Kungl. Maj:ts proposition nr 138
Proposition 1943:138
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
1
Nr 138.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 februari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och finansdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
fråga örn upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker och
anför därvid.
Enligt beslut den 25 augusti 1939 uppdrog Kungl. Majit åt egnahemsstyrelsen
att i samråd med domänstyrelsen verkställa den utredning och avgiva
det förslag rörande kolonisationsverksamheten i Norrland och Dalarna samt
upplåtelse av skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp och andra lägenheter å
kronomark i de sex nordligaste länen, som enligt tidigare meddelat beslut ålegat
1936 års egnahemsutredning. Med skrivelse den 16 februari 1942 har egnahemsstyrelsen
överlämnat utlåtande med förslag till kungörelse angående
upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. I de avgivna förslagen
Bihang till riksdagens protokoll ISAH. 1 sami. Nr 13S. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
bär, enligt vad i skrivelsen anförts, domänstyrelsen instämt, under framhållande
likväl, att kostnaderna för de föreslagna åtgärdernas genomförande
bleve högst betydande och för domänverkets vidkommande under ett tiotal
år framåt icke kunde beräknas understiga 1 till 2 miljoner kronor i medeltal
årligen, vilket skulle medföra motsvarande minskning i domänverkets årliga
inleverering till statsverket.
Över egnahemsstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kolonisationsnämndema och
lappfogdarna i sistnämnda två län, utredningsmannen för överarbetning av
1930 års lapputrednings betänkande generaldirektör L. Berglöf, Sveriges kronotorpare-
och kolonistförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
samt riksförbundet landsbygdens folk. Överläggningar har därefter inom
jordbruksdepartementet hållits med representanter för domänverket, egnahemsstyrelsen
samt lägenhetsinnehavare å kronoparker i Norrland och Dalarna.
Innan jag närmare ingår på egnahemsstyrelsens förslag och de däröver
avgivna yttrandena, torde jag, i anslutning till en av egnahemsstyrelsen lämnad
redogörelse, få lämna en översikt över de hittills tillämpade upplåtelseformerna
i Norrland och Dalarna.
Historik och gällande bestämmelser.
Å de norrländska kronoparken^ ha under senare decennier förekommit
två huvudformer för nybildning av jordbrukslägenhet er, nämligen dels kronotorp
och därmed jämförliga tidigare lägenhetsupplåtelser (skogstorp och
odlingslägenheter) samt dels kolonat. Därjämte ha ovan odlingsgränsen upplåtits
s. k. fjällägenheter samt lägenheter åt lappar. En annan form av upplåtelse
har använts beträffande nybyggesverksamheten å Alträsks kolonisationsområde.
Beträffande tillkomsten av och bestämmelserna rörande skogstorpen må
här återgivas följande.
Med anledning av hemställan från 1888 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
vid 1891 års riksdag (prop. nr 50) förslag örn upplåtande av till skogstorp
tjänliga lägenheter å kronoparker i Norrbottens län. Förslaget bifölls av riksdagen,
varefter Kungl. Majit i skrivelse den 29 maj 1891 till domänstyrelsen
meddelade bestämmelser i ämnet. Enligt dessa skulle domänstyrelsen
äga å kronoparken^ i nämnda län till odling och bebyggande upplåta till
skogstorp tjänliga lägenheter, där detta för kronoparkens vård och bevakning
vore gagneligt. Upplåtelsetiden skulle vara högst 20 år. Sedan föreskriven
byggnadsskyldighet fullgjorts, ägde torparen att av statsmedel uppbära bidrag
med ett belopp av 500 kronor.
Bestämmelserna i förberörda skrivelse ersattes, efter beslut vid 1904 års
riksdag, av kungörelsen den 27 maj 1904 (nr 21 sid. 4) angående upplåtan
-
3
Kungl. May.ts proposition nr 138.
de av odling slög enheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län.
Genom denna kungörelse utvidgades det område, inom vilket upplåtelser av
skogstorp finge äga rum, till att omfatta jämväl Västerbottens län.
Sedan den s. k. norrlandskonunittén i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande, bland annat, framför förslag om nya bestämmelser angående
upplåtande av odlingslägenheter å kronomark, framlade Kungl. Majit efter
företagen vidare utredning proposition (nr 43) i ämnet till 1909 års riksdag.
Propositionen bifölls med vissa ändringar. Kungl. Majit utfärdade med anledning
därav den 18 juni 1909 kungörelse (nr 69) angående upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen.
Denna kungörelse, i vilken föreskrevs att upplåtelser enligt 1904 års kungörelse
icke vidare finge äga rum, skilde sig i åtskilliga avseenden från bestämmelserna
i sistnämnda författning. Tillämplighetsområdet utsträcktes sålunda
att omfatta kronoparker och kronoöverloppsmarker i de sex nordligaste
länen. Under det att förutsättningen för upplåtande av skogstorp varit
den, att sådan upplåtelse funnes vara gagnelig för skogens vård och bevakning,
gjordes nu det alternativa tillägget, att upplåtelse finge ske, därest
den jord, vars upplåtande begärdes, vore belägen i närheten av odlad bygd
eller kommunikationsled och hinder från skogsvårdens synpunkt ej mötte.
Genom vissa villkor beträffande sökandens person och odlingslägenhetens
storlek m. m. avsågs att sörja för att lägenheterna skulle få karaktären av
småbruk och bliva förbehållna den till drivande av mindre jordbruk särskilt
lämpade obesuttna befolkningen. Lägenhet skulle upplåtas på arrende
under 50 år med innehavaren förbehållen optionsrätt till förnyat
arrende. Efter 15 frihetsår skulle lägenhetsinnehavaren lia att erlägga en redan
vid upplåtelsen bestämd årlig avgift av 3.6 procent å dels lägenhetens
kapitalvärde, ouppodlad och obebyggd, men med hänsyn tagen till den rätt
lill byggnadsvirke, som tillförsäkrats innehavaren, och dels honom tillkommande
statsbidrag, odlingshjälp. Denna bestämdes till 750 kronor.
1909 års bestämmelser ändrades vid flera tillfällen. Beträffande grunderna
för bestämmande av den årliga avgiften vidtogos genom kungörelsen
den 17 oktober 1913 (nr 253) vissa ändringar. Enligt dessa skulle vid beräknande
av odlingslägenhets kapitalvärde hänsyn ej vidare tagas till rätten
till fritt byggnadsvirke och markvärdet ej sättas högre än till 20 kronor
för hektar.
Genom kungörelsen den 3 juni 1915 (nr 169) angående upplåtande av
odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker förordnades — nied hänsyn till nomadlapparnas
intressen — bland annat, att 1909 års kungörelse i regel icke skulle äga
tillämpning å områdena ovan odlingsgränsen.
För de odlingslägenheter, som upplåtits före den 2 juli 1918, samt skogstorpen
bestämdes genom kungörelsen den 20 juni 1918 (nr 448), att tilläggsbidrag
.skulle kunna utgå till bestridande av kostnaderna för föreskrivna
byggnadsarbeten, sorn icke blivit utförda före den 1 januari 1915. Detta bi
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
drag utgick med en tredjedel av kostnaderna för arbeten, utförda före den 2
juli 1918, dock högst med 500 kronor, samt med hälften av kostnaderna för
arbeten, som utfördes därefter. Sammanlagt fick tilläggsbidrag ej överstiga
1,250 kronor. Enligt kungörelsen den 4 juni 1920 (nr 260) skulle även innehavare
av odlingslägenhet, som upplåtits efter den 1 juli 1918, kunna tilldelas
tilläggsbidrag, motsvarande halva byggnadskostnaderna dock högst 1,250
kronor.
Tilläggsbidrag skulle medföra höjning av den årliga avgiften med 3.6 procent
av uppburet tilläggsbidrag. Genom kungörelse den 17 juni 1932 (nr 294)
medgavs emellertid 5 års befrielse från denna avgiftsförhöjning, genom kungörelse
den 17 juni 1938 (nr 301) sådan befrielse ytterligare 5 år och genom
kungörelse den 30 juni 1942 (nr 458) på ytterligare ett år, vadan alltså
ifrågavarande avgiftsförhöjning inträder först från och med det tjugusjunde
året från första upplåtelsen.
I samband med att, enligt vad som framgår av det följande, nya bestämmelser
meddelats om upplåtelse av kronotorp å kronoparkerna, ha innehavare
av skogstorp och odlingslägenheter tillförsäkrats avsevärda förbättringar
i upplåtelsevillkoren. Sådan lägenhetsinnehavare kan sålunda tilldelas
ökning i odlingsmarken intill högst 15 hektar samt erhålla ett odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet — utöver tidigare erhållen odlingshjälp
— intill 500 kronor för odling, som påbörjats efter den 30 juni 1929
och verkställes enligt fastställd odlingsplan. Äro lägenhetens åbyggnader i
väsentlig grad bristfälliga, kan byggnadsbidrag erhållas till byggnadernas
iståndsättande eller till uppförande av nya byggnader intill så stort belopp
att detsamma jämte bidrag, som enligt äldre bestämmelser utlämnats till
byggnadsarbete, uppgår till 2,000 kronor eller i undantagsfall 3,000 kronor.
Vidare har innehavare av skogstorp och odlingslägenhet, därest nyss
angiven förutsättning är för handen, bereus möjlighet att med äganderätt
inlösa sin lägenhet. Härvidlag har föreskrivits, att i tillämpliga delar skall
gälla, vad som stadgats beträffande inlösen av kronotorp. Särskilda bestämmelser
ha dock meddelats för beräkning av köpeskillingen. Enligt kungörelse
den 17 juni 1932 (nr 295) skall därvid iakttagas, att hänsyn tages till dels
uppburet statsbidrag dels ock värdet av jord och skog samt kronan tillhörig
byggnad, som vid upplåtelsen kan ha funnits å lägenheten.
Beträffande skattskyldigheten för skogstorp och odlingslägenheter medgav
1932 års riksdag, att innehavare av nyttjanderätt till dylik lägenhet även
efter utgången av de legofria åren skulle åtnjuta frihet från skyldighet att
ansvara för annan från och med år 1931 å fastigheten belöpande skatt och
allmän tunga än vägunderhåll in natura och vägskatt.
Sedan år 1939 har domänstyrelsen årligen erhållit bemyndigande dels att
efter prövning i varje särskilt fall lämna skäligt bidrag till bestridande av
kostnaderna för lägenheternas vattenförsörjning i sådana fall, där sagda
kostnader på grund av förhandenvarande förhållanden väsentligt överstiga
vad som kan anses utgöra normal kostnad för anordnande av brunn, dels
ock att tillhandahålla lägenhetsinnehavarna stängseltråd för torphägnaden
Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.
5
I detta sammanhang torde jag tillika få erinra örn möjligheterna att erhålla
bidrag jämlikt kungörelsen om förbättringsbidrag samt nybyggnadsoch
förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden.
Gällande bestämmelser om kronotorp äro upptagna i kungörelse den 14
juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker
m. m., vilken kungörelse trädde i kraft den 1 juli 1929. Från och med sistnämnda
dag må vidare upplåtande av nya odlingslägenheter enligt 1909 års
kungörelse icke äga rum. I 1929 års kungörelse lia ändringar vidtagits genom
kungörelserna nr 3/1931, nr 295/1932 samt nr 278/1938. Bestämmelserna
äro av i huvudsak följande innehåll.
Å kronoparker i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län må av
domänstyrelsen till odling och bebyggande efter ansökan upplåtas lägenheter,
kronotorp, som styrelsen finner lämpliga för ändamålet. Dylika kronotorp
böra endast upplåtas i sådana fall där lägenhetsinnehavaren kan påräkna
nödig tillgång till skogsarbete. Vid upplåtelse av kronotorp skola lända
till efterrättelse i kungörelsen nr 170/1929 meddelade föreskrifter samt i
tillämpliga delar bestämmelserna i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
De ytterligare villkor för kronotorpsupplåtelse, som kunna finnas erforderliga,
bestämmas av domänstyrelsen. Avtal örn upplåtelse skall upprättas
skriftligen.
Kronotorp upplåtes under nyttjanderätt på 50 år med innehavaren förbehållen
optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens slut.
Kronotorp skall innehålla odlingsmark om minst 5 och högst 8 hektar, i
vissa fall högst 10 hektar. I undantagsfall må arealen odlingsmark understiga
5 hektar. Kronotorpare, som uppodlat all torpet tilldelad odlingsmark, må
kunna tilldelas ytterligare sådan mark intill sammanlagt högst 15 hektar.
Under de första 15 åren åtnjuter torparen frihet från erläggande av arrende,
och kronan ansvarar för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å torpet.
Från och med det 16 :e året erlägges arrendeavgift, som bestämmes vid
upplåtelsen och sättes till 3.6 procent av sammanlagda beloppet av uppburet
byggnadsbidrag och odlingsmarkens värde, beräknat till högst 50 kronor för
hektar. Vid utökning av odlingsmarken höjes avgiften med 3.6 procent av tillläggsjordens
värde.
I enlighet med odlingsplanen skall minst 1 hektar vara odlad och färdig till
sådd inom tre år och minst 1 hektar under var och en av de två därpå följande
3-årsperiodema. Odlingsbidrag utan återbetalningsskyldighet utgår med
högst 750 kronor, dock ej med högre belopp än den i odlingsplanen beräknade
odlingskostnaden och högst med 500 kronor för hektar.
Bostadshus och uthus skola lia uppförts inom fastställd tid, som allenast
i undantagsfall må sättas längre än till 7 år. Byggnadsbidrag utgår med högst
2,000 kronor, i undantagsfall högst 3,000 kronor.
Från kronans skog äger torparen erhålla dels efter utsyning behövligt virke
till byggnader, hägnader samt gagnvirke till husbehov dels ock efter anvisning
erforderligt skogsfång till bränsle. Viri uppkommande behov av större
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
eller flera åbyggnader, äger domänstyrelsen medgiva torparen nödigt virke
härtill. Nödigt bete för vinterfödda hästar och nötkreatur äger torparen rätt
till å härför anvisat område av kronans mark. Jakträtt å torpet, med undantag
för älgjakt, tillkommer torparen. Domänstyrelsen bör därutöver bereda
torparen rätt att utan avgift jaga och fiska inom visst område av angränsande
kronopark.
Brandförsäkring av åbyggnader skall bekostas av torparen. Om brandskada
inträffar, är torparen skyldig att mot erhållande av brandskadeersättningen
bota skadan utan rätt att av kronan erhålla fritt virke.
Kronotorp får icke överlåtas utan domänstyrelsens medgivande. Örn torpet
avträdes till kronan, skall torparen avlämna detsamma med föreskrivna
åbyggnader och odlingar eller ersätta brist därå.
Efter fullgjord odlings- och byggnadsskyldighet äger torparen med äganderätt
inlösa torpet jämte erforderlig skogsmark, såvitt torpet prövas kunna
utan olägenhet avskiljas från kronoparken.
Köpeskillingen bestämmes med hänsyn till värdet å jord och skog samt
uppburet byggnadsbidrag. Därvid iakttages, att odlingsmarkens värde sättes
till samma belopp som värdet vid beräknandet av arrendeavgiften samt att
annan mark och växande skog åsättes skäligt värde. Fråga om inlösen skall
av domänstyrelsen med eget utlåtande underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Medger Kungl. Maj:t inlösningen, skall domänstyrelsen upprätta köpekontrakt.
Om köpeskillingen icke erlägges kontant, delas densamma i två lika delar,
en amorteringsdel och en stående del. Å amorteringsdelen erlägges, intill dess
densamma blivit till fullo gulden, en annuitet av 6 procent, därav såsom ränta
räknas 3.6 procent å oguldet kapitalbelopp. Å den stående delen betalas ränta
efter 3.6 procent.
1914 års riksdag hemställde hos Kungl. Maj:t (skr. nr 273) örn en allmän
undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill
tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen i syfte att vinna en
allmän översikt över belägenheten, storleken och beskaffenheten av jord,
som kunde befinnas lämplig för utläggande av såväl odlingslägenheter som
under äganderätt upplåtna, självständiga jordbruk, samt örn en förberedande
plan för områdenas fördelning i nu nämnda hänseenden.
Sedan berörda utredning verkställts, beslöts vid 1918 års riksdag (prop. nr
198), att kolonisationsförsök skulle anordnas å vissa kronoparker i Västerbottens
och Norrbottens län.
För kolonisationsförsökens handhavande tillsatte Kungl. Majit år 1918
statens kolonisationsnämnd.
Vid riksdagarna 1919—1924 beslöts igångsättande av ytterligare kolonisationsförsök,
vilka skulle äga rum enligt i allt väsentligt samma grunder som
stadgats för 1918 års försök.
Ifrågavarande försök att grundlägga kolonat skulle ske enligt bland andra
följande bestämmelser.
7
Kung1. Maj.ts proposition nr 138.
Två typer av kolonat skulle upplåtas, en större med omkring 15 hektar
odlingsmark och en mindre med omkring 5 hektar. Odlingsmarken skulle till
större delen bestå av torvmark. Till de större kolonaten skulle därjämte läggas
omkring 15 hektar skogsmark. Kolonaten skulle upplåtas på arrende för
en tid av 15 år med rätt för kolonisten att efter 10 år när viss odling verkställts
mot köpeskilling förvärva kolonatet med äganderätt.
Efter ytterligare utredning framlades till 1925 års riksdag i proposition (nr
90) förslag angående kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.
Med denna proposition avsågs i främsta rummet att mera stadigvarande ordna
den fortsatta kolonisationsverksamheten genom antagande av allmänna
grunder för upplåtande av kolonat. Dessa grunder skulle vara bestämmande
för Kungl. Majit och kolonisationsorganen vid verkställandet av de kolonisationsföretag,
som i vart fall kunde varda av statsmakterna beslutade i
samband med beviljande av anslag för hithörande verksamhet. Kolonisationens
fortsatta omfattning skulle alltså för varje år göras beroende av beslut
utav Kungl. Majit och riksdagen. Härjämte avsåg propositionen att åvägabringa
vissa förbättringar i redan antagna kolonisters villkor. Dessutom avhandlades
en del specialfrågor.
Propositionen vann i huvudsak riksdagens bifall, varefter Kungl. Maj :t den
26 juni 1925 dels utfärdade kungörelse (nr 291) angående allmänna grunder
för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna, dels ock
meddelade vissa tilläggsbestämmelser att gälla för äldre kolonat. Den 18 december
1925 utfärdades vidare kungörelse (nr 486) med tillämpningsföreskrifter
till berörda kungörelse. I nämnda två kungörelser lia sedermera vissa
ändringar vidtagits genom kungörelser den 17 december 1926 (nr 511 och
515) samt den 8 juni 1928 (nr 220 och 221).
De allmänna grunderna för kolonatupplåtelser enligt 1925 års kungörelse
(nr 291) voro av i huvudsak följande innebörd.
Å därtill lämplig mark å kronoparker inom Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län må kolonat, i den
inan Kungl. Majit och riksdagen besluta örn kolonisationsåtgärders vidtagande,
av kolonisationsnämnd upplåtas till uppodling och bebyggande i syfte att
befrämja uppkomst av jordbruk och egna hem, avsedda i främsta rummet
för ortens befolkning. Kolonat böra dock utläggas blott i den mån tillgång kan
antagas vara för handen till sådant förtjänstarbete, som erfordras för att
kolonatets innehavare med familj må kunna erhålla oundgänglig bärgning.
Arealen odlingsmark, som tillägges kolonat, bör i regel ej understiga 8
hektar och ej överstiga 17 hektar. Utöver odlingsmarken bör kolonat tilldelas
så stor areal skogsmark, som erfordras för att av densamma ina kunna, sedan
kolonist inlöst kolonatet, under förutsättning av medelgod skötsel utvinnas
en årlig virkesavkastning av från omkring 15 lill omkring 25 kubikmeter
fast mått, börande arealen skogsmark inom dessa gränser i vart fall avpassas
med hänsyn till kolonatets tillgång på odlingsmark och övriga på frågan inverkande
förhållanden.
Kolonat upplåtes med nyttjanderätt under en tid av 15 år oell i regel med
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
rätt för kolonisten att med äganderätt inlösa kolonatet eller övertaga detsamma
under åborätt.
Då kolonat första gången upplåtes, skall kolonisten för de första 5 åren
tillerkännas frihet från erläggande av lega. Under de därpå följande 3 åren
erlägges ärlig lega, beräknad till 1.8 procent av sammanlagda beloppet av
den kolonatet tilldelade odlingsmarkens i och för köpeskillingens bestämmande
fastställda värde och den av kolonisten uttagna byggnadshjälpen. Under
återstående nyttjanderättstid erlägges årlig lega, beräknad till 3.6 procent av
nyssnämnda sammanlagda belopp.
Inom 15 ar fran tillträdet skall minst 3/io av kolonats odlingsmark vara uppodlad,
dock skall därvid under de första 3 åren uppodlas 1 hektar och under
en var av nästföljande två 3-årsperioder ytterligare 1 hektar. Kolonisten är
berättigad till odlingshjälp utan återbetalningsskyldighet med 750 kronor. I
undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat uppodlas genom
statens omedelbara försorg, till den omfattning, som i avseende å odlingskostnad
beräknas motsvara den kontanta odlingshjälpen, vilken i dylikt fall ej
utgår.
I allmänhet skall kolonat senast inom 5 år vara bebyggt med bostadshus
och uthus av godkänd typ. Som byggnadshjälp åtnjuter kolonisten 3,500
kronor, vilket belopp efter särskilt beprövande kan höjas till 4,500 kronor.
Där sa lämpligen kan ske, bör kolonisationsnåmnden tillhandahålla byggnadsvirke
i försågat skick jämte annat byggnadsmaterial till självkostnadspris.
I undantagsfall må, efter Kungl. Maj:ts beprövande, kolonat bebyggas
genom statens omedelbara försorg. Det åligger kolonisten att svara för byggnadernas
underhåll och brandförsäkring.
Byggnadsvirke erhåller kolonist kostnadsfritt efter utsyning. Under nyttjanderättstiden
erhålles därjämte efter utsyning eller anvisning virke till husbehov
ävensom bränsle fritt å rot. Rätt till bete må utan avgift tillerkännas
kolonist under 15 år från den första upplåtelsen för å kolonatet vinterfödda
hästar och nötkreatur, dock att i varje fall må undantagas mark, varest betandet
skulle förorsaka märkbart hinder för skogens återväxt. Rätt lill jakt
efter älg inom kolonatets område förbehålles kronan under nyttjanderättstiden.
Kolonist bör beredas rätt att utan avgift fiska i vatten å angränsande
kronopark.
Avlopps- och avledningsdiken ävensom laggdiken anläggas genom statens
försorg.
Avträdes kolonat är kolonisten berättigad till ersättning för av honom uppförda
byggnader ävensom för verkställda förbättringar å kolonatet.
Efter det kolonisten fullgjort sin odlings- och byggnadsskyldighet, äger
han inlösa kolonatet.
Köpeskillingen bestämmes med hänsyn till värdet å jord och skog samt
byggnadshjälp enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t. Med avseende
på betalningen delas köpeskillingen i två lika delar, en amorteringsdel och
en stående del. Å amorteringsdelen erlägges en annuitet av 6 procent, varvid
såsom ränta räknas 3.6 procent av oguldet belopp. Amorteringsskyldigheten
inträdei efter 15 ar fran den första upplåtelsen. Intill dess amortering börjar,
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
9
erlägges endast ränta efter 3.6 procent av köpeskillingens hela belopp. Därefter
erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta efter 3.6 procent av
den stående delen. Sistnämnda del skall vara gulden inom 5 år från det amorteringen
bort vara avslutad.
Beträffande fortsatt upplåtelse under nyttjanderätt av kolonat gäller, att
kolonist, som fullgjort odlings- och byggnadsskyldigheten, äger erhålla kolonatet
till sig upplåtet för ytterligare 15 år.
Har kolonisten ej heller vid den andra upplåtelsetidens utgång inlöst kolonatet,
äger han optionsrätt till förnyad upplåtelse, därvid Kungl. Majit må
föreskriva de jämkningar i upplåtelsevillkoren, som finnas nödiga.
Kolonist, som erhållit fortsatt nyttjanderätt till kolonatet, må när som helst
kunna inlösa detsamma. Därvid gäller i tillämpliga delar, vad ovan sagts angående
inlösen av kolonat.
De nya bestämmelserna i 1925 års kungörelse tillämpas även i fråga örn
upplåtelser från de gamla kolonatområdena. Några nya sådana områden ha
ej utlagts.
I överensstämmelse med beslut vid 1929 års riksdag (prop. nr 143) fastställde
Kungl. Majit i brev den 27 juni 1929 ändringar i de för kolonaten gällande
bestämmelserna, innebärande ytterligare förbättring i villkoren. Frihetsåren
utökades från 5 till 10 år. Ytterligare odlingsbidrag av 250 kronor
kunde tillerkännas kolonist. Det för beräknande av lega och köpeskilling för
kolonat åsätta värdet å byggnader nedsattes för såväl statsbyggda som självbyggda
kolonat till 3,500 kronor, med rätt för vederbörande myndighet att,
där särskilda skäl därtill föranledde, medgiva ytterligare nedsättning till lägst
3,000 kronor samt, efter särskilt tillstånd av Kungl. Majit i fråga om Norrbottens
och Västerbottens län, jämväl därunder till lägst 2,000 kronor.
Sedermera föreskrev Kungl. Majit i överensstämmelse med ett av 1932 års
riksdag fattat beslut (prop. nr 120) i brev till egnahemsstyrelsen den 17 juni
1932 ytterligare lindringar i upplåtelsevillkoren för kolonat. Dessa lindringar
avsågo i huvudsak följande. Den tid, under vilken kolonist skulle vara befriad
från erläggandet av lega, frihetsåren, utsträcktes än en gång eller från 10
till 15 år. Såsom villkor härför skulle dock gälla att kolonisten fullgjorde
sina kontraktsenliga skyldigheter. Det värde, som i upplåtelsekontraktet fastställts
för kolonatets mark i och för beräkning av köpeskilling, nedsattes för
odlingsmarken, med avlopps- och avledningsdiken upptagna, från 50 till 20
kronor för hektar, för skogsmarken från 20 till 3 kronor för hektar samt för
övrig mark från 10 kronor till 1 krona, dock att för sjöar och berg icke skulle
beräknas något värde. Växande skog skulle åsättas värde med ledning av vid
överlåtelsetillfället gällande virkespriser. Riksdagen medgav därjämte, att
Kungl. Majit finge, efter prövning av i vart fall föreliggande omständigheter,
bemyndiga vederbörande myndighet alt avskriva sådant statens tordringsbelopp
hos innehavare eller förutvarande innehavare av kolonat, utlagt före
den 1 juli 1925, som ansåges icke kunna utfås eller som befunnes icke skäligen
böra belasta kolonatet.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 17 juni 1938 har jämlikt beslut av 1938
års riksdag (prop. nr 221) medgivits en ytterligare förlängning av upplåtelsetiden,
i samband varmed frihetsåren utsträckts från 15 till 20 år. Härvid
skulle kolonisten åläggas skyldighet att ansvara för å fastigheten belöpande
vägunderhåll in natura och vägskatt. Enligt 1942 års riksdags beslut
(prop. nr 248) förlängdes bestämmelserna på ytterligare ett år.
Legan för kolonaten kommer att, beräknad efter 3.6 procent på byggnadsvärdet,
3,500 kronor, och markvärdet utgöra högst 135 kronor, i undantagsfall
140 kronor. Därest minimi värdet å byggnader, 2,000 kronor, lägges
till grund för legans bestämmande, minskas denna till omkring 75 kronor.
Legan för kolonat kan alitsa variera mellan 75 och 135 eller 140 kronor.
Slutligen må här nämnas, att de regler som, enligt vad förut anförts, meddelats
beträffande bostadsförbättringsbidrag åt innehavare av skogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp även äro tillämpliga på kolonister.
Jämlikt de år 1925 antagna grunderna skulle frågor om kolonisationsåtgärder
vilka förut omhänderhafts av statens kolonisationsnämnd —
handläggas av särskilda kolonisationsnämnder för de ifrågavarande sex
nordligaste länen. Emellertid skulle Kungl. Majit äga att meddela beslut
beträffande fråga, huruvida handläggningen av kolonisationsärenden skulle
uppdragas åt särskild kolonisationsnämnd eller åt annan myndighet. Med
stöd härav tillsatte Kungl. Majit fyra kolonisationsnämnder, nämligen en
för Norrbottens län, en för Västerbottens län, en för Jämtlands och Västernorrlands
län samt en för Gävleborgs län, varjämte uppdrogs åt domänstyi
elsen att tillsvidare fullgöra kolonisationsnämnd tillkommande åligganden
rörande kolonisationsföretag inom Kopparbergs län. Enligt vad Kungl. Majit
sedermera beslutat har domänstyrelsen övertagit kolonisationsnämndernas
uppgifter även inom Gävleborgs län från och med den 1 juli 1932 och inom
Jämtlands och Västernorrlands län från och med den 1 januari 1933.
Ledningen och kontrollen över kolonisationsnämndernas verksamhet har
lill en början utövats genom jordbruksdepartementet, men sedan den 1 juli
1928 handhafts av egnahemsstyrelsen.
Med bifall till Kungl. Majits framställning till 1920 års riksdag (IX. H. T.
1920, bil. 2 p. 8) beslöt riksdagen inrättandet av en fond, benämnd kolonisternas
kreaturslånefond. För denna lånerörelse gällde de villkor och bestämmelser,
som meddelades i kungörelse den 4 juni 1920 (nr 265).
Med anledning av 1925 års riksdags beslut utfärdade Kungl. Majit den
26 juni 1925 en ny kungörelse (nr 292) angående allmänna villkor och bestämmelser
för lån ur kolonisternas kreaturs- och reclskapslånefond. Denna
författning har sedermera blivit ändrad genom kungörelserna nr 409/1934
och nr 616/1937.
Nu gällande villkor och bestämmelser för lån ur kolonisternas kreatursoch
redskapslånefond äro av följande huvudsakliga innehåll. Kolonist må
tor inköp av en första uppsättning kreatur och smärre jordbruksredskap av
statsmedel genom kolonisationsnämnden erhålla lån, motsvarande 7< av de
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
11
till inköp avsedda kreaturens och redskapens värde, dock högst tillhopa
600 kronor. Lånet skall amorteras med 1/5 årligen. Å oguldet lånebelopp
erlägges ränta efter 4 procent, dock är låntagaren skyldig att vidkännas den
höjning av räntan, som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva medelräntan
för statens upplåning kan finna gott bestämma. Som säkerhet för lånet
skall ställas vederhäftig borgen eller annan säkerhet, som kolonisationsnämnden
godkänner. Under vissa förhållanden kan kolonisationsnämnden förklara
lånet vara till återbetalning genast förfallet.
Enligt kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m. m. kan utläggande av kronotorp i Västerbottens
och Norrbottens län äga rum allenast nedom odlingsgränsen.
Denna gräns, om vilken Kungl. Majit provisoriskt förordnade den 13 december
1867 och vilken sedermera definitivt bestämts, uppdrogs mellan den
egentliga fjällbygden, som skulle få upplåtas till renbetesland åt lappar och
andra renägare, samt den till odling tjänliga delen av lappmarken.
Ehuru under förarbetena till författningarna örn skogstorp och odlingslägenheter
uppmärksamheten torde lia varit fästad på behovet för nomadlapparna
att så långt det vore möjligt befrias från det intrång, som den fasta
bosättningen beredde dem, kom detta icke till uttryck i själva författningarna.
Såväl enligt 1891 års brev som enligt 1904 och 1909 års kungörelser
förekommo därför upplåtelser av skogstorp och odlingslägenheter jämväl
ovan odlingsgränsen i ganska stor omfattning. En reglering av förhållandena
på detta område blev med tiden nödvändig.
Efter inhämtande av riksdagens yttrande i ämnet utfärdade Kungl. Majit
i sådant syfte den 3 juni 1915 kungörelse (nr 169) angående upplåtande
av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Genom denna kungörelse förordnades
bland annat, att 1909 års kungörelse örn odlingslägenheter icke skulle äga
tillämpning i avseende å områden ovan odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker samt att upplåtelse av odlingslägenhet eller
eljest av mark med nyttjanderätt inom dessa trakter endast skulle ske, där
i något fall synnerliga skäl förelåge, och ankomma på Kungl. Majit.
De lägenheter, som enligt Kungl. Maj :ts beslut upplåtits jämlikt omförmälda
1915 års kungörelse, lia benämnts fjällägenheter. Till stor del utgöras de av
lägenheter som redan tidigare utan tillstånd upptagits. De villkor, varunder
upplåtelser av fjällägenheter skett, lia växlat från fall till fall. Såsom regel
lorde emellertid arrendekontraklen rörande dessa lägenheter innehålla i huvudsak
följande bestämmelser.
Upplåtelsen sker för en lid av 50 år med optionsrätt för innehavaren till
förnyad 50-årig upplåtelse. Arrendatorn är berättigad att å kronans mark
efter utsyning erhålla nödigt husbehovsvirke samt efter anvisning vedbrand
ävensom bete för å lägenheten vinterfödda kreatur. För lägenheten utgår
årlig avgäld, som håller sig mellan 5 och 15 kronor. Arrendatorn svarar
under alla omständigheter för skatt och annan allmän tunga som utgår för
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
lägenheten och enligt lag eljest skulle åvila jordägaren. Iakttagas bör att
icke genom arrendatorns åtgörande intrång och svårigheter i något avseende
beredas flyttlapparna vid utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande
av andra dem tillkommande förmåner. I följd härav äger han icke
att för renarna avstänga de för bränsletäkt och bete anvisade områdena.
Han är ansvarig för att ej heller andra personer, som vistas å lägenheten,
göra sig skyldiga till åtgärder, som lända lapparna till förfång. För skada,
som förorsakas av renar, är arrendatorn icke berättigad till ersättning, med
mindre skadan uppenbarligen härrör av skadebegär från lapparnas sida.
Hund må icke hållas å lägenheterna. Förseelse mot nu angivna föreskrifter
medför arrenderättens förverkande.
.Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1926 ha arrendatorer av fjälllägenheter
från och med budgetåret 1926/27 tillerkänts rätt till byggnadshjälp
av allmänna medel. Kungl. Maj:t har i detta hänseende efter riksdagens
hörande förordnat, att envar av länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län må från och med nämnda budgetår tillsvidare för varje
budgetår använda ett belopp av intill 5,000 kronor för utlämnande av sådan
hjälp. Därest under visst budgetår för något av länen behov föreligger
av ökat belopp samtidigt som det för det andra länet beräknade beloppet
kan antagas i sin helhet ej komma till användning, kan Kungl. Maj:t
föreskriva, att sålunda icke erforderligt belopp får användas för först åsyftade
län. Byggnadshjälp till innehavaren av fjällägenhet får ej utgå med
högre belopp än motsvarande tre fjärdedelar av kostnaden för de byggnadsarbeten,
som föreskrivas, virkesvärdet å rot frånräknat, och får ej överstiga
500 kronor för varje lägenhet och bidragstagare.
Motsvarande möjligheter som finnas för innehavare av skogstorp, odlingslägenheter,
kronotorp och kolonat att erhålla bostadsförbättringsbidrag, föreligga
även för innehavare av fjällägenheter.
I någon mån jämförliga med fjällägenheterna äro de lägenheter å de jämtländska
renbetesfjällen, som brukas av innehavare av icke lapsk härkomst.
För dessa lägenheter, vilka stå under förvaltning av länsstyrelsen i Jämtlands
län, har Kungl. Maj:t i olika sammanhang meddelat bestämmelser.
I fråga örn upplåtelser av mark med nyttjanderätt ovan odlingsgränsen i
Norrbottens och Västerbottens län ha bestämmelser meddelats dels i lagen
den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
och dels i kungörelsen samma dag (nr 314) angående grunder för upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark. Sistnämnda kungörelse har numera ersatts
av en kungörelse den 6 juni 1941 (nr 484) angående upplåtelse åt lappar
av lägenheter å kronomark m. m. Ifrågavarande verksamhet handhaves av
egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsens ledning. I
I detta sammanhang torde även böra lämnas en redogörelse för kolonisationsverksamheten
på Altråsks kolonisationsområde.
Ifrågavarande verksamhet har igångsatts enligt beslut vid 1909 års riksdag.
Den avser anordnande av nybyggeslägenheter å ett från Alträsks och
Kungl. Alaj:ts proposition nr 138.
13
Svanå kronoparker samt Selets f. d. stockfångskog avskilt område, beläget vid
Brännbergs järnvägsstation ej fullt tre mil från Boden i Norrbottens län.
Verksamheten står under ledning av en särskild nämnd, Alträsks nybyggesnämnd,
som tillerkänts rätt att i vidsträckt omfattning handla efter omständigheterna.
Reglemente har fastställts den 21 juni 1912 samt ändrats den 17
augusti 1928, den 14 juni 1929 och den 22 augusti 1930. Viss tillsyn över
verksamheten utövas av egnahemsstyrelsen. De för upplåtelserna, i den mån
de skett före den 1 juli 1929, fastställda villkoren sammanfalla i många hänsenden
med motsvarande stadganden rörande odlingslägenheter å kronoparker
i de sex nordligaste länen. Upplåtelserna ske emellertid med äganderätt, dock
med en försökstid på 15 år, varunder nybyggaren innehar lägenheten under
nyttjanderätt samt är befriad från utskylder och onera för nybygget, men
har byggnads- och odlingsskyldighet.
Enligt 1909 års bestämmelser ägde nybyggaren att av allmänna medel erhålla
odlingshjälp till belopp av 750 kronor. I samband med utfärdandet åren
1918 och 1920 av de förut åberopade bestämmelserna örn tilläggsbidrag om
högst 1,250 kronor till innehavare av odlingslägenheter å kronoparker i de
sex nordligaste länen för utförda byggnadsarbeten ha genom Kungl. Maj:ts
brev den 20 juni 1918 och den 4 juni 1920 meddelats motsvarande föreskrifter
om tilläggsbidrag till innehavare av nybyggeslägenhet å Alträsk.
I enlighet med 1932 års riksdags beslut (prop. nr 120) föreskrev Kungl.
Majit i brev den 17 juni 1932 till egnahemsstyrelsen, att vad i kungörelserna
den 17 juni 1932 (nr 294 och 295) stadgats i fråga örn upplåtelsevillkoren för
odlingslägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen skulle i tillämpliga
delar vinna giltighet med avseende å sådana nybyggeslägenheter å Alträsks
kolonisationsområde, vilka upplåtits före den 1 juli 1929.
För upplåtelser, vilka äga rum från och med den 1 juli 1929, gälla särskilda
i Kungl. Maj:ts brev den 14 juni 1929 meddelade bestämmelser. Dessa
ansluta sig till 1929 års grunder för upplåtelse av kronotorp.
I samband med att vid 1938 och 1942 års riksdagar antagits vissa bestämmelser
angående odlingslägenheter, ha dessa bestämmelser förklarats i tilllämpliga
delar skola vinna giltighet med avseende å sådana nybyggeslägenheter
å Alträsks kolonisationsområde, vilka upplåtits före den 1 juli 1929.
Sedan numera den föreskrivna försökstiden gått till ända för 11 lägenhetsinnehavare,
ha dessa förvärvat sina lägenheter med äganderätt. De ha, med
ett undantag, i samband därmed sökt och erhållit egnahemslån. Lägenheterna
äro att betrakta såsom familjejordbruk. Det är meningen att beträffande ytterligare
8 upplåtna och 13 ännu icke upplåtna lägenheter förfara på enahanda
sätt. Dessutom äro vissa områden, som ännu icke tagits i anspråk, avsedda
att framdeles färdigställas och utnyttjas som kulturbeten.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
Statistiska uppgifter.
Egnahemsstyrelsen har lämnat följande statistiska uppgifter rörande här
ifrågavarande lägenheter.
Antalet den 1 oktober 1941 upplåtna skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp
utgjorde 2,144. Motsvarande siffra för skogstorp och odlingslägenheter
den 1 januari 1926 utgjorde 2,200. Sålunda ha under mellantiden nedlagda
lägenheter överstigit antalet nyupplåtna lägenheter med 56. Lägenheternas
fördelning på olika överjägmästardistrikt framgår av följande tablå.
Överjägmästardistrikt | Antal lägenheter | |
V, 1926 | Vio 1941 | |
Övre Norrbottens .................. | 371 | 375 |
Nedre Norrbottens.................. | 464 | 345 |
Skellefteå.......................... | 259 | 310 |
Umeå.............................. | 417 | 453 |
Härnösands........................ | 612 | — |
Mellersta Norrlands ................ | 29 | 597 |
Gävle-Dala ........................ | 48 | 64 |
Summa | 2,200 | 2,144 |
Anmärkas må, att Härnösands överjägmästardistrikt efter den 1 januari
1926 uppdelats på intilliggande distrikt, varjämte viss reglering skett mellan
distriktens geografiska omfattning.
I fråga om arealen av den odlade jorden samt kreatursbeståndet lämnas
uppgifter i tablåer här nedan och å sid. 15, därvid såsom jämförelse medtagits
motsvarande siffror rörande 2,163 skogstorp och odlingslägenheter, beträffande
vilka uppgifter avseende förhållandena den 1 januari 1926 finnas tillgängliga.
Även antalet kolonat har minskats under senare år och uppgår numera till
441. Inga nya kolonisationsområden ha utlagts efter tillkomsten av 1925 års
bestämmelser. Däremot ha på de äldre områdena nya kolonat upplåtits med
tillämpning av nämnda bestämmelser. Nyupplåtelserna ha emellertid stannat
Areal odlad mark i | 19 2 6 | 19 4 1 | ||
Summa | Procent | Summa | Procent | |
0 ............ | 401 | 18.5 | 49 | 2.3 |
0 —0.49............ | 402 | 18.6 | 72 | 3.4 |
0.50—0.99............ | 369 | 17.1 | 133 | 6.2 |
1.0 —1.99............ | 662 | 30.6 | 702 | 32.7 |
2.0 —2.99............ | 215 | 9.9 | 644 | 30.0 |
3.0 —3.99............ | 75 | 3.5 | 337 | 15.7 |
4.0 —4.99............ | 27 | 1.2 | 139 | 6.5 |
5.0 - ............ | 12 | 0.6 | 68 | 3.2 |
| 2,163 | 100,0 | 2,144 | lOO.o |
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
15
| 19 2 6 | 19 4 1 |
Antal lägenheter, där kreatur |
|
|
finnas .................... | 1,795 | 1,977 |
Antal hästar.................. | 841 | 984 |
» kor och ungnöt ........ | 4,659 | 5,422 |
» får och getter.......... | 4,004 | 2,480 |
t> svin .................. | uppgifter saknas | 676 |
» fjäderfä................ | uppgifter saknas | 3,514 |
Antal hästar | Antal kor och | Antal får och | Antal svin | Antal fjäderfä | |||||
1 medeltal per lägenhet | |||||||||
1926 | 1941 | 1926 | 1941 | 1926 | 1941 | 1926 | 1941 | 1926 | 1941 |
0.39 | 0.46 | 2.15 | 2.53 | 1.85 | 1.16 | Uppgift saknas | 0.33 | Uppgift saknas | 1.64 |
vid lägre antal än de nedlagda äldre kolonaten. I följande sammanställning
upptages antalet kolonat åren 1926, 1936 och 1941 samt siffror beträffande
storlek och kreatursantal under respektive år (åtta kolonat, som för närvarande
ej äro upplåtna, ha ej medtagits i sammanställningen).
| Antal | Hektar odlad | Antal hästar | Antal kor | Antal får och | ||||||||||
Län |
|
|
|
|
|
| I | medeltal | per kolonat |
|
|
| |||
| 1926 | 1936 | 1941 | 1926 | 1936 | 1941 | 1926 | 1936 | 1941 | 1926 | 1936 | 1941 | 926 | 1936 | 1941 |
Norrbottens ........ | 239 | 212 | 204 | 0.92 | 2.64 | 2.96 | 0.23 | 0.38 | 0.46 | 1.30 | 2.93 | 3 14 | 0.31 | 0.13 | 0.30 |
Västerbottens ...... Jämtlands o. Väster- | 230 | 199 | 195 | 0.82 | 2.66 | 2.72 | 0.15 | 0.31 | 0.35 | 1.00 | 2.03 | 2.78 | 0.39 | 0.71 | 0.95 |
norrlands ........ | 24 | 18 | 17 | 0.29 | 1.84 | 2.05 | 0.29 | 0.33 | 0.47 | 0.63 | 3.11 | 3.00 | 0.71 | 0.39 | 1.00 |
Gävleborgs.......... | 25 | 23 | 19 | 0.71 | 1.61 | 1.73 | 0.36 | 0.57 | 0.47 | 1.72 | 2.65 | 2.74 | — | 0.09 | 0.05 |
Kopparbergs........ | 2 | 6 | b | — | 2.08 | 1.86 | — | 0.67 | 1.00 | 1.50 | 4.50 | 3.33 | — | 1.67 | 3.50 |
Summa | 52!) | 458 | 441 | 0.83 | 2.56 | 2.75 | 0.21 | 0.36] 0.42 | 1.16 | 2.55 | 2.96 | 0.35 | 0.41 | 0.65 |
Egnahemsstyrelsen har vidare införskaffat en del uppgifter för belysande
av den ungefärliga kostnadsramen för ett iståndsättande av lägenheternas
byggnader. Uppgifter om erforderliga kostnader för detta ändamål avse omkring
75 procent av ifrågavarande lägenheter (här bortses från fjällägenheterna).
De uppskattade kostnaderna uppgå enligt styrelsens uppgifter till
följande ungefärliga belopp, nämligen 3.4 miljoner kronor för bostadshusen
och 2.3 miljoner kronor för ekonomihusen på skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp samt 0.8 miljoner kronor för bostadshusen och 0.4 miljoner
kronor för ekonomihusen på kolonat, eller sammanlagt omkring 7 miljoner
kronor. Till detta belopp torde emellertid böra läggas 2 å 3 miljoner kronor
såsom kostnad för åtminstone en del av de lägenheter, för vilka uppgifter
ej lämnats. Styrelsen har i anslutning till uppgifterna framhållit, alt det be
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
träffande nu återgivna siffror måste hållas i minnet, att de helt naturligt endast
kunde ge en mycket ungefärlig uppfattning om kostnadsramen för
iståndsättandet av ifrågavarande lägenheter, men att det vore troligt att totala
kostnadsbeloppet komme att uppgå till icke oväsentligt högre belopp än
nyss återgivna siffror gåve vid handen.
Egnahemsstyrelsen har även inhämtat uppgifter rörande huru motsvarande
lägenheter enligt vederbörande förvaltningsorgans uppfattning bäst böra
disponeras för framtiden. Härvid har skilts mellan dels vad som i det förberedande
arbetet betecknats såsom skogsjordbruk, d. v. s. jordbruksfastighet,
som prövas erforderlig för skötseln av kronoskogarna (motsvarande slag av
lägenheter finnas under denna benämning på statsskogarna i sydligare delar
av landet), dels annat arhetarsmåbruk än skogsjordbruk, d. v. s. jordbruksfastighet,
som är avsedd att bereda innehavaren och hans familj sysselsättning
och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete än
arbete å kronoskogar, dels familjejordbruk (eller självständigt jordbruk),
d. v. s. jordbruksfastighet, som icke är större än att den kan brukas av innehavaren
och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, ej
heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav, dels bostadslägenheter
samt dels lägenheter, som böra nedläggas. De lämnade uppgifterna
ha sammanförts i följande tablå.
Skogstorp, odlingsl&genheter och kronotorp.
|
| Antal lägenheter, | lämpliga såsom | Antal |
|
| ||
|
| skogs- | arbetar- | familje- | bostads- lägen- heter | lägenheter, | Övriga | Summa |
|
| jordbruk | småbruk | jordbruk | nedläggas |
|
| |
Övre Norrbottens distrikt.. | 279 | 37 | 1 | 46 | 9 | 3 | 375 | |
Nedre Norrbottens | y> | 303 | — | — | 36 | 4 | 2 | 345 |
Skellefteå | » | 128 | 168 | — | 5 | 4 | 5 | 310 |
Umeå |
| 259 | 148 | 11 | 7 | 16 | 12 | 453 |
Mell. Norrlands | » | 371 | 171 | 19 | 23 | 9 | 4 | 597 |
Gävle-Dala | » | 57 | 2 | 1 | — | 3 | 1 | 64 |
| Summa | 1,397 | 526 | 32 | 117 | 45 | 27 | 2,144 |
Kolonat.
Norrbottens län.......... Västerbottens » .......... övriga » .......... | Antal lägenheter, lämpliga såsom | Antal | Övriga | Summa | |||
skogs- jordbruk | arbetar- småbruk | familje- jordbruk | bostads- lägen- heter | ||||
147 131 14 | 43 27 28 | 23 | 10 11 | 4 3 | 5 1 2 | 209 196 44 | |
Summa | 292 | 98 | 23 | 21 | 7 | 8 | 449 |
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Egnahemsstyrelsen har i anslutning till uppgifterna i tablån framhållit
följande.
Vid en bedömning av de sålunda lämnade uppgifterna bör ihågkommas,
att de ha avlämnats av ett stort antal olika befattningshavare — låt vara
att de i viss utsträckning torde lia blivit föremål för översyn från vederbörande
överjägmästares sida — samt att de särskilt starka skiljaktigheterna
i fråga om fördelningen mellan »skogsjordbruk» och arbetarsmåbruk tyda
på att innebörden av förstnämnda begrepp icke stått helt klar för uppgiftslämnarna.
Anledning finnes knappast att antaga, att möjligheterna att disponera
lägenheter för arbetare på kronoskogarna skulle vara väsentligt lägre
i de fyra sydligare över jägmästaredistrikten i Norrland än i Norrbottens
två distrikt. Man torde kunna utgå från att antalet kronolägenheter, som
lämpligen kunna disponeras för nyss angivna ändamål, icke är oväsentligt
större än ovanstående tablå ger vid handen.
Av fjällägenheterna, vilkas antal utgör omkring 150 i Västerbottens län
och omkring 180 i Norrbottens län, ha i förstnämnda län 73 och i sistnämnda
län ingen ansetts lämplig till skogsjordbruk.
Egnahemsstyrelsens förslag.
Egnahemsstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.
Å kronoparker i de sex nordliga länen må domänstyrelsen upplåta nyttjanderätt
till lägenheter, s. k. kronotorp, där så finnes lämpligt med hänsyn
till behovet av arbetskraft. Kolonisationstanken, som tidigare stått i förgrunden
vid upplåtelserna, har i förslaget skjutits tillbaka och i stället tager detta
sikte på anskaffandet av arbetskraft på kronoparken^. Vid upplåtelse av
kronotorp skall mellan domänstyrelsen och kronotorparen överenskommas
om och i vilken utsträckning denne skall vara skyldig att åtaga sig arbete
på kronoskogarna. Torpare, som sålunda förpliktats att åtaga sig arbete, skall
jämväl äga påfordra att arbete i denna omfattning till avtalade eller i orten
gängse pris beredes honom.
Upplåtelsetiden skall i regel bestämmas till 15 år. Torparen skall vara
tillförsäkrad optionsrätt, där ej domänstyrelsen finner särskilda skäl föranleda,
att torpet ej ånyo skall upplåtas. Där särskilda skäl föreligga, må upplåtelsetiden
bestämmas till kortare tid än 15 år.
För utarrenderingen skall jägmästaren verkställa uppskattning av den årsavgift,
som bör utgå för torpet. Upplåtelsevillkoren bestämmas därefter av
domänstyrelsen. Då fråga är om optionsrätt, skall spörsmålet om villkoren
kunna hänskjutas till en uppskattningsnämnd. Årsavgiften för kronotorp
må ej sättas högre än som finnes skäligt med hänsyn till torpets beskaffenhet.
Där innehavaren icke ålagts arbete på kronoskogarna och giltiga skäl
till befrielse därifrån ej föreligga, skall vid avgiftens bestämmande hänsyn
även tagas till de kostnader, som kronan haft och har alt vidkännas för
kronotorpets iordningställande.
Av den kronotorp tillagda marken skall så snart ske kan efter upplåtelsen
genom kronans försorg iordningställas så stor del, att två kor kunna födas
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 138. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
å torpet och potatis odlas för husbehovet. Kronotorpet skall, likaledes så
snart ske kan, genom kronans försorg förses med boningshus, nödiga ekonomibyggnader
och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar.
Det skall åligga kronan att å för jordbruket nödiga byggnader verkställa de
för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga reparationer, som ej
äro av allenast mindre omfattning och som icke föranletts av kronotorparens
vållande.
Därest genom vådeld eller annorledes byggnad förstöres eller blir så skadad,
att nybyggnad erfordras, skall det tillkomma domänstyrelsen att bestämma,
örn och i vilken omfattning nybyggnad skall äga rum. Beslutar domänstyrelsen,
att nybyggnad skall ske, ankommer det på styrelsen att utan oskäligt
dröjsmål låta utföra nybyggnaden. För den händelse domänstyrelsen
finner nybyggnad icke böra verkställas eller att mindre byggnad än den förstörda
bör uppföras, må styrelsen nedsätta årsavgiften med belopp, som styrelsen
prövar skäligt.
Kronotorpare skall berättigas att från kronans mark erhålla dels efter
utsyning nödigt virke till reparationer av de byggnader och andra anläggningar,
som skola underhållas av honom, samt till övrigt husbehov, dels ock
efter utsyning eller anvisning erforderligt skogsfång till bränsle. Kronotorpare
må, där nödigt bete icke kan anordnas å kronotorpet, tillerkännas rätt
att å område av kronans mark, som anvisats för ändamålet, erhålla nödigt
bete för å torpet vinterfödda hästar och nötkreatur.
För den händelse kronotorpare vill inlösa torpet nied äganderätt, må domänstyrelsen,
där styrelsen icke finner torpet vara behövligt såsom bostad
eller stödjordbruk åt arbetare å kronans skogar eller områdets avskiljande
medföra olägenheter med hänsyn till skogsskötsel^ vidtaga åtgärder för försäljning
till kronotorparen, under förutsättning att denne under upplåtelsetiden
ådagalagt duglighet och skötsamhet samt jämväl med hänsyn till övriga
omständigheter kan antagas vara i stånd att genomföra köpet. Köpeskillingen
vid kronotorpets försäljning till innehavaren bestämmes med hänsyn
till värdet vid tiden för försäljningen.
I samband med upplåtelse av kronotorp må till kronotorparen kunna av
domänstyrelsen utlämnas lån för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,
utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga
utgifter för igångsättande av driften å torpet (inventarielån). Lån må beviljas
med belopp, som prövas oundgängligen erforderligt för tillgodoseende
av det med lånet avsedda ändamålet. Lån må dock ej överstiga 1,500 kronor.
Inventarielån skall från och med femte kalenderåret efter det, då tillträdet
av kronotorpet ägt rum, efter domänstyrelsens beprövande återbetalas
till styrelsen med minst en tiondel årligen. Sedan två tredjedelar av inventarielånets
kapitalbelopp blivit i vederbörlig ordning återbetalda, må domänstyrelsen
på framställning av överjägmästaren medgiva, att övrig del av låneskulden
skall efterskänkas. Å inventarielån erlägges ej ränta.
Till täckande av kostnaderna för följande åtgärder, som utföras å kronotorp,
nämligen uppodling till åker, stenröjning å odlad jord, påförande av
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 138-
mineraljord — grus, sand och lera — på myrjord, befordrande av rationell
beteskultur samt fördjupning av avloppsdiken, må kronotorparen utan återbetalningsskyldighet
kunna tilldelas bidrag med högst de belopp, vartill bidrag
för motsvarande åtgärder kumla uppgå enligt gällande kungörelse angående
statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m Storleken
av varje bidrag och villkoren för åtnjutande av detsamma bestämmas
av domänstyrelsen, därvid i tillämpliga delar skola lånda till efterrättelse
de bestämmelser, vilka gälla för åtnjutande av bidrag enligt nyssnämnda
kungörelse.
Såsom allmän motivering till förslaget har egnahemsstyrelsen anfört
i huvudsak följande.
Enligt beslut vid 1939 års lagtima riksdag har egnahemsverksamheten omlagts
och utbyggts i flera viktiga hänseenden. Härigenom ha även förutsättningarna
för kolonisationsverksamheten i Norrland ändrats. Å ena sidan ha
såsom normala led i egnahemsverksamheten inkopplats statliga åtgärder för
jordanskaffning och jordförmedling, och å andra sidan ha formerna för
egnahems- och premielångivning ändrats i syfte att möjliggöra jordförvärv,
utan att förvärvaren själv behöver disponera egna tillgångar i den omfattning
som tidigare varit erforderligt. I den mån en kolonisationsverksamhet
med avseende å självständiga jordbruk bör förekomma i framtiden torde
ifrågavarande verksamhet kunna bedrivas i de former, som enligt vad nu
sagts medgivas inom ramen för den vanliga egnahemsverksamheten. På grund
härav synes behov ej längre föreligga av sådana särskilda åtgärder för tillskapande
av kolonat genom kolonisationsnämndernas försorg, vilka asyftats
i 1925 års kungörelse i detta ämne. Upplåtelser av sådana lägenheter ha för
övrigt under senare år förekommit allenast i ringa utsträckning.
Vad här anförts örn möjligheterna att inom ramen för den vanliga egnahemsverksamheten
medverka till tillskapande av självständiga jordbruk är
också tillämpligt i fråga om stödjordbruk, d. v. s. jordbruk, vilka ha till ändamål
att skänka innehavarna tillskott till försörjning vid sidan av^ annat
förvärvsarbete. Beträffande dessa senare jordbruk bör emellertid också lhågkommas,
att tillkomsten av sådana kan understödjas enligt de särskilda bestämmelserna
örn statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Att sålunda möjligheter finnas att genom lån av olika slag — delvis av
bidragsnatur — underlätta för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva
jordbruksfastigheter med äganderätt, utesluter emellertid icke, att det
kan vara av intresse, att den stora folkgrupp i de norrländska länen, som
arbetar på kronoskogarna, får sina jord- och bostadsförhållanden ordnade
efter särskilda grunder, som betingas av arbetet i domänverkets tjänst. Även
ur domänverkets synpunkt är det nödvändigt, att förutsättningar finnas att
underlätta bosättning av tillräcklig skogsarbetarpersonal på kronoparken.
Med hänsyn härtill torde en motsvarighet till upplåtelserna av kogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp förhörande böra finnas.
De nu gällande bestämmelserna i fråga örn upplåtelsevillkoren för ^kogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp äro mycket svåröverskådliga, så myckel
mer som bestämmelserna för de olika lägenhctstypcrna tillkommit vid
skilda tidpunkter samt härvid och i andra sammanhang modifieringar vidtagits
i villkoren för redan tidigare skedda upplåtelser.
Den allvarligaste bristen hos hittillsvarande upplåtelsevillkor torde vara
att finna i det sätt, på vilket bebyggelsefrågan är ordnad. Det stöd av låneeller
bidragskaraktär, som kommer ifrågavarande obemedlade lägenhetsha
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
vare till del, är särskilt vid nuvarande byggnadskostnader icke tillräckligt
att bereda möjlighet till uppförande av byggnader av försvarlig standard.
Det är alldeles uppenbart, att ändrade grunder för bebyggelsen av kronolägenheterna
snarast möjligt måste genomföras.
I anslutning till vad förut anförts bör såsom en allmän förutsättning för
tillämpningen av de nya bestämmelserna gälla, att upplåtelser av kronolägenheter
av ifrågavarande slag icke böra äga rum i större omfattning än
som betingas av domänverkets behov av arbetskraft å kronoparken^. Härvid
bör självfallet även tagas hänsyn till tillgången på arbetskraft i närheten
av respektive kronopark. Nyssnämnda huvudregel bör emellertid ej
hindra, att lägenhet upplåtes åt den som, utan att vara skogsarbetare, genom
sitt arbete tillgodoser befolkningen å kronoparkerna, exempelvis byggnadskunnig
eller annan hantverkare, liksom ej heller att redan befintliga
lägenheter upplåtas på nytt, trots att antalet sådana lägenheter på en plats
är onödigt stort. Att upplåtelsen av lägenheter i stort sett bör begränsas till
arbetare på kronoparkerna motiveras ej endast ur del allmännas synpunkt
utan minst lika mycket med hänsyn till att erfarenheten torde ha visat,
att lägenhetshavarna utan tillgång på skogsarbete i allmänhet icke kunna
reda sig.
De lägenheter, vilka upplåtas enligt den nya författning, som bör utfärdas,
komma närmast att utgöra en motsvarighet till de hittillsvarande skogstorpen,
odlingslägenheterna och kronotorpen. De nya bestämmelserna böra
efter hand även göras tillämpliga på dessa äldre lägenheter. Av införskaffade
uppgifter framgår, att det stora flertalet av nu befintliga skogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp anses behövliga såsom bostad och stödjordbruk
åt arbetare på kronoskogarna. I den mån lägenheter icke lämpa sig
härför, exempelvis på grund av sitt läge, och de icke böra helt nedläggas,
torde de antingen böra upplåtas på de villkor, som betingas av förhållandena
i de särskilda fallen, eller ock där så finnes lämpligt försäljas till vederbörande
innehavare eller annan, varvid egnahems- eller arbetarsmåbrukslån
kan ifrågakomma. Givet är, att härigenom icke kan göras intrång i
nuvarande lägenhetshavares kontraktsenligt bestämda rättigheter. Den nya
författningen blir icke tillämplig i fall av förevarande art.
Ehuru de lägenheter på kronomark, som upplåtits såsom kolonat, avsetts
skola utgöra mera bärkraftiga jordbruk än skogstorpen, odlingslägenheterna
och kronotorpen, torde i verkligheten skillnaden mellan dessa lägenhetstyper
ha blivit relativt oväsentlig. Även kolonaten äro i allmänhet närmast
att betrakta som allenast stödjordbruk. Kolonaten torde därför också merendels
lämpa sig för upplåtelse till arbetare på kronoparkerna. Med hänsyn
härtill torde de nuvarande kolonaten under samma förutsättning, som
angivits i fråga om skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp, efter hand
underkastas bestämmelserna i den nya författning, som nu föreslås.
I den mån fjällägenheterna innehavas av arbetare på kronoskogarna, bör
möjlighet finnas att, där domänstyrelsen anser det lämpligt och icke vederbörande
länsstyrelse reser invändningar häremot, överföra lägenhet till den
nu föreslagna författningens tillämpningsområde. Härvid måste emellertid
uppmärksammas bestämmelserna i 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, enligt vilka bestämmelser
upplåtelse av lägenhet ovan odlingsgränsen, där den kan äga rum utan avsevärt
men för renskötseln, må meddelas av länsstyrelsen mot avgift, varvid
inflytande medel skola användas till förmån för lapparna. Dessa bestämmelser
kunna möjligen tillgodoses genom att domänstyrelsen och länsstyrelsen
fatta gemensamt beslut om upplåtelse. Även i fråga om sådana
fjällägenheter, å vilka den nu föreslagna författningen icke kommer att
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
21
bliva tillämplig, torde finnas anledning att överväga deras framtida ställning
och förvaltning. Detta övervägande torde emellertid kunna ske utan
direkt samband med nu föreliggande utredning och kan lämpligen ske i
samråd med den utredning, som för närvarande genom särskild sakkunnig
pågår rörande lapparnas förhållanden. Här kan förtjäna erinras om att enligt
beslut av 1941 års riksdag nya bestämmelser tillkommit örn upplåtelse
av lägenheter åt lappar.
I enstaka fall torde kunna tänkas, att lägenheter å Alträsks kolonisationsområde
lämpligen kunna överföras till den kategori av lägenheter, som avses
i den nu föreslagna författningen. I övrigt torde ifrågavarande kolonisationsverksamhet,
vilken efter hand automatiskt avvecklas, böra slutföras
oberoende av upplåtelsen av kronolägenheter i övrigt. Möjligen bör dock
kolonisationsområdet, som nu förvaltas av en särskild nybyggesnämnd, i
likhet med en del andra jordanskaffningsföretag i Norrland för framtiden
ställas under förvaltning av vederbörande egnahemsnämnd. Detta spörsmål
torde böra upptagas till övervägande i annat sammanhang.
Beträffande frågan, huru upplåtelsen av de ifrågavarande
lägenheterna bör organiseras, har egnahemsstyrelsen yttrat.
Det synes ligga nära till hands, att egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna,
vilka ha att främja tillkomsten av lämpliga jordbruks- och bostadsegnahem,
även hade att taga befattning med nu avsedda lägenheter. Med
hänsyn bland annat till att upplåtelsen av dessa gjorts beroende av tillgången
på arbete på kronoskogarna samt till deras belägenhet på mark,
som står under domänverkets förvaltning, och till det sätt, varå lägenheternas
bebyggelse föreslås skola ordnas, torde emellertid övervägande skäl tala
för att upplåtelsen och förvaltningen av lägenheterna komma att handhavas
av domänstyrelsen under medverkan av överjägmästarna och revirförvaltarna.
Vad angår benämningen å de ifrågavarande lägenheterna,
har egnahemsstyrelsen ansett, att benämningen kronotorp vore den lämpligaste.
Den omständigheten att de lägenheter, som upplåtits enligt 1929 års
kungörelse i ämnet, kallats kronotorp syntes ej utgöra något avgörande hinder
mot alt samma benämning användes för framdeles upplåtna lägenheter.
I fråga örn formen och tiden för upplåtelsen har egnahemsstyrelsen
anfört följande.
De upplåtelser, som ske enligt nu gällande bestämmelser örn kronotorp och
örn kolonat, giva innehavarna en tämligen tryggad besittningsrätt. Kronotorp
upplåtas sålunda under nyttjanderätt på 50 år och med innehavaren förbehållen
optionsrätt till förnyat arrende vid arrendetidens slut. Kolonat upplåtas
under nyttjanderätt på 15 år. I fråga örn såväl kronotorp som kolonat är
föreskrivet, att inlösen med äganderätt under vissa förutsättningar skall
kunna ske.
Anledning torde saknas att i något väsentligt hänseende rubba den nuvarande
trygga besittningsrätten för ifrågavarande lägenhetshavare.
Liksom hittills torde kronotorp böra upplåtas under nyttjanderätt, varvid
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom blir tillämplig på upplåtelsen, i den
mån ej annat särskilt föreskrives.
I anslutning till vad som nu gäller i fråga örn kolonat torde kronotorp framdeles
böra upplåtas för en lid av 15 år. Den förkortning som detta innebär i
förhållande till den för närvarande för kronotorp stadgade tiden synes sakna
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
reell betydelse, om föreskrift införes om rätt för kronotorparen att erhålla ny
upplåtelse på 15 års tid, under förutsättning att han förhållit sig väl och domänstyrelsen
icke finner särskilda skäl föranleda, att kronotorpet ej ånyo bör
upplåtas.
För att öka tryggheten för kronotorparens familj torde vidare föreskrifter
böra införas, huru det skall förfaras med lägenheten, när kronotorparen dör.
Om han då efterlämnar änka, bör hon vara berättigad att övertaga upplåtelsen
för återstående upplåtelsetiden. Efterlämnar kronotorparen ej änka, bör
upplåtelsen kunna övertagas av bröstarvinge eller måg, som anses lämplig
härtill. Den som sålunda övertager kronotorpet bör även inträda i rätten att
efter den överenskomna upplåtelselidens utgång erhålla förnyad upplåtelse,
därest icke domänstyrelsen finner honom uppenbart olämplig som kronotorpare.
Änka bör särskilt erhålla förnyad upplåtelse i sådana fall, då hon har en
eller flera söner, som icke äro vuxna men av vilka någon kan antagas framdeles
bliva lämplig som kronotorpare.
Såsom ett undantag från härförut avsedda bestämmelser om upplåtelsetid
bör gälla, att domänstyrelsen, då särskilda omständigheter föranleda därtill,
bör kunna bestämma, att upplåtelse skall ske för kortare tid än 15 år. Såsom
sådana omständigheter bör särskilt anses, att kronotorparen, med hänsyn till
ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han ingått eller har
för avsikt att ingå avtal örn köp eller arrende av annan fastighet, förklarar
sig vilja avsluta upplåtelseavtal på kortare tid än 15 år eller att det för kronan
med hänsyn till skogsbruket är av vikt, att upplåtelsen sker för kortare tid.
Rörande kronotorparens arbete på kronoskogarna har anförts
följande.
Såsom en princip för de framtida kronotorpsupplåtelserna har förordats,
att sådana icke böra äga rum i större omfattning än som betingas av domänverkets
behov av arbetskraft å kronoskogarna. Emellertid bör denna regel ej
hindra, att lägenhet upplåtes åt den som, utan att vara skogsarbetare, genom
sitt arbete tillgodoser befolkningen å kronoparkerna, exempelvis såsom byggnadskunnig
eller annan hantverkare, liksom ej heller att redan befintliga
lägenheter upplåtas på nytt, trots att antalet sådana lägenheter på en plats
är onödigt stort.
I anslutning till denna principiella ståndpunkt synes det lämpligt, att i författningen
upptagas bestämmelser om skyldighet för kronotorpare att åtaga
sig skogsarbete hos domänverket och om rätt att erhålla sådant arbete. Ett
sådant arbetsförhållande mellan domänverket och kronotorparen — vilket har
sin motsvarighet vid upplåtelserna av skogsjordbruk i de mellersta och södra delarna
av landet —• synes motiverat med hänsyn till såväl kronotorparens intresse
av att vara garanterad arbetsförtjänster som till domänverkets behov
av att kunna disponera arbetskraft i tillräcklig omfattning för avverkningarna
på och skötseln i övrigt av kronoskogarna. Domänverket måste för att
vinna denna fördel vara berett att ställa arbete till förfogande oavsett tillfälliga
fluktuationer i behovet av arbetskraft, varvid emellertid kronotorparen,
där så påfordras, har att underkasta sig förflyttning till arbetsplatser
borta från hemmet. Förhållandet mellan domänverket och kronotorparen bör
vara ömsesidigt. I avtalet dem emellan bör angivas omfattningen av det åsyftade
arbetet på kronoskogarna. Däremot måste det göras beroende av innebörden
av vid olika tidpunkter gällande löneavtal, vilken ersättning som skall
utgå för kronotorparens arbete.
Även örn i upplåtelseavtalet förbehåll finnes örn arbete å kronoskogarna
bör det inte vara uteslutet, att domänverket medgiver dispens från skyldigheten
för kronotorpets innehavare att åtaga sig dylikt arbete. Att så
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
dan dispens lämnas är ulan vidare klart, om kronotorparen på grund av
sjukdom blir förhindrad att fullgöra arbetet. Men dessutom bör dispens
kunna medgivas, om kronotorparen — under förutsättning att domänverket
ej behöver taga hans arbetskraft i anspråk — blir erbjuden mer
eller mindre tillfälligt arbete på annat håll, exempelvis skogsarbete for
bolag eller annan enskild skogsägare. I detta sammanhang bör uppmärksammas
att, om domänverket till annan upplåter avverkningsrätt å kronoskog,
arbetet med sådan avverkning självfallet bör likställas med arbete åt domänverket.
.
Årsavgiften för kronotorp skall i sådana särskilda fall, dar skyldighet ej
stipuleras för kronotorparen att åtaga sig arbete å kronoskogarna, kunna bestämmas
högre än eljest.
Beträffande jordtilldelningen p a kronotorp och deias
uppodling Ilar egnahemsstyrelsen anfört bland annat följande.
Då utgångspunkten för den framtida kronotorpsupplåtelsen bör vara, att
kronotorparna skola vara arbetare på kronoskogarna, torde kronotorpet böra
ha karaktär av stödjordbruk. Liksom i egnahemsförfattningarna några
närmare föreskrifter icke upptagits rörande storleken å stödjordbruk torde
det ej heller vara behövligt att fastslå vissa bestämda arealgränser för kronotorpet
Dessa böra emellertid åtminstone vara så stora, att två kor kunna
födas på torpet såväl sommar som vinter och potatis odlas för husbehovet.
I detta sammanhang torde böra framhållas lämpligheten av att kronotorp
anläggas gruopvis och att härvid iakttages, att lägenheter av olika storlek
bliva tillgängliga inom varje grupp. Den mark, som tillägges kronotorp, bör
även inbegripa betesmark. 1 möjligaste mån bör skogsbete! avlysas. Innan
särskild betesmark blivit iordningställd, måste kronotorparen dock liksom
hittills bibehållas vid rättigheten till bete för kreaturen på intilliggande kronomark.
En utvidgning av skogsbete! till att omfatta även får och getter kan
ej tillrådas. ..... ,, ,
Även framdeles bör kronotorparen ha ratt att for vissa ändamål etter utsyning
eller anvisning hämta virke fran kronans mark. Vedbrand bör kunna
hämtas i närheten av torpet.
Med avseende å beskaffenheten hos de lägenheter, som upplatas tilt kronotorp,
bör slutligen också ihågkonnnas, att möjlighet måste finnas att erhålla
dricksvatten invid byggnadsplatsen.
Författningens bestämmelser bliva närmast tillämpliga på kronotorp, som
nybildas. I fråga örn redan befintliga kronotorp kan givetvis ej den omständigheten,
att de författningsenligt uppställda kraven beträffande kronotorps
beskaffenhet icke äro uppfyllda, i och för sig behöva föranleda kronotorps
nedläggande. . .
Vad angår frågan, vad som enligt den nya forfattningen bor galla i fråga
örn uppodling av kronotorp, synes det önskvärt, att detta så^ snart ske kan
genom domänverkets försorg iordningställes till någon del, så att kronotorparen
och hans familj kunna få någon avkastning från torpet. Sålunda bör
från början två kor kunna födas å torpet. I undantagsfall bör detta krav
kunna nedsättas därhän, att endast en ko behöver kunna födas pa torpet.
Vidare bör potatis kunna odlas för husbehovet. Uppodling av nu avsedd minimiareal
bör ske genom domänverkets försorg.
För den fortsatta uppodlingen torde kronotorparen böra åtnjuta bidrag av
statsmedel. I fråga om grunderna för denna bidragstilldelning synas tillräckliga
skäl ej finnas att frångå de regler, som gälla för statsbidrag för nyodling
m. lii. på ofullständiga jordbruk. Visserligen torde odlingskostnaden
för hektar ofta ställa sig högre å den mark, som tillägges kronotorp, än a
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
odlingsmark i allmänhet. Även utan att de maximisiffror höjas, som äro fastställda
för bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk, torde kronotorparen
komma i tillräckligt gynnad ställning örn, såsom också ur andra synpunkter
torde vara lämpligt, till bidrag åt kronotorparen anvisas ett särskilt
anslag, som ställes till domänstyrelsens förfogande.
Bidrag bör i allmänhet ej utgå till odlingsarbeten i större omfattning än
som förutsatts i vid upplåtelsen fastställd odlingsplan. Hinder torde emelle?tid
ej böra föreligga att, där sa finnes lämpligt, bevilja bidrag även till
odling av överskjutande areal.
I detta sammanhang må slutligen också framhållas, att, örn på kronotorp,
som avträdes av innehavaren, förbättringar genom dennes försorg vidtagits]
för vilka kronotorparen icke kan anses gottgjord genom av honom åtnjutna
formaner, skalig ersättning härför bör kunna enligt domänstyrelsens bestämmande
tillerkännas kronotorparen, i den mån arbetena utförts eller bekostats
av honom.
Angående bebyggelsen av kronotorpen har egnahemsstyrelsen
yttrat.
Den allvarligaste bristen hos hittillsvarande upplåtelsevillkor torde vara
att tinna i det satt, på vilket bebyggelsefrågan är ordnad. De efter hand stegrade
byggnadskostnaderna ha medfört, att det statliga stödet till uppförande
av byggnader pa kronolägenheter blivit alldeles otillräckligt, om man överhuvud
taget skall tänka sig, att ifrågavarande folkgrupp skall hållas vid försvarlig
levnadsstandard. Det bör uppmärksammas, att 3et här ofta är fråga
örn familjer med ett relativt stort barnantal. Det nu sagda gäller icke blott
nyuppforandet av byggnader utan även mera omfattande ombyggnader. Möj*.
jter°na att.„bara kostnaderna för en ombyggnad minskas också därigenom
^ * ^årsavgifter, vilka uttagas bland annat på grundval av beviljade byggnadsbidrag
i den mån icke befrielse meddelats härifrån — utgå utan tidsbegränsning
och sålunda icke äro bestämda att såsom annuiteter utgå under
den tid, som ungefärligen svarar mot varaktigheten hos den byggnad för
v!.,,e".b^gnadsbidraget beviljats. Om lägenhetshavaren skulle ikläda sig
gäid tor finansiering av erforderlig ombyggnad, skulle han därefter samtidigt
ha att fullgöra betalning för den ursprungliga byggnaden och för den senare
ombyggnaden. Nu berörda olägenheter ha emellertid såtillvida minskats under
senare ar, som betydande medelsbelopp stått till förfogande för förbättringsbidrag
till bostadsbyggnader å kronolägenheter.
Svårigheterna för kronotorparen att kunna med tillgängligt statsbidrag
samt fritt virke och fri cement, men i övrigt på egen bekostnad, genomföra
bebyggelsen ha haft till följd, att byggnadsarbetet vanligen måste ske i etapper.
Först uppföres ofta en billig s. k. bagarstuga, vilken användes såsom
provisorisk bostad. Därefter följer uppförandet av ladugården. Och sist
iga.ngsättes arbetet med föreskrivet bostadshus. Detta tillvägagångssätt innebär,
att bebyggelsen dels drager långt ut på tiden och dels fördyras genom
den provisoriska bostaden. Så länge byggnadsarbetena fortgå, blir dessutom
odlingsarbetet eftersatt. Allt detta försinkar lägenheternas iordningställande
och utnyttjande för sitt ändamål. Eftersom byggnadernas beskaffenhet
i stor utsträckning är beroende av företagarens ekonomiska resurser,
bhva byggnaderna i brist på egna medel vanligen bristfälligt utförda även
pa grund av att fackkunnig arbetskraft icke kunnat hållas.
Kraven på en försvarlig standard hos byggnaderna och på att dessa fortast
färdigställas torde, sedda mot bakgrunden av de höga kostnader som
tidsenliga åbyggnader för närvarande draga, icke kunna tillgodoses utan
att väsentliga ändringar ske i nuvarande regler om statens bidrag till bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
25
nadskostnaderna. Enär tillträdande kronotorpare icke kan förutsättas vara
i stånd att i nämnvärd grad tillskjuta egna medel till bestridande av byggnadskostnaderna
torde det vara ofrånkomligt, att staten ställer erforderliga
medel till förfogande. Då dessutom byggnadsarbetet delvis bör utföras av
fackkunnig arbetskraft, kan kronotorparens eget arbete med byggnaderna
icke tillmätas större betydelse. Staten skulle sålunda ha att förskjuta sa
gott som hela byggnadskostnaden, vare sig detta sker genom kontanta medel
eller delvis genom byggnadsvirke. Staten bör jämväl tillse, att fackkunnig
arbetskraft i erforderlig omfattning får hand örn byggnadsarbetet samt
utöva erforderlig kontroll över arbetet. Statens bidrag till åbyggnaderna
skulle under dessa förhållanden behöva uppgå till alt motsvara praktiskt
taget hela byggnadskostnaden. I själva verket skulle detta innebära, att staten
icke blott hade att bestrida kostnaderna utan också måste taga hand
om hela byggnadsarbetet.
Att under dessa förhållanden bibehålla bidragssystemet synes knappast
riktigt. Naturligare och ändamålsenligare torde vara att taga steget fullt ut
och låta staten i egen regi svara för kronotorpens bebyggande, liksom fallet
är beträffande domänverkets skogsjordbruk och i fråga om de av egnahemsorganisationen
upplåtna arrendeegnahemmen. Enahanda gäller även de lägenheter,
som enligt år 1941 utfärdade bestämmelser upplatas till lappar.
Domänverket torde också böra lia ansvaret för eventuella örn- och tillbyggnader
samt sådana reparationer, som erfordras för byggnadernas bibehållande
i brukbart skick. Dock bör det åligga kronotorpare!! att avhjälpa
sådana brister å byggnader, som föranleda endast mindre reparationer. Med
dylika reparationer bör förstås avhjälpande av smärre brister a golv, väggoch
takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning
ävensom andra åtgärder vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.
Närmare anvisningar härutinnan torde, i den man sa erfordras, böra meddelas
av domänstyrelsen. Virke på rot, som erfordras för reparationer av
kronotorp, bör kronotorpare!! erhålla från kronans mark. I stället för denna
förmån av fritt virke torde det böra stå domänstyrelsen fritt att tillerkänna
kronotorpare ersättning för inköpt förädlat virke med dettas värde å rot
samt i förekommande fall cement.
Självfallet åligger det kronotorpare!! att väl vårda kronotorpet. Att så sker,
bör kontrolleras genom besiktningar med vissa mellanrum.
Om byggnad å kronotorp genom brand eller på annat sätt blir förstörd
eller så skadad, att nybyggnad erfordras, bör det tillkomma domänverket
att bestämma, om och i vilken omfattning nybyggnad skall äga rum.
Örn skadan skett genom brand, bör utfallande brandskadeersättning komma
domänverket till godo. Erfordras emellertid pa grund av branden endast
mindre reparationer, som kunna utföras av kronotorpare^ skall härpå
belöpande del av utfallande brandskadeersättning av domänverket tillhandahållas
denne.
För byggnader, som möjligen kunna tillhöra kronotorparen själv, böra
några skyldigheter ej åvila domänverket.
I fråga om anläggandet av vägar till kronotorpet eller inom
dettas gränser har egnahemsstyrelsen ansett alt domänverket och kronotorparen
borde träffa överenskommelse härom i samband nied upplåtelseavtalet
eller senare. Såväl med hänsyn till de avsevärda kostnader, vilka kunde
vara förenade med vägföretag, sorn nied hänsyn till vägarnas nytta för
kronoskogarnas drift syntes det motiverat, sitt domänverket helt eller i huvudsak
påtoge sig kostnaderna åtminstone för större vägföretag.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Vad angår underhållet av vägar, i den mån dessa ej äro lagda
under allmänt underhåll, har egnahemsstyrelsen förordat, att väg för utfart
underhölles av kronotorpai-en enligt grunder, sorn överenskommes vid upplåtelsen.
Ansvaret för vägunderhåll i övrigt borde alltid ankomma på domänverket.
Domänverket borde i regel svara även för erläggandet av vägskatt.
Kronotorpare, som icke åtagit sig att fullgöra arbete å kronoskogarna, borde
emellertid svara för sådan skatt.
Rörande skattskyldigheten för kronotorp har anförts:
Det asyftade tjänsteförhallandet mellan domänverket och kronotorparna
synes göra det motiverat, att domänverket ikläder sig skattskyldigheten för
ifrågavarande torp. Då domänverket i första hand har att betala fastighetsskatterna,
innebär det även praktiska fördelar, örn domänverket icke behöver
i sin tur uttaga motsvarande belopp hos kronotorparna. Det förtjänar
också erinras om att enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom
fastighetsskatter som regel skola gäldas av jordägaren, om ej annat avtalats.
I anslutning till denna bestämmelse har föreskrivits, att jordägaren skall
åtnjuta det s. k. procentavdraget, d. v. s. rätten till avdrag vid beräkning
av den kommunala inkomstskatten för det belopp, som beskattas genom
den kommunala fastighetsskatten.
Praktiska skäl synas tala för att domänverket även i sådana särskilda fall
då upplåtelsen av kronotorp ej är förenad med arbetsskyldighet för torparen
svarar för fastighetsskatten och att kronotorparna befrias från att ersätta
domänverket härför.
Ifråga om brandförsäkring av byggnaderna å kronotorp
har egnahemsstyrelsen anfört.
Det skulle självfallet vara önskvärt för kronotorparna, att kravet på kronotorpens
brandförsäkring överflyttades på domänverket. Även ur domänverkets
synpunkt skulle detta såtillvida innebära en fördel, som övervakningen
av att försäkringsplikten fullgöres härvid bortfolle. Emellertid torde, även
bortsett från de principiella betänkligheter, som kunna anföras häremot, ett
bibehållande av skyldigheten för kronotorparen att svara för brandförsäkringen
av torpets byggnader vara till fördel ur den synpunkten att kronotorparen
lättare torde kunna förmås att i samband med försäkringen av byggnaderna
även sörja för att också inventarierna försäkras. Domänverkets övervakning
av att kronotorpare fullgör sin försäkringsplikt bör kunna underlättas
genom överenskommelser med vederbörande försäkringsanstalter, att
dessa lämna meddelande till domänverket om utebliven premiebetalning. Genom
domänverkets försorg torde kollektiv överenskommelse kunna träffas
örn billigast möjliga försäkringspremier.
Det torde även böra åligga kronotorparna att hålla erforderliga brandredskap.
Vad angår bestämmandet av avgifterna för kronotorp har
egnahemsstyrelsen uttalat följande.
Enligt nuvarande beräkningsgrunder uppgår årsavgiften för kronotorp till
omkring 75 kronor vid ett byggnadsbidrag av 2,000 kronor och till omkring
110 kronor vid ett byggnadsbidrag av 3,000 kronor. Innehavare av skogstorp,
upplåtna^ på 50 år, och av odlingslägenheter ha i allmänhet att erlägga årsavgifter
a omkring 30 kronor. I den mån vederbörande efter lägenhetens upplåtande
uppburit bidrag till byggnader i någon form — bortsett från bostads
-
Kungl. Alaj:ts proposition nr 13S.
27
förbättringsbidrag — kan emellertid avgiften utgå med högre belopp, där
befrielse icke medgivits från förhöjningen av avgiften. För kolonat kan legan
växla mellan omkring 75 oell 140 kronor, likaledes i den man provisorisk
nedsättning ej medgivits.
Då det gäller att bestämma årsavgifterna för de kronotorp, som skola upplåtas
enligt den nya författningen, bör hållas i minnet, att domänverket skall
svara för uppförandet av byggnader och för större reparationer på kronotorpen
samt att dessa upplåtas i delvis odlat skick. Att såsom nu bestämma avgifterna
efter de kostnader, staten nedlagt på respektive lägenhet, bör undvikas
redan med hänsyn till de olägenheter, som vidlåda hittillsvarande invecklade
regler. För övrigt äro dessa behäftade med den olägenheten, att de
på byggnaderna belöpande avgifterna icke ha karaktär av annuiteter ulan
fortsätta att utgå även sedan byggnaderna blivit obrukbara och måst bli föremål
för ombvggnad eller ersättas med nybyggnad.
Det mest avgörande skälet mot alt bestämma årsavgifterna på grundval av
statens kostnader för kronotorpen synes emellertid vara, att ett sådant berakningssätt
skulle leda till alltför betungande avgifter, särskilt för de kronotorpare,
som fått sina lägenheter upplåtna, då byggnadskostnadema varit
höga. Ränta och amortering skulle i varje fall inte understiga 500 kronor om
året. Det är uppenbart, att en sådan årsavgift skulle te sig orimligt hog tor
här ifrågavarande befolkningskategori. Till jämförelse må hänvisas till att
innehavare av stödjordbruk, som erhållit högsta möjliga arbetarsmåbrukslan,
7,000 kronor — utöver vad som tillskjutes av honora själv eller av kommunen
eller annan — har att erlägga en årlig amortering å 150 kronor eller något
mer (ränta utgår icke). Härvid bör uppmärksammas, att arbetarsmabruk förvärvas
nied äganderätt, medan kronotorp allenast upplatas med nyttjanderätt,
låt vara att denna medför en tryggad besittning. A andra sidan föijer
därav, att innehavaren av arbetarsmåbruk själv har att bekosta underhållet
av sin lägenhet. . ,
övervägande skäl synas tala för att årsavgifterna oberoende av kostnaderna
för kronotorpet iordningställande i regel hållas på någorlunda lika nivå
för alla kronotorp av likvärdig beskaffenhet. Dock bör viss hänsyn tagas till
örn ett kronotorp av särskild anledning kan anses som speciellt värdefullt eller
eventuellt står i en lägre värdeklass än andra. Avgiften synes endast undantagsvis
böra överskrida 150 kronor för år. Vid bedömandet av skäligheten av
en sådan årsvgift bör ihågkommas, att denna icke så mycket bör vägas mot
avkastningen av jordbruket på kronotorpet som mot den bostadsförmån, som
torpet skänker. Av det nyss sagda följer, att en årsavgift av nyssnämnda storleksordning
icke på långt när ger domänverket förräntning å nedlagt kapital.
Den uppoffring, som domänverket härigenom vidkännes, kan motiveras av
att kronotorparna förutsättas vara arbetare på kronoskogarna och att domänverket
har ansvar för — och bör lia intresse av — att dessa arbetare leva
under drägliga förhållanden.
Lika starka skäl föreligga tydligen ej för domänverket att vidkännas uppoffringar
för innehavare av kronotorp i sådana fall, då dessa inte velat niaga
sig att fullgöra arbete på kronoskogarna. Årsavgiften torde då böra bestämmas
på sådant sätt, att domänverket i möjligaste mån erhåller förräntning på
nedlagt kapital. Full förräntning kan naturligen under inga förhållanden ernås
åtminstone för nyanlagda kronotorp, men detta torde såtillvida sakna
reell betydelse, som några nya kronotorp framdeles icke torde tillskapas i
andra fall än då de erfordras för skogsarbetare. Det torde varken vara behövligt
eller lämpligt att fastställa närmare grunder för beräkningen av årsavgifter
för sådana kronotorpare, som ej åtaga sig arbete å kronoskogarna,
utan avgiften får bestämmas från fall lill fall.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Med upplåtelse till skogsarbetare torde böra likställas upplåtelse till den,
som genom sitt arbete tillgodoser befolkningen å kronoparken^, exempelvis
byggnadskunnig eller annan hantverkare. Ej heller bör den omständigheten
att en kronotorpare blivit arbetsoförmögen eller att ett kronotorp övertagits av
kronotorparens änka — utan att abbetsföra barn finnas i familjen — eller att
eljest girigt hinder inträtt mot fullgörande av arbetsåtagande utesluta en
tillämpning av de förut avsedda förmånligare avgiftsvillkoren. Örn en kronotorpare
genom medgivande av domänverket mer eller mindre tillfälligt befrias
från arbete på kronoskogarna, bör ej heller detta föranleda ändring i
fråga om årsavgiftens belopp.
Då det gäller att bestämma årsavgiften för ett kronotorp bör hänsyn tagas
till torpets tillstånd vid upplåtelsen. Äro byggnaderna på torpet i behov av en
mera omfattande iståndsättning, bör årsavgiften bestämmas olika för tiden
före och efter ny- eller ombyggnaden. Örn torpet eljest förbättras under upplatelsetiden,
bör detta kunna medföra ändring i årsavgiften, ifall torpet härigenom
erhåller ett väsentligt ändrat värde. Härvid få domänverket och innehavaren
förutsättas på förhand överenskomma örn en skälig jämkning i upplåtelsevillkoren.
Med det sätt, på vilket kronotorpens bebyggelse och iordningställande i övrigt
förutsatts ordnad för framtiden, torde behov ej föreligga av att avgiftsfria
år medgivas, så mycket mindre som särskilda medel torde böra stå till förfogande
för lån till inventarieanskaffning m. m. De låga avgifter, som föreslagits,
motsvara endast den bostadshyra, som vederbörande under alla förhållanden
skulle ha att vidkännas. Intill dess kronotorp blivit iordningställt
med avseende a byggnader och uppodling — i den mån detta ankommer på
domänverket — torde emellertid avgift ej böra utgå. När fråga blir örn upplåtelse
av lägenheter, som icke redan från början äro iordningställda, kommer
en sådan regel att innebära, att kronotorparen kommer i åtnjutande av vissa
avgiftsfria förmåner under något eller några år.
Rörande inlösen av kronotorp har anförts i huvudsak följande.
Om upplåtelse av kronotorp och därmed jämförliga lägenheter i enlighet
med den uppfattning, som tidigare varit förhärskande, betraktas som ett led
i kolonisationssträvandena i Norrland, framstår det såsom naturligt att uppmuntra
fi iköp av lägenheterna. I och med att kronotorpen såsom egnahemsstyrelsen
förordat fa karaktär av boställen åt domänverkets arbetare, kommer
tydligen friköpsfragan i ett nytt läge. Domänverket kan knappast ha
något intresse av att lägenheter, som tillskapats för att på skogarna bereda
bostad och stöd åt dess arbetare, ävensom för att skaffa tillgång till ett visst
hästbestand samt vissa jordbruksprodukter, undandragas domänverket genom
inlösen med äganderätt. Ej heller torde kronotorparna, vilka genom sina
avtal med domänverket fått garantier att erhålla skogsarbete, vilja avstå från
denna förman i utbyte mot det tvivelaktiga värde, som det innebär att förvärva
kronotorpet med äganderätt. Det bör ihågkommas, att den nyttjanderätt,
varmed kronotorp hittills upplåtits och enligt föreliggande förslag kommer
att upplatas, utgör en väl tryggad besittningsrätt till kronotorpet samt att
a andra sidan ett förvärv med äganderätt medför en risk för torpets ianspråktagande
för betalning av gäld. I själva verket har under de gångna åren icke
någon önskan framkommit bland ifrågavarande lägenhetshavare att utnyttja
friköpsrätten.
^Emellertid kunna förhållandena i särskilda fall vara sådana, att det framstår
såsom naturligt att kronotorp inlöses med äganderätt. Detta blir fallet,
örn innehavaren, med utgångspunkt från att han skall kunna finna sin bärgning
av annat arbete, önskar bli ägare till torpet samt domänverket finner sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
29
kunna undvara kronotorpet såsom bostad för skogsarbetare och anser dess avskiljande
ej medföra olägenheter med hänsyn till skogsskötseln.
I anslutning till de synpunkter, som nu framhållits, torde i den nya författningen
friköpet ej böra upptagas såsom ett normalt led i kronotorpsupplåtelsen
men möjlighet böra beredas domänstyrelsen att med kronotorpare!! träffa
avtal om kronotorpets försäljning till denne. I vad mån fråga om sådan försäljning
bör underställas Kungl. Maj:ts prövning, torde böra bedömas efter
de regler, som gälla beträffande försäljning av domänverkets fastigheter i allmänhet.
Beträffande frågan, vilken köpeskilling domänverket bör förbehålla sig vid
försäljning av kronotorp, synes det vara att förorda, att köpeskillingen bestämmes
med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen. Härvid bör avdrag
ske för värdet av förbättringar å kronotorpet, vilka utförts eller bekostats
av kronotorparen och för vilka denne icke kan anses gottgjord genom av
honom åtnjutna förmåner.
Några särskilda regler för betalningen av köpeskillingen för frilöst kronotorp
torde ej erfordras, eftersom kronotorparen i allmänhet tode ha förutsättningar
att erhålla egnahemslån till förvärvet.
Beträffande de föreslagna inventarielånen till kronotorpare
har egnahemsstyrelsen anfört.
Efter den omläggning av kronotorpsupplåtelserna, som egnahemsstyrelsen
föreslagit, torde möjligheter böra beredas kronotorpare att få lån till inköp
av inventarier av olika slag.
Bestämmelserna för dessa nya lån torde böra utformas i huvudsaklig anslutning
till de grunder, som gälla för de inventarielån, vilka enligt 1941 års
kungörelse kunna beviljas lappar. Även motsvarande lån till kronotorpare
torde böra benämnas inventarielån.
Sådant lån torde böra beviljas för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,
utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga
utgifter för igångsättande av driften å kronotorp. Lån bör kunna beviljas med
belopp, som prövas oundgängligen erforderligt för tillgodoseende av det med
lånet avsedda ändamålet. Högsta lånebelopp torde böra vara 1,500 kronor.
Lån bör från och med femte kalenderåret efter det, då tillträdet av kronotorpet
ägt rum, efter domänstyrelsens beprövande återbetalas till styrelsen
med minst en tiondel årligen. Därest styrelsen så prövar skäligt, bör tiden för
amorteringsfriheten få utsträckas med ett eller flera år. Ä inventarielån torde
ej böra uttagas ränta.
Sedan 2/3 av inventarielåns kapitalbelopp blivit i vederbörlig ordning återbetalade,
torde domänstyrelsen böra äga befogenhet att på framställning av
vederbörande Överjägmästare medgiva, att övrig del av låneskulden skall efterskänkas.
Såsom förutsättning härför bör ytterligare gälla, att kronotorparen
vid besiktning befunnits lia fullgjort sina för de gångna upplåtelseåren
stadgade skyldigheter. Örn kronotorp överlåtes till ny kronotorpare, som
icke är den föregående innehavarens änka, bröstarvinge eller måg, bör lånet
återbetalas till hela återstående beloppet. Då bör emellertid den nye innehavaren
kunna erhålla nytt lån. Örn denne övertager den tidigare kronotorparens
inventarier, bör lånet givetvis beräknas i anslutning till det pris, som
betalas vid överlåtelsen.
Långivningsverksamheten torde böra handhavas av domänstyrelsen. Den
fond, ur vilken lånen böra beviljas, torde böra sta under statskontorets förvaltning.
Fonden torde böra benämnas »kronotorparnas inventarielånefond».
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Ifråga om de nya bestämmelsernas ikraftträdande och
deras tillämpning på äldre lägenheter har egnahemsstyrelsen
yttrat.
Under förutsättning att frågan örn nya bestämmelser för upplåtelse av
kronotorp förelägges 1942 års riksdag, torde bestämmelserna böra träda i
kraft den 1 juli 1943. Under den tid av omkring ett år, som då kommer
att förflyta före ikraftträdandet, blir det tillfälle för domänverket att i fråga
om sådana tidigare upplåtna lägenheter, vikas innehavare så önska, träffa
uppgörelse om de nya bestämmelsernas tillämpning på dem.
Då nuvarande lägenhetshavare ha avtal att stödja sig på, kan en övergång
till den nya ordningen ej framtvingas, förrän avtalstiden utgår. Emellertid
torde man kunna utgå från att de ändrade upplåtelsevillkoren komma
att betraktas som så relativt förmånliga, att nuvarande lägenhetshavare
komma att vara villiga att frivilligt övergå till dem.
De mest framträdande fördelarna med det nya systemet torde vara att
finna däri att domänverket övertager ansvaret för ny- och ombyggnader
samt större reparationer och att kronotorparna garanteras arbete på kronoskogarna.
Å andra sidan kunna de nya bestämmelserna innebära en höjning av
årsavgifterna. För innehavare av kronotorp enligt 1929 års kungörelse samt
kolonat blir likväl denna höjning av föga betydelse, om man bortser från
de _ avgiftsfria åren. För innehavare av skogstorp och odlingslägenheter kan
höjningen däremot bliva avsevärd, ifall man jämför med den avgift av omkring
30 kronor, som utgår på grundval av markvärde och odlingshjälp.
Emellertid är det vanligt, att lägenhetshavare även åtnjutit s. k. tilläggsbidrag
enligt 1918 och 1920 års kungörelser i detta ämne, varvid avgiften
stigit till omkring 75 kronor. Vid jämförelse mellan avgifterna enligt äldre
och nu föreslagna regler bör beaktas, att enligt dessa senare domänverket
skall svara för fastighetsskatter, inberäknat vägskatter, samt i större utsträckning
än hittills för vägunderhåll.
För sådana lägenhetshavare vilka satt sina byggnader i stånd utan anlitande
av bidrag från domänverket, kan det förefalla, som örn å ena sidan
domänverkets övertagande av ansvar för byggnader vore relativt värdelöst
ur lägenhetshavarens synpunkt och som å andra sidan den av övergången
till de nya bestämmelserna föranledda höjningen av avgiften i vissa fall
vore alltför sträng. Med tanke på dylika fall torde domänstyrelsen böra äga
möjlighet att, örn på grund av de av lägenhetshavaren själv utförda eller
bekostade förbättringarna kronans kostnader för iordningställande av byggnadsbeståndet
på kronotorpet bliva lägre än eljest skulle ha varit fallet,
medgiva lägenhetshavaren skälig nedsättning av årsavgiften för kronotorpet.
Sedan domänverket övertagit ansvaret för bebyggelsen på kronotorpen,
böra självfallet bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån
ej vidare beviljas till kronotorpare. För innehavare av kolonat, skogstorp,
odlingslägenhet eller kronotorp, på vilka av ena eller andra skälet
de nya bestämmelserna ej bliva tillämpliga, torde det däremot ej böra vara
uteslutet att erhålla dylikt bidrag eller lån. Härför bör dock förutsättas,
att lägenhetshavaren icke utan tillräckliga skäl vägrat att övergå till de nya
bestämmelserna samt att en ombyggnad av lägenheten icke strider mot den
för framtiden lämpliga dispositionen av lägenheten, överhuvud bör egnahemsnämnd,
innan bidrag eller lån beviljas innehavare av här avsedd lägenhet,
inhämta yttrande från domänverkets vederbörande förvaltningsorgan.
Lägenhetshavare, som ej övergår till de nya bestämmelserna, böra efter in -
Kungl. Maj:ts proposition nr 138
31
gången av juli 1943 varken komma i åtnjutande av odlingsbidrag enligt
hittills gällande författningar, i den mån ej bidragen äro kontraktsenligt
fastställda, eller sådant bidrag, som avses i den nya författningen. För dem,
som övergå till de nya bestämmelserna, måste uppenbarligen tillses, att de
ej för samma odlingsarbete komma i åtnjutande av bidrag enligt såväl äldre
som nyare grunder.
Efter nyssnämnda tidpunkt bör ej heller beviljas lån ur kolonisternas
kreaturs- och redskapslånefond. I stället komma att beviljas inventarielån
enligt den nya författningen.
Man kan ej bortse från möjligheten, att en del innehavare av kronolägenheter
ej komma att vara villiga att övergå till bestämmelserna i den nya
författningen. De äldre kontraktsbestämmelserna bliva härvid fortfarande
gällande. Lägenhetshavare torde böra lia möjlighet att övergå till de nya
bestämmelserna även senare än i samband med dessas ikraftträdande.
I vad gäller kvarstående kolonat — d. v. s. sådana, som varken komma
in under bestämmelserna om kronotorp eller genom egnahemsorganens bistånd
inlösas med äganderätt — torde domänstyrelsen, som redan fungerar
som kolonisationsnämnd för andra län än Västerbottens och Norrbottens,
även böra övertaga förekommande uppgifter med avseende å kolonaten
i sistnämnda båda län. De särskilda kolonisationsnämnderna i dessa län
torde sålunda kunna indragas med utgången av juni 1943.
Oavsett lägenhetshavarnas önskan att underkasta sig den nya författningen
eller icke kunna förhållandena vara sådana, att domänstyrelsen anser
nämnda författning ej böra göras tillämplig å dem. Skälen härtill kunna
vara olika.
I en del fall — sannolikt ganska få — kan det komma att visa sig, att
en lägenhet närmast kan karakteriseras som familjejordbruk. Där så är
förhållandet, synes det mest naturligt, att innehavaren inlöser lägenheten
med äganderätt. Förutsättningar torde då i allmänhet föreligga för beviljande
av egnahemslån och eventuellt premielån till underlättande av förvärvet.
I andra fall kan en lägenhet, ehuru den ur de flesta synpunkter skulle
vara lämplig för upplåtelse till kronotorp enligt de nya bestämmelserna,
likväl på grund av läge eller andra särskilda skäl befinnas mindre lämplig
härför. Om då stadigvarande arbete finnes på orten och lägenheten även i
övrigt fyller de krav, som böra ställas på stödjordbruk, torde även här egnahemslån
böra beviljas för förvärvet. Skulle ett sådant lån ej innebära tillräcklig
hjälp åt lägenhetshavare!!, torde arbetarsmåbrukslån böra få utgå.
Att det ej är fråga om nybildning av jordbruk i dessa fall, torde icke böra
utgöra hinder möt beviljande av arbetarsmåbrukslån. Föreskrift härom
torde böra meddelas.
I ytterligare andra fall torde det emellertid kunna antagas, att lägenhet
lämpar sig varken för upplåtelse till kronotorp eller för försäljning som familjejordbruk
eller stödjordbruk. Det kan då tänkas, alt lägenheten kan användas
som bostadslägenhet. Örn domänstyrelsen i sådana fall finner lägenheten
böra försäljas, torde även bär egnahemslån kunna ifrågakomma. Man torde
även böra räkna med att lägenheter finnas, som böra sammanslås med
annan lägenhet eller som belt böra nedläggas. I fråga örn lägenheter av nu
berörda slag torde domänstyrelsen, allteftersom gällande upplåtelseavtal
utgå, böra äga befogenhet att från fall lill fall träffa iner eller mindre provisoriska
uppgörelser i fråga örn dispositionen av lägenhet.
Slutligen må i delta sammanhang uppmärksammas, all då del gäller för
domänverket alt träffa avtal med en lägcnhelshavare örn tillämpning av
den nya författningen, upplåtelsevillkoren visserligen böra bestämmas på
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
samma sätt, som örn fråga vore om ny upplåtelse. Emellertid måste som
undantag från denna regel gälla, att lägenhet ej skall behöva vara i alla delar
så beskaffad, som förutsättes i de nya bestämmelserna.
Beträffande kronotorpens bebyggelse torde domänverket böra genomföra
erforderliga förbättringar successivt under en period av förslagsvis 10 år.
Med hänsyn till nuvarande ovissa förhållanden torde emellertid denna tidsperiod
icke böra fastlåsas i författningen.
Egnahemsstyrelsen har med avseende å bestridandet av kostnaderna
för verksamheten anfört följande.
Kostnaderna för ny- och ombyggnader samt större reparationer torde böra
bestridas från domänfonden. Även fastighetsskatter samt utgifter för vägunderhåll,
i den mån dessa ankomma på domänverket, torde böra bestridas
från domänfonden.
Vad däremot angår domänverkets kostnader för den första uppodlingen
av kronotorpen, för bidragen till den fortsatta uppodlingen av dessa samt
för eventuell ersättning, som i samband med avträdandet av lägenhet utgår
till kronotorpare för förbättring av lägenheten i odlingshänseende, torde anslag
böra beviljas under riksstatens nionde huvudtitel. Detta anslag kommer
tydligen att vara en motsvarighet till de nuvarande anslagen till understödjande
av kolonisation å vissa kronoparker samt till odlings- och byggnadsväg
åt innehavare av odlingslägenheter m. fl. Anslaget till statens kolonisationsnämnder
m. m. kommer helt att bortfalla.
Från det anslag, som bör beviljas för odlingsarbeten å kronotorp, torde
även böra bestridas andra utgifter, som kunna erfordras för stödjande av
jordbruksdriften å kronotorpen.
Då ifrågavarande anslagsmedel i fortsättningen icke skola anlitas för
byggnadskostnader, synes det naturligt, att anslagsmedlen skola kunna hållas
vid väsentligt lägre belopp än nuvarande anslag för motsvarande ändamål.
Beräkningen av anslagets storlek för budgetåret 1943/44 torde få bli beroende
av närmare överväganden framdeles.
Slutligen torde även böra inrättas en statlig utlåningsfond, benämnd kronotorpamas
inventarielånefond. Icke heller beträffande storleken av denna
fond torde det för närvarande finnas skäl att framlägga förslag.
Yttrandena m. m.
I de avgivna yttrandena har egnahemsstyrelsens förslag i stort sett vunnit
anslutning eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Västerbottens län
har emellertid ur mera principiella synpunkter avstyrkt förslaget. Även Sveriges
kronotorpare- och kolonistförbund har avstyrkt förslaget samt hemställt
örn ny utredning i ämnet. Västerbottens läns kolonisationsnämnd har
likaledes, såvitt angår kolonaten, motsatt sig förslaget. Skogsstyrelsen har
ifrågasatt huruvida förslaget borde genomföras innan slutlig ståndpunkt tagits
till det framlagda förslaget till ny arrendelagstiftning. Därjämte har styrelsen
förordat, att förslaget i vad det avsåge åläggande av skyldighet att
utföra arbete åt domänverket bleve föremål för förnyad prövning. I ett flertal
yttranden har med hänsyn till lapparnas berättigade anspråk uttalats
tvivel örn lämpligheten av att upplåta kronotorp ovan odlingsgränsen. I
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
33
andra yttranden lia även vissa detaljanmärkningar framställts mot förslaget.
Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.
Styrelsen för Sveriges kronotorpare- och kolonist förbund, som avgivit två
yttranden, har i sitt första yttrande den 19 mars 1942 sammanfattningsvis
vrkat följande.
Bestämmelserna rörande ifrågavarande upplåtelser borde i sin anda mera
inriktas på med jordbruket sammanhängande spörsmål än på åtgärder för
skogsbruket. Kronotorpare borde lia rätt till och skyldighet att utföra arbeten
å kronoskogarna mot avtalad lön, dock endast i den mån hans jordbruk
medgåve ledighet. Tidigare stadigvarande eller årligen återkommande
sysselsättning åt annan arbetsgivare, arbete å eget jordbruk eber bandel eller
arbete som ägare eller delägare i verkstad eller småindustri borde utan inskränkning
medgiva honom författningsenliga rättigheter.
I skrivelsen bär i övrigt anförts i huvudsak följande.
Då Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund den 14 november 1934 begärde
att kronoarrendatoremas arrende- och jordförhållanden skulle utredas,
voro synpunkterna då liksom nu tämligen likartade. Man ville ha
tryggare besittningsrätt, lägre arrenden, ökade statsbidrag och därmed möjlighet
att få jordbruken i en högre kultur, samt vara tillförsäkrade arbeten
å kronoskogarna. Detta var huvudönskemålen. Av detaljerna i dessa önskemål
kan nämnas, att man önskade att staten skulle svara för å lägenheterna
lielöpande fastighets- och vägskalt; att arrendeavgifter icke skulle uttagas
å det s. k. tilläggsbidraget; att utdikning av frostförande marker skulle
ske på statens bekostnad såväl utanför som innanför lägenheterna; att bestämmelserna
i kontrakten för de olika upplåtelseformerna gjordes mera
likartade; att brandförsäkringsskyldigheten beträffande byggnaderna skulle
åvila ägaren.
Det vill synas som örn utredningen i stort sett följt de föreslagna riktlinjerna
i sin motivering. Författningsförslaget har emellertid icke gjorts
tillräckligt hållfast.
Utredningen har i en del avseenden, såsom beträffande byggnationerna å
kronotorpen, sammanförandet av de olika upplåtelseformerna till en enda,
kronotorpet gått så långt att förbundets djärvaste förväntningar uppfyllts.
Att arbeten å kronoskogarna skola beredas kronotorparna är givetvis också
bra, men det är här som förbundets riktlinjer och utredningens utlåtande bli
skiljaktiga.
Utredningen har lagt huvudvikten vid att arbetskraft skall finnas tillgänglig
å kronoparken^ för skötseln av statens skogar och för detta ändamål
vill man med kontrakt individuellt binda kronotorparna så att de bli en
statens statarekår. Styrelsen förutsätter att utredningen måste lia ägt kännedom
örn att domänverket icke haft möjlighet att bereda kronoarrendatorerna
arbete å kronoskogarna annat än i begränsad omfattning, och någon rätt till
arbete hade de i regel icke.
Förbundet har sökt att för sina medlemmar klargöra vilken stor betydelse
jordbruket bär för sina utövare och för landet i dess helhet. Betydelsen
därav har icke minst visat sig under nuvarande kris och krigstid. Det är
modernäringen — jordbruket — sorn i första hand skall livnära befolkningen,
skogsnäringen kommer i andra hand. Kronoarrendatorerna skola
således nu enligt andemeningen i utredningens förslag, bildlikt talat, ryckas
upp med roten ur den odlade och kultiverade jorden, föras ut och omplanteras
i sandig och mager skogsjord. Detta är skillnaden mellan förbundets
och utredningens strävanden.
Bihang litt riksdagens protokoll 194.1. 1 sinni. Nr 133.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 13&.
Styrelsen vill givetvis icke, och har heller ingen anledning att klandra de
föreslagna åtgärder sorn avse att lämna förmåner åt de nya kronotorpet! eller
de äldre lägenheter som övergå till de nya bestämmelserna, men någon
förmån till dem, sorn, av en eller annan anledning icke kunna övergå till
den nya ordningen, finnes ej.
Det finns många torpare och kolonister som på en relativt kort brukningstid,
genom träget och ihärdigt arbete, bringat lägenheterna i ett sådant skick
att de gott kunna mäta sig med en del mindre hemman, vad avkastningen
beträffar. Sådana jordbruk fordra givetvis sin man i allt högre grad för att
kunna rationellt skötas och lämna största möjliga avkastning, de kräva alt
han fritt och obundet skall ägna sig åt sitt kall som jordbrukare, de kräva
också, att han icke bara skall försörja sig själv, utan han skall jämväl lämna
sin medverkan i landets försörjning, en uppgift som han, i mån av de små
ekonomiska möjligheterna, går in för.
Man kan tycka att en så duktig jordbrukare borde belönas på något sätt
men något förslag därom har utredningen icke alls. Han skall tvärtom hållas
nere på flera olika sätt. Bland annat skall han icke kunna få något av de
statsbidrag för olika jordbruksändamål som finnas eller kunna komma att
finnas. Han skall dessutom få högre arrende än andra, en åtgärd som ej kan
anses motiverad av den anledningen att han ej kan binda sig med att ställa
sin arbetskraft till domänverkets förfogande.
En för ett stort antal torpare betydelsefull fråga som utredningen helt
förbisett, är den, rörande utdikning av frostförande marker intill lägenheterna.
Denna fråga är så viktig för mångå torpare att deras fortsatta existens
är i högsta grad beroende av att den löses. Då statsbidrag för utdikning av
frostförande marker intill lägenheterna saknas, är det av största vikt att sådant
bidrag snarast skapas. Om bidrag icke omedelbart kan ställas till förfogande,
böra de kronotorpare som nu övergå till de nya bestämmelserna,
få sig förelagt att som första arbetsåtagande utföra utdikning av frostförande
marker intill lägenheterna, även i de fall dessa åtgärder icke direkt äro att
hänföra till skogsvårdande sådana.
Den gamla bestämmelsen rörande brandförsäkring, som i det nya författningsförslaget
bibehålbts, bör utgå. Dessa bestämmelser ha torparna alltid
ansett oändamålsenliga. Det har till och med förekommit tvistigheter i saken.
Sålunda har det förekommit att domänstyrelsen innehållit, icke bara brandförsäkringsbeloppet
vid inträffad brandskada å byggnad, utan jämväl däri
ingående belopp för torparens lösöre och först efter process kunnat förmås
att utlämna detsamma i mån av att byggnaden ånyo uppförts genom torparens
försorg och virke därtill köpts från enskild skog. Således anser styrelsen
att brandförsäkringsavgifter som belöpa på byggnaderna böra erläggas
av domänverket därest det icke anses fördelaktigare att stå självrisk.
Genom att byggnaderna å fastigheterna genom de av utredningen föreslag
na åtgärderna skulle få ett väsentligt större värde för kronan komma brand
försäkringsavgifterna att bli mycket högre, och om dessa avgifter skulle erläggas
av respektive innehavare föreligger risk för att han i motsvarande
grad icke kan hålla sitt eget lösöre försäkrat till betryggande belopp. Om
torparen befrias från att hålla byggnaderna brandförsäkrade bör han givetvis
i högre grad än tidigare kunna åläggas se till att brandrisken elimineras. Han
måste dessutom själv känna ett mycket större ansvar för att brandskador
icke uppstå. Om torparen skulle åläggas något, när han slipper bekosta
brandförsäkring för byggnaderna, borde detta bestå däri, att han i stället
finge se till att det egna lösöret hölls försäkrat till betryggande belopp.
Ett förhållande som utredningen synes ha lagt stor vikt vid är arrendetidens
sänkande från 50 till 15 år. Detta förslag är ej heller att anse som
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
jordbruksbefräinjande. Efter dessa 15 år kan förnyad upplåtelse ske men
på villkor som då bestämmas. Detta innebär att man icke alls har för avsikt
att borttaga otrygghetskänslan för kronotorparen. Den omständigheten att
änka, bröstarvinge eller måg skall äga rätt att övertaga torpet vid innehavarens
död inger onekligen en viss trygghet de första 15 åren. Men sedan skall
lägenheten upplåtas på nya villkor örn den då överhuvud taget får upplåtas.
I fall då överenskommelse ej kan träffas örn den förnyade upplåtelsen äger
domänstyrelsen tillsätta en värderingsnämnd, men kronotorparen skall heller
icke där ha något att säga till om. Man måste göra klart för sig att nu
föreliggande författningsförslag hör vara iner lämpat för de arrendatorer
som redan finnas å kronoparkerna bosatta än de som eventuellt hädanefter
komma till. Det måste föreligga en väsentlig skillnad mellan^ den torpare
som brukat lägenheten 30 å 40 år och den som haft den 15 år. Den förre
torparen och hans barn äro fast rotade vid det arbete de nedlagt på torpet
— och vilket arbete de med rätta betrakta som sitt — under det att den senare,
om så skulle bli nödvändigt, lättare kan lämna ifrån sig det hela och
med mindre saknad börja örn på nytt. Detta är synpunkter som utredningen
icke tagit fasta på tillräckligt och därför har författningsförslaget också blivit
därefter.
I sitt senare yttrande den 6 oktober 1942 har kronotorpare- och kolonistförbundet
anfört i huvudsak följande.
Förbundets kongress i Vilhelmina den 25 och 26 juli 1942 beslöt enhälligt att
avslå föreliggande förslag rörande arbetsplikt för kronoarrenda torenia och
upplåtelsetidens sänkande från 50 till 15 år m. m. Därmed skulle själva den
grund på vilken utredningen byggt sitt förslag vara underkänd. Kongressen
ansåg sig följaktligen böra avstå från såväl statsmakternas erbjudande, enligt
utredningsförslaget, att helt av statsmedel bekosta nybyggnader eller sanering
av äldre bostads- och ekonomibyggnadsbestånd, som att jord skulle
odlas på statens bekostnad så att minst två kor kunde födas å torpet och
potatis odlas för husbehovet. Kostnaden för dessa åtgärder ha enligt förslaget
beräknats till cirka 10 miljoner kronor ehuruväl minst dubbla beloppet
torde få anses erforderligt.
I stället för sagda erbjudanden vilja kronotorparna lia sina önskemål reglerade
i huvudsak i tillämpliga delar enligt utredningens förslag varvid dock
byggnads- och bostadsfrågan å lägenheterna löses genom beviljandet av 90
procent statsbidrag och byggande under statskontroll samt att betesfrågan
ordnas på .statens bekostnad genom anläggandet av kulturbeten för varje
lägenhet.
Kongressen uttalade slutligen sitt ogillande av att kronotorparna själva
icke haft eller fått någon möjlighet ali inverka på utformandet av sina egna
livsvillkor. Vid en överarbetning av föreliggande utredningsförslag, vilket
först förordades, eller vid en helt ny utredning böra en kronotorpare och en
kolonist få deltaga.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i principiellt hänseende yttrat bland
annat följande.
1 äldre tider gingo statsmakternas strävanden ut på att söka få lappmarken
befolkad och uppodlad. Det var en gagnande gärning, sorn varit och är
till stor fördel för landet.
Om föreliggande förslag lill upplåtelse av lägenheter på kronoparkerna förverkligas,
kominer sådan bosättning och uppodling inom de högst betydande
områden som inom lappmarken befinna sig i statens hand att begränsas och
förhindras.
36
Kline;!. Maj:ts proposition nr 138.
Tidigare bestämmelser begränsade icke upplåtelserna av torp och lägenheter
nedom odlingsgränsen. Tyvärr skedde upplåtelserna ofta utan hänsyn
till läge eller jordmån. Många lägenheter anlades långt från väg eller på
mindre tjänlig mark. Resultatet blev i sådana fäll mindre tillfredsställande.
Sedan ett tiotal år gäller bestämmelsen att lägenheter böra upplåtas endast
i sådana fall, där innehavaren kan påräkna nödig tillgång till skogsarbete.
Denna bestämmelse skall enligt förslaget bibehållas.
Domänstyrelsens berättelser för de senaste tjugufem åren visa att tillgången
på arbetskraft i Västerbotten varit växlande. Vissa tider har det varit brist
på arbetsfolk framförallt i lappmarksreviren med försvårade avverkningar
och så gott som fullständigt nedlagda väg- och skogsvårdsarbeten. Andra
tider har det varit god tillgång på arbetare, obetydliga avverkningar och
rlagsverkspriser på ned till 5 kronor men föga omfattande skogsvårdande
åtgärder på grund av det statsfinansiella läget.
Av den s. k. kolonisationskommitténs utredning framgår att 13,000 fasta
skogsarbetare erfordrades utöver förutvarande antal, örn de norrländska
statsskogama skulle få en tillfredsställande skötsel. Även om dessa beräkningar
betraktas såsom höga, är det dock uppenbart att behovet av arbetskraft
under inga förhållanden kan anses närmelsevis fyllt med anlitande av
nuvarande lägenhetsinnehavare och likställda eller högst 2,600.
Det kan invändas att även hemmansägare, småbrukare, arrendatorer och
s. k. lösarbetare stå till buds. Det bör emellertid ej förbises att utom statsskogar
även finnas ecklesiastika och allmänningsskogar samt bonde- och
bolagsskogar med en areal, som avsevärt överstiger statsskogarnas, flertalet
utan nämnvärd bosättning av till skogsarbete användbart folk. Även i dessa
skogar behöves arbetskraft.
Systemet fasta skogsarbetare eller lösarbetare synes ha varit föremål för
grundligt övervägande inom kolonisationskommittén, som tog bestämt avstånd
från lösarbetarsystemet. Inom Västerbottens län, där gångna års föga
tilltalande erfarenheter fördöma ett sådant system, delas tämligen allmänt
den av kolonisationskommittén i detta avseende uttalade meningen.
Även om nuvarande antalet lägenheter på kronoparkerna skulle i någon
mån ökas, kommer brist på arbetare att framträda. De nuvarande innehavarna
av torpen kunna förr eller senare icke räknas som fullgoda skogsarbetare.
Deras söner stanna icke kvar i hemmen för att vänta på det arbete
som kan komma att bjudas dem i statens skogar. De vilja bilda egna hem.
Då kronotorp ej upplåtas och arbetstillgången i statens skogar alltid varit oregelbunden
och möjligheter till försörjning oviss, tvingas de att söka sig utkomst
på annat håll. Följden blir, som i en av domänstyrelsens årsrapporter
redan omnämnts, att yngre arbetare lämna skogsarbetet för industrien eller
andra arbeten. Landsbygdens avfolkning främjas och svårigheten att få arbetskraft
för skogarnas skötsel kommer inom kort att framträda allt starkare.
Tendensen åren närmast före krisen visar klart att det icke kan vara
med statens intressen förenligt att begränsa än mindre minska bosättningen
i statens skogar. Det kan i en nära framtid ställa sig för staten både svårare
och i synnerhet dyrare att förmå den nödvändiga arbetskraften att söka sig
dit, sedan strömmen en gång givits en annan riktning. Den ifrågavarande
bestämmelsen bör därför enligt länsstyrelsens bestämda mening icke bibehållas.
Från icke ansvarigt och ej heller kompetent håll har påståtts att kolonisationen
misslyckats. Detta påstående är icke riktigt. Kolonisationen har i
mångå fall givit långt bättre resultat än nian efter en så kort tidrymd kunnat
vänta. Flera kolonat finnas, som än i ena, än i andra avseendet utgöra
mycket goda föredömen för mångdubbelt äldre bondejordbruk i trakten. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
07
O i
är varken kolonisternas eller någon i orten bosatt persons fel att en del
kolonat blivit utlagda med så ringa urskiljning, att deras nedläggande befunnits
vara det enda lämpliga.
Kolonatområdena ha en gång skiljts från kronoparken^ och undandragits
domänstyrelsens förvaltning. Enligt förslaget skola områdena nu, sedan de
byggts, befolkats och uppodlats, för vinnande av enhetlighet återföras till
kronoparkerna och underställas domänstyrelsens förvaltning.
Det vill synas som örn utredningen icke tillräckligt gjort klart för sig ali
dess förslag kommer att medföra förhållanden som svårligen kunna hänföras
till vad som avses med enhetlighet.
Undantagna från skyldigheten att överföras till skogsarbetare och ikläda
sig den arbetsplikt som därmed följer äro de kolonister som ej önska övergå
till de nya bestämmelserna. Detta innebär, att inom kronoparkerna korn
mer att finnas kolonister — kanske många — som så småningom göra bruk
av sin rätt att friköpa sina områden. Om kolonatområden bibehållas sorn
kolonatområden och ej läggas till kronoparkerna, undgår man att få dessa
parker sönderstyckade av jordbruk som förr eller senare komma i enskild
ägo.
Å det kolonatområde som utbrutits från Rönnlidens kronopark finnas 25
kolonat. Vid undersökning framgick att för kolonisationsändamål upplåtits
den sämsta jorden, medan den för odling lämpligaste jorden tillhörde kronoparken.
Hushållningssällskapets egnahemsnämnd anhöll och fick tillstånd
att övertaga den goda odlingsmarken i syfte att vidga kolonatens jordbruksmarker
samt att anlägga nya jordbruk. Om egnahemsstyrelsens förslag genomföres
komma en del kolonister att bli skogsarbetare och deras kolonat
bli kronotorp. Andra föredraga att kvarstå som kolonister för att med tider''
bli sina egna. Slutligen måste egnahemsnämnden förverkliga planen beträffande
den bästa jorden inom området. Därmed bildas egnahems jordbruk.
Inom denna nyskapade by finnas nu endast kolonat. Men efter förslagets
genomförande komma att finnas kolonat, kronotorp, egnahemsbelånade jordbruk
och sannolikt även arbetarsmåbruk.
Lika litet som hänsyn tagits till dylika förhållanden synes egnahemsstyrelsen
lia beaktat att egnahemsnämnden i detta län nyligen från domänverket
övertagit kronoparksområden med vilka följt minst tio kronotorp eller
odlingslägenheter, vilka äro ämnade att överlåtas till innehavarna som s. k.
familjejordbruk. Sådana överlåtelser bekräfta riktigheten av domänstyrelsen*
uttalande den 7 december 1931 att upplåtelserna å kronomark ägt rum av
olika anledningar — dels till gagn för skogens vård och bevakning, dels som
odlingslägenheter i närheten av odlad bygd och kommunikationsled. Man
frågar sig varför denna ståndpunkt nu förbises och samtliga betraktas såsom
tillkomna i skogsvårdens intresse. Flera kronotorp finnas, som äro starkt
jordbruksbetonade men sakna betydelse som skogsarbelarbostäder. Det vöre
att beklaga om t. ex. kronotorpskolonien Juktån, den äldsta i länet, skulle
övergå från att vara den vackra jordbruksby, som där är under utveckling,
till arbetarsamhälle.
Riksdagens år 1924 församlade revisorer fästa uppmärksamheten på att
kolonisationen i Norrland icke lämpligen kunde bedrivas från Stockholm.
Ledningen förlädes också därefter till länen för att beträffande de sydligaste
norrlandslänen, där blott få kolonat funnos, .sedermera återgå lil! domänstyrelsen.
Förverkligas föreliggande förslag, förläggas ledningen åter till huvudstaden.
Skriveriet, tidsutdräkten och kostnaderna komma otvivelaktigt ali
ökas, ulan alt förbättringar vinnas. Kolonatområdena, som i vissa fall redan
äro på god väg att bliva vackra jordbruksbyar, förvandlas till glest bebygg
da samhällen av s. k. skogsjordbruk utan nämnvärda utvecklingsmöjligheter.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 13S -
Man trodde att egnaliemsväsendets förstatligande skalle innebära något
mer än hushållningssällskapens befriande från denna för dem mycket lämpliga
uppgift. Varför inte låta dem omhändertaga kolonisationen?
I utredningen förbises även en annan betydelsefull fråga. Det namnes, att
upplåtelser av kronotorp komma att bli sällsynt, nion att den som önskar
jordbruk har egnahemsverksamheten att tillgå. Det finns dock en stor kategori
unga män som äro utmärkta arbetare men sorn sakna pengar. För att
få ett egnahemslån fordras först och främst att äga ett mindre kapital, som
i flertalet fall saknas. Dessa män ha brukat söka kronotorp eller därmed
jämförliga lägenheter, kolonat eller arbetarsmåbruk. Möjligheten att få kronotorp,
kolonat och liknande lägenheter kommer ej att stå till buds. Arbetarsmåbruksrörelsen
är till stor del beroende av kommunerna. 1 många kommuner
ligger denna rörelse numera nere. Det kommer alltså ej att finnas
några möjligheter för en duktig arbetare som saknar kapital att få inrätta
ett blygsamt eget hem och att få driva ett mindre jordbruk.
För ett län som Västerbottens, där folket trivs på landsbygden och inte
har någon högre önskan än att odla jord, skulle det enligt länsstyrelsens mening
bli för den framtida utvecklingen olyckligt, örn egnahemsstyrelsens av
domänstyrelsen understödda förslag skulle antagas. Av denna anledning avstyrkes
förslaget. En verklig utredning av frågan synes oundgängligen nödvändig.
Beträffande vissa detaljbestämmelser har länsstyrelsen anfört.
Torpinnehavarna bli enligt förslaget väl mycket beroende av domänverkets
föreskrifter. Det skulle bland annat tillkomma domänverket att bestämma
örn och i vilken omfattning nybyggnad skall äga rum efter inträffad
brand. Detta kan leda till att torparen nied sin familj ej blott blir hemlös
utan tvingas att på grund av en inträffad olycka lämna ett jordbruk på vilket
familjen nedlagt mångårigt arbete. Även i andra avseenden kunna liknande
erinringar göras. Detta gäller ej minst fastighetens underhåll. På
detta område torde torparen icke sakna utsikter att bliva ålagd skyldigheter
som måhända icke varit avsedda och som ej kunna anses skäliga. De
förmåner, som skulle tillkomma torparen genom åtagen arbetsplikt utan att
denna tillförsäkrats försörjningsmöjlighet genom arbete, äro icke av sådan
beskaffenhet, att kronoiorparen bör prisgivas åt något godtycke.
Det förekommer att en person på grund av ålder eller genom sjukdom nedsatt
arbetsförmåga önskar överlåta torpet till en son eller måg eller annan
person men att torparen fortfarande vill bo på det torp, på vilket han offrat
ett livs arbete. Sedan några år förekommer att domänverket lämnar fritt
virke till uppförande av födorådsstuga åt den gamle torparen och dennes
hustru. Men det finns flera fall, där det gamla paret bor kvar i torpets
kammare, i ett nödtorftigt inrett vindsrum eller i bagarstugan. I förstnämnda
fallet får den nye torparen med familj nöja sig med köket. Sådana bostadsförhållanden
borde icke förekomma inom statligt verksamhetsområde.
Då föreliggande förslag icke alls beaktat denna för torparna synnerligen
betydelsefulla fråga och då detta spörsmål icke rimligen kan förbises, synes
en komplettering nödvändig.
Bostadsfrågan i övrigt kommer enligt förslaget att lösas på ett för torparna
mycket förmånligt sätt. Det föreligger dock en fara att det erforderliga
kapitalet icke kan komma att tillhandahållas inom den starkt begränsade
tid, som betingas av bostädernas mycket otillfredsställande beskaffenhet. Härtill
kominer att det i förslaget beräknade anslaget uppenbarligen icke kommer
att bli tillräckligt.
Kolonisationsnämnden i länet lät för ett par år sedan en byggnadskunnig
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.
person utarbeta förslag till iståndsåttande av några mangardsbyggnader å
vissa kolonat. Ehuru däri e.j ingick tillbyggnad eller nybyggnad, steg kostnaden
till omkring 6,000 kronor för gård. Ladugårdarna tarva nybyggnad
eller grundliga förbättringar. Kostnaden torde ej kunna sättas lägre än till i
medeltal 4,000 kronor. Örn det antages att av de 2,600 lägenheterna endast
omkring 2,000 äro i behov av genomgripande förbättring, skulle kostnaden
uppgå till 16 miljoner kronor under förutsättning att medelkostnaden Förlägenhet
begränsas till 8,000 kronor vid arbetets utförande genom statens
försorg. Måhända kan erfarenheten från arrendegårdsbyggnaderna giva någon
vägledning vid kostnadsfrågans bedömande. Det högst sannolika är, att
kostnaden icke begränsas lill 7 å 10 miljoner kronor, såsom egnahemsstyrelsen
angiver, utan kommer att uppgå till minst 20 miljoner kronor.
Länsstyrelsen har tidigare fäst uppmärksamheten på huru föga rättvist
det vore att lägenhetsinnehavare på kronans mark, som varken äga hus
eller jord och som därför ej kunna upplåna medel för bostadsförbättring,
likväl jämställts med fastighetsägare ifraga örn statsbidragets storlek. Detta
har numera i viss mån ändrats. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida
det icke vöre för staten ekonomiskt fördelaktigt att hellre ga vidare
på denna väg än att helt övertaga skyldigheten att bereda torpare och likställda
ändamålsenliga bostäder. Örn det statliga bostadsförbättringsbrdraget
för ifrågavarande fall ökades till 90 procent av kostnaden, en sillra
sorn nied hänsyn till att torparen blott bar nyttjanderätt kan anses skälig,
skulle staten säkerligen inbespara icke oväsentliga summor och lägenhetsinnehavarnas
utsikter att inom kortare tid kunna få bättre bostäder avsevärt
ljusna. Arbetet komine sannolikt ej att bli sämre utfört än örn det utfördes
i statlig regi.
1 detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla ett par andra synpunkter.
Förslaget alt torparen fortfarande skall betala brandpremierna för byggnaderna
är icke lämpligt. Den anförda motiveringen att torparen samtidigt
försäkrar sin lösa egendom, om han nödgas sörja för byggnadens försäkring,
torde få anses sakna grund. Försäkringssumman blir så hög att premien
utgör en avsevärd utgift, som det många gånger kan bli svårt for torparen
att bestrida. Den risken föreligger, att försäkringen av djur och andra tillhörigheter
på grund av de höga premierna för byggnaderna tar ansta. Det
synes desto mindre lämpligt att torparen skall svara för husens försäkring
sorn denne varken får uppbära utfallande brandskadeersättning eller ager
något som helst inflytande på frågan, i vilken omfattning en brunnen byggnad
skall återuppbyggas eller örn denna överhuvud taget skall aterupp
Upplåtelseliden
för torparen föreslås sänkt från 50 lill 15 år. Denna förändring
kommer att medföra minskad trygghet och bär ej komma till stand.
Bestämmelsen alt en torpare ej må hålla får är olämplig i en tid, då -brist
på ull är rådande och då binäringar av detta slag hellre än att motarbetas
borde med alla medel uppmuntras. Det finns i skogarna mindervärdigt virke
som kan användas för erforderliga stängselanordningar.
I fråga örn kolonaten synas direktiven närmast lia avsett överlåtande av
verksamheten på egnahemsnämnderna, sedan dessa förstatligats. Förslaget
avser emellertid verksamhetens överlåtande på domänstyrelsen, som redan
tidigare omhänderhar de fåtaliga kolonaten i mellersta och södra Norrland.
Det hade varit önskvärt örn denna avvikelse från direktiven tillfredsställande
motiverats.
Skogsstyrelsen har uttalat i huvudsak följande.
Det förd
<le ekonom
iggande förslagets t rämsta syftemål synes vala dels
iska villkoren för innehavare av kronolägenheter på
att förbättra
ifrågavaran
-
40
Kungl. Mcij:ts proposition nr 138.
de kronoparken dels att tillförsäkra domänverket en fast, på platsen bosatt
arbetarstam. Starka sociala skäl tala för en förbättring av levnadsförhållandena
för den befolkningsgrupp, varom här är fråga, och genomförandet
av det föreliggande förslaget skulle otvivelaktigt medföra betydande förbättringar
i kronolägenhetsinnehavarnas nuvarande ställning, då dessa genom
åtgärder av olika slag skulle erhålla större ekonomiskt stöd, än vad
som för närvarande tillkommer dem. Bestämmelsen, att domänverket skall
vara skyldigt att i viss omfattning bereda kronotorpare arbete, torde även
för denne utgöra en ekonomisk garanti av stort värde. Jämväl för domänverket
torde förslagets genomförande vara av betydelse, då verket därigenom
skulle tillförsäkras en fast, på platsen bosatt arbetarstam.
Flera tungt vägande skäl tala sålunda för förslaget. Skogsstyrelsen ställer
sig det oaktat tveksam till lämpligheten av att detsamma nu genomföres, särskilt
med hänsyn till att arrendelagstiftningen inom en nära framtid tordekomma
att göras till föremål för omprövning. Det torde nämligen kunna ifrågasättas,
huruvida icke de blivande bestämmelserna rörande ifrågavarande
kronolägenheter i vissa hänseenden böra ansluta sig till de principer, som
komma att ligga till grund för den kommande arrendelagstiftningen. Skogsstyrelsen
vill därvid framhålla, att det knappast synes lämpligt att nu genom -föra det föreliggande förslaget, örn enligt detta innehavarna av kronolägenheterna
skulle i några mera väsentliga avseenden erhålla en mindre förmånlig
ställning, än som enligt den nya arrendelagstiftningen avses skola tillkomma
innehavare av arrenden, på vilka de sociala lagbestämmelserna äro
tillämpliga. Den inlösningsrätt, som tillförsäkrats kronotorpare, synes även
vara alltför svagt skyddad, då densammas tillgodonjutande i stort sett helt
är beroende av domänstyrelsens beslut.
Skogsstyrelsen vill vidare framhålla, att det enligt styrelsens mening vöre
önskvärt, örn en av de grundläggande principerna i det föreliggande förslaget,
nämligen den att kronotorparen uttryckligen skall åläggas skyldighet att
utföra arbete åt domänverket, bleve föremål för förnyad prövning.
Beträffande lämpligheten av sådana avtal, enligt vilka arrende fastställts
i form av dagsverken, ha ju rått mycket delade meningar och i arrendeutredningens
betänkande har bland annat framhållits, att överenskommelser
av nämnda art hos arrendatorerna lätt frammana en känsla av osjälvständighet,
vilket gör dem mindre skickade såväl att sköta det egna jordbruket sorn
att fullgöra arbete hos jordägaren. Nämnda olägenheter äro emellertid enligt
skogsstyrelsens mening i viss mån förbundna nied alla sådana avtal, enligt
vilka upplåtelse av lägenheter eller utarrendering av fastigheter har förbundits
med arbetsplikt för lägenhetsinnehavaren eller arrendatorn. Även om direkta
förbud mot sådana överenskommelser väl icke komma att införas i den
blivande arrendelagstiftningen, synes det kunna ifrågasättas, huruvida det är
lämpligt att för ifrågavarande kronolägenheter införa sådan arbetsplikt i den
omfattning, som föreslagits.
Vid sitt ställningstagande till föreliggande förslag har skogsstyrelsen icke
förbisett att vissat! gällande bestämmelser endast äro provisoriska och att
nu rådande förhållanden beträffande kronolägenheterna på kronoparkerna
i de nordligaste länen äro sådana, att särskilda åtgärder till deras avhjälpande
av sociala skäl torde vara nödvändiga. Sådana åtgärder — som givetvis
böra erhålla minst samma omfattning som för närvarande — torde emellertid
enligt skogsstyrelsens uppfattning, som framgår av det anförda, i avvaktan
pa statsmakternas definitiva ställningstagande till den nya arrendelagstiftningen
endast erhålla provisorisk karaktär.
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
41
Utredningsmannen för överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande
generaldirektör L. Berglöf har i sitt yttrande föreslagit följande nied
avseende å upplåtelser ovan odlingsgräns^!.
Den föreslagna författningen angående upplåtelse av kronotorp å vissa
kronoparker bör icke vinna tillämpning inom trakterna ovan odlingsgränsen.
Godkännes denna hemställan, lära särskilda bestämmelser ej heller påkallas
beträffande ovan odlingsgränsen enligt 1891, 1904 och 1909 års grunder
upplåtna skogstorp och odlingslägenheter och dessas omförande till kronotorp
av nu ifrågavarande slag. Det torde enligt 1915 års kungörelse eventuellt
kunna anses tillkomma Kungl. Maj:t medgiva, alt dessa lägenheter erhålla
samma ekonomiska förmåner som de nya kronotorpen. Skulle ordalagen
i kungörelsen, som tillerkänner Kungl. Majit rätt att upplåta »odlingslägenhet»
ovan odlingsgränsen, ej anses inbegripa dylik befogenhet för Kung!.
Majit, synes tillägg härom böra ske i kungörelsen. Med stöd av kungörelsen
eventuellt så ändrad som här ovan föreslagits, skulle befogenhet tillkomma
Kungl. Majit att medgiva jämväl omförande av möjligen kvarvarande skogstorp
och odlingslägenheter ävensom fjällägenheter till kronotorp av nya typen.
Vad av utredningsmannen föreslagits torde föranleda ändring av 1 och
34 §8 i kungörelseförslaget samt uteslutande därur av bestämmelsen i 3 §.
Beträffande författningsförslagets detaljbestämmelser har utredningsmannen,
med den ståndpunkt han intagit, ej anledning yttra sig i vidare mån än
Kungl. Majit må besluta upplåtelser av lägenheter ovan odlingsgränsen i anslutning
till de nya bestämmelserna örn kronotorp. Utredningsmannen vill
med avseende härå erinra, att enligt 6 § första stycket skall kronotorp upplåtas
för en tid av femton år. Denna upplåtelsetid torde emellertid vara alltför
kort med hänsyn bland annat till torparens odlingsskyldighet.
Vidare skall enligt andra stycket i 22 § köpeskillingen för kronotorp bestämmas
med hänsyn till torpets värde vid tiden för försäljningen. Härvid
skall avdrag ske för värdet av sådana förbättringar å torpet, vilka utförts på
kronotorparens bekostnad och för vilka denne icke kan anses gottgjord genom
av honom åtnjutna förmåner. Utredningsmannen anser att, till undvikande
av tveksamhet vid tolkningen av bestämmelsen om beräkningen av värdet
av förbättringar, denna bestämmelse bär omredigeras och bringas i närmare
överensstämmelse med motsvarande stadgande!! i 1 § sista stycket och
8 § fjärde stycket i 1925 års ensittarlag.
I 26 § av förslaget har upptagits bestämmelser beträffande domänstyrelsens
rätt att helt eller delvis uppsäga utlämnat inventarielån till betalning.
Det synes vara skäligt att uppsägningsrätt tillerkännes, förutom i de i paragrafen
angivna fallen, även i fall kronotorpare!! efter att hava förvärvat lägenheten
med äganderätt överlåter densamma ä annan person.
Såsom stöd för förslagen har anförts följande.
Tillämpningsområdet för den gällande kungörelsen den 14 juni 1929 (nr
170) angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. lii. utgöres
enligt 1 § av Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
samt trakterna nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län.
Kungörelsen äger sålunda icke tillämpning ä områdena ovan odlingsgränsen
i Västerbottens och Norrbottens lappmarker. Enligt den föreslagna lydelsen
av 1 § i den nya kungörelsen skall emellertid tillämplighetsområdet för denna
utsträckas all avse, förutom de förstnämnda fyra länen, liela Västerbottens
och Norrbottens bin.
Elt genomförande av förslaget i denna del skulle innebära ett ingrepp i en
princip, sorn sedan länge varit erkänd av statsmakterna. Sedan under 1800-talets förra del nybyggen i större antal började upptagas även i den egentliga
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.
fjällbygden inom Västerbottens och Norrbottens län å trakter, där lapparna
med sina renar uppehålla sig under vår, sommar och höst och vilka utgöra
de för renskötseln ömtåligaste områdena, upptogs av statsmakterna frågan
om bättre skydd för lapparna och deras näring. En av de åtgärder, som vidfogs
i sådant hänseende var utfärdandet av Kungl. Majlis av egnahemsstyrelsen
i dess betänkande berörda brev den 13 december 1867, vari förordnades,
att en gräns provisionelit skulle bestämmas emellan »den egentliga fjällbygden
och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker». Ovanför denna gräns finge anläggning av nybyggen tills vidare
och intill dess allmän avvittring skett icke medgivas av annan än Kungl.
Maj:t. Det ovanför fjällgränsen belägna området skulle upplåtas till renbetesland,
i den mån det icke redan med behörigt tillstånd innehades av enskilda.
Definitivt ordnande av dessa förhållanden skulle ske i samband med
avvittringen. Så har även skett, och en fjällgräns eller odlingsgräns, såsom
den benämnes, finnes numera fastställd.
Kungl. Majds nämnda brev har varit ett lapparnas privilegiebrev, vilket för
dem äger den största betydelse och vartill deras i lagen den 18 juli 1928
(nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige angivna rättigheter
och skyldigheter ansluta sig.
Förbudet mot upplåtelse av jordbrukslägenheter ovan odlingsgräns^! har
sedermera tillämpats, dock att i de första författningarna angående upplåtelse
av skogstorp och odlingslägenheter (Sv. förf.-saml. nr 29/1891, nr 21/
1904 s. 4. och nr 69/1909, genom vilken sistnämnda författning de båda föregående
sattes ur kraft) icke gjordes undantag för trakterna ovan odlingsgränsen
i Västerbottens och Norrbottens län.
Vid behandling genom tillkallad utredningsman av vissa spörsmål angående
lapparnas renskötsel uppmärksammades sagda förhållande samt föranledde
framställning i ämnet till Kungl. Majit. I framställningen behandlas,
bland annat, den olägenhet som obehindrad upplåtelse ovan odlingsgränsen
av odlingslägenheter kunde förorsaka lapparna och deras renskötsel.
Tillräcklig anledning för dylik upplåtelse syntes ej heller föreligga i sådant
fall, att lägenhetens tillkomst kunde vara gagnelig för vård och bevakning
av kronans skogsmarker. Väl ansågs en undantagslös tillämpning av
odlingsgränsens princip aldrig hava varit åsyftad och kunde ej heller ifrågakomma,
men vid undantags medgivande borde iakttagas största möjliga varsamhet.
Prövningen av fråga örn upplåtelse borde därför hänskjutas till
Kungl. Majit.
I anslutning till framställningen föreslog Kungl. Majit i proposition nr
96 till 1915 års riksdag, så vitt nu är i fråga, att 1909 års grunder för upplåtelse
av odlingslägenheter icke skulle äga tillämpning i avseende å områdena
ovan odlingsgränsen, dock att på Kungl. Majit skulle ankomma att, där
i något fall synnerliga skäl förelåge, vidtaga upplåtelse av odlingslägenhet
eller eljest med nyttjanderätt upplåta mark inom ifrågavarande trakter.
Propositionen godkändes av riksdagen, och beslut i ärendet utfärdades genom
kungörelsen den 3 juni 1915, nr 169.
Med stöd av nämnda kungörelse har Kungl. Majit medgivit upplåtelse avett
ganska avsevärt antal s. k. fjällägenheter. Dessa upplåtas med nyttjanderätt
i allmänhet på 50 år med optionsrätt till nytt arrende. Bland villkoren
i övrigt märkas föreskrifter avseende att skydda lapparna. Sålunda plägar
föreskrivas, att innehavaren av lägenheten skall tillse, att icke genom några
hans åtgöranden intrång eller svårigheter i något avseende beredas de renskötande
lapparna vid utövning av deras renskötsel eller tillgodogörande av
andra dem tillkommande förmåner. I följd härav äger han icke att för renarna
avstänga område, som anvisats för skogsfångst eller bete. Han är
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
ansvarig för att ej heller andra personer, som vistas å lägenheten, göra sig
skyldiga till åtgärder, som lända lapparna till förfång. För skada, som förorsakas
av renarna, är lägenhetsinnehavaren icke berättigad till ersättning,
utan så är att den vilken vården örn renarna ålegat, orsakat skadan i syfte
att tillskynda honom förlust.
En dylik bestämmelse är påkallad med hänsyn til! lapparnas enligt renbeteslagen
tillagda rättigheter samt skyldighet att erlägga ersättning i viss
ordning för skada genom renar å marker brukade av enskilda.
Enligt egnahemsstyrelsens förslag skulle efter prövning av domänstyrelsen
kronotorpet kunna åt innehavaren försäljas med äganderätt. Sådan försäljning
har beträffande kronotorp ovan odlingsgränsen icke gjorts beroende
av, huruvida torpet kan bliva till skada för lapparna och deras renskötsel.
Vidkommande eventuellt villkor om skyldighet för torpinnehavaren att
ej göra lapparna intrång samt tåla renskador må erinras att, även örn villkoret
föreskrives vid försäljningen, tveksamt må vara. örn detsamma genom
servitutsinteckning eller annorledes kan göras gällande mot ny innehavare
av torpet. Hittills har av sådan anledning upplåtelse med nyttjanderätt varit
den enda tillämpade upplåtelseformen för trakterna ovan odlingsgränsen.
Några villkor till skydd för lapparna i händelse av upplåtelse, ovan odlingsgränsen
med nyttjanderätt av kronotorp har ej heller föreslagits.
En följd av ett bifall till förslaget skulle tillika bliva, att ovan odlingsgränsen
skulle kunna förekomma två slag av lägenheter, därav i ena fallet upplåtelse
.skulle ske genom Kungl. Majit och i det andra genom domänstyrelsen.
Kungl. Majit skulle härvid vara bunden av de i 1915 års berörda kungörelse
angivna grunder och sålunda kunna medgiva allenast upplåtelse med
nyttjanderätt, under det domänstyrelsen skulle hava fria händer.. En sadan
olikhet i behandlingen är icke lämplig och kan giva anledning till en konkurrens
i förfarandet, som bör undvikas.
Vidare kan anmärkas, att de medel, sorn inflyta genom upplåtelser av lägenheter
ovan odlingsgränsen, i analogi med vad i renbeteslagen stadgas för
där avsedda upplåtelser (56 §) användas till förmån för lapparna. Vid en
tillämpning ovan odlingsgränsen av författningsförslaget skulle ett dylikt
iiverförande av medlen ej ifrågakomma.
Den grund, varå 1915 års kungörelse vilar, kvarstår oförändrad. Med hänsyn
till den utbredning av bebyggelsen i fjälltrakterna, som undan för undan
skett bland annat genom uppdelning av äldre hemman, är lapparnas ställning
numera än ömtåligare. Den särskilda prövning, som tidigare ansetts
erforderlig vid upplåtelse ovan odlingsgränsen, tarvas alltjämt, och behovet
därav har snarare skärpts.
T detta sammanhang må erinras att renbetesfjällen i Jämtlands län och
de för dessas utvidgning inköpta fastigheter icke beröras av nu föreliggande
förslag. Utredningsmannen har sig emellertid bekant, att vissa kronoparker
skjuta in i eller angränsa renbetesfjällen och nämnda fastigheter på sådant
sätt, att en upplåtelse av kronotorp å kronoparkerna kan komma att skadligt
inverka å renskötseln. Bestämmelser synas böra upptagas i författningen
med åläggande för domänstyrelsen att, där angivna förhållanden svnes föreligga,
efter länsstyrelsens hörande meddela föreskrifter till skydd för lapparna
och deras renskötsel.
Liknande synpunkter lia framförts i yttrandena från länsstyrelserna i
.Jämtlands oell Norrbottens län samt lappfogdarna.
Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet har yttrat bland annat följande.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
Förbundet har ingenting att erinra emot den allmänna förutsättning för
upplåtelse av kronotorp, som egnahemsstyrelsen i sin motivering och i förslaget
till kungörelse utgår ifrån, nämligen att kronolägenheter av ifrågavarande
slag icke böra upplatas i större omfattning, än vad som betingas av
domänverkets behov av arbetskraft å kronoparkerna. Som led i strävandena
alf på längre sikt och i större omfattning tillskapa en fast skogsarbetanr
låter förslaget sig också väl försvaras. Då, som här, upplåtelseformen närmast
är att betrakta som boställen at domänverkets arbetare, blir den principiella
inställning, förbundet i annat sammanhang givit uttryck för i fråga om sammankoppling
av arrende- och arbetsavtal icke av samma giltighet. Förbundet
har därför ingenting att erinra emot, att i upplåtelsekontrakten införes
arbetsskyldighet för lägenhetsinnehavaren till den omfattning, som betingas
av hans behov att utan hinder sköta kronotorpet på därför lämpliga tider.
Detta i synnerhet, som han i gengäld skall garanteras motsvarande antal arbetsdagar.
I den man i kontrakten intagas påföljdsbestämmelser för de fall
fastställd arbetsskyldighet av lägenhetsinnehavaren icke fullgöres, böra motsvarande
ersättningsbestämmelser ingå för de fall arbete av domänverket
icke ställes till förfogande i föreskriven omfattning. Fullgörande av denna
ersättning bör icke fa ske medelst anvisning av7 arbete på annan ort, med
mindre härom särskilt avtalas mellan kronotorpare!! och domänverket för
varje särskilt fall.
På grund av upplåtelseformens begränsning och särskilda karaktär, fin
ner förbundet den av egnahemsstyrelsen anförda motiveringen för kronotorpens
upplåtelse endast mot nyttjanderätt, med vissa särskilda undantag för
vilka friköp kunna äga rum, vara av den beskaffenhet, att inga erinringar
kunna resas däremot. Det synes också förbundet, som denna ståndpunkt
icke står i motsättning till de strävanden, som ur social synpunkt söka bereda
innehavare av jordbruk den trygghet, som en lagstadgad friköpsrätt
vill bereda.
o Föibundet hälsot med tillfredsställelse förslaget att bebyggelsen av upplåtna
kronotorp helt skall bekostas av domänverket. För nödig standard på
framför allt bostadsbeståndet för ifrågavarande bebyggelse synes denna åtgärd
synnerligen välbetänkt. Egnahemsstyrelsen har i motiveringen till sitt
utlåtande icke närmare ingått pa fragan, vilken standard bostäderna böra
besitta, men förbundet förutsätter att domänverket vid utarbetandet av de
närmare^ planerna härför söker uppnå minst samma standard som vid arbetarsmåbruksbebyggelsen.
Det torde, enligt förbundets mening, vara klokt,
att i föreskrifterna införa bestämmelse örn, att i lägenheterna skola indragas
vattenledningar. Beträffande lägenhetsinnehavamas skyldigheter att utföra
mindre reparationer vilja vi påpeka, att enligt vad erfarenheten givit vid handen
tydliga definitioner äro av behovet påkallade och i möjligaste mån böra
utformas i kungörelsen.
Statskontoret har anfört i huvudsak följande.
Statskontoret delar egnahemsstyrelsens uppfattning, att i fortsättningen
upplåtelser av kronotorp icke böra äga rum i större omfattning än som betingas
av domänverkets behov av arbetskraft å kronoparkerna, samt att
kronotorpen måste anses utgöra en motsvarighet täll de sydligare landsdelarnas
s. k. skogsjordbruk. Detta bör emellertid enligt statskontorets mening
föranleda, att samtliga kostnader för denna verksamhet, vilken kommer att
inga såsom ett naturligt led i domänstyrelsens arbete med kronoskogarna,
skola bestridas från domänfonden. Vidare torde för upplåtelserna erforderliga
bestämmelser böra uttormas i närmast möjliga anslutning till gällande
föreskrifter rörande utarrendering av skogsjordbruk. Med dessa utgångs
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
punkter anser sig statskontoret böra föreslå följande ändringar i egnahemsstyrelsens
förslag.
Domänstyrelsen skall hava att avgöra, i vilket skick ett kronotorp skall
upplåtas. Antingen styrelsen därvid beslutar att ombesörja torpets uppodling
i dess helhet -— vilket vill förefalla statskontoret lämpligast — eller
styrelsen endast låter j enlighet med förslaget uppodla en viss minimiareal
och beviljar torparen statsbidrag för odlingsarbetets fortsättande, böra samtliga
härav föranledda kostnader bestridas från domänfonden.
Ansvaret för lägenheter åvilande skatter bör fördelas mellan domänverket
och lägenhetsinnehavaren på samma sätt som vid utarrendering av skogsjordbruk,
vilket innebär, att regelmässigt domänverket skall svara för fastighetsskatten
och torparen för vägskatten.
Vid bestämmandet av avgifterna för kronotorp torde hänsyn endast böra
tagas till torpets beskaffenhet och förhållandena å orten. Någon anledning
att fastställa avgifterna efter olika grunder, allteftersom upplåtelse sker till
en person, som arbetar å kronoskogarna, eller till en hantverkare eller dyiikt,
vars bosättning å orten befunnits önskvärd, lärer icke föreligga. Skulle
kronotorpare!! inflytta i å torpet uppförd byggnad, innan någon uppodling
kommit till stånd, synes en viss hyresavgift böra utgå.
Inventarielån böra utlämnas från domänfonden. Därvid bör ränta utgå
med 4 procent eller samma procentsats, som för närvarande gäller för lån
från kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond. Anledning, att under vissa
förhållanden efterskänka en tredjedel av låneskulden, synes icke föreligga.
Statskontoret kan således icke tillstyrka, att de från kungörelsen
den 6 juni 1941 (nr 484) angående upplåtelse åt lappar av lägenheter,
å kronomark m. m. hämtade bestämmelserna om räntefrihet ävensom örn
efterskänkande av lånebelopp göras tillämpliga å ifrågavarande inventarieJån.
Med anledning av vad egnahemsstyrelsen anfört och föreslagit rörande
brandförsäkring av byggnaderna å kronotorp vill statskontoret erinra, att
ämbetsverket i yttrande till chefen för finansdepartementet tillstyrkt ett av
särskilda sakkunniga avgivet förslag om meddelande av förbud — med vissa
undantag, som här sakna betydelse — mot försäkring av staten tillhörig
egendom, innebärande, bland annat,'' att kronoarrendators skyldighet att hålla
upplåtna byggnader försäkrade skall upphävas.
Slutligen vill statskontoret, som icke ansett sig hava att i detalj granska
de av egnahemsstyrelsen framlagda författningsförslagen, ifrågasätta, huruvida
icke de i förslaget till kungörelse angående upplåtelse av kronotorp å
vissa kronoparker upptagna stadgandena i 21 § örn tid för ny upplåtelse av
kronotorp, som avträtts till kronan, och i 30 § om understöd till skoldistrikt
för upprättande av skola kunna utgå. I sistnämnda hänseende synas några
särskilda bestämmelser —- utöver dem, som gälla enligt kungl, kungörelsen
den 6 mars 1936 (nr 45) angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet
— icke erforderliga.
I detta sammanhang torde jag även få anmäla en av Västerbottens läns
kolonisationsnämnd den 20 april 1942, gjord framställning, avseende att
arrendeavgifter för kolonat, vilka erlagts under första upplåtelsetiden, måtte
kunna räknas vederbörande, kolonister till godo såsom i förtid erlagda arrendeavgifter
eller köpeskilling. I skrivelsen har i övrigt anförts följande.
Jämlikt bemyndigande den 17 juni 1938 skall kolonist som helt eller delvis
erlagt arrendeavgift för arrendeår efter första upplåtelsetidens utgång vara
berättigad att såsom förlida arrendeavgift eller köpeskilling tillgodoräknas
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 138-
Departementschef
tn.
sålunda erlagt belopp. Däremot får arrendeavgift som erlagts redan underförstå
upplåtelsetiden icke räknas tillgodo.
Inom Västerbottens län har under första upplåtelsetiden inbetalts 1,688 kronor
41 öre i arrendeavgifter, vilka sålunda icke kunna räknas kolonisterna till
godo. De kolonister, som inbetalt dessa arrendeavgifter innan Kungl. Maj:ts
brev den 27 juni 1929 och 17 juni 1932 utfärdades, att ifrågavarande tid
skulle räknas som legofri, äro i de allra flesta fall mycket skötsamma och
ha velat i tid fullgöra sina betalningsplikter, medan däremot andra kolonister,
vilka hade samma betalningsskyldighet, av olika skäl icke fullgjorde
sin betalningsplikt.
Kolonisten Karl G. Nord å kolonat nr 45 Rönnliden, som erlagt arrendeavgift
under första upplåtelsetiden, har i skrivelse till kolonisationsnämnden
anhållit att dessa medel, 95 kronor 50 öre, nu gottskrivas honom för lega.
Ett bifall till denna ansökan skulle medföra att liknande medgivanden kunna
ifrågakomma i ett fåtal fall och med en sammanlagd summa icke överstigande
1,000 kronor.
Domänstyrelsen har i yttrande den 12 maj 1942 förklarat sig kunna biträda
framställningen.
Såsom framgår av vad jag förut anfört har frågan om kolonisationen å
statens skogar i de nordligare delarna av landet under de senaste årtiondena
varit föremål för statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet. Genom åtgärder
av skilda slag ha statsmakterna sökt understödja och utveckla sådan
kolonisation. De mest framträdande skälen för kolonisationsverksamheten å
kronoskogarna ha varit å ena sidan statens strävan att tillskapa möjligheter
för obesuttna att erhålla egna jordbruk och å andra sidan önskvärdheten att
tillgodose domänverkets växande behov av arbetskraft till skogsbruket. Tvi
velsutan har den hittills bedrivna statliga kolonisationsverksamheten varit
till stort gagn för utvecklingen i dessa trakter, då genom densamma bebyggelsen
drivits framåt och försörjningsmöjligheter tillskapats för ett icke ringa
antal människor.
Genom den reform, som enligt statsmakternas beslut år 1939 genomfördes
på egnahemsverksamhetens område, ha emellertid förutsättningarna för ifrågavarande
kolonisationsverksamhet i hög grad förskjutits. Sålunda torde kolonisationsverksamheten,
i den mån densamma tar sikte på anskaffandet av
jordbruk, numera böra bedrivas under de former, som falla inom ramen för
den vanliga statliga egnahemsverksamheten. Jag vill erinra därom att under
egnahemsverksamheten enligt nu gällande bestämmelser innefattas åtgärder
för jordanskaffning och jordförmedling samt att egnahems- och premielångivningen
nu även utsträckts på sådant sätt, att genom densamma möjliggöres
jordförvärv utan att den jordsökande själv behöver disponera egna tillgångar
i den utsträckning som tidigare varit erforderligt. Genom denna reform
har alltså det ena av de huvudskäl bortfallit, som låg till grund för de
vidtagna kolonisationsåtgärderna på kronoskogarna i den form de hittills
bedrivits. Numera kvarstår såsom motiv för verksamheten huvudsakligen
endast önskemålet att anskaffa arbetskraft på ifrågavarande skogar. Detta
förhållande torde medföra, att en omläggning av verksamheten bör komma
till stånd för att densamma skall på ett lämpligare sätt kunna fullfölja nyss
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 13S.
47
berörda syfte. Men även ur andra synpunkter än de nu anförda synes en reform
på ifrågavarande område vara av behovet påkallad. Ehuru såsom jag
förut framhållit kolonisationsverksamheten sådan som den hittills bedrivits
i betraktande av de tidsförhållanden under vilka densamma igångsattes haft
betydande förtjänster, torde man likväl nödgas medgiva, att den numera icke
kan anses uppfylla tidsenliga krav. Särskilt framträdande äro bristerna såvitt
angår bebyggelsefrågans ordnande. Det stöd som i detta hänseende lämnas
lägenhetsinnehavarna är uppenbarligen under nu rådande förhållande
alldeles otillräckligt. En ändring härutinnan torde få anses synnerligen angelägen.
Även det sätt, varpå bestämmandet av avgifterna för upplåtelserna
sker, torde behöva omregleras.
Med hänsyn till det anförda anser jag, i likhet med egnahemsstyrelsen, att
en reform på ifrågavarande område snarast bör genomföras. Att såsom skogsstyrelsen
förordat avvakta ett slutligt ställningstagande till nya arrendebestämmelser,
innan den nu ifrågasatta reformen beslutes, anser jag icke vara
av omständigheterna påkallat. Därest vissa smärre skiljakligheter skulle
uppstå mellan de blivande arrendebestämmelserna och de nu ifrågavarande,
torde en jämkning av de sistnämnda sedermera böra kunna ske av Kungl.
Majit.
Då den verksamhet, som tar direkt sikte på kolonisationen i de trakter av
landet varom här är fråga, numera fullföljes i annan ordning genom egnahemsmyndigheterna,
torde såsom egnahemsstyrelsen framhållit, vid en revision
av bestämmelserna, behovet av arbetskraft böra få en mera avgörande
betydelse än tidigare vid fattande av beslut huruvida upplåtelse skall ske
eller icke. Såsom en allmän förutsättning för nya upplåtelser torde därför
böra gälla, att sådana icke må komma till stånd i större omfattning än som
betingas av domänverkets behov av arbetskraft å kronoparkerna. En bestämmelse
av dylik innebörd blir uppenbarligen till gagn för lägenhetsinnehavarna
själva enär densamma medför att upplåtelser icke komma att äga
rum i andra fall än där lägenhetsinnehavarna kunna vara säkra på att få
arbete å skogen. Härigenom förhindras uppkomsten av en kategori lägenhetsinnehavare,
som komme att leva under osäkra och svåra ekonomiska
förhållanden. I enlighet med vad egnahemsstyrelsen framhållit bör emellertid
nyssberörda regel givetvis icke tolkas så, att lägenhet icke må upplåtas
åt den som utan att vara skogsarbetare genom sitt arbete tillgodoser befolkningens
på kronoparkerna behov genom exempelvis byggnadsarbete eller
hantverk av olika slag. Ifrågavarande bestämmelse berör uppenbarligen icke
de lägenhetsinnehavare som redan nu finnas, liksom den icke heller bör förhindra
att redan befintliga lägenheter vid upplåtelsetidens utgång ånyo upplåtas,
även örn detta ej skulle anses påkallat med hänsyn till behovet av arbetskraft
på kronoskogarna. En följd av den nu intagna ståndpunkten blir,
att någon skillnad i upplåtelseformen mellan olika slags lägenheter, såsom
hittills skett, icke bör upprätthållas. Härigenom vinnes, att enhetligare och
mera lältöverskådliga bestämmelser kunna komma till stånd på ifrågavarande
område.
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
Vad angår frågan inom vilka områden de nya upplåtelserna böra få ske,
finner jag i anslutning till de erinringar som i de avgivna yttrandena från flera
håll framställts, att upplåtelser ovan odlingsgränsen icke böra tillåtas. Ur
såväl lapparnas som de bofastas egna synpunkter torde detta vara mest tillfredsställande,
då därigenom åtskilliga intressekonflikter mellan dessa befolkningsgrupper
torde kunna undvikas.
Jag ansluter mig beträffande spörsmålet vilken myndighet som bör handha
ifrågavarande verksamhet till utredningens förslag att densamma bör
handhavas av domänstyrelsen. I enlighet med vad jag tidigare anfört skall
det närmast bero på domänverkets behov av arbetskraft, i vilken omfattning
upplåtelser böra ske. Med hänsyn härtill torde domänstyrelsen äga de bästa
förutsättningarna för att bedöma de problem som uppkomma i fråga om
upplåtelserna.
Den av egnahemsstyrelsen föreslagna benämningen, kronotorp, å ifrågavarande
lägenheter finner jag lämplig.
Härefter torde jag få ingå på de särskilda bestämmelser, som böra reglera
upplåtelser av nu ifrågavarande slag. I stort sett kan jag härvid biträda
vad egnahemsstyrelsen i detta hänseende föreslagit. Bestämmelserna ansluta
sig i väsentliga hänseenden till de stadganden, som gälla ifråga om upplåtelse
av s. k. skogsjordbruk a kronoskogarna i de sydliga och mellersta
delarna av landet, vilka upplåtelser i stort sett ha samma karaktär som de
nu förevarande.
För närvarande är upplåtelsetiden olika för kronotorp och kolonat. Kronotorpen
äro sålunda upplåtna på femtio år, under det att i fråga örn kolonaten
gäller en femtonårig upplåtelsetid. Beträffande båda dessa upplåtelseformer
gäller att inlösen med äganderätt under vissa förutsättningar kan
ske. Såsom i utredningen föreslagits och såsom redan tidigare antytts torde
de nya kronotorpen böra upplåtas under nyttjanderätt, varvid lagen örn
nyttjanderätt till fast egendom bör bliva tillämplig på upplåtelsen i den
mån ej annat särskilt föreskrives. Ifråga örn upplåtelsetiden kan givetvis
tvekan råda huruvida denna bör bestämmas till femton år i enlighet med
egnahemsstyrelsens förslag eller femtio år såsom Sveriges kronotorpareoch
kolonistförbund yrkat. Med hänsyn till att förevarande spörsmål, vid det
förhållande att upplåtelsen bör förenas med optionsrätt, icke torde vara av
större betydelse för arrendatorn, finner jag mig kunna biträda förslaget om
en arrendetid av i regel femton år.
För att öka tryggheten för kronotorparens familj torde, i anslutning till
vad egnahemsstyrelsen föreslagit, föreskrifter böra upptagas därom att vid
arrendators död efterlevande änka eller barn, adoptivbarn eller bröstarvinge
lill någon av dessa eller ock mag skall, örn så finnes lämpligt, få övertaga
kronotorpet för återstående upplåtelsetiden.
Ett spörsmål, som i utredningen icke berörts, är frågan örn möjligheterna
lör lägenhetsinnehavare och hans hustru att, därest de på ålderdomen överlåta
lägenheten, erhålla bostad a densamma. För närvarande äger domänverket
bemyndigande att lämna fritt virke för uppförande av en mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
49
bostad för detta ändamål. Jag förutsätter, att domänstyrelsen kommer att
även i fortsättningen lämna fritt virke och i övrigt i skälig omfattning bispringa
den avträdande lägenhetsinnehavare^
En av de punkter i förslaget, som särskilt blivit föremål för erinringar, är
bestämmelserna örn arbetsplikt. Enligt förslaget skall i samband med upplåtelsen
upptagas föreskrifter om skyldighet för kronotorparen att åtaga sig
skogsarbete hos domänstyrelsen. Såsom tidigare framhållits syftar förslaget
i viss utsträckning till att genom ifrågavarande upplåtelser tillförsäkra domänverket
tillgång på erforderlig arbetskraft på skogarna. Under sådana
förhållanden torde det vara skäligt, att kronotorparen förbinder sig gentemot
domänverket att fullgöra vissa arbetsprestationer. Häremot lia icke
heller, i varje fall från kronotorparnas egna organisationer, framställts
mera allvarliga erinringar. Man synes dock hysa vissa farhågor att den
arbetsplikt, som kommer att åläggas kronotorpama, skall bliva alltför betungande
eller komma att utkrävas på sådant sätt att jordbruket icke skall
kunna skötas i behörig ordning. Enligt min mening äro dessa farhågor
överdrivna. Domänverket bör avväga det arbete, som kronotorpama skola
utföra för domänverkets räkning under hänsynstagande till önskvärdheten
av att kronotorpen skötas väl så att de tillfredsställande fylla sin uppgift
såsom stödjordbruk. Härav följer, att arbetet i första hand bör avpassas
så att detsamma icke hindrar kronotorparen i hans eget sådd- och skördearbete.
Hänsyn bör tagas även till örn lägenhetsinnehavaren kan erhålla arbete
på annat håll under förutsättning att domänverket då icke oundgängligen
behöver hans arbetskraft. Vid anvisande av arbete bör i möjligaste mån
tillses att arbetsplatserna förläggas så att onödigt långa avstånd undvikas.
Jag vill emellertid här erinra om att ifrågavarande lägenheter i regel äro
av den storleksordning att det är nödvändigt för innehavarens försörjning
att han har arbete utanför jordbruket, och att det under sådana förhållanden
är en ovärderlig fördel för honom att han, såsom i förslaget förutsatts,
i samband med upplåtelsen — samtidigt som han tillförbindes viss
arbetsprestation -— även tillförsäkras rätten att erhålla arbete. Om det arbete,
som lägenhetsinnehavaren vid upplåtelsen påtagit sig, uttages i enlighet
med de av mig nu uppdragna riktlinjerna — vilket jag förutsätter
kommer att ske — torde några mera vägande erinringar icke kunna anföras
mot förslagets genomförande i denna del. Genom denna reglering av
arbetsförhållandena mellan domänverket och lägenhetsinnehavaren torde den
anmärkning, som bland andra länsstyrelsen i Västerbottens län framfört
mot förslaget, att detsamma icke i tillräcklig grad beaktade jordbrukets intresse,
ha förlorat sitt berättigande.
Med hänsyn till syftet med upplåtelserna av kronotorpen torde dessa i
allmänhet böra få karaktären av stödjordbruk. I överensstämmelse med egnahemsförfattningarna,
däri icke upptagits några närmare föreskrifter angående
stödjordbrukens areal, synes icke heller beträffande kronotorpen
några närmare föreskrifter böra lämnas rörande jordbrukens storlek. I regel
torde de emellertid böra åtminstone vara så stora, att å desamma kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 133. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
födas minst två kor samt odlas potatis för husbehov. Vid anläggande av nya
kronotorp torde det vara önskvärt att dessa anläggas gruppvis. I likhet
med egnahemsstyrelsen vill jag understryka vikten av att den mark, som
tillägges kronotorpen, där så kan ske, även inbegriper betesmark, och att
skogsbetet i möjligaste mån avlyses. Givet är dock att intill dess kronotorps
betesmark iordningställts rättighet att beta kreaturen å intilliggande kronomark
bör medgivas. Liksom för närvarande gäller ifråga om kronotorpare
och kolonister böra de nya lägenhetsinnehavarna tillförsäkras rätt att efter
utsyning eller anvisning erhålla nödigt husbehovsvirke.
Vad angår frågan om uppodling av kronotorp torde, såsom i utredningen
föreslagits, torpet höra iordningställas i så stor omfattning att två kor från
början kunna födas å detsamma och potatis odlas till husbehov. Undantagsvis
torde dock kravet på uppodling av torpet genom domänverkets försorg
kunna nedsättas därhän, att endast en ko kan födas på torpet. För den fortsatta
uppodlingen av torpet torde kronotorparen böra åtnjuta statsbidrag enligt
samma grunder, som gälla för statsbidrag för nyodling m. m. på ofullständiga
jordbruk. Såsom egnahemsstyrelsen framhållit synes i regel bidrag
icke böra medgivas till odlingsarbeten i större omfattning än som förutsatts
i den vid upplåtelsen bestämda odlingsplanen. Något absolut hinder
torde dock ej böra resas mot beviljande av bidrag till odling av överskjutande
areal, där så finnes lämpligt. I likhet med egnahemsstyrelsen anser
även jag, att, om å kronotorp förbättringar vidtagits av kronotorparen, för
vilka denne ej kan anses gottgjord genom de förmåner han åtnjutit under
den tid han innehaft torpet, skälig gottgörelse härför bör tillerkännas honom
vid avträdet.
De i förslaget upptagna bestämmelserna rörande bebyggelsen på kronotorpen
ha tillstyrkts i flertalet avgivna yttranden. Såsom jag förut anfört
torde de nu gällande bestämmelserna härutinnan ge anledning till berättigade
erinringar. De svårigheter, som uppkommit för lägenhetsinnehavarna
att med tillgängliga statsbidrag samt fritt virke och fri cement men
i övrigt på egen bekostnad genomföra bebyggelsen, ha ofta medfört att
denna oskäligt fördröjts och även blivit bristfälligt utförd. Standarden å
byggnaderna kan därför ofta nog knappast anses motsvara tidens krav i detta
avseende. En genomgripande förändring av bestämmelserna i ämnet synes
vid sådant förhållande av behovet påkallad. Egnahemsstyrelsen har föreslagit
att det nuvarande systemet med skyldighet för lägenhetsinnehavaren
att med statsbidrag uppföra byggnaderna bör övergivas och i stället staten
övertaga byggnadsskyldigheten och i egen regi uppföra byggnaderna. De skäl
som i utredningen anföras härför tala starkt för denna lösning av förevarande
spörsmål. Erinras må, att detta system redan tillämpas i fråga om
skogsjordbrukén, arrendeegnahemmen och lägenhetsupplåtelserna till lapparna
enligt 1941 års bestämmelser. Även jag finner mig böra tillstyrka,
att domänverket övertager ansvaret för bebyggelsen på de blivande kronotorpen.
Vad angår frågan örn fördelningen av underhållsskyldigheten mellan do -
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
51
mänverket och kronotorpare kan jag även i denna del biträda förslaget,
vilket för övrigt ansluter sig till gällande nyttjanderättslag, såvitt angår
arrenden, som regleras av de s. k. sociala arrendebestämmelserna. Beträffande
underhåll av diken och avlopp för exempelvis skogsutdikningar bör
överenskommelse träffas vid upplåtelsen.
Det i förslaget upptagna stadgandet, att, därest byggnad å kronotorp genom
brand eller på annat sätt blir förstörd eller så skadad att nybyggnad
erfordras, det bör tillkomma domänstyrelsen att bestämma örn och i vilken
omfattning nybyggnad skall äga rum, föranleder icke någon erinran från
min sida. Att upptaga någon bestämmelse, varigenom domänstyrelsen under
alla förhållanden skulle vara skyldig att nybygga å lägenheten i fråga, torde
icke vara välbetänkt. Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt, att byggnadsskyldighet
skall föreligga i exempelvis sådana fall då lägenhet befinnes
ur jordbruksekonomiska synpunkter otillfredsställande och på grund
härav bör nedläggas eller sammanslås med annan lägenhet.
Ifråga om anläggandet av vägar till kronotorp eller inom dess gränser,
torde, såsom egnahemsstyrelsen föreslagit, överenskommelse böra träffas
mellan domänverket och kronotorparen i samband med upplåtelseavtalet
eller vid behov under upplåtelsetiden. I likhet med egnahemsstyrelsen anser
jag det i betraktande av de avsevärda kostnader, valka kunna vara förenade
med vägföretag, samt med hänsyn till vägarnas nytta för kronoskogarna
motiverat, att domänverket i huvudsak påtager sig kostnaderna för åtminstone
större vägföretag. Beträffande underhållet av väg torde såvitt
angår utfartsväg överenskommelse böra träffas mellan domänverket och
kronotorparen. Vid bedömande av denna fråga bör givetvis hänsyn tagas
till cfen nytta, som även domänverket kan ha av vägen i fråga. Vägunderhållet
i övrigt bör alltid ankomma på domänverket.
Egnahemsstyrelsens förslag att fastighetsskatten för ifrågavarande lägenheter
alltid skall gäldas av domänverket kan jag biträda.
Vad beträffar brandförsäkring av byggnaderna d kronotorp ha i yttrandet
från Sveriges kronotorpare- och kolonistförbund erinringar rests mot förslaget
att det skall åligga kronotorparna att hålla byggnaderna försäkrade
samt erlägga försäkringspremierna. Såsom i utredningen framhållits skulle
det för domänverket vara en fördel, därest försäkringsskyldigheten icke pålades
kronotorparna, med hänsyn till att domänverket under sådana förhållanden
icke skulle behöva övervaka bestämmelsernas efterlevnad, vilket ofta
torde medföra icke ringa besvär och tidsspillan för tjänstemännen. Inom finansdepartementet
föreligger för närvarande ett förslag av innebörd att förbud
mot försäkring av kronans egendom, däri inbegripet även utarrenderad
egendom, skall meddelas. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, sedan
slutlig ståndpunkt tagits till nämnda förslag, meddela bestämmelser i här
förevarande avseende. Skulle berörda förslag godtagas, bör uppenbarligen
någon skyldighet i förberörda hänseende icke åläggas kronotorparna. Vid
bestämmandet av avgiften för upplåtelserna bör emellertid under sådana förhållanden
hänsyn tagas lill att kronotorparna fritagits från skyldigheten
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
att hålla byggnaderna försäkrade. Liksom hittills torde det böra åligga kronotorparna
att anskaffa och underhålla erforderliga brandredskap.
De hittills tillämpade föreskrifterna rörande bestämmande av avgifterna
för kronotorp och kolonat synas mig mindre tillfredsställande. Givet är,
såsom ock i utredningen framhållits, att, sedan byggnadsskyldigheten helt
lagts på domänverket, det icke torde vara möjligt att bestämma avgifterna
i anslutning till byggnadskostnaderna. Ett dylikt beräkningssätt skulle leda
till alltför betungande avgifter, särskilt för de kronotorpare som fått lägenheter
upplåtna då byggnadskostnaderna varit höga. Såsom egnahemsstyrelsen
påpekat skulle detta beräkningssätt föranleda, att avgifterna i regel
icke skulle understiga 500 kronor örn året, avgifter som kronotorparna
uppenbarligen i regel icke skulle vara i stånd att erlägga. Med hänsyn härtill
finner jag, i likhet med egnahemsstyrelsen, att årsavgifterna i allmänhet,
oberoende av kostnaderna för torpens iordningställande, böra hållas på en
skälig och för de olika torpen någorlunda lika nivå. Särskilt vill jag här
understryka, att såsom regel höjning av avgifterna icke bör ske av den anledning
att torpets odlade jord ökats genom nyodlingar eller förbättringar
som innehavaren verkställt på egen bekostnad. Såsom egnahemsstyrelsen
framhållit bör vid bedömandet av skäligheten av årsavgiften ihågkommas,
att denna icke så mycket bör vägas mot avkastningen av jordbruket på
kronotorpet som mot den bostadsförmån torpet skänker. Den uppoffring,
som domänverket måste vidkännas genom detta sätt att bestämma avgifterna,
motiveras enligt min mening av att domänverket genom kronotorparna
erhåller en fast stam av skogsarbetare å kronoskogarna. I de fall, kronotorparen
icke har möjlighet eller är villig att åtaga sig arbete på kronoskogarna
och icke heller genom sitt arbete tillgodoser befolkningen å ktonoskogarna,
torde nu angivna motivering för en lägre avgift icke förefinnas.
I dylika undantagsfall torde det vara berättigat att en högre avgift bestämmes
för nyttjanderätten till kronotorpet.
De bestämmelser, som i förslaget upptagits angående uppskattningsförrättning
i de fall att kronotorparen vid förnyad upplåtelse icke vill godtaga
av domänverket erbjudna villkor, ansluta sig till motsvarande stadgande i
den författning som reglerar utarrenderingen av skogsjordbruken. Uppskattningsnämndens
sammansättning synes mig garantera, att ett opartiskt bedömande
av upplåtelsevillkoren kommer till stånd.
Med hänsyn till den förskjutning av ändamålet med ifrågavarande upplåtelser,
som de nu förordade bestämmelserna innebära, torde stadgandena om
inlösen av kronotorpen böra få ett annat innehåll än de som gälla för hittills
upplåtna lägenheter. I och med att kronotorpen anordnas närmast i syfte att
underlätta anskaffande av arbetskraft för domänverket, måste det givetvis för
domänverket vara ett intresse att dessa kronotorp i regel icke avyttras till innehavarna.
Emellertid kan såsom även egnahemsstyrelsen i sin utredning påpekat
i särskilda fall förhållandena vara sådana att det framstår såsom naturligt
att kronotorpet får inlösas med äganderätt. Detta kan vara fallet, örn
en kronotorpare, som kan finna sin bärgning genom arbete på annat håll
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
än i domänverkets tjänst, önskar bli ägare av torpet och hinder icke möter
från domänverkets sida att överlåta detsamma till innehavaren. I anslutning
till dessa synpunkter synes vid utformande av de nya bestämmelserna i ämnet
friköp icke böra upptagas såsom ett normalt led i kronotorpsupplåtelsen.
Möjlighet bör dock stå öppen för domänverket att träffa avtal med kronotorparen
om försäljning till honom. Frågan huruvida sådan försäljning
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning bör bedömas efter de regler, som
gälla beträffande försäljning av domänverkets fastigheter i allmänhet. Köpeskillingen
synes böra bestämmas med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen.
Avdrag torde härvid böra ske för värdet av de förbättringar å kronotorpet,
vilka utförts eller bekostats av kronotorparen och för vilka denne icke
kan anses gottgjord genom förmåner, som han åtnjutit.
Såsom egnahemsstyrelsen föreslagit torde efter den förordade omläggningen
av kronotorpsupplåtelserna möjlighet böra beredas kronotorparna att vid tillträdet
få lån för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,
foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande
av driften å torpet. Lånen torde få avse inköp av såväl döda som
levande inventarier. Det förslag till lånevillkor, som egnahemsstyrelsen upptagit
i sin utredning, kan jag godtaga. Villkoren ansluta sig nära till de grunder
som gälla för inventarielån till lappar enligt 1941 års kungörelse angående
upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. Med hänsyn till
kronotorparnas förhållandevis svaga ekonomiska ställning anser jag att lanen
böra löpa utan ränta liksom ock att Va av utlämnat lån må kunna efterskänkas,
sedan 7s av lånebeloppet inbetalats. I likhet med egnahemsstyrelsen förordar
jag, att en ny statlig utlåningsfond inrättas, benämnd kronotorparnas
inventarielånefond, från vilken lån för ifrågavarande ändamål må utlämnas.
Fonden torde böra stå under statskontorets förvaltning. Låneverksamheten
bör emellertid handhavas av domänstyrelsen.
Den nu föreslagna reformen rörande upplåtelse av kronotorp torde böra
träda i kraft den 1 juli 1944. Beträffande de enligt tidigare gällande bestämmelser
upplåtna lägenheterna kunna de nya föreskrifterna icke utan vidare
bliva tillämpliga å dessa lägenheter. Emellertid torde det vara att förvänta
att ett stort antal innehavare av dessa lägenheter komma att silka få övergå
till de nya bestämmelserna med hänsyn till att dessa i stort sett torde vara
förmånligare för lägenhetsinneliavarna än de nu gällande. En dylik övergång
till de nya bestämmelserna synes eftersträvansvärd och torde i möjligaste
mån böra underlättas. De av 1942 års riksdag senast beviljade lindringarna
i upplåtelsevillkoren (prop. nr 248; r. skr. nr 386) torde, i anslutning
till vad i utredningen föreslagits, böra förlängas under en övergångstid av
ytterligare tre år. Kungl. Majit torde, på sätt generaldirektör Berglöf ifrågasatt,
i fråga örn tidigare upplåtelser ovan odlingsgränsen böra ilga medgiva motsvarande
förmåner, som beviljas sådan innehavare av upplåtelser nedom
odlingsgränsen, som önskar övergå till de nya bestämmelserna. Hinder torde
icke böra möta för Kungl. Majit att bifalla den av Västerbottens läns koloni
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
sationsnämnd den 20 april 1942 gjorda framställningen om tillgodoräknande
av vissa erlagda avgifter.
I och med att domänverket övertagit byggnadsskyldigheten på kronotorpen
bör självfallet bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån eller förbättringslån
ej vidare beviljas kronotorpare. Att lägga hinder i vägen för lägenhetsinnehavare,
som icke övergått till den nya ordningen, att erhålla bidrag,
som han enligt gällande bestämmelser kan erhålla, bör icke ifrågakomma.
Efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande bör ej beviljas lån ur kolonisternas
kreaturs- och redskapslånefond utan torde, där lån kan ifrågakomma,
dessa i stället beviljas såsom inventarielån enligt de nu förordade föreskrifterna
angående sådana lån. I samband med att dessa föx-eskrifter träda
i kraft torde nyssnämnda fond böra upphöra och återstående medel återlevereras
till riksgäldsfonden, liksom inflytande amorteringar.
Vad gäller kvarstående kolonat -— d. v. s. sådana som varken komma in
under bestämmelserna om kronotorp eller genom egnahemsorganens bistånd
inlösas med äganderätt — torde domänstyrelsen, som redan fungerar som
kolonisationsnämnd för andra län än Västerbottens och Norrbottens, även
böra övertaga förekommande uppgifter med avseende å kolonaten i sistnämnda
båda län. De särskilda kolonisationsnämnderna i dessa län torde sålunda
böra upphöra med utgången av juni 1944.
I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att i anslutning till egnahemsstyrelsens
förslag meddela erforderliga övergångsbestämmelser.
I olika sammanhang har jag i det föregående berört frågan huru kostnader
av olika slag för den framtida kronotorpsverksamheten böra bestridas. Sammanfattningsvis
torde jag här få erinra om följande.
Kostnaderna för ny- och ombyggnad samt större reparationer torde böra
bestridas från domänfonden. Likaså torde fastighetsskatter och utgifter för
vägunderhållet i den mån dessa ankomma på domänstyrelsen böra gäldas av
domänfondens medel.
Såsom förut anförts bör en särskild fond inrättas från vilken inventarielånen
må utlämnas. För detta ändamål synas emellertid medel icke behöva
anvisas för nästa budgetår.
Vad angår domänverkets kostnader för den första uppodlingen av kronotorpen,
för bidrag till den fortsatta uppodlingen av dessa samt för eventuella
ersättningar, som i samband med avträdandet av lägenhet utgå till
kronotorpare för förbättring av lägenhet i odlingshänseende, torde anslag
böra beviljas å riksstaten under nionde huvudtiteln. Detta anslag bör bliva
en motsvarighet till de nuvarande anslagen till understödjande av kolonisationen
å vissa kronoparker samt till odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av odlingslägenheter m. fl. Det nuvarande anslaget till kolonisationsnämnder
torde efter förevarande reforms genomförande komma att helt
bortfalla. Från förutberörda anslag, som torde böra beviljas för odlingsarbeten
å kronotorpen, böra även bestridas andra utgifter, som sammanhänga
med stödjandet av jordbruksdriften å kronotorpen. Såsom egnahemsstyrelsen
framhållit torde ifrågavarande anslag, då i fortsättningen dessa me
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
del icke skola anlitas för byggnadskostnaderna, kunna hållas väsentligt lägre
än de nuvarande anslagen till kolonisationsverksamheten. För nästa budgetår
skulle anslag för nu ifrågavarande ändamål icke bliva behövligt. Givet
är emellertid att för domänverket den nu förordade reformen kommer att
medföra icke obetydliga årliga kostnader. Det är emellertid att märka, att,
även om man skulle följa de vägar för omgestaltning av ifrågavarande verksamhet
som i vissa yttranden antytts, kostnaderna med största sannolikhet
icke skulle bliva mindre.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört har
inom jordbruksdepartementet upprättats utkast till kungörelse angående upplåtelse
av kronotorp. För att bereda riksdagen tillfälle att överblicka den
nu föreliggande frågan torde författningsutkastet böra såsom bilaga A fogas
till protokollet.
Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att
bemyndiga Kungl. Maj:t att verkställa upplåtelse av
kronotorp å kronoparker i Norrland och Dalarna i huvudsaklig
överensstämmelse med i det föregående uppdragna
riktlinjer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas lill riksdagen.
Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
Bil. A.
Utkast
till
kungörelse angående upplåtelse av kronotorp.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Å kronoparker i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län samt nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län må
domänstyrelsen, där så prövas erforderligt med hänsyn till behovet av arbetskraft
å kronoskogarna, under nyttjanderätt upplåta lägenheter (kronotorp)
i enlighet med vad i denna kungörelse föreskrives.
Därest ej annat följer av de i denna kungörelse meddelade bestämmelserna,
skall i avseende å upplåtelserna gälla vad i allmän lag finnes stadgat
till reglerande av jordägares och nyttjanderättshavares rättigheter och skyldigheter.
De villkor för upplåtelserna, som härutöver finnas erforderliga, må bestämmas
av domänstyrelsen.
I samband med upplåtelse av kronotorp må domänstyrelsen på de villkor
nedan stadgas kunna utlämna lån för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,
utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga
utgifter för igångsättande av driften å torpet (inventarielån).
2 §.
Till innehavare av kronotorp må antagas svensk medborgare, som är minst
tjuguett år gammal, känd för skötsamhet, arbetsduglighet och ekonomisk
förtänksamhet samt prövas äga goda personliga förutsättningar för drivande
av ett mindre jordbruk.
3 §‘
Vid upplåtelse av kronotorp skall mellan domänstyrelsen och kronotorparen
överenskommas, om och i vilken utsträckning torparen skall vara skyldig
att åtaga sig arbete på kronoskogarna.
Kronotorpare, som sålunda åtager sig arbete i viss omfattning, äger jämväl
påfordra, att arbete i denna omfattning till avtalsenlig eller i orten
gängse lön beredes honom.
4 §.
Kronotorp skall upplåtas för en tid av femton år.
Da särskilda omständigheter föranleda därtill, må domänstyrelsen dock
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
57
bestämma, att upplåtelse skall ske för kortare tid än femton år. Såsom sådana
omständigheter skall anses, att kronotorparen, med hänsyn till ålder,
hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han ingått eller har för
avsikt att ingå avtal om köp eller arrende av annan fastighet, förklarar sig
vilja avsluta upplåtelseavtal på kortare tid än femton år eller att det för
kronan med hänsyn till skogsbruket är av vikt, att upplåtelsen sker för
kortare tid.
Är upplåtelseavtalet gällande för längre tid än fem år, äger kronotorparen
uppsäga avtalet till upphörande med utgången av femte året; avtalet skall
dock i sådant fall uppsägas senast sex månader före nämnda tidpunkt,
vid äventyr att rätten därtill förfaller. Enahanda rätt tillkommer kronotorparen
vid utgången av vart femte år därefter.
5 §•
När upplåtelsetiden utlöper, skall kronotorparen, såframt han förhållit
sig väl och domänstyrelsen icke finner särskilda skäl föranleda, att kronotorpet
ej ånyo bör upplåtas, vara berättigad att erhålla ny upplåtelse för
en tid av femton år. Därvid skall iakttagas att upplåtelsevillkoren må med
hänsyn till rådande förhållanden förändras men ej göras väsentligen mera
betungande för kronotorparen än de förutvarande.
6 §.
Dör kronotorpare under upplåtelsetiden och efterlämnar han änka, skall
hon vara berättigad att övertaga avtalet för återstående upplåtelsetiden. Finnes
ej änka eller vill hon ej inträda såsom innehavare av torpet, må nyttjanderätten
övertagas av kronotorparens bröstarvinge, adoptivbarn eller dess
bröstarvinge eller ock kronotorparens måg, såframt den som önskar övertaga
kronotorpet prövas lämplig därtill.
Ingår änkan efter att hava övertagit kronotorpet nytt gifte och finnes i
förra giftet måg eller närskyld som i första stycket avses, må denne övertaga
torpet, såframt han prövas lämplig därtill, övertages torpet ej av honom,
må änkan behålla detsamma.
7 §■
Innan kronotorp upplåtes, skall noggrann undersökning företagas för utrönande,
huruvida det för upplåtelse ifrågasatta området innehåller tillräcklig
för odling tjänlig mark samt i övrigt är lämpligt för upplåtelse till
kronotorp. Vid undersökning a.v odlingsmarken skall jordbrukssakkunnig
person biträda.
I samband med undersökningen skall dels verkställas utstakning och kartläggning
samt beskrivning och värdering av området, dels ock av den biträdande
jordbrukssakkunnige upprättas odlingsplan, omfattande hela eller
del av odlingsmarken.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
8 §•
Då upplåtelse av kronotorp förestår, skall vederbörande jägmästare verkställa
uppskattningsförrättning för bestämmande av den årliga avgiften samt
de villkor i övrigt, på vilka torpet bör upplåtas. Upplåtelsevillkoren skola
därefter fastställas av domänstyrelsen.
Är fråga om förnyad upplåtelse till kronotorpare, som enligt 5 § är berättigad
att erhålla ny upplåtelse och kan genom domänstyrelsens försorg uppgörelse
om upplåtelsevillkoren icke träffas, skall efter styrelsens förordnande
uppskattningsförrättning å kronotorpet verkställas av en uppskattningsnämnd,
bestående av jägmästaren eller annan, som domänstyrelsen utser, såsom ordförande
och två uppskattningsmän, varom förmäles i 8 § 1 mom. förordningen
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Stanna nämndens
ledamöter vid olika meningar, gäller vad de flesta säga. Har var sin särskilda
mening, gäller ordförandens mening.
9 §•
Den årliga avgiften för kronotorp må ej sättas högre än som finnes skäligt
med hänsyn till torpets beskaffenhet. Där innehavaren icke åtagit sig arbete
på kronoskogarna och giltiga skäl till befrielse därifrån ej föreligga, skall
vid avgiftens bestämmande hänsyn även tagas till de kostnader, som kronan
haft och har att vidkännas för kronotorpets iordningställande.
Intill dess kronotorpet iordningställts på sätt i 10 och 11 §§ sägs, utgår
ingen årsavgift för torpet.
Avgift skall erläggas till jägmästaren å tid, som fastställes av domänstyrelsen.
10 §.
Av den mark, som tillagts kronotorp, skall genom kronans försorg i regel
iordningställas så stor del, att två kor kunna födas å torpet och potatis odlas
för husbehovet.
I upplåtelsekontraktet skall angivas, i vilken omfattning och inom vilken
tid kronotorparen skall uppodla övrig odlingsbar mark, som finnes å torpet.
11 §•
Genom kronans försorg skall kronotorp förses med boningshus, nödiga
ekonomibyggnader och övriga för jordbrukets ’rift erforderliga anläggningar.
Dock må, där så lämpligen kan ske, gemensamma ekonomibyggnader anordnas
för två eller flera kronotorp, som gränsa intill varandra.
I upplåtelsekontraktet skall intagas bestämmelser om vilka byggnader kronans
byggnadsskyldighet omfattar.
12 §.
Det skall åligga kronan att å de byggnader, som äro erforderliga för jordbruket,
verkställa för deras bibehållande i brukbar! skick nödvändiga repa
-
59
Kungl. Majlis proposition nr 138.
rationel-, som ej äro av allenast mindre omfattning och som icke föranletts
av kronotorpare^ vållande. Med reparation av mindre omfattning förstas
avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar,
trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder,
vilka äro att anse såsom tillfällig lagning. Finnas a kronotorp, som skall
upplåtas, byggnader, som tillhöra innehavaren, skall kronan, i den man kronotorpets
behov av nödiga byggnader därigenom är tillgodosett, vara fri från
reparationsskyldighet.
13 §.
Kronotorpare skall vara skyldig att väl hävda den upplatna jorden, att avhjälpa
sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleda
blott mindre reparationer, samt att vårda och underhålla kronotorpets övriga
tillhörigheter, så att icke något under upplåtelsetiden försämras.
Nyttja två eller flera innehavare av kronotorp gemensamma ekonomibyggnader,
skall underhållsskyldigheten beträffande dessa fullgöras på sätt i upplåtelsekontraktet
angives.
Det skall åligga kronotorparen att hålla erforderliga brandredskap.
14 §.
Till täckande av kostnaderna för följande åtgärder, som utföras å kronotorp,
nämligen
uppodling till åker,
stenröjning å odlad jord,
påförande av mineraljord — grus, sand och lera — på myrjord,
befordrande av rationell beteskultur samt
fördjupning av avloppsdiken,
må kronotorparen utan återbetalningsskyldighet kunna tilldelas bidrag
med högst de belopp, vartill bidrag för motsvarande åtgärder kunna uppgå
enligt gällande kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.
Storleken av varje bidrag och villkoren för åtnjutande av detsamma fastställes
av domänstyrelsen, därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse
de bestämmelser, vilka gälla för åtnjutande av bidrag enligt nyssnämnda
kungörelse. Bidraget må utbetalas i mån av arbetets fortgång.
15 §.
I fråga om anläggandet av för kronotorpet erforderliga vägar skall överenskommelse
träffas i samband med upplåtelsen av torpet eller senare.
Väg för utfart från kronotorp skall underhållas av kronotorparen enligt
grunder, som överenskommas vid upplåtelsen. Kronotorparen fritages fran
vägunderhåll i övrigt.
16 §.
För skatt och annan allmän tunga, som belöper på kronotorp, skall kronan
svara.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
17 §.
Varder genom vådeld eller annorledes byggnad förstörd eller så skadad,
att nybyggnad erfordras, skall domänstyrelsen äga bestämma, om och i vilken
omfattning sådan skall äga rum. Beslutar domänstyrelsen, att nybyggnad
skall äga rum, ankommer det på styrelsen att utan oskäligt dröjsmål
låta utföra nybyggnaden. Finner domänstyrelsen nybyggnad icke böra verkställas
eller att mindre byggnad än den förstörda bör uppföras, må styrelsen
nedsätta årsavgiften med belopp, som styrelsen prövar skäligt.
18 §.
Kronotorpare skall äga att från kronans mark erhålla dels efter utsyning
nödigt virke till reparationer av de byggnader och andra anläggningar,
som skola underhållas av honom, samt till övrigt husbehov, dels ock efter
utsyning eller anvisning erforderligt skogsfång till bränsle. Bränslet skall
företrädesvis tagas av vindfällen, avfall vid avverkningar, torr skog eller
sadan skog, som i anseende till sin beskaffenhet eljest bör avverkas vid en
god skogsvård. För utsyning och anvisning, varom här är fråga, utgår ej ersättning,
dock skall kronotorparen vara skyldig att kostnadsfritt lämna nödig
hantlangning.
I stället för virke till reparationer må domänstyrelsen tillerkänna kronotorparen
ersättning för inköpt förädlat virke med dess värde å rot samt i förekommande
fall för cement.
Avverkning, som erfordras för verkställande av odling enligt odlingsplan,
må av kronotorparen företagas utan utsyning. Det åligger kronotorparen att
om sådan avverkning i förväg göra anmälan hos jägmästaren, som äger förordna,
huru det avverkade virket skall tillgodogöras.
19 §.
Kronotorpare må, där hägnad betesmark av tillräcklig storlek icke kan anordnas
å kronotorpet, tillerkännas rätt att å område av kronans mark, som
anvisas för ändamålet, erhålla nödigt bete för å torpet vinterfödda hästar
och nötkreatur. När domänstyrelsen så påyrkar, må det anvisade området
kunna utbytas mot annat, och skall i varje fall från bete undantagas
mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som skulle lida men av
betesrätten.
20 §.
Angående kronotorpares jakträtt å kronotorpet stadgas i lagen om rätt till
jakt.
Kronotorparen må i den mån och för den tid, som domänstyrelsen prövar
lämpligt, beredas rätt att utan avgift jaga inom visst bestämt område å närliggande
kronomark.
Domänstyrelsen äger ock medgiva, att kronotorparen utan avgift må fiska
i närliggande fiskevatten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 138. 61
21 §.
Överlåtelse av nyttjanderätt till kronotorp imå icke ske utan domänstyrelsens
medgivande.
22 §.
Vill kronotorpare inlösa kronotorpet med äganderätt, må domänstyrelsen,
därest styrelsen icke finner torpet vara behövligt såsom bostad eller stödjordbruk
åt arbetare å kronans skogar eller områdets avskiljande eljest medföra
olägenheter med hänsyn till skogsskötseln, vidtaga åtgärder för försäljning
av torpet till kronotorparen, under förutsättning tillika att denne
under upplåtelsetiden ådagalagt duglighet och skötsamhet samt jämväl med
hänsyn till övriga omständigheter kan antagas vara i stånd att genomföra köpet.
Köpeskillingen bestämmes med hänsyn till kronotorpets värde vid tiden för
försäljningen. Härvid skall avdrag ske för värdet av sådana förbättringar å
kronotorpet, vilka utförts av kronotorparen eller på hans bekostnad och för
vilka han icke kan anses gottgjord genom av honom åtnjutna förmåner.
23 §.
Inventarielån som avses i 1 § må av domänstyrelsen i samband med upplåtelse
av kronotorp utlämnas till kronotorpare med belopp, som prövas
oundgängligen erforderligt för tillgodoseende av det med lånet avsedda ändamålet.
Inventarielån må ej överstiga 1,500 kronor.
24 §.
Inventarielån skall från och med femte kalenderåret efter det, då tillträdet
av kronotorpet ägt rum, efter domänstyrelsens beprövande återbetalas
med minst en tiondel årligen. På därom gjord framställning må styrelsen utsträcka
tiden för amorteringsfriheten med ett eller flera år.
Låntagaren äger, närhelst han så önskar, göra avbetalningar utöver fastställt
belopp.
Å inventarielån erlägges ej ränta. Låntagaren skall dock, om förfallet kapitalbelopp
icke inbetalas inom behörig tid, vara skyldig att å det förfallna
beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild
ordning bestämda.
25 §.
Innan någon del av beviljat inventarielån utbetalas, skall domänstyrelsen
med låntagaren hava upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera
kontrahenten skall taga ett. I kontraktet skola bland annat finnas intagna
bestämmelser rörande
lånets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga om återbetalning
och ränta,
sättet och villkoren för lånets utbekommande,
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 138.
den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig, samt
skyldigheten för låntagaren att hålla de med anlitande av lånet anskaffade
inventarierna försäkrade.
26 §.
I lånekontraktet skall domänstyrelsen förbehålla sig rätt att under nedan
angivna förutsättningar helt eller delvis uppsäga inventarielånet till betalning
å tid, som styrelsen bestämmer, nämligen
om låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,
om låntagaren visar försumlighet i fråga om erläggande av föreskriven avbetalning,
om låntagaren försummar att erlägga försäkringsavgift eller eljest åsidosätter
för försäkringens giltighet stadgade villkor,
örn låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier,
om låntagaren från träder kronotorpet, eller
om eljest sådana förhållanden inträffa, att låntagaren med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.
Därest i samband med frånträdande av kronotorp erforderliga inventarier
överlåtas å den nye innehavaren, må domänstyrelsen, om skäl därtill äro,
medgiva denne att på oförändrade villkor övertaga betalningsansvaret för
oguldet lånebelopp.
27 §.
Sedan två tredjedelar av inventarielånets kapitalbelopp blivit i vederbörlig
ordning återbetalda, må domänstyrelsen på framställning av överjägmästaren
medgiva, att återstående del av låneskulden skall efterskänkas. Såsom förutsättning
härför skall gälla, att kronotorparen vid besiktning befunnits hava
fullgjort sina skyldigheter för de gångna upplåtelseåren.
28 §.
Domänstyrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som kunna finnas
erforderliga för tillämpningen av denna kungörelse.
övergångsbestämmelser.
29 §.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1944. Upplåtande av lägenheter
jämlikt kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna grunder
för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt kungörelsen
den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande av kronotorp å vissa
kronoparker m. m. må icke äga rum efter utgången av juni 1943.
30 §.
Lån enligt kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 292) angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån ur kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond
må icke beviljas efter utgången av juni 1944.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
31 §.
önskar den, som vid utgången av juni 1944 innehar kolonat, skogstorp, odlingslägenhet
eller kronotorp, i stället få lägenheten upplåten till sig enligt
denna kungörelse och finner domänstyrelsen hinder ej möta mot sådan upplåtelse,
må avtal träffas därom mellan styrelsen och lägenhetshavaren. Upplåtelsen
skall ske på samma villkor, som om fråga vore angående ny upplåtelse
av lägenheten. Dock skola föreskrifterna angående frihet från avgift
under viss tid samt örn kronotorps ägotilldelning icke äga tillämpning i sådant
fall, och må enligt bestämmande av domänstyrelsen med iordningställandet
av de byggnader, som skola finnas å kronotorp vid tillträdet, anstå under
viss tid.
Innehavare av i första stycket avsedd lägenhet må, i samband med att
lägenheten upplåtes enligt denna kungörelse, komma i åtnjutande av inventarielån.
32 §.
Har kronotorpare, innan bestämmelserna i denna kungörelse blivit tillämpliga
å honom, själv utfört eller bekostat förbättringar å kronotorpet och bliva
på grund av de sålunda utförda förbättringarna kronans kostnader för iordningställande
av byggnader på kronotorpet lägre än eljest skulle hava varit
fallet, äger domänstyrelsen medgiva kronotorparen skälig nedsättning av årsavgiften
för kronotorpet.
33 §.
De uppgifter med avseende å upplåtna kolonat och beviljade lån ur kolonisternas
kreaturs- och redskapslånefond, vilka enligt hittills gällande bestämmelser
ankommit på kolonisationsnämnd, skola från och med den 1
juli 1944 handhavas av domänstyrelsen.