Kungl. Maj:ts proposition nr 139 (Proposition 1951:139)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Nr 139.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område,
in. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt med överlämnande av texten till en den 2 februari 1951 avslutad överenskommelse
mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland
angående förlängning av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets
område samt, i svensk översättning, två i samband med överenskommelsens
undertecknande utväxlade skrivelser vill Kungl. Maj :t härmed dels
äska riksdagens godkännande av överenskommelsen dels ock jämlikt § 87
regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag
om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskyddsoch
varumärkeslagstiftningen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I samband med det andra världskriget ha på det industriella rättsskyddets
område uppstått svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister.
1 syfte att öppna möjlighet till normala relationer på detta område mellan
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland har den 2 februari 1951 avslutats
en överenskommelse mellan de båda länderna angående förlängning av
prioritetsfrister för ansökningar om patent, mönster och varumärken m. m.
I propositionen äskas riksdagens godkännande av överenskommelsen.

För genomförande här i landet av överenskommelsen kräves ny lagstiftning.
Förslag härtill framlägges i propositionen.

1 liihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 139.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Överenskommelse mellan Konungariket
Sverige och. Förbundsrepubliken
Tyskland angående förlängning av
prioritetsfrister på det industriella
rättsskyddets område.

Konungariket Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland

hava, föranledda av en önskan att
ernå en reglering angående förlängning
av vissa prioritetsfrister på det
industriella rättsskyddets område,
beslutat att därom träffa en överenskommelse.

För detta ändamål hava till fullmäktige
utsett:

Hans Majestät Konungen av Sverige
:

Utomordentliga sändebudet och
befullmäktigade ministern Ragnar
Kumlin;

Förbundsrepubliken Tysklands President
:

Presidenten för Deutsches Patentamt
Prof. Dr. Eduard Reimer;

vilka, efter att hava utväxlat sina
i god och behörig form funna fullmakter,
överenskommit om följande
bestämmelser.

Artikel 1.

De i artikel 4 av den i Haag den
6 november 1925 reviderade Pariskonventionen
för skydd av den industriella
ägandei’ätten angivna prioritetsfrister
för ingivande eller registrering
av ansökningar om patent,
om skydd för nyttighetsmodeller,
industriella mönster eller modeller
samt fabriks- och handelsmärken,
vilka frister den 1 januari 1945 icke
utgått eller vilka börjat löpa först
efter denna tidpunkt och gå till ända
före den 1 juli 1951, skola av vart
och ett av de fördragsslutande län -

Abkommen awischen der Bundesrepublik
Deutschland und dem Königreich
Schweden uber die Verlängerung von
Prioritätsfristen auf dem Gebiet des
gewerbliehen Reohtsschutzes.

Die Bundesrepublik Deutschland und
Das Königreich Schweden

von dem Wunsche geleitet, eine Regelung
uber die Verlängerung bestimmter
Prioritätsfristen auf dem
Gebiet des gewerbliehen Rechtsschutzen
zu treffen, sind iibereingekommen,
ein Abkommen zu schliessen.

Zu diesem Zweck haben zu ihren
Bevollmächtigten ernannt:

Der Präsident der Bundesrepublik
Deutschland:

den Präsidenten des Deutschen
Patentamts Prof. Dr. Eduard Reimer; Seine

Majestät der König von
Schweden:

den ausserordentlichen Gesandten
und bevollmächtigten Minister Ragnar
Kumlin;

die, nach Austausch ihrer in guter
und gehöriger Form befundenen
Vollmachten, die nachstehenden Bestimmungen
vereinbart haben:

Artikel 1.

Die in Artikel 4 der Pariser Verbandsubereinkunft
zum Schutz des
gewerbliehen Eigentums in der ant G.
November 1925 im Haag revidierten
Fassung för die Hinterlegung von
Anmeldungen fur Erfindungspatente,
Gebrauchsmuster, gewerbliche Muster
oder Modelle oder Fabrik- und
Handelsmarken vorgesehenen Prioritätsfristen,
die ant 1. Januar 1945
noch nicht abgelaufen waren oder
die erst nach diesem Zeitpunkt zu
laufen begonnen haben und vor dem
1. Juli 1951 ablaufen, werden von

Kumjl. Maj:ts proposition nr 139.

derna till förmån för dem, som tillhöra
det andra landet, förlängas till
och med den 31 december 1951.

Förlängning av prioritetsfristerna
må dock icke medgivas medborgare
i de fördragsslutande länderna, vilka
förvärvat rätten till en ansökning
efter den 1 april 1950 från någon,
som tillhör annat land.

Artikel 2.

Med ansökningar enligt denna
överenskommelse avses ansökningar,
gjorda i land, som är anslutet till
Pariskonventionen, däribland inbegripna
ansökningar hos de i kraft
av den tyska lagen den 5 juli 1948
upprättade anmälningsmyndigheterna
i Berlin och Darmstadt.

Artikel 3.

Den i de fördragsslutande ländernas
lagstiftning föreskrivna fristen
för avgivande av prioritetsförklaring
utgår med avseende å de i denna
överenskommelse nämnda ansökningarna
icke före utgången av 1951.

Artikel 4.

Tredje man, som, efter den 1 januari
1944 men före ansökningen i
det andra landet, i god tro börjat
utövning av uppfinning, nyttighetsmodell
eller industriellt mönster eller
modell eller inom denna tid vidtagit
därför erforderliga åtgärder,
kan fortsätta denna utövning på villkor,
varom lagstiftningen i ifrågavarande
land stadgar.

Artikel 5.

Därest sådant prioritetsbevis, som
föreskrives i de fördragsslutande ländernas
lagstiftning, icke kan företes,
emedan behörig myndighet till följd

jedem der vertragschliessenden Länder
zu Gunsten der Angehörigen des
anderen Ländes bis zum 31. Dezember
1951 verlängert.

Eine Verlängerung von Prioritätsfristen
wird denj enigen Angehörigen
der vertragschliessenden Länder
nicht gewährt, welche die Rechte
aus einer Anmeldung erst nach dem
1. April 1950 von einern Angehörigen
eines anderen Ländes erworben
haben.

Artikel 2.

Anmeldungen im Sinne dieses Abkommens
sind Anmeldungen in
einern Vertragsland der Pariser Verbandsiibereinkunft
einschliesslich Anmeldungen
bei den auf Grund des
deutschen Gesetzes vom 5. Juli 1948
errichteten Annahmestellen Berlin
und Darmstadt.

Artikel 3.

För die in diesem Abltommen genannten
Anmeldungen endet die
nach der Gesetzgebung der vertragschliessenden
Länder vorgesehene
Frist zur Abgabe einer Prioritätserklärung
nicht vor Ablauf des 31. Dezember
1951.

Artikel A.

Dritte, die nach dem 1. Januar
1944 aber vor dem Tag der Nachanmeldung
eine Erfindung, ein Gebrauchsmuster
oder ein gewerbliches
Muster oder Modell in gutem Glauben
in Benutzung genommen oder in
diesel- Zeit die erforderlichen Veranstaltungen
dazu getroffen haben, können
diese Benutzung nach Massgabe
der durch die Gesetzgebung des betreffenden
Ländes getroffenen Bestimmungen
fortsetzen.

Artikel 5.

Wcnn die in der Gesetzgebung der
vertragschliessenden Länder vorgeschriebenc
Bescheinigung iiber die
Erstanmeldung nicht vorgelegt wer -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

av krigsförhållandena är förhindrad
att utfärda sådant bevis, må dock begärd
prioritet medgivas, om det vid
prövning av en utav behörig myndighet
avgiven förklaring framgår,
att såväl innehållet i som tidpunkten
för den motsvarande första ansökningen
framstår såsom trovärdig.

Artikel 6.

De, som enligt denna överenskommelse
anses tillhöra ett av de fördragsslutande
länderna, äro

a) fysiska personer, som äga
svenskt eller tyskt medborgarskap,
oavsett var de äro bosatta,
samt

b) juridiska personer, vilka äga
bestånd enligt svensk eller tysk
rätt.

Artikel 7.

Denna överenskommelse, som avslutats
å svenska och tyska språken,
skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten
skola snarast utväxlas i Bonn.

Överenskommelsen träder i kraft
å dagen för utväxlingen av ratifikationsinstrumenten.

Utfärdat i tvenne exemplar i Munchen
den 2 februari 1951.

Till bekräftelse härpå hava de båda
fullmäktige undertecknat denna
överenskommelse.

Föi Konungariket

Sverige
R. Kumlin

För

Förbundsrepubliken Tyskland
Dr. Eduard Reimer

den kann, weil die zuständige Behörde
an der Ausstellung solcher Bescheinigungen
durch Kriegsauswirkungen
verhindert ist, so wird die
beanspruchte Priorität zugelassen,
wenn durch eine Erklärung der
zuständigen Behörde sowohl Inhalt
als auch Zeitpunkt der entsprechenden
Erstanmeldung als glaubhaft gemacht
erscheinen.

Artikel 6.

Angehörige eines der vertragschliessenden
Länder im Sinne dieses

Abkommens sind

a) naturliche Personen, welche
die deutsche oder schwedische
Staatsangehörigkeit besitzen,
gleichgiiltig wo sie ihren
Wohnsitz haben,

b) juristische Personen, die nach
deutschem oder schwedischem
Recht bestehen.

Artikel 7.

Dieses Abkommen, das in deutscher
und schwedischer Sprache abgeschlossen
wird, soll ratifiziert werden.
Die Ratifikationsurkunden sollen
alsbald in Bonn ausgetauscht
werden.

Das Abkommen tritt am Tage des
Austausches der Ratifikationsurkunden
in Kraft.

Ausgefertigt in doppelter Ursehrift
in Miinchen, am 2. Februar 1951.

Zu Urkund dessen haben die beiderseitigen
Bevollmächtigten dieses
Abkommen unterzeichnet.

För die

Bundesrepublik Deutschland
Dr. Eduard Reimer
För das

Königreich Schweden
R. Kumlin

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Översättning.
Konungariket Sveriges
Befullmäktigade Ombud

Miinchen den 2 februari 1951.

Herr Prof. Dr. Eduard Reimer,

President för Deutsches Patentamt,

Befullmäktigat ombud för Förbundsrepubliken Tyskland.

Herr President,

I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, har jag
äran meddela följande.

Överenskommelsen skall icke anses gälla gentemot Sverige i sådana fall,
då en av vederbörande svenska myndigheter verkställd prövning giver vid
handen, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska lagen den
29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund
av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de
västallierade makterna avslutade Washingtonavtalet.

Förenämnda förbehåll är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en
tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. I sådana fall
kan vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit
eller inkommer, icke medgivas förlängning av prioritetstiden.

Något hinder för offentliggörande av denna förklaring föreligger icke.

Mottag, Herr President, försäkran om min utmärkta högaktning.

u. R. Kurnlin

Utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister
Konungariket Sveriges befullmäktigade ombud

Knngl. Maj.ts proposition nr 139.

Översättning.

Förbundsrepubliken Tysklands
Befullmäktigade Ombud

Miinchen den 2 februari 1951.

Till Envoyén Ragnar Kumlin,

Befullmäktigat ombud för Konungariket Sverige.

Herr Envoyé,

Ni har denna dag tillställt mig en skrivelse av följande ordalydelse:

» I anslutning till den överenskommelse, som denna dag träffats mellan
Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område, har jag
äran meddela följande.

överenskommelsen skall icke anses gälla gentemot Sverige i sådana fall,
då en av vederbörande svenska myndigheter verkställd prövning giver vid
handen, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska lagen den
29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund
av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de
västallierade makterna avslutade Washingtonavtalet.

Förenämnda förbehåll är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en
tysk ansökning blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. I sådana
fall kan vid förnyad ansökning i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit
eller inkommer, icke medgivas förlängning av prioritetstiden.

Något hinder för offentliggörande av denna förklaring föreligger icke.»

I det att jag erkänner mottagandet av Eder ovan återgivna skrivelse utgår
jag från att sådana nya ansökningar av tyska medborgare, som efter
den 31 december 1946 ingivits eller komma att ingivas i Sverige, icke falla
under den svenska lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom,
de på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärderna samt Washingtonavtalet,
även om för sådana ansökningar medgives prioritet från tidpunkt,
som ligger före den 1 januari 1947.

Mottag, Herr Envoyé, försäkran om min utmärkta högaktning.

u. Dr. Eduard Reimer
President för Deutsches Patentamt
Förbundsrepubliken Tysklands befullmäktigade ombud

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Förslag

till

Lag

om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent*,
inönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna om förlängning
av den prioritetstid av högst tolv månader, som avses i 25 § 1)
förordningen angående patent, eller den prioritetstid av högst sex månader,
som avses i 20 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller eller 16 §
5) lagen om skydd för varumärken, såframt prioritetstiden icke gått till
ända den 1 januari 1945 eller börjat löpa efter nämnda dag och går till ända
före den 1 juli 1951. Förlängning må ej ske för längre tid än till och med
den 31 december 1951 och må ej stadgas till förmån för annan sökande än
den som hos patent- eller registreringsmyndigheten här i riket framställt
anspråk på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet
bestämmes.

Vad i första stycket är stadgat skall icke äga tillämpning å ansökning
om skyddsrätt här i riket, som ingivits före den 1 januari 1947 eller som
ingivits senare men överensstämmer med ansökning som nyss nämnts.

Då särskilda omständigheter föreligga, må Konungen utsträcka de båda
i första stycket senast angivna sluttiderna med högst tolv månader.

2 §•

I fråga om patent eller skydd för mönster, som meddelats på grund av
ansökning för vilken förlängd prioritetstid enligt 1 § tagits i anspråk, skall
den skyddstid, som är stadgad i 10 § förordningen angående patent eller
11 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller, anses börja med utgången
av den ordinära prioritetstiden.

3 §.

Konungen äger uppställa sådana begränsningar och villkor för åtnjutande
av förlängd prioritetstid enligt denna lag, som finnas påkallade, samt
i övrigt meddela de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av
lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartemcntsärenden. hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om Sveriges ratifikation av en den 2 februari 1951
avslutad överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella rättsskyddets område in. m.
Föredraganden anför följande.

Den 2 februari 1951 slöts mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland
en överenskommelse angående förlängning av prioritetsfrister på det
industriella rättsskyddets område, varjämte i samtidigt utväxlade skrivelser
mellan de båda ländernas befullmäktigade ombud behandlades vissa i samband
härmed slående spörsmål. Överenskommelsen och skrivelserna överensstämma
i sak med ett förslag, som blev resultatet av informella och förberedande
överläggningar i Stockholm den 19—21 juni 1950 mellan svenska
och tyska delegationer. Över en inom patent- och registreringsverket upprättad
promemoria rörande nämnda förhandlingsresultat ha yttranden inhämtats.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga frågan om Sveriges ratifikation
av överenskommelsen samt om viss i samband härmed påkallad lagstiftning
m. m.

Tidigare bestämmelser om utsträckning av frister på det industriella rättsskyddets
område m. m.

Åtskilliga bestämmelser om utsträckning av frister på det industriella
rättsskyddets område och om andra lättnader i normalt gällande regler på
detta område ha meddelats i vårt land under och efter det andra världskriget.
Även i samband med det första världskriget vidtogos åtgärder i syfte att
bereda lättnader för patenthavare och patentsökande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Den i praktiken viktigaste av de i vårt land medgivna förmånerna har
varit förlängning av prioritetstid. Den normala prioritetstiden
är reglerad i den internationella Pariskonventionen för skydd av den
industriella äganderätten, till vilken såväl Sverige som de flesta andra kulturländer
anslutit sig (den s. k. Parisunionen eller patentunionen). Konventionen
har senast reviderats i Washington 1911, i Haag 1925 och i London
1934. Sverige har biträtt Haagtexten men ej Londontexten, till vilken
många unionsländer — däribland Tyskland — anslutit sig. Haagtexten gäller
därför mellan Sverige och övriga unionsländer, såframt det ej är fråga
om länder som kvarstå på Washingtontexten, i vilket fall sistnämnda text
gäller. Prioritetstiden är enligt Pariskonventionen bestämd till 12 månader
från tidpunkten för den första ansökningen i unionsland, såframt det gäller
patentansökning. Är fråga om ansökning om varumärkes- eller mönsterregistrering
är prioritetstiden enligt Haagtexten 6 månader och enligt
Washingtontexten 4 månader. Inlämnas ansökning i Sverige inom prioriletstiden,
betraktas den svenska ansökningen i förhållande till andra ansökningar
samt i fråga om nyhetshinder som om den gjorts samtidigt med den
prioritetsgrundande ansökningen i främmande stat. Bestämmelser om priorietsrätt
finnas i 25 § 1) förordningen den 16 maj 1884 angående patent,
16 § 5) lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken samt 20 § lagen
den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller ävensom med
stöd av dessa lagrum utfärdade kungörelser.

Utöver förlängning av prioritetstid ha i vårt land medgivits vissa andra
förmåner på det industriella rättsskyddets område
under och efter det andra världskriget. Här må nämnas återupptagande av
patent-, varumärkes- och mönsterskyddsansökningar, som förklarats förfallna,
avslagits eller avförts, återupprättande av patent och varumärken,
som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift eller vidtaga
förnyelse, samt lättnader i de bestämmelser om påföljd vid underlåtenhet
att utöva patenterad uppfinning, som finnas i 15 § patentförordningen.

För att möjliggöra lättnader i de svårigheter, som efter det andra världskrigets
utbrott uppkommit i fråga om förvärvande eller vidmakthållande
av patentskydd, tillkom lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. in. Lagen var begränsad
till patenträttens område och för dess tillämpning förutsattes särskilt
förordnande av Kungl. Maj:t, därvid för förordnande gentemot främmande
stat fordrades, att ömsesidighet förelåg eller att likvärdiga förmåner
bereddes svenska medborgare i samma stat. De bestämmelser i lagen,
som vunno praktisk tillämpning, gällde förlängning av prioritetstid samt
återupptagande av patentansökning och återupprättande av patent. Lagen
gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1941 men dess giltighetstid
förlängdes, så att den utgick först den 30 juni 1947.

Ett stort antal förordnanden om tillämpning av vissa bestämmelser i 1940
års lag tillkommo. Bl. a. utfärdades sådant i förhållande till Tyska riket

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

jämte Böhmen-Mähren (kungörelse 1941:897). I denna kungörelse — liksom
i allmänhet i de med stöd av lagen utfärdade kungörelserna — voro
förmånerna på olika sätt begränsade. Flertalet med stöd av 1940 års lag
utfärdade kungörelser upphörde att gälla den 30 juni 1947, men den i förhållande
till Tyskland utfärdade gällde ej längre än till och med den 30 juni
1945. För åtnjutande av förmån enligt nämnda kungörelse har därför fordrats,
att ansökan om sådan inkommit senast sist angivna dag.

1940 års lag ersattes med lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande
i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m., som
alltjämt är gällande. 1947 års lag tillkom väsentligen för att Sverige skulle,
kunna biträda en i Neuchåtel den 8 februari 1947 träffad internationell
överenskommelse rörande bibehållande och återställande av rättigheter på
den industriella äganderättens område, vilka berörts av det andra världskriget.
Om överenskommelsen skulle biträdas, blev det nämligen erforderligt
att i väsentliga hänseenden avvika från de regler, som dittills tillämpats med
stöd av 1940 års lag och de på grund av denna utfärdade kungörelserna.
Överenskommelsen avser nämligen ej blott patenträtten utan även mönsterskydds-
och varumärkesrätten. Vidare stadgar överenskommelsen en fristförlängning,
som är betydligt mer vittgående än vad som förut medgivits i
Sverige.

När frågan om vårt lands ratificering av Neuchåtelöverenskommelsen var
föremål för övervägande, framhölls från olika håll, att de på grund av överenskommelsen
erforderliga förmånerna för utländska intressenter komme
att medföra olägenheter för det inhemska näringslivet, som icke till fullo
kunde uppvägas av att motsvarande lättnader beviljades svenska intressenter
utomlands. De sistnämnda hade nämligen i stort sett icke lidit intrång
av krigstillståndet i lika hög grad som medborgare och företag i de i kriget
indragna länderna, övervägande ansågs dock, att Sverige borde ratificera
överenskommelsen, detta icke minst med beaktande av att Sveriges goodwill
i utlandet eljest komme att lida avbräck. Det framhölls emellertid, att
man vid utformandet av den erforderliga lagstiftningen borde så långt detta
inom överenskommelsens ram läte sig göra skydda de inhemska intressena.

1947 års lag har också utformats i enlighet härmed. Vad beträffar reglerna
om förlängning av prioritetstid (9 och 10 §§) innehåller lagen i huvudsak
följande. Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighel
eller om eljest särskilda skäl föranleda därtill, förordna om förlängning
av den i 25 § patentförordningen, 20 § mönsterskyddslagen eller 16 § varumärkeslagen
avsedda prioritetstiden, såframt denna börjat löpa före den
1 januari 1947 och ej gått till ända före den 1 september 1939. Förlängning
må ej ske för längre tid än till och med den 31 december 1947 —
där särskilda omständigheter föreligga må dock Kungl. Maj :t utsträcka
tiden med högst sex månader — och må ej stadgas till förmån för annan
sökande än den som hos patent- och registreringsverket framställt anspråk
på förlängd prioritetstid på sätt och inom tid som i förordnandet bestäm -

Kungi. Maj:ts proposition nr 130.

mes. I fråga om patent eller mönsterskydd, som meddelats på grund av ansökning
för vilken förlängd prioritetstid tagits i anspråk, skall den i 10 §
patentförordningen resp. 11 § mönsterskyddslagen stadgade skyddstiden anses
börja med utgången av den ordinära prioritetstiden.

Övriga i lagen stadgade förmåner gälla återupptagande av patent-, mönsterskydds-
och varumärkesansökningar (1, 2 och 6 §§), återupprättande av
patent och varumärken (3—6 §§) och lättnad i det patenträttsliga utövningstvånget
(7 §). De nu nämnda förmånerna gälla omedelbart för svenska
medborgare, medan för tillämpning i förhållande till medborgare i
främmande stat fordras särskilt förordnande av Kungl. Maj :t. För sådant
förordnande förutsättes ömsesidighet eller att eljest särskilda omständigheter
föranleda därtill. Med medborgare i viss stat likställes den som där är
bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag.

Förordnande om tillämpning av 1947 års lag i förhållande till det 30-tal
länder, som biträtt Neuchåtelöverenskommelsen, har meddelats genom olika
kungörelser. Bemyndigandet att utsträcka tiden för prioritetsförlängning har
i kungörelserna i viss utsträckning tagits i anspråk. Förmånen av prioritetsförlängning
gäller dels då den prioritetsgrundande ansökningen ingivits i
ett till Neuchåtelöverenskommelsen anslutet land, oavsett om sökanden är
medborgare eller bosatt i sådant land, dels då sökanden är medborgare eller
bosatt i dylikt land, även om den prioritetsgrundande ansökningen ingivits i
annat till Parisunionen hörande land. Den som vill åtnjuta förlängd prioritetslid
skall hos patentverket framställa anspråk härpå inom samma tid
som gäller för framställande av anspråk på vanlig prioritet, d. v. s. innan
beslut fattats om patentansöknings kungörande för allmänheten resp. om
registrering av mönster eller varumärke.

1947 års lag gjordes med avsikt ej på det sättet begränsad, att den endast
skulle kunna tillämpas i förhållande till länder, som anslutit sig till
Neuchåtelöverenskommelsen. Man förutsåg nämligen, att vissa industriländer
av betydelse icke skulle komma att ansluta sig till överenskommelsen.
Så blev också förhållandet med bl. a. Amerikas förenta stater och Canada.
I förhållande till dessa båda länder utfärdades, sedan det konstaterats att
ömsesidighetsvillkoret fick anses uppfyllt, särskilda kungörelser med i huvudsak
samma förmåner som gentemot Neuchåtelländerna.

Genom 1947 års lag och de nu nämnda kungörelser, som utfärdats med
stöd av denna lag, torde i stort sett ha träffats bestämmelser, som kunna
vara erforderliga på grund av det andra världskriget och dess efterverkningar,
gentemot alla länder, som äro anslutna till Parisunionen och med
vilka Sverige har förbindelser av någon betydelse på det industriella rättsskyddets
område. Det nu sagda gäller emellertid icke beträffande länder,
vilka på grund av läget vid tiden för Neuchåtelkonferensen icke bereddes
tillfälle att ansluta sig till den då träffade överenskommelsen. Här är i
första hand fråga om Tyskland, i någon mån även om Japan.

Kungl. Maj ds proposition nr 139.

Nuvarande läge gentemot Tyskland på det industriella rättsskyddets område.

Tyskland, som sedan länge tillhört Parisunionen, var under förkrigstiden
och än mer under det andra världskriget det främmande land, med vilket
Sverige hade de livligaste förbindelserna på det industriella rättsskyddets
område. De från Tyskland härrörande patent-, mönster skydds- och varumärkesansökningarna
voro regelmässigt avsevärt fler än från något annat
främmande land. Häri inträdde emellertid ett tvärt avbrott vid tiden för
det tyska sammanbrottet 1945.

För att först beröra läget i Tyskland upphörde vid tiden för sammanbrottet
det tyska patentverket i Berlin på det hela taget att fungera.
Sedan saknades under flera år i stort sett all möjlighet att i Tyskland ingiva
patent- och varumärkesansökningar för att ernå officiellt skydd eller vidtaga
åtgärder för att skydda äldre sådana rättigheter. Från och med 1948
har emellertid ett industriellt rättsskydd så småningom åter börjat b\''ggas
upp. Därvid har — liksom på andra områden — eu splittring inträtt, sa att
olika regler blivit gällande i Förbundsrepubliken Tyskland (i det följande
kallad Västtyskland) och i Tyska demokratiska republiken (i det följande
kallad Östtyskland). Beträffande Berlinområdet torde åtminstone delvis
föreligga särskilda förhållanden.

I Västtyskland inrättades genom lag den 5 juli 1948 provisoriska anmälningsinyndigheter
i Darmstadt och Berlin. Dessa kunde dock blott mottaga
och diarieföra inkommande ansökningar men icke underkasta dem någon
behandling i sak eller bevilja patent eller registrering. Ett nytt västtyskt patentverk,
som kan bevilja patent och varumärkesregistrering, har emellertid
den 1 oktober 1949 inrättats och fått sitt säte i Munchen; det nya verket har
en underavdelning i Berlin. De tidigare provisoriska anmälningsmyndigheterna
ha i samband härmed nedlagts och dit inkomna ansökningar överförts
till det nya patentverket. Detta patentverk skall även kunna fullfölja behandlingen
av ansökningar, som den 8 maj 1945 voro anhängiga vid det gamla
tyska patentverket i Berlin, dock under förutsättning att sökanden framställt
yrkande härom hos det nya patentverket senast den 30 september 1950.
Inom samma tid har rättsinnehavaren kunnat begära, att patent eller varumärken,
som beviljats i det gamla Tyskland och voro i kraft den 8 maj 1945,
tå fortsatt giltighet i Västtyskland och antecknas hos det nya patentverket.

De nu angivna reglerna, som främst bygga på bestämmelser i västtyska
lagar av den 8 juli och den 12 augusti 1949, gälla i stort sett även för utlänningar,
om de tillhöra land, som medger tyskar skydd på det industriella
rättsskyddets område. Detta krav har ansetts uppfyllt gentemot Sverige, och
svenskar ha därför kunnat inge ansökningar till de provisoriska anmälningsmyndigheterna
och det nya patentverket, därvid i senare fallet framställning
kunnat göras om vidmakthållande av äldre ansökningar och skyddsrätter.

Den hittills angivna västtyska lagstiftningen innehåller emellertid icke
någon reglering av frågan om förlängning av prioritetstid eller om återställande
av ansökningar och rättigheter, som gått förlorade före den 8 maj

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

1945. I bl. a. dessa avseenden ha vittgående förmåner stipulerats genom en
lag den 20 oktober 1949, men denna lag, som utfärdats av den västtyska allierade
höga kommissionen, har endast gjorts tillämplig gentemot länder,
som befunnit sig i krig med Tyskland. Lagen möjliggör bl. a. förlängning
av prioritetstid, som icke gått till ända vid krigsutbrottet, därvid som motprestation
endast kräves, att vederbörande land medger tyskar den i Pariskonventionen
stadgade vanliga prioritets tiden.

En särskild fråga har varit, om Västtyskland skall kunna anses vara
unionsland enligt Pariskonventionen. Västtyska regeringen har i ett memorandum
den 9 november 1949 deklarerat, att enligt dess uppfattning alla
förutsättningar föreligga för att konventionen skall vara tillämplig i förhållande
till Västtyskland, och detta memorandum har av den allierade höga
kommissionen vidarebefordrats till schweiziska regeringen, som handhar
frågor om staters anslutning till Pariskonventionen, samt av nämnda regering
delgivits övriga unionsländer. Åtskilliga unionsländer ha därefter förklarat
sig komma att tillämpa Pariskonventionens prioritetsregler gentemot
Västtyskland. Detta gäller om såväl vissa av de i kriget allierade länderna
som om Schweiz.

Även i Östtyskland tillkommo 1948 provisoriska anmälningsmyndigheter,
nämligen i Weimar och Berlin. Genom lagar den 6 september 1950 har
patentväsendet i Östtyskland omreglerats i viss anslutning till den sovjetryska
patenträtten. Ett patentverk i Berlin har inrättats, och genom anmälan
dit före den 1 april 1951 kan — i viss överensstämmelse med vad som
i motsvarande fall gäller enligt den förutnämnda västtyska lagstiftningen —
möjliggöras, att patentansökningar och patent från det gamla tyska patentverket
vidmakthållas i Östtyskland. — I åtskilliga hänseenden saknas dock
klara upplysningar om läget i Östtyskland, så t. ex. om inställningen till
Pariskonventionen.

Vad angår tyskars rättsställning i Sverige på det industriella
rättsskyddets område under efterkrigstiden må till en början påpekas
att tidigare med stöd av 1940 års lag föreliggande möjligheter till förlängning
av prioritetstid och andra förmåner i förhållande till Tyskland upphörde
med utgången av juni 1945. Även efter nämnda tidpunkt har emellertid
i Sverige funnits möjlighet för tyska medborgare och företag att söka patent-,
mönster- och varumärkesskydd. Förhållandena i Tyskland gjorde emellertid,
att denna möjlighet endast i ringa mån kunde utnyttjas av tyska
intressenter under de första efterkrigsåren. Antalet patentansökningar, som
under krigsåret 1944 var avsevärt högre än det under förkrigstiden normala,
avtog sålunda kraftigt under 1945 och var försvinnande litet under 1946—47.
Från 1948 har antalet åter börjat öka och synes nu vara på väg upp mot
förkrigstidens siffror. Utvecklingen har varit tämligen likartad i fråga om
varumärkesansökningarna. Antalet ansökningar om mönsterregistrering har
hela tiden varit mycket obetydligt. — Tillgängliga uppgifter möjliggöra ej
att i fråga om efterkrigstidens ansökningar skilja på Väst- och Östtyskland,
men de västtyska ansökningarna synas ha varit avgjort övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Tyskägda rättigheter och ansökningar på det industriella rättsskyddets
område i Sverige ha under efterkrigstiden varit underkastade vissa inskränkningar.
Därmed åsyftas främst lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll
å viss utländsk egendom in. in. samt med stöd av denna lag utfärdade författningar.
Genom dessa blevo vid lagstiftningens tillkomst förefintliga tyskägda
patent samt mönster- och varumärkesregistreringar ävensom ansökningar
om sådant skydd underkastade skingringsförbud, och detsamma
gällde ansökningar, som inkommo sedermera under 1945 och 1946. Enligt
flyktkapitalbyråns kungörelse den 5 maj 1947 (nr 170) ha emellertid efter
den 31 december 1946 gjorda patent-, mönsterskydds- och varumärkcsansökningar
ansetts fritagna från skingringslorbudet.

De skingringsförbud underkastade tyskägda rättigheterna och ansökningarna
uppgingo från början till ett högst betydande antal: åtskilliga tusen
patent och patentansökningar, flera tusen varumärken samt ett avsevärt antal
varumärkesansökningar. Numera ha emellertid dessa rättigheter och ansökningar
till stor del upphört att gälla eller övergått i andra händer.

Tyskägda patent och patentansökningar ha sålunda till avsevärt antal belagts
med kvarstad samt därefter försålts till icke-tyska företag eller personer.
För att möjliggöra försäljning även av patent, som redan avförts på
grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift, utfärdades den 30 januari
1948 särskild kungörelse (nr 37) om tillämpning i förhållande till Tyskland
av förutnämnda lag den 20 juni 1947. Genom kungörelsen sattes dock i detta
fall endast lagens bestämmelser om återupprättande av patent i kraft, och
återupprättande skedde i praktiken endast i sådana fall, då flyktkapitalbyrån
tog initiativ därtill eller tillstyrkte framställningen. Åtgärd för återupprättande
skulle vidtagas senast den 30 juni 1948.

Endast en mindre del av de skingringsförbud underkastade patenten och patentansökningarna
har dock på nu angivet sätt underkastats tvångsförsäljning.
De återstående ha i allmänhet upphört att gälla, patenten genom att de
avförts på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift och patentansökningarna
mestadels genom att de avförts på grund av att sökandena underlåtit att
inom utsatt tid besvara patentverkets förelägganden i ärendena. I viss utsträckning
finnas emellertid fortfarande patent och patentansökningar, som
kvarstå i tyska händer, ehuru de äro underkastade skingringsförbud eller
eventuellt belagts med kvarstad. Något större antal torde det dock icke här
röra sig om.

Även i fråga om tyskägda registrerade varumärken har i viss mån förekommit
kvarstadsbeläggning och efterföljande övergång i icke-tyska händer,
ehuru sådana transaktioner i stort sett blott vidtagits i speciella fall,
då särskilda omständigheter varit för handen. Nu antydda åtgärder med
tyskägda varumärkesregistreringar ha emellertid endast berört en ringa del
av hela antalet sådana registreringar. De återstående ha till viss del avförts
på grund av underlåtenhet att inom stadgad tid söka förnyelse. Vad gäller
skingringsförbud underkastade varumärkesansökningar ha dessa i allmänhet
numera slutbehandlats av patentverket utan att leda till registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Vad slutligen beträffar mönsterregistreringar och ansökningar om sådan
registrering ha tyskägda sådana endast förekommit i helt obetydlig utsträckning.
Ihågkommas bör också, att skyddstiden för mönsterregistrering
blott är 5 år från ansökningsdagen. Med hänsyn härtill och enär åren 1945
—1947 inga från Tyskland härrörande ansökningar om mönsterregistrering
inkommo, har man icke på detta område att taga hänsyn till någon rätt,
som bygger på en före 1948 inkommen tyskägd ansökning.

Av det föregående har framgått, att det finns ett antal skingringsförbud
underkastade patent, patentansökningar och varumärken, som alltjämt äro
kvar i tyska händer. I en den 15 december 1950 dagtecknad promemoria angående
flyktkapitalbyråns principer för behandling av tyskägda immateriella
rättigheter göres det uttalandet, att dylika rättigheter torde utan inskränkning
kunna disponeras av de tyska rättsägarna, sedan den speciella
lagstiftningen om kontroll över tyskägd egendom upphört att gälla. Så länge
skingringsförbudet består, kunna emellertid de tyska innehavarna icke utan
flyktkapitalbyråns medgivande disponera över rättigheterna genom överlåtelse
eller licensupplåtelse eller på därmed jämförligt sätt.

Det har nämnts i det föregående, att från Tyskland härrörande patent-,
mönsterskydds- och varumärkesansökningar, som inkommit till patentverket
efter utgången av 1946, icke äro underkastade skingringsförbud. Ej
heller sådana ansökningar kunna emellertid för närvarande behandlas helt
på det förut vanliga sättet. Efter Tysklands splittring i en västtysk och en
östtysk del har nämligen patentverket hittills icke ansett sig kunna på därifrån
kommande ansökningar tillämpa de förmåner, som äro grundade på
Pariskonventionen.

Överenskommelsen med Västtyskland.

Sedan under senare hälften av 1949 västtysk lagstiftning på det industriella
rättsskyddets område kommit till stånd samt ett västtyskt patentverk
upprättats, framfördes snart från olika håll förslag om en särskild överenskommelse
på området mellan Sverige och Västtyskland.

Patent- och registreringsverket upptog frågan i en den 18 november 1949
dagtecknad, till handelsdepartementet överlämnad promemoria. Efter en
redogörelse för det ömsesidiga rättsläget på det industriella rättsskyddets
område mellan Sverige och Tyskland förordades övervägande av en särskild
överenskommelse med Västtyskland, därvid man i första hand borde
söka uppnå sådana förmåner för Sverige, som de allierade länderna erhållit
enligt den i det föregående nämnda lagen den 20 oktober 1949.

Sveriges Industriförbund hemställde i skrivelse den 17 februari 1950, att
Kungl. Maj:t måtte föranstalta om upptagande av förhandlingar för ernående
av en överenskommelse med Västtyskland, främst om förlängning av
prioritetstid. Förbundet förordade, att man sökte lägga överenskommelsen
så, att svenska intressenter medgåves prioritetsförlängning i Västtyskland,
om den ordinära prioritetstiden icke gått till ända den 8 maj 1945 eller börjat
löpa först därefter, medan prioritetsförlängning i Sverige skulle medgivas

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

från ansökningar, som ingivits i Västtyskland den 1 oktober 1948 eller
senare.

Patent- och registreringsverket avgav den 1 mars 1950 yttrande över industriförbundets
framställning. Ämbetsverket tillstyrkte upptagande av förhandlingar
om en överenskommelse med Västtyskland och ansåg de av industriförbundet
skisserade riktlinjerna för en sådan i huvudsak godtagbara.
Det ansågs dock önskvärt, att prioritetsförlängningen i Tyskland för
svenskar utsträcktes till fall, där den ordinära prioritetstiden utgått efter
den 1 juli 1944 eller åtminstone efter den 1 januari 1945.

Redan hösten 1949 hade från västtyskt håll gjorts en underhandsförfrågan
om upptagande av förberedande och informella förhandlingar, främst
mellan företrädare för de svenska och västtyska patentmyndigheterna, om
en överenskommelse på det industriella rättsskyddets område. Sedan vederbörliga
instanser i de båda länderna givit planen sitt godkännande, ägde dylika
förhandlingar rum i Stockholm den 19—21 juni 1950 mellan en svensk delegation
under ledning av chefen för patent- och registreringsverket, generaldirektören
N. T. Löwbeer, samt en västtysk delegation under ledning av chefen
för det västtyska patentverket, presidenten E. Rehner.

Vid förhandlingarna befanns, att förutsättningar för en överenskommelse
endast förelågo beträffande frågan om förlängning av prioritetstid
och även på denna punkt blott på villkor att överenskommelsen kunde fotas
på formellt full ömsesidighet i förmånerna. Den från svensk sida först,
i anslutning till de förutnämnda förslagen från patentverket och industriförbundet,
framförda tanken att svenska intressenter skulle i Västtyskland
kunna ernå en mer vidsträckt prioritetsförlängning än tyska intressenter i
Sverige kunde sålunda ej förverkligas.

Sedan den svenska delegationen i denna situation samrått med företrädare
för vissa näringsorganisationer, kom man till det resultatet, att det ur
svensk synpunkt vore fördelaktigare att träffa en på ömsesidighet grundad
överenskommelse om förlängning av prioritetstid än att låta tanken på en
överenskommelse helt falla, och förhandlingarna fortsattes därför. Från
svensk sida förklarades det dock vara en förutsättning för att man skulle
kunna förorda en överenskommelse av nu ifrågavarande slag, att uttryckligt
förbehåll i samband härmed gjordes för att överenskommelsen i vårt
land icke skulle gälla för sådana fall, där en prövning av behöriga svenska
myndigheter visade, att dess tillämpning skulle stå i strid med den svenska
kontrollagen av 1945, på grund av denna lagstiftning vidtagna åtgärder och
Washingtonöverenskommelsen 1946 mellan Sverige och de västallierade. Sedan
enighet nåtts mellan de båda delegationerna, avslutades förhandlingarna
genom antagande av ett av de båda delegationscheferna undertecknat
protokoll. I detta förklarades, att delegationerna förordade en överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om förlängning av
prioritetstid i enlighet med ett vid protokollet fogat förslag till sådan överenskommelse.
Vidare upptogs i protokollet det nyssnämnda svenska förbehållet
samt en på tysk förfrågan av den svenska delegationen gjord tolkning
av förbehållets innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Löwbeer lämnade såsom svensk delegationschef i en den 6 juli 1950 dagtecknad
promemoria till utrikes- och handelsdepartementen en redogörelse
för förhandlingarna och de därvid uppnådda resultaten. På grundval av
nämnda promemoria upprättades sedan inom patent- och registreringsverket
en promemoria i ämnet, vari förutom det vid förhandlingarna undertecknade
protokollet och det vid detta fogade överenskommelseförslaget intogos
patentverkets promemoria den 18 november 1949, industriförbundets
skrivelse den 17 februari 1950 och patentverkets yttrande däröver den 1
mars 1950. Ifrågavarande promemoria, i det följande kallad den remitterade
promemorian, remitterades för yttrande till vissa myndigheter och organisationer,
vilka i huvudsak lämnade förslaget till överenskommelse utan
erinran.

Sedan i anledning av vad under remissbehandlingen framkommit några
smärre ändringar och tillägg genomförts i det sålunda upprättade förslaget,
blev detsamma den 26 januari 1951 av Kungl. Maj :t godkänt. Därefter undertecknade
befullmäktigade för de båda länderna den 2 februari 1951 i Miinchen
en överenskommelse i ämnet, varvid jämväl skrivelser utväxlades mellan
de befullmäktigade. Artiklarna 1—6 i överenskommelsen överensstämma
helt med motsvarande bestämmelser i det vid Stockholmsförhandlingarna
förordade förslaget, och i skrivelsen från den svenske befullmäktigade har
utan ändring i sak upptagits det i Stockholmsprotokollet från svensk sida
gjorda förbehållet med åtföljande tolkning.

I detta sammanhang må nämnas, att mellan Schweiz och Västtyskland
träffats en överenskommelse om förlängning av prioritetstid, vilken i sina
huvuddrag överensstämmer med det nu ingångna svensk-tyska avtalet.

Överenskommelsens huvudregel framgår av första stycket av artikel
1. Enligt detta stadgande skall prioritetstid, som enligt de vanliga reglerna
i Pariskonventionen icke gått till ända den 1 januari 1945 eller som
börjat löpa efter denna dag och gått till ända före den 1 juli 1951, i vartdera
landet till förmån för dem som tillhöra det andra landet förlängas till och
med den 31 december 1951.

Detta innebär, att möjlighet till prioritetsförlängning öppnas, om den
prioritetsgrundande ansökningen inlämnats den 1 januari 1944 eller senare,
såframt det gäller patent eller nyttighetsmodeller, och om sådan ansökning
inlämnats den 1 juli 1944 eller senare, såframt det gäller varumärken och
mönster. Det må i detta sammanhang erinras, att skydd för nyttighetsmodeller
väl förekommer i Tyskland men däremot ej i Sverige.

Att man valt att låta det vara avgörande, om den ordinära prioritetstidcn
utgått den 1 januari 1945 eller ej, sammanhänger, såsom uttalas i den remitterade
promemorian, med att just vid nyåret 1945 svårigheterna att söka
patent vid det då ännu existerande patentverket i Berlin blivit särskilt utpräglade.
Om överenskommelsens utformning på denna viktiga punkt uttalas
i den remitterade promemorian, i anslutning till en redogörelse för de
under Stockholmsförhandlingarna förda överläggningarna med svenska näringsrepresentanter: 2

Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 139.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Det svenska näringslivet hade stort intresse av att uppnå prioritetsförlängning
i Tyskland. Från svenskt håll hade redan inlämnats ett avsevärt
antal patentansökningar, antingen till de provisoriska inlämningsställena
eller till patentverket i Miinchen, därvid man förlitat sig på att det skulle
bli en prioritetsförlängning. För det svenska näringslivet vore det visserligen
en olägenhet att behöva räkna med att tyska patentsökande härstädes
skulle kunna åberopa prioritet från krigsåren. Risken torde dock i realiteten
minskas genom att tyska patentansökningar från slutet av krigstiden
i allmänhet torde ha tagit sikte på krigshushållningen och därför vara av
mindre betydelse i nuvarande läge. Vidare framhöllo nämnda näringsrepresentanter,
att om man hade att utgå från full ömsesidighet det vore bättre
att ej låta prioritetsförlängningen avse sådana fall, där den ordinära prioritetstiden
utgått under perioden 1 juli—31 december 1944, såsom man ursprungligen
tänkt sig beträffande svenskars prioritetsförmåner i Tyskland. Under detta
halvår hade visserligen rått vissa svårigheter för svenskar att söka patent i
Tvskland inom den ordinära prioritetstiden, men de fall, där detta misslyckats,
torde dock ha varit relativt fåtaliga. Hänsynen till dessa fall kunde
därför ej uppväga de olägenheter, som skulle uppstå för det svenska näringslivet,
om tyskar i Sverige kunde åberopa prioritetsförlängning beträffande
motsvarande period.

Om de slutdagar för prioritetsförlängningsförmånen, som bestämts i första
stycket av artikel 1, uttalas i den remitterade promemorian:

Om innehållet i första stycket av artikel 1 av överenskommelsen må vidare
erinras, att prioritetsförmånen skall gälla till utgången av 1951, d. v. s.
att patentansökning i det andra landet icke behöver ingivas förrän då. Att
tiden tillmättes så lång berodde på följande resonemang. För genomförande
av prioritetsförlängningen fordras i båda länderna lagstiftning. Åtminstone
i Sverige kan sådan lagstiftning icke beslutas förrän våren 1951, och
den kommer sannolikt icke att kunna träda i kraft förrän den 1 juli 1951.
Det måste anses rimligt, att intressenterna för ingivande av patentansökning
ha på sig en tid av sex månader. Det gäller vid patentsökande ofta att utarbeta
vidlyftiga dokument, i dessa fall förbundet med ett tidskrävande
översättningsarbete.

Det nämndes nyss, att erforderlig lagstiftning kan beräknas träda i kraft
senast den 1 juli 1951. För sådana fall, då den ordinära prioritetstiden icke
gått till ända vid nämnda tidpunkt, är behovet av förlängd prioritetstid
knappast stort. En begränsning av prioritetsförmånen för sådana fall har
därför skett i första stycket av artikel 1.

Enligl första stycket av artikel 1 skall prioritetsförlängning i vart och ett
av de fördragsslutande länderna medgivas till förmån för dem som tillhöra
det andra landet. Vad därmed i detta fall avses framgår av artikel 6. Härom
yttras i den remitterade promemorian:

Vilka som i och för sig äro berättigade framgår av artikel 1 sammanställd
med artikel 6, nämligen fysiska personer, som åtnjuta svenskt eller tyskt
medborgarskap, oavsett var de äro bosatta, samt juridiska personer, som
äga bestånd enligt svensk eller tysk rätt. Kretsen av de berättigade är dragen
något snävare än som är brukligt på det industriella rättsskyddets område.
Så talar t. ex. 8 § i den på grund av 1947 års internationella överenskommelse
i Neuchåtel tillkomna lagen, som i sin tur ansluter sig till artikel
3 i Pariskonventionen, om att med medborgare i viss stat likställes den
som där är bosatt eller äger ett verkligt industri- eller handelsföretag. En -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

ligt överenskommelseförslaget skola alltså fysiska personer, som utan att
äga svenskt eller tyskt medborgarskap äro bosatta i ett av de båda länderna,
icke vara berättigade. Mot denna begränsning, som föreslogs från tyskt
håll, ansåg man sig från svensk sida icke böra opponera.

En särskild begränsning av dem som äro berättigade till överenskommelsens
förmåner följer av andra stycket i artikel 1. Där stadgas, att förlängning
av prioritetstid icke må medgivas medborgare i de fördragsslutande
länderna, vilka förvärvat rätten till en ansökning efter den 1 april 1950
från någon, som tillhör annat land. Denna begränsning föreslogs från tysk
sida. I den remitterade promemorian uttalas om denna begränsning:

Syftet med bestämmelsen är att förhindra, att någon som tillhör annat
land än de fördragsslutande och icke själv är berättigad till prioritetsförlängningsförmånen,
ordnar en skenöverlåtelse till någon berättigad. Risk för
sådana transaktioner ansågs från tysk sida kunna föreligga redan från det
att innevarande vår frågan om prioritetsöverenskommelse mellan Sverige
och Tyskland blivit mer aktuell, varför stadgandet förklarar överlåtelser efter
den 1 april 1950 icke medföra förmånen av prioritetsförlängning. Stadgandet
torde icke ur svensk synpunkt medföra nämnvärda olägenheter.

Enligt artikel 2 avses med ansökningar enligt överenskommelsen ansökningar,
gjorda i land, som är anslutet till Pariskonventionen, däribland inbegripna
ansökningar hos de i kraft av den tyska lagen den 5 juli 1948 upprättade
anmälningsmyndigheterna i Berlin och Darmstadt. Härav framgår
först och främst, att den som tillhör ett av de båda länderna skall i det
andra åtnjuta förmånen av förlängd prioritet, även om han ej lämnat in
den prioritetsgrundande ansökningen i hemlandet utan i annat till Pariskonventionen
hörande land. Detta torde dock ha gällt utan särskilt stadgande.
Artikelns betydelse ligger därför främst däri, att det fastslås, att ansökningar
vid de provisoriska västtyska anmälningsmyndigheterna äro prioritetsgrundande.
Att så skall gälla beträffande vid det nya västtyska patentverket
i Munchen gjorda ansökningar är, såsom i den remitterade promemorian
framhålles, en outtalad förutsättning för överenskommelsen.

I artikel 3 uttalas, att den i de fördragsslutande ländernas lagstiftning
föreskrivna fristen för avgivande av prioritetsförklaring med avseende å
de i överenskommelsen nämnda ansökningarna icke utgår före utgången av
1951. Om denna regel anföres i den remitterade promemorian följande:

Av artikel 1 följer, att en förutsättning för förmånen av prioritetsförlängning
är, att ansökningen i det andra landet inlämnats senast den 31 december
1951. När själva begäran om prioritet resp. prioritetsförlängning senast
skall ingivas, beror i regel av de interna bestämmelserna i de båda länderna.
I Sverige är regeln, att prioritet kan begäras när som helst intill dess ansökningen
utlägges för allmänheten. I Västtyskland lärer regeln vara, att prioritetsbegäran
skall ske senast två månader från patentansökningen. Dessa
tider äro alltså i allmänhet att iakttaga även i här föreliggande fall. Artikel
3 ger emellertid ett specialstadgande för sådana fall, där ansökningen i det
andra landet ingivits före den 31 december 1951. Det uttalas, att prioritetsbegäran
då alltid kan giltigen framställas till och med sistnämnda dag. Därav
följer, att nu eller framdeles före överenskommelsens ikraftträdande an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

hängiga ansökningar i de båda länderna vid behov få vila till dess prioritetsförlängning
enligt överenskommelsen kan medgivas. Vid förhandlingarna
överenskoms också muntligen, att de båda patentmyndigheterna redan nu
skulle iakttaga detta.

Artikel 4 stadgar, att den som under den ordinära eller förlängda prioritetstiden,
före ansökningen i det andra landet, i god tro utövat uppfinning,
nyttighetsmodell eller mönster eller vidtagit erforderliga åtgärder därför,
får fortsätta utövningen på villkor, varom den inhemska lagstiftningen stadgar.
Bestämmelsen överensstämmer, bortsett från angivna tidsbestämningar,
med första stycket av artikel 6 i Neuchåtelöverenskommelsen. Om artikel
4 uttalas i den remitterade promemorian:

För Sveriges del medför icke stadgandet behov av särskild bestämmelse.
Enligt vår patent- och mönsterlagstiftning kan nämligen föranvändarrätt
normalt grundläggas genom utövning under prioritetstid, och detta får då
anses gälla så mycket mer vid utövning under förlängd prioritetstid. Efter
denna grundsats handlade man i Sverige vid genomförandet av erforderlig
lagstiftning på grund av Neuchåtelöverenskommelsen, som i artikel 6 första
stycket har en motsvarande bestämmelse. För Västtyskland åter, som normalt
icke erkänner föranvändarrätt under prioritetstid, får artikel 4 praktisk
betydelse.

Föranvändarrätten innebär en ej oväsentlig modifikation i den förmån,
som prioritetsförlängningen innebär. I åtskilliga fall torde uppfinningar, för
vilka förlängd prioritet från det ena landet åberopas, redan ha tagits i bruk
i det andra landet. Ur inhemsk synpunkt kan sägas, att föranvändarrätten
i viss mån för näringslivet neutraliserar de olägenheter, som den fleråriga
prioritetsförlängningen kan medföra. Föranvändarrätt uppkommer dock endast
för den som varit i god tro. När ond tro skall anses föreligga beror på
omständigheterna i det särskilda fallet och blir ytterst en domstolsfråga.
En svensk näringsidkare, som under den hittillsvarande efterkrigstiden tagit
i bruk en uppfinning, varom han fått kännedom genom att den tyska patentansökningen
offentliggjorts i ett allierat land (så har skett i stor utsträckning),
synes dock i allmänhet icke kunna anses ha varit i ond tro.
Han har knappast haft anledning att räkna med att prioritetsförlängning för
den tyska ansökningen skulle komma i fråga. Annorlunda kan läget bli, om
uppfinningen börjar utövas först nu, sedan en prioritetsförlängning blivit
aktuell.

Artikel 5 i överenskommelsen innehåller en specialregel om hur prioritet
skall kunna styrkas, när behörig prioritetshandling ej kan företes. Om syftet
med och innebörden av denna bestämmelse uttalas i den remitterade promemorian
:

För att prioritet skall anses styrkt, fordras i enlighet med Pariskonventionen
artikel 4 normalt, att sökanden företer kopia av ansökningshandlingarna
i prioritetslandet, till riktigheten bestyrkt av därvarande patentmyndighet.
Artikel 5 i överenskommelsen, som tillkommit på tyskt förslag
och har sitt motstycke i den tysk-schweiziska överenskommelsen, möjliggör
att mildra bevisbördan. Stadgandet är formellt ömsesidigt men i realiteten
helt ett hänsynstagande till svårigheter för tyska patentsökande att
styrka sin prioritet. Stadgandet åsyftar, såsom från tysk sida under förhandlingarna
bekräftades, endast sådana fall, där patentansökning på sin
tid i vederbörlig ordning ingavs till det gamla patentverket i Berlin. Ha de

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

dit ingivna ansökningshandlingarna på grund av krigsförhållandena förstörts,
kan prioritet dock medgivas, om genom en förklaring av vederbörande
myndighet (d. v. s. patentverket i Miinchen) såväl innehållet i som
tidpunkten för den ursprungliga ansökningen kan anses ha blivit trovärdigt
bekräftat. Det svenska patentverket äger i det speciella fallet fritt bedöma,
om det tyska patentverkets förklaring kan anses ha tillräckligt bevisvärde.
Med hänsyn härtill synes stadgandet icke behöva ge anledning till
allvarligare olägenheter.

Artikel 7 innehåller föreskrift om att överenskommelsen för sin giltighet
kräver ratificering.

Av det föregående har framgått, att det under övervägandena om en prioritetsöverenskommelse
med Västtyskland hela tiden varit en förutsättning
från svensk sida, att en sådan överenskommelse icke finge komma i strid
med 1945 års kontrollag och 1946 års Washingtonuppgörelse med de västallierade.
Från tysk sida uttalades vid förhandlingarna i Stockholm, att
man icke i och för sig ville rikta erinran mot det svenska förbehållet men
att det blott kunde godtagas ur tysk synpunkt under förutsättning att det
icke innebure, att möjligheten att vid ansökning i Sverige åberopa prioritet
från ansökning vid det gamla tyska patentverket i Berlin i praktiken komme
att helt försvinna. Komme förbehållet att tolkas på ett så vidsträckt
sätt, skulle nämligen ur tysk synpunkt icke längre föreligga något intresse
av en överenskommelse om prioritetsförlängning.

I anledning härav gjorde den svenska delegationen till protokollet ett
uttalande om den enligt dess mening rimliga tolkningen av förbehållet, och
denna tolkning har, med viss mindre omformulering, upptagits i den skrivelse,
som den svenske befullmäktigade överlämnade i samband med överenskommelsens
undertecknande. Det heter i skrivelsen, att det svenska förbehållet
är avsett att tillämpas blott på sådana fall, då en tysk ansökning
blivit ingiven i Sverige före den 1 januari 1947. Det tillägges att i sådana
fall icke kan medgivas förlängning av prioritetstiden vid förnyad ansökning
i Sverige, oavsett när sådan ansökan inkommit eller inkommer.

De motiv, som föranledde den nu angivna tolkningen av det svenska förbehållet,
framgå av Löwbeers förutnämnda promemoria den 6 juli 1950.
Här uttalas följande:

Enligt kungörelsen 170/1947 äro tyskars ansökningar om patent samt
varumärkes- och mönsterregistrering från ingången av 1947 ej underkastade
skingringsförbud. Det torde icke i och för sig strida mot 1945 års kontrollagstiftning,
att för sådana ansökningar bevilja prioritet från en dag,
som ligger före nämnda tidpunkt. Endast i sådana fall, där redan före ingången
av 1947 i Sverige inlämnats ansökning, för vilken motsvarande tyska
ansökning åberopats som prioritetsgrundande, torde risk för verklig
kollision med kontrollagen föreligga. Enligt det tyska förslaget till överenskommelse
skulle prioritetsförlängning kunna ifrågakomma, såframt den
prioritetsgrundande patentansökningen ingivits efter ingången av 1944. Kollision
kan alltså tänkas uppkomma med tyska ansökningar, som ingivits
under åren 1944—1946 här i landet. Omkring 4 000 patentansökningar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

detta slag ingåvos under den angivna perioden, därav bortåt 3 200 år 1944,
inemot 800 år 1945 och några få år 1946. Av de 1944 ingivna ansökningarna
torde visserligen inånga ha avsett prioritet före ingången av 1944, men det
återstår dock ett avsevärt antal ansökningar från 1944—1946, där man har
anledning antaga att det begärts tysk prioritet från 1944 eller 1945. Vad blir
i sådana fall resultatet, om den tyske rättsinnehavaren nu på nytt inlämnar
ansökning i Sverige med åberopande av den gamla prioriteten? Har den tidigare
ingivna tyska ansökningen kvarstadsbelagts och övergått i icke-tyska
händer samt av den nye innehavaren fullföljts, så att den alltjämt är gällande,
torde den utan särskilt stadgande utgöra hinder mot bifall till den
nya. Annorlunda blir emellertid läget, om den äldre ansökningen slutbehandlats
utan att leda till patent, och därvid bör framhållas, att större delen
av här ifrågavarande patentansökningar torde ha avförts på grund av
underlåtenhet att besvara patentverkets förelägganden. I sistnämnda fall
utgör den äldre ansökningen ej hinder mot att bifalla en ny ansökning
av samma innehåll, om för den sistnämnda får åberopas förlängd prioritetstid.
Ett sådant läge skulle kunna vara till olägenhet och icke stå i god överensstämmelse
med lcontrollagen. Särskilt framträder detta, om den äldre
ansökningen kvarstadsbelagts och försålts men sedan icke fullföljts av förvärvaren.
Att så skett kan ha berott på att förvärvaren övertagit en hel
serie ansökningar men icke ansett sig för att nå ett tillräckligt skydd
på den svenska marknaden behöva fullfölja mer än vissa av dessa. Skulle
emellertid dessa icke fullföljda ansökningar återuppstå i tyska händer och
med den gamla prioriteten, bleve kanske värdet av förvärvarens egna ansökningar
helt tillspillogivet. I fråga om tidigare avförda ansökningar, som
icke kvarstadsbelagts utan blott varit underkastade skingringsförbud, te sig
kanske icke olägenheterna av nyansökningar med den gamla prioriteten
lika påtagliga. Även för dessa fall måste väl dock sägas, att det är bäst förenligt
med kontrollagens syfte att en prioritetsförlängning icke medgives.

I en skrivelse, som den tyske befullmäktigade överlämnat i samband
med undertecknandet av överenskommelsen, har denne först erkänt mottagandet
av den svenska skrivelsen. Han har i anledning av denna förklarat sig
utgå från att sådana nya ansökningar av tyska medborgare, som efter den
31 december 1946 ingivits eller komma att ingivas i Sverige, icke falla under
den svenska kontrollagen, de på grund av denna vidtagna åtgärderna
samt Washingtonavtalet, även om för sådana ansökningar medgives prioritet
från tidpunkt, som ligger före den 1 januari 1947. Uttalandet innebär
alltså blott, att den omständigheten att dylik äldre prioritet begäres icke i
och för sig skall göra det svenska förbehållet tillämpligt, och deklarationen
står därför i full överensstämmelse med vad som från svensk sida varit
åsyftat. Enär den svenska skrivelsen ej givit den tyske befullmäktigade
anledning till annat uttalande, har tydligen det svenska förbehållet och
dess tolkning godtagits från tysk sida.

I den remitterade promemorian omnämnes även, att vid förhandlingarna i
Stockholm övervägts, huruvida en överenskommelse med Västtyskland borde
utsträckas att gälla andra i Neuchåtelöverenskommelsen och 1947 års lag
stadgade förmåner, men att förutsättningar härför icke funnits föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Yttranden.

Över den i det föregående berörda promemorian med redogörelse för
förhandlingarna i Stockholm och det därvid förordade förslaget till överenskommelse
med Västtyskland ha efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, flyktkapitalbyrån, Sveriges industriförbund,
Sveriges allmänna exportförening, svenska industriens patentingenjörers
förening, svenska patentombudsföreningen och svenska uppfinnareföreningen.

Flyktkapitalbyrån riktade i ett första yttrande anmärkning mot formuleringen
av den tolkning av det svenska förbehållet, som den svenska delegationen
gjort i Stockhohnsprotokollet. Sedan Löwbeer i anledning härav
föreslagit viss omformulering, förklarade sig emellertid flyktkapitalbyrån
i förnyat yttrande icke ha någon erinran mot överenskommelsen.

I samtliga övriga yttranden har överenskommelsen tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. I flera yttranden har påpekats betydelsen för det svenska
näringslivet av att erhålla möjlighet till förlängd prioritetstid i Västtyskland.

I några yttranden erinras om att överenskommelsen blivit mindre fördelaktig
ur svensk synpunkt än om den kunnat träffas i enlighet med industriförbundets
i det föregående berörda förslag. Efter en erinran härom anföres
i gemensamt yttrande av industriförbundet och exportföreningen:

Vid en närmare granskning av överenskommelsens praktiska konsekvenser
i detta avseende kan emellertid konstateras, att skillnaden mellan denna
och den ståndpunkt, industriförbundet tidigare intagit i frågan, torde vara
av relativt mindre betydelse. Vad först angår sådana tyska patentansökningar,
som ingivits under krigets slutskede, torde såsom i promemorian framhållits
den tyska uppfinnarverksamheten under denna tid i hög grad ha influerats
av de tyska krigsansträngningarna, och ett svenskt medgivande i
fråga om tyska patentansökningar från denna tid synes därför icke behöva
vålla större olägenheter för det svenska näringslivet. Under den därpå följande
perioden, d. v. s. från det tyska sammanbrottet fram till den 1 oktober
1948, existerade icke någon tysk patentmyndighet, varför några prioritetsgrundande
ansökningar icke under denna tid kunde inlämnas i Tyskland.
Tyskar lära icke heller ha inlämnat dylika ansökningar i något större antal
i annat till Pariskonventionen anslutet land under samma tid. Det vill fördenskull
synas som om de tyska anspråk, som nu tillmötesgåtts i överenskommelsen,
till icke ringa del framställts för att tillgodose ett i och för sig
naturligt men ur saklig synpunkt mindre betydelsefullt reciprocitetskrav.

Liknande synpunkter framföras i andra yttranden.

Svenska industriens patentingenjörers förening förklarar det vara av vital
betydelse, att i en svensk lag i anledning av överenskommelsen intages
ett stadgande, motsvarande 10 § första stycket i 1947 års lag.

Departementschefen.

Det industriella rättsskyddet, främst patent- och varumärkesväsendet,
har en starkt framträdande internationell karaktär. För att skydda en uppfinning
i flera länder fordras, att den patenteras i vart och ett av dessa, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

i viss mån gäller detsamma för den som vill skydda varumärke genom registrering.
Den internationella Pariskonventionen för skydd av den industriella
äganderätten underlättar sedan länge uppnående och vidmakthållande
av industriell skyddsrätt i olika länder, framför allt genom de i konventionen
ingående bestämmelserna om prioritetsrätt.

Pariskonventionens regler ha dock icke kunnat vara tillfyllest gentemot
de svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister och andra formaliteter,
som för intressenterna på det industriella rättsskyddets område inträtt
i samband med de båda världskrigen. Efter det första världskriget träffades
en internationell överenskommelse i syfte att komma till rätta med sådana
svårigheter, och av samma anledning tillkom efter det andra världskriget
den internationella Neuchåtelöverenskommelsen den 8 februari 1947 rörande
bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens
område, vilka berörts av det andra världskriget.

Genom 1947 års lagstiftning i anslutning till denna överenskommelse har
i stort sett tillbörlig hänsyn tagits till de svårigheter, som inhemska och
utländska intressenter på det industriella rättsskyddets område haft under
och efter andra världskriget. Undantag gäller emellertid främst i fråga om
Tyskland, som icke bereddes tillfälle att ansluta sig till den 1947 träffade
Neuchåtelöverenskommelsen och där det för övrigt vid tidpunkten för densamma
knappast fanns något fungerande patent- och varumärkesväsen. Ett
sådant har emellertid numera återupprättats, tidigast och fullständigast i
den de! av det gamla tyska området, som numera utgör Förbundsrepubliken
Tyskland.

Den nu mellan Sverige och Västtyskland ingångna överenskommelsen
avser att öppna möjlighet till normala relationer på det industriella rättsskyddets
område mellan de båda länderna. Överenskommelsens huvudregel
är, att prioritetsfrister, som icke utgått den 1 januari 1945 eller börjat
löpa efter denna tidpunkt och gå till ända före den 1 juli 1951, skola av
vart och ett av de fördragsslutande länderna förlängas till och med den 31
december 1951 till förmån för dem som tillhöra det andra landet. Beträffande
överenskommelsens detaljer må hänvisas till tidigare lämnad redogörelse.

Från svensk sida har varit en förutsättning, att överenskommelsen icke
skall gälla gentemot Sverige, om dess tillämpning skulle stå i strid mot lagen
den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. och de på grund
av denna lag vidtagna åtgärderna samt det mellan Sverige och de västallierade
makterna avslutade Washingtonavtalet av år 1946. Förbehåll härom
har kommit till uttryck i en i samband med överenskommelsens undertecknande
överlämnad skrivelse från den svenske befullmäktigade och förbehållet
har icke föranlett gensaga från västtysk sida.

Av den i ärendet föreliggande utredningen har jag fått den uppfattningen,
att en ömsesidig förlängning av prioritetstid mellan Sverige och Västtyskland
i enlighet med den föreliggande överenskommelsen övervägande är till nytta
för det svenska näringslivet. Med hänsyn till att ett livligt utbyte av ansök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

ningar om industriell skvddsrätt nu åter kommit till stånd mellan de båda
länderna gäller det här en fråga av ej ringa praktisk betydelse. Genom överenskommelsen
lar man också, såvitt gäller prioritetsförlängning, i viss mån
ett motstycke till de förmåner som gentemot andra länder gällt på grund av
Neuchåtelöverenskommelsen. Jag har ej heller någon erinran mot överenskommelsens
detaljer och anser lämpligt att däri ej medtagits bestämmelser
om andra förmåner än förlängning av prioritetstid. På grund av det från
svensk sida uppställda förbehållet behöver ej heller föreligga någon betänklighet
med hänsyn till den svenska kontrollagstiftningen angående tyskägd
egendom. Jag vill alltså förorda, att överenskommelsen ratificeras från
svensk sida.

Av den föregående redogörelsen har framgått, att patentverket, sedan det
gamla Tyskland, som var medlem av Pariskonventionen, splittrats i Förbundsrepubliken
Tyskland och Tyska demokratiska republiken, ansett sig
tills vidare icke böra medgiva konventionsförmånerna i fråga om ordinär
prioritet eller i andra hänseenden gentemot något av dessa länder. Sedan den
nu aktuella överenskommelsen undertecknats, bör man emellertid enligt
min mening utan att dess ratificering behöver avvaktas från svensk sida
godtaga Västtyskland såsom medlem av Parisunionen. Så har redan skett
av åtskilliga andra unionsländer. Det kan i detta sammanhang framhållas,
att Västtyskland förklarat sig anse Pariskonventionen tillämplig och redan
för sin del medgiver svenskar konventionsförmånerna.

För genomförande här i landet av den överenskomna förlängningen av prioritetstid
kräves ny lagstiftning. Bestämmelserna om sådan förlängning i 9
och 10 §§ av 1947 års lag kunna, redan på grund av de där meddelade tidsfristerna,
icke användas. Man kunde tänka sig att genom ändring av 1947
års lag där införa sådana stadganden, som erfordras på grund av överenskommelsen.
Men då den period, under vilken prioritetsförlängning gäller
enligt Neuchåtelöverenskommelsen, till både sin början och sitt slut avviker
från motsvarande period enligt den nya överenskommelsen, skulle bestämmelserna
i så fall bli antingen komplicerade eller onödigt generellt hållna. Bäst
synes därför vara att intaga erforderliga lagbestämmelser i en ny lag, vid vars
upprättande man direkt kan taga sikte på den nya överenskommelsen. Emellertid
torde det vara lämpligt att icke binda den nya lagen vid en tillämpning
blott gentemot Västtyskland. Det är tänkbart, att vårt land under <ilet närmaste
året kan komma att träffa överenskommelse om förlängd prioritetstid
med ett eller ett par andra länder. Lagen synes därför böra utformas på sådant
sätt, att den kan bli tillämplig även i dylika fall. Det synes dock icke i nu
föreliggande sammanhang vara anledning att taga hänsyn till framtida överenskommelser
om förlängning av prioritetstid, som sträcker sig längre tillbaka
än den nu aktuella, eller om andra förmåner än prioritetsförlängning.

Huvudregeln i den nya lagen synes, i anslutning till 9 § första stycket i
1947 års lag, böra gå ut på bemyndigande för Kungl. Maj:t att under förutsättning
av ömsesidighet förordna om utsträckning till och med den 31 de -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

cember 1951 av prioritetstid, som icke gått till ända den 1 januari 1945 eller
börjat löpa efter nämnda tidpunkt och går till ända före den 1 juli 1951.
Med hänsyn till lagens tillämpning på framtida överenskommelser under
det närmaste året synes Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att utsträcka
de nyssnämnda sluttiderna för förmånerna, d. v. s. den 1 juli 1951
och den 31 december 1951, med högst ett år; detta har viss motsvarighet i
9 § andra stycket i 1947 års lag.

Med hänsyn till artikel 6 i överenskommelsen bör i den kungörelse, som
sedermera kommer att utfärdas om lagens tillämpning i förhållande till
Västtyskland, prioritetsförlängningsförmånen endast göras tillämplig för
tyska medborgare samt sådana juridiska personer, som äga bestånd enligt
tysk rätt. Annan än tysk medborgare som är bosatt i Västtyskland bör alltså,
mot vanligheten, icke få del av förmånen. Ej heller bör denna tillkomma
någon som tillhör annat till Parisunionen hörande land men inlämnat sin
första ansökning i Tyskland, ehuru i dylikt fall vanlig prioritet tillkommer
vederbörande enligt Pariskonventionen. Likaledes bör i kungörelsen, på grund
av andra stycket i artikel 1 i överenskommelsen, förmånen frånkännas tysk
medborgare eller tyskt företag, som efter den 1 april 1950 förvärvat rätten
från någon som tillhör annat land. Dessa speciella inskränkningar kunna
emellertid ej gärna infogas i själva lagen, och därför bör i denna Kungl.
Maj :t bemyndigas att i förordnande uppställa begränsningar och villkor.

Med fysiska personer, som äga tyskt medborgarskap, och juridiska personer,
som äga bestånd enligt tysk rätt, böra i detta sammanhang förstås endast
sådana fysiska och juridiska personer, som åtnjuta dylikt medborgarskap
eller äga bestånd enligt de i Västtyskland gällande bestämmelserna.

Enligt artikel 2 i överenskommelsen skola de tyskar, som erhålla förlängd
prioritetstid, åtnjuta denna förmån oavsett i vilket till Parisunionen hörande
land den prioritetsgrundande ansökningen ingivits. Vidare uttalas i artikeln,
att förmånen även skall gälla, om ansökningen inlämnats vid någon av
de provisoriska västtyska anmälningsmyndigheterna. Intet av detta behöver
emellertid utsägas i lagen för att bli gällande.

I analogi med vad fallet är i 9 § av 1947 års lag bör i den nya lagen intagas
bestämmelse om att förordnande om förlängd prioritetstid ej må stadgas
till förmån för annan sökande än den som hos patentverket framställt
anspråk därå på sätt och inom tid som i förordnandet bestämmes. På denna
punkt torde förordnandet gentemot Västtyskland lämpligen givas samma
innehåll som i allmänhet i de med stöd av 1947 års lag utfärdade kungörelserna,
d. v. s. anspråket skall framställas innan beslut fattats om utläggning
av patentansökning eller om registrering av mönster eller varumärke.
Denna regel bör kunna uppställas i kungörelsen utan hinder av stadgandet
i artikel 3 av överenskommelsen om att fristen för avgivande av prioriletsförklaring
icke skall utgå före utgången av 1951. I anhängiga ärenden kan
patentverket utan särskilt stadgande bevaka, att sökandena få erforderligt
rådrum att framställa prioritetsanspråk. Har åter patent beviljats eller
mönster eller varumärke registrerats utan att sådant anspråk framställts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

vore det ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att inedge rättsinnehavaren att
efteråt under 1951 framställa anspråket i samma ärende. Denne bör i så
fall hänvisas till att inlämna ny ansökning, där den begärda prioriteten
kan på sedvanligt sätt bekantgöras för allmänheten. Skulle det slutligen gälla
ett patentärende, där ansökningen utlagts men patent ännu ej beviljats, då
prioritet begäres, bör i varje fall ny utläggning med omnämnande av prioriteten
ske, om denna skall kunna godtagas i samma ärende.

Stadgandet i artikel 4 av överenskommelsen om föranvändarrätt behöver
ej föranleda lagbestämmelse. Att föranvändarrätt kan uppkomma vid utövning
i god tro under prioritetstid framgår nämligen redan av patentförordningen
samt mönsterskyddslagen.

Ej heller bestämmelsen i artikel 5 att prioritet i undantagsfall skall kunna
styrkas på annat sätt än genom sedvanlig prioritetshandling medför behov
av någon lagbestämmelse. Den prövning det här är fråga om kan — liksom
när det eljest gäller styrkande av prioritet — verkställas av patentverket
utan stöd av särskild bestämmelse.

Av vikt är däremot, att det svenska förbehållet med hänsyn till flyktkapitallagstiftningen
fixeras i en författningsbestämmelse. I och för sig
kunde tänkas, att man nöjde sig med att utforma bestämmelsen i tillämpningskungörelsen
och därvid byggde på stadgandet i lagen om att Kungl.
Maj:t i förordnande må uppställa begränsningar och villkor. Med hänsyn
till förbehållets vikt bör dock bestämmelsen hellre intagas i själva lagen.
Regeln bör självfallet till sitt innehåll överensstämma med det i samband
med överenskommelsens undertecknande från svensk sida gjorda uttalandet,
men den bör i lagtexten ytterligare preciseras. Från förmånen av prioritetsförlängning
enligt lagen bör först och främst uteslutas ansökningar, som
ingivits i Sverige före den 1 januari 1917, om än detta fall icke torde ha
större praktisk betydelse. Det torde nämligen icke vara många sådana ansökningar,
som kvarstå i tyska händer och alltjämt äro under behandling.
Än färre torde ansökningar av detta slag vara, där å ena sidan förlängd prioritetstid
erfordras — ordinär prioritet enligt Pariskonventionen kan naturligtvis
medgivas efter vanliga regler —• medan å andra sidan den vanliga
prioritetstiden utgått först efter ingången av 1945, och i den mån fallet är
sådant kan mycket väl förlängd prioritetstid redan ha medgivits på grund
av den med stöd av 1940 års lag utfärdade kungörelsen i förhållande till
Tyskland. Men det synes dock böra fastslås, att för kvarvarande ansökningar
från tiden före 1947 icke får åtnjutas förmånen av förlängd prioritetstid
enligt nya lagen.

Viktigare är att utesluta denna förmån i sådana fall, där den aktuella
ansökningen visserligen ingivits i Sverige efter utgången av 1946 men i sak
är en upprepning av en dessförinnan ingiven ansökning. I lagförslaget torde
detta böra uttryckas så, att den nya ansökningen överensstämmer med en
före den 1 januari 1947 gjord ansökning. Därmed avses sådana fall, där den
nya ansökningen avser samma uppfinningsföremål som den äldre ansökningen
och det varit samma sökande vid båda tillfällena eller den ene sökanden

Kungi. Maj.ts proposition nr 139.

förvärvat sin rätt från den andre eller de båda sökandena eljest härleda sin
rätt till uppfinningen från samma håll. Däremot avses icke sådana fall, då
två ansökningar visserligen objektivt avse samma uppfinning men denna
gjorts av olika uppfinnare, som varit oberoende av varandra, och det alltså
gäller en s. k. dubbeluppfinning. För patentverket torde det komma att medföra
vissa svårigheter att kontrollera, huruvida ansökning där förlängd prioritetstid
begäres överensstämmer med en före 1947 ingiven ansökning. Möjligen
kan det befinnas lämpligt att i tillämpningskungörelsen gentemot Västtyskland
föreskriva, att den sökande som begär prioritetsförlängning samtidigt
skall försäkra, att sådan äldre överensstämmande ansökning ei föreligger.

I lagen bör vidare ingå en bestämmelse, som svarar mot 10 § första stycket
i 1947 års lag, d. v. s. att den i patentförordningen och mönsterskyddslagen
stadgade skyddstiden skall räknas från utgången av den ordinära
prioritetstiden och icke från den faktiska ansökningsdagen i Sverige. Den
reella förkortning av skyddstiden, som därigenom kommer till stånd, är
enligt vad utredningen visar av betydelse för vårt näringsliv, och en sådan
förkortning överensstämmer ej blott med den nyssnämnda lagen av 1947
utan även med 1940 års lag.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-,
mönsterskydds- och varumårkeslagstiftningen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket
jämte texten till överenskommelsen samt, i svensk översättning, de förut
nämnda mellan de befullmäktigade utväxlade skrivelserna är fogat som
bilaga1 till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet.
Karl Gustaf Grönhagen.

1 Bilagan har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars''
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 14 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 februari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid
enligt patent-, mönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen Å. von Zweigbergk.

Lagrådet fann lagförslaget ej föranleda annan erinran än att rubriken såsom
mindre tillfredsställande lämpligen borde erhålla ändrad lydelse, förslagsvis
»Lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt förordningen
angående patent, m. m.».

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougtv

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld .

Etter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, lagrådets förut denna dag avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 23 februari 1951 remitterade förslaget till lag om förlängning
i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskydds- och varumårkeslagstiftningen.

Föredraganden anför följande.

Lagförslaget har ej föranlett annan erinran från lagrådet än att lagrådet
funnit rubriken såsom mindre tillfredsställande böra erhålla ändrad lydelse.
Då lagens innehåll mera uttömmande framgår av rubriken enligt det remitterade
förslaget än enligt den lydelse, som lagrådet förordat, finner jag
emellertid ej anledning att jämka rubriken.

Under åberopande härav samt av vad föredraganden anfört till statsrådsprotokollet
den 23 februari 1951 hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition dels äska riksdagens godkännande av den i nämnda
statsrådsprotokoll omförmälda överenskommelsen mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland angående förlängning av prioritetsfrister
på det industriella rättsskyddets område dels ock jämlikt § 87
regeringsformen förelägga riksdagen det förut omnämnda lagförslaget till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Bl 0596