Kungl. Maj:ts proposition nr 140 (Proposition 1936:140)

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Nr 140.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen; given
Stockholms slott den 6 mars 1936.

Under åberopande av bifogade i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.
Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogat förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang (ill riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt
§§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Regeringsformen.

§ 86.

Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den
offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast
inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat
fall kunna därför straffas, än örn detta innehåll strider emot tydlig lag, given
att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna
handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen
annorlunda stadgas.

Riksdagsordningen.

§ 38.

2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som antingen angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar
örn statsrådets ansvarighet, om statsdepartementen, om kommandomål, örn
förvärvande och förlust av medborgarrätt, örn rikets vapen och flagga, om inskränkningar
i rätten att från myndighet utbekomma allmänna handlingar,
örn allmänt kyrkomöte och örn allmän folkomröstning i ämnen, som ej tillhöra
annat utskotts behandling, eller ock röra överenskommelser med främmande
makter i sådana ämnen.

Tryckfrihetsförordningen.

§ 1.

13:o. I överensstämmelse med här ovan för en allmän och lagbunden tryckfrihet
lagda grunder skall det, under villkor av helgd för andras äganderätt
och med iakttagande av vad eljest i denna lag finnes stadgat, stå var och en

Kungl. Majlis proposition nr 140.

svensk medborgare fritt att genom tryck allmängöra skrifter av vad form,
vidd eller beskaffenhet som helst och däri över allt vad som är eller kan bliva
föremål för mänsklig kunskap sina tankar kungöra; skolande för varje ämne
skrivarten av författarens eget val bero. Följaktligen skall ej något, som
över i denna lag tillåtliga ämnen i tryck anmärkes, påminnes eller eljest
gransknings- eller reflexionsvis i dagsljuset framlägges, kunna, under förevändning
alt innebära tadel eller klander, såsom straffbart anses, såvida
skrivsättet icke såsom smädligt eller skändligt sig utmärker, om ansvar varför
i denna lag stadgat är.

§ 2.

l:o. I följd av vad i 1 § stadgas skall det vara en var svensk medborgare
tillåtet att, med undantag som i 6 mom. sägs, i tryck utgiva alla till statseller
kommunalmyndighet inkomna och därifrån utfärdade handlingar, hos
sådan myndighet förda diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar,
därstädes hållna justerade protokoll, så ock alla andra där upprättade
handlingar, såvitt de hänföra sig till mål eller ärenden som av myndigheten
slutbehandlats.

Med statsmyndighet förstås i denna paragraf statsdepartementen och kommandoexpeditionerna,
riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar,
utskott, nämnder, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt
övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder,
kommissioner och kommittéer. Med kommunalmyndighet förstås alla
till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer,
myndigheter, styrelser, nämnder, kommissioner, revisorer, utskott och
kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

2:o. Envar svensk medborgare skall i den ordning nedan sägs äga fri tillgång
till alla i 1 mom. omförmälda allmänna handlingar, som hos stats- eller
kommunalmyndighet förvaras. I den sålunda stadgade rätten skola allenast
gälla de inskränkningar vilka påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller
dess förhållande till främmande makt, eller för brotts förekommande eller
beivrande, eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras
ekonomiska mellanhavanden med varandra och med enskilda, eller av
hänsyn till privatlivets helgd eller enskildas behöriga ekonomiska intresse,
eller av andra lika viktiga skäl; och skola i särskild, av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag noga angivas de fall, då allmänna handlingar enligt
nämnda grunder skola hemlighållas.

3:o. Allmän handling, som ej efter vad i 2 mom. sågs skall hållas hemlig,
varde, när det äskas, hos stals- eller kommunalmyndighet genast eller så snart
det kan ske utan åsidosättande av andra lika viktiga tjänsteåligganden utlämnad
för läsning och avskrivning på stället utan avgift eller i bestyrkt avskrift
mot vederbörlig avgift. Skyldighet att tillhandahålla handling på stället
föreligger dock ej, örn betydande hinder därför möter; och skall skyldighet
att i avskrift utlämna hos kommunalmyndighet förvarad handling, som

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

kan tillhandahållas på stället, gälla endast i den utsträckning, varom i kommunallagarna
eller eljest särskilt stadgas.

Handling, som till viss del är hemlig, skall ulan hinder därav tillhandahållas
på stället, därest det kan ske på sådant sätt att vad i den del beröres
icke uppenbaras. Dylik handling må i avskrift utlämnas med uteslutande
av den del som skall hållas hemlig.

4:o. Framställning om allmän handlings utbekommande prövas, med undantag
som nedan i detta moment sägs, av den myndighet hos vilken handlingen
finnes.

Är vården örn handlingen på grund av särskild föreskrift, innehavande
tjänst eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare, åligge utlämnandet
närmast denne efter egen prövning, men har han att ställa sig myndighetens
föreskrifter beträffande handlings utlämnande eller hemlighållande
till efterrättelse samt att, då anledning till tvekan finnes och omgång ej
föranledes, hänskjuta fråga om utlämnande till myndighetens avgörande.
Vägrar befattningshavare att utlämna handling, skall, där sökanden det
begär, frågan hänskjutas till myndigheten.

Där det finnes av särskilda förhållanden påkallat till beredande av trygghet
mot obehörigt utlämnande, äge Konungen beträffande särskilda slag av
handlingar, som avses i den i 2 mom. omförmälda lag, förordna att handlingarna
i viss ordning skola förses med anteckning om att de äro hemliga.
Fråga huruvida handling, å vilken anteckning sålunda skett, likväl lagligen
bör utlämnas må prövas allenast av den eller de myndigheter Konungen bestämt;
och skall framställning hos annan myndighet att utbekomma sådan
handling ofördröjligen, där sökanden det äskar, hänskjutas till myndighet
som äger pröva frågan.

5:o. Menar någon att myndighet olagligen vägrat honom tillgång till
allmän handling, äger han söka rättelse i den ordning som gäller för vinnande
av ändring i beslut eller åtgärder av myndigheten i det mål eller ärende
till vilket handlingen hör. Hänför sig icke handlingen till mål eller ärende,
däri beslut av myndigheten kan överklagas, skall rättelse sökas i den ordning
som i allmänhet må gälla för vinnande av ändring i myndighetens beslut
eller åtgärder. Kan talan örn utlämnande icke enligt nu givna regler
fullföljas, skola besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement,
såvitt fråga är om statsmyndighet, och hos Konungens befallningshavande,
såvitt fråga är om kommunalmyndighet. Över departementschefs
vägran att utlämna handling må dock icke klagas, örn vinnande av rättelse
i dylikt beslut av myndighet som tillhör eller lyder under riksdagen gälle vad
riksdagen bestämmer.

Har Konungens befallningshavande eller magistrat bifallit talan mot kommunalmyndighets
beslut att vägra handlings utlämnande, äge sistnämnda
myndighet däröver anföra besvär.

Besvär, som i följd av ovan givna stadgande!! hos Konungen fullföljas i
statsdepartementen, skola i regeringsrätten föredragas och avgöras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Mfil och ärenden som i detta moment avses skola alltid skyndsamt behandlas.

6:o. Handling, som i följd av stadgande i den i 2 mom. omförmälda
lagen eller i följd av någon enligt samma lag meddelad föreskrift ej må till
envar utlämnas, må ej heller i tryck utgivas.

7:o. Vad i denna paragraf stadgas om allmänna handlingar har ej avseende
å exemplar av tryckt skrift som avlämnats enligt 1 § 11 mom. eller 4 §
2 mom.

Nämnda stadganden avse ej heller enskilda skrifter som överlämnats
till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest till myndighet uteslutande för
förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Sådan enskild skrift
må ej utlämnas eller i tryck utgivas i strid mot villkor som vid överlämnandet
blivit fastställda. Konungen äger dock förordna, i vad mån förbud varom
nu sagts må upphöra att gälla i fråga örn skrift, som i mera än sjuttio år
varit överlämnad i allmän vård.

8:o. Enskilda anteckningar och berättelser av diplomatiska personer angående
rikets förhållande till främmande makter må ej, innan femtio år förflutit
från den tid de avse, utan Konungens tillstånd i tryck utgivas eller, då
de överlämnats i myndighets vård, därifrån utlämnas.

9:o. Enskilt brev, som ej till något rättegångsmål nödvändigt hörer, må
ej utan deras tillstånd, som det angår eller tillhör, i tryck utgivas.

10 :o. Bryter någon mot föreskrifterna i denna paragraf, straffes, där
gärningen är att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i allmän
eller särskild lag belagd med straff, enligt vad i sådan lag är stadgat. I
andra fall vare straffet böter från och med fem till och med ettusen riksdaler;
dock att, där handlings utlämnande från myndighet kan förskylla fängelse
enligt den i 2 mom. omförmälda lag, även dess utgivande i tryck må beläggas
med dylikt straff.

Skrift, som i tryck utgivits i strid mot denna paragraf, må kunna konfiskeras.

11 :o. Rätt att i tryck utgiva handling, varom i denna paragraf sägs, medför
ej befrielse från ansvar för missbruk av tryckfriheten, som skriftens utgivande
jämlikt 3 § kan innefatta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn revision
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser örn allmänna handlingars
offentlighet. Föredraganden anför:

översikt av gällande rätt samt framlagda ändringsförslag.

I § 86 regeringsformen, där tryckfriheten definieras och fastslås, upptages
också det sedan lagens tillkomst år 1809 väsentligen orubbade stadgandet,
att alla handlingar och protokoll i vad mål som helst ovillkorligen må genom
trycket kunna utgivas. Därvid göres dock undantag för statsrådsprotokoll och
protokoll i kommandomål (före år 1909 även protokoll i ministeriella mål)
samt banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden
vilka böra hållas hemliga.

I anslutning till detta stadgande utvecklas i § 2 moni. 4 tryckfrihetsförordningen
reglerna örn allmänna handlingars offentlighet. Där stadgas sålunda
rätt för envar att i allmänt tryck utgiva dels alla såväl rättegångar som
andra allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut av vad
namn och beskaffenhet det vara må i alla mål hos domstolar, myndigheter
och andra publika verk, vilka i en vidlyftig uppräkning angivas, dels alla instruktioner,
reglementen och dylikt, varifrån helst utfärdade, dels alla förut
angivna domstolars, ämbetsverks och publika korporationers och alla ämbetsoch
tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev, dels ock alla societeters
och verks samt enskilda personers memorial, ansökningar, besvär m. m.
jämte utslag och svar därå, till de delar därav som till publika ämbetsmäns
och verks handläggning komma. För att effektuera denna tryckningsrätt
föreskrives vidare, att alla ifrågavarande handlingar vid domstolar och alla
nämnda verk och ämbeten skola genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas
åt vem det äskar, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse örn
sådant av någon publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

att, vid samma ansvar, envar skall i alla arkiv lämnas tri tillgång att få på
stället avskriva eller, örn betydande hinder däremot möter, i bevittnad avskrift
mot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som helst.

Från regeln om rätt att trycka och utbekomma allmänna handlingar gälla
emellertid vissa i samma lagrum uppräknade undantag. Redan i tryckfrihetsförordningens
ursprungliga lydelse upptogos såsom undantagna från
offentlighetsregeln — förutom i enlighet med § 86 regeringsformen statsrådsprotokoll,
protokoll i ministeriella mål och kommandomål samt banko- och
riksgälds verkens handlingar i hemliga ärenden — även en del andra handlingar,
bland vilka här, såsom de vilka nu ha praktisk betydelse, må nämnas
konstitutionsutskottets handlingar rörande statsrådsprotokollens granskning,
ministeriella handlingar eller sådana som röra rikets förhållande till främmande
makt samt kyrkoböcker och andra kyrkliga handlingar rörande enskilda
personers leverne och seder. Först 1897 infördes i tryckfrihetsförordningen
ett nytt undantag — som dock i det väsentliga redan förut gällt på
grund av kungl, brev 1820 vid sidan om grundlagen — nämligen till skydd
för försvarshemligheter. Sedermera lia under 1900-talet elter hand införts
nya undantag från offentlighetsprincipen, huvudsakligen för att skydda enskildas
personliga och ekonomiska förhållanden i rån att blottställas vid statens
ingripanden på de sociala och ekonomiska områdena eller för att skydda
statens intresse vid ekonomiska mellanhavanden med enskilda.

En allmän revision av bestämmelserna örn allmänna handlingars offentlighet
har sedan länge varit ifrågasatt. Reformkraven ha föranletts av den
oklarhet och inkonsekvens som i flera hänseenden befunnits vidlåda bestämmelserna.
Bland annat har frågan huruvida dessa avse icke blott statliga
utan även kommunala myndigheters handlingar varit föremål för ovisshet.
En närmare reglering av spörsmålet örn de kommunala handlingarnas offentlighet
har sålunda framstått såsom en angelägenhet av stor praktisk betydelse.
Osäkerhet har vidare uppstått beträffande frågan örn och i vad mån tryckfrihetsförordningens
bestämmelser möjligen omtatta handlingar hos sådana
inrättningar och stiftelser vilka, ehuru icke av statlig eller kommunal natur,
likväl kunna sägas tjäna allmänna ändamål. Därigenom att en stor del av
de gällande sekretessreglerna tillkommit vid skilda tidpunkter, ofta i direkt
samband med lagstiftningsåtgärder på de sociala och ekonomiska områdena,
har förorsakats en bristande överensstämmelse mellan dessa regler inbördes,
som varit menlig för deras tillämpning i praktiken. Därtill kommer att åtskilliga
slag av allmänna handlingar överhuvud icke blivit undantagna från
offentlighetsprincipen, ehuru anledning därtill förekommit i lika hög grad
som beträffande handlingar för vilka sekretess stadgats.

Är 1912 framlades av särskilda för ändamålet tillsatta kommitterade förslag
tili helt ny tryckfrihetslag avsedd att ersätta tryckfrihetsförordningen. I
kap. 2 av förslaget behandlades allmänna handlingars offentlighet. Kommunala
handlingar samt allmänna av Konungen stadfästade inrättningars och
stiftelsers handlingar skulle enligt detta förslag i princip bliva offentliga på
samma sätt som statliga myndigheters handlingar. Åtskilliga nya undantag

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

från offentlighetsprincipen uppställdes utöver de då i tryckfrihetsförordningen
inskrivna. Vissa av dessa sekretessbestämmelser ha legat till grund för senare
genomförda ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Sedan riksdagen i skrivelse den 11 juni 1921 (nr 315) anhållit, att Kungl.
Maj:t ville i enlighet med vissa angivna riktlinjer föranstalta örn en snar
revision av tryckfrihetsförordningens sekretessbestämmelser, uppdrogs den
u december 1924, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, åt dåvarande docenten,
numera professorn Nils Herlitz att verkställa utredning och avgiva
förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet.
Sedermera anhöll riksdagen i skrivelse den 2 juni 1925 (nr 312)
hos Kungl. Maj:t örn utredning och förslag till sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen,
varigenom, med erforderliga undantag, kommunala handlingars
offentlighet bleve tydligt lagfästad. Därjämte begärdes övervägande, i vad
mån publicitet borde tilläggas vissa allmänna av Konungen stadfästade inrättningars
och stiftelsers handlingar, ändå att inrättningen eller stiftelsen ej förvaltades
av offentlig myndighet eller representation, samt framläggande för
riksdagen av förslag till den ändring i tryckfrihetsförordningen, vartill detta
övervägande kunde föranleda. Denna skrivelse överlämnades till Herlitz att
tagas under övervägande vid utredningsarbetet.

Herlitz avgav den 11 februari 1927 utredning med förslag till ändrade bestämmelser
rörande allmänna handlingars offentlighet (statens off. utredn.
1927:2). Till grund för utredningen låg bland annat ett stort antal från
myndigheter och enskilda institutioner infordrade yttranden. Förslaget innebar
en ur både materiell och formell synpunkt genomgripande omdaning av
gällande bestämmelser på området. Ämnet föreslogs skola regleras inom
ramen av tryckfrihetsförordningens § 2. Liksom i 1912 års förslag upptogos
uttryckliga stadganden därom att kommunala handlingar i princip
skulle vara offentliga. Beträffande vissa privata rättssubjekt skulle Konungen
äga förordna om offentlighetsregelns tillämpning. De i förslaget uppställda
undantagen från offentlighetsregeln gingo i vissa hänseenden längre
än som avsetts i 1912 års förslag. — Över förslaget infordrades yttranden från
åtskilliga myndigheter, varjämte det gjordes till föremål för viss bearbetning
inom justitiedepartementet. Beträffande en detaljfråga Indes förslaget till
grund för proposition till 1932 års riksdag.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 september 1933 tillkallades
samma dag professorn Herlitz och filosofie doktorn Sigurd Hansson
att jämte talmannen i riksdagens andra kammare, ombudsmannen Aug.
Sävström — vilken genom tidigare beslut av Kungl. Maj:t tillkallats såsom
sakkunnig i grundlagsfrågor — biträda vid fortsatt utredning av frågan om
allmänna handlingars offentlighet. Åt Herlitz uppdrogs sedermera att såsom
ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga avlämnade med skrivelse den 14 januari 1935 förslag till
författningsändringar i ämnet jämte motiv till desamma (statens off. utredn.
1935: 5).

Ehuru byggt på den tidigare utredningen, utgör 1935 års förslag likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

i väsentliga delar ett självständigt lagarbete. Liksom i 1912 och 1927 års
förslag upptagas även här föreskrifter om kommunala handlingars principiella
likställighet med statliga. Däremot föreslås inga regler rörande enskilda
rättssubjekts handlingar. I den mån föreskrifter kunde vara behövliga
för att reglera offentligheten och sekretessen med avseende å sådana
subjekts handlingar, skulle enligt de sakkunnigas mening dylika föreskrifter
givas i annan form än genom bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och
till densamma anknutna författningar. Med avseende å undantagen från
offentlighetsregeln föreslå de sakkunniga, att dessa undantag utbrytas till en
särskild lag utan grundlags karaktär. I tryckfrihetsförordningen skola härutinnan
enligt förslaget allenast mera allmänt angivas de förutsättningar under
vilka inskränkning i offentlighetsprincipen må i den särskilda lagen
stadgas. Förslaget till denna särskilda lag innebär även i förhållande till
1927 års förslag på vissa punkter en utvidgad sekretess. Ä andra sidan föreslås
i vissa hänseenden en begränsning av densamma. Som en mera betydande
nyhet i de sakkunnigas förslag må slutligen här anmärkas införandet
av ett administrativt besvärsinstitut i fall då handlings utlämnande vägrats.

Medan hittills enda möjligheten att vinna rättelse vid obehörig sådan vägran
varit att finna i en straffrättslig talan mot vederbörande, föreslå de sakkunniga
att rättelse skall kunna sökas i vanlig administrativ ordning, i sista
hand regelmässigt hos regeringsrätten.

Över de sakkunnigas förslag lia efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslern,
justitieombudsmannen, militieombudsmannen, de allmänna hovrätterna,
kammarrätten, försäkringsrådet, arbetsdomstolen, samtliga centrala
myndigheter och verk, länsstyrelserna, cheferna för generalstaben, marinstaben
och flygvapnet, vissa statliga kommissioner, inrättningar och styrelser i
övrigt, domkapitlen jämte Stockholms stads konsistorium, fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, landstingens förvaltningsutskott, magistraterna
och stadsfullmäktige i omkring hälften av rikets städer, kommunalfullmäktige
eller kommunalstämmorna i åtskilliga landskommuner, styrelserna
för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska
landstingsförbundet, publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen och
svenska journalistföreningen samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund och
centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund. Dessutom ha inkommit yttranden
vilka infordrats av vissa av de berörda myndigheterna, nämligen av
militära myndigheter infordrade från vissa militära befälhavare, av domkapitlen
från vissa kyrkliga befattningshavare, av riksarkivet från underlydande
arkivmyndigheter samt av kommerskollegium från ett flertal institutioner
och sammanslutningar på näringslivets område.

I det alldeles övervägande antalet yttranden tillstyrkes att förslaget lägges
till grund för lagstiftning.

Såsom vid flera tillfällen kommit till uttryck under de företagna utred-Departementsningarna
i ämnet måste regeln örn allmänna handlingars offentlighet anses
vara en hörnsten i vår tryckfrihetsrätt. Man torde knappast kunna överskatta
betydelsen av denna ända från 1766 års tryckfrihetsförordning bär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

stammande grundsats, till vilken — åtminstone i den omfattning regeln har
hos oss — motsvarighet icke finnes i något annat land. I icke ringa mån
torde den ha bidragit till att upprätthålla det förtroende till förvaltningen
och den medborgarnas medverkan i allmänna angelägenheter som utgör en
styrka för vårt land. I själva verket torde principen om allmänna handlingars
offentlighet vara en icke oväsentlig garanti närmast för administrationens
oväld men även för den medborgerliga friheten och samhällslivets
lugna utveckling överhuvud. Principen om allmänna handlingars offentlighet
bör därför bestämt upprätthållas; och något annat har ej heller blivit
föreslaget eller ens från något håll ifrågasatt. Det är dessutom av stor betydelse
att offentlighetsgrundsatsen uttryckligen stadfästes på det kommunala
området, där den hittills icke blivit på ett betryggande sätt erkänd. Behovet
av bestämda regler härutinnan har gjort sig alltmera gällande, efter
hand som den kommunala förvaltningen erhållit ökad omfattning och betydelse.

Örn än offentlighetsgrundsatsen sålunda bör upprätthållas och stärkas,
är det likväl nödvändigt att uppställa åtskilliga undantag från densamma.
Särskilt måste statens och kommunernas allt mera vidgade verksamhet, som
trängt in på områden vilka förut varit förbehållna de enskilda, föranleda betydligt
större inskränkningar i offentligheten än tidigare. Någon meningsskiljaktighet
lärer icke råda därom att sekretessbestämmelser äro erforderliga
till skydd för statens yttre säkerhet, till hindrande av att åtgärder mot
brottsligheten bliva ineffektiva, till värnande av privatlivets helgd, till skydd
för enskildas ekonomiska intresse, då staten av dem kräver ingående uppgifter
örn affärs- och yrkesförhållanden, samt till beredande av nödig affärssekretess,
då stat eller kommun uppträder som företagare.

Bristerna i gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser om allmänna
handlingar, särskilt såvitt angår kommunala handlingars ställning och regleringen
av undantagen från offentlighetsprincipen, äro påtagliga. Dessa bestämmelser
torde därför vara i behov av en grundlig översyn och komplettering
för att under nuvarande förhållanden rätt kunna fylla sitt ändamål.
Det år 1935 framlagda sakkunnigförslaget synes vara väl ägnat att läggas
till grund för en reviderad lagstiftning på området.

Reformfrågans huvudpunkter.

Kommunala handlingars offentlighet.

Såsom förut framhållits är det föremål för delade meningar huruvida och
i vad mån kommunala handlingar omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Den rådande osäkerheten på området har avspeglat sig i rättstillämpningen
och även i lagstiftningen, då fråga varit örn att bereda diskretion
för sociala ärendens behandling. Det torde vara överflödigt att här ingå
pa de skilda uppfattningar som kommit till synes. Alla reformförslag på
området lia emellertid utgått från att kommunala handlingar i princip borde
falla under offentlighetsprincipen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I 1912 års betänkande föreslogs sålunda att samma regler skulle i huvudsak
gälla för kommunala som för statliga handlingar. Enligt vad i motiven
uttalades hade det för de kommitterade framstått som en angelägenhet av
synnerlig vikt att avlägsna den oklarhet som rådde i fråga om kommunala
handlingar i förevarande hänseende. Det hade icke heller kunnat vara föremål
för någon tvekan, i vilken riktning detta borde ske. Om det allmänt erkändes
att offentlighetsgrundsatsen på statsförvaltningens område visat goda
och betydelsefulla verkningar, syntes nämligen inga övertygande skäl kunna
förebringas varför densamma icke jämväl skulle lända till gagn på det kommunala
verksamhetsområdet.

I riksdagens förut berörda skrivelse år 1925, däri riksdagen begärde att
kommunala handlingars offentlighet skulle bliva, med erforderliga undantag,
tydligt lagfästad, framhölls att med hänsyn till den kraftiga utveckling som
den kommunala förvaltningen under senare tid undergått och de maktpåliggande
uppgifter som ålåge densamma, det syntes naturligt och lämpligt
att även på detta område tillämpa publicitetsprincipen. Om så skedde skulle
det endast innebära att de vid tryckfrihetsförordningens tillkomst omfattade
grundtankarna tillämpades på nu rådande förhållanden. Det borde emellertid
tagas under övervägande vilka särskilda undantag från offentlighetsgrundsatsen
som kunde vara erforderliga för de kommunala handlingarnas

del. Det vore därvid av vikt att tillgodose kommunernas behov av sekretess
i vissa angelägenheter av ekonomisk natur. Likaledes borde kommunala
myndigheters handlingar i vad de rörde enskildas personliga förhållanden
genom särskilda stadganden undandragas offentligheten.

I såväl 1927 som 1935 års förslag har i överensstämmelse med riksdagens
önskan kommunala handlingars offentlighet i princip fastslagits, därvid de
väsentligen jämställts med statliga handlingar. Behovet av sekretess för
kommunernas ekonomiska angelägenheter har beaktats genom de enligt förslagen
utvidgade undantagen från offentligheten, vilka delvis ha särskilt avseende
å kommunala handlingar. I 1935 års förslag uppställas dock icke
några allmänna inskränkningar i offentligheten som ej skulle gälla även de
statliga myndigheternas handlingar. I motiven uttalas, att de olägenheter
som skulle kunna följa därav torde motverkas av vissa bestämmelser i förslaget
vilka saknade motsvarighet i tidigare förslag. Främst framhålles härvid
det administrativa besvärsinstitutet, varigenom praxis vid lagstiftningens
tillämpning kunde vinna erforderlig stadga till ledning ej minst för de kommunala
förtroendemännen och varigenom vunnes att rättelse vid felaktig tilllämpning
av lagbestämelserna ej behövde sökas genom straffrättslig talan
mot vederbörande befattningshavare.

Förslaget att uttryckligen jämställa kommunala handlingar med statliga
har i yttrandena från de allra flesta håll tillstyrkts eller lämnats utan
erinran.

Till belysande av kommunalmyndigheternas egen inställning till förslaget
må nämnas, att stadsfullmäktige i ett 40-tal städer, eller det alldeles övervägande
antalet av de städer vilkas stadsfullmäktige hörts över förslaget, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vidare kommunalfullmäktige eller kommunalstämmor i det 50-tal landskommuner
fran vilka yttrande inhämtats, på ett enstaka undantag när, ävensom
flertalet av landstingens förvaltningsutskott lämnat förslaget utan erinran.
Bland nämnda städer märkas Södertälje, Eskilstuna, Nyköping, Kalmar,
Visby, Karlskrona, Kristianstad, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad,
Uddevalla, Borås, Karlstad, Örebro, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund,
Umeå och Luleå. Från en del håll har särskilt uttalats tillfredsställelse över
att frågan om kommunala handlingars offentlighet skulle bliva reglerad på
sätt som föreslagits, därvid framhållits att förslaget i huvudsak överensstämmer
med den praxis som redan på respektive håll tillämpats.

Exempelvis omtalas i yttrandet från stadsfullmäktige i Karlskrona, att i
reglementet för stadens drätselkammare offentliglietsgrundsatsen sedan år
1865 varit fastslagen med avseende å kammarens protokoll och beslut. Denna
grundsats hade sålunda — oberoende av huru lagen i själva verket borde
tolkas och^ oberoende av en växlande praxis — hävdats i samhället sedan
ett 70-tal ar, i allt fall inom ett så viktigt område som drätselkammarens,
och det funnes ej anledning för staden att frångå denna ståndpunkt. Kravet
på offentlighet måste inom vissa gränser anses så självkart, att man ej behövde
orda därom ur principiell synpunkt. Emellertid lämpade sig ej alla
kommunala handlingar för offentliggörande på vilken tidpunkt som helst.
Särskild varsamhet vore bland annat påkallad vid genomförande av offentlighetsprincipen
i kommunernas ekonomiska förvaltning; men de sekretessregler
som därom gåves i 1935 års förslag syntes tillräckligt uttömmande och
så smidiga som man skäligen kunde begära. De täckte i huvudsak de regler
som i sådant hänseende vore meddelade i drätselkammarens gällande reglemente.

Från några kommuners sida — det gäller främst de fyra största städerna
i riket — har emellertid rests ett mer eller mindre starkt motstånd mot förslaget.
I viss mån är detta motstånd grundat på principiella skäl, vilka särskilt
utvecklats i de utlåtanden som avgivits av stadsjuristen jämte stadsombudsmannen
i Stockholm samt av stadsombudsmannen i Norrköping. Den
ståndpunkt som av dem intages torde, närmast i anslutning till det förra
utlåtandet, kunna sammanfattas på följande sätt.

Kommunalrepresentationernas handlingar borde vara offentliga, detta redan
på den grund att representationerna utövade offentlig makt gentemot
kommunens medlemmar och att det kommunala medlemskapet vore bvggt
på tvång. Vidkommande övriga handlingar vore att märka att kommunernas
förvaltning kunde uppdelas i två områden: det ena, den s. k. självförvaltningen,
där kommunerna handhade av staten dem anförtrodda uppgifter, vilka
gjorts till föremål för särskild författningsmässig reglering, varigenom de erkänts
vara offentliga förvaltningsuppgifter, och på vilket område de kommunala
myndigheterna i realiteten fungerade som lokala organ åt statsförvaltningen;
och det andra området, där kommunerna framstode som ekonomiska
subjekt med uppgift att handhava sina medlemmars egna angelägenheter
och där kommunerna vore att förlikna vid privaträttens juridiska personer
av samma karaktär som t. ex. ekonomiska föreningar. På det förra av
dessa områden kunde beträffande offentlighetsprincipens tillämpning läggas
samma synpunkter som på statsförvaltningens område. På området för kommunernas
ekonomiska förvaltning åter vöre detta icke berättigat; på detta örn -

Kungl- Maj.ts proposition nr 140.

råde måste offentligheten verka skadlig för kommunernas ekonomiska intressen.
Både 1912, 1927 och 1935 års förslag hade också på delta område nödgats
uppställa en mängd undantag från offentligheten. Dessa undantag vore likväl
icke ens i sistnämnda förslag uttömmande, utan många flera skulle erfordras.
Man måste då fråga sig om icke hela problemet borde uppläggas på
annat sätt än som föreslagits. Varje försök att uppräkna de handlingar som
skulle åtnjuta sekretess måste vara på förhand dömt att misslyckas redan
på grund av den oavbrutna utveckling som, utan att avspegla sig i några
författningsföreskrifter, påginge inom det ifrågavarande området. Dessutom
vore behovet av den kontroll som skulle möjliggöras genom handlingarnas
offentlighet mindre framträdande på det kommunala än på det statliga verksamhetsområdet.
Kommunerna hade nämligen anordnat ett kontrollsystem
över den ekonomiska förvaltningen som till sina huvuddrag vöre detsamma
som det inom privaträtten förekommande. Det vore här fråga om en kontroll
ur ändamålsenlighetssynpunkt, vartill i regel saknades verklig motsvarighet
i fråga örn de statliga förvaltningsorganen med statens väsentligen
formella revisionsväsen.

Från nämnda håll göres även gällande att tryckfrihetsförordningen i sin
nuvarande lydelse skulle med avseende å kommunala handlingar tolkas på
ett sätt som överensstämde med den nyss refererade uppfattningen. Enär
tryckfrihetsförordningen talade om allmänna ärenden rörande handlingar
hos myndigheterna, skulle frågan huruvida ett kommunalt organs handlingar
folie under offentlighetsprincipen bero på örn handlingarna kunde anses röra
''allmänna ärenden’ eller ej. Då handlingar hörande till kommunernas ''själv -förvaltning’ måste anses röra allmänna ärenden, medan detta däremot ej
torde vara fallet med handlingar hörande till ''egenförvaltningen’, skulle
de förra falla under offentlighetsprincipen men ej de senare. Det göres även
gällande att praxis i regel skulle lia anslutit sig till en sådan uppfattning.

Stadsjuristen och stadsombudsmannen i Stockholm samt stadsombudsmannen
i Norrköping lia från angivna utgångspunkter förklarat sig anse, att en
lagstiftning om kommunala handlingars offentlighet icke vore erforderlig i
vidare mån än vad anginge de undantag som skulle gälla inom självförvaltningens
område. Om emellertid en sådan lagstiftning ansåges böra komma
till stånd, borde den givas det innehåll att offentlighetsprincipen skulle gälla
med avseende å kommunalrepresentationerna samt i självförvaltningsärenden
i den mån ej särskilt sekretessbehov förelåge, varemot åt kommunerna själva
borde överlämnas att pröva sekretessbehovet på den ekonomiska förvaltningens
område. I Stockholmsutlåtandet uttalas att kommunernas prövningsrätt
borde gälla även med avseende å nämnders, utskotts och kommittéers
verksamhet som beredningsorgan.

Vad Stockholm beträffar har den i sislbcrörda utlåtande framlagda uppfattningen
vunnit anslutning från stadens förvaltningsmyndigheter. I stadsfullmäktiges
i överensstämmelse med stadskollegiets hemställan avgivna yttrande
uttalas, att den framförda kritiken syntes ådagalägga att den lösning
av problemet om kommunala handlingars offentlighet som 1935 års förslag
innehölle icke borde läggas till grund för den ifrågasatta reformen samt jämväl
visa att man icke genom den i förslaget nyttjade uppräkningsmetoden

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

kunde skapa ett för kommunernas ekonomiska intresse tillfredsställande
skydd. En sådan bestämmelse som förordats i stadsjuristens och stadsombudsmannens
utlåtande med avseende å handlingar i ekonomiska ärenden
och i beredningsärenden skulle dock kunna missbrukas och föranleda, att
allmänheten undanhölles handlingar i fråga örn vilka något av kommunens
intressen eller andra grundade skäl betingat sekretessbehov icke förelåge.
Man syntes alltså böra vidhålla den offentlighetsgrundsats som riksdagen vid
skilda tillfällen förordat och som jämväl vunnit stadsfullmäktiges anslutning
år 1913 i yttrande över 1912 års förslag. Beträffande möjligheterna
att under dylika förhållanden täcka det föreliggande sekretessbehovet anföres
i huvudsak följande:

Beträffande nämndernas handlingar i självförvaltningsärenden syntes det
knappast vara möjligt att undgå att angiva de särskilda sekretessfallen, men
därvid borde man till vinnande av erforderlig klarhet anknyta till de specialförfattningar
vari de kommunala organens verksamhet reglerades. I nämndernas
ekonomiska förvaltningsärenden liksom i beredningsärenden syntes
man däremot kunna utan svårighet använda sig av en allmän formulering
av innebörd att kommunen skulle kunna vägra utlämnande av handling, där
hemlighållande betingades av kommunens ekonomiska intresse eller vore påkallat
till skyddande av enskildas förhållanden, såsom exempelvis i disciplinärenden.
Genom en sådan bestämmelse skulle å ena sidan vinnas att nödigt
skydd alltid kunde beredas kommunen och enskilda, medan å andra sidan
en obefogad sekretess motverkades därav att giltigheten av de skäl som läge
till grund för vägran att utlämna handling kunde prövas i den föreslagna administrativa
besvärsvägen.

Stadsfullmäktige i Norrköping ha anslutit sig till stadsombudsmannens därstädes
utlåtande.

Den uppfattning som kommit till uttryck i berörda tjänstemannautlåtanden
från Stockholm och Norrköping har framförts även av stadsfullmäktige i
fyra andra städer, nämligen Linköping, Jönköping, Växjö och Västervik samt
av Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott. Samma hemställan återkommer
härvid och motiveringen är även i nära överensstämmelse med ordalagen
i förenämnda utlåtanden från Stockholm och Norrköping.

Stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö och Västerås ha ställt sig något betänksamma
gentemot den starka utvidgningen av offentligheten som föreslagits
på det kommunala ekonomiska området men ha icke givit sin kritik
deli principiella läggning som i de förut omnämnda yttrandena framkommit.
Kritiken har knutits till en i den föreslagna särskilda lagen upptagen bestämmelse
rörande sekretess vid köp och försäljning m. m., vilken befarats skola
bereda otillräckligt skydd. Till denna fråga återkommer jag vid behandlingen
av de särskilda sekretesstadgandena. — Göteborgs stadsfullmäktige
framhålla, att då de kommunala organen i regel utgöras av valda förtroendemän
och den kommunala revisionen torde vara mera ingående än den statliga,
ett mindre kontrollbehov funnes att tillgodose genom handlingars offentlighet
på det kommunala än på det statliga området.

Även Östergötlands, Göteborgs och Bohus och Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott ställa sig tveksamma eller avvisande gentemot 1935 års

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

förslag rörande allmänna handlingar. Därvid göres gällande att något egentligt
behov av lagändring icke framträtt och alt de föreslagna bestämmelserna
vore onödigt omständliga och svårtolkade.

Av de kommunala förbunden ansluta sig landskommunernas förbund och
landstingsförbundet till sakkunnigförslaget i fråga örn de kommunala handlingarna.
Det förra förbundet anför därvid:

Då 1925 års riksdag behandlade frågan om kommunala handlingars offentlighet,
hade från något håll framhållits, att offentligheten skulle gälla endast
för sådana kommunala handlingar som anginge s. k. självförvaltningsärenden,
d. v. s. ärenden som staten ålagt kommunerna att handha. Andra ärenden,
såsom t. ex. kommunernas förmögenhetsförvaltning, som tillhörde kommunernas
’egenförvaltning’, borde inte vara underkastade offentlighetsprincipen.
De sakkunniga hade icke upptagit denna tankegång och detta på
goda grunder, ty ett huvudsyfte med genomförande av offentlighetsprincipen
vore att skapa möjlighet att kontrollera olika myndigheters maktutövning.
En sådan kontroll vore minst lika angelägen på den kommunala ''egenförvaltningens’
område som på ''självförvaltningens’. Detta läge enligt styrelsens
mening i öppen dag.

Stadsförbundet uttalar att nian inom kommunerna hade all anledning till
tillfredsställelse över att förevarande fråga syntes stå inför sin lösning. Förbundet
ansluter sig i princip till förslaget men visar någon betänksamhet över
att offentligheten föreslagits så vidsträckt. Förbundet anför bland annat:

Den nu rådande ovissheten om i vilken utsträckning kommunala handlingar
vore att anse såsom offentliga hade medfört betydande olägenheter. Så hade
ofta nog skilda meningar gjort sig gällande mellan kommunala myndigheter
å ena sidan och pressens män å den andra, när det gällt att erhålla nyhetsmaterial
av olika slag. I ärenden som rörde kommunala upphandlingar,
entreprenader å arbeten för kommunens räkning etc. hade för dessa ärenden
intresserade ofta krävt att få taga del av tillgängliga anbud m. m. I förbundets
konsultationsverksamhet hade förfrågningar örn lagligheten av beslut i ena
eller andra riktningen i ärenden av denna art blivit allt mera vanliga. Ett
verkligt behov syntes föreligga av klara och tydliga föreskrifter på detta område.
Mot ett klart fastslående i tryckfrihetsförordningen av offentlighetsprincipen,
även för de kommunala handlingarnas del, torde i och för sig inga
invändningar vara att göra. För kommunalförvaltningen torde det endast
vara till fördel att offentlighetens ljus finge falla över vad där förehades.
Först i det fall att offentligheten hotade att medföra verkliga olägenheter för
förvaltningen själv eller skada enskildas ekonomiska eller personliga intressen
syntes anledning föreligga att beskära densamma. Förslaget syntes bygga
på en riktig tankegång, då det å ena sidan fastsloge offentlighetsprincipen
men å andra sidan sökte genom sekretessbestämmelser tillmötesgå berättigade
allmänna såväl som enskilda anspråk på skydd för vissa slag av handlingar.
När det gällde att bestämma det materiella innehållet i sekretessföreskrifterna,
mötte naturligen betydande svårigheter. Dessa framträdde icke minst för städernas
del. 1 allt större omfattning hade dessa kommit alt utöva en affärsdrivande
verksamhet, som krävde ett visst skydd mot offentligheten, likaväl
som den enskilde företagarens med vilken staden ej sällan konkurrerade.

Rörande förslagets siirskilda bestämmelser i sistnämnda hänseende har
stadsförbundet gjort vissa erinringar, vilka emellertid icke kunna upptagas
till behandling i detta sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser ha närmast i anledning av
den kritik som från kommunalt håll framkommit mot förslaget uttalat sig om
detsamma i förevarande hänseende och därvid tagit avstånd från denna kritik.
Överståthållarämbetet anför bland annat:

Den kommunala självstyrelsen och den kommunala verksamheten i övrigt
hade under de sista årtiondena utvecklat sig därhän att allmänheten ägde ett
berättigat intresse att få del av de kommunala handlingarna i samma måtto
som av statshandlingar. Därav följde, att man ej gärna kunda nöja sig med
en mer allmän bestämmelse örn vilka kommunala handlingar som skulle undantagas
från den allmänna offentlighetsregeln, utan undantagen borde tydligt
angivas i den särskilda sekretesslagen. Ej heller borde man åt kommunala
myndigheter giva en annan prövningsrätt med avseende å en handlings
beskaffenhet att få utlämnas än som tillkomme motsvarande statsmyndigheter.
Ämbetet hade därför icke något att erinra mot förslaget i nu ifrågavarande
avseende.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner likaledes förslaget att kommunala handlingar
i princip skola vara likställda med statliga välbetänkt. Länsstyrelsen
yttrar:

Vissa mot denna princip framställda betänkligheter syntes länsstyrelsen ej
böra förtjäna beaktande. En uppdelning av kommunala handlingar i offentliga
och icke offentliga skulle givetvis i praktiskt hänseende medföra stora
olägenheter, bland annat när fråga uppkomme örn vem som härvidlag skulle
träffa avgörande, och dessutom torde det ligga i sakens natur att medborgare
som erlade skatt till landsting och kommuner borde vara lika berättigade
att taga del av handlingar, som rörde den ekonomiska förvaltningen, som av
handlingar i andra ärenden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner beaktansvärda synpunkter anförda
av stadsfullmäktige i Norrköping och Linköping samt går något in på
frågan om en uppdelning av kommunala handlingar i olika grupper med
avseende å offentligheten.

Vissa grupper av kommunala ärenden vore otvivelaktigt att likställa mera
med sådana som handlades av affärsdrivande verk än med ärenden av offentlig
karaktär, och en principiell skillnad mellan ärenden av den ena eller den
andra kategorien, såvitt anginge handlingars utlämnande, vore teoretiskt berättigad
om än i praktiken vansklig att genomföra. Sakkunnigförslaget komme
att på de kommunala befattningshavarna ställa krav som för dem bleve
synnerligen svåra att fylla.

Länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands
län anse förslaget ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Emellertid
uttalas, att det borde undersökas, örn icke större hänsyn möjligen skulle
kunna tagas till kommunernas behov av sekretess i ekonomiska frågor än
som skett i förslaget.

Justitiekanslern och justitieombudsmannen tillstyrka att kommunala myndigheters
handlingar i princip likställas med de statliga. De uttala, att örn
möjligen beträffande den kommunala verksamheten skulle finnas ett berättigat
sekretessbehov i större utsträckning än beträffande den statliga, detta borde
beaktas vid utformningen av de speciella sekretessreglerna, men syntes ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

motivera ett frångående av grundsatsen om kommunala handlingars principiella
likställighet med statliga. Justitiekanslern betonar även att genom
förslaget skulle undanröjas den nu rådande oklarheten rörande olika kommunala
handlingars karaktär av offentliga.

Bland statliga myndigheter ha endast landsarkivarien i Lund och ett par
magistrater, som instämma med respektive stadsfullmäktige, motsatt sig förslaget
om kommunala handlingars offentlighet.

Slutligen må nämnas att såväl pressorganisationerna som advokatsamfundet
uttala sin särskilda tillfredsställelse över att kommunala handlingar enligt
förslaget göras offentliga liksom statliga.

Det torde vara en angelägenhet av största vikt att undanröja den oklar- Departementshet
som nu råder om och i vad mån kommunala handlingar äro underkastade
tryckfrihetsförordningens bestämmelser. De försök som i teori och praxis
gjorts att lösa denna fråga kunna icke anses hava avsatt säkra resultat. I
de inkomna yttrandena vitsordas även från flera håll, att den rådande oklarheten
bereder både allmänheten och de kommunala befattningshavarna verklig
olägenhet. Den i några fall framförda åsikten att en reglering av frågan
vore överflödig kan jag sålunda icke dela.

De samhälleliga uppgifterna åvila numera kommunerna i en utsträckning
som göra de enskilda medborgarna beroende av den kommunala förvaltningen
i icke mindre grad än av den statliga. De skäl som ligga till grund för
offentlighetsprincipen på det statliga området synas därför numera i lika
mån vara giltiga beträffande det kommunala. En lösning av den föreliggande
frågan på det sätt att offentlighetsprincipen i lag fastslås för kommunala
handlingar överensstämmer med riksdagens begäran år 1925 och har föreslagits
vid samtliga utredningar angående allmänna handlingar. I de allra
flesta av de inkomna yttrandena tillstyrkes också, såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, kommunala handlingars offentlighet i princip.

Att såsom från ett par håll ifrågasatts från offentlighet generellt undantaga
handlingar vilka hänföra sig till kommunernas ekonomiska verksamhet
kan näppeligen förordas. Det torde nämligen icke vara berättigat att
betrakta kommunerna i liandhavandet av deras ekonomiska förvaltningsangelägenlieter
såsom jämställda med privata ekonomiska rättssubjekt. Det
kommunala medlemskapet är byggt på tvång, och kommunerna utöva dem
i författningarna tillerkänd beskattningsmakt över sina medlemmar. Härav
bör följa att ej blott de beslutande kommunala organens handlingar i princip
skola vara offentliga, utan även handlingar hos de av nämnda organ
direkt eller indirekt tillsatta organen för kommunernas ekonomiska förvaltning,
på vilkens rätta handhavande bland annat beskattningens storlek
kan vara i hög grad beroende. Såsom en länsstyrelse anmärkt synes det
vara naturligt, att medborgare som erlägga skatt till komunen skola lia rätt
att taga del av handlingar rörande den ekonomiska förvaltningen lika väl
som av handlingar i andra kommunala ärenden.

Hihang till riksdagens protokoll 19.16. i sami. Nr 140. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Det har gjorts gällande, att behovet av den kontroll som möjliggöres
genom handlingars offentlighet skulle vara mindre framträdande på det
kommunala än på det statliga området, enär den kontroll som utövas genom
de av representationer eller stämmor utsedda kommunala revisorerna skulle
vara effektivare och ur ändamålsenlighetssynpunkt mer tillfredsställande
än den som sker genom ''statens väsentligen formella revisionsväsen’. Det
må härvid för det första erinras, att av riksdagens revisorer utövas en
kontroll över den statliga förvaltningen motsvarande den som verkställes
av de kommunala revisorerna. Någon principiell skillnad mellan staten
och kommunerna i förevarande hänseende föreligger sålunda i varje fall
icke. Och riktigheten av påståendet att den kommunala revisionen skulle
genomsnittligen vara mera effektiv än den statliga torde kunna på goda
grunder ifrågasättas. Frånsett detta synes man emellertid vid en argumentering
som den antydda förbise en väsentlig sida av offentlighetsregelns ändamål.
Med denna lärer icke allenast eller ens i första rummet vara åsyftat
att åstadkomma en kontroll av revisionsmässig beskaffenhet över de särskilda
förvaltningsorganen, utan snarare att skapa en medborgerlig rättighet
av innebörd att var och en som av någon anledning hyser intresse
för ett av myndighet handlagt ärende skall så vitt möjligt erhålla kännedom
om allt vad däri förekommit, och örn han så önskar kunna offentligen,
eventuellt genom pressen eller eljest i tryckt skrift, framlägga saken. En
sådan medborgerlig rättighet är ägnad att hos allmänheten frigöra förvaltningen
från misstankar för väld och korruption och skapa förtroende
och intresse för densamma på ett sätt som ej kan ske genom ett revisionsväsen,
hur välorganiserat detta än må på sina håll vara.

Då jag sålunda ur anförda synpunkter finner offentlighetsregeln i princip
böra upprätthållas för kommunala handlingar i samma utsträckning
som för statliga, har jag därmed ingalunda velat förneka att det finnes
ett vidsträckt behov av sekretess för kommunala handlingar, ej minst såvitt
rör kommunernas ekonomiska förhållanden. Behovet av sekretess för
kommunernas affärsdrivande verksamhet och ekonomiska angelägenheter
överhuvud torde emellertid vara av fullkomligt samma art som det vilket
gör sig gällande för statens vidkommande. Vissa statliga affärsdrivande
verk lia för övrigt uttalat önskemål örn en omfattande sekretess för handlingar
med avseende å rörelsen. Förevarande sekretessbehov synas emellertid
liksom andra sådana böra tillgodoses genom specificerade undantag från
offentlighetsregeln, vilka i stort sett torde kunna göras gemensamma för
statliga och kommunala handlingar. Några bärande skäl för olikhet mellan
statliga och kommunala myndigheter med avseende å handlingssekretessen
torde ej kunna anföras, örn än kommunernas handlingar i ekonomiska angelägenheter,
vilka hittills i de flesta fall i praxis undandraga offentligheten,
påkalla särskild uppmärksamhet. På sätt i motiven till de sakkunnigas
förslag framhållits är det överhuvud taget i fråga örn statens och kommunernas
affärsangelägenheter förenat med vissa vanskligheter att på ett
ur alla synpunkter oantastligt sätt uppdraga gränsen mellan offentlighet och

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

sekretess. Särskilt med hänsyn till de från kommunalt håll yppade farhågorna
i fråga om konsekvenserna av sakkunnigförslaget i förevarande hänseende
torde beträffande de föreslagna sekretessreglerna vissa skärpningar komma
att visa sig påkallade.

Vissa privata rättssubjekts handlingar.

I 1912 års betänkande föreslogs, att allmänna av Konungen stadf Östade
inrättningars och stiftelsers handlingar skulle underkastas offentlighetsregeln.
Det framhölls där att såsom en given förutsättning för denna regels
utsträckning till andra handlingar än statliga och kommunala borde gälla,
att den verksamhet varom fråga vore uppbures av ett allmänt intresse. Då
det emellertid icke läte sig göra att vid uppställande av lagbestämmelser
rörande offentlighet för inrättningars och stiftelsers handlingar taga hänsyn
endast till inrättningens eller stiftelsens ändamål och verksamhetssätt, stannade
man i betänkandet vid den nyss återgivna bestämningen.

Då riksdagen år 1925 framställde sin förut omförmälda begäran om övervägande
i vad mån publicitet borde tilläggas vissa allmänna av Konungen
stadfästade inrättningars och stiftelsers handlingar, framhöll riksdagen att
det vore en följdriktig utveckling av gällande grundsatser att låta offentligheten
vinna insteg beträffande en del institutioner som till sitt väsen vöre
offentliga, bl. a. vissa undervisningsanstalter, såsom högskolorna i Stockholm
och Göteborg, samt åtskilliga inrättningar och stiftelser som i allmänt
intresse omhänderhade donationer och andra penningmedel. Det syntes enligt
riksdagens mening angeläget att frågan om vilka inrättningar och stiftelser
som i princip borde likställas med andra offentliga inrättningar upptoges
till ingående prövning.

I 1927 års utredning föreslogos bestämmelser av huvudsaklig innebörd att
Konungen eller i vissa fall kommunerna skulle kunna föreskriva tillämpning
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingar
med avseende å handlingar rörande verksamhet, vilken stiftelse, samfällighet
eller inrättning bedreve och vilken ekonomiskt understöddes av stat eller
kommun eller eljest tjänade ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna.
Utredningsmannen framhöll därvid att Konungens stadfästelse måste anses
vara ett otillförlitligt uttryck för en inrättnings beskaffenhet att tjäna och
uppbära ett allmänt intresse. För övrigt borde ej alla inrättningar, om vilka
detta kunde sägas, underkastas offentlighet för sina handlingar. Utredningsmannen
ansåge att frågan örn dylika rättssubjekts handlingar borde
regleras från fall till fall. Det kunde ifrågasättas örn det överhuvud vore
nödigt att reglera ämnet i tryckfrihetsförordningen, då möjlighet funnes att
i viss utsträckning både i lagstiftningsväg och administrativ ordning reglera
ämnet utan stöd av grundlag, men då Konungen knappast utan stöd av tryckfrihetsförordningen
kunde meddela administrativa föreskrifter i så stor omfattning
att problemet därigenom bleve till fullo löst, stannade utredningsmannen
vid att föreslå den ovan återgivna bestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Då i 1935 års förslag icke upptagits några bestämmelser i ämnet, har
därför åberopats liknande skäl som föranlett den år 1927 yppade tvekan
örn behövligheten av sådana stadganden. Sålunda anföres att Konungen och
riksdagen torde anse sig oförhindrade att i allmän lag giva föreskrifter örn
handlingars offentlighet eller hemlighållande hos vissa privata rättssubjekt,
exempelvis hos sådana företag av monopolistisk karaktär, där det allmänna
vöre intresserat. Med avseende å institutioner som åtnjöte understöd av
stat eller kommun kunde sådana föreskrifter meddelas, annorledes än genom
lag, såsom villkor för understödets åtnjutande. Likaledes kunde dylika
föreskrifter i viss utsträckning stipuleras som villkor för utövande
av offentliga befogenheter eller andra rättigheter, exempelvis som villkor
för att anställa examina. Visserligen kunde på antytt sätt endast regleras
skyldigheten att utlämna respektive icke utlämna handlingar, men ej uppställas
förbud mot och straff för utgivande i tryck av handlingar. Dock
syntes behovet av ett sådant förbud ej vara tillräckligt starkt för att motivera
grundlagsändring. Dessutom erinrades att de önskemål som på förevarande
område gjorts gällande i väsentlig mån avsett att bereda nödig kontroll över
förvaltningen av stiftelser till fromma för det allmänna, ett syfte som emellertid
torde väsentligen blivit uppnått genom 1929 års lag om tillsyn över
stiftelser. Då därtill de tidigare utredningarna och de överväganden som föregått
1935 års förslag nogsamt visade den utomordentliga svårigheten att
uppställa allmänna lagregler i ämnet som rätt avvägde olika hänsyn, hade
man stannat för att icke upptaga sådana bestämmelser i förslaget.

I yttrandena över 1935 års förslag har icke från något håll gjorts direkt
invändning mot uppfattningen att frågan om offentlighet och sekretess för
andra rättssubjekts handlingar än statens och kommunernas borde regleras
utanför ramen av tryckfrihetsförordningen och därtill anknuten lagstiftning.
Riksarkivet anmärker dock att det betyder en ofullständighet att frågan rörande
dylika handlingars ställning undanskjutits. Magistraten i Karlskrona
gör ett uttalande i liknande riktning. Från ett pär håll framföras önskemål
om bestämmelser med avseende å vissa angivna privata rättssubjekts handlingar,
så av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten beträffande pri
vata bolag som meddela försäkring mot olycksfall i arbete samt av lantbruksstyrelsen
beträffande åtskilliga på lantbrukets område verksamma korporationer,
skolor och anstalter. Dessa myndigheter finna dock, att de i 1935 års
utredning antydda utvägarna för en reglering i förevarande avseende torde
vara framkomliga.

Departements- Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad i 1935 års betänkande uttalats. En
chefen. tillfredsställande lösning av frågan om privata rättssubjekts handlingar kan
säkerligen icke vinnas genom allmänna bestämmelser. Lämpligast torde vara
att föreskrifter meddelas av det innehåll och i den form som finnes motsvara
behovet i varje särskilt fall. Någon betänklighet mot att reglera det förevarande
ämnet utom grundlagen synes ej böra hysas. I själva verket innebär
detta icke annat än vad redan nu kan tillämpas. Man torde vid förekom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

mande tillfällen böra uppmärksamma behovet av bestämmelser rörande stiftelsers
och andra privata rättssubjekts handlingar.

Sekretessbestämmelsernas revidering och utbrytning ur grundlagen.

Riksdagens förut berörda skrivelse år 1921 avgavs i anledning av en motion
inom första kammaren (nr 172), däri yrkats att riksdagen skulle hos
Kungl. Majit anhålla örn förslag till sådan ändring av tryckfrihetsförordningen
att vad däri stadgades om att statsrådsprotokollen samt protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål m. m. skulle hållas hemliga under 50
år måtte åtminstone väsentligen upphävas. Riksdagen fann frågan om
ändrade bestämmelser rörande den sekretess som för vissa handlingar funnes
stadgad i tryckfrihetsförordningen väl vara värd uppmärksamhet. Detta
gällde emellertid icke endast med hänsyn till det i motionen berörda området,
i fråga om vilket riksdagen fastmera ansåge att motionären i sina yrkande
om upphävande väsentligen av nu gällande sekretessbestämmelser tagit
spörsmålet alltför generellt. Den revision som riksdagen ansåge kunna
ske borde utsträckas även till andra delar av sekretessområdet. Riksdagen
framhöll därvid att förhållanden som stått i samband med nutida samhällsutveckling,
särskilt med den utvidgning av statens verksamhet på områden
som förut varit mera hänvisade till det enskilda livet, medfört att det oavlåtligt
befunnits erforderligt att komplettera de förutvarande sekretessbestämmelserna
med nya. Anledningarna därtill syntes hava varit två. Dels hade
det i vissa fall befunnits nödigt att, där staten hade att utöva viss affärsdrivande
verksamhet, staten icke skulle gentemot enskilda affärsintresscnter
nödgas komma i ofördelaktig ställning genom att vara förbunden till att
rörande sin affärsverksamhet offentliggöra vad varje enskild affärsman ägde
ovillkorlig rätt att hålla hemligt beträffande sin. Dels hade man ansett erforderligt
att medgiva skydd mot offentliggörande i ett flertal fall, då en enskild
person av olika anledningar varit nödsakad att anlita medverkan av
statsmyndigheter i angelägenheter av sådan natur att han rörande rent privata
förhållanden haft att meddela uppgifter, vilkas offentliggörande måste
anses för honom menliga, eller då staten haft anledning att från den enskilde
infordra uppgifter av dylik natur. På detta sätt hade § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
efter hand svällt ut till ett formellt mycket ohanterligt
moment utan att dock dess utveckling i dylik riktning ännu kunde beräknas
vara avslutad. Redan av formella skäl syntes härvid en revision vara
påkallad; och det skulle enligt riksdagens uppfattning därvid vara önskligt.
örn det vore möjligt att erhålla en något starkare formell sammanfattning
av de många tämligen diffust fördelade detaljbestämmelserna. Örn det tilllika
skulle visa sig genomförbart att mera generellt klassificera de olika områden.
på vilka det vöre önskvärt att äga skydd mot obehörigt offentliggörande
genom utomstående av vad som principiellt måste anses falla inom
den enskildes rent privata förhållanden, skulle detta enligt riksdagens mening
vara en fördel. En revision syntes jämväl vara önskvärd i fråga örn de

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

för olika grupper av handlingar mycket växlande tidrymder under vilka
hemlighållande skulle äga rum. Även inom detta område borde möjligheten
av en systematisering undersökas. I de fall då tiden för hemlighållande
vore obegränsad borde uppenbarligen en inskränkning av tiden kunna äga
rum. Men även beträffande sådana fall då tiden för hemlighållande vore
angiven till ett visst antal år borde omprövning företagas huruvida icke en
revision av tidsbegränsningen vore motiverad.

I 1927 års utredning företogs en genomgripande översyn av sekretessreglerna.
Efter undersökning av sekretessbehovet på alla skilda områden för
statens och kommunernas verksamhet systematiserades och fullständigades
desamma. De av riksdagen framförda synpunkterna beaktades därvid så
långt sig göra lät. Förslaget innebar en icke ringa utvidgning av sekretessskyddet
dels för statens och kommunernas intressen i deras ekonomiska
angelägenheter och dels för enskildas privata förhållanden.

Det år 1935 avgivna förslaget innebär en ytterligare utvidgning av
sekretessreglerna, föranledd delvis av vad som framkommit i de
över 1927 års förslag avgivna yttrandena, delvis av den betydligt ökade omfattning
som statens ingripanden numera erhållit på näringslivets område samt
av statens alltjämt växande sociala verksamhet. De sakkunniga förklara
sig emellertid angelägna att betona, att de icke avvikit från offentlighetsprincipen
utan att tvingande skäl synts dem föreligga. Det vore sålunda icke
någon förändrad grundsyn på förevarande spörsmål utan allenast statsverksamhetens
utvidgning till nya områden som föranlett att sekretessföreskrifterna
icke obetydligt ökats. De sakkunniga framhålla också att sekretessbehovet
på vissa punkter redan förnummits så starkt, att sekretess faktiskt
i många fall upprätthållits vid sidan av grundlagen och emellanåt inskrivits
i författningar i tvivelaktig överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens
bud. Det betonas även att nya sekretessföreskrifter på områden där förut
oklarhet varit rådande ingalunda alltid behöva innebära en verklig inskränkning
av offentligheten utan i många fall snarare kunna bidraga till att dennas
gränser upprätthållas mot obehöriga utvidgningar av sekretessen.

De anmärkningar som riktas mot sekretessreglernas utformning i 1935 års
förslag gå i de flesta fall ut på ytterligare utvidgning av sekretessen på skilda
punkter och endast i undantagsfall tillstyrkes på någon punkt minskad
sekretess. Från ett pär håll göres mera principiella uttalanden rörande sekretessens
omfattning.

Statskontoret förklarar sig vilja kraftigt understryka, att lika angeläget
som det måste vara för en sund samhällsutveckling att offentlighetsregeln
alltjämt hålles vid makt, av lika stor vikt vore det att de undantag från denna
regel som utvecklingen nödvändiggjorde verkligen medgåves och i lag fixerades.
Erfarenheten torde nämligen ha visat att undantagen från offentlighetsregeln
eljest på grund av omständigheternas egen makt tvingade sig fram
vid sidan av lagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig beträffande behovet av vidgad sekretess
kunna bekräfta de sakkunnigas uttalande att sekretess i åtskilliga fall
uppehållits vid sidan av grundlagens stadgande. Plikttrogna tjänstemän

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

hade i åtskilliga fall funnit sig nödsakade att av hänsyn antingen till enskilda
personers intressen eller till allmännyttan undandraga handlingar från
offentlighet. Särskilt hade den sociala lagstiftningens utvidgning in på ömtåliga
områden samt de statliga och kommunala affärsintressena utövat inflytande
i denna riktning.

Vad angår formerna för sekretessens reglering anslöt sig
1927 års utredning till gällande rätt och infogade i princip sekretessreglerna
i själva tryckfrihetsförordningen såsom undantag från offentlighetsprincipen
i form av förbud mot vissa specificerade handlingars utlämnande från myndighet
och utgivande i tryck. Emellertid föranledde den starka utökningen
av sekretessreglerna i förening med fullständigandet av bestämmelserna rörande
offentlighetsprincipens innebörd och sättet för dess förverkligande en
ytterligare ansvällning av tryckfrihetsförordningen § 2, inom vars ram ämnet
reglerades enligt förslaget. Visserligen vanns genom överflyttande av nuvarande
mom. 1—3 i nämnda paragraf till § 1, att bestämmelserna örn allmänna
handlingar icke behövde rymmas inom ett och samma moment utan kunde
helt upptaga § 2. Denna paragraf skulle emellertid enligt förslaget komma
att innehålla icke mindre än 50 moment. Den formellt ohanterliga uppställningen
av ifrågavarande stadganden, som riksdagen berört, blev sålunda
icke undanröjd med 1927 års förslag.

Tanken att i större eller mindre utsträckning utbryta bestämmelserna örn
allmänna handlingar ur grundlagen låg härvid nära till hands. En begränsad
utbrytning av vissa bestämmelser föreslogs för övrigt redan i 1927 års
betänkande, då i tryckfrihetsförordningen sekretessens närmare bestämmande
på vissa begränsade områden hänvisades till reglering utanför grundlagen.
Trots grundlagens vidlyftighet på detta område skulle den sålunda enligt
1927 års förslag ändock icke uttömmande reglera ämnet. Utredningsmannen
övervägde emellertid också en fullständig utbrytning av de bestämmelser
som reglerade allmänna handlingars utlämnande från myndighet och fann
starka skäl tala för en dylik åtgärd.

Utredningsmannen framhöll härutinnan att det kunde ifrågasättas huruvida
den garanti, som grundlagsformen utgjorde för att inskränkningar i rätten
att utfå allmänna handlingar icke komme till stånd utan grundliga överväganden,
numera vore av tillnärmelsevis samma betydelse som fordom.
Dessutom komme grundlagsskyddet ej blott offentlighetsprincipen utan även
i lika mån sekretessföreskrifterna till godo; det bleve lika svart att upphäva
de sekretessföreskrifter vilka införts som att införa nya. Men grundlagsskyddet
hade även andra, ur offentlighetssynpunkt ännu betänkligare konsekvenser.
Det hade sålunda många gånger visat sig nödvändigt att åt sekretessbestämmelser
giva en mera vag, obestämd och omfattande innebörd än
som direkt påkallades av det konstaterade behovet, då man särskilt vid
grundlagsstiftning ville åstadkomma uttömmande och allmängiltiga bestämmelser
och ej utsätta sig för att snart behöva företaga ändringar. Vidare
hade vid flera tillfällen inträffat att då det gällt att införa en förvaltningsreform,
t. ex. påbörja en verksamhet med vilken följt att enskildas förhållanden
skulle blottas för statens myndigheter, reformen ej kunnat genomföras
utan att samtidigt sekretesskydd för vissa handlingar infördes, varigenom
grundlagsskyddet visat sig ägnat att hämma lagstiftning av social

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

eller näringsrättslig natur. Då likväl förslag icke framlades om en utbrytning
ur grundlagen av reglerna om allmänna handlingars utlämnande, berodde
detta därpå att enligt utredningsmannens uppfattning en sådan förändring
icke hade utsikter att vinna statsmakternas godkännande.

I 1935 års utredning, där som nämnts en sådan utbrytning föreslagits såvitt
angår de särskilda sekretessreglerna, framhålles att skälen för en utbryt
ning efter år 1927 ytterligare tillvuxit i styrka och uttalas den förmodan
att numera allvarliga gensagor icke skulle kunna resas mot en sådan lösning.
Enligt 1935 års förslag skall emellertid själva principen om handlingars
fria tillgänglighet hos myndigheterna samt sättet och medlen för
denna princips tillämpning — bestämmelserna om formerna för utlämnandet,
vem tillhandahållandet avilar och det administrativa besvärsinstitutet -—
bibehållas i grundlagen, varjämte där skall stadgas rätt för Konungen och
riksdagen att under vissa allmänt angivna förutsättningar i en särskild lag
för noga angivna fall förordna örn förbud mot utlämnande av allmänna
handlingar. Såsom sådana förutsättningar har i förslaget angivits, att hemlighållande
av handlingarna kräves av hänsyn till rikets säkerhet eller dess
förhållande till främmande makt eller för brotts förekommande och beivrande
eller till behörigt skydd för statens eller menigheters intresse i deras
ekonomiska mellanhavanden med varandra och med enskilda eller för enskildas
ekonomiska intresse eller med hänsyn till privatlivets helgd eller av
andra lika viktiga skäl.

De sakkunniga betona att förbuden mot utlämnande måste givas i en särskild
lag, där alltså alla områden, på vilka sekretess skall förekomma, böra
vara uttömmande angivna. Med denna anordning skulle nämligen en icke
oviktig garanti skapas för att inskränkningar i offentligheten icke komme att
företagas utan tillbörligt beaktande av deras principiella betydelse. Enligt
förslaget skola frågor örn sekretesslagen i riksdagen behandlas av konstitutionsutskottet,
därom bestämmelse föreslås införd i § 38 riksdagsordningen.

Tryckfrihetsförordningens förbud mot allmänna handlingars utgivande i
tryck har i sakkunnigförslaget erhållit det innehåll att handlingar, som enligt
den särskilda sekretesslagen ej må utlämnas, ej heller må utgivas i tryck.

I följd härav har en omredigering jämväl av § 86 regeringsformen ansetts
erforderlig, varom förslag framlagts av de sakkunniga. Ur paragrafen ha
borttaga de däri upptagna förbuden mot tryckning av vissa speciella handlingar,
och har i stället beträffande undantag från den allmänna regeln örn
rätt till tryckning av handlingar allenast hänvisats till tryckfrihetsförordningen.

Av de hörda myndigheterna och institutionerna ha flera uttalat tillfredsställelse
med sekretessföreskrifternas utbrytning till särskild lag, så
justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen, vissa militära
myndigheter, socialstyrelsen, statskontoret, riksarkivet, kommerskollegium
och flera länsstyrelser.

Överståthållarämbetet, som även tillstyrker förslaget, framhåller att ytterligare
utbrytning ur grundlagen skulle kunna ske. Grundlagarna borde icke

Kungl. Majlis proposition nr 140.

belastas med alltför många detaljföreskrifter. Utöver sekretessbestämmelserna
borde även bestämmelserna om hemligstämpling samt de närmare föreskrifterna
om vem tillhandahållandet åvilar och reglerna örn den administrativa
besvärsrätten intagas i sekretesslagen eller delvis till och med i av Konungen
meddelade instruktionella föreskrifter.

Pressorganisationerna förklara det icke vara utan en viss tvekan de anse
sig kunna biträda förslaget örn sekretessbestämmelsernas utbrytning ur tryckfrihetsförordningen.
Emellertid anföres till förmån för förslaget följande:

Det syntes böra medgivas dels att införande i grundlagen av sekretessbestämmelser
till det betydande antal som föreslagits måste te sig skäligen
otympligt, dels att grundlagsskyddet för offentlighetsregeln näppeligen kunde
i realiteten anses mycket tryggare än den föreslagna anordningen. Sekretessbestämmelserna
måste ju införas i en särskild lag, som säkert komme att
bliva allmänt uppmärksammad och borde erbjuda goda möjligheter att bliva
så effektivt övervakad att risken för opåkallad utsträckning av sekretessen
icke tedde sig särskilt stor.

Även landskommunernas förbund, som menar att det icke är utan fog
man hittills hållit på grundlagsformen för ifrågavarande bestämmelser, finner
dock övervägande praktiska skäl tala för förslaget om utbrytning av
sekretesskatalogen trots de betänkligheter som kunna göras gällande däremot.

Av statliga myndigheter uttalar sig endast landsarkiv orien i Lund mot den
föreslagna utbrytningen.

Stadsjuristen och stadsombudsmannen i Stockholm lia ävenledes uttalat
sig mot sekretessreglernas utbrytning, därom bland annat anförts:

Förslaget innebure i realiteten att tryckfriheten upphörde att vara grundlagsstadgad
och utgjorde sålunda ett våldsamt angrepp på svenska traditioner.
Inom den kommunala ''självförvaltningens’ område kunde givetvis med
hänsyn till nuvarande snabba takt i lagstiftningen praktiska skäl anföras
för förslaget, enär enskildas förhållanden kunde komma att obehörigen blottas,
innan grundlagsändring hunne genomföras. Men ur kommunal synpunkt
vore det olyckligt, om tillämpningen av bestämmelserna örn ekonomiska
handlingars offentlighet infördes i vanlig lag och icke erhölle den
relativa fasthet och kommunalförvaltningen därigenom det skydd som undantagens
införlivande med grundlagen dock skulle innebära.

Stadsfullmäktige i Stockholm lia i överensstämmelse med stadskollegiet
anfört:

Förslaget innebure i realiteten att offentlighetsgrundsatsen upphörde att
vara grundlagsfäst. Det syntes dock som örn den av stadsfullmäktige förordade
regleringen av spörsmålet örn offentlighet och sekretess i fråga om
handlingar i ekonomiska förvaltningsärenden och beredningsärenden väl
skulle kunna intagas i grundlag. I fråga om de till självförvaltningen hörande
handlingarna vore måhända förhållandet ett annat, men önskvärt vore
att hittillsvarande system så långt möjligt bibehölles. Måste det övergivas,
syntes det vara naturligast och nr praktisk synpunkt att föredraga, att sekretessbestämmelserna
intoges i den författning varigenom siälva iörvallningsverksamhcten
reglerades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departements chefen.

Stadsombudsmannen i Norrköping framhåller i sitt av stadsfullmäktige i
staden godkända utlåtande liknande synpunkter som de från Stockholm
framförda.

Advokatsamfundets styrelse har hemställt om sekretessreglernas inarbetande
i tryckfrihetsförordningen. Styrelsens motivering härför är av följande
innebörd.

Då det näppeligen torde finnas något intresse som icke kunde karakteriseras
på sätt som i förslaget till ändring av tryckfrihetsförordningen angivits såsom
de förutsättningar under vilka sekretessföreskrifler skulle få meddelas,
torde det avsedda grundlagsskyddet för principen om allmänna handlingars
offentlighet komma att visa sig otillfredsställande. Det fasta och oryggliga
rättsskydd som denna princip borde erhålla syntes icke kunna uppnås
annorledes än därigenom att en uttömmande karakteristik av undantagen
från principen infördes i tryckfrihetsförordningen. Även om vid en dylik
anordning i ett eller annat fall måste tillgripas en mindre detaljerad utformning
av föreskrifterna än som skulle vara möjligt i särskild lag -— vilket dock
torde vara erforderligt i betydligt mindre utsträckning än vad de sakkunniga
förutsatt — skulle nackdelen härav väga lätt i jämförelse med de olägenheter
som skulle följa av 1935 års förslag. Det kunde för övrigt ifrågasättas
örn den föreslagna metoden stöde i överensstämmelse med den princip
på vilken tryckfrihetsförordningen fortfarande skulle bygga, nämligen
att inskränkningar i tryckfrihetsrätten -— av vilken regeln om handlingars
offentlighet allenast vore en uttrycksform — kunde ske allenast genom stadgande
i grundlag.

Sveriges industri)örbund och några andra organisationer på näringslivets
område, från vilka yttranden inhämtats av kommerskollegium, ifrågasätta
grundlagsformens bibehållande helt ur synpunkten att bereda ökat skydd
ät sekretessreglerna.

Industriförbundet framhåller sålunda att den nuvarande ordningen i allt
fall skapat garanti mot att sekretessbestämmelser som ur näringslivets synpunkt
framstode som omistliga icke utan grundlagsändring upphävdes, varför
förbundet, utan att vilja avstyrka det föreslagna systemet, ville betona
vikten av att den nuvarande ordningens företräden nogsamt beaktades.

Det nu föreliggande sakkunnigförslaget innebär en delvis genomgripande
revidering och systematisering av de gällande sekretessreglerna samt därjämte
en ej obetydlig utsträckning av sekretessen till områden, där för närvarande
inga sådana bestämmelser finnas. En närmare behandling av förslaget
i vad det rör de speciella undantagen från offentlighetsgrundsatsen
lärer tills vidare böra anstå. Som allmänt omdöme om denna del av förslaget
torde kunna sägas, att det på ett i huvudsak lyckligt sätt löst frågan
om sekretessens avvägning på olika områden. Den ökning av sekretessreglernas
antal som förslaget innebär kan måhända synas motsäga
vad som uttalats örn vikten av offentlighetsprincipens upprätthållande.
Såsom även de sakkunniga framhållit är emellertid denna motsättning mera
skenbar. De nya undantagen, speciellt de som avse att bereda skydd för
enskildas personliga och ekonomiska intressen, äga direkt samband med
den utvidgning som ägt rum i fråga örn statens sociala och ekonomiska verksamhet.
Undantagen strida därför icke mot de principer som på grund av

Kungl. Mai:ts proposition nr 140.

tryckfrihetsförordningens föreskrifter hittills gällt beträffande gränsdragningen
mellan offentligt och icke offentligt.

Det förhåller sig utan tvivel så som de sakkunniga antytt, att nuvarande
brist på sekretessföreskrifter lett till ett visst åsidosättande eller kringgående
av grundlagens föreskrifter, vilket måste verka menligt för dess helgd. Ämbets-
och tjänstemän försättas ej sällan i svåra situationer vid tillfällen då
det föreligger ett berättigat intresse för staten eller enskilda att vissa handlingar
hemlighållas men någon tillämplig sekretessföreskrift likväl icke kan
åberopas. Införandet av bestämmelser i huvudsaklig anslutning till sakkunnigförslaget
torde i praxis göra gränsen mellan offentliga och hemliga
handlingar säkrare samt tillämpningen av lagstiftningen lättare än vad
nu är fallet. Och det kan på sätt de sakkunniga uttalat säkerligen också
förväntas, att nya sekretessbestämmelser på områden där oklarhet varit rådande,
i stället för att leda till inskränkning av offentligheten, kunna bidraga
till att dennas gränser upprätthållas mot obehöriga utvidgningar av sekretessen.

Mot den föreslagna utbrytningen ur grundlagen av de speciella
sekretessbestämmelserna ha i några yttranden anförts betänkligheter. I
vissa fall synes emellertid kritiken av förslaget i denna del mindre vara föranledd
av omsorg örn offentlighetsprincipens behöriga upprätthållande än av
den uppfattningen att sekretessreglerna eller vissa av dem äro av den vikt
att de böra erhålla grundlagsskydd. En sådan uppfattning kan jag icke biträda.
I den mån åter kritiken avser det förhållandet att genom sekretessreglernas
överförande till allmän lag grundlagsskyddet för offentlighetsgrundsatsen
kunde komma att visa sig otillräckligt, må gentemot denna uppfattning
följande anföras.

Ehuru såsom i det föregående framhållits den på offentlighetsprincipen
grundade rätten att utbekomma och trycka allmänna handlingar otvivelaktigt
är en synnerligen viktig beståndsdel av tryckfriheten, bör det dock
icke förebises, att många andra lika viktiga medborgerliga rättigheter finnas,
beträffande vilka grundlagsbestämmelserna — i den mån sådana överhuvud
taget förekomma — icke äro så uttömmande att icke genom föreskrifter
i allmän lag en viss modifikation av deras faktiska räckvidd kan
åstadkommas. Det är naturligen dock av vikt att grundlagen giver ett såvitt
möjligt klart och bestämt uttryck åt de grundsatser vilkas upprätthållande
den vill skydda. I detta avseende synes det föreliggande förslaget icke
giva anledning till befogade anmärkningar. En utbrytning av bestämmelserna
örn sekretessens närmare reglering lärer stå i överensstämmelse med
vad i flera andra fall skett, då föreskrifter angående den närmare tillämpningen
av grundlagsstadganden hänvisats till särskilda lagar eller konstitutionella
stadgar, t. ex. då bestämmelserna örn val till riksdagen, även beträffande
ur konstitutionell synpunkt mycket viktiga delar, hänvisats till vallagen.

En omständighet som i detta sammanhang förtjänar beaktande är att
enligt förslaget utlämningsförbud icke skola kunna meddelas annorstädes än

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

i en särskild lag, enligt förslaget benämnd lag om förbud mot vissa allmänna
handlingars utlämnande från myndighet. Som i förslaget framhållits och
av pressorganisationerna understrukits, synes sekretessreglernas sammanhållande
i en lag skapa garanti för att inskränkningar i offentligheten icke
skola komma alt företagas utan tillbörligt beaktande av deras principiella
betydelse, vilket i sin mån bör vara ägnat att häva betänkligheterna mot utbrytningen
ur grundlagen. Särskilt betydelsefull synes denna anordning
vara med hänsyn till att därigenom sekretessreglerna alltid komma att behandlas
av ett och samma riksdagsutskott. Konstitutionsutskottet torde
med hänsyn till sekretesslagens karaktär och betydelse ur konstitutionell
synpunkt vara bäst ägnat att handhava frågor rörande densamma. Ändring
av § 38 riksdagsordningen bör därför på sätt föreslagits vidtagas.

Det har, bland annat av Överståthållarämbetet och pressorganisationerna,
framhållits att det vore oformligt att belasta grundlagen med den mängd
detalj föreskrifter som sekretesskatalogen måste innehålla. Med den utveckling
av statens och kommunernas verksamhet som nutilldags äger rum lärer
man även få förutsätta en fortgående utbyggnad av sekretessreglerna. Bibehölles
det nuvarande systemet, torde därför relativt täta grundlagsändringar
bliva erforderliga, något som naturligen är föga önskvärt. Framför
allt skulle emellertid ett bibehållande av grundlagsformen vara olämpligt ur
den synpunkten att nya sekretessregler ofta måste snabbt kunna införas.
Såsom i 1927 års utredning antytts har det hänt, att man funnit nödigt uppskjuta
en reforms genomförande i avbidan på ikraftträdande av en grundlagsändring,
varigenom ett av reformen föranlett sekretessbehov kunde tillgodoses.
I vissa fall har det ansetts nödvändigt att genomföra en lagstiftning,
oaktat därav motiverat sekretesskydd icke kunnat samtidigt fastställas. I
många fall åter har den nuvarande ordningen medfört, att man sett sig nödsakad
att upprätthålla sekretess vid sidan av grundlagen. Särskilt det sist
förflutna decenniet har lämnat en mångfald exempel på allvarliga olägenheter
av nu antydd art.

Av det anförda torde framgå, att sekretessreglernas utbrytning till särskild
lag utan grundlags natur utgör en viktig förutsättning för att den föreliggande
frågan överhuvud taget skall kunna erhålla en praktiskt tillfredsställande
lösning.

Från några håll har ifrågasatts, att sekretessreglerna endast delvis skulle
utbrytas och att sålunda, med bibehållande av vissa av dessa regler i tryckfrihetsförordningen,
endast på mera begränsade områden skulle öppnas möjlighet
till anordnande av sekretess utan grundlagsändring. Värdet av en
sadan anordning synes dock tvivelaktigt under det att nackdelarna äro mycket
påtagliga. Dels skulle härigenom åstadkommas en splittring av bestämmelserna
som minskade lagstiftningens överskådlighet, och dels torde det
vara omöjligt att urskilja ett område där man med någon större säkerhet
kunde vänta att sekretessbehov som krävde ett snabbt tillgodoseende icke
skulle framträda. Yrkandena i antydd riktning äro för övrigt huvudsakligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

gjorda till skydd för sekretessreglerna, vilka dock icke i och för sig kunna
anses vara i behov av grundlagsskydd.

Att såsom Överståthållarämbetet ifrågasatt utöver sekretessbestämmelserna
även ur grundlagen utbryta reglerna om tillhandahållande av handlingar och
om besvär m. m. synes, ehuru vissa skäl tala för en sådan åtgärd, likväl icke
böra ske. Bland annat skulle en sådan utbrytning bereda redaktionella
svårigheter.

Enligt de sakkunnigas förslag skall tryckfrihetsförordningen icke innehålla
någon direkt föreskrift örn undantag från offentlighetsregeln men bereda
möjlighet för Konungen och riksdagen att i särskild lag stadga förbud mot
vissa allmänna handlingars utlämnande, därest hemlighållande kräves av
hänsyn till vissa mera allmänt angivna intressen. Denna konstruktion av
grundlagsstadgandet torde giva intryck av ett mera radikalt brott mot den
gällande ordningen än som i själva verket åsyftas. Det torde vara bättre att
i tryckfrihetsförordningen stadga, att i rätten att utbekomma allmänna handlingar
skola allenast gälla de inskränkningar vilka påkallas av hänsyn till
vissa intressen. Härigenom komma även inskränkningarna i offentlighetsregeln
att fortfarande i princip regleras i tryckfrihetsförordningen; å ena sidan
utsäges att inga andra inskränkningar än de som betingas av angivna
intressen må förekomma, å andra sidan föreskrives direkt att sekretess skall
gälla, när dessa intressen föreligga. Den särskilda lagen kommer på detta
sätt att erhålla karaktären av en lag med tillämpningsföreskrifter, där alltså
skola angivas de specialfall då handlingar enligt de i grundlagen stadgade
grunderna ej få utlämnas.

De förhållanden som enligt tryckfrihetsförordningen skola föranleda sekretess
torde kunna angivas i huvudsaklig anslutning till förslaget. Vissa
redaktionella jämkningar torde dock böra vidtagas.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör den särskilda lagen innehålla förbud
allenast mot handlingars utlämnande. I tryckfrihetsförordningen bör däremot
kvarstå förbud mot utgivande i tryck, vilket då lämpligen kan angivas
gälla handlingar som enligt den särskilda lagen ej må utlämnas. De sakkunnigas
i samband härmed framlagda förslag till ändrad lydelse av § 86
regeringsformen synes böra godkännas.

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.

Ämnets disposition.

Bestämmelserna om allmänna handlingar äro nu sammanförda i ett enda
moment, mom. 4 av § 2 tryckfrihetsförordningen. Även vid en utbrytning
av sekretessföreskrifterna ur grundlagen är det ur lagteknisk synpunkt önskvärt,
att de i tryckfrihetsförordningen intagna, alltjämt ganska vidlyftiga
bestämmelserna örn allmänna handlingar finnas sammanförda i en paragraf
för sig, vilken då kan uppdelas i erforderligt antal moment.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

För detta ändamål synas bestämmelserna i mom. 1—3 och i slutstycket av
mom. 4 i § 2 lämpligen kunna såsom föreslagits både år 1927 och år 1935 överföras
till ett nytt sista moment i § 1. Dessa bestämmelser beskriva tryckfrihetens
materiella innehåll, men då tryckfriheten blir till sitt innehåll fullständigt
bestämd genom stadgandena örn tryckfrihetens organisation i nuvarande
§ 1, straffstadgandena i § 3 samt övervaknings- och processbestämmelserna

1 §§ 4 och 5, kunna de förstnämnda bestämmelserna sägas utgöra allenast
en principförklaring, vilken bäst torde låta inpassa sig i slutet av § 1 såsom
utmärkande konsekvensen av och syftningen med de föregående stadgandena
i paragrafen. De ålderdomliga ordalagen torde vid överflyttningen i
huvudsak böra bibehållas; i förhållande till 1927 och 1935 års förslag torde
endast någon mindre redaktionell ändring böra ske för att bringa det nya
momentet i § 1 i än närmare anslutning till de gällande bestämmelserna.

Att även regeln örn allmänna handlingars offentlighet är en sida av tryckfrihetens
materiella innehåll synes i anslutning till ordalagen i nuvarande §

2 mom. 4 lämpligen böra utmärkas genom att angiva principstadgandet i §
2 om rätten att trycka sådana handlingar såsom en följd av vad i § 1 stadgas.

Beträffande dispositionen av § 2 synes i överensstämmelse med 1935 års
förslag i mom. 1 lämpligen böra upptagas allenast tryckningsrätten, medan
regleringen av rätten att utbekomma handlingar, vilken rätt såsom i motiven
till nämnda förslag framhölls har en stor självständig betydelse, hänvisats
till de följande momenten. Därvid torde en i förhållande till 1935 års förslag
något ändrad disposition av bestämmelserna vara att förorda. I mom.
2 torde sålunda, jämte en principbestämmelse om rätt för svenska medborgare
att erhålla fri tillgång till allmänna handlingar, även böra fastställas huvudreglerna
om inskränkningar i den sålunda stadgade rätten. Motsvarighet
härtill upptogs i 1935 års förslag under mom. 3. I mom. 3 synes nu i ett
första stycke lämpligen böra upptagas de närmare formerna för utlämnande,
vilka av de sakkunniga föreslogos inarbetade i mom. 2. I ett andra stycke
av mom. 3 torde infogas reglerna om huru handlingar som delvis äro hemliga
kunna utlämnas. Därefter kunna liksom enligt 1935 års förslag i mom. 4
intagas reglerna om vem som har att ansvara för handlings utlämnande
och pröva framställning därom. Här torde även böra intagas de enligt förslaget
delvis i mom. 3 infogade reglerna om hemligstämpling.

I fortsättningen torde någon avvikelse från förslagets disposition ej böra
ske i vidare mån än som följer därav att, på skäl som i det följande skola
angivas, det i förslaget under mom. 6 upptagna stadgandet uteslutes. I
mom. 5 regleras sålunda det administrativa besvärsinstitutet, i mom. 6 stadgas
tryckningsförbud med avseende å handlingar som ej få fritt utläim.aÄ,
i mom. 7—9 givas regler om vissa skrifter som ej äro att anse som allmänna
handlingar, i mom. 10 meddelas straffbestämmelser och i mom. 11
stadgas att rätten att utgiva handlingar ej medför befrielse från ansvar, där
utgivandet är att anse som missbruk av tryckfriheten enligt straffbestämmelserna
i § 3.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 140.

Definition av begreppen stats- och kommunalmyndighet.

Tryckfrihetsförordningens uppräkning av de myndigheter vilkas handlingar
skola vara offentliga har i 1935 års förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad år 1927 föreslogs ersatts med begreppen stats- och kommunalmyndigheter,
varjämte en särskild definition av dessa givits. Enligt 1935 års förslag
skulle med statsmyndighet förstås statsdepartementen och kommandoexpeditionerna,
riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,
nämnder, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt
övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, ämbetsoch
tjänstemän, nämnder, kommissioner och kommittéer. Såsom kommunalmyndigheter
betecknas alla till kommunal förvaltning hörande stämmor och
representationer, av dem tillsatta myndigheter, styrelser, nämnder, kommissioner,
utskott, beredningar och kommittéer jämte underlydande verk, inrättningar
och tjänstemän.

I de inkomna yttrandena ha framställts vissa anmärkningar mot de föreslagna
definitionerna.

Av Konungens bcfallningshavande i Malmöhus län samt stadsfullmäktige
i Stockholm och Norrköping har anmärkts, att som kommunalmyndighet
icke borde anses varje organ som tillsatts av kommunalstämma eller representation.
Åtskilliga helt eller övervägande i sådan ordning tillsatta myndigheter
måste i själva verket anses vara statliga, såsom taxeringsnämnder, överförmyndare
m. fl.

Nämnda stadsfullmäktige ha även anmärkt, att myndighetsbegreppet icke
borde knytas till de kommunala tjänstemän vilka icke intoge självständig
ställning som organ åt kommunerna utan allenast vore biträden åt styrelser
och nämnder. Det har även framhållits att begreppet kommunal förvaltning
egentligen icke omfattade stämmor och representationer, vilka utövade de
kommunala subjektens beslutande myndighet.

Kyrkoherden i Västervik har förordat tillägg till ifrågavarande bestämmelser
av innehåll dels att vad som stadgas om statsmyndighet skall gälla, förutom
allmänna kyrkomötet, även andra riks- eller stiftskyrkliga institutioner
samt biskopar och präster, dels ock att med kommunalmyndighet förstås
även alla till kyrkoförsamlingars förvaltning hörande stämmor etc. — Även
i några andra yttranden har anmärkts att den kyrkliga förvaltningen borde
nämnas i någon form.

Att, såsom i 1935 års förslag skett, bland statsmyndigheterna upptaga statliga
ämbets- och tjänstemän och bland kommunalmyndigheterna kommunala
tjänstemän synes icke vara fullt lyckligt. Antingen äro ämbets- eller tjänstemän
själva att anse som myndighet, i vilket fall de ju icke behöva särskilt
nämnas, eller också är ämbets- eller tjänsteman icke själv en myndighet
utan endast befattningshavare hos en sådan; i senare fallet bör, då han
mottager, upprättar eller omhänderliar en handling, detta anses ske a myndighetens
vägnar. Alt upptaga ämbets- och tjänstemän bland myndigheter
synes sålunda icke stå i god överensstämmelse med myndiglietsbegreppets
konstruktion. Ämbets- och tjänstemän torde följaktligen icke böra nämnas
i definitionerna.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Vad därefter angår anmärkningarna att vissa av kommunalstämma eller
representation helt eller delvis tillsatta myndigheter likväl icke böra betecknas
som kommunala myndigheter, synas dessa anmärkningar befogade.
Frånsett att en del statliga myndigheter enligt den av de sakkunniga föreslagna
definitionen skulle kunna hänföras till kommunalmyndighet, skulle
även av kommun helt eller delvis tillsatta styrelser för stiftelser eller andra
privata rättssubjekt möjligen kunna falla därunder. Detta är emellertid
icke lämpligt. I betraktande härav och för att därjämte otvetydigt utmärka
att stämmor och representationer avses inbegripna under termen kommunal
myndighet, lärer definitionen böra avfattas så, att med dylik myndighet
förstås till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och
representationer, myndigheter, styrelser etc.

Vad åter angår önskemålet att kyrkliga myndigheter särskilt omnämnas,
torde väl detsamma icke sakna berättigande. Då emellertid något missförstånd
eller någon oklarhet ej lärer vara att befara av förslagets avfattning
samt en omläggning på denna punkt dessutom skulle medföra vissa redaktionella
svårigheter, synes någon ändring ej böra ske. Den för tryckfrihetsrätten
givna definitionen på myndigheter innebär naturligtvis icke något
ställningstagande till frågan om de kyrkliga institutionernas karaktär.

Slutligen torde det icke erfordras att nämna beredningar bland kommunalmyndigheter.
Lika väl som beträffande statsmyndigheter torde en beredning,
om någon så betecknad institution förekommer, kunna hänföras till något
annat i definitionen nämnt slag av kommunalmyndigheter. Däremot synes
det erforderligt att upptaga revisorer bland kommunalmyndigheterna.

Termen allmänna handlingar.

Enligt såväl 1912 och 1927 som 1935 års förslag kan offentlighetsregeln —
ehuru saken uttryckes något olika — sägas omfatta handlingar vilka inkommit
till eller upprättats hos stats- eller kommunalmyndighet. Den i gällande tryckfrihetsförordning
beträffande vissa handlingar upptagna karakteristiken att
de skola röra allmänna ärenden har sålunda i förslagen uteslutits. 1 1927
års utredning har framhållits att därmed ingen ändring i sak åsyftades, såvitt
anginge statsmyndigheters handlingar, och att i avseende å kommunalmyndighets
handlingar den ifrågavarande bestämningen möjligen skulle kunna
leda till en icke önskvärd begränsning av sekretessen, nämligen om den fattades
så att därmed avsåges att angiva endast ärenden av statlig natur som
kommunerna handhade.

I 1935 års förslag har försök gjorts att något närmare bestämma tidpunkten
då offentligheten skulle inträda. Enligt detta förslag skall sålunda
offentligheten gälla med avseende å alla till stats- eller kommunalmyndighet
inkomna och därifrån utfärdade handlingar, därstädes förda protokoll samt
diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar ävensom handlingar
vilka eljest jämlikt lag eller författning hos sådan myndighet upprättats,
så ock övriga där upprättade handlingar i vad de röra mål och ärenden
vilka hos myndigheten slutförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr lil).

1 motiven till förslaget framhålles att ingen tvekan torde råda om att till
myndighet inkomna handlingar liksom enligt gällande rätt böra bliva offentliga
i och med att de inkommit. Vad angår hos myndighet upprättade handlingar
säges, att de enligt gällande rätt torde vara att anse som offentliga i
samma stund de äro definitivt upprättade men att det emellertid kan bereda
svårigheter att avgöra tidpunkten då detta skall anses vara fallet. De sakkunniga
vilja, såsom av redogörelsen för deras förslag framgår, bibehålla
principen om hos myndighet upprättade handlingars offentlighet i och med
färdigställandet allenast med avseende å dels protokoll, vilka vore att anse
som definitivt upprättade med justeringen och vilkas offentlighållande då
justering skett framstode som en så väsentlig beståndsdel av offentlighetsreglerna
att ändring därutinnan icke syntes böra ifrågakomma, dels diarier
och dylikt, där varje anteckning för sig vore att anse som en färdigupprättad
handling i tryckfrihetsförordningens mening och vilka vore av den beskaffenhet
att de med hänsyn till offentlighetsintresset alltid holde tillhandahållas,
dels ock handlingar som jämlikt lag eller författning upprättats hos myndighet,
vilka borde bliva omedelbart offentliga för att icke på någon punkt
ett berättigat offentlighetsintresse skulle riskeras. Beträffande övriga hos
myndighet upprättade handlingar innebär de sakkunnigas förslag, att skyldigheten
att hålla dem offentliga skulle inträda, ej i och med det definitiva
upprättandet, utan först då de utfärdats från myndigheten eller då det mål
eller ärende vartill de höra hos myndigheten slutbehandlats. De sakkunniga
förklara att detta icke synes kunna lända något berättigat offentlighetsintresse
till skada men väl bereda nödigt skydd åt myndigheternas inre arbete. Förslaget
innebure icke någon skyldighet att hemlighålla handlingar till dess
vederbörande mål eller ärende avslutats utan endast befogenhet i sadant hänseende.
Beträffande kommunala handlingar anse de sakkunniga, att nu
ifrågavarande regler kunna bidraga att häva betänkligheterna mot den vida
omfattning som eljest givits åt offentligheten på det kommunala området. A
andra sidan framhålles att de föreslagna reglerna såvitt angår statsmyndigheterna
i praktiken knappast torde innebära någon märkbar inskränkning i
offentligheten utan endast bidraga att göra gränsen säkrare mellan handlingar
som måste hållas offentliga och andra. Handlingar vilka vöre avsedda
att antaga formen av en expedition torde nämligen enligt praxis i regel icke
anses färdigupprättade och offentliga förrän expediering skeft. Promemorior,
utredningar, minnesanteckningar m. m. — i den mån de icke vöre att
anse som en tjänstemans privata papper och aldrig bleve offentliga — hölles
ofta nog faktiskt ej tillgängliga förrän vederbörande ärende slutförts och
akten i detsamma införlivats med myndighetens arkiv. Måhända komme
genom de sakkunnigas förslag åtskilligt som eljest skulle behandlats som privatpapper
att vid ärendets slutförande införlivas nied arkivakten, pa vilket
sätt förslaget kunde bidraga till ökad offentlighet. De sakkunniga framhålla
i detta sammanhang, att lika litet som i tidigare förslag något försök gjorts
att närmare fixera gränsen mellan allmänna handlingar och vad sorn, ehuru
tjänsteärenden däri behandlas eller beröras, bör betraktas som privata brev
och anteckningar, då varje försök i sådan riktning torde vara dömt att misslyckas,

I yttranden över förslaget yppas från några håll farhågor för att promemorior
och minnesanteckningar för det inre arbetet inom myndigheterna,
till form och innehåll aldrig avsedda för offentligheten, där de ej som ofta
sker förstöras efter ett ärendes handläggning, skulle anses bliva offentliga
då ärendet slutförts. Det framhålles även från ett pär håll att det kan bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 110. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departe ments chefen.

föremål för tvekan när ett ärende skall anses slutfört. Vidare anse några
myndigheter att det bör i lagen närmare klargöras när en handling skall
vara att betrakta som upprättad. Särskilt framhåller riksarkivet, att det behöver
utsägas att handlingar ej i något fall bliva offentliga förrän de äro
definitivt upprättade eller beträffande protokoll förrän de äro justerade.
Riksarkivet anmärker även, att det bör utmärkas att arkivförteckningar icke
skola falla under de förteckningar som bliva offentliga oberoende av om
vederbörande ärende är slutfört. Advokatsamfundet och landsarkivarien i
Lund ifrågasätta lämpligheten av bestämmelsen att hos myndighet upprättade
handlingar i vissa fall icke skola anses offentliga förrän det mål eller
ärende till vilket de höra slutförts.

Den föreslagna metoden att karakterisera allmänna handlingar som sådana
vilka inkommit till eller upprättats hos stats- eller kommunalmyndighet
torde vara den lämpligaste. Bestämningen att handlingarna skola röra
allmänna ärenden synes sålunda såsom överflödig eller vilseledande icke böra
upptagas. Den torde väl knappast innebära mera än som ligger i den föreslagna
definitionen av allmänna handlingar men har på sätt av den lämnade
redogörelsen framgår bidragit till osäkerheten om huru offentlighetsregeln
är att tillämpa med avseende å kommunala handlingar.

Beträffande tidpunkten då offentlighet bör inträda synes 1935 års förslag
på de i motiven därför anförda skälen kunna i huvudsak godtagas. Dock
synes offentligheten med avseende å hos myndighet upprättade handlingar
böra inträda i och med upprättandet endast såvitt angår dels protokoll dels
ock diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar. I den mån
handlingar tillhörande den sistnämnda gruppen förås i löpande följd eller för
att utmärka gången av ett ärendes behandling, torde en dylik handling efter
varje däri gjord anteckning vara att anse såsom för ögonblicket färdigupprättad
och förty varje anteckning omedelbart offentlig. Register och förteckningar
vilka uppgöras i ett sammanhang på något område, t. ex. de av
riksarkivet omnämnda arkivförteckningarna, torde däremot icke kunna anses
färdigupprättade förrän de äro färdiga i sin helhet och bliva följaktligen
icke förrän då offentliga.

Andra hos myndighet upprättade handlingar än de nyss nämnda synas icke
böra vara underkastade offentlighetsregeln förrän de utfärdats eller det mål
eller ärende vartill de höra hos myndigheten slutbehandlats. Detta torde böra
gälla även handlingar som upprättas jämlikt lag eller författning. Intet berättigat
offentlighetsintresse lärer härigenom åsidosättas; och det synes
mindre tillfredsställande att för sådana handlingar giva särskilda regler, då
det naturligen i allmänhet varit helt andra synpunkter än de ur vilka offentligheten
bör regleras, som föranlett att föreskrifter i lag eller författning lämnats
om att vissa handlingar skola upprättas.

Att i lagtexten närmare söka angiva gränsen mellan allmänna handlingar
och privata anteckningar eller brev synes såsom i 1935 års betänkande fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

hålles icke gärna låta sig göra. Avsikten är emellertid ej att med den nya
lagstiftningen göra någon ändring i vad som enligt tryckfrihetsförordningen
nu kan anses gälla i ifrågavarande avseende. Ett visst utrymme måste otvivelaktigt
alltid finnas för skriftliga anteckningar och meddelanden i tjänsten
vilka icke kunna sägas vara allmänna handlingar. För att överhuvud en
handling skall kunna anses föreligga torde den i regel böra fylla vissa krav
i fråga om språklig och eljest yttre form; vad angår hos myndighet upprättade
handlingar måste de för att kunna anses ''upprättade’ på något sätt utmärkas
vara i avslutat skick. Att närmare definiera vad som skall ligga i
''upprättad’ synes svårt och även överflödigt, helst de flesta handlingars
offentlighet skola inträda med utfärdandet eller ärendets slutbehandling.
Vad angår protokoll torde dock enligt riksarkivets förslag lämpligen böra
direkt utsättas att offentligheten inträder med justeringen.

När ett ärende skall anses slutfört torde i praktiken i de flesta fall utan
svårighet låta sig avgöra. Jag vill emellertid föreslå en mindre omformulering
i förhållande till 1935 års förslag för att tydligt utmärka att offentligheten
skall inträda, då den myndighet som upprättat en handling för sin del
slutbehandlat det mål eller ärende till vilket handlingen hänför sig.

Formerna för handlingars utlämnande.

Med avseende å de former i vilka handlingar skola utlämnas anknyter 1935
års förslag liksom de tidigare förslagen i huvudsak till gällande rätt. Förslaget
innebär sålunda, att handlingar skola då det äskas utlämnas antingen på
stället utan avgift eller i avskrift mot vederbörlig avgift. Utlämningsskyldighet
skall föreligga med avseende å alla hos myndighet i någon form — ''i
original, koncept eller avskrift’ — förvarade handlingar. Det har särskilt
utsagts att tillhandahållande på stället skall ske ej blott såsom enligt ordalagen
i gällande tryckfrihetsförordning för avskrivning utan jämväl för läsning.
Det nu förekommande uttrycket att handling på anmodan skall utlämnas
''genast och utan tidsutdräkt’ har i förslaget utbytts mot ''utan tidsutdräkt
i den ordning som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden
och handlingarnas behöriga vård’, vilket endast innebär ett tydligt utsägande
av vad som enligt praxis redan anses gälla. Enligt förslaget skall
även såsom enligt gällande lag utlämning på stället ej behöva ske örn betydande
hinder däremot möter.

Vad angår utlämnandet av kommunala handlingar framhöll riksdagen i
sin skrivelse år 1925, att det knappast vore lämpligt att utan inskränkning
stadga skyldighet för kommunala funktionärer att i avskrift tillhandahålla
handlingar, utan att man snarare borde anknyta till de kommunala författningarnas
föreskrifter örn skyldighet att bestyrka av enskilda gjorda avskrifter.
I 1927 års förslag hänvisades i fråga om rätt att i avskrift utbekomma
kommunal handling och få verkställd avskrift bestyrkt till vad
därom särskilt vore stadgat. Den närmare utformningen av bestämmelserna
därom borde enligt motiven lämpligen ske i kommunallagarna.

Kungl■ Maj.ts proposition nr 140.

Departe ments chefen.

Förslaget av år 1935 innebär beträffande kommunala handlingar en viss
ändring i förhållande till 1927 års förslag. Från huvudregeln att alla handlingar
skola utlämnas på stället eller i avskrift stadgas det undantaget, att
skyldigheten att i avskrift utlämna hos kommunalmyndighet förvarade handlingar
skall, då de kunna tillhandahållas på stället, gälla endast i den utsträckning
varom i kommunallagarna eller eljest särskilt stadgas. I motiven
framhålles, att det icke synts betänkligt att, i de fall då hinder mot utlämnande
på stället föreligger, stadga ovillkorlig skyldighet att utlämna i avskrift;
det vore betänkligare att låta en sådan lucka i offentligheten bestå att
handlingar i vissa fall skulle kunna helt hemlighållas. Örn avgift för avskrift
av kommunala handlingar säges, att kommunerna böra kunna bestämma därom
inom ramen av vad som kan anses skäligt, där Konungen ej utfärdar föreskrifter
i ämnet.

Det må anmärkas, att kommunallagarna för närvarande icke innehålla
någon bestämmelse om skyldighet för kommunalmyndighet att ombesörja
avskrifter. Däremot är för vissa fall stadgat om rätt för enskilda att erhålla
vidimation å protokollsavskrifter som de själva tagit.

I yttrandena lia endast framställts några få anmärkningar mot förslaget i
förevarande del.

Landskommunernas förbund anser bäst att någon ovillkorlig skyldighet att
i avskrift utlämna handling ej inträder ens för det fall att handling ej kan
tillhandahållas på stället, enär därigenom en icke obetydlig börda skulle
påläggas de kommunala förtroendemännen.

Stadsförbundet framhåller att det knappast torde vara lämpligt att låta
kommunerna själva bestämma avgifter för avskrifter. Allmänna föreskrifter
därom borde fastställas av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Gävleborgs län betona att det
måste tillses att icke kommunala förtroendemän i allt för hög grad belastas
med tillhandahållande av handlingar. Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar
särskilt att bestämmelsen om skyldighet att utan tidsutdräkt i den ordning
som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden utlämna handlingar
icke passar, då fråga är örn kommun utan något kommunalkontor med särskilda
befattningshavare. Advokatsamfundet hemställer att orden ’i den
ordning som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden och handlingarnas
behöriga vård’ måtte utgå. Även om uttrycket endast är avsett att
lagfästa vad redan nu gäller, vore det möjligt att det kunde komma att föranleda
missbruk och vantolkningar.

Vad i 1935 års utredning föreslagits på förevarande punkt synes i huvudsak
böra godtagas. Endast ett par smärre jämkningar av rent redaktionell natur
synas erforderliga. Sålunda synes det överflödigt att tala örn handlingar i
original, koncept eller avskrift. Det torde även utan denna bestämning vara
tydligt att utlämningsskyldigheten är knuten endast till handlingar som faktiskt
förvaras hos myndighet — det är ej avsett att reglera vilka handlingar
som böra förvaras hos myndighet — men å andra sidan till alla sådana handlingar
av vad slag som helst. Det synes lämpligt alt utsäga att utlämnande
skall ske i den ordning som är förenlig med andra lika viktiga tjänsteåligganden,
men däremot synes det obehövligt att särskilt nämna att det skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ske på ett sätt som är förenligt med handlingarnas behöriga vård. Befrielsen
från skyldighet att utlämna handling på stället då betydande hinder möter
syftar nämligen bland annat och måhända i främsta rummet på det fall
att handlingarna icke utan fara att skadas kunna tillhandahållas eller eljest
hinder som hänför sig till handlingarnas vård förefinnes.

Vad angår utlämnandet av kommunala handlingar delar jag de synpunkter
som framförts därom att de kommunala befattningshavarna icke böra allt
för mycket betungas därmed. En skyldighet att om ej betydande hinder
möter tillhandahålla handlingar på stället eller, örn sådant hinder skulle
möta, utlämna avskrift torde dock ej kunna anses synnerligen betungande.
Utan en sådan skyldighet skulle offentlighetsregeln med avseende å kommunala
handlingar i stor utsträckning kunna förlora praktisk betydelse. Med
avseende å kommunala förtroendemän torde föreskriften att utlämnande
skall ske utan tidsutdräkt icke kunna tolkas lika strängt som med avseende å
tjänstemän. I vad mån skyldighet att utlämna kommunala handlingar i
avskrift även i andra än i nyss nämnda undantagsfall bör föreskrivas torde
såsom föreslagits vara lämpligt att överlämna åt reglering i kommunallagarna.
Åtminstone vad angår städerna torde böra tagas i närmare övervägande att
införa dylik skyldighet helt eller delvis. I samband därmed torde lämpligen
böra tagas under omprövning utfärdande av allmänna föreskrifter rörande
lösenavgifter för avskrifter.

Det synes icke vara anledning att i grundlagen giva någon allmän föreskrift
eller anvisning om skyldighet att bestyrka av enskilda tagna avskrifter. Denna
form för vitsordande av handlingar torde i regel vara mindre tillfredsställande
och synes ej böra särskilt befrämjas. Någon ändring i de specialföreskrifter
om skyldighet i dylikt hänseende som redan finnas i kommunallagarna och i
instruktioner för statliga myndigheter lärer dock ej böra ifrågasättas.

Utlämnande av delvis hemliga handlingar.

I 1935 års förslag har efter förebild från 1927 års utredning upptagits
en bestämmelse att handling som i viss del är av beskaffenhet att enligt
sekretessföreskrift böra hemlighållas utan hinder därav skall utlämnas på
stället, om med hänsyn till de omständigheter under vilka utlämnande ifrågasättes
trygghet kan anses vara för handen, att förhållande som i sådan del
beröres icke därigenom yppas, varjämte föreskrivits att sådan handling jämväl,
där så lämpligen kan ske, skall utlämnas i avskrift med uteslutande av
de delar som ej må offentliggöras.

I yttrandena över förslaget ha från ett par håll anmärkningar gjorts mot
denna föreskrift.

Clicfcn för generalstaben avstyrker bestämmelsen, enär dess praktiska värde
vore tvivelaktigt.

Marinförvaltningen anser att det ansvar som utlämnandet av en delvis
hemlig handling medför icke bör åläggas de tjänstemän, ofta av lägre grad,
som hava hemliga handlingar i sin vård, utan att sådant utlämnande alltid
bör ske först efter vederbörande myndighets beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

Departe ments chefen.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län äro tveksamma
om ej förslaget lämnar tjänstemännen för stor diskretionär prövningsrätt.
Nämnda länsstyrelse framhåller att bestämmelsen kan resultera i att handling
utlämnas till en person men undanhålles en annan beroende på myndighetens
subjektiva uppfattning örn de bägge personernas pålitlighet. Överståthållarämbetet
befarar att bestämmelsen ofta kommer att medföra slitningar
med allmänheten.

Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit torde i huvudsak
överensstämma med vad i praktiken redan anses gälla. Ett uttryckligt stadgande
rörande detta speciellt för arkiven praktiska spörsmål synes önskvärt.
Stadgandet torde dock böra givas en något enklare avfattning, som
därjämte ger irindre utrymme åt vederbörande tjänstemans subjektiva uppfattning
örn huruvida risk finnes för uppenbarande av vad som i viss handling
bör vara hemligt. Såsom jag i fortsättningen skall närmare beröra
åvilar tillhandahållandet av handling principiellt den myndighet, hos vilken
handlingen finnes, och den befattningshavare hos myndigheten som
omhänderhar handlingen är skyldig att, då anledning till tvekan finnes
huruvida den bör utlämnas, hänskjuta frågan till myndigheten. Denna bestämmelse
får naturligtvis en ej ringa betydelse vid fråga om utlämnande av
delvis hemlig handling.

Prövning av utlämningsfrågor.

Enligt gällande rätt anses varje ämbets- eller tjänsteman som omhänderhar
allmän handling, vilken ej faller under sekretessbestämmelserna, skyldig
att på eget ansvar utlämna densamma. I de fall då i ett ämbetsverk
tvekan uppkommit huruvida en handling varit att anse som offentlig har
dock i regel vederbörande verks chef tagit ansvaret för frågans avgörande
och eventuellt föreskrivit att handlingen ej skall utlämnas. Men hav en registrator
eller annan underordnad tjänsteman utan direktiv prövat utlämningsfråga,
vartill han otvivelaktigt är berättigad, och vägrat utlämna en
handling, kan principiellt rättelse sökas endast genom en talan av sträffrättslig
natur mot honom.

I 1912 och 1927 års utredningar föreslogs ett stadgande av innehåll, att
tillhandahållande av handling ålåge närmast den, åt vilken dess vård på
grund av meddelad särskild föreskrift, innehavande tjänst eller erhållet uppdrag
blivit anförtrodd. Vore emellertid ej sålunda bestämt av vem handlingen
skulle vårdas, skulle tillhandahållandet åligga den myndighet hos vilken
i och för dess verksamhet handlingen funnes. Genom detta förslag torde
ej ha avsetts att göra någon egentlig ändring i gällande rätt utan endast att
giva ett närmare uttryck därför till ledning för det straffrättsliga bedömandet,
särskilt vid frågor om utlämnande av kommunala eller privata rättssubjekts
handlingar.

I 1935 års förslag har gjorts försök att något jämka de tidigare föreslagna
reglerna i ämnet. Såsom huvudregel har upptagits att utlämnande åligger
den myndighet hos vilken handlingen finnes. Är vården örn handlingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

på grund av särskild föreskrift, innehavande tjänst eller givet uppdrag anförtrodd
ledamot av myndigheten eller hos densamma tjänstgörande befattningshavare,
skall dock tillhandahållandet närmast åligga denne, som emellertid
har att ställa sig myndighetens föreskrifter till efterrättelse samt, då
anledning till tvekan finnes och märkbar omgång ej föranledes, äger hänskjuta
framställning om handlings utbekommande till myndighetens avgörande.
Sådan hänskjutningsrätt skall enligt förslaget finnas också för den
som vägrats utfå handling.

I motiveringen till 1935 års förslag framhålles, att den befogenhet och
det ansvar som enligt 1927 års förslag skulle tillkomma underordnade befattningshavare
måste anses alltför vidsträckt, särskilt sedan regis traf orstjänster
och motsvarande befattningar i stor utsträckning kommit att besättas
enligt andra grunder än tidigare. Det uttalas vidare, att då det behöriga
intresset av tillsyn från vederbörande myndigheters sida över handlingars
utlämnande genom förslaget skulle bliva tillgodosett, man därmed
icke torde i kännbar mån åsidosätta allmänhetens berättigade intresse av att
utan tidsutdräkt vinna tillgång till allmänna handlingar.

Det förekommer för närvarande i rätt stort utsträckning att handlingar som
skola hållas hemliga i enlighet med tryckfrihetsförordningens sekretessföreskrifter
förses med anteckning härom, ''hemligstämplas’. Någon rättslig betydelse
har icke en sådan hemligstämpling i och för sig; den är endast
ett påpekande av vederbörande som verkställt densamma att handlingen
enligt tryckfrihetsförordningen eller enligt förordnande som enligt tryckfrihetsförordningen
meddelats, t. ex. av Konungen beträffande försvarshandlingar,
skall hållas hemlig. Nämnda praxis torde emellertid ej sällan
föranleda att myndighet som fått sig tillställd en hemligstämplad handling
faktiskt anser sig befriad från skyldighet att pröva, huruvida handlingen lagligen
är att anse som offentlig, och endast på grund av hemligstämpeln vägrar
att utlämna handlingen.

I sin skrivelse år 1921 synes riksdagen ha utgått från att berörda praxis
vore riktig, enär riksdagen där framhållit att den begärda utredningen rörande
allmänna handlingar borde avse bland annat huru man skulle kunna
från hemligstämpeln befria handlingar som tidigare blivit åsatt sadan.

I viss överensstämmelse med detta riksdagens uttalande har i 1927 och
1935 års förslag upptagits bestämmelser rörande hemligstämpling av handlingar.
Det föreslås sålunda i 1935 års utredning, att Kungl. Majit skall
kunna föreskriva beträffande vissa slag av handlingar som enligt sekretesslagen
böra hemlighållas, att de i viss ordning skola förses med anteckning
örn att de ej få utlämnas. Därvid skall jämväl föreskrivas vilka myndigheter
som ha att föranstalta om antecknings borttagande, där den finnes ej
lia rätteligen tillkommit eller ej längre böra gälla. Handling får ej utlämnas
i strid mot dylik antecknings innehåll. Vägras utlämnande på grund
av sådan anteckning, skall örn sökande det påfordrar, frågan ofördröjligen
hänskjutas till myndighet som äger befogenhet att föranstalta örn anteckningens
borttagande. Den ifrågavarande befogenheten för Kungl. Majit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

giva föreskrift om hemligstämpling skall enligt förslaget få tagas i anspråk
endast om det finnes oundgängligt till beredande av nödig trygghet mot
obehörigt utlämnande, vilka ordalag enligt motiven skola utmärka att institutet
är avsett att begagnas med stor återhållsamhet. — Den föreslagna hemligstämplingens
juridiska betydelse är, att prövningen av utlämningsfrågor
i vissa fall överflyttas till annan myndighet än den där handlingen finnes.

Ur de inkomna yttrandena är beträffande fördelningen av befogenhet och
ansvar mellan myndigheter och deras ledamöter eller befattningshavare med
avseende å utlämningsfrågor att anteckna följande.

Marinförvaltningen anser att befattningshavare under alla omständigheter
böra, då anledning till tvekan finnes, äga hänskjuta utlämningsfråga till
vederbörande myndighets avgörande. En omgång vid utlämnandet torde i
allmänhet medföra mindre allvarliga konsekvenser än att en handling som
borde hållas hemlig likväl utlämnades av någon som ej vore kompetent att
avgöra frågan.

Landskommunernas förbund åter förordar 1912 och 1927 års med gällande
rätt överensstämmande förslag, enär med 1935 års förslag resultatet lätt
kunde bli att snart sagt inga handlingar av verkligt intresse bleve utlämnade
utan tidsutdräkt. Den befattningshavare hos en myndighet som närmast
^\a^e.. i sin vard skulle visserligen icke enligt sistnämnda förslag

få hänskjuta utlämningsfråga till myndigheten örn ''märkbar omgång’ med
utlämnandet därav föranleddes, men befattningshavarna kunde ofta lia annan
mening om detta föga lyckliga uttrycks innebörd än den som äskade
handlingens utlämnande.,

Flera myndigheter förorda större möjligheter att använda hemligstämpling
än i förslaget avsetts.

Svea hovrätt finner sålunda att för upprätthållande av sekretesspåbud det
i många fall syntes vara av stor betydelse att å handlingarna tydligt utmärktes
att de ej finge utlämnas, vilket gällde ej minst de domstolshandlingar som
borde hemlighållas. Da hemligstämpling skulle förordnas av Konungen,
torde åt bestämmelsen i ämnet kunna givas en smidigare avfattning utan
att grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet äventyrades.

Riksarkivet förordar att rätt att föreskriva hemligstämpling utan några
villkor tillägges Konungen.

Chefen för generalstaben framhåller att det är oundgängligt att Konungen
utfärdar bestämmelser örn hemligstämplande av militära handlingar, varför
i detta avseende någon återhållsamhet ej borde tillämpas. Chefen för
marinstaben uttalar sig i samma riktning.

Justitiekanslern har framhållit, att det för sekretessens upprätthållande i
vissa fall kan vara nödvändigt, att ett samarbete etableras mellan myndigheterna,
samt har härom anfört bland annat:

Det kunde ifrågasättas om icke i administrativ väg borde så ordnas, att
den myndighet, vilken närmast ombesörjde det intresse som påkallade sekretess
och vilken hade de bästa förutsättningarna att bedöma sekretessbehovet,
vid överlämnande av handling till annan myndighet genom påteckning
eller pa annat sätt varskodde den mottagande myndigheten örn att handlingen
vöre hemlig även i sådana fall där en tillämpning av bestämmelserna
örn hemligstämpling ansåges icke böra ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Den reglering som i 1935 års utredning på förevarande punkter föreslagits
synes i huvudsak vara tillfredsställande. En viss omredigering torde böra
vidtagas, varigenom klart utmärkes att stadgandena avse att reglera frågan
på vem prövningen av framställning om handlings utlämnande ankommer.
Denna prövning lärer i princip böra åligga den myndighet hos vilken handlingen
finnes. Möjlighet till självständig prövning bör dock i viss utsträckning
finnas för befattningshavare hos myndigheten — ledamot av densamma
torde ej behöva särskilt nämnas i detta hänseende, då sådan kan inbegripas
under befattningshavare. Dylik självständig prövning synes framför
allt av behovet beträffande kommunala myndigheter, då det eljest skulle
kunna bliva betydande omgång med utlämnande av handlingar från nämnder
och styrelser. Det synes emellertid böra föreskrivas skyldighet, ej blott
rättighet, för dylik befattningshavare att, så snart anledning till tvekan i utlämningsfråga
finnes, hänskjuta densamma till myndigheten, om ej omgång
därav föranledes. Denna omgång bör dock ej, såsom i 1935 års förslag,
betecknas som märkbar, vilket torde kunna föranleda en tolkning varigenom
hänskjutningsskyldigheten inskränktes över hövan. Slutligen bör föreslås
stadgande, att sökande alltid då han blivit vägrad utfå handling skall äga få
frågan hänskjuten till myndigheten. Därigenom torde enskildas rätt bliva
tillgodosedd gentemot befattningshavare i tillbörlig utsträckning.

I vissa fall kan emellertid av lätt insedda skäl vara erforderligt att utlämningsfrågor
endast prövas av vissa särskilt kompetenta myndigheter. Det
föreslagna hemligstämplingsinstitutet avser att möjliggöra detta. Bestämmelserna
därom torde emellertid böra något omredigeras, så att därav tydligare
framgår institutets karaktär av ett medel att i vissa fall överflytta
prövningsbefogenheten i utlämningsfrågor till annan myndighet än den hos
vilken handlingen finnes. Med beaktande av de från vissa håll framställda
erinringarna örn avskaffande eller mildring av de föreslagna förutsättningarna
för Konungens förordnande om hemligstämpling torde såsom sådan
förutsättning böra angivas allenast att anteckning örn hemlighållande finnes
av särskilda förhållanden påkallad till beredande av trygghet mot obehörigt
utlämnande. Det må emellertid erinras, att naturligtvis intet hinder att
handlingar i andra fall än de nu ifrågavarande förses med anteckning örn att
de äro hemliga, vilken anteckning då endast innebär ett påpekande för
andra myndigheter. Tvärtom torde, såsom justitiekanslern påpekat, sådana
anteckningar ofta bliva av behovet påkallade.

Besvärsrätt i utlämningsfrågor.

I 1935 års förslag har man icke stannat vid den nyss berörda, relativt
obetydliga jämkningen i reglerna angående vem prövning av utlämningsfrågor
i första hand åvilar, utan därutöver tagit ett både principiellt och
praktiskt betydelsefullt steg genom att föreslå införande av en administrativ
besvärsrätt i sådana frågor. I motiven till förslaget bar bland annat anförts:

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

För närvarande torde icke finnas annan möjlighet att erhålla rättelse, då
handlings utlämnande vägrats, än att beivra detta som tjänstefel eller möjligen
att i process mot vederbörande yrka åläggande att utgiva handlingen.
Den som ville göra sak av att han förvägrats handling vände sig i regel till
justitieombudsmannen. Det syntes emellertid synnerligen olägligt för allmänheten
att icke i annan ordning kunna erhålla rättelse och det vöre också
en obillighet mot ämbets- och tjänstemän att frågan om riktigheten av deras
åtgärder ovillkorligen skulle taga formen av en straffrättslig talan mot

dem. De olägenheter som följde av det nuvarande systemet komme, om
det bibehölles, helt visst att bliva än mer framträdande vid genomförande
av 1935 års förslag i övrigt, dels på den grund att sekretessreglerna genom
detta utvidgades, dels därigenom att en emellanåt ömtålig prövningsrätt angående
förefintligheten av vissa betingelser för utlämnande i åtskilliga fall
måst tilläggas myndigheterna, dels slutligen till följd därav att bestämmelserna
i väsentligt ökat omfång skulle tillämpas av kommunala befattningshavare.
Ett administrativt besvärsinstitut varigenom utlämningsfrågor i
sista hand kunde dragas under Konungens prövning kunde så mycket hellre
förordas som genom regeringsrättens inrättande erhållits en högsta domstol
för utövande av Konungens prövningsrätt i administrativa besvärsmål, där
även frågor örn lagligheten av vägran att utlämna handlingar kunde erhålla
en saklig och oväldig prövning. Införande av en dylik besvärsrätt skulle
icke utesluta ansvarstalan mot den som obehörigen vägrat utlämna handling,
därest denna vägran ansåges vara av beskaffenhet att föranleda åtal.

Det sålunda framlagda förslaget innebär, att den som menar att myndighet
olagligen förvägrat allmän handlings utlämnande åt honom, har att söka
rättelse i den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i beslut
eller åtgärder av myndigheten. Har beslut i sådant hänseende meddelats
av myndighet mot vars beslut talan eljest ej kan föras, skola besvär anföras
hos Konungen, såvitt fråga är örn statsmyndighet, och hos Konungens
befallningshavande, såvitt fråga är om kommunalmyndighet. Alla besvär
som fullföljas till Konungen i statsdepartementen skola avgöras i regeringsrätten.
Över beslut av departementschef — vilken i denna egenskap har att
besluta om utlämnande av handlingar från statsdepartement — skall enligt
förslaget talan ej få föras. Om talan mot beslut av myndighet, som hör till
eller lyder under riksdagen, skall gälla vad riksdagen bestämmer. I ett fall
har föreslagits möjlighet att föra talan mot beslut som går ut på att handling
skall utlämnas. Då Konungens befallningshavande bifallit talan mot
kommunalmyndighets beslut att vägra utlämna handling, skall nämligen vederbörande
menighet kunna anföra besvär däröver. Slutligen föreslås en
bestämmelse att alla mål och ärenden rörande utlämningsfrågor alltid skola
skyndsamt behandlas. I den närmare motiveringen till de föreslagna bestämmelserna
framhålles bland annat:

Den administrativa besvärsrätten överhuvud vore endast ofullständigt
reglerad. I allmänhet torde dock föreligga möjlighet att söka rättelse i underordnad
myndighets beslut hos överordnad myndighet. Att skapa en särskild
besvärsordning för frågor om utlämnande av handlingar syntes icke
lämpligt. I praktiken torde i de allra flesta fall vara klart vilken ordning
som ’i allmänhet’ gällde för vinnande av rättelse i en myndighets beslut.
Mången gång behövde detta icke ske genom formliga besvär. I vissa situa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tioner söktes nämligen rättelse i underordnade lokala myndigheters beslut
genom enkel framställning hos vederbörande chefsmyndighet. I de fall då
någon ordning för vinnande av rättelse i en myndighets beslut ej funnes,
inträdde den supplerande regeln om talan till Konungen eller Konungens
befallningshavande. De ifrågavarande stadgandena hade utformats så att
de vunne tillämpning på beslut ej blott av administrativa myndigheter utan
även av allmänna domstolar; i senare fallet bomme besvärsmål att i sista
instans avgöras av högsta domstolen.

Ett stort antal myndigheter och korporationer ha särskilt uttalat tillfredsställelse
över införandet av en administrativ besvärsrätt på förevarande område.
Så är fallet med bland andra justitiekanslern, justitieombudsmannen,
militieombudsmannen, Svea hovrätt, statskontoret, länsstyrelserna i Kalmar
och Malmöhus län, stadsfullmäktige i vissa städer, stadsförbundet, landskommunernas
förbund samt pressorganisationerna. Länsstyrelsen i Malmöhus
län anmärker därvid, att redan nu hänvändelse icke sällan gjordes till länsstyrelsen
i fall då handlings utlämnande vägrats, men att länsstyrelsen, även
om kravet på utlämnande vöre berättigat, icke kunde göra annat än att under
hand söka förmå vederbörande att vidtaga rättelse.

Av samtliga myndigheter och korporationer som yttrat sig i frågan ha endast
advokatsamfundet och landsarkivarien i Lund avstyrkt det administrativa
besvärsinstitutet, detta med en motivering av huvudsaklig innebörd att
man endast åt de allmänna domstolarna men ej åt de administrativa myndigheterna
och regeringsrätten skulle kunna med förtroende överlämna uppgiften
att övervaka offentlighetsprincipens behöriga upprätthållande. Advokatsamfundet
anser att en administrativ besvärsväg skulle kunna införas såsom
ett förenklat handräckningsförfarande, dock med högsta domstolen som
sista instans, men att därjämte envar borde äga rätt att till allmän domstol
instämma den myndighet eller ämbetsman som vägrat utlämna handling
med yrkande om dess utbekommande.

Vissa detaljanmärkningar mot besvärsinstitutets föreslagna utformning ha
emellertid framställts.

Kammarrätten förordar sålunda en annan instansordning än de sakkunniga
och anför därom bland annat:

Följden av de sakkunnigas förslag bleve, att prövning av ifrågavarande
slags besvär komme att anförtros ett stort antal myndigheter, vilket kunde
medföra risk för oenhetlighet i bedömandet av frågorna. Behovet av enhetlighet
därvid framträdde beträffande spörsmål av allmän räckvidd, exempelvis
rörande var gränsen gingc mellan allmän handling samt privata brev
och anteckningar. Lämpligheten av den föreslagna ordningen kunde även
ifrågasättas ur den synpunkten, att det understundom syntes kunna bliva
tveksamt vilken myndighet som hade att pröva besvär, därav kunde följa
onödig omgång för den rättssökande. Kammarrätten ville därför framhålla,
att skäl talade för en sådan anordning att alla besvär rörande vägran att utlämna
handling prövades av en och samma myndighet. Som denna myndighet
läge närmast till hands att tänka sig regeringsrätten, men kammarrätten
ville icke uttala sig örn huruvida med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda
detta vöre lämpligt eller huruvida möjligen någon annan myndighet borde
inskjutas som första instans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

En ledamot av kammarrätten har reserverat sig mot kammarrättens uttalande
och anslutit sig till sakkunnigförslaget i förevarande del. I reservationen
anföres bland annat:

Den av kammarrätten befarade risken för ett oenhetligt bedömande av
hithörande spörsmål hos de olika besvärsinstanserna syntes bottna i en
överskattning av dessa avgörandens betydelse jämförda med andra ärenden
av större praktisk vikt ävensom i en underskattning av de administrativa
myndigheternas förmåga att tolka ifrågavarande, ej alltför invecklade regler.
För övrigt finge val på detta som på andra områden, där till en början kunde
finnas rum för olika uppfattningar, en enhetlig praxis efter hand utbilda sig,
tilläventyrs under hänsynstagande till blivande prejudikat i högsta instans.
Ej heller det av kammarrätten anförda skälet mot de sakkunnigas förslag,
att tvekan i vissa fall kunde uppkomma vilken myndighet som skulle vara besvärsinstans,
syntes vidare starkt. De sakkunnigas förslag vore däremot
förenat med positiva fördelar. I alla de fall där den myndighet som hade
handlingen i sin vård sorterade under ett centralt verk, syntes det både för
allmänheten naturligast och med hänsyn till förefintlig sakkunskap ändamålsenligast
att myndighetens beslut finge överklagas hos det överordnade
verket, över vars beslut talan i sin ordning finge föras hos Kungl. Majit.
Detsamma gällde örn länsstyrelserna som mellaninstans för klagomål över
dem underordnade organs vägran att utlämna handlingar.

Svea hovrätt antyder motsvarande betänkligheter som kammarrätten anfört
med avseende å den utformning de sakkunniga givit besvärsinstitutet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vidrör samma spörsmål som föregående
myndigheter samt bristerna i den administrativa besvärsrättens reglering över
huvud.

Länsstyrelsen anför exempel på att besvär i fråga huruvida viss handling
skall utlämnas enligt bestämmelserna i 1935 års förslag kan komma att fullföljas
olika vägar beroende på hos vilken myndighet handlingen finnes.
Länsstyrelsen erinrar även att det i många fall vöre synnerligen tveksamt,
huruvida talan överhuvud finge föras mot beslut av vissa myndigheter,
särskilt kommunalmyndigheter, och till vilken högre myndighet besvär skulle
anföras. Detta borde föranleda utredning örn en mera fullständig reglering
av den administrativa besvärsrätten i allmänhet.

Magistraten i Karlskrona uttalar sig i samma riktning som nyssnämnda
länsstyrelse.

Redareföreningen framhåller, att även den vilkens intressen kunna skadas
genom handlings utlämnande bör beredas möjlighet att inverka på utlämningsfrågors
behandling. Härom anföres:

Då myndighet, såsom enligt den föreslagna sekretesslagen i flera fall kan
förekomma, har att diskretionärt pröva huruvida handling skall utlämnas,
borde den vars intressen därav beröras höras i ärendet. Skulle myndigheten,
i trots av den som handlingen anginge motsatt sig utlämnandet, förordna
därom, borde denne hava motsvarande besvärsrätt som den vilken vägrats
att utfå handlingen.

Industriförbundet och järnkontoret framföra samma synpunkter som redareföreningen
med avseende å hörandet av den vilkens intresse kan skadas
genom utlämnande.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Riksarkivet anser det vara en lucka i det föreslagna systemet att beträffande
departementshandlingar ingen besvärsinstans finnes.

Stadsfullmäktige i Malmö, Hälsingborg och Karlskrona anse att klagorätt
över länsstyrelses beslut, varigenom bifallits talan mot kommunalmyndighets
beslut att vägra utlämna handling, icke bör förbehållas vederbörande
menighet utan tillerkännas den myndighet vars beslut i sådant hänseende upphävts.
Denna uppfattning motiveras av förstnämnda stadsfullmäktige sålunda: En

sådan ordning överensstämde bättre med eljest gällande administrativt
förfarande; även praktiska skäl kunde åberopas därför. Skulle i stad
myndighet, som fått sitt beslut om vägran att utlämna handling upphävt,
vara tvungen att hänskjuta frågan huruvida upphävningsbeslutet skulle överklagas
eller ej till stadsfullmäktiges prövning, förelåge understundom risk
för att den relativt korta besvärstiden för länge sedan vore försutten, innan
ärendet kunde komma att av stadsfullmäktige avgöras. Och på landet, där
ännu längre tid kunde förflyta mellan fullmäktigesammanträdena, vore denna
risk ännu större. För övrigt syntes ett ärende av denna art icke vara av
den storleksordning, att avgörandet örn överklagande skulle ske borde flyttas
över från den myndighet det direkt berörde till vederbörande fullmäktige.

Stadsfullmäktige i Göteborg ävensom stadsfullmäktige och magistraten i
Karlskrona ha framhållit att det av förslaget icke klart framginge, huruvida
stadskommun skulle äga klaga över magistratsbeslut, varigenom bifallits
talan mot stadsmyndighets beslut att vägra utlämna handling, men att sådan
klagorätt borde finnas.

De skäl som i motiven till 1935 års förslag anförts för införande av ett
administrativt besvärsinstitut på förevarande område synas tungt vägande.
Det torde icke kunna bestridas, att det nuvarande systemet för vinnande av
ändring i en myndighets beslut rörande utlämning av handling är besvärande
för allmänheten och obilligt mot ämbets- och tjänstemännen.
Den enskilde bör kunna erhålla rättelse vid felaktigt förfarande
och auktoritativt besked, huruvida viss handling är att anse som offentlig,
utan att behöva göra anmälan hos justitieombudsmannen eller justitiekanslern
mot en ämbets- eller tjänsteman eller anhängiggöra talan vid allmän domstol.
Ämbets- och tjänstemännen å sin sida böra ej riskera åtal för tjänstefel
endast därför att de beträffande en måhända tveksam fråga, huruvida
viss handling vore offentlig eller hemlig, hyst annan åsikt än den som sedan
ansetts riktig. Den allmänna tillfredsställelse, med vilken förslaget om administrativ
besvärsrätt mottagits av de hörda myndigheterna och korporationerna,
torde också vittna om att densamma skulle fylla ett redan känt
behov. Otvivelaktigt kommer emellertid, vid antagande i övrigt av den nu
ifrågasatta reformen beträffande lagstiftningen rörande allmänna handlingar,
behovet av ett administrativt besvärsförfarande på ifrågavarande område att
bliva än mera kännbart än nu.

Den uppfattning som från ett pär håll framkommit, att den ifrågasatta
ordningen skulle erbjuda mindre trygghet för offentlighetens behöriga upp -

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

rätthållande än den nu gällande, kan jag icke dela. Om möjligen i något
fall en administrativ myndighet, hos vilken besvär enligt den föreslagna ordningen
i första hand anfördes, skulle kunna tänkas misstolka någon lagbestämmelse
på förevarande område eller visa mindre förståelse för vikten
av ett strängt upprätthållande av lagstiftningens principer, lärer i varje fall
icke med fog kunna göras gällande, att regeringsrätten skulle vara mindre
skickad att i sista instans avgöra frågor om handlingars utlämnande än
högsta domstolen. Det synes naturligt, att högsta domstolen skall vara sista
instans för avgörande av frågor om utlämnande av handlingar i mål och
ärenden, som handläggas vid de allmänna domstolarna eller eljest kunna fullföljas
till högsta domstolen, samt regeringsrätten beträffande handlingar i
andra mål och ärenden.

Det må för övrigt erinras därom, att det föreslagna besvärsinstitutet naturligtvis
icke utesluter möjligheten för den enskilde att såsom hittills vända
sig till justitieombudsmannen och påkalla hans ingripande, därest någon
ämbets- eller tjänsteman anses hava förfarit felaktigt i fråga om handlings
utlämnande, därvid denne eventuellt kan ställas till ansvar för vägran att
utlämna handling. Att i sådan händelse fråga om rättmätigheten av dylik
vägran kan i skilda sammanhang komma under bedömande av både högsta
domstolen och regeringsrätten är ett förhållande som har sin motsvarighet
beträffande snart sagt alla administrativa myndigheters åtgärder.

Även vad angår den närmare utformningen av det administrativa besvärsinstitutet
torde de sakkunnigas förslag kunna i huvudsak godtagas. Kammarrätten
har såsom av den lämnade redogörelsen framgår ifrågasatt, att
klagan ej såsom enligt nämnda förslag skulle föras i den i allmänhet gällande
administrativa besvärsvägen utan direkt hos en central besvärsmyndighet,
därvid regeringsrätten närmast skulle komma i fråga. Därigenom skulle
tvekan icke behöva uppkomma var besvär borde anföras och enhetlighet i
bedömandet av förevarande frågor främjas. Liknande synpunkter ha även
framförts från ett par andra håll. De skäl som mot denna ståndpunkt och
till förmån för sakkunnigförslaget anförts av den skiljaktige ledamoten i
kammarrätten förefalla emellertid övertygande. Väl är det sant att vid
genomförande av detta förslag tvekan någon gång torde kunna uppstå, bos
vilken myndighet besvär skola anföras, men detta beror såsom framhållits
därpå att den administrativa besvärsrätten överhuvud är så ofullständigt
reglerad. De olägenheter som därav följa torde emellertid icke bliva mera
framträdande på förevarande än på andra ej mindre viktiga områden. At
i detta sammanhang upptaga frågan om en mera allmän reglering av de
administrativa besvärsrätten och vad därmed sammanhänger, som från något
håll framkastats, kan icke ifrågakomma. Farhågorna för ett mindre enhetligt
bedömande av förevarande frågor genom den föreslagna anordningen
kunna knappast anses befogade, då besvär över alla administrativa och kommunala
myndigheters beslut regelmässigt skola kunna fullföljas till regeringsrätten.
Genom denna domstols utslag lärer småningom givas prejudikat som
kunna bilda grunden för en fast praxis. Det måste emellertid med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

till regeringsrättens arbetsbörda anses olämpligt att låta besvär i ifrågavarande
ärenden alltid anföras direkt hos densamma. Och någon annan
central besvärsinstans torde ej böra ifrågakomma. Dessutom synes det vara
värdefullt att den speciella sakkunskap som med avseende å olika grupper
av handlingar finnes hos de centrala ämbetsverken, länsstyrelserna och andra
överordnade myndigheter i första hand tages i anspråk vid klagan över underordnade
eller kommunala myndigheters avgöranden. Slutligen må framhållas,
att oskäligt dröjsmål med ifrågavarande måls oell ärendens avgörande
icke bör kunna befaras, då i tryckfrihetsförordningen uttryckligen utsattes att
dessa alltid skola skyndsamt behandlas.

Vissa mindre jämkningar i den föreslagna ordningen för rättelses sökande
torde emellertid böra vidtagas. Såsom huvudregel bör sålunda lämpligen gälla,
att rättelse vid myndighets vägran att utlämna handling skall sökas, icke i
den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i beslut eller
åtgärder av myndigheten, utan i den ordning som gäller för vinnande av
ändring i myndighetens beslut och åtgärder i det mål eller ärende till vilket
handlingen hör. Endast för den händelse handlingen icke hänför sig till
mål eller ärende, däri klagan över beslut av myndigheten kan äga rum —
d. v. s., örn handlingen tillhör ett mål eller ärende i vilket någon klagan ej
är tillåten, eller om handlingen befinner sig hos en myndighet, som ej kan
sägas handlägga det mål eller ärende dit handlingen hör eller i varje fall ej
kan fatta något överklagbart beslut däri — bör föreskrivas, att rättelse skall
sökas i den ordning som i allmänhet gäller för vinnande av rättelse i myndighetens
beslut eller åtgärder. Kan talan om utlämnande icke fullföljas enligt
dessa regler — d. v. s. kan beslut av den myndighet som vägrat utlämna
handling icke alls föras eller finnes i vart fall icke någon ordning som kan
sägas i allmänhet gälla för överklagande av dess beslut — då bör i sista hand
tillämpas den regeln att besvär fullföljas till Konungen såvitt angår statsmyndighet
och till Konungens befallningshavande såvitt angår kommunalmyndighet.

För ett par områden äro specialregler erforderliga. Mot departementschefs
beslut att vägra handlings utlämnande från statsdepartement torde sålunda
såsom föreslagits någon talan ej böra tillåtas. Det kan icke vara lämpligt att
låta sådan klagan föras vare sig hos regeringsrätten eller hos Kungl. Maj:t
i statsrådet, såsom i ett par yttranden ifrågasatts.

Beträffande myndigheter som höra till eller lyda under riksdagen torde
på sätt föreslagits vara lämpligast att överlämna åt riksdagen att bestämma,
örn och i vad mån besvärsrätt vid vägran att utlämna handling skall förekomma
samt ordningen för besvärs anförande.

Besvärsrätt torde överhuvud böra tillåtas endast såvitt angår beslut varigenom
handlings utlämnande vägrats. Från ett par håll har såsom nämnts
ifrågasatts, att i vissa fall den som kunde hava intresse av hemlighållande
av en handling, vilken enligt sekretesslagen kan utlämnas efter viss diskretionär
prövning, skulle höras över framställning örn utlämnande och örn
denna bifölles äga klaga däröver, lin sådan ordning skulle emellertid med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

föra, att handling ej borde utlämnas förrän kommunikationsförfarande ägt
rum samt besvärstid utgått eller besvär över utlämningsbeslut blivit avgjorda.
Det dröjsmål med handlingens utlämnande som härigenom skulle förorsakas
lärer emellertid alltför mycket strida mot lagstiftningens principer
för att den ifrågasatta anordningen skulle kunna komma under närmare
övervägande.

I ett fall torde emellertid i överensstämmelse med förslaget besvär böra
tillåtas över beslut av innebörd att handling skall utlämnas. Det gäller det
fall att Konungens befallningshavande bifallit talan mot kommunalmyndighets
beslut att vägra handlings utlämnande. Kommunerna kunna då anses
berättigade att till skyddande av sina intressen överklaga ett Konungens
befallningshavandes beslut. Såsom i ett par yttranden anmärkts bör motsvarande
beslut av magistrat jämställas med beslut av Konungens befallningshavande
såvitt angår rätt till överklagande. Vidare synas de anmärkningar
befogade, som i vissa yttranden gjorts därom att rätten att överklaga
dylika beslut icke på sätt föreslagits borde tilläggas kommunernas beslutande
organ som sådana utan de kommunalmyndigheter vilkas beslut att vägra
utlämnande upphävts. Det kunde föranleda onödig omgång och tidsutdräkt
och möjligen förorsaka att besvärstiden försuttes, örn vederbörande representation
eller stämma skulle fatta beslut om överklagande.

Bestämmelse om att mål rörande handlings utlämnande som fullföljas
hos Konungen i statsdepartementen skola avgöras av regeringsrätten måste
vid antagande av föreliggande förslag införas jämväl i lagen om Kungl. Maj :ts
regeringsrätt. Förslag om sådan lagändring torde dock lämpligen icke föreläggas
riksdagen, förrän förslag till grundlagsändring, som antagits såsom
vilande, skall slutligen behandlas.

^Förbud mot utgivande i tryck av allmänna handlingar.

Den särskilda sekretesslagen är såsom av den lämnade redogörelsen framgår
avsedd att upptaga förbud endast mot handlingars utlämnande från myndighet,
ej förbud mot deras utgivande i tryck. Sådant förbud bör givas i
själva tryckfrihetsförordningen. Enligt 1935 års förslag skall i § 2 mom. 6
nämnda grundlag införas stadgande, att där enligt sekretesslagen eller enligt
föreskrift som jämlikt densamma meddelats förbud gäller mot utlämnande
av allmän handling, densamma ej må i tryck utgivas. Enligt motiven skall
den omständigheten att en handling enligt någon bestämmelse i sekretesslagen
utlämnats i ett speciellt fall, exempelvis till viss person som enligt
nämnda lag har särskild rätt att utbekomma handlingen, icke medföra rätt
att trycka densamma; ett förbud mot utlämnande — tillämpligt på andra
fall —- skulle enligt den föreslagna lagtexten fortfarande gälla. Om en enskild
eller en myndighet, som enligt sekretesslagen har dispositionsrätt över
där uppställt utlämningsförbud — vilket enligt 1935 års förslag ej sällan
är fallet —, medgåve att handling för framtiden finge utlämnas till vem
som helst, skulle emellertid tryckningsförbudet vara upphävt, enär i sådant
fall något utlämningsförbud icke längre kunde anses gälla.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Enligt förslaget skall det i grundlagen uppställda tryckningsförbudet dock
icke utgöra hinder för att handling, som från enskild inkommit till myndighet,
av honom eller med hans samtycke offentliggöres. Det framhålles i
motiven, att en enskild som ämnar till myndighet ingiva en handling kan
på förhand, innan den alltså blivit allmän handling, utgiva den i tryck, eventuellt
med tillkännagivande att den skall inlämnas till myndighet. Med hänsyn
härtill har ett tryckningsförbud gentemot honom icke synts vara av
större betydelse. Det må anmärkas, att enligt 1927 års förslag dylikt förbud
skulle gälla med avseende å vissa slag av handlingar men icke beträffande
andra slag.

I 1935 års förslag har upptagits den från gällande rätt hämtade bestämmelsen,
att handlingar i förlikta brottmål ej må utan parternas tillstånd
i tryck utgivas förrän viss tid förflutit, vilken tid dock enligt förslaget
bestämts på annat sätt än enligt gällande rätt. Detta tryckningsförbud
har måst särskilt upptagas i tryckfrihetsförordningen, enär det ej är förknippat
med utlämningsförbud. I motiven säges, att ehuru stadgandet torde vara
utan större betydelse, det likväl ej syntes vara skäl att borttaga detsamma.

I de inkomna yttrandena har från polishåll riktats anmärkning mot förslaget
att handling som från enskild inkommit skulle av honom eller med
hans samtycke få utgivas i tryck, även örn den folie under sekretessbestämmelse.

Tredje polisintendenten i Stockholm anför sålunda bland annat, att erfarenheten
gåve vid handen att mången angivare sökte utöva press på annan
person för förment brottsligt förfarande på så sätt att han, samtidigt med
ingivandet av en anmälan till polismyndigheten, tillställde ett eller flera
pressorgan en kopia av angivelsen eller en promemoria innefattande delar av
innehållet i samma angivelse. Ändamålet härmed vore givetvis att söka
frampressa en för vederbörande angivare fördelaktig ekonomisk uppgörelse,
i tanke att den angivne skulle föredraga att träffa en sådan framför obehaget
att få mellanhavandet framlagt inför offentligheten.

Landsfogden i Kronobergs län framhåller att beträffande brottmålsutredningar,
särskilt rörande grövre brott, i rätt stor utsträckning plägade till polis-
och åklagarmyndigheterna inkomma skrivelser som kunde vara av stor
betydelse för utredningen. Även i fråga om brotts förekommande kunde
från enskilda inkomna handlingar vara av betydelse för polisen. Ett publicerande
av dylika skrivelser kunde mången gång i hög grad försvåra eller
motverka brotts förekommande eller beivrande. Efter det sådana handlingar
inkommit till myndighet och alltså blivit allmänna handlingar, vore det uppenbarligen
ej riktigt eller lämpligt att de skulle kunna av enskilda offentliggöras
utan den för utredningen ansvariga myndighetens hörande. Ett motsvarande
sekretessbehov till det nämnda med avseende å polis- och åklagarmyndigheternas
handlingar torde föreligga även i fråga örn från enskilda
inkomna handlingar i ärenden på vissa sociala områden, såsom hälso- och
sjukvård, fattigvård, barnavård och alkoholistvård.

Beträffande förbudet mot tryckning av handlingar i förlikta brottmål anser
magistraten i Norrköping, att detsamma för att göras effektivt borde införas
i lagen med förbud mot utlämnande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departe ments chefen.

Ett tryckningsförbud med avseende å de handlingar som enligt sekretesslagen
ej få utlämnas bör tydligen införas i tryckfrihetsförordningen i väsentlig
överensstämmelse med 1935 års förslag. Jag vill dock föreslå en
omredigering av stadgandet som låter dess innebörd framstå klarare.

Vad angår det föreslagna medgivandet åt den som ingivit en handling till
myndighet att låta utgiva den i tryck oavsett sekretessbestämmelserna, synes
detsamma på de skäl som antytts i de refererade yttrandena böra utgå.
Det är visserligen riktigt, såsom de sakkunniga år 1935 påpekade, att den
enskilde kan innan han till myndighet inlämnar en handling låta utgiva
densamma. Därigenom kan väl tryckningsförbudet gentemot honom i vissa
fall bliva av mindre värde, men det torde ingalunda förlora all betydelse.
Sålunda torde pressen i allmänhet undvika att återgiva eller referera exempelvis
en angivelseskrift som ännu icke avlämnats till polismyndighet. Har
angivelseskriften däremot avlämnats till polismyndigheten, torde i regel icke
samma hänsyn tagas, därest angivelsen enligt lagen finge publiceras med
angivarens tillåtelse och denne lämnade sådant tillstånd.

Det från gällande rätt upptagna förbudet mot tryckning av handlingar i
förlikta brottmål torde även kunna utgå. Det bryter mot sekretessreglernas
konstruktion i övrigt och lärer numera sakna all praktisk betydelse. Det
må erinras dels att förbudet endast kan avse av enskild anhängiggjord talan,
dels att även med ett sådant förbud intet hindrar att i tryck ingående
refereras vad som förekommit i processen.

Vissa bestämmelser rörande lagstiftningens räckvidd.

I 1935 års förslag ha upptagits vissa bestämmelser som kunna sägas ha
det gemensamt att de — i olika hänseenden — angiva lagstadgandenas räckvidd.

Först är att märka att enligt förslaget skall i tryckfrihetsförordningen uttryckligen
utsägas, vad redan nu på grund av lydelsen av § 86 regeringsformen
får anses gälla, att rätten att utbekomma och i tryck utgiva allmänna
handlingar endast tillkommer svenska medborgare. De sakkunniga
ha funnit detta lämpligt särskilt med hänsyn till svenska medborgare i utlandet.
Därmed har icke avsetts att giva något förbud mot att utlämna
handlingar till utlänningar i de fall där så finnes lämpligt och det ej genom
någon särskild föreskrift förbjudits.

Vidare skall enligt förslaget — efter förebild i 1927 års förslag — utsägas,
att vad i ifrågavarande paragraf av tryckfrihetsförordningen och den särskilda
sekretesslagen stadgats om allmänna handlingars utlämnande och
hemlighållande ej har avseende på sådana handlingars meddelande åt domstol
eller annan myndighet eller åt den som eljest för tjänst eller allmänt
uppdrag bör erhålla del därav. Det framhålles i motiven, att en sådan
bestämmelse står i överensstämmelse med de principer som ligga bakom
gällande tryckfrihetsförordning, ehuru i ett enstaka fall — man torde kunna
säga genom missförstånd — i en sekretessbestämmelse gjorts reservation för
vissa myndigheters rätt samt möjligen även i vissa andra stadganden skym -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

tade liknande missförstånd. Det betonas, att hela den förevarande lagstiftningen
avser att reglera de enskilda medborgarnas rätt att från myndigheter
utbekomma allmänna handlingar men att den icke inlåter sig på att
reglera i vad mån myndigheter inbördes skola äga tillgång till varandras
handlingar. Då i vissa över 1927 års utredning inkomna yttranden missförstånd
härutinnan yppats, hade eftersträvats att i förslaget klart utmärka
nämnda förhållande.

Emellertid har även i yttranden över 1935 års förslag dylika missförstånd
framkommit. Det uttalas således från vissa håll farhågor av innebörd att
det föreslagna stadgandet skulle medföra skyldighet att till annan myndighet
utlämna handlingar i vissa fall då sådant ej borde ifrågakomma.

Slutligen har i 1935 års förslag med en obetydlig redaktionsändring upptagits
en från 1912 och 1927 års förslag hämtad bestämmelse, enligt vilken
rätten att i tryck utgiva allmän handling ej medför befrielse från ansvar för
missbruk av tryckfriheten enligt § 3 tryckfrihetsförordningen. Enligt gällande
rätt torde frågan, huruvida den som utgiver en allmän handling vilken
ej faller under någon sekretessregel kan ställas till ansvar för handlingens
innehåll enligt § 3 tryckfrihetsförordningen, böra besvaras nekande.
I 1912 års betänkande framhölls — i överensstämmelse med vad redan i
proposition till 1887 års riksdag med förslag till ny tryckfrihetsförordning
gjorts gällande — att om enskild person till offentlig myndighet ingivit en
handling vars innehåll befunnes brottsligt, han ej därigenom borde ha
förvärvat rätt att strafflöst offentliggöra den. I nämnda proposition hade
härutinnan gjorts undantag för rättegångshandlingar, men detta undantag
upptogs ej i 1912 års betänkande. Dessutom borde enligt samma betänkande
även vid publikation av handlingar som hos myndighet upprättats
ansvar för deras innehåll kunna ådömas. Frågan huruvida en tryckt skrift
innefattade tryckfrihetsmissbruk berodde nämligen icke på de använda ordalagen
allena utan därjämte på de omständigheter varunder och det framträdande
syfte vari offentliggörandet skedde. Toges hänsyn härtill, torde
man finna att den ifrågavarande bestämmelsen kunde och borde givas en
generell avfattning..

Advokatsamfundet framhåller i sitt nu avgivna yttrande att de tryckfrihetskommitterade
som avgåvo 1912 års betänkande sålunda varit fullt medvetna
örn att det straffrättsliga bedömandet vid publicering av allmän handling
vore beroende av syftet med offentliggörandet i tryck. Med hänsyn härtill
hade de i sitt förslag infört en erinran om att domstolen (juryn) skulle
bland annat fästa billigt avseende vid ett rättmätigt syfte. Det vore nu
erforderligt att i lagtexten infördes en erinran därom att offentliggörande i
tryck av allmänna handlingar kunde straffas endast örn genom tryckningen
ett angrepp riktades mot de intressen som åtnjöte skydd enligt tryckfrihetsförordningens
ansvarighetsregler.

Det torde vara lämpligt att såsom i 1935 års utredning föreslagits uttryckligen
angiva att den i trvckfrihetsförordningen stadgade rätten att utbe -

Departe ments chefen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

komma och i tryck utgiva allmänna handlingar endast avser svenska medborgare.

Det i förslaget upptagna stadgandet, att föreskrifterna örn allmänna handlingars
utlämnande och hemlighållande ej har avseende på sådana handlingars
utlämnande åt domstol eller annan myndighet etc., utsäger ej annat
än vad även eljest skulle gälla och även nu gäller, nämligen att förevarande
lagstiftning icke reglerar myndigheternas tillgång till allmänna
handlingar. En dylik förklaring av lagens räckvidd synes överflödig, och
då den dessutom -— oaktat omformulering — visat sig ägnad att framkalla
missförstånd, lärer den icke böra upptagas i lagtexten.

Det föreslagna stadgandet därom att rätten att i tryck utgiva handling ej
medför befrielse från ansvar för missbruk av tryckfriheten som utgivandet
kan innefatta torde böra godtagas. Dess berättigande har icke från något
håll ifrågasatts. Vid bedömande av huruvida brott är begånget genom utgivande
av tryckt skrift lärer alltid böra beaktas ej blott skriftens innehåll
i och för sig utan även de omständigheter under vilka utgivandet skett och
det syfte som därvid gjort sig gällande. Att såsom advokatsamfundet yrkat
särskilt utmärka detta med avseende å de fall då allmän handling utgivits synes
ej vara lämpligt.

Såsom en följd av sistnämnda stadgandes införande torde, såsom ock skett
i 1935 års förslag, ur gällande tryckfrihetsförordning böra utgå det föråldrade
stadgandet örn förbud mot utgivandet i tryck av vad som i allmänna
handlingar influtit, såvitt det rör styggelser eller högeligen sårar blygsamheten
eller innehåller hädelse mot Gud eller lastliga uttryck om rikets överhet
eller något otidigt, anstötligt eller förklenligt i avseende å personer, vilka
ett mål icke egentligen beträffar.

Bestämmelser som ej avse allmänna handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning upptagas bland bestämmelserna rörande
allmänna handlingar även regler angående vissa enskilda sådana. Där stadgas
sålunda — i samband med föreskrift om ministeriella handlingar — att
ej några diplomatiska personers enskilda anteckningar eller berättelser över
ministeriella ärenden, vilka höra till ett senare tidevarv än för minst femtio
år tillbaka, utan regeringens tillstånd, ej heller enskilda brev, såvida de ej
till något rättegångsmål nödvändigt höra, ej heller åt publik vård anförtrodda
deposita av skrifter och handlingar, utan deras tillstånd som samma brev
eller deposita angå eller tillhöra, kunna utgivas eller utbekommas.

Stadgandet rörande diplomatiska personers enskilda anteckningar och berättelser
fick i 1912 års förslag bortfalla i samband med en vidsträcktare
reglering av skyddet för diplomatiska hemligheter. I såväl 1927 som 1935
års förslag har däremot den gällande bestämmelsen fått kvarstå oförändrad
i sakligt hänseende.

Bestämmelsen om enskilda brev som ej till något rättegångsmål nödvändigt
höra ersattes i 1912 års förslag med en bestämmelse att sådana brev ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

finge utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd i tryck utgivas
förrän 25 år efter författarens död. Med hänsyn till att detta förslag inom
rättsvetenskapen möttes med kritik och då ämnet ej folie inom ramen för
frågan om allmänna handlingars offentlighet, återföll 1927 års utredning
på gällande rätt. Även i 1935 års förslag har stadgandet fått kvarstå oförändrat.
De sakkunniga förklara att de, med hänsyn till de skilda meningar
som gjort sig gällande och då frågan rörde ett svårlöst privaträttsligt spörsmål
inom ett för deras utredning främmande område, avstått från att framföra
något ändringsförslag, ehuru den nuvarande bestämmelsen icke torde
kunna anses i allo tillfredsställande. -— Advokatsamfundet ifrågasätter emellertid
i sitt yttrande över 1935 års förslag, huruvida icke frågan
om de förutsättningar under vilka enskilda brev finge utgivas borde upptagas
i förevarande sammanhang.

Vad angår stadgandet örn i publik vård anförtrodda deposita har detsamma
i 1935 års förslag, i väsentlig saklig överensstämmelse med de tidigare
förslagen, givits en annan och mera praktisk utformning än det för
närvarande har. I 1927 års utredning föreslogs att frågan om utlämnande
av deposita från allmänt arkiv, bibliotek eller annan samling skulle regleras
i särskild lag och endast förbud mot utgivande i tryck införas i tryckfrihetsförordningen,
men i 1935 års förslag ha de föga vidlyftiga bestämmelserna
i ämnet för överskådlighetens skull helt bibehållits i denna grundlag.
Enligt 1935 års förslag utsäges i tryckfrihetsförordningen, att stadgandena
om allmänna handlingar ej avse nu ifrågavarande handlingar, vilka karakteriseras
som enskilda skrifter vilka överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek
eller eljest till myndighet uteslutande för förvaring och vård eller
forsknings- och studieändamål. Stadgande meddelas därom, att sådan enskild
skrift ej må utlämnas eller i tryck utgivas i strid mot villkor som vid
överlämnandet blivit fastställda. Det framhålles i motiven att tryckfrihetsförordningens
bestämmelse om att utlämnande och utgivande av deposita ej
får ske utan deras tillstånd, som de angå eller tillhöra, är dunkelt, något
som närmare utvecklats i 1912 års betänkande. För att icke i någon mån
kränka ett förlitande på äldre rätts tillämpning, som någon deponent kan
ha haft, har i 1935 års förslag liksom i de tidigare förslagen upptagits bestämmelse,
att om skriften överlämnats medan äldre stadgande i ämnet var
gällande, jämväl hinder för skriftens utlämnande eller utgivande i tryck som
i nämnda stadgande kan innefattas fortfarande skall äga giltighet. Till
forskningens tjänst har emellertid i förslaget Konungen tillagts befogenhet
att förordna, i vad mån förbud mot utlämnande eller utgivande måtte upphöra
att gälla i fråga om skrift som i mer än 80 år varit överlämnad i allmän
vård. De sakkunniga ha avböjt att såsom riksarkivet tidigare föreslagit
sänka denna tid till exempelvis 70 år, detta med hänsyn till angelägenheten
att icke avskräcka från depositioner i allmänna arkiv.

I 1935 års liksom i 1927 års förslag stadgades uttryckligen, alt tryckfrihetsförordningens
föreskrifter örn allmänna handlingar ej hade avseende å de
exemplar av tryckt skrift som boktryckare äro skyldiga att avlämna, dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departe ments chefen.

jämlikt § 4 mom. 2 tryckfrihetsförordningen till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud för granskning och dels jämlikt § 1 mom. 11 samma
grundlag till kungl, biblioteket och universiteten. Det framhålles i motiven
att bland sistnämnda tryckta skrifter väl kunna finnas sådana, som böra
hemlighållas men att deras hemlighållande liksom deras utlämnande bör
regleras i administrativ ordning. — Chefen för generalstaben anmärker i
avgivet yttrande att genom administrativa föreskrifter absolut garanti för
tillgodoseende av det militära sekretesskravet icke kunde vinnas. Skyldighet
för boktryckare att avlämna hemligt tryck av militärt innehåll jämlikt nämnda
båda lagrum borde därför upphävas och ersättas med skyldighet att avlämna
uppgift rörande allenast titel o. s. v. på sådant tryck.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att varken 1927 eller 1935
års förslag upptagit någon motsvarighet till de antikverade stadgandena i
gällande tryckfrihetsförordning om skyldighet att vid publicering av rättegångshandlingar
jämväl utgiva vederpartens förklaringar samt domstolens
utlåtande och dess ledamöters vota ävensom att vid utgivande av species facti
hålla sig till sanning och anständighet. I motiven till sistnämnda förslag
uttalas, att en motsvarighet till dessa stadganden måhända vore önskvärd
men att införande därav torde böra ske i annat sammanhang. Stadgandena
kunde icke gärna oförändrade kvarstå och deras borttagande torde vara
praktiskt betydelselöst.

Någon anledning att göra ändring i sekretessföreskriften rörande diplomatiska
personers enskilda anteckningar och berättelser, sådan den i full saklig
överensstämmelse med gällande rätt upptagits i 1935 års förslag, torde ej
finnas.

Även stadgandet örn enskilda brev synes, i enlighet med vad i 1927 och
1935 års utredningar föreslagits, lämpligen böra tills vidare bibehålies sådant
det finnes i gällande rätt. Visserligen torde en ändring av detsamma vara
önskvärd, men en sådan kan icke företagas utan ytterligare utredning och
övervägande. Såsom framhållits sammanhänger denna fråga materiellt icke
närmare med lagstiftningen örn allmänna handlingar och torde därför lämpligen
upptagas i annat sammanhang.

Beträffande bestämmelserna om enskilda skrifter som överlämnats till
myndighet för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till 1935 års förslag. Det måste anses tillfredsställande
för arkiven och biblioteken samt för forskningsverksamheten,
att nuvarande till sin innebörd synnerligen dunkla stadgande ersättes med
en enkel regel, enligt vilken deponerade enskilda skrifter ej må utlämnas
eller utgivas i tryck i strid mot villkor som vid depositionen uppställts, dock
med den modifikationen att Konungen skall äga häva sekretessen efter viss
längre tids förlopp. Denna tid torde såsom riksarkivet ifrågasatt kunna bestämmas
till 70 år från depositionen, en tidrymd som lämpligen torde böra
föreskrivas för hemlighållande av allmänna handlingar i alla de fall då
skydd påkallas för enskildas personliga förhållanden. En för tidigare gjor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

da depositioner avsedd övergångsbestämmelse av det slag de sakkunniga infogat
i förevarande stadgande kan svårligen erhålla praktisk betydelse och
bör därför ej upptagas. Frågan huruvida och under vilka förutsättningar
enskilda depositioner skola kunna utlämnas från arkiv och bibliotek i sådana
fall då depositionsvillkor ej utgöra hinder däremot lärer ej vara av beskaffenhet
att böra i detta sammanhang behandlas; erforderliga föreskrifter
kunna meddelas i administrativ ordning.

Det torde vara lämpligt att såsom föreslagits angiva, att de exemplar av
tryckta skrifter vilka skola avlämnas enligt § 1 mom. 11 och § 4 mom. 2
tryckfrihetsförordningen ej äro att betrakta som allmänna handlingar. Deras
utlämnande och hemlighållande torde såsom framhållits böra regleras i administrativ
ordning. I detta sammanhang synes ej vara anledning att ingå
på det av chefen för generalstaben berörda spörsmålet i vad mån hemligt
militärt tryck bör avlämnas enligt nämnda lagrum.

De föråldrade stadgandena i tryckfrihetsförordningen med avseende å
publicering av rättegångshandlingar och species facti torde såsom föreslagits
kunna utgå.

Straff- och processbestämmelser.

Enligt 1935 års förslag utsättes i § 2 tryckfrihetsförordningen straff för
den som överträder eller åsidosätter vad i paragrafen stadgas. Här är alltså
fråga om straff dels för obehörig vägran att utlämna allmän handling och
försummelse med avseende å ordningen för utlämningsfrågors behandling,
dels för utgivande i tryck av allmänna handlingar i strid mot förbud, dels
ock för utlämnande och utgivande av enskilda brev och skrifter i strid mot
förbud. Straff för utlämnande från myndighet av hemlig handling däremot
straffas enligt den särskilda sekretesslagen.

Där förseelse mot § 2 tryckfrihetsförordningen är begången i ämbete eller
tjänst eller eljest är i allmän lag med straff belagd, skall enligt förslaget
sådan lag tillämpas. Subsidiärt föreslås ett straff av böter från och med 3
riksdaler 16 skillingar till och med 333 riksdaler 16 skillingar, d. v. s. från
och med 5 till och med 500 kronor; dock att där handlings utlämnande kan
förskylla fängelse enligt den särskilda sekretesslagen även dess utgivande i
tryck skall kunna beläggas med dylikt straff.

Dagsböter kunna enligt gällande rätt icke komma till användning vid
brott mot tryckfrihetsförordningen, och på denna punkt skall enligt förslaget
ingen ändring ske. Vid brott mot sekretesslagens utlämningsförbud
skall däremot enligt förslaget dagsbotsystemet tillämpas. I motiven anföres
som anledning till denna olikhet, att de överväganden som föranlett att dagsböter
ej användas vid brott mot tryckfrihetsförordningen sammanhänga med
dess formella ansvarighetssystem men äga icke tillämpning vid obehörigt utlämnande
av handlingar. — Svea hovrätt har framhållit att det måste anses
i viss mån stötande att sålunda lagöverträdelser av likartad beskaffenhet
kunna medföra väsentligt skilda påföljder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Departement
schejen.

Vad angår det subjektiva rekvisitet för straffbarhet har i 1935 års förslag
icke ansetts behövligt att såsom gällande rätt på vissa punkter, och såsom i
1927 års utredning för vissa fall ifrågasatts, upptaga fordran på vetskap
om en handlings hemliga natur för att straff för utlämnande och utgivande
av handlingen skall inträda. Det uttalas att någon obillighet icke torde uppkomma
vid tillämpningen av vanliga straffrättsliga principer i detta hänseende.

Konfiskation upptages i gällande tryckfrihetsförordning såsom obligatorisk
påföljd vid utgivande i tryck av vissa slag av hemliga handlingar men
saknas helt vid samma brott med avseende å andra slag av sådana handlingar
utan att några skäl för en dylik uppdelning av de hemliga handlingarna
synas föreligga. I 1927 års förslag försöktes en uppdelning av de hemliga
handlingarna efter mera rationella grunder. Beträffande den ena gruppen
skulle konfiskation vid publikationsbrott kunna följa men ej vara obligatorisk,
beträffande den andra gruppen skulle konfiskation ej kunna förekomma.
Enligt 1935 års förslag skola publikationsbrott beträffande alla slag
av hemliga handlingar kunna medföra konfiskation, men sådan påföljd skall
ej i något fall vara obligatorisk.

Den år 1935 föreslagna konstruktionen av straffbestämmelsen för brott
mot § 2 tryckfrihetsförordningen torde med ett par mindre redaktionella
jämkningar böra godtagas.

Vissa av de brott varom bär är fråga begås icke genom tryckt skrift, och
de formella ansvarighetsreglerna vid egentliga tryckfrihetsbrott, vilka föranlett
regeln att dagsböter icke skola ådömas vid brott mot tryckfrihetsförordningen,
bli alltså icke å dem tillämpliga. Det synes emellertid icke lämpligt
att enbart för dessa brott frångå den nämnda regeln. Konsekvensen skulle
kräva, att samma ändring vidtoges även beträffande åtskilliga andra i tryckfrihetsförordningen
omförmälda brott, å vilka det formella ansvarighetssystemet
ej äger tillämpning, en åtgärd som uppenbarligen skulle möta betydande
tekniska svårigheter. Däremot torde det vara naturligt, att vid
överförande till annan lag av i tryckfrihetsförordningen upptagna straffbestämmelser
dagsbotssystemet vinner tillämpning å desamma, i vart fall då
bestämmelserna avse brott av den karaktär som nu är i fråga. Den bristande
överensstämmelse som därmed skulle uppstå mellan tryckfrihetsförordningens
och den särskilda lagens straffstadganden synes icke bliva mera framträdande
än den som på många andra områden är för handen mellan bestäm
melser för vilka olika straffsystem gälla. Dock lärer det vara lämpligt att
till utjämnande av olikheterna mellan tryckfrihetsförordningens och den
särskilda lagens bötesbestämmelser vidga bötesskalan i den förra lagen på
det sätt att, med ett minimum av 5 riksdaler, maximum bestämmes till 1,000
riksdaler (1,500 kronor). På grund av föreskriften i § 4 mom. 7 tryckfrihetsförordningen
kommer detta att vid brott genom periodisk skrift innebära
ett maximum av 2,000 riksdaler.

Med avseende å konfiskationspåföljden synes förslagets ståndpunkt böra
godkännas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Det bör anmärkas, att i det betänkande angående tryckfrihetsprocessens
ombildning som av sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetats (statens
off. utredn. 1934: 54) föreslagits ändring i gällande rätt bland annat såtillvida
att vanliga processuella regler i alla hänseenden skola tillämpas vid
talan rörande nu ifrågavarande brott mot tryckfrihetsförordningen; rådhusrätt
skulle sålunda ej vidare vara exklusivt forum för mål om publikationsbrott.
I 1935 års betänkande rörande allmänna handlingar har nämnda
förslag åberopats. Denna och övriga till tryckfrihetsprocessen hörande frågor
torde jag få tillfälle att i annat sammanhang upptaga till närmare behandling.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

Därjämte har — på grundval av det i sakkunnigbetänkandet av år 1935
framlagda förslaget till särskild lag örn förbud mot vissa allmänna handlingars
utlämnande från myndighet — inom departementet upprättats förslag
till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar jämte
motiv till förslaget. Detta förslag, till vars detaljer jag ännu icke tagit slutlig
ståndpunkt, torde -—- särskilt med hänsyn därtill att nya eller ändrade
sekretessbestämmelser kunna visa sig påkallade på grund av förhållanden
som inträffa under tiden innan grundlagsförslaget kan bliva slutligen antaget
— icke böra föreläggas innevarande års riksdag genom proposition. Förslaget
samt motiven till detsamma torde emellertid för riksdagens kännedom
få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilagor A och B.

Föredraganden hemställer, att omförmälda förslag till ändrad lydelse av
§ 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen
måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan
Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;
Konungen obetaget att förordna att sådant protokoll ej må utlämnas förrän
viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad nedan i denna lag stadgas örn handlingars hemlighållande har ej avseende
å de i denna paragraf omförmälda protokoll.

2 §•

Riksdagens kamrars protokoll vid sammanträde inom lyckta dörrar
enligt 56 § riksdagsordningen ävensom utrikesnämndens protokoll må ej
tidigare än femtio år efter protokollets datum utlämnas utan tillstånd av
Konungen och, beträffande kammares protokoll, jämväl av kammaren.

Sammanträder kammare i annat fall än ovan sagts inom lyckta dörrar, äger
kammaren besluta att därvid fört protokoll ej må utlämnas förrän viss tid,
högst femtio år, förflutit från dess datum.

Konstitutionsutskottets handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll
och protokoll i kommandomål må ej utan utskottets tillstånd utlämnas
innan protokollen få offentliggöras. Ej heller må nämnda utskotts handlingar,
i vad de röra upplysningar som jämlikt 38 § 5 mom. riksdagsordningen prövats
böra hållas hemliga, utan utskottets tillstånd utlämnas tidigare än femtio
år efter handlingens datum.

3 §•

Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till främmande makt
må allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens datum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Med avseende å handlingar i ärenden vilka, utan att vara av beskaffenhet
som i första stycket sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande
makts myndigheter eller undersåtar eller eljest röra främmande makt
eller dess förhållanden, äger Konungen, då rikets säkerhet, internationella
hänsyn eller andra lika viktiga skäl det påkalla, förordna att de ej må utlämnas
förrän viss tid, högst femtio år, förflutit från handlingens datum.

4 §•

Beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering, sammandragning
eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess mobiliseringsförråd
och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk och övriga fasta försvarsanstalter,
örlogsstationer samt för krigsmakten avsedda varv och fartyg,
militära flygstationcr samt för krigsmakten avsedda flygverkstäder och luftfartyg,
militära positioner och minförsvar, annan för krigsbruk avsedd materiels
tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda
kommunikations- och förbindelseleder, experiment och uppfinningar eller
ock den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen, äger Konungen, såframt
handlingarnas offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller
uppenbart kan skada dess försvar, förordna att de ej må utlämnas förrän
viss tid från handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej särskilda
förhållanden påkalla längre tid.

5 §•

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, så ock
statliga kommittéers protokoll, må ej utan utskottets eller kommitténs samtycke
utlämnas förrän det ärende protokollen avse hos utskottet eller kommittén
slutförts. Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kommunalmyndighets protokoll i ärenden som av myndigheten allenast
för beredning handhavas.

Riksdagens revisorers protokoll må ej utlämnas innan den berättelse vartill
de höra offentliggjorts.

6 §-

Handlingar, som av myndighet upprättats eller anskaffats för kronans
eller menighets räkning till utredning i någon dess pågående eller möjligen
blivande rältstvist, må ej utlämnas utan tillstånd av den myndighet som har
att föra talan i saken, förrän densamma blivit slutligen avgjord eller tjugu
år förflutit från handlingens datum.

7 §•

Beträffande handlingar upprättade för myndighets gransknings- eller
inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov under myndighets
inseende, äger Konungen förordna, att de ej må utlämnas före den
avsedda granskningen, inspektionen eller prövningen, såframt dennas syfte
skulle motverkas genom dylikt bekantgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

8 §•

Hos myndighet upprättade handlingar i ärende angående uppgörande av
ny eller ändrad stadsplan må ej utan tillstånd av myndighet som handlägger
ärendet utlämnas, förrän förslag däri blivit tillgängligt för granskning i den
ordning varom särskilt är stadgat. Såvitt angår hos myndighet i dylikt
ärende upprättade handlingar med beräkningar av fastighetsvärden, äger
myndighet som handlägger ärendet besluta att sådan handling skall hemlighållas
efter nämnda tidpunkt, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit
genomförd eller tjugu år förflutit från handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
stomplan, så ock med avseende å utomplansbestämmelser för städer
och stadsliknande samhällen på landet.

9 §•

Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller
prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa
för statens eller menighets räkning, må ej utan myndighetens tillstånd utlämnas
tidigare än tjugu år efter handlingens datum.

10 §.

Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott må ej utlämnas
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum, för så vitt det skäligen kan
befaras att sådant utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller
brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara
menligt för rikets säkerhet eller för enskild person; Konungen obetaget att,
där det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, medgiva
undantag från sålunda stadgat förbud mot utlämnande.

11 §■

Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i riket inrättade straffregistret
må ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än i lagen om straffregister
sägs.

Utslag eller underrättelser avseende svensk undersåte i utlandet ådömt
straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till
svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas i annat
fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Föres hos myndighet särskilt register angående straff och tillrättavisningar
som ådömts eller tilldelats underlydande personal, gäde örn uppgifter
och anteckningar tillhörande sådant register vad i andra stycket sägs.

12 §.

Handlingar rörande fångvård eller rörande behandling eller tillsyn av
brottslingar, om vilka domstol förordnat att de skola intagas å annan an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

stalt än fängelse, eller rörande övervakning av villkorligt dömda eller tillsyn
av villkorligt frigivna, eller rörande behandling eller tillsyn av dem vilka
ådömts tvångsarbete må, såvitt de angå enskild som är eller varit intagen
å fängelse eller annan anstalt eller föremål för tillsyn eller övervakning, icke
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum utlämnas i annat fall eller
annan ordning än Konungen bestämmer.

13 §.

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar
vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten
må, där de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden,
icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från
anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det
ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka
det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att
missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller
för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas
erforderliga.

14 §.

Handlingar som av läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares
eller styrelsens föranstaltande upprättats till utredning i mål eller ärende
hos domstol eller i ärende som avses i giflermålsbalken; handlingar i ärenden
rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, samhällets barnavård och ungdomsskydd
eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, behandling
av alkoholister, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker
eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet, allmän pensionsförsäkring,
försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller
försäkringsrådets verksamhet, statlig eller statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å
utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå
enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas
tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Handling skall dock utlämnas, örn, med hänsyn till det ändamål för vilket
utlämnande åstundas och de förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet
kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada
eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses
eller för hans nära anhöriga. Utlämnande bör ske med de förbehåll som
prövas erforderliga.

Åtgång till handling som i denna paragraf avses må vägras även den, vars
personliga förhållanden äro i fråga eller som eljest på grund av vad ovan
stadgas skulle vara berättigad att utfå handlingen, såvida den angår någons
intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård
eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, samt grundad anledning
finnes att antaga att genom utlämnande ändamålet med vården eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.
Likaledes må åtgång till handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende
rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling
av alkoholister eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende,
kunna vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, om vilken
anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, kommer att missbruka
erhållen kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut som
särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är örn barnavårdsnämnds
eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tilllämpning
av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Uppgifter och anteckningar vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregistren
må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

15 §.

Till överförmyndare inkomna eller av honom upprättade handlingar må,
i vad de angå enskildas ekonomiska förhållanden, icke tidigare än tjugu år
efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i lagen om förmynderskap
föreskrives.

16 §.

För statlig eller kommunal statistik lämnade uppgifter, som avse namngivna
enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, må ej
utlämnas förrän tjugu år från uppgiftens datum förflutit, därest ej den som
däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande, eller ock, med hänsyn till
uppgiftens natur eller det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och de
förhållanden under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen
att det ej kommer att missbrukas till hans skada. Utlämnande bör ske
med de förbehåll som prövas erforderliga.

17 §.

Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses
i taxeringsförordningen, eller eljest för beräknande av skatt eller allmän
avgift må ej utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan tidigare
än tjugu år efter uppgiftens datum.

18 §.

Till tillsynsmyndighet över banker, sparbanker, andra penninginrättningar
eller försäkringsanstalter inkomna och där upprättade handlingar, i
vad de röra enskildas förhållanden till dylik inrättning, ävensom till tillsynsmyndigheten
över fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet inkomna
och där upprättade handlingar, i vad de röra vederbörande yrkesutövares
enskilda affärer eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

lämnas tidigare än tjugu år efter handlingens datum, därest icke vederbörande
tillsynsmyndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

19 §.

Handlingar i ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för
yrkessjukdomar, angående arbetarskydd eller arbetstidens begränsning, så
ock angående arbetstillstånd för utlänning, må, såvitt de röra arbetsgivares
yrkeshemlighet eller eljest innehålla sådana upplysningar om driftanordning
eller affärsförhållande vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare
till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande
lagar utlämnas utan arbetsgivarens samtycke förrän tjugu år från
handlingens datum förflutit.

20 §.

Handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos undersökningsmyndighet
varom förmäles i lagen örn undersökning angående monopolistiska företag
och sammanslutningar må ej utlämnas i andra fall eller annan ordning
än i nämnda lag sägs.

21 §.

Beträffande handlingar vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra
statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,
handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest
med avseende å näringslivet, äger Konungen förordna, att i den mån de innefatta
sådana upplysningar örn enskilda företags eller sammanslutningars affärs-
eller driftförhållanden vilkas offentliggörande kan lända vederbörande
företag eller sammanslutning till men, handlingarna ej må utlämnas förrän
viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

22 §.

Handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning eller mätningsutgifter
enligt lagen om virkesmätning må ej utlämnas i vidare mån än som följer av
nämnda lag.

23 §.

Handlingar i ärenden angående ansökning örn patent må, i vad de angå
uppfinning därå ej patent beviljats, icke utan sökandens samtycke till annan
utlämnas i vidsträcktare mån än som föranledes av förordningen angående
patent.

24 §.

Handling i ärende som avses i lagen örn medling i arbetstvister må, i den
mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt
7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen, icke utlämnas tidigare
än tjugu år efter dess datum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

25 §.

Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt
för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än
som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas
förrän tjugu år från handlingens datum förflutit, såvida icke med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden under
vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer
att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande.
Utlämnande bör ske med de förbehåll som prövas erforderliga.

26 §.

Handlingar som till offentliga rättshjälpsanstalter inkommit eller där upprättats
angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius
publicus rörande sådant som blivit honom såsom hemligt anförtrott
eller eljest ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej utlämnas i vidare mån än
handlingens ändamål kräver eller den som i ärendet anlitat anstalten eller
notarius publicus därtill samtycker.

Beträffande handlingar i andra ärenden angående rättshjälp åt enskilda
än i första stycket sägs, äger Konungen förordna att handlingarna ej må utlämnas
i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

27 §.

Med avseende å handlingar vilka angå myndighets verksamhet för införskaffande
eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller innefatta
utredningar eller undersökningar som myndighet låtit utföra för enskilds
räkning, äger Konungen förordna att de ej må utlämnas i andra fall
eller annan ordning än Konungen bestämmer.

28 §.

Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där upprättade
handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket inkomna och
där upprättade handlingar rörande varor som vid verket behandlas, må,
såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest träda i beröring
med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem handlingen sålunda
angår utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter dess datum, där ej med
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och de förhållanden
under vilka det ifrågasättes, trygghet kan anses vara för handen att det ej
kommer att missbrukas till deras skada. Utlämnande bör ske med de förbehåll
som prövas erforderliga.

Vad i första stycket sägs gäller ej beslut varigenom avgift för samfärdsmedels
begagnande fastställts.

Beträffande vissa handlingar tillhörande post- och telegrafverkens rörelse
är särskilt stadgat i 29 och 30 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

29 §.

Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som
lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal,
må icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare
eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat
telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.

30 §.

Handling av vilken framgår enskilds förhållande till postsparbanken eller
postgirorörelsen må ej utan dennes samtycke till annan utlämnas tidigaie
än tjugu år efter handlingens datum, där ej Konungen för särskilt fall
annorlunda förordnar.

31 §.

Handlingar i ärenden om vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riksbanken
må icke i annan ordning än där föreskrives utlämnas tidigare än
tjugu år efter handlingens datum.

32 §.

Beträffande handlingar i andra ärenden än i 30 och 31 §§ avses rörande
utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning, äger Konungen,
i vad handlingarna angå lånsökandes eller låntagares förhållanden, förordna
att handlingarna icke utan deras samtycke må till annan utlämnas förrän
viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller
dock ej myndighets beslut om beviljande av lån.

33 §.

Myndighet som har att ombesörja upptagande av lån äger besluta att handlingar
som hänföra sig till upplåningsverksamheten ej må utlämnas förrän
viss tid, högst tjugu år, förflutit från handlingens datum.

34 §.

Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat som myndighet äger förvalta eller angående utförande
av arbete för statens eller menighets räkning må icke utan tillstånd av den
myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan avtal slutits eller ärendet
eljest slutförts. Angår ärendet upphandling eller utförande av arbete
för statens räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom, skall
likväl iakttagas, att i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock
andra handlingar som kunna tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet
infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före
nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare män än för prövningen finnes nöd Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 140. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vändigt eller begäran örn anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

Då anledning därtill föreligger, äger vederbörande myndighet besluta,
att handlingar som i första stycket avses skola hemlighållas även efter där
angiven tidpunkt. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva
villkoren i slutna avtal, må dylikt beslut avse en tid av högst tjugu år därifrån.
Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal rörande
myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande
försäljning av varor med vilka myndighet driver handel i affärsmässiga former,
må beslut meddelas högst för tiden till dess två år förflutit från det avtalet
fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva
villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må beslut meddelas för en tid
av högst två år från det avtal slöts.

Beslut vilka enligt andra stycket meddelats av annan statsmyndighet än
sådan som hör till eller lyder under riksdagen skola, där de icke gälla allenast
genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar eller prisbestämningar
eller ock tjänsteutlåtanden som avse sådana, för varje statsregleringsår,
inom en månad efter dess utgång, anmälas till Konungen, som
låter riksdagens revisorer därav undfå del.

Kommunalmyndighet har att beträffande tillämpningen av denna paragraf
ställa sig till efterrättelse föreskrifter som må hava meddelats av den
myndighet som utövar menighetens beslutanderätt.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å auktionsprotokoll.

35 §.

Handlingar innefattande domstols beslut i där anhängiggjort mål eller
ärende samt protokoll och anteckningar som förts vid fattande av sådant beslut
må ej utlämnas förrän beslutet är i vederbörlig ordning avkunnat eller
expedierat.

36 §.

Har allmän underrätt, polisdomstol eller krigsrätt handlagt mål inom
stängda dörrar, må protokoll över sådan handläggning samt därvid till domstolen
ingivna handlingar icke utan dess tillstånd utlämnas innan målet blivit
skilt från domstolens handläggning. När domstolen från sig skiljer målet,
äger den, med beaktande av stadgandena i denna lag angående förbud
mot handlingars utlämnande, förordna att dylika protokoll och ingivna
handlingar ej heller därefter må utlämnas förrän viss tid, i intet fall längre
än sjuttio år, förflutit från förordnandets datum; därvid må dock, om det
med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligt, föreskrivas att utlämnande
före den sålunda bestämda tidpunkten må ske med enskilda parters
samtycke.

Fullföljes till hovrätt mål i vilket meddelats förordnande som i första stycket
sägs, må till hovrätten ingivna och där upprättade handlingar i målet
icke utan hovrättens tillstånd utlämnas innan målet blivit skilt från dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

handläggning; ankommande på hovrätten att vid handläggningens avslutande
ej mindre pröva det av underrätten meddelade förordnandet än även, om
anledning därtill finnes, meddela motsvarande förordnande med avseende å
hovrättens handlingar i målet.

Fullföljes hos Konungen mål däri förordnande som ovan sagts gäller, må
till nedre justitierevisionen ingivna samt där och hos högsta domstolen upprättade
handlingar i målet icke utan högsta domstolens tillstånd utlämnas
innan målet blivit skilt från dess handläggning; ankommande på domstolen
att vid handläggningens avslutande ej mindre pröva underrätts och hovrätts
ifrågavarande förordnanden än även, örn anledning därtill finnes, meddela
motsvarande förordnande med avseende å nedre justitierevisionens och högsta
domstolens handlingar i målet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när i brottmål varmed
hovrätt såsom första domstol tager befattning förhör inför hovrätten
äger rum inom stängda dörrar.

Över förordnande som av domstol jämlikt denna paragraf meddelats må
ej föras särskild klagan.

Med avseende å protokoll i mål vid domstol som ovan i denna paragraf
sägs gälle, utöver vad av 35 § följer, icke andra hinder för utlämnande än i
förevarande paragraf stadgas.

37 §.

Må, enligt beslut vilket jämlikt bemyndigande i denna lag meddelats av
annan statsmyndighet än sådan som hör till eller lyder under riksdagen, viss
handling ej utlämnas, eller erfordras enligt denna lag för handlings utlämnande
tillstånd av dylik myndighet, äger Konungen förordna att handlingen
utan hinder därav skall utlämnas.

38 §.

Där det finnes erforderligt för tillvaratagande av kronans, menighets eller
enskilds rätt, må utan hinder av vad eljest i denna lag stadgas Konungen
förordna örn handlings utlämnande.

39 §.

Vad i denna lag stadgas länder ej i annat fall än i 14 § tredje stycket sägs
till inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i mål och
ärenden hos domstol oller annan myndighet utbekomma protokoll och andra
handlingar.

40 §.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot
förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll
som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att anse
som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i annan lag belagd med straff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott
med avseende å handlingar varom i 1—4, 20 och 36 §§ sägs fängelse må
ådömas.

41 §.

Om åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i allmän
lag och annan författning stadgas angående brottmål.

Denna lag träder i kraft då Konungen, efter det att riksdagen antagit Konungens
förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen
samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen, låtit i riksdagen uppläsa
öppet brev att kungörelse utfärdats om sådan ändring av grundlagarna;
dock att hos Konungen hållna protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål
samt statsrådets protokoll och handlingar för tiden dessförinnan
i enlighet med vad hittills gällt icke må utan Konungens tillstånd utlämnas
före femtio år efter protokollets eller handlingens datum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga B.

Motiv.

I det följande betecknas såsom 1935 års förslag det av sakkunniga under
nämnda år framlagda förslaget till lag örn förbud mot vissa allmänna handlingars
utlämnande från myndighet (se statens off. utredn. 1935:5). Den
av professorn Nils Herlitz tidigare verkställda utredningen med förslag till
ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (statens
off. utredn. 1927: 2) betecknas såsom 1927 års förslag. Vid hänvisning till
det år 1912 avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning, däri
under kap. 2 behandlats frågan örn allmänna handlingars offentlighet, angles
detta såsom 1912 års förslag.

Sekretessreglernas konstruktion.

De särskilda sekretessreglerna i 1935 års förslag ha i allmänhet — efter
förebild av bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning — erhållit formen
av direkta förbud mot vissa angivna handlingars utlämnande. I vissa
fall skulle dock sekretessen icke bliva uttömmande reglerad genom den föreslagna
särskilda lagen. Sålunda innehåller denna några förbud av den konstruktionen
att vissa handlingar ej må utlämnas i andra fall än i annan lag
angivas. En dylik konstruktion av sekretessreglerna förekommer dock endast
undantagsvis, huvudsakligen i fall då redan gällande tryckfrihetsförordning
upptager motsvarande förbud. Genom bibehållande av denna konstruktion
i sekretesslagen ha ändringar kunnat undvikas i de lagar som angiva
när handlingarna trots förbudet få utlämnas.

I vissa fall ha emellertid de sakkunniga funnit sig föranlåtna att i den
särskilda sekretesslagen endast bereda möjlighet att inom vissa gränser anordna
sekretess, vilkens närmare reglering skall ske i annan ordning än genom
lag. De sakkunniga anföra närmare härom i huvudsak följande:

Då de sakkunniga tagit i betraktande de oavlåtligen växlande former, i vilka
det allmännas verksamhet av mer eller mindre privatekonomisk natur och
statens kontroll över näringslivet framträdde, hade det stått klart för dem,
att icke alla de regler om handligars hemlighållade, som för sådan verksamhet
och kontroll påkallades, lämpligen kunde meddelas genom lag. Skulle det
ske, bleve man nödsakad att åt sekretessreglerna giva en alltför generell avlattning
och sålunda i överflödig omfattning inskränka offentligheten. I likhet
med 1927 års förslag till tryckfrihetsförordning, delvis t. o. m. i högre
grad än detta, hade sålunda de sakkunniga i den särskilda lagen nödgats att
på vissa områden hänvisa den närmare gränsdragningen mellan offentliga
och icke offentliga handlingar till reglering i annan ordning. Åtskilliga av

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

lagens regler gåve sålunda Konungen befogenhet att inom i lagen angivna
gränser antingen uppställa mera allmänna sekretessföreskrifter på ett visst
område eller i särskilda fall föreskriva örn hemlighållande av vissa handlingar.
De sakkunniga törutsatte, att de befogenheter som sålunda enligt förslaget
tillkomme Konungen skulle tagas i anspråk blott i den mån verkligt vägande
skäl att frångå offentlighetsgrundsatsen förelåge och efter noggrant övervägande
av räckvidden av de sekretessbestämmelser som inom av lagen angiven
ram kunde finnas erforderliga. Det torde kunna förutsättas, att konstitutionsutskottet
skulle med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på ett
ur den allmänna rättssäkerhetens och kontrollens synpunkt så betydelsefullt
område. Befogenhet att förordna örn handlingars hemlighållande hade i vissa,
i regel mera begränsade fall anförtrotts åt andra myndigheter än Konungen.

Enligt de sakkunnigas förslag äro förbuden mot utlämnande merendels
icke ovillkorliga. I många fall har, då förbud är meddelat i statens intresse,
Konungen eller viss myndighet tillagts befogenhet att medgiva utlämnande av
handling som faller under förbudsbestämmelsen. I fall då en sådan bestämmelse
närmast är given till skydd för enskildas intressen, föreskrives i regel
att handling skall utlämnas, örn den som avses i handlingen därtill samtycker.
Vidare må anmärkas, att bestämmelser till skydd för enskilda ofta äro villkorliga
såtillvida att däri föreskrives utlämnande, örn trygghet kan anses vara
för handen att utlämnandet icke kommer att missbrukas till skada för vederbörande
enskilde.

I yttrandena över 1935 års förslag uttalas från vissa håll att detsamma
bland annat genom sekretessreglernas utbrytning till särskild lag blivit redigt
och klart. Från några håll åter anmärkes att de föreslagna lagbestämmelserna
vore invecklade och svåröverskådliga samt skulle vinna på en något förenklad
avfattning.

Landskommunernas förbund ifrågasätter lämpligheten av den diskretionära
prövningsrätt som tillagts underordnade myndigheter genom den i vissa
fall förekommande bestämmelsen, att handling skall utlämnas, då trygghet
kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommmer att missbrukas till
skada för enskild person som i handlingen avses. Det syntes förbundet med
visst fog kunna göras gällande, att det vore nog med en av de sakkunniga i
förslaget till den särskilda sekretesslagen upptagen bestämmelse örn rätt för
Konungen att förordna om utlämnande, där det finnes erforderligt för tillvaratagande
av Kronans, menighets eller enskilds rätt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framställer ett förslag av ganska vittgående
innebörd, som skulle medföra en stor diskretionär prövningsrätt för myndigheterna,
i det länsstyrelsen anför:

De sakkunnigas förslag överensstämde med den nuvarade tryckfrihetsförordningen
därutinnan att försök gjorts att uppräkna alla de slag av handlingar
vilka av olika anledningar icke finge utlämnas. En dylik uppräkning torde
emellertid aldrig kunna bliva fullständig. De sakkunniga utginge tydligen från
den även enligt länsstyrelsens åsikt fullt riktiga uppfattningen, att exempelvis
handlingar icke borde till annat än parter utlämnas, för såvida härigenom
enskilda personers intressen i ekonomiskt eller annat avseende kunde äventyras,
men alldeles uppenbart vore att för enskilda menliga uttalanden kunde
förekomma även i andra ärenden än sådana som i lagförslaget särskilt angå -

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

ves. Sådana uttalanden vöre till exempel icke ovanliga i kommunala besvärsmål
eller i skuldfordrings- och handräckningsärenden. Fråga kunde därför
vara, örn icke såsom grundläggande princip för förslaget borde angivas de intressen
vilka icke finge kränkas genom handlingars utlämnande av myndighet,
och att den därpå följade uppräkningen av handlingar i olika ärenden
endast finge karaktären av en för mydigheterna bindande men dock icke uttömmande
exemplifiering. Under sådana förhållanden behövde denna uppräkning
måhända icke bliva så detaljerad som i de sakkunnigas förslag och
mera frihet kunde lämnas åt vederbörande myndighets eget omdöme.

Vad angår sekretessreglernas konstruktion i den särskilda lagen synes
lämpligast att i regel, liksom i gällande lag, giva dem formen av förbud mot
vissa handlingars utlämnande. På de i sakkunnigförslaget angivna skälen
torde det vara lämpligt att på vissa i lagen angivna begränsade områden
överlåta åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller tor särskilda
fall förordna om sekretess i stället för att giva direkt sekretesspåbud i lagen.
Likaså torde i vissa undantagsfall sekretessens närmare omfattning lämpligen
böra angivas genom hänvisning till annan lag, där speciella regler i
ämnet redan givits. Detta strider emellertid icke mot principen att sekretessens
alla områden skola angivas i den särskilda sekretesslagen och att
sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag. De
särskilda spörsmål som i detta hänseende uppkomma skola närmare behandlas
i det följande.

Det torde även vara lämpligt att, vid vissa utlämningsförbud med huvudsakligt
syfte att skydda enskildas personliga och ekonomiska förhållanden
mot att blottställas, uppställa ett förbehåll av den innebörd de sakkunniga
föreslagit, nämligen att handling likväl skall utlämnas, därest med hänsyn
till de förhållanden under vilka utlämnande ifrågasättes trygghet kan anses
vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande
för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses. Det
är visserligen sant såsom från ett par håll anmärkts, att härigenom en betydande
diskretionär prövningsrätt tillägges myndigheterna, vilken icke
minst för kommunala befattningshavare emellanåt kan vara förenad med
vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid bör emellertid erinras att stadgandet
enligt de sakkunnigas förslag är så utformat, att så snart det icke
kan anses uteslutet, att handlingens utlämnande kommer att missbrukas,
vederbörande befattningshavare bör vara försvarad, örn han vägrar utlämnande.
För att ytterligare klargöra stadgandets innebörd torde böra angivas,
att vid prövningen skall tagas hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande
åstundas. Det torde icke behöva befaras, att myndigheter eller
befattningshavare som efter bästa förstånd söka fullgöra sin prövning skola
bliva föremål för några åtgärder i anledning av vägran att utlämna handlingar
av ifrågavarande slag. Offentlighetsintresset torde å andra sidan bliva
behörigen tillgodosett genom det föreslagna administrativa besvärsinstitutet.
Den sorn vägrats utfå handling skall kunna draga frågan under prövning
av högre myndigheter, vilka i vart fall måste anses fullt kompetenta att
bedöma densamma. Det bör framhållas, att därest icke den ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

diskretionära prövningen tillätes, nian i de flesta fall eljest skulle nödgas införa
en ovillkorlig sekretess för ifrågavarande handlingar till skydd för enskildas
berättigade intressen. Genom den möjlighet till utlämnande som enligt
förslaget lämnas kunna emellertid, utan att sistnämnda intressen skadas,
även tillgodoses legitima kontroll- och forskningsintressen.

Det må anmärkas, att vad nu föreslås bland annat rörande villkorliga förbudsbestämmelser
samt rörande möjlighet för Konungen eller viss myndighet
antingen att förordna om hemlighållande enligt i lagen angivna grunder eller
att meddela dispens från lagens sekretessföreskrifter icke utgör någon nyhet
i förhållande till gällande lag. Förslaget bygger fastmera i dessa hänseenden
väsentligen på de nuvarande reglerna i tryckfrihetsförordningen, där
samma principer i fråga om konstruktionen av sekretessbestämmelserna tilllämpats.

Sekretesstiderna.

Enligt gällande rätt är den tid för vilken sekretess skall gälla bestämd
mycket olika för olika slag av handlingar. Där förekomma sålunda sekretesstider
på 50, 25, 15, 5 och 1 år. I åtskilliga fall är emellertid sekretessen
obegränsad till tiden. I andra fall åter gäller den endast till dess visst faktum
har inträffat.

Vid de verkställda utredningarna har man sökt åstadkomma en enhetligare
reglering av sekretesstiderna, varom riksdagen hemställt i skrivelse
den 11 juni 1921. Förslaget av år 1927 upptog dock icke mindre än sju
olika sekretesstider för olika slags handlingar, nämligen 50, 25, 15, 10, 5, 2
och 1 år, varjämte i vissa fall sekretessen skulle gälla för tid som beräknades
på annat sätt än till visst antal år.

I 1935 års förslag har en begränsning av antalet olika sekretesstider företagits.

En tidsgräns av 60 år har använts, då sekretessbestämmelsen helt eller
till väsentlig del är föreslagen till värn för privatlivets helgd. Därigenom
skulle uppnås att handlingar rörande någons personliga förhållanden icke
annat än i sällsynta undantagsfall bleve offentliga före hans död. De sakkunniga
förklara sig ha övervägt att beträffande vissa sociala handlingar
icke utsätta någon till visst antal år bestämd sekretesstid utan föreslå stadgande
att sekretess skulle gälla, till dess den vilkens personliga förhållanden
i handlingen avsåges hade avlidit eller viss tid förflutit från hans död. Med
hänsyn till svårigheten att för myndigheterna tillämpa sekretessbestämmelser
som gjorts beroende därav huruvida viss person vore i livet, vilket
vederbörande i regel icke kunde ha sig bekant, och då fördelarna med
en till viss tid från handlingens datum bestämd sekretess ur forskningsintressets
och arkivvårdens synpunkt vore påtagliga, hade de sakkunniga
emellertid slutligen stannat vid att föreslå en sekretesstid av 60 år från
handlingens datum.

En 50-årig sekretesstid har i förslaget, i överensstämmelse med gällande
rätts sekretesstid för statsrådsprotokoll och ministeriella handlingar m. fl.,

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

kommit till användning beträffande statsrådsprotokoll i vissa fall, riksdagshandlingar,
handlingar angående utrikesförhållanden och rikets försvar
samt polishandlingar.

En 25-årig sekretesstid skall enligt förslaget gälla till skydd för viktigare
ekonomiska intressen. En tid av 10 ar har i allmänhet föreslagits, där icke
längre hemlighållande synts oundgängligt. Slutligen har 2 års sekretess
föreslagits som det normala beträffande statsrådsprotokoll samt vidare beträffande
vissa handlingar i upphandlingsärenden m. fl. I vissa fall har
någon bestämd sekretesstid icke utsatts.

I yttrandena över förslaget har från flera hall anmärkts, att sekretesstiderna
icke torde behöva varieras i så stor utsträckning som i förslaget skett.
Bland andra ha stadsfullmäktige i Stockholm och Överståthållarämbetet gjort
anmärkning därom. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott föreslår,
med instämmande av länsstyrelsen i länet, att tidsgränserna för sekretess sättas
till exempelvis 60, 20 och 2 år.

Beträffande åtskilliga sekretessbestämmelser yrkas en längre tid för hemlighållande
än de sakkunniga föreslagit. Särskilt må anmärkas att riksarkivet
föreslår en sekretesstid av 70 år med avseende å bestämmelser till skydd för
privatlivets helgd, där de sakkunniga föreslagit 60 eller beträffande polishandlingar
50 år. Även från andra håll ha framförts önskemål om förlängning
av den föreslagna 60-årstiden.

Vad angår frågan om de tider under vilka sekretess skall gälla för olika
slags handlingar, äro i allmänhet vid dessa tiders bestämmande de synpunkter
som ligga till grund för offentlighetsprincipen av mindre betydelse.
Otvivelaktigt bör sekretessens anordnande ske med synnerlig varsamhet
och med aktgivande därpå att icke offentligheten obehörigen inkräktas.
Kan därvid sekretessen inskränkas att gälla exempelvis, såsom i åtskilliga
fall är möjligt, endast till dess ett ärende är slutfört eller, såsom i ett par
fall synes lämpligt, till dess en förhållandevis så kort tid som två år förflutit,
måste en sådan begränsning av sekretessen anses lycklig, enär det
även efter sekretesstidens utgång kan vara av intresse ur kontrollsynpunkt
att handlingarna bliva tillgängliga. Finner man sig emellertid, för att en
sekretessbestämmelse skall fylla sitt ändamål, nödsakad att utsträcka sekretessens
giltighet över en längre tidrymd, exempelvis tio år, har den offentlighet
som efter en sådan tidrymd inträder föga eller intet värde ur kontrollsynpunkt
eller överhuvud ur de synpunkter som i första hand ligga bakom
offentlighetsprincipen. Det är ur dessa synpunkter skäligen likgiltigt, örn
sekretesstiden i sådana fall ytterligare utsträckes. Däremot kan det vara
av intresse för den historiska forskningen och arkivvården att sekretesstiden
begränsas. Detta intresse torde emellertid i allmänhet böra stå tillbaka för
det intresse som föranlett sekretessens införande. I de fall där sekretess
under alla omständigheter anses böra gälla under en längre tidrymd, synes
den därför i regel icke böra upphöra, förrän det intresse som föranlett densamma
kan beräknas till det väsentliga lia försvunnit.

Kungl. Maj :ts proposition nr 140.

En uniformering av sekretesstidernas längd synes även vara önskvärd,
då det både för allmänheten och för myndigheterna måste vara olägligt
med starkt varierande sådana tider. Även en dylik uniformering kräver
emellertid att sekretesstidernas längd icke sättes alltför knapp.

Ur nu anförda synpunkter torde, såsom i flera av de över 1935 års förslag
avgivna yttrandena hemställts, en uniformering och i vissa fall en förlängning
av de där föreslagna sekretesstiderna böra äga rum. Sålunda synes,
såsom riksarkivet yrkat, tiden för hemlighållande av handlingar rörande enskildas
personliga förhållanden kunna utsträckas till 70 år. Härigenom kommer
nästan alltid sekretessen för en handling att gälla så länge en person,
vilkens vandel i handlingen beröres, är i livet. Det kunde ifrågasättas bland
annat för uniformitetens skull att utsträcka även sekretesstiden för diplomatiska
m. fl. handlingar, för vilka den enligt förslaget skall vara 50 år,
till 70 år. Med hänsyn till det betydande forskningsintresse som här gör
sig gällande och den hävd 50-årstiden på detta område erhållit, torde emellertid
vara lämpligast att icke vidtaga någon ändring med avseende å densamma.
Däremot torde för de fall då sekretesstiden enligt förslaget skall
vara 10 eller 25 år utan olägenhet kunna sättas en gemensam 20-årstid.

De särskilda sekretessreglerna.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag om förbud mot vissa allmänna
handlingars utlämnande från myndighet innefattar sammanlagt fyrtio
paragrafer. Lagförslagets uppställning framgår av följande, av de sakkunniga
i motiven lämnade sammanfattning. I 1—9 §§ upptagas sekretessbestämmelser,
vilka uteslutande föranledas av statens eller i vissa fall menigheters
intresse av diskretion rörande vissa grenar av det allmännas verksamhet.
I 10 §, som avser polis- och åklagarmyndigheters handlingar, är
sekretessbestämmelsen föranledd dels av nämnda hänsyn dels ock av hänsyn
till att enskildas förhållanden icke onödigtvis böra blottas. I 11—14 §§
äro bestämmelser i huvudsak givna till skydd för enskildas personliga förhållanden
vid ingripanden från det allmännas sida. Genom 15—21 §§ är
främst avsett att bereda skydd mot blottställande av enskildas ekonomiska
angelägenheter i ärenden, där staten för kontroll eller ur annan därmed jämförlig
synpunkt kräver uppgifter på nämnda område. Genom 22—25 §§
skyddas enskildas intressen i vissa situationer, i vilka stat eller menighet utövar
en förmedlande verksamhet till enskildas tjänst eller på liknande sätt
biträder enskilda personer. Med 26—32 §§ avses att skydda såväl statens
och menigheters som enskildas intresse av diskretion i den verksamhet som
affärsdrivande verk utöva samt eljest vid ekonomiska förbindelser mellan
det allmänna och enskilda personer. I 33—35 §§ regleras sekretessen vid
domstolarna. Slutligen givas i 36—40 §§ vissa allmänna stadganden. —
Emellertid ha, enligt vad de sakkunniga anfört, de linjer efter vilka förslagets
disposition sålunda skett icke helt kunnat upprätthållas på grund av åtskilliga
stadgandens mångsidiga karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

I det inom departementet utarbetade förslaget ha de sakkunnigas gruppering
av stadgandena följts. Vissa omredigeringar och tillägg lia dock medfört,
att överensstämmelse med sakkunnigförslaget beträffande paragrafindelningen
ej kunnat helt upprätthållas. Olikheterna framgå av den följande
redogörelsen för departementsförslagets särskilda stadganden, därvid i förekommande
fall hänvisning även sker till gällande bestämmelser i § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen rörande undantag från offentliglietsregeln (betecknade
såsom und. 1—22) samt till det år 1927 framlagda förslaget till ändrad
lydelse av nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen (mom. 5—38).

I anledning av den omläggning av grundlagsstadgandena som skett vid
överarbetningen inom departementet av de sakkunnigas förslag till grundlagstext
— varmed avsetts att utmärka den särskilda lagen såsom en lag med
föreskrifter örn grundlagsstadgandenas tillämpning — har lagen ansetts böra
erhålla rubriken ''lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar’.

1 §■

Statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål skola enligt gällande lag,
und. 1, icke utan Konungens tillstånd vara tillgängliga förrän efter 50 år.

I den motion som föranledde riksdagens skrivelse den 11 juni 1921 yrkades,
att bestämmelserna örn hemlighållande av dylika protokoll skulle åtminstone
väsentligen upphävas. Riksdagen förklarade sig hålla före, att
statsrådsprotokoll ofta utan någon olägenhet skulle kunna göras offentliga
antingen omedelbart eller tidigare än efter 50 år.

Förslaget av år 1927, mom. 5, innebar att protokollen skulle bliva offentliga
efter 10 år, dock med rätt för Konungen att förordna örn hemlighållande
längre tid, högst 50 år.

Enligt 1935 års förslag, 1 §, skulle såsom regel gälla en tvåårig sekretesstid.
Samma möjlighet till förlängning som i det tidigare förslaget stadgades.
De sakkunniga hade, enligt vad i motiven anfördes, allvarligt övervägt att
föreslå, att statsrådsprotokoll skulle omedelbart offentliggöras, där ej annat
förordnades. Behov av sekretess torde endast i ytterst ringa utsträckning
föreligga. Då de sakkunniga likväl stannat vid att föreslå en kort sekretesstid
såsom det normala, hade det företrädesvis skett på den grund att örn omedelbar
offentlighet bleve regeln, allmänhetens uppmärksamhet kunde befaras
bliva på ett icke önskvärt sätt inriktad å sådana ärenden i vilka förbud
mot protokollets utlämnande meddelats. Beträffande protokoll som hållits
innan d<m nya lagstiftningen trätt i kraft borde enligt de sakkunnigas mening
äldre rätt tillämpas; härom upptogs bestämmelse i paragrafen. De föreslagna
stadgandena skulle vara exklusivt tillämpliga å statsrådsprotokoll.

Den föreslagna huvudregeln örn en tvåårig sekretesstid för statsrådsprotokollen
synes av praktiska skäl lämplig. Något egentligt behov av att dessa
protokoll ställas till förfogande för det rena nyhetsintresset lärer ej föreligga,
då detta tillräckligt tillgodoses genom de utfärdade expeditionerna. I de

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

undantagsfall då protokollen upptaga något utöver expeditionernas innehåll
och i fall då sådana ej förekomma, torde det böra bero av Kungl. Maj:ts beslut
i varje särskilt fall, huruvida offentliggörande omedelbart skall ske. En
ytterligare förkortning av sekretesstiden, exempelvis till ett år, kunde väl
ifrågasättas men vore i viss mån oläglig med hänsyn till protokollens granskning
i konstitutionsutskottet. Förslaget har därför i detta avseende följts.

Bland annat för att vinna överensstämmelse med det stadgande som i 3 §
nu föreslås rörande handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, har beträffande statsrådsprotokoll i sådana ärenden, således
icke blott de som förås jämlikt 9 § regeringsformen, stadgats, att de
icke må utan Konungens tillstånd utlämnas tidigare än 50 år efter protokollets
datum. Med dessa protokoll ha jämställts protokoll i kommandomål.

De stadganden i sakkunnigförslaget, vilka avse före lagändringens ikraftträdande
förda protokoll, ha överförts till promulgationsbestämmelserna, dit
de på grund av sin natur rätteligen höra.

2 §•

I paragrafen meddelas bestämmelser om hemlighållande av dels riksdagens
kamrars protokoll vid sammanträden inom lyckta dörrar, dels utrikesnämndens
protokoll och dels konstitutionsutskottets protokoll och andra
handlingar rörande granskning av statsrådsprotokoll och protokoll i kommandomål.

Rörande riksdagsprotokoll och övriga nu ifrågavarande handlingar finnas
för närvarande bestämmelser i § 2 tryckfrihetsförordningen, und. 1. Den
föreslagna paragrafen motsvarar 2 § i 1935 års förslag, som i sin tur i sak
nära ansluter sig till vad i 1927 års förslag upptogs under mom. 6 och mom. 7
första stycket.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka icke berörts i remissyttrandena,
ha överförts i huvudsak oförändrade från 1935 års förslag. De torde
icke innebära några egentliga ändringar i sak i förhållande till vad redan
gäller. Frånvaron av föreskrifter om banko- och statsutskottens samt riksdagens
revisorers handlingar rörande banko- och riksgäldsverkens hemliga
ärenden beror, såsom de sakkunniga anfört, därpå att rörande dessa verks
handlingar upptagits särskilda stadganden, så avfattade att de omfatta även
utskottens och revisorernas handlingar. Dessa stadganden återfinnas nu i
31 och 33 §§.

Något praktiskt behov att såsom skett i sakkunnigförslaget omnämna konstitutionsutskottets
handlingar rörande granskning av protokoll i ministeriella
ärenden torde ej numera föreligga. Stadgandet har därför fått utgå.

3 §•

För handlingar som beröra främmande makter bereder tryckfrihetsförordningen
skydd huvudsakligen endast genom stadgandet i und. 2 om ’ministeriella
handlingar’, varmed anses böra förstås sådana handlingar som
angå rikets förhållande till främmande makt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I 1927 års förslag upptogos stadganden i ämnet under mom. 9. Huvudregeln
i förslaget avser ''handlingar i diplomatiska och konsulära ärenden
som röra främmande makt eller dess förhållanden’. Härmed åsyftades en
viss utvidgning av den gällande sekretessregeln, nämligen till handlingar som
berörde främmande makt utan att likväl direkt angå Sveriges förhållande
till sådan makt. I 1935 års förslag, 3 § första stycket, har såsom motsvarighet
härtill upptagits ett stadgande om handlingar i ärenden som handläggas
inom utrikesförvaltningen och röra främmande makt och dess förhållanden.

I 1935 års förslag, 3 § andra stycket, stadgas vidare — med utgångspunkt
från stadganden i det tidigare förslaget — om handlingar i ärenden, som
icke handläggas inom utrikesförvaltningen men likväl på visst sätt angå utländska
förhållanden. Stadgandet, vartill motsvarighet icke finnes i gällande
lag, avser ej sekretess direkt på grund av lagen utan innebär bemyndigande
för Konungen att under angivna förutsättningar, generellt eller för
särskilda fall, förordna om hemlighållande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ärenden som
röra främmande makt och dess förhållanden borde underkastas sekretess
jämväl då de handläggas inom handelsdepartementet.

Ärenden som i egentlig mening röra rikets förhållande till främmande makter
handläggas i viss, ej obetydlig utsträckning även av andra departement
än utrikesdepartementet. Det synes naturligt att för handlingar i samtliga
ärenden av angivet slag, oavsett var de handläggas, gäller en gemensam
bestämmelse av innehåll att dylik handling må utlämnas tidigare än 50 år
från dess datum allenast i de fall och i den ordning Konungen bestämmer. En
dylik bestämmelse förutsätter, att närmare föreskrifter om offentliggörande
av Konungen utfärdas för de fall då sekretess ej finnes erforderlig.

Vad åter angår handlingar tillhörande de ärenden av skiftande natur, vilka
i 1935 års förslag betecknats såsom ärenden angående svensk myndighets
förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersåtar eller eljest
angående främmande makt eller dess förhållanden, torde det vara lämpligt
att de, likaledes oberoende av örn de handläggas inom utrikesförvaltningen
eller annorstädes, hänföras under en bestämmelse som ger Konungen bemyndigande
att, då det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet, internationella
hänsyn eller andra lika viktiga skäl, förordna om hemlighållande under
viss erforderlig tid, högst 50 år.

I enlighet med vad nu sagts har förevarande paragraf avfattats.

4§-

Bestämmelser örn hemlighållande av handlingar rörande försvarsväsendet
finnas för närvarande i und. 3 och lia i 1935 års förslag upptagits i 4 §.

I yttrandena över förslaget lia påyrkats vissa tillägg, delvis i förtydligande
syfte. Chefen för marinstaben har i sådant hänseende framhållit handlingar
angående krigsmaktens krigsberedskap och övningar, marinförvaltningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

handlingar angående för krigsmaktens bruk avsedd materiels användning
samt flygstyrelsen och chefen för flygvapnet handlingar rörande flygstationer,
flygverkstäder och för krigsmakten avsedda luftfartyg.

I några yttranden har framställts anmärkning mot den för sekretessen
föreslagna maximitiden 50 år. Chefen för generalstaben, stationsbefälhavaren
i Karlskrona, marinförvaltningen m. fl. lia hemställt, att enär handlingar
särskilt beträffande de fasta försvarsanstalterna icke med säkerhet kunde
antagas vara utan värde för främmande makt efter 50 år, bestämmelse måtte
meddelas örn rätt för Konungen att förlänga sekretesstiden, där rikets säkerhet
eller rätt det fordrade. Chefen för marinstaben har framhållit handlingar
angående hemliga farleder som exempel på fall då en 50-årig sekretesstid
icke vore tillräcklig samt har uttalat sig för maximitidens borttagande.

Stationsbefålhavaren i Karlskrona har förordat en ändrad konstruktion av
paragrafen sålunda, att för hemlighållande av handlingar rörande krigsmaktens
mobilisering, sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid
krigsfara icke såsom förslaget avsåge skulle erfordras Konungens förordnande,
utan att dessa handlingar automatiskt skulle bliva hemliga. Chefen för
marinstaben har ansett att i vissa fall borde kunna överlämnas åt militär
myndighet att avgöra, huruvida visst slag av handlingar skulle hemlighållas.

I tydlighetens intresse har i paragrafen särskilt nämnts handlingar rörande
militära flygstationer, flygverkstäder och luftfartyg. Därutöver har något
tillägg till paragrafens uppräkning av militära handlingar ej ansetts böra
ske, då stadgandet i den föreslagna avfattningen synes möjliggöra utfärdandet
av bestämmelser om hemlighållande av handlingar rörande militärväsendet
i alla de fall då offentliggörande skulle kunna medföra våda för rikets
säkerhet eller uppenbart skada dess försvar.

Med anledning av vad som anförts i yttrandena rörande den föreslagna
begränsningen av sekretesstiden till 50 år har gjorts ett tillägg, enligt vilket
längre tid kan bestämmas då det påkallas av särskilda förhållanden.

I övrigt ha vissa i huvudsak redaktionella ändringar vidtagits.

5 §•

Paragrafen avser protokoll som föras hos riksdagens och allmänt kyrkomötes
utskott samt hos statliga kommittéer, vidare kommunalmyndigheters
protokoll i ärenden som allenast för beredning av dem handhavas, samt
slutligen riksdagens revisorers protokoll. Syftet är att för dessa protokoll
bereda skydd under tiden till dess de däri avsedda ärendena slutbehandlats
av de nämnda organen.

Motsvarande stadganden återfinnas i 1935 års förslag under 9 §. De sakkunniga
ha anmärkt, att andra upprättade handlingar än protokoll i allmänhet
enligt förslaget skyddas genom regeln i tryckfrihetsförordningen att publicitet
ej inträder beträffande flertalet av hos myndigheterna upprättade
handlingar, dock ej protokoll, förrän ärendet slutförts. — I 1927 års förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 140. 79

hade hithörande stadganden, med delvis annan konstruktion, upptagits under
mom. 7 och 8.

Stadsfullmäktige i Luleå lia anfört att det kunde starkt ifrågasättas, huruvida
icke kommunalmyndighets protokoll i ärende som liandhaves allenast
för beredning borde kunna undanhållas offentlighet, till dess beslut i ärendet
förelåge. Stadsfullmäktige i Jönköping lia uttalat sig i liknande riktning
beträffande protokoll förda hos drätselkammares beredningsavdelning.

En utsträckning av sekretessen på sätt i de nämnda yttrandena förordats
synes ej böra ifrågakomma. Då ett beredningsärende slutförts och protokoll
justerats, lärer någon anledning ej föreligga att undanhålla protokollet
från offentligheten.

För att utmärka att tidpunkten för offentliggörandet av statsrevisorernas
protokoll bör sammanfalla med offentliggörandet av deras berättelse, har en
ändring vidtagits i förslaget.

6§-

Paragrafen motsvarar 6 § i 1935 års förslag.

De sakkunniga ha i motiven bland annat anfört, att enligt vad de inhämtat
ett icke ringa behov vore för handen av bestämmelse rörande handlingar
som av myndighet upprättats eller som anskaffats för kronans eller menighets
räkning till utredning i någon dess pågående eller blivande rättstvist. En
sådan bestämmelse vore av betydelse bland annat för de affärsdrivande verken
och beträffande justitiekanslerns utlåtanden i anledning av kronans processer
samt syntes vidare nödig för behörigt skydd av kommunernas intressen,
därest offentlighet för kommunala handlingar bleve genomförd i föreslagen
utsträckning.

Lantmäteristgrelsen har i sitt yttrande anfört, att för det fall att en myndighet
för någon dess rättstvist av annan myndighet begärde utlåtande, svårighet
ofta kunde uppstå för den senare myndigheten vid ställningstagande
till sekretessen beträffande det begärda utlåtandet. Under alla förhållanden
syntes ett underrättelseförfarande myndigheterna emellan bliva erforderligt,
och ifrågasättas kunde, huruvida icke utlåtandet borde hållas under sekretess
av den myndighet som upprättat detsamma allenast på särskild hemställan
av den myndighet på vilken det ankonune att anhängiggöra eller ut
föra rättegången. Kammarkollegium har anmärkt, att begränsningen av
sekretessen till dess tvisten blivit slutligen avgjord eller 10 år förflutit från
handlingens datum föranledde att handlingar av äldre datum som inginge i
processmaterialet skulle vara offentliga, även örn tvisten icke blivit slutligen
avgjord. Utlämnande av processmaterial under pågående utredning borde
näppeligen få framtvingas.

Ett stadgande i den riktning de sakkunniga föreslagit synes behövligt.
Det har, beträffande den föreslagna lagens tillämpning i allmänhet, av justitiekanslern
framhållits, att det stundom kunde bliva nödvändigt för sekretessens
upprätthållande att samarbete ägde rum mellan myndigheterna inbor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

des. Ej minst i de fall lantmäteristyrelsen nu påpekat blir en viss kommunikation
mellan myndigheterna otvivelaktigt erforderlig. För att underlätta
tillämpningen i det av styrelsen avsedda hänseendet har ändring i stadgandet
vidtagits såtillvida att däri angivits att meddelande av tillstånd att utlämna
handling som omfattas av sekretessregeln skall ankomma på den myndighet
som har att föra talan i saken. Vad kammarkollegium anfört har ej
synts innefatta anledning till ändring i förslaget. Då nu angivits att 20 år
gamla handlingar under alla förhållanden skola vara offentliga, är avvikelsen
från sakkunnigförslaget, som i detta avseende stadgade 10 år, föranledd
av önskemålet att erhålla enhetligare sekretesstider, varom i det föregående
talats.

7 §•

Paragrafen innehåller efter viss omredigering de under samma nummer i
1935 års förslag upptagna bestämmelserna rörande handlingar som upprättats
för myndigheters gransknings- och inspektionsverksamhet samt för anordnande
av examina av olika slag. Bestämmelserna äro föranledda av
framställningar som av vissa myndigheter, däribland skolöverstyrelsen, gjorts
redan vid de tidigare utredningarna rörande allmänna handlingar och som
i 1927 års förslag föranledde bestämmelser, mom. 13, av i sakligt hänseende
huvudsakligen samma innebörd som de nu föreslagna.

Det ligger i sakens natur att handlingar som innehålla upplysningar om
blivande inspektioner, examina och dylikt icke böla bliva alltför tidigt tillgängliga.
Någon allmängiltig regel kan dock svårligen givas härutinnan.
Med ett stadgande enligt vilket Konungen äger förordna att handlingarna ej
må utlämnas före den avsedda inspektionen etc., såframt dennas syfte skulle
motverkas genom dylikt bekantgörande, torde möjlighet vinnas att ordna
efter omständigheterna i olika fall utan risk för obehörigt intrång i offentlighetsprincipen.

8 §■

Beträffande handlingar som hos myndighet upprättats i ärende angående
uppgörande av ny stadsplan eller ändring i förut fastställd sådan har upptagits
föreskrift i 1935 års förslag, 8 §, att de ej finge utlämnas, förrän förslag
blivit tillgängligt för granskning i den ordning varom särskilt vore stadgat.
Motsvarande skulle gälla beträffande stomplan och utomplansbestäm
melser.

Behovet av sekretess för handlingar i stadsplaneärenden uppmärksammades
redan i det år 1912 avgivna förslaget, däri bestämmelse föreslogs av i
huvudsak samma innehåll som det nyss angivna. I 1927 års förslag, mom. 26,
begränsades å ena sidan ifrågavarande stadgande till att avse endast beräkningar
angående fastigheters värde, men utsträcktes å andra sidan sekretesstiden
till dess stadsplaneärendet slutligen prövats.

I 1935 års betänkande anfördes att även andra handlingar än sådana som
innehölle beräkningar angående fastigheters värde behövde hemlighållas,

Kungl. Majlis proposition nr 140.

framför allt själva utkasten till stadsplan och andra handlingar av vilka
framginge hur stadsplanen tänktes utformad. Ett för tidigt offentliggörande
av sådana handlingar skulle kunna gynna spekulationer på kommunens
bekostnad och omöjliggöra stadsplanens genomförande. I fråga om den tid
under vilken handlingar i stadsplaneärenden skulle få hemlighållas anförde
de sakkunniga, att sekretessmöjlighet icke syntes böra beredas längre än till
dess stadsplanen jämlikt byggnadsstadgan skulle framläggas för granskning.
De sakkunniga hade icke förbisett vissa yrkanden som framställts därom att
andra handlingar än själva stadsplanen, särskilt beräkningar av fastigheters
värde, borde hemlighållas längre, helst ända till dess stadsplanen blivit
slutligen genomförd. Emellertid torde det enligt de sakkunnigas mening i
regel vara tillräckligt att de kunde hemlighållas tills ärendet slutförts hos
stadsplanemyndigheten; beträffande beräkningar av fastighetsvärden erinrades
dessutom att dessa handlingar i avsevärd omfattning torde kunna hemlighållas
med stöd av förslagets 32 § angående handlingar i ärenden om förvärv,
avyttrande eller upplåtelse av egendom (i förevarande förslag 34 §).

I yttrandena över 1935 års förslag har från flera håll yrkats möjlighet att
hemlighålla de ekonomiska kalkylerna för stadsplan längre tid än enligt förslaget
vore möjligt. Stadsförbundet har härom anfört:

Man måste från kommunalt håll bestämt motsätta sig stadgandet, att till
ett stadsplaneärende hörande handlingar i sin helhet skulle vara offentliga,
då stadsplaneförslaget utställts till granskning. De stadsplaneförslag som
uppgjordes av vederbörande myndigheter förutsatte noggranna och detaljerade
utredningar angående värdet av de fastigheter som samhället för stadsplanens
genomförande måste förvärva samt om möjligheterna att efter planens
genomförande få en del av stadsplanekostnaderna täckta genom försäljning
av för planens genomförande icke behövlig mark. Skulle dessa beräkningar
bliva offentliga, icke såsom i andra fall, efter ärendets slutförande,
d. v. s. efter stadsplanens genomförande, utan redan efter det stadsplaneförslaget
utställts till granskning, skulle detta innebära att stadens myndigheter
nödgades tillhandahålla markägarna material, på vilket de med fördel kunde
grunda sina anspråk på staden. Då de sakkunniga erinrade därom, att
ifrågavarande beräkningar i avsevärd omfattning kunde hemlighållas med
stöd av förslagets § 32, kunde förbundet icke biträda denna mening.
Denna paragraf syntes förbundet hava avseende på akuta avtalsförslag, icke
på kalkyler till ledning för kommande underhandlingar.

Liknande synpunkter ha framförts av bland andra stadsfullmäktige i
Stockholm, Göteborg, Hälsingborg, örebro, Uppsala och Luleå, därvid stadsfullmäktige
i Göteborg anmärkt att paragrafen icke borde erhålla en så generell
avfattning som föreslagits utan borde ändras så att ekonomiska kalkyler
rörande stadsplaneärenden undantoges från offentligheten till dess
stadsplanen slutligen genomförts.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kronobergs län ha ifrågasatt sekretessskydd
jämväl för byggnadsplan på landet.

Utan Ivivcl föreligger för städer och samhällen mången gång ett starkt
intresse av att ekonomiska kalkyler i stadsplaneärenden bliva undanhållna

Bihang till riksdagens protokoll 10.16. 1 sami. Nr lin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

från offentlighet även efter den tidpunkt då själva stadsplaneförslaget framlagts
för granskning jämlikt byggnadsstadgan. Ett uttryckligt stadgande rörande
möjligheten att tillgodose detta intresse bör lämpligen upptagas i förevarande
paragraf. Enligt det nu utarbetade förslaget skall den myndighet
som handlägger stadsplaneärendet kunna, såvitt angår beräkningar av fastighetsvärden,
besluta hemlighållande av sådana beräkningar efter framläggandet
av stadsplaneförslaget, dock ej längre än till dess stadsplanen blivit
genomförd eller 20 år förflutit från handlingens datum. I övrigt har ej
gjorts ändring i sakkunnigförslaget. Någon föreskrift har sålunda icke ansetts
motiverad beträffande handlingar rörande byggnadsplaner för områden
på landet, då dessa planer upprättas på markägarnas bekostnad och genom
deras försorg.

9§-

I 1927 års förslag upptogos dels under mom. 22 och 25 bestämmelser örn
vissa handlingar berörande statens och kommunernas affärshemligheter dels
ock under mom. 38 handlingar rörande vetenskapliga undersökningar och utredningar,
föranstaltade av myndighet. I förevarande paragraf, motsvarande
5 § i 1935 års förslag, ha nämnda bestämmelser sammanförts till ett mera
kortfattat stadgande, vari nämnas handlingar vilka innefatta redogörelse för
utredningar, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art. De
sakkunniga ha till motivering av paragrafen anfört, att stadgande tydligen erfordras
till skydd för den experiment- och undersökningsverksamhet av
teknisk art som statliga och kommunala industriella företag bedriva, men
att skydd torde vara lämpligt även då det icke är fråga om industriell verksamhet,
t. ex. vid vissa av kontrollstyrelsen föranstaltade undersökningar.
Vidare har anmärkts att vetenskapliga undersökningar av icke naturvetenskaplig
art, vilka inbegripits under morn. 38 i 1927 års förslag, väl stundom
borde åtnjuta visst skydd, men detta torde enligt de sakkunnigas förslag i erforderlig
omfattning ske dels genom den allmänna bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen
örn att i regel handlingar som hos myndighet upprättats
icke bliva offentliga förrän vederbörande ärende där slutförts, dels ock genom
vissa andra bestämmelser, t. ex. 6 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt att vissa utredningar och experiment
och dylikt kunde ske för statens räkning vid av staten understödda
institutioner och under statlig myndighets kontroll samt att även dessa kunde
vara i behov av att undantagas från offentligheten.

I de sakkunnigas förslag har någon ändring ej ansetts böra ske; dock har
av förut anförda skäl längsta tillåtna tiden för hemlighållande satts till 20
i stället för 25 år. I anledning av nyss berörda yttrande anmärkes att frågan
om privata rättssubjekts handlingar icke avses skola regleras i detta sammanhang.
Det torde här icke vara anledning att närmare ingå på skälen för
denna, även av de sakkunniga intagna ståndpunkt. Uppenbart torde vara,
att sedan en handling av nu ifrågavarande slag inkommit till myndighet från
enskild institution, handlingen kan hemlighållas jämlikt förevarande paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

10 §.

I gällande rätt linnes ingen sekretessföreskrift avseende polisens och åklagares
handlingar. I praxis torde emellertid anses, att dylika handlingar kunna
hemlighållas så länge den undersökning varom fråga är ännu pågår.

I 1927 års utredning, mom. 12, föreslogs sekretess under 10 år för hos
polis- eller åklagarmyndighet förvarade handlingar rörande brott, i den mån
det skäligen kunde befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande
eller brottmåls utredning eller lända till men för enskild person som
misstänkts men ej åtalats för brott. Därjämte föreslogos vissa specialregler,
bland annat för det fall att genom utlämnande något kunde uppenbaras som
med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för främmande makt, då
en 50-årig sekretess skulle gälla.

I 1935 års förslag ha införts enklare och enhetligare regler av innebörd att
sekretess skall gälla för handlingar rörande polismyndighets eller allmän
åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott — handlingarna
behöva sålunda icke hänföra sig till bestämda begångna brott — för
såvitt det skäligen kan befaras, att genom utlämnande skulle uppenbaras
något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas för främmande
makt, eller att därigenom brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller
åtgärder till förekommande av brott skulle motverkas, eller att utlämnande
skulle lända enskild person till men. Hänsyn skulle sålunda tagas även till
andra personer än sådana som misstänkts men ej åtalats för brott. De sakkunniga
ha framhållit, att även personer som ej misstänkts för brott kunde
i polishandlingar beröras på sådant sätt att offentliggörande av handlingarna
lände dem till men samt att även för brott åtalade personer borde åtnjuta
skydd i den mån vad i handlingarna förekomme ej åberopades vid domstol.
Sekretesstiden är föreslagen enhetligt till 50 år, men såsom i motiven antydes
skulle handlingarna med hänsyn till nämnda förutsättningar för sekretessens
upprätthållande ofta bliva offentliga före denna tids utgång. Den år 1927
föreslagna 10-årstiden hade synts de sakkunniga väl kort, särskilt då det
gällde att skydda enskild person. Slutligen innebär förslaget att Konungen
skall äga förordna örn utlämnande mera generellt eller för särskilda fall.

Magistraten i Ystad har förklarat sig anse en så omfattande utvidgning av
sekretessen som den föreslagna icke vara tillrådlig, enär en väsentlig del av
polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet därigenom skulle undandragas
offentligheten. Generaltiillstgrelsen erinrar att tullverket utövar verksamhet
till beivrande av smugglingsbrott m. m. samt anser att samma skäl för sekretess
finnes med avseende å handlingar rörande denna verksamhet som beträffande
de i förslaget upptagna handlingarna.

Behovet av sekretess för här ifrågavarande handlingar är påtagligt. Den
reglering av ämnet som skett i 1935 års förslag synes i huvudsak tillfredsställande.
En viss omredigering av stadgandet har emellertid företagits i
syfte att göra det mera överskådligt. Såsom de sakkunniga framhållit torde
sekretessen böra givas den omfattning att alla personer som i polis- och åkla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

garehandlingar omförmälas bliva skyddade. I den mån något ur dessa handlingar
inflyter i domstols protokoll, blir det på grund av regeln i 36 § offentligt,
där ej domstolen förordnar om hemlighållande av protokollen. Då genom
denna paragraf är avsett att skydda även personliga förhållanden, synes
sekretesstiden -— eller egentligen maximitiden för sekretess -—- böra sättas
till 70 år.

I anledning av generaltullstyrelsens anmärkning har paragrafen formulerats
så, att den avser handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets
eller allmän åklagares verksamhet. 1 tullmyndighet inbegripes tullåklagare.

11 §•

Denna paragraf reglerar sekretesskyddet för det allmänna straffregistret
och vissa närstående handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning, und. 13, stadgas att utdrag av det i riket
inrättade straffregister ej må meddelas i vidsträcktare mån än som föranledes
av lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen stadgar. I lagen om
straffregister regleras uttömmande i vad mån såväl myndigheter som enskilda
äga erhålla utdrag av registret. Motsvarighet till nämnda bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen upptogs i 1927 års förslag, mom. 14, därvid utmärktes
att sekretessen avsåg icke blott utdrag ur straffregistret utan även
själva anteckningarna i detsamma. I första stycket av förevarande
paragraf nämnas enligt 1935 års förslag uppgifter och anteckningar som tillhöra
registret; det har ansetts obehövligt att särskilt nämna utdrag ur registret,
då dessa äro att anse som avskrifter av uppgifterna eller anteckningarna
och därmed falla under sekretesskyddet. Angående de fall och den ordning
i vilken utlämnande skall ske hänvisas enligt förslaget direkt till lagen örn
straffregister.

Enligt 1935 års förslag skola i andra och tredje styckena av förevarande
paragraf införas stadganden som ej äga motsvarighet i tidigare förslag.
Andra stycket är föranlett därav att enligt konventioner med vissa främmande
makter till svensk myndighet skall överlämnas meddelande, i regel
i form av avskrift av utslag, angående svensk undersåte i det främmande landet
ådömt straff. Dessa underrättelser samlas hos fångvårdsstyrelsen, och enligt
Kungl. Maj :ts förordnande skall vid meddelande av fullständigt utdrag
ur straffregistret rörande en person tillika meddelas uppgift om straffdom
som han enligt dylik underrättelse ådragit sig. Efter framställning av fångvårdsstyrelsen
har upptagits en bestämmelse att utslag eller underrättelser
avseende svensk undersåte i utlandet ådömt straff, vilka i angiven ordning
överlämnats till svensk myndighet, samt däröver förda minnesanteckningar,
ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.

Tredje stycket av paragrafen avser hos myndighet förda särskilda
minnesanteckningar angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller
tilldelats underlydande personal, vilka anteckningar ej heller skola få utlämnas
i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Detta
stadgande har föranletts av krav som framförts från järnvägsstyrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

generalpoststyrelsen med avseende å där förda anteckningar över bestraffningar
samt från militärt håll och militieombudsmannen med avseende å militärt
straffregister, straffjournaler och anteckningsböcker över tillrättavisningar.
Militieombudsmannen påpekade i en framställning år 1933 de påtagliga
olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka uppgifter i
dylika handlingar utan inskränkning vore tillgängliga för offentligheten. Kännedom
om meddelade bestraffningar och tillrättavisningar vore ägnad att
försvåra möjligheten för manskap som haft anställning vid försvarsväsendet
att därefter erhålla civilt arbete, vilket i sin tur alstrade modlöshet och missnöje
hos den därav berörda kåren och kunde bidraga till att framkalla motvilja
mot försvarsväsendet. Beträffande nämnda handlingar borde därför
enligt militieombudsmannens mening i fråga örn offentlighet tillämpas i
huvudsak samma regler som beträffande det civila straffregistret.

De sakkunniga anmärka att den föreslagna bestämmelsen formulerats så
att den endast avser särskilt förda anteckningar över straff och tillrättavisningar,
ej anteckningar därom som exempelvis kunna förekomma i någon
personalakt, enär en så vidsträckt sekretess skulle kunna åsidosätta viktiga
kontrollintressen. Myndigheterna hade genom stadgandet beretts möjlighet
att anordna sekretesskydd för ifrågavarande anteckningar genom att icke
verkställa dem annorstädes än i ett för ändamålet upplagt särskilt register.

De militära myndigheterna ha icke framställt någon anmärkning mot förslaget
i sistberörda del men närmare utvecklat i vad mån ifrågavarande handlingar
böra hemlighållas, vilket emellertid såsom framgår av den föreslagna
bestämmelsen skall regleras i administrativ ordning. Generaltullstyrelsen
anmärker att uttrycket ''särskilda minnesanteckningar’ skulle kunna tydas
såsom innefattande anteckningar å särskilda personalkort, varför styrelsen
föreslår att uttrycket utbytes mot ''särskilt register’. Styrelsen erinrar även
att hos styrelsen föres register över personer som dömts för smugglingsbrott,
vilket register vore offentligt, men att styrelsen, då såvitt bekant någon olägenhet
icke yppats därav, saknade anledning alt ifrågasätta dess hemlighållande.
Länsstyrelsen i Stockholms län omnämner alt anteckningar örn
straff varom länsstyrelsen erhåller underrättelse enligt motorfordonsförordningen
införas i körkortsregistret och där bliva offentliga, vilket länsstyrelsen
finner lämpligt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Stadsarkivarien i Stockholm
erinrar att vid vissa större domstolar föres alfabetiskt register till brottmålsdiarierna,
som vore i behov av ett lagstadgat skydd.

De sakkunnigas förslag synes i allt väsentligt kunna godtagas. Med anledning
av vad generaltullstyrelsen anmärkt har i departementsförslaget uttrycket
''särskilda minnesanteckningar’ i tredje stycket utbytts mot ''register,
varjämte ett par andra obetydliga redaktionella jämkningar i paragrafen
vidtagits. Såsom vederbörande myndigheter framhållit torde registret över
personer som dömts för smugglingsbrott samt anteckningar i körkortsregistret
om bestraffningar för brott mot motorfordonsförordningen icke böra un -

°° Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

dandragas offentligheten. Ej heller de av stadsarkivarie!! i Stockholm omnämnda
registren till brottmålsdiarier böra bliva hemliga.

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen
för handlingar med avseende å fångvård och därmed närstående områden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnes ingen sekretess stadgad på dessa
områden. I 1927 ars förslag, mom. 17, sammanfördes handlingar rörande
fångvård med handlingar rörande hälso- och sjukvård, fattigvård, barnavård
m. m., vilka senare i föreliggande förslag behandlas under 14 §.

Enligt 1935 års förslag äro bestämmelserna ‘ så avfattade att de omfatta
handlingar icke blott rörande den egentliga fångvården samt rörande behandling
av personer som intagits å uppfostringsanstalt eller å anstalt för
aterfallsförbrytare eller förminskat tillräkneliga förbrytare utan även rörande
övervakning eller tillsyn av villkorligt dömda och villkorligt frigivna
personer samt behandling eller tillsyn av dem som ådömts tvångsarbete. De
sakkunniga framhålla att sekretessregeln i första hand åsyftar att skydda
fångar och övriga ifrågavarande personer mot att i offentlighetens ljus få
framdragna sina personliga förhållanden, sitt uppförande å anstalt m. m.
Sekretessen skall också gälla endast vad som angår de enskilda personerna.
De sakkunniga uttala emellertid att det ej syntes lämpligt att, såsom be
träffande handlingar i sociala ärenden i övrigt (se 14 §), stadga att handlingar
på förevarande område — vilket år 1927 föreslagits — skulle utlämnas
med vederbörande enskildes, d. v. s. i regel en brottslings, samtycke eller då
trygghet funnes att det ej missbrukades till hans skada eller förklenande.
Dessa handlingar kunde innehålla sådant som om det bleve offentligt vore
ägnat att försvåra myndigheternas verksamhet och bekämpandet av brottsligheten.
I vissa fall, exempelvis med hänsyn till hjälpverksamheten för
frigivna fångar och vetenskaplig forskning borde emellertid utlämnande ske.
De sakkunniga hade icke funnit annan lösning av frågan örn sekretessens
närmare reglering stå till buds än att överlämna åt Konungen att med av
vägande av olika hänsyn bestämma därom genom allmänna föreskrifter
eller avgöranden i särskilda fall.

De i 1935 ars förslag upptagna bestämmelserna, som torde böra godtagas,
ha influtit i departementsförslaget allenast med den ändringen att sekretesstiden
här såsom i andra motsvarande fall höjts från 60 till 70 år.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1935 års förslag och upptager sekretessbestämmelser
rörande kyrkoböcker och därmed jämställda handlingar.

I gällande tryckfrihetsförordning upptogs redan vid dess tillkomst det
alltjämt kvarstående stadgandet i ämnet, und. 9, att ingen må tillåtas att i
andra fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela

Kungl. Maj :ts proposition nr 140.

eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården
och kyrkodisciplinen rörande handlingar i vad de innehålla upplysning om
enskild persons leverne och seder, såvitt de lända honom till skada eller
förklenande. Senare har stadgandet kompletterats med förbud mot utlämnande
av utdrag ur dylika handlingar i vad de innehålla upplysning huruvida
enskild person ådragit sig straffpåföljd vilken utestänger från behörighet
och rättigheter som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

De i 1935 års förslag upptagna stadgandena i ämnet ansluta sig, såsom
fallet i än högre grad var med de år 1927 under mom. 15 föreslagna, väsentligen
till gällande rätt. Innebörden av förstnämnda förslag är i huvud•
sak följande. Bestämmelserna avse ej blott kyrkoböcker utan även folkregister
och mantalsböcker, vilka föras i vissa städer, jämte handlingar som
eljest röra själavården eller kyrkotukten. Såsom enligt gällande rätt skyddas
endast det som rör enskild persons leverne och seder. Utlämnande skall
ske, förutom då vederbörande enskilde därtill samtycker, när med hänsyn
till de förhållanden under vilka det ifrågasättes trygghet kan anses vara för
handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för
den enskilde som avses. Dessutom skall Konungen äga förordna om utlämnande.
En maximitid av 60 år för sekretessens upprätthållande har stadgats.
Utdrag utvisande huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen — sålunda ej blott utdrag därom att påföljd ådömts utan
även utdrag därom att någon icke ådömts dylik —- må enligt förslaget icke
meddelas i annat fall än lag eller författning särskilt stadgar. På den grund
att sekretess endast gäller för vad som länder enskild person till skada eller
förklenande anses sekretessen enligt gällande rätt begränsad till dennes
livstid. Då även enligt förslaget utlämnande skall ske, om det ej kan lända
vederbörande enskilde till skada eller förklenande, skulle nämnda begränsning
fortfarande komma att gälla. De sakkunniga lia övervägt att bereda
skydd även för död mans minne men icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att härutinnan frångå gällande rätts ståndpunkt. De sakkunniga framhålla
att anteckningar i kyrkoböcker angående enskildas privatliv efter hand blivit
allt sällsyntare och att det torde vara anteckningar rörande fader- och moderskap
till barn utom äktenskap, straffpåföljd och sinnessjukdom, för
vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig gällande.

Ur de inkomna yttrandena över förslaget må anmärkas att riksarkivet
och åtskilliga kyrkliga myndigheter yrkat en förlängning av sekretesstiden,
därvid förordats 70, 90 och 100 år. Från ett par håll förordas att denna
tid skall räknas från vederbörande kyrkoboks avslutningsår, enär i böckerna
ofta saknas datum för anteckningarna. Även har från några håll yrkats att
sekretesskyddet icke skall upphöra så snart den person vars leverne och
seder äro i fråga avlidit. Riksarkivet finner det salunda icke tillfredsställande
att en förklenande kyrkoboksanteckning örn en person från hur sen
tid som helst omedelbart efter hans frånfälle skulle kunna publiceras medan
eljest dylika anteckningar vore skyddade mot missbruk. Domkapitlet i
Linköping har yrkat att liksom med avseende å vissa handlingar i sociala

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ärenden (se 14 §) skydd enligt förevarande lagrum beredes även för nära
anhöriga till den som i handlingen avses. Samma yrkande framföres av
kyrkoherden i Västervik. Denne gör även anmärkning därom att genom
sekretessens hänförande till vad som rör enskildas leverne och seder knappast
vore angivna alla de fall då sekretess vore önskvärd samt föreslår att
sekretessen i stället liksom beträffande nämnda handlingar i sociala ärenden
skall angivas avse vad som rör personliga förhållanden. Samme kyrkoherde
påpekar att sekretessen bör omfatta även vissa sådana handlingar
med uppgifter till införande i kyrkoböcker och folkregister vilka utväxlas
mellan pastorsämbeten och andra folkbokföringsmyndigheter eller eljest till
dem inkomma. Domkapitlet i Linköping ifrågasätter om icke genom förslaget
en allt för ömtålig diskretionär prövningsrätt tillagts prästerna i fråga
örn kyrkoböckers utlämnande och anser det lyckligt örn paragrafen kunde
erhålla en mera preciserad lydelse. Även Stockholms stads konsistorium
förordar en omarbetning av stadgandena i syfte att erhålla en klarare vägledning
för hithörande frågors bedömande. Domkapitlet i Visby föreslår att
för utlämnande av ifrågavarande anteckningar i kyrkoböcker skall erfordras
tillstånd av domkapitlet eller i vissa fall av medicinalstyrelsen. Domkapitlet
i Växjö framhåller att förbudet mot utlämnande av ifrågavarande anteckningar
icke får göras så stelt att exempelvis vid förberedelser till ingående
av äktenskap kontrahenternas berättigade krav på kännedom örn varandra
tdlbakavisas. Därför borde ur lagtexten utgå orden ’till skada eller förklenande
för den enskilde som avses’. Domkapitlet i Lund betonar att mycket
ömtåliga fall kunna inträffa i fråga om huruvida kyrkoböcker skola utlämnas
eller icke men finner att förslaget gör mer än förr utlämnandet till en
diskretionssak, där pastor skyddas för eventuella efterräkningar. Domkapitlet
anser den föreslagna paragrafen väl avfattad och giver den sin fulla
anslutning. Domprosten i Linköping framhåller den stora omfattning i vilken
numera pastorsämbetena anlitas för inhämtande av upplysningar om
personer i kommersiellt och liknande syfte samt uttalar önskemål att dylikt
missbruk må omöjliggöras genom laga bestämmelser. Landsarkivarien i
Vadstena slutligen betonar svårigheten för landsarkiven att effektivt övervaka
sekretessens iakttagande vid tillhandahållande av kyrkoböcker.

Det har synts lämpligt att något omlägga bestämmelserna i förevarande paragraf,
så att de komma i full överensstämmelse med stadgandena i 14 §.
Sålunda har såsom förutsättning för sekretess angivits icke att handlingarna
röra någons leverne och seder utan att de röra någons personliga förhållan den.

Det måste nämligen vara en fördel att med avseende å alla bestämmelser
som äro givna med hänsyn till privatlivets helgd samma uttryck användas.
Såsom förutsättning för utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots
av sekretessföreskriften har angivits icke blott att trygghet kan anses vara för
handen att det ej länder den enskilde vilkens personliga förhållanden avses
till skada eller förklenande, utan även att det ej länder till skada eller förklenande
för hans nära anhöriga. Orkande örn en sådan ändring har såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

förut omtalats framställts från flera håll. Man torde icke kunna förneka det
berättigade i att en avliden persons nära anhöriga skyddas mot lidanden som
för dem kunna uppkomma, om den avlidnes personliga förhållanden blottades.
Detta torde gälla lika väl med avseende å nu ifrågavarande handlingar
som med avseende å de i 14 § upptagna.

Den diskretionära prövning som ålagts prästefna i fråga om tillhandahållande
av kyrkoböcker kan otvivelaktigt mången gång vara ömtålig och ansvarsfull.
En sådan prövning torde emellertid allraminst kunna undvikas
då det gäller kyrkoböcker, där det förekommer många anteckningar om personliga
förhållanden samtidigt som ett starkt och berättigat offentlighetsintresse
med avseende å dessa böcker finnes. Denna prövning torde i första
hand böra åligga vederbörande pastor. Det må i anledning av vad som framkommit
i yttrandena erinras, att utlämnande skall vägras endast örn fara
finnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda torde i regel kontrahenterna
vid ett tillämnat äktenskap kunna anses berättigade att få del av
upplysningar örn varandra. Detta framgår i viss mån genom den i departementsförslaget
företagna, förut vid den allmänna redogörelsen för sekretessreglernas
konstruktion berörda ändringen i formuleringen av villkoren för utlämnande
därhän, att det särskilt nämnts att vid prövning om trygghet mot
skada eller förklenande är för handen hänsyn skall tagas till det ändamål för
vilket handlingen åstundas.

Sekretesstiden har i överensstämmelse med de förut berörda allmänna
grunderna i detta hänseende i''departementsförslaget satts till 70 år.

I anledning av därom framställd anmärkning har avfattningen ändrats så
att handlingar med uppgifter till kyrko- och folkbokföringen inbegripas under
paragrafen.

Den i 1935 års förslag upptagna bestämmelsen att Konungen skall kunna
förordna om utlämnande av handlingar som i denna paragraf avses har uteslutits.
De möjligheter till utlämnande som i övrigt föreslagits synas tillräckliga.
Dessutom må erinras om Konungens allmänna befogenhet enligt 38 §
att föreskriva utlämnande då någons rätt är därav beroende.

Vad slutligen angår det särskilda förbudet mot utlämnande av utdrag utvisande
huruvida någon ådragit sig påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen anmärkes,
att ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lagändringar
avseende avskaffande bland annat av sådan påföljd på min föredragning
den 31 sistlidne januari av Kungl. Majit remitterats till lagrådet för granskning.
Därest nämnda påföljd avskaffas, bör bestämmelsen i förevarande
lagförslag utgå. Det synes ej behövligt att, såsom vid förarbetena till förslaget
om avskaffande av berörda påföljd ifrågasatts, bibehålla en dylik bestämmelse
såvitt angår påföljd som enligt hittills gällande lag ådömts. Anteckningar
att sådan påföljd ådömts äro underkastade de allmänna sekretessreglerna
i denna paragraf, och man synes ej behöva frukta att sedan påföljden
avskaffats utdrag skola begäras därom att sådan påföljd icke blivit
ådömd under den tid då så kunde ske. Bestämmelsen i fråga har därför uteslutits.

Kungl. Maj.is proposition nr 140.

14 §.

Denna paragraf reglerar sekretessen för handlingar i vad som med en gemensam
beteckning torde kunna kallas sociala ärenden.

I gällande tryckfrihetsförordning finnas endast några spridda specialstadganden
på detta område, sam i 1935 års förslag efter förebild från 1912
och 1927 års utredningar erhållit enhetlig reglering. I 1927 års förslag, mom.
17, upptogos jämte ifrågavarande handlingar även fångvårdshandlingar, vilka
nu hänförts till särskild paragraf (12 §). Ä andra sidan upptogos i särskilt
lagrum, mom. 16, vissa handlingar i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken,
vilka handlingar nu medtagits i förevarande paragraf.

Till motivering av ett gemensamt stadgande för handlingar i sociala ärenden
har i 1935 års betänkande anförts, att det visserligen torde stå fast att
man inom detta vidsträckta område stöde inför situationer som med hänsyn
till offentlighetens och sekretessens avvägning vöre att bedöma på mycket
olika sätt. Men vid närmare undersökning kunde man icke undgå att finna,
att en ur sådana synpunkter företagen differentiering av reglerna skulle
stöta på svårigheter. En dylik differentiering kunde sålunda näppeligen
företagas efter de olika områdena för det allmännas verksamhet, då å ena
sidan inom ett och samma förvaltningsområde frågan örn offentlighet och
sekretess ofta vore att bedöma olika för olika fall och å andra sidan inom
skilda sådana områden mången gång alldeles enahanda synpunkter borde
anläggas. Ett ytterligare skäl för åstadkommande av så vitt möjligt enhetliga
bestämmelser vore att det för myndigheter, verksamma på olika områden
som måhända icke alltid kunde klart särhållas från varandra, vore en
stor fördel att överallt kunna tillämpa enahanda regler.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla i vad handlingarna i fråga
angå ''enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt’, varmed
icke lärer ha avsetts någon saklig olikhet i förhållande till 1927 års förslag,
som härutinnan endast nämnde ''enskildas personliga förhållanden’. I motiven
till sistnämnda förslag framhölls, att det visserligen ur vissa synpunkter
kunde vara tilltalande att i lagen närmare angiva vad med personliga förhållanden
borde förstås, t. ex. genom att angiva uppgifter om hälsotillstånd,
leverne och seder, familjeförhållanden o. s. v., men med hänsyn till svårigheten
att giva en uttömmande och i övrigt tillfredsställande bestämning hade
förslaget stannat vid nämnda formulering, som redan kommit till användning
i gällande tryckfrihetsförordning (und. 14).

Såsom i den föregående redogörelsen anmärkts är sekretessen på förevarande
områden enligt 1935 års förslag icke ovillkorlig. Dels skall handling
utlämnas till den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses och
med hans samtycke också till andra, dels skall utlämnande även utan sådant
samtycke ske, om trygghet kan anses för handen att utlämnandet ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga,
därvid vissa förbehåll må knytas till utlämnandet för vinnande av
sådan trygghet. Dessutom skall Konungen äga obegränsad rätt att förordna

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

om utlämnande. Sekretesstiden har som förut omnämnts satts till 60 år.
Rörande vissa speciella skärpningar och inskränkningar i sekretessen i förhållande
till vad av dessa regler framgår blir tillfälle att återkomma, sedan
först närmare angivits de handlingar på förevarande område vilka enligt
1935 års förslag bliva underkastade sekretess.

Den första grupp av handlingar som däri upptages avser sådana, vilka av
läkare eller hos medicinalstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande
upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende
som avses i giftermålsbalken. Såvitt angår i dylik ordning upprättade handlingar
i mål och ärenden som avses i giftermålsbalken, finnes nu i tryckfrihetsförordningen
en sekretessbestämmelse i lind. 10. Den föreslagna ändringen
innebär att bestämmelsen utvidgats att avse även handlingar som
upprättats i angiven ordning till utredning i andra mål och ärenden hos domstol
än sådana som avses i giftermålsbalken.

Den andra gruppen handlingar i denna paragraf omfattar enligt 1935 års
förslag handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård. Härutinnan
finnes i nuvarande tryckfrihetsförordning endast en bestämmelse, und. 12,
örn vissa handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos statliga myndigheter
i ärenden som avses i lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Denna sekretessbestämmelse infördes år 1921 i samband med
tillkomsten av sistnämnda lag. Såväl dessförinnan som senare ha upprepade
förslag framlagts om en mera allmän handlingssekretess på förevarande
område. Vid antagande av gällande sinnessjuklag år 1929 framhöll
riksdagen önskvärdheten av att frågan örn förbud mot offentliggörande av
handlingar rörande sjukvård vunne en tillfredsställande lösning vid det
pågående arbetet på en reform av tryckfrihetsförordningen. — De sakkunniga
ha i motiven anfört att sekretessen synts böra omfatta handlingar i
ärenden rörande såväl allmän som enskild sjukvård, vilka kunde förekomma
hos myndigheter, samt att under stadgandet otvetydigt folie den militära
sjukvården, om vars skyddande i ifrågavarande hänseende militieombudsrnannen
gjort framställning år 1933, ävensom pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.

Den tredje gruppen utgöres av handlingar i ärenden rörande riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets verksamhet. 1 tryckfrihetsförordningen
finnes nu en år 1918 införd sekretessbestämmelse, und. 14, som avser
nämnda myndigheters handlingar, bland annat såvitt de röra enskildas personliga
förhållanden. 1 1927 års förslag angavs i stället handlingar rörande
försäkring mot olycksfall i arbete. Den år 1935 föreslagna formuleringen
motiveras med att riksförsäkringsanstaltens verksamhet omfattar även andra
grenar än dylik försäkring, där motsvarande behov av sekretess förelåge.

Såsom en fjärde grupp lia upptagits handlingar i ärenden rörande fattigvård,
samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds
eller barnavårdsmäns verksamhet. Handlingar på dessa områden
åtnjuta icke för närvarande något skydd mot offentliggörande. Handlingar
rörande fattigvård och barnavård upptogos håde i 1912 och 1927 års för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

slag. Enligt sistnämnda förslag skulle emellertid med hänsyn till det starka
kontrollintresset på dessa områden sekretess gälla endast såvitt handlingarna
funnes hos kommunalmyndighet. Denna inskränkning av sekretessen
har icke upprätthållits i 1935 års förslag, enär enligt vad de
sakkunniga uttala samma intresse av sekretess torde föreligga hos vilken myndighet
en handling än funnes samt kontrollbehovet ej torde vara större med
avseende å handlingar hos statsmyndigheterna, snarare tvärtom.

Den femte gruppen handlingar utgör sådana som röra rätt för enskilda att
inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller nykterhetsnämnds
verksamhet i övrigt. Gällande tryckfrihetsförordning innehåller en
sekretessbestämmelse i und. 10 med avseende å till Konungens befallningshavande
eller Konungen inkomna handlingar i ärende om intagande å allmän
anstalt för vård av alkoholister samt läkares utlåtande och koncept i sådant
ärende. I 1927 års utredning angåvos handlingar i ärenden rörande behandling
av alkoholister såsom föremål för sekretess. Med den år 1935 tillagda
kategorien handlingar rörande rätt att inköpa alkoholhaltiga drycker ha närmast
avsetts framställningar hos kontrollstyrelsen med anledning av detaljhandelsbolagens
beslut i dylika frågor och därtill hörande handlingar.

Slutligen har i 1935 års förslag såsom en sjätte grupp upptagits handlingar
rörande kontroll å utlänningar som här i riket vistas eller hit söka tillträde,
örn vilka handlingar intet stadgas i gällande rätt. I 1927 års förslag inrymdes
dessa handlingar i en bestämmelse örn sekretess å handlingar rörande personlig
övervakning av enskilda. I motiven till 1935 års förslag framhålles, att
i ärenden rörande kontroll å utlänningar ofta företagas sådana undersökningar
angående utländska undersåtars och svenska arbetsgivares förhållanden
vilka icke borde bliva offentliga.

De sålunda föreslagna sekretessbestämmelserna skola icke ha tillämpning
å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där
ej fråga är om nykterhetsnämnds beslut och beslut i ärende rörande tillämpningen
av lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Den offentliga
kontrollen skulle, enligt vad sakkunniga härutinnan anfört, kunna lida
obehörigt förfång, därest dylika beslut generellt hänfördes under sekretessen.

Såsom förut antytts har i 1935 års förslag sekretessen på vissa punkter
skärpts så till vida, att handling ej skall få utlämnas ens till den vilkens personliga
förhållanden handlingen rör. Detta skall enligt paragrafens tredje
stycke, första punkten, vara fallet, då handlingen angår någons intagning å
anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling därstädes eller
eljest av läkare, och grundad anledning finnes att antaga att genom utlämnande
ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller eljest
allvarlig olägenhet uppstå, varmed enligt motiven främst åsyftas att fara för
annans personliga säkerhet skulle uppstå. De sakkunniga ha framhållit, att
denna bestämmelse torde i huvudsak stämma väl överens med den som för
ett specialområde, nämligen för kommunala sinnessjukhus, meddelats i stadgan
angående sinnessjukvården i riket den 19 september 1929, § 108. Denna
av Konungen i administrativ ordning utfärdade stadga är i förevarande punkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

avfattad i överensstämmelse med förslag av 1926 års sinnessjuksakkunniga
(statens off. utredn. 1928: 18), vilka ansett kommunala handlingar icke
falla under gällande tryckfrihetsförordnings bestämmelser. I nämnda paragraf
av sinnessjukstadgan föreskrives, förutom att domstol, åklagare och
offentlig myndighet skall äga tillgång till handlingar å kommunala sinnessjukhus,
jämväl att förmyndare eller god man för där intagen person ävensom
anhörig till sådan skall få taga del därav, i den mån sjukvårdsläkaren finner
det kunna ske utan olägenhet, samt att exspektant eller den som är eller varit
intagen å sådant sinnessjukhus ej må förvägras tillgång till honom rörande
handlingar, i den mån det ej är uppenbart att det skulle vara till men för
honom eller kunna medföra fara för annans personliga säkerhet.

Vidare innehåller 1935 års förslag i andra punkten av paragrafens tredje
stycke, att åtgång till handling utvisande vem som gjort anmälan till barnavårdsnämnd
eller nykterhetsnämnd eller vem som eljest lämnat upplysningar
till sådan nämnd skall kunna vägras, därest anmälan eller upplysningarna icke
varit uppenbart ogrundade och grundad anledning finnes att antaga, att den
örn vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats kommer att missbruka
genom utlämnande erhållen kännedom i berörda hänseende. Denna bestämmelse
bär föreslagits i anledning av vad som framhållits av socialstyrelsen
och vissa barnavårdsnämnder angående faran för att den som blivit
anmäld för alkoholmissbruk eller vanvård av barn beginge våldsdåd mot
anmälaren eller mot sin familj eller eljest utsatte dem för trakasserier.

De sakkunniga lia funnit sekretessbehovet i de fall som angivits i tredje
stycket av paragrafen äga sådan styrka, att den enskilde här icke ens borde
äga den rätt att utfå handlingar som eljest tillkomme part, varför undantag
för dessa fall gjorts i 38 § i sakkunnigförslaget (39 § i departementsförslaget).

I yttrandena över 1935 års förslag har i allmänhet yppats tillfredsställelse
med de föreslagna stadgandena i stort sett, ehuru åtskilliga detaljanmärkningar
framställts.

Medicinalstyrelsen anför att paragrafen enligt styrelsens mening i väsentliga
delar innebär påtagliga förbättringar i förhållande till gällande rätt, därvid
styrelsen särskilt framhåller det skydd som beretts handlingar rörande
hälso- och sjukvård. Genom bestämmelsen att utlämnande skall ske, därest
trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till
skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen
beröras, vunnes möjlighet att tillgodose det legitima behovet av dylika handlingars
tillhandahållande.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller den synnerliga
vikten av att handlingar rörande enskild persons sjukdom, speciellt sinnessjukdom,
icke i oträngt mål meddelas obehöriga. Bestämmelserna i 1929
års sinnessjukstadga för kommunala sinnessjukhus syntes på ett lyckligt
sätt tillgodose detta intresse samtidigt som de gjorde handlingarna tillgängliga
för myndigheter och behöriga enskilda. Sakkunnigförslaget av år
1935 innebure en betydande förbättring av situationen för de statliga sinnessjukhusen,
beträffande vilkas handlingar några bestämmelser i förevarande
hänseende icke funnes, men en icke oväsentlig försämring så vitt anginge
de kommunala sinnessjukhusen. De villkor för utlämnande som i
förslaget uppställdes lämnade endast ett högst ofullständigt skydd mot obe -

Kungl. Maj.ts proposition nr lii).

hörigas nyfikenhet. Förslaget innebure även att den relativa sekretess, som
hittills åtminstone enligt praxis varit beskärd de vanliga sjukhusens journaler,
i mycket stor utsträckning uppgåves. Det läge i öppen dag att åtskilliga
av de detaljer angående sjukdomars förhistoria och det aktuella
sjukdomstillståndet som patienter i förtroende meddelade sjukhusläkaren
vöre av den art, att de av den sjuke skulle hemlighållits, örn han räknat
med möjligheten att de när som helst skulle löpa risken att bli tillgängliga
för envar. Lika otvivelaktigt vore, att ett sådant förhållande många gånger
kunde innebära stora nackdelar för ett framgångsrikt försök att råda bot
för sjukdomen. Förslaget kunde medföra att tjänsteläkare underläte att sig
till minnes anteckna omständigheter, vilkas offentliggörande kunde bliva
patienten till förfång. Centralstyrelsen hemställde därför örn sådan ändring
i förslaget, att läkares anteckningar om patienter, frånsett de tillfällen
då ett^ allmännelig! samhällets trygghetsintresse annorlunda påfordrade, genomgående
bleve att betrakta såsom hemliga.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Skaraborgs län ifrågasätta,
om icke paragrafen erhållit en alltför generell avfattning som kunde
vålla svårigheter vid tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasätter särskilt,
örn icke paragrafen borde jämkas till överensstämmelse med vad i sjukhusstadgan
föreskrives rörande lasarettsläkares skyldighet att avgiva intyg.

Pressorganisationerna yrka att ur den blivande lagen skall utgå bestämmelsen
att åtgång till handling rörande någons intagning å anstalt eller inrättning
eller vård eller behandling därstädes eller eljest av läkare i vissa
fall skall kunna vägras, även då enligt de föregående reglerna i paragrafen
utlämning skulle ske. Genom detta stadgande komme nämligen offentligheten
att orimligt starkt inskränkas, då det gällde handlingar rörande i
synnerhet såsom sinnessjuka ansedda personers intagande å vårdanstalt.
Av lika stort intresse som det vore att publiciteten i fråga örn dylika personers
förhållanden icke missbrukades, av lika stor vikt vore det att vederbörande
läkares uppfattning icke under alla omständigheter bleve den avgörande
i fråga om sådana handlingars utlämnande, men det syntes tydligt
att genom den föreslagna bestämmelsen föga eller ingen möjlighet skulle
finnas^ att gentemot läkarens uppfattning hävda offentlighetskravet även i
fall då detta kunde vara synnerligen befogat. Detta måste sägas utan att
avsikten vore att därmed uttala något misstroende mot läkarna, vilkas ofta
svåra ställning i dylika fall pressorganisationerna till fullo insåge.

Riksförsäkringsanstalten har motsatt sig att sjukdom särskilt nämndes
jämte personliga förhållanden i övrigt vid bestämningen av det som enligt
förevarande paragraf skall betinga sekretess. Riksförsäkringsanstalten hänvisar
härvidlag till vad som förekommit vid tillkomsten av undantaget i
gällande tryckfrihetsförordning angående riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
handlingar, vilka äro underkastade sekretess bland annat
''såvitt de röra enskildas personliga förhållanden’. Detta undantag hade
tillkommit efter en framställning av riksförsäkringsanstalten, däri framhållits
att läkarbetyg, som ingåves till anstalten för erhållande av ersättning,
samt uppgifter i övrigt, som inkomme för en ersättningsfrågas bedömande,
syntes kunna undantagas från de handlingar till vilka allmänheten
hade fri tillgång. I dessa läkarbetyg och meddelanden måste nämligen understundom
lämnas utredning örn den skadades tillstånd före olyckstillfället,
huruvida han lode av följderna av alkoholmissbruk samt rörande den
skadades ärftliga belastning, levnadssätt, föregående sjukdomar m. m. Det
vöre tydligt att dylika upplysningar örn en sjuk persons mera intima förhållanden
icke borde få komma till utomståendes kännedom. I anledning

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

av nämnda framställning hade proposition i frågan (nr 262 år 1917) förelagts
riksdagen, som med en ändring i fråga örn sekretesstiden antog propositionen.
Konstitutionsutskottet hade i sitt utlåtande framhållit bland
annat, att det i föreliggande fall gällde meddelanden angående den av
olycksfall skadades levnadssätt före olyckstillfället och de föregående sjukdomar
han genomgått, örn han lidit av följderna av alkoholmissbruk eller
vore ärftligt belastad m. m. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening kunde
läkarintyg och andra handlingar rörande själva den skada för vilken ersättning
begärdes i regel ej anses angå den skadades personliga förhållanden
och sålunda enligt gällande rätt ej vara föremål för sekretess. Däremot
skulle dessa handlingar enligt den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf
komma att hänföras under densamma, varigenom det komme att åligga
riksförsäkringsanstalten att, för varje gång en sådan handlings utlämnande
ifrågasattes, undersöka huruvida det kunde ske utan fara för att det bleve
missbrukat till skada eller förklenande för den som i handlingen avsåges
eller för hans nära anhöriga. Det store emellertid överflödigt och olämpligt
att anstalten skulle behöva företaga sådana undersökningar. — Slutligen
har riksförsäkringsanstalten yrkat, att det föreslagna stadgandet om undantag
från sekretessen i fråga örn beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll
upptagits icke gjordes tillämpligt å anstaltens beslut, vilka enligt
gällande rätt kunde hållas hemliga då de anginge någons personliga förhållanden.

Pensionsstgrelsen framhåller, att det behov av sekretess för läkarintyg
som genom förslaget tillgodosetts såvitt anginge styrelsens sjukvårdande
verksamhet i viss örn ock mindre mån gällde även i ärenden rörande beviljande
av pension, där i stor omfattning förekomme läkarutlåtanden för utrönande
av graden av pensionssökandes arbetsoförmåga. Vidare ifrågasätter
styrelsen huruvida icke de skäl som föranlett de sakkunniga att från
offentlighetsregeln i visst avseende undantaga riksförsäkringsanstaltens och
försäkringsrådets verksamhet, fattigvård, samhällets barnavård m. m. åtminstone
delvis talade för att även pensionsförsäkringens hela verksamhet
i vad anginge enskilds sjukdom eller hans personliga förhållanden i övrigt
på samma sätt borde undantagas från offentligheten. Örn också styrelsen,
ehuru med tvekan, ansåge sig böra avstå från tanken på en så långt gående
utvidgning av stadgandet, ville styrelsen emellertid framhålla önskvärdheten
av att detsamma i varje fall kompletterades med föreskrift om förbud mot
utlämnande av handlingar som av läkare upprättades i ärenden rörande
folkpension.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård finner bestämmelserna i
denna paragraf vara av synnerligen stort värde, men ifrågasätter likväl, örn
enskildas intresse av sekretess rörande personliga förhållanden blivit tillfyllest
tillgodosett. Genom bestämmelsen örn att utlämnande skall ske, då
trygghet finnes att det ej länder till skada eller förklenande, överlämnades i
många läll avgörandet örn en handling skulle utlämnas eller icke till kommunal
myndighet, d. v. s. i regel viss enskild person, utan möjlighet för den
som hade intresse för handlingens hemlighållande att påverka beslutet eller
erhålla någon ändring i detsamma. Genom denna bestämmelse kunde värdet
för den enskilde av den föreslagna sekretessen i det särskilda tället göras
alldeles illusorisk. Det torde mången gång ställa sig svårt för vederbörande
myndighet att, örn också viljan vöre god, helt sätta sig in i den enskildes
bevekelsegrunder och att beräkna följderna av handlings utlämnande. Örn
icke bestämmelsen finge utgå, borde i varje fall föreskrivas skyldighet att
vid fråga örn utlämnande inhämta yttrande från den enskilde som kunde

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

hava intresse av handlingens hemlighållande; och denne borde även tillerkännas
klagorätt.

Socialstyrelsen anser att med handlingar vilka enligt denna paragraf skulle
åtnjuta sekretesskydd torde böra likställas handlingar i ärenden rörande
statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Det syntes visserligen
oförbehållsamt kunna erkännas, att dessa ärendens vikt gjorde det
angeläget att de ej omgärdades med ett sådant skydd mot offentlighet,
varigenom allmänheten betoges möjlighet att följa de statliga och kommunala
organens politik i ifrågavarande avseende. Detta syntes emellertid icke utgöra
tillräcklig anledning att på detta område frångå den av de sakkunniga
i övrigt upprätthållna principen, att enskilda medborgares rent personliga
förhållanden icke borde kunna till skada för vederbörande och utan dennes
samtycke prisgivas åt offentligheten.

Statens arbetslöshetskommission framställer samma yrkande som socialstyrelsen,
därvid anförts att inom arbetslöshetskommittéernas verksamhet
liksom inom fattigvården och arbet^förmedlingsverksamheten förekomme
uppgifter rörande enskildas personliga förhållanden vilka rimligen borde
undandragas offentligheten.

Stadsfullmäktige i Stockholm, magistraten och stadsfullmäktige i Borås
och i Karlskrona, magistraten i Landskrona och stadsfullmäktige i Eslöv ha
likaledes ansett önskvärt att sekretessen utsträckes till ifrågavarande handlingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker att särskilt beträffande barnavårdsnämndernas
och nykterhetsnämndernas verksamhet ett bestämt behov
av sekretess framträtt. Den hittillsvarande bristen i detta hänseende hade
otvivelaktigt vållat svårigheter och stora personliga obehag framför allt för
nämndernas ordförande. Understundom torde denna brist t. o. m. ha förhindrat
åtgärder som eljest varit påkallade. — Beträffande det samtycke
till utlämnande av handling som i handlingen avsedd person kunde lämna,
har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke målsman eller förmyndare borde likställas
med denna person själv såvitt angår minderåriga eller psykiskt sjuka.
— Länsstyrelsen anmärker vidare, att genom de föreslagna bestämmelserna
att i vissa fall handlingar skulle kunna vägras även dem vilkas personliga
förhållanden däri berördes, torde ha avsetts att förebygga att familjemedlemmar
eller personer, vilka eljest stöde i nära förhållande till den som skulle
bliva föremål för ifrågasatt behandling, bleve utsatta för trakasserier eller
förföljelser. Denna synpunkt hade enligt vad erfarenheten visat stor betydelse,
men den hade icke kommit till synes i lagtextens avfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det föreslagna sekretesskyddet för
läkarutlåtanden och dylika handlingar i mål och ärenden hos domstol borde
utsträckas att gälla även i mål hos länsstyrelse, t. ex. i mål rörande behandling
av lösdrivare. Länsstyrelsen anmärker även att länsstyrelses utslag eller
beslut i mål angående behandling av alkoholister borde åtnjuta sekretesskydd
i likhet med nykterhetsnämnds beslut.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra motsvarande anmärkning med avseende
å barnavårdsnämnds beslut.

Landsfogden i Kronobergs län ifrågasätter skydd för läkarutlåtanden och
dylika handlingar som upprättats på föranstaltande av polismyndighet och
ej omfattades av sekretessbestämmelsen i 10 §, t. ex. obduktionsprotokoll
rörande personer som förolyckats eller själva tagit sig av daga. Vidare framhåller
landsfogden att det särskilda sekretesskyddet för handlingar utvisande
vem som gjort anmälan till barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd
eller eljest lämnat upplysningar till sådan nämnd borde utsträckas att gälla
även handlingar utvisande vem som gjort anmälan eller lämnat upplysningar
till polismyndighet i ärenden rörande omhändertagande av alkoholister.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

Kommerskollegium förordar en av Sveriges redareförening m. fl. institutioner
på sjöfartens område gjord hemställan att mönstringsliggare i den man
de avse enskilda personer erhålla sekretesskydd. Från vissa håll föreslås
därvid att skydd skulle beredas enligt förevarande paragraf, från andra håll
att ifrågavarande handlingar jämställdes med handlingar rörande arbetsförmedling.
Den föreslagna sekretessen motiveras väsentligen därmed, att det
plägade förekomma att uppgifter begärdes angående vilka personer som påmönstrats
fartyg under pågående arbetskonflikter, vilka personer sedan
utsattes för förföljelser. Från några av de berörda institutionerna ifrågasättes
sekretesskydd för sjömanshusens handlingar överhuvud, enär dessa,
t. ex. i frågor örn understöd åt sjömän eller deras anhöriga, kunde innehålla
upplysningar örn personliga förhållanden som eljest skulle bliva skyddade
enligt förevarande paragraf.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt sekretesskydd enligt förevarande paragraf
för de räkenskaper vilka skola föras vid statens verk och myndigheter
över avlöningsmedel som äro föremål för införsel.

Sakkunnigförslaget synes i huvudsak väl avvägt och har också såsom
framgår i stort sett vunnit bifall av de hörda myndigheterna och korporationerna,
om än åtskilliga detaljanmärkningar framställts, vilka i en del fall
torde böra föranleda jämkningar i förslaget.

Någon mera tillfredsställande metod torde ej kunna utfinnas för sekretessens
reglering på ifrågavarande områden än den av de sakkunniga härutinnan
föreslagna att angiva vissa större förvaltningsområden på vilka sekretess
skall råda, men samtidigt begränsa denna till det som rör enskildas personliga
förhållanden samt föreskriva skyldighet att utlämna handling, då den
vilkens förhållanden äro i fråga därtill samtycker eller då trygghet kan anses
vara för handen att utlämnande ej kommer att missbrukas till skada
eller förklenande för honom eller hans nära anhöriga.

I anledning av riksförsäkringsanstallens anmärkning har i departementsförslaget
som förutsättning för sekretess angivits endast att det skall vara
fråga om ''enskilds personliga förhållanden’, ej ''enskilds sjukdom eller hans
personliga förhållanden i övrigt’. Någon väsentlig saklig förändring torde
detta emellertid knappast innebära. Visserligen synes man -— bland annat
med hänsyn till förarbetena till det gällande undantaget från offentlighetsregeln
med avseende å riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets handlingar
— böra medgiva att ej allt som rör sjukdom obetingat skall anses avse
personliga förhållanden, men på grund av klausulen örn utlämnande då
det ej kan lända till vederbörandes skada eller förklenande torde tillämpningen
av sekretessbestämmelsen bliva ungefär densamma vare sig sjukdom
särskilt nämnes eller icke.

Vad angår sistnämnda klausul äro skälen för densamma angivna redan
vid den allmänna översikten över sekretessreglernas konstruktion. Det må endast
ytterligare framhållas, att vid fråga örn handlings utlämnande hänsyn
skall tagas även till nära anhöriga till den vilkens personliga förhållanden i
handlingen avses, på grund varav bland annat sekretesskyddet icke behöver
upphöra vid denne persons död. Detta synes tillfredsställande. Vad centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund med avseende å sjukvårdshandlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 140. 7

Kungl. Majis proposition nr 140.

och statens inspektör för fattigvård och barnavård med avseende å handlingar
hörande till hans verksamhetsområde anfört av innebörd att ifrågavarande
klausul skulle allvarligt minska värdet av hela sekretessen torde icke
vara berättigat. Det lärer icke behöva befaras, att läkarna respektive fattigvårds-
och barnavårdsmyndigheterna, åtminstone med den formulering klausulen
erhållit i departementsförslaget, skulle anse sig skyldiga eller berättigade
att utlämna handling, då risk för obehörig användning av erhållna upplysningar
föreligger.

Det synes ej lämpligt att såsom från ett håll ifrågasatts utmärka att samtycke
till utlämnande i vissa fall skall kunna givas av förmyndare eller god
man, utan synes frågan i vad mån så skall kunna ske böra lösas efter allmänna
regler.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Konungen utan hinder
av vad i paragrafen stadgats skulle äga förordna örn utlämnande av
ifrågavarande handlingar, har ansetts böra utgå, då den ej torde fylla något
praktiskt ändamål och dessutom ej synes principiellt försvarlig.

Sekretesstiden föreslås såsom överallt där det gäller personliga förhållanden,
på skäl för vilka redan förut redogjorts, höjd från år 1935 föreslagna
60 år till 70 år.

De förvaltningsområden på vilka sekretess enligt denna paragraf skall
gälla torde såsom socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen föreslagit
böra utökas med den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid
arbetslöshet. Även härvidlag framträder, såsom dessa myndigheter framhållit,
ett sekretessintresse fullkomligt motsvarande det som råder på fattigvårdens
område. Och det kontrollintresse som påkallar offentlighet synes
knappast starkare på det förra området än på det senare. Genom de föreslagna
möjligheterna till utlämnande av handlingar trots sekretessregeln torde
sistnämnda intresse i tillbörlig mån bliva tillgodosett. Det måste överhuvud
anses önskvärt att på närbesläktade områden såvitt möjligt samma
regler gälla. Främst ur denna synpunkt har departementsförslaget i denna
paragraf även upptagit handlingar i ärenden rörande allmän pensionsförsäkring.
Såsom pensionsstyrelsen framhållit tala åtminstone i viss utsträckning
för sekretess på detta område samma skäl som gälla beträffande olycksfallsförsäkring,
fattigvård m. m. Sekretessbehovet torde visserligen vara väsentligt
mindre beträffande handlingar i pensionsförsäkringsärenden, men i
den mån ömtåliga personliga förhållanden beröras i dessa handlingar, synas
de böra vara skyddade i lika grad som handlingar i andra sociala ärenden.
Någon kränkning av offentlighetsprincipen innebär naturligen icke pensionsförsäkringshandlingarnas
hänförande under paragrafen, då trygghetsklausulen
här kan erhålla desto vidsträcktare tillämpning. Genom den nu föreslagna
lösningen undgår man särbestämmelse rörande läkarintyg i pensionsförsäkringsärenden,
för vilka intyg pensionsstyrelsen begärt att sekretess i
varje fall skulle anordnas.

Det svnes riktigt att, som de sakkunniga föreslagit, i den allmänna kontrollens
intresse från sekretess utesluta beslut som särskilt utfärdats eller i pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

tokoll upptagits — dock med undantag för de särskilt ömtåliga fall som i
förslaget angivits. Utöver dessa fall torde även på sätt Stockholms stadsiullmäktige
framhållit barnavårdsnämnds beslut böra undandragas den obligatoriska
offentligheten, enär i dessa beslut mången gång måste beröras personliga
förhållanden som ej böra bliva bekanta. Däremot torde ej vara
nödvändigt att undantaga länsstyrelses beslut rörande alkoholistvård, såsom
av en länsstyrelse yrkats, ej heller torde något framträdande behov av
sekretess för riksförsäkringsanstaltens beslut förefinnas.

Bestämmelser som inskränka utlämningsskyldigheten utöver vad enligt
nu angivna regler skulle gälla torde böra upptagas i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget. Med stadgandena i tredje stycket första punkten
avses främst att förebygga den risk som stundom föreligger att sinnessjuka
och alkoholister begå våldshandlingar mot personer — anhöriga eller läkare
— som gjort uttalanden rörande deras tillstånd eller dylikt, då fråga
är om anstaltsvård eller annan behandling. Ehuru offentlighetsintresset
här är starkt, torde det icke vara tillrådligt att som pressorganisationerna
hemställt låta den föreslagna bestämmelsen utgå. Det må särskilt betonas
att genom den nya sinnessjuklagen sådana garantier mot obehörig internering
av såsom sinnessjuka ansedda personer skapats, att intresset av sinnessjukhandlingars
offentlighet ur denna synpunkt icke kan anses lika
stort som tidigare. Dock torde en viss modifikation i förslaget böra göras.
Såsom förutsättning för att handling skall kunna hemlighållas enligt denna
punkt har sålunda i departementsförslaget angivits, i stället för att allvarlig
olägenhet kan uppstå, att någons personliga säkerhet kan sättas i fara. Mot
den förra bestämningen synes nämligen med skäl kunna anmärkas att den
är väl obestämd och vidsträckt. Genom den senare bestämningen bringas
stadgandet i nära överensstämmelse med vad som enligt sinnessjukstadgan
i förevarande hänseende redan gäller beträffande handlingar å kommunala
sinnessjukhus. I andra punkten av tredje stycket ha villkoren för stadgandets
tillämpning på motsvarande sätt preciserats, i det att som förutsättning
för att utlämnande skall få vägras angivits, att grundad anledning finnes
att antaga att den örn vilken anmälan gjorts eller upplysningar lämnats
kommer att till skada för annan person missbruka erhållen kännedom örn
vem som avgivit anmälningen eller upplysningarna. Å andra sidan har icke
upptagits att utlämnande finge vägras enligt denna punkt endast om anmälan
eller upplysningarna varit uppenbart ogrundade. En dylik begränsning
synes i detta sammanhang mindre lämplig. Med beaktande av
därom gjord anmärkning har andra punkten avfattats så, att därunder falla
anmälningar och upplysningar i ärenden angående barnavård, ungdomsskydd
och behandling av alkoholister, även då handlingarna inkomma till
länsstyrelse eller annan polismyndighet.

De yrkanden om sekretess jämlikt denna paragraf beträffande ytterligare
vissa begränsade områden, vilka framkommit i yttrandena, torde ej representera
sekretessbehov av den styrka att de böra lagfästas. Vissa i ydran -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

dena anförda synpunkter av mera allmän räckvidd kunna här icke upptagas
till behandling.

I paragrafen har upptagits en bestämmelse örn sekretess för de socialregister
vilka enligt den i år antagna lagen om socialregister skola föras i
kommunerna. Denna lag anger i vilka fall upplysningar ur socialregistret
skola lämnas. Chefen för socialdepartementet anförde i motiveringen till
bestämmelserna härom, att uppgifter ur registret icke syntes böra lämnas
eller detsamma över huvud vara tillgängligt i andra fall än de i lagen angivna
(se proposition nr 3 med förslag till lag om socialregister sid. 18). I
förevarande paragraf har ansetts böra föreskrivas, att uppgifter och anteckningar
tillhörande socialregistren ej må utlämnas i vidare mån än som följer
av lagen om socialregister.

15 §.

- I denna paragraf gives skydd för överförmyndares handlingar i vad de
angå enskildas ekonomiska förhållanden. Motsvarande bestämmelse saknas
i gällande rätt och 1927 års förslag men upptogs i 1935 års förslag, 15 §, där
det stadgas att ifrågavarande handlingar ej må utlämnas förrän efter 25 år
i vidare mån än i lagen om förmynderskap föreskrives.

I 10 kap. 6 § förmynderskapslagen stadgas att omyndig, örn han fyllt 16
år, må taga del av de räkningar och andra handlingar rörande förmynderskapet
som förvaras hos överförmyndaren samt att enahanda rätt tillkommer
den omyndiges make och närmaste fränder. Lagberedningen, som i sitt
förslag till förmynderskapslag utformade detta stadgande, framhöll att det
förutsatte att ifrågavarande handlingar icke enligt tryckfrihetsförordningens
bestämmelser vore att anse som allmänna handlingar. Det vöre av största
vikt att förteckningar över omyndigs egendom samt års- och slutredovisningar,
vilka avsåge att giva en detaljerad inblick i en omyndigs ekonomiska förhållanden,
förbleve undandragna offentligheten. Detsamma gällde i viss
mån vissa andra av lagberedningen angivna handlingar.

Vid granskning av lagberedningens förslag fann emellertid lagrådet enhälligt
att överförmyndares handlingar måste anses falla under tryckfrihetsförordningens
regler i § 2 mom. 4. Två av lagrådets ledamöter funno övervägande
skäl tala för att de i 10 kap. 6 § förmynderskapslagen upptagna handlingarna
bleve undandragna offentligheten och ansågo följaktligen att bestämmelse
härom borde införas i tryckfrihetsförordningen. De två övriga
av lagrådets ledamöter åter ansågo, särskilt vid jämförelse med bouppteckningar,
anledning ej förekomma till ändring i tryckfrihetsförordningen och
hemställde på grund härav att ifrågavarande paragraf i förmynderskapslagen
måtte uteslutas.

Vid framläggande av proposition med förslag till förmynderskapslag anförde
föredragande departementschefen i anledning av vad sålunda förekommit
i lagberedningen och hos lagrådet, att han visserligen funne det önskvärt
att icke vem som helst skulle äga taga del av de hos överförmyndaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

101

förvarade handlingarna rörande visst förmynderskap, men då behov av frågans
snara lösning icke kunde anses föreligga, borde undvikas att framlägga
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen. Det finge ankomma på rättstillämpningen
att taga ståndpunkt till frågan. Vilken uppfattning man än
hade angående själva principfrågan, syntes av praktiska hänsyn stadgandet i
10 kap. 6 § förmynderskapslagen böra bibehållas.

I motiven till 1935 års förslag rörande allmänna handlingar Ilar framhållits,
att i fråga örn hos överförmyndare förvarade handlingar rörande den
ekonomiska förvaltningen av myndlingars egendom väsentligen samma synpunkter
gjorde sig gällande som i fråga örn banksekretessen, varom vissa
stadganden upptagits i 18, 28 och 29 §§ (nu 18, 30 och 31 §§).

Vägande skäl synas tala för att i förevarande sammanhang meddelas bestämmelse,
varigenom berörda handlingar undandragas offentligheten. Någon
annan ändring i de sakkunnigas förslag har icke ansetts böra ske än att
sekretesstiden såsom eljest där den föreslagits till 25 år nedsatts till 20 år.

16 §.

Gällande tryckfrihetsförordning, und. 16, upptager ett stadgande om sekretess
beträffande för officiell statistik lämnade uppgifter som avse namngivna
enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter. Sekretesstiden
är endast 5 år. Bestämmelsen är förknippad med förbehåll om utlämnande,
då med hänsyn till uppgiftens natur eller det ändamål för vilket den åstundas
och omständigheterna i övrigt trygghet kan antagas vara för handen, att
ett tidigare utlämnande icke kommer att missbrukas till skada för den som
avgivit uppgiften eller eljest däri avses. Detta undantag från offentlighetsregeln
överfördes sakligt oförändrat till 1927 års förslag, mom. 31. I 1935
års förslag intogs detsamma med obetydliga redaktionella jämkningar i 16 §,
dock att sekretesstiden höjdes från 5 till 10 år.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över sistnämnda förslag framhållit
behovet av en ytterligare förlängning av sekretesstiden för de uppgifter
som skola avlämnas till innevarande års folkräkning och därutinnan ifrågasatt
om ej det skydd som tillkomme kyrkoböcker och folkregister enligt
12 § borde utsträckas att avse även nu ifrågavarande uppgifter. Sveriges
redareförening yrkar en förlängning av sekretesstiden till 25 år.

Departementsförslaget upptager liksom sakkunnigförslagen förevarande
undantag från offentlighetsregeln i sak väsentligen oförändrat i förhållande
till gällande rätt och i en redaktion som angiver villkoren för utlämnande
på motsvarande sätt som i 13 och 14 §§, vilket innebär närmare anslutning
till formuleringen i gällande tryckfrihetsförordning än vad fallet är i 1935
års förslag. Sekretesstiden har enligt de allmänna grunder som förut berörts
föreslagits till 20 år. Därigenom torde även i tillräcklig utsträckning lia tagits
hänsyn till sekretessbehovet för uppgifterna till innevarande års folkräkning.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17 §■

Paragrafen motsvarar 17 § i 1935 års förslag.

I tryckfrihetsförordningen, und. 15, stadgas att skattskyldigas uppgifter
till ledning för egen taxering, bankers uppgifter om skattskyldigas ränteinkomst
och örn innestående medel samt deklarationer för beräknande av
arvsskatt eller skatt för gåva ej må utlämnas till andra än dem som enligt
skatteförfattningarna äga taga del av samma uppgifter eller deklarationer.
I 1927 års förslag föreslogs häri ej annan ändring än att tiden för hemlighållande
av de ifrågavarande handlingarna begränsades till 10 år.

Enligt 1935 års förslag skulle sekretessen utsträckas till alla de olika slag
av uppgifter som avgivas jämlikt nu gällande taxeringsförordning till ledning
vid inkomst-, förmögenhets- samt virkestaxering. Därjämte tillfogades
ett stadgande angående uppgifter för andra skatter än dem tryckfrihetsförordningen
nu avser; om hemlighållande skulle beträffande dessa uppgifter
gälla vad i vederbörande skatteförfattningar kunde stadgas. De sakkunniga
anförde härutinnan, att kravet på sekretess varit så starkt att statsmakterna
ansett sig kunna i vissa på senare tid tillkomna skatteförfattningar infoga
bestämmelser om hemlighållande av särskilda slag av handlingar.

Kammarrätten har förklarat sig anse att förbud mot utlämnande borde
stadgas beträffande fastighetsdeklarationer samt andra uppgifter till ledning
för taxering av fastighet. Även uppgifter till ledning för taxering av skog
syntes kammarrätten kunna vara av sådan art att de borde skyddas mot
offentlighet. Rörande fastighetsdeklarationer har kammarrätten anfört:

Stundom innehölle fastighetsdeklarationerna uppgifter av sådan natur att
sekretess syntes befogad. Framförallt gällde detta i avseende å de uppgifter
för taxering av vattenfall som i anledning av den nytillkomna lagstiftningen
rörande dylik taxering borde meddelas. Enligt det för taxering av vattenlallsfastighet
fastställda särskilda deklarationsformuläret skulle detaljerade upplysningar
lämnas rörande köpeskilling, faktisk anskaffningskostnad och
effekt för olika delar av vattenkraftsanläggningen. Önskade ägaren av anläggningen
att taxering skulle äga rum enligt den så kallade avkastningsmetoden,
kunde det bliva erforderligt för honom att tillika meddela noggranna
upplysningar om inkomster och omkostnader, försäljningsförhållanden
med mera. Det syntes icke uteslutet att omförmälda uppgifter rörande
taxering av vattenfall kunde till den skattskyldiges skada utnyttjas i konkurrenssyfte.

Kammarrätten har vidare uttalat sig för en sekretesstid av åtminstone 25
år beträffande handlingar till ledning för taxering av inkomst och förmögenhet
samt av fastighet ävensom beträffande virkesdeklarationer. Även
Sveriges redareförening har påyrkat utsträckning av sekretesstiden till minst
25 år.

I yttranden från vissa stadsfullmäktige m. fl. förordas sekretessbestämmelsernas
utsträckning till deklarationer för beräkning av nöjesskatt.

Utvidgning av sekretessen jämväl till resultaten av taxering till inkomstoch
förmögenhetsskatt eller införande av förbud mot publicering i tryck av

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

103

taxeringsresultaten har påyrkats av flertalet av handelskamrarna samt av
fullmäktige i järnkontoret, Sveriges industriförbund m. fl.

I fråga om deklarationer och andra uppgifter till ledning för taxering eller
eljest för beräknande av skatter eller allmänna avgifter torde någon begränsning
av sekretessen till vissa kategorier av sådana handlingar icke vidare
böra upprätthållas. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.
Sekretesstiden har satts till 20 år, varigenom de hänsyn som föranlett nyss
berörda yrkanden örn förlängning av den av de sakkunniga föreslagna tiden
torde bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Vissa mindre ändringar i taxeringsförordningen
böra i händelse förslaget lagfästes vidtagas.

Vid flera tidigare tillfällen ha liksom nu påyrkats bestämmelser örn hemlighållande
av taxeringarnas resultat. Närmast bär härvid varit fråga örn
förbud mot meddelande i tryck av uppgifter om taxeringsresultaten. Spörsmålet
har med hänsyn härtill icke upptagits till närmare behandling vid de
hittills verkställda utredningarna rörande allmänna handlingars offentlighet.
Det må anmärkas att frågan för närvarande är föremål för övervägande
inom finansdepartementet i anledning av särskild framställning från Stockholms
handelskammare. Vid sådant förhållande torde den nu böra lämnas
åsido.

18 §.

Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag, som i förhållande till
gällande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, und. 17, ej innebär annan
saklig ändring än en höjning av sekretesstiden frän 15 till 25 år. Und. 17''
erhöll sin nuvarande lydelse år 1933.

Länsstyrelsen i örebro län har anmärkt att den sekretess som enligt förslagets
18 § skulle gälla banker och sparbanker borde tillämpas jämväl beträffande
tillsynen dels över sådana penninginrättningar som avses i lagen
den 18 september 1903 angående tillsyn å vissa penninginrättningar, som driva
sin rörelse utan av Konungen stadfäst reglemente, dels ock över centralkassor
för jordbrukskredit.

Enligt inhämtade upplysningar äger den nyssberörda lagen av år 1903
— som ålägger länsstyrelse tillsyn över vissa penninginrättningar — alltjämt
betydelse i några fall beträffande kreditkassor samt bankirfirmor å vilka
lagen om bankrörelse ej äger tillämpning. Vad angår jordbrukskreditkassorna
förberedes inom jordbruksdepartementet lagförslag avseende bland annat
överförande till bank- och fondinspektionen av tillsynen över nämnda
kassor. Med hänsyn härtill har, på sätt länsstyrelsen i Örebro län förordat,
paragrafen givits en avfattning varigenom med banker och sparbanker i förevarande
hänseende jämställts ''andra penninginrättningar’. Sekretesstiden har
i enlighet med förut angivna principer satts till 20 år.

19 §.

Paragrafen motsvaras i 1935 års förslag av dels 19 §, som i full saklig
överensstämmelse med gällande rätt, und. 14 — fransett höjning av sekre -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tesstiden från 5 till 10 år — till arbetsgivares skydd stadgar viss sekretess
för handlingar rörande riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet,
och dels av 20 § första stycket, som avser sekretess, likaledes i arbetsgivares
intresse, för handlingar i ärenden angående arbetarskydd, vartill
motsvarighet ej finnes i tryckfrihetsförordningen.

Nämnda sekretessbestämmelse beträffande riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets handlingar är utformad i anslutning
till vad i 17 § första stycket lagen om försäkring för olycksfall i arbete
stadgas örn arbetsgivares skyldighet att lämna uppgifter till nämnda myndigheter
om ’arbetet och de förhållanden under vilka det bedrives samt om
arbetarnas antal, arbetstid och avlöningsförhållanden’. I samma lagrum
föreskrives vidare i andra stycket skyldighet för envar att lämna uppgift för
bedömande av om han är arbetsgivare i lagens mening och i tredje stycket
rätt för ifrågavarande myndigheter att taga del av vissa handlingar och
föranstalta örn viss undersökning hos arbetsgivare. Olycksfallsförsäkringslagen
antogs år 1916 med en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet
i 17 § första stycket icke skulle tillämpas, förrän sådan ändring i tryckfrihetsförordningen
vidtagits att i stadgandet omförmälda uppgifter bereddes
nödigt skydd mot obehörigt offentliggörande. Riksdagen ansåg nämligen
att en dylik uppgiftsskyldighet icke borde åläggas arbetsgivarna utan att de
erhölle skydd mot att uppgifterna brukades till deras skada. I anledning
härav infördes efter proposition till 1917 års riksdag den förevarande sekretessbestämmelsen,
som i första hand tog sikte på de nyss berörda uppgifterna,
ehuru sekretessen bestämdes att omfatta såväl till ifrågavarande myndigheter
inkomna handlingar som även därifrån utgångna skrivelser samt
hos dem förda protokoll och anteckningar, vilka avse sådana förhållanden
som skola angivas i berörda uppgifter. Förbehåll gjordes att handling skulle
utlämnas, om trygghet kunde anses vara för handen att utlämnandet ej
komme att missbrukas till skada för den som i handlingen avsåges.

Det må emellertid anmärkas, att i olycksfallsförsäkringslagen upptages i
18 § en bestämmelse, enligt vilken den som på grund av tjänsteåligganden
för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning har eller haft
att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning som i 17 §
samma lag sägs är förbjuden att röja yrkeshemlighet och ej heller må,
där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller
affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han har eller haft att
taga sådan befattning. Den diskretionsplikt som här ålägges befattningshavare
hos myndigheterna är sålunda bestämd på i viss mån annat sätt än
den sekretess som är konstituerad för handlingar på området.

Den sekretess som enligt 1935 års förslag skall gälla för handlingar i ärenden
rörande arbetarskydd är konstruerad i anslutning till ett stadgande
i lagen om arbetarskydd, 47 §, om diskretion för befattningshavare
vid yrkesinspektionen, som till sitt innehåll fullt motsvarar 18 § olycksfallsförsäkringslagen.
Enligt 20 § första stycket i 1935 års förslag till
sekretesslag skall sålunda sekretess gälla för nu ifrågavarande handlingar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

105

såvitt de innefatta sådana upplysningar om yrkeshemlighet eller eljest om
driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande
arbetsgivare till skada. Utlämnande skall dock ske då vederbörande
arbetsgivare därtill samtycker eller Konungen förordnar därom
ävensom i den mån det följer av arbetarskyddslagen. I denna lag stadgas
härutinnan i 31 § tredje stycket, att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt
att på begäran tillhandahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd
eller annat skriftligt meddelande som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller
sundhet å arbetsstället.

Ur yttrandena över förslaget är att anteckna att socialstyrelsen förutsätter
att ''handlingar i ärenden rörande arbetarskydd’ innefatta jämväl handlingar
rörande arbetstidsärenden men anser det måhända vara önskvärt
med ett förtydligande härutinnan. Socialstyrelsen framhåller vidare att det
stundom inträffade att i ärenden rörande kontroll å utlänningar till styrelsen
ingåves handlingar, som innefattade sådana upplysningar örn yrkeshemlighet
eller eljest om driftanordning eller affärsförhållande vilkas offentliggörande
kunde lända vederbörande till skada, varför en bestämmelse örn
sekretess å dylika handlingar lämpligen borde intagas i samma paragraf
som reglerade sekretessen i arbetarskyddsärenden. Även arbetsrddet önskar
att handlingar rörande tillämpningen av lagen om arbetstidens begränsning
uttryckligen erhålla sekretesskydd, då sådant i vissa fall kunde vara erforderligt,
särskilt då fråga vore om tillstånd till utsträckning av arbetstiden
vid kontinuerlig drift eller till övertidsarbete eller befrielse från tillämpning
av lagens bestämmelser beträffande företag vilkas fortsatta bedrivande skulle
äventyras genom en tillämpning av densamma. Kommerskollegium jämte
fullmäktige i järnkontoret och industriförbundet anse den för handlingar
rörande arbetarskydd föreslagna skyddstiden väl snävt begränsad. Från
stadsfullmäktiges i Stockholm sida göres gällande att det ur rättssäkerhetssynpunkt
vore betänkligt att låta utlämnande av handlingar rörande yrkeshemligheter
bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Det har synts naturligt att sammanföra bestämmelserna i 19 § och 20 §
första stycket i 1935 års förslag till en paragraf. Båda dessa bestämmelser
avse att bereda arbetsgivare skydd mot blottande av yrkeshemligheter samt
drift- och affärsförhållanden vid statens ingripanden till arbetarnas bästa. Att
samma synpunkter i båda fallen göra sig gällande torde framgå därav att
varandra fullkomligt motsvarande bestämmelser äro givna rörande de statliga
kontrollerande tjänstemännens skyldighet att icke yppa vissa förhållanden
som de i tjänsten erfarit. Sekretessbestämmelserna beträffande handlingar
på båda dessa områden torde också lämpligen kunna anknyta till
nämnda diskretionsstadganden på sätt år 1935 föreslagits beträffande handlingar
rörande arbetarskydd. Detta innebär en annan och till synes lyckligare
konstruktion än den nuvarande med avseende å sekretesskyddet för riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets handlingar men torde knappast
medföra någon egentlig materiell ändring i förhållande till vad nu gäller beträffande
dessa handlingar. Då sekretesskyddet enligt departementsförslaget

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

direkt hänför sig till vad som rör yrkeshemligheter och sådana upplysningar
om driftanordningar eller affärsförhållanden vilkas offentliggörande kan
lända arbetsgivare till skada, bör den hittills gällande klausulen örn utlämnande
då trygghet finnes att det ej länder vederbörande till skada bortfalla.
Sistnämnda handlingar ha i stället för att angivas tillhöra ärenden rörande
riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet angivits tillhöra
ärenden angående försäkring för olycksfall i arbete eller för yrkessjukdomar,
detta för att vinna bättre redaktionell överensstämmelse med paragrafen i
övrigt.

I anledning av vad i yttrandena framhållits ha handlingar i ärenden
rörande arbetstidens begränsning och rörande arbetstillstånd för utlänningar

— därom stadgas i III kap. av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas

— medtagits i departementsförslaget såsom föremål för sekretess enligt denna
paragraf.

Sekretesstiden har enligt de allmänna grunderna härutinnan höjts från 10
till 20 år, varigenom även de från vissa håll framställda kraven på förlängd
sekretesstid tillmötesgåtts. Slutligen må anmärkas att det ej synts vara anledning
att upptaga det år 1935 föreslagna stadgandet om rätt för Konungen att
obetingat förordna om utlämnande.

20 §.

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar andra stycket av 20 § i
1935 års förslag, som i sak överensstämmer med und. 21 i gällande tryckfrihetsförordning.
Stadgandet innebär endast en hänvisning till lagen om undersökning
angående monopolistiska företag och sammanslutningar med avseende
å villkoren för utlämnande av handlingar vilka inkommit till eller upprättats
hos sådan myndighet. I sistnämnda lag stadgas i 7 § att sådana handlingar
må utlämnas endast såvitt de icke röra affärs- eller driftförhållande
eller, i den mån dylik handling är av sådant innehåll, med Konungens särskilda
tillstånd eller efter det 25 år förflutit från handlingens datum. Dessutom
föreskrives att innan Konungen låter handling offentliggöras tillfälle skall
lämnas vederbörande företag eller sammanslutning att avgiva yttrande i
ärendet.

Den av de sakkunniga år 1935 föreslagna formuleringen av ifrågavarande
stadgande i sekretesslagen har utan ändring upptagits i departementsförslaget.
Det vore måhända principiellt riktigast att överföra de nuvarande
föreskrifterna om handlingars utlämnande i lagen om undersökning angående
monopolistiska företag och sammanslutningar till sekretesslagen samt därvid
något jämka föreskrifterna till närmare överensstämmelse med andra desamma
närbesläktade sekretesstadganden. Av praktiska skäl har emellertid
en dylik överflyttning ej föreslagits.

21 §.

Paragrafen motsvarar 20 § tredje stycket i 1935 års förslag, där ett stadgande
upptogs av innehåll att Konungen skulle äga förordna om sekretess såvitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

107

gällde handlingar vilka, i andra fall än eljest i sekretesslagen avhandlades,
rörde statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,
handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller
eljest med avseende å näringslivet, i den mån handlingarna innefattade
sådana upplysningar örn enskilda företags eller sammanslutningars affärseller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända riket eller vederbörande
företag eller sammanslutning till men. I 1927 års förslag upptogs
under mom. 32 ett likartat stadgande, enligt vilket genom lag stiftad av Konungen
och riksdagen samfällt skulle kunna föreskrivas viss sekretess för
handlingar angående kontroll, övervakning, undersökning eller inspektion av
företag inom näringslivet. De sakkunniga som avgivit 1935 års förslag ha
anfört, att de senaste årens erfarenheter beträffande det allmännas ingripanden
på det ekonomiska livets område övertygat de sakkunniga om att kravet
att sekretess för handlingar på förevarande områden skulle meddelas i lag
icke kunde upprätthållas. Så växlande vore dessa ingripanden till sina förutsättningar
och sin innebörd och så starkt framträdde ofta nödvändigheten
av snabbhet i deras företagande, att man icke kunde undgå att åt Konungen
anförtro meddelandet av de sekretessföreskrifter som i varje särskilt fall med
hänsyn till verksamhetens art kunde finnas erforderliga.

Statskontoret, som i sitt yttrande över 1935 års förslag uppehållit sig vid
behovet av sekretess med avseende å statlig utlåningsverksamhet i understödjande
syfte (se 32 §), har framhållit, att vad som anförts härutinnan även
gällde i huvudsak annan stödjande verksamhet som staten bedreve på näringslivets
område, såsom för exportens främjande, importens underlättande,
fullföljandet av betalningstransaktioner på utlandet o. s. v. I dylika fall vore
det merendels en självfallen förutsättning att den hjälpsökande näringsidkaren
hade att lämna utförliga, ofta konfidentiella uppgifter såväl rörande den
affärstransaktion varom fråga vore som ock beträffande sin affärsrörelse i
allmänhet. Dylika uppgifter måste uppenbarligen behandlas med erforderlig
diskretion och skyddas från att komma i obehöriga händer. I bland annat
dessa fall borde under viss ej alltför kort tidrymd en ovillkorlig rätt att
vägra utlämnande av handling förefinnas. Befunnes i visst fall denna tid
för knapp borde Kungl. Majit äga medgiva att tiden förlängdes. Kommerskollegium,
Stockholms handelskammare och exportföreningen framställa yrkanden
i samma riktning som statskontoret och önska en sådan konstruktion
av publicitetsskyddet att ifrågavarande handlingar i princip skulle vara
skyddade under viss tid med rätt för Kungl. Majit att i särskilda fall tillåta
ett tidigare utlämnande. Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret
yrka, att åtminstone handlingar i ärenden rörande statlig utredning och kontroll
förbinas ett i regel ovillkorligt skydd mot offentlighet, samt anföra i anslutning
härtill, att därest ett företag som åtnjutit statlig subvention såsom
ett villkor därför måhända med fog nödgades finna sig i att upplysningar
örn subventionen kunde vinnas av utomstående, så talade ingalunda lika
starka skäl för att detsamma borde gälla örn ett företag vars förhållanden i
något avseende utan företagets egen tillskyndan gjorts till föremål för statlig

108

Kungl. Mai:ts proposition nr 140.

utredning. En närmare överensstämmelse mellan stadgandet om sekretessskydd
för statistiska uppgifter och den förevarande sekretessbestämmelsen
syntes påkallad, såvitt anginge handlingar i ärenden rörande statlig utredning.
Jämväl handlingar i ärenden rörande statlig kontroll borde åtnjuta ett
vidsträcktare skydd än enligt förslaget. Handelskammaren i Karlstad anser
att handlingar angående stödverksamhet borde skyddas endast i de fall då
offentliggörande kunde skada riket. Stödverksamhet med avseende på näringslivet
vore en mycket omtvistad sak som lätt kunde ge anledning till anmärkning.
Visserligen förelåge här en möjlighet till parlamentarisk kontroll
över eventuellt missbruk av sekretessen, men allmänheten och främst alla
konkurrenter till understödda företag hade också ett stort och direkt intresse
av handlingarnas offentlighet, från vilket man icke finge bortse. Ett företag
som sökte statsunderstöd torde själv vara bäst betjänt av att få visa klara
papper. Stockholms och Skånes handelskamrar framhålla i sammanhang
med behandlingen av förevarande paragraf, att det borde finnas möjlighet
för myndighet att på särskild begäran av enskild förordna om hemlighållande
av handlingar som av den enskilde lämnades till myndigheten.

Det sekretessbehov som är avsett att tillgodoses med stadgandet i denna pagrat
är utomordentligt starkt, och gällande tryckfrihetsförordnings brist på
bestämmelser i förevarande hänseenden är också synnerligen kännbar. Den
statens reglerande och stödjande verksamhet som de närmast förflutna krisåren
och den handelspolitiska situationen nödvändiggjort samt de ingående
undersökningar på näringslivets område som på senare tid föranstaltats lia
lämnat mångfaldiga exempel på nämnda behov. Det har icke kunnat undvikas,
att en faktisk sekretess trängt sig fram i tvivelaktig överensstämmelse
med grundlagen till förhindrande av att enskilda, som av staten avfordrats
vissa upplysningar, måhända skulle tillfogas svår skada genom dessas offentliggörande.

Huru sekretessen skall anordnas kan vara föremål för tvekan, men såsom
de sakkunniga framhållit torde det vara lämpligast att åt Konungen överlämna
att för skilda fall giva föreskrifter därom. Visserligen erhåller härigenom
Kungl. Majit en vidsträckt befogenhet att inskränka offentligheten på
ett viktigt område, men örn så ej skedde, torde man vara nödsakad att i stället
anordna en obligatorisk sekretess över hela området, enär det svårligen
låter sig göra att inom detsamma i lag närmare urskilja de fall då anledning
icke finnes att inskränka offentligheten. Från flera håll, särskilt från
sammanslutningar på näringslivets område, har som av redogörelsen för yttrandena
framgår, yrkats en dylik i lagen direkt föreskriven sekretess på hela
förevarande område. Otvivelaktigt är dock, som från några håll betonats,
den inbördes styrkan av offentlighetsintresset och sekretessintresset ganska
olika för olika fall. Då fråga är om stödverksamhet, gör sig exempelvis i
regel allmänhetens kontrollintresse betydligt starkare gällande än då fråga är
om uppgifter som avlämnas till en utredning i statens intresse. Samtidigt
bör dock icke förbises, att en statlig stödverksamhet ofta kan motverkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

109

eller rent av bliva helt förfelad, om till exempel en näringsidkares uppgifter
för erhållande av något understöd skulle bliva offentliga. Några fixa regler
kunna sålunda icke uppställas för sekretessens reglering, varför såsom framhållits
åt Konungen torde böra överlämnas att bedöma frågor härom från
fall till fall. Det har synts överflödigt, att på sätt i 1935 års förslag skett,
angiva att Konungen skall kunna förordna om sekretess endast då särskilda
skäl därtill äro. Vidare har den förändringen i förhållande till nämnda förslag
vidtagits, att sekretess enligt förevarande lagrum icke skall kunna anordnas
på den grund att offentliggörande kan lända riket till men. Det synes
systematiskt mindre lämpligt att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat
än enskildas intressen. Statens intressen bliva tillräckligt beaktade genom
andra sekretessbestämmelser, t. ex. genom 3 och 4 §§.

22 §.

Stadgandet i denna paragraf är föranlett av den år 1935 antagna lagen örn
virkesmätning. Enligt denna lag skall Konungen för vissa fall kunna föreskriva,
att virkesmätning i anledning av virkesköp skall ombesörjas av virkesmätningsnämnd,
vars ledamöter förordnas av Konungen. Ansökan örn
virkesmätning skall i regel göras skriftligen hos nämnden, över allt vad
vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig handling, mätbesked,
som skall tillställas sakägarna. Virkesmätningsnämnds utgifter skola
för varje räkenskapsår efter vissa grunder av nämnden fördelas å de mätningar
som under året vunnit laga kraft. I lagen upptages ett särskilt stadgande,
45 §, att enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd ej må i oträngt
mål yppas.

Sistberörda stadgande i virkesmätningslagen torde böra kompletteras med
sekretessföreskrift beträffande handlingar i ärenden rörande mätningsförrättning
eller mätningsutgifter. De upplysningar örn virkesaffärer som därur
kunna erhållas skulle kunna nyttjas till skada för köpare eller säljare
av virket. Dessa handlingar synas vara av den natur att någon tidsbegränsning
av sekretessen icke är påkallad. I enlighet härmed har i förevarande
paragraf upptagits stadgande att dylika handlingar ej må utlämnas i vidare
mån än som följer av lagen om virkesmätning.

23 §.

Paragrafen motsvarar 21 § i 1935 års förslag, däri allenast en redaktionell
jämkning vidtagits. I sak innebär förslaget ej ändring i gällande bestämmelse,
und. 18.

24 §.

Paragrafen överensstämmer med 22 § i 1935 års förslag, där det stadgas
att handling i ärende som avses i lagen om medling i arbetstvister icke må
utlämnas i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller
förbehåll enligt 7 § i nämnda lag gjorts med avseende å handlingen. Sist -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

nämnda lagrum innefattar dels en rekommendation till parter i arbetstvister
att på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och
andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, dels ock en
lätt för den som sålunda går förlikningsman tillhanda att, i den omfattning
han finner behövligt, göra förbehåll att vad förlikningsmannen på sådant
sätt erfar ej må av denne yppas.

Enligt 1927 års förslag, mom. 36, skulle den närmare regleringen av sekretessen
på förevarande punkt ske i lagen om medling i arbetstvister, men
något förslag till ändring i denna lag framlades ej. Socialstyrelsen erinrade
i yttrande till 1927 års utredning, att skrivelser i ifrågavarande ärenden från
arbetsgivare- och arbetarorganisationer med uppgifter om organisationsfrågor,
ekonomiska förhållanden, yrkeshemligheter m. m. vore av den art att
de syntes böra skyddas mot offentligheten; därom erinrades bland annat i
7 § berörda lag. Vidare framhöllos olägenheterna i många fall av att parternas
tillkännagivna ståndpunkter, medlingsförslag m. m. publicerades innan
enighet mellan parterna nåtts. Förlikningsmannen borde emellertid ha
rätt att offentliggöra dylika handlingar, då det stundom kunde vara önskvärt
att allmänna opinionen finge tillfälle att utöva visst tryck på parterna.
Socialstyrelsen intog sålunda den ståndpunkten, att rätt att hålla handlingar
rörande medling i arbetstvister hemliga borde erhålla stöd av lag men att
prövningen av fråga i vad mån hemlighållande skulle ske borde överlämnas
åt vederbörande förlikningsman eller medlingskommission.

Sekretessföreskrifter av den art som föreslagits synas påkallade. I departementsförslaget
har icke gjorts någon annan ändring i förhållande till 1935
års förslag än att sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt förut berörda
allmänna grunder.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 23 § i 1935 års förslag, avser handlingar i ärenden
rörande offentlig arbetsförmedling.

Socialstyrelsen framhöll i yttrande till 1927 års utredning behovet av sekretess
för arbetsförmedlingsanstalternas expeditionsmaterial och skriftväxling
i och för förmedlingsarbetet samt gjorde därvid påpekanden av bland annat
följande innebörd.

I dessa handlingar förekomme uppgifter om arbetssökandes personliga förhållanden
som icke borde bliva offentliga. Även uppgifter om arbets- och
avlöningsförhållanden hos arbetsgivare borde skyddas. För att förmedlingsverksamheten
rätt skulle kunna fylla sitt ändamål erfordrades överhuvud
att arbetsgivare och arbetssökande icke ägde obegränsad rätt att erhålla kännedom
örn anmälningar rörande lediga platser och örn hänvisningar som givits
arbetssökande rörande arbetstillfällen. Eljest kunde inträffa att för en
viss plats icke kompetenta arbetssökande i stort antal infunne sig bos arbetsgivaren
till besvär och tidsutdräkt för honom. Vidare kunde den diskretionära
prövning försvåras, som arbetsförmedlingen vid konurrens mellan arbetsgivare
örn viss skicklig arbetskraft hade att företaga rörande vilken arbetsgivare
som erbjöde de bästa villkoren och till vilken följaktligen arbetssökande
enligt gällande bestämmelser borde hänvisas. Ifrågavarande handlingars
undantagande från offentligheten måste anses som en förutsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

lil

för att den offentliga arbetsförmedlingens neutrala ställning i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare särskilt vid tillfällen av arbetskonflikter
skulle kunna upprätthållas.

I 1927 års förslag uppogs, mom. 35, en sekretessbestämmelse av innehåll
att register och andra anteckningar som å arbetsförmedlingsanstalt fördes
över arbetsgivare och arbetssökande ej finge utlämnas utan medgivande av
anstaltens styrelse förrän 5 år från anteckningens datum. I yttrande över
detta förslag anmärkte socialstyrelsen, med hänvisning till sitt tidigare yttrande,
att sekretessen borde omfatta även anstalternas skriftväxling i arbetsförmedlingsärenden.
I 1935 års förslag erhöll paragrafen en avfattning enligt
vilken även dylika handlingar omfattades av sekretessen. De sakkunniga
anförde, att de funnit starka skäl tala för en sådan utvidgning men å andra
sidan ansett angeläget att sekretess ej infördes i vidare -mån än som påkallades
med hänsyn till förmedlingsverksamhetens intressen eller till den skada
som kunde drabba arbetsgivare eller arbetssökande. I anledning härav tillfogades
bestämmelse därom att utlämnande skulle ske före utgången av sekretesstiden
— vilken sattes till 10 år — om med hänsyn till de förhållanden
under vilka utlämnande ifrågasattes, trygghet kunde anses vara för handen,
att det ej komme att missbrukas till arbetsgivares eller arbetssökandes skada
eller lände förmedlingsverksamheten till men.

En sekretess av den omfattning de sakkunniga föreslagit synes på grund
av vad socialstyrelsen anfört motiverad. Viss omredigering av bestämmelsen
har funnits erforderlig, varjämte sekretesstiden föreslagits till 20 år enligt
de i departementsförslaget eljest tillämpade grunderna.

26 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar 24 § i 1935 års förslag. Där stadgas
om sekretess för offentliga rättshjälpsanstalters och notam publici handlingar.
Nämnda förslag är utarbetat i viss anslutning till stadgan angående
notam publicibefattningen 5 § och 9 § 2 mom. I det förra av dessa lagrum
föreskrives, att notarius publicus bland annat icke skall uppenbara vad honom
i hans befattning såsom hemligt anförtrott varder, och i det senare lagrummet
bland annat, att han skall så förvara protokoll, som förts över andra
av honom verkställda förrättningar än sådana vilka enligt allmän lag eller
särskilda författningar av honom utförts, att vad de innehålla icke bliver för
obehöriga kunnigt. I reglementena för rättshjälpsanstalterna finnes i regel
föreskrivet, att vad rättshjälpssökande vid anlitande av anstalten i förtroende
meddelat ej må yppas för någon utom anstalten.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar en i 25 § första stycket
av 1935 års förslag ingående bestämmelse, varigenom Konungen tillagts befogenhet
att förordna örn sekretess å handlingar i andra ärenden angående
rättshjälp åt enskilda än förut sagts. Här åsyftas särskilt delar av den verksamhet
som utövas av utrikesdepartementets rättsavdelning och av konsulat.

I 1927 års förslag motsvarades de i förevarande paragraf upptagna stad -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

gandena av en bestämmelse i mom. 36, enligt vilken i vanlig lagstiftningsväg
kunde stadgas sekretess för handlingar som uteslutande anginge rättshjälp.

Mot de år 1935 föreslagna sekretessbestämmelserna på förevarande område
synes i sak intet vara att invända och de lia med smärre redaktionella jämkningar
upptagits i departementsförslaget.

27 §.

Bestämmelse motsvarande innehållet i denna paragraf var i 1935 års förslag
införd i 25 §. Här är fråga om handlingar vilka angå myndighets verksamhet
för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas
tjänst eller innefatta utredningar eller undersökningar som myndighet låtit
utföra för enskilds räkning.

I 1927 års förslag stadgades i mom. 36 att handlingar, som uteslutande anginge
införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst
eller annan därmed jämförlig verksamhet, skulle kunna genom av Konungen
och riksdagen stiftad lag beläggas med sekretess. Med stadgandet åsyftades
bland annat möjlighet att erhålla sekretess för den rådgivande verksamhet
som utövas av konsulenter för olika näringsgrenar, den kommersiella informationen
och annan information rörande förhållanden i främmande länder.
Som motivering för stadgandet framhölls huvudsakligen, att anlitande av det
allmännas biträde i sådana situationer varom här vore fråga icke alltid borde
förknippas med olägenheterna av full offentlighet.

Enligt 37 mom. i 1927 års förslag skulle Konungen äga förordna, att vetenskaplig
utredning eller undersökning som viss myndighet låtit utföra för
enskilds räkning ej finge före viss tid utlämnas till annan än den som begärt
utredningen eller undersökningen. Med detta stadgande åsyftades bland annat
möjlighet att i administrativ ordning bereda sekretess för undersökningar
som företagits av statens provningsanstalt eller statens centrala frökontrollanstalt,
i vilka anstalters instruktioner stadgas att resultaten av där verkställda
undersökningar icke utan uppdragsgivarens samtycke må yppas för
annan än denne. Genom ifrågavarande bestämmelse var även avsett att förhindra,
att en utredning som enskild person mot ersättning fått utförd genom
ett offentligt arkivs försorg kostnadsfritt tillhandahölles en annan. Det framhölls
även, att med stöd av detta stadgande skulle kunna skyddas sådana tuberkulinundersökningar
å nötkreatur som djurägare frivilligt påkallat hos
veterinär.

Beträffande ifrågavarande i 1927 års förslag under mom. 36 och 37 upptagna
handlingar skall enligt 1935 års förslag Konungen äga förordna, att de
endast i bestämda fall och i viss ordning må utlämnas. Dock har med avseende
å möjligheten att hemlighålla utredningar och undersökningar som
verkställts för enskilds räkning föreslagits ändring såtillvida, att den utsträckts
att gälla även andra än vetenskapliga utredningar och undersökningar
men inskränkts att avse endast sådana som verkställts mot ersättning.
Sekretessen har föreslagits obegränsad till tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

113

Stadsfullmäktige i Stockholm göra i sitt yttrande invändning mot att
Kungl. Majit skulle tilläggas makt att förordna om utlämnande av utredning
som myndighet mot ersättning verkställt för enskilds räkning.

I 1935 års förslag har i andra stycket av 25 § upptagits en bestämmelse
därom, att Konungen skall kunna meddela förbud mot utlämnande av handlingar
angående enskilds forskningar i offentligt arkiv eller bibliotek utan
dennes samtycke förrän viss tid förflutit. Denna bestämmelse har på hemställan
av riksarkivet upptagits i syfte att förebygga, att t. ex. en forskares
i riksarkivet bevarade lånerekvisitioner eller de diarier över beställda avskrifter
och fotostatkopior som där förvaras användas av en konkurrent för
att erhålla en överblick över en forskares kanske med mycken möda samlade
arbetsmaterial.

Det torde vara en lämplig anordning att åt Konungen överlåta att i instruktioner
och på annat dylikt sätt för olika områden bestämma ordningen och
villkoren för utlämnande av handlingar av den art varom i första stycket
av 25 § i 1935 års förslag är fråga. Att i lagen direkt uppställa allmänna regler
härutinnan lärer ej vara lämpligt, då förhållandena kunna vara mycket
växlande i olika fall ur nu förevarande synpunkt. För vissa hithörande
handlingar torde sekretessbehovet vara starkt framträdande, medan för
andra sådant behov måhända endast i ringa utsträckning föreligger. Det
har synts överflödigt att som i 1935 års förslag skett begränsa rätten att förordna
om sekretess beträffande utredningar och undersökningar för enskildas
räkning till sådana fall då de verkställts mot ersättning. I övrigt innebär
departementsförslaget endast smärre redaktionella jämkningar i förhållande
till 1935 års förslag.

Det i andra stycket av 25 § i sistnämnda förslag upptagna stadgandet har
synts vara av alltför ringa praktisk betydelse för att föranleda lagbestämmelse.

28 §.

Paragrafen motsvarar 27 § i 1935 års förslag och reglerar sekretessen för
statliga och kommunala kommunikationsverks handlingar avseende samfärdseln
samt tullverkets handlingar rörande varor som vid verket behandlas.
Brev-, telegram- och telefonhemligheten har upptagits till separat behandling
i nästföljande paragraf.

Bestämmelser i nu berörda hänseenden upptogos i 1927 års förslag under
morn. 27 och 28, därvid i det förra momentet sekretessen för post- och telegrafverkens
handlingar med avseende å dessa verks rörelse fullständigt reglerades
samt i det senare momentet gåvos bstämmelser om andra kommunikationsverks
och tullverkets handlingar. Enligt sistnämnda moment, som
sålunda närmast motsvarade förevarande paragraf, skulle sekretessen gälla
handlingar angående vad vid ifrågavarande verk befordrades eller behandlades
i vad de anginge enskildas affärsförhållanden. Sekretesstiden var bestämd
lill endast 2 år, och handling skulle även dessförinnan utlämnas örn
så i lag eller författning stadgades eller vederbörande chefsmyndighet fann

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 1 sami. Nr 110. 8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

trygghet vara för handen, att utlämnandet icke komme att missbrukas till
skada för den som i handlingen avsåges. Förslag om en liknande sekretess ha
även tidigare framförts. Särskilt ha statens kommunikationsverk vid fyrfaldiga
tillfällen hemställt därom, och framställningar i sådant syfte ha även
gjorts från handelskamrarna. Såsom skäl för sekretess har i huvudsak anförts,
att enskildas affärsintressen kunde skadas, om handlingar rörande
deras anlitande av kommunikationsverken bleve offentliga och kunde granskas
av konkurrenter.

Enligt 1935 års förslag skall sekretessen gälla vad som berör enskildas
affärsangelägenheter, och utlämnande skall ske när dessa samtycka därtill
eller när enligt vederbörande chefsmyndighets beprövande trygghet kan anses
vara för handen att det ej kommer att missbrukas till deras skada. Sekretesstiden
är föreslagen till 10 år. Sekretess skall dock icke gälla för beslut
varigenom fastställts avgift för samfärdsmedels begagnande.

I yttrandena över 1935 års förslag lia de affärsdrivande verken framställt
vissa anmärkningar mot detsamma.

Generalpoststyrelsen framhåller bland annat, att örn en person skulle vilja
taga del av exempelvis vid postanstalt förda tidningsutdelningslistor för att
utröna annans politiska inställning, ifrågavarande paragraf icke lämnade
postverket stöd för att vägra utlämnande, då det icke vöre fråga om en affärsangelägenhet.
Handlingar i tidningsrörelsen kunde ej heller anses angå
särskilda postförsändelser, varom talades i 26 § av 1935 års förslag (se 29 §
i departementsförslaget). Vidare framhåller styrelsen att postverket —■ även
frånsett postsparbanken och postgirorörelsen, varom särskilt stadgas (se 30 §
i departementsförslaget) —■ bedriver verksamhet som icke är samfärdselverksamhet,
såsom utbetalning av folkpensioner, försäljning av radiolicenser,
utställande av nordiska resekort samt försäljning och utbyte av premieobligationer.
Även beträffande dylika handlingar borde enligt styrelsens mening
vederbörande ha rätt att fordra, att obehöriga icke erhölle upplysningar
genom postverket. Styrelsen framhåller, att enär postverket på grund av
sina vitt skilda rörelsegrenar intoge en särställning, de bestämmelser som
avsåge postverket borde göras fristående utan sammankoppling med bestämmelserna
för andra statsmyndigheter.

Järnvägsstyrelsen yrkar med hänvisning till tidigare yttranden en större
sekretess för rena affärshandlingar, nämligen såtillvida att den icke skulle
inskränkas att avse allenast det som berör enskildas affärsangelägenheter
utan i viss utsträckning gälla även annan affärskorrespondens med tillhörande
handlingar liksom interna handlingar erforderliga för statens järnvägars
förvaltning som affärsföretag. Styrelsen har därvid betonat, att från olika
håll intagits den ståndpunkten att statens affärsverksamhet borde ske under
i huvudsak enahanda former som affärsverksamhet i privata händer. Sålunda
hade socialiseringsnämnden uttalat, att det vore erforderligt att en bestämd
brytning skedde med den kamerala traditionen beträffande statens
affärsverksamhet och att för statens järnvägar skapades former för förvaltningen
som betingades av affärsverksamhetens egen natur. Styrelsen ansåge
dock att utlämnande borde kunna ske efter styrelsens prövning för varje
särskilt fall huruvida utlämnande kunde lända till skada för verket eller
enskild part, och endast i sådant fall borde handlings utlämnande vägras.

Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, om det vore möjligt att i fråga om driften
av statens kanaler upprätthålla en fullt affärsmässig skötsel i konkurrens

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

115

med andra trafikföretag, därest alla handlingar som upprättades för denna
samfärdselverksamhet skulle anses offentliga och sålunda måste tillhandahållas
konkurrenterna utan att styrelsen kunde få motsvarande inblick i
deras affärsförhållanden. Ifrågavarande paragraf stadgade sekretess endast
såvitt anginge enskildas affärshemligheter, men sådan sekretess borde också
tillkomma staten. De utredningar och memorial som läge till grund för fastställande
av taxor och avgifter för kanalverken syntes i varje fall ej böra
vara offentliga handlingar.

Industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret hemställa örn ett förtydligande
av vad i paragrafen stadgas örn undantag från sekretessen beträffande
beslut varigenom avgift för samfärdsmedels begagnande fastställts.

Mynt- och justeringsverket yrkar att sekretessen skall omfatta även handlingar
rörande importerade varor av ädelmetaller som från tullverket överlämnas
till mynt- och justeringsverket.

Generaltullstyrelsen slutligen har begärt att sekretesskydd måtte beredas
de soliditetsupplysningar som styrelsen eller underordnad lokal tullmyndighet
infordra för prövning av borgensförbindelser vilka av enskilda avlämnats
till säkerhet för inbetalning av tull eller annan avgift.

De av de sakkunniga föreslagna sekretessreglerna synas i huvudsak vara
tillfredsställande. Uppenbart är att de som anlita kommunikationsverken
icke böra riskera att därigenom få sina affärsangelägenheter blottade. Det
synes däremot föra för långt att generellt utsträcka sekretessen så att den,
till skydd för de nämnda verkens egna intressen, omfattade överhuvud taget
alla handlingar avseende verkens affärsangelägenheter. Dessa intressen
torde i erforderlig utsträckning skyddas genom andra bestämmelser, t. ex.
34 § i departementsförslaget. De i yttrandena framhållna konkreta fall då
sekretess skulle vara erforderlig men icke blivit tillgodosedd genom förevarande
lagrum röra utredningar för fastställande av taxor och avgifter. Men
dessa utredningar torde i stor utsträckning beröra enskildas affärsangelägenheter
och sålunda vara skyddade. I den mån så ej är fallet, torde utredningarna
i regel kunna skyddas till dess ärendet är avgjort, d. v. s. taxan eller
avgiften är fastställd, genom den till införande i tryckfrihetsförordningen
föreslagna bestämmelsen, att hos myndighet upprättade ej utfärdade handlingar
-— med vissa undantag som här ej komma i fråga — icke underkastas
offentlighet förrän ärendet slutbehandlats hos myndigheten. Ytterligare
sekretess för dylika utredningar synes ej vara lämplig, då det torde vara av
ej ringa intresse ur den allmänna kontrollens synpunkt att dessa utredningar
bliva offentliga samtidigt med beslutet om taxans eller avgiftens fastställande.

I vissa detaljer har emellertid företagits ändringar i 1935 års förslag vid
utformningen av departementsförslaget. Sålunda har sekretessen ej ansetts
behöva begränsas till vad som rör enskildas affärsangelägenheter utan kunna
utsträckas till allt som rör enskildas angelägenheter. Härigenom kunna även
tidningsprenumerationshandlingar skyddas såsom generalpoststyrelsen önskat.
Likaledes bliva t. ex. sovvagnslistor vid statens järnvägar skyddade.
Däremot torde sekretessen ej böra utsträckas till annat än vad som rör samfärdselverksamheten.
Generalpoststyrelsen har nämnt vissa slag av ärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vilka icke röra dylik verksamhet och har ifrågasatt sekretess för dem, men
något egentligt behov därav synes knappast föreligga. Något vägande skäl
att utbryta hela regleringen av sekretessen för postverkets handlingar till en
särskild paragraf synes ej heller ha förebragts.

Villkoret för utlämnande i trots av sekretessföreskriften -—• då trygghet mot
skada är för handen — har avfattats på enahanda sätt som i andra paragrafer
av departementsförslaget där det förekommer. Det har icke synts lämpligt
att såsom i sakkunnigförslagen skett föreskriva, att prövningen av villkorets
förefintlighet skall ske av vederbörande chefsmyndighet. Frånsett
att detta kunde föranleda onödig omgång, skulle det strida mot de allmänna
grunder för dylika frågors prövning som skulle komma att gälla jämlikt det
i departementet upprättade förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen.
Slutligen har sekretesstiden höjts från 10 till 20 år enligt de allmänna principerna
i detta hänseende.

Något förtydligande av förbehållet för offentlighet av beslut om avgifter för
samfärdsels begagnande har ej synts erforderligt. Sekretesskydd för handlingar
rörande importerade ädelvaror som överlämnats till mynt- och justeringsverket
torde i vart fall ej böra upptagas i denna paragraf. Skulle sådant
skydd vara behövligt, kan det beredas genom Konungens förordnande
enligt 21 §. Någon särskild föreskrift med avseende å de borgensförbindelser
för vilka generaltullstyrelsen yrkat sekretess synes knappast behövlig.
Dessa borgensförbindelser torde regelmässigt kunna hänföras till handlingar
rörande varor som vid tullverket behandlas.

Utöver förut berörda ändringar har vid departementsförslagets utarbetande
endast gjorts några ändringar av redaktionell natur i förhållande till 1935 års
förslag. En hänvisning har införts därom att brev-, telegram- och telefonhemligheten
samt postsparbankens och postgirorörelsens sekretess regleras
i andra paragrafer.

29 §.

I denna paragraf regleras som förut nämnts post-, telegraf- och telefonhemligheten,
därom bestämmelser gåvos i 26 § av 1935 års förslag. Sekretessen
avser handlingar som lämna upplysning örn särskilda postförsändelser,
telegram eller telefonsamtal. Sådana handlingar skola enligt nämnda
förslag ej få utlämnas utan samtycke av postförsändelsens avsändare eller
mottagare eller telegrammets avsändare eller adressat eller dem som växlat
telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonappa
raterna. De sakkunniga uttala att denna reglering av sekretessen skett i anslutning
till gällande administrativa stadganden. Enligt 1927 års förslag,
mom. 27, skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna meddelas förbud mot utlämnande
från post- och telegrafverken av försändelser och telegram samt av
handlingar angående vad där befordrades eller behandlades. Med formuleringen
i 1935 års förslag av ifrågavarande paragraf har avsetts bland annat
att utmärka att själva postförsändelserna och telegrammen icke vore att hänföra
till allmänna handlingar, vadan för deras hemlighållande icke erfordrades
den särskilda lagens stöd.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I yttrandena över 1935 års förslag ha i huvudsak följande synpunkter
framhållits.

Generalpoststyrelsen har anmärkt, att bland handlingar vilka folie under
ifrågavarande lagrum kuude nämnas förfrågningar örn eller reklamationer
av inlämnade försändelser, begäran om restitution av avgift angående viss
försändelse, anhållan om postens befordran eller utdelning efter ändrad
adress och förfrågan angående en försändelses taxering, befordringsväg,
framkomsttid o. s. v. Det kunde ifrågasättas huruvida förbudet mot utlämning
behövde gälla alla dessa och liknande handlingar. Postverket saknade visserligen
i de flesta fall anledning att motsätta sig dylikt förbud men ville
framhålla att en person kunde i fullt lojalt syfte önska upplysning om till
exempel en annans adress. Telegrafstyrelsen har påpekat, att jämlikt § 2
mom. 1 i gällande telefonreglemente handling rörande telefonsamtal icke må
delgivas andra än dem mellan vilka samtalet utväxlats eller som äro innehavare
av de vid samtalet använda telefonapparaterna eller ock befullmäktigat
ombud för någon av dem. I enlighet med denna föreskrift hade styrelsen
för utlämnande av dylik handling fordrat samtycke endast av endera
av korrespondenterna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle emellertid samtycke
erfordras från båda de personer som växlat samtalet eller vore innehavare
av de därvid använda telefonapparaterna. Magistraten i Hälsingborg
anser att i förevarande paragraf borde intagas en hänvisning till 2 § i lagen
om vissa tvångsmedel i brottmål, då för tillämpning av förstnämnda lagrum
måste förutsättas att icke sådana förhållanden föreligga som omförmälas i
nämnda lag.

Ett stadgande som i full utsträckning skyddar brev-, telegram- och telefonhemligheten
torde vara på sin plats. Med beaktande av telegrafstyrelsens
anmärkning har departementsförslaget avfattats i än närmare anslutning till
gällande administrativa stadganden än 1935 års förslag. Med anledning av
generalpoststyrelsens påpekande må anmärkas att stadgandet icke har den
räckvidd att icke exempelvis upplysningar örn adresser och befordringsvägar
skulle kunna tillhandahållas, då sådana upplysningar icke behöva hänföras
till särskilda postförsändelser. Hänvisning till lagen om tvångsmedel i brottmål
torde vara överflödig och kunna bliva vilseledande, då förevarande lagstiftning
ej avser att reglera frågan om och i vilken utsträckning handlingar
skola tillhandahållas mellan myndigheter inbördes.

30 §.

Paragrafen avser handlingar vilka innehålla upplysningar örn enskildas
förhållande till postsparbanken eller postgirorörelsen. Samma bestämmelse,
med en sekretesstid av 25 år i stället för nu föreslagna 20 år, upptogs i
1935 års förslag under 28 §, motsvarande mom. 29 i 1927 års förslag.

I förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 stadgas att enskilds
förhållande till postsparbanken ej må i oträngt mål yppas. Motsvarande
bestämmelse angående postgirorörelsen finnes i förordningen örn
postgirorörelsen den 11 juli 1924.

Generalpoststyrelsen har förklarat att styrelsen intet hade att erinra mot
den föreslagna bestämmelsen. Riksräkenskapsverket har, med erinran örn

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

det vid postgirokontoret inrättade intressekontoret för befattningshavare i
statens tjänst, funnit paragrafen mindre tydligt formulerad, även örn man
utginge ifrån att de handlingar rörande intressekontoret som innehölle primäruppgifter
från kontoinnehavarna tillhörde postgirokontoret och på så
sätt kunde inordnas under paragrafens tillämpningsområde.

Förevarande paragraf torde vara erforderlig till komplettering av de
nämnda bestämmelserna i förordningarna om postsparbanken och postgirorörelsen.
Ett särskilt omnämnande av intressekontoret har icke ansetts
behövligt för stadgandets rätta tillämpning. Rörande sekretesstidens begränsning
i förhållande till sakkunnigförslaget hänvisas till de inledningsvis
framförda synpunkterna samt till motiveringen för 31 §.

31 §.

Paragrafen motsvarar i 1935 års förslag 29 §, enligt vilken handlingar i
ärenden örn vilkas hemlighållande stadgas i lagen om riksbanken icke
skulle få utlämnas i annan ordning än där föreskrives, förrän 25 år efter
handlingens datum. Bestämmelse av samma innehåll upptogs i 1927 års
förslag under mom. 19. För sekretessen har nu föreslagits en tid av 20 år.

Tryckfrihetsförordningen innehåller med avseende å banko- och riksgäldsverkens
handlingar ett allmänt förbehåll beträffande ''hemliga ärenden’.
Bestämmelsen är upptagen i und. 1, där en tidsgräns av 50 år är stadgad
för sekretessen.

Under förarbetena till 1927 års förslag avgåvo fullmäktige i riksbanken uttalande
rörande en av utredningsmannen ifrågasatt begränsning av gällande
sekretesstid till 10 år. Fullmäktige förklarade att de funne inskränkning
av sekretesstiden ingiva stora betänkligheter, varför de avstyrkte förslag i
sådan riktning. I yttrande över 1935 års förslag ha fullmäktige nu anfört:

Fullmäktige hade visserligen tidigare ställt sig avvisande mot en begränsning
av sekretesstiden, men då, efter erinringar av bank- och fondinspektionen,
förslaget i fråga om handlingar, inkomna till eller upprättade inom
tillsynsmyndighet över banker, sparbanker eller försäkringsanstalter, upptoge
en sekretesstid av 25 år hade fullmäktige med hänsyn dels härtill dels
ock nu rådande förhållanden icke något att erinra mot att nämnda tid för
riksbankens handlingar bestämdes till 25 år.

Beträffande de synpunkter som föranlett den nu föreslagna jämkningen
av sekretesstiden i förhållande till de tidigare förslagen hänvisas till den
inledningsvis lämnade allmänna motiveringen. Det må därjämte anmärkas,
att i fråga örn handlingar inkomna till eller upprättade hos tillsynsmyndigheter
över banker, sparbanker och försäkringsanstalter — för vilka
sekretesstiden enligt gällande lag är 15 år — denna tid enligt 18 § i departementsförslaget
föreslås bestämd till 20 år samt att samma tidsbegränsning
enligt 30 § föreslås för postsparbankens och postgirorörelsens handlingar
och enligt 31 § för handlingar rörande penningutlåning på andra områden.
Någon olikhet beträffande sekretessens tidslängd torde ej böra
ifrågakomma mellan de ifrågavarande kategorierna av handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

119

32 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i 1935 års förslag, har avseende å handlingar
i ärenden angående utlåning av medel som stå under myndighets förvaltning
och åsyftar, i likhet med de båda närmast föregående paragraferna
i förslaget, att skydda de enskilda låntagarnas intressen. Enligt 1927 års förslag
skyddades handlingar i dylika ärenden endast i ett speciellt hänseende,
nämligen sålunda att där, i nära anslutning till förslaget av år 1912, upptogos
stadganden, mom. 23 och 25, varigenom viss sekretess skulle beredas för
handlingar innefattande soliditets- eller kompetensupplysning vid fråga om
åtagande att till stat eller kommun något utgiva eller för dess räkning något
fullgöra.

Förslaget av år 1935 innehåller icke en omedelbart tillämplig regel för utlåningsärenden
utan går i stället ut på att Konungen skall kunna, i den man
så finnes erforderligt, förordna om hemlighållande av dylika handlingar. Som
skäl härför ha de sakkunniga anfört, att de situationer i vilka stat eller kommun
såsom långivare trädde den enskilde till mötes vore av synnerligen växlande
beskaffenhet, särskilt såtillvida att i vissa fall rent affärsmässiga synpunkter
borde anläggas, medan i andra fall en mer eller mindre utpräglad
strävan att bispringa den enskilde kännetecknade det allmännas verksamhet.
I vilken omfattning hemlighållande av handlingar i utlåningsärenden kunde
vara erforderlig eller lämplig måste därför bero av ett övervägande av förhållandena
inom varje särskild gren av utlånings- eller placeringsverksamhet.
De sakkunniga ha framhållit att stadgandet givetvis lämnade även riksdagen
möjlighet att — exempelvis i samband med beviljande av anslag till utlåningsfonder
— taga ståndpunkt till hithörande spörsmål. Vidare anfördes
att sekretessen under inga villkor borde sträckas därhän, att själva det faktum
att en person erhållit lån av det allmänna undandroges offentligheten.
Härom upptogs även uttryckligt förbehåll i lagtexten.

Det förefintliga sekretessbehovet med avseende å utlåningsärenden har i
vissa yttranden över 1935 års förslag understrukits. Salunda har statskontoret,
med utgångspunkt från den utlåningsverksamhet verket bedriver med
anlitande av statens utlåningsfonder samt andra för utlåningsändamål avsedda
fonder och medel, framhållit hurusom låntagare ha att lämna statskontoret
de mest ingående upplysningar angående sina ekonomiska förhållanden.
Den ifrågavarande verksamheten skulle, enligt vad statskontoret anfört,
praktiskt taget omöjliggöras, därest det uppgiftsmaterial som på angivet
sätt bringades samman skulle vara tillgängligt för vederbörande låntagares
konkurrenter liksom för envar annan som önskade taga del därav.

I yttrandena av statskontoret, kommerskollegium, fullmäktige i järnkontoret,
industriförbundet och Stockholms handelskammare har påyrkats att
sekretessen beträffande utlåningsärenden gjordes ovillkorlig eller att stadgandet
erhölle cn sådan konstruktion att handlingar i dylika ärenden i princip
skulle vara skyddade under viss tid, med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda
fall tillåta tidigare utlämnande. De härutinnan framställda anmärk -

120

Kungl. Majlis proposition nr 140.

ningarna överensstämma i huvudsak med de anmärkningar som riktats mot
sakkunnigförslagets stadgande i 20 § tredje stycket och för vilka i det föregående
redogjorts vid behandlingen av 21 § i departementsförslaget. Riksför
säkring sanstalten anser att beslut om sekretess borde kunna få fattas av
den myndighet ärendet rör. Statens egnahemsstyrelse har ifrågasatt att utdelning
av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle hänföras
under bestämmelsen.

Det bör här vidare anmärkas, att pensionsstyrelsen i anslutning till förevarande
stadgande i sakkunnigförslaget hemställt att handlingar rörande placering
av pensionsförsäkringsfondens medel måtte undantagas från den allmänna
offentlighetsregeln. Samma yrkande har redan tidigare framställts
av pensionsstyrelsen. I ett under år 1925 avgivet yttrande anförde styrelsen
sålunda, att det ur synpunkten av pensionsförsäkringsfondens ekonomiska
intresse vore av stor betydelse, om undantag från offentlighetsgrundsatsen
medgåves i fråga örn placeringar av fondens medel. Detta gällde framför allt
inköp av obligationer och aktier. Dylika inköp gjordes till ofta mycket betydande
belopp, och den största varsamhet måste därför iakttagas för att icke
marknaden skulle påverkas i en för köparen ofördelaktig riktning. I 1927
års betänkande anfördes, att det angivna sekretessbehovet knappast torde
göra sig gällande med sådan styrka att det borde tillgodoses framför andra
likartade behov vilka förekomme i statens ekonomiska verksamhet. I sitt
yttrande över 1935 års förslag har pensionsstyrelsen, med åberopande av det
tidigare yttrandet, anfört i huvudsak följande:

På grund av arten av pensionsförsäkringsfondens placeringar vore det enskilda
intressets behov av sekretess av endast obetydlig räckvidd i jämförelse
med det skydd som i detta avseende borde tillförsäkras fondens ekonomiska
intresse. Sekretessbehovet gjorde sig härvid starkast gällande vid inköp och
försäljning av obligationer samt vid utlåning av medel till kommuner, en placerings
verksamhet som omfattade högst betydande årliga belopp. Fonden
vore i denna sin rörelse icke att jämställa med sådana statliga institutioner
som hade att bedriva utlåningsverksamhet i huvudsakligen understödjande
syfte. På fondens placeringar måste läggas affärsmässiga synpunkter, närmast
jämförliga med de grunder som gällde exempelvis för enskilda försäkringsföretags
och kassors fondförvaltning. Det torde vara uppenbart att pensionsförsäkringsfonden
i minst lika hög grad som enskilda penningplacerande
fonder vore i behov av sekretess för just denna gren av sin verksamhet
och det kunde bliva till ekonomisk olägenhet för fonden att i berörda avseende
på marknaden vara sämre ställd än det enskilda spekulantintresset.

Förevarande stadgande avser i de sakkunnigas förslag att skydda de enskilda
låntagarnas intressen i ärenden angående utlåning av medel som stå
under myndighets förvaltning. I förhållande till de tidigare förslagen innebär
detta i ett avseende en betydelsefull utvidgning av sekretessen, nämligen
såtillvida att överhuvud taget alla handlingar i dylika ärenden inbegripas,
medan man förut icke ansett sig kunna sträcka sig längre än till soliditetsoch
kompetensupplysningar. I departementsförslaget har bestämmelsen bibehållits
i denna omfattning. Paragrafen kommer i detta hänseende att framstå
såsom ett komplement till de båda närmast föregående paragraferna i för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

121

slaget. Dessutom kompletterar den i viss mån stadgandet i 21 § rörande
statlig stödverksamhet med avseende å näringslivet. Det intresse som paragrafen
avser att tillgodose är visserligen i stort sett ensartat, men förhållandena
äro dock inom olika grenar av statens utlåningsverksamhet så skiftande
att det svårligen låter sig göra att i lag uppställa omedelbart tillämpliga
regler för samtliga de skilda verksamhetsområdena. De skäl som av de sakkunniga
härutinnan anförts synas fullt bärande. Vad i yttrandena anförts
rörande önskvärdheten av en ändring i stadgandets konstruktion har följaktligen
icke ansetts böra föranleda någon omläggning av detta. Liksom i fråga
örn de i 21 § avsedda handlingarna bör det alltså ankomma på Kungl.
Majit att meddela föreskrifter om hemlighållande av ifrågavarande handlingar
i den mån det med hänsyn till utlåningsverksamhetens natur finnes
erforderligt. Såsom de sakkunniga anmärkt lämnar stadgandet även riksdagen
möjlighet att i de särskilda fallen taga ståndpunkt till föreliggande
sekretessbehov.

Närmast med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört rörande den i stor
utsträckning förekommande utlåningen ur pensionsförsäkringsfonden till
kommunerna har en ändring i paragrafens avfattning vidtagits i syfte att
utmärka att sekretessbestämmelsen är given i lånsökandes och låntagares
intresse oavsett huruvida dessa äro enskilda personer. Däremot har icke
gjorts sådan ändring att även det allmännas intresse av sekretess för ärenden
angående fondplacering skulle omfattas av bestämmelsen. I detta hänseende
har pensionsstyrelsen i främsta rummet framhållit handlingar i ärenden angående
köp av värdehandlingar, speciellt obligationer. Enligt 34 § i departementsförslaget
beredes emellertid sekretesskydd för handlingar i ärenden
angående förvärv eller avyttrande överhuvud, alltså även för handlingar rörande
köp eller försäljning av värdehandlingar.

Slutligen må anmärkas att sekretesstiden enligt de allmänna grunderna för
dennas bestämmande höjts från 10 år enligt 1935 års förslag till 20 år. Detta
synes i förevarande fall särskilt erforderligt, då samma synpunkter som med
avseende å banksekretessen här framträda.

33 §.

Paragrafen motsvarar 31 § i 1935 års förslag och avser att skydda handlingar
i upplåningsärenden. Handlingar rörande riksgäldskontorets upplåning
kunna skyddas enligt gällande tryckfrihetsförordning, und. 1, som
från offentligheten undantager, bland annat, handlingar rörande riksgäldsverkets
''hemliga ärenden’. I 1927 års förslag föreskrevs i mom. 19, att handlingar
i ärenden, om vilkas hemlighållande stadgades i de för riksbanken och
riksgäldskontoret gällande lagar och reglementen, ej finge utlämnas före viss
tid.

Riksgäldskontoret handhar i huvudsak all statlig upplåning. För kommunernas
vidkommande lia emellertid också framförts krav på sekretess i dylika
ärenden. Redan i 1912 års förslag upptogs ett stadgande härom, vilket i
sak oförändrat överfördes till 1927 års förslag, moni. 25 andra stycket. En -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ligt detta lagrum skulle handlingar i ärenden rörande avtal om lån som genom
kommunalmyndighet upptoges hemlighållas i 5 år, där förbehåll gjorts
örn hemlighållande och myndighet som handlade ärendet sådant beslutat.

Som motivering för ifrågavarande stadgande i 1912 års förslag anfördes
i huvudsak följande:

Det hade ansetts vara av vikt och även varit brukligt, att vid upptagande
av lån för kommunernas räkning, särskilt obligationslån, vissa lånevillkor
hölles hemliga, vid obligationslån huvudsakligen den kurs till vilken lån övertoges
av penninginrättning. Hemlighållandet vore därvid i första hand ett
intresse för övertagaren, för vilken det ofta skulle vara mindre opportunt, såväl
i hans förhållande till andra penninginrättningar som till den allmänhet
vartill han hade att vända sig, att kursen eller därmed jämförliga lånevillkor
yppades. För en kommun vore det naturligen ett beaktansvärt och berättigat
intresse att i detta avseende kunna uppträda med den grannlagenhet
som förhållandena påkallade.

Enligt 1935 års förslag skall myndighet som har att ombesörja upptagande
av lån äga besluta, att handling angående lånet ej må utlämnas förrän viss
tid, högst tio år, förflutit. Beträffande anteckningar i statsskuldboken och
därtill hörande handlingar föreslås en särbestämmelse, enligt vilken de ej må
utlämnas förrän efter 25 år utan samtycke av den vilkens fordran anteckningen
avser.

I yttrandena över förslaget har från ett håll yrkats viss utsträckning av
sekretessen och från ett annat håll att densamma skulle inskränkas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anmärka att paragrafen syntes lia fått en
alltför snäv avfattning. Det torde nämligen vid myndighets upplåningsverksamhet
föreligga behov av bestämmelser för beredande av sekretess icke blott
för handling som anginge visst lån utan jämväl och kanske i än högre grad
för handling som utan att vara hänförlig till nämnda kategori likväl ägde
ett nära samband med upplåningsverksamhet, exempelvis promemorior eller
särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens
upplåning, storleken av dess beräknade upplåningsbehov o. s. v. Det förekomme
även att en planerad låneaktion med hänsyn till inträdd förändring
i läget på penningmarknaden måste inhiberas, och för sådant fall skulle med
tillämpning av det föreslagna stadgandet komma att saknas sekretesskydd
för handling som därvid kunde ha tillkommit. Fullmäktige hemställde sålunda,
att orden ''handling angående länet’ måtte utbytas mot förslagsvis
orden ''handling som äger samband med myndighetens upplåningsverksamhet’.
Vidare hade den föreslagna sekretesstiden 10 år synts fullmäktige alltför
kort; åtminstone vad anginge riksgäldskontorets upplåningsverksamhet
borde en 25-årig sekretesstid stadgas.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit att den statliga och kommunala
upplåningen nått en sådan omfattning att behov av offentlig kontroll å densamma
gjort sig starkt gällande. Med hänsyn härtill borde handlingar i dylika
ärenden göras offentliga i den mån annat icke oundgängligen fordrades
till skyddande av enskildas eller betydande allmänna intressen, och styrelsen
hemställde örn sådan omarbetning av paragrafen som ur denna synpunkt
kunde föranledas.

En bestämmelse i den riktning som år 1935 föreslagits torde vara erforderlig.
I departementsförslaget har riksgäldskontorets anmärkningar beaktats.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

123

Sekretesstiden har därvid såsom på andra motsvarande håll i förslaget bestämts
till 20 år. Med denna ändring torde någon särbestämmelse med avseende
å statsskuldboken vara överflödig.

34 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § i 1935 års förslag, reglerar sekretessen
i alla ärenden rörande det allmännas förvärv, avyttrande eller upplåtelse
av egendom eller annat eller angående utförande av arbete för det allmännas
räkning.

Gällande tryckfrihetsförordning innehåller endast två mera speciella undantag
från offentlighetsregeln på detta område. Det ena, und. 19, avser sekretess
i ärenden angående upphandling eller utförande av arbete för statens
räkning eller försäljning av staten tillhörig lös egendom. Bestämmelserna
anknyta till förfarandet enligt upphandlingsförordningen, vilken författning
gäller för det nu angivna området. Skrivelser som utgått från den myndighet
vilken handlägger dylikt ärende, dit inkomna anbud och andra där befintliga
handlingar som avse sådana anbud må icke utlämnas innan anbuden
slutligen prövats och, där samtliga anbud förkastats i samband med beslut
att infordra nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Utlämnande
skall likväl ske i den mån för anbudens prövning finnes nödvändigt
eller anbudsgivare begär utbekomma sitt anbud. Sekretessbestämmelsen gäller
emellertid icke auktionsprotokoll. Dessutom stadgas att genom myndighetens
försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar ävensom
tjänsteutlåtanden som avse desamma ej må utan myndighetens samtycke
utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med rätt för myndigheten
att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat ärende under
högst ett år från dess upprättande.

Det andra undantaget i tryckfrihetsförordningen på förevarande område,
und. 20, avser vattenfallsstyrelsens kontrakt rörande leverans av elektrisk
energi, vilka med därtill hörande handlingar ej må utlämnas förrän kontraktet
upphört att gälla, därest ej trygghet kan anses vara för handen att
utlämnande ej kommer att missbrukas till skada för styrelsens verksamhet
eller den som saken eljest rörer.

En utvidgning av den sekretess som sålunda råder har vid fyrfaldiga tillfällen
ifrågasatts. Särskilt de affärsdrivande verken ha bestämt yrkat därpå.
Dessa krav sökte 1927 års utredning tillgodose genom en rad speciella undantag
med delvis ganska invecklade bestämmelser i mom. 20—25, vilka i
huvudsak inneburo följande. Handlingar angående förvärv av fast egendom
för statens eller kommuns räkning skulle kunna hemlighållas till dess ärendet
slutligen prövats, med möjlighet att då särskilda omständigheter det föranledde
hålla kostnadsberäkningar och prisbestämningar samt däröver gjorda
tjänsteutlåtanden hemliga högst 5 år från upprättandet. Vidare föreslogs
en bestämmelse väsentligen motsvarande gällande und. 19 men omfattande
även kommunala handlingar. Bestämmelsen innebar vidare utvidgning
av sekretessen såtillvida att denna skulle avse ej blott upphandlingsåren -

124

Kungl. Majlis proposition nr 140.

den utan ärenden angående förvärv överhuvud av annat än fast egendom
samt ej blott försäljning utan även upplåtelse av icke endast lös egendom
utan överhuvud all försäljning och upplåtelse. Ytterligare gavs en särskild
sekretessbestämmelse avseende till myndighet i upphandlings- m. fl. ärenden
ingivna kartor, prov, modeller, ritningar och tekniska beskrivningar, då förbehåll
gjorts om deras hemlighållande. Även stadgades sekretess för soliditets-
och kompetensupplysningar i bland andra nu ifrågavarande ärenden.
Vidare skulle i vanlig lagstiftningsväg kunna bestämmas, att av viss myndighet
ingångna avtal rörande leverans av elektrisk energi eller försäljning avvaror
med vilka staten drev handel i affärsmässiga former skulle hemlighållas.
I enlighet härmed skulle gällande und. 20 överflyttas till vanlig lag. Beträffande
kommunala handlingar skulle vissa särregler gälla.

I 1935 års förslag ha sekretessreglerna på området sammanförts till en
paragraf samt gjorts enklare och mera enhetliga. Sekretessområdet har icke
oväsentligt utvidgats i förhållande till 1927 års förslag. Som huvudregel i
paragrafens första stycke föreslås att alla ifrågavarande handlingar — sådana
rörande statens eller menighets förvärv, avyttrande eller upplåtelse av
egendom eller annat eller angående utförande av arbete för statens eller menighets
räkning — icke utan tillstånd av den myndighet som handlägger
ärendet skola få utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Härtill
anknytes en mot gällande und. 19 svarande bestämmelse, vars innebörd är
att inskränka myndigheternas fria förfoganderätt över sekretessen beträffande
vissa handlingar rörande anbud i ärenden som avses i upphandlingsförordningen.
Sådana handlingar skola liksom enligt gällande rätt icke
kunna, innan avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, utlämnas i vidare
mån än för prövningen finnes nödvändigt eller begäran om anbuds utbekommande
framställes av anbudsgivaren.

Andra stycket av förevarande paragraf i 1935 års förslag avser sekretessen
å ifrågavarande handlingar efter den tidpunkt då avtal slutits eller ärendet
eljest slutförts. I sådant hänseende föreslås att vederbörande myndighet
skall, där särskilda omständigheter det föranleda, äga besluta om sådan
sekretess. Den tid för vilken beslutet högst må gälla Ilar bestämts olika för
olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren
i slutna avtal må beslutet avse en tid av högst 10 år från det avtal slöts eller
ärendet slutfördes. Vad angår handlingar som angiva villkoren i slutna avtal
om leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning
av varor med vilka myndigheten driver handel i affärsmässiga former,
är högsta sekretesstiden två år, räknat från det avtalet fullgjorts eller
upphört att gälla. Med avseende å handlingar som angiva villkoren i slutna
avtal i andra fall må beslut meddelas för högst två år från det avtal slöts.

Slutligen upptagas i 1935 års förslag ett par stadganden som väsentligen
ha karaktären av ordningsföreskrifter. Beslut örn hemlighållande enligt
andra stycket i paragrafen, vilka meddelats av statsmyndighet som ej hör till
eller lyder under riksdagen, skola, där de ej angå allenast kostnadsberäkningar
eller prisbestämningar eller tjänsteutlåtanden däröver, för varje stats -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

125

regleringsår inom en månad från dess utgång anmälas till Konungen, som
låter statsrevisorerna få del därav. Härmed är avsett att skärpa den konstitutionella
kontrollens effektivitet på de punkter där allmänhetens kontrollmöjligheter
inskränkas. Vidare stadgas att kommunalmyndighet beträffande
tillämpningen av paragrafen skall ställa sig till efterrättelse föreskrifter
som må hava meddelats av överordnad kommunalmyndighet, varmed avsetts
att giva de kommunala beslutande organen behörigt inflytande över
sekretessreglernas tillämpning i den ekonomiska förvaltningen inom ramen
för de i paragrafen givna stadgandena.

De sakkunniga som framlagt 1935 års förslag lia betonat, att en riktig avvägning
av offentlighet och sekretess på det område varom här är fråga
vöre förenad med synnerliga vanskligheter. A ena sidan framträdde behovet
av offentlig kontroll med särskild styrka på de områden där stora ekonomiska
intressen stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätteligen
skulle kunna bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å
andra sidan framträdde starkt angelägenheten av att staten skulle kunna,
särskilt inom de s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra
områden, bedriva sin rörelse i såvitt möjligt affärsmässiga former. De svårigheter
med vilka vissa av de affärsdrivande verken under senare tid haft
att kämpa, delvis under konkurrens från enskilda företag, vore ägnade att
ytterligare understryka denna synpunkt. I samma riktning pekade ock de
erfarenheter som inom skilda förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjligheten
att utnyttja nu rådande offentlighet till fullföljande av illojala eller i
vart fall mot statens intressen stridande enskilda intressen. Särskild varsamhet
syntes påkallad, då det gällde att genomföra offentlighetsprincipen
jämväl i kommunernas ekonomiska förvaltning.

Vad angår utformningen av de föreslagna bestämmelserna understryka de
sakkunniga, att regeln om en tioårig sekretess för andra handlingar än sådana
som angåve villkoren i slutna avtal ingalunda vore generell i den meningen
att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som
den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande
myndighet därom beslutade, och de sakkunniga funne det angeläget att, såsom
lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då särskilda
omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exempelvis
anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid handen
att offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för
enskildas berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och sammanhanget
torde framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste föreligga
för att myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlingar
vilkas offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore
särskilt betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt sådana
handlingar som, utan att angiva villkoren i slutna avtal, läge till grund
för sådana. Likaledes torde det vara klart, att sekretesstidens längd inom
den av lagen angivna ramen borde utmätas med hänsyn till vad i varje särskilt
läge funnes av verkligt behov påkallat. Vad anginge sådana handlingar
som angåve villkoren i slutna avtal mötte ännu .starkare betänkligheter
att undandraga dem offentligheten. De sakkunniga hade också hyst synnerlig
tvekan örn det berättigade att i detta hänseende gå längre än som redan
skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid hade i yttrandena
över 1927 års utredning och i meddelanden som de sakkunniga under hand
erhållit från vissa myndigheter och tjänstemän framkommit upplysningar

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

som övertygat de sakkunniga att möjlighet att undantagsvis hemlighålla
jämväl sådana handlingar icke borde helt avskäras.

De sakkunniga ha även upprättat utkast till ändring av 2 § upphandlingsförordningen
i syfte att bringa detta lagrum, där bestämmelserna i lind. 19
av gällande tryckfrihetsförordning återgivas, till överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag till sekretesslag.

Efter avgivandet av ifrågavarande förslag rörande allmänna handlingar lia
1933 års upphcmdlingssakkunniga avlämnat betänkande med förslag till ändring
i vissa delar av upphandlingsförordningen (statens off. utredn. 1935:
27) avseende bland annat en allmän översyn av denna förordnings bestämmelser.
Beträffande 2 § i förordningen hänvisa de sakkunniga till 1935 års
betänkande rörande allmänna handlingar och ansluta sig till den i betänkandet
uttalade uppfattningen att en riktig avvägning av offentlighet och
sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga vanskligheter,
därvid de anföra följande:

Att de nuvarande bestämmelserna i ämnet alltför snävt avgränsade möjligheterna
för handlingars hemlighållande, torde emellertid vara otvivelaktigt.
Telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen hade också i sina yttranden till
upphandlingssakkunniga framhållit, att en långt driven offentlighet kunde
vara ägnad att omintetgöra konkurrens vid statens upphandlingar. Särskilt
torde detta förhållande framträda i sådana fall, då leverantörerna inom en
affärsgren bildat kartell eller eljest träffat prisöverenskommelse och följaktligen
ägde intresse av att hos myndigheten kontrollera att uppgjorda prislistor
följdes. Även avsaknaden av bestämmelser, som medgåve hemlighållande
av ingivna ritningar, kartor, prov, modeller och dylikt efter det "avtal
slutits eller ärendet eljest slutförts, torde i vissa fall lia föranlett leverantörer
att icke deltaga i tävlan om leveransen eller arbetet. Men om alltså en ändring
av nuvarande bestämmelser i ämnet kunde anses påkallad, borde å andra
sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten ägde möjlighet
att följa upphandlingarna, där detta kunde ske utan eftersättande av statens
intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden vore nämligen den bästa
garantien för att rykten om mannamån från myndigheternas sida vid handläggning
av upphandlingsärenden icke skulle spridas och vinna tilltro.

Enligt upphandlingssakkunnigas mening äro de i 1935 års förslag till sekretesslag
intagna bestämmelserna i ämnet sakligt tillfredställande. Upphandlingssakkunniga
ha emellertid ansett att dessa bestämmelser icke såsom de
sakkunniga för utredning av frågan om allmänna handlingar föreslagit skulle
intagas i upphandlingsförordningen utan att där endast borde intagas en hänvisning
till vad i tryckfrihetsförordningen eller eljest stadgades i fråga om
handlingars hemlighållande.

Vad angår statsmyndigheternas inställning till det framlagda förslaget till
sekretessens reglering på förevarande område har endast från ett håll riktats
anmärkning mot detsamma. Generalpoststyrelsen har sålunda i yttrande
över upphandlingssakkunnigas betänkande anfört:

Bestämmelserna om upphandlingsärendens offentlighet vore i praktiken av
mycket stor betydelse. Den omständigheten att samtliga handlingar i ett
upphandlingsärende bleve offentliga så snart ärendet vore slutligt avgjort ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

127

gjorde i själva verket ett nära nog oöverkomligt hinder för affärsmässig upphandling
till skäliga priser. Därtill komme att sagda omständighet -— i uppenbar
strid emot de principer som kommit till uttryck i upphandlingsförordningen
— gynnade större företagare på mindre industri- och hantverksidkares
bekostnad och underlättade bildandet och upprätthållandet av karteller.
Så snart ett mera betydande upphandlingsärende avgjorts, vore det
regel att varje anbudsgivare gjorde sig underrättad örn de pris och andra
leveransvillkor som övriga anbudsgivare erbjudit. När utbud av samma
varuslag nästa gång skedde, vore det helt naturligt anbudsgivarnas strävan
att icke eller endast obetydligt underbjuda det vid senaste upphandlingstillfället
antagna anbudet, även örn detta innebure mer än skälig handelsvinst
för leverantören. Särskilt i sådana allt vanligare fall, då upphandlingen avsåge
varuslag vars tillverkare vore anslutna till karteller eller priskonventioner,
vore uppliandlingsärendenas offentlighet till skada. Företagare som
stöde utanför kartellen — i regel någon mindre industriidkare — bleve, örn
han underbjöde de konventionella priserna, genom olika former av påtryckning
förr eller senare tvingad att antingen upphöra med sin verksamhet eller
ansluta sig till kartellen, och i senare fallet vågade han därefter vid anbudsinfodran
icke erbjuda lägre priser än de konventionella, då han visste att
de konkurrerande anbudsgivarna omedelbart erhölle kännedom därom. Det
år 1935 avgivna förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet innebure
i viss mån ökad möjlighet till hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende
efter den tidpunkt då ärendet slutligt avgjorts, i det att vederbörande
myndighet, där särskilda omständigheter det föranledde, ägde besluta, att
ifrågavarande handlingar skulle hemlighållas under en tid av i regel högst
två år från angivna tidpunkt. Det vore emellertid generalpoststyrelsens
övertygelse, att dylika bestämmelser, i deras föreslagna form, .icke vore ägnade
att i önskvärd utsträckning undanröja de ovan berörda svåra olägenheterna
av uppliandlingsärendenas offentlighet. Såsom franninge av motiven
till de föreslagna bestämmelserna vore det nämligen avsett, att beslut
örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, särskilt sådana
handlingar som angåve villkoren i slutna avtal, skulle kunna meddelas endast
i sällsynta undantagsfall. Generalpoststyrelsen delade den i förslaget
rörande allmänna handlingar av år 1935 uttalade uppfattningen, vartill även
upphandlingssakkunniga hade anslutit sig, att en riktig avvägning av offentlighet
och sekretess på förevarande område vore förenad med synnerliga
vanskligheter. Det starkt framträdande behovet av skydd mot obehörigt utnyttjande
av uppliandlingsärendenas offentlighet nödvändiggjorde emellertid
enligt generalpoststyrelsens mening anordnande av sekretess beträffande
handlingar i dessa ärenden, framför allt sådana handlingar som angåve villkoren
i ingångna avtal. Enligt upphandlingssakkunnigas åsikt kunde ett avsteg
från offentlighetsprincipen på detta område underlätta uppkomsten och
spridandet av rykten örn mannamån från myndigheternas sida vid handläggning
av upphandlingsärenden. Denna farhåga vore dock mera berättigad,
därest upphandlingsärendena — på sätt upphandlingssakkunniga i anslutning
till förslaget rörande allmänna handlingars offentlighet ifrågasatt —
undandroges offentligheten genom myndigheternas särskilda beslut i iner
eller mindre sällsynta undantagsfall, än örn sagda ärenden obligatoriskt hemlighölles
under viss kortare tid. Det sistnämnda alternativet vore därför att
föredraga och, om tiden för hemlighållandet sattes till allenast två år, syntes
även skiiliga anspråk på offentlig kontroll över det statliga upphandlingsväsendet
bliva tillgodosedda. Generalpoststyrelsen ifrågasatte därför utfärdandet
av bestämmelser utav lili antytt innehåll i stället för de i 1935 års
förslag intagna stadgandena. De sålunda ifrågasatta bestämmelserna kunde.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

om så prövades erforderligt, kompletteras med föreskrifter därom, att myndighet
skulle äga befogenhet att på ansökning och uppgivna skäl förklara
handling i upphandlingsärende offentlig före den stadgade tidens utgång
samt att, därest myndigheten med hänsyn till statens intressen funne sig icke
böra bifalla en dylik ansökning, beslutet skulle anmälas till Kungl. Majit
för att delgivas riksdagens revisorer.

Det må här anmärkas, att om de yrkanden bifölles som från kommunalt
hållt framställts därom att handlingar rörande kommunernas ekonomiska
förvaltning överhuvud icke skulle anses som allmänna handlingar, detta tydligen
komme att medföra obegränsad möjlighet till sekretess för kommunala
handlingar i sådana ärenden varom fråga är i förevarande lagrum. Från en
del kommuner, vilka icke framställt ett sådant krav eller vilka upptagit
frågan om sekretessens omfattning för den händelse ett sådant krav icke
skulle vinna bifall, ha emellertid framkommit önskemål om en viss skärpning
av sekretessreglerna i denna paragraf.

Stadsfullmäktige i Göteborg, vilka i första hand önskat att anbud och andra
affärshandlingar hos drätselkammaren och de kommunala affärsdrivande
verken överhuvud icke skulle göras offentliga, framhålla för den händelse
en dylik inskränkning av offentligheten icke skulle komma att lagfästas, att
avfattningen av andra stycket av ifrågavarande paragraf i 1935 års förslag
icke vore för kommunernas intressen fullt betryggande, särskilt med hänsyn
därtill att lagrummet kunde förväntas komma att inbjuda till tvister rörande
rätta tolkningen av uttrycket ’där särskilda omständigheter det föranleda’.
Förvaltningsmyndigheterna borde med åberopande av nämnda ''särskilda omständigheter’
tillerkännas rätt att i betydligt vidsträcktare omfattning definitivt
besluta om undantag från handlingarnas offentliggörande än som med
sakkunnigförslaget syntes hava varit meningen. Stadsfullmäktige hemställde
sålunda att större hänsyn fästes vid kommunernas behov av sekretess i ekonomiska
frågor än som skett i nämnda förslag.

Stadsfullmäktige i Malmö erinra att i 1935 års förslag vederbörande myndighet
visserligen medgåves att där särskilda omständigheter därtill föranledde
besluta, att hithörande handlingar icke finge utlämnas förrän viss
tid förflutit efter det avtal slutits eller ärendet eljest slutförts, men att i förslagets
motivering begreppet ''särskilda omständigheter’ gåves en ganska inskränkt
tolkning. Vederbörande kommunala myndighet borde erhålla vidare
rätt att från tillgång för allmänheten undantaga handlingar av det slag
varom här vöre fråga, även slutna avtal, under längre tid än vad enligt
förslaget medgåves, och i varje fall borde myndigheten förbehållas fri rätt
att pröva när sådana ''särskilda omständigheter’ kunde anses föreligga att
skäl funnes för handlings hemlighållande.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha intet att erinra mot den principiella
uppläggningen av ifrågavarande paragraf men yrka på en väsentlig utsträckning
av sekretesstiden.

Stadsfullmäktige i Uppsala föreslå — med instämmande av länsstyrelsen
i Uppsala län — att den föreslagna två-årssekretesstiden förlänges, enär
eljest offentligheten torde kunna medföra vissa ogynnsamma konsekvenser
för kommunerna, i det att inbördes konkurerande företag i sådana fall där
ingångna avtal gällde längre tid än två år kunde före ingivandet av nya
anbud taga del av alla de tidigare anbuden. För kommun icke önskvärd
ringbildning mellan leverantörer kunde därigenom komma att underlättas.
Tidsperioden borde därför utsträckas längre, förslagsvis till fem år.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 140.

129

Stadsfullmäktige i Visby och i Trälleberg yrka sekretess för kommunernas
räkenskaper, de förra intill dess två år förflutit från det revision ägt rum
och de senare åtminstone till dess revision skett.

Kommunalfullmäktige i Vara ifrågasätta, huruvida ej beträffande anbudsgivare,
vars anbud ej antagits, borde stadgas fullständigt förbud för att utlämna
hans anbud jämte därtill hörande handlingar, därest lian vid anbudets
ingivande gjort förbehåll örn att utlämnande ej finge ske.

Stadsförbundet förklarar sig icke underskatta svårigheterna för ett rättvist
avvägande mellan offentlighets- och sekretessynpunkter på förevarande
område men hemställer att frågan örn skydd för kommunernas affärsuppgörelser
underkastas ytterligare granskning, därvid förbundet anför bland
annat: Där förhandlingar fördes om köp eller försäljning av fastighet, vilka
slutförts utan resultat, kunde frågan senare —- även efter 10 års förlopp —
åter bliva aktuell och staden konune då givetvis i ett föga förmånligt läge,
örn en ny spekulant kunde i detalj taga kännedom om tidigare förhandlingar
och de pris och övriga vihkor som därvid uppställdes från stadens
sida. Staden syntes i förevarande avseende böra åtnjuta samma förmåner
som en enskild markexploatör. Vad åter anginge leverans- och entreprenadanbud
borde framhållas, att städerna på detta område icke vore bundna av
så snäva bestämmelser som dem staten tillämpade. Med hänsyn till en kommande
revision torde i handlingarna ofta inflyta motivering för t. ex. frångående
av ett lägsta anbud. En rätt för konkurrerande anbudsgivare att
taga del av dessa motiveringar skulle säkerligen i många fall medföra betydande
olägenheter för kommunen eller i vart fall dess tjänstemän, vilka senare
därför lätt torde frestas att under alla förhållanden förorda lägsta anbud.
På denna punkt torde det icke vara påkallat att tillämpa ensartade
regler för stat och kommun. Den kommunala revisionen kunde med sitt begränsade
område på ett helt annat sätt än statsrevisionen underkasta ärendena
en ingående granskning. I de olika kommunala förvaltningsnämnderna
avgjordes icke prövningen av leverans- och entreprenadanbud av tjänstemännen
ensamma utan i sista hand av förtroendemän ur olika politiska läger.
Man torde därför kunna utgå ifrån, att anbudsgivarnas lojala intressen
där kunde bliva tillgodosedda utan regler av så snäv avfatlning att de
vore till skada för förvaltningen. Förslaget avsåge visserligen också att
lämna de kommunala myndigheterna möjligheter att i viss omfattning utsträcka
sekretessterminen. Det kunde emellertid ifrågasättas örn tidsfristerna
tillmätts rikligt nog. Örn t. ex. i några fall leveransavtal plägade uppgöras
för en treårsperiod, torde det vara mindre lämpligt att leverantörer efter den
stipulerade tvåårsperioden kunde taga del av konkurrenternas vid föregående
tillfälle inlämnade anbud. Tendenser till ringbildning bland leverantörer
kunde kräva motåtgärder från kommunernas sida.

Stadsfullmäktige i Västerås ha instämt i vad stadsförbundet anfört.

Stgrclscn för advokatsamfundet har, i motsättning till vad sålunda från
vissa kommunala håll hemställts rörande en utvidgning av sekretessmöjligheterna,
ansett att offentligheten genom 1935 års förslag allt för mycket inskränkes
samt därom anfört:

De sakkunniga hade infört en allmän föreskrift, att handlingar berörande
stats och kommuns affärsverksamhet finge efter myndighets beprövande
hemlighållas även under viss tid efter det att ärende till vilket de höra
föranlett ingående av avtal eller ''eljest slutförts’. Sistnämnda tidsbestämning
vöre så avfattad, att den i verkligheten icke kunde tjäna som utgångspunkt
för beräknande i det särskilda fallet av när i andra stycket av förc Bihang

till riksdagens protokoll 1906. t sami. Nr 140. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

varande paragraf omnämnda tider skulle anses lia förlupit. Bestämmelsen
torde snarare giva anledning till att myndigheter vilka intoge en avvisande
inställning mot offentlighetsintresset försköte den tidpunkt då de
ansåge ett ärende avslutat, t. ex. genom att som ett ärende behandla flera
med varandra mer eller mindre sammanhängande sådana. Erfarenheten
hade givit vid handen att denna fara icke finge undervärderas. Införande av
sekretess för nu berörda handlingar även för tiden efter ett ärendes slutförande
finge, även om en objektiv bestämning av sistnämnda uttryck möjliggjordes,
ur flera synpunkter anses olämplig. Särskilt vore detta fallet på
den kommunala förvaltningens område. Enligt gällande kommunallagar
hade varje kommunmedlem anspråk på att i sina mellanhavanden med de
kommunala myndigheterna och verken bliva behandlad på samma sätt
som varje annan kommunmedlem. Därest den enskilde fråntoges möjligheten
att erhålla kännedom om de förmåner kommunala verk och myndigheter
lämnat andra kommunmedlemmar, saknade han möjlighet att göra
sina rättsanspråk gällande. Erfarenheten visade att de kommunala myndigheterna
och verken icke alltid kunde fritagas från misstanken, att de obehörigen
gynnade vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar.
Därest de kommunala affärsdrivande verken intoge en faktisk
eller rättslig monopolställning, vilket i regel vöre fallet, framträdde nödvändigheten
av att den enskilde kunde få kännedom om avslutade förhandlingar
med andra kommunmedlemmar ännu starkare. I dessa fall gjorde
sig även behovet av offenlig kontroll gällande. Fall hade förekommit, där
kommunala affärsdrivande verk utnyttjat sin monopolställning till förmån
för vissa kommunerna ovidkommande intressen. Det hade t. o. m. förekommit,
att enskilda yrkesgrupper utnyttjat sådana kommunala verks monopolställning
till skada för andra kommunala inrättningar.

Från några håll har riktats anmärkning mot den föreslagna bestämmelsen
att kommunalmyndighet beträffande tillämpningen av paragrafen skall
ställa sig överordnad kommunalmyndighets föreskrifter till efterrättelse.
Därvid har i formellt hänseende anmärkts, att kommunalstämma eller representation
icke kunde sägas vara överordnad i förhållande till kommunalt
förvaltningsorgan. Stadsfullmäktige i Göteborg och advokatsamfundet
anse att bestämmelsen helt bör bortfalla. Advokatsamfundet uttalar att en
tillfällig majoritet skulle kunna utnyttja föreskriften till att försvåra eller
omöjliggöra för minoriteten att öva saklig kritik mot missförhållanden i
förvaltningen av kommunala verk och inrättningar.

Riksförsäkringsanstalten erinrar, att anstalten i tidigare yttranden framhållit
önskvärdheten av att även vid förvaltningen av anstaltens fonder, såsom
vid förvärv av obligationer och andra värdehandlingar, möjlighet bereddes
anstalten till iakttagande av viss sekretess, samt anför vidare:

I sakkunnigförslaget hade upptagits bestämmelser som hade avseende på
tillgodoseende av liknande önskemal i ärenden angående statens eller menighets
''förvärv’ och ''avyttrande’ ''av egendom eller annat’. Den verksamhet
som av anstalten bedreves för förvaltning av de fonder den omhänderhade
utövades visserligen av anstalten såsom statsmyndighet. I denna mening
utgjorde alltså det ''förvärv'' eller det ''avyttrande'' varom här kunde vara
fråga även ett ''statens'' förvärv eller avyttrande. Att döma av de sakkunnigas
motivering syntes dock oklart, huruvida och i vad mån de i förslagets
32 § införda bestämmelser även finge — lika med t. ex. de i 30 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

131

föreslagna — anses avse statsmyndighets handlingar rörande egendom som,
utan att vara eller bliva föremål för statens äganderätt i mer privaträttslig
mening, ostridigt endast tjänade ett allmänt ändamål och därför stöde under
statsmyndighetens förvaltning. I överensstämmelse med vad som avsetts
i fråga om statsegendom torde ett förtydligande på denna punkt av de
sakkunnigas förslag vara önskvärt.

Här må vidare erinras om pensionsstyrelsens yttrande som förut refererats
vid motiveringen för 32 § i departementsförslaget.

Slutligen har ett par mindre anmärkningar rörande paragrafens redaktion
gjorts i yttrandena.

Chefen för kustartilleriet har sålunda föreslagit att uttrycket ''myndighet
som handlägger ärendet’ utbytes mot ''myndighet som äger fatta slutgiltigt
beslut i ärendet’. Marinförvaltningen har anmärkt att tveksamhet kunde
råda, huruvida anmälan till Konungen om beslut rörande hemlighållande
av handlingar skulle ske endast efter utgången av det statsregleringsår då
beslutet fattades, eller om det skulle anmälas även vid utgången av ett kommande
statsregleringsår varunder det ägt bestånd.

Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla område
som i denna paragraf avses är, såsom de sakkunniga framhållit och från
flera håll i yttrandena understrukits, förenad med betydande svårigheter.
Här står nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats till
ett icke mindre betydande offentlighetsintresse. De sakkunnigas förslag synes
dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga
frågan. Därom vittnar i sin mån att nästan alla statliga myndigheter äro
tillfreds med detsamma och att även det stora flertalet av de hörda kommunala
myndigheterna lämnat det utan anmärkning; och det bör härvid framhållas
att bestämmelserna i denna paragraf i större eller mindre utsträckning
beröra så gott som alla myndigheter.

Av flera kommunala myndigheter har dock såsom framgår yrkats en utökning
av förslagets möjligheter att anordna sekretess eller rent av att offentligheten
överhuvud skulle uteslutas på detta område. Det är som även
påpekats ganska naturligt att de kommunala myndigheterna, vilka för närvarande
i regel undandraga sina handlingar i ekonomiska ärenden offentligheten,
skola med en viss tvekan mottaga offentlighetsprincipens uttryckliga
fastslående på detta område, även om betydande undantag göras från
principens tillämpning. Ä andra sidan har advokatsamfundet, som i detta
fall torde i viss mån kunna sägas representera allmänhetens intresse, bestämt
motsatt sig att överhuvud möjlighet beredes att hålla handlingar på ifrågavarande
område hemliga efter det ett ärende slutförts, och detta i synnerhet
såvitt angår kommunala handlingar. Enligt samfundets mening gör sig ett
synnerligen starkt kontrollintresse gällande med avseende å den kommunala
förvaltningen, där enligt vad samfundet antyder tendenser till obehöriga förfaranden
vid ekonomiska ärendens handhavande icke saknas. Dessa synpunkter
förtjäna otvivelaktigt allt beaktande. Behövligheten av den kontroll
som handlingars offentlighet .skulle möjliggöra bör icke underskattas.
Likväl torde man icke skäligen kunna inskränka de möjligheter till sekre -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tess som 1935 års förslag ger. Därigenom skulle kommunernas möjligheter
att tillvarataga sina intressen gentemot medkontrahenter vid affärer och ekonomiska
uppgörelser alltför mycket försvåras. De erfarenheter de statliga
myndigheterna, särskilt de affärsdrivande verken, haft av den vidsträckta
offentlighet deras handlingar nu äro underkastade tala bestämt för åtminstone
en sådan omfattning av sekretessmöjligheterna beträffande såväl statliga
som kommunala handlingar som de sakkunniga föreslagit. Det torde
till och med vara lämpligt att i viss mån tillmötesgå de från kommunalt håll
framförda önskemålen örn en utsträckning av dessa möjligheter.

Dock lärer icke böra ifrågakomma att utsträcka den tid under vilken
handlingar som angiva villkoren i slutna avtal skola kunna hemlighållas utöver
vad år 1935 föreslagits. Det förbises icke att olägenheter i vissa fall
kunna uppkomma för staten eller kommunen genom offentligblivande av
exempelvis leveransavtal redan efter två år. Men skulle tiden förlängas,
torde den kontroll som offentligheten är avsedd att medföra alltför mycket
förlora i effektivitet. Däremot torde sekretesstiden beträffande handlingarsom
ej angiva villkoren i slutna avtal kunna utsträckas från föreslagna 10
till 20 år såsom på andra håll skett enligt departementsförslaget. Härigenom
torde alltid komma att finnas möjlighet att, då sekretess med avseende
å sådana handlingar förordnas, giva den sådan utsträckning till tiden att
den fullt ut fyller sitt ändamål.

Det har ej synts lämpligt att som generalpoststyrelsen hemställt föreslå
en obligatorisk sekretess under 2 år för alla handlingar i upphandlingsärenden.
Ur offentlighetssynpunkt måste det nämligen vara av ej ringa värde
att sekretess efter tidpunkten för avtals slutande eller ärendets slutförande i
annan ordning skall bero på ett särskilt beslut, som beträffande statsmyndigheter
i regel skall anmälas hos Kungl. Majit och bringas till statsrevisorernas
kännedom. Däremot har i departementsförslaget en ändring i förhållande
till 1935 års förslag vidtagits med avseende å förutsättningarna för förordnande
om sekretess, nämligen såtillvida att det ej stadgas att dylikt förordnande
skall föranledas av ''särskilda omständigheter’ utan endast att det
må givas då anledning därtill föreligger. De kommunala myndigheter som
gjort invändningar mot förevarande paragraf synas framför allt ha fruktat
alt uttrycket ''särskilda omständigheter’ skulle tolkas så att sekretessmöjligheterna
alltför mycket inskränktes, detta särskilt med hänsyn lill de sakkunnigas
motivering. Denna motivering synes också vara ägnad att ingiva
sådana farhågor. Med den ändring som nu föreslås i paragrafen måste emellertid
alla behöriga sekretessbehov kunna tillgodoses.

I anledning av riksförsäkringsanstaltens anmärkning har en omformulering
vidtagits i första stycket av paragrafen, varigenom tydligt utmärkts att
paragrafen omfattar handlingar i ärenden rörande förvärv, avyttring eller
upplåtelse beträffande allt vad myndighet har att förvalta, även om det ej
skulle vara statsegendom i egentlig mening.

Vidare har i anledning av framkomna anmärkningar angivits, att kommunalmyndighet
har att ställa sig till efterrättelse föreskrifter som meddelats av

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

den myndighet som utövar menighetens beslutanderätt, ej dem som meddelats
av ''överordnad’ kommunalmyndighet.

Slutligen har av redaktionella skäl bestämmelsen om auktionsprotokoll
undantagande från paragrafens föreskrifter utbrutits till ett nytt sista stycke
i paragrafen. Vad angår den från ett håll framställda anmärkningen
att uttrycket ''myndighet som handlägger ärendet’ skulle utbytas mot
''myndighet som äger fatta slutgiltigt beslut i ärendet’, torde en dylik
ändring icke vara lämplig, då de förra ordalagen förekomma i gällande tryckfrihetsförordning
och upphandlingsförordning. I anledning av en annan anmärkning
må framhållas, att den föreslagna lagtexten med tillräcklig tydlighet
torde utmärka att beslut örn sekretess skola anmälas efter utgången av
det statsregleringsår då beslutet fattats men icke behöva anmälas under följande
år.

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i de sakkunnigas förslag, avser att förhindra
att domstols utslag och beslut bliva bekantgjorda innan de avkunnats
eller expedierats.

Med anteckningar som förts vid fattande av beslut avses sådana handlingar
som exempelvis de i hovrätterna förda föredragningsrotlarna i besvärsoch
vademål samt de å hovrätternas divisioner förda minnes- och anteckningsböckerna,
ur vilka vissa upplysningar kunna hämtas om fattade beslut.
Memorialanteckningar, utgörande förberedande utkast eller koncept, kunna
i regel icke anses som allmänna handlingar och beröras ej av stadgandet.

I den föreslagna avfattningen ha allenast vidtagits ett par redaktionella
jämkningar.

36 §.

Paragrafen motsvarar 34 och 35 §§ i 1935 års förslag.

Enligt särskilda stadganden i allmän lag har underdomstol i vissa fall
möjlighet att, där offentlighet kunde vara till skada, förordna om måls handläggning
inom stängda dörrar. I några av dessa fall kompletteras stadgandena
genom bestämmelser i gällande tryckfrihetsförordning örn hemlighållande
av protokoll och till domstol ingivna handlingar i mål där sådan
handläggning ägt rum. I und. 4 stadgas sålunda, att i mål där underrätt vid
handläggningen låtit åhörarna avträda på den grund att i händelse av rättegångens
offentlighet något kunnat uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet
borde hemlighållas för främmande makt, protokoll över sådan handläggning
samt därvid till underrätten ingivna handlingar i målet, så ock högre
rätts protokoll i samma mål och däri efter meddelande av underrättens utslag
inkomna handlingar, ej må utan särskilt tillstånd av vederbörande rätt
utlämnas innan målet blivit skilt trän rättens handläggning. Rätten äger vid
handläggningens avslutande meddela förbud mot utlämnande även efter denna
tidpunkt, i vilket fall utlämnande ej utan Konungens särskilda tillstånd
får äga rum före 50 år efter det slutligt beslut i målet givits. Över rättens

134

Kurtti. Maj:ts proposition nr 140.

beslut rörande utlämnande må ej klagas. Förbehåll göres för parts rätt att
hava tillgång till protokoll och andra handlingar. I und. 5 lämnas motsvarande
föreskrifter med avseende å mål örn obehörigt användande eller yppande
av yrkeshemlighet eller om missbrukande av teknisk förebild, då
handläggning skett inom stängda dörrar i syfte att förebygga skada för den
som förmenas ha blivit kränkt genom den åtalade handlingen. I und. 11 slutligen
stadgas att handlingar och protokoll i äktenskapsmål, mål om faderskap
och underhållsskyldighet till barn utom äktenskap samt mål örn äktenskaplig
börd, som vid underrätten handlagts inom stängda dörrar, ej må utan parternas
tillstånd utlämnas till annan förrän 50 år efter deras död.

I åtskilliga fall finnas emellertid stadganden i allmän lag örn handläggning
av mål inom lyckta dörrar vilka icke motsvaras av någon föreskrift i tryckfrihetsförordningen
rörande hemlighållande av handlingar i sådana mål. Så
är fallet bland annat beträffande mål om omyndighetsförklaring, mål där
förundersökning för villkorlig straffdom äger rum, mål som äro för anständigheten
eller sedligheten sårande samt mål om utpressning. Det står sålunda
för närvarande en var öppet att utbekomma och publicera protokollen
i dylika mål, ehuru handläggningen ägt rum inom stängda dörrar.

Enligt både 1927 och 1935 års förslag har för alla fall då domstol med tilllämpning
av bestämmelse i allmän lag förordnat örn måls handläggning inom
stängda dörrar bereus möjlighet till sekretess jämväl med avseende å protokoll
och till domstolen ingivna handlingar i målet. Därvid har föreslagits
för alla sådana mål gemensamma bestämmelser, enligt vilka sekretessen konstruerats
i anknytning till konstruktionen av und. 4 och 5 i gällande tryckfrihetsförordning.

Enligt 1935 års förslag, 34 §, som i detaljerna åtskilligt skiljer sig från
1927 ars, skola salunda när vid underdomstol — varmed de sakkunniga avse
förutom allmän underrätt även polisdomstol, krigsrätt, vattendomstol och ägodelningsrätt
— mål handlägges inom stängda dörrar, protokollen över handläggningen
och därvid ingivna handlingar automatiskt bliva hemliga till dess
målet blivit skilt från domstolens handläggning, dock med rätt för domstolen
att medgiva tidigare utlämnande. När domstolen skiljer sig från målet, skall
den, såvitt det finnes erforderligt, äga förordna örn fortsatt hemlighållande
under viss tid, högst 60 år, därvid dock skall kunna föreskrivas att utlämnande
må ske tidigare med enskilda parters samtycke. Vid fullföljd till hovrätt
av mål däri underdomstol givit förordnande örn sekretess föreslås, att
till hovrätten inkomna och där upprättade handlingar icke må utlämnas
förrän hovrätten slutbehandlat målet, såvida ej hovrätten ger tillstånd därtill.
Då hovrätten skiljer sig från målet, skall den enligt förslaget ex officio
pröva underdomstolens sekretessförordnande och äger att samtidigt förordna
om fortsatt hemlighållande av sina egna handlingar i målet. Särskild klagan
över underdomstols sekretessförordnande skall ej vara tillåten. Vid fullföljd
från hovrätt till Kungl. Majit skola gälla motsvarande regler som vid
fullföljd till hovrätt. Slutligen har i förslaget upptagits en bestämmelse beträffande
mål som i hovrätt eller högsta domstolen omedelbarligen upptagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

135

Denna innehåller, att om i sådant mål prövas föreligga omständigheter som
skulle föranleda handläggning inom stängda dörrar därest målet varit anhängig!
vid underdomstol, förut angivna regler skola äga motsvarande tilllämpning.
Någon reservation för parts rätt har ej behövt göras i denna paragraf,
då ett allmänt stadgande därom upptagits i 38 § i sakkunnigförslaget.

Magistraten i Västerås föreslår ändring i förslaget såtillvida att för ifrågavarande
handlingars hemlighållande efter det vederbörande mål slutbehandlats
vid domstolen icke, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle erfordras ett
domstolens särskilda förordnande, utan att i stället skulle föreskrivas att
handlingarna ej finge utlämnas förrän viss tid förflutit, förslagsvis 50 år,
där ej domstolen i det slutliga utslaget annorlunda bestämde. Beslut örn
handläggning inom stängda dörrar föreginges alltid av en prövning huruvida
de därför föreburna skälen vore av den betydelse att de motiverade en sådan
åtgärd. Om dylikt beslut fattades, torde i allmänhet anledning föreligga att
undantaga vid handläggningen förda protokoll och därunder ingivna handlingar
från offentligheten, och det syntes då onödigt att domstolen i slutliga
utslaget alltid skulle meddela utlämningsförbud vid äventyr att handlingarna
eljest bleve offentliga. Det kunde dessutom tänkas att domstol av förbiseende
underläte att meddela sådant förbud och att därigenom åt offentligheten prisgåves
vad som icke borde komma till allmänhetens kännedom.

De sakkunnigas förslag till sekretesslag innebär som regel att ett där meddelat
förbud mot utlämnande av allmän handling skall vara att tillämpa hos
vilken myndighet handlingen än finnes. Från denna regel föreslås emellertid
undantag såvitt angår allmänna handlingar som inkommit till domstol
varom nu är fråga. De sakkunniga förklara att det ej gärna läte sig göra att
utöver den sekretess, som enligt de nyss refererade bestämmelserna skulle
kunna åstadkommas vid nämnda domstolar, hålla handlingar i där anhängiga
mål hemliga. Vid offentlig förhandling ingivna handlingar skulle principiellt
därvid uppläsas, och om så icke alltid skedde betraktades de i varje fall
som föredragna och intoges i protokollet. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga
föreslagit ett stadgande i den särskilda lagen, 35 §, av innehåll att med
avseende å handlingar, vilka inkommit till domstol som förut angivits i där
anhängig! mål, icke skola gälla andra hinder för utlämnande än som följa
av de angivna, i förslagets 34 § upptagna bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har häremot anmärkt, att handlingar som
på grund av statens intressen vore hemliga icke borde bliva offentliga
då de ingåves till domstol. Kammarrätten har erinrat örn bestämmelsen
i 56 § 1 mom. femte stycket taxeringsförordningen därom att
självdeklaration som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller åberopas
vid allmän domstol icke må utan den skattskyldiges samtycke offentligen
föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller
omnämnas i vidsträcktare mån än som oundgängligen erfordras. Med hänsyn
härtill borde sekretesstadgandet i 17 § av de sakkunjiigas förslag bliva
tillämpligt även då handlingarna funnes hos domstol varom nu är fråga.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

Förevarande sekretessregler äro icke tillämpliga å arbetsdomstolens handlingar,
och någon sekretessföreskrift som direkt åsyftar dessa handlingar
finnes ej heller eljest i sakkunnigförslaget. Arbetsdomstolen framhåller i
sitt yttrande åtskilliga fall, då till domstolen ingivna handlingar borde hållas
hemliga, men förklarar likväl att frågan om komplettering av förslaget
med bestämmelser för domstolens del icke syntes vara av större vikt och
att domstolen därför icke ansett sig böra framställa något bestämt yrkande
därom. Arbetsdomstolen betonar att i allt fall den konstruktion som givits
förevarande sekretessbestämmelser icke kunde tillämpas med avseende å
arbetsdomstolen, för vilken några bestämmelser om handläggning inom
stängda dörrar icke funnes. — Arbetsdomstolen har härjämte uttalat sig
rörande lämpligheten av de ifrågavarande sekretessföreskrifterna ur de allmänna
domstolarnas synpunkter. Härutinnan har i huvudsak anförts, att
även om reglerna örn handläggning inom stängda dörrar utvidgades och fullständigades,
vore själva kravet på sådan handläggning såsom förutsättning
för handlings undantagande från offentligheten mindre tillfredsställande.
En handling som skäligen icke borde bliva offentlig kunde komma att åberopas
såsom bevismedel i ett särskilt avseende i mål som för övrigt icke på
något sätt krävde handläggning inom stängda dörrar, en synpunkt som för
arbetsdomstolens del hade alldeles särskild betydelse men som även vore
att beakta med avseende å de allmänna domstolarna.

Otvivelaktigt föreligger ett kännbart behov av en utvidgning och reglering
av sekretessföreskrifterna med avseende å domstolshandlingar. Det är mindre
tillfredsställande att protokollen i vissa mål som på goda grunder handläggas
inom stängda dörrar skola vara prisgivna åt offentligheten. De sakkunnigas
förslag synes innebära den efter nuvarande förhållanden i princip
mest tillfredsställande lösningen. Även om en viss utvidgning av möjligheten
att handlägga mål inom stängda dörrar, såsom från ett par håll betonats
i yttrandena, skulle vara önskvärd, torde frågan härom icke lämpligen kunna
upptagas i detta sammanhang. Och att anknyta sekretessen med avseende
å handlingar till andra förutsättningar än att handläggning inom stängda
dörrar ägt rum torde med det nuvarande i princip muntligt-protokollariska
rättegångsförfarandet knappast böra ske.

Vad angår detaljerna i de sakkunnigas förslag synes vad magistraten i Västerås
anfört icke böra föranleda ändring i detsamma. En god garanti för
att sekretess icke onödigtvis upprätthålles för tiden efter det målets handläggning
avslutats torde vara, att fortsatt hemlighållande skall göras beroende
av domstolens särskilda beslut. Detta står också i överensstämmelse
med gällande tryckfrihetsförordnings ståndpunkt i und. 4 och 5.

Emellertid lia en del smärre jämkningar vidtagits i förslaget, övervägande
av redaktionell natur. Termen underdomstol har såsom icke fullt bestämd
till sin innebörd undvikits. I stället ha nämnts allmän underrätt, polisdomstol
och krigsrätt, vilka torde vara de domstolar för vilka paragrafen kan erhålla
praktisk betydelse. Paragrafens fjärde stycke har begränsats till att
avse fall då i brottmål, varmed hovrätt såsom första instans tager befattning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

137

förhör inför hovrätten äger rum inom stängda dörrar jämlikt lagen den 14
juni 1901. I andra fall torde något praktiskt sekretessbehov icke föreligga.
Maximitiden för sekretess har bestämts till 70 år i överensstämmelse med de
allmänna principerna i fråga om sekretesstiderna.

Den av de sakkunniga under 35 § upptagna bestämmelsen, att handlingar
som inkommit till domstolar i anhängiga mål icke skola vara underkastade
andra hinder mot utlämnande än de nu omförmälda reglerna innebära, synes
icke fullt lycklig. Visserligen är det riktigt att det skriftliga processmaterial
som till sådan domstol inkommit bör bliva offentligt i den mån det
föredragits och intagits i protokollet, såvida ej handläggning skett inom
stängda dörrar. Därför synes en bestämmelse böra givas av innebörd att
med avseende å protokoll i mål vid nu ifrågavarande domstolar icke skall,
utöver vad av departementsförslagets 35 § följer, gälla andra hinder för utlämnande
än i förevarande paragraf stadgas. En sådan bestämmelse har
tillfogats denna paragraf som sista stycke. Den omständigheten att i sådant
protokoll intagits en hemlig handling skall sålunda icke i och för sig föranleda
protokollets hemlighållande. Vad åter angår inkomna handlingar
böra för det första ej de exemplar av dem som kunna finnas hos annan
myndighet än domstolen bliva offentliga, exempelvis ej anteckning i
straffregistret varav avskrift tillställts domstolen eller medicinalstyrelsens
koncept till utlåtande som avgivits till domstolen. Men även de exemplar av
handlingarna som inkommit till och förvaras hos domstolen böra där hållas
hemliga i den mån de ej intagits i sådant protokoll som icke är hemligt.
Arbetsdomstolen och kammarrätten ha som av det förut sagda framgår påpekat
behovet av dylik sekretess i vissa fall. Ifrågavarande av de sakkunniga
i 35 § sekretesslagen föreslagna stadgande har följaktligen ej upptagits i
departementsförslaget.

Vad slutligen angår arbetsdomstolens handlingar torde, såsom domstolen
själv närmast synes anse, en för dessa handlingar speciell sekretessbestämmelse
vara överflödig.

37 §.

Denna paragraf är likalydande med 36 § i 1935 års förslag och upptager
bestämmelse av innehåll, att där enligt beslut, vilket jämlikt bemyndigande
i lagen meddelats av annan statsmyndighet än sådan som hör till eller
lyder under riksdagen, viss handling ej må utlämnas, eller där enligt lagen
erfordras tillstånd av dylik myndighet för handlings utlämnande, Konungen
äger förordna att handlingen utan hinder därav skall utlämnas.

Det må framhållas att det i departementsförslag rörande ändring i tryckfrihetsförordningen
föreslagna nya besvärsinstitutet ej är tillämpligt beträffande
överklagande av myndighets beslut som i denna paragraf avses. Detta
institut avser endast de fall då någon menar att handling olagligen förvägrats
honom. Nu ifrågavarande beslut åter äro sådana som myndigheterna
meddelat på grund av en på särskilda områden erhållen befogenhet
att utan några i lagen givna direktiv förordna örn sekretess å vissa hand -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lingar eller giva dispens från lagens sekretessföreskrifter. Ändring i beslut
av denna art vilka meddelats av statsmyndighet torde väl i regel kunna sökas
i administrativ ordning på grund av allmänna förvaltningsrättsliga principer,
men om dylika ärenden fullföljas hos Konungen skola de avgöras
i statsrådet. Det synes emellertid lämpligt att på föreslaget sätt fastslå att
Konungen alltid skall kunna fritt övergripa myndigheternas ifrågavarande
beslut.

38 §.

Här upptages i oförändrad form det i 1935 års förslag under 37 § införda
stadgandet, att där det finnes erforderligt för tillvaratagande av Kronans,
menighets eller enskilds rätt, Konungen må utan hinder av vad eljest i förevarande
lag stadgas förordna om handlings utlämnande.

Från ett par håll ha uttalats betänkligheter mot den rätt som sålunda tilllagts
Konungen att bryta sekretess. Advokatsamfundet finner sålunda möjlighet
väl böra finnas att i sådana fall som i stadgandet avses utfå eljest hemliga
handlingar men anser att prövningen av frågor om sådant utlämnande
icke borde ske av Kungl. Maj:t i statsrådet — dock möjligen med undantag
för frågor rörande statsrådsprotokoll samt handlingar i utrikes- och försvarsärenden
m. fl. — utan i stället, såvitt handlingens utfående är erforderligt för
tillvaratagande av enskild rätt, som regel anförtros domstol.

Vad mot stadgandet anmärkts torde icke sakna ett visst berättigande. Men
såsom advokatsamfundet självt antytt bör det åtminstone i en del fall ankomma
på Kungl. Majit i statsrådet att pröva, om en handling kan utlämnas
med hänsyn till ett statsintresse som påkallar dess hemlighållande. Det
torde möta betydande svårigheter att urskilja de fall då prövningen bör ske
i nämnda ordning. Spörsmålet sammanhänger dessutom med den ännu i
lag väsentligen oreglerade frågan örn editionsplikt i process med avseende å
handlingar överhuvud. De sakkunniga ha uttalat att spörsmålet, huruvida
och i vad mån beträffande hemliga allmänna handlingar en editionsplikt
borde gälla för kronan i processer vid allmän domstol, lämpligen torde böra
lösas i samband med den allmänna rättegångsreformen. Till detta uttalande
kan jag ansluta mig.

39 §.

I denna paragraf är införd den i 38 § av 1935 års förslag upptagna bestämmelsen
att vad i förevarande lag stadgas ej i annat än ett specialfall länder
till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och
ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra
handlingar. De sakkunniga framhålla att denna bestämmelse, vilken sålunda
gäller icke blott domstolshandlingar utan även andra myndigheters
handlingar, föranledes av allmänna process- och förvaltningsrättsliga principer.
Den ifrågavarande rätten att utbekomma handlingar medför emellertid
ej rätt att i tryck utgiva dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

139

40 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i 1935 års förslag och innehåller bestämmelser
om straff för den som utlämnar handling i strid mot lagens föreskrifter eller
mot förbud som jämlikt densamma meddelats samt för den som bryter mot
förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande. Endast några redaktionella
jämkningar ha gjorts i förhållande till nämnda förslag. På motsvarande sätt
som i annat sammanhang föreslagits beträffande brott mot § 2 tryckfrihetsförordningen
skall enligt förevarande lagrum, om brott är begånget i ämbete
eller tjänst eller eljest är av beskaffenhet att förskylla straff jämlikt
allmän eller särskild lag, tillämpas straff som där är stadgat. Dagsbotssystemet
skall därvid i förekommande fall tillämpas. Subsidiärt utsättes i förevarande
lagrum dagsböter som straff med möjlighet att vid brott med avseende
å handlingar som i 1—4, 20 och 36 §§ avses ådöma fängelse. Det synes
riktigast att tillämpa dagsbotssystemet vid brott mot sekretesslagen, ehuru
det ej skall tillämpas vid brott mot tryckfrihetsförordningen.

Det torde vara en fördel att på sätt genom det föreliggande förslaget sker
gällande tryckfrihetsförordnings skiftande straffsatser vid brott mot sekretessbestämmelserna
ersättas med gemensam straffbestämmelse. Beträffande den
nuvarande straffsatsen för brott med avseende å handlingar rörande undersökning
av monopolistiska företag och sammanslutningar, böter upp till
10,000 kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse i
högst sex månader, torde, såsom ock de sakkunniga framhållit, den högsta
bötessatsen icke behöva bibehållas utan såsom för andra brott mot utlämningsförbud
dagsbotssystemet böra tillämpas, helst enligt förslaget straffet
också kan sättas till fängelse i högst 2 år.

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i 1935 års förslag, fastslår uttryckligen
att allmänna processrättsliga regler skola tillämpas vid åtal för förbrytelse
mot den förevarande lagen.

Promulgationsbestämmelsen.

Sekretesslagen bör träda i kraft samtidigt med grundlagsändringar i ämnet,
vilket här utsäges. Hit ha såsom förut nämnts överflyttats de i 1935 års
förslag under 1 § upptagna bestämmelserna rörande statsrådsprotokoll m. fl.
handlingar som upprättats före lagens ikraftträdande.

Yrkanden om sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.

I yttrandena över 1935 års förslag lia framställts några yrkanden örn införande
av sekretess, vilka icke ansetts böra föranleda någon åtgärd och vilka
icke lämpligen kunnat behandlas under någon i förslaget upptagen paragraf.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Militieombudsmannen har ifrågasatt hemlighållande av handlingar i militära
befordringsfrågor såvitt de röra någons personliga förhållanden.

Redan vid förarbetena till 1912 års betänkande framfördes ett dylikt krav
från militärt håll. I betänkandet avvisades emellertid detta yrkande, då någon
inskränkning i den allmänna kontrollen i förevarande avseende vad armén
och flottan anginge icke vore mera av behovet påkallad än beträffande befordringsväsendet
i fråga örn civila befattningar.

Militieombudsmannen framhåller nu att i utlåtanden angående officerares
och underofficerares samt med dem i rang likställda civilmilitära personers
lämplighet för befordran icke torde kunna undvikas att stundom vederbörandes
rent personliga förhållanden vidrördes. Då såvitt möjligt personliga förhållanden
borde vara undandragna offentligheten, syntes böra övervägas införande
av stadgande, att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållanden
icke finge utlämnas utan samtycke av den som i utlåtandet avsåges förrän
förslagsvis 60 år förflutit, eventuellt med sådant förbehåll om utlämnande
då trygghet funnes att det ej lände vederbörande till skada eller förklenande
som i 1935 års förslag förekomme med avseende å handlingar rörande personliga
förhållanden.

Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet av allmänhetens kontroll
och önskvärdheten av att misstankar för väld och mannamån icke uppkomma
med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar i offentlighetsregeln
böra här icke ske utan tvingande skäl. Örn än blottande av personliga förhållanden
i befordringsärenden någon gång skulle kunna vara hårt för vederbörande,
lärer i allt fall hänsynen härtill böra vika för offentlighetsintresset.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till tidigare yttranden framhållit att på
skolväsendets område sekretessbehov förelåge dels i disciplinära ärenden rörande
lärares förhållande i tjänsten särskilt med avseende å läkarutlåtanden,
dels beträffande vissa skoldisciplinen rörande handlingar såsom klasskonferensprotokoll,
anmärkningsböcker samt förvisningsdomar och andra handlingar
i disciplinmål, dels ock för lärjungars skriftliga arbeten. Även från
Stockholms stads sida ha framförts sekretessyrkanden på förevarande område.

Det torde vara såväl i allmänhetens som i lärarnas intresse att förhållandena
vid undervisningsanstalterna i största möjliga utsträckning äro underkastade
offentlighet. I den diskussion som tidigare förts rörande lämpligheten av
sekretess för handlingar angående lärares förhållande i tjänsten har från
lärarhåll framförts direkta gensagor mot förslag att inskränka den gällande
publiciteten. Beträffande handlingar rörande lärjungars uppförande och
dylikt lärer något sekretessbehov ej ha gjort sig gällande med den styrka att
lagstadgande kan anses fullt motiverat. Detsamma torde i än högre grad gälla
lärjungars skriftliga arbeten, i den mån dessa överhuvudtaget kunna anses
som allmänna handlingar.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande gjort en framställning i syfte att anmälningar
mot läkare och mot ämbets- och tjänstemän för försummelse i

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

141

verksamheten eller tjänsten samt framställningar örn utredning i dylikt hänseende
icke skulle få offentliggöras förrän ärendet blivit avgjort, varigenom
allmänheten skulle få en samlad överblick över vad som förekommit och
den som blivit föremål för anmälan eller framställning icke i sådan utsträckning
som nu ofta vore fallet behöva utsättas för oförtjänt lidande.

De av styrelsen framförda synpunkterna sakna icke berättigande. Frågan
om en handlingssekretess i ärenden som de berörda är dock utomordentligt
ömtålig, då nämligen även i dessa ärenden ett synnerligen starkt offentlighetsintresse
gör sig gällande. I viss mån torde de olägenheter som styrelsen
framhållit kunna undanröjas på andra vägar än den föreslagna. Frågan
synes vara i behov att ytterligare övervägas innan slutlig ståndpunkt till densamma
kan tagas.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.

Förslag'' till iitidrad lydelse av § 86 regeringsformen, § 38 riksdagsordningen

samt §§ 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.............. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1936.

Översikt av gällaude rätt samt framlagda ändringsförslag......... 6

Reformfrågans huvudpunkter..................... yO

Kommunala handlingars offentlighet................. 10

Vissa privata rättssubjekts handlingar................ 19

Sekretessbestämmelsernas revidering och utbrytning ur grundlagen .... 21

Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen................ 29

Ämnets disposition........................ 29

Definition av begreppen stats- och kommunalmyndighet........ 31

Termen allmänna handlingar.................... 32

Formerna för handlingars utlämnande................ 35

Utlämnande av delvis hemliga handlingar.............. 37

Prövning av utlämningsfrågor................... 3g

Besvärsrätt i utlämningsfrågor................... 41

Förbud mot utgivande i tryck av allmänna handlingar......... 48

Vissa bestämmelser rörande lagstiftningens räckvidd.......... 50

Bestämmelser som ej avse allmänna handlingar............ 52

Straff- och processbestämmelser.................. 55

Bilagor till statsrådsprotokollet.

Bilaga A. Förslag till lag örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar........................... 5g

Bilaga B. Motiv till förestående lagförslag............... 69

Sekretessreglernas konstruktion................... 69

Sekretesstiderna......................... 72

De särskilda sekretessreglerna................... 74

1 §. Statsrådsprotokoll.................... 75

2 §. Riksdagsprotokoll m. m.................. 76

3 §. Handlingar i utrikesärenden................ 76

4 §. Handlingar rörande försvarsväsendet............ 77

5 §. Utskotts- och kommittéprotokoll m. m............ 78

6 §. Handlingar i kronans och myndigheters processer....... 79

7 §. Handlingar rörande gransknings- och inspektionsverksamhet m. m. 80

8 §. Handlingar i stadsplaneärenden.............. 80

9 §. Handlingar angående tekniska utredningar m. m. för det allmännas

räkning....................... g 2

10 §. Polis- och åklagarhandlingar................ g3

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 143

Sid.

11 §. Straffregistret m. m.................... 84

12 §. Fångvårdshandlingar m. m................. 86

13 §. Kyrkoböcker m. m.................... 86

14 §. Handlingar i sociala ärenden............... 90

15 §. Överförmyndares handlingar................100

16 §. Statistiska uppgifter...................101

11 §. Uppgifter för taxering..................102

18 §. Handlingar hos tillsynsmyndighet över banker eller försäkrings anstalter.

......................103

19 §. Handlingar rörande yrkeshemligheter o. dyl. i ärenden angående

olycksfall i arbete, arbetarskydd m. m...........103

20 §. Handlingar rörande monopolistiska företag..........106

21 §. Handlingar rörande utredning, kontroll eller stödverksamhet med

avseende å näringslivet.................106

22 §. Handlingar rörande virkesmätning.............109

23 §. Patenthandlingar....................109

24 §. Handlingar angående medling i arbetstvister.........109

25 §. Handlingar hos arbetsförmedlingsanstalter..........110

26 §. Handlingar rörande rättshjälp åt enskilda m. m.......lil

27 §. Handlingar rörande upplysningsverksamhet m. m. för enskildas

räkning.......................112

28 §. Samfärdselanstalters handlingar angående rörelsen samt vissa tull verkets

handlingar...................113

29 §. Handlingar varigenom post-, telegraf- eller telefonhemligheten

kan röjås......................116

30 §. Postsparbankens och postgirorörelsens handlingar.......117

31 §. Riksbankens handlingar 118

32 §. Handlingar rörande utlåning................119

33 §. Handlingar rörande upplåning...............121

34 §. Handlingar angående förvärv eller avyttrande m. m. för det all männas

räkning ... 123

35 §. Handlingar angående domstols beslut............133

36 §. Domstolshandlingar i mål som handlagts inom stängda dörrar . 133

37 §. Konungens befogenhet att förordna örn utlämnande av handling

vars hemlighållande är beroende av myndighets beslut .... 137

38 §. Konungens befogenhet att förordna om utlämnande av handling

för tillvaratagande av kronans, menighets eller enskild rätt . . 138

39 §. Parts rätt att utbekomma hemliga handlingar........138

40 §. Straffbestämmelser....................139

41 §. Processbestämmelser...................139

Promulgationsbestäui melsén...................139

Yrkanden örn sekretess vilka icke ansetts böra föranleda åtgärd.....139