Kungl. Maj:ts proposition nr 140 (Proposition 1935:140)

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
virkesmätning; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn virkesmätning.

•

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr HO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

Lag

om virkesmätning.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §.

Konungen äger då skäl därtill äro, efter hörande av virkessäljare och
virkesköpare samt vederbörande hushållningssällskap och handelskammare,
förordna att inom Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Värmlands, örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län eller viss del av dessa län mätning av
sådant runt virke av barrträd, som är avsett för industriellt bruk, förädling
eller export i oförädlat skick, må, där mätningen skall ligga till
grund för bestämmande av köpeskilling eller annat vederlag för virket,
ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd varom i denna lag förmäles.

Finnas särskilda slag av runt virke lämpligen böra undantagas från
förordnandet eller påkallas eljest av förhållandena särskilda inskränkningar,
såsom i fråga örn virke som är avsett att förädlas vid mindre sågverk
eller andra mindre träförädlingsverk, skola därav föranledda begränsningar
i förordnandet göras.

Med mätning av virke förstås i denna lag dels bestämmande genom räkning
och mätning av virkets stycketal och dimensioner eller, där virket
mätes i s. k. löst (travat) mått, av antalet och dimensionerna av de staplar,
travar eller vältor, vari virket upplagts, dels ock bedömande, huruvida
och i vad mån virket är behäftat med fel samt vilken hänsyn därtill skall
tagas, ävensom av virkets beskaffenhet i övrigt. Mätning, som påkallas
på grund av avtal, varigenom virke försålts eller eljest avyttrats på villkor,
att mätning därav skall verkställas, kallas i denna lag mätning av
köpvirke.

2 §.

Virkesmätningsnämnd äger, örn skäl därtill äro, för särskilt fall medgiva,
att mätning av virke, som jämlikt förordnande enligt 1 § ankommer
på nämnden, må ske annorledes än genom nämndens försorg.

Kungl. Maj:ls proposition nr 140.

3 §.

Virkesmätningsnämnd äger att inom nämnden anvisat verksamhetsområde
ombesörja även annan mätning av virke än sådan som omfattas av
förordnande enligt 1 §, såframt mätningen kan ske utan förfång för nämndens
verksamhet i övrigt.

Virkesmätningsnämnd må, där Konungen för viss tid eller tillsvidare
det medgiver, ombesörja mätning av virke inom särskilt distrikt utom
nämndens verksamhetsområde, såframt mätningen kan ske utan förfång
för nämndens verksamhet inom sistnämnda område.

• 4 §.

Hos virkesmätningsnämnd skall finnas anställd en mätningschef, vik
ken har att under nämndens inseende leda på nämnden ankommande mätning
samt tillse, att denna utföres på ändamålsenligaste sätt.

Härförutom skall hos nämnden finnas anställd erforderlig mätnings- och
annan personal.

Mätningschefen och övrig mätningspersonal skola hava förvärvat god
insikt och praktisk erfarenhet i fråga örn virkesmätning.

5 §.

Konungen fastställer, efter hörande av virkesmätningsnämnd, reglemente
för nämnden.

Konungen utfärdar ock, efter hörande av virkesmätningsnämnd, instruktion
rörande förfarandet vid mätning, så ock till ledning för virkessäljare
och virkesköpare mätning sregler för olika slag av virke (normalregler
rörande mätningsmetod och bedömning av virkes beskaffenhet med mera).

Örn mätningsförrättning.

6 §.

Mätning påkallas hos virkesmätningsnämnd av virkets ägare eller, där
fråga är örn mätning av köpvirke, av säljaren och köparen gemensamt.

Ansökan skall, där ej för särskilda fall i mätningsinstruktionen medgivas
undantag, göras skriftligen samt innehålla uppgift å sökandes namn
och hemvist, det eller de slag av virke som ansökningen avser, virkets beräknade
eller beträffande mätning av köpvirke dess i avtalet bestämda
mängd, mätningsplatsen samt huruvida mätningen skall ske enligt de av
Konungen utfärdade mätningsreglerna eller på annat sätt, så ock i fråga
örn mätning av köpvirke dagen för avtalets ingående samt beträffande
virke som är avsett att flottas i allmän flottled det eller de flottningsmärken
som skola, anbringas å virket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

7 §.

Har mätning i behörig ordning påkallats, åligger det virkesmätningsnämnden
att skyndsamt föranstalta örn den sökta mätningens företagande.

Möter hinder för bifall till ansökningen, skall sökande därom ofördröjligen
underrättas. I underrättelsen skall hindrets beskaffenhet angivas.

8 $.

Det åligger sökanden eller, där fråga är örn mätning av köpvirke, säljaren: 1.

att på sätt i mätningsinstruktionen föreskrives göra anmälan örn uppläggande
å mätningsplatsen av virke som ansökningen avser;

2. att iordningställa virket för mätning på sätt i mätningsinstruktionen
föreskrives, så ock att utgöra nödig hantlangning; samt

3. att, där ej annorlunda bestämmes i mätningsinstruktionen, förse inmätt
virke med tydliga märken enligt vad i instruktionen föreskrives.

Underlåter sakägare att fullgöra vad honom enligt 2 eller 3 åligger, skall
arbetet utföras på sakägarens bekostnad.

9 $.

Sedan sakägare gjort anmälan enligt 8 § 1 samt erlagt i 20 § stadgad förskottsersättning,
skall mätning av det virke anmälan avser, såvitt på virkesmätningsnämnden
beror, hava verkställts inom tjugu dagar efter det
anmälan skett, där ej annan tid föreskrivits i mätningsinstruktionen.

10 $.

Mätning skall verkställas av ojäviga mätare. De skola, där ej i mätningsinstruktionen
annorlunda föreskrives, vara två, av vilka en skall
vara förman. Mätningen skall utföras enligt de i ansökningen angivna
mätningsreglerna med iakttagande av de anvisningar, som meddelas av
mätningschefen eller annan därtill bemyndigad befattningshavare. Denne
må efter omständigheterna själv verkställa mätningen.

Äro flera förrättningsmän och stanna dessa i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin mening och kan jämkning ej ske, gälle förmannens.

Förmannen utsätter tid för mätningen samt kallar sakägare till denna
på sätt i mätningsinstruktionen föreskrives. Ej vare erforderligt att,
där fråga är om mätning av köpvirke, kalla köparen, om han skriftligen
förklarat, att han ej fordrar kallelse, samt skyldighet att förse virket med
märken ej åvilar honom. « 1

Kungl. Majda proposition nr 140.

11 $.

Är sakägare missnöjd med det sätt varpå mätning verkställes och påkallar
han till följd därav mätningens avbrytande för utverkande av förordnande
för andra mätare eller tillkallande av mätningschefen eller annan
befattningshavare som erhållit bemyndigande enligt 10 § första stycket,
skall förrättningen, örn ej annan sakägare därigenom uppenbarligen
tillskyndas förfång, vila i avbidan å prövningen av det framställda yrkandet.
Sådan prövning ankommer, där den ej företages av virkesmätningsnämnden,
på mätningschefen eller den som nämnden därtill bemyndigat.
Förmannen anmäle ofördröjligen saken för denne för erforderliga
åtgärders vidtagande.

Finnes sakägare hava utan fog påkallat mätningens avbrytande, åligger
det sakägaren att ersätta nämnden därav föranledd kostnad.

12 §.

Möter på grund av virkets beskaffenhet eller eljest hinder för mätning,
åligger det sökanden eller, där flera äro sökande, dessa en för alla och
alla för en att ersätta nämnden därav föranledd kostnad.

13 §.

över allt vad vid mätningsförrättning förekommit skall upprättas skriftlig
handling (mätbesked), som undertecknas av förrättningsmännen. Mätbeskedet
skall tillika innehålla vad den som ej åtnöjes med förrättningen
har att iakttaga enligt 15 §. Av mätbeskedets innehåll skola närvarande
sakägare före förrättningens avslutande erhålla del.

Mätbeskedet skall av förmannen skyndsamt insändas till virkesmätningsnämnden,
som har att inom tjugu dagar efter förrättningens avslutande
eller den kortare tid som bestämts i mätningsinstruktmnen tillställa
varje sakägare en bestyrkt avskrift av beskedet.

Mätbeskedet jämte övriga förrättningen rörande handlingar skall av
nämnden förvaras under tio år från förrättningens avslutande

14 §.

Genom virkesmätningsnämndens försorg skall mängden av det virke,
som enligt mätbesked varit föremål för mätning, uträknas samt underrättelse
därom lämnas vederbörande sakägare, allt i den utsträckning och
på sätt i mätningsinstruktionen föreskrives.

15 §.

Åtnöjes ej sakägare med mätningsförrättning, äger han att däröver
föra klagan hos virkesmätningsnämnden sist före klockan tolv å trettionde
dagen efter förrättningens avslutande, såframt han icke vid avslutan -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

det eller sedermera före klagotidens utgång hos nämnden skriftligen godkänt
förrättningen.

Finner nämnden besiktning av det virke förrättningen avser vara av
nöden, har nämnden, där denna ej själv verkställer besiktningen, att förordna
en eller flera ojäviga och sakkunniga personer att skyndsamt företaga
besiktningen samt däröver till nämnden avgiva redogörelse. Där flera
förordnas, skall en utses till förman. Denne har att på sätt mätningsinstruktionen
föreskriver kalla part till besiktningen. Nödig hantlangning
skall av klaganden utgöras vid äventyr att arbetet utföres på dennes
bekostnad. Kostnaden för besiktningen skall förskjutas av nämnden men
kan genom nämndens slutliga beslut åläggas klaganden.

Prövas ändring böra vidtagas i mätningen, har nämnden att utfärda
nytt mätbesked. Finnes utförd märkning böra ändras, har nämnden att
därom föranstalta. Nämndens slutliga beslut i ärende som avses i denna
paragraf skall ofördröjligen tillställas part.

16 $.

I fråga örn jäv mot förrättningsman, sakkunnig eller ledamot av virkesinätningsnämnd
skola stadgandena i 5 § första stycket punkterna 3—5
samt andra och tredje styckena lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän äga
motsvarande tillämpning.

17 §.

Mätbesked, som upprättats vid mätningsförrättning, vilken vunnit laga
kraft, eller som utfärdats av virkesmätningsnämnd, skall beträffande mätning
av köpvirke lända till efterrättelse mellan säljaren och köparen.

Om mätniugsutgifter.

18 §.

Virkesmätningsnämnds utgifter skola för varje räkenskapsår inom tid,
som i reglementet bestämmes, av nämnden fördelas å de mätningar, som
under året vunnit laga kraft eller av nämnden slutligen prövats. Fördelningen
skall verkställas i förhållande till mängden av det inmätta
virket på sätt i reglementet närmare bestämmes. Har mätning på grund
av de därvid tillämpade mätningsreglerna eller annan omständighet, som
beror av sökande, för nämnden medfört utgifter, vilka avsevärt över- eller
understiga de för mätning vanliga, äger nämnden bestämma, att fördelningen,
såvitt angår den mätningen, skall verkställas efter större eller
mindre virkesmängd än nyss sagts. Virkesmängden må dock ej av nämnden
så fastställas, att det utgiftsbelopp, som enligt fördelningen belöper
å mätningen, uppenbarligen över- eller understiger nämndens utgifter
för denna.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

Finnes viss utgift ej lämpligen böra i sin helhet fördelas för det år,
då utgiften ägt rum, äger nämnden besluta örn utgiftens fördelning för
två eller flera år.

Vad i denna paragraf stadgats gäller ej sådana nämndens utgifter, som
enligt 8 § andra stycket, 11 § andra stycket, 12 § och. 15 § andra stycket
skola återgäldas till nämnden.

19 §.

Det åligger den som sökt mätning att gälda utgiftsbelopp som vid fördelning
enligt 18 § belöper å mätningen. Äro flera sökande, svare de en
för alla och alla för en för sagda belopp.

20 §.

Mätningssökande är pliktig att till nämnden erlägga förskottsersättning
för mätningen. Sådan ersättning skall utgå enligt grunder som bestämmas
i reglementet.

Har nämnden tillställt sökanden eller, där mätning sökts av flera, envar
av dem räkning å stadgad förskottsersättning men underlåter
sökanden eller sökandena att sist inom tio dagar därefter till nämnden
inbetala ersättningen, äger nämnden vägra mätning, intill dess ersättningen
guldits. Nämndens beslut skall ofördröjligen tillställas sökande.

Fordrar nämnden, sedan mätning ägt rum, förskottsersättning för mätningen
och underlåter sökande att betala ersättningen inom tio dagar efter
det räkning därå blivit honom tillställd, äger på framställning av
nämnden överexelcutor låta hos sökanden omedelbart uttaga ersättningen.
Nöjes ej sökanden däråt, instämme sitt klander till domstol inom tre manader
efter det uttagning av beloppet ägt rum eller havé förlorat sin
talan.

Om virkesmätningsnämnd.

Sammansättning.

21 %.

Virkesmätningsnämnd skall enligt Konungens bestämmande bestå av
fem eller sju ledamöter, som för tre år i sänder förordnas av Konungen.
För ledamöterna förordnas på samma sätt suppleanter, i förra fallet nio
och i senare fallet tretton.

Ordförande jämte en suppleant för denne utses, efter förslag av övriga
ledamöter, bland personer som ej kunna anses företräda virkessäljare- eller
virkesköpareintressen.

övriga ledamöter och suppleanter, därav hälften skall företräda virkessäljare-
och andra hälften virkesköpareintressen, utses efter förslag, avgivna
i den ordning som i 24—27 §§ stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

22 $.

Ledamot eller suppleant i virkesmätningsnämnd, så ock befattningshavare
som tillhör mätningspersonalen skall vara svensk medborgare. Ej
må dylik befattning innehavas av den som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd,
ej heller av den som på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit
laga kraft, är dömd till påföljd som nu är sagd eller som blivit dömd
ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Ledamot eller suppleant skall hava uppnått tjugufem års ålder.

23 §.

Avgår ledamot av virkesmätningsnämnd och finnes ej suppleant, förordnar
Konungen annan för återstående delen av den tid för vilken den
avgångne varit utsedd. Härvid skall vad i 21 § samt 24—27 §§ stadgas
örn förslag äga motsvarande tillämpning.

Förslag å ledamöter.

24 §.

Förslag å de ledamöter av virkesmätningsnämnd, som skola företräda
virkessäljareintressen, jämte suppleanter för dem avgivas av det eller
de hushållningssällskap som finnas inom nämndens verksamhetsområde.
Där flera sällskap finnas inom området, har varje sällskap att föreslå
hela antalet av dessa ledamöter och suppleanter.

över förslag som nu sagts skall domänstyrelsen höras.

Förslag må upprättas av hushållningssällskap allenast vid ordinarie
sammanträde, där ej i händelse av avgång av ledamot extra sammanträde
påkallas. Beslut må fattas utan hinder därav att det antal röstberättigade,
som eljest erfordras för sällskapets beslutförhet, ej är närvarande.

25 §.

Finnes inom hushållningssällskaps område sammanslutning av virkes6äljare,
som i fråga örn virkesmätning kan anses nöjaktigt företräda virkessäljareintressena
inom området, och hava stadgar för sammanslutningen
blivit av Konungen godkända, äger Konungen förordna, att sammanslutningen
skall i stället för hushållningssällskapet utöva sällskapet enligt
denna lag tillkommande befogenheter; och skall därefter vad i denna
lag finnes stadgat i fråga örn hushållningssällskap hava avseende å sammanslutningen.

26 $.

Förslag å de ledamöter av virkesmätningsnämnd, som skola företräda
virkesköpareintressen, jämte suppleanter för dem avgivas av dem vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vid mätning, som under det senast förflutna räkenskapsåret vunnit laga
kraft eller av nämnden slutligen prövats, fått inom nämndens verksamhetsområde
virke inmätt såsom köpare.

Virkesköpares rätt att avgiva sådant förslag så ock att deltaga i beslut
enligt 32, 35 och 37 §§ utövas å stämma. Rösträtt å stämman tillkommer,
med de begränsningar som äro bestämda i reglementet för virkesmätningsnämnden,
envar i förhållande till mängden av det åt honom
inmätta virket. Vid stämman skall genom nämndens försorg finnas tillgänglig
en längd över de röstägande med uppgift för envar å inmätt
virkesmängd och den rösträtt som tillkommer honom. Sedan längden
godkänts, länder den till efterrättelse å stämman. År röstägande frånvarande,
må hans rösträtt å stämman utövas genom ombud.

Förslag må upprättas allenast å ordinarie stämma, där ej i händelse
av avgång av ledamot extra stämma påkallas.

27 §.

Stämma med virkesköpare hålles en gång örn året å tid som bestämmes
i reglementet för virkesmätningsnämnden. Stämman sammanträder
på kallelse av nämnden å den ort inom donnas verksamhetsområde, som
nämnden bestämt eller stämman för visst fall beslutat. Kallelsen skall ske
på sätt reglementet föreskriver samt innehålla uppgift örn tid och ort för
stämman samt ärende, som skall företagas till behandling. Stämman väljer
själv ordförande. Såsom stämmans beslut gälle den mening, för vilken
de flesta rösterna avgivits. Vid lika röstetal avgöras val samt fråga
örn uppsättande av någon å förslag genom lottning men i övriga frågor
gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl
antalet röstande är lika, av stämmans ordförande. Genom nämndens
försorg föres protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en
därtill utsedd röstägande eller ombud för sådan. Protokollet hålles tillgängligt
för de röstägande senast fjorton dagar efter stämman a plats
som stämman bestämt.

Nämnden må, då anledning därtill föreligger, kalla till extra stämma.
När så finnes nödigt, må stämma utlysas av länsstyrelsen i det län, där
nämndens verksamhetsområde i sin helhet eller till största delen är beläget.

Beslutförhet.

28 %.

Virkesmätningsnämnd är, där ej annorlunda stadgas i reglementet, beslutför
med ordförande och det antal övriga ledamöter av nämnden, som
motsvarar hela antalet av dessa ledamöter, minskat med två. Av sistnämnda
ledamöter skola lika många närvara för vardera sidan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Såsom nämndens beslut galle den mening, örn vilken vid sammanträde
de flesta röstande förena sig. Äro ordföranden och vardera sidans
ledamöter av skilda meningar och kan jämkning ej ske, gälle ordförandens.

29 §.

Ledamot av virkesmätningsnämnd äge ej deltaga i behandling av fråga
rörande avtal mellan honom och nämnden, ej heller angående avtal mellan
nämnden och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse
som kan vara stridande mot nämndens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande fråga örn rättegång eller annan talan
mot ledamoten eller tredje man.

Ansvarighet för förvaltningen.

30 §.

Virkesmätningsnämnd skall årligen inom tid, som i reglementet bestämmes,
till revisorerna avlämna en av nämndens ledamöter underskriven
förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovisning
över nämndens inkomster och utgifter under året samt över dess
tillgångar och skulder vid årets början och vid dess slut.

31 $.

Ledamöter av virkesmätningsnämnd, som genom att överskrida den
dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskynda de mätningssökande skada, svare för skadan en för alla och
alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den skada som de genom
överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift, som Konungen
enligt denna lag meddelat, tillskynda tredje man.

Revision.

32 §.

Virkesmätningsnämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av
tre revisorer, som årligen förordnas av Konungen vid början av det räkenskapsår
granskningen avser. Av revisorerna skall en företräda virkessågare-
och en virkesköpareintressen. Sistnämnda två revisorer utses
efter förslag, avgivna i den ordning som i 24—27 §§ sägs. I beslut örn
upprättande av förslag å revisor må ledamot av nämnden ej deltaga.
För revisorerna förordnas på samma sätt tre suppleanter.

Till revisor eller suppleant må ej utses den som är i tjänst hos nämnden
eller någon av dess ledamöter.

Avgår revisor och finnes ej suppleant, förordnar Konungen annan för

Kungl. May.ts proposition nr 140.

återstående delen av den tid för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid
skall vad i första stycket stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet föreskrivna
tid över granskningen avgiva och till virkesmätningsnämnden
överlämna en av dem underskriven berättelse.

34 §.

Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som tillställes
vederbörande hushållningssällskap eller domänstyrelsen eller framlägges
å stämma med virkesköpare, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i
handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt uppdrag
visat vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, de mätningssökande
ansvariga för all därav uppkommande skada en för alla
och alla för en.

Beviljande av ansvarsfrihet.

35 §.

Virkesmätningsnämnds förvaltningsberättelse för det senast förflutna
räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revisorernas berättelse
för samma år skola inom tid, som bestämmes i reglementet, genom
nämndens försorg tillställas det eller de hushållningssällskap, som
finnas inom nämndens verksamhetsområde, ävensom domänstyrelsen, så
ock framläggas å den ordinarie stämman med virkesköpare.

Hushållningssällskap, domänstyrelsen och stämman hava därefter var
för sig att besluta, huruvida ansvarsfrihet skall beviljas nämnden för
den tid förvaltningsberättelsen omfattar. Örn sadant beslut skall nämnden
ofördröjligen underrättas.

Beslut örn ansvarsfrihet skall fattas av hushållningssällskap vid det
ordinarie sammanträde, som hålles näst efter en månad från den i första
stycket angivna tid, och av domänstyrelsen inom en månad från samma
tid. Beslut av hushållningssällskap må fattas utan hinder därav att det
antal röstberättigade, som eljest erfordras för sällskapets beslutförhet, ej
är närvarande. Ledamot av nämnden må ej deltaga i beslut, som fattas
av hushållningssällskap eller å stämman angående ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd,
för vilken ledamoten är ansvarig.

36 §.

Ett exemplar av de i 35 § första stycket angivna handlingar jämte uppgifter
från vederbörande, huruvida ansvarsfrihet blivit beviljad för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tid förvaltningsberättelsen omfattar, skall inom tid, som i reglementet
bestämmes, av nämnden insändas till länsstyrelsen i det län, där nämndens
verksamhetsområde i sin helhet eller till största delen är beläget.
Länsstyrelsen har att med eget utlåtande skyndsamt överlämna'' handlingarna
till Konungen.

Örn talan mot nämnden och revisorerna.

37 $.

Talan å virkesmätningsnämndens förvaltning eller mot revisorerna enligt
34 § må anställas allenast av vederbörande hushållningssällskap eller
av domänstyrelsen eller efter beslut å stämma med virkesköpare.

38 §.

Varder talan å virkesmätningsnämndens förvaltning under den tid förvaltningsberättelsen
omfattar ej anställd inom sex månader från utgången
av det kalenderår varunder berättelsen avgivits, vare så ansett, som
örn ansvarsfrihet blivit nämnden beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därå att ledamot av nämnden begått brottslig
handling, kunna mot honom anställas.

Talan mot revisorerna enligt 34 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från utgången av det kalenderår varunder revisorernas berättelse
avgivits, utan så är att talan grundas därå att brottslig handling blivit
begången.

Straffbestämmelser.

39 %.

Företager någon obehörigen mätning av virke, som uteslutande ankommer
på virkesmätningsnämnd, straffes med dagsböter.

Böterna tillfalla kronan. Saknas medel till deras gäldande, förvandlas
de enligt allmän strafflag.

40 $.

Vad i 25 kap. strafflagen är stadgat örn statens ämbets- och tjänstemän
skall ock gälla örn ledamöter av virkesmätningsnämnd samt mätningschefen
och övrig mätningspersonal.

Särskilda bestämmelser.

41 $.

Ledamöter av virkesmätningsnämnd och revisorer äga åtnjuta ersättning
enligt grunder som bestämmas i reglementet.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

42 §.

Angående befogenhet för ledamot av virkesmätningsnämnd att mottaga
stämning i mål som rör nämnden så ock annat meddelande i fråga
örn denna skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

43 §.

Är någon missnöjd med beslut, varigenom virkesmätningsnämnd funnit
hinder möta mot bifall till mätningsansökan eller avslagit ansökan
enligt 2 § om mätnings verkställande annorledes än genom nämndens
försorg eller vägrat mätning på grund av stadgandet i 20 § andra stycket,
åge han däröver hos Konungen föra klagan genom besvär, som skola hava
inkommit till jordbruksdepartementet sist före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Över annat beslut av virkesmätningsnämnd eller över beslut, som i annat
fall än i 15 § sägs meddelats av befattningshavare hos sådan nämnd,
må klagan ej föras. Ej heller må klagan föras över överexekutors åtgärd
enligt 20 § tredje stycket.

44 $.

Menar röstägande, att beslut, som enligt denna lag fattats av hushållningssällskap
eller å stämma med virkesköpare, icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot reglementet
för virkesmätningsnämnden eller annan föreskrift, som Konungen
enligt denna lag meddelat, äge han däröver hos Konungen föra klagan
genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet sist
före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets dag. Ändå att talan
föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej Konungen annorlunda
förordnar.

Beslut, varigenom Konungen upphävt eller ändrat hushållningssällskaps
eller stämmas beslut, gällö jämväl för de röstägande som ej besvärat
sig.

45 $.

Enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd må ej i oträngt mål
yppas.

Övergångsbestämmelser.

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

47 §.

Den befogenhet att till Konungen avgiva förslag å ledamöter av virkesmätningsnämnd
och revisor jämte suppleanter, som enligt denna lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tillkommer stämma med virkesköpare, skall, då ledamöter av sådan
nämnd och revisorer första gången skola förordnas, i stället utövas av
den eller de handelskamrar som finnas inom nämndens verksamhetsområde.
Där flera handelskamrar finnas inom området, har varje kammare
att föreslå hela det antal ledamöter, som skall i nämnden företräda virkesköpareintressen,
samt en revisor jämte suppleanter för dem.

De förordnanden av ledamöter i nämnden och revisor jämte suppleanter,
som Konungen meddelat efter förslag varom i första stycket förmäles,
skola gälla intill dess efter utgången av nämndens första räkenskapsår
förslag å ledamöter och revisor jämte suppleanter upprättats å ordinarie
stämma med virkesköpare och förordnanden i anledning av förslaget
meddelats av Konungen. Sistnämnda förordnanden skola i fråga
örn ledamöter och suppleanter för dem avse en tid av två år.

Avgår ledamot eller revisor, som förordnats efter förslag varom i första
stycket förmäles, och finnes ej suppleant, förordnar Konungen efter nytt
sådant förslag annan för återstående delen av den tid för vilken den avgångne
varit utsedd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari
1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ebefen för justitiedepartementet anför
departementschefen, statsrådet Sköld:

I en till Kungl. Majit ställd skrivelse den 18 november 1925 hemställde
Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet, att Kungl. Majit måtte
snarast möjligt låta verkställa utredning rörande lagligt reglerande av
förfarandet vid mätning av timmer samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Sedan yttranden över denna skrivelse avgivits av ett flertal myndigheter
och korporationer, överlämnades skrivelsen jämte yttrandena för
behandling till de sakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 4 november 1927 tillkallats att inom justitiedepartementet biträda
vid utredning av vissa frågor rörande ändring i flottningslagstiftningen
och därmed sammanhängande ämnen.

De sakkunniga avgåvo den 21 april 1928 utlåtande i ämnet, däri de förordade,
att lagstiftningsåtgärder i saken ej för det dåvarande måtte företagas
och att frågans återupptagande gjordes beroende av huruvida framdeles
några missförhållanden av den betydelse att kunna motivera en
lagstiftning påvisades.

En av de sakkunniga, ledamoten av riksdagens andra kammare kamreraren
C. O. Johansson i Sollefteå, var av skiljaktig mening och tillstyrkte
vidtagande av lagstiftningsåtgärder i ämnet.

Sedermera anhöll riksdagen i skrivelse den 15 april 1932 nr 116, med
anledning av en av kamreraren C. O. Johansson inom riksdagen väckt
motion 11:270, att Kungl. Majit ville föranstalta om skyndsam och allsidig
utredning rörande virkesmätniugsföreningarnas verksamhet samt för
riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

I anledning av denna skrivelse avgåvos yttranden av domänstyrelsen,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, länsstyrelserna och
skogsvårdsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län samt de norr -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ländska länen, vederbörande skogsstatstjänstemän samt ett flertal sammanslutningar
på skogsbrukets och trävaruindustriens områden m. fl.

Vid anmälan i statsrådet den 20 oktober 1933 av berörda riksdagsskrivelse
förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet i Svea hovrätt Thor Sjöfors
att, i enlighet med vissa av föredragande departementschefen i anförande
till statsrådsprotokollet berörda dag angivna riktlinjer, såsom utredningsman
inom jordbruksdepartementet verkställa utredning rörande virkesmätningsföreningarnas
verksamhet. Jämlikt Kungl-, Maj:ts bemyndigande
samma dag tillkallade sedermera chefen för jordbruksdepartementet
generaldirektören och chefen för domänstyrelsen G. Kuylenstjerna,
ledamoten av styrelsen för Skogsägareföreningarnas riksförbund, e. o.
hovrättsnotarien Gunnar Hedlund, hemmansägaren Ernst Johansson i
Hemavan, sekreteraren i Sveriges Skogsägareförbund, jägmästaren Nils
Schager, direktören i Wivstavarvs aktiebolag J. W. R. Lilliestråle och
ledamoten av riksdagens andra kammare, kamreraren C. O. Johansson i
Sollefteå att, på kallelse av utredningsmannen, i egenskap av sakkunniga
inom jordbruksdepartementet deltaga i överläggningar i ämnet.

Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen virkesmätningskommissionen,
hava till fullgörande av det dem lämnade
uppdraget den 21 september 1934 avlämnat betänkande med förslag till
lag örn virkesmätning jämte motiv ävensom förslag örn anvisande av
medel för bestridande av vissa organisationskostnader, som föranledas av
den föreslagna lagen örn virkesmätning (st. off. utr. 1934: 32).

Vid betänkandet hava fogats särskilda yttranden av herrar Hedlund,
Ernst Johansson och C. O. Johansson, vilka i vissa avseenden varit av
skiljaktig mening rörande nämnda lagförslag.

Över betänkandet hava till följd av remisser yttranden avgivits av
kommerskollegium, domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
vederbörande skogsstatstjänstemän, de inom nyssnämnda län verksamma
handelskamrarna, Sveriges Industriförbund, Sveriges Skogsägareförbund,
Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska Cellulosaföreningen, Svenska
Trämasseföreningen, Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet,
Svenska Flottledsförbundet, styrelserna för ett flertal 1''lottningsföreningar
inom omiörmälda län, Skogsägareföreningarnas riksförbund, Värmländska
Skogsägareföreningen, örebro läns Skogsägareförening, Dalarnas
Skogsägareförening, Gävleborgs läns Skogsägareförening, Västernorrlands
läns Skogsägareförening, Ådalarnas Skogsägareförening, Västra
Jämtlands Skogsägareförening, Jämtlands Provinsförbund av Riksförbundet
landsbygdens folk, Föreningen Tall & Gran, Norrbottens läns
Skogsägareförening, Wermländska Inmätningsföreningen, Dalälvarnas
Tumningsförening, Sundsvalls Virkesmätningsförening samt Ångerman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

älvens, Örnsköldsviks, Umeå och överbottens tumningsföreningar, ordföranden
i styrelsen för Ångermanälvens Tumningsförening, å kommunalstämmor
utsedda ombud för nio socknar i Härjedalen, ett stort antal
skogsägare inom Storsjöns vattenområde med tillflöden i Jämtlands län,
ett antal skogsägare i örebro län samt vissa trävarubolag och enskilda
personer.

Sedan sagda yttranden avgivits, bar förevarande lagstiftningsfråga
varit föremål för beredning inom justitie- och jordbruksdepartementen.
På grundval av virkesmätningskommissionens betänkande och de avgivna
yttrandena bar därvid utarbetats förslag till lag om virkesmätning, i
det följande benämnt departementsförslaget, vilket förslag jag nu torde
få anmäla för Kungl. Majit.

De nuvarande virkesmätningsföreningarnas organisation

och verksamhet.

Innan jag ingår på berörda förslag, torde jag med ledning av kommissionens
betänkande (sid. 27—53) få lämna en översikt av de nuvarande
virkesmätningsföreningarnas organisation och verksamhet.

Försäljning av avverkat virke sker i vårt land regelmässigt på det villkor,
att köpeskillingen skall utgå i förhållande till virkets mängd. I anslutning
härtill plägar vid sådan försäljning avtalas, att virket skall senare
inmätas för fastställande av köpeskillingens belopp. Vanligen sker
dylik mätning i samband med virkets emottagande av köparen.

De större virkesköparna i landet, de trävaruförädlande bolagen, plägade
tidigare vid sina virkesköp förbehålla sig att genom hos dem anställd
personal inmäta det köpta virket. Denna metod visade sig emellertid
i många fall vara oekonomisk, i det ett flertal bolag ofta köpte
virke från skogar inom samma ådal och den särskilda mätningen för
varje köpare medförde, att en onödigt stor mätningspersonal användes.
Metoden skapade även missförhållanden i fråga örn sättet för mätningens
utförande. Till följd av den inbördes konkurrensen beträffande det salubjudna
virket föranleddes bolagen och andra större virkesköpare, i syfte
att stimulera skogsägarna till virkesförsäljningar, att erbjuda dessa »liberal
tumning» av det försålda virket. Härigenom skapades ett osunt mätningssystem,
innebärande att vid mätningen virkets dimensioner till förmån
för säljarna angåvos vara större än de verkliga eller att skadat eller
felaktigt virke inmättes såsom fullgott.

Såsom en reaktion mot detta system uppkom tanken att genom sammanslutande
av trävarubolagen och andra större virkesköpare i särskilda
virkesmätningsföreningar söka åstadkomma enhetliga och objektiva metoder
i fråga örn virkets mätning samt tillika nedbringa mätningskostnaderna.
Inom de delar av landet, där trävaruindustrien nått en mera
betydande utveckling, vann denna tanke småningom allt större anslutning
från de virkesköpande bolagens sida, och efterhand bildades inom

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 samt. Nr 1''i0. 2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 140.

olika grupper av dessa, representerande skilda inköpsområden, ett flertal
virkesmätningsföreningar. För närvarande äro sju virkesmätningsföreningar
verksamma i landet, nämligen Wermländska Inmätningsföreningen,
Dalälvarnas Tumningsförening u. p. a., Sundsvalls Virkesmätningsförening
u. p. a., Ångermanälvens Tumningsförening, Örnsköldsviks Tumningsförening,
Umeå Tumningsförening ock Överbottens Tumningsförening.
Samtliga föreningar kava antagit stadgar, varigenom föreningarnas
organisation ock verksamhet reglerats.

De särskilda föreningarnas verksamhetsområden kava i stort sett bestämts
efter sträckningen av de vattendrag eller belägenheten av de sjöar,
där mätning av virke för vederbörande medlemmars räkning väsentligen
äger rum. Wermländska Inmätningsföreningens verksamhetsområde
omfattar sålunda Värmlands län, vissa delar av Örebro och Kopparbergs
län samt vissa gränstrakter av Norge. Inom nämnda områden verkställer
föreningen mätning av virke dels invid eller på vattendrag ock sjöar ock
dels vid järnvägsstationer ock för allmän trafik upplåtna vägar. Inom
Örebro län kar föreningen dock hitintills ombesörjt virkesmätning allenast
vid vissa vägar ock järnvägslinjer. (Enligt föreningens stadgar ingå
även Västergötland, Bohuslän ock Dalsland i föreningens verksamhetsområde,
men inom dessa landskap bedriver föreningen enligt uppgift ej
någon verksamhet.) Enligt stadgarna för Dalälvarnas Tumningsförening
ombesörjer denna förening inmätning av virke invid eller på vattendrag
inom Dalälvarnas Bodområde samt vid järnvägar och landsvägar inom
Kopparbergs län. Sundsvalls Virkesmätningsförening är verksam inom
»Sundsvalls sågverksdistrikts flodområden», omfattande huvudsakligen
Indalsälvens, Ljungans ock Gimåns flodområden, samt inom Medelpads
kustområde. Ångermanälvens Tumningsförening bedriver sin verksamhet
inom Ångermanälvens ock Helgum—Gådeåns flodområden med undantag
av Skogs, Nora och Hemsö socknar, samt Örnsköldsviks Tumningsförening
inom Moälven ock Norrmjöleån samt de mellan dessa befintliga
vattendrag ävensom å den kuststräcka, som avgränsas av förstnämnda
två vattendrag. Umeå Tumningsförening är verksam inom
Urnans ock Vindelns flodområden och Överbottens Tumningsförening
har enligt stadgarna sitt verksamhetsfält »inom flodområdena från och
med Bure älv i söder till och med Torne och Muonio gränsälvar i norr».
Av det anförda framgår, att virkesmätningsföreningarnas verksamhetsområden
omfatta flertalet större vattendrag i Värmlands och Kopparbergs
län samt de norrländska länen. Vissa norrländska vattendrag av
betydenhet äro dock undantagna från föreningarnas verksamhet. Detta
är sålunda fallet med Ljusne och Voxna älvar.

Virkesmätningsföreningarnas medlemmar utgöras i regel av de trävarubolag,
som i större omfattning inköpa virke för förädlingsänaamål
inom föreningarnas verksamhetsområden. Det övervägande flertalet av
dessa bolag, som i regel jämväl äro stora skogsägare, äro medlemmar i
föreningarna. Undantagsvis tillhöra även enskilda större virkesköpare
ifrågavarande föreningar. Härförutom har domänverket inträtt såsom
medlem i vissa föreningar. Medlemmarnas rätt att deltaga i kandhavandet
av de särskilda föreningarnas angelägenheter utövas å sammanträde,
vartill medlemmarna skola i viss ordning kallas. Vid sammanträde äger
medlem i allmänhet rösträtt i förhållande till mängden av det virke, som
han under nästföregående år låtit inmäta genom föreningen, eller till
det belopp, varmed han deltagit i föreningens omkostnader under föregående
år, dock med den inskränkning, att medlem ej äger rösta för mera

Kungl. Majlis proposition nr 140.

än en femtedel eller, ifråga om Dalälvarnas Tunniingsf(hening, en tiondel
av det vid sammanträdet representerade röstetalet.

Föreningarnas angelägenheter handhavas närmast av styrelser, vilka
utses av respektive föreningars medlemmar vid föreningssammanträde.
Styrelseledamöterna skola i allmänhet vara medlemmar i respektive föreningar
eller tjänstemän hos medlemmarna. Enligt stadgarna för Wermländska
Inmätningsföreningen samt Ångermanälvens, Örnsköldsviks och
Umeå tumningsföreningar må dock i styrelsen för envar av dessa föreningar
å allmänt föreningssammanträde inväljas en utanför föreningen
varande person såsom representant för allmänna intressen. Den sålunda
utsedde styrelseledamoten äger, enligt stadgarna för sistnämnda tre föreningar,
att beträffande ekonomiska frågor allenast deltaga i överläggningar
men ej i beslut. Vidare må erinras, att enligt stadgarna för Dalälvarnas
Tumningsförening i styrelsen för föreningen må inväljas en
utom föreningen stående person såsom representant för skogsägareintresset
samt att enligt stadgarna för Överbottens Tumningsförening denna
skall årligen hos Konungens befallningshavande i Västerbottens och Norrbottens
län göra framställning örn utseende av en ledamot i styrelsen
jämte suppleant för viss tid.

För fullgörande av de uppgifter, som ankomma å virkesmätningsföreningarna,
hava hos samtliga föreningar anställts särskilda tjänstemän
och biträden. Såsom ledare och chef för arbetet finnes hos varje förening
en verkställande direktör (disponent, tumningschef). Under denne sorterar
kontors- och mätningspersonal. Mätningspersonalen utgöres dels av
distriktschefer eller distriktstummare, av vilka var och en handhar den
närmaste ledningen av mätningsverksamheten inom ett distrikt — varje
förenings verksamhetsområde är uppdelat i ett antal distrikt, vanligen
fyra å fem — dels av mätare (tummare) och skrivare jämte längdtagare
för det egentliga mätningsarbetets utförande, dels ock av kontrollanter
(kontrolltummare), vilka utöva en fortlöpande kontroll å mätarnas och
skrivarnas arbete.

Såsom förut antytts, hava virkesmätningsföreningarna till sin huvudsakliga
uppgift att verkställa mätning av virke, som inköpts av föreningarnas
medlemmar. Denna uppgift bär i föreningarnas stadgar utformats
sålunda, att det är ej blott en rätt utan även en plikt för medlem att hos
vederbörande förening begära mätning av dylikt virke. Virkesmätningsföreningarnas
verksamhet är emellertid ej begränsad till mätning av medlemmarnas
köpvirke. I fråga örn samtliga föreningar gäller, att vederbörande
medlemmar äga att genom föreningarna erhålla mätning även
av sådant virke, som medlemmarna avverkat å dem tillhöriga fastigheter
eller å skogar, vartill medlemmarna förvärvat avverkningsrätt. I särskilda
fall hava föreningarna därjämte åtagit sig att mäta virke åt köpare,
som ej varit föreningsmedlemmar.

Den mätning av virke, som ombesörjes av virkesmätningsföreningarna,
avser ej blott ett uppmätande av virkets dimensioner och en därpå grundad
beräkning av virkets kubikmassa utan även i regel ett bedömande av
virkets beskaffenhet. I de tumningsinstruktioner, som av de särskilda föreningarna
fastställts att gälla i fråga örn mätningen, meddelas ingående
bestämmelser, huru de olika virkessortiment, som av respektive föreningar
emottagas till mätning, skola vara beskaffade. Förekomma fel å virket,
angives, i vilka fall virket skall vrakas och sålunda ej må inmätas.
Medgives mätning av felaktigt virke, föreskrives — där ej felet är så obetydligt,
att virket må inmätas såsom fullgott — antingen att vid berak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningen av virkets kubikmassa sådant avdrag skall göras, som svarar mot
felet eller, i vissa fall, att det för virket bestämda grundpriset skall nedsättas
i förhållande till den värdeminskning å virket, som föranledes av
felet. Det bedömande av virkets beskaffenhet, som virkesmätningsföreningarna
sålunda hava att verkställa, tillämpas ej allenast i fråga örn
det av respektive föreningars medlemmar inköpta virket utan i allmänhet
även beträffande virke, som föreningsmedlem låtit avverka å egen
fastighet eller å skog, vartill han äger avverkningsrätt. Beträffande vissa
föreningar gäller dock, att vid mätning av virke, som sist angivits, avvikelse
från de för mätning av köpvirke gällande regler härutinnan må efter
medgivande av föreningens verkställande direktör eller annan chefstjänsteman
äga rum.

Enligt tumningsinstruktionerna hava virkesmätningsföreningarna jämväl
vissa andra uppgifter än de förut angivna. Det ankommer sålunda
å varje förening att genom sin personal dels tillse, att det virke, som skall
genom föreningen inmätas, vid avverkningen behandlats enligt de bestämmelser,
som härutinnan meddelats i tumningsinstruktionen eller det rörande
virket upprättade köpekontraktet, ävensom å den plats, där mätningen
skall äga rum, upplagts på sätt i instruktionen eller kontraktet föreskrivits,
dels ock ombesörja eller övervaka, att virket i samband med
mätningen förses med föreskrivna flottnings- och andra märken, i den
mån sådana ej anbragts före mätningen.

En förutsättning för att tumningsinstruktionernas bestämmelser i förenämnda
avseenden skola erhålla giltighet i fråga örn föreningsmedlemmarnas
köpvirke är, att i köpekontrakten angående sådant virke förbehåll
härom införas. Med anledning härav hava ock samtliga föreningar låtit
för respektive medlemmars räkning utarbeta formulär till köpekontrakt,
upptagande dylika förbehåll, vilka formulär av medlemmarna användas
vid inköp av virke. I fråga om vissa föreningar äro medlemmarna stadgeenligt
förpliktade att använda sålunda utarbetade formulär. Beträffande
de föreningar, vilkas stadgar ej innehålla bestämmelser i detta
syfte, hava medlemmarna genom särskilda avtal eller annorledes förbundit
sig att vid inköp av virke använda de kontraktsformulär, som
respektive föreningars styrelser låtit utarbeta.

Enligt stadgarna för samtliga virkesmätningsföreningar skall av sådan
förening verkställd mätning av köpvirke principiellt vara bindande för
vederbörande säljare och köpare. Från denna regel gäller dock enligt
stadgarna det undantag, att, sedan mätning av medlems köpvirke i vanlig
ordning ägt rum och tumsedel häröver utfärdats till köparen och säljaren,
envar av dessa äger att, omedelbart eller inom viss tid därefter, påkalla
kontrollmätning av virket. Sådan mätning verkställes av vederbörande
förenings kontrollerande personal eller, i vissa fall, av föreningens
disponent eller distriktschefer. Utvisar kontrollmätningen, att virkets
kubikmassa med fem procent eller mera över- eller understiger den vid
första mätningen erhållna massan, skall kontrollmätningen i allmänhet
vara gällande och läggas till grund för likviden. I annat fall skall den
första mätningen regelrätt gälla.

Den av virkesmätningsföreningarna bedrivna verksamheten Ilar erhållit
en betydande omfattning. I kommissionens betänkande har å sid. 53—
62 lämnats en närmare redogörelse härutinnan ävensom ifråga om vissa
föreningar för resultatet av de kontrollmätningar av virke, som under
senare år verkställts genom föreningarnas försorg.

Kungl. Majds proposition nr liO.

Behovet av lagstiftning rörande virkesmätningsföreningarnas
verksamhet.

I motiveringen till det av kommissionen framlagda lagförslaget har
kommissionen i första hand diskuterat, huruvida en legal reglering av
virkesmätningsföreningarnas verksamhet kunde anses av behovet påkallad.
Kommissionen har härom anfört:

Den organisation för mätning av köpvirke, som genomförts inom de
områden av landet, där virkesmätningsföreningar funnes, hade otvivelaktigt
i flera avseenden varit till gagn för denna verksamhet. Genom
berörda organisation hade vunnits större noggrannhet och enhetlighet
beträffande mätningens verkställande samt motverkats användande av
de osunda mätningsmetoder, som tidigare praktiserats inom dessa områden.
Därjämte hade bättre förutsättningar skapats för utbildande av
kunniga och erfarna virkesmätare samt tekniska framsteg inom virkesmätningen
främjats. Ifrågavarande organisation hade även medfört,
att mätningskostnaderna kunnat hållas vid en jämförelsevis låg nivå
samt att mätningsarbetet i stort sett bedrivits med snabbhet och precision.

Örn virkesmätningsföreningarna sålunda i flera hänseenden beiorurat
en ändamålsenlig utveckling av ifrågavarande mätningsverksamhet, vore
å andra sidan obestridligt, att sagda föreningar, som nästan uteslutande
vore sammansatta av större virkesköpare, utgjort ett betydelsefullt medel
för tillvaratagande av dessas intressen med avseende a nämnda
verksamhet. Den starka ställning gentemot virkessäljarna, som de större
virkesköparna i här avsedda trakter vunnit genom trävaruindustriens
och den därmed förbundna virkeshandelns koncentration till ett mindre
antal stora bolag, hade genom virkesmätningsföreningarnas verksamhet
ytterligare befästats. På grund härav hade sagda föreningar i stort sett
kunnat fastställa såväl efter vilka regler medlemmarnas köpvirke skulle
inmätas som huru dessa regler i det särskilda fallet skulle tillämpas.
Då föreningarna erhållit anslutning från det övervägande flertalet av
de mera betydande virkesköparna inom. ifrågavarande delar av landet,
voro den mätningsverksamhet beträffande köpvirke, som de särskilda
föreningarna utövade inom sina verksamhetsområden, ofta av monopolliknande
karaktär. En följd härav vore, att mångå virkessågare i praktiken
ej kunde gentemot föreningarna hävda sina intressen i fråga örn
mätningen av det av dem försålda virket utan föranleddes att godtaga
denna, även då mätningen enligt deras mening vore oriktig.

Jämlikt do formulär till köpekontrakt, som användes av virkesmätningsföreningarnas
medlemmar, torde säljare av virke få anses berättigad,
där mätningen av virket av vederbörande förening utfördes i strid
med köpeavtalets bestämmelser, att avbryta mätningen, och häva köpet.
Begagnade sig säljaren av denna rätt, torde emellertid i allmänhet stora
svårigheter möta för honom att mot den uppfattning, som hävdades av
föreningens mätningspersonal, bevisa, att mätningen utförts på ett avtalsstridigt
sätt. Skulle säljaren likväl förmå åstadkomma dylik bevisning
och sålunda styrka, att han varit befogad laiva köpet, vore han
oftast urståndsatt att finna ny köpare till virket. Härtill komme, att,
örn säljaren i särskilt fall lyckades ånyo avyttra virket, även den lije

Kommis sionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

köparen regelrätt förbehölle sig, att virket skulle inmätas genom förenmgen,
och att säljaren sålunda hade att emotse, att virket vid den nya
matningen komme att bedömas på samma sätt som vid den första Vid
nu angivna förhållanden vore det naturligt, att virkessäljarna mycket
begagnade sig av den rätt att avbryta mätningen, som enligt de
traiiade köpeavtalen tillkomma dem.

Då mätningen av köpvirke i realiteten innebure ett närmare bestämmande
av den köpeskilling, som skulle erläggas för virket, och sålunda
i lika grad berörde säljarens och köparens intressen, kunde den organisällön
av mätningen, som genomförts inom virkesmätningsföreningarnas
verksamhetsområden och enligt vilken bestämmanderätten över mätningen
i huvudsak tillkomme virkesköparna, ej anses tillfredsställande.
Aven örn virkesmätningsföreningarna eftersträvade att verkställa de å
dem ankommande mätningarna av köpvirke i överensstämmelse med vederbörande
mätningsinstruktioner, vore dock uppenbart, att vid den stora
mangel dylika mätningar, som varje förening årligen hade att verkställa,
felaktigheter och förbiseenden kunde förekomma. Att säljarna i dylika
fall praktiskt taget saknade möjlighet att göra gällande sin rätt gentemot
köparna, kunde ej anses förenligt med skäliga krav på rättssäkerhet.
De yrkancien, som från säljarnas sida framställts på åstadkommande
av ett mera opartiskt mätningsförfarande, kunde därför ej frånkännas
fog.

Såsom den närmast till hands liggande utvägen att vinna sådan änd*
omförmälda organisation, att berörda syfte förverkligades, erbjode
sig möjligheten att genom frivilliga överenskommelser mellan säljare
och köpare av virke ordna virkesmätningen på det sätt, att säljarna
oell köparna erhölle ett likvärdigt inflytande å denna oell sålunda båda
gruppernas intressen därvid i lika mån tillgodosåges. Ernåendet av dylika
överenskommelser torde dock möta stora svårigheter. På grund av den
stärka ställning, som de större virkesköparna i här avsedda delar av landet
vunnit gentemot de många små och spridda skogsägarna därstädes, hade
dessa näppeligen möjlighet att effektivt bevaka sina intressen mot köparna.
Det torde ock kunna befaras, att, därest frågan örn virkesmätningens
organisation lämnades att helt regleras genom förhandlingar
mellan parterna, detta kunde leda till samhällsskadliga ekonomiska konflikter
samt jämväl i övrigt medföra resultat, som från nationalekonomisk
synpunkt ej vore önskvärda.

Med den omfattning, som handeln med virke ägde inom ifrågavarande
trakter, måste det anses vara ett betydande allmänt intresse, att denna
bedreves i former, som vore ändamålsenliga och omfattades med förtroende
från såväl säljarnas som köparnas sida. Detta gällde särskilt
virkets mätning, vars riktiga utförande i regel krävde ett betydande mårt
av insikt och erfarenhet och med avseende varå meningsskiljaktigheter
mellan säljarna och köparna ofta förekomme. En från teknisk och ekonomisk
synpunkt tillfredsställande mätning av köpvirke inom dessa
landsdelar torde i allmänhet ej kunna vinnas, med mindre mätningen därstädes
organiserades såsom en gemensam angelägenhet för de särskilda
flodområdena eller grupper av sådana. Endast på denna väg syntes
kostnaderna för mätningen kunna nedbringas till önskvärd nivå samt
säkerhet vinnas för mätningens riktiga och lämpliga utförande. En dylik
organisation av mätningen, vilken tillika innefattade garantier, att
säljarnas och köparnas intressen därvid i lika mån tillgodosåges, torde ej
kunna ernås utan lagstiftningens medverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I de yttranden, som avgivits över kommissionens förslag, har från vissa
håll gjorts gällande, att någon laglig reglering av virkesmätningsföreningarnas
verksamhet icke vore av behovet påkallad. Uttalanden i sådan
riktning hava gjorts av kommerskollegium, länsstyrelserna i Värmlands
och Norrbottens län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Värmlands län, Wermländska Inmätningsföreningen, Överbottens Tumningsförening
och Dellarnas flottningsförening.

Kommerskollegium har till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

Kollegium vore av den uppfattningen, att på virkesmätningens område
något statligt ingripande genom lagstiftningsåtgärder ej för närvarande
påkallades. Enligt mätningsföreningarnas stadgar stöde det redan nu i
viss omfattning de virkessäljandc skogsägarna öppet att vinna tillträde i
virkesmätningsförening. Inom styrelserna för vissa av dem funnes av
hushållningssällskap, länsstyrelse eller annan korporation utsedd eller
föreslagen representant för virkessäljarna eller det allmänna. Förhoppningar
kunde hysas, att utvecklingen genom dylika och andra liknande
på frivillighetens väg genomförda reformer men främst genom en praktiskt
och samtidigt objektivt arbetande mätningsorganisation skulle gå i
riktning mot ett ökat förtroende till mätningsföreningarna jämväl från
virkessäljarnas sida. Kollegium ville alltså framhålla, att några mera
allmänna statliga ingripanden för reglering av virkesmätningen icke
syntes för närvarande påkallade.

Länsstyrelsen i Värmlands län har i förevarande avseende uttalat, att
virkesmätningen och därtill hörande frågor icke i större utsträckning
borde kringgärdas av lagbestämmelser. Länsstyrelsen holle fastmera
före, att dessa frågor vore av sådan art, att de i största möjliga mån
borde lösas genom anpassning efter de lokala förhållandena. För närvarande
vore lagbestämmelser i ämnet icke behövliga. I nära anslutning
härtill har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län
framhållit, att ett ingripande genom lagstiftning varken vore behövligt
eller tillrådligt. Utskottet föreställde sig, att denna fråga bäst löstes på
frivillighetens väg.

Vidare har i en del yttranden från Örebro och Gävleborgs län samt
vissa trakter av Jämtlands län —- under erinran att mätning av virke
genom virkesmätningsförening för närvarande antingen ej alls eller endast
i ringa utsträckning därstädes förekomma — påpekats, att för dessa
landsdelars vidkommande något behov av lagstiftning i ämnet icke förelåge.

I motsats till den ståndpunkt, som sålunda intagits i vissa av de avgivna
yttrandena, har i ett stort antal av dessa tillgripandet av lagstiftningsåtgärder
på området tillstyrkts. Ett flertal myndigheter och korporationer,
däribland länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, har framhållit,
att det vore nödvändigt, att åtgärder vidtoges för åstadkommande
av ett objektivt och rättvist mätningsförfarande. Särskilt har

Yttranden.

Departements chefen.

Kommis sionen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

påpekats angelägenheten av att det misstroende mot virkesköparna, som
i förevarande hänseende på vissa håll förelåge, bleve avlägsnat.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har härutinnan anfört:

Då de försök, som vidtagits för undanröjande av förefintligt misstroende
mot virkesmätningsföreningarnas förmåga att åstadkomma en fullt
opartisk virkesmätning, bland annat genom intagande i föreningarnas
stadgar och instruktioner av vissa bestämmelser för att bereda virkessäljarna
inflytande på virkesmätningen, icke syntes hava skapat önskvärt
och nödigt ömsesidigt förtroende mellan köpare och säljare av virke, torde
för vinnande i görligaste mån av rättssäkerhet på området intet annat
återstå än att genom särskild lagstiftning söka åstadkomma reglering av
virkesmätningen.

Den organisation för mätning av köpvirke, som genomförts i de delar av
landet, där virkesmätningsföreningar finnas, har, såsom av utredningen
framgår, haft till följd, att virkessäljarna i sagda landsdelar praktiskt
taget sakna möjlighet att i fråga örn mätningen göra gällande sin rätt
gentemot virkesköparna. En dylik ordning är ej förenlig med skäliga
krav på rättssäkerhet. Den är ock ägnad att skapa och vidmakthålla
misstroende mellan säljarna och köparna samt hindra ett önskvärt samarbete
mellan dem för virkeshandelns ändamålsenliga ordnande. Med
den omfattning, som virkeshandeln äger i berörda landsdelar, måste avhjälpandet
av nämnda missförhållanden betraktas såsom en viktig angelägenhet
för det allmänna. Med hänsyn härtill och då en sådan ändring
i den nuvarande mätningsorganisationen, att säljarnas rätt vid mätningen
effektivt skyddas, ej torde kunna ernås på frivillighetens väg, finner
jag lika med kommissionen lagstiftningens medverkan påkallad för
vinnande av berörda syfte.

Förslaget till lag om virkesmätning.

Förslagets allmänna grunder.

Jag övergår nu till att redogöra för det inom departementet utarbetade
förslaget till lag örn virkesmätning, därvid jag först ämnar uppehålla
mig vid de allmänna grunder, varpå enligt min mening en lagstiftning
i ämnet hör byggas.

Monopol å mätning av köpvirke inom vissa områden.

Det av kommissionen framlagda lagförslaget åsyftar, att mätning av
köpvirke inom de områden, där virkesmätningsföreningar för närvarande
äro verksamma, skall till skydd för virkessäljarnas berättigade

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

intressen kunna uppdragas åt särskilda nämnder, i vilka virkessäljaieoch
virkesköpare tillförsäkrats likvärdigt inflytande oell vilka nämnder
skola hava uteslutande rätt att, var inom sitt verksamhetsområde, verkställa
mätning av sådant virke. Enligt förslaget skall Kungl. Maj .t sålunda
äga förordna, att inom Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
eller viss del av dessa län befogenhet att verkställa mätning av sådant
virke, som i allmänhet är föremal för försäljning till trävaruindustiien,
skall med vissa undantag och inskränkningar tillkomma allenast sådan
virkesmätningsnämnd, som i förslaget angives. Dylik nämnd skall bestå
av fem ledamöter, därav en, som tillika skall vara nämndens ordförande,,
utses av Kungl. Majit samt övriga ledamöter väljas, två av virkessäljare
och två av virkesköpare, enligt vissa i förslaget upptagna regler. \ id
meddelande av förordnande, som nyss sagts, bestämmer Kungl. Maj.t det
antal virkesmätningsnämnder, som skall finnas inom det område förordnandet
avser, samt varje nämnds verksamhetsområde.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommissionen anfört.

En legal reglering av mätningen av köpvirke i ändamål att organisera
mätningen såsom en gemensam angelägenhet för de särskilda flodområderia
eller grupper av sådana samt att tillika skapa garantier, att säljärnäs
och köparnas intressen därvid i lika mån tillgodosåges, förutsatte
meddelande av tvingande föreskrifter dels örn de organ, som skulle handhava
mätningen inom olika flodområden, dels ock örn dessas befogenhet.
Regleringen skulle sålunda innebära, att det faktiska monopol i fråga örn
denna mätning, som virkesmätningsföreningarna i stort sett förskaffat
sig, ersattes med ett legalt sådant, anordnat i syfte att bereda skydd at
virkessäljarna. Den nuvarande formella avtalsfriheten pa ifrågavarande
område skulle följaktligen, åtminstone i viss utsträckning, upphävas och
vederbörande kontrahenter underkastas skyldignet att i fråga Gin vnkets
mätning anlita vederbörande mätningsorgan. Ett ingripande av
denna art för värnande av den svagare parten i ett avtalsförhållande
vore ej okänt i vår lagstiftning. Särskilt finge erinras, att arrendelagstiftningen
innehölle långtgående stadganden i detta syfte.

De betänkligheter, som i allmänhet reste sig mot genomförande pa lagstiftningens
väg av begränsningar i avtalsfriheten inom näringslivets område,
gjorde sig i förevarande fall ej gällande med samma styrka som
eljest. Den ifrågasatta regleringen åsyftade i stort sett att för här avsedda
delar av landet lagfästa en organisation av virkesmätningen, som
i väsentliga avseenden redan genomförts och som under den tid, organisationen
tillämpats, på sätt kommissionen i annat sammanhang framhållit,
befunnits utgöra ett steg i rätt riktning för ernående av en ändamålsenlig
mätning. De ändringar i den bestående mätningsorganisationen,
som måste anses önskvärda och som genom regleringen vore_ avsedda
att komma till stånd, inneburc ej en omläggning av själva matnmgsverksamheten
utan hade till huvudsakligt ändamål att trygga, att denna utövades
på ett sådant sätt, att såväl virkessäljarnas som virkesköparnas
intressen behörigen tillgodosåges. Därest dessa ändringar gåyes en ändamålsenlig
utformning, torde den legitima virkeshandeln i här avsedda
trakter ej därigenom tillskyndas förfång.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

Med avseende å anordnandet av ett legalt mätningsmonopol i förut angivet
syfte vore i huvudsak två olika vägar tänkbara. Enligt den ena
skulle rätten att verkställa mätning av köpvirke inom visst område vara
ovillkorligt förbehållen vederbörande mätningsorgan, medan enligt den
andra sådan rätt skulle tillkomma nämnda organ, allenast örn köpare eller
säljare av virke därom gjorde framställning. Den förra metoden innebure,
att säljare och köpare av virke, där enligt köpeavtalet mätning
av virket skulle ske, vore pliktiga att för mätningens verkställande hänvända
sig till mätningsorganet, under det den senare åsyftade, att i berörda
fall envar av dem vore berättigad att göra sådan hänvändelse.

Ett genomförande av sistnämnda alternativ torde näppeligen vara ägnat
att åt en blivande lagstiftning i ämnet förläna önskvärd effektivitet.
Därest mätning av köpvirke finge vid enighet därom mellan kontrahenterna
verkställas av annan än det legala mätningsorganet, måste man
räkna med, att överenskommelser i denna riktning komme att träffas i ej
obetydlig utsträckning och mätningsorganets verksamhet sålunda begränsades.
På grund av den ställning, som de större virkesköparna inom
ifrågavarande trakter intoge i förhållande till virkessäljarna, torde de
förra i många fall kunna förmå de senare att avstå från rätten att påkalla
mätning genom mätningsorganet. Då kostnaderna för dettas verksamhet
borde bestridas av deni, som hos mätningsorganet begärde virkesmätMag,
skulle, örn dylika strävanden fran virkesköparnas sida finge framgång,
följden därav bliva, att avgifterna för mätning genom sagda organ
komme att stegras och måhända växa till sådan höjd, att organets
anlitande för mätning bleve ekonomiskt omöjligt. Värdet av den nya
lagstiftningen skulle sålunda bliva illusoriskt. Risken för en dylik utveckling
borde ej underskattas, då på denna väg en möjlighet att bibehålla
de nuvarande virkesmätningsföreningarna skulle erbjuda sig. Det
enda säkra medlet att undvika en sådan konsekvens torde vara att, på
satt förstnämnda alternativ asyftade, tillerkänna det legala mätningsorganet
uteslutande rätt att verkställa mätning av köpvirke inom dess
verksamhetsområde. Härigenom vunnes garanti, att organets mätningsverksamhet
bleve av sådan omfattning, att avgifterna för denna kunde
hållas vid skälig nivå.

Jämväl i fråga, örn sättet för anordnande av legala mätningsorgan erbjöde
sig väsentligen två skilda lösningar. Den ena innebure, att handhavandet
av det föreslagna mätningsmonopolet anförtroddes åt funktionärer,
som tillsatts av statliga myndigheter samt stöde under dessas kontroll
och som verkställde mätningen utan medverkan av vederbörande
intressentgrupper.. Den andra åsyftade, att berörda uppgift överlämnades
åt organisationer, som helt eller huvudsakligen tillsatts av sagda
grupper och vilka salunda bleve att betrakta såsom särskilda skiljenämnder
för avgörande av hithörande frågor.

Det torde böra antagas, att en statlig mätningsorganisation rent tekniskt
sett skulle kunna ombesörja virkesmätningen lika tillfredsställande
som av parterna tillsatta mätningsnämnder samt jämväl hava förutsättningar
att vinna parternas förtroende. Å andra sidan torde kravet på
kontroll göra sig starkare gällande i fråga örn statliga mätningsorgan
än beträffande mätningsnämnder av berörda beskaffenhet och sålunda
nödvändiggöra tillämpande av mera tyngande former för mätningens
utförande genom de förra än genom de senare. Jämväl i övrigt syntes
dylika nämnder hava större möjlighet än statliga organ att anordna mätningen,
så att mätningskostnaderna hölles låga. Härtill komme, att en

Kunni. Maj:ts proposition nr 140. 2*

mätningsnämnd av förut angiven karaktär torde vara bättre lämpad än
ett statsorgan att upptaga och förmedla förhandlingar mellan parterna
rörande frågor, som ägde samband med mätningen, samt att åstadkomma
uppgörelse härutinnan mellan dem. Övervägande skäl syntes darior tala
för virkesmätningens uppdragande åt mätningsnämnder, som förut sagts.

Då, såsom tidigare framhållits, dylik nämnd, i det följande benämnd
virkesmätningsnämnd, borde hava till uppgift att vid mätningen i lika
mån tillgodose virkessäljarnas och virkesköparnas intressen, torde harav
folia att dessa två intressen borde i nämnden vara likvärdigt toretradda.
Värne nämnd torde alltså böra sammansättas av lika mångå representanter
för vartdera intresset. För utjämning av motsättningar mekali
berörda intressen och främjande i övrigt av nämndens verksamhet torde
därjämte en ledamot i denna böra utses av statlig myndighet, vilken ledamot
borde fungera såsom nämndens ordförande.

Verksamhetsområdet för virkesmätningsnämnd torde bora bestammas
efter väsentligen enahanda synpunkter. som de nuvarande virkesmatnings
föreningarnas arbetsområden. Varje nämnd syntes sålunda bora
hava att ombesörja mätning av köpvirke inom visst flodområde e. er viss
grupp av dylika områden. För att vinna ökad enhetlighet i matningen
och möjliggöra dess anordnande på ett rationellt sätt borde de särskilda
nämndernas verksamhetsområden ej givas en alltför begränsad omfattning.
Tydligt vore, att vid bestämmandet av dessa områden hänsyn jamväl&iiorde
tagas till förefintliga produktions- och inköpsförhållanden i

fråga örn virke. , , . .f „

Kommissionen hade utgått ifrån, att den föreslagna regleringen av ifrågavarande
mätning skulle vinna tillämpning allenast inom de delar av
landet där virkesmätningsföreningar för närvarande vöre verksamma.
Blott inom dessa delar hade trävaruindustriens och virkeshandelns organisation
hitintills nått en sådan utveckling, att ett mera patagligt behov
av lagbestämmelser i förevarande syfte förelåge. Aven mom sagda landsdelar
rådde emellertid på förevarande område i viss man varierande mrr
hållanden. I fråga örn vissa betydande norrländska flodområden hade
sålunda gemensam mätning av köpvirke ej anordnats från virkeskoparnas
sida utan mätningen bedreves därstädes individuellt, sa att varje
virkesköpare inmätte genom sin personal det av honom inköpta virket.
Enligt vad utredningen i ärendet gåva-vid handen och järnväg för kommissionen
blivit upplyst vore såväl säljarna som köparna av virke inom
nämnda flodområden tillfredsställda med den därstädes radande ordningen
i förevarande avseende. Med hänsyn härtill och da de förhållanden,
varunder virkesliandeln bedreves inom berörda områden, ej syntes
vara fullt identiska med dem. som rådde inom övriga norrländska flodområden,
torde tillräckliga skäl ej föreligga att för närvarande inordna
förstnämnda områden under den föreslagna nya lagstiftningen. Möjlighet
härtill torde dock böra lämnas öppen, då nuvarande praxis inom dessa områden
i fråga örn mätningen av köpvirke framdeles kunde komma att andras
och behov av en legal reglering av denna mätning salunda kunde inträda
Det vore vidare tänkbart, att även beträffande sådana trakter, dar
mätningen av köpvirke för närvarande handhades av virkesmatningsföreningar,
överenskommelse kunde komma att träffas mellan voaerborande
virkessågare och virkesköpare örn mätningens utförande. Därest
benoni dylik överenskommelse mätningen ordnades pa ett tor bada kontrahenterna
ändamålsenligt oell betryggande sätt. torde möjlighet bora finnas
att undantaga även de områden, som omfattades av dylik overenskommel -

Yttranden.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

se, från den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn härtill torde denna
lagstiftning ej böra förlänas ovillkorlig giltighet inom förenämnda landsdelar
utan dess tillämpning därstädes böra göras beroende på förordnande
av Kungl. Maj:t.

Kommissionens ifrågavarande förslag har i ett stort antal av de avgivna
yttrandena föranlett erinringar.

Ett flertal myndigheter och korporationer har avstyrkt förslaget. Denna
ståndpunkt har intagits av kommerskollegium, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, länsstyrelserna i Värmlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
förstnämnda tre län ävensom i Kopparbergs län, skogsvårdsstyrelsen i
Västerbottens län, överjägmästarna i övre oell nedre Norrbottens, Skellefteå
och mellersta Norrlands distrikt, sex jägmästare, Sveriges Skogsägareförbund,
Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen,
Svenska Cellulosaföreningen. Svenska Trämasseföreningen, handelskamlarna
i Örebro och Gävle, ett flertal flottningsföreningar ävensom samtliga
virkesmätningsföreningar. Jämväl flera andra myndigheter och korporationer
hava utan att direkt avstyrka förslaget uttalat betänkligheter
mot detsamma.

De myndigheter och korporationer, som avstyrkt förslaget, hava såsom
skäl därför huvudsakligen anfört, att det av kommissionen föreslagna mätuingsmonopolet
visserligen tillgodosåge virkessäljarnas och virkesköparnas
rättsliga likställighet men nödvändigggjorde en synnerligen omfattande
organisation, som måste bliva tungt arbetande och medföra ökade kostnader
för virkesmätningen. Monopolet vore sålunda ej ägnat att underlätta
eller befordra handeln med rundvirke. Ej heller eljest kunde monopolet
antagas bliva till gagn för skogsbruket. Genomförande av kommissionens
förslag i förevarande avseende kunde i varje fall ej anses såsom
ett önskemål för virkessäljarna, då det ytterst bleve dessa, som bomme att
drabbas av de av monopolet föranledda ökade mätningskostnaderna.

Såsom förut framhållits, har ett stort antal myndigheter och korporationer
ansett en reglering av virkesmätningsföreningarnas verksamhet vara
påkallad för skyddande av virkessäljarnas berättigade intressen. Åtskilliga
av dessa myndigheter och korporationer hava emellertid hävdat, att
ett dylikt skydd kunde vinnas på enklare väg än genom införande av mätningsmonopol
enligt kommissionens förslag. I fråga örn sättet att utan
stadgande av monopol tillgodose berörda syfte hava olika förslag framställts.

Från flera håll har sålunda gjorts gällande, att nämnda ändamål kunde
vinnas, därest de nuvarande virkesmätningsföreningarna bibehölles såsom
organ för virkesmätningens liandhavande men genom lagstiftning
sådan ändring i föreningarnas organisation åvägabragtes, att virkessäljarna
erhölle ett skäligt antal representanter i föreningarnas styrelser. I

Kungl. Majus proposition nr 140.

enlighet härmed borde såsom villkor för virkesmätningsförenings befogenhet
att verkställa mätning av virke föreskrivas, att föreningen vore auktoriserad
av statlig myndighet, vilken auktorisation skulle göras beroende
därav, att virkessäljarna ägde sådan representation i föreningens styrelse
som nyss sagts. I nu angiven riktning hava uttalanden gjorts, förutom av
ett flertal av de myndigheter och korporationer, som avstyrkt kommissionens
förslag, jämväl av domänstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro och
Kopparbergs län, skogsvårdsstvrelserna i Värmlands och Kopparbergs
län, jägmästaren i Storbackens revir samt handelskammaren i Luleå.
En del av ifrågavarande myndigheter och korporationer har framhållit,
att förutom virkessäljarna även det allmänna borde erhålla representation
i virkesmätningsföreningarnas styrelser samt att bestämmelser jämväl
borde meddelas örn rätt för den, vilken vore missnöjd med mätning,
som verkställts av auktoriserad virkesmätningsförening, att anföra besvär
över mätningen hos ett opartiskt och sakkunnigt organ. I ett yttrande,
avgivet av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, har uttalats,
att en lagstiftning örn skyldighet för virkesmätningsförening att förvärva
auktorisation borde äga tillämpning allenast i fråga örn sådan förening,
som förskaffat sig monopol i viss omfattning å virkesmätning inom sitt
verksamhetsområde .

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län hava ifrågasatt, huruvida ej det skydd för virkessäljarna,
som kommissionen åsyftade med sitt förslag, skulle kunna ernås
genom tillsättande av officiella eller auktoriserade virkesmätare. I samma
riktning har överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt uttalat sig under
framhållande, att anlitandet av dylika mätare ej borde vara obligatoriskt
utan bero på parternas fria vilja.

I vissa yttranden, avgivna av representanter för trävaruindustrien, har
hävdats, att de nuvarande virkesmätningsföreningarna borde bibehållas
oförändrade samt att lagstiftningen i ämnet borde begränsas till inrättande
av lämpliga organ för avgörande av tvister rörande mätningar, som
verkställts av sådan förening. I fråga om sättet för anordnande av dylika
organ har Mackmyra Sulfitaktiebolag föreslagit, att särskilda skiljenämnder
skulle för ändamålet tillsättas antingen länsvis eller en för varje virkesmätningsnämnds
verksamhetsområde. Ångermanälvens, Örnsköldsviks
och Umeå tumningsföreningar hava ifrågasatt, huruvida icke för avgörande
av dylika tvister kunde inrättas ett lätt tillgängligt, enkelt och snabbt
rättegångsförfarande. Ett sådant kunde ernås, därest det anförtroddes åt
domstol, sammansatt av domaren i orten och förslagsvis två virkesmätningssakkunniga
bisittare, att upptaga och pröva dessa tvister. Då mål örn
virkesmätning anliängiggjordes vid sådan mätningsrätt, vilken skulle
sammanträda så ofta behov yppades, borde domaren äga förordna de två
bisittarna att omedelbart företaga besiktning och, där så befunnes nödigt,
tumning av det virkesparti, om vars rätta mätning tvistades. Eegelmässigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

torde väl parterna komma att åtnöjas med en på grundval av sådan besiktning
ock mätning avkunnad dom. Tillräckliga skäl syntes emellertid
saknas att förmena missnöjd part att i vanlig ordning överklaga mätningsrätts
dom.

Slutligen kar överjägmästaren i Bergslagdistriktet ifrågasatt, kuruvida
ej en lösning av förevarande lagstiftningsfråga skulle kunna vinnas på
det sätt, att en allmängiltig mätningsinstruktion utfärdades samt därjämte
föreskreves, att varje avtal örn virkesförsäljning skulle känföra sig
till vad i instruktionen kestämts rörande virkets mätning ock klassificering.
Därest vid mätning enligt instruktionen endera parten ansåge sin
rätt trädd för nära, borde denne äga att föra klagan hos en mätningsnämnd,
som efter verkställd undersökning skulle kava att slutligt avgöra
tvisten.

I de avgivna yttrandena kava jämväl vissa erinringar framställts mot
de av kommissionen föreslagna organen för mätningsmonopolets handhavande
samt det sätt, varpå den ifrågasatta lagens giltighetsområde bestämts.

I det förra avseendet kar överjägmästaren i mellersta Norrlands distrikt
framhållit, att en organisationsform med statlig, sakkunnig myndighet
såsom högsta instans syntes vara bättre lämpad för ifrågavarande
verksamhet än de av kommissionen föreslagna virkesmätningsnämnderna.
Mot dessa kar överjägmästaren anmärkt, att, därest nämndernas domslut
skulle äga avsett reellt värde ock mötas med förtroende från intresserade
parters sida, det fordrades, att sådan nämnds ordförande och ledamöter
besutte, förutom alla för detta grannlaga värv nödiga allmänna ock
personliga förutsättningar, jämväl högsta mått av sakkunskap i praktiska
tumningsfrågor. Kommissionens förslag gåve emellertid inga garantier
på denna punkt. Tillsättandet av nämnden, d. v. s. val av ledamöter
i densamma, torde i praktiken bliva en procedur, där även andra
intressen än rent sakliga kunde komma att spela en avgörande roll; närmast
vore härvid att tänka på det oberättigade inflytande, som politiska
ock ekonomiska intressen lätt kunde få vid en organisationsform sådan
som den föreslagna, vilket enligt överjägmästarens mening vöre en synnerligen
allvarlig olägenhet.

I det senare avseendet kava ändringar i olika riktningar påyrkats i
förslaget.

Överjägmästaren i Bergslagsdistriktet kar sålunda ansett, att giltighetsområdet
för den ifrågasatta lagstiftningen tillsvidare borde begränsas
till Norrland. Till stöd härför har framhållits, att lagstiftningen hade
tydlig prägel av försökslagstiftning samt att densamma närmast föranletts
av de missförhållanden i fråga örn inmätning av timmer, som förekomma
vid flottlederna i Norrland. Några missförhållanden, som nödvändiggjorde
ett omedelbart antagande av lagen för Värmlands, Örebro och
Kopparbergs län, förefunnes i varje fall icke.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

Vissa trävarubolag och ilottningsföreningar i Jämtland hava framhållit,
att lagen ej borde få tillämpas inom annat flodområde (eller del av
flodområde) än sådant, där nu befintlig virkesmätningsförening som regel
verkställde förekommande virkesmätning.

Å andra sidan hava åtskilliga myndigheter och korporationer, särskilt
i Värmlands och Örebro län, framhållit, att en blivande lag i ämnet borde
givas sådan avfattning, att möjlighet funnes att tillämpa densamma även
inom andra delar av landet än dem, där virkesmätningsföreningar för
närvarande vore verksamma.

I flera yttranden har yrkats, att vissa särskilda län eller delar av län,
som enligt kommissionens förslag omfattas av lagens giltighetsområde,
borde därifrån undantagas eller att sagda område borde utsträckas att
avse även vissa andra län eller delar av län än dem, som enligt kommissionens
förslag ingå i området. För nu angivna yrkanden skall jag närmare
redogöra i det följande.

En grundläggande synpunkt för en lagstiftning, som åsyftar att skydda Departement«•-virkessäljärnäs berättigade intressen i fråga örn mätning av köpvirke, cilert.
bör enligt min mening vara, att en gemensam organisation för denna mätning
bibeliålles inom de särskilda flodområden eller grupper av flodområden,
där en sådan organisation nu finnes. På sätt kommissionen
framhållit, torde endast genom en dylik organisation kostnaderna för mätningen
kunna nedbringas till önskvärd nivå och säkerhet vinnas för mätningens
riktiga och ändamålsenliga utförande.

Från denna utgångspunkt lärer den ifrågasatta lagstiftningen ej kunna
begränsas allenast till sådana organisatoriska ändringar av de nuvarande
virkesmätningsföreningarna, att virkessäl jama berndes skäligt inflytande
å dessas verksamhet. En dylik reglering, som skulle innefatta förbud
för virkesmätningsförening att verkställa mätning av köpvirke, med
mindre föreningen eller dess styrelse ägde sådan sammansättning, att virkessäljarna
vore tillförsäkrade här avsett inflytande, skulle ej skänka någon
trygghet för den gemensamma mätningens bibehållande i de trakter,
varest föreningarna utöva sin verksamhet. Där verkningarna av en sådan
reglering i något avseende befunnes ogynnsamma för virkesköparna,
skulle dessa vara oförhindrade att upplösa föreningen och återgå till individuell
mätning av köpvirket. En upplösning av föreningen skulle
kunna framkallas allenast därigenom, att några få större virkesköpare
utträdde ur densamma och började själva ombesörja mätningen av sitt
köpvirke. En lagstiftning, som medförde den konsekvens, att de nuvarande
virkesmätningsföreningarna bragtes att upphöra och att köparna
allmänt återginge till ett individuellt mätningssystem, kan ej anses förenlig
med det allmännas intresse. Den enhetlighet och noggrannhet i virkesmätningen,
som vunnits genom virkesmätningsföreningarnas arbete,
skulle då sannolikt gå förlorad. Med den utveckling, som trävaruindustrien

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

numera erhållit, och den tendens till koncernbildning, som under senare år
framträtt inom denna industri, skulle det åsyftade rättsskyddet för virkessäljarna
näppeligen vinnas genom ett återupptagande av ett individuellt
mätningssystem. Härtill kommer, att, därest virkesmätningsföreningarna
under trycket av en lagstiftning av nyss angiven innebörd
gunge sin upplösning till mötes, virkesköparna skulle hava möjlighet att
i annan form samverka i fråga örn köpvirkets mätning. Att förhindra en
dylik samverkan genom stadgande av förbud mot anordnande av gemensam
mätning från virkesköparnas sida, med mindre sådant skedde i föreningsform,
skulle medföra så stora bevisningssvårigheter vid förbudets
tillämpning, att detta sannolikt bleve ineffektivt.

På grund av vad sålunda anförts bar jag ej kunnat ansluta mig till de
från vissa båll framställda förslagen att söka lösningen av den föreliggande
lagstiftningsfrågan genom en på legal väg skedd ombildning av
de nuvarande virkesmätningsföreningarna. Ej heller torde en tillfredsställande
sådan lösning kunna vinnas genom att, utan ändring av föreningarnas
organisation, inskränka lagstiftningsåtgärden till inrättande
av ett särskilt organ för upptagande och avgörande av tvister rörande
mätningar, som verkställts genom föreningarna. Även örn ett dylikt organ
anordnades på sådant sätt, att prövningen av berörda tvister kunde
ske snabbt och under enkla former, skulle dock med hänsyn till de förhållanden,
varunder nämnda mätningar äga rum, binder i många fall möta
för virkessäljarna att påkalla sådan prövning, varjämte de kostnader, som
måste bliva förenade med ett förfarande av denna art, skulle särskilt
för de mindre virkessäljarna verka avskräckande.

Vid nu angivna förhållanden finner jag någon annan lämplig och effektiv
utväg för skyddande av virkessäljarnas ifrågavarande intressen
ej stå till buds än att handhavandet av mätningen av köpvirke inom
bär avsedda delar av landet uppdrages åt särskilda organ med uteslutande
befogenhet att, vart inom sitt verksamhetsområde, verkställa sådan
mätning.

Jag ansluter mig till kommissionens uppfattning, att mätningsorgan,
som nyss sagts, lämpligen bör anordnas såsom en nämnd, sammansatt
av lika antal representanter för virkessågare och virkesköpare
samt en opartisk ordförande, ävensom att sådan nämnds verksamhetsområde
bör bestämmas efter väsentligen enahanda synpunkter som de nuvarande
virkesmätningsföreningarnas arbetsområden. Till frågan örn
nämndens ledamotsantal och sättet för ledamöternas utseende skall jag
senare återkomma.

En lagstiftning av nu angiven innebörd torde principiellt böra förlänas
giltighet inom de trakter av landet, där förutsättningar för anordnande
av gemensam mätning av köpvirke inom större områden äro för
banden och virkessäljarnas skyddande ifråga örn sådan mätning sålunda
kan anses av behovet påkallat. Då en detaljerad undersökning, inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 33

vilka trakter dylika förutsättningar föreligga, skulle möta stora svårigheter
och ej synes nödig lör tillgodoseendet av lagstiftningens väsentliga
syfte, torde, i nära anslutning till vad kommissionen föreslagit, lagstiftningen
böra begränsas att gälla inom de områden, där virkesmätningsföreningar
äro eller varit verksamma. Dessa områden torde i stort sett
sammanfalla med förenämnda trakter. Att, såsom från ett håll förordats,
inskränka lagstiftningens giltighetsområde till Norrland och sålunda
från dennas tillämpning helt utesluta de delar av Svealand, där
Wermländska Inmätningsföreningen och Dalälvarnas Tumningsförening
utöva sin verksamhet, synes ej följdriktigt. Även inom sistnämnda landsdelar
torde virkessäljarna vara i behov av det skydd, som lagstiftningen
avser att skänka. Huru med tillämpning av nu angivna synpunkter lagstiftningens
geografiska giltighetsområde bör bestämmas, skall jag närmare
angiva i det följande.

På sätt kommissionen framhållit, bör det ifrågasatta mätningssystemet
ej äga ovillkorlig tillämpning inom den föreslagna lagens giltighetsområde
utan dess införande därstädes vara beroende på förordnande av Kungl.
Maj:t.

Monopolets omfattning.

Beträffande omfattningen av det mätningsmonopol, som enligt kommissionens
förslag tillkommer virkesmätningsnämnd inom dess verksamhetsområde,
har kommissionen framhållit, att en bestämmelse, varigenom
monopolets giltighet uttryckligen begränsades till köpvirke, skulle erbjuda
rika möjligheter att kringgå den nya lagstiftningen, varjämte vid överträdelse
av monopolet svårigheter i många fall skulle uppstå att bevisa,
att det obehörigen inmätta virket verkligen varit köpvirke. För att, utan
väsentlig ändring i monopolets avsedda omfattning, skänka den nya lagstiftningen
erforderlig effektivitet torde det vara nödigt, att monopolet
fastställdes att principiellt gälla allt sådant virke inom nämndens verksamhetsområde,
som överhuvud vore föremål för försäljning från de enskilda
skogsägarna till trävarubolag och andra större virkesköpare, d. v. s.
runt och bilat virke, men att samtidigt sådana undantag från monopolet
stadgades, att detta i realiteten komme att huvudsakligen gälla köpvirke.

I enlighet med vad kommissionen sålunda anfört skall monopolet enligt
kommissionens förslag principiellt gälla mätning av allt runt eller
bilat virke. Denna regel har emellertid i förslaget underkastats vissa undantag
i syfte att faktiskt begränsa monopolet till köpvirke. Dessa undantag
innebära, att från monopolets tillämpning skall uteslutas dels
virke, som avverkats för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets husbehov eller av rätt till husbeliovsfång från fastigheten,
dels ock virke, som avverkats av den, vilken driver verksamhet för
förädling av virke, å honom tillhörig fastighet eller å mark, varå han

Bihang lill riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr HO. 3

Kommis sionen.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 140.

äger avverkningsrätt, oell som uppenbarligen är avsett att användas i
nämnda verksamhet.

I fråga om berörda undantag har kommissionen anfört:

Vad anginge det föreslagna undantaget i fråga örn virke, som trävarubolag
eller annan, vilken dreve förädlingsverksamhet i fråga örn virke,
avverkat å egen fastighet eller å mark, vartill han ägde avverkningsrätt,
i och tor användning i nämnda verksamhet, vore att märka, att virke av
denna kategori mättes i stor omfattning av virkesmätningsföreningarna.
Då emellertid virket ej i oförädlat skick vore föremål för försäljning, borde
virkesägaren hava frihet att mäta detsamma på sätt han funne lämplig.
Självfallet vore, att, därest husbehovsvirke eller virke av nyss berörda
kategori ej komme till användning för det avsedda ändamålet utan
gjordes till föremål för försäljning, virket bleve underkastat nämndens
mätningsmonopol.

Med de inskränkningar i monopolet, som kommissionen föreslagit, koning
dettas giltighet att väsentligen begränsas till köpvirke. Till sådant
virke hänfördes dock här ej blott köpvirke i egentlig mening, d. v. s. virke,
varom försäljningsavtal redan slutits på villkor, att köpeskillingen
skulle erläggas elter inmätt kvantitet, utan även virke, som vore avsett,
att försäljas på nämnda villkor.

Förutom nu angivna undantag har kommissionen jämväl föreslagit den
inskränkning i monopolet, att detta ej skall äga tillämpning beträffande
mätning av virke, som uteslutande verkställes i ändamål att bestämma
avlöning åt arbetare, vilka ombesörjt virkets avverkning eller utdrivning.
Till stöd för förslaget i denna del har kommissionen anfört:

Mätning av virke verkställdes ej sällan i ändamål att bestämma avlöning
åt arbetare, som ombesörjt virkets avverkning eller utdrivning. Mätningen
avsåge i detta fall att fastställa omfattningen av viss arbetsprestation
och berodde helt på innehållet av det mellan vederbörande arbetsgivare
och arbetare träffade avtalet. Mätningen skedde sålunda principiellt
efter andra grunder än dem, som gällde för mätning av köpvirke,
och vore i allmänhet av väsentligt enklare beskaffenhet än sagda mätning.
De skäl, som talade för en legal reglering av sistnämnda mätning,
ägde därför ej giltighet i fråga örn mätning för bestämmande av avlöning
åt huggare eller körare. Denna mätning torde följaktligen böra undantagas
från mätningsmonopolet. Det nu anlörda gällde under förutsättning,
att mätningen uteslutande verkställdes i nyssangivet syfte. Hade
mätningen jämväl till ändamål att utgöra grundval för fastställande av
köpeskillingen för virket, borde den anses såsom mätning av köpvirke
och sålunda ankomma å virkesmätningsnämnden.

Utöver de undantag, som i det föregående angivits, kan monopolet enligt
kommissionens förslag jämväl underkastas inskränkningar genom beslut
av Kungl. Maj:! Till frågan örn Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan
återkommer jag i det följande.

Jämväl i nu förevarande avseende har kommissionens förslag föranlett
anmärkningar i de avgivna yttrandena. Dessa anmärkningar åsyfta, å
ena sidan att monopolets omfattning borde i lagen bestämmas snävare

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

än vad kommissionen föreslagit, ock å den andra att monopolet borde
givas en vidsträcktare tillämpning än kommissionens förslag innebär.

Anmärkningarna i det förra hänseendet hänföra sig dels till frågan,
för vilka slag av virke monopolet bör gälla, dels ock till spörsmålet, huruvida
beträffande virke, som enligt förslaget är underkastat monopolet,
fri mätning bör vara medgiven jämväl i vissa andra fall än i kommissionens
förslag angivits. För de anmärkningar, som angå sistnämnda spörsmål,
torde jag senare få redogöra.

Med avseende å frågan, för vilka slag av virke monopolet bör gälla,
hava vissa myndigheter, däribland skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län,
framhållit, att bilat virke, som väsentligen omfattade bjälkar, sparrar
och slipers, ej borde inbegripas under monopolet. Sagda virkessortiment
tillreddes numera ej uteslutande genom bilning utan framställdes i stor
omfattning vid sågverken. Det syntes oformligt, att, därest nämnda sortiment
vore bilade, de skulle vara underkastade mätningsmonopol men
att, örn de framställts genom sågning, monopolet ej skulle gälla i fråga
örn dem. Härtill komme, att det ej kunde anses vara av behovet påkallat
att förbjuda individuell tumning i fråga om berörda sortiment. Då
köparna ofta hade skiljaktiga fordringar på kvaliteten och beskaffenheten
i övrigt av slipers, sparrar och andra specialsortiment, vore det tvärtom
önskvärt, att köparna själva finge inmäta dylikt virke.

Vidare har från några håll ifrågasatts, huruvida icke monopolet borde
i lagen begränsas att omfatta allenast s. k. industrivirke. Uttalanden i
denna riktning hava gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län,
Wermländska Inmätningsf öreningen och över jägmästaren i Gävle-Dala
distrikt. Inmätningsföreningen har till utveckling av sin ståndpunkt
härutinnan framhållit, att monopolet borde inskränkas tili de två stora
huvudgrupperna av runt virke, nämligen sågtimmer och massaved eller,
med andra ord, sådant rundvirke, som vore avsett för förädling vid sågverk,
cellulosafabriker eller träsliperier. I fråga örn dessa båda grupper
hade ett korrekt utförande av mätningen verkligt allmän betydelse. Örn
ett flertal specialsortiment av oftast begränsad, lokal betydelse skulle
mätas genom virkesmätningsnämnd, komme därigenom nämndens verksamhet
att i onödigt hög grad försvåras och fördyras.

I vissa yttranden från skogsstatstjänstemän har hävdats, att mätningsmonopolet
endast borde omfatta runt eller bilat virke av barrträd samt
att bestämmelse härom borde meddelas i lagen.

Jägmästaren i Karlstads revir har i detta avseende anfört:

Ingenstädes i kommissionens förslag hade antytts, att endast barrvirke
avsåges eller att mätningen skulle omfatta även lövvirke. Lövskog avverkades
och försåldes i ett flertal sortiment, varav de vanligaste vore
sågtimmer, stolpar, tändsticksvirke av björk och asp, bobinvirke, fanérvirke,
kol- och brännved. Mycket olika kvalitetsfordringar ställdes på de

Kungl. Majds proposition nr 140.

olika sortimenten och några större kvantiteter levererades sällan av en
och samma säljare eller inom samma mätningsdistrikt, varför det syntes
olämpligt, att lövvirket inom de delar av landet, där mätningsnämnder enligt
förslaget skulle kunna inrättas, gjordes till föremål för inmätningstvång.
Lövvirke syntes därför böra undantagas från sådant tvång.

I nära anslutning till detta uttalande har överjägmästaren i Bergslagsdistriktet
framhållit, att monopolet antingen borde fastställas att
överhuvud ej gälla iövträdsvirke eller ock i fråga örn sådant virke inskränkas
att gälla endast asp till tändsticksvirke.

Sveriges Industriförbund m. fl. hava ansett, att tändsticksvirke borde
generellt undantagas från monopolet.

I flera yttranden har gjorts gällande, att brännved och kolved eller
endera av dessa sortiment borde, helt eller i viss omfattning, uteslutas
från lagens tillämpning.

Överjägmästarna i Gävle-Dala och Bergslagsdistrikten samt vissa jägmästare
hava sålunda ansett, att brännved borde helt undantagas från
monopolet. Den förstnämnde har därvid framhållit, att något allmänt
behov av en legal reglering av mätningen av brännved ej torde föreligga
samt att den omständigheten, att den föreslagna lagstiftningen avsåge
de norra delarna av landet jämte Värmlands och Örebro län, där
handeln med brännved hade en långt mindre omfattning än vad fallet vore
inom övriga delar av landet, jämväl talade för att brännveden ej borde
ingå bland de sortiment, med vilka virkesmätningsnämnd skulle hava att
taga befattning.

Dalälvarnas Tumningsförening har ansett, att det vore synnerligen
olämpligt att lägga brännved och sådan kolved, som vore att hänföra till
milved, under mätningsmonopol.

I liknande riktning har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län uttalat sig.

Jägmästaren i Hälsinglands revir har härutinnan anfört:

Med brännved förstodes som regel så kallad kastved för eldning i kakelugnar,
kokspislar och värmeledningspannor. Detta sortiment vore oftast
föremål för försäljning i en mångfald småpartier, vadan det borde
få anses uteslutet, att mätningsnämnd skulle taga befattning med mätning
av dylik brännved. Den brännved, som kunde tänkas bliva föremål
för mätning av mätningsnämnd, torde vara industribränsle såsom masugnsved
m. m. Kolved försåldes ofta i skogen för kolning å platsen. Det
finge anses omotiverat, att kolved i dylikt fall inmättes av mätningsnämnd
eller att skyldighet skulle föreligga för ägaren att begära befrielse
från sådan mätning. Kolved torde för att falla under eventuell virkesmätningslag
böra ha framforslats till flottled, lastplats, vägar eller
dylikt. Virke, som skulle behandlas av mätningsnämnd, torde således
böra närmare angivas, och platser, vartill det skulle forslas, fastare bestämmas.

Sveriges Industriförbund m. fl. hava hävdat, att brännved och kolved,
vilka sortiment till övervägande del mättes i skogen, borde generellt undantagas
från monopolet.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

I nära anslutning härtill har jägmästaren i Grönsinka revir uttalat,
att, därest mätning genom mätningsnämnd över huvud skulle förekomma
i fråga örn brännved eller kolved, vilken anordnings lämplighet jägmästaren
starkt betvivlade, någon kvantitetsbegränsning beträffande monopolets
omfattning måste införas.

I några yttranden har föreslagits, att vissa specialsortiment av runt
eller bilat virke skulle undantagas från monopolets tillämpning. För
dessa förslag redogöres i det följande.

Slutligen hava överjägmästaren i Bergslagsdistriktet och jägmästaren
i Degerfors revir hemställt, att virke, som oförädlat exporterades till
utlandet, måtte undantagas från monopolet.

Vad härefter angår de i yttrandena framställda anmärkningarna, att
monopolet borde förlänas en vidsträcktare tillämpning än kommissionen
föreslagit, har från vissa håll ifrågasatts lämpligheten av det av kommissionen
föreslagna undantaget från monopolet för virke, som avverkats
av den, vilken driver verksamhet för förädling av virke, å honom tillhörig
fastighet eller å mark, varå han äger avverkningsrätt, och som uppenbarligen
är avsett att användas i nämnda verksamhet.

Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet har sålunda framhållit,
att ett lagfästande av en dylik undantagsbestämmelse innebure, att
virkesmätningsfrågan bleve i stor utsträckning olöst för arbetarnas vidkommande.
Enligt förbundets mening borde all virkesmätning, som
skulle ligga till grund för betalning av virke eller gäldande av arbetslön
för avverkning eller utdrivning av virke, underkastas ifrågavarande
lagstiftning.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, huruvida ej med
hänsyn såväl till arbetarnas intresse som till önskvärdheten att nedbringa
mätningskostnaderna ifrågavarande undantagsbestämmelse borde
utgå.

Jägmästaren i Arjeplogs revir, som jämväl ansett, att sagda bestämmelse
borde uteslutas, har till stöd därför anfört:

De virkesköpaude bolagen vöre i stor utsträckning ägare till skogsfastigheter,
varifrån betydande virkesfångster tillfördes flottlederna. Det
framstode som ett önskemål, att om möjligt allt virke, som nedlades på
flottled, inmättes efter fullt enhetliga principer, varigenom skulle vinnas
ökade möjligheter till kontroll å till flottning anmält virkes kubikinnehåll
och härmed en fullt rättvis fördelning av flottningskostnaderna.
De fastighetsägande bolagen kunde knappast härigenom tillfogas någon
egentlig skada. En rationell arbetsorganisation vid tumningen av
virket efter de olika flottlederna kunde genom nämnda tillvägagångssätt
ernås.

Jägmästaren i Vilhelmina revir har ifragasatt, huruvida ej allt virke,
som nedlades i eller skulle framföras genom allmän flottled, borde inmätas
av virkesmätningsnämnd. Därest föreskrift härom meddelades, skulle

Kungl. Mårds proposition nr 140.

för att tillmötesgå den skogsägande industrien kunna stadgas, att industriens
egna tjänstemän skulle på begäran kunna av nämnden förordnas
att mata sådana virkespartier, som komme från industriens egna skogar
och skulle gå till dess egna verk.

DeF<Xefennt> Tillgodoseendet av det syfte, som den föreslagna lagstiftningen avser
att främja, kräver, att virkesmätniugsnämnds mätningsmonopol principiellt
fastställes att omfatta köpvirke, d. v. s. virke, som av enskilda
skogsägare eller med dem likställda avyttrats till trävarubolag eller
andra större virkesköpare. En regel, varigenom monopolet begränsades
att gälla sådant virke, skulle emellertid, såsom kommissionen
framhållit, medföra stora svårigheter vid tillämpningen och äventyra
lagstiftningens effektivitet. I likhet med kommissionen finner jag
därför en mera bestämd avgränsning av monopolet vara påkallad.

Den omfattning av monopolet, som kommissionen föreslagit, synes dock
ej i alla avseenden vara ändamålsenlig.

Det torde sålunda kunna ifrågasättas, huruvida bilat virke bör vara
underkastat^ mätning genom virkesmätningsnämnd. Beträffande detta
spörsmål må erinras, att dylikt virke allenast i mindre utsträckning är
föremål för försäljning från enskilda skogsägare till trävarubolag, samt
att något större behov att till skydd för virkessäljarna inordna bilat
vilke under monopolet sålunda ej föreligger. Därjämte är att märka,
att vid försäljning av slipers, sparrar och andra sortiment av bilat virke
det ofta avtalas, att särskilda bestämmelser skola gälla i fråga örn virkets
mätning, vilket förhållande tydligen är ägnat att försvåra monopolets
tillämpning beträffande sådant virke. Härtill kommer, att kvalitetsbedömningen
för bilat virke i allmänhet är väsentligt enklare än för
runt virke, vadan säljaren beräffande det förra virkesslaget lättare kan
kontrollera mätningens riktighet. Vid nu angivna förhållanden synas
övervägande skäl tala för undantagande av bilat virke från den föreslagna
lagstiftningen.

Av väsentligen enahanda grunder, som tala för uteslutande av bilat
virke från monopolets tillämpning, torde därifrån böra undantagas jämväl
runt virke av lövträd. För de olika slag av dylikt virke, som försäljas
från enskilda skogsägare till större virkesköpare, såsom tändsticksvirke,
virke för snickeriändamål och bobinvirke, tillämpas mycket olika
mätningssätt. Därjämte är att märka, att de enskilda skogsägarna i allmänhet
avyttra blott små kvantiteter dylikt virke samt att de olika virkespartierna
ofta uppläggas för mätning på spridda ställen. Monopolets
tillämpning å här avsett virke skulle därför medföra omgång och draga
avsevärd kostnad. Med hänsyn härtill och då lövträdsvirke allenast i
ringa omfattning mätes genom virkesmätningsföreningarna, har jag ansett
fri mätning böra medgivas i fråga örn sådant virke.
Virkesmätningsnämnds mätningsmonopol synes vidare ej böra äga till -

Kungl. May.ts proposition nr 140.

lämpning i fråga om alla slag av runt barrträdsvirke. Sådana sortiment
av dylikt virke, som ej i någon mån äro föremål för försäljning från de
enskilda skogsägarna till trävaruindustrien, böra tydligen ej vara underkastade
monopolet, oell i fråga örn de sortiment, för vilka dylik försäljning
förekommer allenast i mindre utsträckning, torde monopolet ej böra
förlänas ovillkorlig giltighet. En ändamålsenlig avgränsning av monopolet
i fråga örn runt barrträdsvirke torde i stort sett vinnas, därest
detta i viss anslutning till den i Norge gällande lagstiftningen i ämnet
principiellt fastställes att gälla i fråga örn sådant virke av nämnda slag,
som är avsett för industriellt bruk eller förädling eller för export i oförädlat
skick. Genom en dylik avgränsning komma från monopolets tillämpning
att i stor utsträckning undantagas pålar, stolpar och stänger,
vilka oftast ej äro avsedda för ändamål, som nyss sagts. Detsamma kommer
att gälla i fråga örn brännved. Allenast där sådan ved säljes okluven
och av dess tillredning eller av omständigheterna i övrigt framgår,
att den är avsedd för industriellt bruk eller export, bliver den underkastad
monopolet. Vidare kommer kolved att inbegripas under monopolet blott
i det fall, att kolningen av veden är avsedd att verkställas under sådana
förhållanden, som kunna betecknas såsom industriell användning av veden.
Kolved, avsedd att kolas i mila, kommer följaktligen regelrätt att
uteslutas från monopolets tillämpning.

Ett bestämmande av monopolets omfattning på sätt nyss angivits förutsätter,
att ett tillförlitligt bedömande, huruvida runt barrträdsvirke är
avsett för industriellt bruk eller förädling eller för export i oförädlat
skick, vid mätningstillfället kan äga rum. I allmänhet torde ett dylikt
bedömande ej möta svårighet. Där i undantagsfall tveksamhet i berörda
avseende skulle kunna yppas, lärer möjlighet linnas att i viss mån undanröja
sådan tveksamhet genom den instruktion angående här avsedd
mätning, som, på sätt i det följande skall närmare beröras, Kungl. Majit
bör hava att utfärda för monopolområde eller viss del därav och i vilken
instruktion bör angivas, bland annat, det eller de slag av virke instruktionen
avser.

Av det anförda framgår, att jag ej kunnat biträda de från vissa håll
framställda yrkandena, att mätningsmonopolet skulle givas en ännu snävare
omfattning än förut sagts och inskränkas till vissa särskilda slag
av industrivirke. En dylik avgränsning av monopolet synes ej lämplig,
särskilt i betraktande av den snabba utveckling inom trävaruindustrien,
som under senare år ägt rum och alltjämt pågår, och den alltmera ökade
användning av rundvirke för industriella ändamål, som därigenom
möjliggöres. Ej heller Ilar jag kunnat ansluta mig till det av vissa
skogsstatstjänstemän framförda förslaget, att runt virke, som oförädlat
exporterades, skulle undantagas från monopolet. Såsom jag senare skall
angiva, torde visserligen i fråga om dylikt virke undantag från monopolet
böra i vissa fall kunna medgivas av Kungl. Majit, men att från lagens
tillämpning helt utesluta sådant virke synes ej tillrådligt.

40 Kungl. May.ts proposition nr 140.

Även med den begränsade omfattning av monopolet, som jag nu förordat,
komma att därunder inbegripas vissa särskilda slag av runt barrträdsvirke,
avsedda för ändamål som förut sagts, vilka ej böra ovillkorligen
vara underkastade mätningsmonopol. Till frågan, i vad mån undantag
från monopolet i fråga örn dylika virkesslag bör stadgas, återkommer
jag i det följande.

Ett fastställande av monopolets gränser enligt förenämnda grunder
medför, att virke, som trävarubolag eller annan virkesförädlare avverkar
å egen fastighet eller å mark, varå denne äger avverkningsrätt, i och
för användning i förädlingsverksamketen, principiellt kommer att underkastas
monopolet. Ett inordnande av dylikt virke under monopolet
är emellertid tydligen ej påkallat för skyddande av virkessäljarnas intressen.
Ej heller eljest synas tillräckliga skäl för närvarande föreligga att
inbegripa dylikt virke under monopolet. I likhet med kommissionen
anser jag därför, att undantag från monopolets tillämpning bör medgivas
i fråga örn här avsett virke. Såsom senare skall närmare angivas,
åsyftar departementsförslaget, att virkesmätningsnämnd skall äga befogenhet
att inom sitt verksamhetsområde på begäran av vederbörande virkesägare
verkställa även sådan mätning av virke, som jämlikt förslaget
är undantagen från monopolets tillämpning. Det torde kunna förutsättas,
att virkesägarna ofta finna med sin fördel förenligt att hos nämnden påkalla
dylik mätning och att sålunda även virke, som avverkats av virkesförädlare
å dennes egen fastighet eller å mark, varå han äger avverkningsrätt,
i och för användande i förädlingsverksamheten, på nyss angivna
väg i ej oväsentlig omfattning bliver föremål för mätning av virkesmätningsnämnd.

Vad angår kommissionens förslag, att mätning av virke, som uteslutande
verkställes i ändamål att bestämma avlöning åt arbetare, vilka
ombesörjt virkets avverkning eller utdrivning, skall undantagas från
monopolets tillämpning, vill jag erinra, att dylik mätning i allmänhet
är av mycket enklare beskaffenhet än mätning av köpvirke. Mätningen
avser nämligen i detta fall i regel allenast ett fastställande av det avverkade
virkets kvantitet, ej ett bedömande av kvaliteten. Riktigheten
av mätningen är därför oftast väsentligt lättare att kontrollera än då fråga
är örn mätning av köpvirke. De skäl, som tala för införande av mätningsmonopol
i fråga örn den senare mätningen, föreligga därför ej beträffande
den förra. Det är jämväl att marka, att, då virkesmätningsnämnds
monopol till övervägande del kommer att omfatta kvalitetsmätning,
ett inordnande av mätning för bestämmande av skogsarbetares
avlöning under monopolet skulle kunna få till följd, att vid sådan mätning
hänsyn i ökad omfattning komme att tagas till virkets kvalitet.
En dylik utveckling bör tydligen ej befrämjas genom lagstiftningen.
Av dessa skäl har jag i likhet med kommissionen ansett ifrågavarande
mätning böra uteslutas från monopolet. Med här avsedd mätning torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

böra likställas sådan mätning av virke, som verkställes på grund av
avtal, varigenom någon åtagit sig att på entreprenad verkställa avverkning
eller utdrivning av virke mot ersättning, som skall utgå etter
virkets mängd, sådan denna bestämts genom mätning, eller varigenom
någon eljest förbundit sig att ombesörja torsling av virke mot ersättning
efter nämnda grund.

Även med nu angivna undantag torde emellertid monopolets omfattning
i vissa avseenden bliva för vid. Förutom den virkesmätning, som
enligt det nyss anförda bör vara utesluten från monopolets tillämpning,
bör sålunda därifrån undantagas exempelvis även sådan mätning, som
verkställes i undervisningssyfte eller i ändamål att kontrollera riktigheten
av en genom virkesmätningsnämnds försorg verkställd mätning
eller som företages av virkesägare allenast för hans egen information
rörande storleken av visst virkesparti.

Med hänsyn härtill och då ett fullständigt angivande av de olika fall,
då mätning av virke bör vara undantagen från monopolet, ej lämpligen
kan ske, torde den av kommissionen föreslagna metoden för bestämmande
av monopolets omfattning, enligt vilken monopolet principiellt skall fastställas
att gälla vissa slag av virke, som i allmänhet äro föremål för försäljning
från de enskilda skogsägarna till de större virkesköparna, men
samtidigt sådana undantag från monopolet stadgas, att detta i verkligheten
kommer att väsentligen gälla köpvirke, näppeligen böra följas. Det
synes visserligen lämpligt, att monopolet, såsom jag i det föregående angivit,
bestämmes att äga tillämpning allenast i fråga örn sådant runt barrträdsvirke,
som är avsett för industriellt bruk, förädling eller export i
oförädlat skick, men härutöver lärer monopolet jämväl böra begränsas
med. hänsyn till det ändamål, för vilket mätning av dylikt virke föietages.
Med beaktande av den allmänna synpunkt, som ligger till grund
för den föreslagna lagstiftningen, torde sagda begränsning böra åsyfta,
att monopolet fastställes att gälla blott sådan mätning av här avsett virke,
som skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling eller annat vederlag
för virket. Med en dylik omfattning av monopolet komma samtliga
de mätningar, som enligt det förut anförda böra vara undantagna fran
dettas tillämpning, att därifrån uteslutas. Jämväl mätning av liusbehovsvirke,
vilken enligt kommissionens förslag ej skall vara underkastad
monopol, kommer att falla utanför den föreslagna lagstiftningen.

Det bör ej förbises, att införande av nu angiven begränsning av monopolet
i särskilda fall kan medföra svårigheter att avgöra, huruvida mätning
av virke företages i sådant syfte, som nyss sagts. Med hänsyn till
do förhållanden, varunder mätning av här avsett runt virke i allmänhet
äger rum, torde dessa svårigheter dock ej vara av den art, att lagstiftningens
effektivitet därigenom äventyras eller annan större olägenhet
därav föranledes.

Kommis sionen.

Departementschefen.

Kommis sionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Mätning av virke, som ej är underkastad monopol.

Kommissionen har föreslagit, att virkesmätningsnämnd skall äga att
inom sitt verksamhetsområde verkställa även sådan mätning av runt
eller bilat virke, som enligt förslaget är undantagen från nämndens mätningsmonopol,
under förutsättning att mätningen kan ske utan förfång

för nämndens verksamhet i övrigt. Kommissionen har till stöd härför
anfört:

En förutsättning för vinnande av erforderlig begränsning av virkesmatningsnämnds
mätningskostnader vore, såsom tidigare berörts, att
nämndens mätningsverksamliet bleve av nöjaktig omfattning. I samma
man som den hos nämnden anställda personalen kunde effektivt utnyttjas,
minskades nämndens mätningskostnad per inmätt kubikenhet, under det i
motsatt fall denna kostnad ökades. Det vore därför önskvärt, att de hos
nämnden anställda tjänstemännen kunde i lämplig omfattning tagas i
anspråk jämväl för utförande av annan virkesmätning inom nämndens
verksamhetsområde än den, som folie under nämndens mätningsmonopol.
Kommissionen ville erinra, att virkesmätningsföreningarna ej inskränkt
sm verksamhet till mätning av köpvirke utan jämväl i betydande ommätte
virke, som föreningarnas medlemmar låtit avverka å dem
tillhöriga fastigheter eller å marker, vartill de ägde avverkningsrätt, i
ändamål att förädla vid medlemmarnas industriella verk. Genom verksamhetens
anordnande på detta sätt hade föreningarna relativt sett kunnat
nedbringa sina mätningskostnader till en låg nivå. Enligt kommissionens
åsikt borde virkesmätningsnämndernas arbete ordnas efter liknande
grunder. Dessa borde sålunda tilläggas befogenhet att, envar inom
sitt verksamhetsområde, verkställa även sadan mätning av virke, som ej
vöre underkastad nämndens mätningsmonopol. Härvid borde dock det
förbehåll uppställas, att dylik mätning ej finge av nämnden utföras, med
mindre den kunde ske utan förfång för nämndens verksamhet i övrigt.
Tydligt vöre, att, där nämnden atagit sig att verkställa här avsedd mätnihg>
mätningen principiellt borde av nämnden verkställas i samma ordning
och med samma skyndsamhet som annan å nämnden ankommande
mätning.

Den av kommissionen föreslagna befogenheten för virkesmätningsnämnd
att under viss förutsättning inom sitt verksamhetsområde verkställa även
sådan mätning av runt eller bilat virke, som är undantagen från nämndens
mätningsmonopol, finner jag välgrundad. Med hänsyn till den
begränsning av monopolet, som jag i det föregående förordat, torde ifrågavarande
befogenhet böra bestämmas att generellt avse mätning av
virke, som är undantagen från monopolet.

Virkesmätningsnäinnds organisation.

Nämndens sammansättning och ledamotsantal saint sättet för utseende av

dess ledamöter.

Såsom förut berörts skall enligt kommissionens förslag virkesmätningsnämnd
bestå av fem ledamöter, därav en, tillika ordförande, utses av
Kungl. Maj:t samt övriga ledamöter väljas, två av virkessäljare och två
av virkesköpare, enligt vissa i förslaget upptagna regler.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Ordföranden skall, efter förslag av nämndens övriga ledamöter, utses
för viss tid bland personer, som ej kunna anses företräda virkessäljareeller
virkesköpareintressen.

Nämndens övriga ledamöter skola årligen väljas, två å mätningsstämma
med virkessäljare oell två å sådan stämma nied virkesköpare.

Å mätningsstämma med virkessäljare utövas valrätten principiellt genom
särskilda säljareombud (distriktsombud). För val av distriktsombud
skall nämndens verksamhetsområde vara indelat i distrikt, omfattande
en eller flera kommuner. För värjo distrikt skall å distriktsstämma årligen
väljas ett eller flera distriktsombud. Ä distriktsstämma äger regelrätt
envar, vilken under det senast förflutna räkenskapsåret fått inom
distriktet virke inmätt såsom säljare, med vissa begränsningar rösträtt
i förhållande till mängden av det virke, som inmätts åt honom genom
nämnden. Sedan för samtliga distrikt inom verksamhetsområdet distriktsombud
sålunda utsetts, sammanträda dessa till mätningsstämma
för valrättens utövande. Å sådan stämma äger distriktsombud rösta för
det röstetal, som sammanlagt tillkommer de röstägande inom det distrikt,
för vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman distrikt av flera ombud,
äga dessa rösta för lika andel av sagda röstetal. Enskild röstägande
är dock obetaget att, med vissa begränsningar, själv eller genom ombud
å stämman utöva rösträtt för honom tillkommande röstetal, som i dylikt
fall avräknas från vederbörande distriktsombuds röstetal.

Å mätningsstämma med virkesköpare äger principiellt envar, som under
det senast förflutna räkenskapsåret fått inom nämndens verksamhetsområde
virke inmätt såsom köpare, med vissa begränsningar rösträtt i förhållande
till mängden av det virke, som nämnden inmätt åt honom.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommissionen till en
början diskuterat frågan, huruvida skogsarbetarna borde tillerkännas representation
i virkesmätningsnämnderna. Kommissionen, som besvarat
frågan nekande, har till stöd för sin ståndpunkt anfört:

Kommissionen ville till en början erinra, att virkesmätningsnämnds
mätningsmonopol ej vore avsett att äga tillämpning i fråga örn sådan
mätning av virke, som verkställdes uteslutande i syfte att bestämma avlöning
åt arbetare, vilka ombesörjt virkets avverkning eller utdrivning.
Dylik mätning bomme därför sannolikt ej att bliva föremål för virkesmätningsnämndernas
verksamhet. Väl borde sådan nämnd äga att verkställa
även mätning, som nyss sagts, men det torde med säkerhet kunna antagas,
att nämnden ej bomme att anlitas för detta ändamål. Med hänsyn till nu
angiven mätning hade skogsarbetarna sålunda ej något intresse av virkesmätningsnämnds
sammansättning.

Det förekomma emellertid ej sällan, att mätning av virke avsåge såväl
bestämmande av avlöning åt de arbetare, vilka avverkat eller utdrivit
virket, som fastställande av köpeskillingen för virket. I dylikt fall vore
mätningen underkastad virkesmätningsnämndens mätningsmonopol och
skogsarbetarna hade intresse av det sätt, varpå mätningen av nämnden
utfördes. Med avseende å detta fall vore att märka, att, där skogsarbearnas
avlöning, såsom vanligen vore händelsen, utginge i förhållande till

Kungl. Majlis proposition nr 140.

den uppmätta totala kvantiteten av virket eller i förhållande till sagda
kvantitet, minskad med den kubikmassa, som svarade mot å virket förekommande
s. k. kvantitativa fel, eller efter liknande grund, skogsarbetarnas
intressen av representation i virkesmätningsnämnd vore skäligen
ringa. Det torde nämligen ej böra förutsättas, att själva uppmätningen
av virket skulle av nämnden verkställas felaktigt; oell vad anginge de
fall, då arbetarnas avlöning reducerades i den mån avdrag å kubikmassan
gjordes för s. k. kvantitativa fel, finge erinras, att dylika avdrag vore av
jämförelsevis ringa omfattning i förhållande till den totala kubikmassan
— av utredningen syntes framgå, att dessa avdrag understundom ej ens
uppginge till en procent av kubikmassan - samt att vid sådant förhållande
frågan om dessa avdrags bestämmande allenast i mycket obetydlig
grad inverkade på avlöningens storlek. Om däremot nedsättning i
skogsarbetarnas avlöning enligt gällande avtal skulle ske jämväl i den
män s. k. kvalitativa fel föranledde avdrag å virkets kubikmassa, ägde
arbetarna otvivelaktigt ett verkligt intresse av virkesmätningens utförande.
Enligt de i ärendet avgivna yttrandena syntes emellertid en dylik
avlöningsgrund förekomma allenast inom vissa enstaka län. Då det i
och för sig vore föga rationellt att bestämma storleken av den ersättning,
som skulle utgå för huggning och körning av virke, efter virkets kvalitet,
vore det tydligen mindre lämpligt att lägga en dylik avlöningsmetod till
grund för medgivandet åt skogsarbetarna av en lagbestämd representation
i virkesmätningsnämnd. Det torde böra antagas, att denna metod,
som redan övergivits i flertalet av de län, där virkesmätningsföreningar
vöre verksamma, ej komme att för framtiden bibehållas i de trakter, där
den fortfarande vore i bruk. Med hänsyn härtill och då skogsarbetarnas
intressen i fråga om virkesmätning väsentligen sammanfölle med virkessäljärnäs
och sålunda i förekommande fall kunde antagas bliva tillgodosedda
genom de senares representanter i en legal virkesmätningsnämnd,
hade kommissionen funnit tillräckliga skäl ej föreligga att medgiva
skogsarbetarna särskild representationsrätt i dylik nämnd.

Kommissionen ville i detta sammanhang erinra, att, därest virkessäljare
träffat avtal med skogsarbetare örn avverkning och utdrivning av
virke på villkor, att avlöning till arbetarna skulle utgå i förhållande till
virkets mängd, sådan cenna bestämts genom mätning av virkesmätningsnämnd,
ett dylikt avtal borde anses innebära, att arbetarna ägde att, då
avlöning till dem utbetalades, taga del av det över mätningen upprättade
beskedet för utövande av kontroll, att avlöningen riktigt beräknats.

Till stöd för förslaget rörande antalet ledamöter av virke smetning snämnd
har kommissionen yttrat:

Med den sammansättning, som virkesmätningsnämnd enligt kommissionens
förslag skulle äga, borde antalet ledamöter av nämnden städse vara
udda. I betraktande av det stora antal virkessågare och virkesköpare,
som skulle representeras i nämnden, och de delvis olikartade intressen,
som inom envar av dessa grupper förefunnes, torde för varje grupp minst
två ledamöter av nämnden böra utses. Å andra sidan vore det av vikt, att för
nedbringande av nämndens administrationskostnader samt ökande av dess
arbetsduglighet nämndens ledamotsantal i möjligaste mån begränsades.
Med dessa utgångspunkter torde antalet ledamöter av nämnden böra bestämmas
till fem, därav två borde utses för envar av nämnda grupper
samt den femte ledamoten, såsom förut nämnts, borde tillsättas av statlig
myndighet med uppdrag att tillika vara nämndens ordförande.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

I fråga om sättet för utseende av ordförande i virkesmätningsnämnd
och dennes kvalifikationer har kommissionen anfört:

Ordföranden i virkesmätningsnämnd borde utses på sådant sätt, att
lian erhölle största möjliga auktoritet och tillika möttes med förtroende
från vederbörande virkessäljares och virkesköpares sida. Detta önskemål
torde tillgodoses, om befogenheten att utse ordförande förbehölles Kungl.
Maj:t samt övriga ledamöter av nämnden medgaves rätt att före valet avgiva
förslag å en eller flera personer, som enligt deras mening vore lämpade
för uppdraget. Det borde förutsättas, att, därest sistnämnda ledamöter
kunde enas örn förslaget och den eller de föreslagna funnes lämpliga,
någon av dem bomme att av Kungl. Majit förordnas.

Ä ordföranden i nämnden ankomme i främsta rummet att tillse, att
nämnden på ett opartiskt sätt fyllde sin uppgift, samt att verka för ett
gott samarbete mellan virkessäljarnas och virkesköparnas representanter
i nämnden. Ordföranden borde därför självfallet väljas bland personer,
som ej kunde anses företräda någondera av berörda intressegrupper.
Det torde därjämte — särskilt med hänsyn till arten av nämndens
verksamhet och då nämnden borde huva att slutligt avgöra de. mätningsärenden,
som ankomme å denna — kunna ifragasättas, huiuvida ej oidföranden
borde äga juridisk sakkunskap och domarerfarenhet. Att ovillkorligen
uppställa fordran å dylika kvalifikationer ifråga örn ordföranden
mötte dock vissa betänkligheter, enär det i särskilda fall kunde möta svårighet
att bland kretsen av de personer, som vore boende inom virkesmätningsnämnds
verksamhetsområde eller i närheten därav och ägde nyssnämnda
kvalifikationer, finna någon, som vore fullt lämplig för uppdraget
och tillika oförhindrad att åtaga sig detsamma. Med .hänsyn härtill
hade kommissionen ansett sig ej böra föreslå upptagande i lagen av någon
bestämmelse i nyss angivna syfte. Kommissionen förutsatte emellertid,
att vid utseende av ordförande i virkesmätningsnämnd valet företrädesvis
bomme att göras bland personer, som ägde förut angivna kvalifikationer,
och i främsta rummet bland dem, som vöre eller hade varit innehavare
av ordinarie domarämbeten. Vid utövande av den rätt att avgiva
förslag å ordförande, som enligt det förut anförda borde tillkomma
de av virkessäljare och virkesköpare utsedda ledamöterna av nämnden,
borde följaktligen enahanda förfaringssätt, tillämpas. Det syntes även
kunna förutsättas, att, örn i särskilt fall juridisk sakkunskap ej funnes
representerad bland nämndens ledamöter, nämnden vid behandling av
frågor av juridisk natur före avgörandet av sådan fråga inhämtade utlåtande
från person med dylik sakkunskap. ^ __

För bevarande av önskvärd kontinuitet i nämndens arbete torde ordföranden
i allmänhet böra förordnas för ett flertal år i sänder. Det syntes
böra ankomma å Kungl. Majit att härutinnan besluta efter vad i varje
fall funnes lämpligt.

gåsom motivering till förslaget örn sättet för utseende av de ledamöter
av virkesmätningsnämnd, som. skola representera virkessäljare och virkesköparc,
har kommissionen anfört:

Vad anginge sättet för utseende av virkessäljarnas och virkesköparnas
representanter i virkesmätningsnämnd borde denna fråga bedömas med
hänsyn till arten av nämndens verksamhet. Nämndens uppgift, att i väsentlig
utsträckning ombesörja mätningen av runt eller bilat virke inom
ett eller flera större flodområden i förut angivna delar av landet förut -

Kungl. May.ts proposition nr 140.

satte anställande av en talrik personal för mätningsarbetets utförande
samt handhavande av en betydande medelsförvaltning. Kostnaderna för
nämndens verksamhet torde böra bestridas av dem, vilka anlitade nämnden
såsom mätningsorgan, oell dessa erli olle sålunda ett omedelbart ekonomiskt
intresse, att nämnden beöreve sin verksamhet på sådant sätt, att
sagda kostnader hölles vid en låg nivå. Vid dylikt förhållande torde det
böra åligga nämnden att årligen avgiva redovisning för sin förvaltning
till vederbörande intressenter, och det borde ankomma å dessa att pröva
frågan om ansvarsfrihet åt nämnden för förvaltningens handhavande.
Härvid torde såsom intressenter böra anses allenast de, vilka i fråga örn
virkesmätning vöre underkastade nämndens mätningsmonopol och på
denna guine! anlitade nämndon såsom mätningsorgan, eller, närmare bestand,
de fysiska eller juridiska personer, åt vilka nämnden inmätte virke
såsom säljare eller köpare. Virkesägare, som enligt den föreslagna lagstiftningen
ägde att själva mäta sitt virke men som frivilligt påkallade
nämndens åtgärd i detta avseende, intoge en annan ställning än berörda
intressenter och syntes ej böra äga deltaga i beslut örn ansvarsfrihet åt
nämnden.

Htt anordnande av nämndens förvaltning enligt nu angivna grunder
syntes böra hava till följd, att jämväl uppgiften att utse virkessäljarnas
och virkesköparnas representanter i nämnden anförtroddes åt nyssangivna
intressenter. Detta innebure, att de virkessågare och virkeskörare’
åt vilka nämnden inmätt virke under visst räkenskapsår Och som
på grund härav hade att besluta örn ansvarsfrihet åt nämnden för sagda
år, i samband därmed ägde att utse representanter i nämnden för ett
kommande år. Då kretsen av ifrågavarande intressenter vore underkastad
växlingai ar från ar, särskilt i fråga örn virkessäljarna, leonline den
nu angivna valmetoden att medföra, att en del av de intressenter, sorn
hade att utse representanter i nämnden för visst år, ej bomme att’uppträda
såsom säljare eller köpare av virke under sagda år oell följaktligen
ej då hade något omedelbart intresse av nämndens verksamhet. Häri
torde dock näppeligen ligga något skäl att underkänna metoden. Vid
ett bedömande på lång sikt vore uppenbart, att de virkessågare och virkeskörare,
^ åt vilka nämnden inmätte virke, vore de verkliga intressenterna
i fråga örn denna verksamhet. Då nian vid tiden för valet av ledamötei
i nämnden ej kände, vilka personer under det kommande året
amadé sälja eller köpa virke och hos nämnden påkalla mätning därav,
vore uteslutet, att dessa personer skulle kunna tillerkännas rösträtt vid
valet. De virkessågare oell virkesköpare, åt vilka nämnden inmätt virke
under ett förflutet räkenskapsår, hade en pa erfarenhet grundad kännedom,
huruvida de ledamöter av nämnden, som under sagda år representerat
virkessågare- respektive virkesköpa/reintresset, vore lämpade att
handhava det dem lämnade förtroendeuppdraget, och syntes därför böra
beklädas med belogenhet att avgöra, huruvida sagda ledamöter skulle
omväljas eller ersättas med andra. I fråga örn virkessäljarna vöre därjämte
att märka, att inom det moderna skogsbruket tendensen ginge mot
ofta återkommande huggningar i varje bestånd samt att, i den mån dylika
strävanden vunne allmän anslutning bland skogsägarna, man torde
kunna emotse, att flertalet av dem, som hade avsalusltog, återkomme såsom
säljare med ganska korta mellanrum. Beträffande virkesköparna
linge erinras, att trävarubolag och andra, som i större omfattning inköpte
virke och som i första hand hade intresse av virkesmätningsnämndernas
verksamhet, i allmänhet företoge dylika inköp årligen.

Ett genomförande av berörda ordning för val av virkessäljarnas och

Kungl. Majlis proposition nr 140.

virkesköparnas representanter i virkesmätningsnämnd medförde, att de
till dessa grupper hörande intressenterna borde hava att årligen var för
sig sammanträda för företagande av dylikt val. Med hänsyn till att
nämndens förvaltning väsentligen vore av ekonomisk karaktär syntes
rösträtt vid dylikt sammanträde, i det följande benämnt mätningsstämma,
principiellt böra tillkomma vardera gruppens intressenter i förhållande till
mängden av det åt envar inmätta virket. En oinskränkt tillämpning av
denna röstgrund skulle dock kunna få till följd, att en eller några få
stora virkessäljare eller virkesköpare skulle kunna utan hänsyn till övriga
röstägandes mening diktera mätningsstämmans beslut. I detta hänseende
finge erinras, att den kvantitet saluvirke, som domänverket under ett
vart av räkenskapsåren 1931/1932 och 1932/1933 fått inmätt genom Överbottens
Tumningslörening, vöre väsentligt större än den av föreningen
under samma är åt samtliga enskilda skogsägare (bolag ej inbegripna)
inmätta kvantiteten samt att Umeå Tumningslörening under berörda år
åt domänverket inmätt virke till en myckenhet, som lör år 1931/1932 överstege
och för år 1932/1933 blott obetydligt understege den totala virkesmängd,
som föreningen under samma år inmätt åt enskilda fastighetsägare.
Även för olika virkesköpare vore skiljaktigheterna i fråga örn inmätt
virkesmängd ofta mycket betydande. Skäliga hänsyn till de mindre
virkessäljarnas och virkesköparnas intressen torde därför kräva, att rätten
att rösta för inmätt virkesmängd underkastades vissa begränsningar.
Då de för olika säljare och köpare inmätta virkesmängderna i hög grad
växlade inom skilda trakter, syntes nämnda begränsningar ej böra fastställas
efter samina grunder för alla virkesmätningsnäHinders verksamhetsområden
utan särskilda bestämmelser härutinnan utlärdas för varje
sådant område. Med hänsyn härtill torde dessa bestämmelser lämpligen
böra meddelas i administrativ ordning. Vid utformningen av sagda bestämmelser
borde självfallet tillses, ej blott att de mindre intressenternas
rätt skyddades utan även att de större intressenterna tillerkändes skäligt
inflytande å avgörandet av de frågor, som mätningsstämma hade att behandla.

Den nu föreslagna ordningen för utseende av virkessäljarnas och virkesköparnas
representanter i virkesmätningsnämnd torde utan olägenhet
kunna oförändrad tillämpas å köparesidan. Då antalet köpare av här
avsett virke vore relativt begränsat samt köparna i allmänhet hade sin
verksamhet förlagd till orter med goda kommunikationer, torde svårigheter
ej möta att inom <?e särskilda nämndernas verksamhetsområden
samla köparna eller ombud för dem till mätningsstämmor. I fråga om
virkessäljarna ställde sig saken däremot annorlunda. Virkessäljarna
vore mångdubbelt talrikare än virkesköparna samt bodde mycket spridda,
varjämte flertalet av dem befunne sig i små ekonomiska förhållanden.
Kommissionen ville erinra, att antalet virkessäljare, at vilka de nuvarande
virkesmätningsföreningarna under räkenskapsåren 1930/1933 inmätt
virke, i medeltal per år utgjort, för Wermländska Inmätningsföreningen
5,766, för Dalälvarnas Tumningsförening 1,791, för Sundsvalls Virkesmätningsförening
3,046, för Ångermanälvens Tumningslörening 1,543,
för Örnsköldsviks Tumningsförening 1,332, för Umeå Tumningslörening
1,217 samt för Överbottens Tumningsförening 634. Från virkessäljarnas
synpunkt torde därför en ordning, som berättigade dem att inom varje
virkesmätningsnämnds verksamhetsområde årligen sammanträda för val
av representanter i nämnden, näppeligen vara fullt ändamålsenlig. Med
hänsyn till den omfattning, do särskilda nämndernas verksamhetsområ -

Reser vanterna.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

den torde komma att erhålla, skulle ett deltagande i sådant sammanträde
för de särskilda virkessäljarna ej sällan ställa sig ganska betungande —
detta gällde, även örn virkessäljarna medgåves rätt att rösta genom ombud
— vadan det måste befaras, att många virkessäljare ej skulle bliva
i tillfälle att infinna sig vid sammanträdet och där utöva sin rösträtt.
För undanröjande av denna brist i den föreslagna metoden syntes varje
virkesmätningsnämnds verksamhetsområde böra indelas i distrikt samt
de virkessäljare, som inom sådant distrikt under visst räkenskapsår fått
virke inmätt genom nämnden, berättigas att, själva eller genom ombud,
å distriktsstämma utse ett eller flera distriktsombud, vilka sedermera
sammanträdde till mätningsstämma. Genom en dylik anordning torde
möjlighet kunna beredas de särskilda virkessäljarna inom varje nämnds
verksamhetsområde att utan större omgång eller kostnad begagna dem
tillkommande rösträtt. Då ersättning borde utgå till distriktsombud för
deltagande i mätningsstämma, komma ett genomförande av sagda anordning
visserligen att få till följd, att nämndens kostnader för hållande
av mätningsstämmor med virkessäljarna bleve större än örn beslutanderätten
å stämmorna direkt utövades av dessa, men berörda kostnadsökning
torde ej böra tillmätas avgörande betydelse. Den lättnad, som genom
ifrågavarande system bereddes virkessäljarna, syntes väl uppväga
olägenheten av en dylik merutgift, som i varje tall komme att uppgå till
ett obetydligt belopp i jämförelse med de totala kostnaderna för virkesmätningsnämndernas
verksamhet.

Distriktsombud borde äga att å mätningsstämma rösta för hela det
röstetal, som sammanlagt tillkomme virkessäljarna inom distriktet. Till
skydd lör minoriteten borde det dock vara enskild virkessäljare obetaget
att å stämman själv eller genom ombud rösta för honom tillkommande
röstetal, eventuellt med den begränsning i röstetalet, som fastställts till
förhindrande av ett dominerande inflytande å stämmans beslut. I fråga
örn utövande av rösträtt å distriktsstämma borde liknande begränsningar
gälla, som enligt det förut anförda borde i motsvarande avseende föreskrivas
beträffande mätningsstämma.

I de särskilda yttranden, som fogats vid kommissionens betänkande
av herrar Hedlund, Ernst Johansson och C. O. Johansson, hava dessa
varit av skiljaktig mening i fråga örn sättet för utseende av virkessäljarnas
representanter i virkesmätningsnämnd. jC. O. Johansson har därjämte
framställt viss erinran mot kommissionens uttalanden rörande de
kvalifikationer, som borde krävas av ordförande i sådan nämnd.

Hedlund och Ernst Johansson hava föreslagit, att vid sidan av den av
kommissionen förordade metoden för utseende av virkessäljarnas representanter
i virkesmätningsnämnd även ett annat valsätt skulle efter förordnande
av Kungl. Majit kunna tillämpas i fråga örn dessa representanter.
Enligt sagda reservanters mening borde sålunda Kungl. Majit, därest
inom virkesmätningsnämnds verksamhetsområde funnes sådan sammanslutning
av virkessäljare, som kunde anses nöjaktigt representera de enskilda
säljarna inom gruppen, äga förordna, att den beslutanderätt, som
enligt den av kommissionen föreslagna lagen skulle utövas å mätningsstämma
med virkessäljare, i stället skulle tillkomma sammanslutningen
och domänstyrelsen. Hade sådant förordnande meddelats, skulle enligt

Kungl. Mtij:ts proposition nr 140. 49

reservanternas förslag sammanslutningen och domänstyrelsen utse ledamöter
av nämnden i förhållande till de virkesmängder, som de enskilda
säljarna å ena sidan och kronan som säljare å andra sidan genom miran
dens försorg fått inmätt under de tre sista verksamhetsåren.

Hedlund och Ernst Johansson hava till stöd för det av dem framlagda
förslaget anfört, bland annat:

Inom vart och ett av de nuvarande tumningsföreningarnas verksamhetsområden
uppginge antalet säljare till minst ett eller annat tusen, lie före
slagna mätningsnämndernas verksamhetsområden torde icke bliva mindre.
Antalet röstberättigade å mätningsstämma med säljarna bleve således avsevärt
och även med den föreslagna möjligheten att å distriktsstämma utse
elektorer torde de röstberättigades medverkan vid. mätningsstämmas beslut
komma att bliva tämligen betungande. Eftersom det ofta vore fråga
om trakter med gles bebyggelse, nödgades nämligen de röstande, även örn
distrikten gjordes så små, att de omlattade endast en socken, ofta resa flera
mil för att bliva i tillfälle att deltaga i distriktsstämma. Het underlätta^
de av rösträttens utövande, som möjligheten att rösta genom ombud in
nebure, torde icke bliva av den betydenhet, att nu framhållna olägenheter
kunde lämnas ur räkningen.

Eftersom samtliga säljare hade samma intresse, nämligen att vid virkets
inmätning tillvarataga säljarnas rätt gentemot köparna, kunde möj
ligen den invändningen göras, att det vore av mindre vikt, huruvida flertalet
röstberättigade bomme att utöva sin rösträtt. I och för sig syntes
ett sådant betraktelsesätt icke obefogat, men beaktade man, att vid ett
ringa deltagande från säljaresidan ett obehörigt inflytande på densamma
kunde komma att göra sig gällande, ställde sig saken annorlunda. Ett
dylikt inflytande kunde tänkas komma till stånd på det sätt, att vid de i
stor utsträckning förekommande köpen av träd på rot den verklige köparen
företräddes av en mellanhand, som formellt sålde det avverkade
virket till den verklige köparen. Härigenom bereddes den
av den verklige köparen beroende mellanhanden rösträtt å säljaresidan.
Att föra bevisning härom vore naturligtvis i regel omöjligt.
Köparna hade emellertid möjlighet att även på annat sätt
påverka säljaresidan vid dess utövande av beslut. Kommissionen
hade framhållit, att köparna gentemot säljarna intoge en så stark
ställning, att de i stort sett kunnat fastställa såväl efter vilka regler
medlemmarnas köpvirke skulle inmätas som huru dessa regler i det
särskilda fallet skulle tillämpas. Uttalandet vore förvisso icke i någon
mån överdrivet. Med hänsyn härtill torde det icke få anses uteslutet, att
vissa köpare i samband med avtal om virkesleverans, kunde utverka, att
säljaren till person, som anvisades av köparen, lämnade fullmakt att utöva
sin ifrågavarande rösträtt. Visserligen syntes risken för obehörigt
inflytande å säljaresidan minska i den mån begränsningar infördes i rätlen
att rösta i förhållande till inmätt virkesmängd, men ixteslutas kunde
den icke med en sådan åtgärd.

Det torde‘sålunda vara anledning taga under övervägande, huruvida
bär berörda olägenheter, ett relativt betungande förfarande och risk för
obehörigt inflytande å säljaresidan, kunde undkommas, därest säljarnas
beslutanderätt utövades i annan ordning än å mätningsstämma.

1 stora delar av de trakter, för vilka lagen enligt kommissionens förslag
vöre avsedd, hade virkessäljarna under de senaste åren bildat sammanslutningar
med uppgift att i olika hänseenden, bland annat beträffande

H i kaup lill riksdagens protokoll lik/ sami. Nr 140. 4

Kungl. Majlis proposition nr 140.

inmätning av virke, tillvarataga säljarnas intressen. Pä sina hall hade
dessa sammanslutningar redan vunnit en betydande anslutning. Det
läge nära tillhands att tänka sig, att virkessäljarnas nu ifrågavarande
befogenheter utövades av dylika sammanslutningar. Visserligen kunde
mot en sådan tanke anföras, att personer, som hade ett berättigat intresse
att få utöva rösträtt, komme att sakna sådan av den anledningen, att de
icke vore medlemmar i sammanslutning. Emellertid komme såväl vid beslutanderättens
utövande genom säljarnas sammanslutningar som vid
densammas utövande av dem, vilka tidigare fått virke inmätt genom
nämnden, det stundom att inträffa, att rösträtt icke tillkomma person,
som därav ägde ett verkligt intresse. I det senare fallet kunde personen
i fråga icke på något sätt förskaffa sig rösträtt men väl i det förra genom
vinnande av medlemskap i sammanslutningen. Kungl. Majit, pa
vilken det enligt reservanternas förslag ankomme att förordna om beslutanderättens
utövning genom dylik sammanslutning, borde nämligen därvid
tillse bland annat, att det stöde varje intressent öppet att vinna inträde
i sammanslutningen samt att medlemsavgifter och andra medlem
möjligen åvilande skyldigheter icke vore sa beskaffade, att de innebure
någon tunga av betydenhet.

Reservanterna ansåge emellertid den omständigheten, att vissa verkliga
intressenter icke bleve i tillfälle att utöva sin rösträtt, icke av avgörande
betydelse, eftersom samtliga sådana intressenter i själva A’erket
hade samma intresse. Betydligt väsentligare ansåge reservanterna däremot
synpunkterna örn röstningsprocedurens vidlyftighet och örn risken
för obehörigt inflytande å säljaresidan. Sammanslutningarna hade åtskilliga
arbetsuppgifter och sammanträdde därför årligen för dessas tillgodoseende.
Ifrågavarande beslutanderätts upptagande bland dessa uppgifter
skulle följaktligen medföra en väsentlig lättnad för säljarna samtidigt
som risken för obehörigt inflytande å säljaresidan torde med fog
kunna sägas bliva helt utesluten.

Avgörande skäl syntes alltså tala för att, därest det inom mätningsnämnds
verksamhetsområde funnes representativ sammanslutning av säl
lare, denna ägde utöva säljarnas beslutanderätt. Det vore därvid självfallet
en väsentlig förutsättning, att sammanslutningen antagit stadgar
av nödig omfattning och beskaffenhet.

För förhållandet mellan kronan såsom säljare och de enskilda virkes
säljarna medförde den av kommissionen intagna ståndpunkten örn röstning
efter inmätt virkesmängd principiellt, att kronan kunde göra sig
gällande endast, örn för dess räkning under föregående år inmätts minst
hälften av allt köpvirke. Införandet av sammanslutningarna som valorgan
för de enskilda säljarna torde icke i och för sig motivera någon förändring
i den sålunda intagna ståndpunkten. Emellertid syntes ett be
aktande av den tanke, som lage till grund för kommissionens förslag örn
begränsningar i rätten att rösta efter inmätt virkesmängd, skäligen föranleda
en sådan jämkning, att beslutanderätten fördelades mellan sammanslutningen
och kronan i förhållande till mängden av inmätt virke.
Härigenom skulle kronan äga rätt att av två ledamöter i nämnden utse
en under förutsättning att för dess räkning inmätts minst P, av allt
virke. — För att i möjligaste mån borteliminera den oegentlighet, som
läge däruti, att tidigare inmätt virkesmängd lades till grund för fördelningen,
torde det vara lämpligt, att denna virkesmängd blivit inmätt under
ett flertal, minst tre år.

Örn virkessäljarnas sammanslutningar skulle tilldelas rätten att i nu
ifrågavarande hänseende företräda säljarna, måste man emellertid ford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ra, att sammanslutningarna erhållit en viss tillslutning. Prövningen härav
syntes emellertid böra överlämnas åt Kungl. Maj:t. Därest inom
samma virkesmätningsnämnds verksamhetsområde funnes mer än en
sammanslutning, borde det likaledes ankomma på Kungl. Majit att fördela
beslutanderätten mellan dessa.

Där representativa sammanslutningar saknades, syntes även enligt reservanternas
mening beslutanderätten böra utövas av dem, som under föregående
verksamhetsår fått virke inmätt genom nämnden.

C. O. Johansson har förklarat, att han allenast med tveksamhet biträdde
Hedlunds och Ernst Johanssons förslag i fråga örn utseende av virkes
säljarnas representanter i virkesmätningsnämnd. Enligt O. O. Johanssons
mening vore den av kommissionen föreslagna organisationen för val av
nämnda representanter onödig, varförutom densamma komme att draga
stora årliga kostnader. Förrättande av dylika val kunde lämpligen uppdragas
åt hushållningssällskapen, vilkas medlemmar till övervägande del
bestode av jordbrukare. Det vore emellertid även tänkbart, att det anförtroddes
åt Kungl. Majit att efter förslag av virkessäljarnas organisationer
utse ifrågavarande representanter. Vare sig det ena eller andra
alternativet valdes, borde dock gälla, att rätten att utse dessa representanter
skulle efter Kungl. Majits medgivande kunna överflyttas å virkessäljarnas
organisationer (skogsägareföreningarna). I vissa fall torde
dessa föreningar redan för närvarande vara tillräckligt representativa
för att beklädas med sagda befogenhet.

Med anledning av kommissionens uttalande, att, enligt vad kommissionen
förutsatte, val av ordförande i virkesmätningsnämnd företrädesvis
komme att göras bland personer, som ägde juridisk sakkunskap och domarerfarenhet,
och i främsta rummet bland dem, som vore eller förut
varit innehavare av ordinarie domarämbeten, har C. O. Johansson framhållit,
att han funne detta uttalande onödigt. Enligt C. O. Johanssons
mening borde ifråga örn val av ordförande gälla, att, örn virkessäljarnas
och virkesköparnas representanter i nämnden enhälligt hos Kungl. Majit
förordat en eller flera personer till ordförande, någon av de sålunda föreslagna
.skulle av Kungl. Majit förordnas.

Fragan örn virkesmätningsnämnds sammansättning och ledamotsantal
samt sättet för utseende av dess ledamöter har i de avgivna yttrandena
ägnats ett särskilt intresse. Även härutinnan hava erinringar i olika
avseenden framställts mot kommissionens förslag.

Vad först angår virkesmätningsnämnds sammansättning har förslaget,
att sådan nämnd skall bestå av en opartisk ordförande samt lika antal representanter
för virkessäljare och virkesköpare vunnit allmän anslutning i
de yttranden, i vilka frågan örn virkesmätningsnämnds organisation berörts.
En från förslaget avvikande mening har dock framförts av Svenska
Skogs- och Flottningsarbetareförbundet, som ansett, att förutom virkessäljaro
och virkesköpare jämväl skogsarbetare borde vara representerade
i virkesmätningsnämnd.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Beträffande antalet ledamöter av sådan nämnd Ilar från flera håll gjorts
gällande, att det av kommissionen föreslagna ledamotsantalet, fem, vore
för ringa. Sagda antal borde ökas till sju eller nio, så att envar av de
två intressentgrupperna, säljare och köpare, finge utse tre eller fyra ledamöter.
Förslag örn ledamotsantalets bestämmande till sju bar särskilt
framförts av skogsägareföreningar och skogsstatstjänstemän och har till
stöd därför anförts, att, därest sagda antal fastställdes till fem samt de
enskilda virkessäljarna och domänstyrelsen sålunda hade att tillsammans
utse allenast två ledamöter, en tillfredsställande representation i nämnden
i vissa fall ej kunde beredas berörda två intressen å virlcessäljaresidan.

I fråga örn sättet för utseende av ordförande i virkesmätningsnämud
hava vissa skogsägareföreningar föreslagit, att de ledamöter av nämnden,
som representerade vederbörande intressenter, borde äga att själva utom
sig välja ordförande, därest ledamöterna kunde enas örn valet. Allenast
i det fall, att sådan enighet ej kunde vinnas, borde det av kommissionen
föreslagna sättet för ordförandens utseende tillämpas.

Med avseende å frågan, vilka kvalifikationer ordförande i virkesmätningsnämnd
bör äga, hava i vissa yttranden invändningar gjorts mot
kommissionens uttalande, att valet av ordförande företrädesvis borde ske
bland personer, som ägde juridisk sakkunskap och domarerfarenhet. Pitt
flertal skogsägareföreningar har sålunda förklarat, att de ej kunde ansluta
sig till nämnda uttalande, samt såsom skäl härför anfört, att frågor,
för vilkas avgörande juridisk sakkunskap vore önskvärd, endast i undan
tagsfall torde förekomma hos virkesmätningsnämud samt att i dylika
fall nämnden kunde erhålla tillförlitliga råd av någon utom densamma
stående person med dylik sakkunskap. Å andra sidan hava Sveriges
Industriförbund samt åtskilliga sammanslutningar inom trävaruindustrien
— under framhållande att ordförande i virkesmätningsnämnd i
verkligheten bleve den avgörande i många svåra och ömtåliga frågor av
juridisk art — gjort gällande, att fordran å domarkompetens och domarerfarenhet
hos sådan ordförande måste anses oeftergivlig samt att en uttrycklig
bestämmelse härom därför borde upptagas i lagen.

Vidare hava i ett flertal yttranden erinringar framställts mot den av
kommissionen föreslagna metoden för utseende av de ledamöter av virkesmätningsnämnd,
som skola representera virkessäljare och virkesköpare.
Det har sålunda framhållits, att sagda metod vore alltför omständlig, tyngande
och kostsam samt ändock i visst hänseende ineffektiv. Det har även
anmärkts, att enligt förslaget virkesköpare saknade rösträtt å mätningsstämma
för inmätt virke, som avverkats å virkesköparens egen skog. För
avhjälpande av do sålunda anmärkta bristerna i förslaget hava olika
förslag framställts. — I fråga örn sättet för utseende av virkessäljarnas
representanter har ett flertal myndigheter och korporationer, däribland
länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Västernorrlands och Västerbottens län,
föreslagit, att valet av nämnda representanter lämpligen syntes kunna an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

förtios ät det eller de hushållningssällskap, som funnes inom nämndens
verksamhetsområde. En del av hithörande myndigheter och korporationer
har därjämte föreslagit, att, därest representativa skogsägareföreningar
funnes inom virkesmätningsnämnds verksamhetsområde, dessa borde
kunna medgivas befogenhet att i stället för vederbörande hushållningssällskap
utse virkessäljärnäs representanter i nämnden. Skogsägareföreningarnas
riksförbund samt flertalet skogsägareföreningar, som yttrat sig
i ärendet, hava givit sin anslutning till det förslag i förevarande fråga,
som framlagts i den vid kommissionens betänkande fogade reservationen
av herrar Hedlund och Ernst Johansson. Två jägmästare hava ansett, att
virkessäljarnas representanter lämpligen borde utses av Kungl. Majit,
dock att, där representativa skogsägareföreningar bildats inom nämndens
verksamhetsområde, valrätten borde tillkomma dessa föreningar. Överjägmästaren
i Bergslagsdistriktet har framhållit, att ifrågavarande representanter
borde under betryggande former väljas av hushållningssällskap,
skogsägareföreningar och domänstyrelsen. — Beträffande sättet för
utseende av de ledamöter av virkesmätningsnämnd, som skola företräda
virkesköparna, har länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat, att, då virkesköparna
i regel hade fasta organisationer, det syntes kunna anförtios
åt dessa att utse sagda ledamöter. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län har
framhållit, att såväl virkessäljarnas som virkesköparnas representanter i
virkesmätningsnämnd torde enklare än enligt kommissionens förslag
kunna utses under medverkan av länsstyrelse, landsting eller hushållningssällskap
eller ock av vederbörande lokala intresseorgan, där dessa
vore tillräckligt representativa.

Slutligen hava vissa myndigheter och korporationer, däribland länsstyrelsen
och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län,
uttalat, att de ledamöter av virkesmätningsnämnd, som skulle företräda
virkessäljare och virkesköpare, ej, såsom kommissionen föreslagit, borde
utses årligen utan att valet av dessa ledamöter lämpligen borde ske för
tre eller fyra år i sänder.

Vad först angår frågan örn virkesmätningsnämnds sammansättning
har jag redan i det föregående angivit min anslutning till kommissionens
ståndpunkt, att sådan nämnd bör bestå av lika antal representanter
för virkessäljare och virkesköpare samt en opartisk ordförande. Jag
kan sålunda ej biträda den av Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet
framförda, åsikten, att representation i virkesmätningsnämnd
bör tillerkännas även skogsarbetare. De skäl, som kommissionen anfört
mot medgivande av sådan representation, synas ej kunna frankännas
giltighet.

Beträffande frågan örn virkesmätningsnämnds ledamotsantal finner
jag lika med kommissionen detta antal — som enligt de av mig förut angivna
grunderna för nämndens sammmansättning mäste vara udda — i re
gel böra utgöra fem. Med hänsyn till de delvis olikartade intressen, som

Jjepariemwt schefen.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

kunna förefinnas särskilt å virkessäljaresidan, oell den omfattning, som
sadan nämnds verksamhetsområde i särskilda fall kan komma att erhålla,
synes dock möjlighet höra i lagen beredas att bestämma antalet högre än
fem. Ledamotsantalet synes dock ej i något fall böra överstiga sju. På
grund av de stegrade administrationskostnader, som ett större ledamotsantal
medför, torde ett fastställande av ledamotsantalet till sju böra
ifrågakomma allenast där en dylik åtgärd finnes oundgängligen nödig för
att bereda en nöjaktig representation i nämnden åt vederbörande intressentgrupper.
Befogenhet att avgöra, huruvida virkesmätningsnämnd skall
bestå av fem eller sju ledamöter, synes böra förbehållas Kungl. Majit. Sådant
avgörande torde regelrätt komma att träffas i samband med utfärdande
av förordnande örn inrättande av virkesmätningsnämnd inom visst
område.

I likhet med kommissionen anser jag, att ordförande i virkesmätningsnämnd
bör utses av Kungl. Majit efter förslag av nämndens övriga
ledamöter. På sätt kommissionen framhållit bör det förutsättas, att, därest
sistnämnda ledamöter enhälligt uppsatt en eller flera personer å förslag
till ordförande samt den eller de föreslagna finnas lämpliga, någon
av deni kommer att av Kungl. Majit förordnas.

I fråga örn de kvalifikationer, som ordförande bör äga, följer av kravet
på ordförandens opartiskhet, att denne, såsom kommissionen föreslagit,
skall väljas bland personer, som ej kunna anses företräda virkessågare-
eller virkesköpareintressen. Med avseende å förevarande fråga
framgår i övrigt av kommissionens motivering, att val av ordförande enligt
kommissionens åsikt företrädesvis bör göras bland personer, som
äga juridisk sakkunskap och domarerfarenhet, och i främsta rummet
bland dem, som äro eller varit innehavare av ordinarie domarämbeten,
detta dock under förutsättning att dessa personer äro fullt lämpliga för
uppdraget. Den av kommissionen sålunda uttalade uppfattningen finner
jag mig böra biträda.

Vad härefter angår sättet för utseende av vivkessäljarnas och virkesköparnas
lepresentanter i virkesmätningsnämnd anser jag kommissionens
föislag kunna i princip godtagas, såvitt angår köparesidans representanter.
Erinras må, att från virkesköparehåll någon ändring i förslaget
härutinnan ej ifrågasatts. Beträffande säljaresidans representanter finner
jag däremot förslaget — oaktat detta från rent juridisk synpunkt
synes vara välmotiverat och följdriktigt —- möta vägande praktiska betänkligheter
med hänsyn till den omfattande och tyngande organisation,
som förslagets genomförande medför. Det synes därför böra övervägas,
huruvida ej virkessäljarnas representanter kunna utses på ett enklare
sätt. Enligt min åsikt bör hinder principiellt ej möta mot att anförtro
denna uppgift, såvitt angår de enskilda virkessäljarnas representation, åt
det eller de hushållningssällskap, som finnas inom nämndens verksamhetsområde,
samt, i fråga örn representationen för kronan såsom virkessäljare,
åt domänstyrelsen. Att hushållningssällskapen i de delar av Ian -

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

det,, varom nu är fråga, Lava erforderliga förutsättningar att tillvarataga
de enskilda virkessäljarnas intressen i förevarande avseende framgår
därav, att enligt inhämtade uppgifter av nämnda sällskaps medlem
mar i medeltal cirka 75 procent utgöras av enskilda ägare eller innehavare
av jordbruksfastigheter. Ett tillämpande av den nu antydda
valmetoden å säljaresidan medför visserligen, vid bibehållande, av det
av kommissionen föreslagna valsättet a köparesidan, att likformighet ej
vinnes i fråga örn utseendet av de båda intressentgruppernas representanter
i nämnden. Denna formella brist synes dock ej böra tillerkännas
avgörande betydelse, särskilt i betraktande därav att de särskilda gruppernas
sammansättning företer väsentliga skiljaktigheter. Under det
köparna sålunda i stort sett kunna uppdelas i två kategorier, omfattande
den ena ett fåtal stora trävarubolag och den andra ett stort antal mindre
köpare, för vilka kategorier de av kommissionen föreslagna bestämmelserna
örn rösträtt a mätningsstämma i huvudsak kunna anses väl avpassade,
bestå däremot virkessäljarna — bortsett från kronan och de trävarubolag,
som tillika äro skogsägare och i denna egenskap sälja virke,
samt ett mindretal personer, som yrkesmässigt driva virkeshandel
väsentligen av en enda kategori, omfattande en mängd mindre skogsägare,
För dessa senare lärer näppeligen vara nödvändigt att i fråga
örn utseende av representanter i virkesmätningsnämnd föreskriva tillämpande
av särskild röstskala utan torde för deras del röstning efter huvudtalet
lämpligen kunna äga rum. Avgörande principiella betänkligheter
synas därför ej böra möta mot att, med bibehållande av kommissionens förslag
i fråga örn utseende av köparesidans representanter i virkesmätningsnämnd,
uppdraga ät vederbörande hushållningssällskap, för vilka
enligt gällande bestämmelser röstning efter huvudtalet tillämpas vid
sammanträden och valförrättningar, att utse de enskilda yirkessäljarnas
representanter i nämnden. Det må härvid framhållas, att jämlikt hushållningssällskapens
stadgar envar kommunalt röstberättigad jordbrukare
äger att mot en relativt obetydlig avgift vinna medlemskap i sådant
sällskap.

Vid genomförande av den av mig nu ifrågasatta valmetoden a säljaresidan
uppslå emellertid svårigheter att bestämma, dels huru representationen
för säljaresidan skall fördelas mellan de enskilda virkessäljarna,
ä ena, och kronan såsom virkessågare, å andra sidan, och dels, där vir
kesmätningsnämuds verksamhetsområde omfattar tva eller flera hushållningssällskaps
områden, huru de enskilda virkessäljarnas rcpresenta1ion
skall fördelas mellan de olika hushållningssällskapen.

Beträffande fördelningen av säljaresidans representation mellan de en
skilda virkessäljarna och kronan anser jag i anslutning till den ståndpunkt,
som intagits i den av herrar Hedlund och Ernst Johansson avgivna
reservationen, denna fördelning principiellt böra ske i förhållande till de
mängder köpvirke, som under viss period, ex. de tre år, som tilländagå^
närmast före fördelningens verkställande, inmätts från de enskilda vir -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

kessäljarna respektive kronan. Tillämpningen av en dylik fördelnings
grand förutsätter emellertid, att berörda virkesmängder äro kända. Är
detta ej fallet, synes fördelningen principiellt böra ske i förhållande til!
de arealer produktiv skogsmark inom nämndens verksamhetsområde, som
innehavas av enskilda virkessågare respektive kronan. Till skogsmark,
som innehaves av kronan, torde härvid böra hänföras allenast sådan kro
nan tillhörig skogsmark, som förvaltas av domänstyrelsen. All annan
skogsmark inom området bör sålunda anses tillhöra eller innehavas av
enskilda virkessågare.

I fråga om fördelningen av de enskilda virkessäljarnas representation
i nämnden mellan olika hushållningssällskap är att märka, att virkes
mätningsnämnds verksamhetsområde, såsom förut berörts, i allmänhet
bör omfatta visst flodområde eller viss grupp av sådana områden och alltså
fastställas utan hänsyn till administrativa gränser. Det kan följaktligen
inträffa, att i sådan nämnds verksamhetsområde ingå två eller flera
hushållningssällskaps områden eller delar därav. Därest det antal representanter
i nämnden, som de enskilda virkessäljarna hava att utse, är mindre
än det antal hushållningssällskap, vilkas områden helt eller delvis omfattas
av nämndens verksamhetsområde, och sålunda en fördelning mellan
dessa hushållningssällskap ej kan ske på det sätt, att varje sällskap har att
utse minst en representant i nämnden, skulle en tillämpning av den nu
ifrågasatta valmetoden nödvändiggöra, antingen att ett eller flera av hus
hållningssällskapen uteslötes från rätten att välja representanter eller att
hushållningssällskapen eller vissa av dem finge hålla gemensamma sammanträden
för representanternas utseende. Intetdera av dessa tillväga
gångssätt synes tillfredsställande.

För undanröjande av de olägenheter, som sålunda uppstå, därest uppgiften
att utse de enskilda virkessäljarnas representanter skulle överlämnas
ät vederbörande hushållningssällskap, Ilar jag övervägt, huruvida ej
med bevarande ät hushållningssällskapen av ett avgörande inflytande ä
nämnda val en annan anordning för utseende av berörda representanter
kunde träffas. Enligt min åsikt kan en godtagbar lösning av frågan vinnas
på det sätt, att i stället för att tillerkänna de hushållningssällskap, vilkas
områden helt eller delvis inga i virkesmätningsnämnds verksamhetsområde,
någon uttrycklig valrätt i förevarande avseende varje sådant säll
skap medgives befogenhet att till viss statsmyndighet avgiva förslag a
samtliga de ledamöter av nämnden, som skola företräda de enskilda vir
kessäljarnas intressen, samt att åt myndigheten uppdrages att med ledning
av sålunda avgivna förslag utse nämnda ledamöter. Det torde böra
antagas, att, örn en dylik anordning införes, hushållningssällskapen i allmänhet
överenskomma örn upprättande av gemensamma förslag, i vilket
fall någon svårighet regelrätt ej möter för vederbörande myndighet att
utse ledamöterna. Kan dylik överenskommelse ej träffas och komma så
lunda olika förslag att avgivas av de särskilda hushållningssällskapen,
bör myndigheten vid valet av ledamöter tillse, att de olika hushållnings -

Kungl. Majda proposition nr 140.

sällskapen i stort sett erhålla representation i nämnden i förhållande till
omfattningen av de intressen inom respektive sällskaps områden, som beröras
av nämndens verksamhet. Vid bedömandet av dessa intressen tolde
de mängder köpvirke, som inom berörda områden under viss föregående
period inmätts från enskilda virkessågare, eller, örn dessa mängder
ej äro kända, de arealer produktiv skogsmark, tillhörig eller disponerad
av enskilda virkessågare, som finnas inom respektive områden, böra läggas
till grund.

Då, såsom förut nämnts, det bör ankomma å Kungl. Majit att förordna
ordförande i virkesmätningsnämnd, torde den nu angivna uppgiften att
efter förslag av vederbörande hushållningssällskap utse de enskilda virkessäljarnas
representanter i nämnden jämväl böra anförtros åt Kungl.
Majit.

Den nu förordade ordningen för utseende av de enskilda virkessäljarnas
representanter borde hava till följd, att en motsvarande ordning tillämpades
jämväl i fråga örn den eller de representanter, som domänstyrelsen enligt
det förut anförda bör hava att utse. Detta skulle emellertid förutsätta,
att de grunder, enligt vilka de enskilda virkessäljarna, å ena, samt
kronan såsom virkessäljare, å andra sidan, skola vara representerade i
nämnden, utformades i lagen samt att sedermera valet av säljaresidans
representanter i nämnden vöre strängt bundet vid de sålunda fastställda
grunderna. Med den varierande omfattning, som virkesmätningsnämndernas
verksamhetsområden kunna beräknas få, skulle en dylik anordning
medföra ej ringa svårigheter vid tillämpningen och måhända även leda
till tvistighet^’ mellan de enskilda virkessäljarna och kronan. En lämpligare
väg synes vara, att det överlämnas åt Kungl. Majit att med ledning
av de fördelningsgrunder, som jag i det föregående angivit, bestäm
ma, huru säljaresidans representation i virkesmätningsnämnd skall fördelas
mellan de enskilda virkessäljarna och kronan. I enlighet härmed
och då vid avgivande av förslag å säljaresidans representanter ett sådant
förfarande bör tillämpas, att träffande av överenskommelse mellan
vederbörande hushållningssällskap och domänstyrelsen örn förslaget befrämjas,
synes bestämmelserna örn utseende av säljaresidans representanter
i virkesmätningsnämnd lämpligen böra givas det innehåll, att värjo
hushållningssällskap, vars område helt eller delvis ingår i nämndens verksamhetsområde,
tillerkännes befogenhet att till Kungl. Majit avgiva förslag
å samtliga dessa representanter, att över sålunda avgivna förslag yttrande
skall av Kungl. Majit infordras från domänstyrelsen samt att Kungl.
Majit därefter med ledning av förslagen och domänstyrelsens yttrande ut
ser representanterna. Det bör förutsättas, att Kungl. Maj.t härvid föidelar
säljaresidans representation mellan do enskilda virkessäljarna och
kronan i anslutning till förut angivna fördelningsgrunder samt att ifråga
om de enskilda virkessäljarnas representanter de av hushållningssällska
pen avgivna förslagen följas, såvitt ej för uppdraget olämpliga personer
föreslagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Ett lagfästande av det nu angivna sättet för utseende av virkessäljarnas
representanter i virkesmätningsnämnd synes böra hava till följd, att en
motsvarande ordning stadgas i fråga om virkesköparnas representanter i
nämnden. Det bör sålunda ankomma å mätningsstämma med virkesköpare
att avgiva förslag å dessa representanter till Kungl. Majit, som därefter
bör hava att utse representanterna. I fråga örn förslagets beaktande
vid valet bör vad nyss anförts rörande hushållningssällskapens förslag äga
motsvarande tillämpning.

Ben befogenhet att avgiva förslag å säljaresidans representanter i virkesmätningsnämnd,
som enligt det förut anförda skall tillkomma hushållningssällskap,
torde, i anslutning till den av reservanterna i kommissionen
samt åtskilliga myndigheter hävdade uppfattningen, under vissa förutsättningar
böra kunna överflyttas å sammanslutning av virkessågare inom
sällskapets område. Att i lagen bereda möjlighet för en sådan överflyttning
synes betingat särskilt med hänsyn till den organisationsrörelse, som
under de senare åren ägt rum bland de enskilda skogsägarna. Det torde
ej vara uteslutet, att de sammanslutningar av skogsägare, som redan finnas
inom nu ifrågavarande delar av landet eller framdeles må komma att
bildas därstädes, kunna vinna en sådan anslutning, att de lämpligen böra
anförtros uppgiften att i stället för de där verksamma hushållningssällskapen
tillvarataga de enskilda virkessäljarnas intressen i förevarande
avseende. Såsom villkor för att en dylik överflyttning må ske torde dock
böra gälla, att vederbörande sammanslutning kan anses nöjaktigt företräda
virkessäljareintressena inom det hushållningssällskaps område,
varom fråga är, samt att stadgar för sammanslutningen blivit av statlig
myndighet godkända. Stadgarnas godkännande av sådan myndighet är
påkallat för utövande av kontroll därå, att medlemskap i sammanslutnin
gen kan utan betungande avgifter vinnas av vederbörande intressenter
samt att stadgarna innehålla ändamålsenliga regler örn sättet för utövau
de av medlemmarnas beslutanderätt ävensom rörande sammanslutningens
organisation i övrigt. Uppgiften att pröva, huruvida stadgar, som antagits
av här avsedd sammanslutning, äro av beskaffenhet att från berörda
synpunkter kunna godkännas, torde böra ankomma på Kungl. Majit. Det
synes jämväl böra förbehållas Kungl. Majit att avgöra, huruvida hushållningssällskaps
befogenhet i förevarande avseende lämpligen må överflyttas
å sammanslutning, som här avses.

Tillräckliga skäl att i lagen bereda möjlighet för överflyttande av den
förslagsrätt, som enligt vad förut angivits bör tillkomma mätningsstämma
med virkesköpare, å sammanslutning av dylika köpare torde ej föreligga.
Med hänsyn till köparegruppens sammansättning och de grunder för utövande
av rösträtt, som böra tillämpas inom denna grupp, lärer bildande
av sådana sammanslutningar inom gruppen, som kunna anses skickade att
övertaga mätningsstämmans befogenhet i förevarande avseende, näppeligen
ifrågakomma.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Med den ordning för utseende av säljare- oell köparerepresentanter i vii -kesmätningsnämnd, sorn jag i det föregående förordat, torde dessa representanter
böra utses för längre tid än ett år. För vinnande av önskvärd
kontinuitet och stadga i nämndens arbete synas sagda representanter
lämpligen böra förordnas för tre år i sänder. Då ordföranden i nämnden
såsom tidigare berörts, bör utses efter förslag av nämndens övriga ledamöter,
torde ordföranden böra förordnas för enahanda tid som berörda
ledamöter.

Av den ståndpunkt, som jag nu intagit med avseende ä sättet för utseende
av säljaresidans representanter i virkesmätningsnämnd, torde
följa, att det bör anförtros åt vederbörande hushållningssällskap och
domänstyrelsen att för nämnda sida pröva frågan örn beviljande av ansvarsfrihet
åt nämnden för dess förvaltning. Att bibehålla den av kommissionen
föreslagna mätningsstämman med virkessågare endast för
verkställande av sådan prövning har jag ej ansett nödigt. I den man
befogenhet i nyss angivna avseende tillkommer hushållningssällskap
torde den, i likhet med vad jag tillstyrkt i fråga örn hushållningssällskaps
befogenhet att avgiva förslag å ledamöter i virkesmätningsnämnd,
böra kunna överflyttas å sammanslutning av virkessågare inom hushållningssällskapets
område.

VirkesmUtningsnämnds tjänstemän.

I kommissionens förslag hava upptagits vissa bestämmelser angående
de tjänstemän, som skola finnas hos virkesmätningsnämnd. Enligt dessa
bestämmelser skall hos sådan nämnd vara anställd en mätningschef, vilken
skall hava att under nämndens inseende leda på nämnden ankommande
mätning samt tillse, att denna utföres på ändamålsenligaste sätt. Här
förutom skola enligt sagda bestämmelser hos nämnden finnas anställda mätare
och kontorsbiträden samt annan erforderlig personal. Såsom mätningschef
eller mätare må anställas allenast den, vilken förvärvat görl
insikt och nöjaktig praktisk erfarenhet i fråga örn virkesmätning.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommissionen framhållit,
att med hänsyn till omfattningen av de mätningsarbeten, som åvilade vii
kesmätningsnämnd, hos sådan nämnd borde finnas en tjänsteman i chefsställning,
lämpligen benämnd mätningschef, vilken skulle hava att under
nämndens inseende leda å nämnden ankommande mätning samt tillse, att
denna utfördes på ändamålsenligaste sätt. Själva mätningen bolde hand
havas av särskilda mätare, vilka det skulle åligga att på eget ansvar utföra
därtill hörande arbete. Kommissionen har vidare rörande förslaget
härutinnan anfört:

Enligt förslaget skulle hos virkesmätningsnämnd finnas en mätningschef
samt mätare och kontorsbiträden. I övrigt ankomme det på nämnden
i den mån föreskrifter härutinnan ej meddelats i nämndens reglemente,
att själv besluta örn arten av de tjänstemän, som skulle biträda
nämnden. I vissa fall torde vara lämpligt, att virkesmätmngsnamnds

Kommis sionen.

Yttrande.

D ep w t tuten t .*

åke fen.

Kou$m\s aionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

verksamhetsområde uppdelades i särskilda distrikt oell att ledningen av
mätningsarbetet inom varje distrikt under mätningsckefens uppsikt anförtroddes
åt en distriktschef. Därjämte torde för utövande av kontroll å
mätarnas arbete anställandet av särskilda kontrollanter i regel vara erforderligt.
För de hos nämnden anställda tjänstemännen torde särskilt
tjanstgoringsreglemente böra av nämnden utfärdas.

Jägmästaren i västra Stensele revir har framhållit, att tjänstemannagruppen
kontrollanter vore så betydelsefull, att densamma borde angivas
i lagen.

Mot vad kommissionen i förevarande avseende föreslagit har jag ej
funnit anledning till erinran. Då det är önskvärt, att virkesmätningsnämnd
för att kunna bedriva det å nämnden ankommande arbetet på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt äger största möjliga frihet i fråga örn
organisationen av sin personal, har jag ej funnit lämpligt, att de olika
tjänstemannagrupperna i lagen närmare angivas än som skett i kommissionens
förslag.

Mätningssättet.

Kommissionen har i sitt betänkande även behandlat frågan örn det mätuingssätt,
som skall tillämpas av virkesmätningsnämnd. Rörande denna
fråga, som avser, huru virke, som mätes av sådan nämnd, skall vara beskaffat
och upplagt, huru hänsyn vid mätningen skall tagas till å virket
förekommande fel samt huru den egentliga mätningen av virket skall verkställas,
har kommissionen ej föreslagit någon inskränkning i nu rådande
avtalsfrihet. Vid mätning av virke genom virkesmätningsnämnd skall
salunda det mätningssätt användas, som begäres av den eller de parter,
vilka hos nämnden påkalla mätning. För främjande av enhetlighet och
likformighet i mätningssättet har kommissionen dock föreslagit, att för
område, för vilket förordnande örn tillämpande av mätningsmonopol meddelats,
mätningsinstruktion, upptagande bland annat bestämmelser örn
mätningssättet, skall efter hörande av vederbörande virkesinätningsnämn
der utfärdas av Kungl. Majit. Där så finnes lämpligt, må för olika delar
av området skilda instruktioner utfärdas, dock att varje instruktion skall
omfatta en eller flera virkesmätningsnämnders verksamhetsområden. 1
anslutning till den allmänna grund, varpå kommissionens förslag härutinnan
vilar, skola instruktionens bestämmelser rörande mätningssättet
ej ovillkoi ligen gälla utan lända till efterrättelse, allenast örn vederbörande
parter därom hos nämnden göra framställning.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommissionen anfört:

En betydelsefull fråga vid regleringen av virkesmätningsnämnds verk
samhet vore spörsmålet, huruvida de normer, varefter virkesmätning
skulle verkställas av nämnden, borde i lagstiftningen fastställas eller den
nuvarande avtalsfriheten på detta område bibehållas.

Inom handeln med virke för trävaruindustriens behov åsyftade virkesmätningen
regelrätt ej allenast ett bestämmande genom räkning och mät -

Kungl. May.ts proposition nr lin.

ullig uv virkets stycketal och dimensioner utan även undersökning, huruvida
och i vad mån virket vore behäftat med fel, samt bedömande i övrigt
uv virkets beskaffenhet. Fastställandet av virkesmätningens ändamål i
det särskilda fallet ankomme på vederbörande säljare och köpare, och de
bestämmelser, som härutinnan upptoges i köpeavtalet, kunde självfallet
växla i olika fall. Då sagda bestämmelser vore att anse såsom köpevillkor,
påverkades naturligen köpeskillingens belopp av det sätt, varpå desamma
i köpeavtalet utformades.

Virkesmätningsföreningarna hade utarbetat utförliga föreskrifter i
detta ämne, vilka upptagits i de av föreningarna antagna tumningsinstruk
Sönerna.

Vid bedömande av förevarande spörsmål borde beaktas, att här avsedda
bestämmelser vore av två väsentligen olika slag. Det ena slaget angåve,
huru virke, varom bär vore fråga, skulle vara beskaffat eller huru vid
virkets mätning hänsyn skulle tagas till därå förekommande fel. Det andra
slaget avsåge själva mätningsmetoden, d. v. s. huruvida virket skulle mätas
i fast eller löst mått, vilka måttenheter vid mätningen finge användas
samt huru den egentliga mätningen av virket i övrigt skulle verkställas.

Från nationalekonomisk synpunkt måste anses önskvärt, att största
möjliga enhetlighet i fråga örn båda dessa slag av bestämmelser åstadkommes.
Härigenom skapades ökade förutsättningar att jämföra virkespriserna
inom olika områden, varigenom ett bedömande av prisernas skälighet
underlättades och avsättningen av virke främjades. Det vore ock tydligt,
att ett genomförande av enhetliga mätningsbestämmelser vore ägnat
att förenkla och förbilliga mätningsarbetet.

Att genom lagstiftning framtvinga en dylik enhetlighet i fråga örn bestämmelser
av det förra slaget mötte dock stora betänkligheter. Svårigheten
att riktigt avväga dylika bestämmelser, sa att trävaruindustriens
fria utveckling och konkurrensförmåga ej lode intrång, lage i öppen dag.
Det, torde ock vara ofrånkomligt, att en reglering av denna art skulle få
ogynnsamma verkningar i fråga örn virkespriserna och sålunda ytterst gå
ut över virkessäljarna. Något trängande behov av en dylik reglering torde
näppeligen kunna anses föreligga. Genom de av virkesmätningsföreningarna
antagna bestämmelserna i ämnet hade en oj oväsentlig enhetlighet
på detta område redan skapats, och det torde böra antagas, att dessa
bestämmelser, örn ej annat föreskreves, komme att utgöra grundval
även för mätning av köpvirke genom virkesmätningsnämnderna. I stort
sett torde sagda bestämmelser hava utformats med hänsyn till respektive
föreningsmedlemmars legitima intresse att erhålla virke av sådan kvalitet.
att den därav framställda produkten bleve konkurrensduglig. 1 den
man bestämmelserna sträckte sig utöver de krav, som betingades av hänsyn
till sagda intresse, och sålunda direkt åsyftade att bereda köparna.fördel
nr på säljarnas bekostnad, torde säljarna hava möjlighet att vinna
ändring i bestämmelserna genom sa m ia lif uppträdande gentemot köparna.
Upptagande av förhandlingar härom mellan säljarna och köparna torde
underlättas genom inrättande av de av kommissionen föreslagna virkesmätningsnämnderna.
Med hänsyn härtill torde något ingripande fran
lagstiftningens sida i ändamål att upphäva eller inskränka, avtalsfriheten
på förevarande område ej för närvarande böra vidtagas.

Mot en legal reglering av mätningsmetoden yppade sig däremot e;i sådana
betänkligheter, som förut sagts. Kommissionen ville framhålla, att
i Norge mod stöd av den därstädes gällande lagen örn virkesmätnmg den
2-2 juni 1928 utfärdats ett allmänt mätningsreglemonto, upptagande lvm

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

gande föreskrifter i nyssberörda ämne. Det torde ej kunna förnekas, att
de skiljaktigheter i fråga om mätningsmetoden, som förelåge mellan virkesmätningslöreningarnas
olika tumningsinstruktioner, vore större än
som kunde anses sakligt motiverat oell att större likformighet i de nuvarande
bestämmelserna i ämnet sålunda vore önskvärd. Det vore emellertid
att märka, att dessa bestämmelser understundom utformats i anslutning
till de sedvanemässiga regler, som på olika orter under tidernas lopp
utbildat sig inom virkeshandeln, och sålunda i vissa fall vunnit ett starkt
fäste i den å respektive orter rådande uppfattningen bland virkessäljare
och virkesköpare. Vidtagandet av ändringar i dessa bestämmelser borde
därför ske med viss varsamhet. Det torde vidare böra antagas, att de strävanden
för enhetliggörande av hithörande bestämmelser, som redan framträtt
inom virkesmätningsföreningarna och lett till upprättande av en
gemensam tumningsinstruktion för övre Norrland, komme att fullföljas
och medföra ytterligare resultat i detta avseende. Det torde få anses sannolikt,
att den organisationsrörelse bland skogsägarna, som under senare
år framträtt, komme att skänka dessa strävanden ökad aktualitet. Då sålunda
förenämnda önskemål åtminstone i viss utsträckning torde komma
att tillgodoses på frivillighetens väg, torde tillräckliga skäl ej föreligga
att för närvarande meddela tvingande lagföreskrifter i berörda syfte.

Önskemålet örn vinnande av större enhetlighet i fråga örn de normer,
varefter virkesmätning skulle av virkesmätningsnämnd företagas, torde
emellertid i ej oväsentlig mån kunna främjas genom lagstiftningsåtgärder
utan tvingande karaktär. En sådan verkan torde kunna uppnås, därest
befogenhet medgåves statlig myndighet att fastställa instruktion rörande
mätning av runt eller bilat virke för det område, där det föreslagna mätningssystemet
komme att äga tillämpning — eller, där så funnes lämpligt,
särskilda instruktioner för olika delar av sagda område, varje instruktion
omfattande en eller flera virkesmätningsnämnders verksamhetsområden
— men tillämpningen av dylik instruktion gjordes beroende på överenskommelse
mellan vederbörande säljare och köpare av virke. Det torde
med fog kunna antagas, att, örn sådan instruktion gåves en avfattning, som
möjliggjorde en från teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande
virkesmätning och tillika i skälig mån tillgodosåge båda sidornas intressen,
vid inköp av virke inom instruktionens giltighetsområde förbehåll i
allmänhet komme att träffas örn virkets mätning enligt instruktionens bestämmelser.
Befogenhet att utfärda dylik instruktion syntes böra förbehållas
Kungl. Majit, Innan instruktionen utfärdades, torde den eller de
virkesmätningsnämnder, som ärendet anginge, böra dari höras.

liesta c anten
C. O Johansson.

I det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet av herr C. O. Johansson
har denne framhållit, att det för främjande av ett enhetligt mätningsförfarande
vore önskvärt, att i lagen upptoges bestämmelser därom, vilka
måttenheter skulle komma till användning vid mätning av virke.

Yttranden. i vissa yttranden har uttalats, att den strävan till enhetlig och likformig
mätning, som kännetecknat virkesmätningsföreningarnas hittillsvarande
verksamhet, komme att försvåras eller rent av omöjliggöras, därest köpare
och säljare, på sätt förslaget förutsatte, själva finge bestämma rörande
mätningssättet.

Kungl. May.ts proposition nr 140. ho

Werinländska Inmätningsföreningen har härutinnan anfört:

Föreningen hade under hela sin verksamhet strävat efter att inom sitt
område åstadkomma en enhetlig mätning. Föreningen hävdade bestämt,
att detta vore en utomordentligt viktig sak för att befrämja sunda metoder
inom virkeshaudeln. Mätningen borde organiseras oell bedrivas så, att
alla säljare och alla köpare skulle kunna räkna med att allt timmer och
ali massaved, sorn såldes och köptes inom ett visst område, inmättes elter
lika principer. Ett sådant »lika för alla»-system hade tydligen lagens författare
tänkt sig'', då de förutsatt en standardinstruktion utiärdad av Konungen.
Från denna sunda och riktiga tanke hade de emellertid gjort avste<*
då de i lagförslaget infört bestämmelser som för köpare och säljare
möjliggjorde att kunna för varje särskilt köp överenskomma om särskilda,
av säsongens prisförhållanden mer eller mindre påverkade instruktionei.
enligt vilka nämnden skulle vara skyldig att inmäta virket. Örn kommissionens
lagförslag antoges, måste man tyvärr befara, att till följd av sadana
undantagsbestämmelser en förbättring av hittills rådande torhälla!!-den vore utesluten. I stället torde man få räkna med en återgång tili de
osunda förhållanden, som rådde före mätningsiöreningarnas tillkomst. Ilo
möjligheter att åvägabringa en eftersträvansvärd enhetlighet, som ett lagligt
mätningsmonopol utan tvivel hesutte, hade således lagförslaget, asi
dosatt. Föreningen ansåge, att mätningsinstruktionen allt mätnmgsarbetes
ryggrad — skulle vara obligatorisk för alla och att den borde toreskriva
vissa tvingande fordringar beträffande virkets behandling, 101
ningställande för mätning, måttagning, minimimått samt maximiskador
beträffande rötskador m. m., allt givetvis så, att köparens berättigade krav
på olika kvaliteter, måttenheter m. m. beaktades. . Inga andra undantag
än som betingades av rent praktiska skäl borde beviljas.

Jämväl Dalälvarnas Tumningsförening har ansett, att nu pågående utveckling
mot alltmer enhetlig mätning av virke lätteligen komme att motverkas
genom den föreslagna lagstiftningen. Föreningen har därvid
rörande förevarande fråga framfört i huvudsak samma synpunkter som
Wermländska Inmätningsföreningen.

Sundsvalls Virkesmätningsförening Ilar framhållit, att det i fråga örn
köpvirke måste anses oeftergivligt, att samma mätningsinstruktion tilllämpades
inom visst mätningsområde, enär i motsatt fall matnmgsarbetet
komme att avsevärt försvåras och möjligheten till kontroll äventyras.

Ordföranden i styrelsen för Ångermanälvens Tumningsförening har i
förevarande avseende anfört, att icke minst säljarna hade fördel av att en
och samma mätningsinstruktion komme till användning i fråga om allt
virke. Berörda förhållande underlättade deras strävan att komma till
klarhet rörande instruktionens tillämpning. Även avverkarna torde hava
nytta av att all mätning skedde efter samma bestämmelser.

I vissa yttranden från flottningsföreningar, i vilka frågan örn mätningssättet
diskuterats från speciell flottningssynpunkt, har jämväl med styrka
framhållits vikten av ett enhetligt mätningssätt.

Kölaälvens, Vrångälvens och Älgåns flottningsföreningar hava härut

innan anfört, bland annat:

Departement schefen.

Kungl. Martts proposition nr 140.

Flottningsföreningarna hade att jämlikt flottningslagens bestämmelser
riktigt och rättvist mellan de flottande fördela föreningarnas kostnader
för byggnader, flottning m. m. Till grund för denna fördelning lades de
uppgifter örn virkets myckenhet och beskaffenhet, som varje flottande enligt
flottningslagen vore skyldig lämna. Enligt nämnda lag ålåge det de
flottande att föra och vid anfordran till flottningsstyrelsen avlämna fullständiga
virkes journaler och tumningslistor, utvisande för varje flottledsoch
utflottningsdistrikt det tillförda virkets mängd och dimensioner. Då
förslag örn en laglig reglering av virkesmätningen nu förelåge, syntes anledning
vara för handen att genom bestämmelser örn en enhetlig mätning
skapa en gemensam grundval för nyssnämnda virkesuppgifter. Detta hade
så långt ifrån skett, att i stället stora kvantiteter virke undantagits från
virkesmätningsnämndens monopol, samtidigt som frågan örn mätningssättet
praktiskt taget lämnats öppen; envar hade enligt förslaget obegränsad
frihet att bestämma reglerna för mätning av sitt virke. Genom användandet
av olika principer vid måttagningen eller av olika måttenheter
kunde mycket väl skiljaktigheter i mätningen uppstå på 10 procent eliminera.
Olika bedömande av förefintliga felaktigheter hos virket kunde
ytterligare öka differenserna i mätningsresultaten. Denna sak vore därför
ej utan betydelse. Fara vore för handen, att verkan av lagen bleve en
helt annan än den avsedda och att man bomme tillbaka till de osunda förhållanden.
som man för flera decennier sedan arbetat sig ur. Starka skäl
talade således för, att, då virkesmätningen nu genom lagstiftning skulle
regleras, ett genomgående enhetligt system, lika för allt virke, genomfördes
endast med de modifieringar, som av praktiska och kommersiella skäl
påkallades.

I liknande riktning hava även andra flottningsföreningar uttalat sig.

Sveriges Industriförbund m. fl. hava ansett, att, då den av Kungl. Majit
utfärdade tumningsinstruktionen upptoge ett ämne, som det i varje fall
skulle ankomma på parterna att avtala om, fråga vore, örn ej lagstiftningen
ingripit i parternas avtalsfrihet i detta hänseende och inlåtit sig på att
normera de krav, industrien mäste ställa på sin råvara. Blotta tillvaron axen
a\T Kungl. Majit utfärdad detaljbestämmelse i hithörande avseende vore
ägnad att i hög grad försvåra avtalsuppgörelser mellan parterna.

Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet har framhållit önskvärdheten
axr att frågan, vilken eller vilka måttenheter vid mätningen
skulle användas, upptoges till särskild prövning, detta för att örn möjligt
åstadkomma enhetliga bestämmelser på ifrågavarande område.

I nära anslutning härtill har jägmästaren i västra Stensele rex-ir ansett,
att föreskrift borde meddelas örn tillämpning ax^ metersystemet x-id virkesmätning.

I likhet med kommissionen finner jag tillräckliga skäl ej föreligga att
meddela tvingande bestämmelser rörande det inätningssätt, som skall
tillämpas axr virkesmätningsnämud. Denna bör sålunda hava att verkställa
mätning enligt de regler, som angivas axr den eller de parter, vilka
hos kommissionen påkalla mätning. För främjande a\r enhetlighet och
likformighet i mätningen bör dock, såsom kommissionen föreslagit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Kungl. Maj:t hava att för område, där mätningsmonopol skall införas,
eller, om så finnes lämpligt, för viss del av sådant område utfärda mätningsinstruktion,
upptagande anvisningar rörande det mätningssätt, som
bör tillämpas vid mätning genom virkesmätningsnämnd inom området
eller sagda del. Dessa anvisningar böra följaktligen ej ovillkorligen
lända till efterrättelse vid dylik mätning, utan tillämpningen av dem bör
vara beroende på framställning av vederbörande parter.

De farhågor, som från vissa håll uttalats, att ett bibehållande av avtalsfriheten
på förevarande område skulle vara ägnat att motverka den
enhetlighet i virkesmätningen, som vunnits genom virkesmätningsföreningarnas
verksamhet, synas näppeligen grundade. Det bör antagas, att även
efter införande av den mätningsorganisation, som jag i det föregående
förordat, överenskommmelser örn tillämpande för de särskilda virkesmätningsnämndernas
områden eller grupper av sådana områden av enhetliga
regler rörande sättet för mätning av köpvirke komma att träffas
mellan virkessäljare och virkesköpare. Uppenbart är, att ingåendet
av dylika överenskommelser underlättas genom berörda organisation, i
vilken såväl säljare som köpare skola vara representerade. I varje fall
synes vidtagandet av lagstiftningsåtgärder av tvingande karaktär på
förevarande område böra anstå, intill dess närmare erfarenhet vunnits
rörande den föreslagna lagens verkningar. Sannolikt är, att de av virkesmätningsföreningarna
antagna tumningsinstruktionerna till följd
av sådana överenskommelser komma att i huvudsak läggas till grund
även för den å virkesmätningsnämnderna ankommande mätningen, intill
dess nya eller ändrade regler i detta ämne genom samverkan mellan intressenterna
kommit till stånd. Det är tydligen önskvärt, att i mätningsinstruktion,
som utfärdas av Kungl. Majit, sådana anvisningar rörande
mätningssättet lämnas, som ansluta sig till vad härutinnan överenskommits
mellan virkessäljare och virkesköpare inom det område instruktionen
avser.

Mätningsförfarandet.

I kommissionens förslag regleras även det förfarande, som skall tilllämpas
av virkesmätningsnämnd vid den å nämnden ankommande mätning.
Kommissionens förslag härutinnan innebär, att sådan mätning i
allmänhet ej skall verkställas av nämnden såsom sådan utan handhavas
av särskild hos nämnden anställd mätningspersonal. Nämndens uppgift
är enligt förslaget begränsad till att ordna, leda och övervaka mätningspersonalens
arbete samt att i förekommande fall vidtaga rättelse däri.

Mätningsförfarandet har i förslaget utformats närmast med hänsyn till
mätning av köpvirke, d. v. s. virke, som försålts på villkor, att mätning
därav skall verkställas. Med köpvirko är emellertid enligt förslaget likställt
virke, som avyttrats genom annat avtal än köp på villkor, som
nyss sagts. Kommissionen har erinrat, att avtal om byte av runt eller

lii hauf) lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr HO. 5

Komtnisaio -nen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

bilat virke nied föreskrift, att virket skall mätas, (s. k. likvidstumningar),
träffas understundom mellan trävarubolag i de delar av landet, varom
här är fråga.

Beträffande de allmänna riktlinjer, som kommissionen följt vid utarbetandet
av de i förslaget upptagna bestämmelserna rörande förfarandet
vid mätning av köpvirke, har kommissionen anfört:

Vid utformningen av reglerna för mätningsförfarandet borde beaktas,
att mätning av köpvirke i verkligheten innebure ett fastställande av
köpeskillingen för virket samt att mätningen med hänsyn härtill principiellt
borde vara bindande för kontrahenterna. Mätningen borde därför
företagas i former, som från rättssäkerhetssynpunkt vore betryggande.
. Å andra sidan vore för tillgodoseende av kravet på en ändamålsenlig
virkesmätning nödigt, att reglerna för mätningsförfarandet gåves en
sådan avfattning, att mätningen kunde utföras snabbt och för skälig kostnad.
För vinnande av nödig rättssäkerhet torde befogenhet att överklaga
mätning, som verkställts av nämndens mätningspersonal, böra medgivas.
Ett beaktande av fordran å mätningens snabbhet förutsatte emellertid,
att nämnda befogenhet i möjligaste mån begränsades. En dylik begränsning
vore desto mera påkallad, som virke, varom här vore fråga, i regel
vore avsett att flottas och för sådant ändamål i allmänhet måste vattenläggas
och sammanblandas med annat virke kort tid efter mätningens
verkställande. Sedan berörda åtgärder vidtagits, vore ett bedömande av
mätningens riktighet oftast uteslutet.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de av kommissionen föreslagna
bestämmelserna örn förfarandet vid mätning av köpvirke och därmed
likställt virke erhållit i huvudsak följande innehåll. Ansökan örn
mätning av sådant virke skall i allmänhet göras hos nämnden av säljaren
och köparen gemensamt samt avfattas skriftligen. I ansökan skall uppgivas,
huruvida mätningen skall verkställas enligt den för nämndens
verksamhetsområde gällande mätningsinstruktionen eller på annat sätt
och, i senare fallet, efter vilka regler mätningen skall ske. Sökes ej mätning
på föreskrivet sätt eller prövas hinder eljest möta mot bifall till
ansökningen, skall denna av nämnden genast avslås. I annat fall har
nämnden att skyndsamt föranstalta örn den sökta mätningens företagande.
För mätningens underlättande har säljaren att till nämnden göra anmälan
örn uppläggande å mätningsplatsen av virke, som ansökningen avser.
Mätning, som ankommer å nämnden, verkställes vid mätningsförrättning.
Till företagande av sådan förrättning förordnar nämnden eller,
efter dess bemyndigande, mätningschefen eller annan tjänsteman hos
nämnden minst två hos nämnden anställda ojäviga mätare, därav en utses
till förman. Förmannen har att i föreskriven ordning till förrättningen
kalla vederbörande sakägare, dock att i visst fall köparens kallande
ej erfordras. Skriftligt erkännande av sakägare, att han behörigen
kallats, skall anses såsom laglig kallelse. Förrättningsmännen hava att
verkställa mätningen på sätt i mätningsansökningen angivits, över allt
vad vid förrättningen förekommit skall upprättas skriftlig handling (mät -

Kungl. Maurts proposition nr 140. 67

besked), som undertecknas av förrättningsmännen. Mätbeskedet skall
av förmannen ofördröjligen insändas till virkesmätningsnämnden, som
har att inom tio dagar efter förrättningens avslutande tillställa varje
sakägare en bestyrkt avskrift av beskedet. Är sakägare missnöjd med förrättningen,
äger han att inom trettio dagar efter förrättningens avslutande
däröver anföra besvär hos nämnden. Finner nämnden i anledning
av anförda besvär ändring böra vidtagas i mätning, som verkställts vid
förrättningen, utfärdar nämnden nytt mätbesked. Mot nämndens beslut
i sådant mål må talan ej föras.

Nu angivna regler skola enligt förslaget äga giltighet även i fråga örn
mätning av annat virke än köpvirke och därmed likställt virke, dock
att ansökan örn mätning av dylikt virke skall göras av virkets ägare
samt att anmälan örn sådant virkes uppläggande å mätningsplatsen skall
verkställas av sökanden.

Enligt förslaget skall mätbesked, som upprättats vid mätningsförrättning,
vilken vunnit laga kraft, eller som utfärdats av virkesmätningsnämnd,
äga verkan av laga bevis samt beträffande mätning av köpvirke
eller därmed likställt virke lända till efterrättelse mellan säljaren och
köparen.

Det av kommissionen sålunda föreslagna mätningsförfarandet har i
ett flertal yttranden blivit föremål för kritik.

Såsom en allmän anmärkning mot förfarandet har framhållits, att
detta utformats på ett altför omständligt och stelt sätt. Ett upphöjande
av förslaget till lag skulle därför medföra, att mätningsverksamheten
inom de delar av landet, där förfarandet vunne tillämpning, komme att
försvåras, försenas och fördyras.

Sveriges Skogsägareförbund, som hävdat en dylik uppfattning, har till
utveckling därav anfört:

Förbundet trodde, att den organisation, genom vilken kommissionen
velat skapa trygghet för parternas vid rundvirkesmätningen rätt, ur rent
teoretisk synpunkt borde vara ägnad att skänka sådan trygghet. Men
samtidigt måste förbundet uttala, att man här hade att göra med ett
praktiskt verksamhetsområde, där det av praktiska skäl helt enkelt icke
ginge att tvinga in varje detalj av verksamheten under rättsligt reglerade
och bindande former, örn denna verksamhet över huvud taget skulle
kunna för rimliga kostnader upprätthållas. Förbundet ville i korthet belysa
detta. Antalet säljare av virke, vilkas rätt förslaget i första hand
ville skydda, växlade inom de olika tilltänkta virkesmätningsnämndsområdena
mellan 1,500 och 5,000 per år. Antalet särskilda mätningsförrättningar
för varje säljare växlade även men vore säkerligen i genomsnitt
minst 4. Nämnderna skulle sålunda handlägga 6,000 å 20.000 mätningsförrättningar
under en arbetssäsong, som visserligen totalt varade
i sex månader men vars tyngdpunkt dock folie på de fyra månaderna
januari—april. Dessa tusentals förrättningar vöre spridda över vidsträckta
och stundom svårtillgängliga skogsområden, där särskilt postförbindelserna
ej sällan vore långsamma. Förrättningarnas utförande

Yttranden.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

och deras frekvens och brådska påverkades i mycket hög grad av väderleksförhållandena.
Vid gynnsamt väder för timmerkörningarna, särskilt
på eftervintern, framforslades det till mätning avsedda virket i hastigt
ökat tempo, vilket, när tiden lede mot islossningen i vattendragen, nödvändiggjorde
en utomordentlig forcering av mätningsverksamheten.
Tidsåtgången för mätningsförrättningarna bleve beroende ej enbart av
virkespartiernas storlek utan även av virkets beskaffenhet samt i ej
ringa grad av väderleksförhållandena. En följd av sagda förhållanden
bleve, att det ej ginge för sig att hinda själva proceduren i mätningsverksamheten
vid rättsligt noga förutbestämda former och framför allt
icke att centralisera de expeditionsmässiga detaljerna till ett kansli, beläget
på långt avstånd från arbetsfältet och utan snabba förbindelser därmed.
Detta syntes kommissionen ej hava i tillräcklig grad beaktat. I
rättsäkerhetens intresse hade den, i enlighet med sin principiella inställning
att göra mätningen till ett bindande rättsförfarande, krävt, att obetydliga,
expeditionsmässiga förfaranden skulle handläggas av nämnden
själv eller dess chefstjänsteman. Varje mätningsansökans »laglighet»
skulle sålunda exempelvis prövas av nämnden, varvid skulle undersökas,
att ansökan fyllde i lagen noga angivna krav. Anmälningarna örn virkes
partiernas framkörning och uppläggning för mätning skulle jämväl insändas
till centralkansliet, varifrån förrättningsmän skulle förordnas,
sedan en noggrann jävsprövning av dessa skett. Till förrättningen skulle
parterna »bevisligen kallas», sålunda genom rekommenderade brev. Vid
förrättningens handläggande skulle förrättningsmannen i protokollet
anteckna en mängd uppgifter. Förbundet ville visserligen icke bestrida,
att det kunde bliva möjligt att efterleva den av kommissionen föreslagna
noga normerade proceduren. Men förbundet måste samtidigt med all
kraft uttala, att organisationen komrne att fungera oerhört tungt och
långsamt samt att arbetet oavbrutet bomme att haka upp sig på en
mängd punkter. För närvarande ordnades hithörande förhållanden —
utan någon som helst centralisering —- genom mätningsföreningarnas
förmän ute på distrikten, vilka stöde i oavlåtlig kontakt med både virkesägare
och mätare och därför genom telefonsamtal och budskickningar
kunde ordna verksamheten så, att arbetskrafterna utnyttjades, onödig
spilltid undvekes och hela verksamheten ginge smidigt i lås. Kommissionens
förslag däremot måste ofrånkomligt leda till, att förrättningarnas
jämna gång rubbades, onödiga resor fram och åter nödvändiggjordes
och mycken spilltid uppstode. Härigenom nedginge arbetseffekten, ökad
personal nödvändiggjordes och kostnaderna stege. Förbundet nödgades
därför att om kommissionens förslag till regler för mätningsarbetets
organisation fälla det omdömet, att strävan efter juridiskt tillrättalagda
former i varje detalj medfört en byråkratisk tyngd och stelhet, som
komme att försvåra, försena och fördyra mätningsverksamheten.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen hava framfört väsentligen
enahanda synpunkter som Sveriges Skogsägareförbund.

Kommerskollegium har i nära anslutning till skogsägareförbundets
uttalanden framhållit, att enligt kommissionens förslag inmätningen av
de skilda virkesposterna skulle utan hänsyn till dessas storlek och deras
belägenhet utmed de vidsträckta flottlederna eller annorstädes få karaktären
av en rätt omständlig, obligatorisk offentlig förrättning, som för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

utsatte skriftligt ansökningsförfarande, inmätning av minst två tjänstemän,
klagorätt o. s. v. Det nya tumningsförfarandet, sådant detsamma
utformats av kommissionen, innebure i själva verket uppbyggandet av
en ny offentlig organisation, vars kostnader helt vore avsedda att belasta
virkeshandeln.

Handelskammaren i Gävle har gjort gällande, att den stelhet, som
kännetecknade kommissionens förslag i förevarande avseende, medförde
särskilt kännbara olägenheter för de sydligare delarna av de områden,
som förslaget avsåge. Handelskammaren har härom anfört:

Kommissionen hade icke tagit tillräcklig hänsyn till de olikheter, som
i flera avseenden rådde mellan övre Norrland och de sydligare trakter,
som berördes av kommissionens förslag. Av särskild betydelse vore, att
söderut tiden för mätningens utförande vanligen voro mycket knapp,
enär vårfloden där komme betydligt hastigare än i de norra delarna av
landet. Särskilt under de senare åren hade drivningarna under vinterns
sista veckor måst ytterligt forceras dels emedan föret kommit sent, dels
på grund av arbetarnas blockader. Det folie av sig självt, att mätningen
under sådana förhållanden måste forceras. Genom den smidiga anpassning,
som tumningsföreningarna förstått att genomföra, hade mätningen
hittills i detta avseende fungerat klander fritt, men om den skulle
omläggas på föreslaget sätt med kallelsetid och ända till 30 dagars klagotid,
måste man vara beredd på att betydande virkesmassor icke vore inmätta
och inmärkta, då vårfloden helt hastigt inställde sig oell sköljde
bort virket. Det vore att antaga, att nämnderna för att i någon mån råda
bot för detta missförhållande komme att engagera ett mycket stort antal
mätare, vilket måste fördyra mätningen. Kommissionens betänkande
toge ej heller sikte på den stora skillnad mellan norra och mellersta Sverige,
som läge däri, att inköpen, särskilt i Värmland och Dalarna, ofta
gjordes vid järnvägsstationerna och vid landsvägarna eller vid de små
sågverken, som här ofta läge inne i landet. Det hade av tumningsföreningarna
ansetts nödvändigt, att ett enklare förfaringssätt i dylika, fall
tillämpades, för att kostnaderna icke oskäligt skulle springa i höjden.
Betänkandet, som framför allt krävde en fullt klar juridisk behandling
av varje fall, fordrade samma procedur, då det gällde dessa småposler, som
i fråga örn de stora virkeskvantiteterna vid flottlederna. På grund av
vad nu anförts bleve förfaringssättet, särskilt i södra delarna av området,
i fråga örn kallelsen till mätningen opraktiskt och tungrott, i fråga
örn anpassningen till drivningen och flottningen —- som dock vöre de
väsentliga arbetena — ytterst illa organiserat och i fråga örn kostnaderna
synnerligen betungande.

I vissa yttranden har anmärkts, att den instansordning, som föreslagits
av kommissionen, vore ägnad att medföra minskad enhetlighet och
likformighet vid mätningarna samt sänkt kompetens hos mätningspersonalen.

Sveriges Skogsägareförbund har i detta avseende anfört:

Kommissionen hade organiserat mätarna som en rättslig första instans,
vars beslut rent av hade karaktären av ett domslut. I konsekvens
härmed hade kommissionen måst tilldela mätarna en gent . emot nästa
instans, virkesmätningsnämnden, mycket fri och självständig ställning.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Mätarna skulle visserligen vid början av sin verksamhet undervisas och
instrueras av nämndens högre tjänstemän, men deras handläggande av
mätningsförrättningarna skulle ske helt enligt deras eget bedömande i
deras egenskap av första instans. Nämndens högre tjänstemän, mätningschefen
och kontrollanterna, ägde sålunda icke ingripa i sagda förrättningar.
Detta kommissionens förslag antydde, att kommissionen påtagligen
överskattat mätarnas förmåga att utan kontinuerlig handledning
och kontroll utföra ett likformigt och jämnt arbete. Mätning inlärdes
knappast vid isolerade instruktionskurser utan vid själva mätningsarbetet
under kvalificerad ledning. Erfarenheten hade jämväl visat, att
även gamla beprövade mätare behövde stå under kontinuerlig kontroll,
om mätningen skulle bliva likformig och förskjutningar i resultaten ej
inträda. Detta nödvändiggjorde, enligt förbundets förmenande, att chefstjänstemannen
och kontrollanterna skulle hava ej blott rättighet utan
även skyldighet att vid oavlåtliga inspektioner direkt ingripa i mätningen,
i samverkan med mätarna verkställa denna samt därigenom samtidigt
erhålla kontroll över mätarnas kompetens och giva dem nödig instruktion
och handledning. En kontinuerlig samverkan mellan chefspersonalen
och mätarna på vältan vore enligt förbundets mening nödvändig,
örn mätarnas kompetens och mätningens likformighet skulle kunna
bevaras. Enär kommissionens hela uppläggning av organisationen syntes
avstänga möjligheterna för en dylik samverkan, måste man befara,
att dess förslag kunde leda till sänkt kompetens hos mätarna.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen ävensom en del virkesmätningsföreningar
hava anslutit sig till den av Sveriges Skogsägareförbund
hävdade uppfattningen. Förstnämnda fyra föreningar hava därvid
rörande arten och betydelsen av det kontroll- och inspektionssystem,
som virkesmätningsföreningarna tillämpade vid mätningen, anfört:

Kravet på en enhetlig och rättvis tumning kunde upprätthållas endast
tack vare en strängt systematiskt genomförd, under hela tumningssäsongen
pågående övervakning och inspektion av de skilda tummarlagen,
utförd genom en talrik kår av kontrollanter, som var i sitt distrikt och
med bilar till sitt förfogande besökte upplagsplats efter upplagsplats,
överallt ingripande och tillrättaläggande, ofta nog genom att företaga
omedelbar omtumning. där tumning icke skett nöjaktigt — allt i syfte
att genomföra en såvitt möjligt enhetlig tillämpning av utfärdad tumningsinstruktion.
Och kontrollanterna i sin tur kontrollerades av andra
kontrollanter, s. k. flygande, ävensom av tumningschefen, och pyramidens
spets utgjordes av styrelsen. Det hade vittnats, att den sålunda
fungerande kontrollen vore själva nerven i tumningsväsendets organisation
och att det endast vore tack vare denna kontrollapparat som tumningsväsendet
kunde åstadkomma ett enhetligt och rättvist resultat. Berövad
denna kontrollapparat skulle tumningsväsendet åter nedsjunka till
sin tidigare låga nivå.

Vidare har från flera håll såsom en brist i det av kommissionen föreslagna
mätningsförfarandet påpekats, att detsamma ej inrymde befogenhet
för sakägare vid mätningsförrättning att, därest han funne mätningen
verkställas på ett oriktigt sätt, påkalla förrättningens avbrytande
och begära kontroll eller tillkallande av andra mätare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 71

Ångermanälvens, Örnsköldsviks och Umeå tumningsföreningar, som
biträtt denna anmärkning, hava till stöd därför anfört:

Enligt en av virkesmätningsföreningarna stadigt tillämpad praxis ansåges
vederbörande kontrahenter äga rätt att avbryta pågående tumning, en
rätt, av vilken emellertid köparen ytterst sällan torde begagna sig. Där
kontrahent använde sig av sagda rätt, företoges en summarisk undersökning,
huruvida anledning till missnöje med tummarna hade förekommit.
Funnes så vara fallet, tillkallades nya tummare och förrättningen fortsattes.
Det vore utan vidare klart, huru praktisk och nödvändig en sådan anordning
vore. Genast i början av en förrättning märkte sakägarna, att
tumningen bedreves på oriktigt sätt. Det vore ju då i allra högsta grad
motbjudande för dem, att hela partiet skulle tummas igenom på samma
oriktiga sätt. Spontant och självfallet hade i praxis utbildat sig befogenheten
för sakägarna att avbryta en sådan tumning. Det sprunge lätt i ögonen,
att, därest en dylik avbrytningsrätt inlemmades i det av kommissionen
föreslagna mätningsförfarandet, en sådan anordning skulle i någon mån avhjälpa
förfarandets brister. Korrektivet mot okynnesanvändning av rätten
att avbryta skulle väl ligga i befogenheten för mätningsnämnden att
debitera den, som avbröte förrättningen, alla de av avbrottet föranledda
kostnader. Om möjlighet öppnades för sakägarna att på detta sätt redan
på ett tidigt stadium påkalla nämndens mellankomst, bleve avsaknaden
av en tryggad klagorätt till högre instans mindre kännbar.

Förutom de anmärkningar mot mätningsförfarandet, som nu angivits,
har ett flertal sådana av mera speciell natur framställts. Till dessa återkommer
jag i det följande.

En följd av den föreslagna befogenheten för virkesmätningsnämnd att
inom sitt verksamhetsområde under viss förutsättning äga monopol å
mätningen av sådant runt virke, som förut sagts, är, att det förfarande,
som skall av nämnden tillämpas vid dylik mätning, bör till skydd för de
mätningssökande i lagen regleras.

I likhet med kommissionen anser jag, att å virkesmätningsnämnd ankommande
mätning av köpvirke och därmed likställt virke bör, där mätningen
skall fylla sitt ändamål, principiellt vara bindande för vederbörande
kontrahenter. De regler, som kommissionens förslag upptager rörande
förfarandet vid dylik mätning, ansluta sig i väsentliga avseenden
till den praxis, som utbildat sig inom virkesmätningsföreningarna,
och innefatta enligt min mening en i stort sett godtagbar lösning av den
föreliggande frågan.

Enligt kommissionens förslag skola nämnda regler i huvudsak äga tilllämpning
jämväl i fråga om mätning genom virkesmätningsnämnd av
annat virke än köpvirke och därmed likställt virke. Kommissionens
ståndpunkt härutinnan synes välgrundad, då större enkelhet i mätningsförfarandet
därigenom vinnes.

Den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att den av kommissionen
föreslagna ordningen, enligt vilken vederbörande mätare hava att på eget
ansvar verkställa vid mätningsförrättning förekommande mätning, skulle

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vara ägnad att minska mätarnas kompetens eller äventyra mätningens
likformiga utförande, kan jag ej dela. Tillämpande av en dylik ordning
medför ej, såsom i berörda yttranden förutsatts, hinder för lämnande av
instruktioner och anvisningar till mätarna rörande mätningens rätta utförande
under pågående mätningsförrättning. Kommissionen torde hava
förutsatt, att meddelande av dylika anvisningar i främsta rummet skulle
ankomma på mätningschefen, vilken enligt kommissionens förslag har
att under nämndens inseende leda den mätning, varmed nämnden har att
taga befattning, samt tillse, att mätningen utlöres på ändamålsenligaste
sätt. Kommissionen torde emellertid hava avsett, att även de kontrollanter,
som enligt vad kommissionen framhållit regelrätt böra anställas
hos virkesmätningsnämnd, skola äga att under mätningschefens ledning
lämna anvisningar, som nyss sagts. Underlåter mätare att efterkomma
dylika av överordnad tjänsteman vid mätningsförrättning lämnade an
visningar, medför detta visserligen ej enligt kommissionens förslag, att
förrättningen varder ogin, men mätaren utsätter sig uppenbarligen för
risken av disciplinära åtgärder från nämndens eller mätningschefens
sida. Häri torde i allmänhet ligga tillräcklig garanti, att anvisningarna
av mätaren iakttagas. Det bör emellertid ej förbises, att det i särskilda
fall kan vara önskvärt, att, där mätare vid förrättning verkställer mätning
på ett oriktigt sätt, mätningschefen eller vederbörande kontrollant
skall kunna omedelbart inträda såsom förrättningsman och vidtaga rättelse.
En dylik befogenhet för mätningschefen eller kontrollanten förefinnes
ej enligt kommissionens förslag och detta utgör enligt min åsikt en
brist i förslaget, som bör avhjälpas.

_ Vad angår de från vissa håll uttalade farhågorna, att det av kommissionen
föreslagna mätningsförfarandet skulle medföra betydande svårigheter
och kostnader vid tillämpningen, torde dessa farhågor, på sätt jag
i det följande skall närmare angiva, till väsentlig del vara grundade på
missuppfattning av innebörden av kommissionens förslag i förevarande
avseende. Med en riktig tolkning av förslagets bestämmelser härutinnan
torde dessa i stort sett möjliggöra mätningsförfarandets anpassning ettel
olika förhållanden och i normala fall medgiva tillämpningen av en
enkel, snabb och billig procedur. I verkligheten torde skillnaden mellan
denna procedur och det av virkesmätningsföreningarna nu tillämpade
mätningsförfarandet vara skäligen obetydlig. Utan äventyrande av rätts
säkerheten torde emellertid vissa förenklingar i proceduren kunna vidtagas
i fråga örn sättet för meddelande av förordnande till förrättning
och det antal mätare, som må förordnas att handlägga förrättning. Där
jämte torde, såsom i vissa yttranden föreslagits, sakägare vid mätningsförrättning
böra medgivas befogenhet att under vissa förutsättningar
kräva förrättningens avbrytande för verkställande av omedelbar prövning,
huruvida nya mätare böra förordnas eller särskild förrättningsman
bör tillkallas.

Kungl. May.ts proposition nr 140. 73

I enlighet med vad sålunda anförts har jag funnit de av kommissionen
föreslagna reglerna angående mätningsförfarandet med vissa av mig
nu antydda ändringar och tillägg, för vilka jag senare skall närmare
redogöra, vara ägnade att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Det föreslagna mätningssystemets ekonomiska verkningar.

Jag torde härefter få något närmare beröra de ekonomiska verkningarna
av det föreslagna mätningssystemet.

Kommissionen har i sitt betänkande framhållit, att kostnaderna för
virkesmätningsnämndernas verksamhet icke torde komma — i allt fall
ej i nämnvärd mån — att överstiga de mätningsutgifter, som de mätningssökande
nu finge vidkännas.

I motsats härtill har i ett stort antal yttranden gjorts gällande, att det
av kommissionen föreslagna mätningssystemet komme att medföra betydligt
ökade kostnader jämfört med det nuvarande systemet.

Till utveckling härav har i yttrandena i huvudsak anförts:

Virkesmätningsföreningarnas kostnader, som vore olika för varje förening,
växlade för närvarande mellan 0.4 och 1 öre per kubikfot inmätt
virke. Därest kommissionens förslag genomfördes, komme dessa kostnader
att flerdubblas. Fördyringen komme att inträda i mätningsförfarandets
olika faser och på organisationens alla områden. Undantagandet av
det rotköpta och egna virket från virkesmätningsnämndens mätningsmonopol
komme ävenledes att medverka till en stegring av mätningskostnaderna.

Vad först anginge själva mätningsförfarandet, så vore detta alltför
omständligt. De många och ofta invecklade bestämmelserna komme att
verka tyngande på mätningsarhetet med en fördyring av kostnaderna såsom
oundviklig iöljd. Vid tillämpning av dessa bestämmelser bleve det
icke möjligt att såsom hittills låta tummarnas avlöning utgå i form av
dagtraktamenten och provision å inmätt virke. Förekomsten av obetydliga
virkespartier med spridd belägenhet i förening med stelheten i formerna
för organisationen av mätningsförrättningarna omöjliggjorde
nämligen att i förväg kunna fastslå någon dagsprestation för de enskilda
mätarlagen. Arbetstakten komme otvivelaktigt att nedsättas.

Vidkommande organisationen och då först virkesmätningsnämnden hade
till denna förlagts prövningen av en mängd ärenden av expeditionsmässig
natur. Även örn en del av dessa ärenden finge överlämnas at mätningsche
fen, forde nämnden få en mycket stor arbetsbörda, som nödvändiggjorde
täta sammanträden. Då åtskilliga av nämndens ledamöter torde komma
att vara bosatta å annan ort än där nämnden hade sitt säte, orsakades
härav betydande resekostnader, vartill komme dagarvoden. Beträffande
organisationen i övrigt komme den föreslagna anordningen med distrikts
och mätningsstämmor, distriktsombud och röstlängder att medföra dryga

utgifter.

Vad anginge det rotköpta och egna virket vore det allvarligt att be
fara, att, örn den föreslagna lagen genomfördes, inmätning av sådant
virke genom virkesmätningsnämnd komme att utebliva. Sagda virke upp -

Hommma
loner i.

Yttranden.

Departementseketen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ginge inom flera virkesmätningsföreningars verksamhetsområden till en
hög procent av de av de särskilda föreningarna inmätta totala virkeskvantiteterna.
Ginge utvecklingen i denna riktning och virkesmätningsnämnderna
således linge arbeta med mindre virkeskvantiteter än som
tilliördes de nuvarande virkesmätningsföreningarna, komme med all säkerhet
mätningskostnaderna därigenom att stiga.

I yttrandena har vidare allmänt framhållits, att ökade kostnader för
virkesmätningen komme att gå ut över säljarna och minska virkets rotvärde
samt föranleda till minskad avsättning, framför allt i det inre av
Lappland, av svagare virkessortiment.

Domänstyrelsen har i förevarande avseende anfört:

I allt skogsbruk och all skogshantering drabbade alla de kostnader, som
där ifiågakomme, i sista hand skogen och rotvärdet på de skilda virkessortimenten.
Med kännedom härom torde det för virkesköparna beträffande
köpvirket icke spela någon större roll, örn genom statsmakternas ingripande
kostnaderna för inmätning av detsamma ökades. Ty dessa ökade
kostnader ginge ut över säljaren och hans skog. Däremot syntes det
förklarligt, att från skogsägarehåll skulle resas opposition mot att få
betala ökade kostnader för intumning av virke utdrivet från egna skogar.
Såge man åter frågan från säljarens, enkannerligen de mindre skogsägarnas
sida, så torde det icke kunna förnekas, att, även örn genom ett
noggrannare och fullt opartiskt mätningsförfarande dessa skulle kunna
i en del fall erhålla något högre pris för sitt virke, ingen säkerhet funnes
för att icke de kostnader, som vore förenade med denna noggrannare
mätning, komme att helt borteliminera den beräknade vinsten. Den extra
pålaga å skogsbruket, som med säkerhet kunde förutsägas bliva en följd
av ett inmätningsförfarande i enlighet med det föreliggande lagförslaget,
vore, syntes det styrelsen, av allra största och helt visst avgörande
betydelse för, huruvida förslaget borde upphöjas till lag eller icke. Särskilt
framträdde denna synpunkt beträffande Norrbotten och de delar av
vårt land i.övrigt, där skogarna läge mera avlägset från avsättningsorterna
för virket. Här vore vinstmarginalen utomordentligt liten och
"napp! tillmätt. Även med relativt små prisfluktuationer på världsmarknaden
för exempelvis sulfatmassa ökades, respektive minskades de områden,
från vilka råvaran för denna industri kunde hämtas. Samma vore förhållandet
beträffande props och övriga klenare virkessortiment med i
regel sa laga rotvärden, att de täckte endast relativt billiga utdrivniugskostnader.
Skulle nu vid genomförandet av ifrågasatt monopol på virkesmätning
de stora skogsägare industrierna avstå från att begagna sig
av mätningsnämnderna för inmätning av virke från de egna skogarna,
komme tydligen kostnaden för inmätning av köpvirket att väsentligen
inskränka på de arealer, varifrån detsamma hämtats, och på de områden.
^ vilka ett mera intensivt skogsbruk kunde bedrivas. Förutsättningarna
för ett intensivare skogsbruk vore nämligen, att virke även av små dimensioner
skulle kunna avsättas. Det bleve synbarligen de mindre skogsägarna,
som i första hand på detta sätt drabbades av de menliga följderna
av ett statligt ingripande i den privata affärsuppgörelsen.

De i yttrandena uttalade farhågorna, att ett lagfästande av kommissionens
förslag skulle medföra en väsentlig ökning av kostnaderna för virkesmätningen
i här avsedda delar av landet, synas näppeligen grundade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Till ej ringa del torde dessa farhågor bero på missuppfattning av förslagets
innebörd. Särskilt hava föreskrifterna om mätningsförfarandet, såsom
jag i det föregående omnämnt, i flera yttranden blivit föremål för
misstolkning, till följd varav de med förfarandet förenade kostnaderna
felaktigt bedömts. Med en riktig tillämpning av dessa föreskrifter torde
ej finnas skäl antaga, att kostnaderna för mätning enligt samma föreskrifter
komma att nämnvärt överstiga de mätningskostnader, som debiteras
av virkesmätningsiöreningarna. Vad angår virkesmätningsnämnds
organisation har jag i det föregående förordat vissa ändringar i kommissionens
förslag, vilka ändringar komma att leda till minskning i
nämndens administrationskostnader. Med dessa ändringar lära sistnämnda
kostnader, i vilka de egentliga mätningskostnaderna bär ej inbegripas,
näppeligen böra beräknas bliva avsevärt högre än motsvarande
kostnader bos virkesmätningsföreningarna. Ej heller torde grund föreligga
för det från vissa båll framställda påståendet, att vid genomförande
av det föreslagna nya mätningssystemet s. k. rotköpt virke och eget
virke komme att undandragas virkesmätningsnämndernas mätningsverksamhet
samt att härigenom en fördyring av den å nämnderna ankommande
mätningen skulle uppstå. Det synes nämligen föreligga giltiga skäl
att antaga, att mätning av sådant virke kommer att i stor utsträckning
anförtros åt nämnderna. Därest dylik mätning regelrätt skulle ske genom
virkesägarens egen försorg, skulle detta medföra, att virkesägaren
i många fall finge för mätningen vidkännas en avsevärt högre kostnad
än örn denna skedde genom vederbörande virkesmätningsnämnd. En dylik
onödig merutgift lärer virkesägaren ej underkasta sig. Skulle vid den
nya lagens tillämpning mot förmodan mätningen av här avsett virke ej
komma att uppdragas åt virkesmätningsnämnderna i den omfattning jag nu
förutsatt samt till följd härav dessas mätningskostnader komma att bliva
avsevärt högre än virkesmätningsföreningarnas motsvarande kostnader,
synes detta förhållande kunna utgöra anledning att till prövning upptaga
frågan örn utvidgning av virkesmätningsnämnds befogenhet beträffande
sådant virke.

I överensstämmelse med de grunder, som jag i det föregående angivit,
har det inom departementet upprättade lagförslaget utarbetats.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Jag övergår nu till att redogöra för de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Allmänna bestämmelser.

1 §-

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 1 § första stycket i
kommissionens förslag, upptager den grundläggande bestämmelsen örn

Innebörden
av begreppet
Tunt virke.

Departements chefen.

-Förordnande
orri monopol.

76 Kungl. Martts proposition nr 140.

befogenhet för Kungl. Majit att beträffande vissa delar av landet förordna
om tillämpning därstädes av monopol i fråga örn mätning av
visst virke.

I fråga örn monopolets omfattning avviker förevarande stycke från
kommissionens förslag därutinnan, att i anslutning till vad jag i det föregående
anfört monopolet begränsats att avse allenast mätning av sådant
runt virke av barrträd, som är avsett för industriellt bruk eller förädling
eller för export i oförädlat skick, samt att monopolet gäller blott mätning,
som skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling eller annat
vederlag för virket. Därjämte har en i kommissionens förslag upptagen
bestämmelse örn befogenhet för Kungl. Maj:t att föreskriva inskränkningar
i monopolet av redaktionella skäl flyttats till 2 §.

Vad angår innebörden av begreppet runt virke har kommissionen uttalat,
att, då sagda begrepp ''inom virkeshandeln erhållit en bestämd och
strängt avgränsad innebörd, ett närmare angivande i lagtexten av vad
därmed förstodes ej vore erforderligt. Till runt virke vore i främsta
rummet att hänföra sågtimmer, massaved (papperstimmer), fanérvirke.
props samt kol- och brännved.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att vad med begreppet runt virke
avsages borde till allmänhetens ledning och till förebyggande av missförstånd
ingå i lagen.

Två jägmästare hava gjort gällande, att det strede mot den flerstädes
rådande uppfattningen, att till runt virke hänföra även brännved. Då
olika uppfattningar alltså rådde örn innebörden av ifrågavarande begrepp,
syntes ett angivande i lagtexten av vad därmed avsåges vara av
behovet påkallat.

Kommissionens uttalande, att till runt virke vöre att hänföra, förutom
andra sortiment, jämväl brännved, har tydligen avseende allenast å rund
brännved, ej kluven sådan. Att rund brännved bör betraktas såsom rundvirke,
torde näppeligen kunna bliva föremål för tvekan. Ej heller eljest
torde berättigad tvekan kunna uppstå örn innebörden av begreppet runt
virke. Ett angivande i lagen av vad därmed förstås har jag därför ej
funnit nödigt, så mycket mindre som den mätningsinstruktion, vilken
Kungl. Majit jämlikt 8 § har att utfärda för monopolområde eller viss
del därav, skall innehålla uppgift å de olika slag av virke instruktionen
avser och sålunda i denna ett angivande av de sortiment av runt virke,
som avses i förevarande stycke, kommer att äga rum.

Beträffande de förhållanden, som böra beaktas vid meddelande av
förordnande enligt förevarande stycke, har kommissionen framhållit, att
hänsyn därvid borde tagas till den uppfattning i frågan, som inom vederbörande
område vore rådande bland virkessäljare och virkesköpare,

Kunni. Majlis proposition nr 140.

saint till de överenskommelser örn virkesmätning, som inom området
kunde hava träffats mellan dessa två intressentgrupper. Innan förordnandet
utfärdades, torde därför de sammanslutningar av virkessågare och
virkesköpare, som funnes inom området, ävensom de korporationer, som
kunde anses företräda dessa grupper, böra beredas tillfälle att yttra sig i
ärendet.

Ett flertal trävarubolag och flottningsföreningar i Jämtland, företrädande
skogsintresset inom de trakter av Jämtland, varifrån virket utdrives
till Storsjön med tillhörande vattensystem och tillflöden, hava i detta
ämne anfört:

Man torde kunna förutspå, att de virkesmätningsnämnder, som
inrättades, komme att sträva efter att utvidga sina verksamhetsområden
även mot ett övervägande ortsintresse. Till undvikande
härav syntes det därför önskvärt, att, därest lagen genomfördes, förordnande
örn virkesmätningsnämnds inrättande ej finge meddelas, örn ett
övervägande ortsintresse uttalat sig däremot, och under inga förhållanden
utan vederbörandes hörande. Å andra sidan syntes i den föreslagna
lagen jämväl böra finnas en bestämmelse, att, därest inom område,
för vilket förordnande givits örn virkesmätningsnämnd, sedermera
skulle yppa sig ett övervägande intresse örn dess avskaffande, Konungen
därom skulle äga förordna.

Mot kommissionens uttalanden i förevarande avseende finner jag ej
anledning till erinran. Dessa uttalanden synas i sak nära ansluta sig till
den uppfattning, som hävdats av berörda bolag och flottningsföreningar
i Jämtlands län. Att, såsom dessa föreslagit, genom direkta bestämmelser
i lagen göra utövningen av Kungl. Maj:ts ifrågavarande befogenhet beroende
av opinionen å vederbörande ort synes ej nödigt eller lämpligt. Utan
särskild föreskrift är tydligt, att Kungl. Majit äger, när skäl därtill finnas
föreligga, återkalla förordnande, som meddelats enligt förevarande
stycke.

Beträffande frågan, i vilka delar av landet det föreslagna mätningsmonopolet
må efter förordnande av Kungl. Majit vinna tillämpning, har
kommissionen föreslagit, att sådant förordnande må meddelas i fråga örn
Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län eller viss del av dessa län.

Mot kommissionens förslag i denna del hava i yttrandena erinringar
i olika avseenden framförts. I vissa yttranden har sålunda hemställts,
att vissa län eller delar av län, som enligt kommissionens förslag skola
vara underkastade den föreslagna lagen, måtte därifrån undantagas, under
det i andra yttranden föreslagits, att vissa län eller länsdelar, där enligt
kommissionens förslag lagen ej skall äga giltighet, måtte inordnas
under densamma. Yrkanden i det förra avseendet hava framställts i fråga
örn Värmlands, Örebro och Gävleborgs län samt vissa delar av Jämt -

Departements chefen.

Lagens giltighet
»område.

Kommissionen.

Yttranden.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lands län, yrkanden i det senare avseendet beträffande Uppsala län och
Dalsland.

I fråga om Värmlands län hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets
iöivaltningsutskott i länet framhållit, att den därstädes verksamma
Wermländska Inmätningsföreningen kunde anses fullt tillgodose kravet
på en från det allmännas synpunkt tillfredsställande virkesmätning, vadan
behov av lagstiftning i förevarande avseende för länet ej förelåge.
I nära anslutning härtill har handelskammaren i Karlstad framhållit,
att av de yttranden, som under utredningens gång avgivits från skilda
håll i Värmland, syntes otvetydigt framgå, att något trängande behov av
ett obligatoriskt, av myndigheterna kontrollerat organ för virkesmätningen
där icke förefunnes.

Värmländska Skogsägareföreningen har under åberopande av geografiska
skäl hemställt, att sadant förordnande, som i förevarande paragraf
omförmäldes, icke måtte för Värmlands del meddelas. Något lagstiftningsingripande
inom Wermländska Inmätningsföreningens område vöre.
med hänsyn till träffad överenskommelse, för närvarande icke erforderligt.

Beträffande Örebro län har handelskammaren i Örebro anfört:

Skulle den föreslagna lagstiftningen komma till stånd, ville handelskammaren
bestämt hävda, att örebro län borde undantagas från de områden,
inom vilka lagen skulle vinna tillämpning. Kommissionen hade
utgått från, att den föreslagna regleringen av mätningen skulle vinna
tillämpning allenast inom de delar av landet, där virkesmätningsföreningar
för närvarande vöre verksamma, samt att nämndernas verksamhet
borde vara lokaliserad till visst flodområde eller viss grupp av dylika
områden. Man finge väl antaga, att förstnämnda förutsättning endast
borde gälla det fall, att respektive förening inom området vore verksam
i någon betydande omfattning och ej endast i enstaka fall. Inom Örebro
län funnes,. såvitt handelskammaren kunnat utröna, ingen medlem av
någon mätningsförening och de fall, då dylik förening vore verksam inom
länet, mäste betecknas som relativt fataliga. Icke heller förekomme
några större flottleder, efter vilka virkesinköpen skedde och där alltså
mätnings!öreningar hade ett lämpligt verksamhetsfält. Kommissionens
egen motivering kunde därför med skäl åberopas som stöd för ståndpunkten,
att Örebro län borde undantagas från lagens tillämpningsområde.
Bortsett härifrån kunde emellertid synnerligen tungt vägande skäl anföras
såsom motivering för att Örebro län ej borde införlivas med lagens
tillämpningsområde. Länets virkesköpande industrier, vilka konsumerade
största delen av virket, vore icke, liksom Norrlandsindustrierna.
i huvudsak koncentrerade till flottledernas slutpunkter utan saknade i
regel fördelaktig förbindelse med flottled och läge spridda inom länet.
Varje industri hade därför sitt särskilda inköpsområde, vars gränser
bestämdes av järnvägarnas och numera i stor utsträckning även av lastbilarnas
fraktsatser. Inom dessa områden skedde mätningen av ombud
för köpare och säljare, och kostnaderna härför kunde hållas relativt låga,
emedan köparens ombud samtidigt vore mätare, i regel vore fast avlönad
av denne samt bosatt i närheten av mätningsplatsen och sysselsattes med
annat arbete på de tider mätning ej ägde rum. Endast en ringa del av

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

avlöningen utginge därför som mätningskostnad, och resekostnaderna
bleve obetydliga. Skulle det föreslagna mätningsmonopolet iniöras, bleve
situationen en helt annan, och mätningskostnaderna komme att springa
upp till en höjd, som sannolikt skulle beröva säljaren en avsevärd del av
hans redan nu knappa förtjänst. Detta sammanhängde med det förhållandet,
att försäljningarna inom länet i varje särskilt fall ofta uppginge
till relativt små kvantiteter, beroende på att flertalet säljare endast ägde
smärre skogsområden. Dessa kvantiteter, vilka kunde variera Irén 5 kbm.
till 200 å 300, hade, sedan lastbilarna börjat tågås i anspråk för virkestransporter,
fördelats på ett stort antal mätningsplatser. För att mätningskostnaderna
med det föreslagna förfarandet skulle kunna hållas
inom rimliga gränser, vore det tydligt, att varje mätningsresa måste läggas
så, att kostnaderna iördelades på ett mycket stort antal enheter. Att
detta med de i örebro län rådande förhållanden, vilka här berörts, skulle
möta hart när oöverstigliga svårigheter, läge i öppen dag. Det vore ej
möjligt att kunna förena så stort antal av dessa små virkesleverantörer
till en gemensam mätningsdag, att kostnaderna med särskilt anställda
yrkesmålare hålles pä rimlig nivå. Kvantiteterna bleve för små och avståndet
mellan mätningsplatserna för stora, ett förhållande, som lätteligen
kunde resultera i att mätningskostnaderna, örn det gällde en obetydlig
kvantitet, komme att överstiga försäljningssumman. Ett förhållande,
som ytterligare talade till nackdel för införandet av mätningsmonopol
inom länet, vore, att detta i regel skulle komma att medföra ett väsentligt
uppskov med likviderna. över virkesmätningsnämnds beslut kunde kontrahenterna
inom 30 dagar anföra besvär och föga sannolikt vöre väl,
att köparen ville lämna likvid förrän klagotiden utgått. De små virkessäljarna
önskade nu oftast, att de olika delarna av försålda virkesposter
inmättes successivt i den mån de vore leveransklara, och krävde likvid, så
snart leveransen skett, önskemål som för dem ofta vore av stor ekonomisk
betydelse och även av köparna uppfylldes. Med ett mätningsmonopol
bleve dessa successiva inmätningar en ekonomisk omöjlighet och virkeslikviderna
i följd därav och i följd av bestämmelsen örn klagotid till
stort men för särskilt de ekonomiskt svagare, mindre skogsägarna avsevärt
fördröjda. Kommissionen hade såsom ett bärande skäl för införandet
av mätningsmonopol aniört, att virkets mätning i regel krävde ett betydande
mått av insikt och erfarenhet, och att en från teknisk och ekonomisk
synpunkt tillfredsställande mätning av köpvirke i allmänhet ej
torde kunna vinnas, med mindre mätningen organiserades på av kommissionen
löreslaget sätt. Dessa skäl ägde ej tillämpning på Örebro län.
Inom detta län skedde nämligen inmätningen av t. ex. massaved, i motsats
till vad som vore fallet elter dc stora flottlederna, i löst mått. Härigenom
förenklades mätningsförfarandet i hög grad och kunde lätt kontrolleras.
Någon mer kvalificerad mätningspersonal än den som nu lunnes
vore därför överflödig. Slutligen förtjänade framhållas, att inom
länet intet missnöje yppats med de former, under vilka mätningen för
närvarande bedreves, utan såväl köpare som säljare vore fullt tillfreds
med rådande förhållanden. Såsom ett slutomdöme torde kunna sagås, att
ett mätningsmonopol för örebro län skulle mediöra ytterst olyckliga konsekvenser,
framiör allt för skogsägarna själva. En eventuell mätningsnämnds
arbete inom länet måste bliva ytterst tungrott och i hög grad
oekonomiskt utan att, så vitt man kunde se. medföra några påtagliga fördelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14U.

Sverkestaåns flottningsförening har uttalat sig i enahanda riktning
som handelskammaren i Örebro.

överjägmästaren i Bergslagsdistriktet har ansett, att Örebro län lämpligen
kunde uteslutas från lagens giltighetsområde.

Länsstyrelsen i länet har under framförande av delvis samma synpunkter
som handelskammaren i Örebro förklarat, att åtminstone för närvarande
något behov av tillämpning av den föreslagna lagstiftningen
inom Örebro län icke förelåge.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och länets skogsägareförening
hava förbehållit sig rätt att framdeles få inkomma med yttrande,
huruvida och i vilken utsträckning lagen borde få tillämpning inom länet.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har särskilt framhållit,
att från lagens tillämpning borde undantagas det virke, som försåldes till
andra köpare än dem, som hade sin förädlingsindustri förlagd till Värmland
och Dalarna.

Skogsvårdsstyrelsen har förklarat sig ej hava någon erinran mot den
föreslagna lagen.

Slutligen hava Ramsbergs lokalavdelning av Riksförbundet landsbygdens
folk saint ett antal skogsägare från skilda delar av örebro län
uttalat, att den föreslagna lagtstiftningen icke borde erhålla tillämpning
inom länet.

I fråga örn Gävleborgs län har skogsvårdsstyrelsen i länet såsom sin
mening uttalat, att styrelsens verksamhetsområde borde undantagas från
ifrågavarande lagstiftning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har yttrat, att något
behov av virkesmätningsförening syntes icke hava förefunnits inom
länet, varför den ifrågasatta lagstiftningen icke för detta kunde anses
vara någon trängande angelägenhet.

Länsstyrelsen har ansett, att ett genomförande av förslaget skulle för
länet ej medföra några fördelar men väl risk för meningsbrytningar samt
i vissa fall tidsförlust och kostnader.

Jägmästaren i Hälsinglands revir har uttalat, att inom nämnda revir,
sorn genomflötes av Ljusne och Voxna älvar med biflöden samt Dellarnas
vattendrag, någon tumningsförening ej funnes och ej heller, så vitt känt
vore, varit påkallad. Någon mätningsnämnd torde därför icke för närvarande,
därest den föreslagna lagen skulle bliva gällande, böra förordnas
i Hälsingland.

Gävleborgs läns Skogsägareförening har anfört:

Under nuvarande förhållanden saknade visserligen kommissionens lagförslag
aktuellt intresse för största delen av föreningens verksamhetsområde.
Tumningsförening saknades nämligen helt inom Hälsingland och
inom Gästrikland funnes sådan endast inom avforslingsområdet till Dalälven.
Därtill komme, att föreningen, åtminstone för närvarande, funne
de rådande förhållandena inom länet i stort sett tillfredsställande. Enligt
lagförslagets motivering ägde Kungl. Maj:t förordna örn virkesmätnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

nämnd, när säljare- eller köpareparten sådant påyrkade. Då en dylik
eventualitet mycket väl kunde tänkas och då föreningen, särskilt med hänsyn
till avforslingsområdet till Dalälven, vore direkt intresserad av lagförslaget,
syntes det föreningen angeläget, att lagen utformades i sådan
riktning, att den komme i samklang med inom länet rådande förhållanden.

Beträffande Jämtlands län har ett stort antal skogsägare och virkesleverantörer
inom Storsjöns vattenområde med tillflöden hemställt, att den
föreslagna lagen icke måtte vinna tillämpning inom sagda område. Virkesmätningen
därstädes ombesörjdes av köparna i bästa samförstånd med
säljarna.

Flottningsföreningarna i Härjedalen hava anfört:

Inom Härjedalen funnes icke och hade aldrig funnits någon virkesmätningsförening,
och behov av inrättande av sådan hade aldrig avhörts från
vare sig virkessäljare eller virkesköpare. Alla affärer örn runt eller bilat
virke uppgjordes kontrahenterna emellan enligt kontrakt, vari föreskrifter
och regler för inmätningen intoges. Inmätningen verkställdes därefter
av köparna eller deras ombud, varvid säljarna vore närvarande själva
eller genom ombud och bevakade sina intressen. Härvid möjligen uppkomna
meningsskiljaktigheter bleve efter överenskommelser parterna
emellan ordnade, och så hade allt sedan trävaruhandelns början praktiserats
inom Härjedalen. Någon annan ordning ansåges icke önskvärd eller
erforderlig. Föreningarna hemställde, att därest laglig reglering av virkesmätningen
komme till stånd, den inom Härjedalen rådande ordningen i
förevarande avseende måtte få bibehållas.

Å kommunalstämmor utsedda ombud för nio socknar i Härjedalen hava
uttalat sig i liknande riktning samt hemställt, att från lagens giltighetsområde
måtte undantagas Ljusne älvs med bivatten område inom Härjedalen.

I fråga örn Uppsala län hava länsstyrelsen i Kopparbergs län samt Dalälvarnas
Tumningsförening framhållit, att en blivande lagstiftning om
virkesmätning borde omfatta även Uppsala län. Dalälvarnas Tumningsförening
utförde redan nu virkesmätningar efter Upplands kustland och
de närmast Dalälven belägna delarna av berörda län. Den föreslagna
lagstiftningen borde ej avbryta denna verksamhet.

Uttalanden i enahanda riktning hava gjorts av Sveriges Industriförbund
och Korsnäs Sågverksaktiebolag m. fl.

Vad slutligen angår Dalsland har handelskammaren i Karlstad anfört:

Den i kommissionens förslag uppdragna gränslinjen för lagens tillämpningsområde
syntes godtycklig. Så hade exempelvis Dalsland uteslutits,
oaktat förhållandena där ur virkesmätningssynpunkt vore fullt analoga
med dem i Värmland. Trävaruindustrien i Dalsland köpte mycket
virke i sydvästra Värmland, medan å andra sidan trävaruindustrien i
Värmland ibland köpte virke i Dalsland. Natur-, skogs- och transportförhållandena
vore inom båda landskapen likartade. Detta torde även
gälla den virkesförädlande industrien därstädes. Wermländska Inmätningsföreningen
hade tidvis verkat i Dalsland i ganska stor omfattning.
Under sådana förhållanden förefölle det onaturligt, örn den föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami- Nr ViO. 6

Uppgift av
Dalälvarnas
Tumningslörening.

Departements chefen.

82 - Kungl. May.ts proposition nr 140.

lagstiftningen skulle komma att gälla inom det ena landskapet men icke
i det andra.

Nordmarksälvarnas flottningsförening har i samma fråga anfört:

Upperudsälvens flodsystem, inom vars norra del föreningen hade sin
verksamhet, omfattade områden belägna dels i Norge, dels i Värmland och
Dalsland. Enligt kommissionens förslag ägde Konungen icke förordna örn
inrättande av virkesmätningsnämnd i Dalsland. Detta kunde komma att
innebära, att inom nämnda flodområde, vilket i fråga örn produktions- och
inköpsförhållanden vore en för sig ganska väl avgränsad trakt, icke mindre
än tre olika organ skulle bliva anlitade för mätningen. En dylik utveckling
kunde enligt föreningens åsikt ej anses lycklig. Inom distriktets
svenska del borde i varje fall mätningarna verkställas på enhetligt sätt.
Antingen borde Kungl. Maj:t äga rätt i visst fall förordna örn mätningsnämnd
även utom de i förslaget upptagna landsdelarna eller ock borde
den del av västra Värmland, som avlämnade virke till Upperudsälven, vara
undantagen från förslagets bestämmelser.

Under ärendets beredning har Dalälvarnas Tumningsförening inkommit
med preciserad uppgift å de trakter, där föreningen utför mätning
av köpvirke för sina medlemmars räkning. Av uppgiften fx-amgår, att
sådan mätning av föreningen bedrives — förutom i Kopparbergs län —
dels inom Västmanlands län från och med södra sidan av Bysjön vid
Näs bruk ned till upplandsgränsen vid Hedesundafjärden inklusive sjöarna
Hallaren och Ingsjön med utflöden, dels inom Uppsala län från
västmanlandsgränsen vid Hedesundafjärden ned till Marma och efter
kusten till Öregrund och Gräsön och dels inom Gävleborgs län från Kopparbergs
läns gräns till Karskär och Skutskär med de biflöden, som däremellan
utmynna i Dalälven. Härförutom har föreningen inom Stockholms
län under fem års tid inmätt massaved från Östanå gods och
Ljusterö. Utefter Olandsån mottog föreningen år 1932 cirka 300,000
timmer för Svenska Cellulosaaktiebolagets räkning, vilket bolag emellertid
icke är eller varit medlem i föreningen.

Såsom jag i det föregående framhållit, bör den föreslagna lagen principiellt
förlänas giltighet inom de trakter av landet, där virkesmätningsföreningar
äro eller varit verksamma. Vid avgörande, huru med denna
utgångspunkt lagstiftningens geografiska giltighetsområde bör fixeras,
synes uppenbart, att, då enligt lagen mätningsmonopolet ej skall äga
ovillkorlig tillämpning inom sagda område utan frågan, huruvida och
inom vilka delar av området monopolet skall införas, är beroende på
Kungl. Maj:ts förordnande, giltighetsområdet ej bör i lagen bestämmas
att avse de särskilda flodområden, sjöar, kuststräckor eller kommunikationsleder,
inom eller vid vilka virkesmätningsföreningarna utöva verksamhet.
I nära anslutning till kommissionens förslag synes giltighetsområdet
lämpligen böra fastställas att omfatta de län, inom vilka sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

verksamhet äger eller ägt rum. Den omständigheten, att virkesmätningsförening
allenast i mindre utsträckning ombesörjer virkesmätning inom
visst län, synes ej — förutsatt att mätningen ej är av rent tillfällig art
och sålunda i detta sammanhang kan lämnas å sido — böra medföra, att
länet undantages från lagens giltighetsområde utan det lärer i dylikt
fall höra ankomma å Kungl. Majit att pröva, huruvida och i vilken omfattning
mätningsmonopolet skall tillämpas inom länet. Med dessa utgångspunkter
och då enligt vunnen upplysning mätning genom virkesmätningsförening
utövas, förutom i de i kommissionens förslag angivna
länen, jämväl i Stockholms, Uppsala och Västmanlands län samt Wermländska
Inmätningsföreningen tidigare utövat verksamhet i dalslandsdelen
av Älvsborgs län, vilken del i fråga örn förutsättningarna för anordnande
av gemensam virkesmätning torde vara väsentligen likartad med
Värmlands län, har jag ansett, att den föreslagna lagens giltighetsområde
bör utsträckas att omfatta, jämte de i kommissionens förslag upptagna
länen, även Stockholms, Uppsala, Älvsborgs och Västmanlands län.

I några yttranden har framhållits, att ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen kunde komma att medföra svårigheter i fråga örn
virkesmätningen i vissa svenska gränstrakter.

Sveriges Industriförbund m. fl. hava härutinnan anfört:

I de inom Värmland belägna gränstrakterna mellan Sverige och Norge
samt jämväl i gränsbygden mellan Sverige och Finland försigginge transport
av rundvirke i båda riktningarna över gränsen. Det måste därför
vid den nya ordningens genomförande tillses, att utfärdade bestämmelser
ej finge sådant innehåll, att tillförseln av råvara till de svenska industrierna
försvårades och de utländska gränsföretagen gynnades.

Wermländska Inmätningsföreningen har beträffande detta spörsmål
yttrat:

Föreningen önskade påtala rådande förhållanden i gränstrakterna till
Norge. Kommissionen syntes anse, att rundvirke, som exporterades, borde
ligga utanför lagstiftningen. Föreningen kunde ej biträda denna uppfattning
i vad avsåge sågtimmer och massaved från gränstrakterna mot
Norge alldenstund svenska köpare av dylikt virke vid köp inom norskt
område endast dispensvägen och med svårighet kunde befrias från norsk
mätning enligt i Norge gällande lag. För norska köpare borde alitsa vid
köp inom svenskt område motsvarande bestämmelser gälla.

Vid meddelande av förordnande enligt förevarande stycke i fråga örn
trakter, som gränsa till Finland eller Norge, bör självfallet tillses, att förordnandet
gives en sådan avfattning, att det ej försvårar virkeshandeln
mellan Sverige och utlandet eller medför den verkan, att utländska företag
gynnas på bekostnad av svenska. Då, såsom jag förut framhållit, före
utfärdande av dylikt förordnande de sammanslutningar av virkessäljare
och virkesköpare, som linnas inom vederbörande område, ävensom de
korporationer, som inom området kunna anses företräda dessa grupper,

Lagen8 tilllämpning
i
vista gränstrakter.

Departements chef*».

Gräns flir
virkesmätningsnämnda

verksamhetsområde.

Departements chefen.

Rätt för
Kungl. Maj:t
att stadga
inskränkningar
i monopolet.

Kommissionen.

84 Kungl. Martts proposition nr 140.

böra beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, torde erforderliga garantier
föreligga, att virkeshandelns och trävaruindustriens intressen komma
att behörigen beaktas vid förordnandets utfärdande.

Andra stycket i denna paragraf, enligt vilket Kungl. Majit har att vid
meddelande av förordnande enligt första stycket tillika bestämma det antal
virkesmätningsnämnder, som skall finnas inom monopolområdet, samt
varje nämnds verksamhetsområde, överensstämmer med 1 § andra stycket
i kommissionens förslag.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommissionen uttalat,
att gränserna för virkesmätningsnämnds verksamhetsområde borde för
underlättande av lagens tillämpning fastställas på det sätt, att de sammanfölle
med kommungränser.

Häremot har i några yttranden erinran gjorts under framhållande, att
det icke sällan inträffade, att en kommun berördes av olika flottleder, för
vilka olika virkesmätningsnämnder kunde bliva förordnade. Gränsen för
virkesmätningsnämnds verksamhetsområde borde därför icke sammanfalla
med kommungräns utan med gräns för ådal.

I likhet med kommissionen finner jag för underlättande av lagens tilllämpning
vara önskvärt att, där så lämpligen kan ske, gränserna för virkesmätningsnämnds
verksamhetsområde bestämmas på det sätt, att de
sammanfalla med kommungränser. Denna regel kan dock uppenbarligen
ej iakttagas i det fall, att olika delar av en kommun på grund av topografiska
förhållanden eller av annan anledning finnas böra tillhöra
skilda virkesmätningsnämnders verksamhetsområden. I dylikt fall bör
tydligen gränsen mellan sagda områden i fråga örn kommunen noggrant
angivas i förordnandet.

Tredje stycket, vari införts en definition å vad enligt den föreslagna
lagen förstås med mätning av virke, motsvarar 1 § tredje stycket i kommissionens
förslag.

2 §.

I förevarande paragraf har inrymts en bestämmelse örn rätt för Kungl.
Majit att föreskriva inskränkningar i virkesmätningsnämnds befogenhet
enligt 1 §. I kommissionens förslag har en motsvarande bestämmelse
upptagits i 1 § första stycket.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommissionen — efter
erinran örn de inskränkningar i virkesmätningsnämnds monopol, som
upptagits i 2 § av kommissionens förslag beträffande husbehovsvirke
samt virke, som avverkats av virkesförädlare å honom tillhörig fastighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

eller å mark, varå denne ägde avverkningsrätt, ävensom beträffande mätning
av virke, som uteslutande verkställdes i ändamål att bestämma avlöning
åt skogsarbetare — anfört:

Genom dessa inskränkningar torde nämnda monopol ej i alla avseenden
erhålla den begränsning, som vore påkallad för vinnande av en ändamålsenlig
virkesmätning. Tillgodoseendet av detta syfte förutsatte, att
monopolet jämväl underkastades vissa inskränkningar av speciell natur
eller att i allt fall möjlighet att genomföra sådana bereddes genom lagstiftningen.
. .

I främsta rummet torde runt eller bilat virke, som försåldes till innehavare
av egentliga husbehovssågar eller andra små fasta sågverk eller
som eljest avyttrades till mindre virkesförbrukare, såsom byggmästare,
hantverkare, vissa fastighetsägare m. fl., regelrätt böra vara undantaget
från mätningsmonopolet. En föreskrift örn skyldighet att inmäta dylikt
virke genom virkesmätningsnämnd skulle verka betungande för den
mindre virkeshandeln och ofta medföra oskäligt höga mätningskostnader.
Liknande olägenheter skulle i vissa fall uppstå, därest virke, som inköptes
för försågning vid flyttbara sågar å avverkningsplatserna eller som
utdreves till avlägset belägna sjöar, vattendrag eller andra transportleder,
ovillkorligen måste mätas genom virkesmätningsnämnd Vidare vore att
märka, att props och andra sortiment av runt eller bilat virke som exporterades
till utlandet i oförädlat skick, för närvarande å flera orter inmättes
av särskilda, av handelskamrarna auktoriserade mätare. Denna mätning,
som anordnats i samförstånd med vederbörande exportörer i ändamål att
befrämja utförseln av dylikt virke och som i vissa fall erhållit en ej
obetydlig omfattning, syntes ej böra omöjliggöras genom den nya lagstiftningen.
Jämväl i övrigt kunde särskilda begränsningar i mätningsmonopolet
vara påkallade. Då ifrågavarande begränsningar borde avvägas
efter de växlande förhållanden, som förelåge inom olika virkesmätningsnämnders
verksamhetsområden, torde ett preciserande av dem i själva
lagen ej vara lämpligt utan den närmare utformningen därav böra ske i
administrativ väg. Det torde böra ankomma å Kungl. Majit att. da förordnande
örn tillämpande av ifrågavarande mätningsmonopol för visst
område meddelades, jämväl angiva de speciella begränsningar i monopolet,
som inom området skulle gälla.

I yttrandena har frågan om stadgande av inskränkningar i monopolet
utöver dem, som angivits i 2 § av kommissionens förslag, utförligt diskuterats.

Från vissa håll har sålunda betonats, att en del specialsortiment av
Tunt eller bilat virke borde undantagas från monopolets tillämpning.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har i detta
avseende framhållits, att monopolet ej borde gälla i fråga örn åtskilliga
dylika sortiment, såsom telegrafstolpar, pålar samt egyptiska och danska
sparrar. Beträffande dessa virkessortiment varierade mätningsbestämmelser
och mätningspraxis ej blott för olika länder utan även för skilda importörer
inom samma land. Det vore otänkbart, att virkesmätningsnämndens
personal skulle kunna behärska alla dessa specialbestämmelser. För
övrigt krävde många utländska köpare att få mäta genom eget folk.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Jämväl i en del andra yttranden liava yrkanden framställts örn undantagande
från den föreslagna lagstiftningen av vissa speeialsortiment
av runt eller bilat virke. Dessa yrkanden avse, förutom de i förenämnda
yttrande av Sveriges Industriförbund m. fl. angivna sortimenten, jämväl
buffers, plywoodvirke, färdigkapad props, tyska sparrar, hässjevirke,
stolpar av olika slag, slanor, spiror, stör, flaggstänger och fiskstänger.

Jägmästaren i Råneå revir bar framhållit, att för ett flertal specialsortiment
av runt virke utginge betalningen som regel efter visst pris
per styck. Tumningen inskränkte sig därför ofta till uppmätning av
stycketalet samt konstaterande av att för leveransen gällande bestämmelser
örn minimidimensioner iakttagits.

Vidare har i vissa yttranden från skogsstatstjänstemän framhållits, att
monopolet ej borde äga tillämpning i fråga om sådant runt eller bilat
virke, som i små poster avyttrades å avverkningsplatsen eller i skogen.

Jägmästaren i Hälsinglands revir har härom anfört:

Sulfat- och suliitved samt timmer avyttrades ofta i småpartier i skogen
till mellanhänder, varefter virket framforslades till flottled eller annan
plats för att än en gång försäljas. Det vore omotiverat, att virket i dylikt
fall inmättes av virkesmätningsnämnd. Virke, som nu sagts, borde
för att falla under den föreslagna lagen hava framforsiats till flottled,
lastplats, väg eller dylikt.

I yttrandena har även diskuterats, huruvida och i vad mån virke, som
försåldes till innehavare av egentliga husbehovssågar eller andra små
fasta sågverk, eller virke, som inköptes för försågning vid flyttbara sågar
å avverkningsplatserna, borde undantagas från mätningsmonopolet.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen hava härutinnan
anfört:

Beträffande den av kommissionen ifrågasatta rätten för Kungl. Maj:t
att generellt undantaga små sågar från mätningstvånget hyste föreningarna
stora betänkligheter. I vad en dylik undantagsbestämmelse bomme
att avse rena husbehovssågar, torde den få anses motiverad, ty dessa sågar
vöre i nu ifrågavarande delar av landet så få och små, att de saknade
betydelse. Beträffande den affärsmässigt bedrivna sågverksrörelse, som
ägde rum vid lasta eller ambulatoriska s. k. småsågar inne i landet, rådde
ett helt annat förhållande. Dessas antal vore mycket stort och bleve för
varje år större. Såsom exempel härpå kunde nämnas, att endast inom
Jörns revir i Västerbottens län funnes ett hundratal dylika sågar. I
många trakter vore virkesförsäljningen till dem större än försäljningen
till de stora verken vid kusten. Deras sammanlagda tillverkning torde i
många län uppgå till flera tiotusental standards sågat virke. Den sammanlagda
råvaruförbrukningen vid berörda sågar vore sålunda mycket
stor och utgjorde en betydande procent av totala kvantiteten köptimmer.
Örn blott de medelstora och mindre av dessa sågar lritoges från mätningsmonopolet,
torde detta komma att högst avsevärt kringskära omfattningen
av virkesmätningsnämndens verksamhet. Den monopoliserade
mätningen komme därigenom att fördyras. Då det under alla omständig -

Kungl. Majlis proposition nr 140.

heter finge emotses, att nämndens mätning bleve mycket dyrare an privat
sådan, erhölle småsågarna genom befrielsen från den monopoliserade
mätningen ett direkt företräde i konkurrensen örn råvaran, lhågkommas
borde även, att lagstiftningens syftemål vore att skydda säljareparten.
Detta behov av skydd förefunnes i samma mån beträffande säljare,
som avyttrade sitt virke till småsågar, som beträffande skogsägare, vilka
sålde sitt virke till storindustrien. Måhända hade motivet . för kommissionens
ställningstagande på denna punkt varit, att mätningen vid
spridda små sågarna inne i landet skulle fördyra nämndens verksamhe .
Föreningarna kunde icke godtaga ett sådant argument. Nödvändigheten
av att erhålla en något så när billig utfrakt för det sågade virket gjorde,
att berörda sågverk nästan alltid läge vid bilväg. De vore i detta hänseende
ofta mycket lättare tillgängliga än avlägset liggande backar och
småsjöar, där monopoliserad mätning skulle äga runi. . För armens behöriga
gång vid småsågarna vore det alls icke nödvändigt, att en matare
stöde till hands att mottaga och inmäta varje timmerlass, som kördes
fram till sågplatsen. Även vid dessa sågar måste inan i regel ha timmerförråd
i förlag, innan sågen kördes igång. Verksamheten behövde
icke i någon som helst mån bliva lidande av att tillfört timmer upplades
på sågbacken och inmättes av nämndens mätare på lämpliga tider.
En sådan mätning bleve för nämnden icke dyrare än inmätningen av de
ej sällan mycket obetydliga partier, som mätarna ofta till fots linge uppsöka
på avlägset liggande småvattendrag inne i skogarna. I enlighet
med det ovan sagda påyrkade föreningarna, att i motiven till lagen tydligt
utsädes, att endast rena husbehovssågar finge generellt fritagas fran
mätningsmonopolet.

Överbottens Tumningsförening har rörande denna fråga yttrat:

Föreningen tillstyrkte undantag från monopolet för husbehovssågar
men ansåge sig med skärpa böra framhålla, att sådant undantag .ej borde
gälla virke, som vid dylika sågar eller flyttbara sågar å avverknmgsplatserna
sågades för export. Enligt en i svenska flottledsforbundets årsbok
nr 8 lämnad uppgift av statens flottledsmgenjor P. Silverbrand hade
från Skellefteå tullkammardistrikt, kuststräckan Byske—Gumboda, under
vissa år exporterats över 20,000 stds klingsågat virke eller omkring
30 procent av hela kvantiteten skeppat sågvirke. Under 19,>3 hade dar
skeppats 8,000 stds klingsågad vara eller 26.:: procent av hela kvantiteten.
Dessutom hade med järnväg avsänts 2,000 stds. Dessa sistnämnda kvantiteter
för 1933 motsvarade omkring 3,300,000 rundvirkeskubikfot. Enligt
inhämtade uppgifter för kuststräckan Piteå—Haparanda hade ar 1934 vid
klingsågar för skeppning försågats cirka 30,000 stds, vilket motsvarade
cirka 10,000.000 kubikfot sågtimmer. Den fördyring av matnmgskostnaden,
som måste drabba övrigt exportvirke, därest dessa omkring 40000
stds undandroges mätningstvång, kunde varken vara rättvis eller std i
överensstämmelse med lagförslagets andemening.

Skogsvård sstyrelsen i Norrbottens län, över jägmästaren i övre Norrbottens
distrikt och Dalälvarnas Tumningsförening hava i förevarande
avseende hävdat samma mening som överbottens Tumningsförening. Dalälvarnas
Tumningsförening har därvid upplyst, att inom Kopparbergs
län funnes över 100 fasta mindre sågverk, som under normala förhållanden
hade en årlig råvaruanskaffning på sammanlagt cirka 4,300,000 såg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

timmer. Härav mtummades genom tumningsföreningens försorg cirka
1,300,000. Skillnaden, cirka 3,000,000 sågtimmer, inmättes av dessa sågverks
egen personal.

I motsats till den uppfattning, som uttalats i nyssangivna yttranden,
,5. länsstyrelsen. i Kopparbergs län gjort gällande, att det förelåge goda
skal att från mätningsmonopolet undantaga liusbehovssågar och andra
mindre sågverk.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län har ansett,
att sådana mindre sågar, som försågade exempelvis under 20,000
timmer per år, borde undantagas från monopolet.

Jägmästaren i Arjeplogs revir har funnit önskvärt, att undantag från
monopolet i vissa fall kunde medgivas ifråga örn virke, som försågades
vid flyttbara sågar. Jägmästaren har härom anfört:

De flyttbara motorsågarna syntes inom stora områden av virkesmätmngsimmndernas
blivande verksamhetsområden växa i antal. Det erbjode
stora svårigheter och skulle förorsaka avsevärda kostnader att på
de otta tränga upplagsplatserna verkställa upprepade tumningar under
sagningens gang. Oftast torde virkesinköpen till dessa sågar ske genom
rotkop men aven köp av rundtimmer förekomma ofta.

Vissa myndigheter, däribland länsstyrelsen i Örebro län, hava framhållit,
att de av kommissionen ifrågasatta undantagen från monopolet i
fråga örn virke, som försåldes till innehavare av mindre sågverk eller
som eljest avyttrades till mindre virkesförbrukare, borde uttryckligen angivas
i lagen.

* flera yttranden har hemställts, att monopolet ej måtte förlänas
tillämpning beträffande virke, som av kommunikationsverk, vägdistrikt,
allmänna, flottleder m. fl. inköptes för egen förbrukning. I yttrandena
ar härvid framhållits, att inmätning av slipersvirke för statens järnvägars
behov och telefonstolpsvirke för telegrafverkets räkning hittills
verkställts utan anlitande av mätningsorganisationer. Några olägenheter
harav hade icke förmärkts. Virke, som inköptes av flottningsföreningar
och vägdistrikt, utgjordes i allmänhet av jämförelsevis små partier.

Vad särskilt angår virke, som erfordras för byggande eller underhåll
av flottled, har Byske och Åby älvars flottningsförening anfört:

För flottledernas underhåll eller utbyggande inköpte flottningsföremngarna
ärligen virke av varierande omfattning. Då det gällde avsevärdare
kvantiteter, torde virket i allmänhet inköpas på rot och således icke
lalla under lagens tillämpning. Förutom sådana större inköp vore det dock
massor av små virkesposter örn något eller några tiotal klampar och fördelade
har och var efter flottlederna, som för flottledernas underhåll årligen
och under alla tider av året inköptes från olika skogsägare. I stor
utsträckning upptoges desslikes byggnadsvirke i småpartier ur flottlederna
och ersattes efter inmätning till virkesägarna. Sådana till antaiet
manga men till innehållet högst obetydliga virkesinköp skulle
enligt lagförslaget drabbas av inmätningstvånget. Då detta virke i regel
inköptes for kompletterande av nära slutförda byggnader, vilka i allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

het omedelbart vid inträdande flod måste tagas i bruk, eller för reparation
av förstörda anläggningar, ofta utförda under pågående flottningar,
skulle tiden sällan medgiva hänvändelse till mätningsnämnden vare sig
det gällde begäran örn inmätning eller befrielse därifrån. Det orimliga
i mätningstvång för sådant virke syntes påtagligt.

Slutligen bar i åtskilliga yttranden, som avgivits av representanter
för trävaruindustrien, yrkats, att mätning av virke, som gjorts till föremål
för försäljning eller byte mellan bolag, måtte undantagas från monopolet.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen, vilka anslutit sig
till berörda yrkande, hava till utveckling därav anfört:

Det förekomme årligen, att stora virkespartier bytte ägare och sålunda
vore köpvirke, utan att den säljande parten kunde betraktas som svagare
eller hade behov av eller själv önskade det allmännas mellankomst för
hävdande av sina intressen. Föreningarna syftade på de stora affärer i
runt virke, som ägde rum mellan bolag inbördes. Allmännast vore måhända
dessa affärer mellan verk tillhörande en koncern eller samarbetande
företag. Till formen vore dessa virkesaffärer mellan olika dotterbolag i
en koncern stundom regelrätta köp, men ofta skedde de även i form av
byte av virke, varvid uppkomna värdedifferenser reglerades i penningar.

I realiteten vore berörda affärer att betrakta som virkesfångst från egna
skogar, vilken genom försäljningar och köp mellan dotterbolagen inbördes
dirigerades till de lämpligaste förädlingsverken. Så som lagförslaget
vore skrivet, lydde dylika virkesaffärer under mätningsmonopolet.

Detta vore uppenbarligen olämpligt. Det funnes ingen anledning att under
det allmännas kontroll tvinga in mätningar, som vöre transaktioner i
en och samma ägares inre förvaltning. Dessutom ägde även stora rundvirkesaffärer
rum mellan bolag, som ej i övrigt hade gemensamma intressen.
Företag, som saknade egna massafabriker, plägade sålunda
exempelvis i stora poster sälja den massaved, som utlölle från deras skogar,
till företag, som ägde dylika fabriker. Sådana affärer skedde i fullt
samförstånd mellan likvärdiga parter. Önskemål örn mätningens läggande
under allmän kontroll bade aldrig framställts. Några sociala intressen
att bevaka hade statsmakterna i detta fall icke. Föreningarna hemställde
därför, att i lagen måtte upptagas en bestämmelse, att virkesaffärer
mellan bolag inbördes skulle undantagas från mätningsmonopolet. Kunde
detta ej bifallas, borde i varje fall i motiven tydligt utsägas, att Kungl.

Majit vid utfärdande av förordnande enligt 1 § i regel borde meddela generellt
undantag för rundvirkesaffärer mellan bolag inbördes.

Korsnäs Sågverksaktiebolag bar framhållit, att försäljning eller byte
av virke mellan bolag ägde rum, exempelvis då två bolag bade intressen
i två flottleder och sinsemellan bytte flottningsvirket, så att vartdera bolaget
finge virke endast i en flottled. Dylika transaktioner uppgjordes i
regel i form av köp.

Även med den begränsade omfattning, som virkesmätningsnämnds Departementsmonopol
enligt 1 § skall erhålla, torde inskränkningar i monopolet i vissa chefen''
fall vara påkallade.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

På sätt kommissionen framhållit, torde sålunda i den föreslagna lagen
möjlighet böra beredas att medgiva fri mätning i fråga örn props. Den
särskilda mätning av detta virkesslag, som å vissa orter anordnats under
medverkan av handelskamrarna, torde ej böra omöjliggöras genom
lagen. Jämväl i fråga örn vissa andra särskilda slag av runt barrträdsvirke,
avsedda för ändamål som i 1 § sägs, torde på grund av det mätningssätt,
som tillämpas i fråga örn dem, eller den ringa förekomsten av
respektive virkesslag eller av andra orsaker möjlighet att helt eller i viss
utsträckning undantaga dem från monopolet böra förefinnas. Vad särskilt
angår brännved, avsedd för industriellt bruk, lärer den mätning, som
tillämpas i fråga örn dylik ved, oftast vara så enkel, att ett anlitande av
virkesmätningsnämnd för mätningens verkställande ej är påkallat. I
fråga örn sådan ved torde därför undantag från monopolet i regel böra
medgivas, där ej veden upplagts för mätning i samband med annat virkesslag,
som är underkastat monopolet.

Vidare torde, jämväl i viss anslutning till vad kommissionen anfört,
undantag från monopolets tillämpning i vissa fall böra medgivas i fråga
om virke, som försäljes till innehavare av egentliga husbehovssågar eller
andra mindre fasta sågverk eller liknande träförädlingsverk eller som
inköpes för försågning vid flyttbara sågar å avverkningsplatserna.
En ovillkorlig tillämpning av monopolet beträffande dylikt virke skulle
understundom medföra oskäligt höga mätningskostnader eller alltför stor
tidsutdräkt eller omgång i fråga örn mätningens utförande. Av praktiska
skäl torde det undantag från monopolets tillämpning, som med hänsyn
härtill är motiverat, i första hand böra åsyfta, att fri mätning medgives
i fråga örn virke, som inköpes för förädling vid sådana mindre fasta
eller flyttbara sågverk eller andra träförädlingsverk, vilkas årliga förbrukning
av köpvirke understiger viss myckenhet. Erinras må, att enligt
den norska lagen örn virkesmätning vederbörande departement äger
bestämma, huruvida och i vilken utsträckning virke, som inköpes till
mindre lokala sågverk och liknande träförädlingsanläggningar, skall vara
underkastat lagen samt att departementet med stöd av denna befogenhet
ifråga örn Glommens virkesmätningsförening föreskrivit, att föreningens
styrelse äger medgiva befrielse från lagens tillämpning beträffande
dylik anläggning inom föreningens distrikt, för vilken högst 500
tolfter timmer årligen inköpas. Storleken av den årliga förbrukning av
köpvirke, som sålunda torde böra utgöra förutsättning för monopolets
tillämpning i fråga örn här avsedda sågverk eller andra verk, synes böra
bestämmas med hänsyn till, bland annat, kommunikationsväsendets utveckling
inom vederbörande trakt samt, där fråga är örn fasta anläggningar,
dessas belägenhet. I vissa fall torde jämväl andra faktorer än
den årliga förbrukningen av köpvirke böra läggas till grund för
medgivande av undantag från monopolet i fråga örn här avsedda mindre
verk. Vid fastställandet av dessa undantag bör tydligen tillses,

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

att genom undantagen ej så stora virkesmängder undandragas monopolet,
att kostnaderna för den monopoliserade mätningen komma att överstiga
vad som är skäligt.

Kommissionen har ansett, att undantag från monopolets tillämpning
regelrätt borde medgivas beträffande virke, som avyttrades till en del
mindre virkesförbrukare, såsom byggmästare, hantverkare, vissa fastighetsägare
m. fl. Därjämte har i åtskilliga yttranden hemställts, att monopolet
ej måtte förlänas giltighet i fråga örn virke, som inköptes av
kommunikationsverk, vägdistrikt, allmänna flottleder m. fl. för egen förbrukning.
Med den begränsning i monopolets omfattning, som jag i det
föregående tillstyrkt och varom bestämmelse upptagits i 1 §, torde virke,
som nu sagts, ej bliva underkastat monopolet, med mindre nämnda virkesförbrukare
driva förädlingsverksamhet i fråga örn virke. För sådant
fall komma emellertid beträffande denna verksamhet de föreskrifter örn
undantag från monopolet för mindre sågverk och andra mindre träförädlingsverk,
som enligt det nyss anförda böra meddelas, att äga tillämpning.

I likhet med kommissionen och vissa skogsstatstjänstemän finner jag
påkallat, att fri mätning må kunna medgivas i fråga örn virke, som utdrivits
till avlägset belägna sjöar, vattendrag eller andra transportleder, eller
som eljest upplagts för mätning å avlägset liggande eller otillgängliga
platser.

Härförutom torde, på sätt i åtskilliga yttranden framhållits, monopolet
principiellt ej böra äga tillämpning beträffande mätning, som verkställes
på grund av avtal rörande köp eller byte av virke, slutna mellan
trävarubolag eller andra, vilka i större omfattning driva förädlingsverksamhet
i fråga örn virke. Medgivande av undantag från monopolet i
nu angivet avseende torde dock böra lämnas allenast i den mån ej därigenom
möjlighet öppnas att kringgå den föreslagna lagstiftningen.

Jämväl i vissa andra fall än de här förut omförmälda kunna inskränkningar
i monopolet vara motiverade. Behov av sådana inskränkningar
kan sålunda ex. föreligga i fråga örn särskilt förädlingsverk eller särskild
transportled eller exporthamn.

Då ett närmare angivande i lagen av alla de fall, då undantag från
monopolet äro påkallade för vinnande av en ändamålsenlig virkesmätning,
ej lämpligen kan ske, synas erforderliga föreskrifter härutinnan
böra meddelas i administrativ väg. Härför talar även den omständigheten,
att ifrågavarande undantag böra utformas med hänsyn till de växlande
förhållanden, som i skilda fall föreligga, och jämväl böra kunna
jämkas efter inträdande förändringar i dessa förhållanden. Befogenhet
att meddela dylika föreskrifter synes böra förbehållas Kungl. Majit. En
bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf.

Vid meddelande av föreskrifter, som nyss sagts, torde i allmänhet de
sammanslutningar av virkessäljare och virkesköpare samt de korpora -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

tioner, företrädande dessa grupper, som finnas inom det område föreskrifterna
avse, böra beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

3 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 3 § i kommissionens förslag,
handlar örn rätt för virkesmätningsnämnd att i särskilt fall medgiva undantag
från nämndens mätningsmonopol.

Enligt 3 § i kommissionens förslag skall rätt att medgiva sådant undantag
tillkomma nämnden allenast örn synnerliga skäl därtill föreligga.

I motiveringen till sagda paragraf har kommissionen anfört:

De fall, då möjlighet att verkställa mätning av runt eller bilat virke
utan anlitande av vederbörande virkesmätningsnämnd borde stå öppen,
vore så mångskiftande, att de ej kunde uttömmande angivas vare sig i
lagen eller i administrativa föreskrifter. Berörda syfte torde därför ej
i full utsträckning kunna vinnas, med mindre befogenhet medgåves virkesmätningsnämnden
eller annan att i fråga örn särskilda mätningsfall pröva,
huruvida undantag från monopolet vore påkallat. Dylika undantag
kunde vara motiverade exempelvis därav, att med hänsyn till visst virkespartis
ringa storlek eller belägenhet eller av annan orsak mätningen av
partiet genom nämnden droge alltför stor omgång eller kostnad eller att,
sedan virke i och för sådan mätning upplagts på isbelagt vattendrag, islossningen
därå försigginge så snabbt, att mätning genom nämnden ej
medhunnes. För möjliggörande att prövning, varom nu vore fråga, kunde
ske under enkla former och med erforderlig skyndsamhet, syntes densamma
böra ankomma å nämnden själv. Befogenhet att medgiva här
avsett undantag borde dock tillkomma nämnden allenast i det fall, att
framställning därom gjorts av virkets ägare eller, där fråga vore örn
mätning av köpvirke eller annat virke, som avyttrats på villkor, att mätning
av virket skulle ske, vederbörande kontrahenter. Såsom villkor för
nämndens befogenhet att lämna sådant medgivande borde gälla, att synnerliga
skäl därtill förelåge.

Mot kommissionens förslag i denna del hava jägmästarna i Grönsinka
och Garpenbergs revir erinrat, att förslaget icke lämnade utrymme för
beviljande av undantag i tillräcklig omfattning. Särskilt ifråga om
mindre sågverk, träullsfabriker och andra liknande företag, beträffande
vilka lagringsmöjligheterna av virke i avvaktan på mätning ofta kunde
vara begränsade, skulle en mätning genom virkesmätningsnämnden komma
att verka betungande och medföra dryga kostnader. Ur denna synpunkt
vore det mindre lämpligt, att rätten för nämnden att bevilja dispens
från monopolet skulle göras beroende av att ''synnerliga’ skäl därtill
förelåge.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har rörande
kommissionens förslag härutinnan anförts:

Det syntes önskvärt, att i lagens motiv tydligt angåves vissa andra fall
än de av kommissionen omnämnda, då dispens finge av virkesmätningsnämnden
meddelas. Härvid syftades på virke, som utfölle vid rågångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

och mätningslinjestakningar saint vid upphuggning av kraftledningsgator.
Dylikt virke såldes ofta men kunde knappast göras till föremål för
nämndens mätning.

Vad kommissionen anfört till stöd för medgivande åt virkesmätnings- Departementsnämnd
av befogenhet att i särskilt fall bevilja undantag från nämndens c e en''
mätningsmonopol finner jag äga giltighet. De av kommissionen angivna
exempel å omständigheter, som enligt kommissionens mening borde utgöra
skäl för medgivande av sådant undantag, synas inbegripa även de
fall, som omförmälas i det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna
yttrandet. Jag delar jämväl kommissionens uppfattning, att här avsedd
befogenhet bör tillkomma nämnden allenast där framställning örn beviljande
av undantag från monopolet gjorts hos nämnden av virkets ägare
eller, i fråga örn mätning av köpvirke eller därmed likställt virke, av
vederbörande kontrahenter. Bestämmelser örn sökande av sådant undantag
hava upptagits i 25 §. På sätt i vissa yttranden framhållits, torde
dock sagda befogenhet i kommissionens förslag hava erhållit en väl snäv
begränsning genom det i förslaget uppställda förbehållet, att synnerliga
skäl för beviljande av sökt undantag skola föreligga. Rätt att medgiva
sådant undantag synes böra tillkomma nämnden i alla fall, då skäl därtill
äro. I enlighet härmed har förevarande paragraf avfattats.

4 $.

Första stycket, som motsvarar 4 § i kommissionens förslag, upptager
bestämmelse örn rätt för virkesmätningsnämnd att inom sitt verksamhetsområde
under viss förutsättning verkställa även annan mätning av
virke än sådan, som enligt den föreslagna lagen uteslutande ankommer
på nämnden. Beträffande denna bestämmelse hänvisar jag till vad i
redogörelsen för förslagets allmänna grunder anförts.

I vissa fall torde vara önskvärt, att virkesmätningsnämnd äger verkställa
mätning av virke jämväl utom det område, där nämnden har mätningsmonopol.
Det är sålunda tänkbart, att med hänsyn till de förhållanden,
som enligt vad jag vid 1 § anfört böra beaktas vid fastställande av
monopolområde, från sådant område kunna komma att uteslutas vissa
trakter, där mätning av virke med fördel kan utföras av virkesmätningsnämnd.
Därjämte må erinras, att Wermländska Inmätningsföreningen
under en följd av år verkställt mätning av virke inom vissa ådalar i
Norge, vilka avbörda sitt vatten till svenska vattendrag, samt att det synes
önskvärt, att, därest virkesmätningsnämnd skulle komma att inrättas
i Värmlands län, sådan nämnd må kunna medgivas befogenhet att fortsätta
den av sagda förening bedrivna mätningsverksamheten i Norge,
under förutsättning att tillstånd därtill lämnas från norsk sida. Befogenhet
för virkesmätningsnämnd att verkställa mätning av virke utom sitt
monopolområde synes böra avse visst bestämt distrikt samt gälla för viss
tid eller tillsvidare. Virkesmätning inom sådant distrikt torde böra få

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 140.

utföras av nämnden allenast under förutsättning, att mätningen kan ske
utan förfång för den å nämnden ankommande mätningen inom dess monopolområde.

Det synes böra anförtros åt Kungl. Majit att avgöra, huruvida och i
vilken omfattning befogenhet, som nu sagts, bör tillerkännas virkesmätningsnämnd.
Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att sådan befogenhet
ej må avse distrikt, som är beläget inom annan virkesmätningsnämnds
monopolområde. Hinder synes ej böra möta, att, där så finnes
lämpligt, virkesmätningsnämnd tillägges här avsedd befogenhet ifråga
örn visst distrikt utom de i 1 § angivna län.

Enligt nu angivna grunder har bestämmelsen i andra stycket avfattats.

5 $.

Förevarande paragraf motsvarar 5 § i kommissionens förslag.

I första stycket hava inrymts föreskrifter örn antalet ledamöter och
suppleanter i virkesmätningsnämnd, örn befogenhet för Kungl. Majit att
förordna dessa samt örn den tid, för vilken dylika förordnanden skola meddelas.
För innehållet av dessa föreskrifter och de skäl, som ligga till
grund för dem, har jag i huvudsak redogjort i det föregående.

Antalet suppleanter i virkesmätningsnämnd har i departementsförslaget
bestämts till nio eller tretton. Denna bestämmelse innebär, att en
suppleant skall förordnas för ordföranden i nämnden samt två suppleanter
för varje ledamot, som är säljare- eller köparerepresentant. Departementsförslaget
överensstämmer i detta hänseende med kommissionens
förslag.

Andra stycket upptager bestämmelser örn sättet för utseende av ordförande
i virkesmätningsnämnd samt dennes suppleant, vilken senare tilllika
skall vara vice ordförande i nämnden. I fråga örn dessa bestämmelser
hänvisas såvitt angår ordföranden till vad jag i redogörelsen för förslagets
allmänna grunder anfört. Vice ordföranden skall enligt departementsförslaget
utses på samma sätt som ordföranden. Vad jag i sagda
redogörelse anfört örn de kvalifikationer, som ordföranden bör äga, gäller
självfallet även vice ordföranden.

Enligt tredje stycket skola virkesmätningsnämnds ledamöter och suppleanter,
med undantag av ordföranden och vice ordföranden, företräda,
hälften virkessäljare- och andra hälften virkesköpareintressen, samt utses
efter förslag, avgivna i den ordning, som stadgas i vissa följande bestämmelser
i förslaget. Även rörande detta stycke åberopar jag vad i nyssnämnda
redogörelse anförts.

6 §.

Förevarande paragraf, som upptager bestämmelser örn virkesmätningsnämnds
tjänstemän, överensstämmer, på sätt jag i det föregående framhållit,
med kommissionens förslag, däri föreskrifter i ämnet upptagits i
6 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 95

7 $.

Denna paragraf, enligt vilken reglemente skall i viss ordning fastställas
för virkesmätningsnämnd, är likalydande med 7 § i kommissionens
förslag.

Örn mätningsinstruktion.

8 §.

Enligt 8 § första stycket i kommissionens förslag har Kungl. Majit att, Sättet för utefter
hörande av vederbörande virkesmätningsnämnder, för område, för ^''atningsvilket
förordnande enligt 1 § meddelats, utfärda instruktion angående instruktion.
mätning av runt eller bilat virke samt förfarandet därvid. Där så finnes
lämpligt, må enligt förslaget skilda instruktioner utfärdas för olika delar
av området.

Beträffande förslaget i denna del hava vissa myndigheter och korporationer,
däribland Svenska Flottledsförbundet och ett flertal flottningsföreningar,
framhållit, att, då bestämmelserna i sådan mätningsinstruktion,
som Kungl. Majit enligt förslaget hade att utfärda, i åtskilliga avseenden
berörde de inom instruktionens tillämpningsområde verksamma
flottningsföreningarna, det borde föreskrivas, att före utfärdandet av dylik
instruktion även vederbörande flottningsföreningar skulle höras i ärendet.

Då det bör förutsättas, att Kungl. Majit, innan mätningsinstruktion ut- Departementsfärdas
för visst område, utan särskild föreskrift kommer att, när anledning
därtill föreligger, bereda tillfälle för de flottningsföreningar, som äro
verksamma inom området, att yttra sig i ärendet, finner jag meddelande
av uttrycklig bestämmelse härom ej vara erforderligt.

Ej heller eljest har jag funnit skäl till erinran mot bestämmelserna i
8 § första stycket av kommissionens förslag. Dessa hava därför, allenast
med en mindre jämkning, som föranletts av den av mig föreslagna ändrade
omfattningen av virkesmätningsnämnds monopol, samt vissa redaktionella
ändringar upptagits i departementsförslaget och inrymts i första
stycket av förevarande paragraf.

I 8 § andra stycket av kommissionens förslag hava inrymts bestämmelser
angående mätningsinstruktions innehåll. Enligt dessa bestämmelser,
som avfattats i viss anslutning till innehållet av de av virkesmätningsföreningarna
fastställda mätningsinstruktionerna, skall av Kungl. Majit
utfärdad mätningsinstruktion upptaga bestämmelser dels örn sättet för
mätning av runt eller bilat virke och dels om förfarandet därvid. I det
förra avseendet skall i instruktionen angivas, huru vid mätning av virke,
som instruktionen avser, bedömning skall ske av virkets beskaffenhet
samt vilken mätningsmetod därvid skall anlitas. Bestämmelser härom upptagas
i andra stycket punkterna 1, 2, 6, 7 och 8. I det senare avseendet skall
enligt förslaget instruktionen innehålla föreskrifter rörande vissa detal -

Mätningsinatr
viktioria
innehåll.

Kommis sionen.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

jer i förfarandet, som ansetts ej lämpligen böra regleras i själva lagen.
Stadganden härom hava inrymts i andra stycket punkterna 3, 4, 5, 9 och
10. Då kommissionen förutsatt, att utöver de föreskrifter, som avses i
nu angivna punkter, ytterligare bestämmelser kunde finnas nödiga för
mätnings riktiga och ändamålsenliga verkställande, har en anvisning örn
instruktionens kompletterande med dylika bestämmelser upptagits i
punkten 11.

Mot vissa av de nu angivna punkterna i kommissionens förslag hava
erinringar gjorts i de avgivna yttrandena.

Beträffande punkten 2, enligt vilken mätningsinstruktion skall angiva,
bland annat, huru virke, som instruktionen avser, skall vara å mätningsplatsen
upplagt, har Svenska Flottledsförbundet anfört:

Frågan örn uppläggning av virke å mätningsplatsen ginge icke att generellt
bestämma för ett instruktionsområde och särskilt icke, då det inmätta
virket skulle tillsläppas till flottled. De lokala förhållandena vore
härvidlag synnerligen växlande och erfordrades olika föreskrifter såväl
för de skilda flottlederna som inom olika sträckor av en och samma flottled.
Förhållandena kunde även skifta från det ena året till det andra
genom utskärningar i stränderna, förändringar i älvbottnen m. m. På
grund härav måste det bliva flottningsledningen, som i varje fall finge
det avgörande ordet i fråga örn flottgodsets uppläggande vid eller på
flottled.

I enlighet härmed har förbundet hemställt, att ett tillägg till förevarande
punkt måtte göras av innehåll, att flottningsvirke skulle uppläggas
ä mätningsplatsen efter anvisning av flottningsförening.

Uttalanden i liknande riktning hava gjorts av Sveriges Industriförbund
m. fl.

Indals och Ljunga älvars samt Gimåns flottningsföreningar hava framhållit,
att uppläggning av virke, varom här vore fråga, horde, utan åsidosättande
av dess behöriga torkning eller för mätningsförfarandet erforderligt
tillvägagångssätt, äga rum i överensstämmelse med de av flottningsföreningarna
för flottningskostnadernas nedbringande utfärdade bestämmelserna.

I fråga örn punkten 6, enligt vilken mätningsinstruktion skall angiva,
huru beträffande virke, som instruktionen avser, mätning i egentlig mening
skall verkställas, hava Indals och Ljunga älvars samt Gimåns flottningsföreningar
anfört, att de förutsatte, att virkesmätningen komme att
ske på sådant sätt, att de för virkets beräkning till deltagande i flottningskostnader
m. m. erforderliga faktorerna angåves i det mätbesked,
som enligt förslaget skulle utfärdas vid mätningsförrättning.

Svenska Flottledsförbundet har rörande samma punkt uttalat, att de däri
avsedda bestämmelserna vore i hög grad beroende av den för varje flottled
gällande virkesindelningen, vilken alltså borde noga beaktas vid instruktionens
utformning i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 97

Med avseende ä punkten 9, sorn. föreskriver, att i mätningsiustruktion
skall angivas, kuru virke, som varit föremål för mätning, i samband
därmed skall märkas, hava Svenska Flottledsförbundet ock en del flottningsföreningar
påpekat, att virkets märkning borde ske i noggrann
överensstämmelse med de hos flottningsföreningarna registrerade virkesmärkena.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen hava angående
denna punkt anfört, att, då märkningen vore tämligen tidsödande, det
syntes vara lämpligt, att i mätningsinstruktionen föreskreves, att huggyxa
märken i förekommande fall skulle vara anbragta å virket före inmäta
ningen, vid vilken mätaren följaktligen endast hade att kontrollera, att
märkena funnes. Enligt föreningarnas åsikt vore det nödvändigt, att
sagda märken anbragtes före mätningstillfället. Upptagandet i mätningsinstruktionen
av föreskrifter i berörda avseende förutsatte en jämkning
i nu ifrågavarande punkt i förslaget.

Enligt punkten 10 skall i mätningsinstruktion angivas, huru mängden
av virke, som varit föremål för mätning, skall av virkesmätningsnämnden
uträknas samt underrättelse därom lämnas sakägare vid mätningsförrättning.

I fråga örn denna punkt har Svenska Flottledsförbundet framhållit, att
däri berördes en omständighet, som krävde särskild uppmärksamhet,
nämligen önskvärdheten av snabba underrättelser till sakägarna. Vid
avfattandet av de i förevarande punkt avsedda bestämmelserna borde
hänsyn tagas till den tid, inom vilken enligt flottningsföreningarnas reglementen
de exakta flottningsuppgifterna skulle avlämnas. Ett tillägg torde
erfordras till denna punkt, som klargjorde, att instruktionen ej finge
innehålla sådana bestämmelser, att avgivandet av exakt flottningsupp1
gift i rätt tid äventyrades.

Liknande uttalanden hava gjorts av vissa flottningsföreningar.

Slutligen har i fråga örn punkten 11 jägmästaren i Kalix revir uttalat,
att, då det syntes vara av vikt, att virkesmätningsnämnden så fort
ske kunde erhölle kännedom örn storleken.av årets blivande inmätning,
i instruktionen möjligen borde intagas bestämmelse örn tiden för virkesanmälans
inlämnande.

Den ram för mätningsinstruktions innehåll, som angivits i 8 § andra
stycket av kommissionens förslag, synes lämplig och väl avvägd.

De erinringar i fråga örn vissa punkter i berörda stycke, som framställts
i en del yttranden, avse väsentligen frågan, huru de särskilda
mätningsinstruktioner, som Kungl. Maj:t enligt förevarande paragral
har att utfärda, böra utformas. Ett närmare ståndpunkttagande till denna
fråga synes ej nu böra ske. Beträffande de erinringar, som härutinnan
framförts av Svenska Flottledsförbundet och vissa flottnings -

Departements chofen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Kr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

föreningar, må dock framhållas, att vid mätningsinstruktions utfärdande
skälig hänsyn självfallet bör tagas till flottningsintresset inom instruktionens
tillämpningsområde.

I fråga örn punkten 2 i kommissionens förslag, enligt vilken punkt i
mätningsinstruktionen skall angivas, huru virke, som instruktionen avser,
skall vara å mätningsplatsen upplagt, har Svenska Flottledsförbundet föreslagit
ett tillägg av innehåll, att flottningsvirke skulle uppläggas å mätningsplatsen
efter anvisning av flottningsförening. Ett dylikt tillägg finner
jag obehövligt, då utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att de bestämmelser
örn virkets uppläggning å mätningsplatsen, som enligt sagda punkt
skola upptagas i mätningsinstruktionen, i fråga om flottningsvirke böra
anpassas efter de föreskrifter, som med stöd av flottningslagstiftningen
meddelats i detta ämne. Med anledning av de erinringar, som flottledsförbundet
i övrigt framfört mot bestämmelsen i förevarande punkt, må
framhållas, att enligt departementsförslaget hinder ej möter att för olika
delar av mätningsinstruktionens tillämpningsområde skilda föreskrifter
meddelas rörande uppläggning av däri avsett virke å mätningsplatsen
eller att virkesmätningsnämnden bemyndigas att härutinnan meddela
detalj föreskrifter.

Beträffande punkten 9 i förslaget, enligt vilken i mätningsinstruktion
skall angivas, huru virke, som varit föremål för mätning, i samband därmed
skall märkas, har av Sveriges Industriförbund m. fl. föreslagits sådan
jämkning, att hinder ej mötte för upptagande i mätningsinstruktionen
av föreskrift, att huggyxmärken skulle i förekommande fall vara
anbragta å virket före mätningen. Då en föreskrift av angivet innehåll
ar att betrakta som en bestämmelse rörande virkets behandling vid avverkningen
samt stadgande om inrymmande av dylika bestämmelser i
mätningsinstruktionen upptagits i punkten 2 av förslaget, synes den av
industriförbundet m. fl. föreslagna jämkningen ej vara motiverad.

Ej heller eljest har jag, bortsett från vissa mindre redaktionella jämkningar,
funnit anledning föreslå ändring i kommissionens förslag i denna
del. Förslaget har därför, med berörda jämkningar, upptagits i departementsförslaget
och inrynjts i andra stycket i förevarande paragraf.

Bestämmelsen i tredje stycket av kommissionens förslag, som innehåller,
att mätningsinstruktion skall lända till efterrättelse enligt vad i den
föreslagna lagen stadgas, har uteslutits såsom obehövligt

Om mätningsförrättning.

9 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som handla om rätt att hos virkesmätningsnämnd
påkalla mätning, motsvara stadgandena i 9 § av kommissionens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Enligt kommissionens förslag skall sagda rätt tillkomma virkets ägare Kommission*»,
eller, där mätning påkallas på grund av avtal, varigenom virke försålts
eller eljest avyttrats på villkor, att mätning av virket skall verkställas,

(mätning av köpvirke), kontrahenterna gemensamt. För det fall, att
domstol genom lagakraftvunnet beslut förordnat, att mätning av köpvirke
skall verkställas av virkesmätningsnämnd, äger dock enligt förslaget
envar av kontrahenterna påkalla mätningen.

I motiveringen till dessa bestämmelser har kommissionen anfört:

Förslagets ståndpunkt, att mätning av köpvirke skulle påkallas av
kontrahenterna gemensamt, hade betingats av önskemålet att vinna ett
snabbt och enkelt mätningsförfarande. Därest framställning om mätning
i berörda fall skulle hos nämnden kunna göras av eu av kontrahenterna,
skulle en sådan ordning förutsätta, att nämnden, innan prövning
av mätningsansökan kunde av nämnden företagas, måste över ansökningen
höra den kontrahent, som ej undertecknat ansökningen, varigenom
besvär och betydande tidsutdräkt vid ärendets behandling skulle förorsakas.

Den nu angivna ordningen för sökande av mätning av köpvirke .^unde
emellertid ej förlänas ovillkorlig giltighet. För det fall, att en av
kontrahenterna obehörigen vägrade att underteckna mätningsansökningen,
borde tydligen den andre kontrahenten hava möjlighet att mot den
förres vilja påkalla mätning genom nämnden. Då det ej kunde anförtros
åt nämnden att i dylikt fall avgöra,_ huruvida den förres vägran
strede mot avtalet, syntes berörda syfte ej lämpligen kunna tillgodoses
på annat sätt, än att den kontrahent, som krävde mätning, ägde att efter
stämning å d6n andre hos domstol utverka förordnande, att virket skulle
mätas av nämnden, samt att, sedan sådant förordnande meddelats och
vunnit laga kraft, den förre berättigades att ensam hos nämnden påkalla

mätningen. _ lii.

Bestämmelsen, att mätning av köpvirke skulle pakallas av kontrahenterna
gemensamt, torde i praktiken enklast fullgöras på det sätt, att
kontrahenterna samtidigt med avtalets slutande upprättade och undertecknade
ansökan örn mätning av det avyttrade virket.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och överjägmästaren i övre Yttrandet..
Norrbottens distrikt hava betecknat den av kommissionen föreslagna rätten
för kontrahent att efter förordnande av domstol ensam hos virkesmätningsnämnd
påkalla mätning av köpvirke såsom värdelös pa grund
av den långa tid, som måste beräknas åtgå, innan lagakraftvunnet domstolsbeslut
kunde föreligga. Lämpligare vore, om dylika rättstvister, som
fordrade ett snabbt avgörande, finge hänskjutas till överexelcutor eller
domstolsordförande.

Dalälvarnas Tumningsförening har ansett, att om skriftligt avtal funnes
mellan kontrahenterna, virkesmätningsnämnden borde vara oförhindrad
att på yrkande av endera kontrahenten inmäta virket.

Därest, såsom departementsförslaget åsyftar, mätning av köpvirko ge- iicpartcmentBnora
virkesmätningsnämnd skall lända till efterrättelse mellan säljaren

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

och köparen, lärer nämnden ej kunna medgivas någon generell befogenhet
att verkställa dylik mätning på ansökan allenast av en av kontrahenterna,
med mindre nämnden tillika ålägges skyldighet att över ansökningen
höra den andre kontrahenten. Enär fullgörande av en dylik
skyldighet skulle medföra betydande omgång och tidsutdräkt vid ärendets
behandling, har jag, i likhet med kommissionen, funnit nämnden ej
höra tillerkännas någon sådan befogenhet.

Då ansökan örn mätning av köpvirke, såsom kommissionen påpekat,
kan av kontrahenterna upprättas och undertecknas samtidigt med köpeavtalets
ingående, torde den av kommissionen föreslagna skyldigheten för
kontrahenterna att gemensamt söka sådan mätning näppeligen i praktiken
bliva nämnvärt betungande.

Vad angår kommissionens förslag, att, då domstol genom lagakraftvunnet
beslut förordnat örn mätning av köpvirke genom virkesmätningsnämnd,
envar av kontrahenterna skall äga påkalla mätningen, synes
kunna ifrågasättas, huruvida upptagande i lagen av en dylik bestämmelse
är av behovet påkallad. Därest, såsom jag nyss förutsatt, mätning av
köpvirke genom virkesmätningsnämnd i lagen bindes vid det villkor, att
kontrahenterna gemensamt hos nämnden påkallat mätningen, lärer vid
obehörig vägran från kontrahents sida att underteckna mätningsansökan
den andre kontrahenten utan särskild föreskrift få anses befogad att vid
domstol yrka den tredskandes förpliktande vid vite att underteckna ansökningen.
Den förre saknar sålunda enligt gällande rätt ej medel att
mot den senares vilja framtvinga en behörig mätningsansökan. På grund
härav och då, såsom nyss påpekats, mätningsansökan regelrätt torde komma
att upprättas och undertecknas samtidigt med köpeavtalets slutande
och sålunda vägran från kontrahents sida att efter avtalets ingående
underteckna sådan ansökan blott i undantagsfall kan tänkas förekomma,
har jag ansett den av kommissionen föreslagna bestämmelsen i ämnet
kunna utgå.

I övrigt har jag ej funnit anledning till erinran mot kommissionens förslag
i denna del.

10 i

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn mätningsansökans form
och innehåll, motsvarar 10 § i kommissionens förslag.

Enligt sistnämnda paragraf skall mätningsansökan innehålla uppgift,
bland annat, å den eller de fastigheter, varå virket avverkats.

Mot denna bestämmelse hava hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Örebro län samt länets skogsägareförening anmärkt, att lämnandet
av ifrågavarande uppgift, särskilt för större skogsägare, mången gång
kunde möta svårighet. Då dessutom sagda uppgift syntes vara för själva
mätningsförrättningen skäligen ovidkommande, hemställdes att bestämmelsen
måtte utgå.

101

Kungl. Maurts proposition nr 140.

Införande i mätningsansökan av uppgift å den eller de fastigheter, vara D*p^te®“Bent*
virket avverkats, torde i mångå fall vara ägnat att vid mätningen underlätta
identifieringen av det virkesparti, som ansökningen avser. Å andra
sidan torde sådan identifiering ej sällan utan svårighet kunna äga runn
även örn dylik uppgift saknas. Med hänsyn härtill och då upptagande i
mätningsansökan av uppgift i förevarande avseende understundom. kan
bliva betungande för de mätningssökande, torde sådan nppgiftsskyldighet
ej böra stadgas i lagen. Däremot synes lämpligt, att föreskrifter, huruvida
och i vilka fall här avsedd uppgift skall intagas i mätningsansökan,
meddelas i mätningsinstruktionen. I enlighet härmed har den av kommissionen
föreslagna bestämmelsen i ämnet uteslutits.

I övrigt företer förevarande paragraf, bortsett från en redaktionell
jämkning, ej annan avvikelse från kommissionens förslag än att dels
en mindre ändring vidtagits i fråga örn den av kommissionen föreslagna
skyldigheten att i ansökan örn mätning av köpvirke lämna uppgift
å säljarens och köparens fullständiga namn och hemvist, dels ock
en i 10 § andra stycket av kommissionens förslag införd bestämmelse
örn skyldighet att, då mätning sökes enligt 9 § på grund av domstols förordnande,
vid ansökningen foga vissa handlingar till följd av uteslutningen
av berörda bestämmelse i 9 § ansetts böra utgå.

11 $.

Enligt 11 § i kommissionens förslag åligger det virkesmätningsnämnd
att, där mätning ej sökes såsom i 9 och 10 §§ sägs eller hinder eljest prövas
möta mot bifall till ansökningen, med angivande av skälen genast avslå
ansökningen.

I motiveringen till denna bestämmelse har kommissionen anfört:

Bestämmelsen åsyftade, att, då mätningsansökan ej gjorts i föreskriven
ordning eller eljest vore av beskaffenhet att ej kunna av nämnden upptagas,
det skulle åligga virkesmätningsnämnden att, med angivande av skälen
för sitt beslut, genast avslå ansökningen, så att sökanden eller sökandena
bleve i tillfälle att inkomma med ny lagenlig ansökan. Behovet av en
dylik bestämmelse läge i öppen dag, då uppskov med mätning av virke,
som höljes i beredskap därför, kunde tillskynda virkesägaren stor ekonomisk
förlust.

Hinder för bifall av mätningsansökan kunde möta, bland annat, pä
grund därav, att de mätningsregler, som upptagits i ansökningen, vore så
ofullständiga eller otydliga eller eljest av det innehåll, att nämnden funné
mätning enligt dessa regler ej kunna verkställas. Ville sökanden eller sökandena
i dylikt fall fullfölja mätningsärendet, hade de att påkalla mätning
av virket enligt andra regler, sorn vore tjänliga att laggas till grund
för mätningens verkställande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har — under erinran, att av kommissionens
berörda motivering framginge, att prövning av mätningsansökning
mången gång komme att äga rum på formella grunder framhållit,
att en dylik prövning borde mycket viii kunna överlåtas på mät -

Otputements

ohefen.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningschefen. Ifrågavarande bestämmelse i kommissionens förslag borde
därför kompletteras, så att virkesmätningsnämnden åtminstone till någon
del kunde meddela mätningschefen den befogenhet, som tilldelats
nämnden.

I enahanda riktning har överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt
uttalat sig.

Ångermanälvens, Örnsköldsviks och Umeå tumningsföreningar hava
framhållit, att kommissionen ej givit anvisning å sättet för lösning av den
konflikt, som uppkomme, därest virkesmätningsnämnden ej ansåge sig
kunna företaga mätning enligt de i ansökningen angivna mätningsreglerna
och kontrahenterna ej kunde enas örn några andra regler.

Ifrågavarande bestämmelse i kommissionens förslag har, bortsett från
en redaktionell jämkning, som jag senare skall närmare beröra, oförändrad
upptagits i förevarande paragraf.

Med anledning av vad skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anfört vill
jag påpeka, att nämnda bestämmelse ej innebär, att granskningen av de
till virkesmätningsnämnd inkomna mätningsansökningarna skall verkställas
av nämnden såsom sådan. Intet hinder möter, att denna granskning
efter nämndens uppdrag utföres av mätningschefen eller annan
tjänsteman. Endast i det fall, att mätningsansökan är oriktigt avfattad,
så att vederbörande tjänsteman finner ansökningen ej kunna bifallas,
samt rättelse under hand ej kan vinnas, har nämnden att pröva, huruvida
ansökningen skall avslås. Dylika fall torde i verkligheten bliva mycket
sällsynta. På grund härav och då frågan örn avslag å mätningsansökan
synes vara av den natur, att den bör prövas av nämnden själv, har jag ej
funnit skäl föreslå medgivande av rätt för nämnden att å mätningschefen
eller annan tjänsteman överlåta den nämnden enligt förevarande paragraf
tillkommande befogenhet.

Såsom jag nyss antytt, bör vid granskningen av inkomna mätningsnnsökningar
det förfaringssätt regelrätt tillämpas, att, därest mätningsansökan
i något avseende befinnes bristfällig, sökanden eller sökandena beredes
tillfälle att avhjälpa bristen. Då den i kommissionens förslag upptagna
bestämmelsen i ämnet, enligt vilken nämnden, där mätning ej sökes
såsom i 9 och 10 §§ i förslaget stadgas, genast har att avslå ansökningen,
möjligen kunnat giva anledning till den missuppfattning, att ett
dylikt förfaringssätt ej vore medgivet, har en redaktionell jämkning i bestämmelsen
vidtagits.

Beträffande den av vissa tumningsföreningar väckta frågan, huru enligt
den föreslagna lagen borde förfaras, där ansökan örn mätning av köpvirke
gjorts hos nämnden och denna funnit sig ej kunna företaga mätning
enligt de i ansökningen angivna mätningsreglerna samt kontrahenterna
ej kunde enas örn några andra regler, må framhållas, att, örn de
i ansökningen upptagna reglerna äro så ofullständiga eller otydliga, att

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

nämnden ej Ber sig i stånd att företaga mätning enligt dessa regler, kontrahenterna
själva ej heller torde kunna mäta efter samma regler. Kunna
kontrahenterna i dylikt fall ej enas örn avtalets tolkning, i vilket fall mätning
genom nämnden måste antagas kunna äga rum. hava de att tvista
vid domstol örn avtalets innebörd.

12 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser om virkesmätningsnämnds
skyldighet att, där mätningsansökan av nämnden upptages, föranstalta
örn den sökta mätningens verkställande.

Första stycket, enligt vilket såsom allmän regel gäller, att nämndeu
har att skyndsamt ombesörja företagande av sökt mätning, är likalydande
med 12 § första stycket i kommissionens förslag.

I andra stycket har upptagits ett stadgande om skyldighet för mätningssökande
eller, där fråga är örn mätning av köpvirke, för säljaren att göra
anmälan örn uppläggande å mätningsplatsen av virke, som ansökningen
avser.

Ett motsvarande stadgande har införts i 12 § andra stycket av kommissionens
förslag. Enligt detta stadgande skall anmälan, som nyss sagts,
göras till nämnden och ske på sätt i mätningsinstruktionen föreskrives.

I motiveringen till detta stadgande har kommissionen anfört:

Hos nämnden sökt mätning kunde ej av nämnden verkställas, förrän
det virke, varom fråga vore, upplagts å vederbörande mätningsplats. l)et
borde därlör åligga mätningssökanden eller, där fråga vöre om mätning
av köpvirke, säljaren att, då sådan uppläggning skett, darom göra anmälan
till nämnden. Med avseende å denna skyldighet vore att marka,
att varje mätningsansökan regelrätt torde komma att avse en större virkeskvantitet
— ex. allt det virke, som virkessågare enligt visst kontrakt
förbundit sig att leverera under påföljande vinter, eller allt det virke,
som en virkesförädlare under pålöljande vinter amadé avverka å en eller
flera honom tillhöriga fastigheter lör användning i sin förädlingsverksamhet.
Då nämnda kvantitet successivt utdreves under avverkningsperioden
samt mätningen därav borde verkställas allteftersom virkespartier
av lämplig storlek upplades å mätningsplatsen, torde berörda skyldighet
böra åsyfta, att anmälan skulle göras till nämnden varje gång ett
sådant parti därstädes upplagts. Ett närmare fastställande av skyldighetens
innebörd syntes med hänsyn härtill böra ske i mätningsinstruktionen.
I lagen torde allenast böra upptagas ett allmänt stadgande, att sökanden
eller, där fråga vore örn mätning av köpvirke, säljaren vöre pliktig
att på sätt i mätningsinstruktionen föreskreves göra här avsedd anmälan.

Jägmästaren i Jörns revir har ansett, att ifrågavarande stadgande i
kommissionens förslag borde uteslutas. Såsom skäl härför har anförts,
att det vore lämpligast, att det i samband med fastställande av mätningsinstruktion
och reglemente toges i övervägande, huru anmälningsskyldigheten
skulle fullgöras.

Oepartements

chefen.

I®4 Kungl. Majus proposition nr 140.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har framhållits,
att ifrågavarande stadgande, enligt vilket anmälan örn värja särskilt
virkespartis framkörning och uppläggning skulle ingivas till
nämnden själv och behandlas av denna eller å dess vägnar av inätningschefen,
torde bliva omöjligt att tillämpa i praktiken. Till utveckling
härav har anförts:

Anmälningar bomme att inströmma i tusental. Tid spilldes på anmälningsbrevens
sändande från ofta avlägset boende säljare till nämndens
kontor. Därifrån skulle brev gå till mätarna, som läge ute på förrättningar
och kanske ej bomme i förbindelse med posten på flera dagar.
Denna apparat vore för tung och långsam. För närvarande tillginge
så, att säljarna gjorde sina anmälningar till förmännen på distrikten,
vdka de vanligen stöde i kontakt och vilkas vistelseorter de väl
kande. Det vöre från praktisk synpunkt oeftergivligt, att så finge förtaras
även i fortsättningen.

Jägmästaren i Storbackens revir har anfört:

Ett strikt tillämpande av bestämmelsen, att anmälan skulle göras för
varje gång ett virkesparti blivit upplagt, bomme att verka betungande
tor sakägarna, särskilt vid stora avverkningar med trånga avlägg. Det
torde vala tillfyllest, att anmälan för hela det till inmätning avsedda
virkespartiet gjordes på en gång, samt att tidpunkten för första tumningen
angåves, varefter det mätarlag, som ombestyrde inmätningen, avpassade
intervallen mellan tumningarna efter de lokala förhållandena.

I likhet med kommissionen anser jag, att för underlättande av virkesmätningsnämndens
arbete skyldighet bör i lagen stadgas för mätningssökande
eller, där fråga är örn mätning av köpvirke, för säljaren att göra
anmälan örn uppläggande å mätningsplatsen av virke, som mätningsansökningen
avser.

I fråga örn sättet för verkställande av dylik anmälan kan det av kommissionen
föreslagna stadgandet i ämnet ej, såsom i vissa yttranden antagits,
anses innebära, att här avsedd anmälan skall ske skriftligen. Vill
mätningssökanden eller säljaren göra sådan anmälan muntligen, exempelvis
genom telefon eller budskickning, står det honom fritt. Ej heller
torde stadgandet hava den innebörd, att anmälan, som nu sagts, ovillkorligen
skall göras direkt till nämnden eller dess kansli, utan åsyfta, att,
där nämndens verksamhetsområde är uppdelat i distrikt, vederbörande
distriktschef eller annan lokal tjänsteman av nämnden må bemyndigas
att mottaga dylika anmälningar.

Med en dylik innebörd lärer fullgörandet av den ifrågasatta anmälningsskyldigheten
ej bliva betungande för de mätningssökande. Ej heller
torde därigenom föranledas tidsutdräkt i fråga örn mätningens utförande.

Det av kommissionen föreslagna stadgandet i ämnet har därför upptagits
i departementsförslaget, därvid dock till förebyggande av missuppfattning
rörande stadgandets innebörd den i kommissionens förslag in -

105

Kungl. Martts proposition nr 140.

rymda föreskriften, att anmälan, varom nu är fråga, skall göras till nämnden,
uteslutits. Enligt departementsförslaget skall sålunda frågan, kuru
här avsedd anmälan skall göras, regleras i mätningsinstruktionen. Jag
förutsätter, att i instruktionen kommer att föreskrivas, att, där virkesmätningsnämnds
verksamhetsområde är indelat i distrikt, berörda anmälan
skall göras till vederbörande distriktschef eller annan inom distriktet anställd
tjänsteman.

Tredje stycket överensstämmer, bortsett från en mindre jämkning, som
föranletts av den ändrade avfattningen av andra stycket, samt vissa redaktionella.
ändringar, med 12 § tredje stycket i kommissionens förslag.

13 $.

Bestämmelsen i första stycket, enligt vilken mätning, som ankommer
å virkesmätningsnämnd, verkställes vid mätningsförrättning, är likalydande
med stadgandet i 13 § första stycket av kommissionens förslag.

Enligt 13 § andra stycket i berörda förslag har virkesmätningsnämnd
att bestämma, huruvida hos nämnden sökt mätning skall verkställas vid förrättning.
en eller flera förrättningar samt, i senare fallet, huru mätningen skall
fördelas å de särskilda förrättningarna. Nämndens beslutanderätt härutinnan
må enligt förslaget uppdragas åt mätningschefen eller annan hos
nämnden anställd tjänsteman.

Då jag funnit meddelande av särskilda föreskrifter i de ämnen, som av- Dep^tef“®nts''
ses i nu angivna bestämmelser, obehövligt, hava bestämmelserna ej upptagits
i departementsförslaget. Såsom jag strax skall närmare beröra,
torde befogenhet att förordna förrättningsmän vid mätningsförrättning
böra förbehållas virkesmätningsnämnden själv eller hos nämnden anställd
tjänsteman, som av nämnden därtill bemyndigats. Sådan befogenhet lärer,
örn ej annat stadgas, jämväl få anses innefatta rätt att bestämma omfattningen
av mätningsförrättning, vartill förordnande med stöd av befogenheten
meddelas.

Andra stycket, som upptager bestämmelser örn förordnande av förräitningsmän
vid mätningsförrättning, motsvarar 14 § första och andra styckena
i kommissionens förslag. Tredje stycket, som handlar örn extra förrättningsman,
saknar motsvarighet i nämnda förslag.

Enligt 14 § första stycket i kommissionens förslag skall befogenhet att Befogenhet att
förordna förrättningsmän vid mätningsförrättning principiellt tillkomma lottning"^
virkesmätningsnämnden själv. Nämnden äger dock enligt 14 § amira
stycket i förslaget bemyndiga mätningschefen eller annan hos nämnden
anställd tjänsteman att meddela sådant förordnande. I förslagets motivering
har kommissionen framhållit, att den föreslagna rätten för nämn -

106

Kungl. Majlis proposition nr 140.

den att uppdraga sin beslutanderätt i förevarande avseende åt mätningschefen
eller annan tjänsteman vore betingad av önskemålet att vinna nödig
enkelhet och snabbhet i mätningsförfarandet.

Vad kommissionen i förevarande avseende föreslagit finner jag välgrundat.
De av kommissionen föreslagna bestämmelserna i ämnet hava
därför oförändrade upptagits i departementsförslaget. För att förrättningsmän
må kunna förordnas med minsta omgång och tidsutdräkt torde,
där nämndens verksamhetsområde är indelat i distrikt, bemyndigande att
meddela sådant förordnande regelrätt böra av nämnden lämnas de distriktstjänstemän,
som av nämnden anförtrotts att emottaga de i 12 §
andra stycket omförmälda virkesanmälningar.

Seht)rigott att j fråga om behörighet att utses till förrättningsman innebär kommis Tiuninyeman.

sionens förslag, att sådan behörighet tillkommer allenast de hos virkesmätningsnämnd
anställda mätarna. I motiveringen till förslaget i denna
del har kommissionen framhållit, att mätningschefen, med hänsyn till den
ledande ställning, som han enligt förslaget skulle intaga, ej borde förordnas
till förrättningsman.

Mot kommissionens förslag härutinnan har Dalälvarnas Tumningsförening
erinrat, att mätningschefen borde äga rätt att, där han så funne
lämpligt, själv verkställa mätningsförrättning och utöva kontroll å
mätning, som utförts av hos nämnden anställd tjänsteman.

Jämväl från åtskilliga andra håll har, på sätt framgår av redogörelsen
för förslagets allmänna grunder, uttalats, att nämndens högre tjänstemän,
mätningschefen och kontrollanterna, borde äga rätt att ingripa i handläggningen
av mätningsförrättning.

DePcheefra.ntS Lika med kommissionen anser jag, att behörighet att förorduas till förrättningsman
vid särskild förrättning bör tillkomma blott de hos virkesmätningsnämnd
anställda mätarna. Föreskrift härom har införts i andra
stycket av denna paragraf.

Däremot torde, såsom jag tidigare framhållit, det utgöra en brist i kommissionens
förslag, att, där mätare vid förrättning verkställer mätning
på ett oriktigt sätt, mätningschefen eller hos nämnden anställd kontrollant
skall vara förhindrad att omedelbart inträda såsom förrättningsman och
vidtaga rättelse. För avhjälpande av denna brist har i tredje stycket upptagits
en bestämmelse om rätt för nämnden att bemyndiga mätningschefen
eller mätare att vara extra förrättningsman. Sådan förrättningsman är
befogad att, när han så finner lämpligt, utan särskilt förordnande och
utan hinder av att annan därtill förordnats, ensam företaga mätningsförrättning.
Den befogenhet, som sålunda tillkommer extra förrättningsman,
innebär, att han äger företaga mätningsförrättning dels beträffande
virke, som ej är föremål för annan förrättning, och dels ifråga
örn virke, beträffande vilket förrättning handlägges av särskilt

107

Kungl. Martts proposition nr 140.

förordnade förrättningsmän. Befogenheten innefattar dock ej rätt att
i sistnämnda fall företaga mätning av virket, sedan den av de
särskilt förordnado förrättningsmännen handlagda förrättningen avslutats.
Ifrågavarande befogenhet innebär även, att extra förrättningsmän
äger bestämma omfattningen av mätningsförrättning, som han i nämnda
egenskap företager. Därest extra förrättningsmän begagnar sig av sin
rätt att direkt ingripa i mätningsförrättning, som företages av särskilt
förordnade förrättningsmän, medför detta, att den mätning, som vid förrättningen
av de särskilt förordnade förrättningsmännen verkställts före
ingripandet, varder ogin, där den ej godkännes av den extra förrättningsmannen.
Nämnda ingripande torde dock ej böra anses medföra, att därförut
vidtagna kallelseåtgärder bliva utan verkan.

Enligt kommissionens förslag ankommer det å virkesmätningsnämnden
eller vederbörande tjänsteman att, innan mätare förordnas till förrättningsman,
pröva, huruvida denne är ojävig. I motiveringen till förslaget
har kommissionen framhållit, att en dylik ordning för jävsprövningen
vöre betingad av nödvändigheten att tillgodose kravet på enkelhet och
snabbhet i mätningslörfarandet. Där i något fall jäv mot förrättningsman
skulle yppas efter det förordnandet för honom utfärdats, borde självfallet
nämnden eller vederbörande tjänsteman, då anmälan örn jävet
skedde, förordna annan förrättningsmän i den jäviges ställe.

Ordföranden i styrelsen för Ångermanälvens Tumningsförening bär rörande
kommissionens förslag härutinnan anfört:

Det torde vara omöjligt att vid prövningen av jäv i praktiken tillämpa
ett förfaringssätt sådant som det av kommissionen föreslagna. Enligt
ordförandens förmenande borde denna sak kunna ordnas på samma sätt
som nu skedde och tidigare skett inom Ångermanälvens och andra tumningsföreningar.
För dessa föreningar gällde härutinnan, att, där tummare
vore jävig, han ovillkorligen och vid risk av tjänstens förlust vore
skyldig frånsäga sig tumningen i det eller de fall jävet berörde. Då
nämndens personal skulle utföra sitt arbete under tjänstemannaansvar,
syntes denna väg för jävsprövningen vara framkomlig. Den jävsprövning,
som enligt förslaget åvilade nämnden, komme denna i det stora
flertalet fall icke att hava möjlighet att vederbörligen verkställa.

Den uppgift att förordna förrättningsmän, som enligt det förut anförda
hör tillkomma virkesmätningsnämnden och, efter dess bemyndigande,
jämväl hos nämnden anställda tjänstemän, synes även böra innefatta
skyldighet att vid meddelande av sådant förordnande tillse, att den förordnade
är ojävig. Då det bör förutsattas, att bemyndigande att iörordna
förrättningsmän oftast kommer att lämnas distriktschefer eller
andra lokala tjänstemän, torde fullgörandet av berörda skyldighet i allmänhet
ej komma att medföra omgång eller svårighet. Kommissionens
förslag i förevarande avseende har därför upptagits i departementsfÖrtaget.
Föreskrift i ämnet har inrymts i andra stycket.

Provning av
jäv mot lärrättning
uma»

Pepartementseli
«£«u.

108 Kunyl. Majlis proposition nr 140.

I departementsförslaget bär ej upptagits någon bestämmelse om sättet
för prövning av jäv mot extra förrättningsman. Där sådan förrättningsman
finner sig jävig att företaga mätningsförrättning, bör han självfallet
avstå från att handlägga förrättningen. Har extra förrättningsman
avslagit av sakägare mot honom framställd jävsinvändning, lärer utan
särskild föreskrift vara tydligt, att sakägaren äger överklaga detta beslut
genom anförande av besvär över förrättningen enligt 21 §.

Antalet för- Enligt kommissionens förslag skall antalet förrättningsman vid mäträttmngsmän.
nin^förrättning vara minst två,

skonen. stöd för förslaget i denna del har kommissionen anfört:

Antalet förrättningsmän vid varje förrättning torde i anslutning till
den praxis, som i allmänhet tillämpades av de nuvarande virkesmätningsföreningarna,
böra vara minst två, därav en borde utses till förman. En
dylik grund för antalets bestämmande överensstämde med vad i lagstiftningen
vöre stadgat angående liknande förrättningar. Särskilt erinrades
om den i 2 kap. nyttjanderättslagen omförmälda syn. Att anförtro handläggningen
av mätningsförrättning åt en enda förrättningsman syntes
ej tillrådligt, därest förrättningen skulle tillerkännas den verkan, som
förut sagts. Å andra sidan torde ej vara nödigt, att förrättningsmännen
vore flera än två. Erfarenheten från virkesmätningsföreningarnas verksamhet
gåve vid handen, att virkesmätning kunde snabbt och tillförlitligt
verkställas av två i sådant arbete kunniga och erfarna personer.

Yttranden. Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen hava rörande denna
fråga yttrat:

_ Kommissionens förslag i denna del torde hava motiverats av kommissionens
grundinställning, att mätarna utgjorde en mellan parterna dömande
första instans. Vad beträffade mätning i fast mått, funne även
föreningarna det lämpligt, att denna instans utgjordes av två personer.
Vid mätning av virke i löst mått torde det, enligt vad erfarenheten givit
vid handen, emellertid vara fullt tillräckligt med en mätare. Genom
en sådan förenkling i organisationen kunde kostnaderna nedbringas. Föreningarna
ansåge, att de allmänna principer, varå förslaget byggts, ej
behövde rubbas av att man vid lösmätning kunde, eventuellt efter nämndens
särskilda övervägande, nöjas med en mätare.

Dalälvarnas Tumningsförening bär ansett, att i den föreslagna lagen
borde upptagas en bestämmelse av innehåll, att vid mätning av virke i
löst (travat) mått samt av smärre virkespartier på spridda ställen en ojävig
mätare i regel skulle förordnas.

Till utveckling härav har föreningen anfört:

Vid mätning i löst mått samt av smärre virkespartier på spridda stalleri,
mätning på järnvägsvagn och vid upplag i vedgårdar, där Önskvärt
utrymme saknades, skulle mätningskostnaderna komma att fördyras avsevärt
genom bestämmelsen, att minst två mätare skulle utföra mätningen.
Vid många mätningsplatser, särskilt där tillräckligt utrymme

109

Kungl. Majus proposition nr 140.

saknades, medhunne i regel en mätare utföra det arbete, som enligt för
slaget lörutsattes skola uträttas genom två personer.

I liknande riktning Ilar Korsnäs Sågverksaktiebolag uttalat sig.
Överjägmästaren i nedre Norrbottens distrikt har anfört, att hittills
vid virkesmätning icke erfordrats flera än två mätare, varför uttrycket
i kommissionens förslag »minst två ojäviga mätare» syntes kunna ändras
till »två ojäviga mätare». Ett liknande uttalande har gjorts av jägmästaren
i Bodens revir.

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts synes i lagen befogenhet böra Depirteme»t*-medgivas virkesmätningsnämnd samt, elter dess bemyndigande, även hos
nämnden anställd tjänsteman att till företagande av mätningsförrättning
förordna allenast en mätare. Att i lagen begränsa denna befogenhet till
vissa särskilda fall finner jag ej lämpligt. Dels torde det näppeligen vara
möjligt att med erforderlig noggrannhet i lagen angiva alla de skiftande
omständigheter, som kunna motivera förrättnings uppdragande åt en mätare,
och dels resa sig betänkligheter mot en dylik begränsning med hänsyn
till faran, att en på nämnda sätt begränsad befogenhet kan komma
att överskridas och sålunda medföra den ej önskvärda konsekvens, att
vissa mätningsförrättningar, för vilka en förrättningsman obehörigen
förordnats, komma att sakna giltighet. Det synes därför böra ankomma
å virkesmätningsnämnden eller de tjänstemän, som erhållit bemyndigande
att förordna förrättningsmän, att pröva, i vilka fall mätningsförrättning
lämpligen kan uppdragas åt en förrättningsman. Till ledning
för denna prövning torde anvisningar böra meddelas i mätningsinstruktionen.
I enlighet härmed har i andra stycket stadgats, att till företagande
av mätningsförrättning skall förordnas en eller flera mätare.

Med avseende å frågan, i vilken form förordnande till förrättning skall Formen för
meddelas, innehåller kommissionens förslag ej någon uttrycklig bestämmelse.
Då förslaget förutsätter, att förordnandet meddelas på sådant sätt, namie.
att det är bevislig!, torde förslaget innebära, att förordnandet skall ske
skriftligen.

För vinnande av erforderlig snabbhet i mätningsiörf arande t torde det Dep‘^‘neat>‘
vara önskvärt, att förordnande till mätningsförrättning ej i lagen ovillkorligen
bindes vid skriftlig form utan att sådant förordnande även må
kunna ske muntligen. Särskilt i sådana fall, då mätning till följd av naturförhållandena
(ex. tidig islossning) hastigt påfordras eller till följd av
särskilda omständigheter (ex. överleverans) bör företagas i omedelbart
sammanhang med pågående förrättning, synes en bestämmelse, att förordnande
till förrättning må meddelas muntligen, kunna bliva av stort praktiskt
värde. Ifråga örn muntligt förordnande torde dock böra gälla,

Kommis sionen.

Yttranden.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

att detsamma skall omgående skriftligen bekräftas. Ett stadgande, avfattat
i enlighet med vad nu anförts, har upptagits i andra stycket.

Bestämmelsen i fjärde stycket är föranledd av den ändrade lydelse,
som andra och tredje styckena erhållit i departementsförslaget.

Femte stycket, vilket angiver den omröstningsregel, som skall gälla vid
mätningsförrättning, motsvarar 14 § tredje stycket i kommissionens förslag.
Då antalet förrättningsmän vid mätningsförrättning ej torde
komma att överstiga tre, har berörda regel avfattats med hänsyn härtill.

14 §.

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn utsättande av tid för
mätningslörrättning och örn kallelse till sådan förrättning, motsvarar
15 § i kommissionsförslaget.

Enligt sagda förslag åligger det den, som förordnats till förman vid mätningsförrättning,
dels att, med iakttagande av vad i förordnandet angående
förrättningen därom bestämts, utsätta tid tor denna, dels ock att.
på sätt mätningsinstruktionen föreskriver, till förrättningen kalla vederbörande
sakägare. Avser förrättningen mätning av köpvirke och svarar
ej köparen vid förrättningen för skyldighet, som i 16 § andra stycket
sågs, är dock enligt förslaget köparens kallande ej erforderligt, örn denne
skriftligen meddelat virkesmätningsnämnden, att han ej påfordrar kallelse.
Skriftligt erkännande av sakägare, att han behörigen kallats, skall
utan hinder av nyss angivna bestämmelser anses såsom laglig kallelse.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommissionen anfört, bland
annat:

På grund av den veiman, som enligt förslaget skulle tillkomma mätningsförrättning,
och den betydelse i övrigt, som sådan förrättning ägde
för vederbörande sakägare, borde dessa principiellt kallas till förrättningen.
Ombesörjandet av sådan kallelse borde åligga förmannen.

I fråga om sättet för kallelses verkställande borde gälla, att denna
skulle ske bevisligen samt att kallelsen skulle tillställas sakägare inom sådan
tid före förrättningen, att han erbölle tillräckligt rådrum att iordningställa
virket lör mätning på sätt i 16 § föreskreves. Då berörda arbete
kunde vara av mer eller mindre tidskrävande beskaffenhet, borde-kallelsetiden
fastställas olika för skilda fall. Erforderliga bestämmelser om
sättet för kallelses verkställande torde på grund härav ej böra upptagas
i lagen utan meddelas i mätningsinstruktionen.

Mot kommissionens förslag i förevarande avseende hava erinringar
gjorts av Ångermanälvens, Örnsköldsviks och Umeå tumningsföreningar,
som därvid anfört:

För att prestera ett fortlöpande arbete uppgjorde tummaren arbetsschema,
omfattande i regel en veckas arbete. Förslagets bestämmelser bomme
att medföra, att tummaren ej vågade utfärda kallelse till mätning, med

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

mindre han med säkerhet kunde fastställa förrättningsdagen. Otjänlig
väderlek i form av snöfall eller virkets nedvattning m. m. åstadkomme
ofta nog, att, där visst arbete beräknats taga en dag, både två och tre
kunde komma att tagas i anspråk. Att med sådana riskmoment för handen
kalla till flera lörrättningar på samma dag vore praktiskt taget uteslutet.
I de flesta fall skulle nämndens mätare vid uppgörande av arbetsschema
nödgas beräkna så lång tid för varje mätningslörrättning, att
schemat icke riskerade att rubbas till följd av nyss antydda vidrigheter.
överhuvud taget förelåge för tummaren stora svårigheter att mer än
några dagar i förväg kunna bestämma örn tiden för mätning. När nu
kallelse skulle delgivas bägge parterna — köparna komme att normalt
fordra kallelse till förrättning i likhet med säljarna — måste den nog
beräknas utgå minst en vecka före förrättningsdagen. På sina håll förekommande
stora distanser framtvunge kallelse till mätning ännu längre
tid i förväg. Detta komme att medföra en spatiöst tilltagen arbetstid lör
varje förrättning. Att mätningsarbetet genom dessa bestämmelser komme
att i mycket hög grad fördröjas, därom rådde väl ingen tvekan. I
det nuvarande tumningsarbetet verkställdes ofta tumningar till flera
kontrahenter på samma dag. Kallelse till sådan förrättning skedde per
telefon eller ofta nog genom budskickning. Någon tidsutdräkt eller kostnad
för sådan kallelse behövde sällan uppstå.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och överjägmästaren i övre Norrbottens
distrikt hava i likhet med sistnämnda tumningsföreningar ansett
det vara sannolikt, att virkesköparna åtminstone i början av den nya lagens
tillämpning ville på nära håll kontrollera mätningarna och därför
komme att närvara genom ombud.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har uttalats,
att en bestämmelse, att kallelse till mätningslörrättning skulle vara bevislig,
måhända vore en nödvändig konsekvens av att mätningen bleve
ett rättsförfarande med laga verkan. Starka tvivel hystes dock, att en
dylik bestämmelse ginge att tillämpa i praktiken.

I likhet med kommissionen anser jag, att vederbörande sakägare regelrätt
böra kallas till mätningslörrättning.

Vad angår sättet för kallelses verkställande skall enligt kommissionens
förslag skriftligt erkännande av sakägare, att han behörigen kallats till
förrättning, anses såsom laglig kallelse. En följd härav är, att det av
kommissionen föreslagna formliga kallelsesättet, enligt vilket sakägare
skall bevisligen och viss tid i förväg av förmannen kallas till förrättning,
ej torde komma att tillämpas i andra fall än då sakägare vägrar lämna
dylikt erkännande eller sådan vägran från hans sida måste befaras. Då
dylika fall blott sällan lära förekomma, innebära nu angivna bestämmelser
i kommissionens förslag, att kallelse till mätningslörrättning i allmänhet
kan av förmannen verkställas formlöst, ex. genom budskickning eller
telefonmeddelande. Kravet på att kallelsen skall vara bevislig tillgodoses
då genom sakägarens skriftliga erkännande. Där sakägaren till8tädeskommer
vid förrättningen, lämnas sådant erkännande enklast på

Departements chefen.

112 Kungl. Maj:ts preposition nr 140.

det sätt, att sakägaren undertecknar ett av förmannen tillhandahållet
formulär av vederbörligt innehåll. I stort sett torde kommissionens förslag
i förevarande avseende sålunda medgiva tillämpande av ett lika en
keit kallelselörfarande som det av virkesmätningsföreningarna nu praktiserade.
Den skillnad föreligger dock mellan förslaget och det av sagda
föreningar använda tillvägagångssättet, att, där fråga är om mätning
av köpvirke, enligt förslaget även köparen, örn han ej förklarat sig avstå
från kallelse, måste kallas till förrättningen, under det vid mätning
genom virkesmätningsförening köparen ej kallas. Då köparna, där de ej
lämna sådan förklaring som nyss sagts, regelrätt torde komma att vid
förrättning för mätning av köpvirke låta sig företrädas genom ombud
från den ort, där förrättningen äger rum, lärer emellertid förmannens
skyldighet att till förrättningen kalla även köparen ej medföra större
omgång eller tidsutdräkt.

På grund av vad sålunda anförts och då jag ej heller i övrigt funnit
anledning till erinran mot kommissionens förslag i denna del, har detta
allenast med en mindre redaktionell jämkning upptagits i departementsförslaget.

15 §.

1 denna paragraf meddelas föreskrift örn skyldighet för mätningssökande
att iordningställa virket för mätning samt att vid förrättning utgöra
nödig hantlangning. Paragrafen motsvarar 16 § i kommissionens förslag.

Enligt sagda förslag åligger det mätningssökanden eller, där fråga är
örn mätning av köpvirke, säljaren att, sedan han erhållit kallelse till förrättningen,
iordningställa virket för mätning på sätt i mätningsinstruktionen
föreskrives ävensom att vid förrättningen utgöra nödig hantlangning.

Kommissionen har i motiveringen till dessa bestämmelser erinrat, att
vid mätning av virke åtskilliga hantlangningsgöromål förekomme, som ej
lämpligen kunde ombesörjas av förrättningsmännen, samt vidare härom
anfört:

Det torde principiellt böra åligga vederbörande mätningssökande att
svara för dessa göromåls utförande. Denna regel torde dock ej böra gälla
i fråga örn förrättning för mätning av köpvirke. Då hantlangningsgöro
målen vid dylik förrättning väsentligen vore av den art, att de borde ombesörjas
av den part, som vid förrättningen ägde förfoga över virket,
samt enligt de avtal, som komme att ligga till grund för ansökningar örn
mätning av köpvirke, köparen regelrätt torde erhålla besittningen till
virket, först sedan detta inmätts och försetts med köparens märke, torde
ifrågavarande skyldighet beträffande förrättning, som nyss sagts, böra
åvila säljaren. Hinder mötte dock tydligen ej, att, där i särskilda fall,
såsom exempelvis då köpvirke av säljaren skulle levereras vid köparens
förädlingsverk och mätning av virket skulle därstädes verkställas, avtal
träffades mellan parterna, att köparen skulle tillhandahålla säljaren erforderlig
personal för hantlangningsgöromålens utförande eller att kö -

113

Kungl. Majus proposition nr 140.

paren eljest i förhållande till säljaren förbunde sig att gälda kostnaderna
för hantlangningen.

Beträffande den av kommissionen föreslagna bestämmelsen örn skyldighet
för säljaren att vid förrättning för mätning av köpvirke utgöra
nödig hantlangning har Jämtlands Provinsförbund av Riksförbundet
landsbygdens folk anfort, att denna bestämmelse borde utgå ur lagen.

Det syntes lämpligt, att avtal i berörda hänseende för varje särskilt fall
träffades mellan parterna. Ansåges det dock önskvärt, att bestämmelser
härutinnan utfärdades, kunde dessa lämpligen införas i mätningsinstruktionen.

I samma riktning hava hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Västernorrlands län samt Västernorrlands läns och Västra Jämtlands
skogsägareföreningar uttalat sig.

Skogsägareföreningarnas riksförbund samt Gävleborgs läns, Ådalarnas
och Norrbottens läns skogsägareföreningar hava framhållit, att enligt
deras åsikt ifrågavarande stadgande örn skyldighet för säljaren att
utgöra hantlangning borde ändras, så att berörda skyldighet bleve beroende
på överenskommelse mellan parterna.

Vad kommissionen anfört till stöd för sitt förslag örn skyldighet för Peparfemenusäljaren
att vid förrättning för mätning av köpvirke utgöra nödig hant- chefen''
langning anser jag äga giltighet. På grund härav och då jag ej heller
i övrigt funnit anledning till erinran mot de i 16 § av kommissionens förslag
upptagna bestämmelserna, hava dessa oförändrade upptagits i denar
tern en tsförslaget.

16 $.

Bestämmelsen i första stycket angiver, huru, örn hinder ej möter, mätning
skall verkställas vid mätningsförrättning. Bestämmelsen överensstämmer,
bortsett från viss ändring, som föranletts av uteslutningen av
bestämmelsen i 9 § av kommissionens förslag örn sökande av mätning på
grund av domstols förordnande, med stadgandet i 17 § första stycket av
sagda förslag.

Kommissionen har i motiveringen till 17 § första stycket anfört, att hin- Matning av
der för mätning kunde möta bland annat av den anledning, att den vir- ieveranf.
kesmängd, som vid förrättning för mätning av köpvirke anvisades till
mätning, översköte den virkesmängd, som angivits i mätningsansökningen.
I dylikt fall finge ej vid förrättningen den överskjutande virkesmängden
inmätas, med mindre ny mätningsansökan, som omfattade även
denna mängd, gjordes och förordnande att verkställa mätning enligt den
nya ansökningen meddelades.

Kommissionens berörda uttalande har i några yttranden blivit föremål
för erinringar.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län bär sålunda anfört:

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr IM).

114

Departemen tsehefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Att en säljare till flottleden framkört precis den virkesmängd, varom avtalats,
torde höra till undantagen. Tumningens uppgift vore ju just att
exakt fastställa den levererade virkesmängden, och det vore fullkomligt
uteslutet, att varje säljare före förrättningen kunde hava en fullt säker
uppfattning örn hur mycket av det nedkörda virket, som kunde godkännas
för leverans. Därför måste som regel den nedkörda virkesmängden
över- eller understiga den kontrakterade. Att under sådana förhållanden
lämna en kvantitet, som åtminstone icke mer än rimligt översköte
den i ansökningen angivna, utan mätning och föreskriva ny ansökan
örn mätning och nytt förordnande komma att på ett oskäligt sätt
tynga hela mätningsapparaten, i all synnerhet under en tid, då handläggning
av mätningarna måste på allt sätt forceras och onödig omgång undvikas.

Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt har uttalat sig i samma
riktning.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har i förevarande
avseende anförts:

Kommissionens uttalande, att såsom hinder även skulle räknas, att till
matning upplagts virkesmängd, som översköte den kontrakterade, vore
i och för sig riktigt. Mätarna finge ej utan vidare inmäta mer än som
kopts. I praktiken vore emellertid det av kommissionen för detta fall
föreslagna förfaringssättet ogenomförbart, i varje fall på eftervintern, då
islossningen vore nära. Berörda förhållande reddes för närvarande upp genom.
ett telefonsamtal med köparens närmaste skogsförvaltning. Något
dylikt torde få tillämpas även i fortsättningen.

Angel manälvens m. fl. tumningsföreningar hava härutinnan yttrat:

Då självfallet kännedom örn överleveranser först kunde erhållas vid
sluttumningen, som beträffande köpvirke så gott som alltid infölle i april
och t. o. ni. maj månader, bleve det synnerligen svårt att hinna inmäta
sadant virke, örn förslagets bestämmelser skulle följas. Virket komme
i de liesta fall att, innan lagproceduren hunnit genomgås, följa med islossningen
eller hopblandas med annat, inmätt virke. Visserligen ägde
nämnden enligt lagförslagets 3 § att i sådant fall överlåta mätningen
“t sakägarna. Men hur skulle det bliva möjligt för dessa att under vårbradskan
uppbringa tummare och hinna inmäta överleveransen —• det
rörde sig dock örn betydande kvantiteter, år 1933/1934 för Umeå Tumnmgsförening
cirka 4 å 500,000 stockar —- när inte ens mätningsnämnden,
som hade monopol och en storartad apparat, hunne mäta? Såsom
nu vöre ordnat, satte sig tumlaren per telefon i förbindelse med vederbolande
köpare, som därvid tilläte eller avböjde inmätning av överleveransen.

De svårigheter i avseende å inmätning av överleverans, som i yttrandena
framhållits, torde väsentligen kunna bortelimineras, därest i anslutning
till den praxis, som tillämpas inom vissa virkesmätningsföreningar,
redan i mätningsansökningen medgives, att en viss virkesmängd
utöver den i avtalet bestämda mängden köpvirke må inmätas.
Även om dylikt medgivande lämnas, kunna dock fall förekomma, då inmätning
av överleverans icke må företagas på grund av den föreliggande

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

mätningsansökningen. Därest omgång i dylikt fall möter att omedelbort
upprätta ny mätningsansökan, undertecknad av båda kontrahenterna,
har säljaren alltid möjlighet att, efter muntlig överenskommelse
med köparen, med mindre tidsutdräkt upprätta ansökan örn mätning av
det överskjutande virket för egen räkning och på denna ansökan få virket
inmätt. Genom de av mig föreslagna ändringarna i 14 § av kommissionens
förslag kunna mätare omedelbart förordnas att företaga mätningen.
Med nu angivet tillvägagångssätt torde i fråga örn mätning av
överleverans en ändamålsenlig och snabb procedur vinnas.

Andra stycket motsvarar 17 § andra stycket i kommissionens förslag.

Enligt sistnämnda stycke skall virke, som varit föremål för mätning,
förses med tydliga märken enligt vad i mätningsinstruktionen föreskrives.
Sådan skyldighet åligger, där ej annorlunda stadgas i mätningsinstruktionen,
sökanden eller, i fråga örn mätning av köpvirke, säljaren.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommissionen anfört:

Såsom allmän regel borde gälla, att virke, som vid mätningsförrättning
varit föremål för mätning, skulle förses med erforderliga märken samt
att denna märkningsskyldighet principiellt skulle åvila mätningssökanden
eller, där fråga vore örn mätning av köpvirke, säljaren. Tydligt
vore, att vid förrättning för mätning av köpvirke säljaren, som enligt
16 § hade att därvid utgöra nödig hantlangning, i allmänhet hade möjlighet
att verkställa här avsedd märkning för billigare kostnad än köparen.
Från berörda regel borde dock undantag kunna stadgas i syfte, att
det skulle åligga förrättningsmännen samt, beträffande mätning av köpvirke,
även köparen att i viss omfattning ombesörja virkets märkning.
Särskilt syntes önskvärt, att förrättningsmännen kunde förpliktas att i
vissa fall utföra sådan märkning, som avsåge att utvisa virkets kvalitet
eller klass eller huru virket behandlats för fel. I den mån undantagsbestämmelser
av nu angivet innehåll funnes påkallade, torde dessa böra
upptagas i vederbörande mätningsinstruktion.

Beträffande den av kommissionen föreslagna skyldigheten för säljaren
att, då fråga vore örn mätning av köpvirke, utföra märkning av virket har
Jämtlands Provinsförbund av Riksförbundet landsbygdens folk gjort
samma yrkande och anfört enahanda synpunkter, som förbundet, på
sätt jag under nästföregående paragraf angivit, framfört i fråga örn
skyldigheten för säljaren att vid förrättning för mätning av köpvirke
utgöra nödig hantlangning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län
samt Västernorrlands läns och Västra Jämtlands skogsägareföreningar
hava uttalat sig i samma riktning som nämnda förbund.

Skogsägareföreningarnas riksförbund samt Gävleborgs läns och Ådalarnas
skogsägareföreningar hava uttalat, att förevarande stycke i kommissionens
förslag borde ändras, så att skyldigheten att utföra märkning,
vilket vöre en köparens angelägenhet, tillkomme denne.

Märkning av
inmätt virke.

Departements chefen.

116 Kungl. Majus proposition nr 140.

Slutligen tiar Norrbottens läns Skogsägareförening ansett, att i berörda
stycke sådan ändring borde vidtagas, att skyldigheten att utföra märkning
bleve beroende på överenskommelse mellan parterna.

Då vad kommissionen anfört till stöd för sitt förslag i denna del synes
äga giltighet, har jag ej funnit skäl föreslå ändring i förslaget. Detta
har sålunda med allenast en redaktionell jämkning upptagits i departementsförslaget.

17 %.

Denna paragraf, som upptager en bestämmelse örn skyldighet för förmannen
att, där sakägare underlåter att fullgöra honom enligt 15 § eller
16 § andra stycket åliggande arbete, på dennes bekostnad föranstalta om
arbetets utförande, överensstämmer med 18 § i kommissionens förslag.

18 §.

I första och andra styckena hava inrymts vissa bestämmelser i syfte,
att, örn sakägare vid mätningsförrättning är missnöjd med därvid verkställd
mätning, han äger utverka sig omedelbar prövning, huruvida nya
förrättningsmän skola förordnas eller extra förrättningsman skall tillkallas
att verkställa den mätning, som förrättningen avser. Beträffande
de skäl, som ligga till grund för dessa bestämmelser, vilka sakna motsvarighet
i kommissionens förslag, hänvisas till vad jag i redogörelsen
för förslagets allmänna grunder anfört.

Enligt ifrågavarande bestämmelser skall sådan rätt, som nyss sagts,
tillkomma sakägare allenast vid förrättning, som företages på grund av
förordnande enligt 13 § andra stycket. Att medgiva dylik rätt ifråga örn
förrättning, som redan handlägges av extra förrättningsman, synes ej
motiverat.

Såsom villkor för den sakägare i förevarande avseende tillkommande
rätten skall enligt departementsförslaget gälla, att annan sakägare ej
uppenbarligen tillskyndas förfång genom det uppskov i förrättningens
handläggning, som föranledes av prövningen av frågan örn förordnande
av nya förrättningsmän eller tillkallande av extra förrättningsman. Denna
prövning kan självfallet ej utövas av de förrättningsmän, som förordnats
att handlägga förrättningen, utan måste, såsom senare skall närmare
beröras, anförtros åt nämnden eller särskilda tjänstemän hos denna.
Då anstånd med förrättningens fortsatta handläggning för möjliggörande
av nämnda prövning sålunda ej kan undvikas, synes för skyddande
av annan sakägares intresse utövningen av ifrågavarande rätt böra göras
beroende av nyss angivna villkor. Skydd för nämnda intresse skulle visserligen
även kunna vinnas genom införande av skyldighet för den sak-,
ägare, som vid förrättningen anmäler missnöje med mätningen, att ersätta
annan sakägare den skada, som denne tillskyndas genom anståndet
med förrättningens handläggning, men en förutsättning för anlitande av

117

Kungl. Majus proposition nr 140.

denna utväg synes vara, att den förre ålägges att vid förrättningen ställa
säkerhet för fullgörande av berörda ersättningsskyldighet. Då en dylik
anordning skulle väsentligen inveckla proceduren och i praktiken sannolikt
medföra det resultat, att sakägare komme att begagna sig av ifrågavarande
rätt allenast i de fall, då annan sakägare ej tillskyndades skada
genom förrättningens uppskjutande, har jag ansett lämpligare att binda
rätten vid förstnämnda villkor. Framhallas må, att departementsförslagets
bestämmelser i ämnet bereda möjlighet för sakägare, som vid förrättningen
anmäler missnöje, att genom erläggande av ersättning föi annan
sakägare i omförmälda avseende tillskyndad skada undanröja det
hinder för erhållande av här avsedd prövning, som berörda villkor kan
medföra.

Prövning, varom nu är fråga, har principiellt ansetts höra tillkomma
nämnden. För möjliggörande av den enkelhet och snabbhet, i förfarandet,
som är önskvärd, har dock nämnden i förslaget tillerkänts befogenhet
att bemyndiga mätningschefen eller annan tjänsteman att verkställa sådan
prövning.

Om vid prövningen befinnes, att fog för den gjorda missnöjesanmälan förelegat
och att alltså nya förrättningsmän böra förordnas eller extra förrättningsman
tillkallas, torde sådant förordnande eller uppdrag böra avse
företagande av ny förrättning för mätning av hela det virkesparti, som
den tidigare förrättningen avsett. Mätning, som verkställts vid denna
förrättning, bör sålunda vara utan verkan.

Till förebyggande av missbruk av den här medgivna rätten att utverka
förordnande av nya förrättningsmän eller tillkallande av extra förrättningsman
torde böra gälla, att, örn vid förrättning gjord missnöjesanmälan
befinnes sakna fog, virkesmätningsnämnden skall hava att pröva, i
vad mån nämndens utgifter för förrättningen skola till nämnden återgäldas
av sakägare, som gjort sådan anmälan. En bestämmelse i detta
syfte har upptagits i tredje stycket.

19 §.

Första stycket, som handlar örn upprättande av mätbesked vid mätningsförrättning,
motsvarar 19 § första stycket i kommissionens förslag.

Enligt förevarande stycke skall vid mätningsförrättning skriftlig handling
(mäfbesked) upprättas över allt vad vid förrättningen förekommit.
Mätbesked skall undertecknas av förrättningsmännen.

Nu angivna bestämmelser i departementsförslaget överensstämma med
kommissionens förslag.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommissionen anfört:

Mätbesked vore enligt förslaget närmast att anse såsom ett förrättningsprotokoll,
som jämväl upptoge förrättningsmännens beslut I beskedet
borde sålunda, bland annat, angivas tid och ort för förrättningen, sökan -

MätbesJceäti

innehåll.

118

Departements

chefen.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

dens eitel-, ifråga om mätning av köpvirke, köparens oell säljarens fullständiga
namn och hemvist, det eller de virkesslag, förrättningen avsett,
den eiler de fastigheter, varå virket avverkats, sättet för sakägares kallande
till förrättningen, därvid närvarande sakägare, av dessa framställda
yrkanden efter vilka regler mätningen ägt rum, de erhållna mätningsresultaten
och forrattnmgsmännens beslut i övrigt samt sättet för märknmgens
utförande. Avsåge förrättningen mätning av köpvirke, borde i
matbeskedet jämväl angivas dagen för avtalets ingående. Där förrättningsmännen
funnit sig böra vägra mätning, borde skälen för beslutet angivas
i beskedet. Vore förrättningsman av skiljaktig mening, borde denna
självfallet antecknas.

För möjliggörande av nnitningsarbetets bedrivande med erforderlig
snabbhet borde formulär till mätbesked utarbetas av virkesmätningsnämnderna
och tillhandahallas vederbörande förrättningsmän.

Med anledning av kommissionens berörda uttalanden har i några yttranden
påpekats, att intagandet i mätbeskeden av uppgifter i alla de hänseenden,
som i dessa uttalanden angivits, skulle verka tyngande på mätningsarbetet.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har sålunda
framhållits, att det vore uteslutet, att förrättningsmännen utan tidsödande
efterforskningar skulle kunna anskaffa nämnda uppgifter. Särskilt
kunde angivandet av do fastigheter, från vilka virket härrörde, bliva
omöjligt.

Sveriges Skogsägareförbund har anfört, att de i kommissionens uttalanden
angivna uppgifterna i mätbeskedet måhända kunde för en juridiskt
bindande procedur vara av betydelse men att flera av dem ur rent
praktisk synpunkt saknade allt intresse.

Ordföranden i styrelsen för Ångermanälvens Tumningsförening har påpekat,
att, da tumsedlarna redan förut beträffande formatet vore tilltagna
i överkant, av praktiska skäl en utökning av innehållet icke kunde ske.

Intagandet i mätbesked av flertalet av de uppgifter, som angivits av
kommissionen, torde, där mätbeskedet skall fylla sitt ändamål, vara nödvändigt.
Vissa av dessa uppgifter synas dock utan större olägenhet
kunna uteslutas. Sålunda torde det ej vara oundgängligt, att i mätbeskedet
angives den eller de fastigheter, varå virket avverkats. Ej heller
synes det vara nödigt, att sättet för sakägares kallande till förrättningen
däri antecknas, då uppgift härom kan inhämtas av förrättningshandiingarna.
Vidare må påpekas, att kommissionens uttalande, att de
regler, efter vilka mätning ägt rum, böra angivas i mätbeskedet, ej torde
innebära, att sagda regler skola däri i sin helhet upptagas, utan
åsyfta, att i beskedet upplysning örn dessa regler skall lämnas genom hänvisning
till viss mätningsinstruktion eller på liknande sätt. Det är även
att märka, att vissa av de sakförhållanden, som enligt kommissionens uttalanden
böra antecknas i mätbeskedet, allenast undantagsvis torde förekomma
vid mätningsförrättning. Att sakägare därvid utöver vad mät -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningsansökningen innehåller framställer särskilt yrkande torde sålunda
sällan inträffa liksom att förrättningsmännen vid förrättningen meddela
andra beslut än dem, som innefattas i de därvid erhållna mätningsresultaten.
Med hänsyn till vad nu anförts och då, såsom kommissionen framhållit,
det bör förutsättas, att formulär till mätbesked komma att utarbetas
av virkesmätningsnämnderna och tillhandahållas vederbörande förrättningsmän,
torde upprättandet av dylika besked ej komma att medföra
större besvär eller tidsutdräkt.

Enligt kommissionens förslag skall mätbeskedet vid förrättningen uppläsas
för närvarande sakägare. förrättning.

I motiveringen till nämnda stadgande har kommissionen framhållit, att
det utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att uppläsning av mätbesked
erfordrades allenast ifall någon av sakägarna framställde begäran
därom.

Kommissionens förslag i denna del har i vissa yttranden rönt kritik.

Jägmästaren i Medelpads revir har salunda ansett, att ifrågavarande
stadgande borde utgå, enär sakägarna enligt 20 § i kommissionens förslag
efter förrättningen erhölle avskrift av mätbeskedet.

Enahanda yrkande har framställts av Dalälvarnas Tumningsförening,
som till stöd därför anfört:

Att vid mätningsförrättning för närvarande sakägare uppläsa mätningsresultatet
skulle komma att avsevärt försena mätningsförrättningen. Det
kunde icke vara lämpligt att tvinga förrättningsmännen att på förrättningsplatsen
verkställa uträkning och därefter tillkännagiva de olika timmerdimensionsklasserna,
som under förrättningen blivit antecknade, i mätbeskedet.
En timmermätning, bestående av furu, gran och .torrtimmer,
kunde i många fall få en specifikation, som vore inprickad pa cirka 500 rutor
i mätbeskedet. Väderleksförhållandena kunde även utgöra hinder för
verkställande av sådan uträkning på platsen. För undvikande, såvitt
möjligt, av felräkning, som kunde giva anledning till tvist, borde, förrättningsmannen
lämnas tillfälle att i lugn och ro inomhus få utskriva mätbeskedet,
vilket, innan det utlämnades till sakägaren, borde underkastas
virkesmätningnämndens kontroll. För sakägaren torde det vara tillfyllest,
att han. om han så önskade, vid förrättningen finge kännedom örn det
stycketal, som förrättningsmännen uppräknat i varje virkesvälta av de
olika virkessortimenten.

Angermanälvens m. fl. tumningsföreningar hava i förevarande, avseende
uttalat, att mätbesked ovillkorligen borde, såsom hittills varit förhållandet,
omedelbart efter verkställd tumning överlämnas till sakägarna.

Till stöd härför hava föreningarna framhållit, att, därest dylikt överlämnande
ej ägde rum utan avskrift av mätbesked, på sätt i 20 § av kommissionens
förslag föreskreves, först inom viss tid efter förrättningen
skulle tillställas sakägarna, detta komme att innebära risk för ohederlig
tumning i de fall, där genom dröjsmålet jämförelse mellan mätbesked och
tumning bleve utesluten. Föreningarna hava vidare härutinnan anfört:

120

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Sakägares granskning av tumningen omfattade icke enbart klavarens
arbete utan i lika grad skrivarens, och om dennes prestation vore köpare
° jj jare ®kunaiSa’ så länee de ej erhållit mätbesked. Som bekant berodde
de s. k. luittumningarna till största delen ej på klaven, utan på
pennan. _ Inom t. ex. Umeå respektive Ångermanälvens tumningsiöreningar
utgjorde sadan! köpvirke, som kunde beräknas bliva underkastat monopolets
matning, cirka 5 miljoner stockar årligen, inom Örnsköldsviks
lumningsforenmg vore motsvarande kvantitet cirka 4 miljoner. Av nämnda
kopvirkesmängd inmättes under april och maj år 1934 av Umeå Tumningsförening
cirka 80 procent, av Örnsköldsviks Tumningsförening cirka
75 procent och av Ångermanälvens Tumningsförening cirka 50 procent.
Den virkeskvantitet, som säljare och köpare vid genomförande av kommissionens
förslag i förevarande avseende icke skulle hava möjlighet att
s^?,d.av erhåIlaa mätbesked kontrollera, kunde komma att uppgå
anda till inemot 30 till 50 procent av hela köpvirkesmängden.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har likaledes
framhållits, att det vore en brist i förslaget, att mätaren ej skulle, såsom
nu alltid skedde, vid förrättnings avslutande tillställa parterna genomslagskopior
av mätsedlarna. Sakägarna torde regelbundet påfordra
och även böra berättigas att omedelbart efter förrättning erhålla uppgift
örn antalet mätta bitar av olika sortiment och dimensioner, avtumning
o. dyl.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att en bestämmelse
örn uppläsande av mätbesked vore värdelös, enär det mesta i beskedet
komme att gå sakägarna spårlöst förbi. Det sagda ägde särskilt tillämpning,
då uppläsningen, såsom ofta bleve fallet, försigginge ute på avlägget
i blåst och köld. Det borde utan större svårighet kunna ordnas så.
att sakägarna omedelbart finge en kopia av mätbeskedet.

Liknande uttalande har gjorts av överjägmästaren i övre Norrbottens
distrikt.

På sätt kommissionens förslag innebär, torde sakägare böra beredas
möjlighet att vid mätningsförrättning få del av det därvid upprättade
matbeskedets innehåll. En sådan ordning är påkallad dels för att sätta
sakägaren i tillfälle att omedelbart kontrollera riktigheten av den vid
förrättningen verkställda mätningen dels ock för att möjliggöra ett snabbt
besvärsförfarande. Därest sakägaren redan vid Inrättningen kan få del
av mätbeskedets innehall, medför detta, att tiden för anförande av besvär
över förrättningen kan räknas från dess avslutande, varigenom förrättningen
kan vinna laga kraft tidigare än eljest vore möjligt.

Vad angar det sätt, varpå mätbeskeds innehåll vid förrättning bör
delgivas närvarande sakägare, torde, i anslutning till den i vissa yttranden
uttalade uppfattningen, sådan delgivning ofta med fördel kunna ske
sålunda, att en kopia eller avskrift av mätbeskedet därvid överlämnas
till sakägarna. Att genom föreskrift i lagen göra ett dylikt delgivningssätt
obligatoriskt synes dock ej motiverat. Erinras må, att enligt de be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 121

stämmelser, som för närvarande gälla för Dalälvarnas Tumningsförening,
tumsedel efter verkställd mätning regelrätt insändes till föreningens kontor
och först därefter från kontoret översändes till vederbörande sakägare
samt att en liknande ordning gäller för Wermländska Inmätningsföreningen
beträffande vissa mätningar. Det synes därför önskvärt, att
i lagen möjlighet lämnas öppen att vid förrättningen giva sakägarna del
av mätbeskedet även på annat sätt än genom överlämnande av kopia
eller avskrift därav. Den föreskrift i ämnet, som synes böra upptagas i
lagen, torde alltså allenast böra åsyfta, att vid förrättning närvarande
sakägare skola erhålla del av det därvid upprättade mätbeskedets innehåH.

En föreskrift, avfattad i enlighet med vad nu anförts, har upptagits i
första stycket av förevarande paragraf.

Andra stycket, som angiver, att mätningsförrättning skall avslutas med
lämnande av besvärshänvisning, överensstämmer med 19 § andra stycket
i kommissionens förslag.

20 §.

Enligt 20 § första stycket i kommissionens förslag skall mätbesked av
förmannen ofördröjligen insändas till virkesmätningsnämnden, som har
att inom tio dagar efter förrättningens avslutande tillställa varje sakägare
en bestyrkt avskrift av beskedet.

Beträffande denna bestämmelse har kommissionen framhållit, att den
avfattats med hänsyn därtill, att förrättningsmännen för att kunna med
erforderlig skyndsamhet bedriva å dem ankommande mätningsarbete ej
borde betungas med expeditionsgöromål i större utsträckning än som
vore nödigt. Ett ytterligare skäl till det föreslagna expeditionssättet läge
däri, att virkesmätningsnämnden därigenom bereddes tillfälle dels att,
innan avskrift av mätbesked tillställdes sakägare, låta uträkna och a avskriften
anteckna mängden av det vid förrättningen inmätta virket, dels
ock att utöva en fortlöpande kontroll å förrättningsmännens arbete.

Mot föreskriften, att mätbesked skall ofördröjligen insändas till virkesmätningsnämnden,
har Dalälvarnas Tumningsförening anmärkt, att ordet
»ofördröjligen», borde utbytas mot orden »snarast möjligt» eller »senast
inom en vecka», samt till stöd härför anfört:

Det inträffade rätt ofta, att förmannen finge förrättningar under en
hel vecka på ort, därifrån ingen postbefordran funnes. Hade han flera
förrättningar under denna tid, innebure bestämmelsen, att han skulle
vara skyldig ordna med budskickning efter varje fullbordad förrättning.
Detta lörfarande skulle komma att betydligt lördyra mätningen särskilt
i de fall, då avståndet till närmaste postanstalt vore stort, vilket i många
fall vore förhållandet.

Expediering
av mätbesked.

Departementschefen.

122 Kungl. May.ts proposition nr 140.

I fråga örn bestämmelsen, att virkesmätningsnämnden skall inom tio
dagar efter förrättningens avslutande tillställa varje sakägare en bestyrkt
avskrift av mätbeskedet, har Ångermanälvens m. fl. tumningsföreningar
anfört:

Att inom 10 dagar efter förrättningens avslutande tillställa parterna
mätbesked skulle för nämnden bliva möjligt allenast i mycket begränsad
utsträckning. Postgången inom skogsområdena ägde rum i regel 1
till 3 gånger i veckan, vartill komme den tid tummaren behövde för budskickning
till närmaste postanstalt. Skulle därjämte nämndens arbete
omfatta tumsedlarnas kubering — vid föreningarnas kontor åtginge enbart
för kuberingsarbetet omkring en vecka — och skulle tumsedlarna
därefter översiindas till avlägset boende säljare, torde dessa icke kunna påräkna
mätbeskedet förrän tidigast efter 15 dagar, sannolikt 18 till 20 dagar.
Köparens ställning vore givetvis gynnsammare, men torde icke heller
denne kunna erhålla något mätbesked förrän 12 å 15 dagar efter tumningen.

I det av Sveriges Industriförbund m. fl. avgivna yttrandet har uttalats,
att det bleve fullkomligt omöjligt för virkesmätningsnämnden, såvida
icke en orimligt stor kontorspersonal anställdes, att under den egentliga
mätningssäsongen hinna summera och kubera samt till parterna
översända alla mätbesked inom den i förslaget angivna tiden av tio dagar.

Det av kommissionen föreslagna expeditionssättet i fråga örn mätbesked,
enligt vilket sådant besked skall av förmannen insändas till virkesmätningsnämnden,
som därefter bär att tillställa varje sakägare en
bestyrkt avskrift av beskedet, finner jag ändamålsenligt.

Vad angår den i kommissionens förslag upptagna bestämmelsen, att
mätbesked skall av förmannen ofördröjligen insändas till virkesmätningsnämnden,
har jag med hänsyn till de erinringar, som Dalälvarnas Tumningsförening
framställt mot denna bestämmelse, ansett den ändring böra
däri vidtagas, att ordet ofördröjligen utbytes mot skyndsamt. Då det
för vinnande av önskvärd snabbhet i mätningsförfarandet är av vikt, att
mätbeskedet expedieras från förmannen till nämnden med all den skyndsamhet,
som de lokala förhållandena lämpligen medgiva, synes önskvärt,
att virkesmätningsnämnderna i de tjänstgöringsreglementen, som nämnderna
torde komma att utfärda för sin personal, lämna närmare anvisningar,
huru ifrågavarande expeditionsskyldighet skall av förmännen i
olika fall fullgöras.

Beträffande den av kommissionen föreslagna skyldigheten för nämnden
att inom tio dagar efter mätningsförrättnings avslutande tillställa varje
sakägare en bestyrkt avskrift av mätbeskedet, synas vägande skäl tala
för medgivande av en längre frist för fullgörande av sagda skyldighet.
På grund av de mycket växlande kommunikationsförhållandena inom de
delar av landet, där den föreslagna lagen är avsedd att gälla, torde i
denna möjlighet böra beredas att fastställa fristen olika för skilda områden,
dock att den ej i något fall synes böra sättas längre än tjugu

123

Kunell. May.ts proposition nr 140.

dagar. I enlighet härmed har ifrågavarande skyldighet i departementsförslaget
hestämts på det sätt, att det åligger nämnden att inom tjugu
dagar efter mätningsförrättnings avslutande eller den kortare tid, som
föreskrivits i mätningsinstruktionen, tillställa varje sakägare här avsedd
avskrift.

Ifrågavarande bestämmelser hava inrymts i första stycket av denna
paragraf.

I 20 § andra stycket av kommissionens förslag stadgas, att genom virkesmätningsnämndens
försorg mängden av det virke, som enligt mätbesked
varit föremål för mätning, skall uträknas samt underrättelse därom
lämnas vederbörande sakägare, allt på sätt i mätningsinstruktionen föreskrives.

Till stöd för denna bestämmelse har kommissionen anfört:

Kommissionens förslag förutsatte oj, att vid mätningsförrättning uträkning
av det inmätta virkets rymd verkställdes av förrättningsmännen
elier att rymden av det virke, som därvid varit föremal för mätning,
angåves i mätbeskedet. Grunden härtill vore, att utförandet av detta
arbete i många fall skulle draga så lång tid, att förrättningsmännen ej
skulle kunna bedriva mätningsgöromålen med nödig skyndsamhet. Då
enligt förslaget mängden av inmätt virke skulle ligga till grund såväl
för utövande av rösträtt å distrikts- och mätningsstämmor som för fördelning
av virkesmätningsnämnds utgifter å de mätningssökande, mäste
emellertid regelrätt för varje mätningsförrättning uträkning verkställas
genom virkesmätningsnämndens försorg av den mängd, uttryckt i viss
kubikenhet eller annan för rösträttens utövande och. utgiftsfördelningen
fastställd enhet, som det vid förrättningen inmätta virket utgjorde._ Avsåge
förrättningen mätning av köpvirke och hade i mätningsansökningen
uppgivits, att köpeskillingen för virket skulle utgå efter virkets kubikmängd,
torde uträkning av sådan mängd städse böra göras. Det vore tydligen
önskvärt, att här avsedd uträkning i allmänhet verkställdes omedelbart
elter det mätbesked rörande förrättningen insänts till virkesmätningsnämnden
samt att anteckning örn den uträknade virkesmängden
gjordes å de avskrifter av beskedet, som skulle tillställas vederbörande
sakägare. Vore sakägarna identiska i fråga om två eller flera mätningsförrättningar,
torde dock för underlättande av nämndens arbete ifrågavarande
uträkning i regel böra verkställas gemensamt. för sådan grupp
förrättningar och anteckning örn den därvid erhållna virkesmängden göras
å avskrifterna av det mätbesked, som upprättats vid den sista förrättningen.
Närmare bestämmelser i dessa ämnen torde lämpligen böra meddelas
i mätningsinstruktionen.

Såväl mot omförmälda, av kommissionen föreslagna bestämmelse som
mot den därför anförda motiveringen hava i yttrandena erinringar framställts.

Över jägmästaren i nedre Norrbottens distrikt har salunda uttalat, att
ifrågavarande bestämmelse icke torde böra upptagas i lagen, enär ett
flertal virkessäljare och virkesköpare föredroge att med egen personal
verkställa sådan uträkning, som i bestämmelsen avsåges.

Uträkning av
virkrsmängd

m. m.

Kommiss)©

nen

Y fctrandon,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr MO.

Byske och Åby älvars flottningsförening bär gjort gällande, att be
stämm elsen ifråga vore onödig och endast ägnad att förorsaka nämnden
avsevärda kostnader.

Ordföranden i styrelsen för Ångermanälvens Tumningsförening har uttalat,
att, då det vore antagligt, att köpare med egen arbetskraft, som
utan extra kostnad disponerades, själv kunde utföra detta arbete, mono
pol på uträkningen icke syntes vara lämpligt.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen hava föreslagit, att
uttalandena i kommissionens motivering örn kubering av virke, som upptagits
i mätbesked, måtte utgå, samt till utveckling härav anfört:

Henia innebörden av ifrågavarande stadgande och de av kommissionen
gjorda uttalanden i motiven vore, att virkesmätningsnämnden så gott
som städse skulle kubera det å mätbeskeden upptagna virket. Övervägande
delen av köpvirket såldes och prisberäknades nämligen efter kubikinnehåll,
och det under mätningsmonopolet lydande köpvirket torde
komma att bliva huvudparten av nämndens arbetsobjekt. Man kunde
alltså utgå från, att så gott som allt virke, som av nämnden inmättes,
skulle kuberas på nämndens kontor. Föreningarna ansåge berörda lagstadgande
och motivuttalanden, som ledde till detta resultat, mindre lyckliga.
På mätbeskedens innehåll grundades i praktiken ett antal var'' för
sig helt skilda beräkningar och transaktioner; först och främst prisberäkningen
för likviden mellan köpare och säljare, vidare köparens bokföring
och kalkyler över sin virkesfångst samt slutligen även de exakta
uppgifterna till vederbörande flottningsiörening örn varje flottandes virkesmängd.
. Alla dessa skilda kalkyler och därur framkomna siffror vore
icke identiskt lika. Köpekontrakten inneliölle ofta bestämmelser örn
tillägg eller rabatter i priset efter olika grunder och anslöte sig sålunda
ej direkt till kubikmassorna. I köparnas virkesbokföring med hänsyn
till planläggning av de industriella verkens råvaruförsäljning gjordes
sammanställningar ur mätbeskeden efter sortiment och dimensioner. För
flottningsuppgifterna behövdes ej sällan helt andra sammanställningar
och uträkningar, än som erhölles ur kuberado mätbesked. Av dessa an
ledningar mäste köparna med egen personal utföra speciella bearbetningar
av mätbeskeden. Dessa arbeten kunde icke ersättas med den kubering
av beskeden, som kommissionen föresloge, utar^torde få av varje
köpare för sig utföras även i fortsättningen. Kommissionens förslag
komme alltså att leda till ett betydande dubbelarbete, som torde välla
virkesmätningsnämnden stora kostnader utan motsvarande gagn för de
enskilda. Visserligen rådde redan nu det förhållandet, att några mätningsföreningar
vid sidan av sin egentliga verksamhet samt mot särskild
ersättning verkställde kubering. Men denna kubering hade föga
gemensamt med den av kommissionen föreslagna. Den vore" fullt frivillig,
d. v. s. utfördes blott åt part, som sa önskade, och den verkställdes
helt på det sätt, varje sökande själv begärde. Man kunde säga, att föreningen
utförde på beställning de kalkyler, som virkesägaren själv behövde.
Därigenom bleve arbetet effektivt och nyttigt, vilket icke kunde
sägas örn den av kommissionen föreslagna kuberingen. Denna hade, efter
vad föreningarna kunde finna, endast ett gagnande syfte, nämligen
att skaffa ett underlag för dels röstning å distrikts- och mätningsstämmor
samt dels fördelningen av mätningsutgifterna. Detta ändamål torde

125

Kungl. Martts proposition nr 140.

emellertid kunna på ett avsevärt enklare saint framför allt billigare sätt
nås genom annan kvantitetsberäkning än kubikinnehållet. Föreningarna
finge av dessa anledningar föreslå, att uttalandena örn kubering av mätbeskeden
måtte utgå.

I enahanda riktning har handelskammaren i Luleå uttalat sig.

Mot kommissionens uttalande, att uträkning av virkesmängd i visst
fall torde kunna verkställas gemensamt för särskilda grupper av förrättningar,
har Dalälvarnas Tumningsförening framhållit, att dylikt förfarande
syntes kunna äga rum, endast örn virket läge på samma utflottningsdistrikt
och sakägarna därom vöre eniga.

Ordföranden i styrelsen för Ängermanälvens Tumningsförening har anfört,
att varken köpare eller säljare torde vara betjänta av en sådan anordning,
som kommissionen i nu förevarande avseende föreslagit. Att
nämnden genom uträknandet av varje mätbesked för sig finge sin arbetsbörda
utökad, torde i detta fall få anses vara av underordnad betydelse.

Även från speciell flottningssynpunkt hava vissa erinringar framställts
mot kommissionens förslag i denna del.

Svenska Flottledsförbundet har sålunda anfört:

Mätbeskedens inlämnande i god tid i fråga örn virke, som skulle flottas,
vore en så viktig angelägenhet ur flottningssynpunkt, att det i förevarande
paragraf borde uttryckligen hänvisas till flottningslagens 66 §
om flottningsuppgiiters avlämnande, vilken tidpunkt enligt samma lags
34 § 12 punkt skulle fastställas i llottningsföreningsreglemente. Det borde
sålunda bestämmas, att mätbesked för virke till allmän flottled skulle
lämnas senast 10 dagar före vederbörande flottningsförenings reglemen- -terade datum för de exakta flottningsuppgifternas avlämnande.

I enahanda riktning hava åtskilliga flottningsföreningar uttalat sig.

Skellefteå, Bure älvs, Kåge älvs och Kolabodaåns flottningsföreningar
hava framhållit, att vid virkesmätningsnämndens uträkning måste tagas
i beaktande, att denna skedde på sådant sätt och i så god tid, att vederbörande
flottande kunde å i flottningsreglementena angivna tider inkomma
med föreskrivna uppgifter å flottgodsets mängd, beskaffenhet
och läge m. m., vilka uppgifter skulle ligga till grund för utdebitering av
flottningsumgälderna, rösträtt å flottningsstämma etc.

Byske och Åby älvars flottningsförening har ansett, att det med skäl
syntes kunna befaras försening av de till flottningsföreningarna inkommande
virkesuppgifter, som läge till grund för uttaxering av flottningsförlag,
rösträtt vid flottningsstämma m. m. Då själva mätningen av virket
vore det väsentliga, syntes det vara tillräckligt, örn mätbcskedet upptoge
en specifikation av det uppmätta virket, som då i avskrift omedelbart
kunde överlämnas till parterna.

Då enligt departementsförslaget mängden av inmätt virke skall ligga Departement*
till grund för utövande av rösträtt å mätningsstämma med virkesköpare c e en

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ävensom för fördelning av virkesmätningsnämnds utgifter å de mätningssökande
samt virkesmätningsnämnden till följd härav regelrätt
måste för varje mätningsförrättning verkställa uträkning av mängden
av det vid förrättningen inmätta virket, har jag i likhet med kommissionen
ansett skyldighet principiellt böra stadgas för nämnden att i
samband med expediering av mätbesked rörande förrättningen verkställa
sådan uträkning samt lämna underrättelse därom till vederbörande sakägare.
Pa sätt kommissionen framhållit, torde närmare bestämmelser,
huru dylik uträkning och underrättelse skall ske, lämpligen böra meddelas
i mätningsinstruktionen. Ett stadgande, avfattat i enlighet med
vad nu anförts och överensstämmande med den av kommissionen föreslagna
bestämmelsen i ämnet, har upptagits i andra stycket av förevarande
paragraf.

Vad angar frågan, huru de bestämmelser i ämnet, som skola upptagas
i mätningsinstruktionen, lämpligen böra utformas, torde närmare ståndpunkt
till denna fråga ej nu böra tagas. Det torde böra överlämnas åt
Kungl. Majit att vid utfärdande av sadan instruktion, efter hörande av
vederbörande virkesmätningsnämnder, pröva, huruvida och i vilka fall
uträkning av inmätt virkes mängd skall ske efter kubikenhet eller annan
enhet samt underrättelse örn uträkningen lämnas särskilt för varje
förrättning eller gemensamt för flera förrättningar. Jag vill här blott
betona, att det i många fall torde vara av stor betydelse för virkessäljarna
att få kubikmängden av det inmätta virket angivet å mätbeskeden,
då säljarna härigenom erhålla ökad möjlighet att kontrollera riktigheten
av köparnas likvider för virket.

Då företagande av mätning genom virkesmätningsnämnd är beroende
därav, att ansökan örn mätning inkommit till nämnden samt att det virke,
ansökningen avser, upplagts å vederbörande mätningsplats och anmälan
därom behörigen gjorts, kan nämnden självfallet ej, såsom vissa flottningsföreningar
m. fl. yrkat, åläggas skyldighet att före viss tid varje
vår dels hava slutfört å nämnden ankommande mätning av flottningsvirke,
dels ock hava expedierat över mätningen upprättade mätbesked.
Det torde emellertid böra antagas, att nämnden kommer att bliva i stånd
att bedriva mätningsarbetet med samma skyndsamhet som virkesmätningsföreningarna
och att sålunda förutsättningarna för slutförande av
flottningsvirkets mätning inom erforderlig tid före flottningens början
varje vår ej genom den föreslagna lagtstiftningen komma att försämras.

förvaring av Enligt 20 § tredje stycket i kommissionens förslag skall mätbesked
mätbesked. jämte övriga mätningsförrättning rörande handlingar av nämnden förvaras.

I några yttranden har hemställts, att tidsbegränsning i fråga örn förvaring
av mätbesked och övriga förrättningshandlingar måtte föreskrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

127

Då de rättsförhållanden, som hänföra sig till mätbesked, regelrätt torde Dep^“£nts
bliva slutligen reglerade inom en jämförelsevis kort tid efter mätningsförrättningens
avslutande, synes tillräcklig anledning ej föreligga att
ålägga virkesmätningsnämnden att under en obegränsad tid förvara
förrättningshandlingarna. Det synes vara tillfyllest, att nämndens skyldighet
i detta avseende bestämmes att avse en tid av tio år från förrättningens
avslutande. En föreskrift, avfattad i enlighet härmed, har upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf.

21 $.

I förevarande paragraf upptagas bestämmelser örn fullföljd av talan
mot mätningsförrättning.

Enligt 21 § första stycket i kommmissionens förslag äger sakägare,
där han är missnöjd med mätningsförrättning, att däröver hos virkesmätningsnämnden
anföra besvär, som skola hava inkommit till nämnden
sist före klockan tolv å trettionde dagen efter förrättningens avslutande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län och samma
läns skogsägareförening hava föreslagit, att besvär över mätningsförrättning
skulle få anföras allenast under förutsättning, att missnöje med
förrättningen anmälts omedelbart efter densamma och anteckning därom
gjorts å mätbeskedet. Såsom skäl härför har framhållits, att köpare
borde beredas tillfälle att tidigare än enligt förslaget syntes kunna ske
disponera över det inmätta virket.

Handelskammaren i örebro har framhållit, att en nackdel med mätningsmonopol
vore, att detta i regel komme att medföra ett väsentligt
uppskov med likviderna. Då kontrahenterna kunde anföra besvär över
virkesmätningsnämnds beslut inom trettio dagar, vore föga sannolikt,
att köparen ville lämna likvid förrän klagotiden utgått.

Väsentligen enahanda synpunkter hava framförts av Sverkestaåns flottningsförening
och Mackmyra Sulfitaktiebolag.

Sesvärsrättens
omfattning.

På sätt framgår av min redogörelse för departementsförslagets all- Departements •

chefen

männa grunder torde sakägare, som ej åtnöjes med mätningsförrättning,
principiellt böra äga rätt att hos virkesmätningsnämnden anföra
besvär över förrättningen. Med hänsyn till virkessäljarnas intresse att
snabbt få likvid för inmätt virke ävensom för tillgodoseende av virkesköparnas
behov att utan omgång disponera över sådant virke är emellertid
önskvärt, att, örn sakägare godkänner mätningsförrättning, denna
må kunna vinna laga kraft mot honom före besvärstidens utgång.

En möjlighet härtill synes därför böra beredas i lagen. En föreskrift
i detta ämne torde böra åsyfta, att, om sakägare vid mätningsförrättnings
avslutande avgivit skriftlig förklaring, att han godkänner förrätt -

128

Besvärstideub

längd.

Departements chefen.

Besiktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningen, eller sådan förklaring sedermera av honom gjorts hos nämnden
före besvärstidens utgång, rätt att anföra besvär över förrättningen ej
skall tillkomma sakägaren.

Såsom motivering för den av kommissionen föreslagna besvärstiden
bar kommissionen anfört, att med hänsyn till den relativt glesa bebyggelsen
i de områden av landet, där det föreslagna mätningssystemet vore
avsett att vinna tillämpning, och de mindre goda kommunikationer, som
inom dessa områden mångenstädes vore för banden, kortare besvärstid
än i förslaget angivits ansetts ej böra fastställas.

Mot kommissionens förslag i denna del bar Dalälvarnas Tumningsförening
anmärkt, att, då mätningsförrättningarna icke sällan komme
att verkställas å virkespartier å sådan tid före deras utflottande, att den
föreslagna besvärstiden icke kunde iakttagas, sagda tid borde avkortas
till ett minimum eller annat förfaringssätt föreskrivas för klagomålens
prövning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har ansett,
att besvärstiden borde bestämmas olika för skilda län.

På sätt kommissionen föreslagit, torde för den ifrågasatta lagen3 giltigbetsområde
besvärstiden böra vara enhetlig. Att fastställa denna
tid kortare än i kommissionens förslag angivits synes ej lämpligt. Jag
vill emellertid erinra, att oavsett besvärstidens längd hinder ej möter för
sakägare att omedelbart efter mätningsförrättnings avslutande anföra besvär
över förrättningen. Där så skett, äger virkesmätningsnämnden, på
sätt strax kommer att närmare beröras, utan avvaktande av besvärstidens
utgång föranstalta örn besiktning av det virkesparti, besvären avse.
Härigenom torde syftet med den av Dalälvarnas Tumningsförening framförda
anmärkningen kunna tillgodoses.

Bestämmelser rörande sakägares rätt att anföra besvär över mätningsförrättning
och besvärstidens längd, avfattade i enlighet med vad
nu anförts, hava upptagits i första stycket av denna paragraf.

I 21 § andra stycket av kommissionens förslag stadgas, att, örn virkesmätningsnämnden
i anledning av besvär över mätningsförrättning finner
besiktning av det virke, förrättningen avser, vara av nöden, nämnden
har, där denna ej själv verkställer besiktningen, att förordna minst
två ojäviga och sakkunniga personer, därav en utses till förman, att
skyndsamt företaga besiktningen samt däröver till nämnden avgiva
redogörelse.

Till stöd för förslaget i denna del har kommissionen anfört:

För prövning av besvär över mätningsförrättning torde ofta erfordras,
att besiktning företoges av det virke, som dea överklagade mätningsförrättningen
avsett. Ehuru virkesmätningsnämnden borde vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 129

berättigad att själv företaga sådan besiktning, torde dock vara uppenbart,
att med hänsyn till den omgång och kostnad, som vöre förenade
med ett dylikt tillvägagångssätt, besiktningen allenast i undantagsfall
kundo verkställas av nämnden såsom sådan. I regel torde uppgiften
att på stället granska den utförda mätningen böra anförtros åt särskilda,
besiktningsmän samt nämudens prövning sålunda begränsas till att med
ledning av besiktningsmännens redogörelse och den utredning, som i
övrigt förebragts i målet, bedöma förrättningens laglighet.

Funnes dylik besiktning böra äga rum, borde det ankomma å nämnden
att utse besiktningsmän. Vid valet av dessa borde nämnden ej vara
hänvisad att anlita tjänstemän bland nämndens egen mätningspersonal
utan hava frihet att hänvända sig till andra personer, som ägde erforderlig
sakkunskap i fråga örn virkesmätning, exempelvis tjänstemän hos
annan virkesmätningsnämud. Det bordo dock härvid tillses, att de personer,
som tillkallades, ej vore så avlägset boende, att kostnaderna för
besiktningen överstege vad som kunde anses skäligt. I likhet med vad
enligt förslaget gällde örn förrättningsmän borde besiktningsmännen
vara minst två, av vilka en borde utses till förman. Det borde ankomma
å nämnden att, innan någon tillkallades såsom besiktningsman, pröva,
huruvida denne vore ojävi g.

Vad kommissionen härutinnan föreslagit har i vissa yttranden föranlett
erinringar.

Jägmästaren i Bjurholms revir har sålunda anfört:

Det i kommissionens förslag angivna tillvägagångssättet för erhållande
av kontrolltumning och rättelse av en oriktigt utförd tumningsförrättning
vore enligt jägmästarens förmenande alltför tidsödande och omständligt.
En bättre möjlighet att uppfylla kravet på snabb och effektiv kontrolltumning
syntes kunna ernås genom tillsättande av ett fast, opartiskt
och sakkunnigt kontrollorgan, i förhållande till virkesmätarna självständigt
arbetande men sorterande direkt under virkesmätningsnämnden. Detta
organ, som borde bestå av edsvurna, synnerligen väl kvalificerade mätare,
skulle hava att omedelbart behandla inkomna besvär över mätningsförrättning,
verkställa besiktning samt ommätning av de virkespartier, varom
fråga vore, samt däröver till nämnden skyndsamt avgiva redogörelse. På
nämnden skulle ankomma att pröva, huruvida nytt mätbesked skulle utfärdas
eller ej.

Överjägmästaren i Umeå distrikt har framhållit, att här avsedd besiktning
borde utföras av i virkesmätning fullt kunnig person, som vore obunden
av kamrathänsyn till de mätare, vilka verkställt den överklagade förrättningen.
I enlighet härmed syntes vissa mätarekontrollanter böra anställas,
vilka med hänsyn till arten av deras arbete borde sortera direkt
under virkesmätningsnämnden såsom dennas förtroendemän.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och överjägmästaren i övre
Norrbottens distrikt hava uttalat, att, då besiktning i anledning av anförda
besvär skulle företagas, virkesmätningsnämnden borde ej allenast
vara berättigad utan rent av skyldig att, där den ej själv verkställde
besiktningen, hänvända sig till andra sakkunniga personer än nämndens
egna tjänstemän, exempelvis tjänstemän hos annan nämnd. Ett sådant

/Winny till riksdagens protokoll 19.75. / sand. Nr Pd).

Departementschefen.

Hinder för
saklig prövning
av anförda
besvär.

130 Kungl. Muj:ts proposition nr 140.

förfarande torde emellertid stöta på stora svårigheter, i det att all sakkunnig
personal under avverkningssäsongen komme att vara strängt upptagen,
varför knappast någon nämnd torde vara villig att avstå tjänstemän
tili annan.

Jägmästaren i Korpilombolo revir Ilar framhållit, att besiktning i anledning
av besvär, som avsåge tolkning av mätningsinstruktionen, borde
verkställas av sakkunniga personer, som ej vore anställda i virkesmätningsnämndens
tjänst. En kontrollbesiktning av nämndens egen personal
skulle med största sannolikhet i dylikt fall aldrig föranleda till ändring
i det mätbesked, som utfärdats vid den överklagade förrättningen.

Det av kommissionen löreslagna sättet för verkställande av besiktning
i anledning av besvär över mätningsförrättning finner jag i stort sett
vara lämpligt. På sätt kommissionens förslag innebär, bör virkesmätningsnämnden
äga att till besiktningsmän utse de ojäviga oell sakkunniga
personer, som i varje fall finnas mest lämpade för uppdraget. Jag
kan därför ej biträda de i vissa yttranden framställda yrkanden, att
nämndens befogenhet härutinnan skulle i lagen underkastas begränsningar
i olika avseenden. Erinras må, att enligt kommissionens förslag
hinder ej möter för nämnden att anställa särskilda tjänstemän för utförande
av ifrågavarande besiktningar.

En följd därav att enligt 33 § andra stycket i departementsförslaget
till företagande av mätningsförrättning må, där så finnes lämpligt, förordnas
allenast en mätare, synes vara, att här avsedd besiktning bör
kunna av virkesmätningsnämnd uppdragas åt en enda besiktningsman. I
enlighet härmed har i departementsförslaget nämnden medgivits befogenhet
att till företagande av dylik besiktning förordna en eller flera
ojäviga och sakkunniga personer. I övrigt har kommissionens förslag
i denna del oförändrat upptagits. Bestämmelserna i ämnet hava inrymts
i andra stycket av förevarande paragraf.

I motiveringen till de i kommissionens förslag upptagna bestämmelserna
örn fullföljd av talan mot mätningsförrättning har kommissionen
framhållit, att hinder i vissa fall komme att möta att verkställa en saklig
prövning av besvär över sådan förrättning. Till belysning härav har
kommissionen anfört:

I fråga örn de mätningsförrättningar, som ägde rum under senvintern,
torde på grund av rådande flottningsförhållanden möjligheten för vederbörande
sakägare att få förrättningarnas laglighet reellt prövad av virkesmätningsnämnden
i vissa fall ej föreligga. Avgörande praktiska hinder
mötte, nämligen att genom lagstiftning förbjuda vattenläggning och
bortflottning av virke, som varit föremål för mätningsförrättning, vilken
ännu ej vunnit laga kraft. Självfallet vore, att nämnden i möjligaste
mån borde tillse, att å nämnden ankommande mätningsförrättningar
verkställdes så tidigt, att sakägarna erhölle nödigt rådrum att anföra be -

131

Kungl. Majlis proposition nr 140.

svär över förrättningarna oell att prövningen av sålunda anförda besvär
kunde äga rum, innan det inmätta virket bortflottades. På grund av rådande
naturförhållanden måste det emellertid förutsättas, att detta önskemål
ej kundo förverkligas i fråga örn alla mätningsförrättningar, utan
att årligen i fråga örn vissa förrättningar prövning av besvär över förrättningarna
ej kunde ske före det inmätta virkets bortllottning. I den
mån prövningen i dylikt fall förutsatte undersökning av det inmätta virket,
kunde denna tydligen i realiteten ej äga rum. Giltigheten av den
verkställda mätningsförrättningen borde dock ej härav beröras, utan
nämnden borde hava att pröva målet i befintligt skick och sålunda, örn
skäl för ändring i den verkställda förrättningen ej förebragts, fastställa
denna.

De av kommissionen sålunda anförda synpunkterna hava i vissa yttranden
ytterligare utvecklats.

Ängermansälvens m. fl. tumningsföreningar hava härutinnan anfört:

Av 21 § i kommissionens förslag framginge icke med önskvärd tydlighet,
att, sä snart besvär inkommit till mätningsnämnden, denna skulle
omedelbart och utan att avvakta besvärstidens utgång och eventuella besvär
från andra parten handlägga ärendet och, där besiktning funnes
nödig, omedelbart förordna därom. Att invänta besvärstidens utgång
vore desto mindre nödvändigt, som av nämnden utfärdat mätbesked skulle
gälla emot båda parterna, således jämväl där beskedet ginge klagande
emot. Ofta förekomme förhållanden, som nödvändiggjorde, att, örn besiktning
över huvud skulle äga rum, denna måste ske omedelbart efter
tumningen. Virke, som avlastades å nipor, måste ofta utrullas kort tid
efter tumningen för att bereda plats för nytt virke; å trånga avlägg
måste virkesvältorna av utrymmesskäl påbyggas efter varje mätning, å
sjöar och älvar vore ofta isens bärkraft icke tillräcklig, utan virket komme
efter kort tid i vattenläge och bleve nedfruset; snöstormar örn icke
omöjliggjorde så i allt fall försvårade och fördyrade besiktningen av virket
o. s. v. Av allt detta framginge, att nämndens möjligheter att genom
besiktning av virket pröva anförda besvär bleve minimala, utan finge
nämnden i regel avgöra ärendet i befintligt skick.

I huvudsak enahanda synpunkter hava framförts av Sundsvalls Virkesmätningsförening,
Sveriges Industriförbund m. fl.

De bestämmelser örn besiktning, som upptagits i förevarande paragraf, Departement*-böra enligt min mening anses innebära, att, där virkesmätningsnämnd för chefen,
prövning av besvär över mätningsförrättning finner besiktning av det därvid
inmätta virket påkallad samt sådan besiktning till följd av rådande
naturförhållanden eller annan dylik omständighet kan äga rum allenast
under viss kortare tid, nämnden är pliktig att, såvitt möjligt, låta förelaga
besiktningen under denna tid, oavsett att besvärstiden ej gått till
ända. Dill- fara föreligger, att virke, som varit föremål för mätningsförrättning,
flyter bort eller nedisas eller utsättes för annan kalamitet, som
hindrar besiktning av virket, har sålunda sakägare möjlighet att genom
anförande av besvär genast efter förrättningens avslutande och påvisande
av nämnda fara utverka sig omedelbar besiktning av virket genom

Mätning företagen
av part
t bevisningstyft*.

Departements chefen.

132 Kunni. Maj:ts proposition nr 140.

nämndens försorg. Däremot äger nämnden, där fråga är örn mätning av
köpvirke, ej företaga besvären till slutligt avgörande förrän efter besvärstidens
utgång, med mindre besvär inkommit även från den eller
de övriga sakägarna eller dessa i den ordning förevarande paragraf
stadgar förklarat sig godkänna förrättningen. Att i fråga om mätning
av köpvirke medgiva, att slutlig prövning av besvär må före besvärstidens
utgång äga rum även i andra fall än nyss angivits, torde med hänsyn
till beskaffenheten av ifrågavarande ärenden ej lämpligen kunna ske.

Genom tillämpande av förenämnda tillvägagångssätt torde de fall, då
saklig prövning av besvär över mätningsförrättning ej kan äga rum på
grund av naturförhållandena eller andra dylika omständigheter, kunna
begränsas till ett minimum.

Ångermanälvens, Örnsköldsviks och Umeå tumningsföreningar hava
— under erinran att enligt kommissionens förslag part städse måste anses
berättigad att själv företaga sådan mätning av virke, som vore avsedd
att tjäna såsom bevismedel — framhållit, att ett auktoritativt uttalande
härom vore påkallat med hänsyn till avfattningen av den i 57 § av förslaget
upptagna straffbestämmelsen. Tumningsföreningarna hava till utveckling
av sin mening härutinnan anfört:

Det vore tydligt, att kommissionen tänkte sig möjligheten, att för styrkande
av besvär över mätningsförrättning annan bevisning förebragtes
än sådan, som läge i besiktning efter nämndens förordnande. Den bevisning,
som härvidlag företrädesvis kunde tänkas komma i fråga, vore givetvis
en på säljares eller köpares föranstaltande eller, varför icke, på
bådas föranstaltande företagen tumning, verkställd av tillkallade tummare
utanför mätningsnämnden. Förelåge instrument över tumning av beskaffenhet,
att densamma skäligen borde tillerkännas vitsord, gjordes ju
överflödig en genom nämndens försorg anordnad besiktning, innebärande
att samma virkesparti skulle tummas för tredje gången; och vore
de faktiska omständigheterna sådana, att besiktning icke längre kunde
äga rum, skulle den genom parternas försorg åvägabragta tumningen
visa sig vara ett ytterst värdefullt och nödvändigt material vid nämndens
prövning av besvären. Det vore självklart, att varje på parts eget
föranstaltande företagen tumning i syfte att tjäna såsom bevismedel vore
tillåten, alldeles oberoende av i vilken ordning den skett och huruvida
den skett före eller efter den lagstadgade mätningen eller till och med
kommit att ersätta denna på grund av att mätningsnämndens apparat
icke fungerat. Detta borde emellertid auktoritativt utsägas, så att icke
parterna av innehållet i 57 § bibragtes den vanföreställningen, att en sådan
tumning, varom här talats, vore kriminaliserad.

Av det sätt, varpå virkesmätningsnämnds mätningsmonopol bestämts
i departementsförslaget, följer, att sakägare vid mätningsförrättning är
oförhindrad att verkställa mätning av virke för styrkande av besvär
över förrättningen eller för kontrollerande av riktigheten av mätning,
som därvid företagits.

133

Kungl. Marits proposition nr 140.

Jägmästaren i Kalix revir Ilar uttalat, att tvister rörande tolkning oell särskilt t*.
tillämpning av mätningsinstruktionens kvalitetsbestämmelser och frågor
av större ekonomisk räckvidd ej syntes höra prövas av virkesmätnings- frigör.
nämnden utan böra hänvisas till en högre instans, exempelvis ett mätningscentralråd.
En sådan institution skulle även kunna biträda vid
granskning och komplettering av mätningsinstruktionerna, innan de av
Kungl. Majit fastställdes. I ett sådant centralråd skulle givetvis den
högre förstuga och tekniska sakkunskapen vara representerad.

Det torde kunna förutsättas, att i fråga örn tolkningen av viktigare be- Departementestämmelser
i mätningsinstruktionerna liksom rörande tillämpningen i övrigt
av den föreslagna lagstiftningen samverkan kommer att äga rum
mellan vederbörande virkesmätningsnämnder. Att inrätta ett särskilt
organ för detta ändamål synes ej vara påkallat.

Enligt 21 § tredje stycket i kommissionens förslag åligger det virkes- utfärdando
mätningsnämnden att, där ändring prövas böra vidtagas i mätning, som av
verkställts vid överklagad mätningsförrättnmg, utfärda nytt mätbesked
ävensom att föranstalta örn ändring i den vid förrättningen utförda
märkningen, örn sådan finnes påkallad.

Med anledning av kommissionens förslag härutinnan hava Ångermanälvens
m. fl. tumningsföreningar framhållit, att bestämmelse borde meddelas
örn den maximiskillnad i resultatet mellan ordinarie mätning och
besiktningsmätning, som finge vara tillåten utan att föranleda utfärdandet
av nytt mätbesked.

Det bör ankomma på virkesmätningsnämnden att pröva, i vilka fall Departementaskillnaden
mellan mätningsresultaten vid den överklagade mätningsför- felrättningen
och den genom nämndens försorg verkställda kontrollmätningen
är så framträdande, att nytt mätbesked bör utfärdas. Någon föreskrift
härutinnan synes ej böra införas i lagen. Då jag ej heller i övrigt
funnit anledning till erinran mot kommissionens ifrågavarande förslag,
har detta oförändrat upptagits i departementsförslaget och inrymts
i tredje stycket av denna paragraf.

22 §.

Förevarande paragraf, som upptager föreskrifter örn jäv mot ledamot
av virkesmätningsnämnd, förrättningsman och i 21 § omförmäld sakkunnig,
motsvarar 22 § i kommissionens förslag.

Enligt sistnämnda paragraf skola i fråga örn funktionär, som nyss
sagts, de jäv, som stadgas i 5 § första stycket punkterna 3—5 samt andra
och tredje styckena lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän liga motsvarande
tillämpning.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommissionen anfört:

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Med hänsyn till här avsedd funktionärs ställning hade de jävsgrunder,
som stadgades i 5 § första stycket punkterna 3—5 samt andra och tredje
styckena av 1929 års skiljemannalag ansetts vara mera ägnade att tillgodose
kravet på opartiskhet i handläggningen av hithörande ärenden
än de i rättegångsbalken stadgade domarejäven. Särskilt finge erinras,
att vid motsvarande tillämpning av berörda jävsgrunder funktionär,
varom nu vore fråga, vore jävig, där han av sakägare åtnjöte lön eller
underhåll elier lydde under sakägares förmanskap. Då det borde förutsättas,
att till ledamöter av virkesmätningsnämnd i vissa fall komme
att utses personer, som vore anställda hos större virkesköpare, samt att
de hos sådan nämnd anställda mätarna i regel komme att tagas i anspråk
för mätning allenast under viss del av året och under återstoden av detta
ägde frihet att taga tjänst hos annan arbetsgivare, vore tillämpande i fråga
örn dem av nyssangivna jävsgrunder av stor praktisk betydelse.

I en del yttranden hava erinringar framställts mot kommissionens förslag
i förevarande avseende.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningeu och Svenska Trämasseföreningen hava sålunda anfört
:

Innebörden av de av kommissionen i förslagets motivering gjorda uttalandena
syntes ej vara fullt tydlig. Avsåge kommissionen, att personer
vilka sommartid vore anställda i bolagstjänst, ej finge arbeta som virkesmätare
under avverkningssäsongen, så torde kommissionens förslag bliva
praktiskt ogenomförbart. Mätningen påginge högst 6 månader örn året.
Mätningspersonalen måste förskaffa sig arbetsförtjänst även under återstående
6 månader, ty det vore av kostnadsskäl otänkbart, att mätarna
betalades så högt, att deras 6 månaders arbetssäsong kunde giva dem försörjning
för hela året. Mätarna måste då skaffa sig anställning hos enskild
skogsägare eller bolag under sommaren såsom förmän vid skogsarbeten
eller vid sågverk och brädgårdar. Givetvis plägade samma personer
därvid årligen söka sig tillbaka till samma arbetsgivare, varigenom
cn viss permanens i anställningsförhållandet uppstode, även om detta
blott skulle räcka ett halvt år i taget. Skulle nu alla dessa mätare falla
för jävsbestämmelsen i 22 §, bleve följden, att praktiskt taget hela den
nuvarande mätarepersonalen finge avskedas vid den nya ordningens införande.
Att skaffa ny personal, som icke vore bolagsanställd men ändock
besutte virkeskännedom samt erfarenhet i mätning, torde ej vara
möjligt. De nya virkesmätningsnämnderna finge sätta i gång sitt arbete
med en personal av idel nybörjare på mätningens område; att detta skulle
vara till skada torde få anses uppenbart. Hade kommissionen icke avsett,
att hos part sommaranställd personal skulle utan vidare falla för
jävsbestämmelsen, utan hade kommissionens syfte blott varit, att
det vid varje särskild mätningsförrättning skulle tillses, att mätaren ej
vore anställd hos den köpare, vars virke skulle mätas, kunde det måhända
förefalla, som jävsbestämmelserna ej behövde vara till hinder. Undersökte
man frågan närmare, så visade det sig emellertid, att svårigheterna
även i detta fall kvarstode. De olika virkesköparnas till mätning
avsedda partier läge nämligen i flertalet fall intill och örn varandra på
vältplatserna. Mätarlaget måste av praktiska skäl och med hänsyn till
arbetets snabba bedrivande mäta å samma vältplats liggande partier efter
varandra. Jäv komme då att föreligga för de olika mätarna än här

135

Kungl. Majlis proposition nr 140.

och än där, oell mätarlaget nödgades kanske av sådan anledning under
arbetets gång gå förbi vartannat virkesparti, för vars mätning annat matolag
måste sändas till platsen, ett förfarande, som städse aterkomme
samt bleve ytterst tidsödande och dyrbart. Huru man jin tolkade javsbestämmelserna,
komme dessa sålunda att bliva till avsevärt hinder tor
verksamhetens rationella organiserande. För att ej nödgas arbeta med
ny och oerfaren personal torde nämnden därför hilva tvungen att hclarsanställa
huvudparten av sina mätare. Vad detta bomme att betyda i
kostnadsliänseende behövde knappast påpekas. Vidare framholles, att
jäv på grund av släktskap mellan mätare och säljare av virke redan nu
-vöre och även i fortsättningen torde bliva mycket vanligt _ Avensa iorekomrne,
att personer, tidvis anställda hos den storste saljaren, domänverket,
arbetade som mätare. Det torde vara i lika man betydelsefullt,
att dessa jävsanledningar observerades.

Delvis likartade synpunkter hava framförts av skogsvardsstyrelsen i
Norrbottens län, Sveriges Skogsägareförbund, Sundsvalls Virkesmatningsförening
och ordföranden i styrelsen för Ångermanälvens Tumningsförening.

I likhet med kommissionen anser jag, att vägande skäl tala för att för- Departementaläna
de i omförmälda punkter och stycken av 5 § skiljemannalagen angivna
jävsgrunder motsvarande tillämpning i fråga örn ledamot av virltesmätningsnämnd,
förrättningsman och i 21 § omförmäld sakkunnig. De
i vissa yttranden uttalade farhågorna, att ett lagfästande av kommissionens
förslag härutinnan skulle medföra stora svårigheter vid lagens
tillämpning och hindra ett rationellt organiserande av virkesmätningsnämndernas
verksamhet, torde näppeligen vara grundade. Till väsentlig
del synas dessa farhågor bero på missuppfattning av innebörden av de
föreslagna jävsbestämmelserna. Enligt dessa bestämmelser är visserligen
mätare, som åtnjuter lön eller underhåll av visst företag eller lyder
under viss företagslednings förmanskap, jävig att handlägga förrättning
för mätning av företaget tillhörigt eller för dess räkning inköpt
virke, men det synes uppenbart, att dylika jävsgrunder regelrätt ej komma
att föreligga i fråga örn de hos virkesmätningsnämnd anställda matarna.
Det bör visserligen antagas, att dessa komma att under den tid
av året, då virkesmätning ej alls eller blott i ringa omfattning äger ruin,
i viss utsträckning taga anställning hos trävarubolag eller andra större
virkesköpare, men denna omständighet medför ej i och för sig, att de bliva
jäviga att under annan tid av året, då berörda anställning upphört, såsom
förrättningsmän verkställa mätning åt dessa bolag eller köpare. Allenast
om mätares anställning hos visst bolag eller virkesköpare erhållit en så
permanent eller fast karaktär, att den kan anses utgöra en omständighet,
som är ägnad att minska förtroendet till hans opartiskhet med avseende
å mätning för bolagets eller köparens räkning, medför anställningen enligt
kommissionens förslag jäv för mätaren att verkställa sådan mätning.

136

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

Däremot ar mätaren oförhindrad att företaga mätning åt andra bolän
eller köpare Beträffande frågan, i vilket fall mätarens anställning hos
ag eller köpare erhållit sådan karaktär, att jäv bör anses föreligga, har

flrfeS“atmfn+gSnamnden eller de tjänstemän hos nämnden, som äga förordna
orrattnmgsmän, en mycket fri prövningsrätt, oell det lärer böra
orutsattas, att nämnden och omförmälda tjänstemän på grund av de förhållanden
varunder ifrågavarande mätning kommer att äga rum, vid be «llämpningaV

^ berÖrda 3avsgruild en relativt begränsad

På grund av vad sålunda anförts och då med en riktig tillämpning av
ifrågavarande javsbestämmelser dessa ej torde komma att i mera nämnvärd
man fördyra eller försvåra virkesmätningsnämndernas verksamhet,
hava bestämmelserna oförändrade upptagits i departementsförslaget.

23 i

Denna paragraf, som upptager bestämmelse örn skyldighet för virkesmatnmgsnämnd
att i ärende, som avses i 11 eller 21 $, ofördröjligen tillställa
envar sökande eller part nämndens slutliga beslut i ärendet, överensstämmer
med 23 § i kommissionens förslag.

24 §.

Beträffande förevarande paragraf, som handlar örn verkan av mätbesked,
hanvisas till vad härom anförts i redogörelsen för förslagets allmänna
grunder. Paragrafen överensstämmer med 24 § i kommissionen»
förslag.

Om mätnings undantagande från virkesmätningsnämnds befogenhet.

25 §.

Förevarande paragraf är likalydande med 25 § i kommissionens förslag.

Örn mätningsutgifter.

26 $.

i 1 paragraf’ som motsvarar 26 § i kommissionens förslag, medde las

bestämmelser om fördelningen av de utgifter, som virkesmätningsnämnden
får vidkännas i och för sin verksamhet.

Kommis sionen.

Enligt 26 § forsta stycket i kommissionens förslag skola virkesmätningsnamndens
utgifter för varje räkenskapsår av nämnden fördelas å de mätmngsforrattnmgar
inom nämndens verksamhetsområde, vid vilka mätning
agt rum och som under året vunnit laga kraft eller av nämnden slutligen
provats. Där två eller flera förrättningar företagits efter framställ -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ning av samma sökande, skall dock fördelningen avse sådan grupp av förrättningar.
Såsom allmän grund för fördelningen gäller enligt förslaget,,
att den skall verkställas i förhållande till mängden av det vid varje förrättning
eller grupp av förrättningar inmätta virket på sätt i nämndens reglemente
närmare bestämmes. Har mätningsförrättning på grund av det därvid
tillämpade mätniugssättet eller annan omständighet, som beror av vederbörande
sökande, för nämnden medfört utgifter, som avsevärt överstiga
de för mätningsförrättning vanliga, äger dock nämnden bestämma, att fördelningen
skall i fråga om förrättningen verkställas efter större virkesmängd
än nyss sagts. Virkesmängden för förrättningen må dock i dylikt
fall ej av nämnden fastställas till sådan storlek, att det utgiftsbelopp, som
enligt fördelningen belöper å förrättningen, uppenbarligen överstiger
nämndens utgifter för denna.

I motiveringen till förslaget i denna del bar kommissionen — efter erinran,
att utgifterna för virkesmätningsnämnds verksamhet borde gälda»
av dem, vilka anlitade nämnden såsom mätningsorgan, samt att de mätningssökandes
skyldighet att bestrida dessa utgifter borde bestämmas
på det sätt, att nämndens utgifter under viss period, exempelvis ett år,
efter fastställda normer fördelades å samtliga mätningssökande under
sagda period — vidare anfört:

Då virkesmätningsnämnd borde hava att för varje räkenskapsår avgiva
redovisning för sin förvaltning, torde även fördelning av nämndens
utgifter lämpligen böra ske för räkenskapsår.

Enär virkesmätningsnämnds utgifter under visst räkenskapsår i allt
väsentligt vore beroende på antalet oell omfattningen av de mätningsförrättningar,
som under året verkställts inom nämndens verksamhetsområde,
torde ifrågavarande fördelning principiellt böra åsyfta att fastställa,
huru stor del av sagda utgifter belöpte å varje sådan förrättning.
För utrönande av de utgiftsbelopp, för vilka de särskilda mätningssökande
bade att svara, vore dock ej erforderligt att i alla fall sträcka fördelningen
så långt, att uträkning skedde av det å varje förrättning fallande
beloppet. Bär sökanden eller sökandena vore identiska i fråga om
två eller flera förrättningar, torde dessa förrättningar vid fördelningen
böra betraktas såsom en enbet och bär avsett utgiftsbelopp uträknas gemensamt
för förrättningarna.

I anslutning till de regler, som tillämpades av virkesmätningsföreningarna
i fråga örn uttaxering av föreningarnas utgifter, torde såsom grund
för fördelning av virkesmätningsnämnds utgifter å de mätningsförrättningar,
som ägt rum under visst räkenskapsår, böra gälla, att utgifterna
skulle fördelas å förrättningarna i förhållande till mängden av det virke,
sorn inmätts vid varje förrättning eller sådan grupp av förrättningar,
som nyss sagts. Närmare föreskrifter örn fördelningens verkställande
enligt denna grund torde böra meddelas i virkesmätningsnämnds reglemente.

En rättvis avvägning av de mätningssökandes ansvar för virkesmätningsnämnds
utgifter torde emellertid förutsätta, att i fråga om vissa
mätningsförrättningar utgiftsfördelningen verkställdes efter annan grund
än nu angivits. Därest vid mätningsförrättning på vederbörande mät -

Yttranden.

138 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 140.

ningssökandes begäran tillämpades ett särskilt invecklat oell tidsödande
mätningssätt eller eljest till följd av omständighet, som berodde av de
mätningssökande, kostnaden för förrättningen bleve avsevärt högre än
den för mätningsförrättning vanliga, torde nämnden böra äga befogenhet
att bestämma, att utgiftsfördelningen i fråga om sådan förrättning skulle
verkställas efter större virkesmängd än den, som vid förrättningen inmätts.
Till skydd för de mätningssökande syntes dock nämndens befogenhet
därutinnan böra begränsas på det sätt, att den virkesmängd, varefter
fördelningen i fråga örn sådan förrättning skulle ske, ej finge av
nämnden fastställas till sådan storlek, att det å förrättningen belöpande
utgiftsbeloppet uppenbarligen överstege nämndens kostnad för förrättningen.

Ett genomförande i den nya lagstiftningen av nu angivna fördelningsgrunder
innebure, att utgiftsfördelningen borde omfatta allenast de mätningsiörrättningar,
vid vilka mätning av virke ägt rum och som under
vederbörande räkenskapsår vunnit laga kraft eller av virkesmätningsnämnden
slutligen prövats. Innan laga kraft åkommit mätningsförrättning
eller förrättningen av nämnden slutligen prövats, vore mängden av
det därvid inmätta virket ej definitivt bestämd.

Med anledning av den av kommissionen föreslagna bestämmelsen, att
virkesmätningsnämnden skall äga att under viss förutsättning i fråga örn
särskild mätningsförrättning bestämma, att utgiftsfördelningen beträffande
förrättningen skall verkställas efter större virkesmängd än den,
som vid förrättningen inmätts, har Dalälvarnas Tumningsförening framhållit,
att möjlighet borde beredas till nedsättning i mätningskostnaden
för virkesparti, som berett nämnden avsevärt mindre kostnader än de för
mätningsförrättning vanliga.

Till utveckling härav har tumningsföreningen anfört:

I reglementet borde inrymmas bestämmelse, huru allmänna omkostnader
skulle fördelas mellan köpvirke och virke från egna fastigheter och
skogar, varå avverkningsrätt innehades. Det virke, som avverkades å
köparnas egna fastigheter och arrendeskogar, tillreddes vid avverkningen
på sådant sätt, att det i möjligaste mån fyllde kravet i fråga örn den tillverkning,
vartill det vore avsett. Sådant virke framkördes i större poster
och på färre ställen än förhållandet vöre beträffande köp virke. Härigenom
underlättades mätningarna, och större partier medhunnes per dag
än vid mätning av köpvirke. För att i möjligaste mån befordra, att även
ägare till virke från egna och arrendeskogar komma att anlita virkesmätningsnämnderna,
borde en rättvis jämkning i kostnaderna för mätning
av virke från sådana skogar ske.

Enahanda synpunkter hava framförts av ordföranden i styrelsen för
Ångermanälvens Tumningsförening.

Dalälvarnas Tumningsförening har vidare gjort gällande, att virkesmätningsnämnds
verksamhetsområde borde uppdelas i särskilda kostnadsdistrikt,
inom vilka kostnaderna för nämndens verksamhet borde fördelas
enligt de av kommissionen föreslagna grunderna. Föreningen har
till utveckling härav anfört:

139

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Dalälvarnas Tumningsförenings verksamhetsområde voro för närvarande
uppdelat i lern kostnadsdistrikt. I detta verksamhetsområde läge
icke förädlingsverken vid kusten, såsom förhållandena vöre i de norrländska
vattendragen ovan Ljusnan. För en rättvis fördelning av kostnaderna
hade indelningen i kostnadsdistrikt hos tumningsföreningen skett
i huvudsak i förhållande till förädlingsverkens läge. Förutom ett kostnadsdistrikt,
avseende mätning av virke för transport å järnvägar och
landsvägar, hade föreningen ett distrikt för Västerdalälven, ett för Österdalälven,
ett för den förenade Dalälven till havet och ett för AmungenHosjö
vattendrag.

I likhet med kommissionen anser jag, att en rättvis avvägning av de Departement»-mätningssökandes ansvar för virkesmätningsnämnds utgifter förutsätter,
att i fråga cm vissa mätningsförrättningar utgiftsfördelningen verkställes
efter annan grund än den av kommissionen som regel föreslagna. Kommissionen
har i sitt förslag genomfört denna synpunkt på det sätt, att,
därest vid mätningsförrättning på vederbörande mätningssökandes begäran
tillämpas ett särskilt invecklat och tidsödande mätningssätt eller eljest
till följd av omständighet, som beror av de mätningssökande, kostnaden
för förrättningen bliver avsevärt högre än den för mätningsförrättning vanliga,
nämnden äger- befogenhet att bestämma, att utgiftsfördelningen i ira
ga om sådan förrättning skall verkställas efter större virkesmängd än den,
som vid förrättningen inmätts. En konsekvent tillämpning av berörda synpunkt
torde emellertid böra föranleda, att nämnden ej blott tillerkännes
sådan befogenhet, som nyss sagts, utan även medgives rätt att, där till
följd av omständighet, som beror av vederbörande mätningssökande, kostnad
för mätningsförrättning bliver avsevärt lägre än den för mätningsförrättning
vanliga, föreskriva, att utgiftsfördelningen i fråga om förrättningen
skall verkställas efter mindre virkesmängd än den vid förrättningen
inmätta. På grund härav och då, på sätt omförmälda av Dalälvarnas Tumningsförening
gjorda uttalanden giva vid handen, mätning, som virkesmätningsnämnd
med stöd av den nämnden i 4 § medgivna befogenheten
kommer att företaga, ej sällan torde draga avsevärt lägre kostnad
än mätning, som är underkastad nämndens monopol, har jag ansett
virkesmätningsnämnd böra medgivas en dylik rätt. En bestämmelse
härom bär därför upptagits i förevarande stycke. I samband härmed har
det av kommissionen föreslagna stadgandet örn viss inskränkning i virkesmätningsnämnds
befogenhet att fastställa virkesmängden för förrättning,
beträffande vilken nämnden funnit utgiftsfördelningen böra verkställas
efter större virkesmängd än den inmätta, underkastats erforderlig
jämkning.

Vad angår det av Dalälvarnas Tumningsförening framställda förslaget,
att virkesmätningsnämnds verksamhetsområde skulle med hänsyn till utgiftsfördelningen
vara indelat i särskilda distrikt, sa att de a varje distrikt
belöpande utgifterna fördelades å de mätningssökande inom distriktet, må

140

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

erinras, att genom den i departementsförslaget virkesmiitningsnämnd tillerkända
befogenheten att i viss utsträckning avväga utgiftsfördelningen
med hänsyn till den större eller mindre kostnad, som nämnden fått vidkännas
för mätningsförrättning, syftet med sagda förslag kan delvis tillgodoses.
Att möjliggöra en dylik avvägning även på grund av omständigheter,
som ej bero av vederbörande mätningssökande, såsom avverkningstrakternas
och förädlingsverkens läge, kommunikations- och väderleksförhållanden
etc., finner jag ej lämpligt. En sådan regel, vilken
för övrigt ej synes väl förenlig med den allmänna grund, varpå den föreslagna
lagen vilar, skulle, örn den konsekvent genomfördes, i utomordentlig
grad inveckla fördelningen av nämndens utgifter samt draga stora
kostnader. Att, såsom berörda förslag närmast åsyftar, verkställa avvägningen
allenast med hänsyn till förädlingsverkens belägenhet synes
skäligen godtyckligt, varförutom en sådan bestämmelse vid tillämpningen
kan befaras leda till tvistigheter mellan de mätningssökande inom
olika trakter av virkesmätningsnämndens verksamhetsområde. På grund
härav och då lagen bereder möjlighet att vid fastställande av virkesinä
t n ings nä lunds verksamhetsområde i viss mån beakta de synnunkter,
som ligga till grund för omförmälda förslag, har jag funnit detta ej kunna
förordas.

Mot kommissionens förslag i denna del har jag i övrigt ej funnit anledning
till erinran.

Nämnda förslag har därför med förut angivna samt vissa redaktionella
ändringar ävensom en mindre jämkning, som föranletts av den i 4 §
andra stycket införda bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att medgiva
virkesmätningsnämnd befogenhet att verkställa mätning inom särskilt
distrikt utom nämndens verksamhetsområde, upptagits i departementsförslaget
och inrymts i första stycket av denna paragraf.

Andra och tredje styckena överensstämma, bortsett från en mindre
jämkning i tredje stycket, vilken betingats av den i 18 § tredje stycket
upptagna bestämmelsen örn skyldighet för sakägare att i visst fall till
virkesmätningsnämnden delvis återgälda nämndens utgifter för förrättning,
med 26 § andra och tredje styckena i kommissionens förslag.

27 §.

I 27 § första stycket av kommissionens förslag stadgas, att utgiftsbelopp,
som enligt fördelning, varom i 26 § förmäles, belöper å mätningsförrättning
eller grupp av mätningsförrättningar, skall gäldas av sökanden.
Äro flera sökande, skola de solidariskt svara för sagda belopp.

Till stöd för dessa bestämmelser har kommissionen anfört:

. F.ör »tgatsbelopp, som enligt fördelning, varom i 26 § förmäldes, belöpte
å viss förrättning eller grupp av förrättningar, borde i enlighet med vad
tidigare anförts sökanden vara betalningsskyldig. Hade förrättningen

141

Kungl. Majda proposition nr 140.

eller förrättningarna sökts av flera, torde dessa böra vara solidariskt betalningsskyldiga
för utgiftsbeloppet. I fråga om förrättning för mätning
av köpvirke borde följaktligen såväl säljaren som köparen vara därför
ansvariga. ....

I överensstämmelse med nu rådande praxis, enligt vilken virkesköparna
i allmänhet bestrede kostnaderna för köpvirkets inmätning genom
virkesmätniifgsföreningarna, torde köparna även efter införandet av det
föreslagna nya mätningssystemet i allmänhet komma att i förhållande
till säljarna åtaga sig att gälda mätningskostnaderna för det försålda
virket. Oavsett huruvida sådant åtagande från virkesköpares sida ägt
rum eller ej, torde emellertid virkesmätningsnämnden oftast komma att
i första hand hänvända sig till denne för utfående av mätningskostnad,
för vilken han jämte vederbörande säljare svarade. Virkesköparen vore
nämligen i allmänhet ansvarig för kostnaderna för ett stort antal mätningsförrättningar,
under det sådan ansvarighet i regel åvilade varje säljare
allenast i fråga örn en eller ett fåtal förrättningar. Ett uttagande
av här avsedda kostnader hos köparen underlättade sålunda väsentligt
nämndens arbete.

Mot kommissionens förslag i denna del hava erinringar framställts i
några yttranden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har
sålunda uttalat, att mätningskostnaderna borde till förvaltningskostnadernas
nedbringande erläggas av endast en sakägare, säljaren eller köparen.
Då det bleve enklast att utkräva dem av köparen, borde en regel
härom finnas.

överjägmästaren i Bergslagsdistriktet har i nära anslutning härtill
hävdat, att köparen ensam borde betala alla mätningskostnader, enär
han ändock alltid komme att räkna med dessa kostnader vid prissättningen
å virket.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län och handelskammaren i Karlstad
hava framhållit, att förslaget icke tillräckligt klart angåve, huru mätningskostnaderna
skulle fördelas mellan köpare och säljare inbördes.

Då departementsförslaget i likhet med kommissionens förslag innebär,
att förrättning för mätning av köpvirke skall av virkesmätningsnämnd
företagas efter ansökan av kontrahenterna gemensamt samt i bådas intresse,
böra dessa, på sätt kommissionen föreslagit, i förhållande till virkesmätningsnämnden
solidariskt svara för det utgiftsbelopp, som enligt
fördelning, varom i 26 § förmäles, belöper å förrättningen. Beträffande
frågan, huru sagda belopp skall fördelas mellan kontrahenterna, innebär
kommissionens förslag, att denna fråga ej skall regleras i lagstiftningen
utan att kontrahenterna skola hava frihet att härom avtala. Även
härutinnan finner jag förslaget välgrundat. Kommissionens förslag i
denna del har därför allenast med vissa redaktionella jämkningar upptagits
i departementsförslaget och inrymts i första stycket av denna
paragraf.

DepartemenU chefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Andra stycket är likalydande nied 27 § andra stycket i kommissionens
förslag.

28 §.

Denna paragraf, vari meddelas bestämmelser örn skyldighet för de mätningssökande
att tillhandahålla virkesmätningsnämnden erforderliga förlagsmedel
för verksamhetens bedrivande, överensstämmer, bortsett från
en redaktionell jämkning, med 28 § i kommissionens förslag.

Om reglemente.

29 §.

Första oell andra styckena, i vilka meddelas föreskrifter rörande innehållet
av virkesmätningsnämnds reglemente, överensstämma, bortsett
från vissa jämkningar, vilka huvudsakligen föranletts av de i departementsförslaget
upptagna ändrade bestämmelserna rörande sättet för utseende
av säljare- och köparerepresentanter i virkesmätningsnämnd, med
29 § första och andra styckena i kommissionens förslag.

Tredje och fjärde styckena, som upptaga bestämmelser, tredje stycket
örn sättet för uppgörande av förslag till reglemente samt förslagets prövning
och fastställelse samt fjärde stycket örn ändring i fastställt reglemente,
motsvara 29 § tredje och fjärde styckena i kommissionens förslag.

FattstälUise I 29 § tredje stycket av kommissionens förslag stadgas, att förslag
\*icmenteV ^ reglemente skall uppgöras av nämnden samt underställas Kungl.

Maj :ts prövning och fastställelse. I 29 § fjärde stycket föreskrives, att
ändring av fastställt reglemente må efter förslag av nämnden eller ledamot
av denna medgivas av Kungl. Majit.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att förslag till reglemente
för virkesmätningsnämnd borde fastställas av vederbörande länsstyrelse
eller, där nämndens område berörde flera län, länsstyrelserna i
dessa län, allt efter respektive skogsvårdsstyrelsers hörande. Såsom skäl
för denna mening har styrelsen erinrat örn de mycket växlande förhållanden,
som vore rådande inom de olika områden, för vilka virkesmätningsnämnder
kunde komma att bliva förordnade.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och överjägmästaren i övre
Norrbottens distrikt hava uttalat, att ändring av fastställt reglemente
borde kunna medgivas även på förslag av mätningsstämma.

Departements- Med hänsyn till de befogenheter, som i departementsförslaget tillagts
Kungl. Majit, torde även uppgiften att fastställa förslag till reglemente
för virkesmätningsnämnd böra tillkomma Kungl. Majit. Då enligt kommissionens
förslag de särskilda säljare- och köparerepresentanterna i virkesmätningsnämnd
äga föreslå ändring i det för nämnden fastställda
reglementet, synas tillräckliga skäl ej föreligga att jämväl tillerkänna

143

Kungl. Majds proposition nr 14.0.

mätningsstämma eller annan korporation, som äger avgiva förslag n
nämnda representanter, dylik befogenhet. Kommissionens förslag i denna
del har därför allenast med vissa redaktionella jämkningar upptagits i
departementsförslaget.

Om virkesmätningsnämnd och revisorer.

30 %.

Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn de kvalifikationer,,
vilka ledamot eller suppleant i virkesmätningsnämnd samt vissa hos sadan
nämnd anställda tjänstemän skola äga, överensstämmer med 30 §
i kommissionens förslag utom därutinnan, att, då enligt 2 § lagen den 10
februari 1934 (nr 16) örn upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken
vad i lag eller författning är stadgat örn verkan därav att
någon ställts under framtiden för brott skall upphöra att gälla, en i kommissionens
förslag upptagen föreskrift, att den, som blivit ställd under
framtiden för brott, i visst fall skall vara obehörig att innehava i förevarande
paragraf avsedd befattning, uteslutits.

31 $.

Förevarande paragraf, i vilken bestämmelser meddelats örn utseende
av efterträdare, då ledamot av virkesmätningsnämnd avgår och suppleant
ej finnes, motsvarar 31 § i kommissionens förslag.

32 §.

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn befogenhet
för ledamot av virkesmätningsnämnd att mottaga stämning i mål, som
rör nämnden, samt annat meddelande i fråga örn denna är likalydande
med stadgandet i 32 § av kommissionens förslag.

33 $.

Bestämmelserna i denna paragraf, som handla örn virkesmätningsnämnds
beslutförhet och sättet för fattande av beslut av sådan nämnd,,
motsvara stadgandeua i 33 § av kommissionens förslag. Berörda stadganden
hava i departementsförslaget underkastats viss omarbetning med
hänsyn till det ändrade ledamotsantal för virkesmätningsnämnd, varom
bestämmelse upptagits i 5 §.

34 i

Denna paragraf, enligt vilken ledamot av virkesmätningsnämnd i vissa
fall skall anses jävig att deltaga i behandlingen av å nämnden ankommande
förvaltningsärende, överensstämmer med 34 § i kommissionens förslag.

35 §.

Förevarande paragraf, som upptager bestämmelser om skyldighet för
virkesmätningsnämnd att årligen till revisorerna avlämna förvaltnings -

144

Departements

chefen.

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ls proposition nr 140.

berättelse för det förflutna räkenskapsåret jämte redovisning ävensom
att insända ett exemplar av förvaltningsberättelsen jämte redovisningen
till vederbörande länsstyrelse, överensstämmer med 35 § i kommissionens
förslag.

I motiveringen till sistnämnda paragraf har kommissionen anfört:

1 förvaltningsberättelsen borde angivas, bland annat, mängden av det
virke, som nämnden under räkenskapsåret inmätt, de utgifter, som nämnden
enligt 26 § låtit fördela för sagda år, ävensom det utgiftsbelopp, som
enligt fördelningen belöpte å varje kubikenhet av den inmätta virkesmangden
eller annan enhet därav, vilken enligt reglementet skulle ligga
till grund för fördelningen. Hade nämnden i fråga örn vissa mätningsförrättningar
jämlikt 26 § första stycket tredje punkten föreskrivit, att fördelningen
skulle verkställas efter större virkesmängd än den inmätta,
borde för dessa förrättningar angivas dels den inmätta och dels den av
nämnden fastställda större virkesmängden. I dylikt fall borde därjämte
uppgift lämnas å den totala virkesmängd, å vilken nämndens utgifter för
året fördelats, samt det utgiftsbelopp, som enligt fördelningen belöpte å
varje kubikenhet eller annan fastställd enhet av sagda mängd.

De i berörda anförande lämnade anvisningar rörande sättet för förvaltningsberättelsens
avfattande i det fall, att virkesmätningsnämnd i fråga
örn vissa mätningsförrättningar jämlikt 26 § första stycket tredje punkten
föreskrivit, att där angiven fördelning skall verkställas efter större
virkesmängd än den inmätta, böra tydligen äga motsvarande tillämpning,
därest nämnden beträffande särskilda förrättningar enligt samma punkt
bestämt, att fördelningen skall ske efter mindre virkesmängd än den vid
förrättningarna inmätta.

36 §.

Denna paragraf, enligt vilken ledamöter av virkesmätningsnämnd under
vissa förutsättningar äro solidariskt ansvariga för skada, som av dem
tillskyndas de mätningssökande eller tredje man, är likalydande med
36 § i kommissionens förslag.

37 §.

Första stycket, som upptager bestämmelser örn revision av virkesmätningsnämnds
förvaltning och räkenskaper, motsvarar 37 § första stycket
i kommissionens förslag.

Enligt sistnämnda stycke skola nämndens förvaltning och räkenskaper
granskas av tre revisorer, därav en för viss tid skall utses av Kungl.
Majit samt de två övriga skola årligen i viss ordning väljas, en av virkessågare
och en av virkesköpare. För revisorerna skola på enahanda
sätt utses tre suppleanter.

Med hänsyn till det ändrade sätt för utseende av virkessäljarnas och
virkesköparnas representanter i virkesmätningsnämnd, som jag i det föregående
föreslagit och varom bestämmelser upptagits i departements -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

förslaget, har jag ansett berörda föreskrifter i kommissionens förslag böra
ändras därhän, att samtliga de tre revisorer, som skola hava att granska
virkesmätningsnämnds förvaltning, förordnas av Kungl. Majit. Sådant
förordnande hör meddelas årligen vid början av det räkenskapsår, som
granskningen avser. Av revisorerna bör en företräda virkessäljare- och
en virkesköpareintressen, vilka två revisorer böra utses efter förslag, avgivna
i den ordning, som förordats i fråga örn förslag å säljare- och
köparerepresentanter i virkesmätningsnämnd. I enlighet härmed har
första stycket i denna paragraf avfattats.

Andra stycket överensstämmer med 37 § andra stycket i kommissionens
förslag.

Tredje stycket, som handlar örn utseende av efterträdare, då revisor
avgått och suppleant ej finnes, motsvarar 37 § tredje stycket i kommissionens
förslag.

38 §.

Denna paragraf överensstämmer med 38 § i kommissionens förslag.

39 §.

Förevarande paragraf, enligt vilken revisorerna i vissa fall äro solidariskt
ansvariga för skada, som genom deras förvållande tillskyndas de
mätningssökande, motsvarar 39 § i kommissionens förslag. Sistnämnda
paragraf har undergått en mindre jämkning med anledning av det ändrade
sätt för prövning av frågan örn beviljande av ansvarsfrihet för nämndens
förvaltning, som jag i det föregående förordat.

Om vissa beiogenlieter, som enligt denna lag tillkomma hushållningssällskap
eller domänstyrelsen.

40 $.

Beträffande första och andra styckena, som upptaga bestämmelser
örn avgivande av förslag å de ledamöter av virkesmätningsnämnd och
den revisor, som skola företräda virkessäljareintressen, jämte suppleanter
för dem, hänvisas till den redogörelse för den ändrade organisation
av nämnden, som jag i det föregående lämnat.

Enligt tredje stycket må här avsett förslag regelrätt upprättas av hushållningssällskap
allenast vid ordinarie sammanträde.

41 §.

I första och andra styckena meddelas dels bestämmelser om skyldighet
för virkesmätningsnämnd att tillställa vederbörande hushållningssällskap
och domänstyrelsen nämndens förvaltningsberättelse för det senast förflutna
räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revisorernas
berättelse för samma år, dels ock föreskrifter om befogenhet för hushåll Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr liro.

Departements chefen.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningssällskapet och domänstyrelsen att pröva, huruvida ansvarsfrihet
skall av sällskapet eller styrelsen beviljas nämnden. Även beträffande
dessa stadganden hänvisas till den förut lämnade redogörelsen. Jämväl
frågan örn beviljande av ansvarsfrihet har ansetts vara av den vikt, att
det synts böra tillkomma hushållningssällskap att fatta beslut därom
allenast vid ordinarie sammanträde.

Enligt tredje stycket skall underrättelse örn hushållningssällskapets
eller domänstyrelsens beslut rörande frågan örn ansvarsfrihet genom
sällskapets eller styrelsens försorg ofördröjligen tillställas nämnden.

42 §.

Enligt gällande allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation
må sådant sällskap ej fatta beslut, därest icke minst hälften av de
röstberättigade äro närvarande. Örn av sådan anledning beslut ej kan
fattas, skall för ärendets förnyade behandling sammanträdet i allmänhet
ajourneras till viss bestämd dag, därvid tillstädeskommande röstberättigade
avgöra ärendet.

Då de regler, som sålunda gälla angående sättet för fattande av beslut
av hushållningssällskap, ej lämpligen kunna tillämpas i fråga örn
beslut, som sällskapet har att fatta enligt 40 eller 41 §, samt det ej synts
nödigt att för dylikt beslut fordra närvaro av visst antal av sällskapets
röstberättigade ledamöter, har i förevarande paragraf stadgats, att i
fråga, som avses i 40 eller 41 §, hushållningssällskap äger fatta beslut
utan hinder därav, att det antal röstberättigade, som eljest erfordras för
sällskapets beslutförhet, ej är närvarande.

43 $.

Första stycket första punkten upptager bestämmelse örn rätt för Kungl.
Maj:t att under viss förutsättning medgiva, att de befogenheter, som enligt
40 och 41 §§ tillkomma hushållningssällskap, i stället må utövas av
sammanslutning av virkessäljare inom sällskapets område. För de skäl,
som ligga till grund för denna bestämmelse, har jag redogjort i det föregående.
I andra punkten har meddelats en föreskrift, att Kungl. Maj:t
vid lämnande av sådant medgivande bestämmer den tid, inom vilken beslut
i fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt nämnden årligen skall av
sammanslutningen fattas och meddelande därom lämnas virkesmätningsnämnden.
Har ej sådant meddelande inom den bestämda tiden kommit
nämnden tillhanda, skall enligt tredje punkten ansvarsfrihet anses vara
av sammanslutningen beviljad. Dessa bestämmelser hava ansetts påkallade
för att trygga, att frågan örn beviljande av ansvarsfrihet avgöres i behörig
tid och att underrättelse därom lämnas nämnden, och att sålunda
de olägenheter förebyggas, som en underlåtenhet från sammanslutningens
sida att behandla denna fråga eller att meddela nämnden sitt beslut
därom skulle medföra för nämndens verksamhet.

147

Kungl. ÅIaj:ts proposition nr 140.

Har Kungl. Majit lämnat sammanslutning av virkessågare inom visst
hushållningssällskaps område sådant medgivande, som avses i första
stycket första punkten, lärer utan särskild föreskrift vara tydligt, att
virkesmätningsnämnds skyldighet enligt 41 § första stycket att tillställa
hushållningssällskapet där angivna handlingar i stället skall gälla sammanslutningen.

Enligt andra stycket skall domänstyrelsen höras över förslag, som
sammanslutning av virkessäljare avgivit med stöd av befogenhet, varom
i första stycket förmäles. Även rörande denna bestämmelse hänvisas till
vad i det föregående anförts.

Om mätningsstämma.

44 $.

Enligt denna paragraf skall befogenhet att till Kungl. Majit avgiva
förslag å de ledamöter av virkesmätningsnämnd och den revisor, som
skola företräda virkesköpareintressen, jämte suppleanter för dem tillkomma
mätningsstämma. För motiven till denna bestämmelse har tidigare
redogjorts.

45 §.

Förevarande paragraf, som upptager bestämmelser örn utövande av rösträtt
å mätningsstämma, motsvarar 45 § i kommissionens förslag. För det
huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser och skälen för desamma
har jag förut redogjort.

Vad i sistnämnda paragraf stadgats örn utövande av rösträtt för omyndig
eller samfällighet har såsom obehövligt uteslutits.

46 §.

Denna paragraf, som inrymmer bestämmelser örn jäv för röstägande
och ombud för röstägande samt ledamot av virkesmätningsnämnd att å
mätningsstämma deltaga i behandlingen av vissa frågor, motsvarar 46 §
i kommissionens förslag.

47 och 48 §§.

Förevarande paragrafer, som upptaga bestämmelser örn sammanträdesort
för mätningsstämma, örn kallelse till sådan stämma samt örn
ärenden, som må företagas till avgörande å stämman eller skola hänskjutas
till prövning å denna, motsvara 47 och 48 §§ i kommissionens förslag.

49 §.

Denna paragraf, som upptager föreskrifter örn utseende av ordförande
vid mätningsstämma, om sättet för fattande av beslut å sådan stämma
samt örn förande av protokoll över sådant beslut och protokollets tillhandahållande
för de röstägande, motsvarar 49 § i kommissionens förslag.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

50 §.

Förevarande paragraf, vari meddelas bestämmelser örn hållande avordinarie
mätningsstämma och örn ärenden, vilka å sådan stämma skola
företagas till avgörande, motsvarar 50 § i kommissionens förslag.

51 %.

De här upptagna bestämmelserna örn rätt för virkesmätningsnämad
att utlysa extra mätningsstämma samt örn befogenhet för röstägande
eller ombud för röstägande med visst sammanlagt röstetal att påfordra
utlysande av sådan stämma äro likalydande med 51 § första och andra
andra styckena i kommissionens förslag.

52 §.

Enligt 51 § tredje stycket i kommissionens förslag äger länsstyrelse, som
i 35 § sägs, att, när den så finner nödigt, anmoda virkesmätningsnämnden
att utlysa extra mätningsstämma samt, örn nämnden ej inom en
vecka efterkommer sådan anmodan, själv utlysa stämman. Därjämte
stadgas i 52 § första stycket av kommissionens förslag, att, örn virkesmätningsnämnden
underlåter att i föreskriven ordning utlysa ordinarie
mätningsstämma, länsstyrelsen har att på anmälan ofördröjligen utlysa
stämma.

Nu angivna bestämmelser i kommissionens förslag hava i departementsförslaget
sammanförts till ett stadgande, som upptagits i 52 § första
stycket. Enligt detta stadgande äger länsstyrelse, som i 35 § sägs, att,
när så finnes nödigt, anmoda virkesmätningsnämnden att utlysa mätningsstämma
samt, örn nämnden ej inom en vecka efterkommer sådan
anmodan, själv utlysa stämman.

Andra stycket överensstämmer med 52 § andra stycket i kommissionens
förslag.

Om talan mot virkesmätningsnämnd och revisorer.

53 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser örn rätt att anställa talan å
virkesmätningsnämndens förvaltning eller mot revisorerna enligt 39 §.
Bestämmelserna ansluta sig till de i departementsförslaget upptagna
stadgandena örn befogenhet för hushållningssällskap, domänstyrelsen
eller mätningsstämma eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande, samman»’
slutning av virkessäljare att pröva frågan örn ansvarsfrihet för nämn*
dens förvaltning. Paragrafen motsvarar 54 § i kommissionens förslag.

54 §.

Första stycket, som upptager bestämmelse örn viss fatalietid för anställande
av talan å virkesmätningsnämnds förvaltning, motsvarar 55 §
första stycket i kommissionens förslag.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

1 sistnämnda stycke stadgas, att, om talan å virkesmätningsnämnds förvaltning
under den tid förvaltningsberättelsen omfattar ej anställes inom
sex månader från det bei-ättelsen senast framlades å mätningsstämma, det
skall anses, som örn ansvarsfrihet blivit nämnden beviljad.

Med hänsyn till de ändrade regler örn sättet för prövning av frågan Departementsom
beviljande av ansvarsfrihet åt virkesmätningsnämnd, som upptagits
i departementsförslaget, kan enligt detta förslag fatalietiden för anställande
av talan å nämndens förvaltning ej lämpligen räknas från det
nämndens förvaltningsberättelse framlades å mätningsstämma. Då till
följd av arten av nämndens förvaltning nämndens räkenskaper måste
avslutas och förvaltningsberättelse avgivas under sommaren samt frågan
örn beviljande av ansvarsfrihet för förvaltningen följaktligen kommer
att prövas av vederbörande under senare hälften av året — hushållningssällskapens
ordinarie sammanträden infalla regelrätt under november
eller december månad — synes ifrågavarande fatalietid lämpligen böra
räknas från utgången av det kalenderår, varunder nämndens förvaltningsberättelse
avgivits. En bestämmelse härom har införts i förevarande
stycke.

Andra stycket, som handlar örn sådan talan å förvaltningen, som grundas
därå, att ledamot av nämnden begått brottslig handling, överensstämmer
med 55 § andra stycket i kommissionens förslag.

Tredje stycket lämnar föreskrift örn viss fatalietid för anställande av
talan mot revisorerna enligt 39 §. Stycket motsvarar 55 § tredje stycket
i kommissionens förslag. Bestämmandet av den tidpunkt, från vilken
fatalietiden skall räknas, har skett i anslutning till stadgandet i första
stycket.

Straffbestämmelser.

55 *.

Förevarande paragraf överensstämmer, bortsett från viss jämkning,
som föranletts av den av mig föreslagna ändrade omfattningen av virkesmätningsnämndens
mätningsmonopol, med 57 § i kommissionens förslag.

56 §.

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma med stadgandena i
58 § andra stycket av kommissionens förslag. Föreskriften i 58 § första
stycket av sagda förslag har såsom obehövlig uteslutits.

57 $.

Kommissionen har i 59 § i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll,
att vad i 25 kap. strafflagen är stadgat om statens ämbets- och

Departements

»helen.

150 Kungl. May.ts proposition nr 140.

tjänstemän ock skall gälla örn ledamöter av virkesmätningsnämnd samt
de hos sådan nämnd anställda tjänstemän, som omförmälas i 30 §.

Mot nämnda bestämmelse har skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län anmärkt, att det vore att gå för långt att i straffrättsligt hänseende
jämställa de förrättningsmän, som hade till uppgift att verkställa virkets
intumning, med statens ämbets- och tjänstemän, särskilt örn man
toge i betraktande, att deras tjänster icke toges i anspråk mer än omkring
en tredjedel av året.

Då kommissionens förslag härutinnan enligt min mening är välgrundat,
har detsamma oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Särskilda bestämmelser.

58 §.

korsta stycket, som handlar örn rätt att föra klagan över virkesmätningsnämnds
beslut enligt 11 eller 25 § eller 28 § andra stycket, överensstämmer,
bortsett från en redaktionell jämkning, med 60 § första stycket
i kommissionens förslag. Prövningen av besvär, som avses i förevarande
stycke, torde böra ankomma på regeringsrätten.

I 60 <§ andra stycket av kommissionens förslag stadgas, att över beslut,
som i annat fall än i första stycket sägs meddelats av virkesmätningsnämnd
eller hos sådan nämnd anställd tjänsteman, eller över överexekutors
åtgärd enligt 28 § tredje stycket klagan ej må föras.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommissionen anfört:

.Virkesmätningsnämnds beslut örn tillämpande i fråga örn vissa mutningsförrättningar
av den i 26 § första stycket tredje punkten angivna särskilda
fördelningsgrund utgjorde ett led i den fördelning av mätningsutgifter,
som nämnden enligt 26 § hade att verkställa, och borde lika litet
som nämnda fördelning i övrigt kunna av mätningssökande överklagas.
Frågan örn lagljglieten av sådant''beslut kunde emellertid bliva föremål för
domstols prövning i samband med krav från nämndens sida att av mätningssökande,
som beslutet anginge, utfå det utgiftsbelopp, som vid fördelningen
fallit på honom. Vägrade mätningssökanden att betala sagda belopp,
_ vöre nämnden hänvisad att för beloppets utfående i sista hand anhängiggöra
fordringsanspråket vid domstol, och denna hade då att pröva,
huruvida nämnden vid beslutets fattande handlat inom gränserna för sin
befogenhet.

I några yttranden hava erinringar framförts mot berörda av kommissionen
föreslagna bestämmmelse.

Sveriges Industriförbund, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska
Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen hava sålunda
hävdat, att i lagen borde medgivas rätt att vid domstol anföra klander
mot virkesmätningsnämnds beslut i anledning av besvär över mätningsförrättning.
Föreningarna hava till stöd härför anfört:

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Köpare eller säljare hade i kommissionens förslag betagits möjlighet att
genom stämning till domstol fullfölja besvär över mätningsförrättning,
som enligt hans uppfattning vore felaktig. Föreningarna kunde icke biträda
detta förslag. Det vore visserligen icke behövligt eller önskvärt, att
överklagningsrätt till administrativ myndighet genomfördes, men klagovägen
till domstol borde i detta fall som i all annan civillagstiftning sta
öppen. Sagda utväg bomme säkerligen icke ofta att användas, men den
borde finnas. Bevismedel behövde ej saknas, ty klagande part kunde låta
på egen bekostnad köra i land och för fortsatt undersökning upplägga omstritt
virkesparti.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och överjägmästaren i övre Norrbottens
distrikt hava framhållit, att besvärsrätt borde tillerkännas
sakägare dels för det fall, att virkesmätningsnämnden ålagt honom att
betala förrättningskostnad i anledning av hållen besiktning jämlikt 21 §,
dels ock då nämnden enligt 26 § verkställt fördelning av mätningskostnaderna
efter större virkesmängd än den som inmätts.

Då enligt min mening tillräckliga skäl ej föreligga att i lagen medgiva DePa;“t6-vare sig rätt att vid domstol klandra virkesmätningsnämnds beslut i anledning
av besvär över mätningsförrättning eller befogenhet att hos administrativ
myndighet föra klagan över sådan nämnds beslut i andra fall
än dem, som i kommissionens förslag särskilt angivits, har ifrågavarande
av kommissionen föreslagna stadgande allenast med en av bestämmelserna
i 21 § föranledd mindre jämkning upptagits i departementsförslaget
och inrymts i andra stycket av denna paragraf.

59 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn rätt att föra talan mot
beslut, som enligt den föreslagna lagen fattats av hushållningssällskap eller
å mätningsstämma.

I 56 § av kommissionens förslag stadgas, att, örn röstägande menar, att
beslut, som fattats å mätningsstämma, icke tillkommit i behörig ordning
eller eljest strider mot lag eller författning eller mot reglementet eller
annan föreskrift, som Kungl. Majit enligt lagen meddelat, han äger tala
därå genom stämning å virkesmätningsnämnden inom trettio dagar från
beslutets dag.

I motiven till denna bestämmelse har kommissionen framhållit, att rätt
att föra talan mot mätningsstämmas beslut ansetts böra tillkomma röstägande
under väsentligen enahanda villkor, som enligt 9o § aktiebolagslagen
gällde för klander av bolagsstämmas beslut.

Enligt departementsförslaget skall den beslutanderätt, som jämlikt kom- Dep^teef”en
missions förslaget tillkommer mätningsstämmor med virkessäljare och
virkesköpare, utövas, för säljaresidan av hushållningssällskap och domänstyrelsen
samt för köparesidan av mätningsstämma. Den hushållningssällskap
tillkommande beslutanderätten kan efter Kungl, Maj:ts medgivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

uppdragas åt sammanslutning av virkessågare inom hushållningssällskapets
område.

Enligt gällande allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation
må klagan över sådant sällskaps beslut i vissa fall föras hos Kungl.
Maj:t genom besvär. Det synes skäligt, att röstberättigad ledamot av
sådant sällskap må äga överklaga även beslut, som sällskapet fattar enligt
den nu föreslagna lagen, såframt beslutet icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller föreskrift, som
Kungl. Majit enligt lagen meddelat. Jämväl sådan klagan synes böra
föras hos Kungl. Majit genom besvär.

Vad angår mätningsstämmas beslut lärer i anslutning till vad. kommissionen
föreslagit rätt att överklaga sådant beslut även böra medgivas
under de förutsättningar, som enligt det nyss anförda böra gälla ifråga
örn besvär över hushållningssällskaps bär avsedda beslut. Följdriktigheten
synes kräva, att klagan över mätningsstämmas beslut föres i samma
ordning som föreslagits i fråga örn talan mot hushållningssällskaps beslut.

I enlighet härmed hava bestämmelserna i förevarande paragraf avfattats.

Jämväl besvär, som enligt denna paragraf anförts bos Kungl. Majit,
torde böra prövas av regeringsrätten.

Vad angår beslut av sådan sammanslutning av virkessäljare, som efter
medgivande av Kungl. Majit äger utöva hushållningssällskaps beslutanderätt
enligt förevarande lag, lärer Kungl. Majit såsom villkor för godkännande
av stadgar för sådan sammanslutning komma att kräva, att i
stadgarna upptagits bestämmelser örn rätt för medlem att under förenämnda
förutsättningar klandra av sammanslutningen fattat beslut. Upptagandet
i lagen av föreskrifter i detta ämne synes därför ej erforderligt.

60 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som åsyfta att underlätta utövande
av tillsyn å virkesmätningsnämnds förvaltning från Kungl. Majits sida.
motsvara stadgandena i 53 § av kommissionens förslag.

61 §.

Denna paragraf, som upptager bestämmelse örn tystnadsplikt i fråga
om enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd, är likalydande med
61 § i kommissionens förslag.

Övergångsbestämmelser.

62 §.

I 62 § a\ kommissionens förslag har tidpunkten för lagens ikraftträdande
föreslagits till den 1 juli 1935. Enligt förslaget må dock förordnande
enligt 1 § dessförinnan av Kungl. Majit utfärdas att träda i tillämpning
tidigast sagda dag.

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län och samma
läns skogsägareförening hava ifrågasatt, örn ej den 1 juli 1936 vore en
lämpligare tidpunkt för lagens ikraftträdande, särskilt med hänsyn till
att uppbyggandet av en så vidlyftig organisation, som förslaget innebure,
komme att taga lång tid i anspråk.

I liknande riktning har överjägmästaren i Bergslagsdistriktet uttalat
sig.

I likhet nied kommissionen anser jag, att tidpunkten för den nya la- Dei>^t*”nents''
gens ikraftträdande bör, under förutsättning att proposition i ämnet avlåtes
till 1935 års riksdag, fastställas till den 1 juli 1935.

Vad angår den tid, då det i lagen stadgade nya mätningssystemet hör
träda i tillämpning, ankommer det på Kungl. Majit att vid utfärdande
av förordnande enligt 1 § bestämma den tid, då förordnandet skall träda
i kraft inom det område förordnandet avser. Det bör förutsättas, att
Kungl. Majit därvid kommer att tillse, att tillräckligt rådrum beredes
för upprättande av föreskrivna mätningsinstruktioner och reglementen
samt för vidtagande av de övriga åtgärder, som erfordras för det nya
mätningssystemets införande.

Innan förordnande enligt 1 § utfärdas för visst område, torde, såsom
jag vid 1 § framhållit, de sammanslutningar av virkessäljare och virkesköpare
och de korporationer, företrädande dessa grupper, som finnas
inom området, böra beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Då med hänsyn
härtill och den undersökning i övrigt, som bör verkställas, innan sådant
förordnande meddelas, det ej synes kunna antagas, att utfärdande
av här avsett förordnande kan ifrågakomma före den 1 juli 1935, har den
i kommissionens förslag upptagna bestämmelsen örn befogenhet för
Kungl. Majit att före sagda dag meddela dylikt förordnande uteslutits.

63 $.

Då ledamöter och suppleanter i virkesmätningsnämnd samt revisorer
första gången skola av Kungl. Majits förordnas, kan den i departementsförslaget
upptagna bestämmelsen örn befogenhet för mätningsstämma
att avgiva förslag å de ledamöter av nämnden och den revisor, som skola
företräda virkesköpareintressen, jämte suppleanter för dem ej tillämpas,
enär sådan stämma ej kan konstitueras förrän efter utgången av nämndens
första räkenskapsår. Vid övervägande av frågan, huru förslag å
nämnda ledamöter och revisor jämte suppleanter första gången bör
avgivas, har jag funnit vägande skäl tala för att denna uppgift anförtros
åt den eller de handelskamrar, som finnas inom nämndens verksamhetsområde.
I anslutning till vad enligt departementsförslaget skall
gälla i fråga örn avgivande av förslag av hushållningssällskap torde, där
flera handelskamrar finnas inom sagda område, varje kammare böra medgivas
befogenhet att föreslå hela det antal ledamöter, som skall i nämn -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

den företräda virkesköpareintressen, samt en revisor jämte suppleanter
för dem. De förordnanden av ledamöter och revisor jämte suppleanter,
sorn Kungl. Majit meddelar efter förslag av handelskammare, torde böra
gälla allenast intill dess efter utgången av nämndens första räkenskapsår
förslag å ledamöter och revisor jämte suppleanter upprättats å ordinarie
mätningsstämma samt förordnanden i anledning av förslaget meddelats
av Kungl. Majit. Sistnämnda förordnanden böra i fråga örn ledamöter
och ledamotssuppleanter avse en tid av två år.

I enlighet med vad nu anförts hava bestämmelserna i denna paragraf
avfattats.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över
ifrågavarande förslag till lag örn virkesmätning, av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj it Konungen.

Ur protokollet!

Hugo Nordlander.

Kungl. May.ts proposition nr 140.

155

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om virkesmätning.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §.

Konungen äger förordna, att inom Stockholms, Uppsala, Älvsborgs,
Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län eller viss del av
dessa län mätning av sådant runt virke av barrträd, som är avsett för
industriellt bruk, förädling eller export i oförädlat skick, må, där mätningen
skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling eller annat
vederlag för virket, verkställas allenast av virkesmätningsnämnd
varom i denna lag förmäles.

Då sådant förordnande meddelas, bestämmer Konungen tillika det antal
virkesmätningsnämnder, som skall finnas inom det område, förordnandet
avser, samt varje nämnds verksamhetsområde.

2 §.

Konungen äger från virkesmätningsnämnds befogenhet enligt 1 §
undantaga mätning av särskilda slag av runt virke eller av virke, som
är avsett att förädlas vid mindre sågverk eller andra mindre träförädlingsverk,
så ock i övrigt stadga de inskränkningar i befogenheten, som
finnas erforderliga för en ändamålsenlig virkesmätning.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

3 §.

Virkesmätningsnämnd äger, om skäl därtill äro, för särskilt fall medgiva,
att mätning undantages från nämndens befogenhet enligt 1 §.

4 $.

Virkesmätningsnämnd äger att inom sitt verksamhetsområde verkställa
även annan mätning av virke än sådan som enligt denna lag uteslutande
ankommer på nämnden, såframt mätningen kan ske utan förfång för
nämndens verksamhet i övrigt.

Virkesmätningsnämnd må, där så finnes lämpligt, av Konungen medgivas
befogenhet att under viss tid eller tillsvidare verkställa mätning
av virke inom särskilt distrikt utom nämndens verksamhetsområde, såframt
mätningen kan ske utan förfång för nämndens verksamhet inom
sistnämnda område.

5 $.

En ledamot jämte en suppleant utses efter förslag av nämndens
övriga ledamöter bland personer, som ej kunna anses företräda virkessäljare-
eller virkesköpareintressen. De sålunda utsedda skola vara, den
förre ordförande och den senare vice ordförande i nämnden.

övriga ledamöter och suppleanter, därav hälften skall företräda virkessågare-
och andra hälften virkesköpareintressen, utses efter förslag, avgivna
i den ordning nedan stadgas.

6 *.

Hos virkesmätningsnämnd skall finnas anställd en mätningschef, vilken
har att under nämndens inseende leda på nämnden ankommande mätning
samt tillse, att denna utföres på ändamålsenligaste sätt.

Härförutom skola hos nämnden finnas anställda mätare och kontorsbiträden
samt annan erforderlig personal.

Såsom mätningschef eller mätare må anställas allenast den, vilken förvärvat
god insikt och nöjaktig praktisk erfarenhet i fråga örn virkesmätning.

7 §.

För virkesmätningsnämnd skall i den ordning nedan sägs fastställas
reglemente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

157

Örn mätningsinstruktion.

8 §.

För område, beträffande vilket förordnande enligt 1 § meddelats, utfärdar
Konungen, efter hörande av vederbörande virkesmätningsnämnder,
instruktion angående mätning av runt virke som i 1 § sägs
samt förfarandet därvid. Där så finnes lämpligt, må för olika delar av området
skilda instruktioner utlärdas; dock skall varje instruktion omfatta
en eller flera virkesmätningsnämnders verksamhetsområden.

Sådan instruktion skall angiva:

1. de olika slag av virke instruktionen avser;

2. huru sådant virke bör vara behandlat vid avverkningen och i
övrigt beskaffat samt å mätningsplatsen upplagt;

3. huru anmälan örn virkets uppläggande å mätningsplatsen skall göras
till virkesmätningsnämnden;

4. huru virket skall iordningställas för mätning;

5. huru kallelse till mätningsförrättning skall ske;

6. huruvida mätning av virket bör ske i fast eller löst (travat) mått,
vilken eller vilka måttenheter därvid böra användas, huru måttagning
bör ske samt huru virkets mätande i övrigt bör verkställas;

7. huruvida de särskilda virkesslagen vid mätningen böra indelas i
olika kvaliteter eller klasser samt, för sådant fall, på vilket sätt indelningen
bör verkställas;

8. huru vid mätningen bör undersökas, örn och i vad mån virket är
behäftat med fel, samt huru därvid i fråga örn olika virkesslag, kvaliteter
eller klasser hänsyn bör tagas till förekommande fel;

9. huru virke, som varit föremål för mätning, i samband därmed skall
märkas;

10. huru mängden av virke, som varit föremål för mätning, skall av
virkesmätningsnämnden uträknas samt underrättelse därom lämnas sakägare
vid mätningsförrättning; samt

11. vad i övrigt finnes nödigt för mätningens riktiga och ändamålsenliga
verkställande.

Om mätningsförrättning.

9 §.

Rätt att hos virkesmätningsnämnd påkalla mätning tillkommer virkets
ägare eller, där mätning påkallas på grund av avtal, varigenom virke
försålts eller eljest avyttrats på villkor att mätning därav skall verkställas,
(mätning av köpvirke), de parter gemensamt, som slutit avtalet.

Den som genom avtal varom i första stycket förmäles avyttrat virke,
benämnes i denna lag säljaren och den, till vilken avyttringen skett,
köparen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

10 §.

Ansökan om mätning skall göras skriftligen samt innehålla uppgift å
virkesägarens eller, där fråga är örn mätning av köpvirke, säljarens och
köparens namn och hemvist, det eller de slag av virke som ansökningen
avser, virkets beräknade eller, beträffande köpvirke, dess i avtalet bestämda
mängd samt mätningsplatsen, så ock huruvida mätningen skall
verkställas enligt den för orten gällande mätningsinstruktionen eller på
annat sätt samt, i senare fallet, efter vilka regler mätningen skall ske.
Avser ansökningen mätning av köpvirke, skall däri jämväl angivas
dagen för avtalets ingående. Är fråga örn virke som är avsett att flottas
i allmän flottled, skall ansökningen innehålla uppgift å det eller de flottningsmärken
som skola anbringas å virket.

11 *.

Prövas hinder möta mot bifall till mätningsansökning, varde denna
med angivande av skälen av virkesmätningsnämnden genast avslagen.

12 §.

Är ej sådant fall för handen som i 11 § omförmäles, har virkesmätningsnämnden,
där ej annat följer av bestämmelsen i 28 § andra stycket,
att skyndsamt föranstalta örn den sökta mätningens företagande.

Det åligger sökanden eller, där fråga är örn mätning av köpvirke, säljaren
att pa sätt i mätningsinstruktionen föreskrives göra anmälan örn
uppläggande å mätningsplatsen av virke som ansökningen avser.

Har sökande till nämnden erlagt i 28 § stadgad förskottsersättning,
skall mätning av virke, som enligt anmälan varom i andra stycket förmäles
upplagts å mätningsplatsen, såvitt på nämnden beror hava verkställts
inom tjugu dagar efter det anmälan behörigen gjorts eller, där
annan tid härför föreskrivits i mätningsinstruktionen, inom den tiden.

13 $.

Mätning, som ankommer på virkesmätningsnämnd, verkställes vid mätningsförrättning.

Till företagande av mätningsförrättning förordnar virkesmätningsnämnden
en eller flera ojäviga mätare. Där flera förordnas, skall en
utses till förman. Förordnande som nu sagts må ock efter nämndens
bemyndigande meddelas av mätningschefen eller annan hos nämnden
anställd tjänsteman. Gives förordnande muntligen, skall det omgående
skriftligen bekräftas.

Nämnden äger bemyndiga mätningschefen eller mätare att vara extra
förrättningsman. Sådan förrättningsman äger utan särskilt förordnande
och utan hinder av att annan därtill förordnats företaga mätningsförrättning.

Där mätningsförrättning handlägges av en förrättningsman, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. 159

vad nedan stadgas om förrättningsmännen eller förmannen i stället gälla
förrättningsmannen.

Äro liera iörrättningsmän och stanna dessa i olika meningar, gälle vad
de liesta säga. Har var sin mening och kan jämkning ej ske, gälle förmannens.

14 $.

Förmannen har dels att, med iakttagande av vad i förordnandet angående
förrättningen därom bestämts, utsätta tid för denna, dels ock att
på sätt mätningsintruktionen föreskriver till förrättningen kalla vederbörande
sakägare. Dock vare, där förrättningen avser mätning av köpvirke
och köparen vid förrättningen ej svarar för skyldighet som i 16 §
andra stycket sägs, köparens kallande ej erforderligt, örn denne skriftligen
meddelat virkesmätningsnämnden, att han ej påfordrar kallelse.

Skriftligt erkännande av sakägare, att han behörigen kallats, skall
anses såsom laglig kallelse.

15 $.

Det åligger sökanden elier, där fråga är örn mätning av köpvirke, säljaren
att, sedan han erhållit kallelse till förrättningen, iordningställa
virket för mätning på sätt i mätningsinstruktionen föreskrives ävensom
att vid förrättningen utgöra nödig hantlangning.

16 $.

Vid förrättningen skall, örn hinder ej möter, mätning verkställas på
sätt i mätningsansökningen angivits.

Virke som varit föremål för mätning skall förses med tydliga märken
enligt vad i mätningsinstruktionen föreskrives. Sådan skyldighet åligge,
där ej annorlunda stadgas i instruktionen, sökanden eller i fråga örn
köpvirke säljaren.

17 $.

Underlåter sakägare att fullgöra honom enligt 15 § eller 16 § andra
stycket åliggande arbete, har förmannen att på sakägarens bekostnad
föranstalta örn arbetets utförande.

18 $.

Anmäler sakägare vid förrättning som företages på grund av förordnande
enligt 13 § andra stycket missnöje med därvid verkställd mätning,
skall förrättningen, örn ej annan sakägare därigenom uppenbarligen tillskyndas
förfång, förklaras vilande i avbidan på prövning, huruvida andra
förrättningsmän skola förordnas eller extra iörrättningsmän tillkallas
för att verkställa den mätning förrättningen avser. Sådan prövning an -

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

kommer på virkesmätningsnämnden eller den tjänsteman som nämnden
därtill bemyndigat.

Det åligger förmannen att, där förrättningen förklaras vilande, därom
ofördröjligen göra anmälan till nämnden eller tjänsteman som i första
stycket sägs.

Beiinnes av sakägare enligt första stycket gjord anmälan sakna fog,
laar nämnden att pröva, i vad mån nämndens utgifter för förrättningen
skola till nämnden återgäldas av sakägaren.

19 $.

Över allt vad vid förrättningen förekommit skall upprättas skriftlig
handling (mätbesked), som undertecknas av förrättningsmännen. Av
mätbeskedets innehåll skola närvarande sakägare erhålla del.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande vad sakägare
enligt 21 § har att iakttaga för bevarande av talan mot förrättningen.

20 §.

Mätbesked skall av förmannen skyndsamt insändas till virkesmätningsnämnden,
som har att inom tjugu dagar efter förrättningens avslutande
eller den kortare tid som bestämts i mätningsinstruktionen tillställa
varje sakägare en bestyrkt avskrift av beskedet.

Mätbesked jämte övriga mätningsförrättning rörande handlingar skall
av nämnden förvaras under tio år från förrättningens avslutande.

21 §.

Åtnöjes ej sakägare med mätningsförrättning, äger han att däröver
hos virkesmätningsnämnden anföra besvär, som skola hava inkommit till
nämnden sist före klockan tolv å trettionde dagen efter förrättningens
avslutande. Har sakägaren vid förrättningens avslutande avgivit skriftlig
förklaring att han godkänner förrättningen, eller har sådan förklaring
sedermera av sakägaren gjorts hos nämnden före besvärstidens utgång,
äger han ej tala å förrättningen.

Finner nämnden besiktning av det virke förrättningen avser vara av
nöden, har nämnden, där denna ej själv verkställer besiktningen, att förordna
en eller flera ojäviga och sakkunniga personer att skyndsamt företaga
besiktningen samt däröver till nämnden avgiva redogörelse. Där
flera förordnas, skall en utses till förman. I fråga örn parts kallande till
besiktningen äga bestämmelserna i 14 § första stycket första punkten
och andra stycket tillämpning. Nödig hantlangning skall av klaganden

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

utgöras vid äventyr sorn. i 17 § sägs. Kostnaden för besiktningen skall
förskjutas av nämnden men kan genom nämndens slutliga beslut åläggas
klaganden.

Prövas ändring böra vidtagas i mätning som verkställts vid förrättningen,
bar nämnden att utfärda nytt mätbesked. Finnes därvid utförd
märkning böra ändras, har nämnden att härom föranstalta.

22 $.

I fråga örn ledamot av virkesmätningsnämnd, förrättningsman eller i
21 § omförmäld sakkunnig skola de jäv, varom stadgas i 5 § första stycket
punkterna 3—5 samt andra och tredje styckena lagen den 14 juni 1929
örn skiljemän, äga motsvarande tillämpning.

23 §.

Yirkesmätningsnämndens slutliga beslut i ärende som avses i 11 eller
21 § skall ofördröjligen tillställas envar sökande eller part i ärendet.

24 §.

Mätbesked, som upprättats vid mätningsförrättning vilken vunnit laga
kraft, eller som utfärdats av virkesmätningsnämnd, skall äga verkan av
laga bevis samt beträffande mätning av köpvirke lända till efterrättelse
mellan säljaren och köparen.

Om mätnings undantagande från virkesmätningsnämnds befogenhet.

25 $.

I fråga örn rätt att påkalla mätnings undantagande från virkesmätningsnämnds
befogenhet i fall som i 3 § avses samt ansökan därom skall
vad i 9 och 10 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Över dylik ansökan skall nämnden meddela beslut så fort ske kan.
Nämndens beslut skall ofördröjligen tillställas envar sökande i ärendet.

Örn mätningsutgifter.

26 §.

Virkesmätningsnämnds utgifter skola för varje räkenskapsår inom tid,
som i reglementet bestämmes, av nämnden fördelas å de mätningsförrättningar
inom nämndens verksamhetsområde samt nämnden enligt 4 §
andra stycket anvisat distrikt, vid vilka mätning ägt rum och som under
året vunnit laga kraft eller av nämnden slutligen prövats, eller, där
två eller flera förrättningar företagits efter framställning av samma sökande,
å varje sådan grupp av förrättningar. Fördelningen skall verkställas
i förhållande till mängden av det vid varje förrättning eller grupp

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr lid.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

av förrättningar inmätta virket på sätt i reglementet närmare bestäm^
mes. Har mätningsförrättning på grund av det därvid tillämpade mätningssättet
eller annan omständighet, som beror av sökande, för nämnden
medfört utgifter, vilka avsevärt över- eller understiga de för mätningsförrättning
vanliga, äger nämnden bestämma, att fördelningen, såvitt
angår den förrättningen, skall verkställas efter större eller mindre
virkesmängd än nyss sagts. Yirkesmängden må dock ej av nämnden så
fastställas, att det utgiftsbelopp, som enligt fördelningen belöper å förrättningen,
uppenbarligen över- eller understiger nämndens utgifter för
denna.

Finnes viss utgift ej lämpligen böra i sin helhet fördelas för det år
då utgiften ägt rum, äger nämnden besluta örn utgiftens fördelning för
två eller flera år.

Vad i denna paragraf stadgats gäller ej nämndens utgifter för mätningsförrättning,
vid vilken mätning ej kommit till stånd, samt ej
heller sådana utgifter, som enligt 17 §, 18 § tredje stycket eller 21 § andra
stycket skola till nämnden återgäldas av sakägare eller klagande.

27 §.

Utgiftsbelopp, som vid fördelning enligt 26 § belöper å mätningsförrättning
eller grupp av mätningsförrättningar, skall gäldas av sökanden.
Äro flera sökande, svare de en för alla och alla för en för sagda belopp.

I fråga örn ansvarighet för nämndens utgifter för mätningsförrättning,
vid vilken mätning ej kommit till stånd, skall vad i första stycket är
stadgat äga motsvarande tillämpning. Det ankommer på nämnden att
bestämma, till vilket belopp sagda utgifter skola beräknas.

28 §.

Envar som hos virkesmätningsnämnd sökt mätning, är pliktig att till
nämnden erlägga förskottsersättning för mätningen. Sådan ersättning
skall utgå enligt grunder som bestämmas i reglementet.

Har nämnden tillställt sökanden eller, där mätning sökts av flera, envar
av sökandena räkning å stadgad förskottsersättning men underlåter
sökanden eller sökandena att sist inom tio dagar därefter till nämnden
inbetala ersättningen, äger nämnden vägra mätning, intill dess ersättningen
guldits.

Fordrar nämnden, sedan mätningsförrättning ägt rum, förskottsersättning
för mätning som förrättningen avser, och underlåter sökande att betala
ersättningen inom tio dagar efter det räkning därå blivit honom
tillställd, äger på framställning av nämnden överexekutor låta hos sökanden
omedelbart uttaga ersättningen. Nöjes ej sökanden däråt, instämme
sitt klander till domstol inom tre månader efter det uttagning av
beloppet ägt rum, eller havé förlorat sin talan.

Nämndens beslut i ärende som i andra stycket avses skall ofördröjligen
tillställas envar sökande i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

163

Om reglemente.

29 §.

Reglemente för virkesinätningsnämnd skall angiva:

1. nämndens benämning;

2. den ort. där nämnden skall hava sitt säte;

3. tiden för räkenskapsavslutning;

4. inom vilken tid fördelning av mätningsutgifter enligt 26 § skall
äga rum samt huru sådan fördelning, med tillämpning av den i sagda
paragraf stadgade allmänna grund, skall verkställas;

5. de grunder varefter mätningssökande har att till nämnden gälda
f örskottsersättning;

6. de tider inom vilka nämndens förvaltningsberättelse och revisorernas
berättelse skola avgivas samt dessa berättelser tillställas vederbörande
hushållningssällskap eller sammanslutning som i 43 § avses samt
domänstyrelsen;

7. den begränsning av rösträtt å mätningsstämma som skall iakttagas;

8. det sätt varpå kallelse till mätningsstämma skall ske samt den tid
före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

9. tiden för hållande av ordinarie mätningsstämma; samt

10. de grunder varefter ersättning skall utgå till ledamöter av nämnden
och revisorer.

Ej må i reglementet intagas bestämmelse, som strider mot denna lag
eller mot lag eller författning i övrigt.

Förslag till reglemente skall uppgöras av nämnden samt underställas
Konungens prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets överensstämmelse
med bestämmelserna i första och andra styckena och dess
ändamålsenlighet i övrigt, så ock huruvida ytterligare föreskrifter må erfordras.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av nämnden eller
ledamot av denna medgivas av Konungen. Örn prövning av sådant förslag
gällö vad i tredje stycket är stadgat. Har förslaget väckts av ledamot,
skall nämnden däröver höras.

Om virkesmätningsnämnd och revisorer.

30 §.

Ledamot eller suppleant i virkesmätningsnämnd, så ock hos sådan
nämnd anställd tjänsteman, som under nämndens inseende har att leda,
verkställa eller kontrollera å nämnden ankommande mätning, skall vara
svensk medborgare. Ej må dylik befattning innehavas av den, som är
omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund
av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd
som nu är sagd eller blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför
rätta.

Ledamot eller suppleant i virkesmätningsnämnd skall hava uppnått
tjugufem års ålder.

31 §.

Avgår ledamot av virkesmätningsnämnd och finnes ej suppleant, förordnar
Konungen annan för återstående delen av den tid för vilken den
avgångne varit utsedd. Härvid skall vad i denna lag stadgas om förslag
äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Angående befogenhet för ledamot av virkesmätningsnämnd att mottaga
stämning i mål som rör nämnden, så ock annat meddelande i fråga örn
denna skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

33 i

Såsom nämndens beslut gälle den mening, örn vilken vid sammanträde
de flesta röstande förena sig. Äro ordföranden och vardera sidans ledamöter
av skilda meningar och kan jämkning ej ske, gälle ordförandens.

34 $.

Ledamot av virkesmätningsnämnd äge ej deltaga i behandlingen av
fråga rörande avtal mellan honom och nämnden, ej heller angående avtal
mellan nämnden och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse som kan vara stridande mot nämndens. Vad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande fråga örn rättegång eller annan
talan mot ledamoten eller tredje man.

35 §.

Virkesmätningsnämnd skall årligen inom tid, som i reglementet bestämmes,
till revisorerna avlämna en av nämndens ledamöter underskriven
förvaltningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med
redovisning över nämndens inkomster och utgifter under året samt över
dess tillgångar och skulder vid årets början och vid dess slut.

Ett exemplar av förvaltningsberättelsen jämte redovisningen skall

165

Kungl. May.ts proposition nr 140.

inom den i första stycket angivna tid av nämnden insändas till länsstyrelsen
i det län, där nämndens verksamhetsområde i sin helhet eller till
största delen är beläget.

36 $.

Ledamöter av virkesmätningsnämnd, som genom att överskrida den
dem tillkommande befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskynda de mätningssökande skada, svare för skadan en för alla
och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den skada, som de genom
överträdelse av denna lag, reglementet eller annan föreskrift, som Konungen
enligt denna lag meddelat, tillskynda tredje man.

37 §.

Virkesmätningsnämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av
tre revisorer, som årligen förordnas av Konungen vid början av det räkenskapsår
granskningen avser. Av revisorerna skall en företräda virkessäljare-
och en virkesköpareintressen. Sistnämnda två revisorer utses
efter förslag, avgivna i den ordning nedan sägs. För revisorerna
skola på enahanda sätt förordnas tre suppleanter.

Till revisor eller suppleant må ej utses den som är i tjänst hos nämnden
eller någon av dess ledamöter.

Avgår revisor och finnes ej suppleant, förordnar Konungen annan för
återstående delen av den tid för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid
skall vad i denna lag stadgas örn förslag äga motsvarande tillämpning.

38 $:

Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet föreskrivna
tid över granskningen avgiva och till virkesmätningsnämnden
överlämna en av dem underskriven berättelse.

Ett exemplar av berättelsen skall inom samma tid av revisorerna insändas
till den i 35 § omförmälda länsstyrelse. «

39 §.

Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som fx’amlägges
å mätningsstämma eller tillställes vederbörande hushållningssällskap, domänstyrelsen
eller annan som har att besluta örn ansvarsfrihet åt viikesmätningsnämnden,
mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen
underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
vare de, som låtit sådant komma sig till last, de mätningssökande
ansvariga för all därav uppkommande skada en för alla och alla för en.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Om vissa befogenheter, som enligt denna lag tillkomma hushållningssällskap
eller domänstyrelsen.

40 $.

Befogenhet att till Konungen avgiva förslag å de ledamöter av virkesmätningsnämnd
och den revisor, som skola företräda virkessäljareintressen,
jämte suppleanter för dem tillkommer det eller de hushållningssällskap
som finnas inom nämndens verksamhetsområde. Där flera sällskap
finnas inom området, har varje sällskap att föreslå hela antalet av dessa
ledamöter och en revisor jämte suppleanter.

Över förslag som nu sagts skall domänstyrelsen höras.

Förslag varom i första stycket förmäles må upprättas av hushållningssällskap
allenast vid ordinarie sammanträde, dock att i fall som avses
i 31 § eller 37 § tredje stycket förslaget må upprättas vid extra sammanträde.

41 §.

Virkesmätningsnämnds förvaltningsberättelse för det senast förflutna
räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revisorernas berättelse
för samma ar skola inom tid, som bestämmes i reglementet, genom
nämndens försorg tillställas hushållningssällskap som i 40 § sägs, så ock
domänstyrelsen.

Hushållningssällskap som nyss sagts samt domänstyrelsen hava därefter
var för sig att besluta, huruvida ansvarsfrihet skall av sällskapet
eller styrelsen beviljas nämnden för den tid förvaltningsberättelsen omfattar.
Beslut härom skall fattas av hushållningssällskapet vid det ordinarie
sammanträde, som hålles näst efter en månad från den i första
stycket angivna tid, och av domänstyrelsen inom en månad från samma
tid.

Lnderrättelse örn hushållningssällskapets eller domänstyrelsens beslut
skall genom sällskapets eller styrelsens försorg ofördröjligen tillställas
virkesmätningsnämnden.

•

42 §.

I fråga som i 40 eller 41 § avses äger hushållningssällskap fatta beslut
utan hinder därav att det antal röstberättigade, sorn eljest erfordras för
sällskapets beslutförhet, ej är närvarande.

43 §.

Finnes inom hushållningssällskaps område sammanslutning av virkessågare,
som i fråga örn virkesmätning kan anses nöjaktigt företräda
virkessäljareintressena inom området, och hava stadgar för sammanslutningen
blivit av Konungen godkända, äger Konungen medgiva, att de

167

Kungl. Mårds proposition nr 140.

befogenheter, som enligt 40 och 41 §§ tillkomma hushållningssällskapet,
i stället må utövas av sammanslutningen. Vid lämnande av sådant medgivande
bestämmer Konungen den tid, inom vilken beslut i fråga örn beviljande
av ansvarsfrihet åt nämnden årligen skall av sammanslutningen
fattas och meddelande därom lämnas nämnden. Har ej sådant meddelande
inom den bestämda tiden kommit nämnden tillhanda, skall ansvarsfrihet
anses vara av sammanslutningen beviljad.

över förslag som sammanslutningen enligt första stycket avgivit till
Konungen skall domänstyrelsen höras.

Om mätningsstämma.

44 §.

Befogenhet att till Konungen avgiva förslag å de ledamöter av virkesmätningsnämnd
och den revisor, som skola företräda virkesköpareintressen,
jämte suppleanter för dem tillkommer mätningsstämma.

45 §.

Kösträtt å mätningsstämma tillkommer envar, vilken vid mätningsförrättning,
som under det senast förflutna räkenskapsåret vunnit laga
kraft eller av virkesmätningsnämnden slutligen prövats, fått inom nämndens
verksamhetsområde virke inmätt såsom köpare. Denne äger . med
de begränsningar som äro bestämda i reglementet å stämman rösta i förhållande
till mängden av det åt honom inmätta virket. Vid stämman
skall genom nämndens försorg finnas tillgänglig en längd över de röstägande
med uppgift för envar å inmätt virlcesmängd och den rösträtt
som tillkommer honom. Sedan längden godkänts, länder den till efterrättelse
å stämman.

Är röstägande frånvarande, må hans rösträtt å stämman utövas genom
ombud.

46 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
mätningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och virkesmätningsnämnden, ej heller angående avtal mellan
nämnden och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse
som kan vara stridande mot nämndens. Vad sålunda stadgats åge motsvarande
tillämpning beträffande fråga örn rättegång eller annan talan
mot honom eller tredje man.

Ledamot av nämnden må ej deltaga i beslut örn ansvarsfrihet för lorvaltningsåtgärd,
för vilken han är ansvarig, eller upprättande av förslag
å revisor eller revisorssuppleant.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

47 §.

.Mätningsstämma skall, där ej annorlunda blivit i reglementet eller för
visst fall av stämman beslutat, sammanträda å den ort inom virkesmätningsnämndens
verksamhetsområde som av nämnden bestämts.

48 $.

Virkesmätningsnämnden har att på sätt reglementet föreskriver kalla
vederbörande till mätningsstämma. Kallelsen skall innehålla bestämd
uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för stämman.

Ärende som ej varit upptaget i kallelsen må ej å stämman företagas
till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å
stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall avgöras.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna fattas
beslut örn utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Ilar röstägande, innan kallelse till mätningsstämma utfärdats, hos
nämnden yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stämman, skall
sådant ärende i kallelsen upptagas.

49 $.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, väljer mätningsstämma själv
ordförande att leda förhandlingarna.

Såsom mätningsstämmas beslut gälle den mening, för vilken de flesta
rösterna avgivits. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning men i
övriga frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande eller,
örn jämväl antalet röstande är lika, av stämmans ordförande.

över beslut som fattas å stämman skall genom virkesmätningsnämndens
försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst
en å stämman närvarande och därtill utsedd röstägande eller ombud för
sådan. Senast fjorton dagar efter stämman skall genom nämndens föranstaltande
protokollet hållas tillgängligt för de röstägande å plats som
stämman bestämt.

50 §.

Ordinarie mätningsstämma skall hållas en gång örn året å tid. som
bestämmes i reglementet.

Å sådan stämma skola de i 41 § första stycket angivna handlingar
framläggas, och skall å stämman fattas beslut, huruvida ansvarsfrihet
skall av stämman beviljas nämnden för den tid förvaltningsberättelsen
omfattår.

Förslag varom i 44 § förmäles må upprättas allenast å ordinarie
stämma, dock att i fall som avses i 31 § eller 37 § tredje stycket sådant
förslag må upprättas å extra stämma.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140. 169

51 §.

Virkesmätningsnämnden äger, när den finner lämpligt, utlysa extra,
mätningsstämma.

Extra stämma skall ock av nämnden utlysas, då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av röstägande eller ombud för röstägande med
ett sammanlagt röstetal, utgörande minst en tiondel av samtliga röstägandes
röstetal eller den mindre del därav, som må vara bestämd i
reglementet.

52 $.

Länsstyrelse som i 35 § omförmäles äger, när sa finnes nödigt, anmoda
virkesmätningsnämnden att utlysa mätningsstämma. Efterkommer
nämnden ej inom en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv
utlysa stämman.

Har nämnden ej senast två veckor efter påfordran som i 51 § andra
stycket sägs utlyst stämma att hållas så snart det med iakttagande av
föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att på anmälan av röstägande
ofördröjligen utlysa stämma.

Om talan mot virkesmätningsnämnd och .revisorer.

53 §.

Talan å virkesmätningsnämndens förvaltning eller mot revisorerna enligt
39 § må anställas allenast av hushållningssällskap som i 40 § sågs
eller av domänstyrelsen eller efter beslut å mätningsstämma. Har Honungen
enligt 43 § medgivit, att där angivna befogenheter för hushållningssällskap
må utövas av sammanslutning av virkessäljare, skall hushållningssällskapets
talerätt tillkomma sammanslutningen.

54 §.

Varder talan å virkesmätningsnämndens förvaltning under den tid
förvaltningsberättelsen omfattar ej anställd inom sex månader från utgången
av det kalenderår varunder berättelsen avgivits, vare så ansett,,
som örn ansvarsfrihet blivit nämnden beviljad.

Utan hinder därav att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därå att ledamot av nämnden begått brottslig
handling, kunna mot honom anställas.

Talan mot revisorerna enligt 39 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från utgången av det kalenderår varunder revisorernas berättelse
avgivits, utan så är att talan grundas därpå att brottslig handling blivit
begången.

170

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

Straffbestämmelser.

Verkställer någon inom område, där förordnande enligt 1 § gäller, mät-''
ning av virke i strid, med denna lag eller föreskrift som enligt lagen
■meddelats, straffes med dagsböter.

56 §.

Böter, som ådömas för förseelse varom i 55 § förmäles, tillfalla kronan.
Saknas medel till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

57 $.

Vad i 25 kap. strafflagen är stadgat örn statens ämbets- och tjänstemän
skall ock gälla örn ledamöter av virkesmätningsnämnd samt de hos sällan
nämnd anställda tjänstemän, som omförmälas i 30 §.

Särskilda bestämmelser.

58 i

Är någon missnöjd med beslut, som av virkesmätningsnämnd meddelats
enligt 11 eller 25 § eller 28 § andra stycket, äge han däröver hos Konungen
föra klagan genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet
sist före klockan tolv å trettionde dagen från den dag
■klaganden erhöll del av beslutet.

Över annat beslut av virkesmätningsnämnd eller över beslut, som i annat
fall än i 21 § sägs meddelats av tjänsteman hos sådan nämnd, eller
•över överexekutors åtgärd enligt 28 § tredje stycket må klagan ej föras.

59 $.

Menar röstägande, att beslut, som enligt denna lag fattats av hushållningssällskap
eller å mätningsstämma, icke tillkommit i behörig ordning
■eller eljest strider mot lag eller författning eller mot reglementet eller
annan föreskrift, som Konungen enligt denna lag meddelat, äge han
däröver hos Konungen föra klagan genom besvär, som skola hava inkommit
till jordbruksdepartementet sist före klockan tolv å trettionde dagen
från beslutets dag. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet,
där ej Konungen annorlunda förordnar.

Beslut, varigenom Konungen upphävt eller ändrat hushållningssällskaps
eller mätningsstämmas beslut, gäde jämväl för de röstägande, som
•ej besvärat sig.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

60 §.

Länsstyrelse, till vilken virkesmätningsnämnds förvaltningsberättelse
för det senast förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning
samt revisorernas berättelse för samma år enligt 35 och 38 §§ insänts, bär,
sedan från vederbörande infordrats uppgift, huruvida ansvarsfrihet blivit
nämnden beviljad för den tid förvaltningsberättelsen omfattar, att
med eget utlåtande skyndsamt överlämna handlingarna till Konungen.

61 $.

Enskilds förhållande till virkesmätningsnämnd må ej i oträngt mål
yppas.

Övergångsbestämmelser.

62 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

63 $.

Den befogenhet att till Konungen avgiva förslag å ledamöter av virkesmätningsnämnd
och revisor jämte suppleanter, som enligt denna lag tillkommer
mätningsstämma, skall, då ledamöter av sådan nämnd och revisorer
första gången skola förordnas, i stället utövas av den eller
de handelskamrar som finnas inom nämndens verksamhetsområde.
Där flera handelskamrar finnas inom området, har varje kammare att
föreslå hela det antal ledamöter, som skall i nämnden företräda virkesköpareintressen,
samt en revisor jämte suppleanter för dem.

De förordnanden av ledamöter i virkesmätningsnämnd och revisor
jämte suppleanter, som Konungen meddelat efter förslag varom i första
stycket förmäles, skola gälla intill dess efter utgången av nämndens
första räkenskapsår förslag å ledamöter och revisor jämte suppleanter
upprättats å ordinarie mätningsstämma och förordnanden i anledning av
förslaget meddelats av Konungen. Sistnämnda förordnanden skola i
fråga örn ledamöter och ledamotssuppleanter avse en tid av två år.

172

Kungl. Majus proposition nr 140.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 18 februari
1935.

Närvarande:

justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Bagge,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 9 januari
1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i^§ 87 legeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om virkesmätning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet: Den omsorgsfulla utredning som föregått detta lagärende
har visat, att den organisation för mätning av virke, levererat till fullgörande
av köpeavtal, vilken genomförts inom de delar av landet, där
trävaruindustrien nått en mera betydande utveckling, icke är från säljarnas
synpunkt tillfredsställande. Förhållandena inom virkeshandeln
hava sålunda särskilt i de nordligare landsdelarna utvecklat sig därhän
att de stora industriella företag, som äro de huvudsakliga köparna, genom
sina sammanslutningar i form av mätningsföreningar behärska hela
mätningsförfarandet, så att säljarna och särskilt de mindre skogsägarna,
vilka hittills icke förmått att på samma sätt sluta sig tillsammans för
gemensamt uppträdande, praktiskt taget sakna möjlighet att göra sin
mening gällande vare sig i fråga örn de regler som skola gälla för mätningen
eller beträffande reglernas tillämpning. Då mätningen i verkligheten
innebär bestämmande av den köpeskilling som skall erläggas för
virket och sålunda i lika grad berör säljarens och köparens intressen,
framstår det berättigade uti den uppfattningen, att bestämmandet över
mätningen icke bör vara köparnas ensak.

Det misstroende mot köparnas mätningsföreningar, som inom vida
kretsar av virkessågare kommit till synes och som jämväl framträtt bland
skogsarbetarna, vilkas avlöning delvis beräknas efter inmätt virkesmängd,
har under senare år framkallat önskemål örn statens medverkan för

173

Kungl. May.ts proposition nr 140.

åstadkommande av en mera tillfredsställande ordning. De särskilda sakkunniga,
som år 1927 tillkallades för behandling av, bland andra, föreliggande
spörsmål, framhöllo i avgivet yttrande, att de under utredningsarbetets
gång kommit till den övertygelsen, att utvecklingen bäst
skulle främjas genom frivillig uppgörelse och att man på denna väg
bättre än genom tvångsåtgärder kunde nå det inbördes förtroende, som
måste anses såsom den viktigaste förutsättningen för en gynnsam utveckling.
Efter det de sakkunniga haft överläggningar med representanter
för befintliga mätningsföreningar och dessa för att bidraga till
ett gott förhållande mellan säljare och köpare förklarat sig villiga medverka
till vissa åtgärder för tillvaratagande av säljarnas intressen, förordade
de sakkunniga att frågans återupptagande gjordes beroende av
huruvida framdeles några missförhållanden av betydelse att kunna motivera
en lagstiftning påvisades. En sakkunnig var dock av skiljaktig
mening och framlade särskilt utkast till stadga om virkesmätningsföreningar.

Även örn under de år som gått sedan nämnda yttrande avgavs en förbättring
i förhållandena på vissa håll inträtt, har dock den utredning
som nu företagits av virkesmätningskommissionen enligt lagrådets mening
visat, att de yrkanden som från säljarnas sida alltjämt framställas
På åstadkommande av ett fullt opartiskt mätningsförfarande icke
sakna berättigande samt att en organisation av mätningen, vilken i lika
mån tryggar säljarnas och köparnas intressen, icke kan ernås utan lagstiftningens
medverkan. Ett ingripande från statens sida i sådant syfte
synes ock lagrådet, även örn därav skulle föranledas en begränsning i
avtalsfriheten på förevarande område, vara tillräckligt grundat ej minst
med hänsyn till virkeshandelns omfattning och dess betydelse för hela
landets näringsliv.

Den närmast till hands liggande utvägen kunde — i anslutning tili
den av reservanten bland 1927 års sakkunniga uttalade meningen - si -näs vara att mätningens handhavande uppdroges åt särskilda på samarbete
mellan köpare och säljare grundade föreningar, vilka skulle äga
av offentlig myndighet godkända stadgar. Genom en sådan anordning
skulle åt verksamheten förlänas största möjliga frihet. Att denna väg
ej beträtts torde främst hava haft sin grund i farhågor att tillräckliga
förutsättningar för samarbete inom en sålunda organiserad förening icke
skulle finnas. Huruvida densamma varit alldeles oframkomlig, tilltro!-sig lagrådet icke att bedöma.

Det remitterade, på kommissionens betänkande byggda lagförslaget
innebär, att av Kungl. Majit må inom vissa län eller vissa delar av ett
eller flera län inrättas virkesmätningsnämnder, som skola inom dem
anvisade verksamhetsområden vara ensamma behöriga att ombesörja
mätning av sådant virke som i förslaget närmare angives, därest mätningen
skall ligga till grund för bestämmande av köpeskilling eller annat

174

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

vederlag för virket. Ledamöter i sådan nämnd förordnas av Kungl.
Majit efter förslag av vederbörande intressenter. I lag och instruktion
regleras villkoren för anställning såsom mätare och förfarandet
vid mätning, medan det ankommer å parterna att själva bestämma
efter vilka mätningsregler mätningen skall ske. Någon inskränkning
i nu rådande avtalsfrihet uti sistnämnda hänseende har sålunda
icke föreslagits.. För främjande av enhetlighet och likformighet
i mätningssättet föreslås emellertid, att Kungl. Majit skall äga att till
ledning för säljare och köpare utfärda normalregler rörande mätningsmetod
och bedömning av virkets beskaffenhet.

Mot de huvudgrunder å vilka förslaget sålunda vilar har lagrådet icke
någon erinran att framställa. Vid detta tillstyrkande av förslagets allmänna
läggning förutsätter emellertid lagrådet att befogenheten att
lägga ett område under mätningsmonopol utövas med varsamhet och tillgripes
först efter ingående prövning av samtliga på frågan inverkande
omständigheter. Lagrådet utgåi* från att —- såsom departementschefen
ock synes hava avsett — virkessågare och virkesköpare ej blott lämnas
tillfälle att yttra sig i hithörande spörsmål utan även då anledning därtill
föreligger beredes nödigt rådrum för att — i det läge vari frågan kan
hava kommit efter ett antagande av lagen — överlägga örn de möjligheter
som då kunna erbjuda sig för ett ändamålsenligt ordnande på frivillig
väg av mätningens behöriga utförande. Det bör nämligen icke förbises,
att mätningsmonopolet innebär en ny och oprövad väg och att
med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som råda inom näringslivet
i allmänhet och icke minst inom trävaruhandeln, som har sin
huvudsakliga marknad på utlandet, det möter stor svårighet att fullständigt
överblicka verkningarna av bestämmelsernas tillämpning. Att förordnande
skulle meddelas beträffande områden, inom vilka missnöje med
det nu tillämpade mätningsförfarandet ej råder, torde få anses uteslutet.
Av synnerlig vikt är vidare att vid meddelande av förordnande de undantag
och inskränkningar däri göras som av förhållandena påkallas. Härvid
gör sig en särskild synpunkt gällande. För att icke mätningen enligt
den nya ordningen skall bliva alltför kostsam är det — såsom ock
i ärendet påpekats —- angeläget, att vid dennas genomförande så kallat
eget och rotköpt virke ej kommer att undandragas virkesmätningsnämndernas
verksamhet, varigenom en fördyring av den å nämnderna ankommande
mätningen skulle uppstå. Men skola nämnderna kunna påräkna
att bliva anlitade för mätning av detta virke, måste det tillses att organisationen
fran början mötes med förtroende och stödes av en allmän opinion.
Uppmärksammas bör ock att ett framtvingande av tillämpningen
av den nya mätningsordningen beträffande virkesslag för vilka den icke
lämpar sig skulle kunna motverka lagstiftningens effektivitet.

Vidkommande de olika intressentgruppernas representation i nämnden
har icke kunnat upprätthållas den likställighet mellan säljare- och kö -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

paresidan som från början varit avsedd, innebärande att såväl säljaresom
köpare skulle få mer eller mindre direkt utöva dem enligt lagförslaget
tillkommande befogenheter. För köparna är detta bibehållet men
såsom representant för säljaresidan har hushållningssällskapet fått inträda.
Den ursprungliga tanken har emellertid även beträffande säljarna''
på det sätt fullföljts, att då en sammanslutning av virkessågare
bildats, som kan anses nöjaktigt företräda virkessäljareintressena, och
sammanslutningen fått av Kungl. Majit godkända stadgar, Kungl.
Majit må förordna att sammanslutningen skall inträda i hushållningssällskapets
ställe. Önskvärt hade varit, att lagstiftningen i denna del
från början kunnat utformas på liknande sätt som skett i fråga örn köparna
eller i allt fall med sammanslutningar som organ för virkessäljarna.
Rådande förhållanden hava emellertid icke medgivit detta. Under
sådana omständigheter möter den valda vägen ur de synpunkter, lagrådet
har att beakta, ej någon erinran.

Vad slutligen angår den närmare utformningen av förslaget är det.
uppenbarligen av vikt, att mätningen må kunna bedrivas i så fria foi
mer som är möjligt utan att rättssäkerhetens krav eftersättas. Särskilt
gäller det, att icke mätningsförfarandet formbindes strängare än som
är nödigt.

Lagrådet kommer att i det följande vid de särskilda paragraferna föreslå
vissa ändringar i förslaget för tillgodoseende av de i det föregående
angivna synpunkterna. Härjämte förordar lagrådet till vinnande av
större överskådlighet en ändrad uppställning i vissa delar av förslaget.

1 och 2 §§.

Lagrådet: Såsom lagrådet framhållit rörande det remitterade förslagets
allmänna grunder torde förordnande varom här är fråga ej böra av
Kungl. Majit utfärdas beträffande visst område, med mindre det visat
sig, att förutsättningar ej finnas för ett ordnande på frivillig väg av
mätningens utförande på ett för både säljare och köpare ändamålsenligt
och betryggande sätt. Häråt synes böra givas uttryck i lagtexten. Lagrådet
hemställer förty att, i anslutning till vad som skett i liknande fall,
meddelande av förordnande göres beroende av att skäl därtill äro samt
att virkessäljare och virkesköpare ävensom vederbörande hushållningssällskap
och handelskammare i ärendet höras.

Enligt 1 § andra stycket, jämfört med 8 § första stycket, har förslaget
närmast avfattats så som örn förordnandet skulle komma att i allmänhet
omfatta ett större område än som motsvarar en virkesmätningsnämnds
verksamhetsområde. Då det emellertid lärer få antagas, att båda dessa
områden, såsom ock synes vara lämpligt, i regel komma att sammanfalla,
torde 1 § andra stycket kunna utgå ur förslaget.

Då innebörden av stadgandet i 2 § är, att däri upptagna undantag och
andra inskränkningar, som påkallas av förhållandena, böra föranleda

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

■*n begränsning i förordnandet, hemställes att stadgandet avfattas i enlighet
härmed samt upptages såsom ett andra stycke i 1 §.

Enligt 8 § andra stycket punkt 8 ingår i mätning jämväl bedömande
av vilken hänsyn skall tagas till förekommande fel hos virket. Det synes
lämpligt, att definitionen av mätning i 1 § tredje stycket fullständigas i
nu nämnt hänseende.

I lagförslaget har genomgående såsom virkesmätningsnämnds uppgift
angivits, att den skall verkställa mätning, samt i övrigt rörande nämndens
verksamhet använts en formulering som närmast leder tanken på
att nämnden såsom sådan skulle fullgöra åtskilliga åligganden, som uppenbarligen
böra ankomma på mätningschefen eller annan hos nämnden
anställd personal. Härav har ock i vissa av de avgivna yttrandena
föranletts missuppfattning. Då nämndens uppgift vad själva mätningen
beträffar är och måste vara allenast att leda och övervaka mätningspersonalens
arbete samt att i förekommande fall vidtaga rättelse däri,
synes det önskvärt, att i lagen undvikas uttryckssätt som kunna föranleda
annan uppfattning. På grund härav torde ordet »verkställa» ej
böra i lagen användas såsom beteckning å nämndens befattning med mätningen
utan lämpligen böra utbytas mot »ombesörja» eller liknande, varjämte
lagens avfattning i övrigt bör i erforderlig mån härutinnan jämkas.

5 §.

Lagrådet: Bestämmelserna i denna paragraf torde, i anslutning till
viss ändring i uppställningen av innehållet i 30—54 §§ som lagrådet
kommer att vid dessa paragrafer föreslå, böra upptagas först i samband
med övriga bestämmelser örn nämndens sammansättning.

Justitierådet Bagge: Enligt bestämmelserna i andra stycket skola ordföranden
och vice ordföranden, vilka liksom nämndens övriga ledamöter
förordnas av Konungen för tre år i sänder, utses efter förslag av nämndens
övriga ledamöter.

Var och en av intressentrepresentanterna i nämnden förutsättes alltså
skola offentligen angiva sin mening huruvida ordföranden och vice
ordföranden böra erhålla sina förordnanden förnyade. Detta synes icke
lämpligt. Virkesmätningsnämndens bedömande huruvida mätarna riktigt
avgjort t. ex. vissa frågor rörandet det framförda virkets leveransgillhet
(flottningsbarhet m. m.) eller frågor rörande tolkningen av de parterna
emellan överenskomna mätningsreglerna och dessas tillämpning
vid bestämmandet av virkets kvalitet och därav föranledda kvantitetsieduceringar
innebär uppenbarligen utövande av domareverksamhet.
Därest i något särskilt viktigt eller ett flertal andra fall nämndens avgörande
på grund av omröstning, där utgången berott på den opartiska
ordföranden, gått emot den ena gruppen av intressentrepresentanter kan
ordföranden eller vice ordföranden befara att någon eller några av
dem, som tillhöra denna grupp, begagna den dem i lagen uttryckligen

Kungl. Marits proposition nr MO.

177

tilldelade förslagsrätten till att av nämnda anledning ge sitt missnöje med
den opartiska ordföranden eller vice ordföranden tillkänna genom att föreslå
annan till erhållande av förordnandet. Även örn förutsättas kan
att Kungl. Majit med bortseende från en sådan olämplig meningsyttring
förnyar förordnandet har begagnandet av den ifrågavarande förslagsrätten
medfört en situation som försvårar samarbetet inom nämnden på
ett belt annat sätt än örn en sådan anmärkning av en av nämndens ledamöter
mot ordföranden ej offentligen framkommit. Överhuvud synes en
anordning varigenom de som förordnats till ordförande och vice ordförande
bos myndighet, i vilkens funktioner ingår domareverksamhet, i
fråga örn förnyandet av sina förordnanden göras mer eller mindre beroende
av sina bisittares välvilja vara en föga lycklig nyhet i vår lagstiltning.
Ordförandens känsla av självständighet och oberoende kan
komma att bli lidande och möjligheten att erhålla för uppdraget fullt
lämpade personer kan komma att därigenom minskas. Jag hemställer
därför att orden »efter förslag av nämndens övriga ledamöter» måtte utgå.

Lagrådet: Dä ordet »nöjaktig» i paragrafens tredje stycke möjligen kan
föranleda till den icke avsedda uppfattningen, att därmed skulle åsyftas
en begränsning i kravet på praktisk erfarenhet hos mätningspersonalen,
synes detta ord lämpligen böra utgå.

För vinnande av en förenklad redaktion synes det önskvärt, att en gemensam
beteckning å mätningschefen och de befattningshavare, som syssla
med mätning, kommer till användning i lagen. Såsom sådan torde
kunna brukas ordet mätningspersonal.

8 §.

Lagrådet: I andra stycket angivas i ett sammanhang de olika frågor
beträffande vilka föreskrifter skola meddelas i mätningsinstruktionen.
De avsedda föreskrifterna sönderfalla i två skilda grupper, nämligen dels
sådana som avse förfarandet vid mätningen och dels de som röra själva
mätningssättet. I det förra hänseendet innehåller lagen själv åtskilliga
bestämmelser och avsett är att i instruktionen skola meddelas allenast föreskrifter
rörande vissa detaljer i förfarandet, som ansetts ej lämpligen
böra regleras i lagen. Då iakttagandet av dessa bestämmelser är en förutsättning
för mätningens behöriga, utförande, skola desamma självfallet
äga tillämpning oberoende av vad vederbörande rättsägare härutinnan avtalat
eller yrkat. Av helt annan natur äro de bestämmelser, som avses
skola meddelas i instruktionen rörande mätningssättet, det vill säga huru
virke som mätes skall vara beskaffat med mera, huru hänsyn vid mätningen
skall tagas till förekommande fel å virket samt huru den ogent
liga mätningen av virket skall verkställas. De i instruktionen i denna
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr HO.

178

Kungl. May.ts proposition nr 140.

del inflytande bestämmelserna skola lända till efterrättelse allenast örn
vederbörande så begär.

Att sammanföra i en instruktion bestämmelser av så olikartat innehåll
som det här gäller torde icke vara lämpligt. Ej heller synes tillfredsställande
att under en benämning, som häntyder på tvingande föreskrifter,
upptaga regler som i själva verket blott äro anvisningar att tjäna till ledning
vid köpslut eller eljest. I enlighet härmed torde åt instruktionen böra
förbehållas bestämmelser rörande förfarandet vid mätning, medan reglerna
örn mätningssättet lämpligen kunna sammanföras under en gemensam
benämning »mätningsregler».

En dylik uppdelning medför även fördelar vid lagens avfattning. Sammanförandet
under en gemensam paragraf av hithörande bestämmelser
utan angivande av dessas olika karaktär i annan mån än att de såsom
tvingande avsedda föreskrifterna förbundits med ordet »skall» och de övriga
med »bör» har lett till en viss oklarhet, vilken än mera framträtt genom
det något missvisande ordet instruktion.

Enligt lagrådets mening bör i lagen endast upptagas den grundläggande
bestämmelsen, att Kungl. Majit i angiven ordning utfärdar dels instruktion
rörande förfarandet vid mätning, dels ock till ledning för virkessäljare
och virkesköpare mätningsregler för olika slag av virke. Att på sätt
skett närmare angiva, i vilka hänseenden instruktionen skall innehålla
bestämmelser örn förfarandet, synes ej nödigt, då någon uttömmande uppräkning
ändock icke kan äga rum och beträffande de frågor som i förslaget
uppräknats en närmare reglering sker i de efterföljande paragraferna.
I fråga örn mätningsreglerna torde, till klarläggande av vad därmed förstås,
vara lämpligt att inom parentes göres förslagsvis följande tillägg:
»normalregler rörande mätningsmetod och bedömning av virkes beskaffenhet
med mera». Såväl instruktion som mätningsregler böra, där förhållandena
det medgiva, hänföra sig till större områden än verksamhetsområdet
för viss nämnd och sålunda bliva lika för flera nämnder.

På grund härav och under hänvisning till vad vid 1 och 2 §§ anförts
rörande omfattningen av monopolområde får lagrådet förorda, att i stället
för bestämmelserna i 8 § med därtill hörande rubrik upptages ett stadgande
av nu angivet innehåll, vilket stadgande lämpligen bör såsom en
allmän bestämmelse erhålla plats i samband med stadgandet om utfärdande
av reglemente för nämnden (7 §).

9—18 §§.

Lagrådet: I vissa av de avgivna yttrandena har mot det av kommissionen
föreslagna mätningsförfarandet framhållits, att detta utformats på ett
alltför omständligt och stelt sätt, till följd varav mätningsverksamheten
komme att försvåras, försenas och fördyras. I anledning härav har departementschefen
i remissförslaget vidtagit vissa förenklingar i proceduren
och i samband därmed upptagit bestämmelser örn rätt för sakägare

179

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 140.

att under vissa förutsättningar påkalla mätningens avbrytande för verkställande
av omedelbar prövning av mätningens riktighet. Även örn de
av det praktiska livets män uttalade farhågorna i angivna hänseenden i
mångt och mycket grundat sig på missuppfattning av bestämmelsernas
verkliga innebörd, synes dock anledning föreligga att söka ytterligare
förenkla förfarandet, så att det må kunna anpassa sig efter de växlande
förhållanden örn vilka här är fråga, blott det tillses att rättssäkerheten
därigenom icke eftersättes. I sådant syfte förordar lagrådet, att i fråga
örn ansökningsförfarandet bestämmelse upptages därom, att i instruktionen
må kunna för särskilda fall medgivas undantag från de fordringar,
som enligt 10 § ställas på mätningsansökningen. Kallelseförfarandet
synes böra ordnas så formlöst som med erforderlig trygghet är
förenligt. För att icke föregripa vad instruktionen härutinnan bör innehålla
torde andra stycket i 14 § höra utgå ur lagen. Vidare torde bestämmelserna
angående meddelande av förordnande kunna uteslutas. I
den mån stadganden erfordras på vilket sätt uppdrag bör meddelas vederbörande
mätare att verkställa mätning torde sådana kunna upptagas
i instruktionen. Vid uppdragets lämnande bör tydligen tillses att
mätaren är ojävig. Men uppenbarligen bör det åligga denne själv såsom
en ovillkorlig skyldighet att frånträda mätningen, därest han under
mätningsarbetet finner sig vara jävig. Mätningschefen och annan därtill
bemyndigad böra kunna utan vidare ingripa och lämna anvisningar
i fråga örn mätningens utförande samt efter omständigheterna själva
övertaga mätares åligganden. I stället för de bestämmelser, som i motsvarande
hänseenden upptagits i de fyra första styckena av 13 §, bör lagen
sålunda allenast innehålla, att mätningen skall verkställas av ojäviga
mätare, att mätningen skall utföras med iakttagande av de anvisningar,
som meddelas av mätningschefen eller annan oärtill bemyndigad
befattningshavare, samt att denne må efter omständigheterna själv verkställa
mätningen.

Beträffande antalet förrättningsmän synes i lagen böra såsom huvudregel
angivas, att mätarna skola vara två, av vilka en skall vara förman.
Denna regel bör gälla, där ej i mätningsinstruktionen annorlunda föreskrives.
I instruktionen bör närmare regleras, i vilka fall mätningen
kan uppdragas åt en förrättningsmän eller åt flera än Iva förrättningsmän.

Innehållet i 9—18 §§ torde lämpligen kunna ordnas sålunda. Bestämmelserna
i 9 och 10 §§ sammanföras under en gemensam paragraf. Därvid
torde den bestämning av begreppet »mätning av köpvirke», som givms i 9 §
första stycket, med fördel kunna överflyttas till 1 § tredje stycket, varjämte
sista stycket i 9 § torde såsom obehövligt kunna utgå. Härefter upptagas
bestämmelser, motsvarande 11 § och 12 § första stycket, av ungefär det innehåll
att, örn mätning påkallats i behörig ordning, det skall åligga nämnden
att skyndsamt föranstalta örn mätningen samt att, örn hinder möter

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

för bifall till ansökningen, sökande skall ofördröjligen därom underrättas
med angivande av liindrets beskaffenhet. I en därpå följande paragraf
sammanföras bestämmelserna i 12 § andra stycket samt 15 §, 16 § andra
stycket och 17 §, varpå upptages stadgandet i 12 § tredje stycket. Härefter
böra följa de förut berörda bestämmelserna örn själva mätningsförrättningen,
vilka bestämmelser, motsvarande 13 och 14 §§, kunna sammanföras
i en paragraf. I denna bör därjämte inarbetas stadgandet i
16 § första stycket att mätning skall utföras enligt de i ansökningen angivna
mätningsreglerna. Slutligen upptages innehållet i 18 §, jämkat
i anslutning till de ändrade bestämmelserna örn mätningsförrättning.

I lagens 16 § första stycket stadgas, att mätningen skall verkställas på
angivet sätt, örn hinder ej möter. Ett sådant hinder kan bestå i att virket
ej är så beskaffat eller behandlat som förutsättes i mätningsansökningen
eller att ansökningen återkallats eller liknande. Någon närmare bestämning
huru härvid skall förfaras innehåller icke lagen. Av 19 §, jämförd
med 26 §, framgår emellertid, att mätbesked även i dessa fall skall utfärdas.
Detta skall självfallet angiva att någon mätning ej kommit till stånd.
Ur en annan synpunkt har emellertid en uttrycklig reglering av hithörande
fall funnits påkallad. De kostnader, som orsakats nämnden till följd
av sådant hinder, hava sålunda enligt 26 § tredje stycket ansetts ej böra
tördelas på samma sätt som gäller örn mätningsutgifter i allmänhet. I
stället har i 27 § andra stycket meddelats ett stadgande rörande vem det
‘ * ligger att gälda dessa kostnader samt att det ankommer på nämnden att
bestämma, till vilket belopp sagda utgifter skola beräknas. Det synes
kunna ifragasättas, huruvida det icke vore lämpligare att redan i samband
med bestämmelserna örn mätningsförrättning införa en regel av innehåll
att, där hinder för mätning möter på grund av virkets beskaffenhet
eller eljest, det skall åligga sökanden eller, där flera äro sökande,
dessa en för alla och alla för en att ersätta nämnden därav föranledd
kostnad samt upptaga detta stadgande omedelbart föi''e bestämmelserna
i 19 § örn mätbesked. Därigenom vunnes i fråga örn utformningen och
placeringen en viss analogi med motsvarande stadgande örn kostnad enligt
15 och 16 §§, varjämte det bomme att med större tydlighet framstå,
att mätbesked skall utfärdas även örn någon mätning ej kommit till stånd.
Beaktas vad sålunda anförts, bör viss jämkning vidtagas i 26 § tredje
stycket och 27 § andra stycket utgå.

19 $.

Lugi adot: Det hemställes, att i denna paragraf upptages föreskrift att
mätbeskedet skall innehålla vad den som ej åtnöjes med förrättningen har
att iakttaga för bevarande av sin talan. Härav komma sålunda de närvarande
sakägarna, enligt bestämmelsen i första stycket, att erhålla del,
och vid sådant förhållande torde paragrafens sista stycke såsom i övrigt
obehövligt kunna utgå.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

20 §.

Lagrådet: Den i paragrafens andra stycke upptagna föreskriften om
skyldighet för virkesmätningsnämnden att låta uträkna och underrätta
vederbörande sakägare om mängden av det virke, som enligt mätbesked
varit föremål för mätning, hör till de stadganden i förslaget, beträffande
vilka tveksamhet kan råda huruvida åt desamma bör beredas plats i lagen.
Då enligt förslaget mängden av inmätt virke skall ligga till grund
för virkesköparnas utövande av rösträtt samt för fördelning av mätningsutgifterna
på de mätningssökande, måste väl regelrätt genom nämndens
försorg verkställas en beräkning av det inmätta virkets kvantitet. Däremot
torde, på sätt av vissa yttranden framgår, en sådan beräkning i övrigt
understundom komma att sakna större praktisk betydelse för de mätningssökande.

För den händelse den i förevarande stycke upptagna föreskriften finnes
böra bibehållas i lagen, torde den däri angivna skyldigheten ej böra göras
ovillkorlig utan möjlighet böra beredas att i mätningsinstruktionen stadga
undantag därifrån. Föreskriften synes därjämte böra utbrytas ur bestämmelserna
örn mätbesked. Enligt förslaget omfattar nämligen mätning
av virke ej uträkning av inmätt virkes mängd, och den rättskraft som
tillkommer mätbeskedet sträcker sig därför ej till sagda uträkning. Den
placering som föreskriften erhållit synes kunna föranleda den felaktiga
uppfattningen att uppgiften örn virkesmängden, där den angives å mätbeskedet,
utgör en integrerande del av detta. Till förebyggande härav
torde föreskriften böra upptagas såsom en självständig paragraf.

Vid bifall till vad sålunda föreslagits torde första och tredje styckena
lämpligen böra sammanföras med innehållet i 19 <§>.

23 §.

Lagrådet: Föreskriften örn skyldighet att i vissa fall underrätta sökande
eller part synes lämpligen böra givas i samband med de bestämmelser
till vilka sagda skyldighet hänför sig.

24 §.

Lagrådet: Enligt 0 § föreligger mätning av köpvirke där mätning påkallas
på grund av avtal, varigenom virke försålts eller eljest avyttrats
på villkor att mätning därav skall verkställas. Att i sådant fall det slutliga
mätbeskedet skall hava bindande verkan för kontrahenterna är en
av förslagets huvudpunkter, och häremot bar lagrådet intet att erinra.
Likaledes anser lagrådet övervägande skäl tala för att, på sätt förslaget
upptager, virkesmätningsnämndens beslut i fråga örn mätning blir slutligt
avgörande och således icke får dragas under domstols eller annan
myndighets prövning.

Däremot synes icke lämpligt att, såsom föreslagits, i detta samman -

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

hang söka reglera mätbeskedets beviskraft i fall där avtal som nyss
nämnts icke träffats. Speciella bevisbedömningsregler böra ej ges utan
att starka skäl förefinnas. Att så är fallet här har icke påvisats.
Det torde ligga i sakens natur att mätbesked som vunnit laga
kraft komma att tillerkännas en hög grad av trovärdighet i fråga
örn såväl vad vid förrättningen förekommit som riktigheten av mätarnas
iakttagelser och omdömen eller med andra ord deras tillämpning av
gällande mätningsregler. Avsett är ju att mätbeskeden skola utfärdas
under tjänstemannaansvar av personer som utses på sätt som får anses
betryggande i fråga örn skicklighet och pålitlighet. Har part ej påkallat
virkesmätningsnämndens prövning av den sålunda utförda mätningen,
får väl förutsättas att densamma är tillfredsställande. Har åter klagan
ägt rum och det slutliga mätbeskedet följaktligen tillkommit efter av
nämnden vidtagen eller föranstaltad kontrollerande undersökning, föreligger
än större anledning att anse detsamma pålitligt. Det torde alltså
vara klart att tillräckligt stark presumtion för riktigheten av mätbeskedets
innehåll måste anses föreligga utan att särskild föreskrift därutinnan
meddelas.

Det i detta sammanhang i förslaget använda uttrycket »laga bevis»
torde i varje fall ej vara lämpligt, då med nämnda i rubriken till 17 kap.
rättegångsbalken förekommande uttryck ej avses annat än en beteckning
av de bevismedel som enligt rättegångsbalken kunna åstadkomma
eller medverka till att åstadkomma erforderlig visshet i rättegången.

25 $.

Lagrådet: Stadgandena i förevarande paragraf hava väsentligen betydelse
endast då det gäller mätning av köpvirke. Det är visserligen riktigt,
såsom kommissionen yttrar, att i sådant fall undantag från monopolet
bör sökas av säljaren och köparen gemensamt. Men även utan särskild
föreskrift torde det vara tydligt att sådant undantag ej må beviljas
örn icke båda kontrahenterna äro ense i önskan att få virket uppmätt
på annat sätt än genom virkesmätningsnämndens försorg.

På grund härav och då det ej heller synes nödigt att i lagen meddela
bestämmelser rörande innehållet av ansökan örn sådant undantag förordar
lagrådet att denna paragraf med tillhörande rubrik utgår.

Iakttages vad sålunda förordats, bör bestämmelsen i 58 § första stycket
örn rätt att föra klagan över beslut, som avses i nu förevarande paragraf,
underkastas viss jämkning.

26 och 27 §§.

Lagrådet: I fråga örn 26 § tredje stycket och 27 § andra stycket hänvisas
till vad som anförts under 9—18 §§.

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

29 $.

Lagrådet: Ett närmare angivande i lagen av vatt reglementet för virkesmätningsnämnd
skall innehålla synes icke erforderligt. Samtliga de
i första stycket punkterna 2—9 uppräknade frågorna behandlas närmare
i lagens särskilda paragrafer, och punkt 10 kan med fördel ersattas av
en positiv föreskrift — lämpligen upptagen främst bland de särskilda bestämmelserna
— att ledamöter och revisorer skola äga åtnjuta ersättning

enligt grunder, som bestämmas i reglementet.

Det synes knappast lämpligt, att utfärdande av reglemente eller vidtagande
av ändring däri göres beroende av förslag från nämndens eller
någon dess ledamots sida. Självfallet bör nämnden höras innan reglemente
för densamma fastställes. Sannolikt torde till vinnande av storsta
möjliga enhetlighet ett normalreglemente komma att utarbetas, som kan
läggas till grund vid fastställande av reglementen för de särskilda virkesmätningsnämnderna.
Härigenom kan ock ärendets behandling påskyndas.
För bevarande av önskvärd enhetlighet hör även ändring i reglementet
kunna vidtagas utan att förslag som nyss nämnts därom framställts.
,

Vinner vad sålunda anförts beaktande, kan 29 § med rubrik utgå och

stadgande örn befogenhet för Kungl. Majit att, efter hörande av virkesmätningsnämnd,
fastställa reglemente givas i samband med bestämmelserna
örn utfärdande av instruktion och mätningsregler.

30—54

Lagrådet: Den plan, efter vilken förevarande delar av lagen uppställts,
torde främst hava betingats av de vidlyftiga bestämmelserna örn distriktsoch
mätningsstämmor, vilka ingingo i kommissionens förslag och som
sprängde ramen för ett ordnande av övriga bestämmelser efter deras naturliga
sammanhang. Med den begränsning av innehållet som skett i remissförslaget
synes en lyckligare uppställning och delvis mera upplysande
rubriker erbjuda sig. Ifrågavarande avdelning av lagen torde lämpligen
kunna behandlas under en huvudrubrik »Örn virkesmätnmgsnämnd»,
vartill lämpliga underrubriker böra ansluta sig. Avdelningen
torde kunna inledas med bestämmelser örn nämndens sammansättning,
bland vilka sättes främst innehållet i 5 §. Härefter böra följa bestämmelserna
örn villkoren för innehav av ledamotsuppdrag med mera (30 §)
samt örn avgång av ledamot (31 §).

I ordning härefter böra sammanföras bestämmelserna örn förslag a ledamöter,
motsvarande i huvudsak 40 och 42—52 §§. Inbördes böra dessa
ordnas så, att först upptages innehållet i 40 § med undantag av vad dari
utsäges örn revisor, därvid stadgandet i 42 § såvitt avser förslag å ledamot
inarbetas i 40 §. Härpå bör följa bestämmelsen i 43 § om överflyttande
å säljaresammanslutning av hushållningssällskaps befogenheter. Da
det icke lärer böra förutsättas, att en sammanslutning varom här är

184

Kungl. Majus proposition nr 140.

fråga skall så brista i fullgörandet av anförtrodda uppgifter, att den icke
lämnar nämnden meddelande angående beslut i fråga om ansvarsfrihet,
synas de två sista punkterna i första stycket av 43 § kunna utgå,
helst någon reglering i övrigt beträffande sammanslutningen ej uppta
gits i lagen utöver föreskriften, att den skall hava av Kungl. Maj:t god
kända stadgar. Såsom framgår av 43 § andra stycket och 53 § har det i
förslaget funnits påkallat att i vissa hänseenden meddela bestämmelser
för det fall, att en säljaresammanslutning fått träda i hushållningssällskaps
ställe, varjämte i 39 § intagits orden »eller annan som har att besluta
örn ansvarsfrihet» för att utmärka sammanslutningen. En förenk

lad redaktion vinnes, därest — i stället för nu antydda reglering_i 43 §

inarbetas en bestämmelse av ungefär det innehåll, att efter överflyttande
å dylik sammanslutning av hushållningssällskaps befogenheter vad i lagen
finnes stadgat i fråga örn hushållningssällskap skall hava avseende
å sammanslutningen. Sker så, bliva besvärsbestämmelserna i 59 § tilllämpliga
jämväl å beslut som enligt lagen fattas av sådan sammanslutning''.

Bestämmelserna örn förslag från köparesidan, upptagna i remissförslagets
44—52 §§ under rubriken mätningsstämma, böra härefter införas. De
kunna, utan att de därigenom komma att brista i tydlighet eller fullständighet,
förenklas i avfattningen och sammanföras i två paragrafer. I den första
av dessa paragrafer synes såsom ett första stycke böra upptagas, att förslag
avgivas av dem vilka på sätt närmare angives i 45 § fått virke inmätt såsom
köpare. I ett andra stycke angives, att virkesköpares rätt att avgiva
förslag så ock att deltaga i övriga beslut, som virkesköparna enligt
lagen hava att fatta, utövas å stämma nied "virkesköparna (44 §), varpå
följa bestämmelserna i 45 § örn rösträtt. Såsom ett sista stycke i samma
Paragraf upptages en bestämmelse, att förslag må med angivet undan
tag upprättas allenast å ordinarie stämma (50 § tredje stycket). Vad angår
den andra av de två paragrafer örn vilka bär är fråga torde däri böra
införas bestämmelser av i huvudsak det innehåll, att stämma med virkesköpare
hålles en gång örn året å tid som bestämmes i reglementet för
nämnden, att stämman sammanträder på kallelse av nämnden å den ort
inom dennas verksamhetsområde som nämnden bestämt eller stämman
för visst fall beslutat, att kallelsen skall ske på sätt reglementet föreskriver
och innehålla uppgift om tid oell ort för stämman samt ärende som
skall företagas till behandling, ävensom att stämman väljer själv ordförande.
Från sistnämnda regel synes icke, såsom skett i förslaget, böra
göras undantag. Härpå följa omröstningsreglerna och bestämmelser örn
protokoll. I ett andra stycke stadgas, att nämnden må, då anledning därtill
föreligger, kalla till extra stämma, samt att, när sa finnes nödigt,
stämma må utlysas av vederbörande länsstyrelse.

Vid denna reglering hava salunda uteslutits 46 § första stycket, 48 6
andra och tredje styckena samt 51 § andra stycket och 52 § andra'' stycket,
Vad först angår 46 § första stycket hava de däri införda bestäm -

185

Kungl. Majus proposition nr 140.

melserna örn jäv för röstägande och ombud för röstägande att å stämma
med virkesköpare deltaga i behandlingen av vissa frågor, enligt vad kommissionen
anfört, upptagits efter förebild av stadgandena i 77 § aktiebolagslagen
rörande jäv för deltagande i bolagsstämma.. De förhållanden
som föranlett sistnämnda stadganden torde allenast i ringa män äga
motsvarighet i fråga örn stämma med virkesköpare, och de uppgifter som
ankomma å sådan stämma synas ej vara av beskaffenhet att upptagande
i lagen av jävsbestämmelser av förevarande art är av verkligt behov pakallat.
Med hänsyn till de få och noggrant avgränsade uppgifter, som tillkomma
stämman med virkesköpare, torde ej heller bestämmelserna i 48 §
andra och tredje styckena hava nämnvärd praktisk betydelse. Slutligen
torde röstägandes rätt enligt 51 § andra stycket kunna tillgodoses genom
vederbörande länsstyrelses befogenhet enligt 52 § första stycket att utlysa
stämma, och någon ytterligare reglering härutinnan på sätt skett i 52 §
andra stycket synes näppeligen vara påkallad.

I omedelbar följd efter bestämmelserna örn förslag å ledamöter synas
böra följa bestämmelserna i 33 och 34 §§ örn beslutförhet. Därefter upptagas
stadgandena i 35 § första stycket och 36 § örn ansvarighet för förvaltningen
samt föreskrifterna i 37 §, 38 § första stycket och 39 § örn
revision. Därvid bör i 37 § inarbetas bestämmelsen i 46 § andra stycket
såvitt den angår förslag å revisor och revisorssuppleant. Slutligen införas
bestämmelserna i 41 §, 46 § andra stycket och 50 § andra stycket om
beviljande av ansvarsfrihet. I samband nied stadgandena i 41 § upptages
bestämmelsen i 42 §, såvitt den hänför sig till förstnämnda paragraf.
Med bestämmelserna örn ansvarsfrihet torde lämpligen böra sammanföras
stadgandena i 35 § andra stycket och 38 § andra stycket, vilka tillika
med innehållet i 60 § lämpligen kunna förenas i en paragraf. Då det
icke svnes erforderligt att nämndens förvaltningsberättelse jämte redovisning
eller revisorernas berättelse inkommer till länsstyrelsen, innan besluten
i fråga örn ansvarsfrihet fattats och samtliga handlingar rörande dessa
ärenden samlats hos nämnden, torde åt nämnda stadganden böra givas
det jämkade innehåll, att ett exemplar av sagda handlingar jämte uppgifter
från vederbörande huruvida ansvarsfrihet blivit beviljad för den
tid förvaltningsberättelsen omfattar skall inom tid, som i reglementet
bestämmes, insändas av nämnden till vederbörande länsstyrelse, samt att
länsstyrelsen därefter har att med eget utlåtande skyndsamt överlämna
handlingarna till Kungl. Majit.

Sist i huvudavdelningen örn virkesmätningsnämnd kunna följa bestämmelserna
i 53 och 54 §§ om talan mot nämnden och revisorerna, därvid
beträffande 53 § erinras örn vad som anförts i fråga örn innehållet i 43 §•

Av de i 30—54 §§ upptagna bestämmelserna återstår härefter endast
stadgandet i 32 § angående delgivning av stämning. Detta stadgande
torde lämpligen kunna upptagas bland de särskilda bestämmelserna.

Bihang lili riksdagens protokoll lOt!''. / sorni, ^r Vilt -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

55 §.

Lagrådet: En klarare avfattning av straffbestämmelsen synes kunna

vinnas genom ett stadgande av innebörd att, om någon obehörigen företager
matning som uteslutande ankommer på virkesmätningsnämnd, denne
är förfallen till straff.

58 %.

Lagrådet: I fråga om denna paragraf hänvisas till vad som anförts

vid 25 §.

60 §.

Lagrådet: Beträffande denna paragraf åberopas vad som yttrats under
30—54 §§.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 140.

187

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 18
februari 1935 avgivna utlåtande över det den 9 januari 1935 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn virkesmätning.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

De erinringar av saklig innebörd, som i lagrådets utlåtande framställts
mot det remitterade förslaget, avse samtliga förslagets detaljbestämmelser.
Jag har funnit de erinringar, örn vilka lagrådets ledamöter varit ense,
beaktansvärda. I fråga örn lämpligheten av att, på sätt lagrådet förordat,
från förslaget utesluta bestämmelserna angående meddelande av
förordnande till mätningsförrättning samt upptaga erforderliga föreskrifter
i detta ämne i mätningsinstruktionen synes visserligen tvekan kunna
råda men då ett genomförande av lagrådets förslag härutinnan medför
ökad möjlighet att anpassa hithörande bestämmelser efter olika förhållanden
har jag ansett förslaget böra godtagas. Däremot kan jag ej biträda
den av en ledamot gjorda hemställan örn uteslutande av bestämmelsen
i 5 § andra stycket, att ordförande och vice ordförande i virkesmätningsnämnd
skola utses efter förslag av nämndens övriga ledamöter.
De av denne ledamot uttalade farhågorna att berörda förslagsrätt kunde
komma att på angivet sätt missbrukas torde näppeligen böra tillmätas
avgörande betydelse. Den befogenhet att förordna ordförande och vice
ordförande, som enligt lagförslaget tillkommer Kungl. Maj:t, innebär enligt
min mening en verksam garanti mot att obehöriga synpunkter göra sig
gällande vid deras utseende.

Vad lagrådet i formellt avseende erinrat mot det remitterade förslaget
ilar jag funnit böra iakttagas.

I överensstämmelse med vad nu anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet
överarbeta sagda förslag, därvid detta jämväl i vissa andra
hänseenden än i lagrådets utlåtande berörts underkastats redaktionella
jämkningar.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Föredraganden hemställer, att det sålunda överarbetade förslaget till
lag om virkesmätning måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
P. Gullstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

189

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen............................................................................................................ 1

Förslag till lag om virkesmätning.................................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 januari 1935 ............................................ 15

De nuvarande virkesmätningsföreningarnas organisation och verksamhet ... 17

Behovet av lagstiftning rörande virkesmätningsföreningarnas verksamhet 21

Förslaget till lag örn virkesmätning ............................................................... 24

Förslagets allmänna grunder ........................................................................ 24

Monopol å mätning av köpvirke inom vissa områden ........................ 24

Monopolets omfattning................................................................................ 33

Mätning av virke, som ej är underkastad monopol ............................ 42

Virkesmätningsnämnds organisation ........................................................ 42

Mätningssättet ............................................................................................ 60

Mätningsförfarandet .................................................................................... 65

Det föreslagna mätningssystemets ekonomiska verkningar.................... 73

Förslagets särskilda bestämmelser................................................................ 75

Allmänna bestämmelser .......,.................................................................... 75

Om mätningsinstruktion ............................................................................ 95

Om mätningsförrättning ............................................................................ 98

Örn mätnings undantagande från virkesmätningsnämnds befogenhet.... 136

Om mätningsutgifter ................................................................................ 136

Örn reglemente............................................................................................ 142

Om virkesmätningsnämnd och revisorer ................................................ 143

Örn vissa befogenheter, som enligt lagen tillkomma hushållningssällskap
eller domänstyrelsen .................................................................... 145

Örn mätningsstämma ............................................................................... 147

Örn talan mot virkesmätningsnämnd och revisorer ............................ 148

Straffbestämmelser .................................................................................... 149

Särskilda bestämmelser ............................................................................ 150

Övergångsbestämmelser ............................................................................ 152

Bilaga: Förslag till lag om virkesmätning ............................................... 155

Utdrag av lagrådsprotokollet den 18 februari 1935............................................ 172

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 mars 1935 ................................................ 187

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 samt. Nr 1U0.