Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963 (Proposition 1963:139)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350), m.m.; given Stockholms slott den 5 april
1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);
och

2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker;

dels begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock
om fortsatt giltighet av samma förordning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964. Samtidigt framlägges
förslag till ändringar i valutaförfattningarna. På grundval av valutakommitténs
utredning föreslås sålunda ändringar i valutaförordningen motsvarande
den liberalisering av valutaregleringen som skett i praxis. S. k.
löpande betalningar blir därmed i allmänhet uttryckligen undantagna från
reglering. Viss omredigering av valutaförordningens förverkandebestämmelser
föreslås även. Förslaget innebär vidare att behörighet såsom valutabank
skall kunna ges inte bara, som nu, affärsbank utan även postbanken och
sparbank.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 2 § valuts
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §•

Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och
bankaktiebolag, som riksbanken därtill
bemyndigar (valutabank), må driva
handel med utländska sedlar och
skiljemynt, med växlar, checkar, andra
penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i
utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar),
ävensom med aktier, obligationer
och likartade värdepapper, vilka
äro utfärdade av någon, som är bosatt
i utlandet (utländska värdepapper); 2)

att utländska---till valu tabank.

Genom förordnande,--— till kommande

befogenheter.

den 22 juni 19391 skall erhålla

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och annan
bank, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva
handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra
penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar),
ävensom med aktier, obligationer och
likartade värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska---till valu tabank.

Genom förordnande,---till kommande

befogenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik och 2 § se 1959: 262.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

32 §.

Sparbank må---tillsynsmyn dighetens

stadfästelse.

Vid tillämpning---å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt
ej förvärva annat än penningar,
obligationer, av rörelsen betingade
fordringar samt sådana inventarier,
som anskaffas för rörelsen eller till
fastighet, som sparbanken äger, eller
till lokaler, som sparbanken i övrigt
innehar. Dock må sparbank använda
ett belopp, motsvarande högst en tiondel
av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk
förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande
skall vara verksamt såsom
en sammanslutning av svenska sparbanker
för tillgodoseende av gemensamma
intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller
aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen
eller aktiebolaget.

(Föreslagen lydelse)

32 §.

Sparbank må---tillsynsmyn dighetens

stadfästelse.

Vid tillämpning ----å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt
ej förvärva annat än in- och utländskt
mynt, å in- eller utländsk penninginrättning
dragna checkar, obligationer,
av rörelsen betingade fordringar
samt sådana inventarier, som
anskaffas för rörelsen eller till fastighet,
som sparbanken äger, eller till
lokaler, som sparbanken i övrigt innehar.
Dock må sparbank använda ett
belopp, motsvarande högst en tiondel
av sparbankens fonder,

eller såsom tillskott i övrigt till
föreningen eller aktiebolaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1962: 234.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt

giltighet av samma förordning

Härigenom lörordnas, dels att 1—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den
5 juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i
förordningen närmast efter 10 § skola införas, av den lydelse som nedan
angives, en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels att till 3
och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven
lydelse, dels ock att nämnda förordning, vilken jämlikt förordning den 18
maj 1962 (nr 153) gäller till och med den 30 juni 1963, i sålunda ändrat
skick skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1964.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

I denna —--svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med
fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige
sedan den 1 januari 1959. Juridisk
person skall anses vara bosatt i det
land, där styrelsen har sitt säte eller,
om styrelse icke finnes, där huvudkontoret
är beläget. Filial för utländskt
bolag eller för utländsk ekonomisk
förening, som med stöd av
särskilt tillstånd driver näring här i
riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

2 §•

Utländska betalningsmedel ----

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för
egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betal 1

Senaste lydelse av 1 § se 1961:147 samt av 6

(Föreslagen lydelse)

1 §•

I denna----svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning den som har
fast bostad i Sverige, därest han är utlänning
dock endast om han innehaft
sådan bostad de tre senast förflutna
kalenderåren. Juridisk person
skall anses vara bosatt i det land, där
styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse
icke finnes, där huvudkontoret
är beläget. Filial för utländskt bolag
eller för utländsk ekonomisk förening,
som med stöd av särskilt tillstånd
driver näring här i riket, skall
anses vara bosatt i Sverige.

2 §•

Utländska betalningsmedel----—

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och
postbanken tillstånd att, för egen eller
riksbankens räkning, driva handel
med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betalnings och

17 §§ se 1960: 262.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ningsmedel, som erfordras för verkets
rörelse med postamvisningar och
postgiro; samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd
att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för
reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd
varom under a) sägs, benämnes
i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger---eller för yttras.

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper
så ock fordringsbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva
betalning, må ej utan riksbankens
tillstånd utföras ur riket.

5 §.

Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest

1) tillgodohavande här — ---i

utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,
skall överlåta tillgång, som i i § sågs,
å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som — —--bosatt person.

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis,
vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, ävensom

(Föreslagen lydelse)

medel, som erfordras för verkets rörelse
med postanvisningar; samt

c) bank eller annan tillstånd att
driva den rörelse med utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken prövar
erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom
under a) sägs, benämnes i denna förordning
valutabank.

3 §•

Riksbanken äger —--— eller för yttras.

Begränsning må ej ske i omfattningen
av valutabanks förvärv från
eller föryttring till allmänheten av
utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härröra från
eller fordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

4 §•

Värdepapper och andra betalningsmedel
än växlar må ej utan riksbankens
tillstånd utföras ur riket, dock
att resande till utlandet må utföra
resevaluta till belopp som riksbanken
medgiver.

5 §.

/ den mån ej annat följer av 10 a §
fordras riksbankens tillstånd, därest

1) tillgodohavande här---i

utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,
skall å den som är bosatt i utlandet
överlåta betalningsmedel eller värdepapper
eller ock fordringsbevis, vilkas
företeende utgör villkor för rätt att
kräva betalning; eller

3) den, som---bosatt per son.

fi §•

Andra betalningsmedel än växlar
må ej utan riksbankens tillstånd införas
till riket, dock att resande från

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

talonger till värdepapper må ej utan
riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall

1) direkt eller---jämförliga

åtgärder.

9 §.

över utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt,
må ej utan riksbankens tillstånd
så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden
därigenom förminskas; dock att sådant
tillstånd ej erfordras för föryttring
till riksbanken eller till valutabank
eller till den, som erhållit tillstånd,
varom i 2 § andra stycket under
c) sägs.

Vad sålunda--—- riket bosatt.

(Föreslagen lydelse)

utlandet må införa resevaluta till belopp
som riksbanken medgiver.

I den mån ej annat följer av 10 a §
fordras riksbankens tillstånd, därest
den som är bosatt här i riket skall

1) direkt eller---jämförliga

åtgärder.

9 §.

Över utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt,
må ej, i den mån icke annat följer av
10 a §, utan riksbankens tillstånd så
förfogas, att ägarens innehav av utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden därigenom
förminskas; dock att sådant tillstånd
ej erfordras för föryttring till riksbanken
eller till valutabank eller till
den, som erhållit tillstånd, varom i
2 § andra stycket under c) sägs

Vad sålunda---riket bosatt.

Om löpande betalningar
10 a §.

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra
stycket och 9 § första stycket stadgas
äger den som är bosatt här i riket

1) genom valutabank och på betalningsväg,
som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till
eller till förmån för i utlandet bosatt
person;

2) i Sverige verkställa betalning
till eller till förmån för i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som
denne utfört i Sverige;

3) i Sverige verkställa betalning
till eller till förmån för i utlandet bosatt
person såsom gåva eller understöd
till denne;

i) under vistelse utomlands verkställa
betalning till i utlandet bosatt
person för uppehållskostnader utomlands
och för inköp för personligt
bruk;

5) genom valutabank och på betalningsväg,
som anvisats av riksban -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat
gärning, som enligt 15 eller 16 § är
belagd med straff, må betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför
förklaras helt eller delvis förverkade
till kronan. Utgjordes egendomen
av annat än penningar i svenskt
mynt och finnes den ej i behåll, må i
stället värdet förklaras helt eller delvis
förverkat.

Vad i---rätt därtill.

(Föreslagen lydelse)

ken, mottaga löpande betalning från
i utlandet bosatt person;

6) under vistelse utomlands mottaga
betalning från i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren
utfört utomlands;
samt

7) i Sverige mottaga betalning från
i utlandet bosatt person för uppehållskostnader
här i riket och för inköp,
som kunna antagas vara avsedda för
köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank
skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas

dels betalning genom avräkning i
kontokurantförhållande, under förutsättning
att den här i riket bosatte
betalaren eller betalningsmottagaren
är skyldig föra handelsböcker och att
riksbankens föreskrifter beträffande
betalningsväg iakttagas

dels betalning medelst postanvisning.

(Se vidare anvisning)
17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,
som enligt 15 § första stycket
1)—3) eller 16 § är belagd med
straff, må betalningsmedel, fordran
eller värdepapper, som brottet avser,
eller vederlag därför eller ock
värdet av sådan egendom förklaras
helt eller delvis förverkat till kronan.

Vad i---rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. Äldre bestämmelser skola
dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till
tiden före ikraftträdandet.

Anvisning till 3 och 10 a §§

Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag
ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen

1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor vid
import och export av varor och i transitohandel;

2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsre -

Kungl. Maj ds proposition nr 139 år 1963

sor och representation, provision, lagrings- och speditionskostnad, transiteringskostnad,
tull och avgift vid förtullning av varor samt differens-, marginal-
och depositionsbetalning vid sådan terminsaffär på varubörs, som
överensstämmer med normal kommersiell praxis;

3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet
avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av
varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av licensavgift
och royalty samt förvärv av patent och överföring till hemlandet
av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning mellan moderbolag,
å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan, avseende bidrag
till gemensamma omkostnader;

i) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning för
gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel
samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering) och motsvarande
kostnad vid flyg- och landtransport;

5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av socialförsäkring
eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av socialförsäkring
och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av återförsäkrings- och
retrocessionsavtal;

6) betalning avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion;

7 ) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse,
ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom arrende
och hyra;

8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och studieresa; 9)

betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension,
av myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning, ersättning
för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom,
prenumerationsavgift samt sportpris;

10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad
för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation,
avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och kommunikationsområdet
samt konsulatsintäkt;

11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad, skadeståndsbetalning,
böter, medlemsavgift, honorar, återbetalning vid kontraktsannullering
samt registreringsavgift för patent och varumärke.

Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses
överföring av mindre belopp.

Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt investering,
värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller annan
kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som fordras
för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förlängning av
valutaregleringen och ändringar i denna samt anför därvid följande.

I. Inledning

Enligt 1939 års valutalag kan Kungl. Maj:t under vissa betingelser förordna
om valutareglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I
allmänhet får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och endast
efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter,
som Kungl. Maj :t avser att utfärda, föreläggas riksdagen. Dessa
föreskrifter är nu intagna i valutaförordningen av år 1959.

Senast har förordnande om valutareglering meddelats för tiden den 1 juli
1962—den 30 juni 1963. Därvid har valutaförordningen förlängts att gälla
för samma tid.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 31 januari 1963 hemställt
om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1963—den 30 juni 1964.
över denna framställning har, efter remiss, yttranden avgivits av bankinspektionen,
fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen. De
båda förstnämnda remissinstanserna har lämnat framställningen utan erinran,
under det att bankföreningen avstyrkt förordnande om fortsatt valutareglering.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 oktober 1960 tillkallade jag
bruksdisponenten Nils Danielsen, byråchefen Ivan Eckersten, vice riksbankschefen
Sven Joge, direktören, f. d. regeringsrådet Sven Strömberg och
regeringsrådet Carl Äbjörnsson som utredningsmän med uppdrag att verkställa
utredning rörande valutaregleringen. Samtidigt gav jag Äbjörnsson
uppdrag att som ordförande leda utredningsmännens arbete. Den 1 februari
1961 uppdrog jag åt numera rättsavdelningschefen Bertil Holmquist och
den 30 juni samma år åt numera professorn Börje Ivragh att biträda utred -

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

ningsmännen som experter. Utredningen antog benämningen valutakommittén.

Enligt direktiven innefattade valutakommitténs utredningsuppdrag två
skilda huvuduppgifter, nämligen dels en författningsöversyn dels en analys
av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligt uppmjukas.

Valutakommittén har den 23 oktober 1962 avgivit en promemoria (stencilerad)
med förslag till vissa ändringar i valutalagen och valutaförordningen.
Dessa förslag innebär i huvudsak, att valutaförfattningarna såvitt
angår s. k. löpande betalningar utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med gällande praxis. Löpande betalningar kommer därmed att i allmänhet
bli undantagna från reglering. Däremot bibehålies regleringen av kapitalbetalningar
i princip. Vidare föreslås, att behörighet som valutabank skall
kunna ges inte bara, såsom nu, affärsbank utan även postbanken. Mot detta
förslag har en kommittéledamot anmält reservation. Slutligen föreslås viss
omredigering av förverkandereglerna i valutaförordningen. Utom i nyss
angivna del är kommitténs förslag enhälligt.

Med hänsyn till osäkerheten beträffande resultatet av de europeiska integrationssträvandena
har valutakommittén ansett sig i nuvarande läge inte
böra fullfölja uppdraget att verkställa en analys av verkningarna av att
valutaregleringen avskaffas eller väsentligen uppmjukas. I denna del har
kommittén tills vidare nöjt sig med att utan egen meningsyttring framlägga
en av professorn Börje Kragh på uppdrag av kommittén utarbetad promemoria,
»Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken», vilken är
fogad som bilaga vid kommitténs promemoria och torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som Bihang A.

De till promemorian hörande författningsförslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som Bihang B.

över kommitténs förslag har efter remiss gttranden inkommit från bankinspektionen,
generalpoststyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret samt Svenska bankföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund
och Stockholms handelskammare — från de fem sistnämnda
remissinstanserna gemensamt — ävensom från Kooperativa förbundet, Svenska
sparbanksföreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.
Vid kommerskollegiums yttrande har fogats utlåtanden av Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergötlands
och norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Karlstad,
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i
Gävle samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Valutakommitténs förslag till författningsmässig reglering av de löpande
betalningarna har av det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I det av bankföreningen m. fl. organisationer gemensamt
avgivna yttrandet har dock framställts yrkanden om längre gående li -

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

beraliseringar av de löpande betalningarna. Beträffande förslaget, att postbanken
skall kunna erhålla behörighet som valutabank, råder delade meningar
bland remissinstanserna. De flesta av dem har tillstyrkt de föreslagna
ändringarna i förverkandebestämmelserna eller lämnat dessa ändringar
utan erinran. Några remissinstanser har riktat anmärkningar mot
att valutakommittén inte fullföljt undersökningen av vad ett avskaffande
eller en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen skulle innebära och
mot att kommittén ej heller föreslagit någon liberalisering av kapitalrörelserna.

Jag anhåller nu att få taga upp frågan om ett bibehållande av valutaregleringen
och eventuella ändringar i denna. Jag ämnar därvid till en början
redogöra för gällande bestämmelser och praxis på valutaregleringens område.

II. Gällande ordning m. m.

Valutaförfattningarna

Den författningsmässiga grundvalen för valutaregleringen utgörs av v alutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350). Denna lag, som tidigare hade
blott tillfällig giltighet och förlängdes genom årliga beslut, gäller sedan den
1 juli 1959 (SFS nr 262) tills vidare.

Valutalagen är en fullmaktslag. Den ger sålunda Kungl. Maj :t rätt att,
under de betingelser som anges i lagen, utfärda i denna likaledes angivna
valutareglerande föreskrifter.

Fullmakten att genomföra valutareglering träder automatiskt i kraft, om
riket kommer i krig (1 § första stycket). Befinner sig riket i krigsfara, äger
Kungl. Maj :t efter hörande av fullmäktige i riksbanken förordna, att lagens
valutareglerande föreskrifter skall träda i kraft (1 § andra stycket). Sådant
förordnande skall dock inom viss tid underställas riksdagen för godkännande.

Även i annat fall än då krig eller krigsfara föreligger kan Kungl. Maj :t,
helt eller delvis, förordna om tillämpning av de valutareglerande bestämmelserna
(1 § tredje stycket). Förutsättning härför är dock att förordnandet
bedömes vara erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till
rikets betalningsförhållanden med utlandet. För förordnande om valutareglering
förutsätts vidare i sådant fall framställning av fullmäktige i riksbanken
och riksdagens samtycke. Ett förordnande, som meddelas i annat fall
än vid krig eller krigsfara, får avse endast viss tid, högst ett år varje gång.
Om riksdagens samtycke inte kan avvaktas utan synnerlig olägenhet, får
Kungl. Maj :t även utan riksdagens samtycke sätta flertalet av lagens bestämmelser
i kraft. I sådant fall skall dock Kungl. Maj :ts förordnande inom
viss tid underställas riksdagen för godkännande.

Då Kungl. Maj :t begär riksdagens samtycke till att sätta valutalagens be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

stämmelser i kraft eller i efterhand underställer riksdagen ett meddelat förordnande
om valutareglering, skall även de valutareglerande förskrifter, som
Kungl. Maj :t avser att utfärda med stöd av den begärda fullmakten eller som
redan ulfärdats enligt det underställda förordnandet, föreläggas riksdagen
(1 § femte stycket).

I förordnande, som Kungl. Maj :t meddelar med stöd av valutalagen, kan
enligt olika punkter i 2 § första stycket samma lag ges en rad skilda valutareglerande
föreskrifter.

Enligt punkten 1 kan Kungl. Maj :t sålunda föreskriva, att endast riksbanken
och av riksbanken bemyndigat bankaktiebolag (valutabank) får driva
handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra
penninganvisningar och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom
med aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av
någon som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper).

Vidare kan enligt punkten 2 föreskrivas, att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper endast i den omfattning
och på de villkor Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken
bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt.

Enligt punkten 3 kan Kungl. Maj :t bestämma, att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska värdepapper skall erbjudas riksbanken
eller valutabank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt.

Vidare kan förordnande meddelas enligt punkten 4, att svenska och utländska
betalningsmedel, fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd
får utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller
överlåtas på den som är bosatt i utlandet, samt enligt punkten 5, att sådana
tillgångar inte får utan tillstånd av riksbanken införas till riket.

Härjämte kan enligt punkten 6 föreskrivas, att förfogande inte får ske
över värdepapper, som införs till riket eller här förvaras för utomlands bosatt
person, eller över köpeskilling för sådana värdepapper i vidare mån än
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, riksbanken bestämmer.

Helt allmänt, slutligen, kan enligt punkten 7 förordnas, att förfogande över
utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper
inte får ske utan tillstånd av riksbanken annorledes än genom föryttring till
denna eller till valutabank.

Utan hinder av att Kungl. Maj :t meddelat valutareglerande förordnande
enligt de nu återgivna bestämmelserna äger riksbanken enligt 3 § valutalagen
meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd att, på de villkor riksbanken
bestämmer, driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken finner erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för reseändamål.

Då det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av valutareglerande
förordnande, kan Kungl. Maj :t enligt 5 § valutalagen föreskriva skyldighet
att förete handelsböcker, medge rätt att öppna och granska brev liksom and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 19C>3

ra försändelser till eller från utlandet samt i övrigt meddela erforderliga
föreskrifter för förordnandets genomförande och till förhindrande av åtgärder,
som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet
avsedda ändamålet.

Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. in. den 1 juli 1959 gällande
bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. in. samma dag t. o. m.
den 30 juni 1960. Förnyade förordnanden har därefter givits, såsom jag inledningsvis
nämnt, senast för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Sålunda
har Kungl. Maj :t genom förordning den 18 maj 1962 (nr 152) om tilllämpning
av valutalagen — med riksdagens samtycke — förordnat, att stadgandena
i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom
9 § samma lag skall äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna
om hembudsskyldighet (2 § första stycket 3) och om brevkontroll
( 5 § 2) omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd av
valutalagen återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr
264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats efter
riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden
t. o. in. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande, tilllagts
fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni
1963 genom förordning den 18 maj 1962 (nr 153).

1959 års valutaförordning är innehållsmässigt i stort sett densamma som
tidigare gällande valutaförordning från år 1940. Även den formella redigeringen
av stadgandena i förordningen har bibehållits i det närmaste oförändrad.

Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitioner,
innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift, som under
riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk valuta.
Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag
i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast från respektive
till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift
medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda
meddela affärsbanker tillstånd att för egen eller riksbankens räkning driva
handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar. Riksbanken
får även ge postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,
som fordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro.
Vidare kan riksbanken bevilja affärsbank eller annan tillstånd att driva
den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens tillhandagående
med medel för reseändamål. Bank, som enligt den först återgivna undantagsbestämmelsen
erhållit det vidsträcktare tillståndet att driva valutahandel,
kallas i förordningen liksom i valutalagen, valutabank.

Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i
valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot alt
utan riksbankens tillstånd vidtaga valutadisponcrande åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

I det första av de tre avsnitten ges ramen av förbud beträffande utströmningen
ur landet av de värden, som berörs av valutaregleringen (4 och 5 §§),
under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande förbud i fråga om
den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud beträffande utgående respektive
ingående betalningsströmmar svarar i stor utsträckning mot varandra.
Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller införa
betalningsmedel eller fordringsbevis, vars företeende utgör villkor för
rätt att kräva betalning. Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper,
under det att införselförbud beträffande värdepapper gäller endast
i den mån de ej införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank.
Därjämte har stadgats ett särskilt förbud mot att utan riksbankens tillstånd
införa talonger till värdepapper.

I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbudet mot
konkret utförsel, ett allmänt stadgande om förbud för den som är bosatt här
i riket (s. k. valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån
för den som är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande sätt
stadgas i avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt förbud
för valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling mottaga
betalning från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som
avses med betalning ges ej. I stadgandet om förbud mot att verkställa betalning
till valutautlänning anges emellertid vissa konkreta betalningsåtgärder,
som är förbjudna, nämligen överförande av tillgodohavande här i riket
till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel,
värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till valutautlänning
och inbetalning eller överföring till konto som förs i Sverige
till förmån för valutautlänning. I avsnittet rörande ingående betalningar ingår
vidare ett förbud för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning
i annat fall än där det är fråga om ingående av köpeavtal på inom
branschen allmänt tillämpade köpevillkor eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9
och 10 §§) förbjudes valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga
över innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas. Tillstånd
fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller
till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud gäller
även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska fordringar
än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska värdepapper.
För att hindra kringgående av valutaförordningens bestämmelser har
vidare stadgats, att valutainlänning, som gentemot utlandet äger rätt att
kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet,
inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa
avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt inte
annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i syfte att
kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med vilken
han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte vidta
andra liknande åtgärder.

Till dessa centrala bestämmelser har fogats ett stadgande (13 §) om
möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller sig i Sverige,
att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel, fordringar och
värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I ett sista avsnitt
finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens bestämmelser
(15—21 §§).

Riksbankens dispensgivning

Såsom framgår av den redogörelse för valutalagen och valutaförordningen,
som jag nu lämnat, ger dessa författningar endast yttergränser för det
område, där valutareglerande ingripanden över huvud taget får sättas in.
De närmare bestämmelserna om vad valutaregleringen konkret innebär med
distinktioner mellan tillståndskrävande och generellt tillåtna typer av transaktioner
ges genom riksbankens generella dispenser. En redogörelse för
valutaregleringens gällande normer måste därför uppta en redovisning av
i vart fält huvudlinjerna i denna dispensgivning.

Riksbankens generella dispenser från valutaförordningens bestämmelser
meddelas dels i form av dispenser för allmänheten, vilka publiceras i en
av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels i form av bemyndiganden
för valutabankerna att utföra vissa transaktioner, vilka lämnas
i cirkulär till valutabankerna. Vid sidan av dessa i egentlig mening generella
dispenser finns andra tillstånd, vilka är riktade till en så vidsträckt
och obestämd personkrets att även de kan sägas vara generella. Som exempel
på detta kan nämnas dispens i brev till Tornedalskommunernas förbund
angående rätt för gränsbefolkningen att handla med finsk valuta i
den utsträckning, som gränshandeln kräver.

En sammanfattning av de materiella regler, som sålunda upptas i riksbankens
generella dispenser, torde lämpligen börja med den grundläggande
regeln om betalningsvägar. Härvidlag skiljer man mellan betalningar
i bilateral och betalningar i konvertibel valuta.

Med ett flertal länder (östblocksstater) upprätthåller Sverige bilaterala
betalningsförbindelser. Då så är förhållandet, finns i allmänhet ett grundläggande
avtal mellan Sverige och det främmande landet med bestämmelser
om sättet för betalningarnas fullgörande. Den svenska valutaregleringens
uppgift i fråga om dessa betalningsarrangemang blir sedan att anpassa tillståndsgivningen
så, att betalningarna till och från det främmande landet
inte verkställs på annat sätt än som förutsatts i betalningsavtalet. I överensstämmelse
härmed har i riksbankens cirkulär till valutabankerna beträffande
betalningsvägar föreskrivits att, om vid betalning till Sverige den
betalningsskyldige är bosatt i land inom det konvertibla området, betalning
måste ske i konvertibel valuta och att vid betalning från Sverige till betalningsmottagare
i bilateralt land betalning skall ske enligt de särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

bestämmelser som gäller för betalning med sådant land, d. v. s. i kronor till
s. k. bilateralt konto.

Enligt generellt medgivande av riksbanken får valutabank fritt utföra alla
löpande betalningar mellan Sverige och utlandet under förutsättning
att nu återgivna regler om betalningsvägar iakttas. Beträffande betalningar
till utlandet har dock riksbanken samtidigt understrukit, att de löpande
betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till ändamålet.

Valutabankerna skall vidare förvissa sig om att betalningarna inte i realiteten
är kapitalbetalningar. Begreppet löpande betalning har ej definierats
i något av riksbankens cirkulär. I cirkuläret om »Betalningar till Sverige»
bestämmes det emellertid genom viss exemplifiering. Till löpande betalningar
skall sålunda hänföras »betalningar för export av varor och tjänster, gåvor,
understöd, pensioner samt räntor och annan avkastning». Ärenden
rörande gåvor och understöd brukar emellertid handläggas som kapitalöverföringar,
när det gäller betalningar till utlandet. Detsamma är förhållandet
med pensioner till nyblivna emigranter.

Vid sidan om dessa allmänna bemyndiganden för valutabankerna att utföra
löpande betalningar till och från Sverige har i särskilda cirkulär getts
ytterligare bemyndiganden i fråga om löpande betalningar som hänför sig
till varuimport, fartygsfrakter, transitoaffärer, försäkrings- och återförsäkringsavtal
samt resevaluta.

Riksbanken har även gett valutabankerna vissa generella bemyndiganden
i fråga om betalningar av kapitalnatur. Till utlandet får sålunda
utföras arvslott i Sverige under förutsättning att arvlåtaren vid sin
död var bosatt i Sverige och att arvtagaren är valutautlänning, dock ej
svensk medborgare som emigrerat efter den 1 januari 1959. Vidare får utlännings
besparingar av arbetsinkomster i Sverige utföras. Likvider för kontraktsenligt
uppsagda eller utlottade svenska eller på svenska kronor lydande
utländska obligationer och förlagsbevis får utföras utan förhandsprövning.
Detsamma gäller likvider intill 5 000 kronor vid köp av svenska
värdepapper lydande på svenska kronor. Till Sverige får kapitalbetalningar
till valutainlänning utföras av valutabank utan särskild förhandsprövning,
då fråga är om arv, konlraktsenliga amorteringar samt likvider vid försäljning
av fast egendom i utlandet och utomlands befintligt lösöre. Detsamma
gäller även likvider vid försäljning av utländska värdepapper, om
riksbanken och värdepappersinnehavaren inte träffat särskilt avtal att försäljning
av dessa värdepapper ej skall ske.

Bland de i riksbankens skrift »Valutaregleringen» lämnade dispenserna
för allmänheten förtjänar särskilt nämnas dispenserna från förbudet mot
ut- och införsel av betalningsmedel. Härvidlag har från förbudet
undantagits dels vissa typer av betalningsmedel (växlar och vissa
checkar samt fordringsbevis), dels sådan ut- eller införsel som håller sig
inom vissa beloppslimiter. Vidare finns dispenser, som möjliggör värdepappershandel
i viss utsträckning utan särskilda tillstånd i de individuella
fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Slutligen vill jag något närmare redogöra för de dispenser, som lämnats
i fråga om betalningar inom Sverige mellan v a 1 u t a i n länni
n g a r och valutautlänningar.

Till följd av att valutaförordningen utan inskränkning förbjuder alla betalningar
mellan valutainlänning och valutautlänning har det blivit nödvändigt
att genom generella dispenser möjliggöra inte bara betalningar över
gränserna utan även de småbetalningar i det dagliga livet, som äger rum i
Sverige mellan svenskar och utlänningar under uppehåll här i landet. De
viktigaste betalningarna av detta slag har därför undantagits från betalningsförbudet
genom dispens av riksbanken. Betalning i Sverige i svenskt
mynt eller till förmån för valutautlänning är sålunda tillåten, om betalningen
utgör ersättning för arbetsprestation som valutautlänningen efter sin
ankomst till Sverige utfört åt den betalningsskyldige. Detsamma gäller om
betalningen avser inköp av valutautlänningen tillhörigt personligt lösöre
eller av varor, vilka tillhandahålls här i Sverige i rörelse som bedrivs av valutautlänning
med vederbörligt tillstånd. Riksbankens dispens gäller vidare
betalning, som avser åtagande om gåva eller understöd, dock endast om
gåvan eller understödet inte förpliktar till återbetalningsskyldighet eller annan
motprestation från mottagaren eller annan. Från förbudet att verkställa
betalning till eller till förmån för valutautlänningar undantas även
helt allmänt betalningar, oavsett för vad de utgör ersättning, om de avser
att bereda en valutautlänning medel för bestridande av hans uppehållskostnader
i Sverige inklusive kostnad för fast bostad.

Beträffande betalningar från valutautlänning gäller, att valutainlänning
får ta mot betalning i svenskt mynt från valutautlänning som vistas i Sverige
då fråga är om kostnader för uppehälle eller om betalning av här i riket
tillhandahållna varor eller tjänster och dylikt. För samma ändamål får betalning
mottas i utländska betalningsmedel. Mottagna utländska betalningsmedel
får emellertid inte disponeras på annat sätt än genom försäljning till
valutabank. Detta generella tillstånd att ta mot betalning för här tillhandahållna
varor gäller dock inte vid direkt export till utlandet.

Internationella överenskommelser

I väsentliga delar anknyter riksbankens dispenser till de olika internationella
överenskommelser på valutaområdet, som Sverige biträtt. Riksbankens
dispensgivning innebär sålunda i mycket stor utsträckning ett effektuerande
av för Sverige gällande åtaganden. Som redan nämnts, är detta förhållandet
i fråga om de dispenser, som styr den numera obetydliga del av utlandsbetalningarna
vilken sker bilateralt. Även den grundläggande distinktionen mellan
löpande betalningar och kapitalbetalningar liksom den i dispenserna stadgade
friheten för löpande betalningar är emellertid givna genom internationella
förpliktelser. Genom sitt medlemskap i Internationella valutafondan och
OECD har Sverige sålunda förbundit sig att tillåta löpande betalningar.

Enligt artikel VIII i stadgan för Internationella valutafon2
llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

den får ingen medlem av fonden utan dess samtycke införa restriktioner
i fråga om betalningar och överföringar som avser löpande internationella
transaktioner.

Betalningar för löpande transaktioner definieras i fondstadgan som betalningar,
vilka inte avser kapitaltransaktioner. I begreppet löpande transaktioner
innefattas enligt stadgan utan begränsning följande betalningar:

1) alla betalningar i samband med utrikeshandel och andra löpande transaktioner
inklusive tjänster samt normala kortfristiga bank- och kredittransaktioner; 2)

räntor på lån och neltoavkastning av andra investeringar;

3) skäliga amorteringar på lån eller belopp för skäliga avskrivningar på
direkta investeringar; samt

4) skäliga penningförsändelser för familjeunderhåll.

Det kan här inskjutas, att fondstadgan ger medlemsstat rätt att under eu
övergångstid efter kriget undandra sig de fulla förpliktelserna enligt artikel
VIII genom att upprätthålla vissa regleringar av löpande betalningar. Sverige
har dock numera avstått från att åberopa detta undantagsstadgande och har
sålunda fullt ut åtagit sig förpliktelserna enligt artikel VIII. Åtskilliga medlemsstater,
bland dem Norge och Danmark, åberopar däremot fortfarande
undantagsstadgandet.

De förpliktelser Sverige åtagit sig genom sitt medlemskap i OECD avser
i motsats till förpliktelserna i valutafonden såväl löpande betalningar som
vissa kapitalbetalningar.

Åtagandena i fråga om löpande betalningar är fastslagna i stadgan för frigörelse
av löpande osynliga transaktioner och betalningar (»Code of Liberalisation
of Current Invisible Operations»). Där stadgas i huvudsak, att
transaktioner och betalningar avseende ett 60-tal i en förteckning särskilt
angivna huvudkategorier skall vara medgivna, i vissa fall enligt förklarande
och/eller inskränkande regler. Förteckningen är avsedd att täcka alla förekommande
typer av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Stadgans
bestämmelser inskränker inte rätten att kontrollera överföringarnas
verkliga syfte. Då ett land får allvarliga svårigheter med sin betalningsbalans,
kan landet temporärt åberopa vissa undantagsbestämmelser. Dessutom balett
medlemsland rätt att reservera sig mot sådana särskilda åtaganden i stadgan,
som landet inte funnit sig kunna acceptera. Sverige upprätthåller inte
någon reservation mot de i stadgan föreskrivna skyldigheterna att medge
betalningar.

Enligt den särskilda stadgan för frigörelse av kapitalrörelser (»Code of
Liberalisation of Capital Movements») skall medlemsländerna successivt avskaffa
restriktioner för kapitalrörelser i den utsträckning, som är nödvändig
för effektivt ekonomiskt samarbete. För närvarande har endast ett mera
begränsat antal transaktionstyper och därmed sammanhängande överföringar
liberaliserats. En av de mest betydelsefulla av dessa transaktionstyper är
långfristiga direkta investeringar i båda riktningarna och avveckling av så -

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

dana investeringar. Bland övriga kategorier märks kommersiella krediter och
återbetalning av sådana krediter, på olika sätt begränsade personliga kapitalöverföringar
(tilldelning av emigrationsvaluta, överföringar av arv, utbetalningar
på grund av livförsäkring etc.), samt vissa värdepapperstransaktioner.
Beträffande kontrollrätt och undantagsmöjligheter gäller i stort sett
samma bestämmelser som för löpande betalningar. Sverige har avgivit särskilda
reservationer i fråga om kommersiella krediter, som lämnas av kreditinstitut,
och några typer av transaktioner, som avser portföljinvesteringar.

Båda de nu nämnda stadgorna gäller i förhållande till medlemsländerna i
OECD, d. v. s. medlemsländerna i det tidigare OEEC samt Canada och Förenta
staterna. Stadgan för frigörelse av kapitalrörelser gäller dock inte i
förhållande till Canada. Båda stadgorna innehåller vidare en bestämmelse
om att medlemsländerna skall söka utsträcka liberaliseringen till alla medlemsländerna
i valutafonden.

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen
Riksbanksfullmäktiges framställning

Såsom jag inledningsvis nämnt, hemställer riksbanksfullmäktige i sin skrivelse,
att Kungl. Maj :t måtte — med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen —
begära riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli
1963—den 30 juni 1964. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse saiuma
lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket
1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

Som skäl för sin framställning anför fullmäktige att den situation, i vilken
1962 års förordnande om fortsatt valutareglering gavs, i stort sett är oförändrad.
Vidare erinrar fullmäktige om valutakommitténs under år 1962 avgivna
förslag till vissa ändringar i valutaförfattningarna, vilka förslag fullmäktige
delvis tillstyrkt och delvis lämnat utan erinran. Oavsett vilken ställning
man intar till dessa förslag, synes emellertid enligt fullmäktiges mening
— särskilt med hänsyn till det ovissa förhandlingsläget i Västeuropa
rörande hl. a. fortsatt ekonomisk integration — nu gällande fullmakter i valutalagen
böra las i anspråk för ytterligare ett år. Samtidigt bör valutaförordningen
ges fortsatt giltighet.

Remissyttrandena

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig inte ha något att invända
mot framställningen.

Inte heller bankinspektionen har någon erinran mot bankofullmäktiges
förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker däremot, att förordnande om fortsatt
valulareglering meddelas för tid efter den 30 juni 1963. Bankföreningen
åberopar härvid till en början i huvudsak vad föreningen anfört i sitt i ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

följande avsnitt återgivna yttrande över valutakommitténs betänkande, nämligen
att valutapolitiken bör liberaliseras vare sig vårt land associeras till
EEC eller ej. Enligt föreningens mening skulle Sverige i annat fall bli isolerat
från det intima ekonomiska samarbete mellan nationerna i den västliga
världen som säkerligen, med eller utan integrationsavtal, kommer att
växa fram. Bankföreningen anför härom vidare.

Resultatet av en sådan isolering måste i längden bli, att förutsättningarna
för svensk företagsamhet allvarligt försämras och att möjligheterna till fortsatt
välståndsökning högst avsevärt begränsas.

Farhågorna för en sådan utveckling föranledde bankföreningen att redan
för ett år sedan framföra önskemål om ett snabbt och fullständigt upphävande
av valutaregleringen. Därvid anförde bankföreningen, att även om
en total avveckling måhända ej kunde ske genast och i ett slag, så borde
dock åtgärder omedelbart vidtagas för att successivt genomföra den under
en kort tilltagen övergångstid. Bankföreningen vidhåller alltjämt denna uppfattning
och vill tillägga, att awecklingstidens slutpunkt enligt bankföreningens
mening numera ej bör sättas senare än till utgången av nu löpande
regleringsperiod.

IV. Valutakommittén

Utredningsuppdraget

Frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen togs vid 1960
års riksdag upp av bankoutskottet (B:oU 22). Detta skedde i anledning av
dels prop. 1960: 127 med hemställan om riksdagens samtycke till förordnande
angående fortsatt valutareglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner
(I: 641 och II: 789), dels motioner om ökad frihet för kapitalrörelser från
och till Sverige m. m. (I: 432 och II: 538). I de båda förstnämnda motionerna
uttalades, att en författningsmässig översyn av valutaregleringen snarast
borde ske och att en sådan utredning borde ha till uppgift att klarlägga förutsättningarna
för en skyndsam avveckling av bestående reglering i fråga
om såväl löpande betalningar som kapitalrörelser. Bankoutskottet framhöll
att, såvitt utskottet kunnat finna, såväl departementschefen som berörda
myndigheter och organisationer var ense om att en utredning rörande valutaregleringen
var påkallad. Utskottet förordade därför, att en sådan utredning
snarast möjligt genomfördes. I

I direktiven för valutakommitténs arbete framhöll jag, att riksbanken genom
valutaregleringens möjligheter att påverka kapitalrörelserna fått ytterligare
ett hjälpmedel — vid sidan av de traditionella penningpolitiska medlen
— för valutavården liksom för regleringen av penning- och kapitalmarknaderna.
I denna fråga framhöll jag vidare.

Å ena sidan har nämligen strävan att förverkliga efterkrigstidens mål för
den ekonomiska politiken fordrat att kraftigt verkande monetära hjälpmedel
stått till buds. Å andra sidan har möjligheten att utnyttja växelkursförändringar,
som utgjorde ett av förkrigstidens viktigaste monetära hjälpmedel,
blivit i praktiken begränsad genom nytillkomna internationella bindningar
till fasta växelkurser och genom ett flertal länders inlemmande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

större, intimt sammanhållna marknader. För att emellertid valutaregleringen
skall kunna fullgöra sin uppgift att genom reglering av kapitalrörelserna
vara ett verksamt hjälpmedel för riksbanken måste den — såvitt rör kapitalbetalningarna
— kunna smidigt och snabbt anpassas efter skiftande lägen.
Till belysning härav må endast erinras om att förändringar i den interna
kreditpolitiken, föranledda av ett hastigt växlande konjunkturläge,
kan behöva kompletteras med en omställning även i fråga om regleringen
av svensk upplåning i utlandet. Vidare måste handhavandet av regleringen
av kapitalbetalningarna ständigt ske med hänsynstagande till den internationella
utvecklingen på området och med beaktande av de ställningstaganden
och diskussioner som fortlöpande äger rum i de internationella samarbetsorganen.
Det förefaller därför mest ändamålsenligt, att de överväganden beträffande
valutaregleringens utformning som bör ske från sådana utgångspunkter
kommer till stånd inom riksbankens valutastyrelse, som genom sin
sammansättning är avsedd att vid regleringens handhavande åstadkomma
ett samarbete mellan olika intressen, i sista hand under bankofullmäktiges
ansvar.

I enlighet med det anförda borde de med stöd av valutalagen utfärdade
författningsbestämmelserna i fråga om kapitalbetalningar vara tillräckligt
vidsträckta för att medge de valutareglerande organen erforderlig handlingsfrihet
under skiftande förhållanden. Man fick därför räkna med att bestämmelserna
i detta hänseende även framdeles måste vara tämligen generellt
utformade. Utredningen saknade därmed anledning att ta ställning till frågan,
hur i ett aktuellt läge regleringen av kapitalrörelser synes böra tillämpas.

Vad därefter gäller de löpande betalningarna, framhöll jag, att friheten i
detta hänseende måste vara förenad med en möjlighet till kontroll av att
förbjudna kapitalbetalningar inte skedde under sken av löpande betalningar.
Valutaförfattningarna måste därför möjliggöra kontroll även av sådana betalningar,
som i och för sig inte är underkastade saklig reglering. Utredningen
borde därför överväga i vilken mån valutaförordningens bestämmelser,
såvitt angår löpande betalningar, kunde bättre anpassas efter den i praktiken
liberala valutaregleringen. I detta sammanhang borde utredningen pröva
möjligheten till förenkling av bestämmelserna om betalningar i Sverige
mellan valutainlänningar och sådana valutautlänningar som uppehåller sig
här i landet. Även valutaförordningens regler om förverkande borde granskas.

Såsom jag vidare framhöll, hade utredningen att vid sin översyn av valutaförordningen
utgå från ett behov av fortsatt reglering av kapitalbetalningar.
Utredningen borde emellertid vara oförhindrad att även analysera verkningarna,
under olika förutsättningar, av ett totalt avskaffande av valntaregleringen
eller en väsentlig uppmjukning av denna. Vid en sådan undersökning
var del naturligt att söka närmare belysa möjligheterna att förverkliga
målen för den ekonomiska politiken och de alternativ i form av ytterligare
skärpning i penning- och finanspolitikens utformning, som i samband
därmed skulle kunna väntas bli aktuella.

Utredningen borde enligt direktiven visserligen inte direkt sikta på änd -

Kungl. M(ij:ts proposition nr 139 år 1963

ringar i valutalagen. I den mån den författningsmässiga översynen av valutaförordningen
gav anledning därtill, borde utredningen dock vara oförhindrad
att överväga ändringar även i valutalagen.

Valutakommittén har i fråga om sitt utredningsuppdrag uppgett, att kommittén
till en början arbetat parallellt på sina båda uppgifter, nämligen att
företa en författningsrevision och att verkställa en analys av verkningarna
av att valutaregleringen avskaffas eller väsentligt uppmjukas. Utredningen
fortsätter emellertid.

Under kommitténs fortsatta arbete har det emellertid kommit att stå alltmer
klart, att det blivande resultatet i den ena eller andra riktningen av de
förestående överläggningarna mellan Sverige och EEC angående svensk associering
till den gemensamma marknaden måste bliva av så väsentlig betydelse,
då det gäller att analysera och taga ställning till valutaregleringens
betydelse för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att
så länge frågan om associering alltjämt är öppen söka göra ett sådant ställningstagande.
Kommittén har därför icke ansett sig i nuvarande läge böra
fullfölja det ursprungliga utredningsuppdraget utan nöjer sig i denna del
med att utan egen menings3''ttring såsom bilaga framlägga nyssnämnda på
kommitténs uppdrag upprättade promemoria.

Bortsett från den nämnda bilagan är sålunda valutakommitténs promemoria
helt ägnad kommitténs uppgift att i vissa hänseenden revidera valutaförfattningarna.

Allmänna synpunkter

I samband med sin redogörelse för valutaförfattningarnas innehåll framför
kommittén vissa mera allmänna synpunkter på valutaregleringens formella
utformning.

Valutaförordningens tekniska uppbyggnad är enligt valutakominitténs
mening i vissa hänseenden särartad. Det är sålunda påfallande, anför kommittén,
hur förbudsbestämmelserna ligger i olika skikt över varandra så
att en och samma transaktion kan komma att på olika stadier kollidera
med skilda förbud i förordningen. Om man som exempel väljer en otillåten
överlåtelse av värdepapper från en valutainlänning till en valutautlänning,
visar det sig, att normalt följande bestämmelser åsidosättas, nämligen
för det första förbudet att utföra värdepapper ur landet, för det andra förbudet
att överlåta värdepapper till valutautlänning och för det tredje förbudet
att mottaga betalning från valutautlänning. Detta kan enligt kommittén
synas anmärkningsvärt med hänsyn till att åtminstone förbuden mot
utförsel och mot överlåtelse av värdepapper i detta sammanhang syftar till
samma sak, nämligen att hindra utlänningars förvärv7 av svenska värdepapper.
I syfte att åstadkomma effektivast möjliga kontroll har sålunda
såväl den presumerade fara för överlåtelse, som kan anses ligga i att värdepapperen
utförs, som även den direkta värdepappersöverlåtelsen i och för
sig lagts under kontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Vidare är det slående, fortsätter kommittén, hur allmänna valutaförordningens
förbud gjorts. Detta framträder mest markerat i de generella betalningsförbuden.
Fastän utrikeshandeln förutsätter att betalningar ständigt
sker mellan Sverige och utlandet, saknas i valutaförordningen varje
antydan om att betalningar mellan in- och utland i själva verket är omistliga
transaktioner. I förordningen stadgas endast ett naket förbud mot alla
betalningstransaktioner mellan in- och utlänningar, låt vara med det viktiga
undantaget att riksbanken kan medge tillstånd till dylika betalningar.
Valutaförordningen innehåller sålunda en serie förbud, vilka är riktade inte
bara mot transaktioner som man mera allmänt önskar hindra utan till
större delen även mot transaktioner som med nödvändighet måste ständigt
utföras, utan att någon annan antydan om den fria sektorn görs än att riksbanken
sägs kunna medge undantag från förbudet.

Med hänsyn till konstruktionen av valutaförordningens generella förbud
måste de dispenser från dessa förbud, som riksbanken meddelar, i stor utsträckning
ges karaktären av allmänna normer, där vissa typer av transaktioner
generellt undantas från regleringen. Situationen är således den, att
valutalagen och valutaförordningen endast ger yttergränserna för det område
där valutareglerande ingripanden får sättas in under det att valutaregleringens
konkreta innehåll, såsom framgår av den föregående redogörelsen,
bestämmes genom riksbankens dispenser.

Valutakommittén framhåller, att det sålunda inte blir statsmakterna utan
den beslutande instansen i valutafrågor inom riksbanken — riksbankens
valutastyrelse — som inom valutaförfattningarnas mycket vida gränser skapar
valutaregleringarnas materiella normer. De tillstånd, som riksbanken
meddelar, är emellertid, påpekar kommittén vidare, inte enbart uttryck för
valutastyrelsens — och i sista hand bankofullmäktiges — diskretionära
valutapolitiska överväganden. Till sina väsentliga delar är nämligen innehållet
i riksbankens dispenser, som framgår av det föregående, givet genom
att Sverige biträtt skilda internationella överenskommelser på valutaområdet.

Till förklaring av de redovisade förhållandena anför kommittén, att valutaförordningens
speciella struktur delvis är historiskt betingad. Förordningen
har nämligen tillkommit och vidareutbyggts i lägen, då det funnits
behov av en mycket omfattande reglering. En fortgående liberalisering har
därefter kunnat genomföras. Denna har då skett genom att valutamyndigheten
begagnat sig av sin möjlighet att släppa efter i form av mer eller mindre
generella dispenser. Valutaregleringen måste nämligen, fortsätter kommittén,
för att kunna vara ett verksamt medel för riksbanken, snabbt kunna
anpassas efter skiftande lägen. Kommittén påpekar dock, att många av
de friheter som getts i generella dispenser knappast skulle kunna inskränkas
även om man av någon anledning — utan alt vara i en katastrofsituation —
skulle vilja strama åt valutaregleringen. Kommittén pekar här särskilt på
Sveriges internationella åtaganden på detta område.

Kommittén finner med hänsyn till det senast anförda naturligt att ge de

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

grundläggande friheterna i fråga om ullandsbetalningar en fastare form
genom att de skrivs in i valutaförordningen, även om härigenom ingen saklig
ändring sker. Kommittén erinrar emellertid i detta sammanhang om
att enligt utredningsdirektiven endast valutaförordningens regler angående
de löpande betalningarna skall anpassas efter den liberalare valutareglering,
som upprätthålls i praktiken, under det att de friheter, som riksbanken
medgett i fråga om kapitalbetalningarna, inte skall arbetas in i valutaförordningen.
Riksbanken anses nämligen här, påpekar kommittén, behöva
manövreringsfrihet för att kunna vid behov både släppa efter och
strama åt regleringen inom en viss sektor.

Betalningsvägar och löpande betalningar

Uppgiften att i fråga om de löpande betalningarna anpassa valutaförordningen
efter rådande reglering, vilken närmast kan förefalla innebära fullständig
frihet för sådana betalningar, kompliceras, enligt vad valutakommittén
funnit, i två skilda hänseenden. Härmed avser kommittén dels behovet
av kontroll att en viss transaktion verkligen är en löpande betalning
och inte en kapitalbetalning, dels hänsynen till det bilaterala betalningssystemet.
Kommittén anför härom.

För det törsta måste valutaförordningen även efter eu dylik reform alltjämt
giva möjlighet till övervakning av de betalningar, som utföras såsom
löpande. Tydligt är nämligen, att en till kapitalbetalningar inskränkt reglering
förutsätter en kontroll av att kapitalbetalningar ej undandragas föreskriven
prövning, genom att de utföras under sken av att vara löpande.
För det andra kan icke en fullständig frihet för alla löpande betalningar
medgivas, så länge valutaregleringen, såsom för närvarande är fallet, måste
tjäna även syftet att vara den författningsmässiga grundvalen för framtvingande
av bilateralt betalningsutbyte med utlandet. Ett fullständigt frigörande
av de löpande betalningarna skulle nämligen medföra, att det icke
vidare bleve möjligt att dekretera, att löpande betalningar till och från ett
visst bilateralt land skola ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige förpliktat
sig att iakttaga. Det bilaterala betalningsutbytet är för övrigt ägnat
att komplicera läget, även då det gäller mottagande av betalningar från
andra än bilaterala länder. Såsom nämnts gäller nämligen härvidlag, att betalningar
från betalningsskyldig i konvertibelt land ej må verkställas i bilateral
valuta. Icke ens för det konvertibla området är sålunda en full frihet
under kontroll möjlig för löpande betalningar, då härigenom icke vidare
skulle kunna förhindras, att Sverige för export till konvertibla länder finge
mottaga betalningar i bilateral valuta.

Kommittén diskuterar härefter frågan, hur man allmänt sett skall låta en
generell frihet för löpande betalningar komma till uttryck i valutaförordningen.
Tre olika lösningar är här enligt kommittén möjliga. Närmast till
hands ligger, fortsätter kommittén, att ta fasta på vad man vill ha kvar som
tullt reglerat, d. v. s. kapitalbetalningarna, samt i förordningen ange och
reglera detta område. Motsatsvis finge då framgå, att vad som inte sålunda
särskilt angetts tillhöra kapitalområdet skulle vara fritt från reglering. Där -

Knngl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

eller skulle dock enligt kommittén vissa särregler bli erforderliga med hänsyn
till de tidigare antydda speciella komplikationer, som föranleds av nödvändigheten
att övervaka de löpande betalningarna och att med vissa länder
framtvinga bilateralt betalningsutbyte. Kommittén har emellertid ansett
sig böra avvisa en sådan lösning av följande skäl.

Å ena sidan kan konstateras, att om en valutaförordning av nu diskuterad
typ skall någorlunda kunna fullgöra sin uppgift att möjliggöra reglering
av kapitalbetalningssektorn, ett sådant schema över reglerade transaktioner
måste göras avsevärt omfattande och — på grund av svårigheterna
att generellt angiva just de transaktioner man vill ha under reglering — i
vissa fall även mera vidsträckt än den reglering av kapitalbetalningar som
ytterst åsyftas. För att möjliggöra kontroll av investeringar i utlandet skulle
det t. ex. i en valutaförordning av denna typ kunna bli erforderligt med
ett allmänt stadgande om att rörelse i utlandet ej finge startas eller drivas
utan särskilt tillstånd från riksbanken. En omläggning efter här angivna
linjer av valutaförordningens konstruktion skulle sålunda medföra, att förordningen
komme att såsom förbjudna angiva nya typer av transaktioner,
trots att förordningens tillämpningsområde totalt sett skulle högst avsevärt
krympas. En dylik ordning skulle, i all synnerhet som revisionen av valutaförordningen
avser att däri inskriva den liberala valutareglering som i
praxis utvecklat sig, icke kunna undgå att verka förbryllande och stötande.
A andra sidan lär det ej kunna bestridas, att varje försök att sålunda genom
enumeration angiva de särskilda transaktionstyper som skola regleras, för
att därefter låta vad ej särskilt angivits vara fritt, måste, även om uppräkningen
gåves en ur nyss anlagda synpunkter besvärande omfattning, medföra
betydande risker för att vissa transaktioner, som sakligt knnna förefalla
böra omfattas av regleringen, skulle falla emellan de beskrivna kategorierna.
Härigenom skulle uppstå stora möjligheter till kringgående av förordningen.
Kommittén har därför ej ansett sig kunna föreslå en reform av
valutaförordningen på nu angivet sätt.

Enligt kommittén förefaller det som om man skulle kunna undgå de mest
betydande olägenheterna av det diskuterade systemet, om man väljer att
med ett generellt uttryck fånga in hela den sektor man vill ha under reglering
i stället för att precisera de särskilda transaktioner som innefattas under
denna. Någon annan möjlighet till en sådan lösning torde ej stå till buds
än alt tala om »kapitalbetalmingar» som underkastade kontroll. Kommittén
avvisar emellertid även denna lösning. Uttrycket kapitalbetalningar har
visserligen ansetts kunna begagnas i promemorian utan föregående särskild
definition av uttryckets innebörd. Det synes emellertid kommittén alltför
vagt för alt lämpligen kunna användas i författningstext i all synnerhet om,
såsom här skulle bli fallet, termen begagnas för att dra gränsen kring det
område som skall vara underkastat valutareglering.

Kommittén har efter dessa överväganden kommit fram till att valutaförordningens
anpassning till nuvarande liberalare valutaregleringspraxis bör
ske, inte genom att förbuden i valutaförordningen begränsas till kapitalbetalningar
utan genom att förbud får bestå för i princip alla betalningar och
undantag från förbudet görs för löpande betalningar. Med eu sådan uppläggning
blir det enligt kommittén även enklare alt, samtidigt som de lö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

pande betalningarna friställs, dock låta valutaförordningen ge täckning för
övervakning av samtliga betalningar och för framtvingande av bilateral betalningsreglering.
Med en vid regleringsram i botten och de löpande betalningarna
som undantag härifrån kan nämligen, anför kommittén, detta undantag
begränsas på så sätt, att förordningen alltjämt kan fullgöra dessa
funktioner.

Kommittén diiskuterar även frågan, om man i samband med utformningen
av ett undantag för de löpande betalningarna bör göra en allmän författningsteknisk
översyn av valutaförordningens förbudsbestämmelser. Kommittén
pekar här på att, såsom tidigare nämnts, de olika förbuden i vissa
fall ligger i skikt över varandra så att en och samma transaktion på olika
stadier kan komma att talla under olika förbud ii förordningen. En sådan
ordning kan enligt kommittén i vissa situationer förefalla systematiskt mindre
lämplig men torde å andra sidan vara nödvändig för att valutaregleringen
skall fungera. På några punkter synes dock, fortsätter kommittén, valutaförordningens
strävan efter en så fullständig täckning som möjligt ha lett
till vissa redigeringsoformligheter. I dessa och andra fall torde det enligt
kommittén vara möjligt att göra författningstekniska förenklingar. Kommittén
anför vidare.

Kommittén har under utredningsarbetets bedrivande utarbetat och diskuterat
skisser till en sådan revision av valutaförordningen. En dylik omläggning
av valutaförordningen skulle emellertid kräva motsvarande ändringar
på väsentliga punkter i valutalagen. Kommittén är visserligen enligt direktiven
oförhindrad att föreslå de ändringar i valutalagen, som betingas av
kommitténs förslag till ändringar i valutaförordningen. Men det är likväl
oundvikligt, att en sådan mera allmän revision av valutaförfattningarna
skulle giva kommitténs förslag en annan valör, än om detta begränsas till
den närmast ålagda uppgiften att anpassa valutaförordningen efter valutaregleringspraxis
beträffande löpande betalningar.

Med hänsyn till det anförda samt då en utförligare diskussion av mera
allmänna författningstekniska frågor och fortsatt arbete härmed skulle te
sig skäligen meningslöst i ett läge, där man så föga vet om valutaregleringens
framtid, har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå vidare ändringar
i valutaförordningen än som betingas av uppgiften att friställa de löpande
betalningarna. Det förslag, som kommittén framlägger i denna del, är
sålunda enligt kommittén tänkt att inpassas i en valutaförordning, där de
grundläggande förbudsbestämmelserna förblir ungefärligen desamma som
för närvarande.

Utformningen av undantaget för de löpande betalningarna
bör enligt kommitténs mening ske så, att undantaget i görligaste
mån anknytes till de internationella förpliktelser som Sverige åtagit
sig i fråga om sådana betalningars frihet från restriktioner. Som riktpunkt
kan man, fortsätter kommittén, ta önskemålet att den interna författningens
definition så nära ansluter till internationellt avtal, att den genom valutaför -

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 19(13

ordningen interni medgivna friheten för löpande betalningar blir spegelbilden
av den internationellt påtagna skyldigheten att tillåta sådana betalningar.

Med hänsyn till det sagda har kommittén i första hand funnit det naturligt
att söka anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betalningarna
till den definition härav, som getts i stadgan för internationella valutafonden.
Svårigheterna att begagna sig av fondstadgans definition är
emellertid enligt kommitténs åsikt omedelbart uppenbara. Kommittén anför
härom.

I första hand faller i ögonen, att fondstadgans inledande allmänna definition
av löpande betalningar ter sig som en cirkeldefinition, ii det att betalningar
för löpande transaktioner sägas vara betalningar som icke avse kapitaltransaktioner.
Något annat skiljemärke för bestämmande av kapitaltransaktioner
gives ju nämligen ej, än att dessa icke äro löpande transaktioner.
Även om man avstår från att använda denna inledande allmänna bestämning
av de löpande betalningarna, och till valutaförordningen blott överför
den därefter följande exemplifieringen av transaktioner, som utan begränsning
sägas vara löpande, skulle författningstexten bli svårhanterlig genom
vagheten i de i fondstadgan använda uttrycken. Härmed avses ej i första
hand, att stadgan använder sådana uttryck som normala (normal) och skäliga
(moderate), vilka i inhemska tillämpningsföreskrifter borde kunna givas
praktisk användbarhet genom siffermässiga preciseringar i riksbankens
tillämpningsföreskrifter, men hela uttryck som »normala kortfristiga bankoch
kredittransaktioner» liksom »skäliga avskrivningar på direkta investeringar»
äro svårgripbara. Det är givet, att även dessa oklarheter skulle kunna
förtydligas, genom att riksbanken i tillämpningsföreskrifter gåve utförliga
anvisningar angående vad som skulle anses innefattat under de olika begreppen.
Därvid kunde i avsaknad av upplysningar på denna punkt i fondstadgans
förarbeten ledning hämtas från den praxis, som utvecklat sig vid
fondens konsultationer med medlemmar. Det är emellertid ofrånkomligt, att
med en sådan uppläggning de väsentliga valutaregleringsnormerna alltjämt
skulle komma att ligga i "riksbankens tillämpningsföreskrifter och icke —
såsom åsyftas med kommitténs ändringsförslag — i valutaförordningen.

Fondstadgan ter sig sålunda enligt kommitténs mening inte lämplig som
underlag för en intern författning.

Kommittén har i stället ansett lämpligt alt med vissa modifikationer och
tillägg anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betalningarna
till den förteckning över de löpande betalningarna, som finns i OEGD:s
stadga för frigörelse av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Fn
utförlig och i princip fullständig uppräkning av de typer av transaktioner,
som skall anses hänförtiga till löpande betalningar, synes kommittén lämplig
även i detta sammanhang, särskilt med hänsyn till svårigheterna att ge
eu tillfredsställande allmän definition av begreppet löpande betalningar. Efter
en i mera allmänna ordalag hållen beskrivning av vad som menas med
löpande betalningar bör sålunda, fortsätter kommittén, ges eu relativt utförlig
exemplifiering av de betalningar, som innefattas under detta begrepp.
En så omfattande beskrivning kan emellertid enligt kommitténs mening inte
lämpligen infogas i själva valutaförordningens text. Kommittén föreslår

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

därför, att uttrycket löpande betalning används utan särskild förklaring i
författningens huvudtext men att till det lagrum, där begreppet införs, fogas
eu anvisningspunkt, där på angivet sätt närmare utvecklas vad som skall
förstås med löpande betalning. Kommittén fortsätter.

Även med ett sådant förfarande är det dock uteslutet att göra exemplifieringen
så utförlig som skett i OECD:s liberaliseringsstadga. Samtidigt därmed
är det med hänsyn till att denna stadga utgör en fullständig genomgång
av de typer betalningar som härvidlag komma ifråga angeläget att i
görligaste mån begagna sig av denna. Kommittén har därför förfarit på så
sätt, att kommittén sammanfattat stadgans utförliga uppräkning till några
punkter, vilka dock tillhopa avses innehålla detsamma som stadgans mera
utförliga beskrivningar. Därmed har sålunda området för de löpande osynliga
betalningarna blivit täckt. Härtill skola emellertid läggas de värdemässigt
niest väsentliga av de löpande betalningarna, nämligen direkta exportoch
importbetalningar.

Med eif sådant starkt komprimerat schema över vad som hänförs till
löpande betalningar synes emellertid, menar kommittén, även om tekniken
med en särskild anvisningspunkt användes, bli nödvändigt att på några
punkter komplettera anvisningarna med sådana allmänna tillämpningsföreskrifter,
som riksbanken jämlikt 6 § valutalagen äger utfärda. Det kan visserligen
sägas, fortsätter kommittén, att den förelagda uppgiften att skriva
in friheten för de löpande betalningarna i valutaförordningen härigenom
endast ofullständigt löses. Kommittén anför härom.

Kommittén har emellertid sett som det väsentliga, att de centrala friheterna
för löpande betalningar bli inskrivna i vaiutaförordningen och att
detta sker på ett sådant sätt, att förordningen kan giva ett någorlunda upplysande
besked om vad som faktiskt gäller. Det synes vara en mindre olägenhet,
om man för att tillgodose dessa önskemål tvingas till en viss ofullstandighet
beträffande några speciella typer av betalningar, än om man för
att vinna fullständighet nödgas belamra författningstexten med en sådan
mängd specialregler, att förordningens läsbarhet allvarligt äventyras. Det
k un tilläggas, alt också med den av kommittén förordade lösningen önskemålet
om att valutaförordningen skall innehålla bindande bestämmelser om
de löpande betalningarna i vart fall blir på så sätt tillgodosett, att riksbanken
givetvis har att iakttaga, att de tillämpningsföreskrifter, som banken
utfärdar, komma alt överensstämma med författningens mera allmänt hållna
bestämmelser.

Kommittén framhåller, att enligt direktiven övervakning av de
löpande betalningarna måste ske så att otillåtna betalningar
inte kan utföras under sken av att vara löpande. Den självfallna slutsatsen
härav synes enligt kommitténs mening bli, att löpande betalningar friställs
endast om de går genom banksystemet. Kommittén föreslår därför,
att löpande betalningar som verkställs genom valutabank skall kunna ske
ulan hinder av eljest i valutaförordningen stadgade inskränkningar. Eu
sådan ordning överensstämmer enligt kommittén i sak med vad som redan
nu gäller, då valutabank utför löpande betalningar. Skillnaden skulle bli
den att, medan valutabankerna för närvarande grundar sin befogenhet bär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

vidlag på ett generellt bemyndigande från riksbanken, de enligt kommitténs
förslag skulle kunna fullgöra samma uppgifter med direkt stöd i valutaförordningens
bestämmelser. Härav blir följden, anför kommittén vidare,
att det i princip ankommer på valutabankerna själva att, när eu betalning
begäres utförd, inhämta erforderliga upplysningar för att banken skall kunna
bedöma om betalningen är löpande eller ej. Kommittén fortsätter.

Det är emellertid att märka, att den anmälningsskyldighet som åligger
allmänheten beträffande utlandsbetalningar är schabloniserad genom blankettek
niska arrangemang och genom att den större delen av ingående betalningar,
nämligen betalningar för export, överhuvud taget ej föranleda anmälan.
Det förutsättes, att riksbanken även fortsättningsvis skall såsom tilllämpningsföreskrifter
utfärda anvisningar rörande sådant förenklat anmälningsförfarande.
I den mån riksbanken kommer att medgiva dylika
förenklingar i allmänhetens anmälningar till valutabankerna, äga tydligen
dessa att i motsvarande mån inskränka sin prövning. Men på grundval av
det, låt vara sålunda i allmänhet starkt begränsade anmälningsmaterial som
står till valutabankernas förfogande, ha dessa att göra sin egen bedömning,
huruvida en begärd betalning faller inom valutaförordningens beskrivning
av de löpande betalningarna eller ej. Vid denna bedömning komma valutabankerna
såsom redan nämnts att kunna på vissa punkter falla tillbaka på
särskilda tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

Kommittén påpekar att, om riksbanken finner valutabankernas praxis
vid tillåtande av löpande betalningar tendera att på grund av tolkningssvårigheter
eller andra omständigheter bli oenhetlig eller om riksbanken eljest
finner att valutaförordningens bestämmelser behöver förtydligas, riksbanken
även har möjlighet att genom tillämpningsföreskrifter leda utvecklingen
i förenhetligande riktning. Det förtjänar emellertid samtidigt understrykas,
fortsätter kommittén, att valutabankerna har att göra en självständig
prövning på grundval av valutaförordningen med tillämpningsföreskrifter.
Uppkommer mellan riksbanken och den valutabank, som handlägger
visst ärende, meningsskiljaktighet i frågan huruvida en betalning är
löpande eller ej, är det valutabanken, som har avgörandet, och någon överprövning
från riksbankens sida kan inte ske.

Kommittén behandlar härefter vissa problem i samband med bilaterala
betalningsarrangemang. Kommittén påpekar att, så länge
bilaterala betalningsavtal gäller och sådana avtal inte kan baseras på clearinglagen
eller annan lagstiftning, förbuden i valutaförordningen måste
vara så vidsträckta att i generella dispenser kan föreskrivas att betalningar
till och från visst land skall verkställas på visst sätt. Även beträffande löpande
betalningar måste sådana bestämmelser kunna utfärdas. Kommittén
framhåller emellertid att, då en sådan ordning för betalningsutbytet skall
förenas med en principiell frihet för de löpande betalningarna, det inte synes
lämpligt att i valutaförordningen bygga in hela det bilaterala betalningssystemet
med de skilda regler, som gäller för betalningsutbytet med olika
länder. Eu sådan konstruktion skulle nämligen enligt kommitténs mening
göra valutaförordningen onödigt omfattande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Enligt kommittén synes det i stället möjligt att utforma valutaförordningens
generella undantag för de löpande betalningarna på så sätt, att löpande
betalningar triställs — förutom under den förut angivna förutsättningen
att de går genom valutabank — under den ytterligare förutsättningen,
att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken. Med en
sådan ordning skulle för övrigt, anför kommittén vidare, vinnas den fördelen,
att det inte blev nödvändigt att i valutaförordningen upprätthålla
någon skillnad mellan vårt betalningsutbyte med bilaterala och med konvertibla
länder. Denna skillnad kommer enligt kommittén att framträda
endast i de anslutande bestämmelser om godkända betalningsvägar, som
riksbanken har att utfärda. I dessa bestämmelser får ges erforderliga regler
för att leda betalningsutbytet med de bilaterala länderna i de vägar, som
förutsatts i avtalen med dessa länder, liksom de mera generella reglerna
om betalningsvägar i förhållande till de konvertibla länderna. För det fall
att i framtiden betalningsutbytet med något för närvarande bilateralt land
skulle komma att multilateraliseras, blir det enligt kommitténs uppfattning
enklare att göra härav föranledda ändringar i gällande föreskrifter, om de
tekniska reglerna för det bilaterala betalningsutbytet återfinns i riksbankens
tillämpningsföreskrifter, än om de är intagna i valutaförordningens
text.

Sammanfattningsvis anför kommittén, att dess framställning sålunda lelt
till att valutaförordningens förbud bör bibehållas i stort sett oförändrade.
En fri sektor bör emellertid skapas genom att löpande betalningar, bestämda
genom en allmän beskrivning och exemplifiering, friställs från förordningens
förbud under förutsättning, dels att betalningarna går genom
valutabank dels att riksbankens föreskrifter om betalningsväg iakttas.
Det erforderliga undantagsstadgandet härom torde, fortsätter kommittén,
för att föranleda minsta möjliga ingrepp i den sedan valutaregleringens tillkomst
till sin uppställning i stort sett oförändrade valutaförordningen böra
inpassas som en ny paragraf mellan 10 och 11 §§. I överensstämmelse med
indelningen av valutaförordningen bör det nya stadgandet ges en särskild
rubrik, lämpligen »Om löpande betalningar». Ett sådant stadgande kommer
enligt kommittén att innebära undantag i första hand från de allmänna
betalningsförbuden i 5 § och 6 § andra stycket valutaförordningen.
Då betalningar i utländsk valuta medför en minskning i innehavet av utländska
betalningsmedel eller utländska banktillgodohavanden, kommer
emellertid, som kommittén påpekar, även 9 § första stycket att beröras. Regeln
om frihet för de löpande betalningarna bör sålunda, anför kommittén
slutligen, ges den utformningen, att under angivna förutsättningar löpande
betalningar tillåts utan hinder av vad som stadgas i 5 g, 6 § andra stycket
och 9 g första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Kommittén erinrar till en början om att den i det föregående föreslagil
att löpande betalningar, som verkställs på av riksbanken anvisad betalningsväg,
skall friställas, dock endast under förutsättning alt de går genom
valutabank. Till följd av denna begränsning, fortsätter kommittén, kommer
den föreslagna friheten inte att omfatta de betalningar, som enligt sakens
natur måste utan bankförmedling gå direkt mellan den betalande och
betalningsmottagaren. För att valutaförordningen i enlighet med vad som
förutsatts i direktiven skall kunna ge tillbörlig frihet för löpande betalningar
fordras därför, påpekar kommittén, även efter införande av det
föreslagna generella undantaget för löpande betalningar genom valutabank
ytterligare undantag från de generella betalningsförbuden.

Kommittén erinrar om att den i direktiven erhållit uppdrag att pröva,
huruvida reglerna för betalningar i Sverige mellan valutainlänning och
valutautlänning som vistas här kan förenklas. Med sin allmänna utgångspunkt
— att mera centrala principer i valutaregleringen bör införas i valutaförordningen
— har kommittén funnit det naturligt att, vid sidan av de
generella undantagen för löpande betalning genom valutabank, även vissa
avgränsade undantag för sådana löpande betalningar som i enlighet med
sin natur verkställs direkt ur hand i hand skrivs in i valutaförordningen.

Undantagen måste enligt kommitténs mening erhålla en mycket generell
utformning. Därvid uppstår dock svårigheter med gränsdragningen vid
vissa typer av betalningar liksom risk för att en del betalningar kommer att
hamna på den sida av gränsen, där de sakligt inte kan anses höra hemma.
Kommittén anför härom.

Beträffande risken för att gränsen för det friställda området ej erhåller
tillbörlig precisering kan emellertid sägas, att olägenheten härav motverkas
av att tolkningen av vad som är fritt göres generös och extensiv. Detta synes
i förevarande sammanhang kunna ske utan men för valutaregleringens effektiva
fullföljande. Det väsentliga är nämligen blott, att placeringar av finansiell
karaktär icke skola med stöd av ifrågavarande bestämmelser kunna undandragas
valutakontroll. Man torde vidare få tänka sig, att om de generellt
avfattade undantagen i valutaförordningen ej komma att omfatta allt vad
som sakligt bör vara fritt, sådana författningsbestämmelser alltfort böra
kompletteras med riksbanksdispenser i ämnet, omfattande mindre väsentliga
grupper av här ifrågakommande betalningar.

Kommittén diskuterar härefter lämpliga regler i ämnet och behandlar därvid
först valutainlännings mottagande av betalningar
från v a 1 u t a it t 1 ä n n i n g i Sverige. Kommittén erinrar om att enligt
nuvarande riksbanksdispenser betalning får mottas, då fråga är om
kostnader för uppehälle och om betalning av här i riket tillhandahållna varor
eller tjänster o. dyl. Tillståndet gäller dock inte vid direkt export till utlandet.
Kommittén föreslår, alt denna riksbanksdispens ersätts av ett
motsvarande stadgande i valutaförordningen. I delta synes enligt kommittén
böra föreskrivas, att betalning får mottas för uppehållskostnader och

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

för sådana inköp av valutautlänning som kan antas ske för dennes personliga
bruk. Kommittén anför vidare härom.

Under nppehållskostnader komma tydligen att innefattas betalningar för
kost och logi, för inköp av smärre artiklar liksom i allmänhet även för ianspråktagna
tjänster. Även om begreppet »uppehållskostnader» såsom avsett
är tolkas extensivt, sa att däri vid längre vistelser i landet inräknas även inköp
av varaktiga konsumtionsvaror och t. ex. betalning av insatslägenheter,
torde möjligheten att taga betalt för uppehållskostnader böra kompletteras
med ett uttryck, som mera allmänt gör det möjligt för valutainlänningar att
direkt mottaga betalning för valutautlänningars inköp härstädes. Det förefaller
nämligen rimligt, att en i landet tillfälligt vistande utlänning skall kunna
bär göra de inköp för egen del han finner fördelaktiga, utan att detta skall
beröras av valutaregleringen. Detta bör gälla, även om inköpen på grund av
sin dyrbarhet eller eljest ej kunna hänföras till uppehållskostnader. Samtidigt
bör tydligen en avgränsning göras dels mot egentliga exportbetalningar,
vilka böra gå genom banksystemet, dels mot finansiella placeringar. Att såsom
i den nu gällande riksbanksdispensen medgiva mottagande av betalning
av alla här i riket tillhandahållna varor, dock icke vid direkt export, synes
emellertid mindre lämpligt, då med export skulle kunna avses varje försäljning
av vara, som av köparen är avsedd att omgående utföras ur landet. Den
avsedda begränsningen synes snarare böra bestämmas, genom att till det
fria området hänföras inköp, som kunna antagas ske för köparens personliga
bruk. Med inköp för personligt bruk avses därvid även inköp av gåvor till
släkt- och vänkrets för personligt bruk.

Det väsentliga är enligt kommitténs mening, att inköp i uppenbart kommersiellt
syfte liksom finansiella placeringar utesluts.

Kommittén behandlar vidare frågan om betalningar till valutautlänning
inom Sverige. Kommittén föreslår här att, med hänsyn
till storleken av utländsk arbetskraft i Sverige, den dispens, som för närvarande
möjliggöra utbetalning av arbetslöner till här arbetande utlänningar,
införs i valutaförordningen.

I fråga om betalningar av varor, som tillhandahålls här i rörelse bedriven
av valutautlänning med vederbörligt tillstånd, påpekar kommittén, att vissa
skäl talar för att den dispens som nu gäller för sådana betalningar skrivs in
i valutaförordningen. Emellertid torde, fortsätter kommittén, valutautlänning,
som bedriver sådan rörelse, ändock i allmänhet ha behov av att rörelsens
finansiella förvaltning även i andra hänseenden erhåller valutainlännings
status, såsom enligt särskilt stadgande i valutaförordningen är förhållandet
med utländska bolags filialer. I samband med att valutautlänningen
erhåller sådant mera allmänt tillstånd kan enligt kommittén även erforderliga
tillstånd för betalningar vid försäljning lämnas.

Övriga dispenser på denna punkt, vilka avser gåvor, understöd och betalningar
syftande till att bereda en valutautlänning medel för uppehållskostnader,
bör enligt kommitténs uppfattning lämpligen inte föras in i valutaförordningens
text. Såsom redan antytts, skall riksbanken emellertid, även
om de viktigare betalningarna undantas genom stadgande i valutaförordningen,
kunna komplettera dessa undantag med egna dispenser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kommittén tar i detta sammanhang upp även frågan om b e t a 1 n;i n g a,r
utomlands mellan valutainlänning och valuta utlänning.

Kommittén konstaterar i denna del till en början att valutaförordningens
allmänna betalningsförbud, eftersom de getts utan antydan om att deras giltighet
är begränsad till svenskt territorium, får anses ha tillämplighet även
utomlands i den mån förbuden berör svenska förhållanden. Riksbanken har
emellertid, såsom kommittén påpekar, inte gett någon särskild dispens beträffande
utomlands verkställda betalningar vid sidan av den valutabankerna
allmänt medgivna friheten att utföra löpande betalningar. Såvitt gäller de betalningar,
som resenärer från Sverige verkställer utomlands ur härifrån medförd
resevaluta, kan dock enligt kommittén sägas, att den omständigheten
att den medförda valutan tilldelats för reseändamål ger vid handen att resenärerna
skall få utan hinder av valutaförordningens betalningsförbud verkställa
sådana betalningar som resans karaktär förutsätter. Hit hör i vart
fall betalningar för kost och logi, souvenirer in. m. Kommittén föreslår här
en regel motsvarande den, som kommittén föreslagit i fråga om mottagande
av betalningar från valutautlänning i Sverige för uppehållskostnader, nämligen
att valutainlänning utomlands äger verkställa betalning för uppehållskostnad
och för inköp för personligt bruk. Vad tidigare sagts om innebörden
av uttrycket inköp för personligt bruk skall mutatis inutandis gälla även
dessa fall.

Slutligen föreslår kommittén en regel, som ger valutainlänning rätt att
utanför Sverige ta mot betalning från valutautlänning för arbetsprestation
utomlands. Kommittén påpekar, att motsvarande dispens visserligen saknas
för närvarande men att riksbanken enligt fast praxis inte kräver redovisning
eller över huvud taget gör några valutareglerande ingripanden i fråga
om arbetslöner som valutainlänningar intjänat och uppburit utomlands. Genom
den sålunda föreslagna regeln, fortsätter kommittén, får förslaget om
rätt att inom Sverige verkställa betalning till valutautlänning för arbetsprestation
här i landet sin motsvarighet, när det gäller förhållandena utomlands.

Till valutahandel berättigade institutioner

Kommittén upplyser, att riksbanken med stöd av 2 § andra stycket valutaförordningen
till valutabank antagit samtliga affärsbanker med undantag
av Jordbrukets Bank vilken inte ansökt härom. Antagande av valutabank
sker genom särskilt kontrakt mellan riksbanken och vederbörande bank.
Riksbanken har. även, fortsätter kommittén, enligt samma lagrum gett postverket
rätt till handel med utländska betalningsmedel i den omfattning, som
valutaförordningen förutsätter, samt som särskilda försäljningsställen för
resevaluta antagit ett flertal resebyråer och några andra institutioner. Kommittén
anför vidare.

Valutaregleringen kan sålunda sägas innebära ett valutahandelsmonopol
för affärsbankerna kompletterat med vissa specialrättigheter för postverket
3 Ilihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Xr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

och försäljare av resevaluta. Det förefaller också naturligt, att om en reglering
skall kunna upprätthållas, en centralisering av utiandsbetalningarna
och därmed valutahandeln är oundgängligen nödvändig. Att en sådan centralisering
måste anknytas till bankväsendet förefaller likaledes klart. Men
tänkbart är givetvis att i olika hänseenden uppluckra det nu tämligen utpräglade
bankmonopolet.

Enligt kommitténs mening kan sålunda förtjäna övervägas att t. ex. låta
handeln med utländska sedlar gå fri liksom att vidga kretsen av de till valutahandel
berättigade.

Kommittén har emellertid inte ansett sig böra gå närmare in på tanken att
friställa sedelhandeln helt eller delvis utan vill med det sagda endast visa på
en möjlighet till liberalisering. Vad åter angår kretsen av valutahandelsberättigade
institut, fortsätter kommittén, har under senare år särskilt diskuterats
möjligheten att vidga postens möjligheter till deltagande i valutahandeln
och att släppa in sparbankerna bland valutahandlandena.

Kommittén omtalar, att generalpoststyrelsen år 1960 utarbetade en redogörelse
i frågan om postbankens deltagande i valutahandeln. Denna redogörelse,
som ställts till kommitténs förfogande, innehåller enligt kommittén
i huvudsak följande.

Med stöd av 1924 års internationella postgiroavtal har generalpoststyrelsen
träffat avtal om postgiroutväxling med ett flertal länder. Dessa avtal
innebär, att innehavare av postgirokonto i Sverige kan genom s. k. girering
överföra medel från sitt konto till annan kontoinnehavare i fördragsslutande
land. överföring kan även ske i omvänd riktning. För att ge innehavare
av postgirokonto i Sverige möjlighet att verkställa likvider till utlandet
över postgiro även då betalningsmottagaren inte innehar postgirokonto
har postgirokontoret låtit öppna postgirokonto i vissa länder, varifrån utbetalning
till mottagaren av det remitterade beloppet sker med utbetalningskort.
I samarbete med Sveriges Kreditbank verkställer postgirokontoret dessutom
i vissa fall utlandslikvider med bankcheck eller genom s. k. överföring
via bank. Detta betalningssätt används huvudsakligen beträffande betalningsmottagare
i länder, där postgirorörelse ännu ej införts, såsom Storbritannien,
Förenta Staterna och Canada.

Postgirots utländska betalningsrörelse har utvecklats starkt. Antalet transaktioner
har sålunda stigit från 5 516 år 1945 till 221 887 år 1959. Samtidigt
har det transfererade beloppet stigit från 4,5 miljoner till 272,7 miljoner
kronor, ökningen kan med säkerhet beräknas fortsätta och torde av vissa
skäl komma att ske i ännu snabbare takt än hittills. Förslag har nämligen
framlagts om vidgning av det internationella postgiroavtalet till att omfatta
även inbetalningar till postgirokonton i andra länder, och vidare har träffats
ett internationellt postsparbanksavtal, varigenom möjlighet öppnats för
internationellt utbyte även på postsparbanksrörelsens område. Med utgångspunkt
från detta avtal har bilaterala postsparbanksavtal träffats mellan
de nordiska länderna. Därigenom möjliggörs för motboksägare i ett av dessa
länder att i viss utsträckning verkställa uttag på postsparbanksbok under
vistelse i annat nordiskt land. Båda dessa utvidgningar av det internationella
samarbetet kommer utan tvivel att medföra en kraftig ökning av
postbankens utlandsverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Efter valutaregleringens införande har, heter det vidare i generalpoststyrelsens
redogörelse, postgirokontoret beträffande utlandslikvider över postgiro
kommit att fungera som valutabank, så att postgirobetalningar till och
från utlandet handlagts enligt de bestämmelser som meddelats i riksbankens
cirkulär till valutabankerna. I Sverige öppnade postgirokonton för
valutautlänningar har i enlighet härmed behandlats enligt riksbankens direktiv
till valutabankerna beträffande allmänt konto, spärrat konto etc. Inoch
utbetalningar beträffande dessa konton har betraktats som likvider till
och från det land, där kontoinnehavaren varit bosatt.

I samma redogörelse framhålles vidare följande.

Genom den utveckling av postgirots och postsparbankens utlandsverksamhet,
som under senare år ägt rum, har emellertid, på grund av att postverket
i gällande valutaförfattningar inte i likhet med affärsbankerna upptagits
som valutabank, vissa svårigheter uppstått för postbanken att med
de begränsade befogenheterna driva sin utlandsverksamhet på ett så rationellt
och ekonomiskt fördelaktigt sätt som vore önskvärt. För postbanken
skulle det sålunda bl. a. vara av väsentlig betydelse i ekonomiskt hänseende
att erhålla större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer. Detta
gäller t. ex. i fråga om utjämning av skulder och tillgångar med utländska
postgirokontor och postsparbanker samt deponering av fordringar hos utländska
förvaltningar. För att på ett rationellare sätt kunna förmedla likvider
till länder, som inte har postgirorörelse, vore det vidare förmånligt
för postbanken att kunna inleda direkt samarbete med lämpliga banker i
dessa länder. Vid postbankens förhandlingar med utländska postgirokontor
rörande internationella betalningar har stundom uppstått olägenheter till
följd av att postbanken inte är officiellt auktoriserad som valutabank. I detta
sammanhang nämns, att bl. a. de finska, österrikiska och västtyska postgirokontoren
av sina resp. nationalbanker antagits som valutabanker.

Av det anförda framgår enligt generalpoststyrelsens mening, att de nuvarande
begränsningarna i fråga om postbankens befogenheter att driva
handel med utländska valutor visat sig utgöra en hämmande faktor för ett
rationellt och ekonomiskt fördelaktigt bedrivande av postbankens utlandsrörelse.
På grund härav och särskilt med hänsyn till den kraftiga ökning av
utlandsverksamheten, som är att vänta och som kommer att accentuera behovet
av större handlingsfrihet för postbanken i nyssnämnda hänseende,
framstår det enligt generalpoststyrelsens uppfattning som nödvändigt, att
postbankens befogenheter ökas genom att postbanken — i likhet med vad
som gäller beträffande affärsbank — kan av riksbanken meddelas tillstånd
alt i egenskap av valutabank driva handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar. Vad beträffar postverket i övrigt synes någon
ändring av gällande bestämmelser på detta område inte vara erforderlig.

Samma fråga upptogs enligt kommittén av riksbanksfullmäktige i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 4 februari 1960. Samtidigt med att fullmäktige
i denna skrivelse begärde förordnande om fortsatt valutareglering anförde
de nämligen beträffande möjligheterna att vidga kretsen av de till valutahandel
berättigade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Under senare tid ha i olika sammanhang upptagits frågan om utvidgning
>av möjligheterna att driva valutahandel. Sålunda har från generalpoststyrelsens
sida framställts önskemål om att postgirokontoret måtte jämställas
med valutabank för att kunna hålla bankkonton i utlandet och genomföra
vissa för poströrelsen erforderliga valutaaffärer. Denna framställning
har med hänsyn till valutaförfattningarnas nuvarande avfattning måst
avvisas, ehuru sakliga skäl härför ej kunna anses föreligga. Då riksbanken
vidare haft att taga ställning till en begäran från Sparbankernas banks
sida om att få utnyttja sparbanker i valutahandeln genom att för försäljning
deponera av Sparbankernas bank in blanco-utställda checkar hos sparbanker,
har riksbankens valutastyrelse icke ansett det avsedda förfarandet
förenligt med den ensamrätt att handla med valutor som i valutaförfattningarna
tillerkänts riksbanken och bankaktiebolag. Om det av allmänna
skäl anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar,
borde det emellertid ej ur valutaregleringssynpunkt möta hinder mot att
låta sådana sparbanker, där för uppgifterna tillräckligt kvalificerad personal
finnes tillgänglig, deltaga i valutahandeln. Med åberopande av vad sålunda
anförts vilja fullmäktige uttala uppfattningen, att ehuru någon allmän
översyn av valutaförfattningarna nu ej synes böra komma till stånd,
det likväl bör övervägas att genom ändringar av om så anses erforderligt
2 § 1) valutalagen och av 2 § andra stycket valutaförordningen vidga kretsen
av de personer, som äga driva handel med utländska valutor.

Vid remissbehandling av fullmäktiges skrivelse föranledde förslaget i nu
förevarande del yttranden från flera remissinstanser, vilka yttranden redovisas
av kommittén. Sålunda hade dåvarande bank- och fondinspektionen
ingen invändning mot att vidga kretsen av valutahandelsberättigade till postgirokontoret
och sparbankerna. När det gäller sparbankerna, förutsatte inspektionen
dock, att en sparbank för att engageras i valutahandeln skulle
ha en för ändamålet lämpad organisation och driva verksamheten i betryggande
ordning. Inte heller Svenska bankföreningen hyste några principiella
betänkligheter mot en utvidgning, men föreningen motsatte sig att postgirokontoret
utan vidare utredning skulle erhålla tillstånd att i obegränsad
utsträckning driva handel med valutor, eftersom detta skulle innebära en
väsentlig omläggning av de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för
postgirorörelsen.

Såsom kommittén framhåller, uttalades i prop. 1960: 127 med hemställan
om riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
m. in., att förslag till vidgning av kretsen valutahandelsberättigade institutioner
inte borde läggas fram utan ytterligare beredning och förnyade överväganden.

Mot bakgrund av de tidigare förslagen i ärendet har kommittén diskuterat
lämpligheten av att vidga kretsen av de till valutahandel berättigade.
Inom kommittén har därvid bl. a. framförts förslaget att möjligheten till
auktorisation som valutabank skulle knytas till rätten att driva bankrörelse.
Detta skulle visserligen från viss synpunkt vara fördelaktigt. Åtskilliga
institut som driver bankrörelse, t. ex. mindre sparbanker, skulle enligt kommitténs
mening emellertid varken ha behov av eller resurser för att verka
som valutabanker. Någon olägenhet av alt formell möjlighet härtill funnes

liungl. Maj.ts proposition nr 13!) år 1063

behövde dock inte föreligga, fortsätter kommittén, eftersom det givetvis
fick ankomma på riksbanken att vid prövning av ansökningar om auktorisation
göra erforderlig bedömning av sökandens organisatoriska förutsättningar
för verksamhet som valutabank.

Med hänsyn till att i nuvarande läge förslagen til! ändringar i valutaförfattningarna
synes böra begränsas till endast de mest angelägna har kommittén
funnit sig böra avstå från att vidare utföra tanken på en mera allmän
utvidgning av kretsen valutahandelsberättigade. Enligt kommitténs
mening har dock skälen för att låta postbanken få den formella ställningen
av valutabank särskild tyngd. Därtill kommer även, fortsätter kommittén,
att det inte kan finnas någon tvekan beträffande postbankens resurser
och allmänna lämplighet för uppgifterna som valutabank. Kommittén
har på grund härav funnit sig böra föreslå, att 2 § valutalagen och 2 § valutaförordningen
ändras på sådant sätt att riksbanken skall kunna meddela
även postbanken tillstånd att driva den valutahandel som enligt valutaförfattningarna
nu är — förutom riksbanken — förbehållen affärsbank.

Kommittén har i denna fråga inte varit enig. Ledamoten Strömberg har
nämligen inte ansett sig kunna biträda majoritetens förslag om vidgade befogenheter
för postbanken att driva valutahandel. Till stöd för sin avvikande
mening anför han, att postbanken redan nu har full frihet att driva den
handel med utländska valutor som fordras för postgirorörelsen. Enligt hans
mening bör frågan, huruvida den av generalpoststyrelsen önskade utvidgningen
av postbankens utlandsverksamhet lämpligen skall komma till stånd,
inte avgöras enbart på valutapolitiska grunder, utan frågan måste prövas
även från andra synpunkter. Härom heter det vidare i reservationen.

Postbanken har uppkommit genom en sammanslagning av postsparbanksoch
postgirorörelserna. Postsparbanksverksamhetens ändamål har i 1922
års ännu gällande förordning angående postsparbanken angivits vara »att
befordra sparsamhet». I fråga om postgirot stadgas i 1924 års förordning
angående postgirorörelsen, att denna rörelse skall bedrivas i ändamål att
underlätta betalningsrörelsen och befrämja sådana betalningsmetoder som
är ägnade att minska användandet av kontanta penningar. Dessutom innehåller
förordningen en paragraf enligt vilken det ankommer på Kungl. Maj :t
att meddela bestämmelser angående postverkets deltagande i »postgiro- eller
annan motsvarande rörelse med främmande länder».

Vidare framhålles i reservationen, att en utlandsrörelse av det slag varom
postbanken nu framfört önskemål innebär en högst väsentlig nyhet i jämförelse
med de riktlinjer som sålunda uppdragits i vederbörande författningar.
Postbankens önskemål aktualiserar därför hela det viktiga principiella
problemet om målsättningen för postbankens verksamhet och dess
plats i systemet av olika penninginrättningar. Härvid erinras om att frågan
om postbankens ställning och uppgifter på senaste tiden varit föremål för
uppmärksamhet i flera olika sammanhang. Därefter heter det.

Numera har det också uppdragits åt eu särskild kommitté för utredning
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden
m. in. att b), a. söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

pröva behovet av ändringar i dess verksamhetsformer. Att i ett sådant läge
vidtaga en ändring i valutalagen enbart för att vidga postbankens valutahandelsrätt
kan jag varken finna påkallat eller lämpligt.

Reservanten föreslår i denna del, att såväl valutalagen som 2 § valutaförordningen
lämnas oförändrade men att samtidigt sista stycket i den föreslagna
10 a § samma förordning ges den jämkade lydelsen att med betalning
genom valutabank skall vid tillämpning av paragrafen jämställas betalning
med postanvisning eller postgiro.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

Enligt 15 § valutaförordningen straffas den, som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet bryter mot bl. a. förordningens valutareglerande föreskrifter.
Enligt 16 § är försök till olovlig utförsel eller olovlig införsel i vissa fall
jämställt med fullbordat brott.

Har någon uppsåtligen förövat gärning, som är straffbelagd enligt 15 eller
16 §, kan enligt 17 § betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som
brottet avser, eller vederlag därför förklaras helt eller delvis förverkat till
kronan. Utgjordes egendomen av annat än pengar i svenskt mynt och finns
den inte i behåll, kan i stället värdet förklaras helt eller delvis förverkat. Förverkandeförklaring
kan dock inte meddelas, då någon i god tro förvärvat
egendomen eller rätt därtill.

Kommittén erinrar till en början om att förverkandebestämmelsen i 17 §
valutatörordningen omredigerades år 1960 i samband med att riksdagens
samtycke inhämtades till fortsatt valutareglering och om att förverkande
enligt stadgandets nuvarande lydelse endast kan ske vid uppsåtliga valutabrott.
Med det centrala stadgandet om förverkande i 2 kap. 16 § strafflagen
som förebild har stadgats att, om egendom som skall förverkas utgjordes av
annat än pengar i svenskt mynt och den ej finns i behåll, i stället värdet kan
förverkas. Med att egendomen ej finns i behåll får enligt kommittén anses
vara avsett, att den inte kan vidare åtkommas med förverkande d. v. s. att
den inte vidare innehas av den brottslige eller av förvärvare i ond tro.

Kommittén påpekar, att den utformning som förverkanderegeln sålunda
lick år 1960 kritiserades vid riksdagsbehandlingen av förslaget. Kommittén
anför härom.

I två likalydande motioner (1:641 och II: 789) framhölls, att då frågan
om förverkandebestämmelsernas utformning inom hela specialstraffrätten
vore under utredning av en särskilt tillkallad sakkunnig, dennes förslag i
ämnet borde avvaktas, innan härvidlag någon författningsändring vidtoges.
Därutöver gjordes gällande, att den föreslagna förverkanderegeln syntes få
vissa materiellt sett egendomliga konsekvenser. I motionerna hävdades, att
enligt den föreslagna lydelsen av förverkandestadgandet förverkande icke
skulle kunna ske — vare sig i form av sak- eller värdeförverkande — om
svenska sedlar som smugglats in i Sverige icke längre vore i behåll hos gärningsmannen.
Vidare uttalades, alt om egendom av annat slag, t. ex. en större

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

post värdepapper, alltjämt vore i behåll hos gärningsmannen, den föreslagna
författningstexten medförde, att förverkandet icke kunde avse en del av
egendomens värde. Ytterligare kritiserades, att den föreslagna regeln i lörverkandestadgandets
andra stycke syntes kunna medföra, att den som förvärvade
egendom, som varit föremål för valutabrott, kunde bli föl satt i
sämre ställning än gärningsmannen. Ehuru den senare icke kunde drabbas
av förverkandepåföljd annat än vid uppsåtligt brott, kunde nämligen, framhölls
i motionerna, den som förvärvade egendomen i fråga drabbas av förverkande,
även om han icke haft vetskap om brottet. Över huvud taget
ifrågasattes i motionerna det rimliga i att egendom, som varit föremål för
valutabrott, skulle kunna förverkas hos en senare förvärvare.

Beträffande motionärernas påpekande, att enligt den föreslagna lydelsen
förverkande i vissa fall inte skulle kunna ske av svenska sedlar, framhåller
kommittén, att värdeförverkande i dessa fall likväl torde kunna ske. Enligt
kommitténs mening torde emellertid avfattningen av stadgandet i valutaförordningen
kunna framkalla missförstånd. Med hänsyn härtill har kommittén
ansett sig böra föreslå en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att
sakförverkande och värdeförverkande ställs bredvid varandra, utan att författningstexten
särskilt ger företräde åt någotdera alternativet. Härigenom
blir otvetydigt, framhåller kommittén, att värdeförverkande och därmed partiellt
förverkande alltid kan ske. Kommittén betonar emellertid att, ehuru
författningstexten sålunda kommer att formellt parallellställa sakförverkande
och värdeförverkande, sakförverkande skall användas om delta kan
ske och inte särskilda omständigheter tala däremot. Kommittén framhåller
också att här, liksom enligt lagen om straff för varusmuggling (prop. 1960:
115 s. 122), dubbel förverkandepåföljd inte bör ifrågakomma.

Kommittén tar också upp motionärernas påpekande att förverkande kan
komma att ske hos en senare förvärvare, även om denne ej haft vetskap om
brottet, trots att förverkande mot gärningsmannen kan ske allenast vid
uppsåtliga brott. Det bör enligt kommittén understrykas, att enligt 17 § andra
stycket valutaförordningen förverkande ej kan genomföras mot den som i
god tro förvärvat egendomen i fråga. Den omständigheten, att sålunda förverkande
kan ske hos en senare förvärvare som blott bort ha vetskap om
brottet ehuru uppsåt förutsättes hos gärningsmannen, lär enligt kommitténs
mening inte kunna föranleda någon befogad erinran från rättssystematisk
synpunkt. Tvärtom överensstämmer enligt kommitténs mening en
sådan ordning med strafflagens tidigare omnämnda huvudstadgande i ämnet.
Kommittén anför vidare.

Om såsom kommittén föreslår värdeförverkande alltid blir ett alternativ
till sakförverkande, skulle snarare kunna ifrågasättas, om det överhuvudtaget
finnes skäl att vidare uppställa den begränsningen, att förverkande ej
må ske mot godtrosförvärv»!^. Förslaget medför nämligen, att det icke vidare
blir nödvändigt att rikta ett förverkandeyrkande mot den, som har den med
brottet avsedda egendomen i sin besittning, utan yrkande om sak- eller värdeförverkande
kommer att kunna riktas mot vem som helst i kretsen av
brottsdelaktiga. Den naturliga konsekvensen måste bli — såsom framhålles
i avgivet betänkande rörande förverkande vid brott — att förverkandet

Kuiigl. Mtij. ts proposition nr 139 år 1963

kommer att drabba den som handlat ur socialetisk synpunkt mest klandervärt
(SOU 1926: 28 s. 99 mitten). Härav skulle följden bli, att alldeles oavsett
om någon regel om skydd för godtrosförvärvare finnes eller ej, en i förhållande
till den brottsliga gärningen utanförstående person icke skulle
komma att drabbas av förverkande. I avbidan på att man i den allmänna
stratträtten tar definitiv ställning till frågan om förverkandepåföljdens utformning,
vilket även i förslaget till brottsbalk ställes på framtiden (prop.
1962: 10 Del C s. 361), och då ett borttagande av berörda skydd för godtrosförvärvare
skulle kunna uppfattas som en utvidgning av möjligheterna
till förverkande, synes det emellertid ej vara anledning att nu föreslå någon
ändring härvidlag.

Kommittén har emellertid funnit anledning att i ett annat hänseende föreslå
ändring av valutaförordningens förverkandestadgande. Enligt 17 § valutalörordningen
uppställs som förutsättning för förverkande att »någon uppsåtligen
förövat gärning, som enligt 15 eller 16 § är belagd med straff». Bland
de straffbud i 15 § valutaförordningen, till vilka förverkande sålunda anslutes
som en kompletterande påföljd, finns stadganden om straff för uraktlåtenhet
att, om riksbanken så påfordrar, lämna uppgift angående utländska
tillgångar och skulder m. in. och för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande
av sådan deklarationsskyldighet. Kommittén fortsätter.

Att sålunda förverkande stadgats såsom möjlig påföljd för deklarationstallen,
torde sammanhänga med att äldre valutaförordningen upptog bestämmelser
om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskyldighet,
d- v. s. skyldighet för enskild att för inlösen hembjuda utländska valutor till
riksbanken. I den mån sådan hembudsskyldighet gällde, kunde tydligen underlåtenhet
att deklarera innehav av utländska valutor medföra, att en person
undgick inlösen och därigenom beredde sig en valutavinst, som vid
beivrande av den underlåtna deklarationen kunde synas böra åtkommas genom
förverkande. Vill man begränsa förverkandets uppgift till att utgöra ett
medel för åtkommande av den vinst, som kan uppstå genom valutabrott och
som eljest skulle stanna kvar hos den brottslige, ter det sig emellertid efter
hembudsskyldighetens avskaffande icke längre motiverat att bibehålla förverkande
som en möjlig påföljd vid deklarationsfallen.

Kommittén föreslår på grund av det anförda en sådan jämkning av 17 §,
att möjligheten att ådöma förverkande inte vidare anknytes till de punkter
i 15 § som stadgar straff för underlåtenhet att fullgöra valutadeklaration och
för lämnande av felaktig sådan deklaration.

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalningar mellan
valutainlänningar och valutautlänningar

Kommitténs förslag i denna del har av flertalet remissinstanser i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Två remissinstanser, kommerskollegium
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare, ifrågasätter
dock—med hänsyn till att frågan om ytterligare liberalisering uppskjutits —

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1063

angelägenheten av att nu genomföra de föreslagna ändringarna. Fullmäktige
i riksbanken ifrågasätter även behovet av en reform. I det yttrande, som
avgivits av Svenska bankföreningen in. fl. organisationer gemensamt och till
vilket handelskammaren i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation
anslutit sig, föreslås en omarbetning av förslaget, varvid enligt
organisationernas mening särskilt vissa i yttrandet angivna frågor borde beaktas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lämnar förslagen utan erinran.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker förslagen i denna del.

Generalpoststyrelsen anser förslagen ändamålsenliga och ägnade att förtydliga
de regler, som gäller för betalningar till och från utlandet.

Bankinspektionen anser att kommittén, såvitt inspektionen kan bedöma,
löst sin uppgift på ett tekniskt sett tillfredsställande sätt och att, från de synpunkter
inspektionen har att företräda, någon erinran mot förslaget inte
finns.

Skånes handelskammare finner det från näringslivets synpunkt värdefullt
att en kodifiering av praxis på området kommer till stånd. Enligt handelskammarens
mening utgör den därvid använda metodiken med exemplifiering
av de betalningar, som är att hänföra till kategorien löpande betalningar,
en lämplig lösning av frågan. Liknande synpunkter framförs av
Smålands och Blekinge handelskammare, vilken också påpekar att de nya
bestämmelserna synes leda till ett förenklat förfarande, något som handelskammaren
vill beteckna som en högst välkommen åtgärd. Handelskammaren
i Karlstad tillstyrker förslaget under erinran om att Sverige genom sitt medlemskap
i Internationella valutafonden och sin anslutning till OECD:s stadga
för löpande betalningar redan bundit sig för att utforma den interna valutaregleringen
så, att dessa internationella åtaganden uppfylls. Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare anser, att ändringarna är ägnade att
underlätta handhavandet av valutaregleringen.

Kooperativa förbundet anser för sin del ett behov föreligga av att omarbeta
valutalagstiftningen för att nå bättre överensstämmelse med gällande praxis.
Det nu gällande dispensförfarandet lägger i praktiken ansvaret för utförandet
av regleringen på valutabankerna. Deras tolkning av riksbankens dispensföreskrifter
kan, ehuru i avsedd liberaliserande anda, i vissa fall leda till
komplikationer för företagens berättigade transaktioner genom formell
oöverensstämmelse med valutaförordningen. Förbundet uttalar därför sin
anslutning till syftet i valutakommitténs förslag att göra en klarare avgränsning
av vad som innefattas i begreppet löpande betalning. Därigenom
synes valutabankernas befattning med ärendena, menar förbundet, kunna
förenklas till en rutinmässig kontroll av transaktionernas karaktär i enlighet
med bestämmelserna i den föreslagna 10 a § och riksbankens anvisningar.
Den egentliga innebörden av valutakommitténs förslag i detta hänseende
syns enligt förbundets uppfattning vara, att valutaregleringen inte
skall onödigtvis komplicera utan i stället underlätta berättigade transaktioner
med åtföljande gagn för vårt ekonomiska umgänge med utlandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Förbundet framhåller vidare att, så som förslaget till valutaförordning nu
blivit utformat med särskilt sikte på de löpande betalningarna, synes det
kunna komma att i väsentlig grad tillgodose utredningens syfte att åstadkomma
ökad klarhet och förenkling av förfarandet beträffande dessa betalningar.
Den löpande utvidgning av exemplifieringen, som ingår i förslaget,
är starkt erforderlig för att vidmakthålla de generellt angivna kategoridefinitionerna
i tilläggsparagrafen. Förslaget torde enligt förbundets mening
i denna del vara ägnat att undanröja en del av de olägenheter, som nu är
förknippade med valutaregleringen.

Förbundet erinrar vidare om att kommittén framhållit omöjligheten av
att i författningstext och anvisningar täcka alla förekommande betalningsändamål,
som kan bli aktuella i detta sammanhang. Förbundet anför vidare.

Även den föreslagna utformningen medför att tolkningssvårigheter kan
komma att uppstå. Valutabankerna skall enligt förslaget pröva behörigheten
av inkomna framställningar av löpande betalningar med utgångspunkt
direkt från lagtexten. Självfallet kan därigenom ytterligare detalj föreskrifter
bli nödvändiga. Det framstår dock som önskvärt att dylika kompletteringar
i görligaste mån inskränkas och att tillämpningen av bestämmelserna i deras
helhet sker med största möjliga smidighet. I den mån sakliga skäl föreligger
för en positiv bedömning av speciella fall syns heller inte formella
hinder böra onödigtvis markeras till förfång för ett förtroendefullt samarbete
mellan valutamyndigheterna och företagen. Syftet med revideringen
av valutaförordningen inom ramen av de allmänna liberaliseringssträvandena
är främst att friställa löpande betalningar med sikte på att göra vårt
handelsumgänge med utlandet mera friktionsfritt och befria hithörande
transaktioner från onödig omgång.

Det anförda synes förbundet vara av inte oväsentlig betydelse, särskilt
för vår export i nuvarande konkurrensläge vilket allmänt bedöms komma
att ytterligt hårdna.

Kommerskollegium framhåller, att kommitténs förslag har förtjänster
från rättssystematisk synpunkt. Förslaget föranleder inte heller i och för
sig några erinringar från de synpunkter kollegium har att beakta. Med hänsyn
till att frågan om en fortsatt liberalisering av valutaregleringen inte
utretts av kommittén ifrågasätter kollegium emellertid angelägenheten av
att nu genomföra de föreslagna författningstekniska ändringarna.

Liknande synpunkter framförs av Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Fullmäktige i riksbanken påpekar inledningsvis, att behovet av den föreslagna
reformen i någon mån förefaller att kunna ifrågasättas. Fullmäktige
anför härom.

Sakligt lär det väl nämligen ha föga betydelse, om den frihet som de löpande
betalningarna faktiskt åtnjuter, bestämmes i den ena eller den andra
urkunden. Därtill kommer även, att den nuvarande valutaförordningens utformning,
vilken må ha vissa författningstekniska brister, dock visat sig
förtjänstfull genom sin användbarhet i skilda valutasituationer med skiftande
målsättningar. Det kan därför ej vara alldeles utan betänkligheter att
rubba denna valutaregleringens författningsmässiga grundval. Den tekniska

Kangl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

granskning, som det remitterade förslaget underkastats på riksbankens valutaavdelning,
synes emellertid ge stöd för antagande, att valutaförordningen
även efter sådana ändringar som nu föreslås skall kunna utgöra ett tillräckligt
författningsstöd för den valutareglering som nu finns och som i
överblickbar framtid kan förutses.

På grund av det anförda och då den formellt fastare bestämning av de
löpande betalningarnas frihet, som skulle ges genom inskrivandet härav
i valutaförordningen, ansetts vara av värde, förklarar sig fullmäktige inte
ha någon erinran mot att de löpande betalningarna, på sätt som föreslagits
av kommittén, undantas från de allmänna förbuden i valutaförordningen.

Handelskammaren i Gävle uttalar sin tillfredsställelse över att liberaliseringen
av de löpande betalningarna inskrivits i författningarna. Handelskammaren
påpekar emellertid, att av valutakommitténs uppräkning av de
löpande betalningarna inte med önskvärd tydlighet framgår huruvida normala
kortfristiga kredittransaktioner i samband med utrikeshandeln i sin
helhet omfattas av tillståndsfriheten. Den föreslagna texten ger enligt handelskammarens
mening ej heller klart besked, huruvida betalningar med
växlar skall anses utgöra sådana löpande transaktioner som får verkställas
utan hinder av eljest i valutaförordningen gällande förbud. Enligt handelskammarens
mening borde ett uttalande härom ha gjorts, då begreppet löpande
betalningar bestämdes.

Handelskammaren kommer härefter in på kommitténs förslag, att betalningarna
skall verkställas genom valutabank och på betalningsväg som
riksbanken anvisar. Enligt handelskammarens mening bör tiden nu vara
mogen för att ge valutaförfattningarna en sådan utformning, att de inte
hindrar företagen från att som betalningsinstrument för finansiering av
såväl import som export utnyttja checkar dragna på egna bankkonton antingen
inom eller utom landet eller från att som betalning sända växlar
utan anlitande av valutabank. Likaså bör enligt handelskammarens mening
avräkning å kontokurant av löpande betalningar kunna betraktas som en
tillåten betalningsväg. De föreslagna förenklade reglerna för betalningar
direkt mellan valutainlänningar och valutautlänningar uppfyller, uttalar
handelskammaren vidare, i hög grad näringslivets önskemål. I motsats till
valutakommittén vill dock handelskammaren föreslå upphävande av förbudet
för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning.

1 det yttrande, som Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms
handelskammare avgett gemensamt och till vilket handelskammaren
i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation anslutit sig,
uttalas till en början, att kommitténs förslag inte innebär ett uppfyllande
av organisationernas önskemål om en utredning med uppgift att underlätta
och påskynda valularegleringens avveckling och med uppmärksamheten
särskilt fäst vid vissa bestämmelser i valutaförordningen vilkas avskaffande
eller omarbetning var speciellt önskvärd. Vidare erinras om de önske -

Ktiitgl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

mål beträffande frigörelse av kapitalrörelserna, som framförts av organisationerna.
Organisationerna avstyrker, att kommitténs promemoria läggs till
grund för ändringar i valutaförordningen, och hemställer, att de framlagda
förslagen blir föremål för överarbetning och komplettering inom departementet.
I yttrandet heter det vidare.

Kommittén har, enligt organisationernas mening, fattat sin uppgift alltför
snävt och låtit sina ståndpunktstaganden bindas av alltför restriktiva förutsättningar.
Den har sålunda bl a anfört, att dess förslag till ändringar i
valutaförfattningarna i nuvarande läge borde begränsas till endast de mest
angelägna. Vad angår författningsöversynen inskränker sig kommitténs förslag
till en formell omredigering av valutaförfattningarna, innebärande att i
valutaförordningen delvis inarbetas de dispenser från valutaförordningens
förbud, vilka f n återfinns i Riksbankens tryckta meddelanden angående
valutaförordningens tillämpning och i Riksbankens stencilerade cirkulär
til! affärsbankerna rörande valutaregleringen.

Kommitténs förslag innebär däremot icke på någon punkt eu verklig lättnad
i själva regleringen eller förenklingar i kontrollförfarandet, ej heller
något friliggande av sådana betalningsvägar, som f n är stängda eller, till
följd av att dispens lämnas endast på särskild ansökan, alltför otillgängliga
för att vara praktikabla.

1 yttrandet framförs kritik mot en råd särskilda punkter i kommitténs
promemoria. Sålunda heter det beträffande de löpande betalningarnas frihet,
att den av kommittén föreslagna gränsdragningen i fråga om de nuvarande
dispenser som bör inarbetas i valutaförordningen synes godtycklig.
Samtidigt anförs att, ehuru kommittén eftersträvat att valutaförordningens
text skall ge fullt uttryck åt de löpande betalningarnas frihet, så inte blivit
fallet. Härom anförs vidare.

a) Det framgår exempelvis icke av författningstexten, att in- och utförsel
av växlar — vilka är att anse som betalningsmedel — i den löpande
betalningstrafiken är tillåten, medan däremot fordringsbevisen i in- och
utförselhänseende blivit föremål för kommitténs särskilda uppmärksamhet,
ehuru de praktiskt taget saknar betydelse för de löpande betalningarnas del.

1)1 Den föreslagna definitionen av begreppet löpande betalningar är alltför
ofullständig. Den bör i vart fall omfatta normala kortfristiga bank- och
kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

I fråga om betalningsvägarna påpekas i yttrandet, att huvudparten av
ullandstransaktionerna även utan föreskrift om betalningsväg skulle komma
att förmedlas av valutabank. Valutaregleringen bör emellertid, enligt
organisationernas mening, inte hindra enskilda företag från att verkställa
löpande betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller
utomlands, eller från att ta emot betalning på motsvarande sätt. Vidare bör
alltjämt föreliggande hinder mot att, på samma differentierande sätt som
före valutaregleringens införande, utnyttja växlar såsom instrument för
finansiering av import och export avskaffas. Slutligen bör, likaledes enligt
remissinstansernas mening, klargöras, att beräkning av löpande betalningar
i kontokurantförhållanden är en tillåten betalningsväg.

Beträffande kontrollen över de löpande betalningarna anför organisatio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963 45

nerna, att kommittén inte i något hänseende tagit upp till prövning i vilken
omfattning den nuvarande kontrollen över betalningstrafiken är erforderlig
och om inte andra för näringslivet och allmänheten mindre besvärande
kontrollformer kunde tänkas.

Även i fråga om betalningar direkt mellan valutainlänning och valutautlänning
gör organisationerna vissa erinringar mot kommitténs förslag.

a) De undantag från de generella förbuden att verkställa resp mottaga
betalning, som kommittén föreslår beträffande betalningar i Sverige mellan
valutainlänning och valutautlänning, motsvarar i huvudsak innehållet i nu
gällande av Riksbanken meddelade generella dispenser. Valutaförordningen
bör emellertid på denna punkt mera fullständigt än kommittén föreslagit
återspegla den frihet, som i detta hänseende gäller enligt av Riksbanken
meddelade generella dispenser. En avsevärd förenkling av författningstextens
utformning synes också möjlig.

b) Det är tveksamt, huruvida något uttryckligt undantag avseende sådana
betalningar utomlands, som avses i den föreslagna 10 a § 3 och 5, bör
meddelas, eftersom det ändock måste vara självklart, att dessa liksom hittills
kan företagas. Ett uttryckligt undantag i valutaförordningen i detta
hänseende kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande betalningsförbuden
i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande innebörd.

c) Det generella förbudet att mottaga betalning — vilket kommittén givit
en mycket vidsträckt, ej invändningsfri tolkning — bör helt kunna avskaffas.

I yttrandet framhålles slutligen, att förbudet för valutainlänning att
ikläda sig skuld till valutautlänning bör kunna upphävas samt att bestämmelserna
i 10 § valutaförordningen om förbud mot betalningsförskjutningar
och viss prissättning bör upphävas eller i varje fall omarbetas.

Till valutahandel berättigade institutioner

Kommitténs förslag i denna del har av flertalet remissinstanser tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. I en rad yttranden har förslaget emellertid avstyrkts.
Några remissinstanser har ansett, att den här berörda frågan bör behandlas
i samband med cn avvägning av de olika kreditinstitutens arbetsuppgifter
eller att resultatet av den i detta syfte tillsatta kreditinstitututredningen
bör avvaktas. En remissinstans har avstyrkt med motiveringen att
det finns en statlig affärsbank. Kritik har även riktats mot förslaget under
hänvisning till sparbankernas intresse i sammanhanget.

Genernlpoststyrelscn framhåller, att ett förverkligande av förslaget enligt
styrelsens uppfattning skulle i flera avseenden innebära en rationalisering av
postgirots utlandsrörelse. Styrelsen fortsätter.

I egenskap av valutabank kommer postbanken sålunda att kunna inleda
ett direkt samarbete med lämpliga banker i andra länder. Därigenom erhåller
det svenska postgirot möjlighet att exempelvis för betalningar i resp.
land disponera postverkets fordringar hos utländska postförvaltningar. Vid

4G Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 196c

nu rådande förhållanden måste utländska tillgodohavanden tagas hem och
säljas till svensk affärsbank, varifrån de vid behov återköpes, ofta praktiskt
taget omedelbart. Postbankens formella ställning som valutabank skulle
även undanröja vissa svårigheter som yppat sig i betalningstrafiken och vid
förhandlingar med utländska postförvaltningar genom att postbanken inte
varit upptagen på den förteckning över godkända valutabanker, som Sveriges
Riksbank publicerat och tillställt utländska centralbanker.

Styrelsen uttalar slutligen, att postbankens förordnande såsom valutabank
inte kan betraktas som en utvidgning av bankens verksamhetsområde
utan som en förutsättning för att en redan sedan gammalt existerande verksamhetsgren,
nämligen postgirots utlandsrörelse, skall kunna bedrivas på
ett rationellare sätt än hittills. Postgirots utlandsrörelse kommer därigenom,
enligt styrelsens mening, att bli ett effektivare led i den internationella postgirorörelsen.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att postbanken får möjlighet att i
egenskap av valutabank driva fullständig valutahandel.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret finner fullgoda skäl tala för att vidga
postverkets möjligheter att delta i valutahandeln.

Kommerskollegium finner i likhet med kommittén, att det från valutamässiga
synpunkter inte kan möta några betänkligheter mot att vidga riksbankens
möjligheter att lämna tillstånd till drivande av valutahandel. Frågan
om postbankens målsättning i stort samt om dess ställning och uppgifter i
relation till övriga kreditinstitut skall emellertid, fortsätter kollegium, enligt
direktiven för 1962 års kreditinstitututredning prövas av denna utredning.
Från synpunkten av valutaregleringens handhavande kan det knappast göras
gällande, att det vore olägligt att avvakta resultatet av kreditinstitututredningens
arbete. Enligt kollegiets mening föreligger därför skäl att så sker,
innan man tar slutlig ställning till frågan om postbankens ställning som
valutabank.

I det av Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare
gemensamt avgivna yttrandet, till vilket handelskammaren i Göteborg
samt Sveriges hantverks- och industriorganisation såsom redan nämnts anslutit
sig, framhålles, att en utvidgning av riksbankens möjligheter att lämna
tillstånd till drivande av valutahandel visserligen inte behöver möta några
betänkligheter från rent valutamässiga synpunkter men att frågan härom
bör behandlas i samband med en diskussion rörande kreditinstitutens arbetsuppgifter
i allmänhet. Då frågan om kreditinstitutens verksamhetsfält för
närvarande är föremål för utredning i 1962 års kreditinstitututredning, avstyrker
organisationerna, att någon ändring av 2 § valutalagen och 2 § valutaförordningen
nu sker.

Skånes handelskammare ansluter sig till den mening, som framförts av
ledamoten Strömberg. Handelskammaren anser också, att ett ställningstagande
till denna speciella fråga i detta sammanhang skulle föregripa utredningen
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

områden. Handelskammaren hemställer därför, att frågans avgörande uppskjuts
tills resultatet av denna utredning föreligger.

Liknande synpunkter framför handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län liksom handelskammaren i Gävle. Sistnämnda handelskammare
framhåller dock, att den inle har några principiella invändningar mot
förslaget.

Handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län kan inie finna, att
postbanken framfört vägande skäl för att erhålla bemyndigande som valutabank.
Enligt handelskammarens mening talar också förefintligheten av en
statlig affärsbank mot att postbanken skulle antas som valutabank.

Svenska sparbanksföreningen slutligen anser att allvarliga erinringar
måste göras mot det förhållandet, att kommittémajoriteten föreslår rätt för
riksbanken att lämna postbanken bemyndigande som valutabank, medan
man däremot inte i sammanhanget diskuterat förutsättningarna för att ge
sparbankerna — eller åtminstone de större av dem — ökade möjligheter
att genomföra begränsade valutaaffärer i samarbete med sparbankernas
egen affärsbank, Sparbankernas bank. Föreningen anför vidare.

Sparbankerna har för närvarande inte tillräckliga möjligheter att tillgodose
sina kunders berättigade krav på en god utlandsservice, trots att det
här är fråga om enklare valutaaffärer. Sålunda kan sparbankerna t. ex.
inte ens i begränsad utsträckning utställa utländska bankcheckar. Sparbankernas
Bank har tidigare under hand till riksbanken framfört förslag,
att sparbankerna under vissa förutsättningar skulle få dylik rätt, men dessa
förslag har avvisats under hänvisning till att gällande valutaförordning inte
medgåve deras genomförande. Det kan vidare nämnas, att sparbankerna
inte annat än som ombud för Sparbankernas Bank kan handla med utländska
sedlar.

De hinder som sålunda föreligger för sparbankerna innebär avsevärda
praktiska problem, eftersom sparbankernas verksamhet på detta område
har en betydande och starkt växande omfattning. Under år 1961 köpte 56 000
personer resevaluta i sparbankerna till ett sammanlagt belopp av 18 miljoner
kronor. Motsvarande siffror för 1962 kan beräknas till 75 000 personer
och 25 miljoner kronor.

Enligt föreningens mening har övertygande skäl inte framlagts för att en
utvidgning av postbankens utlandsrörelse är av sådan angelägenhetsgrad,
att valulalagen därför måste ändras utan att sparbankernas ställning i detta
sammanhang diskuteras. Förslaget att inrangera postbanken bland valutabankerna
måste, framhåller föreningen vidare, även ses mot bakgrund av
andra aspekter än valutapolitiska. Frågan sammanhänger enligt föreningens
uppfattning med det vidare spörsmålet om postbankens ställning och
uppgifter i relation till övriga kreditinstitut, ett spörsmål som den nyligen
tillsatta kommittén för utredning rörande gränsdragningen mellan de olika
kreditinstituten har att behandla. Skulle det ändå anses erforderligt att ta
ställning till förslaget att göra postbanken till valutabank, innan resultatet
av denna utredning föreligger, synes det dock föreningen uppenbart, all
detta — med hänsyn till att det är eu fråga som berör konkurrensförhållan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

dena mellan instituten — inte bör ske utan att spörsmålet om sparbankernas
rättigheter på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Föreningen
hemställer på grund av det anförda, att en sådan utredning kommer till
stånd innan proposition om ny valutaförordning och ändring av valutalagen
avges.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I den mån förslaget i denna del berörts av remissinstanserna har det i
allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I det gemensamma yttrandet
från Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare,
i vilket som nämnts handelskammaren i Göteborg samt Sveriges
hantverks- och industriorganisation instämt, uttalas dock att förslaget, ehuru
det innebär vissa förbättringar i jämförelse med nuvarande regler, inte
synes tillräckligt beakta speeialstraffrättsutredningens rekommendationer i
SOU 1960: 28, s. 162. Vidare bör straff- och förverkandepåföljden enligt organisationernas
mening modifieras med hänsyn till att överträdelse av valutaförordningen
i samband med löpande betalning numera blir att anse
som endast en ordningsförseelse.

Frågan om en analys av verkningarna av att valutaregleringen avskaffas
eller väsentligen uppmjukas

Såsom inledningsvis nämnts, har kommittén —under hänvisning till att
frågan måste bli beroende av resultatet av de europeiska integrationssträvandena
— tills vidare inte fullföljt sitt uppdrag i denna del. Kommitténs
ståndpunkt i denna fråga har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. I några fall har emellertid kritik riktats mot kommitténs
ståndpunkt.

Kommerskollegium menar sålunda, att de anförda skälen mot en utredning
i denna del inte är övertygande. Enligt kollegiets uppfattning är det
både möjligt och önskvärt att konsekvenserna i olika hänseenden — under
antagande av skilda förutsättningar i marknadsfrågan — av ytterligare lättnader
i regleringen utredes utan att man väntar till dess förhandlingsresultat
kan skönjas.

Handelskammaren i Göteborg anser, att en viss liberalisering av kapitalrörelserna
borde kunna ske oavsett utgången av förhandlingarna om vårt
lands anslutning till europamarknaden. Liknande synpunkter har framförts
av Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare.
Handelskammaren i Gävle anser, att kommittén borde ha prövat frågan om
en åtminstone partiell uppmjukning av förbudet mot kapitalbetalningar.

I det av Svenska bankföreningen m. fl. organisationer gemensamt avgivna
yttrandet slutligen framhålles, att en associering • till EEC i-den av Sverige
eftersträvade omfattningen visserligen skulle innebära krav på en anpass -

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

ning av våra regler till dem som gäller inom EEC-länderna. Det skulle
emellertid enligt organisationernas mening inte därför kunna göras gällande,
att åtgärder för en vidgad liberalisering ej skulle vara påkallade om
vårt lands associering till EEC endast blev av ringa omfattning eller om
förhandlingarna helt skulle misslyckas. Organisationerna menar vidare att
det, oavsett hur förhandlingarna med EEC utfaller, för vårt land synes
vara motiverat att som riktpunkt för kapitalrörelsernas liberalisering välja
förhållandena inom EEC. Enligt vad dessa remissinstanser vidare anför
får frågan om en liberalisering av kapitalrörelserna inte begränsas till spörsmålet
om vårt lands förhandlingar med EEC. Frågan har, anser organisationerna,
en annan och större räckvidd. Organisationerna finner det därför angeläget,
att en verklig omprövning av den svenska valutapolitiken snarast
kommer till stånd.

VI. Departementschefen

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om dess förlängning

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för valutaregleringen,
utgörs dess författningsmässiga grundval av 1939 års valutalag,
vilken gäller tills vidare. Valutalagen är emellertid endast en fullmaktslag,
som ger Kungl. Maj :t befogenhet att under vissa i lagen angivna betingelser
utfärda valutareglerande bestämmelser inom ramen för vissa likaledes
i lagen angivna gränser. Under fredsförhållanden får sådant förordnande
om valutareglering i huvudsak ges endast med riksdagens samtycke
och för en tid av högst ett år i sänder. När riksdagens samtycke till valutareglering
inhämtas, skall endigt valutalagen samtidigt de valutareglerande
bestämmelser, som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med stöd av den begärda
fullmakten, föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns dessa bestämmelser
i den gällande valutaförordningen. Dess giltighetstid har förlängts med ett
år i sänder samtidigt med att riksdagens samtycke till valutareglering lämnats
för motsvarande tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast
meddelats för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Valutaförordningen
äger för närvarande likaledes giltighet för denna tid. Fortsatt valutareglering
för tiden till och med den 30 juni 1964 har nu föreslagits av riksbanksfullmäktige.
Genom förslag av den år 1960 tillsatta valutakommittén, som
haft i uppgift att överse valutaregleringens formella utformning, har samtidigt
åtskilliga frågor i detta hänseende aktualiserats.

I andra fall än vid krig eller krigsfara förutsätter förordnande om valutareglering
enligt § 1 valutalagen, att sådana regler finnes erforderliga för
uppnående av det mål som uppställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet
eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet.
Valutaregleringen får således ses som ett ekonomisk-politiskt instru 4

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

ment i den uppsättning av sådana medel, som står samhället till buds för
uppnående av de allmänt omfattade målsättningarna för den ekonomiska
politiken. Frågan om behovet av en fortsatt valutareglering måste därför bedömas
utifrån möjligheterna att med avstående av detta medel föra en effektiv
och ändamålsenlig politik.

Innan jag behandlar den svenska valutaregleringens roll i den ekonomiska
politiken, vill jag betona, att för väsentliga delar av det stora fält som de
löpande betalningarna och kapitalrörelserna utgör praxis rörande regleringens
tillämpning är mycket liberal. Sålunda är de löpande betalningarna i
princip helt fria. I fråga om kapitalrörelserna gäller, att ansökningar om
direkta investeringar i utlandet beviljats nästan undantagslöst under de senaste
åren. Förhållandet har varit praktiskt taget detsamma beträffande
utländska ansökningar om direkta investeringar i Sverige. Tillstånd till omfattande
upplåning i utlandet har vidare beviljats för fartygsbyggen och för
finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom utländska dotterbolag
i Sverige m. m.

Jag saknar anledning att här närmare diskutera den konjunkturpolitik,
som under senare år bedrivits i vårt land. Det kan i detta sammanhang räcka
med att påminna om att en viktig förutsättning för de jämförelsevis gynnsamma
resultaten av denna politik varit förekomsten och användningen av
en bred skala av ekonomisk-politiska medel. Detta förhållande har också i
internationella sammanhang framhållits som en väsentlig förklaring till att
de konjunkturutjämnande åtgärderna varit så framgångsrika i Sverige.

Möjligheterna att föra en aktiv politik, som syftar till jämnt och snabbt
framåtskridande och full sysselsättning, har i hög grad förbättrats av att vi
sedan 1950-talets början undgått störningar i betalningsbalansen. Detta förhållande
är emellertid självfallet inte oberoende av det sätt, på vilket den
ekonomiska politiken i vidaste mening handhafts. Den förda finans- och
penningpolitiken i förening med en aktiv arbetsmarknadspolitik har starkt
medverkat till sådana betingelser för vårt näringsliv, att en stadigt stegrad
export kunnat finansiera en genomsnittlig årlig ökning av tillförseln av varor
och tjänster från andra länder om mer än 8 procent sedan början av
1950-talet. I fråga om kapitalrörelserna har förändringarna under denna
period varit måttliga. Det faktum att man inte i fråga om dessa transaktioner
såsom i ett flertal andra länder tvingats registrera stora, jämviktsstörande
förskjutningar får åtminstone delvis tillskrivas användningen av valutaregleringen.

I den undersökning av valutaregleringen och målen för den ekonomiska
politiken, som är fogad till valutakommitténs promemoria, diskuteras konsekvenserna
av ett upphävande av valutaregleringen i fråga om kapitalrörelserna.
Det framhålls däri, att vid givna målsättningar för den ekonomiska
politiken väsentliga svårigheter skulle kunna bli följden av en sådan åtgärd.
Sålunda skulle möjligheterna att föra en effektiv penningpolitik —
och därmed en ändamålsenligt utformad allmän stabiliseringspolitik — begränsas
genom kapitalrörelsernas effekt på den interna likviditeten. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

skulle kapitalrörelserna kunna få sådan omfattning och karaktär, att valutatillgångarna
sjönk under den nivå som betraktades som ett oundgängligt
minimum. Den politik, som i ett sådant läge krävdes för att stärka valutatillgångarna,
skulle då kunna komma i konflikt med den, som fordrades
för att uppnå t. ex. målsättningen full sysselsättning.

Utvecklingen på det internationella betalningsområdet har under de senaste
åren givit exempel på de svårigheter för uppnåendet av ett lands ekonomisk-politiska
målsättningar, som kan uppkomma till följd av frihet för
.— i första hand de korta — kapitalrörelserna. I Västtyskland inriktades
den ekonomiska politiken 1959—1961 på att moderera den kraftiga efterfrågeexpansionen.
Den åtstramning av kreditmarknaden, som utgjorde ett
viktigt led i denna politik, motverkades emellertid samtidigt till inte oväsentlig
del av det likviditetstillskott, som erhölls genom det av — relativt
sett — höga räntesatser stimulerade kapitalflödet till \ ästtyskland. Denna
kapitalström fick därtill en markerat ogynnsam effekt på betalningsrelationerna
mellan de större industristaterna genom att den skärpte ojämnheten
i fördelningen av den internationella likviditeten. De rådande förhållandena
i Förenta staterna, som karakteriseras av outnyttjad kapacitet och
svårigheter att utan balansrubbande kapitalutflöde driva en expansionistisk
ekonomisk politik i syfte att nedbringa arbetslösheten, utgör ett annat exempel
på att de fria kapitalströmmarna kan begränsa den interna ekonomiskpolitiska
rörelsefriheten.

I frånvaro av valutaregleringen skulle enligt min uppfattning en inte obetydlig
kapitalimport till Sverige ha kunnat äga rum under den senaste högkonjunkturen,
då den svenska räntenivån liksom avkastningen av aktier
och realinvesteringar låg på en relativt hög nivå. En sådan utveckling skulle
ha påtagligt försvårat stabiliseringssträvandena. Det kan här också namnas
att under perioder, då de internationella valutamarknaderna präglats av stor
oro, t. ex. efter apprecieringen av de tyska och nederländska valutorna våren
1961, motsvarande utveckling i Sverige var lugn, vilket till stor del torde
kunna tillskrivas valutaregleringens inverkan. Detsamma gäller börsutvecklingen
i vårt land, som knappast påverkades av de kraftiga kursfallen
på de viktigaste utländska fondbörserna i maj förra året.

Det är i belysning av dessa förhållanden man får se den svenska valutaregleringen.
Den är således inget utslag av eu onödig regleringsiver utan
utgör ett viktigt instrument för en ekonomisk politik, om vars målsättningar
det i stort sett råder allmän enighet. Vissa organisationer inom näringslivet
har i sitt yttrande över valutakommitténs betänkande anfört, att
en vidgad liberalisering av kapitalrörelserna är nödvändig om inte förutsättningarna
för svensk företagsamhet skall allvarligt försämras. Jag betraktar
denna ståndpunkt som väsentligt överdriven. Det kan här åter erinras om att
för stora avsnitt av kapitalöverföringarna praxis numera är mycket liberal.
Detta gäller, som jag tidigare nämnt, främst de direkta investeringarna, vilka
ju vanligen är av långsiktig och stabil natur och direkt påverkar de svenska
företagens ställning på exportmarknaden. Ansökningar om tillstånd till

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

sådana investeringar i utlandet beviljades under år 1962 till ett belopp av
430 miljoner kronor. Tillstånden till direkta investeringar i Sverige uppgick
samtidigt till 322 miljoner kronor. Svenska företag gavs under 1962 möjlighet
att ta upp lån utomlands till ett belopp av 616 miljoner kronor. I fråga
om värdepappershandeln är emellertid förhållandena annorlunda. Den har
åtminstone delvis en klart kortfristig och spekulativ karaktär. Dess frigörande
skulle därför enligt min mening — och i anslutning till vad som nu
anförts — kunna menligt påverka möjligheterna att bedriva en rationell ekonomisk
politik. Det bör också framhållas, att en vidare liberalisering av kapitalrörelserna
— vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om målsättningarna
för den ekonomiska politiken — skulle kunna medföra en ökad belastning
av andra ekonomisk-politiska instrument, kanske främst de finanspolitiska.

En bibehållen valutareglering, som i tillämpningen anpassas till utvecklingens
krav, är inte uttryck för någon negativ attityd till det internationella
samarbetet på valutaområdet. Detta framgår också tydligt av den aktiva roll,
som Sverige spelar i hithörande frågor inom såväl OECD som valutafonden.

De argument, som jag här anfört för valutaregleringens bibehållande, gäller
i första hand i eu situation, som i huvudsak karakteriseras av dagens förhållanden
i fråga om ekonomisk integration länderna emellan. I den mån
påtagliga förändringar skulle komma till stånd i dessa avseenden kan det
bli nödvändigt att ånyo pröva denna fråga. Det aktuella läget beträffande
den ekonomiska integrationen i Europa är emellertid inte sådant, att det föreligger
tillräckligt starka skäl för att avstå från valutaregleringen som ett
bidragande medel för att realisera den ekonomiska politikens målsättningar.

Giltighetstiden för det nu löpande förordnandet om valutareglering utgår,
såsom jag redan nämnt, den 30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu
anfört bör enligt min mening riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering inhämtas. Liksom hittills bör förordnandet gälla för ett
år. Såsom riksbanksfullmäktige föreslagit, bör det avse samma stadganden i
valutalagen som för närvarande.

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m.

De valutareglerande föreskrifter, som enligt valutalagen förelagts riksdagen
i samband med att dess samtycke till förordnande om valutareglering
inhämtats, finns, såsom jag redan nämnt, i 1959 års valutaförordning, vilken
senast förlängts att gälla för samma tid som det nuvarande förordnandet
om valutareglering avser, d. v. s. till och med den 30 juni detta år. Valutaförordningen
synes böra ges fortsatt giltighet för samma tid som den, för vilken
nytt förordnande om valutareglering nu förordats, alltså tiden den 1 juli 1963
—den 30 juni 1964.

Under år 1962 har emellertid valutakommittén lagt fram förslag till väsentliga
ändringar i valutaförordningen och även till en mindre ändring i
valutalagen. Dessa förslag har därefter varit föremål för remissbehandling.
1 samband med att förlängd valutareglering nu föreslås vill jag behandla

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

frågan om de ändringar i den författningsmässiga utformningen av denna
reglering, som föranleds av valutakommitténs förslag.

Valutaförordningen är uppbyggd med en serie allmänt hållna förbud mot
olika valutadispositioner. Såsom framgår av det föregående, är detta emellertid
endast den yttre, formella ramen för valutaregleringen. Inom denna ram
bar riksbanken, såsom förutsätts i förordningen, genom sin dispensgivning
medgett långt gående friheter till valutadispositioner — exempelvis löpande
betalningar — så att inskränkningarna i rätten att förfoga över valutor numera
reellt i huvudsak tar sikte endast på vissa kapitaltransaktioner.

Valutaförordningen föreskriver till en början, att all växling mellan utländsk
och svensk valuta skall ske under riksbankens kontroll. Riksbanken
äger emellertid enligt förordningen meddela affärsbank tillstånd att för egen
eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel och
utländska fordringar. Sådan bank kallas i förordningen liksom i valutalagens
motsvarande grundregel valutabank. Bemyndigande som valutabank ges
genom särskilda kontrakt mellan riksbanken och de särskilda bankerna.
Samtliga affärsbanker har antagits till valutabanker med undantag av Jordbrukets
Bank, som inte ansökt därom. Riksbanken kan vidare bemyndiga
postverket att driva den handel med utländska betalningsmedel, som fordras
för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen kan särskilda
tillstånd beviljas bank eller annan att driva handel med resevaluta.

Valutaförordningen upptar därefter en rad förbud mot att utan riksbankens
tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder.

Till en början meddelas principiella förbud mot ut- och införsel av betalningsmedel
och andra värden, som berörs av valutaregleringen. Sålunda råder
förbud mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller införa betalningsmedel
eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Vidare råder förbud
mot såväl ut- som införsel av värdepapper utan riksbankens tillstånd, i fråga
om införsel dock endast i den mån värdepapperen inte införs genom översändande
till riksbanken eller valutabank. I detta sammanhang stadgas också
förbud mot betalningar mellan den som är bosatt i Sverige (valutainlänning)
och den som är bosatt utomlands (valutautlänning). Förbud gäller
också för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning, såvida det
inte är fråga om ingående av köpeavtal på villkor som allmänt tillämpas
inom branschen eller om därmed jämförliga åtgärder.

Vidare stadgas i valutaförordningen förbud för här i riket bosatt innehavare
av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden att
utan riksbankens tillstånd förfoga över sitt innehav av sådana tillgångar, så
att detta innehav minskas. Undantag från förbudet gäller dock vid avyttring
till riksbanken, valutabank eller försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande
förfogandeförbud gäller också i fråga om andra utländska fordringar
än banktillgodohavanden liksom beträffande utländska värdepapper. Slutligen
stadgas förbud för valutainlänning att utan stöd av handelsbruk ge anstånd
med betalning till eller från utlandet, att uppskjuta sådan betalning
eller att avtala om ovanliga betalningsmedel. Inte heller får valutainlänning

Knngl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

och valutautlänning med gemensamt ekonomiskt intresse kringgå valutaregleringens
bestämmelser genom att köpa eller sälja till varandra till annat
pris än det, som i allmänhet gäller, eller genom att vidta andra liknande åtgärder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att valutaförordningens förbud
är synnerligen långtgående. Formellt gäller de även alla sådana för förbindelserna
mellan Sverige och utlandet nödvändiga transaktioner, som dagligen
måste i stort antal ske inom såväl affärslivet som andra områden. För att
möjliggöra dessa betalningar mellan Sverige och utlandet har därför riksbanken
fått, med stöd av valutaförordningens bestämmelser, medge omfattande
undantag från de olika förbuden. Dessa undantag har i regel medgetts i form
av generella dispenser, dels för allmänheten, varvid dispenserna publiceras i
en av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels till valutabankerna
i form av cirkulär, vari ges bemyndigande att utföra vissa transaktioner. 1
sistnämnda hänseende har riksbanken framför allt generellt medgivit, att
valutabank får fritt utföra alla löpande betalningar mellan Sverige och utlandet
under förutsättning att reglerna om betalningsvägar iakttas. Detta
villkor betyder t. ex. att betalning till Sverige från betalmngsskyldig inom det
konvertibla valutaområdet skall ske i konvertibel valuta, liksom betalning
från Sverige till mottagare i land, med vilket Sverige har bilaterala betalningsförbindelser,
skall ske enligt de särskilda bestämmelser som gäller för
betalningar med sådant land eller, med andra ord, i kronor till ett s. k. bilateralt
konto. I fråga om betalningar till utlandet har riksbanken särskilt
framhållit vikten av att betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till
ändamålet.

Valutabankerna skall enligt riksbankens direktiv även se till, att betalningarna
inte i realiteten är kapitalbetalningar. Vissa generella dispenser har
dock lämnats i fråga om kapitalbetalningar. Sålunda får till utlandet utföras
bland annat arvslott i Sverige under vissa förutsättningar samt utlännings
besparingar av arbetsinkomster i Sverige. Till Sverige får genom valutabank
införas bland annat arv. Jag vill i detta sammanhang än en gång erinra om
att riksbanken utöver de generella dispenserna i praxis nästan undantagslöst
medger s. k. direkta investeringar såväl från Sverige i utlandet som i
motsatt riktning och likaledes medger svensk upplåning i utlandet.

Bland de dispenser, som i skriften »Valutaregleringen» lämnats allmänheten,
kan nämnas vissa undantag från förbudet att ut- och införa betalningsmedel.
Det gäller här dels växlar samt vissa checkar och fordringsbevis,
dels vissa maximibelopp. Andra betydelsefulla dispenser är de, som
lämnats i fråga om betalningar inom Sverige mellan valutainlänningar och
valutautlänningar. De viktigaste betalningarna av detta slag har undantagits
från betalningsförbudet. Sålunda får t. ex. betalning i svenskt mynt ske till
valutautlänning eller till förmån för sådan person såsom ersättning för arbetsprestation,
som valutautlänningen efter ankomsten till Sverige utfört åt
den betalningsskyldige. Från valutautlänning, som vistas i Sverige, får vaiutainlänning
ta emot betalning för t. ex. kostnader för uppehälle.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Eu viktig del av riksbankens dispenser är sådana, som lämnats på grund
av att Sverige biträtt olika internationella överenskommelser på valutaområdet.
Sålunda har Sverige genom sitt medlemskap i valutafonden och
OECD förbundit sig att tillåta löpande betalningar. I förhållande till OECD
har Sverige dessutom åtagit sig att tillåta kapitalbetalningar i vissa fall.

Sedan frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen tagits upp
av bankoutskottet vid 1960 års riksdag, tillsatte jag samma år den redan
omnämnda utredning, som antog namnet valutakommittén. I utredningsdirektiven
framhöll jag bland annat, att utredningen borde överväga i vad mån
valutaförordningens bestämmelser om löpande betalningar kunde bättre anpassas
efter den liberala valutareglering som numera upprätthålls. Utredningen
borde också pröva, om reglerna för betalningar i Sverige mellan
valutainlänningar och valutautlänningar som vistas här kunde förenklas.
Vidare borde utredningen granska valutaförordningens förverkanderegler.
Jag förutsatte i direktiven, att behov förelåg av en fortsatt reglering i fråga
om kapitalbetalningar men att utredningen borde vara oförhindrad att även
analysera verkningarna, under olika förutsättningar, av att valutaregleringen
helt avskaffades eller väsentligen uppmjukades.

Uppdraget att genomföra en författningsrevision har kommittén slutfört
genom att framlägga förslag till vissa ändringar i och tillägg till valutalagen
och valutaförordningen. Den av kommittén påbörjade analysen av verkningarna
av ett avskaffande eller en uppmjukning av valutaregleringen har kommittén
däremot inte ansett sig kunna fullgöra. Kommittén har nämligen under
arbetets gång funnit, att det blivande resultatet — i den ena eller den
andra riktningen — av överläggningar mellan Sverige och EEC om svensk
associering till den gemensamma marknaden måste bli av så väsentlig betydelse,
då det gäller att analysera och ta ställning till valutaregleringens betydelse
för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att
göra ett sådant ställningstagande, så länge frågan om associering står öppen.
Kommittén har därför i denna del inskränkt sig till att framlägga en på
uppdrag av kommittén upprättad promemoria om valutaregleringen och målen
för den ekonomiska politiken.

I det läge, som för närvarande råder i fråga om den ekonomiska integrationen
i Europa, synes en vidare analys av verkningarna av ett avskaffande
eller en uppmjukning av valutaregleringen kunna anstå tills vidare. Däremot
bör den författningsöversyn, som valutakommittén förordat och flertalet
remissinstanser tillstyrkt, ske nu. Jag vill samtidigt erinra om att kommitténs
uppdrag inte innefattat att pröva den närmare utformning av valutaregleringen,
som ankommer på riksbanken, och i huvudsak inte heller att
ompröva reglerna för kapitalrörelserna. Dessa frågor torde således i stort
sett lämnas å sido i detta sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Betalningsvägar och löpande betalningar

En anpassning av valutaförordningen efter rådande praxis i fråga om löpande
betalningar kompliceras, såsom valutakommittén funnit, i två hänseenden.
För det första måste möjlighet ges att övervaka de betalningar,
som utförs såsom löpande, så att inte kapitalbetalningar, vilka skall vara
reglerade, utförs under sken av att vara löpande. För det andra måste viss
kontroll upprätthållas med hänsyn till de bilaterala betalningsförbindelserna.
Utan sådan kontroll kan man inte föreskriva att löpande betalningar
till och från visst land, med vilket Sverige upprätthåller dylika betalningsförbindelser,
skall ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige ingått med
detta land.

Valutakommittén har stannat för en lösning, som innebär att det principiella
förbudet mot alla betalningar bibehålls men att undantag görs för
löpande betalningar. Detta undantag bör enligt kommitténs mening så nära
som möjligt anknyta till de internationella förpliktelser Sverige åtagit sig i
fråga om liberalisering av löpande betalningar. Kommittén har därvid ansett
lämpligast att anknyta till den i princip fullständiga uppräkning av olika
till löpande betalningar hänförliga transaktioner, som finns i OECD:s stadga
för frigörelse av löpande osynliga betalningar. Bestämmelser om vad som
enligt valutaförordningen skall anses som löpande betalningar bör enligt
kommittén med hänsyn till sin omfattning inte tas in i själva förordningen
utan i en till denna hörande särskild anvisning. Vid utformningen av denna
anvisning har kommittén sökt göra en sammanfattning av den uppräkning,
som finns i OECD-stadgan, med tillägg av direkta export- och importbetalningar.
Närmare föreskrifter om vad som är att hänföra till löpande
betalningar skall utfärdas av riksbanken.

För att otillåtna kapitalbetalningar inte skall ske under sken av att vara
löpande har kommittén föreslagit, att endast löpande betalningar genom
valutabank skall kunna göras utan hinder av valutaförordningens principiella
förbud. Med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen skall som eu
ytterligare förutsättning för friställande av de löpande betalningarna gälla,
att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken.

Kommitténs förslag i denna del innebär, såsom förutsatts i direktiven, i
stort sett en anpassning av valutaförordningens regler till riksbankens nuvarande
praxis i fråga om de löpande betalningarna. Dessa är nämligen, såsom
nämnts i det föregående, genom dispenser i princip undantagna från
förbuden i valutaförordningen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser
men har även väckt kritik, främst från vissa organisationer inom
näringslivet. Kritiken vänder sig närmast mot att kommitténs förslag endast
innebär en kodifiering av gällande praxis men inte några sakliga ändringar
i liberaliserande riktning. Sålunda bör enligt organisationerna inoch
utförsel av växlar i den löpande betalningstrafiken vara tillåten. Vidare

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

bör, framhålles det, begreppet löpande betalning omfatta även normala
kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.
Även i övrigt bör enligt organisationernas mening den av kommittén föreslagna
exemplifieringen av löpande betalningar utökas på flera punkter. Organisationerna
menar också att det bör vara tillåtet att verkställa löpande
betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller i utlandet,
och att mottaga betalning på motsvarande sätt samt att utnyttja växlar
för finansiering av import och export. Vidare bör klargöras, heter det, att
avräkning av löpande betalningar i kontokurantförhållande får göras. Därjämte
bör skuldsättningsförbudet liksom förbuden mot betalningsförskjutningar
och viss snedvriden prissättning upphävas eller omarbetas. Slutligen
har organisationerna ifrågasatt, om kontrollen över betalningstrafiken
är erforderlig i den omfattning den för närvarande förekommer samt
om inte för näringslivet och allmänheten mindre besvärande kontrollformer
kunde tänkas.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén framhållit, bör de löpande betalningarna i princip
vara undantagna från förbuden i valutaförordningen. Det står dock alldeles
klart att, så länge den del av valutahandeln som utgörs av kapitalbetalningar
är reglerad, ett visst mått av kontroll över de löpande betalningarna
måste utövas, så alt inte kapitalbetalningar verkställs under sken av att
vara löpande. Givetvis kan uppstå tveksamhet i vilken omfattning och på
vilka områden en sådan kontroll bör upprätthållas. Måhända går kommitténs
förslag här i vissa hänseenden för långt. För egen del är jag beredd
att på vissa punkter tillmötesgå de önskemål, som framförts av näringslivets
organisationer.

Genom dispenser av riksbanken är bland annat växlar för närvarande
undantagna från ut- och införselförbuden. Även om det från vissa synpunkter
kan anses försvarligt att principiellt kontrollbelägga all ut- och
införsel av betalningsmedel, anser jag övervägande skäl tala för att de nuvarande
generella dispenserna på detta område inskrivs i valutaförordningen.
I fråga om utnyttjandet av växlar för finansiering av import och
export torde särskilda bestämmelser inte vara erforderliga, eftersom betalning
inte sker i samband med växelns utställande utan då den inlöses.

Ett frisläppande av löpande betalningar i kontokurantförhållanden innebär
bland annat, att man beträffande sådana betalningar avstår från kravet
på betalning genom valutabank. Enligt min mening torde det emellertid
knappast kunna väcka betänkligheter att här göra avkall på detta krav.
Kravet att betalning skall ske på betalningsväg, som riksbanken föreskrivit,
torde däremot med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen inte kunna
släppas. Vidare torde den förutsättningen böra uppställas, all den valutainlänning
som är den ena parten i kontokurantförhållandet är skyldig alt
föra handelsböcker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Däremot är jag, med hänsyn till behovet av att kontrollera betalningarnas
karaktär av löpande, inte beredd att tillmötesgå framställningen om ett generellt
frisläppande av checkbetalningar. En annan sak är att enskilda företag,
som har särskilt behov därav, bör efter ansökan kunna av riksbanken
medges lättnader i fråga om sådana betalningar. Inte heller är jag beredd
att acceptera ett upphävande av förbudet mot att ikläda sig skuld till valutautlänning.
Vill man genom valutaregleringen ha möjlighet att inverka på
svensk upplåning i utlandet, torde man nämligen inte kunna avstå från detta
förbud. Förbuden mot obehöriga betalningsförskjutningar och mot snedvriden
prissättning kan visserligen sägas sakna större praktisk betydelse.
Man bör emellertid inte bortse från att förbuden har viss preventiv verkan.
Jag är därför, i varje fall för närvarande, inte beredd att föreslå ett upphävande
eller en omarbetning av dessa bestämmelser.

De av organisationerna föreslagna utvidgningarna av begreppet löpande
betalningar är jag beredd att delvis godtaga. Härtill ämnar jag återkomma
senare i samband med specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i
valutaförordningen.

I författningarna anges inte vilken valutakontroll som skall upprätthållas.
Bedömningen av denna fråga faller inom området för valutastyrelsens administrering
av valutaregleringen, och det torde inte heller vara lämpligt att
ta upp dessa frågor i detta sammanhang.

Bortsett från de delar, där jag enligt det nyss anförda ansett mig kunna
acceptera de av berörda organisationer framlagda förslagen, är jag beredd
att tillstyrka de ändringar i valutaförordningen, som valutakommittén föreslagit.
Beträffande de särskilda författningsrummen vill jag hänvisa till
den specialmotivering, som jag ämnar lämna senare.

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Valutakommittén har, såsom framgår av föregående avsnitt, föreslagit ett
frisläppande av de löpande betalningar, som äger rum på av riksbanken anvisad
betalningsväg och som sker genom valutabank. Kommittén påpekar
emellertid att den sålunda föreslagna liberaliseringen därigenom inte kommer
att omfatta det dagliga livets ständiga småbetalningar, som av naturliga
skäl måste göras utan förmedling av bank men för närvarande inte kan ske
utan riksbankens tillstånd.

Kommittén finner det naturligt att de generella dispenser, som riksbanken
meddelat i fråga om direkta betalningar mellan valutainlänningar och
valutautlänningar, skrivs in i valutaförordningen. Kommittén föreslår sålunda,
att valutainlänning skall genom bestämmelse i valutaförordningen
berättigas ta mot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader
och för inköp som kan antas ske för valutautlänningens personliga
bruk. Beträffande betalningar till valutautlänning inom riket föreslår
kommittén att den dispens, som nu gäller för utbetalning av arbetslöner
till här arbetande valutautlänningar, likaledes skrivs in i valutaförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Däremot bör den dispens, som för närvarande gäller för betalningar av varor
vilka tillhandahålls här i riket i rörelse som valutautlänning bedriver med
vederbörligt tillstånd, enligt kommitténs mening inte skrivas in i förordningen.
Kommittén anser nämligen lämpligast, att erforderligt tillstånd för
betalningar vid försäljning i dessa fall lämnas i samband med att den finansiella
förvaltningen av valutautlänningens rörelse även i andra hänseenden
erhåller valutainlännings status. Inte heller bör man enligt kommitténs mening
i valutaförordningen införa de nuvarande dispenserna i fråga om gåvor,
understöd och betalningar, som syftar till att bereda en valutautlänning medel
för uppehållskostnader.

I fråga om betalningar utomlands mellan valutainlänning och valutautlänning
föreslår kommittén regler motsvarande dem som föreslagits för sådana
betalningar i Sverige. Betalning bör således få verkställas för uppeliållskostnad
och för inköp för personligt bruk. Slutligen föreslås valutainlänning
få rätt att ta mot betalning från valutautlänning utomlands för där
utfört arbete.

Även i fråga om de här aktuella direkta betalningarna mellan valutainlänning
och valutautlänning innebär förslaget, att nuvarande praxis i huvudsak
kodifieras. Förslaget har godtagits av flertalet remissinstanser. Vissa
erinringar har dock gjorts främst från samma organisationer som kritiserat
kommitténs förslag i den förut berörda delen.

De kritiska organisationerna har sålunda menat, att valutaförordningen
bör mera fullständigt än som föreslagits av kommittén avspegla den frihet
att verkställa betalning direkt mellan valutainlänning och valutautlänning,
som för närvarande råder enligt riksbankens generella dispensei. En föienkling
av författningstexten är även möjlig enligt organisationernas mening.
Vidare finner organisationerna tveksamt, om uttryckligt undantag
bör°göras beträffande vissa betalningar utomlands (10 a § 3 och 5 i förslaget),
då detta kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande betalningsförbuden
i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande
innebörd. Slutligen bör enligt organisationernas mening förbudet att mottaga
betalning kunna helt avskaffas.

I dessa frågor vill jag för egen del anföra följande.

Jag är ense med de kritiska organisationerna om att det i och för sig vore
önskvärt att i valutaförordningen fullständigt skriva in gällande riksbanksdispenscr.
Härigenom skulle ju gällande frihet komma till bättre uttryck.
Det är emellertid enligt min mening av stor vikt, att förordningens bestämmelser
om undantag från betalningsförbuden blir enkla och lättöverskådliga.
Detta torde knappast vara möjligt, om man fullständigt skrev in alla
de nu gällande dispenserna i författningstexten, önskemålen om fullständi°het
och om enkelhet synes således svåra att förena. Valutakommitténs
avvägning i detta hänseende förefaller mig vara väl gjord, och jag finnei
därför inte anledning att frångå den annat än i ett hänseende. Sålunda bör
valutainlännings rätt att här i landet verkställa betalning till valutautlanning
såsom gåva eller understöd till denne fastslås i valutaförordningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

Det har i något sammanhang bestritts, att betalningsförbuden skulle ha giltighet
för betalningar utomlands. Inom kommittén har man dock utgått från
att förbuden gäller även utanför Sverige. Denna kommitténs uppfattningbör
accepteras som riktig. Den synes för övrigt vara nödvändig med hänsyn
till valutaförordningens konstruktion och valutaregleringens nuvarande
målsättning. Om förbudet att ta emot betalning ej gällde utomlands, skulle
exempelvis en svensk exportör kunna ta betalt genom att låta sin utländske
köpare betala till ett exportörens konto i utländsk bank eller på annat sätt
utomlands. Betalningsmottagaren skulle därmed ha möjlighet till finansiella
placeringar utomlands. Med utgångspunkt från att betalningsförbuden gäller
även betalningar utomlands bör de av kommittén föreslagna undantagen
från förbuden tas in i förordningen.

Förbudet mot att utan riksbankens tillstånd ta mot betalning är särskilt
i två hänseenden av betydelse för upprätthållande av den nuvarande valutaregleringen.
För det första fordras i regel ett sådant förbud för att framtvinga,
att av Sverige ingångna bilaterala handelsavtal följes, och för att
kontrollera, att betalning från ett icke bilateralt land inte sker i bilateral
valuta. Vidare åstadkommes genom detta förbud, att exportintäkter och andra
från utlandet intjänade betalningar tas hem till Sverige och inte samlas
i utlandet t. ex. på konton i utländsk bank. Sker betalning till ett sådant
konto, torde nämligen betalning få anses ha blivit mottagen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag inte godtaga de ändringsförslag,
som framkommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig i stället helt
till det förslag, som i denna del framlagts av valutakommittén. I fråga om
författningsförslagen vill jag hänvisa till den följande specialmotiveringen.

Till valutahandel berättigade institutioner

Enligt gällande regler är, såsom jag tidigare nämnt, rätten till handel med
utländska betalningsmedel och utländska fordringar begränsad till riksbanken
och affärsbanker, som av riksbanken bemyndigats att driva valutahandel,
s. k. valutabanker. Riksbanken har dessutom, i enlighet med bemyndigande
i valutaförordningen, medgett postverket rätt att driva handel med
utländska betalningsmedel i den omfattning, som är erforderlig för verkets
rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen har riksbanken som särskilda
försäljningsställen för resevaluta antagit ett flertal resebyråer och
några andra institutioner. Valutaregleringen innebär sålunda ett valutahandelsmonopol
för affärsbankerna, kompletterat med vissa speciella rättigheter
för postverket och försäljare av resevaluta.

Under senare år har frågorna om en vidgning av postens möjligheter att
delta i valutahandeln och om ett införande av möjlighet för sparbankerna
att handla med utländska valutor diskuterats i olika sammanhang.

För postbankens del har från generalpoststyrelsens sida framhållits, att
postbanken mot bakgrunden av postgirots och postsparbankens alltmer omfattande
utlandsverksamhet behöver tillstånd att i egenskap av valutabank

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

driva handel med utländska valutor. Särskilt har därvid betonats vikten av
större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer och önskvärdheten av att på
ett rationellare sätt kunna förmedla likvider till länder som inte har postgirorörelse,
främst Storbritannien, USA och Canada.

Samma fråga togs också upp av riksbanksfullmäktige i skrivelse till Kungl.
Maj:t år 1960 i samband med begäran om fortsatt valutareglering. Enligt
fullmäktiges mening fanns inte sakliga skäl att avvisa generalpoststyrelsens
önskemål om att postgirokontoret skulle jämställas med valutabank för att
kunna hålla bankkonton i utlandet och genomföra vissa för poströrelsen
erforderliga valutaaffärer. Vidare uttalade fullmäktige att, om det av allmänna
skäl kunde anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid utlandsbetalningar,
från valutaregleringssynpunkt hinder inte borde möta mot
att låta sådana sparbanker, som har tillgång till för ändamålet kvalificerad
personal, deltaga i valutahandeln. Fullmäktige ansåg det sålunda böra övervägas
att vidga kretsen av de personer, som äger driva handel med utländska
valutor.

I det läge som rådde år 1960, då den översyn av valutaförfattningarna
som valutakommittén nu utfört ännu inte skett, ansåg jag mig inte kunna
utan ytterligare beredning och förnyade överväganden ta ställning till frågan
om en utvidgning av de valutahandelsberättigade institutionernas krets. Kommittén
har visserligen inte ansett hinder möta mot att ge riksbanken befogenhet
meddela valutahandelstillstånd till såväl postbanken som sparbankerna.
Kommittén har emellertid begränsat sitt förslag till vad den ansett
vara mest angeläget, nämligen att låta postbanken få den formella ställningen
av valutabank.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet inte haft någon principiell
erinran att göra mot förslaget. Från flera håll har dock riktats den anmärkningen,
att man genom ett genomförande av förslaget kan komma att föregripa
resultatet av kreditinstitututredningens arbete vilket syftar till att göra
en avvägning av de olika kreditinstitutens verksamhetsområden och att i
detta sammanhang fastställa postbankens ställning inom kreditväsendet.
Slutligen har sparbanksföreningen vänt sig mot att postbanken skulle få
bemyndigande som valutabank utan att spörsmålet om sparbankernas rättigheter
på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Därvid har föreningen
framhållit sparbankernas otillräckliga möjligheter att tillgodose sina
kunders berättigade krav på god utlandsservice.

Valutaregleringens uppgift i det här aktuella avseendet är att tillgodose
behovet av kontroll över handeln med betalningsmedel, värdepapper o. dyl.
Vid bedömandet av frågan, om rätt att idka valutahandel skall medges visst
kreditinstitut, bör därför enligt min mening avgörande enbart vara, huruvida
detta institut med hänsyn till sina personella och övriga resurser kan
antagas komma att på betryggande sätt bedriva valutahandel. Utöver vad
överväganden av denna art föranleder kan det därför knappast anses riktigt
att genom valutaförfattningarna dra en annan gräns för de olika kreditinstitutens
verksamhet inom utlandsrörelsen än som följer av de all -

Kungl. Maj. ts proposition, nr 139 år 1963

männa reglerna för vederbörande instituts verksamhet. Frågan om avgränsningen
av kretsen valutahandelsberättigade institut synes följaktligen böra
avgöras utan hänsyn till den aktuella utredningen om kreditinstitutens verksamhetsområden.

Såsom kommittén framhållit, kan det i fråga om postbanken inte finnas
någon tvekan beträffande bankens resurser och allmänna lämplighet för
uppgiften som valutabank. Detsamma gäller dock uppenbarligen även de
större sparbankerna. I fråga om mindre sparbanker kan däremot göras gällande,
att de inte har förutsättningar för att fungera som valutabank. Detta
bör emellertid enligt min mening inte hindra, att man nu skapar en möjlighet
att bemyndiga även sparbank att driva valutahandel. Givetvis åligger
det riksbanken att, innan den lämnar sparbank bemyndigande som valutabank,
pröva huruvida sparbanken — med hänsyn till organisatoriska, personella
och övriga förhållanden — har de kvalifikationer som bör krävas
av en valutabank.

Jag vill således föreslå en sådan ändring av valutaförfattningarna, att
inte endast affärsbank utan även sparbank och postbanken kan ges bemyndigande
som valutabank.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I likhet med vad som gäller på åtskilliga håll inom specialstraffrätten
finns även bland valutaförordningens ansvarsbestämmelser regler om förverkande.
Sålunda stadgas i 17 § att, om någon uppsåtligen förövat gärning
som är belagd med straff enligt 15 eller 16 §, betalningsmedel, fordringar
eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför kan förklaras
helt eller delvis förverkade till kronan. Om egendomen utgjordes av annan
egendom än pengar i svenskt mynt och den inte finns i behåll, kan i stället
värdet förklaras helt eller delvis förverkat. Dessa regler gäller dock inte
den, som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Kommittén erinrar om att den nuvarande förverkanderegeln vid tillkomsten
år 1960 utsattes för kritik inom riksdagen. Bland annat hävdades
därvid att med den föreslagna lydelsen förverkande inte i någon form skulle
kunna ske, om svenska sedlar som smugglats in i Sverige inte fanns i behåll
hos gärningsmannen. Vidare uttalades att den föreslagna författningstexten
inte medgav förverkande av en del av egendomens värde, om egendomen
utgjordes av exempelvis en större post värdepapper. Slutligen anmärktes
också att en konsekvens av stadgandet syntes kunna bli, att den
som förvärvade egendom vilken varit föremål för valutabrott kunde bli
försatt i sämre läge än gärningsmannen. För den sistnämnde krävs nämligen
uppsåt, under det att beträffande senare förvärvare endast fordras att
han inte varit i god tro. Det ifrågasattes också, om det över huvud taget är
rimligt att egendom, som varit föremål för valutabrott, skall kunna förverkas
hos en senare förvärvare.

Kommittén har tagit upp kritiken till bemötande och därvid bland annat
framhållit, att den nuvarande lydelsen av förverkandebestämmelserna torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

medge förverkande av svenska sedlar som smugglats in i landet, även om
sedlarna inte finns i behåll hos gärningsmannen. Kommittén har föreslagit
en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att sakförverkande och värdeförverkande
ställs bredvid varandra utan att författningstexten ger företräde
åt någotdera alternativet vilket medför att värdeförverkande alltid
kan ske. Härigenom blir det också, såsom kommittén framhåller, klart att
förordnande om partiellt förverkande kan meddelas.

Den omständigheten, att förverkande kan ske hos en senare förvärvare
som blott bort ha vetskap om brottet ehuru uppsåt krävs för förverkande
hos gärningsmannen, torde enligt kommitténs mening inte kunna föranleda
erinran från rättssystematisk synpunkt. Om — såsom kommittén föreslagit
— värdeförverkande alltid blir ett alternativ till sakförverkande, kan

det i stället, anför kommittén, ifrågasättas, om det över huvud taget finns
skäl att behålla bestämmelsen att förverkande inte får ske hos godtrosförvärvare.
Kommittén föreslår dock inte någon ändring härvidlag, bl. a. med
tanke på att ett borttagande av skyddet för godtrosförvärvare skulle kunna
uppfattas som en utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Vissa erinringar har dock gjorts av de tidigare omnämnda
organisationerna. Dessa har sålunda ansett, att kommittén inte tillräckligt
beaktat de rekommendationer, som utredningen rörande specialstraffrätten
avgett. I dessa rekommendationer framhålls, bland annat, att användningen
av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande förverkanden bör
väsentligen inskränkas samt att vid oaktsamhetsbrott särskild restriktivitet

1 fråga om förverkandepåföljden bör iakttas. Vidare har organisationerna
menat att, eftersom överträdelse av valutaförordningen i samband med löpande
betalning numera blir att anse som endast en ordningsförseelse, straffoch
förverkandepåföljden bör modifieras med hänsyn härtill.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén påpekat, kan den nuvarande avfattningen av förverkandebestämmelserna
ge anledning till tveksamhet, huruvida i vissa fall
värdeförverkande kan ske av egendom som utgörs av pengar i svenskt mynt
och huruvida förverkande kan avse del av egendomens värde. Även om förverkande
i nu angivna fall skulle kunna ske enligt gällande regler, är det
dock, som kommittén framhållit, till förekommande av missförstånd önskvärt
att i författningstexten klargöra, att värdeförverkande alltid kan ske
och att därmed också en del av egendomens värde kan förklaras förverkad.
Jag tillstyrker därför en sådan ändring i författningstexten, att sakförverkande
och värdeförverkande likställs. Såsom kommittén vidare uttalat, får
det dock anses ligga i förverkandets natur att i de fall, där gärningsmannen
saknar meddelaktiga och den med brottet avsedda egendomen finns i behåll
hos honom, denna konkreta egendom och inte dess motsvarande värde
skall förverkas. Sakförverkande har även den förtjänsten, att man undviker
svårigheten med värdering av den med brottet avsedda egendomen. Det är
med hänsyn till det nu anförda naturligt att, i den mån sakförverkande kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

användas och inte särskilda omständigheter talar däremot, sådant förverkande
och inte värdeförverkande sker.

Vad därefter angår de av vissa organisationer framförda anmärkningarna,
vill jag framhålla, att man vid utformningen av den nya brottsbalken
(se prop. 1962: 10; del C s. 361) inte tagit ställning till den slutgiltiga utformningen
av de centrala förverkandereglerna. Denna bedömning svnes inte
böra föregripas i valutaförordningen. Dess bestämmelser blir emellertid att
betrakta som provisoriska i avvaktan på resultatet av det fortsatta arbetet
med straffrättens centrala förverkanderegler. I sak bör framhållas, att just
vid valutabrott förverkandepåföljden ofta fyller en verkligt väsentlig och
naturlig uppgift. Vid sådana brott ter sig nämligen själva gärningen ofta
inte så straffvärd, att det finns anledning gå särskilt högt i straffskalan,
fastän gärningsmannen genom överträdelsen berett sig en betydande förtjänst.
Denna måste i sådant fall kunna åtkommas på annat sätt, vilket
synes möjligt endast genom förverkande.

Den åtskillnad, som med hänsyn till valutaregleringens inriktning måste
i övrigt göras mellan löpande betalning och kapitalbetalning, är knappast
motiverad i förverkandebestämmelserna. Här liksom i andra fall bör domstolen
ta ställning till förverkandefrågan efter prövning av samtliga föreliggande
omständigheter och efter allmänna grunder. För övrigt kan en s. k.
ordningsförseelse lika väl ske And en kapitalbetalning som vid en löpande
betalning, och såtillvida finns alltså inte någon skillnad mellan de båda
slagen av betalningar. I de fall, då en ordningsförseelse föranleder åtal,
synes skäl att ådöma förverkande rimligen inte föreligga. Det kan i detta
sammanhang upplysas, att riksbanken i vissa fall vid angivelse till åtal
direkt utsäger att förverkande enligt riksbankens mening inte bör komma
i fråga.

Jag tillstyrker sålunda den av kommittén föreslagna ändringen av 17 §.

Såsom jag nyss anfört, förutsätter förverkande enligt 17 § valutaförordningen,
att någon uppsåtligen förövat gärning som är belagd med straff
enligt 15 eller 16 § förordningen. Bland straffbuden i 15 § finns, bland andra,
stadganden om straff för uraktlåtenhet att lämna av riksbanken begärd
uppgift angående utländska tillgångar och skulder m. in. samt om straff
för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande av sådan deklarationsskyldighet.

Kommittén framhåller, att förverkandepåföljden för deklarationsfallen
troligen sammanhänger med att den äldre valutaförordningen innehöll bestämmelser
om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskvldighet.
Eftersom denna hembudsskvldighet numera avskaffats, ter det sig enligt
kommitténs mening numera inte längre motiverat att behålla förverkande
som en möjlig påföljd i deklarationsfallen. Kommittén föreslår därför, att
möjligheterna att ådöma förverkande i dessa fall utgår.

Kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Även för egen del anser jag det omotiverat att efter
hembudsskyldighetens avskaffande behålla möjlighet till förverkande i
deklarationsfallen, och jag tillstyrker därför ändringsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer, som jag dragit upp i det föregående,
har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt förordning om ändring i
valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning. Dessa författningsförslag torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende såsom Bilaga.1

De upprättade författningsförslagen grundar sig i huvudsak på motsvarande
av valutakommittén framlagda förslag. Vad kommittén anfört som
specialmotivering för dessa förslag har inte särskilt berörts av remissinstanserna.
Jag kan i det väsentliga ansluta mig till kommitténs uttalanden i denna
del. Kommitténs förslag har ändrats i enlighet med vad jag uttalat i det
föregående. Även i andra hänseenden har emellertid mindre avvikelser skett.
Utöver vad jag tidigare anfört torde följande böra nämnas om de nu redovisade
författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Såsom framgår av den allmänna motiveringen, har jag föreslagit, att inte
endast bankaktiebolag utan även sparbank och postbanken skall kunna få
bemyndigande som valutabank. Första stycket 1) av denna paragraf har
ändrats i enlighet härmed. Såsom beteckning för de institut, som riksbanken
skall kunna ge ifrågavarande bemyndigande, har därvid använts ordet bank.
Denna beteckning får enligt 2 § banklagen — utöver riksbanken -— av kreditinstitutionerna
endast bankaktiebolag, postbanken, sparbank och Sveriges
allmänna hypoteksbank använda för sin verksamhet. Sistnämnda institution
kommer givetvis inte i fråga i detta sammanhang. Kretsen av institutioner,
som kan ges ställning av valutabank, preciseras ytterligare i 2 §
valutaförordningen.

Förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen etc.

1 §•

Enligt 1 § andra stycket valutaförordningen anses som bosatt här i riket
dels svensk medborgare med fast bostad i Sverige dels utlänning som haft
fast bostad här sedan den 1 januari 1959.

Enligt 1940 års valutaförordning i dess lydelse, då den år 1959 ersattes
av nu gällande valutaförordning, ansågs utlänning bosatt här i riket, om
han haft fast bostad här sedan den 1 januari 1953. I gällande valutaförordning
i dess ursprungliga lydelse bestämdes motsvarande tidpunkt till den
1 januari 1957. I samband med sin framställning om förlängning av valutaregleringen
för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 påpekade bankofullmäktige
att, om valutaförordningen gavs förlängd giltighet till och med
sistnämnda dag, slutligen skulle komma att fordras fast bosättning i Sverige

1 Författningsförslagen, vilka är likalydande med de vid propositionen fogade, har utelämnats
här.

5 liihung till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13''J

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

under fem och ett halvt år för att en valutautlänning skulle kunna vinna
status av valutainlänning. En sådan kvalifikationstid syntes enligt fullmäktiges
mening alltför lång, varför tidpunkten föreslogs framflyttad till den
nu gällande, d. v. s. den 1 januari 1959.

Om valutaförordningen förlängs för tiden till och med den 30 juni 1964,
skulle kvalifikationstiden åter komma att uppgå till fem och ett halvt år.

Med utgångspunkt från vad som nyss anförts borde alltså den avgörande
tidpunkten åter flyttas fram två år. Det skulle emellertid enligt min meningvara
mera ändamålsenligt, om i valutaförordningen intogs en bestämmelse
som medför en automatisk framflyttning av den för valutastatus avgörande
tidpunkten. En sådan bestämmelse skulle medföra en större jämnhet i tilllämpningen
och göra det möjligt att i fortsättningen undvika återkommande
författningsändringar.

Den kortaste kvalifikationstid, som hittills tillämpats, är således två och
ett halvt år, under det att den längsta kvalifikationstiden enligt gällande
valutaförordning varit fyra och ett halvt år. Med utgångspunkt härifrån vill
jag föreslå, att kvalifikationstiden bestämmes till tre år efter utgången av
det kalenderår, varunder vederbörande erhållit fast bostad i Sverige. Den
genomsnittliga kvalifikationstiden kommer härigenom att uppgå till tre och
ett halvt år.

2 §•

Ändringarna i denna paragraf sammanhänger med förslaget att sparbank
och postbanken skall kunna erhålla bemyndigande som valutabank. Om detta
förslag antas, fordras ej längre något särskilt stadgande om rätt för riksbanken
att lämna postverket tillstånd till handel med utländska betalningsmedel
för postgirorörelsens behov.

3 §•

Enligt 3 § i dess nuvarande lydelse äger riksbanken närmare bestämma,
i vilken omfattning och på vilka villkor valutahandel får bedrivas. Ändrades
inte detta stadgande, skulle riksbanken ha formell möjlighet att ransonera
de utländska valutorna genom kvantitativa restriktioner även vid
löpande betalningar, trots att dessa betalningar enligt annat stadgande fritas
från betalningsförbuden. För att klargöra, att valutaförordningen inte
tillåter riksbanken att begränsa omfattningen av valutabanks förvärv från
eller avyttring till allmänheten av utländska valutor som härrör från respektive
fordras för löpande betalning, har ett andra stycke fogats till 3 §.

Det sålunda föreslagna, nya stadgandet innebär endast en inskränkning
i riksbankens allmänna direktivrätt. Däremot ger det inte uttryck åt en
skyldighet för riksbanken att ställa valutor till förfogande eller att köpa upp
valutor i samband med de löpande betalningarna, över huvud taget berörs
inte den sida av valutabankernas valutahandel, som ej vänder sig mot allmänheten.
Vad som skall gälla i detta hänseende förutsättes bli föremål för
särskild överenskommelse mellan riksbanken och valutabankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

4 §•

Enligt detta författningsrums nuvarande lydelse gäller utförselförbud för
tre olika typer av värdebärare, nämligen betalningsmedel, värdepapper och
fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Såsom nämnts i redogörelsen
för riksbankens generella dispenser, har riksbanken från utförselförbudet
undantagit växlarna och fordringsbevisen. Valutaförordningen bör på
denna punkt anpassas efter vad som faktiskt gäller genom att växlar och
fordringsbevis undantas från de kontrollbelagda utförselobjekten. Däremot
finns inte anledning att föreslå en så detaljerad utformning av stadgandet,
som skulle fordras för att skriva in riksbankens övriga generella dispenser
från utförselförbudet.

i fråga om resandes utförsel av resevaluta föreslås emellertid en erinran
om den av riksbanken meddelade generella dispensen. Beträffande anledningen
härtill har valutakommittén anfört i huvudsak följande.

En riktpunkt för ändringsförslaget har varit, att friheten för löpande betalningar
skall så fullständigt inskrivas i valutaförordningen att inskränkningar
beträffande sådana betalningar inte vidare kan stödas på förordningen.
Såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, föreslås sålunda
en allmän regel om att löpande betalningar kan utföras, under förutsättning
att de går genom valutabank och på av riksbanken anvisad betalningsväg.
Som en särskild grupp löpande betalningar upptas i anvisningen
härom betalningar, som avser normala utgifter för turist-, rekreations- och
studieresor. För turistbetalningarnas del torde huvudregeln om frihet för
löpande betalningar genom valutabank få praktisk betydelse framför allt genom
att resebyråernas banköverföringar av betalningar för sällskapsresor
blir friställda. Trots att enligt den föreslagna huvudregeln frihet för banköverföringar
kommer att föreligga även beträffande normala turistbetalningar,
skulle de betalningsmedel, som den enskilde resenären själv medför
vid sin utresa för att därmed betala sina reseutgifter, bli underkastade utförselförbudet
i 4 §. För att undvika detta skulle man behöva i valutaförordningen
införa ett medgivande för utlandsresenären att medföra resevaluta
till belopp, som skäligen kunde fordras för den avsedda resan.

Gällande generella dispenser från utförselföi-budet är också otvivelaktigt
tillräckligt omfattande för att alla rimliga utgifter i samband med resor skall
kunna täckas av medförd resevaluta. Generellt gäller nämligen, att en resande
till utlandet får — oavsett hur kort tid som förflutit sedan föregående
utresa -— utföra resevaluta till ett värde av högst 6 000 kronor. Tillräcklig
garanti mot uppenbart missbruk av denna utförselmöjlighet har ansetts
ligga i att utförd valuta skall vara avsedd för reseändamål. Om sålunda utförda
valutor används för investeringsverksamhet i utlandet, bör därför
även utförseln av valutorna kunna beivras.

I vissa fall kan emellertid en resenär behöva medföra högre belopp än
6 000 kronor för att möta reseutgifter. Dessa behov har tillgodosetts på två
sätt. Dels får resevaluta utan förhandsprövning säljas till person, som skall
företa en utrikes resa på uppdrag av offentlig myndighet eller som ämnar

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

företa en utrikes affärsresa, dels liar riksbanken förklarat sig beredd att för
andra fall pröva en ansökan om högre tilldelning än 6 000 kronor med särskild
hänsyn till resans ändamål, såsom studier, hälsans vårdande eller dylikt.
Vid utförsel av belopp över 6 000 kronor skall befogenheten av utförseln
styrkas genom inköpsanmälan.

Skäl kan anses tala för att i valutaförordningen skriva in de nu berörda
dispenserna för resandes utförsel av resevaluta. Med hänsyn till frågans
begränsade betydelse anser jag emellertid i likhet med kommittén, att dessa
skäl ej har sådan tyngd att man i valutaförordningen, vars bestämmelser i
övrigt getts en mera generell utformning, bör föra in regler med en definition
av begreppet resevaluta och med en beloppsgräns härför. Denna bedömning
gör jag i all synnerhet som beloppsgränsen inte är definitiv utan
blott anger vad som får medföras utan inköpsanmälan. I 4 § torde likväl
böra göras en erinran om att utförselförbudet är och skall vara inskränkt
av hänsyn till resandes rätt att utföra resevaluta. Till paragrafen har fogats
en sats av denna innebörd.

5 §•

Enligt denna paragraf krävs riksbankens tillstånd för betalning från
valutainlänning till valutautlänning liksom för vissa olika konkreta åtgärder
som innefattar värdeöverlåtelse. I den mån av paragrafen berörda transaktioner
utgör löpande betalningar, som sker med stöd av den föreslagna
nya bestämmelsen i 10 a § om frihet för löpande betalningar, skall tydligen
inte vidare fordras tillstånd från riksbanken. Detta synes böra komma till
uttryck genom att i försatsen till de tre i paragrafen berörda fallen utsägs,
att riksbankens tillstånd fordras endast i den mån ej annat följer av vad i
10 a § sägs.

Med hänsyn till den ändring, som föreslås i 4 § beträffande utförselförbjudna
objekt, fordras en omformulering av 5 § 2) för att detta stadgande
skall bibehållas vid oförändrat sakinnehåll.

6 §•

Såsom utvecklats under 4 §, innebär det generella undantaget för löpande
betalningar för turistbetalningarnas del endast att banköverföringar för sådant
ändamål möjliggörs. Skäl motsvarande dem som anförts för tillägget
till 4 § i fråga om utförselförbudet föranleder, att till det i 6 § första stycket
stadgade införselförbudet fogas en erinran om att resenärer från utlandet får
införa resevaluta till av riksbanken medgivet belopp. Denna erinran ger sålunda
uttryck åt att sådan löpande betalning till Sverige, som utgörs av utländska
resenärers direkta betalningar här skall kunna verkställas genom
att resenärer till Sverige vid sin inresa medför resevaluta för att sedan göra
kontantbetalningar med denna. Den i 4 § föreslagna erinran om rätt för
resenär att utföra resevaluta gör en motsvarande ändring av införselförbudet
i 6 § nödvändig redan av den anledningen, att en ur landet utresande
måste ha möjlighet att — om ändrade dispositioner föranleder honom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

omedelbart återvända hem — återinföra lika mycket valuta som han haft
rätt att utföra.

De närmare bestämmelserna om resenärers rätt att införa valutor kommer
sålunda, liksom vid motsvarande utförsel, att återfinnas i riksbankens
föreskrifter och inte i valutaförordningen. Av riksbankens allmänna förpliktelse
att medge löpande betalningar följer emellertid en skyldighet att medge
resenär sådan införsel som vanligen fordras för dennes löpande betalningar.
Gällande dispenser sträcker sig för övrigt ännu längre. Enligt riksbankens
föreskrifter får sålunda resande från utlandet införa sedlar och
skiljemynt till ett värde av 6 000 kronor i svensk valuta och till obegränsat
belopp i utländsk valuta.

Enligt 6 § andra stycket krävs riksbankens tillstånd för mottagande av
betalning från valutautlänning. Tillstånd skall enligt förslaget inte längre
fordras, då fråga är om mottagande av löpande betalning som utförs med
stöd av det föreslagna nya stadgandet härom i 10 a §. Försatsen till 6 § andra
stycket bör ändras i enlighet härmed.

9 §

Enligt 9 § första stycket fordras riksbankens tillstånd för sådant förfogande
över valutainlänning tillhöriga utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, varigenom ägarens innehav av sådana tillgångar
minskas. Till utländska banktillgodohavanden hänförs, jämte annat,
fordringar vilka innefattar rätt till betalning i utländskt mynt och vilka innestår
på räkning hos den som inom riket driver bankrörelse. I den mån
en exportör begagnar sig av möjligheten att inte växla om utländsk valuta,
som han fått genom export, utan i stället håller den på s. k. valutakonto
hos valutabank, är denna fordran mot valutabanken sålunda ett utländskt
banktillgodohavande. Kontoinnehavaren bör, i enlighet med de allmänna
riktlinjerna för förslaget, ha rätt att utan restriktioner verkställa löpande
betalning från medel på valutakonto. Riksbankens tillstånd bör alltså inte
längre krävas för sådan minskning av utländska banktillgodohavanden, som
föranleds av en löpande betalning enligt den föreslagna 10 a §. Vad i 9 §
första stycket stadgas bör därför begränsas att gälla endast i den mån annat
ej följer av vad i 10 a § sägs.

10 a §.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för de undantag från de
generella betalningsförbuden, som jag funnit anledning föreslå. Dessa undantag
har sammanförts i denna nya paragraf, som sålunda innehåller såväl den
allmänna bestämmelsen om löpande betalningar genom banksystemet som
de särskilda reglerna beträffande direkta betalningar mellan valutainlänningar
och valutautlänningar. I paragrafen har först upptagits de fall, där
en valutainlänning äger verkställa betalning, och därefter de fall, där han
har rätt att ta mot betalning.

Enligt vad tidigare sagts betingas de här medgivna undantagen från betal -

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

ningsförbuden av att fråga är om löpande betalning, vilket uttryck bestämmes
i en anvisningspunkt, samt av att betalningen förmedlas av valutabank
och att den sker på betalningsväg, som anvisats av riksbanken. Innebörden
av uttrycket betalningsväg har ej ansetts kräva precisering i författningstext
eller anvisning. Det avser enligt sin ordalydelse tydligen vägen-sättet för penningprestationens
förande från den betalande fram till betalningsmottagaren.
Genom att riksbanken sålunda har möjlighet att lämna bindande anvisning
beträffande betalningsväg kan föreskrifter lämnas om de utländska valutor,
i vilka betalning skall ingå, och om de tekniska modaliteterna för de
konton, över vilka betalningarna leds. För de fall, då en valutainlänning låter
en mottagen utlandsbetalning stanna på s. k. valutakonto, kan riksbanken
likaledes lämna föreskrifter angående villkoren för hållande av medel på
sådant konto. Punkterna 1) och 5), som innefattar det generella undantaget
för löpande betalningar, ger sålunda å ena sidan allmänheten rätt att alltid
få sådana betalningar utförda och å andra sidan riksbanken möjlighet
att bestämma, hur betalningarna skall utföras.

Punkterna 2), 3), 4), 6) och 7) innefattar, såsom jag understrukit i den
allmänna motiveringen, de undantag för direkta betalningar mellan valutainlänningar
och valutautlänningar, som ansetts så centrala att de bör anges
i valutaförordningen. Även om dessa bestämmelser kan ges en tämligen extensiv
tolkning, förutsattes riksbanken fortfarande kunna lämna allmänna
dispenser för mindre betydande grupper av betalningar, som bör ha möjlighet
att gå vid sidan av banksystemet.

I andra stycket av paragrafen har till en början föreskrivits, att vissa
kontokurantbetalningar skall jämställas med betalningar genom valutabank.
Av praktiska skäl har jag ansett det lämpligt att friställa detta betalningssätt,
som i viss utsträckning torde praktiseras redan nu. Behovet av kontroll
med hänsyn till Sveriges bilaterala betalningsavtal har tillgodosetts genom
kravet att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg skall iakttas.
Av kontrollskäl har även uppställts krav på att den här i landet bosatte
kontrahenten skall vara en bokföringsskyldig person.

I paragrafens andra stycke har vidare föreskrivits, att postanvisningsbetalningar
skall jämställas med betalningar genom valutabank. Anledningen
härtill är följande. I annat sammanhang föreslås, att postbanken skall kunna
få bemyndigande som valutabank. Om detta förslag antas och postbanken —
såsom i sådant fall torde kunna förutsättas — blir valutabank, kommer
betalningar via postgiro att bli betalningar via valutabank och med stöd
härav undantagna från valutaförordningens betalningsförbud, under förutsättning
att de är löpande och sker på anvisad betalningsväg. Betalning med
postanvisning går däremot på grund av den interna postala organisationen
inte genom postbanken. Det förefaller emellertid inte att finnas någon anledning
att i detta hänseende upprätthålla en skillnad mellan postgiro- och
postanvisningsbetalningar. Jag föreslår därför, att betalningar med postanvisning
skall vid tillämpningen av 10 a § jämställas med betalningar genom
valutabank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963
17 §.

Beträffande denna paragraf vilt jag hänvisa till vad jag tidigare anfört
under rubriken »Valutaförordningens förverkandebestämmelser».

Anvisning till 3 och 10 a §§.

I denna anvisning, som ansluter till de paragrafer i valutaförordningen
där uttrycket löpande betalning används, ges en bestämning av detta begrepp.
Såsom jag tidigare närmare utvecklat, bar bestämningen ansetts böra
ske, inte genom någon generell definition av begreppet utan genom en uppräkning
av olika exempel på sådana betalningar som skall inordnas under
begreppet. Denna exemplifiering ansluter, såsom även framgår av det allmänna
avsnittet, i huvudsak till den förteckning över löpande s. k. osynliga
transaktioner och betalningar, som lämnats i OECD:s liberaliseringsstadga
härom (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Den
mest betydande skillnaden blir att, medan stadgan upptager endast s. k.
osynliga betalningar, denna anvisning — naturligt nog — även nämner varulikvider.
Vidare har liberaliseringsstadgans på vissa punkter mycket utförliga
och detaljerade bestämmelser sammanfattats och förenklats.

Gränserna mellan de olika transaktionstyper, som uppräknas såsom exempel
på löpande betalningar, är flytande. Beträffande en individuell betalningstransaktion
lär sålunda tvekan stundom kunna råda, huruvida den
skall föras till den ena eller den andra gruppen, fastän det är tydligt att den
hör hemma under någon av de som löpande betecknade betalningskategorierna.
Att dessa sålunda delvis går över i varandra utan mera bestämda
gränser lär ej kunna föranleda någon olägenhet. Någon verkan knyts nämligen
inte till svaret på frågan huruvida en betalning skall inordnas under
den ena eller den andra punkten. Däremot kan tydligen vissa svårigheter
uppstå på grund av att uppräkningen delvis måst ges i mycket allmänna
termer. I viss utsträckning kan emellertid erforderlig bestämning ges i tilllämpningsföreskrifter
från riksbanken. Särskilt i de fall, då — såsom under
punkterna 1), 2) och 8) — en betalnings karaktär av löpande görs beroende
av att den i visst hänseende är »normal», lär närmare ledning fordras
för att bestämma vad som avses. I åtskilliga fall torde dock anvisningen
få tolkas med utgångspunkt i de där begagnade allmänna uttrycken.
Man bör då lägga märke till att uppräkningen av olika kategorier löpande
betalningar endast är en exemplifiering. Till följd härav behöver de använda
begreppen inte vara exakt avgränsade. Om det blir tveksamt huruvida
en viss transaktion faller under någon av de uppräknade kategorierna
eller ej men det sakligt rimliga är att den betalningsmässigt behandlas
lika med betalningstransaktioner av viss angiven typ, kan och bör sådant
likställande ske utan närmare prövning, huruvida transaktionen kan formellt
inordnas under en särskilt angiven grupp betalningar eller ej.

Det förhållandet, att anvisningens uppräkning av olika kategorier löpande
betalningar endast är eu exemplifiering, möjliggör alltså eu sådan tilllämpning
av anvisningen, alt utan behov av formella distinktioner till var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

je kategori kan föras vad som sakligt synes höra hemma där. Å andra sidan
bör emellertid betonas, att exemplifieringen dock — i likhet med den
bakomliggande OECD-stadgan — torde böra anses som uttömmande i det
hänseendet att den fullständigt anger alla de fält där löpande betalningar kan
tänkas. Den praktiska handlingsregeln blir sålunda att, om en viss betalningstransaktion
varken direkt faller under en uppräknad kategori löpande
betalningar eller är sakligt jämförlig med en sådan kategori, transaktionen
bör bedömas som en kapitalbetalning.

Beträffande de olika kategorierna löpande betalningar vill jag särskilt
nämna följande.

Under 1) upptas som löpande betalning likvid för varor i utrikeshandeln,
d. v. s. köpeskilling för varor som importeras, exporteras eller är föremål för
s. k. transitoaffär. Med sådan affär avses enligt föreskrift av riksbanken, att
en valutainlänning köper en vara från någon i utlandet och i samband med
köpet säljer den vidare till någon i utlandet, oavsett huruvida varan vid
transporten berör svenskt område eller ej. Varulikvider, inbegripet förskottslikvider,
vid import, export och transitohandel förklaras som löpande, om
likviden sker på normala betalningsvillkor. Härmed avses främst att dra
gränsen mot förskottsbetalningar, som inte är kutymenliga. Sådana betalningar
skall således hänföras till kapitalbetalningar. En närmare precisering
av vad som anses vara »normala» betalningsvillkor torde emellertid behövas
och kan lämnas i tillämpningsföreskrifter från riksbanken. De nuvarande
föreskrifterna, vilka av Internationella valutafonden ansetts överensstämma
med Sveriges stadgeenliga förpliktelser att tillåta löpande betalningar, innebär,
att förskottsbetalning alltid är tillåten då varans totalvärde inte överstiger
50 000 kronor och att vid maskinköp för högre belopp kontraktsenliga
betalningar får erläggas i förskott med upp till en tredjedel av beställningssumman.
Oavsett beloppet får vidare förskottsbetalning erläggas för omedelbart
förestående leverans av varuparti. Riksbanken har ytterligare förklarat
sig beredd att efter prövning godkänna kutymenliga delbetalningar för fartyg
under byggnad. Beträffande mottagande av förskottsbetalningar för export
upprätthålls för närvarande inte några restriktioner av riksbanken.
Även beträffande transitoaffärer har riksbanken lämnat motsvarande anvisningar
i fråga om tidpunkten för utväxlande av betalningar. Däremot bär
kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel inte
ansetts generellt böra anges som löpande betalningar. Uttrycket är alltför
vagt och svårgripbart för att kunna lämnas som exempel på löpande betalning.

Under 2) upptas vissa med utrikeshandeln sammanhängande betalningar.
Häribiand har från liberaliseringsstadgan medtagits differens-, marginaloch
depositionsbetalningar vid terminsaffärer på varubörs, vilka i överensstämmelse
med liberaliseringsstadgans regel härom förklaras vara löpande
under förutsättning att ifrågavarande affär överensstämmer med normal
kommersiell praxis. Även härvidlag kan, om en närmare bestämning av ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

trycket normal kommersiell praxis anses erforderlig, närmare bestämmelser
ges i tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

De beloppsmässigt mycket betydande grupper betalningar, som förts under
3), är en sammanfattning av vad som i liberaliseringsstadgan upptagits
under rubriken »Business and Industry».

Punkten 4) upptar betalningar för transporttjänster. Härtill har i enlighet
med liberaliseringsstadgans uppställning fogats vissa betalningar, som
nära sammanhänger med utförandet av transporter, exempelvis utgifter för
reparation av transportmedel och hamnutgifter. Med det senare uttrycket
avses inte bara egentliga hamnumgälder utan alla normala utgifter för ett
fartygs uppehåll i hamn och fartygets beredande för fortsatt färd. Bunkring
och proviant har särskilt nämnts som exempel på sådana utgifter.

Försäkringsbetalningar, som upptas under 5), har i OECD:s liberaliseringsstadga
för löpande betalningar getts ett betydande utrymme. En förenkling
har skett av dessa detaljerade bestämmelser. Detta har kunnat ske
i första hand genom en vidgning av det fria området, så att som löpande
betalningar förklaras normala premiebetalningar av icke-engångsnatur under
socialförsäkring eller försäkringsavtal. Hit torde i Sverige få hänföras
alla normala premiebetalningar enligt lagen om allmän försäkring, under
skadeförsäkring, livförsäkring och annan personförsäkring samt under återförsäkrings-
och retrocessionsavtal. Anvisningen förutsätter på denna punkt,
att i riksbanksföreskrifter skall ges erforderliga närmare bestämmelser. Nu
gällande regler härom, som även de medger en mera vidsträckt frihet än
liberaliseringsstadgan, innebär, att valutabank äger att med iakttagande av
gällande föreskrifter om betalningsvägar utföra

a) svenska försäkringsbolags betalningar till valutautlänning på grund
av direktförsäkringsavtal (d. v. s. andra avtal än återförsäkrings- och retrocessionsavtal)
under förutsättning att betalningsmottagaren är utländsk
medborgare med fast bostad i utlandet eller i utlandet domicilierad juridisk
person eller svensk medborgare, som inte efter den 1 januari 1959 haft fast
bostad i Sverige, varvid betalning får avse även lånevalutan för försäkring
som försäkringstagaren belånar; samt

b) allmänhetens premiebetalningar till utländska försäkringsföretag, i vad
avser premiebetalning för sådan liv-, livränte- eller pensionsförsäkring som
tecknats efter den 1 januari 1959 dock endast om premien för år räknat uppgår
till ett värde av högst 1 000 kronor.

Beträffande betalningar till Sverige saknas andra inskränkningar än i fråga
om betalningsväg. Härvidlag gäller sålunda att, om vid direktförsäkring
försäkringsförpliktelsen är bestämd i konvertibel valuta, försäkringsbetalning
alltid skall ske i sådan valuta eller i kronor från s. k. konvertibelt
konto.

Då i OECD:s liberaliseringsstadga filmbetalningar upptagits i ett särskilt
avsnitt med därtill hörande bilaga, har detta föranlett eu motsvarande särbe -

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

handling även i anvisningen. Betalningar avseende filmuthyrning och ersättning
för filmproduktion har sålunda grupperats för sig och under 6)
angivits såsom löpande.

Punkten 7) avseende avkastning av kapitaltillgång omfattar de fall, där
den som utnyttjar en kapitaltillgång skall verkställa betalning härför till kapitalägaren,
eller omvänt, där en kapitalägare skall mottaga sådan betalning.
Exempel härpå är en låntagares räntebetalningar och en nyttjanderättshavares
betalningar av ersättning för nyttjande av fast egendom, såsom arrende
eller hyra. Även ett aktiebolags betalning av utdelning på bolagets aktier
blir tydligen betalning av avkastning. När det åter gäller vinst på rörelse,
som i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan nämns såsom exempel
på betalning av kapitalavkastning, ligger det närmast till hands att tänka
på de fall, där en rörelse drivs utan att härför bildats en särskild juridisk
person. I dylika fall blir tydligen rörelseidkarens hemtagande av vinsten inte
en betalning i den meningen, att vinstens överförande tillika innebär en äganderättsöverföring
från en person till en annan. Det torde emellertid omedelbart
framgå, att i detta sammanhang även sådana överföringar avses omfattade
och sålunda friställda som löpande betalningar. Någon särskild omformulering
av det i övrigt genomgående använda uttrycket »betalning» har
därför inte ansetts erforderlig för att ge uttryck häråt.

Då under 7) avkastning av kapitaltillgång tas med bland exemplen på löpande
betalningar och därigenom kommer att kunna fritt utföras av valutabank,
är syftet härmed, att en kapitalägare skall kunna tillgodoföras avkastning
av sitt kapital utan hinder av att han är domicilierad i annat land än
det där kapitaltillgången finns. Regeln kan ej vinna tillämpning i vidare mån
än som betingas av detta syfte. Härav följer att, oaktat t. ex. betalning av
hyra upptagits som exempel på kapitalavkastning och sålunda löpande betalning,
en valutainlänning inte med åberopande härav kan få betalning utförd
av hyra till en valutautlänning för förhyrande av en bostad utomlands.
1 ett sådant fall är det nämligen inte fråga om att föra avkastning från en
kapitaltillgång i Sverige över det svenska valutaområdets gränser för att
komma kapitalägaren tillgodo.

Att under 8), i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan, resebetalningar
medtagits bland de löpande betalningarna får i första hand betydelse
för de resebetalningar, som kan ske genom banköverföring. Enligt den föreslagna
10 a § begränsas nämligen friheten för löpande betalningar till betalningar,
som går genom valutabank. Det bör emellertid vidare märkas, att
det föreslagna nya stycket till 3 § valutaförordningen innebär att begränsning
inte skall kunna göras av allmänhetens förvärv från valutabank av sådana
valutor, som fordras för löpande betalning. I den utsträckning resebetalningar
förklaras vara löpande betalning innebär sålunda förslaget en rätt
för den enskilde att förvärva utländska valutor härför. Att möjlighet till utförsel
av sålunda förvärvade valutor skall finnas framgår vidare av tillägget
till 4 § valutaförordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Då under 8) betalningar avseende utgifter för turist-, rekreations- och
studieresor anges som löpande under förutsättning att fråga är om normala
utgifter för sådana ändamål, är bakgrunden härtill enligt valutakommittén
följande. Den frihet för resebetalningar, som medges genom liberaliseringsstadgan,
är begränsad genom beloppslimiter. Riksbankens cirkulär i ämnet
sträcker friheten avsevärt längre. Valutabanker och andra försäljningsställen
för resevalutor har sålunda, såsom i annat sammanhang berörts, medgivits
att till envar som avser att resa utrikes sälja 6 000 kronor i valfri valuta att
användas för reseändamål, vilket svarar mot den likaledes förut omnämnda
friheten för resenär till utlandet att ur riket utföra 6 000 kronor. Härutöver
medges högre tilldelning av resevaluta åt person, som har att på uppdrag
och bekostnad av statlig myndighet företa utrikes resa eller som avser att
företa utrikes af färsresa, varjämte riksbanken förklarat sig beredd att även
i andra fall pröva ansökningar om högre resevalutatilldelning med särskild
hänsyn till resans ändamål. Sådana ansökningar om högre resevalutatilldelning
har för övrigt, så länge nuvarande bestämmelse gällt, alltid bifallits.

Av det sagda framgår att, då en begränsning nu föreslås till »normala utgifter»
för resor, detta inte föranleds av ett behov att ge stöd för en begränsad
praxis på resevalutaområdet. Med gällande praxis skulle ju närmast
överensstämma att utan varje inskränkande formulering betrakta alla resebetalningar
som löpande och därmed fria. Men med den innebörd, som i övrigt
getts förslaget, skulle detta medföra, att var och en som — utan att detta
uppenbart motsades av omständigheterna — angav sig ämna företa en utrikes
resa skulle få oinskränkt rätt att förvärva utländska betalningsmedel.
Om en valutareglering över huvud taget skall upprätthållas, torde man inte
kunna ta en sådan konsekvens. Det har därför, på motsvarande sätt som under
1) och 2) i anvisningen, ansetts lämpligt att som löpande beteckna blott
Nåd som kan betecknas som normalt. Erforderlig precisering av detta uttryck
kan lämnas av riksbanken i tillämpningsföreskrifter. Hinder bör därvid inte
möta att, såsom för närvarande, fixera en viss beloppsgräns, så att resevalutatilldelning
därutöver inte automatiskt blir löpande utan görs till föremål för
riksbankens prövning. I

I överensstämmelse med liberaliseringsstadgan har i tre särskilda grupper
under 9)—It) sammanförts dels vissa betalningar av personligt slag, dels
vissa samhälleliga betalningar dels ock under rubriken diverse vissa speciella
betalningar av sinsemellan olikartat slag. Närmare angivande av vad som
innefattas under dessa olika kategorier synes ej erforderligt.

I gruppen personliga betalningar upptar liberaliseringsstadgan även överföringar
av mindre belopp. Någon motsvarighet härtill har tydligen inte kunnat
upptas i anvisningens uppräkning, som avser att lämna olika sakexempel
på löpande betalningar. I stället uttalas i anvisningens andra stycke, att
som löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses överföring av
mindre belopp. Detta gäller redan för närvarande, i det att valutabankerna
av riksbanken bemyndigats att utan avseende å ändamålet därined över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

föra betalningar ej överstigande 500 kronor. Det förutsattes, att även framdeles
en sådan beloppsmässig precisering av vad som skall anses för mindre
belopp skall lämnas av riksbanken.

I anvisningens sista stycke erinras om att riksbanken med stöd av sin i
valutalagen tillerkända befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter till
valutaförordningen äger lämna närmare föreskrifter för tolkningen av det
sålunda genom anvisningen i första hand bestämda begreppet löpande betalning.

Departementschefens hemställan

Efter denna redogörelse för de inom finansdepartementet upprättade förslagen1
till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);
och

2) förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 26))
så ock om fortsatt giltighet av samma förordning

hemställer föredragande departementschefen, att lagrådets utlåtande över
det under 1) omnämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eskilsson 1

1 Jfr sid. 65.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april
1963.

N ärvarande:

justitieråden Digman,

Nordström,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15
mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Att en sparbank efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i
valutalagen får bemyndigande som valutabank innebär endast att sparbanken
medgives rätt till handel med främmande valuta, såvitt denna rätt är
beroende av de vålutareglerande bestämmelserna. I 32 § sparbankslagen angives
vilka slag av egendom sparbank äger förvärva. Enligt vad som upplysts
för lagrådet är för sparbanks behov av valutahandel närmast fråga
om förvärv av utländskt mynt och av checkar dragna å utländsk penninginrättning.
I tydlighetens intresse torde i nämnda paragraf böra angivas,
att sparbank äger förvärva såväl in- som utländskt mynt samt checkar
dragna å in- eller utländsk penninginrättning.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 15 mars 1963 remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför vidare.

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 §
valutalagen har av lagrådet lämnats utan erinran. Mot införande i 32 §
sparbankslagen av en bestämmelse av det innehåll lagrådet förordat har
jag ingen erinran. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 3 juni 1955
(nr 516) om sparbanker.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition dels

föreslå riksdagen att antaga nämnda lagförslag,

dels begära riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen förordnar, att vad i 2 § första stycket 1), 2)
och 4>—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas skall äga
fortsatt tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1963 till och med
den 30 juni 1964,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det inom finansdepartementet
upprättade förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen
den 5 juni 1959 (nr 265) så ock om fortsatt giltighet av samma förordning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Hummerhielm

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Bihang .1

Yalutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken

Av Börje Kragb

1. Allmänna synpunkter

Som namnet anger syftar en valutareglering till viss kontroll över den
finansiella sidan av transaktionerna med utlandet. Kontrollen kan göras mer
eller mindre omfattande med hänsyn till arten av dessa transaktioner. Diskussionen
kommer emellertid här att begränsas till det slags transaktioner,
som f. n. i praktiken omfattas av den svenska valutaregleringen. Analysen
avser innebörden av denna valutareglering och syftar till att belysa förutsättningarna
för och konsekvenserna av dess upphävande.

Det ligger nära till hands att vid en sådan bedömning starta med en jämförelse
mellan nuläget och ett läge utan valutareglering men med i övrigt
oförändrad ekonomisk politik. Man måste emellertid från början beakta, att
valutaregleringen är ett av många ekonomiskt politiska medel — och att det
är med en kombination av medel man realiserar en kombination av mål. De
flesta medel påverkar i regel på något sätt, direkt eller indirekt, samtliga
målsättningar. I princip måste därför medlen koordineras i syfte att med
minsta möjliga belastning på den ekonomiskt-politiska apparaturen nå önskad
effekt med häns3m till de uppställda målen. Ju fler medel, som står till
förfogande för att realisera ett givet antal mål, dess större rörelsefrihet får
den ekonomiska politiken. Om ett (eller flera) av medlen uteslutes från användning
eller deras användningslatitud begränsas, ökar belastningen på de
kvarstående medlen. Den ökar särskilt kraftigt på de medel, som representerar
de närmaste substituten för det uteslutna. Det är bl. a. ur synpunkten
av möjligheterna till en dylik substitution, som man får se frågan om valutaregleringens
innebörd. Dess eventuella avveckling får bedömas med hänsyn
till den omfattning, riktning och tidslokaliseräng, som frisläppta kapitalrörelser
kan tänkas få, och det sätt på vilket härigenom de uppställda
målsättningarnas förverkligande kan tänkas bli påverkat. Fördelarna med
en avveckling får så vägas mot nackdelarna och mot möjligheterna att komma
till rätta med dessa genom en belastning på disponibla ekonomiskt politiska
medel.

Emellertid kan inte heller den ekonomiska politikens målsättningar betraktas
som utan vidare givna. Alldeles oavsett vad man tror om de för- och
nackdelar, som fria kapitalrörelser i och för sig må ha, kan valutaregleringens
hävande t. ex. framstå som ett »politiskt pris» för ett ur olika synpunkter
önskvärt internationellt samarbete. Dettas förverkligande framstår
då som en särskild, ny målsättning. Man bör då diskutera valutaregleringens
avveckling inte endast mot bakgrunden av möjligheterna till substitution
med andra medel utan även av lämpligheten att revidera de mål, som uppställts
under förutsättning av en mer autonom och isolerad ekonomisk politik.
Man har emellertid att göra med svårvägbara faktorer, som delvis undandrager
sig en rent ekonomisk bedömning.

Man kan nu till en början skilja mellan de kapitalrörelser, som är av
spekulativ och kortfristig natur och i första hand påverkar likviditeten och

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 ur 1963

de som är mera långsiktiga och närmast aktualiserar problem, som avser
en överföring av produktionsresurser till eller från utlandet.

Man kan tala om både en extern och en intern aspekt av kapitalrörelsernas
likviditetseffekt. Den externa effekten avser förändringen i valutareserven
och den interna effekten avser allmänhetens och banksystemets likviditet.
I bägge fallen kan effekten vara sådan att den försvårar förverkligandet
av den fulla sysselsättningen. Kontrollen över den privata sektorns likviditet
representerar en viktig ingrediens i den ekonomiska politiken. Utländsk kapitalimport
och kapitalexport kan emellertid — i frånvaro av en valutareglering
— i betydande omfattning och på mycket kort sikt påverka den interna
likviditeten. De kan komma att representera eu avsevärd belastning
för penningpolitiken, om de går i »fel riktning» med hänsyn till dennas åsyftade
effekt på konjunkturutvecklingen. Det är ett välbekant faktum, att de
korta kapitalrörelserna faktiskt tenderar att i denna mening felriktas och
att effektiviteten av politiken för den fulla sysselsättningen härigenom kan
komma att avsevärt begränsas. Härvid aktualiseras frågan om möjligheterna
att öka belastningen på de ekonomiskt-politiska medel, som representerar
de närmaste substituten för valutaregleringen.

Ovan berörda problematik avser den effekt kapitalrörelserna har på den
interna likviditeten via förändringarna i valutareserven, oavsett dennas absoluta
nivå. Speciella svårigheter uppkommer emellertid i det fall att eu
kapitalexport hotar att minska valutareserven — den externa likviditeten
— under den nivå, som motsvarar det oundgängliga »internationella utrymmet»
för sysselsättningspolitiken. Till stor del får denna politik inriktas på
att neutralisera störningar, som hänger samman med förändringar i utrikeshandeln.
När dessa ger upphov till sysselsättningsstörningar och samtidigt
till en minskning i valutareserven, kan den senare åtminstone temporärt
negligeras så länge dess absoluta nivå ej blir oroväckande låg. Ceteris paribus
inträffar detta desto fortare i den mån effekten på valutareserven av en försämring
av bytesbalansen förstärkes av utgående korta kapitalrörelser. Även
i detta fall kan det föreligga en tendens till att kapitalrörelserna systematiskt
går i »fel riktning» och alltså medför en merbelastning för sysselsättningspolitiken.
Vid en i utgångsläget låg valutareserv får man en för kort
respittid för att tillgodose sysselsättningsmålet och kan tvingas till motåtgärder
på valutafronten, som kan komma att försvaga eller t. o. m. direkt
strida mot den inhemska politiken.

Både när det gäller kapitalrörelsernas effekt på den interna och på den
externa likviditeten kan det alltså uppkomma svårigheter, som i första hand
avser möjligheterna att realisera den fulla sysselsättningen. Vid en avveckling
av valutaregleringen aktualiseras då frågan om merbelastningen på övriga
ekonomiska medel och eventuellt ianvändningstagande av nya. Om dessa
möjligheter framstår som otillräckliga, får man bl. a. ta ställning till behovet
att systematiskt öka valutareserven för att bibehålla det internationella
svängrum för sysselsättningspolitiken, som förelegat före valutaregleringens
hävande. Detta kommer då att representera en målsättning på längre sikt,
som kan komma att konkurrera med andra målsättningar rörande t. ex. investeringskvotens
storlek eller hjälpen till u-länderna. Även målsättningen
för sysselsättningspolitiken kan i ett sådant sammanhang få tas under omprövning.
Denna målsättning har inte varit oförändrad — ambitionsgraden
har stigit undan för undan. Om utan valutareglering ett tillräckligt internationellt
svängrum inte kan skapas för en ambitiös sysselsättningspolitik,
måste man tydligen pruta av på målsättningen för utjämningen av konjunkturfluktuationerna.
Detta behöver inte betyda en lägre takt för utvecklingen
av realinkomsten, eftersom den internationella arbetsdelningen — i vars

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

namn valutaregleringen skall hävas — förutsättes i och för sig leda till en
produktivitetsstegring, som kan kompensera eventuella effektivitetsförluster
i form av korttidsarketslöshet.

Resonemanget ovan avser närmast sådana kapitalrörelser, som till sin
natur är kortfristiga och motiveras av internationella räntedifferenser och förväntningar
om växelkurs- och ränteförändringar. De påverkar likviditeten i
banksystemet och valutareservens storlek och därmed också möjligheterna
för den ekonomiska politiken att realisera sina målsättningar. Det finns en
annan problematik, som i första hand avser de långa kapitalrörelserna. Det
är här fråga om transaktioner, som sammanhänger med investeringar, som
motiveras av en bedömning av realkapitalets avkastning och kan visa tendenser
att på längre sikt utvecklas ensidigt i viss riktning. Det rör sig vidare
oftast om placeringar på en marknad som ej kan direkt påverkas av
penningpolitiken. Ifrågavarande kapitalrörelser kan på kort sikt beröra både
likviditetsläge och sysselsättning men skapar kanske i första hand problem,
som sammanhänger med sparandets inriktning och form och därmed med
målsättningen för takten i den ekonomiska tillväxten på längre sikt.

Det samhällsekonomiska sparandet består av en intern komponent —
realkapitalbildningen — och en extern komponent — överskottet på bytesbalansen.
I avsaknad av kapitalrörelser tar den senare komponenten formen
av en ökning av valutareserven. Eu lång kapitalexport innebär nu vid givet
sparande (och full sysselsättning) att den inhemska realkapitalbildningen
och/eller en annars möjlig uppbyggnad av valutareserven måste begränsas.
I förra fallet beröres alltså den målsättning, som avser takten i den inhemska
ekonomins tillväxt, i senare fallet den som hänför sig till det »internationella
utrymmet» för konjunkturpolitiken. Frisläppandet av de korta kapitalrörelserna
kan som nämnts aktualisera nödvändigheten av att på längre
sikt bygga upp valutareserven, vilket då i sin tur kan försvåras av en ensidig
utströmning av långt kapital. Denna konkurrerar också om det utrymme
i form av en disponibel valutareserv på vilket anspråk kan ställas
av biståndsgivningen till u-länderna.

Å andra sidan representerar eu långsiktig kapitalimport eu komplettering
av det inhemska sparandet och kan alltså, liksom detta, ta formen av
realkapitalbildning eller ökning av den externa likviditeten. Förutom bl. a.
de sysselsättningspolitiska aspekter, som kan läggas även på dessa kapitalrörelser,
kan man resa frågan i vad mån av vårt land ianspråktaget utländskt
sparande annars skulle ha kommit till användning i mer behövande länder.
1 den utsträckning kapitalimporten blott leder till eu ökning av valutareserven,
kan den dock bidraga till ökningen av det »internationella utrymmet»
och frigöra resurser t. ex. för internationellt bistånd. Relativt stora^in- ocli
utgående kapitalströmmar skulle med andra ord kunna balanseras av ett
relativt obetydligt saldo.

Hänsyn till kapitalrörelserna ger upphov till ett långsiktigt problem för
den ekonomiska politiken framförallt i det fall att kravet på ett »internationellt
utrymme» som skydd för de korta kapitalrörelserna och utvecklingen
av de långa kapitalrörelserna netto räknat motiverar ett ökat samhällsekonomiskt
sparande i form av ett överskott på bytesbalansen. Härvid kommer
som nämnts överväganden med hänsyn både till sysselsättningen och tillväxttakten
in i bilden. Vidare aktualiseras även målsättningen för prisutvecklingen,
eftersom möjligheten att realisera ett visst överskott i bytesbalansen
i hög grad är en fråga om prisrelationen till utlandet. Därmed har
man också vid bedömningen av kapitalrörelsernas problematik hamnat i eu
diskussion av alla de viktigaste målsättningarna och följaktligen också av
hela uppsättningen av den ekonomiska politikens medel. Nödvändigheten av
6 liihang till riksdagens protokoll liltkl. 1 samt. Xr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 ur 1963

eu dylik total analys beror emellertid i förslå band på den praktiska bedömningen
av de frisläppta kapitalrörelsernas omfattning och riktning.

Det finns vid denna bedömning också anledning att skilja mellan utvecklingen
på kort och på lång sikt. Det kan tänkas föreligga en undertryckt efterfrågan
på värdepapper — på svenska från utlandet och på utländska från
Sverige —- som aktualiseras vid ett hävande av valutaregleringen och ger
upphov till en betydande kapitalström i endera riktningen. Denna initialeffekt
kan bl. a. komma att bero av det vid tillfället rådande konjunkturläget.
På längre sikt kan sedan kapitalströmmens storlek och riktning komma att
bli eu annan.

Det är vidare klart att både kortsikts- och långsiktseffekten måste komma
att bero på det aktuella läget beträffande vår medverkan i EEC och förväntningarna
om utvecklingen härav. Det är i praktiken meningslöst att resonera
om valutaregleringen utan att precisera förutsättningarna på denna
punkt. Detta gäller speciellt bedömningen av de långa kapitalrörelserna. Incitamenten
för svenska företag att realinvestera i utlandet (EEC-området)
såväl som för utländska företag att realinvestera i Sverige måste ju ställa
sig helt olika i de fall att vi inlemmas i EEC resp. kommer att stanna utanför.
Detsamma bör gälla handeln med aktier, vars attraktionskraft måste
komma att influeras av förväntningarna om expansionskraften inom olika
näringsgrenar och branscher, vilka i sin tur uppenbarligen hänger samman
med marknadsfigurationerna.

De närmaste avsnitten skall ägnas åt problematiken kring de korta kapitalrörelserna.
För dessas omfattning och riktning är integrationsutvecklingen
förmodligen av mindre betydelse än för de långa kapitalrörelserna. Den kan
emellertid påverka möjligheterna att använda olika medel och dessas effektivitet,
när det gäller att neutralisera de korta kapitalrörelsernas inverkan
på likviditetsutvecklingen och därmed på sysselsättningen. Det finns här anledning
att granska vapnen i den penningpolitiska arsenalen och även att
beröra frågan om valutareservens roll som buffert för kortsiktiga förändringar
i det »internationella utrymmet» för den ekonomiska politiken.

Därefter beröras de frågor, som sammanhänger med ett frisläppande av
de långa kapitalrörelserna — även om nu gränsdragningen mellan de korta
och långa kapitalrörelserna med hänseende till deras form och effekt inte
alltid är alldeles klar. I princip kan emellertid de förra sägas påverka samhällsekonomin
via förändringar i den interna och externa likviditeten och
aktualisera motåtgärder på detta område. I senare fallet är det däremot fråga
om det s. k. »transferproblemet» d. v. s. det (de) problem, som uppkommer,
när produktionsresurser skall ställas till utlandets förfogande vid kapitalexport
resp. ställs till det egna landets förfogande vid kapitalimport.
Det kan, som nämnts, här bli nödvändigt att beakta hela sammanvägningen
av den ekonomiska politikens målsättningar, likaväl som hela uppsättningen
av den ekonomiska politikens medel.

2. De korta kapitalrörelserna

Det är här i princip fråga om kapitalrörelser, som motiveras av räntedifferenser
och spekulation i ränte- och växelkursändringar och som därför
kan antagas vara av övervägande kortfristig karaktär. Ifrågavarande placeringar
kan tänkas ta formen av banktillgodohavanden, skattkammarväxlar,
obligationer samt av kortfristiga lån i och utanför den organiserade kreditmarknaden.
På längre sikt kan man tänka sig att eu stock av sådana tillgångar
och skulder byggs upp i form av valutatillgångar i banksystemen,
transaktionskassor för företagen och normala handelskrediter allt i takt med
en successivt stigande internationell handelsvolym. Mera betydande varia -

Kungl. Maj.ts proposition nr 13!) år 1063

tioner kring en dylik trend skulle emellertid kunna förväntas härröra från
sådana kapitalrörelser, som betingas av utsikterna till vinst på kortfristiga
transaktioner. De problem, som härigenom kan skapas för den ekonomiska
politiken, sammanhänger med det sätt på vilket kapitalrörelsernas omfattning
och riktning påverkar dels den interna likviditeten i banksystemet och
näringslivet, dels den externa likviditeten i form av förändringar i valutareserven.
önskvärdheten av en given kapitalrörelse kommer i förra fallet att
bedömas med hänsyn till dess betydelse för den ekonomiska politikens (och
speciellt penningpolitikens) effektivitet i det aktuella konjunkturläget. I senare
fallet är det fråga om det sätt på vilket kapitalrörelsen påverkar valutareserven
i riktning mot eller från den som önskvärd betraktade storleken. De
två bedömningsgrunderna skiljer sig i princip från varandra. En given kapitalrörelse
kan — alltefter konjunkturläget och valutareservens aktuella
storlek — ur bägge synpunkterna framstå som gynnsam eller som ogynnsam
eller — vilket kanske är vanligast — framstå som gynnsam ur ena synpunkten
och ogynnsam ur andra, (sic!)

De korta kapitalrörelsernas riktning bestäms av konstellationen av räntedifferensen
mellan två länder och av de aktuella och förväntade växelkurserna.
Spekulation i växelkursändringar förekommer rimligen endast i
undantagsfall. Korta kapitalrörelser skulle i första hand kunna induceras i
lägen, då man av någon anledning låtit räntan avvika från en »normal» internationell
nivå. Om ränteändringen är konjunkturpolitiskt motiverad kommer
då de korta kapitalrörelserna att gå i »fel» riktning ur synpunkten av
den interna likviditeten. En räntehöjning har då vidtagits — förmodligen i
kombination med andra penningpolitiska åtgärder — för att åstadkomma
en kreditåtstramning och därigenom bryta en inhemsk överkonjunktur.
Denna åtstramning kommer emellertid att motverkas av en ingående kort
kapitalrörelse. Det omvända fallet av »räntedilemmat» aktualiseras i en lågkonjunktur.

Önskvärdheten av effekten på den externa likviditeten beror både på utvecklingen
av bytesbalansen och valutareservens storlek i utgångsläget. Om
överhettningen i ekonomin har karaktär av kostnadsinflation går den sannolikt
hand i hand med en försämring av bytesbalansen och en valutaavtappning.
År då valutareserven redan i utgångsläget »för liten» kan tydligen
valutaförstärkningen vara eu hjälp för upprätthållandet av den externa likviditeten.
Är det återigen fråga om en väsentligen av exportutvecklingen betingad
överkonjunktur med överskott på bytesbalansen, ter sig det korta
kapitalinflödet kanske inte heller särskilt gynnsamt ur synpunkten av valutareservens
utveckling. En direkt ogynnsam effekt skulle uppkomma i det,
för Sveriges del f. n. teoretiska fall, att valutareserven i utgångsläget av
olika anledningar ansågs vara för stor. Ett analogt resonemang kan föras
beträffande räntepolitiken i en lågkonjunktur och de olika kombinationerna
av förändringar i bytesbalansen och valutareservens storlek i utgångsläget.
Maximalt ogynnsamma ter sig de korta kapitalrörelserna i en överkonjunktur
med överskott på bytesbalansen och »för hög» valutareserv resp. i lågkonjunktur
med underskott i bytesbalansen och »för låg» valutareserv.

Storleken av valutareserven och riktningen av dess förändringar har också
stor betydelse för de korta kapitalrörelser som kan uppkomma på grund av
förväntningar om växelkursförändringar. Eu kombination av låg valutareserv
och valutaulflöde kan ge upphov till spekulation i depreciering och
kraftigt kort kapitalutflöde. Eu dylik situation kan aktualiseras i vilket som
helst konjunkturläge och kan beroende på storleken av den förväntade
deprecieringen vara omöjlig att påverka med räntepolitik. I ett sådant
liige kan omsorgen om den externa likviditeten antagas komma att få eu
avgörande betydelse för den ekonomiska politiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

3. Den interna likviditeten

De problem, som fria kapitalrörelser kan skapa för den interna likviditetspolitiken
betingas inte bara av differenser mellan de inhemska och utländska
räntenivåerna utan till hela den mera svårpreciserade graden av
»stramhet» på kreditmarknaden. Den åtstramning, som man med olika kreditpolitiska
medel söker åstadkomma i en överkonjunktur försvagas i den
man banker och företag har tillgång till kortfristiga utländska krediter.
Möjligheter föreligger då att upptaga lån till lägre räntor än på hemmamarknaden.
Företag, som på grund av olika former av kreditransonering överhuvud
taget ej kan få banklån, kan vara villiga att t. o. m. betala eu ränta, som
ligger ännu högre än hemmaräntan. Därtill kommer också den kapitalimport,
som direkt tar formen av utländsk inlåning i bankerna. Av flera anledningar
kommer härigenom likviditeten i banksystemet att öka och den
åsyftade stramheten att uppluckras.

I princip kan ökningen av banklikviditeten motverkas genom open märket
operations och/eller en åtstramning via likviditetskvoterna. Effektiviteten
av en dylik penningpolitik bör i och för sig vara oberoende av det sätt på
vilket överskottslikviditeten kommit till stånd: den må ha orsakats av statlig
underskottsfinansiering eller av någon eller några av de faktorer — inklusive
kapitalimporten — som kan ligga bakom en ökning av valutareserven.
Det bör emellertid bemärkas, att kravet på neutraliserande restriktivitet
bör vara särskilt stort i det fall att en ökning i valutareserven betingas av
kort kapitalimport.

Kapitalimporten kan också vara ett uttryck för att företagen sökt sig utanför
den organiserade kreditmarknaden och i ökad utsträckning finansierat
sina investeringar med kort upplåning utanför denna marknad. En dylik
tendens uppkommer alltid när bankkrediterna stramas åt. Så länge den inhemska
marknaden är avskärmad från kapitalimport finns det emellertid
vissa möjligheter till »dränering». Genom investeringsfonder kan man t. ex.
absorbera överskottsmedel från företag, vilka annars skulle uppträtt som
långivare till företag med likviditetssvårigheter. I avsaknad av valutareglering
skulle eu dylik politik få minskad effektivitet och kunde t. o. in. i och
för sig ge upphov till en extra kapitalimport, som på olika vägar sökte sig
till investeringsfonderna.

Ett försök att dämpa den inhemska aktiviteten med restriktiv kreditpolitik
skulle alltså kunna komma att motverkas av en till finansiering av inhemsk
investeringsverksamhet syftande kapitalimport. En dylik utveckling
kunde framtvinga en hårdare begränsning av bankkrediterna än vad som
annars skulle behövt vara nödvändigt. Därigenom uppkommer emellertid
eu tendens till snedvridning i kreditstrukturen, som på ett ofördelaktigt sätt
kan påverka den ekonomiska utvecklingen även på längre sikt. Företag med
utländska bank- och handelsförbindelser skulle få relativt lättare att skaffa
kredit, och detta på bekostnad av dem, som vore hänvisade endast till den
inhemska marknaden. Den inhemska investerings- och produktionsutvecklingen
skulle härigenom kunna få en i olika avseenden ogynnsam inriktning.

I detta sammanhang synes den långsiktiga balansen på olika sektorer av
den inhemska kreditmarknaden kunna bli av viss betydelse. Frågan om
valutaregleringens hävande sammanhänger bl. a. med den nuvarande kontrollen
över de inhemska obligationsemissionerna. Denna kontroll motiveras
både av konjunkturpolitiska skäl och av hänsyn till investeringsverksamhetens
inriktning. En dylik reglering skulle emellertid förlora mycket av
sin mening i det ögonblick den på hemmamarknaden tillbakahållna låneefterfrågan
fritt kunde tillfredsställas utomlands.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1963

Nuvarande tendenser på kapitalmarknaden pekar dock mot eu förbättring
av balansen mellan utbud och efterfrågan. I denna riktning verkar dels ett
åtminstone i jämförelse med 50-talet dämpat statligt upplåningsbehov, dels
ett ökat utbud både från ATP och från ett stigande hushållssparande. Företagen
skulle då i ökad omfattning kunna släppas fram på obligationsmarknaden
för att tillfredsställa ett föreliggande, förmodligen ackumulerat behov
av upplåning med obligationer. I den mån detta behov hänför sig till
önskemål om finansiering av (nya) realinvesteringar vore det fördelaktigt,
om valutaregleringen kunde släppas i ett läge av relativt lugn i konjunkturutvecklingen.
I den mån behovet avser eu konsolidering av olika former
för äldre krediter, skulle en föregående period av tillgång till inhemska
obligationsmarknaden begränsa risken för den kapitalimport av engångskaraktär
som annars skulle kunna komma till stånd.

i. Den externa likviditeten

Den externa likviditeten hänför sig till behovet av att hålla en valutareserv.
Behovet härav växlar bl. a. med ambitionsgraden i den ekonomiska
politikens målsättningar. Även vid en sådan konjunkturpolitik, som i stort
sett låter hemmaekonomin anpassa sig till utlandskonjunkturen, föreligger
behov av en valutareserv, som kan tjäna som buffert för säsongmässiga och
andra kortsiktiga förändringar i bytesbalansen. Vid en högre ambitionsgrad
beträffande självständigheten i hemmakonjunkturen kan i vissa lägen ökade
krav komma att resas på storleken av valutareserven — på det »internationella
utrymmet» för konjunkturpolitiken.

Målsättningen beträffande växelkursernas stabilitet kommer in som en
särskild faktor vid bedömningen av valutareservens storlek och användning.
Helt fria växelkurser skulle i och för sig kunna tänkas göra hållandet
av valutareserv överflödig. Spikas växelkurserna fullständigt måste valutareserven
göras desto större — man avhänder sig ett medel för att nå
balans i utlandsbetalningarna och förvandlar detta till mål. Man ökar därigenom
belastningen på övriga medel och ökar anspråken på den buffert,
som måste fånga upp externa störningar tills den ekonomiska politikens
övriga medel hunnit verka. Det mest realistiska fallet är emellertid att man
förbehåller sig en viss möjlighet att vid långvariga störningar och »fundamentala
balansrubbningar» kunna genomföra begränsade växelkursjusteringar
(jämför här Stabiliseringsutredningens betänkande t. ex. sid. 27—-29). Då
har man emellertid också öppnat dörren på glänt till spekulativa förväntningar
om depreciering och appreciering, vilka kan ge upphov till ensidiga,
destabiliserande kapitalrörelser. En politik som i princip arbetar med fasta
växelkurser men som ej utesluter möjligheten av växelkursändringar, synes
i själva verket ställa de största kraven på en valutareserv.

Det har här redan påpekats hur — vid eu given växelkurs- och konjunkturpolitik
— de korta kapitalrörelserna i vissa typfall tenderar att tränga
ihop det internationella utrymmet för en dylik politik. Detta reser inget
problem om tillgängliga valutareserver kan anses representera tillräckligt
utrymme med hänsyn både till de krav som kan ställas i nuvarande läge
och till de som tillkommer vid upphävandet av valutaregleringen. I annat
fall kan det bli nödvändigt att, under bibehållet valutaskydd, på längre sikt
söka bygga upp eu betryggande valutareserv. Övergången kan förkortas i
det fall man kan finna verksamma medel att speciellt påverka de korta
kapitalrörelsernas riktning och/eller omfattning. I sista hand kan man —
om nu frigörandet av kapitalrörelserna framstår som eu högt prioriterad
målsättning — slä av på de ambitioner som hänför sig till självständig
konjunkturpolitik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Den ovan förda principdiskussionen av kapitalrörelsernas innebörd och
förutsättningarna för en avveckling av valutaregleringen kan knappast i
det konkreta fallet preciseras i en sådan utsträckning att man får entydiga
svar på de ställda frågorna. Man får nöja sig med vissa hållpunkter. Det
kan t. ex. noteras att det svenska konjunkturmönstret i viss mån synes
avvika från typfallen för sambandet mellan konjunkturfasen och utvecklingen
av saldot på bytesbalansen. Valutareserven har sålunda tenderat att öka
under lågkonjunktur och minska i högkonjunktur — eu utveckling som
bl. a. synes sammanhänga med lagervariationerna. Hittills har också ut1
andskonjunkturen i regel varit starkt splittrad med markerade kontraster i
fråga om konjunkturfasningen inte bara mellan USA och Västeuropa utan
även mellan länderna inom Västeuropa och mellan industri- och råvaruländerna.
Man har alltså knappast kunnat tala om en svensk mot »utlandet»
kontrasterande konjunkturutveckling. Det är likväl av en sådan differens,
som saldot på bytesbalansen företrädesvis kan tänkas bli influerat.
De mycket små svängningarna i vår valutareserv kan kanske tvärtom sägas
indicera frånvaron av sådana diskrepanser. Utlandskonjunkturen kan emellertid
genom intensifierade integrationssträvanden och på andra sätt komma
att i framtiden bli mer homogen. Svenska ambitioner med hänsyn till
en relativt sett hög aktivitetsnivå eller till en relativ dämpning av svängningarna
kring en gemensam trend skulle kunna leda oss in i en period av
starkare rörelser i bytesbalansens saldo och då med parallella korta kapitalrörelser.
Härigenom skulle behovet av internationellt utrymme också öka.

I utgångsläget för en frigörelse av kapitalrörelserna bör dock det i Sverige
lokaliserade utländska korta kapital, som ej är rena transaktionskassor,
kunna förutsättas vara relativt obetydligt. Möjligen skulle det också dröja
en viss tid innan svensk kapitalexport av här diskuterat slag skulle komma
igång eller man i utlandet börjat varsebli resp. tillvarataga möjligheterna
därtill. Redan risken för kortsiktiga och kraftiga kastningar i kapitalrörelserna
skulle emellertid motivera en förstärkning av valutareserven. Dessutom
kan ju de kapitalrörelser, som sammanhänger med spekulation i svenska
kronans depreciering förväntas direkt bero just av valutareservens absoluta
storlek.

En icke helt orealistisk bedömning skulle alltså ge vid handen att behovet
av valutareserv skulle kunna komma att öka både av konjunkturpolitiska
skäl och (vid valutaregleringens hävande) som skydd mot korta
kapitalrörelser — dessa två behov är närmast additiva eftersom de kan
aktualiseras på samma gång. Frågan är nu om vår faktiska valutareserv
kan sägas korrespondera inte bara mot dagslägets behov utan även därutöver
inrymma den förmodligen betydande marginal, som kan visa sig nödvändig
längre fram.

Ultimo juni 1962 uppgick vår totala valutareserv till ca 4,2 miljarder kr.
eller drygt tre månaders import. Under 1961 inträffade en icke obetydlig
stegring, som emellertid helt faller inom ramen för den s. k. förskjutningsposten.
Såvitt nu kan bedömas, kommer denna utveckling i stort sett att
upprepas under 1962. Det är otillfredsställande, att man i så stor utsträckning
svävar i okunnighet om den egentliga innebörden av förändringarna i
valutareserven och i motsvarande grad måste sväva på målet i fråga om eu
även kortsiktig framtidsbedömning.

Vilka relationstal man än väljer för att mäta valutareservens »funktionella»
storlek, synes både en intertemporal och en internationell jämförelse ge
vid handen att den f. n. ligger ganska lågt. Vår nuvarande reserv är låg
jämförd med de flesta industriländers. Dess nivå är också alltsedan 1947
låg jämfört med den som uppnåtts under tidigare perioder. Dessa fakta

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

behöver inLe i och för sig ha någon avgörande betydelse vid bedömningen
av reservens tillräcklighet, eftersom behovet av en valutareserv av olika anledningar
successivt kan ha minskat och dessutom för en sådan ekonomi
som den svenska kanske kunde tänkas vara särskilt lågt (våra nordiska
grannländer har också i regel hållit internationellt sett låga reserver). Men
dessa mekaniska jämförelser antyder i alla fall snarast att vår nuvarande
valutareserv är hållen i underkant än motsatsen.

De krav, som kan ställas på storleken av vår valutareserv beror på en
rad faktorer, som dels är till sin natur ovägbara dels skiftar i betydelse från
tid till annan. Här beror mycket på den institutionella ram man förutsätter
som given för bedömningen. Stabiliseringsutredningen sammanfattar sin
diskussion av denna fråga på följande sätt:

»Eu valutautströmning genom importöverskott på 2—3 miljarder kronor
synes ändå vara det mesta man har anledning att räkna med även vid mycket
allvarliga påfrestningar. Därtill kommer den minskning av reserverna,
som kan uppkomma genom större frihet för de internationella kapitalöverföringarna.
En vidgad exportkreditgivning kan också komma att ställa ökade
krav på landets likviditet. Men valutareserven får inte vara helt tömd
efter en dylik påfrestning. En viss reserv måste alltid föreligga för att hindra
att desperata åtgärder framtvingas. Man kommer på dessa grunder fram
till att valutaresurserna i form av valutareserv och lånemöjligheter i de
internationella organisationerna skulle behöva vara väsentligt större än de
f. n. normalt är.» (sid. 122)

Stabiliseringsutredningens gissning på variabiliteten i bytesbalansens saldo
kan vara lika god som någon annan. Den är förmodligen bättre än de
flesta, eftersom ett visst stöd för den antydda storleksordningen av 2—3
miljarder kan fås genom ett studium av de svängningar, som valutareserverna
i andra länder utsatts för. Man finner att i industriländerna ett kontinuerligt
valutautflöde maximalt begränsats till några procent av bruttonationalprodukten.
Högt på listan ligger emellertid länder som i likhet med
Sverige är relativt små och har en relativt stor utrikeshandel. Högst ligger
sålunda Nederländerna med en valutaavtappning jan.—sept. 1957 på 3,2
procent av BNP. Norge och Danmark redovisar förluster på 1,8 procent av
BNP för perioderna jan. 1953—mars 1955 resp. april 1954—juni 1955. Eftersom
den svenska valutareserven f. n. uppgår till närmare 6 procent av
BNP, skulle man med hänsyn till de här berörda variationstalen kunna anse
den vara fullt tillfredsställande. Det bör emellertid vidare bemärkas, att
här endast varit tal om variabiliteten (neråt) i valutareserven, men att
variabiliteten i bytesbalansens saldo kan vara betydligt större. För Norge var
den t. ex. vardera åren 1954 och 1955 av storleksordningen 5—6 procent.
Men eftersom nedgången startade från ett läge med stort överskott kunde
valutaminskningen begränsas till det nyss angivna, betydligt lägre procenttalet.

För Sveriges del synes man emellertid redan under en följd av år haft
eu med hänsyn till olika faktorer gynnsam utveckling av bytesbalansen och
likväl inte kunnat uppnå någon mera betydande förstärkning av valutareserven.
Det kan erinras om alt vi under senare år inte endast haft eu kumulerad
förskjutningspost av nästan samma storleksordning som hela vår valutareserv.
Vi har också haft eu gynnsam utveckling av våra terms of trade,
som för åren 1958—60 i och för sig kan uppskattas ha betytt eu samhällsekonomisk
vinst av storleksordningen 2 miljarder kronor. I nationalbudgeten
för 1962 förutses emellertid en försämring av terms of trade på 3
procent motsvarande en förlust på 500 milj. kr. Det är tydligt att vi bär har
att göra med en faktor, som kan kraftigt påverka valutareservens utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Eftersom reserven — bl. a. med hänsyn till spekulationen i växelkursändringar
— inte kan tillåtas gå i botten, synes därför dess nuvarande storlek
snarast representera ett minimum med hänsyn till det internationella utrymme,
som vi behöver för svängningarna i bytesbalansen. Detta omdöme
torde stå sig även om hänsyn tages till våra aktuella lånemöjligheter och
dragningsrätter av olika slag. Man synes alltså kunna hävda, att om risken
för utåtriktade korta kapitalrörelser aktualiseras, så rymmes ett valutaskydd
för dessa ej inom ramen för vår aktuella reserv. En ökning av denna
finge då uppställas som särskild långsiktig målsättning för den ekonomiska
politiken. I avsnittet om de långa kapitalrörelserna diskuteras närmare på
vad sätt denna målsättning kan realiseras.

5. Likviditetsreglcrande. åtgärder

Fixeringen av växelkurserna, åtminstone på kort sikt, innebär a;: den
ekonomiska politiken avhändes ett viktigt medel att direkt påverka utvecklingen
av bytesbalansen. Vidare har, redan vid den begränsade grad av liberalisering
som f. n. råder internationellt sett, ränteutvecklingen i olika länder
alltmer tenderat att synkroniseras. Denna tendens kan förväntas ytterligare
förstärkas i framtiden. Detta betyder att det blir svårare för ett enstaka
land även att använda instrumentet för inhemsk konjunkturpolitik. Vid fria
kapitalrörelser skulle man då i vissa lägen riskera att på grund av hänsyn
till den externa likviditeten få sänka ambitionsgraden för sysselsättningspolitiken
resp. få se denna politik justerad av en ineffektivitet i den interna
likviditelspolitiken. Som här redan antytts kan likväl önskemål beträffande
den externa likviditeten vid behov tillgodoses genom en planmässig uppbyggnad
av valutareserven, under det att den interna likviditeten i någon
män kan påverkas med andra medel än räntan. Man kan också diskutera
möjligheterna av att använda vissa »små medel» som komplement till en
dylik politik — komplement som skulle syfta till att minska behovet avett
extra valutaskydd och/eller ge större svängrum för en intern räntepolitik.
Framställningen skall här begränsas till uppräknandet av några
av dessa medel. Deras användbarhet sammanhänger nämligen i hög grad
med administrativa och tekniska frågor, som vid behov torde få bli föremål
för särskild utredning.

Det finns i princip vissa möjligheter att använda valutakonton (i riksbanken)
i syfte att systematiskt dirigera kapitalrörelsernas effekt både på
den externa och den interna likviditeten. Förutsättningen är att man kan
hålla räntan på dessa konton skild från övriga räntor. Denna ränta kunde
då varieras med hänsyn till den åsyftade effekten på den externa likviditeten.
I första hand aktualiseras här det fall att räntan på valutakonton
hålles över hemmaräntan i en situation av depressiva tendenser och låg
och fallande valutareserv. Man kunde i eu högkonjunktur tänka sig möjligheten
även av en gynnsam effekt på den interna likviditeten, om nämligen
räntan på valutakonton sättes så högt att det utländska kapital, som
annars skulle tagit vägen utanför den organiserade kreditmarknaden och
försvårat likviditetspolitiken, i stället steriliseras i riksbanken.

Det ovan antydda arrangemanget kan visa sig svårt att realisera i praktiken.
Detsamma gäller det slags politik, som syftar till att möjliggöra en
självständig inhemsk räntepolitik genom en målmedveten differentiering
mellan den långa och den korta räntan. Den förra styres då med hänsyn
till den inhemska investeringsutvecklingen under det att den senare fixeras
med hänsyn till de korta kapitalrörelsernas riktning och omfattning. En
dylik politik har försökts t. ex. i USA och Västtyskland. Den rekommenderas
i princip av Stabiliseringsutredningen, som emellertid också påpekar de

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

praktiska svårigheter, som föreligger i form av bindningar mellan de långa
och korta räntorna. De institutionella hindren för en rörlighet dem emellan
synes just i Sverige vara särskilt betydande (Stabiliseringsutredningen
sid. 162).

Nyssnämnda politik har den nackdelen att differentieringseffekten inte
renodlat avser de korta kapitalrörelserna å ena sidan och å andra sidan
de kapitalrörelser, som direkt har att göra med den inhemska aktiviteten.
Ur den synpunkten mer effektiv är den i princip eleganta metoden med
en systematisk växelkurspolitik för »forward rates», som fixeras med hänsyn
till den effektiva avkastningen på räntearbitrage vid en given differens
mellan den inhemska och den utländska räntenivån. För att politiken skall
kunna fungera i praktiken måste en rad institutionella och psykologiska
förutsättningar vara uppfyllda, vilket gör att realismen i förslaget är svår att
bedöma på förhand. (För en utförlig beskrivning av hela problemkomplexet
hänvisas till Bent Hansens artiklar i Skandinaviska Bankens kvartalsskrift
1958:4 och 1959:1.)

En speciell möjlighet att utnyttja i princip långa kapitalrörelser för att
påverka likviditeten ligger i att låta utlandet emittera värdepapper på den
inhemska marknaden i »dräne ringssyfte». Effekten av ingående korta kapitalrörelser
på både den externa och interna likviditeten skulle kunna
neutraliseras genom en sådan politik. Det skulle då närmast vara fråga
om ett högkonjunkturläge med redan tillräcklig valutareserv och en potentiell
efterfrågan på utländska värdepapper, som förut hållits tillbaka av
emissionskontroll. Det kan i detta sammanhang erinras om att nyemissioner
hör till den kategori kapitalrörelser, för vilka någon liberaliseringsskyldighet
ännu icke föreligger inom EEC. Och trots vad som ovan sagts om vår
valutautveckling kan det ju hända, att vi en gång kommer att befinna oss
i ett läge med »för stor valutareserv». Den här antydda politiken har under
senare år aktualiserats i Holland, som icke desto mindre under 50-talet vid
två särskilda tillfällen råkade in i långvariga och mycket besvärande valutakriser.

En politik som syftar till att öka vårt »internationella utrymme» motiverar
slutligen också från svensk sida fullt stöd åt förslag till ökning av
den internationella likviditeten genom IMF eller på annat sätt. Varje" förbättring
i det internationella samarbetet på valutaområdet ökar förtroendet
till enskilda valutor och minskar risken för spekulativa kapitalrörelser.
Ökad kapacitet hos ifrågavarande organ och även olika slags internationella
arrangemang kan vidare neutralisera de icke önskvärda effekterna på betalningsbalansen
av de kapitalrörelser, som ändå förekommer. Vid en svensk
associering till EEC skulle t. ex. begränsningen av svängrummet för vår penningpolitik
få vägas mot det samarbete och poolning av de finansiella resurserna,
som eventuellt kan växa fram på längre sikt. Ännu viktigare i det här
diskuterade sammanhanget är kanske de möjligheter Sverige kan ha att
unilateralt försäkra sig om dragningsrätter och stand-by-krediter av olika
slag. Av speciell betydelse kunde detta visa sig vara under den övergångsperiod,
som skulle följa på ett hävande av valutaregleringen. Man finge då
gardera sig mot de kapitalrörelser, som sammanhänga med att efterfrågan
och etl utbud kan ha ackumulerats i eu bestämd riktning under en lån"
följd av år. ö

(>■ De långa kapitalrörelserna

De långa kapitalrörelserna avser främst handeln med aktier samt direkta
(rea!-) investeringar. Dessa kapitalrörelser skiljer sig från de korta därigenom
att de förra men ej de senare aktualiserar ett transferproblem och i
7 llilumij lill riksdagens protokoll 11163. 1 samt. Nr 13!)

Kungl. Mnj:ts proposition nr 139 år 19t>3

stort sett undandrar sig penningpolitiska påverkningar. I de korta kapitalrörelsernas
natur ligger att de utjämnas på längre sikt, och att de problem
de skapar hänför sig till svängningarna under en övergångsperiod i den inhemska
aktiviteten och i valutareserven. Motiven bakom de bägge slagen av
kapitalrörelser kan mestadels förutsättas vara helt olika. De långa kapitalrörelserna
sammanhänger med överväganden, som hänför sig till värderingen
av en realinvestering — av dess säkerhet och av dess avkastning på
längre sikt i förhållande till dess aktuella pris. Bedömningarna kan mycket
väl gå i en sådan riktning att det, netto räknat uppkommer betydande ensidiga
kapitalrörelser över en följd av år. Härigenom aktualiseras för det
långivande landet ett transferproblem, som i första hand kommer till uttryck
i eu av den långa kapitalexporten betingad belastning på valutareserven.

Inför ett frisläppande för svensk del av den internationella handeln med
aktier möts man återigen av svårigheten att kunna bedöma ens riktningen
och än mindre omfattningen av den resulterande kapitalrörelsen. Kursbildningen
på svenska aktier i utlandet resp. på utländska aktier i Sverige i
samband med den begränsade värdepappershandel, som nu förekommer,
antyder emellertid att man, netto räknat, snarare borde kunna förvänta en
svensk kapitalimport än kapitalexport. Under senare år har nämligen en
tendens förelegat till överkurs på svenska aktier utomlands. Denna differens
mellan kurserna i Sverige och utlandet har på senare tid avsevärt minskat
men en mindre utländsk överkurs kan fortfarande registreras. Å andra
sidan har kurserna för de utländska värdepapper, som kunnat utbjudas på
Stockholmsbörsen ej nämnvärt avvikit från noteringarna utomlands.

Även om jämförelser med andra länder är vanskliga, torde det vara av ett
visst intresse att notera utvecklingen under senare år på aktiemarknaden
i Holland. (Genomsnittsavkastningen på aktier i Holland har varit något
lägre än i Sverige.) Nettoexporten av värdepapper (kapitalimporten) har
där under senare år tagit en betydande omfattning. Aren 1959 och 1960 uppgick
den till 520 resp. 600 miljoner guilders d. v. s. till omkring 3 procent
av importen och 1,5 procent av bruttonationalprodukten. Bruttot av köp och
försäljningar var betydligt större bl. a. beroende på det erfarenhetsmässigt
konstaterade sambandet mellan försäljning av inhemska aktier utomlands
och de därpå — med någon »lag» — följande köpen av utländska värdepapper.
1

I Sverige föreligger restriktioner för köp av svenska aktier i form av 1916
års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag. På grund härav förblir den del av aktiestocken,
som kan försäljas till utlandet relativt begränsad, även i det fall
att valutaregleringen avskaffas. Av en genomgång av utlänningsförbehållen
i börsnoterade svenska aktiebolag (bank- och försäkringsaktiebolag undantagna)
med nominellt aktiekapital överstigande 100 milj. kr. framgår, att
av ett totalt börsvärde vid årsskiftet 1961/62 på i runt tal 9 miljarder kronor
omkring 2,5 ä 3 miljarder representerade fria aktier. Vidare kan en
betydande del av dessa aktier förmodas redan befinna sig i utländsk ägo resp.
ligga Pa fasta händer i Sverige. Å andra sidan kan vid nuvarande praxis
vissa svenska aktiebolag — beroende på egendomsinnehavets karaktär —
räkna med att få tillstånd av Kungl. Maj :t att ändra sin bolagsordning på
sådant sätt, att utlänningar kunna förvärva samtliga aktier i bolaget. Och

1 Jfr Central Economic Plan 1961. De redovisade korta kapitalrörelserna (utanför bankerna) var
1959 av samma storleksordning som de långa men i motsatt riktning. De upphörde 1960, enligt
uppgift på grund av en minskning i den räntemarginal, som kunde erhållas utomlands (a. a. sid.
44—45).

Kungl. Ma j. ts proposition nr 139 år 1963

Öl

slutligen torde — därest vi inte tillförsäkras någon undantagsställning —
en full associering till EEC i varje fall på längre sikt innebära att gentemot
EEC-länderna utlänningsförbehållen enligt 1916 års lag finge avskaffas.

Svenska köp av utländska värdepapper är för kreditinstitutionerna i regel
begränsade på grund av särskild lagstiftning. I övrigt skulle dylika köp
även i någon mån kunna påverkas av likviditetspolitiken. Eu åtstramning av
det slag som vid olika tillfällen under senare år åstadkommits på kreditmarknaden
kan förväntas överhuvud taget verka återhållande på den här
diskuterade typen av kapitalexport. Effektiva avkastningen på flertalet utländska
aktier i förhållande till hemmamarknadens synes inte heller gc särskilda
motiv till utlandsköp. Det bör dock här uppmärksammas, att det sedan
ett par år tillbaka förelegat en markerad tendens till att företag och
enskilda personer i ökad utsträckning placerar sitt sparande direkt i värdepapper.
Särskilt vid den successiva stegring av hushållssparandet, som är
att förvänta och med den diversifiering av sparandet, som kan iakttagas
även t. ex. i USA, skulle man på längre sikt kunna räkna med en ökad
efterfrågan även på utländska värdepapper. Därigenom förbipasseras s. a. s.
kapitalmarknadsinstituten — med dess institutionella hinder för utländska
investeringar — och ökar risken för lång kapitalexport.

Av här diskuterade förhållanden och tendenser skulle man närmast kunna
draga den slutsatsen, att ett hävande av valutaregleringen åtminstone till en
början inte skulle komma att ge upphov till någon nämnvärd import av utländska
aktier. Däremot skulle man kanske få räkna med en — till sin
omtattning svårförutsebar — export av svenska aktier och detta speciellt
under den på frisläppandet omedelbart följande övergångsperioden, innan
kurserna på svenska papper hunnit justeras till de utländska. Det är dock
möjligt att denna justering kan gå snabbt i den mån föreliggande kursdifferenser
— på grund av det lilla materialet — ger en överdriven uppfattning
av den potentiella efterfrågan. I alla fall skulle det bli fråga om en
kapitalimport mer eller mindre av engångsnatur.

Situationen ter sig något annorlunda vid direkta investeringar i realkapital.
Svenska investeringar i utlandet kan vara direkt knutna till en svensk
export — i vid bemärkelse äger en sådan realinvestering också rum vid
bunden u-hjälp — varvid transferproblemet lösts i och med att de reala
resurserna avdelats för ändamålet. Men den direkta investeringen kan också
komma att övervägande bestå av utgifter i utlandet. Privatekonomiskt — för
företaget — finansieras transaktionen genom förbrukning av egna medel
eller upptagande av lån i Sverige (ev. i utlandet) och ett motvärde erhålles
i form av en kredit till ett dotterbolag eller förvärv av nyemitterade aktier.
Ur samhällsekonomisk synpunkt uppkommer på samma sätt som vid andra
utgående kapitalrörelser en belastning på vår valutareserv, med undantag
av det fall att företaget lånar i utlandet.

Det kan föreligga ett intimt samband mellan den direkta investeringen
och den inhemska ekonomiska aktiviteten. Den direkta investeringen utomlands
kan representera en sådan utgift, som, vid utebliven valutatilldelning,
skulle ha gjorts inom landet. I så fall har i och för sig hemmaefterfrågan
på reala resurser reducerats motsvarande, önskvärdheten av en dylik "utveckling
kommer bl. a. att bero på rådande konjunkturläge. Detsamma gäller
de utländska direktinvesteringarna i Sverige, som t.'' ex. i en högkonjunktur
kan komma att konkurrera med hemmaefterfrågan i ett redan
ansträngt resursläge. Den ökade möjligheten till import löser inte i och för
sig det uppkomna balansproblemet, som kan avse arbetskrafts- och materialtillgången
på speciella delmarknader. På kort sikt kan härigenom uppkomma
vissa problem för sysselsättningspolitiken och på längre sikt kan pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

duktionsinriktningen och tillväxttakten i produktionsutvecklingen komma
att påverkas. Vår egen ekonomiska tillväxt kan öka i den mån kapitalimporten
medför ett utnyttjande av lediga resurser inom landet eller vid fullt
utnyttjade resurser kompletterar den inhemska kapitalbildningen. En ökad
kapitalimport skulle också i och för sig kunna möjliggöra eu ökad kapitalexport
t. ex. till u-länderna. Vi skulle då komma att verka som förmedlare
och omformare av kapitalströmmarna.

Omfattningen och riktningen av de direkta investeringarna måste i mycket
hög grad komma att bero på vår framtida ställning i förhållande till
EEC. Om vi ej vinner anslutning eller om full jämställdhet ej nås för alla
varugrupper, kan man — vid möjligheter till etablering inom EEC — från
svenska näringslivets sida räkna med strävanden till betydande utländska
direkta investeringar i syfte att komma inom tullmuren. Storleksordningen
av en dylik kapitalexport är emellertid omöjlig att bedöma på förhand. Eu
full associering skulle å andra sidan kunna tänkas ge incitament till direkta
investeringar i Sverige från länder utanför marknaden d. v. s. i första hand
från USA.

I förhållande till industriländerna balanserar f. n. våra in- och utgående
direkta investeringar ungefär varandra. Bäggedera var både år 1960 och
1961 av storleksordningen 150 milj. kr. Därtill kom emellertid en kapitalexport
i form av direkta investeringar i u-länderna under dessa år som likaledes
var av storleksordningen 150 milj. kr.

Det rör sig alltså hittills om relativt små belopp. Eftersom ansökningar
om direkta investeringar utomlands i regel också beviljas, behöver man i
detta fall inte räkna med några fördämningar, som plötsligt brister vid ett
hävande av valutaregleringen.

7. Valutareserven och den ekonomiska politiken

Både den långsiktiga kapitalexporten och den långsiktiga kapitalimporten
bjuder på speciella problem för den ekonomiska politiken. Vad kapitalimporten
beträffar kan dessa problem dock i stort sett betraktas som marginella.
I vissa lägen kan visserligen utländska investeringar konkurrera med
den inhemska efterfrågan om knappa resurser och därigenom försvåra eu
ekonomisk politik, som syftar till prioriterad användning av produktionsresurserna.
Särskilt byggnadsverksamhetens omfattning och inriktning kunde
komma att beröras av direkta utländska investeringar i Sverige. Men
det bör dock vara fråga om små belopp i jämförelse med den totala byggnadsverksamheten
och ännu mindre i jämförelse med den totala inhemska
efterfrågan och sysselsättningen. Nackdelarna med en kapitalexport
återigen avser långtidseffekten på valutareserven som, jämfört med
aktuella valutareserver och bytesbalansens normala saldo, kan vara nog så
betydande.

Problemen vid kapitalexport och kapitalimport blir dess mindre ju mer
man kan räkna med full substitution mellan resurserna på olika produktionsområden.
Direkta utländska investeringar i Sverige skulle då kunna
tillgodoses genom ökad, av kapitalinflödet finansierad import. För svensk
kapitalexport skulle å andra sidan endast motsvarande, marginella resurser
behöva avdelas på den inhemska marknaden. Nu föreligger i regel inte sådana
direkta samband, och då blir särskilt kapitalexporten problemfylld,
eftersom bristen på substitution tar sig uttryck i en belastning på valutareserven.

Den långa kapitalexporten konkurrerar med andra krav på valutareserven.
Som förut påpekats kan sådana krav bero på behovet av ökat »internationellt
utrymme» för konjunkturpolitiken och av en ökad buffert för de

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

korta kapitalrörelserna. Vi står också inför en period av kraftigt vidgad
hjälp åt n-länderna. Dessa krav kan realiseras endast i lakt med en ökning
av överskottet i bytesbalansen, eftersom vår nuvarande valutareserv
knappast inrymmer några marginaler för ovannämnda ändamål. Om man
inte kan räkna med eu »spontan» ökning av bytesöverskottet, måste antingen
den ekonomiska politiken stramas åt eller någon eller några av de
angivna målsättningarna revideras. 1 första hand får man alltså här söka
göra en framtidsbedömning speciellt för utrikeshandeln.

Tendenserna i den ekonomiska utvecklingen fram till 1%5 har ur olika
synpunkter belysts av Långtidsutredningen. Exporten förväntas stiga med
ungefär 6 ä 7 procent årligen, och prognoser (resp. planer) föreligger också
för de privata investeringarna och för den offentliga sektorns utgifter. Vidare
föreligger en prognos för den totala produktionen, som beräknas stiga
med omkring 4 procent per år. För importutvecklingen har i första hand
insatts en plansiffra, som anpassats efter önskemålet om ett överskott på
bytesbalansen på omkring en halv miljard. Rimligheten av denna målsättning
kan sedan testas dels med en analys av innebörden härav för balansen
mellan efterfrågan på och utbudet av resurser lör inhemskt bruk,
dels med eu jämförelse mellan plansiffran för importen och den import som
kan förutsättas bli nödvändig med hänsyn till den förväntade produktionsutvecklingen.
Det kan vara onödigt att här närmare ingå på kalkylens alla
förutsättningar och konstruktion — den har f. ö. närmast karaktären av
räkneexempel. Det skall blott konstateras att man, med hjälp av en förskjutningspost
på ett par hundra miljoner kronor, icke anser ett valutatillskott
av ovannämnd storleksordning osannolikt vid oförändrad ekonomisk
politik och bibehållen samhällsekonomisk balans. Denna bedömning
vars hypotetiska karaktär återigen understrykes — skall här få bli utgångspunkt
för det fortsatta resonemanget (för närmare beskrivning av
kalkylen hänvisas til! Långtidsutredningens betänkande).

Det planerade överskottet i bytesbalansen på omkring en halv miljard är
av den storlek, som ungefär motsvarar den diskuterade nivån för den fullt
utbyggda u-hjälpen. Antag därför, för resonemangets skull, att det utan en
ändring av den ekonomiska politiken ej skulle bli utrymme för någon ökning
av valutareserven. Man kan då diskutera två fall. Antingen tar man
risken för den minskning av valutareserven, som kan uppkomma bl. a. genom
(frisläppta) kapitalrörelser och tar därmed också risken att vid behov
få bekämpa en dylik utveckling med en ekonomisk politik på relativt kort
sikt. Eller kan man söka systematiskt bygga upp valutareserven i syfte att
undvika eu dylik risk. Dessa två politikalternativ skall här diskuteras var för

sig- '' ... „ ,

Om valutareserven bibehålies ungefär vid nuvarande nivå, kommer den,

som tidigare nämnts, att te sig relativt otillräcklig i jämförelse med de
svängningar, som den på kort sikt kan komma att utsättas för. Enbart för
förändringarna i bytesbalansens saldo synes det föreligga i alla fall en risI:
för en nedgång på flera procent av BNP d. v. s. för en avtappning av större
delen av vår valutareserv. Ovanpå en dylik förändring skulle vidare, i ett
ogynnsamt fall, kunna lagras en kapitalexport av kanske samma omfattning.
Totalt sett skulle det därför i princip kunna röra sig om ett utflöde
av hela vår valutareserv. Återuppbyggandet av valutareserven kom i ett sådant
läge att framstå som en mycket högt prioriterad målsättning för den
ekonomiska politiken. Det kunde, särskilt i det fall att man av olika anledningar
ej kunde eller ville påverka de korta kapitalrörelserna, bli fråga
om att på relativt kort sikt åstadkomma en förbättring av bytesbalansens
saldo av storleksordningen 4 ä procent av BNP.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

De angivna procenttalen har — trots sin karaktär av ren arbetshypotes
ett visst intresse ur synpunkten av det mått på den belastning, som den
ekonomiska politiken i det diskuterade fallet skulle komma att utsättas för.
■i—5 procent av BNP representerar nämligen också den årliga totala produktionsökning
man maximalt skulle kunna ha att räkna med. Innebörden
av den ekonomiska politiken skulle alltså vara att — på ungefär ett års
sikt — hålla tillbaka hemmaefterfrågan vid oförändrad nivå och taga ut
produktionsstegringen i form av exportökning och/eller importminskning.
Det är tydligt att en sådan målsättning nödvändiggör eu betydande restriktivitet
i den ekonomiska politiken, som dessutom förmodligen skulle visa
sig otillräcklig om den inte kombinerades med återhållsamhet i lönerörelserna.
Därtill kommer emellertid att procenttalen för den åsyftade förbättringen
i bytesbalansen blott kan sägas representera ett minimum för den i
själva verket nödvändiga inhemska restriktiviteten. Det förutsättes nämligen
tullständig substitution både på import- och exportsidan: de lediga resurserna
skall antingen kunna utan vidare öka försäljningen på utlandet
eller tränga undan en del av den föreliggande importen. Det kan hända att
man i vissa situationer kommer relativt nära detta idealläge. I en överhettad
konjunktur kan den ursprungliga försämringen av bytesbalansen just
ha förorsakats av att eu högt uppdriven efterfrågan på hemmamarknaden
dels attraherat varor och tjänster från exportsidan dels spillt över i en ökad
varuimport — ifrågavarande samband torde i själva verket vara mycket påtagliga
på en del varuområden. Rimligen bör då en åtstramningspolitik
kunna komma att i törsta hand tendera att få eu korrigerande effekt på
bytesbalansen.

I andra lägen kan det behövas en mer långtgående restriktivitet för att
erhålla samma korrigeringseffekt. Detta gäller speciellt, när försämringen
i bytesbalansen i första hand beror på ett exportbortfall t. ex. av en (relativ)
utländsk konjunkturnedgång eller försämrade konkurrensförhållanden. Korrigeringen
av bytesbalansen kan då på kort sikt behöva koncentreras på
importutvecklingen, och i så fall räcker det knappast med att hålla den
inhemska efterfrågan konstant. Det kan visa sig nödvändigt att dämpa
totala efterfrågan (inklusive exporten) och t. o. m. att låta BNP sjunka
tillbaka från en tidigare uppnådd nivå. Vid en sådan politik måste följaktligen
den fulla sysselsättningen åtminstone temporärt uppgivas. Det sätt på
vilket man i Holland och Danmark korrigerade sina i ett tidigare avsnitt
diskuterade underskott på bytesbalansen kan tjäna som illustration till vad
som ovan sagts om den i vissa ogynnsamma fall nödvändiga graden av
restriktivitet. Ett första exempel avser utvecklingen i de bägge" länderna
aren 1950 51. År 1950 uppgick underskottet i Danmarks bytesbalans till

3 procent av BNP och i Holland till hela 5 procent. Mot slutet av 1950 och
början av 1951 introducerades i bägge länderna en långtgående åtstramning
av penning- och finanspolitiken. Resp. bytesbalanser förbättrades också avsevärt
och fördes i själva verket över på plussidan. I Danmark var detta
emellertid uteslutande och i Holland till en mycket stor del en följd av en
importminskning. Och i bägge fallen förutsatte denna importminskning eu
betydande absolut minskning av BNP (med omkring 1 procent) ackompanjerad
av drastiska ökningar i arbetslösheten. Detta händelseförlopp upprepades
i stort sett i Danmark år 1955, då en förbättring i bytesbalansen (efter
ett deficit 1954) på 2,6 procent »köptes» till kostnaden av 2,9 procents
nedskärning av hemmaefterfrågan och (följaktligen) en absolut nedgång
på några tiondels procent i BNP. I Holland var förbättringen i bytesbalansen
1958 hela 6,7 procent (efter ett deficit 1957), som »köptes» med en inhemsk
efterfrågebeskärning på 5,2 procent. I detta fall kunde BNP alltså

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1063

öka med 1,5 procent, vilket emellertid är en stegringstakt långt under den
för Holland normala.

De här anförda exemplen kan flerfaldigas. Man kan visserligen inte säga
att Sverige har befunnit sig i liknande situationer eller nödvändigtvis kommer
att i framtiden utsättas för samma besvärligheter. Vi har, som nämnts,
hittills varit lyckosamma med hänsyn till vår utrikeshandel, och det är ju
möjligt att vi förblir det i fortsättningen också. Men man bör å andra sidan
i dagens läge inte blunda för de risker för försämrad avsättning, som föreligger
för våra stapelvaror (malm, skogsprodukter) allteftersom världskapaciteten
på dessa områden utbygges och för våra verkstadsprodukter, om
vi hamnar på fel sida om marknadsbarriären. Tillkommer så ovissheten om
kapitalrörelsernas riktning och omfattning just vid en sådan utveckling.
Exemplen från Danmark och Holland visar vilket dilemma för den ekonomiska
politiken, som i dylika fall kan aktualiseras. Man kan med en tillräckligt
restriktiv politik''på relativt kort sikt åstadkomma betydande förbättringar
i bytesbalansen. Men är man också villig att ta risken för att
samtidigt målsättningen för sysselsättningspolitiken allvarligt kommer att
hotas?

Alternativet till att man riskerar placera sig i ett dylikt dilemma är, som
nämnts, att man bygger upp en valutareserv, som på kort sikt kan anses
vara ett tillräckligt skydd både för variationer i bytesbalansens saldo och
för kapitalrörelserna. Frisläppandet av de senare skulle i så fall göras beroende
av realiserandet av den målsättning, som uppbyggandet av valutaskyddet
kan anses representera.

Syftet med valutaskyddet är att den ekonomiska politiken får tillräckligt
svängrum och respittid för att kunna påverka bytesbalansen, utan att
därför kraftiga hack i produktionsutvecklingen skall behöva befaras. Fördenskull
behövs då också en långsiktig politik för vårt sparande gentemot
utlandet, som inte skulle behöva nämnvärt modifieras på grund av tillfälliga
störningar. Detta sparande skall inkludera både u-hjälpen och ökningen
av valutareserven. Detta förutsätter att man undviker överhettningen i hemmakonjunkturen
och därmed sammankrympningen av utrymmet för det
externa sparandet. Men problemet att hålla uppe och öka exporten i förhållande
till importen är, som nämnts, inte bara en fråga om utrymme utan
även om den svenska kostnads- och prisnivån i förhållande till utlandets.
Dämpar man hemmakonjunkturen, bortfaller i och för sig en av de viktigaste
anledningarna till en i förhållande till utlandet ogynnsam kostnadsutveckling.
Men om man av sysselsättningspolitiska skäl inte vill driva
dämpningen av överhettningen så långt, som det ur valutapolitiska synpunkter
vore önskvärt, så finge desto större uppmärksamhet riktas mot
möjligheterna att på andra vägar komma till rätta med de kontinuerliga
löne- och prislyft, som karakteriserat hela efterkrigsperioden. En likvärdig
ställning intar de ansträngningar, som går ut på att främja produktivitetsutvecklingen.
En dynamisk arbetsmarknadspolitik kan i dessa olika sammanhang
komma att spela eu strategisk och avgörande roll.

Inledningsvis antyddes att växelkursändringar i vissa lägen kunde anses
vara ett lämpligt medel att rätta till eu »fundamental disequilibrium».
Nu är det svårt att precisera en sådan situation, och de avgöranden som
träffats härom har grundats på tämligen vaga bedömningar. Det är emellertid
knappast troligt, att man i clt balansläge skulle kunna vinna internationellt
gehör för en växelkursändring, som skulle syfta till att åstadi
hög grad beroende av institutionella bindningar. Dessa bindningar kan dessatt
med hjälp av växelkursändringar korrigera eu negativ bytesbalans, är
i hög grad beroende av institutionella bindningar. Dessa bindningar kan dess -

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

utom i framtiden komma att förändras i olika avseenden. Man stöter här
äter på frågan om vår framtida ställning till EEC och den ovisshet, som i
samband härmed föreligger för bedömningen på olika områden.

Man har härmed hamnat i den diskussion av institutionella förutsättningar
och i den totala analysen av den ekonomiska politikens mål och medel,
som i princip är nödvändig även när huvudintresset egentligen bara avser
ett visst medel och ett visst eller vissa mål. När diskussionen gäller valutaregleringen
aktualiseras också en dylik analys, så fort de förväntade kapitalrörelserna
ej kan betraktas som blott marginella i förhållande till de övriga
storheter man arbetar med i en totalanalys. I denna PM har emellertid
blott vissa frågeställningar kunnat belysas, såsom dessa ter sig ur den speciella
synvinkeln av det här diskuterade problemet. Dessa får sedan infogas
i de större sammanhang, där samtidigt man kan träffa de ekonomiskt-politiska
värderingar och avgöranden, som är nödvändiga för en fullständig bedömning
av valutaregleringen.

Stockholm den 15 september 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Bihang B

Valutakommitténs förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2 §.

Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag,
som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva
handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra
penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar),
ävensom med aktier, obligationer och
likartade värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska---riksban ken

bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt
mynt ;

4) att svenska — — —i utlandet;

5) att dylika--— till riket;

6) att över — — — bestämmer;
och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande,---till kommande

befogenheter.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken samt —
om riksbanken därtill bemyndigar
bankaktiebolag eller postbanken — sålunda
bemyndigad bank (valutabank)
må driva handel med utländska sedlar
och skiljemynt, med växlar, checkar,
andra penninganvisningar och
fordringar, som innefatta rätt till betalning
i utländskt mynt (utländska
betalningsmedel och utländska fordringar),
ävensom med aktier, obligationer
och likartade värdepapper, vilka
äro utfärdade av någon, som är bosatt
i utlandet (utländska värdepapper)
;

2) att utländska —--- riksban ken

bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt
mynt;

4) att svenska---i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över — — — bestämmer;
och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande, — — — tillkommande
befogenheter.

Denna lag träder i kraft den---■.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik samt 2 § se 1959: 2G2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Valutakommitténs förslag
till

Förordning

om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas, dels att 2—6, 9 och 17 §§ valutaförordningen den 5
juni 19591 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels att i förordningen
närmast efter 10 § skall införas, av den lydelse som nedan angives,
en ny rubrik och en ny paragraf, betecknad 10 a §, dels ock att till 3
och 10 a §§ valutaförordningen skall fogas en anvisning av nedan angiven
lydelse.

(Gällande lydelse)

2 §•

Utländska betalningsmedel---

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för
egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för verkets rörelse
med postanvisningar och postgiro;
samt

c) bankaktiebolag eller--— för

reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd
varom under a) sägs, benämnes
i denna förordning valutabank.

3 §•

Riksbanken äger---eller för yttras.

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper
så ock fordring sbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva

1 Senaste lydelse av 6 och 17 §§ se 1960: 262.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Utländska betalningsmedel —--

dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag och postbanken
tillstånd att, för egen eller riksbankens
räkning, driva handel med utländska
betalningsmedel och utländska
fordringar;

b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för verkets rörelse
med postanvisningar; samt

c) bankaktiebolag eller---— för

reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom
under a) sägs, benämnes i denna förordning
valutabank.

3 §•

Riksbanken äger —■ --eller för yttras.

Begränsning må dock ej göras av
omfattningen av valutabanks förvärv
från eller föryttring till allmänheten
av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, vilka härröra från
eller erfordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper
må ej utan riksbankens tillstånd utföras
ur riket, dock att resande till

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

(Gällande lydelse)

betalning, må ej utan riksbankens tillstånd
utföras ur riket.

5 §•

Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest

1) tillgodohavandet här —--

i utlandet;

2) den, som är bosatt bär i riket,
skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,
å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som —---bosatt per son.

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis,
vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, ävensom
talonger till värdepapper må ej utan
riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall

1) direkt eller ----utlandet;

eller

2) ikläda sig--- — jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden, som
tillhöra någon här i riket bosatt, må
ej utan riksbankens tillstånd så förfogas,
att ägarens innehav av utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden därigenom förminskas;
dock att sådant tillstånd
ej erfordras för föryttring till riksbanken
eller till valutabank eller till
den, som erhållit tillstånd, varom i
2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda —--riket bosatt.

(Föreslagen lydelse)

utlandet må utföra resevaluta till av
riksbanken medgivet belopp.

5 §•

I den mån ej annat följer av vad
i 10 a § sägs, erfordras riksbankens
tillstånd, därest

1) tillgodohavande här —- •— —
i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,
skall överlåta betalningsmedel, värdepapper
eller fordring sbevis, vilkas
företeende utgör villkor för rätt att
kräva betalning, å den som är bosatt i
utlandet; eller

3) den, som---- bosatt per son.

6 §•

Betalningsmedel må ej utan riksbankens
tillstånd införas till riket,
dock att resande från utlandet må
införa resevaluta till av riksbanken
medgivet belopp.

1 den mån ej annat följer av vad i
10 a § sägs, erfordras riksbankens
tillstånd, därest den, som är bosatt
här i riket, skall

1) direkt eller---utlandet;

eller

2) ikläda sig---jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden, som
tillhöra någon här i riket bosatt, må
ej, i den mån ej annat följer av vad
i 10 a § sägs, utan riksbankens tillstånd
så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel och
utländska banktillgodohavanden därigenom
förminskas; dock att sådant
tillstånd ej erfordras för föryttring
till riksbanken eller till valutabank
eller till den, som erhållit tillstånd,
varom i 2 § andra stycket under c)
sägs.

Vad sålunda — —- — riket bosatt.

100

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om löpande betalningar

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,
som enligt 15 eller 16 § är belagd
med straff, må betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper, som
brottet avser, eller vederlag därför förklaras
helt eller delvis förverkade till
kronan. Utgjordes egendomen av annat
än penningar i svenskt mynt och

10 a §.

Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra
stycket och 9 § första stycket stadgas
äger den, som är bosatt här i
riket,

1) att genom valutabank och på betalningsväg,
som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till
eller till förmån för i utlandet bosatt
person;

2) att i Sverige verkställa betalning
till eller till förmån för i utlandet
bosatt person för arbetsprestation,
som denne utfört i Sverige;

3) att under vistelse utomlands
verkställa betalning till i utlandet bosatt
person för uppehållskostnader
utomlands och för inköp för personligt
bruk;

4) att genom valutabank och på betalningsväg,
som anvisats av riksbanken,
mottaga löpande betalning från
i utlandet bosatt person;

5) att under vistelse utomlands
mottaga betalning från i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som
betalningsmottagaren utfört utomlands;
samt

6) att i Sverige mottaga betalning
från i utlandet bosatt person för uppehållskostnader
här i riket och för inköp,
som kunna antagas avsedda för
köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank
skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas betalning medelst
postanvisning.

(Se vidare anvisning)
17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gärning,
som enligt 15 § första stycket
1)—3) eller 16 § är belagd med straff,
må betalningsmedel, fordringar eller
värdepapper, som brottet avser, eller
vederlag därför eller ock värdet av
sådan egendom förklaras helt eller
delvis förverkade till kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

101

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

finnes den ej i behåll, må i stället
värdet förklaras helt eller delvis förverkat.

Vad i ----rätt därtill.

Vad i —--rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den--

Anvisning till 3 och 10 a §§

Begreppet löpande betalning användes såsom motsats till kapitalbetalning,
varmed avses betalning i samband med s. k. direkta investeringar,
värdepappersöverlåtelser, personliga kapitalöverföringar o. dyl.

Såsom exempel å löpande betalningar må angivas:

1) varulikvider å normala betalningsvillkor vid varuimport, varuexport
och transitohandel;

2) betalningar i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsresor
och representation, provisioner, lagrings- och speditionskostnader,
transiteringskostnader, tullar och avgifter vid förtullning av varor samt differens-,
marginal- och depositionsbetalningar vid sådana terminsaffärer på
varubörs, som överensstämma med normal kommersiell praxis;

3) betalningar i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet
avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning
av varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbeten, erläggande
av licensavgifter och royalties samt förvärv av patent och överföring
till hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalningar
mellan moderbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra sidan,
avseende bidrag till gemensamma omkostnader;

4) betalningar i samband med transportverksamhet avseende ersättning
för gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av transportmedel
samt hamnkostnader (inkl. bunkring och proviantering) och
motsvarande kostnader vid flyg- och landtransport;

5) premier och ersättningar under socialförsäkring och skadeförsäkring,
överföringar under återförsäkrings- och retrocessionsavtal samt vissa premiebetalningar
under livförsäkring och annan personförsäkring;

(i) betalningar avseende filmuthyrning och ersättning för filmproduktion;

7) betalningar avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å rörelse,
räntor och utdelningar samt avkastning från fast egendom, såsom
arrende och hyra;

8) betalningar avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och
studieresor;

9) betalningar av sådana personliga inkomster och utgifter som pensioner,
av myndighet fastställda underhållsbidrag och därmed likartade betalningar,
ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat egendom,
prenumerationsavgifter samt sportpriser;

10) betalningar av sådana samhälleliga inkomster och utgifter som skatter,
kostnader för diplomatisk representation, bidrag till internationella organisationer,
avräkningsbelopp i samband med tjänster på trafik- och kommunikationsområdet
samt konsulatsintäkter;

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

11) diverse betalningar avseende reklam, rättegångskostnader, skade
ståndsbetalningar, böter, medlemsavgifter, honorar, återbetalningar vid kon
traktsannulleringar samt registreringsavgifter för patent och varumärken.

Såsom löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses överföring
av mindre belopp.

Det ankommer på riksbanken att i enlighet med vad i 6 § valutalagen
stadgas giva de närmare föreskrifter, som erfordras för bestämningen av
vad som skall hänföras till löpande betalningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963 103

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

Statsrådsprotokoll den 15 mars 1963 .......................... 9

I. Inledning .............................................. 9

II. Gällande ordning m. m................................... 11

Valutaförfattningarna .................................. 11

Riksbankens dispensgivning ............................ 15

Internationella överenskommelser ...................... 17

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen ................ 19

Riksbanksfullmäktiges framställning .................... 19

Remissyttrandena ...................................... 19

IV. Valutakommittén ........................................ 20

Utredningsuppdraget .................................. 20

Allmänna synpunkter .................................. 22

Betalningsvägar och löpande betalningar ................ 24

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar
.......................................... 31

Till valutahandel berättigade institutioner ................ 33

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ............ 38

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag .......... 40

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalningar
mellan valutainlänningar och valutautlänningar .... 40

Till valutahandel berättigade institutioner................ 45

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ............ 48

Frågan om en analys av verkningarna av att valutaregleringen
avskaffas eller väsentligen uppmjukas .............. 48

VI. Departementschefen ...................................... 49

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om

dess förlängning .................................... 49

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m. . . 52

Betalningsvägar och löpande betalningar ................ 56

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar
.......................................... 58

Till valutahandel berättigade institutioner ................ 60

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ............ 62

Specialmotivering ...................................... 65

Departementschefens hemställan ........................ 76

Lagrådets utlåtande den 5 april 1963 .......................... 77

Statsrådsprotokoll den 5 april 1963 ............................ 78

Bihang

Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken. Av
Börje Kragh ............................................ 79

Valutakommitténs författningsförslag ........................ 97

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630433