Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962 (Proposition 1962:143)

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

Nr 143

Kungl Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag);
given Stockholms slott den 30 mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av lagstiftningen om räntereglering
och emissionskontroll i anslutning till den modernisering av den kreditpolitiska
beredskapslagstiftningen i övrigt, som förordats i propositionen
nr 52 med förslag till likviditets- och kassakvotslag och placeringskvotslag.
Liksom när det gäller dessa båda lagar är avsikten med den
föreslagna nya ränteregleringslagen, som också är av beredskapskaraktär,
att de allmänna kreditpolitiska intressena i första hand skall tillgodoses
genom samråd och överenskommelser mellan riksbanken och kreditinrättningarna.

Den nu föreslagna ränteregleringslagen innefattar i jämförelse med den
gällande lagen en vidgad fullmakt för Kungl. Maj :t med avseende på inlåningsräntorna.
Vid inlåning skall sålunda även maximiränta kunna fastställas,
varjämte kretsen av dem, som faller under lagen, något vidgas. Ä
andra sidan begränsas i den nya lagen kretsen ay utlånare och bestämmelserna
om räntestopp utgår. Straffbestämmelser förekommer inte i den
nya lagen. Däremot föreskrives — i likhet med vad som föreslagits i de
båda andra lagarna — viss ersättningsskyldighet gentemot statsverket, då
föreskrift som meddelats enligt lagen icke iakttagits.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962. För lagen
föreslås samma giltighetstid som för de nyss nämnda lagarna, eller
sålunda tre år.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1962

Förslag
'' till
Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §‘

I den män på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt
för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet,
må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna
att vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva.
anmälningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (minimiränta)
eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa
skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2 §.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda
omkostnader i anledning av lånet.

. 3 §-

Stadgan den a i denna lag hava ej avseende pa ränta, för vars beräknande
eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän
författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §•

Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla,
såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedriver.
sadan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt,
såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag
samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna
pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förräntning
hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tillämpas
vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höjning
av utlaningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att
anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt
innehalla uppgift om skälen för densamma.

5 §-

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning,
somi 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan
kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda slag av inlåning
eller utlåning må olika räntor fastställas.

Kungl. Maj. ts proposition nr lk3 år 1962

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst
sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gängen.

6 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av
riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av
riksgäldskontoret.

7 §■

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximiränta
eller minimiränta, är skyldig att på anfordran tillhandahålla tillsynsmyndigheten
de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8 §•

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än riksbanken
fastställt såsom maximiränta, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken
till statsverket utgiva två gånger det belopp varmed den uppburna
räntan avvikit från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest
kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid sådan
inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskridit
minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må skyldighet som nyss sagts helt eller
delvis eftergivas.

9 §•

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som
avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet efter föreläggande
av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som utgör en halv procent
av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.

Vad i 8 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om skyldighet som nyss sagts.

10 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan
enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än
soni erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

11 §•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens
bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på
åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse
beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

■(•1 llihamj Ull riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse
av föreskrift om maximiränta, minimiränta eller skyldighet att inhämta
tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldebrev samt rörande tystnadsplikt
skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt
upphört att gälla.

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder
mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning, vilket slutits
före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt,
i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som
motsvarar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper.
Föreskrift, som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka
utbjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1962.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, aninäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstiftning
om räntereglering och emissionskontroll samt anför därvid följande.

I. Inledning

Gällande bestämmelser om räntereglering och emissionskontroll är upptagna
i lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. Denna
lag, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1953, har sedermera
successivt förlängts ett år i taget, senast till och med den 30 juni 1962. Ränteregleringslagens
innehåll är sedan tillkomsten oförändrat.

I anslutning till de förslag rörande ny lagstiftning om likviditets- och kassakvoter,
in. m., som på grundval av kreditmarknadsutredningens betänkande
Banklikviditet och kreditprioritéring (SOU 1960: 16) framlagts i propositionen
nr 52 till årets riksdag, har — såsom förutskickades i nämnda proposition
— en översyn av lagstiftningen om räntereglering ansetts påkallad.
En sådan översyn har verkställts inom finansdepartementet. Resultatet härav
har redovisats i en i november 1961 dagtecknad promemoria med förslag
till lag om räntereglering och emissionskontroll (stencilerad). Det vid promemorian
fogade lagförslaget torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
Svenska bostadskreditkassan, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Livförsäkringsanstalten Folket och Försäkringsanstalten Samarbete
(Folksam), Kooperativa förbundet samt Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB).

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt den i promemorian framlagda lagstiftningen
eller lämnat densamma utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1962

II. Gällande lagstiftning

Lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll tillkom efter förslag
i propositionen nr 221 till 1951 års riksdag. Såsom i det föregående
nämnts återfinnes bestämmelserna i lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m., vars giltighetstid senast — genom lagen den 2 juni
1961 (nr 287) — utsträckts till och med den 30 juni 1962.

Tillkomsten av lagstiftningen, som byggde på ett av fullmäktige i riksbanken
framlagt förslag, får ses mot bakgrunden av det dåvarande läget på
kreditmarknaden. I fullmäktiges framställning framhölls att risken för en
törnyad inflationistisk utveckling på världsmarknaderna och i Sverige var
så betydande, att en utbyggnad av den penningpolitiska arsenalen borde ske
med ett vapen som vid behov kunde göra det möjligt att åstadkomma en kreditbegränsning
utan sådana konsekvenser som statsmakterna icke var beredda
att godta. Såsom denna tankegång utvecklades av dåvarande departementschefen,
statsrådet Sköld, framgår emellertid att full hänsyn borde tagas
till sambandet mellan kreditvolymens utveckling och räntestrukturens
förändringar.

Departementschefen anförde, att en räntereglering icke borde användas
för att söka etablera en räntenivå ur balans med marknadsläget, sådant detta
på något längre sikt gestaltades bl. a. under inflytande av den allmänna stabiliseringspolitiken.
Regleringens uppgift skulle alltså närmast vara att under
en övergångsperiod hindra en kraftig och tillfällig ränteglidning uppåt.
I själva verket kunde övergångstiden dessutom väntas bli förkortad genom
att ränteregleringen själv tenderade att stabilisera ränteförväntningarna och
därmed reducera de spekulativa element som förstärker en okontrollerad
räntestegringsprocess.

Beträffande lagens innehåll må följande nämnas.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § må Kungl. Maj:t på framställning
av fullmäktige i riksbanken förordna att i lagen intagna stadganden om
befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet, räntestopp,
maximi- eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om
utgivande av vissa skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning. Sådant
förordnande må meddelas i den mån så prövas oundgängligen nödigt för att
uppnå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Enligt 4 § äger riksbanken föreskriva viss anmälningsskyldighet för den
som driver utlåning av penningar. Anmälningsskyldigheten omfattar dels
tillämpade räntesatser och övriga villkor vid utlåning och — om i verksamheten
ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen
begagnas — vid inlåning, dels planerade ränteförändringar.

Bestämmelser angående räntestopp meddelas i 5 §. Sålunda äger riksbanken
föreskriva, att den som utlånar penningar icke må utan tillstånd av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer tillämpa högre ränta vid viss utlåning eller
—- om jämväl inlåning av penningar sker från allmänheten på räkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

som av bank allmänneligen begagnas — lägre ränta vid viss sådan inlåning
än den, som han tillämpade å dag som i föreskriften anges, eller, om han
då icke i jämförbar form utlånade eller inlånade penningar, den ränta,
som den angivna dagen var alt anse som gängse eller som han före nämnda
dag senast tillämpat. Föreskrift om räntestopp meddelas att gälla för viss
tid, högst sex månader. Då skäl därtill finnes må räntestoppet töi längas,
varje gång för högst sex månader. Har räntestopp föreskrivits beträffande
viss ut- eller inlåning, äger riksbanken då så prövas skäligt förordna om
sänkning av utlåningsräntan eller höjning av inlåningsräntan. Sådant förordnande
må jämväl meddelas beträffande allenast viss person eller visst
företag. Förordnande gäller under den tid räntestoppet är gällande.

I 6 § stadgas, att riksbanken äger fastställa viss högsta ränta vid viss
utlåning (maximiränta) eller vass lägsta ränta vid viss inlåning av penningar
från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas
(minimiränta). Maximiränta må ej överskridas och minimiränta ej underskridas
med mindre myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer givit tillstånd
därtill. Beträffande föreskrift om maximi- och minimiränta gäller samma
tidsbegränsning som för räntestopp.

De nu återgivna bestämmelserna kompletteras med ett stadgande i 2 §
att med ränta skall likställas varje annan gottgörelse som utgör vederlag
vid lån av'' penningar. Vidare gäller enligt 3 §, att lagens föreskrifter ej har
avseende å ränta, för vars beräknande eller fastställande gäller säl skilda
bestämmelser, givna i allmän författning eller eljest meddelade av Kungl.
Maj:t.

Enligt 7 § äger riksbanken föreskriva, att obligationer, förlagsbevis och
likartade skuldförbindelser ej må utges utan tillstånd av riksbanken. Ett
undantag utgör därvid skuldebrev, som utges av'' riksgäldskontoret.

I 8 § meddelas vissa bestämmelser om tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
som lämnas med stöd av lagen; tillsynen skall utövas av myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer (tillsynsmyndighet).

9 och 10 §§ upptar ansvarsbestämmelser m. m. Brott mot enligt lagen utfärdade
föreskrifter straffas med dagsböter, fängelse i högst sex månader eller,
om brottet är att anse som grovt, med fängelse eller straffarbete i högst
två år. Den som överskrider fastställd utlåningsränta är vidare pliktig att till
kronan utge värdet av uppburen ränta. Nedsättning av det värde som skall
utges må dock ske om särskilda omständigheter föranleder därtill.

1 11—13 §§ meddelas vissa processuella föreskrifter. Jämlikt 14 § slutligen
äger Kungl. Maj it meddela de närmare bestämmelsci, som eifordras
för lagens tillämpning.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen om räntereglering
m. in. har av Kungl. Maj it meddelats genom kungörelse den 7 december
1951 (nr 768). Denna kungörelse, som ursprungligen i likhet med ränlcregleringslagen
gällde till och med den 30 juni 1953, har liksom lagen förlängts
för ett år i taget och senast — genom kungörelse den 2 juni 1961
(nr 288) — erhållit giltighet intill utgången av juni 1962.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1962

Kungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser om att meddelande av tillstand
att avvika från föreskrift om räntestopp eller maximi- eller minimiränta
liksom frågor huruvida åtal bör ske eller ersättningstalan vid överskiidande
av fastställd utlaningsränta bör väckas skall prövas av en särskild
nämnd (räntenämnden), bestående av sju ledamöter. Av dessa skall
fyra utses av fullmäktige i riksbanken; de tre övriga skall företräda bankoch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen respektive försäkringsinspektionen
och utses av Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande inspektion.
Över räntenämndens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj :t.

Vidare stadgas i kungörelsen att tillsynsmyndighet skall vara nyssnämnda
tre inspektionsmyndigheter, envar såvitt avser de institutioner för vilka
myndigheten är inspektionsmyndighet, och i övriga fall riksbanken.

Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet är meddelade i instruktion
den 7 december 1951 (nr 769) för nämnden.

Ränteregleringslagen har hittills icke tagits i anspråk men har sedan sin
tillkomst kommit att tjäna som visst underlag vid riksbankens strävanden
att genom överenskommelser och rekommendationer hålla utvecklingen på
kredilmarknaden under kontroll. Mest påtagligt är detta i fråga om riksbankens
överenskommelse med affärsbankerna, att dessa icke skall medverka
vid emission av obligationer och förlagsbevis utan riksbankens medgivande
i varje enskilt fall. Tidigare existerade även överenskommelser om
räntesatser och övriga villkor för bottenlån i bostads- och jordbruksfastigheter
och för kommunlån. För närvarande kvarstår rekommendationer från
riksbankens sida rörande ränta och bindningstid för bundna bottenlån i bostads-
och jordbruksfastigheter och bindningstiden för kommunlån. Härutöver
kan nämnas att förändringar i affärsbankernas, sparbankernas och
jordbrukskasserörelsens annonserade räntesatser vid in- och utlåning traditionellt
och enligt överenskommelse föregås av diskussioner med riksbanken.

III. Departementspromemorian

I promemorian framhålles att kreditpolitiken för att kunna ge ett tillräckligt
effektivt bidrag till stabiliseringspolitiken bör ha möjlighet att utnyttja
en relativt stor uppsättning instrument. Vissa av dessa — t. ex. likviditetskvotei,
placeringskvoter och emissionskontroll — ökar förutsättningarna att
påverka det ekonomiska lägel med mindre ändringar i marknadens räntesatser
och framför allt med större snabbhet än vad som skulle vara möjligt vid
utnyttjande enbart av de traditionella penningpolitiska instrumenten. I promemorian
uttalas i detta sammanhang vidare.

Härmed är emellertid självfallet inte sagt att det vore lämpligt eller möjhgi;
att helt eller pa längre sikt undvika verkningarna på räntenivån av en
kreditåtstramning. En sådan kan visserligen till en början ta sig uttryck i
en växande spänning mellan tillgången och efterfrågan på kredit vid i stort

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

sett oförändrad räntenivå. Om spänningen blir för stark eller varar alltför
länge skulle emellertid — i avsaknad av direkt räntereglerande ingripanden

_ en glidning uppåt ske i de tillämpade räntesatserna. Försök att genom

regleringsåtgärder fasthålla en räntenivå utan kontakt med marknadslaget
skulle å andra sidan stimulera och starkt utvidga marknaden vid sidan av
den organiserade kreditmarknaden. En sådan utveckling skulle motverka
det stabiliseringspolitiska syftet för kreditåtstramningen och medföra en ur
samhällsekonomisk synpunkt irrationell kreditfördelning.

Räntereglerande ingrepp med en mindre ambitiös målsättning kan emellertid
vara lämpliga i vissa situationer. Härvid syftas i första hand på en
stark kreditåtstramning i ett läge som kännetecknas av utpräglat inflationi
st i ska förväntningar. Den räntenivå som skulle astadkomma jämvikt mellan
tillgång och efterfrågan på kredit, kan ligga mycket högt och skulle leda
till en kreditfördelning som i hög grad gynnar låntagargrupper vars förmåga
att betala höga räntekostnader är beroende av faktiska eller anteciperade
inflationsvinster. Det synes fullt rationellt med hänsyn till investeiingsresursernas
fördelning att i en sådan situation icke acceptera ett fullt utslag
i räntenivån utan i stället utnyttja möjligheterna att arbeta med en direkt
begränsning av kreditutbudet. Kreditpolitiken liksom finanspolitiken far inriktas
på att snabbt motverka de inflationistiska tendenserna; när det mer
extrema inflationstrycket avlägsnats, bortfaller också beho\et a\ regleringsåtgärder
för att begränsa ränteuppgången.

Motiven för reglerande ingrepp ökas i hög grad genom att en okontroilerad
ränteglidning kan väntas bli förstärkt genom spekulativa inslag. Åtgärder
som motverkar ränteglidningen, eller redan möjligheten att vidtaga sadana
åtgärder, kan bidraga till att stabilisera ränteförväntningarna och pa
så sätt försvaga de marknadskrafter som ligger bakom räntestegringsprocessen.

Promemorian behandlar vidare betydelsen för räntebildningen av de former
i vilka konkurrensen mellan kreditinstituten äger rum. På grund av
att räntesättningen på stora delar av kreditmarknaden är reglerad genom
kartellavtal eller följer fasta beteendemönster inom varje typ av kreditinstitut
uppstår en viss stelhet i de tillämpade räntesatsernas anpassning till
växlingar i tillgång och efterfrågan på kredit och en benägenhet hos kreditinrättningarna
att i sin räntesättning normalt följa förändringar i liksbankens
diskonto.

De speciella konkurrensförhållandena kan även leda till mindre önskvärda
ränteförändringsprocesser. Under senare år har detta varit särskilt fiamträdandc
på inlåningssidan där det har skapats en tendens till allt högie
räntegottgörelse på medel som omedelbart kan disponeras av insättaren. I
promemorian understrykes i anslutning härtill att det inflytande de organiserade
institutsgrupperna har över räntebildningen allmänt sett utgör ytterligare
skäl för alt myndigheterna bör ha möjlighet att i vissa situationer direkt
ingripa i räntesättningen.

De motiv som anförts för att möjligheter bör finnas att vidtaga räntereglerandc
åtgärder innebär enligt promemorian närmast alt ingreppen begränsas
till vissa övergångsperioder. De talar inte heller för att en detaljreglering
över eif vittomfattande tillämpningsområde skulle vara erforderlig eller
önskvärd. De avsedda effekterna bör i stället kunna nås genom eu på -

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1962

verkan på bankinrättningarnas inlåningsräntor och de räntesatser som spelar
den viktigaste rollen i räntesättningen på ullåningssidan.

Vid ränteregleringslagens införande uttalade dåvarande departementschefen,
att man i ett läge då en direkt påverkan av räntesättningen var påkallad
i första hand borde undersöka, huruvida möjligheter funnes att med kreditinstituten
uppnå en frivillig överenskommelse som tillgodosåg syftet att stabilisera
räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. För att ge ett
tillräckligt brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvägen
nå avsett inflytande över ränteutvecklingen, syntes dessa strävanden böra
stödjas av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. I promemorian
framhålles att dessa synpunkter fortfarande äger full giltighet. En lagstiftning
om räntereglering med karaktär av beredskapslag är således alltjämt
påkallad. De nu gällande reglerna kan emellertid i väsentliga avseenden
mildras eller förenklas.

Med hänsyn såväl till dess syfte som av praktiska skäl bör en räntereglering
enligt promemorian insättas på vissa centrala punkter i kreditsystemet
och sålunda begränsas till att avse de viktigaste grupperna av kreditinstitut
och vissa ur stabiliseringspolitisk synpunkt väsentliga kredittyper. Som en
följd härav kan tillämpningsområdet och antalet räntereglerande åtgärder
inskränkas. En förändring i motsatt riktning föranledes dock av att möjlighet
bör öppnas att föreskriva maximiräntor även vid inlåning. Vidare synes
det befogat att utesluta dagsböter och frihetsstraff som sanktioner vid brott
mot enligt lagen utfärdade föreskrifter och att förenkla administrationen
vid ränteregleringslagens tillämpning. En lagstiftning efter nu angivna riktlinjer
medför från författningsteknisk synpunkt åtskilliga ändringar i förhållande
till gällande lag i ämnet. Det är därför att föredra — framhålles det
i promemorian — att denna ersättes med en ny lag om räntereglering och
emissionskontroll.

För den nya ränteregleringslagen föreslås samma giltighetstid som för de
i propositionen nr 52 föreslagna lagarna om likviditets- och kassakvoter
och om placeringskvot, eller från och med den 1 juli 1962 till och med den
30 juni 1965. Vad nyss sagts om ränteregleringslagens karaktär motiverar
att förutsättningarna för dess tillämpning anpassas efter vad som föreslagits
gälla för placeringskvotslagen.

I promemorian förordas att liksom hittills föreskrift skall kunna meddelas
om anmälningsskyldighet med avseende på förhållanden som
är av betydelse för fastställande av maximi- eller minimiränta.

Beträffande utlåningsräntorna framhålles i promemorian att
en begränsning av tillämpningsområdet motiveras både av starka praktiska
skäl och av syftet att under en övergångsperiod motverka en ränteglidning
och därvid påverka den räntefixering som utövas av de olika grupperna av
kreditinrättningar. Reglering av utlåningsräntor bör därför inskränkas till
bankaktiebolag, sparbanker, postsparbanken, postgirorörelsen, jordbruks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

kasserörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden. Beträffande
hypoteksbanker, hypoteksaktiebolag och andra hypoteksinstitut torde man
enligt promemorian kunna påräkna, att utlåningsräntorna fastställes med
en sedvanemässigt bestämd marginal över dessa institutioners upplåningskostnader.

Enligt den nu gällande lagen kan föreskrift ges — förutom om anmälningsskyldighet
— om maximiräntor och räntestopp. I fråga om möjligheten
att föreskriva maximiräntor föreslås ingen ändring medan bestämmelser
om räntestopp ej avses skola upptagas i den nya lagen. Ett skäl härtill är,
heter det i promemorian, att möjlighet till reglering föreslås inskränkt till
en grnpp kreditinstitut med relativt fast räntestruktur för vilka anmälningsskyldighet
kan föreskrivas. Ett annat är att ränteregleringen får tänkas som
en maximering av räntorna endast för vissa centrala kredittyper, definierade
med hänsyn till säkerhetens art, möjligen även med en regional differentiering.

Beträffande inlåningsräntorna förordas att möjligheten att ge
föreskrift om minimiräntor skall bibehållas, medan bestämmelserna om räntestopp
föreslås skola slopas jämväl för dessa räntor. I promemorian uttalas
vidare att konkurrensen om inlåningen mellan bankinstituten kan spela
en central roll i en räntestegringsprocess, som bl. a. kan skapa svårigheter
för sparbanker och jordbrukskassor liksom för statens upplåning på marknaden
utanför bankerna. För att behärska ur kreditpolitisk synpunkt olämpliga
räntestegringsprocesser föreslås därför möjlighet att föreskriva maximiräntor
även vid inlåning. I promemorian understrykes att en sådan maximering
avser att motverka införandet av alltför starkt höjda och balansrubbande
ränteförmåner för medel som ofta i stora belopp är insatta endast på
kort sikt och kanske omedelbart disponibla, medan det däremot självfallet
är angeläget att spararna beredes bästa möjliga räntevillkor för sparmedel
som verkligen placeras på längre sikt. Att sådana möjligheter står spararna
till buds utgör enligt promemorian en förutsättning för förslaget i denna
del.

I den gällande ränteregleringslagen är tillämpningsområdet på inlåningssidan
inskränkt till inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen
begagnas. Enligt banklagen och särskilda stadganden kan sådan
inlåningsrörelse förutom av Sveriges riksbank drivas av bankaktiebolag,
postbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och järnkontoret.
Postbankens inlåningsräntor är fastställda av Kungl. Maj:t och på den
grund — enligt särskilt stadgande i ränteregleringslagen, vilket bör bibehållas
_ undantagna från lagens tillämpning. För konkurrensen på inlånings sidan

är emellertid även Kooperativa förbundets och HSB:s sparkasserörelser
av vikt. Promemorian erinrar om att dessa organisationers sparverksamhet
av denna anledning inbegreps i den premiering av frivilligt sparande
som skedde 1955 och 1950. Dessa samt eventuellt av andra bedriven inlåningsrörelse
av bankmässig karaktär bör därför inkluderas. Detta kan ske

2-j- Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Xr 113

Kuwjl. Maj. ts proposition nr lb3 år 1962

genom att jämfört med nu gällande avgränsning orden »från allmänheten»
uteslutes och det möjliga tillämpningsområdet för regleringen av inlåningsräntor
således bestämmes som inlåning på räkning som av bank allmänneligen
begagnas.

I promemorian framhålles, att emissionskontrollen torde ha
haft avsevärd betydelse för riksbankens möjligheter att påverka räntenivån
på den under vissa perioder av stark överskottsefterfrågan kännetecknade
svenska kapitalmarknaden med hänsyn till den centrala roll som räntesättningen
på nyemitterade obligationer har för kapitalmarknadsinstitutens
räntestruktur. Emissionskontrollen kan också betraktas som ett prioriteringsinstrument.
I denna del torde dock möjligheterna för placerarna
dels att köpa äldre obligationer, och dels att ge reverslån till låntagare som
normalt skulle ha emitterat obligationslån, ha motverkat emissionskontrollens
effektivitet. Därtill kommer att emissionskontrollen, i motsats till vad
som gällt i vissa andra länder, bl.a. Storbritannien, icke omfattat aktieemissioner.
Promemorian uttalar dock, att det i nuvarande läge ej synes motiverat
att utvidga det i ränteregleringslagen angivna området för emissionskontrollen.
Med hänsyn till dennas roll i räntepolitiken bör dock stadgandet
om emissionskontroll bibehållas. En bättre balans på kapitalmarknaden
bör emellertid utnyttjas för en normalisering, som innebär att industrin
får större möjligheter att upptaga obligationslån.

Sanktionerna vid överskridande av maximiränta eller underskridande
av minimiränta bör enligt promemorian bli av rent ekonomisk karaktär.
Straffbestämmelserna i gällande ränteregleringslag bör i enlighet härmed
inte överföras till den nya lagen. Sanktionsregeln föreslås utformad så,
att kreditinrättning eller annan för vilken föreskrift om maximi- eller minimiräntor
utfärdats, skall till statsverket utge två gånger det belopp med
vilket uppburen eller gottgjord ränta avviker från den som skulle ha tilllämpats
om ränteföreskrifterna iakttagits. Även sanktionen vid överträdelse
av föreskrift om emissionskontroll föreslås få ekonomisk karaktär. Promemorian
förordar att det belopp som skall utges beräknas som en del av lånesumman,
bestämd som en halv procent för varje år av den för lånet bestämda
längsta löptiden. Beloppet blir sålunda 2,5 procent av lånesumman vid
ett femårigt lån, 5 procent vid ett tioårigt lån o. s. v. Lånesumman får bestämmas
med hänsyn till i emissionsvillkoren angiven under- eller överkurs.
Metoden för beräkning av det belopp som skall utges innebär naturligtvis
icke att utgivandet av beloppet skall spridas över löptiden.

I samtliga fall bör riksbanken i den mån särskilda skäl därtill föranleder
kunna medge att sanktion icke tillämpas.

Straffbestämmelserna i nuvarande ränteregleringslag avseende uppsåtlig
underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, medvetet lämnande avfalsk
uppgift, vilseledande av tillsynsmyndighet samt brott mot tystnadsplikt
i fall då ansvar ej följer enligt allmänna strafflagen föreslås utgå inlagen
liksom möjligheten för tillsynsmyndighet att vid vite förelägga den

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

som är underkastad föreskrift om räntereglering att lämna de uppgifter
myndigheten finner erforderliga.

Beträffande administrationen av lagstiftningen föreslås — med
hänsyn till den utformning och det tillämpningsområde som de räntereglerande
instrumenten förordas skola erhålla samt till att åtal mot person för
brott mot lagen icke skall förekomma — att räntenämnden icke skall bibehållas
som särskilt organ. I promemorian framhålles att det då ligger i sakens
natur att riksbanken kan lämna tillstånd till avvikelse från av banken
själv föreskriven ränta. I övrigt avses rådande arbetsfördelning mellan Kungl.
Maj:t, riksbanken och de särskilda tillsynsmyndigheterna bibehållen.

IV. Remissyttrandena

Den föreslagna lagstiftningen tillstyr k es eller lämnas utan erinran
av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, generalpoststyrelsen,
sparbanksinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Folksam, Kooperativa förbundet och HSB. Inte heller
försäkringsinspektionen eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan har motsatt sig lagen. Bank- och fondinspektionen
finner däremot — med hänvisning bl. a. till erfarenheterna av
utvecklingen under 1950-talet — behov inte föreligga av lagstiftningen om
räntereglering. Inspektionen uttalar att, om mot förmodan ett sådant behov
framdeles skulle uppstå, en dylik lagstiftning med hjälp av redan vidtagna
förberedelser snabbt torde kunna åstadkommas. Inspektionen finner
däremot emissionskontrollen fylla en viss funktion och motsätter sig därför
inte att lagbestämmelser i detta hänseende bibehålies.

Helt avstyrkande till lagstiftningen ställer sig Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund
samt reservanter i bankofullmäktige, herrar Svärd och Kollberg, och
i riksgäldsfullmäktige, herrar Hagbergh och Svensson. Bankföreningen framhåller
att det vidsträckta ränteregister som tillämpas vid kreditinstitutens
och särskilt affärsbankernas utlåning har en viktig funktion att fylla som
en regulator av kreditefterfrågan. En räntereglering måste, även om den differentieras
för olika kredittyper, bli betydligt mera schematisk. Den får därför
lätt till följd att de tillgängliga kreditresurserna inte blir fördelade på
det sätt som från samhällsekonomisk synpunkt vore riktigast och mest
önskvärt. Sparbanksföreningen anför liknande synpunkter och vänder sig
vidare mot det resonemang som i promemorian föres angående verkningarna
av de speciella konkurrensförhållandena på kreditmarknaden. Föreningen
uttalar, att det torde vara lättare för myndigheterna att utöva inflytande
över räntesättningen på den svenska kreditmarknaden ju mer
av gemensamt uppträdande i räntesättningen hos kreditinstitut av samma
art, som man har att räkna med. Vad som anföres i promemorian blir eu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

ligt föreningen förståeligt endast om det tolkas som uttryck för att de olika
institutsgrupperna kan befaras inrikta sin organiserade samverkan på att
motverka allmänna kreditpolitiska intentioner. Föreningen konstaterar, att
någon grund för sådana farhågor inte torde stå att finna i hittills gjorda
erfarenheter.

Sveriges jordbrukslcasseförbund liksom Folksam understryker det i promemorian
gjorda uttalandet, att lagen bör ha karaktären av en beredskapslag
som endast användes då den normala vägen med frivilliga överenskommelser
ej visar sig framkomlig.

Kooperativa förbundet finner den föreslagna begränsningen av anmälningsskyldigheten
till sådana institutioner och andra som kan beröras
av bestämmelserna om maximi- och minimiränta onödig. Det bör enligt
förbundets uppfattning överlämnas åt riksbanken att avgöra anmälningsskyldighetens
omfattning.

Beträffande regleringen av utlåningsräntorna finner Svenska
bankföreningen det sannolikt, att önskemål om prioritering ligger bakom
promemorians uttalande att räntereglering på utlåningssidan får tänkas
som en maximering av räntorna endast på vissa centrala kredittyper. Föreningen
framhåller i anslutning härtill, att en konstlad räntenedpressning
på vissa områden av samhällsekonomin är ägnad att försvåra kreditförsörjningen
inom dessa sektorer. En ytterligare nackdel med en räntereglering
på utlåningssidan är, att den lätt leder till att kreditgivningen i stor
utsträckning glider över från reguljära marknaden till områden där kontroll
icke kan utövas. En sådan övergång kan enligt föreningens mening
ske mycket snabbt och bli bestående. Även Svenska sparbanksföreningen
pekar på riskerna för uppkomsten av en marknad vid sidan av den reguljära.

Den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet för en reglering av
utlåningsräntorna tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken, som dock betonar,
att det även inom tillämpningsområdet för den nya lagen sannolikt
kan vara svårt att genom att fastställa maximiräntor påverka räntevillkoren
för den till sin karaktär starkt skiftande utlåningen till industri- och
handelsföretag. Härför torde i första hand andra vägar få prövas och fullmäktige
erinrar i detta sammanhang om möjligheterna att utvidga riksbankens
kommersiella utlåning. Även fullmäktige i riks gäld skontor et, Sveriges
allmänna hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund tillstyrker
förslaget i denna del.

Den i promemorian berörda möjligheten av en regional differentiering av
föreskriften om maximiräntor vid utlåning behandlas av Sveriges jordbrukskasseförbund,
som finner en sådan differentiering vansklig att genomföra,
särskilt för kreditföretag med en hela landet omfattande verksamhet. Även
Svenska bankföreningen uttrycker farhågor för komplikationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

Beträffande regleringen av inlånings räntorna har möjligheten
att föreskriva maximiräntor tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Fullmäktige
i riksbanken betonar att konkurrensbetingade höjningar av inlaningsräntorna
kan bli den drivande kraften i en från allmänna synpunkter
icke önskvärd räntestegringsprocess. De ökade kostnaderna for inlåningen
kan vidare orsaka svårigheter för sparbankerna och jordbrukskasserörelsen,
som inte har samma möjligheter som affärsbankerna att bibehålla små
marginaler genom högre ränteintäkter vid utlåning. Fullmäktige finner därför
utvidgningen av ränteregleringen starkt motiverad. Forslaget tillstyrkes
också av fullmäktige i riksgäldskontoret och av Sveriges jordbrukskasseförbund,
som särskilt pekar på behovet av att kunna påverka förhållandet
mellan långa och korta inlåningsräntor. Svenska bankföreningen framhåller
däremot, att all historisk erfarenhet visar att om bankerna ej tillätes betala
räntor som allmänheten finner tillfredsställande så söker sig innehavarna
av spar- eller andra överskottsmedel till andra placeringsformer. Föreningen
framhåller, att de i Förenta staterna tillämpade begränsningarna av affärsbankernas
rätt att lämna ränta på inlåningsmedel lett till att finansieringsinstitut
för skilda ändamål tack vare högre ränteerbjudanden dragit
till sig en betydande del av det för placering tillgängliga kapitalet. Maxmieringen
skulle enligt föreningens mening huvudsakligen drabba smasparandet.
Svenska sparbanksföreningen anför liknande synpunkter. Kooperativa
förbundet finner inte den förebragta argumenteringen utgöra skäl for införande
av föreskrifter om maximiräntor. Ett genomförande av förslaget sku e
innebära åstadkommandet av eu permanent konkurrensbegränsning på kreditmarknaden,
något som det inte kan vara riksbankens uppgift att med -

verka till.

Fullmäktige i riksbanken understryker att det bor göras klart att bestämmelserna
om reglering av inlåningsräntorna — vid sidan av de reguljära
bankräkningarna - täcker inte blott den i promemorian omnamnda inlåning
på sparräkning, som bedrives av vissa ekonomiska föreningar utan
även andra bankmässiga inlåningsformer, t. ex. försäkringsbolagens nyligen
introducerade inlåning av utfallna försäkringsbelopp. Det ar, iramhåller
fullmäktige, viktigt att regleringsmöjligheterna icke gores beroende
av den formella karaktären hos de utfärdade skuldbevisen utan far omfatta
även andra former av kapitalanskaffning, som uppenbarligen ar att
betrakta som substitut för normal bankmässig inlåning. Även forsakringsinspektionen
och Svenska sparbanksföreningen riktar uppmärksamheten pa
den nämnda inlåningen i försäkringsbolagen och ifrågasätter samtidigt om
lagen utan ett förtydligande kan anses tillämplig på denna torrantmngsrörelse
Sveriges jordbrukskasseförbund framhåller all del — för ait regleringen
verkligen skal! täcka så stor del av kreditmarknaden alt den önskade
effekten uppnås - - är angeläget att på inlåningssidan tå med iiilaningsorgan
av typen Kooperativa förbundets eller HSB:s sparkassor, hoislaget
i'' denna del avslyrkes endast av de båda berörda organisationerna.
Kooperativa förbundet uttalar alt dess inlåning inte direkt ar att junistulla

Kungl. Maj. ts proposition nr U3 år 1962

med den inlåning som bedrivs av de kreditinrättningar, som föreslås vara
underkastade regleringen. Hos dessa är det fråga om inlåning från allmänheten
medan det i de kooperativa sparkassorna är fråga om bidrag i form
av sparkasseinsättningar från medlemmarna i de kooperativa organisationerna
till dessas kapitalbildning. HSB gör gällande att det sparande som
sker i dess sparkasserörelse intar eu särställning. Därest HSBrs sparkasselörelse
inkluderas bör detta icke återverka på tolkningen av gällande definition
på bankrörelse enligt banklagen. HSB föreslår därför att — därest HSB
och Kooperativa förbundet inkluderas — detta sker genom direkt föreskrift
i ränteregleringslagen.

I fråga om den föreslagna emissionskontrollen gör Svenska
bankföreningen gällande att behov härav ej längre föreligger och att risken
for att staten eller bostadsbyggandet skulle utestängas från kapitalmarknaden
i sjal va verket är obefintlig. Statsobligationer kan emitteras
direkt av riksgäldskontoret och vad angår bostadsbyggandet ter det sig för
bankerna som en naturlig uppgift att medverka vid försäljningen av sådana
obligationer som utges på hypoteksinstitutionernas initiativ. Fullmäktige i
riksbanken understryker, att det inte får vara möjligt att kringgå kontrollen
genom att använda andra beteckningar eller genom att teckningsrätten
ar förbehållen en på visst sätt avgränsad grupp. Fullmäktige uttalar vidare
beträffande emission av värdepapper, som inte kan överlåtas men som på
i.förband givna villkor eller efter i sak schablonmässig prövning på långivarens
begäran kan inlösas på förfallodagen, att det avgörande för om
lagen skall äga tillämpning måsle vara om det är fråga om ett erbjudande
som på samma villkor riktas till en större grupp potentiella långivare. Fullmäktige
ifrågasätter med hänsyn härtill en omformulering eller komplettering
av 6 § i lagförslaget.

Beträffande de föreslagna sanktionerna finner Svenska bankföreningen
de normer som föreslagits för beräkning av straffavgifterna leda
till att dessa blir orimligt höga, särskilt i''fall av åsidosättande av emissionskontrollen.
Normerna bör ej ha karaktär av fasta satser utan konstrueras
sasom latitudbestämmelser, angivande hur mycket som högst må utkrävas
Fullmäktige i riksbanken uttalar att det bör stå klart att den i 10 § av lagförslaget
omnämnda möjligheten för riksbanken att medge befrielse från
betalningsskyldighet även omfattar nedsättning av det belopp som skall utgivas
till statsverket. En sådan tillämpning förefaller rimlig, då överskridandet
skett av vårdslöshet och då påpekande leder till omedelbar rättelse.

Handläggningen av sanktionsfrågorna beröres i några yttranden. Försäknngsinspektionen
anser att riksbanken — eftersom dess beslut ej kan bli
föremål för omprövning i sakfrågan av annat organ — icke bör äga beslutanderätt
i sanktionsfrågan. Därest en överträdelse ägt rum, borde därför
i stället Kungl. Maj :t efter anmälan av riksbanken äga rätt att föreskriva att

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

till statsverket skall utges högst de i lagen angivna sanktionsbeloppen.
Svenska bankföreningen anför med hänvisning till 17 § promulgationslagen
till rättegångsbalken att frågan om utgivande av straffavgift skall prövas i
domstolsväg. 10 § i lagförslaget föreslås ändrad i enlighet härmed. Folksam
förutsätter att riksbankens beslut i sanktionsfrågan kommer att kunna
överklagas hos Kungl. Maj :t.

Svenska sparbanksföreningen berör i detta sammanhang även frågan om
administrationen i vidare mening av räntereglermgslagen. Föreningen
finner det principiellt olämpligt att så omfattande och i enskild
verksamhet eventuellt mycket kraftigt ingripande åtgärder och ekonomiska
sanktioner som här kan tänkas komma i fråga skall helt ankomma pa en
institution. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför av samma skäl att
antingen bör rätten att fastställa maximi- och minimiränta, att medge emissioner
samt att besluta om sanktioner ankomma på Kungl. Maj:t eller också
bör den nuvarande räntenämnden bibehållas. Byråchefen Vogel i försäkringsinspektionen
anser likaså att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att
fastställa maximi- och minimiränta samt att handha tillståndsgivningen i
samband med emissionskontrollen. Sveriges jordbrukskasseförbund anför
att det måste finnas möjlighet att överklaga riksbankens beslut hos Kungl.
Maj :t. Även Kooperativa förbundet förutsätter i vad gäller ränteregleringens
administration att särskilda former för besvärsrätt inrättas.

Y. Departementschefen

Gällande lag om räntereglering tillkom i ett läge då förhållandena på kreditinarknaden
i mycket var annorlunda än i dag. De förändringar som inträffat
på kreditområdet har enligt min mening lett till att tiden ar mogen
för ett nytt ställningstagande till behovet och utformningen av en lagstiftning
om räntereglering. Ett naturligt tillfälle till ett sådant ställningstagande
har erbjudits i anslutning till att förslag till ny lagstiftning om likviditets-
och kassakvoter m. in. framlagts i propositionen nr 52 till arets nks Det

är en nödvändig förutsättning för en effektiv ekonomisk politik, att
det allmänna genom sina penningpolitiska organ har möjlighet att påverka
räntenivån och räntestrukturen. De traditionella medlen för denna påverkan
är riksbankens diskonto och dess marknadsoperationer, d. v. s. köp och
försäljningar av värdepapper. Diskontots betydelse beror ursprungligen på
att det är utgångspunkten vid bestämningen av de villkor till vilka bankerna
kan erhålla kredit i riksbanken. Härur har småningom utvecklats en
tradition att bankernas nuvarande räntesatser vid in- och utlåning med
vissa marginaler är anknutna till diskontot. Anknytningen är emellertid,
särskilt på utlåningssidan, mindre fast än i många andra länder, t. ex.
England och Västtyskland. Bankernas räntefixering påverkas dessutom av
kartellavtal och av rekommendationer från centrala intresseorganisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1962

Räntebildningen hos kreditinstituten kan karakteriseras som en administrerad
prisbildning vari hänsynstagandet till marknadsläget, riksbankens diskonto,
konkurrensen mellan olika slag av kreditinstitut och mellan individuella
banker med växlande styrka påverkar besluten.

Det allmännas intresse av att påverka ränteläget utöver vad som är möjligt
med de traditionella medlen har flera bevekelsegrunder. Det kan vara
stabiliseringspolitiskt önskvärt att vid en kraftig kreditåtstramning undvika
en okontrollerad och av spekulativa inslag förstärkt räntestegringsprocess.
I en svag konjunktur kan det vara behövligt att utan en överdriven
likviditetsökning och utan en icke önskvärd eftersläpning åstadkomma en
lag, investeringsstimulerande räntenivå. Därtill kommer att det måste anses
vara ett allmänt intresse att räntenivån på inlåningssidan står i ett rimligt
forhållande till avkastningen av bankernas tillgångar och att inlåningsräntornas
struktur är överskådlig samt icke missgynnar vissa grupper av spa Mot

en beredskapslagstiftning på ränteområdet har i flera remissyttranden
invants, att den icke är erforderlig med hänsyn till de möjligheter riksbanken
har att genom samråd eller överenskommelser med kreditinrättmngarna
uppnå ett tillfredsställande resultat. Härvid har man hänvisat
in att den nu gallande ränteregleringslagen icke behövt utnyttjas. Det har
aven havdats att det inflytande över räntesättningen, som de olika kreditinstitutens
centrala organisationer utövar, gör det lätt att uppnå överenskommelser,
som tillgodoser det allmännas intressen.

Ätt något förordnande enligt ränteregleringslagen icke givits kan enligt
min asikt icke användas som argument för att den varit obehövlig. Redan
agens existens har givit riksbanken större möjligheter att vid diskussionerna
med kreditinrättningarna hävda de allmänna kreditpolitiska intressena.
Det andra av de nyss anförda argumenten — att den roll som de cenrala
organisationerna spelar vid räntefixeringen skulle göra det lättare att
uppnå tillfredsställande överenskommelser — är givetvis i stort sett riktigt.

lksom hittills bor också metoden med samråd och överenskommelser mellan
riksbanken och kreditinrättningarna i första hand prövas. Det får emelertid
observeras att möjligheten till överenskommelse i högsta grad blir beroende
av om anslutning kan vinnas från alla berörda grupper av bankinrattmngar,
nagot som icke alltid kan påräknas. Den hårda konkurrensen
meHan institutsgrupperna kan leda till konfliktsituationer, som icke kan lösas
genom överenskommelser. Accepteras behovet av reglerande ingrepp av
den typ som en ränteregleringslag ger möjlighet till, kan följaktligen behovet
av eu beredskapslagstiftning på området icke avvisas med hänvisning
till en i och for sig icke ifrågasatt önskvärdhet att i stället uppnå de åsyftade
resultaten genom mer eller mindre formbundna överenskommelser och
rekommendationer.

En annan invändning som framförts är att eu räntereglering skulle leda
till en ur samhällsekonomiska synpunkter olämplig fördelning av de finansiella
resurserna. Frågan har diskuterats både i departementschefens ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

rande vid införandet av nu gällande ränteregleringslag och i den förevarande
promemorian. Härvid har framhållits att risken för en olämplig kreditfördelning
blir framträdande, om räntorna på längre sikt hindras att anpassa
sig till marknadsläget, och en sådan tillämpning av räntereglerande
åtgärder har därför avvisats. Det bör emellertid i detta sammanhang betonas
att prisbildningsmekanismen på kreditmarknaden icke är sådan att det
är möjligt att tala om ett alldeles bestämt jämviktsläge till vilket räntestrukturen
anpassas om den icke påverkas av räntereglerande ingrepp. Såsom
även påpekats i promemorian talar starka skäl för att den kreditfördelning
som skulle bli följden av en okontrollerad räntestegring i ett inflationsläge
icke skulle vara samhällsekonomiskt lämplig.

De räntereglerande ingreppen bör givetvis handhas på ett sådant sätt att
man undviker de skadliga verkningar som skulle uppstå vid en räntenivå
som på längre sikt är ur balans med marknadsläget. Även om denna målsättning
accepteras finnes emellertid enligt min mening ett relativt stort spelrum
för en räntepolitik i vilken medel av här diskuterad typ kan behöva

ingå En

ytterligare invändning mot räntereglerande åtgärder är att de skulle
visa sig ineffektiva på grund av att kreditströmmarna i ökad utsträckning
skulle ta vägen utanför kreditinstituten. Det är visserligen obestridligt att
en sådan effekt uppstår och att den blir starkare ju längre en räntereglering
består och ju mera den etablerade räntenivån avviker från den som skulle
rått utan räntereglering. Det är emellertid uppenbarligen oberättigat att
av existensen av en marknad utanför kreditinstituten dra den slutsatsen att
försök att påverka räntenivån vore utsiktslösa. I stället får de potentiella
möjligheterna att neutralisera av myndigheterna utfärdade ränteföreskrifter
ses som en faktor som ytterligare motiverar målsättningen att icke
sträva mot en räntestruktur, som avviker från marknadsläget såsom detta
gestaltar sig bortsett från spekulativa och andra kortsiktiga faktorer.

Emissionskontrollen är i första hand ett nödvändigt komplement till
andra räntereglerande åtgärder. Räntevillkoren på nyemitterade obligationer
är som bekant bestämmande för hypoteksinrättningarnas utlåningsräntor
och är även i övrigt av central betydelse för räntestrukturen på kapitalmarknaden.
Emissionskontrollen kan emellertid även ses ur en annan
synpunkt, nämligen som ett prioriteringsinstrument avsett att garantera
alt en tillräckligt stor del av kapitalmarknadsutrymmet står till förfogande
för vissa ändamål, t. ex. statens, bostadsproduktionens och kraftverkens
finansiering. Den framstår då också som ett komplement till föreskrifter
eller överenskommelser rörande kapitalmarknadsinstitutens placeringsinriktning.
Mot emissionskontrollen som prioriteringsinstrument har ibland
invänts, att den lätt kan sältas ur spel genom alt t. ex. ett industriföretag
i stället för att utge ett obligationslån säljer vanliga reverser till placerarna
genom en affärsbanks förmedling. Denna invändning bortser visserligen
från att de viktigaste köparna av sådana reverser, försäkringsbolagen, enligt
tidigare framlagt förslag omfattas av lagstiftningen om placeringskvoter. I

Kungl. Maj. ts proposition nr lå3 år 1962

fråga om prioriteringseffekten skulle emissionskontrollen därför i första
hand avse andra placerare än kreditinstituten för vilka en substitution av obligationer
med reverser inte torde vara lika lätt genomförbar. Även i promemorian
har för övrigt framhållits att kontrollens betydelse som prioriteringsinstrument
ej bör överskattas. Både räntereglerings- och prioriteringsskäl
talar emellertid för att möjligheterna att föreskriva emissionskontroll
bibehålies.

I detta sammanhang vill jag understryka att varken emissionskontrollen
eller likviditets- och placeringskvotslagarna som sådana innebär någon
prioritering av vissa investeringar. Beslutet om en prioritering i real mening,
d. v. s. beslutet om hur stor del av vårt lands reala resurser som
skall ägnas åt bostadsbyggande och statliga investeringar, fattas direkt av
riksdagen. En eventuell tillämpning av den ifrågavarande lagstiftningen
avser sålunda att förverkliga en prioritering som beslutats av statsmakterna
i annan ordning.

Jag vill sålunda förorda att en ny lagstiftning om räntereglering och
emissionskontroll genomföres. Den bör bygga på de i promemorian framlagda
förslagen och avse samma period som likviditets- och kassakvotslagen
och placeringskvotslagen. Lagen får betraktas som en typisk beredskapslag.
Den bör alltså utnyttjas endast i ett kritiskt läge på kreditmarknaden
och då andra räntepåverkande åtgärder — diskontopolitik, marknadsoperationer,
överenskommelser och rekommendationer, riksbankens
kommersiella utlåning — visat sig icke tillräckliga. I enlighet härmed bör
förutsättningarna för lagens tillämpning anges på motsvarande sätt som
i placeringskvotslagen, vilken har samma karaktär av utpräglad beredskapslag.

Lagen föreslås, i likhet med 1951 års ränteregleringslag, få formen av
en till Kungl. Maj :t ställd fullmakt att under angivna förutsättningar förordna,
att i lagen givna stadganden skall träda i kraft, helt eller delvis.
Dessa stadganden ger riksbanken befogenhet att lämna föreskrift om anmälningsskyldighet,
maximiräntor vid utlåning, maximi- och minimiräntor
vid inlåning och om emissionskontroll. Denna konstruktion har lämnats
utan erinran av remissinstanserna med undantag av en reservant i försäkringsinspektionen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund, som hävdar
att fastställande av räntor och tillståndsgivningen vid emissioner bör tillkomma
Kungl. Maj :t. En sådan anordning skulle emellertid enligt min mening
vara föga lämplig med hänsyn till behovet att löpande samordna föreskrivna
räntor och tillståndsgivningen med riksbankens utnyttjande av andra
penningpolitiska medel. För övrigt kan framhållas, att riksbankens befogenheter
ju under alla förhållanden är beroende av den fullmakt som
Kungl. Maj :t ger.

Genom bestämmelserna om anmälningsskyldighet skapas garantier för
att riksbanken skall kunna följa ränteutvecklingen och viss tid i förväg
vara underrättad om planerade förändringar. Det kan givetvis bli aktuellt att

Kungl. Maj. ts proposition nr ii3 år 1962

tillämpa bestämmelserna om anmälningsskyldighet utan att övriga stadganden
utnyttjas. Anmälningsskyldigheten omfattar de inrättningar som
enligt lagen kan underkastas ränteföreskrifter; den mera allmänna information
om ränteläget på kreditmarknaden i övrigt som kan vara önskvärd
torde kunna inhämtas på annat sätt.

En genomgående princip för översynen av ränteregleringslagen har varit
att utmönstra sådana regleringsåtgärder som i praktiken skulle ställa sig
svåra att genomföra och som inte synes oundgängligen nödvändiga för att
realisera de begränsade mål för en räntereglering, som jag tidigare angivit.
I fråga om regleringen av utlåningsräntorna har sålunda tillämpningsområdet
begränsats till de viktigaste grupperna av kreditinstitut, nämligen affärsbanker,
sparbanker, jordbrukets kreditkassor, postbanken, försäkringsbolag
samt allmänna pensionsfonden. Enligt nu gällande ränteregleringslag
däremot kan föreskrift om reglering av utlåningsräntorna omfatta envar
som utlånar penningar. Dåvarande departementschefen framhöll vid lagens
införande att det faktum att en räntereglering även sträckte sig utanför kreditinstitutens
utlåning kunde minska incitamentet till transaktioner vid sidan
av det ordinarie kreditväsendet. Vid en slutlig avvägning synes dock
övervägande skäl tala för en begränsning enligt promemorians förslag, som
på denna punkt icke heller mött någon erinran från remissorganens sida.

Vid en eventuell tillämpning av den nu gällande ränteregleringslagen utgör
anmälningsskyldighet, räntestopp och fastställandet av maximiräntor
successiva led vid genomförandet av en räntereglering. Bestämmelsen om
räntestopp har emellertid sin största betydelse vid genomförandet av en
reglering som sträcker sig utanför de egentliga kreditinstituten, och den
torde därför kunna undvaras med det tillämpningsområde som föreslås för
den nya ränteregleringslagen.

I promemorian uttalas att olika maximiräntor vid utlåning kan fastställas
alltefter säkerhetens art och möjligen även med en regional differentiering.
Några remissinstanser har givit uttryck för betänkligheter mot den nämnda
differentieringen mellan olika delar av landet. Jag vill därför understryka,
att jag anser det uteslutet att myndigheterna skulle se som sin uppgift att
åstadkomma en sådan differentiering; avsikten är endast att man vid lagens
tillämpning skall kunna taga hänsyn till eventuellt redan existerande skillnader
mellan olika landsdelar.

Regleringsmöjligheterna i fråga om inlåningsräntorna föreslås utvidgade
i förhållande till vad som nu gäller. Erfarenheterna har nämligen, såsom
understrukits särskilt av fullmäktige i riksbanken, visat att konkurrensen
mellan olika inslitutsgrupper kan medföra en ränteglidning uppåt på inlåningssidan.
En sådan ränteglidning innebär ett starkt incitament för bankerna
att söka en kompensation i högre utlåningsräntor. Inlåningskonkurrensen
innebär sålunda en press uppåt på räntenivån. Svårigheter kan härvid
uppstå för sparbanker och centralkassor, som inte har samma möj -

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

ligheter som affärsbankerna att söka kompensation i en högre förräntning
på utlåningssidan. Inlåningsräntornas struktur kan påverkas så, att medel
som kan disponeras omedelbart eller med kort uppsägning erhåller en orimligt
hög avkastning jämfört med medel som bindes på längre sikt, något
som är mindre önskvärt också av det skälet att företag med stor kassahålluing
gynnas på småspararnas bekostnad. Det är mot bakgrunden av dessa
erfarenheter som det framstår som starkt motiverat att skapa möjlighet att
påverka hela räntestrukturen på inlåningssidan, vilket kan ske genom att
föreskrift om maximiräntor såväl som minimiräntor ges.

Vissa remissinstanser har uttalat farhågor för att en maximering av inlåningsräntorna
huvudsakligen skulle drabba småspararna. I motsats härtill
vill jag — mot bakgrunden bl. a. av de möjligheter att påverka räntestrukturen
som den föreslagna lagen lämnar —- som min mening uttala att
förefintligheten av lagen tvärtom kan öka möjligheterna för småspararna att
erhålla en relativt högre förräntning för sparmedel som verkligen placeras
på längre sikt. Däremot skulle det vara enbart tillfredsställande om den nuvarande
tendensen att ge orimligt hög räntegottgörelse på omedelbart eller
på kort sikt disponibla medel kunde stävjas.

Tillämpningsområdet för regleringen av inlåningsräntorna bör enligt promemorian
omfatta inte bara sådan inlåning från allmänheten som karakteriserar
bankrörelse i banklagens mening utan även sådan inlåningsrörelse
som bedrives av Kooperativa förbundet och HSB eller i liknande former.
Denna utvidgning, som åsyftar att under lagens tillämpningsområde föra in
sådan inlåning som är av betydelse för konkurrensen på inlåningssidan, har
avstyrkts endast av de båda närmast berörda ekonomiska föreningarna. Flera
remissinstanser har vidare i samband med diskussionen av tillämpningsområdet
tagit upp frågan huruvida livförsäkringsbolagens nyligen påbörjade
inlåning av förfallna försäkringsbelopp skall anses omfattad av lagstiftningen.

Enligt min mening bör den i promemorian fastlagda principen följas och
således all sådan inlåningsrörelse som nyss sagts omfattas av lagstiftningen.
Det faktum att inlåningsmöjligheten står öppen endast för en begränsad
grupp, t. ex. medlemmarna i en ekonomisk förening eller försäkringstagarna
i ett försäkringsbolag, får inte vara utslagsgivande. Man bör inte heller
enbart se till den formella konstruktionen — även bankinlåningen uppvisar
flera olika former — utan det avgörande bör vara om inlåningsvillkoren
i sak motsvarar bankernas. Med hänsyn till att den typ av inlåning, som
livförsäkringsbolag bedriver genom förvaltning och förräntning av förfallna
livförsäkringsbelopp, även kan anses ingå i begreppet försäkringsrörelse bör
lagförslaget kompletteras så att det klart framgår att ränteregleringen gäller
även för dessa fall.

I fråga om emissionskontrollen har jag redan klargjort min ståndpunkt
att bestämmelsen härom bör bibehållas. Fullmäktige i riksbanken har i sitt
remissvar pekat på vissa problem kring avgränsningen av de skuldbevis

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

som skulle omfattas av emissionskontrollen. Dessa problem sammanhänger
närmast med tolkningen av begreppet »för den allmänna rörelsen avsedda
skuldebrev». Häri skulle icke ingå skuldbevis av typen sparobligationer, som
uppenbarligen icke är avsedda att kunna säljas på marknaden, men som inlöses
av låntagaren före förfallodagen på i förhand fastställda villkor. Denna
typ av upplåning har aktualiserats genom de statliga sparobligationslånen
åren 1960 och 1961. Det synes emellertid knappast sannolikt att den i
någon betydande utsträckning skulle utnyttjas av andra än staten. Något
särskilt stadgande i avsikt att låta kontrollen omfatta även sådana skuldbevis
torde därför icke vara nödvändigt, men skulle de vinna större spridning
kan givetvis en omprövning i detta avseende bli aktuell. Bestämmelserna
om emissionskontroll blir sålunda oförändrade och motsvarar i fråga
om tillämpningsområdet i praktiken den kontroll som hittills utövats enligt
överenskommelse mellan riksbanken och affärsbankerna.

I promemorian föreslås att några straffbestämmelser ej skall upptas i ränteregleringslagen.
I stället bör den som brutit mot meddelad föreskrift om
maximiränta vid utlåning eller minimiränta vid inlåning kunna föreläggas
alt till statsverket utge ett belopp, som står i relation till den vinning som erhållits
genom avvikelsen från föreskriven ränta. Därest maximiränta vid inlåning
överskrides synes det enligt promemorian rimligt att sätta det belopp,
som skall utges till statsverket, i relation till avvikelsen från den fastställda
räntan, oaktat den otillåtna räntegottgörelsen i detta fall — åtminstone
nominellt — för inlåningsmottagaren medfört en kostnad i stället för en
vinst. I promemorian förordas att det belopp som i de nu sagda fallen skall
utges till statsverket bestämmes till två gånger det belopp med vilket uppburen
eller gottgjord ränta avvikit från den som skulle tillämpats om ränteföreskrifterna
iakttagits. För överträdelse av föreskrift om emissionskontroll
föreslås i promemorian en liknande regel. Det belopp som därvid
skall utges bör stå i viss relation till lånets storlek och löptid. En rimlig avvägning
är enligt promemorian att beräkna beloppet som en del av lånesuinman,
bestämd till en halv procent för varje år av den för lånet bestämda
längsta löptiden.

Den sanktionsprincip, som sålunda förordats i promemorian, har inte
mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Enligt bankföreningen skulle
emellertid de normer, som föreslagits för beräkning av de ifrågavarande
beloppen, leda till orimligt böga avgifter, särskilt i fall av åsidosättande av
emissionskontrollen. Föreningen anser vidare att normerna i stället bör utformas
så att de anger hur mycket som inom viss latitud högst får utkrävas.

Enligt min mening är den i promemorian föreslagna principen att, då
meddelade föreskrifter överlrätls, uteslutande använda rent ekonomiska
sanktioner en tillfredsställande lösning. Jag ansluter mig även till förslaget
att reglerna för uträkning av sanktionsbelopp direkt anges i lagen och finner
dessa regler väl avvägda. Jag vill här också erinra om att, enligt promemorian,
sanktion ej bör tillämpas da särskilda skäl föranleder därtill, nå -

Kungl. Maj:Is proposition nr 143 år 1962

got som jag även kan tillstyrka. För tydlighetens skull torde i lagtexten böra
tillfogas att sanktion även kan efterges delvis.

I promemorian föreslås alt föreskrift om utgivande av sanktionsbelopp
skall meddelas av riksbanken. Häremot har erinringar framförts från en
del håll. Sålunda har hävdats att beslutanderätten bör ligga hos Kungl.
Maj:t eller att riksbankens beslut bör kunna överklagas till Kungl. Maj:t.
Det har även gjorts gällande att frågor av förevarande art på grund av stadgande
i promulgationslagen till rättegångsbalken skall prövas av domstol.

Den kritik, som anförts i denna del, har sin grund i att man icke vill
att den myndighet — riksbanken — som meddelar föreskrifter om maximiranta
in. m., också skall bestämma sanktionen för överträdande av sådan
föreskrift. Detta betraktelsesätt är emellertid enligt min mening inte det
rätta. Av lagtexten framgår hur sanktionen skall beräknas och riksbanken
bär sålunda endast att, sedan det konstaterats hur stort överskridandet är,
utföra en enkel räkneoperation. Att sedan riksbanken därjämte får en befogenhet
att nedsätta eller efterge belopp, som enligt lagen skall utges till
statsverket, kan rimligtvis inte vara till nackdel för vederbörande kreditinrättning.
För övrigt må framhållas att förslaget inte innehåller någon bestämmelse,
som möjliggör uttagande av sanktionsbelopp av den som_t. ex.

pa grund av annan uppfattning än riksbanken om sanktionsbelopps beräkning
— ej vill frivilligt betala. I sådant fall är man hänvisad att underställa
saken domstol för avgörande, och domstolen prövar därvid självständigt hu0ch
1 vad mån föreskrift enligt lagen blivit åsidosatt. Vid nu angivna
orhallanden kan jag inte finna att man behöver hysa några betänkligheter
infor det i promemorian i denna del framlagda förslaget. Jag vill tillägga att
en klagoratt till Kungl. Maj :t över riksbankens beslut ej torde vara förenlig
med den ställning riksbanken intar som ett riksdagens verk. Att direkt lägga
eslutanderatten h°s Kungl. Maj :t bör enligt min mening inte ifrågakomma
med hansyn till ärendenas natur.

Jag tillstyrker sålunda vad i promemorian föreslagits om ekonomiska
sanktioner vid överträdelse av föreskrift om maximiränta m. m.

I vissa yttranden har framförts önskemål om en allmän besvärsrätt över
beslut som riksbanken meddelat jämlikt ränteregleringslagen. Sådan rätt
inns ej i nu gallande ränteregleringslag och bör enligt min mening — företrädesvis
av skal som jag redan förut angivit — ej heller införas i en ny
rantereglenngslag. ''

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört ingår föreskrifter om räntestopp
inte i den föreslagna lagen, och föreskrifter om maximi- eller minimirantor
avses komma att meddelas endast för väl definierade typer av
,redi er eller inlåning. Då någon detaljreglering av räntestrukturen sålunda
inte skall ifrågakomma, torde endast i undantagsfall frågor om tillstånd
att avvika från föreskrivna räntor bli aktuella. Åtalsfrågor kommer enligt
ors age ej heller att finnas. Då sålunda de uppgifter som enligt gällande

Kungl. Maj:ts proposition, nr 143 år 1962

ordning ankommer på räntenämnden i stort sett kommer att bortfalla, finner
jag ej erforderligt att behålla nämnden som särskilt organ. Om nämnden
avskaffas ligger det i sakens natur att — då annat ej föreskrivits
riksbanken kan lämna tillstånd till avvikelse från av banken själv föreskriven
ränta.

Utöver den motivering jag i det föregående lämnat torde i fråga om de
särskilda stadgandena i den föreslagna lagen vara tillfyllest att hänvisa till
vad som förekom då nu gällande lag i ämnet antogs. Jag vill dock nämna
att — i överensstämmelse med vad jag anfört i propositionen nr 52 — frågan
om sekretesskydd för uppgifter, som med stöd av lagen lämnats till
riksbanken, torde få anmälas i annat sammanhang.

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (räntereglering
slag) .

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över nämnda författningsförslag
— vilket såsom Bilaga torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende
_ måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm tas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Smith

Kungl. Maj. ts proposition nr l''r3 år 1962

Bilaga

Förslag

till

Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

1 den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt
må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att
vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,
högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (minimiränta)
eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skuldebrev
helt eller delvis skall äga tillämpning.

2 §.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda
omkostnader i anledning av lånet.

3 §.

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande
eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan allmän
författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §.

o Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla,
såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedriver.
sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt,
såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag
samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmänna
pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förräntning
hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betalning.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tillämpas
vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höjning.
.av utlåningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att
anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt
innehålla uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning,
som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan
kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda siag av inlåning
eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst
sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gången.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

6 §.

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller, andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av
riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av
riksgäldskontoret.

7 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

8 §•

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest
kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid sadan
inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskridit
minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må riksbanken medgiva befrielse, helt
eller delvis, från skyldighet som nyss sagts.

9 §•

Vad i 8 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om skyldighet som nyss sagts.

10 §-

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan
enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare män än
som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda andamalet.

11 §•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12 §•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras föi til 1—
lämpningen av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår for lagen
den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse
beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse
av föreskrift om maximiränta eller minimiränta samt rörande tystnadsplikt
skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i
övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr lio år 1962

Bihang

Vid departementspromemorian fogat förslag

till

lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständigheter
må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att
vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet,
högsta ränta (maximiränta) eller lägsta ränta (minimiränta)
eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa
skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2 §.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör vederlag
vid lån av penningar.

3 §•

4 §■

Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att galla,
såvitt rör inlåning av penningar, kreditinrättning och annan som bedriver
sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt, såvitt
rör utlåning av penningar, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för
jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäkringsbolag
samt fondstyrelse för förvaltning av penningmedel, vilka enligt
31 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension skola ingå till allmänna

pensionsfonden. .

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tillämpas
vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höjning
av utlåningsränta, för vilka fall jämväl må föreskrivas att anmälan
skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt innehålla
uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för sådan inlåning,
som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar
från kreditinrättningar av de slag som i nämnda paragraf angivits. För
skilda slag av inlåning eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst

30 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt
gången.

6 §•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd
av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av
riksgäldskontoret.

7 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av denna
lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximiränta
eller minimiränta, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla
tillsynsmyndigheten de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8 §•

Uppbär kreditinrättning, i strid mot av riksbanken meddelad föreskrift
om maximiränta vid utlåning, högre ränta än sålunda fastställts, skall inrättningen
till statsverket gälda två gånger det belopp varmed den uppburna
räntan avviker från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning därest
kreditinrättning eller annan, som bedriver inlåning på räkning som av bank
allmänneligen begagnas, vid sådan inlåning gottgör ränta som överstiger
maximiränta eller underskrider minimiränta, som fastställts av riksbanken.

9 §■

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som
avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet till statsverket gälda
ett belopp som utgör en halv procent av hela lånesumman för varje år
av den för lånet bestämda längsta löptiden.

10 §.

Storleken av belopp, som enligt vad i 8 och 9 §§ stadgas skall gäldas till
statsverket, fastställes av riksbanken. Då särskilda skäl därtill föranleda,
må riksbanken medgiva befrielse från betalningsskyldighet.

11 §•

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan
enligt 4 § eller uppgift enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

12 §.

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då lagen den 7 december 1951
(nr 767) om räntereglering m. m. upphör att gälla.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U3 år 1962

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder,
som erfordras för tillämpningen därefter......

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse
beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla lang re

än lagen äger giltighet. I 11 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och
vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse av föreskrift om maximiränta
eller minimiränta skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser
i övrigt upphört att gälla. . ,. ,

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder
mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning vilket slutits
före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt,
i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsvarar
uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet loper. Föreskrift^
som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka utbjudits
till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 12 mars 1962 tillliandakoinmet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16
februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen B. Holmquist.

Lagrådet yttrade:

I den nuvarande ränteregleringslagen angives, att förordnande enligt 1 §
skall vara påkallat för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Enahanda förutsättning upptages i det förslag
till likviditets- och kassakvotslag som genom proposition nr 52 framlagts
för årets riksdag. Det synes önskvärt, att samma förutsättning uttryckligen
medtages i 1 § av förevarande förslag.

Underlåtenhet att iakttaga vissa av riksbanken meddelade föreskrifter
medför enligt 8 och 9 §§ skyldighet, efter föreläggande av riksbanken, att
erlägga enligt angivna grunder beräknat penningbelopp. Då särskilda skäl
föranleda därtill, må riksbanken dock medgiva befrielse, helt eller delvis,
från denna skyldighet, över riksbankens beslut må klagan ej föras.

Då kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än fastställd maximiränta,
uppgår nämnda belopp till två gånger den för mycket uttagna räntan,
därvid enligt 2 § med ränta likställes varje annan gottgörelse, som utgör
vederlag vid lån och icke enbart utgör ersättning för särskilda omkostnader.
På motsvarande sätt beräknas beloppet vid avvikelse från fastställd ränta
för inlåning. Vid åsidosättande av föreskrift rörande emissionskontroll
uppgår beloppet till en halv procent av liela lånesumman för varje år av
den för lånet bestämda längsta löptiden.

Av det sagda framgår att vid överskridande av maximiräntan vid utlåning
skyldigheten icke inskränker sig till förverkande av den obehöriga
vinst som uppkommit för kreditinrättningen utan går därutöver. Härigenom
får skyldigheten — som uppenbarligen kan avse mycket betydande belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

— karaktär av påtryckningsmedel, jämförligt med vite som avses i 36 §
avtalslagen och i viss mån även med sådant vite som av myndighet i särskilt
fall förelägges såsom påföljd för underlåtenhet att iakttaga meddelad
föreskrift. Samma innebörd har skyldigheten i övriga, i lagförslaget avsedda
fall.

Såsom departementschefen anfört kan frågan om utgivande av omförmälda
belopp i händelse av tvist prövas av domstol. Prövningen kan avse
huruvida föreskrift blivit åsidosatt och hur beloppet skall beräknas. 1 nämnda
hänseenden kan prövningen exempelvis avse fråga om innebörden av
2 §•

Med hänsyn till skyldighetens angivna karaktär bör det enligt lagrådets
mening även tillkomma domstol att helt eller delvis eftergiva påföljden,
om den skulle finnas uppenbart obillig. Beträffande båda de slag av viten
som nyss nämnts äger domstol nedsätta vitets belopp. Vidare bör erinras att
vid tillämpning av förverkandebestämmelse domstol i regel äger jämkningsbefogenhet
i fall påföljden skulle vara uppenbart obillig; särskilt må framhållas
att jämkningsrätt föreligger enligt den nuvarande ränteregleringslagen
samt enligt valutalagstiftningen. Det förhållande som skulle föreligga,
därest domstol i fråga om förevarande lag icke ägde motsvarande
befogenhet, vore för övrigt sådant att det från rättsskyddssynpunkt skulle
stå i strid mot eljest iakttagna principer. Det skulle innebära att en och
samma myndighet — på ett område där starka meningsmotsättningar kunna
föreligga mellan myndigheten och berörda inrättningar — skulle både
utfärda föreskrifter och beivra överträdelse samt fastställa påföljden, utan
att möjlighet funnes till överprövning av påföljdens storlek annat än beträffande
dess maximum.

Befogenheten att, när särskilda skäl föreligga, nedsätta eller eftergiva
påföljd enligt förslaget har i 8 § tredje stycket tillagts riksbanken. Huruvida
med ordalydelsen — som är naturlig med hänsyn till innehållet i första
stycket och till att möjligheten av talan vid domstol över huvud icke antytts
i paragrafen — avsetts att frånkänna domstolen sådan rätt, framgår
icke klart av motiven. Det förtydligande eller den ändring, som lagrådet av
ovan angivna skäl finner böra vidtagas, torde lämpligast ske genom att
tredje stycket i 8 § får innehålla att, då särskilda skäl föranleda därtill,
skyldighet som nyss sagts må helt eller delvis eftergivas. Av sakens natur
och med hänsyn till de speciella omständigheter som här kunna inverka är
det uppenbart, att domstol endast i sällsynta undantagsfall bör finna anledning
jämka det av riksbanken bestämda beloppet.

Anses domstol icke böra äga dylik jämkningsbefogenhet och beaktas till
följd därav icke vad lagrådet nu hemställt, bör det som från rättsskyddssynpunkt
anmärkts mot förslaget föranleda, att åläggandet och fastställandet
inom i lagen angiven ram av påföljden skall ankomma på Kungl.
Maj: t.

Liknande sanktionsbestämmelser som den i förevarande förslag intagna
finnas i de förslag till likviditets- och kassakvotslag samt till placerings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

kvotslag som genom propositionen nr 52 förelagts riksdagen. Skyldigheten
enligt dessa förslag att utgiva belopp i anledning av åsidosättande av
kvotföreskrifter har emellertid ej samma vitesliknande karaktär. Ändras
förevarande förslag enligt vad som angivits i det föregående, torde dock
vara lämpligt att enahanda ändringar ske i de två andra lagförslagen.

Enligt punkt 4 av övergångsbestämmelserna skall vad i lagen stadgas
rörande påföljd vid överträdelse av föreskrift om maximiränta och minimiränta
samt rörande tystnadsplikt tillämpas även efter det lagens bestämmelser
i övrigt upphört att gälla. Detsamma bör vara fallet i fråga om påföljd
vid överträdelse av föreskrift enligt 6 §. Förevarande punkt bör därför
kompletteras i enlighet härmed.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr /43 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 28 mars 1962
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 februari 1962 remitterade
förslaget till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)
samt anför därvid följande.

Vad lagrådet uttalat rörande 1 § samt punkt 4 av övergångsbestämmelserna
till lagförslaget föranleder ingen erinran från min sida.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 8 och 9 §§ anser jag mig
böra biträda lagrådets i första hand gjorda hemställan, nämligen att 8 §
tredje stycket utformas så, att därav tydligt framgår att även domstol kan
helt eller delvis efterge skyldighet som i 8 och 9 §§ sägs. Såsom lagrådet
framhållit är det emellertid uppenbart, att domstol endast i sällsynta undantagsfall
bör utnyttja denna befogenhet.

Lagförslaget har ändrats i enlighet med vad jag nu anfört.

Föredraganden hemställer härefter att det sålunda ändrade lagförslaget
måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Smith

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620198