Kungl. Maj:ts proposition Nr 143

Proposition 1932:143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

1

Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av folk- och småskoleseminarierna; given Stockholms slott
den 26 februari 1932.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Hansén, Jeppsson, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför härefter:

Under punkt 174 av 1932 års åttonde huvudtitel har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition angående omorganisation
av folkskoleseminarierna m. m., som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna
dels en minskning av det gemensamma ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna, nu 1,837,000 kronor, med 37,000 kronor till

1,800,000 kronor — därav till folkskoleseminarierna 1,040,000 kronor och
till stipendier för elever vid folkskoleseminarier 100,000 kronor — dels till
anordnande av studentkurser och parallellavdelningar vid vissa folkskoleseminarier
m. m. för budgetåret 1932/1933 ett extra reservationsanslag av
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 samt. 115 haft. (Nr 143.) 1

Omorganisation
av folkoch
småskoleseminarierna.

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

57,500 kronor, dels oc7c det ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg åt
lärare vid folkskoleseminarierna till 200,000 kronor.

Vidare har Kungl. Majit under punkt 178 av samma huvudtitel föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition angående omorganisation av
småskoleseminarierna m. m., som kunde varda riksdagen förelagd, beräkna
dels en minskning av det ordinarie reservationsanslaget till statens småskoleseminarier,
nu 178,000 kronor, med 9,000 kronor till 169,000 kronor,
dels till verksamheten vid statens småskoleseminarium i Hagaström för budgetåret
1932/1933 ett extra reservationsanslag av 29,000 kronor, dels en
minskning av det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt småskoleseminarier,
nu 310,000 kronor, med 70,000 kronor till 240,000 kronor, dels en
minskning av det ordinarie reservationsanslaget till stipendier åt elever vid
småskoleseminarier, nu 65,000 kronor, med 49,000kkronor till 16,000 kronor,
dels ock till tillfällig löneförbättring för lärare vid småskoleseminarier, inrättade
av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för budgetåret
1932/1933 ett extra förslagsanslag av 40,000 kronor.

Sedan utredningen i ämnet numera slutförts, anhåller jag att ånyo få
anmäla denna fråga för Kungl. Majit.

Frågan om statens övertagande av de utav landstingen och stad, som
icke deltager i landsting, inrättade småskoleseminarierna har varit föremål
för utredning genom särskilda sakkunniga, de s. k. 1929 års seminariesakkunniga,
vilka utgjordes av .förutvarande statsråden, ledamoten av riksdagens
första kammare, läroverksadjunkten Olof Olsson och numera undervisningsrådet
N. J. F. Almkvist samt ledamoten av riksdagens andra kammare,
lantbrukaren Gunnar Persson i Falla. Dessa hade, jämlikt Kungl. Majits den 5
juli 1929 lämnade bemyndigande, av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
tillkallats den 17 augusti 1929 för att inom departementet biträda
med utredning av vissa frågor örn ytterligare inskränkningar i den nuvarande
folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens övertagande av de
utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m.
Med skrivelse den 23 december 1930 avgåvo de sakkunniga »utredning och
förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folk-skoleseminarieorganisationen
samt om statens övertagande av de utav landstingen
och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m.» (statens
offentliga utredningar 1931:4). Sedan yttranden över sagda betänkande avgivits
den 28 januari 1931 av skolöverstyrelsen och den 9 februari 1931
av statskontoret samt centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
inkommit med en den 20 februari 1931 dagtecknad skrift i fråga
om utbildningstidens längd vid småskoleseminarierna, avlät Kungl. Majit
den 26 februari 1931 proposition, nr 212, till riksdagen angående den del
av ifrågavarande sakkunnigbetänkande, som avser frågan örn småskoleseminariernas
omorganisation.

3

Beslut av
1931 drs
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Den fråga, som nu föreligger, avser den framtida seminarieorganisationen
i dess helhet. Innan jag närmare inlåter mig på denna fråga, anhåller jag
att få erinra örn den behandling, som av 1931 års riksdag i anledning av
nyssnämnda proposition ägnades frågan om småskoleseminariernas omorganisation
m. m. Vad beträffar denna frågas föregående behandling tillåter jag mig
hänvisa till den historik, som finns i 1929 års seminariesakkunnigas betänkande,
och inskränker jag mig sålunda till att här lämna en kortfattad redogörelse för
riksdagens beslut och uttalanden samt vad därmed står i nära sammanhang.

De frågor, som i förberörda proposition förelädes riksdagen, avsågo: 1)
statens övertagande av småskollärarutbildningen, 2) två- eller treårig kurs
vid småskoleseminarierna, 3) lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor,
4) elevantalet i seminarieklasserna, 5) lärarkompetensen vid seminarierna,
6) seminariernas antal och förläggning, 7) lokalbehovet, 8) organisationens
genomförande, 9) ekonomiska frågor.

Vad beträffar frågan om statens övertagande av småskollärarutbildningen Stal.enH jiver hade

de sakkunniga föreslagit, att staten skulle övertaga all sådan utbild- småskollärarnjng
utbildningen.

Därvid hade de erinrat, att riksdagen redan år 1923 ur principiella synpunkter
uttalat sig för en sådan åtgärd. Skolöverstyrelsen hade i sina tidigare
utredningar och utlåtanden förordat detsamma och i sitt yttrande den
28 januari 1931 biträtt de sakkunnigas i frågan intagna ståndpunkt, i sammanhang
varmed överstyrelsen erinrat, att när 1929 års riksdag i sin skrivelse
nr 145 förordade" en gemensam utredning av frågan om folkskoleseminariernas
och småskoleseminariernas organisation under starkt betonande
av samhörigheten mellan dessa spörsmål, riksdagen förutsatte, att övervägandena
inriktade sig på det målet, att småskoleseminarierna komme att
förstatligas. Landstingen, småskoleseminariernas lärare ävensom vissa lärarsammanslutningar
inom folk- och småskolekåren hade samstämmigt förordat
en seminariereform i nu nämnd riktning.

Beträffande villkoret för småskoleseminariernas förstatligande förklarade
1929 års riksdag i sin skrivelse nr 145, att riksdagen utginge från att ett
statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildningen, som hittills
påvilat landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan
förutsättning än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med
full äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda
fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov.

Såväl de seminariesakkunniga som skolöverstyrelsen och statskontoret anslöto
sig till dessa riksdagens uttalanden.

I förberörda proposition nr 212 till 1931 års riksdag framlades frågan
om småskollärarutbildningens övertagande av staten till den omfattning,
som av den verkställda utredningen och sakens läge i övrigt syntes påkallad.
Framför allt ansågs av vikt, att frågans rent principiella sida, d. v. s.
statens övertagande av småskollärarutbildningen, bleve underställd 1931 års
riksdag, som därvid borde beredas tillfälle yttra sig örn de villkor, som

4

■Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

borde förenas med ett dylikt statsövertagande. Sedan förutsättningarna för
ett förstatligande blivit fastställda, och sedan de olika landstingen fått tillfälle
taga ställning till ett sålunda av statsmakterna fattat principbeslut,
syntes lämpligen böra till omprövning upptagas frågan örn en mera detaljerad
plan för organisationens genomförande, seminariernas förläggning
m. m., allt spörsmål, som syntes böra föreläggas 1932 års riksdag.

Av den verkställda utredningen hade framgått, att de skäl, som motiverade
den föreslagna omläggningen av småskollärarutbildningen, vore av såväl
principiell som organisatorisk och ekonomisk art. Med den utveckling, som
folkskoleväsendet nått fram till i våra dagar, och med hänsyn särskilt till
den ställning, som folkskolan i det hela alltmera intager såsom en det allmännas
angelägenhet, syntes det principiellt riktigt, att staten även omhänderhade
all lärarutbildning för folkskolans olika stadier. Den överproduktion
av småskollärarinnor, som med den nuvarande ordningen för
denna lärarutbildning inträtt, måste hejdas. Men en nödig reglering av
lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet kunde åstadkommas
först i samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen.
Aven ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna riktning.
En nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad
som motsvarade behovet och en koncentration av densamma i statens hand
komme att medföra ett nedbringande av de årliga totala kostnaderna för
detta ändamål. Därtill komme, att under den nuvarande ordningen utgifterna
för småskollärarutbildningen fördelade sig mycket ojämnt på de särskilda
landstingsområdena.

Ur mitt yttrande härom må återgivas följande:

Jag finner de nu sammanfattningsvis anförda skälen för statens övertagande
av småskollärarutbildningen vara bärande. Därtill vill jag anföra ytterligare
ett par synpunkter, som synas mig tala för att reformens genomförande i
möjligaste mån påskyndas. Utvecklingen har under de senaste åren förlöpt
sålunda, att på grund av tidigare överproduktion av småskollärarinnor
och det minskade behovet av lärarkrafter med enbart småskolekompetens
åtskilliga landsting funnit sig föranlåtna att nedlägga sina seminarier. Av
enahanda anledning torde det bliva nödvändigt, att ytterligare några landstingsseminarier
— frivilligt eller efter påtryckning från statsmakternas sida
— med det snaraste upphöra med sin verksamhet. Det blir givetvis vid
sådant förhållande ohållbart att, sedan de återstående landstingsseminarierna
förlorat sin tidigare mera provinsbetonade karaktär, från statens sida uppehålla
kravet på att några få landsting skola vidkännas dryga kostnader för
tillgodoseende av det allmänna småskollärarbehovet i riket.

I överensstämmelse med detta mitt uttalande föreslog Kungl. Majit riksdagen
besluta angående den sak, som nu är i fråga,

att den utbildning av småskollärare, lärare vid mindre folkskolor och biträdande
lärare vid folkskolor, vilken hittills tillkommit landsting samt stad,
som ej deltager i landsting, skall, i den omfattning som framdeles varder
av Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt
och med full äganderätt till staten överlämnar den för seminarieutbild -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ningen använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i
behov.

Riksdagen biföll i princip förslaget om statens övertagande av småskollärarutbildningen.
I sin skrivelse, nr 199, den 12 maj 1931 yttrade riksdagen
därom:

Beträffande själva principfrågan, huruvida staten bör helt övertaga och
ansvara för småskollärarutbildningen, delar riksdagen den mening, som
under de år, frågan varit under utredning, samstämmigt gjorts gällande av
dem, som haft att yttra sig i ärendet, nämligen, att ett sådant övertagande
snarast möjligt bör ske. De skäl, såväl pedagogiska och organisatoriska
som ekonomiska, vilka tala härför, hava närmare utvecklats av departementschefen,
och det torde vara tillfyllest, att riksdagen här hänvisar till
vad departementschefen sålunda andragit. Det är visserligen sant, att ett
dylikt utsträckande av den statliga verksamheten också innebär en^ kostnadsökning,
men denna omständighet synes i förevarande fall icke få åberopas
såsom ett motiv för staten att undandraga sin medverkan till en åtgärd,
som måste anses vara ur det allmännas synpunkt i synnerligen hög
grad önskvärd.

Angående den föreslagna förutsättningen för att staten skulle övertaga
nämnda utbildning anförde riksdagen:

Det av Kungl. Maj:t föreslagna villkoret för statsövertagandet, nämligen
att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt och med full äganderätt
till staten överlämna den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa
egendom, varav staten finner sig vara i behov, står i full överensstämmelse
med det av 1929 års riksdag i ämnet gjorda uttalandet och föranleder
ingen erinran från riksdagens sida.

Såsom redan nämnts, ansågs frågan örn en mera detaljerad plan för seminarieorganisationens
genomförande, seminariernas förläggning m. m. icke
böra föreläggas 1931 års riksdag utan anstå till ar 1932. Två av dessa
detaljspörsmål syntes dock vara så utredda, att de kunde underställas redan
1931 års riksdag, nämligen frågan örn utbildningstidens längd och frågan
om seminarieklassernas storlek.

Vad angår frågan om utbildningstidens längd uttalade 1919 års riksdag,
att lärokursen vid de av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
inrättade småskoleseminarierna borde vara tvåårig, där ej Kungl. Maj:t i
särskilda fall annorlunda föreskreve, och i överensstämmelse därmed meddelade
Kungl. Maj:t bestämmelser i den samma år utfärdade stadgan för
nämnda seminarier.

Det dröjde dock icke länge, förrän den meningen uppkom inom såväl
småskolans som folkskolans lärarkårer, att den tvååriga kursen vore otillräcklig,
och år 1927 inkom styrelsen för småskoleseminariernas lärarförening
till Kungl. Maj:t med en hemställan, att lärotiden måtte utsträckas
till tre år. Därefter ingick centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
år 1928 till Kungl. Maj:t med en framställning i enahanda syfte.

Utbildningstidens
längd.

6

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Sedan skolöverstyrelsen anbefallts att efter vederbörandes hörande avgiva
utlåtande över centralstyrelsens framställning, inhämtade överstyrelsen yttranden
i ärendet från domkapitlen jämte folkskolinspektörerna samt landstingsseminariernas
styrelser och de tvååriga seminariernas lärarkollegier.

I dessa yttranden gjorde sig rätt skilda meningar gällande. Flertalet av
domkapitlen, småskoleseminariernas styrelser och lärarkollegierna vid de
tvååriga småskoleseminarierna yttrade sig i avstyrkande riktning. Bland
statens folkskolinspektörer voro meningarna starkt delade. Förslaget örn
treårig kurs tillstyrktes av 24 men avstyrktes av 21 inspektörer. Skolöverstyrelsen,
som avgav sitt yttrande i november 1928, fann en treårig kurs
önskvärd, om saken betraktades endast ur pedagogisk synpunkt, men fann
utsiktslöst att under då rådande statsfinansiella förhållanden påyrka en förlängning
av utbildningstiden, varför överstyrelsen avstyrkte bifall till den
gjorda framställningen.

Förevarande fråga hade upptagits till övervägande även av de sakkunniga.

Majoriteten av dessa hade med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
icke kunnat förorda en förlängning av seminarietiden till tre år. Ledamoten
Almkvist hade däremot funnit sig böra på anförda skäl föreslå en sådan
utsträckning av utbildningstiden. Den ekonomiska räckvidden av den ifrågasatta
utsträckningen vore enligt hans mening icke avskräckande, vilket närmare
framginge av en skolöverstyrelsens utredning i detta avseende.

I sitt över de sakkunnigas betänkande avgivna utlåtande den 28 januari
1931 fasthöll skolöverstyrelsen sin år 1928 intagna ståndpunkt. Två av
överstyrelsens ledamöter, undervisningsråden Bruce och Nylund, hade dock
reservationsvis yrkat tillstyrkande av den treåriga utbildningens genomförande
i samband med småskoleseminariernas förstatligande.

Det föreföll mig, som om goda skäl blivit anförda för en treårig utbildning
vid småskoleseminarierna. Men med hänsyn till de dyrare utbildningskostnaderna
för seminarieeleverna och de betydligt ökade kostnader
för statsverket, som skulle följa med den treåriga utbildningen, fann jag
mig böra förorda, att även de nya statsseminarierna skulle organiseras med
tvåårig lärokurs, dock att ingen ändring skulle ske i organisationen av de
dåvarande statsseminarierna med treårig lärokurs.

I överensstämmelse med vad jag sålunda förordat fattade riksdagen sitt
beslut. Härom yttrade riksdagen i sin förutnämnda skrivelse:

Vad angår frågan om lärokursens längd, har departementschefen av pedagogiska
skäl uttalat vissa sympatier för de framkomna kraven på kursens
förlängning till treårig men av statsfinansiella skäl ansett sig nödsakad att
stanna vid den hittillsvarande ordningen med tvåårig lärokurs, utom vad
angår de redan treåriga statsseminarierna i Haparanda och Lycksele.

Det synes visserligen riksdagen obestridligt, att en bättre lärarutbildning
skulle vinnas, därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, men riksdagen
måste uppenbarligen även taga hänsyn till att statens åtgärder på
området anpassas efter vad som är av behovet verkligen påkallat, så att
icke mera kraft, tid och pengar förbrukas, än som är nödvändigt för att
nå den effekt, staten åsyftar. Riksdagen kan nu för sin del i likhet med
1929 års seminariesakkunniga icke finna det ådagalagt, att för närvarande

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

något oundgängligt behov föreligger av en förlängning. De mindre folkskolorna,
med hänsyn till vilka seminarierna i Haparanda och Lycksele
erhållit treårig lärokurs, äro numera ställda på avskrivning, och, så vitt
angår småskolans behov, torde den tvååriga lärokursen kunna giva. ett i
stort sett tillfredsställande resultat, örn lärotiden väl utnyttjas. De förbättringar
i lärarutbildningen, som kunna vara önskvärda, synas riksdagen i
första hand böra ernås genom reformer i det inre seminariearbetet. Riksdagen
finner sig alltså, jämväl med tanke pa rådande statsfinansiella läge,
böra besluta, att lärokursen, med ovan angivna undantag, bibehålies såsom
tvåårig.

Det andra detaljspörsmålet, som förelädes 1931 års riksdag till avgörande, ^vantalet i
gällde elevantalet i seminarieMasserna. '' klasserna.

År 1927 hade skolöverstyrelsen uttalat sig för ett antal av 24 i varje
klass, och i sin plan den 26 januari 1926 för inskränkningar och begränsningar
i fråga örn folkskollärarproduktionen hade överstyrelsen, under erinran
att maximiantalet elever i varje klass då utgjorde 30, med hänsyn till
såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen föreslagit, att elevantalet
vid folkskoleseminarierna icke skulle sättas högre än till 25 i värjo
klass. När frågan om en definitiv inskränkning av folkskoleseminariernas
antal sedermera genom proposition av Rungl. Majit bragtes inför 1929 års
riksdag, anslöt sig dåvarande departementschefen till skolöverstyrelsens synpunkter
och utgick således ifrån att elevantalet per klass skulle normalt
utgöra 25. Riksdagen delade icke denna mening utan ansåg, att man lämpligen
kunde räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass. Vid ärendets
behandling i kamrarna uttalades dock från ett par håll starka betänkligheter
mot att icke godtaga den inskränkning i elevantalet, som av Kungl. Majit
föreslagits. Naturligtvis ginge det att ha 28 lärjungar i en klass, då de
endast sysslade med teoretiska ämnen, men när det gällde den praktiska lärarutbildningen,
vore det önskvärt att hålla ett lägre elevantal. Ty ju mer
man minskade det totala lärjungetalet, desto flera lektioner finge varje elev,
och ju flera lektioner han finge hålla, desto bättre lärare måste han förutsättas
kunna bliva.

Den meningsbrytning beträffande antalet elever per klass, som här ovan
relaterats, gällde — såsom framgått — folkskoleseminarierna, och så som
frågorna lågo till vid 1929 års riksdag, kom ingenting att yttras rörande
småskoleseminarierna.

De sakkunniga upptogo emellertid frågan örn elevantalet vid sistnämnda
seminarier.

Beträffande den teoretiska undervisningen ansågo de, att det spelade en
ytterst ringa roll för undervisningens individualisering, om två eller tre
elever mer eller mindre deltoge i lektionerna. Annorlunda ställde sig saken,
när det gällde den praktiska utbildningen. Därom hade de dock låtit verkställa
en undersökning, och denna hade lett därtill, att man med ett elevantal
av 28 i varje klass skulle, örn en mera tidsvinnande anordning av
arbetet i övningsskolan vidtoges, uppnå icke endast vad som skulle vinnas
genom att sänka elevantalet till 24; man skulle vinna mera. De sakkunniga
holle således före, att de pedagogiska kraven icke med nödvändighet
utdömde det av riksdagen förordade klasstalet 28. Med hänsyn härtill ävensom
ur kostnadssynpunkt stannade de för detta tal.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Ledamoten Almkvist avgav ett särskilt yttrande, i vilket han uttalade
bland annat, att det. lämpligaste antalet elever per klass vore 24, detta särskilt
med hänsyn till de praktiska övningarnas ändamålsenliga bedrivande
och effektivitet samt därtill, att övningsskolan icke alltför starkt belastades
med elevlektioner. Men han kunde även godtaga ett antal av högst 25.
Detta antal föreslog han för både folk- och småskoleseminarierna.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande bemötte skolöverstyrelsen
dessas argumentering och förklarade sig, på grund av den erfarenhet överstyrelsen
förvärvat rörande klassnumerärens inflytande på undervisningsresultatet,
icke kunna frånträda sin tidigare intagna ståndpunkt i denna
fråga. Överstyrelsen ansåg således, att elevantalet vid småskoleseminarierna
icke borde sättas högre än till 25 i varje klass. Statskontoret anslöt sig
däremot till de sakkunnigas förslag.

Jag yttrade då bland annat:

Då jag av statsfinansiella skäl icke kunnat föreslå en treårig utbildning
vid småskoleseminarierna, har jag ansett mig böra stanna vid att i fråga örn
klassavdelningarnas storlek följa reservanten bland de sakkunniga och skolöverstyrelsen.

Efter att hava anfört skäl för denna min ståndpunkt fortsatte jag:

Jag anser alltså, att man lämpligen bör beträffande de småskoleseminaner,
örn vilka nu är fråga, räkna med ett elevantal av omkring 25 per
klass. Da emellertid ännu några år framåt ett större eller mindre överskott
av småskollärarinnor torde vara att emotse, svnes det mig böra ligga i
Kungl. Maj:ts hand att tills vidare under övergångsåren med hänsyn till
förevarande förhållanden bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna
bör intagas. En dylik av praktiska skäl betingad anordning
torde bliva nödvändig, till dess den nya seminarieorganisationen hunnit
vinna erforderlig stadga.

Beträffande denna fråga väcktes inom riksdagen två likalydande motioner,
I: 260 och II: 426.

I dessa motioner erinrades örn den undersökning av den praktiska utbildningen
vid småskoleseminarierna, som de sakkunniga låtit verkställa.
Med °stöd av denna undersökning hade de sakkunniga givit anvisning på
en sådan omläggning av undervisningsplanen, varigenom den praktiska
utbildningen skulle bliva mera effektiv, utan att övningsskolans belastning
utökades i någon större grad. Motionärerna gjorde sålunda gällande, att
de sakkunnigas strävan varit å ena sidan att göra den nva organisationen
ändamålsenlig och effektiv och å den andra att göra detta inom den tillbörliga
ekonomiska ramen. Deras hemställan gick ut på att elevantalet i
varje klass skulle bestämmas till högst 28.

Riksdagen anslöt sig till motionärernas yrkanden. I sin förberörda skrivelse,
nr 199, anförde riksdagen följande:

I fråga örn elevantalet i seminarieklasserna har Kungl. Maj:t i anslutning
till den mening, som hävdats av en reservant bland seminariesakkunniga
och av skolöverstyrelsen, föreslagit, att nämnda antal skulle bestämmas till
omkring 25 per klass. Majoriteten bland de sakkunniga åter har ansett, att
elevantalet per klassavdelning borde fastställas till 28 (högst). Denna mening
har vunnit understöd i motionerna I: 260 och II: 426.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Riksdagen anser sig böra först och främst bringa i erinran, att, då riksdagen
år 1929, i syfte att vinna besparingar i utgifterna för lärarutbildningen
för folkundervisningsanstalterna, förordade vidtagande av en utredning
rörande möjligheterna till inskränkningar i seminarieorganisationen —
riksdagen betonade uttryckligen, att undersökningen borde inrikta sig både
på folkskole- och småskoleseminarierna — riksdagen därvid såsom sin mening
uttalade, att man lämpligen kunde räkna med ett elevantal av omkring
28 per klass i stället för det antal av 25 Kungl. Majit föreslagit.
Berörda uttalande gällde, i det sammanhang det gjordes, folkskoleseminarierna,
men det är av vikt att hålla denna riksdagens uppfattning i minnet,
även då det såsom nu är fråga örn elevantalet i småskoleseminariernas
klasser, ty, liksom numera beträffande dessa senare, hade skolöverstyrelsen
i sitt då avgivna yttrande rörande folkskoleseminarierna med mycken styrka
framhållit det ur pedagogisk synpunkt angelägna i att elevnumerären per
klass sänktes från förutvarande 30 till 25. Riksdagen fann likväl det ekonomiska
intresset böra tillerkännas företräde. Den av riksdagen påkallade
höjningen till 28 skulle nämligen medgiva en nedskärning av organisationen
med ett par avgångsklasser.

Sammalunda är förhållandet i detta fall. Med ett elevantal av 28 per
klassavdelning i småskoleseminarierna kan en motsvarande besparing vinnas
jämväl beträffande småskoleseminarierna, och frågan blir då närmast att
avgöra, huruvida en dylik besparing bör eftersträvas, därest den eljest visas
kunna genomföras utan olägenheter, eller örn man kan och bör i detta
sammanhang bortse från besparingsintresset.

Så vitt riksdagen kunnat finna, förhåller sig saken så, att seminariesakkunnigas
majoritet uppvisat, att med en enkel omläggning av den praktiska
utbildningen det låter sig göra att även med ett elevantal av 28 per klass
utan men vare sig för seminarieeleverna eller för lärjungarna i övningsskolan
åstadkomma en fullt tillfredsställande lärarutbildning jämväl i fråga
örn de praktiska undervisningsövningarna. De invändningar, som häremot
framkommit, äro helt allmänt hållna utan att närmare angiva, vari de påtalade
olägenheterna skulle bestå, och riksdagen kan icke tillerkänna dem
vitsord gentemot de sakkunnigas på en i detalj utförd undersökning grundade
omdöme.

Då riksdagen alltså kommit till den slutsatsen, att den högre elevsiffran
icke visats medföra några pedagogiska eller organisatoriska olägenheter, i
varje fall inga, vid vilka man har anledning att fästa något större avseende,
måste riksdagen, i betraktande av den kostnadsminskning, det för
statsverket kan komma att innebära, örn elevantalet bestämmes till högst
28 per klass, ansluta sig till de yrkanden, som därom framställts i motionerna
I: 260 och II: 426.

På grund av förefintligt överskott av småskollärarinnor synes det emellertid,
på sätt departementschefen ifrågasatt, böra ligga i Kungl. Maj:ts hand
att tills vidare under övergångsåren med beaktande av föreliggande förhållanden
bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna skall intagas.

I ytterligare en punkt träffade riksdagen ett avgörande, nämligen i fråga
örn nyintagning av elever till första Massen under läsåret 193111932.

Bland de frågor, som förelädes 1931 års riksdag, var även en, som berörde
lärarbehovet vid småskolor och folkskolor. Beräkningar rörande sagda

Kyla tagning
av elever till
första klassen
under
läsåret
1931/1932.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

behov hade verkställts av såväl skolöverstyrelsen som de sakkunniga. Därvid
hade hänsyn givetvis måst tagas även till den omständigheten, att ett
betydande överskott av småskollärarinnor för det dåvarande förefunnes.

Redan före 1918 hade uppstått en brist på småskollärarinnor, som nödvändiggjorde
en ökad lärarinneproduktion. Skolöverstyrelsen beräknade
nämnda år, att omkring 700 utexaminerade skulle årligen behövas för den
närmaste framtiden, och seminarierna fingo uppdrag att anpassa sig därefter.
Men så inträffade en serie omständigheter, däribland den nedgående
nativiteten och den ekonomiska depressionen, som gjorde, att den ökade
produktionen kom att möta ett lärarbehov vida mindre, än man hade beräknat.
Till följd därav uppkom en överproduktion, som 1924 gjorde sig
gällande över hela landet och som medförde ett läraröverskott, som efterhand
ökades ganska betydligt.

De sakkunniga undersökte ställningen i sistnämnda avseende med tillhjälp
av folkskolinspektörernas varje år till skolöverstyrelsen inlämnade uppgifter
rörande lärarförhållandena vid den egentliga folkskolan, småskolan
och mindre folkskolan, men tyvärr saknades möjlighet att angiva storleken
av detta överskott, eftersom anställningsförhållandena för de utexaminerade
småskollärarinnorna först under de senare åren blivit föremål för undersökning.
De sakkunniga kommo emellertid till det resultatet, att det skulle
dröja rätt länge, innan de utexaminerade nådde en anställning, som kunde
sägas vara betryggande.

Beträffande det stora överskottet av småskollärarinnor anförde skolöverstyrelsen
i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande:

I syfte att minska den stora arbetslösheten inom kåren har antalet utexaminerade
under de senare åren kraftigt nedbragts. År 1929 utexaminerades
314, år 1930 298 och för åren 1931 och 1932 beräknas antalen 286 och 334.
Även under de närmaste åren framåt gäller det att begränsa examinationen
för att snarast möjligt uppnå ett lämpligt förhållande mellan tillgång och
efterfrågan. Detta kan ske dels genom att snarast nedlägga överflödiga
landstingsseminarier, dels genom att under några år framåt i erforderlig mån
hålla klassnumerären nere.

Vad angår frågan om lärarbehovet anförde jag, att de av skolöverstyrelsen
tidigare och av de seminariesakkunniga då framlagda utredningarna
gåve ett starkt intryck av de vanskligheter, som vore förenade med beräkningar
för att finna det verkliga lärarbehov, som borde läggas till grund för
en någorlunda konstant seminarieorganisation, avsedd för en längre tid
framåt, och gav skäl för denna min uppfattning. Skolöverstyrelsen och de
sakkunniga hade vid sina beräkningar kommit till olika resultat, men skillnaden
vore icke så avsevärd, och den vore icke av natur att behöva påverka
statsmakterna vid deras behandling av den principiella sidan av frågan örn
småskoleseminariernas övertagande av staten.

Vad sedan beträffar punkten örn lärarinneöverflödet yttrade jag följande:

Då för närvarande ett betydande överskott av småskollärarinnor föreligger,
synes det i hög grad önskvärt, att möjlighet beredes Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av elever vid de
nu befintliga landstingsseminarierna. I detta syfte torde böra inhämtas

11

Kungl.

riksdagens medgivande därtill, att Kungl. Majit må i de fall, då Kungl.
Majit finner omständigheterna sådant påkalla, stadga sådana villkor för utgående
av statsbidrag till småskoleseminarier för budgetåret 1931/1932, att
nvintagning av elever till första klassen icke må äga rum under läsåret
1931/1932.

I sin meranämnda skrivelse yttrade riksdagen beträffande lärarbehoveti

Såsom departementschefen framhållit, är det ytterst vanskligt att i detta
avseende göra några hållbara kalkyler. Det förefaller emellertid riksdagen,
som örn de verkställda beräkningarna skulle giva tillräcklig vägledning för
statsmakterna, då det ett kommande år gäller att bestämma seminarieorganisationens
omfattning. Något definitivt ståndpunktstagande av riksdagen
till denna fråga påkallas icke nu. Riksdagen vill dock såsom sin mening
uttala, att det synes riksdagen klokt att under alla förhållanden giva organisationen
ett visst mått av elasticitet, så att den utan större svårigheter
kan anpassas efter förekommande växlingar i lärarbehovet.

Vad angår läraröverskottet anförde riksdagen:

Med hänsyn till det föreliggande överskottet av utexaminerade småskollärarinnor
har departementschefen ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes
Kungl. Majit att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på
nyintagningen av elever vid de nu befintliga icke-statliga men statsunderstödda
småskoleseminarierna. För sådant ändamål bär begärts riksdagens
medgivande, att såsom villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret
1931/1932 till dylikt seminarium finge i de fall, Kungl. Majit funné omständigheterna
sådant påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första
klassen icke måtte äga rum under läsåret 1931/1932,

Riksdagen anser det lämpligt att lämna ett dylikt bemyndigande; dock
torde detsamma böra komma till användning allenast, där det visar sig nödvändigt
för att underlätta genomförandet av övergången till den nya organisationen
och, där det kan ske, utan att seminarierna tillskyndas avsevärda
olägenheter eller svårigheter.

I överensstämmelse med detta riksdagens uttalande beslöt riksdagen att
lämna Kungl. Majit det begärda medgivandet rörande nyintagning av elever
till första klassen under läsåret 1931/1932.

I avseende å vad propositionen innehöll angående lärarkompetensen vid
seminarierna, seminariernas antal och förläggning, lokalbehovet, organisationens
genomförande samt ekonomiska frågor, ansåg sig riksdagen icke
hava anledning att göra något uttalande, då förslag från Kungl. Majits sida
i dessa hänseenden icke då förelåge. Riksdagen ville i detta sammanhang
allenast framhålla vikten av att nämnda frågor bringades till ett slutligt
avgörande vid 1932 års riksdag.

*

Andra

frågor.

Jag övergår nu till frågan om den framtida seminarieorganisationen i dess
helhet och följer därvid i huvudsak samma ordning, som förekommer i 1929
års seminariesakkunnigas betänkande. I det följande kommer jag således
att först upptaga frågan om småskoleseminarierna och därefter frågan om
folkskolesemin arierna.

12

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Av seminariesakkunniga

verkställda
utredningar
och beräkningar.

Småskol lärarkårens utveckling.

I. Småskoleseminarierna.

Av det föregående framgår, att 1931 års riksdag fattat följande beslut:

1) att staten skall snarast möjligt övertaga all småskollärarutbildning, 2) att
utbildningskursen vid småskoleseminarierna skall vara tvåårig, utom vad
angår de redan treåriga statsseminarierna i Haparanda och Lycksele, vilka
fortfarande skola vara treåriga, samt 3) att elevantalet i varje klassavdelning''
skall vara högst 28, varjämte riksdagen 4) medgivit, att såsom villkor för
utgående av statsbidrag för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium
finge, i de fall Kungl. Majit funne omständigheterna sådant påkalla, stadgas,
att nyintagning av elever till första klassen icke skulle äga rum under
läsåret 1931/1932. Såsom synes, har riksdagen i punkterna 2)—4) fattat
slutgiltigt beslut, varför jag kan i det följande lämna dem ur räkningen.
Likaså har riksdagen slutgiltigt avgjort principfrågan örn statens övertagande
av all småskollärarutbildning, varför jag nu icke heller behöver befatta mig
med denna fråga.

De frågor rörande småskollärarutbildningen, vilka nu böra bliva föremål
för behandling, avse lärarbehovet, lärarkompetensen vid seminarierna, seminariebehovet,
seminariernas antal och förläggning, seminarieorganisationens
genomförande och ekonomiska frågor.

A. Lärarbehovet.

I fråga örn lärarbehovet lämnar jag först enligt de sakkunnigas framställning
en redogörelse för vissa utredningar och beräkningar.

I skrivelse den 23 juni 1927 lämnade skolöverstyrelsen en redogörelse för
de fluktuationer i fråga örn lärarbehovet vid småskolorna och den därav
följande lärarproduktionen, som ägt rum under de två föregående decennierna.
Med utgångspunkt från år 1908, då icke mindre än 917 lärare utexaminerades,
kunde överstyrelsen konstatera en sjunkande produktion av
lärare fram till år 1918, då examinationen utgjordeo584. Men under samma
tid ökades antalet lärartjänster i en rask följd. År 1908 uppgick antalet
lärare, som voro anställda vid småskolor, mindre folkskolor och såsom biträdande
lärare vid folkskolor, till 10,377; tio år senare hade antalet stigit
till 12,535. Därtill kom, att lärartjänsterna på det egentliga folkskolestadiet
på grund av den rådande folkskollärarbristen blevo allt svårare att besätta
med vederbörligen utexaminerade innehavare och därför i ökad utsträckning
måste uppehållas med krafter från småskolekåren.

Följden av de olika faktorernas samverkan blev en småskollärarbrist, som
var kännbar redan före 1918 och som gjorde en ökad lärarproduktion synnerligen
trängande. Enligt den beräkning, som skolöverstyrelsen detta år

13

* Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

gjorde, skulle för den närmaste framtiden årligen behövas omkring 700 utexaminerade
lärare, och seminarierna Ängö i uppdrag att anpassa sig därefter.
Emellertid inträffade en serie omständigheter, som gjorde, att den
ökade produktionen kom att möta ett lärarbehov, som var vida mindre, än
vad man beräknat. Den nedgående nativiteten i samband med den allmänna
ekonomiska depressionen verkade, anser skolöverstyrelsen, i den riktningen,
att antalet småskollärartjänster ej längre växte i samma takt som
förr; 4-årsperioden 1915—1919 såg en tillväxt av i medeltal 218 per år,
medan samma medeltal under 6-årsperioden 1920—1926 stannade vid 93
per år. Därtill kom, att den rikare tillgången på examinerade folkskollärare
förorsakade en minskning i antalet tjänster vid mindre folkskolor och
biträdande lärartjänster på samma gång som den föranledde, att småskollärare
ej längre togos i anspråk såsom vikarier på folkskollärartjänster i
samma utsträckning som förr.

Den överproduktion, som i sin tur blev en given följd av dessa omständigheter,
gjorde sig icke samtidigt gällande i landets olika delar; ännu den
1 november 1922 uppehöllos 208 småskollärarbefattningar med oexaminerade
vikarier. Men från och med år 1924 kunde man enligt skolöverstyrelsens
mening säga, att den omfattade hela landet.

Den 1 november varje år inlämna folkskolinspektörerna till skolöverstyrelsen
redogörelser för lärarförhållandena vid den egentliga folkskolan, småskolan
och den mindre folkskolan. För varje inspektionsområde angives
antalet ordinarie och extra ordinarie tjänster, biträdande lärartjänster, vakanta
tjänster samt vikarier på vakanta tjänster såväl som för tjänstledighet.
Beträffande vakans- och tjänstledighetsvikariaten i den egentliga folkskolan
lämnas uppgifter på antalet pensionerade och icke pensionerade folkskollärare,
småskollärare och andra personer, som vikarierat, samt antalet
fall, då vikarier saknats, och motsvarande uppgifter lämnas i fråga örn vikariaten
i småskolan, den mindre folkskolan och för de biträdande lärarna.
För de ordinarie och extra ordinarie folk- och småskollärarna, de biträdande
lärarna och lärarna vid mindre folkskolor samt de icke pensionerade folkoch
småskollärare, som innehaft vakans- eller tjänstledighetsvikariat, uppgives
antalet manliga och kvinnliga lärare var för sig.

De tabeller, som överstyrelsen upprättar på grundval av folkskolinspektörernas
rapporter, ge alltså ett tvärsnitt av lärarförhållandena i hela landet
den 1 november varje år, och man kan av dessa tabeller utläsa, hur utvecklingen
under årens lopp i stora drag gestaltar sig.

Följande tabell åskådliggör utvecklingen, vad småskollärartjänsterna beträffar,
under de senaste åren.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Sakkunnigas tabell 7.

Befattningar	1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930
Antalet småskollärarinnetjänster, ordinarie.............	9,402	9,547	9,558	9,616	9,555	9,716	9,771	9,833
Antalet småskollärarinnetj änster, extra ordinarie.........	112	135	146	168	357	512	543	507
Antalet mindre folkskoletjänster	2,558	2,538	2,506	2,459	2,400	2,316	2,253	2,188
Antalet biträdande lärartjänster	1,015	987	964	876	806	761	697	668
Antalet småskollärare, som vika-rierat å vakant tjänst i ovan-nämnda befattningar......	207	158	146	162	186	237	203	238
Antalet småskollärare, som vika-rierat för tjänstledighet i ovan-nämnda befattningar......	497	486	486	491	550	618	619	623
Fall, då vikariat uppehållits av andra än småskollärare ....	36	7	7	12	■24	20	22	2
Fall, då vikarier saknats ....	0	1	1	2	0	0	0	0

Tabellen kräver emellertid tvenne tillägg. Novembersiffrorna ge visserligen
ett tvärsnitt av småskollärarförhållandena, men eftersom dessa undergå
ständiga växlingar, ha de en relativt kort giltighetstid. En jämförelse mellan
vissa siffror i tabell 7 och motsvarande siffror för slutet av den följande
vårterminen åskådliggör detta:

Sakkunnigas tabell 8.

Tidpunkt		A n	tal		Differens
Ord. smsk:tj.	E. o. smsk:tj.	Mfsk:tj.	Btr.tj.	Ord. smsk:tj.	E. o. smskitj.	Mfsk:tj.	Btr.tj.
1 november 1926 .	9,616	168	2,459	876	_	_	_	_
V.t. 1927 ......	9,571	201	2,449	909	— 45	+ 33	— 10	+ 33
1 november 1927 .	9,555	357	2,400	806	— 16	+ 156	— 49	— 103
V.t. 1928 ......	9,654	360	2,365	810	+ 99	+ 3	— 35	+ 4
1 november 1928 .	9,716	512	2,316	761	+ 62	+ 152	— 49	- 49

Och dessutom återger icke tabell 7 alla de tjänstemöjligheter, som stått
sm åskollärarna till buds under åren 1923—1930, såsom framgår av följande:

Sakkunnigas tabell 9.

Å r	1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930
Antal småskollärare, som vika-rierat
a) å vakanta folkskollärar-tjänster..........	344	183	63	5	3	4	0	4
b) för tjänstlediga folkskol-lärare ............	43	33	14	2	1	8	13	27

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Granskar man närmare tabell 7, så finner man vissa genomgående drag.
De ordinarie och extra ordinarie småskoletjänsterna förete under den tid
tabellen omfattar en nära nog ständig ökning: de förra med 431 eller i
medeltal pero år omkring 61, de senare med 415 eller i medeltal per år omkring
59. Å andra sidan företer antalet mindre folkskole- och biträdande
lärartjänster under ifrågavarande sexårsperiod en ständig minskning, något
kraftigare beträffande det senare slaget. Den totala minskningen av antalet
mindre folkskoletjänster är 370 eller i medeltal per år omkring 53. Totala
minskningen av de biträdande lärartjänsterna uppgår till 347 eller i medeltal
per år 49.

Vad vikariaten beträffar, äro dessa av fyra slag: vikariat å vakanta småskolebefattningar,
för tjänstlediga småskollärare, å vakanta folkskolebefattningar
samt för tjänstlediga folkskollärare. Medan vikariaten å småskoletjänster
i någon mån ökat, ha vikariaten för tjänstlediga folkskollärare såväl
som å vakanta folkskoletjänster blivit allt färre. Den ökning, som tjänstledighetsvikariaten
förete för de senare åren, är uppenbarligen av rent tillfällig
natur.

Såsom vidare framgår av tabell 7, lia endast i enstaka fall under åren
1923—1929 vikarier saknats i fråga örn småskoletjänster. Däremot har det
förekommit, att andra personer än småskollärare uppehållit dylika vikariat.
I medeltal per år ha de utgjort 16.

Tabell 10 ger en överblick av utvecklingen i ökning och minskning beträffande
hela antalet småskole-, mindre folkskole- och biträdande lärartjänster.
Såsom synes, utgör den totala ökningen i antalet dylika tjänster 109 eller
i medeltal 15.6 per år.

Sakkunnigas tabell 10.

1 r	Småskoletjänster	Mindre folkskole- tjänster	Biträdande lärar- tjänster	Totala antalet
Ordinarie	Extra ordinarie
1924 ..........	+ 145	+ 23	— 20	— 28	+ 120
1925 ..........	+ 11	+ 11	— 32	— 23	— 33
1926 ..........	+ 58	+ 22	— 47	— 88	— 55
1927 ..........	— 61	+ 189	— 59	— 70	— 1
1928 ..........	+ 161	+ 155	— 84	— 45	+ 187
1929 ..........	+ 55	+ 31	— 63	— 64	— 41
1930 ..........	+ 62	- 36	- 65	- 29	— 68
Summa	+ 431	+ 395	— 370	-347	+ 109

Det har i det föregående framhållits, hurusom alltifrån år 1924 i hela
landet förefunnits ett överskott av examinerade småskollärarinnor. Tyvärr
saknas möjlighet att angiva storleken av detta överskott, då anställningsförhållandena
för de utexaminerade småskollärarinnorna först under de senare
åren blivit föremål för undersökning. Att emellertid redan under de närmaste
åren efter år 1924 överskottet varit betydande framgår av en motion,
som vid 1927 års riksdag framlämnades i första kammaren av herrar Berg -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

qvist och Asplund. Emedan antalet utexaminerade lediga lärare inom Norrbottens
län tilltagit i oroväckande grad, hade vid landstingets sammanträde
1925 beslutats att företaga en utredning angående förhållandena på lärarinnan
inom länet, och sedan uppgifter örn lediga lärare, boende inom de
olika skoldistrikten, inhämtats av skolråden och skolstyrelserna, befanns det,
att vid slutet av vårterminen 1926 ej mindre än 87 småskollärarinnor saknade
anställning. Vid denna undersökning hade icke medräknats sådana
lärarinnor, som på grund av äktenskap eller annan anledning lämnat skolan,
och icke heller sådana, som tagit examen tidigare än år 1916.

Den kommitté, som haft utredningen om hand, hade även gjort beräkningar
av det framtida läraröverskottet med utgångspunkter i det beräknade
behovet av småskollärarinnor och det beräknade antalet utexaminerade inom
länet. Av dessa beräkningar framgick, att överskottet av inom Norrbottens
län utexaminerade småskollärarinnor med hemortsrätt inom länet för åren
1926—1929 skulle komma att stiga till 164, 211, 257 och 304 respektive.

De förhållanden, som rådde i Norrbottens län vid nämnda tid, torde väl
knappast ha haft någon motsvarighet inom andra delar av landet. Men att
ett betydande överskott av småskollärarinnor förefinnes, framgår otvetydigt
av de utredningar, som för de sista åren verkställts i fråga om de utexaminerade
lärarinnornas anställningsförhållanden.

Det antal småskollärarinnor, som under den nu avhandlade perioden utexaminerats,
framgår av följande tabell.

Sakkunnigas tabell 11.

Å r	Antal	Å r	Antal
1923 .......	790	1927 .......	5021
1924 .......	677	1928 .......	3751
1925 .......	726	1929 .......	314
1926 .......	550	1930 .......	298

Hur de första årgångarnas anställningsförhållanden tett sig, veta vi mycket
litet örn, men sedan år 1929 infordrar skolöverstyrelsen uppgifter från
småskoleseminariernas rektorer angående anställningsförhållandena för de
under de tre närmast föregående åren utexaminerade småskollärarinnorna.
Tabell 12 ger en överblick över anställningsförhållandena den 1 mars 1930
för årsklasserna 1927, 1928 och 1929.

1 Det är att observera, att det antal utexaminerade, som skolöverstyrelsen haft att
räkna med, icke är det totala antalet, som utgått från seminarierna under åren 1927 och
1928. Skillnaden mellan de av skolöverstyrelsen medräknade och det verkliga antalet
utexaminerade, som angives i tabell 11, beror på det förhållandet, att uppgifter ej kunnat
erhållas i fråga örn de vid de privata seminarierna utexaminerade lärarinnorna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

17

Sakkunnig as tabell 12.

i Utexaminerade år	Antal utexa- mine- rade	Anställning	Utan anställning	Upp- gift sak- nas
såsom ordi- narie vid små- skola	såsom extra ordi- narie vid små- skola	vid mindre folk- skola och såsom biträ- dande lärare	såsom vikarie för	Sum-ma an-ställ-ning	Sum- ma utan an- ställ- ning	därav
läsår	ter- min	del av ter- min	sökt men icke erhål-lit an-ställ-ning	ej sökt
hela anta- let	av dessa hind- rats att söka
Absoluta tal:
1927 ....	433	80	69	34	46	64	47	340	82	49	33	22	u
1928 ....	344	37	44	23	45	57	51	257	76	57	19	14	u
1929 ....	314	17	24	10	43	56	49	199	114	90	24	18	i
Samtliga	1,091	134	137	67	134	177	147	796	272	196	76	54	23
Procenttal:
1927 ....	100	18	16	8	10	15	11	78	19	11	8	5	3
1928 ....	100	11	13	7	13	16	15	75	22	17	5	4	3
1929 ....	100	5	8	3	14	18	16	64	36	29	7	6	0
Samtliga	100	12	13	6	12	16	14	73	25	18	7	5	2

En närmare granskning av tabellen ger vid handen, att det dröjer rätt
länge, innan de utexaminerade nå en anställning, som kan sägas vara betryggande.
Ännu efter 3 år ha av 433 under 1927 utexaminerade endast
183 nått en fastare anställning, 157 gå som vikarier för längre eller kortare
tid, och 82 sakna varje anställning.

Då skolöverstyrelsen i sin meromnämnda utredning gick att beräkna det
framtida lärarbehovet, önskade den lära känna dels den sannolika storleken
av den lärarstock, som skulle rekryteras, dels den sannolika avgångsfrekvensen
inom lärarkåren. För det förra ändamålet infordrades uppgifter från
rikets samtliga skoldistrikt örn antalet födda barn under tiden 1913—1925,
de inom varje skoldistrikt och skolområde befintliga skolformerna m. m.,
varefter statens folkskolinspektörer Ängö i uppdrag att på grundvalen av
det sålunda från skoldistrikten inkomna materialet samt av den kännedom,
som inspektörerna ägde om förhållandena inom sina respektive inspektionsområden,
till skolöverstyrelsen inkomma med uppgifter om det för varje
skoldistrikt beräknade erforderliga antalet ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar
vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärarbefattningar
vid folkskolor vid slutet av vårterminen under vart och ett av
åren 1927—1933. Vid denna beräkning skulle hänsyn tagas dels till ytterligare
erforderliga skolförbättringar, dels ock till barnantalet, i den mån det
kunde förmodas föranleda ökning eller minskning i antalet lärartjänster av
ifrågavarande art.

Det av folkskolinspektörerna beräknade antalet lärartjänster framgår av
nedanstående tabell 4, kolumn 1—5.

Skolöversty
relsens
utredning
av det fram
tida lärarbehovet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lili haft. (Nr 143).

2

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

1	2	3	i	5	6	7
Å r	A	n t a 1 lär	artjänster	Antal vika-rier för tjänstlediga lärare	Summa av kol. 5—6
Småskol or	Mindre folkskolor	Biträdande	Summa
1926 ......	9,784	2,459	876	13,119	774	13,893
1927 ......	9,706	2,456	859	13,021	768	13,789
1928 ......	9,900	2,362	774	13,036	769	13,805
1929 ......	10,036	2,287	719	13,042	769	13,811
1930 ......	10,035	2,224	684	12,943	764	13,707
1931......	10,008	2,167	651	12,826	757	13,583
1932 ......	9,990	2,121	617	12,728	751	13,479
1933 ......	9,976	2,083	585	12,644	733	13,388

Från den 1 november 1926 till vårterminen 1933 beräknades antalet småskollärartjänster
ha minskats med 475 eller i medeltal 67,8 per år. Då skolöverstyrelsen
funnit, att under en följd av år antalet vikarier för tjänstlediga
lärare i genomsnitt utgjort 5,9 procent av antalet lärartjänster, hade
den beräknat det för åren 1927—1933 erforderliga antalet vikarier efter
denna procent. Enligt slutsummorna skulle alltså under denna sjuårsperiod
hela antalet lärartjänster komma att minskas med 505 eller i medeltal 72
per år.

Med utgångspunkt från det sålunda beräknade antalet lärartjänster söker
överstyrelsen beräkna det nya tillskott av lärare, som årligen skulle behövas.
Resultatet åskådliggöres i följande tabell.

1	2	3	4
Å r	Antal lärare	Behov av antal nyexaminerade	Beräknat antal utexaminerade
1927 ...................	13,793	551—72-471	516
1928 ...................	13,806	552—72-480	377
1929 ...................	13,806	552-72-480	300
1930 ...................	13,698	548-72—476	—
1931...................	13,587	543-72—471	—
1932 ...................	13,474	539—72—467	—
1933 ...................	13,385	535-72—463

»Under åren 1920 och 1921, då verklig lärarbrist rådde», säger överstyrelsen,
»och året 1922, då jämvikt mellan tillgång och efterfrågan började
inställa sig, utgjorde (såsom framginge av en föregående tabell) det totala
lärarantalet 14,333, 14,476 och 14,445 samt antalet utexaminerade småskollärarinnor
610, 671 och 659. Antalet nyexaminerade utgjorde sålunda i
procent av hela lärarantalet i medeltal 4,5 procent». I tabellen angives nyrekryteringsbehovet
beräknat efter avrundning nedåt till 4 procent. »Eftersom
antalet lärartjänster är statt i minskning», fortsätter överstyrelsen, »har
i kolumn 3 det procentuellt beräknade antalet nyexaminerade år för år minskats
med det ovan angivna medeltalet för denna minskning under 7-års -

19

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

perioden, nämligen 72». Av denna överstyrelsens beräkning synes framgå,
att behovet av nyexaminerade lärare håller sig tämligen likformigt under 7-årsperioden — med någon tendens till sjunkande. Det årliga medeltalet är 472.

I en bilaga till skolöverstyrelsens skrivelse föreligger emellertid en undersökning,
som kommit till annat resultat. Med utgångspunkt från å ena
sidan det av folkskolinspektörerna beräknade antalet lärartjänster och å andra
sidan de uppgifter angående läraravgången under de senaste åren, som lämnats
från skolråds- och skolstyrelseordförandena, samt med ledning av vissa
antaganden har byråchefen E. Göransson gjort en beräkning av den sannolika
avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren under 1927—1933. Sammanfattningsvis
ter sig beräkningen sålunda:

1	2	O	4	5	6
Läsår	Antal be-fattningar vid läs-årets början	Hela an-talet tjänstein-nehavare + vikarier	Kvarva-rande vid läsårets slut av i kol. 3 upp-tagna	Erforderligt antal nya lärare t. o. m. början av nästa läsår	Beräknat antal av-gångna, som fyllt 60 år
1925—26 ...............	13,193	13,989	13,576	317	155
1926—27 ...............	13,119	13,893	13,485	304	160
1927—28 ...............	13,021	13,789	13,410	395	139
1928—29 ...............	13,036	13,805	13,423	388	146
1929—30 ...............	13,042	13,811	13,418	289	161
1930—31 ...............	12,943	13,707	13,306	277	175
1931—32 ...............	12,826	13,583	13,174	305	194
1932-33 ...............	12,728	13,479	13,081	307	187
1933—34 ...............	12,644	13,388	12,993	—	190
När jämviktsläge inträtt......	12,000	12,708	12,235	473	257

Medeltalet under åren 1926—1933, som framgår av tabellens kolumn 5,
utgör endast 323, och denna siffra skulle sålunda ange årsbehovet under
de närmast kommande åren.

Byråchefen Göransson är angelägen att betona den osäkerhet, som måste
vidlåda alla beräkningar av denna art, och pekar samtidigt på den fluktuation
i fråga örn avgången, som är beroende av att årsklasserna i närheten
av pensionsåldern vid olika tider äro olika starkt representerade.

De olika beräkningssätten hade resulterat i siffror, som lågo alldeles för
långt från varandra för att kunna sammanjämkas. »Det är emellertid uppenbart»,
framhåller överstyrelsen, »att örn lärarproduktionen skulle strängt
avpassas efter antalet från tjänsten avgångna lärare, skulle detta resultera
i lärarbrist. Hänsyn måste tagas även därtill, att ett ej obetydligt antal
examinerade lärarinnor gå till annan lärartjänst, att åtskilliga fortsätta sina
studier vid t. ex. folkskoleseminarium, och att andra åter omedelbart övergå
till annan verksamhet än skolans område, ingå äktenskap o. s. v.» Aven
med hänsyn till vårt lands stora utsträckning vore det klart, att ett på matematisk
väg beräknat årligt minimibehov av lärare icke kunde vara tillfyllest.
»Praktiskt taget», fortsätter överstyrelsen, »kan man nämligen icke

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

räkna med att ett eventuellt underskott av lärare i rikets nordligare delar
omedelbarligen skall kunna fyllas med t. ex. ett motsvarande överskott i
dess mellersta och södra delar eller tvärtom. Icke minst med hänsyn till
det erforderliga, alltid variabla vikariatsbehovet måste det finnas en viss
marginal mellan det teoretiska och det praktiska behovet. I den mån de
s. k. förberedande klasserna vid privatläroverken i städerna hädanefter
komma att i större utsträckning än hittills skett indragas och överföras till
det kommunala skolväsendet, kan detta väntas medföra ökad tillgång på
småskollärartjänster eller i varje fall motverka eljest erforderlig minskning
av de redan befintliga småskollärarbefattningarna.»

Men ehuru några bestämda siffror icke kunde anföras såsom mätare av
erforderlig utexamination utöver de behov, som erfordrades för fyllande
av på grund av lärares avgång från tjänsten uppkommande vakanser, ansåg
sig överstyrelsen dock med tämligen stor säkerhet kunna säga, att den
årliga examinationen normalt icke borde väsentligt understiga 400.

Nya berak- Då det gällde för de sakkunniga att välja utgångspunkter för beräknandet
om”det fr alij1 av framtida lärarbehovet, var det i synnerhet tvenne omständigheter,
tida lärår- som manade till eftertanke. Att de olika beräkningssätt, som skolöverstybehovet.
reisen och byråchefen Göransson använt, lett till så divergerande resultat,
som ovan framhållits, kunde sålunda ej undgå att väcka vissa betänkligheter,
och särskilt syntes lämpligheten av den metod, som skolöverstyrelsen
använt, kunna ifrågasättas. Överstyrelsen utgick från förhållandet mellan
de utexaminerades antal och den erforderliga lärarkårens storlek under
åren 1920, 1921 och 1922. Men då enligt överstyrelsens eget framhållande
under de båda första av dessa år verklig lärarbrist ännu rådde och först
under det sista året jämvikt mellan tillgång och efterfrågan började inställa
sig, torde intet av dessa år kunna betraktas såsom »normalår» och således
ej heller vara lämpligt såsom utgångspunkt för de gjorda beräkningarna.
Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida de utexaminerades procentuella
förhållande till lärartjänsternas antal under någon omständighet kan ange
nyrekryteringsbehovet.

En annan omständighet, som var ägnad att väcka betänkligheter, var den
skillnad, som förefanns mellan de av folkskolinspektörerna gjorda beräkningarna
av antalet lärartjänster för åren 1927—1929 och det verkliga antalet
dylika tjänster, sådant det framgick av 1 novembertabellerna och återges
i tabell 13.

Sakkunnigas tabell 13.

För året	Beräknat antal	Verkligt antal	Differens
Sm.	Mf.	Btr.	Sm.	Mf.	Btr.	Sm.	Mf.	Btr.
1927 ............ S:a 1928 ............ S:a 1929 ............ S:a	9,706	2,456	859	9,912	2,400	806	+ 206	— 56	— 53
13,021 9,900J 2,362| 774	13,118 10,228) 2,316) 761	+ 97 4- 3281 — 46| — 13
13,036 10,036) 2,287| 719	13,305 10,314) 2 253| 697	+ 269 + 278| - 341 — 22
13,042	13,264	+ 222

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Differenserna äro väl stora i fråga örn en hel del inspektionsområden, och
beträffande slutsiffrorna för hela riket finner man, att inspektörerna för vart
och ett av de tre åren räknat med ett för lågt antal småskollärartjänster
och ett för högt antal tjänster vid mindre folkskolor och biträdande lärartjänster.
Det kunde alltså ifrågasättas, huruvida dylika beräkningar av
folkskolinspektörerna verkligen vore lämpliga att använda såsom grundval
för bedömandet av det framtida antalet lärartjänster.

Vid en närmare granskning av uppgifterna framgick emellertid, att folkskolinspektörernas
beräkningar i det hela ej voro så missvisande, som, att
döma av de hopsummerade siffrorna, fallet tycktes vara. Sålunda voro
45,5 procent av beräkningarna helt felfria eller angåvo endast en lärartjänst
för mycket eller för litet, 37,2 procent hade räknat med 2—5, 12 procent
med 6—10 och 5,3 procent med mer än 10 tjänster för mycket eller för litet.

Det förefaller de sakkunniga, som örn bristfälligheten i beräkningarna
skulle vara lätt förklarlig. Till de mest extrema fallen höra Stockholmsoch
Göteborgstrakterna, där in- och utflyttningsförhållandena äro svåra för
att icke säga omöjliga att med någon säkerhet förutbestämma, och där nativitets-
och andra förhållanden spela en större roll än i de mindre samhällena.
Så kan exempelvis för dessa städer nämnas 1927 års skolreform.
Med de särskilda förmåner i avseende på begränsad inprövning till läroverken,
som densamma innesluter, måste den medföra, att antalet i folkskolan
nyinskrivna i förhållande till hela antalet i skolpliktsåldern inträdande
barn avsevärt ökas.

Vad som i detta avseende gäller örn våra största samhällen är i mycket
tillämpligt beträffande sådana inspektionsområden som Medelpads och Ångermanlands
södra med deras stora sågverksindustri, där folkmängdsförhålandena
också äro synnerligen fluktuerande och så gott som omöjliga att
förutberäkna. Medan exempelvis sågverksrörelsen i Medelpads egentliga
industridistrikt under kristiden avtog i så hög grad, påpekar vederbörande
folkskolinspektör, att vissa mindre distrikt hart när avfolkades, en utveckling,
som nådde sin kulmen år 1926, skedde efter denna tid ett starkt uppsving
med inflyttningar i så stor omfattning, att barnantalet för undervisningsåret
1928—1929 ökades med 523 barn, under det att antalet barn
under föregående år minskats med ett 80-tal.

Differenserna i fråga örn en del inspektionsområden äro dessutom endast
skenbara, i det att visserligen det beräknade antalet småskollärarinnor för
de olika slagen av tjänster skiljer sig från det verkliga antalet dylika, men
det sammanlagda beräknade antalet visar sig överensstämma med eller
komma mycket nära det verkliga. Här är det t. ex. vissa förändringar i
fråga om skolformerna, vilka icke kunnat förutses, såsom att ett större antal
mindre folkskolor, än vad som beräknats, förvandlats till folkskolor av någon
B-form, som givit upphov till ifrågavarande differenser med avseende på
de olika slagen av tjänster.

Då sålunda 1926 års beräkningar i stort sett visat sig vara så pass tillförlitliga,
som man på grund av omständigheterna kunde begära, beslöto de
sakkunniga att av inspektörerna inhämta nya uppgifter örn sådana faktorer,
som kunde tänkas komma att inverka på lärarbehovet. Därvid ansågs det
lämpligt att låta undersökningen omfatta en period av tio år framåt, enär
det knappast torde vara möjligt att överblicka lärarbehovet för en längre
tid, och å andra sidan beräkningar för en kortare tid, exempelvis fem år,
voro mindre värdefulla för ändamålet. I samband med folkskolinspektörernas

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

årsmöte i huvudstaden under hösten 1929 hade de sakkunniga en konferens
med några av mötets deltagare och diskuterade de riktlinjer, som eventuellt
borde följas vid en dylik hänvändelse. Med ledning av de synpunkter,
som därvid framkommo, avläto de sakkunniga sedan en skrivelse till samtliga
folkskolinspektörer såväl som till städernas Överlärare.

De sakkunniga tänkte sig, att folkskolinspektörerna och överlärarna, som
sedan år tillbaka voro väl förtrogna med sina respektive skolområden, skulle
bättre än andra beräkningar kunna ge en föreställning örn den sannolika
utveckling, som de olika områdena hade att genomlöpa exempelvis under
en tioårsperiod framåt.

De sakkunniga önskade således närmast få veta, hur man kunde tänka
sig, att utvecklingen i de olika områdena skulle komma att gestalta sig:
örn i samma tempo som under de närmast föregående åren eller örn möjligen
i saktare eller raskare tempo, och vad som i så fall kunde sägas orsaka
det ena eller det andra. De sakkunniga önskade, kort sagt, vinna
kännedom om huru många nya lärartjänster inom folkskolan, mindre folkskolan
och småskolan som kunde tänkas tillkomma under åren 1930/1939.

Därjämte ville de veta något örn den roll, som de starka årskullarna av
1920 och 1921 redan hade spelat eller möjligen bomme att spela inom de
olika områdena: örn de betytt något vid nya tjänsters inrättande eller kunde
komma att betyda något.

De sakkunniga mottogo svar på denna skrivelse från alla inspektörerna
och från skolmyndigheterna i 95 av städerna (från 19 erhöllos inga svar).

Utlåtandena äro synnerligen olika i fråga örn utförligheten. Några inspektörer
ha blott meddelat det antal nya tjänster inom folkskolan, den
mindre folkskolan och småskolan eller den minskning i antalet dylika tjänster,
som de anse kunna ifrågakomma inom sina inspektionsområden under
de närmaste tio åren. Det stora flertalet hgr däremot mer eller mindre utförligt
motiverat de siffror, som de angivit, och många inspektörer lia även
lämnat upplysning om hur de gått till väga vid sina beräkningar. Några
uppgiva sålunda, att de rådfört sig med de lokala myndigheterna inom
skoldistrikten, Överlärare, skolråd eller bådadera, och att de på grundval av
dessas uppgifter utfört sina beräkningar.

Bland de faktorer, som ha den största betydelsen, framhålles främst den
sjunkande nativiteten och förändringen från halvtids- till heltidsläsning.
Somliga inspektörer ha lämnat ganska utförliga uppgifter örn befolkningsförhållandena
inom inspektionsområdet, örn de ekonomiska faktorer, som
kunna spela någon avgörande roll i fråga om skolväsendets utveckling, eller
örn de nuvarande skolförhållandena.

I fråga om den sedvanliga avgången av lärare måste man utgå från den
förutsättningen, att samtliga inspektörer tagit denna med i sina beräkningar,
ehuru endast ett fåtal omnämnt densamma i sina utlåtanden. Naturligt är,
att de därvid endast tagit hänsyn till den beräkneliga avgången av lärare
och således icke till avgång på grund av förtidspensionering, giftermål,
transport till andra skoldistrikt, läraravdelningars indragning genom inrättande
av skolskjutsar eller dylikt. I fråga om sistnämnda förhållande har
dock en inspektör anfört, att han tagit hänsyn till skolväsendets centralisering,
varvid skolskjutsars användande i mindre utsträckning beräknats
göra en del tjänster obehövliga.

De flesta inspektörerna lia besvarat frågan, huruvida de anse, att utvecklingen
kommer att gå i samma tempo som under de närmast föregående

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

åren eller i saktare eller raskare tempo. Därvid bär ett stort antal framhållit
såsom sannolikt, att skolväsendets utveckling inom deras inspektionsområden
under närmaste tioårsperioden kommer att gå i långsammare takt.
Många ha emellertid vid sina beräkningar utgått från att utvecklingen
kommer att fortgå i samma takt som hittills.

De siffror, som meddelats angående det beräknade antalet nya eller indragna
tjänster, äro merendels klumpsiffror för de tre olika slagen av tjänster:
folkskole-, mindre folkskole- och småskoletjänster. I ett flertal utlåtanden
har dessutom lämnats upplysning om det beräknade antalet biträdande
lärartjänster. Endast några inspektörer lia tabellariskt angivit, vilka
förändringar som kunna komma att ske år för år.

Beträffande den roll, som de stora årskullarna av 1920 och 1921 lia spelat,
ha så gott som samtliga folkskolinspektörer mer eller mindre utförligt
redogjort för densamma. Som ett allmänt omdöme kan sägas, att de synas
lia verkat tämligen ojämnt. Medan från något iner än tredjedelen av inspektionsområdena
meddelas, att de åstadkommit inrättandet av en del nya
tjänster, vilka merendels äro av tillfällig natur, inrapporteras från kanske
femtedelen, att de spelat en obetydlig roll, och från de övriga, att de icke
haft någon inverkan alls. Sin största inverkan på lärarantalet synas de ha
haft inom Blekinge inspektionsområde, där de medfört inrättandet av ej
mindre än 18 nya småskollärartjänster. Inom Hälsinglands södra ha av
samma anledning 9 nya småskoletjänster, 2 biträdande lärår- och 6 folkskollärartjänster
tillkommit. Inom Närkes inspektionsområde ha likaledes
17 nya tjänster måst inrättas, därav 11 småskole- och 6 folkskoletjänster,
inom Norrbottens norra 8 folkskole- och 4 småskoletjänster och inom ett
par andra inspektionsområden 9 nya tjänster. För de övriga områdena,
där de haft någon inverkan, varierar antalet nya tjänster mellan 1—5.

Uppgifterna från städernas skolmyndigheter äro av enahanda art som
folkskolinspektörernas i fråga örn beräkningsgrunder och utförlighet. De
mest utförliga redogörelserna ha inkommit från Stockholm och Malmö. I
fråga örn orsakerna till ökning eller minskning i antalet lärartjänster spelar
även för städerna nativiteten en betydande roll, medan däremot förändring
av skolformer synes vara av ringa betydelse. Härtill komma emellertid en
del faktorer, som äro av särskild vikt för städerna i detta avseende, såsom
stark in- eller utflyttning, allmän tillbakagång eller snabb utveckling, inkorporeringar,
skolreformen av år 1927 o. s. v. Beträffande Stockholm medför
det pågående utbytandet av folkskollärarinnor mot småskollärarinnor
en betydande förändring i fråga örn lärartjänsterna. De stora årskullarna
av 1920 och 1921 ha även beträffande städerna verkat mycket ojämnt. I
allmänhet har det förhållit sig så, att de stora städerna rönt den starkaste
inverkan, så att ett flertal nya tjänster på grund därav måst inrättas, men
att de små städerna lia kunnat reda sig med det befintliga antalet lärare
eller också måst inrätta en eller annan ny tjänst av tillfällig art.

Så gott som samtliga folkskolinspektörer ha emellertid mer eller mindre
starkt betonat vanskligheten av att beräkna, huru stort antal nya lärartjänster
som kunna bliva erforderliga under de närmaste 10 åren, och en
av inspektörerna anser det ligga utom möjlighetens gräns att med anspråk
på någon grad av tillförlitlighet kunna giva några upplysningar vare sig i
fråga om befolkningsförhållandena, barnantalet eller behovet av lärarkrafter
inom inspektionsområdet samt motiverar denna sin uppfattning. Många

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

andra inspektörer påvisa med exempel, huru stort antal osäkerhetsmoment
som förefinnes, vilka kunna kullkasta alla gjorda beräkningar.

En sammanfattning av de av folkskolinspektörerna och överlärarna gjorda
beräkningarna rörande ökning eller minskning i antalet lärartjänster fram
t. o. m. våren 1939 återfinnes i en bilaga. Sammanfattningsvis kan nämnas,
att beträffande småskollärartjänsterna antalet egentliga småskollärartjänster
skulle ökas på landsbygden med 280 oell i städerna med 39; tjänsterna vid
mindre folkskolor och de biträdande lärartjänsterna däremot skulle reduceras
med 511. Samtliga småskollärartjänster skulle alltså komma att minskas
med ett antal av 192.

Medan sålunda genom dessa uppgifter från folkskolinspektörerna och
städernas Överlärare en uppfattning vunnits örn det ungefärliga antalet lärartjänster
under perioden 1930—1939, har på de sakkunnigas anmodan byråchefen
E. Göransson verkställt en beräkning av den sannolika avgångsfrekvensen
inom de olika lärarkårerna under samma tidsperiod.

Innan byråchefen Göransson gick att beräkna det framtida förnyelsetalet
beträffande småskollärarinnor, gjorde han en undersökning av det antal
befattningar, som stått obefordrade lärarinnor till buds under de närmast
föregående åren. Som resultat av undersökningen må anföras följande tabell.

	1923/24	1924/25	1925/26	1926/27	1927/28	Summa	Medel- tal
Antal avgångna lärarinnor.......	510	457	420	484	388	2,259	452
Antal lärarinnor, som utnämnts efter att tidigare lia varit ordinarie ....	80	44	47	36	24	231	46
Av de i första raden upptagna, som avgått från ordinarie tjänst, kvarstå i egenskap av vikarier........	48	39	31	35	33	186	37
För obefordrade lärarinnor tillgängliga befattningar...............	382	374	342	413	331	1,842	369

Med utgångspunkt från det vid slutet av vårterminen 1928 förefintliga
antalet ordinarie småskollärarinnor och med stöd av de tabeller, som medfölja
utredningen, kom byråchefen Göransson vid sina beräkningar till det
resultatet, att fram till mitten av år 1939 i medeltal årligen 350 ordinarie
platser egentligen skulle stå till förfogande för de nyexaminerade. Men då
årligen ett visst antal förutvarande ordinarie lärarinnor återinträder på lärarbanan
och likaledes ett visst antal avgångna stannar kvar på de lediga
platserna som vikarier och då vidare enligt folkskolinspektörernas och överlärarnas
beräkningar antalet småskollärartjänster årligen skulle komma att
minskas med 17,1) måste talet 350 reduceras till 261.

Emellertid kan icke en årsproduktion av 261 småskollärarinnor täcka hela
behovet. Det förefinnes även behov av extra ordinarie lärarinnor samt av
vikarier för ordinarie och extra ordinarie. För att utröna, huru stort antal
som fordras för att ersätta dessa, har en beräkning verkställts beträffande
avgången i fråga om hela det vid mitten av år 1928 befintliga antalet småskollärarinnor,
varvid förutsatts, att avgångsförhållandena beträffande alla

0 Sedan byråchefen Göransson slutfört sina beräkningar, ha nya uppgifter från Stockholms
folkskolinspektör medfört en höjning av denna siffra till 19.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 143. 25

dessa skulle vara desamma som i fråga örn de ordinarie. Det antal, som
enligt denna beräkning årligen skulle fordras för att rekrytera de avgångua,
skulle utgöra 419. På grund av den beräknade minskningen av småskolekåren
under de närmaste 10 åren, får detta tal reduceras med 17 per år,
vartill kommer en häremot svarande minskning med 2 beträffande vikarierna.

Som slutresultat av sina beräkningar av omsättningsförhållandena fram till
och med våren 1939 har därför byråchefen Göransson stannat vid ett årsbehov
av i medeltal 400. Härtill göres emellertid den anmärkningen, att
ingen hänsyn tagits till att avgångna i viss utsträckning återinträda, och
ej heller till att de, som avgått som ordinarie, i viss utsträckning kvarstå
som vikarier.

Beträffande lärarbehovet yttra de sakkunniga följande: Be sakkun I

november 1930 räknade småskollärarkåren i vårt land 13,850 medlemmar, mga''
fördelade på olika lä rarbefattningar; 9,833 som ordinarie vid småskola, 507
som extra ordinarie, 668 som biträdande lärare vid folkskola, 2,188 som lingen,

lärare vid mindre folkskola och 654 som vikarier. Av de senare vikarierade
31 stycken å folkskollärartjänster. Tio år tidigare räknade samma kår 14,333
medlemmar, och vad som därför i första hand intresserar, när det gäller
att bestämma seminarieorganisationens omfattning, är att lära känna den
sannolika storleken av denna lärarkår exempelvis en tio år framåt i tiden.

Det är förenat med svårigheter på grund av de många och i mycket obestämbara
faktorer, som spela in, och flertalet av dem, som hittills sysslat
med spörsmålet, ha betygat osäkerheten i alla förhandsberäkningar. Men
örn erfarenheterna från den gångna tiden kunna ha någon betydelse för
den kommande, finns det åtminstone ett par förhållanden, som kunna ge
vinkar örn den framtida utvecklingen.

I folkskolinspektörernas ovan omtalade svar på de sakkunnigas förfrågan
framhålles det, att den sjunkande nativiteten och förändringen från halvtids-
till heltidsläsning äro de faktorer, som nog i allmänhet och i främsta
rummet få betydelse för skolväsendets gestaltning under den tid, som närmast
kommer. Men det nämnes också de mindre folkskolornas avskrivning och
de biträdande lärartjänsternas besättande med folkskollärare. De sakkunniga
lia i det föregående i någon mån vidrört de mindre folkskolorna; dessa lia
under de senare åren, såsom framgår av de lämnade sifferuppgifterna, haft
att uppvisa en fortgående och tämligen snabb minskning beträffande antalet.

Det hör säkerligen till det mest troliga, att denna utveckling kommer att
fortskrida över hela landet — i raskare tempo här och där och något långsammare
kanhända på andra ställen. Den sammanhänger nämligen med en
strävan att skapa goda skolförhållauden åt landets alla skolbarn, som för
närvarande är synnerligen starkt framträdande. Denna de mindre folkskolornas
omvandling till egentliga folkskolor betyder icke, att en småskollärarinna
överallt får vika för en folkskollärare, eftersom den nya skolformen
kan vara sådan, att en småskollärarinna fortfarande behövs. Med den nuvarande
tendensen att ersätta den mindre folkskolan med en Bs-skola, d. v. s.
med en lärare för samtliga årsklasserna, är detta sista emellertid icke fallet.

Det händer ju också, att en mindre folkskola indrages utan att ersättas med
någon annan ny skolform, och i det långa loppet kommer reformen med
ali säkerhet att innebära, att småskolekårens antal minskas. Detta senare
blir också förhållandet med den andra, åtgärden, som ur enahanda motiv
löper jämsides med den nyssnämnda. År 1923 tjänstgjorde 1,015 småskol -

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lärarinnor som biträdande Lärare vid våra folkskolor; år 1930 hade antalet
sjunkit till 668, vilket vill säga en minskning av omkring 50 per år. Denna
reform är liksom den föregående beroende av tillgången på utexaminerade
folkskollärare, och det är möjligt, att den något fördröjes genom den tillfälliga
folkskollärarbrist, som tycks vara att vänta, men även härvidlag kan
det sägas med en tämligen stor tillförsikt, att för framtiden komma de
biträdande lärartjänsterna att upphöra som en mera avsevärd tillgång i
småskollärarinnornas anställningsförhållanden.

Det var emellertid tvenne andra faktorer, som enligt folkskolinspektörernas
uppfattning komme att utöva det största inflytandet på utvecklingen
under de närmaste åren, och den ena av dessa var förändringen från halvtidsläsning
till heltidsläsning. På grund av en del omständigheter — väl
huvudsakligen en gles bebyggelse och därav följande långa skolvägar — ha
våra skolor kommit att delas upp i sådana, som barnen besöka under veckans
alla läsdagar, samt andra, där besöken inskränka sig till varannan dag. Detta
galler såväl småskolor som mindre folkskolor och folkskolor, och det finns
variationer, där barnen på annat sätt erhålla en undervisning, som endast till
hälften utgör den stadgade årliga lärotiden. Med en växande insikt örn den
stora betydelse, som skolundervisningen har för den uppväxande ungdomen,
har denna ordning mer och mer kommit att framstå som en olägenhet, som
i görligaste mån måste bortarbetas, och det är intressant att se/huru denna
strävan efter heltidsläsning sedan flera år tillbaka icke förtröttas. Under
åren 1921—1928 har antalet halvtidsläsande småskolor minskat med 273,
mindre folkskolor med 706, kombinerade små- och folkskolor med 487 samt
halvtidsläsande folkskolor med 439 eller sammanlagt 1,905. Det är icke
överallt, som arbetet varit lika ihärdigt eller lika vinstgivande. De största
andelarna i den sammanlagda siffran 1,466, som inom sig rymmer småskollärarinneavdelningarna,
ha Värmlands län med 144, Kalmar län med 136
samt Västerbottens och Norrbottens län med respektive 127 och 128 — det
senare väl i hög grad beroende på det intresse, som statsmakterna ägnat
skolväsendet häruppe. De län, som år 1928 ha den procentuellt vackraste
ställningen, är Västmanlands län, där de halvtidsläsande skolorna med småskollärarinneavdelningar
under de ovan nämnda åren avvecklats med 94
procent, Stockholms län med 87 procent samt Örebro och Malmöhus län,
där avvecklingsprocenten är respektive 80 och 79. Men intetdera av dessa
län har från början haft så många skolor att omändra. Det ser i stället
ut, som örn det vackraste arbetet skulle vara utfört inom Kalmar län, där
de ovan berörda 136 förändringarna representera 78 procent.

Resultatet av detta strävsamma och visserligen sakta framskridande men
i alla fall lyckosamma arbete har blivit, att i halva antalet av våra län de
halvtidsläsande småskolorna praktiskt taget äro försvunna. Men halvtidsläsningen
finns ändå kvar i stor utsträckning. Den omfattar åtskilligt flera
än två och ett halvt tusen skolor, som med sitt ..flertal ligga i en bred halvcirkel
över mellersta och södra Sverige, från Östergötland över Småland,
Yästergötland, Bohuslän och bort över Värmland med sin bredaste del över
Alvsborgs och Göteborgs och Bohus län.

Det är mer än svårt för att icke säga omöjligt att beräkna den inverkan,
som halvtidsläsningens utbytande mot heltidsläsning kan komma att få beträffande
småskollärarinnekårens storlek. Då halvtidsläsningen är en sämre
form för undervisning och då förbättringar inom folkskoleväsendet i allmänhet
visa sig i att antalet läraravdelningar och på grund därav också

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

antalet lärare stiger, tänker man sig gärna, att en reform av ifrågavarande
beskaffenhet under alla omständigheter borde betyda en utökning av småskollärarinnekåren.
Så är emellertid icke fallet. Det är endast i en del fall,
som förändringarna från halvtidsläsning nödvändiggöra flera småskollärarinnor,
men däremot oftare, som de medföra motsatsen. Vilketdera som
blir fallet, hänger väl i yttersta hand på storleken hos de barnantal, för
vilka förändringarna ske.

Sedan ett par årtionden tillbaka har vårt land haft att dragas med en
stadigt fortgående nedgång i födelsetalen nied de båda åren 1920 och 1921
som underligt ensamstående undantag. År 1910 voro de levande födda
135,625, och år 1919 hade de reducerats till 115,193. Gången av denna
företeelse för de följande åren framgå av nedanstående tabell.

Sakkunnigas tabell 14.

Å r	Levande lödda i riket	Å r	Levande födda i riket
1919........	115,193	1925 .........	106,292
1920 ........	138,753	1926 .........	102,007
1921........	127,723	1927 .........	97,847
1922 ........	116,946	1928 .........	97,605
1923 ........	113,435	1929.........	92,619
1924 ........	109,055

Örn man antager — som skolöverstyrelsen gjort i en nyligen slutförd
utredning — att till småskolestadiet kunna räknas de barn, som fylla 7 och
8 år det kalenderår, under vilket läsårets första hälft infaller, skulle småskolestadiet
under läsåret 1927/1928 omfatta årskullarna från 1920 och 1919,
följande läsår årskullarna från 1921 och 1920 o. s. v., och hela årsräckan
ända fram till läsåret 1936/1937 skulle te sig som följer:

Sakkunnigas tabell 15.

L ä s å r e t	Barn på, småskole-stadiet	Ökning eller minskning från föregående år
1927/1928 .............	225,805
1928/1929 .............	243,973	+ 18,168
1929/1930 .............	224,011	19,962
1930/1931 .............	210,929	13,082
1931/1932 .............	203,705	7,224
1932/1933 .............	197,170	6,535
1933/1934 .............	190,714	6,456
1934/1935 .............	182,987	— 7,727
1935/1936 .............	178,958	4,029
1936/1937 .............	174,167	4,791

Anin. Den totala minskningen av barnantalet på småskolestadiet skulle således fran
läsåret 1928 1929 och fram till läsåret 1936/1937 utgöra 69,806 barn, d. v. s. 29,6 procent
av de barn, som vårterminen 1929 lämnade småskolan.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Då de båda barnstarka årskullarna redan hösten 1929 hade lämnat sina
sista kontingenter till småskolan, ansågo de sakkunniga det möjligt för folkskolinspektörerna
att ge upplysningar om vilken roll de spelat, och det har
i det föregående och i stora drag lämnats en redogörelse för verkningarna
av deras gång genom småskoleklasserna. Den försiggick på sina håll icke
utan besvärligheter. Men i det stora hela har man eu förnimmelse av att
dessa båda årskullar störde utvecklingens normala gång på ett sätt, som valtin
fromma för folkskoleväsendet. De mindre folkskolorna exempelvis, som
åren närmast före hade minskats med ungefär ett 30-tal per år, hugo läsåret
1927 1928 se reduceringen uppgå till icke mindre än 89 stycken. De balvtidsläsande
mindre folkskolorna minskades samma läsår med 115. De heltidsläsande
småskolorna åter, som under läsåren 1924—1927 ökats med 63
per år, ökades läsåret 1927/1928 med 298. I liknande riktning utvecklade
sig de kombinerade små- och folkskolorna, bland vilka den s. k. Ba-forinen
ökades ut med 61 stycken — ett tydligt tecken till att en mindre folkskola
här och där blivit allt för stor och svårhanterlig för en småskollärarinna.

Det var naturligt, att behovet av småskollärarinnor skulle bliva större än
vanligt, och kraven kommo också från både städer och landsbygd; de kommo
för övrigt att gälla såväl ordinarie som extra ordinarie. I städerna, där de
förras antal under närmast föregående år minskats med ungefär 9 per år,
ökades antalet nyss nämnda läsår med 25; för landsbygdens del utgjorde
ökningen 58. Samma år nådde de extra ordinarie den avsevärda ökningssiffran
159, fördelad med 71 på städerna och 88 på landsbygden.

Från början annonserades det emellertid allestädes ifrån, att de nya tjänsterna
voro tillfälliga som årskullarna, och de ha säkerligen också i de allra
flesta fallen redan avvecklats eller komma att avvecklas. Och den som
studerar ovanstående tabeller förstår, att det kommer att dröja, innan någonting
av det timade upprepas. Folkskolinspektörerna räkna med en fortgående
minskning i behovet av småskollärarinnor, en minskning som i siffror
kan uttryckas med talet 192 eller ungefär 19 per år, ty siffrorna äro
mycket ungefärliga, och som gäller både stad och landsbygd, även örn
Stockholms speciella småskoleförhållanden en tid framåt ge sken av ökning
för städernas del.

De sakkunniga kunna ingenting ha att invända mot de beräkningar, som
ligga bakom siffertalen. Det är klart, att den sjunkande nativiteten får en
hel del att betyda för städernas vidkommande, så mycket mera, som flerstädes
det sista årets födelsetal icke når upp till mer än 60 å 70 procent
av 1920 års årgång. Också på landsbygden finns det ju fortfarande utrymme
för skolförbättringar; det finns fortfarande halvtidsläsande skolor att utbyta
mot heltidsläsande, mindre folkskolor att indraga eller omlägga och flyttande
skolor att omvandla till fasta. Men de sakkunniga vilja ändå i detta sammanhang
göra ett par reflexioner.

Det framhålles i yttrandena rörande vissa orter, att nedgången i nativiteten
med all sannolikhet kommer att uppvägas genom inflyttningar. Och
det tillägges någon gång, att dylika inflyttningar till städer och andra större
samhällen ofta kunna vålla upprättande av nya läraravdelningar å de nya
orterna men ingenstädes åstadkomma någon motsvarande indragning; de
endast minska klassnumerären i en del landsbygdsskolor. Det säges vidare,
att det i städerna är jämförelsevis lätt att anpassa sig efter de stigande
eller sjunkande födelsetalen, att det däremot på landsbygden är ett helt annat
problem att reglera klassavdelningarna så, att det blir ett normalt antal

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lärjungar per klass. Många gånger skulle det låga barnantalet i ett skoldistrikt
väl försvara indragningen av en skola, men det låter sig ej så lätt
göra, ty vid sammanslagning av ett par skolrotar eller vid uppdelning av
andra sådana bliva skolvägarna merendels för långa. Barnantalet i våra
skolor undergår för övrigt ständiga växlingar icke endast beroende på föregående
växlingar i födelsetalens storlek utan också av andra orsaker. Det
händer t. ex. icke så sällan, meddelas från ett inspektionsområde i Norrland,
att en järnvägstjänsteman kommer indy Bande till ett skoldistrikt. Han kan
ha 4 ä 5 barn i skolåldern. Dessa barn tillsammans med de tidigare på
platsen motivera en framställning om inrättande av en ny skola — småskola
eller mindre folkskola — ute i en liten by. Å andra sidan kan naturligtvis
en sådan tjänstemans avflyttning verka i den motsatta riktningen.

Allt detta är sant, men det är säkerligen icke allt, som kan sägas i saken.

Det är nog ändå så, att det på sina ställen uppehälles skolor, som en gång
voro behövliga men för vilka behov ej längre finns kvar; i varje fall har
det under de senaste åren varit och är alltjämt så, att skolor, som förut
haft ett tämligen knappt lärjungetal, undan för undan mottaga allt fåtaligare
årsgrupper. Enligt tillgängligt siffermaterial fanns det våren 1928 synnerligen
gott örn småskollärarinnor — bortåt tusentalet -—- som sutto med högst
10 elever i sina klasser. Av dessa hade ett par hundra högst 6. Men
»högst 6» innesluter variationer, och det inberättas från olika inspektionsområden,
att skolrotar finnas med endast 2 ä 3 barn i sina skolor.

Det är känt, att befolkningen inom ett skolområde är starkt fästad vid
sin skola och icke gärna släpper den, även örn barnantalet är mycket litet.

Och en skola får naturligtvis icke indragas förhastat. Men å andra sidan
ålägger skolväsendet våra kommuner och icke minst staten så stora kostnader,
att det bör vara en angelägenhet av största vikt att se till, att besparingar,
som kunna göras, också bliva gjorda, där det kan ske, utan att
undervisningen blir lidande. Ty lika väl som det är riktigt, att överbefolkade
skolavdelningar bliva uppdelade i flera, lika så väl är det rimligt och rätt,
att så gott som avfolkade skolavdelningar sammanslås med andra. Hur
detta lämpligen bör ske, är ett problem, som i våra dagar är möjligt att
lösa, och det är sannolikt, att den sjunkande nativiteten kommer att framtvinga
lösningen.

De sakkunniga ha med detta velat framhålla, att de allt svagare födelsetalen
kunna få en större räckvidd i fråga örn småskollärarinnekårens storlek
i framtiden och att folkskolinspektörernas beräkningar därför snarare ligga i
över- än i underkanten. I

I en undersökning, omfattande 5 år ■— från våren 1923 till våren 1928 Det framtida
—- har byråchefen Göransson studerat småskollärarinnekårens växlande för- lärarbehovet.
hållanden — hur lärarinnorna kommit och gått och ibland kommit igen
— för att med ledning av denna undersökning jämte andra faktorer och
under hänsynstagande till folkskolinspektörernas beräkningar kunna sluta
sig till det antal nyexaminerade, som årligen skulle behövas för att rekrytera
kåren. Undersökningen och dess resultat ha i korthet refererats i det föregående.

Tager man ut de ordinarie för sig, skulle som deras ersättare årligen behöva
utexamineras 350 elever. Men enligt undersökningen bleve så många
nytillträdande för många. Ty varje år träder ett visst antal småskollärarinnor
in, som förut varit ordinarie men avgått och som sedan av olika

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

anledningar söka sig tillbaka till sitt gamla yrke. Och likaledes varje år
finns det ett visst antal ordinarie lärarinnor, som visserligen avgå från tjänsten
men stanna kvar som vikarier på de genom deras egen avgång ledigblivna
platserna. Får man taga de undersökta åren 1924—1928 som norm,
skulle i genomsnitt 72 platser vart år på detta sätt undanhållas de obefordrade
och således endast 278 platser stå till förfogande. Men då enligt folkskolinspektörernas
beräkningar de olika småskollärarinnetjänsterna under de
närmaste åren komma att reduceras, skulle också rekryteringstalet kunna
reduceras till 261.

Vid sidan av de ordinarie behövs det emellertid en hel del andra för att
möta extra ordinära förhållanden, och det behövs sådana, som kunna träda
till, när någon dör eller blir sjuk eller annars anledningar föreligga. Under
antagande, att alla dessa vore underkastade enahanda växlande villkor som
de ordinarie, kom byråchefen Göransson till det resultatet, att det årliga
rekryteringsbehovet låg kring siffran 400 — men med tillägget, att därvidlag
»ingen hänsyn tagits till att avgångna i viss utsträckning återinträda och
ej heller till att de, som avgått som ordinarie, i viss utsträckning kvarstå
som vikarier».

De sakkunniga ha i samband med denna undersökning ingenting att tilllägga
annat än en anmärkning rörande de båda nyssnämnda lärarinnekategorierna.
Det framgår nämligen icke alldeles klart, vilken betydelse som
bör tillmätas dem vid bestämmandet av förnyelseavtalet.

Ett närmare studium av de tabeller, som åtfölja undersökningen, ger vid
handen, att växlingarna i småskollärarinnekårens sammansättning äro annorlunda,
än man i allmänhet föreställer sig. Man tänker sig gärna, att
det är under pensionsåret och fram emot pensionsåldern, som den allt övervägande
avgången sker. Från slutet av vårterminen 1923 till slutet av vårterminen
1928, d. v. s. den tid, som undersökningen omfattar, var det visserligen
så, att den största kontingenten — något mer än fjärdedelen av
samtliga — avgick i åldern mellan 55—60 år, men mellan 25—30 gick mer
än femtedelen, och mellan 20—35 gingo omkring 40 procent av alla dem,
som av olika anledningar lämnade sina ordinarie anställningar. Det är således
en regelbunden företeelse, att det är de unga och yngsta lärarinnorna,
som avgå i den största utsträckningen. Att många av dessa under årens
lopp kunna ha anledning att vända tillbaka är ingenting märkligt, i all
synnerhet om man betänker, att mer än hälften av dem, som återinträdde
1925—1928, voro unga människor, födda mellan åren 1895—1904. Siffrorna
kunna växla år för år, och det kan vara svårt att fixera medeltalet
per år, men att företeelsen är regelbundet återkommande och måste räknas
bland de faktorer, som bestämma förnyelsetalet, anse de sakkunniga vara
otvivelaktigt. Samma uppfattning ha de rörande förekomsten av den andra
av de båda kategorierna, även örn dess betydelse måste vara en annan och
mindre.

I sin promemoria säger byråchefen Göransson, att det av undersökningsmaterialet
»torde framgå, att dessa kategorier av lärarinnor äro i avtagande».
Detta är säkerligen fallet i rätt stor utsträckning, och de sakkunniga äro
därför av den meningen, att man för framtiden har att räkna med ett
mindre medeltal än det vid beräkningen nu använda.

Vill man vid sidan av de matematiska sannolikhetsberäkningarna söka
ledning av den praktiska erfarenheten, har man visserligen icke mycket att

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

hålla sig till, men ändå så mycket, att man kan få ett par tämligen säkra
hållpunkter vid bedömandet av frågan örn rekryteringsbehovet.

Såsom omnämnts i det föregående, infordrar skolöverstyrelsen sedan år
1929 uppgifter från småskoleseminariernas rektorer angående anställningsförhållandena
för de tre närmast föregående åren utexaminerade småskollärarinnorna,
och tabell 12 ger en bild av hur dessa förhållanden gestaltat
sig den 1 mars 1930. Redan förut hade liknande tabeller utarbetats rörande
anställningsförhållandena den 1 mars 1927 för de lärarinnor, som utexaminerades
åren 1925 och 1926, och det hade varit önskvärt, att man icke för
år 1928 haft den lucka i undersökningarna, som man nu har; man skulle
då bättre ha kunnat överblicka de olika årsgrupperna och säkerligen också
kunnat draga något säkrare slutledningar. Som det nu är, möter man den
första årsgruppen en enda isolerad gång, och de siffror, som ha praktiskt
värde, komma på grund därav först med årsgruppen 1926. Närslutna tabell
åskådliggör förhållandena.

Sakkunnigas tabell 16.

Tidpunkten	Antal anställda av	årsgruppen
1925	1926	1927	1928	1929
Den 1 mars 1927 ......	428	272	—	—	—
» » » 1928 ......	—	—	—	—	—
> » » 1929 ......	—	359	323	226	'' —
> ” » 1930 ......	—	—	340	257	199

Om man till antalet här ovan lägger de 16 lärarinnor, som våren 1926
utgingo från Murjeks seminarium utan att komma med i räkningen och
som den 1 mars 1929 voro placerade, hade således under de fyra läsåren
1926/1927—1929/1930 av de fyra årsgrupper med sammanlagt 1,561 lärarinnor,
som vi något så när känna till, icke flera än 1,171 vunnit anställning
i de olika befattningarna som ordinarie, extra ordinarie och vikarier.
Per år betyder detta, att 293 platser stått till deras förfogande.

Det är en sak i detta sammanhang, som omedelbart väcker uppmärksamhet,
nämligen de fallande siffrorna; för varje ny årsgrupp blir antalet anställda
mindre än för den närmast föregående, såsom framgår av följande
tabell:

Sakkunnigas tabell 17.

	Antal anställda av	de olika
Årsgrupp	årsgrupperna efter
	1 år	2 år	3 år
1925 .................	—	428	—
1926.................	272	—	359
1927 .................	—	323	340
1928.................	226	257	—
1929 .................	119	—	—

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Denna omständighet är så mycket mera påfallande, som man hade anledning
att vänta motsatsen. Hösten 1927 inträdde nämligen den första stora
delen av de barnrika årskullarna från åren 1920 och 1921 i småskolan, och
hösten därpå följde en andra del efter för att år 1929 åtföljas av en tredje
och sista. Det hade under sådana omständigheter varit naturligt, tycker
man, att såväl årsgruppen 1926 som framför allt de båda årsgrupperna
1927 och 1928 haft en större andel i den avsevärda utvidgning av småskollärarinnekåren,
som då ägde rum. Att så icke blev fallet, tyder på att de
uppkomna luckorna fylldes från annat håll, och det råder intet tvivel därom,
att stora reserver lågo kvar och väntade från föregående års utexaminationer.
Aret 1923 utexaminerades 790 elever från samtliga våra småskoleseminarier,
följande år sjönk siffran till 677, men året därpå steg den ånyo till 726.
Huru anställningsförhållandena för de två första årens lärarinnor legat till,
vet man ingenting om, men beträffande årsgruppen 1925 vet man, att ännu
i mars 1927 ett par hundra i runt tal gingo utan plats som lärarinnor.
Och detta betydande överskott har sedan vuxit för varje år, även örn det
skett i olika utsträckning för olika delar av landet, såsom följande sammanställning
visar:

SaJckunnigas tabell 18.

	Antal ut-exaraine-	Antal anställda
U texarn inationso mråde	rade åren 1927,1928 och 1929	inalles	i % av de utexami-nerade
Norrland..............	386	272	70,4
Svealand..............	236	159	67,3
Götaland..............	469	365	77,8

Det är, som synes, framför allt seminarierna i Svealand — och särskilt
är det de i Mälarlandskapen — som haft svårt att placera sina avgångna
elever, och detta fastän utexamineringen där under de nu ifrågavarande
åren varit mindre än för de övriga seminarierna; det låg tydligen äldre år
gångar i vägen. Och detta är jämväl förklaringen till den ringa omsättning,
som ägt rum inom årsgruppen 1929. Den hade att trängas med å
ena sidan de äldre reserverna och å andra sidan den svärm av lärarinnor,
som blevo lediga, när den första delen av de stora årskullarna lämnade
småskolan på våren 1929.

De lärarinnegrupper, som nu omnämnts, voro emellertid icke de enda,
som åren 1926—1930 tävlade om platserna; det kom konkurrenter från
tvenne andra håll, örn vilka man dessutom har en del besked. I sin förut
vid ett par tillfällen omtalade redogörelse påpekar byråchefen Göransson,
att från slutet av våren 1926 och till slutet av våren 1928 ett antal av 128
avgångna lärarinnor antingen återinträdde som ordinarie eller stannade kvar
som vikarier. Då dessa båda kategorier representera en årligen återkommande,
örn också något varierande grupp, kan man räkna med, att de under
den nu avhandlade tiden med inalles något mer än ett par hundra ökat
antalet anställda. Och slutligen tillkommer så de privata småskoleseminariernas
tillskott till lärarinnerekryteringen. Dessa seminarier voro icke längre
i arbete, när skolöverstyrelsen samlade in sina uppgifter rörande anställ -

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ningsförhållandena, men deras utexamination är känd; den utgjorde 180 lärarinnor
för åren 1926—1928. Det kan diskuteras, huru stor anställningsprocent
man i fråga örn dem bör räkna med, när ingenting i den vägen är
i siffror känt. Men eftersom de i viss utsträckning brukat gå till privatskolor
och väl också gått ut som familjelärarinnor, förefaller det rimligt,
att denna procent beräknas med ett lägre tal än för motsvarande årsgrupp
från de andra seminarierna; deras tillskott kommer i varje fall att närma
sig hundratalet.

Gör man sålunda, som de sakkunniga här gjort, en ungefärlig uppskattning
av de delvis okända anställningsförhållandena i enlighet med sådana,
som man känner, finner man, att under de nu avhandlade fyra åren ett antal
lärarinnor vunnit anställning, som för de tre första åren i genomsnitt
ligger mycket nära talet 400, men för det sista året icke når upp till talet
300. Utanför möjligheten att ens på ett ungefär kunna fixeras i siffror befinna
sig emellertid vad de sakkunniga kallat reserverna.

Den korta undersökningsperiod med dess begränsade material, som de
sakkunniga haft att bygga på och som är den enda, som står till buds med
rent praktiska erfarenheter, kan ur anställningssynpunkt icke betraktas som
en normal eller genomsnittsperiod. Örn man fråntager året 1926, har den
allt för starkt legat under påverkan av de exceptionella förhållanden, som
1920/1921 års höga födelsetal förde med sig. Under sitt sysslande med
dessa ting ha de sakkunniga likväl kommit till den uppfattningen, att de
erfarenheter, som vunnits, i det stora hela bekräfta sannolikheten hos de
matematiska beräkningarna. Dessa leda, såsom synes framgå av byråchefen
Göranssons kommentar, till ett siffertal, som ligger åtskilligt under det
slutligen valda, men då de sakkunniga i ett annat utlåtande ha för avsikt
att föreslå anordnande av särskilda utbildningskurser för småskollärarinnor
i och för vinnande av kompetens till lärarbefattning vid egentlig folkskola
och då en sådan anordning nödvändiggör en utökning av småskollärarinneproduktionen
för att kompensera avgången till folkskolan, anse de emellertid,
att det årliga rekryteringsbehovet ändå kommer att hålla sig i närheten
av talet 400 — möjligen ett eller annat tiotal under.

En av de sakkunniga, lantbrukaren G. Persson, hade reservationsvis anfört
en avvikande mening beträffande det årliga lärarbehovet, varvid han
beräknat detsamma till 370.

Angående lärarbehovet yttrade skolöverstyrelsen i sitt över de sakkunnigas
förslag den 28 januari 1931 avgivna utlåtande:

Det, som måste vara grundläggande för behovet av seminarier, är uppenbarligen
i första rummet lärarbehovet. De sakkunniga hava i detta avseende
kompletterat överstyrelsens tidigare utredningar med nya sådana. Överstyrelsen
byggde sitt år 1927 framlagda förslag örn en ny seminarieorganisation
på ett årsbehov av 372 lärare. De sakkunniga komma fram till ett
årsbehov av omkring 400 eller något to tal därunder. Den framlagda seminarieplanen
med 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier lämnar med
den av de sakkunniga föreslagna siffran 28 i varje avgångsklass (20 i
Murjek) utrymme för en årlig examination av 412 lärarinnor, fördelade på
15 examensavdelningar.

Byråchefen Göransson, som biträtt de sakkunniga vid denna undersök Bihany

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 116 höft. (Nr 143.) 3

Skolöverstyrelsen

S8/i 1931.

34

Skolöverstyrelsens
nya
utredning
I0/n 1931.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ning, har räknat med ett årligt rekryteringstal av 261. Detta vore dock
minimum och gällde närmast behovet av ordinarie. Med hänsyn till andra
faktorer, som närmare angivas, kommer byråchefen Göransson till det resultatet,
att det årliga totala rekryteringsbehovet läge kring siffran 400, vilket
resultat, såsom ovan sagts, de sakkunniga godtagit. Reservanten Persson
har för sin del ansett att rekryteringsbehovet av de sakkunniga räknats
för högt. Han anser den sannolika behovssiffran vara 340 ä 344. Räknades
med en planerad tvåårig seminariekurs för utbildande av småskollärarinnnor
till folkskollärarinnor, borde enligt reservanten den årliga examinationssiffran
uppgå till 370.

Överstyrelsen har givetvis på den korta tid, som stått överstyrelsen till
buds, icke kunnat mera ingående granska de av de sakkunniga framlagda
vidlyftiga utredningarna eller bilda sig ett säkert omdöme rörande hållbarheten
av grundvalen för det resultat, till vilket de sakkunniga kommit.
Överstyrelsen hyser emellertid, med hänsyn till den riktning, som utvecklingen
på folkskolans område tagit under de senaste åren, i likhet med reservanten
Persson den uppfattningen, att de sakkunniga räknat med ett för
stort rekryteringsbehov. Det är sannolikt, att även det av överstyrelsen tidigare
beräknade småskollärarinnebehovet måste anses för högt. Även under
den bestämda förutsättningen, att ett antal småskollärarinnor, motsvarande en
examensklass, årligen kommer att utbildas till folkskollärarinnor, vill överstyrelsen
hålla före, att man sannolikt icke bör räkna med ett högre examinationstal
än det av reservanten förordade, nämligen 370, vilket motsvarar
15 examensavdelningar med 25 elever i varje klassavdelning, eller 13
avdelningar, därest man nödgades räkna med i regeln 28 i klassen.

Det nu sagda gäller en seminarieorganisation avpassad efter normala för
hållanden och under förutsättning, att det årliga lärarinnebehovet skulle tillgodoses
uteslutande ur den jämsides löpande produktionen. För närvarande
finnes, såsom närmare framgår av de sakkunnigas utredning, ett betydande
överskott av småskollärarinnor. I syfte att minska den stora arbetslösheten
inom kåren har antalet utexaminerade under de senare åren kraftigt nedbragts.
Ar 1929 utexaminerades 314, år 1930 298 och för åren 1931 och
1932 beräknas antalen 286 och 334. Även under de närmaste åren framåt
gäller det att begränsa examinationen för att snarast möjligt uppnå ett lämpligt
förhållande mellan tillgång och efterfrågan. Detta kan ske dels genom
att snarast nedlägga överflödiga landstingsseminarier, dels genom att under
några år framåt i erforderlig mån hålla klassnumerären nere.

Genom beslut den 3 juli 1931 anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen
att före den 15 november 1931 till Kungl. Majit inkomma med vissa utredningar
och förslag angående folkskole- och småskoleseminariernas framtida
organisation. Till åtlydande härav inkom överstyrelsen till Kungl.
Majit med en den 10 november 1931 dagtecknad skrivelse i ämnet, åtföljd
av 31 bilagor med diagram och kartor jämte en till överstyrelsen av Kungl.
Majit remitterad skrivelse från stadsfullmäktige i Göteborg av den 22 juni
1931 angående förläggning till Göteborg av ett statens småskoleseminarium
ävensom av följande till överstyrelsen inkomna skrivelser: från lektorn Fritz
Wigfors och rektorn A. Funke den 14 oktober 1924 jämte tillhörande handlingar
angående inträdesfordringar och undervisningsplan vid särskild kurs
för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor, från vederbörande

35

Kungl. Majis proposition Nr 143.

länsstyrelser i september och oktober 1931 med vederbörande landstings
förklaringar angående överlämnande till staten av landstingsseminariers fasta
och lösa egendom, från stadsfullmäktige i Växjö den 3 oktober 1931 angående
ett statligt dubbel- eller enkelseminarium i Växjö, från stadsfullmäktige
i Skara den 12 oktober 1931 angående bibehållande av folkskoleseminariet
därstädes, från rektorn G. L:son Högsby den 15 oktober 1931 och
från lärarkåren vid folkskoleseminariet i Luleå den 27 oktober 1931 angående
lämpligheten av Barnundervisning, från byggnadsstyrelsen dels den 15
oktober 1931 angående kostnader för folkskoleseminariernas i Landskrona
och Härnösand omändring till dubbelklassiga småskoleseminarier samt för
folkskoleseminariernas i Lund och Växjö till samseminarier, dels den 5
november 1931 angående kostnader för folkskoleseminariets i Karlstad omändring
till samseminarium samt från stadsfullmäktige i Kristinehamn den
30 oktober 1931 angående ett statens småskoleseminarium därstädes.

Vad angår behovet av småskollärare under den tid, för vilken den nya
seminarieorganisationen är avsedd, lämnar överstyrelsen först en kort sammanfattning
rörande de tidigare beräkningar, som blivit verkställda av överstyrelsen
och de sakkunniga. För dessa beräkningar har utförligt redogjorts
i det föregående. Vidare erinrar överstyrelsen örn vad jag i propositionen
till 1931 års riksdag, nr 212, anfört rörande de vanskligheter, som vore
förenade med beräkningar för att finna det verkliga lärarbehov, som borde
läggas till grund för en någorlunda konstant seminarieorganisation, avsedd
för en längre tid framåt. Därefter redogör överstyrelsen för nya beräkningar,
som utförts inom överstyrelsen.

Till en början gör överstyrelsen några förberedande anmärkningar angående
de svårigheter, som äro förenade med sådana beräkningar som de
ifrågavarande.

Överstyrelsen har vid sina förnyade överväganden i fråga örn det framtida
rekryteringsbehovet starkt känt de vanskligheter, som berörts i den
gjorda sammanfattningen av de faktorer, till vilka hänsyn måste tagas vid
beräkningen av småskollärarbehovet. En särskild svårighet ligger däri, att
med hänsyn till det sedan flera år tillbaka befintliga stora överskottet av
småskollärarinnor själva utgångspunkten måste bliva synnerligen osäker.
Med andra ord, man saknar det erfarenhetens stöd, som vore för handen,
ifall jämvikt förefunnes mellan tillgång på och behov av lärarkrafter.

När överstyrelsen sedan övergår till nämnda beräkningar, yttrar överstyrelsen
sig först örn det befintliga läraröverskottet.

Genom indragning av tidigare befintliga parallellavdelningar vid åtskilliga
seminarier, genom nedläggande av seminarier och genom att minska elev-,
intagningen vid seminarierna har småskollärarproduktionen väsentligen nedbringats
under de senaste åren. Under tiden 1928/1931 hava icke mindre
än 8 seminarier nedlagt sin verksamhet, nämligen 2 enskilda seminarier i
Stockholm, Ateneums och Detthows, samt landstingsseminarierna i Uppsala,
Malmköping, Kristianstad, Uddevalla, Skellefteå och Öjebyn. Under de senaste
åren hava utexaminerats:

Nya beräkningar.

Läraröver skottet.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

År

Antal.

1926

1927

1928

1929

1930

1931

550

506

375

314

309

273

År 1932 komma att utexamineras 356 och år 1933 endast 157 småskollärarinnor.
Det relativt höga antalet elever i de nuvarande avgångsklasserna,
vilket kommer att höja 1932 års avgångssiffra, beror på att flera
landstingsseminarier, inför utsikten att snarast nödgas nedlägga sin verksamhet,
år 1930 ansågo sig böra intaga ett ökat antal elever. Genom Kungl.
Maj:ts ingripande har ett dylikt förfarande omöjliggjorts under år 1931.

Anställningsförhållandena den 1 mars 1929, 1930 och 1931 för de vid småslcoleseminarierna
under åren 1926, 1927, 1928, 1929 och 1930
utexaminerade småskollärarinnorna.

U texaminerade	Anställningsförhållandena
		Den	1 mars	1929	Den	1 mars	1930	Den	1 mars	1931
År	Antal		Utan
		An-	anställ-	Uppgift	An-		Uppgift	An-		Uppgift
		ställda		saknas	ställda		saknas	ställda
			ning			ning			Ding
1926.........	470	359	94	17	_	_	_	_	_
1927.........	433	323	104	6	340	82	ii	—	—	—
1928.........	344	226	113	5	257	76	ii	264	67	13
1929.........	314	—	—	—	199	114	i	239	67	8
1930.........	309	—	—	—	—	—	—	213	93	3
1926,1927 och 1928	1,247	908	311	28	—	—	—	—	—	—
1927,1928 och 1929	1,091	—	—	—	796	272	23	—	—	—
1928,1929 och 1930	967	—	—	—	—	—	—	716	227	24
Procenttal:
1926.........	100	76	20	4	—	—	—	—	—	—
1927 .........	100	75	24	1	78	19	3	—	—	—
1928.........	100	66	33	1	75	22	3	77	19	4
1929.........	100	—	—	—	64	36	—	76	21	3
1930.........	100	—	—	—	—	—	—	69	30	1
1926,1927 och 1928	100	73	25	2	—	—	—	—	—	—
1927,1928 och 1929	100	—	—	—	73	25	2	—	—	—
1928,1929 och 1930	100	—	—	—	—	—	—	74	23	3

Trots den sålunda inträdda minskningen i antalet utexaminerade småskollärarinnor,
har läraröverflödet sedan länge varit och är fortfarande mycket
stort. Detta sammanhänger med den kraftiga, plötsliga nedgången i lärarbehovet
omkring mitten av 1920-talet, innan seminarieorganisationen hunnit
i någon mån anpassa sig efter de nya förhållandena, ävensom den alltjämt
fortsatta nedgången i detta behov. Någon fullständig statistik över över -

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

taliga lärarinnor finnes icke, men något begrepp om läget kan erhållas genom
överstyrelsens under en följd av år från seminarierektorerna inhämtade
uppgifter örn anställningsförhållandena den 1 mars beträffande de
under de närmast tre föregående åren utexaminerade lärarinnorna. Den senast
återgivna tabellen grundar sig på det hittills tillgängliga materialet angående
berörda anställningsförhållanden.

Anställningen avser icke blott ordinarie och extra ordinarie befattningar
utan ock vikariat av mer eller mindre tillfällig natur. I statistiken fattas
uppgifter för de vid de numera nedlagda enskilda seminarierna i Stockholm
utexaminerade lärarinnorna. Enligt räkningen den 1 mars 1930 saknade
272 av årgångarna 1927—1929 anställning, och vid räkningen den 1 mars
1931 saknade av årgångarna 1928—1930 ett antal av 227 anställning. I
vad mån de 94 av 1926 års årgång, som den Ilmars 1929 samt de 82 av
1927 års årgång, som den 1 mars 1930 saknade anställning, sedermera
lyckats erhålla sådan, vet man icke. Icke heller vet man något örn de 28,
23 och 24, från vilka rektorerna vid räkningarna åren 1929, 1930 och 1931
icke kunnat erhålla uppgifter. Till grupperna utan anställning hava räknats
även ett icke obetydligt antal, vilka enligt rektorernas uppgifter av
någon anledning aldrig kommit att söka anställning.

Med hänsjm till ovan anförda omständigheter ävensom därtill att statistiska
uppgifter här saknas för de år, som ligga före år 1926, torde det
vara uppenbart, att de arbetslösa småskollärarinnornas antal är väsentligen
större, än vad tabellen ger vid handen. I stort sett visar statistiken, att i
medeltal omkring 25 procent av de årligen utexaminerade icke lyckats erhålla
något slag av skolan ställning, detta oaktat den årliga utexaminationen
från år 1923 till år 1930 minskat från 790 till 309 eller i medeltal med 69 för år.

Anställningsförhållandena inom lärarkåren hava även under en följd av
år varit föremål för uppmärksamhet och klarläggande inom överstyrelsens
statistiska avdelning. Resultatet härav i ett visst begränsat avsnitt framgår
av nedanstående tablå, utvisande anställningsförhållandena vid slutet av
vårterminen 1926—1930 för de småskollärarinnor, som utexaminerats de
fem närmast föregående åren.

Anställningsförhållanden för under åren 1926—1929 utexaminerade

småskollärarinnor. _

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.
Slutet av vår-	Antalet examinerade	Därav anställda vid den i kol. 1 angivna tidpunkten	Icke anställda (kol. 2	Beräknad avgång	Återstå
terminen år	föregående 5-års-period	Antal	Procent	minskad med kol. 3)	bland icke anställda	icke anställda
1926......	3,522	2,555	72,5	967	393	574
1927 ......	3,401	2,365	69,5	1,036	380	656
1928 ......	3,244	2,167	66,8	1,077	362	715
1929 ......	2,829	2,014	71,2	815	316	499
1930......	2,467	—	—	—	—	—

Även denna statistik visar, att antalet av dem, som vid slutet av den
närmaste femårsperioden efter examen icke lyckats erhålla någon anställning,
är synnerligen betydande, och pekar i stort sett i samma riktning
som ’ den förut anförda, på rektorernas uppgifter för vissa treårsperioder
grundade undersökningen.

38

Lärartjänsternas
antal.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Av det anförda framgår, att man, när det nu gäller att planlägga en
semmarieorgamsation av något så när konstant natur på något längre sikt,
icke kan utgå ifrån det nuvarande lärarbehovet, enär detta till stor del kan
fyllas med befintliga reserver. Organisationen måste uppenbarligen grundas
på ett beräknat årligt normalbehov med den förutsättningen, att några
reserver av lärarinnor icke stå till förfogande. Däremot måste hänsyn tagas
till det nuvarande lärarinneöverskottet, när det gäller att bestämma examinationens
omfattning under de närmaste åren framåt. Överstyrelsen återkommer
sålunda till denna fråga i kapitlet om seminarieorganisationens genomförande
och i samband därmed stående övergångsanordningar.

Därefter redogör överstyrelsen för en beräkning av lärartjänsternas antal
fram till vårterminen 1939.

En viktig faktor vid bedömandet av det erforderliga årliga rekryteringsbehovet
är antalet lärartjänster i riket och de förändringar häri, som under
den närmaste framtiden kunna väntas. I diagram VII1 åskådliggöres utvecklingen
av småskollärartjänsterna under åren 1908—1938, och jämsides härmed
visar en grafisk framställning antalet utexaminerade småskollärarinnor
under tiden 1908—1933.

Skolöverstyrelsen har nu, såsom redan förut omnämnts, i syfte att så
långt som möjligt vinna klarhet angående småskollärartjänsternas utveckling,
från folkskolinspektörerna infordrat vissa uppgifter beträffande dessa tjänster
för perioden 1931—1939.

Med utgångspunkt från det verkliga antalet tjänster vid vårterminens slut
år 1931 vid småskolor och mindre folkskolor ävensom biträdande lärartjänster
vid folkskolor ha inspektörerna uppgivit det beräknade antalet
tjänster av nämnda slag vid samma tidpunkt fram till vårterminens slut år
1939. Resultatet av denna beräkning åskådliggöres närmare i diagram VII
och VIII1. I nedanstående tabell angives det totala antalet tjänster enligt
denna undersökning.

Beräknat antal småskollärartjänster från år 1931 till år 1939.

Å r	S	m		M f	B	t r	Samtliga
Antal	Ökning eller minsk- ning	Antal	Ökning eller minsk- ning	Antal	Ökning eller minsk- ning	Antal	Ökning eller minsk- ning
1931......	10,320			2,176	—	659	_	13,155
1932 ......	10,333	+	13	2,068	— 108	606	— 53	13,007	— 148
1933 ......	10,325	—	8	1,957	— lil	572	— 34	12,854	— 153
1934 ......	10,316	—	9	1,860	— 97	544	— 28	12,720	— 134
1935 ......	10,286	—	30	1,769	— 91	515	— 29	12,570	— 150
1936 ......	10,271	—	15	1,693	— 76	472	— 43	12,436	— 134
1937 ......	10,255	—	16	1,648	— 45	443	— 29	12,346	— 90
1938 ......	10,260	+	5	1,605	— 43	412	— 31	12,277	— 69
1939 ......	10,284	+	24	1,569	- 36	385	- 27	12,238	— 39
1931—1939 . .	- 1	—	36	—	— 607		— 274	- 1	— 917 1

1 Bilagor till skolöverstyrelsens skrivelse.

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Överstyrelsen gjorde en liknande undersökning i sin till Kungl. Maj.t den
23 juni 1927 ingivna utredning angående småskollärarbehovet. Folkskolinspektörernas
beräkning av småskollärartjänsterna sträckte sig då endast
fram till år 1933. En jämförelse mellan resultatet av de båda räkningarna
för de gemensamma åren 1931—1933 är gjord i nedanstående tablå.

Jämförelse mellan 1926 års och 1931 års beräkningar av antalet lärartjänster.

Beräkningen gjord		1931	Ökning eller minskning	1932	Ökning eller minskning	1933	Ökning eller minskning
1926 .......	Sm	10,008		9,990	—	9,976	—
1931.......	Sm	10,320	+ 312	10,333	+ 343	10,325	+ 349
1926 .......	Mf	2,167	_	2,121	—	2,083	—
1931.......	Mf	2,176	+	9	2,068	— 53	1,957	— 126
1926 .......	Btr	651	_	617	—	585	—
1931.......	Btr	659	+	8	606	11	572	— 13
1926 .......	Summa	12,826	_	12,728	—	12,644	—
1931.......	Summa	13,155	+ 329	13,007	+ 279	12,854	+ 210

Den år 1926 gjorda beräkningen utvisar sålunda, då jämförelse göres med
1931 års verkliga tal, att det förutsedda resultatet för nämnda år kommit
verkligheten ganska nära beträffande tjänsterna vid mindre folkskolor och
biträdande lärartjänster, men att den varit för låg beträffande tjänsterna vid
småskolan, i det att år 1931 funnos 312 småskollärartjänster mer än som
beräknats. På enahanda sätt visar 1931 års beräkning 343, respektive 349
flera småskollärartjänster för åren 1932 och 1933 än vad som kunde förutses
år 1926 medan däremot tjänster vid mindre folkskolor samt biträdande lärartjänster’
komma att efter år 1931 minska i betydligt raskare tempo än som
kunde förutses för fem år sedan. Det totala antalet tjänster blir för ar 1931
329 och skulle för åren 1932 och 1933 enligt inspektörernas senaste beräkningar
bli respektive 279 och 210 flera, än vad förut beräknats, allt beroende
på folkskoleorganisationens snabba utveckling även de senaste åren.

Vad som i den föreliggande nya statistiska beräkningen måste tilldraga
sig särskild uppmärksamhet samt vara för saken av största betydelse är den
vändning mot en starkare nedgång i tjänsternas antal fram till år 1939,
som utredningen visar. Den totala minskningen skulle komma att uppgå
till 917. Även de seminariesakkunniga, som grundade sina kalkyler på vissa
från folkskolinspektörerna och överlärarna i de större städerna inhämtade
kompletterande upplysningar, kommo till det resultatet, att nu ifrågavarande
lärartjänster skulle undergå någon minskning, dock ej tillnärmelsevis så stor.
Nedanstående tabell visar en jämförelse mellan de sakkunnigas siffror och
1931 års statistik.

40

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

Jämförelse mellan de sakkunnig as och 1931 års beräkningar av
antalet lärartjänster.

1.	2. | 3. | 4.	6. | 6. | 7.	8.
Sm...... Mf och Btr .	De sakkunniga	1931 års räkning	Skillnaden i slutresultatet år 1939 (kol. 4—kol. 7)
År 1929	Ökning eller minskning	År 1939	År 1931	Ökning eller minskning	År 1939
10,314 2,950	+ 319 - 511	10,633 2,439	10,320 2,835	— 36 - 881	10,284 1,954	349 485
Summa	13,264	— 192	13,072	13,155	— 917	12,238	834

Av tablån framgår, att, medan de sakkunniga räknat med 13,072 lärartjänster
år 1939, hava folkskolinspektörerna enligt 1931 års räkning kommit
till ett antal av 12,238, eller 834 mindre.

De av folkskolinspektörerna för åren 1931—1939 beräknade lärartjänsterna
fördela sig på landsbygd och städer samt under olika delar av perioden på
sätt framgår av nedanstående tablå.

Lärartjänsternas fördelning på landsbygd och städer.

Landsbygd ......	Antal tjänster vår- terminen 1931	Beräknat antal tjänster	Ökning eller minskning
vår- terminen 1935	vår- terminen 1939	1931-1935	1935-1939	1931-1939
11,081 2,074	10,565 2,005	10,281 1,997	— 516 — 69	- 324 — 8	— 840 — 77
Städer .......
Summa
13,155 | 12,570	12,238	— 585	— 332	— 917

Av tablån framgår, att den kraftigaste minskningen av lärartjänsterna
kommer att äga rum under perioden 1931—1935, ävensom att nedgången i
det stora hela huvudsakligen kommer på landsbygden, nämligen med 840.
Detta sammanhänger givetvis med de mindre folkskolornas ombildning och
de biträdande lärartjänsternas avveckling. Vad städerna beträffar, kommer
en ökning av småskollärarinnetjänsterna att äga rum i Stockholm med 148,
medan i övriga städer i regeln någon minskning äger rum. Det hela resulterar
för städernas vidkommande i en total minskning av 77.

Enligt de beräkningar av folkskolinspektörerna, för vilka bär ovan lämnats
en kortfattad redogörelse, framgår, att det antal tjänster, som äro bestämmande
för småskollärarkarens storlek, kommer att under de närmaste åren
framåt väsentligen nedgå, intill vårterminen 1939 med över 900. Det har
förut påpekats, att liknande beräkningar, verkställda år 1926, icke helt
kommo att stämma med den verkliga utvecklingen. Det finnes emellertid
anledning antaga, att de av folkskolinspektörerna nu gjorda beräkningarna
skola, om icke fullkomligt så dock i stort sett tämligen nära, komma att
sammanfalla med verkligheten. Man har nu i flera avseenden kunnat säkrare
överblicka de faktorer, som måste komma att inverka på den väntade
utvecklingen i förevarande avseende. Givetvis måste man dock alltjämt
räkna med möjligheten av kastningar till följd av oförutsedda omständig -

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

heter. Skulle exempelvis åtgärder för åstadkommande av större koncentration
i kommunernas skolväsen komma att genomföras i större utsträckning,
än folkskolinspektörerna för närvarande haft anledning att räkna med,
kommer givetvis lärartjänsterna att minska i ännu större omfattning.

&

Vidare yttrar överstyrelsen sig örn den inverkan på lärarbehovet, som
avgångsfrekvensen inom lärarkåren samt ändringar i lärarantalet ha.

Örn lärarkårens storlek och lärartjänsternas framtida ökning eller minskning
är en viktig faktor vid bedömandet av det årliga lärarbehovet, så kan
den dock icke ensam vara vägledande för bestämmandet av detta behov.
Även andra viktiga omständigheter måste härvid tagas i betraktande, i
främsta rummet avgångsfrekvensen inom lärarkåren. Byråchefen E. Göransson
har även beträffande småskollärarkåren gjort en utredning i sistnämnda
hänseende. Överstyrelsen vill här endast redogöra för resultatet av dessa
beräkningar, i den mån de äro av direkt betydelse för ett ståndpunktstagande
till frågan örn det årliga rekryteringsbehovet. Detta behov ävensom
de faktorer, varpå beräkningarna grunda sig, framgå närmare av nedanstående
tabellariska översikt.

Översikt av de faktorer, som ligga till grund för beräkning av lärarbehovet.

1.	2-	3.	i.	5.	6.	7-
	Totala antalet		Antalet nyanställda på grund av
Vid slutet av vår-terminen år	Lärar- tjänster	Lärare	Redovis- ningsår	Avgång	Ändring i lärar-antalet	Summa av kol. 5 och 6
1928..........	13,189	14,036	1928/1929	445	+ 206	651
1929 ..........	13,345 13,250	14,242 14,140	1929/1930	474	— 102	372
1930..........	1930/1931	472	— 101	371
1931..........	13,155	14,039	1931/1932	481	— 158	323
1932..........	13,007	13,881	1932/1933	466	— 163	303
1933 ..........	12,854	13,718	1933/1934	454	— 143	311
1934..........	12,720	13,575	1934/1935	461	— 160	301
1935 .........	12,570 12,436	13,415 13,272	1935/1936	466	— 143	323
1936 ..........	1936/1937	473	- 96	377
1937 ..........	12,346	13,176	1937/1938	483	— 74	409
1938 ..........	12,277	13,102	1938/1939	478	— 42	436
1939 ........	12,238	13,060	1939/1940	504
	1940/1941	512
			1941/1942	520
			1942/1943	512
			1943/1944	521
			1944/1945	549

I kol. 2 av tabellen angives till och med år 1931 det verkliga antalet
lärartjänster och därefter det av folkskolinspektörerna beräknade antalet. I
kol. 3 upptages det beräknade antalet lärare, som erfordras för att uppehålla

Avgångsför hållandena.

Sammanfattning
av
lärarbehovet.

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

de i näst föregående kolumn angivna befattningarna, sålunda även vikarier
för tjänstlediga lärare, vilket behov är beräknat efter samma grunder, som
när det gäller folkskollärarkåren.

De beräknade talen för avgång från tjänsten enligt kol. 5 innefattar all
avgång, vadan hänsyn tagits till såväl pensionering som dödlighet ävensom
avgång av annan anledning. På grund av lärartjänsternas fortgående minskning,
för vilken redogörelse förut lämnats, behöva de på grund av avgång
vakanta befattningarna icke i full utsträckning återbesättas. Det på grund
härav minskade rekryteringsbehovet angives närmare i kol. 6. Det återstående
verkliga behovet framgår slutligen av kol. 7. Detta utgör i medeltal
380 för de i kolumnen angivna åren. Under läsåret 1928/1929 utgjorde
behovet av nyanställda icke mindre än 651. Detta sammanhängde givetvis
med de talrika barnkullarna omkring början av 1920-talet. Under nämnda
läsår utökades antalet lärartjänster —- mest extra ordinarie — med 206.
Sedan dess sjunker lärartjänsternas antal år för år, och behovet av nya lärare
nedgår kraftigt för att nå sitt minimum läsåret 1933/1934. Från sistnämnda
år sker åter en kraftig stegring i behovet, vilket för år 1938/1939
kan betecknas med siffran 436. Detta sammanhänger närmast med att den
stora nedgång i antalet lärartjänster, som beräknats äga rum under 1930-talets förra del, alltmer avtager under dess senare del, på samma gång avgångsfrekvensen
också något ökas från sitt nyss nämnda minimum.

Av det anförda framgår uppenbarligen, att en seminarieorganisation, av
passad efter det nuvarande behovet, då å ena sidan detta behov enligt vad
utredningen visar befinner sig i en vågdal, och å andra sidan en stor reserv
av tjänstelösa småskollärarinnor finnes, skulle bliva alldeles för trång och
behöva byggas ut väsentligt efter några få år. Problemet är sålunda i
själva verket det, som överstyrelsen redan inledningsvis framhållit, nämligen
att det gäller att bygga upp en organisation, vars genomförande måste ske
i två etapper. Själva huvudorganisationen kommer att avse tiden från
slutet av 1930-talet, då förhållandena, såvitt nu kan bedömas, hunnit att
mera stabilisera sig. Intill dess får man nöja sig med en mera provisorisk
organisation, som måste få karaktären av erforderliga övergångsanordningar.
Det är uppenbarligen också detta som riksdagen avsett, då riksdagen velat
såsom sin mening uttala, att det syntes riksdagen klokt att under alla förhållanden
giva organisationen ett visst mått av elasticitet, så att den utan
större svårighet kunde anpassas efter förekommande växlingar i lärarbehovet
(riksdagens skrivelse nr 199/1931 sid. 6).

Slutligen har överstyrelsen gjort följande sammanfattning angående lärarbehovet.

När det nu alltså i främsta rummet gäller att bestämma en seminarieorganisation
av mera definitiv karaktär, avsedd att med full effektivitet träda
i kraft örn några år, sedan det nuvarande läraröverskottet konsumerats, vill
överstyrelsen med hänvisning till det utredningsmaterial, för vilket en redogörelse
lämnats i det föregående, framhålla följande synpunkter.

När överstyrelsen framlade sitt förslag år 1927 och då kom till ett årligt
examinationsbehov av 372, sträckte sig det statistiska underlaget härför icke
längre fram än till och med år 1933. Detta förslag saknar därför i det
förhandenvarande nya läget all aktualitet. En lärarproduktion av denna
omfattning motsvarar, såsom framgår av ovanstående tabell, det så att säga

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

teoretiska behovet för läsåret 1929/1930. Med hänsyn till det befintliga
läraröverskottet är siffran för hög under de kommande övergångsåren men
uppenbarligen för låg för det behov, som beräknats inträda efter några år.

Vad därefter angår det av de sakkunniga beräknade årliga rekryteringsbehovet,
vilket rör sig omkring 400, så gäller givetvis i än högre grad örn
detta, att siffran vore för hög, örn det gällde att sätta i gång med en sådan
examination för de närmaste övergångsåren. Oavsett den befintliga reserven
av lärarinnor utgör det beräknade behovet av nya lärare från och med
läsåret 1931/1932 till och med läsåret 1935/1936, sålunda under närmaste
5-årsperiod, allenast i medeltal 312 för år.

Däremot ger den nu föreliggande, förnyade utredningen vid handen, att
man vid fastställandet av den så kallade mera definitiva organisationen efter
den nämnda övergångsperioden torde böra räkna med rekryteringssiffran
400 eller något därutöver. Den seminarieorganisation, som överstyrelsen
efter ingående övervägande nu framlägger, ger utrymme åt en årlig examination
av 420 lärarinnor eller 15 avgångsavdelningar med det av riksdagen
bestämda maximitalet av 28 elever i varje avdelning.

Överstyrelsen är med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som måste vidlåda
varje mera teoretisk beräkning av detta slag, och den växling i förhållandena,
under även relativt korta tidsperioder, som erfarenheten hittills ådagalagt,
väl medveten örn vanskligheten av att på detta sätt fixera ett bestämt tal.
Invändningar kunna givetvis göras i både den ena och den andra riktningen
mot det resultat, vartill överstyrelsen sålunda kommit. Närmast till hands
skulle väl ligga en viss tveksamhet, huruvida icke med hänsyn till de förhållanden,
örn vilka man har erfarenhet från de senaste åren, det av överstyrelsen
beräknade examinationsbehovet möjligen ligger i överkant, Härvid
bör emellertid observeras följande omständigheter. De av byråchefen Göransson
gjorda beräkningarna visa, att behovet av nya lärare från och med
läsåret 1936/1937 kommer att stiga ganska kraftigt. Det är också ådagalagt
beträffande en av de faktorer, som måste öva ett väsentligt inflytande
på nyrekryteringen, nämligen avgångsfrekvensen inom lärarkåren, att avgångssiffrorna
fortsätta att stiga betydligt även på 1940-talet (kol. 5 i ovanstående
tabell). Detta sammanhänger med det faktum, att ett stort antal
småskollärarinnor befinner sig i relativt höga åldrar, och att avgången på
grund av pensionering sålunda kan väntas bliva avsevärt stegrad. Maximum
i detta hänseende kommer att inträffa på 1950-talet. Vidare må framhållas,
att vid beräkningen av från tjänsten avgångna lärare hänsyn icke
tagits till den ökade avgång, som måste bliva följden, därest den utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor, som enligt överstyrelsens förslag
skulle förläggas till folkskoleseminariet i Falun, kommer till stånd. Slutligen
bör ock hänsyn tagas till den gjorda erfarenheten, att icke alla av
dem, som avlägga småskollärarexamen, kunna påräknas för lärartjänst på
småskolans område. Icke så få unga kvinnor avlägga småskollärarexamen
utan syfte att övergå till tjänst i småskolan. Sålunda lia rektorerna i sina
uppgifter angående anställningsförhållandena den 1 mars 1931 uppgivit, att
av de under treårsperioden 1928—1930 utexaminerade icke mindre än 76
uraktlåtit att söka anställning, och att av dessa 59 hindrats att söka på
grund av övergång till annan levnadsbana, fortsatt utbildning av olika slag
eller liknande anledning. Nu anförda omständigheter tala för att seminarieorganisationen
icke göres alltför snäv.

44

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Den frågan ligger då å andra sidan nära till hands, huruvida icke med
hänsyn till utredningens teoretiska resultat och nyss anförda synpunkter
den av överstyrelsen framlagda planen måste anses vara hållen alltför
mycket i underkant. Pekar icke det hela i den riktningen, att ett förslag
örn åtminstone 16 examensavdelningar vore försvarligt? Omständigheter
som enligt överstyrelsens mening tala emot en sådan utvidgning äro följande.
De i det stora hela osäkra förhållandena böra mana till försiktighet,
när det gäller att planlägga lärarutbildningen för en längre tid framåt, så
att man icke på nytt råkar in i en period av stor arbetslöshet inom lärarkåren.
Men även de ekonomiska synpunkterna kräva givetvis beaktande.
Utom den årliga avgångsfrekvensen inom kåren är det, såsom ovan framhållits,
även en annan faktor, som inverkar på lärarbehovet, nämligen förändringen
i antalet lärartjänster. Beräkningar i sådant hänseende äro nu
gjorda endast för tiden fram till år 1939. Örn de blivande nativitetsförhållandena
och deras inverkan på barnantalet i småskolan efter denna tid
vet man nu ingenting med visshet. I varje fall måste man räkna med
möjligheten av åtgärder från statsmakternas sida i sådant hänseende, som
avses i skolöverstyrelsens den 24 april 1930 avgivna utredning angående
»beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet
barn indraga skolor och skolavdelningar». Folkskolinspektörerna hava
i sina nu framlagda beräkningar givetvis icke kunnat taga hänsyn till
verkningarna av en eventuell lagstiftning av antydda innebörd. Men man
torde icke böra alldeles bortse ifrån, att en utveckling i denna riktning
kan komma att förorsaka icke blott minskning av tjänster vid mindre folkskolor
och biträdande lärartjänster utan också indragning av småskollärartjänster
i större omfattning, än vad hittills skett.

Då nu lokaler ställas till förfogande i tillräcklig omfattning utan någon
större kostnad för statsverket och överflöd finnes på seminarielärare, kan
det visserligen från denna synpunkt synas klokt att göra seminarieorganisationen
så vid, att den med säkerhet räcker till för framtiden. Men å andra
sidan kan det icke vara klok hushållning, att nu upprätta flera statsseminarier
än som måste anses oundgängligen nödvändiga vid den tidpunkt,
då organisationen skall vara färdigbildad, då man ändå står inför nödvändigheten
att under ett avsevärt antal övergångsår låta verksamheten gå med
endast halv drift. Skulle det örn några år visa sig, att utexaminationen
av småskollärarinnor behöver utökas utöver de 15 avdelningar, som planen
nu upptager, torde det icke möta oöverstigliga svårigheter att då utöka
examinationen i erforderlig omfattning. Såsom överstyrelsen i samband
med frågan om folkskoleseminarieorganisationen erinrat om, kunna de lokaler,
som kunna komma att stå till buds vid vissa folkskoleseminarier, längre
fram tagas i bruk för detta ändamål. Med hänsyn till samtliga de synpunkter,
som för frågans bedömande enligt överstyrelsens mening böra
komma under övervägande, har överstyrelsen alltså kommit till den uppfattningen,
att seminarieorganisationen nu bör fastställas till 15 examensavdelningar.

Såsom synes av det föregående har ett omfattande och erkännansvärt
arbete av skolöverstyrelsen och de sakkunniga nedlagts på beräkningar av
det lärarbehov, som skulle kunna läggas till grund för en ny seminarieorganisation,
avsedd att äga bestånd för en längre tid framåt. De olika

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

beräkningarna hava givit ganska olika resultat. Bortser man från skolöverstyrelsens
beräkning 1927, enligt vilken årsbehovet av lärare skulle vara
327 — vilken beräkning dock nu enligt överstyrelsens uttalade mening icke
längre äger någon aktualitet — har sagda årsbehov beräknats

av de sakkunniga........................till 400,

eventuellt » 380,

av de sakkunniga i deras framlagda organisationsplan
................................ » 412,

av reservanten G. Persson.................. » 370,

av skolöverstyrelsen i dess yttrande 88/i 1931 .... » 370,

allt under förutsättning, att en tvåårig kurs för småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor
inrättas; skulle denna förutsättning bortfalla,
komma dessa tal att minskas med 28, och man
kommer ned till lägst reservanten G. Perssons
lägsta siffror 340 ä 342, högst 384,
av skolöverstyrelsen i dess yttrande 10/n 1931.... » 400,

av skolöverstyrelsen i dess framlagda organisationsplan
................................ » 420.

Som synes röra sig siffrorna mellan 340 och 420. Skillnaden utgör 80 och
representerar i det närmaste tre avgångsavdelningar med 28 elever i varje.

Bemärkas bör emellertid — något, på vilket såväl de sakkunniga
som skolöverstyrelsen fäst uppmärksamheten — att alla beräkningar med
avseende på det framtida lärarbehovet äro sannolikhetskalkyler. Att komma
till en närmelsevis exakt siffra, som kan bliva gällande för ett 20- eller 30-tal år framåt, torde ej vara möjligt. Detta med hänsyn till det stora
antal variabla faktorer, som ingå i beräkningarna. Såsom sådana faktorer
må nämnas nativitetsförhållandena, vilka relativt snabbt inverka på lärjungefrekvensen
i småskolan, det allmänna folkskoleväsendets fortgående omdaning
särskilt i riktning mot mindre folkskolors förändring till egentliga
folkskolor och biträdande lärarinnors utbytande mot examinerade folkskollärare,
läroverksreformens verkningar på småskolestadiet, indragning av skolor
med för litet barnantal eller på grund av skolskjutsars anordnande samt
det befintliga överskottet av småskollärarinnor. I sin senaste utredning förklarar
också skolöverstyrelsen sig vara — med hänsyn till de osäkerhetsmoment,
som måste vidlåda varje mera teoretisk beräkning av ifrågavarande
slag, och den växling i förhållandena under även relativt korta tidsperioder,
som erfarenheten hittills ådagalagt — väl medveten örn vanskligheten av att
på detta sätt fixera ett bestämt tal.

Med hänsyn till nu angivna svårighet, för att icke säga omöjlighet att
med avseende på lärarbehovet anställa ens något så när tillförlitliga beräkningar
för någon längre tid framåt, anser jag försiktigheten bjuda, att den

46

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

seminarieorganisation, som nu är i fråga, bygges på beräkningar, som avse
lärarbehovet endast för den närmaste framtiden. I sådant avseende synas
mig de i det föregående omförmälda beräkningarna och särskilt de, som
skolöverstyrelsen lämnat i sin senaste utredning av frågan, kunna vara vägledande.

Skolöverstyrelsen fäster där uppmärksamheten på den utveckling hän mot en
starkare nedgång i lärartjänsternas antal fram till år 1939, som utredningen
visar. Den totala minskningen skulle komma att uppgå till 917. Vidare
har överstyrelsen i sin översikt av de faktorer, som ligga till grund för beräkning
av lärarbehovet (sid. 41) angivit behövligt antal nyanställda lärare
under åren 1928/1929—1938/1939. Håller man sig bär till åren 1931/1932—
1938/1939, finner man, att medeltalet för dessa år icke blir högre än 348.
Redan härav framgår, att de tal rörande lärarbehovet, vid vilka de sakkunniga
och skolöverstyrelsen slutligen stannat, kunna betydligt reduceras.
Jag bortser härvid från den eventualiteten — till vilken överstyrelsen vid
sina senaste beräkningar icke heller tagit hänsyn — att en föreslagen tvåårig
kurs skulle anordnas för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.
Till den frågan återkommer jag i det följande.

När det nu gäller att fastställa ett sådant tal för årsbehovet av lärare, på
vilket en ny seminarieorganisation skall byggas, och när man därvid av flera
skäl ej minst de statsfinansiella — måste tillse, att organisationen icke
blir för vid, måste enligt min mening utöver den reducering av de sakkunnigas
och skolöverstyrelsens tal, som nyss nämnts, komma en ännu
längre gående reducering. I sin skrivelse nr 199 uttalade 1931 års riksdag,
att det syntes riksdagen klokt att under alla förhållanden giva organisationen
ett visst mått av elasticitet, så att den utan större svårighet kunde anpassas
efter förekommande växlingar i lärarbehovet. I detta uttalande kan jag
helt instämma. Men för åstadkommande av en sådan elasticitet är en stark
begränsning av organisationen oundgänglig, så att man icke riskerar en ny
period av arbetslöshet bland småskolans lärarinnor. Med hänsyn härtill
anser jag, att man icke nu bör utgå från ett högre årsbehov av lärare än
300 eller något därutöver. Den av riksdagen ifrågasatta elasticiteten kan
då lätt vinnas därigenom, att nya utbildningskurser anordnas på extra stat,
när behovet ökas, och indragas, när de icke vidare äro behövliga.

B. Seminariebehovet.

Såsom förut nämnts kommo de sakkunniga vid sina beräkningar av det
årsbehov av utexaminerade lärare, på vilket en ny seminarieorganisation
borde byggas, till ett antal av 400, möjligen ett eller annat tiotal mindre.
Sedan denna beräkning blivit gjord, föreslogo de, att sagda organisation
skulle omfatta 15 avgångsavdelningar med 28 elever i varje utom vad beträffar
seminariet i Murjek, som skulle ha 20 elever. Denna organisation
skulle ge en årlig utexaminering av 412 lärare. Det må nu här och i det

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

följande hållas i minnet, att en organisation med denna omfattning utgör
utgångspunkten och grundvalen för de sakkunnigas alla följande utredningar
och förslag.

Beträffande det behövliga antalet småskoleseminarier erinra de sakkunniga
först, att skolöverstyrelsen i sin utredning år 1927 kommit till ett behov av
16 avgångsavdelningar med 24 elever i varje samt fördelade på 1 dubbelseminarium
och 14 enkelseminarier. Därefter anföra de följande:

Räknar man med en klassnumerär av 28 elever och ett årligt rekryteringsbehov
av 380 å 390 lärarinnor, behövs det 14 seminarieavdelningar.
Då den nuvarande organisationen vid sidan av de fyra statsseminarierna
består av 18 landstingsseminarier och dessutom ett för staden Göteborg, betyder
detta, att 9 av de nu arbetande seminarierna måste nedläggas. Låter
det sig göra att åvägabringa en större koncentration med ett antal dubbelseminarier
— någonting som av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl
vore att föredraga — kommer ytterligare ett par att nedläggas. Frågan blir
således närmast, hur den nya organisationen bör ha sina seminarieavdelningar
förlagda.

Vad angår förläggningen av dessa seminarieavdelningar yttra de sakkunniga:

Den naturliga utgångspunkten är väl därvidlag, att en landsända får så
stor del av den samlade utexamineringen, som dess lärarinnekår berättigar
den till, d. v. s., att örn småskollärarinnorna i en del av landet utgöra
exempelvis 10 procent av landets alla lärarinnor, bör till den landsdelen gå
10 procent av nyrekryteringen. Det finns många sätt att dela upp landet
för att på . så vis hjälpa sig fram till en något så när lämplig och rättvis
fördelning. Man kan låta Målar- och Hjälmarlandskapen utgöra en del för
sig, Vänernområdet en del för sig o. s. v., och skolöverstyrelsen har gjort
en förberedande uppdelning genom att tänka sig en linje dragen genom
Mälaren och Hjälmaren till Vätterns norra udde och därifrån över Vänern
fram till Svinesund och så förlägga 8 av sina seminarieavdelningar norr
om denna tänkta gränslinje och 8 söder örn densamma. Det visar sig
emellertid, att hur man än delar upp landet, måste man sedan alltid i
detaljerna tänja på gränslinjerna, och att man därför lika gärna kan gå ut
ifrån den gamla historiska indelningen i Norrland, Svealand och Götaland.
Nedanstående tabell kan tjäna som illustration till hur fördelningen under
sådana omständigheter ter sig.

Sakkunnigas tabell 19.

Landsdel	Procentuell andel av lan-dets lära-rinnekår	Motsvarande procent av ut-examinerin-gen, uttryckt i antal lära-rinnor	Erforderligt antal semi-narieavdel-ningar
Norrland..........	28,4	in	4
Svealand..........	25,6	100	3,5
Götaland..........	46,1	181	6,5

Seminariernas
antal.

Seminariernas
förläggning.

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Såsom framgår av tabellen, borde Svealand och Götaland någonstädes ha
ett seminarium i hälftenbruk. Det är emellertid omöjligt att för de olika
landsdelarna ordna en seminarieförläggning, som i någon större utsträckning
närmar sig idealet. Förläggningsorterna, som man har att välja emellan,
finnas redan och äro begränsade; det gäller endast att välja ut de ur
olika synpunkter bästa och lämpligaste.

Örn man först vänder sig mot Götaland, som kräver det största antalet
Seminarier, finner man, att Skåne icke får sitt lärarinnebehov fyllt genom
det enda seminarium, som för närvarande är i verksamhet inom landskapet;
såsom förut är nämnt, nedlades seminariet i Kristianstad från och med
vårterminen 1929. För Halland däremot är ett seminarium för mycket.
Men genom två seminarier äro de båda landskapen tillgodosedda i full utsträckning,
och de sakkunniga finna ingen anledning att föreslå en ändring
av de nuvarande förläggningsorterna, Lund och Halmstad. Den sydöstra
hälften av Götaland med landskapen Blekinge, Småland, Östergötland, Öland
och Gotland har enligt den antagna fördelningsprincipen rätt till ett 70-tal
lärarinnor årligen. Lägger man till Närke och angränsande delar av Södermanland,
får man plats för tre seminarier. Som förläggningsorter inom
detta område föreslog skolöverstyrelsen Linköping och Jönköping samt Växjö,
därest tillfredsställande lokaler kunde anskaffas. I annat fall skulle lärarbehovet
kunna tillgodoses av erforderliga parallellklasser vid något av seminarierna
i Jönköping eller Halmstad. De sakkunniga dela överstyrelsens
uppfattning i fråga om Linköping, men beträffande det övriga i förslaget
ha de kommit till en annan uppfattning. De förutsättningar, under vilka
överstyrelsen kunde förorda, att ett statens småskoleseminarium förlädes till
Växjö, föreligga icke. För närvarande är landstingsseminariet inrymt i en
Växjö stad tillhörig, tämligen flackt och lågt belägen byggnad i en utkant
av staden. Denna byggnad fyller icke ens blygsamma anspråk på vare sig
ändamålsenlig anordning av lokalutrymmena eller nödtorftigt underhåll. I
sitt nuvarande skick måste den anses alldeles olämplig som seminariebyggnad.
En restaurering kan visserligen tänkas men torde möta så stora svårigheter^
på grund av byggnadssättet och även med tvivelaktigt resultat
draga så betydande kostnader, att den knappast kan komma i fråga. Efter
att på ort och ställe ha tagit del av lokalförhållandena måste de sakkunniga
anse uteslutet att i denna byggnad inrymma ett statsseminarium.

Såsom framgår av skolöverstyrelsens utredning, har det under ett tidigare
skede av denna frågas behandling föreslagits, att om staten övertoge dövstumundervisningen
och denna koncentrerades, så att dövstumskolan i Växjö
bleve flyttad, den för detta ändamål använda byggnaden skulle få disponeras
för småskoleseminariet. Emellertid ligger frågan örn dövstumskoleundervisningens
ordnande ännu i det ovissa, varför dessa lokaler ej nu stå till
förfogande. Men även om så vore förhållandet, anse likväl de sakkunniga
— trots dövstumskolebyggnadens vackra och lämpliga läge och till synes
stabila byggnadssätt — att den svårligen på ett tillfredsställande sätt skulle
kunna tillgodose ett småskoleseminariums lokalbehov och att en ombyggnad
på grund därav endast i nödfall torde kunna förordas.

Vad Jönköping beträffar, äro förhållandena där i så måtto enahanda med
dem i Växjö, att de lokaler, i vilka det nuvarande landstingsseminariet är
inrymt, utgöras av staden tillhöriga b}rggnader; de ha förut tjänat såsom
sjukhus. Dessa lokaler ha på viss tid och kostnadsfritt upplåtits åt landstinget,
och stadsfullmäktige i Jönköping ha förklarat sig villiga att upplåta

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

anläggningen åt staten för seminarieändamål antingen mot en viss årlig
hyra eller genom inköp. Enligt byggnadsstyrelsens värdering skullehela
fastigheten med tomt och samtliga byggnader hava ett värde av 145,900
kronor. Det är möjligt, att nya förhandlingar skulle medföra för staten
andra och mera förmånliga villkor, men därmed vore lokalfrågan icke löst.
För att de olika byggnaderna skulle kunna motsvara sitt ändamål, kräves
enligt byggnadsstyrelsen förändrings- och reparationsarbeten, som draga en
kostnad av icke mindre än 103,900 kronor. Det är därför icke möjligt för
de sakkunniga att förorda Jönköping som förläggningsort, därest bättre förhållanden
erbjuda sig annorstädes.

När skolöverstyrelsen gjorde sin rundgång bland landstingsseminarierna
för att välja ut de bästa förläggningsorterna, var det förklarligt, att den
icke stannade vid Kalmar. Där saknades seminariebyggnad; de lokaler,
som staden kostnadsfritt upplät och fortfarande upplåter, äro olämpliga och
otillräckliga, och undervisningen i gymnastik och hushållsgöromål måste bedrivas
i lokaler, lånade i andra skolor.

Frågan örn anskaffande av tillräckliga och tidsenliga seminarielokaler hade
visserligen tidigare omfattats med livligt intresse, och i september 1922 beslöt
Kalmar läns södra landsting att under samarbete med länets norra
landsting på av Kalmar stad upplåten tomt uppföra ett nytt tvåklassigt
småskoleseminarium enligt uppgjorda ritningar och kostnadsförslag, slutande
på en summa av 138,600 kronor. Men i anledning därav att frågan örn
statens övertagande av seminarieutbildningen under tiden blivit aktuell,
kunde följande år kvalificerad majoritet icke uppbringas i landstinget för
beslutets fullföljande, varför detta tills vidare blev uppskjutet i avvaktan
på seminarieorganisationens slutliga ordnande.

Från och med hösten 1928 har emellertid frågan kommit i ett nytt läge.
Vid sammanträde med Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott i
oktober nämnda år beslöt man godkänna förslag om att samman med Kalmar
stad erbjuda att utan kostnad för statsverket till statens förfogande
ställa erforderliga lokaler till ett statens småskoleseminarium, för den tid
undervisning vid ett sådant bedreves i Kalmar. Motsvarande erbjudande
gjordes av Kalmar stadsfullmäktige enligt beslut å sammanträde den 1 november
samma år. Sedermera har drätselkammaren i Kalmar i en till skolöverstyrelsen
ställd, den 18 februari 1929 dagteeknad skrivelse förklarat, att
det från stadens sida tidigare gjorda erbjudandet avsåge såväl enkel- som
dubbelseminarium samt, att Kalmar stad genom dess drätselkammare erbjöde
sig att i enlighet med stadsfullmäktiges beslut »ställa för ett statligt tvåklassigt
dubbelseminarium erforderliga och fullt iordninggjorda lokaler till
statens förfogande». Drätselkammaren anhöll samtidigt, att skolöverstyrelsen
måtte taga under omprövning möjligheterna och fördelarna av att till Kalmar
förlägga ett tvåklassigt dubbelseminarium samt framlägga förslag örn
ett dylikt seminariums inrättande därstädes. Som lämpliga lokaler föreslog
drätselkammaren dels Kalmar högre allmänna läroverks gymnastikbyggnad,
dels i viss omfattning samma läroverks huvudbyggnad, dels ock stadens
epidemisjukhus. I anledning därav anmodade skolöverstyrelsen statens byggnadsstyrelse
att avgiva yttranden angående möjligheterna att genom erforderlig
omändring kunna erhålla en tillfredsställande lösning av lokalfrågan
för dels ett tvåklassigt enkelseminarium, antingen i den ifrågavarande gymnastikbyggnaden
eller i bottenvåningen av allmänna läroverkets huvudbyggnad,
dels ett tvåklassigt dubbelseminarium i enlighet med drätselkammarens

Bihang till riksdagens protokoll Ultin, t sami. lili haft. (hr 143.) 4

50 Kungl. Majis proposition Nr 143.

erbjudanden, antingen i läroverkets huvudbyggnad eller i stadens epidemisjukhus.

Byggnadsstyrelsen överlämnade i april 1929 den begärda utredningen,
varav framgick, att ett tvåklassigt enkelseminarium skulle utan större ändringar
i byggnaderna kunna inrymmas såväl i gymnastikbyggnaden sorni
läroverkets huyudb3rggnad, med förord för huvudbyggnaden såsom den
lämpligaste. Ett dubbelseminarium skulle kunna inrymmas antingen i epidemisjukhuset,
om detta örn- och påbyggdes, eller i läroverkets huvudbyggnad,
med förord för epidemisjukhuset, särskilt med hänsyn till dess "fria
och goda läge.

De sakkunniga, som genom besök på platsen sökt bilda sig en uppfattning
om de olika alternativens lämplighet, måste vitsorda de goda lokalmöjligheter
för ett statsseminarium, som Kalmar har att erbjuda. Då ett
dubbelseminarium, såsom tidigare framhållits, i många avseenden är att
föredraga, och då vidare Kalmar ur förläggningssynpunkt har ett gynnsammare
läge än Halmstad eller Jönköping, som skolöverstyrelsen eventuellt
tänkte sig kunna mottaga parallellklasser, vilja de sakkunniga förorda, att
ett dubbelseminarium förlägges till Kalmar — allt under förutsättning, att
staden enligt sitt erbjudande ställer »erforderliga och fullt iordningställda
lokaler till statens förfogande». I fråga om de för sådant ändamål föreslagna
två platserna ha de sakkunniga i det stora hela ingenting att invända^
mot någondera, även örn de i likhet med byggnadsstyrelsen giva ett
visst företräde åt epidemisjukhuset.

För den återstående delen av Götaland, d. v. s. Västergötland, Bohuslän
och Dalsland, äro två seminarieavdelningar behövliga, även örn detta möjligen
kommer att föra med sig ett litet överskott. Skolöverstyrelsen, som
endast räknade med ett seminarium i denna del av landet, gav Skara företräde
såsom förläggningsort, för den händelse lokalfrågan kunde lösas. Som
det nu är, har landstingsseminariet visserligen egna lokaler i en ganska
centralt belägen fastighet, men de äro ej tillräckliga; seminariet förfogar
nämligen endast över tre lärosalar, ett litet lärarinnerum och ett obetydligt
materialrum, vilka samtliga dessutom äro rätt bristfälliga, För att skaffa
erforderliga utrymmen har byggnadsstyrelsen uppgjort ett förslag, enligt
vilket dels hela den nuvarande byggnaden skulle tagas i bruk för seminariets
räkning, dels en tillbyggnad till densamma skulle utföras. Genom
dessa anordningar skulle jämväl bostäder för rektor och för vaktmästare
kunna erhållas. Kostnaderna härför skulle belöpa sig till 142,100 kronor,
därav för förändringsarbeten 40,000 kronor, för reparationsarbeten 7,700
kronor och för tillbyggnaden 94,400 kronor.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att seminariet i Skara i fråga om lokaler
är sämst ställt av alla, som den haft att undersöka, och att det därför också
kräver de dyraste byggnadskostnaderna. Det har ävenledes den minsta
tomten. Då därtill kommer, att de sakkunniga vid besök å platsen i och
för granskning av det ovannämnda förslaget till om och tillbyggnad funnit
vissa planerade anordningar vara mindre tillfredsställande, bland annat beträffande
skolkökslokalernas förläggande till källaren, anse de sig icke kunna
tillstyrka, att byggnadsstyrelsens förslag kommer till utförande. Då de sakkunniga
emellertid längre fram i sitt betänkande lia för avsikt att hemställa,
det folkskoleseminariet i Skara med hänsyn till det framtida folkskollärarbehovet
måtte nedläggas, ligger det närmast till hands — därest denna

51

Kungl. Majis proposition Nr 143.

hemställan bifalles — att de därigenom ledigblivna lokalerna tagas i anspråk
för ett småskoleseminarium, d. v. s. i detta fall ett dubbelseminarium.

Årsbehovet av nya småskollärarinnor för huvudparten av Svealand fylles
— örn också nätt och jämnt — genom tre avgångsavdelningar. Det förefaller
de sakkunniga ur många synpunkter naturligt och lämpligt, att två
av dessa, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, slås samman till ett dubbelseminarium
i Strängnäs med förläggning i det nedlagda folkskoleseminariets
lokaler. Någon tvekan kan däremot råda örn den andra förläggningsorten.
Värmland och Dalarne, som valet måste stå emellan, lia i det närmaste en
lika stor småskollärarinnekår, och Kristinehamn såväl som Falun erbjuda
lokaler, som med en del förändringar, eventuellt någon tillbyggnad, kunna
göras lämpade för ändamålet. Att de sakkunniga till sist enat sig om att
förorda förläggningen till Falun beror förnämligast därpå, att Falun i det
stora hela ligger bättre till och att en förläggning dit ställer sig ekonomiskt
något fördelaktigare.

Som man finner av tabell 19, skulle 4 seminarieavdelningar vara nog för
att årligen ersätta och förnya hela Norrlands småskollärarinnekår. Då staten
uppehåller 4 enkelseminarier inom just detta område, skulle frågan kunna
tyckas vara löst och ingenting vidare behövas. Det förhåller sig likväl så,
att redan seminariernas förläggning omöjliggör en sådan lösning. Delar
man upp Norrland i två något så när lika stora hälfter, visar det sig, att
den övre delen, Lappland och Västerbotten, med ett årsbehov av ungefär
50 lärarinnor, fått tre av dessa seminarier på sin lott. Det behövs således
en omprövning.

Den nedre delen av Norrland med Gästrikland, Hälsingland, Medelpad,
Ångermanland, Jämtland och Härjedalen har utrymme för minst två seminarier,
ett för de första tre landskapen och ett för de tre senare, och som förläggningsorter
erbjuda sig i det ena fallet Hagaström och i det andra Östersund.
Men även ett annat alternativ kan diskuteras, nämligen att utbyta
Hagaström mot Härnösand. Det förefaller likväl som örn de starkare skälen
skulle tala för det förra. Genom en förläggning till Härnösand skulle samtliga
de norrländska seminarierna dragas mot norr och ett allt för stort landområde
hänvisas till en enda seminarieavdelning, nämligen den i Falun.
Hagaström står dessutom i bättre och lättare förbindelse med den del av
förläggningsområdet — Hälsingland — som kräver det mesta av utexamineringen,
och även örn det i fortsättningen kommer att draga ytterligare
kostnader, blir det dock billigare att sätta i stånd än ett seminarium i
Härnösand. Härtill kommer en sak, som visserligen har en begränsad räckvidd,
men det är väl i allmänhet så, att man ej gärna byter ut en anstalt,
som belt nyligen blivit skänkt till staten, mot en annan, såvida icke denna
senare är för ändamålet väsentligen mera lämpad. De sakkunniga anse sig
därför böra förorda, att såväl Hagaström som Östersund bibehållas som förläggningsorter
för seminarierna i nedre Norrland.

I övre Norrland ha, som nämnts, tre av statens småskoleseminariet'' sin
verksamhet, det ena i Haparanda och de båda andra i Murjek och Lycksele.
Då årsbehovet rör sig kring siffran 50, innebär detta en avgångsklass
för mycket. Härtill kan läggas, att övre Norrland sedan några år tillbaka
Ilar att dragas med en överproduktion av lärarinnor, som redan haft till
följd, att två landstingsseminarier måst nedläggas och som uppenbarligen
ännu ligger och tynger på lärarinneproduktionen; av de 140 elever, som
åren 1927—1929 utexaminerades från Haparanda, Murjek och Lycksele,
hade nämligen endast 97 kunnat vinna anställning i en eller annan form

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

den 1 mars 1930. Tanken faller därför närmast på att förorda ett nedläggande
av någotdera av de nu nämnda seminarierna, oell eftersom seminariet
i Haparanda har sin speciella uppgift att utbilda lärare för den svenska
finnbygden och det i Lycksele med avseende på lokaler och utrustning är det
bästa i riket, skulle således endast Murjeks seminarium kunna komma i fråga.

De sakkunniga äro emellertid icke förvissade örn, att detta skulle vara det
rätta tillvägagångssättet. Det är en oviss fråga, huru länge man har att
räkna med överproduktionens verkningar. I allmänhet ligger det så, att
den största kontingenten av de utexaminerade redan under det första arbetsåret
efter utexamineringen får anställning i någon form och att anställningsutsikterna
sedan bliva mindre för vart år, vilket gör, att många tämligen
snart söka sin utkomst på annat håll. Å andra sidan upplyses det, att det
icke är någon sällsynthet i dessa trakter, att lärarinnor ännu efter flera år
ga och v äntå pa sin första anställning. Man vet heller ingenting örn hur
utvecklingen kommer att gestalta sig. Tendensen hitintills är olika inom
de olika småskollärariunetjänsterna. Somliga tendera att bliva färre och
andra att bliva flera, men övre Norrland följer icke alldeles med i den vanliga
takten. Medan under åren 1919—1928 de mindre folkskolorna i vårt
land minskades med 398, var minskningen i övre Norrland endast 26, d. v. s.
från 818 till 852, och medan samtliga småskollärarinnetjänster under samma
tidsperiod ökades med 432, var ökningen för övre Norrland ensamt 142.
Det vill med andra ord säga, att utvecklingen hittills för denna landsända
krävt ett procentuellt större antal lärarinnor än för andra delar av landet.

Men vad som stärker de sakkunniga i deras tveksamhet inför ett nedläggande
av Murjeks seminarium är en annan omständighet. I sin utredning
framhöll skolöverstyrelsen, att med hänsyn till vårt lands stora utsträckning
och olika naturförhållanden ett på matematisk väg beräknat årligt
minimibehov av lärare för hela riket icke kunde vara tillfyllest; det
måste alltid finnas en viss mariginal mellan det teoretiska och det praktiska
behovet. De sakkunniga dela denna uppfattning. När det gäller vidsträcktare
områden, för den praktiska fördelningen av de nytillkomna ofta med
sig^ svårigheter, som måste återverka på det behövliga antalets storlek. För
bkåne och Blekinge exempelvis kräves rent matematiskt samma årliga utexammenng
som för Lappland och Västerbotten, men det beräknade femtiotalet.
lärarinnor har naturligen lättare att fylla sina olika uppgifter som
ersättare inom det förra området än inom det senare, som är elva gånger
större. Det är därför nödvändigt för den större delen av Norrland, och
särskilt för den övre delen såsom varande ett gränsland, att de utexaminerades
antal icke ligger i underkant. De sakkunniga anse sig därför böra
förorda, att Murjeks seminarium — i varje fall tills vidare — bibehålies.

I nästföljande kapitel under rubriken »Seminarierna» hava de sakkunniga
mera i detalj yttrat sig om småskoleseminariernas förläggning. Såsom en
sammanfattning av vad de i det föregående anfört yttra de följande:

Den nya seminarieorganisation, som förordats i det föregående, skulle
komma att bestå av 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier, äv vilka
senare de 3 fortfarande skulle vara tre-åriga. Genom de olika seminarierr
skulle för hela landets vidkommande 12 seminarier kunna

nedläggas, nämligen landstingsseminarierna i Härnösand, Bollnäs, Västerås
Uppsala Malmköping, Orebro, Jönköping, Växjö, Borås, Uddevalla och
Kristinehamn samt seminariet i Göteborg. Följande tabell ger en översikt
av de nya förhållandena:

53

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Sakkunnigas tabell 20.

Statsseminarier		Seminarier, som böra indragas
Seminarium	Antal exa-mensavdel-ningar	Seminarium	Antal exa-* mensavdel-ningar
Strängnäs.............	2	Uppsala..............	1 /*»
Skara ...............	2	Malmköping...........	v>
Kalmar..............	2	Göteborg.............	7>
Linköping.............	1	Uddevalla.............	Vs
Lund................	1	Härnösand............	i
Halmstad.............	1	Bollnäs..............	i
Falun ...............	1	Västerås.............	i
Hagaström............	1	Örebro..............	i
Östersund.............	1	Jönköping............	V»
Lycksele...........'' . .	1	Växjö...............	1
Murjek...............	1	Borås...............	1
Haparanda............	1	Kristinehamn..........	1
12 seminarier	15	12 seminarier	91 2

Om man undantager dubbelseminarierna, ha samtliga inom den nya organisationen
att direkt fortsätta sin verksamhet. Emellertid är det nödvändigt,
att landstingsseminarierna undergå större eller mindre förändringar
för att i fråga örn lokaler och annat bliva fullt tillfredsställande; det måste
företagas förändrings- och reparationsarbeten för att skaffa nya specialrum.
badrum m. m., och det måste ske kompletteringar beträffande rumsinventarier,
undervisningsmateriel och bibliotek.

Innan de sakkunniga övergå att lämna en mera detaljerad framställning
rörande de ifrågavarande seminariernas olika förhållanden, ha de — för
översiktens skull och för att undvika allt för många upprepningar i fortsättningen
— fogat in följande redogörelse för hur de framlagda ändringsförslagen
kommit till och vilka normer som varit reglerande.

I maj 1928 uppdrog Kungl. Majit åt byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
att i samråd dels företaga en undersökning rörande de för småskoleseminarierna
i vissa namngivna städer upplåtna lokalernas och därtill hörande
inventariers tillstånd och beskaffenhet, sådana de då befunnes, och i
samband därmed låta värdera såväl sådana seminariefastigheter i nämnda
städer, vilkas överlåtande till statsverket med äganderätt av överstyrelsen
ifrågasatts, som jämväl den till omförmälda småskoleseminarier hörande
lösa egendomen, och dels verkställa utredning angående de ändrings- eller
reparationsarbeten, som, därest ett statsövertagande komme att ske, kunde
i samband med övertagandet eller under de närmaste åren därefter anses
påkallade, ävensom angående eventuellt föreliggande behov av nyanskaffning
av inventarier och materiel för de till övertagande ifrågasatta seminarierna
samt kostnaderna härför.

Byggnadsstyrelsens

och skolöverstyrelsens
undersökningar.

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

De båda styrelserna skulle därjämte vid sidan av ett par specialundersökningar
rörande seminariebyggnaderna i Linköping och Strängnäs samt
dövstumskolans lokaler i Växjö utreda alla de förhållanden, som kunde
vara ägnade att belysa frågan om kostnaderna för anskaffande av nödiga
lokaler för de seminarier, som enligt överstyrelsens förslag skulle övertagas
av staten, och dessas ändamålsenliga utrustning; och skulle det åligga byggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen att vid fullgörandet av sina uppdrag
utarbeta alternativa förslag med utgångspunkt i ena fallet från att semfnariekurseu
bibehölles såsom tvåårig och i andra fallet från att kursen utökades
med ytterligare ett år.

Nu nämnda uppdrag fördelades på det sättet mellan de båda styrelserna,
att byggnadsstyrelsen verkställde samtliga utredningar angående fastigheterna
och skolöverstyrelsen utredningen angående den lösa egendomen.

Till grund för sin utredning angående lokalbehovet hade byggnadsstyrelsen
att lägga en av skolöverstyrelsen uppgjord promemoria. Enligt denna
upptagas såsom erforderliga följande lokaler och utrymmen, nämligen: för
tvåklassigt seminarium (enkelseminarium)

2 klassrum för seminarieavdelningarna,

2 klassrum för övningsskolavdelningarna,

2 specialrum, ett närmast avsett för slöjd och teckning, ett närmast för
naturkunnighets- och geografiundervisningen och i samband därmed
stående laborationer,

1 gymnastiksal med avklädningsrum,
bad och duschanordningar,

biblioteksrum, ett för bokförvaring och ett för studiearbete,

1 träslöjdsal, även avsedd för pappslöjdsundervisning och såsom verkstadslokal,

materielrum,
skolkök med matsal,

1 överspelningsrum,

1 expeditions- och kollegierum,

1 lärarrum;

för tvåklassigt småskoleseminarium (dubbelseminarium) upptager promemorian: 4

klassrum för seminarieavdelningarna,

3 klassrum för övningsskolavdelningarna,

1 överspelningsrum,

1 lärare- och 1 lärarinnerum samt i övrigt lokaler och anordningar som
för enkelseminarium.

Det framgick av byggnadsstyrelsens utredning, som förelåg färdig i oktober
1928, att av de undersökta seminarierna endast två voro utrustade
med alla de lokaler, vilka enligt skolöverstyrelsens promemoria vore erforderliga
för en tvåårig lärokurs, men att däremot brister i ena eller andra
avseendet vidlådde de övriga. I de följande översikterna lämnas för vart
och ett seminarium särskilt närmare uppgifter om det lokalbehov, som
byggnadsstyrelsen förefann, om de förslag till nybyggnads-, förändrings- och
reparationsarbeten, som enligt dess mening skulle erfordras, för att ifrågavarande
seminarium skulle bringas i ett fullt tillfredsställande skick, såväl
som örn de kostnader, som detta skulle föra med sig.

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Skolöverstyrelsens utredning med däri ingående kostnadsberäkningar rörande
den lösa egendomen vid de till övertagande av staten ifrågasatta
landstingsseminarierna var slutförd i oktober 1928.

För att erhålla en konkret utgångspunkt för såväl värderingen av den
landstingsseminarierna tillhörande lösa egendomen som för beräkningen av
kostnaderna för erforderlig nyanskaffning hade överstyrelsen infordrat förteckning
över vederbörande seminariers inventarier och lösa egendom enligt
följande gruppering: 1) rumsinventarier och med dem närmast likställd lös
egendom; 2 undervisningsmateriel och 3) bibliotek.

En sammanställning av de inkomna uppgifterna från de seminarier, som
här äro i fråga, visar följande resultat:

Se minarier	Rumsinven- tarier kronor	Undervis- ningsma- teriel kronor	Biblioteket kronor	Summa kronor
Linköping.................... Lund....................... Halmstad .................... Falun....................... Skara ....................... Östersund.................... Kalmar...................... Summa kronor	3,870: 45 14,519: 25 12,454: 95 17,241: 67 400: — 9,825: 50 1,023: -	547: — 4,105: 08 2,258:25 3,982: 48 800: — 2,719: — 313: —	6,510:20 1,960:85 3,000: -10,630: 36 812: — 1,814: 95 1,311: —	10,927: 65 20.585:18 17,713: 20 31,854: 51 2,012: — 14,359: 45 2,647: -
59,334 82	14,724: 81	26,039: 36	100,098: 99

Efter granskning och bearbetning av det inkomna materialet fann överstyrelsen,
att de angivna värderingarna i stort sett utgjorde reducerade bokföringsvärden
och att de voro rimliga, därest ett inköp från statens sida
skulle komma i fråga. Emellertid ansåg överstyrelsen, att frågan örn ett
dylikt inköp icke skulle komma att bliva aktuell, enär flertalet landsting
förklarat sig villiga att vid statens övertagande av seminariet överlämna
ifrågavarande lösa egendom utan ersättning.

Överstyrelsen erinrade i detta sammanhang därom, att de nuvarande
landstingsseminarierna voro ganska olika utrustade i fråga örn både lokaler
och materiel. Beträffande den sistnämnda hade icke så få seminarier fått
nöja sig med en betydligt sämre utrustning än vad som numera kommer
de bättre utrustade folkskolorna till del. Detta hade bland annat sin förklaring
däri, att ett osäkerhetstillstånd i seminariernas tillvaro inträtt i och
med 1923 års riksdags initiativ till landstingsseminariernas förstatligande.
Det sålunda inträdda läget hade medfört ett visst eftersättande av landstingens
omsorger för sitt seminarieväsen, som även gjort sig märkbart
i fråga om inventarier och materiel. Detta åter vore anledningen till att
den nödvändiga kompletteringen av småskoleseminariernas utrustning vid
ett förstatligande av seminarierna måste draga jämförelsevis höga kost nader.

, ...

Genom vunnen erfarenhet vid inredning och möblering av liknande läroanstalter
och i övrigt genom införskaffande av prisuppgifter hade skolöverstyrelsen
kommit till den uppfattningen, att i fråga örn rumsinventarier
och vid full nyanskaffning följande kostnader kunde — med avseende på

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

de rumstyper, som inginge i skolöverstyrelsens promemoria till byggnadsstyrelsen
— anses normerande, nämligen för:

2 klassrum för seminarieavdelningarna å 1,300:—.....kronor 2,600: —

2 » » övningsskoleavdelningarna ä 950: — .... » 1,900:_

2 specialrum (naturkunnighet och geografi 700: —; teckning

och kvinnlig slöjd, jämte 2 symaskiner 1,500:—). . . » 2,200: —

1 gymnastiksal med omklädnadsrum................ » 5’525-_

1 biblioteksrum med läsrum (1,000 + 700)..........’ » ijoo: —

1 skolkök med matsal (1,200 + 800)................ » 2 000: —

1 materielrum ...............................'' » ^600-_

1 överspelningsrum............................ » 295''_

1 träslöjdsal med verktygsuppsättning .............. » 800-_

1 rektorsexpedition 1,800 + kassaskåp 1,000 .......... » 2,800: —

1 lärår- och kollegierum......................... » 1 500-

övriga rum (såsom bykstuga och mangelrum)......... » 350:_

diverse inventarier i uthus, källare, pannrum m. m..... » 300:_

Kronor 22,570

Vid dubbelseminarium tillkommo ytterligare för:

1 samlingssal.........................

2 klassrum för seminarieeleverna ä 1,300: —

1 » » övningsskolan ä 950: —........

1 lärarinnerum.........

. kronor 2,200: —
» 2,600: —
» 950:—

_500: —

Kronor 6,250: —

Kostnaderna för nyanskaffning till dubbelseminarium skulle alltså belöna
sig till 28,820 kronor.

Likaledes kunde som utgångspunkt vid uppskattningen av kostnaderna
för erforderlig komplettering av undervisningsmaterielen tagas följande
standardsumma för full nyanskaffning av materiel till varje särskilt undervisningsämne,
nämligen

för kristendom.................................kronor 100: —

» modersmål................................. > gg.___

» hembygdsundervisning........................ „ jqq)_

» historia ........................ '' » jqq!_

* geografi. ...................» 2,000i *

räkning och geometri......................... » jqq._

» naturkunnighet..................... » 4 qqq!_

> psykologi....................!.’!!!.''!!.!!!!'' > ’iöo: —

* teckning................................... , 200-—

» musik och sång............................. » 25-_

» slöjd (kvinnlig slöjd och pappslöjd)............... » 340.-_

Kronor 7,175: —

Sådan materiel, som erfordrades för undervisning i hushållsgöromål, hade
-räknats 1 inventarierna för uppsättning av skolkök, och materiel för lek
och idrott hade _ beräknats ingå i nyinredning av gymnastiksal. I posten
tor geografi inginge också nyanskaffning av filmapparat till en beräknad
kostnad av kronor 615.

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Biblioteket i ett småskoleseminarium borde enligt skolöverstyrelsen omfatta
minst 1,000 band. Då nya bundna böcker kunde räknas ha ett värde
av 6 kronor per band, skulle således totalkostnaden vid nyuppsättning belöpa
sig till 6,000 kronor.

Därefter ha de sakkunniga lämnat några översikter över de seminarier,
som skulle komma i fråga för den nya seminarieorganisationen. Dessa
översikter ha delats i två grupper. I den första gruppen upptagas de seminarier,
som av de sakkunniga förordats till övertagande av staten; i den
senare sådana, som eventuellt kunna tänkas ifrågakomma som alternativ.
Beträffande seminarierna i båda dessa grupper lia de sakkunniga gjort de
erinringar, som de funnit påkallade. Till den första av de nämnda grupperna
skulle höra det nuvarande folkskoleseminariet i Strängnäs samt landstingsseminarierna
i Skara, Kalmar, Linköping, Lund, Halmstad, Falun och
Östersund. Till den andra gruppen skulle höra landstingsseminarierna i
Kristinehamn och Härnösand samt statens seminarium i Hagaström. De
alternativa förläggningsorterna, som möjligen kunde tänkas komma i fråga,
vore att byta ut Falun mot Kristinehamn och Hagaström mot Härnösand.

Beträffande follcslcoleseniinariet i Strängnäs anföra de sakkunniga.

Vid 1929 års riksdag fattades beslut om nedläggande av verksamheten vid
folkskoleseminariet i Strängnäs. Under frågans vidare behandling framhölls av
olika myndigheter lämpligheten att till de sålunda ledigblivna lokalerna förlägga
ett dubbelseminarium för utbildning av småskollärarinnor.

Seminariets tomt, utgörande 24,645 m2, har ett utmärkt läge; större delen
upptages av en mycket vacker trädgårdsanläggning. De fastigheter, som befinna
sig å densamma, utgöras av seminariebyggnad, rektorsbostad och portvaktstuga,
vartill komma uthusbyggnader. Samtliga ägas av staten och befinna
sig i ett gott skick.

Byggnadsstyrelsen har vid undersökning på platsen funnit, att det mycket
fördelaktigt med smärre förändringar kan erhållas ett bra tvåklassigt dubbelseminarium.
De viktigaste förändringarna skulle bestå i anordnande av skolkök,
badrum, gymnastiksal, lärarinnerum och överspelningsrum. Förutom
alla erforderliga lokaler erhålles även en reservsal. Kostnaderna för samtliga
förändrings- och reparationsarbeten beräknas till 98,800 kronor.

Enligt byggnadsstyrelsens förslag drager inläggandet av ny värmeledning
den största kostnaden, nämligen 33,000 kronor. Uppvärmningen har hittills
skett med lågtrycksånga och detta system innebär otvivelaktigt vissa olägenheter
i jämförelse med varmvattensuppvärmning. Men då, enligt vad de
sakkunniga inhämtat, intet fel förefinnes på den nuvarande värmeledningen
och denna alltid fungerat till full belåtenhet, vilja de sakkunniga ifrågasätta,
huruvida icke nämnda utgiftspost kan — i varje fall tillsvidare — inbesparas.
I fråga örn byggnadsstyrelsens förslag i övrigt ha de sakkunniga
intet att erinra.

För komplettering av rumsinventarier har skolöverstyrelsen beräknat en
summa av 9,520 kronor. Undervisningsmateriel och bibliotek lia däremot
befunnits vara fullt tillräckliga.

De sakkunniga anse sig böra fästa uppmärksamheten på att stadsfullmäktige
i Strängnäs i sin skrivelse till Kungl. Majit den 17 december 1928

Seminarie översikter.

58

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

bland annat anförde, att då Strängnäs stad vid folkskoleseminariets upprättande
skänkte tomt för ändamålet, knöts till upplåtelsen det villkoret, att
tomten uppläts för seminariet, så länge den därtill användes, vilket villkor
i kungl, brevet av den 7 juni 1901 godkändes.

Vad angår de nyssnämnda landstingsseminarierna redogöra de sakkunniga
i sitt betänkande, sid. 84—94, till vilket här hänvisas, för dessa seminariers
tillkomst och organisation, deras ägare, byggnader, tomter och inredning,
inventarier och undervisningsmateriel samt kostnader för deras iståndsättande,
där sådana påfordras, m. m.

I fråga om statens seminarium i Hagaström yttra de sakkunniga:

Ar 1906 upprättades i Hagaström, beläget 6 km. från Gävle, av f. seminarierektor
J. Wockatz ett privat seminarium, benämnt »mindre folkskoleseminarium».
Det organiserades med särskild hänsyn till att utbilda lärarinnor
för den mindre folkskolan och biträdande lärarinnor i den egentliga
folkskolan. Sedan seminariets föreståndare anhållit att på vissa villkor få
till staten såsom gåva överlämna seminariet, beslöt 1920 års riksdag att från
och med år 1921 övertaga detsamma och fortsätta dess verksamhet såsom
ett statens småskoleseminarium.

Lärokursen är vid seminariet tvåårig. Övningsskolan består av en 7-klassig
folkskola, fördelad på en småskole- och en folkskoleavdelning. Läsåret
1928—1929 utgjorde barnantalet i övningsskolan 46 (21 + 25). Lärarpersonalen
består av 5 ordinarie lärare, därav en manlig, förordnad som rektor,
två ämneslärare och två övningsskollärarinnor, samt 6 timlärare: för
sång, teckning, träslöjd, kvinnlig slöjd, skolköksundervisning och gymnastik.

På den fritt och vackert belägna tomten, som omfattar en yta av 3,045
hektar, ligga seminariebyggnad och rektorsbostad jämte nödiga uthus. Byggnaderna
äro uppförda dels av timmer, dels av plank i dubbla lag, på grund
av betong, taken äro täckta med tegel, och centraluppvärmning finnes inlagd.

Redan år 1922 anmälde skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att
byggnaderna voro behäftade med stora brister och snarast möjligt behövde
undergå en genomgripande reparation, och samma år avgav byggnadsstyrelsen
ett utlåtande med framställning örn att förslag måtte avlåtas till i 923
års riksdag att för utförande av reparationsarbeten å byggnaderna bevilja
ett anslag av 39,000 kronor. Denna framställning föranledde emellertid icke
något förslag till nämnda riksdag. År 1924 hemställde byggnadsstyrelsen
örn förslag till 1925 års riksdag att till utförande av vissa ändrings- och
reparationsarbeten bevilja ett anslag av 35,000 kronor. Därvid meddelade
byggnadsstyrelsen, att då en del reparationsarbeten å seminariebyggnaden
oundgängligen måst genomföras, lyyggnadsstyrelsen låtit utföra dessa arbeten
under år 1923 med anlitande av till styrelsens förfogande ställda anslagsmedel
till byggnader och reparationer. Styrelsen framhöll emellertid, hurusom
även efter ifrågavarande reparationer seminarieaniäggningen vore behäftad
med högst avsevärda brister, ävensom att seminariet saknade särskild
gymnastiksal, och anförde bland annat, att med hänsyn till de väsentliga
fel och brister, som vidlådde seminarieaniäggningen, densamma måste anses
mindervärdig som skolbyggnad samt att det otvivelaktigt torde bliva nödvändigt
att snarast vidtaga sådana förändringar i densamma, att de framhållna
olägenheterna i möjligaste mån avhjälptes.

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

På förslag av Kungl. Majit anvisade 1927 års riksdag ett anslag av 20,090
kronor till vissa ändrings- och reparationsarbeten vid seminariet, däribland
till anordnande av gymnastiksal och omändring av de 2 trappor upp belägna
bostadsrummen till lärosalar.

För bestridande av kostnaderna för inredning och möblering av de nya
lokalerna anvisade 1928 års riksdag ett belopp av högst 7,685 kronor.

Då 1927 års statsrevisorer besökte seminariet, Ängö de det intrycket, att
seminariebyggnaden vore behäftad med så väsentliga brister, att örn verksambeten
vid seminariet jämväl i framtiden skulle uppehållas, statsverket
hade att motse avsevärda ytterligare utgifter för byggnadens försättande i
sådant skick, att den bleve fullt lämplig för sitt ändamål. Med hänsyn
härtill syntes det revisorerna vara skäl att i samband med den pågående utredningen
rörande småskoleseminarieorganisationen taga under övervägande,
örn ej någon utväg kunde erbjudas, varigenom staten frigjordes från sina
förpliktelser å användandet av berörda seminarium. Ett sådant övervägande
syntes desto mera påkallat, som fråga förelåge att med hänsyn till rådande
överflöd av småskollärare nedlägga ett antal av de dittillsvarande småskoleseminarierna.

Med anledning av ovannämnda utlåtande framhöll skolöverstyrelsen i skrivelse
i januari 1928, att bristerna vid seminarieanläggningen blivit i det väsentliga''
avhjälpta genom de verkställda ändrings- och reparationsarbetena
samt att gymnastiksal och naturkunnighetssal under den närmaste tiden
komme att inrättas.

I den mån Hagaströms stationssamhälle under den närmaste tiden utvecklats
att bliva en verklig förstad till Gävle med goda kommunikationer med
denna stad, försvunne alltmer olägenheterna av seminariets ursprungliga isolerade
läge. Kärnpunkten av frågan om nämnda seminarium, i den mån
den bragts under diskussion av statsrevisorerna, ansåg överstyrelsen utgöra
seminariets framtida ställning i seminarieorganisationen. Överstyrelsen framhöll,
att man icke kunde inköpa småskoleseminarier av landstingen och samtidigt
nedlägga ett seminarium, som redan vore statens egendom, variör styrelsen
också i sin utredning den 23 juni 1927 räknat med ett bibehållande
av Hagaströms seminarium.

Byggnadsstyrelsen åter yttrade i skrivelse i januari 1928, att seminarieanläggningen
efter genomförandet av omförmälda arbeten torde kunna anses
någorlunda tillfredsställande men att det, såsom statsrevisorerna framhållit,
skulle komma att medföra avsevärda ytterligare utgifter, därest anläggningen
skulle försättas i sådant skick, att den bleve fullt lämplig för sitt ändamål.

Vid sitt besök å seminariet funno de sakkunniga, att av de lokaler, som
angivits i överstyrelsens promemoria, endast ett specialrum och överspelningsrum
saknades. Då emellertid det specialrum, som redan fanns, genom praktiska
anordningar kunde användas för undervisning i såväl naturkunnighet
och geografi som teckning och kvinnlig slöjd, torde det ej vara nödvändigt
att anordna ännu ett. Såsom överspelningsrum begagnades skolsalarna,
men utrymme fanns att inreda särskilt överspelningsrum, örn det skulle vara
behövligt. Laboratoriet och slöjdsalen för gossar vore ej tillräckligt stora, och
samma anmärkning kunde riktas mot kollegierummet, som jämväl var avsett
att användas till expeditionsrum. Utom de för undervisningen behövliga
lokalerna inrymde seminariebyggnaden även tvenne lärardubbletter samt
vaktmästarbostad bestående av ett rum oell kök.

De lokaler, som inretts för de av 1927 oell 1928 års riksdagar anslagna

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

medlen, befunnen vara i ett gott skick och skilde sig avsevärt från de icke
restaurerade delarna av byggnaden, vilka gåvo ett mindre tilltalande intryck.
De sakkunniga hålla före, att en förbättring av sistnämnda lokaler är ofrånkomlig.

En olägenhet är dessutom, att seminariet i Hagaström ligger rätt ensligt
och avskilt från den tätare bebyggelsen.

I detta sammanhang lia de sakkunniga upptagit frågan örn seminariets i
Murjek förflyttning till annan ort och därom anfört:

Ar 1875 förordnade Kungl. Majit, att ett seminarium för utbildande av
lapska småskollärare och lärarinnor skulle upprättas i Mattisuddens by, belägen
8A mil från Jokkmokks kyrkoplats. Seminariet började sin verksamhet
därstädes samma år. Som övningsskola fick användas en av svenska
missionssällskapet upprättad missionsskola i Mattisudden. Lärokursen var
från början ettårig, från höstterminen 1883 blev den tvåårig och från och
med höstterminen 1900 treårig. Från och med höstterminen 1904 blev seminariets
verksamhet förlagd till Murjeks stationssamhälle.

Övningsskolan utgöres av en 6-klassig folkskola, fördelad på en småskoleoch
en folkskoleavdelning. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningsskolan
24 (9 + 15).

Lärarpersonalen består av 5 ordinarie lärare, därav en manlig, förordnad
som rektor, en ämneslärarinna, två övningsskollärarinnor och en skolkökslärarinna.
Härtill komma en extra ordinarie kvinnlig lärare och en vikarierande
manlig ämneslärare. 4 av nämnda lärare jämte seminariets vaktmästare
tjänstgöra därjämte såsom timlärare.

Riksdagarna 1901 och 1902 beviljade medel för uppförande av en seminariebyggnad
samt ett elevhem. Sedermera har tillkommit en särskild byggnad
för skolkök och hushållsundervisning.

I skolöverstyrelsens utredning säges, att det länge stått såsom ett önskemål
att finna en för detta seminarium lämpligare förläggningsort än den
lilla ödemarksbyn Murjek i närheten av polcirkeln, och det framhålles jämväl,
vilket trängande behov som förefinnes, att för seminariet erhålla utvidgade
och förbättrade lokaler. Då överstyrelsen i annat sammanhang förordade
indragning av parallellavdelningen vid folkskoleseminariet i Luleå,
påpekade den samtidigt i sin ovannämnda skrivelse det ändamålsenliga i
att förflytta seminariet i Murjek till Luleå. En dylik förflyttning borde
emellertid enligt överstyrelsens mening föregås av en mera ingående utredning,
vilken i sin tur icke kunde med fördel verkställas, förrän statsmakterna
fattat definitivt beslut angående den föreslagna organisationen av folkskoleseminariet
i Luleå.

I september 1928 hemställde Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott,
att Murjeks seminarium måtte förflyttas till Öjebyn och seminariets
lokaler i Murjek förvandlas till ett skolhem för Jokkmokks socken. Med
utgången av vårterminen 1928 hade verksamheten nedlagts vid Öjebvns
seminarium, och landstinget framhöll, hurusom en förflyttning av seminariet
i Murjek kunde verkställas utan någon förändring av de ledigblivna seminarielokalerna
i Öjebyn.

1 sitt utlåtande med anledning av denna landstingets framställning nöjde
sig skolöverstyrelsen i det hela med att hänvisa till sin nyss omtalade skrivelse
och avstyrkte framställningen.

61

Kungl. Maj.ts proposition Nr 14d‘.

För att vinna en säkrare uppfattning om ovan berörda förhållanden ha
de sakkunniga besökt såväl Murjek som Öjebyn och Luleå. Vid sitt besök
i Murjek funno de, att en stor del av lokalerna äro i gott skick och erbjuda
tillräckligt utrymme. Detta gäller örn byggnaden för skolkök och hushållsundervisning,
rektorsbostaden, elevhemmet, bad- och tvättrummen samt ekonomibyggnaderna.
Däremot är den egentliga seminariebyggnaden synnerligen
bristfällig och otillräcklig. Den inrymmer fyra lärosalar, en gymnastiksal,
även använd till samlingssal, samt ett lärarrum, som också användes
till bibliotek. Lärosalarna äro ganska små och rymma högst 20 elever.
Då endast en tunn dörr skiljer gymnastiksalen från en övningsskolesal,
störes undervisningen avsevärt i den sistnämnda under gymnastiklektionerna.
Lärarrummet är mycket litet och torftigt. Ventileringen i byggnaden
är i hög grad bristfällig. Då intet särskilt materialrum finnes, är undervisningsmaterielen
kringspridd i de olika klassrummen. Ett rum, icke
vidare lämpligt som skollokal, förhyres för 450 kronor om året i ott litet
privat hus, några minuters väg från skolan, för småskoleavdelningen av
övningsskolan.

En icke obetydlig olägenhet vållas därav, att platsen saknar tillräcklig
tillgång till vatten. Särskilt kännbart är detta förhållande på vårarna. Hushållsarbetet
lider stort men därav, då den största sparsamhet med vattnet
måste iakttagas, och bad- och duschinrättningarna kunna endast vid enstaka
tillfällen användas, varigenom svårighet uppstår att vänja eleverna vid sådana
hygieniska förhållanden, som måste betraktas som högst nödiga.

Övningsskolan har haft att kämpa med synnerligen svåra rekryteringsförhållanden.
Murjeks bysamhälle, som ligger 2 kilometer från stationssamhället,
där seminariet är beläget, har konkurrerat med seminariets övningsskola
örn barnen. Därav har det kommit sig, att övningsskolan haft ett för
undervisningen alldeles otillräckligt antal lärjungar. Efter de sakkunnigas
besök å platsen har emellertid på kyrkostämma i Jokkmokk i december
1929 skolrådet fått i uppdrag att se till, att småskoleavdelningen i seminariets
övningsskola varje år har ett antal av minst 16 barn. Denna åtgärd
är dock av tillfällig beskaffenhet.

Murjeks hela invånarantal utgjorde enligt 1920 års folkräkning 407 personer.
Samhället är i kulturellt hänseende synnerligen vanlottat. Så finnes
exempelvis ingen bokhandel. Med sjukvården är det klent beställt. Intet
sjukrum eller isoleringsrum finnes vid seminariet, och vid epidemier finnes
intet tillhåll för de sjuka. Närmaste läkare är bosatt i Sandträsk, omkring
en timmes järnvägsresa från Murjek.

Med undantag av rektor och skolkökslärarinna):!, i vilkas avlöningsförmåner
ingå fria bostäder, måste lärarpersonalen byra bostäder av privatpersoner
i samhället. Då familjerna därstädes till största delen äro trångbodda,
har det för lärarna ofta varit förenat med stora svårigheter att erhålla tjänliga
bostäder. Då det sålunda är svårt att trivas å platsen, blir det en
ständig växling av lärare, och detta förhållande måste inverka menligt på
skolarbetet.

Norrbottens läns landsting har från år 1894 haft sitt småskoleseminarium
förlagt till Öjebyn utanför Piteå, men till följd av den stora överproduktionen
av småskollärarinnor i dessa delar av landet nedlades seminariets
verksamhet från och med vårterminen 1928. Till följd av den ovan relaterade
framställningen angående förflyttning av Murjeks seminarium till
Öjebyn avlade de sakkunniga i oktober 1929 ett besök vid sistnämnda se -

62

Reserva tioner.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

minarium. Detta, som har ett synnerligen fördelaktigt oell tilltalande läge
å stor oell väl disponerad tomt. förfogar över relativt nybyggda, fullt tillräckliga
och ändamålsenliga lokaler, fördelade å ett flertal byggnader. Samtliga
äro väl underhållna och i gott skick. Lärosalarna äro ljusa och rymliga.
Ett trevligt inrett skolhem innehåller rum för 23 elever jämte 2 dagrum.
Uppvärmningen sker med centralvärme. Till anläggningen hör även
en rymlig rektorsbostad samt bostad för vaktmästare. Levnadsomkostnaderna
för eleverna ställa sig mycket billiga. Genom skolköket kunde således
mat erhållas för 1 krona 25 öre örn dagen. Några svårigheter i anseende
till övningsskolans rekrytering förefinnas icke; det meddelades vid
de sakkunnigas besök, att mer än tillräckligt med barn kunde ställas till
övningsskolans förfogande.

Den enda olägenheten utgjordes av otillräcklig tillgång till vatten. Emellertid
framhölls av representanter för de kommunala myndigheterna, att en
rikt givande källa med gott vatten var belägen på ett avstånd av omkring
250 meter från seminarieanläggningen. Den låg visserligen på enskilt markområde,
men man trodde sig kunna garantera, att seminariet genom densamma
skulle få sitt behov av vatten tillfredsställt.

Såsom förut är nämnt, har skolöverstyrelsen förordat, att seminariet i
Murjek — för den händelse parallellavdelningen vid folkskoleseminariet i
Luleå komme att indragas — förflyttas till denna stad. Det är otvivelaktigt,
enligt vad de sakkunniga genom besök å platsen förvissat sig örn, att tillräckliga
utrymmen stå till förfogande och att ett samboende med folkskoleseminariet
skulle vara till nytta i mor än ett avseende. Genom en sådan
förflyttning skulle därjämte en förenkling i administrationen kunna äga rum
på så sätt, att de båda seminarierna slogos samman under samma rektorat.
A andra sidan kan det icke förnekas, att mycket talar för en förläggning
till Öjebyn, därest en förläggning till annan ort överhuvud taget bör äga
rum. De sakkunniga ha emellertid den uppfattningen, att någon förflyttning
icke bör ifrågakomma. Det är tills vidare en öppen fråga, hur utvecklingen
av skolförhållandena i övre Norrland komma att gestalta sig och
huru många småskoleseminarier således, som det är riktigt att där upprätthålla.
Skulle de mindre folkskolorna och de biträdande lärartjänsterna
minskas i snabbare tempo än hitintills och skulle systemet med skolhem få
en rikare användning, blir frågan om nedläggandet av Murjeks seminarium
utan tvivel på allvar aktuell. Men så länge det har existensberättigande,
bör det ligga — enligt de sakkunnigas mening — som det nu ligger, som
en utpost mot ödemarkerna.

Mot den av de sakkunniga framlagda planen rörande seminariernas antal
och förläggning hava avvikande meningar uttalats av ledamöterna Almkvist
och Persson.

På anförda skäl anser Almkvist, att de sakkunniga bort föreslå för landet
i dess helhet en småskoleseminarieorganisation, omfattande 3 dubbelseminarier,
i Strängnäs, Skara och Kalmar, samt 10 enkelseminarier, förlagda till
Lund, Halmstad, Linköping, Kristinehamn, Falun, Östersund, Härnösand,
Lycksele, Murjek och Haparanda. Avgångsavdelningarnas antal bleve då
16 och de årligen utexaminerades antal — under förutsättning av fullt antal
elever i alla avgångsklasser — 395. Almkvist räknar med ett antal av

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

25 i varje avgångsklass. Dock har han liksom de sakkunniga räknat med
att seminariet i Murjek icke kan mottaga mer än 20 elever i varje klass.
(Betänkandet sid. 149 och 150).

Persson anser, att seminariet i Murjek bör nedläggas och yttrar därom
bland annat:

Det synes högst sannolikt, att de primitiva förhållanden, under vilka seminariet
i Murjek nödgas arbeta, måste på det sättet inverka på utbildningen,
att den kommer att ligga på en lägre nivå, än som kan bibringas
eleverna i de bättre rustade anstalterna i Lycksele och Haparanda. Detta
bör lia sin särskilda betydelse, när såsom i övre Norrland en stor del av
de i småskoleseminarierna utbildade lärarinnorna komma att i de mindre
folkskolorna arbeta med uppgifter, för vilka annars, i folkskolan, kräves en
väsentligt högre kompetens.

I sitt nuvarande skick företer seminariet i Murjek, förutom sitt ödsliga
och från kulturellt liv mycket isolerade läge, väsentliga brister i avseende å
seminariebyggnaden, samt har en svag övningsskola. I sistnämnda avseende
har visserligen Jokkmokks församling i fjol vidtagit åtgärder för att smaskoleavdelningen
i seminariets övningsskola skulle få ett antal av minst 16
barn, vilket dock ej innebär någon garanti för framtiden och även för det
närvarande är i knappaste mån. Det måste väcka allvarliga betänkligheter,
att samtidigt med att motsvarande undervisningsanstalter i landet genomgående
reorganiseras och ställas på hög nivå skulle denna enda arbeta under
högst otillfredssställande förhållanden. Att återigen nedlägga avsevärda
kostnader på att utbygga seminariet i detta ödebygdssamhälle med de brister
och stora olägenheter, som i andra hänseenden ändå måste komma att
höra samman med verksamheten däruppe, torde vara uteslutet, detta så
mycket mera, som hela skolväsendets utveckling i denna landsdel helt visst
kommer att med varje år allt klarare och otvetydigare visa denna anstalts
bristande existensberättigande. Under sådana förhållanden måste jag finna
det mest rationella och riktiga vara att i samband med omorganisationen
av seminarieväsendet seminariet i Murjek nedlägges. (Betänkandet sid. 155
och 156.) I

I det utlåtande angående frågan om seminariernas antal och förläggning,
som skolöverstyrelsen avgav över de sakkunnigas betänkande, sammanfattade
överstyrelsen sin mening i frågan sålunda:

För det närvarande kunna statsmakterna icke* gärna taga någon definitiv
ställning till frågan örn småskoleseminariernas antal och förläggning, innan
vissa preliminära beslut föregått rörande en del för hela seminarieorganisationen
grundläggande frågor, nämligen dels statens övertagande av småskollärarutbildningen
och i samband därmed stående frågor rörande lärarpersonalen
vid nedlagda seminarier, dels de definitiva villkoren för statens övertagande
av vissa landstingen tillhöriga lokaler, dels två- eller treårig utbildningskurs,
dels ock antalet elever per seminarieklass.

Statskontoret uttalade samma mening som skolöverstyrelsen.

I den förutnämnda nya utredningen rörande småskoleseminarierna yttrar
skolöverstyrelsen angående det behövliga antalet seminarier:

Skolöverstyrelsen

28/i 1931.

Statskontoret.

Skolöverstyrelsens
nya
utredning
10/n 1931.

Seminariernas
antal.

64 Kungl. Maj:ts proposition Kr 143.

De seminariesakkunniga, sora föreslagit 15 examensavdelningar, hade i
sin organisationsplan upptagit 12 seminarier, därav 3 dubbelseminarier, förlagda
till Strängnäs, Skara och Kalmar, samt 9 enkelseminarier, nämligen i
Linköping, Lund, Halmstad, Falun, Hagaström, Östersund, Lycksele, Murjek
och Haparanda.

Utgångsläget för bedömandet av seminariebehovet och seminariernas förläggning
är nu delvis ett annat. När seminariefrågans behandling vid 1929
års riksdag resulterade i ett yrkande på förnyad utredning, framhöll riksdagen
(skrivelse nr 145), att det vore i hög grad angeläget, att den blivande
utredningen rörande ytterligare inskränkningar med avseende å seminarierna
för folkskollärarutbildningen skedde under hänsynstagande till en eventuell
statlig organisation för småskollärarutbildningen, så att dessa båda
frågor icke behandlades och prövades var för sig utan såsom ett enda sammanhängande
spörsmål örn statens anordningar för utbildning av lärare för
folkundervisningsväsendet. Härigenom torde det, betonade riksdagen, bliva
möjligt att särskilt beträffande lokalfrågorna vinna den mest praktiska och
för staten minst kostsamma lösningen av berörda organisationsfrågor. De
sakkunniga, som fingo hand om utredningen, beaktade också sistnämnda
synpunkt, och då de kommo till det resultatet, att med hänsyn till omfattningen
av det föreliggande folkskollärarbebovet icke blott folkskoleseminariet
i Strängnäs utan även folkskoleseminariet i Skara kunde nedläggas,
hemställde de, att de sålunda lösgjorda seminariebyggnaderna på sätt ovan
angivits måtte användas för småskollärarutbildningen. Då i propositionen
nr 212 till 1931 års riksdag föredragande departementschefen framhöll nödvändigheten
av ytterligare utredning angående spörsmålet om seminarieorganisationens
omfattning, låg bakom ett sådant utredningsbehov bland annat
den av skolöverstyrelsen framhållna synpunkten, huruvida icke ännu
flera folkskoleseminarier, än vad de sakkunniga föreslagit, kunde nedläggas
och ersättas med småskoleseminarier. Detta har föranlett överstyrelsen att
rikta särskild uppmärksamhet på denna fråga. Överstyrelsens förnyade utredning
angående behovet av folkskollärare har nu visat, att sådan ytterligare
nedskärning av folkskoleseminarieorganisationen är möjlig till en» omfattning
motsvarande två avgångsklasser. Såsom överstyrelsen i det föregående
närmare motiverat, bör en dylik reduktion icke gå ut över något av
de nuvarande dubbelseminarierna. Överstyrelsen har på grunder, som ävenledes
blivit förut anförda, kommit till det resultatet, att även seminarierna
i Landskrona och Härnösand — bägge enkelseminarier — böra nedläggas.
Därav följer, att staten bör göra sig tillgodo de härigenom tillgängliga lokalerna
för inrättande av småskoleseminarier. Att även dessa kunna organiseras
såsom dubbelseminarier måste ur såväl pedagogiska som ekonomiska
synpunkter få betraktas såsom en betydande vinst, Även de sakkunniga
hava framhållit, att i den mån det läte sig göra att åvägabringa en större
koncentration av småskollärarutbildningen med ett större antal dubbelseminarier,
vore detta ur nyssnämnda synpunkter att föredraga. Den pedagogiska
fördelen med dubbelseminarier ligger bland annat i möjligheten att
till ett sådant seminarium kunna skaffa bättre utrustning samt i de större
möjligheterna att för de olika ämnena kunna erhålla specialutbildade lärare.
Ekonomiskt sett betyder ett dubbelseminarium såsom ersättning för två enkelseminarier
en besparing i de årliga driftkostnaderna med minst 12,000
kronor.

Enligt överstyrelsens nu föreliggande förslag skulle den nya seminarieor -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 65

ganisationen komma att omfatta 10 seminarier, nämligen 5 dubbelseminarier
och 5 enkelseminarier.

Innan överstyrelsen mera ingående redogör för de särskilda seminariernas
förläggning och i samband därmed frågan örn indragning av vissa av de
nuvarande seminarierna, lämnar överstyrelsen en redogörelse för det läge,
vari lokalfrågorna nu befinna sig. Härom anför överstyrelsen:

Genom cirkulär den 3 juli 1931 anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelserna
i Uppsala, Nyköping, Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona,
Malmö, Halmstad, Göteborg, Vänersborg, Mariestad, Karlstad, Orebro, Västerås,
Falun, Gävle, Härnösand och Östersund att från vederbörande landsting
ävensom, beträffande länsstyrelsen i Göteborg, från stadsfullmäktige
därstädes inhämta förklaring, huruvida de vore villiga, att kostnadsfritt och
med full äganderätt till staten överlämna den under läsåret 1930/1931 för
småskoieseminarieverksamhet använda fasta och lösa egendom, varav staten
funne sig vara i behov. Tillika anbefalldes byggnadsstyrelsen att upptaga
och slutföra förhandlingar med Strängnäs stad i syfte att utverka stadens
medgivande därtill, att den tomt, som för närvarande disponeras för folkskoleseminariet
i Strängnäs, må efter folkskoleseminariets indragning användas
till tomt för ett statligt småskoleseminarium. De av landstingen
lämnade förklaringarna skulle överlämnas till skolöverstyrelsen.

Då överstyrelsen nu lämnar en kort redogörelse för svaren, nämnas först
de seminarier, vilka hava egna, landstinget tillhörande byggnader, nämligen
seminarierna i Linköping, Lund, Halmstad, Uddevalla, Borås, Västerås, Falun,
Bollnäs, Härnösand och Östersund. På ett undantag när hava samtliga
landsting, som äro huvudmän för dessa seminarier, förklarat sig villiga
— under förutsättning att seminariet å orten finge fortsätta såsom statsseminarium
— att till staten kostnadsfritt och med full äganderätt överlåta
all den fasta och lösa egendom, varav staten kunde finna sig vara i behov.
Landstinget i Gävleborgs län har framhållit, att sedan verksamheten vid
seminariet i Bollnäs blivit nedlagd, landstinget med stor sannolikhet komme
att finna annan användning för såväl seminariets dyrbara fastighet som inventarierna
och därför icke vore villigt att till staten överlämna den fasta
eller lösa egendomen.

Vad därefter beträffar de seminarier, vid vilka landstinget (eller staden)
endast ägt lös egendom, nämligen seminarierna i Uppsala, Malmköping,
Jönköping, Kalmar, Växjö, Göteborg, Örebro och Kristinehamn, hava
samtliga vederbörande landsting förklarat sig villiga att i mån av anspråk
därpå kostnadsfritt till staten överlämna denna egendom.

Beträffande de seminarier, för vilkas verksamhet vederbörande kommun
hittills upplåtit lokaler, nämligen seminarierna i Uppsala, Malmköping,
Jönköping, Kalmar, Växjö, Göteborg och Kristinehamn, föreligga följande
erbjudanden. Stadsfullmäktige i Kalmar och Göteborg hava erbjudit
''staten med full äganderätt nybyggnader och erforderliga tomtutrymmen för
antingen enkel- eller dubbelseminarier, förlagda till respektive städer. Stadsfullmäktige
i Kristinehamn hava redan år 1930 beslutat erbjuda staten att
för fortsatt seminarieverksamhet med full äganderätt övertaga den fastighet,
i vilken det nuvarande enkelseminariet i nämnda stad är inrymt. Stadsfullmäktige
i Växjö hava beslutat att med full äganderätt erbjuda staten

Bihanij ^11 riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 hafi. (Nr 143.) 5

Tillgängliga
seminariebyggnader

m. m.

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

det hus, i vilket det nuvarande landstingsseminariet är inrymt, samt att för
sagda byggnads örn- och tillbyggnad till ett tidsenligt småskoleseminarium
bidraga med 75,000 kronor till ett dubbelseminarium eller 50,000 kronor
till ett enkelseminarium. Stadsfullmäktige i Jönköping hava förklarat sig
icke vara villiga att kostnadsfritt till statsverket överlåta seminariets byggnader
och tomt.

Seminarierna i Skara och Orebro arbeta i av landstinget förhyrda lokaler.
Stadsfullmäktige i Skara och Skaraborgs läns landsting hava vardera erbjudit
25,000 kronor såsom bidrag till inköp av den fastighet, som för närvarande
förhyres för seminarieändamål. Landstingets erbjudande gäller
även annan möjlighet för lösning av lokalfrågan, därest ett statsseminarium
förlägges till Skara.

Överstyrelsen lämnar här en sammanfattning av de gjorda erbjudandena
beträffande seminariebyggnader och annan egendom samt återkommer till
lokalfrågorna i samband med frågan om de nya statsseminariernas förläggning.

Till staten erbjudna seminariebyggnader jämte tomter m. m.

För		Nuvarande hus eller	Lös egendom
myndighet	(landsen-	Anmärkningar
seminarium i	nybyggnad	gens)
Uppsala ....	Landstinget	—	Ja	Seminariet är nedlagt
Malmköping .	»	—	»	» » » e
Linköping . . .	»	Nuvarande	»
Jönköping . . .		—	»
Kalmar ....	Staden	Nybyggnad	»	J Enkel- eller dubbelsemi-| nahum
Växjö.....		Nuvarande	1>	j Därjämte bidrag till örn-l byggnad
Lund......	Landstinget	»
Halmstad . . .		1	>
Göteborg . . .	Staden	Nybyggnad	»	J Enkel- eller dubbelsemi-| nahum
Uddevalla . . .	Landstinget	Nuvarande	»	Seminariet är nedlagt
Borås .....	>	• >		| Beslut örn nedläggande
			| år 1932
Skara .....	» och staden	»	»	Bidrag till lokaler
Kristinehamn .	Staden	»	>
	Landstinget			(Beslut om nedläggande
			l år 1932
Västerås ....	»	Nuvarande	»	» 7> » »
	T>
Bollnäs ....	T>	—	Nej	» » » »
Härnösand . .	»	Nuvarande	J 2b
Östersund . . .	»	>	»

Byggnadsstyrelsen har den 26 oktober 1931 till överstyrelsen inkommit
med den anbefallda utredningen angående den förut nämnda tomtfrågan i
Strängnäs. Av denna framgår, att stadsfullmäktige i Strängnäs genom beslut
den 21 oktober 1931 förklarat sig icke hava något att invända mot,

67

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

att den efter folkskoleseminariets nedläggande användes för ett tilltänkt
dubbelt småskoleseminarium. Skulle med igångsättandet av detta småskoleseminarium
dröja utöver höstterminen 1932, förbehålla sig dock stadsfullmäktige
rätt att inkomma med begäran örn ersättning för den förlust, som
genom folkskoleseminariets indragning vållas staden. Härvid stödde sig uma;.!
stadsfullmäktige på nådiga brevet av den 7 juni 1901, som uttryckligen
godkänt stadens förbehåll vid upplåtandet av tomten till ett folkskoleseminarium,
»så länge det därtill användes». Byggnadsstyrelsen har för sin del
härutöver icke haft något att anföra.

Sedan övergår skolöverstyrelsen till frågan örn seminariernas förläggning
och yttrar därom följande:

De 15 examensavdelningar, som även de sakkunniga föreslagit, skulle Semiiiarierenligt
deras förslag fördelas på 12 seminarier, nämligen 3 dubbelseminarier nas förläggförlagda
till Strängnäs, Kalmar och Skara samt 9 enkelseminarier förlagda mngtill
Linköping, Lund, Halmstad, Falun, Hagaström, Östersund, Lycksele,

Murjek och Haparanda. De nuvarande 4 statsseminarierna i Haparanda,

Murjek, Lycksele och Hagaström skulle alltså bibehållas, småskoleseminarier
skulle inrättas i stället för indragna folkskoleseminarier i Strängnäs och
Skara, varjämte staten skulle övertaga landstingsseminarierna i Linköping,

Kalmar, Lund, Halmstad, Falun och Östersund. Följande 12 seminarier
borde alltså indragas: Uppsala, Malmköping, Jönköping, Växjö, Göteborg,

Uddevalla, Borås, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Bollnäs och Härnösand.
Reservationsvis yrkade ledamoten hos de sakkunniga N. J. F. Almkvist, att
seminarierna i kristinehamn och Härnösand borde bibehållas men seminariet
i Hagaström nedläggas, och ledamoten G. Persson ansåg, att seminariet
i Murjek borde indragas.

Vad först beträffar de föreslagna dubbelseminarierna, anser överstyrelsen
i likhet med de sakkunniga, att sådana böra upprättas i Strängnäs, Kalmar
och Skara, vartill kommer den möjlighet, som enligt den av överstyrelsen
nu gjorda utredningen yppat sig, att kunna inrätta seminarier av denna
typ även i Landskrona och Härnösand.

Det är en gammal tanke att i stället för folkskoleseminariet i Strängnäs, Strängnäs,
som enligt statsmakternas beslut avvecklar sin verksamhet vid slutet av
vårterminen 1932, därstädes i den sålunda ledigblivna byggnaden upprätta
ett småskoleseminarium. Överstyrelsen hemställde i sitt utlåtande den 28
januari 1931, att redan 1931 års riksdag därom borde fatta beslut. Emellertid
fann Kungl. Maj:t, att frågan härom borde vila och upptagas i samband
med en fullständigare plan för småskoleseminariernas övertagande av
staten, detta så mycket hellre, som viss utredning borde föranstaltas för att
bringa klarhet i frågan om överlåtelsen till staten av seminarietomten.

Denna utredning är nu, som förut omnämnts, verkställd. Av densamma
framgår, att Strängnäs stad är villig att upplåta tomten även för det nya
ändamålet. Visserligen har staden förbehållit sig rätt att få framställa anspråk
på ersättning av kronan under en eventuell begränsad övergångstid,
men då detta förbehåll icke synes hava framställts såsom villkor för tomtupplåtelsen
för det nu avsedda ändamålet, synes hinder icke möta för ett
beslut att förlägga småskoleseminariet till Strängnäs.

Dubbelseminariet i Strängnäs kommer att ersätta de hittillsvarande lands -

Kalmar.

•Skara.

68 Kungl. Maj:ts proposition Kr 143.

tingsseminarierna i Mälarlandskapen, av vilka seminarier de i Uppsala och
Malmköping redan upphört, och de i Örebro och Västerås komma att nedläggas
med vårterminen 1932.

I den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen förslagsvis framlade
år 1927, ingick icke något seminarium i Kalmar. Anledningen härtill var
den, att där saknades erforderlig seminariebyggnad. De lokaler, som staden
kostnadsfritt upplåtit, äro olämpliga och otillräckliga och lämpa sig icke
heller för ombyggnad. Sedan dess bar lokalfrågan kommit i ett nytt läge.
Vid sammanträde med Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott i
oktober 1928 beslöt man godkänna förslag om att tillsammans med Kalmar
stad erbjuda att utan kostnad för statsverket till statens förfogande ställa
erforderliga lokaler till ett statens småskoleseminarium för den tid, undervisning
vid ett sådant bedrives i Kalmar. Motsvarande erbjudande gjordes
av Kalmar stadsfullmäktige genom beslut den 1 november samma år. Sedermera
har drätselkammaren i Kalmar i en till skolöverstyrelsen ställd skrivelse
den 18 februari 1929 förklarat, att det från stadens sida tidigare gjorda
erbjudandet avsåge såväl enkel- som dubbelseminarium, samt att Kalmar
stad genom dess drätselkammare erbjöde sig att i enlighet med stadsfullmäktiges
beslut »ställa för ett statligt tvåklassigt dubbelseminarium erforderliga
och fullt iordninggjorda lokaler till statens förfogande». Av de olika
alternativ för lokalfrågans lösning enligt detta erbjudande, som kommit
under förberedande omprövning, har såväl byggnadsstyrelsen som skolöverstyrelsen
förordat en om- och tillbyggnad av stadens epidemisjukhus, vilket
på grund av landstingets övertagande av epidemisjukvården blir ledigt.
Detta har ett fritt och gott läge. De sakkunniga, som i likhet med överstyrelsen
på ort och ställe undersökt frågan, giva även sitt förord åt nu
nämnda alternativ.

Överstyrelsen har inhämtat, att det av Kalmar stad gjorda, för staten
synnerligen förmånliga anbudet ännu står fast. Då Kalmar, såsom gammal
erfarenhet visar, är en lämplig seminarieort och — särskilt med hänsyn
även till öarna — måste anses vara centralt belägen inom sitt blivande
rekryteringsområde, nämligen Småland, Blekinge, Öland och Gotland, vill
överstyrelsen i likhet med de sakkunniga förorda, att ett dubbelseminarium
upprättas i Kalmar.

Den enda ort, som numera — sedan Jönköpings stad givit besked, att
lokaler för ett seminarium i nämnda stad icke komma att ställas till förfogande
— skulle kunna komma i fråga såsom alternativ till Kalmar, är
Växjö. Överstyrelsen har förut lämnat en redogörelse för det erbjudande
i fråga örn lokaler för ett statligt småskoleseminarium, som gjorts av Växjö
stad. Enligt den utredning, som följer detta erbjudande, skulle kostnaderna
för om- och tillbyggnad av det nuvarande seminariet i Växjö, vilket kostnadsfritt
skulle överlåtas, uppgå till: för ett enkelseminarium 116,000 och
för ett dubbelseminarium 157,000 kronor. Till dessa kostnader har staden
erbjudit sig bidraga med i förra fallet 50,000 och i senare fallet 75,000
kronor. Då överstyrelsen förordat Kalmar såsom förläggningsort för ett
statligt dubbelseminarium, har det skett under beaktande av det från Växjö
föreliggande erbjudandet.

Då skolöverstyrelsens och de sakkunnigas förslag sammanfalla jämväl
däri, att ett småskoleseminarium av dubbeltyp skulle förläggas till Skara,

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

så är förutsättningen härför en och densamma, nämligen att folkskoleseminariet
därstädes skulle komma att upphöra och folkskoleseminariets byggnader
och tomt sålunda bliva tillgängliga för ändamålet. Förändringen
kan visserligen icke ske utan rätt genomgripande förändringsarbeten, vilka
enligt vad de sakkunniga låtit genom byggnadsstyrelsen utreda skulle draga
en kostnad av 150,800 kronor (betänkandet sid. 212). De sakkunniga framhålla,
att det låter tänka sig, att en ny omprövning kan nedbringa dessa
kostnader. Överstyrelsen delar denna uppfattning samt visar längre fram,
hur detta kan ske, liksom den ock är ense med de sakkunniga däri, att i
varje fall ett dubbelseminarium i Skara skulle för småskoleseminariernas
förläggning som en helhet innebära en god lösning (betänkandet sid. 142).

Emellertid har, sedan de sakkunniga avgåvo sitt betänkande, en omständighet
tillkommit, som nödvändiggör en ny omprövning av frågan örn förläggningen
av det småskoleseminarium, som skulle ha Västergötland och
närgränsande landskap i västra Sverige till sitt naturliga rekryteringsområde.
I skrivelse den 22 juni 1931 hava Göteborgs stadsfullmäktige hos Kungl.
Maj:t meddelat, att fullmäktige beslutat att, under förutsättning att ett statens
småskoleseminarium förlädes till Göteborg, kostnadsfritt och med full
äganderätt till staten överlämna såväl lämplig tomt som en byggnad med
erforderliga lokaler för ett enkel- eller dubbelseminarium som också de inventarier
och den undervisningsmateriell, som stadens småskoleseminarium
äger, samt tillika hemställt, att ett statens småskoleseminarium måtte förläggas
till Göteborg. Den ärendet åtföljande ekonomiska utredningen visar,
att kostnaderna för ett sådant dubbelseminarium, som åsyftas, skulle uppgå
till omkring 300,000 kronor.

Motiveringen för detta erbjudande kan sammanfattas i de synpunkter,
som styrelsen för stadens småskoleseminarium framlagt i en skrivelse i
ärendet till stadsfullmäktige. De äro i huvudsak följande.

Redan vid avgivande av sitt förslag i juni 1927 ansåg skolöverstyrelsen,
att åtskilliga skäl talade för att ett småskoleseminarium förlädes till Göteborg,
men att förläggandet dit mötte hinder på grund av kostnaderna för uppförande
av en seminariebyggnad. I avgivet utlåtande i oktober samma år
hade länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrat: »På grund av sitt läge
är Göteborg huvudorten för den del av vårt land, varom nu är fråga. Enbart
detta torde motivera seminariets förläggande hit till staden. Emellertid
föreligga andra förhållanden, som kanske i ännu högre grad ge stöd åt
lämpligheten av en dylik anordning. Såsom stadens myndigheter erinrat,
finnas nämligen här en mångfald kulturinstitutioner, vilka givetvis måste
bli till mycket stort gagn för undervisningen vid seminariet samt elevernas
utbildning i övrigt. Detta innebär en så avgjord fördel för lärarutbildningen,
att staten icke synes böra tveka att tillgodogöra sig den genom att
förlägga ett seminarium hit.» Vidare framhöll länsstyrelsen, att tillströmningen
av sökande till seminariet i Göteborg alltid varit stor, och att detta
medfört möjligheten till ett gott urval. Seminariestyrelsen hänvisar nu till
detta uttalande samt erinrar örn, att då de seminariesakkunniga föreslagit,
att seminariet i Göteborg borde nedläggas och ett dubbelseminarium i Skara
upprättas, de uppenbarligen inriktat sig på att erhålla den ur statens synpunkt
billigaste organisationen. Vad Västsverige beträffar, torde man icke
kunna påräkna, att ett småskoleseminarium förlägges till Göteborg, såvida
ej från stadens sida ett för staten förmånligt anbud gjordes. Styrelsen
kunde icke heller underlåta att fortfarande finna, att det ur utbildningssyn -

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

punkt för den kvinnliga ungdomen i Göteborg vore synnérligen önskvärt,
att ett seminarium förlädes till staden.

Med hänsyn till det sålunda från Göteborgs stad gjorda erbjudandet föreligger
uppenbarligen det problemet, huruvida det småskoleseminarium för
västra Sverige, varom nu är fråga, bör förläggas till Skara eller till Göteborg.
Överstyrelsen vill emellertid genast framhålla, att skulle även i det
nu förevarande fallet frågan bedömas uteslutande ur statsekonomi synpunkt,
så kunde man knappast säga att något problem förelåge. Göteborg
ägde då avgjort företräde. Överstyrelsen har emellertid på grunder, som
nedan närmare angivas, funnit sig böra pröva denna fråga även från andra
synpunkter, vilka överstyrelsen för sin del måste finna vägande.

Sedan de sakkunniga framlagt förslaget, att Skara skulle mista sitt folkskoleseminarium,
har den lilla staden inför en sådan risk gripits av stor
oro, enär ett förverkligande bärav skulle både kulturellt och ekonomiskt
drabba samhället hårt. I en till överstyrelsen ingiven skrift bar stadsfullmäktiges
i Skara beredningsutskott framlagt sina bekymmer i saken. I
denna framställning göres vissa jämförelser mellan Göteborg och Skara såsom
lämpliga seminarieorter, vilken jämförelse föranletts av de sakkunnigas
förslag, att det kvinnliga folkskoleseminariet i Skara borde ersättas med
anordningar för utbildning i Göteborg av kvinnliga folkskollärare. Ehuru
den aktuella frågan angående valet Skara—Göteborg nu gäller småskollärarutbilduingen,
äro de av Skara stad framställda synpunkterna i det väsentliga
av så allmängiltig innebörd, att de, i den mån de i och för sig måste
anses bärkraftiga, kunna äga tillämpning även i det nu förevarande läget.
Överstyrelsen finner sig därför böra göra följande korta sammanfattning av
dessa synpunkter.

En sak, som talade emot en flyttning av seminariet från Skara, vore den
kring seminariebyggnaden belägna botaniska trädgården, som utan gensägelse
torde kunna sägas vara den bäst skötta och ur olika synpunkter bäst
ordnade seminarieträdgården i riket. Den innehölle 1,700 olika växtarter.
Endast de mest tvingande skäl borde kunna medföra dess slopande. De
sakkunniga hade påstått, att den kvinnliga ungdomen från Bohuslän, Dalsland,
norra Halland och Västergötland med undantag för Skaraborgs län
med lika stor fördel kunde anlita ett seminarium i Göteborg som i Skara.
I skrivelsen erinras häremot, att skolöverstyrelsen i skrivelse den 26 januari
1926 framhållit, att en förflyttning till Göteborg av den lärarinneutbildning,
sorn nu vore förlagd till Skara, skulle innebära en avsevärd försämring i
jämförelse med nuvarande ordning. Det bleve särskilt landsbygden, som
finge känning härav. Man kunde vara säker på, att till ett kvinnligt seminarium
i Göteborg tillströmningen av sökande från hem på den egentliga
landsb3''gden skulle komma att bliva mindre än till seminariet i Skara. För
eleverna skulle utbildningen komma att ställa sig dyrare i Göteborg än i
Skara. Skara hade vitsordats vara en synnerligen lämplig studiestad med
goda inackorderingsmöjligheter för den studerande ungdomen. Såge man
vidare på möjligheten för sådana sökande att komma in vid seminariet, om
det förlädes till Göteborg, så vore det uppenbart, att flickorna från landsbygd611
bleve ogynnsamt ställda i konkurrensen örn platserna vid seminariet.
De skulle få att tävla med massor av sökande från seminariestaden, vilka
haft förmånen att utan större kostnader besöka preparandkurser i hemstaden
och träna upp sig till inträdesprövningen. Rekryteringen av seminariet
komma genom den föreslagna förflyttningen att undergå en förskjutning i

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

för landsbygden ogynnsam riktning. Den stora västsvenska landsbygden
vore bäst betjänad, om den linge ett tillräckligt stort tillskott av lärarinnor,
som utgått från hem på landet och från barndomen vore förtrogna med
förhållandena där. Beredningsutskottet anför en detaljerad undersökning
angående kostnaderna för seminarieelevernas uppehälle i Skara och i Göteborg.
Skillnaden i priset endast för rum och mat skulle för en elev i
Göteborg, som icke vore bosatt i staden, under 9 månader göra en merutgift
av 450 kronor. Därtill bomme utgifter i övrigt av olika slag, som
bleve större i Göteborg. Som en sammanfattning härav framhålles i skrivelsen,
att den besparing i fråga örn lokalkostnader, som en förflyttning
till Göteborg kunde innebära, bomme att rikligt få betalas av eleverna.

För egen del vill överstyrelsen beträffande de nu anförda synpunkterna
endast framhålla följande. Att utbildningskostnaderna för eleverna ställa
sig billigare i Skara än i Göteborg torde vara ställt utom allt tvivel. De
framlagda farhågorna för att landsbygdens kvinnliga ungdom skulle genom
seminariets förläggning till Göteborg från Skara komma i ett missgynnat
läge torde också vara väl grundade. Ett av de motiv, som från Göteborgshåll
framhållits för de blivande uppoffringarna i syfte att få ett småskoleseminarium
förlagt dit, har ju också varit de önskvärda utbddningsmöjligheter
för den kvinnliga ungdomen i Göteborg, som detta skulle medföra.

Med framhållandet av nu anförda mera allmänna synpunkter, vilka även
enligt överstyrelsens mening giva Skara företräde framför Göteborg såsom
förläggningsort för ett småskoleseminarium för Västsverige, har överstyrelsen
givetvis icke velat underkänna vad som från vissa andra synpunkter
frånsett statsfinansiella — blivit anförda till förmån för seminariets förläggande
till Göteborg. Vad som för överstyrelsen i sista hand måst bliva avgörande
i denna fråga är följande. Såsom bland annat av ovanstående
framgår, kämpar Skara stad en väl begriplig kamp för att få behålla sitt
folkskoleseminarium, en för staden och provinsen betydelsefull kulturinstitution,
som är lika gammal som den lagstadgade folkskolan eller nära 90
år. Örn det från mera allmänna synpunkter funnes någon möjlighet att
kunna tillmötesgå denna önskan, skulle det för överstyrelsen vara en stor
tillfredsställelse att få göra detta. I det läge, vari seminariefrågan nu befinner
sig, har även överstyrelsen nödgats på förut angivna grunder ansluta
sig till det framkomna förslaget örn Skara folkskoleseminariums nedläggande.
Men nu är därjämte den faran överhängande, att Skara skulle förföra
även sitt 45 år gamla småskoleseminarium. I varje annat, fall, då
överstyrelsen i sin nu föreliggande utredning funnit sig böra föreslå indragning
av folkskoleseminarier, har det- ingått i de föreslagna anordningarna,
att vederbörande samhälle skulle erhålla kompensation genom inrättande av
ett småskoleseminarium av dubbeltvp i de ledigblivna lokalerna. Så„ i
Strängnäs, i Landskrona och i Härnösand. Kalmar skulle jämte bibehållandet
av sitt folkskoleseminarium bli begåvat med ett dubbelt småskoleseminarium.
Men Skara skulle ställas i den situationen att bli berövat både
folkskole- och småskoleseminariet. Överstyrelsen finner sig icke kunna medverka
härtill. Då överstyrelsen därtill, såsom av det förut anförda framgår,
ur vissa betydelsefulla synpunkter måste giva Skara företräde såsom förläggningsort
för ett seminarium, som skulle ha till uppgift att forse hela
den västsvenska landsbygden med småskollärarinnor, har överstyrelsen för
sin del kommit till det resultatet, att de statsekonomiska synpunkterna i
detta fall icke böra få vara helt och hållet avgörande, och att sålunda ett

Landskrona.

Lund.

Härnösand.

Linköping.

‘2 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

statligt dubbelt småskoleseminarium bör förläggas till Skara i de lokaler,
so™ bliva lediga efter folkskoleseminariets nedläggande.

Såsom redan förut anförts, äro kostnaderna för ett dubbelseminarium i
Göteborg beräknade till omkring 300,000 kronor, vilka skulle bestridas med
kommunala medel, medan en omändring av folkskoleseminariets byggnader
i Skara för småskoleseminarieändamål av byggnadsstyrelsen beräknats till
omkring hälften av nämnda summa, vilket belopp dock torde kunna väsentligen
nedbringas. Därjämte kan påräknas bidrag från de lokala myndigheterna
till erforderliga reparationer å seminariebyggnaden i Skara.
Landstinget i Skaraborgs län beslutade år 1923 att bevilja ett belopp av

25,000 kronor för inköp tillsammans med Skara stad, som också för ändamålet
anslog 25,000 kronor, av den fastighet, vari det nuvarande småskoleseminariet
i Skara är inrymt, för ett pris av 50,000 kronor i och för dess
överlämnande till staten. Nu har 1931 års landsting för sin del förklarat
sig villigt att, under förutsättning att folkskoleseminariet i Skara måste indragas,
till staten kontant överlämna ovanberörda belopp av 25,000 kronor
såsom bidrag till kostnaderna för omändring av folkskoleseminariebyggnaden
till småskoleseminarium. Skara stad har för sin del icke ännu tagit ställning
. till sin tidigare ekonomiska utfästelse med hänsyn till det nya läge,
soln inträder, därest folkskoleseminariet måste nedläggas.

Överstyrelsen återkommer längre fram till frågan om tidpunkten för Göteborgsseminariets
nedläggande.

Vad de återstående två dubbelseminarierna angår vill överstyrelsen i detta
sammanhang endast erinra, att dessa skulle förläggas till Landskrona och
Härnösand. Överstyrelsen har genom byggnadsstyrelsen låtit utreda, vilka
kostnader förändringen av de nuvarande folkskoleseminariernas byggnader
därstädes till småskoleseminarier skulle medföra.

Upprättandet av ett dubbelseminarium i Landskrona kommer att göra de
nuvarande seminarierna i Lund och Halmstad överflödiga. Överstyrelsen
kommer i det följande i samband med förslag om småskollärarutbildningen
under de närmaste övergångsåren att framlägga de skäl, som tala för, att
Lunds seminarium dock under dessa övergångsår finge fortsätta sin verksamhet.

Givet är också att tillkomsten av ett dubbelseminarium i Härnösand
måste göra det nuvarande seminariet i Östersund överflödigt. Denna nödvändighet
är i och för sig att beklaga, då även landstinget i Jämtlands
län förklarat sig villigt att utan kostnad för statsverket till staten överlämna
seminariet i Östersund, vilket i avseende på lokaler och utrustning
i övrigt är ett av de fullständigaste och bästa landstingsseminarierna.

överstyrelsen övergår därefter till de fem enkelseminarier, som jämte de
föreslagna dubbelseminarierna skulle erfordras. Fråga uppkommer då bland
annat, vilka landstingsseminarier som skulle behöva övertagas av staten.
Enligt överstyrelsens mening bör därvid seminariet i Linköping i främsta
rummet komma i fråga. Uppenbarligen bör med hänsyn till det geografiska
läget och för åstadkommande av lämpliga rekryteringsförhållanden ett seminarium
finnas i östra Sverige mellan Kalmar och Strängnäs. Härvid ger
sig Linköping av sig självt såsom en motsvarighet till det föreslagna väst -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 73

götaseminariet. I likhet med de sakkun,niga förordar överstyrelsen övertagande
av det nuvarande landstiugsseminariet samt hänvisar till den beskrivning
över seminariets egendom och lokala förhållanden, som lämnats i betänkandet
sid. 85—86. Redan 1930 års landsting i Östergötlands län förklarade
sig villigt att till staten kostnadsfritt och med full äganderätt överlämna
seminariets fasta och lösa egendom, och detta beslut har upprepats
i år. Byggnadsstyrelsen har värderat tomten och byggnaden till 214,250
kronor.

Utom de två avgångsavdelningarna i Strängnäs erfordras i Svealand —
bortsett från Dalarna, vilket i detta sammanhang lämpligen bör hänföras
till det rekryteringsområde, som omfattar nedre Norrland — ytterligare en
sådan avdelning. Det synes då självfallet, att ett enkelseminarium bör
förläggas i Värmland, och då till flen nuvarande semiuarieorten Kristinehamn.

De sakkunniga stannade för det förslaget, att seminarier borde finnas
både i Hagaström och i Falun, men att Kristinehamn borde hilva utan.
Motivet härför återfinnes i betänkandet sid. 77: »Någon tvekan kan däremot
råda om den andra förläggningsorten (nämligen i Svealand jämte
seminariet i Strängnäs). Värmland och Dalarne, som valet måste stå emellan,
ha i det närmaste en lika stor småskollärarinnekår, och Kristinehamn
såväl som Falun erbjuda lokaler, som med en del förändringar, eventuellt
någon tillbyggnad, kunna göras lämpliga för ändamålet. Att de sakkunniga
till sist enat sig örn att förorda förläggningen till Falun beror förnämligast
därpå, att Falun i det stora hela ligger bättre till och att en förläggning
dit ställer sig ekonomiskt något fördelaktigare.» Reservanten Almkvist har
emellertid ansett övervägande skäl tala för att även seminariet i Kristinehamn
bibehålies. I likhet med reservanten finner överstyrelsen, att valet
icke bör stå mellan Falun och Kristinehamn utan mellan Falun och Hagaström,
då det måste ur geografisk synpunkt anses olämpligt, att två seminarier
läggas så nära varandra, under det att västra delen av Svealand skulle
bliva alldeles utan seminarium.

Överstyrelsen hänvisar till den redogörelse för seminariet i Kristinehamn,
som de sakkunniga lämnat i betänkandet sid. 91—92. Genom beslut i
januari 1930 hava stadsfullmäktige i Kristinehamn beslutat att erbjuda statsverket
att med full äganderätt övertaga den nu åt Värmlands läns landstingupplåtna
seminariebyggnaden, för den händelse staten komme att övertaga
lärarinneutbildningen vid småskoleseminariet därstädes. Byggnadsstyrelsen
har åsatt fastigheten ett värde av 87,750 kronor.

Såsom överstyrelsen ovan framhållit, kan överstyrelsen icke ur sakliga
sjnpunkter föreslå, att seminarium behålles i både Falun och Hagaström.
Åtskilliga omständigheter vålla, att valet mellan dessa vid ett slutligt avgörande
icke är så lätt. Överstyrelsen finner sig därför böra summera de
skäl, som kunna tala för det ena och andra alternativet. Vad först beträffar
Falun hade de sakkunniga enhälligt förordat det nuvarande landstmgsseminariets
förstatligande. Häremot kunna icke heller enligt överstyrelsens mening
i och för sig från rent sakliga synpunkter några vägande invändningar
göras. Seminariet har haft sin verksamhet i Falun i 52 år och på ett framgångsrikt
sätt bidragit till folkbildningens främjande i främsta rummet hos
dalafolket mod dess säregna provinsiella läggning. Belägenheten måste an -

Kristine hamn.

Falun.

74

Hagaström
eller Falun?

Hagaström.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ses vara central och kommunikationerna goda, även örn hänsyn tages till
grannprovinserna i nedre Norrland, Uppland och Västmanland. Byggnaden
är ett i staden välbeläget, solitt stenhus. Den är i övrigt i mycket gott
skick och väl inredd. Tomten är icke särdeles stor, 1,680 m.2 Hela
fastigheten med tomt och hus är av byggnadsstyrelsen värderad till 159,800
kronor. I övrigt hänvisas till den utförligare beskrivning av anläggningen,
som förekommer i de sakkunnigas betänkande sid. 89.

Kopparbergs läns landsting har nu erbjudit statsverket att utan kostnad
och med full äganderätt övertaga den fasta och lösa egendomen för seminarieändamål.
Det är detta nya läge som givetvis kräver en särskild omprövning
av den fråga, som innefattar valet mellan Falun och Hagaström.
Utgångspunkten är nu den, att staten kan sägas ha båda seminarierna i
sin ägo. Det är i såväl det ena som det andra fallet sålunda fråga örn
gåva till staten. Men ett av seminarierna blir överflödigt.

Vad seminariet i Hagaström beträffar ha de sakkunniga å sid. 94—96 i
sitt betänkande lämnat en redogörelse för detsamma, vilken tillika utgör en
historik över den utveckling, som det hittills undergått. Det torde icke
kunna förnekas, att seminariebyggnaden i Hagaström vid den tidpunkt, då
staten mottog densamma såsom gåva, var behäftad med större bristfälligheter
än överlåtelsehandlingarna gåvo anledning att antaga. Ehuru dessa
brister undan för undan blivit partiellt avhjälpta, återstå ännu väsentliga
önskemål att förverkliga, innan lokalerna bliva fullt ändamålsenliga. Sålunda
framhålla de sakkunniga, att de lokaler, som inretts för de av 1927
och 1928 års riksdagar anslagna medlen, befunnes vara i gott stånd och
skilde sig avsevärt från de icke restaurerade delarna, vilka gåve ett mindre
tilltalande intryck. De sakkunniga hålla före, att en förbättring av sistnämnda
lokaler vore ofrånkomlig.

Seminariets fortsatta tillvaro har vid flera tillfällen satts i fråga Då 1927
års statsrevisorer besökte seminariet, Ängö de det intrycket, att seminariebyggnaden
vore behäftad med så väsentliga brister, att örn verksamheten
vid seminariet jämväl i framtiden skulle uppehållas, statsverket hade att
motse avsevärda ytterligare utgifter för byggnadens försättande i sådant
skick, att den bleve fullt lämplig för sitt ändamål. Med hänsyn härtill
syntes det revisorerna vara skäl att i samband med den pågående utredningen
rörande småskoleseminarieorganisationen taga under övervägande,
om ej någon utväg kunde erbjudas, varigenom staten frigjordes från sina
förpliktelser i fråga om användandet av berörda seminarium. Enligt en
av statsrevisorerna gjord kalkyl skulle kostnaderna för samtliga reparationsoch
ändringsarbeten vid seminariet i Hagaström, sedan staten tick det i sin
ägo, hava uppgått till 66,500 kronor. Vid en förfrågan härom i byggnadsstyrelsen
har uppgivits, att summan torde vara större. I avgivet utlåtande
över statsrevisorernas anmärkning framhöll skolöverstyrelsen bland annat,
att staten väl näppeligen borde nedlägga ett seminarium, som vore statens
egendom, och i stället med dryga kostnader inköpa småskoleseminarier av
landstingen. Läget är nu annorlunda i det avseendet, att det icke längre,
såsom tidigare var fallet, är fråga om att staten bör inlösa vissa landstingsseminarier,
enär sådana seminarier i överflöd stå till fritt förfogande för
statsverket, bland andra seminariet i Falun.

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vid en jämförelse mellan de för undervisningen erforderliga lokalerna
vid småskoleseminarierna i Hagaström och i Falun torde man kunna säga,
att de numera i stort sett äro lika goda. Vissa erforderliga utrymmen fattas
dock på båda hållen och måste anskaffas. Byggnaden i Falun är bättre
och tarvar mindre underhåll för framtiden, liksom ock utrymmesförhållandena
i stort sett (hallar, biblioteksrum, samlingssal, expedition m. m.) äro
avgjort bättre i Falun. Därtill kommer en sak, som av reservanten Almkvist
vidrörts, nämligen att övningsskolan i Hagaström måste anses vara
en svag punkt. Genom överenskommelse med Valbo skoldistrikt, inom
vilket seminariet ligger, har det hittills lyckats att på ett tämligen tillfredsställande
sätt ordna denna fråga. Det finns emellertid inga garantier för
att det skall kunna lyckas i framtiden. Men tillgång till en tillräckligt
omfattande övningsskola är en huvudbetingelse för seminariets verksamhet.
Som en olägenhet i det hela beträffande Hagaström kan, såsom ock de
sakkunniga gjort, framhållas dess ensliga läge, avskilt från den tätare bebyggelsen.
Isoleringen från andra läroanstalter försvårar givetvis erhållandet
av särskilda facklärare i övningsämnen. Tomtutrymmet i Hagaström
är överlägset, liksom ock rektorsbostaden i en särskild villabyggnad i Hagaström
saknar motstycke i Falun.

Erinras bör därom, att seminariet i Hagaström alltifrån statens övertagande
av detsamma för elva år sedan, stått på extra stat, vadan utgifterna
för detsamma bestridas ur ett i riksstaten för ändamålet upptaget
extra anslag. Dock har riksdagen medgivit, att seminariets lärare med full
tjänstgöring, vilka av överstyrelsen förordnas tills vidare, så länge anslag
till seminariet utgår, få i avlönings- och pensionshänseende vara likställda
med ordinarie lärare. Dessa provisoriska anordningar tyda uppenbarligen
på, att statsmakterna ställt sig tveksamma beträffande seminariets framtida
fortvaro och räknat med möjligheten av dess nedläggande.

Vid ett övervägande av de synpunkter, som kunna tala för eller emot
de båda alternativen, har överstyrelsen för sin del kommit till det resultatet
att, därest staten kan anses ha alldeles fria händer inför valet mellan Falun
och Hagaström, företräde måste givas åt Falun såsom seminarieort och åt
de lokaler, som där nu erbjudits åt staten.

Vad som kan vålla betänksamhet beträffande ett beslut örn nedläggande
av seminarieverksamheten i Hagaström är enligt överstyrelsens mening
endast den omständigheten, huruvida de villkor, på vilka staten av donator
mottagit seminariet, möjligen kunna lägga hinder i vägen härför. De seminariesakkunniga
hava icke haft anledning att beröra denna synpunkt. I
riksdagens skrivelse nr 8 A år 1920, sid. 138, heter det, att riksdagen antagit
av seminarieföreståndaren J. Wockatz gjort erbjudande örn överlämnande
till staten på vissa i skrivelser den 26 april 1919 och den 11 oktober
samma år närmare angivna villkor av det av honom grundade seminariet i
Hagaström. Liknande hänvisning till nämnda båda skrivelser beträffande
de uppställda villkoren förekommer i den av rektor Wockatz den 21 december
1920 uppsatta överlåtelsehandlingen (bilaga 31).

En utredning från Kungl. Maj:ts sida i fråga örn de villkor, under vilka
seminarieverksamheten må kunna nedläggas, torde behöva komma till stånd.

Under förutsättning att hinder på grund av avtalet mellan rektor Wockatz
och kronan icke möter, anser överstyrelsen alltså, att staten hör ersätta seminariet
i Hagaström med ett statligt seminarium i Falun.

76

Lycksele.

Haparanda.

Nedläggande
av seminariet
i Murjek.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Det återstår nu endast att taga ståndpunkt till seminarieorganisationen i
övre Norrland, nämligen Västerbottens och Norrbottens län. Där finnas nu
tre statsseminarier, nämligen i Lycksele, Murjek och Haparanda. Någon
tvekan om behovet av seminarierna i Lycksele och Haparanda förefinnes
icke. Seminarieanläggningen i Lycksele är ganska ny, i det att de av staten
där uppförda byggnaderna togos i bruk med höstterminen 1924.

Seminariet i Haparanda har att även för framtiden fylla sin speciella
uPPgift att utbilda lärarinnor för småskolor och mindre folkskolor i församlingarna
i rikets nordligaste gränsorter. Detta seminariums förläggning
bör vara sådan, att tillgång finnes i erforderlig omfattning av finsktalande
barn i övningsskolan.

Vad seminariet i Murjek beträffar har behovet för framtiden av detsamma
varit föremål för olika meningar. De sakkunniga hava, örn än med tvekan,
förordat att seminariet i Murjek — i varje fall tills vidare — bibehålies.
Reservanten Persson har under framhållande av, att hela skolväsendets utveckling
i denna landsdel helt visst komtne att med varje år allt klarare
och otvetydigare visa denna anstalts bristande existensberättigande, funnit
det mest riktiga vara att i samband med omorganisationen av seminarieväsendet
seminariet i Murjek nedlägges. Han framhåller ock svårigheten
att här erhålla barn till övningsskolan samt finner det vara uteslutet, att
staten skulle nedlägga avsevärda kostnader på att utbygga seminariet i detta
ödebygdssamhälle med de brister och stora olägenheter, som i andra avseenden
ändå måste komma att höra samman med verksamheten däruppe.

Vad som enligt överstyrelsens mening bör bliva avgörande för frågan örn
detta seminariums bibehållande eller nedläggande är dess behövlighet med
hänsyn till det erforderliga årliga lärarinnebehovet i övre Norrland. De
sakkunniga hava uppskattat detta rekryteringsbehov till omkring 50. Vid
de tre seminarierna i Lycksele, Murjek och Haparanda skulle enligt riksdagens
beslut beträffande klassernas storlek årligen utexamineras 84 (3 X 28).

Vid bedömandet av utvecklingen för framtiden må att börja med beaktas
folkskolinspektörernas uppgifter angående lärartjänsterna. Följande översikt
är härvid belysande.

Beräknat antal lärartjänster inom Västerbottens och Norrbottens län.

Inspektionsområden	Småskolor	Mindre folkskolor och biträdande tj.	Samtliga tjänster
1931	1939	Ökning eller minsk- ning	1931	1939	Ökning eller minsk- Ding	1931	1939	Ökning eller minsk- ning
Västerbottens södra . . .	132	155	+ 23	lil	70	— 41	243	225	- 18
» mellersta .	97	114	+ 17	215	175	- 40	312	289	— 23
» norra . . .	108	119	+ 11	172	141	— 31	280	260	— 20
Norrbottens södra ....	77	84	+ 7	133	90	— 43	210	174	— 36
» mellersta . .	87	84	O — °	103	85	— 18	190	169	— 21
» norra ....	122	123	+ 1	71	37	- 34	193	160	- 33
Tornedalens........	126	137	+111	113	89	- 24	239	226	— 13
	749	816	+ 671	918	687	— 2311	1,667	1,503	— 164 :

77

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 143.

Av tabellen framgår, att lärartjänsterna vid småskolor skulle komma att
ökas med 67, under det att tjänsterna vid rrindre folkskolor och biträdande
tjänster beräknats minska med 231, vadan alltså minskningen i det totala
antalet tjänster blir 164. Detta betecknar en kraftigare minskning än för
riket i dess helhet. Medan minskningen i lärartjänster för hela riket utgör
nära 7 procent, blir minskningen för Västerbottens och Norrbottens län
nära 10 procent.

Beträffande anställningsförhållandena och arbetslösheten bland lärarinnorna
i de båda nordligaste länen kan ur tillgängliga uppgifter för de senaste
åren följande inhämtas.

Anställningsförhållandena den 1 mars 1929, 1930 och 1931 för de
under näst föregående 3-årsperiod utexaminerade.

Utexaminerade	1929	1930	1931	Uppgift
			An-	Utan	An-	Utan	An-	Utan	saknas
År	Seminarium	Antal	ställ-	anställ-	ställ-	anställ-	ställ-	anställ-	år 1931
			ning	ning	ning	nino;	nmg	ning
	Haparanda. . .	18	6	11	13	4	14	3	1
	Murjek.....	18	9	8	15	2	12	5	—
1928	Lycksele ....	15	13	2	11	3	13	2	—
	Skellefteå . . .	14	9	5	11	2	13	—	1
	Öjebyn.....	17	5	12	9	6	10	4	3
		82	42	38	59	17	62	14	5
	Haparanda . . .	9	—	—	3	6	5	2	2
1929	Murjek.....	16	—	—	8	8	12	4	—
	Lycksele ....	9	—	—	7	2	7	2	—
	Skellefteå . . .	12	—	-	5	7	8	3	1
		46	—	—	23	13	32	11	3
	Haparanda . . .	13	—	—	—	—	9	3	1
1930	Murjek.....	13	—	—	—	—	7	6	—
	Lycksele ....	11	—	—	—	—	8	3	—
		37	—	—	—	—	24	12	1
1928-	-1930 .......	164	—	—	—	—	118	37	9
							72 %	23 %	b%

Att börja med är det i ögonen fallande, hur det minskade behovet av
lärarinnor nödgat att inskränka utexaminationen till ett fåtal vid varje seminarium.
Ar 1928 utexaminerades sålunda sammanlagt 81 elever vid 5
seminarier (medeltal 16). år 1929 sammanlagt 46 vid 4 seminarier (medeltal
11) och år 1930 sammanlagt 37 vid 3 seminarier (medeltal 12). Men
oaktat reserverna från de numera nedlagda seminarierna i Öjebyn och Skellefteå
synas ha varit i det närmaste förbrukade, hade av de 37 år 1930
utexaminerade den 1 mars 1931 endast 24 eller 2/3 lyckats erhålla något

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

slag av anställning, häri inräknade även kortvariga vikariat. Av hela 3-årsperiodens
examinander (164) hade samma datum endast 118 (72 procent)
fått någon anställning, medan 37 (23 procent) saknade anställning.

Ar 1931 utexaminerades vid de tre nuvarande seminarierna 28 (H. 7, M.
11 och L. 10), år 1932 blir siffran 47 (H. 12, M. 17 och L. 18), år 1933
49 (H. 15, M. 15 och L. 19) samt år 1934 36 (H. 12, M. 12 och L. 12).
Det kan förväntas, att de nu arbetslösa lärarinnorna komma att placeras
under dessa övergångsår. Men att därefter sätta i gång med full examination
vid 3 seminarier (= 84 lärarinnor per år), då seminarierna i Haparanda
och Lycksele kunna utexaminera 56 årligen, är knappast tillrådligt.

Vad som stärkte de sakkunniga i deras tveksamhet inför ett nedläggande
av Murjeks seminarium var följande omständighet (betänkandet sid. 78).
Skolöverstyrelsen hade i sin tidigare utredning framhållit, att med hänsyn
till vårt lands stora utsträckning och olika naturförhållanden ett på matematisk
väg beräknat årligt minimibehov av lärare för hela riket icke kunde
vara tillfyllest. Det måste alltid finnas en viss marginal mellan det teoretiska
och det praktiska behovet. De sakkunniga delade denna uppfattning
och ansåge det nödvändigt, att för den större delen av Norrland, och särskilt
för den övre delen såsom varande ett gränsland, de utexaminerades
antal icke läge i underkant. Med hänsyn till vad sålunda anförts skulle
överstyrelsen icke heller tveka att förorda bibehållandet av tre seminarier
i övre Norrland, om elevantalet i avgångsklasserna finge hållas vid omkring
20, vilket i och för sig är ett lagom antal för dessa treklassiga seminarier.
Endast en mindre del av seminarieeleverna kunna mottagas i de med seminarierna
i Lycksele och Murjek förenade internaten, och det har visat sig
förenat med svårigheter att för de övriga erhålla bostäder i dessa samhällen.
Vad Haparanda beträffar, torde det bli synnerligen svårt att på ett tillfredsställande
sätt rekryteia seminariet med ett högre antal elever. Men sedan
riksdagen bestämt, att även vid dessa seminarier normalantalet elever i klasserna
skall vara 28, kommer saken i ett annat läge. Man kan då givetvis
icke upprätthålla ett helt seminarium för att tillgodose ett eventuellt reservbehov
med hänsyn till de långa avstånden. Detta bleve likt}rdigt med att
nödgas dras med en permanent överproduktion av betydande mått. Då
överstyrelsen föreslagit ett dubbelseminarium i Härnösand, kommer detta
givetvis också att i någon mån tillgodose behovet av lärarinnor i södra
Västerbottens kusttrakt, om så kan befinnas erforderligt. Överstyrelsen vill
alltså för sin del förorda, att verksamheten vid Murjeks seminarium nedlägges
med utgången av år 1934.

Sammanfatt ning.

En sammanfattning av vad överstyrelsen i detta kapitel anfört beträffande
seminariernas förläggning innehålles i följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 79

Plan över den nya seminarieorganisationen.

Statsseminarier	Seminarier, som böra indragas
	Antal		Antal
Seminarium	examens-	Seminarium	examens-
	avdelningar		avdelningar
Strängnäs......	2	Jönköping ......	7*
Linköping......	1	Växjö........	1
Kalmar.......	2	Lund.........	1
Landskrona.....	2	Halmstad......	1
Skara.........	2	Göteborg......	v3
Kristinehamn ....	1	Borås ........	1
	1	Örebro........	1
	2		Vä
Lycksele.......	1	Hagaström.....	1
	1	Bollnäs.......	1
		Östersund......	1
		Murjek .......	1
10 seminarier	15	12 seminarier	10 Vä

Överstyrelsen har vid uppgörande av plan för småskoleseminarierDas förläggning
i åtskilliga fall varit bunden av hänsyn till de lokaler, som för
ändamålet stått till förfogande och som i första hand måste komma till
användning. Detta oaktat har, såsom närmare framgår av en skrivelsen
bilagd karta III, seminariernas fördelning på olika delar av landet blivit med
hänsyn till geografiska förhållanden samt folkmängdens och lärartjänsternas
fördelning i riket i stort sett tillfredsställande. Med 15 examensavdelningar
årligen kommer varje avdelning att motsvara ett invånarantal av omkring

409,400 samt ett antal lärartjänster av omkring 800. Kartbilden upptager
fem större naturliga rekryteringsområden: 1) övre Norrland, 2) nedre Norrland
och Dalarne, 3) Svealand med undantag av Dalarne, 4) östra Götaland
och 5) västra Götaland. Det ligger i sakens natur, att de sålunda dragna
gränserna endast hava ett schematiskt syfte och i verkligheten icke komma
att utgöra någon spärr mellan de olika områdena. Följande översikt visar
antalet invånare och lärartjänster samt examensavdelningar inom dessa områden.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Översikt över seminariernas geografiska fördelning.

Örnrå den	Län	Invånare	Lärar- krafter	Examens-a vdel-ningar	Seminarier
*{	Västerbottens........ Norrbottens.........	| 403,860	1,503	2	( Haparanda (1) | Lycksele (1)
2 •	Kopparbergs......... Gävleborgs.......... Västernorrlands....... Jämtlands ..........	942,430	2,408	3	| Härnösand (2) t Falun (1)
3 ■	Stockholms län och stad . . Uppsala............ Södermanlands ......... Värmlands.......... Örebro............ Västmanlands........	• 1,745,055	2,684	3	J Strängnäs (2) 1 Kristinehamn (1)
I 4 |	Östergötlands........ Jönköpings.......... Kronobergs.......... Kalmar............ Gotlands........... Blekinge...........	1,130,927	2,196	3	f Linköping (1) i Kalmar (2)
5 ''	Kristianstads......... Malmöhus.......... Hallands........... Göteborgs och Bohus . . . Alvsborgs ........... Skaraborgs ..........	■ 1,919,299	3,447	4	f Landskrona (2) \ Skara (2)

Till protokollet över skolöverstyrelsens utredning och förslag den 10 november
1931 avgav ledamoten av överstyrelsen undervisningsrådet N. J. F. Almkvist
ett särskilt yttrande, i vilket han beträffande småskoleseminarierna
uttalade såsom sin mening, att överstyrelsen bort föreslå,

att småskoleseminariet i Härnösand övertages av staten och fortfarande
uppehälles såsom enkelseminarium; samt

att småskoleseminariet i Ostersund övertages av staten och bibehålies vid
sin verksamhet.

81

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Beträffande folkskoleseminariet i Härnösand har ordföranden hos stadsfullmäktige
därstädes Fritz Kaijser enligt stadsfullmäktiges uppdrag till Kungl.
Majit inkommit med en den 16 december 1931 dagtecknad skrivelse, i vilken
dels anhålles, att folkskoleseminariet i Härnösand måtte bibehållas såsom
varande det äldsta seminariet i Norrland, beläget inom Norrlands folkrikaste
och folktätaste län och ungefär mitt emellan de på cirka 80 mil från varandra
belägna seminarierna i Uppsala och Umeå, dels framhålles, att samma
skäl, som talade för att folkskoleseminariet bibehölles i Härnösand, talade
ock för det därvarande småskoleseminariets bibehållande.

Vidare har domkapitlet i Härnösand i en till Kungl. Majit ställd, den 30
december 1931 dagtecknad skrivelse hemställt, att, örn något folkskoleseminarium
i Norrland måste indragas, indragningen icke måtte drabba folkskoleseminariet
i Härnösand.

I sin motivering till denna hemställan har domkapitlet anfört bland annat,
att kulturhistoriska skäl talade avgjort emot seminariets nedläggande, att
Härnösands domkapitel skulle genom seminariets indragning försättas i ett
betydligt försämrat utgångsläge vid fullgörandet av sin skyldighet att övervaka
folkskolundervisningen, att ungdomens planer på lärarkallet böra underlättas
genom möjligheten att på nära håll vinna seminarieutbildning, att
statistiken ger vid handen, att seminariet i Härnösand är en utpräglad läroanstalt
för mellersta Norrland ävensom att ett påtagligt lokalt behov av en
dylik ^bildningsanstalt finnes i denna landsdel, att avståndet från mellersta
Norrland till de närmaste folkskoleseminarierna bleve för stort, att omkost
naderna för utbildningen skulle bliva större, örn seminariet nedlades, att
tillfällighetspräglade sparsamhetsskäl icke böra få vara utslagsgivande, att
det ur driftsekonomisk synpunkt framdeles ej torde ställa sig väsentligt förmånligare
för staten med ett dubbelseminarium i Luleå än med ett enkelseminarium
i Härnösand samt att det med hänsyn till de rika framtidsmöjligheterna
i Norrland och de gynnsammare nativitetssiffrorna kan synas
oklokt att tilltaga seminarieorganisationen i Norrland alltför snäv.

Ytterligare har biskopen E. Lönegren med skrivelse den 28 januari till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnat åtskilliga
framställningar och opinionsyttringar rörande ifrågasatt indragning av folkskoleseminariet
i Härnösand.

I skrivelse av den 25 januari 1932 ha folkskolinspektörerna T. Hellman
och J. A. Näslund hemställt, att Kungl. Majit måtte låta underkasta skolöverstyrelsens
den 10 november 1931 avgivna förslag till ny seminarieorganisation
en allsidig granskning, så att på grundvalen därav Härnösands
folkskoleseminarium alltfort måtte bestå och tjäna den bygd, varmed det i
snart 90 år växt samman.

Slutligen ha domprosten Per Söderlind m. fl. med en den 13 februari
1932 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit överlämnat åtskilliga framställningar
rörande ifrågasatt indragning av folkskoleseminariet i Härnösand.

Angående seminariet i Skara ha stadsfullmäktige därstädes i en till ecklesiastikdepartementet
den 21 december 1931 inkommen skrivelse hemställt

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 haft. (Nr 143.) 6

Nya framställningar.

Folkskoleseminariet
i
Härnösand.

Folkskoleseminariet
i
Skara.

82

Småskoleseminariet
i
Hagaström.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

om förslag till riksdagen, att, om folkskoleseminariet i Skara komme att
nedläggas, ett dubbelt småskoleseminarium måtte i stället där anordnas.
Som skäl för sin hemställan ha stadsfullmäktige dels åberopat vad skolöverstyrelsen
i berörda avseende anfört i sin utredning av frågan örn småskoleseminarierna
den 10 november 1931, dels för egen del framhållit bland annat
följande:

Den nuvarande seminariefastigheten i Skara har ett taxeringsvärde av

100,000 kronor och innehåller utom byggnaden en vidsträckt, synnerligen
förnämlig och ur undervisningssynpunkt värdefull trädgård. Seminariets
lösegendom, inventarier, möbler, undervisningsmateriel m. m. har ett brandförsäkringsvärde
av 106,000 kronor, vilket torde motsvara dess värde vid användning
å dess nuvarande plats. Med utnyttjande av dessa tillgångar i
fast och lös egendom kan, såsom av skolöverstyrelsens yttrande framgår,
för en kostnad av högst 125,000 kronor ett fullt tillfredsställande småskoleseminarium
erhållas. Av detta belopp har Skaraborgs läns landsting redan
beslutat bidraga med 25,000 kronor, och få stadsfullmäktige härmed erbjuda
sig att ävenledes bidraga med 25,000 kronor, för den händelse att det gamla
folkskoleseminariet komme att nedläggas och i stället ett statligt, dubbelt
småskoleseminarium här inrättas.---Därest ett sådant småskolesemi narium

skulle anordnas i Skara enligt skolöverstyrelsens förslag, så garantera
stadsfullmäktige, att under övergångstiden, till dess den ombyggda seminariebyggnaden
kan upplåtas för sitt nya ändamål, för småskoleseminariet
och dess övningsskola lämpliga och erforderliga lokaler skola finnas tillgängliga
att tagas i bruk redan höstterminen 1932, även om undervisningen
vid småskoleseminariet redan då skulle börja i dubbla klasser. Sådana lokaler
hava nämligen förut stått till förfogande för härvarande folkskoleseminarium
under den tid detta var i verksamhet såsom dubbelseminarium,
vartill komma de lokaler och klassrum i det nuvarande statsunderstödda
småskoleseminariet, som bliva disponibla efterhand som detta seminariums
verksamhet under övergångstiden kommer att nedläggas.

Rörande seminariet i Hagaström har förre rektorn därstädes J. Wockatz, från
vilken staten år 1920 mottagit nämnda seminarium såsom gåva, i en till
Kungl. Majit inkommen skrivelse av den 31 december 1931 anhållit, att
seminariet i Hagaström måtte, till dess förhållandena i fråga örn de mindre
folkskolornas antal väsentligt ändrades, få fortsätta sin verksamhet att utdana
lärarinnor framför allt för dessa skolor, så framt det ej skulle anses
lämpligt, att seminariet nu eller hellre framgent, då antalet mindre folkskolor
ytterligare minskats, ordnas som ett seminarium för småskollärarinnnor
att utbilda sig till folkskollärarinnor. Till stöd för denna sin anhållan har
Wockatz åberopat dels innehållet i sina två gåvobrev och det nuvarande antalet
mindre folkskolor, över 2,100, dels skolöverstyrelsens och dåvarande
departementschefens uttalanden, när gåvan mottogs.

Av nämnda gåvobrev var det första utfärdat den 26 april 1919. I detta
anhöll Wockatz att få till svenska staten såsom gåva överlämna det av honom
grundade och dittills ledda seminariet i Hagaström, omfattande skolhusbyggnad,
föreståndarbostad, uthusbyggnader och skolträdgård m.m. jämte

83

Kungl. Majds proposition Nr 143.

tillhörande inventarier oell undervisningsmateriel, allt beläget på fri tomt
om 3.045 hektar; och förklarade han sig därvid förvänta, dels att seminariet
fortfarande hnge arbeta för att i främsta rummet utbilda lärarinnor för de
mindre folkskolorna och biträdande lärarinnor i de egentliga folkskolorna,
åtminstone så länge sådana mindre folkskolor funnes till avsevärt antal, t. ex.
mellan 500 och 1,000, dels att han under sin återstående livstid, dock högst
i 10 år, hnge uppbära en årlig ränta av 4 Va procent å det vid överlämnandet
å seminariet nedlagda kapitalet, omkring 107,000 kronor. Inga inteckningar
graverade fastigheten.

Det andra var daterat den 11 oktober 1919. Däri anhöll Wockatz att få
göra en ändring och ett tillägg i avseende på den förut nämnda skrivelsen
den 26 april 1919. Wockatz anförde därvid, att han med hänsyn till sin
hustrus den 15 juni 1919 timade frånfälle såsom ensam stående person
kunde reda sig med lägre ränta än den förut nämnda 472 procent, nämligen
med 27ä procent å det kapital och för den tid, som i föregående skrivelse
angivits. Dessutom uttalade Wockatz önskvärdheten av att ett eller
hera särskilda folkskoleseminarier grundades, vilka byggde på goda tvååriga
seminarier och vilka öppnade tillfälle främst för lärare i mindre folkskolor
och biträdande lärare i egentliga folkskolor att få fortsätta sin utbildning
till folkskollärarinnor, varvid dessa seminarier med hänsyn till elevernas
föregående verksamhet som lärare åtminstone försöksvis torde kunna åtnöja
sig med tvåårig kurs. I samband därmed gjorde Wockatz det uttalandet,
att det av honom åt staten hembjudna seminariet måtte kunna förvandlas
till ett dylikt seminarium för fortsatt utbildning även tidigare, än han i sin
skrivelse den 26 april 1919 angivit, ifall Kungl. Majit skulle hnna det rätt
och lämpligt. Ej heller ansåge sig Wockatz vilja uppställa ovan uttalade
önskemål rörande dylikt seminariums anordning såsom villkor, utan anhölle
han blott, att de uttalade önskemålen beaktades i den måll de kunde anses
förtjäna det. Slutligen uttalade Wockatz önskvärdheten av att han måtte
få överlämna seminariet antingen vid årsskiftet 1919/1920 eller vid slutet
av läsåret 1919/1920.

Till sistnämnda skrivelse var fogat, bland annat, ett av byggmästarna

C. Aug. Eklund och Johan Lundvik upprättat värderingsinstrument, enligt
vilket förenämnda fastighet hade ett värde av 272,900 kronor.

Skolöverstyrelsen förordade den av Wockatz gjorda framställningen. På
förslag av Kungl. Majit (proposition nr 381, sid. 57—74) antog 1920 års
riksdag det av Wockatz gjorda erbjudandet om överlämnande till staten den
1 januari 1921 på vissa i skrivelser den 26 april 1919 och den 11 oktober
samma år närmare angivna villkor av det av honom grundade seminariet i
Hagaström, omfattande skolhusbyggnad, föreståndarbostad, uthusbyggnader
och skolträdgård m. m. jämte tillhörande inventarier och undervisningsmateriel
(riksdagens skrivelse den 22 juni 1920, nr 8 A, sid. 133, 134, 138, 139).

Sedermera har Wockatz till Kungl. Majit inkommit med en ny skrivelse,
dagtecknad den 5 februari 1932. I denna skrivelse har Wockatz till en
början erinrat om de båda förutnämnda villkor han hade uppställt för
överlåtandet av seminariet i Hagaström såsom gåva åt staten. Därefter
har han anfört följande:

Skulle det emellertid nu på grund av tidsläget visa sig ogörligt att för
närvarande uppfylla dessa villkor, får undertecknad härmed anhålla, att

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

fastigheten med byggnader och av mig på sin tid överlämnade inventarier
återställes till mig för att av mig överlämnas till en stiftelse, vilken har
att därmed förfara på följande sätt.

1) Rektorsbostaden med lilla skogsbacken åt ån till jämte ett litet område
till trädgård gives åt ett »hem för ogifta mödrar» (i likhet med Frälsningsarméns
Skogsbo i Sundbyberg), främst för unga kvinnor från Gävle stad
och Valbo församling, som råkat i olycka, eljest från länet. De få vistas
där en tid före förlossningen och medan barnet får di. — Väg ordnas mot
norr längs dalsänkan.

2) Själva seminariebyggnaden med uthus, skolinventarierna och nödigt
område för skolplan överlåtes mot skälig ersättning till Valbo församling
för upprättande av en folk- och småskola.

3) Återstående del av tomtområdet skall styckas i byggnadstomter och
försäljas. De för försäljningen influtna medlen jämte den av Valbo församling
inbetalda köpesumman disponeras sålunda:

a) till ovan under 1) omförmälda hem överlämnas ett belopp av 3,000
kronor till sängar, sängkläder och dylikt.

b) till Frälsningsarmén överlämnas ett belopp av 25,000 kronor för upprättande
i Göteborg eller dess närhet av ett likadant hem som det under 1)
omförmälda.

c) Återstående belopp skall fonderas och avkastning av densamma årligen,
sedan sex procent lagts till kapitalet, utdelas såsom studiestipendier i syfte
att underlätta för småskollärarinnor, nu närmast lärarinnor vid mindre folkskolor
eller biträdande lärarinnor i folkskolor, bådadera från Gävleborgs län,
att vidare utbilda sig till folkskollärarinnor. Eventuellt må sådana lärarinnor
från andra län söka dylika stipendier.

Stiftelsens styrelse skall bestå av tre ledamöter med två suppleanter.

En ledamot och en suppleant för honom utses av länsstyrelsen i Gävleborgs
län, övriga två ledamöter jämte en suppleant för dem utses av Gävleborgs
läns landsting.

Vidare tillåter jag mig framföra en vädjan, att det sörjes för lärarpersonalens
framtid, i den mån dess ålder och hälsotillstånd m. m. för densamma
försvårar en eventuell övergång till annan verksamhet. Detta
gäller framför allt teol. kand. J. Ulff och lärarinnan fröken Kerstin Alfving,
ävensom vaktmästaren Konrad Hansson och hans hustru, vilka alla troget
arbetat vid seminariet alltifrån dess grundande. Men det gäller även fil.
kand. fröken Elna Sidvall, som varit anställd vid seminariet sedan detta år
1921 övertogs av staten.

Kand. Ulff, född 25/e 1872, lär ju få pension år 1932, och hans framtid
är därmed säkrad. För fröken Alfving, född 10/u 1877, förordar skolöverstyrelsen,
att hon må få kvarstå i statens pensionsanstalt med det
högre pensionsunderlag, som tillkommer henne såsom seminarielärarinna,
men man torde ha förbisett en sak. Det är sant, att hon är ordinarie småskollärarinna
i Valbo skoldistrikt. Förflyttas hon till denna plats, skulle
det medföra, att hon under de sex år, som för henne återstå, innan hon
blir pensionsberättigad, finge nöja sig med väsentligt lägre lön än hon nu
har, och detta vore väl ej rätt, utan bör hon väl få uppbära något tillägg
under dessa 6 år, så framt ej annan utväg öppnas för henne. Hennes hälsa
är angripen.

Fil. kand. fröken Elna Sidvall, född 2/s 1880, lär ej heller ha stark

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 85

hälsa, och osäkert är därför, om hon numera utan överansträngning mäktar
sköta en anställning under för henne nya och främmande förhållanden.

Uti skolöverstyrelsens uttalande upptagas båda dessa lärarinnor under
huvudrubriken »4) Lärare på indragningsstat». De torde båda böra få
valrätt till indragnings stat och givas frihet att efter då föreliggande förhållanden
i fråga örn hälsa m. m. välja mellan tillgängligt arbete eller att
antingen få åtnjuta samma förmåner som lärarinnor vid indraget landstingsseminarium
även i så måtto att komma på indragningsstat med fullt
bibehållna ekonomiska fördelar eller, örn detta ej kan beviljas, att komma
på indragningsstat jämlikt samma bestämmelser som enligt Kungl. Maj:ts
kungörelse nr 344 den 9 oktober 1931 gäller angående ersättning åt vissa
lärarinnor vid statsunderstödda enskilda anstalter.

Vaktmästaren Konrad Hansson, född 23A 1872, och hans hustru Erika
Hansson, född 23/n 1858, böra tillerkännas någon pension. Fru Hansson
skötte arbetet åren 1906—1921, herr Hansson 1921—1933.

Rektor B. Gezelius, född 2/n 1882, som nominellt är adjunkt i Västerås,
och som under hela sin tjänstetid arbetat vid seminarier borde möjligen
erhålla förmånsrätt till nytt rektorsförordnande vid något av de nya statsseminarierna.

I fråga örn seminariet i Ostersund har Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
i en till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ställd
skrivelse av den 5 januari 1932 erinrat örn vissa skäl, som enligt utskottets
mening tala för nämnda seminariums bibehållande.

Beträffande seminariet i Murjek har skolöverstyrelsen med skrivelse den
12 januari 1932 till ecklesiastikdepartementet överlämnat en av Jokkmokks
församling till överstyrelsen ingiven framställning örn bibehållande av statens
seminarium å nämnda ort.

Vad först beträffar antalet avgångsavdelningar vid småskoleseminarierna
ha de sakkunniga ansett, att sagda avdelningar borde utgöra 15 med en
årlig utexaminering av 412 lärare. Skolöverstyrelsen har i sin senaste utredning
räknat med samma antal avgångsavdelningar men med en årlig utexaminering
av 420 lärare.

Då jag emellertid i det föregående föreslagit, att den nya seminarieorganisationen
skulle bygga på en årlig utexaminering av 300 lärare eller något
därutöver, och då jag vidare, i likhet med skolöverstyrelsen, på grund av
1931 års riksdags beslut rörande elevantalet räknar med ett antal av 28
elever i varje avgångsklass, följer därav, att seminarieorganisationen kan
begränsas till att omfatta 11 avgångsavdelningar, varigenom erhålles en årlig
utexaminering av 308 lärare.

Vad sedan angår seminariernas förläggning lia de sakkunniga från sin
utgångspunkt angående lärarbehovet föreslagit, att den nya seminarieorganisationen
skulle omfatta 3 dubbelscminarier och 9 enkelseminarier. Dubbelseminarierna
skulle förläggas till Strängnäs, Skara och Kalmar; enkelsemi -

Småskoleseminariet
i
Östersund.

Småskoleseminariet
i
Murjek.

Departe mentschefen.

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

narierna till Murjek, Haparanda, Lycksele, Östersund, Falun, Hagaström,
Linköping, Lund och Halmstad. Staten skulle övertaga — under villkor
som omnämnas i riksdagens skrivelse till Kungl. Majit den 4 maj 1929 -—-landstingsseminarierna i Östersund, Falun, Linköping, Lund och Halmstad,
vadan således seminarierna i Uppsala, Malmköping, Göteborg, Uddevalla,
Härnösand, Bollnäs, Västerås, Örebro, Jönköping, Växjö, Borås och Kristinehamn
skulle nedläggas. Mot dessa förslag ha dock, som i det föregående
omförmälts, två ledamöter anfört avvikande mening, den ene •— Almkvist
— angående seminarierna i Härnösand, Kristinehamn och Hagaström, den
andre — Persson —• beträffande seminariet i Murjek.

Skolöverstyrelsen har i sin senaste utredning, likaledes från sin utgångspunkt
rörande lärarbehovet, föreslagit en organisation, omfattande 5 dubbelseminarier
och 5 enkelseminarier. Dubbelseminarierna skulle förläggas till
Strängnäs, Kalmar, Landskrona, Skara och Härnösand, enkelseminarierna
till Linköping, Kristinehamn, Falun, Lycksele och Haparanda. Seminarierna
i Jönköping, Växjö, Lund, Halmstad, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås,
Hagaström, Bollnäs, Östersund och Murjek skulle indragas.

Såsom av skolöverstyrelsens senaste utredning (sid. 65—66) framgår, hava
de landsting, som äga egna b}rggnader, på ett undantag när, förklarat sig villiga
att, under villkor att de finge behålla sina seminarier, till staten kostnadsfritt
och med full äganderätt överlåta ali den fasta och lösa egendom, varav
staten kunde finna sig vara i behov. Likaså ha de landsting, som för seminarieutbildningen
äga endast lös egendom, förklarat sig villiga att kostnadsfritt
till staten överlämna denna. Vidare ha vissa kommuner, som åt landstingsseminarier
upplåtit lokaler, gjort mer eller mindre frikostiga erbjudanden
till ekonomiska uppoffringar, för att de skulle få behålla sina seminarier.

Alla dessa erbjudanden äro givetvis synnerligen erkännansvärda. Det är
högst sannolikt, att staten anser sig böra med tacksamhet taga emot åtminstone
vissa delar av den lösa egendom, som sålunda ställts till de nya
småskoleseminariernas förfogande. Huruvida staten däremot behöver tillgodogöra
sig landstingens erbjudanden av lokaler för nämnda seminarier
är en fråga, som äger nära samband med det sätt, på vilket den nya folkskoleseminarieorganisationen
uppbygges. På detta samband mellan folkoch
småskoleseminarier fäste 1929 års riksdag uppmärksamheten, då riksdagen
i sin skrivelse nr 145 uttalade såsom angeläget, att frågorna om
folkskollärar- och småskollärarutbildningen icke prövas var för sig utan
såsom ett enda sammanhängande spörsmål örn statens anordningar för utbildning
av lärare för folkundervisningsväsendet. »Därigenom», yttrade
riksdagen, »torde det bliva möjligt att särskilt beträffande lokalfrågorna
vinna den mest praktiska och för staten minst kostsamma lösningen av berörda
organisationsfrågor.»

Vid ett närmare övervägande av frågan örn seminariernas förläggning
har jag funnit oundgängligt att taga hänsyn till nyssnämnda samband mel -

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lan folk- och småskoleseminariet Vad angår lokalfrågorna har jag dårför
utgått ifrån de seminariebyggnader, som staten själv har i sin ägo, och
undersökt, i vilken utsträckning de skulle förslå för tillgodoseende av det
lokalbehov, som erfordras för den nya seminarieorganisationen, sådan jag
tänkt mig densamma. Jag håller nämligen före, att det ur alla synpunkter,
framför allt de statsekonomiska, vore lämpligast, om alla såväl folk- som
småskoleseminarier kunde inrymmas i statens egna byggnader. Av undersökningen
har också framgått, att så kan ske. Sagda byggnader visa sig
nämligen, örn ock med några smärre förändringar, innehålla så stort förråd
av lokaler, att dessa synas vara tillräckliga icke blott för den fasta organisation
av folk- och småskoleseminarier, som jag kommer att föreslå, utan
ock därutöver för ett avsevärt antal tillfälliga kurser för utbildning av folkoch
småskollärare, örn ett ökat lärarbehov så skulle kräva; detta dock under
den förutsättningen, att vissa av de nuvarande folkskoleseminarierna nedläggas
och lämna rum för nya småskoleseminarier. Till denna förändring
skall jag strax återkomma.

Vad beträffar den nya organisationen av småskoleseminarierna har jag
redan uttalat mig för en utexamineringskapacitet av 11 avgångsavdelningar.
Vid fördelningen av dessa på olika seminarier utgår jag ifrån att flertalet
seminarier böra ur såväl pedagogisk som ekonomisk synpunkt anordnas som
dubbelseminarier. Inom den av mig tänkta ramen för seminarieorganisationen
anser jag mig böra bereda plats för 4 sådana seminarier. Nu har
skolöverstyrelsen föreslagit, att dylika seminarier böra förläggas till Strängnäs,
Landskrona, Skara och Härnösand och därvid uppvisat, att utrymme
där kan åt dem beredas i de samtidigt av överstyrelsen till nedläggande
föreslagna folkskoleseminariernas byggnader i sistnämnda städer.

Vad angår folkskoleseminariet i Strängnäs må erinras, att detta avvecklar
sin verksamhet enligt statsmakternas beslut vid slutet av vårterminen 19o''2
och att dess byggnader därefter kunna tagas i anspråk för ett småskoleseminarium
av dubbeltyp. Frågan om därvarande seminarietomt, som äges
av staden och upplåtits för folkskoleseminariet, har förut varit oklar, men
i skrivelse den 21 oktober 1931 har staden förklarat sig villig att upplåta
tomten även för ett småskoleseminarium. Visserligen har staden därvid
förbehållit sig rätt att, om med igångsättandet av småskoleseminariet skulle
dröja utöver höstterminen 1932, få framställa anspråk på ersättning av kronan
för den förlust, som genom folkskoleseminariets indragning vållas Strängnäs,
men då detta förbehåll, såsom skolöverstyrelsen anmärker, icke synes
hava framställts såsom villkor för tomtupplåtelsen för ett småskoleseminarium,
synes hinder icke möta för ett beslut att förlägga ett sådant seminarium
till Strängnäs.

Vad beträffar folkskoleseminariet i Skara lia de sakkunniga föreslagit, att
detta skulle nedläggas och utbytas mot ett dubbelt småskoleseminarium.
Skolöverstyrelsen har biträtt detta förslag och därutöver föreslagit nedläggande
av folkskoleseminarierna i Landskrona och Härnösand, vilka likaledes

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

skulle ersättas av dubbla småskoleseminarier. Såsom framgår av det förslag,
sorn jag i det följande kommer att framlägga beträffande folkskoleseminarierna,
skulle seminarierna i Skara och Landskrona nedläggas. I de byggnader,
som sålunda bliva lediga, böra enligt min mening småskoleseminarier
av dubbeltyp förläggas. Yad Härnösand beträffar, innebär mitt förslag i
det följande, att folkskoleseminariet där skulle bibehållas. Ett förläggande
dit av ett småskoleseminarium av dubbeltyp låter sig sålunda icke göra,
därest min uppfattning om småskoleseminariernas förläggande till statens
byggnader bör vinna beaktande. Det fjärde dubbelsmåskoleseminarium, som
jag vill förorda, bör enligt min mening förläggas till Falun, där lokaler
kunna beredas inom därvarande folkskoleseminarium, vilket skulle, såsom
jag kommer att föreslå, förvandlas från dubbelseminarium till enkelseminarium.

Under förutsättning sålunda, att — utöver folkskoleseminariet i Strängnäs,
örn vars nedläggande beslut redan fattats — folkskoleseminarierna i
Skara och Landskrona komma att upphöra med sin verksamhet och folkskoleseminariet
i Falun kommer att förändras från dubbelseminarium till
enkelseminarium, föreslår jag, att till en var av nämnda fyra städer må
förläggas ett småskoleseminarium av dubbeltyp.

De återstående behövliga tre småskoleseminarierna måste enligt min plan
vara anordnade som enkelseminarier. Utöver de två statliga enkelseminarierna
i Lycksele och Haparanda skulle alltså erfordras ytterligare ett dylikt
seminarium. Skolöverstyrelsen har ansett, att ett småskoleseminarium bör
förläggas till södra Sverige och funnit Kalmar vara en lämplig förläggningsort.
Under förutsättning att folkskoleseminariet därstädes nedlägges,
varigenom utrymme skulle erhållas för ett småskoleseminarium, föreslår jag
i anslutning härtill, att det tredje enkelseminariet förlägges till Kalmar.

Vad beträffar landstingsseminarierna äro seminarierna i Uppsala, Malmköping
och Uddevalla redan indragna, och seminarierna i Borås, Örebro,
Västerås och Bollnäs skola enligt vederbörligt beslut nedläggas år 1932.
Alla de övriga synas böra indragas på tider, som med hänsyn till den nya
organisationens successiva genomförande kunna befinnas lämpliga. Det torde
böra ankomma på Kungl. Majit att närmare bestämma dessa tider. Jag återkommer
härtill i det följande.

Vad angår de av staten ägda småskoleseminarierna i Hagaström och Murjek
ha reservanterna bland de sakkunniga — Almkvist och Persson — på
anförda skäl föreslagit, den förre nedläggandet av seminariet i Hagaström,
vilket förslag framställdes under jämförelse med seminariet i Kristinehamn,
och den senare nedläggande av seminariet i Murjek. Skolöverstyrelsen har
under jämförelse med landstingsseminariet i Falun föreslagit nedläggande av
seminariet i Hagaström, varjämte överstyrelsen föreslagit nedläggande av
seminariet i Murjek (sid. 74—75 och 76—78). Även bortsett från någon
som helst jämförelse har överstyrelsen anfört synnerligen starka skäl, som
tala för nedläggande av båda dessa seminarier. Jag finner dessa skäl

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

övertygande och tillstyrker så mycket hellre bifall till överstyrelsens förslag,
att småskoleseminarierna i Hagaström och Murjek indragas, som en sådan
indragning står i god överensstämmelse med mitt eget organisationsförslag.

I fråga om seminariet i Murjek, som helt äges av staten, finnes intet hinder
för nu nämnda anordning. Vad angår den framtida dispositionen av
den till seminariet hörande fastigheten synes en utredning därom böra vidtagas,
innan den frågan förelägges riksdagen.

Vad beträffar seminariet i Hagaström har detsamma, som i det föregående
erinrats, av dess ursprunglige ägare, förre rektorn därstädes J. Wockatz överlämnats
åt staten såsom gåva. Då det allmänna ej längre har anledning
att tillgodogöra sig den en gång givna gåvan för det ändamål, densamma
avsåg, och då efter med Wockatz förda underhandlingar denne icke varit benägen
att medgiva donationens utnyttjande till annat med den statliga undervisningsverksamheten
förbundet ändamål, bör ifrågavarande donation
återgå till Wockatz. Han har nu också i en skrivelse av den 5 februari
1932 själv gjort framställning därom (sid. 83 ff.). Jag vill erinra, att ett
fortsatt användande för statens räkning av Hagaström-seminariets byggnader
säkerligen skulle draga ej oväsentliga kostnader. Fastigheten, som är lagfaren
för kronan, bör sålunda utan vederlag återgå till Wockatz. Riksdagens
medgivande härtill torde erfordras.

I överensstämmelse med det nu anförda föreslår jag följande

Plan över den nya seminarieorganisationen.

	A n	t a 1	Seminarier,
Seminarier	examens- avdel- ningar.	årligen ut-examinerade lärare	som böra ned-läggas
Strängnäs.......	2	56	Linköping
Kalmar........	1	28	Jönköping
Landskrona ......	2	56	Växjö
Skara .........	2	56	Lund
Falun.........	2	56	Halmstad
Lycksele........	1	28	Göteborg
Haparanda......	1	28	Borås Kristinehamn Örebro Västerås Falun Hagaström Härnösand Bollnäs Östersund Murjek
7 seminarier	11	308	16 seminarier

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Denna förläggning av seminarierna torde kunna försvaras även ur geografisk
synpunkt. Som synes finge man för Sydsverige seminarierna i Landskrona
och Kalmar med en årlig utexaminering av 84 lärare, för mellersta
Sverige seminarierna i Skara och Strängnäs, vilka årligen komme att utexaminera
112 lärare, för nedre Norrland och Dalarne seminariet i Falun,
med en utexaminering av 56 lärare om året, samt för övre Norrland
seminarierna i Lycksele och Haparanda, vilkas utexaminering av tillhopa
56 lärare örn året synes enligt skolöverstyrelsens utredning vara tillräcklig
för detta område. Givetvis komma gränserna mellan seminariernas rekryterings-
och avlevereringsområden att bliva något flytande, men ett sådant
förhållande kommer att förefinnas, hur man än söker att placera seminarierna,
och i praktiskt avseende har detta näppeligen någon större betydelse
i våra dagar med deras utvecklade kommunikationsförhållanden.

C. Seminariernas inre organisation.

Under rubriken »De särskilda seminariernas organisation» har skolöverstyrelsen
i sin senaste utredning upptagit till skärskådande vissa frågor, som
röra småskoleseminariernas inre anordning. En av dessa, nämligen örn lärarnas
anställningsförhållanden, har behandlats av de sakkunniga, och en annan,
nämligen örn lärarkompetensen, har reservationsvis framförts av ledamoten av
de sakkunniga N. J. F. Almkvist. Jag följer här den ordning, som överstyrelsen
har i nämnda utredning.

Skolöverstyrelsen

l0/n 1931.

Skolöverstyrelsen

10/n 1931.

1. Lärokursens längd.

Överstyrelsen erinrar först örn 1931 års riksdags beslut angående lärokursens
längd och anför därefter:

I enlighet med detta riksdagens beslut har skolöverstyrelsen alltså räknat
med att samtliga de av överstyrelsen föreslagna nya statsseminarierna skola
organiseras med 2-årig lärokurs, och att vid seminarierna i Haparanda och
Lycksele lärokursen fortfarande blir 3-årig.

_ Skulle emellertid några mera genomgripande förändringar i fråga om utbildningstiden
för folkskollärare komma till stånd, torde även frågan om
lärokursens längd vid småskoleseminarierna böra i samband därmed komma
under förnyad omprövning.

2. Övningsskolan.

Vad i övrigt angår seminariernas organisation, i den mån denna inverkar
på behovet av lokaler och lärare ävensom i sista hand på kostnaderna, har
överstyrelsen i detta sammanhang velat närmast erinra örn övningsskolan.

Vid seminariet i Haparanda finnas tre övningsskolavdelningar, omfattande
vardera respektive klass 1—2, klass 3—4 och klass 5—6. Övningsskolan i
Lycksele har två avdelningar, omfattande klass 1—2 samt klass 3—6. På
sistnämnda sätt är även övningsskolan vid seminariet i Hagaström organiserad.
Att övningsskolorna vid dessa seminarier omfatta folkskolans sex
klasser är betingat av deras uppgift att utbilda lärarinnor icke blott för
småskolan utan även för mindre folkskolor. Vid de nya statsseminarierna
av enkel typ böra, liksom vid de nuvarande landstingsseminarierna, finnas
minst två och vid dubbelseminarierna minst tre övningsskolavdelningar. I

91

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

enlighet med nu gällande bestämmelse bör övningsskolan utgöra en småskola
samt kunna, där förhållandena det föranleda och skolöverstyrelsen
därtill lämnar medgivande, tillika omfatta en eller flera årsklasser av den
egentliga folkskolan (stadgans § 46).

3. Lokalbehovet.

Vad lokalbehovet angår har överstyrelsen tidigare i sådant avseende uppgjort
följande promemoria (jämför de sakkunnigas betänkande sid. 80 och 81).

För enkelseminarium:

2 klassrum för seminarieavdelningarna,

2 klassrum för övningsskolavdelningarna,

2 specialrum, ett närmast avsett för slöjd och teckning samt ett avsett
för naturkunnighets- och geografiundervisning och i samband därmed
stående laborationer,

1 gymnastiksal med avklädningsrum,
bad och duschanordning,

biblioteksrum, ett för bokförvaring och ett för studiearbete,

1 träslöjdsal, även avsedd för pappslöjdsundervisning och såsom verkstadslokal,

materielrum, erforderligt antal,
skolkök méd matsal,

1 överspelningsrum,

1 expeditions- och kollegierum,

1 lärarrum.

För dubbelseminarium:

1 samlingssal,

4 klassrum för seminarieavdelningarna,

3 klassrum för övningsskolavdelningarna,

1 lärår- och 1 lärarinnerum

samt i övrigt lokaler och anordningar som för enkelseminarium.

Örn denna promemoria yttrar skolöverstyrelsen, att den legat till grund
för byggnadsstyrelsens utredningar och kostnadsberäkningar. Överstyrelsen
hade framhållit, att därest en redan befintlig seminariebyggnad övertoges
och lokalerna i det stora hela vore tillräckliga och ändamålsenliga, borde
krav på utvidgning icke uppställas, även om ett eller annat specialrum
skulle fattas och detta icke lade väsentliga hinder i vägen för undervisningens
ändamålsenliga bedrivande. Härtill hava de sakkunniga anslutit
sig. Överstyrelsen återkommer till lokalbehovet vid de särskilda seminarierna
i samband med kostnadsberäkningarna.

4. Ämnes- oell övningsslcollärarna.

I fråga om åtskillnaden mellan ämnes- och övningsskollärare yttrar överstyrelsen
:

Vid vartdera av statens treklassiga seminarier i Haparanda och Lycksele
finnas sex lärare med full tjänstgöring, därav i Haparanda en rektor, två
ämnes- och tre övningsskollärare samt i Lycksele en rektor, tre ämnes- och
två övningsskollärare.

Ett tvåklassigt enkelseminarium kräver normalt fem lärare med full tjänstgöring,
nämligen förutom rektor två ämnes- och två övningsskollärare, samt
ett tvåklassigt dubbelseminarium åtta lärare med full tjänstgöring, nämligen
förutom rektor fyra ämnes- och tre övningsskollärare.

Skolöverstyrelsen

,0/u 1931.

Skolöverstyrelsen

10/u 1931.

92

Sakkunnigledamoten

N. J. F.
Almkvist.

Skolöverstyrelsen
28/i
1931.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Därtill komma vid seminariet i Lycksele en skolkökslärarinna med full
tjänstgöring samt i varje fall för övrigt erforderliga timlärare.

Så länge seminarierna voro av mindre omfattning med allenast en klassavdelning
samtidigt (lärokursen 1 eller l1/» år, eller 2-årig lärokurs och intagning
i vissa fall vartannat år), mötte en viss svårighet att göra en sträng
åtskillnad mellan ämnes- och övningsskollärare. Vad beträffar den tekniska
möjligheten att numera kunna genomföra en dylik uppdelning av lärarna,
framhöll överstyrelsen i sitt den 28 januari 1931 avgivna utlåtande över de
seminariesakkunnigas betänkande, att i sådant avseende givetvis inga som
helst svårigheter förefunncs beträffande de nuvarande treklassiga seminarierna
och de blivande dubbelseminarierna, men att icke heller" vid de tvåklassiga
enkelseminarierna borde, såsom erfarenheterna från seminariet i
Hagaström och en del landstingsseminarier redan visade, möta några svårigheter
för en sådan anordning. Överstyrelsen hyser fortfarande denna
uppfattning. När en lärarbefattning vid småskoleseminarium ledigförklaras,
tillkännagives givetvis alltid, huruvida tjänstgöringen avser själva seminariet
eller övningsskolan.

5. Lär ar kompetensen.

Med nu berörda förhållande sammanhänger på det närmaste frågan örn
seminarielärarnas kompetens. Denna fråga upptogs reservationsvis bland de
sakkunniga av ledamoten Almkvist, som i ett särskilt yttrande anförde följande:

Enligt nu gällande föreskrifter äro kompetensvillkoren lika för ämneslärare
och för övningsskollärare vid småskoleseminarierna. Även om denna anordning
i en del fall, särskilt vid de mindre seminarierna, inneburit vissa fördelar,
medför den å andra sidan så stora nackdelar, att den fördenskull
icke längre bör upprätthållas.

Det har nämligen visat sig svårt att erhålla väl kvalificerade sökande till
ämneslärarbefattningar vid småskoleseminarier. Skolöverstyrelsen har vid
flera tillfällen i avgivna yttranden fäst uppmärksamhet härpå. Det är givet,
att detta förhållande i främsta rummet beror på de jämförelsevis låga lönerna.
Lärarna vid andra undervisningsanstalter äro i detta avseende gynnsammare
ställda, och därav följer, att endast undantagsvis lärare med akademisk
examen söka anställning vid småskoleseminarierna. Men gvnnsammare
placering i lönehänseende förbindes ofta med skärpta kompetenskrav.
Här böra båda delarna beslutas. Undervisningen inom själva seminarierna
bör bestridas av högt kvalificerade lärare. Eleverna ha numera i
stort antal avlagt realskolexamen eller genomgått åttaklassig flickskola.

En dylik uppdelning mellan ämneslärare- och övningsskollärartjänster har
redan ^genomförts vid statens samtliga småskoleseminarier, alltså även vid
det tvååriga i Hagaström, och erfarenheterna därav äro de bästa. Vad därefter
vidkommer kompetensen för ämneslärare vid småskoleseminarium,
synes den böra sättas ungefär lika med den, som gäller för ämneslärare vid
kommunal realskola.

På grund av det anförda föreslår Almkvist, att en uppdelning äger rum
mellan ämneslärar- och övningsskollärartjänster vid småskoleseminarium, att
nu gällande kompetensvillkor för övningsskollärare bibehållas, men att kompetensen
för ämneslärartjänst höjes till ungefärlig likhet med den för ämneslärartjänst
vid kommunal realskola föreskrivna.

I sitt över betänkandet avgivna utlåtande yttrade skolöverstyrelsen i förevarande
fråga:

93

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Enligt bestämmelserna i nu gällande stadga för landstingsseminarierna
fordras för anställning såsom ordinarie lärare vid småskoleseminarium att
hava med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen eller förvärvat annan
teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet av minst häremot svarande
omfattning, att hava under minst två läsår med nit och skicklighet bestritt
full tjänstgöring vid någon under skolöverstyrelsen ställd läroanstalt samt
att på sätt, som i stadgan närmare angives, hava blivit av skolöverstyrelsen
förklarad behörig och lämplig till tjänsten. De nuvarande bestämmelserna
lägga sålunda icke hinder i vägen för anställande av lärare med sådan
kompetens, som går utöver minimifordran, nämligen avlagd folkskollärarexamen.
På grund av den hittillsvarande låga avlöningen för småskoleseminariernas
lärare hava de lediga lärartjänsterna endast lockat ett
fåtal sökande, och bland den nuvarande seminarielärarkåren är det endast
i få undantagsfall som någon lärare har avlagt någon akademisk examen.

Anledningen till den låga lönestandarden sammanhänger med det förhållandet,
att vare sig beträffande anställningsvillkor eller avlöningsförmåner
någon skillnad hittills icke blivit gjord mellan lärarna vid själva seminariet
(ämneslärarna) och lärarna vid seminariets övningsskola. Överstyrelsen framhöll
i sitt förut nämnda utlåtande den 30 november 1928, att det stöde
klart för överstyrelsen, att örn lärokursen vid småskoleseminarierna bleve
utsträckt till ..treårig, spörsmålet om lärarkompetensen icke längre kunde
uppskjutas. Överstyrelsen är emellertid av den uppfattningen, att denna
fråga måste bliva i hög grad aktuell i samband med den nu förestående
reformen beträffande småskoleseminariernas förstatligande, även örn den
nuvarande tvååriga utbildningstiden bibehålies. Därigenom att samtliga
enkelklassiga seminarier med intagning av elever endast vartannat år bortfalla
och samtliga seminarier komma att bestå av, förutom ett par övningsskolavdelningar,
minst två seminarieklasser (vid de föreslagna dubbelseminarierna
fyra seminarieavdelningar) komma förutsättningar att finnas för en
uppdelning av lärarna i dels ämneslärare och dels övningsskollärare.

Överstyrelsen har närmare gått in på denna fråga i sitt den 19 oktober
1930 avgivna utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande. Överstyrelsen
har i sagda utlåtande framhållit, att någon ljusning beträffande möjligheten
att till ämneslärartjänsterna erhålla sökande med önskvärda teoretiska
och pedagogiska kvalifikationer icke inträtt, ävensom att detta faktum
berodde på de för ämneslärarna bestämda låga löneförmånerna. I den mån
dessa höjdes, bleve möjligheterna i nämnda hänseende större. Överstyrelsen
funné det emellertid sannolikt, att tillfredsställande löneförmåner för ämneslärare
vid småskoleseminarium icke kunde utverkas, utan att andra kompetenskrav
än de nu gällande samtidigt bleve fastställda. Överstyrelsen måste
under alla förhållanden finna det rimligt och nödvändigt att kravet på ämneslärarnas
kompetens skärpes, Qch synas starka skäl tala för den av reservanten
anförda uppfattningen, att kompetensfordringarna på småskoleseminariernas
ämneslärare böra bestämmas till minst de för ämneslärartjänst vid
kommunal mellanskola gällande. Naturligtvis böra därmed följa motsvarande
löneförmåner.

Vad beträffar den tekniska möjligheten att kunna genomföra en dylik
uppdelning av lärarna i ämneslärare och övningsskollärare finnas givetvis
inga som helst svårigheter vid de nuvarande treklassiga seminarierna och
de blivande dubbelseminarierna. Men icke heller vid de tvåklassiga enkelseminarierna
böra, såsom erfarenheterna från seminariet i Hagaström och
en del landstingsseminarier redan visa, några svårigheter möta för en sådan

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

anordning. Vid dylikt seminarium krävas två lärare i övningsskolan och
tre ämneslärare (rektor inberäknad), och normalt bör det kunna gå att på
dessa tre lärare på ett tillfredsställande sätt fördela de sju läsämnen, som
förekomma på småskoleseminariernas läroplan.

De sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna angående lärarkompetensen
skulle sålunda komma att tillämpas vid erforderlig rekrytering av de ordinarie
lärår- och rektorstjänsterna vid statens småskoleseminarier. Då emellertid
överstyrelsen i likhet med de sakkunniga anser önskvärt, att lärarna
på indragningsstat efter nedläggandet av vissa landstingsseminarier i möjligaste
mån komma att erhålla anställning vid de nya statsseminarierna,
skulle överstyrelsen finna lämpligt att under en viss övergångstid Kungl.
Majit (eventuellt skolöverstyrelsen) ägde rätt att utan hinder av de nya kompetensbestämmelserna
till ordinarie ämneslärare vid småskoleseminarium förordna
förtjänt lärare på indragningsstat, som därtill anmälde sig.

Vid ärendets behandling i överstyrelsen har undervisningsrådet Björck
reservationsvis anfört huvudsakligen följande:

Det synes knappast görligt att vid de blivande enkelseminarierna åvägabringa
en konsekvent genomförd arbetsfördelning mellan ämnes- och övningsskollärare.
Vid sådant förhållande, och då det dessutom måste anses
vara till fördel för rekryteringen i det hela att kunna för undervisningen
tillgodogöra sig goda lärarkrafter med olika utbildning, har reservanten
icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en förändring av nuvarande ordning.

Skolöverstyrelsen
10/u
1931.

Beträffande nu förevarande fråga har skolöverstyrelsen i sitt senare yttrande
fasthållit sin förutvarande ståndpunkt och anfört följande:

Det ligger i sakens natur, att det måste krävas olika realkompetens för
lärarna i övningsskolan och för ämneslärarna vid själva seminariet. För de
förra bör givetvis, i likhet med vad som gäller övningsskollärarna vid folkskoleseminarierna,
krävas avlagd folkskollärarexamen. För närvarande erfordras
icke heller någon högre formell kompetens för ämneslärarna vid
småskoleseminarierna än »att hava med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen
eller förvärvat annan teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet
av minst häremot svarande omfattning». Denna bestämmelse är
uppenbarligen mycket otillfredsställande. De för seminarierna oförmånliga
följderna av en sådan nivellering i kompetensbestämmelserna beträffande
ämnes- och övningsskollärare skulle givetvis kunna motverkas, ifall i stället
avlöningen vore differentierad på ett mot den önskvärda realkompetensen
svarande sätt. Så är emellertid icke förhållandet, utan avlöningen är lika
för ämnes- och övningsskollärare och motsvarar den för övningsskollärarna
vid folkskoleseminarierna bestämda lönen. För landstingsseminariernas lärare
äro lönebeloppen till och med lägre, enär tillfällig löneförbättring och
dyrtid stillägg aldrig kommit i nivå med motsvarande poster för folkskoleseminariernas
övningsskollärare. Dessa förhållanden hava verkat i hög grad
menligt på lärarrekryteringen vid småskoleseminarierna. De statliga seminarierna
lida härav ännu mer än landstingsseminarierna, enär landstingen
dock i många fall begagnat sig av möjligheten att förbättra lärarlönerna
genom särskilda tillägg,

Överstyrelsen har också tidigare för Kungl. Majit framlagt det trängande
behovet av ändrade kompetensbestämmelser för småskoleseminariernas ämneslärare
och i samband därmed även ändrade avlöningsbestämmelser. Överstyrelsen
vill hänvisa till vad överstyrelsen i sådant hänseende framhållit i
sina utlåtanden dels den 19 oktober 1930 över 1928 års lönekommittés be -

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

tänkande, dels den 28 januari 1931 över de seminariesakkunnigas utredning.
Huvudinnehållet i överstyrelsens yttrande rörande denna sak är återgivet
å sid. 51—53 i propositionen nr 212 till 1931 års riksdag, i vilken
proposition frågan om lärarkompetensen vid småskoleseminarierna behandlades
i en särskild avdelning.

Föredragande departementschefen framhöll, att denna fråga icke vore tillräckligt
utredd, för att något förslag om ändrade kompetensbestämmelser
skulle kunna i dåvarande sammanhang framläggas. Vidare erinrades därom,
att en lösning av detta spörsmål nära sammanhängde med den blivande
löneregleringen för småskoleseminariernas lärare. I likhet med de sakkunniga
fann departementschefen angeläget, att under en viss övergångstid så
många som möjligt av de ordinarie lärarna vid de nedlagda landstingsseminarierna
måtte vinna anställning vid de nya statsseminarierna. Därjämte
framhölls, att spörsmålet örn lärarkompetensen vid småskoleseminarierna
icke hade någon inverkan på frågan örn statens övertagande av dessa seminarier,
utan att denna fråga kunde lösas helt självständigt.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter, på grund av vilka frågan
örn kompetensfordringarna för småskoleseminariernas lärare blivit ställd på
framtiden, har överstyrelsen nu endast velat ånyo betona frågans stora vikt
och betydelse för småskollärarutbildningen samt framhålla, att den nu förestående
koncentrationen av denna utbildning med ett större antal dubbelseminarier
måste vara ägnad att föra frågan ett stort steg närmare sin
lösning.

6. Anställningsförhållandena.

Beträffande anställningsförhållandena vid småskoleseminarierna lia de sakkunniga
anfört följande:

De sakkunniga lia i det föregående förordat en seminarieorganisation, omfattande
tre dubbel- och fem enkelseminarier, förutom statens nuvarande fyra
enkelseminarier.

Vid de seminarier, som föreslås till förstatligande, funnos vid början av
höstterminen 1930 ordinarie lärare anställda till följande antal, nämligen vid
seminarierna i:

Linköping
Lund . . .
Halmstad
Kalmar. .
Falun . . .
Östersund

...... 4 lärare

......4 »

......4 »

...... 1 »

......4 »

......4 »

Summa 21 lärare

Vid beräknandet av statsverkets kostnader för den nya organisationen ha
de sakkunniga — såsom redan angivits — utgått ifrån, att vid varje enkelseminarium
skulle vara anställda 4 och vid dubbelseminarium 7 ordinarie
lärare, i båda fallen förutom rektor. De nya statsseminarierna skulle alltså
kräva en personal av 49 ordinarie lärare. Då vid de till förstatligande föreslagna
seminarierna endast finnas 21 lärare, föreligger således en brist av
28 lärare.

Antalet ordinarie vid de småskoleseminariet som förutsättas skola upp
höra med sin verksamhet, framgår av följande översikt:

De sakkunniga.

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Växjö........		ordinarie lärare
Uppsala..........	....... 3
Jönköping........	....... 2	»	»
Borås...........		»	»
Malmköping.....	....... 3	»
Göteborg........	....... 2	»	»
Bollnäs.........	....... 5	»
Kristinehamn.....	....... 4	»	»
Västerås.......	....... 2	»	»
Uddevalla........	....... 2		»
Orebro........	....... 2
Härnösand.........	....... 5		»

Summa 36 ordinarie lärare

Av tidigare lämnad redogörelse framgår dessutom, att en del småskoleseminarier
redan avvecklats på initiativ av vederbörande landsting. Då verksamheten
nedlades, hade vid dem följande antal lärare ordinarie anställning,
nämligen:

vid seminariet i Öjebyn....... 3 ordinarie lärare

* » i Skellefteå...... 5 » »

* » i Kristianstad.... 3 » »

Summa 11 ordinarie lärare

Tillsammans skulle alltså finnas 68 vid småskoleseminarier tjänstgörande
eller å indragningsstat hos respektive landsting uppförda ordinarie lärare
och de nya statliga seminariernas behov av lärare skulle således utan svårighet
kunna tillgodoses, för den händelse de överblivna lärarna kunde tagas
i anspråk.

I sin utredning fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på att beträffande
lärarpersonalen vid statens nuvarande småskoleseminarier bland annat
är föreskrivet, att befattningshavare vid en möjligen inträdande förändrad
organisation av undervisningsväsendet skall vara pliktig att låta sig förflyttas
till annan befattning inom undervisningsväsendet. Någon bestämmelse
av motsvarande innehåll finnes icke rörande lärare vid landstingsseminarier,
och även örn man kan tänka sig en skyldighet för dessa seminariers
lärare att underkasta sig förflyttning till lärarbefattning vid annan
kommunal skola inom landstingets skolområde, kan denna skvldighet icke
sträcka sig till en lärarbefattning i statens tjänst.

De sakkunniga finna det emellertid önskvärt, att ifrågavarande lärare
själva och snarast möjligt övergå till lärartjänst vid de seminarier, som övertagas
av staten, och för att, i den mån detta är möjligt, underlätta en sådan
utveckling, bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att de ordinarie
lärartjänster, som under en tid av tre år från förstatligandet skola
tillsättas vid statens samtliga småskoleseminarier, icke skola ledigkungöras
utan efter prövning av Kungl. Maj:t besättas med lärare från de nedlagda
landstingsseminarierna.

Skolöverstyrelsen

*7 ii 1931.

Angående denna fråga yttrar nu skolöverstyrelsen:

1 insättning av lärare vid statens nuvarande småskoleseminarier sker i enlighet
med föreskrift i kungl, brevet till skolöverstyrelsen den 9 december
1921 med däri gjord ändring genom kungl, brev den 3 juni 1927. Nektor
och lärare tillsättas av skolöverstyrelsen, rektor genom förordnande på viss
tid, lärare med full tjänstgöring medelst fullmakt, i den mån riksdagen an -

97

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

visat medel för uppförande av lärarbefattningar på ordinarie stat, och övriga
lärare medelst förordnande att gälla tills vidare eller för viss tid. A ikarie
för tjänstledig lärare förordnas, då tjänstledigheten avser kortare tid än en
termin, av domkapitlet, som utgör den lokala styrelsen för vederbörande
seminarium. När en av Kungl. Majit fastställd stadga för statens småskoleseminarier
kommer till stånd, bör denna givetvis upptaga även bestämmelser
örn lärartillsättningen. Tills vidare torde föreskrifterna i ovannämnda
kungl, brev böra utsträckas att gälla även de nya statsseminarierna.

Såsom ovan anförts har Kungl. Majit anslutit sig till den av skolöverstyrelsen
och de seminariesakkunniga uttalade tanken, att de ordinarie lärare,
som äro anställda vid sådana landstingsseminarier, som av staten övertagas,
eller varit anställda vid seminarier av detta slag, som i samband med småskollärarinneutbildningens
förstatligande måste nedläggas, i största möjliga
mån komma att vinna ordinarie anställning vid de blivande statsseminarierna.
För att underlätta en sådan utveckling, att nu ifrågavarande lärare,
vilka icke äro underkastade förflyttningsskyldighet, själva och snarast möjligt
övergå till lärartjänst vid de seminarier, som övertagas av staten, hava
de sakkunniga förordat en föreskrift om att de ordinarie lärartjänster, som
under en tid av tre år från förstatligandet skola tillsättas vid statens samtliga
småskoleseminariet icke skola ledigkungöras utan efter prövning av
Kungl. Majit besättas med lärare från de nedlagda landstingsseminarierna.
Överstyrelsen har intet att erinra mot en sådan anordning. Frågan, örn
övergångstidens längd lämpligen bör sättas till tre ar eller något längre tid,
torde dock böra hållas öppen.

7. Rektors ställning.

I fråga om rektors ställning yttrar skolöverstyrelsen.

Enligt gällande stadga för landstingsseminarierna skall till rektor vid sådant
seminarium förordnas en av de vid seminariet anställda ordinarie lärarna
eller i undantagsfall annan lärare. Därav följer, att rektors avlöning
i sådana fall utgöres av den stadgade lärarlönen plus ett särskilt rektorsarvode,
vartill kommer bostad eller ersättning härför. Till rektorerna vid statens
småskoleseminarier utgår särskild i författning stadgad rektorslön å
tjänsten i dess helhet (nr 542/1920), varav följer, att sådan rektor icke med
nödvändighet behöver innehava ämneslärartjänst vid seminariet. För närvarande
inneha rektorerna vid seminarierna i Murjek och Lycksele ordinarie
änmeslärarbefattning vid det egna seminariet med tjänstledighet å befattningen,
så länge rektorsförordnandet varar. Rektorerna vid seminarierna i
Haparanda och Hagaström innehava ordinarie befattning vid annan läroanstalt,
den förre övningsskollärarbefattning vid folkskoleseminarium och den
senare adjunktur vid högre allmänt läroverk. Överstyrelsen vill erinra
därom, att såväl lärarlönekommittén i sitt år 1923 avgivna betänkande som
1928 års lönekommitté föreslagit avlöning åt rektor vid samtliga småskoleseminarier
i enlighet med det system, som nu gäller för rektorerna vid
statsseminarierna. Följden härav torde sålunda bliva, att även sättet för
förordnande av rektor vid statens nuvarande småskoleseminarier skall tilllämpas
vid de nya statsseminarierna över lag. Förfarandet är onekligen
förenat med vissa olägenheter, särskilt med hänsyn till möjligheten att
kunna bereda rektorerna någon ordinarie tjänst. Det torde dock vara oundvikligt,
då det överensstämmer med motsvarande förhållande vid andra statliga
läroanstalter.

Bihang till riksdagens protokoll 19.12. 1 sami. lia haft. (Nr lid.)

Skolöverstyrelsen

10/ii 1931.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Skolöverstyrelsen

10/n 1931.

Departementschefer,
i,

8. Nya författningsbestämmelser.

Slutligen berör skolöverstyrelsen frågan om nya författningsbestämmelser.

De nu gällande bestämmelserna rörande småskoleseminariernas såväl organisation
som ekonomiska förhållanden äro fördelade på ett flertal kungörelser.
och kungl, brev, somliga gällande statens och somliga landstingens
seminarier. Det torde ligga i sakens natur, att sedan staten övertagit småskoleseminarierna
och organisationen därigenom blivit mera enhetlig, en
motsvarande enhetlighet också bör komma till stånd beträffande författningsbestämmelserna.
Bland annat blir en ny stadga för småskoleseminarierna
erforderlig. Under ett eller annat övergångsår synes man dock böra nöja
sig med mera provisoriska föreskrifter.

Jag har intet att invända mot vad överstyrelsen anfört angående övningsskolans
anordning vid småskoleseminarierna. Icke heller föranleder överstyrelsens
yttrande rörande lokalbehovet någon erinran från min sida, och
jag kan vidare ansluta mig till vad överstyrelsen anfört rörande det behövliga
antalet lärare vid seminarierna. De av överstyrelsen i denna punkt
upptagna spörsmålen angående lärotidens längd, åtskillnad mellan ämnesoch
övningsskollärare och kompetensfordringar för erhållande av lärartjänster
vid seminarierna synas mig visserligen betydelsefulla, men det torde
icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga ställning till desamma.

Vad skolöverstyrelsen i sitt yttrande örn anställningsförhållandena anfört
rörande blivande stadgebestämmelser örn lärartillsättningen vid småskoleseminarierna
biträder jag. Att sådana åtgärder vidtagas, som möjliggöra
tillmötesgående av de sakkunnigas och skolöverstyrelsens uttalade önskan,,
att ordinarie lärare, vilka nu äro eller tidigare varit anställda vid seminarier,,
som redan äro eller kommer att bliva nedlagda, må kunna i största möjliga
mån vinna anställning vid de blivande statsseminarierna, har jag redan förordat.
Däremot kan jag icke biträda de sakkunnigas förslag om en till
längden fastställd övergångstid, under vilken lediga tjänster vid de nya
statsseminarierna icke skulle ledigförklaras utan efter prövning av Kungl.
Maj:t besättas med lärare från de nedlagda småskoleseminarierna. Dels
finner jag en så begränsad övergångstid mindre lämplig, dels anser jag, att
den ifrågasatta prövningen bör ankomma på skolöverstyrelsen, som enligt
min mening bör fortfarande tillsätta de ordinarie ämnes- och övningsskollärartjänsterna.

Vad beträffar rektors ställning instämmer jag i skolöverstyrelsens uttalande.
Att nya enhetliga författningsbestämmelser för småskoleseminarierna, ny
seminariestadga däri inbegripen, måste utfärdas följer redan av 1931 års
riksdags beslut, att all småskollärarutbildning skall ombesörjas av staten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

99

D. Ekonomiska synpunkter.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna rörande den nya seminarieorganisat.
ionen hava de sakkunniga och skolöverstyrelsen yttrat sig angående
engångskostnader, årsomkostnader samt kostnader för lärare på indragningsstat.

1. Engångskostnader.

Vidkommande de engångskostnader, som vid ett förstatligande av landstingsseminarierna
enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva erforderliga, ha
de sakkunniga anfört följande:

Byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads-, förändrings- och reparationsarbeten
beträffande de landstingsseminarier, som av de sakkunniga förordats
till förstatligande, slutade på en kostnadssumma av 169,600 kronor, fördelade
på följande sätt:

Seminarium	Nybyggnad	Förändrings- arbeten	Reparations- arbeten
Linköping.......................	37,800	9,500
Lund......................... .	—	60,400	9,800
Halmstad.......................	—	24,300	7,300
Falun..........................	—	6,200	7,500
Östersund.......................	—	6,800

Vilka brister, som genom de föreslagna anordningarna skulle avhjälpas,
ha i seminarieöversikterna närmare angivits samtidigt med att de sakkunniga
givit tillkänna den uppfattning, som de själva kommit till, rörande dessa
ting under sina besök vid de skilda läroanstalterna. Det är huvudsakligen
den nya gymnastikbyggnaden i Linköping, som de sätta i fråga.

Till summan här ovan böra läggas de 98,800 kronor, som byggnadsstyrelsen
i annat sammanhang ansett nödvändiga för att iordningställa de ledigblivna
seminarielokalerna i Strängnäs; jämväl därom ha de sakkunniga yttrat
sig i det föregående. Där är närmast inläggandet av ny värmeledning, varom
tveksamhet råder. Den skulle draga en kostnad av 33,000 kronor. Till dubbelseminariet
i Skara återkomma de sakkunniga längre fram, och i fråga om
dubbelseminariet i Kalmar skulle staten ej betungas med några byggnadskostnader.

Då de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda förslaget örn utbildningstidens
utsträckning till tre år, ha de vid bedömandet av utrymmesfrågan
endast tagit hänsyn till för tvåårig utbildningskurs erforderliga lokaler. För
övrigt gå de ut ifrån att den promemoria, som skolöverstyrelsen upprättat
rörande lokalbehovet vid tvåårigt enkel- och dubbelseminarium, mera är att
betrakta såsom ett program av en jämförelsevis hög standard, som lämpligen
bör följas, då fråga är örn nyanläggning eller mera omfattande förändringar.
I de fall åter, då redan befintliga seminariebyggnader övertagas
och lokalerna kunna sägas vara i stort sett ändamålsenliga och tillräckliga,
anse de sakkunniga alldeles som skolöverstyrelsen, att krav på utvidgning

De sakkunniga.

100

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

icke bör framställas, örn ett eller annat specialrum skulle fattas, endast
undervisningen kan upprätthållas utan större olägenheter.

De sakkunniga anse dessutom, att de förbättringar i fråga örn lokalerna,
som föreslagits och måste anses vara nödvändiga, icke böra komma till
utförande på en gång eller omedelbart efter förstatligandet. Det torde i
stället vara lämpligt, att de genomföras successivt och efter framställning
från vederbörande seminarium. De kunna då bättre anpassas efter de krav
på ändringar, som erfarenheten funnit vara ofrånkomliga och ändamålsenliga.

Skolöverstyrelsens förslag till komplettering av den lösa egendomen slutade
på en kostnadssumma av 70,735 kronor enligt följande fördelning:

Seminarium	Rumsinven- tarier	Undervis- ningsmate- riel	Bokbestånd	Summa
Linköping...............	12,881	6,245	—	19,126
Lund..................	5,294	3,530	4,800	13,624
Halmstad...............	7,225	4,695	3,600	15,520
Falun.................	5,429	2,770	—	8,199
Östersund...............	6,596	4,070	3,600	14,266

Vid beräkningen av erforderliga rumsinventarier och kostnaderna för dessa
har skolöverstyrelsen vid de skilda seminarierna i första hand räknat med
nyanskaffning för felande rum. Därjämte har kompletteringsbehovet för
redan befintliga rum prövats mera individuellt med hänsyn i varje särskilt
fall till olika på saken inverkande omständigheter, så långt dessa varit möjliga
att bedöma.

I fråga örn kompletteringssummans storlek och örn dess fördelning seminarierna
emellan är i det stora hela inga invändningar att göra. De sakkunniga
ha här och var kunnat konstatera bristfälligheter och detta icke
minst i fråga örn biblioteken. Dock vill det synas, som örn siffrorna i någon
mån skulle kunna nedbringas. Skulle den föreslagna nya gymnastikbyggnaden
i Linköping icke bliva av, frångå de 5,525 kronor, som ingå i siffran
rörande rumsinventarier för detta seminarium. Däremot tillkomma 9,520
kronor, som skolöverstyrelsen beräknat för rumsinventarier i Strängnäs. De
sakkunniga förutsätta, att de vid Skara folkskoleseminarium befintliga rumsinventarierna
såväl som undervisningsmaterielen och bokbeståndet äro tillräckliga
även vid seminariets förändring till dubbelseminarium för småskollärarinneutbildning.
Men för dubbelseminariet i Kalmar kräves med ali
sannolikhet full nyanskaffning.

Kompletteringen bör emellertid även i detta avseende ske successivt, och
det finns härvidlag ett särskilt skäl, som talar för en sådan anordning. De
sakkunniga ha för avsikt att föreslå, att staten vid övertagandet av småskollärarinneutbildningen
också skall övertaga det ekonomiska ansvaret för all
den ordinarie lärarpersonal, som är anställd icke allenast vid de seminarier,
som övertagas, utan jämväl vid de övriga. Det är under sådana omständigheter
en rimlig begäran, att de landsting, vilkas seminarier ej längre skola
fortsätta sin verksamhet, till staten överlämna den lösa egendom, som staten
kan önska övertaga. De sakkunniga mena därför, att kompletteringar i större

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

omfattning icke böra ske, förrän en granskning ägt rum av det förråd, som
sålunda kan bliva tillgängligt.

När skolöverstyrelsen i sin senaste utredning yttrar sig örn de ekonomiska
synpunkterna, förutskickar överstyrelsen den erinran, att den utredning i
nämnda avseende, som överstyrelsen i detta sammanhang lämnar, hänför
sig till den i det föregående av överstyrelsen föreslagna seminarieorganisationen
och att kostnadsberäkningen i sin helhet alltså gäller en tidpunkt,
då denna organisation tänkes helt genomförd någon gång i slutet av 1930-talet. De ekonomiska frågor och budgetära förhållanden, som avse mera
provisoriska anordningar under övergångsåren, behandlar överstyrelsen icke
i denna utredning utan först senare.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört och föreslagit rörande engångs
kostnaderna (betänkandet sid. 100—102) samt med iakttagande av sådana
modifikationer, som betingas av de av överstyrelsen föreslagna ändringarna
i seminarieorganisationen, har överstyrelsen beräknat engångskostnaderna
för denna organisations genomförande. Överstyrelsen börjar med erforderliga
förändrings- och reparationsarbeten i de byggnader, som skulle för ändamålet
användas, och yttrar därom:

Såsom framgår av byggnadsstyrelsens skrivelse till överstyrelsen den 15
oktober 1931, har byggnadsstyrelsen gjort en utredning angående genom
vilka förändringar det kvinnliga folkskoleseminariet i Landskrona och det
manliga folkskoleseminariet i Härnösand kunna ombildas till dubbelklassiga
småskoleseminarier. Enligt verkställd beräkning skulle ändringen i Landskrona
icke behöva medföra några särskilda kostnader men ändringsarbetena
i Härnösand kosta 10,600 kronor.

Förändringen av folkskoleseminariet i Skara till ett dubbelt småskoleseminarium
har beräknats draga en kostnad av 150,800 kronor (betänkandet
sid. 212). Enligt vad överstyrelsen inhämtat, skulle med någon reduktion
i ombj^ggnadsprogrammet kostnaderna kunna nedbringas med 25,000 kronor,
kanske mera. Tages därjämte hänsyn till det av landstinget erbjudna bidraget
av 25,000 kronor och eventuellt ett lika stort bidrag från Skara stad, skulle
statens kostnader för byggnadernas omändring kunna stanna vid 75,000
kronor. I nedanstående översikt upptager överstyrelsen emellertid ett förslagsbelopp
av 100,000 kronor.

Förändringen av folkskoleseminariet i Strängnäs skulle enligt byggnadsstyrelsen
kosta 98,000 kronor. De sakkunniga anse, att ett häri inberäknat
belopp av 33,000 kronor för ny värmeledning borde, åtminstone tills vidare,
kunna inbesparas.

För seminariet i Linköping har beräknats, att erforderliga förändringsoch
reparationsarbeten skulle kosta 9,500 kronor. Seminariet saknar egen
gymnastiksal. Byggandet av ett särskilt gymnastikhus skulle kosta 37,800
kronor. De sakkunniga lia ifrågasatt nödvändigheten härav. Då seminariet
för närvarande disponerar fullgod gymnastiklokal i seminariets närhet, kan
behovet av nytt gymnastikhus först framdeles med säkerhet bedömas.

Beträffande seminariet i Kristinehamn skulle enligt byggnadsstyrelsens
beräkningar behovet av tillbyggnad samt omändringar draga en kostnad av

132,000 kronor, därav nybyggnadsarbetet 99,500 kronor. De sakkunniga

Skolöverstyrelsen

10/u 1931.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

hava närmare ingått på denna fråga (betänkandet sid. 92) och för sin del
funnit, att särskild tillbyggnad av huset vore onödig. I stället kunde för
billigare pris en påbyggnad av huset verkställas. Överstyrelsen delar denna
uppfattning. Enligt byggnadsstyrelsens beräkning skulle ett påbyggande av
huset med ytterligare en våning kosta 52,000 kronor. Sannolikt skulle kostnaderna
härför kunna nedbringas. I tablån här nedan upptagas de approximativt
med 50,000 kronor. Beräknade kostnader för vissa förändrings- och
reparationsarbeten hava upptagits till 33,300 kronor.

Kostnaderna för erforderliga ändrings- och reparationsarbeten vid seminariet
i Falun hava beräknats till 13,700 kronor. Ett alternativ, upptagande
nybyggnad till ett belopp av 52,000 kronor, avstyrkes av de sakkunniga.
Aven överstyrelsen förordar det förstnämnda alternativet.

Följande översikt visar sammanfattningsvis de beräknade engångskostnaderna
för lokaler.

Seminarium	Förändrings-och repara-tionsarbeten Kronor	Anm.
Strängnäs........	65,800
Linköping.......	9,500	("För gymnastikbyggnad \ ytterligare 37,800 kr.
Kalmar.........	—
Landskrona ......	—
Skara..........	100,000
Kristinehamn.....	83,300
Falun..........	13,700
Härnösand.......	10,600
Summa kronor	282,900

Byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads-, förändrings- och reparatxnsarbeten
för den av de sakkunniga föreslagna seminarieorganisationen slutade
på ett belopp av 419,300 kronor (proposition nr 212, sid. 73). De sakkunniga
tänkte sig dock, såsom framgår av ovanstående redogörelse, att kostnaderna
skulle kunna minskas på åtskilliga punkter. Enligt överstyrelsens
seminarieplan skulle, i främsta rummet tack vare ett större antal dubbelseminarier
i förutvarande folkskoleseminarier, kostnaderna för lokaler kunna
ytterligare avsevärt beskäras. Dessa kostnader komma givetvis att fördelas
på flera år.

Beträffande erforderlig anskaffning av inventarier, undervisningsmateriell
och böcker åt de nya statsseminarierna och därav föranledda kostnader får
överstyrelsen hänvisa till i sådant avseende tidigare gjorda utredningar och
de sakkunnigas framställning i ämnet.

Därefter lämnar överstyrelsen följande översikt över de beräknade kostnaderna
för nyanskaffning av lös egendom, därest kompletteringen skulle
avse kravet på önskvärd fullständighet.

Kungl. May.ts proposition Nr 143. 103

Seminarium	Rumsinven- tarier	Undervis- ningsmate- riel	Bokbestånd	Summa
Strängnäs...............	9,520	—	—	9,520
Linköping...............	7,356 0	6,245	—	13,601
Kalmar................	28,820	7,175	6,000	41,995 a)
Landskrona ..............	—	—	—	—
Skara.................	—	—	—	—
Kristinehamn.............	7,250 0	1,520	—	8,770
Falun.................	5,429	2,770	—	8,199
Härnösand..............	—	—	—	—
Summa	58,375	17,710	6,000	82,085

0 För eventuellt ny gymnastiksal tillkomma ytterligare 5,525 kronor.

2) Summan utgör beräknad kostnad för fullständigt ny utrustning för ett dubbelseminarium.

Det gäller även om den lösa egendomen, att kompletteringar böra ske
efter hand i mån av behov. Med största sannolikhet kunna de verkliga
kostnaderna nedbringas avsevärt under i tabellen angivna summor, enär
behovet av inventarier av detta slag i stor utsträckning kan tillgodoses ur
förråd, som av landstingen ställts till statens förfogande, mot det att staten
övertager det ekonomiska ansvaret för lärarpersonalen vid de nedlagda landstingsseminarierna.

2. Arsomkostnader.

Beträffande de blivande årsomkostnaderna för den av de sakkunniga före- p)c sakkunslagna
seminarieorganisationen ha de sakkunniga lämnat följande utred- niga.
ning:

Vid beräkning av de årliga driftskostnaderna för den seminarieorganisation,
som de sakkunniga förorda till förstatligande, ha skolöverstyrelsens
statförslag i dess utredning år 1927 blivit följda, enär de vid granskning i
det stora hela ej föranlett någon erinran från de sakkunnigas sida.

Vid uppgörande av sina förslag utgick skolöverstyrelsen ifrån de nu gällande
avlöningarna jämlikt kungl, kungörelsen den 31 december 1919, nr
890, angående avlöning åt lärare vid av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, inrättade småskoleseminarier samt angående statsbidrag till
sådana seminarier.

Beträffande lärarna förutsattes, att vid enkelseminarium erfordras jämte
rektor, som upptagits såsom manlig, fyra lärare med full tjänstgöring, därav
en beräknats vara manlig och tre kvinnliga. I övrigt skulle undervisningen
skötas av timlärare, företrädesvis i de särskilda övningsämnena.

För närvarande utgår tillfällig löneförbättring för lärarna vid landstingsseminarierna
med ett belopp utgörande 3A av det, som är bestämt för lärarna
vid statens småskoleseminarier. I sin gjorda beräkning förutsatte
överstyrelsen för lärarna i de nya statsseminarierna full likställighet i nämda
hänseende. Läkararvodet, som skolöverstyrelsen upptog till 700 kronor,
var, enligt vad de sakkunniga inhämtat, beräknat med ledning av den er -

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sättning, som i allmänhet utgått till läkare vid småskoleseminarium och
med särskild hänsyn tagen till, att ifrågavarande läkare icke endast skola
verkställa undersökningar utan jämväl vid sjukdom ägna den sjuke vård
och tillsyn. Bibliotekariearvodena voro likaledes beräknade med ledning
av numera utgående ersättning. De utgifter i övrigt, till vaktmästare,
värme, lyse m. m., som upptagits, hade beräknats med ledning av de utgifter,
som i verkligheten visat sig erforderliga vid de bäst ordnade seminarierna,
varjämte i tillämpliga delar jämförelse gjorts med statens småskoleseminarier.

Dyrtidstilläggen voro beräknade efter den för vårterminen 1927 gällande
tilläggsprocenten och beloppen för elevstipendier endast approximativt beräknade.
I fråga örn de senare ha de sakkunniga tagit dem med utan att
vilja binda sig vid summan. För övrigt äro i nedanstående förslag dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring icke medräknade.

A. Förslag till utgiftsstat för tvåklassigt småskoleseminarium
(enkelseminarium).

1. Lärår avlöningar.

TjänstLön
göringspengar a)

rektor, manlig (utom bostad eller bo -

stadsersättning)................. 2,900 1,500

b) ämneslärare: 1 manlig........... 2,100 1,300

1 kvinnlig.......... 1,800 1^000

övningsskollärare: 2 kvinnliga..... 3,600 2,000

c) timlärare: musik 10 tim. X 95 kronor = 950

gymnastik 10 tim. X 95 kr. = 950

hushållsgöromål 10 tim X 90

kronor =............ 900

trädgårdsskötsel 2Vs tim. X

140 kronor =......... 350

d) vikariearvoden, förslagsvis........

2. Övriga arvoden.

a) läkararvode.........................

b) bibliotekariearvode..................

3. Utgifter till materiell, ljus m. m.

a) vaktmästare (utom bostad och bränsle).............

b) undervisningsmateriel och böcker................

c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål .

d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning.........

e) tryckningskostnader...........................

f) inventarier och deras underhåll..................

g) övriga utgifter ..............................

Alders tillägg -

Summa

1,200 5,600

1,200 4,600

900 3,700

1,800 7,400

3,150

1,000

25,450

700

150

850

1,800

1,000

300

3,000

400

750

500

4. Elevstipendier

7,750

5,000

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.
Sammandrag:

1 ............................kronor 25,450

2 ............................ » 850

3 ............................ > 7,750

4 ........................... » 5,000

kronor 39,050

Örn samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså
inga ålderstillägg utgå, minskas denna summa med 5,100 kronor. Minimibelopp
alltså 33,950 kronor.

B. Förslag till utgiftsstat för tvåklassigt småskoleseminarium
(dubbelseminarium), byggt på enahanda grunder
som för enkelsemina

1. Läraravlöningar.

Lön

a) rektor, manlig (utom bostad eller bo stadsersättning).

................3,100

b) ämneslärare: 1 manlig...........2,100

3 kvinnliga.........5,400

övningsskollärare: 3 kvinnliga.....5,400

c) timlärare: musik 21 tim.X95 kr. = .

gymnastik 20 tim. X 95 kr.=
husligt arbete 48 tim. X 90

kronor —...........

trädgårdsskötsel 5 tim. X140
kronor .............

d) vikariearvoden, förslagsvis........

2. Övriga arvoden.

a) läkararvode........................................ 1,200

b) bibliotekariearvode................................. 225

1,425

3. Utgifter till materiel, ljus m. m.

a) vaktmästare (utan bostad och bränsle).................... 1,800

b) undervisningsmateriel och böcker....................... 1,500

c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål........ 500

d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning................ 5,000

e) tryckningskostnader.................................. 600

f) inventarier och deras underhåll........................ 1,200

g) övriga utgifter.................................... 900

r ium.

TjäDst- görings- pengar	Ålders- tillägg	Summa
1,800 1,300 3,000 3,000 1,995 1,900	1,200 1,200 2,700 2,700	6,100 4,600 11,100 11,100
4,320
700		8,915 2,000
		43,815

4. Elevstipendier

11,500

10,000

106

Statskon toret.

Skolöverstyrelsen

10/n 1931.

Kungl. May.ts proposition Nr 143.
Sammandrag:

1 ............................kronor 43,815

2 ............................ » 1,425

3 ............................ » 11,500

4 ........................... » 10,000

kronor 66,740

Örn samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså
inga ålderstillägg utgå, minskas denna summa med 7,800 kronor. Minimibelopp
alltså 58,940 kronor.

De sakkunniga ha i det föregående förordat en seminarieorganisation, omfattande
— vid sidan av statens nuvarande 4 seminarier — 3 dubbel- och
5 enkelseminarier. Den sammanlagda årliga kostnaden för dessa skulle med
utgångspunkt från här ovan angivna normalstater utgöra:

för tre dubbelseminarier................kronor 200,220: —

för fem enkelseminarier. ........... » 195,250: —

Tillsammans kronor 395,470: —,

med kostnaderna för elevstipendier inräknade men utom dyrtidstillägg och
tillfällig löneförbättring samt under förutsättning, att samtliga lärare befinna
sig i högsta lönegraden. (Frånräknas de beräknade kostnaderna för elevstipendier
blir summan 340,470 kronor.) I den mån lärarne stå i lägre lönegrad,
minskas årskostnaderna, likaså för den händelse vid en del seminarier
allt framgent anställas kvinnliga rektorer och i övrigt enbart kvinnliga
lärare.

Jämväl andra omständigheter kunna, såsom skolöverstyrelsen påpekar,
samverka till att årskostnaderna i tillämpningen komma att ställa sig lägre
än de i staterna upptagna förslagsbeloppen. Sålunda kommer antagligen
endast vid ett fåtal seminarier trädgårdsskötsel att bedrivas och förslagsbeloppen
för sjukvikarierna torde i normala fall endast komma att partiellt
tagas i anspråk.

Statens nuvarande kostnader för småskollärarutbildningen vid landstingsseminarierna
uppgår för budgetåret 1930/1931 till 375,000 kronor förutom
dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring.

Enligt de av riksdagen för budgetåret 1930/1931 fastställda staterna för
statens seminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele, uppgå kostnaderna
för dessa under samma budgetår till 173,000 kronor. För det tvåklassiga
seminariet i Hagaström slutar staten på en summa av 37,500 kronor. Stats
verkets årliga omkostnader för hela småskoleseminarieorganisationen skulle
följaktligen komma att uppgå till 605,970 kronor mot nuvarande samman
lagda årskostnad av 585,500 kronor, förutom dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring
samt kostnader för lärare å övergångsstat.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 19 juli 1928 förklarat sig ej hava
något att erinra mot de av skolöverstyrelsen föreslagna staterna för olika
typer av småskoleseminarier. I

I en särskild punkt har skolöverstyrelsen yttrat sig örn avlöningsförhållandena
vid småskoleseminarierna och därom anfört:

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

För lärarpersonalen vid statens småskoleseminariet'' i Haparanda, Murjek
och Lycksele gälla bestämmelserna i kungl, kungörelserna den 22 juni 1920
(nr 542), den 20 juni 1924 (nr 238) och den 3 juni 1927 (nr 267) angående
avlöningsförmåner för ifrågavarande lärare. Någon ändring i dessa bestämmelser
finner sig överstyrelsen icke böra i nu förevarande sammanhang
föreslå.

För landstingsseminarierna gäller kungl, kungörelsen den 31 december
1919 (nr 890) angående avlöning åt lärare vid av landsting eller stad, som
ej i landsting deltager, inrättade småskoleseminarier. Samma kontanta avlöningsbelopp,
som i nu nämnda kungörelse äro bestämda, tillkommer ock
lärarpersonalen vid seminariet i Hagaström jämlikt Kungl. Maj:ts brev till
statskontoret den 18 juni 1927, dock med den skillnaden att rektor, i likhet
med rektorerna vid övriga statens seminarier, erhåller en bestämd lön å
rektorsbefattningen, medan rektorerna vid landstingsseminarierna avlönas
med dels lön å innehavande ämneslärarbefattning, dels därutöver ett särskilt
rektorsarvode.

Överstyrelsen föreslår nu, att avlöningen för rektorerna vid de nya statsseminarierna
utgår i enlighet med bestämmelserna i ovannämnda kungl,
brev angående avlöningsförmåner åt lärarpersonalen vid seminariet i Hagaström,
att lärarna i övrigt avlönas i enlighet med bestämmelserna i § 1 av
kungl, kungörelsen den 31 december 1919 (nr 890) angående avlöning åt
lärare vid av landsting eller stad, som ej i landsting deltager, inrättade
småskoleseminarier, samt att för åtnjutande av ifrågavarande avlöningsförmåner
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse de villkor och bestämmelser,
som i motsvarande avseende meddelats i kungl, kungörelsen
den 22 juni 1920 (nr 542) angående avlöningsförmåner för lärarpersonalen
vid statens småskoleseminarier i Haparanda och Murjek m. m. med däri
genom kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 238) gjord ändring. Tillika bör
stadgas, att lärare, som med eller efter ingången av den 1 juli 1932 tillträder
befattning vid statens småskoleseminarier, skall vara pliktig underkasta
sig nämnda villkor och bestämmelser.

Tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg böra utgå efter samma grunder,
som gälla för statens småskoleseminarier i Haparanda, Murjek och
Lycksele. Den tillfälliga löneförbättringen för dessa seminarier under budgetåret
1931/1932 angives i kungl, kungörelsen den 12 juni 1931 (nr 254)
angående tillfällig löneförbättring för viss personal inom den civila statsförvaltningen.

Vad beträffar ifrågasatt ny lönereglering för småskoleseminariernas lärare,
får överstyrelsen hänvisa till sitt den 19 oktober 1930 avgivna utlåtande
över 1928 års lönekommittés betänkande.

Vad vidare angår årsomkostnaderna för de av skolöverstyrelsen föreslagna
nya småskoleseminarierna har överstyrelsen anfört följande:

I sin utredning angående småskollärarutbildningen år 1927 framlade överstyrelsen
förslag å stater för dels enkel- och dels dubbelseminarier med tvåårig
lärokurs. I dessa stater upptogos rektorsavlöningarna såsom för manlig
rektor, varjämte samtliga lärare förutsattes vara i högsta lönegraden.
I beräkningarna ingingo dock icke tillfällig löneförbättring och dyrtidstilllägg.
Statförslagen finnas återgivna i de sakkunnigas betänkande sid.
103—104. Statskontoret bar i utlåtande den 19 juli 1928 förklarat sig ej
hava något att erinra mot de av överstyrelsen föreslagna staterna för olika

108

Kungl. Majlis proposition Nr li3.

typer av småskoleseminarier, och de hava icke heller föranlett någon erinran
från de sakkunnigas sida. Överstyrelsen finner sig därför nu kunna inskränka
sig till att lämna följande översikt över de beräknade, årliga driftkostnader,
vilka skulle föranledas av den av överstyrelsen föreslagna seminarieorganisationen.

Sammanfattning av utgiftsstaterna för småsJcoleseminarierna.

1.	2.	3.	4.	5.	6.
Seminarier	Grundlön Kronor	Timlärare och vikarier Kronor	Övriga arvoden Kronor	Utgifter till materiel, ved och ljus m. m. Kronor	Summa Kronor
Dubbelseminarier:
Strängnäs.............	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Kalmar...............	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Landskrona ............	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Skara................	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Härnösand.............	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Enkelseminarier:
Linköping.............	16,200	4,150	850	7,750	28,950
Kristinehamn...........	16,200	4,150	850	7,750	28,950
Falun................	16,200	4,150	850	7,750	28,950
Lycksele..............	22,000	5,150	850	8,500l)	36,500
Haparanda.............	20,200	5,150	850	10,500	36,700
Summa	216,300	77,325	11,375	99,750	404,750

0 De verkliga utgifterna äro omkring 12,000 kronor, vari ingår en post av omkring
3,500 kronor, utgörande inkomster av hyror m. m.

Då i kol. 2 upptagits endast lön i första lönegraden, vartill för seminarierna
i Lycksele och Haparanda lagts särskilda lönetillägg å 200 kronor,
skall till summan 216,300 kronor komma en summa motsvarande ålderstillägg.
Under förutsättning att samtliga lärare befunne sig i tredje lönegraden,
d. v. s. kommit i åtnjutande av två ålderstillägg, skulle det härför
erforderliga beloppet uppgå till 44,200 kronor.

Härtill kommer anslag för elevstipendier med ett totalbelopp av 142,200
kronor. Nära hälften av detta belopp, eller 67,200 kronor, kommer på
seminarierna i Haparanda och Lycksele, vid vilka seminarier jämlikt kungl,
brev den 17 april 1925 alla de elever, vilka förbinda sig att mottaga lärartjänster
i rikets nordligaste gränsorter respektive vissa lappmarksförsamlingar,
erhålla 400 kronor för läsår. För samtliga övriga seminarier är stipendiebeloppet
beräknat till 75,000 kronor, och är beräkningen gjord med hänsyn
till de grunder, som hittills varit gällande i fråga örn stipendier till elever
vid landstingsseminarier. Dessa stipendier ha utgått efter grunder, som
resulterat i något lägre belopp än de, som kommit eleverna vid statens
folkskoleseminarier till del. Överstyrelsen finner goda skäl tala för att
eleverna vid statens småskoleseminarier i förevarande hänseende bleve lik -

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ställda med folkskoleseminariernas elever. Vid sådant förhållande skulle
det ovannämnda beloppet, 75,000 kronor, behöva höjas vid den tidpunkt,
då organisationen blir helt genomförd. Överstyrelsen har emellertid icke i
detta sammanhang kunnat ingå på den ytterligare utredning rörande denna
sak, som en dylik höjning måste förutsätta.

I den mån vid en del seminarier allt framgent anställas kvinnliga rektorer
och i övrigt enbart kvinnliga lärare, minskas årskostnaderna.

En jämförelse mellan den beräknade kostnaden för den nya seminarieorganisationen
å ena sidan och å andra sidan dels statens nuvarande utgifter
för och dels den totala årliga kostnaden för småskollärarutbildningen visar
nedanstående resultat. Beräkningen är gjord med hänsyn till de seminarier,
som voro i verksamhet under budgetåret 1930/1931. De kommunala utgifterna
(landstingens och vissa städers) äro de, som för dessa seminarier faktiskt
utgingo år 1925, utom kostnader för lokaler, men det finnes icke anledning
antaga, att dessa utgifter voro mindre år 1930.

Den nuvarande organisationen:

Statens utgifter..............kronor 593,765: —

Kommunala utgifter . ......... » 226,524: —

Summa kronor 820,289: —

Den nya organisationen........ ■» 591,150: —

Skillnad kronor 229,139: —

Ett fullständigt genomförande av småskollärarutbildningens förstatligande
enligt den av överstyrelsen framlagda planen betyder sålunda en årlig total
besparing av minst 229,139 kronor. Statens utgifter för hela den nya seminarieorganisationen
skulle sålunda under alla förhållanden i framtiden icke
bliva större än de nuvarande utgifterna för de fyra statsseminarierna jämte
bidraget till landstingsseminarierna, sannolikt väsentligen mindre. Den besparing,
som kommer på minskade utgifter för tillfällig löneförbättring och
dyrtidstillägg, är ej här medräknad.

Statskontoret har den 18 december 1931 avgivit infordrat utlåtande över Statskontoret.
skolöverstyrelsens ifrågavarande utredning i vad angår de däri gjorda ekonomiska
beräkningarna och därvid förklarat sig hava i detalj granskat sagda
beräkningar. Mot dem, som avse småskoleseminarierna, har ämbetsverket
icke funnit anledning till någon erinran. Icke heller har det synts statskontoret
vara något att erinra mot de övergångsanordningar skolöverstyrelsen
föreslagit beträffande folkskoleseminariet i Strängnäs.

3. Lärare på indragningsstat.

I en avdelning av sitt betänkande, vilken har till överskrift »Lärarpersonalen»,
ha de sakkunniga ägnat uppmärksamhet åt den blivande ställningen
för den seminariepersonal, vilkens tjänster komme att på grund av
den nya seminarieorganisationen indragas. • De sakkunniga ha därvid först
lämnat följande redogörelse för skolöverstyrelsens tidigare ståndpunkt:

Såsom redan anförts under avdelningen om »Landstingsseminariernas förstatligande»,
ägde ett sammanträde rum i Stockholm i januari 1925 med
representanter för de småskoleseminarier, som disponerade över egna bygg -

De sakkunniga.

Tidigare
uttalande av
skolöverstyrelsen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

nåder. Vid detta behandlades även frågor rörande seminariepersonalens
ställning, för den händelse utbildningen av småskollärarinnor skulle komma
att förstatligas. I den promemoria, som mötet enade sig om, uttalades i
detta avseende, att landstingen borde fordra, att staten övertoge all ordinarie
lärarpersonal vid seminarierna och iklädde sig ansvar för stadgad avlöning
och pensionering. Detta skulle även gälla lärarpersonalen vid de seminarier,
som kunde komma att nedläggas. Beträffande fast anställd betjäning borde
särskild överenskommelse träffas. Detta förslag blev grundläggande för den
ståndpunkt landstingens förvaltningsutskott och därefter landstingen själva
sedermera kommo att intaga.

I den grundläggande utredningen av år 1927 framhöll skolöverstyrelsen
bland annat, att ordinarie lärare, som voro anställda vid seminarier, som
komme att indragas, måste anses intaga en sådan rättslig ställning gent
emot landstingen, att de icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid
de förmåner, som enligt gällande författningar voro förenade med befattningen,
då den tillträddes, eller som senare tillerkänts dem i egenskap av
ordinarie lärare. Till dessa förmåner hörde i främsta rummet rätt till avlöning
och pension samt erforderlig tjänsteårsberäkning.

Skolöverstyrelsen erinrade vidare därom, att i fråga om lärarpersonalen
vid statens nuvarande småskoleseminarier, i den mån dessa voro på ordinarie
stat, bland annat vore föreskrivet, att befattningshavare skall, med bibehållande
av den tjänstegrad och avlöning han innehade, vara pliktig att vid
en möjligen inträdande förändrad organisation av undervisningsväsendet
ävensom eljest, då Kungl. Majit med hänsyn till undervisningsväsendets
behov prövade sådant nödigt, låta sig förflyttas till annan befattning inom
undervisningsväsendet. Någon bestämmelse av motsvarande innebörd funnes
icke intagen i kungörelsen angående avlöning åt lärare vid landstingsseminarier.
Ordinarie lärare, som på grund av seminarieverksamhetens nedläggande
komme att bliva utan befattning, torde därför, ansåg skolöverstyrelsen,
intill dess vederbörande befattningshavare erhölle ordinarie tjänst på
ann at håll, komma att uppföras på landstingets indragningsstat. Frågan vore
under sådana förhållanden närmast den, i vad mån landstingen och staten
skulle bidraga till kostnaderna för den lärarpersonal, som sålunda kunde
komma att överföras på övergångsstat, och förordade överstyrelsen för sin
del det förslag, som framställts vid förutnämnda representantmöte i fråga
om den ordinarie lärarpersonalen. Detta förslag syntes överstyrelsen vara
med billighet och rättvisa överensstämmande, så mycket mera som landstingen
under ett halvt århundrade haft stora utgifter för småskollärarutbildningen,
vilken dock varit av ett allmänt riksintresse.

I de yttranden, som i anledning av skolöverstyrelsens utredning infordrades
från länsstyrelser, landsting och seminariestyrelser samt från styrelsen
för småskoleseminariernas lärarförening, instämde samtliga, som i" saken
yttrade sig, med skolöverstyrelsen i dess synpunkter. Därutöver framställdes
från en del landsting vissa längre gående krav. Ett par landsting yrkade
exempelvis, att staten skulle övertaga all vid deras seminarier anställd personal
och ansvara för dess
att beträffande den fast anställda personalen borde särskild överenskommelse
träffas mellan staten och landstingen. Andra återigen jämte ett par seminariest3Trelser
ansågo, att staten borde övertaga ansvaret för rektors särskilda arvode,
bostadsförmåner och rätt till högre pension, och slutligen ansågo ett par, att
det i någon mån borde sörjas för de timlärare, som under en följd av år haft

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

anställning vid ett seminarium med ett så stort antal veckotimmar, att avlöningen
från seminariet utgjort den väsentliga inkomstkällan. Ett landsting yrkade,
att staten borde övertaga ansvaret även för den ordinarie vaktmästaren.

Med anledning av de yttranden, som sålunda avgivits, och på grund av
inkomna nya framställningar anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen att
inkomma med förnyat yttrande. Sådant avgavs den 30 april 1928. Efter
att ha konstaterat, att samtliga myndigheter uttalat sin anslutning till överstyrelsens
förslag om att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen
till de vid landstingsseminarierna anställda ordinarie lärarna, sålunda även
de lärare, vilka på grund av vissa seminariers nedläggande komme att mista
sina befattningar, anförde skolöverstyrelsen beträffande de särskilda yrkandena
örn rektorsarvodet, att den icke kunde principiellt likställa rektor med
ordinarie lärare. Visserligen förhölle det sig i de flesta fall så, att en av
seminariets lärare förordnades till rektor, men detta förordnande meddelades
endast på viss tid, högst fem år. Den primära frågan i detta sammanhang
vore enligt skolöverstyrelsens mening, huruvida på grund av gällande författningar
landsting kunde anses skyldigt att utbetala rektorsavlöning, sedan
förordnandet som rektor upphört. Av svaret på denna fråga berodde sedan
spörsmålet, huruvida staten skulle — liksom i fråga om den ordinarie lärarpersonalen
— med bidrag underlätta landstingens utgifter för ändamålet.

Beträffande därefter frågan örn rektors pensionering fann skolöverstyrelsen
det ostridigt, att enligt nu gällande bestämmelser det stadgade särskilda
rektorsarvodet å 1,000 kronor finge inräknas i pensionsunderlaget och att
pension utginge i enlighet med detta. Det syntes överstyrelsen billigt, att
förutvarande rektor finge bibehållas vid möjligheten till de fördelaktigare
pensionsförmåner, som svarade mot hans ställning i tjänsten, då han på
grund av seminariets nedläggande tvingades att avgå.

1 fråga örn Övningslärare och annan fast anställd personal —- till exempel
vaktmästare — förklarade ..sig skolöverstyrelsen behjärta de förhållanden,
som uttalats i yttrandena. Överstyrelsen ansåg emellertid, att dylika specialfrågor
icke kunde generellt lösas, utan torde de åsyftade fallen lämpligen
böra göras till föremål för statsmakternas behandling efter särskild framställning
av vederbörande landsting.

Därefter redogöra de sakkunniga för vissa provisoriska anordningar, som
blivit i förenämda avseende vidtagna beträffande lärarpersonalen vid några
redan nedlagda landstingsseminarier.

Frågan örn lärarpersonalens ställning vid sådana seminarier, som kunde
komma att nedlägga sin verksamhet, har redan i viss omfattning varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Vid 1927 års riksdag hemställde
åtskilliga motionärer, att riksdagen måtte medgiva, att de statsbidrag, som
då utgingo till Norrbottens läns landstings seminarium i Öjebyn, måtte till
den del, som svarade mot de anställda ordinarie lärarnas avlöning, få utgå,
även örn seminariet med hänsyn till läraröverskottet nedlades.

I enlighet med statsutskottets förslag biföllos motionerna i så måtto, att
riksdagen medgav, att statsbidrag för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 finge
utgå till avlönande av 4 ordinarie lärare vid seminariet i Öjebyn utan hinder
därav, att verksamheten vid seminariet under nämnda tid nedlagts. I maj
1927 godkände Kungl. Majit detta riksdagens beslut samt förklarade —
efter framställning från Norrbottens läns landstings skolkommitté i egenskap

Provisoriska

anordningar.

112

Kungl. Majus proposition Nr 143.

av styrelse för Öjebyns seminarium — genom brev den 31 december 1928,
att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg åt ifrågavarande 4 lärare skulle
för samma tid, som riksdagens beslut avsåg, utgå enligt de bestämmelser,
som före denna tid gällde beträffande tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
åt lärare vid av landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
inrättade småskoleseminarier.

I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag erinrade Kungl. Maj:t under
åttonde huvudtiteln örn det vid 1927 års riksdag i fråga örn seminariet i
Öjebyn fattade beslutet samt anförde vidare, att för att icke övriga landsting,
som kunde komma att besluta åtgärder i enahanda riktning, som skett
i fråga örn nämnda seminarium, skulle bliva nödsakade att svara för avlönandet
av den härigenom övertaliga lärarpersonalen, syntes det skäligt, att
det av riksdagen lämnade medgivandet utsträcktes att gälla även andra
seminarier i liknande ställning. Medgivandet borde göras provisoriskt och
lämpligen avse tiden 1 juli 1928—30 juni 1930. Medgivandet borde icke
avse flera lärare än som varit för verksamheten vid vederbörande seminarium
oundgängligen nödvändigt, och borde det bero på Kungl. Maj:ts prövning
i varje särskilt fall, huruvida statsbidrag finge utgå och vilket antal
lärare medgivandet skulle gälla. Givetvis borde statsbidrag icke förekomma
i sådana fall, där läraren enligt eget medgivande förflyttats till annan tjänst
inom undervisningsväsendet, vid vilken vore förbunden minst samma avlöningsförmåner
som vid seminarietjänsten. Riksdagen biföll detta Kungl.
Maj :ts förslag.

Efter framställning av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln har riksdagen därefter även under åren 1929 och 1930 lämnat
liknande medgivanden som år 1928, och har på grund härav statsbidrag
utgått till ytterligare 5 lärare vid landstingsseminariet i Skellefteå och till
3 vid seminariet i Kristianstad.

I samband med beslut den 2 oktober 1930 föreskrev Kungl. Majit emellertid
i viss mån ändrade villkor för statsbidrags utgående. Då medgavs
nämligen, att statsbidrag enligt gällande bestämmelser finge utgå för tiden
1 juli 1930—30 juni 1931 till högst 5 lärare vid seminariet i Skellefteå, men
Kungl. Majit förklarade tillika, att, vad anginge tid, då vederbörande lärare
kan komma att åtnjuta avlöning för tjänstgöring å annan befattning i statens
tjänst eller hos kommun, Kungl. Majit i varje särskilt fall ville pröva, örn
och i vad mån statsbidrag må utgå. Därjämte föreskrevs, att Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott vid rekvisition av i Kungl. Majits brev
omförmälda medel skulle bifoga uppgift, huruvida någon av de lärare,
rekvisitionen avsåge, innehade annan befattning i statens tjänst eller hos
kommun, vilka löneförmåner han härför åtnjöte, ävensom vilka avlöningsförmåner
han i egenskap av lärare vid förenämnda seminarium åtnjutit
vid tidpunkten för dess nedläggande. Länsstyrelsen skulle, där så erfordrades,
underställa ärendet Kungl. Majits prövning.

Slutligen yttra de sakkunniga för egen del:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har från landstingens och
landstingsseminariernas sida som ett enhälligt önskemål uttalats, att vid
seminariernas överlämnande till statsverket eller deras eventuella nedläggande
staten måtte övertaga det ekonomiska ansvaret för all den ordinarie
lärarpersonal, som vore anställd vid ifrågavarande seminarier. Under den
förutsättning, som 1929 års riksdag fann vara nödvändig, för att staten

113

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

skulle övertaga småskollärarinneutbildningen, finna de sakkunniga detta
önskemål vara berättigat. Dock synes härvidlag den begränsningen böra
göras, att staten ej må ansvara för flera lärare vid något seminarium, än
som motsvarar det erforderliga minimiantalet, d. v. s. vid ett seminarium
med två elevklasser ett antal av högst fem. Då denna lärarpersonal kommer
att bestå av tvenne kategorier, torde det vara erforderligt, att de olika förhållandena
bliva — åtminstone i sina huvuddrag — något närmare klarlagda.

Vad först de ordinarie lärare beträffar, som tjänstgöra vid sådana seminarier,
som övertagas av staten, utgå de sakkunniga från den förutsättningen,
att de bibehållas vid sina tjänster. Vad åter angår lärarna vid de
seminarier, som icke komma att fortsätta sin verksamhet, förefaller det vara
riktigast, att de uppföras på övergångs- eller indragningsstat hos vederbörande
landsting, som således för den tid, som finnes vara behövlig, har att
redovisa för dem, men att staten övertager landstingets förpliktelser. Detta
betyder enligt de sakkunnigas mening, att lärarna ifråga bibehållas vid den
avlöning (jämte tillfällig och provisorisk löneförbättring samt eventuellt
utgående dyrtidstillägg), som de enligt gällande bestämmelser ägde uppbära
vid tidpunkten för anstaltens nedläggande, samt att de vid uppnådd pensionsålder
komma i åtnjutande av en årlig pension till samma belopp, som skulle
ha tillkommit dem, därest de intill uppnåendet av sistnämnda ålder varit i
ordinarie tjänst vid småskoleseminariet. Skulle lärare av denna kategori
erhålla annan stadigvarande befattning i statens tjänst eller hos kommun
med löneförmåner, som minst motsvara dem, han uppburit i sin befattning
som seminarielärare, anse de sakkunniga, att statsbidrag icke vidare bör
utgå för sådan lärare. Om däremot avlöningsförhållandena mer eller mindre
skulle understiga den bestämda lönen, är det naturligt, att i statsbidrag
utgår det belopp, som erfordras för att jämte lönen i den nya tjänsten motsvara
denna lön. I pensionshänseende bör sådan lärare heller icke erhålla
sämre pensionsförmåner, än som för honom gällde, när han tillträdde den
nya tjänsten.

Det kan råda tvekan örn hur det bör förfaras med de ålderstillägg, som
enligt avlöningskungörelsens ordalag kunna komma att utgå. Det är onekligen
något för själva andemeningen i dessa ålderstillägg främmande, att
de skulle kunna intjänas utan tjänstgöring. Å andra sidan sker i detta fall
avstängningen från tjänstgöring utan vederbörande lärares förvållande.. De
sakkunniga ha under sådana omständigheter ansett, att ålderstillägg ej bör
utgå under den tid, lärare befinner sig på övergångsstat; att däremot, därest
lärare inom de närmaste fem åren återinträder i seminarietjänstgöring, hela
den tid, som förflutit efter avstängningen, må få räknas honom till godo i
och för uppflyttning i högre lönegrad.

Som en särskild punkt ha landstinget i Kronobergs län jämte ett par
seminariestyrelser upptagit frågan örn rektorernas avlöning. Landstinget
yrkar, att staten bordo svara för att de ordinarie lärarna »bibehållas vid
samtliga nu åtnjutna lagstadgade avlönings- och pensionsförmåner, däri inräknade
jämväl rektors särskilda arvode och bostadsförmåner samt rätt till
högre pension», och de ovannämnda seminariestyrelserna anse det vara rätt
oell billigt, att så sker.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle förutsättningen för att de framställda
yrkandena i sig innebure något berättigat, vara, att rektorstjänsten
vore att betrakta som en ordinarie befattning i vanlig mening. Så är emellertid
icke förhållandet. Visserligen år det merendels så, som skolövor Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 haft. (Nr 143.) 8

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

styrelsen framhåller, att en av seminariets ordinarie lärare förordnas till
rektor, men detta förordnande meddelas endast på viss tid — högst 5 år —
och behöver icke förnyas, när det löpt ut, även om anmärkningar icke äro
för handen. Vad som i föreliggande fall sker, är således, att de överblivna
rektorerna falla tillbaka på sina tjänster som ordinarie lärare och bliva berättigade
till samma förmåner som de andra befattningshavarna av denna kategori.

De sakkunniga kunna därför icke tillstyrka, att staten i fortsättningen
svarar för de ledigblivna rektorernas särskilda rektorsarvoden eller bostadsersättningar.
Detsamma gäller för sådana fall, där landsting av en eller
annan anledning medgivit sina lärare avlöningsförmåner, som ligga ovanför
de lagstadgade. Det bör vara landstingets sak att hålla lärarna skadeslösa
för vad dessa i sådant avseende anses gå miste örn.

Något annorlunda ligger det till i fråga örn de överblivna rektorernas pensionering.
Enligt nu gällande pensionsbestämmelser får det stadgade särskilda
rektorsarvodet å 1,000 kronor inräknas i pensionsunderlaget för sådan
befattningshavare, och pensionen utgår i enlighet med detta högre pensionsunderlag.
Då en tjänstetid av 15 år är föreskriven för att komma i
åtnjutande av pension som rektor, skulle vid övergången till den nya organisationen
åtskilliga överblivna rektorer icke ha intjänat denna tid och således
gå miste örn de fördelaktigare pensionsförmånerna. Det synes de sakkunniga
billigt, att pensionsfrågan så ordnas, att förutvarande rektor, som
tjänstgjort i denna egenskap under minst 10 år, må bibehållas vid rätten
till rektorspension.

Beträffande de önskemål, som från ett par landsting uttalats i fråga örn
Övningslärare eller timlärare och vaktmästare, är det möjligt, att den av
skolöverstyrelsen anvisade utvägen i något fall kan vara den lämpliga; de
sakkunniga anse det likväl under alla omständigheter vara riktigast, att staten
icke ikläder sig ansvar för annan personal än de ordinarie lärarna.

Beträffande statens kostnad för lärarnas uppförande på indragningsstat
ha de sakkunniga gjort följande beräkning:

I tabell 21 angives bland annat, i vilka lönegrader de ordinarie lärare
befinna sig, som antingen genom redan verkställd nedläggning av landstingsseminarium
blivit eller genom föreslagen indragning skulle bliva utan anställning.

Enligt nu gällande författningar utgår avlöning för ordinarie lärare med
följande belopp i de olika lönegraderna:

I II lil IV

manlig lärare kronor..... 3,400 3,800 4,200 4,600

kvinnlig lärare kronor .... 2,800 3,100 3,400 3,700

Under antagande att samtliga dessa 47 ordinarie lärare måste uppföras
på övergångsstat, skulle det första årets kostnader med hänsyn till de lönegrader,
i vilka dessa lärare befinna sig, komma att uppgå till 171,500 kronor.
Härtill komma utgifter för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg,
ävensom de pensionsavgifter, som från landstingen överföras på staten
(kronor 204:44 för varje manlig och kronor 164:44 för varje kvinnlig
lärare).

Skulle de 28 lärarbefattningar, som beräknas bliva erforderliga vid de nya
statsseminarierna, komma att besättas med lärare från indragna seminarier

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 115

Sakkunnigas tabell 21.

Å r					A	n t a	1 lär	are	, 8 O	m
	befinna sig i	''oljande lönegrader		uppnå pensionsåldern	ej upp-nått pen-sions-åldern vid årets slut
I	II	III	IV	Summa lärare	manliga	kvinnliga	Summa
mani.	kvinnl.	mani.	kvinnl.	mani.	kvinnl.	mani.	kvinnl.
1931.....	_	1	_	6	_	11	6	23	47	1		1	46
1932.....	—	1	—	6	—	8	5	26	46	—	—	-	46
1933.....	—	—	—	5	—	9	5	27	46	—	1	1	45
1934.....	-	—	—	2	—	10	5	28	45	—	2	2	43
1935 .....	—	—	—	1	—	9	5	28	43	—	1	1	42
1936.....	—	—	—	1	—	6	5	30	42	—	2	2	40
1937.....	—	—	—	1	—	6	5	28	40	—	1	1	39
1938.....	—	—	—	—	—	5	5	29	39	—	2	2	37
1939.....	—	—	—	—	—	2	5	30	37	2	1	3	34
1940.....	—	—	-	—	—	1	3	30	34	1	—	1	33
1941.....	—	—	—	—	—	1	2	30	33	1	1	2	31
1942.....	—	—	—	—	—	1	1	29	31	—	1	1	30
1943 .....	—	—	-	—	—	—	1	29	30	—	—	—	30
1944.....							1	29	30	1	2	3	27
1945.....	—	—	—	—	—	—	—	27	27	—	3	3	24
1946.....								24	24	—	4	4	20
1947 .....								20	20	—	2	2	18
1948.....								18	18	—	1	1	17
1949 .....								17	17	—	2	2	15
1950.....								15	15	—	1	1	14
1951.....								14	14	—	3	3	11
1952.....								11	11	—	3	3	8
1953.....								8	8	—	—	—	8
1954.....								8	8	—	1	1	7
1955.....								7	7	—	2	2	5
1956.....								5	5	—	1	1	4
1957.....								4	4	—	1	1	3
1958.....								3	3	—	2	2	1
1959.....								1	1	—	1	1	0

och går man ut ifrån, att de äldre lärarna därvidlag borde ha företräde
framför de yngre, skulle årskostnaden avsevärt reduceras. Hur de verkliga
kostnaderna komma att ställa sig är omöjligt att beräkna; anslaget till lärarlönerna
på övergångsstat under det första året torde emellertid förslagsvis

Skolöverstyrelsen

10/n 1931.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kunna sättas till 100,000 kronor, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
oberäknade.

I detta ämne anför skolöverstyrelsen:

Enligt av överstyrelsen i det föregående framlagd plan skulle organisationen
vara fullt genomförd först med läsåret 1935/1936. Det skulle då i
det hela krävas 67 lärare med full tjänstgöring, nämligen 41 ämneslärare
(därav 10 rektorer) och 26 övningsskollärare. För närvarande äro de ordinarie
lärarnas antal följande: vid statens seminarier 11 och vid landstingens
48, vartill komma 20 på landstingens indragningsstat, eller sammanlagt 79.
Under förutsättning att samtliga ovannämnda 67 befattningar kunde besättas
med nu anställda ordinarie lärare samt lärare på indragningsstat,
skulle det uppstå ett överskott av 12 ordinarie lärare. Givetvis kommer
detta överskott att bliva väsentligen större. Dels komma icke alla lärare
på indragningsstat att söka till de nya statsseminarierna och dels torde i
åtskilliga fall hinder möta för en dylik placering med hänsyn till ämneskombinationerna
å tjänsterna. I första hand måste seminarieundervisningens
intressen tillgodoses.

Såsom förut sagts, hålles seminariet i Hagaström på extra stat, och lärarna
intaga där en särställning så tillvida, att de utan att vara ordinarie i
vanlig mening åtnjuta ordinarie lärares avlönings- och pensionsförmåner,
Utom rektor finnas vid detta seminarium 2 ämnes- och 2 övningsskollärare.
En manlig ämneslärare vid seminariet uppnår pensionsåldern år 1932. Av
de båda övningsskollärarinnorna är en, Kerstin Alfving, ordinarie småskollärarinna
i Valbo skoldistrikt och har 6 år kvar till uppnådd pensionsålder.
Då hon varit i seminariets tjänst under hela den tid det varit statsseminarium
(11 år), liksom förut i många år, då rektor ^Vockats ägde seminariet,
synes det billigt, att hon efter seminariets nedläggande finge kvarstå i statens
pensionsanstalt med det högre pensionsunderlag, som tillkommer henne
såsom seminarielärarinna. Vad den andra övningsskollärarinnan beträffar,
har denna endast innehaft sitt förordnande ett år och torde såsom väl
meriterad folkskollärarinna lätt erhålla annan ordinarie befattning. Återstår
därefter ämneslärarinnan filosofie kandidaten Elna Sidvall, som också varit
i seminariets tjänst hela den tid, seminariet varit statligt, samt har 9 år
kvar till uppnådd pensionsålder. Det synes överstyrelsen, att starka skäl
tala för att hon likställes med ordinarie lärarinna vid nedlagt landstingsseminarium
även i så måtto, att hon må kunna efter anmälan utan tävlan
erhålla ordinarie befattning vid annat statens småskoleseminarium.

Vad beträffar de ordinarie lärarna vid seminariet i Murjek, äga dessa
enligt gällande bestämmelser skyldighet att låta sig förflyttas till annan befattning
inom undervisningsväsendet.

De sakkunniga hava i sitt betänkande sid. 105—113 till ingående behandling
upptagit frågan om de lärare, som vid vissa landstingsseminariers nedläggande
komma på landstingens indragningsstat, deras rättsliga ställning,
anställningsförhållanden, avlöning och pensionering samt statens kostnader
för de utgående avlöningsförmånerna. I den sålunda gjorda utredningen
ingår jämväl en redogörelse för vad överstyrelsen i sina tidigare utredningar
anfört beträffande dessa frågor samt för de provisoriska anordningar, som
hittills varit gällande i fråga örn statens bidrag till avlöning åt de lärare,
som befinna sig på indragningsstat.

Sedermera har föredragande departementschefen i proposition nr 212 till

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

1931 års riksdag gjort en sammanfattning av de framkomna synpunkterna
och tillika för egen del yttrat sig i ämnet.

Departementschefens synpunkter sammanfalla i det väsentliga med dem,
som överstyrelsen tidigare framfört i denna fråga. Överstyrelsen kan därför
nu inskränka sig till att uttala sin anslutning till desamma i fråga örn
såväl statens bidrag till lärarlönerna och rätt för lärarna att få kvarstå i
statens pensionsanstalt, som ock beträffande rätt för rektor, som räknar
minst 10 tjänstår såsom rektor, att bibehållas vid för rektor gällande pensionsunderlag.

Såsom även de sakkunniga framhållit, är det för närvarande omöjligt att
beräkna, hur de verkliga kostnaderna för ordinarie seminarielärare på landstingens
indragningsstat komma att ställa sig. De sakkunniga hava föreslagit,
att anslaget till lärarlönerna, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
oberäknade, under det första året, sedan den statliga seminarieorganisationen
tratt i kraft, förslagsvis sättes till 100,000 kronor. I budgettekniskt avseende
synes det överstyrelsen enklast, att dessa utgifter även under de närmaste
åren bestridas ur det ordinarie förslagsanslaget till »understöd åt småskoleseminarier».
Först längre fram, sedan landstingsseminarierna helt avvecklats
och man får en säkrare överblick över antalet på indragningsstat
kvarblivna lärare, torde böra tagas under övervägande, huruvida för nu
ifrågavarande ändamål ett särskilt anslag bör upptagas i riksstaten.

Beträffande pensionsrätt för rektorer vid sådana småskoleseminariet som Pensioner at
eventuellt skulle komma att nedläggas, har småsfcoleseminariernas lärarföre- re1^1r®gd^1
ning i en till Kungl. Majit ställd, den 28 oktober 1930 dagtecknad skri- småskolevelse
hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att rektorerna benunaner''
vid de småskoleseminariet som nedläggas i samband med den pågående
inskränkningen i småskoleseminarieorganisationen, måtte tillförsäkras rätt
att vid inträde i pensionsåldern erhålla pension till belopp motsvarande vad
eljest utgår till rektor, som pensioneras.

Föreningen har därvid erinrat, att statens pensionsanstalt annars skulle enligt
gällande bestämmelser vara nödsakad att anse nämnda rektor endast som
ordinarie lärare, vilken blott kan tilldelas pension som sådan, oaktat såväl
rektor själv som huvudmannen under kanske lång tid betalt de betydligt
högre avgifter, som utgå för rektor.

Över denna ansökning har skolöverstyrelsen den 25 november 1930, statens
pensionsanstalt den 24 april 1931 och statskontoret den 2 september 1931
avgivit infordrade utlåtanden.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt bifall till ansökningen och därvid anfört
bland annat:

Vad lärarföreningen anfört som stöd för denna framställning finner överstyrelsen
beaktansvärt. Förutom att starka billighetsskäl tala för den ifrågasatta
anordningen, kan beträffande frågans principiella sida framhållas bestämmelsen
i § 23 mom. 5 i reglementet för statens pensionsanstalt, enligt
vilket författningsrum befattningshavare i visst fall vid övergång från befattning
med högre till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag kan få
bibehållas vid det högre pensionsundcrlaget.

118

Avlöningsförmåner
åt
tvålärarinnor
vid seminariet
i Hagaström.

Skolöver styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Statens pensions anstalt har förklarat sig icke hava något att erinra däremot,
att rektor vid nedlagt småskoleseminarium, då han räknar minst 10
tjänstår såsom rektor, må bibehållas vid rätten till rektorspension.

Pensionsanstalten har beräknat, att utöver de årsavgifter, som staten enligt
seminariesakkunnigas utredning skulle hava att övertaga för överblivna ordinarie
lärare, skulle tillkomma 94.23 kronor för år för manlig och 86.23
kronor för år för kvinnlig lärare, som vid seminariets nedläggning tillika är
rektor och innehaft rektorsförordnandet under minst 10 år i följd.

Vidare har pensionsanstalten beräknat antalet rektorer, som i berörda
avseende skulle komma i fråga. Resultatet har blivit, att 2 manliga och
2 kvinnliga rektorer redan för närvarande fylla de uppställda villkoren
för bibehållande av rektors pensionsunderlag och att ytterligare 1 manlig
och 2 kvinnliga rektorer kunna komma att fylla villkoren, örn med respektive
seminariums nedläggning komme att anstå tillräckligt länge (resp. 4, 2
och 5 år från den 1 juli 1931). Statens merkostnad i pensionsavgifter för
ifrågavarande rektorspensionering torde således bliva jämförelsevis obetydlig.

Vid överförande av ett nedlagt seminariums ordinarie lärarpersonal på
indragningsstat, tillägger pensionsanstalten, torde särskild prövning böra företagas
^ beträffande innehavaren av rektorstjänsten i fråga om hans rätt att
bibehållas vid rektors pensionsunderlag. Denna prövning synes lämpligen
böra överlämnas åt statens pensionsanstalt eller i allt fall företagas först
efter pensionsanstaltens hörande, eftersom det tillkommer anstalten att i
sinom tid besluta i själva pensionsfrågan. Föreskrift härutinnan torde böra
utfärdas i samband med stadgande om rätt för här ifrågavarande rektorer
att bibehållas vid rektors pensionsunderlag.

Statskontoret har i ärendet anfört följande:

Jämväl statskontoret anser billighetsskäl tala för att rektor vid nedlagt
småskoleseminarium, då han räknar minst 10 tjänstår såsom rektor, må
bibehållas vid rätten till rektorspension. Härtill erfordras dock riksdagens
medgivande.

Vidare har lärarinnan vid seminariet i Hagaström Elna Sidvall i skrivelse
av den 8 februari 1932 hemställt att, för den händelse seminariet kommer
att nedläggas, bliva tillerkänd valrätt till indragningsstat, och i skrivelse av
den 10 februari 1932 har lärarinnan vid samma seminarium Kerstin Alfvinsr
hemställt att vid eventuell indragning av seminariet bliva tillerkänd samma
förmåner som lärarinna vid indraget landstingsseminarium.

Skolöverstyrelsen har den 12 februari 1932 avgivit infordrat yttrande över
dessa ansökningar och därvid förordat bifall till Sidvalls ansökning.

Vad beträffar Alfving har överstyrelsen erinrat, att hon innehar ordinarie
småskollärarinnebefattning i Valbo skoldistrikt och sålunda äger återgå till
denna befattning. Överstyrelsen tillstyrker, att hon från allmänna indragningsstaten
måtte erhålla en lönefyllnad, som tillsammans med småskollärarinnelönen
komme att motsvara vad lärarinna vid indraget landstingsseminarium
kommer att erhålla på landstingets indragningsstat, varigenom
hon finge skälig kompensation för mistade avlöningsförmåner.

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vad beträffar engångskostnaderna för den seminarieorganisation, som de
sakkunniga föreslagit, har byggnadsstyrelsen beräknat till nybyggnads-, förändrings-
och reparationsarbeten vid de landstingsseminarier, som skulle
övertagas av staten, en kostnadssumma av 169,600 kronor samt för iordningställandet
av de ledigblivna seminarielokalerna i Strängnäs ett belopp
av 98,800 kronor. De sakkunniga ha dock ansett, att sistnämnda belopp
skulle kunna nedprutas med 33,000 kronor till 65,800 kronor, örn med inläggandet
av en ifrågasatt värmeledning finge anstå, åtminstone tills vidare.
Sedermera har byggnadsstyrelsen beräknat nybyggnads-, ändrings- och reparationsarbeten
vid folkskoleseminariet i Skara till ett belopp av 150,800
kronor. Komplettering av den lösa egendomen — rumsinventarier, undervisningsmateriel
och böcker skulle enligt skolöverstyrelsens förslag fordra
70,735 kronor. Sammanlagda kostnaderna skulle således enligt denna beräkning
uppgå till 456,935 kronor. Emellertid ha de sakkunniga ansett, att
komplettering av den lösa egendomen icke borde ske i någon större omfattning,
förrän en granskning ägt rum av det förråd, som kunde bliva
tillgängligt från de landstingsseminarier, vilka komme att nedläggas. Själva
ha de därför icke angivit någon totalsumma för engångskostnaderna.

Enligt skolöverstyrelsens förslag rörande den nya seminarieorganisationen
skulle kostnaderna för ändrings- och reparationsarbeten böra beräknas till
282,900 kronor och kostnaderna för komplettering av den lösa egendomen
till 82,085 kronor. Av sistnämnda summa skulle 9,520 kronor behövas till
rumsinventarier vid seminariet i Strängnäs, vadan allt det övriga för lös
egendom skulle falla på de landstingsseminarier, som staten enligt överstyrelsens
förslag skulle övertaga. Samtliga engångskostnader skulle enligt
överstyrelsens förslag uppgå till 364,985 kronor.

Med den seminarieorganisation jag föreslagit skulle engångskostnaderna
stanna vid en betydligt lägre summa. Då jag föreslagit, att alla småskoleseminarier
skulle inrymmas i statens egna byggnader, bortfalla alla förut
nämnda kostnader för iståndsättande av vissa landstingsseminarier, och
kvar stå endast kostnader för ändrings- och reparationsarbeten vid folkskoleseminarierna
i Strängnäs och Skara. Några sådana arbeten vid folkskoleseminarierna
i Landskrona och Kalmar torde nämligen icke vara behövliga.
Byggnadsstyrelsen har beräknat kostnaderna för nämnda arbeten i Strängnäs
till 98,800 kronor och i Skara till 150,800 kronor. I fråga örn seminariet
i Strängnäs skulle emellertid kostnaderna enligt de sakkunnigas
mening kunna nedbringas till 65,800 kronor, och däri instämmer jag. Yad
beträffar folkskoleseminariet i Skara har skolöverstyrelsen ansett, att med
någon reduktion i ombyggnadsprogrammet de av byggnadsstyrelsen beräknade
kostnaderna skulle kunna nedbringas med 25,000 kronor, kanske
mera. Såsom bidrag till kostnaderna har Skaraborgs läns landsting
och Skara stad erbjudit sig att betala vardera 25,000 kronor under förutsättning
att ett statligt dubbelt småskoleseminarium inrättas i Skara

Departe mentschefen.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

i stället för därvarande folkskoleseminarium, för den händelse detta nedlägges.
Statens bidrag till de ifrågavarande ändrings- och reparationsarbetena
skulle sålunda enligt överstyrelsens mening kunna stanna vid 75,000
kronor. Med anledning härav har jag från byggnadsstyrelsen inhämtat, att
en besparing av omkring 25,000 kronor i den ursprungligen beräknade kostnaden
kan vinnas, under förutsättning att vissa angivna modifikationer få
göras i arbetena. Jag finner sålunda intet hinder för att beräkna statens
bidrag till kostnaderna för ifrågavarande arbeten till 75,000 kronor.

Kostnaderna för ändrings- och reparationsarbeten skulle således upptagas
med följande belopp.

för folkskoleseminariet i Strängnäs.......... 65,800 kronor,

» » » Skara.............. 75,000 »

Härtill skulle komma:

för rumsinventarier i Strängnäs............. 9,520 »

Summa 150,320 kronor.

I likhet med de sakkunniga och skolöverstyrelsen håller jag före, att de
ifrågavarande engångskostnaderna lämpligen kunna fördelas på flera år.

Då engångskostnaderna enligt skolöverstyrelsens förslag skulle uppgå till
364,985 kronor men enligt mitt förslag till endast 150,320 kronor, vinnes
sålunda enligt mitt förslag en besparing av 214,665 kronor, d. v. s. mer än
hälften av den summa, som enligt skolöverstyrelsens förslag skulle vara
erforderlig. Ännu billigare ställer sig mitt förslag i jämförelse med de sakkunnigas,
enligt vilket engångskostnaderna skulle uppgå till 456,935 kronor.

Vad sedan angår årsoinkostnaderna hade skolöverstyrelsen redan år 1927
verkställt i detalj gående beräkningar, vilka intagits i de sakkunnigas betänkande
å sid. 102—-105. Desamma återfinnas här å sid. 103—106. Mot
dessa bade varken de sakkunniga eller statskontoret haft något att invända.
Samma beräkningar har överstyrelsen nu följt i sin senaste utredning.

Beträffande lärarpersonalen vid statens småskoleseminarier i Haparanda
och Lycksele har överstyrelsen sålunda utgått ifrån att ingen ändring skulle
göras i nuvarande avlöningsförhållanden. I fråga om avlöning åt rektorerna
vid de nya statsseminarierna bar överstyrelsen däremot räknat med
att den vid dubbelseminarierna skulle utgå med samma belopp som åt rektorerna
vid seminarierna i Haparanda och Lycksele, således med, utom
bostad eller ersättning därför, för manlig rektor 4,900 kronor och för kvinnlig
rektor 4,300 kronor, samt vid enkelseminarierna i enlighet med bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 18 juni 1927 angående
avlöningsförmåner åt lärarpersonalen vid statens småskoleseminarium i Hagaström,
alltså med, utom bostad eller ersättning därför, för manlig rektor

4,400 kronor och för kvinnlig rektor 3,800 kronor. Till dessa nu nämnda fasta
avlöningsbelopp skulle kunna komma tre ålderstillägg å 400 kronor för

121

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

manlig och 300 kronor för kvinnlig rektor. Lärarna i övrigt skulle avlönas
i enlighet med nu gällande avlöningsbestämmelser för lärarpersonalen vid
landstingsseminarierna, således ordinarie manlig ämnes- eller övningsskollärare
med 3,400 kronor och ordinarie kvinnlig ämnes- eller övningsskollärare
med 2,800 kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg å 400
kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig lärare. För åtnjutande av
förenämnda avlöningsförmåner vid de nya statsseminarierna bör enligt överstyrelsens
mening gälla samma villkor och bestämmelser, som i sådant avseende
äro stadgade för lärarpersonalen i Haparanda och Lycksele. Vidare
anser överstyrelsen, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg böra utgå
efter samma grunder, som gälla för statens småskoleseminarier i Haparanda
och Lycksele.

I samtliga nu anförda punkter rörande avlöningsförhållandena kan jag
ansluta mig till skolöverstyrelsens mening. Särskilt finner jag lämpligt, att
rektorerna vid de nya statsseminarierna erhålla en bestämd lön med de belopp,
som föreslagits, och icke ett särskilt rektorsarvode samt att tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg få vid nämnda seminarier utgå efter samma
grunder, som nu gälla vid statsseminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele.

Enligt de sakkunnigas förslag till ny seminarieorganisation skulle årsomkostnaderna
för denna uppgå till 605,970 kronor, tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg dock ej inräknade. Statens omkostnader för budgetåret
1930/1931 beräknades av seminariesakkunniga till 585,500 kronor.
Beräknas de kommunala utgifterna till 226,525 kronor — år 1925 uppgingo
de till 226,524 kronor — blir summan av alla nuvarande årsomkostnader
812,025 kronor. Årsomkostnaderna för den av de sakkunniga
föreslagna organisationen skulle således innebära en total besparing av
206,055 kronor örn året.

Med utgångspunkt från de av skolöverstyrelsen föreslagna avlöningsbeloppen,
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg icke heller här inräknade,
och med hänsyn tagen jämväl till erforderliga arvoden åt timlärare, vikarier
m. fl. ävensom till behövlig materiel, till ved och ljus m. m. har skolöverstyrelsen
lämnat en översikt över de beräknade årliga driftkostnaderna,
vilka skulle föranledas av den utav överstyrelsen föreslagna seminarieorganisationen
(sid. 108). Enligt denna översikt skulle utgiftsstaterna för småskoleseminarierna,
om man utgår ifrån att manlig rektor är anställd vid
alla seminarier och beträffande avlöningarna åt rektorer och ordinarie lärare
räknar endast med grundlöner, uppgå till sammanlagt 404,750 kronor. Härtill
skulle komma ålderstillägg med 44,200 kronor och elevstipendier med
142,200 kronor. Totalomkostnaderna skulle sålunda bliva 591,150 kronor.
Då statsutgifter och kommunala utgifter för den nuvarande organisationen
av skolöverstyrelsen (sid. 109) beräknats till 820,289 kronor, skulle ett fullständigt
genomförande av överstyrelsens plan för den nya organisationen
medföra en årlig total besparing av minst 229,139 kronor.

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vad vidkommer årsomkostnaderna, sådana de skulle ställa sig enligt den
av mig förordade nya seminarieorganisationen, utgår jag från skolöverstyrelsens
nyssberörda beräkningar. Med tillämpning av dessa på mitt organisationsförslag,
varvid tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg således icke
äro inräknade, skulle utgiftsstaterna för seminarierna bliva följande:

1.	1 2.	1 3-	4.	1 5.	6.
Seminarier	Grundlön Kronor	Timlärare och vikarier Kronor	Övriga arvoden Kronor	Utgifter till materiell, ved och ljus m. m. Kronor	Summa Kronor
Dubbelseminarier:
Strängnäs.............	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Landskrona ............	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Skara................	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Falun................	25,100	10,915	1,425	11,500	48,940
Enkelseminarier:
Kalmar...............	16,200	4,150	850	7,750	28,950
Lycksele..............	22,000	5,150	850	8,500	36,500
Haparanda.............	20,200	5,150	850	10,500	36,700
Summa	158,800	58,110	8,250	72,750	297,910 |

Härtill komma ålderstillägg och elevstipendier. Liksom skolöverstyrelsen
räknar jag med att samtliga lärare befinna sig i tredje lönegraden. Beloppet
för ålderstillägg skulle då, efter en beräkning av 5,200 kronor för varje
dubbelseminarium och 3,400 kronor för varje enkelseminarium med undantag
av seminariet i Lycksele, där ålderstilläggen böra beräknas till 4,700
kronor, uppgå till 32,300 kronor. I fråga örn stipendier åt seminariernas
elever följer jag, liksom skolöverstyrelsen gjort, nuvarande beräkningsgrunder.
Till sådana stipendier har skolöverstyrelsen beräknat 10,000 kronor för varje
dubbelseminarium och 5,000 kronor för varje enkelseminarium. Då emellertid
särskilda bestämmelser gälla för seminarierna i Lycksele och Haparanda,
enligt vilka stipendierna vid dessa seminarier utgått med 67,200
kronor, skulle till stipendier erfordras ett belopp av sammanlagt 112,200
kronor. I detta sammanhang anser jag mig böra erinra örn de anslag till
trädgårdarnas underhåll och skötsel (inklusive avlöning till trädgårdsbiträde),
vilka för närvarande utgå vid folkskoleseminarierna i Strängnäs, Kalmar,
Landskrona och Skara och vilka synas böra utgå även för det fall, att dessa
folkskoleseminarier utbytas mot småskoleseminarier. Sagda anslag utgöra
för seminariet i Strängnäs 3,200 kronor, i Kalmar 3,600 kronor, i Landskrona
3,500 kronor och i Skara 2,600 kronor; tillhopa 12,900 kronor.

Samtliga årsomkostnader för den av mig föreslagna seminarieorganisatio -

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

nen skulle sålunda uppgå till 455,310 kronor. Då överstyrelsen, såsom förut
nämnts, beräknat årsomkostnaderna för den nuvarande organisationen till
820,289 kronor, skulle således mitt förslag medföra en total årlig besparing
av 364,979 kronor.

I jämförelse med nuvarande totala årsomkostnader för småskollärarutbildningen
skulle enligt de tre nu föreliggande förslagen vinnas följande

totalbesparing:

Enligt de sakkunnigas förslag.......kronor 206,055:—,

» skolöverstyrelsens förslag..... » 229,039: —,

» mitt förslag . . .’............ » 364,979: —.

Vad slutligen beträffar frågan örn lärarna vid de nedlagda seminarierna
och därmed sammanhängande avlönings-, statsbidrags- och pensionsspörsmål
bör denna fråga tydligen bringas till slutgiltig lösning i samband med den
nya seminarieorganisationens genomförande. Jag upprepar här vad jag i
sådant avseende yttrade i proposition nr 212 till 1931 års riksdag, och vid
vilket jag fortfarande håller fast:

»Det gäller till en början att skilja mellan frågan om avlöning och frågan
om statsbidrag till lärarna vid nedlagda landstingsseminarier. Dessa
lärare komma på landstingens indragningsstat, och avlöningsfrågan utgör
sålunda ett mellanhavande mellan vederbörande lärare och seminariets huvudman,
landstinget. Då en lärare på sådan indragningsstat erhåller annan
ordinarie befattning, blir landstinget givetvis löst från alla förpliktelser gent
emot läraren. Men så länge ordinarie lärare kvarstår på indragningsstaten,
dit han överförts utan eget förvållande, äger han givetvis att uppbära alla
de avlöningsförmåner — såväl grundlön och ålderstillägg, tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg som eventuellt kommunala tillägg utöver de författningsenliga
förmånerna — på vilka han gent emot landstinget kan göra
rättsligt grundade anspråk gällande på grund av anställningsvillkoren
och med den ordinarie befattningen överhuvud sammanhängande omständigheter.

Det torde därför icke förhålla sig så, att riksdagen utan vidare kan besluta
i vad mån vederbörande befattningshavare skall få behålla sina avlöningsförmåner
såsom ordinarie lärare. Vad riksdagen däremot torde hava
att besluta örn är, i vad mån staten bör hjälpa landstingen med bidrag till
ifrågavarande avlöning. Jag kan icke finna annat, än att den princip riksdagen
i sådant hänseende följt under de senare åren, då det gällt att provisoriskt
ordna denna fråga, är den riktiga, nämligen att statsbidrag utgår
till landstinget med belopp motsvarande samtliga författningsenliga löneförmåner,
innefattande sålunda även provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg.
Däremot synes mig staten icke böra lämna bidrag till sådana
lönetillägg, vilka landstingen må hava tillförsäkrat lärarna utöver de författningsenligt
bestämda och vilka lärarna eventuellt kunna göra rättsligt
anspråk på att få behålla även efter seminariets nedläggande.

Att de ordinarie lärarna på indragningsstat skola få bibehålla sin pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, därom synas inga meningsskiljaktigheter
hava varit rådande. Starka billighetsskäl synas mig också tala för det av

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

de sakkunniga framlagda samt av skolöverstyrelsen, statens pensionsanstalt
och statskontoret understödda förslaget, att rektor vid nedlagt småskoleseminarium,
då han räknar minst 10 tjänstår såsom rektor, må bibehållas
vid rätten till rektorspensionen.»

Då jag således tillstyrkte bifall till sistnämnda förslag, förutsätter jag såsom
självfallet, att statens pensionsanstalt skall höras, innan frågan örn rätt för
en rektor, som gjort ansökning örn bibehållande av rektorspensionen, avgöres
av Kungl. Maj:t.

Det nu anförda avsåg emellertid endast landstingsseminariernas lärare.
Då det nu ifrågasättes, att även statsseminarierna i Murjek och Hagaström
skulle nedläggas, blir det givetvis, under förutsättning att riksdagen lämnar
sitt medgivande till nedläggandet, staten, som får ansvara för ledigbliven
lärares vid dessa seminarier avlöning och pensionsavgifter. Visserligen hava
dessa lärare skyldighet att låta sig förflyttas till andra befattningar inom undervisningsväsendet,
men den möjligheten föreligger, att sådan förflyttning icke
kan äga rum omedelbart efter det deras tjänster blivit indragna. Det oaktat äga
de flesta av dem rätt att uppbära samtliga sina författningsenliga löneförmåner,
inklusive tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, och att behålla
sin nuvarande pensionsrätt. Det torde då vara lämpligast, att utgifterna för
deras avlöning och pensionering utgå från samma anslag, från vilket statsbidragen
till avlöning åt de vid landstingsseminarierna ledigblivna lärarna
utgå, och att de således behandlas lika med dem, som vid landstingsseminarierna
uppföras på indragningsstat. Det sistnämnda får givetvis icke
hindra deras förflyttning till andra befattningar, när sådana kunna erbjuda
sig. Frågan blir dock icke aktuell förrän budgetåret 1933/1934.

De sakkunniga hava ansett det omöjligt att för närvarande beräkna kostnaderna
för de lärare, som skulle uppföras på indragningsstat. Däri instämmer
jag. De sakkunniga hava dock funnit sig kunna föreslå, att anslaget
till lärarlönerna, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg oberäknade,
under det första året efter det den statliga semin ari eorganisationen trätt i kraft
skulle förslagsvis sättas till 100,000 kronor. Häremot har skolöverstyrelsen
icke haft något annat att anmärka, än att utgifterna i fråga borde ur budgetär
synpunkt tills vidare bestridas ur förslagsanslaget till »understöd åt
småskoleseminarier». Mot de sakkunnigas approximativa beräkning av utgiftsbeloppet
och överstyrelsens nyssberörda förslag har jag intet att invända.

Huru statsbidragen till läraravlöningar vid de nedlagda landstingsseminarierna
och utgifterna för läraravlöningarna vid de nedlagda statsseminarierna
skulle ställa sig enligt mitt förslag till ny seminarieorganisation framgår av
följande beräkning.

Vid seminariet i Murjek finnas 4 ordinarie lärare. Seminariet i Hagaström,
som hålles på extra stat, har utom rektor, som innehar ordinarie
adjunktsbefattning i Västerås och kan återgå till denna, 4 lärare, som samtliga
äro flyttningsskyldiga. En av dessa, Kerstin Alfving, som är ordinarie
småskollärarinna i Valbo skoldistrikt och som har endast 6 år kvar till

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143. 125

pensionsåldern, blir oförhindrad att återgå till sin ordinarie befattning, men
då hon under en lång följd av år tjänstgjort vid seminariet, synes mig
billigheten kräva, att hon, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, dels från förutnämnda
indragningsstat erhåller en lönefyllnad såsom kompensation för
den mindre avlöningen vid småskolan, dels ock att hon efter seminariets
nedläggam de får stå kvar i statens pensionsanstalt med det högre pensionsunderlag,
som tillkommer henne såsom seminarielärarinna. Vad angår
en annan lärarinna vid samma seminarium, Elna Sidvall, vilken har 9 år
kvar till uppnådd pensionsålder, har överstyrelsen föreslagit, att hon skulle
likställas med ordinarie lärarinna vid nedlagt landstingsseminarium. Det
sistnämnda synes mig vara självfallet beträffande såväl henne som en tredje
lärarinna, emedan de icke innehava några ordinarie lärarbefattningai att
lita till. Den fjärde läraren vid seminariet blir pensionsberättigad år 1932.
Under sådana förhållanden skulle av samtliga lärare vid seminarierna i Murjek
och Hagaström 6 komma att uppföras på indragningsstat.

Den av f. d. rektor Wockatz gjorda framställningen örn företrädesrätt för
den nuvarande rektorn vid seminariet i Hagaström till annan rektorsbefattning
vid småskoleseminarium kan jag icke förorda. Icke heller kan jag i
detta sammanhang tillstyrka den av Wockatz gjorda hemställan angående
pension åt vaktmästaren vid samma seminarium och hans hustru.

För närvarande finnas 6 lärare med full tjänstgöring vid vartdera seminariet
i Lycksele och Haparanda, rektorerna inräknade. Jag förutsätter, att
dessa lärare fortfarande stå kvar å sina tjänster. Utgår jag vidare från
skolöverstyrelsens av de sakkunniga biträdda beräkning, att 8 ordinarie lärartjänster
skulle vara erforderliga vid ett vart av de nya dubbelseminarierna
och 5 sådana tjänster vid varje enkelseminarium, skulle för de av
mig föreslagna 4 dubbelseminarierna och ett enkelseminarium i Kalmar
krävas tillhopa 37 ordinarie lärartjänster. För besättande av dessa tjänster
finnas att tillgå 48 lärare vid landstingsseminarierna, vartill kunna läggas
4 vid seminariet i Murjek och 2 vid seminariet i Hagaström. Antager man,
att av dessa 54 lärare 37 överföras till de nya seminarierna, återstå 17, som
skulle uppföras på indragningsstat. På sådan stat äro redan 20 lärare uppförda.
Hela antalet lärare på indragningsstat skulle således bliva 37. Men
örn den nya organisationen, såsom skolöverstyrelsen beräknat, tänkes genomförd
tidigast 1936, ha enligt de sakkunnigas förenämnda tabell 21 (sid. 115)
7 av de 37 lärarna på indragningsstat vid den tiden uppnått pensionsåldern,
och endast 30 lärare på indragningsstat återstå. Nu ha de sakkunniga beräknat,
att det första årets kostnader för 47 lärare på indragningsstat skulle
med hänsyn till de lönegrader, i vilka dessa lärare befinna sig, belöpa sig
till 171,500 kronor, oberäknat utgifter för tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg
och pensionsavgifter. I medeltal utgör detta ungefär 3,670 kronor
per lärare. För 30 lärare skulle då ifrågavarande kostnader uppgå till 110,100
kronor. Detta belopp skulle således utgöra det förslagsanslag, som med den

126

Skolöverstyrelsen

10/ii 1931.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

av mig föreslagna seminarieorganisationen skulle behöva uppföras i riksstaten
lör det första året till avlöning åt lärare på indragningsstat.

E. Den nya seminarieorganisationens genomförande.

kör den nya seminarieorganisationens genomförande anser skolöverstyrelsen
en viss övergångstid vara nödvändig. Som skäl härför anför överstyrelsen
:

Det är två huvudomständigheter som måste förorsaka, att den i det föregående
föreslagna seminarieorganisationen i enlighet med den förut återgivna
planen icke bör i sin fulla utsträckning genomföras omedelbarligen utan
först längre fram under 1930-talet. Den ena är det överskott av lärarinnor,
som för närvarande finnes, och den andra är det förhållandet, att det årliga
behovet av nya^ lärarkrafter just nu och under de allra närmaste åren, oavsett
den nu befintliga tillgången på lärarinnor, är relativt litet. Under åren
1932—1936 hålI®r si£ det. beräknade årsbehovet till något över 300, för att
först därefter stiga kraftigare. Vad det nu befintliga läraröverskottet beträffar,
har överstyrelsen mera ingående behandlat detta spörsmål i det föregående,
varför överstyrelsen nu hänvisar till denna redogörelse.

En omständighet, som under alla förhållanden gör, att den föreslagna
seminarieorganisationen icke kan träda i sin fulla tillämpning förrän längre
fram, är den, att de folkskoleseminarier, vilkas lokaler skola tagas i bruk för
småskollärarutbildning, först skola i viss utsträckning avveckla sin verksamhet.

Därefter angiver överstyrelsen det sätt, på vilket den nya organisationen
enligt överstyrelsens mening bör genomföras:

Vad seminariet i Strängnäs beträffar, skulle visserligen icke lokalförhållandena
lägga hinder i vägen för att verksamheten där toge sin början höstterminen
1932. Emellertid måste man av andra skäl räkna med, att så icke
kan ske förrän år 1933. Då riksdagens beslut i ärendet icke kan väntas
föreligga förrän på våren 1932, synes det otänkbart att hinna vidtaga sådana
verkställighetsåtgärder, som därefter bliva oundgängligen nödvändiga —
förordnande av rektor och övriga lärare, anskaffande av erforderlig övningsskola
samt förberedelser för inträdesprövning till seminariet m. m. -— för
att seminarieverksamheten skulle kunna taga sin början redan med höstterminen
samma ar. Innan sådana åtgärder kunna vidtagas, krävas också
erforderliga författningsbestämmelser med anledning av riksdagsbeslutet.

\ad angår det blivande dubbelseminariet i Kalmar, hyser överstyrelsen
den förhoppningen, att lokaler för detsamma skola ställas till förfogande i
så god tid, att verksamheten där kan taga sin början med höstterminen
1933. Det _ är också under denna förutsättning överstyrelsen kan förorda,
att seminariet i Växjö nedlägges redan med vårterminen 1933.

Pa skäl, som överstyrelsen förut angivit, kan avvecklingen av verksamheten
_ vid folkskoleseminarierna i Landskrona, Skara och Härnösand icke
påbörjas förrän år 1933. Någon intagning av elever i de småskoleseminarier,
som skola inrymmas i de ledigblivna lokalerna, kan icke ske förrän tidigast
hösten 1934, då ännu två klasser av respektive folkskoleseminarier finnas
kvar. Det blir emellertid icke möjligt att då intaga mera än en klassavdelning
av småskoleseminariet, och först med höstterminen 1935 kunna de nu ifrågavarande
småskoleseminarierna träda i verksamhet såsom dubbelseminarier.

127

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Frågan blir därefter den, vid vilken tidpunkt de landstingsseminarier, som
skola ingå i den nya seminarieorganisationen, böra övertagas av staten. Av
flera skäl håller överstyrelsen före, att detta bör ske med läsåret 1933/1934
Det viktigaste skälet är, att ett sådant övertagande knappast lärer kunna
komma till stånd tidigare. Det är ju icke nog med att riksdagen fattar
beslut i frågan, vilka seminarier som skola förstatligas. Innan de bliva
statsseminarier, krävas vissa förhandlingar mellan kronan och landstingen
i och för åtkomsten av fastigheterna, varjämte Kungl. Maj:t har att utfärda
de författningsbestämmelser, vilka måste vara en förutsättning för såväl
anställande av erforderliga lärarkrafter som för verksamhetens bedrivande

Plan över seminarieorganisationens genomförande.

Seminarium	Intag- ning, avd. 1930	Examen 1932	Intag- ning, avd. 1931	Examen 1933	Intag- ning, avd. 1932	Examen 1934	Intag- ning, avd. 1933	Examen 1935	Intag- ning, avd. 1934	Examen 1936	Intag- ning, avd. 1935	Examen 1937
Jönköping ....	i	18	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Borås ......	i	17
örebro ......	i	20
Västerås.....	i	19
Bollnäs......	i	15
Växjö.......	i	22	i	12
Halmstad ....	i	22	i	12
Hagaström ....	i	18	i	12
Östersund ....	i	17	i	12	—	—	—	—	—	—	—	—
Murjek......	(29)1	17	(30)1	15	(31)1	12	—	—	—	—	—	—
Göteborg.....	1	18	—	—	1	20	—	—	(i	20	eventuellt)
Lund.......	1	21	1	12	1	20	i	20	i	20	—	—
Linköping ....	1	17	1	12	1	20	i	20	i	28	1	28
Kristinehamn . .	1	18	1	12	1	20	i	20	i	20	1	28
Falun.......	1	15	1	12	1	20	i	20	i	28	1	28
Lycksele.....	(29)1	18	(30)1	19	(31)1	12	(32)1	25	(33)1	25	(34)1	28
Haparanda . . .	(29)1	12	(30)1	15	(31)1	12	(32)1	25	(33)1	25	(34)1	28
Strängnäs ....	-	—	—	—	—	—	2	40	2	40	2	56
Kalmar......	1	20	—	—	1	20	2	40	2	50	2	56
Landskrona . . .									1	28	2	56
Skara.......	1	IG	—	—	1	20	1	20	1	28	2	56
Härnösand ....	1	16	1	12	1	25	1	25	1	28	2	56
Elever......	—	356	—	157	—	201	—	255	—	320	—	420
Avdelningar . . .	20		12	—	11	-	12	—	13	—	15	—
Seminarier ....	20	—	12	—	11	—	10	—	11	—	10	—
Beräknat behov	—	—		336	—	326	—	348	—	402		—
Brist.......	—	—	—	179	—	125	—	93	—	82	—	—

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vid statsseminarierna. Billigheten synes dock kräva, att någon respittid
medgives för avveckling av de extra ordinarie lärarkrafter, vilka i betydande
omfattning finnas vid vissa av de landstingsseminarier, som skola förstatligas.
Då i varje fall landstingsseminarier komma att finnas under budgetåret
1932/1933, nämligen de under avveckling stående seminarierna i Växjö,
Lund, Halmstad och Ostersund, skulle det ur budgettekniska, administrativa
och andra synpunkter innebära en förenkling, örn under budgetåret 1932/
1933 allt för många seminarietyper kunde undvikas, och småskollärarinneutbildningens
förstatligande sålunda skedde på en gång från början av budgetåret
1933/1934. Härigenom skulle det också kunna förekommas, att
under ett och samma år några landsting nödgades hava utgifter för sina
i gång varande seminarier, medan andra sluppe undan sådana.

Överstyrelsen förutsätter alltså, att staten övertager seminarieverksamheten
i Linköping, Kalmar, Skara, Kristinehamn, Falun och Härnösand från och
med budgetåret 1933/1934, samt att nya elever icke år 1932 intagas vid
seminarierna i Jönköping, Växjö, Halmstad, Borås, Örebro, Västerås, Hagaström,
Bollnäs, Östersund och Murjek. På grund av nuvarande klassförhållanden
komma under angivna förutsättning dessa seminarier att upphöra
med sin verksamhet vid följande tidpunkter: seminarierna i Jönköping,
Borås, Örebro, Västerås och Bollnäs år 1932, seminarierna i Växjö, Halmstad,
Hagaström och Östersund år 1933 samt seminariet i Murjek år 1934.

Vad seminariet i Lund beträffar, vilket icke heller skulle komma att ingå
i den framtida mera stadigvarande organisationen, har överstyrelsen redan
förut antytt, att detta borde fortsätta sin verksamhet något längre än till
år 1933. Då seminariet i Landskrona icke kan utexaminera småskollärarinnor
tidigare än år 1936, vore det att under de närmaste åren befara en
verklig lärarbrist i rikets sydligaste delar, därest seminarierna i Växjö,
Halmstad och Lund samtliga skulle upphöra år 1933. Enligt de uppgifter
överstyrelsen erhållit, torde det förhålla sig så, att det befintliga läraröverskottet
är minst i Skåne. Vid 1931 års undersökning befanns det, att av
de vid seminariet i Lund åren 1928, 1929 och 1930 utexaminerade lärarinnorna,
sammanlagt 53, endast 6 voro utan anställning. Behovet av vikarier
i Sydsverige kan icke väntas bliva fyllt av arbetslösa lärarinnor mera norrut
på grund av avlöningsförhållandena. En vikarierande småskollärarinnas
dagavlöning är 5 kronor 80 öre, inberäknat provisorisk avlöningsförbättring
och dyrtidstillägg, ett belopp som tydligen går åt till livsuppehället men
icke räcker till resor. På grund av det nu anförda synes det icke rådligt att
nedlägga seminariet i Lund under övergångsåren eller så länge erfarenheten
visar, att det är behövligt.

Även om seminariet i Göteborg gäller, att det icke upptagits i överstyrelsens
förslag rörande den slutliga organisationen. Med hänsyn emellertid
därtill, att det föreslagna dubbelseminariet i Skara icke skulle kunna bliva
färdigt med full examination förrän år 1937, samt att seminariet i Uddevalla
redan upphört och seminariet i Borås kommer att nedläggas år 1932,
finner överstyrelsen erforderligt, att seminariet i Göteborg —• i likhet med
vad som föreslagits beträffande seminariet i Lund — fortsätter sin verksamhet
en tid framåt under övergångsåren och sålunda intager nya elever
år 1932.

Seminarieorganisationens genomförande skulle under hänsynstagande till
nu anförda omständigheter sålunda i stort gestalta sig på sätt den å föregående
sida införda översikten närmare utvisar.

129

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Tabellen visar tidpunkten för såväl de överflödiga seminariernas avveckling
som de nya seminariernas inträde i organisationen. Enligt denna plan
skulle den nya organisationen vara fullt färdig beträffande såväl antal seminarier
och examensavdelningar (5 enkel- och 5 dubbelseminarier) som antal
elever (28 i varje avdelning) från och med höstterminen 1935, med utexamination
våren 1937.

De för åren 1932 och 1933 angivna examenssiffrorna (356 och 157) beteckna
det verkliga antalet. De tre följande årens siffror (201, 255 och 320)
äro däremot endast exempel och kunna på förhand icke med någon säkerhet
bestämmas. Intagningens storlek torde, såsom i riksdagens skrivelse nr
199/1931 framhålles, även under de närmaste åren böra bestämmas av
Kungl. Maj:t. Exemplen äro nu så valda, att underskott skulle uppstå i
förhållande till det beräknade årliga behovet, och bristen sålunda kunna
fyllas med de tillgängliga reserverna av arbetslösa lärarinnor. På detta sätt
skulle utrymme kunna beredas för en reserv av sammanlagt 470. Sannolikt
komma icke så många tidigare examinerade lärarinnor att stå till förfogande.
Men i så fall kan normala förhållanden inträda tidigare genom
att intagningssiffran år för år ökas, i män som detta kräves på grund av
vunnen erfarenhet.

Enligt denna plan skulle seminariet i Lund behövas till år 1936 och
seminariet i Göteborg till år 1934, eventuellt år 1936. Det synes rimligt,
att dessa seminariers huvudmän icke behöva vidkännas några kostnader för
lärarinneutbildningen efter utgången av budgetåret 1932/1933, utan böra
utgifterna även för dessa seminarier under de följande övergångsåren bestridas
av staten.

Som synes har skolöverstyrelsen föreslagit en övergångstid, som skulle
sträcka sig till slutet av vårterminen 1936, då alla de landstingsseminarier,
vilka enligt överstyrelsens förslag icke skulle övertagas av staten, skulle vara
nedlagda. Som skäl för en sådan övergångstid har överstyrelsen huvudsakligen
åberopat dels det nuvarande överskottet av lärarinnor, vilket av överstyrelsen
beräknats kunna vara absorberat inom småskolorna under året
näst efter nämnda tid, dels det ringa behovet av nya lärarkrafter nu och
under de allra närmast kommande åren, oavsett den nu befintliga tillgången
på lärarinnor, dels ock den omständigheten, att de folkskoleseminarier, vilkas
lokaler skola tagas i bruk för småskollärarutbildning, först måste i viss
utsträckning avveckla sin nuvarande verksamhet. Dessa skäl finner jag
hållbara även ur synpunkten av mitt eget förslag rörande den nya seminarieorganisationen.

Vidare har överstyrelsen, särskilt genom sin av mig återgivna tabell (sid. 127)
tydligt angivit sin plan för vissa nuvarande seminariers avveckling och nya
statsseminariers inträde i den nya av överstvrelseu föreslagna seminarieorganisationen.
Denna plan kan jag med hänsyn till den organisation, som
jag föreslagit, godtaga i vad den avser intagningen av elever till och med
år 1932 och utexamineringen till och med år 1934 samt den därmed i
samband stående avvecklingen av angivna seminarier, dock med undantag

Bihang till riksdagens protokoll 1933. t sami. Ilo käft. (Nr 143.) ä

Departe mentschefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

därav, att enligt min mening 28 elever böra redan år 1932 intagas i vartdera
av seminarierna i Lycksele och Haparanda.

Vad beträffar elevintagningen åren 1933—1935 och utexamineringen åren
1935 1937 samt avvecklingen av återstående landstingsseminarier synas

mig, med hänsyn till den av mig förordade seminarieorganisationen, följande
avvikelser från skolöverstyrelsens plan böra göras.

Enligt min mening böra alla i verksamhet varande seminarier från och
med år 1933 intaga 28 elever i varje undervisningsavdelning.

För att produktionen av lärarinnor icke må bliva för stor, synes vara
nödvändigt, att två seminarier nedläggas med utgången av vårterminen
1934. Skolöverstyrelsen har menat, att seminariet i Göteborg skulle eventuellt
kunna därtill komma i fråga, och jag anser, att detta seminarium då
bör indragas. Det andra seminariet, som vid nämnda tid synes lämpligen kunna
nedläggas, är landstingsseminariet i Linköping, detta särskilt med hänsyn därtill,
att det nya statsseminariet i Strängnäs är avsett att 1933 börja sin
verksamhet som dubbelseminarium och således skulle kunna år 1935 utexaminera
56 elever. Seminarierna i Göteborg och Linköping skulle då icke
intaga njra elever år 1933. Vad beträffar seminariet i Strängnäs synas visserligen
de behövliga ändrings- och reparationsarbeten i seminariebyggnaden,
vilka i det föregående omförmälts och vilka tänkts bliva verkställda under
budgetåret 1932/1933, icke kunna komma till utförande under sagda år,
emedan medel för ändamålet icke upptagits i samma års riksstat, men med
den kännedom jag har om den nuvarande seminariebyggnaden i Strängnäs
anser jag, att det nya småskoleseminariet ändå kan sättas i gång med början
av läsåret 1933/1934 och att ändrings- och reparationsarbetena kunna
påbörjas ett år senare än som ursprungligen varit tänkt.

Landstingsseminarierna i Kalmar, Skara och Falun skulle komma att
nedläggas med utgången av vårterminen 1935, emedan de nya statsseminarierna
i Kalmar, Skara och Falun äro avsedda att — liksom småskoleseminariet
i Landskrona — börja sin verksamhet 1934. Nämnda landstingsseminarier
skulle således icke intaga nya elever 1934.

Återstå 3 landstingsseminarier, nämligen i Lund, Kristinehamn och Härnösand.
Dessa skulle komma att indragas med vårterminens slut 1936 och
således upphöra med elevintagning 1935. Med elevintagningen sistnämnda
år skulle alltså hela den nya seminarieorganisationen vara färdigbildad och
med utexamineringen 1936 alla landstingsseminarier avvecklade.

De avvikelser från skolöverstyrelsens framlagda plan rörande den nya
seminaneorganisationens genomförande, vilka jag nu förordat, framgå mera
åskådligt av en översikt, som jag låtit utarbeta (sid. 131).

Med den utexaminering under åren 1933—1936, som skolöverstyrelsen
beräknat, skulle under nämnda år uppstå en brist på nyutexaminerade lärarinnor
av respektive 179, 125, 93 och 82 eller tillhopa 479. Denna brist
skulle täckas genom tillgängliga reserver av arbetslösa lärarinnor. Enligt

Kungl. Majis proposition Nr 143. 131

Seminarium	Intagning. Antal avdeln. 1933	Examen 1935	Intagning. Antal avdeln. 1934	Examen 1936	Intagning. Antal avdeln. 1935	Examen 1937
Lands tingsseminarier:
Kalmar............	1	28	—	—	—	—
Skara.............	1	28	—	—	—	—
Falun.............	1	28	—	—	—	—
Lund.............	1	28	1	28	—	—
Kristinehamn........	1	28	1	28	—	— -■
Härnösand..........	1	28	1	28	— -	—
Nya statsseminarier:
Strängnäs..........	2	56	2	56	2	56
Kalmar............	—	—	1	28	i	28
Landskrona .........	—	—	1	28	2	56
Skara .............	—	—	1	28	2	56
Falun.............	-	—	1	28	2	56
Lycksele...........	(32) 1	28	(33) 1	28	1	28
Haparanda..........	(32) 1	28	(33) 1	28	1	28
Elever............		280		308		308
Avdelningar.........	10		11		11
Seminarier..........	9		10		7
Beräknat behov.......		348		402
Brist.............		68		94

mitt förslag skulle bristen under samma år bliva respektive 179, 125, 68
och 94; tillhopa 466. Skillnaden mellan överstyrelsens och mitt förslag
utgör således endast 13 lärarinnor, ett antal, som icke torde hava någon
praktisk betydelse.

Slutligen har skolöverstyrelsen på anförda skäl uttalat sig för att småskollärarutbildningens
förstatligande måste ske på en gång från början av
budgetåret 1933/1934. Häremot har jag intet att invända. Detta innebär
givetvis, att staten från och med nämnda budgetår skulle övertaga kostnaderna
för all småskollärarutbildning. Under viss övergångstid skulle alltså
staten såsom huvudman svara för småskollärarutbildningen vid seminarierna
i Kalmar, Skara, Falun, Lund, Kristinehamn och Härnösand, ehuru dessa
seminarier allt fortfarande befinna sig i vederbörande landstings ägo och
lärarpersonalen är i landstingens tjänst. För att ordna dessa mellanhavanden
mellan staten och vederbörande landsting synes vara lämpligt att särskilda
avtal upprättas, vilka för att bliva gällande böra vara godkända av Kungl.
Majit.

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Skolöverstyrelsen

,0/n 1931.

II. Folkskoleseminarierna.

A. Allmänna synpunkter.

Innan jag ingår på de sakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag rörande
folkskoleseminariernas omorganisation, anser jag mig böra till övervägande
upptaga några frågor, som skolöverstyrelsen under rubriken »Allmänna synpunkter»
framfört i sin senaste utredning och på vilkas avgörande i ena
eller andra riktningen den nya organisationen för folkskollärarutbildningen
kommer att bero. Dessa frågor avse: 1) folkskollärarutbildningens förläggande
till universiteten, 2) fordringarna för inträde vid folkskoleseminarierna,

3) seminariernas rekrytering från landsbygden och femårig utbildningskurs,

4) utbildning av studenter till folkskollärare, 5) småskollärarinnors utbildning
till folkskollärarinnor

1. Folkskollärarutbildningens förläggande till universiteten.

I den allmänna diskussionen om folkskollärarutbildningens omdaning har
under senaste tiden särskilt inom vissa lärarkretsar den frågan varit på tal,
huruvida icke folkskollärarutbildningen borde bygga på avlagd studentexamen
och utbildningen därefter ske vid universiteten. Skolöverstyrelsen berör
denna fråga mera i förbigående och yttrar därom:

Sedan genom den av 1927 års riksdag beslutade omorganisationen av
vårt högre skolväsen ett närmare samband mellan olika skolarter kommit
till stånd, hava önskemål framträtt örn ett bättre inordnande av lärarutbildningen
i skolsystemet. Särskilt har detta gällt folkskollärarutbildningen.
I fråga örn denna har bland annat den tanken framkommit, att densamma
borde förläggas till universiteten och alltså byggas på studentexamen som
förutsättning. Bidragande orsak till att en sådan tanke framträtt har varit,
att i vissa andra länder folkskollärarutbildningen grundats på studentexamen.
Detta gäller särskilt örn Tyskland. I ett visst antal av tyska rikets delstater
har visserligen seminarieutbildning av ungefär samma art och omfattning
som förut bibehållits, men i de flesta har en njTordning på området inträtt,
vars främsta kännetecken är, att studentexamen stadgats som grundval för
utbildningen. Det är dock blott i ett mindre antal stater, som folkskollärarutbildningen
förlagts till universitet eller högskolor. I tre av dessa,
Braunschweig, Sachsen och Tyringen, har kursen gjorts treårig, i de övriga
är den tvåårig. I flertalet stater — bland dem Preussen — hava för utbildningen
av folkskollärare inrättats särskilda i förhållande till universiteten
fristående läroanstalter med tvåårig kurs ovanpå studentexamen.

Frågan om folkskollärarutbildningens förläggande till universiteten kan i
vårt land näppeligen sägas hava kommit över den första diskussionens stadium.
Några bestämda förslag om de nya lärostolar, som på grund av en

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sådan anordning skulle inrättas vid universiteten, eller om sättet för den
praktiska utbildningens ändamålsenliga ordnande hava icke framkommit,
ännu mindre angående de kostnader, som förändringen skulle medföra.
Därest folkskollärarnas utbildning skulle helt förläggas till universiteten,
synes det vara självklart, att en liknande anordning borde genomföras jämväl
beträffande den praktiskt-pedagogiska utbildningen av lärare vid allmänna
läroverk och andra högre undervisningsanstalter. Frågan om sistnämnda
utbildnings ändamålsenliga ordnande har nyligen varit föremål för
utredning och förslag av 1927 års skolsakkunniga. I det av dem framlagda
förslaget ifrågasättes icke, att utbildningen av blivande lärare vid de
allmänna läroverken skulle helt och hållet förläggas till universiteten, utan
förordas, att nuvarande anordning i stort sett bibehålies. Med hänsyn till
här angivna olika omständigheter synes frågan om folkskollärarutbildningens
förläggande till universiteten hos oss icke för närvarande äga sådan aktualitet,
att den i samband med överstyrelsens nu föreliggande uppdrag kan
upptagas till närmare granskning. Överstyrelsen anser sig därför icke i
förevarande sammanhang böra ingå på ifrågavarande spörsmål från vare
sig principiella eller organisatoriska och ekonomiska synpunkter. Det uppdrag
överstyrelsen erhållit avser uppenbarligen framläggande av utredning
och förslag inom ramen av den nuvarande organisationen. Givetvis bör
med hänsyn till hela frågans i viss mån svävande läge någon dyrbar utökning
av denna organisation icke nu ifrågasättas, något som jämväl ur andra
synpunkter kan sägas vara utom räkningen.

Överstyrelsen anser sig däremot böra något närmare sysselsätta sig med
vissa förändringar av seminarieorganisationen, som kunna sägas vara aktualiserade
genom den allmänna utvecklingen av vår skolorganisation och som
kunde genomföras inom ramen av den nuvarande organisationen. Aven
här gäller det en närmare anslutning till det allmänna skolsystemet, i det
att seminarierna skulle mera omedelbart bygga på vissa av dess skolformer.
I detta avseende är att taga hänsyn till de vidgade möjligheterna att avlägga
realexamen och studentexamen, som successivt erhållits, varvid dock
är att märka, att de intressen, som ungdomen i mera avsides liggande delar
av vårt land kan anses äga, böra tagas i tillbörligt beaktande. Närmast upptager
nu överstyrelsen till behandling frågan örn

2. Seminariernas inträdesfordringar och de vidgade möjligheterna till
realexamens avläggande.

Därvid erinrar överstyrelsen först örn folkundervisningskommitténs ståndpunkt
till denna fråga:

Såväl frågan om det värde, som borde tillerkännas avlagd realskolexamen
för inträde i folkskoleseminarium, som frågan örn ett direkt samband mellan
realskola och folkskoleseminarium diskuteras utförligt av folkundervisningskommittén
i dess den 20 december 1911 avgivna betänkande angående
folkskoleseminarierna. Av både principiella oell praktiska skäl avböjer kommittén
tanken på att avlagd realskolexamen skulle på något sätt berättiga
till inträde i seminarium utan prövning. Mera sympatisk ställer sig korn -

ås''kolöverstyrelsen ’7ii

irra.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

inittén till frågan om en särskild seminariekurs för dem, som avlagt realskolexamen.
Vid övervägande av skäl för och emot en sådan anordning
kominer kommittén dock till det resultatet, att förhållandena inom skolväsendet
vid tidpunkten för kommitténs ståndpunktstagande icke nått den utveckling
oell kommit till den stadga, att de kunde giva någon säkrare vägledning
för framställandet av förslag i den antydda riktningen. Att man
skulle komma till detta resultat syntes kommittén vara helt klart, då realskolexamen
första gången avlades så kort tid före kommitténs ståndpunktstagande
som år 1907. Kommittén slutar sin framställning i förevarande
hänseende med följande ord: »Det synes kommittén klart, att frågan om
inrättandet av en särskild seminariekurs för dem, som avlagt realskolexamen,
eller i allmänhet taget frågan om ett närmare samband mellan seminariet
och realskolan icke för närvarande lämpligen kan företagas till avgörande.
Helt visst bör den dock snart nog bliva föremål för behandling. Den möjligheten
är för övrigt icke utesluten, att man i framtiden kan komma att i
väsentlig utsträckning grunda seminariet på realskolan. Den nya överbyggnad,
som folkskolan erhållit i den kommunala mellanskolan, innebär i själva
verket en viss förskjutning i utgångspunkterna för frågans bedömande. I
den mån. den kommunala mellanskolan kan vinna utveckling och därmed
tillfällen i ökat mått beredas ungdom ur de bredare folklagren att erhålla
den skolbildning, som vitsordas i realskolexamen, kommer en del av de
skäl, som för närvarande tala mot en sådan organisatorisk anordning och
s°m av kommittén i det föregående berörts, att förlora i betydelse.»

Därefter redogör överstyrelsen för de vidgade möjligheter till realexamens
avläggande, vilka inträtt under de senaste tjugu åren samt för det inflytande
dessa förhållanden haft på seminariernas elevrekrytering.?

Den utveckling av de kommunala mellanskolorna, varom folkundervisningskommittén
ingenting kunde säga, har i själva verket utan tvivel överträffat
förväntningarna. Ingen kunde säkerligen år 1909, då beslutet örn
de kommunala mellanskolorna fattades av riksdagen, våga förutspå, att
denna skolform skulle utvecklas så hastigt, att inom mindre än två årtionden
de kommunala mellanskolorna komme att i antal betydligt överträffa de
dåvarande allmänna läroverken. Genom 1927 års skolreform bestämdes, att
54 av de förefintliga kommunala mellanskolorna skulle förvandlas till statliga
samrealskolor. Den minskning i de kommunala mellanskolornas antal,
som härav måste bliva följden, uppvägdes alltså av en motsvarande ökning
i de allmänna läroverkens. Höstterminen 1931 finnas 50 kommunala mellanskolor,
däri inräknade 8, som skola övergå till statssamskolor. Utom vid
realskolor och kommunala mellanskolor kan realexamen avläggas vid vissa
privatskolor, som stå under skolöverstyrelsens inseende. Därtill kommer, att
några fyrklassiga högre folkskolor hava sin undervisningsplan så ordnad,
att de kunna föra sina lärjungar fram till realexamen, fastän dessa få avlägga
sin examen som privatister. Genom denna utveckling av skolväsendet
har det antal orter, där på sätt ovan angivits tillfälle till utbildning
fram till realexamen förefinnes, alltmer tillväxt. Antalet sådana orter utgjorde
år 1911, då folkundervisningskommitténs betänkande avgavs, 82
men uppgår höstterminen 1931 till 168 och har alltså mer än fördubblats.
Av efterföljande översikt framgår, huru de ifrågavarande orterna fördela sig
på de olika länen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

135

		1911	1931
Stockholms stad ....		...... 1	1
Stockholms	län..........	...... 2	11
Uppsala	»..........	...... 2	3
Södermanlands	»..........	...... 4	7
Ostergötlands	»..........	...... 5	10
Jönköpings	»..........	...... 3	7
Kronobergs	»..........	...... 1	5
Kalmar	»..........	...... 4	10
Gotlands	»..........	...... 1	2
Blekinge	»..........	2	4
Kristianstads	»..........	...... 4	9
Malmöhus	»..........	...... 8	15
Hallands	>..........	...... 3	5
Göteborgs och Bohus	»..........	...... 3	5
Älvsborgs	»..........	...... 5	8
Skaraborgs	»..........	...... 6	9
Värmlands	»..........	...... 4	9
Orebro	»..........	...... 4	7
Västmanlands	»..........	...... 4	6
Kopparbergs	»..........	...... 2	10
Gävleborgs	»..........	...... 3	7
V ästernorrlands	2>..........	...... 4	6
Jämtlands	»..........	...... 1	2
Västerbottens	»..........	...... 2	3
Norrbottens	»..........	...... 4	7

Summa 82 168

Det är vidare att märka, att de 82 orterna för år 1911 huvudsakligen
utgjordes av städer, under det att av de 168 orterna för år 1931 ej mindre
än 65 äro att återfinna på landsbygden. Möjligheterna att förvärva den
bildning, som vitsordas genom realexamen, hava alltså under tjugu år väsentligt
ökats, och denna utveckling har framför allt kunnat komma landsbygdens
ungdom till godo.

Angivna förhållanden hava redan visat sig öva inflytande på seminariernas
elevrekrytering. I allt större utsträckning hava ynglingar och flickor,
som avlagt realskolexamen, anmält sig som inträdessökande till folkskoleseminarierna
och där vunnit inträde. Till de kvinnliga folkskoleseminarierna
hava också i allt större antal kommit unga flickor, som genomgått högre
flickskola. En motsvarande utveckling är också om ock i mindre grad att
iakttaga beträffande småskoleseminarierna. I fråga örn dessa föreligger en
statistik i förevarande avseende i 1929 års seminariesakkunnigas betänkande
(sid. 36) omfattande åren 1926—1929, vilken visar, att antalet i småskoleseminarierna
intagna med student- eller realskolexamen eller normalskolekompetens
stigit från 18.7 procent år 1926 till 30.2 procent år 1929. Studenterna
hava varit så få, att deras antal ej nämnvärt inverkar på resultatet.
För folkskoleseminarierna kunna i förevarande avseende upplysningar
hämtas ur den officiella statistiken. I nedanstående tabell lämnas för åren
1926—1930 uppgifter angående antalet intagna elever vid folkskolesemina
riem a, som vad de manliga beträffar, avlagt realskolexamen och vad de
kvinnliga angår, avlagt realskolexamen eller förvärvat normalskolekompetens.

136

Kungl. Majt.s proposition Nr 143.

	1926	1927	1928	1929	1930
Antal: Manliga.........	56	62	65	100	76
» Kvinnliga........	68	68	93	97	93
Summa	124	130	158	197	169
IManl. av hela antalet mani. .	22.8	25.4	26.2	34.8	25 9
Procent, av liela ,, . . , ,
antalet intagna KvmnL av hela antalet kvinnl. .	42.8	41.5	56.4	53.0	50.8
IManl. och kvinnl. av totalantalet	30.6	31.9	38.3	41.9	35.5

Av tabellen framgår, att antalet elever med den föregående utbildning,
varom här är fråga, är ganska stort både absolut och relativt taget, och att
det i stort sett visar en stigande tendens. Nedgången för år 1930 torde få
betraktas som tillfällig. Vidare inhämtas, att antalet ifrågavarande elever
e vid de molila seminarierna än vid de manliga. Givetvis växlar
antalet vid olika seminarier ganska betydligt. Det må här tilläggas, att
under åren 1926—1930 75 manliga och 17 kvinnliga eller tillhopa 92 studenter
intogos i klass I vid folkskoleseminarierna.

För egen del anför överstyrelsen i detta ämne följande beträffande folkskoleseminarierna
:

Inför de angivna siffrorna uppstår helt naturligt den tanken, att den tidpunkt,
då, såsom folkundervisningskommittén uttalat, frågan örn förhållandet
mellan folkskoleseminarium och realskola bör upptagas till förnyad
grundlig omprövning, snart kan anses vara inne. Att överstyrelsen icke i
förevarande sammanhang kunnat förebringa en grundlig utredning av detta
spörsmål torde vara självklart. För en sådan utredning hade fordrats yttranden
från folkskoleseminariernas lärarkollegier angående de erfarenheter
och önskemål på området, som hos dem kunna förefinnas. Sedan skulle
överstyrelsen hava haft att vid sidan av det övriga omfattande utredningsarbetet
verkställa allmän principiell utredning i frågan samt dessutom åtminstone
förberedelsevis diskutera spörsmålet örn de ändringar i folkskoleseminariernas
undervisningsplan, som den ändrade utgångspunkten för undervisningen
skulle nödvändiggöra. En särskild utredning i ärendet synes
därför böra åvägabringas. Så mycket torde emellertid redan nu kunna
sägas, att även örn realexamen fastställes som villkor för inträde vid folkskoleseminarium,
så kan ändock icke den nuvarande utbildningstiden av fyra år
förkortas. Folkundervisningskommittén hade visserligen tänkt sig, att ovanpå
avlagd realskolexamen skulle kunna byggas en treårig seminariekurs. Den
erfarenhet, som under årens lopp vunnits angående den nuvarande seminarieorganisationon,
visar emellertid enligt överstyrelsens bestämda uppfattning,
att ett fullföljande av denna tanke skulle innebära en försämring av
folkskollärarutbildningen i jämförelse med nuvarande förhållanden. I allmänhet
torde bland dem, som hava erfarenhet angående folkskoleseminariernas
arbetsförhållanden, råda en enhällig mening, att det är svårt att på
den anslagna tiden medhinna det utbildningsprogram, som den för folkskolesemiharierna
gällande undervisningsplanen innehåller. Emellertid torde
knappast någon vara böjd att pruta av på detta program, vare sig det
gäller allmänbildning eller fackutbildning. Erfarenheten torde jämväl hava

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ådagalagt, att även de, som kommit in i folkskoleseminariums första klass
efter avlagd realskolexamen, haft fullt upp att göra under den följande
fyraåriga kursen. Det är härvidlag också att märka, att många inträdessökande
med realskolexamen icke kunnat bestå i tävlingen vid inträdesprövningarna
och därför trots sin examen icke blivit intagna. De, som verkligen
kommit in, kunna fördenskull anses utgöra ett urval. Vidare må erinras
örn att inträdesfordringarna i fråga om vissa ämnen redan nu i stort
sett motsvara realexamens kunskapsmått.

Det är tydligt, att det för folkskoleseminarierna skulle kunna medföra
vissa lättnader i kurserna, örn deras undervisning kunde helt bygga på det
kunskapsmått, som vitsordas genom realexamen. Men dessa lättnader borde
framför allt komma utbildningen till godo på det sättet, att arbetet kunde
bliva mindre forcerat och att den viktiga, rent pedagogiska utbildningen
kunde bliva bättre tillgodosedd.

Av det sagda framgår, att överstyrelsen är av den bestämda uppfattningen,
att ett införande av realexamen som inträdesvillkor vid folkskoleseminarierna
icke kan förbindas med någon förkortning av den fyraåriga seminariekursen,
varför överstyrelsen också i sitt i det följande framlagda organisationsförslag
räknat med att den vanliga seminariekursen fortfarande skulle vara
fyraårig.

3. Seminariernas rekrytering från landsbygden.

När skolöverstyrelsen sedan övergår till frågan örn seminariernas rekrytering
från landsbygden, åsyftar överstyrelsen egentligen en rekrytering med ungdom
från mera avlägsna trakter av landet. I fråga örn sådan rekrytering
anför överstyrelsen:

Det är ett allmänt erkänt faktum, att seminarierna erhållit ett stort antal
av sina mest begåvade och skickliga elever från orter, där ungdomen efter
avslutad folkskola icke varit i tillfälle att vid fortsatt vistelse i hemmet förskaffa
sig fortsatt skolbildning, om man undantager den numera obligatoriska
fortsättningsskolan. Fortsatt skolgång skulle för dem kräva inackordering
å annan plats. Utpräglat studiebegåvade ynglingar och flickor från
sådana orter hava ofta av rent ekonomiska skäl sett sig hänvisade till att
tillfredsställa sin studielust vid ett seminarium. Deras ekonomiska villkor
hava ej medgivit, att de gått den jämförelsevis långa studieväg, som leder
till och genom universitet eller högskola, även om de aldrig så gärna velat.
Däremot hava de med det bistånd de kunnat erhålla från hemmet, med
anlitande av lånevägen jämte den hjälp, som stipendierna vid ett seminarium
kunnat giva, mäktat komma ut med den jämförelsevis korta seminariekursen.
Vad flickorna beträffar, har det givetvis för dem varit lättasi
att bereda sig möjlighet att genomgå ett småskoleseminarium, men även
många landsbygdsflickor från mindre bemedlade hem hava avlagt folkskollärarexamen.
För de unga männen har ju i förevarande hänseende endast
folkskoleseminarium stått till buds, sedan småskoleseminarierna alldeles upp
hört att mottaga manliga elever.

För folkskolan har det varit av största betydelse, att den kunnat bland
sina lärare räkna begåvade män och kvinnor med särskilt god utrustning
för lärarkallet, vilka haft sitt hem i mera avlägset liggande bygder och för
vilka därför seminariet praktiskt taget blivit den enda möjliga studievägen.
Givetvis böra inga åtgärder vidtagas, som skulle väsentligen försvåra en

Skolö-verstyrelsen

10/n 1931.

138

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

dylik rekrytering för folkskollärarbanan. Åtgärder avseende förändring av
villkoren för inträde vid folkskoleseminarierna, som skulle leda i sådan riktning,
skulle därjämte innebära en orättvisa mot landsbygdens ungdom, då
den skulle inskränka dess redan jämförelsevis begränsade utbildningsmöjligheter.
Även med det betydligt ökade antalet orter, där realexamen kan
avläggas, och med de i vår tid så väsentligt förbättrade kommunikationsmöjligheterna
kommer det dock alltid att i vårt land finnas trakter, för
vilka förhållandena äro sådana, att de, som vilja genomgå en skola, vilken
för fram till realexamen, måste inackordera sig å annan ort.

Nu angivna omständighet är givetvis ägnad att väcka vissa betänkligheter
mot ett införande av realexamen som inträdesvillkor vid seminariumNärmast
skulle det ju vara folkskoleseminarierna, som ett sådant villkor
skulle gälla. Skulle man med hänsyn till det allmänna skolväsendets utveckling
anse tiden vara inne att inordna folkskoleseminariet i det allmänna
skolsystemet genom att låta dess lärokurser bygga på realskolans, synes
det därför ej vara ur vägen, om åtgärder bleve vidtagna, som tillförsäkrade
ungdom från rena landsbygden möjlighet att utan avläggande av realexamen
fortfarande få vinna inträde vid folkskoleseminarium. Detta önskemål skulle
vinnas, örn vid sidan om den utbildning, som skulle bygga på realexamen,
vid vissa seminarier anordnades en folkskollärarutbildning, vilken som förutsättning
ej krävde större kunskapsmått utöver folkskolans än det, som begåvade
inträdessökande kunde förvärva genom studier på egen hand eller
med bistånd av sin lärare i folkskolan. En sådan lärarutbildning, som här
åsyftas, kunde givetvis icke bliva helt identisk med den, som grundades på
realexamen, men den borde dock i stort sett bliva likvärdig. Om, såsom
överstyrelsen med bestämdhet förutsätter, den utbildning, som skulle bygga
på realexamen, skulle omfatta fyra år, torde det, därest likvärdighet skulle
kunna uppnås, vara nödvändigt att låta den utbildning, som skulle förutsätta
lägre inträdesfordringar, omfatta ett år längre tid, alltså fem år. Då
man bedömer frågan om en sådan förlängning av seminarietiden för de
här ifrågavarande eleverna, bör emellertid beaktas, att inträdessökande, som
ej genomgått realskola eller högre flickskola eller på annat sätt förvärvat
högre skolbildning, för att kunna bestå i konkurrensen vid inträdesprövningarna,
i regel finna sig nödsakade att genomgå en särskild preparandkurs,
varför deras sammanlagda utbildningstid blir väsentligt över fyra år.

Även örn man finge en femårig folkskollärarutbildning, grundad på inträdesfordringar,
för vilkas inhämtande genomgående av preparandkurs icke
behövde bliva nödvändig, komme dessa fordringar att i väsentliga avseenden
överensstämma med dem, som nu gälla, och man skulle därför med en
femårig seminariekurs kunna vinna det länge kända önskemålet, att folkskoleseminariernas
i och för sig ändamålsenliga lärokurser skulle av elever
med nämnda förutsättningar kunna genomgås med större lugn och större
grundlighet. Såsom ovan redan angivits, skulle enligt överstyrelsens mening
en sådan femårig utbildning säkerligen bliva likvärdig med den, som
erhölles vid en fyraårig seminariekurs, byggd på realexamen. Att den ej
kunde bliva helt identisk torde icke behöva ingiva några egentliga betänkligheter.
Ett liknande förhållande förefinnes som känt redan nu i fråga örn
iolkskollärarutbildningen. Det råder givetvis ganska stora olikheter mellan
den utbildning, som erhålles vid ett vanligt fyraårigt folkskoleseminarium,
och den, som förvärvas genom studentexamen och därpå följande ettårig
seminariekurs, och det är enligt överstyrelsens mening en fördel för folkskolan
att erhålla lärare, som gått fram på olika bildningsvägar.

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

På frågans nuvarande stadium har överstyrelsen helt naturligt icke velat
framlägga något förslag i förevarande hänseende, men överstyrelsen anser
det synnerligen önskvärt, att, därest en utredning angående realexamen som
inträdesvillkor vid folkskoleseminarierna skulle komma till stånd, i samband
därmed också tagas under övervägande sådana åtgärder, som kunna tillförsäkra
dessa seminarier fortsatt rekrytering med ungdom, som fått sin föregående
skolbildning uteslutande i folk- och fortsättningsskolor. Örn nu en
mera definitiv organisation av folkskoleseminarierna skall genomföras, är det
uppenbarligen av vikt, att denna organisation icke göres så trång, att den
ej lämnar utrymme för förändringar, som man kan förvänta skola kunna
behöva vidtagas i en snar framtid. Överstyrelsen har därför sökt avväga
det organisationsförslag, som i det följande framlägges, på sådant sätt, att
utrymme skulle komma att förefinnas för inrättande vid ett mindre antal
folkskoleseminarier av femårig kurs.

. 4. Utbildning av studenter till follcskollärare.

I skrivelse av den 29 augusti 1930 ha K. G. Andersson, m. fl. hemställt,
det Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till omorganisation av rikets
seminarier, i den mån deras verksamhet avser utbildning av studenter och
likställda till folkskollärare. Motiveringen till denna framställning är i sammandrag
ungefär följande:

Vid de i augusti 1930 avslutade inträdesprövningarna till den ettåriga
studentkursen vid Växjö folkskoleseminarium blevo praktiskt taget samtliga
sökande förklarade behöriga, men flertalet måste dock avvisas av brist på
utrymme. De, som undertecknat framställningen, mena därför, att staten
»borde finna med sin uppgift förenligt att vidtaga sådana åtgärder, att större
möjligheter bereddes för dessa arbetslösa studenter till arbete och utkomst
och då särskilt genom att folkskollärarbanan i större utsträckning, än som
nu är fallet, ställdes öppen för dem». Studentens tidigare utbildning vore
ju teoretisk och inriktad på en framtida intellektuell sysselsättning. Det
syntes undertecknarna lämpligt, att ett större antal ettåriga seminariekurser
anordnades vid rikets seminarier, och skulle de befinnas för knappt tilltagna
för att kunna bibringa en tillfredsställande utbildning, kunde de ju tänkas
utökade till att omfatta exempelvis två år.

»För den händelse», heter det i skrivelsen, »antalet utexaminerade folkskollärare
genom de föreslagna åtgärderna skulle kunna befaras bli för stort,
föreslå vi, att ett motsvarande antal av de lägsta klasserna vid de fyraåriga
seminariekurserna indrages i den mån och vid de tidpunkter, en sådan åtgärd
kan anses behövlig med hänsyn till en normal nyrekrytering av folksk
ollärarkåren. En sådan åtgärd i förening med en utökning av möjligheterna
för studenter att bli folkskollärare synes oss så mycket mera lämplig,
som de personer, som söka inträde vid de fyraåriga kurserna, i allmänhet
äro i den åldern, att de med fördel kunna inrikta sig på någon
praktisk sysselsättning. De i denna kategori, som icke ha ungdomens fördel,
ha ofta redan en sysselsättning, som kan ge dem en dräglig utkomst,
ett yrke eller dylikt».

Till sist fäster man uppmärksamheten på den besparing, som de föreslagna
åtgärderna skulle innebära för statsverket, »då ju i viss mån en
fyraårig utbildning komme att ersättas med en ettårig eller eventuellt tvåårig
sådan».

Skrivelse av
K. G. Anders
son ra. fl.

De sakkunniga
.

Skolöver styrelsen ''"/n

mi.

140 Kungl. Martts proposition Nr 143.

I ett särskilt den 24 augusti 1931 dagtecknat betänkande ha seminariesakkunniga
yttrat sig över denna framställning:

I sin utredning angående inskränkningar i de nuvarande folkskoleseminariernas
organisation ha de sakkunniga framlagt sin allmänna syn på gestaltningen
av denna organisation under den närmaste tiden. De anse, heter
det där, »att denna normalt bör bestå av tvenne delar: en fastare kärna av
seminarier, som lia att sörja för det minimum av utexaminering som under
alla omständigheter kan anses vara behövlig, samt en mera rörlig del, som
exempelvis i form av studentkurser kan möta de kastningar i lärarbehovet,
som väl alltid komma att finnas». Det tillägges, »att de under nuvarande
omständigheter finna denna senare del vara synnerligen av nöden».

Det är möjligt, att detta senare tillägg skulle tydas därhän, att de sakkunniga
varit inne på samma tankegång, som framställningens undertecknare,
så är dock ej fallet. Den nuvarande seminarieorganisationen kan och
bör omedelbart inskränkas på sätt, som i utredningen föreslagits; det är
till och med troligt, att den inom kort behöver ytterligare begränsas. Men
det är jämväl tänkbart, att utexamineringen av lärare rent tillfälligtvis något
år måste göras större än vanligt. Under sådana förhållanden synes det
naturligt, att studentkurserna få en mera vidgad omfattning. De sakkunnigas
avsikt är således att skapa en organisation, som utan att vara kostsammare,
än den med nödvändighet måste vara, alltid förser folkskolan
med det antal lärarkrafter, som den vid olika tillfällen kan ha behov av.

För dem, som stå bakom skrivelsen av den 29 augusti 1930, är utgångspunkten
en annan. De önska folkskoleseminarierna så inrättade, att de
årligen kunna stå öppna för det mer eller mindre stora antal studenter, som
skulle vilja utnyttja dem. För den skull bör ett större antal studentkurser
anordnas — gärna utökade till att omfatta exempelvis två år —- samt ett
motsvarande antal av de lägsta seminarieklasserna vid behov indragas. Det
är svårt att förstå det för folkskolan ändamålsenliga i de föreslagna nya
anordningarna; i varje fall kunna de sakkunniga ej rekommendera dem.
Efter allt att döma skulle de kunna äventyra icke allenast den jämna och
säkra tillgång av lärare och lärarinnor, som är ett livsvillkor för skolan i
dess växt och utveckling, utan sannolikt också möjligheten att snabbt lägga
till rätta vid förekommande överskott eller underskott i lärartillgången. Flärmed
vilja de sakkunniga likväl icke lia sagt, att icke folkskollärarutbildningen
skulle kunna ordnas annorledes, än vad nu är fallet. Men för att
kunna ge anvisning på nya utbildningsvägar kräves det utredningar, som
ligga utanför ramen av de sakkunnigas uppdrag. I

I fråga om utbildning av studenter till folkskollärare har skolöverstyrelsen
erinrat, att sådan utbildning icke är någon nyhet hos oss, eftersom dylik
utbildning förekommit sedan lång tid tillbaka. Angående den hittillsvarande
utbildningen av berörda slag lämnar överstyrelsen följande korta
historik;

Tidigare var studenternas folkskollärarutbildning ordnad på det sätt, att
studenter utan inträdesprövning vunno inträde i folkskoleseminariets fjärde
klass och fingo deltaga i undervisningen i vissa ämnen inom denna klass
samt i de praktiska övningarna i tredje och fjärde klasserna. Denna utbildning
ansågs emellertid mindre tillfredsställande. I stället inrättades
därför vid vissa folkskoleseminarier särskilda ettåriga kurser för studenter.

141

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Den första inrättades vid folkskoleseminariet i Stockholm för kvinnliga studenter
år 1909, följande år inrättades en dylik kurs för manliga studenter
i Växjö.

Folkundervisningskommittén upptog frågan örn studenternas utbildning
till folkskollärare till utförlig behandling och framlade i sitt betänkande den
20 december 1911 förslag till föreskrifter för ettåriga seminariekurser för
studenter samt förslag till undervisningsplan för sådana kurser. Dessa
förslag hunno icke behandlas i samband med kommitténs förslag rörande
de vanliga fyraåriga seminariekurserna, och bestämmelser angående studentkurserna
kommo därför icke att ingå i seminariestadgan av år 1914. I
stället utfärdades, sedan folkskolöverstyrelsen den 3 juni 1916 avgivit utlåtande
med förslag i ärendet, den 14 juli 1916 nådig kungörelse med föreskrifter
för ettåriga seminariekurser.

Utöver de båda förutnämnda studentkurserna i Stockholm och Växjö tillkommo
år 1912 två nya sådana kurser vid statsseminarierna, nämligen en
i Strängnäs för manliga och en i Kalmar för kvinnliga studenter; samma
år upprättades också en studentkurs för kvinnliga elever vid det privata
folkskoleseminariet i Göteborg. År 1921 upprättades för att motverka den
då rådande stora bristen på folkskollärare nya studentkurser i Uppsala och
Lund, båda för manliga studenter. När bristen på folkskollärare efter några
år upphörde och i stället överskott yppade sig, avvecklades de fem sistnämnda
studentkurserna, kurserna i Uppsala och Lund med utgången av
läsåret 1922—1923, kurserna i Strängnäs och Kalmar med utgången av
läsåret 1925—1926 och kursen vid det privata folkskoleseminariet i Göteborg
med utgången av läsåret 1924—1925.

Sedan genom 1927 års skolreform nya bestämmelser för studentexamen
tillkommit, vidtogos genom nådig kungörelse den 16 april 1930 vissa ändringar
i stadgan för ettåriga seminariekurser i syfte att avpassa inträdesfordringarna
efter den nya ordningen för studentexamen.

Frågan om studentkurserna har varit föremål för uttalande även av 1929
års seminariesakkunniga. På grund av en till dem remitterad skrivelse
hava de i ett den 24 augusti 1931 avgivet, till överstyrelsen remitterat utlåtande
yttrat sig angående en utökning av studentkursernas antal. De sakkunniga,
som icke gå in på frågan om studentkursernas organisation, uttala
sig för att dessa fortfarande skola hava en mera lös ställning inom seminarieorganisationen,
så att de kunna lätt ökas eller minskas i antal, för att
det skall bliva möjligt att kunna snabbt tillmötesgå ett framträdande ökat
eller minskat behov av folkskollärare.

Då det gäller studenterna, kan det sägas, att folkskollärarutbildningen
redan inordnats i det allmänna skolsystemet, i det att det finnes seminariekurser,
som bygga direkt på studentexamen, alltså på gymnasiet. Det är
alltså bär icke fråga om något nytt spörsmål av principiell innebörd, utan
det gäller fastmera, örn man skali gå vidare på en redan beträdd väg eller
ej. Det kan tvivelsutan sägas, att frågan örn studenternas utbildning till
folkskollärare i viss mån kommit i ett annat läge på grund av utvecklingen
av det högre skolväsendet under de årtionden, som förflutit sedan år 1911,
då de nu gällande bestämmelserna för de ettåriga seminariekurserna framlades
av folkundervisningskommittén. Även i fråga örn orter, där det finnes
möjlighet att avlägga studentexamen, bar en väsentlig ökning i antalet under
de senaste tjugu åren inträtt, såsom framgår av nedanstående översikt, uppgjord
efter samma grunder som den förut införda översikten angående orter

142

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

med möjlighet till förvärvande av kunskaper, erforderliga för avläggande

av realexamen.		1911	1931
Stockholms stad....		........... 1	1
Stockholms	län.....	........... 1	5
Uppsala	»	........... 1	1
Södermanlands	»	........... 2	3
Ostergötlands	»	........... 2	3
Jönköpings	»	........... 1	2
Kronobergs	»	........... 1	1
Kalmar	»	........... 2	2
Gotlands	»	........... 1	1
Blekinge	» . .	........... 1	1
Kristianstads	»	........... 1	1
Malmöhus	»	........... 5	6
Hallands	»	........... 1	1
Göteborgs och Bohus	»	........... 1	2
Älvsborgs	»	........... 1	2
Skaraborgs	».....	........... 1	2
Värmlands	»	........... 2	2
Orebro	»	........... 1	1
Västmanlands	»	........... 1	1
Kopparbergs	»	........... 1	1
Gävleborgs	»	........... 2	3
V ästernorrlands	»	2	2
Jämtlands	»	........... 1	1
Västerbottens	»	........... 1	1
Norrbottens	»	........... 1 Summa 35	1 47

Även örn ökningen på här förevarande område icke är på långt när så
stor som i fråga örn orter med utbildning till realexamen, så är den dock
betydande. Det är emellertid tydligt, att möjligheterna för landsbygdens
ungdom att förvärva de för deltagande i folkskollärarutbildningen nödiga
förkunskaperna skulle bliva betydligt mindre, örn denna utbildning byggdes
helt och hållet på studentexamen, än om den huvudsakligen grundades på
realexamen.

Emellertid är den tillväxt i antalet orter med gymnasier, som ägt ram,
väl värd att tagas i betraktande, då det gäller att bedöma frågan, i vilken
utsträckning vid folkskoleseminarierna böra anordnas för studenter avsedda
kurser. Det bör härutinnan också bemärkas, att genom 1927 års skolreform
möjligheterna för flickor att avlägga studentexamen väsentligt ökats. Att
de ökade möjligheterna också tagits i anspråk bevisas därav, att antalet utexaminerade
studenter under tjugu år växt från 1,463 vårterminen 1911 till
2,248 vårterminen 1930. Och det bör här ihågkommas, att verkningarna
av 1927 års skolreform i förevarande avseende ännu icke hunnit framträda
vid sistnämnda tidpunkt.

Beträffande studentkursernas betydelse inom den hittillsvarande folkskollärarutbildningen
yttrar överstyrelsen:

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Att studentkurserna vid seminarierna fylla ett verkligt behov, då det
gäller studenternas vidare utbildning, framgår av det stora antal, som sökt
inträde vid de förefintliga kurserna. Under åren 1920—1931 anmälde sig
som inträdessökande vid folkskoleseminarierna 2,771 manliga och 1,714 kvinnliga
studenter, alltså sammanlagt 4,485. Av dessa intogos 877 manliga och
565 kvinnliga eller tillhopa 1,442. I procent av de anmälda sökande utgjorde
således enligt dessa siffror de intagna respektive 31,6, 32,9 och 32,2 procent.
Örn också härvid en viss dubbelräkning ej kunnat undvikas, då åtskilliga
inträdessökande anmäla sig år efter år, så uppväges detta av det förhållandet,
att ett flertal aspiranter efter hos vederbörande rektor gjorda förfrågningar
örn utsikterna att vinna inträde ej fullfölja sin avsikt att söka.

Längre tillbaka i tiden var det nog så, att bland de manliga studenter,
som sökte sig till seminarierna, funnos åtskilliga, som valde denna studieväg,
först sedan de misslyckats vid universitetet, och som icke av håg och
fallenhet valde folkskollärarens kall. I det fallet hava tiderna förändrats.
Seminariernas rekrytering av studenter kan numera sägas vara mycket god,
Det stora antalet inträdessökande i förhållande till det antal, som kunnat
intagas, har möjliggjort ett synnerligen gott urval. Det bör härvidlag bemärkas,
att, såsom ovan antytts, kännedomen om den svåra konkurrensen
har medfört, att i allmänhet endast studenter med utmärkta betyg funnit
det. lönt att anmäla sig såsom inträdessökande.

Överstyrelsen anser sig också kunna vitsorda, att folkskolan genom de
lärare, som före sitt inträde vid seminarium avlagt studentexamen, erhållit
ett tillskott av goda krafter, vilka utfört ett samvetsgrant och förtjänstfullt
arbete i dess tjänst. Därigenom att seminarierna rekryterats på olika vägar,
har folkskollärarkåren kunnat erhålla en mera allsidig sammansättning, och
detta har tvivelsutan varit till gagn både för kåren själv och för skolan.

Med avseende på studentkursernas ställning inom den framtida folkskollärarutbildningen
anför överstyrelsen:

Med hänsyn både till önskemålet örn folkskoleseminariernas närmare anslutning
till skolsystemet, till studenternas berättigade krav på tillfällen till
fortsatt utbildning och till folkskolans bästa finner överstyrelsen det vara
nödvändigt att, då ett definitivt förslag till folkskoleseminarieorganisationen
skall framläggas, upptaga frågan örn studentkursernas ställning till närmare
prövning. Överstyrelsen har vid en sådan prövning kommit till det resultatet,
att det med hänsyn till de olika omständigheter, som i det föregående anförts,
måste anses önskvärt, att studentkurserna på ett fastare sätt inordnas i seminarieorganisationen.
Hittills hava de, åtminstone formellt sett, haft en
mera tillfällig karaktär. De hava närmast tänkts som ett slags säkerhetsventil,
genom vilken man kunnat reglera produktionen av folkskollärare.
Då kurserna äro ettåriga, har det varit möjligt att vid brist på lärare genom
inrättande av studentkurser hastigt öka antalet utexaminerade folkskollärare,
och vid överskott på lärare har genom indragning av sådana kurser lika
hastigt en minskning på området kunnat åvägabringas. Överstyrelsen anser
det visserligen nödvändigt, att seminarieorganisationen göres så smidig, att
vid behov minskning eller ökning i antalet utexaminerade lärare hör utan
större svåiighet kunna genomföras, och överstyrelsen återkommer i det följande
till detta spörsmål. Men överstyrelsen anser för sin del, att nu anförda
önskemål icke bör stå i vägen för att studentkurserna i viss utsträckning
fast inordnas i seminarieorganisationen. Huru lärarbehovet än kan

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

komma att växla, torde dock ingen vilja ifrågasätta, att studentkurserna
skulle helt och hållet försvinna.

Studentkursernas antal är för närvarande inskränkt till ett minimum, i det
att det finnes endast en manlig och en kvinnlig kurs. De synpunkter, överstyrelsen
i det föregående anfört i fråga örn studentkursernas berättigande,
tala enligt överstyrelsens mening för att dessa kurser vid ett fastare inordnande
i organisationen till antalet utökas över det minimum, som nu förefinnes.
Med hänsyn till nämnda synpunkter finner överstyrelsen det väl
motiverat, att åtminstone omkring 20 procent av de folkskollärare, som utexamineras,
komma från studentkurserna. Överstyrelsen har därför i sitt
organisationsförslag upptagit studentkursernas antal till dubbelt mot nu,
alltså till det antal statliga kurser, som med undantag av en rent tillfällig
ökning fanns åren 1912—1926.

Örn man vill åt studentkurserna giva en fastare ställning inom organisationen,
synes det överstyrelsen vara påkallat att göra en undersökning, huruvida
någon väsentlig förändring i deras organisation kan anses motiverad.
Beträffande en sådan förändring anför överstyrelsen:

Ett krav i detta hänseende har med ganska stor enhällighet gjort sig gällande,
nämligen det, att kursens längd borde utsträckas till två år. Bland
de lärare, som arbeta vid studentkurserna, torde det vara en allmän mening,
att en sådan förlängning vore önskvärd, och överstyrelsen har berett sig
tillfälle att i detta hänseende samråda med rektorerna Anna Sörensen och
S. Mårtenson, vilka äga de mest omfattande erfarenheterna i fråga örn ledning
av ettåriga seminariekurser. Jämväl från dem, som genomgått studentkurs
vid seminarium, hava uttalanden i sådan riktning blivit gjorda.

Aven överstyrelsen finner starka skäl för en förlängning av studentkurserna
vara för handen. Givetvis måste den allmänbildning, som vitsordas
genom studentexamen, anses i vissa hänseenden vara överlägsen den, som
förvärvas vid ett fyraårigt folkskoleseminarium. Överlägsenheten ligger
framför allt i kunskaperna i främmande språk, men förefinnes utan tvivel
även i vissa andra teoretiska ämnen. Det måste emellertid ihågkommas,
att vid gymnasierna icke kan förefinnas den inriktning på en blivande lärargärning,
som helt naturligt i ej ringa mån präglar seminariernas allmänbildande
undervisning.

Det har emellertid från början ansetts nödvändigt, att vid studentkurserna
upptaga jämväl vissa teoretiska ämnen, och erfarenheten har visat, att denna
anordning varit väl motiverad. Med den läggning kristendomsundervisningen
på gymnasiet genom 1928 års undervisningsplan erhållit torde det vara
ännu mera påkallat än förut, att kristendomskunskap upptages i undervisningsplanen
för studentkursen. Blivande folkskollärare skola ju utbildas
till lärare i ämnet. Att vidare undervisning i modersmålet bör förekomma
är självklart, då man betänker detta ämnes centrala ställning i folkskolans
undervisning. Särskilt bör märkas, att tillräcklig tid kräves för undervisning
i sådana grenar av detta ämne, som äga speciell betydelse för folkskollärare,
till exempel talteknik, barn- och ungdomslitteratur samt rent
språkliga moment, som ge den blivande läraren förutsättningar att bedöma
sådana problem som exempelvis skolans ställning till dialekterna och till
rättskrivningsfrågan. De båda ämnena hälsolära oell ekonomilära torde fortfarande
försvara sin plats på timplanen, även örn dessa ämnen genom 1928
års undervisningsplan erhållit en starkare ställning å gymnasiet, och ut -

145

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

rymme bör alltfort beredas åt en kurs i kemi för dem, som ej hava detta
ämne i studentexamen. Ett av de teoretiska ämnena, nämligen psykologi
och pedagogik, torde redan nu i själva verket lia för knapp tid sig tillmätt.
Med den nya studentexamen torde bristen härutinnan bliva ännu mera
kännbar. Begränsningen av ämnena i denna examen torde säkerligen komma
att medföra, att endast få av de studenter, som komma till seminarierna,
förut erhållit någon undervisning i psykologi. Det torde egentligen icke
längre förefinnas något skäl för att det för en folkskollärare så viktiga ämnet
erhåller mindre tid i studentkursen än i det fyraåriga seminariet, helst
som vissa metodiska frågor, vilka vid det sistnämnda behandlas i annat
sammanhang, vid studentkursen måste upptagas under pedagogiklektionerna.

Den största bristen hos studenterna, då det gäller utbildning till folkskollärare,
ligger emellertid på övningsämnenas område. Dessa ämnen tillerkännas
ju allt större betydelse i uppfostrans tjänst. De hava också sin
givna plats på folkskolans arbetsordning. Men en folkskollärare måste vara
beredd att undervisa i alla sin skolas ämnen och måste därför hava erhållit
utbildning till lärare även i övningsämnena. Det torde vara allmänt erkänt,
att den utbildning i dessa ämnen, som gymnasierna kunna skänka, långt
ifrån kan vara till fyllest i detta hänseende. Man kan nog också med bestämdhet
säga, att den undervisning på förevarande område, som gives vid
de nuvarande studentkurserna, icke heller är fullt tillräcklig, örn man, som
rimligt är, kräver någorlunda likvärdighet med vad som på detta område
kan erhållas vid ett fyraårigt seminarium.

Ett sådant ämne som teckning intager med rätta en framskjuten plats i
folkskollärarutbildningen. Den gör detta på grund av dess betydelse icke
blott som ämne i folkskolan utan kanske ännu mer såsom ett av de främsta
hjälpmedel, som läraren kan använda vid sin undervisning. Undervisningen
i ämnet vid ett seminarium måste därför hava större omfattning och delvis
även annan karaktär än vid ett gymnasium. Ej heller i fråga örn sång
och musik kan gymnasiets undervisning räcka till, utan den behöver sin
givna komplettering. Den blivande folkskolläraren skall erhålla förutsättningar
att undervisa sina lärjungar i sång, och han hör kunna nödtorftigt
traktera den orgel, som numera finnes i nästan varenda folkskolesal, och
erfarenheten torde hava uppenbart ådagalagt, att dessa syftemål icke kunnat
på ett tillfredsställande sätt vinnas med den utbildning i ämnet, som kunnat
medhinnas vid en ettårig studentkurs. Det torde också vara klart, att
det måste möta nästan oöverstigliga svårigheter att på den begränsade tid,
som vid en ettårig seminariekurs står till buds, utbilda eleverna till lärare
i det viktiga ämnet gymnastik med lek och idrott. Vidare må erinras örn
att dessa elever också skola utbildas till lärare i trädgårdsskötsel, vilket
ämne skall förekomma i varje folkskola, där förutsättningar därför äro för
linndén.

Ämnena slöjd för manliga elever och husligt arbete — innefattande kvinnlig
slöjd och hushållsgöromål — för kvinnliga elever äro visserligen enligt
uudervisningsplanen valfria vid studentkurserna, men en granskning av årsredogörelserna
för folkskoleseminarierna i Växjö och Stockholm visa att
under läsåren 1926/1927—1930/1931 vid det förra samtliga elever i studentkursen
deltagit i undervisningen i slöjd och vid det senare omkring 91 procent
deltagit i undervisningen i husligt arbete. Do båda ämnena hava alltså
praktiskt taget haft samma ställning, som örn de varit obligatoriska. Det

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lili haft. (Nr 143.) 10

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

är givetvis önskvärt, att alla manliga folkskollärare, vare sig de komma
från fyraårig kurs eller från studentkurs, kunna undervisa sina lärjungar i
manlig slöjd. Detsamma gäller örn de kvinnliga lärarna i fråga örn kvinnlig
slöjd. Undervisning i hushållsgöromål torde böra tillerkännas samma ställning
i studentkursen som för de kvinnliga eleverna i fyraårigt seminarium.
Skall emellertid undervisningen i de nu ifrågavarande ämnena, vilka ju icke
förekomma å gymnasiets arbetsordning, bliva likvärdig vid de båda slagen
av utbildning, torde de i stort sett kräva lika lång tid i studentkurs som i
fyraårig kurs.

Av synnerlig vikt är, att erforderligt utrymme kan beredas åt seminarieelevernas
praktiska utbildning för lärarkallet. Örn man går ut från de till
huvudsaklig ledning utfärdade undervisningsplanerna, skulle i detta avseende
studentkursen vara likställd, ja, till och med överlägsen den fyraåriga kursen,
i det att timplanen för den förra upptager 9 och för den senare 8 veckotimmar
för praktisk utbildning. I verkligheten ställer det sig icke så gynnsamt.
En väsentlig del av de för studentkursen anslagna veckotimmarna
måste nämligen tagas i anspråk för behandling av metodiska frågor, vilka
i den fyraåriga kursen dryftas i samband med undervisningen i de olika
ämnena. En granskning av årsredogörelserna för de båda seminarierna i
Stockholm och Växjö visar också, att den tid, som ägnas åt verkliga undervisningsövningar,
för studentkursen icke är väsentligt större än i fjärde
klassen av det fyraåriga seminariet. Den förra erhåller alltså icke någon
egentlig ersättning för den tid, som i det senares lägre klasser användes för
undervisningsövningar. Ännu mycket större är olikheten, då det gäller antalet
av de för elevernas praktiska verksamhet så viktiga heldagsbesöken i
övningsskolan.

Örn tiden är knapp, ligger det ju nära till hands, att den framför allt
användes för att förbereda för den lärarverksamhet, som samtliga de blivande
folkskollärarna kunna antagas komma att utöva, nämligen arbetet å
det egentliga folkskolestadiet. Vid sådant förhållande föreligger fara för
att utbildningen för undervisning å småskolestadiet icke bliver fullt så väl
tillgodosedd. Det är emellertid att märka, att antalet skolor, i vilka en folkskollärare
har att ombesörja undervisningen å både folkskole- och småskolestadiet,
alltså B 3-skolor, relativt sett synes vara i stigande, beroende därpå,
att alltfler mindre folkskolor förvandlas till folkskolor och att på grund av
det sjunkande barnantalet B 2-skolor måste förvandlas till B 3-skolor. Det
är därför av vikt, att de blivande folkskollärarna erhålla god utbildning
även för undervisning å småskolestadiet, helst som detta egentligen erbjuder
de största svårigheterna i rent metodiskt hänseende.

Ej minst med hänsyn till den praktiska utbildningens tillbörliga tillgodoseende
gör sig önskemålet om studentkursens utsträckning till att omfatta
två år gällande. Därigenom skulle ej blott kunna givas bättre utrymme åt
denna viktiga sida av folkskollärarutbildningen, den skulle också kunna
bedrivas med större lugn och grundlighet, och studentkursernas elever skulle
erhålla betydligt mera av det, som anses vara en särskild förtjänst hos seminarieutbildningen
i allmänhet, nämligen att eleverna få tillfälle att så
småningom växa in i skolans anda och verksamhet.

Det är uppenbart, att ett tillgodoseende av de olika önskemål överstyrelsen
nu anfört kräver ökad tid för studentkurserna. Detta krav gör sig
egentligen redan i viss grad gällande för att möjliggöra en väl behövlig
nedsättning av arbetstiden för vecka. Folkundervisningskommittén upptog

147

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

i sitt förslag till timplan för studentkurserna ett veckotimtal av 38 för både
manlig och kvinnlig kurs, under det att förslaget till timplan för fyraårigt
seminarium för fjärde klassen upptog endast 33 V* veckotimmar. Det torde
utan vidare vara klart, att starka skäl förefinnas för att veckotimtalet för
studentkurs icke får bliva högre än veckotimtalet för fjärde klassen i fyraårigt
seminarium. På denna ståndpunkt ställde sig också i stort sett folkskolöverstyrelsen
i sitt den 3 juni 1916 avgivna utlåtande angående föreskrifter
för ettåriga studentkurser. Överstyrelsen ansåg det av kommittén
förordade veckotimtalet vara alltför högt. För att bringa till stånd en erforderlig
minskning föreslog överstyrelsen, att ämnet slöjd i manlig kurs
och ämnet husligt arbete i kvinnlig kurs skulle göras valfria, varigenom 5,
respektive 7 timmar skulle inbesparas. Efter vissa andra jämkningar kom
överstyrelsen till en veckotimsumma av 34 för manlig och 32 för kvinnlig
kurs. Överstyrelsen uttalade den förmodan, att blott ett fåtal elever skulle
begagna sig av möjligheten att tillvälja ettdera av de båda nyssnämnda
ämnena, och förmenade därför, att dess förslag skulle medföra en väsentligt
mindre arbetsbelastning än kommitténs. Den av Kungl. Majit utfärdade
undervisningsplanen överensstämmer med överstyrelsens förslag.

Såsom framgår av vad överstyrelsen i det föregående anfört, har överstyrelsens
förmodan visat sig vara felaktig. De båda ifrågavarande ämnena
hava i själva verket praktiskt taget fått samma ställning, som om de varit
obligatoriska. Men därmed har också uppstått den stora arbetsbelastning,
mot vilken överstyrelsen med styrka vände sig i sitt utlåtande. Det må vidare
ihågkommas, att för latinstudenter, vilka utgöra flertalet, hittills tillkommit
en obligatorisk kurs i kemi örn minst 30 timmar under läsåret,
alltså omkring 1 veckotimme. Det är mycket antagligt, att för ett stort
antal elever en dylik kurs kommer att behövas även efter det den nya ordningen
för studentexamen blivit genomförd, helst som enligt denna ordning
kemi icke är obligatoriskt ämne på reallinjen. Elevernas arbetstid är ju
långt ifrån uttömd med timplanens veckotimsumma. Den fastställda undervisningsplanen
angiver, att å tid utanför timplanen skola upptagas körsång,
biblioteksteknik samt lek och idrott. Mycken tid behöves för hemarbete,
för studier och andra uppgifter i de teoretiska ämnen, som förekomma, för
överspelning, för enskilt arbete. Särskilt tidskrävande är förberedelsen till
övningslektionerna. Det må vidare anmärkas, att den förändring i studentexamen,
som skall vidtagas, kommer att medföra en stark differentiering i
denna examen, vilket säkerligen får till följd, att eleverna i studentkursen
komma med en mera skiftande förbildning, än förut varit fallet. Detta
förhållande gör det ännu mera nödvändigt att tillämpa anvisningen i undervisningsplanen
för studentkurserna, att utbildningen å seminariet erhåller
en sådan läggning, att den blir avpassad efter de särskilda elevernas föregående
utbildning, men för att så skall kunna ske böra eleverna erhålla
tillräcklig tid utanför den egentliga arbetsordningen.

Det torde vara uppenbart, att med den stora arbetsbelastningen faror för
alltför stark forcering i arbetet och för överansträngning föreligga. I praktiken
hava också de båda seminarier, som nu hava studentkurs, använt den
givna möjligheten att minska undervisningsplanens timantal. Enligt årsredogörelsen
för läsåret 1930—1931 har man vid seminariet i Växjö endast
obetydligt understigit undervisningsplanens veckotimtal, men vid seminariet
i Stockholm har vidtagits en minskning med 4 veckotimmar. Denna minskning
har medfört en ytterligare begränsning för vissa ämnen i den även

148

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

enligt den officiella timplanen knappa tiden, särskilt har den kommit att
gå ut över den viktiga praktiska utbildningen.

Av det nu anförda torde framgå, att en minskning av arbetsbelastningen
i studentkurserna i och för sig är av behovet starkt påkallad. Det torde
knappast vara rimligt, att man för ungdom i den ålder det här gäller räknar
med en arbetstid av omkring 40 timmar i veckan inom själva läroanstalten.
Det studiesätt, som man bör använda vid en seminariekurs för
studenter och som efter gymnasiernas reformering är ännu mera påkallat
än förut, kräver en väsentlig nedsättning i det angivna timtalet, för att
eleverna skola erhålla den tid för självständigt arbete på egen hand, som
detta arbetssätt förutsätter. Strävandet vid de nuvarande ettåriga kurserna
att trots allt upprätthålla ett sådant arbetssätt, som här ovan omnämnts,
har lett till en för eleverna orimlig arbetsbörda. Enligt vederbörande seminarierektorers
uppgifter uppgår nämligen sammanlagda arbetstiden för elev
inom de nuvarande ettåriga kurserna till omkring 60 timmar för vecka.
Då därtill kommer, att, såsom överstyrelsen i det föregående sökt påvisa,
den utbildning, som kan vinnas inom den nu gällande undervisningsplanens
ram, på ett flertal områden måste anses vara alltför knapp, synes det vara
uppenbart, att en utökning av tiden för studentkurserna måste anses vara
av behovet påkallad. Denna utökning torde ej lämpligen böra göras kortare
än ett år. En kurs på exempelvis tre terminer skulle säkerligen visa
sig vara för kort och skulle dessutom medföra avgjorda tekniska svårigheter
för ett genomförande.

Inför de skäl, som enligt överstyrelsens mening tala för en utsträckning
av tiden för studentkurserna till två år, har överstyrelsen, då det nu gäller
att lägga fram förslag till en definitiv organisation av folkskoleseminarierna,
ansett sig böra räkna med att ifrågavarande kurser skola omfatta två år,
fastän överstyrelsen givetvis på den begränsade tid, som stått överstyrelsen
till bilds, icke kunnat åvägabringa en fullständig utredning av förevarande
organisationsspörsmål. Särskilt föreligger uppenbarligen behov av närmare
utredning angående timplaner och kursplaner för kurserna i fråga.

Överstyrelsen har här hittills uteslutande sysselsatt sig med studentkurser
avsedda att leda fram till folkskollärarexamen. Även vid småskoleseminarierna
hava under de senare åren studenter vunnit inträde och där avlagt
småskollärarexamen. Enligt av överstyrelsen inhämtade uppgifter avlades
småskollärarexamen av studenter första gången år 1927. Sedan har varje år
ett visst antal studenter avlagt sådan examen. Antalet framgår av nedanstående
översikt: I

1927 ......	............ 3
1928 ......	............ 6
1929 ......	............ 9
1930 ......	............ 15
1931......	............ 10
	Summa 43

I regel har examen avlagts efter endast ett års vistelse vid seminariet.
Efter vad överstyrelsen har sig bekant, hava åtskilliga av de studenter, som
avlagt småskollärarexamen, använt denna examen som en förstärkning av
sin studentexamen för att lättare kunna vinna inträde i studentkurs vid
folkskoleseminarium.

Då antalet studenter vid småskoleseminarierna visade en stigande tendens,

149

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ingick styrelsen för Småskoleseminariernas lärarförening genom skrivelse
den 2 april 1931 till överstyrelsen med anhållan, att överstyrelsen ville vidtaga
erforderliga åtgärder i syfte att åstadkomma vissa reglerande bestämmelser
beträffande kvinnliga studenters utbildning till småskollärarinnor.
Med anledning av denna anhållan hemställde överstyrelsen i skrivelse den
8 maj 1931, att Kungl. Maj:t täcktes bemyndiga överstyrelsen att beträffande
intagning och utexamination av samt undervisningens ordnande för elever
med studentexamen eller däremot svarande utbildning meddela småskoleseminarierna
sådana föreskrifter, vilka enligt överstyrelsens beprövande
kunde befinnas erforderliga. Genom beslut den 21 maj 1931 erhöll överstyrelsen
sådant bemyndigande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att antalet studenter, som vunnit
inträde i småskoleseminarierna, varit jämförelsevis ringa, även örn det kan
sägas uppvisa en stegring för de senaste åren. Vid sådant förhållande torde
frågan om upprättande av särskilda studentkurser vid småskoleseminarierna
icke för närvarande kunna sägas vara aktuell. Överstyrelsen har därför
icke heller funnit sig böra i sitt förslag till seminarieorganisation upptaga
djdika kurser.

5. Utbildning av småskollärarinnor''till folks kollärarinnor.

I frågan örn småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor ha seminariesakkunniga
yttrat sig i förutnämnda särskilda betänkande den 24
augusti 1931. De sakkunniga ha först lämnat följande redogörelse för frågans
föregående behandling:

På framställning av enskild motionär anhöll 1922 års riksdag, att utredning
måtte föranstaltas angående lämpligaste sättet att genom tvåårig ytterligare
utbildning bereda från småskoleseminarier utexaminerade lärarinnor,
som en tid tjänstgjort i små- eller folkskola, full kompetens att undervisa i
den egentliga folkskolan. Riksdagen sade sig bebjärta motionärens syfte
att bereda begåvade och förtjänta småskollärarinnor möjlighet att utbilda
sig för vinnande av behörighet att anställas såsom ordinarie folkskollärarinnor
och att därigenom giva folkskolan ett tillskott av lärarkrafter, som med
hänsyn till rådande folkskollärarbrist helt visst vore väl behövligt. En sådan
reform skulle tillika för småskollärarinnorna få en eggande innebörd,
som skulle verka befruktande på deras arbete och härigenom även på småskolestadiet
bliva till gagn för vår folkundervisning.

Den 5 maj 1922 anbefalldes skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande rörande
riksdagens anhållan.

Frågan örn småskollärarinnornas fortsatta utbildning till folkskollärarinnor
hade länge stått på dagordningen, och i sitt den 20 december 1911 avgivna
betänkande hade folkundervisningskommittén ägnat ifrågavarande spörsmål
ett särskilt kapitel. En strävan från småskollärarinnornas sida att vinna
folkskollärarinnans utbildning och behörighet vore enligt kommitténs mening
alltför berättigad för att böra motarbetas, exempelvis med hänvisning därtill
att småskolan icke borde berövas några av sina bästa lärarkrafter. Att
medlemmar av småskollärarinnekåren genom ytterligare vunnen utbildning
kunde komma upp i folkskollärarinnekåren, kunde ej annat än verka för -

De sakkunniga.

Frågans
föregående
behandling.

Motion i
riksdagen
1922.

Folkunder

visnings kommittén 1911.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

delaktigt på den förra kåren och måste anses som en naturlig och god rekrytering
av den senare. Nu vore det emellertid svårt för en småskollärarinna,
även om hon från den utbildningsanstalt hon genomgått medfört
goda kunskaper, som hon sedan genom självstudier ökat, att vinna inträde
i någon annan klass av folkskoleseminariet än den första, och även i fråga
om inträdet i denna klass befunne hon sig bland mängden av mera skolbildade
medsökande mången gång i ogynnsammare ställning, än hon med
hänsyn till för lärarinnekallet ådagalagd duglighet måhända förtjänade. Det
syntes kommittén vara i överensstämmelse med folkskolans intresse och
med billighetens fordringar, att något gjordes för att underlätta övergången
från det lägre till det högre stadiet inom folkskolans lärarkår. På dessa
grunder ansåg kommittén, att den åtgärd, som i sådant syfte borde företagas,
helst borde bestå däri, att man för småskollärarinnor, som sökte att
vinna behörighet till ordinarie tjänst vid folkskola, upprättade en särskild
seminariekurs vid sidan av normalkursen, kortare än denna.

Det närmaste spörsmålet bleve därför, huruvida en sådan kurs borde
göras tvåårig eller treårig. Kommittén kom därvid till den uppfattningen,
att en tvåårig kurs icke skulle bliva tillräcklig för en utbildning, som borde
vara fullt jämförlig med den, som erhålles vid det fyraåriga seminariet.
Det vore visserligen så, att .småskoleseminarierna under de senaste åren
genomgått en tämligen rask utveckling, men lärotiden vore fortfarande allt
för kort för att en godkänd avgångsexamen med en på denna byggd tvåårig
kurs skulle kunna innebära en fullt tillfredsställande utbildning. Gjordes
däremot kursen tvåårig, skulle några särskilda krav med avseende på den
genomgångna seminariekursens beskaffenhet eller på beskaffenheten av där
erhållna vitsord icke behöva uppställas.

Emellertid vore en inträdesprövning nödvändig, framhöll kommittén vidare,
ty dels visade det sig behövligt, att något arbete utöver småskoleseminariets
lagstadgade lärokurs vore undangjord vid inträdet, örn de uppgifter som
tillhörde den fortsatta utbildningen skulle kunna medhinnas utan fara för
elevernas överansträngning, och dels vore det av nöden, att den stora olikhet
i kunskaper och färdigheter, som helt visst måste komma att finnas hos
de inträdessökande till följd av olikheten mellan de seminarier, vid vilka
de erhållit sin föregående utbildning, och den olika långa tid, som förflutit
från deras utträde ur dessa seminarier, i någon mån utjämnades. Ett stadgande
om prövning syntes dessutom kunna medgiva även en medelbar fördel,
den nämligen att genom det studiearbete, som därav gjordes nödvändigt,
i viss mån ett urval bomme att ske inom småskollärarinnekåren, så
att endast sådana medlemmar av denna kår, som icke blott ägde de nödvändiga
ekonomiska möjligheterna för kursen utan jämväl hade särskild
lust och duglighet för studier, komme att eftersträva den fortsatta utbildningen.

Kommittén ansåg dessutom, att för inträde borde fordras minst treårig
väl vitsordad tjänstgöring vid småskola eller folkskola samt att examen
vore avlagd vid något under offentlig kontroll stående småskoleseminarium.

Skoloversty- Innan skolöverstyrelsen gick att själv pröva ärendet, beslöt den att in relsen

1922. fordra yttranden — efter hörande av vederbörande kollegier — från rektorerna
vid samtliga statens kvinnliga folkskoleseminarier samt folkskoleseminariet
i Luleå. Det kan i stort sett sägas om de inkomna svaren, att de
röjde mycken tveksamhet. Rektorerna såväl som kollegierna vid trenne av

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

seminarierna gåvo i iner eller mindre bestämda ordalag tillkänna, att de
funno det omöjligt att på två år hinna med den ifrågasatta utbildningen.
Och även om de övriga fyra i princip gåvo sin anslutning till riksdagens
önskemål, skedde det likväl endast under förutsättningar, som skulle kunna
tillförsäkra den tvååriga kursen det bästa möjliga elevmaterial. Det borde
krävas självstudier i ett flertal ämnen och likaledes en väl vitsordad tjänstgöring
under vissa år i småskola eller folkskola överhuvudtaget borde
inträdesfordringarna vara sådana, att endast verkligt studiebegåvade småskollärarinnor
vunne inträde.

I december 1922 avgav skolöverstyrelsen eget yttrande. Överstyrelsen
fann skäl föreligga att under vissa förutsättningar anställa försök med utbildning
av småskollärarinnor till lärare i folkskolan genom särskilda tvååriga
seminariekurser. Till dessa förutsättningar hörde först och främst,
att kurserna gjordes tillgängliga allenast för de från 2-årigt eller 3-årigt
småskoleseminarium utexaminerade lärarinnorna. I annat fall måste nämligen
en tvåårig vidare utbildning anses alldeles otillfredsställande. Och
jämväl beträffande dessa lärarinnor torde det gälla, att det svårligen kunde
bliva möjligt att på två år efter avslutad kurs vid småskoleseminarium
vinna en i jämförelse med det fyraåriga seminariets utbildning fullt likartad
men väl en i det hela likvärdig utbildning. Under de två åren vid småskoleseminariet
genomgingos visserligen i flertalet ämnen lärokurser, som
väl i den yttre ramen kunde synas förete en viss överensstämmelse med de
vid folkskoleseminarierna genomgångna, men i fråga om läroinnehållets omfattning
och grundlighet måste de i verkligheten stå väsentligen tillbaka
för de förra. I intet enda ämne kunde kurserna sägas komma upp i nivå
med de vid folkskoleseminarierna meddelade. Det vore därför heller icke
möjligt att mekaniskt tillämpa den för folkskoleseminariernas två högsta
klasser gällande kursplanen för de nu ifrågasatta utbildningskurserna.

Viktiga förutsättningar för att över huvud kunna uppnå en likvärdig utbildning
voro därjämte enligt överstyrelsens mening, att vederbörande aspiranter
''besutte god studiebegåvning, praktisk erfarenhet såsom lärare och
genom självstudier rätt väsentligen utökade kunskaper samt att tillträdet
till berörda kurser gjordes beroende av en inträdesprövning.

Den första fråga, som under sådana omständigheter mötte vid planläggningen
av berörda kurser, vöre den, huruvida för tillträde till desamma
borde uppställas krav på i ett eller annat avseende kvalificerade vitsord beträffande
den genomgångna småskoleseminariekursen. Överstyrelsen fann
det — i likhet med ett par kollegier — lämpligt, att krav på en väl vitsordad
småskoleseminariekurs uppställdes, d. v. s. att genomsnittligt betyget
med beröm godkänd i samtliga seminariets kunskapsämnen borde krävas
samt enahanda vitsord för undervisningsskicklighet. Då möjlighet till komplettering
av betygen i småskollärarexamen förelåge, kunde mot en dylik
anordning inga befogade invändningar göras ur den synpunkten, att därigenom
rätten att uppnå en högre utbildning skulle oåterkalleligen frånhändas
den, som av en eller annan anledning icke vid småskoleseminariet
kunnat förvärva erforderliga betyg. I övningsämnena däremot torde kraven
böra begränsas till minst godkända vitsord, utom för de fall, där enligt
fällande föreskrifter undantag äro medgivna.

Överstyrelsen fann likaledes en väl vitsordad tjänstgöring på minst tre år
vara ändamålsenlig och fäste i detta sammanhang jämväl uppmärksamheten

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

på frågan om inträdesåldern. För närvarande gäller, att inträde vid småskoleseminarium
vinnes tidigast under det år, sökanden fyller 18 år; examen
kan således avläggas först det år, då eleven fyller 20 år. Många elever ha
emellertid först vid högre levnadsålder blivit färdiga med sin utbildning.
Med hänsyn till de fordringar på tjänstgöring, som överstyrelsen fann
ändamålsenliga, vore det därför av vikt, att eventuella åldersbestämmelser
ej höllos för snäva, medan det å andra sidan måste synas önskvärt, att inträde
icke vunnes vid allt för hög levnadsålder. Enligt överstyrelsens mening
borde inträde vid de här påtänkta tvååriga kurserna kunna vinnas till
och med det år, då sökanden fyllde 30 år.

När skolöverstyrelsen därefter gick över till en närmare prövning av det
grundväsentliga spörsmålet örn kunskapsfordringarna för inträde i en tvåårig
seminariekurs, var det i en viss anslutning till de synpunkter, som
folkundervisningskommittén framlagt i sitt betänkande. De självstudier,
som jämväl enligt överstyrelsen voro nödvändiga förutsättningar, borde sålunda
så planläggas, att de utan svårighet kunde bedrivas på egen hand,
och de borde vidare avse sådana ämnesområden, att de kunde bliva lärarinnan
till bestämt gagn i hennes verksamhet, även om hon av ena eller
andra anledningen icke skulle komma att fullfölja sina intentioner i fråga
om utbildningen för folkskolans tjänst. Av denna anledning borde ämnena
fysik och kemi såväl som främmande språk icke vara företrädda vid inträdesprövningen.
Beträffande stora delar av lärokurserna i biologi och hälst >-lära samt geografi gällde förvisso, att de icke med fördel kunde inhämtas
P& egen hand, och jämväl matematik torde i detta sammanhang icke böra
ifrågakomma i annan mån, än att den vid småskoleseminarierna förvärvade
räknefärdigheten borde uppehållas. De återstående läroämnena, kristendomskunskap,
modersmålet, historia samt psykologi och pedagogik erbjöde
däremot enligt överstyrelsens mening i förevarande avseende fruktbara fält
för studier på egen hand, och detsamma kunde sägas örn vissa delar av
ämnena geografi och biologi, d. v. s. företrädesvis sådana, som folie inom
de områden, vilka av folkundervisningskommittén hänförts under beteckningen
hembygdskunskap.

Skolöverst37relsen fann en mera detaljerad utformning av inträdesfordringarna
kunna anstå och komma under slutgiltigt övervägande först i samband
med utfärdande av närmare föreskrifter för kurserna men ville dock ur
rent principiell synpunkt ytterligare betona angelägenheten av att de kunskaper,
som vid prövningen skulle redovisas, måtte kunna inhämtas på ett
sätt, som verkligen rättfärdigade beteckningen studier. Till främjande av
detta viktiga sylte måste det anses vara av synnerlig betydelse, att de inträdessökande
genom det allmännas åtgöranden erhölle verklig ledning vid
sitt arbete och icke blott anvisning på att den ena eller andra lärobokens
innehåll skulle kunna redovisas; överstyrelsen tänkte sig, att en mera detaljerad
studieplan efter mönstret från olika publikationer, som sett dagen
exempelvis inom det frivilliga folkbildningsarbetet, skulle genom överstyrelsens
försorg kunna tillhandahållas.

\ id sidan av det ovan anförda framhöll skolöverstyrelsen vissa allmänna
grundsatser, som enligt dess förmenande borde vinna tillämpning på det
föreliggande spörsmålet. Med hänsyn till den föregående småskollärarinneutbildningens
beskaffenhet samt arten av de särskilda inträdesfordringar.
som lämpligen kunde komma ifråga, »torde det bliva ofrånkomligt», skrev

153

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

överstyrelsen, »att undervisningen vid folkskoleseminariet erhåller en mera
utpräglad naturvetenskaplig läggning, än vad som gäller den fyraåriga
seminariekursens båda högsta klasser. Det är nämligen främst på detta
område, som småskoleseminariets undervisning mera avsevärt och grandväsentligt
skiljer sig från folkskoleseminariets. Och ämnenas natur förhindrar,
såsom ovan erinrats, att förefintliga brister i utbildningen i någon
större utsträckning fyllas genom självstudier.

Till vinnande av önskvärd samling vid seminariestudierna synes det vidare
i hög grad önskvärt, att vissa ämnen bringas till avslutning redan
under första året och att en planmässig koncentration till tiden genomföres
beträffande olika ämnen». Överstyrelsen ville ytterligare framhålla, hette
det vidare, »att det till undvikande av alltför stor timbelastning, liksom
ock för att icke utsätta något ämne för en alltför flyktig behandling, torde
bliva nödvändigt att från timplanen utesluta ett eller annat av det fyraåriga
seminariets ämnen». Så bolde undervisning i främmande språk icke
obligatoriskt ingå i den tvååriga kursen, även om möjlighet till frivillig
undervisning bereddes de elever, som ötiskade sådan undervisning och för
densamma ägde nödiga förutsättningar. Och det kunde därjämte på goda
grunder ifrågasättas, huruvida undervisning i hushållsgöromål för dessa
elever vore nödvändig, då de å ena sidan vid småskoleseminariet inhämtat
en kurs i detta ämne, och å andra sidan måste förutsättas under sin tjänstgöringstid
såsom småskollärarinnor ha ytterligare utvecklat sin erfarenhet å
området. Slutligen gällde, »att tiden för undervisningsövningar, med hänsyn
till elevernas under föregående utbildning och verksamhet förvärvade
erfarenhet, utan olägenhet torde kunna något minskas, i jämförelse med
vad som gäller för det fyraåriga seminariet». Genom alla dessa nu berörda
åtgärder skulle ökad tid kunna vinnas för studium av de ämnen, beträffande
vilka det största behovet av fortsatt utbildning gjorde sig gällande.

Vad så till sist anginge de ifrågasatta tvååriga seminariekursernas antal
och förläggning, betonade skolöverstyrelsen, att det icke gärna kunde ifrågakomma
att inrätta något större antal — de borde ju till en början mera
erhålla karaktären av försök ■— och ej heller kunde det anses lämpligt, att
de förlädes till statens småskoleseminarier eller till särskilda läroanstalter.
Den lämpligaste utvägen vore väl, att i första hand två sådana kurser anordnades,
att den ena av dessa under alla omständigheter förlädes till
Norrland och närmare bestämt till det kvinnliga folkskoleseminariet i Umeå
samt den audra till något av de likaledes kvinnliga seminarierna i Kalmar
eiler Skara.

Från hösten 1924 föreligga tvenne utredningar, båda mynnande ut i förslag
till inträdesfordringar och undervisningsplan för de ifrågasatta särskilda
utbildningskurserna. I det väsentliga ha de båda sakkunnigeberedningarna
samma uppfattning som skolöverstyrelsen. Ett tvåårigt folkskoleseminarium
bör jämväl enligt deras mening kunna giva en utbildning, som i sin helhet
är med den fyraåriga seminarieutbildningen likvärdig, därest de småskollärarinnor,
som intagas i det tvååriga seminariet, äga — som överstyrelsen
förutsätter — »god studiebegåvning, praktisk erfarenhet som lärare samt ett
genom självstudier i icke oväsentligt avseende kompletterat vetande», och
örn tillträdet därjämte göres beroende av en godkänd inträdesprövning.
Aven i fråga örn vilka ämnen, som bäst lämpa sig för det här avsedda

Av skolöver
styrelsen
tillkallade
sakkunniga
1924.

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

förberedande studiearbetet på egen hand, äro de av samma mening som
överstyrelsen. I vissa avseenden divergera emellertid uppfattningarna.

Beträffande fordringarna för inträde föreslå de först hörda sakkunniga — rektorerna
Norrman och Wester-Wåhlström — i avseende å levnadsåldern, att
sökande vid ingången av det år, då inträde sökes, ännu icke må lia fyllt 29
år, att vidare såsom villkor för behörighet till inträde bör stadgas kvalificerad
småskollärarexamen och att denna examen skall lia avlagts med icke lägre
genomsnittsbetyg än med beröm godkänd i kunskapsämnena samt med minst
enahanda betyg för fallenhet för lärarkallet. Det urval, som bestämmelsen
om kvalificerade vitsord medför, kunde knappast sägas vara för rigoröst.
Dock vore det önskvärt, anse de, att ansökningsrätt måtte kunna medgivas
aspirant, vars betygsumma i de sju kunskapsämnena understiger 14 betygsenheter,
i det fall att denna svaghet kompenseras av synnerligen starka
meriter i övrigt. Någon elasticitet i fråga örn vitsordet AB för fallenhet
för lärarkallet syntes icke vara påkallad; de som vid småskoleseminarierna
bedömts med lägsta fallenhetsbetyg, kunde icke betraktas som ett för den
tvååriga utbildningskursen önskvärt elevmaterial. Däremot borde ett bestämt
överbetyg i undervisningsskicklighet icke föreskrivas. Det hade nämligen
icke sällan visat sig, att en elev med utpräglad studiebegåvning kunde, särskilt
vid den tidiga levnadsålder, då hon genomgick småskoleseminariet,
sakna den goda hand med barn och det moderliga väsen, som man i småskoleseminarierna
vid bedömandet av elevernas undervisningsskicklighet
fäste avseende vid. Detta kunde dock icke behöva hindra eleven från att
bliva en utmärkt lärarinna för större barn och vid mognarn år.

Dessa sakkunniga anslöto sig också i princip till kravet på minst tre års
väl vitsordad skölt]änstgöring såsom villkor för inträde. Emellertid vore
det ju så, att även småskollärarinnor med utmärkta betyg i början finge
åtnöjas med dag- och månadsvikariat. Under sådana förhållanden kunde
det draga långt ut på tiden, innan vederbörande uppnått tre fulla läsårs
tjänstgöring. Att studierna sålunda uppskötes till högre levnadsålder kunde
knappast anses önskvärt. Vad man ville vinna med bestämmelsen örn minst
tre års tjänstgöring, torde måhända kunna uppnås genom en föreskrift om
att inträde vid det tvååriga folkskoleseminariet kunde sökas tidigast tre år
efter avlagd småskollärarexamen. Sökanden skulle med goda vitsord ha
tjänstgjort i skola, och denna tjänstgöring skulle till sin längd motsvara
minst två läsår.

De senare samma höst hörda sakkunniga — rektor Funke och lektor Wigforss
— ha beträffande levnadsåldern föreslagit, att inträde bör kunna vinnas,
om sökande vid ingången av det år, då inträde sökes, ännu ej fyllt 32 år.
Mot en bestämmelse om så låg maximiålder som 29 år kunde anmärkas, att
den skulle ställa här ifrågavarande sökande i en ogynnsammare ställning än
sökande till det fyraåriga seminariet, vilka i flera år tjänstgjort i små- eller
folkskola och vilka enligt folkskoleseminariestadgans § 28 kunde vinna inträde
i det fyraåriga seminariets första klass till och med det år, vid vars
ingång de ännu icke fyllt 29 år. Att de själva föreslogo en så hög maximiålder,
berodde vidare därpå, att en lägre ålder skulle innebära, att en
person, som vid stadgeenlig ålder (högst 28 år) vunnit inträde vid småskoleseminarium,
skulle efter snabbast möjliga fullgörande av den stadgade skoltjänstgöringen
— förslagsvis av de sakkunniga satt till 2 år — kunna på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 155

grund av för hög ålder vara hindrad att deltaga i den fortsatta utbildningen.

Dessa senare sakkunniga ansluta sig liksom de förra till kravet på en på
visst sätt kvalificerad småskollärarexamen och att således som genomsnittsbetyg
fordra AB i kunskapsämnen. En sådan fordran syntes dem så mycket
mindre rigorös, som ju möjlighet funnes att genom efterprövning höja de
betyg, som erhållits i avgångsexamen, och de kunde därför icke vara med
om den uppmjukning, som de först hörda sakkunniga ifrågasatt. Däremot
skulle de, så länge någon möjlighet icke förefinnes att genom efterprövning
höja betyget i undervisningsskicklighet, vilja förena sig med dessa i deras
förslag, att överbetyg i undervisningsskicklighet ej bör fordras, och de skulle
vilja utvidga detta förslag till att även gälla fallenhetsbetyget. Samma
motivering kunde nämligen åberopas för såväl betyget i undervisningsskicklighet
som i fråga örn fallenhetsbetyget. Och dessutom vore att märka den
stora osäkerhet, som förefinnes, om vilka egenskaper hos eleven, som det
gäller att taga hänsyn till vid fallenhetsbetygets bestämmande. Att göra
elevernas fortsatta utbildning oåterkalleligen beroende av betyg, där det
subjektiva godtycket har ett ovanligt stort spelrum, syntes dem ej bra.

I fråga örn längden av den skol tjänstgöring, som bör krävas för inträde
i det tvååriga seminariet, ansluta de sig — med hänsyn till de anförda
skälen — till de föregående sakkunnigas förslag, att endast 2 års väl vitsordad
tjänstgöring vid folk- eller småskola bör fordras. De anse emellertid,
att även tjänstgöring, som till tiden ligger före avlagd småskollärarexamen,
bör få medräknas, men att i varje fall minst ett års väl vitsordad tjänstgöring
skall till tiden ligga efter examens avläggande.

Den viktigaste skiljaktigheten de båda sakkunniggrupperna emellan ligger
likväl på ett annat område. Den nya seminarieformens särprägel komme
enligt den första gruppens mening att bestämmas dels av de sökandes föregående
utbildning och tjänstgöring med därav betingad inskränkning i folkskoleseminariets
utbildningstid och dels av det förhållandet, att man här
hade att räkna med endast kvinnliga sökande. Med hänsyn till dessa omständigheter
syntes det välbetänkt att upptill beskära den för de fyraåriga
seminarierna gällande kursen i matematik. En sådan avprutning kunde till
synes icke undvikas. Men även om nödtvång icke förelåge, kunde en kvantitativ
beskärning av matematikkursen ske utan risk med avseende på lärarinnans
blivande uppgift som undervisare i folkskolan. När det i övrigt
gällde att uppnå en utbildning, likvärdig med den, som de fyraåriga seminarierna
ge till resultat, borde man givetvis icke endast räkna med kunskapernas
kvantitet; en beskärning upptill av kursen i ett ämne behövde icke
i och för sig betyda, att de sålunda utbildade eleverna på det hela taget
bleve sämre rustade för sitt kall. Om de vid den tvååriga seminarieavdelningen
utexaminerade folkskollärarinnorna icke skulle komma att intaga en
ogynnsam ställning på arbetsmarknaden, torde det emellertid vara oeftergivligt,
att likvärdigheten i utbildning strängt upprätthölles. Man tänkte
sig därför den sålunda på en punkt föreslagna minskningen kompenserad
genom en utökning på annat håll. Genom att bereda de ämnen — exempelvis
kristendomskunskap, modersmålet, psykologi och pedagogik samt
möjligen historia — som kunde vara för denna grupp av aspiranter lättast
tillgängliga, ett större utrymme, skulle förutsättningar skapas för den kvalitativa
kompensation, som redan av elevernas större mognad och erfarenhet
vore att påräkna. 1 överensstämmelse härmed syntes räkneprov heller icke

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

böra ifrågakomma vid inträdesprövningarna •— visserligen främst med hänsyn
till svårigheten för småskollärarinnan att erhålla handledning till fruktbärande
studier i detta ämne. »Med ett inträdesprov i räkning framför sig
frukta vi», heter det, »att småskollärarinnan ledes till att i detta ämne uppoffra
mycken tid på ett ofruktbart arbete, vars resultat icke motsvarar mödan
vare sig som förberedelse till folkskoleseminariets undervisning i ämnet eller
— om hon icke vinner inträde — för hennes gärning i småskolan.»

Mot dessa synpunkter inlade den andra sakkunniggruppen en bestämd
gensaga. De syntes bottna i ett underskattande av matematikens allmänna
bildningsvärde — åtminstone för här ifrågavarande elever — såväl som av
de matematiska studiernas betydelse för lärarens räkneundervisning i folkskolan
och den matematiska kunskapens värde för studiet av de naturvetenskapliga
ämnena. En sänkning av den matematiska bildningsnivån bleve
enligt dessa sakkunnigas mening lätt liktydig med en sänkning även av den
naturvetenskapliga. Skulle en allvarlig och mycket ofördelaktig rubbning
av det för folkskoleseminarierna nu gällande bildningsmålet undvikas, måste
matematikens ställning upprätthållas. De föreslogo alltså, att matematiken
skulle förekomma i inträdesprovet och tänkte därvid närmast på, hur nödvändigt
det vore -— örn undervisningen å folkskoleseminariet skulle kunna
giva önskat utbyte — att eleverna vid inträdet ordentligt behärskade småskoleseminariets
kurs. Detta torde genom inträdesprov böra kontrolleras
och risken för att aspiranterna i sina självstudier skulle komma att hängiva
sig åt ett ofruktbart arbetssätt vore ej större i fråga örn matematik än i
något av de andra ämnena.

Men de föreslogo prov i matematik även av ett annat skäl. Antalet godkända
inträdessökande komme sannolikt att betydligt överstiga det antal,
som kunde intagas, och en gallring bland dem bleve således nödvändig.
De höllö för troligt, att ett klokt avvägt skriftligt räkneprov skulle i kanske
högre grad än prov i något annat ämne giva goda möjligheter att bedöma
sökandenas allmänna studiebegåvning.

De ovan omnämnda sakkunnigberedningarna hade föranletts av ett nytt
initiativ från riksdagens sida år 1924, gående ut på, att förberedande åtgärder
måtte vidtagas, så att från och med läsåret 1926/1927 en tvåårig utbildningskurs
skulle kunna anordnas vid folkskoleseminariet i Skara. Då det
ansågs av vikt, att den närmare planläggningen av den ifrågasatta kursen
skedde under samverkan med erfarna representanter bland folk- och småskoleseminariernas
lärare, blevo sakkunniga på skolöverstyrelsens hemställan
tillkallade. Med hänsyn till den högst avsevärda överproduktion av lärarkrafter,
som följde åren närmast efter och som bland annat förde med sig, att
parallellavdelningen vid Skara folkskoleseminarium indrogs, kunde intentionerna
från år 1924 icke fullföljas. Men den skrivelse, som överstyrelsen
avlät den 18 september 1925 har betydelse för ärendets avgörande särskilt
genom det förslag till föreskrifter för tvååriga seminariekurser, som åtföljde
densamma. De allmänna inträdesvillkoren ha i dessa föreskrifter visserligen
utformats i överensstämmelse med de grundsatser, som av överstyrelsen angivits
vid den tidigare utredningen, men det förekommer också ett par
väsentliga modifikationer.

I 1922 års skrivelse tänkte sig överstyrelsen, att inträde till här förevarande
kurser borde kunna vinnas till och med det år, då sökande fyller 30
år samt företer en väl vitsordad tjänstgöring vid små- eller folkskola av

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

minst 3 år; i 1925 års förslag till föreskrifter äro siffertalen utbytta mot
respektive 32 år oell 2 läsår.

År 1922 fann överstyrelsen skäligt att i fråga örn en sökandes småskollärarinneexamen
såsom normal fordran ifrågasätta genomsnittligt betyget
med berömd godkänd i samtliga seminariets kunskapsämnen samt enahanda
vitsord för undervisningsskicklighet. Ar 1925 utsträckes denna fordran att
gälla jämväl beträffande fallenhet för lärarkallet.

Och vidare har kravet på de matematiska förkunskaperna i någon mån
blivit skärpt.

De sakkunniga ha icke ansett sig böra upptaga detta ärende till behandling
i annan mån, än vad det avser de allmänna frågorna, huruvida kurser
av ovannämnda slag böra anordnas, under vilka förutsättningar och betingelser
sådant må ske samt varthän kurserna lämpligen kunna förläggas.
Ett ingående sysslande med inträdesfordringar, timplaner och kursplaner
motsvarar icke de sakkunnigas direktiv och heller icke deras sammansättning.
När de sedan gå att framlägga sin egen uppfattning i de berörda
frågorna, visar det sig, att de ingenting stort mera ha att säga, än vad
skolöverstyrelsen anfört och som ju för övrigt redan i sin kärna kan utläsas
ur seminariekollegiernas och rektorernas yttranden. Man kan icke bortse
från den stora betydelse, som det måste ha i och för sig, att medlemmarna
av en kår äga möjlighet att genom arbete förbättra sin ställning. Och
samma kollegium, som framhåller detta, har uppenbarligen också rätt i sin
förmodan, att »bland småskollärarinnorna finns det säkerligen en del duktiga
lärarinnor, som dock på grund av sin läggning ej passa för undervisning
av småbarn, utan som skulle nå bättre resultat och själva få större arbetsglädje,
om de Ängö arbeta på folkskolestadiet. Både för dem själva och
för skolan vore det en vinst, om dessa lärarinnor kunde komma på sin
rätta plats.» De sakkunniga vilja således förorda, att det anställes försök
med tvåårig utbildning av småskollärarinnor till lärare i folkskola.

Men klart är, att en sådan utbildning endast under vissa förutsättningar
kan nå resultat, som äro tillfredsställande. Det problem, som här inställer
sig, synes skolöverstyrelsen ha löst på ett lyckligt sätt. Och utan att anse
sig behöva upprepa synpunkterna i stort eller en motivering, som jämväl i
detaljerna föreligger i det föregående, kunna de sakkunniga därför helt och
obetingat ansluta sig till överstyrelsens förslag, att tillträde till den tvååriga
utbildningskursen måtte göras beroende av, att den sökande

a) vid ingången av det år, då inträde önskas, ännu icke fyllt 32 år,

b) avlagt småskollärarexamen och däruti eller genom senare undergången
efterprövning förvärvat minst 14 betygsenheter i de i denna examen ingående
kunskapsämnena samt minst vitsordet godkänd uti seminariets samtliga
övningsämnen,

c) med goda vitsord tjänstgjort i små- eller folkskola under minst två
läsår, samt

d) blivit godkänd i vederbörlig inträdesprövning, anordnad i enlighet med
de år 1925 av överstyrelsen föreslagna föreskrifterna.

Endast i en punkt lia de sakkunniga en annan uppfattning, än den skolöverstyrelsen
företräder. Det har från början varit allas fordran i fråga
örn den sökandes avgångsexamen, att den skulle vara kvalificerad, men
meningarna lia — såsom framgår av de lämnade redogörelserna — gått isär,
när det gällt att närmare fixera denna fordran. För sin del finna de sak -

De sakkunnigas
eget
yttrande.

Skolöverstyrelsen

10/n 1931.

Frågans föregående
behandling.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kunniga det rimligt, att vitsordet med beröm godkänd föreskrives som
genomsnittsbetyg i seminariets kunskapsämnen och att således lägre betyg
i ett ämne må kunna kompenseras genom högre i ett annat. Men de förorda
samtidigt en skärpning; den vikt och betydelse, som måste tillskrivas
de båda kunskapsämnena modersmålet och matematik, gör det önskvärt,
att någon avprutning i betygsgrad beträffande dessa båda ämnen icke ifrågakommer.
Däremot ställa de sig mycket tveksamma inför en föreskrift örn
överbetyg i undervisningsskicklighet såväl som i fallenhet för lärarkallet.
Ty även örn man bortser ifrån, att bland inträdesfordringarna jämväl finnes
bestämmelsen örn en väl vitsordad tjänstgöring under viss tid, skulle den
sökande i detta fall ändå komma att bedömas strängare än varje sökande
till det fyraåriga seminariet ända upp i dess fjärde klass.

Det kan frågas, huruvida intresset bland småskollärarinnorna är så stort,
att kurser av ifrågavarande slag för den skull kunna anses påkallade, och
i ett av kollegieyttrandena från år 19‘22 finner man också den meningen
uttalad, att en undersökning först borde vidtagas angående den eventuella
frekvensen, innan någonting vidare åtgjordes. Det har icke varit möjligt
för de sakkunniga att vinna någon full klarhet på den punkten; det kan
endast sägas, att man vid småskoleseminarierna — och särskilt i Norrland
— nog allmänt är av den uppfattningen, att dylika kurser äro behövliga.
Men klokheten talar för, att början göres med endast en kurs.

Såsom framgår av de sakkunnigas utredning angående småskole- och folkskoleseminarierna,
kommer den tvååriga utbildningskursen att påverka båda
organisationerna. Småskoleseminarierna måste räkna med en examensavdelning
mera, än annars skulle vara nödvändigt, och folkskoleseminarierna
med en avdelning mindre. Det är under sådana omständigheter — och för
övrigt även ur andra synpunkter -— bäst, att det så ordnas, att den tvååriga
kursen någonstädes vid något kvinnligt dubbelseminarium träder i
stället för den ena av de båda fyraåriga parallella avdelningarna. Det finns
icke många att välja på. Och då Falu seminarium har det centralaste läget,
vilja de sakkunniga föreslå, att utbildningskursen förlägges dit.

Elevantalet bör lämpligen bestämmas till samma antal som i det fyraåriga
seminariets klasser, d. v. s. till högst 28.

Aven skolöverstyrelsen har i sin senaste utredning redogjort för frågans
föregående behandling. Av denna redogörelse återgivas här endast de delar,
vilka utgöra en komplettering av de sakkunnigas framställning. Efter att
hava erinrat bland annat örn förenämnda motion vid 1922 års riksdag och
riksdagens därav föranledda begäran örn utredning i ämnet samt örn sitt
utlåtande i ärendet den 5 december 1922 fortsätter överstyrelsen:

I underdånig skrivelse den 14 november 1923 hemställde överstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att en tvåårig kurs för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor måtte från och med läsåret
1926/1927 anordnas vid folkskoleseminariet i Skara.

Kungl. Maj:t fann sig icke böra framlägga proposition i ärendet till 1924
års riksdag. Emellertid väcktes vid denna riksdag en motion (I: 57), vari
hemställdes, att riksdagen ville besluta, att från och med läsåret 1926/1927
vid folkskoleseminariet i Skara skulle anordnas en tvåårig utbildningskurs

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.

för småskollärarinnor för förvärvande av kompetens till lärarbefattning vid
egentlig folkskola. Med anledning av motionen uttalade riksdagen sin förväntan,
att förberedande åtgärder måtte av vederbörande vidtagas, så att
framställning i ämnet kunde framläggas i så god tid, att ett realiserande
av det av motionären uttalade önskemålet bleve möjliggjort.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 maj 1924 anbefalldes skolöverstyrelsen
att, i enlighet med riksdagens uttalande, till Kungl. Majit inkomma
med förslag till inrättande från och med läsåret 1926/1927 vid folkskoleseminariet
i Skara av en utbildningskurs för småskollärarinnor för vinnande
av folkskollärarkompetens.

Då det ansågs av vikt, att den närmare planläggningen av den ifrågasatta
utbilduingskursen skedde under samverkan med erfarna representanter
bland folk- och småskoleseminariernas lärare, utverkade överstyrelsen bos
Kungl. Majit, att särskilda sakkunniga tillkallades för att inom överstyrelsen
biträda vid utarbetande av förslag dels till inträdesfordringar, dels ock till
undervisningsplan för kursen i fråga. Sålunda tillkallades såsom sakkunniga
först rektorerna E. R. Norrman och Vendela E. Wester-Wåhlström och,
sedan de avlämnat sitt förslag, seminari elektorn F. J. M. Wigforss och
rektorn A. L. Funke. De sakkunnigas yttranden, innehållande motiverade
förslag till inträdesfordringar samt till timplaner och kursplaner, överlämnade
överstyrelsen till Kungl. Majit samtidigt med sitt eget utlåtande i ärendet
den 18 september 1925.

Till detta utlåtande var fogat ett förslag till »föreskrifter för tvååriga seminariekurser»,
utformat i möjligaste mån i anslutning till gällande föreskrifter
för det fyraåriga seminariet och de ettåriga studentkurserna. Överstyrelsen
anförde, att överstyrelsen tänkt sig, att till förslaget angående de
stadgemässiga föreskrifterna skulle fogats ett förslag till undervisningsplan.
Ett preliminärt sådant förslag hade också utarbetats inom överstyrelsen, men
överstyrelsen hade funnit det önskvärt att ytterligare dryfta detta förslag
med olika ämnesrepresentanter. På grund av den försökskaraktär, som
kursen komme att få, fann överstyrelsen det ändamålsenligt, att undervisningsplanen
till en början erhölle giltighet allenast för viss kortare tid och
att den först sedan någon erfarenhet vunnits rörande dess lämplighet, definitivt
fastställdes och inginge i författningssamlingen. I likhet med vad
som skett i fråga örn exempelvis småskoleseminarierna och de tekniska g37mnasierna,
syntes det kunna uppdragas åt överstyrelsen att utfärda dylik interimistisk
undervisningsplan.

Beträffande de speciella inträdesfordringar, som angåvos i överstyrelsens
författningsförslag, anförde överstyrelsen, att det funnits ogörligt att i författningen
giva detaljerade anvisningar rörande omfattningen av kraven i
de olika ämnena. Överstyrelsen höll därför före, att till undvikande av en
mekanisk förberedelse genom inlärande av vissa läroböcker och till främjande
av mera fria förberedande studier en särskild studiebandledning till
aspiranternas hjälp vore av behovet påkallad. Det vore överstyrelsens avsikt
att, sedan fordringarna blivit av Kungl. Majit fastställda, igångsätta arbetet
på en sådan handledning under medverkan av olika ämnesrepresentanter.
Då överstyrelsen icke disponerade medel för ändamålet, ansåg den sig nödsakad
att för ändamålets vinnande hemställa örn ett erforderligt belopp,
vilket överstyrelsen uppskattade till 1,800 kronor.

I sin skrivelse den 31 augusti 1925 angående anslagsäskanden för folkundervisningen
hos 1926 års riksdag hade överstyrelsen hemställt om anslag

Skolöver styrelsens eget yttrande.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

till den tvååriga kursen i Skara för läsåret 1926 1927. Sedan överstyrelsen
verkställt en i nyssnämnda skrivelse bebådad utredning angående lärarbehovet
vid folkskolorna, avgav överstyrelsen den 1 december 1925 en ny
framställning angående anslagen till folkskoleseminarierna för budgetåret
1926 1927. Resultatet av nämnda utredning föranledde överstyrelsen att
föreslå avsevärda inskränkningar i seminarieorganisationen. Vid sådant förhållande
ansåg överstyrelsen sig icke kunna fasthålla vid sitt förslag, att
redan från och med hösten 1926 en tvåårig kurs i Skara för småskollärarinnor
skulle igångsättas. Med hänsyn till det väntade överskottet på utexaminerade
folkskollärare och de på grund därav nödvändiga inskränkningarna
i seminarieorganisationen ansåg också föredragande departementschefen
det icke möjligt att för 1926 års riksdag framlägga förslag örn dylik kurs.

Då sedermera alltjämt restriktioner i fråga örn antalet utexaminerade folkskollärare
i stor utsträckning måst vidtagas, har det ej kunnat komma i
fråga att vid seminariet i Skara anordna den tvååriga kurs, för vilken riksdagen
år 1924 uttalat sig. Ej heller har det på grund av det svävande
läge, vari hela frågan om folkskoleseminariernas organisation befunnit sig,
varit på tal att inrätta en dylik kurs vid något annat folkskoleseminarium.

Samtliga handlingar i ärendet angående särskild kurs för utbildning av
småskollärarinnor till folkskollärare överlämnades till 1929 års seminariesakkunniga.
Dessa hava den 24 augusti 1931 avgivit utlåtande i ämnet.

Sedan överstyrelsen därefter lämnat ett kort sammandrag av de sakkunnigas
uttalanden, anför överstyrelsen för egen del:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har överstyrelsen vid upprepade
tillfällen haft anledning att uttala sig angående förevarande angelägenhet.
Överstyrelsen har därvid förordat, att kurser av här ifrågavarande
slag måtte komma till stånd, och överstyrelsen har ingen anledning att
nu intaga en annan ståndpunkt. Angående motiveringen tillåter sig överstyrelsen
hänvisa till vad överstyrelsen anfört i föregående utlåtanden i ärendet.

Av folkundervisningskommittén hade föreslagits, att kursen skulle göras
treårig. Kommittén hade emellertid icke att utgå från den småskollärarinneutbildning,
som vinnes genom de på grundvalen av 1919 års riksdagsbeslut
omorganiserade småskoleseminarierna. Man kan nog från vissa synpunkter
ställa sig tveksam, huruvida det skall bliva möjligt att även med
utgångspunkt från nämnda utbildning med en tvåårig kurs föra fram småskollärarinnorna
till det utbildningsresultat, som det fyraåriga folkskoleseminariet
skänker. Det må emellertid beaktas, att man vid den tvååriga
kursen säkerligen kan räkna med ett strängt urval bland de inträdessökande,
då det skulle bliva blott en enda sådan kurs. Vidare må det ihågkommas,
att det skall uppställas krav på kvalificerade betyg från småskoleseminarium
och att de elever det här gäller skola komma till folkskoleseminariet icke
blott med sina kunskaper från småskoleseminariet utan skola hava bedrivit
ganska omfattande självstudier i sådana ämnen, som av dem kunna studeras
på egen hand, samt att de skola hava förvärvat en värdefull lärarerfarenhet
genom egen självständig lärarverksamhet. Det kan nog i alla fall förutses,
att utbildningen i den bär ifrågavarande tvååriga kursen icke kan bliva fullt
identisk med den, som erhålles i ett fyraårigt folkskoleseminarium. Överstyrelsen
har emellertid all anledning att antaga, att den under de ovan angivna
förutsättningarna skall i det hela taget bliva likvärdig därmed, och översty -

161

Kungl. Martts proposition Nr 143.

reisen vill här upprepa vad överstyrelsen i ett par föregående sammanhang
uttalat, nämligen att det kan anses som en fördel, att det finnes olika bildnings
vägar fram till folkskollärarexamen.

Överstyrelsen vill också erinra om att riksdagen både år 1922 och 1924
uttalat sig för inrättande av dylika kurser samt vid sistnämnda tillfälle uttryckligen
sagt, att en sådan kurs inom viss angiven tid borde inrättas.

Vidare föreligger, såsom ovan anförts, tillstyrkande utlåtande från 1929 års
seminariesakkunniga.

I fråga örn inträdesfordringar, inträdesprövning och vissa andra förhållanden
föreligger, såsom också här ovan angivits, ett förslag till bestämmelser,
vilket är bifogat överstyrelsens utlåtande i ärendet den 18 september
1925. Vad där föreslagits har enligt överstyrelsens mening i allt väsentligt
fortfarande sin giltighet. I ett pär detaljer hava ju seminariesakkunniga
framställt anmärkningar, vilka givetvis böra upptagas till närmare
övervägande. Även i andra avseenden torde en granskning av förslaget
göra en revision önskvärd. Överstyrelsen har emellertid icke ansett sig i
förevarande sammanhang böra gå in på en detaljgranskning, enär huvudintresset
nu måste vara att få fram ett organisationsförslag, och föreskrifter
angående den tvååriga kursen för småskollärarinnor kunna givetvis icke utfärdas,
förrän riksdagen fattat beslut i ärendet. Med hänsyn till den ståndpunkt
riksdagen förut intagit, torde det kunna förutsättas, att ett förslag
örn inrättande av en sådan kurs från Kungl. Majit kommer att vinna riksdagens
bifall. Överstyrelsen arnar därför snarast möjligt underkasta de
ifrågavarande bestämmelserna en granskning, så att ett reviderat förslag
kan föreligga i så god tid, att kungörelse i ämnet kan utfärdas omedelbart
efter det riksdagens beslut föreligger. Det är uppenbarligen av vikt, att de
småskollärarinnor, som ämna söka inträde viel kursen, snarast möjligt få
besked om vad de hava att i detta hänseende rätta sig efter.

Vad undervisningsplanen för kursen beträffar, finner överstyrelsen fortfarande
den ordning, som förordades i överstyrelsens utlåtande den 18 september
1925, vara den lämpligaste, nämligen att närmast en provisorisk
undervisningsplan utarbetas och att överstyrelsen får Kungl. Maj:ts bemyndigande
att utfärda en sådan. Med hänsyn till de förarbeten, som blivit
gjorda, torde arbetet med en dylik undervisningsplan ej behöva bliva alltför
tidskrävande.

Överstyrelsen har i sitt utlåtande den 18 september 1925 uttalat sig för
att en studiehandledning för de småskollärarinnor, som ville förbereda sig
för inträde vid den tvååriga kursen, måtte åvägabringas och hemställt om
ett anslag å 1,800 kronor för ändamålet. Överstyrelsen håller fortfarande
för troligt, att en dylik handledning kan visa sig bliva önskvärd och behövlig,
men anser dock, att någon tids erfarenhet på området bör avvaktas
och vill därför icke i förevarande sammanhang återupptaga sin hemställan
örn anslag.

Vad angår platsen för den ifrågavarande kursen finner överstyrelsen de
skäl, som av seminariesakkunniga anförts för dess förläggning till Falun,
vara övertygande, varför överstyrelsen biträder de sakkunnigas förslag härutinnan.
Till denna fråga återkommer överstyrelsen i det följande vid behandlingen
av spörsmålet örn folkskoleseminariernas organisation och förläggning.

Vad beträffar frågan örn folkskolekårens rekrytering med enbart studenter Depanteoch
flen egentliga folksJcollärarutbildningens förläggande till universitet eller ^entschef en

Bihang till riksdagens protokoll Will. 1 sami. 111 haft. (Nr lil.) 11

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

särskilda högskolor har skolöverstyrelsen omförmält, att en sådan anordning
genomförts i vissa av det tyska rikets delstater. Att så förhåller sig är mig
ingalunda obekant, och omöjligt är ju icke, att en motsvarande anordning
framdeles kan komma att på allvar ifrågasättas även för vårt land. Säkert
är dock, att frågan därom ännu icke hos oss föreligger i ett sådant skick,
att den här kan bliva föremål för något mera ingående övervägande. Jag
delar således skolöverstyrelsens uppfattning, att frågan icke är aktuell.

Då det alltså för närvarande gäller att få till stånd en omorganisation
av de nuvarande seminarierna, måste givetvis även spörsmålet örn
de fyraåriga folkskoleseminariernas inträdesfor äring ar komma i betraktande.
Fråga är, huruvida ett samband mellan seminariet och det allmänna
skolväsendet skulle i förevarande avseende lämpligen kunna åstadkommas.
Redan år 1911 upptog folkundervisningskommittén den frågan
till behandling, huruvida avlagd realskolexamen skulle kunna uppställas såsom
inträdesvillkor vid folkskoleseminarierna. För det dåvarande fann kommittén
ett sådant krav icke lämpligt, men kommittén uttalade den meningen,
att man i framtiden kunde komma att i väsentlig utsträckning grunda seminariet
på realskolan och detta i den mån den kommunala mellanskolan
kunde vinna utveckling och därmed tillfällen i ökat mått beredas ungdom
ur de bredare folklagren att erhålla den skolbildning, som vitsordas i realskolexamen.
En sådan utveckling har nu ägt rum, och skolöverstyrelsen
har i tabellform (se sid. 136) påvisat, vilket stort inflytande denna utveckling
redan haft på seminariernas elevrekrytering, samt till följd därav
ifrågasatt, örn icke tiden nu kunde vara inne, då frågan örn förhållandet
mellan folkskoleseminarium och realskola borde upptagas till förnyad omprövning.
Den tiden är enligt min mening inne, och rätta tillfället för
frågans avgörande synes mig vara just nu i sammanhang med den större
frågan örn seminariernas omorganisation.

För närvarande gå fordringarna för inträde i det fyraåriga seminariet icke
utöver de kunskaper, som kunna förvärvas i en folkskola litt. A, utom i
historia och geografi, i vilka ämnen fordras kunskaper i huvudsak till den
omfattning, som meddelas i realskolans fem lägre klasser. Med hänsyn dels
till de vidgade möjligheter, som numera finnas för realexamens avläggande,
dels till den omständigheten, på vilken skolöverstyrelsen fäst uppmärksamheten,
att ett stort antal av de intagna eleverna numera komma till seminariet
med avlagd realexamen eller i fråga örn vissa av de kvinnliga eleverna
med förvärvad normalskolekompetens — under åren 1926—-1930 i
medeltal 35,6 procent — anser jag, att inträdesfordringarna kunna och böra
höjas till det mått av kunskaper, som realexamen är avsedd att garantera,
dock med visst undantag, som jag genast skall nämna. Utan tvivel har
överstyrelsen rätt däri, att en sådan anordning icke bör vidtagas, varigenom
utpräglat studiebegåvade ynglingar och flickor med särskilt god utrustning
för lärarkallet, vilka hava sina hem i mera avlägset liggande

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

bygder, praktiskt taget, utestängas från inträde vid folkskoleseminarium.
Inträdesfordringarna böra därför enligt min mening fastställas till avlagd
realexamen eller för inträdessökande, som icke avlagt realexamen, till kunskaper,
vilka motsvara dem, som intygas genom realexamen, dock att
fordringarna må begränsas till vitsord i allenast ett levande språk. Genom
det sistnämnda alternativet möjliggöres för ungdom från nyssnämnda avlägsna
bygder att i hemmet, eventuellt genom någon närboende lärares hjälp, tillägna
sig de kunskaper, som fordras för inträde vid seminariet. Höjas inträdesfordringarna
på sätt jag nu föreslagit, skulle därigenom vinnas, dels
att arbetet vid det fyraåriga seminariet kunde bliva mindre forcerat, dels ock
att en förstärkt lärarutbildning kunde komma till stånd. Det sistnämnda
synes mig vara av behovet påkallat, särskilt med hänsyn till den starka
och snabba pedagogiska utveckling, som i vår tid försiggår i andra delar
av världen. Skolöverstyrelsen har visserligen ansett, att en särskild utredning
av nu förevarande spörsmål borde åvägabringas, men en sådan synes
mig icke erforderlig. De kommunala mellanskolorna och realskolorna hava
nu vunnit en så vidsträckt utbredning över hela vårt land, och de äro av
allmänheten så väl kända, att det numera ur dessa synpunkter icke behöver
möta något hinder att fastslå inträdesfordringarna vid de fyraåriga seminarierna
till det kunskapsmått jag ovan angivit. Och vad angår seminarierna
har överstyrelsen själv konstaterat, att nämnda inträdesfordringar skulle för
dem medföra vissa angivna fördelar. Vad som däremot, under förutsättning
att mitt förslag vinner godkännande, sedermera kräver utredning är
frågan örn en ny undervisningsplan samt örn behövliga ändringar i gällande
seminariestadga. Men det bör tydligen ankomma på skolöverstyrelsen att
efter ett eventuellt riksdagens beslut i ämnet verkställa denna utredning och
till Kungl. Majit inkomma med förslag i sådana avseenden. Skulle därvid
visa sig, att de nya seminarierna med avseende på det kunskapsmått de
komma att meddela mera än nu närmade sig hän mot likvärdighet med
någon av de nuvarande gymnasielinjerna, skulle också frågan örn folkskollärares
tillträde till universitet eller högskola för fortsatt vetenskaplig utbildning
lättare kunna vinna sin lösning. Denna fråga framlade centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening för Kungl. Majit redan 1911.
Den har sedermera varit föremål för vederbörande myndigheters yttranden,
och skolkommissionen avgav i sitt betänkande VI den 27 april 1923 utredning
och förslag i ämnet. För min del anser jag, att sagda fråga bör
komma till ett avgörande, så fort möjlighet därtill förefinnes.

Beträffande önskvärdheten av seminariernas rekrytering med ungdom från
den rena landsbygden, även från avlägset liggande bygder, hyser jag samma
mening som skolöverstyrelsen och har redan i det föregående angivit detta.
Men när överstyrelsen för underlättande av sådan rekrytering visserligen
icke nu påyrkat men dock uttalat sig för inrättande av femåriga seminarier
för sagda ungdom och för bibehållande av nuvarande inträdesfordringar vid

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dessa, kan jag icke biträda överstyrelsens mening. Dels finner jag icke
lämpligt att anordna så många olikartade seminarielinjer, som då skulle
uppkomma, dels skulle, såvitt jag kan se, utbildningen icke bliva billigare
för eleverna men alldeles givet dyrare för staten.

Rörande de hittillsvarande stndentJcurserna bar skolöverstyrelsen vitsordat,
att folkskolan genom dessa kurser erhållit ett tillskott av goda krafter,
vilka utfört ett samvetsgrant och förtjänstfullt arbete i dess tjänst. Med
hänsyn till dels denna omständighet, dels det stora antal studenter, som
under de senaste åren anmält sig till inträde i nämnda kurser, dBistock det
för staten ekonomiskt fördelaktiga uti anordnandet av studentkurser instämmer
jag i skolöverstyrelsens uttalade önskemål, att studentkurserna
på ett fastare sätt inordnas i seminarieorganisationen. Jag återkommer i
det följande till frågan örn den omfattning, i vilken ett sådant inordnande
bör ske. Med det nu nämnda vill jag dock i likhet med de sakkunniga
icke hava tillmätt den synpunkten, att studentkurser skulle upprättas för
att bereda möjlighet till försörjning för arbetslösa studenter, något berättigande.
I sammanhang med frågan örn studentkursernas fastare anordnande
i seminariesystemet har skolöverstyrelsen föreslagit, att studentkurs
skulle utsträckas till att omfatta två år. Jag hänvisar till den utförliga,
i detalj gående motivering, som överstyrelsen anfört för detta sitt förslag
(sid. 144—148). I denna grundliga motivering har överstyrelsen förebragt
så tungt vägande skäl för sin ståndpunkt, att de enligt min mening icke
kunna underkännas. För egen del vill jag således livligt förorda, att studentkurserna
göras tvååriga. Vinner detta förslag bifall, måste givetvis ny
undervisningsplan utarbetas och nya författningsbestämmelser rörande dessa
kurser komma till stånd. I

I frågan om småsTcollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor hava de
sakkunniga förordat, att försök anställes med en tvåårig kurs, att inträdesfordringarna
för denna kurs fastställas till huvudsaklig likhet med de av
skolöverstyrelsen föreslagna samt att kursen förlägges till Falun. Skolöverstyrelsen
har likaledes förordat upprättande av en tvåårig kurs i Falun. För
tillträde till denna kurs skulle fordras kvalificerade betyg från småskoleseminarium,
ganska omfattande självstudier i sådana ämnen, som av de inträdessökande
kunnat studeras på egen hand, samt lärarerfarenhet, som förvärvats
genom egen självständig lärarverksamhet.

Vid avgivande av dessa förslag ha de sakkunniga och skolöverstyrelsen
utgått ifrån att de fyraåriga seminariernas inträdesfordringar och lärokurser
skulle förbliva oförändrade. Jag har däremot, såsom synes av det föregående,
avsett ett höjande av inträdesfordringarna, varav skulle kunna följa
bland annat även ett höjande av lärokurserna. Under sådana förhållanden
ställer sig saken helt annorlunda. Jag vill genast tillkännagiva, att jag,

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

trots de angivna villkoren för tillträde till den föreslagna tvååriga kursen för
småskollärarinnor, icke alls är övertygad om möjligheten att genom en sådan
kurs nå fram till en folkskollärarutbildning, som blir likvärdig med den,
vilken enligt mitt förslag skulle meddelas vid ett fyraårigt folkskoleseminarium
eller en tvåårig studentkurs. Tvärtom synes det mig redan a priori vara
klart, att en sådan likvärdighet icke kan uppnås på det av de sakkunniga
och skolöverstyrelsen angivna sättet. Man får nämligen icke förbise, att
eleverna vid ett tvåårigt småskoleseminarium utbildas till småskollärarinnor
och att de därför måste ägna en ansenlig del av sin tid åt speciellt sådant
arbete, som kräves för deras verksamhet i småskolor. Redan detta innebär
för dem, vilka sedermera vilja utbildas till folkskollärarinnor, en tidsförlust,
som föranleder en avsevärd brist hos dem vid jämförelse med de elever,
vilka genomgått de två första klasserna vid ett folkskoleseminarium. Huru
de då komma att stå tillbaka i förhållande till sistnämnda elever framstår
kanske klarast, örn man besinnar, att utbildningsarbetet i nyssberörda två
klasser är i huvudsak direkt inriktat på verksamheten i en folkskola. Att
vad de sålunda gått förlustiga om skulle annat än i undantagsfall kunna
ersättas genom studier på egen hand i vissa ämnen torde ligga utanför
möjlighetens gräns. Även örn det medgives, att den allmänbildning och
undervisningsskicklighet, som de förvärvat vid ett småskoleseminarium
och under några års tjänstgöring i småskola, i viss mån kan komma dem
till godo vid en fortsatt utbildning till folkskollärarinnor, synas de dock
komma att stå ansenligt tillbaka i jämförelse med dem, som genomgått de
två första klasserna av ett folkskoleseminarium. Men om så är, kommer
också hela deras folkskollärarutbildning att bliva mindervärdig.

Med det nu anförda vill jag ingalunda hava sagt, att icke småskollärarinnor
böra beredas tillfälle att utbildas till folkskollärarinnor. Tvärtom
delar jag riksdagens, de sakkunnigas och skolöverstyrelsens uttalade mening,
att så bör ske, och jag anser, att en särskild kurs för sådant ändamål bör
snarast möjligt inrättas. Men frågan härom synes mig med nödvändighet
kräva ytterligare utredning, sedan riksdagen fattat beslut angående de nya
folkskoleseminariernas organisation. Vid en sådan utredning måste tydligen
hänsyn tagas till sagda riksdagsbeslut. För närvarande är jag således icke
beredd att framlägga förslag i ämnet.

B. Folkskollärarbehovet.

När det nu gäller att närmare ingå på frågan om den omorganisation av
folkskoleseminarierna, som är ifrågasatt, måste man givetvis för ett rätt
bedömande av frågan, liksom när fråga var örn småskoleseminariernas omorganisation,
utgå ifrån det föreliggande folkskollärarbehovet. feåval de
sakkunniga som skolöverstyrelsen hava också vid sina utredningar i ämnet
tagit sagda behov till utgångspunkt.

Seminariesakkunnigas

redogörelse
för tidigare
inskränkningsdtgärder.

Åtgärder

läsåren

1923/24—

1925/26.

Skolöverstyrelsens

skrivelse i
januari 1926.

166 Kungl. May.ts proposition Nr 143.

De sakkunniga hava emellertid, innan de för egen del uttalat sig i detta
ämne, lämnat en redogörelse för de inskränkningsåtgärder rörande folkekollärarproduktionen,
vilka under det senare decenniet blivit vidtagna. Det
synes lämpligt att här först återgiva denna redogörelse.

Angående sådana inskränkningsåtgärder anföra de sakkunniga följande:

Under 1900-talets första decennium rådde brist på folkskollärare. Sålunda
konstaterade folkundervisningskommittén år 1907 en dylik brist på över 500
lärarkrafter. lio år senare hemställde riksdagen om utredning, och genom
Kungl. Maj:ts beslut i augusti 1917 bemyndigades skolöverstyrelsen att tillkalla
sakkunniga. Enligt den verkställda utredningen uppskattades den
»akuta» lärarbristen till en siffra, »vilken ej oväsentligt överskrider 2,000».
På grund av dessa förhållanden fann sig överstyrelsen nödsakad att vidtaga
extra ordinära åtgärder för att utöka folkskollärarproduktionen, så att exempelvis
för året 1923 antalet utexaminerade lärare beräknades till omkring
900. Den ekonomiska depression, som vid denna tid rådde, samverkade med
överstyrelsens åtgärder till att hastigare, än man beräknat, utfylla bristen, i
det att behovet av lärare för nya tjänster avtog och ett stort antal gifta lärarinnor,
vilka tidigare lämnat lärarbanan, återgingo till sitt gamla yrke. Överstyrelsen
fann sålunda redan i april 1923 fara föreligga för att lärarproduktionen
fortskrede i ett alltför raskt tempo för att möjliggöra nödig anpassning
efter behovet, och föreslog en del åtgärder för att begränsa densamma.
I överensstämmelse härmed nedlades från och med läsåret 1923/1924 studentklasserna
i Uppsala och Lund, under läsåret 1924/1925 påbörjades indragning
av de parallellavdelningar, som inrättats vid seminarierna i Skara
och Landskrona, och med läsåret 1925/1926 likaledes nedläggandet av de
två privata seminarier, som åtnjöto statsunderstöd. Samtidigt bestämdes
klassnumerären till 25.

De sålunda vidtagna åtgärderna hade i stort sett en provisorisk karaktär.
Och detsamma kan sägas gälla de förslag till begränsning av lärarproduktionen,
vilka överstyrelsen framlade i sin skrivelse till Kungl. Makt den 26
januari 1926.

Vid sina beräkningar av årsproduktionen utgick överstyrelsen här från en
klassnumerär av 25. Med dåvarande 27 avdelningar avgångsklasser (8 dubbelseminarier,
7 enkelseminarier och 4 studentklasser) skulle alltså den årliga
produktionen uppgå till 675 lärare, varav 413 manliga och 262 kvinnliga,
motsvarande en proportion av 3: 2, vilken överstyrelsen fann önskvärd och
lämplig.

\ id beräknandet av det årliga rekryteringsbehovet hänvisade överstyrelsen
till en del faktorer, som förtjänade särskilt beaktande. Man måste sålunda
räkna med att en vidgad användning av folkskolan som bottenskola måste
komma att öka lärarbehovet och att en del av folkskolans lärare komme att
helt tagas i anspråk för verksamheten i fortsättn! ngsskolan, sedan denna
skolform blivit obligatorisk. Likaledes skulle antalet vikarier komma att
ökas i och med underlättandet av folkskollärarnas fortsatta utbildning. Det
vore därjämte önskvärt, att en viss marginal upprätthölles.

Medan samtliga dessa faktorer manade till varsamhet i fråga örn inskränkningarna,
mäste å andra sidan hänsyn tagas till en omständighet, som mo -

167

Kungl. Majis proposition Nr 143.

tiverade någon begränsning av bestående natur, nämligen födelsetalets efter
allt att döma definitiva nedgång.

Med vägande av de olika omständigheterna mot varandra fann överstyrelsen
å ena sidan, att siffran 675 för de årligen utexaminerade vore för hög,
men å andra sidan, att en minskning av detta antal till 575 å 600, motsvarande
ungefär 3 ä 4 klassavdelningar, vöre den starkaste inskränkning,
som över huvud läte sig tänkas. Den enda organisatoriska beskärning av
mera bestående natur, som överstyrelsen på grund därav föreslog, gick ut
på att från och med läsåret 1926/1927 indraga ytterligare tvenne studentklasser,
en manlig och en kvinnlig.

Då emellertid chefen för ecklesiastikdepartementet i 1926 års ^statsverksproposition
antytt möjligheten av att genom nedläggande av. något enkelseminarium
minska lärarproduktionen varvid Skara seminarium i främsta
rummet hade synts böra komma ifråga — upptog överstyrelsen denna tanke
till närmare skärskådande och påvisade de starka skäl, som enligt dess förmenande
kunde anföras mot en dylik åtgärd.

Överstyrelsen betecknade det som en allvarlig sak att nedlägga en gammal
kulturinstitution med djupa rötter inom den bygd och det samhälle, som
sett den framväxa och utvecklas. Ju mindre folkrika seminaneorterna vöre,
desto starkare vore naturligen också dessa orters intressen knutna till läroanstaltens
fortbestånd. Endast i ett oavvisligt tvångsläge kunde den med
ett plötsligt nedläggande av en hel läroanstalt förbundna förflyttningen av
ett stort antal befattningshavare te sig försvarlig, så,väl med tanke på de
avsevärda olägenheterna för dessa befattningshavare själva som för de läroanstalter,
dit de skulle förflyttas. Ett dylikt tvångsläge fann överstyrelsen
icke vara för handen, och i varje fall syntes nödig varsamhet göra ett ytterligare
uppskov med ett definitivt beslut påkallat.

Bland andra skäl, som talade för uppskov, framhöll överstyrelsen särskilt
det förhållandet, att frågan om statens övertagande av småskolesemmarieutbildningen
ännu vore under utredning. Användbarheten av eventuellt till
nedläggande ifrågakommande folkskoleseminariers lokaler för småskoleseminarieinas
räkning borde prövas, och örn en dylik prövning offölle i gynnsam
riktning, skulle de nied folkskoleseminariernas nedläggande förbundna
olägenheterna för vidkommande samhällen och orter i någon mån reauceias.

Med hänsyn till dessa förhållanden fann överstyrelsen det vara skäligt och
billigt, att, även om Kungl. Majit skulle komma till en annan ståndpunkt
än överstyrelsen i berörda ärende, frågan om ett eventuellt nedläggande av
något av de dåvarande folkskoleseminarierna icke upptoges till slutligt avgörande
förrän i samband med den ifrågasatta omläggningen av smaskol lärarutbildningen.

. , , ,

I stället för att sålunda föreslå andra definitiva åtgärder an den redan
nämnda, framlade överstyrelsen en plan för begränsningsåtgärder av mera
tillfällig natur. För 5 dubbelseminarier föreslogs indragning av första klassen
i parallellavdelningarna under vartdera av läsåren 1926/1927 och 1927/
1928 Minskning ifrågasattes av antalet elever i klassavdelnmgarna till 2b
för studentkurs och första klassen vid seminarium, där indragning av parallellavdelning
skett, samt till 20 för första klassen vid övriga seminarier.
De förslag till anordningar, som framlagts av skolöverstyrelsen, godkändes
av Kungl Majit, i vad angick läsåret 1926/1927. Beträffande klassnumerären
gick emellertid Kungl. Majit något längre i reducering, an vad överstyrelsen
förordat, i det att maximiantalet elever i första klassen vid samtliga

168

Skolöverstyrelsens

skrivelse i
juni 1927.

Kungl. Maj.ls proposition Nr 143.

seminarier bestämdes till 20. För studentavdelningarna fastställdes motsvarande
siffra till 25.

För att skapa en säkrare grundval för bedömandet av det framtida behovet
av lärartjänster vid den egentliga folkskolan anmodade Kungl. Majit överstyrelsen
att företaga en grundlig utredning härom, baserad på uppgifter
från samtliga skoldistrikt i riket angående barnantal och övriga förhållanden,
som kunde utöva inverkan på sagda behov.

På den väg, som skolöverstyrelsen föreslagit, nämligen att genom åtgärder
av mera tillfällig art minska lärarproduktionen, gick Kungl. Majit vidare
följande år, då i överensstämmelse med överstyrelsens skrivelse den 31 augusti
1926 ytterligare 5 parallellavdelningar vid dubbelseminarier indrogos. Klassnumerären
bestämdes till samma tal som under det föregående året, varjämte
föreskrevs, att inga nya elever finge intagas i de 3 övre klasserna
vid seminarierna.

Genom de sålunda verkställda reduceringarna skulle avgångsklassernas
antal från och med vårterminen 1930 ha sjunkit till 20, vilket motsvarade
en årsproduktion av något över 400 lärare.

Den av Kungl. Majit anbefallda utredningen angående lärarbehovet vid
folkskolorna förelåg färdig den 23 juni 1927. Den grundade sig på synnerligen
detaljerade uppgifter från varje skoldistrikt i riket rörande antalet
födda barn, erforderliga omorganisationer av skolväsendet och i anledning
därav nödvändiggjord ökning eller minskning av antalet lärarkrafter m. m.
samt mycket ingående statistiska undersökningar rörande avgången inom
lärarkåren och övriga förhållanden, som kunde ha betydelse för det framtida
lärarbehovet. Och efter att lia vägt de olika faktorerna mot varandra
■— de som kunde inverka i ökande eller minskande riktning — kom överstyrelsen
till den uppfattningen, att den framtida seminarieorganisationen ej
finge tilltagas allt för snävt. Öinge man ut ifrån, att barnantalet i folkskolan
holle sig på ungefärligen samma nivå, som kunde beräknas fram
till mitten av 1930-talet, eller i varje fall icke komme att sjunka så, att
därav skulle föranledas någon mera avsevärd minskning av antalet tjänster,
skulle man vid en fullt utbildad organisation av folkskoleväsendet kunna
räkna med en erforderlig lärarstock av omkring 15,500 lärare jämte ett behövligt
antal vikarier för av sjukdom eller annan anledning tjänstlediga
lärare. Efter ingående beräkningar fann överstyrelsen, att den normala årliga
lärarproduktionen för att upprätthålla denna lärarstock skulle med ett
pär tiotal överstiga 600. Då emellertid vissa beräkningar troligen voro tagna
i överkant, torde den årliga lärarproduktionen enligt överstyrelsens förmenande
kunna avgränsas nedåt till 575. Med en klassnumerär av 25 —
något som skolöverstyrelsen på det livligaste förordade — skulle detta motsvara
_ en seminarieorganisation av 23 avgångsklasser, och då den befintliga
organisationen i normala fall var avsedd för 25 avgångsklasser, följde därav,
att tvenne klasser borde slopas. För att något så när upprätthålla den enligt
överstyrelsen lämpliga proportionen av 3: 2 mellan manliga och kvinnliga
lärare, föreslog överstyrelsen slopandet av 1 V2 manlig och Va kvinnlig
avdelning, så att avgångsklasserna komme att omfatta 14 manliga och 9
kvinnliga avdelningar. De ettåriga studentkurserna borde i den framtida
organisationen normalt beräknas till högst 2, men örn ett ökat lärarbehov
skulle medföra en utvidgning av organisationen, borde detta i första rummet
åstadkommas genom insättande av ännu en ettårig kurs. Örn en tvåårig
utbildningskurs för småskollärarinnor inom den närmaste tiden bleve in -

1G9

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

rättad, borde en dylik kurs ersätta den ena av de båda fyraåriga kurserna
vid ett dubbelseminarium.

Beträffande den inskränkning i seminarieorganisationen, som överstyrelsen
alltså fann nödvändig, framhöll den, att man härvidlag i första hand borde
taga hänsyn till de lokala förhållanden, under vilka de olika seminarierna
arbetade, samt till de lokala synpunkter i övrigt, som kunde vara ägnade
att inverka på bedömandet av spörsmålet örn respektive seminaries vidmakthållande.
Efter ett närmare skärskådande av de olika möjligheter, som med
denna utgångspunkt kunde förefinnas, hemställde överstyrelsen, att Kungl.
Majit måtte vidtaga åtgärder för en inskränkning av seminarieorganisationen
genom successivt nedläggande från och med läsåret 1928 1929 av folkskoleseminariet
i Strängnäs även som av parallellavdelningen vid folkskoleseminariet
i Luleå.

Nya beräkningar angående lärarutbildningen vid seminarierna föranledde
skolöverstyrelsen att redan i december samma år till Kungl. Majit inkomma
med ännu en skrivelse i ärendet. Av dessa nya beräkningar framginge,
enligt överstyrelsens åsikt, att de dittills vidtagna begränsningarna i folkskollärarutbildningen
varit starkare, än vad som varit nödvändigt, så att
redan under läsåret 1930/1931 lärarbrist ånyo skulle göra sig kännbar, örn
ock i mera begränsad omfattning. Enär ett visst överskott av lärare vore
nödvändigt för att tillförsäkra de avlägset liggande skolorna kompetenta
lärarkrafter, kunde det icke anses försvarligt att fortfarande tillämpa så
stränga restriktioner, som man gjort under de senare åren. »För att icke
vår folkskola under alltför lång tid skall nödgas arbeta under bristande tillgång
på utbildade lärare», skriver överstyrelsen, »torde man läsåret 1928/
1929 böra öka intagningen i första klassen med omkring 25 procent och
såmedelst för examinationen år 1932 uppnå en siffra av omkring 500.» Den
plan för intagning av elever i det fyrklassiga seminariet, som överstyrelsen
framlade, gick alltså ut på att ernå detta resultat.

Angående den i skrivelsen den 23 juni samma år föreslagna åtgärden att
genom ett nedläggande av seminariet i Strängnäs definitivt beskära folkskoleseminarieorganisationen
framhöll nu överstyrelsen, hurusom flera anledningar
förefunnes att uppskjuta sagda åtgärd ytterligare ett år. »Redan den osäkerhet,
som präglar alla försök till beräkningar å nu förevarande område»,
heter det, »är ägnad att mana till synnerlig försiktighet vid bestämmande
av den framtida seminarieorganisationens definitiva omfattning.» De nya
siffror, överstyrelsen meddelat, vore icke så beskaffade, att de nödvändiggjorde
ett brådstörtat beslut, i det den lämnade utredningen gåve vid handen,
att hinder för uppskov ett år icke kunde anses föreligga. Ett tungt
vägande skäl till att uppskjuta nedläggandet av Strängnässeminariet vore
det förhållandet, att frågan örn småskollärarutbildningens framtida ordnande
ej ännu blivit prövad av statsmakterna. Överstyrelsen pekade dessutom på
den omständigheten, att Strängnäs stad framställt anspråk på ersättning, för
den händelse seminariet nedlades, och fann däri ett ännu starkare motiv till
uppskov. I

I 1928 års åttonde huvudtitel betonade departementschefen starkt, huru
osäkra alla förhandsberäkningar inom förevarande område måste bliva, och
fann häri en giltig förklaring till den omsvängning, som skett i överstyrelsens
ståndpunkttagande. Det vore därför av vikt att i denna fråga gå
fram med stor försiktighet och ej på grund av tillfälliga företeelser eller

Skolöverstyrelsens

skrivelse i
december
1927.

Riksdagen

1928.

Skolöverstyrelsens

skrivelse i
november
1928.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

under trycket av en icke sakligt grundad opinion sönderbryta en efter många
års arbete och erfarenheter vunnen stabil organisation av mycket högt värde.
Tillräckliga skäl förelågo icke att just vid den tidpunkten definitivt fastslå
den framtida seminarieorganisationen.

Departementschefen fann alltså, att man borde fortgå på den väg, man
dittills följt, och genom anordningar av tillfällig natur anpassa examinationen
efter det behov, som kunde föreligga. Den utökning av lärarproduktionen,
som överstyrelsen förordat, kunde han icke vara med om. Skulle en tillfällig
lärarbrist inställa sig, så kunde den alltid snabbt utfyllas genom anordnandet
av ett par nya studentklasser. Det syntes därför lämpligast att
under läsåret 1928/1929 bibehålla lärarutbildningen ungefär vid den förefintliga
omfattningen.

Riksdagen biföll det av Kungl. Majit framlagda förslaget. Svårigheterna
att på ifrågavarande område kunna göra några tillförlitliga beräkningar vore
uppenbara, framhöll riksdagen, och med hänsyn tili de olika och i många
fall oberäkneliga faktorer, som här gjorde sig gällande, vore det icke möjligt
att göra en kalkyl, på vilken ett noggrant bedömande av frågan kunde
grundas. I betraktande sålunda av osäkerheten av varje mera bestämt
ståndpunkttagande i vare sig den ena eller andra riktningen hade riksdagen
ej ansett sig böra avvika från Kungl. Maj:ts förslag. Riksdagen uttalade
dock sin förväntan, att synnerlig uppmärksamhet alltjämt ägnades åt utvecklingen
å förevarande område, samt att därvid även toges under omprövning,
vilka inskränkningar i den befintliga seminarieorganisationen,
som kunde vara möjliga.

Beträffande omfattningen av folkskollärarutbildningen under läsåret 1929/
1930 inkom skolöverstyrelsen med förslag den 27 november 1928. Detta
förslag var baserat på en utförlig utredning såväl i fråga örn redan utexaminerade
lärares anställningsförhållanden som i fråga örn andra faktorer,
som kunde tänkas inverka på lärarbehovet under de närmaste åren framåt.
Härav framgick bland annat, att något läraröverskott av praktisk betydelse
icke kunde anses föreligga, men att lärartillgången vore skäligen ojämn i
skilda delar av riket; särskilt inom de norra delarna vore tillgången på
lärare icke tillräcklig.

Vid försöket att beräkna lärartillgången under de närmaste åren framåt
kom överstyrelsen till det resultatet, att under läsåret 1930/1931 denna icke
fullt komme att motsvara efterfrågan, så att mot slutet av nämnda läsår
någon mindre brist kunde komma att göra sig gällande, och att under de
följande tvenne läsåren bristen skulle bliva mera kännbar. Denna brist
måste i görligaste mån undanröjas. För att åstadkomma jämvikt mellan
tillgång och efterfrågan borde vid slutet av läsåret 1933/1934 utexamineras
omkring 500 lärare, vilket innebar, att en något större intagning av elever,
än den som föreskrivits under de tre senaste åren, vöre nödvändig. Tvenne
omständigheter manade dock härvidlag till en viss försiktighet, nämligen
dels de osäkerhetsmoment, som i fråga örn beräkningarna alltid måste
åtänkas och som gjorde sig starkare gällande, ju längre fram i tiden man
med ledning av de kända uppgifterna sökte bedöma förhållandena, dels
den omständigheten, att den starka årsklassen 1920 först omkring åren
1933 och 1934 lämnade folkskolan för att ersättas av en numerärt väsentligen
svagare.

Vid planläggningen av lärarutbildningen läsåret 1929/1930 kunde man
emellertid enligt överstyrelsens förmenande icke gå ytterligare i fråga örn

171

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

de tillfälliga åtgärder man hittills tillgripit för att minska produktionen av
folkskollärare. Med hänsyn till ämneslärarnas tjänstgöring och övningsskolornas
utnyttjande vore det sålunda icke möjligt att under det kommande
läsåret fortsätta med att indraga parallellavdelningar vid dubbelseminarierna.
På grund av det förefintliga läraröverskottet vore det oundvikligt,
att en tillfällig begränsning skedde även under ifrågavarande läsår.
Överstyrelsen framhöll därvid, att det fortsatta utredningsarbetet bestyrkt
den uppfattningen, att den starkt minskade nativiteten borde föranleda även
en definitiv begränsning av seminarieorganisationen. De skäl till uppskov
med denna åtgärd, som överstyrelsen anfört i sin skrivelse till Kungl. Majit
den 7 december 1927, ansåg den alltjämt föreligga, men mot dessa måste
vägas de svårigheter, som den nu alltför vida organisationen av folkskoleseminarierna
vore ägnad att medföra, samt det ur statsfinansiell synpunkt
ofördelaktiga tillståndet, att de befintliga seminarierna icke till fullo utnyttjades.
Därvid fann överstyrelsen skälen för ett omedelbart avgörande vara
de.starkare.

Överstyrelsen ville alltså ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Majit funne
anledning föreligga att påkalla ståndpunkttagande av 1929 års riksdag
rörande omfattningen av folkskoleseminariernas organisation i enlighet med
överstyrelsens förut framlagda förslag, oavsett örn spörsmålet angående småskollärarutbildningen
då företoges till avgörande eller icke.

Därest beslut vid 1929 års riksdag fattades om successivt nedläggande
från och med läsåret 1929/1930 av folkskoleseminariet i Strängnäs och den
ena parallellavdelningen vid folkskoleseminariet i Luleå, skulle därmed två
intagningsavdelningar bortfalla. Vid dubbelseminarierna i övrigt kunde
intagas 14 klassavdelningar, vid enkelseminarierna (med undantag av Strängnäs)
6 avdelningar, vid folkskoleseminariet i Luleå en klassavdelning, vilket
tillsammans utgjorde 21 avdelningar, vartill komme 2 studentklasser. Med
ett antal elever av 25 i studentklasserna och 20 i de övriga, skulle inalles
470 elever intagas.

Överstyrelsen hemställde sålunda, det Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
besluta, att folkskoleseminariet i Strängnäs från och med läsåret
1929/1930 successivt skulle nedläggas samt att efter utgången av samma
läsår parallellavdelningar icke längre skulle anordnas vid folkskoleseminariet
i Luleå.

I proposition till riksdagen angående vissa anslag till folkskoleseminarierna
framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet, bur vanskligt det vore
att taga ställning till frågan örn en definitiv inskränkning av seminarieorganisationen
på grund av osäkerheten i de beräkningar, på vilka man
hade att grunda sitt omdöme. Och sant vore därjämte, som överstyrelsen
en gång med styrka betonat, att det måste betraktas såsom en allvarlig sak
att nedlägga gamla bildningsinstitutioner. Men å andra sidan ansåg han
det icke vara sund ekonomi utan fastmera slöseri att uppehålla en organisation
i en omfattning, som med till visshet gränsande sannolikhet kunde
betecknas såsom för vid. Och ytterligare kunde det icke för den lärarkår,
som hade sin verksamhet vid seminarierna, vara annat än i hög grad olägligt
att år efter år hållas i ovisshet örn sitt framtida öde. Då nu den
myndighet, som ägde den mest ingående kännedomen örn och den bästa
överblicken över dithörande förhållanden, upprepade gånger ech efter noggranna
undersökningar funnit sig kunna taga på sitt ansvar att föreslå indragning
av en och begränsning av en annan utbildningsanstalt på detta

Riksdagen

1929.

172

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

område, och därtill sista gången gjort gällande, att ett fortsättande på provisoriernas
väg skulle medföra allvarliga organisatoriska olägenheter, så
ansåg departementschefen, att det icke längre kunde försvaras att undanskjuta
ett avgörande.

Departementschefen fann det visserligen icke av organisatoriska skäl helt
uteslutet att även för det nästkommande budgetåret nöja sig med tillfälliga
begränsningsåtgärder och likväl anpassa intagningen efter det av överstyrelsen
för läsåret 1933/1934 beräknade lärarbehoyet, 470 lärare. Men det
kunde icke förnekas, att ifrågavarande utväg, ehuru rent tekniskt sett framkomlig,
måste betecknas som mindre tillfredsställande ur ekonomisk synpunkt,
jämförd med en definitiv indragning respektive begränsning av två
lärarutbildningsanstalter, som överstyrelsens förslag innebar. Genomförandet
av detta förslag skulle för statsverket medföra en direkt kostnadsbesparing
av 150,000 kronor årligen, och departementschefen ansåg det innebära
ett bristande hänsynstagande till statens ekonomiska intressen att ytterligare
uppskjuta ett slutligt ståndpunkttagande till ifrågavarande organisationsspörsmål.

Vad anginge frågan om vilka seminarier som indragningen skulle drabba,
ansåg departementschefen övervägande skäl tala för att indragningen borde
komma att avse de av överstyrelsen föreslagna anstalterna.

Riksdagen biföll förslaget att nedlägga Strängnäs folkskoleseminarium
men avböjde däremot framställningen, i vad den avsåg att folkskoleseminariet
i Luleå anordnades såsom ett enkelseminarium.

I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1929 gick riksdagen närmare
in på frågan om lararproduktionen och åtgärderna till dess anpassande efter
behovet. Av den utredning, som förebragts, fann riksdagen det vara klart
ådagalagt, att den förefintliga seminarieorganisationen vore avsevärt större,
än vad som kunde anses vara erforderligt med hänsyn till föreliggande och
för en överskådlig framtid beräkneligt behov. Dess utbildningskapacitet,
som med 25 avgångsklasser och högst 30 elever i varje klass uppgick till
750 lärare årligen, vore sedan flera år ej utnyttjad mer än till något över
hälften, och enligt överstyrelsens uppskattning av det framtida normala
lärarbehovet skulle den icke komma att tagas i anspråk mer än till ungefär
tre fjärdedelar, i det att 575 lärare årligen skulle vara behövliga. Då man
betänkte de betydande summor, staten nedlagt på anskaffande av ändamålsenliga
lokaler för dessa seminarier, och de avsevärda kostnaderna för seminariernas
drift, framstode med skärpa det slöseri med statsmedel, som läge
i att fortfarande uppehålla nämnda organisation i obeskuren omfattning.

Man kunde visserligen invända, att de gjorda beräkningarna angående
det framtida konstanta lärarbehovet i mycket byggde på sannolikhetskalkyler,
och att det måhända kunde komma att framdeles visa sig, att man
räknat för lågt. Riksdagen ansåg någon fara härför icke föreligga utan
att man snarare kunde vänta, att genom kommunikationernas utveckling
och en ökad samverkan mellan närliggande kommuner vid lösningen av
skolorganisatoriska spörsmål en minskning av lärarantalet skulle möjliggöras
i sådan utsträckning, att de uppgjorda kalkylerna rörande lärarbehovet skulle
visa sig för höga. Men även örn utvecklingen tilläventyrs skulle gå i motsatt
riktning och lärarbehovet alltså komma att något överstiga den av
överstyrelsen angivna och till grund för Kungl. Maj:ts förslag liggande
siffran, borde dock en sådan eventualitet icke avskräcka från att anpassa
seminarieorganisationen efter vad som nu kunde bedömas utgöra det nor -

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

mala årsbehovet, enär en i- framtiden konstaterad lärarbrist utan större svårigheter
på ett effektivt och snabbt sätt kunde utfyllas genom tillfälligt upprättade
studentklasser.

Antalet 25 elever i klassen, som utgjorde en utgångspunkt vid såväl skolöverstyrelsens
som departementschefens beräkningar, kunde riksdagen icke
godtaga, då den för sin del ansåge, att det ej funnes tillräckliga skäl anförda
för en så stark sänkning av den dåvarande klassnumerären av 30
elever. Då någon minskning av elevantalet i klasserna likväl kunde vara
befogad, särskilt med hänsyn till de praktiska undervisningsövningarna,
kunde man lämpligen räkna med ett elevantal av omkring 2b per klass.

Riksdagen hade funnit de skäl, som anförts för ett nedläggande av Strängnäs
seminarium, bärande men hade ställt sig betänksam till förslaget att
nedlägga parallellavdelningen i Luleå. Spörsmålet om en minskning av
antalet seminarier i Norrland borde, enligt riksdagens mening, göras till
föremål för förnyat övervägande i samband med den utredning rörande
ytterligare beskärningar av seminarieorganisationen, som riksdagen ansåge
önskvärd.

Riksdagen uttalade som sin mening, att indragningsåtgärderna icke syntes
böra stanna vid en beskärning av organisationen allenast i den omfattning,
Kungl. Majit ifrågasatt. Under alla förhållanden vore det nödvändigt, att
möjligheterna till ytterligare begränsningar bleve närmare utredda. Riksdagen
ansåg sig böra fästa uppmärksamheten på att särskilt södra Sverige
syntes rikligt försett med seminarieanläggningar. I äldre tider med ett
mindre utvecklat kommunikationsväsende kunde en sådan förläggning av
seminarierna motiveras med hänsyn till önskvärdheten av att eleverna ej
skulle tvingas att underkasta sig några längre resor för att nå seminarieorten,
men numera förelåge ej samma behov av utbildningsverksamhetens
splittring på ett flertal orter.

Det vore dessutom enligt riksdagens mening i hög grad angeläget, att den
blivande utredningen rörande ytterligare inskränkningar med avseende på
seminarierna för folkskollärarutbildningen skedde under hänsynstagande till
en eventuell statlig organisation av småskollärarutbildningen, så att dessa
båda frågor icke behandlades och prövades var för sig utan såsom — vad
de i själva verket voro — ett enda sammanhängande spörsmål om statens
anordningar för utbildning av lärare för folkundervisningsväsendet. Därigenom
torde det bliva möjligt att särskilt beträffande lokalfrågorna vinna
den mest praktiska och för staten minst kostsamma lösningen av berörda
organisationsfrågor.

När de sakkunniga sedan övergå till att utreda frågan om folkskollärarbehovet,
yttra de sig till en början om den föregående utvecklingen.

En kort översikt av den utveckling, som folkskollärartjänsterna genomgått
under de senaste åren, gives bäst i tabellarisk form. Enligt 1-novembersiffrorna
och med utgångspunkt från år 1923 ter den sig sålunda:

Sakkunnigas
eget yttrande.

Den föregående
utvecklingen.

174 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Sakkunnigas tabell 22.

					Å	r
		1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930
Antal ord. folkskollärartjänster.	12,506	12,740	12,929	13,061	13,241	13,461	13,691	13,888
Antal extra	ordinarie folkskol-
lärartiänster...........	586	523	525	556	650	765	850	1,047
	uppehållna av ej pen-
	sionerade folkskol-
Antal va-		506	488	417	392 19	365 14	382 10	346 2	352 13
kansvikariat	uppehållna av andra	566	310	123
	vikarier saknats . . .	1	—	6	11	1	—	2	1
	uppehållna av ej pen-
Antal tjänst-ledighets-	sionerade folkskol-lärare .......	464	480	539	570	575	632	658	677
vikariat	uppehållna av andra	84	67	35	9	7	16	20	37
	vikarier saknats . . .	—	—	4	—	—	—	—	—

Vad först de ordinarie lärartjänsterna beträffar, ha de, som synes under
den tid tabellen omfattar, ökats i en jämn stegring med 1,382 nya platser
eller med i runt tal 197 per år. De extra ordinarie ha också ökats och
detta med icke mindre än 461. Men i fråga örn dem har ökningen en
annan karaktär. Efter att snarare ha minskats fram till och med år 1926,
ha de sedan regelbundet ökats med i det närmaste 100 tjänster per år utom
det sista året, som såg siffran stiga till 197.

Tabellen ger emellertid icke en omedelbar uppfattning örn hur stort det
årliga tillskott av lärarkrafter är, som 1-novembertabellerna inregistrera.
Detta framgår tydligare av följande räknemässiga sammanställning:

	1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930
Ordinarie tjänster.........	;i2,506	12,740	12,929	13,061	13,241	13,463	13,691	13,888
Vakansvikariat, som ej uppe-hållits av utexaminerade folk-
skollärare............	567	310	129	30	15	10	4	5
Rest	11,939	12,430	12,800	13,031	13,226	13,453	13,687	13,883
Extra ordinarie tjänster.....	586	523	525	556	650	765	850	1,047
Tjänstledighetsvikariat, som uppehållits av utexaminerade
folkskollärare..........	464	480	539	570	575	632	658	677
Summa	12,989	13,433	13,864	14,157	14,451	14,850	15,195	15,607
Ökning från föregående år . . .	—	444	431	293	294	399	345	412

De årligen nytillkomna på arbetsfältet under denna tid skulle således i
medeltal utgöra 374. Denna siffra anger likväl icke alla, som vart år träda
in på lärarbanan som nykomlingar. 1-novembertabellerna ange, hur många

175

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 143.

som den dagen äro i tjänst, men då vikarierna i rätt stor utsträckning
endast ha kortare vikariat och icke kunna tänkas utan mellantid gå från
det ena vikariatet till det andra, måste det runt örn i landet finnas lärare,
som icke redovisas den 1 november. Hur annars denna senare tämligen
stora och rörliga lärargrupp kan fördela sig, framgår av tabell 23, som återger
antalet vikarier för ordinarie och extra ordinarie lärare den 30 juli 1928
eller sista läsdagen dessförinnan.

Sakkunnigas tabell 23.

	Antalet vikarier för ordinarie lärare	Antal	vikarier för
	å manlig tjänst	å kvinnlig tjänst	extra ord. lärare	Summa
Fördelningsområde	å va-kanta platser	för sjuka lärare	av an-nan an-ledning	& va-kanta platser	för sjuka lärare	av an-nan an-ledning	å va-kanta platser	för sjuka lärare	av an-nan an-ledning
Landsbygd .....	180	149	60	87	172	66	—	i	3	718
Städer.......	29	32	74	41	120	48	—	3	1	348
Summa	209	181	134	128	292	114	—	4	4	1,072

Under samma tid, d. v. s. åren 1923—1930, som företer en stor ökning
i de ordinarie och extra ordinarie lärarnas antal, har utexamineringen av
lärare följande utseende:

Sakkunnigas tabell 24.

År	Antal utexaminerade
manliga	kvinnliga	summa
1923 ...........	486	399	885
1924 ...........	457	419	876
1925 ...........	470	449	919
1926 ...........	459	398	857
1927 ...........	439	357	796
1928 ...........	390	236	626
1929 ...........	393	219	612
1930 ...........	258	160	418

Tabellen visar för de senare åren en synnerligen stark beskärning av antalet
utexaminerade och illustrerar i viss mån den redogörelse för utvecklingens
gång, som lämnats i det föregående. Jämte följande översikt över
anställningsförhållandena den 15 oktober 1930 rörande samtliga under vårterminerna
1928, 1929 och 1930 utexaminerade lärare (tab. 25) bidrager den
också att åskådliggöra förhållandet mellan lärarbehov och lärarproduktion.

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Sakkunnigas tabell 25.

1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19
Examensår	Utexaminerade	Ordinarie	Extra ordinarie	Vikarier under	Vid skola av annat slag	Ej sökt anställning på grund av	Arbetslösa	Döda	Uppgift saknas	Tidigare anställda av i kol. 15 upptagna	Medeltal tjänst-göring för dem som upptagits i kol. 18
helt läsår	hel termin	kortare tid	värnplikt	studier	annan verksamhet	äktenskap	sjukdom	annan anledning
Manliga lärare
1928. . .	390	179	74	26	55	17	4	5	5	1	—	—	4	9	3	8	(2)	4x/2månad
1929. . .	393	81	73	53	99	23	5	19	3	—	—	1	2	13	1	20	(6)	2*/2månad
1930. . .	258	7	38	22	80	24	3	68	1	—	—	1	1	7	—	6	•—	—
Summa	1,041	287	185	101	234	64	12	92	9	1	—	2	7	29	4	34	(8;	—
Kvinnliga lärare
1928. . .	236	80	78	34	24	1	5	—	2	—	3	1	1	1	3	3	—	—
1929. . .	219	40	82	31	48	7	3	—	2	—	1	2	1	1	—	1	—	—
1930. . .	160	3	55	22	62	9	—	—	4	—	—	2	'' —	2	—	1	—	—
Summa	615	123	215	87	134	17	8	—	8	—	4	5	2	4	3	5	—	—

Det är en helt annan bild, som träder en till mötes i denna tabell 25 än
i den för småskollärarinnorna motsvarande (tabell 12). Av de 626, som utexaminerats
våren 1928, ha efter något mera än två års tid 471, d. v. s.
tre fjärdedelar, vunnit anställning som ordinarie, extra ordinarie eller vikarier
för helt läsår, och endast tio lärare gå arbetslösa, en kvinnlig och nio
manliga.

De olika tabellerna samverka i övrigt att giva det intrycket, att det ovanligt
stora behov av folkskollärare, som förelåg år 1923, tack vare den likaledes
ovanliga utexamineringen var fyllt omkring år 1927. Ur den synpunkten
kom inskränkningen av de utexaminerades antal väl sent, och därest
ingenting särskilt inträffat, skulle överskott ha varit för handen. Som förhållandena
gestaltat sig, har emellertid resultatet av inskränkningsåtgärderna
kommit att föreligga vid en tidpunkt, då återigen ett osedvanligt behov av
lärare föreligger och de gamla reserverna således kommit väl till pass.
Tabellerna 22 och 25 röja visserligen icke någon lärarbrist, men de visa
en begynnande knapphet; de nya reserverna äro icke stora, och småskollärarinnorna
komma tillbaka på tjänstledigbetsvikariaten. Det vill förefalla,
som om den nuvarande seminarieorganisationen icke vore smidig nog att
kunna möta de växlande kraven.

Därefter redogöra de sakkunniga för de undersökningar och utredningar,
som i förevarande avseende vidtagits:

177

Kungl. Majis proposition Nr 143.

Såsom redan framhållts i fråga om rekryteringen av småskollärarinnekåren,
är det väsentligen två faktorer, som bestämma det framtida lärarbehovet:
å ena sidan inrättande av nya tjänster eller indragning av gamla
och å andra sidan den avgång av lärare, som sker genom pensionering,
dödsfall eller av annan anledning. Då ett aldrig så ingående studium av
siffermaterialet från den gångna tiden icke kan giva någon säker ledning
vid bedömandet av den o första av dessa båda faktorer, har man sökt sig
fram på andra vägar. Ar 1926 föranstaltades sålunda en undersökning,
som i det föregående omnämnts vid ett par tillfällen. Den avsåg att för
hela landets vidkommande söka klarlägga alla de förhållanden i den närmast
förgångna och den närmast kommande tiden, som kunde tänkas inverka
på det framtida behovet av lärartjänster för den egentliga folkskolan.
Efter uppgifter från skolråd och skolstyrelser, som man lagt på hjärtat att
lämna så fullständiga uppgifter som möjligt, hade folkskolinspektörerna
att på grundvalen av dessa och sin egen kännedom om förhållandena inom
respektive inspektionsområden beräkna antalet ordinarie och extra ordinarie
lärare, som skulle vara behövligt fram till slutet av vårterminen 1935 i de
olika former av folkskolor, som lågo under deras uppsikt och omvårdnad.
Och inom skolöverstyrelsen underkastades sedan deras uppgifter i sin tur
en särskild eftergranskning.

Vi kunna nu något så när bedöma hållbarheten i de år 1926 av folkskolinspektörerna
gjorda beräkningarna. Det antal ordinarie och extraordinarie
lärarkrafter, som i enlighet med dessa skulle vara erforderliga våren
1935, utgjorde — med undantag för Stockholm och Göteborg —- 13,509.
Den 1 november 1926 räknade samma lärarkategorier och med samma begränsning
12,128, varför de nya tjänsterna efter den tidpunkten skulle uppgå
till 1,381. Med den 1 november 1930 hade de ordinarie och extra ordinarie
lärarna nått siffran 13,366, och således hade redan den första hälften
av tiden fram till år 1935 konsumerat 1,238 av de till 1,381 beräknade
lärarna. Förhållandena ligga likväl mycket olika till inom de olika inspektionsområdena.
I somliga — och dessa utgöra flertalet — ha de för år
1935 beräknade talen tämligen snart överskridits och på sina håll i stor
utsträckning; i andra åter är det mer eller mindre långt kvar; innan de
komma att uppnås. I tabellform ter sig utvecklingen som följer:

Sakkunnigas tabell 26.

Område	Hela an-	Anta]	där befattningshavarna över- eller understiga inom gruppen
	talet	1-3	4-6	7—9	10-12	13-15	tö—18	22-26
Inspektionsområden, där 1930 års befattningshavare överstiga de för år 1935 beräknade ....	30	12	2	6	3	2	2	3
Inspektionsområden,där 1930 års befattningshavare understiga de för år 1935 beräknade . .	21	5	4	4	2	2	2	2

Det vill säga, att inom 12 inspektionsområden ha folkskolinspektörernas
beräkningar för år 1935 redan överskridits med 1—3 nya tjänster, att det
däremot inom 5 andra ännu fattas samma antal befattningar, för att de för
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lia käft. (Nr 143.) 12

Undersök
Ringar och
utredningar.

178

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

år 1935 beräknade skola uppnås o. s. v. Vill man taga de mest extrema
fallen, så innebära dessa, att inom ett inspektionsområde, där man år 1926
hade 287 ordinarie och extra ordinarie lärare samt för år 1935 tänkte sig
279 vara nog, där räknade man den 1 november 1930 icke färre än 304,
och inom ett annat, där man år 1926 räknade 249 och för år 1935 ansåg
sig behöva 285, där nöjer man sig ännu med 259.

Efter allt att döma ha folkskolinspektörernas uppgifter i viss utsträckninglämnat
material till de beräkningar om de kommande årens lärarbehov, som
ingå i överstyrelsens utredningar.

Den andra undersökningen ligger i de svar på de sakkunnigas utsända
frågor, som i början av innevarande år inkommo från folkskolinspektör^-och Överlärare i städerna. De ha omnämnts och karakteriserats vid behandlingen
av småskollärarinnekåren och dess utvecklingsförhållanden, och undersökningsresultaten
föreligga mera detaljerat i bil. 3. Enligt denna undersökning
skulle landsbygden under en tioårsperiod framåt komma att giva
utrymme åt omkring 1,000 nya folkskollärare, medan däremot städerna -—
örn man undantager Stockholm och Göteborg — i det närmaste skulle
stanna vid status quo. Det är icke några nya eller säregna förhållanden,
som skulle tvinga fram denna ökning för landsbygdens del; det är endast
en normal utveckling efter de gamla linjerna.

Vid sidan av den ökning eller minskning beträffande antalet tjänster,
som under den närmaste tiden kunde anses sannolik, var det också en annan
faktor, som framför andra bestämde lärarbehovet, nämligen den avgång
från lärarbanan, som årligen sker. För att kunna ge bättre besked om det
något så när antagliga antalet av nyexaminerade folkskollärare, som varje
år skulle behövas för att ersätta denna avgång, har byråchefen E. Göransson
företagit en utredning, liknande den, som förekommer i fråga örn småskollärarinnorna
och som återfinnes i bil. 1. Resultatet av den förberedande
undersökning, som han gjort rörande den verkliga avgången bland de ordinarie
manliga och kvinnliga folkskollärarna från och med slutet av vårterminen
1923 till och med slutet av vårterminen 1928, kan sammanfattas i
följande översikt:

Sakkunnigas tabell 27.

	1923/24	1924/25	1925/26	1926/27	1927 28
	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	lil.	kv.	m.	kv.
Antal avgångna lärare..........	213	188	233	177	215	159	217	176	198	137
Antal lärare, som utnämnts efter att tidigare ha varit ordinarie lärare . .	27	19	23	21	14	19	16	18	15	13
Av de å rad 1 upptagna, som avgått från ordinarie tjänst, kvarstodo i egen-skap av vikarier.............	26	22	19	18	15	21	8	13	19	12
För obefordrade lärare på grund av av-gång tillgängliga befattningar (rad 1 minskat med raderna 2—3)......	160	147	191	138	186	119	193	145	164	112

Med utgångspunkt från antalet ordinarie lärare vid slutet av vårterminen
1928 och under hänsynstagande till behovet av extra ordinarier m. fl. samt
den ökning av lärarbefattningarna, som enligt folkskolinspektörernas och

179

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

överlärarnas uppgifter komme att äga rum fram till mitten av år 1939, har
så byråchefen Göransson beräknat årsbehovet av nyexaminerade under denna
tid. Det kunde i medeltal pr år anslås till 421, av vilka 228 — enligt pro
portionen 3: 2 — borde vara manliga och 193 kvinnliga. Detta antal var
dessutom beräknat att såväl fylla behovet av ordinarie lärare som täcka
avgången av annan anledning än befordran. Byråchefen Göransson har i
denna utredning som i den föregående gått ut ifrån, att avgångsförhållandena
bland samtliga manliga såväl som kvinnliga folkskollärare äro desamma,
som bland de ordinarie, och lian påpekar, att han vid bestämmandet av
slutsiffran antagit, att den som tagit avsked ej står kvar som vikarie och
icke heller återinträder å lärarbanan.

Slutligen angiva de sakkunniga sina egna synpunkter på frågan:

Det är otvivelaktigt, att den djupgående undersökning, som föranstaltades
år 1926, icke motsvarade de förväntningar, som man fäste vid dem, men
det skulle vara orätt att säga, att den var förgäves. Den intima kännedom
örn landets skolförhållanden, som den förde med sig, bar betydelse, även
örn de för år 1935 beräknade tjänsterna icke skulle stämma överens med
dem, som vid den tiden komma att förefinnas. Och för övrigt finns det
ingen annan väg att gå; folkskolinspektörerna äro i det stycket de enda
kunskaparna. Utvecklingen å skolväsendets område bestämmes nämligen
aven av sådana faktorer, som icke kunna återgivas i siffror, och ingen kan
få grepp örn dessa och draga några slutsatser, som icke under en längre tid
gjort sig väl förtrogen med ett större skolområdes mångå och skiftande
personliga och andra förhållanden. Det är redan nämnt, att de nya uppgifter,
som från folkskolinspektörer och Överlärare kommit de sakkunniga
tillhanda, icke innebära större nyheter i egentlig mening. Faktorerna, som
anses ha den största betydelsen, när det gäller ökning eller minskning i de
olika tjänsternas antal, äro förut kända. Det egentligen nya är den uppfattning,
de giva om takten i de närmaste årens reformarbete. Inom sådana
delar av landet, där skolväsendet redan är jämförelsevis väl organiserat, de
mindre folkskolorna således i ringa antal och heltidsläsningen genomförd
eller i det närmaste genomförd, där kunna naturligtvis inga nämnvärda förändringar
vara att vänta. Inom andra åter, där de mindre folkskolorna
äro många och de halvtidsläsande skolorna ännu flera, där kan utvecklingen
komma att gå i raskare eller långsammare tempo på grund av omständigheter,
som det är av intresse att få veta något om. Undersökningens
uppgifter hänvisa icke till den föregående på något sätt, men går man
de nya siffrorna in på livet, tycker man sig finna som ett genomgående
drag, att för sådana områden, inom vilka utvecklingen sedan 1926 gått
långsamt, tänker man sig ett snabbare tempo för framtiden.

De nya tjänster på folkskolestadiet, som folkskolinspektörerna räkna med
fram till år 1939, skulle huvudsakligen vara resultatet av det arbete, som
alltjämt komme att bedrivas för att omdana mindre folkskolor till folkskolor,
ersätta biträdande lärare med folkskollärare, förvandla halvtidsläsande
skolor till heltidsläsande och skapa bättre skolformer överhuvud taget. Vid
behandlingen av småskoleseminarierna ha de mindre folkskole- och de biträdande
lärartjänsterna blivit utförligare dryftade. De utgöra ett par områden,
där utvecklingen griper in i såväl småskole- som folkskolekårens förhållanden
i så måtto, att vad som är en minskning i tjänster för den förra
kåren, i vanliga fall är en ökning för den senare. Under åren 1923—1930

J >e sakkun
nigas synpunkter.

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

lia de båda nämnda tjänstegrupperna minskats var för sig med i medeltal
50 per år, oell man kan väl säga, att denna avveckling även under den
närmaste tiden kommer att utgöra ett av folkskoletjänsternas säkraste tillflöden.

Det är endast i ett av de inkomna yttrandena, som en direkt häntydan
göres på den föregående undersökningen. Att felräkningen sist blev så stor,
som den blev, säger en folkskolinspektör, det berodde närmast därpå, att
förändringen från halvtidsläsning till heltidsläsning skedde något raskare,
än man 1926 tänkte sig.

Ar 1921 fanns det 1,206 halvtidsläsande folkskolor. Åtta år senare, d. v. s.
våren 1928, var antalet 767, och minskningen utgjorde således något mer
än 60 per år. Dessa 767 voro icke jämnt fördelade över hela landet; de
lågo samlade inom tre områden: Ångermanland, Hälsingland och Gästrikland
med tillsammans 79, Östergötland och Småland med 216, av vilka
Småland hade 158, samt det stora halvtidsläsande området Västergötland,
Bohuslän och Dalsland med 419, flankerat av Halland med 27 och Värmland
med 19. Hela det övriga Sverige saknade praktiskt taget halvtidsläsande
folkskolor. Däremot fanns det former av kombinerade små- och folkskolor,
som till ett antal av 497 had*e sin utbredning över så gott som hela
landet, även om de voro talrikast förekommande inom de ovan nämnda
områdena. De hade för övrigt, de också, under samma tid gått ned från
984 till 497 eller med ungefär hälften. De län, som härvidlag gått i spetsen
för arbetet att bringa ned de halvtidsläsande folkskolornas antal, voro Skaraborgs,
Värmlands och Östergötlands län.

Men det finns en annan form av skolundervisning, som heller icke är tillfredsställande,
och som består däri, att flera årsklasser läsa tillsammans.
Det är en strävan, som går jämsides med den ovan berörda, att giva varje
årsklass dess egen lärare. Rent schematiskt går utvecklingen från lägre till
högre skolformer genom de s k. B-formerna till A-formen. B 3-skolan har
en lärare för såväl små- som folkskolestadiet. En dag kommer, när småskolan
skiljes ut och folkskolestadiet får ensamt för sig en lärare (B 2). Så
klyves detta stadium i två delar med två lärare (B 1) för att återigen och
till sist klyvas i fyra delar med lika många lärare, d. v. s. en lärare för
varje klass (A). Här och där förekommer en variation av B formen med
en lärare för tre klasser, och i verkligheten följes icke alltid detta schema,
som naturligt är. De här nämnda olika skoltypernas utveckling under 6-årsperioden 1924—1929 framgår av följande tabell:

Sakkunnigas tabell 28.

S k o 1 t y p	Antal läraravdelningar, fördelade på de olika typerna vid slutet av vårterminen år	skol-
1324	1925	1926	1927	1928	1929
A-formen...........	5,517	5,584	5,606	5,646	5,618	5,679
B 1-formen..........	3,112	3,231	3,330	3,370	3,491	3,596
B v- » ..........	179	183	201	246	276	286
B 2- » ..........	2,611	2,671	2,707	2,792	2,816	2,907
B 3- » ..........	359	383	433	476	537	576

De båda bästa skoltyperna ökades således under denna tid med respektive
162 och 484. Vid sidan av den principiella uppfattningen örn vardags -

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

läsningens stora betydelse för barnen och fördelarna över huvud taget av
så goda skolformer som möjligt är det framför allt storleken av barnantalet,
som varit den drivande kraften i denna utveckling. När B 2- och B 1-skolorna
blivit för barnrika och alltför ohanterliga, ha de måst delas. Det är
därför av intresse att veta, hur förhållandena i detta avseende ligga. Enligt
tillgänglig statistik har medeltalet barn per läraravdelning i hela riket
under olika år fördelat sig, som följer.

Sakkunnigas tabell 29.

Skolform	Medeltal barn per läraravdelning vid slutet av vårterminen år
	1924	1925	1926	1927	1928
Folkskolestadiet i skolor av A-form ....	30.5	30.0	29.6	29.3	29.0
» » » »B 1-form . . .	29.5	28.7	27.3	27.3	. 26.6
» » » » B 2- » . . .	31.5	30.8	29.5	29.5	29.2
» » » » B 3- » ...	20.5	22.5	21.8	21.8	19.4

Såsom siffrorna här stå, angiva de ingen trängsel och vra dessutom en
tendens av stadigt sjunkande. Men de äro medeltal; det finns avdelningar
med mindre antal barn och med större. Och granskar man siffermaterialet
mera i detalj, visar det sig, att det finns hundratals läraravdelningar, örn
vilka man kan säga, att trängseln icke är av en tillfällig art.

Ehuru det i viss mån faller utanför ramen av denna del av framställningen,
kan likväl ovanstående tabell lämpligen kompletteras av följande.

Sakkunnigas tabell 30.

Vid slutet av vårterminen år	Medeltal barn per läraravdelning
å landsbygd	i städer
vid folkskolor som äro	vid folkskolor som äro
heltids- läsande	halvtids- läsande	heltids- läsande	halvtids- läsande
1923 ..................	25.4	35.8	28.7	42.2
1924 ..................	24.8	35.0	28.2	38.7
1925 ..................	24.4	34.0	28.1	38.4
1926 ..................	23.9	33.2	27.6	34.3
1927 ..................	24.0	32.7	27.4	40.8

Siffermaterialet är visserligen icke alldeles detsamma, eftersom småskoleavdelningarna
äro medräknade i denna sista tabell och medeltalen därigenom
blivit avsevärt sänkta, men för jämförelsen betyder detta mindre. Och
eftersom dessa siffror jämväl äro medeltal, förstår man mycket väl anledningen
till att halvtidsläsningens avskaffande trängt sig fram som ett av
de stora önskemålen, och det är otvivelaktigt, att här finns utrymme för
ett större antal lärark rafter.

Frågan om halvtidsläsning och bättre skolformer är således i mycket en
fråga om barnantal och sammanhänger därför med det årliga födelsetalet.
I tabell 14 angives antalet av de för varje år levande födda under åren

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

1919—1929. Om man antager — som en motsvarighet till vad som skedde
beträffande småskolorna — att till folkskolestadiet kunna räknas de barn,
som fylla 9, 10, 11 och 12 år det kalenderår, under vilket läsårets första
hälft infaller, skulle folkskolestadiet under läsåret 1929—1930 omfatta årskullarna
från 1920 och 1919, påföljande läsår årskullarna från 1921—1920

o. s. v. samt under en tid framåt få nedanstående utseende.

Sakkunnigas tabell 31.

Läsåret	Barn på folk-skolestadiet	Ökning eller minskning från föregående år
1928/1929 ............	433,059	_
1929 1930 ............	448,662	+ 15,603
1930/1931 ............	454,915	+ 6,253
1931/1932 ............	453,952	— 963
1932/1933 ............	452,281	— 1,671
1933/1934 ............	425,272	— 27.009
1934/1935 ............	405,776	— 19,496
1935 1936 ............	392,175	—13,601
1936/1937 ............	377,989	— 14,186
1937/1938 ............	367,572	—10,417
1938/1939 ............	355,128	— 12,444

Anm. Den totala minskningen av lärjungeantalet på folkskolestadiet skulle från läsåret
1930 1931 och fram till läsåret 1938—1939 utgöra 99,787 lärjungar.

Som synes, gjorde den första stora kontingenten av de barnrika årskullarna
sitt inträde å folkskolestadiet hösten 1929, och påföljande höst inträdde
den andra. Till och med läsåret 1932—1933 dominera de i den egentliga
folkskolan, men från och med hösten 1933 kommer de tunna årskullarnas
tid med den ena årskullen tunnare än den andra. Det har i det föregående
i någon mån berörts den inverkan, som de stora årskullarna haft i fråga
om folkskollärartjänsternas antal och som var känd, när folkskolinspektörerna
sände in sina uppgifter. För flertalet städer hade de ingenting betytt,
i andra åter — väl ett fyrtiotal — hade de tvingat fram parallellavdelningar
med e. o. småskollärarinnor, vilka successivt byttes ut mot e. o.
folkskollärare, som i sin tur komma att entledigas, när årskullarna passerat
folkskolan. Från landsbygden rapporterades, att klasserna här och där fyllts
till brädden och att tidigare planerade organisationsändringar måst uppskjutas,
tills årgångarna hunnit genom skolan. Men sedan dess har enligt tabellen
här ovan ännu en stor kontingent trätt in. Om dess roll veta vi
tills vidare ingenting annat, än att man den 1 november kunde inregistrera
197 nya e. o. folkskollärare, som väl också en gång bliva överflödiga.

De sakkunniga ha genom denna sin framställning velat framhålla, att det
enligt deras mening finns en tämligen säker grund för folkskolinspektörernas
beräkningar. Det är troligt, att avvecklingen av de mindre folkskolorna
och de biträdande lärartjänsterna kommer att gå i ett långsammare tempo,
men det skulle vara oförklarligt, örn den så gott som avstannade. Det föreligger
ett rikt arbetsfält, när det gäller de halvtidsläsande skolorna och de
sämre skolformerna över huvud, och allting tyder på att det fältet kommer

183

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. "

att bearbetas; man har i många fall den förnimmelsen, att folkskolinspektörerna
tagit med i sina beräkningar de uppfattningar och stämningar, som
äro till finnandes å de olika orterna. Men örn slutsiffran är den riktiga,
därom våga de sakkunniga icke ha någon säker eller bestämd mening.

Vid sina beräkningar har byråchefen Göransson — såsom förut omnämnts
— kommit till det resultat, att en årlig utexaminering av 421 manliga och
kvinnliga folkskollärare är behövlig för att under den närmaste 10-årsperioden
täcka den avgång av olika anledningar, som äger rum inom folkskollärarkåren.
Eftersom undersökningen av den verkliga avgången bland ordinarie
folkskollärare omfattade läsåren 1923 1928, kom slutet av vårtermi nen

detta senare år att utgöra den naturliga utgångspunkten för utredningen.
Den folkskollärarkår, man då hade att räkna med, bestod av 12,963 ordinarie
lärare, 646 extra ordinarie och 1,058 vikarier, d. v. s. tillsammans
14,867 lärare. Men hösten 1929, som utgjorde utgångspunkten för folkskolinspektörernas
och överlärarnas sannolikhetsberäkningar, var kåren större,
den 1 november bestod den av 15,219 lärare, fördelade på de olika befattningarna
med 13,341 ordinarie, 850 extra ordinarie och 1,028 vikarier.
Den största betydelsen i skillnaden mellan de båda totalsummorna ligger i
detta sammanhang däri, att 378 nya ordinarie lärare kommit till under
mellantiden och följaktligen icke kunna inräknas i den utökning av kåren,
som folkskolinspektörerna kommit till. Om dessa 378 vid byråchefen Göranssons
beräkningar lagts till inspektörernas 815, skulle siffran för den
behövliga årliga utexamineringen blivit en annan och högre. Men även
om så förhållit sig, skulle den nya siffran svårligen varit till någon bestämmande
ledning. Folkskolan genomlöper nämligen för närvarande en period
av kastningar, som göra alla beräkningar om dess framtida lärarbehov mera
osäkra än annars. Det förefaller under sådana omständigheter, som örn det
läge närmast till hands att söka klarlägga, hur det för närvarande är i fråga
om detta lärarbehov och hur det den närmaste tiden har varit.

I likhet med vad som äger rum för småskoleseminariernas vidkommande,
infordrar skolöverstyrelsen uppgifter från folkskoleseminariernas rektorer
angående anställningsförhållandena för de tre närmast föregående åren utexaminerade
manliga och kvinnliga folkskollärare. Då dessa uppgifter
sträcka sig från år 1926 och under de två senaste åren avse såväl vår- som
höstterminen, har man en rätt god överblick över anställningsförhållandena
sedan detta år, såsom nedanstående tabell visar.

Sakkunnigas tabell 32.

Tidpunkt		Antal anställda av	årgången
1926	1927	1928	1929	1930
! Den	1	oktober 1926 ..........	628	—	—	—	—
»	»	» 1927 ..........	674	526	—	—	—
»	15	» 1928 ..........	708	628	410	—	—
>	»	mars 1929 ..........	737	668	511	—	—
»	>	oktober » ..........	—	682	519	426	—
»	»	mars 1930 ..........	—	704	571	526	—
	»	oktober » ..........	—	—	577	545	325

184

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Av tabell 25 framgår, att icke alla utexaminerade söka anställning. Många
av de manliga äro av värnplikten hindrade att så göra den första höstterminen,
och åtskilliga andra — såväl manliga som kvinnliga — gå till studier
eller annan verksamhet. Men det finns också många, som förgäves
söka plats, och tabell 33 utgör därför ett behövligt komplement till den föregående.

Sakkunnigas tabell 33.

Tidpunkt		Antal arbetslösa av	årgången
1926	1927	1928	1929	1930
Den 1 oktober 1926 .....	96	_
> » » 1927 ..........	46	135	. —	—	_
» 15 » 1928 ..........	43	77	118	—	—
» » mars 1929 .....	20	46	70	_	_
» » oktober > .......	—	26	49	69	—
» » mars 1930 ......	—	16	24	45	_
» » oktober » .......	—	—	10	14	9 1

De båda tabellerna äro knappast i behov av några kommentarer. De arbetslösas
antal blir allt mindre av lätt förklarliga orsaker. Å ena sidan
ligger nämligen den sista utexamineringen under det normala, samtidigt med
att efterfrågan på lärare sedan hösten 1929 stegrats. Och å den andra sidan
ha de föregående stora utexamineringarna tagits i bruk för att täcka den
gamla lärarbristen, något som bäst belyses genom två data. Den 1 november
1922 voro vakanserna å ordinarie platser sammanlagt 1,346, utan att
det kunde uppbringas flera än 483 icke pensionerade folkskollärare som
vikarier. Och våren 1925 utexaminerades 919 lärare, av vilka de allra flesta
vunno anställning omedelbart och endast 5 voro anmälda såsom oplacerade
den 1 november 1927. Det är särskilt detta sista förhållande, som giver
värde åt de båda tabellerna; de dölja så få obekanta. Vill man därför veta,
hur många som under vart och ett av de fem åren kommit in på lärarbanan,
lämnar följande tabell ett något så när tillfredsställande svar.

Sakkunnigas tabell 34.

Tidpunkt	Antal nytillträdande av årgången	Summa nytill- trädande
1926	1927	1928	1929	1930
Den 1 oktober 1926 ....	628	_	_	_		628
» > » 1927 ....	46	526	—	—	- -	572
» 15 » 1928 ....	34	102	410	—		546
> * » 1929 ....	(29)	54	109	426	•• - ''	618
» • > 1930 ....	—	(22)	58	119	325	524

185

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

De båda parenteserna angiva de lärare, som enligt tabell 32 den 15 mars
1929 respektive den 15 mars 1930 vunnit anställning av årgångarna 1926
och 1927. Av dessa samma årgångar funnos dessutom enligt tabell 33 en
del arbetslösa, som väl senare nått placering. Lägger man så härtill någonstädes
i början av tabellen något tiotal lärare från årgången 1925, kan man
säga, att tabell 34 återgiver de årliga krav på seminariernas utexaminering,
som förelegat under ifrågavarande 5-årsperiod. Det bör visserligen icke förglömmas,
att enligt byråchefen Göranssons undersökning årligen i medeltal
mellan 30 och 40 manliga och kvinnliga lärare vända tillbaka till ordinarie
befattningar efter att förut ha avgått som ordinarie. Detta höjer siffran
för årsbehovet. Men då det är en regelbundet återkommande företeelse,
har det ingen annan betydelse än att med en motsvarande siffra sänka behovet
av utexaminerade.

Vad sedan angår det årliga antal av nyexaminerade folkskollärare, som
för närvarande kan anses vara erforderligt, ha de sakkunniga kommit till
den uppfattningen, att detta tills vidare bör röra sig kring talet 600. I normala
fall torde utexamineringen kunna bestämmas till ett tal, som ligger
vida lägre och säkerligen icke överstigande siffran 560. Men då de framtida
utvecklingslinjerna ligga i det ovissa, bjuder försiktigheten, att flera
vägar hållas öppna. Det är väl troligt, att bland annat den sjunkande nativiteten
tvingar fram på sina håll en koncentration av skolväsendet med
en indragning av lärartjänster som given följd. Men det kan också hända,
att utvecklingen samtidigt går vägar, som neutralisera detta. Skulle exempelvis
det sjunde skolåret, som här och där befinner sig under livligt dryftande,
i en eller annan form bliva obligatoriskt, skulle nya tjänster i stor
utsträckning bliva följden. Men örn den saken vet man intet, även om man
kan gå ut ifrån, att på skolväsendets område ingenting kommer att stå
stilla.

Sedan de sakkunniga avgivit sitt betänkande den 23 december 1930, överlämnade
svenska seminarielärarföreningens styrelse med en till Kungl.
Majit den 24 april 1931 inkommen skrivelse en av lektorn vid folkskoleseminariet
i Göteborg A. Wahlund utförd »granskning av 1929 års seminariesakkunnigas
beräkning av framtida behov av nyexaminerade folkskollärare».
Granskningens positiva resultat har Wahlund formulerat så: »Behovet
av nyexaminerade folkskollärare torde från och med 1935 tills vidare
böra röra sig omkring talet 450 och i normala fall säkerligen ej överskrida
detta tal». Och han tillägger, att om nativitetsutvecklingen skulle fortskrida
på det sätt han angivit i en särskild tabell, en utexaminering av 450
under 1940-talet skulle bli alldeles för stor. I

I sin senaste utredning rörande lärarbehovet lämnar skolöverstyrelsen först
följande översikt över de tidigare beräkningar, som blivit gjorda:

De seminariesakkunniga ha i sitt betänkande lämnat en redogörelse dels
för de åtgärder, som tidigare vidtagits för inskränkning av folkskoleseminarieorganisationen,
dels — i samband härmed — för de tidigare gjorda
beräkningarna i fråga om det framtida folkskollärarbehovet. Särskild uppmärksamhet
har härvid ägnats åt den förut omnämnda utredning, som

Skolöverstyrelsen

1 °/11 1931.

Tidigare

beräkningar.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

överstyrelsen — på grundval av från skoldistrikten och folkskolinspektörerna
år 1926 inhämtade uppgifter — avgav den 23 juni 1927.

Dessutom lia de sakkunniga själva verkställt nya beräkningar i fråga om
det framtida folkskollärarbehovet, avseende tiden fram till vårterminens slut
1939. Dessa beräkningar ba grundat sig dels på nya uppgifter, som de
sakkunniga införskaffat från statens folkskolinspektörer samt överlärarna i
städerna, dels på vissa av byråchefen Göransson företagna utredningar,
vilka såsom bilagor fogats till de sakkunnigas betänkande.

De sakkunniga ha på grundval av sina beräkningar kommit till den uppfattningen,
att »det normala årsbehovet visserligen i närvarande stund---

är svårt att fixera men efter allt att döma inom en nära framtid kommer
att ligga väsentligen under talet 600» (sid. 137). På ett annat ställe ha de
något närmare angivit, hur de tänka sig utexaminationen ordnad, då de förklarat,
att den »tills vidare bör röra sig kring talet 600», men därefter tillfogat
följande ord: »I normala fall torde utexamineringen kunna bestämmas
till ett tal, som ligger vida lägre och säkerligen icke överstigande siffran
560» (sid. 134).

Den framlagda seminarieplanen med 22 examensavdelningar, varav 13
manliga och 9 kvinnliga, lämnar emellertid — med det av de sakkunniga
beräknade antalet av 28 elever i varje klassavdelning utom studentkurserna,
vilka skulle ha 25 elever, — utrymme för en årlig examination av 610
lärare. En reservant, N. J. F. Almkvist, har emellertid, då han räknat med
23 examensavdelningar och 25 elever i varje avdelning, kommit till en utexamination
av 575, »vilken siffra», enligt haus uppfattning, »med hänsyn
till de osäkra förhållanden, som för närvarande råda, kan anses vara lika
väl motiverad, som de sakkunnigas utexaminationstal» (sid. 148).

Till ett helt annat resultat än de sakkunniga har lektorn vid folkskoleseminariet
i Göteborg A. Wahlund kommit i den granskning av de seminariesakkunnigas
beräkning av det framtida folkskollärarbehovet, vilken
styrelsen för svenska seminarielärarföreningen genom förut omnämnda skrivelse
daterad i april 1931, överlämnat till Kungl. Majit och över vilken
överstyrelsen genom remiss den 27 maj 1931 anbefallts avgiva utlåtande.
Enligt Wadlunds utredning skulle behovet av nyexaminerade folkskollärare
»från och med år 1935 tills vidare böra röra sig omkring talet 450 och i
normala fall säkerligen ej överskrida detta tal».

Innan överstyrelsen går in på en redogörelse för de nya beräkningar
angående folkskollärarbehovet, vilka överstyrelsen nu företagit, vill överstyrelsen
med några ord beröra frågan örn ovannämnda från folkskolinspektörerna
inhämtade rapporter. Vad då först angår rapporterna av år 1926,
vilka lågo till grund för överstyrelsens utredning av den 23 juni 1927, så
ha de sakkunniga — såsom ovan antytts — erinrat om huru de i dessa
rapporter gjorda förutberäkningarna icke kommit att överensstämma med
vad som sedermera verkligen inträffat. Beräkningarna ha nämligen i åtskilliga
fall visat sig för låga. De sakkunniga ha också på grund härav
upptagit till prövning värdet av dessa rapporter (se till exempel betänkandet
sid. 127 f.). De sakkunniga ha härvid betonat, att de uppgifter, inspektörerna
lämnat, tack vare deras ingående kännedom om de många och
skiftande lokala förhållandena, böra tillmätas stor betydelse, även örn. förutsägelserna
icke i allo kommit att överensstämma med verkligheten. Överstyrelsen
delar på det hela taget de sakkunnigas uppfattning i nämnda av -

187

Kungl. May.ts proposition Nr 143.»

seende. Till vissa av de spörsmål, som sammanhänga med frågan om värdet
av dessa rapporter, skall överstyrelsen nedan återkomma.

Vad därefter beträffar de av de sakkunniga från folkskolinspektörerna
införskaffade nya uppgifterna, ha de sakkunniga själva betonat, att uppgifterna
delvis äro ofullständiga och ej äro meddelade enligt gemensamma
normer. »Somliga uppgifter», framhålla de sakkunniga (sid. 185), »ha
varit så svävande, att de ej kunnat medtagas.» Dessutom torde särskilt
böra observeras, att rapporter saknas från 19 städer (enligt uppgift å sid.
55). Att resultatet under sådana förhållanden måste bli ganska osäkert,
ligger i öppen dag, men å andra sidan hålla de sakkunniga för troligt, att
slutsiffrorna torde »giva en sannolik föreställning örn utvecklingen under
de närmaste åren framåt» (sid. 185).

I ett avseende är den i bilaga 3 till de sakkunnigas betänkande gjorda sammanställningen
av förutberäkningarna över antalet tjänster mindre upplysande,
enär den endast upptar totala förändringen från år 1929 till år 1939
i stället för ändringarna år från år. Som utgångspunkt har dessutom valts
förhållandena, sådana dessa voro den 1 november 1929 (sid. 132), medan
däremot ökningen eller minskningen är räknad fram till och med våren
1939 (sid. 57). Nu äro emellertid av anledningar, som byråchefen Göransson
närmare utrett i en överstyrelsens skrivelse bilagd P. M., uppgifterna per den
1 november och per vårterminens slut i flera avseenden ej direkt jämförbara.
Resultatet skulle också ha blivit ett annat, därest de sakkunniga till utgångspunkt
kunnat välja slutet av vårterminen 1929 (uppgifterna för denna tidpunkt
blevo — såsom byråchefen Göransson framhållit i sin P. M. —
kända först i slutet av år 1930).

Fördelningen av de olika befattningarna den 1 november 1929 var nämligen
enligt de sakkunniga (sid. 132):

Ordinarie folkskollärare............. 13,341

Extra ordinarie » ............. 850

Summa 14,191

De officiella siffrorna beträffande antalet tjänster vid vårterminens slut

1929 voro däremot:

Ordinarie tjänster................. 13,510

Extra ordinarie » ................. 741

Summa 14,251

I detta sammanhang må även erinras därom, att utgångspunkten för
byråchefen Göranssons ovannämnda i sakkunnigbetänkandet åberopade beräkningar
är slutet av vårterminen 1928 (den sista tidpunkten, från vilken
officiella uppgifter förelågo, då Göransson företog nämnda beräkningar).
Såsom Göransson framhållit i berörda P. M., var det honom — vid avgivandet
av förstnämnda beräkningar — obekant, att de sakkunniga till utgångspunkt
valt preliminära uppgifter per den 1 november 1929. Göransson
har också nu i sin P. M. visat, att resultatet av hans beräkningar under
sådana omständigheter måste bli ett annat. Överstyrelsen återkommer nedan
till de slutsatser, till vilka Göransson nu kommit, och får i övrigt hänvisa
till ifrågavarande P. M.

Beträffande den tidigare förefintliga bristen, respektive överskottet på kom -

Folkakolinspektörernas
rapporter
1931.

188 < Kungl. May.ts proposition Nr 143.

petenta lärarkrafter vill överstyrelsen här bifoga följande kompletterande
upplysningar.

Enligt en utredning, som på skolöverstyrelsens uppdrag under år 1920
verkställdes av riksdagsmannen Värner Rydén före fanns inom den egentliga
folkskolan den 1 maj 1920 en brist på formellt fullt kompetenta lärarkrafter
utav sammanlagt 1,178. Denna folkskollärarbrist täcktes genom utexaminationen
under följande 1 O-årsperiod. Sålunda kan skillnaden mellan
tillgång och efterfrågan på folkskollärare vid vårterminens slut 1931 anses
utjämnad, enär vissa tecken tyda på att en begynnande folkskollärarbrist
då synas göra sig gällande. Detta framgår bland annat av de sakkunnigas
tabeller 22 och 25, vilka av de sakkunniga just anföras som bevis för »en
begynnande knapphet». Till komplettering härav hänvisas till en överstyrelsens
skrivelse bifogad tabell 4 beträffande anställningsförhållanden
den 15 oktober vart och ett av åren 1928, 1929 och 1930 samt den 15
mars vart och ett av åren 1929, 1930 och 1931 för de vid folkskoleseminarierna
under åren 1926—1930 utexaminerade folkskollärarna.

Av tabellen framgår bland annat att, om antalet värnpliktiga undantages,
de i egentlig mening arbetslösa den 15 oktober ovan angivna år 1928, 1929
och 1930 voro respektive 238, 144 och 33, medan motsvarande tal för den
15 mars åren 1929, 1930 och 1931 voro respektive 136, 85 och 25. Under
läsåret 1930—1931 förelåg alltså praktiskt taget ingen arbetslöshet bland folkskollärarna.
Under innevarande läsår torde till och med en tillfällig lärarbrist
komma att uppstå.

Överstyrelsen har emellertid ansett sig böra från statens folkskolinspektörer
och de kommunala inspektörerna i rikets sex största städer infordra
nya uppgifter angående lärarbehovet. För de i sådant avseende inkomna
uppgifterna lämnar överstyrelsen följande redogörelse:

Tidpunkten för en sådan undersökning torde ha varit lämpligare nu, än
vad fallet var år 1929, bland annat av den anledningen, att de stora årskullarna
1920 och 1921, som 1929 ännu ej helt lämnat småskolan, nu hunnit
övergå till den egentliga folkskolan, varför verkningarna härav i realiteten
bättre kunde överblickas. Rapporterna, som inkommo till överstyrelsen
omkring den 15 september 1931 från samtliga tillskrivna (och alltså
omfatta 2,456 skoldistrikt jämte 6 städer befriade från inspektion genom
statens folkskolinspektörer), ha underkastats en ingående granskning och
bearbetning. Resultatet är sammanfört i överstyrelsens skrivelse bifogade
tabeller 5—10, som möjliggöra detaljundersökningar av olika slag, såsom
förändringarna från år till år för olika slag av tjänster, förhållandena på
landsbygd och i städer, olika rekryteringsområden m. m.

Om man bortser från den brist eller det överskott på lärare, som kail
förefinnas vid en viss tidpunkt, samt från behovet av vikarier, är det väsentligen
två faktorer, som bestämma det framtida lärarbehovet: å ena sidan
inrättande av nya tjänster eller indragning av gamla och å andra sidan den
avgång av lärare, som sker genom pensionering, dödsfall eller av annan
anledning.

Såsom nämnts, var avsikten med de från folkskolinspektörerna inhämtade
rapporterna att erhålla material för att kunna bedöma en av de förnämsta
av sagda faktorer: förändringen i antalet lärartjänster. Med utgångspunkt

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

från det verkliga antalet folkskollärar^ änster vid vårterminens slut 1931
har uppgivits det beräknade antalet tjänster vid samma tidpunkt fram till
vårterminens slut 1939. I nedanstående tabell angivas resultaten av dessa
uppgifter.

Vårterminens slut	Folkskollärartjänster (ordinarie + extra ordinarie)
	52 inspek-			Ökning +
Å r	tions- områden.	6 städer1)	Summa	Minsk-ning —
1931.............	12,928	2,154	15,082	+ 278
1932 .............	13,204	2,156	15,360	+ 101
1933 .............	13,315	2,146	15,461	+ 3
1934 .............	13,379	2,085	15,464	— 45
1935 .............	13,403	2,016	15.419	— 21
1936 .............	13,437	1,961	15,398	— 47
1937 .............	13,464	1,887	15,351	— 23
1938 .............	13,484	1,844	15,328	— 6
1939 .............	13,525	1,797	15,322
Total ändring 1931—1939	+ 597	— 357	+ 240	+ 240

*) Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle.

Såsom framgår av tabellen, beräknas vid periodens början en stor årlig
ökning av det totala antalet folkskollärartjänster, vid periodens mitt någon
minskning, vilken emellertid vid periodens slut tenderar mot 0.

Dessutom framgår redan av ovanstående tabell tydligt skillnaden mellan
förändringarna i städerna å ena sidan och landet i övrigt å den andra.
Medan minskningen i antalet tjänster i de stora städerna under här ifrågavarande
period är rätt betydande, så är ökningen i övriga delar av riket
fortfarande avsevärd.

För att ytterligare belysa de väsentligt olika förhållanden, som råda i
städer och på landsbygd, ha sammanställningarna i skrivelsen bifogade tabeller
8—10 gjorts. Städerna (med sammanlagt omkring 4,000 folkskollärartjänster)
ha därvid i tabell 8 indelats i 4 huvudgrupper, av vilka den
första omfattar de tre stora städerna Stockholm, Göteborg och Malmö var
för sig, den andra gruppen upptar 20 medelstora städer med 15,000—100,000
(62,000) invånare, den tredje 20 mindre städer med ett invånarantal av
9,000—15,000 och slutligen den fjärde gruppen rikets övriga 71 småstäder
med mindre än 9,000 invånare.

Hela återstående delen av riket med omkring 11,000 folkskollärartjänster
innefattas i benämningen »landsbygd», ehuru många stadsliknande områden,
såsom köpingar, municipal- och stationssamhällen, industriorter m. m. däri
ingå.

Skillnaden de olika grupperna emellan är mycket påtaglig. Medan den
totala minskningen under hela perioden 1931—1939 för Stockholms och

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Malmös vidkommande beräknas bli omkring 17 procent1), så uppvisa de
två följande grupperna av städer en minskning av 6 ä 7 procent, under
det i småstäderna (med mindre än 9,000 invånare) motsvarande minskning
beräknas bli blott cirka 2 å 3 procent.

Betraktas städerna som en enda grupp, så beräknas den totala minskningen
i samtliga 114 städer under hela perioden bli 476 folkskollärartjänster
eller 11 procent, fördelade med 195 under tiden 1931—1935 och med 281
under tiden 1935—1939.

Landsbygden däremot kommer enligt denna undersökning att förete en
oavbruten stegring med ej mindre än 716 folkskollärartjänster (10,735 tjänster
år 1931 och 11,451 år 1939), vilken ökning beräknas bli så fördelad att
532 infalla under första 4-årsperioden 1931—1935 och 184 under andra perioden
1935—1939.

Dessa förhållanden belysas i skrivelsen bifogade diagram IV, som utgör
en sammanfattning av det ovan berörda beträffande förändringen i antalet
tjänster. Vad landsbygden beträffar, går kurvan efter år 1935 i ett långsamt
tempo rätlinig! uppåt.

Hur förändringen i städerna beräknas försiggå år från år, framgår närmare
av tabell 9, som ytterligare visar, vilken dominerande roll de större
städ erna spela vid bedömning av nativitetens inverkan på lärarbehovet, i
det ej mindre än 337 av totala minskningen (476 för samtliga städerna)
falla på Stockholm, Göteborg och Malmö.

De största vanskligheterna att bedöma läget för framtiden synas emellertid
föreligga just beträffande de stora samhällena, såsom bland annat framgår
av berättelser och utredningar från inspektörerna i Stockholm och
Malmö, vilka ägnat dessa frågor ett synnerligen ingående studium. Vad
särskilt Stockholm beträffar, beror den stora minskningen i antalet folkskollärartjänster
från 1,055 år 1931 till 876 år 1939 till mycket väsentlig del
på verkan av den s. k. 15-årsplanen, vilken innebär, att samtliga lärartjänster
för småskolestadiet, vilka förut varit besatta med folkskollärarinnor,
hädanefter skola genom utbyte besättas med småskollärarinnor. Denna omläggning
är avsedd att bli fullföljd till början av 1940-talet men kommer
förmodligen, enligt vad Stockholms folkskoledirektion framhåller i avgivet
yttrande (bifogat överstyrelsens skrivelse såsom bilaga 2) att något modifieras
i den riktningen, »att ett något större antal folkskollärartjänster och ett
något mindre antal småskollärartjänster komme att erfordras än i förutberäkningarna
nu förutses». »Omfattningen av framtida in- och utflyttning
för stadens vidkommande och inverkan härav på antalet barn i skolåldern
kan sålunda icke nu med någon säkerhet bedömas», framhåller direktionen
vidare. Förste folkskolinspektören i Stockholms stad kompletterar detta
yttrande med att säga, att vid förutberäkningarna »spelar hänsynen till inoch
utflyttning en avgörande roll».

Vad Malmö beträffar synes en exceptionell stor nedgång i nativiteten bli
en avgörande faktor, men många osäkerhetsmoment föreligga även här,
bland annat framhålles, att den minskade dödligheten bland småbarn gjort

b Anm. Från Göteborg bar, på grund av den där beräknade stora minskningen av
cirka 22 procent och den från samtliga huvudgrupperna avvikande fördelningen i denna
minskning, inhämtats primärmaterial, varigenom en felaktighet i kalkylerna kunnat konstateras.
Stadens folkskolinspektör har sedermera bestyrkt riktigheten härav. Minskningen
torde därför ej bli så stor, som uppgivits. — Felet har ej kunnat korrigeras i
tabellerna, enär samtliga dessa voro uppgjorda, innan det bekräftades.

191

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

sig så märkbar, att den redan rubbat förhandskalkylerna. Den vidlyftiga
utredningen innehåller mycket av intresse för belysande av de stora vanskligheter,
som erbjuda sig vid prognoser av detta slag, till och med inom
ett så avgränsat område som en stad, där ingående kännedom örn förhållandena
äges av sakkunnig person. Inspektörens i Malmö stad utförliga
P. M. med beräkningar angående antalet barn och avdelningar i Malmö
folkskolor under tiden 1930—1937 medföljer som bilaga 3. Det är att
märka, att trots den stora möda och omsorg, varom denna P. M. bär vittne,
resultatet för Malmö stads vidkommande ej kunnat bli säkrare, än att inspektören
anser sig böra för år 1939 inskränka sig till att ange ett sannolikt
maximum av 233 och ett sannolikt minimum av 207 folkskollärartjänster,
då motsvarande tal för år 1931 uppgives vara 260 (vari inbegripes fortsättningsskolans
17 lärare samt 13 ständiga vikarier). Skillnaden mellan
maximum och minimum är här följaktligen 26, vilket ger en osäkerhet av
10 procent av det ursprungliga antalet. De i tabellerna upptagna talen för
Malmö ligga, i överensstämmelse med inhämtade upplysningar från inspektören,
något närmare minimitalet.

För att ytterligare ge exempel på de skiftande förhållandena på olika
orter ha uppgifterna från de 20 medelstora städer, vilkas invånarantal är
15,000—62,000, sammanförts i tabell 10, varvid även medtagits antalet barn
per klassavdelning på det egentliga folkskolestadiet i medeltal för vårterminen
1931. — Kompletterande upplysningar ha av överstyrelsen inhämtats
från samtliga dessa städer. (I tabellen ha till jämförelse införts enahanda
uppgifter även beträffande småskolan.)

Både ökning och minskning i antalet tjänster uppges. Största ökningen
förutses för Lund med 8, status quo beräknas för Borås och Kalmar samt
största minskningen för Örebro med 18 folkskollärartjänster. Antalet barn
per klassavdelning varierar i medeltal mellan 25.3 för Uddevalla samt 34.;»
för Örebro och 34.i för Norrköping. Det för dessa 20 städer gällande medeltalet
blir 30.6 barn per folkskolavdelning.

En sammanställning för 20 städer med 9,000—15,000 invånare visar för
5 städer sannolikt status quo samt en största minskning av 9 tjänster (Södertälje)
och en största ökning av 3 (Kristianstad och Kristinehamn).

Vad slutligen de olika inspektörernas kommentarer till rapporterna beträffar,
så ge de i huvudsak mycket starkt intryck av ett samvetsgrant arbete.
Svårigheterna i alla dylika förhandsberäkningar betonas emellertid
kraftigt, och olikheterna inom skilda landsdelar, områden och orter kunna
tydligt utläsas. I vissa landsdelar torde till exempel skolskjutsar ännu med
viss fördel kunna inrättas i något vidgad utsträckning, i andra synas de
praktiskt taget sakna betydelse; inom en del industriområden ändras även
skol förhåll andelia relativt snabbt på grund av in- och utflyttningar allt efter
förhållandena på arbetsmarknaden, inom jordbruksdistrikten däremot äro
växlingarna mindre. I detta sammanhang må framhållas, att en inflyttning
från ett flertal mindre orter till en större, i den större orten kan medföra
ett ökat lärarbehov utan att en motsvarande minskning i lärarantal därav
behöver följa i någon av de mindre orterna. Detta torde särskilt i de större
samhällena i viss mån motverka den minskade nativitetens inflytande på
lärarbehovet. Detta påpekas även från inspektörshåll. I flera städer planläggas
utvidgningar av organisatorisk art, såsom införande av en obligatorisk
7:e klass eller av sär- och hjälpklasser. 1 andra förväntas, att även i
fortsättningen en del privata skolor komma att nedläggas. I några städer

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

väntas avgången från folkskolans 4:e klass till realskolor ytterligare något
stegras, speciellt sedan dessa omlagts till samrealskolor, då alltså även flickor
där kunna vinna inträde. På vissa orter kunna tjänsterna ej gärna indragas,
förrän vederbörande ordinarie befattningshavare avgå med pension,
även om det minskade barnantalet tidigare skulle göra en dylik indragning
önskvärd.

Förhållandena äro alltså i hög grad växlande och svårigheterna att bedöma
de framtida förhållandena givetvis avsevärda. Men å andra sidan
äro inspektörerna — såsom även de seminariesakkunniga betonat — de
mest kompetenta att var och en inom sitt område bedöma läget.

Emellertid kan det invändas, att folkskolinspektörernas år 1926 gjorda
förutberäkningar — såsom ovan påpekats — icke helt kommit att överensstämma
med vad som sedermera verkligen inträffat. För att belysa sistnämnda
förhållanden upptages i nedanstående tabell en jämförelse mellan
nämnda år 1926 gjorda beräkningar av antalet folkskollärartjänster och det
verkliga antalet vid vårterminens slut åren 1926—1931. För åren 1932—
1935 ha inom parentes för jämförelse medtagits inspektörernas prognoser
av år 1931 (jämför tabellerna 1 och 7).

1.	2.	3.	4.
Å r	Antalet ordinarie + extra ordinarie folkskollärartjänster
Enligt in-spektörerna 1926	Verkliga antalet	Skillnad mel lan kol. 3 och kol. 2.
1926 ...........	13,475	13,473	— 2
1927 ...........	13,757	13,717	— 40
1928 ...........	13,994	13,969	— 25
1929 ...........	14,196	14,251	+ 55
1930 ...........	14,482	14,650	+ 168
1931...........	14,628	15,082	+ 454
1932 ...........	14,720	(15,360)	(+ 640)
1933 ...........	14,778	(15,461)	( + 683)
1934 ...........	14,727	(15,464)	(+ 737)
1935 ...........	14,705	(15,419)	(+ 714)

Här ifrågavarande förhållanden åskådliggöras ytterligare i ett skrivelsen
bifogat diagram V.

Inspektörerna beräknade alltså år 1926 ett antal tjänster för år 1931, som
i verkligheten överskridits med ej mindre än 454.

Här må även erinras om att antalet folkskollärartjänster enligt de beräkningar,
som de seminariesakkunniga (sid. 132 och 185) gjorde på grundval
av inspektörernas rapporter hösten 1929, skulle våren 1939 bli 15,009,
d. v. s. antalet skulle från den 1 november 1929, då antalet tjänster var
14,191, ha ökats med 818.

Nämnda antal av 15,009 har emellertid överskridits redan vårterminen
1931, då det verkliga antalet var 15,082, vilket sedan enligt den nu verkställda
beräkningen — efter passerandet av ett maximum av cirka 15,460

193

Kungl. Maj. ts proposition Nr 1-13.

åren 1933 och 1934 —• skulle komma att under perioden fram till vårterminens
slut 1939 ökas med sammanlagt 240, d. v. s. inalles till 15,322.

Inspektörernas senaste beräkningar betyda följaktligen vid jämförelse med
motsvarande undersökning år 1929 en ökning fram till år 1939 med tillsammans
313 folkskollärartjänster.

Emellertid måste man bär taga i betraktande de speciella svagheter, som
vidlådde de år 1929 lämnade uppgifterna. Dessa grundade sig bland annat
icke på så ingående undersökningar av inspektörerna, som de nu utförda.
Vidare är det att observera, att uppgifterna av år 1926 och år 1929 i allmänhet
visat sig för låga under en period, då tjänsternas antal oavbrutet
ökats. Inspektörerna ha, med andra ord, visat stor försiktighet i sina beräkningar.

Å andra sidan är givetvis den möjligheten ej utesluten, att denna försiktighet
nu skulle kunna verka i motsatt riktning, då antalet tjänster efter
1934 tenderar att minskas. Emellertid bör man även taga hänsyn därtill,
att inspektörerna — med de erfarenheter, de vunnit genom de förut gjorda
beräkningarna — tydligen nu böra ha haft större möjligheter än tidigare
att ställa prognos rörande de framtida förhållandena. Man har också överhuvudtaget
nu kunnat säkrare överblicka de faktorer, som måste komma
att inverka på den väntade utvecklingen i förevarande avseende. Givetvis
måste man dock alltjämt räkna med möjligheten av kastningar till följd av
oförutsedda omständigheter. Skulle exempelvis — i enlighet med överstyrelsens
underdåniga framställning den 24 april 1930 (Statens offentliga utredningar
1930:19) — åtgärder för åstadkommande av större koncentration
i kommunernas skolväsen komma att genomföras i större utsträckning, än
folkskolinspektörerna för närvarande haft anledning att räkna med, kommer
detta tydligen i och för sig att verka i riktning mot en minskning i antalet
folkskollärartjänster.

Såsom förut framhållits, ha delvis på grundval av inspektörernas rapporter,
delvis på grundval av annat material inom överstyrelsen verkställts nya
undersökningar och beräkningar angående lärarbehovet. Angående dem
anför överstyrelsen:

Vissa av dessa undersökningar föreligga i form av två utav t. f.
undervisningsrådet Asplind och byråchefen Göransson utarbetade promemorior.
På dessa promemorior har överstyrelsen till väsentlig del grundat
sitt ställningstagande i föreliggande fråga. För erhållande av en allsidig
och fullständig belysning av denna är sålunda ett studium av dessa
promemorior nödvändigt. Speciellt vill överstyrelsen fästa uppmärksamheten
på'' de däri ingående undersökningarna angående det för frågan örn
lärarbehovet grundläggande spörsmålet om förändringarna i nativiteten samt
angående det beräknade barnantalet i skolorna under de närmaste årtiondena
(jämför diagram I, bilaga till överstyrelsens skrivelse). Dessa undersökningar,
som verkställts på grundval av det material och de utredningar,
vilka lämnats i 1928 års pensionsförsäkringskommittés och organisationssakkunnigas
betänkande (Sveriges offentliga utredningar 1930:15), innebära
tillika en kritik av lektor Wadlunds ovannämnda utredning. Överstyrelsen
vill här endast omnämna, att det av Wahlund beräknade födelsetalet redan
det första av de år hans framställning omfattar, visat sig i hög grad
felberäknat. Wahlund räknar för nämnda år (1930) med ett födelsetal av

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 haft. (Nr 143.) 13

Nya beräkningar
inom
överstyrelsen
m. m.

Avfall •''»förhållanden.

194 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

91,400 och förmenar, att den största tänkbara avvikelsen härifrån i den ena
eller andra riktningen skulle vara 815. Det verkliga födelsetalet blev 94,200
(preliminär uppgift enligt Statistisk årsbok 1931), vilket tal är 2,800 större
än det av Wahlund beräknade. Förhållandet är belysande för hur vanskliga
alla förutsägelser äro på här föreliggande område.

Då man Ilar att såsom huvudfaktor för bestämmandet av det framtida
lärarbehovet — vid sidan av förändringarna i antalet lärartjänster — räkna
den avgång av lärare, som sker genom pensionering eller av andra anledningar,
har överstyrelsen redogjort för följande beräkning rörande sagda
avgång:

De seminariesakkunniga grundade sina uppgifter i nu nämnda avseende
på de beräkningar, som företagits av byråchefen Göransson. Såsom ovan
nämnts, har denne numera haft anledning omarbeta dessa beräkningar. De
av honom verkställda utförliga undersökningarna bygga på avgångsfrekvenserna
inom lärarkåren under åren 1923—1928. Samma åldersfördelning
förutsättes vid avlagd folkskollärarexamen som den, vilken gällde för 5-årsperioden
1925—1929. På grundval av dessa uppgifter och folkskolinspektörernas
rapporter har Göransson så beräknat den sannolika avgången och
det framtida lärarbehovet till år 1955, varvid dock den sannolika förändringen
i antalet tjänster ej kunnat följas längre än för den tid, inspektörernas
rapporter omfatta, d. v. s. till och med vårterminens slut 1939. De
resultat, till vilka Göransson sålunda kommit, framgå av nedanstående
tabellariska översikt, som är ett utdrag ur de till Göranssons P. M. fogade
tabellerna X och XVII.

I kolumn 2 av tabellen angives till och med år 1931 det verkliga antalet
lärartjänster och för åren därefter det av folkskolinspektörerna beräknade
antalet (jämför tabell 5, bilaga till överstyrelsens skrivelse). I kolumn 3
upptages det beräknade antalet lärare, som erfordras för att uppehålla de i
föregående kolumn angivna befattningarna, sålunda även vikarier för tjänstlediga
lärare. Rörande beräkningen av detta behov hänvisas till Göranssons
promemoria.

De beräknade talen för avgång från tjänsten enligt kolumn 5 innefatta
all avgång. Hänsyn har sålunda tagits till såväl pensionering som dödlighet
ävensom avgång av annan anledning. De förändringar i rekryteringsbehovet,
vilka föranledas av ändringar i antalet tjänster, angivas i kolumn 6.
Det sammanlagda beräknade behovet framgår slutligen i kolumn 7. Detta
utgör i medeltal 523 för de i kolumnen angivna åren. De exceptionellt
höga talen för redovisningsåren 1929/1930 sammanhänga givetvis med de
talrika barnkullarna omkring början av 1920-talet. Efter nämnda redovisningsår
sjunker lärartjänsternas antal år för år, och behovet av nya lärare
nedgår kraftigt för att nå sitt minimum läsåret 1934/1935. Från sistnämnda
år sker åter en — om också ej kontinuerlig — stegring i behovet,
vilket för år 1938/1939 kan betecknas med siffran 409. Denna stegring
sammanhänger närmast med att den nedgång i antalet lärartjänster, som
beräknats äga rum under 1930-talets senare del, mot periodens slut alltmer
avtager, samtidigt som avgångsfrekvensen ökas.

Det resultat, Göransson kommer till, är att man för den närmaste tiden
— lian räknar härvid med en period från och med år 1930 — synes böra

Kungl. May.ts proposition Nr 143. 195

1.	2-	3.	4.	6.	6.	7.
Vid slutet av vår-	Totala antalet	Antalet nyanställda beräknat med hänsyn till
terminen år	Lärar- tjänster	Lärare	Redovisnings- år	Avgång	Ändring i lärar- antalet	Summa av kolumn 5 och 6
1928.........	13,969	14,698	1928/1929	359	+ 364	723
1929.........	14,251	15,062	1929/1930	368	+ 440	808
1930.........	14,667	15,502	1930/1931	372	+ 439	811
1931.........	15,082	15,941	1931/1932	392	+ 293	685
1932.........	15,360	16,234	1932/1933	388	+ 107	495
1933.........	15,461	16,341	1933/1934	383	+ 3	386
1934.........	15,464	16,344	1934/1935	381	— 48	333
1935.........	15,419	16,296	1935/1936	385	— 22	363
1936.........	15,398	16,274	1936/1937	399	— 50	349
1937 .........	15,351	16,224	1937/1938	413	— 24	389
1938 .........	15,328	16,200	1938/1939	415	— 6	409
1939 .........	15,322	16,194	1939/1940	409
			1940/1941	425
			1941/1942	420
			1942/1943	430
			1943/1944	445
			1944/1945	451
			1945 1946	474
			1946/1947	483
			1947/1948	495
			1948 1949	514
			1949/1950	522
			1950 1951	539
			1951/1952	564
			1952/1953	588
			1953/1954	609
			1954/1955	628

räkna med en årlig utexamination av i medeltal 475 lärare. Till ungefärligen
samma resultat har föredraganden, t. f. undervisningsrådet Asplind, kommit
i en av honom gjord överslagsberäkning, vilken framgår av hans bilagda
promemoria.

Emellertid är det att märka, att utexaminationen åren 1930—1935, därest
inga särskilda åtgärder vidtagas, kommer att bliva följande: 418, 426, 440,
449, 466, 455 eller i medeltal 442 (jämför tabell 3, bilaga till överstyrelsens
skrivelse). Göransson har också betonat, att detta torde komma att medföra,
att alla reserver bli utnyttjade och att till och med en lärarbrist inträder
i början av den period, folkskolinspektörernas nu avgivna rapporter
omfatta.

196

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vidare bör man observera, att avgången under hela perioden 1930—1937
är relativt låg. Den utgör för manliga och kvinnliga befattningshavare
tillsammans mellan 372 och 399 lärare per år, för att sedan oavbrutet stiga
till 451 för redovisningsåret 1944/1945. Dessutom kommer denna stegring
att fortsätta och efter 1945 bli ännu snabbare än förut. Detta framgår särskilt
av. de slutsatser rörande avgången genom pensionering, vilka&kunna
dragas av uppgifterna örn tillskottet av nya lärarkrafter under olika perioder.
Denna fråga skall här något närmare beröras.

Avgången genom pensionering beror i huvudsak på antalet utexaminerade
lärare för cirka 35 år sedan, enär medelåldern vid examen för manliga folkskollärare
är 25 år och för kvinnliga 23 år samt pensionsåldern från och
med den 1 januari 1920 för bägge kategorierna är 60 år. För att få en
ungefärlig uppfattning örn förändringen i denna term, meddelas här nedan
ett sammandrag för 5-årsperioder ur ovannämnda tabell 3 angående genom
examination och dispenser nytillkomna lärare. I kolumn 3 införes sam
tidigt den period, under vilken ifrågavarande lärare, därest de kvarstå i
tjänst till uppnådd pensionsålder, i regel skulle pensioneras.

1	2.	3.
Period för	Utexamina-tion + dis-	Period för
examen	penser i medeltal	pensionering
1885—1889	318	1920—1924
1890—1894	211	1925—1929
1895—1899	280	1930-1934
1900—1904	338	1935—1939
1905—1909	380	1940-1944
1910—1914	544	1945—1949
1915—1919	651	1950—1954
1920—1924	809	1955—1959
1925—1929	764	1960—1964

Såsom man av dessa uppgifter har anledning vänta, kännetecknades perioden
1920 1929 av ett utpräglat minimum i fråga örn pensionering; verk liga

antalet pensionerade var under denna tid i medeltal 223 per år (jämför
tabell 2). Samtidigt härmed nådde utexaminationen ett maximum (787 i
medeltal per år, medgivna dispenser inräknade), varför bristen på omkring
1,200 folkskollärare vid periodens början snart fylldes, för att sedan följas
av ett överskott. Detta gjorde, att inskränkning av utexaminationen måste
företagas. Verkningarna av denna inskränkning infalla emellertid under en
period, då behovet av lärare åter hastigt stiger, nu på grund av det ökade
barnantalet från de stora årgångarna 1920 och 1921, vilka ännu befinna
sig på folkskolestadiet.

Vad därefter angår tiden från och med år 1930, så torde avgången genom
pensionering framförallt från och med år 1940, komma att oavbrutet stiga.
Medan antalet nytillkomna folkskollärare under perioden 1900—1904 (vilka
alltså — därest de kvarstå tjänst till pensionsåldern — i allmänhet avgå
vid uppnådda 60 års ålder under perioden 1935—1939) var 338 i medeltal

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

per år, voro motsvarande tal för följande 5-årsperioder respektive 380, 544
och 651, för att därpå under perioden 1920—1924 uppnå det stora antalet
av 809 per år (maximum nåddes först år 1925 med 921; jämför bifogade
tabell 3). Avgången genom pensionering inom folkskollärarkåren når därför
sitt maximum omkring år 1960, och torde då bli avsevärt stor. Redan
under senare hälften av 1940-talet är emellertid att förutse en betydligt
stegrad avgång på grund av inträdd pensionsålder bland folkskollärarna.

Tilläggas bör, att det här sagda tydligen även innebär, att medelåldern
inom folkskollärarkåren kommer att stiga. Men detta betyder givetvis, att
avgången av annan anledning än pensionering (på grund av dödsfall) likaledes
kommer att stegras.

Här ifrågavarande olika förhållanden, vilka utförligt behandlas i Göranssons
promemoria, innebära sålunda, att avgången under 1930-talet visserligen
kan beräknas komma att vara i stigande, men att stegringen därefter blir
betydligt större.

Ovan har påpekats, att Göransson framhållit, att under förra hälften av
1930-talet en tillfällig brist på lärare torde uppkomma. Bortsett från örn
denna brist på ett eller annat sätt fylles, kommer emellertid Göransson på
grund av senast relaterade omständigheter till det resultatet, »att om lärarproduktionen
sättes till 475 från och med år 1930, skulle, örn inga extraordinära
förhållanden inträda, efter något tiotal år uppstå en lärarbrist».
(Göranssons P. M.)

Emellertid har Göransson själv ansett angeläget att betona, att siffrorna
angående behovet av lärare grundade sig på antagandet av att förändringarna
i lärarantalet vore 0 från oell med läsåret 1939/1940. Om detta icke
bleve fallet, ändrades såväl avgången som examinationsbehovet. De av
honom uppgjorda tabellerna gjorde alltså ingalunda anspråk på att motsvaras
av verkligheten. Deras syfte vore att vara vägledande vid bestämmandet
av seminarieorganisationen. Beträffande det lärarbehov, för vilket
denna — enligt Göranssons mening — bör uppbyggas, har han i sin promemoria
gjort följande uttalande, som — fastän det avser ej blott folkskoleseminarierna
utan även småskoleseminarierna — för sammanhangets skull
anföres i dess helhet:

»När det gäller att besvara frågan, för vilket lärarbehov seminarieorganisationen
bör uppbyggas, tillåter jag mig att anföra följande. Vad småskolekåren
beträffar, beräknas årsbehovet stiga från 303 läsåret 1932/1933
till 640 läsåret 1952 1953. Det är självklart, att man varken kan lägga
den förra eller den senare siffran, vilken är mer än dubbelt så stor, till
grund för organisationen. Det ligger nära till hands att som utgångspunkt
välja en tidpunkt, som faller mitt emellan de extrema fallen, mellan vilka
ligger en tidrymd av 20 år. Läsåret 1942/1943 beräknas antalet nytillkomna
lärare tillhörande småskolekåren till 512. "Piil detta tal har jag
kommit genom att antaga, att lärarantalet är oförändrat från och med läsåret
1939/1940. Emellertid synes man böra räkna med en fortsatt minskning
i behovet av småskollärare. Det nedgående barnantalet torde medföra,
att en del B2-skolor förvandlas till B3-skolor samt att biträdande lärarinnor
bli överflödiga, örn en Byskola övergår till B Eskola. Anordnandet av skolskjutsar
torde medföra att en eller annan småskola och mindre folkskola
kan komma att nedläggas. Vidare torde allt framgent befattningar som
biträdande lärare vid folkskola ombildas till folkskollärartjänster, varjämte
ombildningen av mindre folkskolor till folkskolor alltjämt torde fortgå. Det
torde icke vara överdrivet att uppskatta minskningen för dessa 4 år till

Sammanfattning
angående
lärarbehovet.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

100 lärarinnetjänster, d. v. s. omkring 25 om året. Man skulle då komma
till att läsåret 1942/1943 erfordras 412 nya småskollärarinnor.

Vad folkskollärarkåren angår, har förut anförts, att man under förutsättning
av oförändrat lärarantal från och med redovisningsåret 1939/1940 kan
räkna med att behovet av nya lärare växer från ett minimum läsåret 1934/
1935 till ett maximum omkring 30 år senare eller 1964/1965. Seminarieorganisationen
torde lämpligen böra organiseras med hänsyn till det beräknade
lärarbehovet, som infaller i mitten av nämnda period, under vilken avgången
bland lärare växer, d. v. s. läsåret 1949/1950. Av tabell XVII framgår, att
för läsåret 1949/1950 har räknats med ett tillskott av 522 nya lärare. Förut
har antagits att för rekrytering av småskollärarkåren skulle fordras 100
färre lärare än vad som angives i tabell XVII kol. 4. Av dessa 100 lärare
torde åtminstone 50 komma att ersättas av folkskollärare. Från denna
utgångspunkt synes alltså seminarieorganisationen behöva utrustas så att
utexamineringen skall kunna uppgå till 572 folkskollärare örn året.»

Överstyrelsen gör nu följande sammanfattning angående lärarbehovet:

Av det sagda torde framgå, att lärarbehovet i framtiden såsom hittills
torde komma att bliva växlande. Även örn man bortser från den osäkerhet,
som präglar alla försök till beräkningar å nu förevarande område, måste
det. sålunda bliva vanskligt, eller rättare sagt omöjligt, att för en längre
period ange behovet med ett fixerat tal.

Om sålunda redan de nämnda förhållandena äro ägnade att mana till
synnerlig försiktighet vid bestämmandet av den definitiva omfattningen utav
en framtida seminarieorganisation, synas dessutom de speciellt ovissa förhållanden,
som för närvarande äro rådande på här föreliggande område,
vara av den natur, att de i och för sig kunnat motivera ett fortsättande
av det nuvarande provisoriet ännu några år. Emellertid torde man i varje
fall kunna utgå ifrån att en organisation med den utbildningskapacitet på
666, som den nuvarande har, ej kan bliva erforderlig under överskådlig
tid framåt. Under sådana förhållanden måste givetvis inom relativt kort tid
såväl av statsekonomiska skäl som av hänsyn till att seminariernas lärarkår
ej för länge bör hållas i ovisshet örn sin framtida ställning — den
nödiga nedskärningen av organisationen komma till stånd.

Dessutom är det på grund av sammankopplingen av folk- och småskoleseminariefrågorna
nu nödvändigt att bestämma även den framtida folkskoleseminarieorganisationen.

Då, som sagt, det nuvarande provisoriet sålunda ej kan fortsätta, är det
emellertid — icke blott på grund av omöjligheten att överhuvud ange ett
fixerat tal för examinationen under en längre period utan också med hänsyn
till de speciellt nu ovissa förhållandena på området — synnerligen
angeläget, att seminarieorganisationen så anordnas, att den i görligaste mån
kan möta de växlande krav, som kunna komma att ställas på densamma.
Den bör således ej göras för snäv. Detta synes också ha varit en vägledande
synpunkt för de sakkunniga, som därom bland annat yttra (sid.
125): »Det vill förefalla, som örn den nuvarande seminarieorganisationen
icke vore smidig nog att kunna möta de växlande kraven».

I detta sammanhang må även erinras örn följande riksdagens uttalande
i skrivelse nr 199/1931 (sid. 6) i fråga örn småskoleseminarierna: »Riksdagen
vill dock såsom sin mening uttala, att det synes riksdagen klokt att
under alla förhållanden giva organisationen ett visst mått av elasticitet, så

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

att den utan större svårigheter kan anpassas efter förekommande växlingar
i lärarbehovet». Detsamma torde kunna sägas om folkskoleseminarieorganisationen.

Emellertid skulle stora svårigheter inställa sig, örn man sökte ernå önskvärd
elasticitet uteslutande genom förändring av antalet klasser eller antalet
seminarier. Det är därför högst angeläget, att man, såsom hittills skett,
även för framtiden i viss utsträckning kan anpassa antatet elever i klasserna
efter det tillfälliga lärarbehovet. I varje fall synes det bli nödvändigt
att förfara på detta sätt under vissa övergångsår. Detta skulle dessutom
blott innebära, att man i fråga örn folkskoleseminarierna tillämpade
samma grundsats, som riksdagen givit uttryck åt beträffande småskoleseminarierna.
Härom säger riksdagen i sin ovan anförda skrivelse 199/1931
(sid. 7), att det synes »böra ligga i Kungl. Maj:ts hand att tills vidare under
övergångsåren med beaktande av föreliggande förhållanden bestämma det
antal elever, som vid de olika seminarierna skall intagas». Då överstyrelsen
nu särskilt starkt understryker denna synpunkt, att elasticiteten i organisationen
delvis måste åstadkommas på så sätt, att man anpassar elevantalet
i klasserna efter det tillfälliga lärarbehovet, sammanhänger detta bland
annat med det läge, vari organisationsfrågan nu befinner sig. Det gäller
nämligen nu icke att skapa en ny organisation, som sedermera därest så
kan visa sig behövligt — ytterligare kan utbyggas. Det föreliggande spörsmålet
rör sig i stället örn nedläggande av ett större eller mindre antal seminarier.
Och därmed är givetvis även från rent ekonomisk synpunkt att
tillse, att begränsningen av organisationen icke genomföres på sådant sätt
och i sådan omfattning, att man inom en snar framtid efter den nya organisationens
fulla genomförande står inför nödvändigheten att skaffa ökat
lokalutrymme åt seminarierna. Därtill kommer, att det såsom överstyrelsen
redan tidigare vid flera tillfällen framhållit — är en allvarlig sak att
nedlägga gamla kulturinstitutioner med djupa rötter inom den bygd och
det samhälle, som sett dem framväxa och utvecklas. Överstyrelsen förbiser
naturligtvis härvid icke, att dylika åtgärder måste vidtagas, därest man med
någorlunda visshet kan beräkna, att lärarbehovet för avsevärd framtid likväl
kan tillgodoses. Just i sistnämnda avseende råder emellertid såsom
ovan framhållits — stor ovisshet. Och det kan tydligen inte vara rimligt
att nu beröva en ort dess seminarium, därest man har anledning förmoda,
att om något tiotal år i så fall nya seminarier skulle behöva upprättas.
Härtill kommer, att en dylik åtgärd ej heller kan vara motiverad med hänsyn
till det föreliggande behovet av lokaler för småskoleseminarierna, då
dessa nu skola övertagas av staten. Såsom nedan under kapitlet örn dessa
seminarier skall närmare visas, föreligga nämligen erbjudanden örn överlåtelse
till staten utan ersättning av — i varje fall — flera småskoleseminariebyggnader,
än staten för närvarande kan ha användning för.

Det sagda synes överstyrelsen utgöra starkt vägande skäl för att seminarieorganisationen
nu ej avpassas så, att den blott tillfredsställer behovet
för den allra närmaste framtiden. För denna, eller närmare bestämt 1930-talet, skulle enligt byråchefen Göranssons uppfattning en utexamination av
omkring 475 vara tillräcklig. Med hänsyn till vanskligheten i alla förutberäkningar
av detta slag skulle överstyrelsen då, därest det nu gällt att
nyskapa en organisation, ansett försiktigheten kräva, att denna uppbyggs
så, att dess examinationskapacitet blivit omkring 500. Men förhållandena
göra det ej möjligt att blott taga hänsyn till vad som kan gälla under

200

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

innevarande årtionde. Det föreliggande spörsmålet rör sig nämligen, som
ovan framhållits, ej om att nyskapa en organisation utan örn att ombilda
eller rättare nedskära en redan existerande. Det bör då bemärkas, att fram
på 1940-talet torde, framför allt tack vare den alltmer stegrade avgången
genom pensionering, examinationsbehovet relativt hastigt komma att ökas.
Givetvis är det dock ännu synnerligen svårt att överblicka och alldeles
omöjligt att med någon visshet förutsäga, hur stort detta behov då eller
senare kan bliva. Men överstyrelsen finner sig, på grund av vad byråchefen
Göransson anfört, i varje fall böra räkna med att det Jean komma
att uppgå till cirka 570 per år.

Med hänsyn till det anförda förmenar överstyrelsen, att organisationen
bör göras så elastisk, att en icke alltför obetydlig marginal finnes för utökning
eller inskränkning av examinationen. Överstyrelsen finner det dock
ej möjligt att gå så långt som de seminariesakkunniga och tillstyrka en
organisation, vars fulla examinationskapacitet skulle vara 610. Men överstyrelsen
finner det å andra sidan — på grund av vad som rörande lektor
Wahlunds undersökning anförts i byråchefen Göranssons P. M. och i Asplinds
P. M. — ej heller försvarligt att nu begränsa organisationen så starkt,
som Wahlund förutsatt, då han förmenat en examination av 450 vara tillräcklig.

Överstyrelsen har emellertid — med hänsyn till att den organisation överstyrelsen
kommer att föreslå i varje fall lämnar utrymme för vissa utvidgningar
- övervägt möjligheten att till en början hålla examinationskapaciteten
vid cirka 520, d. v. s. att i organisationsplanen till en början upptaga
endast 19 avgångsklasser. Överstyrelsen har emellertid efter en noggrann
prövning icke funnit det tillrådligt att på frågans nuvarande stadium
föreslå en starkare beskärning av organisationen än till en examinationskapacitet
av cirka 550, d. v. s. en organisation med 20 avgångsklasser.
Härvid ha följande synpunkter varit för överstyrelsen vägledande. I förhandskalkylerna
finnas alltför många osäkerhetsmoment, som kunna rubba
de erhållna resultaten. Inspektörernas förutberäkningar beträffande antalet
tjänster kunna aldrig fullt motsvara verkligheten. Avgångsfrekvensen kan
bli en annan än den vid kalkylerna förutsatte, bland annat på grund av
kårens förändrade sammansättning. Nativitetens inverkan på lärarbehovet
kan ej med full säkerhet nu överblickas. Förändringar av organisatorisk
art inom folkskolan och deras inflytande på behovet av lärare äro svåra
att långt i förväg bedöma. Redan en nedskärning från nuvarande 24 till
20 examensavdelningar kommer dessutom att medföra betydande svårigheter
bland annat i fråga om seminarielärarnas förflyttning till andra läroanstalter.
Dessutom vill överstyrelsen på njflt erinra örn nödvändigheten
av att, då det nu ej gäller att nyskapa utan att nedskära organisationen,
iakttaga nödig försiktighet.

Överstyrelsen bär sålunda stannat vid att föreslå en organisation på 20
avgångsklasser, vilket vid fullt utnyttjande av examinationskapaciteten -—
på, grund av vad överstyrelsen nedan kommer att hemställa rörande maximiantalet
elever per klass — skulle innebära en utexamination av 545.
Den inskränkning i denna organisation, som till en början och eventuellt
även senare skulle kunna anses påkallad, förmenar överstyrelsen böra ske
genom reglering av elevantalet per klassavdelning. Å andra sidan anser
överstyrelsen, att organisationen bör bli sådan, att den lämnar plats för en
eventuellt behövlig utvidgning. Av nedanstående avdelning örn seminarie -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 201

behovet framgår, huru den föreslagna organisationen möjliggör en dylik
utvidgning.

Slutligen yttrar överstyrelsen sig örn proportionen mellan manliga och
kvinnliga lärare:

Hittills har vid alla utredningar förutsatts en proportion av 3: 2 mellan
antalet manliga och kvinnliga folkskollärare. De sakkunniga ha emellertid
framhållit, att för denna proportion egentligen saknas talande skäl. Den
har sålunda — såsom också framgår av ovannämnda tabell 1 bilaga 4 —
långtifrån följts beträffande antalet befattningar inom folkskolan. Medan
antalet tjänster med manliga innehavare år 1916 utgjorde 63,5 procent av
samtliga, hade det år 1929 kontinuerligt sjunkit till 56,4 procent. Då överstyrelsen
nu föreslår 20 avgångsklasser, skulle en fördelning av dessa på
11 manliga och 9 kvinnliga avdelningar vara den, som närmast överensstämde
med den faktiska sammansättningen av folkskollärarkåren.

Därtill kommer, att avgången bland folkskollärarinnorna procentuellt taget
är så mycket större än avgången bland de manliga lärarna, att inom ett
fåtal år den absoluta avgången bland de förra rentav kommer att överstiga
det absoluta antalet avgångna bland de senare.

För att tillgången på för lärarkallet disponibla folkskollärarinnor skall
kunna täcka behovet, synes det sålunda med hänsyn till det anförda ofrånkomligt
att ändra den förut tillämpade proportionen 3: 2. För framtiden
bör man sålunda i stället räkna med proportionen 11:9.

Vid en examination av 545 skulle fördelningen sålunda bliva 300 manliga
och 245 kvinnliga lärjungar.

Såsom synes av det föregående hava såväl de sakkunniga som skolöverstyrelsen
låtit verkställa mycket omfattande förhandsberäkningar rörande det
framtida folkskollärarbehovet. Men oaktat den omsorg, varmed dessa beräkningar
utförts, har man dock ansett sig böra här, liksom när det gällde
småskollärarutbildningen, betona beräkningarnas osäkerhet. De sakkunniga
anmärka, att folkskolan för närvarande genomlöper en period av kastningar,
som göra alla beräkningar om det framtida lärarbehovet mera osäkra än
annars skulle vara fallet, och skolöverstyrelsen förmenar, att lärarbehovet i
framtiden som hittills torde komma att bliva växlande samt att det, även
om man bortser från den osäkerhet, som präglar alla försök till beräkningar
å nu förevarande område, måste bliva vanskligt eller rättare sagt omöjligt
att för en längre period ange behovet med ett fixerat tal. I dessa uttalanden
ha de säkerligen rätt. Osäkerhetsmoment ingå nämligen tvivelsutan i
beräkningarna icke blott rörande blivande ändringar i folkskolornas organisation
och i nativiteten utan ock beträffande avgången från innehavda folkskollärartjänster
m. m.

Men den omständigheten, att inga beräkningar angående lärarbehovet för
en längre tid framåt kunna bliva tillförlitliga, bör enligt min mening mana
till den försiktighet vid bestämmande av den nya seminarieorganisationens
omfattning, som riksdagen i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1929

Proportionen
mellan man
liga och
kvinnliga
lärare.

Departe mentschefen.

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

anbefallt, då riksdagen som sin mening uttalat, att en möjligen blivande
utökning av lärarbehovet icke bör avskräcka från att avpassa nämnda organisation
efter vad som nu kan bedömas utgöra det normala årsbehovet.
Vid detta bedömande kunna givetvis de ovan nämnda beräkningarna tjäna
till ledning.

Påfallande är emellertid de olika resultat, till vilka de olika beräkningarna
lett. De sakkunniga ha föreslagit, att den nya seminarieorganisationen
skulle omfatta 22 avgångsklasser med 28 elever i varje utom i två studentklasser,
varigenom skulle erhållas en årlig utexaminering av 610 lärare.
Reservanten Almkvist har föreslagit 23 avgångsklasser ä 25 elever, varigenom
575 lärare skulle komma att utexamineras varje år. Skolöverstyrelsens
statistiker byråchefen Göransson har beräknat, att en årlig
utexaminering av 475 lärare skulle under den närmaste tiden från och
med år 1930 vara tillräcklig men att lärarbrist då skulle efter något
tiotal år uppstå. Med hänsyn däremot till det beräknade lärarbehovet
för tiden 1934/1935 till läsåret 1964/1965 skulle utexamineringen enligt
Göranssons beräkningar behöva sättas till 572 örn året. Lektor Wahlund
har beräknat, att från och med 1935 tills vidare en årlig utexaminering av
450 skulle vara tillräcklig. Skolöverstyrelsen har övervägt möjligheten att
till en början stanna vid en utexaminering av 520 om året men har
sedermera på anförda skäl föreslagit en seminarieorganisation på 20 avgångsklasser,
vilket skulle ge en årlig utexaminering av 548. Dessa olika
beräkningar och förslag framgå mera åskådligt av följande översikt:

Antal årligen
utexaminerade

Sakkunniga: 22 avgångsklasser.....................610

Almkvist: 23 avgångsklasser.......................575

Göransson: för tiden från 1930 något tiotal år framåt .... 475

Göransson: » » » 1934/1935 till 1964/1965 ...... 572

Wahlund: från 1935 tills vidare....................450

Skolöverstyrelsen: 20 avgångsklasser.................548

När det nu gäller folkskollärarutbildningen, har jag samma uppfattning
beträffande de beräkningar, på vilka den nya seminarieorganisationen bör
byggas, som när fråga var om småskollärarutbildningen. Jag anser således,
att sagda organisation icke bör göras för vid utan, såsom 1929 års riksdag
uttryckt sig, avpassas efter vad som nu kan bedömas utgöra det normala
årsbehovet och således byggas på beräkningar, som avse lärarbehovet endast
för den närmaste framtiden. Med hänsyn till den av riksdagen åsyftade
elasticiteten inom folkskollärarutbildningen finner jag då riktigast att utgå

203

Kungl. Maj'', ts proposition Nr 143.

från ett årligt behov av omkring 450 folkskollärare. Det är dock, såsom
jag förut nämnt, min åsikt, att den förutnämnda kursen för småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor snarast möjligt bör komma till
stånd. I samband med upprättande av denna kurs torde böra tagas under
omprövning, huruvida den bör inordnas i den fasta organisationen. Örn så
prövas lämpligt, skulle den fasta seminarieorganisationen kunna årligen
utexaminera ett antal av bortemot 480 folkskollärare, vilket antal något
överstiger det av byråchefen Göransson beräknade folkskollärarbehovet under
den närmaste framtiden.

C. Seminariebehovet.

De sakkunniga ha först redogjort för en från 13:e svenska seminarielärarmötet
till Kungl. Majit inkommen framställning med anhållan, »att sådan författningsändring
måtte komma till stånd, att elevantalet i seminarieklasserna i
regel icke komma att överstiga 24». De sakkunniga föreslogo dock, att
sagda elevantal skulle utgöra högst 28. Häremot reserverade sig visserligen
ledamoten Almkvist och yrkade, att maximiantalet skulle sättas till 25,
men 1929 års riksdag fastslog antalet till högst 28.

Innan de sakkunniga därefter gå att yttra sig örn det antal folkskoleseminarier,
som de för närvarande anse vara erforderligt, förutskicka de ett
par ord örn seminarieorganisationens gestaltning.

De sakkunniga anse, att seminarieorganisationen normalt bör bestå av
tvenne delar: en fastare kärna av seminarier, som ha att sörja för det minimum
av utexaminering, som under alla omständigheter kan anses vara
behövligt, samt en mera rörlig del, som exempelvis i form av studentkurser
kan möta de kastningar i lärarbehovet, som väl alltid komma att finnas,
och de tillägga, att de under nuvarande omständigheter finna denna senare
del vara synnerligen av nöden.

Den nuvarande seminarieorganisationen för utbildning av folkskollärare —
örn man bortser från seminariet i Strängnäs, som befinner sig under avveckling
— består av åtta dubbelseminarier och sex enkelseminarier; av
dessa sistnämnda ha två var sin ettåriga kurs för studenter. Dubbelseminarierna
äro: Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Karlstad med manliga
elever, Falun och Umeå med kvinnliga samt Luleå, som såtillvida är
ett samseminarium, att halva antalet elever i parallellavdelningen är kvinnliga.
Av enkelseminarierna ha Växjö och Härnösand manliga samt Stockholm,
Kalmar, Landskrona och Skara kvinnliga elever. Studentkurserna
äro förlagda till Stockholm och Växjö.

Den fasta organisationen har sålunda 22 avgångsavdelningar, och går
man ut ifrån ett antal av 28 elever per klass, kan den utbilda 616 lärare
årligen; med de båda studentkurserna stiger siffran till 666. Enligt beräk -

Salckunniga.

Elevantalet
per klase.

Antalet seminarier.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ningarna i det föregående innebär detta en alldeles för stor lärarutbildning.
Det är för den skull nödvändigt, att en inskränkning göres, och då det normala
årsbehovet visserligen i närvarande stund på grund av angiven anledning
är svårt att fixera men efter allt att döma inom en nära framtid kommer
att ligga väsentligen under talet 600, bör denna inskränkning gälla den
fasta organisationen.

I fråga örn den blivande fasta seminarieorganisationen anföra de sedan
följande:

När de sakkunniga hade att fördela småskoleseminariernas utexaminering
togo de som utgångspunkt, att varje landsända borde ha en så stor del av
det samlade årsbehovet, som behövdes för att rekrytera dess lärarkår, och
att seminariernas antal inom landets olika delar borde bestämmas därefter.
Med samma utgångspunkt och med en utexaminering av omkring 600 får
fördelningstabellen i fråga örn folkskoleseminarierna följande utseende.

Sakkunnigas tabell 36.

Landsdel	Procentuell andel av landets folk-skollärarkår	Motsvarande procent av ut-examineringen, uttryckt i antal lärare	Erforderligt antal seminarie-avdelningar
Norrland............	18.6	lil	4
Svealand............	33.4	200	7
Götaland............	48.1	289	11

Elva seminarieavdelningar för Götaland är visserligen i det närmaste en
för mycket, men då de båda studentkurserna böra bibehållas och fortfarande
räkna 25 elever per kurs, och då sju avdelningar för Svealand dessutom är
väl snävt, kommer på detta sätt i någon mån en utjämning till stånd.

De norrländska seminarieavdelningarna äro för närvarande fem. Nedan
år 1927 väckte skolöverstyrelsen tanken på att nedlägga någon av dessa,
och såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen över de tidigare begränsningsåtgärderna,
hemställde Kungl. Majit på dess förslag till 1929 års
riksdag, att parallellavdelningen i Luleå måtte indragas. Riksdagen var
emellertid icke benägen för denna åtgärd. Norrland vore i det hela, skrev
den, icke särskilt gynnat med bildningsinstitutioner, och redan på denna
grund borde man iakttaga varsamhet, när det gällde att beröva denna landsända
något av vad den i sådant hänseende redan åtnjöte. Norrland syntes
dessutom vara statt i en mycket kraftig materiell utveckling och frågan
borde därför tillsvidare hållas öppen; måhända kunde också i stället en indragning
av seminariet i Härnösand — om så behövdes -— sättas i fråga.
Den av riksdagen anvisade varsamheten är för visso synnerligen beaktansvärd,
men det kan dock framhållas, att någon kulturinstitution icke nedlägges,
därigenom att parallellavdelningen i Luleå dragés in; genom en indragning
av seminariet i Härnösand skulle däremot så bliva fallet. De sakkunniga
ha likväl övervägt detta senare och därvid tänkt sig möjligheten
att förvandla de båda seminarierna i Luleå och Umeå till samseminarier.
Att de släppt tanken beror därpå, att avstånden fortfarande spela en roll i

205

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Norrland och att förläggningen därför blir bättre, om seminariet i Härnösand
bibehålies. De förorda således, att folkskoleseminariet i Luleå anordnas
som enkelseminarium med endast manliga elever.

Lärarutbildningen i Svealand ombesörjes av åtta examensavdelningar och
i Götaland av elva. I enlighet med den princip, som lagts till grund för
fördelningen, bör en av Svealands avdelningar indragas. På grund av de
jämförelsevis korta avstånden och de olika seminariernas förläggning har
det likväl ingen betydelse, om indragningen drabbar Svealand eller Götaland,
därest annars skäl finnes för en sådan omkastning. Men innan den
frågan avgöres, böra lämpligen tvenne anmärkningar förutskickas. Den ena
gäller frågan om den årliga utexamineringens sammansättning med hänsyn
till antalet manliga och kvinnliga lärare. Under en viss tid ha de förra
förhållit sig till de senare ungefär som 3 : 2, och skolöverstyrelsen har vid
upprepade tillfällen framhållit, att en sådan proportion är lämplig och önskvärd.
Den saknar egentligen talande skäl och föreligger heller icke numera
i verkligheten. Under de senaste tio åren har en bestämd förskjutning ägt
rum, som ökat ut de kvinnliga lärarnas antal. Ar 1919 bestod kåren av
61.i procent män och 39.9 procent kvinnor; tio år senare utgjorde männen
56 5 procent och kvinnorna 43.5. Denna procentuella fördelning är dock
icke förhärskande över hela landet, även om de manliga lärarna överallt
reducerats. I övre Norrland äro procenttalen 52.8 och 47.2 till männens
förmån, i södra Sverige 63.4 och 36.6, medan däremot i landskapen kring
Mälaren och Hjälmaren kvinnorna överväga med 55.5 procent mot männens
44.5. Det är under sådana omständigheter rimligt, att någon indragning
av en kvinnlig seminarieavdelning icke ifrågakommer.

Den andra anmärkningen rör frågan örn den ram av seminarier, inom
vilken en indragning är att förorda. De gamla seminariebyggnadema ha
mångenstädes under den sista tiden ersatts av nya, som gjorts alldeles särskilt
lämnade för sitt ändamål och på grund därav också dragit stora kostnader.
Å andra sidan finnas även kvar seminariebyggnader, som icke längre
räcka till och även i annat avseende svårligen kunna anses ändamålsenliga.
Förr eller senare måste därför en sådan byggnad ersättas av en ny, för den
händelse ett seminarium allt fortfarande skall vidmakthållas på orten. Det
förefaller som en given sak, att vid indragningen så förfares, att statens
framtida utgifter för oavvisliga lokalutvidgningar bliva de minsta möjliga.

Allt sedan frågan örn seminarieiudragning kom på tal, har seminariet i
Skara stått i brännpunkten av diskussionen, och en rundgång bland mellersta
och södra Sveriges folkskoleseminarier med ovannämnda synpunkt
som rättesnöre visade också, att det utan jämförelse ligger närmast till för
en indragning; det finns nämligen för närvarande icke något folkskoleseminarium,
som arbetar under mera otillfredsställande yttre betingelser. Vad
som hitintills blivit anfört för dess bibehållande, är i stort sett två omständigheter:
genom en indragningsåtgärd skulle proportionen mellan utexaminerade
lärare och lärarinnor förryckas, och den kvinnliga ungdomen i västra
Sverige skulle — därest ingen förändring i övrigt vidtoges i organisationen
—• vara hänvisad att erhålla sin utbildning antingen i Landskrona eller i
Falun. Särskilt för Västergötlands och Bohusläns del, säger skolöverstyrelsen
i en skrivelse av den 26 januari 1926, skulle säkerligen detta läge bliva
en källa till allvarliga olägenheter. Och ur folkundervisningens synpunkter
tvekar överstyrelsen icke att beteckna förhållandet mindre lyckligt. Den
enda utväg, som härvid kunde tänkas undanröja de svåraste olägenheterna,

206

Kungl. Maj.is proposition Nr 143.

vöre att öppna seminariet i Göteborg för kvinnliga elever. »Men uppenbart
är», heter det, »att även denna åtgärd skulle innebära en avsevärd
försämring i jämförelse med nuvarande ordning, särskilt kännbar för den
vidsträckta landsbygdens befolkning.» Beträffande Göteborgs seminarium
stöde dessutom lokaler för undervisning i hushållsgöromål och kvinnlig
slöjd icke till förfogande inom seminariets nuvarande byggnad.

Vad som här säges, kan med lika rätt sägas örn de seminarier, som i raden
efter Skara skulle kunna tänkas föreslagna till indragning. Det är därför
nödvändigt att pröva, i vad mån de framförda synpunkterna äga bärighet.
Skolöverstyrelsen har otvivelaktigt rätt däri, att vissa olägenheter
— det är en överdrift att kalla dem allvarliga — skulle uppstå för Västergötlands
och Bohusläns del, därest den kvinnliga ungdomen skulle behöva
söka sin utbildning i Landskrona eller Falun, och de sakkunniga anse därför
också, att någonstädes i västra Sverige en utbildningsanstalt för kvinnliga
folkskollärare bör finnas. Men de sakkunniga ha däremot svårt att
förstå, att ett öppnande av Göteborgs seminarium för kvinnliga elever skulle
»innebära en avsevärd försämring i jämförelse med nuvarande ordning».
När det gäller att med hänsyn till hela landet förlägga de olika seminarieavdelningarna,
kunna vissa länssynpunkter icke få vara bestämmande. Den
lokala opinionen ledes ofta av den föreställningen, att de elever, som genomgå
ortens seminarium, huvudsakligen komma att ha sin framtida verksamhet
förlagd till de närmaste landskapen. Av naturliga skäl är det icke
så. Enligt den senaste folkskolematrikeln hade 765 av de där upptagna
folkskollärarinnorna utexaminerats från Skara. Av dessa voro 73 placerade
i Skaraborgs län, 89 i Älvsborgs och 115 i Göteborgs och Bohus län. Alla
de övriga 457 vörö spridda över hela landet med icke mindre än 78 i Stockholm
och 24 i olika delar av Norrland. Den 1 november 1930 funnos
inom Västergötland och Bohuslän 662 ordinarie manliga lärare mot 478
kvinnliga; det faller säkerligen ingen in att på allvar driva den meningen,
att skolförhållandena inom denna del av landet äro avsevärt sämre, än de
skulle ha varit, därest det manliga folkskoleseminariet varit förlagt till Skara
och icke såsom nu till Göteborg.

När skolöverstyrelsen i januari 1929 vidhöll sitt förslag om nedläggande
av Strängnässeminariet, betingades detta i främsta rummet av tre skäl: det
förelåg en akut byggnadsfråga; den manliga ungdom i Mellansverige, som
önskade förvärva folkskollärarutbildning och hittills besökt Strängnäs, kunde
utan större olägenhet anlita Uppsala- eller Linköpingsseminariet och i någon
mån även seminariet i Karlstad; och slutligen gällde, att seminariebyggnaden
i Strängnäs efter vidtagande av vissa kompletteringsarbeten med fördel
skulle kunna utnyttjas för ett statens småskoleseminarium, avsett att ersätta
en del landstingsseminarier. Förhållandena äro enahanda beträffande seminariet
i Skara. Det föreligger även där en byggnadsfråga, som ovillkorligen
förr eller senare måste lösas; det ifrågavarande rekryteringsområdet är
så beläget, att den kvinnliga ungdomen från Bohuslän, Dalsland, norra
Halland och Västergötland — naturligtvis med undantag för Skaraborgs
län — med lika stor fördel kan anlita ett seminarium i Göteborg som i
Skara; och slutligen skulle, såsom i det föregående är framhållet, den lediga
seminariebyggnaden kunna inrymma ett statens dubbelseminarium för
utbildning av småskollärarinnor.

Frågan hänger därför närmast på, huruvida Göteborgsseminariet utan
olägenhet kan öppnas för kvinnliga elever. Då visserligen en viss erfaren -

207

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

het men ingen utredning förelåg om vad som tarvades för att omändra ett
dubbelseminarium till samseminarium, har på de sakkunnigas hemställan
en sådan utredning företagits av byggnadsstyrelsen beträffande tre dylika
seminarier och föreligger i bilaga 6. För Göteborgsseminariets vidkommande
ha två alternativ utarbetats: ett större, omfattande de förändringar,
som vore önskvärda för åstadkommande av en fullständig läroanstalt på
seminariets tomtområde, varigenom seminariets lokalbehov bleve tillfredsställt,
och ett mindre, omfattande de förändringar, som nödvändigtvis betingades
av seminariets användning som samseminarium, med bibehållande
av förhyrning av vissa lokaler. Det förra alternativet skulle draga en kostnad
av 272,400 kronor, det senare av 9,900 kronor.

Det bör påpekas, att det större alternativet icke står i något nödvändigt
samband med förändringen till samseminarium. Enligt byggnadsstyrelsen
är nämligen Göteborgs seminarium »även med fullföljande av sin nuvarande
organisation i behov av nya lokaler». Men på en punkt sker en beröring,
och detta gäller de förhyrda lokalerna. »Skolköksundervisningen»,
heter det i byggnadsstyrelsens utredning, »som för övningsskolans flickor
meddelas i lokaler i stadens folkskola, torde dock endast med stor svårighet
kunna ske därstädes jämväl för seminarieelever. Därjämte äro lokalerna
för kvinnlig slöjd, som nu förhyras för övningsskolans flickor, otillfredsställande
och äro det än mer för undervisning även av seminarieelever.
»

Vid besök å platsen har en representant för de sakkunniga granskat
byggnadsstyrelsens omändringsförslag och jämväl undersökt möjligheterna
för anskaffande av lokaler för kvinnlig slöjd och skolköksundervisning, och
är det närmast hans redogörelse, som ligger till grund för den följande
framställningen.

Den av seminariet för övningsskolan förhyrda lokalen är belägen i seminariets
omedelbara närhet. Den består av tvenne rum jämte tambur och
toalett. Det ena rummet inrymmer en övningsskolesal, och det andra utgör
lokal för kvinnlig slöjd. Då vid slöjdundervisning seminarieklassen brukar
vara uppdelad i tvenne avdelningar, vilka ha slöjd på olika tider, behöver
slöjdsalens utrymme beräknas för högst 14 elever, och därtill är den tillräckligt
stor. Aven med avseende på timantalet möter intet hinder för
slöjdsalens användning av såväl seminariets som övningsskolans elever. Den
årliga hyran för lokalerna utgör 2,000 kronor, vartill komma kostnader för
uppvärmning och städning. Vissa smärre olägenheter ha visserligen påpekats,
men att de förhyrda lokalerna äro fullt användbara för sitt ändamål,
torde vara obestridligt.

Flickorna i övningsskolans sjunde och åttonde klasser erhålla för närvarande
hushållsundervisning i en närbelägen folkskolas lokaler mot en årskostnad
av 700 kronor, varav den huvudsakliga delen utgår såsom lön till
lärarinnan. Undervisningen omfattar en veckodag mellan kl. 9—2. För
det kvinnliga seminariet skulle ytterligare behövas utrymme för två avdelningar.
Ilushållsundervisningen förekommer nämligen endast i de två lägre
klasserna, av vilka vardera är för ändamålet uppdelad i två grupper. Varannan
vecka ha första och andra klassernas a-grupper undervisning 0 timmar
vardera och varannan vecka de båda b-grupperna. I de 0 veckotimmarna
ingår emellertid även teoretisk undervisning, då eleverna ej nödvändigtvis
behöva vistas i skolkökslokalen, och 5 timmars uppehåll i följd
i nämnda lokal torde få betraktas såsom fullt tillräckligt. Det lämpligaste

Skolöverstyrelsen
10/n
1931.

Elevantalet
per klass.

208 Kungl. Marits proposition Nr 143.

sättet att anordna undervisningen för seminarieklasserna synes vara, att
eleverna läsa ett par morgontimmar på seminariet och sedan efter frukostrasten
ha skolköksundervisning. Under sådana förhållanden måste skolkök
förhyras för två veckodagar. Då eleverna vistas i skolköket under en sammanhängande
tid av 5 timmar, har avståndet mellan skolkökslokalen och
seminariet mindre betydelse, och det kan även tänkas, att de båda seminarieklasserna
använda tvenne olika skolkökslokaler, örn det skulle yppa sig
svårigheter att få disponera över två veckodagar vid samma skolkök. Men
efter allt att döma äro möjligheterna att för seminariets räkning förhyra
skolkök i stadens folkskolor synnerligen stora. Myndigheterna ha väl sörjt
för denna del av undervisningen; det finns både många och väl utrustade
skolkök, och nya skolkökslokaler hålla på att inredas.

I fråga om byggnadsstyrelsens omändringsförslag hade seminariets rektor
vissa mindre önskemål, som — därest de visa sig ändamålsenliga — torde
kunna tillfredsställas för en relativt obetydlig merkostnad.

Av såväl byggnadsstyrelsens utredning som den lämnade redogörelsen
framgår, att det icke möter något hinder att öppna folkskoleseminariet i
Göteborg för kvinnliga elever. Det kommer heller icke att draga några
större kostnader. De sakkunniga tveka därför icke att förorda, att seminariet
för framtiden anordnas som samseminarium och att byggnadsstyrelsens
mindre alternativ således kommer till utförande. Därigenom blir folkskoleseminariet
i Skara överflödigt och bör enligt de sakkunnigas mening successivt
nedläggas. Skulle detta förslag godtagas, skulle på samma gång ett
dubbelseminarium för småskollärarinneutbildning kunna inrymmas i de i
Skara ledigblivna lokalerna. Detta kan visserligen icke ske -— såsom synes
av byggnadsstyrelsens utredning, utan rätt kostsamma förändringsarbeten;
beräkningen slutar på en summa av 150,800 kronor. Men det låter ju
tänka sig, att en ny omprövning kan nedbringa dessa kostnader. I varje
fall skulle ett dubbelseminarium i Skara för småskoleseminariernas förläggning
som en helhet innebära en god lösning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle utbildningen av folkskollärare komma
att ombesörjas av 13 folkskoleseminarier, nämligen samseminariet i Göteborg,
dubbelseminarierna i Uppsala, Linköping, Lund och Karlstad med
manliga elever, i Falun och Umeå med kvinnliga, enkelseminarierna i Luleå,
Härnösand och Växjö med manliga, i Stockholm, Kalmar och Landskrona
med kvinnliga elever, samt av två studentklasser, en manlig, förlagd till
Växjö, och en kvinnlig, förlagd till Stockholm.

Av de 22 avgångsavdelningarna skulle således 13 vara manliga och 9
kvinnliga.

Liksom de sakkunniga yttrar skolöverstyrelsen sig till en början örn elevantalet
per klass och anför härom:

De sakkunniga anse — i överensstämmelse med det uttalande, som gjordes
av 1929 års riksdag — att elevantalet per klass vid folkskoleseminarier
bör sättas till högst 28. Mot denna mening har en av de sakkunniga,
N. J. F. Almkvist, med utförlig motivering reserverat sig och — i anslut -

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ning till vad överstyrelsen vid flera tillfällen föreslagit — uttalat den meningen,
att elevantalet per klass bör bestämmas till högst 25.

Emellertid har riksdagen nu på nytt tagit ställning till föreliggande fråga.
Det av 1931 års riksdag i skrivelse nr 199 gjorda uttalandet, att elevantalet
bör bestämmas till högst 28 per klass, rör visserligen egentligen
småskoleseminarierna, men i den av riksdagen lämnade motiveringen härför
beröres även frågan örn folkskoleseminarierna. Det framgår härav, att
riksdagen vidhåller sin år 1929 uttalade mening i nu nämnda avseende.
Överstyrelsen har på grund härav — fastän överstyrelsen i princip vidhåller
sin uppfattning örn ett elevantal av 25 per klass — nu ansett sig
böra räkna med 28 elever per klassavdelning i de fyraåriga kurserna, vilket
emellertid medför nödvändigheten av nedläggande utav seminarier, som eljest
kunnat upprätthållas.

Vad därefter angår studentkurserna, så ha de sakkunniga tänkt sig ett
elevantal i dessa kurser av 25 per klass (sid. 138).

Något uttalande från riksdagen beträffande elevantalet i studentkurserna
föreligger ej.

I detta sammanhang må tilläggas, att de seminariesakkunniga i fråga örn
den tvååriga kursen för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor
föreslagit ett elevantal av högst 28 per klassavdelning.

Överstyrelsen finner, vad beträffar studentkurserna, att det med hänsyn
till den större koncentration i undervisningen, som i viss mån måste känneteckna
dessa kortare kurser, är synnerligen väl motiverat, att elevantalet
icke sättes högre än 25 per klass, även örn dessa kurser i enlighet med
överstyrelsens ovan framlagda förslag förändras till tvååriga. Enligt överstyrelsens
förmenande föreligga beträffande den föreslagna kursen för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor samma skäl som i fråga
om studentkurserna för att elevantalet begränsas till 25 per klass. Då båda
de nämnda slagen av kurser enligt överstyrelsens förslag skulle organiseras
som tvååriga, innebär det nu anförda, att överstyrelsen vid sina kalkyler
räknat med ett antal av 25 elever i alla klassavdelningar, tillhörande tvååriga
kurser.

Beträffande antalet seminarier anför överstyrelsen:

Överstyrelsen har ovan framhållit, att den definitiva seminarieorganisationen,
som nu skall genomföras, bör . göras så elastisk, att den kan tillgodose
de olika krav, som under avsevärd tid framåt kunna ställas på densamma.
Överstyrelsen har i detta avseende särskilt uttalat önskvärdheten
av att man i främsta rummet använder elevantalet per klass som en regulator
i nämnda avseende. Men överstyrelsen har därför ej förbisett, att organisationen
även i andra avseenden bör göras så smidig som möjligt, och
att den bör anordnas så, att den lämnar utrymme för förändringar, som
eventuellt skulle kunna behöva vidtagas i en snar framtid. Det organisationsförslag,
överstyrelsen nu framlägger, har också avvägts med hänsyn
härtill. Sålunda föreslår överstyrelsen — såsom framhållits i samband med
spörsmålet om en eventuell femårig seminariekurs — en organisation, som
lämnar utrymme för inrättande vid ett mindre antal folkskoleseminarier av
dylik femårig kurs. Även i andra avseenden möjliggör det framlagda förslaget
eventuellt behövliga utvidgningar. Överstyrelsen vill i detta sammanhang
särskilt erinra om följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 haft. (Nr 143.)

Antalet seminarier.

14

‘210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Sitt organisationsförslag har överstyrelsen avvägt så, att vid ett och samma
seminarium under normala förhållanden ej skall finnas mer än två avgångsklasser.
Att vid samma seminarium i regel utexaminera på en gång ett så
stort antal avdelningar som tre skulle nämligen — särskilt med hänsyn till
belastningen med undervisningsövningar i övningsskolan — medföra betydande
svårigheter. Överstyrelsen har därför — då överstyrelsen dels
tillstyrkt de seminariesakkunnigas förslag, att vid ett seminarium (Falun)
utbyta en fyraårig linje mot en tvåårig, dels för sin del kommer att i
ytterligare tre fall (Uppsala, Lund, Göteborg) föreslå ett likartat utbyte
av fyraårig linje mot tvåårig — lika litet som de sakkunniga ansett, att
det så ledigblivna lokalutrymmet borde tagas i bruk för den fasta organisationen
genom inläggande av flera med de övriga avdelningarna parallella
kurser. Ifrågavarande utrymme kan emellertid komma till användning,
därest en tillfällig ökning av examinationen skulle bliva behövlig. Men
framför allt kan det — såsom nedan närmare framhålles —■ utnyttjas, om
ett ökat lokalutrymme skulle komma att visa sig behövligt för småskoleseminarierna.

Slutligen må här tilläggas, att man, därest det skulle visa sig erforderligt,
torde kunna provisoriskt inlägga en tvåårig studentkurs vid något av
enkelseminarierna. En förhyrning av eventuellt behövliga lokaler för en
dylik tillfällig utvidgning av ett enkelseminariums organisation torde ej behöva
bereda alltför stora svårigheter eller förorsaka större kostnader.

Genom de åtgärder av olika slag, som här omnämnts, kan man inom ramen
för den föreslagna organisationen utöka examinationen av folkskollärare,
så att den uppgår till det antal av 570, som enligt vad överstyrelsen
anfört med tiden kan komma att visa sig behövligt.

Den nuvarande seminarieorganisationen för utbildning av folkskollärare
består — örn man, såsom överstyrelsen här anser sig böra göra, bortser
från seminariet i Strängnäs, vilket efter vårterminen 1932 kommer att vara
helt avvecklat — av 8 dubbelseminarier och 6 enkelseminarier; av dessa
sistnämnda ha 2 var sin ettåriga kurs för studenter. Dubbelseminarierna
äro: Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Karlstad med manliga elever,
Falun och Umeå med kvinnliga samt Luleå, där Barnundervisning alltsedan
höstterminen 1919 i viss utsträckning varit anordnad. Av enkelseminarierna
ha Växjö och Härnösand manliga samt Stockholm, Kalmar, Landskrona
och Skara kvinnliga elever. Studentkurserna äro förlagda till Stockholm
och Växjö. Den fasta organisationen omfattar sålunda för närvarande 22
avgångsavdelningar, vartill komma 2 avgångsklasser på extra stat för studenter.

De sakkunniga ha i sin organisationsplan föreslagit 22 avgångsavdelningar,
förlagda till 13 seminarier, varav 7 dubbelseminarier och 6 enkelseminarier.
Av de senare skulle två dessutom vara försedda med studentklasser.
Dubbelseminarier skulle som hittills bli seminariet i Göteborg —
vilket dock skulle, från att nu vara avsett endast för manliga elever, förvandlas
till samseminarium — vidare seminarierna för kvinnliga elever i
Falun och Umeå samt för manliga elever i Uppsala, Linköping, Lund och
Karlstad. Enkelseminarier skulle bibehållas i Stockholm, Kalmar och Landskrona
för kvinnliga elever samt i Växjö och Härnösand för manliga elever,
varjämte dubbelseminariet i Luleå skulle anordnas som enkelseminarium för
manliga elever. Till två av enkelseminarierna skulle såsom hittills förlag -

211

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

gas studentklasser, nämligen en för manliga elever i Växjö och en för kvinnliga
elever i Stockholm. De sakkunniga ha sedermera, såsom ovan (sid. 39)
framhållits, i sin underdåniga skrivelse den 24 augusti 1931 såtillvida modifierat
denna plan, att de föreslagit, att den ena parallellavdelningen vid
seminariet i Falun skulle utbytas mot en tvåårig kurs för utbildning av
småskollärarinnor till folkskollärarinnor. De av de sakkunniga ifrågasatta
inskränkningarna i den nuvarande organisationen innebära alltså — utom
förvandlingen av seminariet i Luleå till enkelseminarium — nedläggande
endast av seminariet i Skara.

Överstyrelsen har emellertid, såsom ovan påvisats, kommit till det resultatet,
att en __ ytterligare beskärning av folkskoleseminarieorganisationen är
nödvändig. Överstyrelsen föreslår sålunda, att denna hädanefter anordnas
med endast 20 avgångsklasser. I jämförelse med den nuvarande organisationen
innebär detta —- bortsett från den redan år 1932 genomförda nedläggningen
av seminariet i Strängnäs ■— en minskning med fyra samt i
jämförelse med de sakkunnigas förslag med två avgångsklasser.

Den beskärning av den nuvarande organisationen, som sålunda bör komma
till stånd, bör enligt överstyrelsens förmenande icke gå ut över något av
de nuvarande dubbelseminarierna utan gälla enkelseminarier. Redan med
hänsyn till seminariebyggnadernas beskaffenhet blir detta en nära nog självklar
slutsats. Dubbelseminarierna hava i allmänhet fullt tillräckliga och
modernt utrustade lokaler, under det att flera av enkelseminarierna i detta
hänseende äro sämre ställda. Användningen av dubbelseminarier medför
emellertid också påtagliga fördelar av såväl pedagogisk som ekonomisk art.
Det pedagogiska utbytet lärarna emellan blir rikare vid en större läroanstalt
med mer än en facklärare i samma ämne. Ekonomiskt sett betyder ett
dubbelseminarium i jämförelse med två enkelseminarier, vad angår de årliga
driftskostnaderna, en besparing med minst 35,000 kronor. Härtill kommer,
att frågan örn folkskoleseminariernas organisation för närvarande skall
ses i samband med spörsmålet om småskoleseminarierna. I nuvarande situation
är det därför i dubbel måtto en fördel att nedlägga ett enkelt folkskoleseminarium
— örn detta nedläggande i övrigt är väl motiverat. Det
låter sig nämligen i allmänhet göra att utan större kostnader eller svårigheter
ombilda ett sådant seminarium till dubbelt småskoleseminarium. Genom
en dylik anordning får man således till stånd det för närvarande möjligast
största antalet dubbelseminarier för bägge slagen av lärarutbildning.
Denna tanke torde utgöra en av orsakerna till att de sakkunniga föreslå
indragning av Skara folkskoleseminarium. Överstyrelsen biträder sistnämnda
förslag. Därjämte föreslår överstyrelsen indragning av de två enkelseminarierna
i Landskrona och Härnösand.

Enligt överstyrelsens nu föreliggande förslag skulle alltså den nya organisationen
— bortsett från seminariet i Strängnäs -— komma att omfatta
tre seminarier mindre än den nuvarande och två mindre än den av de seminariesakkunniga
föreslagna. Därjämte skulle — såsom överstyrelsen i
annat sammanhang i föreliggande utlåtande närmare motiverar — en tvåårig
studentkurs inordnas i den fasta organisationen vid seminariet i Stockholm,
vilket sålunda måste betecknas som dubbelseminarium; varemot studentkursen
i Växjö skulle upphöra. Den av överstyrelsen nu föreslagna organisation
skulle alltså bestå av 9 dubbel- och 2 enkelseminarier.

Samaemina riefrågan.

212 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Innan överstyrelsen mera ingående redogör för de särskilda seminariernas
förläggning oell organisation oell i samband därmed närmare motiverar
sitt ovannämnda förslag örn indragning av vissa seminarier, har överstyrelsen
upptagit ett av de särskilda spörsmål, som sammanhänga härmed, nämligen
frågan, huruvida seminarierna böra ordnas som samseminarier eller
vara avsedda endast för manliga, respektive endast för kvinnliga elever.
Överstyrelsen yttrar härom:

Enligt stadgan för rikets folkskoleseminarier § 2, sådan denna lyder enligt
kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 480) äro dessa seminarier avsedda
dels för endast manliga lärjungar, lär ar seminarier, dels för endast kvinnliga,
lärarinneseminarier, dels ock för både manliga och kvinnliga, samseminarier.

Emellertid ha samtliga folkskoleseminarier med ett undantag varit anordnade
antingen som lärår- eller som lärarinneseminarier. Nämnda undantag
är seminariet i Luleå, vid vilket alltsedan hösten 1919 en eller flera
klasser bestått av såväl manliga som kvinnliga lärjungar. De kvinnliga
eleverna ha antingen ensamma utgjort en hel klassavdelning och undervisats
för sig eller också tillsammans med manliga elever bildat en klassavdelning,
som i flertalet ämnen haft gemensam undervisning.

Överstyrelsen har tidigare vid ett flertal tillfällen i underdåniga skrivelser
yttrat sig örn denna anordning, som hittills egentligen haft karaktären av
försök, och överstyrelsen har därvid haft anledning vitsorda, att erfarenheterna
varit av uteslutande gynnsam beskaffenhet.

Sedan nu emellertid de seminariesakkunniga föreslagit, att i den definitiva
organisationen ett seminarium — det i Göteborg — skulle förvandlas från
lärarseminarium till samseminarium, har överstyrelsen ansett sig böra på
nytt införskaffa upplysningar angående de vid seminariet i Luleå vunna erfarenheterna.
Överstyrelsen har därför genom föredraganden vänt sig till
de båda personer, som varit rektorer vid seminariet under den tid, detta
varit samseminarium, liksom också till seminariets kollegium.

Förutvarande rektorn vid seminariet, numera rektorn vid seminariet i
Linköping G. Lison Högsby har dels hänvisat till en överstyrelsens skrivelse
bilagd, av honom tidigare offentliggjord uppsats örn samseminarier, dels på
nytt givit uttryck åt samma mening som uti nämnda uppsats. Sitt omdöme
örn samseminarierna har Högsby sammanfattat så: »Varken för- eller
nackdelar äro särdeles stora».

Nuvarande rektorn vid seminariet i Luleå Gustaf Melin, i vilkens yttrande
kollegiet enligt bilagda protokollsutdrag enhälligt instämt, har som sin bestämda
mening uttalat, att samundervisningen vid seminarierna vore till enbart
nytta.

För egen del vill överstyrelsen framhålla följande. Såsom framgår av vad
ovan anförts, har det ej ifrågasatts, att man skulle utbyta den nuvarande
organisationen med i huvudsak lärarseminarier och lärarinneseminarier mot
en organisation med uteslutande samseminarier. Överstyrelsen saknar också
anledning att nu föreslå en sådan omorganisation. Där ej rekryteringsförhållandena
speciellt motivera detta, bör sålunda enligt överstyrelsens förmenande
den nuvarande anordningen med särskilda seminarier för manliga
och särskilda för kvinnliga elever bibehållas. Men å andra sidan finner sig
överstyrelsen — på grund av de erfarenheter, som vunnits vid det hittills

213

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

företagna försöket med samseminarium — böra föreslå samseminarier i de
fall, då detta kan befinnas önskvärt för att avståndet till seminariestaden
för manliga, respektive kvinnliga elever ej skall bliva alltför stort vid den
nu förestående begränsningen av seminariernas antal.

Spörsmålet huruvida samseminarium, där det skulle ifrågakomma, borde
ordnas i form av manliga och kvinnliga parallellavdelningar med skild undervisning
eller i form av avdelningar med manliga och kvinnliga elever
med i regel gemensam undervisning, d. v. s. med Barnundervisning i egentlig
mening, synes överstyrelsen -— då inga principiella skäl torde kunna
anföras för eller mot den ena eller den andra anordningen — icke böra bestämmas
på förhand utan lösas på det sätt, som kan visa sig förmånligast
ur ekonomisk och schemateknisk synpunkt. I ett fall, nämligen beträffande
seminariet i Lund kommer överstyrelsen dock — av skäl, som nedan närmare
angivas — att föreslå Barnundervisning i egentlig mening.

I fråga örn seminariernas förläggning anför överstyrelsen:

Då överstyrelsen därefter övergår till att närmare motivera sitt förslag till
förläggning av seminarierna, vill överstyrelsen till en början beröra spörsmålet
örn rekryteringen vid de nuvarande seminarierna. Överstyrelsen vill
nämligen erinra därom, att seminarierna numera ej rekryteras endast med
elever från det egna landskapet utan i stor utsträckning även från närgränsande,
liksom också från mera avlägsna landsdelar. Till belysande härav
hänvisas till en utlåtandet bifogad tabell över antalet elever vid statens
folkskoleseminarier höstterminen 1930, fördelade länsvis efter hemorter.

Av tabellen framgår bland annat, att beträffande Linköping av J 25 elever
höstterminen 1930 endast 59 eller ungefär hälften voro från Östergötlands
län, medan inalles 43 kommo från de tre småländska länen och de
övriga 23 voro från spridda håll (13 olika län). En liknande sammanställning
för Karlstads manliga dubbelseminarium visar, att av 120 elever endast
44 voro hemmahörande i Värmlands län, 19 kommo från Västergötland
och Dalsland, 18 från Närke samt 16 från Dalarna, medan de återstående
23 eleverna voro fördelade på 12 olika län. I bägge dessa städer
voro 14 elever från seminariestaden.

Väljas till jämförelse härmed Landskrona och Kalmar kvinnliga folkskoleseminarier,
så befinnes elevkåren i det förra seminariet höstterminen 1930
bestå av 61 elever från Skåne och övriga 19 elever från 5 olika län, under
det sammansättningen i Kalmarseminariet är: 50 från Småland, 8 från Blekinge,
5 från Östergötland och 15 från 8 spridda län.

Vad de norrländska seminarierna beträffar, rekryteras de givetvis i huvudsak
från det vidsträckta Norrland, men det äger i detta sammanhang sitt
intresse att observera, att Umeå kvinnliga dubbelseminarium bland sina 122
elever höstterminen 1930 räknade 14 elever från 10 icke norrländska län,
ävensom att av Luleå seminariums 103 elever 10 voro från 8 län belägna
i Götaland och Svealand. Härnösands seminarium synes däremot, ehuru
sydligare beläget, mera utpräglat ha rekryterats från Norrland, helt naturligt
i främsta hand från Västernorrlands och Jämtlands län med tillsammans
61 elever. Av de återstående 20 eleverna voro nämligen blott 2 från
icke norrländska län, medan 6 voro från Gävleborgs och 12 från Västerbottens
län. Detta är ej något för år 1930 säreget förhållande — för höst -

Seminariernas
förläggning.

214

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

terminen 1927 till exempel voro blott 2 elever vid detta seminarium från
län, belägna utom Norrland.

Av det sagda framgår, att några tydligt markerade geografiska gränser i
fråga örn seminariernas elevrekrytering visserligen numera ej förefinnas, men
att seminarierna dock i allmänhet taget ha sina naturliga rekryteringsområden.
Skäl förefinDas därför alltjämt för en så jämn geografisk fördelning
som möjligt av seminarierna.

I fråga om studentkurserna liksom beträffande kursen för utbildning av
småskollärarinnor till folkskollärarinnor bör emellertid sistnämnda fördelningssynpunkt
icke spela någon roll. Överstyrelsen vill därför nu först
yttra sig rörande förläggningen av dessa kurser.

Vad då först angår kursen för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor,
har överstyrelsen förklarat sig tillstyrka de seminariesakkunnigas
förslag att ersätta den ena parallellavdelningen vid det kvinnliga
seminariet i Falun med nämnda kurs.

Vad därefter beträffar de av överstyrelsen ovan föreslagna fyra tvååriga
studentkurserna, så finner överstyrelsen en naturlig förläggning av dessa
vara universitets- och högskolestäderna Uppsala och Lund samt Stockholm
och Göteborg. Någon studentkurs skulle således ej längre vara förlagd till
Växjö, vilket ej heller med hänsyn till lokalutrymmet låter sig göra i normala
fall, örn kursen skall göras tvåårig.

Överstyrelsen föreslår, att två manliga sådana studentkurser inrättas, vardera
som ersättning för en fyraårig parallellavdelning vid respektive seminariet
i Uppsala och i Göteborg. Den kvinnliga studentkursen i Stockholm
bör bibehållas. Slutligen ersättes en parallellavdelning vid dubbelseminariet
i Lund — vilket, såsom nedan närmare motiveras, förvandlas till samseminarium
— med en studentkurs, avsedd för både manliga och kvinnliga studenter.
På så sätt erhållas 2 Vä studentavdelning för manliga, 11/ä för
kvinnliga studenter. Det synes nämligen överstyrelsen rimligt, att även
bland studenterna antalet manliga folkskollärare blir något större än antalet
kvinnliga.

Beträffande övriga seminarier har redan ovan framhållits, att överstyrelsen
tillstyrker de sakkunnigas förslag om nedläggandet äv seminariet i
Skara och dessutom föreslår nedläggandet av seminarierna i Landskrona
och Härnösand. Överstyrelsen övergår nu att närmare redogöra för skälen
härtill, samtidigt som överstyrelsen även lämnar en redogörelse för organisationen
av övriga seminarier.

I fråga örn folkskoleseminariet i Skara kunna visserligen vägande skäl
anföras för bibehållande av en så gammal institution som detta år 1842
grundade seminarium. Stadsfullmäktiges i Skara beredningsutskott har till
överstyrelsen ingivit en skrivelse, vari utom historiska och lokala skäl även
vidsträckta ortsintressen andragas för folkskoleseminariets fortbestånd såsom
sådant. Vid de jämförelser, som i denna skrivelse göras mellan Skara å
ena sidan samt Landskrona och Göteborg å den andra, är utgångspunkten emellertid
det förslag, som 1929 års seminariesakkunniga i sitt betänkande framlagt.
I det läge, vari frågan efter förnyad utredning nu befinner sig, tala
— såsom överstyrelsen ovan framhållit — tvingande skäl för ytterligare
indragningar av folkskoleseminarier. Inför denna situation torde även i
övrigt mycket starka motiv till förmån för Skara folkskoleseminariums bibehållande
ej bli tillräckligt bärande. Framför allt skulle den nu ganska bristfälliga
byggnadens restaurering draga alltför dryga kostnader för att alltfort

215

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

kunna tjänstgöra som lokal för ett folkskoleseminarium. Enligt ett år 1930
till stadsfullmäktige i Skara inlämnat anbud (bifogat stadsfullmäktiges ovannämnda
skrivelse till överstyrelsen) skulle en, som det vill synas tillfredsställande,
om- och tillbyggnad för detta ändamål kunna utföras för 403,000
kronor. Till jämförelse härmed kan erinras om att enligt den utredning,
som byggnadsstyrelsen på uppdrag av Kungl. Majit år 1930 utfört beträffande
Skara folkskoleseminarium, kostnaderna för dess förändring till tvåklassigt
dubbelt småskoleseminarium skulle komma att belöpa sig till 150,800
kronor, under det kostnaden för dess förändring till tvåklassigt enkelt småskoleseminarium
skulle stanna vid 89,000 kronor (sakkunnigas betänkande
sid. 212). Överstyrelsen vill tillägga, att förstnämnda belopp på 150,800
kronor -— såsom överstyrelsen nedan skall visa — dessutom torde kunna
väsentligen nedbringas.

Av övriga enkelseminarier, vilkas indragning bör ifrågasättas, anser sig
överstyrelsen i första rummet böra till prövning upptaga Landskrona folkskoleseminarium.
Detta seminarium torde lämpligen kunna ombildas till ett
dubbelt småskoleseminarium och kunde som sådant med fördel ersätta de
två småskoleseminarierna i Lund och Halmstad, som enligt de sakkunnigas
förslag borde övertagas av staten. Även ur den synpunkten, att seminarierna
böra geografiskt få så jämn fördelning som möjligt, torde det vara
naturligare att indraga Landskrona folkskoleseminarium — med dess närhet
till Lund — än något av enkelseminarierna i Växjö eller Kalmar, som äro
väl behövliga för det stora rekryteringsområdet Småland med Öland och
delvis även Gotland.

Båda de nämnda till nedläggning föreslagna enkelseminarierna äro belägna
i södra Sverige, och det torde då vara lämpligt att undersöka, huruvida
någon ersättning behöver beredas för dem genom någon ytterligare
ändring i organisationen. För belysande av dessa frågor hänvisas till utlåtandet
bilagda kartor, å vilka hela riket indelats, dels i 3 stora rekryteringsområden
(karta I), och dels i 5 områden med ungefär lika stor folkmängd,
omkring 1,2 miljoner invånare i vartdera (karta II). De för år 1939
beräknade omkring 16,000 folkskollärartjänsterna (inklusive vikarier) tänkas
enligt överstyrelsens föreliggande utredning bli rekryterade från 20 avgångsavdelningar,
varför varje sådan avdelning borde kunna motsvara ett rekryteringsbehov
av 800 tjänster. Ett dubbelseminarium skulle med andra ord
svara mot en rekrytering av 1,600 tjänster.

Det södra distriktet å karta I — i stort sett landet söder om Vänern och
Vättern, eller vad som skulle kunna i egentlig mening kallas »södra Sverige»
— omfattar ej mindre än 6,200 folkskollärarbefattningar och skulle därför
ur rekryteringssynpunkt tarva 7 ä 8 avgångsavdelningar, medan förslaget
efter nedläggande av folkskoleseminarierna i Skara och Landskrona ej upptar
mer än tillsammans 6. Detta visar uppenbarligen, att något mer enkelseminarium
ej torde kunna indragas i södra Sverige. Folkskoleseminarierna
i Växjö ooch Kalmar måste således enligt överstyrelsens uppfattning bibehållas.
Å andra sidan bör bemärkas, att Linköping med sitt manliga dubbelseminarium
i viss mån kan sägas tillhöra det område, som här benämnts
det södra. (År 1930 voro av seminariets 125 elever 52 från sagda område.
Dessutom rekryteras seminariet i Karlstad i viss utsträckning från ifrågavarande
område, speciellt från Västergötland. (År 1930 voro av seminariets
120 clever över 30 från södra Sverige.

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Emellertid äro båda de seminarier i södra Sverige, vilka sålunda skulle
nedläggas, lärarinneseminarier. Nu har överstyrelsen emellertid ovan framhållit,
att proportionen mellan manliga och kvinnliga elever — med hänsyn
till den verkliga relationen mellan manliga och kvinnliga befattningshavare
inom folkskollärarkåren — bör ändras till de kvinnliga elevernas förmån
på så sätt, att man hädanefter ej bör räkna med det hittillsvarande förhållandet
3:2 utan i stället med proportionen 11:9. Följden härav måste
givetvis bliva en sådan omändring av de förutvarande lärarseminarierna,
att manliga elever på ett eller annat sätt ersättas med kvinnliga. De sakkunniga
uttalade också för sin del den uppfattningen, att antalet kvinnliga
seminarieavdelningar icke skulle minskas. På grund härav föreslogo de,
att ersättning för det av dem till indragning föreslagna lärarinneseminariet
i Skara skulle lämnas genom att Göteborgsseminariet förvandlades till samseminarium.

Emellertid är läget nu ett annat, än då de sakkunniga avgåvo detta förslg-
Överstyrelsen föreslår nämligen nedläggande ej blott av lärarinneseminariet
i Skara utan även av det i Landskrona. Det ligger då nära till
hands att tänka sig, att ersättning för de båda nedlagda kvinnliga avdelningarna
skulle ernås genom att man förvandlade ett manligt dubbelseminarium
till lärarinneseminarium. De två seminarier, som då kunna komma
i fråga, äro Lunds och Göteborgs.

Att göra seminariet i Lund till lärarinneseminarium skulle emellertid såväl
för manliga elever i Skåne som för kvinnliga i Västergötland innebära alltför
stora nackdelar. Att å andra sidan förvandla seminariet i Göteborg
till kvinnligt medför bland annat den nackdelen, att -— då provårsutbildningen
är förlagd till detta seminarium samt till Stockholmsseminariet —
båda provårsseminarierna skulle bliva kvinnliga.

Överstyrelsen har med hänsyn till det nu anförda — för tillgodoseende
ay rekryteringsbehovet i södra Sverige — stannat för att ej föreslå en ombildning
av ett lärarseminarium till lärarinneseminarium utan föreslår i stället
en ^mandring av tvenne lärarseminainer till samseminarier.

Överstyrelsen finner då, att en ersättning för seminariet i Landskrona
bäst vinnes genom att man förvandlar seminariet i Lund till samseminarium.
Vid detta seminarium skulle emellertid, enligt vad överstyrelsen föreslagit,
hädanefter finnas endast en fyraårig linje och dessutom en tvåårig studentkurs.
Endast halva antalet i den fyraåriga linjen borde då utgöras av
kvinnliga elever. Detsamma borde — såsom överstyrelsen ovan föreslagit
gälla om studentkursen. Seminariet skulle således vara samseminarium
i egentlig mening, d. v. s. manliga och kvinnliga elever skulle i regel åtnjuta
gemensam undervisning. Genom denna anordning skulle, som ovan
påpekats, jämväl den fördelen vinnas, att en önskvärd proportion mellan
samtliga manliga och kvinnliga elever i studentkurserna kan uppnås.

Vad Göteborgsseminariet beträffar, ställer sig saken nu helt annorlunda,
än då de sakkunniga avgåvo sitt.förslag. Dessa utgingo från att seminariet
skulle ha två fyraåriga linjer. Överstyrelsen föreslår, att det skall organiseras
med en fyraårig och en tvåårig linje (studentkurs). Skulle seminariet
ordnas som samseminarium, borde detta då ske på samma sätt som i Lund.

I varje fall bomme endast cirka hälften av den fyraåriga linjens elever att
vara kvinnliga lärjungar. Men följden skulle Wiva, att alltför få möjligheter
skulle förefinnas för kvinnliga elever i södra Sverige att vinna inträde
vid de fyraåriga linjerna. Överstyrelsen har därför undersökt, huruvida

217

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

ersättning för seminariet i Skara ej kunde vinnas på annat sätt. Den möjlighet,
som därvid erbjuder sig, är att förvandla något av de två seminarier,
som — enligt vad ovan sagts — i viss mån böra räknas till här ifrågavarande
område, nämligen seminarierna i Linköping och Karlstad, till samseminarium.
Överstyrelsen har -— med hänsyn till att den kvinnliga avdelning,
som skall ersätta seminariet i Skara, örn möjligt bör vara belägen i
västra Sverige -— stannat för att föreslå, att seminariet i Karlstad ombildas
till samseminarium. Överstyrelsen vill tillägga, att kostnaderna för de nödiga
omändringarna av seminariebyggnaderna bliva lägre, om man omändrar
Karlstads än örn man ändrar Linköpings seminarium till samseminarium,
samt att en ändring av ettdera av dessa ställer sig ekonomiskt gynnsammare
än en omändring av Göteborgsseminariet. Slutligen vill överstyrelsen erinra
därom, att det nu framlagda förslaget även ur en annan synpunkt blir mera
tillfredsställande, än örn indragningen av seminarieavdelningar i södra Sverige
helt skulle gått ut över de manliga eleverna. Såsom de sakkunniga framhållit
(sid. 138 f.), är proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare olika
i södra och mellersta Sverige. I förstnämnda område äro de manliga lärarna
63,4 procent av antalet, i landskapen kring Mälaren och Hjälmaren äro de
blott 44,5 procent. Med hänsyn härtill synes det riktigare att förlägga en
av de kvinnliga avdelningarna närmare det mellersta området eller inom
detta än att låta den fortfarande vara belägen inom det södra området.

Beträffande nämnda å karta I inlagda mellersta område med omkring
7,100 folkskollärarbefattningar torde bemärkas, att sedan Strängnäs folkskoleseminarium
nedlagts, intet enkelseminarium inom denna del av landet
finnes, som nu kan ifrågasättas till indragning. Stockholms folkskoleseminarium
är nämligen med sin studentkurs, som helt naturligt bör bibehållas
— såsom ovan nämnts — i realiteten ett dubbelseminarium. Örn man bortser
från den föreslagna särskilda kursen för småskollärarinnor i Falun,
vilken kurs närmast kan betecknas som en »riksenhet» gällande för hela
landet, återstå inom detta mellersta område 9 examensavdelningar, som
möjliggöra en rekrytering av 7,200 folkskollärartjänster och alltså väl tillgodose
behovet. Det torde dessutom vara naturligt och fördelaktigt, att hela
organisationen i någon mån koncentreras till de centrala delarna av landet.

Såsom ovan nämnts, skulle av dessa seminarier det i Karlstad förvandlas
till samseminarium.

Återstår till slut Norrland, med undantag av Gävleborgs län, varifrån
eleverna redan nu i huvudsak söka sig in vid seminarier belägna i mellersta
området — de manliga i stor utsträckning till Uppsala (28 av 45 år 1930)
och de kvinnliga till Falun (13 av 22 år 1930). Endast en mycket oväsentlig
del söka sig från denna sydligaste del av Norrland till de norrländska seminarierna.
Så till exempel intogos från detta län höstterminen 1930 endast
6 vid Härnösands, 5 vid Umeå och 2 vid Luleå folkskoleseminarium. Det
bleve sålunda missvisande att inräkna hela Gävleborgs län i det norra området.
Detta område omfattar cirka 2,700 folkskollärartjänster och borde
därför kunna rekryteras från 3 ''/a examensavdelningar, örn samma proportioner
här bibehållas som för landet i övrigt (800 lärartjänster per avgångsavdelning).
Icke heller folkmängden inom detta norra område (cirka 700,000
i de 4 nordligaste länen) kan motivera bibehållande av de 5 avgångsavdelningar,
som för närvarande äro belägna i Norrland. Örn hela riket, som

Samman fattning.

218 Kungl. Maj. ts proposition Nr 143.

karta II utvisar, indelas i 5 områden, vartdera med ungefär 75 av landets
folkmängd, utgör hela Norrland, med omkring 1 miljon invånare, en sådan
del. För Norrland borde alltså antalet avgångsavdelningar beräknas till Vs
av hela landets, d. v. s. 4, fördelade på två dubbelseminarier eller möjligen
ett dubbelseminarium och två enkelseminarier.

De sakkunniga ba för sin del valt det senare alternativet och sålunda
föreslagit, att seminariet i Härnösand skulle bibehållas samt seminariet i
Luleå — med en av staten uppförd stor byggnad — skulle utnyttjas blott
till hälften.

Överstyrelsen kan för sin del icke tillstyrka en sådan anordning, så mycket
mer som folkskoleseminariefrågan ej skall bedömas isolerad utan i samband
med småskoleseminariefrågan och seminariebyggnaden i Härnösand med
fördel kan utnyttjas för ett dubbelt småskoleseminarium. Nedläggandet av
seminariet i Härnösand anvisades också av 1929 års riksdag som en möjlig
utväg, då riksdagen avslog ett av Kungl. Majit framlagt förslag örn indragning
av den ena parallellavdelningen i Luleå. Förvisso kunna emellertid
tungt vägande skäl anföras mot indragningen av Härnösands folkskoleseminarium.
Beläget i stifts- och länsstaden har detta alltsedan år 1843 fyllt
sin betydelsefulla uppgift som lärarutbildningsanstalt för stiftet och länet.
Men i det tvångsläge, i vilket hela seminariefrågan nu kommit, och då det
nu icke behöver bliva fråga örn seminariets nedläggande såsom lärarutbildningsanstalt
utan örn dess omvandling till ett dubbelt småskoleseminarium,
har överstyrelsen på ovan angivna skäl ansett sig böra stanna vid ovannämnda
förslag.

De sakkunniga ha framhållit, att därest Härnösandsseminariet nedlägges
båda seminarierna i Umeå och Luleå böra förvandlas till samseminarier.
Överstyrelsen delar med hänsyn till de stora avstånden i dessa delar av
riket denna uppfattning.

Slutligen sammanfattar överstyrelsen sitt förslag på följande sätt:

1. Enkelseminarierna i Skara, Landskrona och Härnösand nedläggas för
att utnyttjas som dubbla småskoleseminarier.

2. Den nya folkskoleseminarieorganisationen anordnas med 9 dubbel- och
2 enkelseminarier på följande sätt:

1) Dubbelseminarier:

a) lärarseminarium i Linköping med två fyraåriga linjer;

b) samseminarier i Karlstad, Umeå och Luleå med vartdera två fyraårigalinjer; c)

lärarseminarier i Uppsala och Göteborg och lärarinneseminarium i
Stockholm med vartdera en fyraårig och en tvåårig linje (studentkurs);

d) samseminarium i Lund med en fyraårig och en tvåårig linje
(studentkurs), båda med såväl manliga som kvinnliga elever;

e) lärarinneseminarium i Falun med en fyraårig och en tvåårig linje
(kurs för utbildande av småskollärarinnor till folkskollärarinnor).

2) Enkelseminarier:

f) lärarseminarium i Växjö och lärarinneseminarium i Kalmar.

För överskådlighetens skull bifogas nedanstående tablå över denna nya
organisation, sådan som den skulle gestalta sig vid fullt utnyttjande av dess
kapacitet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

219

1.	2.	3.	4.	5. || 6.	7- 1	8.
Folkskoleseminarier	Antal examens- avdel- ningar	Antal	elever per examensavdelning
4-årig linje	2-årig studentkurs	2-årig kurs
Manlig	Kvinnlig	Manlig	Kvinnlig	Kvinnlig
1. Stockholm . . .	K1)	2	—	28	—	25	—
2. Uppsala .....	M	2	28	—	25	—	—
3. Linköping . . .	M	2	56	—	—	—	—
4. Falun ......	K	2	—	28	—	—	25
5. Växjö	M	1	28	—	—	—	-
6. Kalmar.....	K	1	—	28	—	—	—
7. Lund......	S	2	14	14	12	13	—
8. Göteborg . '' '' .	M	2	28	—	25	—	—
9. Karlstad ....	S	2	28	28	—	—	—
10. Umeå......	s	2	28	28	—	--	—
11. Luleå......	s	2	28	28	—	—	—
Summa	20	238	(M 00 tH	62	38	25
			420	100

*) K = lärarinneseminarium; M = lärarseminarium; S = samseminarium.

Efter grundligt övervägande av olika möjliga lösningar av det föreliggande
organisationsproblemet har överstyrelsen stannat vid detta förslag, oaktat
mot detsamma kan resas den invändningen, att de lokala utrymmena i fyra
av våra dubbelseminarier ej omedelbart bliva tillfullo utnyttjade. Denna
invändning bör emellertid icke tillmätas utslagsgivande betydelse inför de
skäl, som tala för en utökning av studentkursernas antal och inrättandet
av en tvåårig kurs för utbildande av småskollärarinnor till folkskollärarinnor.
Att utbyta fyra fyraåriga utbildningslinjer mot fyra tvååriga innebär dessutom
en väsentlig besparing av de årliga kostnaderna för folkskollärarutbildningen.
Och de ifrågavarande dubbelseminariernas beräknade kapacitet
för tvenne avgångsavdelningar per år blir även på detta sätt tillfullo utnyttjad.
Härtill kommer — såsom ovan redan framhållits — att det i nu föreliggande
situation ej kan anses tillrådligt att så starkt beskära den nuvarande
seminarieorganisationen med hänsyn till lokalutrymmet, att icke möjlighet
finnes för de önskvärda förändringar och utvidgningar av denna, som enligt
överstyrelsens ovan uttalade uppfattning mycket snart kunna bliva behövliga
genom en av utvecklingen själv anvisad revision av inträdesfordringarna
till den fyraåriga utbildningslinjen.

Slutligen kunna vissa reservutrymmen inom folkskoleseminarierna vara
motiverade med tanke på önskvärdheten såväl att kunna vid eventuellt
behov provisoriskt utöka examinationen av folkskollärare som framförallt
att kunna möta de ökade krav på utexamination av småskollärarinnor, som
kuyna komma att inställa sig.

Till protokollet över skolöverstyrelsens utredning och förslag den 10 november
1931 avgav ledamoten av överstyrelsen N. J. F. Almkvist ett sär -

TJndervis ningsrddet Almkvists reservation.

Skattebetalarnas
förening.

Centralstyrelsen
för
Sveriges allmänna
folkskollärarföretling
m.Jl.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

skilt yttrande, i vilket han rörande folkskoleseminarierna uttalade såsom sin
mening, att överstyrelsen bort föreslå,

att folkskoleseminariet i Härnösand bibehålies;

att folkskoleseminariet i Umeå fortfarande förblir kvinnligt dubbelseminarium
;

att folkskoleseminariet i Luleå organiseras såsom manligt enkelseminarium.

Sedermera bar Skattebetalarnas förening i en den 8 januari 1932 dagtecknad,
till Kungl. Maj:t ställd skrivelse hemställt, att Kungl. Maj:t snarast
möjligt ville framlägga förslag till definitiv seminarieorganisation, vilken
under beaktande av i skrivelsen anförda synpunkter icke tilltages större än
vad som måste anses ofrånkomligen nödvändigt med hänsyn till föreliggande
behov av nya lärarkrafter.

Vidare ha centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening m. fl.
den 9 januari 1932 till Kungl. Majit inkommit med en skrivelse och däri
beträffande ifrågasatt omorganisation av folk- och småskoleseminarierna gjort
ett uttalande, ur vilket här må anföras följande:

Vad som av skolöverstyrelsen i dess den 10 november 1931 till Kungl.
Majit ingivna yttrande och förslag bemställes angående organisationen av
lärarutbildningen innebär i viss utsträckning ett tillmötesgående av de synpunkter,
som inom lärarkåren kommit till uttryck. Detta gäller sålunda
förslaget örn studentkursernas vidgade omfattning samt deras bestämda inordnande
i seminarieorganisationen. Detsamma gäller även framställningen
örn anordnande av särskilda kurser för småskollärarinnor, som önska utbilda
sig till folkskollärarinnor. Genom sitt förord för en snar utredning
om ändrade inträdesfordringar till seminarierna har överstyrelsen vidare
anvisat en väg till en bättre anpassning mellan seminarier och realskola än
för närvarande är fallet. Med erkännande av de förbättringar, som överstyrelsens
förslag sålunda innebär, uttala sig styrelserna för att, därest statsmakterna
finna anledning att omedelbart genomföra en förändring av seminarieorganisationen,
följande önskemål måtte vinna beaktande:

1) Seminarieorganisationen bör icke göras vidare, än som kan anses motsvara
lärarbehovet under de närmaste tio åren.

2) Förändringen av seminarieorganisationen nu bör genomföras så, att
lärarutbildningen framdeles kan, i större utsträckning än skolöverstyrelsens
förslag angiver, grundas på studentexamen.

3) Utbildningen av småskollärarinnor bör i möjligaste mån förläggas till
de folkskoleseminariet som genom omorganisation kunna bliva lediga och
endast därest tvingande skäl föreligga till de nuvarande småskoleseminarierna.

4) Den av överstyrelsen förordade utredningen angående inträdesproven
till folk- och småskoleseminarier bör utvidgas till att avse en ingående och
allsidig undersökning i fråga örn anordnandet av den framtida utbildningen
av lärare för folk- och småskolor. Utredningen synes böra anförtros åt en
särskild kommitté, i vilkens uppdrag ingår att utreda och framkomma med
förslag angående bland annat följande spörsmål:

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dels ifrågavarande lärarutbildnings inordnande i det allmänna skolsystemet,
i vad mån utbildningen bör bygga på studentexamen, realexamen eller
med den sistnämnda examen likvärdig kunskapsnivå samt huruvida och i
så fall i vilken utsträckning seminarierna framdeles böra meddela allmänbildning; dels

folkskollärarutbildningens anknytning till universitet och högskolor,
varvid tillämpligheten för svenska förhållanden av de i flera europeiska
stater i detta avseende tillämpade anordningarna böra uppmärksammas;

dels en anpassning av lärarutbildningens innehåll och omfattning efter
de förändrade förhållanden i pedagogiskt och socialt hänseende, vilka inträtt
i vårt land sedan seminariereformerna av 1914 och 1919 genomfördes,
samt efter de ökade krav, som numera ställas på folk- och småskolans
undervisning.

Slutligen har lektor A. Wahlund i en den 18 januari 1932 till ecklesiastikdepartementet
inkommen skrift med bifogade erinringar med anledning
av skolöverstyrelsens utredning av lärarbehovet hemställt, att Kungl. Maj:t
täcktes låta dessa erinringar ingå bland de akter, på vilka en eventuell
kungl, proposition innevarande år angående seminarieorganisationen kan
komma att bygga.

Den nuvarande seminarieorganisationen omfattar, såsom i det föregående
omnämnts, 8 dubbel- och 6 enkelseminarier samt dessutom 2 studentkurser.
Dubbelseminarierna utgöras av 5 manliga, förlagda till Uppsala, Linköping,
Lund, Göteborg och Karlstad, 2 kvinnliga, nämligen i Falun och Umeå,
samt 1 samseminarium i Luleå. Enkelseminarierna utgöras av 2 manliga,
i Växjö och Härnösand, samt 4 kvinnliga, i Stockholm, Kalmar,
Landskrona och Skara. Studentkurserna äro tillfälliga och utgöras av
1 manlig i Växjö och 1 kvinnlig i Stockholm. Den fasta organisationen
rymmer 22 och den tillfälliga 2 avgångsavdelningar; tillhopa 24 avgångsavdelningar.
Samtliga dessa avdelningar skulle kunna årligen utexaminera
666 lärare.

Nu lia de sakkunniga föreslagit, att den nya seminarieorganisationen
skulle omfatta 7 dubbel- och 6 enkelseminarier samt att de 2 nuvarande
tillfälliga studentkurserna skulle fortgå. Av dubbelseminarierna skulle 4
vara manliga och förlagda till Uppsala, Linköping, Lund och Karlstad, 2
kvinnliga, förlagda till Falun och Umeå, samt 1 samseminarium, förlagt
till Göteborg. Av enkelseminarierna skulle 3 vara manliga och förlagda
till Växjö, Härnösand och Luleå samt 3 kvinnliga, förlagda till Stockholm,
Kalmar och Landskrona. Enkelseminarierna skulle vara av fyraårig typ och
varje dubbelseminarium motsvara 2 sådana enkelseminarier, dock skulle den
ena fyraåriga linjen i Falun kunna utbytas mot en tvåårig för småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor. Studentkurserna, 1 manlig och 1
kvinnlig, skulle såsom nu vara förlagda till respektive Växjö och Stockholm.
Den fasta organisationen skulle således inrymma 20 avgångsavdelningar
med 28 elever i varje och de tillfälliga studentkurserna 2 avgångs -

Skrivelse
frän lektor
A. Wahlund.

Departe mentschefen.

222

Kungl. Maj:ts preposition Nr 143.

avdelningar med 25 elever i varje, vadan den årliga utexaminationen skulle
kunna uppgå till 610 lärare. Folkskoleseminariet i Skara skulle nedläggas.

Under erinran, att folkskoleseminariet i Strängnäs upphör med vårterminens
utgång 1932, har skolöverstyrelsen föreslagit, att den nya seminarieorganisationen
skulle omfatta 9 dubbel- och 2 enkelseminarier. I denna
fasta organisation skulle inordnas 4 tvååriga studentkurser. Med dubbelseminarium
förstår jag här ett sådant seminarium, som årligen utexaminerar 2 avgångsavdelningar,
oavsett örn dessa tillhöra två fyraåriga seminarielinjer eller
de tillhöra en fyraårig och en tvåårig seminarielinje. Av dubbelseminarierna
skulle 3 vara manliga, 2 kvinnliga och 4 samseminarier. De manliga skulle
förläggas till Linköping (två fyraåriga linjer) samt Uppsala och Göteborg (en
fyraårig och en tvåårig linje vid vartdera), de kvinnliga till Falun och Stockholm
(en fyraårig och en tvåårig linje vid vartdera) och samseminarierna till
Karlstad, Umeå och Luleå (två fyraåriga linjer vid varje) samt Lund (en fyraårig
och en tvåårig linje). De tvååriga linjerna skulle utgöras av studentkurser
med undantag för den i Falun, som skulle avse småskollärarinnors utbildning
till folkskollärarinnor. Av de 2 enkelseminarierna skulle 1 i Växjö
vara manligt, och 1 i Stockholm vara kvinnligt. Av denna organisation
skulle fås 20 avgångsavdelningar med en utexamineringskapacitet av 548
lärare. Folkskoleseminarierna i Landskrona, Skara och Härnösand skulle
nedläggas.

Beträffande folkskoleseminarierna i Landskrona och Skara biträder jag
skolöverstyrelsens förslag om dessas nedläggande. Genom nedläggande av
seminariet i Landskrona skulle en väsentlig begränsning ske i utbildningsmöjligheterna
för folkskollärarinnor för södra Sverige. Såsom ersättning
för det indragna Landskronaseminariet föreslår jag, att seminariet i Växjö,
som nu är avsett för manliga elever, omändras till ett folkskoleseminarium
för uteslutande kvinnliga elever. Ett kvinnligt folkskoleseminarium i Kalmar
skulle därigenom bliva överflödigt, och jag förordar, att detta sistnämnda
seminarium indrages. Något lagligt hinder för dessa seminariers
nedläggande förefinnes icke.

Vad angår folkskoleseminariet i Härnösand, har jag funnit de av seminariesakkunniga
och av reservanten inom skolöverstyrelsen, undervisningsrådet
Almkvist anförda skälen för detta seminariums bibehållande så tungt
vägande, att jag ej kunnat biträda överstyrelsens förslag örn detta seminariums
nedläggande. Jag räknar alltså med bibehållandet av Härnösandsseminariet
i den blivande seminarieorganisationen.

Vidkommande frågan örn samseminarier har förre rektorn vid folkskoleseminariet
i Luleå G. Lison Högsby uttalat som sin erfarenhet från samseminariet
därstädes, att varken för- eller nackdelar äro särdeles stora, och den
nuvarande rektorn vid samma seminarium Gustaf Melin ävensom seminariets
lärarkollegium ha funnit, att samundervisningen vid seminarierna skulle

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

vara enbart till nytta. Skolöverstyrelsen anser, att, där ej rekryteringsförhållandena
speciellt motivera samundervisning, den nuvarande anordningen
med särskilda seminarier för manliga och särskilda för kvinnliga elever
böra bibehållas. Då överstyrelsen nu föreslagit, att vissa seminarier skulle
anordnas som samseminarier, har detta skett bland annat därför, att avståndet
till seminariestaden ej skulle bliva för stort för eleverna vid den
nu förestående begränsningen av seminariernas antal.

För egen del kan jag visserligen medgiva, att anordnande av samseminarier
skulle kunna i vissa fall komma i fråga, därest förhållandena tvingade
därtill. Men då avstånden från elevernas hem till seminarieorten icke med våra
nuvarande kommunikationer spela på långt när samma roll som förr, kan jag
icke finna, att något tvångsläge i förevarande avseende nu föreligger. Härtill
kommer en statsekonomisk synpunkt, som tydligen ävenledes bör beaktas. Att
förvandla sådana seminarier, som de i Lund, Göteborg och Karlstad, vilkas
byggnader och inredning äro avpassade för manliga elever, till samseminarier
kan icke ske utan särskilda kostnader för sådana ändringar av vissa
lokaler, nyinredning och nyanskaffning av undervisningsmateriel m. m.,
vilka äro erforderliga med hänsyn till de kvinnliga eleverna, exempelvis för
deras undervisning i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. De sakkunniga
ha konstaterat detta särskilt beträffande seminariet i Göteborg. För ändringarna
i Göteborg har byggnadsstyrelsen räknat med två alternativ, ett större,
som skulle kräva en kostnad av 272,400 kronor, och ett mindre, som skulle
betinga ett belopp av 9,900 kronor. Men även örn nämnda kostnader icke
skulle bliva så synnerligen stora, synes det mig dock onödigt att belasta
statskassan med dylika utgifter, örn de kunna undvikas. I det organisationsförslag
jag nu går att framlägga har jag därför eftersträvat, att de nya
seminariebyggnaderna skulle kunna, så långt görligt är, utnyttjas i det
skick, i vilket de befinna sig.

Vid upprättandet av nyssnämnda förslag har jag dels med hänsyn till
det stora antal studenter, som under senaste tiden anmält sig till inträde i
studentkurserna men icke kunnat där mottagas, dels ock ur statsekonomisk
synpunkt upptagit 6 studentkurser att ingå i den fasta seminarieorganisationen
i stället för 4, som föreslagits av skolöverstyrelsen. Vidare har jag
i likhet med de sakkunniga och skolöverstyrelsen utgått ifrån att elevantalet
i varje klass av en studentkurs skulle utgöra högst 25. Slutligen har jag
av såväl pedagogiska som statsfinansiella skäl ansett, att så många seminarier
som möjligt böra vara dubbelseminarier, av vilka vart och ett kan utexaminera
två avgångsavdelningar.

Jag föreslår sålunda, att den fasta seminarieorganisationen må komma
att till en början omfatta 6 dubbelseminarier och 5 enkelseminarier med
tillhopa 17 avgångsavdelningar, vilka skulle kunna utexaminera 458 lärare;
att varje dubbelseminarum må få en fyraårig och en tvåårig linje (den senare

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

studentkurs); att dessa 6 seminarier förläggas till Stockholm, Uppsala, Växjö,
Lund, Göteborg och Umeå; att vart och ett av de 5 enkelseminarierna må
få en fyraårig linje; att dessa seminarier förläggas till Linköping, Karlstad,
Falun, Härnösand och Luleå; samt att seminarierna i Uppsala, Linköping,
Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå må avses för manliga och
seminarierna i Stockholm, Växjö, Falun och Umeå för kvinnliga elever.

Med denna organisation fås visserligen en proportion mellan utexaminerade
manliga och kvinnliga lärare av ungefär 3: 2, men i sagda organisation
skulle enligt min mening snarast möjligt såsom en komplettering inordnas
den förutnämnda kursen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor,
och när så skett, utjämnas förhållandet mellan manliga och
kvinnliga examinander, så att proportionen blir ungefär 11: 9, det vill säga
just den proportion, som enligt skolöverstyrelsens beräkning nu finnes
bland de anställda lärarna.

Örn man tills vidare bortser från den sistnämnda kursen, erhålles följande

Plan över den nya seminarieorganisationen.

Seminarier	examens- avdel- ningar	Antal årligen utexaminerade lärare	Seminarier, som böra nedläggas
fyraårig kurs	tvåårig kurs	Summa
Kv.	Stockholm.....	2	28	25	53	Kalmar
M	Uppsala.......	2	28	25	53	Landskrona
M	Linköping.....	1	28	—	28	Skara
Kv.	Växjö........	2	28	25	53
M	Lund........	2	28	25	53
M	Göteborg......	2	28	25	53
M	Karlstad......	1	28	—	28
Kv.	Falun........	1	28	—	28
M	Härnösand.....	1	28	—	28
Kv.	Umeå........	2	28	25	53
M	Luleå........	1	28	—	28
7 M, 4 Kv.	11 seminarier . . .	17	308	150	458	3 seminarier

Ur geografisk synpunkt torde denna plan något så när motsvara den i
det föregående (sid. 89) föreslagna planen för småskoleseminariernas förläggning.
Att enkelseminarium föreslagits i Linköping beror därpå, att
södra och mellersta Sverige ändå bliva tillräckligt försedda med seminarier
och att Linköping har ett sådant läge i förhållande till de övriga seminariestäderna,
att man där lättast kan åtnöjas med ett enkelseminarium. Det
föreslagna enkelseminariet i Karlstad är avsett att utvidgas till dubbel -

225

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

seminarium, så fort kursen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor
kommit till stånd. Karlstad synes mig nämligen vara den lämpligaste
förläggningsorten för denna kurs, som är avsedd att mottaga elever
från hela riket. Att Karlstad på så sätt får ett samseminarium kan icke
undvikas, då alla lokaler vid folkskoleseminariet i Falun på grund av förläggandet
dit av ett dubbelt småskoleseminarium äro upptagna och då
kursen för småskollärarinnor icke lämpligen kan dragas längre söderut.

Ur ekonomisk synpunkt spelar förändringen av seminariet i Karlstad till
samseminarium ingen nämnvärd roll, enär kostnaderna härför skulle enligt
byggnadsstyrelsens beräkning uppgå till endast 1,100 kronor. Vad beträffar
seminariet i Luleå har detta föreslagits såsom enkelseminarium, emedan en
årlig utexaminering av 81 elever i Umeå och Luleå synes tills vidare fylla
behovet av lärare för nordligaste Sverige. För övrigt må ihågkommas, att
man vid de nya folkskoleseminariernas förläggning är hänvisad uteslutande
till de orter, där seminariebyggnaderna nu äro uppförda.

Genom den av mig föreslagna planen för folkskoleseminariernas organisation
skulle reservlokaler för 10 tvååriga tillfälliga kurser komma att förefinnas
i de nuvarande seminariebyggnaderna, nämligen för 1 kurs vid ett vart
av seminarierna i LTppsala, Kalmar, Lund, Göteborg, Karlstad och Umeå samt
för 2 kurser vid vart och ett av seminarierna i Linköping och Luleå. Fördelas
dessa på 5 kurser för småskollärar- och 5 för folkskollärarutbildningen,
skulle dessa kurser kunna leverera en tillökning i den årliga utexaminationen
av 140 småskollärare och 125 folkskollärare. Läggas dessa tal till
dem, som skulle erhållas genom den fasta seminarieorganisationen med en
utexamineringskapacitet av 308 småskollärare och 458, eventuellt 486 folkskollärare,
fås 448 småskollärare och 583, eventuellt 611 folkskollärare.
Reservlokalerna lämna således möjlighet för anordnande av tillfälliga kurser,
varigenom ett ökat lärarbehov skulle enligt de förut nämnda beräkningarna
kunna tillgodoses ganska långt fram i tiden.

D. Ekonomiska synpunkter.

1. Engångskostnader.

För förverkligande av de sakkunnigas förslag till ny seminarieorgani- De saktom
sation skulle, såsom framgår av det föregående (sid. 206—208). inga andra mga''
engångskostnader vara erforderliga än de, som skulle krävas för folkskoleseminariets
i Göteborg ändring till samseminarium med den ena avgångsavdelningen
för manliga och den andra för kvinnliga elever. Byggnadsstyrelsen
har i fråga om nämnda ändring upprättat två alternativa kostnadsberäkningar,
den ena slutande på 272,400 och den andra på 9,900 kronor.

Do sakkunniga hava uttalat sig för att de smärre ändringsarbeten i seminariebyggnaden,
vilka kunna utföras för det mindre beloppet, måtte komma

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 käft. (Nr 143.) 15

Skolöverstyrelsen

,0/n 1931.

226 Kungl. Maj:ts proposition Hr 143.

till utförande. Engångskostnaderna enligt deras förslag skulle således uppgå
till 9,900 kronor.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna bar skolöverstyrelsen inledningsvis
yttrat följande:

Överstyrelsen övergår nu till att anföra några synpunkter angående de
kostnader, som den av överstyrelsen i det föregående förordade organisationen
av folkskoleseminarierna skulle komma att medföra. Att härutinnan
framlägga exakta beräkningar på alla punkter låter sig av lätt insedda skäl
icke göra. Den ifrågavarande organisationen måste så småningom genomföras
under en följd av år, samtidigt som en avveckling av de seminarier
och de seminarieklasser, som skola uteslutas ur organisationen, äger rum.
Det får därför bliva en kommande uppgift för överstyrelsen att år efter år
i samband med sina framställningar angående anslagsäskanden hos riksdagen
framlägga mera exakta kostnadsberäkningar. Emellertid föreligger
redan nu så pass utförligt material, att en översikt av kostnaderna kan
lämnas, som torde kunna komma de verkliga förhållandena mycket nära
och som därför kan giva en i det hela taget riktig föreställning örn den
ekonomiska innebörden av organisationsförslaget. Överstyrelsen har vid sina
i det följande angivna beräkningar i allmänhet hållit sig i överkant, på det
att oangenäma överraskningar icke i en framtid måtte yppa sig.

Beträffande engångskostnaderna anför överstyrelsen:

De engångskostnader, som kunna komma i fråga, betingas av att vissa
seminarier, som hittills varit avsedda för antingen endast manliga eller
endast kvinnliga elever, skulle förvandlas till samseminarier, vilket måste
medföra vissa förändringar i fråga örn lokalerna.

Den förändring av studentkursernas organisation, varmed överstyrelsen
räknat, kräver icke några ökade lokalutrymmen. Det är givet, att så icke
behöver bliva fallet i fråga örn seminarierna i Uppsala, Lund och Göteborg,
där klassantalet skulle minskas från 8 till 6. Enligt vad överstyrelsen inhämtat,
kräves icke heller i istockholm några ökade lokalutrymmen, därest
studentkursen göres tvåårig.

De folkskoleseminarier, som enligt överstyrelsens förslag skulle förvandlas
till samseminarier, äro Lund, Karlstad och Umeå. Enligt av byggnadsstyrelsen
i skrivelser till överstyrelsen den 15 oktober och den 5 november
1931 lämnade uppgifter skulle de lokalförändringar, som av en sådan förvandling
betingades, medföra en kostnad av för Lund 18,600 kronor och
för Karlstad 1,100 kronor. Vidare komma ändringarna vid seminariet i
Umeå att enligt de sakkunniga (sid. 211—212 i betänkandet) betinga en
kostnad av 11,200 kronor. Totala kostnaden för ifrågavarande omändringar
skulle alltså bliva 30,900 kronor

Av de folkskoleseminarier, som enligt överstyrelsens förslag skulle bibehållas,
har seminariet i Kalmar i vissa avseenden otillräckliga lokaler, varför
utvidgnings- och ändringsarbeten för detta seminarium äro av nöden, om
det i lokalhänseende skall bliva fullt jämförligt med de övriga. Det är
emellertid att märka, att de kostnader, som dessa arbeten skulle betinga,
icke äro att betrakta som en följd av de förändringar i organisationen överstyrelsen
nu föreslår utan äro i och för sig behövliga, därest seminariet fortfarande
skall behållas för sitt ändamål. I likhet med de seminariesakkunniga
har överstyrelsen därför icke upptagit detta kostnadsspörsmål i nu föreva -

227

Kungl. Maj:ts proposition Nr lå3.

rande sammanhang. I viss mån gäller vad nu sagts även seminariet i Göteborg,
som för närvarande förhyr lokaler för undervisningen i slöjd och
hushållsgöromål åt övningsskolans flickor för en summa av 2,000 kronor.

2. ÅrsomJcostnadrr.

Rörande årsomkostnaderna för den av skolöverstyrelsen föreslagna seminarieorganisationen
har överstyrelsen framlagt följande beräkningar:

Då det gäller att beräkna de årliga omkostnaderna, är först att taga
hänsyn till lärarlönerna. Dessas storlek kommer givetvis att bliva beroende
av det antal klassavdelningar, som ett seminarium kommer att omfatta.
Överstyrelsens organisationsförslag upptager i fråga om antalet
klassavdelningar tre olika typer, nämligen seminarier med 8, med 6 och
med 4 klassavdelningar. Av de seminarier, som skulle ha 6 klassavdelningar,
skiljer sig det seminarium, som skulle omfatta ett vanligt fyraklassigt
enkelseminarium samt en tvåårig kurs för småskollärarinnor, från de övriga,
vilka skulle innehålla fyraårig kurs och tvåårig studentkurs, bland annat i fråga
örn undervisningens omfattning och därav följande lärarbehov, varför det
synes vara lämpligt att fördela seminarierna med 6 klassavdelningar på två
olika grupper. På detta sätt skulle alltså erhållas fyra olika typer av seminarier: -

I. Vanliga dubbelseminarier.............................. 4

II. Dubbelseminarier, innefattande vanlig fyraårig kurs och tvåårig studentkurs.
.......................................... 4

III. Dubbelseminarium, innefattande vanlig fyraårig kurs och tvåårig

kurs för småskollärarinnor............................. 1

IV. Énkelseminarier..................................... 2

Summa 11

Seminarierna komma ju att i ett annat avseende förete organisatoriska
olikheter sins emellan, i det att det enligt överstyrelsens organisationsförslag
skulle komma att finnas både manliga seminarier, kvinnliga seminarier och
samseminarier. Denna omständighet kommer givetvis att öva inflytande på
kostnaderna för lärarnas avlöning, då i vissa ämnen äro anställda lärare av
ett bestämt kön och olikhet mellan manlig och kvinnlig lärares avlöning är
rådande. Föreskrifter i detta hänseende finnas dock blott beträffande gymnastiklärare,
men det är självfallet, att lärare i manlig slöjd i regel är manlig,
lärare i kvinnlig slöjd och i hushållsgöromål alltid kvinnlig. Överstyrelsen
har vid sina beräkningar tagit hänsyn till detta förhållande. Någon större
betydelse i ekonomiskt hänseende har emellertid icke nämnda omständighet.
Av betydligt större ekonomisk räckvidd är den omständigheten, att som
lärare vid seminarierna i allmänhet kunna användas både män och kvinnor.
Man har alltså att räkna med både manliga och kvinnliga rektorer, lektorer,
Övningslärare och övningsskollärare, men i vilken proportion lärare av de
båda olika könen komma att förefinnas kan icke på förhand angivas. Därför
måste också kostnadsberäkningarna, då det gäder att taga hänsyn till lärarnas
kön, bliva i hög grad approximativa. Överstyrelsen har därför vid
sina beräkningar utom i ovan angivna fall, i likhet med vad som är fallet
i nu gällande stater, utgått ifrån att tjänsterna äro besatta med manliga
innehavare. Det iir givet, att kostnadsberäkningarna härigenom komma
att ligga i överkant.

Skolöverstyrelsen

10 lii 1931.

Lärarlöner.

Antalet
rektorer och
lektorer.

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vad först angår antalet rektorer och lektorer, har överstyrelsen utgått
ifrån att vid vanligt dubbelseminarium skola finnas rektor och 10 lektorer.
Detta antal är för närvarande fastställt för folkskoleseminarierua i Uppsala,
Lund och Falun (i senare fallet är en adjunkt på övergångsstat inräknad).
Gällande stater upptaga för Göteborg 11, för Luleå 9, för Karlstad och
Umeå 7 och för Linköping 6 lektorstjänster. Det högre antalet vid seminariet
i Göteborg torde sammanhänga med dettas egenskap av provårsseminarium.
Att de bland de ovannämnda seminarier, som enligt staterna
icke ha 10 lektorer, icke kommit upp till detta antal beror säkerligen därpå,
att inrättandet av nya lektorstjänster vid folkskoleseminarierna avstannat,
sedan frågan om inskränkning i organisationen kommit på dagordningen.
Det tinnes givetvis icke något principiellt skäl för att olikhet på förevarande
område skall förefinnas. Enligt överstyrelsens mening bör man därför räkna
med att vid en definitiv organisation vid vanligt dubbelseminarium skola finnas
10. ordinarie lektorer.

Vid samtliga nuvarande enkelseminarier finnas rektor och 5 lektorer.
Dessa seminarier hava fått sin slutgiltiga organisation tidigare och därför
samtliga erhållit fullt antal ämneslärare. Överstyrelsen räknar med nu
nämnda antal för enkelseminarierna.

De seminarier, som omfatta både fyraårig kurs och studentkurs, måste förutom
rektor med hänsyn till den fyraåriga kursen, som ju motsvarar ett vanligt
enkelseminarium, givesvis ha 5 lektorer. De studentkurser, som nu finnas, äro
uppförda å extra stat och för vardera finnes anställd en extra ordinarie lektor.
Örn studentkurserna skola fast inordnas i organisationen, böra dessa ämneslärare
givetvis överföras på den ordinarie staten, och därav följer, att i stället
för den extra ordinarie lektorn å staten bör uppföras en ordinarie lektor. Om
studentkurserna bliva tvååriga i stället för ettåriga, uppstår tydligen ett ökat
lärarbehov. Några timplaner, som kunna tjäna till utgångspunkt för bedömande
av detta behov, föreligga icke, men överstyrelsen har gjort vissa
undersökningar för att erhålla ledning vid kostnadsberäkningarna. Då den
tvååriga kursen icke skulle i jämförelse med den ettåriga få motsvarande
ökning i tiden för kunskapsämnena, behöver enligt överstyrelsens mening
utökningen till två år icke medföra behov av ytterligare en lektor, utan
överstyrelsen räknar med att vid de seminarier, som nu äro i fråga, skulle
anställas rektor och 6 ordinarie lektorer. Det mindre antal veckotimmar i
kunskapsämnen, som icke kan bestridas av dessa lärare, bör, såsom nu sker
i motsvarande fall, tillgodoses genom timlärartimmar. Möjligen kunna dessa
timmar vid seminarierna i Stockholm och Göteborg med hänsyn till dessas
egenskap av provårsseminarier komma att motsvara veckotjänstgöringstiden
för en ordinarie lektor. Aven örn man på grund härav skulle vid dessa
seminarier räkna med 7 lektorer, kan den jämförelsevis ringa kostnadsökning,
som därigenom skulle uppstå, tillgodoses inom den kostnadsram, som
överstyrelsen i det följande angiver, enär denna av skäl, som ovan anförts,
gjorts vidare än vad som i verkligheten kommer att behövas.

I fråga om det seminarium, som skulle innefatta fyraårig kurs och tvåårig
kurs för småskollärarinnor, har överstyrelsen beträffande lärarbehovet
för sistnämnda kurs utgått från det förslag till timplan, som uppgjorts av
de båda tillkallade sakkunniga Wigforss och Funke. Aven örn vissa jämkningar
i detta förslag skulle komma att vidtagas, torde dessa dock icke
bliva större, än att detsamma kan läggas till grund för beräkningarna.
Enligt förslaget skulle veckotimtalet i kunskapsämnena vid kursen i fråga

229

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

bliva så stort, att det ungefär motsvarar veckotjänstgöringstiden för tre lektorer.
För ifrågavarande seminarium har överstyrelsen därför räknat med
1 rektor och 8 ordinarie lektorer.

Enligt vad överstyrelsen i det föregående anfört skulle antalet ordinarie
lektorer vid de fyra olika typer av folkskoleseniinarier, som här ovan angivits
ställa sig på följande sätt:

Typ I............................... 10

» II ............................... 6

» III............................... 8

» IV .............................. 5

Efter de gjorda beräkningarna skulle alltså vid de folkskoleseminarier,
som ingå i överstyrelsens organisationsplan, komma att finnas 11 rektorer
och 82 lektorer.

Till jämförelse må nämnas, att nu gällande stater, med frånräknande av
staten för det snart helt avvecklade seminariet i Strängnäs, upptaga 14 rektorer
och 100 lektorer. Om fullt antal lektorstjänster varit inrättade vid
samtliga dubbelseminarier, skulle antalet lektorer blivit lil.

Vad övningslärarnas antal beträffar, upptaga gällande stater för enkelseminarierna
i regel en ordinarie lärare i varje vid seminariet förekommande
övningsämne. I fråga örn dubbelseminarierna råder den olikheten, att för
dessa upptagas 2 ordinarie lärare i vart och ett av ämnena musik och gymnastik
med lek och idrott. Det större behovet av tid för andra ämnen har
tillgodosetts genom timlärartimmar.

I sina kostnadsberäkningar har överstyrelsen utgått ifrån att förhållandena
i förevarande hänseende vid de vanliga enkel-och dubbelseminarierna skulle
bliva desamma som förut. För de seminarier, som skulle ha 6 klassavdelningar,
har överstyrelsen räknat med samma antal ordinarie Övningslärare
som vid enkelseminarierna. Det större behovet av tid för övningsämnena
skulle alltså här helt och hållet tillgodoses genom timlärartimmar.

Antalet ordinarie övningsskollärare utgör för närvarande i regel vid enkelseminarium
4 och vid dubbelseminarium 7. Vid seminariet i Stockholm
finnas emellertid 6 ordinarie och 2 extra ordinarie övningsskollärare. Detta
höga antal beror på den synnerligen starka belastning med övningslektioner,
som övningsskolan vid Stockholmsseminariet erhåller på grund därav, att
till detta seminarium för närvarande äro förlagda både provårskurs och
kurs för utbildning av lärare i bjälpklasser. Vid seminariet i Växjö äro
anställda två extra ordinarie övningsskollärare med hänsyn till studentkursen
Dubbelseminariet i Göteborg har 8 ordinarie övningsskollärare, beroende på
att vid detta dubbelseminarium finnes provårskurs.

Överstyrelsen utgår ifrån, att enkelseminarium fortfarande skall hava 4
och vanligt dubbelseminarium 7 ordinarie övningsskollärare. I fråga örn
de seminarier, som skulle hava 6 klassavdelningar, räknar överstyrelsen
med ett antal av 7 ordinarie övningsskollärare. Eleverna i de tvååriga kursernas
båda klasser komma att få så många övningslektioner, att övningsskolan
behöver vara lika stor vid de seminarier det här gäller som vid de
vanliga dubbelseminarierna. Med hänsyn till de särskilda förhållandena i
Stockholm och Göteborg torde det vara riktigt, att ytterligare en övnings -

Antalet Övningslärare.

Antalet

övningsskol lärare.

230

Sammanfattning
angående
ordinarie
lärare.

Timlärare
och vikarier.

Arvoden åt
läkare m. fl.

Kostnader
för uppvärmning,
belysning
m. m.

Översikts tabell.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

skollärare anställdes vid vart och ett av dessa seminarier. Det kunde emellertid
'' vara lämpligt, att dessa båda övningsskollärare åtminstone till en
början erhölle extra ordinarie anställning.

Med utgångspunkt från de synpunkter överstyrelsen nu angivit i fråga
om antalet ordinarie lärare av olika slag har överstyrelsen verkställt beräkningar
angående kostnaderna för avlöning åt ordinarie lärare vid de seminarier,
som upptagas i överstyrelsens organisationsplan. Överstyrelsen har
därvid, såsom ovan antytts, räknat med att gymnastiklärarna vid de rent
kvinnliga seminarierna och en av gymnastiklärarna vid de dubbla samseminarierna
i Karlstad,. Umeå och Luleå samt samtliga lärare i kvinnlig
slöjd och hushållsgöromål skulle vara kvinnliga, men i övrigt i beräkningarna
utgått ifrån att tjänsterna skulle hava manliga innehavare. Såsom
ovan angivits, bliva därför de beräknade kostnaderna för den ordinarie
lärarpersonalen högre än de verkliga.

Överstyrelsen har, liksom är fallet i de uti statsliggaren upptagna staterna,
räknat med grundlöner. Givetvis tillkomma för ett flertal lärare
ålderstillägg, och till denna angelägenhet åtel kommer överstyrelsen i det
följande.

Resultatet av överstyrelsens beräkningar i förevarande hänseende inhämtas
av första kolumnen i tabellen å sid. 100.

På grundval av den framlagda seminarieorganisationen har överstyrelsen
vidare i enlighet med de principer, som härutinnan pläga tillämpas, beräknat
kostnaderna för timlärartimmar. I fråga om arvoden åt vikarier är det
givetvis svårt att göra några förhandsberäkningar, då dessa arvoden äro
beroende av tjänstledigheternas antal och omfattning. Överstyrelsen har
emellertid på grundval av de erfarenheter, som föreligga, beräknat vissa
belopp för var och en av de olika typerna av seminarierna och därvid stannat
för 3,500 kronor för seminarium med 4, 5,000 kronor för seminarium
med 6 och 6,500 kronor för seminarium med 8 klassavdelningar. För övrigt
hänvisas till tabellen å sid. 100.

I samma tabell återfinnas också uppgifter angående beräknade kostnader
för arvoden åt läkare, bibliotekarier och rektors skrivbiträden. Härvidlag
har överstyrelsen utgått från de arvoden, som nu äro fastställda för seminarier
av olika omfattning.

I sista kolumnen av tabellen i fråga hava införts uppgifter angående de
beräknade kostnaderna för de ändamål, som tillgodoses från de omkostnadsstater,
som fastställas för de olika seminarierna. Nödiga modifikationer ha
därvid vidtagits i jämförelse med de stater, som nu gälla. Då de största
posterna i dessa omkostnadsstater avse utgifter för uppvärmning, belysning
och renhållning, kunna givetvis några större besparingar icke här göras beträffande
de seminarier, som skola bibehållas, utan de egentliga besparingarna
i detta hänseende vinnas genom indragning av vissa seminarier.

De olika utgiftsposter för folkskoleseminarierna, som överstyrelsen hittills
avhandlat, äro sammanförda i efterföljande översiktstabell.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

231

1	2	3	4	5	6
Seminarier	Grundlön Kronor	Timlärare och vikarier Kronor	Övriga arvoden Kronor	Omkostnads- stat Kronor	Summa Kronor
Linköping.......	113,810	14,100	3,900	31,600	163,410
Karlstad.......	116,300	12,630	3,900	34,200	167,030
Umeå.........	116,300	12,630	3,900	37,000	169,830
Luleå.........	116,300	12,630	3,900	37,000	169,830
Stockholm......	84,850	17,150	3,350	28,600	133,950
Lund.........	86,200	15,630	3,350	31,000	136,180
Uppsala........	83,320	14,900	3,350	33,500	135,070
Göteborg.......	83,320	17,980	3,350	31,000	135,650
Falun.........	94,470	13,540	3,350	33,500	144,860
Kalmar........	64,910	8,275	2,300	21,500	96,985
Växjö.........	65,360	8,440	2,300	22,500	98,600
Summa kronor	1,025,140	147,905	36,950	341,400	1,551,395

De utgifter, som angivas i översiktstabellen, äro sådana, som pläga bestridas
från det i riksstaten upptagna ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna,
posten Folkskoleseminarierna.

Från nämnda anslag bestridas jämväl vissa andra kostnader för folkskoleseminarierna.
Bland sådana må först nämnas kostnaderna för provarskurserna
vid seminarierna i Stockholm och Göteborg. Dessa kunna i runt tal
beräknas till 20,000 kronor. Vidare märkas utgifter för arvodesförhöjning
åt seminarievaktmästare, som kunna beräknas till 7,000 kronor. Slutligen
pläga från reservationsanslaget anvisas medel för bestridande av vissa mera
tillfälliga behov.

Utom beträffande ungefär halva kostnaden för provårskurserna äro några
särskilda belopp för ifrågavarande olika ändamål icke för närvarande upptagna
i riksstaten, utan de tillgodoses genom besparingar å reservationsanslaget.
Då, med hänsyn till de gjorda beräkningarnas karaktär att ligga i
överkant, även å det anslag överstyrelsen föreslår reservationer skulle komma
att uppstå, anser överstyrelsen, att samma ordning allt fortfarande bör tilllämpas.

Under den i riksstaten upptagna rubriken »Folkskoleseminarierna» skulle
alltså behöva upptagas den i tabellen angivna slutsumman eller i avrundat
tal 1,550,000 kronor.

Att erhålla en exakt jämförelse med de kostnader för bär ifrågavarande
ändamål, som erfordras enligt nu gällande organisation, är icke möjligt.
Det är att märka, att kostnaderna för lärarlöner för närvarande betydligt
minskas till följd därav, att åtskilliga ordinarie tjänster i förbidan pa omorganisationen
äro vakanssatta och uppehållas genom vikarier. Overstyrel -

Andra utgifter
att be
stridas från
reservationsanslaget.

Samman fattning
och ämförelser.

232

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

sen vill emellertid ändock söka åstadkomma en beräkning angående den
minskning i de årliga kostnaderna, som kan tänkas uppstå vid ett genomförande
av överstyrelsens organisationsförslag, och överstyrelsen vill därvid,
när det gäller de närvarande kostnaderna först utgå från de utgifter, som
enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret 1930/1931
under rubriken »Fotkskoleseminarierna» utgått under nämnda budgetår. Beloppet
för dessa utgifter utgör 1,728,387 kronor 73 öre eller i runt tal
1,728,400^ kronor. Till detta belopp bör läggas det mesta av de utgifter,
som utgått från det extra reservationsanslaget till studentkurser och parallellavdelningar
vid vissa folkskoleseminarier m. m., enär de ändamål, som
bekostas från detta anslag, hädanefter nästan helt och hållet skulle tillgodoses
från det ordinarie reservationsanslaget. Utgifterna å nämnda extra reservationsanslag
uppginge för budgetåret 1930/1931 till 66,927 kronor 20
öre eller i runt tal 67,000 kronor. Härifrån bör emellertid tagas ett belopp
av i runt tal 4,700 kronor, som åtgått för en preparandkurs vid folkskoleseminariet
i Luleå, och skulle det alltså återstå 62,300 kronor. Om denna
summa lägges till den ovannämnda å 1,728,400 kronor, erhålles ett belopp
av 1,<90,<00 kronor. Örn från detta belopp dragés det ovan angivna å

1,550,000 kronor, erhålles en skillnad av 240,700 kronor, vilken alltså skulle
uttrycka den minskning i utgifterna för här ifrågavarande ändamål, som
skulle uppstå efter ett genomförande av överstyrelsens organisationsförslag.
I själva verket kommer dock minskningen att bliva väsentligt större. Överstyrelsen^
har nämligen, såsom upprepade gånger angivits, ansett sig böra
utgå ifrån att nästan all undervisning skulle bestridas av manliga lärare,
fastän ett ej ringa antal kvinnliga lärare säkerligen kommer att finnas vid
folkskoleseminarierna.

Vidare är att märka, att på grund av de provisoriska inskränkningar i
seminarieorganisationen, som vidtagits, åtskilliga tjänster, såsom förut angivits,
äro vakanssatta och antingen ej alls uppehållas eller uppehållas genom
vikarier. För att få ett besked örn huru mycket denna faktor inverkar,
har överstyrelsen gjort en beräkning av de kostnader, som skulle uppstått,
därest seminarierna varit i verksamhet i enlighet med de gällande
staterna, staten för Strängnässeminariet frånräknad. Approximativt har
överstyrelsen beräknat dessa kostnader till 1,863,000 kronor. Skillnaden
mellan kostnaderna för den nuvarande och den av överstyrelsen föreslagna
nya organisationen skulle alltså med utgångspunkt från denna beräkning
bliva 313,000 kronor. Ännu större skulle den blivit, om man vid beräkningen
angående kostnaderna för den nuvarande organisationen liksom i
fråga örn överstyrelsens organisationsplan utginge ifrån att samtliga seminarier
vore fullt utrustade med ordinarie lärare.

Till ytterligare belysning av frågan angående de besparingar, som skulle
vinnas med överstyrelsens organisationsförslag, vill överstyrelsen göra ett par
erinringar. Överstyrelsen har föreslagit, att ytterligare tre enkelseminarier,
ett manligt och två kvinnliga, skulle nedläggas. Kostnaderna kunna för
ett manligt enkelseminarium beräknas till 98,600 kronor och för ett kvinnligt
till 96,985 kronor. Den här itrågavarande inskränkningen i organisationen
skulle alltså i och för sig kunna beräknas medföra en besparing av i runt
tal 290,000 kronor. Överstyrelsens förslag innebär vidare, att vid fyradubbelsemmarier
skulle inrättas en tvåårig kurs i ^stället för en fyraårig samt
att studentkursen i Växjö skulle nedläggas. Å andra sidan skulle studentkursen
i Stockholm utvidgas till tvåårig. Nu senast angivna organisations -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 233

förändringar skulle ensamt för sig kunna beräknas medföra en kostnadsminskning
av i runt tal 100,000 kronor.

I det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna ingår i riks- Elev
staten under särskild rubrik ett anslag till stipendier åt elever vid folkskole- stipendier,
seminarier. Detta anslag upptages i innevarande budgetårs stat till 217,000
kronor. Överstyrelsen har beräknat, att anslaget i fråga efter ett fullständigt
genomförande av överstyrelsens organisationsförslag skulle behöva uppgå
till i runt tal 250,000 kronor, vilket alltså skulle innebära en ökning nied

33,000 kronor. Det bör emellertid bemärkas, att man av skäl, som överstyrelsen
i det föregående angivit, icke bör räkna med att klasserna i folkskoleseminarierna
under de närmaste åren efter organisationens genomförande
bliva fullt besatta, vadan stipendieauslaget icke föriän längre fram i
tiden skulle behöva upptagas till ovan angivna belopp. Under de närmaste
åren efter organisationens genomförande torde det icke komma att nämnvärt
överstiga nu utgående belopp.

I riksstaten ingår ett särskilt ordinarie förslagsanslag till ålderstillägg åt Ålderstillägg.
lärare vid folkskoleseminarierna. Enligt budgetredovisningen åtgick under
budgetåret 1930/1931 för ifrågavarande ändamål 203,745 kronor 55 öre, och
anslaget är för innevarande budgetår beräknat till 200,000 kronor.

Några exakta beräkningar angående utgifterna för ålderstillägg, kunna
givetvis icke på förhand göras, enär man ej känner, i vilken lönegrad de
särskilda lärarna befinna sig. Överstyrelsen har gjort ett överslag även i
förevarande hänseende, och därvid utgått ifrån att samtliga lärare skulle
åtnjuta avlöning i näst högsta lönegraden. Beräkningarna hava givit? till
resultat en summa av i runt tal 152,000 kronor.

Ovan har angivits, att för närvarande åtgår för en preparandkurs vid Andra anslag
folkskoleseminariet i Luleå ett belopp av i runt tal 4,700 kronor. Då en utanför det
dylik kurs fortfarande synes behövlig, bör anslag för ändamålet även för ordinarie
framtiden beräknas, och anledning till ändring i beloppet föreligger icke. anslaget,.
Detta belopp synes böra utgå såsom särskilt extra anslag.

Till hyresersättning till rektorerna vid vissa folkskoleseminarier upptages
i riksstaten för innevarande budgetår ett extra anslag å 15,500 kronor. Anslaget
behöver fortfarande utgå, och några skäl att nu föreslå ändring i beloppet
föreligga icke.

Till lärarna vid folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg utgå för
närvarande hyresbidrag, och för ändamålet är i innevarande års riksstat
upptaget ett extra förslagsanslag å 14,000 kronor. Aven för detta ändamål
behöver fortfarande anslag beräknas, vilket torde böra uppföras med oförändrat
belopp.

Till de utgifter för folkskoleseminarierna, för vilka överstyrelsen hittills Tillfällig
redogjort, komma vissa andra, som bestridas från anslag, vilka icke uteslu- löneförbätttando
avse folkskoleseminarierna. Överstyrelsen syftar bär på kostnaderna n''T'' °.<jh dyr
för tillfällig löneförbättring, provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstill- '' ''

lägg åt lärarpersonalen. Givetvis skola seminariernas lärare i förevarande
hänseende fortfarande åtnjuta samma förmåner som andra statstjänstemän.

På frågans nuvarande stadium har överstyrelsen icke ansett sig böra göra

234

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

några förhandsberäkningar angående de utgifter det här gäller. Så mycket
kan dock sägas att, om man utgår ifrån nu gällande grunder, dessa utgifter
med hänsyn till den minskning av lärarpersonalen, som överstyrelsens förslag
innebär, måste i väsentlig grad sjunka. Överstyrelsen bär gjort ett
överslag beträffande storleken av den minskning i de här ifrågavarande utgifterna,
som kunde förväntas uppstå, och därvid kommit till det resultatet, att
densamma approximativt skulle kunna uppskattas till inemot 150,000 kronor.

Statskontoret. Statskontoret har i sitt förutnämnda, den 18 december 1931 avgivna utlåtande
över skolöverstyrelsens utredning, i vad denna avser folkskoleseminarierna,
förklarat sig icke hava funnit anledning till annan erinran, än att
den av skolöverstyrelsen beräknade minskningen, 150,000 kronor, i kostnaderna
för tillfällig löneförbättring, provisorisk avlöniugsförbättring och dyrtidstillägg
åt lärarpersonalen enligt inom statskontoret gjorda beräkningar
skulle bliva något högre eller 160,000 kronor.

Departe . Enligt de sakkunnigas organisationsförslag skulle för seminariets i Götementschefen.
korg förändring till samseminarium krävas i engångskostnader ett belopp av
9,900 kronor.

I skolöverstyrelsens organisationsförslag ingår, att seminarierna i Lund,
Karlstad och Umeå skulle förvandlas till sam seminarier, och för detta ändamål
skulle i engångskostnader erfordras respektive 18,600, 1,100 och 11,200
kronor eller tillhopa 30,900 kronor.

Då mitt organisationsförslag avser, att de nuvarande seminariebyggnaderna
må kunna användas i det skick, vari de nu befinna sig, erfordras
således för detta förslags genomförande intet anslag till engångskostnader.
Visserligen ingår i mitt förslag, att folkskoleseminariet i Växjö, som nu är
manligt,'' skulle förändras till kvinnligt samt utbyggas med en tvåårig studentkurs,
men enligt vad jag från seminariets rektor Sam. Mårtenson inhämtat,
kan en sådan förändring genomföras huvudsakligen genom en omdisponering
av de nuvarande lokalerna, utan att något särskilt engångsanslag
fördenskull är behövligt. Sammalunda är förhållandet med seminariet i
Stockholm. Under sådana förhållanden besparas, i jämförelse med de sakkunnigas
förslag, 9,900 kronor och i jämförelse med skolöverstyrelsens 30,900
kronor.

Omkostnaderna för de nuvarande folkskoleseminarierna uppgingo enligt
riksräkenskapsverkets redovisning för budgetåret 1930/1931 till 1,728,387
kronor.

Vad beträffar år somkostnaderna för den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen
föreslagit, har överstyrelsen beräknat först det erforderliga antalet
rektorer, lektorer och övriga lärare samt därefter de behövliga beloppen
för grundlöner, arvoden och omkostnadsstater, allt på sätt som synes å sid.
227—231. Därvid har överstyrelsen utgått ifrån att gymnastiklärarna vid
de rent kvinnliga seminarierna och en av gymnastiklärarna vid varje dub -

235

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

belseminarium i Karlstad, Umeå och Luleå ävensom samtliga lärare i kvinnlig
slöjd och hushållsgöromål skulle vara kvinnliga. I övrigt har överstyrelsen,
såsom hittills varit vanligt och i överensstämmelse med den i statsliggaren
förefintliga redogörelsen för seminariernas stater, beräknat avlöningarna
såsom för manliga lärare. Därigenom har slutsumman för avlöningarna
tydligen kommit att ligga i överkant. Men med detta förfaringssätt
har varit möjligt att, såsom överstyrelsen erinrar, från det ordinarie
reservationsanslaget till folkskoleseminarierna bestrida kostnader för provårskurser
i Stockholm och Göteborg, arvodesförhöjning åt seminarievaktmästare
och vissa tillfälliga behov. Överstyrelsen har sammanfört ovannämnda
årsomkostnader i en översiktstabell (sid. 231), som slutar på en
summa av 1,551,395 kronor, vilken avrundas nedåt till 1,550,000 kronor.

Vid en jämförelse mellan kostnaderna för de nuvarande seminarierna,
studentkurser och parallellavdelningar inberäknade men beloppet för preparandkursen
i Luleå fråndraget, kommer skolöverstyrelsen till det resultatet,
att kostnaderna för här ifrågavarande ändamål skulle vid genomförande av
överstyrelsens organisationsförslag minskas med 240,700 kronor. Hade de
provisoriska inskränkningar i seminarieorganisationen, vilka under de senare
åren vidtagits, icke kommit till stånd utan hade seminarierna varit i verksamhet
enligt gällande stater, skulle kostnaderna uppgått till 1,863,000 kronor,
och med utgångspunkt härifrån hade överstyrelsens organisationsförslag
inneburit en kostnadsminskning av 313,000 kronor.

I 1931/1932 års riksstat är till elevstipendier vid folkskoleseminarierna
upptaget ett ordinarie reservationsanslag å 217,000 kronor. Skolöverstyrelsen
har beräknat, att detta anslag skulle behöva höjas med 33,000 kronor till

250,000 kronor, när överstyrelsens organisationsförslag blivit fullt genomfört,
men förmenar, att utgifterna från anslaget under de närmaste åren
efter organisationsförslagets genomförande icke komme att nämnvärt överstiga
de nu utgående.

Vid beräkning av de ordinarie seminarielärarnas kontanta löner har överstyrelsen
i det föregående räknat endast med grundlönerna. Till dessa
komma ålderstillägg, för vilka ett särskilt ordinarie förslagsanslag å 200,000
kronor för budgetåret 1931/1932 är upptaget i riksstaten. För ålderstillägg
utbetaltes under budgetåret 1930/1931 tillhopa 203,745 kronor 55 öre. Överstyrelsen
bar beräknat, att ålderstilläggen skulle med dess organisationsförslag
och under antagande, att samtliga lärare befunne sig i näst högsta lönegraden,
uppgå till i runt tal 152,000 kronor. På nämnda anslag skulle
sålunda vinnas en besparing av omkring 52,000 kronor.

Vidare har överstyrelsen uttalat sig för att preparandkursen i Luleå skulle
fortgå och att det för denna kurs erforderliga beloppet å 4,700 kronor skulle
i riksstaten uppföras såsom ett särskilt extra anslag, ävensom att de nuvarande
extra anslagen till hyresersättning åt rektorerna vid vissa folkskoleseminarier
å 15,500 kronor och till hyresbidrag åt lärare vid 1''olkskolesemi -

236

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

narierna i Stockholm och Göteborg å 14,000 kronor skulle fortfarande upptagas
i riksstaten med oförändrade belopp.

Slutligen har överstyrelsen beräknat, att utgifterna för tillfällig löneförbättring,
provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg åt seminariernas
lärarpersonal skulle enligt överstyrelsens organisationsförslag komma att
minskas med ett belopp, som approximativt kunde uppskattas till 150,000
kronor. Häremot har statskontoret anmärkt, att sagda minskning skulle
bliva 160,000 kronor.

Den totala besparing, som skulle vinnas genom överstyrelsens förslag,
komme enligt det föregående att uppgå till i runt tal 409,700 kronor eller,
om statskontorets nyssnämnda beräkning inbegripes, 419,700 kronor.

Efter denna sammanfattande översikt över årsomkostnaderna, sådana dessa
skulle ställa sig enligt skolöverstyrelsens organisationsförslag och beräkningar,
övergår jag till de årsomkostnader, som skulle bliva en följd av mitt organisationsförslag.

Enligt detta förslag skulle seminariernas antal nedbringas till 11. Av dessa
skulle finnas två typer: dubbelseminarier med en fyraårig och en tvåårig
kurs (studentkurs) samt enkelseminarium med en fyraårig kurs.

Av dubbelseminarier skulle finnas 6, och av enkelseminarier 5. För dessa
seminarier skulle behövas 11 rektorer. I fråga om antalet ordinarie lektorer
vid dubbelseminarium biträder jag skolöverstyrelsens förslag, att dessa skulle
utgöra 6 och att den undervisning, som kräves utöver den de kunna bestrida,
meddelas av timlärare. Vid enkelsemiuarium hava hittills 5 ordinarie lektorer
varit anställda, och någon ändring härutinnan synes mig icke vara
påkallad. Tillsammans skulle således 61 ordinarie lektorer vara behövliga.
För varje övningsämne — teckning, musik, gymnastik med lek och idrott,
manlig slöjd, kvinnlig slöjd, hushållsgöromål och trädgårdsskötsel — har
hittills i enkelseminarium 1 ordinarie Övningslärare varit anställd, dock med
undantag därav, att ingen lärare i manlig slöjd funnits vid kvinnligt seminarium
och ingen lärarinna i hushållsgöromål vid manligt seminarium. Jag
finner icke skäl till ändring i detta avseende. Vad angår Övningslärare vid
dubbelseminarium har skolöverstyrelsen räknat med samma antal som vid
enkelseminarium. Därutinnan följer jag överstyrelsen. Sammanlagda antalet
Övningslärare skulle sålunda bliva: 11 i teckning, 11 i musik, 11 i gymnastik,
7 i manlig slöjd, 11 i kvinnlig slöjd, 4 i hushållsgöromål och 11 i
trädgårdsskötsel; summa 66. Beträffande antalet övningsskollärare har skolöverstyrelsen
föreslagit, att 7 ordinarie lärare skulle vara anställda vid sådant
dubbelseminarium som ingår i min plan, emedan övningsskolan där behöver
vara lika stor som vid de nuvarande dubbelseminarierna. Häremot har jag
intet att erinra och har fördenskull räknat med 7 övningsskollärare vid värjo
dubbelseminarium. För enkelseminarium har jag behållit det nuvarande
antalet 4 övningsskollärare. Sammanlagda antalet övningsskollärare skulle

237

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

alltså bliva 62. Enligt vad nu anförts skulle antalet ordinarie lärare vid
folkskoleseminarierna efter mitt organisationsförslag bliva följande: 11
rektorer, 61 lektorer, 66 Övningslärare och 62 övningsskollärare.

Vid beräkning av kostnaderna för dessa lärares avlöning har jag liksom
skolöverstyrelsen räknat med att gymnastiklärarna vid de kvinnliga seminarierna
ävensom alla lärare i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål skulle
vara kvinnliga men i övrigt vid beräkningarna utgått ifrån att tjänsterna
skulle hava manliga innehavare. Aven jag har räknat endast med grundlöner.

Beräkning av kostnaderna för timlärare och vikarier, arvoden åt läkare,
bibliotekarier m. fl. samt av omkostnadsstaterna för uppvärmning, belysning,
renhållning m. m. har jag utfört med ledning av dels statsliggaren för budgetåret
1931/1932, dels skolöverstyrelsens beräkningar med hänsyn till dess
organisationsförslag.

De beräknade kostnaderna för nu angivna ändamål framgå av följande
tabell.

1.	2.	3.	4.	5.	6.
Seminarier	Grundlöner	Timlärare och vikarier	Övriga arvoden	Omkostnads- stater	Summa
	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
Stockholm......	84,850	17,150	3,350	28,600	133,950
Uppsala........	83,320	14,900	3,350	33,500	135,070
Växjö.........	80,505	14,900	3,350	31,000	129,755
Lund.........	83,320	14,900	3,350	31,000	132,570
Göteborg.......	83,320	17,980	3,350	31,000	135,650
Umeå.........	80,505	14,900	3,350	• 33,400*)	132,155
Linköping......	65,360	8,440	2,300	22,500	98,600
Karlstad.......	65,360	8,440	2,300	22,500	98,600
Falun.........	64,505	8,275	2,300	22,500	97,580
Härnösand......	65,360	8,440	2,300	22,500	98,600
Luleå.........	65,360	8,440	2,300	33,00(>2)	109,100
Summa	821,765	136,765	31,600	311,500	1,301,630

!) Summan höjd utöver 31,000 kronor med 2,400 kronor till värme, ljus, betjäning och
renhållning.

2) Summan höjd utöver 22,500 kronor med 10,500 kronor till värme, ljus, betjäning och
renhållning.

Förestående utgifter 1,301,630 kronor skulle utgå från det i riksstaten
upptagna ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna, posten
Folkskoleseminarierna. Från samma post bestridas jämväl kostnaderna för

238

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

provårskursérna vid seminarierna i Stockholm och Göteborg, enligt skolöverstyrelsen
uppgående till ett belopp av i runt tal 20,000 kronor, utgifter
för arvodeshöjning åt seminarievaktmästare, av överstyrelsen beräknade till

7,000 kronor, samt utgifter för vissa tillfälliga behov. Detta har, såsom
förut antytts, kunnat ske, emedan de förutnämnda beräkningarna legat i
överkant. I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, att samma ordning bör
tillämpas allt fortfarande.

En jämförelse mellan nu utgående kostnader för de i det föregående angivna
ändamål, med tillägg av de nuvarande kostnaderna för studentkurser
och parallellavdelningar, och de kostnader för motsvarande ändamål, vilka
betingas av mitt organisationsförslag, ger följande resultat:

Under budgetåret 1930/1931 utgingo

1) från ordinarie reservationsanslaget till

folkskoleseminarierna............ kronor 1,728,387: —

2) från extra reservationsanslaget till studentkurser
och parallellavdelningar . . » 62,227: — 1,790,614:_

Enligt mitt förslag skulle samtliga kostnader uppgå till. . . 1,301,630: —

Besparing kronor 488,984: —

Utgår man, såsom skolöverstyrelsen ävenledes gjort, från det approximativt
beräknade kostnadsbelopp å 1,863,000 kronor, som skulle uppkommit,
därest de nuvarande seminarierna, det i Strängnäs undantaget, varit i verksamhet
i enlighet med gällande stater, skulle besparingen enligt mitt förslag
uppgått till 561,984 kronor.

Såsom skolöverstyrelsen omförmält, ingår i det ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna en särskild post: Stipendier åt elever vid
folkskoleseminarierna. Denna post är upptagen i riksstaten för innevarande
budgetår med 217,000 kronor, och är beräknad efter ett genomsnittsstipendium
å 129 kronor per elev. Antalet elever enligt mitt organisationsförslag
framgår av följande beräkning:

6 dubbelseminarier: 6 X (4X28 +2x25) = 972 elever
5 enkelseminarier: 5x4x28 =560 »

Summa 1,532 elever

Stipendiebeloppet skulle således komma att utgöra 1,532 X 129 kronor =

197,628 kronor.

Då anslaget nu är..........................kronor 217,000: —

och det behövliga stipendiebeloppet bleVe........... » 197,628: —

skulle således här uppkomma en besparing av........kronor 19,372: —

239

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

För ålderstillägg åt seminarielärare har skolöverstyrelsen med hänsyn till
sitt organisationstorslag beräknat ett approximativt belopp å 152,000 kronor.
I proportion därtill skulle enligt mitt organisationsförslag för samma ändamål
krävas 121,845 kronor.

Från det ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg åt
lärare vid folkskoleseminarierna utgingo under budgetåret

1930/1931 ...................................kronor 203,745: —

Enligt mitt förslag skulle behövas............... » 121,845: —

vadan här skulle uppkomma en besparing av........kronor 81,900: —

Vad skolöverstyrelsen föreslagit rörande uppförande i riksstaten av ett
extra anslag å 4,700 kronor till en preparandkurs vid folkskoleseminariet i
Luleå samt beträffande kvarstående i riksstaten av dels ett extra anslag å

15,500 kronor till hyresersättning åt rektorerna vid vissa folkskoleseminarier,
dels ock ett extra förslagsanslag å 14,000 kronor till hyresbidrag åt
lärarna vid folkskoleseminarierna i Stockholm och Göteborg passar in även
i det förslag till ny seminarieorganisation, som jag framlagt, varför jag biträder
nämnda förslag.

Slutligen har skolöverstyrelsen approximativt beräknat den minskning i
kostnaderna för tillfällig löneförbättring, provisorisk avlöningsförbättring och
dyrtidstillägg åt seminariernas lärare för den händelse överstyrelsens organisationsförslag
bomme att genomföras och uppskattat denna minskning till
inemot 150,000 kronor. Statskontoret har funnit, att denna siffra bör höjas
till 160,000 kronor. Med det organisationsförslag jag framlagt skulle besparingen
i berörda avseende bliva omkring 265,000 kronor.

Av det föregående erhålles följande jämförande besparing stablå:1

Avlöningar, arvoden m. m..................	Enligt skolöver-styrelsens be-räkning kronor	Enligt min be-räkning kronor
| 207,700 52,000 150,000	488,984 19,372 81,900 265,000
Tillfällig löneförbättring m. m: ..............
Summa besparingar Lägges härtill den årliga besparing, som skulle vinnas genom småskoleseminariernas omorganisation och be-	409,700 229,039	855,256 364,979
Skulle den totala besparingen på folk- och småskole-seminariernas omorganisation uppgå till....... Eller i avrundade tal
038,739 639,000	1,220,235 1,220,000

1 De sakkunniga ha icke lämnat några kostnadsberäkningar rörande folkskoleseminarierna.

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

I det föregående har jag redogjort för de kostnadsberäkningar, som utförts
beträffande den nya seminarieorganisation, som enligt mitt förslag
skulle upprättas till en början. Till de här beräknade kostnaderna komma
kostnaderna för den kurs för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor,
vilken framdeles skulle inrättas. Huru stora dessa kostnader bliva
kan icke nu angivas, men av den kostnadsberäkning, som skolöverstyrelsen
lämnat rörande läraravlöningar m. m. för en fyraårig kurs och därjämte en
tvåårig kurs för småskollärarinnor vid seminariet i Falun (sid. 231), framgår,
att kostnaderna för en blivande kurs för småskollärarinnor icke komma
att uppgå till något avsevärdare belopp.

Skulle mitt organisationsförslag komma att genomföras, bleve följden
bland annat den, att ganska många av de nuvarande ordinarie seminarielärarna
bleve obehövliga vid de nya seminarierna. Dessa lärare ha visserligen
enligt gällande avlöningsförfattning (svensk författningssamling 1918,
nr 662) skyldighet att låta sig förflyttas till annan befattning inom undervisningsväsendet,
men givet är, att tillräckligt antal befattningar, till vilka
alla de ledigvordna lärarna skulle kunna överflyttas, icke finnas att tillgå
genast och på en gång, utan att någon övergångstid kräves, under vilken
nämnda överflyttning kan ske, allt eftersom tjänster bliva lediga för sådant
ändamål. Då emellertid ifrågavarande lärare enligt nyssnämnda författning
äga rätt att under tiden före deras förflyttning alltjämt åtnjuta sina avlöningsförmåner,
torde vara nödvändigt, att de uppföras på en särskild övergångsstat,
på vilken de få kvarstå, tills de hänvisats till ny befattning med
den avlöning, som de lagligen äga uppbära, eller ock avgått med pension
och att ett lämpligt förslagsanslag beredes, från vilket deras avlöning kan
utbetalas. Huru stort detta anslag bör vara är omöjligt att nu beräkna.
Den saken bör tydligen bliva föremål för en särskild undersökning något
längre fram, då man lättare kan överblicka densamma.

E. Seminarieorganisationens genomförande.

Skolöverstyrelsen

,0/n 1931.

I fråga örn seminarieorganisationens genomförande yttrar skolöverstyrelsen
inledningsvis:

Överstyrelsen har ovan flerstädes framhållit, att de faktorer, som påverka
lärarbehovet icke äro konstanta och att det därför ligger i sakeus natur, att
organisationen av folkskoleseminarierna måste göras sådan, att möjligheter
förefinnas att reglera utexaminationen med hänsyn till ifrågavarande fluktuerande
förhållanden. Överstyrelsens förslag till definitiv organisation är
också uppgjort med hänsyn härtill. Överstyrelsen har därvid anvisat de
utvägar, som förefinnas inom denna organisation för eventuellt behövliga
inskränkningar eller utvidgningar av utexaminationen. Överstyrelsen har
vidare erinrat därom, att utexaminationstalen under de närmaste åren, örn
inga särskilda åtgärder vidtagas, äro lägre än de, som enligt vad nu beräknats
skulle bliva i genomsnitt behövliga under 1930-talet, och att till följd

241

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

härav en brist på kompetenta folkskollärare torde uppkomma under nämnda
år, men att därefter under tiden fram till år 1939 ett utnyttjande av seminarierna
till deras fulla examinationskapacitet torde komma att innebära en
för stor lärarproduktion.

Här nämnda förhållanden äro givetvis av betydelse, då det gäller att bestämma,
såväl när seminarieorganisationen enligt föreliggande förslag bör
träda i kraft, liksom också de särskilda övergångsanordningar, som kunna
behöva vidtagas. Överstyrelsen är emellertid ännu ej beredd att avgiva
förslag i berörda avseenden. Enligt överstyrelsens förmenande föreligga
också särskilda skäl till någon tids uppskov med avgivande av dylikt förslag.
Inom den allra närmaste tiden är överstyrelsen nämligen i stånd att förebringa
ytterligare utredning till belysning av ifrågavarande förhållanden.

Härom anför överstyrelsen följande:

Alltsedan år 1922 har överstyrelsen årligen i november eller december
månad till Kungl. Majit avgivit underdånig framställning angående omfattningen
av folkskollärarutbildningen under nästkommande budgetår och i
samband därmed angående de anslag, som behöva äskas av riksdagen. Till
grund för dessa framställningar, vilka även åberopats av de sakkunniga, ha
legat utredningar angående lärartillgång och lärarbehov under den närmaste
framtiden, vilka utredningar grundat sig på vissa från folkskolinspektörer
och seminarierektorer införskaffade uppgifter. De från folkskolinspektörerna
inhämtade upplysningarna ha avsett dels lärarantalet i rikets folkskolor den
1 november det löpande året, dels de sannolika förändringar i lärarbehovet
det löpande och följande läsåret, vilka kunde föranledas av redan beslutade
eller ifrågasatta organisationsförändringar ävensom av förändringar i lärjungeantalet.
De från rektorerna vid folkskoleseminarierna införskaffade
upplysningarna åter ha gällt den omfattning, vari de elever, som utexaminerats
under det löpande och de två närmast föregående åren, den 15
oktober det löpande året vunnit anställning vid folkskola eller annan läroanstalt.

Nu bar överstyrelsen även innevarande år infordrat uppgifter av här
ifrågavarande art. Emellertid ha dessa uppgifter ännu ej hunnit av överstyrelsen
bearbetas. (Överstyrelsen vill bland annat påpeka, att folkskolinspektörernas
rapporter skulle till överstyrelsen ingivas senast den 10 november
1931.) Innan denna bearbetning slutförts, är överstyrelsen ej i
stånd att med bestämdhet yttra sig angående det antal elever, som bör intagas
i folkskoleseminarierna våren 1932 och följaktligen ej heller örn seminarieorganisationen
under budgetåret 1932/1933. Likaledes kan överstyrelsen,
först då denna utredning slutförts, avgiva förslag angående de anslag
till folkskoleseminarierna för budgetåret 1932/1933, som böra av riksdagen
äskas.

Överstyrelsen vill dessutom tillägga, att enligt överstyrelsens förmenande
uppgifter av ovannämnda art även under de närmast följande åren böra
inhämtas och läggas till grund för åtgärder angående lärarproduktionen
under övergångstiden.

Emellertid finner överstyrelsen det önskvärt, att man redan nu tar ställning
till vissa frågor rörande den tidpunkt, då omorganisationen skall börja
att träda i kraft och yttrar om denna tidpunkt:

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 käft. (lSTr 143.)

16

Departe mentschefen.

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Enligt överstyrelsens förslag skola seminarierna i Skara, Landskrona och
Härnösand, sedan de nedlagts som folkskoleseminarier, användas som småskoleseminarier.
För att kunna bedöma, från vilken tidpunkt det sistnämnda
kan bliva förhållandet, bör man örn möjligt redan nu avgöra, när avvecklingen
av nämnda folkskoleseminarier kan påbörjas. Då emellertid de elever,
som eljest skulle kunnat intagas i dessa seminarier, skulle beredas möjlighet
att söka inträde vid något av de föreslagna samseminarierna i Lund, Karlstad
och Umeå eller Luleå, så sammanhänger frågan örn nedläggandet av
förstnämnda seminarier med spörsmålet om den tidpunkt, då omorganisationen
av sistnämnda seminarier till samseminarier skulle kunna påbörjas.

Man torde böra räkna med att riksdagens beslut angående den framtida
seminarieorganisationen kan komma att bliva fattat först långt fram på
våren 1932. Nu skola emellertid enligt stadgan för statens folkskoleseminarier
§ 29 inträdesansökningar vara ingivna till vederbörande rektor senast
den 10 maj det år, då inträde avses.

Därest nu riksdagen år 1932 fattade beslut örn att nedläggandet av vissa
seminarier och omorganisationen av vissa andra till samseminarier skulle
påbörjas redan från och med nämnda år, skulle därefter vissa beslut —
sedan överstyrelsen varit i tillfälle att avgiva yttrande — av Kungl. Maj:t
fattas i ärendet, varefter med anledning därav verkställighetsåtgärder skulle
vidtagas. Samtliga dessa omständigheter torde medföra, att det i varje fall
är otänkbart, att de inträdessökande skulle kunna i någorlunda tillräcklig
tid före den 10 maj hinna erhålla kännedom örn vid vilka seminarier inträde
kunde vinnas. För övrigt skulle även i andra avseenden svårigheter
yppa sig för ett påbörjande av samseminarieverksamheten redan hösten
1932. Överstyrelsen är därför av den meningen att ifrågavarande förändringar
beträffande såväl nedläggande av vissa seminarier som omändring
av andra icke böra påbörjas förrän år 1933.

I ännu ett avseende anser sig överstyrelsen redan nu kunna uttala sig rörande
den tidpunkt, då omorganisationen skulle kunna träda i kraft. Det gäller
de tvååriga studentkurserna och den kurs för utbildning av småskollärarinnor
till folkskollärarinnor, vilken skulle förläggas till seminariet i Falun.
Sedan riksdagen fattat beslut örn dessa kurser, skola för dem utarbetas och
fastställas vissa författningsbestämmelser jämte tim- och kursplaner. Det
är givetvis omöjligt, att detta skulle kunna ske så tidigt, att inträdesprövningar
till kurserna i fråga skulle kunna anordnas före början av höstterminen
1932. Överstyrelsen förmenar alltså, att omorganisationen av studentkurserna
till tvååriga liksom upprättande av nyssnämnda kurs för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor icke kan påbörjas år
1932 utan tidigast år 1933.

Beträffande tidpunkten för den av skolöverst3rrelsen föreslagna seminarieorganisationens
ikraftträdande har överstyrelsen såsom sin mening uttalat,
att omorganisationen icke bör påbörjas förrän år 1933. Giltigheten av de
skäl överstyrelsen förebragt för denna sin mening synes mig icke kunna
bestridas.

Vad överstyrelsen i nämnda avseende anfört finner jag vara i huvudsak
tillämpligt även på mitt organisationsförslag. Härtill kommer dock, under
förutsättning att detta förslag vinner bifall, att nya undervisningsplaner för

243

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

seminariernas såväl fyraåriga som tvååriga kurser måste utarbetas. Jag
finner det sålunda, särskilt av detta skäl, omöjligt, att alla de ofrånkomliga
förberedande åtgärderna skulle kunna medhinnas till höstterminens början
1932, och anser därför, att omorganisationen av folkskoleseminarierna kan
påbörjas först under år 1933. Att närmare bestämma tiden för den nya
seminarieorganisationens ikraftträdande torde böra ankomma på Kungl.
Majit.

244

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Skolöverstyrelsen

10/u 1931.

lil. Folk- och småskoleseminarierna under läsåret 1932/1933.

Enär det av mig i det föregående framlagda förslaget rörande ny organisation
av folk- och småskoleseminarierna icke är avsett att träda i kraft
förrän vid höstterminens början 1933, krävas för dess genomförande inga
kostnader under budgetåret 1932/1933. Det återstår mig således att framlägga
förslag rörande folk- och småskoleseminarierna under sistnämnda
budgetår.

A. Folkskoleseminarier.

1. Seminariernas anordning under övergångstiden 1932/1933—1936/1937.

I samband med skolöverstyrelsens framställning den 31 augusti 1931 angående
äskanden rörande folkundervisningen, avsedda att föreläggas 1932
års riksdag, meddelade överstyrelsen, att överstyrelsen dåmera icke hunnit
slutföra den av Kungl. Majit genom beslut den 3 juli 1931 anbefallda utredningen
angående den framtida organisationen av folkskollärarutbildningen
i riket. I avvaktan på resultatet av sagda utredning fann sig överstyrelsen
icke i stånd att vid nämnda tidpunkt framlägga slutgiltiga beräkningar
rörande vissa anslagsbehov för folkskoleseminarierna under budgetåret 1932/
1933.

Emellertid kunde överstyrelsen ej heller i sin framställning den 10 november
1931 med utredning och förslag angående den framtida organisationen
av folkskollärarutbildningen och småskollärarutbildningen i riket framlägga
något slutgiltigt förslag till genomförande av den av överstyrelsen ifrågasatta
folkskoleseminarieorganisationen liksom ej heller till anslagsäskanden i
fråga örn folkskoleseminarierna för budgetåret 1932/1933. Härom anförde
överstyrelsen bland annat följande.

Överstyrelsen hade i den föreliggande utredningen flerstädes framhållit,
att de faktorer, som påverka lärarbehovet, icke vore konstanta och att
det därför läge i sakens natur, att organisationen av folkskoleseminarierna
måste göras sådan, att möjligheter förefunnes att reglera utexaminationen
med hänsyn till ifrågavarande fluktuerande förhållanden. Överstyrelsens
förslag till definitiv organisation vore också uppgjord med hänsyn härtill.
Överstyrelsen hade därvid anvisat de utvägar, som förefunnes inom
denna organisation för eventuellt behövliga inskränkningar eller utvidgningar
av utexaminationen. överstyrelsen hade vidare erinrat därom, att
utexaminationstalen under de närmaste åren, örn inga särskilda åtgärder
vidtoges, bleve lägre än de, som enligt de framlagda beräkningarna skulle
bliva i genomsnitt behövliga under 1930-talet, och att till följd härav en
brist på kompetenta folkskollärare torde uppkomma under de närmaste
åren, men att därefter under tiden fram till år 1939 ett utnyttjande av
seminarierna till deras fulla examinationskapacitet torde komma att innebära
en för stor lärarproduktion.

245

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Här nämnda förhållanden vore givetvis av betydelse, då det gällde att
bestämma, såväl när seminarieorganisationen enligt det framlagda förslaget
borde träda i kraft, liksom också de särskilda övergångsanordningar,
som kunde behöva vidtagas. Överstyrelsen vore emellertid ännu ej beredd
att avgiva förslag i berörda avseenden. Enligt överstyrelsens förmenande
förelåge också särskilda skäl till någon tids uppskov med avgivande av
dylikt förslag. Inom den allra närmaste tiden vore överstyrelsen nämligen
i stånd att förebringa ytterligare utredning till belysning av ifrågavarande
förhållanden, överstyrelsen ville härom anföra följande.

Alltsedan år 1922 hade överstyrelsen årligen i november eller december
månad till Kungl. Majit avgivit framställning angående omfattningen
av folkskollärarutbildningen under nästkommande budgetår och i samband
därmed angående de anslag, som behövde äskas av riksdagen.
Till grund för dessa framställningar hade legat utredningar angående
lärartillgång och lärarbehov under den närmaste framtiden, vilka
utredningar grundat sig på vissa från folkskolinspektörer och seminarierektorer
införskaffade uppgifter. De från folkskolinspektörerna inhämtade
upplysningarna hade avsett dels lärarantalet i rikets folkskolor den 1 november
det löpande året, dels de sannolika förändringar i lärarbeliovet
det löpande oell följande läsåret, vilka kunde föranledas av redan beslutade
eller ifrågasatta organisationsförändringar ävensom av förändringar
i lärjungantalet. De från rektorerna vid folkskoleseminarierna införskaffade
upplysningarna åter hade gällt den omfattning, vari de elever, som
utexaminerats under det löpande oell de två närmast föregående åren,
den 15 oktober det löpande året vunnit anställning vid folkskola eller annan
läroanstalt.

Överstyrelsen hade även år 1931 infordrat uppgifter av här ifrågavarande
art. Emellertid hade dessa uppgifter ännu ej hunnit av överstyrelsen
bearbetas. (Överstyrelsen ville bland annat påpeka, att folkskolinspektörernas
rapporter skulle till överstyrelsen ingivas senast den 10 november
1931.) Innan denna bearbetning slutförts, vore överstyrelsen ej i stånd
att med bestämdhet yttra sig angående det antal elever, som borde intagas
i folkskoleseminarierna våren 1932 och följaktligen ej heller om seminarieorganisationen
under följande läsår. Likaledes kunde överstyrelsen, först
då denna utredning slutförts, avgiva förslag angående de anslag till folkskoleseminarierna
för budgetåret 1932/1933, som borde av riksdagen äskas.

Överstyrelsen ville dessutom tillägga, att enligt överstyrelsens förmenande
uppgifter av ovannämnda art även under de närmast följande åren
borde inhämtas och läggas till grund för åtgärder angående lärarproduktionen
under övergångstiden.

Sedan överstyrelsen slutfört ovannämnda utredning, har överstyrelsen nu
i skrivelse den 20 november 1931 dels framlagt resultatet av denna, dels
ock avgivit förslag angående de anslag till folkskoleseminarierna för budgetåret.
1932/1933, vilka böra av riksdagen äskas. Överstyrelsen yttrar sig
först örn nämnda utredning angående lärarbehovet och angiver i samband
därmed, huru överstyrelsen tänkt sig seminariernas anordning under övergångstiden
1932/1933—1936/1937.

De uppgifter, säger överstyrelsen, som denna gång legat till grund för
utredningen, skilja sig så till vida från de under tidigare år införskaffade,

Skolöverstyrelsen

27n 1931.

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

att överstyrelsen nu ej beliövt begära upplysningar angående de sannolika
förändringarna i lärarbehovet under den närmaste tiden. Dylika uppgiiter
ha nämligen, såsom framhållits i överstyrelsens ovannämnda framställning
den 10 november 1931, erhållits från inspektörerna så sent som i
september innevarande år. Däremot har överstyrelsen från samtliga statens
folkskolinspektörer, Stockholms folkskoledirektion oell Göteborgs allmänna
folkskolestyrelse infordrat uppgifter angående lärarförhållandena
i rikets folkskolor den 1 november 1931. Likaledes har överstyrelsen från
vederbörande rektorer vid statens folkskoleseminarier inhämtat upplysningar
rörande den omfattning, vari de åren 1929, 1930 och 1931 utexaminerade
eleverna vunnit anställning vid folkskola eller annan läroanstalt
den 15 oktober 1931.

Antal lärår- Beträffande
tjänster: , ,

lärartillgån<r styrelsen:

antalet lärartjänster, lärartillgång

och lärarbehov anför över -

ch lärår- Inspektörernas rapporter i september avsågo dels uppgifter örn läråre
ov- antalet vid slutet av vårterminen 1931, dels beräkningar rörande det antal
lärare, som kunde komma att vara anställda vid slutet av vårterminerna
under de följande åren till och med år 1939. De nu avlämnade uppgifterna
avse, som nämnt, lärarantalet den 1 november innevarande år och komplettera
sålunda de förstnämnda siffrorna.

Såsom framhållits i ovannämnda utlåtande den 10 november 1931, utgjorde
antalet ordinarie och extra ordinarie lärartjänster vid slutet av
vårterminerna 1930 och 1931 respektive 14.6501) och 15,082-’) och beräknades
av inspektörerna vid slutet av vårterminen 1932 bliva 15,360. Motsvarande
antal var enligt inspektörernas rapporter föregående år 14,935 den 1 november
1930. Enligt nu lämnade uppgifter utgjorde antalet lärartjänster
den 1 november 1931 15,229. Ökningen från slutet av vårterminen till den
1 november blev sålunda år 1930 285 och år 1931 147, under det att ökningen
från den 1 november till slutet av läsåret blev 147 sistlidna läsår
och beräknas bli 131 innevarande läsår.

Vad så angår tillgången på lärarkrafter, vill överstyrelsen erinra därom,
att överstyrelsen i de utlåtanden överstyrelsen avgav under de närmaste
åren före 1930, hade anledning framhålla, att uppgifterna från
de olika inspektionsområdena visade, att inga större svårigheter mött
att erhålla kompetenta vikarier såväl å vakanta tjänster som vid fall
av tjänstledighet. Sistlidna år hade förhållandena emellertid börjat
ändra sig. Överstyrelsen framhöll då, att enligt inspektörernas rapporter
i ett ilertal fall till vikarier för tjänstlediga lärare måst antagas
antingen icke kompetenta personer eller pensionerade lärare, då försök,
som gjorts att erhålla yngre examinerad lärarkraft, misslyckats. Under
det att 1929 ars uppgifter visat, att 22 av de vikarier, som tjänstgjorde å
350 vakanta tjänster och för 678 tjänstlediga lärare, antingen icke innehade
föreskriven kompetens (13) eller vöre pensionerade folkskollärare (9),
inneburo 1930 års uppgifter, att av vikarierna å 366 vakanta tjänster och
för 714 tjänstlediga lärare ett antal av 50 antingen vore icke kompetenta
(33) eller pensionerade lärare (17). Av nu föreliggande rapporter framgår,
att svårigheten att skaffa kompetenta vikarier i år är större än i fjol. Av
de vikarier, som den 1 november tjänstgjorde å 400 vakanta tjänster och
för 6/0 tjänstlediga lärare, innehade nämligen 77 antingen icke föreskri -

*) Grafiskt interpolera! värde.

2) Enligt inspektörernas uppgifter av den 15 september 1931.

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ven kompetens (57, varav 52 småskollärarinnor) eller vörö pensionerade
folkskollärare (20), varjämte en extra ordinarie folkskollärarinnetjänst
uppehölls av en småskollärarinna. Sammanlagda antalet av icke kompetenta
eller pensionerade, som uppehöllo folkskollärartjänster, var således
78. Icke mindre än 16 inspektörer betona också svårigheten att för kortare
vikariat erhålla kompetenta, ej pensionerade folkskollärare. Några
inspektörer tillägga, att samma svårigheter visat sig i fråga örn längre
vikariat.

Vad därefter vidkommer de från seminarierektorerna ingångna upplysningarna
angående de åren 1929, 1930 och 1931 utexaminerade lärarnas anställningsförhållanden,
torde det böra erinras därom, att uppgifterna i likhet
med föregående år hänföra sig till tidpunkten den 15 oktober, varigenom
i möjligaste mån undgåtts den felkälla, som värnpliktstjänstgöringen
utgör.

I fråga örn de år 1928 och tidigare utexaminerade lärarna har det —
liksom i motsvarande fall under föregående år — ansetts möta svårigheter
att underkasta jämväl dessa årsklasser samma detaljerade undersökning
som de senare utexaminerade. I detta avseende vill överstyrelsen
framhålla, att en (i överstyrelsens framställning den 10 november 1931
åberopad) våren 1931 efter samma grunder verkställd undersökning, avseende
tidpunkten den 15 mars, gav till resultat, att av de år 1928 utexami
nerade lärarna 3 manliga och 1 kvinnlig, sammanlagt 4, då icke hade erhållit
anställning, mot tillsammans 16 av årgången 1927 vid motsvarande
undersökning den 15 mars 1930. Då dessa siffror visa fallande tendens och
då utav ovannämnda 4 lärare (av årgången 1928) samtliga tidigare innehaft
anställning under längre tid, har överstyrelsen ansett sig vid nu föreliggande
överväganden kunna lämna sagda årsklass å sido.

Resultatet av den nu förebragta utredningen angående de åren 1929,1930
och 1931 utexaminerade lärarnas anställningsförhållanden den 15 oktober
1931 framgår av nedanstående tablå.

Examensår	ut- exa- mine rade	Ordi- narie	Extra ordi- narie	Vika- rier	An- ställ- ning vid skola av annat slag	Ej sökt anställning på grund av	Ar- bets- lösa	Döda	Upp- gift sak- nas
värn- plikt	äk- ten- skap	annan anled- ning
Manliga lärare.
1929 .........	393	155	101	113	6	—	—	5	3	4	6
1930 .........	258	45	64	110	6	9	—	5	5	1	13
1931 .........	264	5	53	132	4	54	—	5	3	—	8
Summa	915	205	218	355	16	63	—	15	11	5	27
Kvinnliga lärare.
1929 .........	219	73	74	49	4	—	6	3	1	1	8
1930 .........	160	26	74	51	—	—	3	3	1	1	1
1931.........	162	2	64	84	2	—	—	4	3	—	3
Summa	541	101	212	184	6	—	9	10	5	2	12

248

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Av tablån samt av andra uppgifter, som stått till överstyrelsens förfogande,
framgår bland annat följande.

Av de år 1929 utexaminerade lärarna redovisas den 15 oktober 1981 3
manliga och 1 kvinnlig, tillsammans 4, vara utan sökt anställning. Föregående
höst utgjorde totala antalet arbetslösa av denna årsklass 14, var
jämte 19 av värnplikt voro hindrade att söka anställning. Samtliga de
den 15 oktober 1981 av denna årsklass arbetslösa lärarna hava tidigare innehaft
anställning. Beträffande längden av denna föreligga uppgifter endast
i fråga örn tre av nämnda lärare. Dessa lia innehaft dylik anställning
i medeltal manliga under 8 ''A veckor, kvinnliga under 2 veckor. Uppgifter
saknas helt beträffande 6 manliga och 8 kvinnliga lärare.

Vad angår de år 1930 utexaminerade inhämtas, att 5 manliga och 1
kvinnlig lärare, tillsammans 6, förgäves sökt anställning, varjämte 9 av
värnplikt voro hindrade att söka plats. Föregående höst uppgåvos av årsklassen
1930 7 manliga och 2 kvinnliga, tillsammans 9, vara utan sökt anställning,
varjämte 68 av värnplikt voro hindrade att söka. Av de vid senaste
undersökningstillfället arbetslösa lärarna hava samtliga 5 manliga
lärare tidigare innehaft anställning under längre eller kortare tid. Be
träffande 13 manliga och 1 kvinnlig saknas helt uppgifter.

Beträffande slutligen de år 1931 utexaminerade eleverna uppgivas o
manliga och 3 kvinnliga, tillsammans 6, vara utan sökt anställning, varjämte
54 av värnplikt voro hindrade att söka plats. Uppgifter saknas i
fråga örn 8 manliga och 3 kvinnliga lärare.

Sammanlagda antalet lärare, vilka icke innehade anställning vid nu
ifrågavarande tidpunkt, utgör av de tre årsklasser, varom liär är fråga.
11 manliga och 5 kvinnliga eller i allt 16. Motsvarande siffra utgjorde vid
fjolårets undersökning 29 manliga och 4 kvinnliga, tillsammans 33 lärare.
Innevarande år hava 63 lärare av värnplikt varit hindrade att söka anställning,
år 1930 uppgick denna grupp till ett antal av 92. Totala antalet
lärarkrafter, som vid inträffande vakans eller ledighet kan anses dispo
nibelt under läsåret, utgör alltså 16 + 63 = 79 mot föregående år 33 + 92
= 125.

I fråga örn fördelningen å olika seminarier av de elever, som enligt rektorernas
rapporter ej vunnit anställning den 15 oktober 1931, må följande
anföras. Från Lunds seminarium redovisas alltfort ett — relativt sett —
stort antal arbetslösa, nu 5 av 16 för hela riket, d. v. s. liksom tidigare
ungefär en tredjedel av totalantalet. Absoluta antalet arbetslösa från
nämnda seminarium har dock minskats från 11 föregående år. Stockholms
seminarium redovisar ett lika stort antal arbetslösa som Lunds seminarium,
men härvid är att märka, att av de 5 arbetslösa från förstnämnda
seminarium 3 sökt anställning endast i hemstaden eller dess närmaste om
givning. Övriga arbetslösa fördela sig med 3 på Göteborgs och en på vartdera
av seminarierna i Strängnäs, Linköping och Växjö. Den från sistnämnda
seminarium utexaminerade elev, varom här är fråga, har dock
sökt anställning endast i Göteborg. — Av de vid seminarierna i Uppsala.
Karlstad, Härnösand, Luleå, Skara, Falun, Kalmar, Landskrona och Umeå
utexaminerade eleverna hava alla, för vilka uppgifter föreligga, erhållit
anställning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, saknades enligt in
spektörernas rapporter den 1 november 1931 i 78 fall kompetenta personer
för uppehållande av lärarbefattningar. Å andra sidan vore enligt semi -

249

Kungl. Maj. ts proposition Nr 143.

narierektorernas uppgifter 16 av de under åren 1929—1931 utexaminerade
lärare, vilka sökt anställning, utan sådan den 15 oktober 1931. Den bristande
överensstämmelsen mellan dessa uppgifter kan givetvis i någon mån
lia sin förklaring i de olika tidpunkter rapporterna avse. Huvudorsaken
till divergensen mellan uppgifterna är emellertid säkerligen den brist på
rörlighet, som i viss mån utmärker och måste utmärka den kår, som
rekryterar speciellt vikariaten. Man kan nämligen icke beräkna, att en
person reser lång väg från hemorten för att uppehålla ett vikariat, därest
detta ej är något så när långvarigt; avlöningen skulle eljest i åtskilliga
fall ej ens räcka till att täcka resekostnaderna. Till belysning av detta förhållande
må erinras därom, att enligt rektorernas uppgifter endast 39 aide
under åren 1929—1931 utexaminerade lärarna den 15 oktober 1931 innehade
vikariat för kortare tid än en termin.

Det sagda innebär med andra ord, att ett visst överskott på lärarkrafter
alltid måste förefinnas, örn det normala behovet av vikarier skall kunna
tillgodoses. Därest detta överskott är mycket litet, blir följden, att i vissa
delar av landet en faktisk brist på kompetenta lärarkrafter kommer att
visa sig.

Att innevarande läsår en sådan brist föreligger bekräftas även av upplysningar,
som inhämtats från den av Sveriges allmänna folkskollärarförening
anordnade platsförmedlingsbyrån. Enligt dessa upplysningar
voro den 1 november 1931 hos byrån endast 2 manliga och 3 kvinnliga folkskollärare
anmälda såsom sökande anställning. Av dessa komma 3 på
Stockholms stad, medan 1 lärare finnes anmäld från vart och ett av Stockholms
och Kopparbergs län. Den 1 november 1929 var antalet platssökande
98, därav 71 manliga och 27 kvinnliga lärare. Den 1 november 1930 var antalet
13, samtliga manliga. De 5, som sökte anställning den 1 november
1931, voro utexaminerade en vartdera av åren 1890, 1915, 1925, 1929 och 1931.
Av de tre folkskollärarinnorna voro två gifta och hade meddelat, att de
sökte plats helst i Stockholm och dess närmaste omgivning. — Vidare har
från platsförmedlingsbyrån inhämtats, att byrån under tiden den 16 mars
— den 31 oktober 1931 förmedlat 58 manliga och 44 kvinnliga, sammanlagt
102, platser samt att 59 platser ej kunnat förmedlas, på grund av att inga
lärare funnos lediga. Vidare har det meddelats, att klagomål inkommit
från såväl landsbygd som städer rörande svårigheten att erhålla kompetenta
vikarier.

I sin skrivelse den 2 december 1930 har överstyrelsen, med ledning alden
då verkställda undersökningen angående lärår behovet under de närmast
följande åren, beräknat, att vid slutet av läsåret 1930/1931 en brist
av omkring 25 lärare skulle förefinnas. Vid mitten av vårterminen 1931
verkställde överstyrelsen, såsom ovan påpekats, en förnyad undersökning
rörande de åren 1928, 1929 och 1930 utexaminerade elevernas anställningsförhållanden,
i syfte att erhålla hållpunkter för bedömande av spörsmålet
örn efterfrågan å lärare under pågående läsår. Vid berörda undersökning
uppgåvos 22 manliga och 3 kvinnliga lärare vara utan sökt anställning.
Allenast 3 lärare voro av värnplikt förhindrade att söka anställning. Jämföras
dessa siffror med de för den 15 oktober 1930 föreliggande, visar det
sig, att de vid sistnämnda tidpunkt disponibla 125 lärarna 97 (125 — 28)
erhållit anställning. I verkligheten erfordrades givetvis jämväl elter den
15 mars intill läsårets slut ytterligare ett antal vikarier, och den av överstyrelsen
i ovannämnda skrivelse den 2 december 1930 angivna blåsten av

Folk.skoleseniin^rie

organisationen
under
läsåren
1932/1933—
1936/1937.

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

25 synes nied hänsyn härtill kunna anses vara en något så när rimlig för
utberäkning. I varje fall är det tydligt, att det överskott på folkskollärare,
som tidigare förefunnits, vid nämnda tidpunkt helt försvunnit och
att en tendens till brist började göra sig gällande. Överstyrelsen bär också
vid flera tillfällen framhållit, att en brist vore att förvänta vid slutet av
läsåret 1930/1981. Att denna brist under de närmaste åren kommer att ökas,
synes också otvivelaktigt. Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra
därom, att enligt den av byråchefen Göransson gjorda beräkning av lärarbehovet,
för vilken redogjorts å sid. 61 i överstyrelsens utlåtande den 10
november 1931, under innevarande läsår ett tillskott av 685 nya lärare behöves
för att täcka behovet på grund av dels avgång, dels ökning i antalet
lärartjänster. Nu utgjorde de sistlidna vårtermin utexaminerade folkskollärarna
sammanlagt 426. Av dessa kommer emellertid en del, enligt vad
erfarenheten visar, icke att rekrytera folkskollärarkåren utan i stället
omedelbart övergå till andra banor. På grund av vunna erfarenheter beräknar
överstyrelsen detta antal till 12. Det återstående antalet lärare,
som var disponibelt för folkskollärartjänster, var således 414. Därest man
vidare icke räknar med att någon brist förelåg vid slutet av vårterminen
1931 utan för säkerhets skull utgår från att varken brist eller överskott
förefanns, skulle alltså för täckande av behovet av lärare inom folkskolan
under innevarande läsår behövas 271 fler lärare än som nu finnas tillgängliga.
De inkomna rapporterna, för vilka ovan redogjorts, bekräfta, att en
brist föreligger, och synes i fråga örn dennas storlek visa i samma riktning
som den ovan gjorda beräkningen.

På enahanda sätt kan man beträffande läsåret 1932/1933 göra följande
beräkning. Dragés nyssnämnda brist av 271 från det antal lärare, som kan
beräknas tillföras folkskollärarkåren på grund av utexamination vårterminen
1932, d. v. s. 422 (434 — 12), skulle för läsåret 1932/1933 endast 151 nya
lärare bliva disponibla. Då behovet kan beräknas till 495, skulle vid slutet
av läsåret föreligga en brist på 344. Därest i fråga örn intagningen av
clever vid seminarierna år 1932 ingen sådan förändring vidtages, som kan
medföra en ökning av utexaminationen år 1933, skulle — såsom framgår
av tabellen å sid. 251 — på samma sätt vid slutet av läsåret 1933/1934
föreligga en brist på 279. Med de i tabellen angivna examinationstalen, till
vilka överstyrelsen nedan återkommer, synes bristen icke komma att avvecklas
förrän under de sista åren av innevarande årtionde.

Angående folkskoleseminarieorganisationen under läsåren 1932/1933—
1936 1937 yttrar överstyrelsen :

I sin framställning'' av den 10 november 1931 har överstyrelsen flerstädes
betonat vanskligheten av alla förutberäkningar på här ifrågavarande örn
råde. Överstyrelsen vill ånyo understryka denna synpunkt. I varje fall
synes det emellertid vara klart, att en stor lärarbrist kan förväntas uppkomma
under den närmaste tiden. Under sådana förhållanden har överstyrelsen
ansett sig böra taga under övervägande, örn ej en utökning av
examinationen bör åstadkommas. Då emellertid nämnda brist efter allt att
döma under de senare åren av 1930-talet kommer att förbytas i ett överskott,
har överstyrelsen funnit sig särskilt böra pröva, om ej åtgärder
kunna vidtagas, som medföra en sådan förskjutning i examinationstalen,
att dessa ökas under de närmaste åren och minskas under senare delen av
1930-talet. Överstyrelsen har sålunda ansett sig böra undersöka, dels huru -

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

251

	1931/32	1932/33	1933/34	1934/35	1935/36	1936/37
överskott från föregående läsår	—	-271	— 344	— 279	— 230	— 129
Antal utexaminerade närmast föregående vårtermin1) ....	426	434	463	394	476	440 (500)
Antal lärare, som kunna beräk-nas omedelbart övergå till andra verksamhetsgrenar . . .	12	12	12	12	12	12
För folkskolan disponibla lärare vid början av läsåret (= sum-man av uppgifterna i första och andra raden, minskad med uppgiften i tredje raden) . . .	414	151	107	103	234	299 (359)
Lärarbehov (enligt byråchefen Göranssons beräkningar) . . .	685	495	386	333	363	349
Beräknat överskott vid läsårets slut................	- 271	— 344	— 279	— 230	— 129	-50 ( + 10)

'') Examinationstalen överensstämma ej med de i överstyrelsens utlåtande den 10 november
1931 omnämnda. De ovan angivna talen äro beräknade dels med ledning av nu
tillgängliga uppgifter örn elevantalet i seminarierna, dels på grund av vad överstyrelsen
nu föreslår rörande intagningen av elever i seminarierna från och med år 1932.

vida man bör utöka examinationen åren 1933 och 1934 genom att på ett
eller annat sätt bereda ett större antal studenter möjlighet till inträde vid
folkskoleseminarierna, dels örn man bör nedbringa examinationen år 193(1
genom att minska intagningen år 1932 i första klassen av de fyraåriga
linjerna.

Överstyrelsen vill då först till behandling upptaga sistnämnda spörsmål.
Därvid vill överstyrelsen till en början erinra örn fördelningen av antalet
klassavdelningar vid de olika seminarierna innevarande läsår. Denna fördelning
är följande:

seminariet i Strängnäs.............................. 1 klassavdelning

seminarierna i Kalmar, Landskrona, Skara och Härnösand
vartdera.................... 4 klassavdelningar

» » Stockholm, Växjö och Luleå........ 5 »

» » Linköping, Falun, Lund, Karlstad

Umeå .............................. 6 »

» » Uppsala och Göteborg.............. 7 »

Dubbelseminariernas klassuppsättning är följande:

Uppsala, Göteborg ............................... 2 I, 2 II, 2 III,

Linköping, Falun, Karlstad ...................... 1 I, 1 II, 2 III,

Lund............................................. 1 I, 2 II, 2 III,

Umeå ............................................ 2 I, 1 II, 2 III,

Luleå ............................................ 1 I, 2 II, 1 III,

1 IV

2 IV
1 IV
1 IV
1 IV.

Med hänsyn till vad överstyrelsen anfört i sin framställning den 10
november 1931, linner sig överstyrelsen nu icke behöva närmare motivera
den uppfattningen, att den nuvarande seminarieorganisationen under läsaret
1932/1933 ej kan utnyttjas i hela sin omfattning. Tillfälliga indragningar
av klassavdelningar äro sålunda påkallade även under nämnda läs -

252

Kungl. Maj. ts proposition Nr 143.

ar. Överstyrelsen är därvid av den meningen, att liksom innevarande läsår
en inskränkning i antalet intagningsavdelningar med 5 lämpligen bör
företagas. Detta innebär, att till klass I skulle år 1932, liksom innevarande
år, intagas parallellavdelningar vid endast 3 dubbelseminarier. Vid övervägandet
av spörsmålet, vilka seminarier böra drabbas av sådan inskränkning,
håller överstyrelsen före, att seminarierna i Uppsala, Lund, Göteborg,
Umeå oell Luleå härvid böra främst ifrågakomma. Samtliga dessa
seminarier hava, såsom ovan angivits, innevarande läsår allenast en avgångsklass.
Däremot hava seminarierna i Linköping, Falun och Karlstad,
vid vilka enligt överstyrelsens uppfattning sålunda två klassavdelningar
skulle intagas år 1932, innevarande läsår två avgångsklasser. På så sätt
skulle klassavdelningarnas totalantal vid varje dubbelseminarium bliva
detsamma som innevarande läsår, vilket givetvis är önskvärt med hänsyn
till att de vid seminarierna anställda ordinarie lärarna böra erhålla full
sysselsättning.

Med den av överstyrelsen föreslagna intagningen skulle antalet klasser
vid dubbelseminarierna läsåret 1932/1933 bliva följande:

Vad de hittillsvarande enkelseminarierna angår, är det en given sak, att
elever böra intagas i klass I vid seminarierna i Stockholm, Växjö och Kalmar.
Vidare böra ettåriga studentkurser alltjämt anordnas vid de två
förstnämnda av dessa tre seminarier. Överstyrelsen är vidare av den uppfattningen,
att man år 1932 i fråga örn samtliga seminarier bör räkna med
en intagning av 25 elever i varje klassavdelning, i likhet med vad fallet i
regel varit under innevarande och närmast föregående år. Examinationen
vid slutet av läsåret 1935/1936 skulle då, på grund av vad nu föreslagits beträffande
intagningen i klass I vid dubbelseminarierna och vid nyssnämnda
enkelseminarier, uppgå till cirka 340.

Emellertid måste man vid bedömandet av examinationens storlek vid
nämnda tidpunkt taga hänsyn även till en annan faktor, överstyrelsen
anser sig nämligen böra räkna med att år 1936 elever utexamineras ej blott
från de fyraåriga linjerna, i vilka intagning sker år 1932, utan även från
de av överstyrelsen i dess framställning den 10 november 1931 föreslagna
tvååriga linjerna. Såsom överstyrelsen nedan närmare skall visa, räknar
överstyrelsen med att år 1936 utexamination kan äga rum från samtliga
de 4 av överstyrelsen föreslagna tvååriga studentkurserna, men däremot
icke från den tvååriga kursen för utbildning av småskollärarinnor till
folkskollärarinnor. Från de fyra studentkurserna skulle således år 1936
utexamineras cirka 100 elever. Sammanlagda utexaminationen nämnda år
skulle således, med hänsyn till vad nu anförts, bli cirka 440, varav cirka
280 manliga och cirka 160 kvinnliga elever.

Såsom framgår av det ovan anförda, har vid bestämmandet av detta
examinationstal icke medräknats någon utexamination från de tre seminarier,
som enligt överstyrelsens förslag successivt skulle nedläggas, nårn
ligen seminarierna i Skara, Landskrona och Härnösand. Då överstyrelsen
nu till behandling upptager spörsmålet örn intagningen av elever år 1932
i dessa seminarier, vill överstyrelsen redan från början framhålla, att

Uppsala, Göteborg.........

Linköping, Falun, Karlstad

1 I, 2 II, 2 lil. 2 IV

2 I, 1 II, 1 lil, 2 IV

1 I, 1 II, 2 III, 2 IV

1 I, 2 II, 1 III, 2 IV

1 I, 1 II, 2 lil, I IV.

Lund

Umeå

Luleå

253

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

överstyrelsen anser sig böra taga under förnyat övervägande frågan om
den tidpunkt, då avvecklingen av sagda seminarier skulle påbörjas.

I sin framställning den 10 november 1031 har överstyrelsen beträffande
detta spörsmål bland annat framhållit, att det sammanhänger med frågan
örn den tidpunkt, då vissa andra seminarier kunde börja omorganiseras
till samseminarier. De elever, som eljest skulle intagits i förstnämnda
seminarier, skulle nämligen beredas möjlighet att söka inträde i något
av sistnämnda samseminarier. Överstyrelsen har då uttalat den uppfattningen,
att nämnda omorganisation av vissa seminarier till samseminarier
och nedläggandet av vissa andra icke borde påbörjas samma år riksdagen
fattat beslut örn förändringarna, då det i så fall skulle visa sig svårt att i
tillräckligt god tid medhinna vederbörliga åtgärder för att bringa beslutet
i verkställighet. Överstyrelsen har därför som sin mening framhållit,
att ifrågavarande förändringar icke borde påbörjas förrän år 1933.

Överstyrelsen finner alltjämt de anförda skälen tala för att omorganisationen
av vissa seminarier till samseminarier ej bör påbörjas förrän sistnämnda
år. Däremot kan överstyrelsen — då överstyrelsen nu haft anledning
närmare överväga verkningarna på utexaminationen av att elever
år 1932 intoges i klass I vid seminarierna i Skara, Landskrona och Härnösand
— icke vidhålla sin uppfattning rörande den tidpunkt, då nedläggandet
av sagda seminarier skulle påbörjas. De elever, som intoges i dessa
seminarier år 1932, skulle nämligen komma att utexamineras år 1936. Såsom
ovan visats, har man emellertid att räkna med en utexamination från
övriga seminarier vid nämnda tidpunkt av cirka 440. Med denna utexamination
skulle enligt tabellen ovan under läsåret 1936/1937 större
delen av den ovan omtalade lärarbristen kunna avvecklas. Utökas däremot
examinationen år 1936 genom att nya elever intagas år 1932 i första
klassen av de fyraåriga linjerna vid seminarierna i Skara, Landskrona
och Härnösand, skulle man — såsom framgår av de i sista kolumnen
av tabellen inom parentes angivna siffrorna — lia anledning förvänta,
att något överskott på lärare skulle uppkomma läsåret 1936/1937,
och detta, även örn man, såsom skett i nämnda tabell, beräknar en intagning
av blott 20 elever vid vart och ett av sagda seminarier. Emellertid
är detta överskott icke av den omfattning, att det i och för sig skulle
kunna motivera, att man redan år 1932 påbörjar indragningen av samtliga
de ifrågavarande seminarierna. Härtill kommer ännu en omständighet, som
gör att överstyrelsen känner sig tveksam i fråga örn en sådan åtgärd. Överstyrelsen
syftar här på det förhållandet, att nedläggandet skulle avse tvä
lärarinne- men blott ett lärarseminarium, varigenom proportionen mellan
de år 1936 utexaminerade manliga och kvinnliga lärarna skulle bli mindre
önskvärd. Särskilt starkt skulle disproportionen framträda därigenom, att
båda de nämnda lärarinneseminarierna äro förlagda till södra och västra
Sverige. Med hänsyn härtill har överstyrelsen tagit under övervägande,
om ej vid ett av dessa seminarier elever borde intagas även år 1932. Ur
småskolescminarieorganisationens synpunkt är det emellertid särskilt angeläget,
att seminariebyggnaden i Skara icke tages i bruk för folkskoleseminariet
längre än som är absolut nödvändigt. På grund härav skulle
ett bibehållande av klass I vid Landskrona folkskoleseminarium vara mera
tillrådligt. Ä andra sidan bör man taga i betraktande, att utexamination
av folkskollärarinnor dock kommer att äga rum i Skåne under år 1936. Såsom
överstyrelsen nedan kommer att föreslå, skulle nämligen frän stil -

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

dentkursen vid seminariet i Lund nämnda år utexamineras ej blott manliga
utan även kvinnliga elever.

Dä överstyrelsen trots dessa överväganden stannat för att föreslå, att
indragningen av samtliga ifrågavarande tre seminarier skulle påbörjas år
1932, är orsaken härtill det överskott, som — såvitt överstyrelsen nu kari
bedöma — torde uppkomma under de närmaste åren efter 1936. Givetvis
kan överstyrelsen ej heller underlåta att taga någon hänsyn till önskvärdheten
av att, så snart sig göra låter, kunna inrymma dubbla småskoleseminarier
i de byggnader, som bliva lediga vid folkskoleseminariernas
nedläggande. På grund av vad sålunda anförts, kan överstyrelsen nu icke
tillråda, att nya elever intagas i folkskoleseminarierna i Skara, Landskrona
och Härnösand. Avvecklingen av dessa bör enligt överstyrelsens förmenande
alltså påbörjas redan år 1932.

I detta sammanhang anser sig överstyrelsen även böra beröra frågar.
örn tidpunkten för genomförandet i övrigt av den föreslagna omorganisationen
av folkskoleseminarierna. Frågan har nämligen betydelse för ut
examinationen under de närmaste åren och därmed även för spörsmålet,
huruvida man bör utöka examinationen åren 1933 och 1934 genom att på
ett eller annat sätt bereda ett större antal studenter möjlighet till inträde
vid folkskoleseminarierna.

Överstyrelsen vill då först erinra därom, att överstyrelsen i sin framställning
den 10 november 1931 uttalat den meningen, att intagningen av
elever i de av överstyrelsen föreslagna nya tvååriga studentkurserna liksom
i den tvååriga kurs för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor,
vilken skulle förläggas till folkskoleseminariet i Falun, ej bör
ske förrän år 1933. Överstyrelsen har ingen anledning att nu frångå denna
uppfattning. Då sålunda de ettåriga studentkurserna år 1933 skulle ersät
tas med tvååriga, skulle år 1934 ingen utexamination äga rum från
studentkurser. Det antal elever, som enligt tabellen ovan skulle utexamineras
ar 1934 (394) är alltså beräknat uteslutande med ledning av
det nuvarande elevantalet i seminarierna. De elever, som intoges år 1933 i
de tvååriga kurserna, skulle således utexamineras år 1935. Då man — sås°m
överstyrelsen framhållit i sitt utlåtande den 10 november 1931 — bör
utgå ifrån att vid ett och samma seminarium ej böra linnas mer än två
avgångsklasser, och dä vid Uppsala och Göteborgs seminarier år 1935
komma att finnas tvenne avgångsklasser å de fyraåriga linjerna, anser
överstyrelsen sig icke kunna tillstyrka, att tvååriga studentkurser inrättas
vid dessa seminarier år 1933. Däremot möter intet hinder för att dylika
kurser nämnda år inrättas vid seminarierna i Stockholm och Lund.
Enligt överstyrelsens förslag av den 10 november 1931 skulle sistnämnda
seminarium ombildas till samseminarium. Därest redan ar 1933 såväl
manliga som kvinnliga elever intoges i studentkursen vid seminariet i
Lund, skulle följden — då seminariet i Stockholm är avsett endast för
kvinnliga elever — bliva, att för manliga inträdessökande studenter endast
en halv, men för kvinnliga 1 klassavdelning stöde öppen. Överstyrelsen
kan ej finna en dylik proportion rimlig. Överstyrelsen tänker sig däriör,
att ar 1933 endast manliga elever skulle intagas i studentkursen vid
Lunds seminarium. (Däremot borde givetvis nämnda år i första klassen
a den fyraåriga linjen saväl manliga som kvinnliga elever intagas.) År
19.j5 skulle således en utexamination av cirka 50 studenter — hälften manliga
och hälften kvinnliga — komma till stånd. Härtill skulle komma cirka

255

Kungl. Majis proposition Nr 143.

25 elever, utexaminerade från den tvååriga kursen vid seminariet i Falun.
I tabellen ovan har examinationstalet 476 erhållits genom att till den utexamination
av 401, som kan beräknas på grund av elevantalet innevarande
termin å de fyraåriga linjerna, lagts nämnda antal av 75.

År 1934 synes intet hinder möta för igångsättande av samtliga de fyra
tvååriga studentkurser, som överstyrelsen ansett böra komma till stånd.
Likaledes bör från och med detta år såväl manliga som kvinnliga elever
intagas i studentkursen vid seminariet i Lund. Däremot bör enligt överstyrelsens
förmenande någon ny tvåårig kurs nämnda år ej påbörjas vid
seminariet i Falun. År 1936 skulle nämligen, enligt vad ovan föreslagits,
tvenne avgångsklasser finnas å de fyraåriga linjerna vid detta seminarium.
Genom att först år 1935 igångsätta någon ny tvåårig kurs för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor, skulle man dessutom
vinna, att man bleve i tillfälle att avvakta erfarenheterna från en fullständig
dylik kurs, innan en ny sådan påbörjades.

Huru det, som här anförts angående de tvååriga kurser, i vilka elever
skulle intagas år 1934, skulle påverka utexaminationen år 1936, är redan
ovan omtalat.

År 1935 skulle elever intagas i alla tvååriga kurser, och år 1937 skulle
för första gången utexamination äga rum från samtliga dessa kurser. Vid
denna tidpunkt skulle även i övrigt omorganisationen, vad angår antalet
klassavdelningar, vara fullt genomförd.

Slutligen må här tilläggas, att överstyrelsen — såsom ovan nämnts —
beräknar, att ombildningen av seminarierna i Karlstad, Umeå och Luleå
till samseminarier skulle påbörjas år 1933. Vid denna tidpunkt skulle vidare
såväl i dessa seminarier som i seminariet i Linköping tvenne klassavdelningar
intagas å den fyraåriga linjen. Däremot skulle från och med
år 1933 vid seminarierna i Uppsala och Göteborg endast en avdelning intagas
å nämnda linje. Eleverna i denna avdelning komma nämligen att
utexamineras år 1937, då, enligt vad ovan sagts, elever även skulle utexamineras
från den tvååriga linjen vid dessa seminarier.

I en överstyrelsens skrivelse bilagd tablå lämnas en översikt av huru
klassavdelningarna — på grund av vad här anförts — skulle fördela sig
vid de olika seminarierna. Överstyrelsen vill tillägga, att överstyrelsen
med det sagda icke avsett att avgiva ett definitivt förslag till genomförandet
av omorganisationen under åren från och med 1933. Överstyrelsen har
endast velat lämna en framställning av huru överstyrelsen nu tänker sig
saken. Överstyrelsen anser sig nämligen — såsom överstyrelsen redan förut
haft tillfälle framhålla — höra även under närmast kommande år i november,
respektive oktober inhämta uppgifter från folkskolinspektörer
och seminarierektor er samt därefter på grundval av dessa uppgifter avgiva
definitivt förslag rörande omfattningen av folkskollärarutbildningen
under de därpå följande åren.

Överstyrelsen går nu att till behandling upptaga spörsmålet, huruvida
några åtgärder böra vidtagas för en utökning av examinationen åren 1933
och 1934 genom att på ett eller annat sätt bereda ett större antal studenter
möjlighet till inträde vid iolkskoleseminarierna. Överstyrelsen vill då
först erinra därom, att enligt vad ovan framhållits några tvååriga studentkurser
icke kunna påbörjas år 1932 och således ingen utexamination
från dylika ske år 1934. Enligt ovan angivna förslag skulle ej heller från

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

ettåriga studentkurser någon utexamination ske år 1934, då från ock med
läsåret 1933/1934 dylika ettåriga kurser ej längre skulle finnas.

Överstyrelsen har i det föregående betonat, att en ganska avsevärd brist
på lärarkrafter torde uppkomma under de närmaste åren. Även år 1930 räknade
överstyrelsen med att en sådan brist skulle komma till stånd. Det
nu tillgängliga nya materialet gör, att överstyrelsen har anledning antaga,
att bristen kommer att bli betydligt större, än vad överstyrelsen år
1930 förmodade. Då föreslog överstyrelsen en ökning av utexaminationen
år 1932 genom att under läsåret 1931/1932 50 fler studenter, än de som
kunde intagas i studentavdelningarna vid seminarierna i Stockholm och
Växjö, skulle beredas inträde vid folkskoleseminarierna. Med hänsyn till
den väntade bristen på lärare synas i år ännu starkare skäl än år 1930
kunna anföras för en ökad intagning av studenter. Härvid synas dock
följande förhållanden böra beaktas.

Av tabellen framgår, att bristen skulle göra sig starkast gällande under
läsåret 1932/1933. Däremot skulle den från och med läsåret 1933/1934 —
på grund av mindre lärarbehov — successivt minskas. De åtgärder, man
nu kan vidtaga för att öka utexaminationen, skulle emellertid kunna leda
till resultat först år 1933, alltså vid den tidpunkt, då bristen skulle börja
minskas.

De i tabellen angivna siffrorna för lärarbehovet äro emellertid, såsom
överstyrelsen tidigare upprepade gånger haft anledning betona, endast
uttryck för en sannolik förutberäkning. Framför allt böra siffrorna ej
uppfattas som absolut säkra tal för lärarbehovet under varje särskilt år.
Sålunda torde förskjutningar från ett år till ett annat i åtskilliga fall
komma att ske, såväl beträffande lärares avgång som i fråga örn nytillkomna
tjänster. Så kail man antaga, att vid en förefintlig lärarbrist,
lärare, som uppnå pensionsåldern, ej komma att, såsom under de senare
åren varit vanligt, avgå omedelbart efter fyllda 60 år utan få i enlighet
med vad författningarna tillåta kvarstå ännu någon tid.

Men även örn dessa förhållanden beaktas, torde bristen på lärarkrafter
komma att göra sig gällande under så många år, att en utökning av examinationen
kan synas motiverad.

Den åtgärd, överstyrelsen år 1930 föreslog i fråga örn ökat inträde
av studenter vid seminarierna, gick ut på en tillfällig ökning under läsåret
1931/1932 av antalet studentavdelningar med 2 — en för manliga och
en för kvinnliga elever. Härigenom kunde nämligen utexaminationen år
1932 beräknas bliva ökad med 50. För överstyrelsen skulle det givetvis
ligga närmast till hands att föreslå en liknande åtgärd även i år. En dylik
provisorisk utökning av antalet studentavdelningar skulle dessutom
under budgetåret 1932/1933 kunna ske med en betydligt mindre anslagsökning
än den år 1930 ifrågasatta. Enligt överstyrelsens förmenande
skulle de provisoriska studentkurserna kunna förläggas till två av de folkskoleseminarier,
som enligt överstyrelsens förslag skulle successivt indragas.
De inbesparingar, som skulle kunna göras genom indragningen av
klass I vid dessa seminarier, skulle nämligen i stort sett bliva tillräckliga
för täckandet av utgifterna för de provisoriska studentavdelningarna.

Kungl. Majit ansåg sig emellertid ej kunna biträda överstyrelsens år
1930 avgivna förslag örn en provisorisk ökning av antalet studentkurser
utan ansåg i stället, att i envar av avgångsklasserna i 5 manliga och
5 kvinnliga seminarier borde intagas 25 i stället för 20 elever (1931 års

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143. 257

statsverksproposition VIII sid. 610). Riksdagen biträdde Kungl. Maj:ts
förslag (1931 års riksdags skrivelse nr 8 A punkt 193).

Överstyrelsen finner på grund härav den enligt överstyrelsens förmenande
naturliga vägen för en ökad intagning av studenter vid folkskoleseminarierna
år 1932 numera stängd. Härtill kommer det av överstyrelsen
ovan påpekade förhållandet, att även med de examinationstal, som
upptagas i tabellen, bristen på lärare mot slutet av 1930-talet kommer att
försvinna och ersättas med ett överskott.

Under dessa omständigheter anser sig överstyrelsen nu ej böra föreslå
några åtgärder till utökning av utexaminationen år 1933 genom att år
1932 bereda fler studenter än 50 inträde vid folkskoleseminarierna. Överstyrelsen
vill emellertid tillägga följande.

Enligt stadgan för statens folkskoleseminarier § 34 mom. 2 ankommer
det på vederbörande kollegium att inom de i samma paragraf mom. 2 angivna
gränserna bestämma'' rörande intagningen vid seminariet. Nu har
emellertid Kungl. Maj:t sedan en följd av år — bortsett från en inskränkning
av det antal elever, som finge intagas i första klassen — för ett läsår
i sänder bestämt, att nya elever icke måtte vinna inträde i andra, tredje
och fjärde klasserna, dock med rätt för överstyrelsen att, där särskilda
omständigheter prövades böra därtill föranleda, medgiva undantag från
denna bestämmelse.

Därest samma anordning kommer till stånd även för läsåret 1932/1933
synes överstyrelsen, örn så efter förnyad utredning skulle med hänsyn till
den förefintliga bristen på lärare finnas påkallat, kunna medgiva intagning
av lämpligt antal elever i tredje och fjärde klasserna.

Till överstyrelsens skrivelse var fogad en bilaga med tablåer över det av
överstyrelsen föreslagna antalet klassavdelningar under läsåren 1932/1933—
1936/1937. Ur denna bilaga må här återgivas tablån över antalet klassavdelningar
läsåret 1932/1933:

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. Ilo haft. (Nr 143.)

17

258

Kungl. May.ts proposition Nr 143.

Skolöverstyrelsens
Tablå över antalet klassavdelningar.

			L	ä s	året 1932/1	9 3 3
Organisation enligt översty-relsens förslag den 10 november 1931.	Intagningsavdel- ningar					Avgångsavdel- ningar
l-årig kurs	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.	l-årig kurs
	m.	kv.									m.	kv.
Seminarium med tvd 4-driga linjer. Linköping (M.).........	21				ii		in		2 IV
Karlstad (S.)...........	21	—	—	—	ii	—	ni	—	2 IV	—	—	—
Umeå (S.)............	—	I	—	—	—	211	—	III	—	2 IV	—	—
Luleå (S.)............	I	—	—	—	ii	—	in	III	IV	—	—	—
Seminarium med en 4-drig linje och en 2-drig studentkurs. Stockholm (Kv.)........		I		st.		II		III		IV		st.
Uppsala (M.).......... .	I	—	—	—	2II	—	2111	—	2 IV	—	—	—
Lund (S.).............	I	—	—	—	II	—	2 III	—	2 IV	—	—	—
Göteborg (M.)..........	I	—	—	—	2 II	—	2 III	—	2 IV	—	—	—
Seminarium med en 4-drig linje och en 2 drig kurs för utbil-dande av smdskollärarinnor till folkskollärarinnor. Falun (Kv.)...........		21				II		III		2 IV
Seminarium med en 4-drig linje. Kalmar (Kv.)..........		I				II		III		IV
Växjö (M.)............	I	—	st.	—	II	—	III	—	IV	—	st.	—
Nedläggas. Härnösand (M.).........					II		III		IV
Skara (Kv.)...........	—	—	—	—	—	II	—	III	—	IV	—	—
Landskrona (Kv.)........	—	—	—	—	—	II	—	III	—	IV	—	—
Totalantal examensavdelningar									13	8	i	1

M. = seminarium med endast manliga (= m.) elever.

Kv. = > » » kvinnliga (= kv.) elever.

S. = sam8eminarium.

I, II, III, IV = klasser i det 4-åriga seminariet.

st. = 1-årig studentkurs (upptagen som såväl intagnings- som avgångsavdelning).
St. — 2-årig »

Sm. = » kurs för utbildande av småskollärarinnor till folkskollärarinnor.

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Mot vad skolöverstyrelsen föreslagit rörande seminarieorganisationen har
undervisningsrådet Almkvist till överstyrelsens protokoll den 20 november
1931 avgivit följande yttrande:

Till skolöverstyrelsens yttrande den 10 november 1931 angående seminarieorganisationen
har jag i särskilt yttrande uttalat den meningen, att
folkskoleseminariet i Härnösand icke bör nedläggas.

På grund härav har jag icke kunnat biträda skolöverstyrelsens nu föreliggande
förslag i vad detta berör avvecklingen av nämnda seminarium.

Skolöverstyrelsen har nu ånyo lämnat en redogörelse för antalet lärartjänster,
lärartillgången oell lärarbehovet för åren 1932/1933—1936/1937, stödd
på nya beräkningar i sådant avseende (sid. 250—257). Mot denna redogörelse
har jag intet att erinra.

Därefter har överstyrelsen angivit, huru överstyrelsen med hänsyn till
nämnda redogörelse samt till sitt den 10 november 1931 avgivna förslag
till ny seminarieorganisation tänkt sig, att seminarierna skulle anordnas
under läsåren 1932/1933—1936/1937, vilka år skulle utgöra den erforderliga
övergångstiden till den nya organisationen. Överstyrelsen har därvid tagit
hänsyn till den lärarbrist, som enligt de senaste beräkningarna redan uppkommit
och fortfarande skulle uppkomma under de närmaste åren, samt
tillsett, huru denna brist skulle kunna under övergångstiden avverkas.

Hur överstyrelsen tänkt sig seminariernas anordning under läsåret 1932H933
framgår av, bland annat, en utarbetad översiktstablå (sid. 258). Enligt denna
tablå skulle 9 manliga och 5 kvinnliga avdelningar höstterminen 1932 intagas
å de fyraåriga seminarielinjerna. Dessutom skulle vid samma tid intagas
2 ettåriga studentavdelningar, 1 manlig i Växjö och 1 kvinnlig i Stockholm.
De 14 förstnämnda avdelningarna skulle komma att utexamineras
vårterminen 1936 och de två sistnämnda vårterminen 1933. Folkskoleseminarierna
i Landskrona, Skara och Härnösand skulle börja att avvecklas,
varför dessa seminarier icke vidare skulle intaga nya elever. Mot sistnämnda
anordning måste jag erinra, att folkskoleseminariet i Härnösand
skulle enligt mitt förslag rörande seminariernas omorganisation fortsätta sin
verksamhet, varför detta seminarium tydligen bör intaga nya elever även
1932. Till följd därav måste ettdera av seminarierna i Linköping eller
Karlstad sagda år intaga endast en första klass. Då jag tänkt mig, att
seminariet i Karlstad framdeles skulle bliva enkelseminarium, tills en blivande
kurs för småskollärarinnor kunde förläggas dit, synes mig lämpligast,
att detta seminarium nu intager endast en första klass. I övrigt har jag
intet att invända mot överstyrelsens förberörda förslag.

Vad sedan angår seminariernas anordning under läsåren 1933/1934—1936/
1937 har skolöverstyrelsen helt naturligt i fråga om elevintagningen utgått
från det förslag till ny seminarieorganisation, som överstyrelsen i det föregående
avgivit. Överstyrelsen har sålunda tänkt sig följande intagning:

Departe mentschefen.

260

Kungl. Maj\ts proposition Nr 143.

Tabell I.

Antal intagna avdelningar.

		4-årig kurs	2-årig kurs (St. o. Sm.)	Summa
		M.	Kv.	M.	Kv.
Höstterminen 1933 .	8 72	6 V*	1	9 /Därav\ z Vl Sm./	18
	1934 .	8 Va	6 72	2 72	172	19
»	1935 .	8 Va	6 72	2 72	2V2&)	20
»	1936 .	8 7s	6 72	2 7»	9 1/ / Därav \ ^ /2 Vl Sm J	20

Utexamineringen under åren 1934—1937 är given av det antal avdelningar,
som intagits under åren 1930—1935. Den skulle enligt överstyrelsen
bliva följande:

Tabell II.

Antal utexaminerade avdelningar.

	4-årig kurs	2-årig	kurs	Summa
M.	Kv.	M.	Kv.
Vårterminen	1934. .	11	7		_	18
>	1935. .	10	7	1	2	20
»	1936. .	9	5	2 72	172	18
»	1937. .	872	6 72	2 72	2 72	20

Detta överstyrelsens förslag rörande seminariernas anordnande under läsåren
1933/1934—1936/1937 kan jag givetvis icke biträda, enär mitt förslag
till ny seminarieorganisation betydligt avviker från skolöverstyrelsens.

Enligt mitt organisationsförslag skulle den nya organisationen tills vidare
omfatta 10 manliga och 7 kvinnliga avdelningar, tills den påtänkta avdelningen
för småskollärarinnor komme till stånd. Av dessa 17 avdelningar
skulle 11 tillhöra den fyraåriga seminarielinjen och 6 den tvååriga studentlinjen.
Enär de elever, som höstterminen 1933 intagas å den fyraåriga linjen,
icke utexamineras förrän vårterminen 1937, då den förutnämnda övergångstiden
skulle vara avslutad, böra redan höstterminen 1933 intagas 28 elever
i var och en av de nämnda 11 avdelningarna, varefter bör förfaras på samma
sätt varje följande hösttermin. Dessa avdelningar skulle enligt den av mig
å sid. 224 framlagda planen över den nya seminarieorganisationen förläggas
till de å sagda plan upptagna seminarierna. Folkskoleseminariet i Kalmar
skulle nedläggas, vadan nya elever icke skulle där intagas från och med
höstterminen 1933.

261

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Nu är jag ense med skolöverstyrelsen däri, att seminarierna böra under
övergångstiden anordnas med särskild hänsyn till att den lärarbrist, som
förut omnämnts, må kunna vara fylld med utexamineringen vårterminen
1937. Men då elevintagningen i de fyraåriga seminarielinjerna icke inverkar
på utexamineringen förrän sistnämnda år, måste givetvis lärartillgången
under övergångstiden i mån av behov regleras även genom studentkurser.
Skolöverstyrelsen har föreslagit intagning av studentavdelningar
och avdelningar för småskollärarinnor på sätt, som framgår av tabell I,
varav skulle följa den utexaminering från dessa avdelningar, som synes av
tabell II. I analogi härmed föreslår jag för min del upprättande av student-,
kurser för ifrågavarande reglering. Med avseende på förläggningen av dessa
kurser delar jag överstyrelsens mening, att man med hänsyn till övningsskolan
bör tillse, att icke flera än 2 avgångsavdelningar finnas samtidigt
vid något seminarium.

Med iakttagande härav bör enligt min mening under övergångstiden intagas
följande studentavdelningar:

Höstterminen 1933: 1 manlig i Lund samt 1 kvinnlig vid vartdera seminariet
i Stockholm och Växjö.

» 1934: 1 manlig vid vartdera seminariet i Uppsala, Lund och

Göteborg samt 1 kvinnlig vid vartdera seminariet i Stockholm,
Växjö och Umeå.

» 1935: 1 manlig vid vartdera seminariet i Uppsala, Lund och

Göteborg samt 1 kvinnlig vid vartdera seminariet i
Stockholm, Växjö och Umeå.

Dessa studentavdelningar skulle komma att utexamineras respektive vårterminer
1935, 1936 och 1937.

Hela den av mig åsyftade anordningen av seminarierna under läsåren
1933/1934—1936/1937 skulle således i fråga örn antalet intagna avdelningar
gestalta sig på följande sätt:

Tabell III.

Antal intagna avdelningar.

	4-årig kurs	2-årig kurs	Summa
M.	Kv.	M.	Kv.
Höstterminen 1933 .	7	4	1	2	14
» 1934 .	7	4	3	3	17
» 1935 .	7	4	3	3	17
» 1936 .	7	4	3	3	17

262

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Utexamineringen under nämnda tid skulle bliva följande:

Tabell IV.

Antal utexaminerade avdelningar.

	4-årig kurs	2-årig kurs	Summa
M.	Kv.	M.	Kv.
Vårterminen 1934 . .	11	7			18
> 1935. .	10	7	1	2	20
» 1936. .	9	5	3	3	20
» 1937. .	7	4	3	3	17

Med utexamineringen vårterminen 1937 skulle således den av mig förordade
nya seminarieorganisationen vara fullt genomförd.

I tabellen å sid. 251 har skolöverstyrelsen uppvisat det sätt, på vilket
den nu inträdda lärarbristen skulle enligt överstyrelsens beräkning komma
att upphävas. Överstyrelsen har därvid räknat med att 1 manlig och 2
kvinnliga tvååriga avdelningar skulle utexamineras vårterminen 1935 (tabell
II). Jag har räknat med detsamma (tabell IV). Vid slutet av läsåret 1934/
1935 skulle då enligt såväl överstyrelsens som min beräkning förefinnas en
brist av 230 lärare, såsom tabellen å sid. 251 angiver. Vad däremot beträffar
utexamineringen 1936 och 1937 skilja sig våra beräkningar, såsom
synes å tabellerna II och IV7. För år 1936 har överstyrelsen räknat med
en utexaminering av 2 Va manliga och 1 x/a kvinnliga studentavdelningar,
då jag däremot räknat med 3 manliga och 3 kvinnliga studentavdelningar.
Enligt min beräkning skulle utexaminationen överstiga den av överstyrelsen
beräknade med 50 lärare. Med utgången av vårterminen 1937 skulle hela
den av överstyrelsen föreslagna omorganisationen av seminarierna vara genomförd
och sammanlagt 20 avdelningar utexamineras. Nu skulle enligt överstyrelsen
(se dess tabell å sid. 251) 440 lärare utexamineras vårterminen
1936, men därigenom skulle vid slutet av läsåret 1936/1927 ändå föreligga
en brist å 50 lärare. Denna brist blir tydligen helt och hållet täckt genom
de 50 lärare, som enligt mitt förslag skulle utexamineras vårterminen 1936
utöver dem, som skulle utexamineras enligt överstyrelsens förslag.

Skulle nya beräkningar under de följande åren visa, att lärarbehovet blir
annorlunda, än skolöverstyrelsen nu angivit, kunna tydligen behövliga jämkningar
i det av mig nu framställda förslaget rörande seminariernas anordning
under övergångstiden lätt åstadkommas genom indragning eller tillägg
av någon studentkurs eller ock genom reglering vid intagning av elever på
sätt förut skett. I överensstämmelse med det sistnämnda bör Kungl. Majit
fortfarande äga bestämma för ett läsår i sänder, att nya elever icke må
vinna inträde i 2:a, 3:e och 4:e klasserna, dock med rätt för skolöverstyrelsen
att, där särskilda omständigheter prövas böra därtill föranleda, medgiva
undantag från denna bestämmelse.

263

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

2. Ordinarie anslaget till folkskoleseminarier m. m.

I riksstaten för budgetåret 1931/1932 är det ordinarie gemensamma reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna uppfört med ett belopp av 1,837,000
kronor, därav till folkskoleseminarierna 1,620,000 kronor och till stipendier
för elever vid folkskoleseminarier 217,000 kronor.

Såsom närmare framgår av punkt 201 av 1931 års åttonde huvudtitel,
beräknas medelsåtgången för anslagsposten till folkskoleseminarierna under
budgetåret 1931/1932 till 1,704,000 kronor, varav emellertid ett belopp av
icke mindre än 84,000 kronor beräknats skola täckas av å anslaget befintliga
reservationer. För budgetåret 1932/1933 beräknade skolöverstyrelsen
först medelsåtgången till 1,680,000 kronor, varav emellertid endast 10,000
kronor antogos kunna täckas av då befintliga reservationer. Med hänsyn
härtill skulle anslagsposten för budgetåret 1932/1933 behöva upptagas med
ett belopp av (1,680,000—10,000) 1,670,000 kronor eller 50,000 kronor mera
än budgetåret 1931/1932.

Anslagsposten till stipendier beräknades då av skolöverstyrelsen uuder förutsättning
av oförändrade grunder till samma belopp som budgetåret 1931/
1932, 217,000 kronor. Enligt ett av statens organisationsnämnd framställt
förslag skulle emellertid detta belopp kunna sänkas med 54,000 kronor till

163,000 kronor.

Nu har skolöverstyrelsen i sin skrivelse den 20 november 1931 framlagt
nya beräkningar rörande medelsbehovet för budgetåret 1932/1933 och därvid
först upptagit några spörsmål rörande den fortsatta indragningen av
Strängnäs folkskoleseminarium, vilket i enlighet med förut fattade beslut
kommer att med utgången av innevarande läsår upphöra med sin verksamhet
och i vars byggnad enligt överstyrelsens framställning den 10 november
1931 skulle från och med läsåret 1933/1934 inrymmas ett dubbelt småskoleseminarium.
De spörsmål, överstyrelsen här åsyftar, röra dels de återstående
befattningshavarna vid detta folkskoleseminarium, dels vården av fastigheten
och trädgården under budgetåret 1932/1933 och vissa därmed sammanhängande
frågor av ekonomisk natur. Härom anför överstyrelsen:

Överstyrelsen tillåter sig till en början framhålla, att överstyrelsen från
vederbörande rektor införskaffat uppgifter angående behovet av anslag
för budgetåret 1932/1933. T. f. rektor Borgström har i bilagd skrivelse till
överstyrelsen framhållit följande.

Vid nämnda tidpunkt skulle seminariet vara nedlagt, men fastigheten
med lius och trädgård torde dock tarva tillsyn. Likaså torde en viss hänsyn
böra tagas till nu anställd betjäntepersonal. Om statsmakterna förverkligade
planen att inom seminariets lokaler upprätta ett dubbelt småskoleseminarium
och detta kunde börja sin verksamhet omedelbart efter
den 1 juli 1932, tarvades väl endast, att i detta seminariums stat upptoges
erforderliga summor för bestridande av ovan antydda utgifter. Skulle småskoleseminariet
av 1932 års riksdag beslutas men träda i verksamhet först
i och med läsåret 1933—1934, torde för mellantiden följande åtgärder vara

Kostnads beräkningar.

Skolöverstyrelsen

20/n 1931.

Nedläggandet
av folkskoleseminariet
i Strängnäs.

264

Kungl. Maj:t* proposition Nr 143.

behövliga. Vården av trädgården hade under en följd av år dragit ett årsanslag
av 3,200 kronor, och det funnes ingen anledning antaga, att denna
vård skulle bli billigare än förut, då ju folkskoleseminariets elever lämnat
en del arbetskraft gratis. Av detta anslag hade avlönats ett trädgårdsbiträde.
För närvarande vore med årskontrakt sedan år 1915 anställd Gunnar
Zetterlund, född den 2 december 1888. Han torde även i fortsättningen
behövas. Hans lön uppginge för närvarande till 125 kronor i månaden
jämte dyrtidstillägg samt bostad på 2 rum och kök med värme och lyse.
Dessutom vore lian genom ett fristående kontrakt antagen som renhållningsentreprenör
för tomten omgivande gator mot 36 kronor i månaden
och dyrtidstillägg därpå. Denna senare kostnad hade hittills påförts
expensanslaget och vore även i fortsättningen ofrånkomlig såsom ett på
fastigheten vilande onus.

Byggnadernas dagliga vård ålåge vaktmästaren, som även skötte eldningen
av lärohuset. Som vaktmästare vore för närvarande sedan den 1
oktober 1904 anställd Karl Hernlund, född den 4 juni 1864. Han torde vara
berättigad till pension men önskade helst fortsätta sin tjänst och vore vid
full vigor. Bleve seminariet stående tomt ett år, kunde det synas, som örn
en vaktmästare i huset vore onödig. Men med tanke på att under tiden förmodligen
ombyggnad av lokalerna komme att pågå, framstode det som
särdeles maktpåliggande, att en person ständigt funnes till hands, som
vakade över att seminariets böcker och inventarier, som rektor förmodade
till största delen komme att ärvas av småskoleseminariet, räddades från
en eljest mycket sannolik förstöring. Redan ned- och uppackning av smågods
droge ett betydligt arbete och krävde en lokaliserad person. Som på
annat sätt ej kunde vinnas tak över huvudet för lösöret, måste det troligen
under ombyggnadens gång flyttas från rum till rum. Skulle detta överlåtas
åt extra lejd arbetskraft, bleve det ganska dyrbart. Starka skäl talade
sålunda för att vaktmästare bibehölles. Han avlönades som förste vaktmästare
i nyreglerat verk.

Bränsleförbrukningen plägade vid normal eldning draga för lärohuset
cirka 2,000 kronor och för rektorsbostaden cirka 350 kronor. Stöde husen
tomma, torde det vara nog att hålla dem frostfria, och bränsleåtgången
kunde inskränkas till hälften. Till avgifter för sotning, vatten och elektricitet
samt för diverse torde böra avses 250 kronor förutom trädgårdens
andel.

Vidare har Borgström i anslutning till en framställning från trädgårdsläraren
K. A. Karlemark uttalat önskvärdheten av att denne finge kvarstanna
vid seminariet för att sedan övergå i småskoleseminariets tjänst.

Sedermera har överstyrelsen, under erinran örn att vid ingången av
budgetåret 1931/1932 trädgården visade en behållning av 2,011 kronor 37
öre, anmodat Borgström inkomma med ytterligare upplysning angående
trädgårdens ställning i ekonomiskt avseende. Överstyrelsen har därvid
särskilt åsyftat att erhålla material för bedömande av frågan, huruvida
man —- med hänsyn dels till utgifter och inkomster för trädgården under
tiden 1 juli—30 november 1931, dels till do utgifter och inkomster, som
med ledning av föregående års räkenskaper kunde beräknas för den återstående
delen av budgetåret — kunde beräkna någon behållning även vid
slutet av innevarande budgetår. Borgström har med anledning härav
meddelat, att möjlighet föreligger av en behållning den 30 juni 1932 på
cirka 1,000 kronor.

265

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vad därefter angår ovannämnda till överstyrelsen ställda framställning
den 21 mars 1930 från trädgårdsläraren Karlemark, vill överstyrelsen först
erinra därom, att de i framställningen lämnade uppgifterna vitsordats av
Borgström i hans ovannämnda skrivelse. Karlemark har i sin framställning
anfört bland annat följande:

Att en förflyttning för vilken lärare som helst innebure större eller
mindre förluster allt efter olika förhållanden, vore ju välbekant och för
dem alla synnerligen beklagligt, men de förluster, som uppstode vid en
förflyttning till annan ort för Karlemark, vore icke jämförbara med någon
annan lärares.

För det första gällde det förlust å fastighet. Hans fastighet bestode av
ett bostadshus örn fem rum och kök, ett växthus och en del planteringar
ordnade för en mindre handelsträdgård. Då området vore för litet för en
handelsträdgårdsmästare och då en privatperson icke gjorde sig betjänt
av vare sig växthus eller övriga handelsträdgårdsanordningar, bleve förlusten
vid försäljning i detta fall större än vid försäljning av annan fastighet.
På grund av de verkningar indragningen av Strängnäs folkskoleseminarium
åstadkommit, vore priserna låga, varför Karlemark räknade
med en förlust av 15,000 kronor vid försäljning av fastigheten.

Att lian skaffade sig tomt och byggde i stället för att i tid söka befattning
vid annat större seminarium, kunde — anför Karlemark vidare —
icke anses såsom en tanklöshet eller en opraktisk och oklok handling, vars
konsekvenser han själv vore skyldig att hära, ty dåmera fanns i Strängnäs
studentklass och lönen var i det närmaste jämställd med motsvarande
från dubbelseminarierna. För övrigt hade då förelegat förslag att i Strängnäs
bygga dubbelseminarium, ja, förslag hade till och med funnits till
dubbelseminarium med studentklass. Den andra stora förlusten, som han
komme att lida vid en eventuell förflyttning, gällde den årliga inkomsten.
Vid de löneregleringar, som förekommit både tidigare och senare, hade
alltid påståtts, att trädgårdslärarna icke haft full tjänstgöring. Följden
hade därför blivit, att de hade blivit lägst avlönade av alla seminarielärare.
Karlemark hade därför nödgats skaffa sig vissa biinkomster. Så
hade han såsom föreståndare för Strängnäs stadsplanteringar, såsom timlärare
vid Strängnäs lantmannaskola och Ulfhälls trädgårdsskola samt
av nettobehållning från försålda produkter en sammanlagd extrainkomst
av 3,000 kronor. En förflyttning skulle beröva honom dessa inkomster.
Utsikten till att han ånyo skulle å annan plats kunna skaffa dylika vore
ringa, enär uppdrag av ovan antydd art antingen icke funnes å inflyttningsorten
eller också vore upptagna av andra. Att starta någon egen
rörelse vore honom säkerligen omöjligt, sedan det sparade kapitalet, som
utom skulder funnes i hans nuvarande fastighet, vid en försäljning av
fastigheten på grund av flyttningstvång, försvunnit. Häremot kunde invändas,
att han vid en förflyttning till ett dubbelseminarium i lön erhölle
omkring 1,000 kronor mera än vid folkskoleseminariet i Strängnäs, men
minskningen i hans årliga inkomst bleve ändock 2,000 kronor.

Då en förflyttning för honom skulle innebära mycket stora och flir all
framtid kännbara förluster, önskade lian få kvarstanna i Strängnäs. Enligt
hans uppfattning kunde det också ordnas så, att han finge full tjänst
göring utan att behöva förflyttas. Örn den nuvarande seminaricträdgården
—• som förmodades —■ skulle bli undervisningsunderlag vid det blivande
småskoleseminariet, fordrades en kunnig fackman att sköta densamma.

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Vid löneberäkningar bade »trädgårdens skötsel oell vård» beräknats som
halv tjänstgöring; tjänstgöring vid det blivande småskoleseminariet kunde
anses motsvara en fjärdedels tjänst, vartill kunde läggas skyldighet att
förestå och undervisa i trädgårdshuset att undervisa i kurser för sådana
folkskollärare, som skola undervisa vid lantbruksbetonad fortsättningsskola,
samt att biträda vid nyanläggning och omändring av skolträdgårdar
vid folkskolorna.

På grund av det anförda hemställde Karlemark att örn möjligt på ovannämnda
eller liknande sätt ordnades för honom, så att han finge bo kvar
i Strängnäs och därigenom bleve skonad från de angivna stora förlusterna.

överstyrelsen vill då beträffande befattningshavarna vid seminariet
framhålla följande. Vid detta kvarstå såsom lektorer N. H. Nyman och
Marcus Borgström. Den förstnämnde är emellertid sedan år 1913 förordnad
till rektor vid folkskoleseminariet i Umeå. Sedan den 1 juli 1929 har någon
ny innehavare av Nymans befattning vid seminariet i Strängnäs ej varit
utnämnd eller förordnad, och hans lektorslön har sålunda inbesparats.
Nyman bör emellertid givetvis nu såsom lektor förflyttas till ett annat
folkskoleseminarium. Enligt överstyrelsens förmenande bör denna förflyttning
sko till Umeå folkskoleseminarium. I dettas lönestat finnas för
närvarande upptagna 7 lektorstjänster, av vilka en är vakant. Vidare torde
seminariet med dess moderna för ett dubbelseminarium avsedda lokaler
under alla förhållanden böra bibehållas som dubbelt folkskoleseminarium.
Men vid ett sådant beräknas lektorstjänsternas antal till 10. Mot att då,
på sätt här föreslås, tillsätta det vakanta lektoratet synes överstyrelsen
icke några invändningar kunna göras, överstyrelsen utgår dessutom ifrån
att någon ändring i fråga örn Nymans förordnande som rektor ej skall
inträda, därest han utnämnes till lektor vid folkskoleseminariet i Umeå
samt att detta rektorsförordnande ej bör'' föranleda till att annan innehavare
av sagda lektorstjänst nu utnämnes. Tvärtom bör detta ske, först
i den mån så kan anses önskvärt i samband med genomförandet av den
definitiva folkskoleseminarieorganisationen.

Då därtill slutligen kommer, att förflyttningen av Nyman till det vakanta
lektoratet vid Umeå folkskoleseminarium även är lämplig med hänsyn
till de ämnen, hans lektorat omfattar, synas överstyrelsen alla skäl tala
för att förflyttningen sker på här ifrågasatt sätt.

Vad därefter angår lektor Borgström, finner överstyrelsen en förflyttning
av honom till folkskoleseminariet i Linköping vara den lämpligaste.
Även detta seminarium torde av samma anledning som det i Umeå under
alla förhållanden kunna beräknas bliva bibehållet som dubbelseminarium.
I avlöningsstaten för Linköpings seminarium finnas emellertid endast sex
lektorstjänster upptagna. Att under sådana förhållanden dit förflytta
ytterligare en lektorstjänst synes alltså icke innebära någon begränsning
av rörelsefriheten vid genomförandet av den definitiva seminarieorganisationen.
Däremot skulle detta kunna ske vid en förflyttning av Borgström
till vakanssatt lektorat vid annat seminarium. Minskningen av medelsbehovet
för budgetåret 1932/1933, i jämförelse med den för innevarande
budgetår beräknade medelsåtgången, skulle dessutom i de båda nämnda
fallen bliva densamma. Vid förflyttningen till Linköping skulle Borgström
där komma att ersätta en extra ordinarie lektor. Men så skulle i löneavseende
ske även vid en förflyttning till vakant tjänst, då överstyrelsen
anser uteslutet, att förflyttningen skulle kunna för närvarande ske till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14.3.

267

annat vakant lektorat än sådant, som uppehälles med vikarie, och då inbesparingen
på vakanssättningen av lektorstjänster tagits i betraktande
redan vid beräknande av kostnaderna för seminarieorganisationen under
innevarande budgetår. Därtill kommer, att Borgströms förflyttning till
Linköping även är lämplig med hänsyn till de ämnen, som ingå i hans
lektorat.

Överstyrelsen föreslår således, att på avlöningsstaten för folkskoleseminariet
i Linköping uppföres ytterligare en lektorstjänst och att med
anledning därav sagda avlöningsstat ökas från 83,720 kronor med 5,800
kronor till 89,520 kronor.

Vid seminariet i Strängnäs finnas vidare, sedan en ordinarie lärarinna
i kvinnlig slöjd under innevarande budgetår pensionerats, följande ordinarie
befattningshavare: tvenne övningsskollärare, vilka böra förflyttas
till vakanta tjänster vid andra seminarier, varigenom de till dem utgående
lönerna inbesparas, vidare en gymnastiklärare, en musiklärare och
ovannämnde trädgårdslärare Karlemark.

Vad angår gymnastikläraren, så har han alltsedan vårterminen 1927
åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom. Överstyrelsen har anledning
förmoda, att han kommer att begära att bli förtidspensionerad. Skulle så
ej bli fallet, bör han förflyttas till vakant tjänst vid annat seminarium.
I varje fall kommer sålunda den med gymnastiklärartjänsten vid folkskoleseminariet
i Strängnäs förenade lönen att inbesparas.

Beträffande musikläraren vill överstyrelsen framhålla, att för närvarande
inga tjänster finnas lediga, till vilka förflyttning lämpligen kan
ske. Visserligen finnes vid folkskoleseminariet i Lund en vakant musiklärartjänst,
men denna uppehälles för närvarande med timlärare, och det
torde kunna ifrågasättas, örn befattningen i framtiden kan vara behövlig.
Däremot uppnår i juli 1932 en musiklärare vid vartdera av folkskoleseminarierna
i Stockholm och Umeå pensionsåldern, vadan en förflyttning till
ettdera av dessa seminarier av musikläraren vid Strängnäs folkskoleseminarium
kan ske från och med den 1 augusti 1932. Trän och med sistnämnda
dag kan sålunda den med musiklärartjänsten förenade lönen inbesparas.

De i det föregående ifrågasatta förflyttningarna har överstyrelsen nu
berört, endast i den mån de inverka på frågan örn kostnaderna för folkskoleseminarieorganisationen
under budgetåret 1932/1933 eller eljest äro
av den natur, att de böra föreläggas riksdagen. Överstyrelsen ämnar sedermera
till Kungl. Majit inkomma med särskild framställning rörande de
åtgärder beträffande dessa förflyttningar, som i övrigt torde böra ankomma
på Kungl. Majit.

Vad därefter angår trädgårdsläraren Karlemark, vill överstyrelsen
framhålla följande.

Karlemark har i sin ovanberörda framställning uttalat önskemålet att
få såsom trädgårdslärare kvarstanna vid det blivande småskoleseminariet
i Strängnäs, överstyrelsen är nu ej beredd att avgiva yttrande rörande
detta spörsmål, sorn bland annat sammanhänger med frågan örn huru man
skall förfara med vården och skötseln av trädgårdarna vid samtliga de
folkskoleseminariet-, som böra nedläggas och i vilkas fastigheter därefter
småskoleseminariet- böra inredas. Detta spörsmål synes överstyrelsen böra
upptagas till avgörande, sedan vederbörliga beslut fattats beträffande
sagda förändringar i fråga örn seminarieorganisationen. Redan detta förhållande
synes överstyrelsen emellertid utgöra ett skäl för att frågan om

268

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Karlemarks eventuella förflyttning till annat folkskoleseminarium så vitt
möjligt uppskjutes. Härtill kommer — utom den hänsyn, som kan böra
tågås till de personliga förluster, Karlemark skulle lida vid en förflyttning
— att flera andra och enligt överstyrelsens förmenande viktiga omständigheter
tala för att Karlemark får Qvarstanna vid seminariet under
övergångsåret 1932/1933. Det ligger givetvis i statens intresse, att trädgården
under detta år ej får förfalla utan vårdas på ett sakkunnigt sätt.
Detta syfte synes bäst kunna uppnås, därest trädgårdens vård och skötsel
även under nämnda år kunde anförtros åt Karlemark. Förutsättningen
härför synes överstyrelsen emellertid vara, att denne då kunde erhålla
vissa särskilda uppdrag i stället för den undervisningsskyldighet vid folkskoleseminariet,
som nu åligger honom. I detta avseende vill överstyrelsen
framhålla följande. Uppsikten över och vården av den delvis dyrbara
undervisningsmaterielen och av inventarierna under budgetåret 1932/1933,
då enligt överstyrelsens i annat sammanhang framställda förslag seminariebyggnaden
skulle undergå vissa omändringar, bör enligt överstyrelsens
förmenande omhänderhavas av en person i mera auktoritativ ställning än
vaktmästare eller annan betjäning. Slutligen bör åt någon anförtros att
föra räkenskaper över och redovisa för de medel, som — enligt vad överstyrelsen
nedan skall anföra — böra under budgetåret 1932/1933 ställas till
förfogande för seminariebyggnadens uppvärmning, trädgårdens vård m. m.
Därest samtliga dessa uppgifter kunde anförtros åt Karlemark, torde de
bliva lösta på det sätt, som under förhandenvarande omständigheter synes
vara för staten förmånligast. Överstyrelsen har förvissat sig örn att Karlemark
är villig kvarstanna vid seminariet under budgetåret 1932/1933 på
de sålunda angivna villkoren.

Med hänsyn till det anförda vill överstyrelsen föreslå, att frågan örn
Karlemarks eventuella förflyttning till annat folkskoleseminarium uppskjutes
och att han alltså får kvarstanna i sin nuvarande befattning under
budgetåret 1932/1933 med de delvis nya skyldigheter, vilka ovan omtalats.

Såsom framgår av t.f. rektors ovannämnda skrivelse, finnas vidare vid
seminariet en vaktmästare och ett trädgårdsbiträde. Ingen av dessa har
ordinarie befattning, men den förstnämnde har varit anställd sedan år
1904 och den sistnämnde med årskontrakt sedan år 1915. Vad då först angår
vaktmästaren, har han den 4 juni 1931 uppnått en ålder av 67 år. Nu har
rektor förmenat, att vaktmästaren kunde kvarstå även under budgetåret
1932/1933. Med hänsyn till vaktmästarens ålder synes det överstyrelsen
emellertid lämpligare, att han erhåller pension från och med den 1 juli
1932. Överstyrelsen ämnar därför inom den närmaste tiden till Kungl.
Majit inkomma med särskild framställning i detta avseende. Emellertid
finner överstyrelsen det önskvärt, att någon portvakt under övergångsåret
1932/1933 finnes boende i seminariebyggnaden. Överstyrelsen förmenar
därför, att den nuvarande vaktmästaren, som enligt rektors uppgift vore
vid full vigor, kunde erhålla nämnda uppdrag mot en ersättning, bestående
av den bostadsförmån, han nu åtnjuter. Vad vidare beträffar trädgårdsbiträdet,
har överstyrelsen förvissat sig örn att hans arbetskraft även
under budgetåret 1932/1933 är behövlig för arbetet med trädgårdens skötsel.
Överstyrelsen finner sig därför böra tillstyrka rektors förslag, att
trädgårdsbiträdet anställes även för nämnda budgetår, och förutsätter härvid,
att han, såsom hittills, utom den lön, varom nedan närmare talas, får
åtnjuta förmånen av fri bostad med värme och lyse samt dyrtidstillägg.

269

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Trädgårdsbiträdets lön bör, som hittills, utgå ur den i seminariets omkostnadsstat
ingående posten: Trädgårdens vård och skötsel. Denna post
har under en följd av år upptagits till 3,200 kronor men sänktes med hänsyn
till förefintliga besparingar för innevarande budgetår till 1,800 kronor.
T.f. rektor har i sin merberörda skrivelse framhållit, att för budgetåret
1932/1933 ett belopp av 3,200 kronor torde vara behövligt. Emellertid
förmenar överstyrelsen, att under nämnda år skötseln av trädgården,
eftersom denna icke kommer att användas för undervisningsändamål, delvis
kan omläggas. Sålunda kunna utgifterna något nedbringas och inkomsterna
på försäljning av trädgårdsprodukter i viss mån ökas. Överstyrelsen
har ansett sig kunna beräkna, att årsanslaget med hänsyn härtill kan
nedbringas med cirka 1,200 kronor till 2,000 kronor. Vidare har överstyrelsen,
såsom ovan framhållits, anledning förmoda, att vid slutet av innevarande
budgetår en behållning på cirka 1,000 kronor kan beräknas förefinnas.
Anslagsbehovet för här ifrågavarande ändamål synes sålunda
kunna beräknas till 1,000 kronor.

Utöver arbetet vid trädgården har trädgårdsbiträde^ enligt vad rektor
meddelat, mot särskild ersättning varit renhållningsentreprenör. Överstyrelsen
tillstyrker, att för nämnda ändamål beräknas ett belopp av 550
kronor. Vidare synes i enlighet med t.f. rektors förslag ett belopp av 1,425
kronor vara behövligt för eldning, sotning, vatten och elektricitet. Slutligen
vill överstyrelsen här tillägga, att förekommande vaktmästargöromål
(eldning m. m.) böra kunna skötas utan annan personal än den, som
enligt vad överstyrelsen föreslagit skulle finnas vid seminariet under
budgetåret 1932/1933. Frågan på vad sätt trädgårdsbiträdet bör anställas
under sagda år, liksom också fördelningen av förekommande uppdrag
mellan honom och Karlamark, synes böra avgöras i samband med fastställandet
av omkostnadsstaten för budgetåret 1932/1933.

Denna omkostnadsstat skulle, enligt vad ovan föreslagits, belöpa sig till
sammanlagt 2,975 kronor, vilket i jämförelse med innevarande budgetårs
omkostnadsstat på 11,300 kronor innebär en besparing på 8,325 kronor.

Utöver vad som ovan berörts, kunna följande besparingar på seminariets
indragning göras. Under innevarande budgetår utgå arvoden till rektor
och timlärare med 5,223 kronor. Detta belopp kan inbesparas. Detsamma
kan ske med arvodena till läkare, bibliotekarie och rektors skrivbiträde.
Dessa arvoden utgå under innevarande budgetår med respektive 450, 300
och 250 kronor eller med ett sammanlagt belopp av 1,000 kronor.

Överstyrelsen vill nu sammanfatta resultaten av den förebragta utredningen
rörande dels kostnaderna för folkskoleseminariet i Strängnäs under
övergångsåret 1932/1933, dels de besparingar, som kunna göras under sagda
budgetår.

Yad då först angår kostnaderna för seminariet under övergångsåret
1932/1933 skulle dessa, bortsett från ålderstillägg, tillfällig lönebättring
och dyrtidstillägg, bliva:

1. Avlöning sstat:

1 lärare i trädgårdsskötsel........................kronor 2,400: —

1 » » musik (1 månad)....................... » 292:50

270

Ordinarie
reservationsanslaget
till
folksk oleseminarierna

m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

2. OmJcostnadsstat :

Uppvärmning och belysning m. m.....kronor 1,425: —

Renhållning m. m................. » 550: —

Trädgårdens underhåll och skötsel (inklusive
avlöning till trädgårdsbiträde) ... » 2,000: —

Summa kronor 3,975: —,

varifrån avgår på sistnämnda utgiftspost

beräknad besparing den 1 juli 1932 . . kronor 1,000: —,
vadan således återstående utgifter på omkostnadsstaten bliva kronor 2,975: —

Summa kronor 5,667: 50

Vad därefter beträffar kostnadsminskningen vid det fortsatta nedläggandet
av folkskoleseminariet i Strängnäs, kan denna minskning för budgetåret
1932/1933 sammanfattas på följande sätt:

1 lärare i musik (11 månader efter 3,510 kronor per år) kronor 3,217:50

1 » » gymnastik med lek och idrott ä 3,380 kronor » 3,380: —

1 lärarinna i kvinnlig slöjd ä 1,080 kronor.......... ’ » 1,080: —

2 övningsskollärare ä 3,400 kronor................ » 6,800: —

arvoden till rektor och timlärare.................. » 5,223: -—

» » läkare m. m........................ » 1,000: —

omkostnadsstaten.............................. » 8,325: —

Summa kronor 29,025: 50

Därefter har skolöverstyrelsen framlagt närmare beräkningar rörande medelsåtgången
från det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna
m. m. '' Överstyrelsen har då utgått från att genom den fortsatta indragningen
av folkskoleseminariet i Strängnäs ett belopp av 29,025 kronor
50 öre eller i avrundat tal 29,000 kronor kan inbesparas. Beträffande ytterligare
besparingar anför överstyrelsen:

Vad angår frågan örn de besparingar, som under budgetåret 1932/1933
skulle kunna göras genom det påbörjade nedläggandet av seminarierna i
Skara, Landskrona och Härnösand, vill överstyrelsen erinra därom, att då
nämnda år endast första klassen skulle indragas, besparingarna icke kunna
bliva så avsevärda. Till jämiörelse må erinras därom, att vid indragningen
av seminariet i Strängnäs anslaget beräknades under det första året kunna
minskas endast med 5,800 kronor, motsvarande en lektors lön. Enligt överstyrelsens
förmenande torde man dock böra kunna utöver nämnda belopp
inbespara något på arvoden till timlärare samt till läkare, bibliotekarie
och rektors skrivbiträde. Överstyrelsen beräknar dessa inbesparingar till
870 kronor. Sammanlagt torde således kunna besparas 6,670 kronor för
varje seminarium, d. v. s. den totala besparingen kan för budgetåret
1932/1933 beräknas till 20,010 kronor eller i runt tal 20,000 kronor.

För budgetåret 1931/1932 beräknades i 1931 års statsverksproposition
(VIII sid. 610) en minskning av medelsbehovet — utom på grund av besparingarna
vid det fortsatta nedläggandet av seminariet i Strängnäs
— med cirka 50,000 kronor, inbesparade genom att vakanssatta tjänster

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

uppehöllos med vikarier. Enligt av överstyrelsen gjorda beräkningar skulle
av sistnämnda anledning — därest inga förändringar i övrigt gjordes —
nu en ytterligare besparing av 12,000—13,000 kronor kunna göras. Emellertid
är härvid att märka, att hänsyn då icke tagits till att vissa vakanssatta
tjänster skulle komma att besättas med ordinarie innehavare genom de förflyttningar,
som bomme till stånd vid nedläggandet av seminarierna i
Strängnäs, Skara, Landskrona och Härnösand. Man synes dock i varje
fall kunna räkna med en besparing på vakanssatta tjänster — utöver den
föregående år beräknade — av cirka 5,000 kronor.

Medelsbehovet för budgetåret 1932/1933 skulle således i jämförelse med
sagda behov för innevarande budgetår kunna beräknas minskat med sammanlagt
cirka 54,000 kronor (29,000 + 20,000 + 5,000).

Den behövliga anslagsposten till folkskoleseminarierna för budgetåret 1932/
1933 beräknar överstyrelsen på följande sätt:

11931 års statsverksproposition (VIII sid. 610) beräknades medelsbehovet,
vad beträffar den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna
ingående anslagsposten: Folkskoleseminarierna, för budgetåret
1931/1932 på följande sätt.

I jämförelse med budgetåret 1930/1931, då medelåtgången beräknats till

1.784.000 kronor, ansågs en minskning med 80,000 kronor kunna ske, därigenom
att dels cirka 30,000 kronor ansågos kunna besparas på grund av
det successiva nedläggandet av Strängnäs folkskoleseminarium, dels cirka

50.000 kronor kunna inbesparas genom att vakanssatta tjänster uppehöllos
genom vikarier. Medelsbehovet för budgetåret 1931/1932 beräknades sålunda
till 1,704,000 kronor. Därest samma beräkningssätt nu tillämpas, blir
resultatet följande:

Under budgetåret 1932/1933 kan medelsbehovet, såsom ovan framhållits,
i jämförelse med innevarande budgetårs beräknas minskas med ytterligare

54.000 kronor. Då medelåtgången för budgetåret 1931/1932 beräknats till

1.704.000 kronor, skulle alltså medelbehovet för budgetåret 1932/1933 bli

1.650.000 kronor.

Då det gäller att föreslå, huru detta medelsbehov skall täckas, vill överstyrelsen
till en början erinra örn följande. Vid beräkningen av anslagsbehovet
för innevarande budgetår kunde man utgå från ganska betydande
reservationer. Dessa beräknades i 1931 års statsverksproposition komma
att den 1 juli 1931 utgöra 135,000 kronor men bleve enligt riksräkenskapsverkets
budgetredovisning 144,000 kronor. Av reservationerna beräknades
cirka 85,000 kronor (i själva verket 84,000 kronor) tagas i anspråk för
tiickande av medelsbehovet under innevarande budgetår, vadan anslagsposten
behövde upptagas till endast 1,620,000 kronor (1,704,000—84 000).
Sedan sålunda av reservationerna 84 000 kronor tagits i anspråk, kunna de
reserverade medlen per den 1 juli 1932 beräknas bliva 60,000 kronor.

Då det gäller att täcka medelsbehovet lör budgetåret 1932/1933, 1 öreligger
alltså i så måtto en annan situation än innevarande år, att reserverade
medel ej förefinnas i samma utsträckning som då. I 1931 års statsverksproposition
ansågos reservationerna »komma att ganska hårt anlitas»
(VIII sid. 611), örn man tog i anspråk så mycket, att endast 50,000 kronor
beräknades återstå.

Följes nu samma princip, skulle av reservationerna per den 1 .juli 1932
endast 10,000 kronor (60,000—50,000) kunna tagas i anspråk för täckande

Statens organisationsnämnd.

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

av medelsbehovet för budgetåret 1932/1933. Då nämnda behov beräknats till

1.650.000 kronor, skulle anslagsposten behöva uppföras med 1,640,000 kronor,
d. v. s. med 20,000 kronor mer än innevarande budgetår.

Vad därefter angår den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna
ingående anslagsposten: Stipendier för elever vid folkskoleseminarier,
anför överstyrelsen följande.

Examinationen vid innevarande läsårs slut kan förutsättas omfatta
cirka 435 elever, medan intagningen skulle komma att omfatta 400 elever.
Minskningen av elevantalet skulle sålunda komma att utgöra omkring 35
elever. Med samma genomsnittliga stipendiebelopp per elev som hittills
skulle en minskning av anslagsposten med 4,515 kronor eller i runt tal med

4,500 kronor kunna ske. Anslagsposten, som i innevarande budgetårs riksstat
upptagits till 217,000 kronor, skulle sålunda uppföras med 212,500
kronor.

Beträffande hela anslaget till folkskoleseminarierna m. m. yttrar överstyrelsen
:

Då sålunda anslagsposten: Folkskoleseminarierna skulle ökas med 20,000
kronor och anslagsposten: Stipendier till elever vid folkskoleseminarier
minskas med 4,500 kronor, skulle alltså det ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna behöva ökas från 1,837,000 kronor med 15,500
kronor till 1,852,500 kronor.

I frågan om stipendier åt elever vid folkskoleseminarier har statens organisationsnämnd
yttrat sig i en till ecklesiastikdepartementet inkommen promemoria.
Nämnden har därvid först lämnat följande historik:

Sedan länge har å riksstaten varit uppfört anslag till stipendier åt elever
vid folkskoleseminarier. Stipendiebeloppen, som tidigare belöpt sig
till i medeltal 65 kronor årligen för varje elev, som erhöll understöd, höjdes
enligt beslut vid 1913 års riksdag med hänsyn till penningvärdets
sjunkande till omkring 100 kronor. Anslaget bestämdes samtidigt till omkring
150,000 kronor. Under de följande åren höjdes anslaget efter hand
och utgjorde för år 1920 omkring 180,000 kronor. För beredande av höjda
stipendier åt elever vid folkskoleseminarier anvisade sistnämnda års riksdag
dels på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag, högst 125,000 kronor,
dels ock å tilläggsstat för år 1920 ett förslagsanslag, högst 55,000 kronor.
Avsikten med ifrågavarande anslag var att möjliggöra en höjning av stipendiebeloppen,
så att dessa skulle kunna från och med höstterminen 1920
beräknas till i medeltal 200 kronor för behövande elev och läsår. För samma
ändamål upptogos jämväl under de följande åren till och med budgetåret
1928/1929 anslag å riksstaten, vilka emellertid i samband med åtgärder,
som vidtagits till minskning av lärarproduktionen, efter hand nedsattes.
Genomsnittsbeloppet för utdelade stipendier har för läsåret
1930/1931 beräknats till omkring 190 kronor.

Det ordinarie stipendieanslaget, som för budgetåret 1930/1931 uppgått till

205.000 kronor, har med hänsyn till beräknad ökning av elevantalet vid
folkskoleseminarierna enligt beslut av 1931 års riksdag höjts till 217,000
kronor.

Bestämmelser angående ifrågavarande stipendier äro meddelade i kun -

273

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

gör else den 14 juli 1916 (nr 339). Stipendium må endast tilldelas i statens
folkskoleseminarium intagen elev, som är verkligt behövande. Senast före
den 15 mars och den 1 november varje år har rektor vid seminarium att
hos skolöverstyrelsen göra framställning angående behovet av stipendiemedel
för löpande termin, därvid uppgifter skola lämnas angående de
elever, som anses vara i behov av stipendieunderstöd, och graden av deras
behov.

Skolöverstyrelsen har att, beträffande vårtermin före den 15 maj och
beträffande hösttermin före den 1 december, meddela beslut rörande beloppet
av det anslag, som skall tillkomma varje seminarium, samt rörande
antalet av de elever vid varje seminarium, till vilka stipendier anses böra
utgå, ävensom, därest överstyrelsen funnit anmäld elev icke böra komma
i åtnjutande av stipendium, uppgift därom. Vid bestämmandet av nämnda
anslagsbelopp skall hänsyn tagas dels till graden av elevernas understödsbehov,
dels ock till deras kostnader för resa fram och åter mellan seminariestaden
och hemorten.

På framställning av lärarkollegiet vid seminarium må skolöverstyrelsen,
efter hörande av vederbörande konsistorium, kunna medgiva, att viss del,
dock högst en tiondel, av det samma seminarium tillkommande anslag till
stipendier må under de villkor, överstyrelsen föreskriver, användas såsom
understöd till hushållsförening, elevhem eller liknande anordning till förbättrande
av elevernas levnadsförhållanden. Härvid skall noga tillses, att
jämväl berörda del av anslaget kommer endast verkligt behövande elever
tillgodo.

Det anslag, varje seminarium får sig tillerkänt, skall, med frånräknande
av nyssnämnda särskilt använda del, fördelas bland de elever, till vilka
skolöverstyrelsen ansett stipendier böra utgå, med iakttagande av — förutom
vissa angivna villkor — att stipendiernas storlek bestämmes med
hänsyn till elevernas större eller mindre grad av behov.

För egen del har organisationsnänmden i denna fråga anfort:

Enligt vad organisationsnämnden inhämtat utdelas stipendier till icke
mindre än omkring 70 procent av hela elevantalet vid folkskoleseminarierna
Inom skilda utbildningsgrenar lämna väl statsmakterna studieunderstöd,
men det synes kunna sättas i fråga huruvida inom någon annan gren statsmakterna
i sådan omfattning som här är fallet bidrager till de studerandes
egna utgifter under deras yrkesutbildning. Ur rekryteringssynpunkt
torde stipendierna icke vara erforderliga. Inga svårigheter lära nämligen
förefinnas för folkskoleseminarierna att erhålla tillräckligt antal elever.

Stipendiernas bibehållande måste därför motiveras av billighetsskäl.
Med hänsyn till de studerandes ofta .svaga ekonomiska ställning, lärer
också vara påkallat att stipendier alltjämt utdelas i jämförelsevis stor
omfattning. Under nuvarande förhållanden, då landet lider under en depression,
som tvingar till besparingar i statens utgifter på alla områden,
torde dock en beskärning av statsanslaget till förevarande ändamål vara
ofrånkomlig och, örn den begränsas till allenast omkring 25 procent, kunna
utan större olägenhet vidtagas. Här kan icke — såsom enligt nämndens
uppfattning kan ske i fråga, örn stipendier åt elever vid folkhögskolor —
hänvisas till önskvärdheten att under rådande arbetslöshet bereda tillfällen
till studier för arbetslösa, då nämligen folkskoleseminarierna endast åsyfta
utbildning till en bestämt begränsad yrkesgren.

En beskärning av anslaget till stipendier åt folkskoleseminariernas ele Dihanrj

lill rilcsdarifoiy />yo''oknll Hörr 7 sa di!, lia haft. fXr 11H1 U

274

Departe mentschefen.

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 143.

ver bör i första hand gå ut över sådana elever, som befinna sig i mindre
ömmande ställning och vilka kanske redan nu erhålla understöd endast
till reducerat belopp. Enligt organisationsnämndens mening är därlör en
minskning av antalet stipendiater att föredraga framför en nedsättning
av stipendiernas storlek. Det lärer emellertid icke ankomma på organisationsnämnden
att avgiva förslag rörande utformningen av de närmare
bestämmelser, som erfordras för en omläggning av de grunder efter vilka
stipendier utdelas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslås alltså, att anslaget
till stipendier åt elever vid folkskoleseminarier för nästkommande budgetår
bestämmes till ett från 217,000 kronor med 25 procent till 163,000 kronor
nedsatt belopp.

Vad angår folkskoleseminariet i Strängnäs, som upphör med sin verksamhet
med utgången av vårterminen 1932, har skolöverstyrelsen i det föregående
avgivit förslag rörande dels de vid seminariet återstående befattningshavarna,
dels ock vården av fastigheten och trädgården under budgetåret 1932/1933
och vissa därmed sammanhängande frågor av ekonomisk natur.

Beträffande de återstående befattningshavarna har överstyrelsen först yttrat
sig örn de två kvarvarande lektorerna N. H. Nyman och M. Borgström,
vilka båda nu äro rektorer, den förre vid seminariet i Umeå och den
senare vid seminariet i Strängnäs. I fråga om dem har överstyrelsen ifråga
satt, att de skulle såsom lektorer förflyttas, Nyman till seminariet i Umeå
och Borgström till seminariet i Linköping. En sådan förflyttning står väl
i god överensstämmelse med överstyrelsens förslag till ny seminarieorganisation
men förlikar sig däremot icke med mitt organisationsförslag. På
lönestaten för seminariet i Umeå finnas för närvarande 7 ordinarie lektorsbefattningar.
Visserligen är den ena vakant, men vid seminariet skulle enligt
mitt organisationsförslag komma att behövas endast 6 ordinarie lektorsbefattningar.
Det kan då icke vara lämpligt att nu besätta den vakanta befattningen
med ordinarie innehavare. På motsvarande sätt förhåller det sig
vid seminariet i Linköping. På lönestaten för detta seminarium finnas för
närvarande 6 ordinarie lektorsbefattningar, men enligt mitt organisationsförslag
skulle vid seminariet icke komma att behövas mer än 5 sådana befattningar.
Där synes då icke böra tillskapas någon ny ordinarie lektorsbefattning.
Under nu nämnda förhållanden kan jag således icke tillstyrka bifall
till överstyrelsens förslag örn Nymans och Borgströms förflyttning. I stället
böra dessa båda lektorer enligt min mening uppföras på övergångsstat, tills
möjlighet yppar sig att förflytta dem till andra lektorsbefattningar, varom
skolöverstyrelsen bör framdeles till Kungl. Majit inkomma med förslag.
Tills vidare torde deras lektorsavlöning m. m. kunna utgå från det ordinarie
reservationsanslaget till folkskoleseminarierna.

Vad överstyrelsen därefter anfört rörande förflyttning av de två övningsskollärarna,
gymnastikläraren och musikläraren, biträder jag. Likaså tillstyrker
jag på skäl, som överstyrelsen anfört, bifall till överstyrelsens för -

275

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

slag, att frågan om trädgårdsläraren Karlemarks förflyttning till annat folkskoleseminarium
må uppskjutas och att han alltså må få kvarstanna i sin
nuvarande befattning under budgetåret 1932/1933 med skyldigheter motsvarande
dem, som överstyrelsen angivit.

Beträffande seminariets vaktmästare, som den 4 juni 1931 uppnådde pensionsåldern,
anser jag i likhet med skolöverstyrelsen, att han bör pensioneras
från och med den 1 juli 1932. Överstyrelsens förslag angående det
nuvarande trädgårdsbiträdets bibehållande under budgetåret 1931/1932 samt
sättet för fastighetens vård och renhållningen under nämnda budgetår synas
mig innebära praktiska anordningar, varför jag icke har något att invända
mot dessa förslag. Kostnaderna för nämnda anordningar skulle utgå från
seminariets omkostnadsstat, vilken sålunda skulle nedbringas från 11,300
kronor med 8,325 kronor till 2,975 kronor.

Enligt överstyrelsens nu nämnda förslag skulle avlöningsstaten för budgetåret
1932/1933 uppgå till 2,692 kronor 50 öre och omkostnadsstaten till
2,975 kronor: summa 5,667 kronor 50 öre. Den totala kostnadsminskningen
skulle utgöra 29,025 kronor 50 öre. Mot dessa beräkningar har jag intet
att erinra.

I fråga örn beräkningen av kostnaderna i sin helhet för folkskollärarutbildningen
under budgetåret 1932/1933 har skolöverstyrelsen först erinrat
om nyssnämnda kostnadsminskning å i runt tal 29,000 kronor vid seminariet
i Strängnäs samt därefter beräknat, att besparingar skulle uppkomma
dels å i runt tal 20,000 kronor genom det påbörjade nedläggandet av folkskoleseminarierna
i Landskrona, Skara och Härnösand, dels å cirka 5,000
kronor därigenom, att vakantsatta tjänster uppehållas med vikarier. Dessa
besparingar skulle tillhopa utgöra 54,000 kronor. Då medelsåtgången för
budgetåret 1931/1932 beräknats till 1,704,000 kronor, skulle alltså medelsbehovet
för budgetåret 1932/1933 bliva 1,650,000 kronor. För täckande av
dessa behov skulle av reservationerna per den 1 juli 1932 endast 10,000
kronor kunna tagas i anspråk, vadan anslagsposten till folkskoleseminarierna
skulle behöva uppföras med 1,640,000 kronor. Beträffande denna överstyrelsens
beräkning vill jag endast anmärka, att, då Härnösands-seminariets
bibehållande ingår i mitt organisationsförslag, den av överstyrelsen beräknade
besparingen genom detta seminariums nedläggande icke kan av mig
godtagas. Det oaktat torde dock anslagsposten till folkskoleseminarierna
kunna stanna vid det av överstyrelsen föreslagna beloppet 1,640,000 kronor.

Vad angår anslagsposten till stipendier för elever vid folkskoleseminariet
nu 217,000 kronor, har skolöverstyrelsen beräknat, att denna post skulle
kunna för budgetåret 1932/1933 minskas med i runt tal 4,500 kronor. Då
emellertid statens organisationsnämnd föreslagit, att anslaget till stipendier
skulle beskäras med 25 procent och jag med hänsyn till de nuvarande statsfinansiella
förhållandena anser mig böra ansluta mig härtill, blir beräkningen
av förevarande anslagspost en annan än skolöverstyrelsens. Enligt vad jag

Skolöverstyrelsen
20/u
1931.

276 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

från överstyrelsen inhämtat, skulle ett antal av 1,640 elever komma att
finnas vid folkskoleseminarierna under budgetåret 1932/1933. Med samma
genomsnittliga belopp som hittills, nämligen 129 kronor per elev, skulle
fordras ett anslag för stipendier av 211,560 kronor. Beräknar man nu 25
procents minskning å detta belopp, vilken minskning utgör 52,890 kronor,
skulle ifrågavarande anslagspost för budgetåret 1932/1933 böra i riksstaten
uppföras med 158,670 kronor, vilket belopp kan avrundas till 158,000 kronor.
Då anslagsposten för budgetåret 1931/1932 är upptagen med 217,000 kronor,
skulle den för budgetåret 1932/1933 kunna nedsättas med 59,000 kronor.

Då sålunda anslagsposten: Folkskoleseminarierna skulle ökas med 20,000
kronor och anslagsposten: Stipendier för elever vid folkskoleseminarier
minskas med 59,000 kronor, skulle det ordinarie reservationsanslaget till
folkskoleseminarierna kunna minskas från 1,837,000 kronor med 39,000
kronor till 1,798,000 kronor.

3. Extra reservationsanslaget till studentkurser och parallellavdelningar vid

vissa folkskoleseminarier m. m.

För budgetåret 1931/1932 har riksdagen anvisat ett extra reservationsanslag
å 74,000 kronor till studentkurser och parallellavdelningar vid vissa folkskoleseminarier
m. m.

Skolöverstyrelsen beräknade först, att detta anslag skulle kunna sänkas
till 62,000 kronor. I sin skrivelse den 20 november 1931 erinrar överstyrelsen
till en början, att överstyrelsen i det föregående utgått ifrån att under
budgetåret 1932/1933 studentkurser skulle förekomma vid folkskoleseminariet
i Stockholm för kvinnliga elever samt vid folkskoleseminariet i Växjö
för manliga elever. Dessutom skulle av här ifrågavarande anslag medel
behöva anvisas för parallellavdelningar vid folkskoleseminarierna i Linköping,
Karlstad, Umeå och Luleå. Därjämte torde den vid sistnämnda seminarium
under en följd av år anordnade preparandkursen alltjämt böra bibehållas.
Därefter anför överstyrelsen:

Innan överstyrelsen övergår till att redogöra för erforderliga belopp för
uppehållande av nämnda studentkurser, parallellavdelningar och preparandkurs,
anser sig överstyrelsen böra erinra om att överstyrelsen i sina
följande beräkningar med hänsyn till 1931 års riksdags beslut angående
vissa förhöjda arvoden till extra ordinarie ämneslärare räknat med ett
arvodesbelopp å 4,000 kronor till extra ordinarie lektor. Därjämte har
överstyrelsen — med ledning av de timantal och de arvodesbelopp, vilka
av rektorerna beräknats för innevarande termin — företagit en del justeringar
i de av rektorerna i april 1931 till överstyrelsen inkomna kostnadsberäkningarna
avseende budgetåret 1932/1933.

För studentkursen vid folkskoleseminariet i Stockholm beräknas med
hänsyn till ökat behov av timlärartimmar i kunskapsämnen och extra
lärartimmar i övningsämnen ett belopp av 24,097 kronor, nämligen för
lärararvoden 20,897 kronor samt för bestridande av kostnaderna för uppvärmning
m. m. 3,200 kronor.

277

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

För studentkur sen vid folkskoleseminariet i Växjö beräknas till lärararvoden
15,725 kronor samt för övriga kostnader 1,500 kronor, tillsammans
17,225 kronor.

För folkskoleseminariet i Linköping, där parallellavdelningar skulle
förekomma till klasserna II och IY erfordras — vid bifall till överstyrelsens
förut avgivna förslag angående lektor Borgströms förflyttning -—
medel till avlöning åt endast en extra ordinarie lektor, d. v. s. 4,000 kronor.
Skulle däremot nyssnämnda förslag angående Borgströms förflyttning
till Linköping ej vinna beaktande, erfordras medel till avlöning åt
två extra ordinarie lektorer, d. v. s. 8,000 kronor. Överstyrelsen räknar i
det följande med ett medelsbehov för här ifrågavarande ändamål av 4,000
kronor.

Vid folkskoleseminariet i Karlstad, där antalet avdelningar är detsamma
som under innevarande läsår, erfordras medel dels till arvode åt
en extra ordinarie lektor med 4,000 kronor, dels till ersättning för extra
lärartimmar i gymnastik med 2,450 kronor, tillsammans 6,450 kronor.

Vid folkskoleseminariet i Umeå skulle anordnas parallellavdelningar
till klasserna II och IV. Anslag påkallas dels till avlöning åt en extra
ordinarie lektor med 4,000 kronor, dels till ersättning för extra lärartimmar
i musik och i gymnastik med 3,705 kronor, tillsammans 7,705 kronor.

Vid folkskoleseminariet i Luleå, där parallellavdelning skulle förekomma
till klass III, erfordras medel till ersättning för extra lärartimmar i
musik och i gymnastik med tillhopa 3,160 kronor. För pr epar andkurset i
beräknas samma belopp som innevarande läsår, 4,663 kronor.

I enlighet med nu lämnade redogörelse kunna de kostnader för uppehållande
av undervisningen i studentkurser, parallellavdelningar och preparandkurs
vid folkskoleseminarierna, till vilkas bestridande medel å extra
stat för budgetåret 1932/1933 erfordras, sammanfattas sålunda:

för studentkurs vid folkskoleseminariet i Stockholm kronor 24,097

» » » »

» parallellavdelningar » »

» » » »

» > » »

» » » »

» preparandkurs » »

	Växjö. . .	»	17,225	—
»	Linköping	»	4,000	—
»	Karlstad .	»	6,450	—
»	Umeå . . .		7,705	—
	Luleå . . .		3,160	—
»	»	»	4,663	—
	Summa kronor 67,300	—

Ifrågavarande slutsumma, 67,300 kronor, torde böra stå till förfogande
under budgetåret 1932/1933 för bestridande av utgifterna för studentkurser
och parallellavdelningar. Emellertid föreligga i år liksom föregående år
reservationer, som delvis kunna tagas i bruk. Beträffande denna fråga vill
överstyrelsen anföra följande.

För innevarande budgetår beräknas i 1931 års statsverksproposition
(VIII sid. 611) medelsbehovet bliva 77,073 kronor. Detta behov skulle täckas
dels genom i 1931/1932 års riksstat uppfört belopp 74,000 kronor, dels genom
att av de till 6,000 kronor beräknade reservationerna per den 1 juli 1931

3,000 kronor togos i anspråk. Emellertid kommo enligt riksräkenskapsverkets
redogörelse reservationerna per den 1 juli 1931 att uppgå till cirka
8,730 (8,729:11) kronor. Medelstillgången var alltså 82,730 (74,000-| 8.730),
under det att medelsåtgången under innevarande budgetår nu kan beräknas
ej komma att uppgå till mer iin cirka 71,000 kronor. Den 1 juli 1932

Departe mentschefen.

278 Kungl. Majis proposition Nr 143.

kunna således reservationer på cirka 11,730 kronor (82,730 — 71,000) beräknas
iöreligga.

Av dessa reservationer torde så stort belopp kunna tagas i anspråk, att
de återstående reservationerna uppgå till cirka 2,000 kronor. För budgetåret
1932/1933 skulle således kunna tagas i anspråk ett belopp av cirka
9,730 kronor. Då nu medelsbehovet för sagda budgetår beräknats till 67,300
kronor, skulle således anslaget böra uppföras med 57,570 kronor eller i avrundat
tal 57,500 kronor, d. v. s. med ett belopp, som understiger det i
innevarande budgetårs riksstat upptagna beloppet av 74,000 kronor med

16,500 kronor. Överstyrelsen föreslår alltså, att anslaget i 1932/1933 års
statsverksproposition upptages med 57,500 kronor.

Såsom skett beträffande anslag för ändamålet från och med år 1915, torde
även nu beräknade anslag böra beviljas i en summa utan specificering i
särskilda poster, och fördelningen av de beviljade beloppen seminarierna
emellan ske sedermera efter inhämtande av förnyade upplysningar rörande
anslagsbehoven samt till de för kursernas och avdelningarnas uppehållande
lämpligaste anordningarna.

Vid beräkning av kostnaderna under budgetåret 1932/1933 för studentkurser
vid seminarierna i Stockholm och Växjö, parallellavdelningar vid
seminarierna i Linköping, Karlstad, Umeå och Luleå samt en preparandkurs
i Luleå har skolöverstyrelsen kommit till en slutsumma av 67,300
kronor. Överstyrelsen har därvid utgått ifrån att nuvarande lektorn vid
seminariet i Strängnäs skulle förflyttas till seminariet i Linköping och att
fördenskull endast 1 extra ordinarie lektor skulle vara behövlig vid sistnämnda
seminarium. Då jag, såsom i det föregående omförmälts, icke
kunnat tillstyrka bifall till överstyrelsens förslag örn Borgströms förflyttning,
följer därav, att jag måste beräkna medel till avlöning åt 2 extra ordinarie
lektorer vid parallellavdelningarna i Linköping, vadan den av överstyrelsen
beräknade summan, 67,300 kronor, måste höjas med 4,000 kronor till 71,300
kronor. Något annat har jag icke att erinra rörande överstyrelsens beräkningar
i förevarande avseende.

Av tillgängliga reservationer å anslaget för ifrågavarande ändamål skulle
enligt skolöverstyrelsens mening kunna för budgetåret 1932/1933 tagas i
anspråk ett belopp av 9,730 kronor. Jag anser emellertid, att ytterligare 2,000
kronor, således tillhopa 11,730 kronor, av nämnda reservationer kunna beräknas
för angivna ändamål. Dragés detta belopp från 71,300 kronor, återstå
59,570 kronor. Det extra reservationsanslaget till studentkurser och
parallellavdelningar m. m. skulle således enligt min beräkning böra uppföras
i riksstaten för nämnda budgetår med sistnämnda belopp, 59,570 kronor,
eller i runt tal 59,500 kronor, vilket innebär en minskning av det nuvarande
anslaget, 74,000 kronor, med 14,500 kronor. Det sålunda beräknade
anslaget överstiger visserligen med 2,000 kronor det i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln punkt 174 beräknade anslagsbeloppet, 57,500
kronor, men härvid bör erinras, att det nu beräknade ordinarie anslaget till

279

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

folkskoleseminarierna m. m., 1,798,000 kronor, med 2,000 kronor understiger
det i nyssnämnda punkt beräknade anslaget för sistberörda ändamål,

1,800,000 kronor, vadan sampaaplagda anslagsbeloppen till folkskoleseminarierna
och till studentkurser och parallellavdelningar m. m. bliva desamma,
som i statsverkspropositionen beräknats för budgetåret 1932/1933.

Såsom skett beträffande anslag för ändamålet från och med år 1915 torde
även det nu beräknade anslaget böra beviljas i en summa utan specificering
i särskilda poster och fördelningen av de beviljade beloppen seminarierna
emellan ske sedermera efter inhämtande av förnyade upplysningar rörande
anslagsbehoven samt till de för kursernas och avdelningarnas uppehållande
lämpligaste anordningarna.

4. Alderstillägg åt lärare vid folkskoleseminarierna.

I enlighet med Kungl. Majda förslag höjde 1931 års riksdag det ordinarie
förslagsanslaget till ålderstillägg åt lärare vid folkskoleseminarierna, då 180,000
kronor, med 20,000 kronor till 200,000 kronor.

Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret 1930/1931
uppgingo de verkliga utgifterna från detta anslag under nämnda budgetår
till 203,704 kronor 55 öre.

Nu har skolöverstyrelsen meddelat, att någon minskning av ifrågavarande
utgifter ej torde vara att påräkna under budgetåret 1932/1933
men att överskridandet av anslaget ej vore av den art, att någon höjning
av detsamma fördenskull vore påkallad.

Jag är av samma mening som skolöverstyrelsen och anser sålunda ifråga- Departevarande
anslag böra uppföras med 200,000 kronor. mentschefei

B. Småskoleseminarier.

I sin framställning den 31 augusti 1931 angående anslag till folkundervisningsändamål
för budgetåret 1932/1933 framhöll skolöverstyrelsen beträffande
åtskilliga punkter, som avse anslag till statens och landstingens
småskoleseminarier, att de gjorda beräkningarna kunde komma att kräva
justering i samband med den utredning angående en ny seminarieorganisation,
som Kungl. Maji anbefallt överstyrelsen att utföra. Sedan överstyrelsen
den 10 november 1931 till Kungl. Majit avgivit ifrågavarande utredning,
har överstyrelsen i skrivelse den 20 november 1931 återkommit till
frågan, i vad mån ett genomförande av de av överstyrelsen framlagda förslagen
skulle för budgetåret 1932/1933 medföra ändringar i de tidigare gjorda
kostnadsberäkningarna. Jag skall i det följande redogöra för skolöverstyrelsens
yttranden och förslag i berörda avseenden.

280

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

Skolöverstyrelsen

s,/s 1931.

Skolöverstyrelsen

30/i i 1931.

1. Ordinarie reservationsanslaget till statens småskoleseminarier.

Det ordinarie reservationsanslaget till statens småskoleseminarier är för
budgetåret 1931/1932 i riksstaten uppfört med ett belopp av 178,000 kronor.
Från detta anslag bestridas kostnaderna för uppehållande av de staten tillhöriga
småskoleseminarier, vilka äro uppförda på ordinarie stat, nämligen
seminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele. I sin skrivelse den 31
augusti 1931 hemställde skolöverstyrelsen, att det ordinarie reservationsanslaget
till nämnda seminarier måtte för budgetåret 1932/1933 bestämmas
till 175,000 kronor och anförde därvid bland annat:

Enligt från vederbörande rektorer inkomna uppgifter skulle utgiftsbehovet
för budgetåret 1932/1933 uppgå till 187,252 kronor. Efter avdrag av
vid seminarierna i Murjek och Lycksele beräknade inkomster av hyror,
elevavgifter m. m. till ett belopp av sammanlagt 5,177 kronor, skulle alltså
enligt rektorernas yrkanden erfordras ett statsanslag av 182,075 kronor.
Vid granskning av rektorernas uppgifter framgår, att vad som nu begärts
för avlöningar och arvoden av olika slag med 1,850 kronor understiger motsvarande
belopp i de av Kungl. Majit den 8 maj 1931 fastställda staterna
för dessa seminarier under budgetåret 1931/1932. Även de upptagna beloppen
under rubriken materiel, ved och ljus lii. m. motsvara i stort sett dem
som för samma ändamål i nämnda stater blivit anvisade.

Rektor i Lycksele har önskat en höjning i posten inventarier och deras
underhåll med 1,000 kronor. Beloppet skulle användas för möblering av tre
elevrum, vilka det vore önskvärt att erhålla i en för lärare avsedd bostadslägenhet,
som för närvarande icke användes för sitt ändamål. Överstyrelsen
är nu icke beredd att taga ställning till denna fråga. Skulle en utredning
i ärendet i samråd med byggnadsstyrelsen giva vid handen, att den
av rektor föreslagna anordningen bör genomföras, torde Kungl. Majit
kunna ställa det relativt obetydliga beloppet till förfogande för ändamålet
av eventuellt tillgängliga reservationer å anslaget.

Den tredje huvudgruppen av utgifter från detta anslag utgöres av elevstipendier,
vilka i enlighet med av Kungl. Majit givna föreskrifter utgå
med ett belopp av 400 kronor för elev och läsår. Rektorerna hava beräknat
stipendiebeloppen till sammanlagt 00,400 kronor. Emellertid bör hänsyn
tagas därtill, att sedan dess bestämts, att vid innevarande läsårs början
skola i första klassen intagas endast 12 elever vid varje seminarium. Denna
minskning i det sedvanliga elevantalet synes komma att medföra en
minskning i stipendiebehovet av 5,600 kronor.

Överstyrelsen finner alltså följande anslag erforderliga: för löner och
arvoden 91,132 kronor, för utgifter, som ingå under rubriken materiel, ved
och ljus — efter avdrag av ovannämnda beräknade inkomster — 29,543
kronor och till stipendier 54,800 kronor, eller sammanlagt 175,475 kronor,
vilken summa bör avrundas till 175,000 kronor.

Skulle någon större reservation å anslaget befinnas tillgänglig, vilket
överstyrelsen nu icke kunnat utröna, torde ytterligare någon minskning i
anslaget kunna ske.

Nu har överstyrelsen i sin skrivelse den 20 november 1931 föreslagit, att
ifrågavarande reservationsanslag skulle minskas till 169,000 kronor, och till
stöd härför anfört:

281

Kungl. Maj.ts proposition Nr 143.

Överstyrelsen Ilar nu föreslagit, att seminariet i Murjek skulle nedläggas
och ny klassavdelning där icke intagas år 1932. Detta kunde i och för
sig motivera indragning av en extra ordinarie ämneslärartjänst redan
läsåret 1932/1933. Överstyrelsen finner sig emellertid icke nu kunna be
stämt förorda en sådan åtgärd, enär de ämnen, som den extra ordinarie
lärarinnan företräder, bland annat naturkunnighet i samtliga klasser, svårligen
kunna delas upp på de övriga lärarna, och några timlärare icke stå
att erhålla i Murjek. Vad som däremot kan inbesparas är stipendiemedel
för en klassavdelning med ett beräknat elevantal av 15, sålunda 15 X 400
kronor eller 6,000 kronor. Enär överstyrelsen föreslagit, att vissa landstingsseminarier
skulle av statsverket övertagas först med budgetåret
1933/1934, behöver någon utökning av anslaget till statens småskoleseminarier
icke ske för budgetåret 1932/1933. Det erforderliga anslaget för sist
nämnda budgetår skulle alltså med ovannämnda minskning bliva 169,000
kronor.

Med hänsyn till omöjligheten att i Murjek erhålla timlärare synes mig
oundgängligt, att den av skolöverstyrelsen omförmälda extra ordinarie ämneslärarinnan
får stå kvar å sin tjänst även under budgetåret 1932/1933.
Mot vad överstyrelsen i övrigt anfört har jag intet att erinra. Enligt överstyrelsens
förslag skulle det nuvarande anslaget komma att minskas med
tillhopa 9,000 kronor.

2. Verksamheten vid statens småskoleseminarium i Hagaström.

I riksstaten för budgetåret 1931/1932 är för uppehållande av verksamheten
vid statens småskoleseminarium i Hagaström upptaget ett extra reservationsanslag
av 36,000 kronor.

I sin skrivelse den 31 augusti 1931 föreslog skolöverstyrelsen, att ifrågavarande
anslag skulle för budgetåret 1932/1933 bestämmas till ett belopp
av 36,000 kronor och anförde till stöd härför:

Den av skolöverstyrelsen fastställda utgiftsstaten för seminariet under
samma budgetår slutar på ett belopp av 37,000 kronor. Häremot svarande
inkomster utgöras av dels statsanslaget, dels medel, som beräknats inflyta
i hyror (800 kronor) och för sålda trädgårdsprodukter (200 kronor).

I infordrade uppgifter har seminariets rektor beräknat utgifterna
för budgetåret 1932/1933 till ett belopp av 39,790 kronor samt, då på
räkneliga inkomster funnes till samma omfattning som förut, yrkat pu
ett statsanslag av 38,790 kronor. Bland omständigheter, som motivera
en utgiftsökning har rektor anfört dels tillkomsten av ett ålderstillägg för
rektor från den 1 januari 1933, dels återbesättande av en lärartjänst från
den 1 juli 1932 efter en med pension avgången manlig lärare i andra lönegraden,
varvid torde böra förslagsvis beräknas lön för manlig lärare 1
högsta lönegraden, dels ock sannolikheten av ökade utgifter för uppe
hållande av sångundervisningen. Dessa beräknade ökningar (kronor
200 -f- 800 + 380) utgöra sammanlagt 1,380 kronor och synas böra godtagas.
Därjämte föreslår rektor en sänkning i stipendiebeloppet med 500 krono]''.
Med hänsyn till det minskade elevantalet anser överstyrelsen, att denna
post kan minskas från 6,000 till 4,500 kronor, sålunda med 1,500 kronor.

Departe mentschefen.

Skolöverstyrelsen

51/« 1981.

Skolöverstyrelsen

ao/n 1931.

Departe mentschefen.

Skolöverstyrelsen

s,/8 1931.

282 Kungl. Maj. ts proposition Nr 143.

Denna utgiftsminskning skulle sålunda ungefärligen motsvara den ovan
angivna ökningen i utgifterna.

Mot de beräknade utgiftsposterna i övrigt synes icke vara något att
anmärka, utan utgöra de i stort sett repetition av i nuvarande och tidigare
stater upptagna kostnader. Någon ökning i statsanslaget synes alltså icke
erforderlig. ; ;

Nu har skolöverstyrelsen i sin förberörda skrivelse den 20 november 1931
beräknat, att sagda anslag skulle kunna för budgetåret 1932/1933 nedsättas
till 29,000 kronor. Härom anför överstyrelsen:

Överstyrelsen bade beräknat det extra reservationsanslaget till detta
seminarium för budgetåret 1932/1933 till ett belopp av 36,000 kronor. Sedan
överstyrelsen nu föreslagit seminariets nedläggande och verksamhetens
avveckling från och med läsåret 1932/1933, kommer detta att medföra minskat
anslagsbehov.

Då en manlig ämneslärare i högsta lönegraden avgår med pension den 1
juli 1932, kan en lönebesparing göras å ett belopp av 3,800 kronor. Vidare
synes den beräknade summan för timlärare kunna minskas med 1,000 kronor
samt elevstipendierna med, utöver förut föreslagen nedsättning, ytterligare
2,000 kronor. Hela minskningen blir sålunda 6,800 kronor, eller i
avrundat tal 7,000 kronor. Det erforderliga anslaget skulle sålunda bliva

29,000 kronor.

Med instämmande i vad skolöverstyrelsen anfört och under erinran, att i
det föregående föreslagits seminariets nedläggande, tillstyrker jag, att förevarande
anslag nedsättes till 29,000 kronor.

3. Understöd åt småskoleseminariet''.

I enlighet med Kungl. Majits förslag har riksdagen dels för budgetåret
1931/1932 i riksstaten uppfört det ordinarie förslagsanslaget till understöd
åt småskoleseminarier med oförändrat belopp, 310,000 kronor; dels och; medgivit,
att där av landsting eller stad, som ej i landsting deltager, upprättat
småskoleseminarium, vilket åtnjuter statsunderstöd, under tiden den 1 juli
1931—den 30 juni 1932 nedlägges eller ordinarie lärare vid dylikt seminarium
eljest genom inskränkning av verksamheten blivit för seminariet obehövlig,
statsbidrag likväl må efter Kungl. Maj:ts beprövande kunna utgå
för nämnda tid till belopp, motsvarande grundlön och ålderstillägg ävensom
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillagg till sådana ordinarie lärare,
som genom nedläggandet eller inskränkningen ej längre erfordras för seminariets
uppehållande, dock att Kungl. Majit må äga för varje särskilt fall
bestämma det antal lärare, för vilkas avlönande statsbidrag må utgå, samt
meddela de villkor och bestämmelser Kungl. Majit eljest finner för gott
föreskriva.

I skrivelse den 31 augusti 1931 föreslog skolöverstyrelsen, att ovannämnda
anslag skulle för budgetåret 1932/1933 nedsättas till 250,000 kronor och
anförde som skäl härför:

288

Kunell. Maj:ts proposition Nr 14S.

De seminarier, som nu avses, äro sådana, som upprättats av landsting
eller stad, som ej i landsting deltager. När det gäller att beräkna anslagsbehovet
lor dessa seminarier under budgetåret 1932/1933, inställa sig vissa
svårigheter, enär nu icke med någon säkerhet kan förutses, huru många
seminarier av detta slag som då äro i verksamhet. Förutom de förut nedlagda
seminarierna i Kristianstad, Skellefteå och Öjebyn, hava seminarierna
i Uppsala, Malmköping och Uddevalla upphört med utgången av
vårterminen 1931, varjämte seminarierna i Borås, Örebro, Västerås och
Bollnäs komma att upphöra med vårterminen 1932. Huruvida så kommer
att ske även med de enklassiga seminarierna i Jönköping, Kalmar, Göteborg
och Skara, vilka intogo elever höstterminen 1930, är ännu ovisst. De
seminarier, vilka i år intagit en ny första klass och som sålunda i varje
fall — med eller utan förstatligande — komma att fortsätta sin verksamhet
även under budgetåret 1932/1933 äro seminarierna i Linköping, Växjö,
Lund, Halmstad, Kristinehamn, Falun, Härnösand och Östersund. Skulle
emellertid 1932 års riksdag besluta, att något eller några av de nu kvarvarande
seminarierna skola förstatligas redan från budgetåret 1932/1933,
komma dessa att få sitt utgiftsbehov tillgodosett ur anslaget till statens
småskoleseminarier.

En approximativ beräkning visar, att avlöningen (grundlön och ålderstillägg)
åt ordinarie lärare vid nedlagda seminarier under år 1932/1933
kommer att uppgå till omkring 118,000 kronor. Därest intet förstatligande
av övriga landstingsseminarier komme att äga rum under sagda år, skulle
till dessa erfordras ett statsbidrag av omkring 140,090 kronor. Det högsta
statsanslag, som kan ifrågakomma under nämnda budgetår, är alltså

258,000 kronor, vilket torde kunna avrundas nedåt till 250,000 kronor. Detta
belopp kommer givetvis, såsom ovan antytts, att reduceras i samma mån
som ett förstatligande av vissa seminarier kommer att ske från och med år
1932/1933. Erforderliga beräkningar i sådant avseende komma att av överstyrelsen
framläggas längre fram under året i samband med den av Kungl.
Maj:t anbefallda utredningen beträffande statens övertagande av småskollärarutbildningen.

I likhet med vad under de senaste åren varit fallet torde även för år
1932/1933 böra medgivas, att landstingen erhålla statsbidrag till avlönande
av vissa lärare på indragningsstat.

I sin merberörda skrivelse den 20 november 1931 har skolöverstyrelsen
beräknat, att anslagsbeloppet skulle kunna nedsättas med ytterligare 10,000
kronor till 240,000 kronor. Härom yttrar överstyrelsen:

överstyrelsen hade beräknat det ordinarie förslagsanslaget till understöd
åt småskoleseminarier till ett belopp av 250,000 kronor. De seminarier,
som nu avses, äro sådana, som upprättats av landsting eller stad, som ej i
landsting deltager. Sedan överstyrelsen, såsom ovan sagts, i sin den 10
november 1931 framlagda utredning angående bland annat småskollärarutbildningens
förstatligande, föreslagit, att vissa landsfingsseminariers
övertagande av statsverket borde ske först med budgetåret 1933/1934, överensstämma
de förutsättningar, på vilka överstyrelsen grundade sina beräkningar
den 31 augusti 1931, i stort sett med överstyrelsens nyss nämnda
förslag den 10 november 1931. En jämkning i kostnadsberäkningen är
endast i så måtto erforderlig, att anslaget till seminarierna i Halmstad
och Östersund, vilka enligt den senaste utredningen icke skulle komma att

Skolöverstyrelsen

20/u 1931.

Departe mentschefen.

Skolöverstyrelsen

»V» 1931.

284 Kungl. Majlis proposition Nr 143.

intaga ny klassavdelning hösten 1932, kan minskas för vartdera seminariet
med 3,700 kronor, eller sammanlagt 7,400 kronor. Anslagsbeloppet i det
hela kan sålunda ytterligare nedsättas till i avrundat tal 240,000 kronor.

Då den omorganisation av småskoleseminarierna, som jag i det föregående
föreslagit, icke skulle påbörjas förrän med höstterminen 1933, kommer
den icke att öva inflytande på nämnda seminariers kostnadsstater för budgetåret
1932/1933. Under sådana förhållanden lägger skolöverstyrelsens nu
gjorda beräkning av det erforderliga anslagsbeloppet för nämnda budgetår
icke något hinder i vägen för genomförandet av mitt organisationsförslag.
Mot sagda beräkning, enligt vilken anslagsbeloppet skulle nedsättas med

70,000 kronor till 240,000 kronor, har jag ingenting att invända. I likhet
med överstyrelsen anser jag, att landstingen böra erhålla statsbidrag även
för budgetåret 1932/1933 till avlöning och ålderstillägg jämte tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg åt vissa lärare på indragningsstat.

4. Stipendier åt elever vid småskoleseminarier.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag har 1931 års riksdag för budgetåret
1930/1931 till stipendier åt elever vid småskoleseminarier beviljat ett ordinarie
reservationsanslag av 65,000 kronor. Här avses seminarier, som upprättats
av landsting eller stad, som ej i landsting deltager.

I skrivelse den 31 augusti 1931 föreslog skolöverstyrelsen, att anslaget
skulle minskas till 26,000 kronor och anförde som skäl följande:

När det gäller att beräkna för ändamålet erforderligt anslag för budgetåret
1932/1933 möta samma svårigheter, som överstyrelsen i näst föregående
punkt framhållit beträffande beräkning av statsunderstöd åt dessa
seminarier. Därest man för läsåret 1932/1933 hade att räkna med de landstingsseminarier,
som återstå, sedan seminarierna i Borås, Örebro och
Bollnäs med utgången av vårterminen 1932 avslutat sin verksamhet, skulle
för dessa seminarier (till antalet 12) erfordras ett stipendieanslag av
40,850 kronor. Härvid har räknats med samma normer, som lågo till grund
för stipendiefördelningen år 1930/1931, samt med iakttagande av den
minskning i stipendiebehovet, som följer med det lägre antal elever, som
innevarande läsår intagits i första klassen vid samtliga småskoleseminarier.

Emellertid kunna betydande besparingar göras å det ovannämnda för
budgetåret 1931/1932 beviljade anslaget på deli grund, att seminarierna i
Uppsala, Malmköping och Uddevalla nu nedlagt sin verksamhet och seminarierna
i Borås, Örebro och Bollnäs stå under avveckling och under innevarande
år hava blott en klassavdelning. Den totala minskningen i stipendiebehovet
för år 1931/1932 av såväl denna anledning som på grund av den
ovannämnda minskningen i klassernas storlek kommer att medföra en
besparing å sammanlagt omkring 14,400 kronor. Örn denna reservation i
första hand tages i anspråk för budgetåret 1932/1933 skulle därutöver erfordras
ett anslag av allenast 26,450 kronor, vilken summa torde kunna
avrundas till 26,000 kronor.

285

Kungl. Majlis proposition Nr 143.

Skulle vissa landstingsseminarier förstatligas eller nedläggas från början
av höstterminen 1932, kommer behovet av utgifter från nu ifrågavarande
anslag att ytterligare minskas, en fråga, till vilken överstyrelsen
återkommer längre fram under året i samband med av Kungl. Majit anbefalld
utredning rörande småskoleseminariernas ställning.

Sedermera har överstyrelsen jämlikt sin skrivelse den 20 november 1931
beräknat, att anslagsbeloppet skulle ytterligare nedsättas, nämligen i det
hela med 40,500 kronor. Härom har överstyrelsen anfört:

Den preliminära beräkning angående stipendiebehovet för elever vid
landstingsseminarier för budgetåret 1932/1933, som överstyrelsen framlade
i sina petita den 31 augusti 1931, slutade med ett anslagsbehov av 26,000
kronor. Det räknades då, med hänsyn till nedlagda seminarier oell minskat
elevantal i klasserna, med en besparing på stipendieanslaget för budgetåret
1931/1932 (65,000 kronor) med icke mindre än 14,400 kronor, som skulle
kunna tagas i bruk 1932/1933. Sedan emellertid nu stipendieansökningarna
för höstterminen 1931 inkommit till överstyrelsen, kan på ett mera exakt
sätt beräknas, huru mycket av anslaget för 1932/1933 kommer att förbrukas.
Det visar sig då, att örn stipendiernas storlek beräknas efter samma
grunder som de närmast föregående åren, kommer för höstterminen 1931
och vårterminen 1932 att åtgå sammanlagt 53,000 kronor, vadan besparingen
kommer att uppgå till omkring 12,000 kronor.

Vidare hade överstyrelsen räknat med att för de landstingsseminarier,
som komme att vara i verksamhet under budgetåret 1932/1933 skulle erfordras
ett stipendiebelopp av 40,850 kronor. En omräkning härutinnan
har nu skett med hänsyn till det förslag till inskränkning i landstingsseminariernas
verksamhet, som överstyrelsen framlagt den 10 november
1931. Denna räkning, som verkställts efter samma normer, som legat till
grund för stipendiefördelningen år 1930/1931, visar, att anslagsbehovet i
det hela uppgår till ett belopp av 36,500 kronor. Minskas detta belopp med
den beräknade reserven från 1931/1932, återstår ett belopp av 24,500 kronor,
som sålunda skulle bliva erforderligt för budgetåret 1932/1933. Detta betyder,
att det nu utgående anslaget å 65,000 kronor kan minskas med

40,500 kronor.

I detta ärende har statens organisationsnämnd yttrat sig den 13 oktober
1931, varvid organisationsnämnden först lämnat följande korta Historik:

Alltsedan 1919 års riksdags beslut örn en reform av småskollärarutbildningen
och till och med budgetåret 1926/1927 utgick det ordinarie reservationsanslaget
till stipendier åt elever vid småskoleseminarier med ett
årligt belopp av 90.000 kronor.

Vid 1927 års riksdag beslöts nedsättning av anslaget till 72,000 kronor
på grund av den minskning av elevantalet vid dessa seminarier, som under
de senaste åren ägt rum dels genom indragning av parallellklasser och dels
genom minskning av klassernas storlek, och av liknande anledning minskades
anslaget för budgetåret 1930/1931 till 65.000 kronor, med vilket belopp
anslaget är uppfört jämväl för budgetåret 1931/1932.

Bestämmelser angående ifrågavarande stipendier äro meddelade i stadgan
den 31 december 1919 (nr 889) för av landsting eller stad, som ej i
landsting deltager, inrättade småskoleseminarier, §§ 76—82. Stipendium

Statens organisations■

nämnd.

286

Departe mentschefen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

må endast tilldelas i småskoleseminarium intagen elev, som är verkligt
behövande. Senast före den 15 mars och den 1 november varje år har rektor
vid seminarium att hos skolöverstyrelsen göra framställning angående
behovet av stipendiemedel för löpande termin, därvid uppgifter skola lämnas
angående de elever, som anses vara i behov av stipendieunderstöd, och
graden av deras behov.

Skolöverstyrelsen har att, beträffande vårtermin före den 15 maj och
beträffande hösttermin före den 1 december, meddela beslut rörande beloppet
av det anslag, som skall tillkomma varje seminarium, samt rörande
antalet av de elever vid varje seminarium, till vilka stipendier anses böra
utgå, ävensom, därest överstyrelsen funnit anmäld elev icke böra komma
i åtnjutande av stipendium, uppgift därom. Vid bestämmandet av nämnda
anslagsbelopp skall hänsyn tagas dels till graden av elevernas understödsbehov,
dels ock till deras kostnader för resa fram och åter mellan seminariestaden
oell hemorten.

Det anslag, varje seminarium får sig tillerkänt, skall fördelas bland de
elever, till vilka skolöverstyrelsen ansett stipendier böra utgå, med iakttagande
av — förutom vissa angivna villkor — att stipendiernas storlek
bestämmes med hänsyn till elevernas större eller mindre grad av behov.

Särskilda bestämmelser äro genom ett kungl, brev av år 1921 meddelade
för vissa statens småskoleseminarier.

Därefter bar organisationsnämnden anfört följande rörande nu ifrågavarande
stipendieanslag:

Såsom framgår av det föregående är anslaget till stipendier åt elever
vid småskoleseminarier för innevarande budgetår bestämt till 65,000 kronor.
Enligt vad organisationsnämnden inhämtat har skolöverstyrelsen för
budgetåret 1932/1933 föreslagit en betydande minskning av detta anslag.
Härvid har överstyrelsen utgått från att stipendiebehovet på grund av
vissa seminariers upphörande samt ett sänkt elevantal kan antagas nedgå
till omkring 41,000 kronor. Då överstyrelsen räknat med en nedgång redan
under innevarande budgetår, som skulle medföra en besparing av omkring
15,000 kronor, skulle enligt överstyrelsens mening ifrågavarande
anslag kunna minskas till 26,000 kronor.

Av samma skäl som av organisationsnämnden anförts till stöd för en
nedsättning av anslaget till stipendier åt elever vid folkskoleseminarier,
förordar nämnden även en reducering av nu ifrågavarande anslag. Organisationsnämnden
får härutinnan hänvisa till vad nämnden anfört beträffande
anslaget till stipendier åt elever vid folkskoleseminarier. Liksom
detta anslag torde även stipendiemedlen för småskoleseminarierna böra
nedsättas med 25 procent. Med utgångspunkt från att vid ett bibehållande
av nuvarande utdelningsgrunder skulle erfordras stipendiemedel för nästkommande
budgetår av omkring 41,000 kronor, skulle den ifrågasatta nedsättningen
böra föranleda en minskning av dessa medel till omkring 31,000
kronor. Med hänsyn till den förutsedda reservationen från innevarande
budgetår synes anslaget för budgetåret 1932/1933 böra bestämmas till

16,000 kronor.

Jag har intet att erinra mot skolöverstyrelsens senaste beräkning, enligt
vilken anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål skulle med nuvarande normer
för stipendiemedlens fördelning uppgå för budgetåret 1932/1933 till ett

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

belopp av 36,500 kronor. Nu har emellertid statens organisationsnämnd
föreslagit, att stipendiemedlen för småskoleseminarierna skulle nedsättas med
25 procent. På grund av nu rådande statsfinansiella förhållanden biträder
jag detta förslag. Till följd härav skulle nyssnämnda belopp, 36,500 kronor,
böra minskas med 9,125 kronor till 27,375 kronor. Efter fråndragning av
den senast beräknade • reserven, 12,000 kronor, återstå 15,375 kronor, med
vilket belopp det ordinarie reservationsanslaget till stipendier åt elever vid
småskoleseminarier bör uppföras i riksstaten. Sagda anslag skulle således
minskas med 49,625 kronor.

5. Tillfällig löneförbättring för lärare vid vissa småslcoleseminarier.

I enlighet med Kungl. Maj:ts framställning har riksdagen beslutat, att
tillfällig löneförbättring för lärare vid småskoleseminarier, som inrättats av
landsting eller stad, som ej i landsting deltager, skall även för budgetåret
1931/1932 utgå med 8/4 av det belopp, som må tillkomma motsvarande lärare
vid folkskoleseminariernas övningsskolor och vid statens småskoleseminarier,
samt för sådant ändamål anvisat ett extra förslagsanslag å 49,000
kronor.

I skrivelse den 31 augusti 1931 föreslog skolöverstyrelsen, att nämnda
anslag skulle för budgetåret 1932/1933 minskas med 9,000 kronor till 40,000
kronor. Till stöd för detta förslag anförde överstyrelsen bland annat:

Behov av anslag för nu ifrågavarande ändamål föreligger även för budgetåret
1932/1933. Även vid statens övertagande av småskollärarutbildningen
snarast möjligt, torde man böra räkna med, att landstingsseminariernas
avveckling icke kan vara fullt genomförd förrän med utgången av
budgetåret 1932/1933. Därjämte synes man böra räkna med att, i likhet
med vad som skett under de senaste åren, även under nämnda budgetår
tillfällig löneförbättring kommer att ur detta anslag utgå till ett antal
ordinarie lärare, som blivit obehövliga på den grund, att landstingsseminarierna
nedlagts. Enligt uppgifter från riksräkenskapsverket skulle utgifterna
från anslaget under budgetåret 1930/1931 hava utgjort 42,771 kronor.
Då ytterligare minskning i behovet med sannolikhet kan påräknas,
vill överstyrelsen nu preliminärt beräkna anslagsbehovet till 40,000 kronor.

Sedermera har överstyrelsen i skrivelse den 20 november 1931 omförmält,
att någon ändring i ovannämnda beräkningar ej synes erforderlig.

Jag har intet att invända mot vad skolöverstyrelsen anfört rörande förberörda
anslag.

Departe mentschefen.

288

Kungl. Maj\ts proposition Nr 143.

IV. Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag förut anfört, hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta följande organisation av statens folk- och småskoleseminarier
att träda i successiv tillämpning med början
av läsåret 1933/1934:

Folkskoleseminarierna skola vara till antalet 11, därav 6
dubbelseminarier och 5 enkelseminarier. Varje dubbelseminarium
skall innefatta en fyraårig och en tvåårig linje,
den senare studentkurs. Varje enkelseminarium skall innefatta
en fyraårig linje. Dubbelseminarierna skola förläggas
till Stockholm, Uppsala, Växjö, Lund, Göteborg och Umeå.
Enkelseminarierna skola förläggas till Linköping, Karlstad,
Falun, Härnösand och Luleå; dock skall å tid, som framdeles
kommer att bestämmas, seminariet i Karlstad utvidgas
med en kurs för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.
Seminarierna i Uppsala, Linköping, Lund,
Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå skola vara avsedda
för manliga elever, seminariet i Karlstad dock med
det undantag, som nyss angivits. Seminarierna i Stockholm,
Växjö, Falun och Umeå skola vara avsedda för kvinnliga
elever.

Småskoleseminarierna skola vara till antalet 7, därav 4
dubbelseminarier och 3 enkelseminarier. Dubbelseminarierna
skola förläggas till Strängnäs, Skara, Landskrona och Falun.
Enkelseminarierna skola förläggas till Kalmar, Lycksele och
Haparanda. Varje dubbelseminarium skall innefatta två
tvååriga linjer. Enkelseminarierna skola omfatta, seminariet
i Kalmar en tvåårig linje samt seminarierna i Lycksele och
Haparanda vardera en treårig linje.

dels medgiva, att den av förre rektorn J. Wockatz till
staten såsom gåva överlämnade fastigheten vid småskoleseminariet
i Hagaström må efter nämnda seminariums nedläggande
utan vederlag återgå till Wockatz,

dels beträffande anslagen till folkskoleseminarierna under
budgetåret 1932/1933

289

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

1. öka den i det ordinarie reservationsanslaget till folkskoleseminarierna
m. m. ingående anslagsposten: Folkskoleseminarierna,

nu..........................kronor 1,620,000: —

nied......................... » 20,000: —

till.......................... » 1,640,000: —

2. minska den i det ordinarie reservationsanslaget till
folkskoleseminarierna m. m. ingående anslagsposten: Stipendier
för elever vid folkskoleseminarier,

nu..........................kronor 217,000: —

med......................... » 59,000: —

till . . •....................... » 158,000: —

3. minska det gemensamma ordinarie reservationsanslaget
till folkskoleseminarierna m. m.,

nu.........................kronor 1,837,000: —

med......................... » 39,000: —

till.......................... » 1,798,000: —

4. till anordnande av studentkurser och parallellavdelningar
vid vissa folkskoleseminarier m. m. för budgetåret
1932/1933 anvisa ett extra reservationsanslag

av.............................kronor 59,500: —

5. uppföra det ordinarie förslagsanslaget till ålderstill lägg

åt lärare vid folkskoleseminarierna med oförändrat
belopp.........................kronor 200,000: —

dels ock beträffande anslagen till småskoleseminarierna
under budgetåret 1932 1933

1. minska det ordinarie reservationsanslaget till statens
småskoleseminarier,

nu............................kronor 178,000: —

med.......................... » 9,000: —

till............................ » 169,000: —

2. för uppehållande av verksamheten vid statens småskole seminarium

i Hagaström för budgetåret 1932/1933 anvisa
ett extra reservationsanslag av........kronor 29,000: —

3. för budgetåret 1932/1933 minska det ordinarie förslagsanslaget
till understöd åt småskoleseminarier,

nu............................kronor 310,000: —

med.......................... » 70,000: —

till............................ » 240,000: —

4. medgiva, att där landsting eller stad, som ej i landsting
deltager, upprättat småskoleseminarium, vilket åtnjutit

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 115 haft. (Nr 143.) 19

290

Kungl. Maj:ts proposition Nr 143.

statsunderstöd, blivit nedlagt eller ordinarie lärare vid dylikt
seminarium eljest genom inskränkning av verksamheten
blivit för seminariet obehövlig, statsbidrag likväl må
efter Kungl. Maj:ts beprövande kunna utgå för tiden 1 juli
1932—30 juni 1933 till belopp, motsvarande grundlön och
ålderstillägg ävensom tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
till .sådana ordinarie lärare, som genom nedläggandet
eller inskränkningen ej längre erfordras för seminariets
uppehållande, dock att Kungl. Maj:t må äga för varje särskilt
fall bestämma det antal lärare, för vilkas avlönande
statsbidrag må utgå, samt meddela de villkor och bestämmelser
Kungl. Majit eljest finner för gott föreskriva.

5. minska det ordinarie reservationsanslaget till stipendier
åt elever vid småskolesemiuarier,

nu.............................kronor 65,000: —

med........................... » 49,625: —

till........................... » 15,375: -

6. besluta, att tillfällig löneförbättring för lärare vid småskoleseminarier,
som inrättats av landsting eller stad, som
ej i landsting deltager, skall även för budgetåret 1932/1933
utgå med s/4 av det belopp, som må tillkomma motsvarande
lärare vid folkskoleseminariernas övningsskolor och
vid statens småskolesemiuarier,

7. till tillfällig löneförbättring för lärare vid småskole seminarier,

som inrättats av landsting eller stad, som ej i
landsting deltager, anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra
förslagsanslag av..................kronor 40,000: —

Vad departementschefen sålunda, under instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt, behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten bifalla samt förordnar, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.

PLAN ÖVER

DEN AV KUNGL. MAJT FÖRESLAGNA
SEMI NAR ^ORGANISATION EN

|~~1 Hoporondo

Lycksele □

Umeå

^Härnösand

Falun

Uppsala

O

Karlstad ’)

^ V STOCKHOLM

Strängnäs

Linköping

Skara

^Göteborg

Växiö

Kalma

Landskrona

q TECKENFÖRKLARING
FOLKSKOLESEMINARIER
A Manliga enkelseminarier
Kvinnliga enkelseminarier
O Manliga dubbelseminarier
Kvinnliga dubbelseminarier
SMÅSKOLE SEMINARIER
'' ^ Enkelseminarier
|n Dubbelseminarier

MftOOSTBOUS L''IO STOCKHOLM

*) Eventuellt tillkommer i Karlstad kurs för småskollärarinnors utbildning till folkskollilrarinnor.

INNEHALL.

Beslut av 1931 års riksdag........................

I. Småskoleseminarierna.........................

A. Lärarbehovet.............................

Sakkunniga ............................

Skolöverstyrelsen.........................

Departementschefen.......................

B. Seminariebehovet..........................

Sakkunniga.............................

Skolöverstyrelsen.........................

Nya framställningar.......................

Departementschefen.......................

C. Seminariernas inre organisation................

Departementschefen.......................

D. Ekonomiska synpunkter......................

Departementschefen.......................

E. Den nya seminarieorganisationens genomförande ....

Departementschefen.......................

II. Folkskoleseminarierna.........................

A. Allmänna synpunkter.......................

Departementschefen......................

B. Folkskollärarbehovet.......................

Sakkunniga.............................

Skolöverstyrelsen.........................

Departementschefen.......................

C. Seminariebehovet..........................

Sakkunniga.............................

Skolöverstyrelsen..........................

Departementschefen.......................

D. Ekonomiska synpunkter......................

Departementschefen.......................

E. Seminarieorganisationens genomförande............

Departementschefen........................

lil. Folk- och småskoleseminarierna under läsåret 1932/1933

A. Folkskoleseminarier..........................

B. Småskoleseminarier.........................

IV. Departementschefens hemställan.................

Sid.

3

12

12

12

33

44

46

46

63

81

85

90

98

99
119
126
129

132

132

161

165

166
185
201
203
203
208
221
225
234
240
242

244

244

279

288