vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, försummar
att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför
behövliga åtgärder, som på honom ankomma.

Utredningen bar anfört alt förevarande stadgande upptagits för att för -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

summelser med avseende å krigsförberedelser, vilka icke stode i så nära
samband med själva stridsverksamheten att de kunde sägas ha ägt rum under
strid eller i anslutning därtill, skulle kunna erhålla en med hänsyn till
svårhetsgraden lämplig bedömning. Man måste emellertid söka åstadkomma
viss begränsning. I sådant avseende borde först uppmärksammas den tid,
varunder krigsförberedelserna skedde. Utan vidare syntes det vara klart att
förberedelser som ägde rum då krig påginge borde omfattas av bestämmelsen.
Även under ett beredskapstillstånd av den natur, som under andra
världskriget varit för handen i vårt land, hade emellertid bristfälliga krigsförberedelser
kunnat få direkt inverkan på krigsoperationer. För annan
fredstid än då beredskapstillstånd rådde syntes däremot en särbestämmelse
om bristfälliga krigsförberedelser icke böra vara tillämplig. Icke ens under
krig och beredskapstillstånd borde emellertid all krigsförberedelse kunna
grundlägga ansvar som här åsyftades. Det syntes lämpligt att inskränka bestämmelsen
till sådana förberedelser som vore av omedelbar betydelse för
krigföringen. Den omfattning krigsförberedelserna måste ha och det samband
med krigföringen som skulle föreligga för förevarande bestämmelses
tillämplighet hade ansetts lämpligen kunna angivas genom uttrycket förberedande
av krigsföretag. För att bestämmelsen skulle erhålla önskvärd
konkretion, hade emellertid därjämte upptagits vissa typiska fall av sådan
förberedelse, att sätta försvarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i
stridbart skick och anskaffa förnödenheter. Av dessa exempel anslöte sig det
förstnämnda och det sistnämnda nära till vad 173 § SLK i sådant hänseende
innehölle. Däremot innefattade bringandet av avdelning i stridbart skick utvidgning
i förhållande till motsvarande stadgande i 173 §.

Enligt gällande rätt vore, såsom utredningen vidare yttrat, brottssubjektet
endast befälhavare och den som vore satt att anskaffa förnödenheter. Häri
syntes ligga en onödig inskränkning. Om någon, som ej vore befälhavare men
enligt instruktion hade till uppgift att närmast svara för vissa anordningar,
gjorde sig skyldig till underlåtenhet i detta avseende, kunde omständigheterna
vara sådana att straff för vanligt tjänstefel ej vore tillräckligt. Bestraffning
enligt förevarande paragraf hade därför gjorts beroende endast av att
krigsman underlåtit att i vad på honom ankomme förbereda krigsföretag.
Med hänsyn till beskaffenheten av de gärningar som omfattades av bestämmelsen,
syntes det vara nödvändigt att den jämte fall av uppsåtlig brottslighet
även inbegrepe försummelse. Straffsatserna hade fastställts i nära anslutning
till 173 § SLK.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att vad föreningen vid
26: 7 anfört om olämpligheten överhuvud taget av sammanförandet under
ett enhetligt straffbud med vid straffskala av samtliga till samma brottstyp
hörande gärningar oberoende av deras svårhetsgrad, under alla omständigheter
borde föranleda, att icke under en enhetlig straffsats på dylikt sätt sammanfördes
uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott.

Såsom brottsbeteckning har av krigshovrätten och överbefälhavaren föreslagits
bristfällig respektive bristande krigsförberedelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr H4.

161

Departementschefen.

Mot ifrågavarande bestämmelse har i remissyttrandena icke gjorts annan
erinran, än att det ansetts olämpligt att under en enhetlig straffsats sammanföra
uppsåtliga brott och oaktsamlietsbrott. Även om en sådan anmärkning
i princip kan anses ha fog, torde emellertid här icke finnas anledning att åtskilja
de i subjektivt hänseende olikartade brottsfallen. Liksom det uppsåtliga
brottet kan nämligen bristfällig krigsförberedelse, som skett av försummelse,
vara av den farlighetsgrad att straffarbete i sex år bör kunna följa.
Har brottet skett av försummelse, synes det dock icke vara behövligt med
ännu strängare straff, och den för grova fall avsedda straffsatsen bör därför
gälla endast uppsåtligen begånget brott. Då jag i övrigt icke har något att
erinra mot straffbestämmelsen i och för sig, har den i departementsförslaget
upptagits med allenast den ändring som nyss berörts och med tillägg av brottsbeteckningen
»bristfällig krigsförberedelse».

9 §.

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller följande. Har, då riket
är i krig, krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av
krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts
till fienden överlämnat stridsställning, krigsmateriel eller annat som har
avsevärd betydelse för krigföringen eller givit sig och sin avdelning åt fienden,
dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med
tio år.

I 139 § SLK stadgas straff för befälhavare i fästning eller å krigsfartyg,
som åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning
eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant
fall stadgas. Enligt 140 § gäller straffet även för annan befälhavare,
som överlämnar honom anförtrodd post till fienden utan att alla tillgängliga
medel och utvägar till försvar blivit begagnade eller som giver sig och
trupp åt fienden då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning
återstår.

Enligt utredningens mening avsåges med dessa bestämmelser att tvinga
befälhavare som hade direkt känning med fienden att hålla stånd så länge
det vore möjligt och att icke göra väsentliga eftergifter åt fienden med mindre
yttersta nödfall förelåge. Motsvarighet till bestämmelserna funnes även i moderna
utländska lagar och borde upptagas jämväl i ny lagstiftning för vårt
lands vidkommande. Bestämmelserna syntes emellertid med fördel kunna
sammanslås till ett enhetligt stadgande. I samband därmed kunde vissa förtydliganden
åstadkommas. Brottssubjektet angåves i den föreslagna paragrafen
såsom krigsman, vilken tjänstgjorde som befälhavare för avdelning
av krigsmakten, och såsom gärningsform hade i första hand upptagits överlämnande
(ill fienden av stridsställning, krigsmateriel eller annat som hade
avsevärd betydelse för krigföringen. Härunder inbegrepes bland annat befästningar,
fartyg, flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser och förråd av olika

It Bihang till riksdagens protokoll UHR. 1 samt. Nr 144.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

slag samt därjämte fabriker, kraftverk, vattenverk, järnvägar, vägar, broar
och dylikt. Såsom generell fordran gällde emellertid att försvarsobjektet
skulle vara av sådan vikt att det hade avsevärd betydelse för krigföringen.
Med överlämnande av dylika objekt till fienden likställdes det fall att befälhavare
gåve sig och sin avdelning åt fienden. För att eftergift av nu nämnda
slag skulle vara straffbar måste någon av tre särskilda förutsättningar
ha uppfyllts, nämligen att tillgängliga medel och utvägar till försvar icke
utnyttjats, att föreskrivna förstörelseåtgärder icke vidtagits eller att särskilt
anbefallt motstånd icke utförts. Med sistnämnda förutsättning åsyftades närmast
sådana situationer som då order givits om motstånd till varje pris. Det
förstnämnda villkoret gåve, i motsats till de övriga, befälhavaren ett visst
utrymme för bedömande; en avdelning skulle icke under alla förhållanden
låta sig nedgöras för att undgå tillfångatagande. Straffsatsen för de i 139 och
140 §§ SLK omförmälda gärningarna innehölle allenast dödsstraff och straffarbete
på livstid. Med hänsyn till de synnerligen allvarliga följder som kunde
uppkomma av förevarande brott hade även i förslaget upptagits dessa straff.
Dessutom hade emellertid synts böra finnas möjlighet att kunna tillämpa
ett något lägre straff.

Krigshovrätten och överbefälhavaren ha föreslagit brottsbeteckningen obehörig
kapitulation.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen föranleder icke erinran från
min sida. I departementsförslaget har den emellertid redaktionellt jämkats
varjämte såsom brottsbeteckning införts dagtingan.

10 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då
riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till
strid underlåter att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen,
skall dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hänsyn
till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen
innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som
grovt, skall straffet vara straffarbete från och med fyra till och med tio år
eller på livstid.

Enligt 142 § SLK är krigsman förfallen till straff om han, då det gäller
att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att
bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, förråd eller dylikt, underlåter
att uppfylla sin tjänsteplikt så som det en ärlig och tapper krigsman
ägnar.

Utredningen har anfört att det uppenbarligen vore av synnerlig vikt att
varje krigsman fullgjorde sina åligganden vid pågående krigsoperationer. Beträffande
vissa tjänsteplikter hade denna synpunkt föranlett uppställande av
särskilda straffskärpningsregler. I förevarande paragraf hade upptagits en
bestämmelse, som liksom 142 § SLK vore av mera generell karaktär. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

163

utformningen av denna bestämmelse hade det synts riktigast att utgå från
krigsmännens tjänsteplikter och icke, såsom exempelvis i den schweiziska
lagen, göra straffbarheten direkt beroende av visad feghet. Innebörden av en
krigsmans tjänsteplikt vore vad som ålåge honom enligt instruktioner, reglementen
och andra föreskrifter samt vad tjänstens beskaffenhet i övrigt kunde
anses fordra. Att låta varje brytande av tjänsteplikt under strid eller i anslutning
därtill omfattas av förevarande bestämmelse skulle emellertid föra
för långt. Endast tjänsteplikter, som hade direkt samband med stridshandlingama,
borde ifrågakomma. Dessa syntes lämpligen kunna sammanfattas
såsom plikt att främja krigföringen. Av sakens natur följde, att i fråga om
krigföringens främjande måste fordras en pliktuppfyllelse som ginge utöver
vad som under vanliga förhållanden skäligen kunde ha krävts. För att
framhäva detta borde lämpligen i lagtexten upptagas krav på pliktuppfyllelse
till det yttersta. I subjektivt hänseende hade för straffbarhet uppställts
fordran på uppsåt eller försummelse. Straffsatserna i 142 § SLK vore förhållandevis
stränga. Om brottet skett i förrädisk avsikt, skulle sålunda dömas
till dödsstraff eller till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år. Eljest vore straffet straffarbete i minst två och högst sex år, dock
att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
finge nedsättas till ett år eller ock dömas till fängelse. Förutom vissa jämkningar
av minimistraffen hade utredningen icke funnit möjligt att föreslå
lägre straff för förevarande brott.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat beträffande 27: 8 avser
även förevarande lagrum. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer
har framhållit att uttrycket ansvarsfull ställning i 27: 10 gåves en annan och
strängare innebörd än då samma uttryck användes i 22: 3 SL.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovrätten bristande pliktuppfyllelse
under krig samt av överbefälhavaren stridsförsumlighet.

Departementschefen.

I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande 27 kap. 8 § bör den
för grovt brott avsedda straffsatsen inskränkas till att gälla uppsåtligen begånget
brott. Mot ifrågavarande bestämmelse i övrigt är i och för sig intet
att erinra från min sida. Att innebörden av uttrycket ansvarsfull ställning i
viss mån bär annan karaktär här än i 22 kap. 3 § SL är givet, men något
hinder mot uttryckets användande även i förevarande sammanhang utgör
detta dock knappast. Såsom brottsbeteckning har i departementsförslaget
upptagits stridsförsumlighet.

11 §•

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om förbrytelser
mot folkrätten av följande innehåll. Den som, då riket är i krig,
vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller missbrukar
tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock
eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som står i strid mot föreskrifter
vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat
eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes högst till straffarbete
i fyra år. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två
till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar
eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit. Å den som tillhör fiendens krigsmakt
skall vad här stadgas ej äga tillämpning med mindre gärningen står i strid
mot ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

För närvarande finnas i SLK vissa bestämmelser beträffande folkrättsbrott.
I 181 § stadgas straff, straffarbete i högst sex år för den som mot fienden
brukar gift samt fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i vissa
fall, disciplinstraff för den som mot fienden brukar krigsredskap, vars användning
Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar
krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet.
149 § andra stycket innehåller straffstadgande för det fall att någon, som
tillhör krigförande fientlig avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag
missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt
sjuka eller sårade i fält. Straffet är dödsstraff eller straffarbete på livstid.
Missbruk i andra fall av dylikt tecken skall däremot jämlikt 182 § bestraffas
enligt lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar,
varjämte även kan bliva att tillämpa kungörelsen den 16 juni
1911 angående skydd för vissa beteckningar, som utmärka att fartyg är avsett
för hjälp åt sårade eller sjuka i krig; för särskilt svåra fall medger
dock 182 § skärpning av straffet. Den som från fienden tager vad som
ej må göras till krigsbyte straffas principiellt för vanligt tillgreppsbrott men

178 § SLK upptager för vissa sådana fall ett särskilt stadgande. Stadgandet
avser den som under eller efter drabbning från någon som tillhör krigförande
fientlig avdelning tager vad som ej må göras till krigsbyte. I

179 § bar upptagits en straffbestämmelse rörande plundring som åtminstone
för många fall är strängare än de lagrum i SL som eljest skolat tillämpas.
För plundring straffas den som, när befästad ort, läger eller annan plats
intages eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar
från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande avdelning.
Straffet för plundring kan i svåraste fall bliva dödsstraff. Enligt särskild
föreskrift i paragrafen skall såsom plundring icke anses, om tillägnandet
allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder,
dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet därutinnan.
Slutligen straffas enligt 180 § med straffarbete i minst sex månader och
högst fyra eller i vissa fall sex år var som, för egen vinning eller annans
enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller
leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller
tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet
än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

165

gärd, leverans eller tjänstbarhet redan vara guldet eller fullgjort. Bestämmelsen
i 182 § är tillämplig å envar som begår däri avsedd gärning. I övrigt
gälla de nämnda bestämmelserna endast i fråga om sådana personer som
lyda under SLK, dock att 149 § såsom nämnts blott avser den som tillhör
krigförande fientlig avdelning.

Utredningen har till en början anfört att den reglering av krigföringen som
innefattades i internationella överenskommelser ingalunda vore uttömmande.
Folkrättens ursprungliga källa utgjordes av den internationella rättssedvänjan,
d. v. s. allmänt erkända grundsatser. Frånsett att understundom i internationella
överenskommelser upptagits regler som helt motsvarade dylika
grundsatser, innebure överenskommelserna komplettering eller annan förändring
av samma grundsatser. De ägde emellertid bindande kraft endast för
de stater som vore parter i överenskommelserna. Uppenbart vore att den utveckling
av folkrätten, som vore att förvänta, icke kunde föregripas i nationell
lagstiftning och utredningen utginge alltså från folkrätten i det skick
den för närvarande befunne sig.

Gärningar som stode i strid mot folkrätten vore, enligt vad utredningen
vidare yttrat, i princip att anse såsom straffbara jämlikt de straffbestämmelser
som eljest gällde för motsvarande brottstyper. Brott mot folkrätten utgjorde
därför ofta ett allmänt brott. Det vore emellertid uppenbart att de
vanliga, för helt andra förhållanden avsedda straffbestämmelserna i många
fall måste vara föga lämpade för användning å dylika brott mot folkrätten.
I vissa fall gåve dessa bestämmelser icke möjlighet att med tillräcklig stränghet
inskrida mot dem som hegått förbrytelser mot folkrätten. Detta gällde i
all synnerhet beträffande sådana gärningar, vilka icke tillika innefattade
allmänna brott utan, därest särskilda stadganden icke meddelades, skulle bestraffas
enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Härtill komme att
alla förbrytelser mot folkrätten framstode såsom särskilt straffvärda ur synpunkter
som icke kunnat beaktas vid de vanliga straffbestämmelsernas uppställande.
Såsom rättsstat hade Sverige uppenbarligen ett mycket starkt intresse
av att de folkrättsliga reglerna bleve respekterade, och för detta ändamål
kunde strängare medel vara påkallade än som erfordrades för att säkra rättstillståndet
inom riket under fred. Vidare kunde brott mot folkrätten medföra
faktiska verkningar av menlig art, framförallt i form av repressalier. I samband
med frågan om behovet av eu särskild straffbestämmelse rörande brott
mot folkrätten vore ytterligare en synpunkt att uppmärksamma, nämligen
möjligheten att bestraffa fientliga s. k. kriminella krigsförbrytare. Då en
fientlig krigsdeltagare tillfångatoges, kunde han, i den mån han låtit komma
sig något till last som utgjorde brott mot folkrätten, ställas till ansvar därför.
Eftersom folkrätten icke innehölle några materiella straffbestämmelser
hade svensk domstol att på honom tillämpa svensk strafflag. Såvitt anginge
gärningar som icke utgjorde allmänna brott kunde emellertid bestraffning icke
äga rum med mindre särskild straffsanktion upptoges i lagen. Beträffande
gärningar som i och för sig vore straffbara såsom allmänt brott framträdde
med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget med synnerlig

166

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

skärpa behovet av strängare straff än de eljest medgivna. Dessa brott kunde
då de förövades i samband med krig vara av en svårhetsgrad eller förekomma
i eu omfattning som eljest icke vore tänkbar.

Utredningen ansåge det anförda visa att de nuvarande bestämmelserna i
SLK rörande brott mot folkrätten vore otillräckliga såväl beträffande omfattningen
som i fråga om straffsatserna. Vid övervägande av det sätt varpå
komplettering av desamma borde ske hade det funnits lämpligast att i nära
överensstämmelse med den danska lagen meddela en generell bestämmelse
som omfattade alla folkrättsstridiga gärningar och vilken, då fråga vore om
gärning som tillika utgjorde allmänt brott, i princip skulle anses tillämplig
jämte det speciella straffbudet. Bestämmelsen borde gälla icke endast krigsmän
utan envar som beginge dylik gärning. Vad anginge den närmare utformningen
av bestämmelsen syntes lämpligt att däri särskilt omnämna den
typiska förbrytelse mot folkrätten som bestode i användandet vid krigföring
av otillåtna stridsmedel. Då bestämmelsen i första hand avsåge svenska
krigsmän eller andra svenska medborgare borde frågan om vilka stridsmedel
som skulle vara otillåtna göras beroende av vad Konungen i sådant
hänseende föreskrivit. Med hänsyn till den stadga folkrätten vunnit i fråga
om röda korset och liknande tecken borde vidare upptagas det fall att någon
vid krigföringen missbrukade tecken som avsåge att lämna skydd åt sårade
och sjuka. Den till dessa exempel anslutna generella föreskriften borde avse
gärningar som förövades vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat
område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar. Dessa bestämningar
omfattade alla de hänseenden i vilka folkrättsstridiga handlingar såvitt här
vore i fråga kunde förövas. Gärningarnas art i övrigt syntes böra beskrivas såsom
förfaranden vilka stode i strid mot av Konungen på grund av avtal med
främmande makt meddelade bestämmelser eller allmänt erkända folkrättsliga
grundsatser. Genom hänvisningen till internationella överenskommelser
och nämnda grundsatser begränsades bestämmelsen till att avse endast
sådana gärningar som strede mot folkrätten, en begränsning som icke följde
av de förut angivna rekvisiten. Utredningen ville i anslutning härtill framhålla
önskvärdheten av att en sammanställning av gällande avtal på detta
område upprättades och utfärdades.

I bestraffningshänseende hade utredningen uppdelat ifrågavarande brott i
två svårhetsgrader. Såsom exempel på omständigheter vilka särskilt borde
beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt hade angivits, att brottet
förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller att därigenom många
människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit.
Särskilt det förstnämnda av dessa exempel gåve vid handen att, enligt
förslaget, vad som utgjorde flera olika allmänna brott ofta borde anses så
som endast ett folkrättsbrott. Då straffbarheten enligt den föreslagna bestämmelsen
gjorts beroende av innehållet i administrativa förordnanden av Konungen,
syntes det vara erforderligt att begränsa bestämmelsens tillämpning i
vad avsåge dem som tillhörde fiendens krigsmakt. För dessas vidkommande
borde ifrågavarande gärningar icke utgöra brott mot folkrätten med mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

167

de stode i strid mot någon mellan Sverige och den fientliga makten gällande
överenskommelse eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Enligt justitiekanslersämbetets mening kunde uttrycket allmänt erkända
folkrättsliga grundsatser till sin innebörd knappast anses vara så klart och
bestämt som syntes böra fordras av ett straffbud även med hänsyn tagen till
arten av det brott, varom fråga vore. Betänkligheter mot detta vaga uttryck
syntes så mycket mer befogade som utredningen själv —- i motiveringen till
13 § — framhölle, att innehållet av de oskrivna folkrättsliga reglerna ej vore
otvetydigt. Möjligen kunde straffbudet begränsas att avse sådana folkrättsliga
grundsatser som Konungen —- i särskild författning —- funnit allmänt erkända.
Av värnpliktiga officerares riksförbund ha liknande synpunkter anförts.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovråtten krigsförbrytelse
och av överbefälhavaren brott mot folkrättsliga regler.

Departementschefen.

Förevarande paragraf kan måhända sägas innehålla den största nyheten i
utredningens förslag i fråga om själva straffbestämmelserna. Visserligen upptager
redan gällande lag flera stadganden rörande förbrytelser mot folkrätten
men dessa, som äro av ganska speciell natur, kunna långt ifrån anses innefatta
en tillfyllestgörande reglering i ämnet. Med skärpa skulle de nuvarande
bestämmelsernas otillräcklighet ha framträtt, om vårt land ställts inför
det problem, som bestraffningen av fientliga krigsförbrytare utgjort för
många av de i andra världskriget deltagande staterna.

Utredningens förslag avser att genom en generell bestämmelse möjliggöra
bestraffning av folkrättsstridiga gärningar. Bestämmelsen är icke inskränkt
att äga tillämpning å krigsmän utan brottsbeskrivningen gäller envar som
vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen
av krigsfångar förfar på sätt som strider mot folkrätten. Vad som
tillhör folkrätten har förutsatts skola framgå av föreskrifter, som på grundval
av ingångna konventioner utfärdas i administrativ ordning, och eljest
av allmänt erkända grundsatser, dock med viss inskränkning beträffande den
som tillhör fiendens krigsmakt.

Den föreslagna lösningen synes mig vara godtagbar. Särskilt med hänsyn
till det relativt outvecklade skick, vari folkrätten för närvarande befinner
sig, förefaller knappast någon annan utväg än en bestämmelse av nämnda
natur stå till buds. Så långt det är möjligt bör uppenbarligen den folkrättsliga
regleringen bekantgöras genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t.
Möjligen kan i sådant hänseende vederbörande konventioners intagande i
svensk författningssamling vara tillfyllest. I allt fall synes man ha att utgå
ifrån att föreskrifterna icke kunna erhålla sådan fullständighet att straffbestämmelsen
kan bygga enbart på dem. Hänvisningen även till allmänt erkända
folkrättsliga grundsatser torde följaktligen icke kunna undvaras.

Även utredningens förslag i bestraffningshänseende anser jag lämpligt. Ge -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nom att ifrågavarande bestämmelse i allmänhet skall användas i konkurrens
med annan tillämplig straffbestämmelse har det blivit möjligt att hålla den
normala straffskalan inom måttliga gränser. Å andra sidan innebär det sätt,
på vilket bestraffningen för grovt brott anordnats, att sådana fall kunna få en
passande bedömning, där strafflagens allmänna konkurrensregler eljest skulle
utgjort hinder mot ådömande av ett tillräckligt strängt straff. Det måste
sålunda anses riktigt att exempelvis tortyr mot ett stort antal människor kan
bestraffas med högsta straff även om varje enskilt misshandelsfall ej är av
allvarligaste slag.

Brottet torde lämpligen kunna benämnas folkrättsbrott. Frånsett den härav
föranledda jämkningen har utredningens förslag oförändrat upptagits i den
nu behandlade paragrafen av departementsförslaget.

12 §.

Utredningens förslag upptager i denna paragraf en bestämmelse, enligt
vilken försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott skall straffas efter ty i 3 kap. stadgas. För
försök får dock dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses
ock stämpling. Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde,
underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara
för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han straffas högst med
straffarbete i två år.

Jämte straffbestämmelsen beträffande överlöpande till fienden innehåller
135 § SLK stadganden om straff för försök och stämpling till sådant brott.
I 150 § SLK stadgas straff för underlåtenhet att avslöja bland annat överlöpande
och sådant undergrävande av stridsviljan, varom i 144 § samma lag
förmäles.

Enligt 8: 13 och 14 SL i det remitterade förslaget straffas försök eller förberedelse
till krigsförräderi så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott efter
ty i 3 kap. stadgas, dock att för försök må dömas till straffarbete på livstid.
Såsom förberedelse skall ock anses stämpling. Den som bort inse att krigsförräderi
är å färde, men underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt,
när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste,
straffas högst med straffarbete i två år.

Utredningen har anfört att, därest straffbestämmelsen rörande krigsförräderi
överfördes till 27: 1, även de till detta brott anslutna bestämmelserna
borde överföras till delta kapitel. I enlighet härmed hade desamma, i sakligt
hänseende oförändrade, upptagits i denna paragraf. Vad beträffande krigsförräderi
sålunda skulle gälla hade gjorts tillämpligt även på överlöpande.
Härutöver hade bestämmelser om försök, förberedelse och underlåtenhet att
avslöja brott icke ansetts erforderliga beträffande de i 27 kap. av förslaget
upptagna brotten. I förhållande till SLK innebure förslaget härutinnan väsentligen
dels borttagande av de enligt 135 § gällande minimistraffen, för försök
och anstiftan av stämpling straffarbete i fyra år samt för annat deltagande
i stämpling straffarbete i två månader, dels ock upphävande av straffbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144. 169

stämmelsen i 150 § rörande underlåtenhet att avslöja sådant brott, varom i
144 § förmäldes.

Departementschefen.

Mot ifrågavarande paragraf har invändning icke framställts i remissyttrandena.
Då icke heller jag har något att erinra i sak, har paragrafen med allenast
en redaktionell jämkning överförts till departementsförslaget. Till följd
härav ämnar jag sedermera låta ur det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget
utesluta de i 8 kap. 13 och 14 §§ upptagna föreskrifterna, såvitt
avser krigsförräderi.

13 §.

Under denna paragraf i utredningens förslag bär upptagits en bestämmelse
av innehåll att om, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som
därvid icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tilllåten,
straffet får efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa
å gärningen. Vidare föreskrives att gärningsmannen skall vara fri från straff,
därest omständigheterna äro synnerligen mildrande.

I 46 § SLK stadgas, att för sådan i krig förövad handling, som ehuru
straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk
vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad
eljest bort följa å gärningen.

Utredningen har framhållit att erfarenheterna från senaste världskrig visade,
att giltigheten av de i syfte att humanisera krigföringen skriftligen avfattade
folkrättsliga reglerna fortfarande i stor utsträckning vore osäker. Icke
heller kunde de oskrivna folkrättsliga reglerna, vilkas innehåll för övrigt ej
vore otvetydigt, förutsättas utgöra en sådan grundval för handlandet i krig
att misstag beträffande dem borde presumeras vara oursäktligt och därför en
•straffbarheten principiellt ovidkommande omständighet. På grund härav
syntes ett stadgande med samma innebörd som 46 § SLK alltjämt vara behövligt.
Ett sådant komme huvudsakligen att få praktisk betydelse, förutom
vid tjänstebrott, beträffande allmänna brott, däribland främst vålds- och frihetsbrott
samt förmögenhetsbrott. Med hänsyn till att samtliga nu åsyftade
straffbestämmelser gällde även personer som icke vore krigsmän syntes det
motiverat att regeln, i motsats till 46 §, finge giltighet jämväl beträffande
dem som ej vore underkastade de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Därjämte
vore det befogat att regeln, förutom straffnedsättning, även medgåve
fullständig straffbefrielse, då omständigheterna vore synnerligen mildrande.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse, som lämnats utan erinran i remissyttrandena,
har oförändrad upptagits i departementsförslaget.

14 §.

I denna paragraf har utredningen upptagit eu bestämmelse, vars första
stycke är av följande innehåll. Under beredskapstillstånd och då riket är

170

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

i krig skall, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar, såsom krigsman
anses envar som, i annat fall än i 26 kap. 21 § avses, är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga
motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den
som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet
och därvid enligt Konungens förordnande tillhör krigsmakten. I
andra stycket av paragrafen stadgas att den som eljest under tid som i första
stycket sägs åtföljer avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör
under liknande förhållanden, ock skall anses såsom krigsman. Enligt tredje
stycket skall krigsfånge ävensom utländsk man som vid krig mellan främmande
makter, under vilket riket är neutralt, här i riket internerats, vara
underkastad vad för krigsman är stadgat i den mån det är tillämpligt, dock
att för rymning och undanhållande ej må åläggas svårare straff än disciplinstraff.

Utöver de bestämmelser om tillämpligheten av SLK, som omnämnts vid
behandlingen av 26: 21 i förslaget, finnas vissa ytterligare stadganden i sådant
hänseende. Sålunda föreskrives i 1 § SLK att till krigsmän hänföras de
som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten samt
medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar
under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning
av krigsmakten. Enligt 6 § lyder vidare under lagen envar som är tjänstgöringsskyldig
vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning
av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen. Jämlikt
8 § skall SLK i viss utsträckning tillämpas å envar, ändå att han icke lyder
därunder, såvitt fråga är om vissa angivna brott. I 9 § stadgas att krigsfånge
ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter därunder
Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom
begås, straffas efter SLK, där brottets beskaffenhet det medgiver. Härjämte
gäller enligt 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under
krig att polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall
deltaga i rikets försvar, under krig tillhör krigsmakten och att vad i SLK är
stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på sådan
polisman. Konungen äger enligt 4 § i 1943 års lag förordna att vad sålunda
sagts om polisman skall äga motsvarande tillämpning å sådan personal, som
enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning
av viss egendom erforderlig polisverksamhet.

Utredningen har erinrat att i 26: 21 andra vid krigsmakten anställda än
officerare, underofficerare och manskap förklarats skola vara krigsmän i
den mån Konungen så förordnade. Därvid hade förutsatts att största delen
av krigsmaktens civila personal icke skulle ställas under de militärstraffrättsliga
bestämmelserna. Under beredskapstillstånd och då riket vore i krig
borde emellertid även denna personal i princip vara underkastad nämnda
bestämmelser. Detta gällde jämväl personer som utan att vara anställda hade
skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Bland sådana personer

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

vore att nämna de som genom tjänstepliktslagen ålagts att utföra arbete
vid krigsmakten. Vidare kunde, enligt lagen den 15 juli 1944 om skyldighet
i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret, civilförsvarspliktiga
åläggas att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Slutligen
kunde erinras om de frivilliga för rikets försvar avsedda föreningarna. Även
sådana medlemmar i dylika föreningar, som icke tecknat kontrakt om frivilliganställning
vid krigsmakten, brukade i förhållande till sina organisationer
förbinda sig att göra tjänst vid krigsmakten och kunde sålunda då
tjänsten skulle fullgöras betraktas som tjänstgöringsskyldiga vid densamma.
Om alltså alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga i princip skulle vara
krigsmän under beredskapstillstånd och krig, vore därmed icke sagt att undantag
beträffande vissa kategorier ej skulle vara motiverat. Såvitt gällde
verk och inrättningar där huvudsakligen civil personal tjänstgjorde, i all
synnerhet verkstäder och varv med större arbetarpersonal, vore det uppenbarligen
förenat med svårigheter att överhuvud tillämpa de närmast för militära
förhållanden avsedda straffbestämmelserna. Frågan om undantag av
viss civil personal från regeln, att alla tjänstgöringsskyldiga skulle vara krigsmän,
syntes emellertid vara beroende av så många speciella omständigheter
att den icke kunde på tillfredsställande sätt regleras i lag. Med hänsyn därtill
syntes den lämpligaste utvägen vara att till Konungen överlätes att göra de
inskränkningar i de militärstraffrättsliga bestämmelsernas tillämplighet beträffande
här ifrågavarande personal, som kunde finnas befogade. Enligt
lagen om polisens ställning under krig vore polismän i viss omfattning skyldiga
att deltaga i rikets försvar. Ifrågavarande uppgift behövde emellertid
icke fullgöras genom tjänstgöring vid krigsmakten. Tvärtom vore förutsatt
att polismän av egen drift eller efter order av överordnad polisman skulle
ingripa mot fientliga krigsdeltagare. För att de i sådana fall, liksom för
närvarande, skulle vara underkastade de militära straffbestämmelserna måste
särskilt stadgande meddelas. Särskild föreskrift behövdes dessutom för att
sådana personer, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats
att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, skulle
ha ansvar såsom krigsmän då Konungen meddelat förordnande enligt 4 §
lagen om polisens ställning under krig. Ur systematisk synpunkt vore det
lämpligare att nu åsyftade stadganden intoges i 27 kap. än att de bibehölles
i lagen om polisens ställning under krig.

Utredningen har vidare anfört att det särskilt under krig men även under
beredskapstillstånd mera regelbundet förekomme att civila personer medföljde
krigsmaktens avdelningar, t. ex. i egenskap av krigskorrespondenter.
Då det vore fråga om avdelning, som vore i fält eller som tjänstgjorde under
liknande förhållanden, syntes ur säkerhetssynpunkt böra krävas, att även
dylika personer strikt iakttoge ordningen, och dessutom vore det med tanke
på disciplinens upprätthållande bland krigsmaktens personal nödvändigt, att
alla som uppehölle sig vid avdelningen vore underkastade samma ansvarighetsregler.
Med hänsyn härtill hade stadgats att den som, utan att vara tjänstgöringsskyldig
åtföljde sådan avdelning av krigsmakten skulle anses som

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

krigsman. Något behov förelåge icke att i förslaget upptaga motsvarighet
till stadgandena i 8 § SLK. Med hänsyn till de folkrättsliga reglerna rörande
krigsfångar och då internerade lämpligen horde vara ställda under samma
ansvar som dessa, hade det stadgats att krigsfånge ävensom utländsk man,
som vid krig mellan främmande makter, under vilket riket vore neutralt, här
i riket internerats, skulle vara underkastad vad för krigsman vore stadgat
i den mån det vore tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej
finge åläggas svårare straff än disciplinstraff. Av stadgandet framginge att
det ej vore inskränkt att gälla under beredskapstid eller då riket vore i krig.
Förbehållet »i den mån det är tillämpligt» vore givetvis föranlett därav att
vissa brott vore av sådan natur att de överhuvud icke kunde begås av krigsfångar
och internerade, t. ex. överlöpande till fienden. Vad särskilt anginge
rymning kunde framhållas att straff för detta brott i vissa fall icke kunde
förekomma jämlikt konventionsbestämmelser. Liksom i andra fall, då folkrätten
innebure inskränkning i olika straffbuds tillämplighet, hade det icke
heller här intagits erinran därom. Regeln att endast disciplinstraff finge
tillämpas vid rymning hade emellertid ansetts vara av så säregen natur att
direkt stadgande därom borde upptagas.

Utredningen har slutligen förklarat att de i 27: 14 såsom komplettering till
bestämmelserna i 26: 21 upptagna stadgandena om den militärstraffrättsliga
lagstiftningens tillämplighetsområde under beredskapstillstånd och då riket
vore i krig i stort sett överensstämde med gällande rätt. Vissa skiljaktigheter
förelåge dock. Såvitt anginge tjänstgöringsskyldiga kunde erinras att SLK
icke lämnade möjlighet att undantaga personal från lagens tillämplighet.

Överbefälhavaren har anfört att skäl ej syntes föreligga, varför vissa av
utredningen åsyftade personalkategorier, såsom arbetare vid varv och verkstäder,
lottor m. m., vilka ju var inom sitt område hade viktiga funktioner
att fylla för upprätthållande av krigsmaktens effektivitet, ej skulle lyda under
de bestämmelser, som gällde övrig krigsmaktens personal. Tvärtom vore
det nödvändigt att likställighet i straffrättsligt hänseende åvägabringades.
Krig smaterielverket har förklarat sig icke i och för sig ha något att invända
mot lagförslaget i denna del men bestämt hålla före, att inskränkande förordnanden
borde meddelas endast då synnerligen vägande skäl kunde åberopas.
Det måste nämligen enligt verkets mening vara ett starkt statsintresse,
att under beredskap och krig såvitt möjligt all personal inom försvaret vore
underkastad krigsmannaansvar. Därest vissa personalgrupper skulle komma
att undantagas härifrån kunde detta medföra, att personal med likartade
arbetsuppgifter på samma arbetsplats komme att behandlas olika i straffrättsligt
avseende. I sådant hänseende kunde erinras att enligt gällande mobiliseringsplaner
skulle vid verkets centrala ammunitionsförråd vid beredskapseller
krigstillstånd inrycka ett antal värnpliktiga såsom förstärkning av förrådens
arbetskrafter. Därest förrådens arbetare i övrigt enligt de i betänkandet
antydda riktlinjerna skulle undantagas från krigsmannaansvar, skulle sådana
egendomliga konsekvenser som nyss berörts komma att inträda. I detta sam -

Kungl. Majds proposition nr 144.

173

manhang borde även påpekas, att i framtiden militär personal kunde komma
att placeras till tjänstgöring vid privata industriföretag under beredskap och
krig i överensstämmelse med vad som i vissa fall skett under de gångna beredskapsåren.
Flygförvaltningen har, med utgångspunkt från vad förvaltningen
anfört beträffande 26: 21, förordat att stadgandet i första styckets
första punkt skulle begränsas att avse den som vore tjänstgöringsskyldig vid
krigsmakten på grund av tjänsteplikt eller civilförsvarsplikt. Sjökarteverket
har föreslagit att under beredskapstillstånd och krig envar som befunne sig
ombord å sjömätningsfartyg skulle anses som krigsman. Dylika fartyg tillhörde
nämligen icke krigsmakten. Överstyrelsen för svenska röda korset har
anfört att bland dem som skulle lyda under de militära straffbestämmelserna
borde i krig räknas sådana personer tillhörande svenska röda korset, som användes
för sårades och sjukas transport och vård samt för sjukvardsformationer
och anstaltens förvaltning. Enligt Genevekonventionen den 27 juli
1929, art. 10, skulle denna personal, under förutsättning att den lydde under
krigslagarna, åtnjuta det skydd och den behandling av fienden, som tillkomme
krigsmaktens sjukvårdspersonal.

Försvarsverkens civila personals förbund har erinrat att det under andra
världskriget och under förstärkt försvarsberedskap vid några tillfällen inträffat,
att kollektivavtalsanställda arbetare för vissa förseelser instämts till
krigsrätt och i några fall ådömts straff. I kollektivavtal mellan försvarets avtalsnämnd
och förbundet funnes emellertid en bestämmelse om påföljd vid
förseelse. Enligt denna kunde arbetare för förfallolös frånvaro, överträdande
av givna föreskrifter rörande arbetet eller allmän ordning eller förseelse i
arbetet tilldelas skriftlig varning. Hade arbetare under ett år efter erhållen
varning icke gjort sig skyldig till ny förseelse skulle sådan varning icke vidare
läggas honom till last. Utan föregående uppsägning kunde arbetare av arbetsgivaren
i vissa fall skiljas från sin anställning. Beslut om skiljande från tjänsten
utan föregående uppsägning skulle föregås av utredning, avsedd att fastställa
förseelsens art och omfattning. Vid svår förseelse finge arbetsgivaren
avstänga arbetare från arbetet, intill dess utredningen slutförts, dock under
högst sex arbetsdagar. Utan tvivel hade de förseelser, vilka bestraffats av
krigsrätt, kunnat beivras allenast med användande av de återgivna avtalsbestämmelserna.
Förbundet hade med det sagda velat rikta uppmärksamheten
å vissa förhållanden, vilka uppstode, då för militära områden gällande
bestämmelser skulle tillämpas jämväl å civil personal. Enligt 27: 14 komme
ifrågavarande personal att omfattas av lagen redan under bercdskapstillstånd,
så länge icke Konungen medgivit undantag. Med vetskap om det moderna
krigets plötslighet ansåge förbundet det såsom önskvärt, att den föreslagna
14 § kunde så formuleras, att dylika uridantagsåtgärder bleve onödiga.
Härför talade också den erfarenhet förbundet hade från det andra världskrigets
förhållanden, nämligen att frågan om momentärt och partiellt beredskapstillstånd
i båda fallen hemligstämplats. Landsorganisationen har
framhållit att beträffande befattningshavarnas hänförlighet under lagen under
beredskapstillstånd och krig valls en metod motsatt den som gällde under

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

normala fredsförhållanden. Man kunde utgå från att med denna form för
tillämpningsområdets bestämning lagen koinme att erhålla en vidare tilllämpning
än om regleringen skett efter samma metod som för fredstida förhållanden.
Att sistnämnda metod tillämpades även för de fall, som avsåges i
27 kap., syntes för övrigt vara att förorda med hänsyn till svårbedömligheten
av frågan när och i vilken omfattning »tjänstgöringsskyldighet» förelåge för
civila arbetstagare, vilka icke vore underkastade lagstadgad tjänsteplikt eller
ämbetsansvar.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge ha anmärkt
att första punkten i första stycket erfordrade förtydligande. Göta hovrätt har
föreslagit att stadgandet skulle erhålla den avfattningen att såsom krigsman
skall anses, förutom person som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd
därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan, som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar.

Föreningen Sveriges landsfogdar har anfört att det i 27: 14 inryckts en bestämmelse
därom, att polisman och ordningsvakt, som vore skyldiga att deltaga
i rikets försvar, under krig skulle vara att betrakta som krigsmän, oaktat
att de icke vore tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten. Motsvarande bestämmelser
gällde redan nu. Gemensamt för dessa liksom för bestämmelserna i
förslaget vore, att de ej lämnade erforderlig upplysning om, i vilken utsträckning
strafflagstiftningen för krigsmakten skulle gälla för polisman och ordningsvakt.
Att stadgandena i 26 kap. 4 och 13 §§ samt 27 kap. 1—8 och 10—
13 §§ bleve tillämpliga på dem, syntes uppenbart. Tveksamt vore däremot,
i vad mån övriga bestämmelser i 26 kap. skulle gälla för ifrågavarande befattningshavare.
Det naturligaste syntes vara, att flertalet av dessa bestämmelser
skulle tillämpas å polisman endast i hans förhållande till rikets försvar.
Enligt ordalagen syntes detta emellertid icke bliva fallet. En fjärdingsman
skulle sålunda kunna bliva underkastad ansvar enligt 26 kap. 1, 2 och
9 §§, oaktat att gärningen blott skett i hans egenskap av exekutionsbiträde
och att den riktade sig mot någon av landskontorets tjänstemän. Överhuvud
taget syntes det mindre egentligt, om de för polisväsendets befattningshavare
gällande disciplinära bestämmelserna helt och hållet skulle sättas ur kraft
genom stadgandet i 27: 14.

Beträffande andra stycket har Göta hovrätt funnit det tvivelaktigt, om
det kunde vara riktigt att samtliga för krigsmän gällande bestämmelser i lagen
skulle gälla för sådana civila personer som t. ex. krigskorrespondenter.
Sålunda kunde flera av straffbestämmelserna i 26 och 27 kap., såsom 26: 5
och 13 samt 27:3, 8 och 9, icke tillämpas å sådana personer, varjämte
tillämpning av sådana straffbestämmelser som de i 26: 11 och 12 eller 27: 10
innehållna endast undantagsvis kunde tänkas förekomma. Hovrätten finge
under åberopande härav hemställa, att detta stycke försåges med en uppräkning
av de lagrum, som skulle vara att tillämpa å sådana personer. En
sådan uppräkning torde med hänsyn till bestämmelsernas fåtalighet knappast
komma att te sig för vidlyftig. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

175

hållit att stadgandet icke, såsom i gällande lag, anknutits till behörigt till
stånd utan det faktiska åtföljandet skulle enligt motiven vara avgörande.
Vissa tolkningssvårigheter kunde helt visst föranledas härav; det framstode
sålunda såsom tveksamt, om en flyende civilbefolkning, som faktiskt åtföljde
krigsmakten, skulle omfattas av stadgandet och kunna dömas exempelvis
för lydnadsbrott. Det måste då förutsättas, att det överhuvud vore
möjligt att härvidlag konstruera en befälsrätt.

I fråga om tredje stycket har Göta hovrätt ansett begränsningen »i den
mån det är tillämpligt» vara alltför svävande. Gränsen mellan det straffbara
och det icke straffbara borde så tydligt som möjligt framgå av lagtexten.
Hovrätten hemställde fördenskull, att jämväl i detta stycke medelst uppräkning
angåves de lagrum, som kunde ifrågakomma. Krigsliovrätten har
ifrågasatt om icke regeln, att krigsfånge och internerad utlänning ej finge
för rymning och undanhållande ådömas svårare straff än disciplinstraff,
kunde undvaras. På grund av ordalagen i förslagets 26 kap. 12 § kunde straff
för rymning icke ådömas krigsfånge eller internerad utlänning. Med hänsyn
till det sätt, varpå utevarobrotten i förslaget konstruerats, syntes det dessutom
kunna ifrågasättas om tilltalade av dessa kategorier ens kunde jämlikt
26 kap. 11 § dömas för undanhållande. Krigshovrätten hade i de under krigshovrättens
prövning dragna mål, vilka gällt ansvar å utlänningar för rymning
från militära, under det senaste kriget upprättade intemeringsläger,
utan meningsskiljaktigheter intagit den ståndpunkten att 5 kap. i nu gällande
strafflag för krigsmakten icke vore tillämplig å den som tillhörde främmande
krigsmakt.

Departementschefen.

Det torde vara ofrånkomligt att tillämplighetsområdet för de militära
straffbestämmelserna göres större under beredskapstillstånd och krig än under
vanliga fredsförhållanden. I likhet med utredningen anser jag sålunda
att i princip envar som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten under beredskapstillstånd
och krig bör vara straffbar såsom krigsman. På sätt utredningen
framhållit beträffande frivilliga för rikets försvar avsedda föreningar
torde härigenom även rödakorspersonalen bli underkastad den militärstraffrättsliga
lagstiftningen. Vad angår de som tjänstgöra å sjömätningsfartyg
kunna dessa, i den mån de äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga eller
frivilliga, redan på grund av 26 kap. 21 § vara krigsmän. Att utsträcka tilllämplighetsområdet
så att det kommer att omfatta även andra som befinna
sig ombord å sådana fartyg förefaller icke vara motiverat.

Även om sålunda principiellt alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga
under beredskapstillstånd och krig skola anses som krigsmän, böra dock
otvivelaktigt vissa undantag kunna göras från denna regel. Såsom utredningen
påpekat är det, icke minst under ett långvarigt beredskapstillstånd,
angeläget att möjlighet härtill finnes. Ovissheten om huru förhållandena
komma att utveckla sig, därest normalt fredstillstånd icke fortbestår, utgör
emellertid avgörande hinder mot alt precisera undantagen i lagen. Tillämp -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

lighetsområdet måste därför även under beredskapstillstånd och krig i viss
mån bli beroende av bestämmelser i administrativ ordning. Möjligen kan redan
i fredstid viss personal uteslutas från att under beredskapstillstånd och
eventuellt även under krig betraktas som krigsmän. Jag åsyftar härvid särskilt
civila tjänstemän vid försvarets civilförvaltning samt vid krigsmaktens
verkstäder och motsvarande anstalter tjänstgörande, kollektivavtalsanställda
arbetare i den mån de icke arbeta vid fält- eller lokalförsvarsförband eller
motsvarande förband vid marinen och flygvapnet. Till frågan härom får jag
emellertid återkomma i ett senare sammanhang.

Enligt utredningens förslag skall krigsmannaansvar föreligga för polismän
vilka, utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten, äro skyldiga att
deltaga i rikets försvar ävensom för viss bevakningspersonal, som har att
fullgöra angiven polisverksamhet. Eftersom skyldighet att deltaga i rikets
försvar respektive skyldighet att fullgöra polisverksamhet, i likhet med
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, endast avser tid då skyldigheten är
aktuell, torde det föreslagna stadgandet i sak nära överensstämma med gällande
rätt. SLK äger nämligen tillämpning å polisman under förutsättning
att riket är i krig, att polismannen i enlighet med därom meddelade bestämmelser
skall deltaga i rikets försvar samt att han på grund av dessa bestämmelser
fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest deltager i rikets försvar,
varjämte de i 48—54 och 59 §§ SLK intagna bestämmelserna äga tilllämpning
på polisman, ändå att han icke fullgör tjänstgöring vid försvaret.1
Motsvarande gäller beträffande den åsyftade bevakningspersonalen. Jag har
intet att erinra mot det föreslagna stadgandet.

Det i andra stycket upptagna stadgandet anser jag kunna godtagas med
allenast den ändringen att ordet »åtföljer» utbytes mot »vistas vid». Enligt
min mening är det sålunda icke behövligt att i lagen direkt angiva vilka bestämmelser
som kunna fa tillämpning å dem som vistas vid avdelning av
krigsmakten. Att en flyende civilbefolkning, som faktiskt åtföljer krigsmakten,
icke under alla förhållanden kan anses hänförlig under stadgandet, torde
vara klart. Endast sådana personer, som mera stadigvarande uppehålla sig
vid viss avdelning, böra tydligen räknas hit.

Vad slutligen beträffar förslagets stadgande om krigsfångar och internerade
har utredningen förutsatt att bland annat bestämmelserna om lydnadsbrott,
tjänstesvek och tjänstefel samt undanhållande och rymning skola
kunna få tillämpning å dessa kategorier. Med hänsyn till de tjänstepliktsliknande
skyldigheter som krigsfångar och internerade ha, synes det mig
berättigat att analogivis tillämpa sådana bestämmelser. Att detta enligt gällande
lag icke kunnat ske, lärer bero på att krigsfångar och internerade icke
lyda under SLK. Eftersom här endast är fråga om utlänningar, synes det
lämpligt att intaga en erinran om de inskränkningar i straffbudens tillämplighet,
som folkrätten medför. Därvid torde icke, såsom utredningen föreslagit,
enbart böra stadgas, att svårare straff än disciplinstraff ej må åläggas

1 Jfr första lagutskottets utlåtande 1943: 52.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

177

för rymning, utan i stället generellt erinras om skyldigheten att iakttaga vad
som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer
av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Krigsfångar och internerade
böra emellertid ej endast vara underkastade straff såsom krigsmän utan torde
även böra komma i åtnjutande av krigsmans straffskydd. Jämväl med anledning
härav bör ifrågavarande stadgande undergå viss omformulering.

I enlighet med vad jag sålunda anfört och då vissa redaktionella jämkningar
synas påkallade, har förevarande paragraf i departementsförslaget
erhållit en från utredningens förslag delvis avvikande utformning.

15 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att därest gärning som
avses i 26 eller 27 kap. förövas mot krigsmakt, vilken tillhör med riket i
krig förbunden stat, eller mot någon som tillhör sådan krigsmakt, vad som
är stadgat om enahanda gärning mot svensk krigsmakt eller krigsman skall
äga motsvarande tillämpning.

I 14 § SLK stadgas att om svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, har
gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige
är i förbund för krigs förande, då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten
och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,
hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff,
som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande
till svenska krigsmakten.

Utredningen har anfört att en motsvarighet till detta stadgande syntes böra
upptagas jämväl i ny lagstiftning. Till att bibehålla det i 14 § SLK uppställda
villkoret om gemensam tjänstgöring hade skäl ej ansetts föreligga. Förevarande
stadgande vore vidare, i motsats till det nuvarande, icke inskränkt
till den som tillhörde svenska krigsmakten. Vad eljest gällde beträffande de
särskilda straffbestämmelsernas tillämplighet å olika gärningsmän borde
nämligen äga tillämpning även i detta fall.

Departementschefen.

Detta stadgande har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Med hänsyn
till att krigsförräderi utgör brott mot riket och kan förövas även genom gärning
som icke är direkt riktad mot rikets krigsmakt eller krigsmän, synes
emellertid stadgandet böra utvidgas till att avse jämväl gärning mot stat, vilken
är i krig förbunden med riket.

16 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag föreligger beredskapstillstånd
sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring
för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens
12 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum. Vidare stadgas
att, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av
krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger
förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt förut i 27 kap. stadgas för det fall att
riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som
förövas under annan tid.

I vissa straffbud i SLK, t. ex. 49 §, stadgas strängare straff då brott begåtts
vid mobiliserad avdelning. Begreppet mobiliserad avdelning har även
betydelse för lagens tillämplighetsområde. Sålunda föreskriver 1 § att vissa
personer hänföras till krigsmän endast då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet
vid sådan avdelning. Vidare är tredje delen av SLK, krigsartiklama,
jämlikt 5 § tillämplig allenast i fråga om brott som förövas i krigstid eller
eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Krigsartiklama upptaga
dels bestämmelser om vissa brott som endast kunna förövas å sådan tid,
t. ex. 135 §, och dels regler om straffskärpning för vissa fall av andra brott,
t. ex. 153 §. I 4 § SLK stadgas att såsom mobiliserad anses enligt lagen
rikets krigsmakt eller avdelning därav, då den för annat ändamål än övning
ställes eller är ställd på krigsfot.

I det år 1946 remitterade förslaget finnas två straffbestämmelser, 8:2
och 3, vilka för sin tillämpning äro beroende av att riket är i krig. Dessutom
innehålla flera bestämmelser i 8 kap. av nämnda förslag särskilda straffsatser
för det fall att riket är i krig. I anslutning härtill är i 8: 16 föreskrivet,
att där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av
krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger
förordna, att vad i 8 kap. stadgats för det fall att riket är i krig skall äga
tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

Utredningen har till en början erinrat att bestämmelserna i 8: 2 och 3 SL
i det remitterade förslaget ifrågasatts skola överflyttas till förevarande kapitel.
Det syntes då också vara lämpligt att stadgandet i 8: 16 SL i samma förslag
överfördes hit. Med hänsyn till att nyssnämnda för krigstid avsedda särskilda
straffsatser förutsattes fortfarande skola kvarstå i 8 kap., borde stadgandet
alltjämt avse även nämnda kapitel. Förutom de från 8: 2 och 3 överförda
bestämmelserna upptoge emellertid 27 kap. åtskilliga andra bestämmelser
som angivits vara tillämpliga då riket vore i krig. Därjämte innehölle
flera av bestämmelserna i 26 kap. särskilda straffsatser för det fall att
riket vore i krig. Det vore uppenbart att även dessa för krigstid avsedda bestämmelser
i förslaget, i den mån de ej avsåge gärningar som riktade sig mot
fiende eller eljest pa grund av sitt innehåll vore otillämpliga, borde kunna
genom förordnande av Konungen sättas i kraft under de allvarliga lägen som
åsyftades i 8: 16.

Vidare har utredningen anfört att i 26 och 27 kap. vissa straffsatser och
andra stadganden vore avsedda endast för beredskapstillstånd. Allmänt taget
hade därvid med detta begrepp åsyftats ett sådant läge, som Sverige intagit
under det andra världskriget och som med hänsyn till graden av militär
beredskap kommit att benämnas förstärkt försvarsberedskap. Det vore emel -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 144.

179

lertid nödvändigt att genom en legaldefinition söka fastställa den närmare
innebörden av begreppet. Att man härvid icke kunde anknyta till det i SLK
använda mobiliseringsbegreppet syntes vara uppenbart. Medan i 27 § värnpliktslagen
meddelades bestämmelser om de värnpliktigas utbildningstid och
om beredskapsövning, stadgades i 28 § samma lag att, då rikets försvar eller
dess säkerhet eljest det krävde, Konungen finge efter statsrådets hörande till
tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större
eller mindre antal, som funnes behövligt. Tillämpningen av sistnämnda bestämmelse
syntes utgöra ett lämpligt kriterium på att sådant tillstånd inträtt,
då ej endast de för vanliga fredsförhållanden uppställda straffrättsliga bestämmelserna
borde gälla utan även de för ett mellanläge mellan fred och
krig behövliga särstadgandena borde få tillämpning. Genom den på grund
härav föreslagna definitionen syntes tillfredsställande vara sörjt för att beredskapstillståndets
avgränsning till tiden bleve klar samt att begynnelse- och
slutdag finge erforderlig publicitet. Visserligen kunde det naturligtvis inträffa,
att förordnande om inkallelse av värnpliktiga jämlikt 28 § vämpliktslagen
icke lämpligen kunde offentliggöras på samma sätt som allmänna
författningar eljest kungjordes. I sådan händelse kunde emellertid förutsättas
att Konungen i vart fall ålade vederbörande militära chefer att om beredskapstillståndets
inträde underrätta dem, för vilka detta kunde ha betydelse
i ena eller andra avseendet. Genom det sätt varpå beredskapstillståndet definierats
komrne tydligen i praktiken även krigstid att inbegripas därunder.
För tydlighets skull hade emellertid, då visst stadgande i de militärstraffrättsliga
bestämmelserna skulle gälla såväl under beredskapstillstånd som då
riket vore i krig, detta ändock uttryckligen angivits.

I samband härmed har utredningen förklarat att med begreppet krig avsåges
i förslaget, att faktiskt krigstillstånd inträtt. Krigsförklaring behövde
sålunda icke föreligga. Så snart stridshandlingar börjat företagas av en
främmande angripare, vore riket i krig. Enstaka handlingar av detta slag
som under krig mellan främmande makter riktades mot riket av någon
av de krigförande, s. k. neutralitetskränkningar, kunde dock icke utan vidare
medföra att krigstillstånd förelåge.

Slutligen har utredningen yttrat att för den händelse, på grund av Sveriges
medlemskap i Förenta Nationerna, styrka ur svenska krigsmakten
skulle deltaga i internationell operation mot en främmande makt, det kunde
inträffa att riket likväl icke kunde anses vara i krig med den främmande
makten och att omständigheterna vore sådana att ej heller beredskapstillstånd
förelåge. Såvitt anginge den i operationen deltagande styrkan kunde
det emellertid vara erforderligt, att de särbestämmelser för krig och beredskapstillstand,
som förslaget innehölle, ändock helt eller delvis finge motsvarande
tillämpning. I samband med att jämlikt artikel 43 i Förenta Nationernas
stadga avtal träffades om Sveriges förpliktelser i ifrågavarande hänseende,
borde därför övervägas att reglera tillämpligheten av nämnda särbestämmelser.
Detta syntes lämpligen böra ske i form av ett stadgande, varigenom
Konungen bemyndigades att, i den mån det vore påkallat, förordna

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om tillämpning beträffande nu åsyftad styrka av de för krig eller beredskapstillstånd
avsedda straffbestämmelserna. Ett dylikt bemyndigande borde
dock icke avse tillämpningen av dödsstraff.

Chefen för flygvapnet har hemställt att uttrycket beredskapstillstånd
skulle utbytas. Redan under fred rådde nämligen vid militära förband ett
visst beredskapstillstånd. Benämningen borde överensstämma med den som
komme att användas i den under omarbetning varande beredskapskungörelsen.
Överbefälhavaren har uttryckt samma önskemål.

Göta hovrätt har ansett det i andra stycket använda uttrycket »i tillämpliga
delar» vara olämpligt. Hovrätten finge — med beaktande av den omständigheten
att det kunde finnas påkallat att under de i lagrummet angivna
förhållandena sätta vissa men ej alla här avsedda bestämmelser i kraft —
föreslå, att Konungen finge rätt att under de i andra stycket angivna förhållandena,
i den mån så funnes erforderligt, förordna om tillämpning av vad
i 8, 26 och 27 kap. stadgades för det fall att riket vore i krig.

Departementschefen.

Vad angår den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet beredskapstillstånd
har jag intet att erinra. Därest denna definition och terminologien
i den under omarbetning varande beredskapskungörelsen anses böra
överensstämma, synes frågan härom böra beaktas vid revideringen av kungörelsen.

Såsom utredningen anfört torde krig böra anses vara för handen redan
då faktiskt krigstillstånd inträtt, även om formlig krigsförklaring dessförinnan
icke blivit utfärdad. Å andra sidan kan emellertid, för att krig skall
föreligga, icke vara nödvändigt att stridshandlingar börjat företagas, men
i så fall lärer böra fordras att endera parten auktoritativt förklarat att han
anser krigstillstånd ha uppkommit. Ehuru den omständigheten, att ett land
angripits med stridshandlingar, i allmänhet medför att landet är i krig,
kunna dock enstaka sådana handlingar ha karaktär av neutralitetskränkningar;
de innebära då icke inledande av krig. I fråga om krigstillstånds upphörande
torde man i detta sammanhang endast behöva räkna med formligt
fredsslut.

Det synes vara erforderligt att de för krig avsedda bestämmelserna i tilllämpliga
delar skola kunna givas giltighet redan under vissa allvarliga lägen
före ett krigsutbrott. Vad utredningen i detta hänseende föreslagit finner jag
böra godtagas med allenast sådan jämkning att av stadgandet tydligt framgår
att icke alla de åsyftade bestämmelserna behöva sättas i kraft på en gång.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen ingår sålunda, frånsett en
mindre jämkning, oförändrad i departementsförslaget. Då bestämmelsen
är avsedd att ersätta 8 kap. 16 § i det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget,
kommer jag sedermera att föreslå att nämnda stadgande uteslutes.
Den av utredningen berörda frågan om åtgärder i anledning av Sveriges
medlemskap i Förenta Nationerna torde böra anstå till ett senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144-

181

17 §.

I denna paragraf har utredningen intagit en hänvisning till lagen om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig. Anledningen härtill är att förevarande
kapitel enligt sin rubrik behandlar särskilda bestämmelser för krig m. m.

Departementschefen.

Samma bestämmelse ingår i departementsförslaget.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer ha anmärkt, att rubriken icke
vore fullt adekvat, eftersom även bestämmelser om tillrättavisningar inginge
i lagen.

Departementschefen.

Då tillrättavisningar skola kunna användas endast i stället för disciplinär
bestraffning, synes det icke vara något hinder att inskränka rubriken på sätt
som skett i utredningens förslag.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro, enligt 1 § i utredningens förslag, arrest
och disciplinbot.

I 22 § SLK stadgas att disciplinstraff är arrest av fyra slag, nämligen arrest
utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. De två förstnämnda
straffartema kunna åläggas i minst en dag och högst femton dagar,
skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst
en dag och högst sex dagar. Enligt 23 § verkställes arrest utan bevakning,
om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och,
om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Straffet innebär förbud
för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det mm eller
tält, vari straffet verkställes. Vaktarrest verkställes, jämlikt 24 §, under bevakning
i låst ljust rum eller tält, eller om straffet skall verkställas a fartyg
och för ändamålet lämpligt mm där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.
I 25 § föreskrives att skärpt arrest skall verkställas under bevakning i låst
ljust rum samt med hårt nattläger. Bestämmelser om sträng arrest finnas i
26 §. Sådant straff verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar,
skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag då avbrott sker, hålles
den arresterade under bevakning i låst ljust rum, men dagen inräknas icke
i strafftiden. Verkställighet av sträng arrest får ej ske, förrän vederbörande
läkare efter gjord undersökning förklarat att den straffskyldige kan utan
våda för hälsan undergå straffet. Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas
att jämlikt 27 § skärpt arrest och sträng arrest enligt vissa grunder
skola förvandlas till vaktarrest, om den straffskyldige finnes icke utan våda

182

Kunyl. Maj:ts proposition nr 144.

för hälsan kunna undergå straffet eller å fartyg lämpligt rum för straffets
verkställande saknas.

Utredningen har anfört, att sedan SLK tillkom genom bötesstraffets utveckling,
främst införandet av dagsbotssystemet, en förändrad uppfattning
kommit att råda om detta straffs användbarhet. Det oaktat syntes det alltjämt
icke vara möjligt, att ersätta de militära disciplinstraffen med böter
enligt allmän lag. Väl syntes det böra antagas att, åtminstone under fredstid,
böter skulle kunna vara ett i och för sig verksamt straffmedel såvitt
gäUde vid krigsmakten anställda befattningshavare av olika slag, likaväl som
beträffande befattningshavare i den civila statsförvaltningen. I fråga om
krigsmakten måste emellertid frågan om lämpligheten av bötesstraff i första
hand bedömas med hänsyn till de meniga värnpliktiga som utgjorde huvudmassan
av dess personal. På grund av dessa värnpliktigas ekonomiska ställning
under tjänstgöringen vore det uppenbart att de vanliga bötesstraffen
icke kunde användas utan en avsevärd nedsättning av maximibeloppen. För
att böter skulle kunna tillämpas gentemot värnpliktiga bleve det även nödvändigt
att i andra avseenden införa särregler. Det syntes sålunda vara ofrånkomligt
att bibehålla särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än
fängelse. Vad som anförts om bötesstraffet uteslöte dock icke att ett på annat
sätt anordnat penningstraff infördes såsom disciplinstraff. De begränsade
möjligheterna att begagna dylikt straff på ifrågavarande område föranledde
emellertid att även en svårare art av disciplinstraff måste anses behövlig.

Sträng arrest och skärpt arrest innefattade otvivelaktigt, enligt vad utredningen
vidare yttrat, vissa affliktiva moment, i det att straffen medförde
lidande utöver det som själva frihetsförlusten innebure. Beträffande den
stränga arresten vore detta moment så kraftigt att det säkerligen vore berättigat
att antaga att straffet i många fall medförde skadliga verkningar i
fysiskt eller psykiskt avseende. Men det syntes finnas skäl att ifrågasätta
borttagande av även skärpt arrest. Under beredskapstillstånd och krig, då
behovet av effektiva straffmedel tydligen kunde göra sig särskilt gällande,
saknade det harda nattlägret nästan varje värde, eftersom krigsmän i fält
i allmänhet icke kunde påräkna eljest bruklig bekvämlighet. Men även i
fredstid måste den skärpta arresten anses ha ringa betydelse. Mot tillämpningen
av arrest utan bevakning hade riktats den anmärkningen, att denna
strafform i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare
och underofficerare. Förklaringen till denna rättstillämpning kunde möjligen
till en del ligga i beskaffenheten av de brott, för vilka straffen ålagts, men
att arrest utan bevakning icke tillämpades å manskapet berodde främst på
att straffet ansåges sakna effektivitet beträffande dylik personal. Med hänsyn
till önskvärdheten att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan
skilda grupper av krigsmaktens personal syntes därför också arrest utan
bevakning böra borttagas.

I enlighet med det anförda hade utredningen av de nuvarande arterna av
disciplinstraff endast bibehållit en, nämligen vanlig arrest. Arrest vore emel -

183

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

lertid, även i den utformning straffet i förslaget erhållit, en förhållandevis
hård strafform. För en stor mängd mera bagatellartade förseelser som förekomme
under den militära tjänsten syntes det vara både onödigt och olämpligt
att tillgripa ett frihetsstraff. Och jämväl vid allvarligare förseelser kunde
det ofta vara tillräckligt att åtminstone den som första gången förbrutit sig
erhölle ett straff av mindre ingripande slag. I de för den civila statsförvaltningen
i instruktioner och annorledes meddelade bestämmelserna om disciplinär
bestraffning upptoges i allmänhet såsom strafform av lindrigare art än
suspension förlust av lön under viss tid, i regel högst trettio dagar. Ett sadant
disciplinstraff syntes användbart även på det militära området. Om
maximitiden på lämpligt sätt avvägdes, kunde det användas även mot värnpliktiga.
Genom att straffet stode i förhallande till den brottsliges avlöning
vunnes att det erhölle en likformig verkan mot personer i olika lönelägen
på liknande sätt som dagsbotssystemet. Även i fråga om verkställigheten
innebure denna strafform avsevärda fördelar i jämförelse med vanliga bötesstraff.
Utredningen föresloge därför att vid sidan av arrest sasom disciplinstraff
för krigsmän upptoges ett penningstraff, benämnt disciplinbot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett det värdefullt att bland
disciplinstraffen upptagits ett särskilt anordnat penningstraff. Försvarsväsendets
lönenämnd har funnit att det i och för sig icke gåve anledning till
erinran, att ett disciplinstraff infördes, som hade karaktären av bötesstraff
och som regelmässigt avvägdes efter vederbörandes avlöning vid krigsmakten.

Chefen för amén har anfört att den tanke, som låge till grund för förslaget
att införa disciplinbot, i och för sig syntes riktig. Beträffande utredningens
förslag till beräkning av disciplinboten ställde sig emellertid arméchefen
tveksam. Endast därest disciplinboten beräknades på samma sätt, som för
närvarande gällde beträffande dagsböter, kunde denna strafform godtagas.
Då en sådan beräkningsgrund på av utredningen anförda skäl icke ansåges
böra ligga till grund för beräkning av disciplinbotens storlek, vore strafformen
tydligen olämplig för militära förhållanden. Mot förslaget om borttagande
av strafformen arrest utan bevakning kunde vägande anmärkningar riktas.
Kravet på allas likhet inför lagen kunde icke drivas in absurdum. Inom
det militära verksamhetsområdet förelage av olika anledningar en sadan
mångfald av tillfällen till förseelser, för vilka den felande rimligen icke i
alltför hög grad kunde lastas och vid vilka ingen som helst brottslig avsikt
förelåge. Förseelserna måste til! stor det anses bottna i svårigheter att snabbt
taga ställning till spörsmål eller i bristande minneskunskap. Arrest utan bevakning
syntes vara en mycket lämplig strafform för ifragavarande föiseelser.
Disciplinstraffen borde med hänsyn till det förut anförda utgöras av
vaktarrest, eventuellt disciplinbot beräknat enligt dagsbotssystemet, samt arrest
utan bevakning. Chefen för marinen har förklarat sig hysa starka betänkligheter
mot införandet av disciplinbot av den natur, utredningen föreslagit,
även om ett lämpligt avvägt penningstraff säkerligen skulle ha god prohibitiv
verkan. Den föreslagna avvägningen av disciplinbotsbeloppet för olika

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

kategorier krigsmän måste dock leda till avsevärda orättvisor, då bötesstraffets
verkan i största utsträckning bleve en funktion av den bestraffades ekonomiska
ställning. Då denna vore beroende av familje- och förmögenhetsförhållanden,
komme — kanske särskilt beträffande de värnpliktiga — straffformen
att framstå såsom synnerligen odemokratisk. Enär — såsom utredningen
även framhållit - utmätandet av dagsböter skulle medföra betydande
svårigheter i det stora flertalet fall, syntes det marinchefen riktigast att
helt avstå från någon form av penningstraff utom för de fall, då böter borde
ådömas i stället för disciplinstraff. Det syntes emellertid nödvändigt att
kunna tillgripa ett lindrigare straff än arrest För befälet hade onekligen
strafformen arrest utan bevakning varit synnerligen lämplig såsom korrektionsmedel.
På av utredningen anförda skäl ville marinchefen dock icke påfordra
dess bibehållande. Emellertid syntes det som om en möjlighet borde
förefinnas att överföra de av utredningen föreslagna tillrätta visningsformerna
utegångsförbud och landgångsförbud till disciplinstraffen och därigenom
erhålla en å samtliga personalkategorier tillämplig strafform, som vore av
lindrigare art än arrest, men samtidigt syntes innebära ett gott korrektiv.
Under dessa förutsättningar borde utegångsförbud och landgångsförbud för
en tid av högst 20 dagar kunna ådömas såsom disciplinstraff samt för icke
inkasernerad (ombord å fartyg kommenderad) personal innebära förbud att
annat än i och för tjänsten lämna bostaden (förläggningen). Svenska officersförbundet
har anfört liknande synpunkter. Även chefen för flygvapnet har
ansett att disciplinbot icke borde ingå bland disciplinstraffen och att i stället
utegångsförbud borde kunna åläggas såsom dylikt straff. Högsta strafftiden
för utegångsförbud föresloges till 15 dagar. Överbefälhavaren har ställt sig
tveksam i fråga om förslaget att avskaffa skärpt arrest. Denna straff orm hade
visserligen ej begagnats i större utsträckning, men den hade visat sig ändamålsenlig,
bl. a. sasom ett straff vid upprepade förseelser. Utredningens motiv
för dess avskaffande vore icke bärande. Bestämmelserna rörande skärpt
arrest borde avfattas i likhet med nu gällande bestämmelser. Chefens för
marinen förslag att utegångsförbud och landgångsförbud för en tid av högst
20 dagar borde upptagas bland disciplinstraffen kunde icke biträdas. Det
skulle medföra betydande svårigheter i fråga om bevakning in. in., som måste
vara strängare än vid motsvarande tillrättavisning. Dessutom skulle straffet
liksom nuvarande arrest utan bevakning träffa personalkategorierna olika.
Den föreslagna strafformen disciplinbot vore i och för sig lämplig. Såsom
försvarsgrenscheferna anfört kunde den dock i tillämpningen leda till icke
önskvärda konsekvenser. Möjligheterna att finna en lämpligare form av
disciplinbot borde därför ytterligare tagas under omprövning. Även om denna
gåve negativt resultat ville överbefälhavaren icke — med hänsyn till de
fördelar, som därigenom vunnes — motsätta sig att disciplinbot infördes. Arrest
och disciplinbot borde dock vara två alternativa strafformer, som kunde
användas alltefter förhållandena i varje särskilt fall. Härvid måste den tilltalades
ekonomiska omständigheter särskilt tagas i betraktande så att straffet
drabbade rättvist och finge avsedd verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

185

Föreningen Sveriges häradshövdingar bär beträffande det föreslagna
disciplinbotsstraffet anfört att lämpligheten av en dylik strafform säkerligen
kunde ifrågasättas. Den myckel låga dagsinkomst, som en stor del av krigsmaktens
personal under tjänstgöringen åtnjöte i form av avlöning, begränsade
i verkligheten starkt möjligheten att begagna disciplinboten som korrektiv
mot militära brott och kunde lätt komma att ge denna strafform sken
av att vara avsedd allenast för officerare, underofficerare och andra högre
avlönade befattningshavare. Med hänsyn till behovet av att finna en ersättning
för den nuvarande strafformen arrest utan bevakning ansåge sig föreningen
dock icke böra avstyrka förslaget. Föreningen Sveriges landsfogdar
har ansett den föreslagna nya straffarten disciplinbot icke i allo lyckligt
vald, därtill komme den att drabba allt för olika. Sålunda förefölle det
knappast rimligt, att beröva de värnpliktiga, som under utbildningstiden icke
kunde räkna på andra kontanter, den krona om dagen, vartill de eljest vore
berättigade. För den i ekonomiskt hänseende mera välsituerade menige värnpliktige
komme disciplinboten däremot att sakna nämnvärd betydelse som
straffreaktion. Såge man därefter till de kategorier, som uppbure lön i egentlig
mening, så måste även för deras del disciplinboten drabba synnerligen
ojämnt, beroende på den enskildes ekonomiska ställning, civilstånd och försörjningsplikt.
Med de invändningar, föreningen sålunda framfört, komme
man närmast till det resultatet, att disciplinboten, om den skulle bibehållas,
borde närmare anslutas till dagsbotssystemet. Under sådana förhållanden
kunde den knappast tillämpas i fråga om meniga värnpliktiga. Man leddes
därför osökt in på tanken, huruvida det icke ur olika synpunkter skulle vara
mest ändamålsenligt och rättvist att med slopande av förslaget om disciplinbot
giva arreststraffet två huvudformer, en lindrigare, som närmast finge
karaktären av en custodia honesta, och en strängare form, avsedd för disciplinbrott
i mer egentlig mening. Visserligen kunde häremot invändas, att
den lindrigare formen arrest utan bevakning hittills knappast tillämpats i
fråga om manskapet. Detta sammanhängde otvivelaktigt med den omständigheten,
att det för den menige icke framstode som ett straff utan snarare som
en förmån att utan bevakning få vistas i sitt kvarter. Om skillnaden mellan
de båda arrestformerna mindre bleve beroende av om bevakning anordnades
eller ej utan mera hänförde sig till de förmåner och den bekvämlighet, som
erbjödes arrestanten under strafftiden, hölle föreningen dock före att det
skulle vara möjligt att utforma två typer av arreststraff, som skulle visa sig
lika användbara såväl för befäl som manskap. Föreningen Sveriges krigsdomare
och (niditörer bär anfört att den tilltänkta nya strafformen syntes ur
åtskilliga synpunkter icke vara välbetänkt. För de värnpliktiga måste disciplinboten
av flera skäl anses alldeles olämplig. Fn tillrättavisning i form av utegångs-
eller landgångsförbud skulle åter för den mera välsituerade säkerligen
innebära en mera kännbar reaktion än disciplinboten. Det måste emellertid
anses felaktigt, att tillrättavisningen, som vore avsedd att vara en lindrigare
reaktion mot begången förseelse än disciplinstraff, i flera fall skulle bliva
svårare än sådant straff, som vore avsett för något grövre förseelser. För öv -

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

riga kategorier av krigsmän måste åter disciplinboten med hänsyn till storleken
av det avdrag i lönen, som denna skulle innebära, mången gång bliva
ett i förhållande till beskaffenheten av den begångna förseelsen alltför kännbart
straff. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har uttalat sig huvudsakligen
i samma riktning. Försvarsväsendets underbefälsförbund har likaledes förklarat
sig hysa betänkligheter mot disciplinbotsstraffet. Dessa betänkligheter
hänförde sig dels till straffet såsom sådant — svårigheterna att få straffet att
verka fullt rättvist måste bli betydande —- och dels till den omständigheten
att man härigenom i befälhavares hand lade ett ekonomiskt verkande rättelsemedel.
Arreststraff, som redan nu kunde utdömas av befälhavare i disciplinär
ordning medförde även det ekonomisk påföljd, men de ekonomiska följderna
vore i detta fall en bisak. Här skulle straffets ekonomiska återverkningar
bli primära. Viss inskränkning i befälhavarens domsrätt syntes under
alla omständigheter erforderlig. Värnpliktiga officerares riksförbund har beträffande
den stränga arrestens avskaffande anfört att det väsentliga ur människovärdets
synpunkt i detta sammanhang icke vore straffet utan den handling,
som föranlett straffet i fråga. Förefbilligheten av just ett sådant affliktivt
straff som sträng arrest kunde i de flesta fall på ett bättre sätt än en
annan strafform avhålla en person av nonchalant eller rent av lymmelaktig
natur att begå vissa handlingar, och enahanda synpunkt kunde läggas på
den skärpta arresten. Lika litet som man kunde avskaffa olikheter i befogenheter
och tjänsteställning mellan skilda grupper av krigsmaktens personal,
kunde man undvika olikheter i bestraffningshänseende, och att allenast mot
bakgrunden av någon allmän likställighetssynpunkt slopa arrest utan bevakning
vore därför icke motiverat. Det kunde vara riktigt, att denna straffform
i praktiken så gott som uteslutande användes beträffande officerare
och underofficerare, enär den saknade tillräcklig effektivitet gentemot manskapet,
men gentemot de två förstnämnda kategorierna vore den dock i de
fall, då den komme till användning, i regel tillräckligt effektiv. Även i
många andra straffrättsliga avseenden förefunnes olikheter emellan de meniga
och vissa kategorier befäl, och vidare vore icke minst i detta sammanhang att
märka, att officers- och underofficersgrupperna lydde under de militära bestraffningsreglerna
under icke blott en väsentligt längre tid utan också jämväl
vid betydligt högre ålder än manskapet. Införandet av den nya strafformen
disciplinbot syntes icke heller tillfredsställande med hänsyn framför
allt till den omständigheten, att ett dylikt penningstraff komme att drabba
synnerligen orättvist. Införandet av berörda strafform avstyrktes därför.

Departementschefen.

För närvarande finnas fyra former av disciplinstraff, nämligen arrest utan
bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Utredningens förslag i
denna del innebär i första hand att det lindrigaste och de båda svårare straffen
avskaffas. Att sträng arrest icke bör upptagas i en reviderad lagstiftning,
anser jag självklart. Den skärpta arresten kan väl i och för sig icke anses
vara olämplig i samma grad som sträng arrest men som utredningen fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

187

hållit torde denna straffart ha ganska liten betydelse. Vad beträffar arrest
utan bevakning har den ensidiga tillämpning, som detta straff i praktiken erhållit,
säkerligen kraftigt bidragit till uppfattningen att likställigheten inför
lagen mellan skilda krigsmän är bristfällig. Jag är sålunda ense med utredningen
om att avskaffa nämnda tre av de hittillsvarande arrestformerna och
i deparlementsförslaget upptages därför endast ett arreststraff, närmast motsvarande
det nuvarande straffet vaktarrest.

Eftersom arrest enligt förslaget innebär ett frihetsberövande och sålunda
utgör ett förhållandevis strängt straff, är det givetvis angeläget att söka tillskapa
en lindrigare straffart att användas vid mera bagatellartade förseelser
samt i något svårare brottsfall då gärningsmännen första gången förbrutit
sig. Utredningen har i sådant syfte upptagit ett särskilt penningstraff, benämnt
disciplinbot. Straffet utgör i princip löneavdrag under ett visst antal
dagar med visst, av den brottsliges lön beroende belopp för dag. Tanken
att penningstraff skall kunna tillämpas även i fråga om militära brott förefaller
naturlig. Såsom utredningen framhållit torde emellertid ofta varken
dagsböter eller böter ådömda omedelbart i penningar vara lämpligt straff
för krigsmän. Genom att på nyssnämnda sätt låta straffet stå i proportion till
den dömdes inkomster av militärtjänsten har utredningen uppnått en lösning,
som erbjuder flera fördelar. Det föreslagna disciplinbotsstraffet ansluter
sig sålunda nära till den inom den civila statsförvaltningen använda
form av disciplinstraff, som utgöres av löneminskning, och är dessutom
lätthanterligt såväl i fråga om ådömandet som med avseende å verkställigheten.

I en del remissyttranden har emellertid uttryckts farhågor för att disciplinbotsstraffet
skall komma att verka orättvist. Uppenbarligen kan en sådan
invändning icke frånkännas varje berättigande. Särskilt om man tager hänsyn
till samtliga ekonomiska omständigheter och övriga personliga förhållanden
som röra de bestraffade måste det givetvis visa sig att straffet drabbar
olika tungt i skilda fall. Detta gäller dock även alla andra straffarter. Bland
annat medför människors olika psykiska konstitution att fängelsestraff fördrages
sämre i ett fall än i ett annat. Enligt min mening få i fråga om disciplinbot,
liksom förhållandet är beträffande det civila disciplinstraffet mistning
av lön, de olägenheter, som äro förenade med straffet, anses väl uppvägas
av fördelarna med detsamma. Då det gäller att bestämma lämpligt straff
för viss förseelse, måste det vara värdefullt att jämväl ha disciplinbot att tillgå.
Även om man bör fasthålla vid att disciplinbot är en i princip lindrigare
straffart än arrest, torde vid valet mellan straffarterna i viss mån hänsyn
kunna lagas till den brottsliges ekonomiska förhållanden. Sålunda kunna omständigheterna
vara sådana att ett mindre arreststraff bör åläggas i stället
för ett relativt högt disciplinbotsstraff. Jag vill alltså förorda att disciplinbot
införes.

Någon ytterligare art av disciplinstraff synes ej behövlig. Jag har alltså
i departementsförslaget vid sidan av arrest endast upptagit disciplinbot.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

2 och 3 §§.

I 2 § av utredningens förslag stadgas, att disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter
såsom straff för brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat
av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas
i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller
vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock,
om ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter må ock
eljest ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall
då disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är
om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst femhundra
kronor.

Enligt 3 § får i fråga om annat av krigsman begånget brott än i 2 § sägs
av beskaffenhet, att mål därom skall handläggas i den för militära mål
stadgade ordningen, i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant
straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art.

I SLK har frågan, huruvida i visst fall disciplinstraff skall eller kan följa,
reglerats genom att sådant straff utsatts i de särskilda straffbestämmelser
där det ansetts böra vara tilllämpligt. Eftersom lagen upptager bestämmelser
om ej blott rent militära och militärt kvalificerade brott utan även åtskilliga
brott som, frånsett disciplinstraffets tillämplighet, skola bestraffas enligt allmän
lag, har någon generell regel om disciplinstraffets användningsområde
icke blivit behövlig. Tillämpningen av disciplinstraff är i allmänhet obligatorisk.
Vid brott som avses i 98, 99, 100 och 132 §§ finnes emellertid frihet
att välja mellan disciplinstraff och böter. Riktlinjer angivande hur valet skall
ske ha upptagits endast i sistnämnda paragraf. I vissa fall, t. ex. vid brott
mot 68, 110 och 121 §§, är bötesstraff obligatoriskt och disciplinstraff kan
alltså icke förekomma.

Utredningen har anfört att eftersom i förslaget endast upptagits straffbestämmelser
rörande rent militära och ett fåtal militärt kvalificerade brott,
kunde frågan om gränsdragningen mellan disciplinstraffets och bötesstraffets
användningsområden icke lösas på samma sätt som i SLK utan måste regleras
genom allmänt hållna föreskrifter. Den avgörande grunden vid bestämmande
av disciplinstraffets tillämplighetsområde borde vara brottens anknytning
till krigsmakten. Denna synpunkt måste emellertid i princip antagas
vara vägledande jämväl vid fastställandet av krigsdomstolarnas kompetensområde.
Det förefölle naturligt, att disciplinstraffets tillämplighetsområde
och krigsdomstolarnas kompetensområde sammanfölle. Därest handläggningen
av militära brottmål under fredstid överfördes till de allmänna
domstolarna, bleve det erforderligt att i vissa hänseenden meddela särbestämmelser
rörande sådana mål och att i ny militär processlag upptaga stadganden
som angåve vilka brott som vore av sådan beskaffenhet att mål därom
skulle handläggas i den för militära mål stadgade ox-dningen. Vad krigs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144

189

domstolsulredningen i detta hänseende föresloge syntes utgöra en lämplig
avgränsning även i vad anginge disciplinstraffets tillämplighetsområde.
Kongruens i detta avseende syntes ock påkallas av praktiska skäl.

I enlighet med det anförda kunde således enligt utredningen området för
disciplinstraffets tillämplighet angivas omfatta sådana av krigsmän förövade
brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i den för
militära mål stadgade ordningen. Av flera skäl borde emellertid tvingande
föreskrifter om tillämpning av disciplinstraff vid dylika brott icke meddelas.
Under sådana förhållanden syntes det vara nödvändigt att söka uppställa
regler som gåve ledning vid valet mellan disciplinstraff och böter. För detta
ändamål kunde ifrågavarande brott uppdelas i två huvudgrupper. Det förefölle
nämligen vara lämpligt att, beträffande vissa brott, låta dylika regler
innehålla presumtion för disciplinstraffets tillämplighet, medan åter, i fråga
om övriga brott, en motsvarande presumtion borde gälla till förmån för bötesstraffet.

Beträffande den första gruppen har utredningen framhållit att disciplin
straff i åtskilliga fall inginge i straffskalan för visst brott. Med dessa brott
borde i förevarande hänseende jämställas de i 26 och 27 kap. i förslaget upptagna
straffbestämmelser, i vilka såsom straffskala angivits högst straffarbete
på viss tid, eftersom enligt dessa bestämmelser även fängelse och lindrigare
straff kunde tillämpas. Då vidare krigsmän, som hade ämbetsansvar, skulle
vara underkastade stadgandena i 25 kap. SL enligt det år 1946 remitterade
förslaget i stället för straffbestämmelserna i 26: 17 och 18 i utredningens förslag,
borde tydligen också brott av krigsmän mot detta kapitel medtagas i
denna grupp. Dit syntes slutligen även böra hänföras andra av krigsmän
förövade brott som vore sådana att straff kunde åläggas av militär befälhavare.
Beträffande nu nämnda brott borde disciplinstraff tillämpas även
om böter vore utsatt. Denna regel syntes emellertid icke böra vara ovillkorlig.
I olika fall kunde användningen av disciplinstraff i stället för böter
framstå såsom direkt olämplig. Särskilt gällde detta beträffande arrest.
Uppenbarligen borde man söka undvika att använda arrest då den brottslige
icke fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Likaledes vore användningen
av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring vore av tillfällig art. AU
helt utesluta arreststraff i nu avsedda fall syntes dock icke böra ifrågasättas;
i fall av upprepad ensartad brottslighet eller om den brottslige kunde
beräknas snart bli återkallad i tjänst borde arreststraff kunna få användas.
Det hade vidare ansetts påkallat att vid sidan av en undantagsbestämmelse
rörande arrest jämväl upptaga ett mera allmänt hållet undantagsstadgande.
Enligt detta finge böter också i andra fall ådömas om med hänsyn till den
brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff funnes lämpligare
än disciplinstraff. Att då böter skulle tillämpas i enlighet med vad
i det föregående sagts därvid skulle ådömas sådant bötesstraff som kunde
vara utsatt för brottet, syntes vara självklart. För det fall all disciplinstraff
vore utsatt för brottet, borde stadgas att böterna skulle ådömas i dagsböter
utom när fråga vore om brott mot 26: 15 eller 16 i förslaget. I sådant fall

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 144

borde, i likhet med vad enligt 11:9 och 10 SL i det remitterade förslaget
gällde, dömas till böter omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

Den andra av de ovannämnda båda huvudgrupperna omfattade, enligt vad
utredningen slutligen i detta sammanhang anfört, övriga av krigsmän begångna
brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i
den för militära mål stadgade ordningen. För dessa brott borde, då fängelse
eller svårare straff ej ifrågakomme, i regel ådömas böter. Endast om det
med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art
syntes vara lämpligare borde i dessa fall disciplinstraff kunna tillämpas i
stället för böter.

Fångvårdsstyrelsen har anfört att disciplinbot kunde befaras bliva mindre
effektivt mot officerare och underofficerare än mot värnpliktiga. De värnpliktiga
finge avstå hela sin kontanta avlöning, medan officerare och underofficerare
endast finge vidkänrtas s. k. B-avdrag å lönen. Åtgärden vore
maximerad till tjugu dagar. Med hänsyn härtill borde det enligt fångvårdsstyrelsens
mening övervägas, huruvida förslagets regler för tillämpning av
disciplinstraff i stället för böter eller omvänt vore lämpligt avvägda. För
officerare och underofficerare kunde nämligen ett dagsbotsstraff ofta bliva
mera kännbart än den föreslagna disciplinboten. Föreningen Sveriges häradshövdingar
har framhållit att enligt 2 § skulle disciplinstraff ådömas
bland annat för av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför
kunde ådömas i disciplinmål. Om ett brott vore av denna beskaffenhet vore
enligt förslaget avsett att framgå av den militära rättegångslagen. Därest
emellertid en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän ansåges önskvärd,
syntes reglerna om användningen av detta straff vara ett av de viktigaste
föremålen för en sådan lag. Det vore överhuvud taget icke lämpligt att användningen
av en i allmänna strafflagen upptagen straffart gjordes beroende
av en rättegångslags av processuella synpunkter betingade bestämmelser.
Den uppräkning av här ifrågavarande fall, som under alla förhållanden måste
i någondera lagen upptagas, borde därför enligt föreningens mening inflyta
i nu ifrågavarande lag. De i lagen intagna bestämmelserna rörande frågan
huruvida i särskilda fall disciplinstraff eller böter skulle komma till användning
syntes onödigt invecklade. Då valfrihet mellan böter och disciplinstraff
praktiskt taget alltid funnes, kunde åt stadgandets sakliga innehåll givas
enklare formulering, därvid 2 och 3 §§ syntes kunna sammanföras.

Departementschefen.

Med hänsyn till det sätt, varpå strafflagstiftningen för krigsmakten enligt
förslaget anordnas, torde det, såsom utredningen funnit, vara nödvändigt
att frågan om användningen av disciplinstraff och böter regleras genom
allmänt hållna föreskrifter. I princip innebära dessa enligt utredningens förslag
att den i varje särskilt fall lämpligaste straffarten skall användas. Till
ledning för tillämpningen härav har bland annat angivits vissa brott, vid
vilka disciplinstraff företrädesvis skall komma till användning, medan be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

191

träffande övriga brott en motsvarande presumtion till förmån för böter fått
gälla. Enligt min mening ha de föreslagna reglerna utformats på ett väl avvägt
sätt.

I ett remissyttrande bär hävdats att i 2 § direkt bör angivas vilka brott
som skola kunna bestraffas i disciplinmål. På liknande sätt kunde ifrågasättas
om icke det i 3 § såsom yttersta gräns för disciplinstraffets tillämplighetsområde
uppställda kravet på att brottet skall vara av beskaffenhet att mål
därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen bör erhålla
formen av en uppräkning. Frågan om befälhavares bestraffningsrätt måste
emellertid bedömas i anslutning till det militära rättegångsväsendets ordnande,
och jag anser det därför icke vara riktigt att i detta sammanhang upptaga
spörsmålet om bestraffningsrättens omfattning. Vad angår stadgandet om den
yttersta gränsen för disciplinstraffets användning torde detta i realiteten icke
få särdeles stor betydelse, eftersom redan principen om det lämpligaste straffet
i allmänhet medför samma avgränsning. Då stadgandet likväl, för att underlätta
domstolarnas tillämpning av ifrågavarande regler, bibehålies, synes
det icke vara lämpligt att giva detsamma en vidlyftigare utformning. Även om
uppräkningsmetoden här anlitas skulle man icke vid angivandet i processlagstiftningen
av militära mål kunna nöja sig med en hänvisning därtill. En
redaktionell jämkning av ifrågavarande stadgande bör emellertid vidtagas.

i §■

Enligt 4 § i utredningens förslag ådömes arrest i minst tre och högst tjugu
dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar. Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager ej i tjänstgöring amiat än i den mån strafftiden
överstiger tio dagar. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestantens
hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga
i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från
krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande
avlöningsföreskrifter.

Såsom förut nämnts, är strafftiden för vaktarrest enligt 22 § SLK minst en
dag och högst femton dagar. Beträffande frågan, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke, framgår av 24 § samma lag att det ankommer
på vederbörande befälhavare att bestämma därom.

Utredningen har till en början erinrat att krigshovrätten i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 16 april 1943 föreslagit att maximitiden för vaktarrest skulle
höjas till trettio dagar. Till stöd därför anfördes bland annat att krigshovrätten
i många fall ställts inför valet att bedöma en gärning antingen för milt
genom att ådöma femton dagars vaktarrest eller för hårt genom att utmäta
fängelse i en månad. Det vore enligt utredningens mening obestridligt att
förhållandet mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i
rättstillämpningen kommit att uppfattas som en kännbar lucka. Denna komme
med utredningens förslag om borttagande av såväl sträng som skärpt arrest
att framträda med i viss mån större skärpa. Hittills hade nämligen möjligheten
att ådöma straff i nämnda arrestformer till eu del utfyllt hickan.

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Enligt inhämtade statistiska uppgifter uppgingo de fall då fängelse i en månad
förekommit till ungefär hälften av samtliga fall då krigsdomstol dömt till
fängelse. Uppenbarligen skulle det i och för sig vara i hög grad tillfredsställande
om dessa korta fängelsestraff kunde i avsevärd mån ersättas av arrest.
Det finge därför anses föreligga mycket starka skäl för att bestämma maximitiden
för arrest enligt förslaget till högre dagantal än vad för närvarande
gällde beträffande vaktarrest. Det syntes dock ingiva betänkligheter att fastställa
nämnda maximitid så högt som till trettio dagar. En sådan skärpning
syntes strida mot disciplinstraffets natur. Det vore av vikt att arrest i den
allmänna uppfattningen framstode såsom ett straff av annan och lindrigare
art än fängelse. Med hänsyn härtill vore det önskvärt att skillnaden mellan
straffen markerades också genom att maximum för arrest ej motsvarade minimitiden
för fängelse. En så avsevärd höjning som den ifrågasatta vore vidare
i och för sig ägnad «tt kunna medföra en genomgående skärpning av de
i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest. Ytterligare kunde anmärkas att
det vore olägligt alt inom det ordinära arreststraffets ram uppdraga en gränslinje
för befälhavarnas domsrätt, men att detta möjligen bleve erforderligt
vid en höjning till trettio dagar. Huvudsakligen av nu angivna skäl föresloge
utredningen att maximitiden för arrest bestämdes till tjugu dagar. Minimitiden
borde, särskilt med hänsyn till införandet av disciplinbot, höjas till tre
dagar.

Beträffande verkstäl''igheten hade utredningen i detta sammanhang först
upptagit ett stadgande att arrest skulle verkställas i militärhäkte. För närvarande
föreskreves i SLK att vaktarrest skulle verkställas under bevakning i
låst, ljust rum. Att dessa föreskrifter intagits i lagen hade huvudsakligen berott
på att därigenom framhållits skillnaden mellan vaktarrest å ena samt
sträng arrest resp. arrest utan bevakning å andra sidan. Då sistnämnda arrestformer
nu föreslogs skola upphöra, kunde det överlämnas åt Kungl.
Maj:t att i administrativ ordning meddela föreskrifter i dessa hänseenden,
därvid utredningen såsom självklart förutsatte att arrestlokal skulle vara ljus.
Vidare hade upptagits bestämmelser rörande tjänstgöring under arrest. För
närvarande gällde att det ankomme på vederbörande befälhavare att avgöra
om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring, och detta även om straffet ålagts
av krigsdomstol. Härigenom hade detta viktiga moment vid verkställigheten
avskilts från själva straffbeslutet. Då denna anordning syntes föga tillfredsställande,
borde frågan regleras genom lagstadgande. Betydelsen av ett arreststraff
såväl i fråga om den brottslige själv som med avseende å andra hade
synts till stor del ligga däri, att den brottslige under någon tid hölles isolerad
från sin omgivning. A andra sidan hade det icke synts lämpligt att en arrestant
under någon längre tid hölles i sysslolöshet. Framför allt med hänsyn
till angelägenheten att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid vore det
önskvärt att, därest arbete utom häktet skulle förekomma, detta bestode i deltagande
i tjänstgöring. Av nu angivna skäl hade därför lagstadgandet synts
böra innebära, att arrest i tio dagar eller därunder skulle verkställas utan
tjänstgöring samt att längre arreststraff skulle vara förenade med tjänstgö -

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ring under den del av strafftiden som överstege tio dagar. Då det ej sällan
förekomme, att arresterade hade svårt att uthärda med isoleringen i arrest,
hade dock ansetts böra stadgas alt om arrest utan tjänstgöring funnes medföra
fara för arrestantens hälsa, han skulle under hela strafftiden eller vad
därav återstode deltaga i tjänstgöring.

Slutligen har utredningen framhållit att en särskild konsekvens av arreststraffet
för närvarande vore att den arresterade, om straffet icke vore förenat
med tjänstgöring, ginge förlustig viss del av sin avlöning. Betydelsen av dessa
ekonomiska påföljder syntes böra föranleda att lagen innehölle ett stadgande
om den löneminskning som arreststraffet medförde. Med hänsyn bland annat
till det sätt, varpå disciplinboten enligt 6 § i förslaget utformats, borde stadgandet
innehålla att löneminskningen skulle gälla hela strafftiden och ej allenast
den tid varunder tjänstgöring icke fullgjordes. Vilka belopp som i olika
fall skulle avstås kunde emellertid icke lämpligen angivas i lagen. Det hade
därför endast stadgats, att den som åtnjöte avlöning från krigsmakten skulle
under strafftiden vidkännas löneavdrag med belopp, som vore angivet i gällande
avlöningsföreskrifter. De nu gällande bestämmelserna om löneavdrag
borde i samband härmed undergå viss översyn.

Beträffande arreststraffets längd har justitiekanslersämbetet ansett
sig böra ifrågasätta om icke maximum borde något höjas, förslagsvis i
enlighet med 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas tanke till tjugufyra dagar.
Hovrätten för övre Norrland har föreslagit att maximitiden bestämdes
till trettio dagar, dock att befälhavare ej finge ålägga strängare straff än
arrest i femton dagar. Till förmån för en höjning hade, enligt vad motiven
visade, förebragts mycket goda skäl. De skäl emot höjning, som av utredningen
åberopats, syntes icke vara vägande. Att en höjning skulle vara ägnad
att kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade
straffmåtten av arrest, måste med kännedom om domstolarnas allmänna inställning
bestämt bestridas. Att den föreslagna gränslinjen för befälhavares
behörighet att ålägga arrest skulle medföra någon nämnvärd olägenhet, syntes
svårt att inse. Chefen för armén har ansett erforderligt att möjligheter gåves
att utsträcka arreststraffet intill tjugufem dagar, överbefälhavaren har, för
den händelse den skärpta arresten icke komme att medtagas hland disciplinstraffen,
biträtt detta förslag. Föreningen Sveriges häradshövdingar och värnpliktiga
officerares riksförbund ha ansett att tillräckliga skäl icke förebragts
för höjningen av arreststraffets minimum från ett till tre dygn. Föreningen
har framhållit att särskilt med hänsyn till de olägenheter som måste anses
förenade med disciplinhoten såsom strafform det syntes angeläget att möjlighet
alltjämt funnes att ådöma arreststraff även för kortare tid än tre dagar.
Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har likaledes hävdat att
minimitiden borde bestämmas till en dag. Utökningen av maximitiden från
femton dagar till tjugu dagar vore eu fördel. Men det måste med beklagande
såsom en avsevärd brist konstateras, att arreststraffet fortfarande icke skulle
få utdömas i så lång tid eller trettio dagar, att det nådde anknytning till
fängelsestraffet. Utredningen vitsordade dock riktigheten av alt förhållandet

13 Bihang till riksdagens protokoll 19U8. Isand. Nr 141-

194

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i rättstillämpningen
konnnit att uppfattas som en kännbar lucka, ett förhållande som
föreningen ville på det livligaste bestyrka. Föreningen finge därför bestämt
förorda, att maximitiden för arreststraffet sattes till trettio dagar, därvid
dock arreststraff över femton dagar endast finge ådömas av domstol. Även
föreningen Sveriges krigsfiskcder har ansett det kunna ifrågasättas om icke
en ytterligare förlängning av den tid, vartill arrest kunde uppgå, möjligen
ur vissa synpunkter vore att förorda. Försvarsväsendets underbefälsförbund
däremot har befarat att den föreslagna höjningen av såväl maximi- som
minimitiderna för arreststraffet kunde komma att medföra att arreststraffen
framdeles utmättes efter en genomgående skärpt straffskala. Med hänsyn
till önskemålet att minska »luckan» mellan det strängaste disciplinstraffet
och det lindrigaste fängelsestraffet, vilket förbundet bejakade om dess förverkligande
kunde beräknas medföra att fängelse ådömdes i ett färre antal fall
än för närvarande, ville förbundet inte motsätta sig ökning av maximitiden
till tjugu dagar. Även vid en sådan måttlig höjning av maximitiden syntes
det emellertid nödvändigt att stadga särskild begränsning för befälhavares
rätt att utdöma arreststraff. Gränsen kunde dragas vid nu gällande maximitid,
femton dagar, men förbundet ville med hänsyn till praktiska erfarenheter
av den hittillsvarande rättstillämpningen i disciplinmål ifrågasätta, om
inte gränsen borde sättas något lägre, exempelvis vid tolv eller tio dagar.
Minimitiden borde sättas till två dagar.

I fråga om tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående
har justitiekanslersämbetet ifrågasatt huruvida det vore lämpligt
att — bortsett från hälsofara — kategoriskt förbjuda tjänstgöring under arrest,
som omfattade tio dagar eller därunder. Mången gång kunde det inträffa,
att ett arreststraff i förening med tjänstgöring vore den i det särskilda fallet
lämpligaste reaktionen, och det syntes onödigt stelt av lagen att icke i större
omfattning än som skett medgiva vederbörande att begagna ett sådant korrektiv.
Förbudet för arrestant att deltaga i tjänstgöring vid arrest, som avsåge
ett så pass högt dagantal som tio, tedde sig vidare ur utbildningssynpunkt
olägligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett att det obligatoriska
tjänstgöringsförbudet skulle komma att framstå såsom obilligt och
ur utbildningssynpunkt synnerligen olägligt i sådana fall, där arrestanten
kommenderats till utbildning vid någon av försvarets utbildningsanstalter. En
viss uppmjukning av stadgandet vore förty att förorda.

Chefen för armén har funnit utredningens förslag i denna del icke kunna
godtagas. Befäl och meniga kunde härigenom undandragas tjänsten till avsevärt
men för utbildningen. Beslut i detta avseende borde av den dömande
myndigheten fattas från fall till fall, varvid erforderlig hänsyn till den bestraffades
tjänstgöringsförhållanden måste tagas. Chefen för marinen har föreslagit
bibehållandet av nuvarande bestämmelser, att det ankomme på vederbörande
befälhavare att avgöra om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring
eller ej. Ur tjänstens synpunkt kunde det ofta vara omöjligt att undvara
en befattningshavare utan att betunga hans kamrater eller erhålla ersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

195

ning med annan person under arresttiden. Även om möjlighet till uppskov
eller avbrott förutsattes i 5 §, syntes dessa olägenheter kunna bliva allvarliga
och vid en konsekvent tillämpning ur tjänstenyttans synpunkt av avbrottsmöjligheten
medföra den straffskärpningen för arrestanten, att han
finge straffets avtjänande utsträckt över en mycket lång tid. Ur disciplinär
synpunkt vore vidare avbrott i eller uppskov med straff mycket ogynnsamma,
varför de i möjligaste mån borde undvikas. För instruktörer och elever
innebure utredningens förslag avsevärt men för utbildningen och skulle
i värsta fall kunna innebära, att avsedd utbildning icke skulle medhinnas.
Chefen för flygvapnet har uttalat sig i samma riktning. Överbefälhavaren
har anslutit sig till försvarsgrenschefernas yttranden i förevarande avseende.
Med hänsyn till tjänstgörings- och utbildningsförhållandena vore det olämpligt
att i lagen fastlåsa tjänstgöring vid arrest av viss varaktighet. Icke heller
kunde avgörandet beträffande med eller utan tjänstgöring läggas hos
domstolen, ty denna kunde icke överblicka tjänstgöringsförhållandena vid
förbandet. Än mindre bleve detta möjligt om krigsdomstolama avskaffades.
Trots att olägenheter kunde uppstå på grund av att likformighet beträffande
strafftillämpningen icke säkerställdes, ansåge överbefälhavaren att vederbörande
förbandschef fortfarande borde bestämma om ett arreststraff skulle
avtjänas med eller utan tjänstgöring. Marinförvaltningen har jämväl hävdat
att en straffskyldig borde kunna åläggas att då det befunnes erforderligt för
tjänstens behöriga gång utföra sin ordinarie tjänst även vid arreststraff understigande
tio dagar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig dela förslagets
ståndpunkt att straffet, i den mån det vore längre än tio dagar, alltid borde
verkställas med tjänstgöring. Däremot syntes det föreningen icke riktigt att
de kortare arreststraffen på sätt föreslagits alltid skulle verkställas utan
tjänstgöring. Även om arreststraffets effektivitet i viss mån låge i att den
brottslige under någon tid hölles isolerad från sin omgivning, gjorde sig dock
denna synpunkt icke alltid gällande i de särskilda fallen. Detta, i förening
med intresset att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid, syntes böra föranleda
att jämväl ett kortare arreststraff skulle kunna vara förenat med tjänstgöring.
Även rent militära hänsyn krävde i vissa fall beaktande, särskilt i
krig. Det syntes därför i varje fall böra beredas domstolen möjlighet att välja
mellan de olika alternativen eller, där så med hänsyn till omständigheterna
ansåges kunna och böra ske, åt den militäre befälhavaren överlämna avgörandet.
Svenska officersförbundel har bestämt avstyrkt förslaget att borttaga
nuvarande rätt för befälhavare att bestämma, om arrest under de första tio
dagarna av ett arreststraff skulle avtjänas med eller utan tjänstgöring. Möjligen
kunde skärpning ske, så att åläggande av arrest med tjänstgöring endast
finge ske av bestraffningsberättigad befälhavare på synnerliga skäl ur tjänstesynpunkt.
Försvarsväsendets underbefålsförbund har anfört att förslaget
rörande regelmässigt förbud att tjänstgöra vid arreststraff, som understege
do dagar, måste medföra vissa konsekvenser, som inte kunde lämnas obeaktade.
Hittills hade i synnerhet när det gällde kortare arreststraff tjänstgö -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ring förekommit i förhållandevis stor utsträckning. Detta hade med gällande
bestämmelser inneburit att de straffade inte behövt vidkännas löneavdrag.
Med ett genomförande av förslaget komme löneavdrag alltid att verkställas.
Straffet, om man i detsamma inräknade också de ekonomiska konsekvenserna
för den enskilde, vilket inte syntes orimligt, bleve härigenom
ofta kännbarare än hittills, ett förhållande som inte kunde anses tillfredsställande.

Vad angår det föreslagna stadgandet om löneavdrag vid arrests
avtjänande har liouråtten för Övre Norrland funnit det anmärkningsvärt
att utredningen i lagtexten byggt på administrativa bestämmelser, vilken
metod utredningen i andra sammanhang med rätta förkastat såsom mindre
lämplig. Genom ändringar i de administrativa författningarna kunde arreststraffets
innebörd ej oväsentligt förändras, och disciplinbotsstraffet kunde
genom dylika ändringar helt sättas ur spel. Det syntes nödvändigt att åtminstone
i 6 § i stället införas fixerade belopp, förslagsvis lägst en krona
högst tio kronor, med föreskrift att boten skulle avpassas efter förseelsens
svårhetsgrad och den feiandes inkomst av tjänst vid krigsmakten, resp. —
beträffande den som ej hade tjänst vid krigsmakten — jämförlig befattningshavares
inkomst av tjänst vid krigsmakten, Om en sådan ändring vidtoges i
6 §, behövde ifrågavarande bestämmelse i 4 § icke kvarstå. Försvarsväsendets
lönenämnd bär anfört att förslaget att arreststraff alltid skulle vara
förbundet med löneavdrag — oberoende av om vederbörande fullgjorde
tjänstgöring under arresltiden eller icke — innebure att detta straff skulle
komma att bestå av två olika delar, dels frihetsberövandet (arresten i egentlig
mening), dels löneavdraget (= disciplinboten). Arresten skulle således
komma att utgöra både frihets- och bötesstraff. En dylik anordning måste
lönenämnden för sin de! finna mindre lämplig. Visserligen finge arrestant
även för närvarande vidkännas visst löneavdrag, men detta gällde endast under
arrest med förbud att tjänstgöra och hade ansetts vara en naturlig följd
av att vederbörande i dylikt fall vore förhindrad att fullgöra honom eljest
åliggande tjänstgöring, alltså en löneteknisk konsekvens av straffbestämmelserna.
Lönenämnden vore av den uppfattningen, att straffet — arresten
— och löneavdraget alltjämt borde hållas isär och att nuvarande system, enligt
vilket arrestant, som fullgjorde tjänstgöring, finge bibehålla sin avlöning,
under det att den icke tjänstgörande arrestanten finge vidkännas ett av
tjänstgöringshindret föranlett, i avlöningsbestämmelsema föreskrivet löneavdrag,
vore att föredraga framför den föreslagna anordningen. I anslutning
härtill ville lönenämnden framhålla, att den omständigheten, att löneavdraget
innebure en i vissa fall jämförelsevis betydande ekonomisk påföljd, icke syntes
i och för sig utgöra tillräckligt skäl att intaga föreskrift om löneavdraget i
lagen om disciplinstraff. Samma skäl skulle i så fall böra föranleda, att i
strafflagen intoges bestämmelse om att tjänsteman skall gå förlustig lön
under tid, då han underginge frihetsstraff.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna tillstyrka löneavdrag för
tid, då arrestant deltoge i tjänstgöring. Chefen för marinen har, i anslut -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ning till sitt anförande beträffande disciplinboten, föreslagit att ifrågavarande
stadgande måtte utgå. Även om disciplinbot skulle införas bland strafformerna,
ansåge marinchefen, att det skulle innebära såväl penning- som frihetsstraff,
om förslaget i denna del godtoges. För de militära brott, varom
här vore fråga, skulle det innebära en orättvisa, då i vanlig ordning fullgjord
tjänst i princip borde medföra full avlöning för tjänstetiden. Om däremot
arrest avtjänades utan tjänstgöring, syntes frånvaron från tjänsten böra medföra
löneavdrag liksom viss annan sådan frånvaro. Härom behövde icke särskilt
stadgas i lagen om disciplinstraff, då det icke rörde sig om en strafform
utan om en avlöningsbestämmelse. Svenska officersförbundet har uttalat sig
på liknande sätt. Även chefen för flygvapnet, överbefälhavaren och marinförvaltningen
ha ansett att den som avtjänade arrest med tjänstgöring icke
borde vidkännas löneavdrag. Föreningen Sveriges häradshövdingar, som
framhållit samma synpunkt, har därjämte ifrågasatt om ett stadgande om
löneavdrag försvarade sin plats i en strafflag. Föreningen Sveriges landsfogdar
har, med hänvisning till de anmärkningar som föreningen framställt mot
disciplinboten, förklarat att därest med hänsyn till den enskildes ekonomi
bättre avvägda regler icke kunde åstadkommas, billighetsskäl snarare syntes
tala för, att löneavdrag helt undvekes. Frihetens förlust finge i regel anses
vara ett tillräckligt kännbart straff, utan att det behövde kompletteras med
ekonomiskt avbräck.

Departementschefen.

I åtskilliga remissyttranden har hävdats att maximitiden för arrest bör
höjas utöver vad utredningen föreslagit. Det huvudsakliga skälet därför, nämligen
att såvitt möjligt undvika tillämpning av fängelsestraff vid militära
brott, anser jag vara av den tyngd, att högsta strafftiden för arrest bör sättas
till trettio dagar. Det synes emellertid icke lämpligt att befälhavare, som ju
icke får döma till fängelse, skall kunna ålägga längre tids arrest än för närvarande,
femton dagar, och jag avser därför att i det förslag till ny militär
rättegångslag, som är under utarbetande, införa en begränsning av detta innehåll.
I likhet med utredningen anser jag att minimitiden för arrest bör
vara tre dagar. Det är nämligen lämpligt att förbehålla så lindriga brottsfall,
att de skulle ha bedömts med en eller två dagars arrest, för disciplinbotens
tillämpning. Arreststraff av denna kortvarighet torde för övrigt vara tämligen
meningslösa.

Utredningen har förutsatt att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter rörande militärhäkte. Detta anser jag vara lämpligt.
I administrativ ordning bör sålunda, med utgångspunkt från att arreststraff
skall verkställas i enrum, närmare regleras huru arrestlokaler skola
vara beskaffade med avseende å storlek, belysning och övriga förhållanden
som äga betydelse ur hälsovårdssynpunkt. Även frågan i vad mån arrestlokal
skall vara låst och bevakad synes höra hit. Till dessa spörsmål får jag emellertid
återkomma i ett senare sammanhang.

Beträffande tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående anser jag

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

det till en början klart att bestämmanderätten i detta avseende icke bör ankomma
på vederbörande befälhavare. Frågan om tjänstgöringsskyldigheten
har nämligen så stor betydelse för arreststraffets karaktär att den bör lösas
genom direkt stadgande i lagen. I likhet med utredningen anser jag att kortare
arreststraff i princip böra avtjänas utan deltagande i tjänstgöring men att
under den del av längre strafftider som överstiger ett visst antal dagar alltid
skall föreligga tjänstgöringsskyldighet. De invändningar, som i remissyttrandena
riktats mot dessa regler, äro väsentligen grundade på den åsikten att förbudet
att deltaga i tjänstgöring skulle inverka ofördelaktigt på tjänsten inom
krigsmakten. Med hänsyn bland annat till de under nästföljande paragraf
upptagna stadgandena om avbrott i och uppskov med verkställigheten av
arrest torde dylika farhågor icke böra överdrivas. Dessutom måste genom
disciplinbotens införande antalet arreststraff komma att väsentligt nedgå;
den ökning av antalet dylika straff, som är att förvänta av att maximitiden
för arrest utsträckes, torde i detta avseende bli utan större betydelse. För
att utesluta den risk för olägenheter, som tjänstgöringsförbudet trots detta
kan innefatta, synes emellertid möjlighet böra öppnas för den dömande myndigheten
att förordna om undantag från tjänstgöringsförbudet. Sådant förordnande
bör dock endast få meddelas om det på grund av tjänstens krav
eller eljest föreliggande särskilda skäl finnes påkallat.

Vad slutligen angår frågan om och i vad mån löneavdrag bör ske under
arresttiden kan jag, om ock med någon rvekan, ansluta mig till utredningens
förslag. Löneavdraget bör alltså icke vara beroende av om arrestanten deltar
i tjänstgöring eller ej. Att märka är härvid att arrestanten principiellt kan
åläggas att utföra varje slag av lämpligt arbete på liknande sätt som fängelseoch
straffarbetsfangar tvingas arbeta under strafftiden; för arrestanten torde
väl för övrigt tjänstgöringen i allmänhet te sig som en lindring i arreststraffet.
Avdragspåföljden torde vidare, såsom utredningen föreslagit, böra omnämnas
i lagen, särskilt som skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänstgöring
utan full lönekompensation måste anses utgöra ett av momenten i
bestraffningen. Å andra sidan är det av praktiska skäl nödvändigt att bygga
stadgandet härom på avlöningsföreskrifterna för de olika personalkategorierna.
Frågan om erforderliga ändringar i dessa föreskrifter torde i sinom
tid komma att anmälas av cheferna för försvars- och finansdepartementen.

Med de ändringar jag i det föregående angivit har förevarande paragraf
upptagits i departementsförslaget.

5 §■

I förevarande paragraf har utredningen upptagit vissa detaljbestämmelser
beträffande arrest. Det stadgas sålunda att den som undergår arrest ej får
åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som
ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus
minst en timme samt må i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom.
Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen
bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medgi -

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ves. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den
mån det tinnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades
hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

I 24 § SLK stadgas att den som undergår vaktarrest ej må mottaga besök,
där det ej för särskilt fall medgives. Den arresterade må ej begagna Öl, vin
eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre
underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet
och enkelhet. Vissa ytterligare föreskrifter äro givna i militära bestraffningsförordningen,
§§ 32—36. Där stadgas hland annat, att arrestant i allmänhet
icke utan tillstånd av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, äger
mottaga eller avsända brev. Den som undergår vaktarrest och icke undfår
naturaportion må genom häktets föreståndare lata pa egen bekostnad anskaffa
vad han behöver för sitt uppehälle. Till den som undfår naturaportion
utdelas den bestämda dagportionen i samma ordning som tillämpas för
utspisning av manskapet. Då någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår
vaktarrest av längre varaktighet än tio dagar, skall under den del av strafftiden
som överstiger tio dagar tillfälle lämnas honom att dagligen minst en
halv timme vistas i fria luften. Enligt § 14 i samma förordning skall, då
arrestant insjuknat, straffet avbrytas och den sjuke förflyttas till annat tjänligt
ställe, därest läkaren förklarar sådant nödvändigt. En ytterligare bestämmelse
om avbrott i verkställigheten är upptagen i 22 § SLK, vari stadgas att
i strafftiden icke inräknas den tid arresterad på tåg åtföljer trupp till vilken
han hör.

Utredningen har icke ansett det föreligga något skäl att bibehålla den hittillsvarande
rätten för arresterad att i vissa fall pa egen bekostnad bereda
sig bättre kost eller bekvämlighet. Närmare bestämmelser i detta hänseende
borde meddelas i administrativ ordning. Därvid borde hland annat föreskrivas
att arrestant skulle utan ersättning tillhandahållas för meniga avsedd naturaportion,
även om han eljest ej skulle varit berättigad därtill. Vidare borde
genom sådana bestämmelser förhindras att någon finge avtjäna arreststraff
i arrestlokal som i fråga om inredning, möblering och beskaffenheten i övrigt
hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler. önskemål
i denna riktning hade uttalats av militieombudsmannen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 19 september 1946.

Vidare hade utredningen föreslagit att arrestant som ej deltoge i tjänstgöring
skulle beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme.
Detta överensstämde nära med bestämmelsen i 29 § i 1945 års verkställighetslag
om rätt för den som vore intagen i fångvårdsanstalt att vistas utomhus.
Därjämte hade ansetts i lagen böra intagas en föreskrift rörande arrestants
rätt att sysselsätta sig med läsning eller brevskrivning. I fråga härom
förelåge det, särskilt såvitt anginge rätten till läsning, med hänsyn till den
relativt korta tid, varunder enligt förslaget arrest finge verkställas utan
tjänstgöring, och till önskvärdheten att upprätthålla arreststraffets effekt
skäl till återhållsamhet. Att närmare reglera frågan i lag vore icke erforderligt.
Även om det enligt vad nu sagts syntes vara anledning att begränsa

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

arrestants rätt till förströelse, vore det icke därför nödvändigt att han skulle
tillbringa strafftiden under sysslolöshet, i den mån han ej skulle deltaga i
tjänstgöring. Det syntes icke vara ägnat att förringa arreststraffets verkan
om arrestant i häktet sysselsatte sig med lämpligt arbete som tillhandahölles
av de militära myndigheterna. En bestämmelse om arrestants rätt att
mottaga besök av samma innehåll som den nuvarande föreskriften i 24 §
SLK hade även upptagits.

Ytterligare har av utredningen anförts att eftersom frågan, huruvida arrestant
skulle deltaga i tjänstgöring, enligt 4 § reglerats genom en legalregel,
kunde det tydligen inträffa att en person, som vore oumbärlig för utförandet
av en viss uppgift, just vid detta tillfälle underginge arrest utan tjänstgöring.
Med tanke på dylika fall syntes böra föreskrivas, att avbrott i verkställigheten
av arreststraff finge äga rum i den mån det funnes nödvändigt med
hänsyn till tjänsten. Genom en dylik allmän föreskrift ersattes även den nuvarande
speciella bestämmelsen i 22 § SLK om avbrott i verkställigheten
vid förflyttning av trupp. På sätt för närvarande stadgades i § 14 militär
bestraffningsförordning borde avbrott i verkställigheten kunna ske även då
det vore nödvändigt med hänsyn till den arresterades hälsa, exempelvis för
vård å sjukhus. Avbrott borde slutligen också kunna medgivas då eljest
synnerliga skäl därtill förelåge. De sålunda föreslagna bestämmelserna rörande
avbrott i verkställigheten hade synts böra få tillämpning även i fråga
om uppskov med verkställighet av arrest, varom för närvarande några föreskrifter
ej funnes.

Justitiekanslersämbetet har erinrat att det i motiven uttalades, att genom
bestämmelser i administrativ ordning borde förhindras, att någon finge avtjäna
arreststraff i arrestlokal, som i fråga om inredning, möblering och beskaffenheten
i övrigt hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler.
Otvivelaktigt hade missförhållanden i här antydda avseende förekommit,
sannolikt i ej obetydlig omfattning. Att dessa missförhållanden undanröjdes
vore tydligen på sin plats. Framhållas borde emellertid, att tilllämpningen
av principen om allas likhet inför lagen icke borde drivas så
långt att i fråga om verkställighet av frihetsstraff en faktisk olikhet, ehuru
av annat slag än den hittillsvarande, komme att råda för de skilda kategorier
militärpersonalen omfattade. Särskilt gällde detta frågan, om arrestlokalerna
skulle vara gemensamma för befäl och manskap. Mellan dessa
kategorier förelåge, delvis av nödtvång, sådan skillnad i olika avseenden,
att det icke tedde sig onaturligt, att olika arrestlokaler funnes för de skilda
kategorierna. För upprätthållandet av disciplinen skulle det säkerligen även
vara till synnerligt men, om arrestlokaler vore gemensamma för befäl och
manskap. Detta vore kanske ej heller meningen. Chefen för armén och överbefälhavaren
ha ävenledes framhållit vikten av att officerare och underofficerare
finge undergå arrest i från manskapsarresterna skilda arrestlokaler.
Arméchefen har därjämte förklarat att han måste ställa sig avvisande till
förslaget att arrestant »må» utföra anvisat arbete. Det borde helt ankomma
på vederbörande chef att avgöra i denna fråga. Överbefälhavaren har un -

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

derstrukit utredningens mening att återhållsamhet borde iakttagas i fråga
om arrestants rätt till läsning och brevskrivning. Arrestant borde endast ha
tillgång till bibel, psalmbok, militära reglementen o. s. v. i den omfattning
för närvarande i regel tillämpades samt ha rätt att avlåta brev till nära anhöriga
och myndigheter. Arméns fortifikations förvaltning har framhållit att
det ur principiell synpunkt icke funnes något att erinra mot kravet, att arrestlokalerna
för alla kategorier av militär personal skulle vara likvärdiga. Av
praktiska skäl kunde emellertid möta svårigheter att vid äldre etablissement
ändra befintliga arrestlokaler för officerare och underofficerare så, att lokalerna
beträffande rumsyta och fönsterstorlek helt överensstämde med manskapsarresterna.
Förvaltningen hänvisade härutinnan till vad förvaltningen
i ämnet anfört i yttrande till chefen för armén den 28 mars 1947 i anledning
av militieombudsmannens skrivelse. Vid utformandet av de särskilda bestämmelserna
rörande verkställighet av arreststraff borde enligt fortifikationsförvaltningens
mening uppmärksamhet även ägnas frågorna om arrestlokalernas
belägenhet och bevakningen av desamma, i vilka avseenden särskild hänsyn
måste tagas till de militära tjänstgöringsförhållandena. Medan vid avtjänande
av straff vid allmän anstalt den straffskyldige vore helt skild från sin
vanliga omgivning och övervakades av för ändamålet särskilt anställd och
utbildad personal, vore läget helt annorlunda, när militärt arreststraff skulle
verkställas. Vid militärhäkte avtjänades straffet i lokal som vore ansluten
till det vanliga tjänstestället, och övervakningen skedde genom personal, som
regelmässigt beordrades ur kretsen av den straffskyldiges överordnade och
jämställda. Skulle officerare och underofficerare avtjäna arreststraff i det
för manskapet inrättade häktet, komme de att bevakas av underordnade,
möjligen ur eget underlydande förband. Ett sådant förhållande skulle innebära
en betydlig skärpning av straffet och därjämte kunna medföra svårigheter
för den bestraffade i hans fortsatta befälsutövning. Det syntes därför
vara erforderligt, att till belägenheten skilda arrestlokaler bibehölles för å
ena sidan officerare och underofficerare samt å andra sidan manskap. Vore
den straffskyldige av lägst underbefäls grad, borde tillses, att vaktchefen
vore av samma eller högre tjänstegrad. Dessa fortifikationsförvaltningens
synpunkter stode, såvitt förvaltningen kunnat finna, icke i strid med vare
sig utredningens eller militieombudsmannens uppfattning rörande sättet för
arreststraffets verkställande.

Fångvårdsstyrelsen har anfört att arreststraffets repressiva karaktär framginge
tydligast vid en jämförelse med de regler som enligt 1945 års lagstiftning
gällde för verkställighet av fängelse, även när det ådömts för militärt
brott. Den till fängelse dömde intoges i regel på en av fångvårdens kolonier
eller annan öppen anstalt. Från straffets början hölles han i fullt arbete,
vanligen utomhus. Han uppmuntrades att på fritiden läsa och ägna sig åt
annan lämplig sysselsättning ävensom att genom brevväxling och på annat
sätt uppehålla förbindelse med sina närstående. Han ägde själv skaffa sig
eller mottaga bekvämlighet, som läte förena sig med enkelhet och god ordning.
För de arbetspremier han erhölle ävensom för egna medel linge han

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

köpa olika slags varor, såsom kaffe, tobak, socker och frukt, till visst högsta
belopp i veckan, för närvarande tio kronor. Enligt fångvårdsstyrelsens mening
kunde det ifrågasättas att anordna arreststraffet så, att den, som underginge
arrest, under hela strafftiden hölles till nyttigt arbete. Föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer har uttalat, att sådant arreststraffet utformats
enligt förslaget, kunde det icke anses vara särdeles humant. Överhuvud
taget måste enligt föreningens förmenande sägas, att arreststraffet, som hittills
varit avsett såsom ambitionsstraff, i lagförslaget utformats till att i stället
bliva ett förnedringsstraff. En sådan anordning av straffet kunde icke
vara lycklig. Den komme att hos krigsmaktens personal skapa otrevnad och
ovilja och därför ej heller att vara fördelaktig ur disciplinsynpunkt.

Departementschefen.

I förevarande paragraf beröres bland annat frågan vilken kost och bekvämlighet
som skall komma arrestant till del. Utredningen har i samband därmed
gjort ett uttalande mot de för närvarande brukliga s. k. officersarresterna,
vilket uttalande i princip icke mött gensagor av remissmyndigheterna.
Även enligt min mening måste det anses vara ett förkastligt system att vissa
krigsmän få avtjäna arreststraff under förhållanden som medgiva större bekvämlighet
än andra arrestanter komma i åtnjutande av. Såsom i vissa remissyttranden
understrukits är det emellertid å andra sidan nödvändigt att
verkställigheten av arrest anordnas så att den icke inverkar menligt på
disciplinen. Om en militär chef skall undergå arrest, kan det sålunda icke
vara lämpligt att han bevakas av sina underlydande. För att undvika sådana
konsekvenser synes det vara tillräckligt att ändamålsenliga föreskrifter meddelas
om bevakningen vid militärhäktena. Möjligen kan det dessutom visa
sig erforderligt att för vissa fall medgiva verkställighet i särskilda arrestlokaler,
men dessa böra då givetvis icke skilja sig från vanliga sådana lokaler
med avseende å inredning, möblering och beskaffenhet i övrigt, liksom arrestant
i sådant fall ej heller bör erhålla speciella förmåner i fråga om kost
och dylikt. Då jag vid behandlingen av nästföregående paragraf i förevarande
lagförslag förordat att närmare bestämmelser om militärhäktens beskaffenhet
skola utfärdas av Kungl. Maj :t synes även, såsom ock utredningen
förutsatt, de ytterligare föreskrifter som i nu ifrågavarande hänseende bli
erforderliga böra givas i samma ordning. Det här berörda spörsmålet torde
därför sedermera få upptagas till övervägande.

Vad i övrigt angår de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna har under
remissbehandlingen från ett par håll anförts att arreststraffet i olika avseenden
är strängare än fängelse och straffarbete. På visst sätt är detta också
onekligen fallet. Det torde emellertid icke vara riktigt att sålunda jämföra
de nämnda straffarterna. Frånsett att arreststraffet i allmänhet endast tilllämpas
å personer som genom tjänsteplikt äro bundna vid krigsmakten och
alltså redan äro underkastade olika inskränkningar i handlingsfriheten, är
att märka att detta straff regelmässigt är av så mycket kortare varaktighet
att maximitiden motsvarar minimitiden för fängelse. Under större delen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

203

den maximala strafftiden avtjänas dessutom arrest med vanlig tjänstgöring
och frihetsberövandet hänför sig då endast till fritiden. Det synes mig med
hänsyn härtill uppenbart att personliga förmåner under strafftiden endast
kunna medgivas i förhållandevis ringa utsträckning, om icke arreststraffets
effektivitet skall äventyras. Vad utredningen föreslagit i detta avseende förefaller
vara välbetänkt, och då jag icke heller eljest funnit anledning till erinran
mot de särskilda stadgandena, har ifrågavarande paragraf i oförändrat
skick upptagits i departementsförslaget. Den närmare reglering som i enlighet
härmed, utöver vad jag förut nämnt, skall ankomma på Kungl. Maj:t torde
få upptagas till behandling vid ett senare tillfälle.

6 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall disciplinbot ådömas
för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres av löneavdrag med belopp
som i 4 § sägs. Är sådant ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas
att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas
skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.
Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.
Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i
stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som
ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff
skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten
gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

Utredningen har anfört att, eftersom de värnpliktiga utgjorde huvuddelen
av krigsmaktens personal, borde man vid utformandet av närmare regler om
disciplinbot lämpligen utgå från de värnpliktigas ställning i lönehänseende.
Av de förmåner, som tillkomme dessa, syntes endast penningbidraget i fredstid
och terminslönen i krigstid böra tagas i betraktande. Övriga löneförmåner
hade antingen karaktär av naturaförmåner eller utginge endast under
speciella förutsättningar och lämpade sig därför icke i detta hänseende. Att
familjebidraget, som huvudsakligen avsåge att säkerställa de värnpliktigas
hemmavarande, icke borde komma i fråga vore uppenbart. Om sålunda för
de värnpliktigas del disciplinbotsstraffet utformades så att det endast avsåge
förlust av vissa utgående förmåner, borde tydligen en motsvarande begränsning
göras för övriga krigsmän som uppbure avlöning från krigsmakten.
Medan det eljest inom statsförvaltningen förekommande disciplinära bestraffningsmedlet
i form av lönemistning avsåge förlust av hela lönen för viss
tid, borde sålunda ifrågavarande straff endast innebära partiell lönemistning.
Disciplinbot borde därför utgöras av löneavdrag för visst antal dagar. Eftersom
värnpliktigas penningbidrag och terminslön vore de förmåner vilka,
enligt vad som förutsatts under 4 §, skulle avstås vid undergående av arrest,
syntes en tillfredsställande ordning uppnås, om löneavdraget för all personal
bestämdes till det belopp som skulle avstås under arresttid. Det vore förenat
med betydande praktisk fördel att löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen
vid arrcststraffs undergående överensstämde. Vissa krigsmän

204

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

åtnjöte överhuvud icke lön eller annan ersättning från krigsmakten. Så
vore fallet med personer som under beredskapstillstånd eller då riket vore i
krig åtföljde avdelning av krigsmakten som vore i fält eller tjänstgjorde under
liknande förhållanden. Men även i vanlig fredstid förekomme att krigsmän
icke erhölle ersättning, från vilken löneavdrag kunde göras. Exempel
härpå vore hemvärnsmän under tjänstgöring av kortare varaktighet än tre
dagar i följd. Då det emellertid vore värdefullt att kunna använda disciplinbot
också beträffande krigsmän å vilka löneavdrag ej vore tillämpligt, hade
såsom en kompletterande regel föreslagits, att i dylika fall åläggandet av
disciplinbot skulle ske genom att den brottslige förpliktades att under viss
tid för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställdes efter ty
prövades skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande
ställning.

I fråga om det dagantal, för vilket disciplinbot skulle kunna ådömas, borde
enligt utredningen uppmärksammas att även om löneavdraget för värnpliktiga
i allmänhet icke uppginge till högre belopp än en krona för dag, detta
dock i de flesta fall utgjorde allt vad en värnpliktig hade att disponera för
sina personliga behov. Maximitiden borde därför sättas lägre än ur andra
synpunkter måhända kunde anses önskvärt. Med hänsyn härtill och då även
i nu ifrågavarande avseende en viss parallellitet med arreststraffet vore fördelaktig,
men högre minimum än en dag icke syntes vara motiverat, hade
föreslagits att disciplinbot skulle ådömas för minst en och högst tjugu dagar.

Vad härefter angår verkställigheten av disciplinbot har utredningen funnit
att, då straffet utgjordes av löneavdrag, särskilda föreskrifter om verkställighetssättet
i allmänhet ej vore erforderliga. Verkställigheten skedde helt
enkelt genom innehållande av lön för det antal dagar som i straffbeslutet
angivits. Till värnpliktiga utbetalades penningbidrag och terminslön tre
gånger i månaden. För att den som ådömts disciplinbot för exempelvis tjugu
dagar icke skulle bli helt utan lön vid två på varandra följande utbetalningstillfällen
vore det lämpligt att, såsom viss motsvarighet till avbetalningssystemet
vid vanligt bötesstraff, tillåta att verkställigheten av löneavdrag kunde
fördelas på flera avlöningstillfällen. Då disciplinbot som ålagts i form av
löneavdrag skulle verkställas, kunde det inträffa att den dömde icke längre
vore berättigad till lön, varå avdraget kunde göras. I sådana fall borde den
dömde i stället vara skyldig att gälda motsvarande belopp. Såväl dylikt belopp
som disciplinbot, som ådömts i penningar, borde tillfalla kronan. Beträffande
betalning och indrivning av disciplinbot i dessa fall syntes vad som
vore stadgat i fråga om bötesstraff kunna gälla; med hänsyn till beskaffenheten
i allmänhet av de förseelser, för vilka disciplinbot vore avsedd att
tillämpas, borde dock icke ifrågakomma att oguldet belopp förvandlades till
fängelse, och det vore ej heller lämpligt att anordna förvandling till arrest.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit att utredningen förutsatt
att, då disciplinbot tillämpades, i straffbeslutet borde angivas, förutom
dagantalet, jämväl det belopp den dömde skulle avstå eller gälda för varje
dag. Att så vore avsett kunde icke utläsas ur lagtexten, vars ordalydelse läm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

205

nade den möjligheten öppen att beträffande beloppet allenast hänvisades till
gällande avlöningsföreskrifter. Därest utredningens mening skulle gälla, komme
detta att innebära att vid verkställigheten hänsyn icke skulle tagas till,
att den dömde befordrats efter domen; löneavdraget måste i straffbeslutet
angivas efter den lönegrad, den dömde då innehade. För det med arreststraffet
förenade löneavdraget gällde däremot, att arrestanten finge vidkännas löneminskning
efter den grad, han vid verkställigheten innehade. Ett förtydligande
av bestämmelserna i denna del syntes påkallat. Försvarsväsendets lönenämnd
hade icke funnit lämpligt, att ifrågavarande penningstraff normalt
skulle anknytas till ett i avlöningsbestämmelserna fastställt löneavdrag. Enligt
lönenämndens mening borde för såväl värnpliktig som fast anställd personal
disciplinboten avvägas i anslutning till vederbörandes avlöning för
dag. Sålunda kunde följande riktlinjer i huvudsak följas. För värnpliktiga,
hemvämsmän och annan icke fast anställd personal toges värnpliktigs penningbidrag
(terminslön) till utgångspunkt. För fast anställd personal på aktiv
stat syntes disciplinboten böra utgöra hälften av avlöningen för dag, inberäknat
i förekommande fall värdet av naturaförmåner. Vad anginge icke
ständigt tjänstgörande fast anställd personal syntes disciplinboten böra uppgå
till samma belopp som för annan fast anställd personal i samma tjänstegrad.
Lönenämnden förutsatte, att anvisningar rörande disciplinbotens beräknande
komme att utfärdas av Kungl. Maj:t. Chefen för armén har erinrat
att utredningen beträffande förhållandena under krigstid framhållit, att då
det gällde en värnpliktig endast terminslönen borde komma i fråga, under
clet att familjebidraget, som huvudsakligen avsåge att säkerställa de värnpliktigas
hemmavarande, uppenbarligen icke borde tagas med i beräkningen.
Då det gällde den fast anställda personalen, hade utredningen icke ansett
sig böra taga samma hänsyn till denna personals ekonomiska förhållanden.
Tvärtom framhölle utredningen, att löneavdraget icke borde avse endast terminslönen
utan därjämte viss del av månadslönen. Några skäl för att den
fast anställda personalen på detta sätt skulle bestraffas hårdare än den värnpliktiga
personalen, hade utredningen icke anfört. Även då det gällde de
värnpliktiga, komme emellertid förslaget att drabba ytterst ojämnt. För den
som helt saknade privata tillgångar kunde straffet bliva kännbart, medan
den mera välsituerade kunde ha råd att begå vissa förseelser. På grund härav
kunde icke utredningens förslag beträffande disciplinbotens storlek godtagas.
Armé förvaltningen, med instämmande av arméns ingenjörförening, har framhållit
att det förhållandet att disciplinboten skulle bestämmas utan beaktande
av eventuell försörjningsplikt och ekonomiska omständigheter i övrigt,
innebure ett avsteg från de grundläggande principerna för det inom den
civila strafflagstiftningen införda dagsbotssystemet. Då den av utredningen
lämnade motiveringen för ett dylikt avsteg icke kunde anses bärande, ansåge
arméförvaltningen de härutinnan föreslagna stadgandena böra, för vinnande
av överensstämmelse med den civila strafflagstiftningen, undergå omarbetning,
i varje fall i vad anginge den fast anställda personalen inom krigsmakten.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har, beträffande regeln att
ogulden disciplinbot icke skall förvandlas till frihetsstraff, anmärkt att regeln
mången gång komme att medföra att den sakfällde skulle undslippa utan
någon som helst bestraffning för begången förseelse. Till förebyggande av
denna i förhållande till andra till disciplinbot dömda uppenbara orättvisa
borde därför stadgas, att ogulden disciplinbot skulle kunna förvandlas till
arrest.

Departementschefen.

Vid behandlingen av 1 § i förevarande lagförslag har jag förklarat mig i
princip godtaga den nya form av disciplinstraff, som disciplinbot utgör. Mot
de av utredningen under nu ifrågavarande paragraf upptagna närmare reglerna
om denna straffart har jag i sak icke något att erinra. Disciplinbotens
belopp för dag bör sålunda även enligt min mening vara samma belopp
som skall avstås vid avtjänande av arrest. Eftersom i detta belopp icke ingår
vare sig värnpliktigas familjebidrag eller den del av de fast anställdas lön
som närmast kan anses motsvara familjebidraget, torde det icke uppkomma
någon sådan olikhet i behandlingen av nämnda kategorier, som en remissmyndighet
trott sig finna. Såsom jag förut nämnt är det för övrigt avsett
att de åsyftade avlöningsbestämmelserna skola överses. Att på sätt i något
remissyttrande föreslagits uppställa särskilda, från löneavdragen vid arrest
avvikande belopp, synes medföra betydande praktiska olägenheter. I likhet
med utredningen anser jag att oguldet disciplinbotsbelopp ej bör förvandlas
till frihetsstraff. För att tydligare klargöra att i själva straffbeslutet
skall angivas, liksom i fråga om dagsböter, icke blott det antal dagar för
vilket straffet ådömes utan även det belopp den dömde skall avstå eller gälda
för varje dag, torde en redaktionell jämkning böra vidtagas.

Frånsett sistnämnda jämkning överensstämmer departementsförslaget i
denna del med utredningens förslag. 7

7 och 8 §§.

Enligt 7 § av utredningens förslag får disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott icke överstiga de i 4 och 6 §§ utsatta högsta mått.

I 8 § av nämnda förslag stadgas att om brott, som finnes förskylla disciplinstraff,
sammanträffar med brott, som finnes förskylla böter, och ej gemensamt
straff i svårare straffart ådömes, skola böter ådömas såsom gemensamt
straff. Om särskilda skäl därtill äro, må dock disciplinstraff ådömas
såsom gemensamt straff. För brott, som finnes förskylla disciplinstraff, må
då flera brott sammanträffa disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän
straffart för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Högsta och
lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff är utsatt för
något av brotten, beräknas såsom om bötesstraff som i 2 § sägs vore utsatt
i stället för disciplinstraffet. Har någon för skilda brott förskyllt avsättning
eller suspension och disciplinstraff, skola straffen ådömas jämte varandra;
dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff,

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

207

där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och
sådant straff prövas vara tillfyllest.

4 kap. SL innehåller såvitt nu är i fråga följande. I 1 § stadgas att, om
någon skall dömas för flera brott, gemensamt straff skall ådömas. För brott
som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff för
övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Enligt 2 § i det år 1946 till
lagrådet remitterade förslaget bestämmes gemensamt straff med tillämpning
av de för brotten i lag stadgade straffsatserna, dock må straffet i den svåraste
tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten
utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Ej må gemensamt straff
understiga det svåraste av de lägsta straffen. Jämlikt 6 § i det remitterade
förslaget skall vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå
kan följa fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare
straff än böter, bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa
vid böternas förvandling. I 7 § enligt det remitterade förslaget stadgas att,
om någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt
straff, straffen skola ådömas jämte varandra, dock må ej jämlikt 25 kap.
1—4 §§ i det remitterade förslaget dömas till böter, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.

Utredningen har ansett att de i 4 kap. SL intagna stadgandena om sammanträffande
av brott samt om förändring av straff i princip borde äga tilllämpning
även i fråga om disciplinstraff. Liksom för närvarande bleve det
emellertid enligt förslaget erforderligt att meddela vissa kompletterande föreskrifter.
På grund av huvudregeln i 4:1 SL skulle vid sammanträffande
av flera brott, som borde föranleda disciplinstraff, ett gemensamt straff ådömas.
Enligt 35 § SLK gällde — vilket innefattade en avvikelse från stadgandena
i 4: 2 SL om straffhöjning — att disciplinstraff såsom gemensamt straff
för flera brott icke finge överstiga det för varje slag av arreststraff utsatta
högsta mått. Då anledning icke synts föreligga att föreslå någon saklig ändring
i detta avseende, hade i 7 § i förslaget upptagits en motsvarande bestämmelse
avseende de föreslagna disciplinstraffen.

Vidare har utredningen erinrat att det enligt 34 § andra stycket SLK gällde
att om brott, som funnes förskylla böter, sammanträffade med brott, som
funnes förskylla disciplinstraff, och gemensamt straff i svårare straffart ej
ådömdes, böter och disciplinstraff skulle ådömas jämte varandra. Då särskilda
skäl därtill föranledde, finge dock disciplinstraff ådömas såsom gemensamt
straff. Detta undantag från regeln om ådömande av gemensamt
straff finge enligt förslaget, till följd av att straffbestämmelserna rörande
tjänstefel skulle erhålla subsidiär karaktär, avsevärt mindre betydelse än
tidigare. Ett bibehållande av undantaget vore i och för sig föga önskvärt och
syntes icke förenligt med att enligt 2 och 3 §§ i förevarande lagförslag viss
frihet förelåge för domstol att välja mellan att tillämpa disciplinstraff eller
böter. Det syntes därför vara lämpligt att huvudregeln i 4: 1 SL om gemensamt
straffs ådömande vid flera brott ägde tillämpning jämväl då straffet

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

skulle utmätas i mildare straffart än fängelse. Eftersom de nämnda bestämmelserna
i 2 och 3 §§ icke gåve ledning för detta fall, erfordrades ett särskilt
stadgande därom. Detta hade synts böra innehålla att böter skulle
ådömas såsom gemensamt straff. Om särskilda skäl därtill vore, borde dock
disciplinstraff kunna ådömas såsom gemensamt straff.

I 34 § tredje stycket SLK stadgades att om brott, som funnes förskylla
disciplinstraff, sammanträffade med brott, beträffande vilket villkorlig dom
ansåges böra meddelas, disciplinstraffet finge ådömas särskilt. Enligt 4: 1
SL kunde bötesstraff alltid, om särskilda skäl föranledde därtill, ådömas vid
sidan av straff för andra brott. Enahanda möjlighet att ådöma särskilt straff
borde enligt utredningen finnas även beträffande disciplinstraff, och detta
oavsett om villkorlig dom skulle meddelas i fråga om de övriga brotten. Dock
vore det ej lämpligt att medgiva ådömande av särskilt disciplinstraff om
sådant straff skulle tillämpas jämväl beträffande övriga brott. Förutom ett
stadgande härom hade intagits en bestämmelse om beräkning av maximum
och minimum för gemensamt straff i vissa fall. Enligt 34 § första stycket
finge ej gemensamt straff för brott, som vore belagt allenast med disciplinstraff,
och brott, varå kunde följa fängelse eller straffarbete på viss tid,
överstiga högsta straffet för sistnämnda brott. Eftersom disciplinstraff enligt
förslaget såsom nämnts icke i något fall vore obligatoriskt samt jämlikt 4: 2
och 6 SL i det remitterade förslaget böter på visst sätt skulle inverka vid
beräkning av högsta gemensamma straff, borde även i fall då disciplinstraff
vore utsatt beräkningen av högsta gemensamma straff giva samma
resultat. Likaså borde tydligen det gemensamma straffets minimum vara
detsamma, vare sig böter eller disciplinstraff vore utsatt för något av brotten.
I anledning härav hade ansetts böra stadgas att högsta och lägsta gemensamma
straff i allmän straffart, då disciplinstraff vore utsatt för något
av brotten, beräknades såsom om bötesstraff som i 2 § av förevarande lagförslag
sades vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang förklarat, att vad i det föregående
föreslagits syntes innehålla erforderliga särbestämmelser såvitt anginge
disciplinstraffets förhållande till de allmänna straffarterna. Härefter
återstode disciplinstraffets förhållande till ämbetsstraffen. I sådant hänseende
erfordrades icke annat än att de i 4: 7 SL i det remitterade förslaget
intagna reglerna om ämbetsstraffens förhållande till de allmänna straffen erhölle
motsvarande tillämpning.

Departementschefen.

Här ifrågavarande paragrafer, mot vilka erinran ej framställts i remissyttrandena,
ha oförändrade upptagits i departementsförslaget. 9

9 §•

I 9 § av utredningens förslag stadgas att, om på en gång till verkställighet
förekomma flera beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arrest -

Kungl. Maj ds proposition nr 144.

209

straff, straffen skola sammanläggas med varandra. Sammanlagda strafftiden
må icke överstiga trettio dagar. Skola på en gång verkställas dels beslut varigenom
någon fällts till arrest, dels ock beslut varigenom han dömts till
fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för
böter, eller till straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant
frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

I 36 § SLK finnas bestämmelser för det fall att flera beslut, genom vilka
någon blivit fälld till särskilda disciplinstraff, förekomma till verkställighet
på en gång. Bland annat stadgas att straffen skola sammanläggas till ett
arreststraff av det slag straffen tillhöra samt att sammanlagda strafftiden ej
må överstiga trettio dagar, då straffet är vaktarrest. Vad sålunda stadgats
skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 § övergått till fängelse
eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas. Enligt 37 § skall,
om dels beslut varigenom någon ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid
eller förvandlingsstraff för böter, dels ock beslut varigenom han fällts till
disciplinstraff förekomma till verkställighet på en gång, disciplinstraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje dags vaktarrest anses svara mot en
dags fängelse.

Utredningen har funnit motsvarighet till dessa bestämmelser erforderliga
också i ny lagstiftning. Därvid funnes emellertid icke anledning att medtaga
sådant disciplinstraff som utgjordes av disciplinbot. Om till verkställighet på
en gång förekomme flera beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda
arreststraff, borde straffen sammanläggas. Såsom hittills i fråga om vaktarrest,
borde sammanlagda strafftiden icke få överstiga trettio dagar. Skulle
på en gång verkställas dels beslut varigenom någon fällts till arrest och dels
beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller
utgjorde förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, borde
arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Såsom evalveringsgrund syntes
härvid, liksom för närvarande beträffande vaktarrest, böra gälla att en dags
arrest skulle anses svara mot en dags fängelse.

Departementschefen.

Erinran har i remissyttrandena icke gjorts mot förevarande paragraf. Då
jag under 4 § förordat att arreststraffets maximitid skall höjas till trettio dagar,
torde det emellertid vara nödvändigt att även jämka den högsta sammanlagda
strafftiden för flera arreststraff, som på en gång förekomma till
verkställighet. Lämpligen synes den sammanlagda strafftiden ej böra få överstiga
fyrtio dagar. Med allenast denna ändring överensstämmer departementsförslaget
i förevarande avseende med utredningens förslag.

10 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall beslut varigenom disciplinstraff
ålagts befordras till verkställighet av befälhavare som har bestraffningsrätt
i disciplinmål vid den avdelning, där den dömde tjänstgör, eller
14 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 144.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

av bestraffningsberättigad befälhavare, som med hänsyn till den dömdes
vistelseort finnes därtill lämpligast. På befälhavaren skall ankomma att förordna
om sammanläggning av arrests träff. Förordnande om sammanläggning
av arrest med annat frihetsstraff meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Beträffande frågan vem som skall befordra beslut om disciplinstraff till
verkställighet finnas bestämmelser i 208 § första stycket SLK och 82 § militära
rättegångslagen. Enligt det förra stadgandet skall befälhavare, som i
disciplinmål ålagt straff, i laga ordning befordra det till verkställighet eller,
om straffet bör av annan befälhavare verkställas, hos denne därom göra
hemställan. I det senare lagrummet stadgas att krigsdomstols utslag, varigenom
någon dömts till ansvar, skall av vederbörande befälhavare befordras
till verkställighet och att detsamma gäller om annan domstols utslag,
varigenom ansvar ådömts någon som är anställd vid krigsmakten och lyder
under SLK. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort eller
annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom annan befälhavares
försorg, äge han överlämna verkställigheten till denne. För det fall
att den dömde hålles häktad givas särskilda föreskrifter. I 38 § SLK stadgas,
att det ankommer på vederbörande befälhavare att förordna om sammanläggning
av disciplinstraff. I vissa fall, såsom då den straffskyldige tillika
är förfallen till annat frihetsstraff, skall befälhavaren göra anmälan hos fångvårdsstyrelsen,
som har att förordna om straffens förening och sammanläggning.

Utredningen har anfört att de angivna bestämmelserna rörde icke blott beslut
om disciplinär bestraffning utan innefattade även reglering av befälhavares
befattning med verkställighet av utslag varigenom fängelse eller straffarbete
ådömts. I sistnämnda hänseende funnes icke anledning att i detta sammanhang
upptaga bestämmelserna till behandling; därutinnan hänvisades
till lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m., och vad i det följande anfördes
beträffande denna lag. Att beslut om disciplinstraff borde befordras
till verkställighet av militär befälhavare vore klart. I allmänhet tjänstgjorde
den som dömts till disciplinstraff vid viss avdelning av krigsmakten, och
det syntes naturligt att bestraffningsberättigad befälhavare vid avdelningen
ombesörjde verkställigheten. Eftersom verkställighet även kunde ifrågakomma
beträffande den som icke vore i tjänst vid viss avdelning, vore det emellertid
nödvändigt att ha en alternativ behörighetsregel. Därvid borde man
utgå från att verkställighet av arrest lämpligen borde ske i militärhäkte å
ort där den dömde uppehölle sig eller så nära denna ort som möjligt. De
närmare föreskrifter som erfordrades härom kunde meddelas i administrativ
ordning.

Vad anginge sammanläggning som skulle äga rum då flera beslut om arreststraff
förekomme till verkställighet på en gång, hade utredningen ansett
böra stadgas att det ankomme på den befälhavare, som hade att befordra
straffen till verkställighet, att förordna därom. Föreskxifter om skyldighet
för befälhavare att i vissa fall till fångvårdsstyrelsen göra anmälan rörande
sammanträffande av straff, varom bestämmelser för närvarande upptoges

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

211

i 38 § SLK, kunde utfärdas i administrativ ordning. I lagen syntes endast
böra intagas ett stadgande, att förordnande om sammanläggning av arrest
med annat frihetsstraff skulle meddelas av fångvårdsstyrelsen.

Departementschefen.

Ifrågavarande paragraf, som under remissbehandlingen lämnats utan erinran,
har i sak oförändrad upptagits i departementsförslaget. Till frågan om
erforderliga administrativa föreskrifter torde jag sedermera få återkomma.

11 §•

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller följande. Varder den
som ålagts arrest i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till
fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad
han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot
en dags annat frihetsstraff. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad
enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes han i stället för
arrest till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp
avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas
eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet
anses verkställt i den mån domstolen, för det fall att arreststraffet avtjänats,
funnit skäligt så förordna. Befrias han från ansvar i målet, skall enligt
4 § innehållet belopp utbetalas. Därest beslut, varigenom någon ålagts
disciplinbot, ändras efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt
6 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas, där det ej, om han dömes till
disciplinbot, böter eller suspension, kan avräknas å vad han enligt det nya
straffbeslutet har att vidkännas.

Utredningen har anfört att jämlikt 209 § SLK av befälhavare ålagt disciplinstraff
skulle verkställas utan hinder av anförda besvär. Beträffande
krigsrätts utslag varigenom någon blivit fälld till sådant straff stadgades i
82 § militära rättegångslagen att straffet finge, utan hinder av anförda besvär,
genast befordras till verkställighet. Den pågående utredningen rörande
krigsdomstolamas avskaffande, vilken upptoge frågan om förtida verkställighet
av disciplinstraff, föresloge att sådant .straff i vissa fall skulle kunna
verkställas oaktat straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Med anledning härav
syntes det vara nödvändigt att i detta sammanhang meddela bestämmelser
för det fall att ändring skedde i straffbeslut som gått i verkställighet. I gällande
rätt funnes föreskrifter i detta hänseende endast såtillvida att i 209 §
SLK stadgades, att krigsöverdomstol i utslag på klagan i disciplinmål ägde
att utlåta sig om och i vad mån det undergångna straffet borde räknas kla
ganden till last, samt alt i avlöningsföreskrifter, som innehölle bestämmelse?
om löneminskning för den som underginge arrest utan tjänstgöring, regelmässigt
upptoges bestämmelse att innehållet belopp skulle utbetalas till honom,
om straffet prövades icke böra räknas honom till last.

Om den som ålagts arrest genom utslag av högre rätt slutligen dömdes till

212

Kungl. Moj.ts proposition nr 144.

arrest på längre tid eller fängelse eller straffarbete på viss tid, borde tydligen,
enligt vad utredningen vidare yttrat, från detta straff avräknas vad han
utstått av arreststraffet. Därvid syntes i överensstämmelse med 9 § i detta
lagförslag och 4: 6 SL böra gälla att en dags arrest skulle räknas lika med
en dags fängelse eller en dags straffarbete. I det fall att den som undergått
arrest dömdes till sådant straff på kortare tid eller till annat straff än tidsbestämt
frihetsstraff eller befriades från ansvar, kunde någon sådan omedelbar
avräkning icke genomföras. För att i den utsträckning som syntes möjlig
den dömde skulle kunna erhålla kompensation för det undergångna straffet
syntes dels bestämmelser böra meddelas angående utbetalning eller avräkning
av lönebelopp som innehållits under arresttiden, dels stadgande böra
upptagas om rätt för domstolen att förordna om avräkning i vissa fall, dels
ock lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl. böra utvidgas att avse jämväl den som undergått arrest.

Bestämmelse om utbetalning av innehållen lön ansåge utredningen böra
avse det fall att den som undergått arrest dömdes till sådant straff på kortare
tid, varvid utbetalning borde ske av belopp som innehållits för överskjutande
tid. Vidare syntes, för det fall att han i stället för arrest dömdes till disciplinbot,
böter eller suspension, böra gälla, att innehållet belopp skulle avräknas
å vad han enligt det nya straffbeslutet hade att vidkännas eller, i den
mån det ej kunde ske, utbetalas till den dömde. Slutligen borde bestämmelse
om utbetalning av innehållet belopp gälla i fall han befriades från
ansvar. Då någon som avtjänat arrest dömdes till disciplinbot, böter eller
suspension syntes — utöver avräkning eller utbetalning av innehållen lön
— domstolen böra äga att efter vad skäligt funnes förordna att straffet
skulle anses helt eller delvis verkställt. Vad anginge 1945 års lag syntes den
föreslagna utvidgningen böra genomföras genom sådan ändring av 3 §, att
den som avtjänat arrest likställdes med den som varit intagen i anstalt för
undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Dessa påföljder
kunde liksom arrest gå i verkställighet utan att domen vunnit laga kraft.
Vidkommande det fall att beslut, varigenom någon ålagts disciplinbot, ändrades
efter det straffet verkställts hade utredningen ansett som huvudregel
böra stadgas att innehållet eller erlagt belopp skulle utbetalas till den dömde.
Undantag härifrån syntes endast böra gälla om han dömdes till annorlunda
bestämd disciplinbot eller till böter eller suspension, i vilka fall det vore
lämpligt att beloppet, i den mån så kunde ske, avräknades å vad han enligt
det nya straffbeslutet hade att vidkännas. I förevarande paragraf hade intagits
bestämmelser av det innehåll i det föregående angivits utom beträffande
ändringen av 1945 års omförmälda lag, därom särskilt lagförslag utarbetats.

Departementschefen.

Även enligt det förslag till ny militär rättegångslag, som för närvarande
är under utarbetande inom justitiedepartementet, kommer disciplinstraff i
vissa fall att kunna verkställas, oaktat straffbeslutet ej vunnit laga kraft, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

213

det torde sålunda vara nödvändigt med en bestämmelse av det slag utredningen
upptagit under förevarande paragraf. Mot bestämmelsens innehåll har
invändning icke framställts i remissyttrandena. Såvitt angår den som avtjänat
arrest synes emellertid utbetalning av belopp, som innehållits enligt 4 §, böra
ske ej endast då han befrias från ansvar i målet utan även då han dömes till
påföljd, beträffande vilken bestämmelsen ej upptager särskilda regler, t. ex.
avsättning eller internering. Vidare torde, i fall då beslut om disciplinbot
ändrats till suspension, jämlikt 6 § innehållet eller erlagt belopp böra utbetalas.
Slutligen har jag också funnit viss redaktionell jämkning av bestämmelsen
vara erforderlig.

12 och 13 §§.

I 12 § av utredningens förslag stadgas att dom å disciplinstraff ej skall tillräknas
någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4
kap. 14 § strafflagen förmäles.

Denna bestämmelse är likalydande med ett i 33 § SLK ingående stadgande.

Enligt 13 § i utredningens förslag skall ådömt arreststraff vara förfallet,
där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann
laga kraft. Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts innan
tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

I 47 § SLK stadgas att i fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande
av utslag gäller vad i allmän lag är föreskrivet och att härvid disciplinstraff
skall anses lika med fängelse.

Utredningen har uttalat att då enligt 5: 14 SL den kortaste tiden för åtalspreskription
vore två år och denna tid gällde beträffande alla brott som
ej vore belagda med svårare straff än fängelse, någon särbestämmelse angående
sådan preskription icke syntes vara erforderlig rörande brott som belagts
med disciplinstraff. Däremot kunde de allmänna bestämmelserna om
verkställighetspreskription icke utan vidare tillämpas å disciplinstraff. I 5: 20
SL stadgades, förutom olika preskriptionstider, lägst tio och högst trettio år,
för skilda straffarbetsstraff, att omedelbart ådömt fängelse skulle vara förfallet,
där domen ej börjat verkställas innan fem år förflutit från det domen
vann laga kraft, att ådömda böter bortfölle sedan tre år förflutit från det
bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling
blivit anställd, samt att ålagt förvandlingsstraff vore förfallet, där beslutet
ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga
kraft. På grund av den förut i olika sammanhang framhållna likställigheten
mellan disciplinstraff och böter borde preskriptionstiden för verkställighet
av disciplinstraff bestämmas till tre år liksom beträffande böter. Beträffande
disciplinbot hade stadgandet om verkställighetspreskription ansetts
böra innehålla, att sådant straff bortfölle i den mån det ej verkställts innan
tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Departementschefen.

Ifrågavarande paragrafer, mot vilka erinran ej framställts under remissbehandlingen,
ha frånsett en redaktionell jämkning i 13 § upptagits i departementsförslaget
i oförändrat skick.

14 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att för mindre förseelser
av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål får tillrättavisning
användas i stället för disciplinär bestraffning. Tillrättavisningsformerna
äro varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss
bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete,
vakttjänst eller annan sådan särskild uppgift (extratjänst); förbud
att under viss bestämd tid, högst sju dagar, vistas utom kasernområde, läger
eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav
(utegångsförbud); förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid,
högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, lämna fartyget
(landgångsförbud). För samma förseelse eller eljest på en gång får
ej åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, och ej heller får extratjänst
så användas att genom överansträngning eller av annan orsak men för den
felandes hälsa eller tjänstbarhet därav kommer.

Enligt 210 § SLK må för mindre förseelser och fel mot militär tukt och
ordning, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället
för disciplinär bestraffning användas tillrättavisning. De olika slagen av tillrättavisningar
äro a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den
felaktiges överordnade eller med honom likställda, b) vägran, ombord å fartyg,
av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst
sex landpermissionsdagar, samt för manskap dessutom c) åläggande för visst
antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att
utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten, och d) förbud att under
viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller
däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område. Tillrättavisning må ej användas av mer än ett
slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning varom i c) förmäles,
i något fall så användas att genom överansträngning eller annan orsak men
för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer. Om tillrättavisningar,
som få användas för barn, vilka ej fyllt femton år, förordnar Konungen.
I §§ 39—44 militära bestraffningsförordningen ha närmare bestämmelser
meddelats om tillrättavisningar.

Utredningen har ansett det vara av stor betydelse för disciplinens upprätthållande
att även lägre befälhavare än de som ägde bestraffningsrätt i disciplinmål
hade möjlighet att vid mindre förseelser inskrida med lämpliga
medel. Jämväl eljest vore det värdefullt att befälet hade till sitt förfogande
lindriga rättelsemedel, vilka kunde tillämpas mera formlöst än de egentliga
straffmedlen och icke genom anteckning i straffregister medförde verkningar
i framtiden. Systemet med särskilda tillrättavisningar syntes därför

Kunyl. Maj.ts proposition nr 1H.

215

böra bibehållas. Liksom enligt gällande rätt borde i detta sammanhang i
huvudsak upptagas endast frågorna om tillämplighetsområdet för tillrättavisningar
samt vilka olika former av tillrättavisningar som skulle få användas.
Bestämmelser härom hade intagits i förevarande paragraf. I övrigt erforderliga
föreskrifter syntes kunna meddelas i administrativ ordning.

Tillrättavisning borde, enligt utredningen, såsom hittills tillämpas endast
vid mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kunde åläggas i
disciplinmål. Det i 210 § SLK begagnade, i viss mån dunkla uttrycket »förseelser
och fel mot militär tukt och ordning» hade möjligen en något snävare
innebörd men anledning att begränsa användningsområdet utöver vad nyss
sagts förelåge icke. Vad anginge de olika formerna av tillrättavisning hade
samtliga nu stadgade tillrättavisningsformer i praktiken ansetts användbara.
Då de dessutom i stort sett syntes vara lämpliga och ändamålsenliga,
hade de funnits böra bibehållas. Vissa jämkningar vore dock påkallade. Först
syntes liksom för närvarande såsom tillrättavisning böra nämnas varning;
att i lag fastställa sättet för varningens meddelande vore icke nödvändigt.
Därefter borde upptagas åläggande för visst antal gånger eller för viss bestämd
sammanhängande tid, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarhete.
Denna tillrättavisningsform motsvarade den under c) i 210 § SLK
omförmälda. De däri angivna maxima borde dock nedsättas från sex gånger
resp. femton dagar till fyra gånger resp. sju dagar. Vidare borde denna form
av tillrättavisning icke begränsas till handräckningsarbete. Andra liknande
särskilda arbetsuppgifter, framför allt vakttjänst, kunde ofta vara lika lämpliga.
Genom utvidgning av rätten att ålägga extra tjänstgöring vunne man
bland annat att denna tillrättavisningsform kunde göras tillämplig även
beträffande officerare och underofficerare, mot vilka för närvarande i allmänhet
endast kunde tillämpas varning. Såsom tredje form av tillrättavisning
borde upptagas förbud att under viss bestämd tid vistas utom kasernområde,
läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten
del därav eller, ombord å fartyg, förbud att under bestämd tid eller
för visst antal särskilda dagar lämna fartyget. Dylik tillrättavisning, som
syntes kunna benämnas utegångs- resp. landgångsförbud, motsvarade förbud
enligt 210 § b) och d) SLK. Även i detta fall borde viss nedsättning ske av
de olika maxima som gällde för närvarande, och föresloges i detta hänseende
för utegångsförbud sju dagar i följd och för landgångsförbud sju dagar i
följd eller fyra särskilda dagar. Anledningen härtill vore främst, att förbudet
icke ansetts böra omfatta så lång sammanhängande tid att däri kunde
ingå mer än en veckohelg. Det förelåge icke tillräckliga skäl att såsom i gällande
rätt inskränka tillämpningen av utegångsförbud till manskap, utan
syntes sådan tillrättavisning ofta med fördel kunna användas även beträffande
officerare och underofficerare.

I anslutning till de i det föregående föreslagna bestämmelserna hade utredningen
funnit böra stadgas, att för samma förseelse eller eljest på en gång
ej finge åläggas mer än ett slag av tillrättavisning och att extratjänst ej heller
finge så användas att genom överansträngning eller av annan orsak men för

216

Kung!. Maj.ts proposition nr 144.

den tillrättavisades hälsa eller tjänstbarhet därav komme. Detta överensstämde
nära med vad i 210 § SLK vore föreskrivet. Den i sistnämnda lagrum intagna
bestämmelse, enligt vilken Konungen ägde förordna om tillrättavisningar
som finge användas för barn under femton år, hade ej ansetts kräva
motsvarighet i förslaget.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang anfört att en av skillnaderna
mellan disciplinstraff och tillrättavisningar borde bestå däri, att de senare
icke antecknades i straffregister. I enlighet härmed gällde ock enligt
§ 45 i militär bes traif n i ng s fö ro r d n i n g att i militärt straffregister endast upptoges
ådömda straff. Emellertid föreskreves i § 44 samma förordning, att
över meddelade tillrättavisningar skulle föras anteckningsbok på sätt särskilt
funnes stadgat. I detta avseende meddelade föreskrifter innehölle att anteckningsbok
för tillrättavisningar fördes efter enahanda grunder som militärt
straffregister. I vart fall beträffande fast anställd personal och på sina håll
även beträffande värnpliktiga gjordes anteckningarna icke i kronologisk
ordning utan för varje särskild person. Med hänsyn till såväl beskaffenheten
av de förseelser för vilka tillrättavisningar användes som den ordning vari
de ålades syntes det icke tillfredsställande att registrering därav skedde på
sådant sätt att tillrättavisningarna för någon längre tid belastade de felande.
Över tillrättavisningar borde blott föras kronologiska anteckningar, innehållande
sådana uppgifter att kontroll kunde utövas över det sätt varpå tillrättavisningar
meddelades.

Justitiekanslersämbetet har framhållit att den vid domstol i ett disciplinmål
förebragta utredningen ej sällan gåve vid handen, att tillrättavisning
vore ett bättre rättelsemcdel än något av disciplinstraffen. Att domstol i sådana
och likartade fall skulle vara betagen möjligheten att använda lämplig
tillrättavisning i stället för disciplinstraff förefölle ej lyckligt.

Hovrätten för övre Norrland har ansett det mindre tilltalande att såsom
tillrättavisning använda vakttjänst. En dylik tjänst kunde sägas innefatta
ett visst mått av förtroendeuppdrag, och det syntes stötande och till men för
tjänsten, om den som fullgjorde vakttjänst visste med sig att han därvid vore
föremål för en med straff i viss mån likartad reaktion. Vad sålunda uttalats
innebure för visso icke något nedsättande omdöme om handräckningstjänsten
såsom sådan, men onekligen hade denna tjänst icke den karaktär
av förtroendeuppdrag som framhållits beträffande vakttjänst. Centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden ha uttalat sig på liknande sätt.

Chefen för armén har anfört att skyddet av befälets auktoritet i nu gällande
lag beaktats genom att vissa tillrättavisningsformer avsetts endast för
manskap. Utredningen hade i strävan att skapa likhet inför lagen gjort avsteg
från gällande principer på ett sätt, som icke kunde godtagas. Det syntes
orimligt att ålägga officerare och underofficerare extratjänst utan att disciplinen
bleve lidande samtidigt som ett sådant åläggande knappast skulle få
någon innebörd av straff eftersom arbetstiden redan av andra skäl icke vore
begränsad för dessa personalgrupper. Ett sådant åläggande skulle även vara
ägnat att för den därav träffade störa arbetsglädjen, vilket förvisso skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

217

komma att menligt inverka på utbildningen. Under alla förhållanden syntes
icke dagbefälstjänst eller vakttjänst med hänsyn till ordningen inom krigsmakten
böra åläggas som tillrättavisning. Förslaget att införa möjlighet att
ålägga denna personal utegångsförbud kunde däremot godtagas, men enär
densamma som regel icke vore förlagd inom kasern fordrades viss omformulering
av stadgandet. Därjämte syntes det nödvändigt att anmälningsskyldighet
skulle kunna åläggas personal, som tillrättavisades genom utegångsförbud.
Bestämmelser i detta avseende borde inarbetas i lagen. Då det gällt
att bestämma antalet gånger respektive antalet dagar för extratjänst och utegångsförbud
hade utredningen utan närmare motivering gjort betydande begränsningar.
Jämfört med de möjligheter, som i utländska krigsmakter stode
till motsvarande militära chefers förfogande bleve föreslagna inskränkningar
ännu mera iögonenfallande. Med hänsyn till krigslydnaden syntes det
nödvändigt, att smärre förseelser kunde beivras på ett effektivt sätt utan att
därför disciplinstraff behövde tillgripas. Med hänsyn härtill syntes någon
ändring i nu gällande bestämmelser icke böra ske. Ej heller utredningens förslag
rörande borttagande av anteckningsbok för tillrättavisningar kunde biträdas.
Förekommande bcfälsbyten och omplaceringar kunde bl. a. motivera,
att dylika anteckningar alltjämt fördes. Chefen för marinen har föreslagit
att tdllrättavisningsformen extratjänst skulle utgå och i 14 § endast medtagas
varning samt utegångs- och landgångsförbud i högst tio dagar. Saväl handräckningstjänst
som vakttjänst vore nämligen nödvändiga för krigsmaktens
normala funktion och de borde icke åsamkas minskat anseende genom att
användas såsom tillrättavisniugsformer. Det kunde framhallas, att numera
handräckningstjänst inom krigsmakten i stor utsträckning utfördes av härför
särskilt anställd civil personal. Vissa former av vakttjänst kunde göras till
föremål för särskild träning beträffande personal, som, utan att därför ha begått
någon förseelse, på grund av bristande övning icke kunnat rätt fullgöra
tjänsten. Utredningens motivering för att begränsa dagantalet till sju
vore icke bärande, utan fastmera syntes en sådan begränsning vara ägnad att
öka antalet disciplinmål för upprepade bagatellförseelser, där annars ett tillfredsställande
korrektiv skulle vara möjligt att åstadkomma under form av
tillrättavisning. Vad anginge förslaget att registrering av tillrättavisningar
skulle upphöra vore utredningens i samband med 15 § gjorda uttalande att
»i den mån förseelse rom föranlett tillrättavisning begåtts så nyligen, att den
skäligen bör beaktas, torde emellertid vederbörande befälhavare regelmässigt
ha kännedom därom» åtminstone i vad avsage marinen verklighetsfrämmande.
Inom marinen vore ombyten av kommenderingar mycket vanliga och
syntes tilltaga mer och mer på grund av ökat antal specialkurser. Då marinchefen
i likhet med utredningen ansåge en rättvis tillämpning av 15 § synnerligen
viktig, föresloges således i anslutning till det anförda, att den personliga
registreringen (på särskilda kort) av meddelade tillrättavisningar bibehölles.
För värnpliktiga borde sådan registrering icke gälla mer än pågående
tjänstgörings-(inkallelse-)period. För (ivrig personal borde meddelade tillrättavisningar
bibehållas registrerade förslagsvis elt år. Betänkligheter mot

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

dylik registrering syntes vara desto mindre berättigade, som någon form av
anteckning eller registrering av tilldelade varningar allmänt förekomme även
vid civila (privata) verk och förelag. Överbefälhavaren har instämt med chefen
för armén däruti att officerare och underofficerare icke borde kunna
aläggas extratjänst. I likhet med cheferna för armén och marinen ansåge
överbefälhavaren att vakttjänst och liknande tjänst icke vore lämpliga som
korrektivmedel. Handräckningstjänst i egentlig mening borde däremot fortfarande
förekomma sasom en tillrättavisningsform för manskap.

Marinförvaltningen och svenska officersförbundet ha ansett att åläggande
av handräckningsarbete, vaktljänst eller annat extraarbete icke borde upptagas
som tillrättavisningsform. Föreningen Sveriges häradshövdingar och
föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer ha anfört betänkligheter mot
förslaget att upptaga vakttjänst såsom tillrättavisningsform och mot det ifrågasatta
avskaffandet av registreringen av tillrättavisningar. Sistnämnda förening
har därjämte ansett att tiderna för åläggande av utegångsförbud och
landgångsförbud vore för kort tilltagna. De för närvarande gällande tiderna
för dessa förbud syntes vara lämpliga. Detsamma gällde även tiderna för
aläggande att utom vanlig ordning utföra extratjänst. Det nu sagda syntes
vara desto mera motiverat med hänsyn till inskränkningen av disciplinstraffen.
Försvarsväsendets underbefålsförbund har funnit att av de föreslagna
formerna för tillrättavisning den som avsåge förbud att vistas utanför för
viss avdelning upplåtna lokaler eller område — i dagligt tal benämnt kompaniförbud
- kunde utgå. Den enda formen av utegångsförbud borde vara
det nuvarande kasernförbudet.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär i princip att det nuvarande tillrättavisningssystemet
bibehålies. Någon erinran häremot har under remissbehandlingen
icke framställts. I ett remissyttrande har emellertid ifrågasatts om icke även
domstol borde få använda tillrättavisning. Enligt min mening skulle detta icke
stå i överensstämmelse med tillrättavisningens natur att vara ett till befälets
förfogande stående lätthanterligt rättelsemedel. Något mera påtagligt
behov för domstolarna att kunna tillämpa tillrättavisning torde knappast finnas,
i all synnerhet icke efter införande av disciplinbotsstraffet. Liksom vid
åtal mot civil tjänsteman för tjänstefel domstol understundom finner felaktigt
förfarande icke böra föranleda straff, torde jämväl beträffande krigsmän
en sådan praxis kunna tillämpas i vissa fall.

Beträffande de olika formerna av tillrättavisning har i en del remissyttranden
framställts vissa erinringar. Sålunda har extratjänst ansetts vara en
olämplig tillrättavisningsform, varjämte det hävdats att maximigränserna
överlag satts för lågt. För min del ansluter jag mig i dessa avseenden till utredningens
mening. Att extratjänst skulle nedsätta aktningen för de tjänsteuppgifter
som aläggas sasom tillrättavisning, torde knappast behöva befaras.
Innebörden av sådan tillrättavisning ligger väl främst däri att den felande
måste fullgöra viss uppgift ett större antal gånger eller under en längre tid

219

Kungl. Maj.ts proposition •nr 144.

än han enligt bruklig turordning haft skyldighet till. Det ligger i sakens natur
att huvudsakligen endast rutinmässiga uppgifter kunna komma i fråga. Något
hinder mot att använda vakttjänst för detta ändamål torde därför ej böra
stadgas men det kan å andra sidan synas mindre önskvärt att särskilt framhäva
vakttjänst. På grund härav har stadgandet om extratjänst jämkats.
Den i ett par yttranden framhållna faran för att extratjänst för officerare
och underofficerare skulle inverka menligt på disciplinen synes mig ej innefatta
större riskmoment än som alltid måste följa med disciplinära åtgärder
mot befälspersonal. Ett undantag för dessa kategorier skulle uppenbarligen
strida mot principen om största möjliga likhet inför lagen. För att utegångsförbud
skall kunna tillämpas även å personal, som icke är förlagd inom kasernområde,
läger eller motsvarande område, torde såsom chefen för armén
framhållit stadgandet därom böra omformuleras. I samband därmed bör en
redaktionell jämkning vidtagas såväl beträffande utegångsförbud som i fråga
om landgångsförbud. Fastställandet av maximigränserna för de olika tillrättavisningsformerna
måste enligt min mening ske sa att en tillrättavisning icke
kan te sig väsentligt strängare än de lägsta disciplinstraffen. Ur denna synpunkt
finner jag utredningens förslag vara grundat på en lämplig avvägning.

Även utredningens uttalande om registreringen av tillrättavisningar har mött
gensagor i remissyttrandena. Eftersom den principiella skillnaden mellan
straff och tillrättavisningar delvis består i att de sistnämnda icke skola upptagas
i straffregister, böra naturligtvis icke nödvändiga anteckningar om tillrättavisningar
göras på sådant sätt att de bilda en motsvarighet till straffregistret.
Å andra sidan är att beakta att uppgift om vilka tillrättavisningar
som tilldelats viss person uppenbarligen kan giva ledning då det gäller att
bedöma hans kvalifikationer. De bestämmelser härom och i övrigt om tillrättavisningar,
som utöver vad i förevarande paragraf stadgats äro erforderliga,
lära i den mån de ej upptagas i ny militär rättegångslag fa meddelas i
administrativ ordning.

Såsom framgår av det anförda har ifrågavarande bestämmelse i departementsförslaget
erhållit en delvis ny utformning.

15 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall i fråga om användandet
i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning i synnerhet beaktas
om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under
aderton år.

I 205 § SLR är stadgat, att disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens
mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvarande eller
förmildrande omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den
straffskyldiges uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas
därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för
svårare förseelser undergått straff.

Utredningen har framhållit att vid valet i visst fall mellan arrest, disciplinbot
och tillrättavisning, då dessa rättelsemedel kunde ifrågakomma, borde

220

Kungl: Maj:ts proposition nr 144.

självfallet samtliga omständigheter vid brottet och samtliga omständigheter
som rörde den felandes person komma i betraktande. Eftersom disciplinstraffen
och tillrättavisningarna hade till ändamål att understödja upprätthållandet
av en god disciplin inom krigsmakten, måste dock den brottsliges uppförande
under tjänstgöringen tillmätas relativt större betydelse för valet av reaktionsmedel
än hans förhallande i det civila livet. Särskilt med hänsyn till
den befälhavare tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten syntes
det vara pakallat att understryka detta förhållande. I samband härmed
vore det lämpligt att framhålla den betydelse för valet av rättelsemedel som
borde fästas vid om den felande vore sådan underårig som avsåges i 5 kap.
2 § SL och lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Departementschefen.

Denna bestämmelse, som lämnats utan erinran under remissbehandlingen,
återfinnes oförändrad i departementsförslaget.

16 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att närmare föreskrifter
rörande verkställighet av disciplinstraff samt beträffande tillrättavisningar
meddelas av Konungen.

Departementschefen.

Eftersom bestämmelser om rätten att meddela tillrättavisningar torde böra
ingå i ny militär rättegångslag, lärer ifrågavarande bemyndigande för Konungen
att giva närmare föreskrifter om tillrättavisningar kunna inskränkas
till att avse verkställighet av sådana. I departementsförslaget har förevarande
paragraf ändrats i enlighet härmed.

Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

1 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag må den som, då riket är i
krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom
förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, dömas till dödsstraff, därest straffarbete
på livstid kan följa å brottet.

I åtskilliga straffbestämmelser i SLK ingår dödsstraff i straffskalan. Dylikt
straff kan ådömas för brott som avses i 134, 134 a, 135—137, 139—145,
148, 149, 154, 158, 159, 161—163, 169, 170, 173, 175, 176 och 179 §§. Därjämte
stadgas i 133 § att om någon begår brott, som omförmäles i 8 kap.
SL och för vilket straffarbete på livstid är utsatt såsom högsta straff, han
må dömas till dödsstraff. Samtliga nu berörda stadganden i SLK tillhöra
krigsartiklarna och äro därför, jämlikt 5 § SLK, tillämpliga i fråga om
brott som förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad.
Enligt 8 § SLK skall denna lag tillämpas å envar, ändå att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

221

icke lyder därunder, därest han inom riket, å krigsskådeplats utom riket
eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår brott som sägs i bland
annat 133, 134, 137, 141, 143 och 149 §§, varjämte svensk man, som ej lyder
under lagen, likväl skall vara underkastad straff efter densamma för brott
som avses i 134 a §. På grund härav är alltså i stort sett dödsstraffet för närvarande
tillämpligt under krigstid, dels beträffande ett antal militära brott,
i vissa fall även när brottet begåtts av civil person, och dels i fråga om sådana
allmänna brott, varom förmäles i 8 kap. SL och varå straffarbete på
livstid kan följa, oavsett vem som begått brottet.

Utredningen har ansett att en undersökning beträffande tillämpningsområdet
för dödsstraffet kunde begränsas till sådana brott varå kunde följa
straffarbete på livstid. Vid bestämmandet av straffsatserna för de militära
brotten i 26 och 27 kap. i förslaget till lag om ändring i strafflagen hade
straffarbete på livstid i princip förbehållits för fall då brottet ansetts kunna
medföra väsentlig fara för krigsmakten, vare sig direkt eller genom äventyrande
av disciplinen. Dessutom kunde straffarbete på livstid ådömas för grov
förbrytelse mot folkrätten enligt vad i 27: 11 stadgades. Vad beträffade andra
brott kunde dödsstraff enligt gällande rätt ådömas för vissa brott mot
8 kap. SL. Av de motsvarigheter till brotten i nämnda kapitel, som upptagits
i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, hade med livstids straffarbete
såsom maximistraff belagts högförräderi (8:1), krigsförräderi (8:2),
trolös diplomati (8:4), egenmäktig diplomati (8:5), grovt spioneri (8:7),
uppror (9: 1), samt försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati,
grovt spioneri och uppror (8:13 och 9:9). Samtliga nu avsedda brottsliga
gärningar innefattade angrepp på krigsmaktens effektivitet eller riktade sig
eljest mot riket eller dess högsta organ. Då det gällde ytterst farliga eller
skadliga gärningar av detta slag, förövade under det svaghetstillstånd som
ett krig medförde, borde samhället icke ålägga sig någon inskränkning i sin
ovillkorliga nödvärnsrätt. För berörda brott syntes därför möjligheten att
under krig ådöma dödsstraff böra bibehållas. Däremot förelåge ej tillräckliga
skäl att utsträcka dödsstraffets tillämplighet till andra brott, för vilka
straffarbete på livstid vore stadgat såsom högsta straff. Vad i enlighet med
det anförda föreslagits stode i nära saklig överensstämmelse med gällande
rätt.

Departementschefen.

Såsom jag förut anfört torde dödsstraffet icke kunna undvaras under krig.
Vad utredningen i denna paragraf föreslagit om nämnda straffs tillämplighet
har i remissyttrandena lämnats utan erinran och ej heller jag har avvikande
mening i detta avseende. I ett andra stycke av paragrafen har införts den
bestämmelse, som jag närmare kommer att beröra under nästföljande avsnitt.

Utredningens förslag 2 §.

Utredningen har under 2 § upptagit eu bestämmelse, vari stadgas att, där
det med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig finnes påkallat, Konung -

222

Kangl. Maj ds proposition nr 144.

en äger, när riksdagen ej är samlad, förordna, att vad i 1 § stadgas för det
fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som
förövas under annan tid. Förordnande som nu sagts får dock ej meddelas
med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall
sammanträda inom trettio dagar. Meddelat förordnande skall underställas
nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början. Sker det ej
eller varder förordnandet av riksdagen ogillat, upphör förordnandet att gälla.
Under tid, då riksdagen är samlad, äger Konungen i anledning av krigsfara
med riksdagens samtycke meddela förordnande som i första stycket sägs.

Såsom under 1 § i förevarande lagförslag anmärkts ingå samtliga de bestämmelser
i SLK, som medgiva ådömande av dödsstraff, i krigsartiklarna.
Enligt 5 § äga krigsartiklarna tillämpning i fråga om brott som förövas i
krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. I 4 § stadgas
att såsom mobiliserad anses enligt lagen rikets krigsmakt, då den för
annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot.

Utredningen har framhållit att enligt gällande bestämmelser förutsattes för
dödsstraffets tillämplighet under tid före ett krigsutbrott att rikets krigsmakt
vore mobiliserad. På sätt framginge av motiveringen till 27: 16 i förslaget
till lag om ändring i strafflagen vore emellertid detta sätt att bestämma förutsättningen
numera olämpligt. Det vore dock nödvändigt att möjliggöra användningen
av dödsstraff redan under någon tid före ett krigsutbrott. Under
den närmaste tiden dessförinnan, då krigsmakten överginge till krigsorganisation,
industrien omställdes för krigsproduktion och överhuvud omedelbara
krigsförberedelser vidtoges, vore det nära nog lika angeläget som under
krigets gång att vid behov kunna taga i anspråk det exceptionella maktmedel
som dödsstraffet utgjorde; allt försvar kunde äventyras om den erforderliga
kraftanspänningen stördes. Att bedöma från vilken tidpunkt före
krigets början behov att använda dödsstraff förelage, kunde icke överlämnas
åt domstolarna, eftersom dessa i regel saknade den kännedom om det utrikespolitiska
läget och därav betingad skärpning i försvarsberedskapen, som vore
nödvändig. Tidpunkten för dödsstraffets trädande i tillämpning borde därför
bestämmas genom särskilt förordnande av Konungen. Härigenom undginge
man även i allmänhet de svårigheter som förelåge att avgöra när krigstillstånd
faktiskt inträtt, och vidare uppfylldes genom förordnandet det oavvisliga
kravet, att allmänheten borde kunna veta när ett brott ådroge dödsstraff.
Förutsättningen för dylikt förordnande borde vara att förordnandet kunde
anses påkallat med hänsyn till föreliggande krigsfara. Den allvarliga innebörden
i ett förordnande om dödsstraffets tillämpning, borde vidare föranleda
att förordnandet gjordes beroende av viss medverkan från riksdagens sida.

I sådant hänseende syntes det lämpligt att taga föreskrifterna i 1 § allmänna
förfogandelagen till förebild.

En av utredningens ledamöter, herr Lundström, har ansett att dödsstraffet
uttryckligen borde reserveras för allenast tid, då riket vore i krig. Någon
väsentlig försvagning av de vanliga straffens verkan hade ännu icke inträtt
vid den tidpunkt av »krigsfara», då dödsstraffet enligt utredningen förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

223

sattes ha berättigande. Med hänsyn till den tolkning av begreppet krig, som
gjorts i motiveringen till 27: 16 i förslaget till lag om ändring i strafflagen,
borde icke föreligga några nämnvärda svårigheter att avgöra när dödsstraffet
skulle anses tillämpligt. För att emellertid tillgodose kravet på enhetlig
rättstillämpning och därjämte önskemålet att allmänheten skulle äga klar
kännedom om, när ett brott kunde föranleda dödsstraff, borde åt Konungen
överlåtas att förordna om ikraftträdandet av lagen om dödsstraff, sedan
krigstillstånd inträtt.

Hovrätten för Övre Norrland har — i anslutning till ett yttrande av nyssnämnde
reservant — framhållit att med de föreslagna reglerna lätt kunde
inträffa, att riksdagens ståndpunktstagande till ett av Kungl. Maj:t meddelat
förordnande enligt 2 § första stycket komme att anknyta till en nyss avkunnad
dödsdom. Detta resultat syntes mycket otillfredsställande, i det att riksdagens
beslut kunde komma att på visst sätt innefatta deltagande i rättskipningen
och eventuellt ur saklig synpunkt snedvridas genom uppfattningen
om ett föreliggande rättsfall, överhuvud taget syntes man kunna, i vidare
mån än i förslaget skett, åt Kungl. Maj:t överlåta att träffa avgörande i förevarande
hänseende. Då något Kungl. Maj:ts förordnande eller något riksdagens
godkännande, så snart krig utbrutit, icke erfordrades, syntes man kunna
åt Kungl. Maj:ts prövning överlåta att — om riksdagen icke vore samlad
— ensam avgöra när krigsfaran vore så stor att möjlighet att ådöma dödsstraff
borde införas; dock borde kvarstå bestämmelsen att Kungl. Maj:ts
förordnande härutinnan ej finge meddelas med mindre riksdagskallelse utgått
eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom den föreslagna tiden.
Att riksdagen, om den vore samlad, borde höras innan förordnande utfärdades,
borde knappast anses såsom utslag av bristande följdriktighet, utan
finge anses såsom en ur praktisk synpunkt lämplig anordning, som icke medförde
någon olägenhet. Att fastställa tidpunkten då krig utbröte vore icke
alltid lätt för allmänheten. Men allmänheten hade ett berättigat intresse att
veta när dödsstraff finge börja ådömas. Därför borde, såsom reservanten
framhållit, åt Kungl. Maj:t överlåtas att, sedan krigstillstånd inträtt, ofördröjligen
förordna om ikraftträdande av lagen i fråga. Föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer har ifrågasatt om det vore riktigt att Kungl. Maj:t
i administrativ ordning finge förordna om tillämpning av dödsstraff vid krigsfara.
Sveriges advokatsamfund har helt anslutit sig till den mening, som uttalats
i herr Lundströms särskilda yttrande.

Departementschefen.

Utredningen har ansett det nödvändigt att möjliggöra användning av dödsstraff
redan under den tid före ett krigsutbrott, då krigsfara kan anses föreligga.
Vad till stöd därför åberopas äger otvivelaktigt en betydande tyngd.
Icke minst vissa händelser som timade i vårt västra grannland före dess inträde
i andra världskriget synas peka på behovet av en lagregel med dylikt
innehåll. Å andra sidan kan man svårligen komma ifrån att de skäl, som

224

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

kunna anföras för att överhuvud taget ett sådant straff som livets förlust
skall få förekomma i ett civiliserat samhälle, gälla med full styrka endast då
krig pågår. En skiljaktig ledamot av utredningen har också, med instämmande
av advokatsamfundet, gjort gällande att dödsstraffets tillämpning bör förbehållas
för tid då riket är i krig. Även enligt min mening är det ur rättskulturell
synpunkt synnerligen betänkligt att medgiva användning av dödsstraff
under fredstid. Det är också mycket svårt att avgöra, under vilka förutsättningar
detta skulle få ske. En bestämd gränsdragning är dock nödvändig.
Utredningen har på grund härav föreslagit, att Kungl. Maj:t under viss medverkan
av riksdagen skall utfärda ett särskilt förordnande om tillämpligheten
av dödsstraff. Det är emellertid tydligt, att mycket svåra olägenheter
kunna vara förenade med att fastställa och offentliggöra tidpunkten för inträdandet
av så allvarlig krigsfara, att dödsstraff skall få ådömas. På grund av
dessa överväganden har jag kommit till den uppfattningen att en dödsdom
icke bör få meddelas i fredstid.

Efter ett krigsutbrott kan emellertid till bestraffning förekomma även gärningar
som begåtts dessförinnan. Och därvid kan det vara fråga om brott
som stå i direkt samband med krigets utbrott eller förlopp och som ha medfört
de allvarligaste följder i nagot av dessa hänseenden. Jag avser härmed
sådana fall, då en förrädare eller annan brottsling genom sin handling väsentligen
bidragit till framkallande av kriget eller, då uppenbar fara för kriget
hotade, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat
fiendens krigföring. För det allmänna rättsmedvetandet skulle det
knappast framstå såsom begripligt, om det tillämpliga straffet i dessa fall
vore beroende av tiden för brottets begående. Man kan därför icke bortse från
möjligheten att, om dylika händelser skulle inträffa, det framdeles kunde
bli nödvändigt att utvidga dödsstraffets tillämplighetsområde, därest detta
endast inrymt brott som förövats under krig. Den retroaktiva giltighet, som
då kunde komma i fråga, bör uppenbarligen om möjligt undvikas. De allmänna
betänkligheterna mot användningen av dödsstraff för brott, som begåtts
under fredstid, minskas tydligen, om tillämpligheten inskränkes till de
speciella fall som nyss nämnts, och jag har därför ansett mig kunna föreslå
ett stadgande härom. Det är dessutom att märka, att i departementsförslaget
under 3 § upptagits en föreskrift, att dödsstraff icke skall verkställas förrän
särskilt tillstånd därtill givits.

I enlighet med det nu anförda har jag låtit utforma en bestämmelse, vilken
intagits i departementsförslaget såsom andra stycke i 1 §. 2

2 §.

I betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet har föreslagits
att under krigstid första domstolsinstans i militära mål skall kunna
utgöras av krigsrätt. Enligt vad i betänkandet anförts komme sålunda dödsstraff
att kunna ådömas av såväl krigsrätt som allmän underrätt. I betraktande
av de särskilda förhållanden, varunder framförallt krigsrätterna men

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

225

även i viss mån de allmänna underrätterna under krigstid kunde komma att
vara verksamma, syntes underrätts dom, varigenom någon ådömts dödsstraff,
genom underställning böra bringas under hovrättens prövning. Det borde följaktligen
föreskrivas, att om någon av allmän underrätt eller krigsrätt dömts
till döden, målet skulle i vad det rörde honom underställas hovrättens prövning.
I anslutning till vad processlagberedningen föreslagit i fråga om förfarandet
vid underställning av krigsrätts dom borde därjämte föreskrivas att,
när underrätt meddelat dom i mål som skulle underställas hovrätts prövning,
akten i målet utan dröjsmål skulle insändas till hovrätten; att i underställningsmål
part inom tre veckor efter domens avkunnande eller, om domen ej
.meddelats vid huvudförhandlingen, efter det han fick del av domen ägde till
hovrätten eller underrättens kansli eller, i fråga om krigsman, vederbörande
befälhavare inkomma med de påminnelser, han aktade nödiga; att till underrättens
kansli eller befälhavaren inkomna påminnelser utan dröjsmål skulle
insändas till hovrätten; samt att huvudförhandlingen i hovrätten skulle, där
ej till följd av åtgärd som i 51 kap, 11 § nya rättegångsbalken omförmäldes
eller annan omständighet längre uppskov vore nödvändigt, hållas inom två
veckor efter utgången av den tid, inom vilken part haft att inkomma med påminnelser.

Departementschefen.

Med anledning av ifrågavarande förslag, vilket i däröver avgivna remissyttranden
lämnats utan erinran, har i departementsförslaget under denna
paragraf upptagits en bestämmelse om underställning hos hovrätt av mål,
däri allmän underrätt eller krigsrätt dömt till dödsstraff. Även enligt det förslag
till ny militär rättegångslag, som är under utarbetande inom justitiedepartementet,
skall krigsrätt kunna inrättas under krigstid. Sådan domstols
dom skall i visst fall delgivas enskild part. Om den dömde är krigsman, bör
han ha möjlighet att ingiva påminnelser till bestraffningsberättigad befattningshavare
vid krigsmakten. Huvudförhandling i hovrätten bör i regel äga
rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vilken den dömde haft
att inkomma med påminnelser. Dessa omständigheter ha beaktats vid utformandet
av bestämmelsen, vilken i övrigt är grundad å föra t nämnda förslag. 3

3 §.

I denna paragraf i utredningens förslag stadgas bl. a. att dödsstraff icke
må verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke tillstånd
till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete
på livstid.

Enligt 17 § SLK skall ej någon undergå dödsstraff innan Konungen eller,
där domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,
att straffet må verkställas.

Utredningen har förklarat att bestämmelse för det fall att dödsstraff ådömts
av ståndrätt ej föreslagits, eftersom enligt krigsdomstolsutredningens förslag
stadgandena om ståndrätt icke skulle erhålla motsvarighet i ny militär pro 15

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 144.

226

Kung''. Maj:ts provosition nr 144.

cesslagstiftning. I ifrågavarande paragraf hade funnits böra upptagas stadgande
om hur det skulle förfaras med den som ådömts dödsstraff, om Konungen
funne sig icke böra förordna om verkställighet av straffet. På grund
av § 26 regeringsformen ägde Konungen i brottmål göra nåd och däri även
»mildra livsstraff». Det ankomme emellertid enligt samma grundlagsstadgande
på den brottslige att emottaga nåden eller undergå det straff vartill han
blivit dömd. Med hänsyn härtill syntes det lämpligt att uttryckligen stadga att
om tillstånd till verkställighet icke meddelades, den dömde i stället skulle
undergå straffarbete på livstid.

Då det i enlighet med vad nyss anförts för verkställighet av dödsstraff
städse fordrades tillstånd av Konungen hade utredningen icke ansett behövligt
att upptaga motsvarighet till bestämmelsen i 16 § tredje stycket SLK, vari
stadgades att dödsstraff ej skulle verkställas å kvinna, som vore havande,
utan skulle uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat, eller å
den som för sjukdom ej kunde bereda sig till döden, innan med honom blivit
bättre. Icke heller hade i förslaget bibehållits det i 33 § andra stycket SLK
intagna stadgandet, att dödsstraff ej skulle ådömas för brott, som någon begått
innan han fyllt aderton år eller för brott som någon begått under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som
i 5:6 SL sades.

Chefen för armén har framhållit att förbindelse mellan Kungl. Maj:t och
högste befälhavare på stället under nutida krigföring icke ständigt vore att
påräkna. För krigstuktens upprätthållande syntes det nödvändigt, att högste
befälhavaren vid behov snabbt kunde statuera varnande exempel. På grund
härav borde lagen omarbetas så att i laga ordning avdömt dödsstraff kunde
bringas till verkställighet efter förordnande av högste befälhavare på stället.
Även värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna riktning.
Chefen för marinen har ifrågasatt om icke Konungen borde kunna till högste
befälhavaren inom visst område eller för viss avdelning av krigsmakten delegera
meddelandet av tillstånd att verkställa dödsstraff, överbefälhavaren har
i anslutning till armé- och marinchefernas uttalanden ytterligare framhållit
att det kunde hända att landets lagliga regering bleve urståndsatt att fylla
sin uppgift och att parollen »motstånd till sista man» skulle förverkligas. Det
vore därför lämpligt att den chef som utövade högsta befälet på platsen kunde
få ett förordnande att meddela tillstånd om dödsstraffs verkställande. Ett
dylikt bemyndigande borde emellertid icke givas generellt. Vissa av de brott,
på vilka dödsstraff (eller straffarbete på livstid) kunde följa, vore av den art,
att det kunde vara nödvändigt att straffet omedelbart verkställdes, under det
att straffet vid andra brott kunde uppskjutas. De brott, vid vilka straffet
omedelbart borde verkställas vore främst sådana som innebure en uppenbar
fara för krigstukten. Hit hörde t. ex. vissa av de brott som fölle under 27 kap.
1» 5 och 9 §§. Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit att då avdelning
av krigsmakten för annat ändamål än övning befunne sig utom riket
Konungen skulle äga uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

227

förordnande om verkställighet, därvid de närmare föreskrifter som kunde
anses erforderliga för begränsning av dennes rätt borde meddelas.

Departementschefen.

I vissa remissyttranden har yrkats, att möjlighet skall öppnas för militär
chef att meddela tillstånd till verkställighet av dödsstraff. Härvid har tanken
närmast varit, att det i allvarliga lägen kan finnas behov av omedelbar exekution.
Om man vill nå detta syfte, är emellertid det första och avgörande
villkoret att det skapas förutsättning att — genom ståndrätt eller annan särskild
anordning — snabbt få till stånd en slutgiltig dom. Frågan härom, som
sammanhänger med det militära rättegångsväsendets ordnande, torde icke
kunna bedömas utan särskild utredning. Med hänsyn härtill finnes för närvarande
icke skäl att tillerkänna militär chef rätt att meddela tillstånd till
verkställighet av dödsstraff. Då 2 § i utredningens förslag icke upptagits i
departementsförslaget, bör en i utredningens förslag i nu förevarande paragraf
införd föreskrift som anknyter därtill utgå. Med allenast den ändring
som betingas härav har ifrågavarande bestämmelse upptagits i departementsförslaget.

4 §.

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller att om någon, som är
underkastad ämbetsansvar, dömes till dödsstraff, skall han genom domen
anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit dömd till dödsstraff,
tillika förskyllt.

I 2: 18 SL stadgas, att om den som innehar ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning begår brott och dömes till straffarbete eller svårare straff,
han skall dömas befattningen förlustig. Under vissa omständigheter må han
dock bibehållas i befattningen och i stället, där fråga är om ämbete eller
tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid. Enligt 28 § SLK skall
vad sålunda stadgats äga tillämpning jämväl enligt denna lag; dock skall
officer eller underofficer, som dömes till straffarbete eller svårare straff för
brott, vilket omförmäles såsom straffbart i SLK, alltid mista det ämbete eller
den tjänst han såsom krigsman innehar. Därjämte stadgas i 33 § första stycket
SLK, att om någon är förfallen till dödsstraff, i den bestraffning skola
anses inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl
kan ha gjort sig skyldig.

Det berörda stadgandet i 2: 18 SL motsvaras av 25: 7 SL enligt det år
1946 till lagrådet remitterade förslaget. Däri stadgas, att där ämbetsman på
grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut i 25
kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas; om särskilda skäl
föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall
dömas till suspension. Jämte regler om ådömande av avsättning och suspension
för det fall att någon förskyller fängelse eller böter innehåller bestämmelsen
dessutom, att då avsättning eller suspension ådömes, den förlust ämbetsmannen
därigenom lider skall beaktas vid bestämmande av annat straff

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

för brottet. I motsats till 2: 18 SL avser sålunda denna bestämmelse icke den
som dömes till dödsstraff.

För dödsstraffets vidkommande erfordrades, enligt vad utredningen anfört,
en särskild bestämmelse till komplettering av 25: 7 SL enligt det remitterade
förslaget. Ett sådant stadgande, vilket vore av betydelse bland annat med
hänsyn till rätten till pensionsförmåner, hade därför upptagits i förevarande
paragraf. Därjämte hade, såsom motsvarighet till vad i 33 § första stycket
SLK vore föreskrivet, stadgats att i övrigt förfölle straff som någon, vilken
blivit dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse, som lämnats utan erinran i remissyttrandena,
ingår oförändrad i departementsförslaget.

5 §.

Enligt 5 § i utredningens förslag skall dödsstraff verkställas genom skjutning.
Närmare bestämmelser rörande verkställigheten meddelas av Konungen.

I 16 § SLK föreskrives att dödsstraff skall verkställas genom halshuggning,
där ej annorlunda är stadgat, och meddelas vissa närmare bestämmelser
om tillvägagångssättet därvidlag. Dock stadgas att dödsstraff skall verkställas
genom skjutning i de fall, vilka äro i lagen särskilt anmärkta och
att jämväl i övrigt skjutning må användas, där i fält eller i belägrad fästning
eller under sjötåg tillfälle saknas att få straffet verkställt i den ordning,
som för halshuggning är föreskriven. Närmare föreskrifter om verkställande
av dödsstraff genom skjutning finnas i §§ 24—27 militära bestraffningsförordningen.
De särskilt anmärkta fall, då dödsstraff skall verkställas
genom skjutning, äro brott mot 161, 162, 175 och 176 §§ SLK.

Utredningen har ansett att en bestämmelse, enligt vilken sättet för dödsstraffs
verkställande skulle vara beroende av arten av det brott för vilket
straffet ådömts, icke borde meddelas. Det syntes generellt böra föreskrivas
att dödsstraff skulle verkställas genom skjutning. Närmare bestämmelser om
verkställigheten borde meddelas av Konungen.

Departementschefen.

Denna bestämmelse har icke givit anledning till erinran i remissyttrandena.
Enligt min mening är det emellertid ej lämpligt att i lagen utesluta andra
verkställighetssätt än skjutning. Departementsförslaget innebär därför att närmare
bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff skola meddelas av
Konungen.

Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen

m. m. 1

1 §•

Utredningen har under denna paragraf i sitt förslag upptagit en bestämmelse
att den nu antagna lagen om ändring i strafflagen jämte lagen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

229

disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är
i krig ävensom vad i det följande stadgas skall lända till efterrättelse från
och med den 1 januari 1949.

Departementschefen.

Såsom jag förut anfört bör ikraftträdandet äga rum den 1 januari 1949.
Ifrågavarande paragraf ingår sålunda oförändrad i departementsförslaget.

2 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att genom de nya lagarna
upphävas strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 med undantag
av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§,
lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga
i vissa sammankomster, 1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till
strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet, 8 § lagen den 26
mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga, lagen den 26 mars 1943 (nr
126) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga, så
ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen,
instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i de nya lagarna.

Utredningen bär anfört att, förutom 1 § i 1927 års nyssnämnda lag, flertalet
av de bestämmelser i SLK som föreslås skola upphöra att gälla berörts i
motiveringen till de nya stadgandena. Rörande de övriga har utredningen anmärkt
de huvudsakliga skäl som föranlett förslaget att de skola upphävas
enligt följande.

I 10 § stadgas att den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän
lag och laga stadgar, i den mån SLK ej innehåller särbestämmelse.
Detta stadgande är betingat av att SLK utgör en speciell lag. Genom att den
militärstraffrättsliga lagstiftningen enligt förslaget inordnas i SL har motsvarighet
till stadgandet blivit obehövligt.

Enligt 11 § må den som begått brott mot SLK straffas därför även sedan
det förhållande, på grund varav han var underkastad lagen, upphört. I utredningens
förslag har de militära straffbestämmelsernas tillämplighet bestämts
genom angivande av krigsman såsom brottssubjekt, och för ådömande
av straff enligt desamma förutsättes icke att den brottslige är krigsman
jämväl vid domens meddelande. Något stadgande av samma innebörd som
11 § har därför ej behövt upptagas.

I 15 § uppräknas de straffarter, som användas för brott efter SLK. Detta
stadgande ersättes enligt förslaget av 2: 1 och 2 SL samt 2: 15 SL enligt
det remitterade förslaget. Härjämte har i 2: 15 a och 27: 17 SL i förslaget
upptagits hänvisning till de särskilda lagarna om disciplinstraff för krigsmän
och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

18 § stadgar att i avseende å straffarbete, fängelse och böter skall gälla
vad i allmän lag sägs, dock med iakttagande av vissa särskilda bestämmelser
i 19 och 20 §§, vilka dock från och med den 1 juli 1946 upphört alt gälla.
Utredningen har icke ansett annan föreskrift beträffande verkställigheten av
nämnda straffarter erforderlig än den som framgår av ett av utredningen
framlagt, i det följande redovisat förslag till lag angående ändring i lagen

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om verkställighet av frihetsstraff m. in. Stadgandena i 2:3—5, 8 och 9 SL
få tillämpning även vid militära brott.

I 28 och 29 §§ behandlas dels avsättning och suspension, dels ock manskaps
skiljande Irån tjänsten. Beträffande avsättning och suspension hänvisas
därvid i princip till allmän lag men vissa därifrån avvikande regler
meddelas beträffande officerare och underofficerare. Med hänsyn till innehållet
i 25: 6—7, 9 och 13 SL enligt det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget har motsvarighet till dessa regler icke ansetts behövlig, utan nämnda
lagrum avses skola få tillämpning även vid militära brott. Vissa särbestämmelser
med avseende å disciplinstraff och dödsstraff ha upptagits i 26: 20
och 4 § lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, varjämte i 26: 22
angivits vilka av krigsmaktens befattningshavare som skola vara underkastade
ämhetsansvar. Vad angår manskaps skiljande från tjänsten innehåller 29 §
bestämmelser, enligt vilka vederbörande befälhavare under vissa förutsättningar
skall och under andra må skilja brottsling, som tillhör det fast anställda
manskapet, från anställningen vid krigsmakten. I den mån manskap
genom stadgandet i 26: 22 erhåller ämhetsansvar, skall frågan om avsättning
eller suspension prövas av domstol, och de nyssberörda bestämmelserna
bli till motsvarande del överflödiga. För manskap, som icke har ämbetsansvar,
måste emellertid även framdeles finnas vissa föreskrifter om avsked
på grund av brott. Dessa, som torde böra avfattas i närmare saklig överensstämmelse
med reglerna i 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget, synas
lämpligen höra införas i den administrativa författning (SFS 1944: 223) som
i öyrigt reglerar manskapets anställningsförhållanden. Någon bestämmelse i
ifrågavarande hänseende har därför icke ansetts böra ingå i den militärstraffrättsliga
lagstiftningen.

30 § innehåller vissa bestämmelser, betingade av det förhållandet att flerstädes
i SLK olika straff bestämts för officerare, underofficerare och manskap.
Eftersom förslaget icke upptager på detta sätt differentierade straffskalor,
har motsvarighet till denna bestämmelse icke erfordrats.

Enligt 31 § skall barn, som ej fyllt femton år. i stället för straff enligt SLK
vara underkastat disciplinär bestraffning jämlikt särskilda bestämmelser av
Konungen. I anslutning härtill har i § 38 militär bestraffningsförordning
meddelats föreskrift om tilldelande av aga, varjämte befälhavare anvisats
att beträffande vanartade eller i sedligt avseende försummade barn hänvända
sig till barnavårdsnämnden. Då det varken torde vara lämpligt eller nödvändigt
att i detta sammanhang meddela särskilda föreskrifter om bestraffning
av barn, har 31 § uteslutits.

Den i 32 § upptagna hänvisningen till lagen om villkorlig dom har blivit
överflödig genom att de militära straffbestämmelserna intagits i SL.

33 § innehåller bland annat ett stadgande att vad i allmän lag finnes stadgat
om tillgodoräknande av häktningstid skall äga motsvarande tillämpning
i disciplinmål. Enligt krigsdomstolsutredningens förslag skall mål mot häktad
alltid behandlas av domstol och någon liknande föreskrift blir därför ej erforderlig
i ny lagstiftning.

I 54 § stadgas straff för krigsman som underlåter att hos vederbörande
befälhavare anmäla att han på grund av laga förfall icke kan iakttaga inställelseskyldighet.
Att upptaga särskild straffbestämmelse för detta fall har
icke ansetts påkallat. I tjänstereglementet för krigsmakten är dylik anmälningsskyldighet
föreskriven och försummelse därutinnan blir sålunda att bedöma
såsom tjänstefel jämlikt 26:18 i förslaget eller 25:4 SL enligt det
remitterade förslaget.

Enligt 55 § skall krigsman, som efter det han blivit utan eget förvållande
skild från trupp eller fartyg förfallolöst underlåter att så snart ske kan an -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

mäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffas för rymning eller olovligt
undanhållande. Dylikt förfarande torde i allmänhet utan vidare falla under
förslagets bestämmelser om undanhållande och rymning i 26: 11 och 12. Det
kan påpekas, att i tjänstereglementet för krigsmakten finnas föreskrifter om
inställelseskyldighet efter det förfall upphört.

56 § upptager en särskild straffbestämmelse rörande rymning och undanhållande
av den som lyder under SLK utan att vara krigsman. Enligt förslaget
bliva i stället 26: 11 och 12 tillämpliga.

De i 59 § upptagna bestämmelserna om stympning och simulation ha blivit
överflödiga genom stadgandena om svikande av försvarsplikt och försök
därtill i 9: 8 och 9 SL enligt det år 1946 remitterade förslaget.

Stadgandet i 60 §, som avser vissa överträdelser av den som undergår arrest
utan bevakning, liar kunnat uteslutas, eftersom nämnda straffart icke bibehållits
i förslaget.

I 66 § stadgas skärpt bestraffning av krigsman som med väpnad hand
deltager i uppror emot annan offentlig myndighet än förman. Nämnda brott
motsvaras av upplopp och våldsamt upplopp i 11: 1 och 2 SL enligt det remitterade
förslaget. Då det fall att civil person med tjänstevapen deltager i
sådant brott icke ansetts kräva särskild bestraffningsregel, torde icke heller
sådant förfarande av en krigsman böra föranleda särbestämmelse.

Enligt 67 § skall upprorsman, som dräper den som uppror stilla vill, dömas
till straffarbete på livstid, medan om upprorsman dräpes, han skall ligga
ogill. Det likalydande stadgandet i 10: 10 SL har icke bibehållits enligt det
remitterade förslaget, och även 67 § SLK har därför uteslutits. Det förra av
de båda fallen i nämnda paragraf skall sålunda bedömas efter 26: 7 i förslaget
eller 14 kap. SL. I det senare fallet kunna reglerna om nödvärnsrätt
i 5: 10 och 10 a i förslaget samt 5: 7—9 och 11 SL bliva tillämpliga.

Den i 75 § intagna bestämmelsen om tillämpning av stadgandena rörande
uppror, upplopp och olovliga sammankomster å dem, som utan att vara
krigsmän lyda under lagen, har uteslutits, eftersom straffbestämmelserna rörande
dessa brott på grund av 26: 21 och 27: 14 bliva omedelbart tillämpliga.

87 § stadgar straff för den som utan skälig anledning för klagan mot förman
över förnärmelse i tjänsten. I 13: 5—7, 9 och 15 SL enligt det remitterade
förslaget finnas bestämmelser om falskt åtal, obefogat åtal, falsk angivelse
och falsk tillvitelse samt annat framkallande av fara för att någon
genom osann utsaga skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt
förfång. Dessa bestämmelser torde i tillräcklig utsträckning innebära skydd
även för militära förmän. 87 $ har därför ansetts kunna utgå.

I 95 § SLK stadgas straff för störande av gudstjänst och åstadkommande
av förargelse inför krigsdomstol. Det i 11:4 SL enligt det remitterade förslaget
upptagna stadgandet om störande av förrättning eller allmän sammankomst
täcker i viss mån de i 95 § SLK avsedda tallen. I övrigt torde 26: 16
i förslaget kunna tillämpas.

98 §, som avser vissa brott mot 19, 20, 21 och 22 kap. SL, innefattar
väsentligen endast föreskrift att bestraffning skall ske enligt allmän lag och
är såtillvida blott av processuell betydelse. I den mån åtal för dylika brott
skola handläggas i den för militära mål stadgade ordningen följer av förslaget
till lag om disciplinstraff för krigsmän, att disciplinstraff må tillämpas
i stället för böter.

Stadgandet i 99 § om vållande genom vårdslöshet, pförsiktighet eller försummelse
till fara för eldskada eller explosiv förödelse å egendom, som tillhör
krigsmakten eller är avsedd för dess behov, täckes i huvudsak av bestämmelsen
om allmänfarlig vårdslöshet i 19: 5 SL enligt det remitterade förslaget.

I 100 § stadgas att den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förfogar över eller brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller
beklädnadspersedel, skall, där brottet är ringa, dömas för persedelförseelse
till disciplinstraff eller böter. Nämnda brottsliga gärningar motsvaras av
åverkan enligt 24: 2 SL enligt det remitterade förslaget samt undandräkt,
olovligt förfogande och olovligt brukande enligt 22: 2, 4 och 7 SL. Införandet
i SLK av 100 § motiverades med att ifrågavarande brottslighet borde falla
under befälhavares disciplinära myndighet. Ur straffrättslig synpunkt saknas
emellertid skäl för en sådan bestämmelse och någon dylik har alltså ej
upptagits i förslaget.

101 §, som innefattar bestämmelse om viss utsträckt tillämpning av 98 och
100 §§, har blivit överflödig med hänsyn till 26: 21 i förslaget.

110 § om straff för falsk angivelse är uteslutande av processuell betydelse
Den motsvaras av bestämmelserna i 13:5—7, 9 och 15 SL enligt det remitterade
förslaget.

I 111 § stadgas straff för den som i disciplinmål uppsåtligen med straff
belagt eller hos annan som innehar bestraffningsrätten till bestraffning angivit
oskyldig eller ock, utan laga skäl, av förhastande eller oförstånd med
straff belagt eller gjort angivelse mot annan. Såvitt angår oriktigt bestraffningsbeslut
i disciplinmål, synes icke böra ifrågakomma annat ansvar än som
gäller för civil domare vid fällande av oriktig dom, nämligen enligt 25: 1 och
4 SL enligt det remitterade förslaget. Falsk eller obefogad angivelse till disciplinär
bestraffning faller under 13: 7, 9 och 15 SL enligt nyssnämnda
förslag.

. **2 §> va0r^ stadgas straff för den som tager sig bestraffningsrätt då han
icke ager sadan, täckes av 10: 13 SL enligt det remitterade förslaget.

I H4: § stadgas straff för den som i olovlig avsikt lämnar oriktig uppgift
om krigsförnödenheter. I vissa fall torde dylika gärningar vara att bedöma
som bedrägeri eller försök därtill enligt 21: 1, 3 och 8 SL. I övrigt ha bestämmelserna
om tjänstesvek i 26: 17 i förslaget och om tjänstemissbruk i
25;1 SL enligt det remitterade förslaget avsetts skola tillämpas i stället för
ifragavarande stadgande.

_.l 1® § upptager straff för uppsatligt avgivande av osannfärdig rapport.
Tillräckligt behov av ett dylikt stadgande har icke funnits vara för handen.
Det dari avsedda förfarandet avses i stället skola bestraffas såsom tjänstesvek,
tjänstemissbruk eller tjänstefel enligt 26: 17 och 18 i förslaget och
25: 1 och 4 SL enligt det remitterade förslaget. I vissa fall torde dock bestämmelserna
om osann försäkran och osant intygande i 13: 10, 11 och 15
SL enligt sistnämnda förslag kunna få tillämpning.

Enligt 117 § bestraffas den som obehörigen söker förmå någon att antaga
krigstjänst. En särbestämmelse för detta fall har ansetts obehövlig. I den
™ån någon vid sådant förfarande åsidosätter tjänsteplikt är han straffbar
för tjänstefel enligt 26: 18 i förslaget och 25:4 i det remitterade förslaget.

I 119 § stadgas straff för befälhavare som obehörigen nekar avsked åt eller
från tjänsten olagligen skiljer någon av manskapet. Dylik gärning torde utgöra
tjänstemissbruk eller tjänstefel enligt 25: 1 och 4''i det remitterade förslaget.

I 120 § behandlas det fall att någon, som är beordrad till fånges eller häktads
bevakning, med vilja eller av vårdslöshet släpper honom iös eller hjälper
honom att undkomma. Såvitt angår uppsåtliga gärningar täckes stadgandet
av bestämmelsen om främjande av flykt i 10: 11 SL enligt det remitterade
förslaget. 1 övrigt synas bestämmelserna om tjänstefel enligt 26: 18
i förslaget och 25:4 i det remitterade förslaget böra gälla.

121 §, som avser befriande av någon som är insatt i militärhäkte eller skall
avforas i arrest eller häkte eller inställas till förhör eller försök till sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

233

brott, är huvudsakligen av processuell betydelse. Särskild motsvarighet har ej
funnits behövlig. Tillämpliga bli i stället bestämmelserna om skyddande av
brottsling och främjande av flykt i 10: 10 och 11 SL enligt det remitterade
förslaget.

För det i 126 § omförmälda fallet, att krigsman, innan han fått avsked
från sin tjänst, tager ny anställning vid annan trupp, har särskild bestämmelse
icke ansetts behövlig. I den mån någon genom dylikt förfarande bedrager
sig till förmån kan ansvar enligt 21: 1, 2, 3, 7 eller 8 SL ifrågakomma.
Stadgandena om tjänstefel i 26: 18 i förslaget och 25: 4 SL enligt det remitterade
förslaget kunna eljest bliva tillämpliga.

127 §, som avser brott som omförmälas i 8 kap. SL, är allenast av processuell
betydelse och har därför kunnat uteslutas.

Beträffande 128 §, vari stadgas om underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt,
hänvisas till vad som anföres vid lagförslagen angående ändringar i
1916 och 1942 års ympningslagar.

Den i 134 § första stycket upptagna bestämmelsen rörande krigsspioneri
har icke ansetts behöva bibehållas med hänsyn till stadgandena i 8: 7 och
13 i det remitterade förslaget om grovt spioneri och förberedelse till sådant
brott.

I 134 § andra stycket finnes ett stadgande som begränsar fientlig krigsdeltagares
ansvar för krigsspioneri. Då liknande på folkrätten grundade inskränkningar
i allmänhet icke uttryckligen angivas i straffrättsliga bestämmelser,
har förevarande stadgande icke ansetts böra bibehållas (jfr SOU 1944:
69 s. 122).

Enligt 134 a § straffas den som gör tjänst vid fiendens krigsmakt, enligt
136 § den som nppsåtligen avgivit falsk berättelse om fienden, underlydande
eller krigsförråd, enligt 137 § kunskapare, vägvisare eller budbärare som gör
sig skyldig till trolöshet, enligt 141 § den som försöker förleda till flykt och
enligt 143. § den som utan uttrycklig befallning hissar brukligt tecken för
fästnings eller fartygs uppgivande. Samtliga i dessa paragrafer avsedda fall
synas i erforderlig utsträckning omfattas av bestämmelserna om krigsförräderi
och försök därtill i 27: 1 och 12 i förslaget.

I 147 § stadgas straff för den som emottager budskap från fienden utan
att genast meddela detsamma åt sin befälhavare. Särbestämmelse i detta
avseende har ansetts överflödig. Stadgandena om tjänstefel i 26: 18 i förslaget
och 25:4 SL enligt det remitterade förslaget torde i allmänhet bliva tilllämpliga.

Enligt 148 § straffas krigsfånge som med brytande av givet hedersord avviker
ur fångenskapen eller bryter mot de villkor, på vilka lian frigivits ur
densamma. Stadgandet torde sakna praktisk betydelse.

149 § första stycket innehåller straffbestämmelser för fientlig parlamentär
som missbrukar sin ställning till spioneri eller anstiftan av förräderi,
rymning, uppror eller upplopp. I detta hänseende torde tillräcklig motsvarighet
finnas i stadgandena i 3:4, 8:6 och 7 SL enligt det remitterade förslaget
ävensom 26:3 och 12 samt 27: 1 i utredningens förslag.

I 157 § stadgas straff lör värnpliktig som vistas utom riket och underlåter
att vid krigsutbrott återvända till hemorten. Vid tillkomsten av SLK anfördes
såsom motiv för stadgandet att enligt 1901 års värnpliktslag värnpliktig, som
tillhörde beväringens första uppbåd och vistades utom riket, vore skyldig att
vid krigsutbrott, oberoende av särskild inkallelse, snarast möjligt återvända
till hemorten. Då någon bestämmelse om dylik skyldighet icke ansetts böra
upptagas i gällande värnpliktslag, har ifrågavarande straffbud fått utgå.

Stadgandet i 159 §, som är av samma natur som bestämmelsen i 75 §, har
liksom denna kunnat uteslutas.

234

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

163 § avser skadegörelse, varigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna,
betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen uppkommer.
Bestämmelsen torde täckas av stadgandena om krigsförräderi i 27: 1
i förslaget och sabotage i 19: 4 SL enligt det remitterade förslaget.

Bestämmelserna om stöld av krigsförnödenheter samt stöld å valplats från
stupad i 164 och 166 §§ ha väsentligen processuell betydelse. I stället torde
20: 1 och 4 SL samt, i vissa fall, 27: 11 i förslaget bliva att tillämpa.

I 167 § stadgas straff för tillgrepp å valplats från sårad eller sjuk samt
för rån eller försök därtill mot sådan person. Bestämmelsen motsvaras av
20: 4, 5 och 10 SL samt 27: 11 i förslaget.

168 och 169 §§ behandla rån och försök därtill beträffande krigsförnödenheter.
I SL motsvaras stadgandena av 20: 5 och 10, varjämte även bestämmelserna
om krigsförräderi i 27: 1 i förslaget kunna bliva tillämpliga.

170 § avser rån, stöld eller förskingring, varigenom väsentligt hinder för
krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen
vållats. Dylika gärningar torde falla under 27: 1 i förslaget.

174 § innefattar bestämmelse om straffskärpning i vissa fall för brott mot
120 §. Då straffsatserna i 10: 11 SL enligt det remitterade förslaget torde
vara tillräckliga, har 174 § liksom 120 § ansetts kunna uteslutas.

I 177 § SLK stadgas straff dels för den som obehörigen tager krigsbyte
och dels för den som av taget krigsbyte olovligen tillägnar sig något. Beträffande
det förstnämnda fallet synas tjänstefelsbestämmelserna i 26: 18 i förslaget
och 25: 4 SL enligt det remitterade förslaget lämpligen böra erhålla
tillämpning. I övrigt täckes ifrågavarande paragraf av stadgandena i
22: 1—4 SL.

Slutligen må anmärkas att utredningen icke föreslagit upphävande av 184—
204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§, enär dessa
bestämmelser förutsatts skola behandlas i samband med det militära rättegångsväsendets
ordnande. I

I lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap
att deltaga i vissa sammankomster stadgas följande.
Är sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till
tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid sammankomsten
skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna känslan av plikter mot
fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden,
äger på stället varande högste befälhavaren förbjuda manskapet att
deltaga i sammankomsten. Överträdelse av sådant förbud skall anses som brott
mot krigslydnaden.

1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot stats fientlig verksamhet
uttalade, att det icke borde ifrågakomma att stadga långt gående inskränkningar
i manskapets allmänna medborgerliga friheter i tanke att kunna
fullständigt hålla det undan den disciplinupplösande propagandan, ett syfte
som syntes omöjligt att förverkliga. I främsta rummet syntes därför böra eftersträvas
att söka förhindra manskapets indragande i propagandan under
former som komme deltagandet att framstå som ett indisciplinärt uppträdande.
Kommittén föreslog att krigsmanskap skulle förbjudas att bevista sammankomst,
anordnad av sammanslutning, vilken krigsmaktens personal enligt
särskilt lagförslag icke finge tillhöra. Vidare borde högste befälhavaren äga

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

235

förbjuda manskapet att deltaga i vissa sammankomster. Villkoret härför skulle
vara, att sammankomst vore utsatt att äga rum å ort där krigsmanskap vore
samlat eller i grannskapet därav samt alt det på giltiga grunder kunde antagas
att vid sammankomsten skulle förekomma yttranden, vilka genom meddelande
av mot disciplinens krav stridande förhållningsorder, genom försök att
uppväcka hat mot befälet eller på annat sätt åsyttade att undergräva krigslydnaden.

Utredningen har ansett det ovedersägligt att ifrågavarande lag icke innebure
något effektivt skydd mot disciplinupplösande propaganda. Å andra
sidan vore det tydligt att ett någorlunda fullständigt skydd i delta hänseende
icke kunde åstadkommas utan avsevärda inskränkningar i de allmänna medborgerliga
rättigheterna. Dylika inskränkningar borde uppenbarligen endast
göras om mycket starka skäl förelåge. Eftersom den mot försvaret riktade
agitationen under de senaste åren snarast varit i avtagande och någon ändring
i denna utveckling icke för närvarande syntes behöva befaras, borde icke
ifrågakomma att vidtaga kraftigare medel i detta avseende. Även relativt lindriga
ingrepp i nämnda rättigheter borde emellertid undvikas. Med hänsyn härtill
och på grund av förevarande lags ringa betydelse hade lagen i detta sammanhang
ansetts böra upphävas.

I 8 § lagen den 26 mars 1943 om vapenfria värnpliktiga
stadgas att vapenfri värnpliktig, där han icke lyder under SLK, är i
fråga om fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastad
i särskild lag givna bestämmelser. Därmed åsyftas bestämmelserna i lagen
den 26 mars 1943 om straff för förbrytelser i tjänsten
av vissa vapenfria värnpliktiga. Denna lag äger enligt 1 § tilllämpning
å vapenfria värnpliktiga i den mån de icke på grund av att de fullgöra
tjänstgöring vid krigsmakten lyda under SLK. 2 § innehåller straffbestämmelser
rörande olovligt undanhållande. Normalstraffet är fängelse i
högst sex månader eller dagsböter. Vid synnerligen försvårande omständigheter
må dömas till straffarbete i högst ett år. I 3 § behandlas vägran att åtlyda
befallning av vederbörande befäl. För normalfall av detta brott är straffet
fängelse i högst sex månader. Är brottet ringa, tillämpas dagsböter och,
om omständigheterna äro synnerligen försvårande, kan dömas till straffarbete
i högst ett år. Enligt 4 § skall vårdslöshet eller försummelse i fullgörandet av
tjänsteplikter i andra fall än förut är sagt bestraffas med dagsböter eller, vid
synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader. I 5 §
stadgas att förutnämnda brott skola åtalas av allmän åklagare vid rådhusrätt.
Slutligen kan nämnas att 7 § innehåller bestämmelser om tillrättavisningar.

Utredningen har anfört att eftersom varje värnpliktig, som vore tjänstgöringsskyldig
i sådan egenskap, jämlikt 26:21 i förslaget till lag om ändring
i SL vore krigsman, oavsett om tjänstgöringsskyldigheten fullgjordes inom
krigsmakten eller ej, komme den föreslagna militärstraffrättsliga lagstiftningen,
därest särbestämmelser ej meddelades, att utan inskränkning bli tilllämplig
å vapenfria värnpliktiga. Beträffande behovet av särbestämmelser

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

kunde framhållas att de föreslagna brottsbeskrivningarna kunde anses lämpliga
även för dessa värnpliktiga. Icke heller i bestraffningshänseende eller
beträffande tillrättavisningar mötte hinder att eljest för krigsmän gällande
regler finge giltighet. Vad slutligen anginge de i 5 § ifrågavarande lag upptagna
särskilda processuella föreskrifterna förutsatte utredningen att i sådant
hänseende erforderliga särbestämmelser upptoges i annat sammanhang. Utredningen
föresloge därför att såväl 8 § lagen om vapenfria värnpliktiga som
lagen om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga upphävdes.

Beträffande vad utredningen sålunda föreslagit har chefen för armén förklarat
att han i princip icke har något att invända mot att bestämmelsen om
stympning i 59 § SLK föreslagits skola upphävas och ersättas av stadgandet
i 9 kap. 8 och 9 §§ av det till lagrådet remitterade förslaget. För att verksamt
avhålla från dylika brott syntes minimistraffet böra utgöra frihetsstraff samt
under krig straffskalan utvidgas så att högre straff än fyra års straffarbete
kunde ådömas.

I fråga om det föreslagna upphävandet av 100 § SLK har justiiiekanslersåmbetet
framhållit, att lagrummet innebure en privilegiering i det att för
persedelförseelse skulle dömas till disciplinstraff eller böter. Det kunde ifrågasättas
om icke övervägande skäl talade för att bibehålla möjligheten att
såsom ett militärt brott och jämförelsevis lindrigt bestraffa ifrågavarande förseelser,
helst som dessa icke vore så ovanliga.

Vidkommande förslaget att upphäva 1906 års lag om förbud för krigsmanskap
att deltaga i vissa sammankomster har justitiekanslersämbetet icke känt
sig övertygat om lämpligheten därav. Väl hade denna lag för närvarande en
ganska ringa betydelse. Den vore dock icke till något egentligt men, och förhållandena
kunde lätt nog ändra sig så, att en dylik lag framstode såsom önskvärd.
Att da skrida till lagstiftning i ämnet kunde emellertid möta svårigheter.
Chefen för armén har förklarat att förslaget om upphävande av 1906 års lag
icke kunde godtagas. Nu gällande lag borde omarbetas i enlighet med vad 1933
års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet
föreslagit. Överbefälhavaren har instämt häri. Försvarsväsendets underbefälsförbund
har ansett avskaffandet av 1906 års lag icke behöva ingiva några
betänkligheter. Tvärtom framstode genomförandet av utredningens förslag
därom såsom mycket angeläget.

Departementschefen.

Beträffande manskap som ej har ämbetsansvar anser jag i likhet med utredningen,
att de föreskrifter om avsked på grund av brott, vilka för närvarande
återfinnas i 29 § SLK och även i fortsättningen äro erforderliga, böra
upptagas i en administrativ författning. Frågan härom torde i sinom tid få
anmälas av chefen för försvarsdepartementet. —- Eftersom enligt det förslag
till ny militär rättegångslag, som är under utarbetande, mål mot häktad alltid
skall behandlas av domstol, påkallas icke motsvarighet till det i 33 § SLK

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ingående stadgandet om tillgodoräknande av häktningstid i disciplinmål. —
Vad chefen för armén anfört beträffande straffsatserna i 9 kap. 8 § SL enligt
det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget synes icke böra föranleda
någon åtgärd. — I likhet med utredningen anser jag det icke finnas skäl
att upptaga en särskild straffbestämmelse såsom motsvarighet till 100 § SLK
(persedelförseelse). Jag vill påpeka att sistnämnda bestämmelse tillkommit
närmast av processuella skäl. Den innebär för övrigt privilegiering endast i
viss utsträckning och i sådana fall lämna de eljest tillämpliga straffbestämmelserna
samma möjlighet till milt bedömande.

Mot utredningens förslag att upphäva 1906 års lag om förbud för krigsmanskap
att deltaga i vissa sammankomster ha i några remissyttranden anförts
betänkligheter. Från annat håll har däremot genomförandet av detta förslag
betecknats såsom angeläget. För egen del anser jag att de av utredningen framförda
synpunkterna på detta spörsmål äro välgrundade. Jag finner därför
att lagen utan olägenhet kan upphävas.

Frågan huruvida särskilda processuella föreskrifter erfordras beträffande
vapenfria värnpliktiga torde, såsom utredningen förutsatt, böra bedömas i
samband med det militära rättegångsväsendets ordnande. Då jag ej heller i
övrigt har något att erinra mot utredningens förslag i förevarande del har den
nu behandlade paragrafen i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

3 §■

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att, där i lag eller särskild
författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt 2 § upphävts,
hänvisningen skall anses avse bestämmelse som trätt i dess ställe.

Departementschefen.

Fn likalydande bestämmelse ingår i departementsförslaget. 4

4 §•

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse, enligt
vilken i stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende
å befrielse från skadeståndsskyldighet skall gälla följande. Har krigsman
som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för
dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,
för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter,
vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen
tillskyndats kronan eller annan.

I fråga om skadestånd innehåller 33 § fjärde stycket SLK en hänvisning
till allmän lag. Dessutom stadgas i nämnda lagrum att om krigsman, som
under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet,
vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 §
sägs, han dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

disciplinstraff, skall icke vara skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom
förseelsen tillskyndats kronan eller annan. Enligt lagen den 7 mars
1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande
till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd skall vad i 33 §
fjärde stycket SLK är stadgat jämväl gälla beträffande krigsman, vilken under
utövande av befäl å luftfartyg, hörande till krigsmakten, eller såsom
förare å sådant fartyg är ansvarig för dess säkerhet.

Utredningen har ansett det icke ankomma på densamma att i sakligt hänseende
pröva den i 33 § SLK intagna särbestämmelsen om krigsmans skadeståndsansvar.
Bestämmelsen hade därför i väsentligen oförändrat skick
överförts till nu ifrågavarande paragraf. Den för närvarande gällande begränsningen,
enligt vilken bestämmelsen vore tillämplig endast vid förseelse
som i 130 § sades, hade därvid uteslutits. Anledningen härtill vore att
stadgandena om tjänstefel i 25: 4 SL enligt det år 1946 remitterade förslaget
och 26: 18 i det av utredningen framlagda förslaget till lag om ändring i SL
vore subsidiära och sålunda icke skulle tillämpas i konkurrens med andra
lagrum. Därjämte hade möjlighet öppnats att befria från skadeståndsskyldighet
även då begången förseelse förskyllde böter. Huruvida disciplinstraff
eller böter skulle användas såsom straff för viss förseelse, vore nämligen
jämlikt 2 och 3 §§ i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän att
bedöma efter grunder, som ej borde vara avgörande för frågan om befrielse
från skadeståndsskyldighet. 1929 års lag hade lämnats orubbad.

Chefen för marinen har anfört att frågan angående befrielse från skadeståndsskyldighet
för krigsman med hänsyn till den alltmera mekaniserade
tjänsten och den ökade specialiseringen inom krigsmakten syntes påfordra
särskild utredning. Vad den nuvarande formuleringen av 4 § promulgationslagen
beträffade, syntes den kunna medgiva en sådan oformlig tolkning,
som att vederbörande chef i ett mål befriades från skadeståndsskyldighet,
men en honom underlydande, som i samma mål ådömdes ett lindrigare
disciplinstraff än chefen, formellt skulle kunna åläggas även skadeståndsskyldighet.
Vid utredningen borde särskilt beaktas frågan angående skadeståndsskyldighet
för militära förare av motorfordon vid inträffade skador
å dessa eller gentemot tredje man. Särskilt finge framhållas vikten av att
framtida stadganden i frågan rörande skadeståndsskyldighet i här berört avseende
icke bleve så rigoröst avfattade, att härigenom initiativ och förmåga
att taga risker stäcktes till förfång för krigsmaktens effektivitet. Svenska
officersförbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund ha uttalat sig
i samma riktning. Chefen för flygvapnet har ansett att i 4 § borde inarbetas
1929 års lag om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,
hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd. När en omarbetning
av denna paragraf skedde, borde beaktas att den i 1929 års lag
stadgade befrielsen från skadeståndsplikt utsträcktes att gälla även chef för
flygförband, som beordrade flygning, oavsett om nämnde chef deltoge i flygningen
eller icke, chef för flygande förband beträffande samtliga i förbandet
ingående luftfartyg, trafikledare samt personal på marken, som vore ansvarig

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

för ett luftfartygs säkerhet, när flygande personal ej tjänstgjorde på detsamma
eller när ett luftfartyg klargjordes före flygning, överbefälhavaren
har biträtt marin- och flygvapenchefernas yttranden. Marinförvaltningen har
ansett att i samband med utfärdandet av nu ifrågavarande lagstiftning,
problemet om krigsmans skadeståndsansvar borde underkastas granskning.
Därvid borde å ena sidan beaktas kronans intresse av att dess befattningshavare
iakttoge skälig varsamhet i sitt handlande men å andra sidan att
försvarets mekanisering och oftast ömtåliga materiel utsatte vederbörande
krigsman för i viss mån oproportionerliga ekonomiska risker. I sammanhanget
borde även erinras om den utbredning, sakförsäkringen fått i det
civila och det skydd mot skadeståndsansvar, detta gåve den enskilde, ett
skydd, som icke förelåge i det militära i vad avsåge skador å kronans egendom,
vilken vore oförsäkrad. Härjämte tillkomme de större risker, som
finge tagas vid militär verksamhet även i fredstid och den ovana vid anordningar,
som kunde förekomma genom ny kommendering eller dylikt. Den
lagstiftning om inskränkning i skadeståndsskyldigheten, som funnes i vad
avsåge fartygschef och motorförare, kunde därför ifrågasättas få utvidgas,
i varje fall vore problemet av den art, att en allsidig prövning av detsamma
borde ske.

Göta hovrätt har funnit det mindre egentligt, att bestämmelser som de i
4 § upptagna, vilka innehölle betydelsefulla regler av materiell natur, på sätt
föreslagits finge sin plats i en promulgationslag. Denna metod hade visserligen
förut tillämpats, men hovrätten ansåge densamma ur principiell synpunkt
mindre lämplig; den kunde även föranleda olägenhet vid lagtillämpningen.
Den i 4 § upptagna föreskriften kunde tillsvidare, i avbidan på omarbetning
av de i 6 kap. SL intagna skadeståndsbestämmelserna, finna en
plats i nämnda kapitel, förslagsvis såsom en 6 a §. Av föreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer ha liknande synpunkter anförts.

Departementschefen.

Den bestämmelse om befrielse från skadeståndsskyldighet i vissa fall, som
utredningen utan saklig bearbetning överfört från 33 § SLK till ifrågavarande
paragraf, är utan tvivel icke tillfredsställande. Med hänsyn till pågående
undersökningar rörande de skadeståndsrättsliga problemen torde den dock
icke i detta sammanhang böra upptagas till materiell omprövning. Vad utredningen
föreslagit i syfte att anpassa bestämmelsen efter ny militärstraffrättslig
lagstiftning synes vara lämpligt. I avbidan på en revision av reglerna
om skadeståndsskyldigheten torde bestämmelsen kunna ingå i den lag varom
nu är fråga. Departementsförslaget överensstämmer sålunda med utredningens
förslag i denna del. 5

5 §•

I denna paragraf har utredningen föreslagit en bestämmelse, enligt vilken
i stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten stadgats skall gälla att
krigsman som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning
av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, skall straffas med
disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

I § 4 mom. 12 och 13 tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser
om indragning av tryckt skrift med disciplinupplösande syfte, då sådan skrift
anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg. Enligt § 4 mom. 14 skall
den som, medan förordnande om sådan indragning av skrift är gällande,
med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp
eller å flottans fartyg straffas, där han lyder under SLK, efter nämnda lag
men eljest med dagsböter eller fängelse i högst ett år. I 1 § lagen den 26 juni
1936 angående indragning av vissa skrifter finnas liknande bestämmelser om
indragning beträffande på annat sätt än genom tryck mångfaldigad skrift.
I anslutning härtill upptages i 2 § av lagen en straffbestämmelse av samma
innehåll som den i § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen intagna. Det stadgande
i SLK, vartill sålunda såväl tryckfrihetsförordningen som nyssnämnda
lag hänvisa, är upptaget i 72 §. Däri föreskrives att den som, medan förordnande
om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen
eller lagen angående indragning av vissa skrifter är gällande, med
vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller
å flottans fartyg, skall dömas till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.
Sker brottet vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, må till
straffarbete i högst ett år dömas.

Utredningen har anfört att av de återgivna bestämmelserna framginge att
straffsatserna för den som lydde under SLK i två avseenden avveke från vad
som gällde för andra personer. Särregeln om skärpt straff för brott som förövades
vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde större fara syntes
icke vara av den betydelse, att en bestämmelse för detta fall kunde anses motiverad.
Däremot borde möjligheten att döma till disciplinstraff bibehållas.
Då de i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän intagna bestämmelserna
om disciplinstraffs ådömande i stället för böter icke gällde vid tillämpning
av straffstadgande i tryckfrihetsförordningen, vilken vore av grundlags
natur, syntes följaktligen 72 § SLK icke utan vidare kunna upphävas. Bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen och lagen om indragning av vissa skrifter
komme emellertid att upptagas till prövning av 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
och förevarande utredning hade därför icke funnit anledning föreligga
att framlägga ändringsförslag beträffande dessa bestämmelser. Utredningen
föresloge på grund härav, att bestämmelsen i 72 § SLK överfördes till
förevarande paragraf med allenast den ändringen, att den särskilda straffskärpningsregeln
uteslötes.

Göta hovrätt har beträffande förevarande paragraf anfört samma synpunkter
som i fråga om 4 §. Med hänsyn till att stadgandet i 5 § vore av speciell art
kunde det lämpligen upptagas i en särskild lag, något som, då lagbudet
snart ånyo kunde förmodas bli föremål för revision och därvid uppgå i en
mera omfattande lag, knappast kunde väcka betänklighet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

241

Departementschefen.

I avvaktan på det förslag, som inom den närmaste tiden torde vara att
vänta från 1944 års tryckfrihetssakkunniga samt den lagstiftning som kan
komma att föranledas därav, synes ifrågavarande av utredningen föreslagna
bestämmelse böra godtagas. Den bar alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.

6 och 7 §§.

Enligt 6 § i utredningens förslag skall vad i lagen om disciplinstraff för
krigsmän stadgas, med undantag för fall som avses i 7 §, äga tillämpning jämväl
då fråga är om brott som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på
grund härav böter användas i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna
i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för
krigsmakten, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

I 7 § av förslaget stadgas att om, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän
trätt i kraft, disciplinstraff ålagts av befälhavare eller domstol, äldre
bestämmelser om sådant straff skola äga tillämpning även då högre rätt efter
den nya lagens ikraftträdande dömer till ansvar i målet. Med avseende å
verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff eller tillrättavisning
som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande bestämmelser äga
tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt arrest eller vad av sådant
straff återstår att verkställa skall övergå till vaktarrest, därvid föreskrifterna
i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff och
om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock att bestämmelserna i 5 §
nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest. Förekomma till verkställighet
på en gång dels beslut varigenom ålagts disciplinstraff enligt äldre lag,
dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt nya lagen, skola straffen
sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna
i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff samt
iakttages tillika att en dags vaktarrest enligt äldre lag anses svara mot en
dags arrest enligt nya lagen och att sammanlagda strafftiden ej må överstiga
trettio dagar.

Utredningen har funnit införandet av nya bestämmelser om disciplinstraff
påkalla särskilda regler för övergångstiden. Det syntes därvidlag vara önskvärt
att avskaffandet av de gamla arreststraffen sträng arrest, skärpt arrest
och arrest utan bevakning, inrättandet av den nya form av disciplinstraff som
disciplinboten utgjorde samt införandet av ökade möjligheter att ådöma bötesstraff
skulle få omedelbar tillämpning så långt ske kunde även å brott som
begåtts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Hinder mot att å sådana
brott tillämpa förslagets disciplinstraff förelåge ej, eftersom dessa icke
kunde anses svårare än de nuvarande. På grund härav hade i 6 § av
förevarande lagförslag intagits ett stadgande av innebörd, att vad i lagen om
disciplinstraff för krigsmän stadgades i princip skulle äga tillämpning jämväl
då fråga vore om brott som förövats innan lagen trätt i kraft och som i
övrigt bedömdes enligt äldre lag. Då böter ådömdes, skulle detta i regel ske i

1(1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 144.

242

Kungl. Mnj:ts proposition nr 144.

form av dagsböter. Enligt 2 § i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän
gällde dock penningböter å högst femhundra kronor i vissa fall och det
hade ansetts följdriktigt att komplettera 6 § med ett stadgande att även beträffande
brott som bedömdes enligt 96 och 96 a §§ SLK skulle användas
sådant bötesstraff.

Från huvudregeln om tillämpning av den nya lagens disciplinstraff hade
utredningen ansett nödvändigt att göra vissa undantag, vilka upptagits i 7 §.
Vad först anginge själva ådömandet av disciplinstraff vore att uppmärksamma
att sådant straff kunde ha ålagts för visst brott innan den nya lagstiftningen
trätt i kraft. I sådant fall måste tydligen bestämmelserna om
disciplinstraff i SLK ha tillämpats. Vare sig brottet, då målet efter den nya
lagstiftningens ikraftträdande komme under högre rätts prövning, skulle
bedömas enligt gamla eller enligt nya straffbestämmelser, syntes de äldre
bestämmelserna om disciplinstraff fortfarande böra gälla i fråga om straffets
ådömande. Det redan ålagda disciplinstraffet vore nämligen i allmänhet
verkställt när den högre instansen dömde i målet, och en ändring av beslutet
skulle därför i regel vara utan praktisk betydelse. I enlighet med det
sagda kunde alltså även efter ikraftträdandet av den nya lagstiftningen disciplinstraff
enligt SLK komma att ådömas. Dessutom kunde givetvis ett
genom tidigare meddelad, icke överklagad dom ålagt sådant straff helt eller
delvis förekomma till verkställighet efter ikraftträdandet, vilket även kunde
vara fallet med tillrättavisning enligt SLK. För den händelse disciplinstraffet
utgjordes av sträng arrest eller skärpt arrest syntes detsamma eller vad
därav återstode att verkställa böra förvandlas till vaktarrest. Därvid borde
de i 36 § SLK angivna grunderna för förvandling tillämpas. Vore fråga
om flera disciplinstraff, borde dessutom vad i nämnda paragraf föreskrivits
om längsta sammanlagda strafftid iakttagas. Efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande komme sålunda av disciplinstraffarterna i SLK endast vaktarrest
att kunna verkställas. Verkställighet av sådant straff ävensom av tillrättavisning
som ålagts enligt SLK, borde äga rum i enlighet med äldre föreskrifter;
dock syntes de i 5 § förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän
givna verkställighetsföreskrifterna böra tillämpas beträffande vaktarrest.
Slutligen hade det ansetts erforderligt med eu bestämmelse för det fall
att till verkställighet på en gång förekomme dels beslut varigenom ålagts
disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt
förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän. Bestämmelsen innehölle
att straffen skulle sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda
slag och att vid sammanläggningen skulle tillämpas föreskrifterna i äldre
lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff samt tillika iakttagas,
att en dags vaktarrest enligt äldre lag ansåges svara mot en dags arrest enligt
nya lagen och att sammanlagda strafftiden ej finge överstiga trettio
dagar.

Beträffande stadgandet i 6 § har justitiekanslerscimbetet erinrat att det
i motiveringen anförts att hinder mot att å äldre brott tillämpa förslagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

243

disciplinstraff ej torde föreligga, eftersom dessa icke kunde anses svårare
än de nuvarande. Huruvida så verkligen kunde anses vara fallet, vore kanske
ej helt oomtvistligt. I varje fall vore den föreslagna arresten svårare än
arrest utan bevakning. Med det föreslagna stadgandet bleve det icke möjligt
att tillämpa den lindrigare arrestformen å sådana äldre brott, som syntes
böra förskylla denna slags arrest men ej ansåges tillräckligt sonade med
disciplinbot. Då emellertid dylika fall i praktiken rimligen måste antagas
bliva mycket sällsynta, borde det anförda stadgandet godtagas.

Departementschefen.

Mot de bestämmelser, utredningen under nu ifrågavarande paragrafer föreslagit,
är i och för sig intet att erinra från min sida. Med anledning av att
sammanlagda strafftiden, då flera arreststraff på en gång förekomma till
verkställighet, i 9 § lagen om disciplinstraff för krigsmän enligt departementsförslaget
bestämts till fyrtio dagar, torde emellertid den i 7 § tredje
stycket av förevarande lagförslag omförmälda högsta strafftiden böra ändras
till överensstämmelse därmed. Så när som på denna ändring överensstämmer
därför departementsförslaget i förevarande del med utredningens
förslag.

Följ dförfattningsförsla gen.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 angående utlämning

av förbrytare. I * * 4

I 6 § lagen om utlämning av förbrytare stadgas för närvarande att, därest

framställning om utlämning avser gärning som enligt svensk rätt skulle vara
att anse såsom brott mot SLK, utlämning må ske, så vitt gärningen är av
den beskaffenhet att, om den förövats av någon som icke är underkastad

SLK, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum. Enligt

4 § första stycket må utlämning ej ske, så vitt icke den brottsliga gärningen
är eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden,
skulle vara att anse såsom brott varå enligt den svenska allmänna strafflagen
eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. I
andra stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att för gärning, varom
i 10 kap. SL förmäles, utlämning ej må medgivas, där ej gärningen, bedömd
enligt SL i övrigt, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning
jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf må ske.

Enligt utredningens förslag skall 6 § i nämnda lag upphöra att gälla. 1
stället skall andra stycket av 4 § utvidgas att omfatta även gärning, varom
förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. SL som avser brott av krigsman.
Eftersom militära brott kunna förövas ombord å fartyg, föreslås att,
liksom i första stycket av 4 §, även i andra stycket sjölagen omnämnes.

244

Kungl. Maj ds proposition nr 144.

Departementschefen.

Utredningens förslag i denna del har oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni

1939 om villkorlig dom.

Enligt 26 § i 1939 års lag om villkorlig dom må villkorlig dom ej meddelas
i fråga om brott, för vilket straff är utsatt i SLK; dock må villkorlig
dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. nämnda lag, där den tilltalade
förskyller fängelse eller straffarbete. I nämnda paragraf stadgas dessutom
bland annat att villkorlig dom ej får brukas i fråga om förlust av ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning eller i fråga om påföljd, som avses i
2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag
eller författning.

Utredningens förslag i nu förevarande avseende innefattar ändring av 1
och 26 §§. I 1 § föreslås skola införas ett tillägg av innehåll, att i fråga om
brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna
ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Den i 26 §
föreslagna ändringen innebär, att vad däri hittills stadgats om brott mot
SLK ersättes av en bestämmelse att villkorlig dom ej må brukas i fråga om
disciplinstraff. Dessutom har i sistnämnda paragraf, på grund av straffrättskommitténs
förslag (SOU 1945: 28 s. 83) och i anslutning till ändringarna
i SL enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, dels orden förlust
av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning utbytts mot avsättning eller
suspension samt »påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen» mot förverkande,
dels ock sista bisatsen i paragrafen uteslutits. I ett övergångsstadgande
till lagförslaget föreslås att lagen ej skall äga tillämpning i mål som
blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Utredningen har erinrat att såväl 1922 års krigslagstiftningssakkunniga
som straffrättskommittén i dess år 1945 avgivna betänkande med förslag
till ändringar av SLK i vad den berörde brott mot staten och allmänheten
funnit, att den nuvarande begränsningen av den villkorliga domens tillämplighet
på ifrågavarande område borde upphävas utom såvitt gällde disciplinstraffet.
Straffrättskommittén föreslog att vid tillämpning av SLK villkorlig
dom finge brukas där det kunde ske utan fara för krigslydnaden eller ordningen
inom krigsmakten, dock att villkorlig dom icke skulle få meddelas i
fråga om disciplinstraff. Även utredningen hade funnit att det generella
förbudet mot tillämpning av villkorlig dom i fråga om militära brott icke
längre borde upprätthållas. Det syntes dock vara uppenbart att på det militära
området, i synnerhet vid rent militära brott, stor varsamhet måste iakttagas
beträffande användningen av sådan dom. I detta hänseende kunde
bland annat påpekas att de positiva åtgärder av olika slag, övervakning och
meddelande av särskilda föreskrifter, som kunde förbindas med villkorlig
dom tydligen vore av mindre praktisk betydelse beträffande dem som full -

Kungl. Maj:ts proposition rir 144.

245

gjorde militär tjänstgöring. Särskilt gällde detta i fråga om vanliga värnpliktiga.
Att under fredstid dylika åtgärder beträffande en värnpliktig kunde
bli gällande även efter övningstidens slut hade i allmänhet icke någon verkan
medan militärtjänsten påginge; det syntes för övrigt i viss mån betänkligt
att följderna av ett militärt brott sålunda skulle kunna sträcka sig långt
utöver tjänstgöringstiden. De särskilda omständigheter, som påkallade att
villkorlig dom på det militära området gåves en mera varsam tillämpning,
bleve i tillräcklig mån klarlagda genom en bestämmelse av den innebörd
straffrättskommittén föreslagit. Av flera skäl vore det icke lämpligt eller erforderligt
att medgiva villkorlig dom i fråga om disciplinstraff. Det syntes
sålunda knappast vara tillrådligt att tillämpning av dylilc dom skulle få ske
i disciplinmål; och principiellt vore det föga önskvärt att i detta hänseende
stadga olika regler för befälhavare och domstol. Särskilt med hänsyn till
den föreslagna nya straffarten disciplinbot samt möjligheten att i stället för
disciplinär bestraffning använda tillrättavisning, vore behovet av villkorlig
dom beträffande disciplinstraff tämligen ringa. Liksom i straffrättskommitténs
förslag borde därför även i förevarande förslag intagas en bestämmelse
som uteslöte användningen av villkorlig dom då den tilltalade funnes förskylla
disciplinstraff.

Fångvårdsstyrelsen har ansett det kunna befaras att förslagets utformning
komme att leda till att villkorlig dom i alltför begränsad utsträckning användes
beträffande militärbrottslingar. Då de värnpliktigas brott — även
sådana brott som undanhållande och rymning — ofta vore utslag av psykiska
defekter eller bristande social anpassning, vore det angeläget, att sådana
vårdåtgärder, som kunde förenas med villkorlig dom enligt 1939 års
lag, komme till stånd i erforderlig utsträckning. Styrelsen ville för sin del
förorda, att 1 § tredje stycket lagen om villkorlig dom utformades så, att
villkorlig dom som där sades ej finge meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden eller, i fråga om brott av krigsman, för krigslydnaden
och ordningen inom krigsmakten vore påkallat att den brottslige underginge
straff. Sveriges advokatsamfund har förklarat sig icke vara övertygat om
behovet och lämpligheten av det föreslagna stadgandet att villkorlig dom i
fråga om brott av krigsman finge brukas allenast om det funnes kunna ske
utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Denna bestämmelse
inskränkte icke blott de nytillkomna möjligheterna att tillämpa
villkorlig dom å krigsmän utan även de möjligheter, som hittills funnits beträffande
förmögenhetsbrotten. I fråga om dessa brott hade veterligen icke
några olägenheter av de nuvarande bestämmelserna försports. Man hade all
anledning tro, att domstolarna även beträffande användningen av villkorlig
dom i fråga om övriga brott av krigsmän skulle iakttaga den återhållsamhet,
som vore erforderlig ur allmänpreventiv synpunkt, utan att därför erfordrades
annan i lag angiven begränsning än den, som framginge av 1 § tredje
stycket lagen om villkorlig dom. De värnpliktiga vore som regel i tjuguårsåldern
— eu ålder, då olägenheterna av ett undergående av frihetsstraff

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

framträdde särskilt starkt. Att så länge värnpliktstjänstgöringen påginge anordna
erforderlig övervakning, syntes icke behöva medföra svårigheter. Snarare
måste den omständigheten, att den dömde vore i tjänst, många gånger
göra särskild övervakning under den tiden obehövlig. Icke heller behövde
övervakningstidens utsträckande utöver tiden för värnpliktstjänstgöringen
medföra några svårigheter eller anses olämpligt. Tvärtom vore det av en
viss vikt att icke understryka en ej ovanlig uppfattning, att militära brott
och därför ådömda straff icke vore för den dömde chikanerande i samma
grad som andra brott. Ur allmän synpunkt borde det i stället vara angeläget
att — genom undvikande i möjligaste mån av undantagsregler — bidraga
till spridandet av den uppfattningen, att fullgörandet av värnpliktstjänstgöring
vore en medborgerlig skyldighet jämförlig med de skyldigheter samhället
ålade sina medborgare i övriga hänseenden. Vad sålunda anförts gjorde
sig med särskild styrka gällande i fråga om förhållandena under fredstid.
Den föreslagna ändringen av 1 § lagen om villkorlig dom avstyrktes därför.
Det av försvarsväsenclets underbefälsförbund avgivna yttrandet i förevarande
avseende innehåller liknande synpunkter.

Chefen för armén har ansett det med hänsyn till krigstukten och krigsmaktens
effektivitet erforderligt att straff för vissa brott under alla förhållanden
måste avtjänas t. ex. straff för svårare lydnadsbrott, myteri o. d.
samt vissa under krigstid begångna brott. På grund härav förordades att
genom uttrycklig bestämmelse skulle hindras, att villkorlig dom ådömdes för
brott begångna av krigsman mot 8, 9 och 27 kap. ävensom för brott mot
26: 1—3, 26: 7, 26: 10 och 26: 13—14.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört att enligt förslaget villkorlig dom
ej finge brukas i fråga om bland annat disciplinstraff. Det kunde väl ifrågasättas
huruvida tillräckliga skäl funnes för ett sådant förbud. De i motiveringen
anförda skälen för förbudet vore påfallande svaga. Möjligt vore att
motviljan mot villkorlig dom vid disciplinstraff i väsentlig mån hade sin
grund i vanetänkande. Straffet arrest innebure ju ett frihetsberövande, och
skälen för anstånd med verkställandet syntes ur synpunkten av straffets beskaffenhet
vara nära nog lika starka som beträffande ett omedelbart eller
såsom förvandlingsstraff för böter ådömt fängelsestraff. Aven vid disciplinbot
kunde ett villkorligt anstånd med straffet vara på sin plats. Ur disciplinens
synpunkt kunde skälen mot användande av villkorlig dom vid disciplinstraff
icke sägas vara starkare än då det gällde fängelsestraff. En sak för
sig vore att villkorlig dom vid disciplinstraff finge anordnas i viss mån annorlunda
än vid fängelse. Sålunda syntes det skola vara tillräckligt att äga
möjlighet att meddela anstånd med straffets verkställande. Möjlighet till
anstånd med straffets ådömande vore knappast erforderlig. Vidare borde förundersökning
till utrönande huruvida skäl funnes för villkorlig dom vid
disciplinstraff kunna anordnas i helt enkla former, passande för militära
förhållanden. Särskilt anordnad övervakning kunde ej gärna komma i fråga.
Därest villkorlig dom vid disciplinstraff anordnades på lämpligt sätt, syntes
några starkare skäl ej finnas varför villkorlig dom ej lämpligen skulle kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

247

användas även i disciplinmål, d. v. s. då befälhavare meddelade straffbeslut.
Att det bedömande som skulle föregå en dylik villkorlig dom, ej på ett riktigt
sätt skulle kunna handhavas av vederbörande befälhavare, kunde icke
med fog göras gällande. Det vore måhända i detta sammanhang icke alldeles
ur vägen att erinra hurusom under föräldramyndighetens utövande ett
slags motsvarighet till »villkorlig dom» ingalunda vore en okänd företeelse.
Hovrätten vore benägen förorda att en närmare undersökning gjordes rörande
det sätt, på vilket villkorlig dom vid disciplinstraff lämpligen skulle
kunna anordnas, och att i samband därmed frågan om användningen av
villkorlig dom i dylika fall upptoges till förnyat övervägande. Försvarsväsendets
underbefälsförbund har understrukit sin tidigare uttalade principuppfattning,
att villkorlig dom borde kunna förekomma också i vissa fall vid
disciplinstraff.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag anledning saknas att på det sätt inskränka
tillämpningen av villkorlig dom beträffande brott av krigsman, att
sådan dom helt förbjudes vid vissa slag av brott. Visserligen lär villkorlig dom
ofta få anses vara olämplig i fråga om brott som innebär kränkning av disciplinen,
men detta är dock icke alltid förhållandet. Å andra sidan synes den
särskilda uppmärksamhet, som vid ifrågasatt användning av villkorlig dom
för militärt brott måste ägnas åt disciplinens krav, knappast kunna påräknas
om man endast bygger på den nuvarande bestämmelsen i 1 § lagen om villkorlig
dom, enligt vilken sådan dom ej må meddelas där det av hänsyn
till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff.
Nyssnämnda synpunkt synes därför böra komma till uttryck i lagtexten genom
ett särskilt stadgande. Vad utredningen i detta hänseende föreslagit,
nämligen att villkorlig dom får brukas allenast om det finnes kunna ske
utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten, finner jag
kunna godtagas.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts att villkorlig dom i någon form
skulle kunna brukas även i fråga om disciplinstraff. Såsom utredningen anfört
torde emellertid en dylik anordning varken vara behövlig eller lämplig.
I fråga om behovet vill jag särskilt erinra om att disciplinstraffs ådömande
enligt förslaget icke i något fall är obligatoriskt samt att möjlighet ofta finnes
att i stället för disciplinstraff använda tillrättavisning. Beträffande lämpligheten
av den ifrågasatta anordningen kan framhållas att användningen av
villkorlig dom i fråga om disciplinstraff mindre väl skulle överensstämma
med nämnda straffarts natur; i vart fall komme anordningen att medföra
vissa praktiska olägenheter.

Då jag icke heller i övrigt funnit skäl till erinran mot utredningens nu
ifrågavarande lagförslag, har detta i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939
om särskild förundersökning i brottmål.

Enligt 2 § lagen om särskild förundersökning i brottmål skall, om någon
som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, särskild förundersökning äga rum,
där ej anledning är att antaga att avsedd utredning kommer att därförutan
vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gäller ock, då någon som fyllt
tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom föreligger eller
sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.

Utredningen har föreslagit sådan ändring av nämnda paragraf att, då
någon som fyllt tjuguett år häktats, förundersökning ej skall vara obligatorisk
när fråga är om brott av krigsman mot 25—27 kap. SL. Likaväl som
faran för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten i dylika fall ofta
krävde att den brottslige underginge straff, påkallades därav också enligt
utredningens mening att rannsakningen utan onödigt uppehåll bringades
till ett snabbt avgörande.

Fångvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund ha i anslutning till sina
anföranden beträffande villkorlig dom hemställt att det föreslagna tillägget
till förevarande lag måtte utgå.

Departementschefen.

Jag har ingen erinran att göra mot vad utredningen här föreslagit, och
departementsförslaget innefattar därför icke någon avvikelse därifrån.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

I enlighet med vad som anförts vid 11 § i förslaget till lag om disciplinstraff
för krigsmän har utredningen föreslagit att 3 § i förevarande lag utvidgas
att avse även arrest. Till förslaget härom har anslutits en övergångsbestämmelse,
enligt vilken det nya stadgandet ej skall äga tillämpning i
fråga om den som frigivits före ikraftträdandet.

Departementschefen.

I departementsförslaget har utredningens förevarande förslag upptagits
oförändrat.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21
december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.

I 8 § ifrågavarande lag stadgas att nöjdförklaring av häktad skall, om han
hålles i militärhäkte, avgivas inför den befälhavare som har uppsikt över
häktet. Enligt 10 § skall nöjdförklaring av den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt, om domen skall av militär befälhavare befordras
till verkställighet, avgivas inför denne. I 13 § finnas vissa regler om straffdoms
befordran till verkställighet. Enligt undantagsbestämmelse i paragrafens

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 144

tredje stycke skall dock vad i 82 § militära rättegångslagen är stadgat gälla
för där nämnda fall, i vilka det ankommer på militär befälhavare att befordra
straffdom till verkställighet. I 45 § stadgas att fängelsefånge skall undergå
straffet i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd
eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller
förhållandena i övrigt måste anses olämpligt.

Enligt utredningens förslag skall den i 10 § upptagna särregeln för det
fall, att dom skall av militär befälhavare befordras till verkställighet, utgå
och ersättas av ett stadgande av innebörd att den som fullgör militär tjänstgöring
får avgiva nöjdförklaring, förutom inför länsstyrelse, polischef m. 11.,
även i vittnes närvaro inför befälhavare som över honom har bestraffningsrätt
i disciplinmål. Vidare föreslås att tredje stycket av 13 § uteslutes och
i stället föreskrives att straffdom i fråga om häktad som hålles i militärhäkte
skall befordras till verkställighet av den befälhavare som har uppsikt
över häktet samt att det beträffande häktad som hålles i militärhäkte och
den som avgivit nöjdlörklaring inför militär befälhavare skall ankomma pa
länsstyrelsen eller polischefen i orten att, efter anmälan av vederbörande
befälhavare, låta verkställa förpassning eller meddela föreläggande som i
paragrafen avses. 1 45 § skall enligt förslaget införas ett nytt stycke av innehåll
att om straffet ådörnts för lydnadsbrott, rymning eller annat brott mot
disciplin och ordning inom krigsmakten, skall fången undergå straffet i sluten
anstalt, om ej med hänsyn till strafftidens längd eller eljest skäl däremot
äro.

Utredningen har i fråga om 45 § anfört att det förelåge anledning antaga
att jämlikt detta stadgande i gällande lydelse de som ådömts kortvarigt fängelsestraff
för militärt brott vanligen komme att få avtjäna straffet i sluten
anstalt. De militära brott, för vilka frihetsstraff oftare förekomme, vore lydnadsbrott,
rymning och våld mot förman, och uppenbarligen måste det
vara olämpligt att de som förövat dylika brott underginge straffet i öppen
anstalt. Vidare vore tydligt att det med hänsyn till naturen av de rent militära
brotten vore mindre lämpligt att den som begått brott av sadant slag
skulle undergå straffet tillsammans med vanliga brottslingar. Ej heller finge
förbises att ett kortvarigt fängelsestraff, om det regelmässigt verkställdes
i öppen anstalt, skulle kunna upplattas sasom lindrigare än ett arreststraff,
där någon liknande verkställighetsform icke kunde ifrågakomma. Då alltså
fängelsestraff för lydnadsbrott, rymning och andra brott mot disciplin och
ordning inom krigsmakten i allmänhet borde verkställas i sluten anstalt,
hade det funnits riktigast att till stöd för fångvårdsstyrelsens tillämpning
detta uttryckligen föreskreves såsom huvudregel.

I samband härmed har utredningen ansett det lämpligt att upptaga ytterligare
ett par frågor i förevarande lag. Den i It) § för militära förhållanden
givna särregeln syntes icke vara fullt tillfredsställande. Även då befordran
till verkställighet skulle ombesörjas av militär befälhavare, borde den dömde
i fråga om nöjdförklaring ha de möjligheter som eljest stode till huds. Av
praktiska skäl borde emellertid den som fullgjorde militärtjänstgöring dess -

250

Kungl. Maj ds proposition nr 144.

utom kunna få avgiva förklaring inför militär myndighet. Vad anginge 13 §
borde, då de militärstraffrättsliga bestämmelserna enligt utredningens förslag
skulle inordnas i SL, erforderliga särstadganden om militära befälhavares
befattning med verkställighet av straffarbete och fängelse införas i denna
paragraf. Beträffande häktad som förvarades i militärhäkte, syntes straffdom,
liksom för närvarande, böra befordras till verkställighet av den befälhavare
som hade uppsikt över häktet. Enär det vore angeläget att befälhavarnas
åligganden i förevarande hänseende inskränktes i mesta möjliga
mån, borde emellertid den förpassning till viss fångvårdsanstalt som därvid
enligt 13 § skulle ombesörjas av befälhavaren i stället verkställas av länsstyrelsen
eller polischefen i orten. I fråga om den som icke vore häktad stadgades
i nämnda lagrum, att den myndighet som mottagit nöjdförklaring hade
att antingen förpassa den dömde till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skulle intagas, eller ock förelägga honom att
inställa sig vid sådan anstalt. Då någon avgivit nöjdförklaring inför militär
befälhavare borde ävenledes verkställande av förpassning och meddelande av
föreläggande ankomma på länsstyrelsen eller polischefen i orten. I övrigt
erfordrades icke särbestämmelser i förevarande hänseende.

Fångvårdsstyrelsen har anfört, att utredningen ansett olämpligt att personer
som dömts för lydnadsbrott, rymning och brott mot förman finge undergå
straffet i öppen anstalt, att det med hänsyn till de rent militära brottens natur
vore mindre lämpligt att den som begått brott av sådant slag skulle undergå
straffet tillsammans med vanliga brottslingar samt alt det ej finge förbises
att ett kortvarigt fängelsestraff, om det regelmässigt verkställdes i öppen anstalt,
skulle kunna uppfattas såsom lindrigare än ett arreststraff, där någon
liknande verkställighetsform icke kunde ifrågakomma. Fångvårdsstyrelsen
kunde icke dela denna mening. Under den tid som förflutit sedan verkställighetslagens
ikraftträdande den 1 juli 1946 hade fångvårdsstyrelsen såväl i
fråga om de för militära brott till fängelse dömda som beträffande övriga
fängelsefangar i varje särskilt fall prövat, huruvida den dömde lämpligen
borde placeras i öppen anstalt eller ej. Av en upprättad sammanställning framginge,
huru fördelningen mellan öppna och slutna anstalter utfallit dels under
sista halvåret 1946, dels under januari och februari 1947. Av 110 personer
under tjugufem år, som under förstnämnda tid dömts till fängelse för lydnadsbrott,
rymning, brott mot förman eller tjänsteförsummelse, placerades
69 personer på koloni eller, på grund av brist på öppet anstaltsutrymme, i utearbete
vid sluten fångvårdsanstalt. Av 18 fängelsefångar över tjugufem års
alder fingo 10 motsvarande placering. Av uppställningen framginge vidare,
att de för militära brott dömda fått undergå straffet i öppen anstalt i något
mindre omfattning än övriga brottslingsgrupper. Under den första tiden efter
verkställighetslagens ikraftträdande rådde platsbrist på de öppna anstalterna.
Vid samma tid intogs ett antal militära fängelsefångar i sluten anstalt, enär
vederbörliga handlingar ej kommit fångvårdsstyrelsen tillhanda. Det kunde
vidare nämnas, att beträffande de militära fångar, som placerades i sluten

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

anstalt orsaken härtill var tidigare asocialitet, psykisk defekt, egen begäran
m. m., att av de 165 militära fängelsefångarna 94 hade en strafftid av en
månad och 44 av två månader, att samtliga på öppen anstalt placerade skött
sig väl med undantag av en person som rymt, samt att fångvårdsstyrelsen
såväl beträffande dessa som övriga i öppen anstalt intagna fängelsefångar
funnit att den öppna vården utfallit gynnsamt. Fångvårdsstyrelsens erfarenheter
från tillämpningen av öppen anstaltsvård för militära fängelsefångar
gåve sålunda icke något stöd för den föreslagna lagändringen i fråga om deras
anstaltsplacering. Ett ytterligare skäl mot att i princip föreskriva sluten anstaltsvård
för ifrågavarande grupp fängelsefångar utgjorde det förhållandet,
att flertalet av dem, nämligen de som vore i åldern under tjugufem år,
därigenom skulle komma i en ogynnsammare ställning än straffångar i samma
ålder, vilka enligt 44 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. m. visserligen
skulle börja straffet i sluten men så snart ske kunde överföras till
öppen anstalt, såframt ej annat föranleddes av särskilda skäl. Slutligen ville
styrelsen erinra, att det icke alltid kunde anses utgöra en förmån för en fånge
att undergå straffet i en koloni, där han ofta finge bo under mera primitiva
förhållanden och vanligen hade att utföra tungt kroppsarbete, såsom skogshuggning,
röjning etc. Öppen anstaltsvård för fängelsefångar hade ej företrädesvis
införts i syfte att lindra straffet utan för att bereda dem rationell sysselsättning.
Fängelsefånge som underginge straffet i sluten anstalt liade den
särskilda förmånen, att han ägde utföra eget arbete i enrum och bära egna
kläder.

Departementschefen.

Beträffande 45 § i förevarande lag innebär utredningens förslag att, medan
fängelse i vanliga fall skall verkställas i öppen anstalt och endast då särskilda
skäl därtill föranleda i sluten anstalt, den som för vissa militära brott dömts
till fängelse i princip skall avtjäna straffet i sluten anstalt och endast undantagsvis
i öppen. De synpunkter utredningen anfört till stöd för detta förslag
har fångvårdsstyrelsen förklarat sig icke kunna dela.

Då det skall avgöras om fängelsestraff i visst fall skall avtjänas i öppen
eller sluten anstalt, måste hänsyn tagas till flera olika omständigheter, däribland
beskaffenheten av det brott varför straffet ådömts. Även om ifrågavarande
militära brotts egenart ofta lärer utgöra ett förhållande som talar för
sluten anstalt, kunna givetvis övriga omständigheter ändock medföra att
öppen anstalt kommer att framstå såsom det lämpligaste verkställighetssättet.
Vad fångvårdsstyrelsen anfört om hittillsvarande praxis i förevarande avseende
synes mig visa att eu uttrycklig regel som framhäver vissa militära
brotts särskilda beskaffenhet icke är erforderlig. En sådan skulle dessutom
icke stå väl samman med bestämmelserna om vilken anstaltsform som skall
användas vid straffarbete. Med hänsyn till det sålunda anförda har jag icke
upptagit den av utredningen föreslagna ändringen av 45 §.

Mol de ifrågasatta ändringarna i 10 och 13 §§ har jag däremot i sak icke

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

funnit anledning till erinran. Till följd av den förut berörda utmönstringen
av begreppet befälhavare bör dock viss redaktionell jämkning vidtagas såväl
i nämnda paragrafer som i lagens 8 §.

Utredningens förslag till lag om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. D
värnpliktslagen den 30 december 1941.

Ifragavarande förslag torde komma att anmälas av chefen för försvarsdepartementet
i samband med andra ifrågasatta ändringar i vämpliktslagen.
Med anledning härav synes det icke behövligt att nu redogöra för vare sig
förslaget eller däröver avgivna yttranden.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943
om polisens ställning under krig.

I 2 § lagen om polisens ställning under krig föreskrives att vad i SLK är
stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på polisman
som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets
försvar.

Utredningen har föreslagit att detta stadgande skall uteslutas, eftersom erforderliga
bestämmelser i förevarande hänseende intagits i 27: 14 i förslaget
till lag om ändring av strafflagen.

Departementschefen.

Ifrågavarande lagförslag ingår oförändrat i departementsförslaget.

Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 om
skyddskoppympning och till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den
18 juli 1942 om skyddsympning inom för svar sväsendet.

I 1916 års lag, 3 §, stadgas att ympningsplikt till förekommande av smittkoppsjukdom
och sådan sjukdoms spridning åligger bland andra a) dem som
börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning bland manskapet vid
hären eller marinen, b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under
fredstid för sin utbildning och c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring
för rikets försvar, om och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda
ympning. Enligt 4 § kan vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi
ympningsplikt påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. För truppförband
eller del därav eller för flottans station eller för flottavdelning meddelas
sådant beslut av vederbörande chef. I 22 § stadgas bland annat att om
någon underlåter att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 § ålagts,
eller om ympningspliktig, som i 3 § a) eller b) omförmäles, underlåter att
fullgöra sin ympningsplikt, straffas han med böter, minst fem och högst
femtio kronor. Detta straffstadgande skall dock ej tillämpas, där förseelsen
enligt SL bör beläggas med strängare straff. Beträffande den som är i tjänstgöring
vid mobiliserad avdelning av krigsmaklen eller eljest inkallats till
tjänstgöring för rikets försvar hänvisas beträffande straffet till SLK.

253

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

Enligt 1942 års lag 1 § äger Konungen under krig eller krigsfara samt vissa
andra förhållanden till förekommande av smittosam sjukdom eller annan
infektionssjukdom förordna att personal, som är anställd vid eller tjänstgör
inom försvarsväsendet, skall vara pliktig undergå skyddsympning. I 4 §
stadgas att den som underlåter att fullgöra sådan ympningsplikt skall, där
han lyder under SLK, straffas efter denna lag men eljest med böter, minst
fem och högst femtio kronor.

Den bestämmelse i SLK, vartill de nämnda lagarna hänvisa, återfinnes i
128 §. Däri är föreskrivet, att den som underlåter att fullgöra stadgad ympningsplikt
skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § stadgas.
Där fråga är om skyddskoppympning, skall dock den som ej tjänstgör vid
mobiliserad avdelning och ej heller inkallats till rikets försvar, straffas efter
allmän lag.

Enligt utredningens förslag skall 22 § i 1916 års lag om skyddskoppympning
ändras så att även ympningspliktig, som i 3 § c) omförmäles, underkastas
det i förstnämnda paragraf stadgade ansvaret, varjämte hänvisningen
till SLK uteslutes. I samband härmed förordas att stadgandet, att straff enligt
22 § ej må tillämpas, där förseelsen enligt SL bör beläggas med strängare
straff, borttages. Beträffande 1942 års lag om skyddsympning inom försvarsväsendet
föreslås att den i 4 § intagna särskilda bestraffningsregeln för den
som lyder under SLK upphäves.

Utredningen har anfört att, eftersom ympningsplikten vore en i lag fastställd
skyldighet, kunde den, i likhet med andra på sådant sätt ålagda skyldigheter,
vara föremål för befälsrätts utövande och omfattas av den militära
lydnadsplikten. Det innefattade således ett avsteg från vad eljest gällde att
underlåtenhet i fredstid att fullgöra skyddskoppympning icke finge bedömas
såsom lydnadsbrott utan straffades med böter enligt 1916 års lag. Med hänsyn
till syftet med ympningen och då numera bland allmänheten betänkligheter
mot skyddskoppympning vore ovanligare syntes det knappast föreligga tillräckliga
skäl att bibehålla nämnda avvikelse.

Departementschefen.

Mot utredningens ifrågavarande förslag har invändning icke framställts i
remissyttrandena och icke heller jag har funnit anledning till erinran. Förslagen
ha därför i oförändrat skick fått ingå i departementsförslaget. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha alltså inom justitiedepartementet
upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare,

254

Kanyl. Maj.ts proposition nr 144.

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om

särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning, samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om

skyddsympning inom försvarsvåsendet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—10)
omförmälda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

255

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej
mindre följande nya paragrafer, nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad 3 a §,
i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, betecknad
10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan angiven
lydelse.

1 KAP.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges
lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där
avdelning av krigsmakten befinner sig.

2 KAP.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas
därom i särskild lag.

5 KAP.

10 §.2

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för
brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som
vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan,
under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller
söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma
den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot
emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande

1 Senaste lydelre, se SFS 1945: 128.

2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; i övrigt innebär förslagets
lydelse icke avvikelse därifrån.

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa tjänsteåtgärd; då må
det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.
Samma lag —- — — verkställa åtgärden.

Har någon---9 § sägs.

10 a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar ohörsamhet
bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres
större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppehåller
han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart att
befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplinstraff eller
fängelse.

2 §.

År lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som
grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas
om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet
skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i
högst tio år eller på livstid.

3 §.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, dömes
anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och
annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

4 §.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman,
vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats
för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff eller
fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller oek straffarbete i högst
fyra år. 5

5 §-

o Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande till
något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta, dömes

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

257

för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt,
vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydandes
förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring eller vägrar
honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underlydande för
fara till liv eller hälsa.

6 §.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman,
dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. År
brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

7 §.

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne är
i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra
honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för våld eller
hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet med hänsyn till
att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att anse som grovt, vare
straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. lika med våld skall
anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller
mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande
av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst
tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller
eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas
till straffarbete på livstid.

8 §•

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot
krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse av krigsman med
disciplinstraff eller fängelse.

9 §•

10 §.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes
för ^uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott
varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är
den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller
medverkan till brott, gälle vad i 4 kap. stadgas.

11 §-

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe
som är för honom bestämt, dömes för undanhållande till disciplinstraff. Den
som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff
eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

17 Hih(inn till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

12 §.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete
i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten
eller som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post
eller finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt
sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff
eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst straffarbete
i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete i
högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades brottet
under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild
fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes
för fylleri till disciplinstraff.

16 §.

Krigsman som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, straffes
som i första stycket sägs.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling
eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest
det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen är särskilt belagd
med straff, för tjänstesvek till fängelse eller straffarbete i högst två år. I
ringa fall vare straffet disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner
eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens
beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt
belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt, vare straffet
fängelse.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

259

19 §•

Försök eller förberedelse till brott som i 3 § eller 12 § andra stycket sägs,
så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas;
dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat
följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt dömas.

20 §.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant
straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff
stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap, 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter skall
äga tillämpning även beträffande den som förskyller disciplinstraff.

21 §.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare
eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän
och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.
Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn till behovet
av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar, desom
eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga
fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga.
Närmare bestämmelser om vad i denna lag avses med krigsmakten meddelas
av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet
föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid vårdas
å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom område
eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen uppträda i
militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet
eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman. Krigsman,
över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande
till denne.

22 §.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman
åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat,
under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd in. m.

1 §•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt
eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat
som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider
sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras,
begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret
eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket eller ock till avsevärt
men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk, tjänstbarheter, förnödenheter
eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan makt, dömes för
krigsförräderi till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete
från och med fyra till och med tio år dömas.

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär vapen
mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av
avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses, fienden
bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straffarbete
i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av tjänstbarheter
eller förnödenheter eller annan tjänst åt fieniden inom område, som
var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens
behov eller gärningsmannens försörjning ej anses otillbörlig, skall ej
.till straff dömas.

2 §•

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,
straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra
år. Begår någon av oaktsamhet gärning som i 1 § tredje stycket avses, dömes
högst till straffarbete i två år.

3 §.

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete på
livstid eller från och med sex till och med tio år.

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller
vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till straffarbete
i två år.

5 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig
åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något som
är ägnat att medföra allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrävande
av stridsviljan till straffarbete pa livstid eller från och med fyra
till och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år
eller fängelse.

6 §.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rym -

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

261

ning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbredas hos krigsmännen,
dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till straffarbete i två
år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, vare fri
från straff.

8 §•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen
eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt
i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter
eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigsförberedelse
till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, vare
straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdelning
av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats,
föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd
utförts, till fienden överlämnar stridsställning; krigsmateriel eller annat
som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin avdelning
åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från och med
sex till och med tio år.

10 §•

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse
under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att
framja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst sex
ar eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom
framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull
ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete
från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

11 §■

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som
Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade
eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat
område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som
står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande
makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,
dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

År brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om
därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust
uppkommit.

12 §.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs, så ock underlåtenhet
att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för

262

Kungi. Mcij:ts proposition nr 144.

försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på
det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

13 §.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses,
förutom den som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna bestämmelser
är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,
i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman
skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken,
utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i
fikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom
erforderlig polisverksamhet och därvid enligt Konungens förordnande tillhör
krigsmakten. o _

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid
krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i tillämpliga
delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad som
bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer av allmänt
erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel förövas mot stat,
vilken är i krig förbunden med riket, mot sadan stats krigsmakt eller mot någon
som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda gärning mot riket,
dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om
värppliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och
varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare
skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas för det
fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott
som förövas under annan tid.

17 §.

Om tillämpningen av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i särskild
lag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

263

Förslag

till

Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2 §•

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sadant straff
är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot
25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet
att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring
är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock, om ej särskilda
skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter ma ock eljest adömas, om
med hänsyn till .den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I ^fall då disciplinstraff
är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot
26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §.

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet
att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för böter
ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till
den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

4 §•

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.

''Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande
särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring
medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad
därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas
löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföree
skrifter.

5 §.

264

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning
i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök
endast då det i särskilt fall medgives.

^Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den
mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades
hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

6 §.

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres
av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. År löneavdrag
ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda
ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till
löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

7 §■

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga
de i 4 och 6 §§ utsatta högsta mått.

8 §.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla disciplinstraff, med brott, som
finnes förskylla böter, och ådömes ej gemensamt straff i. svårare straffart,
skola böter ådömas såsom gemensamt straff. Om särskilda skäl därtill äro,
må dock disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott sammanträffa,
disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga
brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Högsta och lägsta gemensamma
straff i allmän straffart, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten,
beräknas såsom om bötesstraff, som i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff,
varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap.
1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för annat
brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

9 §.

Förekomma pa en gang till verkställighet flera beslut varigenom någon
blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra.
Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels beslut varigenom någon fällts till arrest,
dels ock beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart
adömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss
tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje
dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 §.

Beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet
av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid den avdel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

265

ning, där den dömde tjänstgör, eller av bestraffningsberättigad befattningshavare,
som med hänsyn till den dömdes vistelseort finnes därtill lämpligast.

11 §.

Varder den som ålagts arrest i målet slutligen dömd till arrest på längre
tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff
avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest
anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till arrest på
kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes
han i stället för arrest till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt
4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att
vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det
andra straffet anses verkställt i den mån domstolen, för det fall att arreststraffet
avtjänats, funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut
är sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp
utbetalas.

Därest beslut, varigenom någon ålagts disciplinbot, ändrats efter det straffet
helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas,
i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas
å vad han enligt det nya straffbeslutet bär att vidkännas.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon
till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen
förmäles.

13 §.

Ådömt arreststraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan
tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss
nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål
må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas varning; åläggande

för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst
sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan
särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten
del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden
(utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller
för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag
av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträng -

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning
skall i synnerhet beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig
väl eller om han är under aderton år.

16 §.

_ Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning
meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

267

Förslag

till

Lag

om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första stycket
sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan gärning,
begången då uppenbar fara för kriget hotade,. åstadkommit väsentligt
men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigföring, vare
lag som i första stycket stadgas.

2 §■

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör honom,
underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva tillkänna
vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten utan
dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre^ veckor från den dag,
då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han. fick del av densamma,
till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigsman, till hovrätten,
underrätten eller bestraffningsberättigad befattningshavare vid krigsmakten
inkomma med de påminnelser, han aktar nödiga; och skola till underrätten
eller nyssnämnd befattningshavare inkomna påminnelser utan dröjsmål
insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvudförhandling äga rum inom
två veckor efter utgånigen av den tid, inom vilken den dömde haft att inkomma
med påminnelser, såvitt ej längre uppskov är nödvändigt till följd
av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbalken omförmäles, eller av annan
anledning.

3 §•

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han
genom domen anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5

5 §.

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av
Konungen.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om
disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i
krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den
1 januari 1949.

2 §.

Genom de nya lagarna upphävas

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 med undantag av 184—204,
206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga
i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigsmakten
och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser
angående flygvapnet;

8 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga;

lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av
vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen,
instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna
i de nya lagarna.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som
enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som trätt i
dess ställe.

4 §.

o J stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende
a befrielse från skadestånds skyldighet stadgas följande.

5 §.

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten stadgats skall gälla
följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

269

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning
av visea skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

6 §.

Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för
fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott
som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav böter användas
i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt
fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten, omedelbart
i penningar, högst femhundra kronor.

7 §•

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff
ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om sadant
straff äga tillämpning även då högre rätt efter den nya lagens ikraftträdande
dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff
eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande
bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt arrest
eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till vaktarrest,
därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff
och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock att bestämmelserna
i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut vangenom alagts
disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt
nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda
slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan ohka
slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest enligt äldre
lag anses svara mot en Hags arrest enligt nya lagen och att sammanlagda
strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning
av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 § samma lag skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Utlämning må —- — -— än fängelse.

6 §.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Utlämning må ---- — än fängelse.

För gärning, varom förmäles i 10
kap. strafflagen eller sådan bestämmelse
i 26 eller 27 kap. samma lag
som avser brott av krigsman, må ej
utlämning medgivas, där ej gärningen,
bedömd enligt strafflagen i övrigt
eller sjölagen, skulle vara att anse såsom
brott, varför utlämning jämlikt
bestämmelserna i denna § må ske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

271

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §. 1 §•

övertygas någon •— -— •—• straffets
ådömande.

Finnes förordnande ■—• ■—• — i
domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej
meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff.

26 §.

övertygas någon ---:--straffets

ådömande.

Finnes förordnande —■ — — i
domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej
meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat,
att den brottslige undergår straff. I
fråga om brott av krigsman må villkorlig
dom brukas allenast om det
finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden
och ordningen inom krigsmakten.

26 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949 men skall ej äga tillämpning
i mål som blivit av första domstol
avdömt före ikraftträdandet.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om
särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2 §•

Ej må---är tillgänglig.

(Föreslagen lydelse.)

2 §.

Ej må---är tillgänglig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

1 Senaste lydelse, se SFS 1945 : 880.

Kung!. Maj.ts proposition m 144.

273

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade
lydelse.

(Gällande lydelse.)

3 §.

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit
intagen i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
och bestämmelserna i 2 § beträffande
den som på grund av lagakraftägande
dom varit intagen i sådan anstalt
eller som varit underkastad förvaring
eller internering.

(Föreslagen lydelse.)

3 §.

Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan ätt domen
mot honom vunnit laga kraft varit
intagen i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som
på grund av lagakraftägande dom
varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit underkastad
förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949 men skall ej äga tillämpning
i fråga om den som frigivits före
nya lagens ikraftträdande.

18 Bihang till riksdagens protokoll 194S. 1 samt. Nr 144.

274

Kungl. Maj.ts proposition in 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8,10 och 13 §§ lagen den 21 decemher 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december 1945 om
verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

8 §•

Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befälhavare som har
uppsikt över häktet. Är den som sålunda
äger mottaga nöjdförklaring ej
tillstädes, må förklaringen avgivas
inför den som är i hans ställe. Ej må
förklaringen gälla utan att domen eller
rättens eller domarens bevis om
målets utgång, såvitt den dömde rörer,
finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen samt den dömde haft betänketid
till andra dagen efter den då
domen vid rätten avkunnades för honom
eller blev honom annorledes delgiven.
Tillfälle skall såvitt möjligt beredas
den dömde att under betänketiden
samråda med sin försvarare.

Myndighet som---— sådan för klaring.

10 §.

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Är den
som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej tillstädes, må förklaringen avgivas
inför den som är i hans ställe.
Ej må förklaringen gälla utan att domen
eller rättens eller domarens bevis
om målets utgång, såvitt den dömde
rörer, finnes att tillgå för den som
mottager förklaringen samt den dömde
haft betänketid till andra dagen efter
den då domen vid rätten avkunnades
för honom eller blev honom annorledes
delgiven. Tillfälle skall såvitt
möjligt beredas den dömde att under
betänketiden samråda med sin försvarare.

Myndighet som---sådan för klaring.

10 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

275

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes ställe, landsfogde, polismästare eller
närvaro inför styresman vid fång- annan polischef. Den som fullgör mivårdsanstalt
eller den som är i hans l.itär tjänst gör ing må ock avgiva förställe,
landsfogde, polismästare eller klaringen i vittnes närvaro inför 6finn
nan polischef. fattningshavare vid krigsmakten, som

över honom har bestraffningsrätt i
disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff
eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt
angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid
den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
omedelbart befordra domen till verkställighet.
Den som hålles häktad annorstädes
än i fångvårdsanstalt skall
enligt bestämmelser som meddelas av
fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig
fångvårdsanstalt. Om överflyttning
från en fångvårdsanstalt till annan
stadgas i 26 §.

Är den---— till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till
verkställighet särskilt stadgat i lagen
om krigsdomstolar och rättegången
därstädes.

13 §.

Är den, som skall undergå straff
eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt
angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid
den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte, den
befattningshavare som har uppsikt
över häktet omedelbart befordra domen
till verkställighet. Den som hålles
häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt
skall enligt bestämmelser som
meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas
till lämplig fångvårdsanstalt.
Om överflyttning från en fångvårdsanstalt
till annan stadgas i 26 §.

Är den — ---till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det på
länsstyrelsen eller polischefen i orten
att, efter anmälan av vederbörande befattningshavare,
låta verkställa förpassning
eller meddela föreläggande
som i denna paragraf avses.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)
om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning
under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

2 §. 2 §.

Polisman, som---krig krigs- Polisman, som---krig krigsmakten.
makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten
är stadgat om hemvärnspersonal skall
äga motsvarande tillämpning på polisman
som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

277

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)
om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,
som på grund av 4 § ålagts,
eller att till undergående av sålunda
ålagd ympning befordra annan, för
vars befordrande till ympning ban enligt
10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin vmpningsplikt,

straffes med b ät er från och med
fem till och med femtio kronor.

Lag samma---— där omförmä les.

Ej må straff enligt denna § tillämpas,
där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare
straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar, för underlåtenhet
att fullgöra honom åliggande ymp■ningsplikt
är underkastad straff efter
strafflagen för krigsmakten, därom
är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse.)

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt,
som på grund av 4 § ålagts,
eller att till undergående av sålunda
ålagd ympning befordra annan, för
vars befordrande till ympning han enligt
10 § ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig,
som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,
straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Lag samma---- där omförmä les.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723)
om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning
inom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag shall,
där han lyder under strafflagen för
krigsmakten, straffas efter sistnämnda
lag men eljest med böter från och med
fem till och med femtio kronor; och
äge domstolen att vid vite förelägga
den som ådömes böter att fullgöra sin
ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

279

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 februari
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 13 december 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 3 oktober 1947, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m., samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr
881) om polisens ställning under krig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet H. Henkow.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

26 KAP.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget ha för vissa brott i förevarande kapitel, som ha
direkt motsvarighet i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om ändring i strafflagen, upptagits samma brottsbeteckningar som för motsvarande
brott av andra än krigsmän, och i remissen har beträffande brott
mot 17 § särskilt framhållits att brottsbeteckningarna där och i 25 kap. 1 §
i 1946 års förslag, vilken paragraf svarar mot det förra lagrummet, böra
vara lika. Riktigheten av denna anordning måste dock sättas i fråga. I den
allmänna uppfattningen lära under fredstid de brott som nu bedömas enligt
strafflagen för krigsmakten i stor utsträckning betraktas såsom väsentligt
mindre förkastliga än brott enligt allmänna strafflagen. Härvid torde framförallt
hänsyn tagas till att de krigsmän som dömas till ansvar ofta äro
unga och omogna och sällan förhärdade brottslingar samt att i fråga om
dem även urbota bestraffningar därför ha en viss karaktär av disciplinär
reaktion. Å andra sidan kan man förutsätta att, därest vårt land skulle
komma i krig, det i den allmänna opinionen skulle betraktas såsom särskilt
angeläget att stränga straff utmättes för krigsmän, som gjorde sig skyldiga
till brott i tjänsten. Att disciplinstraff kan ådömas vid åtskilliga av de här
ifrågavarande brotten är för övrigt ej utan betydelse vid bedömandet av
brottens karaktär. Dessa synpunkter torde hava beaktats i förslaget, vilket
oftast möjliggör lägre straff i fredstid och högre straff under krig än motsvarande
bestämmelser för andra än krigsmän. Under angivna förhållanden
synes det naturligt att den skillnad som sålunda föreligger mellan de två
slagen av brott också får komma till uttryck i brottsbeteckningarna. De
paragrafer i kapitlet, i vilka använts samma brottsbeteckningar som i motsvarande
lagrum i 1946 års förslag — med den i förevarande remiss förutsatta
ändringen av brottsbeteckningen i 25 kap. 1 § — äro 10 och 15—18 §§.
I 15, 16 och 18 §§ torde den speciella karaktären av där behandlade brott
lättast kunna klarläggas genom att, i anslutning till kapitelrubriken, till
brottsbeteckningarna lägges »av krigsman». I 10 § kan brottsbeteckningen
lämpligen bliva »uppvigling av krigsmän». Vad slutligen brott mot 17 §
angår får lagrådet erinra om att lagrådet i sitt yttrande i anledning av
1946 års remiss hemställt att som brottsbeteckning i 25 kap. 1 § måtte
bibehållas den av departementschefen först föreslagna termen tjänstemissbruk.
I konsekvens härmed förordas, att i 17 § användes brottsbeteckningen
»tjänstemissbruk av krigsman».

1 §•

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lydelsen av paragrafen föreligger lydnadsbrott allenast
om det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten. I remissen
har uttalats att självklart även denna förutsättning för straffbarhet skall
vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar skall kunna ådömas.
Detta uttalande skulle möjligen kunna föranleda till antagande att gärningsmannen
måste ha förstått att det icke var uppenbart att befallningen icke
angick tjänsten. Om de faktiska omständigheter som bilda grundlaget för
ett sådant bedömande omfattas av uppsåtet, bör emellertid den omständigheten
att gärningsmannen icke rätt förstått innebörden av sitt handlande

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

281

icke inverka på straffbarhetsfrågan. I själva verket lärer i dylikt fall allenast
föreligga en rättsvillfarelse. Lagrådet förutsätter, att detta även är förslagets
ståndpunkt.

Justiticrådet Lawski:

Förslaget utgår ifrån att beträffande straff för lydnadsbrott vid sidan av
förevarande paragraf skola gälla allmänna rättsregler, enligt vilka straff
skulle vara uteslutet, därest den åsidosatta befallningen ginge ut på viss
brottslig handling eller något ur moralisk synpunkt förkastligt. Det måste
emellertid ifrågasättas, om den oklarhet som måste bliva en följd av en dylig
reglering av straffbarheten är försvarlig. Sannolikt kommer den här
berörda inskränkningen i straffbarheten icke att beaktas av dem till vilka
en otillbörlig befallning riktas; skulle motsatsen likväl inträffa, skulle det
säkerligen bliva svårt att avgöra vad som är ur moralisk synpunkt förkastligt
utan att vara straffbart, liksom det bleve tvivelaktigt om allmänna rättsregler
gåve tillräcklig ledning för bedömandet av vilka brottsliga handlingar
en befallning kunde få gå ut på. Det bör i detta sammanhang erinras om
att numera polismans lydnadsplikt blivit reglerad (se 10 § polisreglementet
för riket) på det sätt att lydnadsplikt är utesluten endast om det är uppenbart
att befallning strider mot lag eller författning. En jämförelse mellan detta
stadgande och det nu föreslagna leder lätt till den icke avsedda slutsatsen
att den uppenbarligen större lydnadsplikt, som måste fordras på det militära
området, helt regleras av förevarande paragraf.

Enligt min mening kan det fordras att lagstiftningen fastslår innebörden
av den militära lydnadsplikten; de avfattningssvårigheter, som här möta,
få icke betraktas såsom oöverkomliga. Enligt utredningen skall befallning
som går ut på svårare brott icke behöva åtlydas. Mot en sådan uppfattning
har jag icke någon erinran. Jag utgår då ifrån att med svårare brott avses
brott som förtjänar urbota bestraffning eller ett kännbart bötesstraff. Självfallet
bör beaktas att under krig många handlingar äro tillåtna ehuru de
under fredstid skulle hava betraktats såsom brottsliga. Vad åter angår frågan
om lydnadsplikt skall vara utesluten på grund av att befallningen är moraliskt
förkastlig förefaller det mig överhuvudtaget omöjligt att få en objektiv
norm för ett moraliskt bedömande av en handling som icke ansetts vara
av den art att den bör beläggas med straff. Intressekollisionen mellan
tjänstens krav och moraliska synpunkter äro också svåra att låta den underordnade
bedöma. Att lämna en skadad utan vård är otvivelaktigt moraliskt
förkastligt, men förmannen måste dock, låt vara under risk av påföljd
för tjänstefel, få avgöra vad som under föreliggande förhållanden är det
riktiga. Jag anser därför att hänsyn till det undantagsfall att en befallning
kan föranleda moraliska betänkligheter ej kan tagas. Då med hänsyn till
disciplinen rätten att vägra att lyda måste begränsas till klara fall, bör befallnings
otillbörlighet vara uppenbar.

På grund av det anförda förordas, att såsom förutsättning för att åsidosättande
av lydnadsplikt skall vara straffbart upptages alt det ej är uppen -

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

bart att befallningen icke angår tjänsten eller avser utförande av straffbelagd
gärning av mera allvarlig art.

8 §•

Lagrådet:

I det förslag till lag om ändring i strafflagen, som år 1946 remitterats till
lagrådet, har beträffande icke militära brott förevarande paragraf sin motsvarighet
i 10 kap. 5 § andra stycket. I sitt yttrande över nämnda lagförslag
har lagrådet hemställt att i sistnämnda paragraf det jämväl där förekommande
uttrycket »missfirmlig gärning» måtte utbytas mot »ärekränkning».
Emellertid har genom remiss den 23 januari 1948 angående vissa
ändringar i strafflagen sådant förslag rörande nämnda paragraf framlagts,
att grunden för sagda hemställan bortfallit. Anledning att föreslå ändring
i nu förevarande paragraf föreligger alltså ej.

10 §.

Lagrådet:

I sitt yttrande över det år 1946 remitterade förslaget till lag om ändring
i strafflagen har lagrådet hemställt att i detta förslags 11 kap. 5 §, som beträffande
uppvigling innehåller bestämmelser i huvudsak lika dem som
i förevarande paragraf föreslås beträffande uppvigling av krigsmän, sista
punkten måtte utgå. Motsvarande ändring synes böra företagas i förevarande
paragraf.

14 och 15 §§.

Lagrådet:

De skäl som föranlett lagrådet att i sitt yttrande över det år 1946 remitterade
förslaget till lag om ändring i strafflagen hemställa att i 11 kap. 9 §
dels efter ordet »berusad» måtte införas orden »av starka drycker» dels
ordet »orediga» måtte få utgå, synas böra föranleda att enahanda ändringar
vidtagas i 15 §, och torde i anslutning därtill i 14 § orden »eller annat berusningsmedel»
böra strykas.

19 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till att myteribrottet i 3 § blivit konstruerat på sådant sätt,
att straffbarheten inträder redan vid ådagaläggandet av uppsåt av visst
slag, lärer — om ock möjligheten av försöksfall måhända icke är helt utesluten
— något praktiskt behov av att straffbelägga försök ej finnas. Lagrådet
förordar därför, att stadgandet härom får utgå. Iakttages detta, bör
jämväl bestämmelsen om straffarbete på livstid, som ej är tillämplig å försök
till brott enligt 12 § andra stycket, falla bort.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 144.

283

Justitierådet Lawski:

I motsats till gällande lag och utredningens förslag kriminaliserar det
remitterade förslaget försök till rymning under beredskapstillstånd eller
krig. Bestämmelsen därom har närmast upptagits i anledning av ett uttalande
av värnpliktiga officerares riksförbund. I och för sig är ett försöksstraff
här icke uteslutet; en rymmare kan ju ertappas just då han står i
begrepp att avvika. Emellertid bör beaktas att, om krigsman, som vill avvika,
i dylikt fall ertappas, det så gott som alltid blir fråga om — i förslaget
ej straffbelagt — försök till undanhållande. Och om rymningsuppsåt verkligen
föreligger på detta stadium, torde det sällan vara möjligt att förebringa
bevisning därom, eftersom någon yttre skillnad mellan försök till
rymning och försök till undanhållande ej finnes. Följden av den föreslagna
bestämmelsen torde därför framför allt bliva att utredning huruvida
rymning är åsyftad kommer att utan större utsikt till framgång sättas i
gång när helst någon i omförmälda fall ger anledning till misstanke att
han söker avvika. Med hänsyn till det sagda och då allvarsammare rymningsförsök
ändock komma att bliva straffbara, t. ex. såsom stämpling eller
lydnadsbrott, förordas, att bestämmelsen om straff för rymningsförsök får
utgå.

20 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Vid lagrådsgranskningen av det år 1946 remitterade förslaget till lag om
ändring i strafflagen har jag beträffande 5—7 §§ i 25 kap. hemställt om
viss omredigering, innebärande jämväl vissa sakliga ändringar. Skulle
nämnda lagstiftning komma att utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med denna hemställan, måste därav betingad ändring vidtagas även i förevarande
paragraf.

21 §.

Lagrådet:

Begreppet krigsman anknyter enligt förevarande paragraf till bl. a. den
förutsättningen att tjänstgöringsskyldighet föreligger. Enligt utredningens
motiv avses, att fritid eller annan kortare ledighet, såsom t. ex. tjänstledighet
och semester, ej skall medföra att tjänstgöringsskyldigheten blir att
anse som avbruten. Däremot är det tydligen meningen att, då ledigheten
omfattar en mera avsevärd tidrymd eller är av obestämd varaktighet (jfr
N.J.A. I 1942 s. 506), tjänstgöringsskyldighet icke skall anses vara för handen.
Någon uttrycklig föreskrift härutinnan återfinnes emellertid ej i lagtexten,
och åt rättstillämpningen överlämnas alltså att tolkningsvis fastställa
gränsen. Avsevärda praktiska olägenheter torde dock vara förknippade
med den ovisshet som en dylik anordning är ägnad alt framkalla. På
grund härav hemställes, att till vinnande av erforderlig klarhet i avseende
å gränsdragningen måtte mellan näst sista och sista punkten i första

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

stycket av paragrafen inskjutas en ny punkt av innehåll att, om någon åtnjuter
ledighet som ej är begränsad till kortare tid än två månader, anses
han icke tjänstgöringsskyldig.

27 KAP.

1 §•

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I paragrafen straffbeläggas åtskilliga förfaranden, vilka beskrivits på sådant
sätt att brotten bliva att betrakta som fullbordade först i och med att
viss skada tillfogats krigsmakten eller försvaret eller motståndsverksamhet
inom ockuperad del av riket. Andra straffbelagda gärningar sägas skola ha
vidtagits till avsevärt men för riket, vilket uttryckssätt jämväl torde innebära
fordran på att skada inträffat. Endast i ett fall kan paragrafen måhända
sägas kriminalisera redan uppkomsten av fara för något däri skyddat
intresse, nämligen då det talas om spridande av sådan misströstan bland
allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras. Det är därför icke fullt
tydligt vad innebörden är, då det i slutet av första stycket stadgas en mildare
strafflatitud om »faran» var ringa. Härmed lärer emellertid avses den
fara för rikets säkerhet, som envar av de förut i paragrafen beskrivna handlingarna
måste anses innebära. Att denna tolkning är åsyftad vinner stöd
av att paragrafen i 1946 års remiss återfanns i det kapitel, det åttonde, som
handlade om »brott mot rikets säkerhet», och där följde omedelbart efter
högförräderiparagrafen, i vilken samma uttryck »var faran ringa» uppenbarligen
hade denna innebörd. För att den tanke, som efter vad av det anförda
framgår torde ligga bakom den avsedda strafflindringsgrunden,
skall framstå med erforderlig tydlighet synes i förevarande paragraf uttrycket
»var faran ringa» lämpligen bör utbytas mot »kom av brottet endast
ringa fara för rikets säkerhet». Påpekas må att i betraktande av bl. a.
de utomordentliga förhållanden som alltid måste råda då föreskrifterna i
1 § bliva att tillämpa det, för att en åtgärd skall kunna anses ha innefattat
endast ringa fara för rikets säkerhet, naturligen ingalunda lärer vara redan
i och för sig tillräckligt att den t. ex. riktat sig allenast mot enstaka försvarsverk,
fabrik, fartyg eller dylikt.

Till bättre klarläggande av när brottsligt förfarande enligt första stycket
kan vara riktat mot motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket
torde vad som sägs om men för dylik verksamhet böra utbrytas till en andra
punkt av det innehåll att i avseenden som i första punkten sagts sådan
verksamhet jämställes med försvaret.

De särskilda förhållanden som råda under ockupationstillstånd hava —
frånsett behandlingen av det s. k. folkrättsbrottet i 27 kap. 11 § — icke i
vidare mån än av förevarande paragraf framgår föranlett förslag till uttryckliga
bestämmelser i strafflagen. Det synes dock påkallat att i detta
sammanhang uppmärksamma jämväl spioneribrottet. Enligt 8 kap. i det år

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1946 remitterade förslaget bestraffas såsom spioneri endast gärningar som
kunna medföra men för försvaret, för folkförsörjningen eller eljest för rikets
säkerhet. Det synes knappast möjligt att häri tolkningsvis inlägga ett skydd
jämväl för motståndsverksamhet under ockupation. Spioneri till men för
dylik verksamhet kan dock vara synnerligen straffvärt. Väl kan det ofta
bestraffas som krigsförräderi; att så ej alltid blir förhållandet torde emellertid
vara tydligt. Goda skäl föreligga därför att i förevarande hänseende utvidga
området för tillämpning av spioneristraffet. Ett stadgande härom
synes, enligt systematiken i förevarande förslag, ha sin plats i detta kapitel
och torde lämpligen böra som en ny paragraf inskjutas efter 2 §.
Bestämmelsen kan med någon förkortning utformas efter mönster av 8 kap.
6 § i 1946 års förslag, jämkad i enlighet med vad vi, på sätt framgår av
lagrådets yttrande över samma förslag, härutinnan hemställt. Från helt
oriktiga uppgifter kan man likväl bortse, då lämnandet av dylika i ett läge
sådant som det varom nu är fråga saknar egentlig betydelse. Den i 7 § av
samma kapitel givna regeln om särskild strafflatitud för grova fall kan
lämpligen, utan direkt motsvarighet till paragrafens andra stycke, inarbetas
i den nya paragrafen. Någon särskild brottsbeteckning synes ej erforderlig.
Vi hemställa förty, att i en ny 3 § upptages, som en första punkt, stadgande
att den som, då riket är i krig, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda
obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande något,
vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för motståndsverksamhet
inom ockuperad del av riket, skall dömas till straffarbete i
högst sex år, att i en andra punkt föreskrives att, om brottet är grovt, skall
med straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid
straffas och att, om brottet är ringa, skall till fängelse dömas samt att därefter
får följa en tredje punkt av den lydelse andra punkten i 8 kap. 6 § i
1946 års förslag utvisar.

Som jämväl 8 § andra stycket i det föreslagna 8 kap. synes böra erhålla
motsvarighet för ockupationsfallet, få vi —- med erinran om vad vi vid
nyssnämnda förslags behandling i lagrådet anfört om styckets avfattning
och med påpekande att uppgifter varom här kan bliva fråga alltid torde
röra förhållande av hemlig natur — förorda, att som ett andra stycke i den
av oss föreslagna nya 3 § stadgas att, om någon av grov oaktsamhet befordrar
eller lämnar uppgift som nu sagts, skall högst till straffarbete i två
år dömas.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga ledamöter anmärkt mot uttrycket
»var faran ringa». Den avsedda innebörden synes bliva riktigt återgiven,
om — i viss anslutning till avfattningen av 8 kap. 6 § i det år 1946 remitterade
förslaget — efter ordet »faran» införas orden »för men för rikets
säkerhet».

Vad sagda ledamöter för övrigt hemställt beträffande förevarande paragraf
och om lämpligheten att införa en ny 3 § biträder jag med den mo -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

difikation som följer av att jag ej mot avfattningen av 8 kap. 6 § framställt
någon anmärkning som återverkar i förevarande sammanhang.

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuglenstierna:

Beträffande åtskilliga i 8 kap. strafflagen avsedda brott gälla för närvarande
enligt 29 a § strängare strafflatituder för det fall att brotten förövas
under tid då riket befinner sig i krig. Tillika föreskrives i samma
paragraf att, då det med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig eller
andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat,
Konungen äger förordna att vad sålunda stadgas med avseende å brott som
begås vid krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas
under viss annan tid. Till de brott som här avses hör ej krigsförräderi. I
stället har brottsbeskrivningen för detta brott, vilket behandlas i 8 kap.
6 § strafflagen, så utformats, att det kan begås »vid krig eller då krig hotar
riket». Enligt det remitterade förslaget har motsvarande brottsrekvisit för
krigsförräderi så begränsats, att dylikt brott kan begås endast »då riket
är i krig», medan enligt 27 kap. 16 § andra stycket förordnande av Konungen
av i huvudsak samma innehåll som enligt nuvarande 8 kap. 29 a § kan
avse även krigsförräderi. Enligt vår mening skulle det emellertid vara tillrådligt
att låta vad i förevarande paragraf stadgas äga tillämpning jämväl
då krig hotar riket men icke förty låta 16 § andra stycket kunna ha avseende
å krigsförräderi. Det måste nämligen, såsom erfarenheten från
tiden före det senaste världskriget visar, anses betydelsfullt att gärningar
av ifrågavarande slag kunna bestraffas vid krigsfara även om förhållandena
tilläventyrs skulle vara sådana att med hänsyn till lägets ömtålighet eller
liknande omständighet förordnande enligt 16 § andra stycket finnes icke
böra meddelas. Det lärer å andra sidan vara en given fördel att det ovisshetsmoment,
som onekligen vidlåder gällande regler, i huvudsak elimineras
genom en bestämmelse sådan som den i 16 § andra stycket upptagna.
Denna går också i visst avseende längre än 8 kap. 6 § gällande lag, eftersom
»andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden» kunna tänkas
föreligga även där ej »krig hotar riket».

3 §•

Justitierådet Lawski:

Med att frivilligt överlämna sig åt fienden torde enligt förslaget menas
att överlämna sig utan något som helst tvång. Ej blott den som ger sig
under direkt hot från fiendens sida utan även den som utsatts för visst
tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma betagits honom skall
falla utom stadgandets räckvidd. Vad sålunda åsyftas framgår näppeligen
av lagtexten. Enligt vanligt språkbruk torde även den handla frivilligt,
som är utsatt för ett tvång som tillåter en viss valfrihet, t. ex. en soldat,
som är innesluten av fienden och ger sig, ehuru han icke har anledning
att räkna med ett förestående angrepp. I förtydligande syfte förordas därför,
att ordet »frivilligt» utbytes mot »obehörigen».

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
5 §•

287

Lagrådet:

Enligt denna paragraf straffas krigsman som under angivna förutsättningar
råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns
närvaro obehörigen företager något som är ägnat att medföra allvarlig
risk för trolöshet eller modlöshet. Var faran ringa, nedsättes straffet. Utredningen
hade beträffande den senare delen av brottsbeskrivningen föreslagit
straff för den krigsman, som företager »något som kan medföra trolöshet
eller modlöshet». Departementschefen ansåg att detta var ett alltför
vitt uttryck och föreslog därför den avfattning som återfinnes i remissen.

Uttrycket »allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet» är enligt ordalagen
ungefär liktydigt med avsevärd fara för att trolöshet eller modlöshet
skall framkallas. Att en sådan tolkning icke varit avsedd framgår
emellertid redan därav att med densamma rum ej skulle finnas för tilllämpning
av straffnedsättningsgrunden att faran var ringa. Avsikten med
ändringen har väl varit att framhäva att det svåra brott varom här är
fråga ej skall anses föreligga utom i mera allvarliga fall. Detta måste emellertid
anses vara klart även om orden »allvarlig risk för» uteslutas. Lagrådet
hemställer, att så sker, och föreslår tillika, att ordet »medföra» utbytes
mot det i sammanhanget mera träffande »framkalla».

9 §•

Lagrådet:

Den föreslagna brottsbeteckningen »dagtingan» synes ur dubbel synpunkt
mindre lämplig. Sålunda lärer å ena sidan begreppet dagtingan av
sin ursprungliga betydelse ha bibehållit så mycket att däri enligt vanligt
språkbruk inlägges, att åtgärden i fråga vidtagits efter förhandling; å andra
sidan torde icke för ordets användning med nödvändighet förutsättas, att
åtgärden ägt rum obehörigen. På grund härav hemställes, att brottsbeteckningen
måtte ändras, exempelvis till »obehörig kapitulation» eller »obehörigt
uppgivande».

12 §.

Lagrådet:

I paragrafen straffbeläggas bl. a. underlåtenhet att avslöja krigsförräderi
ävensom underlåtenhet av den som bort inse att krigsförräderi är å färde
att avslöja vad som är honom kunnigt. Det synes emellertid vara att förorda
att undantag göres för det fall att krigsförräderiet har avseende allenast
å motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket. På grund av de
särskilda förhållandena under en ockupation skulle nämligen genom en anmälan
till svensk myndighet sådant brott i allmänhet ej kunna förekommas;
åtgärd till hindrande av brottet skulle dessutom lätt kunna medföra överhängande
fara för den som fått kännedom om att brottet vore å färde, varför
straff ändock i allmänhet skulle vara uteslutet.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Därest, på sätt vid 1 § förordas, i första stycket av en ny 3 § stadgas straff
för handlingar bestående i spioneri, riktat mot motståndsverksamhet inom
ockuperad del av riket, torde i förevarande paragraf böra införas straff
för försök eller förberedelse till sådant brott, därvid, om straffarbete
på livstid kunnat följa på det fullbordade brottet, sådant straff synes
böra ingå även i latituden för försöksbrottet. Som förberedelse lärer ock
stämpling böra anses. Däremot torde icke, lika litet som vid krigsförräderi
riktat mot motståndsverksamhet, underlåtenhet att avslöja.brott av nu ifrågavarande
slag böra bestraffas.

Beträffande avfattningen av förevarande paragraf är att beakta den omnumrering
av kapitlets paragrafer som skulle bliva en följd av införandet
av en ny 3 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt lag den 17 december 1943 är polisman skyldig att under krig deltaga
i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. De uppgifter
som i dylikt fall ankomma på polisen äro att hänföra till sådan i 1 § lagen
om polisväsendet i riket berörd verksamhet, som på grund av särskilt
stadgande åligger polispersonal i denna dess egenskap. Bestämmelserna i
förevarande paragraf medföra därför icke att polisman som deltar i rikets
försvar ej alltjämt fullgör sin polistjänst. Han skall alltså, därest han i
sin verksamhet för rikets försvar gör sig skyldig till tjänstemissbruk eller
tjänstefel som ej särskilt belagts med straff, dömas icke enligt 26 kap. 17
eller 18 § i förslaget utan, oavsett om han tjänstgör inom det område för
vilket han är anställd eller utom detta, jämlikt stadgande i 25 kap. Att
detta också är avsett synes framgå av vad som anföres vid 26 kap. 22 §
i utredningens motiv. Med hänsyn till avfattningen av sistberörda paragraf
torde någon förtydligande föreskrift i det nu behandlade avseendet icke
vara erforderlig.

2. Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Genom den föreslagna nya disciplinboten blir det möjligt att vid de lindrigaste
brotten tillämpa ett lågt penningstraff. Disciplinboten har utformats
på ett enklare sätt än dagsböterna, vilket är så mycket naturligare
som den motsvarar endast den lägsta delen av bötesskalorna. Men disciplinboten
verkar uppenbarligen i princip på samma sätt som ett lågt bötesstraff.
I fall som avses i 2 § torde därför den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art näppeligen motivera att disciplinbot utbytes

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

289

mot böter. Utredningen står också på den ståndpunkten, att skäl mera
sällan kunna föreligga till att anse böter lämpligare än disciplinbot. Det
bör emellertid uppmärksammas att genom att bestämmelserna ej giva tillräcklig
ledning för bedömande i det särskilda fallet, om disciplinbot bör
utbytas mot böter, utrymme lämnas för godtycke. Räcker det med disciplinbot
för brottet, bör alltså vid sådant straff förbliva. Att härigenom ej
sällan någon fördel kan komma att beredas krigsman synes ej böra föranleda
erinran. Här må anmärkas att för bedömandet av det nu behandlade
spörsmålet hänsyn ej skäligen bör tagas till att i fråga om verkställigheten
disciplinboten kan från fiskalisk synpunkt erbjuda vissa fördelar
framför bötesstraff.

I 3 § tillätes beträffande där avsedda brott, att i stället för böter arrest
eller disciplinbot ådöines, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn
till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Är det
riktigt att såsom förut närmare utförts disciplinboten och bötesstraffet
i princip verka på enahanda sätt och är uppdelningen mellan de brott som
avses i 2 § och dem som behandlas i 3 § lämpligt avvägd — frågan därom
kan ej av lagrådet bedömas förrän vid granskningen av förslaget till militär
rättegångslag — finnas uppenbarligen ej heller skäl att i 3 § tillåta att
böter utbytas mot disciplinbot. Liksom i fall som avses i 2 § lämnar ock
möjligheten till sådant utbyte utrymme för godtycke, låt vara att risken
här är mindre, eftersom det är fråga endast om mål som skola handläggas
av domstol. I detta sammanhang bör beaktas att, i fall då förhöjt minimistraff
är stadgat för ett bötesbrott, ett utbyte av böter mot disciplinbot
ofta måste anses uteslutet.

På grund av det anförda hemställes, att i slutet av 2 § andra stycket andra
punkten tillägges »och brottet ej förskyller allenast disciplinbot» och att i
3 § stadgas att i fråga om där avsedda brott i stället för böter må ådömas
arrest, därest disciplinstraff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets art samt brottet ej vid tillämpning
av sådan straffart skulle förskylla allenast disciplinbot.

Jämlikt 2 kap. 8 § strafflagen skola böter ådömas i dagsböter, dock att,
där enligt samma lag böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta
belopp, straffet skall ådömas omedelbart i penningar. Enligt 1 § särskilda
böteslagen skall — med vissa undantag — vad sålunda är stadgat om
böters ådömande i dagsböter gälla jämväl i avseende å böter som enligt
allmän lag eller särskild författning åläggas av domstol. Undantagen avse
normerade böter samt andra böter i fall, då högsta straffet för brottet är
satt till trehundra kronors böter. Då det nu i förslagets 2 § andra stycket
sista punkten föreskrives att, där i fråga om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §
strafflagen disciplinstraff ersättes med böter, dessa skola ådömas omedelbart
i penningar, högst femhundra kronor, kommer detta formellt i strid
mot nämnda bestämmelse i särskilda böteslagen. Punkten bör därför omformuleras
så, att det där uttryckligen angives alt stadgandet i fråga gäller
utan binder av vad i lag eljest finnes stadgat.

1!) B i ha Tig till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

290

Kungl Maj.ts proposition nr 144.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt den till grund för uppställningen av brottskonkurrensreglerna i
förevarande förslag liggande tankegången är 4 kap. strafflagen i och för sig
tillämpligt även då disciplinstraff ensamt eller i förening med annan straffart
ingår i latituden för något av de konkurrerande brotten. Vad i första
stycket första punkten av 8 § stadgas därom att under angivna förutsättningar
böter skola ådömas såsom gemensamt straff avser uppenbarligen icke
att innefatta någon modifikation av de i nämnda kapitel givna föreskrifterna
om när gemensamt straff skall ådömas utan utsäger endast att, i fall då
jämlikt samma kapitel så skall ske, det gemensamma straffet skall, om de
angivna förutsättningarna inträffa, vara böter. För att den sålunda avsedda
innebörden av stadgandet tydligare skall framgå bör stadgandet underkastas
någon redaktionell jämkning. I sammanhang därmed torde första styckets
båda punkter kunna sammanföras till en.

Beträffande innehållet i första stycket av 8 § synes även en saklig ändring
böra vidtagas. De anmärkningar vilka vid 2 och 3 §§ framställts mot
att i fall som avses i sistnämnda paragraf bötesstraff må utbytas mot disciplinbot
kunna anföras också mot att disciplinbot får användas såsom gemensamt
straff, då brott som förskyller böter sammanträffar med brott som
förskyller disciplinbot. Härtill kommer att den praktiska möjligheten att

1 disciplinbot utmäta straff för mer än en förseelse uppenbarligen är ännu
mera begränsad än möjligheten att använda disciplinbot, när det är fråga
om ett enda bötesbrott. Då det dessutom skall vara tillåtet att ådöma disciplinbot
vid sidan av allmänt straff, synes något egentligt behov av disciplinbot
såsom gemensamt straff uti ifrågavarande fall ej föreligga. Lagrådet
hemställer förty, att vad i första stycket av 8 § stadgas om användande
av disciplinstraff som gemensamt straff begränsas till att avse arreststraff.

I detta sammanhang uppställer sig ytterligare ett spörsmål. Enligt 4 kap.

2 § strafflagen må gemensamt straff ej understiga det svåraste av de för de
konkurrerande brotten fastställda lägsta straffen. Som någon allmängiltig
grund icke finnes för jämförelse mellan, å ena sidan, ett bötesstraffs och, å
den andra, ett disciplinstraffs svårhetsgrad, kan nämnda regel icke utan
vidare tillämpas när gemensamt straff skall bestämmas i fall som avses
i första stycket av 8 §. Ådömes, i enlighet med den där givna huvudregeln,
straffet i form av böter, är problemet löst genom ett positivt stadgande
i 8 § andra stycket andra punkten. Av detta stadgande torde emellertid
inga slutsatser kunna dragas angående hur man skall förfara när det
gemensamma straffet ådömes i form av disciplinstraff. Det kan så mycket
mindre sägas ligga i sakens natur, att minimum då alltid skall utgöras
av en dags disciplinbot, som ju åtskilliga inom specialstraffrätten förekommande
böteslatituder medgiva utdömande av lägre bötesbelopp än det
i strafflagen stadgade minimum av fem kronor och det förty vore tänkbart
att anse det lägsta disciplinstraffet till svårhetsgraden ligga under
strafflagens bötesminimum. Oavsett detta kan på grund av disciplinbo -

Kungl Maj:ts proposition nr 144.

291

tens begränsade storlek för dag räknat i det särskilda fallet en övergång
från dagsbots- till disciplinstraffsminimum innebära en faktisk lindring, och
om den latitud, enligt vilken bötesstraff förskylles, upptager högre minimum
än strafflagens vanliga, vore det oegentligt om förekomsten av det med
disciplinstraff belagda brottet skulle medföra en sänkning av minimum.
Det synes emellertid vara förenat med stor svårighet att genom lagregler
helt avhjälpa den antydda bristen. Att finna en lämplig direkt
grund för jämförelse mellan böter och disciplinstraff torde av olika anledningar
icke vara möjligt. En tänkbar utväg vore att utesluta disciplinstraffets
användbarhet som gemensamt straff för det fall att böteslatituden upptoge
visst förhöjt minimum. Som en sådan gräns finge sättas rätt högt för att
icke användningen av disciplinstraff skulle hindras även då sådant straff
skulle vara lämpligt, vore dock föga vunnet med en dylik regel, vilken dessutom
kunde befaras i viss mån inbjuda till den uppfattningen, att i fall då
regeln ej vore tillämplig det gemensamma straffet kunde sättas hur lågt
som helst. Man synes hänvisad till att låta lagens ståndpunkt bliva den,
att om i ifrågavarande läge disciplinstraff användes som gemensamt straff,
det berörda stadgandet i 4 kap. 2 § strafflagen icke skall äga tillämpning.
Detta kunde man låta komma till uttryck genom en omarbetning av regeln
i 7 §. Uppenbarligen bör det emellertid åligga domstolarna att vid straffmätningen
tillse, att icke efter ett naturligt betraktelsesätt disproportion
uppkommer mellan det gemensamma straffet och det för något av de konkurrerande
brotten förskyllda bötesstraffet. Skulle det sistnämnda överstiga
en viss gräns, synas för övrigt »särskilda skäl» att ådöma disciplinstraff
som gemensamt straff icke kunna anses föreligga. Det må slutligen anmärkas,
att betydelsen av det här behandlade spörsmålet minskas, om, på sätt
lagrådet i det föregående hemställt, i förevarande fall disciplinbot ej må
användas som gemensamt straff.

Godtages vad här ovan förordats, kunde dels i 7 § stadgas att disciplinstraff
såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tillämpning
av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§, dels åt första stycket
i 8 § givas den avfattningen att såsom gemensamt straff för brott av ifrågavarande
beskaffenhet skall, där straffet ej bestämmes i svårare straffart,
bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, arreststraff ådömas.

Innehållet i 8 § andra stycket första punkten utgör ett undantag från huvudregeln
i 4 kap. 1 § strafflagen, under det att styckets andra punkt i likhet
med första stycket reglerar frågor som ha sammanhang med föreskrifterna
i 4 kap. 2 § strafflagen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt
att till första stycket flytta andra styckets andra punkt med någon av flyttningen
betingad jämkning i avfattningen.

9—13 §§.

Lagrådet:

Avgörande, varigenom dömes till disciplinstraff, benämnes i 9—11 och
13 §§ beslut samt i 12 § dom. Enligt nya rättegångsbalken och förslaget till

292

Kungi. Maj.ts proposition nr 144-

militär rättegångslag kan avgörande, varigenom någon dömes till straff,
vara antingen dom eller beslut. Då det synes nödvändigt att här anknyta till
denna terminologi, förordas, att i 9—12 §§ orden beslut och dom utbytas
mot vederbörlig form av »dom eller beslut». Termen straffbeslut, som förekommer
i 4, 10 och 11 §§, synes däremot kunna bibehållas; och den torde
även kunna användas i 13 §, som samtidigt bör underkastas någon omredigering.

15 §.

Lagrådet:

Utredningen förutsätter såsom självfallet, att samtliga omständigheter vid
brottet och samtliga omständigheter som röra den felandes person skola
komma i betraktande vid valet mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning.
Vad förevarande paragraf stadgar skulle följaktligen vara att iakttaga även
utan uttrycklig föreskrift. Att det oaktat bestämmelsen upptagits har berott
på att man, särskilt med hänsyn till den befattningshavare vid krigsmakten
tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten, ansett lämpligt understryka
betydelsen för valet av reaktionsmedel utav dels den felandes
uppförande under tjänstgöringen dels det förhållandet huruvida han är
sådan underårig som avses i 5 kap. 2 § strafflagen och 1944 års lag om
eftergift av åtal mot vissa underåriga. Av den föreslagna avfattningen framgår
knappast, att stadgandet har endast denna begränsade innebörd. Svårigheter
möta ock mot att utan tyngande vidlyftighet på ett fullt tillfredsställande
sätt i lagtext uttrycka den här avsedda principen. Vid sådant förhållande
och då stadgandet synes kunna utan olägenhet undvaras hemställer
lagrådet, att paragrafen måtte få utgå.

3. Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Justitierådet Nissen:

Som skäl för att upptaga samtliga bestämmelser om dödsstraff i en särskild
lag har utredningen anfört allenast, att denna anordning syntes lämpligast,
och i övrigt har, såvitt remissprotokollet utvisar, till stöd för densamma
anförts blott, att därigenom dödsstraffets extraordinära karaktär
underströkes. Någon antydan om i vilken utsträckning dödsstraff skall användas
kan icke anses ligga i ifrågavarande anordning. Bakom densamma
kan möjligen ligga en känsla av olust inför tvånget att i det svenska straffsystemet
bibehålla dödsstraffet. Det synes emellertid föga rationellt att av
sådant skäl begagna en lagteknik, som måste sägas leda till uppenbara
oformligheter. Som en sådan torde man nämligen kunna beteckna exempelvis
det förhållandet, att strafflatituderna för vissa brott, som kunna begås
endast då riket är i krig, återfinnas dels, i vad de upptaga straffarbete, i
strafflagen och dels i den särskilda lagen. Förfarandet har ock i yttranden
över utredningens förslag väckt befogad kritik. Enligt min mening böra de

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

293

enligt det remitterade förslaget i den särskilda lagen upptagna bestämmelser,
som systematiskt höra hemma i strafflagen, där inarbetas.

1 §•

Lagrådet:

För straffbarhet jämlikt andra stycket av denna paragraf fordras att den
brottsliga gärningen väsentligen bidragit till framkallande av krig, åstadkommit
väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens
krigföring. I strafflagsförslagets 27 kap. 1 § åter användas vid beskrivningen
av krigsförräderibrottet uttrycken avsevärd betydelse för försvaret,
att försvaret kan avsevärt försvåras samt avsevärt men för riket. Valet av
olika förstärkande ord i de båda lagrummen torde icke ha skett i syfte att
markera någon gradskillnad mellan exempelvis det i förevarande paragraf
omnämnda menet för rikets försvar och det men för riket varom talas i 27
kap. 1 §. Därest man emellertid uppfattar väsentlig såsom mer förstärkande
än avsevärd, skulle olikheten i uttryckssätt lätteligen kunna föranleda därtill,
att åt sistnämnda lagrum gåves en sådan tolkning att krigsförräderibrottet
finge ett vidsträcktare tillämpningsområde än som torde vara åsyftat och
som betingas av lagrummets höga straff minimum. Det synes av denna anledning
tillrådligt att jämväl i förevarande paragraf som förstärkande uttryck
använda »avsevärt». Möjligheten att använda dödsstraff i fall varom
nu är fråga lärer härigenom icke utvidgas utöver vad det remitterade förslaget
avser.

2 §•

Lagrådet:

Paragrafen innehåller icke några bestämmelser beträffande den misstänktes
personliga inställelse vid huvudförhandling i fall, då domen kan gå
ut på dödsstraff. Härav följer att de allmänna reglerna i 21 kap. 2 § rättegångsbalken
bliva att tillämpa. För underrätternas del kommer alltså att
gälla, att den misstänkte alltid skall inställa sig personligen, en regel som
här är alldeles särskilt motiverad. Beträffande hovrätt innehåller nyssnämnda
lagrum, att den misstänkte skall infinna sig personligen, om han av
underrätten dömts till straffarbete eller anledning förekommer till ådömande
av sådant straff, så ock eljest om hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen. Denna föreskrift bör i förevarande fall uppenbarligen
tolkas så att personlig inställelse alltid kräves. Med hänsyn till att de
svårigheter, som under krig kunna möta för inställandet av en misstänkt,
kunde medföra en tendens till motsatt tolkning, synes dock ett förtydligande
önskvärt. Vad slutligen angår huvudförhandling i högsta domstolen
skulle gälla, att personlig inställelse kräves endast om den misstänktes närvaro
finnes erforderlig för utredningen. Det synes emellertid icke försvarligt
att på detta sätt möjliggöra, att den misstänkte ej är tillstädes vid huvudförhandling,
som avser frågan om han skall dömas till döden. På grund
av det anförda förordas, att i ett tredje stycke intages föreskrift, att vid

294

Kungl Maj.ts proposition nr 144.

huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff eller
anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den misstänkte
infinna sig personligen.

4. Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i

strafflagen m. m.

6 §•

Lagrådet:

Vad som vid 2 och 3 § g förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän
anförts angående ådömande av böter omedelbart i penningar, högst femhundra
kronor, äger tillämpning även å förevarande paragraf.

7 §•

Lagrådet:

På skäl som anförts vid 9—13 §§ i förslaget till lag om disciplinstraff för
krigsmän hemställes, att i tredje stycket mellan orden »ock» och »beslut»
införes »dom eller».

5. Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 angående

utlämning av förbrytare.

Lagrådet:

Det synes lämpligt att, i anslutning till förslaget om upphävande av 6 §,
i 11 § andra stycket låta hänvisningen till nämnda paragraf utgå.

6. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen
den 22 juni 1939 om villkorlig dom.

26 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad lagrådet i sitt yttrande i anledning av 1946 års
remiss uttalat beträffande förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 §
lagen om ungdomsfängelse hemställer lagrådet, att uttrycket »förverkande
eller liknande påföljd» utbytes mot »särskild påföljd för brott, som finnes
stadgad i lag eller författning».

7. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april
1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Lagrådet:

I fråga om ordningen för fastställande av ersättning enligt 1945 års lag
upptager densamma i första och andra styckena av 5 § bestämmelser vilka
i huvudsak innebära att, om åtal ägt rum, anspråk på ersättning skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

295

framställas redan i det mål där ansvarsfrågan respektive frågan om frikännande
eller straffnedsättning handlägges, att, om åtal ej ägt rum eller anspråk
icke framställts på sätt nyss sagts, anspråket skall framställas hos den
rätt som skulle ägt upptaga åtal för brottet eller sist handlagt målet samt
att i sådant fall anspråket skall väckas genom skriftlig ansökan inom tre
månader från den dag då sökanden erhöll vetskap om åklagarens beslut
att ej åtala eller från den dag då domen eller, om åtalet nedlagts, slutligt
beslut i målet vann laga kraft. Dessa bestämmelser äro uppenbarligen
icke lämpade för det fall att anspråket på ersättning föranletts av att någon,
som avtjänat honom genom lagakraftvunnet beslut av befattningshavare
vid krigsmakten ådömd arrest, sedermera erhållit resning. Av en
analogisk tillämpning utav reglerna i 58 kap. rättegångsbalken lärer sålunda
följa att, då resning beviljats och högsta domstolen ej enligt 7 § i
nämnda kapitel omedelbart ändrat beslutet, målet skall ånyo upptagas av
den befattningshavare som meddelat beslutet. Och vid sin nya prövning
kan naturligen denne finna sig böra undanröja det tidigare straff beslutet.
Här bör också beaktas det fall att befattningshavaren efter resningen i
nytt straff beslut blott nedsätter straffet och detta beslut ej överklagas. För
intetdera av dessa fall gives i 5 § någon föreskrift i avseende å ersättningsfrågans
behandling. Väl synes klart, att densamma ej bör få handläggas
annat än av den rätt hos vilken talan mot det ursprungliga straffbeslutet
skolat fullföljas. Att komplettera 5 § med bestämmelser härom synes emellertid
för det förra fallet icke göra till fyllest. Den omständigheten att den
militäre befattningshavaren undanröjer sitt tidigare straffbeslut är nämligen
icke att likställa med en frikännande dom; i den mån preskription
ej inträtt lärer, enligt bestämmelserna i det till lagrådet remitterade förslaget
till militär rättegångslag, gärningen i fråga, oavsett straffbeslutets undanröjande,
kunna beivras i åtalsväg. Rätt till ersättning skulle alltså icke
föreligga enligt 1945 års lag. Bortsett härifrån är det tydligen redan i och
för sig i båda de berörda fallen föga ändamålsenligt att ansvarsfrågan och
ersättningsfrågan skulle komma att prövas av olika myndigheter. Ett sammanförande
åter av ansvars- och ersättningsfrågorna, då högsta domstolen
icke omedelbart avgör målet, kan tydligen ej ske annorledes än genom en
föreskrift att målet skall ånyo upptagas, icke av den militäre befattningshavaren
utan av rätten. Mot en dylik anordning synas betänkligheter desto
mindre behöva möta som i de mål, vari högsta domstolen ej komme att
själv döma, omständigheterna torde kunna antagas vara av den invecklade
beskaffenhet att befattningshavarens nya beslut knappast skulle kunna inskränkas
till ett undanröjande utan tillika måste innefatta, att han i enlighet
med de regler som stadgas i förslaget till militär rättegångslag liänskjuter
saken till åtalsprövning. För nämnda lösning talar också att den som
dömts till arrest och därefter vunnit resning måste anses ha ett berättigat
anspråk på att få ett slutgiltigt besked huruvida han gjort sig förfallen
till brott eller icke; ett sådant besked kan han såsom förut antytts i allmänhet
ej erhålla, med mindre återupptagandet sker vid domstol.

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Godtages den förordade lösningen, erfordras icke någon ändring i 5 §
av 1945 års lag, varemot i förslaget till militär rättegångslag bör införas
ett stadgande som i förevarande hänseende utfyller rättegångsbalkens bestämmelser
om resning.

Beträffande den nu tillstyrkta anordningen må, i fråga om det undantagsfall
att resning till men för den dömde beviljats på begäran av åklagare,
framhållas att densamma visserligen skulle innebära ett frångående
av det enligt förslaget till militär rättegångslag för vanliga fall föreskrivna
förfaringssättet med stämning, där åklagare ej åtnöjes med befattningshavares
beslut i disciplinmål; resningsansökan, som ju skall delgivas sökandens
motpart, torde emellertid få anses kunna väl ersätta stämningen.

8. Övriga försliig.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

297

Utdrag av protokollet över jastitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 24 februari
1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 oktober 1947 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om

särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr
881) om polisens ställning under krig.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med erinran att det år 1946
till lagrådet remitterade förslaget till ändring av strafflagen förelagts innevarande
års riksdag genom proposition nr 80 anför föredraganden.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

26 KAP.

Lagrådet har ifrågasatt riktigheten av den anordning enligt vilken de
brott, som omförmälas i 10 och 15—18 §§, skola ha samma brottsbeteck -

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

ningar som motsvarande brott i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget
till ändring av strafflagen. Enligt lagrådets mening borde den skillnad
som förelåge mellan militära och andra brott komma till uttryck i brottsbeteckningarna.

Denna uppfattning torde väl vara i princip riktig. Och såvitt angår det
i 10 § upptagna brottet vill jag förorda att brottsbeteckningen i enlighet med
lagrådets förslag ändras till »uppvigling av krigsmän».

Däremot synes man knappast kunna anse att fylleri enligt 15 § och förargelseväckande
beteende enligt 16 § äro av så speciell natur i förhållande
till motsvarande förseelser enligt de allmänna bestämmelserna att skillnaden,
såsom lagrådet förordat, bör utmärkas genom tillägg till brottsbeteckningarna
av orden »av krigsman». Eftersom icke endast förseelser enligt
15 och 16 §§ utan även vissa fall av förseelser enligt de allmänna straffstadgandena
om fylleri och förargelseväckande beteende torde komma att
hänföras under befälhavarnas disciplinära bestraffningsrätt samt dessutom
en och samma fylleriförseelse ofta lärer falla under såväl 15 § som motsvarande
allmänna bestämmelse, synes den förordade kompletteringen av brottsbeteckningarna
jämväl medföra vissa praktiska olägenheter. Jag anser därför
att någon ändring i förevarande hänseende ej bör vidtagas.

Vad slutligen beträffar de i 17 och 18 §§ upptagna generella tjänstebrottsstadgandena
är att märka att dessa äga tillämpning endast å krigsmän som
ej äro underkastade ämbetsansvar. Krigsmän som ha sådant ansvar komma
i stället att vara straffbara enligt 25 kap. 1 och 4 §§ i det år 1946 remitterade
förslaget. Med hänsyn härtill synes det icke vara lämpligt att, på
sätt lagrådet förordat, förse brottsbeteckningarna i förstnämnda paragrafer
med tillägget »av krigsman». Såsom framgår av statsrådsprotokollet för den
20 februari 1948 har ett av lagrådet framställt förslag om bibehållande av
brottsbeteckningen tjänstemissbruk för det i 25 kap. 1 § omförmälda brottet
godtagits. På grund härav bör även brottsbeteckningen i 17 § av förevarande
förslag ändras till »tjänstemissbruk».

14 och 15 §§.

I anslutning till vad lagrådet anmärkt beträffande 11 kap. 9 § i det år
1946 remitterade förslaget till ändring av strafflagen har lagrådet förordat
vissa ändringar i förevarande paragrafer. Såsom framgår av nyssnämnda
statsrådsprotokoll ha anmärkningarna mot 11 kap. 9 § iakttagits endast
såtillvida att ordet »orediga» fått utgå. Med anledning härav synes icke
heller här böra vidtagas annan ändring än att nyssnämnda ord uteslutes
ur 15 §.

27 KAP.

1 §•

Vad inom lagrådet anmärkts beträffande uttrycket »var faran ringa» synes
vara riktigt. Ett förtydligande är sålunda erforderligt. I sådant syfte

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

299

torde, såsom tre av lagrådets ledamöter hemställt, det nämnda uttrycket
böra utbytas mot »kom av brottet endast ringa fara för rikets säkerhet».

I övrigt har jag icke ansett de erinringar, som framställts vid förevarande
paragraf, böra föranleda ändring av förslaget. Att, såsom förordats, till
en andra punkt utbryta vad i första stycket sägs om men för motståndsverksamhet
inom ockuperad del av riket, synes mig sålunda icke medföra
någon fördel.

De synpunkter som ligga till grund för den av lagrådet ifrågasatta nya
bestämmelsen om spioneri mot motståndsverksamhet som nyss sagts torde
visserligen i och för sig vara förtjänta av beaktande. Det är emellertid att
märka att enligt förevarande paragraf kan straffas icke blott den som begått
förrädisk gärning som är till avsevärt men för motståndsverksamhet inom
ockuperad del av riket utan även den som på dylikt sätt lämnat fienden
bistånd i mindre mån. Snart sagt varje fall då någon lämnar fienden uppgift
som medför men för motståndsverksamhet blir sålunda straffbart, förutsatt
att straffrihet ej föranledes av den i paragrafen upptagna särskilda
regeln i detta hänseende eller av allmänna grundsatser. Att härutöver stadga
straff för den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen
anskaffar eller befordrar uppgift rörande något vars uppenbarande
för främmande makt kan medföra men för motståndsverksamhet, synes icke
vara erforderligt. Man måste hålla i minnet att det med hänsyn till folkrättens
innehåll överhuvudtaget är mycket vanskligt att giva detaljerade
regler på förevarande område.

Då tre av lagrådets ledamöter förordat att vad i förevarande paragraf stadgas
skall äga tillämpning jämväl då krig hotar riket men att icke förty
16 § andra stycket skall ha avseende å krigsförräderi, ha ledamöterna förutsatt
att förhållandena kunna vara sådana att förordnande enligt sistnämnda
lagrum icke finnes böra meddelas. Särskilt som dylikt förordnande icke
enbart är beroende av krigsfara utan även kan meddelas vid andra av krig
föranledda utomordentliga förhållanden, synes man knappast behöva räkna
med nämnda fall. Under andra världskriget gavs också med stöd av 8 kap.
29 a § strafflagen förordnande av enahanda innehåll. Den förordade anordningen
skulle för övrigt te sig egendomlig ur lagteknisk synpunkt.

9 §•

Lagrådet har ansett brottsbeteckningen dagtingan vara mindre lämplig
och i stället föreslagit »obehörig kapitulation» eller »obehörigt uppgivande».
Det främmande ordet kapitulation lär emellertid i och för sig icke ha
annan innebörd än dagtingan, och »obehörigt uppgivande» lämnar icke någon
antydan om det allvarliga militära brott varom här är fråga. Med hänsyn
härtill och då ifrågavarande form av ordet dagtinga numera icke torde
ha någon mera fixerad betydelse vare sig i militära sammanhang eller eljest,
synes brottsbeteckningen i förevarande paragraf kunna bibehållas oförändrad.

300

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

12 §.

Vad lagrådet hemställt under förevarande paragraf torde närmast vara
föranlett av den av lagrådet föreslagna nya bestämmelsen om spioneri mot
motståndsverksamhet under ockupation. Såsom av det föregående framgår,
har jag icke godtagit denna. Vid detta förhållande synes det icke finnas
tillräckliga skäl att, beträffande bestämmelserna om underlåtenhet att avslöja
krigsförräderi och om underlåtenhet av den som bort inse att krigsförräderi
är å färde att avslöja vad som är honom kunnigt, göra uttryckligt
undantag för det fall att krigsförräderiet har avseende allenast å motståndsverksamhet
inom ockuperad del av riket. Givet är emellertid att bestämmelsernas
tillämplighet i nämnda fall blir mer begränsad än eljest, särskilt som
ifrågavarande skyldighet att avslöja är beroende av att fara för vederbörande
själv eller någon av hans närmaste ej uppkommer genom avslöjandet.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

2 och 3 §§.

Lagrådet har hemställt om sådan ändring av ifrågavarande paragrafer
att, såvitt angår fall som avses i 2 §, böter skulle få ådömas endast i stället
för arrest samt, beträffande de i 3 § avsedda fallen, bötesstraff finge utbytas
allenast mot arrest. Det skulle sålunda aldrig vara möjligt att låta
böter och disciplinbot gå i utbyte mot varandra. Till stöd härför har lagrådet
bland annat åberopat att en sådan möjlighet gåve utrymme för godtycke.

Den särskilda art av penningstraff som disciplinboten utgör har tillskapats,
enär de vanliga bötesstraffen i regel icke kunna anses vara lämpliga
reaktionsmedel beträffande huvudmassan av krigsmännen, värnpliktiga
utan annan inkomst än från krigsmakten. Det utmärkande för disciplinboten
är dels att straffet står i relation till den brottsliges inkomster av
tjänsten och dels att verkställigheten i princip sker genom löneavdrag.
Även i fall som avses i 3 § måste uppenbarligen ett så beskaffat straff kunna
vara lämpligare än böter. Eftersom brottet i allmänhet, då fråga är
om böters utbytande mot disciplinbot, lär förskylla endast ett ganska lågt
bötesstraff, kommer väl anledning till sådant utbyte att föreligga mindre
ofta än eljest. Att helt borttaga möjligheten till utbyte kan dock icke vara
riktigt; en stötande ojämnhet vid bestraffningen av olika krigsmän skulle
stundom svårligen kunna undvikas. Jämväl då det gäller fall som avses
i 2 § synes man icke böra alltför hårt binda bestraffningsmyndigheterna.
Disciplinboten är nämligen liksom arrest i princip avsedd att användas
gentemot tjänstgörande krigsmän för förseelser med anknytning till krigstjänsten.
Om den obligatoriskt skulle tillämpas å krigsmän även eljest,
kunde en krigsman opåkallat komma i särställning i förhållande till van -

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

liga medborgare. De av lagrådet uttalade farhågorna för godtycke synas
mig icke väga särdeles lungt. Domstolarna ha jämväl i andra fall att efter
lämplighetsprövning välja mellan skilda straffarter. Då jämlikt det den 23
januari 1948 till lagrådet remitterade förslaget till militär rättegångslag
befälhavare icke kan ådöma böter och åklagare äger överklaga befälhavares
beslut om åläggande av disciplinstraff, kan sålunda frågan om valet
mellan böter och disciplinstraff alltid bringas under domstols prövning.
På grund av det anförda anser jag att lagrådets ifrågavarande hemställan
icke bör efterkommas.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen av 2 § andra stycket sista
punkten torde däremot böra vidtagas.

7 och 8 §§.

Under förevarande paragrafer har lagrådet bland annat hemställt att
vad i första stycket av 8 § stadgas om användande av disciplinstraff som
gemensamt straff skulle begränsas till att avse arreststraff. Lagrådet har
därvid åberopat vad som anmärkts vid 2 och 3 §§ samt tillika framhållit
att något egentligt behov av disciplinbot såsom gemensamt straff icke syntes
föreligga.

Ehuru behovet av disciplinbot såsom gemensamt straff icke torde vara
särdeles stort, anser jag i överensstämmelse med mina vid 2 och 3 §§ uttalade
synunkter att möjligheten att tillämpa disciplinbot ej heller i förevarande
fall bör uteslutas.

Mot vad lagrådet i övrigt i detta sammanhang anfört har jag intet att
erinra, och de ändringar av ifrågavarande paragrafer, som lagrådet i anslutning
därtill yrkat, böra sålunda vidtagas.

15 §.

Lagrådet har hemställt att förevarande paragraf måtte få utgå. Enligt
lagrådets mening framginge av stadgandets avfattning knappast dess åsyftade
begränsade innebörd och svårigheter mötte att utan tyngande vidlyftighet
på ett fullt tillfredsställande sätt i lagtext uttrycka den avsedda
principen.

Såsom redan i remissen framhållits skola givetvis samtliga föreliggande
omständigheter komma i betraktande vid valet mellan arrest, disciplinbot
och tillrättavisning. 1 och för sig erfordras därför intet stadgande som
erinrar om betydelsen av den felandes ungdom och tidigare välförhållande
i tjänsten. Med hänsyn till den befälhavare tillkommande bestraffningsoch
lillrättavisningsrätten synes det dock vara av värde att särskilt framhålla
nämnda omständigheter. Efter någon språklig jämkning bor darfor
ifrågavarande bestämmelse bibehållas.

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall dil riket är i krig.

1 §•

Lagrådet har ansett tillrådligt att i förevarande paragrafs andra stycke
i stället för »väsentligen» och »väsentligt» användes »avsevärt» såsom förstärkande
uttryck. Därest man uppfattade väsentlig såsom mer förstärkande
än avsevärd, skulle nämligen olikheten i uttryckssätt vid jämförelse med
strafflagsförslagets 27 kap. 1 § lätteligen kunna föranleda därtill att krigsförräderibrottet
finge ett vidsträcktare tillämpningsområde än som vore
åsyftat och som betingades av sistnämnda lagrums höga straffminimum.

Det i 27 kap. 1 § använda ordet avsevärt är enligt min mening ett förstärkande
uttryck av betydande styrka. I och för sig skulle det därför icke
möta hinder att begagna samma ord även i nu förevarande sammanhang.
Med hänsyn till den exceptionella bestraffning varom här är fråga torde det
dock vara av visst värde att använda det något mer distinkta ordet väsentlig,
vilket i vart fall ej lärer kunna uppfattas såsom mindre förstärkande
än avsevärt. Jag anser därför, trots lagrådets anmärkning, att förevarande
paragraf bör bibehållas i den ordalydelse som återfinnes i det remitterade
förslaget. Av vad jag sålunda anfört framgår att det från 27 kap. 1 § avvikande
uttryckssättet icke får tagas till intäkt för ett vidgat tillämpningsområde
för sistnämnda lagrum.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt anser jag böra godtagas. Härjämte har
jag funnit vissa redaktionella jämkningar vara erforderliga.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha de till lagrådet remitterade
förslagen undergått överarbetning inom justitiedepartementet. Med
de i statsrådsprotokollet för den 3 oktober 1947 omförmälda lagförslag, som
icke varit föremål för lagrådets yttrande, föreligga alltså nu förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni

1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

303

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr

881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om

skyddsympning inom för svar sväsendet.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Georg Dahlin.