Kungl. Maj:ts proposition nr 13 (Proposition 1941:13)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
sterilisering, m. m.; given Stockholms slott den 13 december
1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om sterilisering; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

om sterilisering.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kan någon med skäl antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar
överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller
svårt lyte av annat slag, eller

prövas någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt vara för
framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden örn barn,

må han steriliseras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.

Är på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna påkallat att
hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa, må ock med hennes samtycke sterilisering
enligt denna lag företagas å henne.

Ingrepp i könsorganen, vilket på grund av sjukdom i dessa organ är påkallat
av terapeutiska skäl, må, ändå att sterilitet följer därav, företagas utan
iakttagande av vad i denna lag stadgas.

Med sterilisering förstås i denna lag icke kastrering.

2 §■

Saknar någon, som enligt denna lag må steriliseras, på grund av rubbad
själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må
han steriliseras ändå att han ej samtyckt därtill.

3 §•

Sterilisering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,
med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, bereus, örn han är underårig
den som har vårdnaden örn honom, om han är omyndigförklarad hans
förmyndare, örn han är gift hans make samt om han är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Å den som är i stånd att lämna giltigt samtycke må dock, utan hinder av
vad i första stycket sägs, på grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel sterilisering
enligt 1 § andra stycket företagas, därest den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna
för densamma vara för handen.

4 §•

Sterilisering av kvinna skall utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän
anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må medicinalstyrelsen,
där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att
utföra sådan åtgärd å anstalt som nyss är sagt eller å annan anstalt.

Sterilisering av man skall utföras av legitimerad läkare.

5 §■

Finnes vid avbrytande av havandeskap enligt 7 § lagen den 17 juni 1938
örn sådant ingrepp grundad anledning till antagande, att sjukdom eller kroppsfel
som föranleder ingreppet kommer att vid nytt havandeskap medföra allvarlig
fara för kvinnans liv eller hälsa, må den läkare, som utför ingreppet,
samtidigt å kvinnan företaga sterilisering utan hinder av vad ovan i denna
lag sägs, dock ej utan hennes samtycke där hon är i stånd att lämna giltigt
sådant. Är hon icke i stånd därtill, skall läkaren, örn så kan ske utan menligt
dröjsmål, inhämta samtycke av anhörig till henne.

6 §•

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning med
sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt mål
yppa något av vad därvid förekommit.

7 §•

Över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering vägrats,
må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen
från den då beslutet meddelades.

I övrigt må medicinalstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.

8 §•

Den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot bättre vetande
till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående sterilisering
eller överträder vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest är
belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

9 §•

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941, då lagen den 18 maj 1934 om sterilisering
av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad
själsverksamhet upphör att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av
havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

Har kvinnan---till åtal.

Avbrytande av -— — — tala därför.

Havandeskap må ej avbrytas på grund av arvsanslag hos kvinnan, varom
i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl sterilisering å henne företages, utan så
är att sådan åtgärd av särskilda skäl finnes olämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 oktober 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet fråga
angående revision av lagstiftningen om sterilisering.

Föredraganden anför:

»I samband med att 1934 års riksdag antog Kungl. Maj:ts förslag till lag
om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad
själsverksamhet avlät riksdagen på hemställan av andra lagutskottet
(utlåtande nr 26) skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 228) med anhållan, bland
annat, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning under vilka förhållanden
frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Kungl. Maj:t uppdrog sedermera, den 29 november 1935, åt befolkningskommissionen
att verkställa utredning i nämnda hänseende. Kommissionen
avgav den 19 oktober 1936 betänkande angående sterilisering (statens offentl.
utredn. 1936:46).

över betänkandet infordrades utlåtanden från interneringsnämnden, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus,
Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län, medicinska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska institutets lärarkollegium,
styrelsen för statens institut för rasbiologi samt statens inspektör för fattigvård
och barnavård. Tillfälle att avgiva yttrande bereddes svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, svenska provinsialläkarföreningen, svenska
stadsläkarföreningen, psykiatriska föreningen samt svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet.

Yttranden inkommo från nämnda myndigheter och sammanslutningar.
Medicinalstyrelsen, som ålagts höra hospitalsdirektionerna i riket, fogade vid
sitt yttrande utlåtanden från Stockholms stads och Göteborgs stads sjukhusdirektioner
samt direktionen för Malmö östra sjukhus ävensom från direktionerna
för samtliga statsanstalter för sinnessjuka med undantag av S:ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Annas sjukhus i Nyköping, varifrån yttrande avgavs av tillförordnade sjukhuschefen.
Överståthållarämbetet bifogade yttranden från Stockholms stads
hälsovårds-, fattigvårds- och barnavårdsnämnder samt från tredje polisintendenten
i Stockholm. Länsstyrelserna med undantag av länsstyrelserna i
Malmöhus och Västerbottens län, bifogade yttranden från förste provinsialläkarna
i länen.

Med ledning av utlåtandena bearbetades befolkningskommissionens förslag
inom justitiedepartementet, varvid professorn Nils von Hofsten biträdde. Ett
inom departementet upprättat utkast till lag om sterilisering, i det följande
benämnt departementsutkastet, remitterades den 22 juni 1939 för yttrande
till socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Utkastet torde få fogas till statsrådsprotokollet
såsom bilaga (Bilaga B).

Sedan yttranden inkommit från dessa ämbetsverk och ärendet därefter
varit föremål för ytterligare överväganden inom justitiedepartementet, anhåller
jag att få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Med sterilisering i vidsträckt bemärkelse förstås ett sådant medicinskt ingrepp,
som leder till att fortplantningsförmågan upphäves. Ingreppet kan
företagas antingen så, att man borttager eller dödar könskörtlarna (testiklarna
hos mannen, äggstockarna hos kvinnan) eller könscellerna däri (genom
strålbehandling), eller ock så, att man utan att göra något ingrepp i könskörtlarna
hindrar de av dessa producerade könscellerna (sädeskropparna och
äggen) att nå sin bestämmelse. Endast den senare metoden plägar numera
benämnas sterilisering (sterilisering i inskränkt mening), under det att den
förra (borttagandet eller dödandet av könskörtlarna eller könscellerna) betecknas
såsom kastrering. Efter sterilisering i inskränkt mening förbliva
könsdriften och potensen (potentia coeundi) oförminskade; steriliseringen
har ingen verkan utöver den att fortplantningsförmågan upphäves. Sterilisering
utföres vanligen så, att man avlägsnar ett stycke av sädesledaren
(angiektomi, vasektomi) eller äggledaren (salpingektomi, tubarresektion). Å
man utföres denna operation synnerligen lätt. Ä kvinna erfordras på grund
av äggledarnas läge inuti bukhålan ett något större ingrepp.

Frågan örn lagstiftning angående sterilisering bragtes i vårt land första
gången under statsmakternas prövning genom en motion vid 1922 års riksdag.
På förslag av andra lagutskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t örn utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering
av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka måtte kunna företagas.
Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för socialdepartementet
sedermera den 30 december 1927 särskilda sakkunniga med uppdrag
att inom departementet biträda med verkställande av utredning och utarbetande
av förslag angående medgivande lill sterilisering i vissa fall av sinnesslöa,
sinnessjuka och fallandesjuka. De sakkunniga avlämnade den 30 april

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

1929 betänkande nied förslag till steriliseringslag (statens offentl. utredn.
1929: 14). över betänkandet avgåvos yttranden av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Förslaget föranledde emellertid ej proposition till
riksdagen.

Vid 1933 års riksdag föreslogs i en motion, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla om utarbetande av ett nytt förslag till steriliseringslag. På hemställan
av andra lagutskottet beslöt riksdagen i anledning av motionen anhålla,
att Kungl. Majit ville under hänsynstagande till vissa av utskottet i dess
utlåtande anförda synpunkter låta verkställa förnyad utredning under vilka
förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka skulle kunna företagas. Den 8 mars 1933 uppdrogs åt en
inom justitiedepartementet enligt Kungl. Majits bemyndigande tillkallad sakkunnig
att verkställa ytterligare erforderlig utredning i steriliseringsfrågan
samt inkomma med förslag till lagstiftning i ämnet. Den 22 juli 1933 avlämnade
den sakkunnige betänkande med förslag till lag om sterilisering av vissa
sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande
personer (statens offentl. utredn. 1933: 22). över detta betänkande
avgåvos yttranden av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Det i 1933 års betänkande framlagda lagförslaget blev föremål för överarbetning
inom justitiedepartementet och förelädes därefter 1934 års riksdag
genom kungl, proposition (nr 103). På hemställan av andra lagutskottet antog
riksdagen förslaget, varefter lag om sterilisering av vissa sinnessjuka,
sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet utfärdades den
18 maj 1934.

I denna lag stadgas, att om med skäl kan antagas att någon som lider av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är
på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn
eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt lagen företagas
å honom, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar
förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Sterilisering enligt lagen
må företagas allenast med tillstånd av medicinalstyrelsen och efter det tillfälle
att yttra sig bereus vissa i lagen angivna personer. Sinnesslöa må dock,
enligt bestämmelse i 3 §, steriliseras utan sådant tillstånd, om två legitimerade
läkare efter samråd funnit skäl till åtgärden föreligga och skriftligt
samtycke erhållits av den eller dem som skola få tillfälle att yttra sig. Lagen
innehåller icke någon bestämmelse om tvångsmedel för åvägabringande
av sterilisering. Den äger ej tillämpning å sterilisering på grund av medicinska
skäl.

Såsom framgår av det anförda, är steriliseringslagen icke tillämplig, med
mindre den örn vilkens sterilisering fråga är på grund av rubbad själsverksamhet
varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Till motivering av att lagen erhöll en på detta sätt begränsad räckvidd anförde
dåvarande departementschefen vid lagförslagets remitterande till lagrådet,
att det i fråga örn rättskapabla personer redan förelåge möjlighet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

få sterilisering till stånd i alla sådana fall då det kunde anses överensstämma
med samhällets intresse. Förutsättningen vore visserligen — förutom tillvaron
av bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur
— att vederbörande själv samtyckte, men en lagstiftning i detta ämne borde
icke byggas på principen om tvångssterilisering; den skulle alltså i denna
punkt ej medföra någon förändring i förhållande till vad redan kunde ske.
Att i lag fastslå vad som enligt rådande rättsåskådning sålunda gällde beträffande
sterilisering av rättskapabla vore varken nödvändigt eller nyttigt.

Lagrådet uttalade i sitt yttrande över det remitterade lagförslaget bland
annat, att det icke torde kunna bestridas att vissa betänkligheter mötte mot
att på detta område, där lagregler helt saknades, stifta en lag med den begränsade
omfattning som föresloges. Fördelarna av att snarast möjligt vinna
en lösning av frågan örn sterilisering av sinnesslöa som saknade rättskapacitet
syntes emellertid vara så stora, att betänkligheterna icke borde föranleda
uppskov med frågans behandling. Den erfarenhet, som därest den föreslagna
lagen antoges kunde komma att vinnas vid dess tillämpning, torde ock kunna
bliva till gagn vid fortsatt utredning rörande behovet av och innehållet i en
utvidgad lagstiftning i ämnet.

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande de
föreslagna bestämmelserna. I åtskilliga yttranden över förslaget ävensom i en
motion hade emellertid enligt utskottet anförts beaktansvärda skäl för den
åsikten, att i lag borde meddelas bestämmelser om frivillig sterilisering av
rättskapabla. Utskottet föreslog därför, att riksdagen hos Kungl. Majit skulle
göra den hemställan om utredning beträffande frivillig sterilisering av rättskapabla
personer vilken inledningsvis berörts.

Enligt en av professor von Hofsten verkställd undersökning har under de
fem hela år, under vilka steriliseringslagen varit i kraft, sterilisering ägt rum
i den omfattning, som framgår av följande sammanställning.1

1935 1936 1937 1938 1939 Summa

Antal steriliseringar enligt lagen.....

> » utan tillämpning

............. 136

av lagen____160

109

228

177

266

165

321

235

296

822

1,271

Summa 296

337

443

486

531

2,093

Antalet steriliseringar enligt lagen har sålunda varje år varit lägre än antalet
steriliseringar utan tillämpning av lagen. Det har stigit, men ökningen
har varit mindre än ökningen av antalet steriliseringar utanför lagen (utom
under senare hälften av år 1939, då antalet steriliseringar av den sistnämnda
kategorien starkt sjunkit, sannolikt på grund av förhållanden i samband
med kriget). I de fall, i vilka sterilisering skett enligt lagen, har åtgärden
företagits efter tillstånd av medicinalstyrelsen i 350 fall och med tilllämpning
av det för sinnesslöa medgivna förfarandet enligt 3 § i 472 fall.
Sinnesslöhet förelåg emellertid i 272 av de hos medicinalstyrelsen prövade

1 En utförlig redogörelse för undersökningen lämnas i tidskriften Hygiea 1940 (Nordisk
Medicin bd 7 nr 34).

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

fallen; 86 av de enligt 3 § behandlade fallen åter betecknas av undersökaren
såsom oklara eller kännetecknade av annan abnormitet än sinnesslöhet. Sterilisering
utan tillämpning av lagen har företagits i växlande omfattning i
skilda delar av landet. I Göteborg har sålunda, för att taga ett exempel, antalet
steriliseringar utan stöd av lagen under perioden 1935—1939 uppgått till 8.6 för
varje 10,000-tal invånare, medan samma tal för det övriga landet varit 1.7.
För år 1939 var antalet steriliseringar utan tillämpning av lagen på annan
indikation än kroppslig sjukdom per 10,000 invånare i Göteborg 2.3 och i det
övriga landet 0.34. I 30 % av de fall, där sterilisering skett utan tillämpning av
lagen, har grunden för ingreppet varit rent medicinsk. I de övriga fallen ha
andra skäl eller jämväl andra skäl legat till grund för ingreppet, ökningen
av antalet steriliseringar utan tillämpning av lagen har till vida övervägande
dei berott på ökning av sistnämnda kategori. I ett icke ringa antal fall, i vilka
sterilisering skett utan att det lagstadgade prövningsförfarandet kommit till
användning, borde enligt undersökarens åsikt tillstånd enligt lagen ha inhämtats,
emedan patienten tydligen varit oförmögen att lämna giltigt samtycke
till ingreppet. I åtskilliga fall har icke av den berättelse, som skall insändas
till medicinalstyrelsen efter varje sterilisering, framgått, att ingreppet
varit berättigat, och i vissa fall ha de skäl som åberopats enligt undersökarens
mening icke stått i överensstämmelse med vedertagna grundsatser beträffande
sådan åtgärds tillåtlighet.

Av de enligt lagen steriliserade äro 11 % män. Av de utan tillämpning av
lagen steriliserade utgjorde männen endast 5 %>. De kvinnor, som steriliserats
enligt lagen, ha haft en avsevärt högre fruktsamhet än den övriga befolkningen;
i genomsnitt lia dessa steriliserade kvinnor haft dubbelt så många
barn som kvinnor med normal fruktsamhet i motsvarande åldersgrupper.
Ungefär en femtedel av de steriliserade sinnesslöa kvinnornas barn äro psykiskt
efterblivna. Hos ungefär två tredjedelar av de såsom sinnesslöa steriliserade
personerna finnes en tydligt påvisbar eller sannolik hereditet för sinnesslöhet
eller annan psykisk abnormitet.

Hos 774 av de steriliserade kvinnorna har havandeskap avbrutits i samband
med steriliseringen. Abort har utförts i mer än hälften (56.4 %>) av de
utan tillämpning av lagen steriliserade kvinnorna. Bland de enligt lagen steriliserade
kvinnorna har steriliseringen endast i 13.4 % av fallen varit förenad
med abort. Enligt abortlagen må havandeskap i allmänhet ej avbrytas av
eugeniska skäl, som hänföra sig till arvsanlag hos kvinnan, med mindre jämväl
sterilisering företages. Medicinalstyrelsen har under år 1939, med vars
början abortlagen trädde i kraft, i 85 fall satt sterilisering (i 39 fall enligt lag)
som villkor för verkställande av medgiven abort (antalet av styrelsen medgivna
aborter är 107).

Av de 1,899 kvinnor, rörande vilka rapport om sterilisering inkommit, ha
13 avlidit efter operationen. Dödsfallen utgöra knappt 0.7 %. Av de avlidna
kvinnorna ledo 6 av svåra kroppsliga sjukdomar, som medförde en betydande
operationsrisk; om dessa fall frånräknas, utgör dödsfallsprocenten föga mer
än en tredjedels procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Befolkningskommissionens förslag och departementsutkastet.

Befolkningskommissionen föreslog vid sidan av nu gällande
steriliseringslag, vilken avser sterilisering av personer som på grund av rubbad
själsverksamhet varaktigt äro ur stånd att lämna giltigt samtycke till
sådan åtgärd, skulle införas en ny lag angående sterilisering av personer
som äga förmåga att lämna giltigt samtycke till ingreppet.

För sterilisering enligt den av befolkningskommissionen föreslagna lagen
förutsattes samtycke av den person, om vilkens sterilisering fråga är. Indikation
för åtgärden var, att den ifrågavarande personen på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten var
för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden av sina barn
(social indikation) eller att det förekom anledning därtill att han skulle
genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller annan sjukdom eller lyte av betydenhet (eugenisk indikation).
Förelåge eljest i fråga örn man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn
till familjens välfärd och förhållandena i övrigt synnerliga skäl av varaktig
natur till sterilisering av mannen eller kvinnan, skulle sterilisering få
företagas å den av dem som samtyckte därtill (blandad indikation). För
sterilisering skulle fordras tillstånd av medicinalstyrelsen. Kommissionen
förordade, att prövningen anförtroddes åt en till styrelsen anknuten särskild
nämnd. Den föreslagna lagen skulle icke äga tillämpning å sterilisering
enbart på grund av medicinska skäl.

I fråga örn gällande steriliseringslag föreslog befolkningskommissionen
upphävande av den bestämmelse, enligt vilken sterilisering av sinnesslö må
äga rum utan tillstånd av medicinalstyrelen om två legitimerade läkare
efter samråd funnit skäl till åtgärden föreligga och skriftligt samtycke erhållits
av den eller dem som skola få tillfälle att yttra sig.

Departementsutkastet (se bilaga B) upptog bestämmelser örn
sterilisering såväl för de fall, då samtycke erfordrades, som för de fall då
sterilisering kunde ske utan samtycke. Bestämmelserna voro sammanförda
i en för alla dessa fall gemensam lag, avsedd att träda i stället för den nuvarande
steriliseringslagen. Av indikationerna nämndes i utkastet främst
den eugeniska. Sådan indikation angavs föreligga, då någon med skäl kunde
antagas komma att på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller ock betydande sjukdom eller lyte av annat slag. I likhet med befolkningskommissionens
förslag men i olikhet mot gällande lag upptog alltså
utkastet risk för överföring av kroppslig sjukdom eller lyte som steriliseringsindikation.
Såsom social indikation upptogs liksom i befolkningskommissionens
förslag, att någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten är för framtiden uppenbart
olämplig alt handhava vårdnaden örn barn. Enligt gällande lag kräves, att
vederbörande är ur stånd därtill. Den av befolkningskommissionen föreslagna
s. k. blandade indikationen var icke upptagen i utkastet. Detta omfatta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

de däremot, till skillnad från såväl gällande lag som befolkningskommissionens
förslag, sterilisering på medicinsk indikation, såvida ingreppet ej skedde
av terapeutiska skäl. Om den medicinska indikationen grundades å kroppslig
sjukdom eller kroppsfel, erfordrades enligt utkastet ej tillstånd av medicinalstyrelsen
utan det räckte med ett av två läkare avgivet skriftligt utlåtande
av viss beskaffenhet. För brådskande fall av sterilisering i samband
med abort krävdes icke heller sådant läkarutlåtande.

Yttranden rörande reformens huvudgrunder.

I ett stort antal av de yttranden, som avgivits över befolkningskommissionens
förslag, har detta tillstyrkts eller i allt väsentligt lämnats utan erinran.
Departementsutkastet har i stort sett tillstyrkts av de båda myndigheter,
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, som yttrat sig över detsamma. Vissa
erinringar av principiell innebörd ha emellertid framställts mot förslagen.
I det följande skall lämnas en redogörelse för erinringar som beröra förslagens
allmänna grunder.

Det vida övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt, att lagbestämmelser meddelas ej blott
som nu beträffande sterilisering utan samtycke av personer som på grund
av rubbad själsverksamhet äro varaktigt oförmögna att lämna giltigt samtycke
till sådan åtgärd utan även i fråga örn sterilisering med samtycke
av den person om vilkens sterilisering fråga är.
Socialstyrelsen har sålunda i sitt yttrande över departementsutkastet uttalat,
att det föreligger ett verkligt behov av reglering av hela frågan om sterilisering
på andra än medicinska skäl, och medicinalstyrelsen har i sitt
yttrande över samma utkast anfört, att den korta tid under vilken gällande
steriliseringslag tillämpats klart ådagalagt att det är motiverat att utsträcka
lagstiftningens räckvidd till att omfatta även sterilisering av personer som
äro i stånd att lämna giltigt samtycke till ingreppet. Enligt medicinalstyrelsen
vore det långt mera betydelsefullt att skapa garantier mot sterilisering
på otillräckliga grunder beträffande denna senare kategori än i fråga
om de övriga.

I vissa yttranden har föreslagits att den nya lagstiftningen i olikhet mot
gällande lag skulle giva möjlighet till sterilisering utan samtycke
beträffande personer vilkas oförmåga att lämna giltigt
samtycke icke är varaktig.

Medicinalstyrelsen har sålunda anfört:

Uteblivet samtycke från en på grund av rubbad själsverksamhet rättsinkapabel
person bör icke, oavsett huruvida rättskapaciteten är varaktig eller
övergående, få hindra, att en eljest väl motiverad sterilisering kommer till
stånd. Exempelvis lämnar den svåra sjukdomsform, som betecknas som
schizophreni, övertygande bevis på önskvärdheten av att rättsinkapacitetens
varaktighet icke behöver bedömas. Denna socialt ytterst betydelsefulla sjuk -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 13.

dom, vid vilken ärftligheten kan antagas spela en icke oväsentlig roll och som
i ett stort antal fall slutligen leder till psykisk invaliditet, har ett mycket
oregelbundet förlopp. Det är i de enskilda fallen ofta ytterst svårt att gera
gällande, att icke förbättringar äro att vänta, som kunna åtminstone temporärt
häva en förefintlig rättsinkapacitet. Särskilt är delta förhållandet sedan
nya behandlingsmetoder visat sig kunna åstadkomma gynnsamma vändningar
i sjukdomsförloppet. Det torde icke innebära någon risk för missbruk
att tillåta sterilisering utan vederbörandes samtycke även i de fall, där
en på rubbad själsverksamhet grundad rättsinkapacitet icke kan antagas
vara varaktig, därest det överlämnas åt medicinalstyrelsen att fritt och med
hänsyn till alla inverkande faktorer bedöma situationen.

Socialstprelsen har i likhet med medicinalstyrelsen erinrat, att det är vanskligt
att i det särskilda fallet avgöra huruvida oförmåga att lämna giltigt samtycke
till sterilisering är varaktig. Styrelsen har därjämte framhållit, att läkarna
i allmänhet stöde främmande för en bedömning av förmågan att lämna
giltigt samtycke, emedan de vid utövningen av sin verksamhet i övrigt
vore vana vid att ett i det föreliggande fallet indicerat ingripande finge komma
till stånd såvida patienten ej motsatte sig detsamma. Frågan om patientens
förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden komme i vanlig läkarverksamhet
överhuvud icke i betraktande. Om tillämpningen av steriliseringslagstiftningen
ställde läkarna inför alltför subtila spörsmål angående
förmåga att lämna samtycke, kunde det allvarligt befaras, att de komme att
känna sig mycket osäkra och därför komme att avstå från att taga initiativ
till önskvärda steriliseringsåtgärder i sådana fall, där den rättsliga situationen
syntes dem oklar. Den uppdelning av steriliseringsklientelet, varigenom
de fall där samtycke krävdes särskildes från de fall där samtycke icke behövde
föreligga, borde därför göras så klar och entydig som sakens beskaffenhet
medgåve. Detta önskemål stöde näppeligen att vinna, örn man bibehölle
den gällande steriliseringslagens speciella rättskapacitetsbegrepp. Det
torde icke heller med fog kunna göras gällande, att det i annan lagstiftning
gängse rättskapacitetsbegreppet skulle vara otjänligt för steriliseringslagstiftningens
syften. Tillräckligt skydd för missbruk av sterilisering torde vinnas genom
ett stadgande av det innehållet, att sterilisering av den som ägde rättslig
handlingsförmåga icke finge företagas med mindre denne samtyckte därtill,
medan sterilisering av den som icke ägde rättslig handlingsförmåga finge företagas,
änskönt ett giltigt samtycke av patienten icke kunde presteras. Att
för de senare fallen kräva bevisning icke blott örn att vederbörande saknade
rättslig handlingsförmåga vid den tidpunkt då steriliseringsåtgärd övervägdes,
utan även örn att denna brist vore av varaktig natur skulle i hög grad komplicera
frågan och ha till följd, att steriliseringsklientelet bleve uppdelat i tre
kategorier, varav en kategori där steriliseringsåtgärd under inga förhållanden
kunde ifrågakomma. Det torde icke heller vara påkallat att uppställa detta
krav. Man torde nämligen kunna förutsätta, att i sådana fall för vilka en
dylik föreskrift skulle äga betydelse — exempelvis vid manisk-depressiv sinnessjukdom
med gynnsam prognos — medicinalstyrelsen icke skulle lämna
tillstånd till sterilisering utan att avvakta fallets fortsatta utveckling. Direk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

tiv därom torde, om så funnes lämpligt, kunna meddelas av Kungl. Maj:t.
Om den blivande steriliseringslagstiftningen komme att medgiva sterilisering
i fråga örn rättskapabel vid dennes samtycke och i fråga om rättsinkapabel
utan dennes samtycke, skulle sterilisering i ett objektivt indicerat fall alltid
vara rättsenlig, så snart samtycke förelåge. Just i de fall, där samtycket
saknade formell giltighet på grund av vederbörandes bristande handlingsförmåga,
skulle nämligen icke behövas något samtycke. Genom denna läggning
hos lagstiftningen skulle dennas praktikabilitet i hög grad främjas. För de
förberedande instanserna — läkarna ute på linjen och andra initiativtagare
till steriliseringsåtgärd -—- komme frågan om rättskapaciteten i bakgrunden, i
det att spörsmålet därom icke behövde upptagas till bedömande i andra fall
än då vederbörande vägrade att lämna sitt samtycke.

I några yttranden över befolkningskommissionens förslag har förordats,
att reglerna örn sterilisering utan samtycke av rättsinkapabla
göras tillämpliga på vissa grupper av undermåliga
individer, oavsett huruvida dessa äro oförmögna att
lämna giltigt samtycke.

Sinnessjuknämnden har sålunda anfört, att en mycket stor grupp av de
psykiskt undermåliga asociala torde vara intagna å anstalt. Dessa personers
villighet att samtycka till sterilisering påverkades av utsikterna att efter sådan
åtgärd bliva utskrivna. Nämnden kände sig icke övertygad örn att det
skulle vara oförenligt med svensk rättsuppfattning att sterilisera dessa individer
utan deras samtycke men förenligt med sådan uppfattning att sterilisera
dem efter ett samtycke som blivit på antytt sätt framtvingat. Mera naturligt
och även mera effektivt än kommissionsförslaget vore enligt nämndens
mening att utvidga området för sterilisering utan samtycke. Nämnden
ville emellertid uttryckligen betona, att dess uttalanden toge sikte på de i viss
mån egenartade förhållandena beträffande personer som redan på andra
grunder blivit föremål för tvångsingripande från samhällets sida.

Vidare har svenska provinsialläkarföreningen funnit det med hänsyn till
effektiviteten önskvärt, att området för sterilisering utan samtycke utsträcktes
till en del ur juridisk synpunkt rättskapabla sinnessjuka och sinnesslöa,
vilkas fortplantning vore ur samhällssynpunkt skadlig. Svenska stadsläkarföreningen
och direktionen för S:ta Maria sjukhus ävensom länsstyrelsen i
Malmöhus län ha anfört liknande synpunkter.

Endast i ett par yttranden har ifrågasatts jämkning av gällande rätts princip,
att tvång ej må användas för att förmå någon att underkasta
sig sterilisering. Direktionen för Malmö östra sjukhus har emellertid satt
i fråga, huruvida ej bestämmelser om tvångsmedel vore tänkbara beträffande
sterilisering av vissa slags individer, närmast de asociala psykopaterna. Direktionen
för Ulleråkers sjukhus har likaledes förklarat sig icke vara främmande
för tanken på obligatorisk sterilisering i vissa fall.

I flera yttranden har föreslagits en lägsta åldersgräns, under vilken
sterilisering överhuvud icke skulle få företagas eller samtycke till sten -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

lisering i allt fall ej skulle anses giltigt. Överståthållarämbetet och Stockholms
stads barnavårdsnämnd lia i detta hänseende föreslagit en åldersgräns
av 15 år och interneringsnämnden en gräns av 18 år, under det att medicinska
fakulteten vid Uppsala universitet förordat förbud mot sterilisering av minderåriga
utan att närmare angiva vilken åldersgrupp fakulteten därmed
avsett.

I vad avser indikationerna för sterilisering har befolkningskommissionens
förslag till bestämmelser angående sterilisering med
samtycke uttryckligen biträtts av medicinska fakulteten vid Lunds universitet,
majoriteten inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse,
länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Östergötlands län samt direktionerna
för Västra Marks och Säters sjukhus. Överståthållarämbetet har förklarat
sig icke ha något i sak att erinra mot förslaget i denna del.

Beträffande den ordning i vilken indikationerna böra upptagas i lagen ha
såväl socialstyrelsen som Sveriges läkarförbund bestämt uttalat sig för att
den eugeniska indikationen nämnes först.

Den av befolkningskommissionen föreslagna eugeniska indikationen
för sterilisering med samtycke, nämligen att anledning förekommer
därtill att någon skall genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom
eller sinnesslöhet eller annan sjukdom eller lyte av betydenhet, har
i sak vunnit mer eller mindre uttryckligt gillande av karolinska institutet,
statens institut för rasbiologi, Sveriges läkarförbund, svenska stadsläkarföreningen,
länsstyrelsen i Stockholms län, direktionen för S:ta Maria sjukhus
och t. f. sjukhuschefen vid S:ta Annas sjukhus.

Den av befolkningskommissionen beträffande sterilisering med samtycke
föreslagna sociala indikationen, att någon på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är för framtiden
uppenbart olämplig att handhava vårdnaden örn sina barn, har uttryckligen
gillats av karolinska institutet, svenska läkaresällskapet, svenska
stadsläkarf öreningen, länsstyrelsen i Stockholms län och t. f. sjukhuschefen
vid S:ta Annas sjukhus.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över departementsutkastet beträffande
sterilisering överhuvud gjort gällande, att social indikation borde
få anses föreligga även då uppenbar olämplighet att vårda barn
vore för handen på grund av kroppslig sjukdom. Som exempel på hithörande
fall då sterilisering borde få äga rum har styrelsen anfört de
fall, då en fader har framskriden öppen tuberkulos, då endera av föräldrarna
lider av en organisk nervsjukdom som gör honom eller henne svårt förlamad
eller då endera av föräldrarna är behäftad med svår vanförhet. Socialstyrelsen
har likaledes, i yttrande över departementsutkastet, förordat
utvidgning av den sociala indikationen, nämligen till att omfatta undermålighet,
som framträtt i utpräglat asocial livsföring. Styrelsen har i detta hänseende
anfört:

Den principiella grunden för sterilisering enligt den rena sociala indikationen
torde vara vederbörandes uppenbara olämplighet att för framtiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

handhava vårdnaden om barn. För att karakterisera arten av denna olämplighet
har införts bestämningen, att densamma skall vara grundad på ''sinnessjukdom,
sinncsslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten’. Då
emellertid förefintligheten av någon dylik omständighet i regel även innebär
indikation för sterilisering av eugeniska skäl, får den sociala indikationen,
sådan den utformats i utkastet, icke någon större självständig betydelse. Det
finnes emellertid uppenbar och varaktig olämplighet att handhava barn, som
är grundad på andra omständigheter än de nyss nämnda. För socialstyrelsen
ligger det nära till hands att peka på svårartad alkoholism. Visserligen
visar erfarenheten i vårt land numera, att svåra alkoholmissbrukare i allmänhet
äro psykiskt undermåliga i ett eller annat avseende, men härav följer
icke, att de kunna subsumeras under någon av kategorierna sinnessjuka,
sinnesslöa eller lidande av annan rubbning av själsverksamheten. För socialstyrelsen,
som anser det vara i hög grad önskvärt att den sociala indikationen
för sterilisering skall otvetydigt och direkt, utan omvägar, bli tilllämplig
å svåra alkoholmissbrukare liksom även å oförbätterliga lösdrivare,
svårt kriminella m. fl., framstår det därför såsom angeläget, att det kommer
till stånd en utvidgning av denna indikation, så att den omfattar sådan
undermålighet, som framträtt i utpräglat asocial livsföring.

Till stöd för denna utvidgning kunna anföras icke blott uppenbara sociala
skäl utan även kriminalpolitiska. Befolkningskommissionen har visserligen
givit uttryck för den meningen, att det saknas anledning att upptaga kriminalpolitiska
skäl för frivillig sterilisering, men har härvid huvudsakligen inskränkt
sig till att diskutera, huruvida dylika skäl föreligga med avseende
å sedlighetsförbrytare. Däremot har den icke ägnat något beaktande åt det
förhållandet, att sterilisering av vaneförbrytare kan vara ett icke alldeles
oviktigt medel för att förebygga nyrekrytering av dylika brottslingar. Alldeles
bortsett från ärftlighetssynpunkten — vilken icke kommer i betraktande
i detta sammanhang utan vid diskussionen av den eugeniska indikationen
— är det ju ett allmänt känt förhållande, att dåliga miljöpåverkningar
kunna utöva ett ödesdigert inflytande på karaktärsutvecklingen hos unga
människor, vilka under gynnsammare levnadsbetingelser icke löpt fara att
förfalla till asocialitet.

Av vad här anförts framgår, att den angivna utvidgningen av den sociala
indikationen stödjes även av eugeniska skäl. I fråga om en mycket stor andel
av de fall, som skulle fångas genom denna utvidgning, torde nämligen
föreligga skäl av sistnämnda slag för sterilisering. Såsom ovan framhållits,
ger erfarenheten allt starkare stöd åt den uppfattningen, att svår alkoholism
och annan utpräglad asocialitet inom ett välordnat samhälle i allmänhet
uppkommer på basis av undermålighet hos vederbörande i ett eller annat
avseende, och denna undermålighet framkommer ofta även hos dennes avkomma.
Det har ock påpekats, att undermålighet, som är underlaget för
alkoholism och annan grov asocialitet, likväl icke alltid kan hänföras under
utkastets eugeniska indikation. Denna är därför icke tillräcklig för att skapa
möjlighet till sterilisering av ifrågavarande individer.

Befolkningskommissionen föreslog, att sterilisering skulle få äga rum på
s. k. blandad indikation, och upptog i detta hänseende en bestämmelse,
enligt vilken då i fråga örn man och kvinna, som bildat familj, av
hänsyn till familjens välfärd och förhållandena i övrigt förelåge synnerliga
skäl av varaktig natur till sterilisering av mannen eller kvinnan, sådan åtgärd
finge företagas å den av dem som samtyckte därtill. I departementsutkastet
borttogs emellertid biandindikationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Socialstyrelsen har förordat en indikation med huvudsakligen samma innehåll
som den av befolkningskommissionen föreslagna biandindikationen
och till stöd härför anfört:

Det kan icke råda tvivel örn att borttagandet av denna indikation avskär
möjligheterna till sterilisering i många fall, då dylikt ingripande vore indicerat
av sociala skäl. Till stöd för den föreslagna inskränkningen av lagstiftningens
omfattning kan visserligen hänvisas till att det är tillrådligt att framgå
med försiktighet i fråga om en lagstiftning av sådan natur som den förevarande.
Om det emellertid förhåller sig så som föredragande departementschefen
anförde vid behandlingen av nu gällande lag om sterilisering av rättsinkapabla,
nämligen att sterilisering av rättskapabla är rättsenlig, förutom av
medicinska skäl, ''örn den företages med samtycke av den som steriliseras
samt för densamma föreligga bärande skäl av eugenisk, social, humanitär
eller kriminalpolitisk natur’, lärer lagfästande av utkastet komma att medföra
en avsevärd begränsning av nu till buds stående möjligheter till sterilisering
med vederbörandes samtycke. Socialstyrelsen har icke kunnat finna,
alt en sådan begränsning har påkallats av erfarenheten. Genom den nya lagstiftningen
kommer, i motsats till vad nu gäller, varje fall av sterilisering
på eugeniska och sociala indikationer att bli föremål för prövning av myndighet.
Att inskränka området för den rättsenliga steriliseringen står icke
rätt väl samman med åtgärden att samtidigt införa en dylik kompetent prövning
av förutsättningarna för sådant ingripande.

I princip har den blandade indikationen godtagits jämväl av Stockholms
stads barnavårdsnämnd samt svenska fedtigvårds- och barnavårdsförbundets
styrelse.

I åtskilliga yttranden har emellertid förslaget att tillåta sterilisering på
blandad indikation avstyrkts. Karolinska institutet och direktionen för psykiatriska
sjukhuset ha sålunda framhållit, att ekonomiska hänsyn icke borde
få influera på en sådan åtgärd som sterilisering och med hänsyn härtill
förkastat den föreslagna indikationen. Även den medicinska indikation, som
hänsynen till en ''utsläpad hustrus’ hälsa utgjorde, kunde mången gång avlägsnas
med stöd från det allmännas sida. Direktionen för S:t Sigfrids sjukhus
har funnit det föreslagna stadgandet alltför obestämt lill form, innehåll
och motivering, och hänvisat till sociala välfärdsåtgärder. Länsstyrelsen i
Stockholms län har ansett hopkopplingen av sinsemellan ärtskida och var
för sig otillräckliga indikationsgrunder betänklig och särskilt framhållit, att
man beträdde en farlig väg om man i ett spörsmål av den ömtåliga natur
varom här vore fråga läte ekonomiska hänsyn spela in. Sveriges läkarförbund
har inlagt en bestämd gensaga. Den tilltänkta prövningsinstansen
kunde icke förutsättas besitta samma sakkunskap på detta område som vid
prövning av sociala och eugeniska indikationer. Dessutom vore det högt på
tiden alt nian åter lärde sig inse, alt den hos värjo människa nedlagda prokreationsdriften
icke vöre hennes enskilda egendom utan ett henne anförtrott
dyrbart pund, som bon hade att noggrant vårda och väl förvalta.
Svenska stadsläkarföreningen har anfört, att försiktigheten bjöde att den föreslagna
biandindikationen avstyrktes såsom oklart formulerad och i prakliken
mycket svår att tillämpa utan allsköns godtycke. För medicinalstyrelsen
skulle det bliva omöjligt att kontrollera bärigheten av anförda skäl.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

I vissa yttranden har i denna del berörts allenast bestämmelsen, att sterilisering
finge företagas å den av makarna som samtyckte därtill, oavsett
beträffande vilkendera av dem behovet av sterilisering främst framträdde.
Stockholms stads barnavårdsnämnd och länsstyrelsen i Södermanlands lån
ha biträtt kommissionsförslaget på denna punkt. Medicinalstyrelsen åter har
ansett detsamma icke godtagbart, då man aldrig kunde förutse huruvida
skälen för sterilisering vore av varaktig natur. Förbindelsen mellan makarna
kunde avbrytas genom dödsfall eller av annan anledning och den friska
maken skulle i så fall, om han blivit steriliserad, stå utan möjlighet att ingå
ny normal förbindelse. Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, karolinska
institutet och svenska läkaresällskapet ha likaledes uttalat sig mot bestämmelsen.

Befolkningskommissionens ståndpunkt att icke tillåta sterilisering med
hänsyn enbart till familjens ekonomiska välfärd har uttryckligen biträtts av
karolinska institutet, svenska läkaresällskapet, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundets styrelse, direktionen för psykiatriska sjukhuset och
förste provinsialläkaren i Gävleborgs län. Sveriges läkarförbund har gjort gällande,
att hänsynen till eventuell avkommas arvssundhet vore den enda under
alla förhållanden ovedersägliga grunden för sterilisering. I vår tid med den
katastrofala nedgången av födelsetalen borde det icke vara svårt att vinna gehör
för den meningen, att även vanvårdade men arvssunda barn vore att föredraga
framför inga barn alls. För övrigt torde det ligga inom kultursamhällets
möjlighet att förhindra vanvård i de fall där föräldrarnas materiella
och andliga resurser vore otillräckliga. Två reservanter inom svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundets styrelse ha däremot funnit det uppenbart,
att i en del fall svåra ekonomiska förhållanden i och för sig borde vara tillräckliga
för sterilisering. I fråga örn en fattig familj med ett mera avsevärt
antal harn vore i praktiken situationen ofta den, att antingen finge barnantalet
ohejdat växa och familjen så försättas i rent nödläge eller också måste
sterilisering företagas.

Beträffande s. k. humanitär indikation för sterilisering lia två medlemmar
av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse anfört, att
befolkningskommissionen genom att icke upptaga sådan indikation tvingade
en läkare att söka efter eugeniska eller medicinska skäl när humanitära skäl
åberopades. Detta syntes föga tilltalande och komrne säkerligen att av många
läkare anses utgöra hinder för dem att verkställa det önskade ingreppet i
fall, där sådant mänskligt sett bort företagas. Hinder för sterilisering i hithörande
fall kunde vidare framkalla tillgripande av abort.

Tredje polisintendenten i Stockholm har erinrat, att befolkningskommissionen
avböjt att upptaga någon särskild k r i m i n a 1 p o 1 i t i s k indikation
i sitt förslag under anförande att sådan själslig undermålighet eller
abnormitet som bland annat yttrat sig i brottsliga tendenser borde föranleda
sterilisering icke av kriminalpolitiska men väl av eugeniska eller sociala
skäl. Det vore enligt tredje polisintendenten måhända likgiltigt, vilken av
dessa olika indikationer man åberopade för en sterilisering av ifrågava -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

rande individer, men det vore ingalunda utan betydelse, att man betonade
vikten av de kriminalpolitiska verkningarna i mera vidsträckt mening av
sådant ingrepp. Ben av kommissionen konstaterade stora risken för att
psykiskt undermåliga och asociala, sexuellt ohämmade och oansvariga element
icke såsom befolkningen i övrigt spontant minskade sin fruktsamhet
hade sålunda sin givna kriminalpolitiska betydelse. Det vore viktigt att erhålla
såvitt möjligt klara bestämmelser beträffande nu ifrågavarande personer.
Med den formulering lagförslaget fått syntes spörsmålet emellertid ha
fått en otillfredsställande lösning.

Varken gällande steriliseringslag eller den av befolkningskommissionen
föreslagna lagen reglerar sterilisering på medicinsk indikation.

I vissa yttranden över befolkningskommissionens förslag har emellertid
givits uttryck för den uppfattningen, att jämväl sterilisering på sådan indikation
borde regleras i lag. Karolinska institutet har sålunda intagit denna
ståndpunkt och tillika föreslagit, att ett särskilt prövningsförfarande måtte
anordnas för att pröva indikationens förhandenvaro. Man måste nämligen
enligt institutet allvarligt räkna med att vid prövning av en ensam, kanske
mindre nogräknad, läkare en ''förtunning’ av indikationerna kunde ske.
Skyldighet att avlägga rapport till medicinalstyrelsen motverkade ej tillräckligt
detta, ty rapporten kunde vara mindre väl överensstämmande med
sanningen. Sveriges läkarförbund har anlagt liknande synpunkter. Förbundet
har emellertid å andra sidan även framhållit, att fall kunna förekomma då
ett inhämtande av central myndighets tillstånd skulle innebära onödig och
kanske ej alldeles riskfri omgång. Förbundet har därför föreslagit en bestämmelse
av innehåll, att för sterilisering av medicinska skäl fordras tillstånd
av central myndighet där ej skälen äro uppenbara eller trängande.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet har som sin åsikt uttalat,
att det vore äventyrligt och direkt inbjudande till missbruk om sterilisering
med samtycke finge ske redan av de skälet att det på grund av skräck för
graviditet förelåge viss risk för allvarlig psykisk skada.

I departementsutkastet, som avsåg både sterilisering med samtycke och
sådan åtgärd utan samtycke, upptogs en bestämmelse örn sterilisering på
medicinsk indikation. Enligt denna finge person, som lode av kroppslig
sjukdom, fel eller svaghet av sådan beskaffenhet att sterilisering funnes påkallad
med hänsyn till hans hälsa, steriliseras enligt lagen, dock ej utan eget
samtycke därest han vore i stånd alt lämna giltigt sådant. I utkastet upptogs
jämväl ett stadgande, enligt vilket såsom sterilisering i lagens mening
ej skulle anses sådant ingrepp i könsorganen av beskaffenhet att medföra
sterilitet, som är påkallat av terapeutiska skäl.

I sitt yttrande över departementsutkastet har medicinalstyrelsen biträtt
förslaget att i lag reglera sterilisering på medicinsk indikation. I vissa hänseenden
har styrelsen dock ifrågasatt ändring av utkastet i denna del. Styrelsen
har sålunda förordat, alt den medicinska indikationen angåves såsom
avseende även psykisk sjukdom, och i samband därmed uttalat som sin åsikt,
att medicinsk indikation kunde förligga redan vid fara för sjukdom och allt -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 13.

så innan sjukdomsfall inträffat. Att enligt utkastet sterilisering ej kunde
företagas för att förebygga en psykisk sjukdom, innebure en betydelsefull
brist. Exempel på medicinskt och humanitärt högst berättigad steriliseringsindikation
av detta slag erbjöde det fall, att en eljest frisk kvinna vid flera
barnsängar regelbundet visat sig sjukna i exogen graviditetspsykos. Att enligt
utkastet ingrepp av terapeutiska skäl i könsorganen lämnats utanför lagens
tillämpningsområde, funne styrelsen åter synnerligen lämpligt. Det vore
emellertid av vikt, att begreppet terapeutiska skäl’ icke finge vidare innebörd
än avsett vore. Örn operatörer, för alt undgå det lagstadgade prövningsförfarandet
vid sterilisering, läte begreppet omfatta även vad man i allmänhet
avsåge med profylax, skulle en stor del av lagens bestämmelser bliva
illusoriska. Det borde därför i lagtexten framhållas, alt terapeutiska skäl för
sterilisering ej kunde anses föreligga i andra fall än då ingreppet påkallades
av sjukdom i könsorganen.

Socialstyrelsen har avstyrkt, att lagen erhåller tillämpning på sterilisering
av medicinska skäl, och till grund härför åberopat framför allt svårigheten
att draga en hållbar gräns mellan profylaktisk och terapeutisk indikation.
Örn de profylaktiskt indicerade fallen lades under lagen, bleve denna för övrigt
ej obetydligt komplicerad. Veterligen hade hittillsvarande erfarenheter
rörande företagna steriliseringar av medicinska skäl icke påkallat någon inskränkning
i läkarnas fria bedömande av dessa. Därest emellertid medicinsk
indikation av profylaktisk art ansåges böra upptagas i lagen, borde indikationen
ej begränsas till sjukdom av kroppslig ari.

Enligt befolkningskommissionens förslag, som icke omfattade sterilisering
på medicinsk indikation, skulle sterilisering som vore reglerad i lag få företagas
allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Denna
ståndpunkt har uttryckligen gillats av medicinska fakulteten vid Uppsala
universitet, karolinska institutet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands
och Gävleborgs län, svenska läkaresällskapet, svenska provinsialläkarföreningen,
majoriteten inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
styrelse, direktionerna för psykiatriska sjukhuset, Ulleråkers sjukhus,
S:ta Maria sjukhus, Restads sjukhus och Västra Marks sjukhus samt
Stockholms stads sjukhusdirektion.

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet har däremot ansett, att bestämmelsen
örn medicinalstyrelsens prövning icke innebure tillfredsställande
säkerhet för en riktig tillämpning av steriliseringslagstiftningen, då sterilisering
enligt kommissionens förslag kunde verkställas av vilken legitimerad
läkare som helst. Garanti för en tillfredsställande prövning kunde enligt fakultetens
mening bäst vinnas genom att sterilisering endast finge ske å sjukvårdsanstalt,
som fått medicinalstyrelsens medgivande, och efter samråd
mellan två läkare. Om detta stadgades, syntes bestämmelsen om tillstånd av
medicinalstyrelsen icke behövlig. Anmälan om fallet med angivande av indikationen
borde dock lämnas till styrelsen. Genom att tillstånd av medicinalstyrelsen
ej behövde inhämtas skulle avgörande, huruvida sterilisering skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

företagas, kunna träffas jämförelsevis snabbt, något som vore önskvärt.
Situationen vore nämligen ofta synnerligen ömtålig, framför allt då det gällde
kvinnor. Så vore fallet exempelvis vid utförande av sterilisering i samband
med avbrytande av havandeskap och även i andra fall då vederbörande
stöde under starkt psykiskt tryck eller då det gällde att snabbt utnyttja
tillfället för att över huvud få en sterilisering till stånd. En ledamot av styrelsen
för statens institut för rasbiologi har ifrågasatt, huruvida garantier
funnes för att de läkare som ha ali göra den personliga undersökningen besutte
erforderlig sakkunskap. En prövning av handlingarna genom central
myndighet kunde icke uppväga primärundersökarens oförmåga att bedöma
saken. Därtill komme, att inhämtande i varje särskilt fall av tillstånd från
den centrala myndigheten vore förenat med så stora olägenheter att det
måste förutsättas inskränka lagens tillämpning. Två medlemmar av svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse lia ansett, att avgörandet borde
överlämnas åt den läkare till vilken framställning om sterilisering riktades.
I tveksamma fall borde läkaren kunna hänskjuta ärendet till medicinalstyrelsen.

Majoriteten inom styrelsen för statens institut för rasbiologi har anfört,
att även om kommissionens förslag på ifrågavarande punkt i stort sett vore
välbetänkt, borde dock i vissa särskilt brådskande fall undantag kunna medgivas.
Om exempelvis en kvinna skulle undergå en brådskande operation
vid vilken sterilisering lämpligen kunde komma till utförande, syntes det
vara en onödig omväg att avvakta beslut från medicinalstyrelsen. Vid fall
av denna art borde sterilisering vara tillåten efter samråd av två läkare.

I yttrandena har nästan enhällig anslutning givits befolkningskommissionens
förslag i vad detta avsåg att avskaffa den i gällande steriliseringslag
upptagna särskilda bestämmelsen beträffande sterilisering av sinnesslö, enligt
vilken sådan person må steriliseras utan tillstånd av medicinalstyrelsen
om två legitimerade läkare efter samråd funnit skäl till sterilisering föreligga
och skriftligt samtycke givits av vissa i lagen angivna personer. Enligt direktionen
för S:ta Birgittas sjukhus skulle emellertid tillräcklig garanti för enhetligt
bedömande vinnas genom föreskrift att den ene av de två läkarna
måste hava under minst tre år tjänstgjort vid statens eller därmed jämförligt
sinnessjukhus. Två medlemmar av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
styrelse ha anfört, alt varken vunna erfarenheter eller anförda synpunkter
utvisade att en centralisering av tillståndsprövningen vore av behovet
påkallad. En på insända handlingar byggd prövning hade alltid sin begränsning
och borde ej tillgripas i större omfattning än nödigt vore. Det borde
emellertid finnas tillfälle för läkare, som så önskade, att hänskjuta tvivelaktiga
fall till styrelsen. Vidare borde styrelsen, när den av inkomna anmälningar
funne, att en läkare verkställde sterilisering i påfallande stor utsträckning,
företaga undersökning och vid behov inskrida mot läkaren, varvid styrelsen
borde äga rätt att i sista hand fråntaga honom hans befogenhet att
vidtaga dylik åtgärd.

Befolkningskommissionens förslag, att frågor örn tillstånd lill sterilisering

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Departe ments chefen.

med samtycke skola inom medicinalstyrelsen prövas av en särskild nämnd,
har biträtts av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet,
karolinska institutet, statens institut för rasbiologi, svenska läkaresällskapet,
Stockholms stads barnavårdsnämnd samt två medlemmar av
svenska fattigvårds- och barnavårds förbundets styrelse. I fråga örn nämndens
sammansättning lia i vissa yttranden framställts särskilda önskemål.

Då lagstiftning örn sterilisering genom den nu gällande lagen den 18 maj
1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida
av rubbad själs verksamhet infördes i vår rätt, ansågs dess räckvidd böra
begränsas till personer som sakna förmåga att lämna giltigt samtycke till
ingreppet. Personer, som äro i stånd att lämna giltigt samtycke till sterilisering,
ansågos kunna utan stöd av särskild lagstiftning steriliseras, örn de samtyckt
därtill och bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk
natur förelåge. Till följd därav funnes redan beträffande denna
grupp av personer, de s. k. rättskapabla, möjlighet att med deras samtycke
få sterilisering till stånd i alla sådana fall då det kunde anses överensstämma
med samhällets intresse. Det ifrågasattes emellertid från skilda håll, huruvida
icke lagstiftningen borde utsträckas till att omfatta även denna grupp
av personer, och riksdagen anhöll, såsom nämnts i det föregående, örn utredning
angående frivillig sterilisering av rättskapabla personer.

Under den tid steriliseringslagen varit i kraft har det framträtt vissa olägenheter
av att lagen erhållit en på nu angivet sätt begränsad räckvidd. Åtskillig
ovisshet råder sålunda rörande den omfattning, i vilken sterilisering
får ske utan stöd av lag. Detta framgår bland annat av den starkt växlande
frekvens, i vilken sådan sterilisering förekommit. Steriliseringar utan tilllämpning
av lagen på annan indikation än kroppslig sjukdom ha på vissa
håll företagits i stor utsträckning, i en stad ända till sex å sju gånger
så ofta i förhållande till folkmängden som i övriga delar av landet.
Denna påfallande ojämnhet i praxis, vilken tydligen sammanhänger med
att vissa läkare i saknad av bestämmelser tillämpa mindre stränga normer
än andra, är ett uppenbart missförhållande. Det är möjligt, att den rådande
ovissheten haft till följd att sterilisering i viss utsträckning företagits, ehuru
tillräckliga skäl därtill saknats. I åtskilliga fall har nämligen icke av den
berättelse, som skall insändas till medicinalstyrelsen efter varje sterilisering,
med tillräcklig tydlighet framgått att ingreppet varit berättigat. Såsom särskilt
medicinalstyrelsen framhållit måste det anses betydelsefullt, att garantier
skapas mot att sterilisering äger rum på otillräckliga grunder. Sannolikt
har emellertid ovissheten på ifrågavarande område oftare orsakat, att
sterilisering icke kommit till stånd i fall då sådant ingrepp varit motiverat.
På ett påtagligt sätt har steriliseringslagens begränsning visat sig som en
nackdel, då steriliseringsansökningar hos medicinalstyrelsen måst, ehuru
sakliga skäl talat för ingreppet, lämnas utan bifall emedan det ej varit styrkt
att den som skolat steriliseras varaktigt saknat förmåga att lämna giltigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

samtycke därtill. Denna utgång av ansökningsärendet har ej sällan medfört,
att sterilisering icke kommit till stånd fastän personen i fråga skulle lia varit
villig att underkasta sig sterilisering enligt medicinalstyrelsens beslut. En
olägenhet av nuvarande begränsade lagstiftning är också, att en läkare, som
i en svårbedömd fråga om sterilisering utan tillämpning av lagen icke önskar
taga ansvaret, ej ens äger möjlighet att hänskjuta bedömandet och avgörandet
till medicinalstyrelsen. Åtskilliga sådana ärenden ha i själva verket på
grund av bristande insikt om lagens innebörd underställts medicinalstyrelsen,
som dock icke ägt befogenhet att pröva dem. Den rådande osäkerheten och
bristen på konsekvens i steriliseringsförfarandets tillämpning visar sig slutligen
däri, att det för en del av de utan tillämpning av lagen steriliserade finnes
anledning antaga att de icke haft förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden och alltså icke borde lia steriliserats utan den i steriliseringslagen
föreskrivna prövningen.

Efter tillkomsten av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap
har det ock framträtt såsom ett behov, att medicinalstyrelsen, som enligt
denna lag i viss omfattning har att pröva huruvida abort skall få företagas,
erhåller befogenhet att låta sin prövning omfatta jämväl frågan huruvida
kvinnan bör steriliseras. Enligt steriliseringslagen äger styrelsen emellertid
företaga sådan prövning endast om hon är varaktigt oförmögen att
lämna samtycke till åtgärden. I vissa andra fall skall styrelsen väl uppställa
sterilisering såsom villkor för abort, men den äger i dessa fall icke
meddela ett beslut som avgör, att sterilisering må ske.

Det sagda synes innebära goda skäl för en utvidgning av steriliseringslagstiftningen
till att omfatta jämväl sterilisering av personer som äro i
stånd att lämna giltigt samtycke till ingreppet. Med hänsyn till den erfarenhet,
som vunnits vid gällande steriliseringslags tillämpning, torde en allmän
reglering av steriliseringsförfarandet nu icke behöva möta större betänkligheter.
I yttrandena har tanken på en sådan utvidgning av lagstiftningen
nästan undantagslöst erhållit anslutning.

Med stöd av det anförda anser jag mig böra förorda, att den nuvarande
lagen örn sterilisering av vissa sinnessjuka m. fl. utbytes mot en mera
omfattande lag. Den nya lagen torde emellertid liksom den nuvarande
böra behandla endast sterilisering i inskränkt mening och alltså ej reglera
kastrering. Spörsmålet om lagstiftning angående kastrering torde icke lämpligen
kunna upptagas till prövning i detta sammanhang.

I vissa av de yttranden, som avgivits i detta lagstiftningsärende, har väckts
fråga huruvida det icke, i samband med att en allmän lagstiftning om sterilisering
införes, borde öppnas möjlighet att sterilisera personer som äro oförmögna
att lämna giltigt samtycke till åtgärden, oavsett huruvida oförmågan
får anses varaktig. Sterilisering enligt den nuvarande lagen får ej ske, såvida
det icke är styrkt att den ifrågavarande personens oförmåga att lämna
samtycke är varaktig, och eftersom det för sterilisering utan tillämpning av
lagen erfordras samtycke, kan han överhuvud ej lagligen steriliseras, så länge
oförmågan varar. Båda de myndigheter som senast yttrat sig i ärendet, näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

ligen socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, se i denna begränsning av nuvarande
lags tillämpningsområde ett allvarligt hinder mot åvägabringande
av sterilisering i önskvärd omfattning. Det erbjuder nämligen ofta avsevärda
svårigheter att konstatera, att eventuell oförmåga att lämna giltigt samtycke
är varaktig. Exempelvis är det, såsom medicinalstyrelsen anfört, ofta
svårt att avgöra, om en person som lider av schizophreni är varaktigt oförmögen
att lämna giltigt samtycke. Enligt styrelsens mening utgör förekomsten
av denna sjukdomsform ett övertygande bevis för önskvärdheten av att
sterilisering utan samtycke får äga rum utan att oförmågans varaktighet är
styrkt. Att bedöma huruvida en rubbning i själsverksamheten är att anse
såsom varaktig ligger för övrigt i viss mån utanför läkarnas vanliga uppgifter.
Det skulle medföra cn icke obetydlig praktisk fördel för rättstillämpningen,
om ifrågavarande begränsning avlägsnades. Såsom socialstyrelsen
framhållit skulle därigenom vinnas, att en person, vilkens sterilisering är indicerad
på grund av rubbad själsverksamhet, skulle kunna steriliseras örn
han samtyckt därtill, utan att det behövde prövas huruvida han vore oförmögen
att lämna giltigt samtycke och huruvida hans eventuella oförmåga
vore varaktig. Därest samtycket vore ogiltigt på grund av hans rubbade
själsverksamhet, vore nämligen förutsättningarna för sterilisering utan samtycke
uppfyllda.

Enligt min mening behöver en dylik uppmjukning av förutsättningarna för
sterilisering icke ingiva betänkligheter, örn prövningen huruvida sterilisering
må ske lägges i medicinalstyrelsens hand. Man torde tryggt kunna utgå
från att styrelsen icke kommer att giva tillstånd till sterilisering av någon
som ej själv kan bedöma innebörden av ingreppet, om gott hopp finnes att
han skall tillfriskna så att han kan bedöma frågan. Jag anser mig därför
böra biträda förslaget, att i den nya lagen icke upptages någon motsvarighet
till gällande lags inskränkning i ifrågavarande hänseende.

Det synes i stort sett råda enighet örn att den nya lagstiftningen bör byggas
på frivillighetens grund. I ett par yttranden har väl ifrågasatts att införa
bestämmelser om tvång till sterilisering i vissa fall, men något förslag
därom har icke framställts. I det vida övervägande antalet yttranden förutsättes
även, att liksom hittills i princip bör gälla att personer som äro i stånd
att lämna giltigt samtycke ej må steriliseras utan att de uttryckligen samtyckt
till åtgärden. De skäl, som i några yttranden anförts för undantag från
denna princip beträffande vissa grupper av personer, synas mig icke övertygande.
Tillämpningen av steriliseringslagen har för övrigt utvecklat sig
i sådan riktning, att vissa av önskemålen om utvidgning av steriliseringsmöjligheterna
bliva tillgodosedda inom ramen av gällande lag. Att såsom
i vissa yttranden föreslagits fastställa en åldersgräns, under vilken sterilisering
ej må ske eller samtycke till sterilisering i allt fall ej anses giltigt, torde
icke vara behövligt. Det kan tagas för givet, att den prövande myndigheten
även utan sådan föreskrift tager all nödig hänsyn till den ifrågavarande personens
ålder. En garanti mot missbruk ligger för övrigt däri, att underårig
i regel ej må steriliseras med mindre den som har vårdnaden om honom bereus
tillfälle att yttra sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Vid utformandet av indikationerna för sterilisering torde någon skillnad
icke behöva göras mellan sterilisering med samtycke och sådan åtgärd utan
samtycke.

Den eugeniska indikationen, vilken med hänsyn till sin principiella betydelse
synes böra nämnas främst, torde i anslutning till befolkningskommissionens
förslag och det remitterade departementsulkastet böra bestämmas
så, att därunder inbegripes icke blott, såsom i gällande lag, det fall att risk
föreligger att på avkomlingar kan överföras sinnessjukdom eller sinnesslöhet
utan även det fall att svårartad kroppslig sjukdom eller menligt lyte av
kroppslig art kan antagas bliva överförd. Något krav på att patienten själv
lider av den sjukdom eller svaghet, som kan befaras komma att drabba hans
avkomlingar, torde ej böra uppställas. Även friska personer kunna nämligen
vara bärare av sådana arvsanlag att avsevärd risk för sjukdom hos avkomma
är för handen.

Såsom social indikation torde böra upptagas, att någon prövas på grund
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn.
Denna avfattning är något mindre snäv än den i gällande lag använda, enligt
vilken för sterilisering kräves att personen i fråga kan med skäl antagas
vara för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn. Den
sociala indikationen torde emellertid böra utvidgas till att omfatta även
vissa fall, som icke eller åtminstone icke i främsta rummet kännetecknas av
rubbning av själsverksamheten. Socialstyrelsen har föreslagit att undermålighet,
som framträtt däri att en person fört ett utpräglat asocialt liv, skall
utgöra tillräcklig grund för sterilisering. Till motivering av sitt förslag har
styrelsen anfört, att steriliseringslagstiftningen borde vara tillämplig på den
som hemfallit åt svårt alkoholmissbruk ävensom oförbätterliga lösdrivare,
starkt kriminella med flera, oavsett huruvida rubbning av själsverksamheten
kan påvisas. Enligt styrelsen sammanhänger visserligen sådant höggradigt
asocialt levnadssätt i stor utsträckning med psykisk undermålighet, men det
är enligt styrelsen icke säkert, att själslig rubbning kan ådagaläggas hos varje
person inom den ifrågavarande kategorien beträffande vilken sterilisering är
önskvärd. Med anledning av styrelsens förslag vill jag förorda, att den
sociala indikationen utsträckes till att omfatta även asocialt levnadssätt.
Den erforderliga begränsningen av indikationen torde ernås genom att det
kräves, att levnadssättet är sådant att den ifrågavarande personen prövas
på grund därav vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden
om barn.

Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke sterilisering borde få äga
rum även då olämpligheten att vårda barn orsakats av kroppslig sjukdom.
Såsom exempel på hithörande fall, i vilka sterilisering syntes berättigad, har
styrelsen nämnt bland annat det, alt gift man lider av framskriden öppen
tuberkulos eller alt endera av två makar är svårt vanför. Skälen för sterilisering
i sådana fall torde emellertid vara avsevärt svagare än då olämpligheten
att vårda barn härrör av psykisk rubbning eller asocialt levnadssätt. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

svårigheter, som genom kroppslig sjukdom eller defekt uppstå för tillfredsställande
barnavård, äro merendels sådana att de kunna väsentligen avlägsnas
genom ekonomiska uppoffringar eller genom åtgärder från samhällets
sida. Då ekonomiskt nödläge icke ansetts tillräckligt såsom indikation för
sterilisering, har jag funnit övervägande skäl tala för att icke heller sterilisering
medgives på grund av olämplighet att vårda barn, vilken bär sin grund
i kroppslig svaghet.

Av skäl liknande dem som nu anförts anser jag mig icke böra tillstyrka,
att, såsom befolkningskommissionen förordat, möjlighet införes till sterilisering
på vad kommissionen betecknat såsom blandad indikation, nämligen då
i fråga om man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn till familjens välfärd
och förhållandena i övrigt föreligga synnerliga skäl av varaktig natur lill
sterilisering. I yttrandena har förslaget om sådan indikation väckt mycket
motstånd.

Syftet med befolkningskommissionens förslag i denna del torde emellertid
i viss mån kunna tillgodoses, därest i lagen upptagas bestämmelser örn
sterilisering på medicinsk indikation. Ingrepp av medicinska skäl är för närvarande
icke underkastat någon laglig reglering. Örn lagstiftningen utvidgas
till att omfatta personer, som ej lida av rubbad själsverksamhet, men medicinsk
indikation icke upptages, kommer medicinalstyrelsen även framgent
att sakna befogenhet att bifalla ansökan om sterilisering som icke är motiverad
av eugeniska eller sociala skäl, även örn styrelsen skulle finna sterilisering
vara påkallad av hänsyn till den ifrågavarande personens hälsa. Detta
måste anses innebära avsevärda olägenheter i synnerhet beträffande den
såsom utsläpade mödrar betecknade kategorien, vilken befolkningskommissionen
främst avsett med sitt förslag att tillåta sterilisering på blandad indikation.
I icke obetydlig utsträckning förekomma nämligen fall, då hustru
genom upprepade barnsbörder — måhända i förening med missförhållanden
inom hemmet beroende på alkoholism eller annan asocialitet hos mannen -—
blivit så försvagad att sterilisering med hänsyn till hennes hälsa synes motiverad
för att förskona henne från nya harnsbörder, utan att likväl eugenisk
indikation eller olämplighet att vårda barn är för handen. Medicinsk indikation,
omfattande liksom enligt abortlagen icke blott sjukdom och kroppsfel
utan även svaghet, synes sålunda kunna åberopas i de mest behjärtansvärda
av de fall, då den av befolkningskommissionen föreslagna blandade
indikationen skulle vara tillämplig. Eftersom det för närvarande ej erfordras
tillstånd för sterilisering på grund av medicinska skäl, skulle läkare visserligen
utan stöd av lagreglerat prövningsförfarande kunna företaga sterilisering
i dessa fall i lika stor utsträckning som om den medicinska indikationen
upptoges i lag, men med hänsyn till fallens svårbedömbara beskaffenhet
är det naturligt, att läkare ofta ej tilltro sig att på eget ansvar företaga ingrepp
i hithörande fall. Genom att den medicinska indikationen upptages i
lagen bliva därför steriliseringsmöjligheterna säkerligen i verkligheten utvidgade.
I betraktande av de nu berörda fallens svårbedömlighet är det ock,
såsom erfarenheten synes utvisa, knappast tillrådligt att avgörandet i dem

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

överlämnas åt varje enskild läkare. Det framgår av yttrandena, att såväl
medicinalstyrelsen som representanter för läkarkåren anlagt denna synpunkt.
Därmed är icke sagt, att alla hithörande fall böra läggas under ett centraliserat
prövningsförfarande. Huru förfarandet lämpligen bör anordnas skall
beröras i det följande.

Om medicinsk indikation upptages i lagen, torde den, i enlighet med vad
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen förordat, böra liksom motsvarande indikation
i abortlagen omfatta såväl kroppslig som psykisk sjukdom. Sterilisering
av vissa terapeutiska skäl torde emellertid böra lämnas utanför regleringen
i lagen. Undantaget torde, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, böra
avse ingrepp, som på grund av sjukdom i könsorganen är påkallat av terapeutiska
skäl. Frånsett sådana ingrepp torde sterilisering på medicinsk indikation
böra ifrågakomma endast beträffande kvinna. Det torde böra fordras,
att det på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan är påkallat
att hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medföra
fara för hennes liv eller hälsa. Med en sådan avfattning av indikationen
bbr väl ej, såsom medicinalstyrelsen förordat, enbart risk för graviditetspsykos
i och för sig tillräcklig för sterilisering. Där risken är av mera allvarlig
art, torde den emellertid ha sin grund i sjukdom eller svaghet som kan
åberopas såsom indikation.

En steriliseringslagstiftning, som i enlighet med det anförda upptager eugenisk,
social och medicinsk indikation, gör det möjligt att vid tillämpningen
taga hänsyn även till humanitära och kriminalpolitiska synpunkter. Att
upptaga särskilda indikationer för att tillgodose dessa synes därför icke erforderligt.

I de fall, som omfattas av den nya lagstiftningen, torde prövningen, huruvida
sterilisering må ske, böra i enlighet med den förhärskande meningen i
yttrandena regelmässigt anförtros åt medicinalstyrelsen. Sterilisering på medicinsk
indikation synes emellertid i vissa fall böra tillåtas efter ett enklare
prövningsförfarande. Det torde sålunda ej vara erforderligt att kräva medicinalstyrelsens
medverkan för att sterilisering skall få äga rum på grund av
kroppslig sjukdom eller kroppsfel. I dessa tämligen talrika fall synes det
vara tillräckligt, att steriliseringen sker med stöd av ett skriftligt utlåtande,
vari den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, med angivande av grunden för åtgärden, förklarat förutsättningarna
för densamma vara för handen. Sådant utlåtande fordras enligt
lagen örn avbrytande av havandeskap i de fall där det ej kräves tillstånd
av medicinalstyrelsen, och det synes nied hänsyn till det nära sambandet mellan
indikationerna för sterilisering och för abort, vilket medför att båda ingreppen
ofta böra utföras samtidigt på samma person, vara önskvärt, att lagarnas
bestämmelser örn prövningsförfarandet överensstämma beträffande
ifrågavarande fall. Läkare, som känner sig tveksam huruvida sterilisering
hör företagas, kan hänskjuta avgörandet lill den centrala prövningsmyndigheten.
En specialbestämmelse torde därutöver erfordras för det fall som avses
i 7 § lagen örn avbrytande av havandeskap, nämligen det då abort, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

är indicerad av sjukdom eller kroppsfel hos kvinna, är brådskande och därför
må utföras av läkare utan iakttagande av eljest stadgad ordning. Om
därvid finnes grundad anledning till antagande att sjukdomen eller kroppsfelet
skulle komma att vid nytt havandeskap medföra allvarlig fara för kvinnans
liv eller hälsa, bör den läkare som utför aborten äga att samtidigt företaga
sterilisering å kvinnan utan att inhämta medicinalstyrelsens tillstånd eller
utlåtande av annan läkare.

Däremot torde gällande lags regel, att sterilisering av sinnesslö under vissa
förutsättningar tår företagas utan tillstånd av medicinalstyrelsen, icke
böra bibehållas. Erfarenheterna från bestämmelsens tillämpning torde ha
visat, att den icke alltid tillämpats på sätt som varit avsett och alt det för
att vinna enhetlighet i bedömandet av hithörande fall kräves att dessa handläggas
av central myndighet. I yttrandena har förslaget att upphäva denna
särbestämmelse rönt nästan enhällig anslutning.

Med medicinalstyrelsen torde för behandling av ifrågavarande ärenden
sakkunniga böra kunna adjungeras i anslutning till den anordning, som användes
vid tillämpning av gällande steriliseringslag och av abortlagen. Det
torde ej vara lämpligt att taga ställning till den av befolkningskommissionen
framförda tanken att för ändamålet tillsätta en särskild nämnd inom
styrelsen, förrän den nya lagen varit i tillämpning så lång tid att erfarenhet
vunnits rörande prövningsförfarandets art och omfattning. Ej heller anser
jag mig i nuvarande statsfinansiella läge kunna upptaga medicinalstyrelsens
önskemål, att styrelsens arbetskrafter måtte förstärkas med hänsyn till den
föreslagna utvidgningen av styrelsens arbetsuppgifter. Ett skäl att ställa sig
avvaktande till detta önskemål är även, att ehuru den ifrågavarande reformen
å ena sidan kommer alt medföra ökning av antalet steriliseringsärenden
som skola behandlas av styrelsen, den å andra sidan torde komma att i vissa
hänseenden underlätta ärendenas handläggning.

Såsom befolkningskommissionen framhållit är det för steriliseringslagstiftningens
tillämpning av vikt, att rätt att taga initiativ till sterilisering
tillkommer personer och organ som kunna antagas ägna intresse åt uppgiften
att få till stånd sterilisering i fall där sådant ingrepp är påkallat. För att i
den mån så finnes motiverat tillgodose önskemål örn vidgad initiativrätt som
framställts av befolkningskommissionen och i vissa yttranden torde bestämmelserna
örn initiativrätt i kungörelsen den 2 november 1934 med tillämpningsföreskrifter
till steriliseringslagen böra underkastas omprövning.

I enlighet med de grunder, för vilka jag nu redogjort, bör enligt min
åsikt en ny lag om sterilisering komma till stånd. Jag förordar alltså, att
den nu gällande lagen den 18 maj 1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka,
sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet utbytes mot en
lag om sterilisering, avseende ej blott såsom den nuvarande lagen sterilisering
utan samtycke utan även sådan åtgärd med samtycke av den ifrågavarande
personen. Det torde enligt den nya lagen ej längre såsom nu böra
för sterilisering utan samtycke krävas, att vederbörande är varaktigt ur

Kungl. Majlis proposition nr 13.

stånd att lämna samtycke till åtgärden. Däremot torde även i den nya lagen
böra upprätthållas principen, att ingen som är i stånd att giva samtycke till
sterilisering må steriliseras utan att ha lämnat sådant. Icke heller torde någon
bestämmelse om tvång till .sterilisering böra införas. Bland indikationerna
för sterilisering torde den eugeniska böra upptagas främst. Jämte
själslig sjukdom eller defekt synes i motsats till vad nu gäller även svårartad
sjukdom eller menligt lyte av kroppslig art, som kan antagas gå i arv,
böra upptagas såsom grund för sterilisering. Den sociala indikationen torde
likaledes böra något utvidgas, huvudsakligen genom att den utsträckes till
att omfatta även sådan uppenbar olämplighet att vårda barn vilken har sin
grund i asocialt levnadssätt. I lagen torde vidare, till skillnad från vad nu
gäller, böra upptagas en på visst sätt begränsad medicinsk indikation. Det
torde sålunda böra stadgas, att kvinna må steriliseras om det på grund av
sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos henne är påkallat att hon underkastas
sådan åtgärd för att förebygga havandeskap som skulle medföra fara för
hennes liv eller hälsa. Ingrepp i könsorganen, som på grund av sjukdom i
dessa organ är påkallat av terapeutiska skäl, synes emellertid böra lämnas
utanför området för den lagliga regleringen, även där ingreppet är sådant
att det orsakar sterilitet. Prövningen, huruvida sterilisering må äga rum,
torde alltjämt som regel böra förbehållas medicinalstyrelsen. Den nuvarande
bestämmelsen örn ett enklare prövningsförfarande beträffande sinnesslöa
bör upphävas. Däremot synes undantag från regeln om prövning av medicinalstyrelsen
böra stadgas för vissa fall, då för sterilisering åberopas medicinsk
indikation. Sterilisering på grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel
torde sålunda böra få företagas med stöd av skriftligt utlåtande, vari den
läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen
föreskriver, med angivande av grunden för åtgärden, förklarat förutsättningarna
för densamma vara förhanden. Vidare torde, där havandeskap avbrytes
i sådant brådskande fall för vilket lagen om avbrytande av havandeskap
stadgar en förenklad prövning, läkaren böra äga företaga sterilisering
å kvinnan, om grundad anledning finnes till antagande att sjukdom eller
kroppsfel som föranleder aborten kommer att vid nytt havandeskap medföra
allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget tili lag örn sterilisering.

1—3 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer torde få hänvisas till den föregående
redogörelsen för förslagets allmänna grunder.

4 §•

Enligt gällande steriliseringslag skall sterilisering verkställas av legitimerad
läkare och må endast ske genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

I)e pär te rne riset#
feli.

skada till hälsan ej är förenad därmed. Sterilisering av sinnesslö, som företages
utan att tillstånd till ingreppet inhämtats från medicinalstyrelsen, skall
verkställas å lasarett eller sjukstuga eller ock å annan anstalt, beträffande
vilken styrelsen medgivit att sterilisering må företagas där.

Befolkningskommissionen föreslog, beträffande sterilisering med samtycke,
i nu nämnda hänseenden allenast en bestämmelse att ingreppet skulle verkställas
av legitimerad läkare. 1 flera yttranden över förslaget erinrades emellertid,
att jämväl beträffande sterilisering med samtycke borde föreskrivas
att sterilisering endast finge ske genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet
skada till hälsan ej vore därmed förenad. I många yttranden, däribland
de av medicinalstyrelsen, karolinska institutet, medicinska fakulteten i Lund,
statens institut för rasbiologi och Sveriges läkarförbund avgivna, framhölls
vidare såsom önskvärt, att sterilisering blott finge företagas å därför lämpad
anstalt.

I det remitterade departementsutkastet voro båda de sålunda uttalade önskemålen
tillgodosedda. Medicinalstyrelsen erinrade däremot allenast, att starka
skäl syntes tala för att bestämmelsen om steriliserings företagande på
anstalt erhölle samma avfattning som den i abortlagen meddelade föreskriften
alt avbrytande av havandeskap skall ske å anstalt av viss beskaffenhet
och i regel av där anställd läkare. Socialstyrelsen åter gjorde gällande, att
det ej vore påkallat att sterilisering städse skulle ske å anstalt av det slag
som avsåges i abortlagen. Sterilisering utfördes nämligen genom ett operativt
ingrepp som, åtminstone i fråga om män, icke krävde nämnvärd instrumentell
utrustning. Till undvikande av onödiga kostnader borde därför sterilisering
av personer, intagna å alkoholistanstalt, lösdrivaranstalt, fängelse
eller annan liknande anstalt, kunna få utföras inom denna. Enligt styrelsens
mening borde dock hellre föreskriften att steriliseringen skulle ske å anstalt
helt borttagas. En sådan föreskrift vore nämligen ägnad att avhålla dem,
som ej redan förut vistades å anstalt, från sterilisering, emedan intagning å
anstalt medförde tidsförlust och kostnad samt därtill kunde befaras äventyra
den anonymitet som patienten hade rätt att kräva.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört har beträffande sterilisering
av man, vilken sker genom en enkel och ofarlig operation, endast
föreskrivits att ingreppet skall utföras av legitimerad läkare. Sterilisering
av kvinna åter, som erfordrar en mera ingripande operation och till följd
därav kräver iakttagande av noggranna försiktighetsmått, har ansetts ej böra
få företagas annorstädes än på anstalt som är utrustad med betryggande anordningar.
Det har därför beträffande sterilisering av kvinna upptagits samma
bestämmelser i ifrågavarande hänseende som de, vilka enligt abortlagen
gälla för avbrytande av havandeskap.

Emedan kastrering uttryckligen undantagits från den föreslagna lagens
tillämpningsområde, har det icke ansetts erforderligt att upptaga föreskriften
att sterilisering skall ske genom ingrepp som i allmänhet ej är förenat
med skada till hälsan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

5 §•

I redogörelsen för förslagets allmänna grunder har innehållet i denna paragraf
redan berörts. På förslag av medicinalstyrelsen har föreskrivits, att
läkaren skall inhämta samtycke till sterilisering av kvinnan själv, där hon
kan lämna sådant, och eljest om möjligt av anhörig till henne.

6 §•

Denna paragraf är likalydande med 5 § i gällande steriliseringslag.

V §•

Enligt gällande steriliseringslag kan medicinalstyrelsens beslut i ärende
angående sterilisering överklagas genom besvär hos Konungen.

Medicinalstyrelsen har emellertid ifrågasatt, huruvida icke denna bestämmelse
borde borttagas. Örn den bibehölles, borde den kompletteras med en
föreskrift, att sterilisering ej finge ske förrän beslutet vunnit laga kraft. Att
uppskjuta ingreppet till denna tidpunkt vore emellertid i många fall av
praktiska skäl ogenomförbart.

Den av medicinalstyrelsen framhållna omständigheten, att bestämmelse Departementsom
rätt att överklaga styrelsens beslut i steriliseringsärende följdriktigt bor- chefende
medföra att besvärstidens utgång avvaktades innan ingreppet utfördes,
utgör uppenbarligen ett tungt vägande skäl mot att bibehålla den nuvarande
bestämmelsen om besvärsrätt. I många fall och i synnerhet där sterilisering
bör utföras i samband med abort skulle sådan tidsutdräkt vara i hög grad
oläglig och den skulle, när aborten ej kan uppskjutas, kunna medföra att
två ingrepp gjordes och således risken för kvinnan ökades. Då därtill kommer,
att det för en person, som är missnöjd med att styrelsen givit tillstånd
till sterilisering å honom, icke är av större värde att kunna anföra besvär
över beslutet, eftersom ingreppet i allt fall icke kan utföras örn han ej frivilligt
underkastar sig detsamma, har rätten att överklaga styrelsens beslut
begränsats till de fall, då ansökning om tillstånd till sterilisering lämnats
utan bifall.

8 §.

Denna paragraf motsvarar med någon formell jämkning 7 § i gällande
steriliseringslag.

9 §•

Denna paragraf skiljer sig från 8 § gällande lag allenast så till vida, som
bestämmelserna örn böters förvandling såsom numera överflödiga uteslutits.

10 §.

Paragrafen har oförändrad överflyttats från 9 § gällande lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938
(nr 318) om avbrytande av havandeskap.

Emedan enligt den föreslagna lagen om sterilisering sådant ingrepp kan
äga rum å person som är oförmögen att lämna giltigt samtycke till ingreppet,
oavsett huruvida oförmågan är att anse såsom varaktig, har bestämmelsen
i sista stycket om sterilisering såsom villkor för abort kunnat göras
tillämplig i alla fall med undantag av dem, där sterilisering av särskilda skäl
finnes olämplig.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om sterilisering; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll (bilaga A) utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om sterilisering.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Kan någon med skäl antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar
överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller
menligt lyte av annat slag, eller

prövas någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt vara
för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn,

må han steriliseras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.

Är på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna påkallat att
hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medföra fara för
hennes liv eller hälsa, må ock med hennes samtycke sterilisering enligt denna
lag företagas å henne.

Med sterilisering förstås i denna lag icke kastrering.

2 §■

Saknar någon, som enligt denna lag må steriliseras, på grund av rubbad
själs verksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må
han steriliseras ändå att han ej samtyckt därtill.

3 §•

Sterilisering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,
med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, örn han är underårig
den som har vårdnaden om honom, örn han är omyndigförklarad hans förmyndare,
örn han är gift hans make samt om haji är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock på grund av kroppslig
sjukdom eller kroppsfel sterilisering enligt 1 § andra stycket företagas med
stöd av skriftligt utlåtande, vari den läkare som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, med angivande av grunden
för åtgärden, förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen.

4 §•

Sterilisering av man skall utföras av legitimerad läkare.

5 §•

Finnes vid avbrytande av havandeskap enligt 7 § lagen den 17 juni 1938
om sådant ingrepp grundad anledning till antagande, att sjukdom eller kroppsfel
som föranleder ingreppet kommer att vid nytt havandeskap medföra
allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, må den läkare, som utför ingreppet,
samtidigt å kvinnan företaga sterilisering utan hinder av vad ovan i denna
lag sägs, dock ej utan hennes samtycke där hon är i stånd att lämna giltigt
sådant. Är hon icke i stånd därtill, skall läkaren, örn så kan ske utan menligt
dröjsmål, inhämta samtycke av anhörig till henne.

6 §•

7 §•

över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering vägrats,
må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen
från den då beslutet meddelades.

I övrigt må medicinalstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.

8 §•

överträder någon vad i denna lag stadgas och är ej förseelsen eljest belagd
med straff, dömes till dagsböter.

9 §•

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej äv målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 35

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941, då lagen den 18 maj 1934 om
sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad
själsverksamhet upphör att gälla.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av
havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §•

Har kvinnan--— till åtal.

Avbrytande av---tala därför.

Havandeskap må ej avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan, varom
i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl sterilisering å henne företages, utan så
är att sådan åtgärd av särskilda skäl finnes olämplig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om sterilisering.

Härigenom förordnas som följer:

1 8-

Rån någon med skäl antagas komma att på avkomlingar överföra sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller betydande sjukdom eller lyte av annat slag, eller
prövas någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden
om barn, må han steriliseras enligt denna lag, örn han samtycker
därtill.

Är någon, som enligt första stycket må steriliseras, på grund av sin rubbade
själsverksamhet varaktigt ur stånd att lämna giltigt samtycke till sådan
åtgärd, må sterilisering enligt denna lag företagas å honom ändå att han
ej samtyckt därtill.

Jämväl den, som lider av kroppslig sjukdom, fel eller svaghet av sådan
beskaffenhet att sterilisering finnes påkallad med hänsyn till hans hälsa,
må steriliseras enligt denna lag, dock ej utan eget samtycke därest han är
i stånd att lämna giltigt sådant.

Med sterilisering förstås i denna lag icke kastrering och ej heller sådant
ingrepp i könsorganen av beskaffenhet att medföra sterilitet, som är påkallat
av terapeutiska skäl.

2 §.

Sterilisering må företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant
tillstånd må ej lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där
så ske kan, bereus, örn han är underårig den som har vårdnaden örn honom,
om han är omyndigförklarad hans förmyndare, örn han är gift hans make
samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sterilisering enligt 1 § tredje
stycket på grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel företagas med stöd
av skriftligt utlåtande, vari den läkare som utför ingreppet samt annan läkare
i den tjänsteställning Konungen föreskriver, med angivande av grunden
för åtgärden, förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen.

3 §.

Sterilisering skall utföras av legitimerad läkare å lasarett eller därmed
jämförlig allmän anstalt eller å sjukstuga eller ock å annan anstalt som medicinalstyrelsen
godkänt för ändamålet och må endast ske genom ingrepp
av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed förenad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

4 §.

5 §.

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning
med sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt
mål yppa något av vad därvid förekommit.

6 §.

över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående sterilisering må besvär
anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då beslutet
meddelades.

7 §•

Överträder eller åsidosätter någon vad i denna lag stadgas och är ej förseelsen
eljest med straff belagd, dömes till dagsböter.

8 §.

Förseelse mot vad i 5 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

9 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941, vilken dag lagen den 18 maj
1934 örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida
av rubbad själsverksamhet upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 november
1940.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 12 november 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 25 oktober 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om sterilisering; och

2) lag cmgående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
örn avbrytande av havandeskap.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
Ivar Strahl.

Förslaget till lag om sterilisering.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet:

1 §•

I första stycket av paragrafen upptages såsom grund för sterilisering även
svårartad sjukdom eller menligt lyte av kroppslig art som kan antagas gå
i arv. Då sjukdom och lyte böra i förevarande hänseende likställas, föreslås,
att uttrycket menligt lyte, såsom för svagt, utbytes mot svårt lyte.

Enligt andra stycket skall sterilisering kunna företagas, om det på grund
av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna är påkallat att hon steriliseras
för att förebygga havandeskap, som skulle medföra fara för hennes
liv eller hälsa. Med hänsyn till indikationens delvis ganska obestämda innebörd
torde det vara nödigt att skärpa fordran på graden av den fara, vartill
hänsyn må tagas. Lagrådet hemställer fördenskull, att ordet fara ersättes
med uttrycket allvarlig fara. Härigenom vinnes ock överensstämmelse med
stadgandet i 1 § 1. lagen örn avbrytande av havandeskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

3 §.

Avfattningen av andra stycket lärer med erforderlig tydlighet utmärka, att
det endast är vid fall av kroppslig sjukdom eller kroppsfel hos kvinna som
sterilisering kan ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Innan sterilisering
företages på grund av svaghet eller själssjukdom, skall således dylikt tillstånd
alltid inhämtas.

Enligt 4 § lagen örn avbrytande av havandeskap får sådan åtgärd, örn
kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna
giltigt samtycke därtill, företagas endast efter prövning av medicinalstyrelsen.
Motsvarande regel torde vara avsedd att gälla även i fråga om sterilisering.
Den i andra stycket av förevarande paragraf intagna hänvisningen till 1 §
andra stycket i lagförslaget synes dock, i betraktande av det inbördes förhållandet
mellan 1 och 2 §§, icke giva klart uttryck häråt. Lagrådet hemställer
därför, att lagtexten i detta stycke måne i angivna hänseende förtydligas.

5 §•

Denna paragraf giver läkare i vissa fall befogenhet att i samband med
avbrytande av havandeskap företaga sterilisering av kvinna i annan ordning
än i 3 § sägs. Såsom villkor härför stadgas att kvinnan skall till åtgärden
lämna sitt samtycke, där hon är i stånd att lämna giltigt sådant,
men att i annat fall läkaren skall, örn så kan ske utan menligt dröjsmål, inhämta
samtycke av anhörig till kvinnan. I paragrafen angives icke närmare
till vilken person läkaren har att hänvända sig för inhämtande av sådant
samtycke. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att härvid i första hand
bör ifrågakomma, örn kvinnan är gift hennes make och örn hon är underårig
den som har vårdnaden om henne. En erinran härom bör måhända lämnas
i de tillämpningsföreskrifter, som enligt 10 § skola utfärdas av Konungen.

7 §•

Rätt att överklaga beslut, varigenom medicinalstyrelsen meddelat tillstånd
till sterilisering, torde, såsom i remissprotokollet framhållits, i många fall
och i synnerhet där sterilisering bör ske i samband med avbrytande av havandeskap
kunna föranleda olägligt dröjsmål med ingreppets verkställande
eller rent av omöjliggöra detsamma. Det vöre visserligen tänkbart, att åt
medicinalstyrelsen inrymdes befogenhet att i brådskande fall förordna, att
beslutet linge omedelbart verkställas, men delia skulle i sin ordning medföra,
att besvärsrätten måste begränsas i ej oväsentlig utsträckning. Skäl av
dylik art kunna väl ej anföras mot klagorätt över beslut, varigenom medicinalstyrelsen
vägrat tillstånd till sterilisering. Å andra sidan må framhållas,
att här icke föreligger något egentligt behov av klagorätt, då dylikt beslut
ej är för framtiden bindande och frågan alltså kan när som helst ånyo underställas
medicinalstyrelsen.

Prövningen av frågor rörande sterilisering äro av huvudsakligen medicinsk
art och det torde, såsom av föredragande departementschefens ydran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

de framgår, komma att sörjas för att vid hithörande ärendens behandling
inom medicinalstyrelsen erforderlig sakkunskap är att tillgå. Med hänsyn
härtill synes det icke möta några allvarligare betänkligheter att, liksom redan
är fallet i frågor om avbrytande av havandeskap, överlämna det slutliga
avgörandet till medicinalstyrelsen. I och för sig är det även önskvärt att
samma fullföljdsregler gälla i ärenden om sterilisering som i ärenden rörande
avbrytande av havandeskap, då frågorna härom äro ganska närstående
och i vissa fall skola behandlas i ett sammanhang.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i paragrafen i
stället för de föreslagna bestämmelserna upptages stadgande att över medicinalstyrelsens
beslut i ärende angående sterilisering klagan ej må föras.

Därest denna hemställan bifalles, kommer stadgandet i 2 § 17 :o) regeringsrättslagen
såvitt angår mål om sterilisering att bliva överflödigt.

8 §•

Enligt 8 §, som motsvarar 7 § i gällande steriliseringslag, kan överträdelse
av den föreslagna lagens föreskrifter icke föranleda strängare straff än dagsböter,
där ej förseelsen eljest är belagd med straff. Anledningen lill att man
ansett sig kunna stanna vid en så lindrig straffskala är uppenbarligen framför
allt den, att vissa fall av rättsstridig sterilisering kunna bliva att bedöma
enligt 14 kapitlet strafflagen.

Även utanför det område som träffas av bestämmelserna i nämnda kapitel
kunna emellertid, särskilt då nu steriliseringsbestämmelserna skola avse även
rättskapabla personer, förekomma fall av den allvarliga beskaffenhet att en
tillämpning av frihetsstraff är på sin plats. Såsom exempel kan anföras att
någon steriliserat ett flertal personer, visserligen med deras samtycke men
utan inhämtande av medicinalstyrelsens tillstånd, där sådant erfordrats.
Även om det ej kan fastslås att sterilisering verkställts utan giltig indikation,
är det påtagligt att ett dylikt åsidosättande av lagens kontrollföreskrifter innebär
en förseelse av betänklig art. Likväl skulle enligt förslaget endast böter
kunna ådömas. Behov torde därför förefinnas att i straffskalan upptaga
även frihetsstraff.

Vidare synes själva bröttsbeskrivningen vara i behov av viss komplettering.
Med hänsyn till den stora betydelse, som i ärenden av detta slag måste
tillmätas uppgifter av läkare eller andra personer, torde i steriliseringslagen
— liksom redan skett i 12 och 13 §§ lagen om avbrytande av havandeskap
— straff böra stadgas för den som mot bättre vetande till myndighet
eller läkare lämnar falsk utsaga.

Samtliga förseelser mot lagen synas lämpligen kunna hänföras under en
för paragrafen i dess helhet gemensam straffskala av dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Inom denna ram torde de olika graderna av brottslighet
kunna vinna nödigt beaktande. Om paragrafen inledes med det praktiska
huvudfallet att någon verkställer sterilisering i strid med lagen, återstår av
de förseelser paragrafen bör avse, jämte lämnandet av falska uppgifter, endast
kränkande av tystnadsplikten. Det i förslaget angivna förbehållet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

förseelsen ej eljest är belagd med straff bör, om fängelse införes i straffskalan,
begränsas till det fall att förseelsen ej eljest är belagd med strängare
straff. Förbehållet, som för sin tillämplighet förutsätter att de olika straffen
äro jämförbara, torde ej göra steriliseringslagens straffbestämmelse otillämplig
för den händelse gärningen tillika enligt 25 kapitlet strafflagen kan föranleda
suspension eller avsättning. Tillräcklig anledning torde ock saknas
att från frihetsstraff undantaga en tjänsteläkare i fall då annan läkare är
underkastad sådant straff.

Lagrådet hemställer på de ovan anförda skälen, att 8 § erhåller sådan lydelse
att den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot
bättre vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående
sterilisering eller överträder vad i 6 § stadgas dömes, där ej förseelsen
eljest är belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst
ett år. .

Om denna hemställan bifalles, torde den i 3 § lagen den 21 september 1915
om behörighet att utöva läkarkonsten förekommande uppräkningen av lagrum
böra fullständigas genom omnämnande av 8 § i förevarande lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av"2 § lagen om
avbrytande av havandeskap.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Itihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 december 19)0.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Fehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Bergquist, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
lagrådets den 29 november 1940 avgivna utlåtande över de den 25
oktober 1940 till lagrådet remitterade förslagen till lag om sterilisering och
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»1 förslaget till lag om sterilisering ha de ändringar vidtagits, örn vilka
lagrådet hemställt vid 1, 3 och 8 §§.

Däremot har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga att genom ändring
i 7 § utesluta rätten att överklaga beslut av medicinalstyrelsen, varigenom
tillstånd till sterilisering vägrats. Såsom lagrådet anmärkt skulle det visserligen
icke möta allvarligare betänkligheter att överlämna det slutliga avgörandet
till medicinalstyrelsen såsom skett i lagen om avbrytande av havandeskap.
Emellertid torde icke samma skäl till begränsning av klagorätten föreligga
beträffande frågor örn sterilisering som beträffande abortfrågor, vilka
av naturliga skäl kräva ett snabbt avgörande. Då sterilisering ifrågasättes
med åberopande av social indikation, kunna andra synpunkter än de rent
medicinska träda i förgrunden vid prövningen. Aven med hänsyn till sådana
fall då offentlig myndighet påyrkat sterilisering synes det finnas skäl att
icke inskränka besvärsrätten på sätt som föreslagits.

Med anledning av den enligt lagrådets hemställan vidtagna skärpningen
av straffbestämmelsen i 8 § bör, såsom lagrådet anmärkt, uppräkningen av
lagrum i 3 § lagen den 21 september 1915 örn behörighet att utöva läkarkonsten
fullständigas genom omnämnande av 8 § i förevarande lag, varjämte
5 § i 1915 års lag torde böra på motsvarande sätt ändras. Chefen
för socialdepartementet torde komma att i annat sammanhang framlägga
förslag härom.»

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag, det förstnämnda
efter ändring i angivna hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.