Kungl. Maj:ts proposition nr 142
Proposition 1951:142
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
1
Nr 142.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning om särskilt bidrag till producent av svensk
film, in. in.; given Stockholms slott den 16 mars 1951.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ifinansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt
2) förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Slcöld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att den svenska filmproduktionen beredas ett
ekonomiskt stöd från statens sida i den formen, att staten till producent av
svensk film (långfilm) lämnar bidrag med 20 % av de på visningen av sådan
film belöpande statliga nöj essk åt t e in t äk t e r n a. Stödet avses utgå utan föregående
behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Bestämmelserna
i ämnet ha intagits i en förordning, vilken föreslås träda i kraft den 1 juli
innevarande år med giltighet under en tid av fyra år. Statsverkets kostnader
uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per år.
1—463 5i Bihan g till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 142.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 142.
Förslag
till
förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Till producent av svensk film utgår bidrag av statsmedel enligt vad
nedan sägs.
2 §•
Film anses enligt denna förordning som svensk under förutsättning
a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt
bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;
b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital;
samt
c) att filmen inspelats med övervägande svensk konstnärlig och teknisk
personal.
3 §•
Efter framställning av producenten prövar statens biografbyrå om film
är svensk.
Producenten är skyldig att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla
de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna
erforderliga till ledning för prövningen av ärendet.
4§-
För film, vars längd understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter
såsom smalfilm, utgår icke bidrag.
5§-
Bidraget utgår med tjugo procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande film visas och i vilken till
högst femton procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra
del av föreställningen.
6§-
Bidraget erlägges till producenten eller dennes omlbud av biografföreställningens
anordnare inom den tid som för nöjesskattens inbetalande är för
varje särskilt fall föreskriven. Anordnaren äger att vid inbetalandet av nöjesskatt
avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp.
Underlåter anordnare av biografföreställning att rätteligen erlägga bidrag,
bär länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter framställning
av producenten utbetala honom tillkommande bidragsbelopp. Sådan
3
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 142.
framställning skall hava gjorts inom sex månader från den tidpunkt då bidraget,
enligt vad i första stycket stadgas, senast skolat erläggas till producenten
eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upptages
till prövning.
Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket,. skall länsstyrelsen
föranstalta om att motsvarande belopp indrives hos anordnaren av
biografföreställningen.
7 §•
De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången
av juni månad 1955.
Förslag
till
förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.
Härigenom förordnas, att i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall närmast efter 24 § införas en ny paragraf, betecknad 24a§, av
följande lydelse.
24 a §.
Att anordnad av biografföreställning, som erlägger särskilt bidrag till
producent av svensk film, äger att vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen
avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp, är särskilt
stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången
av juni månad 1955.
4
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 142.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Quensel, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld,
fråga om statligt stöd åt svensk filmproduktion samt anför därvid följande.
Inledning.
Frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion har under senare år vid
åtskilliga tillfällen aktualiserats.
Här torde sålunda få erinras om det betänkande med förslag i ämnet (SOU
1942:36), som hösten 1942 avgavs av särskilda jämlikt Kungl. Ma j :ts bemyndigande
den 20 juni 1941 tillkallade utredningmän inom ecklesiastikdepartementet
(i det följande benämnda 1941 års filmutredning). Betänkandet utmynnade
i ett förslag om stödåtgärder till förmån för såväl spelfilm som kortfilm.
Beträffande sjielfilmen skulle ekonomisk garanti i viss omfattning och på vissa
villkor beviljas till framställning av filmer, vilka befunnos äga synnerligt
värde ur konstnärliga och kulturella synpunkter, och särskilt filmer med
nationell syftning. Bedömningen av vilka filmer som skulle komma i åtnjutande
av statligt stöd avsågs som regel ske på manuskriptstadiet genom en
av Kungl. Maj:t tillsatt statens filmnämnd.
I fråga om kortfilmen förordades dels statligt initiativ till produktion av
sådana kortfilmer, som ur allmänt kulturella synpunkter kunde betecknas som
värdefulla och även konstnärligt sett motsvarade höga krav, dels ekonomiskt
stöd åt producent, som planerade inspelning av sådan film, genom bidrag av
statsmedel till framställningskostnaden. Handhavandet av kortfilmstödet
skulle åvila den föreslagna filmnämnden.
Förslaget avstyrktes av statskontoret och riksräkenskapsverket. Statskontoret
kritiserade den föreslagna förhandsbedömningen av filmernas kvalitet
såsom en ur olika synpunkter föga tilltalande anordning. Även statens
biografbyrå underströk svårigheterna med en sådan bedömning. De i ärendet
hörda branschorganisationernas inställning till förslaget var dock positiv,
bortsett från en del kritiska synpunkter med sikte på behovet av filmfackets
representation i filmnämnden.
Förslaget har ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Den 3 januari 1949 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet att
tillkalla sakkunniga med uppdrag — förutom att verkställa en översyn av
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
filmgranskningsverksamheten — att utreda frågan om för barn lämpad film.
Av direktiven för utredningen (1949 års filmkommitté) framgår, att de sakkunniga
i sistnämnda del bl. a. ha att överväga spörsmålet om ett statligt stöd i
någon form i syfte att stimulera produktionen av goda barnfilmer, i första hand
efter linjer som anvisats i det av 1941 års filmutredning avgivna betänkandet.
Vid 1949 års riksdag väcktes dels en motion (I: 217) angående sänkning
av nöjesskatten för biografföreställningar, dels ock en motion (II: 271) angående
stöd åt svensk filmproduktion genom överföring till vederbörande producent
av 20 % av de skattebelopp, som influtit vid visning av svensk film.
I sitt betänkande nr 41 yttrade 1949 års bevillningsutskott, att det enligt
utskottets mening vore önskvärt, att frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion
närmare övervägdes. Utskottet förordade, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde, att en utredning verkställdes i fråga om
möjligheterna att bereda statligt stöd åt svensk filmproduktion.
1949 års riksdag, som godkände bevillningsutskottets betänkande, hemställde
i skrivelse den 18 maj 1949 (nr 254), att Kungl. Maj:t ville, såvitt nu
är i fråga, verkställa utredning beträffande de i förenämnda båda motioner
berörda spörsmålen samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Riksdagsskrivelsen anmäldes i konseljen den 28 april 1950. I direktiven
för den därvid beslutade utredningen anförde jag i huvudsak följande.
Den av 1949 års riksdag begärda utredningen torde nu böra verkställas.
Den första fråga, som därvid bör bliva föremål för undersökning, är huruvida
det aktuella produktions- och kostnadsläget är sådant att statliga stödåtgärder
överhuvud kunna anses påkallade. Vid jakande svar på denna fråga
bör vidare prövas, i vilken form ett eventuellt stöd åt den svenska filmproduktionen
bör lämnas.
För egen del anser jag det angeläget, att man såvitt möjligt söker undvika
de olägenheter och Svårigheter, som ofrånkomligen äro förenade med en
anordning, enligt vilken stöd beredes allenast åt produktionen av såsom högklassig
ansedd film. Detta skulle kunna ske om eventuella stödåtgärder
komme att avse all svensk filmproduktion. Därest denna princip godtages
— och man alltså avvisar tanken att göra stödåtgärderna beroende av en
kvalitetsbedömning av filmerna — kan stöd åt den svenska filmproduktionen
knappast ifrågakomma i annan form än såsom restitution av viss del av den
nöjesskatt, som influtit vid visning av filmerna i fråga. Frågan om storleken
av den andel av nöjesskatten, som sålunda skulle restitueras till vederbörande
producent, kan självfallet icke besvaras utan en närmare utredning.
Därest statliga stödåtgärder överhuvud finnas böra ifrågakomma, torde
utredningen i första hand böra avse en närmare undersökning av möjligheterna
att lösa frågan enligt den nyss skisserade linjen. Även andra möjligheter
till lösning av frågan torde emellertid böra prövas, i den mån anledning därtill
anses förefinnas. Vid prövningen av de hithörande spörsmålen torde bl. a.
böra beaktas de åtgärder, som vidtagits i våra grannländer i syfte att stödja
inhemsk filmproduktion.
De av mig för ändamålet tillkallade sakkunniga — ledamoten av riksdagens
andra kammare, riksgäldsfullmäktigen Erik Hagberg, tillika ordförande,
ledamoten av samma kammare, redaktören Ingemar Andersson, revisorn i
riksräkenskapsverket Nils Detlofsson samt regissörerna Henrik Dyfverman
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
och Gustaf Edgren — vilka antagit benämningen 1950 års filmutredning —
ha den 20 januari 1951 överlämnat betänkande om statligt stöd åt svensk
filmproduktion (SOU 1951:1).
Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, statens biografbyrå, valutakontoret, statens handelsoch
industrikommission, statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs län, Kalmar län, Malmöhus län, Göteborgs och
Bohus län, Värmlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands län och Norrbottens
län, svenska filmsamfundet, föreningen Sveriges filmproducenter,
Sveriges biografägareförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation,
Sveriges filmuthyrareförening u. p. a., svenska industritjänstemannaförbundet,
svenska teaterförbundets fackorganisation samt Stockholms film- och
teaterarbetareförening. Ordenshusens riksförening, som beretts tillfälle att
yttra sig, har avstått därifrån.
I anledning av betänkandet har utrikesdepartementets pressbyrå ingivit
en promemoria angående önskvärdheten av statligt stöd för framställning av
kortfilm, särskilt med hänsyn till upplysningsarbetet om Sverige utomlands.
Företrädare för kortfilmproduktionen i dess olika yttringar ha vidare inkommit
med en skrivelse. Slutligen föreligger en framställning, undertecknad av
ett antal filmregissörer m. fl.
Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i betänkandet.
I detta är såsom Bilaga 1 intagen en av utredningens sekreterare
upprättad sammanställning av upplysningar om film- och biografbranschen
i Sverige. Sammanställningen toide såsom Bihang fogas vid detta protokoll.
Vidare har till utredningens betänkande fogats en redogörelse för åtgärder
till stöd åt filmproduktionen i vissa andra länder. Beträffande denna redogörelse
torde jag få hänvisa till betänkandet (Bilaga 2).
1950 års filmutredning.
Åberopade undersökningar. Enligt direktiven för utredningen har den
först haft att ta ställning till frågan, om det aktuella produktions- och kostnadsläget
är sådant, att statliga stödåtgärder kunna anses påkallade till förmån
för svensk filmproduktion.
T. Vid bedömningen av denna fråga har utredningen till en början haft
tillgång till en av Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan
i Stockholm (FFI) på uppdrag av föreningen Sveriges filmproducenter
utförd och i januari 1950 framlagd jämförande undersökning av kostnader
och intäkter för svensk film under de båda spelåren 1941/42 och
1947/48. Denna undersökning, som inom FFI verkställts av amanuensen
därstädes Sture Gustafsson och som föreligger redovisad i en av FFI utgiven
stencilerad publikation med titeln »Den svenska filmproduktionens
ekonomi», har vidare på initiativ av producentföreningen kompletterats med
liknande undersökningar beträffande dels kostnader och intäkter under spelåret
1948/49 och dels kostnader under spelåret 1949/50. Sedan ytterligare
material ställts till utredningens förfogande, ha sifferuppgifterna på vissa
punkter justerats av utredningen.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
För undersökningarnas uppläggning må i anslutning till betänkandet
följande redogörelse lämnas.
Undersökningarna bygga på uppgifter om kostnader och intäkter för de
under resp. spelår (tiden 1 juli ett år—30 juni följande ar) premiärsatta filmerna,
vilka uppgifter införskaffats från producentföretagen. Av olika
anledningar ha — utom för 1948/49 med 28 filmer — uppgifter om samtliga
filmer under undersökningsperioderna inte stått till buds; för 1941/42
avse uppgifterna sålunda 33 filmer av totalt 36, för 1947/48 37 av 38 och
för 1949/50 (endast kostnadsuppgifter) 29 av 34.1 För vissa av de redovisade
filmerna ha kostnadsuppgifterna dock inte varit så specificerade, att de
kunnat utnyttjas för en analys av kostnadernas fördelning på olika kostnadsslag.
. . „
Undersökningarna äro — enligt de för dem meddelade direktiven i sa
måtto ofullständiga, att de inte omfatta filmproduktionens samtliga kostnader
och intäkter; de ha nämligen närmast åsyftat att ge en bild av förändringarna
i produktionens ekonomi. I totalkostnaderna för en spelfilm ha
sålunda väl inräknats med själva filmens produktion sammanhängande kostnader
(manuskriptkostnader, löner till agerande och inspelande personal,
ateljéhyra, musikkostnader etc.) ävensom vissa distributionskostnader, som
direkt kunna hänföras till filmen i fråga, t. ex. reklamkostnader och kostnader
för filmkopior. Däremot ha inte inräknats de distributionskostnader, som
ha med själva uthyrningsverksamheten att göra, och inte heller sådana allmänna
produktionskostnader som kostnader för den administrativa ledningen
och kontorspersonalen, kostnader för outnyttjade manuskript etc. Anledningen
därtill är att dessa kostnader inte kunna fördelas på olika filmer efter orsakslogiska
grunder. Intäktsuppgifterna å sin sida omfatta inte dels exportintäkter
och dels sådana intäkter på den svenska marknaden, som influtit efter
utgången av mars året efter premiäråret (alltså efter 31 mars 1943 beträffande
1941/42 års filmer osv.). Intäktsuppgifterna ha vidare minskats med belopp,
som ha antagits genomsnittligt svara mot de icke medtagna distributionskostnaderna.
Undersökningarna besvara således, enligt publikationen »Den
svenska filmproduktionens ekonomi», inte definitivt »frågan, i vad män en
spelfilm under någondera perioden i genomsnitt gick med vinst’ eller ''förlust’
absolut sett, eller i vad mån de individuella filmbolagens verksamhet
lämnat ett positivt eller negativt resultat under de båda spelåren». I den
nämnda publikationen erinras likaledes om att det inte åsyftats att närmare
undersöka, om filmproduktionens kostnader i och för sig äro höga; frågor sådana
som huruvida planläggningen av en film är rationellt genomförd, huruvida
de använda arbetsmetoderna äro effektiva eller huruvida organisationsförhållandena
i övrigt inom de filmproducerande företagen äro tillfredsställande
ha alltså inte diskuterats.
I fråga om produktionskostnadernas utveckling anföres, att
genomsnittskostnaden (aritmetiska mediet) för de undersökta filmerna uppgick
1941/42 till 266 000 kronor, 1947/48 till 317 000 kronor, 1948/49 till
347 000 kronor och 1949/50 till 344 000 kronor. Uttryckt i relativa tal och
med kostnaden för 1941/42 satt till 100 var kostnaden för 1947/48 119, för
1948/49 130 och för 1949/50 129.
Tas mcdianen i stället för aritmetiska mediet- som uttryck för genom
1
Den bristande överensstämmelsen med de i härvid fogade Ililmng (= Bilaga 1 till
utredningens betänkande) lämnade uppgifterna om antalet svenska, filmer under spelåren
1947/48, 1948/49 och 1949/50 torde enligt utredningen bero på skiljaktiga utgångspunkter
i fråga om premiärdata; i Bihanget har filmernas premiär i Stockholm varit, normerande för
deras hänförande till ett visst spelär.
a Aritmetiska mediet, är lika med summan av de enskilda enheternas värden dividerad
med antalet enheter. Modianen är lika med värdet för den mellersta onlieton i cn serie,
där enheterna äro ordnade i storleksföljd.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
snittet blir serien 256 000, 314 000, 324 000 och 330 000 (i relativa tal resn
100, 123, 127 och 129).
Filmernas fördelning på olika kostnadsklasser framgår av följande tabell.
Xostnadsklass | 1941/42 | Antal 1947/48 | filmer 1948/49 | 1949/50 |
100—200 | 4 | .— | _ | __ |
200—300 | 23 | 14 | 8 | 10 |
300 — 400 | 4 | 20 | 11 | 14 |
400—500 | 1 | 3 | 9 | 4 |
500—600 | 1 | — | — | _ |
600—700 | — | — | — | 1 |
Summa | 33 | 37 | 28 | 29 |
De olika kostnadsslagens utveckling har varit föga enhetlig, något som
framgår av den detaljanalys i detta avseende, som ingått i undersökningarna.
Materialet för denna har dock varit mer begränsat än för undersökningarna
i stort, sålunda för 1941/42 21 filmer, för 1947/48 likaledes 21 filmer, för
1948/49 25 filmer och för 1949/50 24 filmer.
Utvecklingen från 1941/42 till 1949/50 belyses i efterföljande uppställning.
|
| Genomsnittskostnad (aritmetiskt medium) |
| 1947/48-1949/50 (1941/42 = 100) | |||||||
Kostnadsslag | 1941/42 | 1947/48 | 1948/49 | 1949/50 | |||||||
| h M | i % av to- talkostn. | 1-4 r* | i % av to-talkostn. | i | i % av to- talkos tn. | -4 | i % av to- talkostn. | 1947/48 | 1948/49 | 1949/50 |
Manuskript...... | 15 800 | 5.7 | 18 500 | 5.5 | 19 100 | 5.5 | 21 000 | 6.2 | 117 | 121 | 133 |
Regipersonal ... | 21 400 | 7.8 | 29 300 | 8.7 | 27 100 | 7.8 | 27 100 | 8.0 | 137 | 127 | 127 |
Skådespelare och | 48 900 | 17.7 | 62 500 | 18.7 | 66 200 | 19.1 | 56 800 | 16.7 | 128 | 135 | 116 |
Teknisk personal | 15 200 | 5.5 | 21 800 | 6.5 | 21 600 | 6.2 | 20 600 | 6.1 | 143 | 142 | 136 |
Hantverkare och | 27 500 | 10.0 | 33 500 | 10.0 | 33 000 | 9.5 | 34 900 | 10.3 | 122 | 120 | 127 |
Ateljé ............ | 46 900 | 17.0 | 50 100 | 15.0 | 49 900 | 14.4 | 54 000 | 15.9 | 107 | 106 | 115 |
Rekvisita......... | 10 200 | 3.7 | 12 800 | 3.8 | 9 900 | 2.9 | 12 500 | 3.7 | 125 | 97 | 123 |
Resor och | 9 000 | 3.3 | 12 800 | 3.8 | 21 000 | 6.1 | 19 300 | 5.7 | 142 | 233 | 214 |
Musik ............ | 9 000 | 3.3 | 11 500 | 3.4 | 13 100 | 3.8 | 9 600 | 2.8 | 128 | 146 | 107 |
Råfilm och labo-ratorium......... | 27 100 | 9.8 | 30 400 | 9.1 | 32 400 | 9.3 | 35 100 | 10.3 | 112 | 120 | 130 |
Filmkopior ...... | 21 700 | 7.9 | 21 000 | 6.3 | 22 100 | 6.4 | 24 100 | 7.1 | 97 | 102 | 111 |
Reklam ......... | 14 200 | 5.2 | 18 400 | 5.5 | 18 100 | 5.2 | 16 300 | 4.8 | 130 | 127 | 115 |
Diverse ......... | 5 500 | 2.0 | 8 500 | 2.6 | 7 600 | 2.2 | 3.200 | 0.9 | 155 | 138 | 58 |
Fyiinadspro-gram* ......... | 3 000 | 1.1 | 3 800 | 1.1 | 5 600 | 1.6 | 5 100 | 1.5 | 127 | 187 | 170 |
(Fyllnadspro-gram) ............ Totalt | (9 000) 275 400 | 100.0 | (10 300) 334 900 | 100.0 | (8 800) 346 700 | 100.0 | (7 700) 339 600 | 100.0 | (114) 122 | (98) 126 | (86) 123 |
* Kostnader för fyllnadsprogram har för de fyra spelåren redovisats för endast resp. 7, 8, 16
och 16 filmer. De inom parentes angivna siffrorna avser aritmetiska medierna för dessa filmer,
medan siffrorna utan parentes är uträknade som genomsnitt för samtliga resp. 21, 21, 25 och 24
filmer.
Att genomsnitten för totalkostnaderna skilja sig från de i uppställningen
angivna förklaras ha samband med att antalet filmer där är mindre.
9
Kungl. Maj ds proposition nr 142.
Vid den första undersökningen — avseende utvecklingen från 1941/42 till
1947/48 — har vederbörande utredningsman sökt klarlägga, hur olika faktorer
samverkat till den konstaterade kostnadsstegringen. Han har därvid, med reservation
för osäkerheten i beräkningarna, kommit till det resultatet, att pris- och
lönehöjningar orsakat bortåt två tredjedelar av denna kostnadsstegring, under
det att den återstående stegringen i huvudsak skulle finna sin förklaring i att
fler eller mera högklassiga produktionsfaktorer använts vid inspelningarna.
Beträffande produktionsintäkternas utveckling framgår, att
genomsnittsintäkten per film 1941/42 var 277 000 kronor, 1947/48 249 000
kronor och 1948/49 268 000 kronor (i relativa tal resp. 100, 90 och 97).
Motsvarande mediansiffror voro 260 000, 233 000 och 240 000 (i relativa tal
100, 90 och 92).
Nedanstående tabell upptar fördelningen på intäktsklasser.
Intäkteklass | 1941/42 | Antal filmer | 1948/49 |
0—100 | — | 2 | 3 |
100—200 | 8 | 12 | 5 |
200—300 | 13 | 13 | 9 |
300—400 | 8 | 8 | 6 |
400—500 | 3 | 1 | 4 |
500—600 | 1 | 1 | — |
600—700 | — | — | 1 |
| Summa 33 | 37 | 28 |
En jämförelse mellan kostnadernas och intäkternas utveckling ger
följande resultat.
Med utgångspunkt från de kostnads- och intäktsbegrepp, som använts vid
undersökningarna, ha 19 av de 33 undersökta filmerna från 1941/42 gett överskott,
medan motsvarande siffra för 1947/48 är 7 av 37 och för 1948/49 8 av
28. Beloppsmässigt ha 1941/42 års filmer resulterat i ett genomsnittsöverskott
på 12 000 kronor, 1947/48 och 1948/49 års däremot i underskott på resp.
68 000 och 79 000 kronor (med medianmått + 10 000, —104 000 och —94 000).
Liksom i andra sammanhang betonas det, att dessa sifferuppgifter, som en
följd av den begränsade ramen för undersökningarna, inte få uppfattas som
exakta uttryck för det ekonomiska utfallet av filmbolagens produktionsverksamhet.
I tabellform fördela sig de undersökta filmernas resultat som följer.
Resultatklass | 1941/42 | Antal fil | mor 1948/49 |
— 400-- 300 | — | — | 1 |
— 300-- 200 | — | 2 | 3 |
— 200-- 100 | 2 | 17 | 9 |
— 100—0 | 12 | 11 | 7 |
0—100 | 15 | 4 | 6 |
100—200 | 2 | 2 | 2 |
200-300 | 1 | 1 | — |
300—400 | 1 | — | — |
| Summa 33 | 37 | 28 |
II. Utredningen anger vidare, att den genom auktoriserad revisor låtit
företaga en kontrollundersökning rörande filmproduktionens ekono
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
miska förhållanden. Åt Dahlgrens Revisionsbyrå AB i Stockholm har sålunda
— sedan vederbörande filmägares medgivande inhämtats — uppdragits
att granska kostnader och intäkter för elva av utredningen utvalda svenska
filmer med premiär under tiden 1 juli 1947—31 december 1948. Urvalet av
filmer har gjorts så, att olika producenter, regissörer och filmgenrer skulle bli
företrädda. Granskningen har närmast åsyftat dels att på basis av ett detaljgranskat
siffermaterial verkställa en stickprovskontroll av och en jämförelse
med de i det föregående refererade utredningarna om filmproduktionens ekonomi
och dels att ge underlag för uppskattning av de kostnads- och intäktsmoment,
som fallit utom ramen för de nämnda utredningarna.
För granskningen har revisionsbyrån tagit del av producentföretagens
räkenskaper för de berörda filmerna. I stor utsträckning ha dessa räkenskaper
detaljgranskats med utgångspunkt från tillgängligt primärmaterial i
form av fakturor, kontrakt etc. Företagens räkenskaper i deras helhet ha
därutöver i någon mån kunnat utnyttjas. Revisionsbyrån har konstaterat,
att de undersökta företagens räkenskaper som helhet gett ett gott intryck, att
välutvecklade kontoplaner som regel använts och att vid granskningen inte
påträffats något fall, då produktionen av en film i vilseledande syfte påförts
kostnader, som inte ägt samband med denna produktion.
Rörande granskningsresultaten anföres följande.
I fråga om sju av de elva undersökta filmerna ha kostnads- och intäktssiffror
jämförts med motsvarande uppgifter enligt den av FFI gjorda utredningen
för 1947/48. I flertalet fall ha därvid de jämförda uppgifterna
visat sig stämma i huvudsak överens. I intet fall ha i nämnvärd mån
FFI:s kostnadssiffror överstigit eller dess intäktssiffror understigit de
nu konstaterade. Sammanfattningsvis har revisionsbyrån framhållit, att
granskningsresultaten synts »i allt väsentligt bekräfta riktigheten av den bild,
som i FFI:s utredning tecknats över den svenska filmproduktionens ekonomiska
läge» och att vissa vid bearbetningen av primärmaterialet uppkomna
differenser inte synts »vara av den art och storleksordning, att de förrycka de
slutsatser som dragits».
Yad angår exportintäkter och intäkter efter utgången av mars året efter
premiäråret — de intäkter alltså, som inte medtagits i de tidigare utredningarna
— ha de förra i fråga om de elva undersökta filmerna utgjort i
genomsnitt (aritmetiskt medium) 2,8 % av intäkterna på den svenska marknaden
och de senare av revisionsbyrån betecknats som mycket små.
Revisionsbyrån har vidare sökt ange arten och storleksordningen av de
produktionskostnader, som avsiktligt inte beaktats vid de tidigare utredningarna.
Till dessa ha sålunda befunnits höra bl. a. förluster på filmdistributionen,
förluster på icke använda manuskript, förluster på helårsengagerade
skådespelare m. fl. kostnader för administration av produktionen, räntekostnader
samt förluster på ateljéverksamhet. Beträffande deras storlek —
som angetts väsentligt växla för olika filmer och företag — har det uttalats,
att »knappast i något fall torde de sammanlagt motsvara mindre än 10 % av
den redovisade produktionskostnaden».
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
III. Slutligen redovisas (betänkandet s. 19—21) en undersökning av
svensk och. utländsk films marknadsförhållanden.
För att vinna kännedom om hur biljettintäkterna (efter avdrag av nöjesskatten)
på landets biografer ha fördelat sig mellan svenska och utländska
långfilmprogram under de senaste spelåren avlät utredningen i september
1950 efter samråd med Sveriges biografägareförbund, Sveriges Folkbiografer
AB och Ordenshusens riksförening samt med dessa organisationers direkta
medverkan en rundskrivelse till landets samtliga biografägare med anhållan
om uppgifter enligt särskilt formulär.
De inkomna svaren ha på utredningens uppdrag statistiskt bearbetats a\
Dahlgrens Revisionsbyrå AB. Bearbetningen har omfattat uppgifter från ca
770 biografer (dvs. ca 30 % av samtliga). I enlighet med de för bearbetningen
lämnade direktiven har en uppdelning gjorts av materialet med hänsyn till
biografernas belägenhet inom orter av olika befolkningstäthet. "V idare ha
uppgifterna från biografer, som samverka med Sveriges Folkbiografer AB
och Ordenshusens riksförening, gjorts till föremål för särskild analys.
Beträffande representativiteten av det bearbetade materialet och bearbetningens
resultat torde jag få hänvisa till betänkandet. Jag inskränker mig
till att återgiva utredningens uppgift, att nedgången i antalet filmer från
spelåret 1947/48 till 1949/50 utgjorde ca 22 %, medan intäkterna från svensk
film under samma period sjönko med ca 10 %. Här må även redovisas följande
tablåer, som ange den svenska filmens andel i de såsom resultat av
enkäten redovisade biljettintäkterna, dels för hela landet, dels för olika ortskategorier.
| Spelår | Hela landet |
|
| 1947/48 | 34% |
|
| 1948/49 | 31 » |
|
| 1949/50 | 32 » |
|
Spelår | Stockholm | Göteborg | Malmö |
1947/48 | 26 % | 33 % | 28 % |
1948/49 | 23 » | ''21 » | 27 » |
1949/50 | 27 » | 28 » | 25 » |
Spel år | Övriga städer | Municipal- | Övriga orter |
och köpingar | samhällen |
| |
1947/48 | 38 % | 44 % | 46 % |
1948/49 | 35 » | 41 » | 42 » |
1949/50 | 35 » | 42 » | 44 » |
Den svenska filmens krissituation. Utredningen finner de nu refererade
undersökningarna utvisa, att den svenska filmproduktionen som helhet betraktad
fått vidkännas betydande förluster under de senaste åren. De gynnsamma
ekonomiska förutsättningarna för den svenska filmen under tiden för
andra världskriget, då importen av utländsk film var starkt försvårad, ha till
följd av olika samverkande omständigheter förbytts i en krissituation.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
De enligt utredningens mening väsentligaste faktorerna i denna utveckling
ha varit följande.
1. Produktionskostnaderna ha avsevärt ökat under 1940-talet till följd
av den allmänna uppgången av pris- och lönenivån.
2. Biografernas biljettpriser ha till följd av priskontroll och skärpt nöjesbeskattning
för biografföreställningar inte kunnat höjas till en mot produktionskostnadernas
stegring svarande nivå.
3. Genom återgången till normala förhållanden på den internationella filmmarknaden
skärptes konkurrensen från den utländska filmen, delvis av den
anledningen att publiken under krigsåren i viss mån blivit »undernärd» med
sådan film.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden kan det — uttalar utredningen —
vara agnat att förvåna, att produktionsverksamheten kunnat fortsätta så
länge och i så pass stor omfattning som faktiskt har skett. Härom anföres
följande.
Förklaringen ligger i väsentlig mån däri, att de stora produktionsföretagen
antingen äro ägare till eller nära lierade med företag som driva biografrörelse.
1 sin egenskap av biografägare ha dessa företag måst räkna med publikens
krav pa att få se svensk film. De ha därför funnit det välbetänkt att använda
en del av vinsterna från biografvisningen till att täcka förlusterna på produktionen.
1 1
Andia faktorer ha även spelat in. Under en mångårig verksamhet ha de
stora producentföretagen uppbyggt en betydande organisatorisk, personell
och teknisk apparat kring inspelningsverksamheten. Det är naturligt, att man
i det langsta sökt hålla denna apparat vid makt, både av hänsyn till de betydande
kapital som nedlagts i ateljéer m. m. och till den stora staben av
tast adjungerad konstnärlig, teknisk och administrativ personal. Till det
sagda bör läggas — och detta gäller inte minst de smärre eller sporadiskt
uppträdande producenterna — filmbranschens spekulativa karaktär, nå°-ot
som har sm grund i den irrationella faktor som publiken och publik«maken
utgör.
Utredningen anför vidare.
Bekant är att flera filmproducenter, som saknat stödet av egen biografrörelse,
till följd av de nuvarande ekonomiska svårigheterna tvingats upphöra
med sin verksamhet. Sitt mest observerade uttryck har den svenska filmkrisen
fått genom föreningen Sveriges filmproducenters sommaren 1950 tillkännagivna
och den 1 januari 1951 ikraftträdda beslut att upphöra med inspelningen
av svensk långfilm tills vidare. Beslutet inbegriper, på något
undantag när, samtliga producenter av svensk långfilm. Vad som efter sistnämnda
datum kommer att produceras begränsar sig enligt vad som i detta
sammanhang meddelats till de kortare filmtyperna av reklam-, nyhets- eller
dokumentärkaraktär.
Fortsättningsvis framhåller utredningen, att en längre tids produktionsmställelse
innebär, att producenternas möjligheter att återgå till en tidigare
ordning bli beskurna. Vissa grupper av personalen ha skingrats och måste
ersättas med nya krafter med mindre erfarenhet, medan under tiden den
utländska filmen har stärkt sina kontraktspositioner bland biografägama.
13
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 142.
Teknisk och konstnärlig standardsänkning och skärpt konkurrens från den
utländska filmen äro sålunda några av de perspektiv, som måste hållas i
sikte, när man tar ställning till vad som kan och bör göras för den svenska
filmens framtid.
Betydelsen av en kontinuerlig svensk filmproduktion. Utredningen hävdar,
att uppehållandet av en svensk spelfilmproduktion inte får ses som
något isolerat branschintresse utan måste tillmätas betydelse ur vidare synpunkter.
Inledningsvis framhåller utredningen — med understrykande av vad som
i denna del anförts i 1949 års bevillningsutskotts av riksdagen godkända betänkande
nr 41 — den kulturpolitiska aspekten på frågan. Härom
anföres i huvudsak följande.
Den svenska filmen har en stark och bred förankring hos den biografbesökande
allmänheten. För stora folkgrupper har svensk film blivit en
självklar tillgång, ett behov. Svensken i gemen vill höra sitt eget språk och
se svensk natur, svenskt liv och svenska seder återgivas från den vita duken.
En inhemsk filmproduktion representerar härigenom ett nationellt värde.
Den utländska filmen, som med jämna mellanrum tillför oss märkliga konstnärliga
produkter och även i underhållningshänseende är en stimulerande
faktor, bjuder jämsides därmed åtskillig gottköpsvara. De för närvarande
visade utländska filmerna utgöra ändock ett tämligen snävt urval av de bättre
och bästa alstren från utlandsproduktionen. Ett tomrum efter de^ försvinnande
svenska filmerna måste därför fyllas genom ett ökat utrymme åt medelmåttig
och undermålig utländsk film, som — bortsett från dess mindre dragningskraft
på svensk publik — inte kan betecknas som önskvärd.
Utsikten att de stora folklagrens smak, åsikter och levnadsbehov skulle
komma att via filmen uteslutande bearbetas genom utländska produkter och
hämta sin näring ur de miljöer, föreställningar och intryck som de föra till
torgs, utan något komplement av svenska bilder och tankegångar, är föga tilltalande.
Svensk film är eller kan i likhet med svensk teater, svensk radio
och svensk press vara ett utomordentligt instrument för att hålla vår svenska
egenart levande.
Även om svensk film inte heller under gynnsammare arbetsbetingelser mer
än delvis kan uppfylla sådana kvalitetskrav som man avser när man talar om
kulturellt betydande insatser, kan man enligt utredningens mening näppeligen
bortse från dessa kulturpolitiska perspektiv.
Bland mer allmänkulturella synpunkter som gett sig tillkänna och som utredningen
vill understryka äro de som erinra om filmen som en demokratisk
och allmän tillgänglig institution, där man inte minst har att ta hänsyn till
landsbygdens behov av svensk film och betydelsen av att förströelsemöjligheterna
där inte bli beskurna.
I detta sammanhang förtjänar också att påpekas, att de kortfilmer som
framställts i statens, folkbildningsarbetets och näringslivets tjänst mista stödet
av den utomordentliga spridning som en sättning till en svensk spelfilm
oftast medför och för sin visning bli i största utsträckning hänvisade till
smalfilmnätet, om de svenska långfilmerna försvinna.
Till den kulturpolitiska aspekten på frågan om den svenska filmens betydelse
anmäla sig, anför utredningen, också synpunkter av sådan samhällsekonomisk
innebörd, att de i och för sig tvinga till ett övervägande av
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
verksamt stöd åt svensk filmproduktion. Till utveckling därav anför utredningen.
Utredningen vill till en början fästa uppmärksamheten på det allmännas
nöjesskatteintäkter. Försvinner den svenska filmen —- som för närvarande
ger ea en tredjedel av biografernas inspelningsresultat — blir den sannolika
konsekvensen, att dessa intäkter sjunka. Från branschkunnigt håll har beräknats,
att de vid ett bortfall av de svenska filmerna nytillkommande utländska
på sin höjd skulle samla hälften så stor publik. Om denna beräkning
är riktig, skulle denna minskning i nöjesskatteintäkterna komma att uppgå
till i runt tal 8 miljoner kronor, varvid statsverkets förlust skulle bli 6 miljoner
kronor och kommunernas 2 miljoner. Den reservationen måste visserligen
göras, att den försvinnande biografpubliken kan komma att söka sig till
andra nöjesformer. Det bör dock hållas i minnet, att dessa åtminstone för
närvarande äro avsevärt lägre beskattade.
Även för handelsbalansen skulle en nedlagd svensk filmproduktion inverka
menligt, därigenom att den utländska ersättningsfilmen medför ett ökat utflöde
av främmande valutor. Även om man på sätt som nyss anförts utgår
från att dessa filmer samla endast hälften så stor publik som de bortfallande
svenska, ger dock en på uppgifter från valutakontoret grundad uppskattning
vid handen, att detta merutflöde skulle vara av storleksordningen 3 miljoner
kronor för år.
Svårare ställer det sig att ens ungefärligt beräkna, vad staten i händelse
av den svenska filmens försvinnande indirekt förlorar på en minskning av
skatteunderlaget för biografägarna samt för den i produktionen helt eller
delvis engagerade tekniska och konstnärliga personalen — bortsett från de
sociala synpunkter, som kunna anföras i samband med dessa yrkesgruppers
överflyttning till tjänster, för vilka de icke äga motsvarande utbildning. Uteslutet
är inte, att de bäst renommerade regissörerna av yngre årgång samt
en del kvalificerat skickliga filmfotografer och tekniker komma att knytas
till utländsk filmproduktion.
Sammanfattningsvis framhåller utredningen som sin åsikt, att den svenska
filmens vara eller icke vara är ett väsentligt samhälleligt spörsmål, vare sig
man på detta anlägger kulturella, sociala, nationalekonomiska eller fiskaliska
synpunkter. I flertalet europeiska länder har det också ansetts vara en nationell
angelägenhet att genom direkta eller indirekta åtgärder främja den inhemska
produktionen av film. Detta gäller inte minst våra nordiska grannländer,
där det statliga stödet åt filmen givits en betydande omfattning. I
vårt land däremot — med en fyrtioårig kontinuerlig filmproduktion, som
under stumfilmepoken gjorde en självständig insats i filmens konstnärliga
utveckling och som alltjämt i sina bästa alster står i internationell klass —
ha statsmakterna hittills i stort sett endast uppmärksammat filmen såsom
skatteobjekt och såsom föremål för censur. Det nu inträdda filmstoppet på
inspelningsateljéerna utgör en aktuell påminnelse om det vid olika tider och
i skilda sammanhang understrukna behovet av positivt inriktade statliga åtgärder.
Från nu anförda synpunkter och mot bakgrunden av vad som ådagalagts
om den svenska filmens ogynnsamma ekonomiska villkor finner utredningen
berättigade krav kunna uppställas på det allmännas ekonomiska medverkan
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
till att möjligheter skapas för bedrivandet av en fortsatt svensk filmproduktion.
För att kunna bedöma omfattningen av denna medverkan från det allmännas
sida har utredningen sökt klarlägga dels i vad män filmproduktionens
kostnader kunna nedbringas, dels vad som från producenternas och biografernas
sida kan göras i syfte att öka produktionens inkomstmöjligheter.
Filmproduktionens kostnader. Svensk film är — påpekar utredningen
-—- starkt beroende av väder och vind för sina exteriörtagningar, som dessutom
av de klimatiska förhållandena i stort sett äro begränsade till en kort
tid av året. En filmexpedition med dryga dagskostnader kan av en otjänlig
väderlek tvingas till overksamhet under veckor, vilket i sin tur kan leda till
att den mest förutseende produktionsplan raseras: ateljéarbetet maste omdisponeras,
kontrakt prolongeras osv. Vidare är den svenska filmen i stor
utsträckning hänvisad till teatrarnas artister. Möjligheterna att ekonomiskt
fördelaktigt utnyttja uppställningarna i ateljéerna begränsas i hög grad av
att rollinnehavarna ofta nog bara kunna stå till förfogande vissa timmar på
dagen, ibland t. o. in. endast nattetid. Dessa irrationella faktorer maste beaktas
vid bedömandet av den ej sällan förekommande kritiken mot påstådda
brister i planeringen och organiserandet av filminspelningarna.
Utredningen anmäler i detta sammanhang, att svenska industri tjänstemannaförbundet,
Stockholms film- och teaterarbetareförening samt svenska
teaterförbundets fackorganisation vid överläggningar med utredningen ha
pekat på vissa föregivna missförhållanden inom produktionen, vilka enligt
de nämnda organisationernas mening finge tillskrivas en icke obetydlig del
av ansvaret för det uppkomna filmstoppet. Härom anföres följande.
I en P. M. som tillställts utredningen av industri^ änstemannaförbundet
påpekas sålunda, att »filmerna till stor del fördyras genom alltför bristfälliga
förberedelser och bristande samarbete emellan de olika tekniska avdelningarna».
Man rekommenderar därför ett »planeringsråd», som skulle bestå
av filmens produktionsledare, regissör, arkitekt, fotograf, ljudingenjör och
inspicient samt i förekommande fall av specialister såsom musiker osv.
Detta planeringsråd »iskall exempelvis bestämma, vad som skall tagas i exteriör
och platserna i detalj för dessa, avgöra vad som skall tagas stumt eller
med ljud och vad som skall tagas i ateljé» osv. Överhuvudtaget bör allt planeras
i mycket god tid. Slutligen rekommenderas ett samarbete de olika
ateljéerna emellan beträffande tekniska framsteg och praktiska arbetsmetoder.
Stockholms film- och teaterarbetareförening fäster stor vikt vid »en mera
kontinuerlig verksamhet» inom filmproduktionen. Föreningen patalar regissörernas
maktställning, beträffande vilken man »med fullt fog kan tala om
diktatorer», och hävdar, att dessa ha sin del i filmproduktionens dåliga ekonomi
genom en obetänksam planering. Företagsnämnder inom våra större
ateljéer skulle »på längre sikt kunna bidraga till bättre planering och organisation».
Även svenska teaterförbundets fackorganisation har vitsordat den improvisation
som alltför ofta präglar filmarbetet och som — utöver den skada som
därvid tillfogas filmerna rent konstnärligt — borde kunna bedömas som ekonomiskt
otillfredsställande.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
å andra sidan — påpekar utredningen —• hävdas från producenternas sida
med största bestämdhet, att erinringar av denna art i stort sett måste tillbakavisas.
Det finns brister, medger man, men de skulle näppeligen elimineras genom
inskränkningar i regissörens befogenheter och tillsättandet av några planeringsråd.
Regissören är inspelningens konstnärlige ledare och måste få arbeta
. ,s^ länder som möjligt för att med tillgängliga resurser skapa bästa
möjliga resultat. Ett överflyttande av hans personliga ansvar på ett större
flertal skulle vara mycket olyckligt. Och varje planeringsråd skulle medföra
mer eller mindre omständliga procedurer, som näppeligen skulle uppvägas
av någon rationell insats i besparingssyfte.
Man anför också från producenthåll vissa exempel på åtgärder, som redan
vidtagits till förbilligande av produktionsapparaten: man har sålunda sökt
knappa in på antalet uppställningar för filmerna, utesluta kostsamma exteriörer,
använda sig av mindre musik och orkestrar, engagera billigare krafter för
biroller, anställa särskilda repetitioner med .skådespelarna och därmed förkorta
arbetstiden i ateljén med enskilda scener samtidigt som antalet omtagningar
nedbringats osv. Men samtidigt vill man fästa uppmärksamheten på att inknappningarna
riskera att bidraga till en torftighet, som blir oekonomisk när
filmen är ute i marknaden. Konkurrensen med den vida mer påkostade utländska
filmen fordrar en viss minimistandard.
Utredningen berör härefter de ofta uppmärksammade s. k. stjärngagerna
och anför därom bl. a. följande.
Att vissa i filmen engagerade konstnärer ha stora inkomster kan väl konstateras.
Enligt vad utredningen erfarit ha emellertid producenterna genom en
gemensam aktion lyckats komma överens om vissa individuella övre gränser
för skådespelarnas honorar. Från det allmännas sida återstå därför knappast
några möjligheter att därutöver minska toppgagema med mindre
än att man gör ingripanden, som skulle eliminera konkurrensen dels inom
filmvärlden, dels i förhållande till andra institutioner, t. ex. folkparkerna.
Man torde med skäl kunna förvänta, att de enskilda producenterna inför
gynnsammare arbetsbetingelser för den svenska filmproduktionen inte låta
de högre gagerna ytterligare öka. Som bekant har man här att göra med en
företeelse, som gärna uppmärksammas och som kan räknas bli dubbelt påpassad
i samma mån som det allmänna tillskjuter medel för upprätthållandet
av en svensk filmproduktion. Skulle sedermera på detta speciella fält
eller överhuvudtaget på utgiftssidan visa sig tendenser till slöseri, måste
detta självfallet i negativ riktning påverka intresset från det allmännas sida
att ge filmproduktionen sitt stöd.
Vidare erinrar utredningen om vissa projekt, syftande till en filmindustriplanering
i stort, och anför.
Den svenska filmproduktionen är praktiskt taget helt förlagd till Storstockholm
och det kan därför i och för sig synas rimligt, att man så långt
det går utnyttjar denna möjlighet till centralisering i den betydelsen att
samtliga filmbolag samarbeta om ateljéutrymmen, upphandling etc.
På detta område ha, visar det sig, försök redan gjorts. Det förefaller också
svårt att med bibehållande av filmproduktionen som en fri näring vidta enhetliga
åtgärder, då sådana näppeligen skulle kunna effektivt genomföras
utan stora investeringar och utan kontrollen från ett auktoritativt organ. Utredningen
har ingen anledning att betvivla, att det organ som redan finns,
föreningen Sveriges filmproducenter, söker göra vad som göras kan inom
ramen för ett frivilligt samarbete till förmån för besparande initiativ.
17
Kungl. Haj.ts proposition nr 142.
Utredningen uttalar i fortsättningen att den bedömer den framkomna
kritiken som i vissa avseenden välgrundad. Producenternas synpunkter finge
emellertid tillmätas en viss vikt ur den synpunkten, att producenterna måste
förmodas med tillfredsställelse hälsa alla verklighetsbetonade uppslag till förbilligande
av produktionen. Samtidigt understryker utredningen, att filmproduktionen
inte får bedömas som industriell företagsamhet i vedertagen
mening. Den kan blott till ringa del standardiseras. Man måste räkna med
att alltför långt drivna rationaliseringsåtgärder på detta område kunna bli
en hämmande faktor, inte minst på den rörelsefrihet som är en av förutsättningarna
för ett konstnärligt filmarbete.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att den vid beräkningen av
den svenska filmproduktionens omkostnader för de närmaste åren inte ansett
sig kunna så fixera de kostnadsminskningar, som stå att vinna genom
fortsatt rationalisering av inspelningsverksamheten, att de kunna avspegla
sig på utgiftssidan i en kalkyl. Vid beräkningen av ett statligt stöd har utredningen
dock, framhålles det, ansett sig böra förutsätta ytterligare ansträngningar
från producenternas sida i besparingssyfte.
Filmproduktionens inkomster. Utredningen har därefter ägnat uppmärksamhet
åt möjligheterna att ernå en för producenterna gynnsammare fördelning
av de på svensk film belöpande visningsintäktema.
Till belysande av produktionens andel i inkomsterna av filmvisningen på
biograferna åberopar utredningen inledningsvis följande tablå. Denna grundar
sig på ett medelpris för inträdesbiljetterna av 1 krona 95 öre. Den av
biografägarna erlagda filmhyran har beräknats till 38 % av influtna biljettintäkter,
sedan nöjesskatten avräknats. Distributionskostnaderna ha upptagits
till 15 % av filmhyran. Vidare förutsättes, att filmen har setts av
650 000 personer, en siffra som anges vara tämligen representativ för de
svenska filmernas normala publikfrekvens.
Bruttointäkter vid försålda
650 000 biljetter å kr. 1:95 ...................................... kr. 1 267 500
Avgår för nöjesskatt 30 % å kr. 1: — ...................... 45% å » 0:95 ...................... Total nöjesskatt ...................... Statens andel därav = 3/i ........... Kommunandelen = Vi ............... | .............. kr. .............. kr. . kr. 354 656 | 195 000 277 875 472 875 ■» | 472 875 794 625 |
Avgår till biografägarna (100—38) 62 % | härav ........... | » | 492 667 |
|
| .... » | 301958 |
Avgår till distributionen 15% härav---- |
| ...... » | 45 294 |
Återstår för producenten ................ |
|
| 256 664 |
Av tablån framgår, att bruttointäkternas procentuella fördelning på de
ekonomiska intressenterna i filmvisningen blir den, att biografägarna få
2—4S3 bi Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 142.
18
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 142.
38,9 %, staten och kommunerna såsom nöjesskatteintressenter resp. 28 % och
9,3 %, filmdistributören 3,6 % och producenten 20,2 %. Utredningen säger sig
sakna anledning att ifrågasätta eu jämkning i distributörens ersättning. Den
anser också, att kommunandelen i nöjesskatteintäktema bör lämnas utanför
diskussionen. En höjning av biograf biljettpriserna betraktar den vidare som
föga önskvärd. Utredningens intresse knyter sig i huvudsak till biografägarnas
och statens huvudandelar i bruttointäkterna.
Innan utredningen går in härpå, har den behandlat frågan om be gr än sning
av antalet producerade spelfilmer. Utredningen anger, att
den hos föreningen Sveriges filmproducenter informerat sig om de praktiska
möjligheterna att åstadkomma en sådan begränsning. Som motivering
för denna åtgärd anför utredningen, att bland de producenter, som bedrivit
en kontinuerlig inspelningsverksamhet, den meningen allmänt omfattas, att
vårt lands konstnärliga resurser inte med fördel kunna tas i anspråk för en
produktion om mer än ett trettiotal filmer per spelår. Enligt utredningens
uppfattning skulle också en begränsning av produktionen vara förenad med
den fördelen, att de enskilda filmerna kunde beredas en ökad efterfrågan och
därigenom ökat ekonomiskt utbyte. Ett mindre antal syntes vidare öka förutsättningarna
för en bättre inbördes placering de svenska filmerna emellan
inom ramen för biografsäsongen.
Producentföreningen har enligt utredningen i en skrivelse den 13 december
1950 bringat till utredningens kännedom, att föreningens samtliga medlemmar
förklarat sig beredda att medverka till en produktionsbegränsning.
Föreningen har beslutat att under en tvåårsperiod — begynnande då sådana
lättnader och stödåtgärder genomförts att produktionen kan återupptagas —
inskränka produktionen till högst sextio filmer. Av dessa skola femtiotvå
fördelas mellan föreningens medlemmar i huvudsaklig proportion till tidigare
produktion, medan återstående åtta filmer utgöra en reserv, avsedd att
ge nödvändigt utrymme för den naturliga utvecklingen inom branschen. I
sistnämnda avseende säger sig föreningen bl. a. ha haft i åtanke ett från
biografägareförbundets sida uttalat önskemal om möjlighet för olika grupper
biografägare att genom egen produktion få tillgång till svenska filmer för
sin repertoar.
På skäl som nyss anförts anser utredningen ett genomförande av detta beslut
kunna medföra en viss effekt till förmån för produktionens inkomstsida.
Att siffermässigt bedöma denna verkan har utredningen dock inte ansett
möjligt.
Utredningen anknyter därefter till frågan om förutsättningarna för ett
ekonomiskt stöd åt filmproduktionen från biografägarnas sida.
Inledningsvis påpekas bl. a., att biografverksamhetens expansion i vårt
land till väsentlig del kan tillskrivas den svenska filmens förekomst och
popularitet bland de breda folklagren. Omkring en tredjedel av biografernas
19
Kungl. Maj ds proposition nr 142.
intäkter hänför sig till visningen av svensk film. Uppenbart är sålunda —
vilket vitsordats av biografernas huvudorganisationer — att den svenska
filmproduktionens uppehållande är av utomordentlig betydelse för landets
biografrörelse. Utredningen har därför funnit naturligt att diskutera biografägarnas
möjligheter att tåla en av omständigheterna betingad reducering av
sina intäkter från svensk film till förmån för den svenska filmproduktion,
vars fortsatta existens är ett sådant vitalt intresse för biografverksamhetens
lönsamhet.
Beträffande frågan om denna lönsamhet är så beskaffad, att biografägarna
överlag kunna vidkännas en minskning i sina intäkter, påpekas, att förhållandena
i detta avseende måste vara mycket varierande, alltifrån de stora och
inkomstbringande storstadsbiograferna till biograferna i de folkliga samlingslokalerna
på de minsta orterna, där verksamheten uppehälles med delvis oavlönad
arbetskraft. Den omständigheten att filmproduktionen hittills i största
utsträckning täckt sina förluster med inkomsterna från egen biografrörelse
synes dock tyda på att den genomsnittliga lönsamheten är så pass stor, att
man inte kan eller bör bortse härifrån, när det begärs, att staten skall stödja
filmproduktionen.
I detta sammanhang finner utredningen anledning framhålla, att den bristande
balans som i nuvarande läge otvivelaktigt råder mellan inspelningsverksamheten
—som medför stora förluster — och biografrörelsen — som tar
en huvudpart av intäkterna på visningen av produktionens alster — utgör
ett hinder för de fria producenterna, dvs. producenter som inte ha stödet
av egna biografer, att hävda sig i konkurrensen med de stora inspelningsbiografföretagen.
Förhållandet uppmuntrar till kartell- och trustbildning och
stävjar uppkomsten av dylika »fria» företag. Inte ens genom statlig medverkan
i form av subvention återställes denna balans. Det problem, som här
föreligger inom filmbranschen, ligger utanför utredningens uppdrag att rationellt
angripa. Det är emellertid så intimt förknippat med den svenska filmkrisen,
att utredningen inte ansett sig böra underlåta att påpeka dess förekomst.
Utredningen anmäler härefter, att den trätt i förbindelse med representanter
för biografägarnas huvudorganisationer. Från utredningens sida framhölls
därvid, att ett förslag om statligt stöd åt filmproduktionen otvivelaktigt
skulle ha lättare att vinna statsmakternas bifall, om i förslaget kunde redovisas
villigheten till ett stöd från biografägarna, vilket stodo i nivå med deras
faktiska möjligheter. Utredningen rekommenderade biografägarna — under
hänvisning till ett åren 1948—1950 gällande avtal om produktionsbidrag —
att skyndsamt överväga möjligheten av ett sådant bidrag om ca 5 % av bruttointäkterna,
efter avdrag för nöjesskatten, vid visning av svensk spelfilm. Bi
draget kunde knytas till förutsättningen av ett statligt stöd åt filmproduk
tionen.
Resultatet av de inom och mellan biografägareorganisationema därefter
förda förhandlingarna har redovisats i tre till utredningen den 12, 13 och x4
20
Eungl. Maj:ts proposition nr 142.
december 1950 ingivna skrivelser från resp. Sveriges biografägareförbund,
Ordenshusens riksförening och Sveriges Folkbiografer AB. Organisationerna
förklara sig i dessa skrivelser —• rörande vilkas närmare innehåll jag torde
lå hänvisa till betänkandet (s. 32—34) •— vara beredda att rekommendera
sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag •—- utöver kontrakterade filmhyror
— till producent av sådan svensk film, som kan komma att bli berättigad
till statsbidrag, dock under förutsättning att sistnämnda bidrag blir
av sådan storlek, att den svenska filmproduktionen får möjlighet att fortsätta.
Bidraget skulle variera mellan 1 och 5 %, beroende på de enskilda
biografernas ekonomiska bärkraft. Enligt de upplysningar, som lämnats utredningen
av de nämnda sammanslutningarna, skulle biografägamas sammanlagda
produktionsbidrag vid en tillämpning av de angivna grunderna för
bidragets utgörande betyda ett årligt tillskott till de svenska filmproducenterna
av i runt tal 700 000 kronor.
Statens nöjesskatteintäkter. Alltifrån tillkomsten av vår första nöjesskatteförordning,
den rent kommunala av år 1919, ha — erinrar utredningen
— biografföreställningama fått en alltmer dominerande betydelse för inkomsterna
av nöjesbeskattningen.
1939—1940 gjordes nöjesskatten till en kombinerat statlig och kommunal
skatt, lika fördelad mellan staten och kommunerna. Ivöjestillställningarna
indelades — liksom tidigare — i tre olika taxegrupper, av vilka mellangruppen
utgjordes av biografföreställningar. År 1945 tillkom den nu gällande nöjesskatteförordningen.
Tretaxesystemet ersattes med en enhetlig taxa av 15 %
å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad, dock med det undantaget
för biografföreställningarna, att dessa såsom förut skulle beskattas med
15 % av biljetternas bruttopris upp till 1 krona samt med 30 % av överskjutande
belopp. En ytterligare beskattningsökning pålades biograferna genom
den ändring i nöjesskatteförordningen, som trädde i kraft den 2 februari
1948 (SFS 1948:24), då procentsatserna höjdes till resp. 30 och 45. Samtidigt
bestämdes, att nöjesskatten för biografföreställningar skulle fördelas
med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun.
Denna fördelningsgrund medför, att den genom skattehöjningen erhållna inkomstökningen
i stort sett tillfaller statsverket.
Beträffande motiven för sistnämnda skattehöjning och den behandling
som vid riksdagarna 1948, 1949 och 1950 ägnades frågan om den skärpta biografbeskattningens
fortbestånd har utredningen i betänkandets inledningskapitel
lämnat en redogörelse (betänkandet s. 9—11). Här vill jag endast erinra
om, att förslaget till ifrågavarande skatteskärpning, vilket grundades på
en av 1947 års konsumtionsskatteberedning gjord utredning och som förelädes
1948 års riksdag genom propositionen nr 8, utgjorde ett led i en serie
av vid samma riksdag beslutade åtgärder på den indirekta beskattningens
område i syfte att uppnå en överbalansering av budgeten för budgetåret
1948/49. Skärpningen har sedan dess bibehållits.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Med visst fog kan påstås — yttrar utredningen -— att 194b års biografskatteskärpning
har påskyndat den svenska filmkrisen. Utredningen gör följande
uttalande.
S katteskärpningen föranledde eu motsvarande höjning av biografernas
biljettpriser. Att denna höjning varit åtminstone en av anledningarna till de
minskade besöks- och omsättningssiffrorna på biograferna torde få anses
obestridligt. För biografernas del blev denna ogynnsamma utveckling tdl
förfång för framför allt de små, delvis till olika slag av folkliga samlingslokaler
förlagda biografrörelserna. Några nedlades. En del av dem tvingades
att minska antalet program per vecka, en annan del att visa film endast varannan
vecka och hyra ut lokalerna till andra nöjesanordningar, som tämligen
ofta voro av lägre värde ur kulturell synpunkt. Tillbakagången i biografernas
omsättning gjorde samtidigt, att de svenska filmproducenternas
andel i nettoresultatet av filmvisningarna, dvs. filmhyrorna, blev mindre än
förut. Om man tar i betraktande det successivt nedgående ekonomiska utbytet
av filminspelnings verksamheten efter andra världskrigets slut, är det tydligt,
att den ökade biografskattens verkningar kom att i avsevärd mån drabba filmproduktionen,
som fick se sitt inkomstunderlag ytterligare krympa utan någon
skönjbar möjlighet till kompensation. Någon höjning av biljettpriserna utöver
den som direkt svarade mot skatteskärpningen syntes inte möjlig. Det kan
tilläggas, att en av producenterna så sent som våren 1950 gjord framställning
hos priskontrollnämnden om rätt att höja maximifilmhyran för svensk film
blev avslagen.
Formen för statsstödet. Enligt sina direktiv har utredningen beträffande
formen för ett statligt stöd åt filmproduktionen i företa hand haft att undersöka
möjligheterna att lösa frågan enligt restitutionslinjen, dvs. genom en
återbäring till produktionen av viss andel i den på svensk film belöpande
nöjesskatten.
Om sina överväganden härvidlag anför utredningen till en början följande.
Redan 1941 års filmutredning diskuterade möjligheten att ge stöd restitutionsvägen.
Det ansågs emellertid då, att skälen mot en sådan stödform övervägde.
Bidrag enligt restitutionslinjen skulle ge stöd i omvänd proportion
till behovet: »en film, som lämnade ett gott ekonomiskt resultat, skulle erhålla
högre subvent-ionsbelopp än en, som visade sig mindre publikdragande
och därför bättre behövde ett understöd». Vida ro anmärktes, att en restitution
skulle bli tekniskt komplicerad. Det ansågs nämligen, att de myndigheter
som hade hand om stödet skulle behöva särskilt registrera nöjesskatteinkomstema
för varje bidragsberättigad film. ,
Vid sin prövning av restitutionslinjen har utredningen nu ställts infor
samma principiella och tekniska invändningar som 1941 års filmutredning.
De förra ha i och för «ig kvar sin giltighet. Ett stöd efter behovsprincipen
skulle emellertid i praktiken -bli synnerligen svårhanterligt, Det skulle kräva
ett klarläggande av de exakta produktionskostnaderna och intäkterna för varje
film, varefter det underskott skulle fastställas som det allmänna helt eller
delvis hade att täcka. En sådan procedur komme utan tvekan att föranleda
många meningsskiljaktigheter, vilka bleve ännu mer markerade, om det organ
gom hade att bestämma bidragens omfattning, ansåge sig böra lägga även
sakligt reviderande synpunkter på sin uppgift och pröva ändamålsenligheten
av individuella utgiftsposter.
Mot en beliovsprövning kan även resa-s den befogade invändningen, att
staten trots prövning av varje särskild -film skulle behöva medvetet stödja
även sådana filmer, vilkas önskvärdhet på goda grunder kunde sättas i fråga.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Det måste också hållas i minne —- fortsätter utredningen -— att motiven
för tillkallandet av 1941 års filmutredning högst väsentligt skilja sig från
dem som ligga bakom 1950 års filmutrednings uppdrag.
1941—42 arbetade den svenska filmindustrien under ekonomiskt drägliga
villkor: de då i SOU 1942: 36 framlagda stödförslagen togo uteslutande sikte
på tillkomsten av filmer, som uppfyllde vissa bestämda kvalitetskrav.
Bakgrunden för 1950 års filmutredning åter är den inträdda krissituationen
för filmproduktionen. Behovet av stödåtgärder har däVigenom fått en annan
karaktär och en generellare inriktning: i dag gäller det den samlade filmproduktionens
upprätthållande.
Utredningen understryker därefter, att staten som stödgivare även i denna
situation måste upprätthålla anspråken på en god filmstandard. Eu primär
förutsättning för att dessa anspråk skola kunna tillgodoses är dock, att filmproduktionen
beredes sådana ekonomiska förutsättningar, att den inte blott
kan fortleva utan även får vidgad möjlighet att ge nya krafter och nya idéer
en chans att visa sin förmåga och lödighet. Staten skulle genom sin ekonomiska
medverkan kunna ge ett verksamt bidrag till en sådan utveckling hän
emot en standardhöjning. Men statsstödet bör då ges i den formen, att filmens
konstnärliga frihet inte begränsas genom ett officiellt organs värderingar
av vad som är eller inte är »värdefull» film, vare sig detta organ skulle
bedöma filmmanuskript och filmuppslag eller göra statspremierande urval
bland färdiga filmer. Därmed ansluter sig utredningen till den i direktiven
förordade principen om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende
stöd.
Av färdades alltså tanken pa en kvalitetsbedömning — anför utredningen
vidare kunde den enklaste och radikalaste lösningen av problemet förefalla
vara den, att det allmänna reviderar sin skattepolitik gentemot filmen
och fastställer eu nöjesskatteprocent, som till skillnad från den nuvarande
inte missgynnar filmen i jämförelse med andra konstformer och nöjesgrenar.
Utredningen finner denna väg i dagens situation varken framkomlig eller
lämplig, eftersom 1950 års riksdagsbeslut i biografskattefrågan (riksdagens
skr. nr 195) utgjorde ett hinder för en sådan åtgärd, vilken för övrigt inte uteslutande
eller ens företrädesvis skulle gynna producenterna av svensk film.
Utredningen förordar därför i linje med vad som uttalats i direktiven, att
statens stöd till svensk film ges direkt till producenterna i formen av ett bidrag
till en films producent, vilket bestämmes i förhållande till statens andel
i de pa filmens visning belöpande nöjesskatteintäktema.
I anslutning härtill anmärker utredningen, att en efter automatiska regler
verkande återbäring per film givetvis kommer att i vissa fall ge orättvisa utslag
ur behovs- och kvalitetssynpunkt. Detta är ofrånkomligt. Men det finns
också anledning förmoda, att producenterna komma att beakta, att möjligheterna
till ett kontinuerligt stöd från det allmännas sida är beroende av en
kvalitativt tillfredsställande filmstandard. För att statsmakterna tid efter
annan skola beredas möjlighet att bedöma erfarenheterna av stödets verkningar,
böra bidragsbestämmelsema ges en begränsad giltighetstid.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Statsstödets omfattning. Till grund för sina beräkningar av statsbidragets
storlek har utredningen gjort en uppskattning av de förutsebara genomsnittskostnaderna
och genomsnittsintäkterna för en svensk spelfilm under det närmaste
året i syfte att klarlägga genomsnittsunderskottet per producerad film.
Premisserna för uppskattningen redovisas på sätt som framgår av efterföljande
sammanställning. Till denna anmärkes, att det senaste produktionsår
(spelår), för vilket korresponderande utgifts- och intäktssiffror varit tillgängliga
för utredningen, är 1948/49.
A . Kostnader-.
Arit
1. Genomsnittskostnad för 1948/49 års produktion enligt
amanuensen Sture Gustafssons utredning och därefter
skedd komplettering....................................
2. Vissa under 1. icke beaktade produktionskostnader,
hänförliga till administration, ateljéverksamhet, icke
använda manuskript, räntor osv., i den s. k. kontrollundersökningen
uppskattade till minst 10 % av
kostnaden under 1.....................................
3. Kostnadsstegringar under 1951, uppskattade till lägst
8 % av kostnaden under 1.............................
Summa kr.
B. Intäkter.
År
1. Genomsnittsintäkter på den svenska marknaden av
1948/49 års produktion för tiden t. o. m. 31 mars
1950 enligt amanuensen Sture Gustafssons utredning
och därefter skedd komplettering......................
2. Genomsnittsintäkter på den svenska marknaden av
1948/49 års produktion för tid efter 31 mars 1950,
på grundval av en uppgift i FFI-undersökningen (se
denna sid. 13, st. 2) uppskattade till »ett par procent»
av de totala intäkterna................................
3. Genomsnittsintäkter av utländsk visning: utredningen
redovisar i denna del de uppskattningar som gjorts i
samband med den s. k. kontrollundersökningen----
4. Årligt tillskott från biografägarna i form av produk
tionsbidrag,
sammanlagt ca 700 000 kr. Utslaget på en
årsproduktion av 30 filmer blir genomsnittstillskottet
per film i runt tal ....................................
Summa kr. 302 570 270 500
Genomsnittsunderskottet per film enligt kalkylen blir:
Aritmetiskt medium (409 460 — 302 570)............................ 106 890 kr.
Median värde (382 320 — 270 500).................................... 111 820 »
Med utgångspunkt från förutsättningarna att i genomsnitt biografbiljettpriset
är 1 krona 95 öre, filmhyran 38 % av det inspelade beloppet (exklusive
nöjesskatt) och distributionskostnaden 15 % av filmhyran ger kalkylens
i. medium kr. Median kr.
347 000 324 000
34 700 32 400
27 760_25 920
409 460 382 320
,m. medium kr. Median kr.
268 000 240 000
5 470 4 900
5 800 2 300
23 300 23 300
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
genomsnittsfilm i statlig nöjesskatt 340 000 å 380 000 kronor (median resp.
aritmetiskt medium). För att kalkylens underskott skall täckas, konstaterar
utredningen, krävs följaktligen ett statsstöd med i runt tal 30 % (aritmetiska
mediet 28 % och medianen 33 %) av den statliga nöjesskatten.
Utredningen anser sig dock inte böra föreslå ett statsstöd av denna omfattning.
I huvudsak följande skäl anges ha varit avgörande för denna ståndpunkt.
Först och främst måste betonas, att varje kalkyl av den art som utredningen
här haft att bygga på måste betraktas som mycket approximativ. När
kalkylen likafullt läggs till grund för utredningens ställningstagande, bör detta
tydligen ske med försiktighet.
Det är också viktigt att fastslå, att den ekonomiska balansen mellan filmbranschens
olika grenar, främst å ena sidan produktionen och å andra sidan
visningen, inte mer än delvis återetälles genom sådana prestationer som t. ex.
biografägamas förebådade produktionsbidrag. Biografrörelsen måste, bortsett
från småorterna, även fortsättningsvis bedömas som en i stort sett lönsam
verksamhet. Av denna grund måste i varje fall de större producenterna, som
samtidigt äro biografägare i betydande omfattning, alltjämt kunna räkna med
givande inkomstkällor. Det är sant, att man med detta resonemang inte beaktar
de fria (ej biografägande) producenternas ogynnsammare situation härvidlag.
Detta låter sig emellertid svårligen göra, om man samtidigt vill und
vika, att staten antingen ger ett stöd av sådan storleksordning, att de biografägande
producenterna erhåller en för en subventionerad verksamhet oproportionerligt
stor vinst på sin totala rörelse, eller föranledes till ingripanden i
filmbranschen, vilka kan äventyra dess fria förhållanden.
Med tanke på vad som anförts om biografrörelsens relativa lönsamhet måste
också utredningen betrakta storleken av biografägamas i utsikt ställda produktionsbidrag
som provisorisk. Biograferna äro för sin lönsamhet starkt beroende
av tillgången på svensk film. Utredningen anser sig därför kunna förutsätta
möjligheten av en framtida ökning av produktionsbidraget.
Vidare må erinras om utredningens tidigare uttalanden i fråga om rationaliseringsåtgärder
inom filmproduktionen, enligt vilka uttalanden utredningen
ansåg sig kunna räkna med vissa fortsatta åtgärder i besparingssyfte.
Utredningen vill slutligen framhålla den möjlighet som står filmproduktionen
till buds att genom en ytterligare begränsning av antalet per år inspelade
filmer öka de enskilda filmernas bärkraft.
Under hänvisning till det anförda och med beaktande av nu rådande statsfinansiella
läge förordar utredningen, att producentbidraget utgår med 20 %
av statens andel i den på svensk film belöpande nöjesskatten.
Utredningens förslag till bidragsgrunder. Grunderna för bidragsförfarandet
föreslås av utredningen skola fastställas i en särskild författning, var
till förelag utarbetats av utredningen och intagits i betänkandet å s. 41—42.
Författningsförslaget, som i princip bygger på ett i Danmark nu gällande
system för isubventionering av den inhemska filmproduktionen, åtföljes av
ett såsom specialmotivering betecknat avsnitt (betänkandet s. 42—45). För
bidragsgrundemas innebörd och motivering må följande redogörelse lämnas.
1. Såsom förutsättningar för att en film skall anses såsom svensk uppställer
utredningen, att producenten är här i landet bosatt svensk medbor
-
25
Iiungl. Maj:ts proposition nr 142.
gare eller svensk sammanslutning eller institution, att filmens produktion
väsentligen finansierats med svenskt kapital, åt t filmen inspelats till huvudsaklig
del på svenska språket och med övervägande svensk konstnärlig och
teknisk personal samt att filmens ateljéupptagningar skett här i landet.
2. På statens biografbyrå föreslås ankomma att bedöma frågan om filmen
är svensk enligt de angivna förutsättningarna. Producenten skall pa am
fordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar, som biografbyrån
kam finna erforderliga för sådant avgörande. Har film fastställts vara
svensk, skall anteckning ske därom på tillståndskort, varom stadgas i 7 §
förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar. Biografbyrån
skall därjämte underrätta länsstyrelserna och de myndigheter, som ombe
sörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fastställelse.
Härtill knyter utredningen i huvudsak följande kommentar.
Utredningen förutsätter, att biografbyrån i mån av behov får anlita utomstående
expertis. I övrigt torde förfarandet inom biografbyrån få regleras
„enom erforderliga kompletteringar av dess instruktion. En mera definitiv
Gestaltning av biografbyråns medverkan lär emellertid inte kunna åstadkommas
Förrän i samband med att statsmakterna ta ställning till de förslag rörande
bl. a. biografbyråns uppgifter och organisation, som 1949 års filmkommitte
torde komma att lägga fram. ,
Det har övervägts, om anteckning pa tillståndskortet skulle vara uog _1
att ge uppbördsmyndigheterna för nöjesskatt kommunalnämnder och drätselkammare
— besked om att en film är svensk. Det skulle krava, att tilistandskortet
visades upp för vederbörande uppbördsmyndigliet. Vid den tidpunkt
då nöjesskatten normalt senast skall betalas (»for varje vecka fore nastpåföljande
veckas utgång», 2 § tillämpningskungörelsen till nojesskattetorordningen)
har emellertid biografägaren mestadels återställt filmkopian med
åtföljande tillståndskort till distributören. Särskilda utdrag ur tillståndskortet
— eller särskilda bevis av biografbyrån — skulle alltså behovas för
detta ändamål. För att biografägaren och — när nöjesskatten betalas med
posten — uppbördsmyndigheten skulle slippa besväret att returnera dessa
utdra", måste de utfärdas i ett exemplar för varje kommun, där en film skall
visas. Med hänsyn därtill har det förefallit ändamålsenligt, att biografbyrån
bekantgör sina beslut i periodiska meddelanden, t. ex. manadsvis, till länsstyrelserna
och uppbördsmyndigheterna,
3. Bidrag skall enligt förslaget icke utgå för film, vars längd understiger
2 000 meter.
Utredningen lämnar följande kommentar.
Genom bestämmelsen att bidrag inte utgår för film under 2 000 meters
längd, kommer kortfilmen att falla utanför bidragsrätten. (Fn långfilm håller
si" omkring 2 500 meter, en kortfilm 300—400.) Utredningen är angelägen
framhålla, att bestämmelsen inte får tolkas som något åsidosättande av kortfilmproduktionen
utan måste ses mot bakgrunden av följande omständigheter.
Kostnaderna för framställning av kortfilm — efter filmmeter räknat — äro
som regel inte oväsentligt lägre än för långfilm. Fördelas statsbidraget mellan
de särskilda filmerna i ett program i förhållande till deras metriska längd,
skulle kortfilmerna sättas i eu ur bidragssynpunkt mer gynnad ställning än
långfilmerna. Någon annan generellt tillämplig fördelningsgrund synes svår
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
att anvisa. Även om eu sådan bidragsfördelning i praktiken kanske inte skulle
iå någon större betydelse — bl. a. därför att fördelningen i flertalet fall kan
tänkas bli reglerad i samband med en mellan kortfilmproducenten och vederbörande
långfilmdistributör eller långfilmproducent träffad överenskommelse
om kortfilmens placering i ett långfilmprogram — har utredningen likväl
ansett det vara mindre tillfredsställande, att en kortfilm skulle få ett relativt
sett mer generöst bidrag än en långfilm. Utredningen har vidare beaktat,
att den enligt all erfarenhet effektivaste distributionen av en kortfilm, både
med hänsyn till antalet visningsplatser och till publikfrekvensen, sker i förening
med en svensk långfilm. Det är att befara, att de redan nu inte obetydliga
svårigheterna för fristående smärre kortfilmproducenter att få sina filmer
placerade i ett svenskt långfilmprogram skulle bli ännu mer utpräglade,
om dessa producenter vid förhandlingar med de biografägande produktionsföretagen
och i konkurrensen med dessa företags egna kortfilmer skulle
komma att göra anspråk på en författningsenlig rätt till del i ett på filmprogrammet
belöpande statsbidrag. Ett ytterligare och i själva verket avgörande
skäl är, att kortfilmproduktionen sådan den framträder på biograferna företer
så många olika typer: journalfilm, beställningsfilm av olika karaktär och
konstnärlig kortfilm. Att en kortfilm, som gjorts på beställning i mer eller
mindre uppenbart reklamsyfte, skulle få bidrag kan inte gärna ifrågasättas.
Både journalfilmen och den konstnärliga kortfilmen skulle däremot i och för
sig vara val förtjänta av ett stöd. Även i filmer av de båda sistnämnda
typerna ingå dock ofta reklam- och beställningsinslag. Utredningen har
svårt att tänka sig, att man på annan väg än genom något slags officiell bedömning
skulle kunna lösa sådana gränsfall, vilket skulle betyda accepterandet
av en urvalsprincip, som utredningen tidigare avvisat.
4. Bidraget avses — på sätt som framgår av den förut lämnade redogörelsen
- utgå med 20 % av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning, vid
vilken bidragsberättigad film visas och i vilken till högst femton procent ingå
utländska filmer. Annonsfilm — vartill utredningen även hänför s. k. trailers,
dvs. i reklamsyfte gjorda utdrag av scener ur eu kommande långfilm — anses
inte utgöra del av föreställningen.
Utredningen framhåller, att begränsningen av utrymmet för utländska filmiuslag
till 15 % av bidragsberättigad föreställnings längd har gjorts med syfte
att i görligaste mån tillgodose den svenska kortfilmens skäliga intressen.
5. Bidraget föreslås skola utbetalas till producenten eller dennes ombud av
biografföreställningens anordnad, vilken som följd härav skall äga att vid
ei läggande t av nöjesskatt för föreställningen avräkna ett mot bidraget svarande
belopp.
Utredningen anför i sin kommentar, att biografägare, som underlåter att till
producenten utbetala vederbörligt bidrag, mister rätten att avräkna beloppet
vid nöjesskatteredovisningen. Producenten har att i en dylik situation vända
sig till länsstyrelsen för att få ut bidraget.
^ fråga om ikraftträdande och giltighetstid förutsätter utredningen, att
författningen skall träda i kraft fr. o. m. ingången av nästa budgetår. Den
avses äga tillämpning även å svenska filmer, som haft premiär före författningens
ikraftträdande, om de visas efter denna tidpunkt. Utredningen erinrar
27
Kungl. Maj:ts proposition nr U2.
om sitt tidigare uttalande, att författningen bör ges en begränsad giltighetstid
för att statsmakterna tid efter annan skola beredas möjlighet att bedöma
erfarenheterna av stödets verkningar. Utredningen anser för sm del, att den
första giltighetstiden inte bör understiga fyra år.
Av utredningen föreslagen följdförfattning. Utredningen har vidare
föreslagit, att i nöjesskatteförordningen skall införas en ny paragraf, betecknad
24 a §, vilken skall innehålla en hänvisning till bidragsförfattnmgen. Ett avutredningen
härutinnan utarbetat förslag till förordning om andnng i nojesskatteförordningen
är intaget i betänkandet.
Statsverkets kostnader. Med utgångspunkt från den av utredningen i
samband med beräkningen av statsstödets storlek framkalkylerade siffran
380 000 kronor i genomsnittlig statlig nöjesskatt (aritmetiskt medium) per film
och under förutsättning av en årlig produktion om trettio filmer uppskattar utredningen
statsverkets kostnader för filmstödet till i genomsnitt ca 2,8 miljoner
kronor per år. Då utredningen anser sannolikt, att det kommer att droja något,
innan filmproduktionen återupptas i full utsträckning efter det vid nyåret inträdda
filmstoppet, anses anspråken på statskassan under det första budgetåret,
dvs. 1951/52, kunna begränsas till 2 miljoner kronor, vilket belopp föreslås
anvisat som förslagsanslag på riksstaten.
Fråga om en särskild skatt på filmhyrorna. Utredningen framhåller
slutligen, att den under sitt arbete inte kunnat undgå att beakta nu rådande
allvarliga statsfinansiella läge med dess krav på största aktsamhet beträffande
nya statsutgifter. Även när det som i detta fall — enligt vad utredningen so t
visa — rör sig om eu relativt ringa investering, som torde innebära en förutsättning
för bibehållandet av en betydligt större inkomst för stat och kommun,
inträder en påfrestning för statskassan.
Med hänsyn härtill har utredningen — ehuru vid sidan av sitt egentliga
uppdrag — ansett sig böra fästa uppmärksamheten på filmhyrorna som eventuellt
skatteobjekt. En även måttlig skatt på dessa kan väntas inbringa ganska
avsevärda belopp. Det förutsättes, att en eventuell dylik skatt inte övervältras
på biografägarna eller biografbesökarna.
Härom anföres följande.
Filmhyrorna i Sverige variera mellan 25 och 50 %. Av lämplighetsskäl
borde emellertid en eventuell filmhyresskatt utgå enhetligt Förslagsvis kunde
den beräknas på en filmhyra av 30 %, oavsett filmhyrans faktiska storlek i det
enskilda fallet. Omsättningen på landets biografer har — enligt vad utredningen
kunnat konstatera -—- under de senaste åren hållit sig omkring 79 miljoner
kronor, sedan nöjesskatten frånräknats. Filmhyresskatt skulle alltså vid
oförändrad omsättning utgå på ca 23 700 000 kronor (30 % av 79 miljoner kionor).
Beräknad efter en procentsats av 20 skulle skatten inbringa ca 4 740 000
kronor (20 % av 23 700 000 kronor).
I anslutning härtill påpekar utredningen, att tillkomsten av eu dylik beskattning
i nuvarande situation helt naturligt förutsätter, att den svenska film
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
produktionen kompenseras för den del, varmed den bidrar till det genom en
filmhyreskatt inflytande samlade beloppet.
Reservation mot utredningens förslag om statsstödets omfattning har
avgivits av ledamoten i utredningen regissören Edgren (s. 47—54 i betänkandet).
Denne anser, att det av utredningen förordade statsstödet inte är tillräckligt.
Enligt hans uppfattning borde utredningen uttryckligen ha föreslagit
en filmhyreskatt. Statsbidraget till producenterna borde samtidigt ha avvägts
så, att det i det närmaste helt motsvarade den från utredningens utgångspunkter
beräknade avkastningen av filmhyreskatten. Producenterna skulle
genom en sådan anordning tillföras ett nettobidrag från statsverket av ca 3,?
miljoner kronor.
Yttrandena över betänkandet.
Allmänt uttalas i de föreliggande remissyttrandena, att behovet av statliga
stödåtgärder till förmån för den svenska filmproduktionen i dess nuvarande avutredningen
ådagalagda krisläge får anses vara styrkt. I de av statskontoret
ävensom av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västernorrlands län
avgivna yttrandena föreslås emellertid, att med beslut i ämnet får anstå i avbidan
på resultatet av en särskild utredning om möjligheterna att genomföra
en beskattning av filmhyrorna.
Utredningens förslag har helt tillstyrkts av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i Kronobergs och Gävleborgs län samt svenska teaterförbundets fackorganisation.
Det har vidare i huvudsakliga delar vunnit anslutning av följande
remissinstanser, nämligen överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar län.
Malmöhus län och Värmlands län samt Sveriges filmuthyrareförening och
svenska industritjänstemannaförbundet. Utredningens linje i frågan om formen
för statens medverkan biträdes vidare av Sveriges biografägareförbund
och föreningen Sveriges filmproducenter. Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar
i första hand den lösningen, att nöjesskatten för biografföreställningar
omprövas, men förklarar sig kunna tillstyrka utredningens förslag, därest en
sådan lösning icke kan godtagas.
Mot utredningens avböjande av en kvalitetsbedömning av de för statsstöd
ifrågakommande filmerna ha erinringar uttalats i remissyttrandena från
statens biografbyrå, svenska filmsamfundet, folkets husföreningarnas riksorganisation
samt Stockholms film- och teaterarbetareförening. Ett uttalande
i samma riktning har gjorts i den utom remissbehandlingen inkomna fram
ställningen från vissa filmregissörer m. fl.
I några yttranden har ifrågasatts, om ej det av utredningen föreslagna stats
bidraget är avvägt i underkant. Förslag om en höjning av statsbidragsprocenten
har framställts av föreningen Sveriges filmproducenter.
Efter denna allmänna översikt kommer jag i det följande att redogöra för de
uttalanden och erinringar, som i yttrandena gjorts rörande olika punkter i utredningens
betänkande.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
Beträffande möjligheterna att genom rationaliserings- och besparingsåtgärder
begränsa inspelningskostnaderna ha några synpunkter utöver
dem som anförts i betänkandet inte framkommit. Statskontoret säger sig
inte kunna frigöra sig från uppfattningen, att filmproduktionen inte alltid planlagts
med tillbörlig ekonomisk förtänksamhet. Stockholms film- och teaterarbetareförening
finner det vara förvånande, att utredningen inte i större omfattning
beaktat löntagarorganisationernas påpekanden om filmproduktionens
bristfälliga planering och organisation och de rekommendationer som framförts
rörande behovet av planeringsråd och/eller företagsnämnder. Häremot
ifrågasätter föreningen Sveriges filmproducenter, om det över huvud ar möjligt
för i filminspelningsverksamheten engagerad underordnad personal att aga
den insikt i produktionsledningens avsikter och den överblick över planläggningen
i stort, som oundgängligen erfordras för att kunna bedöma riktigheten
av den ena eller andra åtgärden. Svenska teaterförbundets fackorganisation
förklarar sig dela producenternas uppfattning, att planeringsråd skulle medföra
alltför omständliga procedurer, som knappast skulle lända till besparingar i det
långa loppet.
Lämpligheten och värdet av en produktionsbegränsning ifrågasattes
i några yttranden. En sådan åtgärd synes svenska filmsamfundet ytterst diskutabel,
då den knappast ger tillräckligt utrymme åt de fria konstnärliga initiativen.
Stockholms film- och teaterarbetareförening finner en produktionsbegränsning
ägnad att uppmuntra till skärpt kartell- och trustbildning inom filmbranschen.
Samma farhågor ha kommit till uttryck i den skrivelse, som ingivits
av ett antal filmregissörer m. fl. personer.
Föreningen Sveriges filmproducenter framhåller, att den utlovat sin medverkan
till en begränsning av filmproduktionen endast efter stark tvekan och
i klart medvetande om de olägenheter av olika art som äro förbundna därmed.
Redan svårigheten att på ett rättvist sätt tillgodose de redan existerande produktionsbolagens
naturliga önskan att, om produktionsvillkoren bli gynnsammare,
fortsätta sin verksamhet, är betydande. Därtill kommer nödvändigheten
att bereda utrymme även för eventuellt nytillkommande producenter i syfte
att säkra åtminstone en viss grad av frihet för fruktbara konstnärliga initiativ.
Vikten av att filmateljéerna bli kontinuerligt sysselsatta, vilket är en förutsättning
för att ateljédriften icke skall medföra stora förluster, kräver också särskilda
hänsyn.
Beträffande biograf ägarnas i utsikt ställda produktionsbidrag
anser statskontoret, att ett sådant bidrag i princip bör ställas som villkor för
statlig subvention. Med hänsyn till vad som påvisats om biografägarnas intäkter
av svensk film är det vidare enligt statskontorets mening motiverat med
ett högre understöd från biografägarna än det av utredningen angivna maximibidraget
om 5 %.
Sveriges bio gr af ägareförbund anmärker å andra sidan — under hänvisning
till utredningens tablå över den procentuella fördelningen av bruttointäkten
30
Kungl. May.is proposition nr 142.
vid visning av svensk spelfilm — att biografägarnas angivna andel (38,9 %)
utgör ett bruttobelopp, från vilket skall dragas omkostnader för lokalhyra, personallöner,
maskinutrustning, annonsering m. in., innan biograf ägarnas nettointäkt
framkommer. Efter sorgfälliga undersökningar bär förbundet funnit,
att — om från biljettintäkten avdrages nöjesskatt till stat och kommun —
90 % av återstoden hänför sig till omkostnader medan 10 % utgör biografägarens
netto. Av de 38,9 % belöpa sålunda 32,6 5 enheter på omkostnader och
6,2 5 enheter på nettointäkt. Den hittillsvarande vinstmarginalen kommer dessutom
under innevarande år att krympa genom omkostnadsökningar. Förbundet
anser det under sådana förhållanden uteslutet att kunna pressa medlemmarna
till längre gående åtaganden i fråga om s. k. produktionsbidrag än vad som
framgår av betänkandet.
Ett uttalande av samma innebörd som det sistnämnda göres av folkets husföreningarnas
riksorganisation beträffande de till riksorganisationen anslutna
biografägande föreningarna. Sannolikt måste till följd av den sedan hösten
1950 pågående kostnadsstegringen en ytterligare uppmjukning ske i fråga om
de mindre biografernas bidrag till svensk filmproduktion.
Ur de yttranden, som uttalat sig till förmån för ett statligt stöd på grundval
av en kvalitetsbedömning av de enskilda filmerna, må återgivas följande.
Svenska filmsamfundet säger sig inte kunna acceptera en lösning som helt
bortser från filmernas kvalitet. Samfundet yttrar därefter.
Vi förstå statens önskan att i detta fall icke blanda sig i kvalitetsbedömningen,
men vi såge gärna, att staten överläte till en ansvarskännande nämnd
att utöva kvalitetsbedömning. Nämnden borde bestå av filmintresserade representanter
från det allmänna kulturlivet, några av våra främsta filmskribenter,
medlemmar ur filmens olika branschsammanslutningar samt svenska filmsamfundet.
Det skulle åligga nämnden att premiera de filmer i varje årsproduktion
som vågat satsa mer på konstnärliga ambitioner än på de populärrecept,
varmed man tror sig gå de största publikmassorna till mötes. Vi vill i detta
sammanhang gärna peka på det produktionsbidrag, som förväntas från biografägarna
och som preliminärt beräknas till 700 000 kronor per år. Om nämnden
bereddes tillfälle att förfoga över detta bidrag ur branschens egna kassor,
skulle det få en utslagsgivande betydelse som stimulerande och stödjande faktor.
Vi anse det nödvändigt att i detta sammanhang påpeka den risk, som ligger
i ett ökat antal inspelningar från mindre nogräknade producenter, vilka spekulera
i den lägsta publiksmaken. Dessa producenters filmer ha hittills varit de
lättaste och minst riskabla att tillaga. Medvetandet om att den föreslagna
kvalitetsbedömningen inte blott innebär en konstnärlig betygssättning utan
även en ekonomisk förbättring skulle utan tvekan hålla tillbaka de krassaste
filmspekulationerna.
Vi vill också framhålla, att den här föreslagna möjligheten till kvalitetsbelöning
vore en lämplig övergångsform till det statliga intresse för en konstnärligt
högstående svensk filmproduktion som så länge har efterlysts av bl. a.
folkrörelserna.
I den av ett antal filmregissörer m. fl. personer undertecknade skrivelsen
framhålles, att några principiella invändningar mot kvalitetsbedömning inte
böra föreligga. Den förekommer i alla faser av det allmännas kulturpolitik,
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
när det gäller utdelning av statens författarstipendier, museernas konstköp,
teatrars repertoarval å ena sidan och dessa teatrars statsunderstöd a andia
sidan, och även i filmcensurens högst subjektiva, givetvis även diskutabla men
ändå allmänt godtagna arbetssätt. Ett stöd som göres beroende av kvalitetsbedömning
kommer inte enbart att främja produktionen av god film utan
kommer även att automatiskt lösa frågan om en produktionsbegränsning.
Undertecknarna säga sig emellertid ha full förståelse för de synpunkter som
säga, att staten inte bör engagera sig i en kvalitetsbedömning, och för de politiska
risker, som äro förenade med en utsträckning av denna till nya områden.
Dessutom skulle en sådan kvalitetsbedömning kräva en ny utredning, vilken
skulle försena ärendet och därmed förlänga filmstoppet ett år. önskvärt vore
dock, att det omnämnda produktionsbidraget från biografägarna fördelades
enligt kvalitativa synpunkter genom ett branschorgan med representanter även
för det allmänna kulturlivet. En möjlighet skulle därigenom anvisas att i
praktiken vinna erfarenhet av denna form av produktionsstöd.
Statens biografbyrå anför bl. a. följande.
Det torde vara ofrånkomligt att, om man vill undvika att med allmänna
medel gynna lågklassig fördummande film, en kvalitetsbedömning måste företas.
Biografbyrån står icke främmande för de vanskligheter och orättvisor detta
skulle kunna föra med sig men tror samtidigt, att de på många håll överdrivits.
Någon begränsning i filmens konstnärliga frihet, som de sakkunniga
frukta, är det givetvis icke fråga om. De filmer som här åsyftas äro sådana
som en enig kritikerkår anser icke fylla ens konstnärliga minimikrav. Biografbyrån
anser sig ha skäl att förmoda, att kvalitetsbedömning icke bör föranleda
svårare meningsbrytningar eller ge anledning till misstanke om ett officiellt
förmynderskap i smakfrågor. Det är icke någon ny princip, som skulle införas
genom premiering efter kvalitetsbedömning. Liknande bedömning förekommer
vid utdelandet av statliga författarstipendier. Biografbyrån vill också peka på
filmväsendet i de nordiska grannländerna, där, enligt utredningens bilagor, ett
stöd efter kvalitativa urvalsprinciper även gives. Förhållandena i Finland äro
i detta hänseende de mest utpräglade.
Om en kvalitetsbedömning som förutsättning för en viss återbäring av
nöjesskatten skulle komma till stånd, borde den enligt byråns mening ej utövas
av filmcensorerna, vilkas funktion är av annan art. Det organ som skulle ha
avgörandet i sin hand borde icke vara ett statligt ämbetsverk utan ett gransk»ingsråd
bestående av ett begränsat antal företrädare för folkrörelserna, socialvården,
litteraturen, filmen och filmkritikerna. Till ledamöter av detta råd
skulle utses personer med klart intresse för filmens sociala och konstnärliga
betydelse. Ett granskningsråd av denna sammansättning kommer enligt vad
ordföranden i 1949 års filmkommitté meddelat att i ett inom kort till Kungl.
Maj:t avlämnat betänkande föreslås till inrättande såsom rådgivande organ
för censuren. Kådet skulle garantera den insyn i censurens verksamhet och
den samverkan med samhällets kulturella och sociala strävanden som ibland
efterlysts. Detta granskningsråd skulle enligt biografbyråns uppfattning väl
lämpa sig även för den form av kvalitetsbedömning av svensk film, som skulle
komma i fråga.
Införes kvalitetsbedömning — anför biografbyrån vidare—skulle också de
slag av filmer, som nu enligt utredningens förslag genom sin längd (mindre
än 2 000 meter) äro utestängda från återbäring av nöjesskatt, dvs. såväl den
32
Kungl. Maj ds proposition nr 142.
konstnärliga och dokumentariska kortfilmen som barnfilmer av för barn lämplig
längd, kunna komma i åtnjutande av bidrag. Nämnda kategorier av filmer
äro de minst lönsamma och därför de som vid en krissituation i första hand
få sitta emellan.
Biografbyrån föreslår därför, att frågan om en kvalitetsbedömning som
genomgående förutsättning för återbäring av nöjesskatt tas upp till allvarlig
prövning. Om det av andra än kulturella motiv synes önskvärt, att den av de
sakkunniga föreslagna återbäringen kommer all svensk film till godo, framhåller
byrån önskvärdheten av att ytterligare ett belopp, motsvarande 10 % av
den statliga andelen av nöjesskatten, ställes till förfogande för att premiera
den ambitiösa och kulturellt tyngst vägande svenska filmen. Byrån understryker,
att den i sitt uttalande åsyftat en granskning av den färdiga filmprodukten.
Folkets husföreningarnas riksorganisation förklarar sig vilja enträget hemställa,
att Kungl. Maj:t till prövning upptar frågan, om icke stöd till svensk
film skulle kunna utgå efter viss kvalitetsbedömning, och framlägger förslag
därom till riksdagen. Därest detta i nuvarande läge skulle befinnas omöjligt,
finner sig riksorganisationen böra förorda utredningsma jord tetens förslag.
I detta sammanhang må slutligen redovisas det uttalande, som i förevarande
avseende gjorts av föreningen Sveriges filmproducenter. Mot förslaget
om generellt utgående stöd kan — säger föreningen — givetvis vägande invändningar
av principiell natur göras. Föreningen, som i en tidigare skrivelse till
finansministern antydde eu lösning efter liknande linjer, delar dock utredningens
uppfattning, att denna väg för närvarande synes vara den enda framkomliga.
I
I frågan om formen för statsstödet ha i övrigt följande från utredningens
förslag avvikande synpunkter framkommit.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att statens stöd åt filmproduktionen
i första hand bör ta sikte på en omprövning av nöjesskatt-cbes tämmelserna.
Härom anföres i huvudsak följande.
Vid en sänkning av nöjesskatten och därmed av biljettpriset torde publiktillströmningen
öka, vilket otvivelaktigt torde vara till fördel för producenten.
Sänkes skatteprocenten så mycket, att den lämnar utrymme jämväl för en
måttlig prishöjning på biljetterna, stiger totalsumman av skatten likaväl.
Även med denna prishöjning gynnas i sista hand producenten. Har det, såsom
skett i fråga om filmproduktionen, visat sig, att biografrörelsen icke är
den goda skattekälla, som förutsatts, framstår det för länsstyrelsen som naturligt,
att en anpassning sker till förhållanden, som kunna bära en nöjesskatt,
utan de påföljder för produktion och vissa biografer, som påtalats. Utredningen
har framhållit, att med utredningens förslag om bibehållande av nöjesskatten
vid nuvarande nivå och restitution av nöjesskatt till svensk filmproduktion,
den utländska filmen icke skulle gynnas. Såvitt länsstyrelsen kan
förstå, lär emellertid beskattning av utländsk film kunna ske genom andra åtgärder.
Den av länsstyrelsen i första hand förordade lösningen framstår för länsstyrelsen
som den naturligaste. Den lärer icke fordra några utgifter för kontroll
av restitution enligt utredningens förslag. Enligt detta alternativ upp
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
komma icke heller några skilda meningar om det procenttal, efter vilket
nöjesskatten bör restitucras. Utredningen har framhållit, att filmproduktionen
bör behålla sin fria ställning. Detta torde bäst tillgodoses enligt länsstyrelsens
alternativ.
Godtages icke den av länsstyrelsen i första hand förordade lösningen, an
■ser sig länsstyrelsen i andra hand böra tillstyrka utredningens förslag.
Till ett av statskontoret framfört förslag om formen för statsstödet återkommer
jag vid redovisningen av yttrandena i den del de beröra frågan om
en filmhyreskatt.
I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot utredningens förslag i fråga
om statsstödets omfattning.
Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig, med hänsyn till resultatet av utredningens
egna beräkningar, starkt ifrågasätta, om de föreslagna stödåtgärderna
skola visa sig tillräckliga för att, såsom önskvärt är, en fortsatt svensk
filmproduktion skall kunna anses säkerställd. Ett liknande uttalande göres
av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter,
huruvida icke statsbidraget bör uppgå till närmare 30 % av nöjesskatten.
Även länsstyrelsen i Värmlands län anser bidraget vara för snävt
tillmätt men finner sig i nuvarande statsfinansiella läge icke kunna tillstyrka
högre procentsats.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig för sin del icke
obenägen att tillstyrka ett bidrag av något större omfattning än utredningen
föreslagit. Samtidigt betonar länsstyrelsen, att bidraget i nuvarande statsfinansiella
situation icke kan tillåtas medföra ett större bortfall av nöjesskatteintäkter
för statsverket än som samtidigt kan .beräknas inflyta genom
en beskattning av filmhyroma. Frågan om införandet och utformningen av
en sådan skatt bör närmare utredas. Innan resultatet av denna utredning
föreligger, kan näppeligen något uttalande om omfattningen av statsbidraget
göras.
Svenska industritjänstemannaförbundet finner anmärkningsvärt, att utredningen
inte ansett sig kunna förorda ett bidrag, som helt täcker producenternas
förluster. Stockholms film- och teaterarbetareförening ifrågasätter i
detta sammanhang, om en undernärd filmproduktion kan sporra till en förbättring
av filmkvaliteten.
Sveriges biografägareförbund beklagar, att rådande statsfinansiella läge
ansetts böra föranleda, att statsstödet skulle bli väsentligt mindre än vad
som motiveras av det för utredningen tillgängliga siffermaterialet.
Folkets husföreningarnas riksorganisation framhåller, att ett starkare stöd
synes motiverat än det av utredningsmajoriteten förordade.
Svenska filmsamfundet anför, att det kan befaras, att de fria. (icke biografägande)
producenterna komma att helt utestängas från produktionen. En
sådan eliminering skulle inte bara vara orättvis utan också synnerligen
olycklig. Samfundet betonar därför nödvändigheten av, att stödet blir av
den storlek, som utredningen har beräknat vara behövlig för att täcka förlusten.
3—463 si Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 142.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Föreningen Sveriges filmproducenter hävdar, att de skäl som utredningen
anfört för sin ståndpunkt i fråga om s t-a tsb i d ra g &p r o cen t e n s storlek varken
vart för sig eller tillsammantagna äro tillräckligt bärkraftiga.
Föreningen ingår först på en granskning av den av utredningen såsom
underlag för sin beräkning presenterade kalkylen. Enligt vad föreningen
kunnat konstatera, gåve de i kalkyltablån framlagda faktiska uppgifterna eu
i stort sett så pass tillförlitlig bild av förhållandena, som man kunde begära.
Däremot måste kalkylens riktighet bestridas i fråga om de beräknade upp
gifterna. Härom anföres i huvudsak följande.
En granskning av de i utredningens kalkyl angivna produktionskostna
derna ger vid handen, att de under i!) upptagna kostnaderna för administra
tion, ateljé verksamhet, osv. uppskattas till 10 % av do direkta produktions
kostnaderna. Medan utredningen i övrigt räknat med genomsniltskostna
den, har den tydligen på denna punkt övergivit sin tidigare beräkningsgrund
och stannat för en minimisiffra. Det faller av sig självt, att denna grupp av
kostnader därigenom i tablån upptagits till ett för lågt belopp. Med en siffra
på 15 % kommer man — som reservanten i utredningen antyder — med all
sannolikhet verkligheten betydligt närmare.
Vid beräkningen av kostnadsstegringarna under 1951 kommer utredningen
ävenledes till ett för producenterna ogynnsamt resultat. Man uppskattar nämligen
dessa kostnader — fortfarande enligt minimiprincipen — till »lägst
8 %*. Om denna siffra alltså redan från början var tilltagen i underkant,
måste den numera, efter den utveckling som skett sedan betänkandet fram
lädes, betecknas som helt missvisande. Att angiva någon bestämd siffra,
som ger en ungefärlig föreställning om den starka stegring i produktionskostnaderna,
som man ofrånkomligen måste räkna med, därest filmproduk
tionen skulle återupptagas, är ytterst vanskligt, bl. a. på grund av den omständigheten,
att några avtal ännu icke träffats med ateljépersonalen. Med
de löneökningar, som torde vara ofrånkomliga, och den allmänna höjning av
materialkostnaderna, som redan skett eller är att vänta, kan man knappast
tänka sig en mindre genomsnittlig kostnadsökning än 12 %.
Vidare vill det synas föreningen som om utredningen på grund av den
begränsade tid, som stått till förfogande, icke ägnat tillräcklig uppmärksam
het åt den betydelsefulla faktor, som ateljérörelsen utgör vid bedömandet
av filmproduktionens förhållanden. Ateljéförlustema äro av den storleks
ordningen, att de knappast kunna inrymmas i de av utredningen antagna
10 %. Även ur denna synpunkt förefaller det nödvändigt att öka procentsatsen
för de under 2) upptagna kostnaderna.
Föreningen anser sig på här angivna, grunder kunna fastslå, att de av ut
redningen framlagda genomsnittliga produktionskostnaderna för eu film, pro
ducerad 1951, äro väsentligt lägre än vad de i verkligheten komma att vara.
Det sammanlagda kostnadsbeloppet, enligt utredningens beräkningar 409 000
kronor, bör alltså rätteligen anges till 439 000 kronor. Enär det icke finns
anledning antaga några ökningar på intäktssidan — det förutsedda produk
tionsbidraget från biografägarna finns redan i kalkylen — kommer man på
detta sätt fram till, att det faktiska genomsnittsunderskottet per film i själva
verket utgör ISO 000 kronor, vilket är 30 000 kronor högre än det av utredningen
förutsedda beloppet. För att täcka ett underskott av denna storlek
skulle följaktligen erfordras en restitution av 36 % av den statliga nöjesskatten.
Man kan därav draga den slutsatsen, att även om återbäringen skulle
fixeras till 30 % kommer den svenska filmproduktionen att alltjämt gå med
en årlig förlust av omkring 900 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
35
Föreningen övergår härefter till en granskning av de av utredningen anförda
skälen för dess ställningstagande beträffande procentsatsens storlek.
Ur föreningens yttrande må återgivas följande huvudsakliga synpunkter.
Till en början framhålles, att även biografrörelsen fått vidkännas betydande
kostnadsstegringar, som avsevärt minskat vinstmarginalerna för de
biografägande producentföretagen. Utredningen synes icke ha beaktat, att i
det nu inträdda läget ej blott produktionen utan även biografverksamiheten
med nödvändighet måste räkna med starkt stegrade kostnader.
Vidare påpekas, att det procentuellt högsta produktionsbidraget från bio
grafägarna — såvitt man nu kan se — kommer att inflyta från biografer,
som äro förenade med eller nära knutna till produktionsföretag. Konsekvensen
blir, att dessa biografägare-producenter i stor utsträckning komma
att betala produktionsbidrag till sig själva, en transaktion som icke lär förbättra
deras finansiella ställning, tltredningen synes ej heller ha fäst något
avseende vid att de tre största producenterna inte bara driva biograf verksamhet
utan även filmateljéer, en rörelse som bevisligen varit förlustbringande.
Enligt föreningens mening har utredningen genom att överdimensionera
fördelarna för den biografägande producentkategorien och från denna felaktiga
utgångspunkt reducera skatteåterbäringen från 30 % till 20 % icke lämnat
de fria producenterna någon möjlighet att existera, Tvärtemot vad utred
ningen åsyftat kommer dess förslag att indirekt medföra sådana »ingripan
den i filmbranschen som kunna äventyra dess fria förhållanden». Föreningen
säger sig med eftertryck hävda den uppfattningen, att den svenska filmproduktionen
i dess helhet, oberoende av om den är förenad med biografrörelse
eller icke, kan göia anspråk på att erhålla ett stöd, som är avpassat efter de
faktiska förlustriskerna och som gör, att den med utsikt till framgång kan
upprätthållas i rimlig omfattning.
Fortsättningsvis uttalar föreningen, att biografägarnas av utredningen an
tydda möjligheter att i en framtid öka storleken av det av dem utlovande pro
duktionsbidraget måste på redan anförda grunder anses vara yttei-st begränsade
eller rent av obefintliga. Beträffande utredningens förhoppningar, att
rationaliseringsåtgärder inom produktionen skola kunna nedbringa kostnaderna,
framhåller föreningen, att dess medlemmar av ren självbevarelsedrift
tvingats att hålla kostnaderna nere och att de — om möjligheter föreligga att
återupptaga produktionen — äro beredda att fortsätta dessa ansträngningar.
Slutligen uttalar sig föreningen om den av utredningen antydda möjligheten
att genom en ytterligare produktionsbegränsning öka de enskilda filmernas
bärkraft. Föreningens mening är, att en begränsning till trettio filmer är fullt
tillräcklig med hänsyn till marknadens behov av svensk film och att en ytterligare
inskränkning av produktionen icke kan antagas innebära några påtagliga
fördelar.
Föreningen kommer enligt sina beräkningar fram till den slutsatsen, att
det skulle erfordras en återbäring med 36 % av den statliga delen av nöjesskatten
för att täcka de förluster, som skulle uppstå på produktionen avsvensk
film, för den händelse denna längre fram i år skulle komma att återupptagas.
Med beaktande av nuvarande ansträngda statsfinansiella läge an
ser sig föreningen likväl för närvarande ej böra framställa krav på att er
hålla full kompensation för de förutsedda ■förlusterna utan föreslår för sin
del, att åtcrbäringsprocenten fastställas till 30.
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Frågan om eu filmhy re skatt har ägnats uppmärksamhet i flora yttranden.
Sveriges filmuthyrareförening avstyrker en sådan beskattning. Som skäl därför
anföres bl. a. följande.
Reservanten uppger i betänkandet, att filmhyran i Sverige utgår med 37 %.
Hur reservanten kommit till denna procentsats är oss främmande. Den genomsnittliga
filmhyran för utländsk film i Sverige torde vara betydligt lägre.
Genomförandet av en skatt på filmhyror, varvid »helt naturligt den svenska
filmproduktionen kompenseras för den del, varmed den bidrar till det genom
en filmhyreskatt inflytande samlade beloppet», skulle i realiteten betyda en
skatt på de filmhvror, som emanera från visning av utländsk film. Hela det
tänkta stödet åt den inhemska produktionen skulle därigenom icke komma
från staten utan från de företag, som till Sverige importera och i Sverige
visa utländsk film, och dessutom skulle genom en sådan skatts införande
en direkt vinst uppstå för staten, sedan det tänkta stödet lämnats den inhemska
produktionen.
För Sveriges vidkommande skulle ett införande av en sådan skatt omedelbart
medföra, att ett flertal av de företag, som distribuera utländsk film, icke
skulle kunna fortsätta sin verksamhet, och för övriga företagare skulle en
sådan skatts genomförande förorsaka, att principerna för och fortsättandet
av distributionen i Sverige måste tagas uncler noggrann omprövning. Vidare
måste man taga i betraktande, att i Sverige för närvarande finnas nära 2 600
lokaler, där film visas mot viss entréavgift. En minskning av tillförseln av
utländsk film, vilket en filmhyreskatt skulle innebära, skulle helt säkert hårt
drabba åtskilliga biograf företag och måhända rent av tvinga dem att upphöra
med sin rörelse.
Även Sveriges b i o gr af äga re f ör hund framställer erinringar. Då uttryckligt
förslag om en sådan skatt endast framställts av en reservant i utredningen,
förutsätter förbundet, att uppslaget skall kräva en mera ingående utredning
och ett särskilt remissförfarande, därest Kungl. Maj:t överväger att underställa
riksdagen förslag i frågan. Emellertid finner sig förbundet redan nu
böra uttala, att det anser uppslaget praktiskt ogenomförbart. Förbundet
understryker, att utredningen själv yttrat, att skatten icke fick övervältras
på biografägama eller biografbesökama. I praktiken kunde detta dock icke
undvikas, emedan flertalet filmdistributörer arbeta med så knapp vinstmarginal,
att en filmhyreskatt otvivelaktigt skulle framkalla krav på ökad filmhyra.
Förbundet bestrider vidare reservantens uppgifter i fråga om filmhyran
för utländsk film i Sverige och att denna skulle avsevärt skilja sig
från vad som i motsvarande fall uttas i Norge och Danmark.
Föreningen Sveriges filmproducenter anser konsekvenserna av en filmhyreskatt
svårligen kunna, överblickas utan föregående utredning.
Utredning i ämnet förordas även av statskontoret, riksräkenskapsverket
och överståthållarämbetet, ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus län, Göteborgs
och Bohus län, Gävleborgs län och Västernorrlands län.
Bland dessa företräda statskontoret samt länsstyrelserna i Göteborgs och
Bohus län och Västernorrlands län såsom förut nämnts den uppfattningen,
att en sådan utredning bör föregå ett ställningstagande till frågan om stödåtgärder.
I det föregående har också angivits, att länsstyrelsen i Göteborgs och
Kungl. Maj.ts proposition nr 142. 37
Bohus län knyter sitt tillstyrkande av statliga stödåtgärder till förbehållet, att
inkomstbortfallet kompenseras genom en filmhyreskatt.
Statskontoret anför.
Därest en filmhyreskatt skulle komma att beslutas, synes samtidigt böra
övervägas, huruvida icke möjligheter föreligga att av inflytande skattein
täkter utgiva statlig subvention till svensk filmproduktion, utan att denna
subvention kombineras med en nöjesskatteåterbäring. Det uppslag som där
vid i första hand synes kunna prövas torde vara, att — sedan den svenska
filmproduktionen kompenserats för den del, varmed den bidragit till skatte
intäkterna — av återstående skattemedel bidrag utlämnas till producenterna.
Det skulle därvid kunna tänkas att låta statens biografbyrå verkställa för
delningen av bidragen till filmbolagen i proportion till antalet under viss
tidsperiod inspelade filmer och med beaktande av filmernas längd. Med eu
dylik subventionsform skulle bl. a. vinnas, att en för producenten inkomst
bringande film icke erhåller större bidrag än en mindre vinstgivande film
av samma längd. Ett ställningstagande till frågan om subvention av nu an
tytt slag kan emellertid icke ske utan mera ingående undersökningar, men
statskontoret vill förorda, att sådana komma till stånd, innan stödåtgärder
beslutas på grundval av filmutredningens förslag.
Vissa erinringar och synpunkter ha framkommit i anslutning till särskilda
punkter i utredningens förslag till bi dragsgrunder.
I fråga om de av utredningen angivna förutsättningarna för att en film
skall anses vara svensk anmärkes i den av företrädare för kortfilmprodwk
tionen ingivna skrivelsen i huvudsak följande.
Förutsättningen att filmen skall ha inspelats till huvudsaklig del pa
svenska språket och med övervägande svensk konstnärlig och teknisk personal
skulle från statsbidrag utesluta t. ex. av svenskt företag i utlandet in
spelad dokumentär film, vari dialogen till övervägande del föres på utländskt
språk. Vidare skulle t. ex. en film om flyktingfrågan i Sverige under
andra världskriget icke bli berättigad till statsbidrag, om dialogen i huvud
sak fördes på flyktingarnas språk. Att basera en definition av svensk film
på dialogens språk torde med hänsyn till dylika möjligheter vam ohållbart.
Vidare utnyttjar utredningen begreppet »ateljéupptagningar» utan närmare
definition. Om emellertid t. ex. en inspelningsmiljö konstrueras i annan
lokal än eu professionell filmateljé, uppstår frågan, om inspelningslokalen
skall betraktas som ateljé eller ej. Därvid torde statens biografbyrå vid sin
bedömning ställas inför avsevärda tolkningssvårigheter.
Enligt statens biografbyrås mening är ett smidigare och för byrån mindre
betungande tillvägagångssätt än det av utredningen föreslagna att rekom
mendera i fråga om byråns skyldighet att underrätta länsstyrelserna och upp
bördsmyndigheterna om vilka filmer som fastställts såsom svenska. Byrån
ifrågasätter, om det ej kunde vara till fyllest att på det stämpelbelagda till
ståndskort, som jämlikt SFS 703/1939 alltid utfärdas och åtföljer varje för
offentlig visning avsedd filmkopia, kunde göras en anteckning, att filmen
vore svensk och berättigad till återbäring. Då tillståndskortet uppvisades för
polismyndighet, skulle donna, som ger tillstånd till föreställningen, även
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
kunna anteckna filmens rätt till återbäring av nöjesskatt. Hos polisen finge
sedan uppbördsmyndigheten de önskade upplysningarna.
Utredningens förslag, att bidragsberättigad film inte får understiga
2 000 meter, har föranlett några uttalanden.
Statens biografbyrå efterlyser en kompletterande bestämmelse beträffande
smalfilmkopior.
I den nyssnämnda skrivelsen från olika företrädare för kortfilmproduktionen
påpekas, att den av utredningen föreslagna gränsdragningen vid
2 000 meter utesluter vissa filmkategorier, som normalt understiga nämnda
filmlängd, nämligen barnfilm, den korta typ av spelfilm som brukar benämnas
novellfilm, konstnärlig experimentfilm samt dokumentärfilm av varierande
slag. Var och en av dessa filmtyper vore väl förtjänt av och i starkt
behov av ekonomiskt stöd.
I d.en av utrikesdepartementets pressbyrå avlåtna promemorian framhålles
också, att ur de på utlandet arbetande informationsorganens synpunkt skulle
gynnsammare produktionsvillkor för kortfilmen innebära, att den stora efterfrågan
från utlandet på kortfilm om Sverige och svenska förhållanden kunde
bättre tillfredsställas och att den nuvarande gynnsamma situationen för
svensk kortfilms möjligheter att hävda sig utomlands skulle kunna bättre utnyttjas.
Föreningen Sveriges filmproducenter påpekar, att från bidragsrätt skulle
uteslutas icke blott vanliga kortfilmer utan även filmer, speciellt avsedda för
barn. Sådana filmer böra nämligen, säger föreningen, i vart fall när de
vända sig till barn i åldern 6—10 år, icke ha en speltid överstigande 30 å 40
min., motsvarande en längd av 800—1 000 meter. Dessa filmer bruka visas
vid särskilda barnföreställningar. Då det måste anses vara ett betydande allmänt
intresse, att produktionen av barnfilmer i största möjliga utsträckning
uppmuntras, föreslår föreningen en komplettering på sådant sätt, att bidrag
kan utgå för film, särskilt avsedd för barn, oavsett filmens längd. Prövningen
av huruvida en film såsom barnfilm är berättigad till bidrag torde
kunna överlämnas till statens biografbyrå, som förfogar över särskild sakkunskap
på detta område. I
I anslutning till bestämmelsen, att bidraget skall inbetalas till producenten
eller dennes ombud av biografföreställningens anoidnare, anför statskontoret.
Då utredningen synes ha avsett, att staten skall garantera, att bidraget
verkligen inflyter till producenten, synes angeläget, att viss preskriptionstid
fastställes, inom vilken producenten har att till länsstyrelse anmäla om
biografägaren icke fullgjort inbetalning av bidraget. Denna tidsfrist synes
förslagsvis kunna bestämmas till en månad, räknat från den tidpunkt, då visningen
av filmen avslutats.
Överståthållarämbetet har gjort ett motsvarande påpekande. Enligt ämbetets
mening bör den ifrågavarande tidsfristen bestämmas till tre månader från
dagen för biografföreställningen.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
I avseende å de kommentarer, som i utredningen gjorts beträffande bidragsbestämmelsernas
ikraftträdande och giltighetstid, ha från några håll
erinringar framställts.
Statskontoret ifrågasätter, om ej bidragsförfattningen bör få giltighet endast
å sådana filmer, som inspelats efter den dag författningen trätt i kraft.
I varje fall borde bidrag icke utgå till filmer, som haft premiär åtskilliga år
tillbaka i tiden. Statskontoret föreslår, att bidrag icke medgives beträffande
filmer, vilkas första uppförande ägt rum före den 1 juli 1949.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna första giltighetstiden
om fyra år vara i längsta laget. Stockholms film- och teaterarbetareförening
förordar kortast möjliga giltighetstid. I den av ett antal filmregissörer m. fl.
ingivna skrivelsen föreslås, att giltighetstiden, därest utredningens förslag förverkligas,
i fråga om fördelningsprinciperna begränsas till ett år. Under mellantiden
borde en ny utredning undersöka möjligheterna för att statens stöd lämnas
genom ett från staten fristående organ för produktionsstöd enligt kvalitativa
grunder.
I fråga om redovisningen av de statliga bidragen har rUcsräkenskapsverket
anfört följande.
Den föreslagna formen för statsbidragets utbetalande innebär, att den för
nöjesskatt betalningsskyldige biografägaren avdelar visst belopp, som han
eljest skolat inbetala såsom nöjesskatt, och redovisar detta till den statsbidragsberättigade
filmproducenten. Därjämte lämnar han till uppbördsmyndigheten
redovisning för återstående skatt samt uppgift om den utbetalning
han sålunda ombesörjer med »under händer varande medel». Länsstyrelsen
har därefter att från ett för statsbidraget anvisat förslagsanslag omföra till
inkomsttiteln för nöjesskatt de belopp, avseende statsbidrag, som genom biografägarnas
försorg utgå till de bidragsberättigade producenterna. Det föreslagna
förfaringssättet innebär så tillvida ett avsteg från gängse normer, som
statsbidraget faktiskt kommer att utbetalas av enskilda. Då emellertid tillfredsställande
kontroll synes kunna vinnas och då förfarandet möjliggör inbesparing
av viss eljest nödvändig omgång och arbetsbelastning för myndigheterna
torde det kunna godtagas.
Från riksräkenskapsverkets yttrande har byråchefen Faxelius anmält avvikande
mening. Reservanten uttalar, att det ur budgetteknisk synpunkt synes
böra övervägas, huruvida man icke skulle låta sig nöja med att å inkomsttiteln
för nöjesskatt redovisa don skatt, isom faktiskt inflyter till statskassan.
Särskilt anslag för statsstödet skulle då icke behöva anvisas annat än möjligen
för de sannolikt sällsynta fall, då länsstyrelse kan få direkt utbetala
belopp till filmproducent, och de föreslagna omföringsåtgärderna bleve överflödiga.
Härigenom skulle man undvika det principiellt sett mindre tilltalande
i att en skattetitel tillföres inkomster genom belastning av ett riksstatsanslag.
Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke angivna mera sporadiskt
förekommande utbetalningar kunna ske från inkomsttiteln. Uppgift om stödets
storlek kan lätt, erhållas genom att nöjesskatten för svensk film i räkenskaperna
redovisas för sig.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Departementschefen.
Frågan om statligt stöd åt den svenska filmproduktionen kar sedan några
år varit aktuell. Sedan ämnet tagits upp vid 1949 års riksdag genom två då
väckta motioner, Hemställde riksdagen, att en utredning måtte verkställas.
Den i anledning därav på våren 1950 igångsatta utredningen föreligger nu
färdig. Denna visar, att den svenska filmproduktionen under de senaste åren
arbetat under ekonomiskt besvärliga förhållanden. Dess genomsnittliga förluster
ha varit betydande. Den ekonomiska kris, som sålunda uppstått inom
branschen, har resulterat i att praktiskt taget alla de inhemska producenterna
beslutat att fr. o. m. årsskiftet 1950/51 upphöra med att spela in långfilmer.
Utredningen har gjort undersökningar för att söka fastställa orsakerna till
de föx''sämrade ekonomiska förhållandena för vår filmproduktion. Såsom de
väsentligaste faktorerna härvidlag nämner utredningen produktionskostna
dernas ökning under 1940-talet till följd av den allmänna uppgången av pris
och lönenivån samt vidare den omständigheten att biografernas biljettpriser
ej kunnat höjas d relation till stegringen av produktionskostnaderna. Anledningen
härtill är enligt utredningen att söka i priskontrollen och den skärpta
nöjesbeskattningen för biografföreställningar. En tredje betydelsefull faktor
ser utredningen i den skärpta konkurrensen från den utländska filmens sida
efter kriget.
I utredningens betänkande diskuteras även vissa möjligheter att genom
andra åtgärder än statlig bidragsgivning förbättra lönsamheten för filmpro
duktionen. Bl. a. har berörts frågan, om filmproduktionens kostnader kunna
nedbringas. Tre personalorganisationer, som representera i filminspelnings
verksamhet sysselsatt skådespelar-, tekniker- och arbetarepersonal, ha framfört
vissa kritiska synpunkter på organisationen och planläggningen inom
filmproduktionen. Anmärkningarna ha från producenthåll i stort sett till
bakavisats. Emellertid synes det föreliggande materialet ge visst stöd för
den av utredningen omfattade meningen, att inspelningsverksamheten torde
erbjuda ökat utrymme för vissa besparings- och rationaliseringsåtgärder utan
att filmstandarden äventyras eller den konstnärliga friheten inskränkes.
Utredningen har tagit upp till behandling även andra utvägar att förbättra
det ekonomiska utbytet. Sålunda har utredningen förhört sig hos producen
terna om möjligheterna för en begränsning av antalet filmer. Producenterna
ha därefter förklarat sig beredda att medverka till en produktionsbegräns
ning av den innebörden, att antalet spelfilmer under en tvåårsperiod skulle
begränsas till 60, varav 8 avsetts för producenter utanför producentföreningen.
Utredningen har ansett en sådan åtgärd kunna medföra en viss
effekt till förmån för produktionens inkomstsida, ehuru det icke vore möj
ligt att bedöma denna verkan siffermässigt. Från vissa remissinstansers
sida ha emellertid kritiska synpunkter anförts mot denna anordning. Med
avseende på förenämnda spörsmål vill jag endast anmärka, att en överenskom
men produktionsbegränsning kan medföra i olika hänseenden oförmånliga
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
konsekvenser. Detta fäller särskilt på ett sådant område som filmens, där
de fria konstnärliga initiativen böra få tillräckligt utrymme. Den ekonomiska
effekten av en sådan åtgärd kan också bli diskutabel. Med hänsyn särskilt
till att föreningen Sveriges filmproducenter i sitt remissyttrande uttalat tvekan
om lämpligheten av en produktionsbegränsning torde risken för att eu
sådan kommer till stånd vara ringa.
Utredningen har vidare trätt i förbindelse med representanter för biograf
ägarnas organisationer och med dem diskuterat frågan om ett ekonomisk i
stöd åt den svenska filmproduktionen från biografägarnas sida. Efter förhandlingar
inom och mellan de tre ifrågavarande organisationerna Sveriges bio
grafägareförbund, Ordenshusens riksförening och Sveriges folkbiografer aktie
bolag — ha dessa i skrivelser till utredningen förklarat sig beredda att rekom
mcndera sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag om högst 5 % av bruttointäkterna,
efter avdrag för nöjesskatt, vid visning av sådan svensk film,
som kunde komma att bli berättigad till statsbidrag. Detta stöd från biograf
ägarnas sida har beräknats tillföra produktionen i runt tal 700 000 kronor
om året.
Sammanfattningsvis måste av utredningens undersökningar anses framgå,
att läget för den svenska produktionen av spelfilmer — även under förut
sättning att besparingsåtgärder vidtagas i inspelningsverksamheten och att
biograf ägarna skulle lämna ekonomisk hjälp av nyss angiven storleksordning
_ för närvarande är sådant, att produktionen genomsnittligt sett är förlust
bringande.
Vid bedömandet av frågan om ett samhälleligt ingripande till förmån för
produktionen är påkallat har utredningen berört olika synpunkter av kultu
rell, social, nationalekonomisk och skattefiskalisk art. Vad utredningen häi
anfört kan jag i stort sett biträda. Filmen har blivit en viktig kulturfaktor
i vår tid. Det skulle innebära en föga lycklig utveckling, om det svenska
inslaget på detta område skulle försvinna. För stora folkgrupper i vårt land
har svensk film blivit en självklar tillgång. Ett bortfall av den svenska fil
men skulle också betyda en avsevärd minskning av nöjesskatten. Såsom
vidare framhållits av utredningen har det i flertalet europeiska länder an
.setts vara en samhällelig angelägenhet att genom direkta eller indirekta åt
gärder främja den inhemska produktionen. Detta gäller icke minst våra noi
diska grannländer. I likhet med utredningen och flertalet lemissinstansei
förordar jag med hänsyn till det anförda, att staten skall medverka till att
skapa möjligheter för fortsatt svensk produktion av spelfilmer genom att
lämna ett lämpligt avvägt stöd.
Beträffande det statliga stödet har i en reservation till utredningens
betänkande föreslagits, att staten skulle till de svenska filmproduccn
terna lämna ett bidrag, motsvarande eu relativt stor andel av den statliga
nöjesskatten på svensk film, och att man som kompensation för inkomster!
fallet för staten skulle införa en skatt å filmhyrorna för såväl svenska som
utländska filmer. I flertalet remissyttranden har uttalats, att frågan om eu
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
filmhyreskatt borde närmare utredas. För egen del är jag icke beredd att nu
taga upp detta spörsmål. Jag får för övrigt erinra om att enligt de av Sverige
ingångna avtalen för undvikande av dubbelbeskattning beskattningsrätten till
inkomster i form av royalties regelmässigt är förbehållen det land, där betalningsmottagaren
är bosatt.
I övrigt ha i fråga om formen för statsstödet framkommit olika meningar
t yttrandena. Majoriteten av remissinstanserna har biträtt utredningens förslag
om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende stöd, som skulle
utgå till producent av svensk film med viss del av de på filmens visning belöpande
statliga nöjesskatteintäkterna. I ett yttrande har en sänkning av nöjesskatten
för biografföreställningar förordats. Slutligen ha i några yttranden
framställts yrkande, att stödet bör föregås av en prövning av filmernas kvalitet,
sedd ur kulturella och estetiska synpunkter.
I det läge, vari den svenska filmen för närvarande befinner sig, bör stödet
från statens sida få karaktären av hjälp till självhjälp. Stödet bör för att
motsvara detta syfte kunna på förhand till sin storlek någorlunda bedömas
och bör vidare, för att producenterna skola kunna planlägga på något längre
sikt, icke bli alltför kortvarigt.
Såsom jag i direktiven för utredningen antydde, skulle en anordning, enligt
vilken stöd boredos endast åt produktionen av såsom högklassig ansedd
film, vara förenad med olägenheter. Redan fastställandet av bedömningsnormerna
skulle erbjuda betydande svårigheter. Bedömningen av en films värde
är vidare, även om man lyckats fastställa relativt klara och entydiga normer,
en högst subjektiv och vansklig sak. Detta framgår icke minst av de skiftande
kritikeromdömena för en och samma film i våra tidningar. Mycket stora
krav skulle vidare komma att ställas på den krets av personer, som skulle ha
att göra urvalet, särskilt om detta skulle ske icke blott ur konstnärliga och
estetiska utan även ur exempelvis allmänt kulturella och folkbildande synpunkter.
Fara kundo uppstå, att vissa speciella riktningar skulle gynnas till
men för den konstnärliga friheten. Fn annan svårighet skulle uppstå, när
det gällde att bestämma tidpunkten för bedömningen. Om denna iskulle ske
på manuskriptstadiet, skulle kanske i många fall kunna inträffa, att den färdiga
filmen icke visade sig uppfylla de kvalifikationer, som påräknats vid
bedömningen av manuskriptet. En bedömning på grundval av redan färdiga
filmer skulle å andra sidan vara förenad med bl. a. den nackdelen, att producenterna
skulle sakna fasta hållpunkter vid upprättandet av sin produktionsbudget,
De anförda olägenheterna synas motivera, att tanken på eu
kvalitetsbedömning av filmerna avböjes.
Icke heller synes ett statligt stöd, utgående efter prövning av behovet i
det individuella fallet, innebära en lämplig lösning. I likhet med utredningen
anser jag, att detta alternativ skulle vara i praktiken synnerligen svårhanterligt.
Då en allmän sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar måste
anses utesluten i nuvarande statsfinansiella läge och dessutom skulle ge ett
alltför ojämnt stöd åt filmproduktionen, återstår att bedöma den av ut
-
43
Kungl. Haj:ts proposition nr 142.
redningen och majoriteten av remissinstanserna förordade formen. Icke heller
denna går fri från invändningar, lfa det som i dagens situation gäller att
ingripa för att stödja den samlade spelfilmproduktionen, måste emellertid
denna lösning anses som den lämpligaste, särskilt om man som utredningen
föreslagit och jag i det följande kommer att förorda — avser, att
det statliga stödet skall täcka endast en del av det som genomsnitt framräknade
underskottet på en filminspelning. Jag föreslår sålunda, att det
statliga stödet till de svenska filmproducenterna skall konstrueras som ett
bidrag uppgående till viss del av de på visningen av svensk film belöpande
statliga nöjesskatteintäkterna.
Utredningen bär föreslagit, att nämnda del av nöjesskatten skall bestämmas
till 20 %. Enligt en av utredningen redovisad kalkyl skulle, för att täcka
det genomsnittliga underskottet per film, erfordras ett stöd uppgående till
i runt tal SO % av den statliga nöj esskatt eandelen. Av olika skäl, bl. a. kalkylens
approximativa karaktär, det i vissa fall nära sambandet mellan biografnäringen
och filmproduktionen samt möjligheterna till rationalisering av filminspelningsverksamheten,
har emellertid utredningen satt ned procenttalet på
nyss angivet sätt.
I ett antal yttranden har ifrågasatts, huruvida icke den av utredningen förordade
procentsatsen boide höjas. Producentföreningen har vid granskning
av utredningens kalkyl funnit, att vissa däri angivna utgiftsposter beräknats
i underkant och från sina egna beräkningar kommit till slutsatsen att en
återbäring av 36 % skulle krävas för förlusternas täckande. Föreningen har
med beaktande av det statsfinansiella läget ej ansett sig böra framställa krav
på att erhålla full kompensation för de förutsedda förlusterna utan föreslagit
att andelsprocenten fastställes till 30.
För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt, att det statliga
stödet bör begränsas till 20% av statens nöjesskatteandel. Avgörande
för detta ställningstagande har varit — förutom nödvändigheten att begränsa
statens utgifter — den förut angivna synpunkten att stödet bör få karaktär
av hjälp till självhjälp. Det bör sålunda ej innebära en garanti för att producenten
får täckning för i det närmaste varje förlust. Man bör kunna räkna med
att stödet skall verka som ett incitament till en i konstnärligt och ekonomiskt
hänseende noggrann planering av inspelnings verksamheten.
Beträffande ordningen för fastställande av bidragsrätt och formen för utbetalningen
av det statliga bidraget bär utredningen i sitt förslag upptagit
det danska systemet som förebild. Förslaget innebär, att frågan huruvida en
film skall anses som svensk skall prövas av skitens biografbyrå. Vidare föreslås,
att bidraget skall erläggas av biografföroställningens anordnad direkt
till filmproducenten. Några erinringar ha icke gjorts mot dessa förslag. Da
de synas innefatta en praktisk ordning, förordar jag, att desamma genomföras.
Det av mig förordade bidragssystemet bör självfallet betraktas som
« n temporär understödsform. Konjunkturerna på filmmarknaden kunna växla
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
och även andra omständigheter kunna inträffa, som göra att behovet
av stöd minskar eller bortfaller. Å andra sidan är det, såsom jag redan tidi
gare antytt, av vikt, att giltighetstiden för bidragssystemet icke från början
begränsas för mycket. En giltighetstid av i första hand fyra år synes ge
producenterna tillräckligt utrymme för en uppläggning av produktionspla
nerna även på längre sikt.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartemen
tet upprättats förelag till förordning om särskilt bidrag till producent av
svensk film. Yidare har inom departementet upprättats, i anslutning till
vad utredningen förordat, förslag till förordning om tillägg till förord
ningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. Sistnämnda författ
ningsförelag innefattar allenast en hänvisning till viss bestämmelse i den nya
bidragsförordningen.
1 det följande kommer jag att närmare redogöra för vissa av bestämmelserna
i förslaget till bidragsförordning.
2 §. I utredningens förslag (punkten c) har såsom eu av förutsättningarna
för att en film skall anses som svensk upptagits, att den till huvudsaklig del
inspelats på svenska språket. Häremot hav från företrädare för kortfilmpro
duktionen invänts, att detta villkor skulle från statsbidrag utesluta sådan
svensk film, där dialogen till övervägande del föres på utländskt språk, exem
pelvis en i utlandet upptagen dokumentärskildring eller en spelfilm om de
danska och norska flyktingarna i Sverige under andra världskriget. Då jag
finner det angeläget att i görligaste mån undvika föreskrifter, som kunna
innebära en begränsning i de svenska producenternas handlingsfrihet, för
ordar jag, att något villkor om inspelning på svenska språket icke uppställes.
Utredningen har vidare föreslagit det ytterligare villkoret, att ateljéupp
tagningarna skola ha skett här i landet. Från de nyssnämnda företrädarna
föi koitfilmproduktionen har däremot anförts, att begreppet ateljéupptagning
är ägnat att föranleda vissa tolkningssvårigheter. För egen del anser jag,
att jämväl detta villkor utan olägenhet kan uteslutas.
3 §. I denna paragraf stadgas bl. a. att det skall tillkomma statens bio
grafbyrå att pröva om en film är svensk.
I instruktionen för byrån finnas upptagna bestämmelser om besvär över
byråns beslut. Enligt bestämmelserna skall talan fullföljas hos Kungl. Maj:t.
Någon besvärsbestämmelse erfordras salunda ieke i bidragsförordningen.
Av utredningen har föreslagits, att biografbyrån skall, sedan en film för
klarats vara svensk, göra anteckning härom på sådant av byrån utfärdat till
ståndskort, varom stadgas i 7 § förordningen den 22 juni 1911 angående bio
grafföreställningar. Biografbyrån skulle därjämte underrätta länsstyrelserna
och de myndigheter, som ombesörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fast
ställelse. Mot detta stadgande har biografbyrån, på sätt framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen, framställt vissa erinringar. Då stadgandet
45
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 142.
lämpligast har sin plats i en tillämpningsförfattning, torde det böra uteslutas
ar b i d r agsfö r o r d n i n g e n. Jag torde få återkomma till frågan i senare sammanhang.
4 §. Utredningens förslag att bidrag icke skall utgå för film, som understiger
2 000 meter, bär mött gensaga från några håll. Sålunda har i den av
företrädare för kortfilmproduktionen ingivna skrivelsen gjorts gällande, att
statligt stöd borde utgå också till olika filmkategorier under angivna
längd, såsom barnfilm, novellfilm, konstnärlig experimentfilm samt dokumentärfilm
av varierande slag.
Frågan om statsstöd till svensk film har väckts mot bakgrunden av den
svenska spelfilmproduktionens ekonomiska förhållanden. Den närmast aktuella
angelägenheten är att bereda denna del av filminspelningsverksamhéten
ekonomiskt gynnsammare förutsättningar än tidigare. Indirekt betyder ett
stöd åt långfilmproduktionen även ett stöd åt kortfilmen, som i väsentlig
mån är avhängig av tillgången till svensk långfilm för sin visning på biograferna.
Vid sådant förhållande och då frågan om ett direkt stöd åt kortfilmproduktionen
ej lämpligen kan beaktas i förevarande sammanhang, finner
jag mig böra godtaga utredningens förslag. Beträffande barnfilmen vill jag
särskilt framhålla, att frågan om stöd åt denna för närvarande är föremål för
utredning av 1949 års filmkommitté. Slutligen må i anledning av vad kortfilmrepresentantema
anfört bär erinras om de icke oväsentliga statsanslag,
som under en följd av år ställts till statsorgans eller organisationers förfogande
för framställning i direkt samarbete med producentföretagen av
social, ekonomisk och för utlandsvisning lämplig dokumentär- och upplysningsfilm.
Av biografbyrån har anmärkts, att stadgandet om filmens längd avsågo endast
bredfilm. En motsvarande gräns borde fastställas även för smalfilm.
Detta har beaktats i departementsförslaget genom att för smalfilm införts
gränsen 800 meter-, vilken motsvarar 2 000-metersgränsen för bredfilm.
6 §. Första stycket i förevarande paragraf ansluter sig till vad utredningen
föreslagit. Därutöver har ansetts lämpligt att meddela föreskrift
om tiden då producentbidrag skall erläggas av biografägaren. I detta avseende
förordas, att samma tidsbestämmelser skola gälla sonr för erläggande
av nöjesskatten till vederbörande uppbördsmyndighet,
I andra stycket ha intagits bestämmelser om vad producenten har att
iakttaga, om biografföreställningens anordnare underlåter att rätteligen erlägga
bidrag. Producenten bör i sådant fall kunna vända sig till vederbörande
länsstyrelse för att utbekomma bidraget. Den tid, inom vdken producenten
för att bevara sin rätt mot staten skall göra framställning till länsstyrelsen,
bör — såsom i yttranden från statskontoret och överstathållariimbetet
framhålles — vara tämligen kort. Statskontoret liar föreslagit en
månad, räknat från tiden för filmvisningens avslutande, medan överståthållar
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
ämbetet uttalat sig för tre månader från dagen för biografföreställningen,
iör egen del förordar jag, att tidsfristen bestämmes till sex månader räknat
från den tidpunkt då bidraget enligt den i 6 § första stycket meddelade före
skriften skall lia erlagts av biografföreställningens anordnare till producenten
eller dennes ombud.
Ikraftträdande och giltighetstid. Förordningen bör, såsom förut angivits,
tiäda i ki af t den 1 juli 1951 och gälla tills vidare intill utgången av juni må
nåd 1955. Jag är ense med utredningen om att förordningen bör äga till
lämpning även å svenska filmer, som haft premiär före förordningens ikraft
trädande, om de visas efter denna tidpunkt. Som en konsekvens härav kom
mer, då förordningen framdeles upphör, bidrag icke att utgå för visningar
under tiden därefter, även om filmen haft premiär före utgången av förord
ningens giltighetstid.
Statsverkets kostnader för stödet till filmproduktionen kan enligt utred
ningens beräkningar uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per
år. För budgetåret 1951/o2 räknas med en något mindre belastning av statskassan
med hänsyn till att filmproduktionen inte kunde antagas bli omedelbart
åtei upptagen i full omfattning efter hävandet av det nuvarande film
stoppet. Utredningen förordar, att ett belopp av 2 miljoner kronor anvisas
som förslagsanslag på riksstaten för budgetåret 1951/52.
Riksräkenskapsverket bär förklarat sig kunna godtaga, att länsstyrelsen
från ett för statsbidraget anvisat förslagsanslag omför till inkomsttiteln för
nöjesskatt do belopp, avseende statsbidrag, som genom biografägarnas för
sorg utgå till de foidragsberättigade producenterna. En reservant i riksräkenskapsverket
har dock ansett, att det ur budgettekniska synpunkter borde
övervägas, huruvida man icke kunde låta sig nöja med att å inkomsttiteln
för nöjesskatt redovisa den till statskassan faktiskt inflytande skatten.
För egen del anser jag den i sistnämnda uttalande ifrågasatta anordningen
vara att föredraga. I princip synes det vara olämpligt att från ett utgifts
anslag på riksstaten överföra medel till en skattetitel, vilket skulle bli följ
den, om utredningens förslag följes. Biträdes den alternativa linjen komma
visserligen statens utgifter i anledning av producentbidragen ej till uttryck
i budgeten. Å andra sidan kan genom en särskild redovisning av nöjesskatten
för svensk film i räkenskaperna nämnda utgifter lätt framräknas och upp
gift därom kan av riksräkenskapsverket lämnas i samband med den årliga
inkomstberäkningen. De utbetalningar av bidrag direkt från länsstyrelser till
producenter, som ibland kunna förekomma, torde böra ske från inkomsttiteln.
Jag föreslår sålunda, att något utgiftsanslag icke anvisas för ifråga
varande ändamål.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av det anförda, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga förenämnda förslag till
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
1) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt
2) förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
visar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Berggren.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Bihang.
UPPLYSNINGAR OM FILM- OCH BIOGRAFBRANSCHEN
I SVERIGE.
En sammanställning av sekreteraren i 1950 års filmutredning Erik Skoglund.
Biografväsendet.
Första gången film visades i Sverige torde ha varit 1896 i samband med en
industri- och slöjdutställning i Malmö. Till eu början exploaterades filmen av
ambulerande förevisare och det dröjde ända till 1902, innan Sveriges första biograf
öppnades i Stockholm. Filmvisningens egentliga genombrott i vårt land kan hänlöras
till perioden 1905—1910.
Biografverksamheten i Sverige är en fri näring utan inslag av kommunal eller
.statlig företagskontroll. Här bortses sålunda från priskontrollen på biljettpriserna
liksom från de av brandskydds- och ordningshänsyn motiverade bestämmelser
angående biografer och filmförevisningar som är meddelade i en förordning
den 3 juni 1932 (nr 179; ändr. 272/1934).
Möjligheterna att starta nya biografer, som för sin repertoar önskar disponera
svensk film, är dock inskränkta genom en av branschorganisationerna inom filmoch
biografnäringen omhänderhavd kontroll över nyetablering av biografrörelse.
Kontrollen inrättades genom en den 3 september 1941 träffad överenskommelse
mellan Sveriges biografägareförbund, å ena sidan, samt samtliga producenter och
distributörer av svensk film inom landet, å den andra. Efter tillkomsten år 1942
av Föreningen Sveriges filmproducenter utformades överenskommelsen till ett
den 21 december 1942 mellan biografägareförbundet och filmproducentföreningen
slutet avtal angående nyetablering och illojal konkurrens, vilket avtal den 26 mars
1944 ersatts av ett nu gällande, i huvudsak likalydande avtal mellan de båda
sammanslutningarna. Genom ett den 3 april 1946 mellan desamma samt Folkets
husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening ingånget till‘äggsavtal
har de båda sistnämnda organisationerna anslutits till 1944 års avtal,
vilket i samband därmed jämkats i vissa hänseenden.
Förevarande avtal avser dels nyetableringskontroll, dels illojal konkurrens.
Begreppet nyetablering inbegriper följande tre fall:
1. öppnande av ny biograf och återöppnande av biograf, som varit nedlagd
under minst två på varandra följande år.
2. Ökning av antalet platser i biograflokal, vars platsantal förut ej överstiger
200, till mer än det dubbla och i biograflokal, vars platsantal förut överstiger
200, med mer än 200.
3. överflyttande av biografrörelse från en lokal till en annan.
Med illojal konkurrens förstås enligt avtalet — förutom vad som enligt lag
eller enligt inom biografbranschen rådande sedvänja är att hänföra till illojal
konkurrens vidtagande av åtgärd från företagares sida, t. ex. erbjudande av
nögre hyra eller dylikt, för att komma i besittning av biograflokal, i vilken bedrives
eller omedelbart förut bedrivits biografrörelse av annan, som icke förverkat
sin hyresrätt och som önskar fortsätta sin rörelse.
Frågor enligt avtalet skall bedömas av en prövningsnämnd. I vissa fall kan
emellertid av prövningsnämnden avgjorda ärenden hänskjutas till omprövning
av en skiljenämnd.
Vid prövning av nyetableringsärenden skall enligt avtalet avseende i främsta
rummet fästas vid nyetableringens behov. Hänsyn må därjämte tas till de näringspolitiska
förutsättningarna samt till sökandens personliga och ekonomiska förut
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
sättningar för rörelsens bedrivande. Avtalet föreskriver förpliktelse för producentföreningens
medlemmar att ej öppna eller underhålla affärsförbindelser med biograf,
innan densamma godkänts i den ordning som stadgas i avtalet, eller med
biografföretag, som befunnits ha åsidosatt bestämmelserna om nyetablering eller
gjort sig skyldig till illojal konkurrens. Detta innebär sålunda, att biografägare
som förfarit i strid mot enligt avtalet fattat beslut utsättes för leveransbojkott
i fråga om svensk film och detta ej bara för den biograf, varom särskilt varit
fråga, utan även för andra av honom innehavda biografer. Utländsk film kan en
dylik bojkottad biograf dock erhålla, enär de utländska filmbolagen och deras
svenska representanter inte är anslutna till nyetableringsavtalet. Emellertid anses
det vara mycket svårt att med ekonomisk framgång driva en biografrörelse
utan tillgång till svensk spelfilm, i varje fall på andra håll än i de största städerna.
Antalet biografer uppgick den 1 januari 1950 till 2 549. Biografföreställningar
gavs vid samma tidpunkt på 1 843 orter. Motsvarande siffra den 1 januari 1949
var 1 820.
Biografernas gruppering efter antalet föreställningar framgår av nedanstående
tablå:
| Antal biografer | |||||
Antal föreställningar | 1/1 1939 | 1/1 1946 | 1/1 1947 | 1 1 | 1 1 | 1/1 1950 |
| 356 | 409 | 407 | 403 | 406 | 402 |
| 98 | 148 | 163 | 156 | 160 | 174 |
III 74 » » ................................. | 208 | 343 | 360 | 373 | 377 | 381 |
IV 3 1 » » ................................. | 1 071 | 1 343 | 1 343 | 1 395 | 1 395 | 1 479 |
| 264 | 173 | 168 | 138 | 127 | 96 |
| 52 | 25 | 21 | 24 | 19 | 17 |
Summa | 2 049 | 2 441 | 2 462 | 2 489 | 2 484 | 2 549 |
Av biograferna inom grupp I ligger ca 40 % i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Hela antalet åskådarplatser på biograferna var den 1 januari 1950 ca 625 000,
varav ca 40 % faller på biograferna i städerna. Antalet platser i Stockholm, Göteborg
och Malmö var 52 825, 16 548 och 8 878. Det beräknas, att drygt en miljon
svenskar varje vecka ser film på biograferna.
Någon statistik över biopublikfrekvensens växlingar år efter år i hela landet
föres inte. Däremot redovisar Stockholm, Göteborg och Malmö varje kvartal — i
samband med sin nöjesskattestatistik — uppgifter om antalet utlämnade biljetter
vid bl. a. biografföreställningar. Dessa uppgifter ligger till grund för efterföljande
sammanställning, som ger en bild av besöksvariationerna på biograferna i de tre
städerna under åren 1945—1950.
Antal utlämnade biografbiljetter i
År Stockholm Göteborg Malmö
1945 15 400 766 5 559 632 2 633 153
1946 ...... 13 446 239 5 155 635 2 805 605
1947 . ... 15 188 205 5 962 861 2 857 867
1948 ... 14 215 440 5 591 516 2 730 485
1949 14 410 062 5 686 274 2 751 920
4—lss 5i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 142.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Antal utlämnade biografbiljetter i
| År | Stockholm | Göteborg | Malmö |
1 kv. | 1949 | 4113 559 | 1 792 615 | 841 849 |
2 kv. | » | 3 122 243 | 1 011 228 | 526 195 |
3 kv. | » | 2 578 942 | 1 123 792 | 474 651 |
4 kv. |
| 4 595 318 | 1 758 639 | 909 225 |
1 kv. | 1950 | 4 057 667 | 1 746 425 | 807 678 |
2 kv. |
| 2 963 283 | 1 029 525 | 498 414 |
3 kv. | » | 2 475 779 | 1 062 539 | 481 456 |
Anmärkas bör, att biografverksamheten till följd av en lönekonflikt i stort sett
låg nere under en del av år 1946, beträffande Stockholm och Göteborg under
tiderna 15 maj—3 september resp. 17 juni—2 september. Malmö hade ett motsvarande
biografstopp under tiden 22 oktober—12 november 1945. En annan omständighet
att beakta i detta sammanhang är den skärpta nöjesskatten för biografföreställningar
fr. o. m. den 2 februari 1948 och den i samband därmed vidtagna
höjningen av biljettpriserna på biograferna.
Genomsnittspriset (kr.) för samtliga försålda biografbiljetter vid olika tider
framgår av | nedanstående tabell, | som tillhandahållits | av Sveriges | biograf äga re | |
förbund: |
|
|
| ||
|
|
| Brutto | Skatt | Netto |
Före | den | 1 juli 1940 ..... | ......... 1: 10 | 0: 10 | 1: — |
Efter | » | » » 1940 ..... | ......... 1:30 | 0: 24 | 1: 06 |
» | » | 16 mars 1942 ..... | ......... 1:50 | 0: 30 | 1: 20 |
» |
| 2 febr. 1948 ..... | ......... 1: 95 | 0: 73 | 1: 22 |
Sveriges biografnät är ett av de mest utvecklade i världen. En av UNESCO
under år 1950 publicerad översikt rörande biograftätheten i olika länder placerar
sålunda Sverige med 105 biografsittplatser per tusen invånare på fjärde platsen.
Tätplaceringarna skulle innehas av följande länder:
Monaco ..................... | .............. 190 platser |
Australien................... | .............. 182 » |
Nya Zeeland ............... | .............. 149 |
Sverige ..................... | .............. 105 » |
Storbritannien............... | ............. 84 » |
USA......................... | ............. 83 » |
Enligt samma UNESCO-översikt skulle för jordens befolkning på 2 300 miljoner
människor finnas inte mindre än 44 miljoner sittplatser på biograferna — en
siffra som visar vilken världsomspännande faktor filmen har blivit under sin halvsekellånga
tillvaro.
Vilka äger biograferna?
Svaret ges i tabellen på nästa sida. Den visar, att 51 % av landets biografägare
per den 1 januari 1950 utgjordes av enskilda personer och privata aktiebolag,
återstoden eller 49 % av föreningar och andra sammanslutningar. I tabellen redovisas
även januarisiffrorna för 1939, 1945, 1948 och 1949.
Även om den största kategorin biografägare utgöres av enskilda personer,
äges eller kontrolleras dock majoriteten biografer, som ger minst 8 föreställningar
i veckan, av de i tabellen redovisade aktiebolagen. Utvecklingen inom den svenska
biografbranschen visar en tendens till sammanslagning av smärre biografföretag
till större, enhetligt ledda biografkedjor. För närvarande finns ett tjugutal sådana
kedjor, flertalet ägda av eller lierade med producentföretag. Genom att på
detta sätt förvärva kontrollen över flera biografer har de svenska filmproducen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
51
Kategori biografägare | Antal biografägare | ||||
1/1 1939 | 1/1 1945 | 1/1 1948 | 1/1 1949 | 1/1 1950 | |
| 423 66 112 65 37 703 | 416 91 167 80 89 843 | 433 93 213 102 145 986 | 413 94 188 113 141 949 | 406 94 198 127 152 977 |
Privata aktiebolag ................................................ Folkets-husföreningar ............................................. Nykterhetsföreningar ............................................. Andra föreningar eller sammanslutningar .................. Summa |
terna dels velat tillförsäkra sig ett visst minimiantal visningsmöjligheter för de
framställda filmerna i syfte att i möjligaste mån nedbringa de ekonomiska risker,
som är förbundna med produktionsverksamheten, dels ock sökt stärka den ekonomiska
grundvalen för denna verksamhet genom intäkter från biografrörelsen. Till
följd härav blir den mest betydelsefulla uppdelningen ej den som görs efter
ägandeformen utan uppdelningen på två kategorier biografägare, å ena sidan sådana
med egen filmproduktion och å andra sidan sådana som saknar tillgång
därtill.
Främst bland de kombinerade filmproduktions- och biografföretagen står AB
Svensk Filmindustri med 95 biografer. Ett nästan lika biografrikt företag är
AB Europa Film, som direkt och indirekt förfogar över 85 biografer. Europa Film
äger 11 stockholmsbiografer och driver dessutom landet runt ett intimt samarbete
med Svenska Förenade Biograf AB, som disponerar 49 biografer, och AB Stjärnbiograferna
som har 25. Sandrewkoncernens biografer uppgår till 36, därav 15
i Stockholm. Av filmproducenterna har vidare Svenska AB Nordisk Tonefilm,
vilket äges av Sveriges Folkbiografer AB, Folkets husföreningarnas riksorganisation,
Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund stöd av de med
Sveriges Folkbiografer AB samarbetande ca 560 föreningsbiograferna.
Omfattningen av filmproducenternas förbindelse med biografbranschen belyses
i en på nästa sida intagen sammanställning1 av ägandeförhållandena i början av år
1950 beträffande biograferna i landets större städer. Fördelningen som är procentuell
har uträknats på grundval av biografernas veckokapacitet, varmed här förstås
de under en veokoperiod tillgängliga biografsittplatserna. Talet för veckokapaciteten
har fåtts genom att biografernas sittplatsantal multiplicerats med antalet
föreställningar per vecka.
Av sammanställningen framgår, att producenterna äger en betydande del av
biografkapaciteten i så gott som alla större städer och att huvuddelen av övriga
biografer innehas av ägare med flera biografer.
Det övervägande flertalet mera betydande biografägare tillhör en år 1915 bildad
intresseorganisation, Sveriges biograf ägareförbund. De till förbundet och dess
kretsföreningar anslutna biografägarna representerar inemot 60 % av landets biografer.
Andra organisationer med intressen inom biografväsendet är Folkets husföreningarnas
riksorganisation och Ordenshusens riksförening. Föreningar anslutna
till den förstnämnda riksorganisationen och med den samarbetande organisationer
drivor sammanlagt ca 560 biografer och medlemmar i den sistnämnda tillhopa ca
175. Härjämte må nämnas, att biografrörelse bedrives i omkring 500 ordenshus,
1 Gjord av Nyetableringssalckunniga med ledning av ett inom Filmägarnas kontrollförening
fört. register.
52
Kungl. Maj:ts •proposition nr 142.
Procentnell fördelning av biografernas yeckokapacitet i de större
städerna efter ägandeförhållanden.
Stad | Biografer | Biografer | Övriga biografer |
Stockholm ................................ | 53 | 32 | 15 |
Göteborg ...................................... | 35 | 52 | 13 |
Malmö .................................... | 62 | 35 | 3 |
Norrköping ............................... | 53 | 46 | i |
Hälsingborg ............................. | 57 | 42 | 1 |
Örebro ............................... | 61 | 39 |
|
Uppsala.................................. | 38 | 59 | 3 |
Borås...................................... | 52 |
|
|
Västerås.................................... | 38 | 58 | 4 |
Linköping ............................. | 45 | 52 | 3 |
Eskilstuna................................ | 48 | 52 |
|
Gävle............................. | 57 |
|
|
Jönköping................................. | 82 | 18 |
|
Karlstad.............................. | 41 | 55 | 4 |
Halmstad ...................... | 33 | 62 | 5 |
Lund .............................. | 57 |
|
|
Karlskrona .................... | 26 | 68 | 6 |
Karlskoga .......................... |
| 100 |
|
Kalmar ...................... | 36 | 62 | 2 |
Sundsvall .................. | 46 | 54 |
|
Landskrona ..................... | 26 | 74 |
|
Motala .................... |
|
| 100 |
Södertälje ..................... | 31 | 69 |
|
Kristianstad .................. | 49 | 48 | 3 |
Uddevalla...................... | 23 | 77 |
|
Trollhättan ..................... | 61 | 39 |
|
Östersund..................... | 22 | 73 | 5 |
av vilka ca 300 är uthyrda till enskilda biografägare. De större folkets hus- och
lOGT-biograferna är som regel även medlemmar i biografägareförbundet. Folkets
husföreningarnas riksorganisation samt vissa Folkets husföreningar har en gemensam
affärsorganisation, Sveriges Folkbiografer AB, som dels själv driver ett
mindre antal egna biografer, dels ock försäljer biografmaskiner, inredningar m. m.
för biografrörelser samt hjälper folkrörelsernas biografer med krediter.
I detta sammanhang må erinras om vissa statliga intressen i samband med
biografväsendet, vilka tagit sig uttryck i beskattning av biografföreställningar
samt i filmcensur.
Nöjesskatten för biografföreställningar. Enligt förordningen om nöjesskatt den
21 december 1945 (nr 823) med däri genom förordning den 30 januari 1948 (nr 24)
fr. o. m. den 2 februari 1948 genomförda ändringar utgår nöjesskatt för biografföreställning
med 30 % å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad, om
biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30 % av en krona och 45 %
av återstoden av biljettpriset. Motsvarande skattesatser för biografföreställning
ytgj°r(ie före den år 1948 vidtagna ändringen 15 och 30 %. Nämnda ändring
innebär vidare, att medan dessförinnan nöjesskatten genomgående fördelades med
hälften till staten och hälften till vederbörande kommun, nöjesskatten för biografföreställning
efter ändringen fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel
till kommunen.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Den statliga nöjesskatten har efter de år 1948 beslutade ändringarna kommit
att bli en ej obetydlig inkomstkälla för statsverket. Den till statsverket under de
senaste budgetåren inlevererade skatten framgår av efterföljande sammanställning
(miljoner kronor).
1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50
17-38 18-05 18-06 16-70 26-73 43-65 45-89
Någon särskild statistik över den från biografföreställningarna härflytande andelen
av de totala statliga nöjesskatteintäkterna föres inte. Från riksräkenskapsverket
har emellertid meddelats, att den ungefärliga storleken av denna andel
per budgetår skulle kunna uppskattas till bortåt 2h före 1948 års skatteskärpning
(=11—12 miljoner kronor) och till bortåt 5/« (= 36—37 miljoner kronor)
efter skärpningen.
Filmcensuren. Jämlikt förordningen den 22 juni 1911 (nr 71, ändrad 703/1939)
angående biografföreställningar är all film, som är avsedd för offentlig förevisning
inom landet, underkastad särskilda granskningsföreskrifter. Granskningen
(filmcensuren), som handhaves av statens biografbyrå, företages förutom av utrikespolitiska
och militära skäl för att förhindra spridning av filmer eller avsnitt
av filmer, som kan anses förråande, upphetsande eller rättsförvillande. Det
åligger vidare biografbyrån att pröva de godkända filmernas lämplighet för barn
under 15 år.
För verkställd granskning utgår granskningsavgift efter viss taxa. Därjämte
erlägges en stämpelavgift av 1 krona för varje meddelat tillståndsbevis (censurkort).
Statsverkets nettoöverskott å biografbyråns verksamhet under budgetåret
1949/50 utgjorde i runt tal 196 000 kronor, varav 20 000 kronor belöpte på stämpelbeläggningen.
Filmproduktionen.
För inspelning av filmer står för närvarande följande ateljéanläggningar till
förfogande inom eller i närheten av huvudstaden, nämligen AB Svensk Filmindustris
ateljéer vid Råsunda, AB Europa Films ateljéer vid Sundbyberg och i
Stockholm (Östermalmstorg), Sandrewkoncemens ateljéer på Lästmakargatan och i
f. d. Novillavarietén på Djurgården samt på Gärdet, vidare en Folkrörelsernas
filmorganisation (Filmo) tillhörig ateljé på Jungfrugatan, Film AB Imagos ateljé
i Stocksund och AB Kinocentralens ateljé inom Svea artilleriregementes tidigare
etablissemang vid Valhallavägen. Ateljéerna kan hyras av produktionsföretag,
som saknar ateljéanläggningar.
För producenter av svenska långfilmer samt ateljéföretag, som inspelar sådana
filmer, har år 1942 bildats en sammanslutning, Föreningen Sveriges filmproducenter,
med uppgift att främja medlemmarnas gemensamma ekonomiska intressen.
Föreningen har för närvarande 19 medlemmar. För handläggning av olika arbetsuppgifter
har inom föreningen bildats fyra sektioner, nämligen en för produktionsfrågor,
en för ateljéfrågor, en för import- och exportfrågor samt en för filmuthyrning
jämte biograf- och reklamfrågor.
Av tablån på nästa sida framgår, att de under femårsperioden 1945/46—1949/50
premiärsatta svenska långfilmerna framställts av 34 olika producenter. Av dessa
har emellertid endast 7 bedrivit en på samtliga fem säsonger fördelad verksamhet,
under det att inte mindre än 14 producenter framställt blott en enda film. Som
jämförelse må nämnas, att antalet premiärsatta svenska långfilmer under de åtta
tidigare spelåren 1937/38—1944/45 uppgick till 27, 27, 34, 32, 36, 37, 43 och 39.
Enligt en i SOU 1942:36 (s. 19) lämnad uppgift omfattade den svenska produktionen
under 1930-talets första hälft i genomsnitt 22 filmer per år. Som av
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Antalet premiärsatta svenska långfilmer under de fem spelåren 1945/46- 1949/50
och filmernas fördelning på olika producenter.
Producent | Antal filmer | |||||
1945/46 | 1946/47 | 1947/48 | 1948/49 | 1949/50 | Summa | |
1. Ahrle-Film AB..................... |
| 1 |
|
|
| l |
2. Artfilm AB ........................ | _ |
|
|
| 1 | 1 |
3. Atena Film AB..................... | 1 | _ |
|
|
| 1 |
4. Produktion S. Bauman ......... | 3 | 2 | 2 | 1 | 1 | Q |
5. AB Centrumfilm ............... | _ | 1 | 1 | 1 |
| 3 |
6. AB Europa Film .................. | 6 | 7 | 5 | 5 | 4 | 27 |
7. Film AB Imago .................. | — | 1 | 2 | 1 | 1 | 5 |
8. Film AB Lux ..................... | 5 | 2 |
|
|
| 7 |
9. Filmo (Folkrörelsernas Filmor- |
|
|
|
|
|
|
ganisation)........................... | 1 | 1 | 1 | _ |
| 3 |
10. ÄB Films ........................... | _ | 1 | _ |
|
| 1 |
11. AB Fribergs Filmbyrå............ | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 10 |
12. Hagberg, R......................... | — | 1 | _ |
|
| 1 |
13. Ivarsson, Inge ..................... | — | _ | 3 | 1 | 1 | 5 |
14. AB Kinocentralen ............... | _ | _ | 1 |
|
| 1 |
15. AB Kungsfilm..................... | 4 | 3 | 3 | 2 | 1 | 13 |
16. Monark Film AB.................. | 1 | 2 | 2 |
|
| 5 |
17. Nygren, S............................ | — | 1 |
|
|
| i |
18. AB Rex Film ..................... | 1 | 1 | _ |
|
| 2 |
19. Produktion A. Sandrew ......... | 2 | 2 | 5 | 3 | 8 | 20 |
20. AB Stella Film..................... | 1 | __ |
|
|
| 1 |
21. Studio Film AB .................. |
| _ | 1 | 1 |
| 2 |
22. AB Sveafilm....................... | 1 | 3 |
| 2 | 1 | 7 |
23. Svenska AB Förenade Filmar. |
|
|
|
|
|
|
tister (Saffafilm).................. | 1 | _ | _ | _ |
| i |
24. Svenska AB Nordisk Tonefilm | — | _ | 2 | 3 | 2 | 7 |
25. AB Svensk Filmindustri......... | 4 | 5 | 4 | 4 | 4 | 21 |
26. Svensk Journalfilm AB ......... | _ | _ | 1 |
|
| 1 |
27. AB Svensk Talfilm............... | 2 | 2 | 2 |
| 1 | 7 |
28. Sveriges Folkbiografer AB...... | — | 1 | 1 | _ |
| 2 |
29. AB Tebefilm ................. | 1 | _ | _ |
|
| 1 |
30. AB Terrafilm ..................... | 3 | 1 | 2 | 3 | 3 | 12 |
31. AB Thermaenius Film............ | _ |
|
| 1 |
| 1 |
32. Waldekranz, R.................. | _ | _ |
| 1 |
| 1 |
33. Wesslén, S.................... | _ | _ |
|
| 1 | 1 |
34. AB Wivefilm ................... | 2 | 1 | 1 | — | 1 | 5 |
Samtliga filmer | 41 | 41 | 41 | 31 | 32 | 186 |
Antal producenter | 18 | 21 | 19 | 15 | 15 | - |
de nyss redovisade siffrorna framgår, ökade medelantalet under femårsperioden
1937/38—1941/42 till 31 och. under de tre därpå följande spelåren till 40. Medeltalet
under femårsperioden 1945/46—1949/50 var 37. Under denna periods två
sista år nedgick årsantalet filmer från 41 till resp. 31 och 32.
Av de under femårsperioden 1945/46—1949/50 inspelade filmerna — sammanlagt
186 kan 55 % hänföras till en grupp omfattande de tämligen lätt avgränsbara
innehållskategorierna fars, lustspel, komedi, operettfilm och äventyrsfilm
(inklusive 6 av de 8 under perioden inspelade filmerna av typen »barn- och ungdomsfilm»).
Den andel som motsvarande grupp av filmer utgjorde av de 156
filmerna under de fem spelåren 1937/38—1941/42 var — så långt en i SOU
1942: 36 (s. 19) redovisad kategorisammanställning ger vid handen — 75 %,
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Distributionsväsendet.
Biografernas filmförhyrning sker från de i landet verksamma filmdistributörerna.
Filmuthyrningen är helt förlagd till Stockholm och bedrives dels från
självständiga distributionsbyråer — filmbyråer — vilka i främsta rummet uthyr
filmer av utländskt ursprung, dels från särskilda uthyrningsavdelningar vid företag
som själva framställer långfilmer inom landet. Vanligen tillgår uthyrningen
så att biografägarna med filmleverantörerna tecknar leveranskontrakt, i vilka biografägarna
förbinder sig att från viss distributör uttaga ett angivet minimiantal
filmprogram, som distributören offererat eller kommer att offerera under spelåret.
Med filmprogram avses i detta sammanhang en långfilm jämte erforderlig
fyllnadsfilm, allt till en sammanlagd filmlängd av omkring 2 700 meter. För att
säkerställa säsongbehovet och skapa omväxling i repertoaren brukar flertalet biografägare
ingå dylika leveransavtal med flera filmdistributörer. I allmänhet går
en svensk långfilm ut i 15—20 kopior, medan motsvarande siffra för de utländska
långfilmerna ligger omkring 4—5.
För de förhyrda filmprogrammen betalar biografägaren en filmhyra, vilken utgår
med viss procent av de influtna bruttobiljettintäkterna efter avdrag för nöjesskatten.
I allmänhet är filmhyran något högre för svensk film än för utländsk.
Den varierar mellan 25 och 50 %\ den sistnämnda procentsatsen lär dock endast
exceptionellt publikdragande utländska filmer ha uppnått. För svensk film utgör
hyran i genomsnitt omkring 38 %\ på ett stort antal platser ute i landet debiteras
30—35 %.
Biografägarna har vidare att till filmdistributörerna erlägga en viss del av försäkringsavgifterna
för filmkopian samt kostnaderna för rekvirerat reklammaterial.
Distributionsföretagens verksamhet omfattar, bl. a., ackvisition och uthyrning,
ofta med tillhjälp av särskilda filmresande, textning av utländska filmer, distribution
av uthyrda filmer, publicitet och annonsering. Såsom ersättning för distribution
av svensk film tillgodoräknar sig distributionsföretagen 12 å 20 % å filmhyrorna,
medan motsvarande siffror för utländsk film synes ligga väsentligt högre
och ej sällan torde uppgå till eller överskrida 40 %. Klart är, att i de fall da producenten
själv är distributör eller äger intressen i distributionsföretaget det i ej
ringa mån kommer att vara en fråga av bokföringsteknisk natur huru stor del av
filmhyran som skall gottgöras den ena eller den andra verksamhetsgrenen.
Av tablån på nästa sida framgår, att de svenska filmernas procentuella andel i
totalantalet utsläppta filmer under spelåren 1945/46—1949/50 utgjorde 12,6 %.
Som jämförelse kan nämnas, att motsvarande svenska andel under de tio åren
1931—1940 (jämför statistik i SOU 1942: 36, s. 13) var 8,2 %. USA har under
den ifrågavarande femårsperioden representerat 60,6 %, närmast följd av Sverige
med 12,6 %. Därefter kommer England (10 %), Frankrike (7,7 %) samt Danmark
och Italien med vardera 1,7 %. Förhållandet mellan svensk och utländsk film är
emellertid i intäktsavseende en annan. Erfarenhetsmässiga och statistiska iakttagelser
ger sålunda vid handen, att svensk film genomsnittligt sett spelar in omkring
en tredjedel av den totala omsättningen på biograferna.
Enligt en av UNESCO sommaren 1950 publicerad översikt uppgick den årliga
världsproduktionen av filmer omkring år 1948 till mer än 1 600, därav drygt
1 200 stora spelfilmer. Jämför man de där lämnade uppgifterna angående produktionsfördelningen
de olika länderna emellan vid samma tidpunkt med de nyss
återgivna siffrorna angående filmfördelningen pa den svenska marknaden, visar
det sig, att av den årliga USA-produktionen (ca 430 filmer) omkring 40 % vunnit
avsättning i Sverige. Inemot hälften av den engelska årsproduktionen (ca 70
filmer) och ungefär fjärdedelen av den franska (ca 106 filmer) skulle ha nått
Sverige men endast ringa delar av tysk, italiensk och (ivrig europeisk filmproduktion.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 142.
Förhållandet mellan antalet premiärsatta svenska och utländska filmer på
Sveriges biografer under de fem senaste spelåren.
Länder |
| Antal filmer |
| ||
1945/46 | 1946/47 | 1947/48 | 1948/49 | 1949/50 | |
Argentina .................................... |
|
| 1 | 1 |
|
Australien ............................. |
|
| 1 |
|
|
Belgien ................................... | 1 |
| 1 |
| 1 3 |
Danmark ................................. | 8 | 5 | 3 | 6 | |
England............................. | 24 | 26 | 32 | 31 | 35 |
Finland ............................... Frankrike ............................... | 15 | 1 20 | 26 | 1 28 | 1 25 |
Italien.............................. | 1 | 3 | 5 | 10 | 6 |
Kanada ............................. Mexiko ................................ | 2 |
| 1 | 1 2 | 1 |
Norge................................... | 1 | 1 | 1 | 2 | 2 |
Polen ............................... | _ |
|
|
| i |
Ryssland .......................... | 8 | 4 | 8 | 2 | |
Schweiz ........................ |
| 1 | 1 | 1 1 |
|
Tjeckoslovakien .................... | _ |
| 1 | 4 | |
Tyskland ........................ | _ | 3 | 4 | 6 | 5 |
Ungern ............................ | 1 |
| 1 |
| i |
USA ........................... Österrike ...................... | 203 | 159 | 194 2 | 154 3 | 183 1 |
Summa | 264 | 223 | 282 | 249 | 269 |
Sverige ........................ | 41 | 41 | 41 | 31 | 32 |
Summa svensk och utländsk film........ | 305 | 264 | 323 | 280 | 301 |
Två sammanslutningar finns inom det svenska filmdistributionsväsendet, nämligen
Sveriges filmuthyrareförening u.p.a. och Filmägamas kontrollförening
u. p. a. Den första är en allmän intresseförening, medan den sistnämnda har till
uPP§ift för de anslutna medlemmarnas räkning kontrollera biografintäkterna
på olika sätt, bl. a. genom att omhänderha biljettdistributionen till biograferna.
Medlemmarna i dessa föreningar är 11 svenska filmproducenter och distributionsföretag,
8 representanter för amerikanska filmbolag, en representant för ett
engelskt filmföretag samt en representant för de samordnade amerikanska filmintressena.
Stockholm i november 1950.
Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri.