Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962 (Proposition 1962:134)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

Nr 134

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr bl6) om
sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 16
mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

2) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa; samt

3) lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tillsynen över sparbankerna, vilken nu är uppdelad
mellan en särskild sparbanksinspektion och länsstyrelserna, i sin helhet
skall anförtros åt en för sparbankerna, affärsbankerna och jordbrukets
kreditkassor gemensam tillsynsmyndighet, benämnd bankinspektionen och
bildad genom sammanslagning av sparbanksinspektionen med bank- och
fondinspektionen. 1

1 tlihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 134

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 3, 6, 34, 78—85, 90—92 och 95—97 §§ lagen
den 3 juni 1955 om sparbanker skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives samt att i 8, 11, 12, 27, 31, 32, 37, 48, 51, 61, 63—66, 69, 75, 86
och 99 §§ nämnda lag1 orden »länsstyrelsen», »sparbanksinspektionen» och
»inspektionen» eller genitivformen av dessa ord skola ersättas med ordet
»tillsynsmyndigheten» eller genitivformen därav ävensom i 87—89 och 99 §§
samma lag orden »sparbanksregister» och »sparbanksregistren» skola ersättas
med ordet »sparbanksregistret».

(Nuvarande lydelse)

3 §.

Sparbankerna skola, på sätt i denna
lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning---i 90 §.

6 §.

Stiftarna skola söka stadfästelse å
reglementet hos länsstyrelsen i det
län, inom vilket sparbankens styrelse
skall hava sitt säte.

Vid ansökningen, — — — blivit
tecknat.

34 §.

Sparbanks filial---sparban kens

verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala
lån eller ombesörja avräkningsboktöring
eller hålles öppen mer än
nio timmar i veckan, är avdelningskontor.
Annan filial är sparställe.
För inrättande av avdelningskontor i
kommun, där sparbanken icke förut
driver verksamhet vid huvudkontor
eller avdelningskontor, fordras
tillstånd av länsstyrelsen i det län,
till vilket kommunen hör. Sådant
tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten
i kommunen
finnes kunna vara till nytta för det
allmänna.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1959:86.

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Sparbankerna skola stå under tillsyn
av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet, varom förmäles i
85 §.

För inskrivning---i 90 §.

6 §.

Stiftarna skola söka stadfästelse å
reglementet hos tillsynsmyndigheten.

Vid ansökningen, — — — blivit
tecknat.

34 §.

Sparbanks filial---sparban kens

verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala
lån eller ombesörja avräkningsbokföring
eller hålles öppen mer än
nio timmar i veckan, är avdelningskontor.
Annan filial är sparställe.
För inrättande av avdelningskontor i
kommun, där sparbanken icke förut
driver verksamhet vid huvudkontor
eller avdelningskontor, fordras
tillstånd av tillsynsmyndigheten. Sådant
tillstånd må lämnas endast om
sparbanksverksamheten i kommunen
finnes kunna vara till nytta för
det allmänna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

78 §.

Fusion av--— mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks
alla tillgångar och skulder skola genom
fusion övertagas av en annan
sparbank må träffas mellan sparbankerna,
såframt av styrelsen i den
överlåtande sparbanken framlagt
förslag till sådant fusionsavtal godkänts
av huvudmännen i denna
sparbank efter vad i 2 mom. sägs.
Fusionsavtalet må ej verkställas utan
tillstånd av länsstyrelse enligt vad
därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut ----när varande

huvudmännen.

Är för —--till efterrättelse.

Har beslutet ■—- -—• -—■ fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter
det registrering skett av sådant beslut
om godkännande av förslag till
fusionsavtal, som avses i 1 och 2
inom., skall såväl den övertagande
som den överlåtande sparbankens
styrelse göra ansökan om tillstånd av
länsstyrelsen i det län, inom vilket
den överlåtande sparbankens styrelse
har sitt säte, att bringa fusionsavtalet
till verkställighet. Vid ansökningen
skall fogas bevis, att beslutet blivit
registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning
skall grundas å ett bedömande av huruvida
fusionen dels kan anses vara
förenlig med deras intressen, som
äro insättare i eller eljest hava fordringar
å de av fusionen berörda sparbankerna,
dels framstår som ändamålsenlig
ur allmän synpunkt. Beslut
må ej meddelas utan att yttrande i
ärendet avgivits av sparbanksinspekiionen
samt, där den övertagande
sparbankens styrelse har sitt säte i
annat län, av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet---över tagande

sparbanken.

79 §.

Avtal, som — — — till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser spar -

(Föreslagen lydelse)

78 §.

Fusion av —---mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks
alla tillgångar och skulder skola genom
fusion övertagas av en annan
sparbank må träffas mellan sparbankerna
såframt av styrelsen i den överlåtande
sparbanken framlagt förslag
till sådant fusionsavtal godkänts av
huvudmännen i denna sparbank efter
vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet
må ej verkställas utan tillstånd
av tillsynsmyndigheten enligt vad
därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut---när varande

huvudmännen.

Är för---till efterrättelse.

Har beslutet---fusion för fallen.

3 mom. Senast fyra månader efter
det registrering skett av sådant beslut
om godkännande av förslag till
fusionsavtal, som avses i 1 och 2
mom., skall såväl den övertagande
som den överlåtande sparbankens
styrelse göra ansökan hos tillsynsmyndigheten
om tillstånd att bringa
fusionsavtalet till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning
skall grundas å ett bedömande
av huruvida fusionen dels kan
anses vara förenlig med deras intressen,
som äro insättare i eller eljest
hava fordringar å de av fusionen berörda
sparbankerna, dels framstår
som ändamålsenlig ur allmän synpunkt.

När lagakraftvunnet — ---över tagande

sparbanken.

79 §.

Avtal, som---till efterrät telse.

Avtalet må, där det avser spar -

Knngl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

(Nuvarande lydelse)

banks överlåtande å bankaktiebolag,
ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, inom vilket den
överlåtande sparbankens styrelse har
sitt säte. Beslut i tillståndsärendet
må ej meddelas utan att yttrande avgivits
av sparbanksinspektionen samt,
där överlåtelsen sker till sparbank,
vars styrelse har sitt säte i annat län,
av länsstyrelsen i det länet.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:
att i fråga om lämpliga inrättandet
och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar; -

att med uppmärksamhet följa sparbankernas
verksamhet i den mån så
erfordras för kännedom om de förhållanden,
som kunna inverka på
sparbanks säkerhet eller eljest äro av
betydelse för en sund utveckling av
sparbanksverksamheten;

att därest inspektionen finner, att
sparbanks verksamhet icke står i
överensstämmelse med lag eller författning
eller med reglementet eller
de föreskrifter, som med stöd av stadgande
i lag eller författning eller i
reglementet meddelats av huvudmännen
eller styrelsen, eller eljest bedrives
på sått, som medför våda för sparbankens
säkerhet, göra de erinringar
hos sparbankens styrelse eller de
framställningar hos länsstyrelsen, till
vilka inspektionen kan finna sig föranlåten; att

utfärda instruktion för revisor
och likvidationsrevisor, som förordnats
av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt,
meddela närmare föreskrifter
om sättet för förande av
sparbanks räkenskaper, om förvaring

(Föreslagen lydelse)

banks överlåtande å bankaktiebolag,
ej verkställas utan tillstånd av Konungen
och eljest icke utan tillstånd
av tillsynsmyndigheten.

80 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka
att sparbankerna i sin verksamhet
ställa sig till efterrättelse denna
lag och andra författningar, såvitt de
hava särskilt avseende å sparbanker,
ävensom de för sparbankerna gällande
reglementena samt de föreskrifter,
som med stöd av stadgande i lag, författning
eller reglemente meddelats
av huvudmännen eller styrelsen.

Det åligger tillsynsmyndigheten
att jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa sparbankernas verksamhet
i den mån så erfordras för kännedom
om de förhållanden, som kunna
inverka på sparbanks säkerhet eller
eljest äro av betydelse för en sund
utveckling av sparbanksverksamheten.

Tillsynen utövas med ledning av
handlingar, vilka jämlikt denna lag
insändas till tillsynsmyndigheten,
ävensom upplysningar, som inhämtas
vid sparbanksundersökning eller annorledes.
Sparbanksundersökning
skall anställas så ofta sådan av myndigheten
anses erforderlig eller av
Konungen anbefalles.

Där tillsynsmyndigheten så finner
erforderligt, må myndigheten meddela
närmare föreskrifter om sättet för
förande av sparbanks räkenskaper,

Kangl. Maj:ts proposition nr 13t ar 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av värdehandlingar samt om inventering
av dessa.

81 §.

Länsstyrelsen tillkommer:
att, om sparbanks huvudmän eller
styrelse fattat beslut, som står i strid
med lag eller författning eller med
reglementet eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet,
förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått
i verkställighet, förelägga huvudmän
eller styrelse att, där så ske kan, göra
rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse
eller revisorer att fullgöra vad som
åligger dem enligt lag eller författning
eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses
i 92 § första stycket, tillskyndats
skada, föranstalta om talans anställande
mot den ersättningsskyldige,
såframt ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas
utgör hinder för sådan talan;

att, om det med hänsyn till utomordentliga
omständigheter icke är
lämpligt att sparbanks värdehandlingar
förvaras på sätt reglementet
angiver, på framställning av sparbanken
och, där det kan ske, efter
hörande av sparbanksinspektionen,
meddela sparbanken tillstånd tills vidare
att förvara handlingarna på annat
betryggande sätt som länsstyrelsen
föreskriver; samt

om förvaring av värdehandlingar
samt om inventering av dessa.

81 §.

Om sparbanks huvudmän eller styrelse
fattat beslut, som står i strid
med lag eller författning eller med
reglementet eller eljest finnes medföra
våda för sparbankens säkerhet,
må tillsynsmyndigheten förbjuda
verkställighet av beslutet. Myndigheten
må ock förelägga huvudmännen
eller styrelsen att, om beslut som
nyss sagts gått i verkställighet, göra
rättelse, där så kan ske, ävensom eljest
förelägga huvudmän, styrelse eller
revisorer att fullgöra vad som
åligger dem enligt lag eller författning
eller enligt reglementet. Sådant
föreläggande må dock, utom vad angår
innehållet av vinst- och förlusträkning
eller balansräkning, icke av
myndigheten meddelas i fråga om i
lag eller författning givna föreskrifter,
vilkas överträdande är belagt
med straff.

Där sparbank i fall, som avses i
92 § första stycket, tillskyndats skada,
äger tillsynsmyndigheten föranstalta
om talans anställande mot den
ersättningsskyldige, såframt ej vad i
58, 59 och 77*§§ stadgas utgör hinder
för sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall för varje
sparbank förordna en revisor att
med övriga revisorer deltaga i granskningen
av styrelsens förvaltning och
sparbankens räkenskaper. Myndigheten
äger när som helst återkalla förordnande,
som här avses, och i stället
utse ny revisor. För revisor, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

(Nuvarande lydelse)

område sparbankens huvudkontor är
beläget begära förslag å tre för revisorsuppdraget
skickade personer.

Länsstyrelsen äger när som helst
återkalla förordnande för revisor,
som här avses, och i stället utse ny
revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite
vid meddelande av föreskrift eller
förbud enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må
utom vad angår innehållet av vinstoch
förlusträkning eller balansräkning
icke av länsstyrelsen meddelas i
fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas
överträdande är belagt med
straff. / frågor, som angå sparbanks
bokföring, må förbud eller föreläggande
icke av länsstyrelsen meddelas,
med mindre sparbanksinspektionen
gjort framställning därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att
rubbning uppstått i det förhållande,
som enligt 27 § skall förefinnas mellan
sparbanks fonder och dess inlåning,
förelägger sparbankens styrelse
att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda
omständigheter föranleda annat,
den tid, inom vilken föreläggandet
skall vara fullgjort, icke sättas
längre än två månader, och må i intet
fall sagda tid bestämmas till mer
än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit
att ställa sig föreläggande, som sist
sagts, till efterrättelse eller har eljest
svårare avvikelse skett från denna
lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser eller reglementet
och rättas ej avvikelsen inom förelagd
tid, äger länsstyrelsen förordna,
att sparbanken genast skall träda
i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation,
äger länsstyrelsen förordna
ombud, som har att närvara vid likvidatorernas
sammanträden, med rätt
att yttra sig till protokollet, samt att
i övrigt övervaka likvidationen.

(Föreslagen lydelse)

förordnats av tillsynsmyndigheten,
skall myndigheten utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga
vite vid meddelande av föreskrift
eller förbud enligt denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning
av att rubbning uppstått i det förhållande,
som enligt 27 § skall förefinnas
mellan sparbanks fonder och dess
inlåning, förelägger sparbankens styrelse
att vidtaga rättelse, må, där ej
särskilda omständigheter föranleda
annat, den tid, inom vilken föreläggandet
skall vara fullgjort, icke sättas
längre än två månader, och må
i intet fall sagda tid bestämmas till
mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit
att ställa sig föreläggande, som sist
sagts, till efterrättelse eller har eljest
svårare avvikelse skett från denna
lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser eller reglementet
och rättas ej avvikelsen inom förelagd
tid, äger tillsynsmyndigheten
förordna, att sparbanken genast skall
träda i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation,
äger tillsynsmyndigheten förordna
ombud, som har att närvara
vid likvidatorernas sammanträden
med rätt att yttra sig till protokollet,
samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 734 ar 1962
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Likvidatorerna skola -— — ■— av
likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks
likvidation i avseende å likvidatorer
och huvudmän enahanda befogenhet
som, innan sparbanken trätt
i likvidation, tillkommer länsstyrelsen
enligt denna lag beträffande styrelse
och huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt,
förordna likvidationsrevisor
att med övriga likvidationsrevisorer
deltaga i granskningen av likvidatorernas
förvaltning och sparbankens
räkenskaper. Länsstyrelsen
äger när som helst återkalla förordnande,
som här avses, och i stället
utse ny likvidationsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom
avträtts till konkurs, förordnar länsstyrelsen
ett allmänt ombud att såsom
konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med den eller
de förvaltare, som utses på sätt stadgas
i konkurslagen.

Utan hinder---80 § konkurs lagen.

Om arvode---till konkurs förvaltare.

8 i §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när
som helst hålla sparbankens kassa
och övriga tillgångar samt alla böcker,
räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen,
och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och
till inspektionen insända översikter
över sparbankens tillgångar och skulder;
och skall i sådan översikt angivas
huruvida anledning finnes till antagande,
att bokförda värdet av någon
i översikten upptagen tillgång överstiger
dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen
insända i avskrift styrelsens
förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen
med tillhörande handlingar
ävensom protokoll över förhandling -

Likvidatorerna skola---av

likvidatorerna.

Tillsynsmyndigheten äger under
sparbanks likvidation i avseende å
likvidatorer och huvudmän enahanda
befogenhet som, innan sparbanken
trätt i likvidation, tillkommer
myndigheten enligt denna lag beträffande
styrelse och huvudmän.

Tillsynsmyndigheten må, där så
prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor
att med övriga likvidationsrevisorer
deltaga i granskningen
av likvidatorernas förvaltning och
sparbankens räkenskaper. Beträffande
sådan likvidationsrevisor skall vad
i 81 § tredje stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

2 mom. Har sparbanks egendom
avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten
ett allmänt ombud
att såsom konkursförvaltare deltaga
i konkursboets förvaltning med den
eller de förvaltare, som utses på sätt
stadgas i konkurslagen.

Utan hinder---80 § konkurs lagen.

Om arvode---till konkurs förvaltare.

83 §.

Sparbanks styrelse åligger

att för tillsynsmyndigheten när som
helst hålla sparbankens kassa och övriga
tillgångar samt alla böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga
för granskning;

att å tider, som bestämmas av tillsynsmyndigheten,
och enligt av myndigheten
fastställda formulär upprätta
och till myndigheten insända översikter
över sparbankens tillgångar
och skulder; och skall i sådan översikt
angivas huruvida anledning finnes
till antagande, att bokförda värdet
av någon i översikten upptagen
tillgång överstiger dess verkliga värde; att,

så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten
insända i avskrift
styrelsens förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen
med tillhörande
handlingar ävensom protokoll över

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

arna vid årssammanträdet med huvudmännen; att

dels årligen till länsstyrelsen
avgiva statistisk redogörelse angående
sparbanken, dels härutöver, efter Konungens
bestämmande, avgiva ytterligare
statistiska uppgifter rörande
sparbankens verksamhet och ställning; att

jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen
och inspektionen alla de upplysningar
rörande sparbanken, som
äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande,
att sparbank gjort sådana förluster
att det i 27 § stadgade förhållandet
mellan sparbanks fonder och
dess inlåning rubbats, ofördröjligen
upprätta särskild balansräkning enligt
48 § för utvisande av sparbankens
ställning samt att, därest balansräkningen
bekräftar antagandet i fråga,
ofördröjligen avsända meddelande
härom till inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för
sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet ävensom av kostnaden
för ersättning åt revisor, ombud
eller likvidationsrevisor, som förordnas
enligt 81 § eller 82 § 1 mom., skall
varje sparbank årligen erlägga bidrag
efter visst, för sparbankerna lika förhållande
till sammanlagda beloppet
av de utav sparbanken vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade
medlen; dock må bidraget till bestridande
av kostnaden för sparbanksinspektionens
organisation och
verksamhet icke överstiga fem tusendels
procent och bidraget till bestridande
av kostnaden för ersättning åt
revisor, ombud eller likvidationsrevisor
icke överstiga fyra tusendels procent
av nämnda belopp.

(Föreslagen lydelse)

förhandlingarna vid årssammanträdet
med huvudmännen;

att jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten
alla de upplysningar rörande
sparbanken, som äskas av
myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande,
att sparbank gjort sådana förluster
att det i 27 § stadgade förhållandet
mellan sparbanks fonder och dess
inlåning rubbats, ofördröjligen upprätta
särskild balansräkning enligt
48 § för utvisande av sparbankens
ställning samt att, därest balansräkningen
bekräftar antagandet i fråga,
ofördröjligen avsända meddelande
härom till tillsynsmyndigheten; samt

att dels årligen till statistiska centralbyrån
avgiva statistisk redogörelse
angående sparbanken, dels härutöver,
efter Konungens bestämmande,
avgiva ytterligare statistiska uppgifter
rörande sparbankens verksamhet
och ställning.

8b §.

Till bestridande av kostnaden för
tillsynsmyndighetens organisation
och verksamhet ävensom av kostnaden
för ersättning åt revisor, ombud
eller likvidationsrevisor, som förordnas
enligt 81 § eller 82 § 1 mom., skall
varje sparbank årligen erlägga bidrag
efter visst, för sparbankerna lika förhållande
till sammanlagda beloppet
av de utav sparbanken vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade
medlen; dock må bidraget till bestridande
av kostnaden för tillsynsmyndighetens
organisation och verksamhet
icke överstiga fem tusendels
procent och bidraget till bestridande
av kostnaden för ersättning åt revisor,
ombud eller likvidationsrevisor
icke överstiga fyra tusendels procent
av nämnda belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

80 §.

Tillsynen å sparbank skall på sätt
nedan stadgas utövas av länsstyrelsen
i det län, inom vilket sparbankens
styrelse har sitt säte, samt av en för
hela riket gemensam sparbanksinspektion.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses
i denna lag, är länsstyrelsen i det län,
inom vilket sparbankens styrelse har
sitt säte.

91 §.

över andra beslut av länsstyrelse
än de i andra och tredje styckena avsedda
samt över sparbanksinspektionens
beslut må klagan föras hos Konungen
inom den tid, som är stadgad
för överklagande av förvaltande
myndighets beslut; dock går beslut,
som meddelas av länsstyrelse, i
verkställighet utan hinder av klagan,
där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som —--hos Konungen.

över beslut---andra styc ket.

92 §.

Har huvudman---för ska dan.

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes
.*

1. stiftare, där — — — till huvudman
;

(Föreslagen lydelse)

85 §.

Tillsynsmyndighet, som avses i
denna lag, är bankinspektionen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses
i denna lag, är bankinspektionen.

Vid bestämmandet av bidrag enligt
8b § skall hänsyn jämväl tagas till
kostnaden för registrering smyndighetens
organisation och verksamhet.

91 §.

Över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten,
må klagan föras
hos Konungen inom den tid, som är
stadgad för överklagande av förvaltande
myndighets beslut, men beslutet
går ändock i verkställighet, där
icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som — --hos Konungen.

Över beslut--— andra styc ket.

92 §.

Har huvudman---för ska dan.

Har huvudman —----för ska dan.

Där medhjälpare, som av revisor
eller likvidationsrevisor anlitats för
granskningsuppdraget, vid uppdragets
utförande uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskyndat sparbanken
skada, skall revisorn svara för skadan.

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes 1.

stiftare, där — — — till huvudman; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

(Nuvarande lydelse)

4. styrelseledamot, där han vid
upprättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, som avses i 47 eller
67 § eller 84 § sjätte punkten, uppsåtligen
förfar i strid med bestämmelserna
i 48, 49 eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan
som uppsåtligen eller av vårdslöshet
till länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen
meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift angående omständighet,
varom det ålegat honom
att lämna upplysning;

6. likvidator, som —--hans

uppdrag.

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid
upprättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, som avses i 47 eller
67 § eller 84 § sjätte punkten av
vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna
i 48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där — — — eller
35 §.

97 §.

Sparbank må — — — genom
skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet
huvudsakligen härrör från
medel, som tillskjutits av sparbank,
skall sparbanksinspektionen tillse,
att stiftelsens tillgångar äro placerade
på sätt som med beaktande av
stiftelsens ändamål och med hänsyn
jämväl till vad i denna lag är föreskrivet
beträffande placering av
sparbanks medel bereder skälig säkerhet.
Har så ej skett, må den länsstyrelse,
vilken utövar tillsynen över
den sparbank, som lämnat tillskott
till stiftelsen, efter anmälan från
sparbanksinspektionen förelägga stiftelsen
att vidtaga rättelse. Det åligger
dem som företräda stiftelsen att,
närhelst inspektionen begär det, hålla
stiftelsens kassa och övriga tillgångar
samt böcker, räkenskaper och
andra handlingar tillgängliga för

(Föreslagen lydelse)

4. styrelseledamot, där han vid
upprättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, som avses i 47 eller
67 § eller 83 § femte punkten, uppsåtligen
förfar i strid med bestämmelserna
i 48, 49 eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan
som uppsåtligen eller av vårdslöshet
till tillsynsmyndigheten meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift
angående omständighet, varom det
ålegat honom att lämna upplysning;

6. likvidator, som--- — hans

uppdrag.

96 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, där han vid
upprättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och
förlusträkning, som avses i 47 eller
67 § eller 83 § femte punkten, av
vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna
i 48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där — — — eller
35 §.

97 §.

Sparbank må — — — genom
skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet
huvudsakligen härrör från
medel, som tillskjutits av sparbank,
skall tillsynsmyndigheten tillse, att
stiftelsens tillgångar äro placerade på
sätt som med beaktande av stiftelsens
ändamål och med hänsyn jämväl till
vad i denna lag är föreskrivet beträffande
placering av sparbanks medel
bereder skälig säkerhet. Har så ej
skett, må tillsynsmyndigheten förelägga
stiftelsen att vidtaga rättelse.
Det åligger dem som företräda stiftelsen
att, närhelst myndigheten begär
det, hålla stiftelsens kassa och övriga
tillgångar samt böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för
granskning ävensom lämna myndigheten
alla de upplysningar rörande
stiftelsen, som äskas av myndigheten.
Vad som stadgas i detta stycke skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

granskning ävensom lämna inspektionen
alla de upplysningar rörande
stiftelsen, som äskas av inspektionen.
Vad som stadgas i detta stycke skall
ej gälla stiftelse, vars förmögenhet
huvudsakligen härrör från medel,
som sparbank tillskjutit med stöd av
17 § andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

ej gälla stiftelse, vars förmögenhet
huvudsakligen härrör från medel,
som sparbank tillskjutit med stöd av
17 § andra stycket.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 87—90 och 99 §§, den 1 januari
1963 och i övrigt den 1 juli 1962. Lagens bestämmelser skola äga giltighet
redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder som erfordras för tilllämpningen
därefter.

2. De äldre bestämmelserna skola alltjämt äga tillämpning i fråga om
ärenden, som anhängiggjorts hos eller upptagits av länsstyrelse eller sparbanksinspektionen
före ikraftträdandet. Vad nu sagts skall dock icke gälla

87_90 och 99 §§. Vidare skall vad som stadgas om sparbanksinspektionen

från och med den 1 juli 1962 avse bankinspektionen.

3. Erfordras eljest särskilda bestämmelser i fråga om denna lags ikraftträdande,
äger Konungen meddela sådana bestämmelser.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om
sparbankernas säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas
säkerhetskassa skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att
i 5 och 7 §§ samma lag1 ordet »sparbanksinspektionen» skall ersättas med
ordet »bankinspektionen».

(Nuvarande lydelse)

4 §•

2 mom. Sparbanksinspektören
eller, vid förfall för honom, annan
ledamot av sparbanksinspektionen
äger vid styrelsens sammanträden
deltaga i överläggningarna och få till
protokollet antecknad den mening
han uttalat i ärende som förekommit
till behandling.

(Föreslagen lydelse)

4 §•

2 mom. Chefen för bankinspektionen
eller, vid förfall för honom,
ledamot av inspektionen äger vid styrelsens
sammanträden deltaga i överläggningarna
och få till protokollet
antecknad den mening han uttalat i
ärende som förekommit till behandling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

1 Senaste lydelse av 5 och 7 §§ se 1955: 419.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

Förslag

till

lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen

Härigenom förordnas, att de uppgifter och befogenheter, som enligt lag
eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen,
i stället skola tillkomma bankinspektionen samt att eljest i
lag eller författning förekommande bestämmelser, som avse bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen, i stället skola avse bankinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k dr 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillsynen över
sparbankerna samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 januari 1961 tillkallade
chefen för finansdepartementet såsom utredningsmän med uppdrag att
verkställa utredning angående tillsynen över sparbankerna f. d. vice riksbankschefen
T. L. Hammarskiöld, tillika ordförande, börschefen S. A. Algott
samt lagbyråchefen B. Holmquist.

Utredningen har numera, med skrivelse den 15 december 1961, överlämnat
ett betänkande med titeln »Sparbankstillsynen» (SOU 1961:65).
I betänkandet förordas att tillsynen över sparbankerna i allt väsentligt samlas
hos en central inspektionsmyndighet och att sålunda länsstyrelsernas
befattning med alla egentliga tillsynsuppgifter skall upphöra. Vidare föreslås
att sparbankstillsynen samordnas med tillsynen över affärsbankerna
och jordbrukets kreditkassor genom att den nuvarande sparbanksinspektionen
sammanslås med bank- och fondinspektionen till en gemensam myndighet,
benämnd bankinspektionen. Utredningsmännen är enhälliga.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av sparbanksinspektionen,
bank- och fondinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket,
statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska sparbanksföreningen,
Sparbankernas bank, Svenska bankföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Föreningen Auktoriserade revisorer samt Svenska
revisorsamfundet. Vid vissa länsstyrelseyttranden har fogats utlåtanden
från lokala sparbanksföreningar och sparbanker. Därjämte har utlåtande
från Skånes handelskammare bilagts yttrandet av länsstyrelsen i Malmöhus
län.

Vid remissbehandlingen har de av utredningen framlagda förslagen till -

Kungl. Maj:ts proposition nr t3k år J962

styrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden. Sparbanksföreningen
och Sparbankernas bank samt några länsstyrelser har emellertid
motsatt sig förslagens genomförande.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga den förevarande
frågan och skall därvid börja med en redogörelse för sparbankstillsynens
nuvarande utformning.

II. Sparbankstillsynens nuvarande utformning

Med sparbank förstås enligt 1 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
■— SpL —- penninginrättning som, utan rätt för dess stiftare eller
andra att få del av vinsten, har till ändamål att befordra sparsamhet genom
att i enlighet med SpL:s bestämmelser bedriva in- och utlåning av penningar
och i samband därmed stående verksamhet.

Sparbankerna skall enligt SpL stå under särskild tillsyn. SpL meddelar
de grundläggande bestämmelserna om denna tillsyn, medan vissa detalj bestämmelser
lämnas i en särskild kungörelse den 3 juni 1955 (nr 422) om
sparbanker -— SpK.

Tillsynen är uppdelad mellan länsstyrelsen i det län, inom vilket sparbankens
styrelse har sitt säte, och en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.
Uppdelningen är i huvudsak så genomförd att de beslutande tillsynsfunktionerna
anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen
har inspekterande och rådgivande uppgifter. Registreringsmyndighet
är vederbörande länsstyrelse.

Beträffande länsstyrelsernas befattning med kontrollen över
sparbankerna må först erinras om att länsstyrelsen avgör om sparbank får
inrättas och meddelar stadfästelse av sparbanks reglemente liksom av ändringar
i detta.

Länsstyrelsernas viktigaste tillsynsuppgifter anges i 81 § SpL. Enligt
denna tillkommer det länsstyrelse

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid
med lag eller författning eller med reglementet för sparbanken eller eljest
finnes medföra våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av
beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän
eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger
dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken tillskyndats skada genom åtgärd av huvudman, styrelseledamot
eller annan i SpL närmare angiven befattningshavare, föranstalta
om talans anställande mot den ersättningsskyldige;

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

sparbanksinspektionen, meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara
handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver,
samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens
räkenskaper, därvid länsstyrelsen bar att, till ledning för sitt val, från den
handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget
begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer. Länsstyrelse
äger när som helst återkalla förordnande för sadan revisor och i stället utse
ny revisor.

Länsstyrelse kan vidare förelägga vite i samband med meddelande av
föreskrift eller förbud. Länsstyrelse äger också under vissa förutsättningar
förordna att sparbank skall träda i likvidation. Träder sparbank i likvidation,
äger länsstyrelse förordna särskilt ombud att övervaka likvidationen
liksom också, där så prövas erforderligt, en likvidationsrevisor. Om sparbanks
egendom avträdes till konkurs, förordnar länsstyrelsen ett allmänt
ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning.

Det ankommer också på länsstyrelse att medgiva dispens beträffande minimibelopp
för sparbanks grundfond och att pröva vissa frågor i samband
med val av huvudmän, styrelseledamöter och styrelsesuppleanter.

I vissa fall kräves länsstyrelsens fastställelse av sparbanks beslut om förvärv
av fast egendom eller tomträtt och för förbättringsarbeten på fastighet.

För inrättande av avdelningskontor i kommun, där sparbank icke förut
driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor, fordras tillstånd
av länsstyrelsen i det län, till vilket kommunen hör.

Avtal om fusion mellan sparbanker må ej verkställas utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län där den sparbank är belägen, vars tillgångar och skulder
skall övertagas av annan sparbank. Länsstyrelsens tillståndsprövning
skall grundas på ett bedömande av huruvida fusionen dels kan anses förenlig
med deras intressen, som är insättare i eller eljest har fordringar å de av
fusionen berörda sparbankerna, dels framstår som ändamålsenlig ur allmän
synpunkt. Beslut må ej meddelas utan att yttrande i ärendet avgivits av
sparbanksinspektionen, samt, där den övertagande sparbankens styrelse har
sitt säte i annat län, av länsstyrelsen i det länet.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,
i samband med likvidation, överlåta sin rörelse till annan sparbank eller till
penninginrättning, som ej är sparbank, kräver, där avtalet icke avser sparbanks
överlåtande å bankaktiebolag, tillstånd av länsstyrelsen i det län,
där den överlåtande sparbankens styrelse har sitt säte. Yttrande i ärendet
skall avgivas av sparbanksinspektionen och, där överlåtelsen sker till sparbank,
vars styrelse har sitt säte i annat län, av länsstyrelsen i det länet.

Om sparbanksinspe k tionens uppgifter meddelas föreskrifter
främst i 811 § SpL. Enligt nämnda paragraf åligger det sparbanksinspeklionen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så
erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på sparbanks
säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten; att,

därest inspektionen finner alt sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse
med lag eller författning eller med reglementet eller de föreskrifter,
som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i reglementet
meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på sätt,
som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos sparbankens
styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka inspektionen
kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats
av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter
om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar
samt om inventering av dessa.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation
och verksamhet ävensom kostnaden för ersättning åt de revisorer och ombud,
som jämlikt 81 § eller 82 § 1 mom. förordnas av länsstyrelse, skall
enligt 85 § SpL varje sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna
lika förhållande till sammanlagda beloppet av de av sparbanken
vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen. Enligt särskilda
bestämmelser ankommer det på sparbanksinspektionen att uträkna
och mottaga dessa bidrag.

Vidare må nämnas

att jämlikt 27 § SpL sparbanksinspektionens yttrande erfordras, då sparbank
hos Konungen hemställt, att av banken utställda förlagsbevis icke
skall anses såsom inlåning eller att med bankens fonder skall likställas nominella
värdet å sådana förlagsbevis intill visst maximerat belopp;

att sparbanksinspektionen jämlikt 31 § SpL efter prövning i varje särskilt
fall äger medgiva, att till sparbanks ltassareservmedel hänföres även
andra än i lagen särskilt uppräknade tillgångar;

att inspektionen jämlikt 48 § SpL har att på visst närmare angivet sätt
beräkna och fastställa den medelränta som utgör norm för beräkning av det
bokföringsmässiga värdet av sparbanks obligationer och bundna lån; samt

att inspektionen jämlikt samma lagrum äger medgiva viss uppskrivning
av värdet av fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken,
tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål, eller aktie i bolag, som
uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda användning förvärvad
fast egendom eller tomträtt.

Sparbank, som annorledes än genom fusion skall uppbära överskott vid
annan sparbanks likvidation och som vid bestämmande av sin inlåning vill

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1962

räkna med detta överskott, har att vända sig till sparbanksinspektionen, som
lastställer såväl villkoren för ett dylikt förfaringssätt som det belopp intill
vilket överskottet får tagas i beräkning.

Bestämmelser om sparbanksinspektionen finnes även intagna i SpK, i
Kungl. Maj :ts instruktion den 6 december 1957 (nr 422) för sparbanksinspektionen
och i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Sparbanksinspektionen består av en sparbanksinspektör som chef samt,
såsom ledamöter, en biträdande ledamot och två byrådirektörer. I övrigt
tjänstgör f. n. hos inspektionen förutom biträdespersonal en förste byråsekreterare,
en byråinspektör och två assistenter. Utgifterna för sparbanksinspektionens
verksamhet regleras i en av Kungl. Maj :t för varje år fastställd
stat. I den för innevarande budgetår fastställda staten är de upptagna
till ca 400 000 kronor.

Beträffande den allmänna utformningen av inspektionsverksamheten bär
sparbanksinspektionen framhållit att den ansett det ställt utom varje tvivel
att inspektionen icke har till uppgift att fungera som ett revisionsorgan. Detta
bestyrktes även av att inspektionens personaluppsättning är mycket begränsad.
Därför har sparbanksinspektionen ansett sig oförhindrad att allt
efter omständigheterna gå mer eller mindre djupt vid sina undersökningar
men ej heller dragit sig för att utföra mer arbete än som ur formell synpunkt
kunde anses erforderligt.

Underlaget för inspektionens tillsyn utgöres av från sparbankerna inkommande
redovisningshandlingar och vid undersökningar på ort och ställe
inhämtade erfarenheter.

Sparbanksundersökningarna förrättas främst av inspektionens byrådirektörer
men i mån av tid även av sparbanksinspektören, som därjämte besöker
sparbankerna för överläggningar i diverse ämnen. Tidsintervallerna
mellan undersökningarna i en och samma sparbank har i regel varit 5 å 7
är. Turordningen, som aldrig varit strikt, har vid förekommande anledning
helt brutits. Trots en viss inskränkning av arbetsmomenten vid undersökningarna
och trots en utökning av personalen med en byråinspektör har
undersökningsfrekvensen icke stigit sedan SpL:s tillkomst.

Enligt vad utredningen inhämtat från sparbanksinspektionen bör den uteblivna
stegringen i undersökningsfrekvensen ses mot bakgrunden bl. a. av
sparbankernas under senare år starkt ökade omslutning med en avsevärd
stegring av antalet lån, vissa förhållanden sammanhängande med ikraftträdandet
av den nya SpL, den stora frekvensen av mer tidskrävande undersökningar
under senare tid och täta personalbyten inom inspektionen.

Utöver den offentliga tillsynen över sparbankerna finns vissa andra anordningar
som vidtagits för att garantera insättarnas trygghet. Nämnas må
här Sparbankernas säkerhetskassa som inrättats till skydd mot förluster
för insättarna, därest en sparbank till följd av förskingring eller annorledes

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 134

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

skulle få sin ekonomiska ställning försvagad. Bestämmelser angående Sparbankernas
säkerhetskassa finns intagna i den nyss nämnda lagen den 15
juni 1934.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att tillsynen över affärsbankernas
verksamhet utövas av bank - och fondinspektionen,
åt vilken också anförtrotts tillsynen över jordbrukskasserörelsen. Beträffande
tillsynen över affärsbankerna stadgas i banklagen att tillsynsmyndigheten
skall övervaka att bankerna i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse
för dem gällande författningsbestämmelser liksom bolagsordningarnas stadganden
och de föreskrifter som meddelats av bolagsstämma eller bolagsstyrelse.
Tillsynsmyndigheten har i övrigt att med uppmärksamhet följa bankernas
verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden
som kan inverka på bankernas säkerhet eller eljest är av betydelse för
en sund utveckling av bankverksamheten. I fråga om tillsynen över jordbrukskasserörelsen
meddelas motsvarande stadganden i den för denna gällande
särskilda lagen.

Länsstyrelserna har ingen befattning med tillsynen vare sig över affärsbankerna
eller jordbrukskasserörelsen. Närmare uppgifter om bank- och
tondmspektionen och dess tillsynsverksamhet lämnas i de sakkunnigas betänkande
s. 36—44.

Vid utgången av år 1960 utgjorde antalet sparbanker 434 med sammanlagt
1 184 filialer. Vid samma tidpunkt utgjorde antalet affärsbanker 16.
Dessa hade sammanlagt 1 217 huvud- och avdelningskontor. Vid samma tid
var centralkassorna 12 och jordbrukskassorna 572 till antalet. De sistnämnda
hade tillhopa 125 filialer. Affärsbankernas kreditgivning representerade närmare
35 % av samtliga kreditinstituts totala utlåning och affärsbankernas
andel i allmänhetens inlåning utgjorde 44 %. På jordbrukskasserörelsen kom
knappt 3 % av utlåningen och 3 % av inlåningen, medan sparbankerna
representerade 33 % av utlåningen och 36 % av inlåningen. III.

III. Utredningens förslag

Utredningen har i sitt betänkande inledningsvis behandlat frågan, liuru\ida
tillsynen över sparbankerna bör utövas genom statlig myndighet eller i
sparbankernas egen regi. Enligt utredningens mening ger härvidlag föreliggande
argument oförtydbart vid handen att tillsynen även i fortsättningen
bor handhavas av statlig myndighet. När det sedan gäller organisationen&av
tillsynsverksamheten förordar utredningen, såsom inledningsvis nämnts, att
tillsynen över sparbankerna i allt väsentligt samlas hos en central inspektionsmyndighet
och att sålunda länsstyrelsernas befattning med alla egentliga
tillsynsuppgifter skall upphöra. Slutligen föreslås att sparbankstillsynen
samordnas med tillsynen över affärsbankerna och jordbrukets kredit -

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1962

kassor genom att den nuvarande sparbanksinspektionen sammanslås med
bank- och fondinspektionen till en gemensam myndighet, benämnd bankinspektionen.

I förevarande sammanhang må erinras om att frågan om sparbankstillsynens
anordnande tidigare vid olika tillfällen varit föremål för övervägande.
En närmare redogörelse härför lämnas i betänkandet s. 9—21.

Tillsyn genom statlig myndighet eller i sparbankernas regi. Som en utgångspunkt
för sitt ställningstagande fastslår utredningen att ett klart
påvisbart behov föreligger av en sparbankstillsyn som har obestridd auktoritet
både inom sparbanksväsendet och i allmänhetens ögon. Utredningen erinrar
i sammanhanget om att sparbanksinspektionens tillkomst 1929 direkt
föranleddes av de risker för insättarnas trygghet som blottades vid fallissemang
inom de s. k. allmänna sparbankerna. Utan tillfredsställande garantier
för insättarnas trygghet torde sparbankerna icke ha kunnat fortleva
och utvecklas fram till den väl konsoliderade ställning som de i dag innehar.
Inspektionsarbetet, som snarare kännetecknats av förebyggande verksamhet
än av i efterhand verkställda ingrepp, har, framhålles det, bidragit till att
minska riskerna för förlustbringande felbedömningar och förskingringar.

Vad beträffar möjligheten alt anordna tillsynen i sparbankernas egen regi
uttalar utredningen, att det synes svårt att bestrida alt kollegiala hänsyn kan
leda till att en inspektion av sådan typ kommer att visa alltför stor försiktighet
och tröghet i fråga om nödvändiga ingripanden och att en statlig myndighet
bättre än ett till sparbankerna knutet organ är ägnad att bromsa en
praxis eller lagtillämpning som tenderar att, med stöd av en inom sparbankerna
förhärskande opinion, avvika från lagstiftarnas åsikt. Utredningen
hänvisar i sammanhanget bl. a. till vissa uttalanden av bank- och fondinspektionen
i yttrande 1955 över det då framlagda förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen.
Bank- och fondinspektionen underströk där, att kreditinstitut
lika litet som andra ekonomiska företag kunde helt undvara egna
organ för den inre kontrollen. Utöver denna erfordrades enligt inspektionen
en offentlig kontroll av att den lagstiftning, som reglerade kreditinstitutens
verksamhet och som tillkommit främst i insättarnas intresse, efterlevdes. Inspektionen
ställde sig skeptisk till tanken på en överföring av denna kontroll
till kreditinstitutens egna organ samt yttrade.

Såvitt inspektionen förstår måste en kontroll uteslutande genom kreditinstitutens
egna organ alltid vara behäftad med vissa svagheter, som sammanhänger
med kontrollorganens beroendeställning till uppdragsgivarna,
d. v. s. ledningen för instituten eller deras sammanslutningar. Då denna ledning
genom instruktioner, direktiv eller direkta ingripanden kan vara i betydande
omfattning medansvarig i den verksamhet, som skall kontrolleras,
blir en kritik av denna en kritik även mot ledningen. Att detta kan försätta
de kontrollerande i en obehaglig situation och dämpa kritiklusten,
är tydligt. Man får i detta sammanhang icke glömma, att lagstiftningen
rörande kreditinstituten innefattar starka begränsningar av dessas rörelsefrihet.
Situationen kan därför lätt bli den, att ledningen finner en åtgärd böra
vidtagas eller eu handlingslinje böra följas såsom nyttig för kreditinstitutet

20 Kungl. Mcij. ts proposition nr 13i år 1962

eller dess kunder, medan hänsynen till insättarna eller det allmänna kräver
en annan.

Speciella problem och olägenheter skulle — framhåller utredningen — uppkomma
även i andra hänseenden om tillsynen skulle drivas i sparbankernas
egen regi. Utredningen anför.

Svenska sparbanksföreningen är en intressegemenskap av sparbanker,
som frivilligt anslutit sig till föreningen. För närvarande är alla sparbanker
i riket medlemmar av föreningen. Så har emellertid icke alltid varit fallet
och man kan väl icke helt bortse från att lägen kan uppkomma, då någon
eller några sparbanker av en eller annan anledning önskar frigöra sig från
föreningen. Betänkligheter synes kunna anföras både mot en lagstadgad
tvångsanslutning till sparbanksföreningen och mot en anordning, som förutsätter
icke blott att en sparbank skall vara underkastad kontroll av en förening
som den icke vill tillhöra, utan även vara skyldig bekosta denna kontroll.

Utredningen tillägger, att principiella betänkligheter också måste anföras
mot en anordning som skulle innebära att en enskild institution får rätt
att tillgripa vitesföreläggande mot självständiga företag. Även om förvaltningsrättsliga
aspekter icke är de viktigaste i förevarande sammanhang är
de dock enligt utredningens förmenande utan tvivel betydelsefulla. Utredningen
anmärker.

Om vitesförelägganden aldrig förekomme i praktiken skulle man kanske
vara böjd att fästa mindre avseende vid desamma. Sparbanksinspektionen
har dock även under senare år — låt vara undantagsvis — funnit sig nödsakad
att hos länsstyrelse påkalla dylika förelägganden. Inom sparbanksinspektionen
anser man själva möjligheten att utverka vitesförelägganden
icke kunna avvaras även om det ofta är tillräckligt med en erinran till vederbörande
sparbank om att föreläggande kan komma att tillgripas, därest
erforderlig rättelse icke sker.

I förevarande sammanhang gör utredningen också vissa uttalanden beträffande
det system med inspektion i sparbankernas egen regi som nu tilllämpas
i Finland. Utredningen anför.

Vi vill icke göra gällande, att vi funnit annat än att detta system i stort
sett accepterats trots det betydande motstånd mot detsamma som förelåg då
beslut fattades i frågan. En lagstiftning av förevarande art synes emellertid
i viss grad böra ta sikte på fall av krisartad karaktär och icke endast på
lägen, då en verksamhet förlöper normalt och rutinmässigt. Den nuvarande
inspektionen i Finland har ännu existerat allenast under en femårsperiod,
som varit tämligen fri från ekonomiska kriser. Inspektionen fick
vid sin tillkomst i stort sett samma personaluppsättning som den statliga
tillsynsmyndigheten tidigare haft. Dennas chef fungerar alltjämt som sparbanksöverinspektör.
Den statliga sparbanksinspektionens arbetsmetoder och
traditioner har därmed nedärvts, vilket åtminstone under en övergångstid
måste vara ägnat att bevara kontinuiteten från tidigare system. Härtill
kommer att den finska sparbankslagen förutsätter både att staten skall
ha möjligheter att i mån av behov direkt ingripa i sparbankstillsynen och
att en återgång till statlig inspektion omedelbart skall kunna ske, närhelst
det är påkallat med hänsyn till bl. a. insättarnas intressen. Redan det förhållandet
att en sådan säkerhetsventil inrymts i lagstiftningen är märk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k år 1962

liet. Det lär icke kunna förnekas, att förekomsten av detta stadgande ytterst
bottnar i farhågor, att en situation kan inträffa, där sparbanksväsendet
visar sig icke vara vuxet uppgiften att ombesörja sparbankstillsynen.

Till vad sålunda anförts fogar utredningen vissa synpunkter av mera allmän
karaktär, vilka enligt dess mening ytterligare belyser kravet att sparbanksinspektionen
bör bedrivas i statlig regi. Utredningen anför.

I Sverige bar alla kreditinrättningar, utom de statliga eller statsgaranterade,
efter hand som de vunnit mer väsentlig samhällsekonomisk betydelse,
underställts kontroll av speciella statliga tillsynsorgan. Denna kontroll
har otvivelaktigt bidragit till att skänka de kontrollerade inrattmngarna en
stämpel av vederhäftighet och clt ökat anseende. Sparbankerna lar inte
kunna lösbrytas ur tillsynssystemet utan att förlora något av denna goodwill.
Både i den inhemska konkurrensen och gentemot utlandet skulle en
sådan utbrytning te sig betänklig för sparbankerna.

Inte heller samhället kan förhålla sig likgiltigt i tillsynsfrågan. Ty man
kan vara övertygad om att med den kollektivisering av skyddet gentemot
ekonomiska risker som i så hög grad präglar vårt nuvarande samhälle skulle
fallissemang inom sparbankerna av den storleksordning att insättarförluster
hotar att uppkomma omedelbart utlösa krav på räddningsaktioner från det
allmännas sida, krav som det skulle bli mycket svårt att avvisa. En effektiv
tillsyn utgör därför i icke ringa mån en garanti mot förluster inte bara för
insättarna utan även för samhället.

Länsstyrelserna och sparbankstillsynen. Utredningens förslag innebäi -såsom framgått av det tidigare anförda — att den nuvarande uppdelningen
av sparbankstillsynen på sparbanksinspeklionen och länsstyrelserna skall
upphöra. Länsstyrelsernas befattning med alla väsentliga tillsynsuppgifter
föreslås sålunda skola upphöra. Registreringar och kungörelseförfaranden
anses dock lämpligen fortfarande böra ankomma pa länsstyielseina liksom
frågor rörande handläggningen av förvaring av värdehandlingar under krig
och därmed jämförliga förhållanden.

I sin motivering anlägger utredningen att börja med vissa allmänna
synpunkter.

Utredningen erinrar om att lämpligheten av en splittrad tillsyn tidigare
starkt ifrågasatts i olika sammanhang. Det påpekas också att 1911 års beslut
om slopande av länsstyrelsernas befattning med tillsynen av affärsbankerna
främst motiverades av önskvärdheten av effektivitet och enhetlighet
i bankkontrollen.

I fortsättningen understryker utredningen alt de väsentliga dragen hos de
olika typerna av bankinrättningar är gemensamma. Utredningen anför.

Vi vill ha utsagt, att det som är gemensamt för de svenska bankinrättningarna
— och därmed åsyftar vi bade affärsbanker, sparbanker och
jordbrukskreditkassor, d. v. s. institutioner som över disk mottager inlåning
från och bereder krediter åt sina kunder — är långt mera väsentligt
än det som ger de olika bankinrättningarna deras särdrag. Det är visserligen
hundraprocentigt sant att landets minsta sparbank och den största
affärsbanken i Sverige företer mycket stora olikheter både i fråga om verksamhetsinriktning,
organisation, personella resurser och mycket annat. Men
det gemensamma väger trots allt tyngre: det är i båda fallen fråga om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

uppsamla inlåning från allmänheten och att fruktbargöra dessa medel genom
kreditgivning under betryggande förutsättningar. De lagar som reglerar
de olika inrättningarnas verksamhet ger klart uttryck "åt detta förhållande,
och de är i väsentliga hänseenden likartade. I den män olikheter
toreligger mellan kreditinstituten tenderar dessa olikheter f. ö. att utjämnas

genom att verksamhetsformerna blir alltmer likartade. Och vill man _

vilket vi anser att man bör göra — låta omsorgen om insättarnas medel
iorbli det tyngst vägande motivet för en offentlig tillsyn över kreditinstitutioncrna
måste effektivitetssynpunkten tillerkännas högsta prioritet vid avgöiandet
av fragan hur tillsynsverksamheten bör organiseras.

Att effekthitet i detta sammanhang hör vara liktydigt med kompetens
och erfarenhet hos tillsynsorganet samt med möjlighet, rätt och skyldighet
för detta att snabbt ingripa gentemot konstaterade missförhållanden är en
ståndpunkt, som rimligen inte heller kan bli föremål för delade meningar,
framhåller utredningen och fortsätter.

Att delat ansvar innebär en försvagning av effektiviteten borde egentligen
inte behöva utsägas, men vi nödgas här understryka detta. Tv i diskussionen
om sparbankstillsynen har sedan årtionden tillbaka effektivitetssvnpunkten
skjutits i bakgrunden till förmån för vad man med en gemensam
beteckning skulle kunna kalla lokala hänsyn. Det har sålunda antagits
att problematiken inom sparbanksverksarnheten skulle vara av den art "att
tillsynen i betydande omfattning och med stor fördel borde omhänderhavas
av lokala organ. Vi ämnar inte bestrida att flertalet sparbanker är lokalt
förankrade, att deras kreditgivning är förhållandevis okomplicerad o. s. v.,
och vi vill gärna hålla med om, att kompetenta lokala krafter bör anlitas
för det löpande revisionsarbetet och därmed befria tillsynsorganisationen
från rutinkontroller. Men vad vi inte kan medgiva är att dessa omständigheter
tages till intäkt för att konservera uppdelningen av tillsynsansvaret
på olika statliga myndigheter, helst då dessa har helt väsensskilda uppgifter
och sakkunskap. För länsstyrelserna är och förblir sparbankstillsynen
en perifer angelägenhet, som inte visat sig tillräckligt omfattande för att
motivera tillsättandet av ens deltidsanställda specialföredragande med särskild
sakkunskap på området. Länsstyrelserna känner sig därför, helt naturligt,
i behov av att — även i fall där det ej är i lag förutsatt — konsultera
den centrala fackmyndigheten, som enbart under 1960 hade att besvara 210
skriftliga remisser från länsstyrelserna i sparbanksärenden. De allra flesta
av de sålunda remitterade ärendena hade säkerligen kunnat avgöras direkt
av sparbanksinspektionen utan nackdel för sparbankerna. Även om ärenden
förekommit, där vederbörande länsstyrelses lokala sakkunskap varit av
betydelse, torde dock de fall, då en länsstyrelse kommit till annat beslut än
spai banksinspektionen förordat, vara fåtaliga. Det torde nämligen kunna
förutsättas, att en länsstyrelse endast undantagsvis går emot en uppfattning
som hävdas av en myndighet med erfarenhet från "hela sparbanksväsendet
och med ansvar för att liknande sparbanksärenden bedöms enhetligt oberoende
av till vilket län de hör.

Vad härefter beträffar frågan om vilken betydelse man bör tillmäta värdet
av en närmare anknytning av sparbankstillsynen till lokala organ anser
utredningen att lokala synpunkter inte behöver bli mindre beaktade om
länsstyrelserna förlorar sin beslutanderätt i sparbanksfrågor. Utredningen
eiinrar om att lokala synpunkter i förekommande fall kommer till uttryck

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1962

i sparbanks framställning och framhåller att länsstyrelsen kommer att ha
möjlighet att i yttrande till tillsynsmyndigheten framföra alla de synpunkter
den finner böra knytas till framställningen. Det påpekas att så även
kan ske genom muntliga kontakter. För att inhämta kompletterande upplysningar
— t. ex. i ett mera komplicerat byggnadsärende — kan vara lämpligt
att inspektionen också besöker platsen i fråga. En fackmyndighet med
överblick över hela sparbanksväsendet bör för övrigt enligt utredningen ha
lättare än en lokal myndighet att, även med iakttagande av vägande lokala
synpunkter, fatta beslut, som tillgodoser kravet på rimlig enhetlighet i rättstillämpningen
inom landet i dess helhet. Det torde — framhåller utredningen
— vara svårt att hävda att en sådan ordning för ärendenas handläggning
skulle bli till nackdel för sparbankerna eller leda till mindre riktiga
resultat än nuvarande system.

Utredningen framhåller slutligen att det icke kan anses rationellt att en
inspektion, som uteslutande sysslar med tillsynsuppgifter och som därför
har eu speciell kompetens, skall vara tvungen att gå omvägen över vederbörande
länsstyrelse för att förmå en tredskande sparbanksledning att respektera
vad lag och författning föreskriver. Från länsstyrelsernas egen synpunkt
borde det te sig som en lättnad att slippa ifrån det ansvar som åtföljer förfoganderätten
över tillsynens yttersta maktmedel.

Utredningen övergår härefter till vissa frågor rörande de allmänna
revisorerna i sparbankerna. Såsom av det föregående framgått innebär
utredningsförslaget på denna punkt att befogenheten att utse de allmänna
revisorerna överflyttas från länsstyrelsen till den centrala tillsynsmyndigheten.

Utredningen anmärker härvidlag inledningsvis, att en god revision av
sparbankerna är ägnad att effektivisera deras verksamhet, öka insättarnas
trygghet och underlätta tillsynsmyndighetens granskningsarbete genom att
på ett tidigt stadium undanröja förekommande fel och brister. Den lättnad
i inspektionsarbetet som en sådan revision kan åstadkomma är därjämte
— framhålles det -— ägnad att minska de friktioner som kan uppkomma
mellan tillsynsmyndigheten och den inspekterade kreditinrättningen.

Genom samråd under hand med Svenska bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund
och sparbanksinspektionen har utredningen sökt bilda
sig en uppfattning om affärsbankernas, jordbrukskasserörelsens och sparbankernas
ungefärliga kostnader för såväl den interna revisionen som den
av de allmänna revisorerna utövade kontrollen. Vad som härvid framkommit
har givit vid handen att affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens
revisionsutgifter i förhållande till inlåningen är av ungefär samma storleksordning,
medan sparbankernas motsvarande kostnader blott är tredjedelen
så stora. Jämförelserna tyder överhuvud enligt utredningens bedömning på
att sparbankernas interna kontroll har väsentligt mindre omfattning än
den som utövas i de andra kreditinstitutionerna. En omständighet som ytterligare
stöder denna uppfattning är, påpekas det, att sparbanksinspektio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

nen i icke ringa omfattning tynges av arbetsuppgifter, som bank- och fondinspektionen
icke behöver befatta sig med, enär motsvarande arbete hos affärsbanker
och jordbrukskreditkassor ombesörjs av dessa kreditinstitutioners
interna kontrollorgan.

Med hänsyn till sålunda anförda förhållanden anser utredningen att allmänna
revisorer är erforderliga i sparbankerna åtminstone tills vidare. Om
sparbankstillsynen överflyttas till ett centralt inspektionsorgan bör länsstyrelserna
emellertid enligt utredningens mening icke längre tillsätta allmänna
revisorer.

Utredningen framhåller att det är angeläget för sparbankerna att allmänna
revisorer tillsättes uteslutande i syfte att erhålla de för arbetet mest lämpade
samt erinrar om att det under den tid allmänna ombud ännu förekom
gång efter annan riktades anmärkningar mot sättet för deras rekrytering
och att departementschefen i 1955 års proposition med förslag till SpL också
underströk vikten av att till allmänna revisorer utses personer som
verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området. Utredningen påpekar
att ett relativt stort antal av de nuvarande allmänna revisorerna är
länsstyrelsetjänstemän och anför i fortsättningen.

Det har beträffande de allmänna ombuden tidigare brukat anföras att de
var värdefulla som juridiska rådgivare åt sparbankerna. Ur denna synpunkt
kan givetvis länsstyrelsetjänstemän vara särskilt lämpade även som
allmänna revisorer. Behovet av juridisk sakkunskap i sparbankernas revision
kan dock, där sparbanks huvudmän så finner påkallat, tillgodoses genom
att huvudmännen utser juridiskt kunniga personer till revisorer. I
mån av myndighets medgivande kan länsstyrelsetjänstemän utses att inneha
dylika uppdrag såsom bisysslor. Om den myndighet som förordnar allmänna
revisorer icke är bunden till vissa yrkeskategorier kan den även i
fortsättningen utse länsstyrelsetjänstemän till revisorer, där dessa befinnes
lämpade för uppgiften i fråga. Därjämte kan en förbättrad juridisk vägledning
åstadkommas genom konsulentverksamhet i sparbanksföreningens
regi.

Om till allmän revisor utses en person, som sparbanksinspektionen anser
mindre lämplig, måste samarbetet mellan revisorn och inspektionen bli
lidande. För länsstyrelsen blir det med nuvarande anordning naturligt att
på sparbanksinspektionen lägga ansvaret för fullföljande av eventuella förslag
från revisorerna, något som i och för sig kan vara befogat men som
ger länsstyrelsens medverkan i ärendet en rent formell karaktär.

Den nuvarande anordningen, där den allmänne revisorn förordnas av
länsstyrelsen, instrueras av sparbanksinspektionen och är skyldig rapportera
till båda, måste från revisorns synpunkt te sig komplicerad, åtminstone i
sådana fall där inspektionen och länsstyrelserna har olika uppfattning i ett
visst ärende.

Även andra väsentliga fördelar skulle enligt utredningen vara förenade
med att de allmänna revisorerna utses av den centrala tillsynsmyndigheten,
bl. a. med avseende på rekryteringen. Utredningen anför.

Det förekommer endast i mycket få fall att en och samma person utses
till allmän revisor för sparbanker inom mer än ett län, ehuru det säkerligen
med hänsyn till både förekomsten av kompetenta revisorer och intresset

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

av att effektivt utnyttja dessa skulle varit till gagn med ett mera intensivt
revisorssambruk över länsgränserna. Om den centrala tillsynsmyndigheten
utser revisorerna kommer denna olägenhet att försvinna. Vidare blir en
minskning av antalet revisorer möjlig om en och samma person i större utsträckning
än vad nu är fallet utses att revidera flera sparbanker. Bristen
på kvalificerade revisorer gör en sådan minskning än mera önskvärd. Revisorer
med förordnanden i flera sparbanker skulle komma att förvärva
speciell sakkunskap i sparbanksfrågor. Detta bör vara till fördel både för
sparbankerna och för tillsynsmyndigheten i dess kontakter med vederbörande
revisor. En minskning av totala antalet revisorer bör även ge tillsynsmyndigheten
större möjligheter att samla grupper av revisorer till överläggningar
för utbyte av informationer och för diskussioner om de effektivaste
och smidigaste formerna för sparbanksrevision.

Om den centrala tillsynsmyndigheten får befogenhet att förordna revisorer
kan — framhåller utredningen — den nuvarande bestämmelsen i 81 §
SpL, enligt vilken förordnande av allmän revisor skall ske med ledning av
förslag från handelskammare, utgå. Tillsynsmyndigheten bör kunna anförtros
att självständigt förordna de revisorer som myndigheten finner lämpliga.
Tillsynsmyndigheten ställes visserligen, särskilt då allmänna revisorer
för första gången skall utses centralt, inför vissa svårigheter på grund av
det stora antalet sparbanker i riket. Dessa svårigheter bör dock kunna övervinnas
genom samråd under hand med sparbankernas egna organisationer
samt med länsstyrelser, handelskammare och andra organ med god lokal
personkännedom.

Med den tolkning som i nuvarande praxis ges åt SpL är förordnandena
personliga och får icke avse t. ex. viss revisionsbyrå. Även i fortsättningen
är denna anordning enligt utredningens mening lämplig. För underlättande
av revisionen förordas dock att i lagen införes en bestämmelse som ger den
allmänna revisorn rätt att vid revisionen anlita biträde i den mån tillsynsmyndigheten
medger detta. Vederbörande sparbank bör därvid höras. Den
invändning som kan göras mot anlitande av biträde synes utredningen närmast
vara att en dylik delegering av revisionsarbetet kan vara ägnad att försvaga
banksekretessen. Att så skulle ske behöver emellertid enligt utredningen
knappast befaras om den till allmän revisor förordnade själv påtager
sig ansvaret för revisionens fullgörande och därmed även för valet av
biträde.

Därest de allmänna revisorerna i fortsättningen utses centralt, och länsstyrelserna
icke har att besluta i banktekniska frågor, blir de återstående
sparbanksärendena hos länsstyrelserna enligt utredningens mening av så
begränsad omfattning, att praktiska skäl talar för att de överföres till central
handläggning, där icke alldeles speciella omständigheter motiverar undantag
härifrån. Ger man företräde åt kravet på effektivitet och anser man
att en central fackmyndighet kan och bör fatta sina egna beslut, leder detta,
framhålles det, med nödvändighet till att behovet av länsstyrelserna som
beslutande instans i sparbanksärenden praktiskt taget bortfaller.

I två fall anses det emellertid motiverat att låta länsstyrelserna även i

Kungl. Maj. ts proposition nr 13i år 1962

fortsättningen behålla sina hittillsvarande befogenheter. Det första fallet
avser sådana i 81 § SpL angivna ärenden, som angår förvaring av sparbanks
värdehandlingar under utomordentliga omständigheter, det andra registreringsärenden.
I avseende på registreringsfrågan anför utredningen följande.

Vi vill inte bestrida att det vid första påseende kan te sig irrationellt att
hos länsstyrelserna bibehålla handläggningen av registreringsfrågor om
praktiskt taget alla övriga sparbanksärenden handlägges centralt. Att vi föredrar
länsstyrelse som registreringsmyndighet beror på flera omständigheter.
En av dessa har redovisats av 1948 års sakkunniga, nämligen det praktiska
i att en och samma myndighet för såväl handels- och föreningsregister
som sparbanksregister. Från allmänhetens synpunkt är det vidare en bestämd
fördel att alla dessa register är tillgängliga på samma plats. Kompletteringar
av förekommande ofullständigheter i uppgifter om firmatecknmg,
styrelses sammansättning samt erforderligt kungörelseförfarande i
ortstidningar m. m. ombesörjes sannolikt snabbare och lättare av länsstyrelserna.

Slutligen måste det från kostnadssynpunkt vara fördelaktigare att utnyttja
de registreringsorgan som redan existerar än att inrätta och föra ett centralt
sparbanksregister.

Sammanslagning av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen.
Efter att ha prövat de olika argument som talar för och mot en sammanslagning
av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen
har utredningen funnit att övervägande skäl nu föreligger för en sådan sammanslagning.

Utredningen granskar till att börja med de skäl som vanligtvis åberopas
mot en gemensam kontroll av sparbanker och andra kreditinrättningar.

En invändning mot en sammanslagning, som under hand framförts till
utredningen från sparbankshåll, är att en fristående sparbanksinspektion
bättre än en gemensam inspektion borde kunna hävda de intressen som sparbankerna
har anledning att göra gällande i olika sammanhang. Enligt utredningen
synes det emellertid uppenbart, att en statlig tillsynsmyndighet icke
vare sig kan eller får ha till uppgift att fungera som goodwillfrämjare för de
kreditinrättningar som står under dess tillsyn. Utredningen anför.

I den mån invändningen skulle syfta till att i sparbankstillsynen inrymma
propagandaverksamhet tar vi sålunda helt avstånd därifrån och vi stöder
oss härutinnan på både lagstiftning och tradition. En statlig inspektionsmyndighets
auktoritet blir i hög grad beroende på att dess opartiskhet slår
utom diskussion. I den mån invändningen har sin grund i farhågor för att
en för samtliga bankinrättningar gemensam tillsynsmyndighet vid intressemotsättningar
mellan olika slags institut icke skulle tillräckligt beakta sparbankssynpunkter
utan anse tillsynen över affärsbankerna som sin primära
uppgift vill vi understryka, att bank- och fondinspektionen sedan många år
kunnat utöva tillsyn över såväl affärsbanker som jordbrukets kreditkassor
utan att förlora någotdera av dessa kreditinstituts förtroende. Och skulle

. mo* ,a^ rimlig förmodan — det gemensamma tillsynsorganet brista i
objektivitet gentemot sparbankerna torde Svenska sparbanksföreningen äga
goda möjligheter att vinna rättelse. Sparbanksväsendets djupa rötter i det
svenska samhället och dess vitt förgrenade anknytningar till inflytelserika

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

institutioner utgör en garanti för att sparbankernas intressen även i framtiden
kommer att tillbörligt beaktas. Svenska sparbanksföreningens mångåriga
historia ger åtskilliga exempel på sparbankernas starka inflytande i
svenskt samhällsliv.

Den omständigheten att sparbankerna själva bekostar inspektionen har,
framhåller utredningen, ävenledes åberopats som ett skäl för att sparbankerna
också bör ha inflytande på hur inspektionen skall organiseras. I likhet
med 1948 års sparbankssakkunniga vill utredningen emellertid understryka
att inspektionen bör organiseras uteslutande i syfte att skapa största möjliga
effektivitet i tillsynen.

Inom sparbanksväsendet betonas också starkt sparbankernas särart som
skäl för att de bör ha en särskild inspektion. Denna inställning kan möjligen
enligt utredningens uppfattning vara förståelig i fråga om sparbanker,
vilkas utlåning så gott som uteslutande består av fastighetskrediter, låt vara
att även andra kreditinstitut under senare år till följd av den stegrade bostadsproduktionen
kommit att alltmera ägna sig åt fastighetsbelåning. I
fråga om sparbanker åter, som vid sidan av sina alltid betydande fastighetskrediter
även arbetar i hård konkurrens på delvis samma områden som
andra kreditinstitut, är det, framhåller utredningen, ur inspektionssynpunkt
naturligare att betona likheterna med dessa senare institut än särdragen.
Att upprätthålla ett system med skilda inspektioner för, å ena sidan, en
sparbank och, å andra sidan, affärsbankskontor och jordbrukskreditkassor
ter sig särskilt egendomligt på orter, där sparbanken har större omslutning
än de övriga kreditinrättningarna och där samtliga riktar sig till en kundkrets
som i stor utsträckning är gemensam.

Utredningen erinrar vidare om att sparbankerna genom den nu gällande
sparbankslagens tillkomst i flera hänseenden fått vidgade befogenheter bl. a.
genom höjning av insättningsmaximum och genom ökad rätt att inom den
s. k. fria sektorn mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning.
Sparbankerna har visserligen utnyttjat de sålunda vidgade befogenheterna
i ytterst varierande utsträckning och överhuvud endast i fråga om överinsättningsräkning
begagnat sig av den i större omfattning; särskilt checkräkning
och uppsägningsräkning representerar en mycket ringa andel av den
fria sektorn.

Det finns emellertid enligt utredningens mening ingen anledning antaga
att sparbankernas utnyttjande av den fria sektorn inom en överskådlig framtid
kommer att upphöra eller gå tillbaka. Tvärtom kan man förutsätta —•
anför utredningen — att konkurrensen mellan sparbanker, jordbrukskreditkassor,
affärsbanker och postbanken i fortsättningen blir sådan, att åtminstone
de större och medelstora sparbankerna kommer att i möjligaste
mån utnyttja den fria sektorn. Utredningen erinrar för övrigt i sammanhanget
bl. a. om en framställning hos Kungl. Maj :t 1961 av Svenska sparbanksföreningen
om utvidgning av den fria sektorn.

Sparbankerna är, framhåller utredningen vidare, icke ensamma om alt ha
utvidgat sin rörelse till att avse områden som tidigare på grund av tradi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

tion eller lagbestämmelser varit stängda för dem. Införandet för några år
sedan av kapitalsamlingsräkningen i affärsbankerna innebar sålunda att
dessa gav sig in på ett verksamhetsfält som tidigare i stor utsträckning varit
förbehållet sparbankerna.

Utredningen fortsätter.

De facto har genom sådana åtgärder ett närmande mellan olika kreditinstituts
rörelsegrenar successivt ägt rum, ehuru det klart framgår att den
hittillsvarande expansionen på det område inom sparbankernas fria sektor
som ursprungligen antogs mest bidraga till en ökad konkurrens från sparbankernas
sida, nämligen checkräkningen, blivit ytterst obetydlig. Det är
dock icke osannolikt att checkräkningarna även inom sparbankerna efter
hand blir mer anlitade, i den mån den inom övriga kreditinstitut aktuella
tendensen till att alltmer anlita check som betalningsmedel fortsätter.

Enligt utredningens uppfattning kommer kravet på en enhetligare tillsyn
under alla förhållanden — i och med den fortgående utjämningen av olikheter
mellan olika kreditinstitut — att öka i styrka om icke ett definitivt
avgörande i tillsynsfrågan snart träffas.

Utredningen berör också i sammanhanget tillkomsten av Sparbankernas
bank, varigenom sparbankerna fått ett organ som kan driva bankrörelse för
tillgodoseende av för sparbankerna gemensamma ändamål. Bankens viktigaste
uppgift är att vara ett likviditetsorgan för sparbankerna, d. v. s. den
har alt förvalta sparbankernas banktillgodohavanden och lämna sparbankerna
kortfristiga krediter. Sparbankerna kan genom anlitande av den gemensamma
banken tillgodose sina kunder i fråga om transaktioner som de
eljest icke har möjlighet eller rätt att vidtaga.

Man har anledning antaga — framhåller utredningen — att sparbankernas
genom Sparbankernas bank inledda konkurrens med andra kreditinstitut
icke på många år kan bli av större betydelse för affärsbankerna med deras
mångfaldiga och starka anknytningar till storföretagen inom det privata
näringslivet. Det synes emellertid utredningen uppenbart, att de föreliggande
möjligheterna måste stimulera till ökad konkurrens mellan å ena sidan
större sparbanker och å den andra provinsbanker, storbankernas avdelningskontor
och jordbrukskreditkassorna.

Sparbankernas bank står nu under tillsyn av bank- och fondinspektionen.
Denna anordning möter så vitt utredningen funnit inga invändningar
i sparbanksvärlden. Med den nyckelställning Sparbankernas bank intar
som förmedlare av många av sparbankernas rent kommersiella transaktioner
anser utredningen det knappast rationellt att banken och sparbankerna
inspekteras av olika organ.

Ett ytterligare förhållande som talar för skapandet av en gemensam bankinspektion
är enligt utredningens mening att det vid grundandet av en ny
penninginrättning liksom vid filialbildning måste vara en fördel, att erforderlig
hänsyn kan tas ej endast till redan bestående företag inom samma
gren av kreditväsendet utan även till övriga penninginrättningar, som kan
få sina intressen berörda. Både i dessa och andra fall kan en gemensam

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962 29

tillsynsmyndighet få en ''viktig samordnande mission att fylla. Utredningen
anför.

En inspektion som har överblick över en större del av kreditväsendet och
som i förekommande fall kan klargöra ett sakläge, som med fakta underbygger
av sparbankerna framförda argument, bör kunna göra detta med
större auktoritet än en inspektion, vars erfarenhet är begränsad till sparbankernas
egen sfär.

Sparbankerna kan vid samråd med en för dem och övriga kreditinstitut
gemensam inspektion erhålla råd och upplysningar, som kan vara dem
själva till nytta vid bedömningen av bl. a. flerbankskunder och kommersiella
kreditrisker. Jn bredare och djupare erfarenheter denna inspektion har av
kreditväsendet i allmänhet, desto värdefullare blir dess rådgivning till de
kreditinstitut som står under dess tillsyn.

En gemensam inspektion får ett betydande ansvar för att sparbankernas
berättigade intressen i olika avseenden tillgodoses i frågor, som berör flera
grupper av kreditinstitut. Detta ansvar kan icke rimligen åvila den nuvarande
bank- och fondinspektionen, vilken saknar den omedelbara och kontinuerliga
kontakt med sparbankerna som är en förutsättning för en ingående
kännedom om alla frågor av vital betydelse för sparbankerna själva.

En gemensam tillsynsmyndighet för sparbanker och andra banker innebär
enligt utredningens mening vissa fördelar också vid genomförandet avolika
kreditpolitiska åtgärder. Utredningen anför.

Under senare år har frågorna om olika kreditinstituts medverkan i åtgärder
som syftar till ekonomisk stabilitet kommit att spela en betydande
roll i den ekonomiska politiken. Genom överenskommelser mellan riksbanken
och affärsbanker, sparbanker, jordbrukskreditkassor samt försäkringsbolag
har likviditeten i olika kreditinstitut och dessas utlåning reglerats
i nyss nämnda syfte. I dessa överenskommelser har de inspekterande myndigheterna
icke direkt deltagit. Åtminstone i fråga om affärsbankernas utlåning
har emellertid den inspekterande myndigheten anlitats för utredningar
som kan ha varit ägnade att tjäna till ledning vid riksbankens ställningstaganden
i dessa frågor. Åtgärder i kreditbegränsande riktning kan knappast
vidtagas mot endast en grupp av penninginstitut utan att risk uppkommer
för en mindre lämplig fördelning av institutens medverkan för att trygga
en stabilitet i den ekonomiska utvecklingen inom landet. Riskerna för att
ojämnheter uppkommer i de åtaganden som kreditinstituten har att fullgöra
i dessa avseenden bör bli mindre, därest inspektionsmyndigheten är
gemensam för flertalet kreditinstitut.

Utredningen finner det angeläget att sparbankerna i fortsättningen inspekteras
med kortare tidsintervaller än de nuvarande om i allmänhet fem
till sju år. Utredningen anför.

Enligt vad vi erfarit har flera sparbanksundersökningar under senare tid
givit belägg för att vid en låg inspektionsfrekvens försämringar i en sparbanks
skötsel — även bortsett från rena förskingringsfall — kan fortskrida
relativt långt utan att uppmärksammas.

En ökad inspektionstäthet är med hänsyn till nyss nämnda förhållande
önskvärd och ägnad att göra inspektionerna kortare och enklare. Den skapar
vidare eu intimare kontakt mellan inspektionsmyndigheten och sparbankerna.
Detta leder i sin tur till ett ökat ömsesidigt utbyte av informatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

ner med bättre möjlighet för tillsynsmyndigheten att delge den enskilda
sparbanken sina synpunkter.

I betraktande av det nu anförda synes tidsintervallerna mellan undersökningar
i en och samma sparbank som regel icke böra överstiga två år.

Vi vill i detta sammanhang understryka, att en förbättring av sparbankernas
interna kontroll skulle i hög grad förenkla tillsynsverksamheten
och därmed underlätta en ökad inspektionsfrekvens.

Utredningen fastslår härefter att en tillfredsställande inspektionstäthet
icke kan åstadkommas utan personalförstärkning inom inspektionen. Mot
en sådan på effektivitetsskäl grundad förstärkning av inspektionen har man,
såvitt utredningen förstått av överläggningar med representanter för Svenska
sparbanksföreningen, ingen invändning från sparbankshåll. Enligt utredningens
mening kan personalförstärkningen hållas inom en mera begränsad
ram om de båda inspektionerna sammanslås. En dylik sammanslagning
skulle dessutom ge tjänstemännen förbättrade befordringsmöjligheter.
Detta i förening med den vidare utblicken från ett verk, som spänner över
större delen av kreditväsendet, borde vara stimulerande för arbetet och motverka
den tendens till täta ombyten på särskilt byrådirektörstjänsterna, som
karaktäriserar den nuvarande sparbanksinspektionen.

Utredningens förslag till organisation för den nya bankinspektionen, vars
chef avses få titeln generaldirektör, innebär att sparbankstillsynen skall ombesörjas
av en särskild avdelning inom inspektionsmyndigheten, sparbanksavdelningen,
med en sparbanksinspektör som chef. I övrigt föreslås — i syfte
att möjliggöra en stegrad inspektionsfrekvens — att den nuvarande sparbanksinspektionens
personal förstärkes. Sålunda förordas att en förste byråsekreterartjänst
ändras till byrådirektörstjänst och att två nya byrådirektörstjänster
inrättas. Härigenom ökas antalet sådana tjänster till sammanlagt
fem. Personalen föreslås vidare bli utökad med en byråinspektör och en
assistent.

Den nya bankinspektionen förutsättes i övrigt bestå av en bankavdelning

motsvarande den hittillsvarande bankbyrån — med en bankinspektör
som chef samt, liksom för närvarande, av en jordbrukskassebyrå, en fondbyrå
och en administrativ byrå under ledning av var sin byråchef.

Kostnadsmässigt innebär utredningsförslaget att de årliga utgifterna för
den nya bankinspektionen kommer att uppgå till ca 925 000 kronor. De sammanlagda
utgifterna för bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen
belöper sig för närvarande till 830 000 kronor per år. Liksom hittills
avses kostnaderna bli täckta genom bidrag från de under inspektionens tillsyn
stående kreditinstituten.

I övrigt torde beträffande organisationen och därmed sammanhängande
spörsmål få hänvisas till betänkandet s. 88—93.

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1962

III. Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har — som redan antytts — utredningens förslag
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sex länsstyrelser har emellertid
motsatt sig att länsstyrelsernas nuvarande tillsynsuppgifter överföres
till en central inspektionsmyndighet. En länsstyrelse — länsstyrelsen i Gotlands
län — har uttalat, att den anser att olägenheterna med det nuvarande
systemet inte är så betydande att utredningens förslag bör genomföras om
man på ledande sparbankshåll bestämt motsätter sig att så sker. I annat fall
vill länsstyrelsen emellertid inte motsätta sig att förslaget genomföres. Några
länsstyrelser har också uttryckligen avstyrkt förslaget om sammanslagning
av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen. Svenska
sparbanksföreningen har genomgående kritiserat de av utredningen framförda
synpunkterna och helt avstyrkt dess förslag. Ej heller Sparbankernas
bank har ansett sig kunna tillstyrka förslaget.

Utredningens ställningstagande, att sparbanksinspektionen även i fortsättningen
bör bedrivas av statlig myndighet och sålunda inte överföras
i sparbankernas egen regi, har överlag godtagits utan diskussion.

Svenska sparbanksföreningen har i denna del endast gjort det uttalandet
att ytterligare erfarenhet av det i Finland tillämpade inspektionssystemet
bör vinnas, innan frågan om en liknande ordning i Sverige göres till föremål
för prövning.

Sparbankernas bank, som är av samma uppfattning som sparbanksföreningen,
anknyter sitt bedömande av spörsmålet till den av utredningen även
berörda frågan om en central revisionskontroll i sparbanksväsendets egen
regi, vilken banken finner intressant och värd allt beaktande. Banken anför
att frågan om sådan kontroll sedan länge varit föremål för diskussion bland
sparbankerna och fortsätter.

Det finnes enligt bankens mening icke anledning antaga annat än att sparbankerna
genom en utbyggnad av den studie- och konsulentverksamhet, som
bedrives inom sparbankernas centrala organisationer, skulle kunna skapa
en central tillsyn i egen regi, som fyller alla rimliga anspråk på effektivitet.
Frågan synes väl värd närmare övervägande, men enligt bankens mening synes
ytterligare erfarenhet av det i Finland tillämpade inspektionssystemet
böra vinnas, innan en liknande ordning i vårt land göres till föremål för
slutlig prövning. Enligt bankens mening har utredningen ej framlagt några
övertygande skäl för sin negativa inställning mot alternativet att överföra tillsynsfunktionerna
till ett av sparbankerna själva upprättat organ.

De remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag i fråga om 1 ä n sstyrelsernas
befattning med tillsynen eller lämnat förslaget
härom utan erinran — statskontoret, riksrevisionsverket, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund och Föreningen Auktoriserade

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k år 1962

revisorer — har i stor utsträckning inskränkt sig till kortfattade kommentarer.
I vissa fall gör man dock något utförligare uttalanden.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att den nuvarande uppdelningen av
sparbankstillsynen på länsstyrelserna och sparbanksinspektionen är historiskt
förklarlig, men anser att de skäl som numera kan anföras för länsstyrelsernas
medverkan inte är av den styrka, att de kan vara avgörande. Fullmäktige
tillstyrker därför utredningens förslag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar om att fullmäktige vid tillsynsfrågans
behandling 1954 ansett att länsstyrelsernas medverkan vid sparbankstillsynen
var värdefull. Den av 1961 års utredning förda argumenteringen
och de skäl, som anförts till stöd för densamma, har emellertid övertygat
fullmäktige om att någon berättigad invändning numera inte torde kunna
göras mot att sparbankstillsynen koncentreras till en enda fackmyndighet
och att länsstyrelsernas befattning med hithörande frågor i samband därmed
i allt väsentligt upphör. Fullmäktige anser sig sålunda böra biträda utredningens
förslag men förutsätter att vad utredningen kallat lokala hänsyn
skall kunna i tillbörlig utsträckning tillgodoses även inom den nya organisationen.

Även om vissa omständigheter såsom länsstyrelsernas lokalkännedom och
personliga kontakter med sparbanksmännen alltjämt kan anföras som skäl
för att länsstyrelserna bör utöva tillsyn över sparbankerna, anser sig länsstyrelsen
i Uppsala län böra konstatera att en centralisering av tillsynen numera
är i princip riktig och naturlig.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att en länsstyrelses beslut ytterst
sällan avviker från det yttrande som avgivits av sparbanksinspektionen.
Länsstyrelsen finner detta naturligt eftersom länsstyrelserna i svårbedömbara
fall ej anser sig besitta tillräcklig erfarenhet och sakkunskap. Då det reella
avgörandet i dessa frågor sålunda oftast ligger hos inspektionen finns
enligt länsstyrelsens uppfattning ej någon anledning motsätta sig en formell
överflyttning av beslutanderätten till den centrala tillsynsmyndigheten och
detta så mycket mindre -— betonas det —- som varje lättnad av länsstyrelsens
arbetsbörda måste hälsas med största tillfredsställelse.

Andra länsstyrelser uttalar sig i samma riktning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att tillsynen över sparbankerna vinner
i effektivitet och enhetlighet om den utövas av endast en myndighet.

Liknande uttalanden göres även i detta hänseende av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att tillsynen, sådan den nu är organiserad,
är förenad med påtagliga svagheter. Länsstyrelsen vill därför inte
göra någon erinran mot förslaget, ehuru det kan befaras att länsstyrelsernas
kontakter med sparbankerna och deras verksamhet minskas och att länsstyrelsen
följaktligen får sämre möjligheter än hittills att i förekommande fall
bedöma sparbankernas problem.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att uppdelningen av tillsynsverksamheten
på två organ inte är rationell. Länsstyrelsen anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13''i år 1962

Uppdelningen medför dubbelarbete, tidsutdräkt, möjlighet till kompetenskonflikter
och oklarhet beträffande ansvarsfördelningen. Genom tillkomsten
av nu gällande sparbankslag ha länsstyrelsernas befogenheter i fråga om
sparbankerna avsevärt beskurits, samtidigt har sparbankernas verksamhetsfält
vidgats och sparbankerna sammanslagits till större enheter, ökningen av
landskansliernas viktiga arbetsuppgifter utan personalforstärknmg gor att
tillräcklig uppmärksamhet av länsstyrelsen icke kan ges sparbanksvasendet.
Länsstyrelsen har därför icke något att erinra mot forslaget att avlasta lansst
vrel sen flertalet uppgifter beträffande sparbankerna.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län pekar på det med nuvarande ordning
förekommande dubbelarbetet och framhåller därjämte som skäl för en
centralisering att utvecklingen av sparbankernas verksamhet medfört att deras
särdrag inte längre är så framträdande som tidigare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar om att länsstyrelsernas ställning
inom sparbankstillsynen förändrats genom slopandet av de allmänna ombuden
samt anför.

Genom 1955 års lagstiftning ersattes de allmänna ombuden av allmänna
revisorer. Länsstyrelsen vill ingalunda göra gällande, att erfarenheterna av
denna revisionsorganisation icke äro goda, men länsstyrelsens befattning
och kontakt med sparbankerna förändrades härigenom helt. De allmänna
ombudens berättelser granskades omsorgsfullt på länsstyrelsen och gavo
ofta anledning till en fruktbärande kontakt med sparbankerna. Den leella
"ranskningen av de allmänna revisorernas rapporter ligger däremot hos
sparbanksinspektionen, och det är i realiteten sparbanksinspektionen och
icke länsstyrelsen, som i dessa ärenden förhandlar med sparbankerna och
beslutar om vilka åtgärder som skola vidtagas. Endast om tvångsåtgärd befinnes
vara påkallad är det länsstyrelsen som har den formella beslutanderätten
Denna tudelning av tillsynsverksamheten ar otillfredsställande och
icke ägnad att befordra effektiviteten i verksamheten. Tudelningen kan
innebära dubbelarbete och tidsutdräkt och kompetenskonflikter aro icke
heller uteslutna.

Länsstyrelsen anser sålunda att tillsynen över sparbankernas ekonomiska
förvaltning bör ligga hos en och samma myndighet, och då en återgång till
länsstyrelsen som exklusiv tillsynsmyndighet icke är tänkbar, är enligt länsstyrelsens
mening enda alternativet att en central myndighet övertar nu berörda
tillsynsuppgif ter.

I fråga om andra ärenden än sådana som berör revisionen är länsstyi elsen
av samma uppfattning och anför.

De sparbanksärenden, som länsstyrelsen numera, sedan den reella granskningen
av revisionsrapporterna övertagits av sparbanksinspektionen, har
att taga befattning med äro icke så många, att de kunna giva den eller e
befattningshavare som syssla därmed sådan rutin och erfarenhet att de
kunna mera självständigt bedöma uppkommande frågor. Följden liarav har
blivit, att ärendena regelmässigt remitteras till sparbanksinspektionen för
Yttrande och det torde höra till rena undantagen att länsstyrelsens beslut
icke utformas i enlighet med den av inspektionen uttalade meningen. Vad
nu sagts talar för att även andra sparbanksärenden an de som rora revisionen
böra överflyttas till den centrala myndigheten.

S Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 134

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

Sedan de allmänna ombuden avskaffats har — framhåller länsstyrelsen
i Gävleborgs län — länsstyrelsernas möjligheter till insyn i sparbankernas
verksamhet alltmer begränsats. Därmed har också, anför länsstyrelsen, det
tidigare skälet för länsstyrelsernas tillsyn — deras förtrogenhet med sparbankernas
verksamhet — bortfallit. Länsstyrelsen, som anser att det icke
bör ifrågakomma att enbart av traditionella och känslomässiga skäl bibehålla
länsstyrelserna vid tillsynen, vill därför inte motsätta sig att deras
befattning med tillsynsuppgifterna upphör. Länsstyrelsen fortsätter.

Det är att antaga att från sparbankshåll icke kommer att resas invändningar
mot en omläggning av tillsynsverksamheten. Även för sparbankernas
del torde nämligen ha uppstått vissa »kontaktsvårigheter» i förhållande till
länsstyrelsen. Tidigare var det icke ovanligt, att sparbankernas ledning tog
personlig kontakt med vederbörande befattningshavare inom länsstyrelsen
för att diskutera någon sparbankens angelägenhet, ofta av rent juridisk natur.
Sådana kontakter bli numera allt sällsyntare.

Några mera påtagliga olägenheter av den rådande kompetensuppdelningen
mellan länsstyrelserna och den centrala sparbanksinspektionen i fråga om
tillsynen över sparbankerna har väl i praktiken — uttalar länsstyrelsen i
Västmanlands län såvitt är känt ej kunnat påvisas. Ur rent principiell
synpunkt kan däremot den nuvarande tudelningen av befogenheter och
ansvar — framhålles det — te sig mindre rationell. Väsentligare för frågans
bedömande torde likväl enligt länsstyrelsens mening vara, att med
tiden skillnaden mellan de olika kategorierna av banker och övriga kreditoch
penninginrättningar minskat och att utvecklingen synes gå vidare i denna
riktning. Länsstyrelsen anför vidare.

Den sparbankernas särart i förhållande till övriga bank- och kreditinstitut,
som oftast har åberopats som kanske det främsta skälet för bibehållandet
av den nuvarande ordningen för tillsynen, tenderar sålunda att bli
allt mindre märkbar. Denna tendens liksom den samhällsekonomiska utvecklingen
i stort aktualiserar i sin tur behovet av en vid överblick och en
samordnad tillsyn över så stora delar av penningmarknaden och kreditväsendet
som möjligt. Ett led i denna samordning skulle onekligen en sammanslagning
av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen utgöra.
Inom ramen för en dylik gemensam centralinspektion bör det lämpligen
icke ifrågakomma, att tillsynsbefogenheterna på ett visst avsnitt av
inspektionens verksamhetsområde — alltså vad gäller sparbanksväsendet ■—
begränsas eller utformas annorlunda än för övriga områden.

Länsstyrelsen tillstyrker sålunda förslaget.

Även sparbanksinspektionen tillstyrker utredningens förslag om överflyttande
av länsstyrelsernas tillsynsbefogenheter på ett centralt organ. Inspektionen
anlägger emellertid också kritiska synpunkter på förslaget.

Inspektionen anmärker inledningsvis att den viktigaste förutsättningen
för ett ställningstagande i tillsynsfrågan alltjämt saknas genom att osäkerhet
ännu råder i frågan om en definitivare reglering av gränsdragningen
mellan olika kreditinstituts verksamhet. Enligt inspektionens mening är det
emellertid önskvärt att ett definitivt ståndpunktstagande nu sker i den hit -

Kungl. Maj. ts proposition nr 13å år 1962

tills med jämna mellanrum återkommande diskussionen om hur tillsynen
över sparbankerna lämpligast bör vara ordnad. Dels är — framhålles det -behovet av en förstärkning av undersökningspersonalen trängande och dels
är det nuvarande osäkerhetstillståndet rörande sparbanksinspektionens ställning
och lokalisering hinderligt vid rekryteringen och även i övrigt en negativ
faktor i verksamheten.

De synpunkter på olägenheterna med den nuvarande uppdelningen av
sparbankstillsynen, som framförts av utredningen, vinner i det väsentliga
sparbanksinspektionens anslutning. Inspektionen vill dock icke gå så långt
att den förlänar endast den helt centraliserade tillsynen epitetet effektiv.
Inspektionen anför.

Sedan tillsynsfunktionerna numera blivit i stort sett så uppdelade att den
centrala myndigheten sköter den löpande övervakningen och de lokala fungera
som administrativ domstol, kan det knappast påstås, att sjalva uppdelningen
skulle utgöra ett verkligt hinder mot effektiviteten i tillsynsverksamheten.
De olägenheter som vållas av uppdelningen bestå främst i onödig omgång
och tidsutdräkt vid ärendens behandling, ej minst när skiljaktigheter
mellan inspektionens och länsstyrelses uppfattning skall avgöras av Kungl
Maj :t. Att centraliseringen av tillsynsfunktionerna — registreringen därvid
undantagen — kan vara en rationell åtgärd torde även bestyrkas av det förhållandet,
att någon merbelastning i arbetshänseende i samband därmed
knappast torde uppkomma för den centrala myndigheten, då nuvarande remissbehandling
av eller framställningar i ärenden, som skola avgöras av
länsstyrelse, i stället bortfölle.

Blir det föreliggande behovet av arbetskraftförstärkning tillgodosett kan
det emellertid enligt sparbanksinspektionens mening icke med fog göras
gällande att den nuvarande organisationsformen skulle vara oförenlig med
en i stort sett tillfredsställande tillsyn. Förändringar kan visserligen framstå
såsom önskvärda och rationella men behöver fördenskull inte betecknas
som oundgängliga. Inspektionen anför.

Det svnes icke vara självklart att rationaliseringssynpunkterna ensamt
skola vara avgörande utan närmare avvägning mot andra faktorer. Det torde
i detta fall även finnas skäl av psykologisk art att taga hänsyn till. Det
finns enligt inspektionens mening icke anledning att gå emot sparbankernas
egna önskemål, därest tillgodoseendet av dessa låter förena sig med en tillsvnsorganisation,
som väl ur funktionella synpunkter icke är helt andamalsenlig
men dock i stort sett inrymmer ett tillbörligt hänsynstagande till effektivitetssynpunkter.
Då inspektionen såsom redan framgått av det ovan anförda
icke velat ur enbart sistnämnda synpunkter utdöma det nuvarande
systemet — under förutsättning av utökning av undersökningspersonalen
och ändring av sättet för förordnande av revisor — har inspektionen vård
tveksam vilken vikt som i detta sammanhang borde tillmätas de andamålsenliga
eller rationella momenten i organisationen i den män dessa moment
icke omedelbart vore nödvändiga förutsättningar för effektiviteten. Vad som
vid denna avvägning slutligen blivit avgörande för sparbanksinspektionen,
fn1 den redan ovan nämnda tendensen till fortskridande utjämning mellan
de verksamheter, som bedrivas av olika slag av hankinstitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

Sparbanksinspektionen har sålunda — trots viss tveksamhet — funnit
övervägande skäl tala för att utredningens förslag i denna del bör genomföras.

I en del yttranden beröres frågan i vad mån den centrala fackmyndigheten
bör inhämta utlåtande från vederbörande länsstyrelse.

En oundgänglig förutsättning för att en centralisering av det allmännas
tillsyn skall kunna fungera tillfredsställande är sålunda enligt länsstyrelsen
i Stockholms län att den centrala myndigheten regelmässigt inhämtar
länsstyrelsernas yttranden i alla ärenden som inte är av rent bagatellartad
natur. Att så sker måste tillmätas den allra största betydelse med hänsyn
tramför allt till att det är länsstyrelserna som på det lokala planet intar
ställningen som huvudansvariga för hela den allmänna samhällsplaneringen.
Länsstyrelsen fortsätter.

Utredningen har — såväl i den allmänna motiveringen som på olika ställen
i specialmotiveringen — berört frågan om länsstyrelsernas möjligheter
att antingen av eget initiativ eller med anledning av särskilda remisser
framföra sina synpunkter hos tillsynsmyndigheten. De uttalanden som utledningen
sålunda gjort är emellertid i allmänhet hållna i så vaga ordalag
alt man måste befara, att länsstyrelserna inte alltid får möjlighet att bevaka
ärenden, som är av betydelse för vederbörande län eller en länsdel.

Länsstyrelsen erinrar om att sparbankslagen i vissa fall stadgar ett obligatoriskt
remissförfarande och finner det naturligt, att en skyldighet av ungefär
samma slag som den vilken nu åvilar länsstyrelserna i förhållande till sparbanksinspektionen
i fortsättningen ålägges tillsynsmyndigheten i förhållande
till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att man ej heller i fortsättningen
kan bortse från betydelsen för sparbanksväsendet av länsstyrelsernas goda
lokalkännedom, och erinrar om att utredningen också anvisat utvägar,
som skulle möjliggöra för länsstyrelsen att föra fram de lokala synpunkterna
i sådana ärenden, där dessa måste tillmätas stor betydelse. Länsstyrelsen
anser emellertid önskvärt att länsstyrelsernas medverkan i sparbanksärenden
får en formell förankring i lagstiftningen och anför härom.

Detta skulle exempelvis kunna ske genom att en föreskrift i sparbankskungörelsen
infördes, innebärande rätt för sparbank att ingiva framställning
till länsstyrelsen samt rätt för länsstyrelsen att avgiva yttrande över
dylik framställning. Även utan formell föreskrift torde väl sådan rätt för
sparbank och länsstyrelse som nu nämnts föreligga, men en formell bestämmelse
i frågan torde dock vara ägnad att understryka vikten av att länsstyrelsen
bör beredas möjlighet att framföra sin uppfattning i sådana frågor,
där de lokala förhållandena äro av särskild vikt för frågans bedömande. Det
kan enligt länsstyrelsens mening även ifrågasättas, huruvida icke tillsynsmyndigheten
skall vara skyldig att i vissa mera betydelsefulla ärenden, exempelvis
angående filialbildning och fusion, inhämta länsstyrelsens yttrande.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens
län förutsätter att den nya inspektionsmyndigheten inhämtar länsstyrelsernas
yttranden i ärenden där lokala synpunkter bör få komma till ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

tryck, t. ex. frågor rörande stiftande av sparbank, filialbildning, fusion, likvidation
och fastighetsförvärv. Någon uttrycklig föreskrift i sådant hänseende
bör dock, anför länsstyrelsen i Västerbottens län, ej påfordras, då
länsstyrelsen utgår från att den centrala tillsynsmyndigheten även utan sådan
föreskrift själv kommer att ta initiativ till erforderligt samråd.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att garantier måste skapas för
att trygga länsstyrelsernas yttranderätt i vissa för det ekonomiska livet inom
länet vitala frågor som rör sparbankernas verksamhet. Länsstyrelsen önskar
därför uttrycklig författningsföreskrift om att länsstyrelse alltid skall
höras i ärenden som rör gränsdragning för sparbanks verksamhetsområde,
inrättande av avdelningskontor och sammanslagning av sparbanker. Länsstyrelsen
med sin närmare kännedom om orten, dess ekonomiska liv, utvecklingstendenser
samt kommunala och administrativa förhållanden torde, anför
länsstyrelsen, ha bättre förutsättningar än en central myndighet att bedöma
dessa frågor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län är å andra sidan av den uppfattningen, att
skäl saknas att höra länsstyrelserna. Dessa torde nämligen, menar länsstyrelsen,
då de inte längre har tillsynen och därmed förenat ansvar, ej anse sig
ha anledning att mera ingående behandla ärendena. Däremot är det rimligt,
framhåller länsstyrelsen, att länsstyrelserna höres i ärenden, som efter besvär
prövas av Kungl. Maj :t, då i sådana ärenden utredningsmaterial redan
föreligger och klaganden torde åberopa, att de lokala synpunkterna inte blivit
tillräckligt beaktade.

De länsstyrelser, som motsätter sig en centralisering av sparbankstillsynen,
är länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Gotlands län anser,
som förut nämnts, att olägenheterna med det nuvarande systemet inte är så
betydande att utredningens förslag bör genomföras mot sparbankernas önskan.
I annat fall vill dock länsstyrelsen inte motsätta sig ett förverkligande
av förslaget. I

I de nu ifrågavarande yttrandena understrykes speciellt sparbanksverksamhetens
lokala karaktär. För sparbankstillsynen anses det därför vara av
stort värde att länsstyrelsernas kontakt med och kännedom om de lokala
förhållandena tillvaratages.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att den individuella behandling och
smidighet och den särskilda förståelsen för lokala bygdesynpunkter, som
måste känneteckna kontakten mellan eu sparbank och dess kunder, även
bör avspeglas i det allmännas förhållande till sparbankerna. Det är viktigt
att tillsynen och därmed förenade åtgärder i möjligaste mån får eu individuell
prägel. Behörig hänsyn måste, säger länsstyrelsen, tagas till varje sparbanks
arbetssätt och betingelser i övrigt liksom till olika lokalt betingade
kreditbehov och kreditvärdesbedömningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att del visserligen är helt naturligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

att den centrala myndigheten har större sakkunskap än länsstyrelsen när det
gäller den rent banktekniska synen på ett sparbanksärende men att länsstyrelsen
å andra sidan besitter större erfarenheter när det gäller de rent lokala
förhållandena. Praktiskt taget alla ärenden av administrativ natur rörande
sparbankerna förutsätter en intim kännedom om de lokala förhållandena —
både sakligt och personellt. Vid en centralisering av tillsynen nödgas den
centrala myndigheten genom remisser till länsstyrelser och andra regionala
organ skaffa sig erforderlig kännedom om de lokala förhållandena. Man kan
— framhåller länsstyrelsen — förutse att det blir mera tidsödande och omständligt
att låta länsmyndigheterna beskriva de lokala förhållandena i varje
särskilt ärende än att låta en central myndighet ge besked i en bankteknisk
fråga. Länsstyrelsen anser att länsstyrelserna bör bibehållas såsom lokala
tillsynsmyndigheter över sparbankerna samt anför vidare.

Samarbete bör givetvis alltjämt äga rum med en central, hanktekniskt
sakkunnig myndighet, som icke nödvändigtvis behöver vara placerad i Stockholm.
Ett dylikt samarbete mellan centrala och lokala myndigheter förekommer
ju redan nu på åtskilliga andra områden såsom t. ex. mellan civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelsen, mellan biltrafiknämnden och länsstyrelsen,
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden, mellan bostadsstvrelsen
och länsbostadsnämnden o. s. v. Arbetsfördelningen är i regel
ordnad så att de större ärendena handläggas av den centrala myndigheten
medan lokala ärenden prövas av länsmyndigheten. Några kompetenskonflikter
ha, såvitt länsstyrelsen känner till, icke uppstått. Samarbetet har
tvärtom varit gott och underlättats genom att den centrala myndigheten anordnat
gemensamma konferenser och även i övrigt uppehållit personliga
kontakter med de lokala myndigheterna. Något motsvarande samarbete på
det personella planet har tyvärr icke förekommit mellan sparbanksinspektionen
och länsstyrelsen. Sparbanksinspektionen synes huvudsakligen ha arbetat
med tidsödande undersökningar av sparbankerna och därvid enligt utredningens
egen mening ägnat sig åt kontrolluppgifter, som normalt icke bör
belasta tillsynsmyndigheten utan i stället ombesörjas av sparbankens interna
kontrollorgan.

För att undanröja de svagheter, som utredningen anser vidlåda den nuvarande
dubbla tillsynsorganisationen, kräves enligt länsstyrelsens mening relativt
enkla åtgärder. I första hand en klar uppdelning och avgränsning av
sparbanksinspektionens och länsstyrelsernas kompetensområden och uppgifter.
Vidare ett väsentligt vidgat samarbete mellan sparbanksinspektionen
å ena sidan samt länsstyrelser och allmänna revisorer å andra sidan. Initiativet
till konferenser hör tagas av sparbanksinspektionen.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Utredningen har som sin uppfattning uttalat, att tillsynen blir avsevärt effektivare,
därest den helt lägges i en central myndighets hand. Länsstyrelsen
ifrågasätter riktigheten härav. De olägenheter, som föranledes av bl. a. avstånden
och därmed minskad lokal- och personkännedom, torde icke uppvägas
av den fördel som eventuellt kan erhållas genom att tillsynen på sätt föreslagits
helt anförtros ett rent fackorgan. Med den ideella inriktning som
utmärker och alltjämt bör känneteckna sparbanksrörelsen, kan för övrigt en
alltför utpräglad fackinställning snarare vara till men än till nytta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det, särskilt med tanke
på sparbankernas lokala karaktär och anknytning till en viss bygd, mest
lämpligt att tillsynen i första hand utövas av en myndighet, som har nära
kontakt med sparbankens verksamhetsområde. Länsstyrelsen fortsätter.

Såväl för sparbankerna själva och sparbanksrevisorerna som för sparbankernas
kundkrets torde det vara mest praktiskt, att tillsynsmyndigheten
finns nära till hands. I en rad ärenden torde det för sparbanksledningarna
vara av stor betydelse, att tillsynen ligger hos en myndighet, som har den
kännedom om de lokala förhållandena, som en länsstyrelse har.

I några yttranden framhålles vidare att länsstyrelsernas kontakt med
sparbankerna är av stort värde för länsstyrelsen i dess allmänna verksamhet.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Under de senaste årtiondena har länsstyrelsens samhällsplanerande åligganden
och dess uppgift att vara samordnande myndighet kommit att alltmera
träda i förgrunden. Vid fullgörandet av dessa uppdrag är det givetvis
av avgörande betydelse att länsstyrelsen besitter så god kännedom som möjligt
om länets skilda förhållanden. Kunskaper om länets ekonomiska situation
utgör därvid en betydelsefull faktor. För kännedomen därom har befattningen
med sparbanksrörelsen med sin utpräglat lokala anknytning, sin breda
förankring hos länets befolkning samt starka engagement i bostadsbyggandet
visat sig vara av stort värde. Förlusten av kontakten med sparbanksväsendet
vore därför att beklaga.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs
och Bohus län.

Slutligen uttalas i några yttranden att ett slopande av länsstyrelsernas tillsynsbefogenheter
skulle strida mot nu förekommande decentraliseringssträvanden.

Svenska sparbanksföreningen understryker inledningsvis att den är helt
ense med utredningen om att tillsynen skall vara så effektiv som möjligt.

Utredningen anför, erinrar föreningen i fortsättningen, att det som är gemensamt
för de svenska bankinrättningarna, nämligen att uppsamla inlåning
från allmänheten och att göra dessa medel fruktbärande genom kreditgivning
under betryggande förutsättningar, är långt mer väsentligt än det som
ger kreditinrättningarna deras särdrag. En så allmänt definierad likhet i
bankinrättningarnas verksamhet kan enligt föreningen inte rimligen åberopas
som ett vägande skäl för en centralisering av sparbankstillsynen. Det
avgörande för tillsynens organisation kan inte vara, att man kan konstatera
en allmän likhet i de olika institutens verksamhet, utan huruvida det föreligger
sådana olikheter eller särdrag i fråga om hur verksamheten är utformad,
var den bedrives och vilka behov och intressen den har att tillgodose,
att hänsyn därtill måste tas i sammanhanget. I dessa avseenden skiljer sig
sparbankernas verksamhet på ett avgörande sätt från exempelvis affärsbankernas.
Föreningen anför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

Eu bärande princip — en princip efter vilken sparbankslagstiftningen är
utformad — för en sparbanks verksamhet är, att denna skall avse ett visst
begränsat område. Den starka lokala anknytningen av verksamheten ger de
425 sparbankerna en särprägel i förhållande till andra kreditinstitut. Affärsbankerna
är sexton till antalet. Några av dem kan visserligen i förevarande
hänseende jämställas med sparbanker, men det är de stora centraliserade
bankerna med landsomfattande verksamhet som är de typiska för affärsbanksväsendet,
i varje fall från tillsynssynpunkt. Även jordbrukskasseväsendet
är starkt centraliserat med riksorganisationen Sveriges jordbrukskasseförbund
i toppen och med tolv centralkassor, i regel omfattande två eller flera
län, såsom de organ som skall ombesörja in- och utlåning. De många lokala
jordbrukskassorna synes i detta sammanhang närmast kunna jämställas
med filialer inom bankväsendet i övrigt. Denna framträdande skillnad mellan
å ena sidan sparbankerna och å andra sidan affärsbankerna och jordbrukskassorna
talar starkt emot, att sparbankstillsynen bör i likhet med tillsynen
över affärsbanker och jordbrukskassor helt centraliseras, liksom även
givetvis mot en sammanslagning av de centrala inspektionsmyndigheterna.

Utredningen gör emellertid det märkliga uttalandet, att »i diskussionen
om sparbankstillsynen har sedan årtionden tillbaka effektivitetssynpunkten
skjutits tillbaka för vad man med en gemensam beteckning skulle kunna kalla
lokala hänsyn». Utredningen hävdar sålunda, att det föreligger något slags
motsatsförhållande mellan effektivitet och lokala hänsyn. Vad sparbanksväsendet
beträffar vågar man säga, att de lokala hänsynen är så väsentliga att
en brist på denna punkt utgör en mycket allvarlig svaghet i effektiviteten.

I ärenden rörande exempelvis gränsdragning för verksamhetsområden eller
filialbildning är — framhåller föreningen — en god kännedom om orten
självfallet väsentlig. En sådan kännedom kan knappast inhämtas i papper,
exempelvis remissvägen, utan måste förvärvas genom fortlöpande kontakt
med orten och dess folk. I dessa hänseenden har länsstyrelserna speciella
förutsättningar att sitta inne med den erforderliga sakkunskapen. Det är
mot denna bakgrund och med stöd av en mångårig erfarenhet av länsstyrelsernas
befattning med sparbankstillsynen som sparbanksföreningen i motsats
till utredningen vill hävda, att lokala hänsynstaganden inte endast låter
sig väl förenas med, utan härvidlag även utgör eu nödvändig förutsättning
för, största möjliga effektivitet i tillsynen.

En helt centraliserad beslutanderätt innebär vidare enligt sparbanksföreningen
risker för att de för sparbankerna betydelsefulla lokala förhållandena
inte skall erhålla tillräckligt beaktande vid ärendenas avgörande, i synnerhet
som det tillika föreslås en sammanslagning av sparbanksinspektionen
och bank- och fondinspektionen till en enda tillsynsmyndighet. Sparbanksföreningen
har dessutom svårt att se, vad som från effektivitetssynpunkt
kan stå att vinna med den av utredningen förordade remissordningen jämfört
med att som nu länsstyrelserna med kännedom om de lokala förhållandena
direkt eller kanske efter remiss till sparbanksinspektionen, om det
gäller en härför ägnad fråga, fattar beslut.

Beträffande kraven på enhetlighet i rättstillämpningen gör föreningen följande
uttalande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

En central fackmyndighet anses av utredningen böra ha lättare än eu lokal
myndighet att, även med iakttagande av vägande lokala synpunkter, fatta
beslut, som tillgodoser kravet på rimlig enhetlighet i rättstillämpningen i
landet i dess helhet. Om utredningen avser att antyda, att det nuvarande tulsynssystemet
medfört brister härutinnan inom sparbanksväsendet, vill Sparbanksföreningen
framhålla, att detta i varje fall inte stämmer med inom
sparbankerna gjorda erfarenheter. Det synes föreningen aven bora påpekas,
att ett eventuellt förefintligt önskemål om större enhetlighet i rättstillämpningen
inte nödvändigtvis behöver förutsätta, att en enda myndighet ensam
har beslutanderätten. När starka skäl talar mot en centralisering kan ett sadant
önskemål inte tillåtas motivera annat än att ett gott samarbete etableras
mellan berörda myndigheter, i den mån det till äventyrs skulle saknas.

Till utredningens förslag, att de allmänna revisorerna i fortsättningen
skall utses av den centrala fackmyndigheten, har remissinstanserna
överlag tagit samma ställning som till huvudförslaget med avseende
på länsstyrelserna. Endast ett par myndigheter har uttalat sig närmare i
saken.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar den ändringen i utredningens förslag,
att den centrala tillsynsmyndigheten vid utseende av allmän revisor skall
vara skyldig att höra vederbörande handelskammare. Enligt länsstyrelsens
uppfattning bör den som förordnas till allmän revisor icke blott uppfylla de
i sparbankslagen föreskrivna formella förutsättningarna utan dessutom ha
gjort sig känd för pålitlighet och gott omdöme samt gärna även ha personoch
lokalkännedom inom sparbankens verksamhetsområde. Den centrala
tillsynsmyndigheten torde icke kunna ha någon möjlighet att utse re\isorer,
som uppfyller dessa fordringar, utan att myndigheten infordrar förslag på
lämpliga personer från någon lokal myndighet eller institution. Länsstji elsen
understryker för övrigt i sammanhanget angelägenheten av att de som
förordnas till revisorer har kunnighet och erfarenhet av inteckningsväsendet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att utredningens förslag innebar en
ökad omgång samt anför.

Utredningen förutsätter att samråd vid förordnandenas meddelande skall
ske. Då sålunda förslag regelmässigt torde komma att infordras från regionala
eller lokala organ''synes ur alla synpunkter lämpligast att länsstyrelserna
får behålla uppgiften att tillsätta allmänna revisorer.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner det mindre lämpligt att låta
den centrala tillsynsmyndigheten övertaga utseendet av allmänna revisorer
och fortsätter.

En central myndighet i Stockholm äger givetvis icke samma personkännedom
som länsmyndigheterna. En central tillsättning måste därför föregås av
ingående samråd med de lokala myndigheterna, vilket enligt länsstyrelsens
mening innebär en onödig komplicering av dessa ärenden. Om de nuvarande
reglerna för utseende av allmänna revisorer icke anses tillfyllest erfordras
endast att inrikesdepartementets landsslatsavdelning utfärdar nya an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1962

visningar. Utseendet av de allmänna revisorerna bör dock, enligt länsstyrelsens
uppfattning, alltjämt verkställas av länsstyrelserna.

Utredningens förslag att registreringsärenden fortfarande
skall ombesörjas av länsstyrelserna lämnas av de flesta remissinstanserna
utan erinran. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Blekinge,
Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län avstyrker emellertid förslaget.
Enligt dessa länsstyrelsers mening är det mest rationellt att överföra registreringsärendena
på den centrala tillsynsmyndigheten, i varje fall därest
länsstyrelsernas befattning med sparbankstillsynen i övrigt slopas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Sparbanksregistret är helt artskilt från de av utredningen åberopade handels-
och föreningsregistren och föres, åtminstone å denna länsstyrelse, å
den detalj, där sparbanksärendena handlägges, vilken är en annan än den
där övriga nämnda register föres. Sparbanksregistrets förande kräver en
mycket ringa insats av personal och uppgifter ur detsamma inhämtas ytterst
sällan av allmänheten. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur både arbetsoch
kostnadssynpunkt bättre med ett centralt register, fört av tillsynsmyndigheten.
EU sådant arrangemang skulle med nutida goda telekommunikationer
och i betraktande av det ringa intresse allmänheten visar sparbanksregistret
knappast innebära någon nackdel ur den enskildes synpunkt. Besväret
med kompletteringar och kungörelser i ortstidningar torde icke komma
att nämnvärt öka med den av länsstyrelsen föreslagna ordningen.

Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande.

Sparbankerna skulle hos tillsynsmyndigheten ansöka om stadfästelse å
vissa beslut och därefter hos länsstyrelsen för registrering anmäla tillsynsmyndighetens
beslut om stadfästelse. Hos länsstyrelsen skulle sparbankerna
för registrering till exempel anmäla, vilka som vore ledamöter och suppleanter
i sparbankens styrelse samt vilka som ägde teckna bankens firma. Tillsynsmyndigheten
bör hava intresse av dessa uppgifter och torde väl därför
infordra desamma från sparbankerna. Detta komme att medföra ökat arbete
för sparbankerna, vilket skulle undvikas, därest registreringen skulle ske
hos tillsynsmyndigheten.

Som skäl mot en fortsatt registrering hos länsstyrelserna anför länsstyrelsen
i Västmanlands län följande.

Begistreringen av en sparbank hänger nära samman med prövningen av
bankens reglemente. Här skall endast nämnas, att länsstyrelsen har att vägra
registrering av sparbank eller anmälan om reglementsändring m. in., därest
stadgade föreskrifter ej iakttagits eller fattade beslut står i strid med
sparbankslagen eller annan lag eller författning eller reglementet för sparbanken
eller eljest till sin avfattning i något viktigare hänseende är otydligt
eller vilseledande. Det må i sammanhanget erinras därom att då länsstyrelserna
på sin tid hade att föra försäkringsregister för s. k. läns- och sockenbolag,
stadgarna för bolagen prövades och stadfästes av länsstyrelserna i
samband med registreringen, efter det att försäkringsinspektionens yttrande
inhämtats. Samma gäller ännu jordbrukets kreditkassor; efter hörande
av bank- och fondinspektionen stadfäster länsstyrelsen stadgar för jordbrukskassa
och meddelar godkännande av densamma, i samband varmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

kassan registreras som ekonomisk förening. Även beträffande sparbank
måste registreringen och stadfästandet av det reglemente, som skall registreras,
anses på ett naturligt sätt ansluta sig till varandra.

Samma eller likartade synpunkter, som kommit till uttryck i de nu återgivna
yttrandena, anlägges i flertalet övriga yttranden, där förslaget i denna
del avstyrkes.

Utredningens förslag, att länsstyrelsernas befogenhet att lämna föreskrifter
om förvaring av sparbanks värdehandlingar under
utomordentliga förhållanden skall bibehållas i sparbankslagen, har mött invändningar
från länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Västernorrlands
och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att förvaring av värdehandlingar
i händelse av krig eller liknande förhållanden bör planeras i fredstid, varför
hinder för en central tillsynsmyndighet att medverka ej torde föreligga.
Därest det under krigsförhållanden visar sig inte vara möjligt att handla
enligt planerna och förbindelserna med den centrala myndigheten är avbrutna,
bör länsstyrelsen, anföres det, i likhet med vad fallet är på andra
områden, kunna träda i den centrala myndighetens ställe enligt 1942 års administrativa
fullmaktslag. Något specialstadgande i sparbankslagen är därför
enligt länsstyrelsens mening inte erforderligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrelsens befogenhet i förevarande
hänseende bör inskränkas till sådana extraordinära fall, då det är
omöjligt för sparbank att från tillsynsmyndigheten få besked i ämnet. Det
bör enligt länsstyrelsens mening åligga tillsynsmyndigheten att i förväg
meddela bestämmelser om vad sparbank skall ha att iakttaga även för de
fall varom nu är fråga. Den befogenhet länsstyrelsen bör ha att meddela tillstånd
att förvara värdehandlingar bör vidare, anföres det, tillkomma inte
blott länsstyrelsen i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte,
utan även länsstyrelsen i det län, till vilket eventuell evakuering av sparbankens
värdehandlingar skett.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att tillstånd av förevarande slag
skall meddelas av tillsynsmyndigheten och icke av länsstyrelse, medan länsstyrelsen
i Västernorrlands län menar att frågan bör regleras i annan ordning
och det föreslagna stadgandet i ämnet sålunda utgå ur sparbankslagen. I

I likhet med utredningens övriga förslag har dess förordande av en
sammanslagning av spar banksinspektionen med bankoch
fondinspektionen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
det stora flertalet remissinstanser. Endast länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län ävensom Svenska sparbanksföreningen
och Sparbankernas bank bär avstyrkt förslaget. Några remissinstanser
har inte gått in på frågan.

Bland de tillstyrkande remissinstanserna framhåller riksrevisionsverket
att förhållandena på kreditmarknaden under senare tid utvecklat sig där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

hän, att olikheterna mellan kreditinstituten kommit att i viss mån utjämnas
och att denna utveckling har gjort behovet av en gemensam tillsynsorganisation
mera framträdande än tidigare och jämväl ökat förutsättningarna
för genomförandet av en sådan organisation.

Bank- och fondinspektionen understryker att effektivitetssynpunkten
måste vara den klart avgörande för tillsynens utformning. Med denna utgångspunkt
har utredningen enligt inspektionens mening fullt övertygande
visat att tillskapandet av en central inspektionsmyndighet är den mest rationella
lösningen. När det gäller myndighetens uppgifter och organisation
har utvecklingen visat att särdragen i den verksamhet som var på sitt område
utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen alltmera
utjämnats, därigenom att tillsynsuppgifterna griper in i varandra och
blivit mycket likartade. En omständighet som nu mer än tidigare bör framhållas
är även — uttalar bank- och fondinspektionen — att det erfarenhetsmässigt
visat sig svårt att bevara kontinuiteten i alltför små ämbetsverk
med relativt täta personalbyten.

Synpunkter likartade de nu återgivna anföres av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte under årens lopp alltför stor
vikt tillmätts farhågorna för att inom en gemensam tillsynsmyndighet tillbörlig
hänsyn ej skall tagas till sparbankernas särart.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar att utvecklingen tenderar att alltmer
utjämna gränserna mellan de olika penninginstituten, vilkas verksamhetsformer
blir alltmer likartade. Denna utveckling och de skäl utredningen
i övrigt anfört motiverar enligt länsstyrelsens mening att tillsynen över
sparbankerna anordnas på motsvarande sätt som tillsynen över affärsbankerna
och jordbrukets kreditkassor.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner förslaget om sammanslagning av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen ändamålsenligt och rationellt.
Länsstyrelsen framhåller att inrättandet i den nya tillsynsmyndigheten
av en särskild avdelning för sparbanksärenden markerar dessa ärendens
betydelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker att, om vid sammanslagningen
en särskild sparbanksavdelning inrättas med en sparbanksinspektör
som chef, förändringen för sparbankerna huvudsakligen torde bli av formell
karaktär men med vissa praktiskt fördelaktiga resultat såsom följd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förutsätter vid sitt tillstyrkande att en
särskild sparbanksavdelning inrättas inom den nya tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller särskilt att en sammanslagen
tillsynsmyndighet kan förväntas erhålla erfarenheter från olika delar av
kreditväsendet, vilka uppenbarligen måste bli av stort värde för såväl sparbankerna
som andra kreditinstitut.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att det knappast finns några
bärande skäl att i fråga om tillsynsorganisationen göra skillnad mellan å
ena sidan sparbanker och å andra sidan affärsbanker och jordbrukskassor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1062

Sparbanksinspektionen framhåller att ett slopande av länsstyrelsernas
befattning med sparbankstillsynen icke omedelbart behöver leda till slutsatsen,
att en sådan sammanslagning är ofrånkomlig. Inspektionen finner
emellertid den av utredningen föreslagna åtgärden vara i och för sig rationell.
Inspektionen anför.

Går man ut ifrån att en odelad central sparbankstillsyn är överlägsen
den nuvarande uppdelade synes nästa steg vara att undersöka, huruvida
det existerande centralorganet efter utvidgningen av detsamma åvilande
uppgifter lämpligen bör bestå som självständigt verk. En sådan lösning
skulle ligga i linje med det från sparbankshåll ofta hörda önskemålet att
sparbankerna borde få behålla en särskild endast för dem avsedd tillsyn.
Emellertid har detta önskemål såvitt det hittills kommit till uttryck alltid
varit förenat med en önskan att även få behålla de lokala tillsynsorganen.
Det alternativ till inrättandet av en central tillsynsmyndighet för hela bankväsendet,
som sparbankerna uppställa, synes därför i själva verket endast
bestå i ett fasthållande vid nu rådande ordning. Härmed försvagas givetvis
skälen för ett bibehållande av sparbanksinspektionen som ett självständigt
verk. De motiv som i övrigt kunde anföras för sådant bibehållande torde i
huvudsak vara, att ett mindre verk lättare än ett större kan sammanhållas
till en fast arbetsenhet till fördel för effektiviteten i verksamhetens bedrivande.
Häremot får å andra sidan vägas det mindre verkets större svårigheter
med rekryteringen till följd av de små karriärmöjligheterna inom detsamma
samt det relativt stora avbräck för arbetets behöriga fortgång, som
inom en liten personal vållas av varje längre sjukdomsfall, militärinkallelse
eller byte av befattningshavare. Dessa olägenheter, som varit verkligt
kännbara för sparbanksinspektionen, skulle emellertid minska i den mån
personalökning för förbättring av undersökningsfrekvensen komme till
stånd. På huvudsakligen andra grunder, som redovisas av utredningen och
som icke här skola upprepas, torde det dock få anses att en sammanslagning
av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen till en
myndighet innebär sådana fördelar ur allmän synpunkt, att åtgärden framstår
som rationell.

Sammanfattningsvis gör inspektionen en allmän avvägning mellan de sålunda
redovisade synpunkterna och vad som från andra synpunkter anses
tala mot en sammanslagning. Vad härvidlag anföres överensstämmer med
vad som ur inspektionens yttrande återgivits i samband med redovisningen
av motsvarande avvägning i frågan om länsstyrelsernas befattning med
sparbankstillsynen. Inspektionen finner även i nu ifrågavarande fråga övervägande
skäl tala för utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som förordar att nuvarande ordning skall bibehållas
uttalar länsstyrelsen i Jönköpings lön, att sparbanksväsendet har en
sådan storlek, särart och utbredning att en särskild tillsynsmyndighet är
önskvärd. Sparbanksinspektionen bör därför omorganiseras och ges större
resurser för möjliggörande av tätare inspektioner men förbli ett självständigt
ämbetsverk.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det inte är nödvändigt att för del
ifrågavarande ändamålet tillskapa ett nytt centralt ämbetsverk samt anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

Sparbankernas särart gör att de icke lämpligen böra inordnas under samma
tillsynsorgan som affärsbanker och jordbrukskassor. Det i direktiven
för utredningen angivna behovet av en så långt möjligt enhetlig prövning av
de för kreditväsendet gemensamma problemen torde kunna tillgodoses genom
ett regelbundet samarbete mellan de centrala tillsynsorganen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det sakligt motiverat att
tillsynsverksamheten med avseende på sparbankerna fortfarande ges en särskild
inriktning och organisation. Länsstyrelsen uttalar att i formellt hänseende
ett visst närmande visserligen ägt rum mellan sparbankernas och affärsbankernas
rörelsegrenar men att någon reell utjämning knappast skett
av de stora olikheter, som alltjämt finns mellan sparbanker och affärsbanker.
Länsstyrelsen fortsätter.

Redan av de inledande bestämmelserna i sparbankslagen och banklagen
framgår, att sparbankerna ha till uppgift att utan enskilt vinstsyfte befordra
sparsamhet, medan affärsbankernas verksamhet avser bankrörelse, givetvis
i avsikt att främja delägarnas vinst. Det är här fråga om en fundamental
skillnad mellan sparbankerna och affärsbankerna. Det är icke som kreditinstitut
sparbankerna i första hand skola betraktas, det är verksamheten
som sparinstitut, som sparbankslagen anger som deras huvudsakliga syfte.
Härtill kommer den klart skilda historiska utvecklingen för sparbanker och
affärsbanker. Medan bankväsendet numera koncentrerats till ett fåtal större
banker med verksamhetsområden över många gånger stora delar av landet
och balansomslutningar, som för flertalet affärsbanker uppgå till flera
hundra miljoner kronor, har sparbankerna, som för närvarande uppgå till
cirka 400 st., lyckats bevara sin lokala förankring och uppvisa balansomslutningar,
som frånsett vissa undantag, i allmänhet uppgå till något tiotal miljoner
kronor. Sparbankernas lokala förankring framgår även av, att de inlånade
medlen i huvudsak kommer den egna bygden till godo.

Svenska sparbanksföreningen framhåller till att börja med att kraven på
en enhetlig överblick över bank- och kreditväsendet i och för sig inte måste
leda till inrättandet av en gemensam bankinspektion. Föreningen anför.

Vad först beträffar punkten att en sammanslagen inspektion erhåller en
större överblick över kreditväsendet så fäster utredningen intet eller i vart
fall mycket ringa avseende vid, att även en för affärsbanker, sparbanker och
jordbrukskassor gemensam inspektion alltjämt inte skulle omspänna en avsevärd
del av den organiserade kreditmarknaden. Försäkringsbolagen, vilkas
kreditverksamhet har relativt sett mycket stor omfattning och för vilka
nu öppnats möjlighet att förränta utfallna försäkringsbelopp och till att
framdeles taga upp andra former av kapitalförvaltning, som står inlåning
på bankräkning nära, skulle komma att ligga utanför inspektionsmvndiglietens
område. Vidare skulle alla de mer eller mindre fritt arbetande sparoeh
kreditinstitut, som är verksamma i landet — exempelvis sparkasseverksamheten
inom konsument- och bostadskooperationen — alltjämt fortsätta
sin verksamhet utanför denna myndighets område. Detsamma gäller all statlig
och halvstatlig bank- och kreditverksamhet (postbanken, bostadsstyrelsen,
stadshypoteks-, bostadskredit- och landshypoteksföreningarna etc.)
samt allmänna pensionsfonden. Samtliga här avsedda institutioner företer
på utlåningssidan, och i vissa fall även på inlåningssidan, stora likheter med
sparbankerna och i viss omfattning även med affärsbankerna och jordbrukskassorna.
Även om man för över sparbankstillsynen till en gemensam bank -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

inspektion, är det alltså alltjämt en ganska begränsad överblick över kreditmarknaden
en sådan inspektion kan få. En samlad sådan överblick skulle
fortfarande i likhet med vad hittills varit fallet få inhämtas genom studier av
förefintlig statistik och genom utbyte av informationer med andra tillsynsorgan
och institutioner.

Sparbanksföreningen framhåller vidare, att föreningen för sin del inte har
gjort den erfarenheten att den nuvarande självständiga sparbanksinspektionen
inte med tillräcklig auktoritet har kunnat hävda sina synpunkter i sammanhang
av förevarande slag. Ej heller har sparbanksinspektionen själv
föreningen veterligt givit uttryck för någon känsla av brister i detta hänseende.

När det gäller utredningens önskemål om en bättre samordning i bedömningen
beträffande filialbildning är det enligt sparbanksföreningens mening
angeläget att understryka, att vad som centralt kan te sig som en rationell
samordning av olika konkurrerande institutioners åtgärder i filialfrågor lätt
kan från lokala synpunkter vara både irrationellt och ineffektivt. Sparbankernas
och affärsbankernas filialfrågor får — framhålles det — både med
hänsyn till allmänhetens intresse och till sparbankernas särart inte skäras
över en kam.

Beträffande den av utredningen anförda synpunkten att en gemensam inspektionsmyndighet
kan ha en samordnande funktion när det gäller olika utredningar
i anslutning till genomförandet av kreditbegränsande åtgärder anför
föreningen följande.

Eftersom utredningen inte gärna kan mena, att en för affärsbanker, sparbanker
och jordbrukskassor gemensam inspektionsmyndighet bör deltaga i
förhandlingar och beslut om överenskommelser av detta slag — något som
givetvis inte kan tänkas ifrågakomma — är det svårt att förstå vad utredningen
här avser. Det kan inte gärna ha någon praktisk betydelse för riksbanken,
om de utredningar den härvidlag kan anse sig behöva som grund
för sina ställningstaganden utföres av tre inspektionsmvndigheter — försäkringsinspektionen
medräknad — eller av två. Det finns väl heller ingen
anledning att antaga, att en sammanslagen bank- och sparbanksinspektion
skall ha lättare att göra av riksbanken begärda utredningar om exempelvis
dels affärsbankernas och dels sparbankernas rörelse eller göra bättre utredningar
än en bankinspektion och en sparbanksinspektion var för sig.

Enligt sparbanksföreningens mening är det oriktigt att, som utredningen
gör, påstå att gränsen mellan sparbankernas och andra kreditinstituts verksamhet
håller på att utsuddas. Föreningen framhåller att den begränsade
rätt att ta emot valfri inlåning, som sparbankerna i och med införandet år
1955 av en s. k. »fri sektor» erhöll, av sparbankerna endast i ytterst ringa
utsträckning utnyttjats till att ta emot kortfristig eller avista inlåning. Sättes
behållningarna på de olika räkningarna i relation till den totala inlåningen
erhålles, upplyser sparbanksföreningen, följande procenttal: sparbanksräkning
92,8, överinsättningsräkning 6,6, uppsägningsräkning 0,1, checkräkning
0,2 och postväxelräkning 0,3. Vid slutet av år 1960 utgjorde behållningen
på överinsättningsräkning 7,2 % av inlåningen på sparbanksräkning. Föreningen
fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

Överinsättningsräkningen representerar en sparbanksinlåning av traditionell
natur. Sparbankerna hade ju nämligen redan före den nya lagens tillkomst
möjlighet att ta emot sådana medel efter dispens från respektive länsstyrelse
i varje särskilt fall. Denna inlåning var i vissa sparbanker av sådan
omfattning, att den vid den nya lagens ikraftträdande omedelbart tog i anspråk
en betydande del av utrymmet inom den fria sektorn. Utvecklingen av
sparbankernas inlåning inom den fria sektorn vittnar sålunda klart om, att
på inlåningssidan sparbankerna inte eftersträvar någon utsuddning av gränser
gentemot affärsbankerna eller andra institut av samma karaktär som
dessa. Mot denna bakgrund är det naturligt, att Sparbanksföreningen i eu av
utredningen omnämnd framställning säger sig ha svårt att finna något praktiskt
syfte med eller sakligt motiv för ifrågavarande regler, som ju endast
har den begränsningseffekten att de kan hindra sparbanker att ta emot ytterligare
långfristig inlåning av traditionell sparbankskaraktär.

Ej heller på sparbankernas utlåningssida kan några tecken på gränsförskjutning
iakttagas. Sparbankerna äger över huvud taget inte att syssla
med växelkreditrörelse. De får numera ge krediter i checkräkning till begränsade
belopp, men rörelsen är mycket obetydlig — vid slutet av 1960
mindre än 8 milj. kr. på en total utlåning av 13 700 milj. kr. Industrikrediter
(lån till småindustri och hantverk etc.) upptar en obetydlig andel i sparbankernas
utlåning i likhet med aktielån. Sparbankernas låneportfölj domineras
av i realiteten mycket långfristiga lån mot inteckning i bostadsfastighet
eller jordbruk. Lån under byggnadstiden förekommer även och de blir då
ofta en successiv uppbyggnad av framtida lån, som sparbanken lämnar. Man
kan inte skönja att placeringsstrukturen i sparbankerna skulle ha förskjutit
sig i riktning mot affärsbankernas.

Att inom sparbanksväsendet tillskapats en affärsbank, som bl. a. har till
uppgift att vara ett för sparbankerna gemensamt serviceorgan, och att denna
bank bedriver en affärsbanks vanliga rörelsegrenar också till tjänst för
sparbankernas kunder kan enligt sparbanksföreningen inte rimligen tas
som ett tecken på gränsförskjutning. Det anses snarare vara ett tecken på
motsatsen, nämligen att sparbankerna inte strävat efter att i sin egen verksamhet
inlemma affärsbanksbetonade servicegrenar.

Det står enligt sparbanksföreningen klart, att sparbankernas rörelse i så
många väsentliga hänseenden skiljer sig från affärsbankernas och jordbrukskassornas
att en för dessa tre slag av institutioner gemensam tillsynsmyndighet
inte bör komma i fråga. Det är dessa skiljaktigheter — framhåller
föreningen — som måste vara avgörande vid bedömningen av tillsynsfrågan
och inte den allmänna likheten hos de tre institutionsgrupperna, att de
samtliga tar emot inlåning och lämnar ut lån.

Mot synpunkten att inspektionen bör organiseras uteslutande i syfte att
skapa största möjliga effektivitet i tillsynen finns enligt sparbanksföreningen
intet att invända. Men sparbanksföreningen kan inte förstå, uttalar man,
varför — mot sparbankernas önskemål — denna effektivitet måste skapas
genom att sparbanksinspektionen inordnas »som en byrå» inom en gemensam
bankinspektion. Föreningen anför.

Det torde inte kunna bestridas, att den önskvärda effektivitetsökningen
— syftande bl. a. till en större inspektionstäthet — lika väl kan åstadkommas
genom förverkligande av förslaget om en förstärkning inom den nuva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 734 år 1962

rande sparbanksinspektionen. Ett förslag härom framfördes från sparbankerna
redan vid tillkomsten av 1955 års lag, men det bär av någon anledning
inte lett till någon egentlig upprustning. Sparbankerna är alltjämt beredda
att medverka till en sådan upprustning. Utredningen hävdar nu visserligen,
ehuru utan att närmare ange vilka överväganden och utredningar som kan
ligga till grund för detta antagande, att personalförstärkningen skulle kunna
hållas inom en mer begränsad ram, om de båda inspektionsmyndigheterna
slås samman. Även om så vore fallet, saknar detta relevans i sammanhanget,
så länge sparbankerna själva bekostar tillsynen och statsfinansiella skäl
sålunda inte spelar in. Den avgång från tjänsterna inom sparbanksinspektionen,
som utredningen anser kunna motverkas genom en sammanslagning,
torde säkerligen motverkas lika väl, om nya kvalificerade tjänster tillskapas
inom sparbanksinspektionen. Befordringar inom det större verket skulle
även de innebära avgång från befattningar och ombyte av tjänster. Det torde
för övrigt böra påpekas, att det inte är befattningshavarnas intresse av
ökade befordringsmöjligheter m. m., som skall tillgodoses i detta sammanhang,
utan — i insättarnas och sparbankernas intresse — kravet på en effektiv
och i alla avseenden för sin uppgift lämpad inspektion och tillsyn.

Sparbanksföreningen anser — i likhet med utredningen —• att en statlig
tillsynsmyndighet inte kan eller får ha till uppgift att fungera som goodwillfrämjare
för de kreditinstitut den har att övervaka. Föreningen understryker
i sammanhanget att en gemensam inspektion får ett betydande ansvar
för att sparbankernas berättigade intressen i olika avseenden tillgodoses i
frågor, som berör flera grupper av kreditinstitut.

Sparbanksföreningen anför vidare.

Sparbanksföreningen vill givetvis inte bestrida vad utredningen anför, om
att bank- och fondinspektionen sedan många år kunnat utöva tillsyn över
både affärsbanker och jordbrukskassor utan att förlora dessa instituts förtroende.
Men de tillfällen där en gemensam inspektionsmyndighet kommer
att få ta ställning i en situation, då instituten har mot varandra stridande intressen,
måste bli så många fler och av så mycket känsligare natur i förhållandet
affärsbankerna-sparbankerna än i förhållandet affärsbankerna-jordbrukskassorna.
Det ligger därvid ingalunda utanför möjligheternas gräns att
avgörandena i dessa svåra bedömanden, hur stor strävan till opartiskhet än
må vara, kan komma att influeras av förhållanden, som äger mer samband
med affärsbankernas primära ställning på kreditmarknaden och deras större
verksamhetsfält än med en rent objektiv intresseavvägning, där kreditinstitutens
särart beaktas. Utredningen anför i förevarande sammanhang att
»skulle — mot all rimlig förmodan — det gemensamma tillsynsorganet brista
i objektivitet gentemot sparbankerna torde Svenska sparbanksföreningen
äga goda möjligheter att vinna rättelse» med hänsyn bl. a. till sparbanksväsendets
»vitt förgrenade anknytningar till inflytelserika institutioner».

Det måste betraktas som djupt olyckligt, om en sådan situation skulle
uppkomma, att sparbankerna nödgades på detta sätt hävda sin rätt gentemot
eu tillsynsmyndighet. Det kan heller sannolikt inte med fog antagas att i
ett dylikt läge övriga berörda kreditinstitut, som förvisso inte heller sakna

vitt förgrenade anknytningar till inflytelserika institutioner», skulle vara
helt overksamma.

Blotta möjligheten av eu situation av denna art måste utgöra ett synnerligen
starkt skäl mot att utan tungt vägande anledningar skapa förutsättningar
för dess uppkomst. Några sådana anledningar har inte visats föreligga.

1 liiluiiKj till riksdagens protokoll /.%’2. 1 samt. Å r 7-1/

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

Vid upprepade tillfällen under senare år har, erinrar föreningen, av finansministern
förutskickats en utredning med uppgift att klarlägga och reglera
gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsfält.
Sparbanksföreningen är visserligen för sin del inte övertygad om behovet och
den praktiska nyttan av en sådan utredning, men det synes föreningen uppenbart
att en sådan utredning inte gärna skulle kunna undvika att såsom
en huvudpunkt behandla frågan om den offentliga tillsynen över kreditinstituten.
Att i tillsynsfrågan träffa ett avgörande på grundval av föreliggande
betänkande synes därför vara att i väsentlig omfattning föregripa en
eventuellt kommande gränsdragningsutredning.

Avslutningsvis gör sparbanksföreningen följande uttalande.

Förslag om en organisation av sparbankstillsynen efter de riktlinjer som
utredningen förordar har framlagts vid tidigare tillfällen, då tillsynsfrågan
varit under diskussion. Utredningsmännen har inte tillfört denna diskussion
några mera betydelsefulla nya synpunkter, inte gjort några nya väsentliga
utredningar eller över huvud taget åstadkommit några bevis för att en ordning
enligt deras förslag skulle leda till en förbättrad tillsyn. Ej heller har
de kunnat påvisa, att de rådande formerna medfört några "olägenheter vare
sig från sparbankernas, deras insättares eller det allmännas synpunkter. Av
Sparbanksföreningen här anförda skäl mot en ändring av den nuvarande tillsynsorganisationen
har också i flera väsentliga hänseenden framlagts vid de
tidigare tillfällen, då frågan om sparbankstillsynen behandlats. Hittills har
skälen för den nuvarande ordningen befunnits starkare, och Sparbanksföreningen
är övertygad om att det vore olyckligt att nu tämligen brådstörtat
genomföra en ändring.

Sparbankernas bank erinrar om att banken tillkommit som ett sparbankernas
centralorgan på det ekonomiska området, enär det —- på grund av
sparbankernas lokalt begränsade verksamhet — förelåg behov av ett centralt
organ med hela riket som verksamhetsområde för att i olika hänseenden stå
sparbankerna till tjänst. Banken driver sin rörelse efter samma regler och
föreskrifter som en affärsbank och det förhållandet att banken i denna sin
egenskap lyder under bank- och fondinspektionen hör, enligt bankens mening,
icke kunna tagas till intäkt för en sammanslagning av nämnda inspektionsmyndighet
med sparbanksinspektionen.

Uet av utredningen framlagda förslaget till organisation för
bankinspektionen föranleder närmare kommentarer endast i ett fåtal
yttranden.

Sparbanksinspektionen understryker kraftigt angelägenheten av att en förstärkning
sker av den personal, som har att verkställa sparbanksundersökningar,
samt uttalar.

Det har ej minst under den senaste tiden visat sig klart olämpligt, att så
lång tid som sex å sju år förflyter mellan undersökningarna i samma sparbank.
Under denna långa tid kunna avsevärda ändringar i sparbanks förvaltningspraxis
hinna utbildas och befästas utan att de komma till inspektionens
kännedom; detta gäller särskilt i vissa konkurrenslägen och vid
starkt expanderande rörelse samt i det stora antal fall, då personalen i spar -

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1962

bank är relativt oerfaren och till antalet så ringa, att utbyte av chefstjänsteman
(kamrer) — särskilt då den nytillträdande såsom ofta är fallet icke är
fackutbildad — lätt kan innebära ett olyckligt brytande av kontinuiteten i
sparbankens skötsel. På grund av de långa intervallerna blir också varje undersökning
betydligt mera besvärlig och arbetskrävande — både vid undersökningstillfället
och ifråga om den efterföljande skriftväxlingen — än den
behövde vara om å ömse håll minnen och erfarenheter från en förrättning
icke hunnit förblekna innan nästa tar vid. Utökningen av undersökningspersonalen
för upprätthållande av en bättre undersökningsfrekvens behöver
därför icke heller vara proportionsvis lika stor som den förbättring av frekvensen
som eftersträvas.

Länsstyrelsen i Uppsala län betonar vikten av att den nya tillsynsmyndigheten
erhåller personella resurser, som medger genomförande av ökad
inspektionstäthet i fråga om sparbankerna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som avstyrker sammanslagning av sparbanksinspektionen
med bank- och fondinspektionen, gör med avseende på
sparbanksinspektionen, såsom förut nämnts, enahanda uttalande.

Bank- och fondinspektionen anför.

Den framlagda personalförteckningen för den blivande sparbanksavdelningen
torde — såsom utredningen anför — innefatta ett minimum. Om
det uppställda målet, tvåårs intervaller mellan undersökningarna, kan uppnås
genom den föreslagna personalförstärkningen synes ovisst och i vart
fall vågar bankinspektionen för sin del icke göra något bestämt uttalande
härom. Å andra sidan är tydligt att förstärkningen bereder möjlighet alt
åstadkomma en avsevärt intensifierad tillsyn.

Statskontoret har förklarat sig kunna biträda de förslag till omorganisation
på sparbankstillsynens område som utredningen framlagt.

De uttalanden utredningen gjort om behovet av en vidgad inre revisionsverksamhet
inom sparbanksv iisen det tas upp till
närmare behandling i några yttranden.

Statskontoret anför.

Av betänkandet framgår klart, att sparbanksinspektionen för närvarande
i icke ringa omfattning tynges av arbetsuppgifter, som bank- och fondinspektionen
icke behöver befatta sig med, enär arbetet ombesörjs av kreditinstitutens
personal och interna kontrollorgan. I detta förhållande skulle, såvitt
statskontoret kunnat finna, icke ske någon väsentlig förändring vid
en sammanslagning i enlighet med förslaget. De skilda enheterna i den
gemensamma tillsynsmyndigheten skulle således bedriva inspektion av olika
omfattning och inriktning. Frånsett de olägenheter, som detta arbetsmässigt
kan medföra, blir följden, att personalorganisationen på sparbankssidan
för att vinna samma inspektionstäthet som beträffande affärsbankerna
av nyssnämnda anledning måste göras större än på de övriga enheterna
inom tillsynsmyndigheten. Det borde enligt statskontorets mening vara av
värde, om detta spörsmål kunde vinna sin lösning i förevarande sammanhang
och innan ställning lages lill personalstaten. Beaktas må särskilt att
en enhetlig inriktning av inspektionsverksamheten torde öka möjligheterna
till flexibilitet i personalhänseende inom den gemensamma inspektionsmyndigheten.
Statskontoret vill också framhålla, att ämbetsverket helt delar ut -

Kungl. Mcij.ls proposition nr 134 år 1062

redningens uttalande därom, att det vore naturligt om sparbankerna visade
intresse för en central revisionskontroll. Detta uttalande bör ses mot bakgrunden
av att, enligt av utredningen gjorde jämförelser, sparbankernas revisionsutgifter
är endast en tredjedel av affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens
motsvarande kostnader.

Riksrevisionsverket uttalar önskemål att sparbankernas egen revision
förbättras så att av tillsynsmyndigheten utsedda allmänna revisorer blir obehövliga.
Inrättandet av en sparbankernas egen revisionscenlral skulle enligt
riksrevisionsverkets mening bli ett gott stöd för tillsynsmyndigheten
samt möjliggöra för denna att koncentrera sig på de mera väsentliga uppgifterna.
Liknande synpunkter anlägges av bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen
i Västmanlands län och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Svenska sparbanksföreningen säger sig ha med intresse tagit del av utredningens
tankar om en central revisionskontroll i sparbanksväsendets
egen regi. Liknande tankegångar har, framhålles det, sedan länge förekommit
inom sparbanksväsendet. Spörsmålet anses väl värt ett närmare övervägande
inom sparbanksföreningen. Föreningen anför.

Vid sidan av den offentliga inspektionen är givetvis en fullgod intern revision
en nödvändig förutsättning för en effektiv tillsyn över sparbankernas
verksamhet. Utredningen har berört denna fråga och därvid meddelat resultatet
av en jämförelse av å ena sidan sparbankernas och å andra sidan
affärsbankernas och jordbrukskassornas kostnader för den interna revisionen.
Jämförelsen säges ge vid handen, att sparbankernas interna revisionskostnader
i förhållande till inlåningen endast är ungefärligen en tredjedel
så stora som de båda övriga institutionsgruppernas. Utredningen meddelar
inga uppgifter om tillvägagångssättet vid denna jämförelse, men Sparbanksföreningen
vill ändå ifrågasätta dess riktighet och relevans. Det förhållandet
att både inom affärsbankerna i allmänhet och inom den i detta hänseende
centraliserade jordbrukskasserörelsen den interna revisionen handhaves av
särskilda revisionsavdelningar torde innebära, att kostnaderna härför är
jämförelsevis lätta att särskilja. Så är i allmänhet inte förhållandet inom en
stor del av sparbanksväsendet. Delta innebär, såvitt Sparbanksföreningen
kan förstå (och föreningen är inte utan erfarenhet rörande svårigheterna
att göra kostnadsberäkningar av detta slag inom sparbanksväsendet), att
utredningens jämförelse måste vara behäftad med stor osäkerhet.

Därmed vill Sparbanksföreningen givetvis inte hävda att sparbankernas
kostnader för intern revision skulle vara av samma storleksordning som
t. ex. affärsbankernas. Det ligger i sakens natur, att en affärsbanksrörelse
med dess differentierade utlåningsverksamhet med exempelvis växelkrediter
och dess mycket stora antal transaktioner på kortfristiga och avista
inlåningsräkningar, för att inte tala om utlandsrörelsen, kräver en helt annan
och större intern kontrollapparat än en sparbanks på in- och utlåningssidan
mer enhetliga rörelse med en förhållandevis betydligt mindre transaktionsmängd.
Jordbrukskassornas rörelse företer här stora likheter med
affärsbankernas. Man kan sålunda inte, vilket utredningen heller inte uttryckligen
gjort, av en jämförelse av ifrågavarande slag draga den slutsatsen,
att effektiviteten hos sparbankernas interna kontrollapparat skulle
vara mindre än hos de nämnda andra institutens. Rent allmänt torde för
övrigt kunna sägas, att jämförelsevis låga kostnader inte i och för sig brukar
tas som tecken på bristande effektivitet utan snarare på motsatsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13t ur 1962

Även Sparbankernas bank ställer sig, såsom förut nämnts, positiv till det
förevarande spörsmålet.

Till slut må i korthet nämnas vissa vid remissbehandlingen i speciella
hänseenden gjorda uttalanden.

Sparbanksinspektionen förordar att förslaget till ändringar i sparbankslagen
jämkas på ett par punkter. Inspektionen anser sålunda att det är
olämpligt att slopa det nuvarande stadgandet i 83 § SpL om skyldighet för
inspektionen att tillhandagå sparbankerna med råd och upplysningar rörande
bankverksamhetens bedrivande. Inspektionen förordar vidare att SpL
även i fortsättningen skall innehålla ett stadgande om att tillsynsmyndigheten
har att göra de erinringar hos sparbanks styrelse vartill myndigheten
kan finna sig föranlåten.

Föreningen auktoriserade revisorer föreslår att sparbanker av viss storleksordning,
förslagsvis sådana med en inlåning på mer än 40 miljoner
kronor, alltid skall ha minst en auktoriserad revisor. Sveriges jordbrukskasseförbund
anser det önskvärt att åtminstone en revisor i sparbank är
auktoriserad eller godkänd granskningsman.

Statistiska centralbyrån tillstyrker att länsstyrelsernas medverkan vid
insamlandet av uppgifter till sparbanksstatistiken upphör.

Svenska bankföreningen ifrågasätter om icke olikheten mellan affärsbankerna,
sparbankerna och jordbrukets kreditkassor med avseende på regler
om auktorisation vid nybildning, om ändring av bolagsordning, reglemente
eller stadgar samt om upprättande av filial bör undanröjas. IV.

IV. Departementschefen

Frågan om tillsynen över sparbankerna har under senare år vid flera tillfällen
varit föremål för övervägande. Även vid genomförandet av den nu gällande
sparbankslagstiftningen år 1955 var frågan uppe till behandling men
det definitiva avgörandet ställdes på framtiden. Därefter har vid ett par tillfällen
statsmakternas ställningstagande till olika frågor på sparbanksområdet
uppskjutits i avbidan på en slutlig lösning av tillsynsfrågan.

I syfte att få tillräckligt underlag för en sådan lösning tillkallade jag i början
av förra året särskilda sakkunniga för utredning av frågan om tillsynen
över sparbankerna. De sakkunniga har numera framlagt betänkande
med förslag i ämnet.

I betänkandet fastslås till eu början alt tillsynen även i fortsättningen bör
utövas av statlig myndighet. Beträffande utformningen av tillsynsverksamheten
förordar utredningen att tillsynen i allt väsentligt samlas hos en central
myndighet och att sålunda länsstyrelsernas befattning med alla egentliga
tillsynsuppgifter skall upphöra. Därjämte föreslås att sparbankstillsynen
samordnas med tillsynen över affärsbankerna och jordbrukets kredit -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

kassor genoin att den nuvarande sparbanksinspektionen sammanslås med
bank- och fondinspektionen till en myndighet, benämnd bankinspektionen.

Den av utredningen intagna ståndpunkten att tillsynen skall utövas av
statlig myndighet — och sålunda icke i sparbankernas egen regi —- har överlag
godtagits vid remissbehandlingen. Även enligt min mening får det anses
klarlagt att tillsynen hör omhänderhas av statlig myndighet. Detta är också
utgångspunkten för min bedömning av de föreliggande frågorna om tillsynens
närmare utformning.

Den första huvudpunkten i utredningens förslag är — såsom nyss antytts
- — att länsstyrelsernas befattning med den egentliga tillsynen över sparbankerna
skall upphöra och tillsynsuppgifterna i fortsättningen anförtros åt en
för hela landet gemensam myndighet. Den sålunda förordade reformen motiveras
väsentligen med att man därigenom skapar förutsättningar för en
effektivare tillsyn och eu mer enhetlig rättstillämpning.

Vid de tidigare tillfällen, då frågan om sparbankstillsynen övervägts, har
från många håll uttalats tvivel om ändamålsenligheten och lämpligheten av
att tillsynen är uppdelad mellan sparbanksinspektionen och länsstyrelserna.
Visserligen är man inte heller nu helt ense men det övervägande flertalet
remissinstanser har anslutit sig till tanken på införandet av eu för landet
i dess helhet gemensam tillsynsmyndighet.

Den nuvarande ordningen med en delad tillsyn — där sparbanksinspektionen
har den banktekniska sakkunskapen och länsstyrelserna beslutanderätten
— medför uppenbarligen i många fall onödig omgång och kan ge anledning
till kompetenskonflikter och skapa oklarhet beträffande ansvarsfördelningen.
Med denna ordning uppnår man inte heller lika stor effektivitet i
tillsynen och enhetlighet i tillämpningen som då en enda myndighet har
hand om tillsynen. En sådan myndighet vinner för övrigt en samlad erfarenhet
och får en överblick över förhållandena i stort som otvivelaktigt är av
värde för hela sparbanksväsendet.

De nu anförda synpunkterna har också föranlett det helt övervägande antalet
remissinstanser —- däribland fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
de allra flesta länsstyrelserna samt sparbanksinspektionen och
bank- och fondinspektionen —- att ansluta sig till den ståndpunkt utredningen
intagit och sålunda tillstyrka dess förslag.

Emellertid har sparbanksföreningen och några länsstyrelser motsatt sig,
att länsstyrelsernas nuvarande tillsynsuppgifter överföres till en för hela
landet gemensam myndighet. Det skäl, som därvid i första hand åberopas,
är att sparbankerna har begränsade verksamhetsområden och en så stark
lokal anknytning att kunskap om ortens förhållanden är nödvändig vid
avgörande av vissa med tillsynen förenade frågor. Man menar att vid en
central tillsyn risk skulle föreligga att för sparbankerna betydelsefulla lokala
synpunkter inte tillräckligt beaktas. Särskilt nämnes spörsmål om verksamhetsområden
och filialbildning. I några yttranden — vari utredningens
förslag dock tillstyrkes — framhålles för övrigt att kännedom om lokala

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år W62 55

förhållanden är av värde även vid bedömande av frågor om stiftande av sparbank,
fusion, likvidation och fastighetsförvärv ävensom ärenden rörande lokalt
betingade kreditbehov och kreditvärdesbedömningar.

I och för sig torde det vara riktigt att kunskap om ortens förhållanden kan
vara till gagn vid bedömning av frågor om verksamhetsområdenas avgränsning.
Emellertid förekommer ärenden av detta slag ytterst sällan, varför
kravet att länsstyrelserna skall bibehållas vid denna tillsynsuppgift är av
mycket underordnad betydelse. När det gäller filialbildningen må erinras om
att tillstånd erfordras endast när fråga är om avdelningskontor i annan kommun
än sådan, där sparbanken redan har kontor. Även här torde kännedom
om lokala förhållanden vara av värde för frågans bedömande. Av väsentligt
större betydelse får emellertid — framför allt med hänsyn till den starka
konkurrensen om inlåningen — anses vara att den tillståndsgivande
myndigheten har en god överblick över behovet av bankservice i orten. Så
blir i särskilt hög grad fallet om sparbanksinspektionen och bank- och fondinspektionen,
såsom jag i det följande kommer att föreslå, sammanslås till
en myndighet.

Vad åter beträffar fusionsärenden, vilka hittills varit jämförelsevis fåtaliga,
utgör dessa inte något större problem, då det i allmänhet är fråga om
rationalisering genom sammanslagning av två sparbanker. Bedömningen av
härvid uppkommande frågor kräver för övrigt i första hand juridisk och
bankteknisk fackkunskap.

Övriga frågor, där det gjorts gällande att kännedom om lokala förhållanden
är av värde för tillsynsmyndigheten, saknar enligt min mening praktisk
betydelse för ställningstagandet till spörsmålet om tillsynens utformning.
Här må endast påpekas att tillsynsmyndighetens granskning av kreditgivning
och kreditvärdesbedömning i eminent grad är en bankteknisk fråga. Så
är även fallet med frågor om likvidation.

Såsom framgår av vad jag nu anfört kan det från allmän synpunkt inte
vara förenat med några avgörande nackdelar att handläggningen av de berörda
ärendena överföres till eu central tillsynsmyndighet. Detta gäller så
mycket mer som myndigheten — i de fall där kännedom om lokala förhållanden
kan vara av betydelse — självfallet bör tillse att den får erforderlig
information i saken och för sådant ändamål hör vederbörande länsstyrelse
och andra lokala instanser, som kan ha upplysningar att lämna. Jag kan sålunda
inte finna annat än att lokala synpunkter kommer att bli tillfredsställande
tillgodosedda även om beslutanderätten ligger hos eu central tillsynsmyndighet.

Av vad jag i det föregående anfört om sparbankstillsynens utformning har
framgått, alt väsentliga fördelar står att vinna med eu enda för landet i dess
helhet gemensam tillsynsmyndighet. Några egentliga nackdelar kan knappasi
anses vara förenade med eu sådan ordning, särskilt som tillsynsmyndigheten
enligt vad jag i det föregående förordat har att höra vederbörande
lokala instanser i frågor, där kännedom om ortens förhållanden är av värde.

Jag kan sålunda — med ett par undantag till vilka jag strax återkommer

Kungl. Maj. ts proposition nr 131 år 1962

—- på förevarande punkt godtaga utredningens förslag. Att, såsom några
länsstyrelser förordat, i sparbankslagen införa uttrycklig föreskrift om skyldighet
för tillsynsmyndigheten att höra länsstyrelse är enligt min mening
icke erforderligt.

Ej heller anser jag påkallat att, såsom från något håll också förordats,
ålägga den centrala tillsynsmyndigheten att inhämta yttrande från handelskammare
innan allmän revisor utses. Det oaktat skall tillsynsmyndigheten
självfallet höra handelskammare eller annan, då myndigheten inte själv
äger tillräcklig kännedom om vederbörandes kvalifikationer och lämplighet
för uppdraget.

Såsom förut nämnts har utredningen föreslagit, att registreringsärenden
även i fortsättningen skall handläggas av länsstyrelse. I likhet med åtskilliga
länsstyrelser finner jag emellertid att handläggningen av dessa ärenden
inte bör skiljas från handläggningen av övriga tillsynsärenden. Jag förordar
sålunda att även registreringsärendena anförtros åt den centrala tillsynsmyndigheten.
Vad angår utredningens förslag rörande förvaring av
sparbanks värdehandlingar under utomordentliga omständigheter torde något
särskilt stadgande i sparbankslagen inte vara erforderligt. De befogenheter
i sådant hänseende länsstyrelse har enligt 1942 års administrativa fullmaktslag
bör enligt min mening vara tillfyllest.

Den andra huvudpunkten i utredningens förslag är att sparbanksinspektionen
samt bank- och fondinspektionen skall sammanslås till en tillsynsmyndighet,
benämnd bankinspektionen. Även detta förslag har vunnit anslutning
från det helt övervägande antalet remissinstanser, däribland de
båda inspektionerna.

Ett av skälen för utredningens och de nyss berörda remissinstansernas
ställningstagande är att olikheterna mellan skilda slag av kreditinstitut utjämnats
i sådan grad, att motiv inte längre föreligger att bibehålla två skilda
inspektionsmyndigheter. I anslutning härtill understrykes det växande
behovet av en tillsynsmyndighet med överblick över en större del av kreditväsendet.
En sådan överblick anses också kunna medföra vissa fördelar
när det gäller att i kreditpolitiskt syfte medverka vid klarläggande av förhållandena
på kreditmarknaden. Som ytterligare skäl anföres att sammanslagningen
skulle innebära inte oväsentliga vinster i rationaliseringshänseende
och skapa bättre möjligheter för rekrytering av personal. Den föreslagna
reformen skulle sålunda utgöra grundval för en effektivare tillsyn,
vilket är av stor betydelse inte minst för tillgodoseende av den primära tillsynsuppgiften,
nämligen att skapa garantier för insättarnas trygghet.

I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstanserna finner
jag den förordade sammanslagningen av sparbanksinspektionen och bankoch
fondinspektionen medföra betydande fördelar. Emellertid har sparbanksföreningen,
Sparbankernas bank och ett par länsstyrelser så bestämt
motsatt sig en sammanslagning att jag något vill uppehålla mig vid de skäl
som därvid anförts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13''t år 1962

De nämnda remissinstanserna bestrider i stort sett att någon reell utjämning
skett mellan sparbankernas och affärsbankernas verksamhet. Man
framhåller också att sparbankerna till skillnad från affärsbankerna har
till uppgift att utan enskilt vinstintresse befordra sparsamhet. Vidare göres
gällande att den föreslagna nya inspektionsmyndigheten alltjämt inte skulle
omspänna någon avsevärd del av den organiserade kreditmarknaden, enäi
bland annat en rad statliga och halvstatliga kreditinrättningar skulle komma
alt ligga utanför tillsynen. Man bestrider även att sammanslagningen
skulle vara av någon betydelse för riksbankens kreditpolitiska verksamhet.
Slutligen antvder sparbanksföreningen att en gemensam tillsynsmyndighet
kan komma att i sina avgöranden inllueras av förhållanden, som ägei
mer samband med affärsbankernas ställning på kreditmarknaden än med
en rent objektiv intresseavvägning, där kreditinstitutens särart beaktas.

Det ligger i sakens natur att den verksamhet som bedrives av skilda slag
av kreditinrättningar inte är ensartad. Det finns sålunda i vissa hänseenden
betydande skillnader mellan sparbankernas och affärsbankernas rörelser.
Förekomsten av sådana skiljaktigheter kan emellertid i och för sig inte anses
utgöra hinder för en av rationaliserings- och effektivitetsskäl betingad
sammanslagning av inspektionsmyndigheterna. Jämför man för övrigt spaibankerna
med jordbrukskassorna finner man stora likheter. Verksamheten
bygger sålunda i båda fallen på ideell grund och bär bland annat till ändamål
att främja sparandet. Därjämte visar statistiken att bottenlån i fastigheter
och statligt garanterade lån genomsnittligt utgör omkring sjuttiofem
procent av utlåningen hos både sparbanker och jordbrukskassor.

När det gäller spörsmålet om överblick över kreditmarknaden vill jag
endast framhålla att i fråga om de av sparbanksföreningen berörda statliga
och halvstatliga kreditinrättningarna insynen från statens sida delvis
tillgodoser andra ändamål och utövas i annan ordning än förhållandet äi
beträffande sparbankerna, affärsbankerna och jordbrukets kreditkassor.

Vad som anförts om fördelen från kreditpolitisk synpunkt med en enda
tillsynsmyndighet kan visserligen inte sägas vara av någon mera avgörande
betydelse, men det torde å andra sidan inte heller kunna bestridas, att en
sådan myndighet får bättre möjligheter att ge erforderliga informationer
om rådande kreditförhållanden.

Sparbanksföreningens farhågor, slutligen, att en gemensam tillsynsmyndighet
icke skall i tillbörlig grad beakta sparbankernas speciella problem är
enligt min mening helt ogrundade.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört förordar jag sålunda alt
sparbanksinspektionen sammanslås med bank- och fondinspektionen till en
myndighet, benämnd bankinspektionen.

Vad härefter angår den sammanslagna inspektionsmyndighetens organisation
vill jag erinra om att — såsom framgår av 194 § banklagen och 99 §
sparbankslagen — det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa denna organisation.
Frågan härom torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t, därest

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

riksdagen bifaller de nu aktuella förslagen. Här må endast förutskickas, att
jag i huvudsak kan godtaga det av utredningen framlagda organisationsförslaget,
vilket — såsom förut nämnts — bland annat innebär att en särskild
avdelning för sparbanksärenden skall inrättas hos bankinspektionen och
jämställas med en motsvarande avdelning för ärenden rörande affärsbanker.
Det sagda innebär även att jag ansluter mig till den av utredningen intagna
ståndpunkten att sparbanksavdelningen bör få en sådan organisation
att sparbankerna kan inspekteras betydligt oftare än som nu sker. I
sammanhanget må nämnas att möjligheterna till ökad inspektionstäthet
skulle bli större därest det tillskapas en central revisionskontroll i sparbanksväsendets
egen regi, något som man också på sparbankshåll funnit
värt att närmare överväga.

I anslutning till det anförda vill jag framhålla att den av utredningen
gjorda kostnadsberäkningen för den föreslagna nya tillsynsmyndigheten får
ses mot bakgrund av den väsentligt utökade verksamhet, som jag nyss berört.
Liksom hittills bör kostnaderna för den centrala tillsynsmyndighetens
verksamhet bestridas av de kreditinrättningar, som omfattas av tillsynen.

Utredningen har föreslagit att den nya tillsynsmyndighetens uppgifter
med avseende på sparbankerna skall i sparbankslagen utformas efter mönster
av motsvarande stadganden i banklagen och lagen om jordbrukskasserörelsen.
Till detta förslag kan jag ansluta mig.

Till sist vill jag nämna att av Svenska bankföreningen väckt fråga om
förenhetligande av de för affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukets
kreditkassor gällande reglerna om auktorisation vid nybildning m. m. får
övervägas i annat sammanhang. Inte heller är jag nu beredd att biträda
ett av Föreningen Auktoriserade revisorer framfört förslag, att sparbanker
av viss storleksordning alltid skall ha minst en auktoriserad revisor.

Den av mig i det föregående tillstyrkta omläggningen av tillsynen över
sparbankerna bör genomföras från och med den 1 juli 1962. överförandet
av länsstyrelsernas sparbanksregister till ett gemensamt sparbanksregister
hos tillsynsmyndigheten torde dock böra anstå till den 1 januari 1963. V.

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

2) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa; samt

3) lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter och befogenheter,
som enligt lag eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen
eller sparbanksinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag — vilka
såsom Bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende — måtte
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Smith

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 mars
1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 9 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16
februari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 om sparbanker,
lag angående ändring i lagen den 15 juni 193i om sparbankernas
säkerhetskassa och lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter
och befogenheter, som enligt lag eller författning tillkomma bank- och
fondinspektionen eller sparbanksinspektionen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen B. Holmquist.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1962.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 13 mars 1962
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 februari 1962 remitterade förslagen
till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr bl6) om sparbanker,
lag angående ändring i lagen den 15 juni 193b (nr 300) om sparbankernas
säkerhetskassa och lag om överflyttande på bankinspektionen av
de uppgifter och befogenheter, som enligt lag eller författning tillkomma
bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen, vilka lagförslag av
lagrådet lämnats utan erinran.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå
riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Sven-Olof Norberg

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 62015G