Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960 (Proposition 1960:139)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.;
given Stockholms slott den 1 april 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i
atomanläggningar m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås införandet av en beredskapslag som skall kunna
utnyttjas så snart radioaktiva ämnen — av vilken orsak det vara ma
sprids i hälsofarlig mängd över någon del av vårt land.

Inträffar en olycka i en inom landet belägen atomenergianläggning skall
länsstyrelsen sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtages. Länsstyrelsen
skall därvid ha befogenhet att förordna om evakuering, utegångsförbud,
inskränkningar i rätten att nyttja vatten och livsmedel samt
andra åtgärder som kan vara påkallade från strålskyddssynpunkt. Räcker
inte de resurser i fråga om personal och materiel som länsstyrelsen
förfogar över för skyddsarbetet skall länsstyrelsen kunna uttaga enskilda
till arbete med tjänsteplikt samt rekvirera förnödenheter från allmänheten.

I andra fall av hälsofarlig utspridning av radioaktiva ämnen — t. ex. om
atomdrivet fartyg förolyckas eller om en olycka inträffar vid transport av
atombränsle — skall Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
svara för allmän säkerhet och därvid skall åtgärder av de slag
som nyss nämnts kunna tillgripas i behövlig omfattning.

Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1960.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 139

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Förslag

till

Lag

om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar in. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom
riket, radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas
för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga
åtgärder vidtagas.

2 §•

I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen

1) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras
för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning;
samt

2) utse en befattningshavare, som äger att besluta i länsstyrelsens ställe
för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en
eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

3 §.

Har vid atomanläggning inträffat händelse, som kan antagas komma att
påkalla särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, åligger det anläggningens
innehavare eller den som innehavaren utsett att om händelsen genast
underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen eller, om förbindelse
med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattningshavare
som i 2 § sägs.

4 §•

För att utröna i vilken omfattning radioaktiva ämnen spritts må, utan
hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av
länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning, varifrån
ämnena spritts, utföras erforderliga mätningar och andra undersökningar.

5 §•

I den mån så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt äger länsstyrelsen,
såvitt gäller område som kan antagas vara eller bliva berört av utspridningen
av radioaktiva ämnen,

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

1) förelägga dem som uppehålla sig inom området att icke vistas utomhus
eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till detta;

2) påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel; samt

3) förordna om inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenområde
eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga
över egendom.

Länsstyrelsen må ock föranstalta om att livsmedel eller annat, som blivit
förorenat med radioaktiva ämnen, omhändertages samt genom särskild förvaring,
beredning eller på annat lämpligt sätt oskadliggöres.

Länsstyrelsen skall vidtaga erforderliga åtgärder för inkvartering och
utspisning av samt annat bistånd åt dem som blivit i behov därav i anledning
av föreläggande, som avses i första stycket under 1).

6 §•

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd enligt 4 eller 5 §
icke med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat sätt, äger länsstyrelsen
förordna, att envar som fyllt aderton men ej sextiofem år skall vara
skyldig att på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer lämna
sådant bistånd, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.

Finnes behovet av mätinstrument, transportmedel eller annan förnödenhet,
som erfordras för att genomföra åtgärd enligt 4 eller 5 §, icke med
tillräcklig skyndsamhet kunna tillgodoses på annat sätt, må länsstyrelsen
förordna, att envar som innehar sådan egendom skall vara skyldig att
på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer tillhandahålla egendomen.
Sålunda tillhandahållen egendom skall anses hava tagits i anspråk
med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angivits eller ock framgår
av omständigheterna.

7 §•

Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter icke tillgodoses inom länet,
må även länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radioaktiva
ämnen, förordna enligt 6 §.

8 §•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av statsmedel
erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt
gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom,
allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt
föreskrifter, som meddelas av Konungen, lämnas ersättning av statsmedel.
Har egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, skall ersättning
utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den
skada eller försämring egendomen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget ar -

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

bete eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i
skyddsarbete som avses i denna lag.

9 §.

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt
bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag.

10 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

1) den som underlåter att lämna underrättelse enligt 3 §;

2) den som förhindrar eller försvårar undersökning som avses i 4 §;

3) den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 §; samt

4) den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 6 §.

11 §•

Vägrar eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse beslut som
meddelats med stöd av 5 § första eller andra stycket eller 6 § andra stycket
äger polismyndighet vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande.
Handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att utföra
undersökning som i 4 § sägs.

12 §.

Beslut av befattningshavare som avses i 2 § skall ofördröjligen underställas
länsstyrelsens prövning.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen.

Beslut, som meddelats med stöd av denna lag, skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

13 §.

Erfordras vid utspridning av radioaktiva ämnen i annat fall än som avses
i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer meddela sådana förordnanden och
föreskrifter som i 4, 5 eller 6 § sägs. Därvid skall i tillämpliga delar gälla
vad i övrigt stadgas i lagen.

14 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari
1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng,

Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om beredskapslagstiftning
mot olyckor vid atomenergianläggningar m. m. samt anför därvid
följande.

I. Inledning

I Sverige liksom i andra länder inriktar man sig på att i en framtid i
stor skala taga atomenergin i anspråk som kraftkälla. Under senare hälften
av år 1960 skall en materialprovningsreaktor tagas i bruk vid Aktiebolaget
Atomenergis forskningsstation i Studsvilc, och omkring år 1963 beräknas
den första kraftvärmereaktorn vara färdigställd vid Ågesta i Stockholms
södra förorter. Därefter avses ytterligare en elkraftreaktor tagas i bruk
under senare hälften av 1960-talet. Att sjösätta atomdrivna fartyg lär visserligen
i vårt land icke bli aktuellt på åtskilliga år, men däremot måste man
räkna med att sådana fartyg inom en nära framtid kan komma att besöka
svenska hamnar eller passera genom svenska farvatten.

Utvecklingen mot atomdrift kan otvivelaktigt i en framtid bidraga till ökat
välstånd, men samtidigt står det klart, att hanteringen i industriella och
kommersiella sammanhang av atombränslen och annat radioaktivt material
rymmer icke obetydliga riskmoment. Skulle i samband med en olycka i en
atomenergianläggning eller ombord på ett atomdrivet fartyg större mängder
radioaktiva ämnen spridas till omgivningen kan detta innebära ett allvarligt
hot mot allmän säkerhet. Stora skador skulle kunna uppstå på människor,
djur och växtlighet. Fara för sådan utspridning av radioaktiva ämnen
över någon del av vårt land kan även uppkomma i annat sammanhang,
såsom vid utomlands bedrivna prov med kärnvapen.

Det är med hänsyn till dessa risker angeläget att alla rimliga ansträngningar
göres för att förebygga olyckor av berörda slag. Statsmakterna har
sedan länge uppmärksamheten fäst på hithörande frågor, och i lagstift -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

ningen har på olika sätt sörjts för att bästa möjliga säkerhetsåtgärder vidtages
vid alla anläggningar och institutioner där det arbetas med radioaktivt
material. Genom lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna
atomenergi (atomenergilagen) samt strålskyddslagen den 14 mars 1958
(nr 110) har sålunda atomenergins utnyttjande ställts under statlig kontroll.

Emellertid finns varken i lagar som direkt berör atomenergiverksamheten
eller i andra författningar bestämmelser, som ger myndigheterna befogenhet
att vidtaga alla de särskilda åtgärder som kan behöva tillgripas för
att skydda allmänheten i händelse av en atomkatastrof. Under förarbetena
till strålskyddslagen framhölls detta från flera håll som en brist i lagstiftningen.

I anledning härav tillkallade jag, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t
den 13 december 1957, en sakkunnig att med biträde av experter utreda berörda
skyddsfråga.1 Genom utredningen skulle klarläggas icke blott med
vilka befogenheter ansvariga myndigheter borde utrustas utan även hur bekämpandet
av en atomolycka borde förberedas i organisatoriskt hänseende.

Den sakkunnige har i november 1959 avlämnat betänkande med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från
atomenergianläggning m. m. (SOU 1959:38). Förslaget, som har karaktären
av en beredskapslag, tar närmast sikte på driftstörningar i stationära
atomenergianläggningar, belägna inom riket. De till utredningen knutna
experterna har anslutit sig till den sakkunniges förslag med tillhörande
motivering. Utredningens lagförslag torde såsom bilaga A få fogas till protokollet
i detta ärende.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för
Nedre Norrland, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och dess strålskyddsnämnd,
statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören,
vattenfallsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion, statens institut för folkhälsan, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, delegationen för atomenergifrågor,
statens råd för atomforskning samt överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. Flertalet länsstyrelser har vid sina remissvar fogat yttranden
från förste provinsialläkaren, länsveterinären, landsfogden m. fl.

Vidare har yttranden avgivits av Aktiebolaget Atomenergi, Sveriges sjukhus-
och hälsofysikers förbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges industriför 1

Generaldirektören i Kungl. försäkringsrådet Yngve Samuelsson har varit sakkunnig. Experter
har varit avdelningschefen vid Aktiebolaget Atomenergi fil. lic. Lars Carlbom, assessorn i
Svea hovrätt Anders Elowson, avdelningsföreståndaren vid radiofysiska institutionen vid
Karolinska sjukhuset docenten Arne Hedgran samt avdelningschefen vid Försvarets forskningsanstalt
fil. dr Torsten Magnusson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

bund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges
lantbruksförbund.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande
ärende om beredskapslagstiftning mot olyckor i atomenergianläggningar
och andra jämförliga händelser, atomolyckor, och jag vill då, innan jag går
in på själva lagstiftningsfrågan, lämna en från betänkandet hämtad allmän
orientering dels om den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet
samt om atomenergianläggningar och olyckshändelser vid driften av
sådana anläggningar, dels om sådana bestämmelser i gällande författningar
som är av intresse i detta sammanhang.

II. Den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet

A. Radioaktivitetens natur

Materiens olika atomer är alla byggda på samma sätt. De består av en
positivt laddad kärna av stor täthet omkretsad av negativt laddade elektroner.
Kärnan i sin tur är sammansatt av protoner och neutroner med ungefär
lika massor; protonerna är positivt laddade medan neutronerna saknar
laddning. Atomens kemiska egenskaper är bundna till antalet protoner i
kärnan. Då det förekommer kärnor med samma antal protoner, men olika
antal neutroner, får man atomer, som är kemiskt identiska men har olika
massor. Dessa varianter av ett och samma grundämne kallas isotoper;
exempel på sådana är U235 och U238 (U anger här grundämnet uran, som
har 92 protoner i kärnan, och siffrorna anger masstalet, d. v. s. summan av
antalet neutroner och protoner, vilken är 235 respektive 238 i dessa fall).

Ett radioaktivt ämne kännetecknas av att dess atomkärnor har ett överskott
av energi och att dessa därför sönderfaller under avgivande av strålning.
Till varje grundämne finns en eller flera sådana instabila isotoper (de
kallas radioisotoper till grundämnet i fråga). Denna strålning är av tre
slag, nämligen alfa-, beta- och gammastrålning, som särskiljes bl. a. genom
helt olika genomträngningsförmåga. Typisk alfa- och betastrålning har sålunda
en räckvidd i biologisk vävnad av ca 0,1 respektive 10 mm, medan
gammastrålning, som är likartad med röntgenstrålning, tämligen oförsvagad
kan genomtränga människokroppen. Genomträngningsförmågan är
emellertid också beroende av strålningens energi. Karakteristiska data för
ett radioaktivt ämne är förutom strålningens art och energi även dess halveringstid,
d. v. s. den tid under vilken aktiviteten nedgår till hälften.

Gemensamt för alfa-, beta- och gammastrålning är att strålningen framkallar
jonisation i det material som bestrålas, d. v. s. det uppstår elektriskt
laddade partiklar (joner) i strålningens spår. Det är denna jonisation som

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

är den primära orsaken till att biologisk vävnad påverkas av strålning.
Effekten blir beroende av huruvida hela kroppen eller endast vissa delar har
utsatts för bestrålning. I detta sammanhang gör man den från praktisk
synpunkt väsentliga distinktionen mellan extern och intern bestrålning,
allteftersom det radioaktiva ämnet befinner sig utanför eller inuti kroppen.
Exempel på extern bestrålning är den strålning för vilken en person utsättes,
då han befinner sig på ett fält med radioaktiv beläggning. Intern bestrålning
kommer till stånd genom förtäring av livsmedel eller vatten, som
blivit förorenat av radioaktiva ämnen, eller genom inandning av luft, som
är bemängd med radioaktiva partiklar eller gaser.

Vid extern bestrålning får man en i kroppen tämligen jämnt fördelad dos
av gammastrålning medan dosen från betastrålning, på grund av denna
strålningsarts ringa genomträngningsförmåga, begränsas till huden. Alfastrålningen
är utan betydelse i detta fall.

Vid intern bestrålning är såväl alfa- och beta- som gammastrålning effektiv,
men stråldosen1 är starkt beroende av det radioaktiva ämnets kemiska
natur, eftersom denna bestämmer ämnets omsättning i kroppen, t. ex. dess
upptagande från tarmen eller lungan, hur det fördelas i kroppen och hur
snabbt det utsöndras. Sålunda ger t. ex. J131 (radioaktiv jod med en halveringstid
på 8 dygn) en lokal dos till sköldkörteln, medan Sr90 (radioaktivt
strontium med en halveringstid på 28 år) har en tendens att fixeras i benvävnaden.
Om bestrålningen upprepas kan även små doser av Sr90, på
grund av ämnets långa halveringstid, så småningom ge upphov till en hög
ackumulerad dos.

B. Särskilt om intern strålning från livsmedel m. m.

För att få en uppfattning om riskerna för uppkomsten av intern strålning
och kunna bedöma vilka motåtgärder som kan bli erforderliga måste man
känna till hur de radioaktiva ämnena omsättes i mark, vatten, växter och
djur. Omsättningskedjan är mycket invecklad och mönstret växlar med
olika ämnen. Radioaktiviteten i en reaktor eller bränslebehandlingsanläggning
är sammansatt av ett par hundra kemiskt olikartade radioaktiva isotoper,
och dessa skiljer sig inbördes även genom att de har mycket olika
lång verkningstid. Somliga isotoper förlorar praktiskt taget sin radioaktivitet
på några få minuter eller timmar medan andra behåller den under
åtskilliga år. I den antydda omsättningskedjan har de båda nyssnämnda
ämnena, isotoperna J131 och Sr90, framträdande betydelse.

Om radioaktivitet utfälles över beväxt mark, kan både den kortlivade isotopen
J131 och den långlivade isotopen Sr90 medföra stora hälsorisker. Sker
utfallet över obeväxt mark, är den radioaktiva joden däremot utan betydelse;
aktiviteten avklingar innan den hunnit åstadkomma någon skada.

1 Som mått på stråleffekten användes begreppet stråldos. Dosen mätes vanligen i enheten rem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Växterna upptar aktivitet såväl genom bladsystemet som genom rötterna.
Strontium anrikas framför allt i växternas blad samt i stamdelarna, medan
blomställningar, frön och frukter får väsentligt lägre halt. Bland sådana
växtprodukter som användes direkt som människoföda är blomkål och potatis
samt mjöl och gryn av spannmål minst utsatta för radioaktivt strontium.
I morötter, rödbetor och rädisor uppträder däremot mer strontium,
och bladgrönsaker liksom även vitkål och liknande kålsorter blir strontiumrika.
Blast, hö och halm, som är viktiga fodermedel, är mottagliga för
strontium; och däri ligger en risk för att radioaktiviteten skall överföras
till mjölken hos kreatur som får dylikt foder.

Radioaktiv jod kan liksom strontium förorena växtprodukter, som direkt
användes till människoföda. Den största risken med joden är emellertid att
den via fodret uppträder i mjölken hos kreatur. Jodens korta halveringstid
gör det emellertid möjligt att använda mjölken till torrmjölk och mjölkprodukter
under förutsättning att dessa lagras några månader till dess strålningen
avtagit.

Icke all den aktivitet som upptages av mjölkproducerande djur avsättes
senare i mjölken. En stor del utsöndras med avföring och urin och kan vid
gödsling medföra risk för radioaktiv förorening (kontamination) av växtligheten.
Radioaktiviteten kan på denna väg på nytt komma att tillföras levande
djur.

Vid kontamination av hav och sjöar sprider sig de radioaktiva ämnena
med ytvattenströmmarna, men det kan taga lång tid innan en jämn fördelning
skett ned i de djupare vattenskikten. En koncentration av radioaktiviteten
äger i vissa fall rum, då denna upptages av i vatten levande organismer
och fiskar. Även dessa förhållanden är givetvis av betydelse från livsmedelssynpunkt.

Slutligen måste även dricksvattenfrågan uppmärksammas. Visserligen
ger kontaminering av t. ex. betesmarker risker vid betydligt lägre koncentrationer
än dem som kan ge upphov till farlig vattenaktivitet, men man
måste dock vara på sin vakt särskilt mot vatten som kommer från ytvattentäkter.
Grundvattnet skulle väl vid en olycka endast undantagsvis komma
att tillföras större mängder aktivitet, eftersom nedrinnande vatten renas
vid passage genom jord och sand.

C. Strålningens skadeverkningar

Frågan om vilken hälsofara det innebär att bli utsatt för joniserande
strålning har på senare år, både bland experter och lekmän, varit föremål
för en intensiv debatt. Härvid synes ha framgått att det vetenskapliga underlaget
är otillräckligt för att besvara många betydelsefulla frågor. Speciellt
föreligger osäkerhet när det gäller att bedöma verkningarna av små stråldoser.
Den helhetsbild man nu har av strålningens biologiska verkningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

kan dock icke väntas vara så felaktig, att det icke skulle vara möjligt att
på grundval därav åstadkomma rimliga handlingslinjer för de flesta praktiska
situationer.

Olika typer av celler och därmed olika vävnader varierar starkt ifråga
om strålkänslighet. Ofta gäller att en cell, som befinner sig i delning, är speciellt
känslig och detsamma gäller därför också vävnader i stark tillväxt eller
eljest med livlig celldelning. Relativt starkt strålkänsliga är sålunda de
blodbildande organen — benmärg, lymfkörtlar och mjälte — och vissa av
tarmarnas slemhinnor, medan t. ex. nervvävnad och muskler är mindre
känsliga. I detta sammanhang kan också nämnas att man anser människan
vara mera strålkänslig under barndomen och speciellt fosterstadiet än som
vuxen.

Biologisk vävnad har förmåga till återhämtning efter bestrålning, men
denna återhämtning kan vara ofullständig; och man måste räkna med att
många mindre stråldoser utspridda över lång tid kan samverka för att slutligen
ge upphov till en tydlig skada. Det kan emellertid även vid en engångsbestrålning
dröja många år, innan skadan yppar sig.

Man brukar skilja mellan somatiska och genetiska strålskador allteftersom
skadan visar sig hos den bestrålade individen själv eller hos hans efterkommande.

De somatiska strålskadorna kan i sin tur uppdelas i två grupper, nämligen
tidiga strålskador, d. v. s. skador med symptom inom några veckor, och
sena strålskador. Vad först angår de tidiga strålskadorna uppträder dessa
endast efter en bestrålning med hög dos. Ett viktigt och illustrativt fall är
då hela kroppen blir likformigt bestrålad. Om stråldosen erhålles under
kort tid (några timmar) anses följande gälla med avseende på symptom
och prognos för olika doser.

Stråldos rem	Symptom	Dödlighet %
Mindre än 25	Inga subjektiva symptom.	0
50—100	Strålsjuka i form av trötthet, illamå-ende och kräkningar för en mindre del av de bestrålade.	0
200—300	Strålsjuka för flertalet inom några timmar. Efter några veckor infektio-ner och blödningar.	5—25
450		50
450—600		50—100

Om dessa stråldoser erhålles utspridda under en tid av dagar till veckor
blir effekterna mindre. Några större möjligheter till medicinsk behandling

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

av den primära strålskadan torde för närvarande ej föreligga; behandlingen
får i stället taga sikte på att mildra symptomen.

Den direkta dödsorsaken vid tidiga strålskador är ofta sekundära infektioner,
vilka är en följd av skador på de blodbildande organen. Blodtransfusion
och behandling med antibiotika kan därför bli av betydelse.

Sena strålskador kan visserligen antagas vara förhållandevis sällsynta,
men de fordrar uppmärksamhet på grund av sin allvarliga natur.

Leukemi är en blodsjukdom, som yttrar sig i en okontrollerbar ökning av
antalet vita blodkroppar. Sjukdomen, som för närvarande anses obotlig,
uppkommer av obekant anledning spontant och har en naturlig frekvens av
omkring 5 fall per år och 100 000 människor. Att den dessutom kan framkallas
av strålning framgår bl. a. av erfarenheterna från atombombsexplosionerna
i Japan och från vissa typer av medicinsk strålbehandling, vid vilka
speciellt benmärgen utsatts för höga doser. Vissa skäl talar för att risken
för sjukdomens uppkomst sträcker sig över en 15-årsperiod efter en engångsbestrålning
och att den mest sannolika latenstiden är 5—6 år.

Lungcancer har tidigare varit en ofta förekommande dödsorsak bland
arbetarna vid vissa utländska gruvor med radioaktiva mineral. Även om det
är tydligt att andra miljöfaktorer varit av betydelse för sjukdomens uppkomst,
är det numera allmänt accepterat att andningsluftens höga koncentration
av radioaktivitet i gas- och dammform spelat en väsentlig roll. Förhållandena
har emellertid i dessa fall varit sådana att bestrålningen av andningsorganen
blivit relativt större än vad som kan förväntas vid andra typer
av strålexponering.

Sköldkörtelcancer anses i vissa fall ha uppstått till följd av medicinsk
behandling, som innefattat bestrålning av sköldkörteln. I de fall som rapporterats
har det varit barn som bestrålats under de första levnadsåren, och
sjukdomen har uppträtt vid anmärkningsvärt låga stråldoser. Frågan om
effekten av sköldkörtelbestrålning är viktig emedan J131, som hör till de
ämnen som lättast sprides till omgivningen vid en reaktorolycka, medför
sådan bestrålning. Det är i själva verket ej osannolikt att det är expositionen
för radioaktiv jod, som under flera veckors tid är den dominerande riskfaktorn
för dem som vistas i det kontaminerade området. Om vederbörande
under exponeringstiden regelbundet tillföres ett överskott av inaktiv jod,
kan emellertid upptaget av radioaktiv jod och därmed stråldosen i sköldkörteln
fås att minska väsentligt. En praktisk profylax är sålunda tänkbar
i detta fall.

Sarcom, d. v. s. svårartade tumörer i benvävnaden, har iakttagits som
yrkesskada bland personer som arbetat med radium och råkat få in det
i kroppen. Radium är en »bensökare», och tumörerna uppkommer av en
långvarig och punktvis intensiv bestrålning av benstommen från där fixerade
små mängder av radiet. Vid dessa skador har latenstiden vanligen varit
mer än 15 år. Kunskapen om radiumskador har utnyttjats för att bedöma

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

verkan av liknande intern bestrålning från kemiskt besläktade radioaktiva
ämnen, t. ex. Sr90, som är ett av de från risksynpunkt dominerande radioaktiva
ämnena vid reaktordrift.

Strålskador på foster som en följd av bestrålning av gravida kvinnor är
en risk, som fordrar speciell uppmärksamhet, eftersom många anser att
fosterskador kan väntas vid doser, som är lägre än de som innebär risk
för vuxna. Effekter i form av abnormiteter och utvecklingsrubbningar har
iakttagits men endast efter relativt hög bestrålning.

Vad härefter angår frågan om de genetiska stråleffekterna anses bestrålning
av könskörtlarna kunna åstadkomma sådana förändringar i arvsmassan
som ger upphov till defekter eller men hos individer i efterkommande
generationer. Kvantitativa uppskattningar av de genetiska riskerna leder
dock till den slutsatsen, att den enskilde individen som utsatts för joniserande
strålning ej har anledning befara att sannolikheten för att just hans
efterkommande skall visa några ärftliga defekter har ökat i någon omfattning
av betydelse. De genetiska riskerna kommer i stället i första hand att
avse långsiktiga verkningar på en hel befolkning, och det blir genomsnittsdosen
per individ summerad från födelsen upp till normal ålder för familjebildning
som är avgörande.

D. Högsta tillåtliga strålnivåer

Det finns f. n. icke några författningsmässiga svenska föreskrifter om
högsta tillåtliga stråldoser under olika förhållanden. Förefintliga anvisningar
om skyddsåtgärder har i huvudsak baserats på de strålskyddsrekommendationer,
som formulerats av International Commission on Radiological
Protection (ICRP). Organisationen har under år 1958 utfärdat rekommendationer,
som i korthet innebär följande.

Den högsta externa bestrålning -— räknat per år —— för vilken personal i
radiologiskt arbete får utsättas varierar enligt dessa rekommendationer med
hänsyn till vederbörandes ålder vid inträdet i det radiologiska arbetet. En
person som börjar sitt radiologiska arbete vid 18 år får ej utsättas för mer
än 0,1 rem/vecka = 5 rem/år, medan villkoret blir mindre strängt för den
som börjar senare. Dosen på ett kvartal får dock aldrig överstiga 3 rem.

När det gäller intern bestrålning, får normerna formen av högsta tillåtliga
koncentrationer av olika radioaktiva ämnen i dricksvatten och andningsluft.

ICRP:s rekommendationer för andra än i radiologiskt arbete sysselsatta
(»tredje man») innebär i huvudsak att exponeringen per individ ej får
överstiga 0,5 rem/år.

Det hittills sagda gäller förhållanden där man räknar med kontinuerlig
exponering, men ICRP gör också vissa bedömningar av engångsexponering,
vilka kan användas som underlag för handlande i olyckssituationer. Det

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

säges sålunda att en arbetstagare som erhållit en engångsdos på upp till 25
rem för den skull ej nödvändigtvis synes böra avstängas från vidare radiologiskt
arbete och att man i en nödsituation kan planera räddningsarbete
med utgångspunkt från en högsta tillåten engångsexponering av hälften av
denna dos (12,5 rem). Kvinnor i fruktsam ålder skall dock ej användas i
sådant arbete.

Några uttalanden om tillåtlig engångsexponering av tredje man vid en
olyckshändelse har ej givits av ICRP. Däremot har i Storbritannien gjorts
en utredning, som utmynnar i vissa rekommendationer i ämnet med sikte
på engelska förhållanden.

III. Något om atomenergianläggningar och om olyckshändelser vid
driften av sådana anläggningar

Inom atomindustrin förekommer flera olika typer av anläggningar vid
vilka radioaktiva ämnen hanteras, såsom gruvor, uranverk, atomreaktorer
och anläggningar för behandling och förvaring av använt bränsle. Från
risksynpunkt tilldrar sig reaktorerna det största intresset, men även bränslebehandlingsanläggningarna
måste uppmärksammas. Andra slag av anläggningar,
vilka inom överskådlig tid kan bli aktuella i svensk atomindustri,
innefattar däremot icke jämförbara risker för allmän säkerhet.

Processen i en atomreaktor bygger på upptäckten, att vissa grundämnen
har isotoper, vilkas kärnor undergår spontan klyvning under avgivande
av stora mängder energi. Den energimängd som utvecklas vid klyvningen
av en atomkärna är ca 50 miljoner gånger större än den som frigöres vid
förbränning av en atom kol.

En förutsättning för att man skall kunna utnyttja denna energikälla
är dock, att förloppet på något sätt kan göras självunderhållande. En ursprunglig
kärnklyvning måste ge upphov till åtminstone en ny klyvning.
Härigenom uppnås en s. k. kedjereaktion.

Det har visat sig, att av i naturen förekommande ämnen endast uran
låter sig arrangeras så, att en kedjereaktion kan etableras. Det är isotopen
uran 235 — vilken till 0,7 % ingår i det naturliga uranet — som i första
hand bidrar till att upprätthålla en kedjereaktion i arrangemang med naturligt
uran. Vissa andra atomslag kan genom bestrålning bringas att övergå i
isotoper, vilka är användbara i klyvningsprocesser. Sådana klyvbara ämnen
är dels uran 233, bildat ur ämnet torium, och dels plutonium 239, bildat ur
uran 238.

Kedjereaktionen framkallas i atomreaktorer av olika slag. Den vanligaste
typen av reaktor har atombränslet anordnat i s. k. bränsleelement,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

grupper av stavar eller plattor, där klyvningsprocessen äger rum. Om man
vill utnyttja starkt utspädda atombränslen, såsom naturligt uran, måste man
omge bränsleelementen med en s. k. moderator. Som sådan kan grafit eller
tungt vatten användas. Med rikare atombränslen kan reaktorn fås att fungera
med motsvarande mindre bränslemängd och billigare moderatorer, exempelvis
vanligt vatten, eller ingen moderator alls. Under klyvningsprocessen
utvecklas värme, och denna överföres från bränsleelementen till ett
kylmedel, en vätska eller en gas under högt tryck, som omspolar bränsleelementen
och därefter avlämnar värmen till ett nytt medium i en värmeväxlare.
Härvid kan energin direkt utnyttjas för uppvärmning eller också
kan den användas för generering av ånga, som sedan får driva en ångturbin. I
en speciell typ av reaktor får själva moderatorvattnet koka och därmed
tjänstgör reaktorn direkt som ångpanna.

Vid klyvningsprocessen uppkommer emellertid förutom värme även radioaktiv
strålning, huvudsakligen härrörande från klyvningsprodukterna, som
är en blandning av ett par hundra radioaktiva isotoper. Aktivitetsmängderna
i det utbrända atombränslet är mycket stora. Även efter mycket långa
avklingningstider — 100 dygn och däröver -— återstår i bränslet från en
kraftverksreaktor fortfarande radioaktivitet av en styrka som motsvarar
tonvis av radium. Aktiviteterna avklingar sedan ännu långsammare, allteftersom
de kortlivade isotoperna elimineras och de mera långlivade blir
dominerande.

Då bränslet avlägsnats ur reaktorn, är endast en del av de klyvbara atomerna
i reaktorbränslet utnyttjade. Av ekonomiska skäl söker man återvinna
uran och plutonium ur använt bränsle, så att det efter behandling
ånyo skall kunna användas. I bränslebehandlingsanläggningar undergår
bränsleelementen bearbetning av olika slag, mekanisk och kemisk. Större
delen av den aktivitet, som bränslet innehåller, uppträder slutligen som
flytande avfall av varierande aktivitetsgrad. Viss kvantitet av det lågaktiva
avfallet utspädes, så att det blir helt ofarligt, och släppes ut som avloppsvatten.
Resten av det lågaktiva avfallet ävensom det högaktiva flytande avfallet,
som huvudsakligen består av farliga långlivade isotoper, måste förvaras
på betryggande sätt under lång tid.

Beträffande både reaktorer och bränslebehandlingsanläggningar gäller
att åtskilligt kan och brukar göras för att förebygga okontrollerade utsläpp
av radioaktiva ämnen. I en reaktor brukar bränslet inneslutas på flera olika
sätt, och reaktorns centrala delar (reaktorkärnan) omges dessutom med
kraftiga strålskärmar av betong eller järn. Faran för omgivningen minskas
givetvis ytterligare om reaktorn förlägges till bergrum eller annan skyddad
plats. Många reaktorer är så konstruerade att de svarar på oavsiktliga förändringar
som ökar effekten med en automatisk stabilisering av denna.
Regelmässigt finns automatiska larmanordningar i anslutning till mätinstrument,
som på olika punkter inom reaktoranläggningen fortlöpande

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

registrerar förändringar i strålnivån. — Även bränslebehandlingsanläggningar
kan på liknande sätt göras förhållandevis driftsäkra.

Faran för att det, även om alla rimliga säkerhetsåtgärder vidtages, likväl
skall inträffa en allvarlig olycka i en atomenergianläggning anses allmänt av
den tekniska sakkunskapen vara mycket liten. Samtidigt brukar dock framhållas
att alla närmare omdömen om olycksriskerna måste bli i viss mån
osäkra. Riskförhållandena har utförligt behandlats i betänkandet å sid. 41 ff.
vartill här hänvisas.

Om det inträffar en olycka i en atomenergianläggning blir olyckans omfattning
och skadeverkningar i första hand beroende av mängden utsläppta
radioaktiva ämnen samt vidare av väderleken vid olyckstillfället och beläggningsområdets
befolknings- och naturförhållanden. Det är även i hithörande
frågor utomordentligt svårt att på teoretiska grunder göra några säkra uttalanden.
Enligt vissa experters bedömanden skulle, vid en olycka i en
reaktor nära en tätort frigjord luftaktivitet under en kort tid kunna utsätta
befolkningen i orten för hälsofarlig extern strålning. Även på marken utfälld
aktivitet skulle åtminstone vid höga aktivitetskoncentrationer kunna
ge upphov till en skadlig extern strålning. Risker av nu berörda slag förmodas
emellertid kunna komma att beröra endast ett förhållandevis litet
område. Däremot skulle de risker, som härrör från födoämnen från kontaminerade
jordbruksområden i tätortens omgivning, kunna få stor räckvidd.
I ett verkligt allvarligt fall antages radioaktiv jod kunna kontaminera hundratals
kvadratkilometer odlad mark i sådan grad, att vegetabiliska och animaliska
produkter därifrån ej kan användas på vanligt sätt under de närmaste
veckorna eller månaderna efter olyckan. På marken utfällt strontium
tros, dock inom ett betydligt mer begränsat område, kunna på motsvarande
sätt vålla jordbruket svårt avbräck under något år.

Den samlade praktiska erfarenheten av atomreaktorer i länder, från vilka
uppgifter föreligger, utgör några hundra reaktordriftår. Sedan den första
reaktorn togs i bruk i december 1942 har det inträffat ett begränsat antal
olyckor i atomenergianläggningar. Den första större olyckan inträffade år
1952 i NRX-reaktorn vid Chalk River i Canada. Denna reaktor, som före
olyckan hade en effekt av 30 MW1, är en reaktor med tungt vatten som moderator;
den är placerad i en byggnad som varken är gastät eller trycksäker.
Olyckan inträffade under försök vid låg effekt. Ett mekaniskt fel i avstängningsmekanismen
medförde att bränsleelementen upphettades, delvis till
smältning. Därvid förstördes reaktortanken med påföljd att aktivt kylvatten
strömmade ut i lokalerna. Reaktorstationen utrymdes vid olyckan, som
inträffade en fredag, men arbetet utanför reaktorlokalerna kunde återupptagas
redan följande måndag. En kraftig kontamination kvarstod dock inne
i lokalerna även sedan vattnet avlägsnats. Ingen människa skadades vid

1 MW är en förkortning av megawatt, som betyder miljon(er) watt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

olyckan. Något mer än ett år efter olyckan (den 1 februari 1954) var lokalerna
dekontaminerade och reaktorn återuppbyggd.

Under försök hösten 1955 med en experimentreaktor vid Arco i Idaho i
Förenta Staterna skedde en olycka på grund av att en tekniker missförstod
en order om snabbavstängning av reaktorn och i stället stängde av reaktorn
på vanligt sätt. Den tid, som avstängningen på detta sätt tog, var tillräcklig
för att höja temperaturen så att bränslestavarna delvis smälte. Reaktorkärnan
har kunnat tagas ut, ehuru detta har varit ett besvärligt och
tidsödande arbete. Ingen människa blev skadad vid olyckan.

I oktober 1957 inträffade i Windscale i Storbritannien en uppmärksammad
reaktorolycka. Den förolyckade reaktorn var av typen grafitmodererad uranmetallreaktor
med luftlcylning. Reaktorns effekt har ej offentliggjorts, men
den torde ha varit några hundra megawatt. Reaktorbyggnaden var ej gastät
och det öppna kylsystemet gav direkt förbindelse mellan bränslekanalerna
och ytterluften. Under vissa sällan förekommande operationer, som
man företog med reaktorn för att befria grafiten från däri upplagrad
energi, uppstod brand i grafiten. Branden kom att beröra ett stort antal
bränsleelement. Därvid frigjordes stora mängder gasformiga och lättflyktiga
klyvningsprodukter, som sedan spred sig till omgivningen genom ventilationsskorstenen,
vars filter blev satt ur funktion. Branden pågick ett till två
dygn. Någon extern strålrisk kunde ej påvisas i omgivningen. Däremot vållade
den på marken utfällda aktiviteten vissa strålrisker huvudsakligen
betingade av förekomsten av aktiv jod. Ingen toleransnivå för ett engångsfall
av denna karaktär hade officiellt fastställts för J131, som företrädesvis
uppträdde i mjölk från kor i området, men i samband med olyckan bestämdes
en viss sådan per liter mjölk. Ett stort kontrollprogram sattes i gång
för att kontrollera mjölk, som producerades i omgivningen. Maximalt omfattade
det område, inom vilket mjölken ej fick användas, ca 500 km2. Inga
personskador har konstaterats i samband med olyckan.

I juni 1958 inträffade en olyckshändelse i en fabrik för bearbetning av
90 %-igt U235 i Oak Ridge i Förenta Staterna. Två avdelningar av fabriken
stod i förbindelse med varandra genom en rörledning, vilken kunde avstängas
med en ventil. I den ena avdelningen höll man på med täthetsprovning
av rör- och tanksystemet, vilket ej innehöll klyvbart material. För
täthetskontrollen tillfördes systemet vatten, vilket sedan avtappades till en
200-1 tunna. I den andra avdelningen pågick arbete med en lösning innehållande
U235. Av någon anledning tätade ej ventilen i förbindelseledningen
mellan de två avdelningarna, varför U235 överfördes till den avdelning där
täthetsproven pågick. Vid avtappning av vad som antogs vara vatten från
systemet till 200 1-tunnan medföljde så mycket U235 att i tunnan så småningom
uppkom en kedjereaktion av samma slag som i en reaktor. När
effektutvecklingen började gav strålövervakningsinstrumenten larmsignal
och personalen utrymde byggnaden. Innan personalen hunnit lämna bygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

naden, hade dock åtta personer erhållit avsevärda doser gamma- och neutronstrålning.
Dessa personer visade samtliga symptom på strålexponering
varierande från endast blodförändringar till måttlig stralsjuka. Alla hai
emellertid sedermera återhämtat sig. För människor i omgivningen utanför
fabriken uppstod inga risker vid denna olycka, och dekontaminering av
fabriken utfördes på några dagar.

Den 15 oktober 1958 inträffade i Boris Kidric-institutet i Jugoslavien en
olycka i en reaktor med tungt vatten och naturligt uran. Vid olyckstillfället
pågick försök med reaktorn, varvid man använde reaktorn utan omgivande
strålskydd. Av misstag uppstod en kedjereaktion varvid sex personer som
arbetade intill reaktorn utsattes för stark strålning. De behandlades vid
Curie-institutet i Paris bl. a. med benmärgsinjektioner. En av patienterna
avled efter fyra veckor, men de övriga har återhämtat sig.

I en kemisk anläggning vid Los Alamos i Förenta Staterna inträffade den
30 december 1958 en olycka under arbete med att återvinna plutoniumrester.
Under omrörning av en uppslamning i ett kärl uppstod en kedjereaktion
utan att kärlet dock sprängdes. Operatören fick en mycket stor stråldos och
avled efter 35 timmar. Två personer i angränsande rum fick smärre doser
men kunde fortsätta i normal tjänstgöring.

IV. Gällande ordning

Utredningen har lämnat i huvudsak följande redogörelse för vad som
för närvarande gäller i fråga om lagstiftning och möjligheter att ingripa
på det här aktuella området.

A. Lagstiftning och offentlig kontroll på atomenergiomradet

Gällande bestämmelser

I länder där atomenergiverksamhet i större skala påbörjats eller planerats
har denna verksamhet regelmässigt omgärdats med lagregler som i en eller
annan form ställer den under statens kontroll. Ett väsentligt skäl härför är,
såvitt gäller stormakterna, att söka i verksamhetens militära betydelse.
Allmänt har emellertid önskemålet att inom respektive land få till stånd
en samlad insats på atomenergiområdet ansetts tala i samma riktning. Ett
ytterligare skäl för statlig kontroll ligger i de risker som är förbundna med
driften av atomreaktorer och vissa andra atomenergianläggningar.

Svenska lagbestämmelser, som är av intresse i detta sammanhang, finns

1 lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter in. m., atomenergilagen,
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) samt strålskyddslagen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 139

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Bestämmelserna i det år 1945 till stenkolslagen tillagda 9 kap.1 gör rätten
att eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltiga och vissa andra mineral
beroende av koncession av Kungl. Maj :t.

Enligt atomenergilagen kräves för förvärv, innehav, överlåtelse, bearbetning
och annan befattning med uran eller annat ämne som kan användas
såsom atombränsle tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer (1 §). Detsamma gäller även för den som vill uppföra,
inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne
som kan användas såsom atombränsle (2 §). Tillstånd må begränsas att
avse viss tid. Vid meddelandet av tillstånd enligt atomenergilagen så ock
under tillstånds giltighetstid må uppställas de villkor som finns påkallade
av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt; ett tillstånd kan när
som helst återkallas, om uppställt villkor icke iakttages eller eljest synnerliga
skäl föreligger därtill (4 §). — För tillsyn av atomenergilagens efterlevnad
och för samordning av den svenska atomenergiverksamheten har
Kungl. Maj :t med stöd av lagen tillsatt en delegation för atomenergifrågor
(atomenergidelegationen).

Genom ett tillägg år 1958 till 1 § expropriationslagen har möjligheter öppnats
till expropriation av fastighet för sådan atomreaktor eller annan atomenergianläggning,
som är till större gagn för orten eller eljest äger väsentlig
betydelse från allmän synpunkt, eller för skyddsområde kring sådan anläggning.
En bestämmelse som samma år infördes i byggnadslagen, 81 §
andra stycket, förbjuder nybyggnad utan länsstyrelsens medgivande inom
sådant område i närheten av atomenergianläggning, där risk kan antagas
föreligga för skadlig strålning från anläggningen.

Strålskyddslagen ställer i princip allt radiologiskt arbete — varmed förstås
bl. a. arbete med radioaktivt ämne och arbete vid anläggning för utvinning
av atomenergi — under kontroll av en strålskyddsmyndighet (medicinalstyrelsens
stålskyddsnämnd). Sålunda fordras för bedrivande av
radiologiskt arbete tillstånd av strålskyddsmyndigheten (2 § första stycket).
I lagen föreskrives vidare bl. a. att, om tillstånd till radiologiskt arbete
meddelas för annan än enskild person som själv skall förestå verksamheten,
för denna skall finnas en av strålskyddsmyndigheten godkänd föreståndare
(4 §). Strålskyddsmyndigheten äger i övrigt förbinda ett tillstånd med de
villkor och föreskrifter som finns erforderliga från strålskyddssynpunkt
(5 § första stycket).

Beträffande det inbördes förhållandet mellan atomenergilagen och strålskyddslagen
gäller i princip enligt strålskyddslagen, att tillstånd enligt

1 I ett betänkande som avlämnats år 1958 (SOU 1958:41) av särskilt tillkallad utredningsman
föreslås 9 kap. stenkolslagen upphävt och ersatt med en särskild uranlag. Enligt detta förslag
skall för jordägare och vissa andra i stor utsträckning råda frihet att utan tillstånd av
myndighet efterforska och undersöka uranfyndighet, men för bearbetning av sådan fyndighet
skall alltid krävas statlig koncession.

Kungl. Maj:is proposition nr 139 år 1960

denna lag ej erfordras för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen
(2 § sista stycket). När tillstånd beviljas enligt atomenergilagen, äger
emellertid strålskyddsmyndigheten meddela de särskilda föreskrifter som,
utöver de för tillståndet gällande villkoren, erfordras för strålskyddet; avser
tillståndet atomreaktor eller annan atomenergianläggning skall dock fråga
om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd
mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, underställas
Kungl. Maj:t (5 § sista stycket).

Strålskyddslagen avser att skydda såväl anställda som är sysselsatta i
radiologiskt arbete — och i denna del har lagen karaktär av arbetarskyddslag
— som även utomstående mot skador -av joniserande strålning.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att tidigare denna dag beslutats
remiss till lagrådet om ett förslag till provisorisk lagstiftning om
skadeståndsansvar och försäkring vid åt omreaktor drift m. m. (atomansvarighetslag),
vilket förslag grundats på ett av särskilt tillkallade sakkunniga,
atomskadeutredningen, avgivet betänkande (SOU 1959: 34). I förslaget stadgas
bl. a., att innehavare av atomreaktorer och vissa andra anläggningar —
intill vissa för en och samma händelse och för varje dödad eller skadad
person maximerade belopp — skall vara strikt ansvariga för s. k. atomskador
(främst skador av radioaktiv strålning från atombränsle eller atomprodukt).
Innehavare av anläggning av ifrågavarande slag skall enligt förslaget
vara skyldig att teckna av myndighet godkänd ansvarighetsförsäkring
eller ställa annan betryggande säkerhet.

Offentlig kontroll

Frågor om koncession att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller
annan atomenergianläggning avgöres av Kungl. Maj :t efter föredragning av
chefen för handelsdepartementet. Ärendenas förberedande behandling är
numera i stor utsträckning koncentrerad till atomenergidelegationen. Delegationen,
som har att pröva projekten från såväl samhällsekonomisk synpunkt
som säkerhetssynpunkt, inhämtar yttranden från olika berörda myndigheter
och organ. Bland dem som regelmässigt hörs i ett ärende av ifrågavarande
slag märks strålskyddsnämnden och länsstyrelsen i det län där
anläggningen skall uppföras samt Aktiebolaget Atomenergi (såvida icke
bolaget är sökande). Utlåtande brukar även inhämtas från andra myndigheter,
såsom statens vatteninspektion, fiskeristyrelsen, försvarsstaben och
civilförsvarsstyrelsen. Meteorologisk och hydrologisk expertis inkopplas
underhand på ärendet.

Vid behandlingen av en koncessionsansökan har delegationen att beakta
såväl förhållandena vid normal drift som olycksriskerna och följderna av
en eventuell olycka. Beträffande strålskyddet vid normala driftsförhållan -

Kungl. Maj.ts proposition nr i39 år 1960

den bygger delegationen på utredningar och bedömningar av strålskyddsnämnden.
Säkerhetsfrågorna i samband med en eventuell olycka utreds
av en av delegationen tillsatt reaktorförläggningskommitté, inom vilken
både reaktorteknisk och radiofysisk expertis är företrädd.

Granskningen av en koncessionsansökan omfattar en mångfald invecklade
problem. En uppfattning om problemens art ger följande, av reaktorförläggningskommittén
i dess rapport nr 1 till atomenergidelegationen
gjorda sammanställning av vad en koncessionsansökan rörande en atomreaktor
bör innehålla:

1. Reaktorns konstruktion, reaktivitetsbudget, avsedda driftsförhållanden
inkl. detaljerade uppgifter om organisationen härför samt den ingående
personalens kompetens, anordningar för kontroll och reglering av driften,
varvid särskilt förhållandena vid igångsättandet måste beaktas, säkerhetsanordningar.

2. Reaktorbyggnaden inkl. anordningar för handhavande av radioaktivt
material inkl. avfall (fast, flytande och gasformigt).

3. Anläggningens belägenhet inkl. meteorologiska och hydrografiska förhållanden
samt nuvarande och förutsedda bebyggelseförhållanden i omgivningen.

4. Anordningar för förvaring av färskt och använt bränsle.

5. Anordningar och åtgärder med hänsyn till strålningsrisker vid normal
drift. Redogörelse för strålskyddsorganisationen. (Uppgifterna på denna
punkt bör — oberoende av om sådana lämnas under annan punkt — vara
så fullständiga, att de är tillräckliga för strålskyddsmyndighetens bedömande
av strålskyddet vid anläggningen.)

6. Risker, som kan uppträda vid en olycka inkl. brand.

7. Katastrofberedskap — åtgärder och organisation.

Några allmängiltiga normer beträffande förläggning av reaktorer och
andra atomenergianläggningar samt beträffande säkerhetskraven vid dessa
har hittills icke utformats. Varje projekt bedömes med hänsyn till sina speciella
karakteristika samt med beaktande av förläggningsplatsens folktäthet
ävensom geologiska, meteorologiska och hydrologiska förhållanden. Såsom
villkor för koncession har hittills i ett par fall föreskrivits att kring
anläggningen skall finnas en skyddszon på en eller ett par kilometer, och
i dessa fall har dessutom Kungl. Maj :t i samband med beslutet i koncessionsfrågan
uppdragit åt atomenergidelegationen att följa befolknings- och
bebyggelseutvecklingen inom ett i beslutet närmare angivet område utanför
skyddszonen.

I koncessionsvillkoren kan innehavaren av en atomenergianläggning åläggas
att hålla viss personell och materiell katastrofberedskap vid anläggningen.
Villkoren i detta hänseende kan utformas t. ex. så, att anläggningen
icke får tagas i bruk förrän atomenergidelegationen godkänt innehavarens
beredskapsåtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

En atomenergianläggning som tagits i bruk står under fortlöpande tillsyn
av atomenergidelegationen, utom såvitt gäller strålskyddet vid normala
driftsförhållanden, i vilket hänseende strålskyddsnämnden är tillsynsmyndighet.

Av naturliga skäl har atomenergidelegationen och strålskyddsnämnden
ännu icke hunnit utbilda någon praxis beträffande tillsynsverksamheten.
Man har emellertid tänkt sig att denna verksamhet skall utövas dels genom
inspektioner, dels genom granskning av rapporter från koncessionshavaren.
Avsikten är att den som driver en atomenergianläggning regelmässigt skall
åläggas att föra journaler rörande viktigare driftsförhållanden vid anläggningen.
Särskilt viktigt är naturligtvis att varje olyckstillbud journalföres
och rapporteras. Vidare skall alltid finnas en personalförteckning som möjliggör
återkommande kontroll av att anläggningen är bemannad med kompetent
personal. Det förutsättes slutligen att säkerhetsinstruktioner utfärdas
för personalen och att tillsynsmyndigheterna underrättas om innehållet i
dessa.

B. Annan lagstiftning av betydelse för allmän säkerhet m. m.

Allmänna regler

Vad tidigare sagts om de tänkbara verkningarna av en atomreaktorolycka
torde utvisa, att det i händelse av en dylik olycka kan bli nödvändigt
för ansvariga myndigheter att, i trakter som blivit belagda med radioaktiva
ämnen, till allmänhetens skydd vidtaga extraordinära åtgärder som inskränker
enskildas rörelsefrihet och på annat sätt inkräktar på enskildas
eljest rättsligt skyddade intressen. Bland dylika åtgärder märks främst —
förutom i begynnelseskedet utrymningar och avspärrningar av farliga områden
— kontroll- och regleringsåtgärder av skilda slag beträffande vattenoch
livsmedelsförsörjningen. Särskilt kan anledning finnas att inskrida mot
användningen av kontaminerad mjölk och gröda samt dricksvatten från ytvattentäkter
och öppna brunnar. Inom begränsade områden kan inskränkningar
avseende jordbruksdriften överhuvudtaget behöva vidtagas. Dessutom
kan myndigheterna för att lindra skadeverkningarna av en atomolycka
eventuellt behöva taga enskildas arbetskraft och egendom i anspråk.

Den frågan inställer sig då i vilken utsträckning myndigheterna i katastrofsituationer
av ifrågavarande slag redan enligt gällande lagstiftning kan
anses ha tillräckliga maktbefogenheter för att även med uppoffring av enskilda
intressen anordna ett effektivt skydd för allmänheten. I detta sammanhang
brukar hänvisas bl. a. till allmänna nödrättsregler. Enligt allmänna
rättsgrundsatser anses i vissa lägen vem som helst kunna göra in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

trång i annans rättssfär under förutsättning att detta sker för att avvärja
en skada som är att bedöma som väsentligt allvarligare än den som kan beräknas
följa av intrånget. Dessa grundsatser gäller till skydd både för enskilda
intressen -—- egna och andras — och för viktiga allmänna intressen.
Ingen lär väl bestrida att polismyndigheter och andra offentliga organ —
oavsett vad som i övrigt må vara stadgat i lag om deras befogenheter — måste
anses ha åtminstone samma rättsliga möjligheter som medborgarna i gemen
att avvärja en fara som hotar viktiga allmänna eller enskilda intressen.
Redan av detta skäl torde därför för allmän ordning och säkerhet
ansvariga myndigheter vid en atomreaktorolycka exempelvis kunna förordna
om tillfälliga utrymningar och avspärrningar av begränsade områden
där uppenbar livsfara föreligger. Osäkert är däremot, huruvida allmänna
rättsgrundsatser utgör ett tillfredsställande rättsligt underlag för
dylika åtgärder om det — utan att en omedelbar livsfara förelåg -— skulle
vara fråga om att utrymma ett samhälle eller delar av ett samhälle på obestämd
tid. Likaså är det ovisst om myndigheterna med hänvisning till sådana
grundsatser skulle kunna exempelvis förbjuda användningen av livsmedel
från områden med radioaktiv beläggning för att förebygga en kanske
svårberäknelig fara för strålskador vid förtäring av sådana livsmedel.

Bestämmelser om upprätthållande av allmän ordning och säkerhet finns
bl. a. i länsstyrelseinstriiktionen (SFS nr 333/1958). Enligt 5 § i instruktionen
har länsstyrelsen i egenskap av högsta polismyndighet i länet att
övervaka att »allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthålles»
samt att »i händelse något däremot stridande förekommer» tillse
»att erforderliga åtgärder varda vidtagna». För detta ändamål äger länsstyrelsen
enligt 7 § i instruktionen stadga erforderliga viten. Sådana viten
kan utsättas såväl i till allmänheten riktade ordningsföreskrifter av tillfällig
natur eller med lokal begränsning som i särskilda förelägganden riktade
till en eller flera bestämda personer. Länsstyrelseinstruktionen ger
dock icke närmare besked om vilka förfaranden eller åtgärder som får
förbjudas eller påbjudas i denna ordning.

Ej heller i andra författningar angående polisverksamheten har polisens
och andra myndigheters befogenheter gentemot enskilda i katastrofsituationer
uttömmande reglerats. I speciallagstiftning för särskilda områden såsom
hälsovården, livsmedelskontrollen och brandskyddet finns emellertid
spridda bestämmelser som utrustar myndigheterna med makt att göra vissa
ingrepp i enskildas vanligen rättsligt skyddade intressen. Somliga av dessa
bestämmelser skulle kunna utnyttjas även för att bekämpa verkningarna
av en olycka i en atomenergianläggning, och för de viktigaste av dem skall
här lämnas en kortfattad redogörelse. Därvid kommer materialet att disponeras
efter åtgärdernas art (avspärrning och utrymning, kontrollåtgärder
etc.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Avspärrning och utrymning

Bland åtgärder, som kan behöva vidtagas i samband med en olyckshändelse
i en atomenergianläggning, har redan nämnts avspärrning och utrymning
av områden, där radioaktiva ämnen kan väntas uppträda i hälsofarlig
mängd. Under den allra första tiden efter olyckan — medan den luftburna
radioaktiviteten ännu utgör en fara — kan det också vara behövligt att
utfärda temporärt utegångsförbud.

Utomlands har det stundom lagts på civilförsvaret att skydda allmänheten
mot verkningarna av naturkatastrofer och andra olyckor i fredstid, och vederbörande
civilförsvarsmyndighet torde då regelmässigt ha stora möjligheter
att besluta om erforderliga åtgärder, bland dem även utrymning och
avspärrning. Den svenska civilförsvarslagen (SFS nr 536/1944) innehåller
visserligen utförliga bestämmelser om utrymning, men i vårt land har civilförsvaret
i princip ej några uppgifter under fredsförliållanden, och ifrågavarande
utrvmningsbestämmelser kan ej sättas i kraft med anledning av
en i fredstid inträffad atomolycka.

Är en olycka i en atomenergianläggning förenad med brand kan i viss
utsträckning stöd för en avspärrningsåtgärd hämtas i brandlagen (SFS nr
521/1944). Enligt 14 § i denna lag äger nämligen brandbefälet bereda
brandstyrkan tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen och förfoga
över enskild egendom, i den mån så erfordras för släckningsarbetet. Olyckor
i atomenergianläggningar kan emellertid, sasom förut framhållits, mycket
väl tänkas inträffa utan samband med brand.

Dessutom kan man vid en atomenergiolycka icke räkna med att den väsentliga
faran för allmänheten skall vara begränsad till själva olycksplatsen.
Förhållandevis stora områden på långt avstånd från olycksplatsen kan i
ogynnsamma fall bli belagda med radioaktivitet i sådan mängd, att människor
icke kan vistas där oskyddade utan risk för strålsjukdomar eller
strålskador. Bestämmelsen i 13 § 2 mom. epidemilagen (SFS nr 443/1919
m. ändr. bl. a. 219/1952), som ger Kungl. Maj:t befogenhet att då »utomordentliga
förhållanden påkalla det---förordna om avspärrning av

visst område för att hindra spridning av smittsam sjukdom» kan här icke
utnyttjas för att genomföra erforderliga avspärrningar, eftersom strålsjukdomar
icke är att hänföra till smittsamma sjukdomar.

Däremot skulle väl trafiken på allmänna vägar genom hälsofarliga områden
kunna inskränkas i erforderlig grad med stöd av 61 § 1 mom. vägtrafikförordningen
(SFS nr 648/1951). Länsstyrelsen eller, beträffande
stad, lokal myndighet äger enligt detta författningsrum besluta om de särskilda
åtgärder för reglering av trafiken som kan erfordras beträffande
viss allmän väg eller samtliga vägar inom visst område. För en fullständig
avspärrning eller för utrymning av farliga områden lämnar vägtrafikförordningen
dock uppenbarligen icke stöd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

I vilken utsträckning myndigheterna utan stöd i lag — med åberopande
endast av allmänna rättsgrundsatser —- skulle kunna förordna om avspärrning,
utrymning och utegångsförbud för att skydda allmänheten mot skador
av radioaktiv strålning är, såsom i inledningen till detta kapitel påpekats,
en svårbedömd fråga. Dock må här erinras om att länsstyrelsen under
senare år åtminstone vid ett par olyckor av stor omfattning, nämligen vid
Götaälvsraset i Lilla Edet den 7 juni 1957 och vid explosionsolyckan i Moheda
den 23 juli 1958, ansett sig kunna såväl avstänga trafiken på vissa
trafikleder som avspärra förhållandevis stora markområden. Länsstyrelsen
utfärdade i båda fallen vissa vitessanktionerade ordningsföreskrifter i dessa
hänseenden. Utrynmingsfrågorna synes däremot vid båda dessa olyckor
ytterst ha lösts på frivillighetens väg. Myndigheterna anmodade visserligen
familjerna i ett antal hus att utrymma sina bostäder och ordnade inkvarterings-
och utrymningsfrågan för de evakuerade, men något vitessanktionerat
beslut i saken lär icke ha fattats. Det blev icke heller aktuellt att med
tvång förmå någon att ställa sig anmaningen om utrymning till efterrättelse.

Kontrollåtgärder

I händelse av en atomolycka måste mätningar företagas inom stora områden
för att fastställa radioaktivitetens utbredning. Bland objekten för
mätningarna må nämnas luften, marken med växande gröda, sjöar och
vattendrag, vattentäkter, mjölk, kreatur och fisk. Såsom ett underlag för
bedömandet av vilka påbud och förbud som måste utfärdas beträffande
vatten- och livsmedelsförsörjningen är det dessutom nödvändigt att taga
prover från kontaminerade föremål för analys på vetenskapligt utrustade
laboratorier. Vidare skulle vid en större olycka i anslutning till avspärrade,
hälsofarliga områden sannolikt behöva upprättas kontrollstationer. Genom
dessa stationer skulle alla som lämnade avspärrade områden vara tvungna
att passera för undersökning av om de på kroppen, i kläderna eller i sina
ägodelar medförde radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd. Undersökningarna
skulle huvudsakligen bestå i relativt enkla mätningar.

Livsmedel är enligt gällande lagstiftning underkastade en omfattande
hälsokontroll. Enligt 92 § 1 mom. livsmedelsstadgan (SFS nr 824/1951 m.
ändr. bl. a. 271/1957) äger hälsovårdsnämnden »så ock annan myndighet
eller befattningshavare, som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna
stadga —---- var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersök ning

av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, vare sig anledning
till anmärkning mot varan förekommit eller ej». Vid bedömandet av räckvidden
av denna bestämmelse måste emellertid hållas i minnet, att spannmål,
sockerbetor och andra vegetabiliska livsmedelsråvaror enligt 1 § 1 mom.
andra stycket livsmedelsstadgan icke är att hänföra till livsmedel. Ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

torde växande gröda vara att anse som livsmedel. I övrigt förstås med livsmedel
enligt första stycket i nyssnämnda moment »varje till förtäring av
människor avsedd vara» som icke är att hänföra till läkemedel.

Bland övriga bestämmelser av intresse i detta sammanhang märkes 32 och
33 §§ hälsovårdsstadgan (nr 663/1958), som ger hälsovårdsnämnden vissa
möjligheter att förordna om fysikalisk-kemisk undersökning av vatten,
som inom hälsovårdstätort genom allmän anläggning för vattenförsörjning
tillhandahålles som dricksvatten, för hushållsändamål eller annat liknande
ändamål.

De nu återgivna författningsbestämmelserna ger visserligen stöd endast
för en mindre del av de undersökningar av bl. a. födoämnen och vatten
som kan behöva företagas i anslutning till en atomolycka. Dylika undersökningar
förutsätter emellertid i allmänhet blott tämligen obetydliga ingrepp
i enskilds rätt, och några betänkligheter skulle väl därför knappast
möta mot att i en katastrofsituation förordna härom även utan lagstöd. Att
märka är även att företagandet av undersökningar av detta slag måste anses
ligga helt i linje med de allmänna tankegångar som uppbär gällande hälsovårds-
och livsmedelslagstiftning.

Beträffande de undersökningar av personer, som kan behöva göras vid
särskilda kontrollstationer, är läget däremot i viss mån ett annat. Så snart
fråga är om ett ingrepp i den kroppsliga integriteten eller i den personliga
friheten lär lagstöd i allmänhet icke kunna undvaras.

I strålskyddslagen har icke stadgats någon allmän skyldighet för den som
blivit utsatt för skadlig strålning från radioaktiva ämnen att underkasta
sig läkarundersökning eller annan undersökning. I 12 § tredje stycket i
denna lag föreskrives endast — såvitt här är av intresse — att den som på
grund av sitt arbete kan antagas ha varit utsatt för joniserande strålning
och som företer tecken på skada av sådan strålning ofördröjligen skall undergå
läkarundersökning.

Ingrepp i enskilds rätt att förfoga över egendom

Den radioaktivitet som vid en olycka i en atomenergianläggning frigöres
i luftburen form sprider sig med vinden och avsätter sig undan för undan
på mark- och vattenytor. Den förmåga radioaktiviteten har att från mark
och vatten via djur och växtlighet nå människor gör att det vid en atomolycka
kan bli nödvändigt att genomföra hårda restriktioner ifråga om vatten-
och livsmedelsförsörjningen i en olycksdrabbad trakt. Även andra objekt
än vatten och födoämnen kan för övrigt tänkas bli radioaktiva i sådan grad,
att ingripanden till skydd för allmänheten blir ofrånkomliga. De ingrepp
i enskilds egendom som det här kan bli fråga om är givetvis av en helt
annan och allvarligare karaktär än de förut behandlade kontrollåtgärderna.
Såsom exempel på åtgärder som kan behöva vidtagas kan nämnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

förbud mot användning av mjölk, omhändertagande och förstörande av
en skörd, nedslaktning av kreatur och förbud mot fiske.

Endast i begränsad omfattning lämnar gällande lagstiftning stöd för de
åtgärder, som enligt vad nu sagts kan påkallas av en atomolycka. Enligt
7 § 1 mom. livsmedelsstadgan får vara, som kan antagas vara skadlig
att förtära, ej saluhållas eller eljest överlämnas till annan för att användas
som livsmedel. Då utomordentliga förhållanden påkallar det, kan
enligt 3 mom. i samma paragraf Kungl. Maj :t till förhindrande av uppkomsten
av sjukdom utfärda förbud mot saluhållande av vara härrörande
från viss plats. 94 § livsmedelsstadgan ger slutligen hälsovårdsnämnden
vissa befogenheter att omhändertaga och förstöra vara som enligt
7 § icke får saluhållas eller eljest användas som livsmedel. Räckvidden
av dessa olika föreskrifter är emellertid, från den synpunkt det här gäller,
begränsad. Såsom tidigare utvecklats betraktas enligt stadgan bl. a. växande
gröda och spannmål icke som livsmedel.

Den befogenhet som enligt 5 § epizootilagen (SFS nr 105/1935) tillkommer
myndighet att i visst fall förordna om nedslaktning av kreatur gäller
endast i samband med vissa i lagen uppräknade sjukdomar och till dem
hör icke strålsjukdomar.

Hälsovårdsnämnden har, enligt 72 § andra stycket hälsovårdsstadgan,
vissa möjligheter att inskrida mot sådant vatten från allmän anläggning för
vattenförsörjning eller från visst vattenhämtningsställe som blivit kontaminerat.

Ser man slutligen till allmänna rättsgrundsatser om nödrätt nödgas man
konstatera, att det är synnerligen ovisst i vilken utsträckning dessa här
skulle kunna användas för att fylla luckorna i lagstiftningen. Det förtjänar
dock att nämnas, att länsstyrelsen vid den tidigare omnämnda olyckan
i Moheda ansåg sig kunna utfärda förbud mot betning och vattning av
kreatur på vissa oljedränkta mark- och vattenområden.

Tjänsteplikt och förfoganderätt

Stora personella resurser kan behöva sättas in i kampen mot
en olycka i en atomenergianläggning. Den polis-, brand- och sjukvårdspersonal
som står till länsstyrelsens omedelbara förfogande skulle sannolikt
icke utan hjälp utifrån kunna lösa alla förekommande arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen lär dock i betydande omfattning kunna skaffa hjälp från
utomstående myndigheter och organ. Enligt förordningen angående användande
av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för
eldsläckning och andra dylika ändamål (SFS nr 585/1915) kan militär rekvireras
även för att bekämpa en olycka av ifrågavarande slag; polisreglementet
(SFS nr 332/1948) och kungörelsen om stats- och reservpolis (SFS nr

Kungl. Mcij:ts proposition nr 139 år 1960

448/1932) öppnar möjligheter för länsstyrelsen att tillkalla polisförstärkning.
Dessutom skulle länsstyrelsen med all sannolikhet kunna påräkna viss
frivillig hjälp från civilförsvarspersonal.

Någon allmän skyldighet föreligger icke för enskilda att vid katastroftillfällen
biträda myndigheterna. Däremot innehåller 10 § brandlagen en bestämmelse
som i och för sig skulle kunna tillämpas vid en olycka i en
atomenergianläggning som är förenad med brand. Där stadgas att envar,
som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som
vistas i orten, är pliktig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd
tillåter det, medverka vid släckning av brand. Brandlagen måste emellertid
antagas få förhållandevis ringa betydelse i detta sammanhang. Sålunda
är att märka, att brandlagen icke torde ge myndigheterna möjlighet att
skaffa den yrkesutbildade arbetskraft som vid en atomolycka kan behövas
för särskilda uppgifter, t. ex. personal för radioaktivitetsmätningar.

Nyligen har antagits en allmän tjånstepliktslag (SFS nr 83/1959). Denna
lag är emellertid uteslutande avsedd för krigs- och beredskapsförhållanden.
Den skall således icke kunna sättas i kraft i fredstid för att bekämpa naturkatastrofer
och andra liknande olyckor.

Behovet av materiella resurser vid en olycka i en atomenergianläggning
måste naturligtvis bli beroende av en mängd olika faktorer,
bland dem den olycksdrabbade traktens karaktär och bebyggelse. Förutom
brandmateriel och annan materiel för bekämpande av själva olyckshärden
kan vid en allvarlig olycka behövas tillgång till en stor bilpark, åtskilliga
instrument för radioaktivitetsmätningar och andra undersökningar
samt dyrbar specialutrustning för särskilda uppgifter (jfr Götaälvs- och
Mohedaolyckorna där mudderverk och tankbilar måste rekvireras).

Den materiel som behövs för att angripa själva olyckshärden måste givetvis
finnas på platsen. I samband med redogörelsen för koncessionsförfarandet
beträffande atomenergianläggningar har nämnts att reaktorförläggningskommittén
rekommenderat, att en koncessionssökande på förhand
färdigställer en katastrofplan. Uppenbarligen finns möjligheter för Kungl.
Maj :t att föreskriva att en anläggningsinnehavare skall hålla en nödig katastrofberedskap
med erforderlig materiel av olika slag.

Vidare har länsstyrelsen och denna underställda myndigheter och organ
tillgång till åtskillig materiel av betydelse i detta sammanhang. Särskilt
bör här nämnas, att den utrustning som finns i civilförsvarets länsförråd
kan utnyttjas även i fredstid. Bilar och instrument för mätningar torde kunna
erhållas från försvaret i samband med begäran om militär handräckning.

Skulle de resurser som sålunda står till myndigheternas förfogande icke
räcka, finns emellertid för närvarande icke tillräckliga möjligheter att
tvångsvis rekvirera förnödenheter från allmänheten. I begränsad omfattning
skulle möjligen någon gång länsstyrelsen kunna tänkas ha rekvisi -

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

tionsrätt enligt bestämmelserna i lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla
förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov (SFS nr 242/1932).
Bestämmelsen i 14 § brandlagen, enligt vilken brandbefälet, där så finnes
nödigt för släckning eller räddning, äger nyttja brunn, vattenledning, redskap,
telefon, hästar eller fordon, kan icke väntas bli av större betydelse i
detta sammanhang.

Allmänna förfogandelagen (SFS nr 279/1954), som ger myndigheterna
vidsträckta befogenheter att rekvirera förnödenheter av varjehanda slag, är,
liksom den tjänstepliktslag som nyligen antagits, avsedd att tillämpas endast
under krigs- och beredskapsförhållanden. Detsamma gäller civilförsvarslagens
bestämmelser i samma ämne.

V. Huvuddragen i förslaget
Utredningen

Utredningen har till utgångspunkt för sitt arbete tagit den svenska atomenergiverksamheten
sådan denna planlagts av statsmakterna och således
i första hand inriktat uppmärksamheten på olyckshändelser och andra
allvarligare driftstörningar av det slag som skulle kunna tänkas inträffa i
stationära atomreaktorer och bränslebehandlingsanläggningar
som kommer att uppföras i vårt land under 1960-talet.

Med den omsorgsfulla granskning som i Sverige i samband med beviljandet
av koncessioner och även eljest ägnas och kommer att ägnas atomenergianläggningarnas
speciella säkerhetsproblem är det enligt utredningens
uppfattning osannolikt — om också icke helt uteslutet — att det vid
driften av en sådan anläggning skall inträffa en olycka som resulterar
i att större mängder radioaktiva ämnen utsprids från anläggningen. Det
förhåller sig enligt utredningen ej heller så, att, om det trots allt skulle
inträffa en dylik olycka, verkningarna av denna med nödvändighet måste
bli svårare än de vid en allvarlig olycka inom annan industriell verksamhet.
Utredningen uppställer frågan, om det i detta läge verkligen behövs
några särskilda åtgärder till skydd för allmänheten speciellt mot atomindustriolyckor.
Det kunde, anför utredningen, synas mer befogat att
inordna problemet i dess större sammanhang och pröva huruvida i vårt
land finns behov av en allmän lagstiftning för katastrofsituationer av skilda
slag. Bortsett från att ifrågavarande spörsmål icke rymmes inom ramen
för de direktiv som gäller för utredningen anser sig utredningen emellertid
kunna konstatera, att skadeverkningarna vid en atomolycka måste få

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

en särpräglad karaktär. Radioaktiviteten påverkar människor, djur och
växter efter ett invecklat mönster, och den kan stå kvar under mycket lång
tid. Det fordras tillgång till kvalificerad arbetskraft och särskild utrustning
om radioaktiviteten skall kunna lokaliseras och dess verkningar bekämpas
på rätt sätt; vissa administrativa förberedelser kan icke heller utan allvarlig
olägenhet undvaras. Ytterligare skulle den ovisshet, som råder rörande
myndigheternas befogenheter enligt gällande bestämmelser och allmänna
rättsgrundsatser att göra ingrepp i enskildas rätt för att undanröja hälsorisker
för allmänheten, sannolikt bli mer besvärande vid en atomolycka
än som är fallet i sådana mer akuta nödsituationer som kan uppstå i samband
med andra olyckor. Slutligen måste hänsyn även tagas till att våra
erfarenheter av atomdrift ännu är mycket begränsade. Oaktat riskförhållandena
i sin helhet f. n. ej ter sig ogynnsamma, anser utredningen
därför att det kan finnas skäl att i beredskapssyfte i lag särskilt reglera
samhällets och enskildas medverkan vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar.

Såsom en bakgrund till studiet av organisatoriska frågor och frågor
rörande de maktbefogenheter med vilka ansvariga myndigheter bör utrustas
för att kunna skydda allmänheten mot strålskador lämnar utredningen
en redogörelse för de tänkbara verkningarna av en allvarlig olycka i en
atomenergianläggning. Utredningen finner det visserligen icke möjligt att
fastställa ett allmängiltigt schema för bekämpandet av en sådan olycka
men anser sig dock kunna ange vissa allmänna riktlinjer för detta arbete.
Sker ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen i luftburen form, måste
sålunda med ledning av det radioaktiva utsläppets storlek och uppgifter
rörande vindriktning, vindstyrka och andra meteorologiska förhållanden av
betydelse ofördröjligen göras en prognos över olyckans fortsatta förlopp
och verkningar. Samtidigt måste kontrollmätningar av aktiviteten påbörjas
ute på fältet för att man snarast möjligt skall få en överblick över radioaktivitetens
verkliga spridning, de radioaktiva ämnenas art och strålningens
intensitet i olika trakter. På grundval av den första prognosen måste fattas
en rad viktiga beslut. Så kan t. ex. allmänheten behöva varnas och instrueras
om vilka skyddsåtgärder som skall vidtagas. Avspärrnings- och evakueringsåtgärder
kan behöva tillgripas, inom mindre områden kanske med kort
varsel; men vanligen torde man ha tid på sig för att genomföra åtgärderna.
I anslutning till prognosen måste man vidare för det största område som
kan tänkas bli belagt med radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd utfärda
vissa förbud och instruktioner rörande användningen av livsmedel och vatten
m. m. Senare, när man nått klarhet om radioaktivitetens verkliga spridning,
kan detta förbudsområde inskränkas, och efterhand som kontrollmät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

ningar och andra undersökningar ger besked om att radioaktiviteten avtagit
kan område efter område frisläppas och slutligen förbuden helt upphävas.
Utöver vad nu sagts tillkommer bl. a. ett omfattande och komplicerat arbete
med sanering av radioaktivt förorenade objekt.

Skydds- och räddningsarbetet i samband med en olycka i en atomenergianläggning
ställer ansvariga myndigheter och organ inför en mångfald
praktiska problem. Utredningen finner det naturligt, att länsstyrelsen
skall ha ledningen av detta arbete. Länsstyrelsen har även
eljest ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom länet,
och till länsstyrelsen är knutna ett flertal experter som kan få betydelsefulla
uppgifter att fylla i detta sammanhang. Förutom landsfogden, som är
polischef i länet, nämnes här särskilt civilförsvarsdirektören, länsbrandinspektören,
förste provinsialläkaren och länsveterinären. Vidare torde länsstyrelsen
i egenskap av regional civilförsvarsmyndighet redan nu i viss
utsträckning vara förtrogen med sådana frågor som rör skyddet mot radioaktiv
strålning.

En svaghet är emellertid enligt utredningen att länsstyrelsen saknar särskild
beredskap mot katastrofartade händelser i fredstid. Vid en olycka i
en atomenergianläggning kan luftburen radioaktivitet sprida sig mycket
hastigt, och det kan vara nödvändigt att redan under de första timmarna
efter olyckan utfärda påbud och anvisningar för befolkningen i anläggningens
omgivning. Visserligen lär väl i allmänhet vederbörande landshövding,
landssekreterare eller länsassessor kunna nås med kort varsel även
utom tjänstetid, men någon jourhavande befattningshavare med rätt att
besluta på länsstyrelsernas vägnar finns icke. Utredningen tror icke heller
— bl. a. på grund av den ringa sannolikheten för en atomolycka — att
det skulle vara av praktiskt värde eller ekonomiskt rimligt att vid länsstyrelsen
inrätta en särskild jourtjänst med sikte på sådana olyckor. Ett
alternativ vore att låta den lokala polismyndigheten leda katastrofskyddet
under begynnelseskedet omedelbart efter en olycka i avbidan på att förbindelse
med länsstyrelsen kan etableras. Denna lösning vill utredningen
emellertid icke generellt förorda. Med hänsyn till att flera polisdistrikt
relativt snabbt kan komma att beröras av olyckshändelsen förefaller det
nämligen som en dylik lösning skulle kunna leda till en olämplig uppsplittring
av beslutanderätten. Vidare ifrågasätter utredningen om det är riktigt
att låta t. ex. en jourhavande poliskonstapel taga ansvaret för alarmering av
befolkningen, order om utrymning och andra liknande åtgärder. Snarare
är då att föredraga, att länsstyrelsen i län, där allmänheten kan tänkas bli
berörd av verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning, får möjlighet
att, med beaktande av de lokala förhållandena, på förhand utse
någon som interimistiskt kan besluta i länsstyrelsens
ställe. Därvid bör länsstyrelsen i och för sig även kunna förordna en

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

person som icke är anställd vid länsstyrelsen, men det bör alltid väljas
någon som, även om han icke författningsmässigt har ständig jourtjänst,
likväl är lätt tillgänglig. I vissa län kan det falla sig naturligt att till dylik
befattningshavare utse landsfogden, men i andra län står måhända civilförsvarsdirektören
eller annan person närmare till. Genomföres denna ordning
lär rimliga garantier föreligga för att vid en atomolycka antingen
någon som normalt äger handla å länsstyrelsens vägnar eller sådan särskilt
utsedd befattningshavare som här avses med tillräcklig skyndsamhet
skall kunna taga ledningen av katastrof skyddet och utfärda behövliga föreskrifter
för allmänheten.

Skulle vid en olycka radioaktivitet sprida sig över mer än ett län bör enligt
utredningens uppfattning varje länsstyrelse inom sitt län svara för
erforderliga skyddsåtgärder. Den nödvändiga samordningen av ansträngningarna
torde kunna åvägabringas genom konferenser mellan berörda
länsstyrelser.

De mångahanda uppgifter som måste lösas vid en atomolycka förutsätter
givetvis att även andra myndigheter än länsstyrelsen lämnar sin medverkan
härtill. Länsstyrelsen skulle säkerligen behöva råd och anvisningar från
centrala civila och militära myndigheter med sakkunskap på olika områden
såsom strålskydd, jordbruk, fiske och födoämneskontroll. Sådana myndigheter
kan även bistå länsstyrelsen genom att sända experter och teknisk
utrustning till platsen. En utväg som utredningen tror skall kunna visa sig
värdefull är att man av framstående specialister hos olika myndigheter och
organ bildar en för hela riket gemensam expertkommission som
får rycka ut i händelse av en olycka i en atomenergianläggning. Laboratorieutrustning
och annan materiel skulle även vid behov kunna ställas
till en dylik kommissions förfogande. Kommissionen skulle icke få någon
beslutanderätt utan dess ställning bleve uteslutande rådgivarens. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om att ett liknande arrangemang brukar
tillämpas av medicinalstyrelsen vid epidemier; styrelsen brukar sålunda
även vid en måttlig epidemi i ett län låta en expertgrupp från statens bakteriologiska
institut bistå vederbörande länsstyrelse. En expertkommission
av det slag som här tänkts torde kunna bildas i administrativ väg, och utredningen
anser därför, att anledning ej finnes att i lag intaga några särskilda
bestämmelser härom.

På det lokala planet är det åtskilliga organ som efter länsstyrelsens
anvisningar bör kunna medverka vid bekämpandet av en atomolycka.
Utredningen utgår från att polismyndigheten och brandkåren
bör hjälpa till med bl. a. egentliga räddningsåtgärder samt avspärrning
och bevakning av farliga områden. De kommunala förvaltningsorganen
bör i förekommande fall biträda vid lösandet av praktiska frågor i samband
med evakuering samt inkvartering och utspisning av evakuerade personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Givetvis kan även hälsovårdsnämndens och provinsialläkarens krafter behöva
tagas i anspråk för olika uppgifter.

Utredningen inskränker sig till att ge några exempel på vad länsstyrelsen
kan behöva begära av andra myndigheter. I en lag, som reglerar bekämpandet
av atomolyckor, är det enligt utredningens mening icke möjligt
eller ens önskvärt att göra en uppräkning av vilka myndigheter som skall
vara skyldiga att bistå länsstyrelsen, och icke heller kan biståndet begränsas
till att avse visst slag av hjälp. Smidiga regler är ofrånkomliga
icke minst på grund av vår bristande praktiska erfarenhet på detta område.

Utredningen framhåller vidare, att även anläggningsinnehavaren
själv i händelse av en olycka på skilda sätt måste ingripa för
att begränsa skadeverkningarna. En dylik skyldighet är särskilt
naturlig såvitt gäller de första och mest brådskande åtgärderna. Självfallet
bör anläggningsinnehavaren vara skyldig att ofördröjligen underrätta
ansvariga myndigheter om olyckan, och endast han har möjlighet att utarbeta
den första prognosen som skall ligga till grund för både hans eget
och myndigheternas handlande i begynnelseskedet. Det måste också ankomma
på anläggningsinnehavaren att varsko och undsätta åtminstone dem
som vid olyckstillfället uppehåller sig inom själva anläggningsområdet.
Emellertid kan anläggning sinnehavarens skyldighet att medverka vid olyckans
bekämpande enligt utredningens uppfattning ej strikt begränsas
vare sig till visst tidsskede eller till visst geografiskt område. Stundom måste
sålunda inom anläggningen befintliga resurser — tekniskt utbildad personal,
laboratorieutrustning, mätinstrument och annat —- på olika stadier kunna
utnyttjas t. ex. för kontrollmätningar och andra undersökningar inom och
utanför anläggningsområdet. I praxis brukar f. n. i koncessionsvillkoren för
en atomenergianläggning föreskrivas, att anläggningsinnehavaren skall hålla
viss beredskap, och en av denne utarbetad katastrofplan granskas av bland
andra reaktorförläggningskommittén innan anläggningen får tagas i drift.
Även därefter kan koncessionsvillkoren i denna del vid behov skärpas. Utredningen
finner detta vara en smidig ordning, som medger en anpassning till
förhållandena i varje särskilt fall; och enligt utredningens mening saknas
anledning att försöka komplettera katastrofskyddet på denna punkt med
stela och allmängiltiga lagregler om anläggningsinnehavares åligganden vid
katastrof tillfällen.

Vad särskilt gäller anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet skulle
möjligen kunna invändas, att denna icke utgör någon garanti för att allvarliga
tillbud verkligen rapporteras i behörig ordning och att — om icke även
andra åtgärder vidtages — hela beredskapsorganisationen mot atomolyckor
i alltför hög grad blir beroende av anläggningsinnehavarens eller vederbörande
tjänstemans lojalitet och omdömesförmåga. En straffsanktion kan
enligt utredningens uppfattning endast få begränsad betydelse i detta sammanhang.
En försummelse beträffande anmälningsskyldigheten skulle emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr i39 år 1960

lertid kunna få andra och svårare följder för anläggningsinnehavaren, och
i allvarliga fall skulle denne rentav riskera att få sin koncession indragen.
Han skulle icke heller kunna räkna med att saken undgick upptäckt. Dels
lär nämligen en innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt komma
att i koncessionsvillkoren åläggas att fortlöpande lämna strålskyddsnäinnden
rapporter över radioaktivitetsundersökningar i anläggningens omgivning
och dels avser strålskyddsnämnden att föranstalta om oregelbundet
återkommande kontrollundersökningar i närheten av befintliga
anläggningar. Den osäkerhet i larmberedskapen mot atomolyckor på vilken
utredningen här fäst uppmärksamheten är därför enligt dess egen mening
icke av väsentlig betydelse. Dessutom anser utredningen att det i
praktiken skulle ställa sig utomordentligt svårt att anordna en övervakning
av atomenergianläggningar från en utomstående myndighets sida som
i nämnvärd mån skänkte ökad trygghet i nu ifrågavarande hänseende. Såvitt
är känt har man icke heller någonstädes utomlands ansett sig böra
pröva en sådan utväg. Med hänsyn till betydelsen från beredskapssynpunkt
av att anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet behörigen fullgöres
vill utredningen emellertid — oaktat det i övrigt förutsatts att anläggningsinnehavarens
åligganden skall bestämmas i koncessionsvillkoren
— förorda att denna skyldighet uttryckligen lagfästes.

Samordningen under länsstyrelsens ledning av olika medverkandes insatser
och mobiliseringen av tillgängliga resurser kräver noggrann förberedelse.
I län, där det finns anledning att räkna med att allmänheten kan
komma att beröras av olyckor i en atomenergianläggning, bör det därför
enligt utredningens mening åligga länsstyrelsen att utarbeta en org anisationsplan.
Planen bör utarbetas i samråd såväl med andra
myndigheter och organ — bl. a. strålskyddsnämnden och atomenergidelegationen
— som med anläggningsinnehavaren. Länsstyrelsen måste tillse,
att dess egen organisationsplan och anläggningsinnehavarens katastrofplan
griper in i varandra. Lämpligen bör upprättandet av organisationsplan
bygga på ett noggrant studium av ett eller flera typfall av tänkbara olyckor.
En realistisk bedömning av riskerna torde därvid böra eftersträvas så att
icke organisationen dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna
verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som
i praktiken är i det närmaste uteslutna. Vad en organisationsplan skall innehålla
anser sig utredningen icke kunna ange i detalj. Det framhålles dock,
att länsstyrelsen i anslutning till arbetet på en organisationsplan såvitt möjligt
bör göra en inventering av de personella och materiella resurser som
står till dess förfogande för olika uppgifter i händelse av en olycka. Skulle
det därvid visa sig alt brist kan väntas uppstå på viss särskilt värdefull
arbetskraft eller utrustning, bör länsstyrelsen på förhand försöka fylla luckan
genom frivilliga överenskommelser med företag och enskilda inom länet.
Givetvis bör vidare noga undersökas hur planen snabbt och effektivt skall
3 — Bihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

kunna sättas i verket. Planens värde ökas väsentligt om man genom tillämpningsövningar
kan kontrollera de planerade arrangemangens ändamålsenlighet.
Slutligen understryker utredningen även betydelsen av att länsstyrelsen
informerar allmänheten om uppgjorda planer för katastroffall och om
vad som i dylika fall kan komma att krävas av den enskilde.

I händelse av ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen från en
atomenergianläggning måste, såsom tidigare nämnts, upprättas en prognos
över olyckans fortsatta förlopp och verkningar, och prognosens riktighet
måste snarast kontrolleras genom mätningar och andra undersökningar avradioaktiviteten
i anläggningens omgivning. Det tekniska underlag som sålunda
erhålles ger givetvis, framhåller utredningen, i och för sig icke besked
om hälsoriskerna. Bedömningen av dessa risker beror av vilken gräns
man sätter för den vid bestrålning i enstaka fall av en befolkning tolerabla
stråldosen. Gränsen varierar beroende på om man räknar med riskerna icke
blott för mer eller mindre omedelbara skador utan även för sådana sena
strålskador som kan uppträda åtskilliga år efter bestrålningen. Vidare
måste gränsen bli olika för vuxna och för barn. Barn är genomsnittligt betydligt
mer känsliga för radioaktivitetens skadeverkningar än vuxna. Det torde
i vårt land vara tämligen självklart, att man bör vara försiktig i sina bedömningar
av hälsoriskerna och således taga hänsyn såväl till sena skador
som till barns särskilda känslighet. I Sverige har hittills icke officiellt fastställts''
några toleransgränser — några högsta tillåtliga strålniv
å e r — som skall tillämpas vid atomolyckor i fredstid, och utredningen
anser det åtminstone f. n. icke görligt att i lag bestämma några sådana
gränser. I en framtid kommer möjligen strålskyddsnämnden eller annan
myndighet att kunna utfärda rekommendationer i ämnet. I den mån så
ej sker får det enligt utredningen ankomma på länsstyrelsen att från fall
till fall bedöma riskerna i samråd med vederbörande centrala mvndigheter
och anläggningsinnehavaren.

Utspridningen av radioaktiva ämnen från en atomenergianläggning kan
enligt utredningen motivera föreskrifter av många olika slag till skydd för
allmänheten. Stundom måste åtgärder vidtagas som innebär intrång i enskildas
rörelsefrihet, och än mer finns anledning att räkna med åtgärder
som begränsar enskildas möjligheter att förfoga över sin egendom. Utredningen
anser, att det icke minst är ett rättssäkerhetsintresse att myndigheternas
— närmast länsstyrelsens — befogenheter att föreskriva dylika
åtgärder regleras i lag. Utredningen föreslår också införandet av lagbestämmelser
i ämnet.

Redan tidigare har omtalats, att verkningarna av en olycka måste kartläggas
genom mätningar och andra undersökningar i stor
skala ute på fältet. Dessa undersökningar kan enligt utredningen komma
att avse de mest skilda objekt. Prov måste tagas bl. a. för bestämning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

radioaktiviteten hos växande gröda, kreatur, mjölk, fisk in. m. Det kan
emellertid också bli nödvändigt att göra vissa undersökningar på personer
som uppehållit sig inom kontaminerat område. Sådana personer kan nämligen
ha fått radioaktivitet i kläderna och på kroppen. De givna exemplen
torde vara tillfyllest för att visa, att kontrollmätningar och provtagningar
vid en atomolycka förutsätter att för katastrofskyddet ansvariga organ har
befogenheter att bereda sig tillträde till enskilds egendom och eljest företaga
vissa lindrigare ingrepp i enskilds rätt. Utredningen vill föreslå, att
dessa befogenheter lagfästes. Av praktiska skäl är det enligt utredningens
mening nödvändigt att befogenheterna i fråga tillägges, förutom ansvarig
myndighet, även anläggningsinnehavaren.

De radioaktiva partiklar som med vinden föres bort från anläggningen
och fälles ut på marken i omgivningen kan nödvändiggöra temporära
avspärrningar och evakueringar, och det kan också bli aktuellt
att inom ett hälsofarligt område föreskriva utegångsförbud
för en kortare tid. De administrativa och andra problem som kan uppkomma
i anslutning till dylika åtgärder måste enligt vad utredningen förmodar bli
av mycket måttlig storleksordning. Utredningen anser sig dock i anslutning
till en bestämmelse om evakuering m. in. böra föreslå att det — i analogi
med vad som gäller i motsvarande fall enligt civil försvar slagen — skall
åligga länsstyrelsen att lämna evakuerade personer bistånd. Närmast blir
det naturligtvis här fråga om inkvartering och utspisning av evakuerade,
men även annan hjälp såsom arbetsanskaffning kan komma i fråga.

Behovet av åtgärder som inskränker enskildas möjlighet att förfoga
över egendom finner utredningen vara ett betydligt mer svåröverskådligt
problemkomplex. Utredningen framhåller särskilt, att man har anledning
att räkna med att en atomolycka kan komma att föranleda viktiga
ingripanden i livsmedelsproduktionen. Vid en svar olycka
kan dessa ingripanden beröra många slag av vegetabiliska och animaliska
födoämnen inom ett stort kontaminerat område, och till sin art kan de
växla från ett förstörande av förorenat material till förhållandevis små
inskränkningar i rätten att använda sådant material. — I detta sammanhang
lämnar utredningen en kort orientering om vad som kan behöva göras för
att motverka de risker för befolkningen som kan uppstå till följd av radioaktiv
beläggning av ett jordbruksområde. Därvid nämnes till en början, att
man, om radioaktivitet utfällts över betesmarker, kan behöva avspärra dessa
marker för att förhindra alt radioaktiviteten överföres i mjölken hos betande
djur. Annat foder måste i så fall skaffas åt djuren, och man kan
även bli nödsakad att låta evakuera dessa. Kan det befaras, att djuren
redan tillförts radioaktiva ämnen, måste man i stället förhindra att mjölken
användes på vanligt sätt. Består föroreningen av kortlivade jodisotoper,
lär mjölken kunna tillvaratagas såsom torrmjölk eller mjölkprodukter. I
andra fall, då strålningen härrör från långlivade radioaktiva ämnen, finns

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

kanske ingen annan utväg än att förstöra mjölken. Restriktioner beträffande
mjölken kan möjligen behöva kompletteras med påbud om siaktning av
djui och förstöring av förorenat kött. Ofta lär det dock vara lämpligare att
förbjuda slakt för att förhindra att förorenat kött kommer i handeln. Även
grönsaker och rotfrukter som blivit förorenade av radioaktiva ämnen kan
bli oanvändbara. Detsamma gäller spannmål, såvida det är fråga om förorening
med långlivade radioaktiva ämnen. Sådana ämnen kan vidare kontaminera
marken i så hög grad att en tillfällig omläggning av produktionen
blir nödvändig. I ett extremt fall skulle t. o. in. kunna tänkas, att man bleve
nödsakad att övergå från sädesodling till skogsplantering. I regel skulle väl
dock finnas möjligheter att komma till rätta med strålriskerna genom
mindre ingripande åtgärder. Jorden kan dj upplöjas och bearbetas på annat
sätt, och dylika saneringsmetoder kan, eventuellt i förening med kalkning,
ge gott resultat. Slutligen må nämnas, att om radioaktivitet utfällts över
vattendrag och sjöar, detta kan ge anledning till inskränkningar i fisket.

Av denna exemplifiering sluter utredningen, att länsstyrelsen, när det gällei
att förhindra radioaktivitetens spridning från marken och växterna till
människor och att sanera radioaktivt förorenat material, måste ha tämligen
fria händer att laga efter läglighet. Utredningen understryker emellertid
vikten av att länsstyrelsen, då ingripanden av nu ifrågavarande slag överväges,
intimt samarbetar med den främsta tillgängliga expertisen på området
och framhåller även, att det från både allmän och enskild synpunkt
måste vara angeläget att ingreppen i livsmedelsproduktionen ej blir onödigt
hårda.

Utredningen ingår härefter på frågan om länsstyrelsen bör utrustas med
befogenhet att uttaga arbetskraft och förnödenheter
bland allmänheten. Därvid framhålles till en början, att länsstyrelsen,
om verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning effektivt
skall kunna bekämpas, för olika uppgifter av teknisk natur — t. ex. kontrollmätningar
och andra radioaktivitetsundersökningar — måste ha tillgång
till kompetent personal och särskild utrustning. Inom försvaret och civilförsvaret
pågår f. n. med tanke på det s. k. radiakskyddet i krig utbildning
av värnpliktiga respektive civilförsvarspliktiga i mätteknik och andra
liknande uppgifter, och instrument och annan teknisk utrustning anskaffas
fortlöpande för både försvarets och civilförsvarets behov. Den sålunda utbildade
personalen kan med nu gällande lagstiftning endast i ringa omfattning
beordras till tjänstgöring i händelse av en olycka i fredstid (civilförsvarsplikten
gäller såsom tidigare nämnts i fredstid överhuvudtaget icke
för annat än utbildning och övning), men däremot anser utredningen
hinder icke möta att vid en dylik händelse taga i anspråk den tekniska utrustning
som finns i försvarets och civilförsvarets förråd, i den mån denna
utrustning — som ju anskaffats för krigsförhållanden — lämpar sig för de

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

uppgifter som det här blir fråga om. Vidare utgår utredningen från att en
innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt förfogar över åtskillig
tekniskt utbildad arbetskraft och värdefull utrustning. Beträffande utrustningen
lär anläggningsinnehavaren i ltoncessionsvillkoren kunna åläggas
att i händelse av en olycka tillhandahålla denna, och i stor utsträckning
skulle väl även personalen vid anläggningen ställa sig till förfogande. Utredningen
finner det emellertid vanskligt att utgå från att de resurser som länsstyrelsen
sålunda kan tänkas disponera skulle förslå för alla de tekniskt
krävande uppgifter inför vilka länsstyrelsen skulle kunna finna sig ställd
vid en allvarlig olycka.

Emellertid ifrågasätter utredningen om icke detsamma gäller även beträffande
andra uppgifter som visserligen icke är av samma tekniska natur
men som i gengäld kan fordra betydligt större insatser av arbetskraft och
materiel. Bland sådana kvantitativt mer betydande uppgifter märks ordnings-
och bevakningstjänst, transporter samt inkvartering och utspisning
av evakuerade. Visserligen har länsstyrelsen icke obetydliga resurser av det
slag som här erfordras. Polispersonalen i länet står ju till länsstyrelsens
förfogande, och hjälp kan vid behov rekvireras från militära förband. Polis
och militär har tillgång till transportmedel och annan viktig materiel. Åtskilliga
förnödenheter kan även hämtas ur civilförsvarets länsförråd. Vid en
svår olycka kan det emellertid saknas rådrum alt mobilisera alla behövliga
resurser ur det allmännas förråd, och utredningen vågar, i brist på praktisk
erfarenhet av atomolyckor, överhuvudtaget icke utesluta möjligheten av
att i något betydelsefullt hänseende hrist kan uppstå på arbetskraft eller
materiel.

Utredningen anser sig av anförda skäl böra föreslå införandet av vissa
lagbestämmelser om skyldighet för allmänheten att, efter föreläggande av
länsstyrelsen, genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnödenheter
medverka vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar.
Olika möjligheter har prövats att begränsa räckvidden av dessa bestämmelser.
Därvid har övervägts att utskilja vissa särskilt angivna uppgifter för
vilka länsstyrelsen skulle få utnyttja sina befogenheter att förelägga tjänsteplikt
och rekvirera förnödenheter liksom även att territoriellt begränsa
tjänsteplikten och förfoganderätten att gälla endast län som drabbats av
strålfaran. Praktiska skäl talar emellertid enligt utredningens uppfattning
mot begränsningar av detta slag. Det anses icke vara möjligt att med någon
grad av säkerhet förutsäga för vilka ändamål behov kan föreligga av arbetskraft
eller materiel. Ej heller kan man enligt utredningen utesluta att
resurser i ett närliggande län som icke beröres av en olycka måste tagas i
anspråk. Kvalificerade tekniker och specialutrustning kan behöva hämtas
långt från olycksområdet. Utredningen förordar därför, att nu ifrågavarande
bestämmelser avfattas så att tjänsteplikten och förfoganderätten i
princip kan utnyttjas i hela landet och omfattar all slags arbetskraft och

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

alla slag av förnödenheter. Samtidigt understryker utredningen emellertid
att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör användas
endast som en nödfallsutväg. I första hand bör behovet av personal
och utrustning täckas på annat sätt, och därvid bör länsstyrelsen även noga
undersöka möjligheterna till frivilliga överenskommelser med företag och
enskilda.

Den som ålagts att utföra arbete eller att tillhandahålla egendom för det
allmännas behov anses böra ha rätt till ersättning av statsmedel, och utredningen
föreslår att uttryckliga bestämmelser meddelas även härom.

Efter att sålunda ha angivit huvuddragen i en beredskapslagstiftning mot
olyckor i stationära atomenergianläggningar inom riket tager utredningen
även upp till behandling frågan, huruvida en liknande lagstiftning redan nu
bör genomföras till skydd mot spridning även i andra fall av större mängder
radioaktiva ämnen över någon del av vårt land. De fall som behandlas är
dels olyckor vid driften av atomenergianläggningar i
våra grannländer, vid transport av atom bränsle eller
annat radioaktivt material och vid färd med reaktordrivna
transportmedel, dels även verkningarna av kärnvapenprov
under olika betingelser.

Vad först angår olyckor i utländska atomenergianläggningar framhåller
utredningen, att det i och för sig ej är uteslutet, att en olycka som inträffar
i en reaktor eller bränslebehandlingsanläggning i något av våra grannländer
kan få sådana återverkningar för svenskt vidkommande att här i landet
måste tillgripas särskilda åtgärder med avseende å livsmedelsförsörjningen
eller annat för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strålning.
Fallet är närbesläktat med det att en olycka inträffar i en i Sverige
belägen atomenergianläggning. En viktig skillnad är emellertid att
man icke genom lagstiftning eller genom administrativa föreskrifter kan
försäkra sig om anläggningsinnehavarens medverkan. I län, där man på
grund av närheten till en utländsk anläggning skulle behöva upprätta en
organisationsplan av det slag som tidigare nämnts, måste denna brist bli
kännbar, och en betydande svaghet är även att man icke genom ensidiga
åtgärder från svensk sida kan skapa garantier för att en olycka rapporteras
till vederbörande svenska myndigheter. Skulle en olycka inträffa, kan man
vidare icke utan anläggningsinnehavarens medverkan göra en någorlunda
tillförlitlig prognos över dess förlopp och verkningar. Ej heller står den
utländska anläggningens resurser till förfogande för kontrollmätningar och
andra tekniskt betonade uppgifter. En utväg som enligt utredningens uppfattning
bör prövas är att lösa dessa och andra närliggande frågor genom
internordiska överenskommelser om ömsesidigt bistånd vid atomolyckor.
Om de praktiska samordningsproblemen kan lösas på detta sätt, lär i
övrigt —- såvitt gäller återverkningarna i vårt land — bekämpandet av en

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

olycka i eu atomenergianläggning utanför Sveriges gränser kunna organiseras
på samma sätt som då fråga är om en olycka i en inom riket belägen
anläggning. Utredningen anser sålunda, att länsstyrelsen även här bör
vara det för allmän säkerhet närmast ansvariga organet. Ansvariga myndigheter
bör givetvis i det här omdiskuterade fallet ha samma maktbefogenheter
som då fråga är om en olycka i en svensk atomenergianläggning.

Beträffande avhjälpandet av olyckor vid transport av farliga ämnen
och skyddet för en utomstående allmänhet finns för närvarande icke
några särskilda bestämmelser. Vad gäller transport av radioaktivt material
är en grupp tekniker inom International Atomic Energy Agency (IAEA)
f. n. sysselsatt med att utreda olycksriskerna, och dessa kan således ännu
icke anses slutgiltigt klarlagda. Utredningen anser sig emellertid kunna
konstatera, att allmänfaran här är mindre än t. ex. vid vissa transporter
av giftiga gaser, sprängämnen eller annat liknande.

Beträffande den atomdrivna sjöfartens säkerhetsproblem anför utredningen,
att verkningarna för allmänheten av ett haveri till väsentlig del
blir beroende av fartygets uppehållsplats vid olyckstillfället. Om en olycka
inträffar till sjöss på de stora världshaven, torde kontaminationen av luft
och vatten icke innebära någon nämnvärd risk för andra än besättning och
passagerare. Annorlunda skulle förhållandet vara om olyckan i stället
drabbade fartyget i en skärgård eller i andra trånga kustfarvatten. Det
ogynnsammaste fallet vore givetvis, att reaktorn allvarligt skadades i hamn.
En olycka av detta slag skulle kunna bli avsevärt allvarligare än någon
olycka i en stationär reaktor bl. a. emedan det här kring fartyget icke skulle
finnas någon sådan glesbefolkad skyddszon som regelmässigt är utlagd kring
en stationär reaktor. — Samtidigt som det sålunda står klart, att reaktordrift
av fartyg kan medföra högst betydande risker för allmän säkerhet, maste
man enligt utredningen hålla i minnet, att det här är fråga om en verksamhet
som i vårt land icke har tillnärmelsevis samma aktualitet som uppförandet
av stationära atomreaktorer för industriella ändamål. Visserligen
finns i Sverige ett dokumenterat intresse för saken, men det torde dröja åtskilliga
år innan något reaktordrivet fartyg sjösättes i vårt land. I Sovjetunionen
och i Förenta Staterna bygges ett mindre antal reaktordrivna fartyg
för civila ändamål, men någon omfattande trafik med sådana fartyg lär
icke vara att vänta inom överskådlig tid. Utredningen erinrar slutligen i
detta sammanhang om att vid en konferens i London år 1960 skall göras en
översyn av 1948 års konvention angående säkerheten för människoliv till
sjöss — denna konvention har biträtts av Sverige —- och upplyser, att därvid
lär komma att behandlas bl. a. även frågan om riskerna för allmänheten i
händelse av en olycka i ett reaktordrivet fartyg.

Atomdrivna flygplan är enligt utredningen tekniskt sett ett avlägset framtidsperspektiv,
och de särskilda säkerhetsproblemen för sådana flygplan
är ännu otillräckligt utforskade.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

^ a<^ slutligen gäller eventuella skadeverkningar av kärnvapenprov erinrar
utredningen om att stormakterna sedan ett antal år bedrivit vapenprov såväl
med mindre kraftiga atombomber som med utomordentligt starka vätebomber.
Dessa prov har väckt betydande uppmärksamhet, och farhågor har
yppats att pioAen skall medföra skadeverkningar i skilda hänseenden. Dels
skulle en mycket betydande strålfara kunna uppstå för befolkningen i eu
trakt som ligger förhållandevis nära en plats där sådana prov företages. Dels
skulle emellertid proven även kunna medföra vissa successivt stegrade hälsorisker
för hela jordens befolkning.

Däiest prov med kärnvapen i tredstid skulle komma att företagas på
sådan plats, att radioaktiviteten lokalt stiger i någon del av vårt land, uppstår
en situation som i mycket påminner om den vid en olvcka i en atomenergianläggning;
och myndigheterna skulle för att begränsa skadeverkningarna
kunna behöva ha tillgång till samma resurser i fråga om arbetskraft
och materiel och samma maktbefogenheter som vid en dylik olycka.

Vid prov med kärnvapen i trakter fjärran från vårt land är enligt utredningens
asikt läget ett annat. Sådana prov har som bekant redan ägt rum
upprepade gånger. Då små atomvapen detonerat har de i allmänhet avlämnat
sin radioaktivitet på höjder under 10 kilometer, och aktiviteten har med
nederbörden fällts ut över marken inom någon månad. Utfallet har i allmänhet
skett längs den breddgrad på vilken provplatsen legat. Vid prov
med kraftigare vapen har däremot den största mängden av den vid explosionen
alstrade aktiviteten förts upp till stratosfären, d. v. s. till höjder över
10 kilometer. Inom stratosfären förekommer ingen nederbörd, och radioaktiviteten
har endast långsamt, under loppet av något år, återförts till
markytan. Aktiviteten har i dessa fall fått en mer vidsträckt spridning över
jordklotet, men större delen har dock hamnat på det halvklot där provet ägt
rum. Utfallets fördelning över jordytan synes vara beroende av på vilken
breddgrad detonationsplatsen är belägen.

Utredningen har kommit till den slutsatsen, att om det i en framtid till
följd av fortsatta kärnvapenprov av senast berörda slag skulle bli aktuellt
att tillgripa motåtgärder till befolkningens skydd, skyddet icke bör organiseras
på samma sätt som vid olyckor i atomenergianläggningar. Vid en
olycka i en atomenergianläggning gäller det ju att bemästra en lokalt begränsad
fara som uppstår mycket hastigt. Verkningarna av vapenprov i
fjärran med kraftiga atombomber sprider sig däremot över en stor del av
jordklotet och gör sig först långsamt märkbara. I det senare fallet finnes
därför både behov av och tidsutrymme för en central dirigering av motåtgärderna,
sedan vederbörande av försvarets forskningsanstalt eller radiofysiska
institutionen gjorts uppmärksam på faran. Det är emellertid nu mycket
svårt att överblicka vilka motåtgärder som kan komma i fråga.

I en sammanfattning av sina synpunkter på de faror som kan hota vid
en utspridning av radioaktiva ämnen i samband med andra händelser än

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

olyckor i svenska atomenergianläggningar uttalar utredningen, att liden
enligt dess uppfattning ännu icke är inne för en närmare lagreglering. Beträffande
verkningarna av olyckor i närbelägna utländska atomenergianläggningar
anses dock en reglering kunna komma till stånd tämligen snart
sedan erforderliga överenskommelser träffats med våra nordiska grannländer.
Säkerhetsproblemen i samband med eventuella besök i vårt land
av atomdrivna fartyg från främmande länder bör enligt vad utredningen
föreslår provisoriskt lösas från fall till fall. Av beredskapsskäl förordar
utredningen emellertid, att Kungl. Maj :t genom särskilt lagstadgande bemyndigas
att vid lämplig tidpunkt i administrativ väg utfärda föreskrifter
för de slag av atomolyckor som här avses. Skulle en oförutsedd nödsituation
uppstå innan en dylik komplettering hunnit ske, bör enligt utredningens
mening Kungl. Maj :t även ha möjlighet att ingripa in easu. Den begränsningen
anser utredningen dock böra stadgas i Kungl. Maj :ts befogenheter,
att icke i något fall skall få göras större ingrepp i enskilds rätt än som
enligt utredningens förslag skall vara tillåtet vid en olycka i en svensk
atomenergianläggning.

Utredningen har icke framlagt något förslag i anslagsfrågor
som kan tänkas bli aktuella i samband med uppbyggandet av en beredskapsorganisation
mot atomolyckor. Utredningen erinrar emellertid om att
en beredskap mot händelser, vid vilka radioaktiva ämnen i hälsofarlig
mängd sprides över någon del av vårt land, måste omfatta även annat än
ett klarläggande av ansvarsförhållandena och av myndigheternas maktbefogenheter.
Det är enligt utredningen i hög grad angeläget, att på lämpliga
platser i landet finns tillgång till erforderlig teknisk och annan utrustning
och att det finns personal, som är utbildad att handha denna utrustning.
Icke mindre viktigt är att allmänheten har kännedom om möjligheterna
för den enskilde att själv skydda sig mot strålningens skadeverkningar.
Jordbruksbefolkningen kan även behöva kunskap om sätten att
motverka en spridning av radioaktiviteten från mark och växtlighet till
människor.

Utredningen antager, att resultaten av försvarets och civilförsvarets arbete
för s. k. radiakskydd i krig med fördel kan utnyttjas även för den
rent civila uppgiften att skydda befolkningen mot olyckshändelser i fredstid.
Dessutom erinras om att företag och institutioner, som arbetar inom
atomenergiområdet samt inom radiofysik och liknande områden, i växande
omfattning kommer att få resurser av här åsyftat slag. Dessa resurser skulle,
enligt det av utredningen framlagda lagförslaget, kunna utnyttjas av myndigheterna
i händelse av en atomolycka. I den mån sålunda tillgängliga resurser
ej kan antagas förslå för beredskapen mot atomolyckor får det enligt
utredningen bli en uppgift för länsstyrelserna att hos statsmakterna göra
framställning om erforderliga anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Remissyttrandena

Behovet av en beredskapslagstiftning mot atomolyckor har överlag vitsordats.
Den ringa erfarenheten av atomdrift samt svårigheterna att uppskatta
riskerna för och skadeverkningarna av en atomolycka anses allmänt
utgöra tillräckliga skäl för en sådan lagstiftning. Däremot är åtskilliga
remissinstanser inne på frågan, huruvida icke den föreslagna lagen borde
utvidgas att omfatta även andra olyckor än atomolyckor. Delegationen
för atomenergifrågor föreslår, att lagen utformas så att den kan
tillämpas även vid olyckor i andra industriella anläggningar än atomenergianläggningar,
och anför vidare härom.

Genom utredningen har enligt delegationens mening ådagalagts ett klart
behov att myndigheternas ingripanden vid olyckor av katastrofkaraktär ges
ett tydligt lagligt stöd. Detta gäller emellertid icke endast vid eventuella
olyckor vid atomenergianläggningar utan gäller i lika mån vid olyckor vid
andra typer av industri- eller lageranläggningar. Detta framgår redan av de
exempel som ges i betänkandet.

Delegationen vill därför föreslå, att det överväges, huruvida icke den
föreslagna lagtexten genom en mycket obetydlig rent formell omredigering
ges möjlighet att nu eller senare utnyttjas i denna allmännare betydelse.
De anläggningar som uppvisar med atomenergianläggningar jämförliga
risker torde lämpligen böra angivas i en särskild kungörelse.

Delegationen vill emellertid understryka angelägenheten av, att en lag
som är tillämplig på atomenergianläggningar kan sättas i kraft redan under
år 1960, då landets första större reaktor, R 2 i Studsvik, beräknas komma
i bruk.

Hovrätten för Nedre Norrland synes närmast anse, att en katastroflag
som — förutom industriella olyckor — omfattar även naturkatastrofer och
andra liknande tilldragelser av stor räckvidd vore det bästa alternativet.
Hovrätten anför i denna del följande.

De risker, som äro förknippade med atomenergins utnyttjande för olika
ändamål, synas ännu icke vara fullt klarlagda. Det torde dock stå utom
varje tvivel att, om en olycka inträffar, skadeverkningarna kunna bli betydande.
Med hänsyn till det allvarliga hot mot allmänheten som en atomolycka
på grund av strålningsriskerna kan innebära, får det anses vara en
samhällelig angelägenhet att i god tid vidtaga åtgärder, som göra det möjligt
att effektivt begränsa skadornas omfattning. Även om atomanläggningar
medföra särskilt stora faror och problem, kan likväl inför en lagstiftning av
nu ifrågavarande art ifrågasättas huruvida icke samtidigt andra katastrofsituationer
än de som kunna föranledas av dylika anläggningar borde beaktas.
Utredningsmannen har såsom illustration till de svårigheter som kunna
möta vid bekämpandet av sådana situationer redogjort för omständigheterna
kring Götaälvsraset år 1957 och Mohedaolyckan år 1958. Att vid dessa tillfällen
ingripanden från det allmännas sida varit i hög grad påkallade är
uppenbart. Av utredningsmannens redogörelse liksom även av vad i övrigt
är känt om dessa katastrofer framgår, ej blott att stora direkta skador
orsakats person och egendom utan även att katastroferna haft återverk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

ningar på samhälls- och näringsliv. Följderna kunde uppenbarligen lätt ha
blivit avsevärt svårare än nu blev fallet. Att liknande katastrofer, omöjliga
att förutse, kunna uppstå även i framtiden är självklart.

Nuvarande lagstiftning erbjuder — såsom i betänkandet redovisats — icke
tillfredsställande möjligheter för myndigheterna att snabbt och kraftfullt
ingripa vid olyckor av dylik katastrofkaraktär. Som stöd för åtskilliga angelägna
åtgärder, innebärande ingrepp mot enskilda personer och enskild
egendom, kan endast åberopas den i lag ej utformade nödrätten. Detta förhållande
måste givetvis verka hämmande på effektivitet och snabbhet, enär
de ansvariga myndigheterna ofta måste känna tvekan om tillåtligheten och
tillrådligheten av i och för sig synnerligen ändamålsenliga förfaranden.
Ur dessa och andra synpunkter framstår det som önskvärt att vid en lagstiftning
om samhällelig katastrofberedskap sikte ej tages enbart på atomenergiolyckor.
De av utredningsmannen föreslagna befogenheterna att dels
utrymma och avspärra vissa områden, dels rekvirera arbetskraft och materiel
kunna behöva användas även vid katastrofer av andra slag. Några
betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt för en dylik utvidgning av lagstiftningen
kunna knappast möta.

Synpunkter liknande dem som angivits i de nu återgivna uttalandena
återkommer i remissyttranden av överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Kopparbergs och i Gävleborgs län. Arbetarskyddsstyrelsen
lägger tonvikten på den organisatoriska beredskapen och erinrar
om att det redan nu förekommer att vederbörande myndigheter gör vissa administrativa
förberedelser i syfte att skydda allmänheten vid en eventuell
katastrof i en anläggning som använder farliga ämnen i sin produktion.
Styrelsen anser liknande förberedelser behövliga i många andra fall och tror
att en allmän katastroflagstiftning skulle ge den organisatoriska planläggningen
på området erforderlig stadga. De nyss nämnda länsstyrelserna framhåller
bl. a. att bristen på lagstöd för åtgärder, som behöver vidtagas för att
skydda allmänheten i en katastrofsituation, kan bli besvärande och försvåra
ett snabbt och effektivt ingripande från myndigheternas sida.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som likaledes skulle ha föredragit att lagstiftningen
fått en mer generell innebörd, befarar, att en särskild lag om
länsstyrelsens befogenheter vid atomolyckor kan ge anledning till uppfattningen
att länsstyrelsen i andra fall ej har tillgång till motsvarande maktmedel.
En sådan uppfattning skulle kunna inverka menligt på länsstyrelsens
möjligheter att i andra katastrofsituationer organisera och leda erforderliga
hjälp- och skyddsåtgärder med biträde av frivilliga krafter och att
vinna allmänhetens respekt för utfärdade föreskrifter.

Flera remissinstanser, bland dem försvarets forskningsanstalt, vattenfallsstyrelsen,
statens råd för atomforskning, Sydsvenska Kraftaktiebolaget
och Aktiebolaget Atomenergi uttalar sympati för tanken på eu allmän katastroflag
under framhållande bl. a. att införandet av eu särskild lag beträffande
atomolyckor på ett onyanserat och sakligt omotiverat sätt framhäver
atomindustrins farlighet i jämförelse med all annan industriell verksamhet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Strålskycldsnämndcn har i sistnämnda hänseende en annan uppfattning.
Nämnden anför sålunda.

Strålskyddsnämnden instämmer i vad utredningen anfört om svårigheterna
att överblicka de risker för befolkningen, soin kan bli aktuella vid
allvarliga olyckshändelser i atomenergianläggningar. Nämnden vill emellertid
särskilt understryka, att den för närvarande låga olycksfrekvensen vid
dylika anläggningar åtminstone delvis torde bero på att driften av dem
ledes och övervakas av högt kvalificerade specialister. Det svnes av praktiska
skäl föga troligt att så i samma utsträckning skall kunna bli fallet vid
alla nya anläggningar, som är att förvänta. En ytterligare faktor ägnad att
lör närvarande minska olycksfrekvensen synes vara att flertalet av de nuvarande
atomenergianläggningarna är jämförelsevis nyligen uppförda och
därför ännu ej utsatts för det slitage, som i viss mån oberoende av anläggningens
art i princip torde få anses vara en väsentlig anledning till många
olyckshändelser. Med hänsyn till dessa och de många okända omständigheter,
som kan komma att föreligga, anser strålskyddsnämnden att atomenergianläggningar
i framtiden kan förmodas komma att utgöra en större
potentiell fara för allmänheten än andra industriella anläggningar. I denna
riktning talar också den omständigheten att möjligheterna för den enskilda
individen att genom egna åtgärder skydda sig mot skador av joniserande
strålning försvåras av att strålningen ej kan uppfattas med sinnesorganen
och att ett väl förberett alarmeringssystem därför är särskilt viktigt vid
atomenergiolyckor.

Strålskyddsnämnden vill framhålla de väsentliga skillnader, som förefinnes
mellan katastrofarlade olyckor Aid atomenergianläggningar och
sådana andra olyckor, som för allmänhetens vidkommande får en mycket
stor omfattning. Möjligheterna att skydda allmänheten vid sistnämnda typ
av olyckshändelser synes i regel vara större därför att det här rör sig om
skadeverkningar, beträffande vilka erfarenheter som regel föreligger sedan
lång tid tillbaka och för vilkas bekämpande samhället i viss omfattning
bygg* upp en skyddsorganisation i form av brandkår, sprängämnesinspektion
m. m. De direkta fackmässiga specialåtgärder, som måste vidtagas för
att begränsa olyckshändelsens omfattning och följder, kan därför i allmänhet
sägas vara föremål för beredskapsåtgärder av mera permanent natur.
Annorlunda är det med katastrofartade atomenergiolyckor. Här måste man
utöver brand, explosions- och förgiftningsrisker praktiskt taget alltid räkna
med strålning och radioaktiva ämnens fördelning i luft och vatten, på marken
och i livsmedel. Beträffande skadorna på människor dominerar strålningen
vare sig den kommer utifrån eller från i kroppen upptagna radioaktiva
ämnen. Det är således en ytterligare riskfaktor, som möter vid varje
större atomenergiolycka beträffande vilkens bemästrande endast ringa
erfarenhet föreligger. Behovet av beredskap med avseende på instrumentutrustning
och dess användning kan i viss utsträckning beräknas vara
densamma för alla atomenergiolyckor och sammanfaller därjämte i många
fall med behovet i händelse av ett kärnvapenkrig.

Den uppspaltning som utredningen gjort mellan olyckor i
svenska stationära atomenergianläggningar och andra
atom olyckor är föremål för delade meningar. Det stora flertalet remissinstanser
godtar visserligen den av utredningen föreslagna ordningen, att
endast den förstnämnda kategorin av olyckor närmare regleras i lagen me -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

dan beträffande andra olyckor Kungl. Maj:t inom vissa gränser får fullmakt
att utfärda erforderliga bestämmelser, men ej sällan sker detta med
tvekan och under anförande av kritiska synpunkter. I några remissvar aninäles
klart avvikande meningar.

Vad utredningen anfört om svårigheterna att för närvarande lösa de
organisatoriska frågor i samband med andra atomolyckor än sådana i
svenska stationära atomenergianläggningar lämnas visserligen utan gensaga
av överbefälhavaren, medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus
och i Örebro län, men dessa remissinstanser understryker samtidigt, att
det är angeläget att Kungl. Maj:t så snart som möjligt med stöd av den
fullmakt som lagförslaget inrymmer utfärdar föreskrifter beträffande olyckor
i utländska atomenergianläggningar och i atomdrivna fartyg. Det internationella
samarbetet på området bör snabbt fullföljas och av särskild vikt
är, att överenskommelser om ömsesidigt bistånd vid atomolyckor träffas med
våra nordiska grannländer. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar i detta
sammanhang om att de danska atomenergianläggningarna på Risö ligger
på ett avstånd av endast 60 km från Skånes kust.

Sjöfartsstyrelsen har intet att invända mot att beredskapsfrågan beträffande
den atomdrivna sjöfarten provisoriskt löses genom en allmän fullmakt
för Kungl. Maj:t men framhåller att utvecklingen på området måste noga
följas och detaljerade bestämmelser i ämnet meddelas så snart detta kan ske.

Luftfartsstyrelsen anser, att det möjligen kan väntas att stormakterna
inom ett antal år sätter in atomdrivna luftfartyg i trafik och att denna
trafik då kan tänkas komma att beröra även Sverige. Transport med flyg
av radioaktivt material har emellertid omedelbar aktualitet. Genom rekommendationer
av International Air Traffic Association (IATA) är det redan
nu sörjt för att ett flyghaveri under transport av radioaktivt material icke
får alltför omfattande verkningar, åtminstone om haveriet icke inträffar
över tättbebyggt område. Enligt 1957 års luftfartslag skall luftfartsolyckor
utredas av en haverikommission. Denna kommission, som skall utföra sitt
arbete i samråd med polismyndighet och åklagare, bör kunna ge länsstyrelsen
behövliga råd och anvisningar beträffande skyddet av allmänheten vid
ett flyghaveri. Några särskilda bestämmelser för olyckor vid färd med atomdrivna
luftfartyg eller vid lufttransport av radioaktivt material anser luftfartsstyrelsen
icke erforderliga.

För skyddet mot olyckor vid järnvägstransport av radioaktivt material
kan enligt järnvägsstyrelsen behövas viss hjälpberedskap. Denna beredskap
anser styrelsen lämpligen kunna åstadkommas på liknande sätt som tänkes
skola ske då kondenserad klorgas transporteras på järnväg. Avsikten är att
vid varje klorfabrik skall utbildas och utrustas en hjälpgrupp. Skadas klorvagn
vid tågmissöde skall någon av dessa hjälpgrupper kunna larmas för
att bistå järnvägens egen hjälpberedskap. Det torde icke vara nödvändigt att
i den av utredningen föreslagna katastroflagen intages detaljerade bestämmelser
om transportolyckor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

En mer uttalat kritisk hållning än de nu berörda remissinstanserna intar
hovrätten för Nedre Norrland, strålskyddsnämnden, Sveriges sjukhus- och
hälsofgsikers förbund samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och
i Kronobergs län.

Hovrätten anser det naturliga vara att alla strålkällor — och således icke
blott svenska stationära atomenergianläggningar — omfattas av lagen. Det
riktigaste är enligt hovrätten, att ingripanden mot person och egendom av
det slag, varom är fråga, regleras direkt i lag såväl beträffande arten av ingripandena
som vad angår de förutsättningar under vilka ingripandena får
göras. Hovrätten tror icke heller att det skulle vara alltför svårt att på detta
sätt utvidga lagens tillämpningsområde.

Strålskyddsnämnden är visserligen medveten om de utomordentligt stora
svårigheterna att nu klarlägga hur beredskapen bör vara anordnad och
vilka åtgärder som bör kunna tillgripas för att man på bästa sätt skall
kunna bekämpa skadeverkningarna av radioaktivitet, som sprides i samband
med eu fartygsolycka eller som eljest kominer in över landet utifrån
med luft eller vatten. Nämnden anser emellertid att vissa bestämmelser i
lagförslaget redan nu bör kunna göras tillämpliga även på andra olyckor
än sådana i stationära anläggningar inom riket och anför härom.

Läget är ju det att i våra grannländer redan finnes i bruk atomreaktorer
och flera torde inom närmaste tiden tillkomma, vilka för gränslänens del
innebär i huvudsak samma risker som de inom landet befintliga. Vidare
måste man räkna med att utländska reaklordrivna fartyg kan komma att
besöka svenska hamnar redan under de närmaste åren. Det förefaller naturligt,
att från de svenska myndigheternas sida anges ett fåtal hamnar som
får anlöpas. Strålskyddsnämnden menar, att det finns anledning föreskriva,
att länsstyrelserna i de berörda gränslänen och i de län, där hamnar, som
sålunda må anlöpas av reaktordrivna fartyg, är belägna, skall upprätta
organisationsplan jämlikt 2 § och äga påkalla åtgärder, som avses i 5 g
första stycket och 6 §, resp. ha skyldighet att vidtaga åtgärder som omförmäles
i 5 § andra stycket. För dessa fall bör även föreskrifterna i 1 § tredje
stycket, 4 g och 7—11 §§ i tillämpliga delar gälla. Svårigheterna i de nu
avsedda fallen ökas givetvis av att möjligheterna att påkalla medverkan från
anläggningshavarens sida är begränsade. Nämnden vill härvidlag understryka
angelägenheten av att en lösning eftersträvas konventionsvägen i
första hand med de berörda nordiska grannländerna. Beträffande särskilt
fartygsreaktorer torde medverkan av ansvarig föreståndare ombord kunna
åvägabringas genom föreskrift härom i det tillstånd att angöra svensk hamn,
som nämnden förutsätter skall krävas. När det gäller olyckshändelser, som
kan tänkas inträffa å reaktordrivna fartyg utanför svenskt territorialvatten,
liksom skadeverkningar av kärnvapenexplosioner är givetvis möjligheterna
att förbereda skyddsåtgärder mera begränsade. Skulle radioaktivitet i skadliga
mängder i samband med sådana händelser spridas över vårt land är
det emellertid angeläget, att ansvariga myndigheter kan vidtaga de skyddsåtgärder,
som lagförslaget medger för andra atomolyckor. Nämnden förordar
därför, att 4—It §§ i lagförslaget i tillämpliga delar skall gälla även i
dylika fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Samma tanke, att åtminstone vissa bestämmelser i lagen bör få en vidsträcktare
tillämpning, upptages av Sveriges sjukhus- och hälsofysikers
förbund i dess yttrande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner
det överhuvudtaget svårförståeligt, att verkningarna av fartygsolyckor och
olyckor i grannländernas atomenergianläggningar trots de påtagliga riskerna
för allmänheten vid sådana olyckor skulle lämnas utanför lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om icke 1 § i lagen redan nu
bör avfattas så att länsstyrelsen vid olyckshändelse i ett grannland får
befogenhet att tillgripa de i 4—-It §§ angivna åtgärderna till skydd för allmänheten.

De riktlinjer i stort som utredningen dragit upp för en beredskapsorganisation
mot olyckor i svenska stationära atomenergianläggningar har så
gott som genomgående vunnit remissinstansernas gillande. I allmänhet har
i remissvaren endast anförts vissa kompletterande synpunkter eller kritik
som avser enskildheter i utredningens förslag.

Tanken att länsstyrelsen skall ha ledningen av och ansvaret
för bekämpandet av skadeverkningarna av en olycka i en atomenergianläggning
har allmänt accepterats som naturlig och riktig. Endast länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län tar upp till diskussion frågan om icke
möjligen en för hela landet central ledning vore att föredraga. Till stöd för
en central ledning anser länsstyrelsen tala, att lagstiftningen för sin tillämpning
kräver medverkan av expertis som ej finns företrädd inom länsförvaltningen
samt att en olycka kan tänkas komma att beröra mer än ett län.
Skulle ledningen läggas hos ett centralt organ borde det ankomma på detta
organ att pröva frågan huruvida och var skadlig radioaktiv beläggning föreligger
samt att utarbeta en prognos för det fortsatta förloppet. En dylik
ordning innebär emellertid en viss omgång, varigenom erforderliga skyddsåtgärder
kan fördröjas. Länsstyrelsen vill därför slutligen icke på nu ifrågavarande
punkt föreslå någon ändring i den av utredningen föreslagna beredskapsorganisationen.

En fråga vid vilken åtskilliga remissinstanser uppehåller sig är, hur en
beredskapsorganisation med länsstyrelsen som ledande organ i ett kritiskt
läge skall kunna träda i funktion tillräckligt snabbt. Behovet av en hög
beredskap anses uppenbart, men saken kompliceras av att vid länsstyrelsen
icke finns någon lämplig befattningshavare med jourtjänst. Utredningens
förslag, att länsstyrelsen i län där risk föreligger för skadlig strålning från
atomenergianläggning skall utse en befattningshavare med befogenhet
att vid behov i ett inledningsskede interimistiskt
fat ta erforderliga beslut i länsstyrelsens ställe anses av
vissa remissinstanser icke fullt tillfredsställande, överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att, om endast en dylik befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

havare utses i varje län, denne icke ständigt kan vara anträffbar på tider,
då länsstyrelsens kansli är stängt. Vill man ha någon form av joursystem
måste därför flera befattningshavare med samma befogenheter kunna utses.
I ett yttrande av Stockholms stadskollegium ifrågasätles om icke förutom
den av länsstyrelsen utsedde särskilde befattningshavaren även den personal
som skall ha hand om kontrollmätning av radioaktiv beläggning kunde
få vissa begränsade befogenheter avseende bland annat rätt att beordra
utegångsförbud och påbjuda inskränkningar i rätten att nyttja livsmedel
inom område, där en hög lokal aktivitet uppmätts. Beslut som fattats av
inätningspersonal skulle naturligtvis gälla endast interimistiskt intill dess
närmare besked från länsstyrelsen kunde erhållas.

Även länsstyrelsen i Gotlands län är inne på tanken att mer än en befattningshavare
med rätt att besluta i länsstyrelsens ställe bör kunna utses.
Länsstyrelsen gör i övrigt en jämförelse med förhållandena vid större bränder
och erinrar om bestämmelserna i 8 och 31 §§ brandstadgan samt fortsätter.

Stadgandena medför möjlighet för länsstyrelse att i det särskilda fallet
törordna länsbrandinspektör eller annat kvalificerat brandbefäl att taga
hand om exempelvis en större skogsbrand under en torrperiod. Stadgandena,
som i sitt föreliggande skick äro värdefulla, kräva dock, strikt tilllämpade,
att en hotande situation först skall föreligga, innan förordnande
utfärdas. Enligt det nu föreliggande lagförslaget skulle däremot en därför
lämplig, lättillgänglig person permanent vara utsedd att i avsedd situation
tillfälligt träda i länsstyrelsens ställe, därest länsstyrelsens beslut icke utan
olägenhet kan avvaktas. Stadgandet innefattar ett avsteg från gängse principer
för länsstyrelses organisation och arbetsformer, föranlett av de krav,
en ny, allvarlig situation ställer. Då anordningen synes praktisk och av
behovet påkallad — helst med tanke å frånvaron av jourtjänst hos länsstyrelse
— vill länsstyrelsen icke motsätta sig densamma.--------

Länsstyrelsen vill ock väcka frågan, huruvida icke lagrummet bör lämna
möjlighet öppen för länsstyrelse att utse två befattningshavare för uppdraget
i fråga, varigenom utsikten att i en akut situation verkligen anträffa
en person, behörig att handla å länsstyrelsen vägnar, skulle ökas.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det icke ter sig rimligt att
vid länsstyrelsen inrätta en särskild kontinuerlig jourtjänst för katastrofberedskap
ens om vederbörande tjänstemans uppgifter utvidgas att omfatta
katastrofer i allmänhet. Länsstyrelsen vill icke föreslå annan ändring
i utredningens förslag på denna punkt än att möjligheter öppnas för flera
län att utse en gemensam befattningshavare för berörda jourtjänst.

Frågan om vem som av länsstyrelsen bör förordnas att fatta beslut i dess
ställe beröres i ett par remissyttranden. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter
om icke brandchefen i residensstaden — som i regel också är länsbrandinspektör
— lämpligen kunde utses. — Omstritt är huruvida landsfogden
med fördel kan tagas i anspråk för uppgiften. Landsfogden i Got -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

lands län anser detta vara fallet medan landsfogden i Stockholms län är
av motsatt mening.

I några yttranden har diskuterats en uppläggning av larmberedskapen
mot atomolyckor, som mer väsentligt skiljer sig från utredningens. Landsfogden
i Östergötlands län finner det tveksamt, om det överhuvudtaget behövs
någon särskild befattningshavare med rätt att interimistiskt besluta i
länsstyrelsens ställe. De hittillsvarande erfarenheterna från katastroftillfällen
ger enligt hans mening icke anledning till sådant antagande. De befogenheter
polischefen i orten och vederbörande landsfogde redan nu har
antages vara tillräckliga för de åtgärder som i första hand kan behöva
vidtagas för att skydda allmänheten.

Länsstyrelsen i Örebro län föreslår, att den lokala polismyndigheten i det
polisdistrikt, inom vars gränser en olycksdrabbad anläggning är belägen,
får befogenhet att vidtaga erforderliga förstahandsåtgärder såsom tillkallande
av viss polispersonal, experter in. fl. I övrigt uttalar länsstyrelsen beträffande
beredskapen för omedelbara åtgärder följande.

Det torde kunna ifrågasättas, om ej en speciell beredskapsorganisation —
länsstab samt fältorgan — erfordras, dels för att snabbt kunna fastställa och
sprida kännedom om katastrofens omfattning och karaktär och dels för att
vidtaga de omedelbara åtgärder, som kan vara möjliga för att minska katastrofens
skadeverkningar intill dess mera omfattande åtgärder kan sättas
in. Den här nämnda organisationen för omedelbara åtgärder bör vara nära
anknuten till atomenergianläggningens innehavare i fråga om stationära anläggningar.
Detta är särskilt betingat därav att en atomenergiolycka ej på
samma sätt kan fastställas genom observationer eller momentana yttre
verkningar som ex.vis ett större ras. Den ifrågavarande speciella organisationen
bör vidare vara anknuten till lämplig offentlig larmcentral.

Organisationsmässigt bör i en länsstab förutom civilförsvarsdirektören
och representant för varje atomenergianläggning inom länet ingå representanter
för polisen, medicinalväsenaet och socialvården. Ett fältorgan synes
i princip kunna uppbyggas enligt modellen för en ledningsavdelning i den
nya civilförsvarsorganisationen, d. v. s. med chef, bitr. chef samt befälhavare
för skilda verksamhetsgrenar (brand-, sjukvårds- och skyddskårer).

Västernorrlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser
det ofrånkomligt, alt en befattningshavare med särskilda befogenheter
att handla i omedelbar anslutning till en olycka finnes, men avdelningen tror
icke att det är lämpligt att för uppgiften välja någon högre länsstyrelsetjänsteman
eller annan person i offentlig förvaltning. Avdelningen ifrågasätter,
om det ej vore bäst att beslutanderätten i begynnelseskedet låg hos
anläggningsinnehavaren eller »tjänsteäldste vid ifrågavarande atomenergianläggning».

Beträffande den m c d v e r k a n länsstyrelsen måste kunna erhålla
från centrala myndigheter med sakkunskap på olika områden
såsom strålskydd, jordbruk, fiske och födoämneskontroll koncentrerar sig
4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

intresset kring den av utredningen framförda tanken på bildandet av en
för hela riket gemensam expertkommission. Utredningens uppslag har genomgående
fått ett gynnsamt mottagande, och flera remissinstanser förklarar,
att en dylik kommission är en nödvändig förulsättning för en effektiv
beredskap. Försvarets forskningsanstalt är angelägen om att kommissionen
får en smidig och ej alltför omfattande organisation. I kommissionen
bör enligt medicinalstyrelsen ingå högt kvalificerad sakkunskap på allmänhygienens
och födoämneskontrollens områden. Statens meteorologiska
och hydrologiska institut anser att även en representant för institutet bör
knytas till kommissionen.

Strålskyddsnämnden har följande synpunkter på expertkommissionen.

För ett smidigt och snabbt handlande bör kommissionen enligt nämndens
mening ej göras för stor. Lämpligen torde den böra bestå av 3 eller
högst 5 personer, utsedda av Kungl. Maj :t och ha möjlighet att själv komplettera
sig med nödig expertis. I kommissionen torde böra ingå en representant
från vardera atomenergidelegationen eller reaktorförläggningskommittén
och strålskyddsnämnden. En permanent expertkommission torde
vara lämplig även ur den synpunkten, att, därest under en lång följd av år
någon olycka icke inträffar, beredskapen ändock kan vidmakthållas.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län anser att expertkommissionens
arbetsuppgifter bör omfatta icke blott rådgivning åt länsstyrelserna i fråga
om beredskaps- och skyddsåtgärder utan även undersökning av orsakerna
till en inträffad olycka.

Den organisatoriska planläggningen av olika medverkandes insatser och
andra administrativa och praktiska problem i samband med en olycka i en
atomenergianläggning bör enligt enhällig uppfattning, såsom utredningen
föreslagit, förberedas genom upprättandet av en organisationsplan.
Strålskyddsnämnden framhåller, att denna lösning är att föredraga
framför en detaljreglering av hithörande spörsmål i själva lagtexten. Länsstyrelserna
i Kronobergs län och i Malmöhus län ävensom förste provinsialläkarna
i Göteborgs och Bohus län samt i Jämtlands län förutsätter att bestämmelser
kommer att utfärdas av Kungl. Maj:t om vilka länsstyrelser
som skall vara skyldiga att upprätta organisationsplan och vad en organisationsplan
närmare skall innehålla. Medicinalstyrelsen understryker nödvändigheten
av tillämpningsövningar i anslutning till uppgjorda organisationsplaner.
Endast genom sådana övningar kan enligt styrelsens uppfattning
beredskapen på området hållas aktuell för de ledande funktionärerna
och vunna utbildningsresultat kontrolleras.

Ett särskilt samordningsproblem uppkommer om vid en olycka i en
atomenergianläggning områden inom flera län skulle bli belagda med radioaktivitet.
För detta fall anser överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län att det bör åligga vederbörande länsstyrelser att på förhand
upprätta en gemensam organisationsplan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Behovet av normer rörande högsta tillåtliga strålniv
å e r under olika förhållanden understrykes av överbefälhavaren, som
anmärker att länsstyrelsens egna resurser för att bedöma riskerna i samband
med en atomolycka måste bli begränsade och att det kan bli svårt för
länsstyrelsen att tillräckligt snabbt få kontakt och samråd med vederbörande
centrala myndigheter. Försvarets forskningsanstalt redovisar på denna
punkt samma uppfattning och framhåller även att, om centralt utfärdade
normer saknas, den situationen kan inträffa att i angränsande län olikartade
riskbedömningar lägges till grund för åtgärderna till allmänhetens
skydd.

Även statens råd för atomforskning anser det vara önskvärt att bestämmelser
om tillåtliga strålnivåer fastställes, och rådet förordar att strålskvddsnämnden
och delegationen för atomenergifrågor anmodas att snarast
lämna förslag i ämnet. En liknande rekommendation göres av Sveriges sjukhus-
och hälsofgsikers förbund.

Att länsstyrelsen såsom ansvarig för bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar
måste ha befogenhet att förordna om evakuering,
avspärrning och utegångsförbud samt föreskriva i n sk r ä n kningar
beträffande livsmedelsproduktion m. m. i syfte
att skydda befolkningen mot strålskador erkännes allmänt. Mot utredningens
förslag härutinnan har icke gjorts några invändningar av principiell
natur annat än i ett yttrande från landsfogden i Norrbottens län. Denne
synes anse, att länsstyrelsen redan i allmänna rättsgrundsatser har tillräckligt
stöd för alla de ingrepp i enskilds rätt, om vilka det skulle kunna bli
fråga vid en atomolycka, och att det därför är överflödigt att medde>a särskilda
bestämmelser i ämnet.

Behovet av bestämmelser om tjänsteplikt och förfogana er
ä 11 vitsordas genomgående av remissinstanserna och vad utredningsmannen
här anfört till motivering av sitt förslag godtages i allmänhet. Dock
har från ett par håll yrkats, att räckvidden av nu ifrågavarande bestämmelser
måtte begränsas. Sålunda anser förste och andre stadsläkarna i
Göteborg, att den territoriella räckvidden av tjänstepliktsbestämmelserna
bör begränsas till län som direkt berörts av en katastrof. Arbetskraft från
annat län bör enligt vad som framhålles i deras yttrande kunna anlitas för
olika uppgifter endast på frivillig grund. Västernorrlands avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler finner, att förfoganderätten gjorts onödigt
omfattande. Behovet att kunna rekvirera mätinstrument och annan liknande
specialutrustning vitsordas men redan befogenheten för länsstyrelsen
att tvångsvis uttaga transportmedel förefaller avdelningen omotiverad.
Förfoganderätten gäller enligt utredningens förslag all slags egendom —
t. ex. även födoämnen, kläder och bostäder för evakuerade. Artiklar sådana
som de i exemplet nämnda anser avdelningen böra tillhandahållas av det

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

allmänna från militära eller civilmilitära förråd eller från förråd som särskilt
upplägges med tanke på katastrofer av nu ifrågavarande slag.

Några remissinstanser framhåller i anslutning till bestämmelserna om
länsstyrelsens maktbefogenheter såsom en brist i utredningens förslag, att
det icke upptager några bestämmelser om rätt till ersättning för den som
lider skada till följd av åtgärd som beslutas av myndighet med stöd av
lagen. Såsom exempel på dylik skada nämnes den ekonomiska förlust som
kan komma att drabba en person som ålägges att utrymma ett kontaminerat
område eller en jordbrukare som förbjudes att sälja sina varor på grund
av att radioaktiv kontamination befaras på den ort där han är bosatt och
driver sitt jordbruk.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att det bör övervägas om icke för
skada av nu ifrågavarande slag ersättning bör utgå av statsmedel — dock
ej till anläggningsinnehavaren själv. I koncessionsvillkoren för anläggningen
kunde stadgas skyldighet för anläggningsinnehavaren att återgälda
sådan ersättning, om statsverket i det enskilda fallet vill göra sin rätt gällande
mot denne.

Sveriges lantbruksförbund, som erinrar om att jordbrukare soin är bosatta
i närheten av en atomenergianläggning löper särskilda risker, finner
det naturligt att den som lidit skada på grund av myndighets beslut skall
ha ersättning av statsmedel. Det hade enligt förbundet varit önskvärt, att
utredningen haft att behandla även denna ersättningsfråga, och frågan bör
under inga omständigheter ställas på framtiden.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län är av samma uppfattning som
lantbruksförbundet. Han anser att det vore olyckligt om ersättning till
skadelidande kunde utges endast efter beslut av Kungl. Maj :t i varje
enskilt fall. Genom en sådan ordning skulle utbetalningen av ersättningar
komma att fördröjas och osäkerhet skulle även uppstå bland allmänheten
om rätten till ersättning. Detta skulle i sin tur kunna medföra, att kontaminerade
livsmedel undanhölls kontroll och släpptes ut i marknaden, där
de kunde orsaka personskador.

Departementschefen

Ett viktigt led i de sedan länge pågående förberedelserna i vårt land för
att taga atomenergin i anspråk såsom kraftkälla utgör de lagstiftningsåtgärder,
som vidtagits i syfte bl. a. att skydda anställda inom atomindustrin
och allmänheten mot strålskador. Jag tänker därvid i första hand på 1956
års atomenergilag och 1958 års strålskyddslag. Genom dessa lagar har
garantier skapats för att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda vid konstruktion
och förläggning av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar
samt vid driften av anläggningarna. Med stöd av atomenergilagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

kan anläggningsinnehavaren också åläggas att hålla en viss personell
och materiell beredskap för den händelse en olycka, som kan medföra utspridning
av radioaktivitet — trots alla säkerhetsåtgärder —- inträffar i anläggningen.

Redan vid tillkomsten av strålskyddslagen framhölls från flera håll angelägenheten
av att myndigheterna utrustades med tillräckliga befogenheter
att vid en större atomolycka vidta extraordinära åtgärder för att begränsa
skadeverkningarna, även om åtgärderna skulle medföra inskränkningar
i enskildas rörelsefrihet eller annat ingrepp i enskildas eljest rättsligt
skyddade intressen. Den nu verkställda utredningen rörande dessa frågor
har enligt min uppfattning med full tydlighet visat, att en beredskapslagstiftning
med detta innehåll bör komma till stånd. Någon annan mening
har — med ett undantag — inte heller kommit till synes i de remissyttranden,
som avgivits i ärendet. Lagstiftningen bör genomföras snarast
möjligt, eftersom den första svenska atomreaktor, som vid en olycka kan
föranleda mera omfattande skadeverkningar, kommer att tagas i bruk under
innevarande år.

Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om lagstiftningens
tillämplighetsområde. Man har sålunda ansett, att
lagstiftningen borde ges en mera generell räckvidd och avse inte blott
atomolyckor utan även andra katastrofsituationer. Jag är emellertid för
min del ense med utredningen om att atomolyckorna intar en särställning,
framför allt därför att den utspridda radioaktiviteten utgör en fara som
allmänheten inte på egen hand kan konstatera och som kan kvarstå under
lång tid. Det kan inte förväntas, att den enskilde, såsom vid andra katastrofer,
av egen drift vidtar nödiga försiktighetsmått. Att mången skulle
ha svårt att inse nödvändigheten att t. ex. lämna sitt hem, när ingen fara
skönjes, eller att underlåta att använda livsmedel, som inte företer något
som helst tecken på skada, synes naturligt. Under sådana förhållanden
måste myndigheterna ha befogenhet att beordra de försiktighetsåtgärder,
soin kan vara påkallade. En annan omständighet som motiverar en särreglering
av atomolyckorna är att det för bemästrandet av faresituationen
krävs specialutbildad personal och särskild utrustning för lokalisering
av den radioaktiva strålningen. En på förhand organiserad samhällelig
beredskap i berörda avseenden är därför nödvändig. Något mera överhängande
behov av en motsvarande beredskapslagstiftning för andra katastrofer
kan knappast anses föreligga. Erfarenheten visar, att myndigheterna
hittills även vid svåra olyckor genom att utnyttja tillgängliga resurser
kunnat möta situationens krav. De resurser som stått till buds hos polis
och brandkår in. m. har i förening med militärt bistånd och frivilliga
insatser varit tillfyllest. Med hänsyn härtill och då bestämningen av de
situationer, i vilka en allmän beredskapslagstiftning av antydda slag skulle
få tillämpas, erbjuder problem som inte blivit tillräckligt penetrerade, är

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

jag f. n. inte beredd att förorda någon reglering beträffande andra olyckor
än atomolyckor.

Såvitt avser lagens tillämplighet har även i ett annat hänseende från flera
håll rests invändningar mot utredningens förslag. Man menar sålunda,
att det är principiellt felaktigt att — som utredningen föreslagit — i lagen
närmare reglera endast olyckor i svenska stationära atomenergianläggningar
men beträffande andra fall, i vilka en utspridning i större mängd av radioaktiva
ämnen kan tänkas förekomma, generellt uppdraga åt Kungl. Maj :t
att i administrativ ordning utfärda erforderliga bestämmelser. Jag är också
av den uppfattningen, att, när myndighet ges befogenhet att ingripa mot
person och egendom, såväl arten av ingripandena som de förutsättningar
under vilka dessa skall få företagas bör regleras direkt i lag. Samtidigt är
det emellertid onekligen så, att en mera fullständig lagreglering mot atomolyckor
f. n. endast kan åstadkommas för våra stationära atomenergianläggningar.

Såsom framhållits av en del remissinstanser, innebär de i våra grannländer
befintliga atomreaktorerna ungefär samma risker för vissa delar av
vårt land som de inom landet belägna reaktorerna och i stort sett samma
åtgärder erfordras för att begränsa skadeverkningarna av olyckor i båda
fallen. Men för att en likartad reglering skall kunna ske av dessa fall
krävs att vissa överenskommelser träffas mellan berörda länder. Jag har
anledning att tro, att sådana överenskommelser skall kunna komma till
stånd utan längre tidsutdräkt.

Även frågan om skydd mot olyckor i atomdrivna fartyg kan väntas bli
aktuell inom en mycket nära framtid, och så snart en något säkrare grund
erhålles för bedömandet av olycksriskerna kan bestämmelser utfärdas även
i detta ämne. Det är möjligt, att skydd därvid kan skapas mot den allvarligaste
olycksrisken, en olycka ombord på ett atomdrivet fartyg som ligger
i hamn, efter de riktlinjer som strålskyddsnämnden uppdragit i sitt remissyttrande,
d. v. s. på det sättet att atomdrivna fartyg endast tillätes
anlöpa vissa bestämda hamnar samt att länsstyrelsen i län där sådan
hamn finns får ansvaret för allmän säkerhet och ålägges att vidtaga förberedande
skyddsåtgärder.

Däremot torde den tid när vårt land trafikeras av atomdrivna flygplan
ännu vara rätt avlägsen och det synes ogörligt att på länge taga ställning
till vilken beredskapsorganisation som erfordras för en olycka med sådant
flygplan.

Sådana olyckor som jag hittills berört liksom även olyckor vid transport
av radioaktiva ämnen torde knappast kunna medföra annat än lokalt begränsade
skadeverkningar. Radioaktiv beläggning Ofall-out») i samband
med utomlands bedrivna kärnvapenprov kan däremot tänkas medföra en
viss strålfara i stora delar av vårt land. I gengäld förefaller det i sistnämnda
fall osannolikt att faran skulle uppstå så hastigt att ögonblickliga motåt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

gärder blev påkallade. Dessa skillnader mellan olika nödsituationer måste
rimligen beaktas vid utformningen av katastrofskyddet. Stundom torde
det vara lämpligt att ansvaret för skydds- och räddningsarbetet lägges på
ett lokalt eller regionalt organ, men i andra fall kan endast en central ledning
garantera ett rationellt skydd. Det kan enligt min mening knappast
vara ändamålsenligt att redan nu, innan riskförhållandena i olika sammanhang
blivit närmare klarlagda, generellt bestämma vilken myndighet som
i nödlägen av olika slag skall ha ansvaret för att allmänheten skyddas mot
strålsjukdomar och strålskador.

Enligt min mening kan såväl de principiella som de praktiska synpunkter,
som gör sig gällande i detta sammanhang, tillgodoses inom ramen
för utredningens förslag med endast smärre jämkningar. Jag anser sålunda
i likhet med utredningen, att lagen i första hand bör utformas med sikte på
att bemästra olyckor vid stationära atomenergianläggningar inom landet
och att det därvid skall vara länsstyrelsen som utövar ledningen och är
utrustad med erforderliga befogenheter. När det gäller andra slag av atomolyckor
bör motsvarande befogenheter att ingripa i stället tillkomma Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Det bör också ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela behövliga föreskrifter om beredskap
mot sådana atomolyckor. Med en dylik utformning anges i lagen både vilka
ingripanden som får företagas och under vilka förutsättningar så får ske.
Det enda som i fråga om befogenheterna överlämnas åt Kungl. Maj:t att
bestämma är, vilken myndighet som skall utöva dem och i vilken omfattning
detta får ske.

Jag vill härefter något närmare beröra de befogenheter och skyldigheter,
som länsstyrelsen bör ha, för att allmänheten i möjligaste mån skall kunna
skyddas mot strålfaran vid en olycka i atomenergianläggning inom länet.

Såsom utredningen påvisat är de åtgärder som kan behöva vidtagas
utomordentligt mångskiftande, och det är angeläget att bestämmelser i
ämnet avfattas så allmänt att länsstyrelsen får behövlig handlingsfrihet.
Förutom avspärrningar, evakueringar och utegångsförbud
blir det fråga om åtgärder som kan inkräkta på enskildas rätt att förfoga
över egendom, och närmast har man därvid att räkna med ingrepp som
tar sikte på användningen av naturprodukter och livsmedel
av olika slag. Däremot lär de med radioaktiviteten förbundna
hälsoriskerna icke vara sådana att frihetsberövande åtgärder mot dem som
blivit utsatta för strålning behöver komma ifråga.

En enskild skall, förutom att han i allmänt intresse nödgas underkasta sig
beslut om sådana åtgärder som nu berörts, enligt utredningens förslag även
kunna åläggas atl genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnödenheter
aktivt vara verksam i katastrofskyddet. I remissvaren har man
genomgående utgått från att bestämmelser om tjänsteplikt och för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

foganderätt icke kan undvaras, men från enstaka håll har uttryckts
önskemål om vissa begränsningar i bestämmelsernas räckvidd. För egen
del anser jag utredningens förslag på denna punkt välgrundat. Detta innebär
bl. a., att tvångsuttagning av arbetskraft och egendom skall kunna
ske även i län som ej direkt beröres av olyckan. Vad särskilt gäller ianspråktagande
av strålskyddsutbildad arbetskraft och specialutrustning för
radioaktivitetsundersökningar vill jag erinra om att våra tillgångar på området
för närvarande icke är större än att det vid en verkligt omfattande
olycka kan bli nödvändigt att sätta in en betydande del av dem för att bekämpa
olyckan. Emellertid vill jag i likhet med utredningen understryka,
att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör användas
endast som en nödfallsutväg.

Särskilda åtgärder torde behöva vidtagas för att vid en olycka säkerställa
ett tillräckligt snabbt ingripande från länsstyrelsens sida. Jag instämmer i
vad utredningen anfört därom att det icke är praktiskt möjligt att i en
beredskapsorganisation mot atomolyckor infoga särskilda jourtjänster
vid länsstyrelserna. Det förefaller mig svårt att gå längre i riktning
mot en beredskap av detta slag än till att låta länsstyrelsen i län som
kan tänkas bli berört av en olycka i en atomenergianläggning utse en befattningshavare
med befogenhet att interimistiskt handla i länsstyrelsens ställe
i avbidan på att någon som normalt äger besluta å länsstyrelsens vägnar
hinner ingripa. Dock bör man med fördel kunna taga fasta på det av vissa
länsstyrelser under remissbehandlingen framförda önskemålet att en eller
flera ställföreträdare skall utses för denne befattningshavare. Vad remisssvaren
i övrigt innehåller på nu ifrågavarande punkt ger stöd för utredningens
antagande att det lämpligen bör överlämnas åt vederbörande länsstyrelse
att med hänsyn till förhållandena inom länet avgöra vem som bör
förordnas till sådan befattningshavare eller till ställföreträdare för denne.
Vid sitt ställningstagande bör länsstyrelsen låta sig vägledas av synpunkten,
att man för uppgiften bör välja en kvalificerad befattningshavare som, även
om han icke i sitt vanliga arbete har jourtjänst, likväl kan väntas vara lätt
tillgänglig. Valet bör, när så finnes lämpligt, kunna falla även på någon befattningshavare
i offentlig tjänst som icke är anställd vid länsstyrelsen.

Den från ett par håll framförda tanken att utrusta lokal polismyndighet
eller rentav anläggningsinnehavaren själv med provisoriska maktbefogenheter
i begynnelseskedet efter en olycka anser jag mig icke kunna biträda i
vidare mån än vad utredningen föreslagit, nämligen att erforderliga mätningar
och undersökningar får utföras på anläggningsinnehavarens uppdrag
utan hinder av att visst intrång därigenom kan ske i enskild rätt. Det
är utomordentligt viktigt att anläggningsinnehavaren på så sätt kan medverka
till att en snabb kartläggning sker av radioaktivitetens spridning, och
det intrång som därvid kan visa sig behövligt blir jämförelsevis obetydligt.

I övrigt bör det däremot icke komma ifråga att bekläda en befattningshavare

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

i lägre ställning och än mindre en privatanställd person utan tjänstemannaansvar
med makt att föreskriva åtgärder som inkräktar på enskildas rörelsefrihet
eller rätt till egendom. Med en placering av ansvaret hos lokala organ
skulle vidare samordningsproblemen kunna bli mycket svårlösta.

Den sakkunskap på frågor rörande strålskydd, livsmedelshygien, vattenvård
in. m. som erfordras vid en atomolycka synes lämpligen kunna tillhandahållas
länsstyrelsen inom ramen för en sådan för hela riket gemensam
expertkommission som utredningen förordat. Vid sammansättningen
av kommissionen bör såsom strålskyddsnämnden framhållit beaktas
kravet på smidighet och snabbhet i handlandet, och kommissionen bör
därför icke göras alltför stor.

Samarbetet mellan länsstyrelsen och lokala myndigheter torde icke erbjuda
några problem av den beskaffenhet att de behöver beaktas i lagstiftningsarbetet
utom såtillvida, att en uttrycklig bestämmelse om skyldighet
för kommunal myndighet att lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd bör
införas.

Vad beträffar anläggningsinnehavarens medverkan i katastrof
skyddet har jag stannat för att denna såsom utredningen förordat
i huvudsak bör regleras i koncessionsvillkoren. En dylik ordning medger,
att kraven anpassas efter förhållandena vid varje särskild anläggning.
Den överensstämmer också med nuvarande praxis att i koncessionsvillkoren
ålägga innehavaren av en atomenergianläggning att hålla viss katastrofberedskap.

För att vinna erforderlig stadga i beredskapen mot atomolyckor bör i enlighet
med utredningens förslag länsstyrelsen i län som kan väntas bli utsatt
för radioaktiv beläggning vara skyldig att upprätta en organisationsplan.
I organisationsplanen skall klarläggas bl. a. frågor om ansvars-
och arbetsfördelning mellan olika myndigheter och organ och om tillgången
på personella och materiella resurser för olika ändamål. Utredningens
förslag i denna del innefattar en lämplig lösning på åtskilliga praktiska
problem, och det föranleder från min sida ingen annan erinran än att jag —
i likhet med vissa remissinstanser — anser att, när så finnes lämpligt, en
gemensam organisationsplan bör kunna upprättas för flera län.

En nödvändig förutsättning för att länsstyrelsen vid en olycka i en atomenergianläggning
skall kunna bedöma, vilka åtgärder som bör vidtagas för
att skydda allmänheten mot strålfaran, är att länsstyrelsen har tillgång
till på förhand fastställda högsta tillåtliga strålnivåer, d. v. s.
normer som anger vid vilka intensiteter luft-, mark- och vattenaktiviteten i
olika sammanhang utgör en fara. Det bör ankomma på strålskyddsnämnden
att utarbeta erforderliga anvisningar i detta hänseende.

Vad beträffar de ersättningsfrågor som kan uppkomma med anledning
av åtgärder för att bekämpa en atomolycka anser jag i likhet med

Kungi. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

utredningen, att, om annan än anläggningsinnehavaren ålagts att utföra
arbete eller tillhandahålla egendom, ersättning härför bör utgå av statsmedel.
Till frågan huruvida ersättning också bör utgå för frivilliga insatser
samt spörsmål om ersättningens bestämmande m. m. återkommer jag i den
särskilda motiveringen till de enskilda bestämmelserna i lagförslaget.

Några remissinstanser har ansett, att i samband med en beredskapslag
mot atomolyckor borde övervägas att införa generella bestämmelser om rätt
till ersättning för skada som tillfogas enskild genom ingripande av myndighet
med stöd av lagen. I anledning härav vill jag till en början erinra om
det av mig i annat sammanhang berörda förslaget till atomansvarighetslag,
vilket tidigare denna dag remitterats till lagrådet. Enligt detta förslag
kommer den som i samband med en olycka i en atomenergianläggning drabbas
av »atomskada» — varunder innefattas bl. a. skada genom strålning
från radioaktivt ämne som frigjorts vid en olycka — i allmänhet att kunna
erhålla ersättning av anläggningsinnehavaren, som även skall vara skyldig
att teckna ansvarighetsförsäkring för atomskador.

Åtskilliga ingripanden av myndighet vid en atomolycka kan väntas komma
att röra egendom som blivit radioaktivt förorenad under sådana omständigheter
att ägaren kan göra anspråk på ersättning av anläggningsinnehavaren
enligt atomansvarighetslagen. Naturligtvis kan dock för enskilda även
uppkomma förluster, som icke omfattas av anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar.
Som exempel härpå må nämnas förluster, som kan tillfogas
allmänheten till följd av att länsstyrelsen för säkerhets skull påbjuder utrymning
av område som ligger i farozonen men som senare visar sig icke ha
blivit belagt med radioaktivitet i hälsofarlig mängd, och vidare förluster
som kan åsamkas jordbruksbefolkningen för den händelse länsstyrelsen
inom sådant område provisoriskt skulle förbjuda försäljning av mjölk
eller andra livsmedel. Skall ersättning utgå för förluster av nämnda slag
ligger det tydligen närmast till hands att ersättningen bestrides av statsmedel.
Vad det här gäller är i själva verket ett problem som närmast går
in under den vittsyftande frågan, i vad mån ersättning överhuvudtaget bör
utgå till enskild för skada som tillfogas honom genom åtgärd som myndighet
beslutar i allmänt intresse. Beträffande skador som vid en olycka i en
atomenergianläggning drabbar enskilda under sådana förhållanden att
de ej kan få skadestånd av anläggningsinnehavaren eller ersättning från
försäkring talar enligt min uppfattning starka skäl för att statsmakterna
rent allmänt bör träda in med viss hjälp. Särskilt kan atomenergiverksamhetens
karaktär av en hela samhällets angelägenhet motivera att ersättning
utges av staten. Det förefaller emellertid vara en naturlig ordning
att riksdagen här liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall
får taga ställning till ersättningsfrågan. Förfaringssättet stämmer även
med den tanke som kommit till uttryck i en bestämmelse i förslaget till
atomansvarighetslag, att vid större katastrofer, då anläggningsinnehavarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

ansvarighetsförsäkring ej förslår att bereda alla skadelidande gottgörelse,
ersättning skall utgå av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall
fastställes av statsmakterna.

Utredningen har i sitt förslag icke närmare gått in på sådana anslagsfrågor
som hur kostnaderna för expertkommissionens arbete in. in. skall
täckas. Till dessa frågor torde ställning få tagas i annat sammanhang.

VI. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har utredningens lagförslag överarbetats inom
inrikesdepartementet. Departementsförslaget torde såsom bilaga B få fogas
till protokollet i detta ärende.

Vid utformningen av lagtexten har eftersträvats att undvika onödig
och tyngande utförlighet. Endast de viktigaste frågorna har fått sin lösning
i själva lagen medan andra frågor överlämnats åt Kungl. Maj :t att
reglera genom tillämpningsföreskrifter. I ett hänseende är lagen dock till
sitt innehåll mer vittgående än som varit absolut nödvändigt. Bestämmelserna
om länsstyrelsens befogenheter har nämligen fått omfatta även sådana
åtgärder som länsstyrelsen, om lagen ej funnes, skulle kunna vidtaga på
grund av spridda bestämmelser i andra författningar eller med stöd av
allmänna rättsgrundsatser. Från praktisk synpunkt måste det emellertid
vara värdefullt, att alla väsentliga regler om länsstyrelsens befogenheter
vid en atomolycka kan återfinnas i en och samma författning. Med den
redaktionella metod som sålunda valts är det självfallet, att av förevarande
lagstiftning icke får dragas några slutsatser beträffande länsstyrelsens befogenheter
vid andra olyckor än atomolyckor.

Lagens rubrik

Såsom rubrik till lagen har utredningen föreslagit »lag med särskilda bestämmelser
om skydd mot skadlig strålning från atomenergianläggning
m. m.». Denna rubrik ger emellertid, förutom att den språkligt är något
tung och omständlig, ej klart besked om att lagen avser skyddet mot
strålning icke under normala driftsförhållanden utan endast vid olyckshändelser
av olika slag. För egen del vill jag i stället föreslå det kortare
och uttrycksfullare namnet »lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
in. m.»

1 §•

Denna paragraf — som motsvarar 1 § första och andra styckena i utredningens
förslag — upptar bestämmelser om förutsättningarna för en tilllämpning
av lagen och om länsstyrelsens ansvar för att allmänheten skyddas
mot skadlig strålning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

U tredningen

Utredningen föreslår, att lagens bestämmelser om skyddsåtgärder m. in.
skall äga tillämpning vid driftstörning i »atomreaktor eller annan atomenergianläggning,
belägen inom riket». Med atomenergianläggning avses
här liksom i expropriationslagen (1 § första stycket, punkt 18) och byggnadslagen
(81 § andra stycket), där samma term förekommer, endast anläggning
av stationärt slag. Det som enligt utredningen i varje särskilt
fall bör vara avgörande för frågan, huruvida de befogenheter för länsstyrelsen
som lagen inrymmer skall få utnyttjas, är om radioaktiva ämnen
spritts till omgivningen utanför en anläggning i sådan mängd, att särskilda
åtgärder — restriktioner beträffande vatten- eller livsmedelsförsörjningen,
tillfälliga evakueringar eller annat liknande — påkallas till
skydd för allmänheten mot strålfaran. Sådana åtgärder lär icke bli aktuella
med mindre aktivitet nått utanför själva anläggningsområdet. Till
detta område har ju allmänheten icke fritt tillträde, och det kan vid behov
avspärras av anläggningsinnehavaren själv. Orsakerna till utspridningen
av radioaktiva ämnen saknar självständig betydelse. Lagen skall sålunda
äga tillämpning icke blott vid brand eller annan olyckshändelse utan även
t. ex. vid sabotage.

Beträffande lagens räckvidd påpekar utredningen vidare, att lagen icke
begränsats till att gälla driftstörningar som inträffar i fredstid. Även om
myndigheterna i krig och under beredskap i och för sig har tillräckliga resurser
för att bekämpa olyckor av olika slag, är det nämligen enligt utredningen
lämpligt att länsstyrelsen även i sådana tider så långt det är praktiskt
möjligt på vanligt sätt svarar för allmän säkerhet.

Ansvaret för att allmänheten skyddas mot skadlig strålning har, såsom
nämnts, lagts på länsstyrelsen. De samordningsproblem, som uppkommer
därest en olycka drabbar mer än ett län, har utredningen icke ansett böra
lösas i lagtexten. Det torde i allmänhet ge sig självt vilken av flera länsstyrelser
som bör fungera som den sammanhållande kraften, och det har icke
funnits lämpligt att i enskildheter reglera samarbetet mellan olika länsstyrelser.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland finner det mindre välbetänkt, att lagen
skall kunna tillämpas först om radioaktiva ämnen faktiskt utspritts från
atomenergianläggning i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas till
skydd för allmänheten. Det borde enligt hovrätten finnas möjligheter att
ingripa så snart omedelbar fara uppstått för sådan utspridning. Sådana åtgärder
som t. ex. alarmering av befolkningen i anläggningens närhet och
kontrollmätningar behöver nämligen kunna vidtagas på tidigaste möjliga
stadium.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

I samma riktning som hovrätten uttalar sig länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och länsstyrelsen i Västmanlands län.

Att lagen skall äga tillämpning även i krig och under beredskap föranleder
civilförsvarsstyrelsen till följande anmärkningar.

Enligt förslaget skall lagen vara tillämplig även under beredskap och
krig. Emellertid åvilar det civilförsvaret enligt gällande civilförsvarsförfattningar
att ingripa under krig och under beredskap, därest Kungl. Maj :t
förordnar därom, mot samma slag av skador. Om förslaget godtages, kommer
alltså ingripande under beredskap och krig att kunna ske med stöd av
två skilda lagar och två skilda organisationer kan komma att stå insatsberedda.
Såsom utredningsmannen påpekat innebär det ingen större olägenhet
att kunna ingripa med stöd av flera lagbestämmelser. En förutsättning
härför är emellertid, att befogenheterna tillkommer samma myndighet.
Enligt förslaget skall länsstyrelsen — som ju tillika är civilförsvarsmyndighet
— bli det ledande organet. Vid sådant förhållande bör olägenheter ur
nu angivna synpunkt ej behöva uppstå. Styrelsen finner det emellertid
mindre rationellt att två skilda organisationer skall kunna finnas för samma
verksamhet. Detta kan emellertid avhjälpas, om den fredsorganisation, som
skall kunna sättas i funktion med stöd av lagförslaget, baseras på civilförsvarets
personal och utrustning. Härigenom vinnes också en ökad beredskap
på förenämnda område.

Departemen tschefen

Den av några remissmyndigheter utvecklade tanken, att möjlighet bör
finnas att vidtaga skyddsåtgärder med stöd av lagen så snart omedelbar fara
uppstått för att radioaktiva ämnen skall spridas från en atomenergianläggning,
ligger onekligen nära till hands. Givet är att ett allvarligt tillbud vid
driften av en atomenergianläggning genast bör rapporteras till länsstyrelsen,
och det kan förväntas att länsstyrelsen vid en dylik underrättelse ofördröjligen
gör sig redo att ingripa. Det är emellertid, enligt vad som upplysts från
sakkunnigt håll, osannolikt att mer skulle medhinnas, innan antingen olyckan
avvärjts eller radioaktivitet redan frigjorts från anläggningen. I varje
fall saknas, så länge något radioaktivt utsläpp icke förekommit, tillräckligt
underlag för att bedöma vilka skyddsåtgärder som lämpligen bör vidtagas.
De första kontrollmätningarna i omgivningen är givetvis utomordentligt
viktiga, men de måste utföras inom anläggningsområdet av anläggningsinnehavaren
själv och förutsätter därför icke något stöd i lag. Sådant stöd
erfordras självfallet inte heller för utsändande av varningar, alarmeringar
eller för andra liknande förberedande åtgärder. Ett tillgodoseende på nu
ifrågavarande punkt av remisskritiken synes därför knappast påkallat för
att ge ökad säkerhet. Däremot skulle man, med den av remisskritiken förordade
ordningen, möjligen kunna befara förhastade och olämpliga ingripanden
från länsstyrelsens sida. Även om jag sålunda icke funnit skäl atl,
såvitt nu är i fråga, frångå utredningens förslag vid utformningen av förevarande
paragraf, bör emellertid vad här anförts föranleda en jämkning i
,‘5 § om förutsättningarna för anmälan till länsstyrelsen rörande olyckstillbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Lika med utredningen anser jag, att praktiska fördelar kan vinnas om
lagen göres tillämplig även under krigs- och beredskapsförhållanden. Sådana
situationer kan nämligen tänkas uppkomma, då civilförsvarslagen
och annan beredskapslagstiftning icke ger tillräckliga möjligheter att skydda
allmänheten mot strålfara. I anledning av de synpunkter civilförsvarsstyrelsen
anlagt på denna fråga vill jag understryka vad utredningen i annat
sammanhang anfört om att civilförsvarets resurser för s. k. radiakskydd
i krig bör utnyttjas vid uppbyggandet av den beredskapsorganisation
som här avses.

Såsom en redaktionell anmärkning vill jag slutligen påpeka att ordet
atomenergianläggning i lagen utbytts mot den kortare termen atomanläggning,
som även användes i det denna dag anmälda förslaget till atomansvarighetslag.

2 g.

Förevarande paragraf, som motsvarar 1 § tredje stycket och 2 § i utredningens
förslag, innehåller bestämmelser om särskilda förberedande åtgärder
som skall vidtagas i vissa län. Dessa förberedande åtgärder, som avser
dels utsende av befattningshavare med befogenhet att vid behov interimistiskt
handla i länsstyrelsens ställe dels upprättande av organisationsplaner,
har tidigare berörts vid redogörelsen för huvuddragen i förslaget. Ytterligare
vill jag här anmärka följande.

Det bör enligt min mening ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma i vilka
län förberedande åtgärder skall vidtagas. Lämpligen kan detta ske i samband
med beviljandet av koncession för en atomenergianläggning. Prövningen
skall gå ut på att fastställa, huruvida det i visst län finns en latent
risk för skadlig strålning från atomenergianläggning. Därvid är att beakta
att det finns relativt ofarliga anläggningar, som över huvud taget icke påkallar
några särskilda beredskapsåtgärder från det allmännas sida, medan
andra anläggningar åter är sådana att försiktighetsåtgärder kan vara
behövliga i flera län.

Länsstyrelsen bör äga bestämma vilket antal befattningshavare med befogenhet
att besluta i länsstyrelsens ställe som skall utses i länet samt förordna
lämpliga personer härför. I händelse av en olycka har befattningshavare
som här avses samma befogenheter som tillkommer länsstyrelsen
själv. Givetvis skall han dock så snart detta kan ske överlämna ledningen
av katastrofskyddet till någon som normalt äger handla å länsstyrelsens
vägnar, och de beslut han fattar skall ofördröjligen omprövas av länsstyrelsen
(jfr 12 §).

Uppgiften att utarbeta en organisationsplan har lagts på vederbörande
länsstyrelse. I allmänhet bör en organisationsplan finnas för varje anläggning
där man behöver räkna med möjligheten av en allmänfarlig spridning
av radioaktiva ämnen. Dock lär det, om — såsom kommer att bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

fallet vid Aktiebolaget Atomenergis forskningsstation i Studsvik — flera
reaktorer eller andra anläggningar uppföres inom ett begränsat område,
vara tillfyllest med en gemensam plan för alla anläggningar inom samma
område. Planen, som bör upprättas i intimt samarbete mellan länsstyrelsen,
andra myndigheter och anläggningsinnehavaren, bör baseras på ett ingående
studium av ett eller flera tänkta typfall av olyckor. Därvid måste
särskilt uppmärksammas sådana frågor som alarmering av befolkningen
i en utsatt trakt, kontrollmätningar och andra undersökningar samt saneringsåtgärder
och inskränkningar i jordbruksproduktionen. Skäl kan finnas
att utarbeta ett särskilt kontrollmätningsprogram ävensom en plan för
en evéntuell evakuering. Av vikt är även att länsstyrelsen gör en översyn
över de resurser i fråga om personal och materiel som i händelse av en
olycka kan väntas stå till dess förfogande för olika uppgifter.

Om en atomenergianläggning är så belägen att en olycka i anläggningen
skulle kunna tänkas beröra mer än ett län, kan det givetvis vara lämpligt
att en gemensam organisationsplan upprättas för flera län. Särskilda bestämmelser
härom torde icke vara erforderliga.

3 §■

Paragrafen behandlar anläggningsinnehavarens skyldighet att slå larm
vid en olycka.

Utredningen

Enligt utredningens förslag inträder skyldigheten för anläggningsinnehavaren
att anmäla en olycka till myndigheterna först när det inträffat en
händelse, som påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten mot
strålfaran. Anmälan skall ske till länsstyrelsen eller, om förbindelse med
länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, till sådan befattningshavare
som är behörig att besluta i länsstyrelsens ställe. Utredningen anser, att
anmälningsskyldigheten enligt lagen icke bör göras mer omfattande än nu
sagts, men vill samtidigt påpeka möjligheten att, om så finnes önskvärt, i
koncessionsvillkoren för en anläggning föreskriva en mer vittgående anmälningsskyldighet,
avsende t. ex. även mindre allvarliga tillbud, som av expertisen
på platsen bedömes icke komma att beröra allmänheten.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att redan en händelse som
kan komma att påkalla åtgärder till skydd för allmänheten mot
radioaktiv strålning bör rapporteras till vederbörande myndighet.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län finner det angeläget att även
mindre olyckor och tillbud till olyckor i atomenergianläggningar kommer till
myndigheternas kännedom och föreslår en härav betingad utvidgning av
anmälningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län — som helst skulle se att anläggningsinne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

havarens skyldighet att på olika sätt ingripa för att begränsa skadeverkningarna
av en olycka till sin allmänna räckvidd och innebörd fastslogs i
lagen — anser att anmälningsskyldigheten i lagen borde utsträckas att gälla
även larm till den centrala expertkommission för atomolyckor som avses
skola bildas liksom även till den lokala polismyndigheten och till cheferna
för de övriga lokala styrkor som enligt vederbörande organisationsplan
omedelbart måste insättas för att varna den närmast berörda befolkningen,
avspärra områden m. m.

Flera remissinstanser, bland uem länsstyrelsen i Stockholms län och
länsstyrelsen i Malmöhus län, anser i likhet med länsstyrelsen i Uppsala
län, att anläggningsinnehavaren bör vara skyldig att underrätta polismyndigheten
i orten om en inträffad olycka. Förste och andre stadsläkarna i
Göteborg föreslår att anläggningsinnehavaren skall alarmera även hälsovårdsnämnden
eller ansvarig tjänsteläkare.

Departementschefen

Som jag tidigare anfört bör anläggningsinnehavarens skyldighet att vara
verksam för att begränsa skadeverkningarna av en olycka i huvudsak regleras
genom koncessionsvillkoren. Att anmälningsskyldigheten särskilt lagfästs
beror bl. a. därpå, att det bör finnas möjligheter att inskrida med
straff mot den som gör sig skyldig till en så allvarlig försummelse som att
underlåta att rapportera en olycka. I lagen bör anmälningsskyldigheten i
stort sett icke göras mer omfattande än som motiveras av detta syfte. Dock
förefaller det praktiskt att stadga att anmälan bör ske icke blott till länsstyrelsen
utan även till den lokala polismyndigheten, som ju vid en olycka
alltid måste komma tillstädes redan i begynnelseskedet. Däremot får det
i övrigt normalt anses ankomma på länsstyrelsen att låta larm utgå till
olika myndigheter och organ som har uppgifter i katastrofskyddet. Är någon
jämkning härutinnan i visst fall önskvärd kan, såsom utredningen
påpekat, anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet utsträckas i koncessionsvillkoren
för vederbörande anläggning.

Jag instämmer, såsom framgår av vad jag anfört i motiveringen till 1 §,
i vad länsstyrelsen i Västmanlands län anfört om att redan ett allvarligt tillbud
genast bör anmälas till ansvariga myndigheter, och vid utformningen av
departementsförslaget har denna synpunkt tillgodosetts.

4 §.

I denna paragraf meddelas föreskrifter om kontrollmätningar och andra
undersökningar i syfte att utröna radioaktivitetens spridning efter en
olycka.

Utredningen

Det kan i anslutning till en olycka i en atoinenergianläggning behöva
göras såväl summariska kontrollmätningar över stora mark- och vattenom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

råden med härför lämpade instrument som mätningar och även provtagningar
beträffande särskilda objekt, t. ex. beträffande vissa förråd av mjölk
och andra livsmedel. Stundom kan vidare komma i fråga att upprätta kontrollstationer
för undersökning av eventuell kontamination av personer som
vistats inom område med stark radioaktiv beläggning. Utredningen anser,
att de förhållandevis obetydliga intrång i enskilds rätt som undersökningarna
kan medföra väger lätt i jämförelse med de utomordentligt betydelsefulla
allmänna intressen som står på spel vid en olycka. Av vikt är att undersökningarna
utföres med all möjlig skyndsamhet. Något krav på att i
varje särskilt fall skall föreligga ett beslut av myndighet kan därför icke
uppställas. Personal, som av länsstyrelsen fått i uppdrag att utföra radioaktivitetsundersökningar,
bör fritt få bedöma var och hur mätningar och
provtagningar skall ske. En motsvarande rätt att föranstalta om undersökningar
har även tillagts innehavaren av ifrågavarande atomenergianläggning.
Utredningen förutsätter dock, att upprättandet av kontrollstationer
och genomförandet av undersökningar beträffande personer i praktiken
blir en uppgift för länsstyrelsen.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland anser, att bestämmelserna om kontrollmätningar
och andra undersökningar fått en alltför obestämd utformning och
finner även i övrigt dessa bestämmelser bristfälliga. Hovrätten anför härom
följande.

Enligt 4 § skall i lagrummet angivna mätningar och andra undersökningar,
utan hinder av att intrång göres i enskilds rätt, kunna ske ej blott
efter förordnande av länsstyrelsen utan även på uppdrag av anläggningsinnehavaren.
För fall av obstruktion föreslås handräckning och straffsanktion
(9 § andra stycket sista punkten och 10 § andra stycket). Redan den
omständigheten att en anläggningsinnehavare tillerkänts befogenheter av
förevarande slag kan väcka betänkligheter. Men härtill kommer att omfattningen
och arten av de undersökningar, som sålunda må företagas icke
bestämmas i lagen. Såsom denna avfattats torde även ingrepp i medborgarnas
kroppsliga integritet kunna ifrågakomma. Dylika ingrepp synas också
vara förutsatta av utredningsmannen. Av skäl som tidigare berörts är
det visserligen icke lämpligt att tynga lagstiftningen med detalj föreskrifter.
Emellertid synes angeläget att närmare reglera den omfattning i vilken en
anläggningsinnehavare skall äga rätt att utan myndighets prövning tvångsvis
föranstalta om undersökning. Det är icke för hovrätten känt huruvida
för utrönande av förekomsten av radioaktiva ämnen kan bli erforderligt att
göra ingrepp i människans kropp — ytliga mätningar med dosmätare synas
mest troliga — men åtminstone böra, om så är fallet, dylika ingrepp, där de
skola ske på anläggningsinnehavarens uppdrag, i första hand göras beroende
av undersökningspersonens medgivande. Vid vägran bör för undersökningens
tvångsvisa genomförande krävas länsstyrelsens förordnande. Det
torde i allmänhet icke vara omöjligt att med tillräcklig skyndsamhet erhålla
sådant. Endast då förordnande icke utan fara kan avvaktas bör undersökningen
ändock få verkställas.

5 — Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

På ett par håll avvisar man förslaget att anläggningsinnehavaren fritt
skall kunna avgöra vem han vill anförtro ett uppdrag att utföra undersökningar
som avses i denna paragraf. Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter
om icke i stället en eller flera namngivna tjänstemän i vederbörande företag
borde av länsstyrelsen i förväg förordnas att fullgöra sådan uppgift.
Enahanda ordning såvitt gäller undersökning på person förordas även av
föreningen Sveriges landsfiskaler.

Departementschefen

Vid utformningen av förevarande paragraf är det nödvändigt att hålla i
minnet att kontrollmätningar och andra undersökningar av det slag som
här avses hör till de mest brådskande uppgifterna vid en atomolyTcka och
att det tillika är en uppgift som med hänsyn till sin omfattning kan
kräva en omedelbar mobilisering av alla tillgängliga resurser. Det svnes
därför ofrånkomligt att möjligheter ges att använda, förutom den radiakutbildade
personal som myndigheterna i länet kan förfoga över, även den
arbetskraft som finns att tillgå vid själva anläggningen. Det är också helt
naturligt, att de personer som skall utföra undersökningarna måste ha ett
betydande mått av frihet att avgöra var och hur undersökningarna skall
bedrivas.

Utredningens förslag, att anläggningsinnehavaren skall kunna uppdraga
åt sina anställda att självständigt utföra undersökningar som inkräktar på
enskildas eljest rättsligt skyddade intressen, innebär otvivelaktigt ett visst
avsteg från vanligen i lagstiftningen tillämpade principer. Emellertid lär,
såsom utredningen framhållit, ingreppen bli tämligen obetydliga, och det
är knappast tänkbart att den enskilde i något fall kan ha ett legitimt intresse
att motsätta sig sådana enkla och föga tidskrävande undersökningar
som här avses. Snarare torde det framstå som ett starkt önskemål för den
enskilde att så skyndsamt som möjligt få klarlagt, huruvida han själv eller
hans egendom är utsatt för fara. Beträffande undersökning på person
lär i praktiken icke några andra sådana bli aktuella än mätningar med instrument
som föres över kläderna och därvid registrerar den aktivitet vederbörande
fått på sig. Skulle någon motsätta sig en undersökning får denna
icke genomföras med våld av den som fått i uppdrag att utföra undersökningen,
utan avsikten är att i detta fall polishandräckning skall begäras

(jfr 11 §)•

Gentemot vad länsstyrelsen i Hallands län anfört därom, att på förhand
borde förordnas ett antal personer — bland dem anställda vid ifrågavarande
anläggning — till förrättningsmän med befogenhet att utföra radioaktivitetsundersökningar,
kan göras vägande invändningar. Med denna utväg skulle
man tillskapa en grupp förvaltningsärenden som vållade administrativt arbete
utan att länsstyrelsen — som väl icke rimligen skulle kunna bedöma förrättningsmännens
tekniska kompetens — likväl fick någon egentlig kontroll

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

över förhållandena på området. Man skulle också riskera, att vid ombyte
av personal i anläggningen nya förordnanden icke meddelades i tid, vilket
kunde få till följd att alla, som borde deltaga i undersökningarna, på grund
av bristande befogenhet ej kunde användas härför.

På dessa skäl har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i
denna del.

5 §.

I denna paragraf regleras länsstyrelsens befogenheter att påbjuda evakueringar,
inskränkningar i vatten- och livsmedelsförsörjningen och andra
liknande åtgärder.

Utredningen

Utredningen har i sitt förslag angivit myndigheternas befogenheter i
tämligen allmänna ordalag. Anledningen härtill är, enligt vad utredningen
framhåller, att våra kunskaper om en allvarlig olycka i en atomenergianläggning
och om vad som kan behöva göras för att begränsa verkningarna
av en sådan olycka är ofullständiga. För allmän säkerhet ansvariga myndigheter
och organ måste i varje tänkbart läge kunna anpassa sina motåtgärder
efter situationens krav, och de måste lagstiftningsmässigt ha möjligheter
att bekämpa även de svåraste tänkbara atomolyckor. I motiveringen
till de centrala bestämmelser om myndigheternas maktbefogenheter
som upptagits i förevarande paragraf anför utredningen ytterligare.

En brådskande åtgärd vid en olycka i en atomenergianläggning kan vara
att uppmana eller förelägga befolkningen i utsatta trakter att söka skydd
mot strålningen. Husväggar erbjuder ett visst skydd mot strålningen, och
en så enkel åtgärd som att bege sig inomhus reducerar därför risken för
strålskador. Någon gång måste måhända ett utegångsförbud följas av evakuerings-
och avspärrningsåtgärder beträffande begränsade områden. Särskilt
gäller detta om en olycka inträffar i samband med regn så att den
utsläppta radioaktiviteten snabbt »tvättas ut» ur luften och fälls ut i koncentrerade
mängder över förhållandevis små ytor. För nu berörda åtgärder
lämnar 5 § första stycket 1 punkten erforderligt stöd, och andra stycket i
samma paragraf innehåller en kompletterande bestämmelse, som fastslår att
det vid evakuering åligger länsstyrelsen att ordna inkvarterings- och utspisningsfrågan
för utrymda personer och att lämna dessa annan behövlig hjälp.

I 5 § första stycket 2 och 3 punkterna behandlas övriga skyddsåtgärder
mot skador av radioaktiv strålning. Enligt 2 punkten äger länsstyrelsen påbjuda
inskränkningar av varjehanda slag rörande enskilds rätt att faktiskt
nyttja eller rättsligt förfoga över egendom. Främst lär komma ifråga olika
ingripanden som direkt eller indirekt berör vatten- eller livsmedelsförsörjningen,
men enligt lagen kan vilka objekt som helst bli föremål för ingripanden.
Vid tillämpningen av 2 punkten är att märka, att där avsedda inskränkningar
i rätten att bruka eller förfoga över egendom kan påbjudas
även inom områden, där man ännu ej hunnit konstatera huruvida radioaktiva
ämnen förekommer i hälsofarlig mängd. Blotta misstanken om ett
utfall av sådana ämnen kan nämligen ur strålskyddssynpunkt motivera
provisoriska förbudsåtgärder. — Livsmedel eller andra objekt får emeller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

tid enligt vad som uttryckligen stadgas i 3 punkten icke omhändertagas
och oskadliggöras med mindre egendomen ifråga verkligen blivit förorenad
av radioaktivitet. Uttrycket oskadliggöra innefattar alla erforderliga åtgärder
för att förhindra skadeverkningar av radioaktiviteten. Stundom kan
detta ske genom särskild förvaring eller beredning, men i andra fall finns
det kanske icke någon annan ekonomiskt rimlig möjlighet att förebygga
skadeverkningar än att förstöra den omhändertagna egendomen.

Remissyttrandena

Den allmänna meningen bland remissinstanserna synes vara att länsstyrelsens
befogenheter enligt denna paragraf icke lämpligen kan avgränsas
snävare än som skett i utredningens förslag. Den kritik som yppats går i
stället ut på att paragrafen, trots de allmänt hållna formuleringarna, alltför
hårt binder länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det
genom en hänvisning i paragrafens ingress till andra författningsbestämmelser
och till allmänna rättsgrundsatser på området bör klargöras att
paragrafen icke innehåller någon uttömmande katalog över länsstyrelsens
befogenheter vid atomolyckor.

Stockholms stadskollegium anser att paragrafen bör utvidgas med bestämmelser
som ger länsstyrelsen rätt att ålägga enskild att själv bortföra egendom,
som hotas att bli förstörd av radioaktivitet. Kollegiet utgår från att
möjlighet härtill ej föreligger med den avfattning paragrafen fått i utredningens
förslag och framhåller, att ålägganden av ifrågavarande slag kan
bli praktiskt betydelsefulla exempelvis vid evakuering av boskap från visst
område. .

Förste provinsialläkaren i Södermanlands län befarar, att utredningen ej
givit länsstyrelsen tillräckliga befogenheter att vid behov reglera förhållandena
inom djurvården. Han erinrar om att länsstyrelsen kan behöva t. ex.
påbjuda omedelbar uppställning av kreatur, förbjuda användande av färskfoder
eller förordna om evakuering av djur.

Gentemot innehållet i 3 punkten i första stycket invänder Sveriges sjukhus-
och hälsofysikers förbund, att möjlighet bör finnas att omhändertaga
livsmedel vid misstanke om radioaktiv förorening även om sådan förorening
i det särskilda fallet icke hunnit konstateras. Av samma mening är bland
andra hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Beträffande samma punkt har vidare veterinär styr elsen gjort en redaktionell
anmärkning. Styrelsen anser, att punkten, till undvikande av missförstånd,
bör förtydligas, förslagsvis genom följande omformulering: »3)
omhändertaga ävensom genom särskild förvaring, beredning eller annan
lämplig åtgärd eller genom förstöring oskadliggöra livsmedel eller annat,
som blivit förorenat med radioaktiva ämnen».

Landsfogden i Malmöhus län förmodar, att det i extrema fall av kontaminering
av personer kan bli nödvändigt att hålla vederbörande avskild från
barn eller gravid hustru eller att förbjuda honom att färdas med allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

fortskaffningsmedel. Det framgår icke av utredningens förslag hur utredningen
tänkt sig att man skall komma till rätta med problem av detta slag.

Departementschefen

Beträffande omfattningen av länsstyrelsens befogenheter enligt förevarande
bestämmelser är till en början att märka att det, bortsett från åtgärder
som avses i första stycket första punkten, icke kan komma ifråga
några ingripanden som riktar sig mot personer. Dock lär väl en person
som fått radioaktivitet i kläderna kunna förbjudas att använda dessa innan
de rengjorts. Radioaktivitet överföres emellertid icke från en människa
till en annan på samma sätt som en smittsam sjukdom, och någon
sådan isolering av strålskadade personer som landsfogden i Malmöhus län
diskuterar kan därför icke tänkas bli nödvändig.

Icke minst väsentligt, när det gäller att skydda allmänheten mot strålfaran,
är att länsstyrelsen kan företaga egendomsingrepp av olika slag.
Dessa ingrepp bör enligt min mening kunna avse även sådana åtgärder
som bortförande av djur och livsmedel. Ramen för länsstyrelsens befogenheter
har i överensstämmelse härmed i departementsförslaget utvidgats i
jämförelse med utredningens förslag.

Såsom framgår av lagtexten kan beträffande område, inom vilket radioaktiv
beläggning kan antagas förekomma eller vara att vänta, ges föreskrifter
om olika inskränkningar i rätten att använda vatten, naturprodukter och
livsmedel. Det finns således möjligheter att t. ex. förbjuda användningen av
mjölk från sådant område. Skulle ett beslag av livsmedel bli aktuellt, kan
redan i samband med själva omhändertagandet göras en summarisk undersökning,
huruvida dessa är kontaminerade i hälsofarlig grad. Kan därvid
icke konstateras någon som helst kontamination, lär i varje fall skäl saknas
för en så ingripande åtgärd som ett omhändertagande av livsmedlen skulle
innebära.

När beslut meddelas med stöd av bestämmelserna i förevarande paragraf
skall länsstyrelsen självfallet, liksom även eljest vid tillämpningen
av denna lag, tillse att intrånget i enskilds rätt ej blir större än som erfordras
för att förebygga eller begränsa skadeverkningar av radioaktiv strålning.
Gäller beslutet tills vidare bör länsstyrelsen, så snart anledning därtill
förekommer, undersöka om det kan upphävas eller inskränkas.

Veterinärstyrelsens redaktionella anmärkning till stadgandet om omhändertagande
av livsmedel har i huvudsak beaktats vid utformningen av
departementsförslaget.

6 och 7 §§.

Paragraferna reglerar frågor om tjänsteplikt och förfoganderätt.
Utredningen

Vad gäller tjänsteplikten har denna i utredningens förslag fått omfatta
personer i åldrarna 18—65 år. Barn under 18 år får enligt 12 § strålskydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

lagen icke sysselsättas i radiologiskt arbete, och de bör då enligt utredningens
mening icke heller användas för arbete som avses i denna lag. Den
övre åldersgränsen har valts för att nå överensstämmelse med den närliggande,
i 10 § brandlagen föreskrivna tjänsteplikten. Liksom i sistnämnda
lagrum framhålles även här att i och för sig tjänstepliktig person icke skall
åläggas annat arbete än sådant som med hänsyn till hans kroppskrafter och
hälsotillstånd skäligen kan krävas av honom. Denna sistnämnda synpunkt
kan kräva särskilt beaktande då fråga uppkommer att ålägga kvinna tjänsteplikt.
I överensstämmelse med de bedömningar som gjorts av International
Commission on Radiological Protection får nämligen åtminstone för närvarande
anses, att kvinnor i fruktsam ålder icke bör användas till räddningsarbete
i vilket de kan bli utsatta för radioaktiv strålning.

Rekvisition av förnödenhet bör enligt utredningen kunna avse all slags
egendom. Förfogandet kan gå ut på antingen en upplåtelse med nyttjanderätt
eller ett överförande av äganderätt. Så snart fråga är om annat än
typiska konsumtionsvaror lär i allmänhet ett ian språktagande av egendom
böra begränsas att avse upplåtelse med nyttjanderätt. Av vikt är emellertid
att det från början klargöres vad ianspråktagandet innebär. Därför har
utredningen föreskrivit att, om äganderättsövergång åsyftas, detta särskilt
skall angivas i länsstyrelsens föreläggande.

Remissyttrandena

En i flera remissyttranden återkommande anmärkning mot bestämmelserna
om tjänsteplikt är att vid lagtextens utformning icke tillräckligt beaktats,
att det från strålskyddssynpunkt är angeläget att yngre personer icke
i onödan utsättes för radioaktiv strålning. Medicinalstyrelsen och länsstyrelsen
i Gotlands län anser sålunda, att i lagtexten bör komma till uttryck
att företrädesvis endast personer över 45 år bör uttagas med tjänsteplikt.
Sveriges sjukhus- och hälsofysikers förbund vill undantaga kvinnor under
45 år från tjänsteplikten.

Civilförsvar sdirektör en i Västerbottens län anser emellertid, att den undre
åldersgränsen för tjänsteplikten — i analogi med vad som gäller enligt
brandlagen — bör sättas till 16 år i stället för, som utredningen föreslagit,
18 år. Dock bör tillkomma en bestämmelse »rörande vissa inskränkningar
när det gäller grupperna under 18 år».

Poliskammaren i Malmö finner det oklart på vilket sätt uttagning av
arbetskraft och egendom skall ske. Det vore icke tillfredsställande om länsstyrelsen
i varje särskilt fall skulle behöva rikta ett skriftligt och personligt
föreläggande till den vars arbetskraft eller egendom skulle tagas i anspråk.
En sådan ordning vore nämligen icke tillräckligt smidig för att i alla situationer
tillgodose behovet av snabba åtgärder. I brådskande situationer, då
länsstyrelsens handläggning icke utan våda kan avvaktas, bör enligt polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

kammarens mening polismyndighet provisoriskt kunna ålägga tjänsteplikt
och uttaga förnödenheter.

Departementschefen

Beträffande åldersgränserna för tjänsteplikten synes det vara
naturligt att i första hand söka förebilder i annan jämförlig lagstiftning,
där regler om tjänsteplikt förekommer. Såväl i civilförsvarslagen som i
brandlagen har den undre gränsen satts vid 16 år och den övre vid 65 år.
Såsom vissa remissinstanser påpekat kan emellertid finnas skäl att i denna
lag sätta den undre gränsen vid högre ålder än eljest. Förutom barn bör
nämligen icke heller kvinnor i fruktsam ålder utsättas för radioaktiv strålning.
Att generellt undantaga kvinnor under 45 år från tjänsteplikt enligt
denna lag är dock enligt min mening icke lämpligt, och jag vill i detta sammanhang
erinra om att kvinnor, i samband med en atomolycka, med fördel
skulle kunna användas för åtskilliga arbetsuppgifter, som icke medför
någon risk för skadlig strålning (t. ex. omhändertagande och utspisning
av evakuerade familjer). Det bör enligt min mening ankomma på
ansvariga myndigheter att vid tillämpningen av lagen tillse, att personer
i särskilt strålkänsliga åldrar icke utsättes för strålfara. Emellertid kan
det knappast vara förenat med någon praktisk olägenhet att i själva lagen
undantaga barn under 18 år från tjänsteplikt.

Det är angeläget, att det vid tillhandahållande av egendom
enligt denna lag redan från början blir klart om ett övertagande med äganderätt
eller en upplåtelse med nyttjanderätt är åsyftad. Detta önskemål
torde kunna tillgodoses genom en regel av innebörd, att egendomen skall anses
ha tillhandahållits med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angivits
eller ock framgår av omständigheterna.

Av utredningens förslag framgår ej klart vad som skall gälla beträffande
den närmare ordningen för uttagande av arbetskraft
och förnödenheter. I departementsförslaget har därför gjorts ett
tillägg som innebär att det skall ankomma på polisbefäl som länsstyrelsen
bestämmer att ombesörja själva uttagningen. Givetvis skall vederbörande
polisbefäl därvid beakta de anvisningar länsstyrelsen kan ha funnit lämpligt
att meddela.

8 §•

Paragrafen upptager vissa bestämmelser om ersättning av statsmedel till
den som genom eget arbete eller genom tillhandahållande av förnödenhet
medverkat vid bekämpandet av en olycka i en atomenergianläggning.

Utredningen

De av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelserna omfattar endast
sådana fall då tvångsuttagning av arbetskraft eller egendom skett. Uppstår

72 Kungl. Majds proposition nr 139 år 1960

vid frivilligt arbetsåtagande eller frivillig upplåtelse eller överlåtelse av
egendom tvist i ersättningsfrågan, får tvisten prövas av domstol enligt allmänna
rättsregler.

Enligt utredningsförslaget skall den som ålagts tjänsteplikt erhålla, förutom
ersättning för resa och andra kostnader, skälig gottgörelse för utfört
arbete och för skada som i samband med ianspråktagandet åsamkats honom.
Jämväl för egendom som rekvirerats och för skada på sådan egendom
skall lämnas skälig ersättning. I motiveringen till förslaget säges, att vanligen
full ersättning bör utgå för utfört arbete och för ianspråktagen egendom,
men fall kan enligt utredningen tänkas då rätten till ersättning bör i
någon mån begränsas. Som exempel på dylika fall anföres, att en förnödenhet,
som rekvireras, tillfälligt kraftigt stigit i värde just till följd av
den olyckshändelse som gjort en rekvisition aktuell. Ersättningen bör då
kunna nedsättas efter skälighet.

Utredningen uppehåller sig närmare vid den ersättning som skall utgå
för person- och egendomsskada. För jämförelse lämnas en redogörelse för
atomskadeutredningens förslag till atomansvarighetslag, vilket bygger på
att skada på grund av radioaktiv strålning i första hand skall täckas av
en ansvarighetsförsäkring, men, för det fall att försäkringsbeloppet ej förslår,
förutsätter att statsmedel ställes till förfogande för viss gottgörelse
till skadelidande. I anslutning härtill uttalar utredningen, att den som
genom eget arbete eller genom tillhandahållande av förnödenhet medverkar
vid bekämpandet av en atomolycka och som därigenom drabbas av skada
alltid bör vara garanterad ersättning av statsmedel och att ersättningen icke
i något fall bör till storleken begränsas enbart av det skälet att olyckan
fått mycket stor omfattning.

Utredningen har velat överlämna åt Kungl. Maj :t att komplettera ersättningsbestämmelserna
med föreskrifter i olika avseenden. Bland de frågor
som skall regleras i denna ordning märkes förfarandet vid prövningen av
ersättningsanspråk.

Remissyttrandena

Hovrätten för Nedre Norrland föreslår, att ersättningsbestämmelserna
ändras så att ersättning av statsmedel kan beredas även den som frivilligt
åtagit sig arbete eller frivilligt ställt sin egendom till förfogande. Härom
anför hovrätten.

Erfarenheterna från Götaälvsraset och Mohedaolyckan visa, att frivillig
arbetskraft varit av synnerlig betydelse för katastrofens bekämpande. Även
om vid en atomolycka genom den nu föreslagna lagen helt andra möjligheter
komma att finnas för tvångsvis uttagning av arbetskraft, kan förutsättas
att i vart fall i inledningsskedet frivillig arbetskraft måste tagas i
anspråk. Att denna arbetskraft i fråga om rätt till ersättning skulle komma
i ett avsevärt sämre läge än tvångsvis uttagen arbetskraft kan icke vara rim -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

ligt. I överensstämmelse med vad som stadgas i 15 § brandlagen bör därför
öppnas möjlighet att av statsmedel bereda gottgörelse till dem som frivilligt
ställt sig eller sin egendom till förfogande.

I samma riktning uttalar sig arbetsmarknadsstyrelsen, som framhåller,
att ett positivt främjande av frivilliga åtgärder synes fordra, att den som
åtager sig att frivilligt fullgöra en arbetsuppgift, vilken annars skulle föranleda
tvångsultagning, i princip tillerkännes ersättning enligt samma
grunder, som i lagförslaget stadgas beträffande tvångsuttagen arbetskraft.

I fråga om grunderna för bestämmandet av ersättning enligt lagen föreslår
länsstyrelsen i Västernorrlands län, att i lagtexten klart utsäges att full
ersättning skall lämnas.

Reglerna om ersättning för person- och egendomsskada anser Aktiebolaget
Atomenergi böra bringas i överensstämmelse med förslaget till atomansvarighetslag.
Likformighet är enligt bolagets mening så mycket viktigare som
det kan tänkas fall i vilka det är oklart huruvida en person — t. ex. en
anställd hos en byggnadsentreprenör vid en olycksdrabbad reaktoranläggning
— ådragit sig skada vid arbete som beordrats av anläggningsinnehavaren
eller vid arbete som utförts enligt åläggande av länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att reglerna om ersättning för personskada
bör bygga på yrkesskadeförsäkringslagens principer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tagit upp frågan huruvida statsverket
för ersättning som utgivits med stöd av förevarande bestämmelser
bör få regressrätt mot anläggningsinnehavaren. Länsstyrelsen finner, att
mycket talar för att anläggningsinnehavaren bör svara för kostnaderna för
de åtgärder som måste vidtagas för att skydda allmänheten i samband med
olyckor, men förordar att frågan närmare utredes.

Även Stockholms stadskollegium har i sitt remissyttrande uppmärksammat
regressfrågan och framhåller, att, om avsikten är att här ifrågavarande
kostnader skall stanna på statsverket, detta bör utsägas åtminstone i motiven
till lagen.

Departementschefen

Det är naturligt, att den som av myndighet tvångsvis uttagits till arbete
eller förelagts att tillhandahålla förnödenhet för bekämpandet av en olycka
tillförsäkras gottgörelse av statsmedel, och sådan gottgörelse bör kunna
beredas honom på ett snabbt och smidigt sätt. Åsamkas vederbörande skada
till person eller egendom, bör han i mån av befogenhet på vanligt sätt kunna
kräva skadestånd av den som enligt civilrättsliga regler är ansvarig för
skadan. Dock skall han givetvis icke i något fall sammanlagt få mer än full
ersättning för liden skada. Det här antydda sambandet mellan ersättningar
enligt denna lag och skadeståndsanspråk har även uppmärksammats i
förslaget till atomansvarighetslag. Sålunda har i motiveringen till sistnämnda
förslag anförts, alt hinder icke möter för den som är berättigad

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 är 1960

till ersättning enligt förevarande lag att tillika göra anspråk på ersättning
av anläggningsinnehavaren enligt atomansvarighetslagen.

Vad nyss sagts om det naturliga i att ersättning utgår av statsmedel vid
tvångsuttagningar har enligt min uppfattning i huvudsak giltighet även beträffande
frivillig medverkan vid bekämpandet av en olycka. Visserligen lär
väl den som först efter särskild överenskommelse med anläggningsinnehavaren
eller med myndighet ingriper i skyddsarbetet vara berättigad till gottgörelse
av sin uppdragsgivare enligt allmänna civilrättsliga regler. Om den
frivilliga insatsen gjorts utan föregående överenskommelse blir emellertid
vederbörandes rätt till ersättning betydligt osäkrare. Särskilt ogynnsamt
skulle läget kunna bli för den som gjorde en frivillig arbetsinsats och därvid
blev skadad under sådana omständigheter att varken anläggningsinnehavaren
eller någon annan kunde göras skadeståndsansvar^. Den beskrivna
ordningen är redan från allmänna rättvisesynpunkter otillfredsställande.
Såsom arbetsmarknadsstyrelsen påpekat tillkommer dessutom att en snäv
inställning i ersättningsfrågan är ägnad att motverka frivilliga insatser.
För min del anser jag, att den som frivilligt ställt sin arbetskraft eller egendom
till förfogande bör kunna få ersättning efter samma grunder som skall
gälla vid tvångsuttagning. Självfallet måste dock, när det gäller prestation
som gjorts utan anmaning av någon för katastrofskyddet ansvarig, i varje
särskilt fall diskretionärt kunna prövas om skäl föreligger att lämna ersättning
av statsmedel. Departementsförslaget har, ifråga om kretsen av
ersättningsberättigade, utformats i enlighet med dessa synpunkter.

Beträffande grunderna för ersättningens bestämmande har utredningen
utgått från att vanligen full gottgörelse bör lämnas, och länsstyrelsen i Västernorrlands
län har föreslagit, att denna princip kommer till uttryck i
lagtexten. Att full ersättning utgår bör också enligt min mening vara regel,
då fråga är om ersättning för utfört arbete och därmed sammanhängande
kostnader eller för ianspråktagande av egendom med äganderätt eller med
nyttjanderätt. Vanskligare är att generellt avgöra vad som bör gälla beträffande
ersättning för skador som uppkommit i samband med att arbete
utförts eller förnödenhet tillhandahållits för att bekämpa en olycka.

Vad särskilt gäller ersättning för personskada är att märka, att bl. a.
i militärersättningsförordningen och i särskilda kungörelser om ersättning
för kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret och under
verksamhet vid brandsläckning, ersättningen anpassats efter yrkesskadeförsäkringslagens
regler. Intresset av enhetlighet inom all beredskapslagstiftning
talar för att det kan komma att visa sig lämpligt att även i förevarande
lag bygga på principerna för yrkesskadeförsäkring. Den förenkling
som detta skulle innebära kunde bli av stor praktisk betydelse främst för
möjligheten att snabbt utanordna ersättning men även eljest. Den skadelidande
kan visserligen icke alltid få full gottgörelse för sina förluster enbart
genom en ersättning efter mönster av yrkesskadeförsäkringen, men vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

det här i praktiken viktigaste skadefallet, skada av radioaktiv strålning,
lär han ej sällan, utöver sådan ersättning, även kunna få skadestånd av anläggningsinnehavaren
jämlikt atomansvarighetslagen.

Beträffande olyckor som inträffar under krig — i motiveringen till 1 §
har nämnts att lagen är tillämplig även under krigsförhållanden — kan finnas
skäl att meddela särskilda ersättningsregler.

Det anförda ger enligt min mening vid handen, att det icke är lämpligt
att i lagtexten generellt stadga, att full gottgörelse skall utgå för enskilds
medverkan vid bekämpandet av olycka i en atomenergianläggning och för
skada som har samband därmed, eller att eljest binda statsmakterna på
sådant sätt, att nyanserade regler om ersättningsgrunderna ej kan ges i
tillämpningsförfattning till lagen.

Frågan om förfarandet vid prövningen av ersättningsanspråk har av utredningen
lämnats öppen. Häremot kan enligt min mening icke riktas någon
invändning. Det mest ändamålsenliga måste vara, att förfarandet regleras
i samband med att närmare föreskrifter meddelas om ersättningsgrunderna.
Såvitt nu kan bedömas är det lämpligast att ersättningsfrågorna i allmänhet
prövas av länsstyrelsen, men undantag kan behöva göras beträffande
ersättning för personskada. Om personskador skall ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagens
grunder kan det nämligen vara praktiskt att dessa
skador regleras av rilcsförsäkringsanstalten.

Ett par remissinstanser har dryftat frågan huruvida staten bör ha regressrätt
mot anläggningsinnehavaren för ersättning som utgivits med stöd av
förevarande bestämmelser. Tanken att innehavaren av en olycksdrabbad
industriell anläggning skall vara skyldig att slutligt stå för samhällets
kostnader i samband med skydds- och räddningsarbete som föranletts
av olyckan ligger i och för sig icke fjärran. Någon allmän regel av denna
innebörd lär emellertid icke kunna uppställas med utgångspunkt från gällande
rätt, och det är att märka att brandlagen icke innehåller någon
regressregel i anslutning till lagens bestämmelser om ersättning av statsmedel
till den som medverkat vid brandsläckning. Visserligen kunde med
sikte särskilt på atomenergianläggningar måhända sägas, att anläggningsinnehavaren
i sista hand borde bära åtminstone den del av statens kostnader
i samband med en olycka som hänför sig till s. k. atomskador, främst
skador av radioaktiv strålning. Ett skäl härför skulle då vara att anläggningsinnehavaren
enligt förslaget till atomansvarighetslag är skyldig att
till täckande av atomskador hålla en ansvarighetsförsäkring på ett mångmiljonbelopp.
Därmed är man emellertid inne på eu vittomfattande fråga,
som icke lämpligen bör lösas i detta sammanhang. Här skall blott konstateras,
att hittills i lagstiftningen icke konsekvent införts regressrätt mot anläggningsinnehavaren
beträffande ersättningar för atomskador. Regress från
yrkesskadeförsäkringen mot anläggningsinnehavaren är sålunda för närvarande
icke möjlig. Ej heller skulle statsverket enligt gällande lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

regressvis kunna kräva ersättning t. ex. för utgifter enligt militärersättningsförordningen
för strålskador på militär personal som deltagit i skyddsoch
räddningsarbetet vid en olycka i en atomenergianläggning. I anslutning
till sistnämnda exempel må slutligen även anmärkas, att ett skäl för att ej
medgiva staten regressrätt kan vara att staten icke bör konkurrera med enskilda
skadelidande om det tillgängliga försäkringsbeloppet. En dylik konkurrens
synes nämligen stå i mindre god överensstämmelse med det förut
omnämnda stadgandet i förslaget till atomansvarighetslag, att staten skall
tillskjuta medel för den händelse anläggningsinnehavarens ansvarighetsförsäkring
i något fall icke skulle förslå till att bereda alla skadelidande
full ersättning.

Såsom framgår av det anförda är jag för närvarande icke beredd att förorda,
att en regel om regressrätt upptages i förevarande lag i anslutning till
dess ersättningsbestämmelser.

9 §•

Förevarande paragraf motsvarar 9 § första stycket i utredningens förslag.
I paragrafen har upptagits bestämmelser om skyldighet för kommunal
myndighet att bistå länsstyrelsen vid bekämpandet av en olycka i en atomenergianläggning.
Utredningen har i sitt förslag även medtagit en bestämmelse
om rätt för länsstyrelsen att påkalla hjälp av annan statlig myndighet.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i anslutning till denna paragraf,
att det bör övervägas, huruvida icke länsstyrelsens befogenheter att anlita
militär personal för skyddsåtgärder av det slag som avses i lagen bör komma
till uttryck i lagtexten.

Med anledning av stadgandet, att kommunal myndighet skall vara skyldig
att medverka vid bekämpandet av en atomolycka, föreslår Stockholms
stadskollegium, att kommun skall äga rätt till ersättning för sin medverkan
under samma villkor som gäller för enskilda som deltager i skydds- och
räddningsåtgärder. Riksbrandinspektören anser, att kostnaderna för brandkårs
insatser vid en olycka bör bäras av staten.

Departementschefen

Bestämmelsen i utredningens förslag om skyldighet för annan statlig
myndighet att bistå länsstyrelsen torde såsom obehövlig kunna utmönstras
ur lagtexten. En sådan skyldighet lär nämligen följa redan av andra regler.

Länsstyrelsens i Malmöhus län påpekande rörande militär personal föranleder
mig att erinra om att 1915 års förordning angående användande av
militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning
och andra dylika ändamål torde ge tillräckliga möjligheter att vid
en olycka av nu ifrågavarande slag rekvirera militär för olika uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Frågan om ersättning av statsmedel till kommun för bistånd vid bekämpandet
av en atomolycka bör enligt min mening i varje särskilt fall, då sådan
ersättning blir aktuell, underställas riksdagen. Så har hittills förfarits, när
liknande frågor uppkommit vid andra jämförbara katastrofer.

10 §.

Denna paragraf behandlar frågor om påföljder för brott mot lagen och
mot beslut som meddelats med stöd av lagen.

Utredningen

Utredningens förslag i detta ämne inrymmer både straff och vite. För
överträdelse av beslut enligt 5 § första stycket anser utredningen vite vara
den lämpliga sanktionen, medan påföljden för andra överträdelser enligt
utredningens mening bör vara straff.

Straffbestämmelsen anger icke, i anslutning till de olika brottstyperna,
vad som i subjektivt hänseende fordras för att straff skall kunna utdömas.
Beträffande obstruktion mot undersökning som avses i 4 § anser utredningen
dock att i uttrycket »förhindrar eller försvårar» ligger en otvetydig
anvisning om att uppsåt hos gärningsmannen förutsättes. Övriga i
straffbestämmelsen avsedda gärningar innefattar underlåtenhetsbrott av
sådant slag, att enligt sakens natur straff bör inträda redan vid oaktsamhet.
Då fråga är om åsidosättande av skyldighet, som åvilar ett bolag eller
annat företag som är organiserat såsom juridisk person, får straffansvaret
i överensstämmelse med de regler, som eljest tillämpas inom specialstraffrätten,
utkrävas av styrelseledamot eller annan fysisk person i företagsledningen
som har inflytande över företagets förvaltning och skötsel.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Hallands län finner, att varken handräckning eller vite
bör komma ifråga för säkerställandet av beslut som avses i 5 § första stycket
första punkten (evakuering, utegångsförbud och avspärrning).

Länsstyrelsen i Södermanlands län tror icke att vitesföreläggande är
lämpligt för att framtvinga åtgärd enligt 5 § första stycket. Vitesförfarandet
får nämligen anses alltför omständligt och långsamt för att leda till så
snabba resultat som här kan behövas. Ett mål om utdömande av förelagt
vite skulle ofta icke hinna behandlas av domstol förrän den med vitet avsedda
åtgärden förlorat sin aktualitet. Länsstyrelsen förordar därför ett bötesstraff
såsom sanktion i förening med den möjlighet till handräckning
som lagen ger.

Departementschefen

För att säkerställa att beslut enligt 5 § första stycket efterleves torde det
väsentliga vara att möjligheter ges till handräckning, och bestämmelser om

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

handräckning har också intagits i lagen (11 §). Som påföljd för överträdelse
torde här, liksom vid överträdelse av annat beslut som fattats med stöd av
lagen, ett bötesstraff eller ett kortare frihetsstraff utgöra en tillräcklig
sanktion. I departementsförslaget har vitesbestämmelsen därför borttagits
och straffbestämmelsen i stället utvidgats att omfatta även överträdelse av
beslut enligt 5 § första stycket.

11 §•

Bestämmelserna i denna paragraf, vilka är hämtade från 9 § andra stycket
i utredningens förslag, avser frågor om handräckning.

Utredningen

Oavsett vilka sanktionsmedel som i övrigt står till buds, anser utredningen
att flertalet av de beslut, som kan meddelas med stöd av lagen, vid behov
även måste kunna genomföras handräckningsvis; syftet med besluten skulle
eljest lätt kunna förfelas. Om någon vägrar eller försummar att ställa sig
ett beslut enligt 5 § första stycket eller 6 § andra stycket till efterrättelse
eller motsätter sig undersökning som avses i 4 §, bör därför polismyndighet
kunna framtvinga uppfyllelse. Uppfyllelse av föreläggande enligt 6 §
första stycket att utföra arbete bör däremot enligt utredningens uppfattning
icke kunna framtvingas på detta sätt. Sannolikt kan fullgod arbetsprestation
icke förväntas av den som arbetar under fysiskt tvång eller hot om
sådant tvång, och även från andra synpunkter ter sig här ett handräck -ningsförfarande mindre tilltalande.

Remissyttrandena

Det undantag från handräckningsmöjligheten som gjorts beträffande
tjänsteplikten kritiseras av medicinalstyrelsen. I en nödsituation då kaos
och planlös flykt kan förekomma, bör man enligt styrelsens uppfattning
icke tveka att genom polismyndighetens medverkan sätta in även de
räddhågade eller ovilliga i arbetet på att begränsa olyckans skadeverkningar.
Särskilt anser styrelsen det viktigt, att man effektivt kan trygga tillgången
på personal med värdefull specialutbildning bl. a. ifråga om s. k. radiakskydd.

Västernorrlands avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter
lämpligheten av tvångsgenomförande av beslut om ianspråktagande
av förnödenheter. Vite förefaller avdelningen att vara en tillräcklig sanktion.

Som omtalats i anslutning till nästföregående paragraf motsätter sig länsstyrelsen
i Hallands län handräckning för verkställighet av beslut enligt
5 § första stycket första punkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Departementschefen

Jag kan här helt instämma i vad utredningen anfört.

12 §.

I denna paragraf, som motsvarar 11 § i utredningens förslag, ges vissa
bestämmelser i frågor av processuell natur.

Beslut som meddelas av länsstyrelsen med stöd av lagen skall kunna överklagas
hos Kungl. Maj :t, men beslutet skall gå i verkställighet utan hinder
av förd klagan, om ej annorlunda förordnas.

över beslut av sådan befattningshavare som i vissa fall äger handla i
länsstyrelsens ställe får ej anföras besvär, vilket sammanhänger med att
sådant beslut alltid ex officio skall omprövas av länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens
beslut bör i dylikt fall liksom även eljest talan få föras hos Kungl.
Maj :t.

13 §.

Beträffande denna paragraf får jag hänvisa till vad jag vid genomgången
av huvuddragen i förslaget anfört i anslutning till frågan om lagens tilllämplighetsområde.

Avsikten är att Kungl. Maj :t med stöd av förevarande paragraf, så snart
detta finnes möjligt, på förhand skall utfärda generella bestämmelser för
olika fall i vilka en allmänfarlig utspridning av radioaktiva ämnen kan
tänkas förekomma. Skulle det, innan dylika bestämmelser utfärdats, inträffa
en olycka som får verkningar på svenskt område, t. ex. i en reaktoranläggning
i något av våra grannländer eller ombord på ett reaktordrivet
fartyg som uppehåller sig i svenska farvatten, kan Kungl. Maj :t enligt
vad som här stadgas i det särskilda fallet föranstalta om de åtgärder som
kan anses erforderliga för att skydda allmänheten mot strålriskerna.

14 §.

Såsom i flera sammanhang anmärkts inrymmer lagen endast vissa grundläggande
bestämmelser, och det förutsättes att lagen kompletteras med tilllämpningsföreskrifter
i olika avseenden. Enligt denna paragraf, som motsvarar
12 § första stycket i utredningens förslag, äger Kungl. Maj:t utfärda
dylika föreskrifter i administrativ väg.

Ikraftträdande

Med hänsyn bl. a. till att materialprovningsreaktorn R 2 vid Aktiebolaget
Atomenergis forskningsstation i Studsvik skall tagas i bruk under innevarande
år bör lagen träda i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

VII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förenämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bo Stenfors

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 är 1960

Bilaga A

Utredningens förslag
till
Lag

med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från
atomenergianläggning m.m.

1 §•

Stores driften i atomreaktor eller annan atomenergianläggning, belägen
inom riket, och utspridas därvid från anläggningen radioaktiva ämnen i
sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas till skydd för allmänheten
mot skadlig strålning, skola bestämmelserna i 3—11 §§ äga tillämpning.

Länsstyrelse i län, där åtgärder som avses i första stycket påkallas, har
att sörja för att sådana åtgärder i erforderlig omfattning vidtagas inom
länet.

I län, där risk föreligger för skadlig strålning från atomenergianläggning,
skall finnas en av länsstyrelsen utsedd befattningshavare, som äger att besluta
i länsstyrelsens ställe för den händelse dess beslut icke utan olägenhet
kan avvaktas. Vad i 4—7 §§ samt 9 § sägs om länsstyrelse skall ock gälla
sådan befattningshavare.

2 §•

Länsstyrelsen i län, som i 1 § tredje stycket sägs, åligger att upprätta en
organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras till allmänhetens
skydd i händelse av utspridning från anläggningen av radioaktiva ämnen.

3 §•

Har i atomenergianläggning inträffat händelse, som påkallar särskilda
åtgärder till skydd för allmänheten mot skadlig strålning från anläggningen,
åligger det anläggningens innehavare eller den som blivit av innehavaren
därtill utsedd att därom ofördröj ligen underrätta länsstyrelsen eller, där
förbindelse med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattningshavare
som avses i 1 § tredje stycket.

4 §•

För utrönande av förekomsten av utspridda radioaktiva ämnen må, utan
hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av
länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning varifrån
utspridning skett erforderliga mätningar och andra undersökningar utföras.

5 §■

1 den mån så ur strålskyddssynpunkt finnes påkallat äger länsstyrelsen

1) uppmana eller förelägga den som uppehåller sig inom område, där
radioaktiva ämnen kunna antagas förekomma i hälsofarlig mängd, att icke

(i — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 139

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 139 är 1960

vistas utomhus eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till
området;

2) påbjuda inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenområde
eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga över
egendom; samt

3) omhändertaga ävensom på lämpligt sätt oskadliggöra livsmedel eller
annat som blivit förorenat med radioaktiva ämnen.

Länsstyrelsen skall vidtaga åtgärder för inkvartering och utspisning av
samt annat bistånd till den som blivit i behov därav i anledning av uppmaning
eller föreläggande att lämna med radioaktiva ämnen belagt område.

6 §•

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd som beslutats
med stöd av 4 eller 5 § icke med tillräcklig skyndsamhet på annat sätt tillgodoses,
åligger det envar som fyllt aderton men ej sextiofem år att efter
föreläggande av länsstyrelsen lämna sådant bistånd som skäligen kan krävas
med hänsyn till hans kroppskrafter och hälsotillstånd.

Där behovet av mätinstrument, transportmedel eller annat, som erfordras
för genomförande av åtgärd som beslutats med stöd av 4 eller 5 §, icke
med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses på annat sätt, är envar som
äger eller innehar sådan egendom skyldig att efter föreläggande av länsstyrelsen
tillhandahålla densamma. Därest egendomen skall tillhandahållas
med äganderätt, skall detta särskilt angivas i föreläggandet.

7 §■

Vid beslut enligt 5 § första stycket eller 6 § skall länsstyrelsen tillse, att
större ingrepp i enskilds rätt ej göres än som erfordras för att förebygga
eller begränsa skadeverkningar av radioaktiv strålning. Så snart anledning
därtill förekommer, skall prövas huruvida beslutet kan upphävas eller
jämkas.

8 §•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av statsmedel
erhålla, förutom ersättning för rese- och andra kostnader, skälig gottgörelse
för utfört arbete och för skada som i anledning av ianspråktagandet
åsamkats honom, allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tillhandahållits jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt
föreskrifter, som meddelas av Konungen, av statsmedel lämnas skälig ersättning.
Har egendomen tillhandahållits med nyttjanderätt, skall ersättning
utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för
den skada eller försämring egendomen må ha lidit.

9 §•

Annan statlig myndighet så ock kommunal myndighet åligger att, envar
inom sitt verksamhetsområde, lämna länsstyrelsen erforderligt biträde. Därvid
har länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radioaktiva
ämnen, att på begäran av länsstyrelse i län, där sådan utspridning skett, uttaga
arbetskraft och egendom med stöd av bestämmelserna i 6 §.

Vägrar eller försummar någon att ställa sig beslut som meddelats med
stöd av 5 § första stycket eller 6 § andra stycket till efterrättelse, äger polismyndighet
vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande. Erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 är 1960

derlig handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att utföra
undersökning som i 4 § sägs.

10 §.

Vid meddelande av beslut med stöd av 5 § första stycket äger länsstyrelsen
stadga erforderliga viten.

Den som bryter mot vad i 3 § är stadgat eller som förhindrar eller försvårar
undersökning som avses i 4 § eller som underlåter att fullgöra skyldighet
som ålagts honom med stöd av 6 § straffes med dagsböter eller, där
omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex
månader.

11 §•

Beslut, som meddelas av befattningshavare som avses i 1 § tredje stycket,
skall ofördröj ligen underställas länsstyrelsens prövning.

över länsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen.

Beslut, som meddelas med stöd av denna lag, skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.

12 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Konungen äger jämväl utfärda bestämmelser för andra än i 1 § första
stycket avsedda fall, i vilka särskilda åtgärder erfordras för att skydda allmänheten
mot skadlig strålning från radioaktiva ämnen som utspridas över
riket eller del därav. Därvid må dock icke stadgas mer vittgående inskränkningar
i enskilds rätt än som följer av bestämmelserna i denna lag.

Denna lag träder i kraft den

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Bilaga B

Förslag

till

Lag

om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

2 §•

I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen

1) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras
för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning;
samt

3 §•

4 §•

5 §•

I den män så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt äger länsstyrelsen,
såvitt gäller område som kan antagas vara eller bliva berört av utspridningen
av radioaktiva ämnen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

1) förelägga dem som uppehålla sig inom området att icke vistas utomhus
eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till detta;

2) påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel;

3) förordna om inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenområde
eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga
över egendom; samt

4) föranstalta om att livsmedel eller annat, som blivit förorenat med radioaktiva
ämnen, omhändertages samt genom särskild förvaring, beredning
eller på annat lämpligt sätt oskadliggöres.

6 §•

7 §•

Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter icke tillgodoses inom länet,
må även länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radioaktiva
ämnen, förordna enligt 6 §.

8 §•

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget ar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 dr 1960

bete eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i
skyddsarbete som avses i denna lag.

9 §-

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt
bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag.

10 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

1) den som underlåter att lämna underrättelse enligt 3 §;

2) den som förhindrar eller försvårar undersökning som avses i 4 §;

3) den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 §; samt

4) den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 6 §.

11 §•

Vägrar eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse beslut som
meddelats med stöd av 5 § första stycket eller 6 § andra stycket äger polismyndighet
vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande.
Handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att utföra undersökning
som i 4 § sägs.

12 §.

Beslut av befattningshavare som avses i 2 § skall ofördröjligen underställas
länsstyrelsens prövning.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen.

Beslut, som meddelats med stöd av denna lag, skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

13 §.

Erfordras vid utspridning av radioaktiva ämnen i annat fall än som avses
i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer meddela förordnanden och föreskrifter
enligt 4, 5 eller 6 §. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i övrigt
stadgas i lagen.

14 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars
1960.

Närvarande:
justitieråden Beckman,

E. Söderlund,

Tam me lin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 22 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
26 februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Carl Gunnar Lidbom.

Lagrådet yttrade:

Förslaget föranleder allenast följande erinran från lagrådets sida.

Länsstyrelsen bör enligt 5 § kunna ingripa mot utspridningen av radioaktiva
ämnen såväl inom det därav berörda området som inom hotat område.
Vad angår livsmedel eller annat, som blivit förorenat med radioaktiva ämnen,
bör länsstyrelsen emellertid kunna ingripa även om livsmedel eller något
liknande befinner sig inom område, som varken är berört eller hotat,
t. ex. om kontaminerad mjölk förts till ett mejeri utanför farozonen. Den
i paragrafens inledning gjorda begränsningen till område som kan antagas
vara eller bliva berört av utspridningen av radioaktiva ämnen bör alltså icke
gälla detta fall. Lagrådet hemställer därför, att vad som upptagits under

4) utbrytes till ett särskilt stycke. Som följd härav bör hänvisningen i 11 §
ändras.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1960

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 april

1960.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén,
Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 28
mars 1960 avgivna utlåtande över det den 26 februari 1960 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m. och anför.

Lagrådet har icke haft någon annan erinran mot lagförslaget än att lagrådet
förordat, att en mindre jämkning göres i 5 § jämte en därav betingad
ändring i 11 §. Vad lagrådet sålunda förordat anser jag böra iakttagas.
Därjämte bör en mindre redaktionell jämkning vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att förut omförmälda lagförslag måtte
med de nu förordade ändringarna, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingemar Nygren

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1960 89

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll...................................... 1

Författningsförslag..................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1960......................... 5

I. Inledning...................................................... 5

II. Den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet.................... 7

A. Radioaktivitetens natur....................................... 7

B. Särskilt om intern strålning från livsmedel m. m.................. 8

C. Strålningens skadeverkningar.................................. 9

D. Högsta tillåtliga strålnivåer................................... 12

III. Något om atomenergianläggningar och om olyckshändelser vid driften av

sådana anläggningar........................................... 13

IV. Gällande ordning................................................ 17

A. Lagstiftning och offentlig kontroll på atomenergiområdet.......... 17

B. Annan lagstiftning av betydelse för allmän säkerhet m. m......... 21

V. Huvuddragen i förslaget........................................... 28

Utredningen................................................. 28

Remissyttrandena............................................ 42

Departementschefen.......................................... 52

VI. Specialmotivering................................................ 59

VII. Departementschefens hemställan.................................... 80

Utredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig
strålning från atomenergianläggning m. ................................ 81

Departementsförslaget till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. ................................................................. 34

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd........................... 87

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1960............................. 88