Kungl. Maj:ts proposition nr 13 (Proposition 1944:13)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.; given
Stockholms slott den 8 januari 19M.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6
juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H 1 sami. Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag till Lag Olli

ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen1 skola
erhålla följande ändrade lydelse samt att i förstnämnda kapitel skall införas
en ny paragraf, benämnd 10 a §, med nedan angivet innehåll.

18 kap.

10 §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som ej fyllt femton år,
dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Har någon övat sådan otukt med den, som fyllt femton men ej aderton
år, och var han ej själv under aderton år, dömes till straffarbete i högst
två år eller fängelse.

Har någon, som fyllt aderton år, i annat fall än ovan sägs, övat otukt med
annan av samma kön under utnyttjande av dennes oerfarenhet eller med
grovt missbruk av hans beroende ställning, straffes med fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10 a §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som är sinnessjuk eller
sinnesslö, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Har styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid inrättning, som avses i 6 § 2 moni., övat otukt
med där intagen person av samma kön, dömes till straffarbete i högst två
år eller fängelse.

25 kap.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra
ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt
med ungdom som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning
eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för

1 Senaste lydelse av 25 kap. 20 §, se SFS 1936: 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan
ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av
ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, om det med hänsyn till
hans ämbetsuppgift finnes påkallat, ådömas, där han i annat fall än nyss
sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. 10 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag*

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § harnavårdslagen den 6 joni

1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6
juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade
eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro vanartade
eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfallen
åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest visat
svår oart;

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i---och handhavande.

Hurusom den---i kommunallagarna.

22 §.

Barnavårdsnämnden har---dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguelt år, som befinnes vara
hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest
visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets
sida krävas för hans tillrätlaförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 62.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om
behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,
för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till
straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a
eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller
10 a § strafflagen, 12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen
örn sterilisering eller 8 § lagen om kastrering till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas
såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som
han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning
från befattningen eller mistning därav på viss tid
eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda
låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare
bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över
tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som
blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning,
legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen,
samt att, där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas
allenast för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete
eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §,
15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § strafflagen,
12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen om sterilisering
eller 8 § lagen örn kastrering till fängelse eller till ansvar för förseelse,
som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan läkarbefattning,
att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman, gjort sig
förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid,
skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 381.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitie departementsär enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 november 19A3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter gemensam
beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Rosander,
fråga angående ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straffrättsliga
behandling m. m.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

I 18 kap. 10 § strafflagen stadgas straff för den som med annan person övar
»otukt som emot naturen är». Straffet utgör straffarbete i högst två år. Brottsbeskrivningen
omfattar efter ordalagen all annan otukt än normalt könsumgänge
mellan man och kvinna, vare sig den övats mellan personer av
samma eller mellan personer av olika kön. I rättspraxis har stadgandet emellertid
ansetts tillämpligt endast beträffande sexuella förbindelser mellan personer
av samma kön, s. k. homosexuell otukt. Dess användande anses vidare
utesluta samtidig tillämpning av andra stadganden i strafflagen rörande
sedlighetsbrott. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda parterna äro
män som då båda äro kvinnor, även örn det så gott som uteslutande är
män som blivit föremål för åtal enligt detsamma. Enligt de officiella rättsstatistiska
uppgifterna lia sålunda under 20-årsperioden 1921—1940 sammanlagt
935 män men endast en kvinna ställts under tilltal för brott emot 18 kap.
10 § strafflagen. I dessa siffror ingå åtal för otukt med djur, s. k. tidelag,
som jämväl omfattas av lagrummet. De anställda åtalen ha i stor utsträckning
lett till att den tilltalade efter rättspsykiatrisk undersökning förklarats ha varit
av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen och på grund härav
icke kunna fällas till ansvar. Av nyssnämnda under åren 1921—1940 för
brott emot 18 kap. 10 § strafflagen åtalade 936 personer blevo sålunda icke
mindre än 143 straffriförklarade. Anledningen till denna relativt höga siffra
torde väsentligen vara att söka däri att många psykiatrer liksom också medicinalstyrelsen
hysa den åsikten att homosexuell läggning såsom en biologiskt
betingad psykisk abnormitet bör föranleda omhändertagande i form av sinnessjukvård
i stället för straff. Högsta domstolen torde emellertid få anses lia

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

tagit avstånd från uppfattningen att homosexuella anlag i och för sig skulle
medföra straffrihet enligt 5 kap. 5 § strafflagen.1

Reformfrågans utveckling.

Att straffbarheten för homosexuell otukt enligt 18 kap. 10 § strafflagen är
oinskränkt har sedan länge varit föremål för kritik, särskilt från läkarhåll.
Frågan örn en ändring av lagrummet bragtes första gången under statsmakternas
prövning genom en av professorn A. V. Lundstedt vid 1933 års riksdag
väckt motion (II: 1). I denna yrkades efter ingående motivering, att riksdagen
måtte besluta att för sin del upphäva 10 § i 18 kap. strafflagen samt i dess
ställe antaga ett stadgande av innehåll, att otukt, utövad mellan personer av
samma kön, skulle beläggas med fängelse i högst 6 månader eller straffarbete
i högst 2 år, dels därest gärningen skett under omständigheter motsvarande
dem, som framginge av något av följande stadganden, nämligen
12, 13 och 15 §§ i 15 kap. samt 6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, dels ock därest
gärningen begåtts med person mellan 15 och 18 år, i vilket senare fall straffet
dock skulle kunna bortfalla, såvitt som personexna i ålder och utveckling
vore varandra ungefärligen jämbördiga.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 15), att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda, därvid utskottet anförde:

Utskottet vill icke göra något bestämt uttalande örn man bör hos oss liksom
i åtskilliga främmande länder i princip lämna de homosexuella handlingarna
straffria. En sådan princip förutsätter i allt fall, såsom även motionären
framhållit, att de homosexuella handlingarna lika väl som otuktshandlingarna
mellan personer av motsatta kön under särskilda omständigheter
förbli straffbelagda, och frågan, i vilken omfattning så skall vara förhållandet,
fordrar en ingående prövning.

Chefen för justitiedepartementet har i samband med sitt initiativ till
partiella reformer på strafflagstiftningens område framhållit frågan om en
inskränkning av de straffbara gärningarnas omi-åde beträffande sedlighetsbrotten.
Utskottet fönxtsätter, att frågan om de homosexuella handlingarnas
straffbarhet i detta sammanhang blir föremål för en allsidig uttydning.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande i det
ämne som avsågs i nyssnämnda motion, avgav styrelsen sådant utlåtande
den 24 oktober 1935. Vid utlåtandet fogade styrelsen till belysande av naturen
av den drift, som läge till grund för otukt mellan personer av samma kön,
en av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn V. Wigert för
fattad framställning »Homosexualiteten ur medicinsk ståndpunkt». Häri anfördes
bl. a. att homosexuell i egentlig mening vore den, vilkens erotiska drift
komme honom att föredraga en sexuell förening med individer av hans eget
kön framför sådan förening med det andra könet eller komme honom att
uteslutande eftersträva förening med likkönade personer. Denna erotiska
böjelse kunde vara latent och behövde således icke giva upphov till homosexuella
handlingar. Dylika handlingar kunde emellertid förekomma oberoende
av homosexualitet i nyss angiven mening, så t. ex. bland likkönade personer,

1 NJA 1938 s. 328, 1939 s. 140 och 1940 s. 593.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

som under längre tid vore avstängda från det andra könet, utan att deras
driftliv vid tillgång till det andra könet företedde några avvikelser från det
normala (pseudohomosexualitet). För ett icke oväsentligt antal personer vore
det emellertid så att deras dragning till det ena eller andra könet vore ungefär
likvärdig och att sexualdriften kunde tillfredsställas såväl med likkönade som
med olikkönade personer (bisexualitet).

Medicinalstyrelsen anförde i sitt nyssnämnda utlåtande:

Enligt vad i professor Wigerts framställning utvecklas, synes man böra
tyda föreliggande fakta rörande homosexualiteten sålunda.

Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som bestämma
deras egenskap av man eller kvinna, rudimentära anlag till det andra
könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i organanläggningen
förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska uppträdande
viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anledning
att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större eller
mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten mognat,
kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk dragning
till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i viss mån
erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i flertalet fall
till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveckling och ersättes
med en utveckling, som blir mer eller mindre utpräglat homosexuell. Vid
denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många kanske i flertalet
fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kunna ibland antagas
vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela miljöfaktorer en bestämmande
roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i genombrottsåldern.
Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många visar sig vara en potentiell
homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den mognande ungdomen
för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling till heterosexualitet.

Samhällets åtgärder mot homosexualiteten kunna därför sägas ha inneburit
ett moment av självförsvar mot vissa biologiskt betingade,, just därför
ständigt förekommande men ur samhällets synpunkt i fortplantningsavseende
misslyckade och för den normalskapta, fortplantningsdugliga ungdomens utveckling
till nästa generation fäder och mödrar ibland farliga individer.

Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt
betingad men ändock socialt anorina! företeelse. Med denna var ändrade
uppfattning blir det enligt medicinalstyrelsens mening berättigat eller rättare
framstår det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande
till sådana fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för
andra personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd
för harn och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar,
som hos vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad,
utan av samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska
området anormala, flir andras säkerhet, liv eller hälsa tarliga personer, d. v. s.
omhändertagande, läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid
och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt.

Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder,
intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det
emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella
genitalaggressioner. Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss man villkorlig.
Medicinalstyrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till 20 år. Då salunda
samhällets reaktion inskränkes lill genitalaggression gentemot harn och
ungdom, saknas anledning att skilja mellan de båda könen.

Kunni Maj:ts proposition nr 13.

På grundval av vad sålunda anförts föreslog styrelsen vissa ändringar i
sinnessjuklagen, nämligen dels ett tillägg till 6 § enligt vilket den skyldighet
att bereda vård åt sinnessjuk som åligger vissa personer och myndigheter
skulle utsträckas att gälla omhändertagande av den, som förövat otukt med
person under 20 år av samma kön, och dels en ändring i 18 § av innebörd
att utskrivning av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle,
i likhet med vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga
sinnessjuka, endast få ske efter beslut av sinnessjuknämnden.

Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomfördes
i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits straffbestämmelsen
örn otukt mot naturen i 18 kap. 10 § strafflagen borde utgå.

Genom beslut den 16 december 1932 hade chefen för justitiedepartementet
med stöd av Kungl. Maj ris samma dag givna bemyndigande tillkallat professorn
Ragnar Bergendal att i egenskap av sakkunnig inom departementet biträda
med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens
område, avseende bland annat 18 kap. 10 § strafflagen, varefter
nuvarande borgmästaren Gunnar Lindskog och överläkaren docenten Torsten
Sondén förordnades att biträda vid utredningen. Medicinalstyrelsens förenämnda
utlåtande överlämnades till de sakkunniga för att av dem beaktas
vid utredningsarbetet. De sakkunniga avlämnade den 31 december 1935 en
promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för
särskilda brott m. m. (SOU 1935: 68), i det följande benämnd 1935 års promemoria.
I denna anförde de sakkunniga bl. a.:

De senaste årtiondenas medicinska forskningar ha visat upp, att den egentliga
homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser
från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda
för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella
handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet härmed
det nuvarande straffbudet ej — även om det kunde effektivt genomföras —
kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så till vida
är ändamalslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat endast
av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses medföra.
Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläggande av dessa
handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl däremot. Homosexuella
handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer, äro i regel socialt
oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus giver däremot näring åt
sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom medföra en viss
smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt erfarenhetens vittnesbörd,
i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt genomföra; straff drabbar,
slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homosexuella handlingar som
ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för rättskänslan och i viss mån
skadligt för strafflagens allmänna auktoritet. A andra sidan innebär det hot
örn straff och därmed i mångå fall örn ekonomisk och social ruin, som vilar
över homosexuella eljest socialt välanpassade människor, ofta en avsevärd
ökning av det svåra personliga lidande, som redan medvetandet om deras
abnormitet medför, och gör dem ej sällan till offer för utpressning eller annan
brottslighet.

Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de
emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i

Kunell. Maj:ts proposition nr 13.

sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Av professor
Wigerts framställning framgår, att den manliga homosexualiteten av honom
anses ha en utpräglad tendens att eftersträva yngre personer, samt att man
under alla omständigheter lärer böra räkna med att sådana upplevelser som
homosexuell förförelse under harna- och ungdomsåren kunna — åtminstone
då vissa kroppsliga och psykiska förutsättningar äro för handen — omstämma
en individ till homosexualitet eller fixera en sådan driftsriktning hos honom.
Dylika verkningar måste givetvis samhället söka i görligaste mån förebygga.
Medicinalstyrelsen har gjort sig till tolk för uppfattningen att samhällets
reaktion mot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke borde
vara ett kriminaliserande utan ett omhändertagande å sinnessjukhus, detta
enär homosexualiteten heror på »en såväl somatiskt som psykiskt betingad
abnormitet, ett avvikande från typen, som med hänsyn till sina yttringar
under de här avsedda förhållandena torde böra jämställas med sinnessjukdom».
De sakkunniga få såsom sin mening uttala, att medicinalstyrelsens
uppfattning — vilken ej lärer representera någon övervägande läkaropinion —
i vart fall för närvarande ej torde böra läggas till grund för lagstiftning
Det skulle innebära ett alltför starkt brott mot hittills tillämpade rättspsykiatriska
principer att föreskriva att homosexuell böjelse städse skidle,
i fråga örn förevarande gärningar, föranleda att gärningsmannen hänfördes
under 5 kap. 5 § strafflagen eller behandlades såsom jämställd med därunder
hänförliga personer. Härvid måste ytterligare uppmärksammas, att homosexuella
gärningar ju även i viss utsträckning förövas av personer, vilka ej
ens äro homosexuella utan ha normal könsdrift. Och det måste möta betydande
praktiska betänkligheter att till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett —
förmodligen ganska stort — antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse
från det normala än att de förövat otillåtna homosexuella handlingar.

Det förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen som de sakkunniga
framlade innebar i huvudsak följande. Homosexuell otukt skulle vara
straffbar endast om gärningen riktade sig mot den som ej fyllt tjugu år eller
ägde rum under omständigheter motsvarande dem, som avses i 18 kap. 6 §
andra stycket strafflagen, vari stadgas straff för det fall att styresman, föreståndare
eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt
vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan inrättning
övar otukt med kvinna, som är där intagen. Straffet skulle utgöras
av fängelse eller straffarbete i högst två år. Övades otukten med barn under
15 år, skulle straffet kunna skärpas till fyra års straffarbete. För otukt mellan
dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda, skidle dock kunna
frias från straff, därest omständigheterna vore synnerligen mildrande.

I promemorian fanns intagen en redogörelse för utländsk rätt i ämnet som
torde få bifogas statsrådsprotokollet i delta ärende (Bilaga A).

över 1935 års promemoria infordrades yttranden från åtskilliga ämbetsmyndigheter.
Den på grundval av promemorian utarbetade propositionen till
1937 års riksdag med förslag lill lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
m. m. (nr 187) innehöll emellertid icke något förslag lill ändrad lydelse av
straffbudet för otukt mot naturen. Till motivering härför anförde dåvarande
chefen för justitiedepartementet, efter att lia redogjort för innehållet i inkomna
yttranden, följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Av det törni anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexualiteten
såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktionen
mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer
det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa
fall kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den omständigheten
att homosexualiteten under vissa lider och bland vissa folk nått
en särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även
sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt
min mening bör alltså spörsmålet örn den samhälleliga reaktionen mot homosexuella
handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde
även andra synpunkter böra komma under beaktande.

De sakkunniga lia till stöd för den av dem föreslagna principiella strafffriheten
främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna
och ansvariga personer i regel vöre socialt oskadliga. Erfarenheten synes
emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan
medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även om den äger
rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska verkningar
för båda parterna eller endera av dem, liksom den även kan innebära en
fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella ofta för att tillfredsställa
sin drift förmå heterosexuella personer att, mot vederlag i en eller
annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt vara likgiltigt.
Av det nu sagda framgår att jag icke kan förorda att en inskränkning av
tillämpningsområdet för ifrågavarande lagrum företages utan att man samtidigt
tillser, att samhället erhåller möjlighet att bekämpa sådana yttringar
av homosexualiteten, vilka ur olika synpunkter framstå såsom samhällsfarliga.
De sakkunnigas förslag torde emellertid icke tillgodose detta krav. I ett
flertal yttranden framhålles sålunda, att borttagandet av straffet dels kan
befaras medföra ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och
ett mera öppet inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra
kampen mot den manliga prostitutionen. Överståthållarämbetet finner
det nödvändigt att sådana följder av straffriheten förhindras genom lagstiftning.
De sålunda framförda invändningarna synas värda beaktande. De
sakkunniga framhålla visserligen att sådana yttringar av homosexuella böjelser.
som såra den yttre anständigheten, kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 §
första stycket strafflagen, vari stadgas straff för gärning som sårar tukt och
sedlighet, så alt allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer,
ävensom att emot den manliga prostitutionen kan såsom hittills i svårare
fall ingripas med stöd av lösdrivarlagsliltningen. Emellertid torde det,
under förutsättning att principiell straffrihet för homosexuella handlingar
införes, uppstå betydande risker för att homosexuella förbindelser komma
att ingås eller anbud därom framställas under former, som påkalla särskilda
lagstiftningsåtgärder. Erinras må att redan reglementeringskommittén i sitt
år 1910 avgivna betänkande föreslog att straff intill sex månaders fängelse
skulle stadgas för den som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt
som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt.
Vad därefter angår bekämpandet av den manliga prostitutionen må framhållas
att gällande lösdrivarlagstiftning icke möjliggör ett ingripande i andra
fall än då fråga är örn helyrkesprostituerade. De personer — ofta icke själva
homosexuella — som mot ersättning i en ellin- annan form låta bruka sig
till homosexuell otukt torde emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda
kategori. Det kan vidare ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella handlingar
lämnas straffria utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att
kriminalisera även försök alt förleda ungdom till homosexuell otukt. Slutligen
må framhållas att ett borttagande av straffet i föreslagen omfattning
synes kräva alt möjlighet berudes att, där förhållandena det påkalla, från

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

tjänstgöring avstänga eller vidtaga andra lämpliga åtgärder mot personer,
vilka ha till uppgift att uppfostra eller undervisa ungdom och som ådagalagt
homosexuella böjelser, även om dessa tagit sig uttryck endast i sådana handlingar
som enligt den nya lagstiftningen skulle lämnas straffria.

Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver
alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna kriminaliseringarna
•—■ ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa
av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under
det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större frågan
om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnadssätt av
samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde desamma
icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuktens
straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigberedd
att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande.

Vid propositionens behandling i första lagutskottet yttrade utskottet i avgivet
utlåtande (nr 45) i fråga örn reformeringen av lagbestämmelserna mot homosexuell
otukt:

Utskottet, som finner de i propositionen anförda skälen för att förslag i
frågan nu ej blivit framlagt förtjänta av allt beaktande, vill emellertid betona
att denna lagstiftningsfråga måste anses vara av trängande beskaffenhet
samt att en snar lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag synes böra eftersträvas. Ej minst angeläget är att den
föreslagna straffskärpningen beträffande homosexuella förgripelser mot barn
blir genomförd. I anledning härav vill utskottet föreslå att riksdagen till
Kungl. Majit avlåter skrivelse med anhållan att Kungl. Majit snarast måtte
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändrad lagstiftning
i fråga om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling.

Riksdagen fattade beslut på denna punkt i enlighet med utskottets förslag.

Sedan Kungl. Majit därefter tillkallat professorn Alfred Petrén att såsom
sakkunnig inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande åtgärder
för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar, har den
sakkunnige den 19 december 1940 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1941: 3).
Betänkandet, vartill såsom bilaga fogats redogörelse för ett av den sakkunnige
bearbetat omfattande rättspsykiatrisk! material, utmynnade bl. a. i ett
tillstyrkande av att den i 1935 års promemoria föreslagna ändringen av 13
kap. 10 § strafflagen genomfördes, men förutsatte, i viss överensstämmelse
med den uppfattning medicinalstyrelsen tidigare givit uttryck åt, att stadgandet
icke skulle komma till användning beträffande vissa homosexuella, för
vilka i stället sinnessjuk vård borde komma till stånd.

Genom remiss den 4 mars 1941 anbefalldes sträfflagberedningen att avgiva
utlåtande i ärendet, varefter beredningen den 3 november samma år avgav
utlåtande med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar (SOU 1941:32).

över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande
i ämnet lia sedermera efter remiss yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Jag återkommer i det följande lill en närmare redogörelse
för professor Petréns betänkande och stralflagberedningens utlåtande
samt däröver avgivna yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

I en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 130) yrkade professor Lundstedt.
under anförande att i de avgivna yttrandena de remitterade förslagen
ansetts innebära ett så stort steg fram mot lagstiftningsfrågans lösning att
något ytterligare dröjsmål därmed icke kunde anses motiverat, att riksdagen
måtte för sin del antaga lagförslagen med de jämkningar och ändringar, som
kunde föranledas av motionens behandling i lagutskottet. Under erinran att
frågorna om kastrations tillåtlighet ägde nära samband med åtgärderna mot
homosexualitetens samhällsfarliga yttringar och att de båda lagstiftningsfrågorna
lämpligen borde lösas i ett sammanhang, framställdes i motionen enahanda
yrkande beträffande av strafflagberedningen utarbetade förslag till
lagstiftning om kastrering m. m.

Första lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, yttrade i avgivet
utlåtande (nr 32) angående den homosexuella otuktens straffrättsliga bebehandling: Utskottet

finner i likhet med motionären angeläget att denna lagstiftningsfråga
bringas till sin lösning utan ytterligare uppskov och anser strafflagberedningens
förslag i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för en blivande
lagstiftning i ämnet. Lagstiftningen bör sålunda enligt utskottets åsikt
bygga på principen att homosexuella handlingar skola vara kriminaliserade
endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Av särskild vikt är
därvid att barn och ungdom i görligaste mån skyddas mot faran för homosexuell
förförelse. Likaså bör varje invit å allmän plats till homosexuellt närmande
på grund av sin anstötlighet vara underkastad straff. I lagstiftningsfrågans
nuvarande läge — innan lagrådet hörts över ett inom justitiedepartementet
granskat förslag i ämnet — har utskottet icke funnit skäl att underkasta
detaljbestämmelserna i lagförslagen en mera ingående prövning. Med
anledning av de över förslagen avgivna remissyttrandena synas emellertid
vissa av dessa bestämmelser böra underkastas ytterligare överväganden och
överarbetningar.

På hemställan av utskottet — som förklarade sig i likhet med motionären
anse att frågan om kastrering hade ett nära samband med frågan örn en reviderad
lagstiftning angående den homosexuella otukten och att de båda lagstiftningsfrågorna
borde lösas i ett sammanhang — beslöt riksdagen att i
skrivelse (nr 205) till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för nästkommande
års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning angående homosexualitetens
straffrättsliga behandling och därmed sammanhängande ämnen i huvudsaklig
överensstämmelse med de principer som läge till grund för de av
strafflagberedningen utarbetade lagförslagen.

Ärendet har sedermera varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
Frågan om lagstiftning angående kastrering har därvid ansetts äga
den självständiga betydelse att jag anhåller att få upptaga densamma till
särskild behandling.

Professor Petréus förslag.

Såsom förut nämnts hemställde professor Petrén i sitt betänkande att det
i 1935 års promemoria framlagda förslaget om ändrad lydelse av 18 kap. 10 §
strafflagen genomfördes. Vidare förordade han, att den ändringen av 41 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

andra stycket sinnessjuklagen vidtoges att föreskriften om inhämtande av
läkares utlåtande bleve gällande även för den som tilltalats för brott mot 18
kap. 10 § strafflagen. I betänkandet uttalades därjämte önskvärdheten av att
5 kap. 5 § strafflagen vid en blivande omformulering finge en sådan lydelse
att den komme att omfatta icke endast sinnesslöa och sinnessjuka utan även
dem, vilka företedde abnormitet som vore att jämställa med sinnessjukdom.

Till stöd för vad sålunda uttalats anfördes i betänkandet i huvudsak följande.

Mot den av medicinalstyrelsen i dess utlåtande den 24 oktober 1935 förfäktade
principen, att straff för homosexuella handlingar som innebure skada
för andra personer borde ersättas med skyddsåtgärd, syntes ingen invändning
kunna göras, när fråga vore om en utpräglat homosexuell. Omhändertagande
å lämplig anstalt för obestämd tid vore i ett dylikt fall den enda rationella
behandlingen. Den med intagningen å sinnessjukhus följande behandlingen
vore uppenbarligen mera ändamålsenlig för bekämpande av homosexualitetens
samhällsfarliga yttringar än ett tidsbestämt straff med efterföljande fullständig
frihet. Bästa sättet att bekämpa homosexualitetens samhällsfarliga yttringar
vore alltså att icke endast sinnessjuka och sinnesslöa utan även utpräglat homosexuella
och bisexuella, som med den tilltagande åldern bleve alltmera homosexuella
eller i sig själva vore mera psykopatiskt betonade, såsom epileptoida,
hysteriska och sådana, som hade perioder av bristande psykisk jämvikt, o. s. v.,
bleve omhändertagna inom sinnessjukvården. Därvid borde beaktas att en
välordnad sinnessjukvård givetvis borde lia sådana differentieringsmöjligheter
att verkligt sinnessjuka och psykopater -— däribland homosexuella — kunde
vårdas å skilda avdelningar. Därigenom undginge man den obestridliga olägenheten
av att de homosexuella finge vistas bland egentligt sinnessjuka patienter.

Emellertid hörde visst icke alla, som beginge homosexuella handlingar, till
den utpräglat homosexuella typen. I fråga örn sådana bisexuella, som ursprungligen
varit övervägande heterosexuella men hos vilka homosexualiteten
först vid högre ålder blivit mera markerad, torde man med den fortskridande
ålderdomen ha att räkna med ett allt starkare fixerande av de homosexuella
tendenserna. Att medelst straff kunna påverka dem till avstående
från ett abnormt sexualliv torde vara lika utsiktslöst som beträffande ursprungligen
konstitutionellt homosexuella. All förhoppning härutinnan behövde däremot
icke vara utesluten i fråga om bisexuella män, vilka lika gärna hade
sexualumgänge med kvinnor som med det egna könet. Än mer funnes skäl
att låta samhällets reaktion utgöras av straff — låt vara med hänsyn till abnormiteten
med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen — ifråga örn sådana
män som vore övervägande heterosexuella men dock så mycket bisexuella, att
de vid bristande tillgång på kvinnligt sexualobjekt nöjde sig med att tillfredsställa
sin könsdrift genom homosexuella handlingar. I dylika fall torde villkorlig
dom med övervakning vara den lämpligaste reaktivåtgärden. För övrigt
förekomme det ju alt även personer med normal könsdrift beginge homosexuella
handlingar och det vore ingen mening uti att intaga en sådan brottsling,
som varken vore sinnessjuk, sinnesslö eller behäftad med någon abnorm
könsdrift, å sinnessjukhus i stället för att döma honom till straff. För bestämmande
av den lämpligaste reaktivåtgärden, när en homosexuell handling blivit
begången mot ungdom under 20 år, erfordrades således att hänsyn logos lill
arten och graden av homosexualiteten hos den som begått handlingen. Den i
sinnessjuklagen intagna föreskriften örn obligatorisk rättspsykiatrisk under -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sökning borde därför utvidgas att gälla alla för homosexuell handling tilltalade.

Strafflagberedningens yttrande över professor Petréus förslag-.

I sitt yttrande över professor Petréns betänkande bär strafflagberedningen
anfört i huvudsak följande.

Då Petréns förslag om sinnessjukvård för vissa homosexuella begränsats
till dem som begått homosexuell otukt med någon under 20 år, kunna enbart
medicinska synpunkter ej lia varit utslagsgivande. Det synes egendomligt,
att en konstitutionellt homosexuell persons behov av sinnessjukvård, bedömt
enligt sinnessjuklagen, skall vara beroende av huruvida den med vilken han
övat homosexuell otukt är över eller under 20 år. Då omhändertagandet på
sinnessjukhus av en konstitutionellt homosexuell sålunda är beroende av
att han begått den homosexuella gärningen mot en person, som det funnits
påkallat att skydda mot yttringarna av hans drift, så innebär det sålunda
föreskrivna omhändertagandet uppenbarligen en samhällelig skyddsåtgärd
av samma slag som andra i lag reglerade omhändertaganden av personer,
som förbrutit sig mot strafflagens bud. Genom de nytillkomna, ehuru ej
ikraftträdda lagarna om förvaring och internering samt s. k. kvalificerad villkorlig
dom hava möjligheter öppnats till ett rationellt omhändertagande av
även homosexuella inom fångvårdens ram.

Strafflagberedningen förordar sålunda — under erinran örn angelägenheten
av att lagarna den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
och den 22 juni 1939 örn villkorlig dom snarast möjligt måtte få
träda i kraft att i det särskilda fallet domstolen bör hava att följa de
regler som i allmänhet gälla, d. v. s. att med hänsynstagande till individens
särart och till brottets beskaffenhet välja den kriminalpolitiskt lämpligaste
åtgärden.

Strafflagberedningen uttalade, att professor Petréns lösning av spörsmålet
om homosexualitetens behandling icke kunde anses tillfredsställande, samt
framlade i sitt utlåtande ett efter andra riktlinjer utarbetat förslag till lagstiftning
i ämnet.

Strafflagberedning-ens förslag.

Beträffande frågan huruvida det är påkallat att genomföra en inskränkning
av den generella straffbarheten för homosexuell
otukt har strafflagberedningen till en början uttalat, att det ur samhällets
synpunkt måste anses angeläget att förhindra att tendensen till homosexuella
handlingar utbredes. Enligt beredningens mening vore det dock icke utan vidare
klart att detta syfte främjades därigenom att homosexuella gärningar under alla
förhållanden straffades. Beredningen har härutinnan i huvudsak anfört följande.

Ett av de viktigaste skälen mot bibehållandet av 18 kap. 10 § strafflagen
i dess nuvarande gestalt är detta straffbuds bristande effektivitet. Överträdelser
av straffbudet begås i stor utsträckning, särskilt i de större städerna.
Av dessa gärningar kommer endast en bråkdel till andras kännedom, ännu
färre leda till åtal och fällande dom. Till följd av de bristande möjligheterna
att i någon mera avsevärd utsträckning tillämpa straffbudet mot homosexuell
otukt måste man befara, att dettas förmåga att verksamt bidraga

Kungl. Majus proposition nr 13.

lill att samhällsmedlemmarna avhålla sig från sådana gärningar som avses
med straffbudet försvagas. Vidare kan det, när homosexualiteten är organiskt
betingad och följaktligen omöjlig att förändra genom vare sig straff
eller andra inflytelser, som kunna vara ägnade att påverka vederbörandes
vilja och instinkter, synas meningslöst att ingripa med straff mot homosexuella
handlingar överhuvud. Straffet kan här icke fylla sin uppgift; det kan
icke bibringa den homosexuelle hämmande motiv i stånd att avhålla honom
trän varje gärning som innebär ett utslag av hans konstitutionella driftsinriktning.
Straffhotet kan ej åstadkomma någon radikal bot mot homosexualiteten
utan endast leda till att de homosexuella iakttaga största möjliga
hemlighetsfullhet i sina förehavanden. Även örn detta ur samhälleliga synpunkter
kan vara en fördel, leder dock detta nödvändiga hemlighetsmakeri
till nackdelar: de homosexuella drivas att uppsöka manliga prostituerade
eller barn och ungdom, som äro lättare tillgängliga än äldre. Såsom i 1935
ars promemoria anmärkts kan också ett framdragande av homosexuella
handlingar i offentlighetens ljus giva näring åt sensationslystnad och skandalhunger
och därigenom även medföra en viss smittorisk.

Man har vidare att räkna med att existensen av ett generellt straffbud
mot homosexuella handlingar kan användas och användes såsom ett medel
för utpressning och förföljelse mot personer med homosexuell läggning. Att
utpressningen mot homosexuella skulle helt upphöra genom att straffbarheten
för homosexuella handlingar upphävdes eller inskränktes är visserligen
föga troligt. Hot örn trakasserier av annan art än angivelse till åtal, såsom
yppande av vederbörandes homosexuella läggning för överordnade eller
andra, kan utpressaren alltjämt begagna sig av. Men det synes sannolikt att
de grövsta och även en del lindrigare fall av utpressning skulle hava mindre
utsikter att lyckas, därest utpressaren icke kunde motivera sina krav med
hotet om straff.

Det har slutligen också från skilda håll med ett visst fog gjorts gällande
att den medicinska forskningens rön angående homosexualitetens natur och
orsaker leda till att straffet för de konstitutionellt homosexuella måste anses
innebära en hårdhet, som är oförenlig med rättvisans och humanitetens krav:
de straffas för yttringarna av en naturdrift för vars riktning de icke kunna
göras ansvariga. Det ständiga straffhotet och de risker i ekonomiskt och socialt
hänseende, som ett straffådömande innebär, betyder en ökning av det
personliga lidande, som redan medvetandet örn att icke vara som andra utgör
för många hortiosexuella.

Med hänvisning till de olägenheter som sålunda enligt beredningens mening
äro förknippade med det generella straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen har
beredningen ansett att straffbarhclen borde inskränkas till fall då särskilda
skäl talade för straff. Härvid har beredningen anmärkt att, ehuru skälen mot
användandet av ett generellt straffbud ägde sin huvudsakliga tillämpning i
fråga om konstitutionellt homosexuella, det uppenbarligen icke läte sig göra
att inskränka den generella straffbarheten för dessa men bibehålla densamma
för andra som beginge homosexuella gärningar. Redan svårigheten alt
skilja mellan konstitutionell homosexualitet och bisexualitet med alla dess
skiftningar gjorde en sådan gränsdragning vansklig för att icke säga omöjlig
alt genomföra. Även därest straffbarheten inskränktes lill vissa fall, saknades
enligt beredningens mening anledning alt låta de konstitutionellt homosexuella
intaga en särställning. I detta hänseende har beredningen framhållit, all

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

liksom vissa yttringar av den normala könsdriften också yttringar av den
homosexuella driften kunde kränka vitala intressen, varför samhället även av
den konstitutionellt homosexuelle måste kräva att sådana yttringar underlätes.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts innebär förslaget, att det
nuvarande straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen ersättes med särskilda straffbestämmelser
rörande vissa fall av homosexuell otukt. I främsta rummet avse
dessa bestämmelser otukt med barn och ungdom. I syfte att motverka de olägenheter,
som i olika avseenden kunde inträda genom upphävandet av det generella
straffbudet, har beredningen föreslagit dels särskilda straffbestämmelser
till skydd för yttre anständighet och allmän ordning, dels åtgärder för bekämpandet
av den manliga prostitutionen dels ock föreskrifter innebärande
ökad möjlighet att avsätta eller från tjänstgöring avstänga lärare eller andra
uppfostrare som begå homosexuella handlingar.

De av strafflagberedningen utarbetade lagförslagen omfatta förslag till
lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, lag angående ändrad
lydelse av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag) samt lag om läkarundersökning av person misstänkt
för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen. Lagförslagen torde böra fogas såsom
bilaga till detta protokoll (Bilaga B).

I fråga om homosexuell otukt med barn och ungdom
föreslår beredningen i första hand straff för den som förmår eller söker förmå
annan person av samma kön under 21 år till otukt med sig och som därvid
utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Straffet föreslås
skola utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år. Det nu nämnda huvudstadgandet
har beredningen ansett böra kompletteras med en bestämmelse
att straffbarhet städse skall föreligga då den som är över 21 år övar homosexuell
otukt med någon som icke fyllt 18 år eller söker förmå honom till
sådan otukt med sig. I likhet med vad som skett i 1935 års promemoria har
beredningen slutligen föreslagit, att för homosexuella förgripelser mot barn
under 15 år straffet skall kunna skärpas till straffarbete i fyra år. Bestämmelser
av nu nämnd innebörd ha i förslaget upptagits i ett första stycke i
18 kap. 10 § strafflagen.

Beredningen har anfört att man borde söka förmå de homosexuella att
avhålla sig från att på något sätt inlåta sig med unga personer i sådan form,
att dessas sexualliv kunde påverkas i homosexuell riktning. Straffbarhet borde
för den skull stadgas icke blott då saken gått så långt att fullbordad homosexuell
otukt kommit till stånd utan även då åtgärderna i det enskilda fallet
stannat på ett tidigare stadium. Straffbestämmelsen borde därför omfatta
såväl fullbordad otukt som försök därtill.

Begränsningen av huvudstadgandet till att avse den som förmår eller söker
förmå barn eller ungdom till otukt genom utnyttjande av den unges oerfarenhet
eller beroende ställning har beredningen motiverat med att straffbudet

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

eljest kunde få olämpliga konsekvenser. Härutinnan har beredningen anfört,
att erfarenheterna från bl. a. våra större städer syntes visa, att sysslolös, brådmogen
manlig ungdom i icke ringa utsträckning läte sig utnyttjas till otukt
av äldre män. Ofta toge dessa unga själva initiativet till gärningen. Vad man
med straffbudet i första hand ville uppnå vore dock att de homosexuella avstode
från att inlåta sig med ungdomar med ett i normal utveckling statt
driftliv. Vore den yngre redan hemfallen åt homosexuella böjelser eller saknade
han eljest icke praktisk erfarenhet av homosexuella könsförbindelser,
syntes man kunna undvara straffskydd för honom, medan skydd däremot
kunde vara synnerligen påkallat i fråga om en på området oerfaren ung man
av samma ålder. Även om den unge tidigare varit med örn homosexuella
handlingar borde ett utnyttjande av hans oerfarenhet anses föreligga, så snart
handlingens karaktär av förförelse eller förledande från den äldres sida vöre
tydlig och varje provokation från den yngres sida saknades. Med oerfarenhet
hos den unge vore det nödvändigt att jämställa beroende ställning i förhållande
till den äldre. I likhet med vad som gällde örn kvinnlig ungdom mellan
15 och 18 år, för vilken ett skydd mot förförelse till heterosexuell otukt genom
grovt missbruk av överordnad ställning införts i 18 kap. 8 a § strafflagen,
borde unga personer skyddas mot att deras beroende ställning utnyttjades
i homosexuellt syfte. Detta borde gälla även om den unge icke skulle
vara helt oerfaren om homosexuella gärningar.

Rörande den föreslagna åldersgränsen 21 år i huvudstadgandet har beredningen
anfört att det syntes angeläget att skydda jämväl oerfarna ungdomar,
hos vilka den sexuella mognaden inträdde relativt sent, och att fördenskull
åldersgränsen borde sättas relativt högt. I fråga örn ungdomar, som nått myndighetsåldern,
har beredningen emellertid ansett att man hade rätt att räkna
med en mera allmän både fysisk och psykisk mognad hos den unge med
förmåga att självständigt bestämma i fråga om sitt sexuella liv, varför det
icke borde ifrågakomma att sätta skyddsåldern högre än 21 år.

I fråga om det absoluta skyddet för barn under 18 år har beredningen
anmärkt att det i dessa fall så gott som alltid förelåge en presumtion för
att den äldre utnyttjat sin större erfarenhet eller överlägsenhet i syfte att
förmå den unge till otukt. Beredningen framhåller emellertid att stadgandet
icke allenast hade karaktären av en presumtion i denna del utan även
hade ett självständigt syfte, i det att beträffande så unga män det måste anses
angelägnare än i fråga om något äldre att söka förhindra allt övande av
homosexuell otukt för att undvika en fixering av könsdriften i homosexuell
riktning.

Såsom skäl för att den absoluta skyddsåldern i förslaget icke satts högre
än 18 år har beredningen åberopat att den manliga prostitutionen och den
därmed förbundna utpressningen till en icke obetydlig del syntes vara förlagd
just till åldersgrupperna närmast över 18 år. För att icke sätta vapen i
händerna på dylika utpressare syntes det olämpligt att införa en lagregel
som obetingat kriminaliserade homosexuell otukt med personer mellan 18

Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1 sami. Nr 13. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

och 21 år. I detta sammanhang har beredningen anmärkt att det föreslagna
stadgandet om straff för den som förmått eller sökt förmå annan av samma
kön under 21 år till otukt med sig genom utnyttjande av dennes oerfarenhet
eller beroende ställning icke för sin tillämpning förutsatte alt förföraren
själv uppnått myndig ålder; vore det ej fråga om utnyttjande av den enes
oerfarenhet eller beroende ställning bleve emellertid enligt förslaget homosexuell
otukt mellan personer som båda vore under 21 år straffri. Beredningen
förklarar sig hava genom en dylik avfattning av straffbestämmelserna
sökt åstadkomma att sådana homosexuella handlingar mellan jämnåriga
och i utvecklingsavseende jämställda unga människor, vilka hade karaktären
av relativt oskyldiga pubertetsföreteelser, icke bleve föremål för en allt annat
än önskvärd inblandning från polis- och åklagarmyndigheternas sida.

Beträffande vad som bör anses såsom fullbordad otukt har beredningen i
detta sammanhang anfört:

Självfallet böra såsom straffbar otukt betecknas sådana åtgärder nied den
unges kropp, vilka tillfredsställa eller äro ägnade att tillfredsställa hans
könsdrift. Men härvid kan man naturligtvis icke stanna. Alldeles bortsett
från att det sagda knappast passar in på homosexuella handlingar mot barn
före pubertetsålderns annalkande, kan faran för homosexuell förförelse vara
lika stor, när åtgärderna enbart tillfredsställa den äldres könsdrift, vare sig
den yngre kan sägas ha aktivt medverkat eller förhållit sig passiv. Den distinktion,
som särskilt äldre praxis velat göra mellan aktiva och passiva medverkande
vid onaturlig otukt, bör icke tillmätas någon betydelse i detta sammanhang,
ehuru den kan vara till en viss ledning vid bedömande av spörsmålet
om förförelse föreligger. Enligt beredningens mening bör sålunda åt
otuktsbegreppet givas en ganska vid tolkning. I

I fråga örn homosexuell otukt i andra fall än då otukten
övats med barn och ungdom upptager förslaget en straffbestämmelse
för det fall att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare,
uppsyningsman eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus,
barnhus eller annan sådan inrättning övar otukt med någon där intagen
av samma kön. Stadgandet, som i den av beredningen föreslagna lydelsen
av 18 kap. 10 § strafflagen upptagits som ett andra stycke, korresponderar
med 18 kap. 6 § andra stycket strafflagen, där straff stadgas för otukt med
kvinna under motsvarande förhållanden. Straffet föreslås skola vara detsamma
som i sistnämnda lagrum eller straffarbete i högst två år eller fängelse.
Genom det föreslagna stadgandet har beredningen ansett tillräckligt straffskydd
vinnas även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö
person. Några särskilda straffbestämmelser för homosexuell otukt under förhållanden
motsvarande dem då heterosexuell otukt eljest är straffbelagd, såsom
vid våldtäkt, blodskam m. m., har beredningen ej ansett nödigt att
föreslå.

Som ett tredje stycke i 18 kap. 10 § strafflagen har strafflagberedningen
upptagit en bestämmelse om straff för den som å allmän plats eller
eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan
av samma kön till otukt med sig. Straffet föreslås skola utgöra fängelse eller
i ringare fall böter.

Angående vad sålunda föreslagits bär beredningen anfört att det måste
betraktas som en allmänhetens oavvisliga fordran att de homosexuella avhölle
sig från att tillfredsställa sin drift eller inleda sina förbindelser på sådana
platser där deras homosexuella förehavanden kunde väcka anstöt. Beredningen
har erinrat att stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen — enligt vilket
lagrum böter eller fängelse kan ådömas för gärning som sårar tukt och
sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer
—• skulle, därest straffbarheten för homosexuell otukt inskränktes på
sätt beredningen föreslagit, komma att bliva tillämpligt i en del fall, som
för närvarande bedömdes efter 18 kap. 10 § strafflagen, varefter beredningen
anfört:

Då homosexuell otukt övas å allmän plats eller eljest å ställen, där andra
människor lätt kunna råka bli vittne därtill, är det enligt beredningens mening
önskvärt att normalstraffet därför blir fängelse och att bötesstraff kommer
först i andra hand. Detta synes påkallat icke minst ur allmänpreventiv
synpunkt, då erfarenheten visat att homosexuella i stor utsträckning tillfredsställa
sina drifter å avsides belägna men dock för allmänheten tillgängliga
platser, såsom urinkurar m. m. Att begränsa straffbarheten till sådana
fall då otukten övats å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs kan icke
anses tillrådligt, då enahanda skäl föreligga för en kriminalisering av homosexuell
otukt i trappuppgångar, portar och liknande lokaliteter. Det synes
vidare för här ifrågavarande fall icke vara erforderligt att såsom förutsättning
för straffbarhet kräva att allmän förargelse uppkommit utan det bör
räcka att allmän förargelse kunnat uppkomma.

Straffbestämmelsen har föreslagits skola avse jämväl den, som å sådant
ställe eller på sådant sätt som nyss angivits med ord eller åtbörd inbjuder
annan av samma kön till otukt med sig. Härmed har beredningen velat förhindra
sådana yttringar av homosexualiteten som inbjudan på allmän plats
i öppna eller förtäckta ordalag eller genom iögonenfallande uppträdande och
dylikt. Det synes av vikt att kunna ingripa med straff mot sådana handlingar,
bl. a. för att därigenom kunna hålla tillbaka den manliga prostitutionen.
Ett straffbud mot icke blott övande av homosexuell otukt utan även varje
form av inbjudan därtill å ställe där allmänheten kan taga anstöt därav bör
i varje fall vara ägnat att motverka förargelseväckande yttringar av homosexualiteten.
Självfallet blir det föreslagna stadgandet tillämpligt även å andra
än manliga prostituerade, så att en homosexuell, som på allmän plats under
sökande efter lämpligt och villigt sexualobjekt gör sig skyldig till sådan
gärning som avses med stadgandet, blir straffbar.

Vid sidan om de i 18 kap. 10 § tredje stycket föreslagna straffstadgandena
föreslår beredningen i syfte att skapa förutsättningar för ett effektivare ingripande
mot den manliga prostitutionen vissa ändringar i lösdriva rlagen
och barnavårdslagen.

Behandling såsom lösdrivare föreslås sålunda skola kunna ifrågakomma
— förutom, såsom enligt gällande rätt, för den som ulan alt äga medel till
sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

lika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet -—• för den som vanemässigt, på allmän plats eller
eljest så att allmän förargelse kan komma därav, med ord eller åtbörd inbjuder
annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda
åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

I fråga örn barnavårdslagen föreslår beredningen att till 22 § skall fogas
ett tillägg av innebörd att person i åldern 18—21 år, vilken på allmän plats
eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med eller
med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, skall
kunna bliva föremål för skyddsuppfostran eller annan åtgärd i enlighet med
lagen.

Till stöd för dessa lagändringar har beredningen åberopat att åtgärder,
ägnade att bekämpa den böjelse för parasitärt levnadssätt, som läge till grund
för prostitutionen eller skapats av densamma, och återföra vederbörande till
ordnade levnadsförhållanden, vore påkallade icke blott mot de mera utpräglat
prostituerade utan även andra, som mera tillfälligtvis ställde sig till förfogande
för homosexuell otukt mot betalning i en eller annan form. Såvitt anginge
barn under 18 år funne beredningen behov icke föreligga av ytterligare
lagstiftning utöver stadgandet i 22 § c) barnavårdslagen, enligt vilket omhändertagande
från barnavårdsmyndighets sida kan äga rum beträffande
barn som befinnes vara så vanarta!, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas
för dess tillrättaförande. I fråga däremot om unga personer i åldern 18—
21 år ansåge beredningen, att stadgandet i barnavårdslagen 22 § d) örn åtgärder
beträffande den, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt
eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda uppfostringsåtgärder
från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande, vöre föga effektivt
såsom ett medel i kampen mot den manliga prostitutionen bland ungdom,
då det förutsatte att det sedliga förfallet hos den som skulle omhändertagas
fortskridit så långt att utsikterna för hans tillrättaförande sannolikt
vöre små. Även örn stadgandet, på sätt 1937 års lösdriveriiagstiftningskommitté
föreslagit, erhölle en mindre restriktiv formulering så att det bleve
tillämpligt i fråga örn den, som befunnes »föra ett oordentligt, lättjefullt eller
sedeslöst liv», vore det enligt beredningens mening befogat att upptaga ett
sådant särskilt stadgande angående homosexuellt prostituerad ungdom som
beredningen föreslagit. I avsikt att förläna det nya stadgandet största möjliga
effektivitet hade beredningen underlåtit att för dess tillämplighet fordra att
den unge vanemässigt sökt inleda homosexuella förbindelser. Uttrycklig föreskrift
örn att särskilda åtgärder från samhällets sida skulle vara erforderliga
för vederbörandes tillrättaförande erfordrades ej, då så alltid måste anses vara
fallet, vare sig den unges vanart fortskridit så långt att han kunde anses
hemfallen åt ett lastbart levnadssätt eller man hade att söka orsaken till hans
uppträdande mera i lättjefullhet och en begynnande benägenhet för asocialt
levnadssätt. Däremot fordrades för tillämpning av det föreslagna tillägget till
lösdrivarlagen såväl att vederbörande skulle vanemässigt inbjuda annan av

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

samma kön till otukt med honom som att särskilda åtgärder från samhällets
sida vore erforderliga för hans tillrättaförande. Ett ingripande enligt lösdrivarlagen
kunde nämligen icke anses försvarligt med mindre vederbörandes
hela livsföring kännetecknades av parasitism eller annan asocialitet.

I fråga om avsättning eller suspension som påföljd för
homosexuella handlingar märkes att enligt gällande lydelse av
18 kap. 10 § strafflagen straffet för homosexuell otukt städse är straffarbete
samt att enligt 2 kap. 18 § strafflagen den som innehar ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning i regel skall dömas befattningen förlustig därest han
dömes till straffarbete. Härutöver kan avsättning eller suspension i vissa fall
ådömas för homosexuella handlingar som icke äro straffbara enligt 18 kap.
10 § strafflagen. Enligt 25 kap. 20 § strafflagen skall sålunda, därest ämbetsman,
till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18
kap. 13 § strafflagen dömes till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande
gärning, varav kommit synnerlig fara för förförelse av ungdom, som han i kraft
av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran, tillika dömas till avsättning
eller mistning av ämbetet på viss tid. I fråga om prästerliga befattningshavare
gäller i detta hänseende enligt lagen den 8 mars 1889 om straff
för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål att präst, som för
brott utom ämbetet dömes till böter eller fängelse, skall, där brottet är sådant
att hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, dömas till varning,
mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning.

Beredningen har föreslagit att, om straffbarheten för homosexuell otukt
begränsas och fängelse införes i den normala straffskalan för de straffbara
fallen, stadgandet i 25 kap. 20 § utvidgas att avse jämväl det fall att lärare
dömes till fängelse för homosexuell otukt med ungdom som han bär till undervisning
eller uppfostran. Härjämte föreslås ett tillägg till nämnda lagrum
av innehåll att, när omständigheterna det föranleda, avsättning eller suspension
skall kunna ådömas, därest sådan ämbetsman som avses i lagrummet i
annat fall dömes till fängelse eller böter enligt 18 kap. 10 § strafflagen i dess
föreslagna lydelse.

I sin motivering för sistnämnda bestämmelse anför beredningen:

Det är visserligen riktigt, att en lärare, som beträdes med homosexuell otukt
med annan ungdom än sådan, som han själv har till undervisning, och på
grand härav blir straffbar enligt de föreslagna bestämmelserna i 18 kap. 10 §
första stycket, som regel måste anses olämplig för lärarkallet, vare sig brottet
finnes böra föranleda straffarbete eller lägre straff. Främsta anledningen
härtill är den risk som förefinnes för att hans homosexuella böjelse skall
kunna vändas mot hans elever. Men en sådan risk behöver icke alltid föreligga,
exempelvis när fråga är örn en manlig lärare som undervisar i eli flickläroverk
eller som i ett gossläroverk har hand endast om de lägsta åldersgrupperna.
Det skulle stundom innebära en obillig hårdhet att i dylika fall
ingripa med avsättning, som för den därav drabbade i allmänhet medför fullständig
ekonomisk oell social ruin, medan för andra homosexuella i ungefärligen
enahanda ställning samhällets repression stannar vid straffet. Dömes

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii.

lärare till straffarbete, är enligt 2 kap. 18 § avsättning ej obligatorisk och ej
heller suspension. Å andra sidan torde det vara ett allmänt önskemål att lärare,
som över huvud begått homosexuella handlingar, vare sig med ungdom
eller med vuxna män, kunna avskedas eller åtminstone avstängas från tjänstgöring
tills det visat sig i vad mån några risker för den ungdom de hava hand
örn kunna förefinnas. Med hänsyn härtill synes möjlighet böra införas för
domstolarna att vid ådömande av lägre straff än straffarbete enligt 18 kap.
10 § tillika döma till avsättning eller suspension, där omständigheterna det
föranleda. Detta kan vara påkallat jämväl ur den synpunkten, att domstolarna
eljest vid straff mätningen kunna komma att påverkas av frågan huruvida
avsättning eller suspension bör följa på brottet.

I andra än sådana fall då straffbarhet föreligger bör enligt strafflagberedningens
mening det ingripande, som kan anses påkallat för att från lärår- och
liknande befattningar avlägsna personer som visat homosexuella böjelser,
regleras på disciplinär väg. Allmänna stadganden i instruktioner och liknande
författningar angående åtgärder av disciplinär natur mot funktionärer, som
visat brister i sin vandel, torde stundom kunna tillgripas (se t. ex. 9 § i 1889
års prästerliga strafflag, 32 § i 1921 års folkskolestadga; jfr ock 17 § i 1925
års polisreglemente). Vid blivande ändringar i dylika författningar synes
uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet, på vad sätt homosexuella vanor böra
beaktas såsom en brist i vederbörandes vandel. Likaså bör enligt beredningens
mening vid en blivande revision av gällande bestämmelser om skyldighet att
avgå från tjänsten på grund av sjukdom m. m., som medför oförmåga att
bestrida densamma på ett tillfredsställande sätt, övervägas huruvida icke
homosexuell läggning i viss utsträckning bör falla under dessa bestämmelser.
Att göra de av beredningen föreslagna lagändringarna beroende av antydda
revision av de nämnda författningsbestämmelserna synes däremot icke
motiverat.

Såsom i det föregående omnämnts har beredningen tagit avstånd från tanken
att konstitutionellt homosexuella som förgripit sig mot de av beredningen
föreslagna bestämmelserna skulle i stället för straff underkastas medicinsk
vård. Beredningen uttalar att ett obligatoriskt hörande av läkare i
mål av ifrågavarande art likväl kunde anses väl motiverat med hänsyn till att
brottsligheten mycket ofta hade sin grand i sexuell abnormitet. Genom en
obligatorisk läkarundersökning skulle den homosexuelle komma
i kontakt med en sakkunnig läkare och kunna erhålla vederhäftiga råd
rörande behandlingen av sin sexuella abnormitet, något som enligt beredningens
åsikt skulle kunna ha stor betydelse för eliminerande av återfallsrisken.
Beredningen föreslår i anledning härav att i särskild lag örn läkarundersökning
av person, misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, upptages
bestämmelse därom att, innan åtal för sådant brott väckes, läkarundersökning
av den misstänkte skall äga rum, såvida han är villig underkasta sig sådan.
Beslut om häktning av den misstänkte skall dock kunna fattas utan att läkarundersökning
skett, därvid beredningen anför att undersökning troligen i
allmänhet ej skulle medhinnas inom den tid som den misstänkte enligt lag
finge kvarhållas innan häktning skedde. Att i andra fall undersökningen
skall ske före åtals anställande sammanhänger med beredningens förslag örn
åtalseftergift.

Beredningen har anfört att, om med anledning av läkarundersökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

medicinsk åtgärd till förebyggande av återfall komme till stånd, förhållandena
kunde vara sådana att åtal icke vöre erforderligt. Även efter en begränsning
av straffbarbeten kunde fall icke sällan förekomma i vilka allmänpreventiva
hänsyn knappast påkallade åtals väckande, därest betryggande
skyddsåtgärd av annan art än straff vidtagits. Beredningen har fördenskull
föreslagit att eftergift av åtal skall kunna ske, då betryggande åtgärd
vidtagits till förebyggande av att den brottslige återfaller samt åtal för brottet
icke är ur allmän synpunkt påkallat. Bestämmelserna örn åtalseftergift ha i
förslaget upptagits i en ny 17 § i 18 kap. strafflagen. Prövningen av frågan
huruvida åtalseftergift skall ske föreslås för vinnande av önskvärd enhetlighet
skola läggas i händerna på överåklagarna, d. v. s. landsfogdarna och förste
stadsfiskalen i Stockholm. I konsekvens härmed föreslås sådan jämkning
av instruktionerna för landsfogdarna och för stadsfiskalerna i Stockholm,
att beslut örn anställande av åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen icke
skall kunna överlåtas åt underordnad åklagare. Häktning av den för sådant
brott misstänkte skall likaledes endast kunna beslutas av Överåklagare.

Bland åtgärder, som skola kunna föranleda åtalseftergift, har beredningen
i första hand omnämnt kastrering av den homosexuelle, varefter beredningen
anfört:

I andra fall kan såsom lämplig åtgärd till förebyggande av den homosexuelles
återfall i brott ifrågakomma intagande på vårdanstalt, främst da sinnessjukhus,
när förutsättningar härför äro för handen, eller anordnande av
särskild sakkunnig, psykiatrisk tillsynsvård beträffande honom. I dylika fall
föreligga visserligen icke samma garantier för att återfallsrisken kommer
att elimineras som vid kastrering, men den brottsliges villighet att söka medverka
till att förutsättningarna för ett upprepande av den brottsliga gärningen
undanröjas eller minskas synes böra tillmätas en viss betydelse vid bedömande
av hans straffvärdhet. Slutligen kan stundom, då inflytande av alkohol
visat sig utlösa homosexuella tendenser, intagande i alkoholistanstalt vara tillräckligt
betryggande åtgärd mot den homosexuelle. Självfallet synes vara,
att möjlighet till åtalseftergift bör finnas när åtgärd mot den som begått
homosexuella handlingar vidtages enligt barnavårds- eller lösdrivarlagarna,
då dessa åtgärder i viss mån äro att betrakta som alternativ till straff enligt
18 kap. 10 § tredje stycket.

Beredningen har framhållit att stor försiktighet med åtalseftergift borde
iakttagas i sådana fall då en fällande dom vöre erforderlig för att en homosexuell
person skulle kunna skiljas fran exempelvis läraretjänst eller annan
befattning, vid vars utövande homosexuella böjelser måste anses innebära
särskilda risker. Vidare borde beaktas, att nödig varsamhet med åtalseftergifts
medgivande också krävdes för alt icke genom en dylik åtgärd likheten
inför lagen skulle åsidosättas och den allmänna rättskänslan såras.
Ur denna synpunkt vöre en obligatorisk läkarundersökning av varje för
straffbar homosexuell otukt misstänkt person av särskild betydelse, i det att
härigenom garanti vunnes leir att icke endast deri som hade intresse och
initiativ nog all själv hänvända sig lill läkare och underkasta sig vard a
sjukhus eller tillsynsvård, ulan var och en oberoende av samhällsställning
kunde komma i åtnjutande av åtalseftergift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna rikta sig i första hand mot
den manliga homosexualiteten. Rörande den kvinnliga homosexualiteten
har beredningen uttalat att denna icke vore ett samhällsproblem
av samma art som den manliga, men att det dock syntes opåkallat att skilja
den kvinnliga homosexualiteten från strafflagstiftningen; flagranta fall av
exempelvis auktoritetsmissbruk från en överordnads sida för att öva otukt
med unga flickor syntes i och för sig böra straffas på samma sätt som
motsvarande övergrepp från en homosexuell manlig överordnads sida.

Yttranden över professor Petréns oell strafflagrberedntngens förslag.

över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande ha
efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter,
radhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län efter hörande av landsfogdarna
i länen ävensom av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt
karolinska institutets lärarkollegium. Därvid har Överståthållarämbetet överlämnat
yttranden från polismästaren, kriminalpolisintendenten och förste
stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från poliskamrarna
i Malmö och Hälsingborg samt länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län yttranden från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i
Göteborg.

Sedan tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet beretts jämväl föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen,
centralförbundet för socialt arbete och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
ha yttranden avgivits av dessa sammanslutningar. Svenska läkaresällskapet
har vid sitt yttrande fogat en av sällskapets sektioner för social
medicin samt psykiatri och neurologi utarbetad promemoria i ämnet
jämte ett föredrag av med. lic. G. Nycander. Vid det yttrande som avgivits av
centralförbundet för socialt arbete har fogats en promemoria av överläkaren
vid Långbro sjukhus docenten Sven Stenberg.

De avgivna yttrandena innehålla i allmänhet intet särskilt uttalande angående
professor Petréns betänkande utan avhandla företrädesvis det av strafflagberedningen
framlagda förslaget. Detta har i sin helhet lämnats utan någon
erinran av länsstgrelsen i \ästernorrlands län, landsfogdarna i Jönköpings och
Malmöhus län, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges landsfiskaler.
I övriga yttranden har förslaget gjorts till föremål för mer eller mindre
omfattande anmärkningar.

Förslagets grundtanke, begränsningen till vissa särskilda fall
av homosexuella handlingars straffbarhet, har uttryckligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Det sistnämnda är fallet med de yttranden,
som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län, poliskamrarna i Malmö och
Hälsingborg samt svenska psykiatriska föreningen. Tillstyrkande yttranden
föreligga från majoriteten i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet,
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska
institutets lärarkollegium, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges landsfogdar, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet
och centralförbundet för socialt arbete. Överståthållarämbetet har i sitt
yttrande uttalat att förslagets bestämmelser syntes väl avvägda och ägnade
att åstadkomma en tillfredsställande lösning av de ömtåliga problem som
homosexualiteten medfört. Liknande uttalanden återfinnas i andra yttranden.
Medicinalstyrelsen har anfört att förslaget utginge från samma principiella
inställning som den styrelsen givit uttryck åt i sitt yttrande över
professor Lundstedts motion till 1933 års riksdag'' och representerade högst
betydande framsteg från nuvarande otillfredsställande förhållanden, varför
styrelsen i stort sett förordade detsamma trots att det betydligt avveke från
de linjer styrelsen i nyssnämnda yttrande uppdragit. Även sinnessjuknämnden
har funnit förslaget innefatta ett steg i rätt riktning samt har funnit den avgränsning
mellan straffbara och icke straffbara handlingar av homosexuell
art som beredningen föreslagit väl motiverad, varför nämnden icke velat
motsätta sig att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet, även om
vissa av nämnden framställda erinringar mot detsamma icke skulle vinna beaktande.
Beredningens motivering för att utsträcka den principiella strafffriheten
jämväl till andra än konstitutionellt homosexuella har uttryckligen
gillats av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som därvid framhållit,
att man måste räkna med möjligheten att arvsanlag kunde betinga
en ändring i sexualitetens natur långt in i vuxen ålder.

I några yttranden har uttalats viss tveksamhet, särskilt med avseende å
frågan om straffriheten borde gälla alla homosexuella. Sålunda anför hovrätten
över Skåne och Blekinge, att allvarliga betänkligheter kunde resas
mot ett borttagande av det generella straffbudet för homosexuell otukt, vilket
säkerligen, åtminstone för de bisexuella, hade en viss moralbildande betydelse.
När hovrätten likväl tillstyrkte att beredningens förslag lades till
grund för lagstiftning i ämnet, hade detta därför skett med en viss tvekan
och i medvetandet om svårigheten att finna en bättre framkomlig väg. Även
styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat en viss tvekan
inför förslaget att inskränka straffbarheten för homosexuella handlingar,
som förövats av bisexuella personer, men har anslutit sig till beredningens
uttalande att en gränsdragning mellan straffbara och icke straffbara homosexuella
handlingar, grundad på homosexualitetens art, torde vara så gott
som omöjlig alt genomföra.

Föreningen Sveriges landsfogdar, som ävenledes ifrågasatt örn icke straff -

Kungl, ftlcij.ts proposition nr 13.

barheten borde upphävas endast för de konstitutionellt homosexuella, har
förklarat att föreningen i valet mellan att antingen bibehålla straffbarheten
i full omfattning eller upphäva densamma i den utsträckning beredningen
föreslagit ansett sig böra ansluta sig till beredningens ståndpunkt. Ett tredje
alternativ, nämligen att bibehålla straffbarheten och endast införa rätt till
åtalseftergift, vore mindre tillfredsställande med hänsyn till att åtalseftergift
säkerligen skulle komma att tillämpas i det övervägande antalet fall.

I andra yttranden har mera bestämt hävdats att straffriheten borde begränsas
till de konstitutionellt homosexuella. I denna riktning uttala sig
Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och länsstgrelsen i Stockholms
län.

Svea hovrätt anför:

Även om för närvarande allenast en ringa bråkdel av alla homosexuella
handlingar leda till åtal och fällande dom, får betydelsen därav att sådana
handlingar äro belagda med straff ej underskattas. Vetskapen om dessa
handlingars straffbarhet bidrager utan tvivel lill att vidmakthålla den allmänt
härskande motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom
att motverka dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas
krets. Om, såsom förslaget innebär, de homosexuella handlingarna såsom
sådana fritagas från straff, kan detta medverka till att en förändrad inställning
till denna form av perversitet efter hand gör sig gällande, och har detta
en gång skett, torde föga eller intet stå att vinna genom straffhotets återupplivande.
Straffrihet bör därför ej medgivas i större utsträckning än detta
är av verkligt vägande skäl betingat. Av dem som begå homosexuella handlingar
torde jämförelsevis få vara konstitutionellt homosexuella; långt flera
äro bisexuella, och dylika handlingar begås även i stor utsträckning av personer,
som äro fullt normala i sexuellt hänseende. Visserligen torde man ej
behöva frukta, att det skulle verka förslappande på den allmänna moralen,
om personer, behäftade med utpräglade abnorma böjelser, fritagas från
straff för homosexuella handlingar, som ej äro på ett eller annat sätt kvalificerade;
för den allmänna uppfattningen torde en så begränsad straffrihet
framstå såsom ett ganska naturligt utslag av regeln att psykiska defekter
överhuvud kunna medföra straffrihet eller strafflindring. Men om samma
regler erhålla allmän giltighet, kan den meningen vinna insteg, att de homosexuella
handlingarna i och för sig ej längre äro att räkna såsom något ur
samhällets synpunkt förkastligt. I detta sammanhang förtjänar särskilt framhållas,
att enligt förslaget även en heterosexuell person, som mot betalning
övar homosexuell otukt, i regel är fritagen från straff och, särskilt om han
fyllt tjuguett år, i många fall ej heller drabbas av andra påföljder. Starka
skäl tala sålunda för att straffrihet medgives allenast beträffande de konstitutionellt
homosexuella. Det må vara sant att gränsen mellan konstitutionell
homosexualitet och bisexualitet är svår att draga. Liknande svårigheter vid
tillämpningen av gällande regler i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen hava dock
kunnat övervinnas, och den medicinska sakkunskapen skulle vid tillämpningen
av den föreslagna bestämmelsen om åtalseftergift och av beredningens
tidigare avgivna, av hovrätten i huvudsak tillstyrkta förslag till lag om
kastrering ställas inför likartade problem. Hovrätten känner sig därför av
den på denna punkt ytterst knapphändiga motiveringen ej övertygad om
nödvändigheten att kapitulera inför svårigheterna och lämna homosexualiteten
obestraffad i långt större utsträckning än detta kan anses vara påkal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

lat av de skäl beredningen anfört mot användande av ett generellt straffbud
såsom medel att bekämpa homosexualiteten.

Slutligen har i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den principiella
straffbarheten borde bibehållas. Med hänsyn till de konstitutionellt homosexuella
har dock i flera av dessa yttranden ifrågasatts införande av åtalseftergift.
Justitiekanslersämbetet har yttrat alt principiell straffrihet för homosexuella
handlingar mellan vuxna vore ägnad att ingiva betänkligheter
och kunde medföra fara för ökad utbredning av homosexualiteten. Betydelsen
av det starka ogillande från samhällets sida, som läge i att homosexuella
handlingar principiellt förklarades straffbara, syntes icke böra underskattas.
Ämbetet ansåge dock att för konstitutionellt homosexuella straffet skulle
kunna bortfalla och ersättas med någon form av vård eller tillsyn. Prövningen
härutinnan borde ankomma på domstol. Tänkbart vore att åtalseftergift
kunde komma till stånd genom samverkan av exempelvis överåklagarna
och medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, vilken i dylikt fall
borde förstärkas med person som vore eller hade varit innehavare av ordinarie
domarämbete. Om nämnden tillstyrkte åtalseftergift borde sådan kunna meddelas
av överåklagaren. Romme eftergift ej till stånd, skulle det alltjämt stå
domstolen öppet att förklara den tilltalade fri från straff. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt förste st ads fiskalen i Stockholm ha likaledes
ifrågasatt, om det icke ur samhällets synpunkt vöre att föredraga att straffbarheten
bibehölles men att för sådana fall, där utkrävande av straff framstode
sorn obilligt, det skapades möjlighet till åtalseftergift i förening med sådan
läkarundersökning som beredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Jönköpings län
har förklarat sig icke kunna dela uppfattningen att homosexuella handlingar
mellan vuxna skulle vara ur social synpunkt likgiltiga. Faran för demoralisation,
i den mån sådana handlingar företoges mellan heterosexuella personer,
vöre uppenbar och även eljest utgjorde homosexualiteten otvivelaktigt en
smittokälla. Då det icke kunde uteslutas att den föreslagna lagändringen
skulle komma att medföra en ökning av antalet homosexuella handlingar,
borde straffbarheten bibehållas. Mot bestämmelserna örn åtalseftergift hade
emellertid'' länsstyrelsen intet att erinra. Landsfogden i Göteborgs och Bohus
län har anfört, att medicinska synpunkter borde skänkas särskilt beaktande
vid en lagstiftning av ifrågavarande slag. Obligatorisk läkarundersökning borde
fördenskull föreskrivas och i de fall där den konstitutionella särarten varit
så utpräglad och den undersöktes driftliv eller hans allmänna själsliga tillstånd
sådant att en tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen vore berättigad, borde
åtal utan vidare kunna eftergivas och förordnande örn vederbörandes omhändertagande
å sinnessjukhus träda i stället för straff. I övriga fall borde
lagförande i vanlig ordning ske oell anledning att i dylika fall eftergiva åtal
och straff funnes icke. Vid återfall borde kastrering följa oberoende av
den brollsliges medgivande.

Landsfogden i Stockholms län har avstyrkt förslaget örn upphävande av
den principiella straffbarheten men förklarat sig icke lia något att invända

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

mot att beträffande konstitutionellt homosexuella skyddsåtgärder trädde i
stället för straff, med hänsyn vartill det syntes motiverat att rättspsykiatrisk
undersökning gjordes obligatorisk beträffande alla för homosexuell handling
tilltalade. Kriminalpolisintendenten i Göteborg har likaledes avstyrkt förslaget
samt därvid åberopat bl. a. att den föreslagna straffriheten kunde få till följd
att polismyndigheten i stor utsträckning skulle sakna stöd i lag för att kunna
ingripa mot och därmed lämna sin medverkan till att lämpliga åtgärder bleve
vidtagna mot dessa socialt onormala individer. Samtidigt har dock i yttrandet
anförts att det säkerligen i många fall och beträffande utpräglat homosexuella
förvisso regelmässigt torde vara lämpligare att anlita andra åtgärder
än straff.

En skiljaktig ledamot i Göta hovrätt har yttrat att tillräckliga skäl ej syntes
föreligga att borttaga lagens straffhot som säkerligen hade stor betydelse såsom
eggelse till tämjande av naturvidrig! driftliv och därigenom i avsevärd mån
hindrade spridning av homosexualiteten. Poliskammaren i Göteborg har ansett
tillgänglig kriminalstatistik visa, att homosexuella otuktsbrott ej vore vare sig
så talrika eller upprörande att behovet av en ny lagstiftning kunde anses
dokumenterat. Intresset att skydda den homosexuelle mot utpressning kunde
ej tillmätas någon avgörande betydelse jämfört med det för den allmänna
rättskänslan påtagligt motbjudande i att yttringar av homosexualitet i de
flesta fall ej längre skulle drabbas av straff. Det socialt diffamerande i den
homosexuella handlingen torde för övrigt komma att utgöra ett fullt effektivt
påtryckningsmedel för utpressare. Fördelarna med att utbyta nuvarande
enkla straffbestämmelse mot en i hög grad komplicerad lagstiftning med
oviss och kanske rent av ogynnsam effekt syntes därför poliskammaren åtskilligt
diskutabla. Den omedelbara effekten av förslagets genomförande kunde
bli en ökning av den homosexuella otukten. Uttalanden i enahanda riktning
ha gjorts av förste stadsfiskalen i Stockholm, som anfört, att det syntes
kunna ifrågasättas huruvida icke hänsynen till det fåtal individer, vilkas
sexuella driftliv av biologiska orsaker vore uteslutande inriktat mot det
egna könet, borde väga fjäderlätt mot samhällets berättigade krav på ett
absolut fördömande av dylika gärningar. Landsfogden i Östergötlands län,
i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, har avstyrkt förslaget under
åberopande av faran för ökad utbredning av homosexualiteten. Därjämte
har i yttrandet åberopats att vid tillämpning av de föreslagna reglerna till
ungdomens skydd mot homosexuella förgripelse!- det ofta torde bli svårt att
förebringa bevisning örn att den tilltalade haft vetskap örn att den angripne
icke uppnått den fastställda åldersgränsen med påföljd att många skyldiga
komme att gå fria från straff. I

I fråga om formen för samhällets reaktion mot icke önskvärda handlingar
av homosexuell natur har, såsom av det sagda framgår, i några yttranden,
i vilka ett upphävande av den generella straffbarheten för dylika handlingar
avstyrkts, antytts lämpligheten av att andra åtgärder än straff
komme till användning gent emot konstitutionellt homosexuella. I andra ytt -

Kunni. Maj:ts proposition nr 13.

randen, i vilka principiell straffrihet tillstyrkes, förordas härutöver att samhällets
ingripande, då sådant är påkallat, gent emot de konstitutionellt homosexuella
sker annorledes än genom straff. Medicinalstyrelsen har, under erinran
om att homosexuell i medicinsk mening vore den, vilkens könsdrift
komme honom eller henne alt uteslutande eftersträva eller föredraga sexuell
förening med likkönade personer, anfört att den medicinska forskningen
förebragt mycket starka skäl för att homosexualitet i denna mening vöre
grundad i vederbörandes psykofysiska konstitution, d. v. s. vore ett uttryck
för hans kroppsliga och därav följande psykiska skapnad, varigenom homosexualiteten
framstode såsom ett otvetydigt sjukligt tillstånd, närmare bestämt
såsom ett lyte. Styrelsen har därefter anfört:

Styrelsen vill med bestämdhet hävda, att homosexualiteten i den utsträckning,
som den är ett sjukligt tillstånd, principiellt bör behandlas så som andra
sjukliga företeelser. Den omständigheten, att homosexualiteten kan innebära
allvarliga vådor för andra (särskilt för unga personers sexualutveckling) ger
den icke någon principiell undantagsställning. Det finns flera sjukliga tillstånd,
som innebära att den sjuke kan vara vådlig för andra personer (exempelvis
smittosamma sjukdomar och sinnessjukdomar). Mot sådana sjuka ingriper
samhället örn erforderligt med tvångsbehandling och interneringsförfarande.
Styrelsen instämmer till fullo med professor Petrén, att omhändertagandet
av personer, som äro samhällsvådliga på grund av en medfödd
abnorm könsdrift, bör vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. Vidare
kan styrelsen icke underlåta att påpeka, att tvångsåtgärder mot en med ett
sjukligt tillstånd behäftad person givetvis icke böra ifrågakomma annat än
när fara för andra (eller för den sjuke själv) synes föreligga. Det kan därför
icke anses egendomligt, att en homosexuell persons behov av sinnessjukvård,
sedan det fastslagits att samhällsfaran endast gäller ungdomen, göres beroende
av huruvida den med vilken han övar homosexuell otukt är över eller
under 20 år. — Icke tvångsmässig (frivillig) vård på sinnessjukhus kommer
dessutom givetvis i fråga dels för personer, vilka önska hjälp mot en homosexuell
drift, som riktar sig mot vuxna, dels för personer, vilka ha svårighet
att bekämpa en homosexuell böjelse för underåriga, som dock aldrig tagit
sig uttryck i homosexuell otukt.

Styrelsen har så mycket mer anledning att förorda sjukvårdsbehandling
för samhällsfarliga (konstitutionellt) homosexuella som vanlig bestraffning
visat sig ha en mycket bristande effektivitet, ett förhållande som jämväl
konstateras av strafflagberedningen och enligt denna utgör ett av de viktigaste
skälen mot bibehållandet av gällande strafflagbestämmelser i deras
nuvarande gestalt. Enligt styrelsens erfarenhet utgör sjukvård och en efterföljande,
så långt som nödigt utsträckt samhällstillsyn genom sjukvårdsorgan
ett icke blott ofta effektivt utan även synnerligen humant korrektiv mot
återfall till asociala yttringar av en homosexuell drift. Genom den vid statens
samtliga sinnessjukhus inrättade hjälpverksamheten förfogar samhället
över organ, som visat sig vara utmärkt väl skickade för utövande av erforderlig
samhällstillsyn och samhällshjälp åt många homosexuella med asociala
tendenser. De frihetsinskränkningar, som vederbörande måste underkasta
sig för sådan tillsyn, äro ofta mindre betungande (exempelvis bostad och
arbete i mindre samhälle, avhållsamhet från alkohol, sammanboende med
pålitlig anhörig eller dylikt).

Sinncssjuknämnden, som gjort sig till tolk flör uppfattningen att redan
enligt gällande rätt konstitutionellt homosexuella borde straffriförklaras för

Kungl. Majlis proposition nr 13.

homosexuella handlingar (men ej för brott i allmänhet), har hävdat att de
såvitt anginge detta brott vöre oemottagliga för straff och att det därför icke
innebure något rationellt bekämpande av homosexualiteten att döma dem till
straff. Nämnden har vidare anfört:

Mot nämndens påstående att ådömande av ett kortvarigt straff är en
irrationell behandling av konstitutionellt homosexuella kan invändas, att det
finnes andra kriminalpolitiska åtgärder att tillgripa än utdömande av ett
frihetsstraff. De nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt kunna tillämpas, och genom tillämpning av dessa
lagar kan man vinna just en tillsynsvård av ungefärligen den art, som nämnden
vill rekommendera. Härvid må först erinras om att enligt straffsystemet
dessa åtgärder böra tillgripas endast där mottaglighet för straff föreligger,
och ådömande av ett tidsbestämt straff sålunda kan ifrågakomma. Vidare
må anmärkas, att dessa lagar ännu icke trätt i kraft, under det att vi redan
äga en väl organiserad psykiatrisk hjälpverksamhet. Nämndens huvudsakliga
argument mot ovannämnda invändning är dock att med nämndens uppfattning
om den konstitutionella homosexualitetens natur tillsynsvården bör äga
rum under en sakkunnig läkares ledning. Nämnden anser sålunda, att de konstitutionellt
homosexuella, med vilka torde böra jämställas vissa bisexuella,
exempelvis äldre med begynnande arterioskleros, böra straffriförklaras. Enligt
nämndens mening är detta det enda rationella sättet att bekämpa den
konstitutionella homosexualitetens samhällsfarliga verkningar, och det är
denna homosexualitet, som är den ur samhällets synpunkt farliga. Kommer
man till rätta med denna homosexualitet, torde till exempel den manliga
prostitutionen snart försvinna.

På grund av det anförda har nämnden föreslagit en särbestämmelse av
innehåll, att konstitutionell homosexualitet skulle, såvitt anginge homosexuella
handlingar, anses lika med sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 5 § strafflagen
sägs.

Karolinska institutets lärarkollegium har likaledes förklarat att omhändertagandet
av personer, som vore samhällsvådliga på grund av en medfödd
abnorm könsdrift, borde vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. Endast
därigenom kunde de båda önskemålen rationell medicinsk behandling
och betryggande samhällsövervakning uppnås och därigenom de bästa möjliga
garantier mot vederbörandes återfall till asociala homosexuella handlingar
skapas. Kollegiet förordade därför — liksom medicinalstyrelsen —
att bestämmelse infördes om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av
personer, som åtalades för homosexuella handlingar.

Sistnämnda krav har framförts jämväl av medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala, som i fråga om det rättspsykiatriska bedömandet av homosexuella
anfört följande.

Enligt fakultetens mening böra lätta fall — i realiteten oftast av bisexuell
art — i likhet med de lättare formerna av psykopati icke bedömas såsom
abnorma och behandlas i enlighet därmed. Mera uttalade fall böra däremot
bedömas såsom halvabnorma med åtföljande straffminskning eller förvaring
med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen. I de allra svåraste fallen slutligen,
där homosexualiteten är komplicerad med andra själsliga abnormiteter, hypersexualitet,
uttalad pedofili, karakterologisk hållningslöshet m. m., som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

konstituera en högre grad av samhällsfarlighet, bör slraffriförklaring med
tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen och åtföljande vård på sinnessjukhus
komma i fråga. Ett sådant betraktelsesätt torde siå helt i överensstämmelse
med den medicinska vetenskapens uppfattning om homosexualitetens väsen.

Att medicinska vårdåtgärder få träda i stället för straff genom tillämpning
av de föreslagna reglerna om åtalseftergift tillstyrkes livligt i åtskilliga yttranden.
Medicinalstyrelsen har förklarat att styrelsen i flertalet av ifrågavarande
brottslingar måste se djupt olyckliga människor, som utan egen
skuld blivit bärare av sjukliga symtom. Det vore därför berättigat att i det
längsta söka föra dem till medicinsk vård innan ett domstolsförfarande ägde
rum. Även om läkekonstens hjälpmedel mot dessa sjukdomar för närvarande
vore begränsade till psykoterapi, medicinsk övervakning i olika former och
kastration, kunde det antagas att den moderna hormonforskningen inom överskådlig
tid skulle ställa skonsamma medel till förfogande till den patologiska
könsdriftens dämpande och korrigerande. Även sinnessjuknämnden har tillstyrkt
vad beredningen föreslagit örn läkarundersökning och principiellt funnit
åtalseftergift vara synnerligen lämplig, ehuru nämnden icke kunde godtaga
det sätt varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. I de yttranden,
som avgivits av socialstyrelsen, svenska läkaresällskapet, svenska
psykiatriska föreningen och poliskammaren i Malmö, har betonats att medicinska
synpunkter borde tillmätas stor betydelse vid ingripandet mot homosexuella
och förordats att läkarundersökning av den som misstänktes för
homosexuell gärning gjordes obligatorisk. Detta har föreslagits jämväl av
länsstyrelsen i Stockholms län och landsfogden i Uppsala län. Medicinska fakulteten
vid universitetet i Lund har anfört att möjligheten av rättsligt ingripande
mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar tedde sig som önskvärd
även med hänsyn till den medicinska sidan av de uppgifter det gällde,
exempelvis där det behövdes för att framtvinga lämplig medicinsk behandling,
ombyte av verksamhet eller vistelseort och dylikt. Från sådan synpunkt
syntes även åtalseftergift kunna försvaras. I

I fråga om skyddet för barn och ungdom mot homosexuella
förgripelse!’ har i yttrandena vikten av effektiva bestämmelser härom allmänt
framhävts. Dock har av svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin
samt psykiatri och neurologi anmärkts, att erfarenheten rörande ligapojkar
visade att dessa ofta vore och förbleve heterosexuella trots mer eller
mindre yrkesmässiga praktiker med vuxna män. Man torde därför ha goda
skäl att antaga att i de fall där homosexuella närmanden från vuxna mäns
sida framkallade en homosexuell driftinställning det funnes vissa hormonala
rubbningar eller neurotiska tillstånd, som predisponerade för driftomkastning.
Självklart borde dock barn och uppväxande ungdom i största möjliga
utsträckning skyddas för homosexuell förförelse och homosexuella övergrepp.

Rörande de av strafflagberedningen föreslagna åldersgränserna för ungdomens
skydd mot homosexuella förgripelser uttalas i yttrandena åtskilliga avvikande
meningar. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

uttalat tvekan, om icke skyddsåldern bort sättas högre än 21 år, samt har anfört
att, även om det finge anses berättigat att skyddsåldern icke sattes högre,
tillräckliga skäl icke anförts för begränsningen av straffskyddet för den som
fyllt 18 men icke 21 år till sådana fall då utnyttjande av hans oerfarenhet
eller beroende ställning förelåge. I yttrandet anföres härom:

Otvivelaktigt äga de av beredningen anförda synpunkterna ett visst berättigande.
Den ''förledde gärningsmannen’ — om man överhuvud taget i detta
sammanhang kan tala om en sådan — är utan tvivel, från moralisk synpunkt
sett, något mindre skyldig än den förledande. Men att därav sluta att behov
av straffhot icke skulle föreligga synes knappast rikligt. Beredningen har
själv, under erinran om att den slutliga differentieringen av könsdriften sker
under utvecklingsåren, särskilt betonat, att effektiva åtgärder uppenbarligen
måste från samhällets synpunkt vidtagas för att icke den normala och sunda
gången av denna utvecklingsprocess skulle störas. Så viktigt som just av
dessa skäl statens intresse är att förhindra homosexuella handlingars utbredning
bland den ungdom, som ännu ej nått sexuell mognad, synes frågan om
vem av de agerande, som i det särskilda fallet tagit initiativet, vara av ringa
betydelse vid bedömande av behovet av straffskydd.

En så långt gående straffrihet för otukt mot ungdom, som beredningen
föreslår, synes kunna helt äventyra det mål, som dock alltjämt måste eftersträvas,
eiler skyddet för ungdomen mot de homosexuella handlingarnas
skadliga verkningar. Härtill kommer att svårigheten alt i varje fall utreda,
vem som i verkligheten är initiativtagaren, i praktiken kan komma att göra
även det straffhot, som enligt beredningens förslag skulle kvarstå, verkningslöst.
Intresset av att förhindra utpressning mot homosexuella kan säkerligen
icke motväga dessa olägenheter.

På grundval av det anförda bär i yttrandet föreslagits att straffbestämmelserna
utformades på sätt föreslagits i 1935 års promemoria. I vart fall borde
för vinnande av större överskådlighet stadgandet omredigeras så att först
angåves de fall då straffbarheten vore obetingad och därefter de som
endast under viss förutsättning vore straffbara. Kriminal polisintendenten i
Stockholm har likaledes med hänsyn till bevissvårigheterna uttalat betänkligheter
mot förslaget att såsom villkor för straffbarhet fordra utnyttjande av
den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Göta hovrätt har för sin del
anmärkt att uttrycket »oerfarenhet» knappast täckte den tanke, som enligt
motiven bort komma till uttryck i lagtexten, och hemställt att lagtexten omarbetades
i sådant syfte. Göteborgs rådhusrätt har anfört att straffbarheten
för homosexuell otukt med personer Öyér 18 år borde göras helt beroende av
det intresse, som kunde föreligga för att stävja homosexualiteten och icke av
en sådan biomständighet som att utpressning kunde befaras. Åldersgränsen
borde i alla förekommande fall kunna bestämmas till 20 eller högst 21 år,
dock givetvis med bibehållande av den strängare straffskalan för brott mot
barn under 15 år. Länsstyrelsen i Malmöhus län och medicinska fakulteten vid
universitetet i Uppsala ha likaledes föreslagit att straff för homosexuell otukt
med person som ej fyllt 21 år borde följa oavsett under vilka omständigheter
otukten kommit till stånd. Att de föreslagna åldersgränserna kunde giva upphov
till bevissvårigheter har framhållits — förutom av landsfogden i Östergötlands
län, som på sätt förut nämnts åberopat bl. a. denna synpunkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

grund för sitt avstyrkande av förslaget — av hovrätten över Skåne och Blekinge,
som funne det nödvändigt att, såsom skett i den danska strafflagen,
en bestämmelse infördes som stadgade straff för homosexuell otukt även då
gärningsmannen saknat vetskap om ålder hos den med vilken han övat otukt
men dock handlat oaktsamt.

Förslaget örn straffskärpning för homosexuell otukt med
barn under 15 år har uttryckligen tillstyrkts av åtskilliga av de hörda
myndigheterna. Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Överståthållarämbetet
lia anmärkt, att av motiveringen till strafflagberedningens förslag
syntes framgå att straffskärpningen vore avsedd att tillämpas endast i det fall
att någon som fyllt 21 år övade homosexuell otukt med barn under 15 år men
att densamma borde kunna användas även om gärningsmannen vore under
21 år eller gärningen stannat vid försök. Justitiekanslersämbetet, som förutsatt
att straffskärpningen vore avsedd att omfatta även försök, har i övrigt
icke funnit något att erinra mot den i motiveringen angivna ståndpunkten
och ansett att denna borde komma till uttryck i lagtexten. Jämväl poliskammaren
i Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län lia förordat ett förtydligande
av lagtexten på denna punkt. Svenska läkaresällskapets sektioner för social
medicin samt psykiatri och neurologi ha ifrågasatt, huruvida homosexuellt beteende
mot barn under 15 år vore farligare för den normala utvecklingen
av deras könsliv än homosexuella angrepp mot ungdom i åldern 15—18
år. Den större ovetskap om könsförhållandena överhuvud taget som kunde
förutsättas hos barn vore på visst sätt ett skydd mot psykologisk skadegörelse
genom sexuella handlingar. Friska och normala barn med sin utåtvända
uppmärksamhet och starka avledbarhet kunde antagas vara mindre utsatta
för att en homosexuell erfarenhet skulle bli fixerad i form av ett övervärdigt
tankeinnehåll och därigenom bli utgångspunkt för driftförvecklingar eller
andra neurotiseringar än ynglingar i pubertetsperioden, som nästan regelmässigt
företedde vissa neurotiska reaktionssätt. Minderårighetsgränsen borde
fixeras till 18 ar och någon anledning att uppställa en särskild åldersgräns vid
15 år med särskild straffskärpning torde icke finnas. Svenska läkaresällskapet
har intagit enahanda ståndpunkt. Å andra sidan har en utvidgning av den
föreslagna straffskärpningsregeln föreslagits av hovrätten över Skåne och Blekinge,
som ansett det önskvärt, att man i större utsträckning än beredningen
föreslagit vid straffmätningen kunde beakta det förhållandet, att den som
övat homosexuell otukt med ungdom samtidigt gjort sig skyldig till sådan
kränkning av familjelivets helgd, som avses i 18 kap. 1—3 §§ strafflagen,
eller missbrukat sådan auktoritetsställning, som omtalas i 18 kap. 6 § första
stycket. Hovrätten har därför föreslagit att tiden för straffarbetet skulle
kunna höjas till fyra ar ej endast da brottet förövats med barn under 15 år
utan även då omständigheterna eljest vöre försvårande.

Rörande den föreslagna lydelse.i i övrigt av straffbestämmelserna till ungdomens
skydd mot homosexuella förgripelser har hovrätten över Skåne och
Blekinge föreslagit borttagande av bestämmelsen örn straff för försök fördel
fall att någon som fyllt 21 år sökt förmå någon under 18 år till homo Pihdng

lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 13. <5

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sexuell otukt. Hovrätten har därvid framhållit att de fall där gärningsmannen
endast sökt förmå den yngre till otukt torde komma att bli mycket sällsynta.
Sektionerna för social medicin samt psykiatri och neurologi inom
svenska läkaresällskapet lia funnit förslaget att straffbelägga försök att förmå
någon till homosexuell otukt ägnat att väcka synnerliga betänkligheter. Ett
par ligapojkar som beslutat sig för att anlita den bekväma utväg till utpressning,
som ett dylikt lagstadgande skulle innebära, kunde under vilken oskyldig
förevändning som helst — genom att fråga vad klockan vore eller begära
upplysning om vägen till en viss plats — på gatan inleda samtal med en man
och därpå samfällt påstå att han gjort dem förslag om homosexuell otukt samt
hota angiva honom. Ängsliga och osäkra personer skulle säkerligen ofta i en
dylik situation kunna låta skrämma sig att giva dem pengar och därefter bli
föremål för systematisk utpressning med alla därmed förknippade ödesdigra
följder. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter ha hemställt att försök att förmå
annan till otukt i straffbarhetshänseende skulle behandlas lindrigare än
fullbordat brott.

I ett par yttranden ha erinringar framställts mot brottsbeskrivninge
n i förslaget. Socialstyrelsen har betecknat det som en allvarlig brist att
klart begränsande föreskrifter saknas om vilka beteenden som skola anses
■brottsliga. På de homosexuella känsloyttringarnas område, likaväl som på
heterosexuellas, bestode en väsentlig skillnad mellan å ena sidan grovt sexuella
handlingar och å andra sidan de lättare formerna av en erotiskt betonad
uppmärksamhet. Att som försök till homosexuell otukt straffa alla former
av manligt intresse för unga män där en homosexuell tendens vöre märkbar
kunde icke vara riktigt, utan straffbarheten borde begränsas till fall där
fråga vore om beröringar av genita! art. Om icke i själva lagtexten, borde
dessa kunna angivas i en vägledande kommentar till denna. En alltför svävande
bestämning av brottets art vore ovillkorligen ägnad att underlätta
aktioner med utpressningssyfte. Av samma skäl syntes det betänkligt att, såsom
strafflagberedningen gjort, utsträcka straffbarheten att omfatta även förberedelser
till homosexuella handlingar av visst slag. Svenska läkaresällskapets
sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha framhållit
att det sexuella beteendets skadlighet för därav berörda personer borde vara
den från praktisk social synpunkt avgörande omständigheten vid bedömning
av beteendets farlighet samt att en brottsbeskrivning, som vore så obestämd
att någon fast gräns mot kategorien sedlighetssårande handling
icke funnes, vore otillfredsställande. Det borde göras till ett oundgängligt villkor
för den nya lagstiftningen att brottsbeskrivningen bleve så tydlig att endast
otvetydigt homosexuella handlingar kunde bli föremål för rättsreaktion.

Beträffande frågan om straffbestämmelser för homosexuell
otukt i andra fall än då fråga är örn angrepp mot barn och ungdom
har i flera yttranden hemställts om utvidgning av vad strafflagberedningen
härutinnan föreslagit. Stockholms rådhusrätt har uttalat att även
andra fall av grovt maktmissbruk än de av strafflagberedningen angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

kunde vara väl värda att straffbeläggas, ehuru rådhusrätten ej vöre beredd
att framföra något positivt förslag i sådant avseende. Göta hovrätt har anfört: Homosexuell

otukt, övad under förhållanden, som avses i 15 kap. 12—
15 a §§ strafflagen, bör enligt hovrättens mening betraktas såsom allvarliga
frihetsbrott av särskilt slag, jämförliga med i nämnda lagrum avhandlade
brott mot kvinna, och såsom sådana straffbeläggas oberoende av objektets
ålder. Även örn, såsom beredningen framhållit, fall av våldtäktsnatur sällan
förekomma, torde man icke kunna säga detsamma örn homosexuell otukt,
som kommer till stånd genom bruk av berusande medel. Örn i dylikt fall
22 § i sistnämnda kapitel ej kan vinna tillämpning, skulle gärningen bliva
straffri, vilket icke kan vara tillfredsställande. Hovrätten kan ej heller dela
beredningens uppfattning att straffbestämmelser ej äro erforderliga i fråga
örn homosexuell otukt, övad med person över 21 år i sådana fall, som angivas
i 18 kap. 6 § första stycket och 9 § strafflagen. I fråga örn homosexuell
otukt med sinnessjuk eller sinnesslö får hovrätten särskilt framhålla, att sådana
personer ju ej endast finnas å anstalter. Även i andra fall än de nu
angivna bör straff enligt hovrättens uppfattning inträda för homosexuell
otukt, övad med person över 21 år. I dansk rätt finnes en bestämmelse örn
straff för den, som förmår annan av samma kön till otukt medelst grovt
missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende.
Hovrätten anser vägande skäl tala för införande i svensk rätt av en
motsvarande bestämmelse, vilken skulle utgöra en enligt hovrättens mening
behövlig komplettering av övriga föreslagna bestämmelser till skydd mot
auktoritetsmissbruk.

Med likartad motivering har hovrätten över Skåne och Blekinge förordat
bestämmelser örn straff för homosexuell otukt förövad under förhållanden
motsvarande de i 15 kap. 13 § och 18 kap. 9 § strafflagen avsedda. Även
rådhusrätten i Malmö har ifrågasatt om icke homosexuell otukt med sinnessjuk
eller sinnesslö borde generellt straffbeläggas. — Föreningen Sveriges
häradshövdingar har i fråga örn lärares och andra uppfostrares otuktsbrott
mot dem som de ha till undervisning eller uppfostran anfört att det numera
torde vara ganska vanligt att exempelvis elever vid de allmänna läroverken
överskridit 21-årsåldern. Någon anledning att behandla homosexuella handlingar
mot dem mildare än heterosexuella syntes icke finnas, snarare tvärtom.
Det kunde överhuvud taget ifrågasättas örn icke från den synpunkt,
varom här vore fråga, straffskydd krävdes för alla de fall, då någon förmådde
annan av samma kön till otukt med sig och därvid utnyttjade dennes
beroende ställning. En straffbestämmelse med sådan räckvidd vore säkerligen
även ägnad att minska den tveksamhet man eljest kunde hysa inför
förslaget örn upphävande i princip av homosexuella handlingars straffbarhet.
Central förbundet för socialt arbete har ifrågasatt huruvida ej i lagstiftningen
borde givas uttryck för att homosexuella gärningar av vissa slag av fostrare,
som icke folie under begreppet ämbetsmän eller omnämndes i 18 kap. 6 §
strafflagen men likväl intogc en position, som gåve dem auktoritet mot dem
underställda ungdomar, exempelvis ungdomsledare och övervakare av vili
korligt dömda, icke borde bedömas mildare än då gärningen begåtts av annan
fostrare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Slutligen kan anmärkas att styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansett
det inkonsekvent och i praktiskt avseende mindre tillfredsställande att generellt
straffbelägga försök till homosexuell otukt i samma utsträckning som
fullbordat brott men samtidigt från kriminalisering undantaga försök till
sådan handling som förövas under omständigheter som motsvara de i 18 kap.
6 § andra stycket strafflagen avsedda. Icke minst med hänsyn till att normalstraffet
för ämbetsbrott enligt 25 kap. 17 § strafflagen liksom för brott mot
18 kap. 13 § samma lag vore böter ifrågasatte samfundet, om förslaget gåve
möjlighet att i erforderlig utsträckning reagera mot ifrågavarande handlingar.

Vad angår den av beredningen föreslagna straffskalan har socialstyrelsen
hävdat att normalstraffet för straffbelagd homosexuell otukt borde
vara fängelse samt i samband därmed anfört, att straffarbete borde
ifrågakomma endast där sådana försvårande omständigheter vore för handen,
vilka föranledde straff vid heterosexuella handlingar enligt strafflagen
15 kap. 13 och 15 §§ samt 18 kap. 6—9 §§. Icke under några omständigheter
borde straffet få höjas utöver nu gällande straffmaximum av två års
straffarbete. Enahanda uttalande har gjorts av svenska läkaresällskapets sektioner
för social medicin samt psykiatri och neurologi.

Förslaget att straffbelägga homosexuell otukt och inbjudan
därtill å allmän plats har föranlett åtskilliga erinringar. Länsstyrelsen
i Uppsala lån har ifrågasatt huruvida icke straffarbete borde ingå i
straffsatsen. Även grova yttringar av homosexualitet eller av prostitution
folie under brottsbeskrivningen, och fängelsestraffet kunde för förfallna individer
vara en olämpligt lindrig strafform. Göteborgs rådhusrätt har å andra
sidan förklarat att det icke vöre motiverat att bestraffa åstadkommande
av förargelse genom övande av homosexuell otukt på annat sätt eller strängare
än då förargelse åstadkommits genom övande av annan otukt. Socialstyrelsen
har yttrat att det måste anses orimligt att straffet för förseelse
mot en ordningsföreskrift av detta slag skulle kunna bliva fängelse. Endast
homosexuella handlingar utförda på vissa allmänna platser borde avses
med stadgandet. För ingripanden mot den manliga prostitutionens klientel erbjöde
sig bättre vägar genom tillämpning av lösdriverilagstiftningen och barnavårdslagen
med de däri av strafflagberedningen föreslagna ändringarna.
Den allmänna ordningens krav kunde nöjaktigt tillgodoses med bestämmelserna
i 18 kap. 13 § strafflagen. Även svenska läkaresällskapets sektioner för
social medicin samt psykiatri och neurologi ha erinrat att inbjudan till homosexuell
otukt som skedde å allmän plats borde, om så befunnes nödigt,
kunna beivras enligt 18 kap. 13 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har påtalat risken för
att bestämmelsen om straff för den som med ord eller åtbörd inbjuder annan
av samma kön till otukt med sig skulle kunna komma att utnyttjas i
utpressningssyfte och på grund härav hemställt att stadgandet begränsades
att avse endast de fall då allmän förargelse verkligen uppkommit. I yttrandet
har i detta sammanhang anförts jämväl följande.

Kungl. Majlis proposition nr 13.

Åtskilliga skäl synas tala emot att, på sätt beredningen gjort, till ett särskilt
stadgande sammanföra de fall, då homosexuella handlingar böra kriminaliseras
till skydd för allmän anständighet. Utan tvivel höra de rätteligen
tillsammans med de i 18 kap. 13 § strafflagen omförmälda fall, för vilka där
straff för annan otukt stadgas från samma synpunkt. I själva verket borde
även dessa bestraffas i samma utsträckning som de homosexuella fallen. I
sådant hänseende må erinras om den ståndpunkt lagutskottet och andra
kammaren intagit vid behandling under 1918 års riksdag av förslag om ändring
i nämnda paragraf. Den skärpning av straffsatsen, som beredningen ansett
erforderlig, liksom även innehållet i övrigt i 10 § tredje stycket i förslaget,
torde utan svårighet kunna inarbetas i 13 §, särskilt om man utgår ifrån
att från här ifrågavarande synpunkt den heterosexuella otukten bör kriminaliseras
i samma utsträckning som den homosexuella. Beredningens tillvägagångssätt
synes däremot föranleda vissa olägenheter. Därest det vinner bifall
torde andra punkten i 18 kap. 13 § knappast längre kunna anses tillämplig
å homosexuella gärningar. Paragrafens första punkt däremot skulle alltjämt
avse även sådan otukt. Sammanförandet i en paragraf av de från så olika
synpunkter uppburna straffbestämmelserna, som återgivas i 10 §:ns tre
särskilda stycken, ger intryck av fullständighet. Därav skulle tvekan kunna
uppstå även örn räckvidden av 18 kap. 11 och 12 §§, vilket bör undvikas, särskilt
som förstnämnda lagrum efter den homosexuella otuktens principiella
straffriförklaring är av stor betydelse till förhindrande bl. a. av ett homosexuellt
klubbväsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som förutsatt att 18 kap. 11 och 12 §§
skola vara tillämpliga även å homosexuell otukt, har framhållit att de av beredningen
föreslagna bestämmelserna icke komine att förhindra uppkomsten
av homosexuella sammanslutningar eller klubbar, som hade till ändamål att
bereda medlemmarna tillfällen till homosexuell otukt med varandra. Även
om dessa klubbars verksamhet bedreves under diskreta former, finge deras
blotta existens anses stöta anständigheten i sådan grad att de borde förbjudas
genom ett straffbud. Angående utformningen av de föreslagna bestämmelserna
har hovrätten anmärkt att det kunde ifrågasättas om ordet »inbjuder»
täckte alla de handlingssätt beredningen avsett att därunder inbegripa
samt att det fördenskull borde ersättas med ett mera adekvat uttryck. I samband
med nu förevarande spörsmål har hovrätten för Övre Norrland anmärkt
att förslagets uttryck »så att allmän förargelse kan komma därav»
motsvarades av uttrycket »så att allmän förargelse — — — därav kommer» i
18 kap. 13 § strafflagen, vilket senare uttryck i praxis syntes lia föranlett
vissa svårigheter, varför detsamma måhända vore i behov av jämkning.

De av beredningen för bekämpande av den manliga prostitutionen föreslagna
ändringarna i lösdriveri- och barnavårdslagstiftn
inge n lia i åtskilliga yttranden givit anledning till anmärkningar. Kriminal
polisintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida det föreslagna tilllägget
till 1 § lösdrivarlagen vore behövligt, men förklarat sig icke hava
någon erinran att göra emot förslaget i denna del, då det icke torde vara ur
vägen att tydligt utmärka den reaktion från samhällets sida, som kunde tillgripas.
Poliskammaren i Malmö har anfört, att don som hade stadig syssel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13

sättning eller i varje fall hade medel för sin försörjning icke torde kunna
hänföras till lösdrivarekategorien saint föreslagit att till uttrycket »vanemässigt»
tillädes exempelvis »och för egen vinning». Länsstyrelsen i Uppsala
län finner det nödvändigt att samhället reagerar mot den manliga prostitutionen
även genom straff och har härom anfört:

Lösdriverilagen lärer icke bli tillämplig annat än i vissa fall, och detta
gäller jämväl efter den föreslagna ändringen. Någon tillrättaförande behandling
torde icke kunna äga rum i nämnvärd omfattning med nuvarande
lösdriverilagstiftning. Det föreslagna nya stadgandet i barnavårdslagen blir
icke tillämpligt annat än under vissa förutsättningar, och dessutom torde en
del av de unga manliga prostituerade vara av sådan psykisk och moralisk
beskaffenhet, att de icke utan allvarliga vådor för kamraterna kunna vårdas
på skyddshem. Om mot straff för manlig prostitution invändes, att den
kvinnliga lämnas utan sådan reaktion, torde kunna anföras, att de manliga
prostituerade äro mera enhetligt asociala än de kvinnliga. Det synes därför
som om starka skäl tala för att lagstiftningen kompletteras med bestämmelser
om straff för den som mot betalning utövar homosexuella handlingar.
Den danska strafflagen synes därvid kunna tjäna såsom förebild.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes ansett den föreslagna ändringen
av lösdrivarlagen icke vara tillfyllest, då denna endast kunde komma
till användning vid särskilt kvalificerad prostitution, samt har förordat en
föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagens stadgande
örn straff för den som mottager betalning för otukt med person av samma
kön. Jämväl enligt Stockholms rådhusrätts mening borde den drabbas av
straff som vanemässigt utbjuder sig till homosexuell otukt och därför betingar
sig vederlag. Ett sådant straffbud skulle måhända även kunna i viss mån
avskräcka från de i dessa kretsar ej ovanliga utpressningsförsöken.

Justitiekansler sämb etet har anfört följande.

Vad angår den av strafflagberedningen föreslagna ändringen i lösdrivarlagen
vill ämbetet ifrågasätta, huruvida icke åtminstone för tiden till dess
en mera tidsenlig sådan lag kommer till stånd samhällets ingripande mot de
manliga prostituerade, som ej äro helyrkesprostituerade, bör taga formen av
straff. Det förefaller också mindre lämpligt att såsom grund för ingripande
enligt lösdrivarlagen angiva ett förfarande, vilket oftast skulle falla under
strafflagen och följaktligen såsom ett brott drabbas av straff. Romme åtalseftergift
ej till stånd, skulle vederbörande för samma sak först bliva straffad
och därefter behandlad som lösdrivare. För deni, som mot betalning låta bruka
sig till homosexuella handlingar utan att själva vara homosexuella, synes
ganska strängt straff vara på sin plats.

Beträffande personer i åldern 18—21 år torde däremot det ingripande, som
mot dem må vara påkallat ur nu ifrågavarande lagstiftnings synpunkt, åtminstone
där fråga ej är om mera utpräglat asociala personer, lämpligen
kunna ske jämlikt barnavårdslagen. Emot den i förslaget till ändring av
barnavårdslagen uppställda förutsättningen för ingripande kan emellertid
göras samma invändning som den nyss beträffande lösdriverilagen framställda.
Utan att närmare ingå på den svårlösta frågan, vilka förutsättningar
som här skola uppställas för ingripande enligt barnavårdslagen, vill ämbetet
framhålla, att envar, som mot ersättning tillhandagår homosexuella personer,
oavsett var detta äger rum, synes böra bliva föremål för åtgärd enligt lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

Införes, såsom skeft i förslaget, i 22 § barnavårdslagen ett morn. e), lärer detta
medföra även åtskilliga andra ändringar i lagen.

Enahanda synpunkter ha anförts av hovrätten över Skåne och Blekinge.
Socialstyrelsen har förklarat sig i princip intet hava att erinra mot beredningens
förslag i denna del men har anmärkt att i fråga om lösdrivarlagen uttrycket
»vanemässigt» syntes vara överflödigt vid sidan av den bestämning som läge
i orden »beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas
för hans tillrättaförande». Vidare borde 22 § d) barnavårdslagen samtidigt
med införandet av det nya mom. e) i samma paragraf erhålla den av lösdriverilagstiftningskommittén
förordade lydelsen, genom vilken ett omhändertagande
av sedeslös ungdom skulle möjliggöras i ökad utsträckning. —
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har för sin del ifrågasatt, om
icke antagandet av lösdriverilagstiftningskommitténs ifrågavarande förslag
skulle giva tillräckliga medel till bekämpandet av homosexuell prostitution
hos ungdom mellan 18 och 21 år. Som skäl för att förbundet ställt sig tveksamt
till införande av det av strafflagberedningen föreslagna tillägget till 22 §
barnavårdslagen har förbundet, med utgångspunkt från stadgandet i mom. d)
av nämnda paragraf, anfört följande.

Vid utformandet av denna bestämmelse liksom bestämmelsen i 22 § mom. c)
torde man särskilt velat undvika, att barnavårdsnämnds ingripande skulle
få karaktären av straff för en enstaka handling, varigenom barnavårdsnämnd
i allmänhetens ögon skulle komma att framträda som ett slags domstol eller
polismyndighet. I det av strafflagberedningen föreslagna nya momentet har
man frångått de mera allmänna kriterierna på missanpassning med därav
följande behov av uppfostringsåtgärder samt i stället gjort barnavårdsnämnds
skyldighet och rätt att ingripa beroende på vissa bestämda handlingar eller
yttranden t. o. m. vid enstaka tillfällen. Då dessa handlingar eller yttranden
under liknande omständigheter samtidigt skulle vara belagda nied fängelse
eller böter, skulle barnavårdsnämnds ingripande i ett sådant fall, därvid givetvis
måste förutsättas att åtal eftergives, i särskilt hög grad komma att uppfattas
som straff för personens beteende.

Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit det föreslagna
tillägget till 22 § barnavårdslagen ägnat att väcka betänkligheter. Så som
regeln formulerats kunde den giva en barnavårdsnämnd anledning att omhändertaga
även den som mer passivt läte sig brukas till homosexuell otukt
och detta oavsett örn i övrigt skäl funnes för antagande att särskilda åtgärder
från samhällets sida vore påkallade.

Beredningens förslag beträffande avsättning eller suspension
såsom påföljd av homosexuella handlingar har givit anledning till erinringar
i olika riktningar. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anmärkt att 2 kap. 18 §
strafflagen lämnade möjlighet öppen att underlåta att döma till avsättning och
suspension, örn ämbetsman, till vars ämbete hörde att undervisa eller uppfostra
ungdom, dömdes lill straffarbete för otukt med ungdom som han i
kraft av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran. Dylik möjlighet
syntes böra undanröjas. Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida
lagstiftningen över huvud borde lämna domstolarna möjlighet att vid en

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 13.

så svår förseelse döma till blott suspension. Anledning saknades att i lärarämbete
bibehålla en person som blivit dömd till frihetsstraff för sådan handling.
önskvärt vore vidare, att möjligheter tillskapades för att från lärarbefattning
avsätta person, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet blivit befriad
från straff för dylik handling. Överståthållarämbetet har yttrat att det
vore otillfredsställande att lärare, som för homosexuell handling mot annan
ungdom än den han hade för uppfostran eller undervisning dömdes till fängelse,
skulle undgå avsättning eller suspension, såvida icke särskilda omständigheter
föranledde ådömande av dylik påföljd. Även örn risken för att läraren
skulle företaga sexuella handlingar mot sina elever vöre utesluten,
syntes det ämbetet för undervisningsväsendets anseende i hög grad menligt,
om läraren finge fortsätta sin undervisning. Ämbetet ville för sin del förorda
att avsättning eller suspension undantagslöst skulle ådömas, så snart
någon dömdes till fängelse för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, och att
fakultativt ådömande av sådan påföljd endast skulle få äga rum vid sådana
lindrigare förseelser mot nämnda lagrum, som endast förskyllde böter.

Svea hovrätt har i denna fråga anfört:

Nu berörda spörsmål är av stor betydelse ej blott beträffande de grupper
befattningshavare, som särskilt uppmärksammats av beredningen — lärare,
läkare och präster — utan även eljest. Officerskåren, som har så mycket
med manlig ungdoms utbildning att göra, bör här komma i betraktande, likaså
domarkåren, vars auktoritet ej bör få spillas därigenom att personer, kända
för homosexuella böjelser, ej kunna därifrån avlägsnas. Liknande synpunkter
göra sig gällande på andra områden, särskilt i fråga om chefsbefattningar.
Enligt hovrättens mening bör därför möjlighet alltid stå öppen att, då befattningshavare
enligt 18 kap. 10 § strafflagen dömes till lindrigare straff än
straffarbete, tillika döma till avsättning eller till mistning av befattningen på
viss tid, när omständigheterna det föranleda. Hovrätten delar ej heller beredningens
mening att de av beredningens förslag till ändring i i8 kap. strafflagen
betingade ändringarna i instruktioner och andra förut berörda författningar
utan olägenhet kunna ställas på framtiden. Tvärtom synes det hovrätten
vara av vikt att alla hithörande frågor prövas och avgöras i ett sammanhang.

Justitiekanslersämbetet framhåller att om beredningens förslag genomfördes
något ingripande icke skulle kunna ske mot t. ex. en officer som i sin bostad
företoge sexuella handlingar mot värnpliktiga, fyllda 21 år, eller mot en
domare, som förfore på enahanda sätt beträffande likaledes vuxna personer.
Bleve det känt, att officeren eller domaren gjort sig skyldig till sådana handlingar,
vore ett ingripande otvivelaktigt påkallat såväl av nödvändigheten att
upprätthålla domarämbetets eller officerstjänstens auktoritet som ock av
hänsyn till de kårer vederbörande tillhörde. Enligt ämbetets mening krävde
lagförslagets upphöjande till lag obetingat ett samtidigt införande av möjligheter
att från allmän tjänst eller befattning skilja personer som gjort sig
skyldiga till homosexuella gärningar. Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat
att 25 kap. 20 § strafflagen icke torde anses tillämplig på officerare, underofficerare
eller underbefäl vid krigsmakten, och att gällande lydelse av 29 §
strafflagen för krigsmakten icke syntes omfatta de fall som avses i 18 kap.

Kungl. Majlis proposition nr 13.

10 § allmänna strafflagen. Med anledning därav har länsstyrelsen ifrågasatt,
huruvida icke en komplettering av strafflagen för krigsmakten erfordrades.

I några yttranden ilrågasättes däremot huruvida icke de föreslagna bestämmelserna
ginge för långt. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar
har sålunda anfört:

Därest ämbetsman dömes till ansvar enligt 18 kap. 13 § förutsättes enligt
25 kap. 20 § för påföljdens inträde att av gärningen kommit »synnerlig fara»
för förförelse av ungdom, som han har till undervisning eller fostran. Enligt
förslaget skulle däremot, örn den otuktiga gärningen varit homosexuell, påföljden
kunna ådömas även örn dessa förutsättningar icke äro för handen.
Ehuru beredningen själv om de i 10 § tredje stycket omförmälda fallen
uttalar att de i själva verket i viss utsträckning äro rena ordningsförseelser,
skulle likväl enligt beredningens förslag ifråga om dem icke krävas, vare sig
att fara för förförelse uppkommit, än mindre synnerlig fara, eller att den som
utsatts för faran varit någon som ämbetsmannen hade till undervisning eller
fostran. Till en så betydande skillnad i statens reaktioner mot otuktiga homosexuella
gärningar och annan otukt torde skäl icke föreligga. Stadgandet är
även i övrigt ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Möjligheten av en så
allvarlig påföljd, som avsättning eller suspension dock är, kan icke anses
motiverad ifråga örn »ordningsförseelser» och skulle otvivelaktigt giva utpressare
ytterligare ett kraftigt vapen i hand. Av nu anförda skäl synes den
föreslagna nya punkten i 25 kap. 20 §, örn den ej anses kunna helt utgå, i
varje fall böra till sin räckvidd begränsas till närmare överensstämmelse med
grunderna för lagrummet i övrigt.

Svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin samt psykiatri och
neurologi ha ifrågasatt lämpligheten av att en ämbetsman till vars ämbete
hörer att undervisa eller uppfostra ungdom skulle kunna dömas till avsättning
eller suspension även då brottet begåtts mot annan person än elev. En
sådan ämbetsman kunde vara en utmärkt lärare och örn han icke visade
sina homosexuella böjelser i förhållande till sina elever syntes det icke äga
någon förnuftig mening att genom avsättning tillfoga honom social ruin och
därmed ytterligare förstärka skadorna av det straff vartill han blivit dömd.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har visserligen funnit det
angeläget att lärare och uppfostrare, vilka gjort sig skyldiga till förseelser av
här avsett slag, kunde skiljas från sina befattningar, men har avstyrkt de
föreslagna bestämmelserna under erinran om möjligheten att med stöd av
ett läkareintyg förtidspensionera lärare och uppfostrare i sådana fall, där
detta med hänsyn till deras läggning och föregående kunde anses påkallat.
Att beröva en person varje rätt till pension på grund av ett själslyte, som
han icke rådde för, syntes nämligen fakulteten stå i strid med den allmänna
rättsuppfattningen.

Såsom av det förestående framgår har i åtskilliga yttranden tillstyrkts att
regler örn åtalseftergift införas för att därigenom åstadkomma önskvärd
medicinsk behandling av konstilutionellt homosexuella. Införande av
möjlighet till åtalseftergift tillslyrkes jämväl i flera andra yttranden. I en
del yttranden föreslås institutet böra komma till mera vidsträckt användning
än strafflagberedningen föreslagit. Socialstyrelsen har sålunda ifrågasatt, örn

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

det borde anbefallas särskilt stor försiktighet med åtalseftergift beträffande
homosexuella lärare, i varje fall där kastrering komme till stånd. I fråga om
vissa sexualförseelser på allmänna platser borde åtalseftergift, under förutsättning
att skyddsåtgärd vidtoges, också i det hela kunna äga rum i större
utsträckning än vad strafflagberedningen syntes ha tänkt sig. Hovrätten över
Skäne och Blekinge har, med anledning av vad beredningen uttalat angående
homosexuella handlingar mellan jämnåriga och i utvecklingsavseende jämställda
unga människor, föreslagit att möjlighet till åtalseftergift skapades i
sådana fall, även örn betryggande åtgärd till förebyggande av återfall icke vidtagits.
Då en åklagares rätt till åtalseftergift uppenbarligen icke kunde betaga
en målsägande hans rätt till talan, borde det föreslagna stadgandet förtydligas
så att misstag härutinnan uteslötes. Landsfogden i Uppsala län uttalar att, då
eftergift av åtal kunde återkallas, det för möjlighet till eftergift borde
vara tillräckligt, att det på betryggande grund kunde antagas, att återfall i
brottet icke komme att ske.

Införande av möjlighet till åtalseftergift har avstyrkts av bl. a. Svea hovrätt,
som erinrat att den föreslagna bestämmelsen avsåge ett fall av helt annan
art än de i den nya rättegångsbalken åsyftade och att på sedlighetsbrottens
område även andra fall förelåge, där likartade synpunkter gjorde sig
gällande. Kravet på följdriktighet inom strafflagstiftningen talade för att
frågan om åtalseftergift upptoges till prövning i ett större sammanhang. Betänksamhet
rörande lämpligheten att införa dylika principiellt viktiga regler
på en enstaka punkt av strafflagen har anmälts även av hovrätten för
övre Norrland, som uttalat att hovrätten icke vore beredd att fatta slutlig
ståndpunkt till lämpligheten av förslaget örn åtalseftergift, vilket syntes innebära
en kompromiss mellan sådana medicinska synpunkter, som just vid
homosexualbrottet inställde sig, och mera allmänt kriminalpolitiska överväganden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har likaledes funnit del föreslagna
stadgandet om åtalseftergift diskutabelt och avstyrkt detsamma. Bortsett från
att förfarandet icke ägde någon motsvarighet beträffande andra brott, öppnade
föreskriften möjlighet alt straffriheten sträcktes längre än lämpligt
vore med hänsyn till gärningarnas farlighet för samhälle och individer. Enligt
poliskammaren i Hälsingborg skulle en bestämmelse om åtalseftergift
kunna medföra att respekten för straffbudet avtoge. Ett ytterligare skäl att
här gå fram med försiktighet vore att homosexualitet troligen förekomme i
relativt större utsträckning bland de högre samhällsklasserna och att fara
förelåge för att bestämmelserna i det allmänna medvetandet finge karaktären
av en klasslagstiftning. Poliskammaren i Göteborg har anfört att några berättigade
anmärkningar veterligen ej riktats mot polismyndigheterna för att
de icke skulle ha vid undersökningar av hithörande slag förfarit med den
takt och diskretion som brottens ömtåliga natur krävt samt att domstolspraxis
torde bestyrka, att anställda åtal ej på något sätt varit att betrakta som socialt
upprörande. Möjligheten till åtalseftergift beträffande det ytterst begränsade
straffbara området enligt beredningens förslag syntes därför vara skäligen
obehövlig. Även kriminalpolisintendenten i Göteborg har funnit möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

till åtalseftergift giva anledning till betänkligheter såväl ur principiell synpunkt
som med hänsyn till de praktiska konsekvenserna.

Beträffande detaljutformningen av bestämmelserna om åtalseftergift har
Göta hovrätt uttalat önskvärdheten av att i lagtexten genom exemplifiering
angåves vad som närmast vore avsett med att »betryggande åtgärd» vidtagits
till förebyggande av återfall. Socialstyrelsen anser det erforderligt att åklagarmyndigheterna
erhålla upplysande vägledning i fråga om normerna för
institutets tillämpning. Jämväl landsfogden i Stockholms län har, under erinran
om vikten av enhetlighet i lagtillämpningen, anmärkt att närmare bestämmelser
om förutsättningarna för åtalseftergift borde meddelas. Fångvårdsstyrelsen,
enligt vars mening stor försiktighet med åtalseftergift borde
iakttagas, har anfört att enhetlighet i tillämpningen bättre syntes kunna ernås,
om prövningen förlädes till justitiekanslersämbetet. Enahanda uttalande
har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms län, medan länsstyrelsen i Uppsala
län ansett någon särskild prövningsinstans utöver landsfogde resp. förste
stadsfiskal ej lämpligen böra anordnas, då därigenom kunde uppstå risk för
publicitet som kunde utnyttjas till utpressning. Poliskammaren i Malmö har
förklarat att rätten att eftergiva åtal i stad, som är undantagen från området
för landsfogdes polisverksamhet, borde tillkomma polismästaren därstädes
samt att denne borde kunna verkställa häktning oavsett att läkarundersökning
ej hunnit företagas. Sinnessjuknämnden, som finner åtalseftergift principiellt
vara synnerligen lämplig, förklarar sig emellertid icke kunna godtaga
det sätt, varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. Enligt
förslaget komme det att bliva åklagarens sak att bestämma vilken åtgärd
som skulle vidtagas, och han vore icke kompetent att bestämma härutinnan.
Såväl intagande å sinnessjukhus som ställande under tillsynsvård vore sa
ömtåliga åtgärder att de icke boi’de vidtagas utan ingående sakkunnig prövning
i varje särskilt fall. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala
har uttalat önskvärdheten av att den undersökande läkaren finge sig förelagt
att yttra sig angående lämpligheten av åtalseftergift för att skapa tillräcklig
säkerhet för att den undersöktes medikopsykologiska förhållanden
vid åtalseftergiftens tillämpande vunne beaktande. Fakulteten har vidare ifrågasatt
huruvida själstillståndet hos en för homosexuell otukt misstänkt person
under pågående polisutredning vore sådant att han därunder borde förmås
att fatta ståndpunkt i en angelägenhet av sådan vikt som kastrering. En
av fakultetens ledamöter, professorn E. L. Backman, har bestämt reserverat
sig mot förslaget att uppställa kastrering såsom villkor för åtalseftergift. Inom
medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har dess ledamot professorn
G. V. Backman gjort enahanda uttalande.

Anmärkas må slutligen att socialstyrelsen och läkaresällskapet uttalat, att
åtgärderna mot homosexualiteten jämväl borde bestå i profylaktiska åtgärder,
såsom förbättrad sexualundervisning i skolorna samt dylik undervisning
för uppfostrare, lärare och lärarinnor, ävensom en vetenskapligt lagd och
socialt inriktad upplysningsverksamhet.

Kunni. Maj.ts proposition ni 13.

Otukt med djur.

Såsom inledningsvis berörts, upptager 18 kap. 10 § strafflagen en straffbestämmelse
även för den som övar otukt med djur, s. k. tidelag.

Enligt det förslag till ändring av 18 kap. 10 § strafflagen, som framlades i
1935 års promemoria, skulle bestämmelsen om straff för tidelag utgå ur
strafflagen. Till stöd för den föreslagna straffriheten åberopades därvid att
straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synnerhet
som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psykiskt
defekta. Vidare framhölls, att dylika handlingar i allmänhet företoges
i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bli upptäckt, ett
straffrättsligt förfarande genom den uppmärksamhet som därigenom påkallades
ofta nog syntes göra mera skada än nytta. Slutligen erinrades att för
de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskridande mot
otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfattning kunde
anses föreligga, andra straffbestämmelser i 18 kap. (13 och 16 §§) torde
erbjuda möjligheter till erforderlig reaktion.

Strafflagberedningen har i sitt nu föreliggande förslag helt anslutit sig till
vad salunda anförts i 1935 ars promemoria. I de över beredningens förslag
avgivna yttranden, däri frågan berörts, tillstyrkes allmänt att bestämmelsen
om straff för tidelag utmönstras ur strafflagen. Landsfogdarna i Stockholms
och Östergötlands län ha dock anmält betänkligheter häremot, därvid den
förre anmärkt, att örn straffbestämmelsen upphävdes, andra bestämmelser
erfordrades för att möjliggöra omhändertagande och rättspsykiatrisk undersökning
av personer, som övat otukt med djur.

Departementschefen.

Stadgandet i 18 kap. 10 § strafflagen kvarstår oförändrat sedan tillkomsten
av 1864 års strafflag. Under straffbestämmelsen innefattas som förut nämnts
dels otukt med annan person »emot naturen», vartill hänföres homosexuell
otukt, dels ock otukt med djur, s. k. tidelag.

Beträffande homosexuell otukt ha på senare tid, under åberopande
av den medicinska forskningens rön i fråga om homosexualitetens natur
och orsaker, yrkanden framställts om en lagändring i syfte att inskränka
straffbarheten för dylika handlingar. Dessa krav ha utgått från det förhållandet
att, såsom numera torde få anses klarlagt, homosexuella handlingar
ofta äro betingade av en konstitutionell särart som yttrar sig däri att den
sexuella driften är uteslutande eller i övervägande grad riktad mot personer
av det egna könet. Det är tydligt att ett straffhot icke kan ändra den biologiskt
betingade anomali som den konstitutionellt homosexuelles böjelse för
sexuella förbindelser med personer av samma kön utgör. Erfarenheten har
också visat att straffbudet icke kunnat upprätthållas. Såsom under utredningen
framhållits sker åtal endast i ett fåtal, tämligen godtyckligt utvalda
fall.

Att ett straffbud sålunda icke efterleves och icke heller kan upprätthållas
är givetvis synnerligen betänkligt. Det är fördenskull ur allmän synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

önskvärt att, såsom riksdagen hemställt, en revision av stadgandet i 18 kap.
10 § strafflagen genomföres. Ett skäligt hänsynstagande till de människor
som lida av homosexuell läggning talar likaledes för att ändrade bestämmelser
meddelas. Riksdagen har också senast innevarande år uttalat sig för en
begränsning av det straffbara området och understrukit angelägenheten av
en sådan reform. Det förslag som i detta syfte utarbetats av strafflagberedningen
synes i huvudsak ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i
ämnet.

I fråga om grunderna för denna lagstiftning har strafflagberedningen — i
överensstämmelse med riksdagens ståndpunkt — föreslagit, att det generella
straffbeläggandet av homosexuella handlingar skulle upphävas och att straff
skulle inträda endast i vissa särskilda fall. I de över förslaget avgivna yttrandena
har denna ståndpunkt också så gott som undantagslöst vunnit anslutning
såvitt angår de konstitutionellt homosexuella. Olika meningar ha däremot
kommit till uttryck i frågan, huruvida även homosexuella handlingar
av personer vilka icke äro konstitutionellt homosexuella böra i den utsträckning
som beredningen föreslagit undandragas straff. Såsom Svea hovrätt
framhållit kan det tänkas, att det generella straffbudet bidrager till att vidmakthålla
den allmänna motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom
motverkar dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas
krets. Ett upphävande av den principiella straffbarheten medför också,
såsom i ett annat yttrande påpekats, att polismyndigheten icke får samma
möjlighet som hittills att ingripa mot osunda företeelser. Å andra
sidan synes det — såsom strafflagberedningen framhållit — icke vara
möjligt att i tillämpningen draga någon bestämd gräns mellan konstitutionellt
homosexuella och andra. Det torde också vara ogörligt att
i det allmänna rättsmedvetandet finna erforderlig! stöd för en regel som
lämnar utanför straffbudets tillämpningsområde homosexuella handlingar
av dem som äro mest hemfallna däråt men däremot stadgar straff för dem
som endast mera sporadiskt göra sig skyldiga därtill. Vad åter angår synpunkten
att polisen genom den principiella straffbarhetens upphävande skulle
avsevärt inskränkas i möjligheten till ingripande torde, såsom strafflagberedningen
jämväl anmärkt, med fog kunna framhållas, att denna möjlighet
icke enbart är av godo. Det lärer icke kunna bestridas, att det mången gång
är .stötande att polis skall ingripa i personliga förhållanden av den intima
natur som här är i fråga. Såsom framhålles redan i 1935 års promemoria
kan framdragandet i offentlighetens ljus av homosexuella handlingar mellan
vuxna och ansvariga personer medföra en viss smittorisk genom att giva näring
åt sensationslystnad och skandalhunger.

Justitiekanslersämbetet har, liksom vissa andra myndigheter, uttalat sig
för att nu ifrågavarande lagstiftning borde, med bibehållande av den principiella
straffbarheten för homosexuell otukt, inskränkas till införande av möjlighet
att eftergiva åtal mot konstitutionellt homosexuella. Detta torde dock
icke vara tillfyllest. Åtal skulle säkerligen underlåtas i den utsträckning att lilllämpningen
av straffbudet — på sätt nu är förhållandet — skulle inskränka
sig till undantagsfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Med full insikt om nödvändigheten av att söka motverka spridningen
av homosexuella vanor finner jag övervägande skäl tala för den av strafflagberedningen
intagna ståndpunkten att homosexuella handlingar böra vara
straffbelagda endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Utomlands
ha också generella straffbestämmelser för homosexuell otukt i många
länder ansetts kunna undvaras. Med hänsyn härtill synas sådana icke heller
i vårt land oundgängligen nödvändiga.

Av medicinalstyrelsen har hävdats att, då den konstitutionellt betingade
homosexualiteten vöre att anse som ett lyte, samhällets reaktion mot en konstitutionellt
homosexuell, som begått en otillåten homosexuell handling, borde
utgöras av omhändertagande för medicinsk vård i stället för straff. Samma
mening har uttalats av sinnessjuknämnden liksom i vissa andra yttranden från
medicinskt håll. Den omständigheten att en person är konstitutionellt homosexuell
kan dock icke föranleda, att alla utslag av hans böjelse skola lämnas
utan straff. Såsom strafflagberedningen framhållit äro jämväl yttringarna av
den normala könsdriften i samhällsordningens intresse underkastade begränsningar.
Medicinalstyrelsens åsikt torde därför icke vara hållbar ur kriminalpolitisk
synpunkt. Jag vill således ansluta mig till beredningens uppfattning
att, om straffbarheten för homosexuella gärningar inskränkes till sådana
fall där särskilda skäl tala för straff, anledning saknas att göra skillnad
mellan konstitutionellt homosexuella och andra som begå homosexuella
handlingar. Vad nu sagts innebär emellertid icke något ståndpunktstagande i
frågan, under vilka förutsättningar en konstitutionellt homosexuell person
må förklaras otillräknelig enligt strafflagens allmänna bestämmelser härom.
Denna fråga kommer att bliva föremål för närmare överväganden i samband
med behandlingen av strafflagberedningens betänkande angående strafflagens
tillräknelighetsbeslämmelser, sinnesundersökning m. m.

I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av den generella
straffbarheten för homosexuell otukt påkalla skydd genom särskilda lagbestämmelser
är jag i stort sett ense med strafflagberedningen. I första hand
torde sålunda straffbud vara erforderliga för att skydda barn och ungdom
mot homosexuella förgripelser. Många manliga homosexuella eftersträva företrädesvis
förbindelse nied yngre personer. Erfarenheten synes också giva vid
handen, att ungdom i genombrottsåldern kan vara särskilt mottaglig för påverkan
i homosexuell riktning. Därutöver synes i vissa fall straffbarhet böra
föreligga för homosexuella handligar, begångna under sådana förhållanden att
andra särskilda skäl tala för straff. Att sådana yttringar av homosexualitet som
kränka allmän ordning och anständighet böra vara straffbelagda synes mig
också klart. Jag är vidare ense med beredningen örn behovet av lagstiftningsåtgärder
för att hindra att manlig ungdom hemfaller åt prostitution. I likhet
med beredningen finner jag det också angeläget, att möjlighet finnes att i
större utsträckning än som följer av vanliga regler från tjänsten skilja lärare
eller andra till vilkas tjänst hör att undervisa eller uppfostra ungdom, om de
göra sig skyldiga till homosexuella handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Såsom strafflagberedningen framhållit är skyddet för barn och ungdom
starkare motiverat för de yngsta åldersklasserna än för de äldre. Väl är
det möjligt att barn som ej ännu kommit i pubertetsåldern ej alltid taga djupare
intryck av ett tillfälligt homosexuellt övergrepp mot barnet. Det torde
likväl vara synnerligen välgrundat att med kraft söka avvärja alla angrepp
mot barnets integritet i nu förevarande hänseende. Beträffande heterosexuell
otukt gäller som bekant ett ovillkorligt skydd för barn under 15 år. Beredningen
har icke upptagit något motsvarande stadgande om ovillkorligt skydd
mot homosexuell otukt. Förslaget innehåller allenast stadgande örn straffskärpning
i eljest föreslagna bestämmelser örn sådan otukt, därest brottet begås mot
den som ej fyllt 15 år.

Detta synes mindre tillfredsställande. Enligt min mening bör i första hand
— i anslutning till vad som stadgas om heterosexuell otukt i 18 kap. 8 § —
meddelas ett ovillkorligt förbud mot homosexuell otukt med barn som ej fyllt
15 år. Möjligen kunde det ifrågasättas att stadga undantag för den händelse
att den som övar otukt med barnet själv är endast obetydligt över 15 år. Något
sådant undantag finnes emellertid ej stadgat beträffande heterosexuell
otukt och att göra skillnad i detta avseende mellan homosexuell och heterosexuell
otukt synes icke motiverat. Jag vill framhålla, att i sådana fall, då den
som övat otukt med barnet är under 18 år, åtalseftergift kan komma i fråga
enligt bestämmelser som jag i annat sammanhang förordat. Sådana fall, då
åldersskillnaden är mycket ringa, påkalla givetvis en mild bedömning ur
straffrättslig synpunkt.

Beträffande innebörden av att såsom förutsättning för straffbarhet skall
gälla, att gärningen begås mot någon som ej uppnått viss ålder, vill jag, med
anledning av uttalanden i vissa yttranden, erinra om den ståndpunkt som
högsta domstolen nyligen intagit i mål örn ansvar enligt 18 kap. 8 §* för otukt
med barn under 15 år. Den tilltalade dömdes av högsta domstolen till ansvar
i målet, enär det var uppenbart att, örn han än icke med säkerhet visste att
barnet ej fyllt 15 år, det likväl måste ha framstått som synnerligen tvivelaktigt
för honom huru därmed förhöll sig. Med denna tolkning torde några särskilda
svårigheter vid tillämpningen av de subjektiva rekvisiten ej behöva
uppkomma.

Jag övergår härefter till frågan om straffrättsligt skydd för barn i åldern
15—18 år mot homosexuell otukt. Strafflagberedningens förslag innebär i denna
del, att envar som övar homosexuell otukt med någon som ej fyllt 18 år eller
som söker förmå honom därtill skall fällas till straff, om han själv vid tiden
för gärningens begående fyllt 21 år.

Åldersgränsen för straffskyddet, 18 år, står i överensstämmelse med en
gränsdragning som redan skett i vissa andra lagrum i kapitlet, nämligen 2 a
och 8 a §§. Enligt 2 a § må straff ej ådömas den som vid otukt mellan släktingar
i rätt upp- och nedstigande led själv är under 18 år. I 8 a § stadgas
straff för den som, i annat fall än förut angivits i kapitlet, genom grovt missbruk
av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till otukt. Det

1 NJA 1941 s. 466; jfr även 1942 s. 420.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

synes därför vara naturligt att även i nu förevarande sammanhang anknyta
till 18-årsgränsen.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om ovillkorligt skydd för
den som ej fyllt 18 år mot homosexuella handlingar gäller som nyss nämnts
allenast om gärningsmannen själv fyllt 21 år. Emellertid kan straff för den
som ej fyllt 21 år komma att inträda enligt den allmänna bestämmelsen i beredningens
förslag om straff för den som förmår eller söker förmå annan av
samma kön under 21 år till otukt med sig och som därvid utnyttjar den andres
oerfarenhet eller beroende ställning.

Mot de nu berörda bestämmelserna i förslaget kan anföras, alt de erbjuda
en ganska invecklad reglering. Enligt min mening är det av största vikt att de
nya straffbestämmelserna bliva sådana att de kunna lätt tillägnas av det allmänna
rättsmedvetandet. Reglerna måste därför vara enkla och framstå såsom
naturliga. Jag finner det mest ändamålsenliga vara att giva även ungdomen i
åldern 15—18 år ett ovillkorligt straffskydd, så snart gärningsmannen fyllt
18 år och alltså uppnått den allmänna straffmyndighetsåldern. Större fasthet
åt bestämmelserna och bättre överensstämmelse med straffsystemet i övrigt
vinnes, örn i lagen icke meddelas någon sådan straffrihetsregel som enligt
beredningens förslag i viss utsträckning skulle gälla för den som är i åldern
18—21 år. Att den som själv är i åldem 15—18 år enligt den av mig förordade
bestämmelsen blir fri från straff innebär ej annat avsteg från allmänna regler
om straffbarhet än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning
bort äga rum. Denna avvikelse är allenast en naturlig följd av att
han själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas.

Beträffande förutsättningarna i subjektivt hänseende för att i det särskilda
fallet döma till straff för otukt med den som ej fyllt 18 år kan jag hänvisa
till vad jag anfört örn otukt med den som ej fyllt 15 år.

Såsom förut nämnts innebär strafflagberedningens förslag visst skydd mot
homosexuella närmanden även för ungdom i åldern 18—21 år, i det att beredningens
förslag innehåller en allmän bestämmelse om straff för den som
förmår eller söker förmå någon av samma kön under 21 år till otukt med sig
och därvid utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Såsom
skäl för begränsningen av skyddet till dem som ej fyllt 21 år har beredningen
anfört, att man i fråga om personer som nått myndig ålder hade rätt att
räkna med en mera allmän mognad och förmåga att självständigt bestämma
om sitt sexuella liv.

Någon motsvarighet till den åldersgräns som här angivits har icke eljest
upptagits i strafflagen. Den medför ur mera formell synpunkt den mindre
tillfredsställande konsekvensen, att den som själv är under 21 år, och således
befinner sig i den skyddade åldem, enligt ordalagen kommer att straffas
för otukt med annan person under samma åldersgräns, örn de av beredningen
i övrigt angivna förutsättningarna äro för handen. Detta kan i tillämpningen
komma att förefalla egendomligt. Av större vikt är emellertid, att ett praktiskt
behov av skydd mot homosexuella närmanden otvivelaktigt före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ligger även för andra än dem som äro under 21 år. I yttrandena lia särskilt
berörts sådana fall, då lärare göra sig skyldiga till homosexuell otukt med
elever som fyllt 21 år. Man kan även nämna sådan otukt mellan föräldrar och
barn. Det är uppenbarligen av vikt att kunna inskrida med straff även i dylika
fall.

Även i vissa andra situationer torde det vara nödvändigt att kunna ingripa
med straff med anledning av otukt utan att vara bunden av en sådan åldersgräns
som beredningen föreslagit. Det torde sålunda böra finnas straff för
överordnade eller arbetsgivare, som missbruka sin ställning gentemot underordnade
eller anställda för att förmå dem till homosexuell otukt. Särskilt
inom manliga förläggningar eller vid utbildningsanstalter kan föreligga en
fara för att befäl eller lärare öva obehörig påtryckning på dem de äro satta
att leda. Viss risk föreligger också att äldre kamrater mer eller mindre systematiskt
angripa nykomlingar med homosexuella närmanden. Såsom Göta hovrätt
framhållit kunna vägande skäl åberopas för att, efter danskt mönster,
meddela en bestämmelse om straff för den som förmår annan av samma kön
till otukt medelst grovt missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten
eller i ekonomiskt avseende.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke finna tillrådligt att begränsa
straffskyddet till dem som ej uppnått myndig ålder. Strafflagberedningen
bär själv understrukit, att det ur samhällets synpunkt måste anses angeläget
att förhindra att tendensen till homosexuella handlingar utbredes. Till stöd
för en mera omfattande straffbestämmelse än den beredningen föreslagit talar
även att det på det straffrättsliga området är särskilt angeläget att gå
fram med försiktighet så att man icke — på grund av en alltför långtgående
ändring — efter någon tid tvingas mer eller mindre långt tillbaka mot den
tidigare ståndpunkten. Denna synpunkt har i yttrandena särskilt understrukits
av Svea hovrätt.

Såsom förutsättning för straffbarhet vid otukt med person över 18 år torde
till en början, i anslutning till strafflagberedningens förslag, böra upptagas,
att gärningen skett under utnyttjande av annans oerfarenh
e t.

För att utnyttjande av annans oerfarenhet skall kunna anses föreligga bör
givetvis förutsättas en icke alltför obetydlig skillnad i fråga örn ålder, erfarenhet
på det sexuella området eller den allmänna personliga utvecklingen.
I regel torde utnyttjande av annans oerfarenhet överhuvud icke kunna anses
föreligga gentemot den som är kommen lill myndig ålder. Den personliga
utvecklingen i varje särskilt fall måste emellertid tillmätas betydelse
och kan föranleda att utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet måste anses
föreligga även vid en något högre ålder. Jag vill vidare med tanke på yngre
personer framhålla, att den omständigheten, alt den mot vilken handlingen
riktas tidigare kan lia deltagit i homosexuella handlingar, icke i och för sig
utesluter att han kan anses oerfaren på området. Det är sålunda tänkbart,
att en och samme person kan successivt bliva utsatt för straffbara angrepp

Bihang till riksdagens protokoll lätt. 1 sami. Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

från två eller flera personer. Att en viss person lyckats i sitt uppsåt medför
icke, att andra skulle kunna ostraffat begagna sig av den förledde för att
tillfredsställa sina böjelser.

Med utnyttjande av annans oerfarenhet har straff lagberedningen jämställt
utnyttjande av annans beroende ställning. Detta alternativ bar i fråga
örn heterosexuell otukt en nära motsvarighet i den förut berörda straffbestämmelsen
i 18 kap. 8 a §, varest stadgas straff för den som genom grovt
missbruk av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till
otukt. Det synes lämpligt att utforma den nu ifrågasatta förutsättningen
för straffbeläggande av homosexuell otukt i nära överensstämmelse med
sistnämnda lagrum. Såsom villkor för straffbarhet torde fördenskull böra
uppställas, att gärningen skett genom grovt missbruk av annans
beroende ställning. Jag har förut anfört flera exempel på sådant
missbruk och det torde icke vara behövligt att närmare utveckla vad därmed
bör förstås. Huruvida missbruket är att anse som grovt, får givetvis bedömas
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I de yttranden som Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge
avgivit över strafflagberedningens förslag har blivit ifrågasatt att straffbelägga
även den som med användning av berusande medel förmår annan
till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot annan,
gör sig skyldig till homosexuell otukt med honom. Tillräcklig anledning
att vid sidan av förut angivna straffbestämmelser upptaga särskilda
bestämmelser för nu angivna fall torde emellertid icke föreligga. Användning
av bedövande medel torde kunna föranleda straff enligt 15 kap. 22 §.

Vad härefter angår strafflatituden för de homosexuella handlingar
som enligt vad jag nu anfört böra beläggas med straff torde för homosexuell
otukt med den som ej fyllt 15 år böra i nära anslutning till beredningens
förslag stadgas straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Straffmaximum
kommer i så fall att sammanfalla med maximum i 18 kap. 8 § som straffbelägger
heterosexuell otukt med den som ej fyllt 15 år. I fråga örn homosexuell
otukt med den som fyllt 15 men ej 18 år torde vara tillfyllest att
stadga straffarbete i högst två år eller fängelse. Att, såsom hovrätten över
Skåne och Blekinge ifrågasatt, införa möjlighet till straffskärpning vid försvårande
omständigheter synes knappast erforderligt. Beträffande slutligen
homosexuell otukt med den som fyllt 18 år torde straffet för de fall, då sådan
otukt enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, böra bestämmas till
i första hand fängelse och i andra hand straffarbete i högst två år.

Såsom förut nämnts skall enligt beredningens förslag straff inträda även
för den som »söker» förmå annan av samma kön till otukt med sig, om
den andre är under 18 år eiler om han utnyttjat den andres oerfarenhet
eller beroende ställning och denne är under 21 år. Beredningen avsåg härmed
att straffbelägga även försök till förförelse. Efter det beredningens
förslag framlagts ha genom 1942 års lagstiftning införts nya allmänna bestämmelser
örn förutsättningarna för att straffa försök, vilka upptagits i

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

3 kap. 13 § strafflagen. Enligt dessa bestämmelser gäller, alt då någon påbörjat
utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, han
skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara
förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara
endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straff för
försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den som frivilligt
genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranlett
att brottet ej fullbordats. Straffet för försök skall i regel sättas under vad
eljest å gärningen följa bort.

Det torde få anses uteslutet att i fråga örn homosexuell otukt införa någon
särskild reglering av brottets straffbarhet på försöksstadiet. I detta sammanhang
synes därför endast böra upptagas stadgande att försök till homosexuell
otukt, som enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, straffas enligt vad
som föreskrives i 3 kap. Härigenom vinnes också en betydligt mera bestämd
avgränsning av de straffbara försökshandlingarna än enligt beredningens förslag.
Det torde vid sådant förhållande icke, med hänsyn till de invändningar
som i ett pär yttranden rests mot beredningens förslag på nu ifrågavarande
punkt, möta betänkligheter att stadga straff även för lörsöksstadiet.

De bestämmelser som jag hittills ansett mig böra föreslå torde böra utgöra
10 § i 18 kap. De olika straffbestämmelserna torde böra upptagas i särskilda
stycken (moment), som vid ådömande av straff kunna åberopas vart för sig.

I vissa yttranden har påyrkats att, i analogi med vad som enligt 18 kap.

9 § gäller om heterosexuell otukt, en straffbestämmelse borde meddelas jämväl
i fråga om homosexuell otukt med den som är sinnessjuk eller
s i n n e s s 1 ö. Beredningen har icke i sitt förslag upptagit något sådant stadgande
men har, i anslutning till 18 kap. 6 § 2 morn., föreslagit ett särskilt
stadgande örn straff för funktionär på sådan inrättning som där avses, om
han övar otukt med på inrättningen intagen person av samma kön. Beredningen
har ansett att genom ett dylikt straffbud skapades tillräckligt straffskydd
även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö person.

Även örn behovet av särskilt straffskydd mot homosexuell otukt med sinnessjuka
eller sinnesslöa personer såvitt man nu kan bedöma icke är särskilt
framträdande, synes det likväl principiellt motiverat att bereda dem skydd
mot homosexuella närmanden. Då de icke själva kunna antagas lia kraft att
avvisa vederbörande, torde en straffbestämmelse vara på sin plats. Stadgande
härom synes lämpligen böra upptagas under en ny paragraf, betecknad

10 a §. Straffet torde böra utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år.

I samma paragraf torde även böra intagas det av beredningen föreslagna

mot 18 kap. 6 § 2 mom. svarande stadgandet örn straff, därest vissa funktionärer
göra sig skyldiga till otukt med personer sorn äro intagna på
anstalt.

Då varken 18 kap. 0 8 2 mom. eller 9 § innehåller straff för försök till
heterosexuell otukt i där angivna fall, torde det icke böra komma i fråga
att i förevarande sammanhang stadga straff för försök till brott som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

avses i den nya 10 a §. Detta är ur andra synpunkter icke helt tillfredsställande.
Frågan om straffbarheten vid försök till brott som avses
i förevarande kapitel i strafflagen torde emellertid inom kort komma att bliva
föremål för ett enhetligt bedömande i samband med en omarbetning av kapitlet
i dess helhet.

Det är givet, att homosexuella handlingar som såra allmän ordning
och anständighet icke kunna tolereras, även örn det ej är fråga om
sådan otukt som åsyftas med förut av mig förordade straffregler. Beredningen
har med hänsyn därtill i sitt förslag till ändring av 18 kap. 10 § upptagit
ett särskilt stadgande örn straff för den som å allmän plats eller eljest
så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med annan av samma
kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig.
I fråga om sexuella närmanden föreslog redan den s. k. reglementeringskommittén
i sitt år 1910 avgivna betänkande en straffbestämmelse för den som genom
ord, tecken eller annan gärning, på sätt sorn vöre ägnat att väcka allmän
förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt. Förslaget föranledde icke något
stadgande i ämnet, till synes väsentligen av den anledningen att bestämmelserna
i 18 kap. 13 § ansågos i praxis ha erhållit en tolkning som i huvudsak
omfattade de gärningar kommittén avsett med sitt förslag. Sedermera föreslog
lösdriverilagstiftningskommiftén i sitt år 1939 avgiVna betänkande ett
tillägg till nämnda lagrum av innehåll att detsamma skulle bliva tillämpligt
beträffande den som på allmän plats och anstötligt sätt inbjöde till könsförbindelse.
Båda förslagen avsågo i första hand den kvinnliga prostitutionen. I
vad mån för dennas bekämpande ett stadgande av angiven art är önskvärt
torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till övervägande. Såvitt angår
den manliga prostitutionen anser jag emellertid införande av ett dylikt
stadgande icke vara erforderligt. Med rådande tolkning av 18 kap. 13 § torde
behövliga ingripanden mot handlingar av ifrågavarande natur kunna äga
rum i alla praktiska fall. I detta lagrum stadgas bland annat straff — böter
eller fängelse — för den som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer. För stadgandets tillämpning
förutsättes icke att gärningen skett på »allmän plats». Lagrummet kan sålunda
tillämpas även i fråga örn handlingar som begås i sådana lokaliteter
som trappuppgångar, portar och dylikt. Rättspraxis kräver ej heller, att
handlingen i det särskilda fallet väckt förargelse hos flera personer för att
allmän förargelse skall anses föreligga, utan anser tillfyllest, att någon utomstående
iakttagit handlingen och att den lätteligen kunnat iakttagas av ett
flertal personer. I ett tidigare rättsfall ansågs lagrummet tillämpligt, då någon
vid upprepade tillfällen förövat lukt och sedlighet sårande gärningar,
vilka vid varje enstaka tillfälle iakttagits endast av en person. Även beträffande
det andra alternativet, nämligen att gärningen innebär fara för andras
förförelse har lagrummet erhållit en vidsträckt tolkning. Det torde således icke
förutsättas att handlingen inneburit fara för förförelse av flera personer.1 Att

1 Betr. tillämpningen av 18 kap. 13 § strafflagen sc bi. a. NJA 1937 s 378, 1926 s. 203, 1924
B 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

handlingen, såsom ordalagen möjligen kunde anses giva vid handen, skulle
föranleda straff, örn den inneburit fara för förförelse av två personer, men
däremot icke vara straffbar, örn fara förelegat allenast för en person, har sålunda
icke antagits. En sådan gränsdragning vore också irrationell. Ehuru lagrummet
möjligen kan sägas vara i behov av förtydligande, har jag ej funnit
anledning att i detta sammanhang låta omarbeta detsamma.

I ett yttrande har ifrågasatts att till komplettering av 18 kap. 11 § införa
ett särskilt straffbud i syfte att hindra uppkomsten av sammanslutningar
eller klubbar som lia till ändamål att främja homosexuell
otukt mellan medlemmarna. Sistnämnda lagrum stadgar bland annat straff
för den som vanemässigt eller för att därigenom bereda sig vinning förleder
till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra. Lagrummet
medför otvivelaktigt straff för den som ställer sig i ledningen för dylika
sammanslutningar eller klubbar liksom för den som eljest vanemässigt eller
för sin vinning stöder sammanslutningen eller klubben. Att lagrummet —
liksom 18 kap. 12 § — är tillämpligt i fråga om främjande av homosexuell
likaväl som beträffande heterosexuell otukt, är icke föremål för tvivel.

I vissa yttranden har yrkats, att i 18 kap. strafflagen borde — liksom i
den danska strafflagen — införas ett stadgande av innebörd att all medverkan
till homosexuell otukt som sker mot betalning skulle straffbeläggas.
Ett dylikt straffbud torde emellertid, även bortsett från att lösdriveri
och prostitution icke hos oss äro kriminaliserade, icke vara tillrådligt.
Tillämpningen därav skulle säkerligen bereda avsevärda svårigheter bland
annat med hänsyn till vanskligheterna att besvara frågan vad som skall
anses som betalning. Att göra skillnad mellan kontant betalning och annan
ersättning kan ej gärna komma i fråga. Jag kan icke heller finna tillräckliga
skäl att behandla homosexuell och heterosexuell prostitution olika i
nu berört hänseende.

Strafflagberedningen bar för sin del i syfte att motarbeta den manliga
prostitutionen föreslagit vissa ändringar i lösdr i v arlagen och barnavårdslagen.
Enligt den förra lagen skall såsom lösdrivare behandlas
den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt
uppehälle liksom den vilken eljest, utan att ha medel lill sitt uppehälle, underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant
levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller
sedlighet. Personer under 21 år må dock ej behandlas såsom lösdrivare. Enligt
beredningens förslag skall såsom lösdrivare behandlas även den som
vanemässigt på allmän plats eller eljest så ali allmän förargelse kan uppkomma
därav med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt
med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas
för bans tillrättaförande.

Det är tydligt, att beredningens förslag innebär en väsentlig avvikelse från
grunderna för lösdrivarlagstiftningen. Anledningen till denna avvikelse torde
framför allt vara ali, såsom beredningen framhållit, manliga prostituerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

ofta icke äro lielyrkesprostituerade. Det torde dock icke vara lämpligt att i
förevarande sammanhang göra någon ändring i lösdrivarlagen av den principiellt
betydelsefulla innebörd beredningen föreslagit. Beträffande möjligheten
att tillämpa lagen i dess nuvarande lydelse mot manligt prostituerade
må framhållas, att de s. k. helyrkesprostituerade helt naturligt icke utgöra
någon bestämt avgränsad grupp. Erforderliga åtgärder enligt lagen torde
kunna äga rum även i de gränsfall, där sådant ingripande av sociala skäl är
särskilt påkallat. Jag finner på grund av vad nu sagts övervägande skäl tala
för att frågan om eventuellt behov av utvidgade möjligheter att med lösdrivarlagens
hjälp ingripa mot manlig prostitution får övervägas i samband
med en mera omfattande revision av denna lagstiftning. Jag vill emellertid
påpeka att manligt prostituerade under 21 år skola kunna omhändertagas av
barnavårdsnämnd enligt vad jag i det följande vill förorda.

Beredningens förslag om ändring i barnavårdslagen innebär, att under
22 § e) skulle införas ett nytt stadgande enligt vilket barnavårdsnämnd skulle
tillerkännas befogenhet att vidtaga i lagen närmare angivna åtgärder beträffande
dem som tillhöra åldersgruppen 18—21 år, örn vederbörande gjorde
sig skyldig lill sådan handling som beredningen angivit i sitt förslag till
ändring av lösdrivarlagen, dock med den utvidgningen att vanemässighet ej
skulle krävas.

Mot införande i barnavårdslagen av en bestämmelse med syfte att tillrättaföra
ungdom som hemfallit åt homosexuella vanor synes principiellt icke
vara något att erinra. Däremot förefaller det ej lämpligt att, på sätt beredningens
förslag kan sägas göra, låta barnavårdsnämnds åtgärd följa såsom
ett slags straff med anledning av en viss handling. Den utformning beredningen
givit sitt förslag har också väckt betänkligheter i flera yttranden.
Förslaget torde böra begränsas till sådana fall, då skyddsåtgärder äro indicerade
på ett sätt som är mera jämförligt med andra i barnavårdslagen
angivna fall. Till stöd för en sådan begränsning kan även åberopas, att del
givetvis måste fordras mera vägande skäl för ingripande mot den som är
i åldern 18—21 år än i fråga örn yngre personer. Erforderlig ändring av lagen
torde lämpligen böra ske genom ett tillägg i 22 § d), som för närvarande
medgiver att barnavårdsnämnd ingriper mot person i åldern mellan 18 och
21 år som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart
levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets
sida krävas för hans tillrättaförande. Då en person kan vara hemfallen åt
homosexuella vanor, även om hans levnadssätt icke kan sägas vara »oordentligt,
lättjefullt eller lastbart», torde härmed lämpligen böra jämställas att
hail eljest är hemfallen åt svår oart. Att detta uttryck icke uteslutande träffar
homosexuella vanor synes icke böra möta några betänkligheter. Av lagrummet
i övrigt framgår ju bland annat, att särskilda åtgärder måste anses påkallade
ur allmän synpunkt för vederbörandes tillrättaförande. Eljest må ej
ingripande äga rum. Den nya bestämmelsen kan därför icke med fog befaras
få en för vidsträckt tillämpning. Genom att tillägget införes under 22 § d) blir
det icke behövligt att, såsom eljest måst ske, vidtaga annan följdändring än
att 2 § 1 mom. bör jämkas på motsvarande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Beträffande barn under 18 år kan enligt barnavårdslagen ingripande äga
rum, om barnet är vanartat eller — därest det ej fyllt 16 år — på grund
av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet dr
i fara att bliva vanartat eller i föräldrahemmet utsättes för fara till sin kroppsliga
eller andliga hälsa. Dessa bestämmelser torde vara tillfyllest. Beredningen
har icke heller föreslagit någon ändring i denna del.

Till komplettering av de förut behandlade straffbestämmelserna har beredningen
med särskild tanke på lärare föreslagit en ändring även i
25 kap. 20 § strafflagen. Enligt detta lagrum gäller, att om den, till vars
ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom.
dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av ämbetet eller
eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller om han dömes enligt
18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav
kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas
till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Beträffande ämbets-
eller tjänsteman som dömes till straffarbete eller svårare straff gäller
redan enligt 2 kap. 18 §, att han i regel skall avsättas eller suspenderas.
Enligt beredningens förslag skall vad i 25 kap. 20 § stadgas även gälla,
om ämbetsman som där avses dömes till fängelse för otukt med ungdom
som han hade till undervisning eller uppfostran, vare sig enligt 18 kap.
6 § 1 mom. eller enligt den av beredningen föreslagna nya 10 § i sistnämnda
kapitel. Avsättning eller suspension må också enligt förslaget ådömas, där sådan
ämbetsman i annat fall än nyss sagts dömes till böter eller fängelse enligt
18 kap. 10 §, såframt omständigheterna föranleda därtill.

Beredningens förslag i denna del har blivit föremål för mycket delade
meningar i yttrandena. Av medicinska fakulteten i Uppsala har sålunda
gjorts gällande, att avsättning vore en orimligt hård påföljd även i fråga om
lärare som övat homosexuell otukt med någon av sina elever. Därvid har erinrats
örn möjligheten att med stöd av läkarintyg förtidspensionera lärare,
vilkas homosexuella läggning påkallar en sådan åtgärd. Denna utväg torde
dock i tillämpningen vara förenad med avsevärda svårigheter. Behovet av
att kunna undanröja varje fara för att homosexuell läggning hos en lärare
skall rikta sig mot hans elever synes mig kräva att möjlighet till avsättning
finnes såväl då han övat otukt med någon av sina egna elever, som
då han eljest begått straffbar homosexuell otukt och omständigheterna ej
föranleda till att faran för eleverna kan anses undanröjd. Jag vill alltså
ansluta mig till beredningens förslag i denna del.

Beträffande den ifrågasatta ändringen av 25 kap. 20 § vill jag i övrigt
framhålla, alt möjligheten att döma till avsättning eller suspension i samband
med fängelsestraff för homosexuell otukt torde kunna begränsas till
sådan otukt som avses i den av mig föreslagna nya 10 § i 18 kap. Beträffande
sådan otukt som skulle komma att straffas enligt 18 kap. 10 a g
torde icke i högre grad än i fråga örn heterosexuell otukt i motsvarande
fall vara påkallat att stadga möjlighet till avsättning eller suspension
när straffet stannar vid fängelse. Vad särskilt angår det fall, alt den homosexuella
otukt som avses i nyssnämnda 10 § i 18 kap. icke hogås mot ungdom

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

som ämbets- eller tjänstemannen har för uppfostran eller undervisning, synes
såsom uttrycklig förutsättning för att avsättning eller suspension skall
komma i fråga böra stadgas att sådan åtgärd finnes påkallad med hänsyn
till ämbetsuppgiften. Härav torde framgå, att avsättning ej må ådömas annat
än om vederbörande måste anses direkt olämplig att fortfarande innehava
sin befattning. Motsvarande gäller givetvis suspension. Den av mig
förordade lydelsen utmärker också tydligare, att grunden till den föreslagna
regeln om avsättning eller suspension är den att brottet i viss mån är att
likställa med tjänstefel. Örn denna synpunkt ej kan anläggas i det särskilda
fallet, bör icke heller dömas till sådan påföljd. Då beträffande fullbordat brott
böter icke ingå i latituden för någon av de av mig såsom 18 kap. 10 § föreslagna
bestämmelserna, uppkommer för sådant fall icke fråga, huruvida avsättning
eller suspension kan tänkas motiverad även när vederbörande dömes allenast
till bötesstraff. Att införa möjlighet till avsättning eller suspension, örn böter
ådömas vid försök, synes icke lämpligt.

Beträffande det fall att ämbetsman dömes till ansvar för annan tukt och
sedlighet sårande handling av homosexuell natur finner jag ej skäl att göra
något avsteg från vad nu gäller, därest ämbetsmannen dömes till straff enligt
18 kap. 13 §.

I fråga örn andra befattningshavare än lärare kan jag icke finna påkallat
att införa möjlighet till avsättning eller suspension under andra förutsättningar,
då straff ådömes befattningshavaren för homosexuell otukt, än
då straff för annat brott ådömes honom. Det förhållandet att 25 kap. 20 §
strafflagen icke i allmänhet torde kunna tillämpas på officerare eller underofficerare
vid krigsmakten, synes icke heller påkalla någon särskild åtgärd.
De vidsträckta befogenheter alt förflytta officerare och underofficerare som
tillkomma överordnade befälhavare synas innebära tillräcklig garanti att vederbörande
skall kunna erhålla en sysselsättning, där hans homosexuella
läggning icke innebär fara för att han skall förgripa sig mot underlydande.
Jag vill för övrigt erinra, att de av mig förordade straffbestämmelserna för
homosexuell otukt giva möjligheter att ingripa bland annat mot ämbets- eller
tjänstemän som göra sig skyldiga till homosexuell otukt med underordnade
utan begränsning med hänsyn till de senares ålder och att avsättning eller
suspension i regel skall ådömas enligt 2 kap. 18 §, örn brottet föranleder
straffarbete.

Vad beredningen påpekat angående önskvärdheten av att vid blivande ändringar
i instruktioner och liknande författningar uppmärksamhet ägnas
spörsmålet på vad sätt homosexuella vanor böra betraktas som en brist
i vederbörandes vandel av beskaffenhet att kunna föranleda avstängning
från tjänstgöring eller annan därmed jämförlig åtgärd synes mig värt beaktande.
Det torde däremot icke vara oundgängligen erforderligt att, såsom
Svea hovrätt påyrkat, nu söka i ett sammanhang införa bestämmelser därom.
Med hänsyn lill den utvidgning av det straffbara området som jag förordat,
jämfört med beredningens förslag, torde det ej vara förenat med betänkligheter
att genomföra nu ifrågavarande lagstiftning utan att avvakta
erforderlig genomgång och omarbetning av tillämpliga instruktioner m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Beträffande åtal mot den som gjort sig skyldig till brott mot den av beredningen
föreslagna 10 § i 18 kap. strafflagen bär beredningen föreslagit
en särskild bestämmelse, enligt vilken landsfogden eller, i Stockholm, förste
stadsfiskalen må eftergiva åtalet, om betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande
av återfall och åtal icke ur allmän synpunkt är påkallat. Mot delta
förslag har bland annat Svea hovrätt invänt, att frågan örn åtalseftergift
måste upptagas i ett större sammanhang. Även jag finner det betänkligt att
för ett speciellt brott — utan att lia erhållit någon översikt över behovet av
åtalseftergift i andra fall — införa bestämmelser i detta hänseende. De av
sinnessjuknämnden framförda betänkligheterna mot alt låta åklagaren faktiskt
bestämma vilken åtgärd den misstänkte borde bliva föremål för torde
icke heller sakna fog. Jag kan därför icke ansluta mig till beredningens förslag
i denna del. Det bör emellertid framhållas, att frågan om åtal för brott
mot 18 kap. 1—12 §§ strafflagen redan enligt gällande instruktioner skall
prövas av överåklagaren, örn ej annorlunda förordnats. Därigenom torde ha
skapats viss garanti mot att utpressare kunna lyckas att med hot örn oberättigade
angivelser förmå någon att falla till föga för hans påtryckningar. En
annan sak är att redan den omständigheten att vederbörande har en homosexuell
läggning giver en utpressare möjlighet att hota honom med att yppa
förhållandet t. ex. för närstående eller överordnade.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att beredningen jämväl
föreslagit en särskild lag örn läkarundersökning av person misstänkt
för brott mot 18 kap. 10 § strafflagen. Enligt huvudstadgandet i detta förslag
skall, innan allmänt åtal väckes för sådant brott, läkarundersökning av
den misstänkte äga runi, örn denne är villig att underkasta sig sådan.

Detta stadgande äger nära samband med beredningens förslag om åtalseftergift.
Därest den föreslagna bestämmelsen angående åtalseftergift i fråga
om homosexuell otukt icke upptages i nu förevarande sammanhang, torde
det väsentliga skälet för beredningens förslag om särskild läkarundersökning
bortfalla. Men även bortsett från detta samband synes det mindre lämpligt
att endast med avseende å visst slag av brott meddela speciella bestämmelser
örn förberedande läkarundersökning. Jämväl denna fråga kräver ett bedömande
i större sammanhang. Jag vill erinra alt lagen den 22 juni 1939
örn särskild förundersökning i brottmål enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1
oktober 1943 skall träda i kraft den 1 januari 1944. Denna lag bereder domstolen
eller dess ordförande möjlighet att besluta att läkarintyg skall vid
förundersökningen införskaffas om den tilltalade. Dessutom skall givetvis
domstolen förordna örn sinnesundersökning i vanlig ordning, när anledning
därtill förekommer. Jag är icke för närvarande beredd att tillerkänna även
åklagaren någon befogenhet att föranstalta om läkarundersökning. Ifrågavarande
lagförslag torde därför icke nu böra upptagas.

Såsom förut nämnts omfattar 18 kap. 10 § strafflagen förutom otukt mot
naturen med annan person även otukt med djur, s. k. tidelag. I denna
del skulle straffbudet enligt beredningens förslag helt bortfalla. I enlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

med den uppfattning, som torde vara allmänt rådande, tillstyrker jag att
straffet för otukt med djur avskaffas.

Såsom en följd av att fängelse införes i straffskalan i 18 kap. 10 och
10 a §§ strafflagen torde i 3 § lagen den 21 september 1915 om behörighet
att utöva läkarkonsten böra vidtagas sådan ändring att
förlust av legitimationen kan inträda då legitimerad läkare dömes till fängelse
för brott som han under utövning av läkarkonsten begått mot något av
förstnämnda båda lagrum. I anslutning härtill bör i 5 § samma lag föreskrivas
skyldighet för domstol att till medicinalstyrelsen insända protokoll och
utslag i mål varigenom läkare dömts till fängelse för sådant brott.

Med anledning av förslag till lag om kastrering, som jag senare kommer
att anmäla, torde 3 och 5 §§ lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
böra jämväl kompletteras med hänvisning till en straffbestämmelse som upptagits
i nu nämnda lagförslag.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den
6 juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3)
upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i ämnet
har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Bilaga A.

Utländsk rätt.

Redogörelse intagen i 1935 års promemoria (SOU 1935: <>S).

I fråga om onaturlig otukt mellan människor skilja sig lagarna i två huvudgrupper.

Den ena gruppen, vartill bland annat höra de flesta romanska lagarna
samt ett stort antal utomeuropeiska lagar, straffar -icke i något fall nämnda
otuktsform såsom sådan, d. v. s. uppställer icke ett självständigt rekvisit,
enbart byggt på otuktens egenskap av onaturlig, varemot dylik gärning regelmässigt
blir straffbar under sådana omständigheter, då även naturlig otukt
skulle straffats, t. ex. då den begåtts mot barn. I allmänhet gäller om dessa
lagar, att de vid de särskilda otuktsbrott som uppställas bestämma objektet
och handlingen så, att mer eller mindre av onaturlig otukt ingår i rekvisitet.

De till den andra huvudgruppen hörande lagarna överensstämma däri, att
ett större eller mindre område uppställes, där otukten straffas enbart därför
att den är onaturlig (av en eller annan art). Däremot skilja de sig i flera
olika typer beträffande utstakandet av det straffbara området.

1. Flera lagar göra i likhet med den svenska bokstavligen betraktat ingen
inskränkning i begreppet otukt mot naturen. Detta skulle således
kunna antagas avse även sådan otukt mellan personer av olika kön som icke
innefattar normalt könsumgänge.

2. Vissa lagar — bl. a. den finska — inskränka det i och för sig straffbara
området till otukt mellan personer av samma kön.

3. Några lagar, som inskränka det straffbara området till personer av
samma kön, införa därjämte en åldersgräns, varigenom institutet
framstår såsom en utvidgning av otukt med minderårig, så bl. a. den danska
lagen ävensom vissa strafflagsförslag, t. ex. det finska. Stundom medtages
såsom förutsättning för straffbarhet även yrkesmässighet eller ock
missbruk av nödläge eller beroende. Den uppställda åldersgränsen
angives i vissa fall genom uttrycket »minderårighet», i andra fall
genom olika ålderssiffror, högst 21 år. Ett strängare straff under viss lägre
åldersgräns stadgas genomgående.

4. En inskränkning till otukt mellan män göres bl. a. i norska och
tyska lagarna.

5. I engelsk rätt upptages till särskild strängare behandling otuktsformen
co i tus per anum, vare sig den sker med man eller kvinna. I övrigt
straffas endast otukt mellan män.

Finland. I 20 kap. 12 § första stycket strafflagen belägges »otukt med
annan av samma kön» med straff för vardera (alltså även den som eventuellt
förhåller sig passiv) av fängelse i högst 2 år. För att fullbordat brott
skall anses föreligga torde i praxis fordras, att kontrahenternas könsdelar
eller trakterna kring könsdelarna kommit i omedelbar beröring med varandra
i ett lägersmålsliknande förhållande.

Det av Serlachius år 1922 framlagda förslaget till ny strafflag stadgade
icke straff för otukt mellan personer av samma kön såsom sådan. Endast
örn den ena parten vöre myndig, men den andra minderårig eller örn tvång
kommit till användning, »då handlingen således icke begåtts av tvenne gemensamt,
utan av den ena mot den andra», skulle den enligt förslaget —
23 kap. 12 § — bliva att straffa (med fängelse eller tukthus i högst 4 år).

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Norge. Enligt § 213 i strafflagen straffas man, som övar eller medverkar
till »utuktig omgjengelse» med annan man, med fengsel i högst ett år.
Även den passiva parten är straffbar. Lagrummet avser endast otukt, som
sker under sådana omständigheter, att heterosexuell otukt skulle vara strafffri.
Har gärningsmannen däremot t. ex. med våld eller hot förmått en annan
man att med sig öva otukt eller har han övat otukt med gosse under 16 år
eller med »sinnssyk» person av mankön, straffas han jämlikt de lagrum, som
äro tillämpliga vid motsvarande förgripelse mot en kvinna. — En synnerligen
viktig inskränkning i fråga örn tillämpningen av den angivna straffbestämmelsen
i § 213 ligger däri, att gärningen åtalas endast »når det påkreves
av almene hensyn».

I ett år 1925 framlagt kommittébetänkande rörande bl. a. revision av
strafflagens bestämmelser angående sedlighetsbrott föreslogs, att straffbarheten
av homosexuell otukt skulle inskränkas till vissa fall av otukt med
person under 21 år samt till otukt som övas för vinnings skull. Emellertid blev
kommitténs förslag i denna del icke av regeringen förelagt stortinget, enär det
ansågs »overveiende betenkelig å legalisera perverse forhold av den her
nevnte art» (Ot. prp. 1927 nr. 8 s. 13).

Danmark. Frågan örn den homosexuella otuktens straffbarhet har i
strafflagen reglerats med utgångspunkt i uppfattningen att otukt mellan personer
av samma kön, utan hänsyn till otuktens art i övrigt, bör lika väl
som otukt mellan personer av olika kön falla utanför det straffbaras område,
då icke särskilda straffgrundande omständigheter äro för handen. I
§§ 225 och 230 angivas fall då sådana omständigheter föreligga att straffbarhet
inträder för den som övar otukt (»konslig Ussedelighed») med person
av samma kön.

Enligt § 225 första stycket inträder straffbarhet då gärningen begåtts under
omständigheter motsvarande dem, som jämlikt §§ 216—220 och 222
föranleda straff för samlag med person av annat kön. I de angivna lagrummen
avses följande fall: 1) kvinna tvingas till samlag genom våld, frihetsberövande
eller framkallande av fruktan för hennes eller hennes närmastes
liv, hälsa eller välfärd (§ 216); 2) samlag (utom äktenskap) sker med kvinna,
som är sinnessjuk eller »udprseget aandssvag», (§ 217 första stycket) eller
som befinner sig i eit tillstånd, i vilket hon ej är i stånd att motsätta sig
gärningen eller förstå dess betydelse, (§ 217 andra stycket) eller som är intagen
på sjukhus eller anstalt för sinnessjuka eller sinnessvaga (§ 217 tredje
stycket); 3) kvinna förmås, i annat fall än i § 216 och § 217 första och andra
styckena åsyftas, till samlag genom hot om våld, frihetsberövande eller »Sigtelse»
för straffbart eller ärerörigt förhållande (§ 218); 4) tjänsteman eller tillsyningsman
vid fängelse, fattighus, uppfostringshem, sinnessjukhus eller liknande
anstalt övar samlag med en där intagen person (g 219); 5) kvinna förmås
till samlag (utom äktenskap) genom grovt missbruk av hennes beroende
ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende (§ 220); samt 6) samlag övas
med barn under 15 år (§ 222). Straffet utgör enligt § 225 första stycket faengsel
i högst 6 år. Denna straffskala är för vissa fall mildare, för andra åter strängare
än straffskalorna i de lagrum (§§ 216—220 och 222) till vilkas brottsbeskrivningar
hänvisning skett, varvid emellertid är att märka, att straff enligt
något av sistnämnda lagrum enligt särskilt stadgande (§ 224) må på visst
sätt nedsättas, därest »anden konslig Omgaengelse» än samlag skett. — I
§ 225 andra stycket stadgas straff av fsengsel i högst 4 år för otukt med person
under 18 år. Straffet kan dock bortfalla, om de ifrågavarande personerna
äro ungefärligen jämbördiga i ålder och utveckling. — Enligt § 225
tredje stycket straffas med faengsel i högst 3 år den som under missbruk av

Kanal. Maj.ts proposition nr 13.

en på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet förför en person under 21
år till otukt med sig.

I vissa fall då uppsåtlig! brott mot § 225 ej kan anses föreligga, t. ex. därför
att gärningsmannen saknat vetskap örn ålder eller sinnesbeskaffenhet hos
den med vilken han övade otukt, skall enligt § 226, därest gärningsmannen
dock handlat oaktsamt, »en forholdsmsessig mindre Sträf» ådömas.

I § 230 stadgas straff av flengsel i högst 2 år för mottagande av betalning
för otukt med person av samma kön. Bestämmelsen, som åsyftar att förhindra
homosexuell prostitution, förutsätter för sin tillämplighet icke yrkesmässighet.
Straffet kan bl. a. då vederbörande tidigare ådömts straff enligt
samma bestämmelse eller ock för förmögenhetsbrott blivit dömd till fängsel
höjas till fängsel i 3 år (§ 231).

Tyskland. Enligt § 175 i strafflagen av 1871 straffades med fängelse
»widernaturliche Unzucht» mellan män. Praxis krävde för straffbarhet företagande
av samlagsliknande handlingar. Straffet drabbade regelmässigt även
den eventuellt passiva parten i förhållandet, vilken kunde påräkna strafffrihet
endast örn otukt med honom övades utan lians vetskap och vilja (barn,
sovande, otillräkneliga).

I det förslag till strafflag, som förelädes riksdagen 1927, bibehölls i § 296
en mot § 175 svarande bestämmelse, däri begreppet »widernaturliche Un^ucht»
uttryckligen ersattes med företagande av en »samlagsliknande handling».
I § 297 föreslogos vissa bestämmelser angående »schwere Unzucht
z wiseli en Männern», enligt vilka strängare straff skulle inträda i vissa fall
(minst fängelse i 6 månader, i särskilt svåra fall högst tukthus i 10 år). —
Vid lagförslagets behandling i det för sådant ändamål tillsatta riksdagsutskottet
uteslöts bestämmelsen i § 296 och sänktes straffet enligt § 297.

Genom lag den 28 juni 1935 ha skärpta bestämmelser angående homosexuell
otukt genomförts. Straffet för man, som övar otukt med annan man
eller av honom låter missbruka sig till otukt, är enligt § 175 fängelse, dock
att den som ej fyllt 21 år i särskilt lindriga fall kan frias från straff. — I
§ 175 a straffbelägges, delvis i enlighet med stadganden i § 297 i 1927 års
förslag, med tukthus i högst 10 år, vid förmildrande omständigheter fängelse
i minst 3 månader, bl. a. otukt med användande av våld eller visst hot eller
med utnyttjande av annans underordnade ställning, otukt, som av man över
21 år åvägabringas genom förförelse av man under 21 år, samt slutligen
otukt eller utbjudande därtill, som sker yrkesmässigt.

England. Engelsk rätt bestraffar med frihetsstraff i högst två år
grovt oanständiga handlingar fany act of gross indecency) mellan män. —
Med högst straffarbete (penal servitude) på livstid straffbelägges »sodomi»
med man eller kvinna (coitus per anum). Även den passiva parten vid sistnämnda
brott förklaras uttryckligen straffbar (såsom principal in the first
degree) därest han eller hon uppnått 14 års ålder. Försök straffas högst med
straffarbete i 10 år. — Den som söker använda våld eller visst hot eller berövar
någon friheten i uppsåt att öva sodomi eiler som gör sig skyldig till
motsvarande angrepp mot en person av mankön i annat oanständigt syfte är
likaledes förfallen till högst straffarbete i 10 år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Bilaga B.

Strafflagberedningens lagförslag.

Lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse samt att till 18 kap. skall fogas en ny paragraf,
betecknad 17 §, av den lydelse nedan angives:

18 KAP.

10 §.

Förmår någon eller söker någon förmå annan av samma kön under tjuguett
år till otukt med sig och utnyttjar han därvid den andres oerfarenhet eller
beroende ställning, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. övar
någon som fyllt tjuguett år otukt med annan av samma kön under aderton
år eller söker han förmå honom därtill, straffes städse som nu sagts. Förövas
brott som ovan sägs med barn under femton år, må tiden för straffarbetet
höjas till fyra år.

Övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid inrättning som avses i 6 § 2 mom. otukt med där
intagen av samma kön, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Där någon, å ställe som i 11 kap. 15 § sägs eller eljest så att allmän förargelse
kan komma därav, övar otukt med annan av samma kön eller med
ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, straffes
med fängelse eller, i ringare fall, med böter.

17 §.

Har betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande av att någon som begått
brott varom i 10 § sägs återfaller i sådant brott, och är åtal för brottet
icke ur allmän synpunkt påkallat, må landsfogden eller, i Stockholm, förste
stadsfiskal eftergiva åtalet.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.

25 KAP.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra
ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt
med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning
eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för
någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan
ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av
ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, när omständigheterna det
föranleda, ådömas, där han enligt 18 kap. 10 § i annat fall än nyss sagts
dömes till fängelse eller ock till böter.

Lag om Hild rad lydelse liv 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares
behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Var, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt
uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas
såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att äga
medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet, så ock den vilken vanemåssigt, å ställe som i
11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma
därav, med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig
och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans
tillråttaförande.

Personer under tjuguett år må ej såsom lösdrivare behandlas.

Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samliällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas att 22 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag) skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande a)

barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande;

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hemfallen
åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande
vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande;
samt

e) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, vilken, å ställe som i
11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma
därav, övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder
annan av samma kön till otukt med sig.

Lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Innan allmänt åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen väckes, skall,
såvida den misstänkte är villig underkasta sig läkarundersökning, sådan undersökning
ske. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för landsfogde eller förste
stadsfiskal i Stockholm att besluta örn häktning av den misstänkte.

2 §.

Läkarundersökning som avses i denna lag skall utföras av läkare med
rättspsykiatrisk erfarenhet, som medicinalstyrelsen därtill förordnar.

3 g.

Konungen meddelar anvisningar angående avfattningen av intyg rörande
läkarundersökning som ovan sagts och övriga bestämmelser som erfordras för
tillämpningen av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 december
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 17 november 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 5 november 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i 18 oell 25 kap. strafflagen.

Lagrådet:

Den ingående behandling som genom ett flertal sakkunnigutredningar
ägnats frågan om homosexualitetens straffrättsliga bedömande visar enligt
lagrådets mening, att övervägande skäl tala för en reform i förslagets syfte.
Väl möta, såsom framhållits i åtskilliga yttranden över strafflagberedningens
förslag, vissa betänkligheter mot ett upphävande i princip av straffet för
homosexuella handlingar. Dessa betänkligheter kunna dock icke vara avgörande.
Med den numera vidgade kunskapen om homosexualitetens natur
och orsaker låter det sig svårligen förena att upprätthålla den principiella
straffbarheten i vad rör de konstitutionellt homosexuella. Beträffande homosexuella
förgripelser av andra personer — med en gemensam beteckning kallade
pseudohomosexuella — föreligger icke motsvarande anledning till strafffrihet.
Då det emellertid ej torde låta sig göra att i tillämpningen uppdraga
en bestämd gräns mellan de konstitutionellt homosexuella och de pseudohomosexuella,
framstå möjligheterna att nå positivt resultat starkt beskurna, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

någon annan väg än den i remissförslaget valda synes knappast framkomlig.
I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av det generella
straffbudet kräva skydd, främst värnandet av det uppväxande släktet, torde i
huvudsak råda enighet. Angående den närmare utformningen av straffskyddet
i de särskilda fallen kunna naturligen delade meningar framträda. Ju vidare
emellertid området för straffbarheten bestämmes, desto mindre gör sig gällande
den måhända mest vägande erinringen emot lagstiftningen, nämligen
att efter dennas genomförande den samhälleliga reaktionen kunde befaras
ej bliva stark nog att motverka utbredningen av homosexualitetens samhällsfarliga
yttringar. Det föreliggande förslaget — som i förhållande till tidigare
förslag vidgar det straffbara området — synes innefatta en i det stora
hela tillfredsställande lösning och jämväl beträffande enskildheterna vara
väl avvägt. Endast på en punkt av i viss mån principiell innebörd, vilken
nedan skall beröras, synes tvekan kunna råda om den intagna ståndpunkten.
Framhållas må emellertid, att bestämda fördelar såväl i sakligt som i formellt
hänseende utan tvivel skulle stått att vinna, därest frågan om den
straffrättsliga behandlingen av de olika formerna av otukt —- den heterosexuella
och den homosexuella — kunnat bliva föremål för eif enhetligt bedömande
vid den omarbetning av 18 kap. strafflagen, som enligt remissprotokollet
torde inom en nära framtid vara att förvänta såsom ett led i den
allmänna strafflagsrevisionen.

18 kap. 10 §.

Lagrådet:

Medan enligt första momentet av förevarande paragraf ovillkorligt straffskydd
mot homosexuell otukt gives barn som ej fyllt 15 år, är det i andra
momentet för ungdom mellan 15 och 18 år stadgade straffrättsliga skyddet
såtillvida begränsat att gärningsman som själv är under 18 år går fri från
straff. Härom anföres i remissprotokollet endast, att straffriheten för sådan
gärningsman ej innebär annat avsteg från allmänna regler om straffbarhet
än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning bort äga
rum, samt att avvikelsen är allenast en naturlig följd av att gärningsmannen
själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas.

Enligt det av strafflagberedningen framlagda förslaget skulle beträffande
ungdom i åldern mellan 15 och 18 år ett ovillkorligt skydd gälla mot homosexuella
handlingar, om gärningsmannen fyllt 21 år. Vid fall av »förförelse>
och därmed jämförliga handlingar — sådana dessa beskrivits i första momentet
första punkten i 18 kap. 10 § av beredningens förslag — inlrädde
emellertid straff även för den som var under 21 år, alltså jämväl för gärningsman
i åldern mellan 15 och 18 år.

Det synes kunna ifrågasättas huruvida tillräcklig anledning förelegat att
frångå strafflagberedningens ståndpunkt i förevarande hänseende. Om sålunda
exempelvis en försigkommen sjuttonåring mer eller mindre systematiskt
förleder yngre, oerfarna kamrater — låt vara fyllda 15 år — lill homosexuell
otukt, förefaller det knappast riktigt alt förfarandet ej skall vara straffbart.

Bihang till riksdagens protokoll 10i4. 1 sami. A r 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Den omständigheten att gärningsmannen själv tillhör ifrågavarande skyddade
åldersgrupp synes näppeligen böra leda till ett annat bedömande; handlingen
i och för sig vittnar om en sådan sinnesriktning och en sådan grad av farlighet
att den ej synes böra privilegieras i förhållande till andra med straff belagda
handlingar av dem som tillhöra samma åldersgrupp. Tvärtom torde
de skäl som föranlett särskild straffbestämmelse till skydd för ungdom i
förevarande ålder motivera att skydd beredes denna ungdom jämväl i nu
föreliggande fall. Framhållas må för övrigt att de i tredje momentet av förevarande
paragraf beskrivna förfarandena — vilka behandla fallen av förförelse
— ansetts vara av den allvarliga natur att skyddets inträdande
ej gjorts beroende av någon åldersgräns uppåt hos den förförde. Det synes
då följdriktigt att dylika förfaranden som begås mot ungdom i den särskilt
skyddade åldersgruppen städse skola kunna drabbas av straff. Nedsättning
av straffet kan emellertid äga rum med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen;
ej sällan torde härvid en väsentlig strafflindring ifrågakomma. Förhållandena
kunna ock stundom vara sådana att åtalseftergift må ske enligt det förslag
varö ver lagrådet den 22 november 1943 avgav utlåtande; i sådan händelse
kommer straffreaktionen att ersättas med åtgärd av barnavårdsnämnd.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, att undantaget från straff
i andra momentet av förevarande paragraf för den som vid otuktens övande
var under aderton år såtillvida begränsas att straffrihet ej skall föreligga där
otukten skett under utnyttjande av den andres oerfarenhet.

I anslutning härtill synes vidare begränsningen i tredje momentet till att
gälla gärningsman som fyllt aderton år såsom praktiskt betydelselös kunna
utgå; det må anmärkas att någon motsvarande begränsning ej uppställts
i 10 a §.

Vid ett beaktande av det sålunda anförda —- i samband varmed vissa redaktionella
jämkningar kunna vidtagas — skulle ytterligare tillgodoses den
enkelhet i reglernas utformning som vunnits genom remissförslaget.

På sätt i remissprotokollet angivits har i ett par yttranden ifrågasatts att
straffbelägga även den som med användning av berusande medel förmår annan
till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot
annan, gör sig skyldig till dylik otukt med honom. Departementschefen har
icke funnit tillräcklig anledning föreligga att vid sidan av övriga straffbestämmelser
upptaga särskilda sådana för nu angivna fall och därvid tillika
uttalat att användning av bedövande medel torde kunna föranleda straff
enligt 15 kap. 22 § strafflagen. Detta uttalande lärer för att rätt förstås kräva
det tillägget, att för tillämpning av nämnda lagrum städse är av nöden att
någon form av våld eller hot kommit till användning. Den omständigheten
att någon i syfte att bli i tillfälle att öva homosexuell otukt med annan t. ex.
föranlett denne att intaga bedövande medel medför således icke i och för sig
att straff kan inträda enligt lagrummet; jfr i fråga om sådana medel vid rån
straffrättskommitténs betänkande, statens offentliga utredningar 1940: 20, s.
lil. Även med beaktande härav har lagrådet dock icke ansett sig böra intaga
annan ståndpunkt än departementschefen. Därets behov av ett stadgande i

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ämnet framdeles skulle yppas, lärer frågan kunna upptagas i samband med
den förestående omarbetningen av 18 kap. strafflagen.

25 kap. 20 §.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

I samband med 1936 års lagstiftning angående avskaffandet av påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder blev, av systematiska
grunder, till 2 kap. såsom en ny 18 § överflyttat stadgandet i 25 kap.
20 § 1 mom. Enligt sistnämnda lagrum, jämfört med 25 kap. 22 §, skulle
ämbetsman eller annan under 25 kap. hänförlig befattningshavare som
dömdes till straffarbete — vare sig för brott i eller utom tjänsten — ovillkorligen
dömas till avsättning eller, där omständigheterna voro synnerligen
mildrande, till suspension. Vid stadgandets överflyttande kompletterades
detta med bestämmelser om förlust av jämväl andra allmänna befattningar,
därvid såsom förutsättning för befattningens förlust uppställdes, vid sidan
av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning från annan befattning.
Till vinnande av en enhetlig reglering för de olika slagen av befattningar
vidtogs därjämte den i detta sammanhang betydelsefulla ändringen,
att den ovillkorliga regeln om påföljdens inträdande frångicks och ersattes
med nu gällande bestämmelse att, därest omständigheterna det föranledde,
befattningshavare kunde bibehållas i befattningen. Uti det av lagrådet i
ärendet avgivna utlåtandet hade lagrådet förordat, att bestämmelsen så utformades,
att av stadgandet tydligt framginge, att förlust av allmänna befattningar
regelmässigt borde inträda i straffarbetsfallen, under det att i avsättningsfallen
befattningar icke i samma utsträckning skulle förloras, men
skillnaden ansågs icke vara så stor att den motiverade uppställandet av
olika presumtionsregler. Då stadgandet i 25 kap. 20 § 2 mom. (nuvarande
25 kap. 20 §) bibehölls oförändrat, uppkom den oegentligheten att, medan
avsättning eller suspension ovillkorligen skulle ådömas där avsedd ämbetsman
eller tjänsteman, såframt han dömdes till fängelse enligt 18 kap. 6 §
1 mom. för otukt med ungdom, sådan påföljd enligt ordalagen i 2 kap. 18 §
icke var obligatorisk i motsvarande fall vid dom å straffarbete. Denna
oegentlighet kvarstår vid den nu föreslagna utvidgningen av 25 kap. 20 §
till att avse jämväl fängelsestraff enligt 18 kap. 10 § i dess nya lydelse. Det
kunde synas ligga nära till hands att i 25 kap. 20 § utbyta ordet »fängelse»
mot »straffarbete eller fängelse». En dylik jämkning lärer emellertid lagtekniskt
icke vara helt invändningsfri (jfr lagtekniken vid 8 kap. 31 §). Stadgandet
i 2 kap. 18 §, jämfört med 25 kap. 20 §, torde dock i tillämpningen
knappast giva anledning till tvekan, och någon olägenhet av inadvertensen
har ej heller försports. Vid sådant förhållande och då straffrättskommittén,
enligt vad lagrådet erfarit, i sitt snart väntade betänkande med förslag
lill lagstiftning om brott mot staten och allmänheten lärer komma att
till prövning upptaga i hela dess vidd frågan örn förlust av innehavd befattning
vid brott i allmänhet — och således jämväl vid lägre straff än
straffarbete -—■ synes förslaget i denna del ej böra föranleda vidare erinran.

Kungl. Maurts proposition nr 13.

Justitierådet Ericsson:

Förevarande paragraf stadgade ursprungligen allenast, att om ämbetsman
beginge brott därför han till straffarbete eller svårare straff dömdes, han
skulle tillika dömas till avsättning från ämbete som han innehade, ändå att
brottet utom ämbetet begånget vöre, samt att, där omständigheterna vore synnerligen
mildrande, till mistning av ämbetet på viss tid finge dömas.

Genom lag den 17 mars 1905 fogades till paragrafen såsom ett andra moment
ett tillägg, som numera — d. v. s. efter överflyttandet genom lag den
5 juni 1936 till 2 kap. 18 § av innehållet i första momentet — ensamt
utgör paragrafens innehåll; härigenom stadgades beträffande ämbetsman,
till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, att
därest han dömdes enligt 18 kap. 6 § 1 mom. till »fängelse» för otukt med
ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning teller
uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § till »ansvar» för någon tukt och sedlighet
sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse
kom, han skulle tillika dömas till avsättning eller till mistning av ämbetet
på viss tid.

Med hänsyn till de dåvarande straffsatserna i 18 kap. 10 § (allenast straffarbete),
18 kap. 6 § 1 mom. (straffarbete eller fängelse) och 18 kap. 13 §
(böter eller fängelse) var — med bortseende från den obegränsade straffminskning,
som kunde föranledas av stadgandet i 5 kap. 6 § — sålunda stadgat,
att ämbetsman, som på nämnda sätt ådragit sig ansvar, ovillkorligen
skulle dömas jämväl till avsättning eller till suspension.

Strafflatitudema förklara också, att i 25 kap. 20 § olika lokutioner kommo
till användning beträffande brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. och beträffande
brott mot 18 kap. 13 §, detta ehuru det måhända kan synas anmärkningsvärt,
att avsättning eller suspension stadgades jämväl för det fall, att brottet
mot 18 kap. 13 § funnits förskylla allenast böter, allra helst då 25 kap. 20 §
såsom särskilt rekvisit uppställde att av den brottsliga gärningen kom synnerlig
fara för ungdomens förförelse. Genom de föreslagna bestämmelserna
i 18 kap. 10 § belägges jämväl försök till straffbar homosexuell otukt med
straff, som efter ty i 3 kap. 13 § stadgas skall sättas under vad å den fullbordade
gärningen följa bort, d. v. s. obegränsat straffminimum, och i samband
härmed föreslås ändring i 25 kap. 20 § första ledet, varigenom 18
kap. 10 § sättes i full paritet med 18 kap. 6 § 1 mom. Då emellertid gränsen
mellan försök till brott jämlikt 18 kap. 10 §, å ena, samt tukt och sedlighet
sårande gärning, å andra sidan, på grund av sakens natur måste bliva flytande,
synes det vara mindre följdriktigt att fortfarande upprätthålla den
skillnad som ligger däri att jämlikt 25 kap. 20 § avsättning eller suspension
kan ådömas redan vid bötesstraff för brott mot 18 kap. 13 § men allenast
vid fängelsestraff för brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 §. Det synes mig
fördenskull nödigt, att dessa alternativ sidoordnas, helst så att i båda fallen
fordras fängelsestraff eller ock så att det i båda fallen är tillräckligt med
bötesstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Den lydelse, som 2 kap. 18 § erhöll genom lagen den 5 juni 1936, innebär
att regeln örn avsättning eller suspension numera icke är ovillkorlig beträffande
ämbetsman, som dömes till straffarbete eller svårare straff (det sistnämnda,
trots dödsstraffets avskaffande i allmänna strafflagen, medtaget av
hänsyn till krigslagstiftningen, se N. J. A. II 1937 sid. 96); andra punkten av
2 kap. 18 § 1 mom. stadgar nämligen att, därest omständigheterna det föranleda,
befattningshavaren må bibehållas i befattningen, och att i sådant
fall må, där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen
på viss tid. För närvarande föreligger sålunda den låt vara rent teoretiska
möjligheten, att ämbetsman, som avses i 25 kap. 20 § och som ådragit
sig ansvar jämlikt 18 kap. 6 § 1 morn., kan, om han dömes till straffarbete,
undgå såväl avsättning som suspension, under det att avsättning eller suspension
är en ovillkorlig följd, örn han dömes till fängelse. De föreslagna
straffbestämmelserna i 18 kap. 10 § införa fängelse i straffskalorna och medföra
förty, sammanställda med den föreslagna ändringen av 25 kap. 20 §,
att den sålunda föreliggande inadvertensen erhåller större räckvidd och mera
praktisk betydelse.

På grund av det anförda hemställer jag, att första punkten i förslagets
25 kap. 20 § måtte undergå sådan jämkning att med avseende å det allmänna
straffet förutsättningen för ådömandet av ämbetsstraff bestämmes
lika samt att denna angives vara, i första hand »frihetsstraff» och i andra
hand »ansvar».

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21
september 1915 örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Lagrådet, som denna dag avgivit utlåtande över upprättat förslag till lag
örn kastrering, lämnar nu förevarande förslag utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge, Domö,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 22 december
1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 november 1943 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915
(nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har anfört, att på en punkt tvekan kunde råda om den ståndpunkt
i fråga om bestraffning av homosexuella handlingar som intagits i det
remitterade förslaget, nämligen i fråga om dylika handlingar mellan dem
som fyllt 15 men ej 18 år. Gentemot vad lagrådet anfört i denna del kan erinras,
att enligt vad som uppgivits homosexuella handlingar mellan ungdomar
i pubertetsåren icke äro så sällsynta och att sådana handlingar synas
vara relativt betydelselösa för den fortsatta sexuella utvecklingen. Enligt sakens
natur måste det i fråga örn sådana handlingar ofta inträffa, att den ene
av de medverkande kan sägas ha utnyttjat den andres oerfarenhet. En utvidgning
av straffbarheten i den riktning lagrådet förordat skulle fördenskull
få en icke ringa räckvidd. Enligt min mening är det föga tilltalande, att de
pubertetsföreteelser mellan i det närmaste jämnåriga ungdomar, varom här i
regel är fråga, skola falla under strafflagen. Otvivelaktigt är visserligen ett
ingripande från samhällets sida mången gång påkallat även med anledning
av homosexuella handlingar mellan ungdomar i nu ifrågavarande åldersgrupp.
Ett sådant ingripande synes emellertid lämpligen böra ske genom
barnavårdsmyndigheterna i stället för genom polis- och åklagarmyndigheterna.

På grund av det anförda ha lagrådets erinringar beträffande 18 kap. 10 §
icke föranlett någon ändring i förslaget. I fråga om 25 kap. 20 § delar jag de
synpunkter som anförts av lagrådets flesta ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Föredraganden hemställer, att förenämnda båda lagförslag ävensom det vid
statsrådsprotokollet för den 5 november 1943 fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 192b (nr 361)
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.