Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b (Proposition 1964:138)

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom; given Stockholms slott
den 3 april 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats
rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att dels antaga härvid fogade förslag till studiehjälpsreglemente, förordning
om förlängt barnbidrag och studiemedelsförordning, dels ock bifalla de
förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om ett nytt studiesocialt system för
studerande inom olika skolformer ovanför grundskolan. Även vissa elever
i grundskolan beröres av förslagen.

Förslagen innebär, att de studiesociala stödåtgärderna förstärkes och
utvidgas att omfatta väsentligt fler studerande än nu. Tyngdpunkten i förbättringarna
ligger på de gymnasiala skolformerna. För de postgymnasiala
utbildningslinjerna föreslås en ny stödform som utgör en kombination av
bidrag och av medel som skall återbetalas efter avslutade studier. Återbetalningsskyldigheten
är så utformad att ingen vid någon tidpunkt skall
riskera en mer än rimlig ekonomisk påfrestning.

Den nya studiehjälpen för studerande inom de gymnasiala skolformerna
innefattar ett begränsat antal typer av förmåner, vilka skall utgå efter
enkla och schablonmässiga regler. Grundförmånen är ett studiebidrag å
75 kronor i månaden vartill i vissa fall kommer inackorderingstillägg med
100 kronor i månaden och resetillägg med 30—75 kronor i månaden. Utöver
dessa generella förmåner utgår inkomstprövade tillägg med 25—75 kronor
1 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 138

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

i månaden och undantagsvis även behovsprövade tillägg med högst 75 kronor
i månaden.

En grupp av studerande — de som börjat sin högre utbildning det år
under vilket de fyller 21 år eller senare — skall behandlas såsom ekonomiskt
fristående från sina föräldrar. I stället för studiebidrag jämte tillägg
erhåller de ett förhöjt studiebidrag å 175 kronor i månaden.

Samtliga bidrag utgår under hela studietiden.

Bidragen kan kompletteras med lån ur allmänna studielånefonden. Högsta
lånebeloppet är 5 000 kronor om året. Lånen är i princip inte subventionerade.

Elever i grundskolan, som uppnått sådan ålder att de inte längre kan
komma i åtnjutande av allmänt barnbidrag, skall enligt förslaget erhålla
studiehjälp i form av förlängt barnbidrag med 60 kronor i månaden.

Den nya stödformen för studerande vid universitet och högskolor och
andra postgymnasiala utbildningslinjer gör inte skillnad mellan olika
ålderskategorier. Alla nyinskrivna studerande och alla andra, som uppfyller
vissa krav på studielämplighet, skall under hela studietiden kunna
få studiemedel för sitt uppehälle med högst 6 720 kronor om året jämte
barntillägg med 1 200 kronor om året för varje barn. I dessa studiemedel
ingår ett bidrag å 1 750 kronor om året.

Inom studiemedelssystemet betraktas de studerande såsom ekonomiskt
fristående från sina föräldrar, och rätten till studiemedel påverkas alltså
inte av föräldrarnas ekonomiska situation. Däremot reduceras studiemedlen
på visst sätt med hänsyn till den studerandes egen och hans makes inkomst
och förmögenhet.

Reglerna om den återbetalningspliktiga delen av studiemedlen har utformats
så, att återbetalningsskyldigheten vid varje tidpunkt kommer att
vara anpassad till betalningsförmågan, mätt i beskattningsbar inkomst och
förmögenhet. I allmänhet behöver någon återbetalning ej ske under ett år,
då den återbetalningsskyldiges inkomst ej överstiger i dagens penningvärde
14 000—21 000 kronor.

Återbetalningstiden kommer normalt att bli 20—25 år. I syfte att åstadkomma
en jämn belastning över hela återbetalningstiden har de avgifter,
med vilka återbetalningsskyldigheten skall fullgöras, indexreglerats. Ränta
utgår ej. Skulle likväl indexregleringen göra att återbetalningsskyldigheten
blir ofördelaktigare för den återbetalningsskyldige än ett vanligt lån, äger
denne rätt till återbäring av för mycket inbetalda avgifter.

År betalningsskyldigheten ej fullgjord det år då den återbetalningsskyldige
fyller 65 år, bortfaller den del av skulden som ännu utestår. Återbetalningsskyldigheten
upphör automatiskt, om den återbetalningsskyldige avlider.

På driftbudgeten äskas för studiesociala åtgärder 365 500 000 kronor
och på kapitalbudgeten 128 000 000 kronor. Jämfört med innevarande års
anslag är utgiftsökningen på driftbudgeten drygt 190 000 000 kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196b

Förelag

till

Studiehjälpsreglemente

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För studier vid de gymnasier, yrkesskolor, fackskolor, folkhögskolor och
övriga läroanstalter eller utbildningslinjer, beträffande vilka Konungen så
bestämmer, lämnar staten studiehjälp enligt detta reglemente.

Om studiehjälp för studier utom riket stadgas i 25 §.

2 §•

Studiehjälpen handhaves av centrala studiehjälpsnämnden, skolstyrelserna,
läroanstalternas rektorer och de övriga organ som Konungen bestämmer.

3 §•

Studiehjälp utgår till svensk studerande så ock till annan studerande, som
är bosatt i riket.

Den som icke är svensk medborgare äger dock icke rätt till studiehjälp,
om han bosatt sig i riket huvudsakligen i syfte att här vinna utbildning.

4 §•

Till studerande, som börjat sina studier vid läroanstalten eller utbildningslinjen
före det år under vilket han fyller tjugoett år, utgår studiehjälp
i form av studiebidrag jämte tillägg och studielån.

Till annan studerande utgår studiehjälp i form av förhöjt studiebidrag
och studielån.

I stället för studiebidrag jämte tillägg eller förhöjt studiebidrag utgår i
vissa fall vuxenutbildningsbidrag enligt vad därom stadgas i 19 §.

5 §•

Studiehjälp utgår från och med kvartalet efter det, under vilket den studerande
fyllt sexton år.

Tillägg till studiebidrag må dock i enlighet med vad därom stadgas i 16 §
utgå även före den i första stycket angivna tidpunkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1961
6 §•

Studiehjälp utgår för läsåret eller kurstiden.

Läsår skall anses omfatta nio månader, varav höstterminen fyra månader
och vårterminen fem månader.

7 §•

Studiebidrag jämte tillägg eller förhöjt studiebidrag utgår, där ej Konungen
för visst fall annorlunda förordnar, endast vid heltidsundervisning
omfattande minst åtta veckor.

8 §•

Beträffande studier vid läroanstalt för vuxna må förordnande enligt
1 § första stycket begränsas att gälla studiehjälp i form av studielån.

Studiebidrag jämte tillägg

9 §•

Studiebidrag utgår med sjuttiofem kronor i månaden.

10 §.

Är den studerande i behov av inackordering, utgår inackorderingstillägg
med etthundra kronor i månaden.

11 §•

Är den studerande bosatt på ett avstånd från skolan av minst sju kilometer
fågelvägen eller tolv kilometer färdvägen, utgår resetillägg efter de
grunder och med de belopp, som fastställas av Konungen.

Konungen äger för vissa fall föreskriva, att resetillägg ej skola utgå ändock
att de i första stycket angivna förutsättningarna äro uppfyllda.

Resetillägg utgår ej till studerande, som åtnjuter inackorderingstillägg.

12 §.

Till studiebidrag utgår inkomstprövat tillägg, såframt den studerandes
och hans föräldrars sammanlagda beskattningsbara inkomst vid senaste
taxering till statlig inkomstskatt ej överstiger tjugotusen kronor.

överstiger den studerandes och hans föräldrars sammanlagda förmögenhet
tjugotusen kronor, skall en femtedel av det överskjutande beloppet, avrundat
till närmaste lägre fulla hundratal kronor, jämställas med beskattningsbar
inkomst.

Är den studerande gift, skall vid tillämpning av första och andra styckena
makens inkomst och förmögenhet beaktas i stället för föräldrarnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196i
13 §.

Inkomstprövat tillägg utgår med följande belopp.

Beskattningsbar	Belopp i kronor
inkomst, kronor	per månad
0— 8 000	75
8 100—12 000	50
12 100—20 000	25

14 §.

Har den studerandes, hans makes eller hans föräldrars inkomst väsentligt
minskat i förhållande till vad som framgår av den senaste taxeringen,
må rätten till inkomstprövat tillägg bedömas med hänsyn till en beräknad
beskattningsbar inkomst för det år, under vilket studiehjälpen skall utgå.

, . , ......... j .... ^ i , ■:

15 §.

Är den studerande berättigad till inkomstprövat tillägg med högsta beloppet
och föreligger synnerligen stort behov av ytterligare studiehjälp,
må han erhålla behovsprövat tillägg med högst sjuttiofem kronor i månaden.

16 §.

Studerande, som ej uppnått sådan ålder att jämlikt 5 § första stycket
studiehjälp må utgå, äger likväl åtnjuta tilläggsförmåner enligt 10—15 §§.
Inkomstprövat tillägg eller behovsprövat tillägg må dock icke tilldelas studerande,
som fullgör skolplikt i yrkesskola.

17 §.

Vid prövning av fråga om tillägg till studiebidrag på grund av ändrade
förhållanden må hänsyn ej tagas till sådan ändring, som skett mindre än
en månad före slutet av läsåret eller kurstiden.

Förhöjt studiebidrag
18 §.

Förhöjt studiebidrag utgår med etthundrasjuttiofem kronor i månaden.

V uxenutbildningsbidrag
19 §.

Studerande vid läroanstalt för vuxna må under studiernas slutskede tilldelas
vuxenutbildningsbidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Vuxenutbildningsbidrag utgår, efter behovsprövning, med högst tvåtusen
kronor för gymnasiestudier och högst ettusen kronor för andra studier.

Vuxenutbildningsbidrag må ej utgå för tid, då den studerande uppbär
studiebidrag eller förhöjt studiebidrag.

Studielån

20 §.

Studerande, som är i behov av studiekredit, må erhålla studielån.

Vid bedömande av behovet av studiekredit skall beaktas den studerandes
och, om han är gift, makens ekonomiska förhållanden. Beträffande studerande,
som avses i 4 § första stycket, skall, om han ej är gift, hänsyn
tagas jämväl till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

21 §.

Studielån utgår med högst femtusen kronor för läsår.

Studielånets storlek skall bestämmas under beaktande såväl av den
beräknade kostnaden för utbildningen under den tid lånet avser som av
de medel, vilka stå den studerande till buds för bestridande av denna kostnad.

22 §.

Studielån löper vid varje tidpunkt med ränta som motsvarar normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder.

Ränta, som belöper på amorteringsfri tid, lägges till kapitalskulden.

23 §.

Studielån beviljas utan borgen eller annan säkerhet.

Studielån skall återbetalas genom årliga amorteringar. Vid fastställande
av amorteringsplan skall iakttagas, att den första amorteringen icke bör äga
rum förrän under tredje året efter det, då utbildningen avslutats, och att
lånet skall hava återbetalats före utgången av tjugonde året efter den
första amorteringen.

24 §.

Om fullgörandet av betalningsskyldighet enligt fastställd amorteringsplan
skulle innebära oskälig uppoffring för låntagaren, må för visst år
anstånd med amortering eller räntebetalning beviljas honom. Har anstånd
beviljats, må amorteringsplanen ändras och amorteringstiden utsträckas.

Låntagare, vars betalningsförmåga på grund av sjukdom eller av annan
jämförlig orsak är varaktigt nedsatt, må helt eller delvis befrias från honom
åvilande betalningsskyldighet.

Avlider låntagaren, bortfaller skyldigheten att återbetala sådan del av
lånet, som vid tiden för dödsfallet ännu icke förfallit till betalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b 7

Studiehjälp för studier utom riket

25 §.

Studiehjälp enligt detta reglemente må beviljas svensk medborgare för
studier utom riket, därest studierna icke med lika stor fördel kunna bedrivas
vid svensk läroanstalt.

Även om så ej följer av första stycket, må studiehjälp enligt detta reglemente
åtnjutas utom riket, därest Konungen för vissa fall det förordnar.

Vad i denna paragraf är stadgat om studier utom riket gäller endast
sådana studier, som motsvara eller äro jämförbara med studier vid svensk
läroanstalt eller utbildningslinje, vilken omfattas av förordnande enligt 1 §
första stycket.

Särskilda bestämmelser

26 §.

Vad i detta reglemente är stadgat om föräldrar skall, när fråga är om
fosterbarni eller adoptivbarn, i stället gälla fosterföräldrarna eller adoptivföräldrarna.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap,
skall vid prövning av fråga om barnets rätt till studiehjälp andra makens
inkomst och förmögenhet beaktas i stället för inkomst och förmögenhet
hos den av barnets föräldrar som är skild från vårdnaden.

27 §.

Vid beräkning av studiehjälp för kurstid, som överskjuter eller ej uppgår
till hel månad, skall för vecka beräknas en fjärdedel av månadsbeloppet,
avrundat till närmaste hela krontal. Studiehjälp beräknas icke för dagar,
som ej utgöra hel vecka.

28 §.

Uppbär studerande, som bedriver heltidsstudier, lärlingslön eller annan
dylik ersättning må honom eljest tillkommande studiehjälp minskas med
hänsyn härtill enligt grunder, som Konungen fastställer.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande studerande,
vars uppehälle helt eller till väsentlig del bekostas av staten eller kommun.

29 §.

Har någon uppburit studiehjälp obehörigen eller med för högt belopp
och har han insett eller bort inse detta, må vad för mycket utgått genast
återkrävas.

Avbryter någon sina studier, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande
tillämpning beträffande uppburen studiehjälp, som är avsedd för
tiden efter avbrottet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

30 §.

Fordran å studiehjälp kan ej överlåtas eller tagas i mät för gäld.

31 g.

Annan studiehjälp än studiebidrag eller förhöjt studiebidrag utgår endast
efter ansökan.

32 §.

Beslut om studiehjälp meddelas, där ej annat följer av andra eller tredje
stycket, av skolstyrelsen, om läroanstalten står under dess förvaltning, och
eljest av rektor.

Beslut om behovsprövat tillägg till studiebidrag så ock beslut om vuxenutbildningsbidrag,
om studielån eller om studiehjälp för studier utom riket
meddelas av centrala studiehjälpsnämnden.

Fråga som avses i 29 § prövas av centrala studiehjälpsnämnden.

33 §.

Talan mot beslut av skolstyrelse eller rektor i ärende enligt detta reglemente
föres genom besvär hos centrala studiehjälpsnämnden.

Skolstyrelses eller rektors beslut länder till omedelbar efterrättelse.

34 §.

Över centrala studiehjälpsnämndens beslut må klagan ej föras.

35 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av detta reglemente,
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
centrala studiehjälpsnämnden.

övergångsbestämmelser

1. Detta reglemente skall, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs,
träda i kraft den 1 juli 1964.

2. Genom det nya reglementet upphävas allmänna studiehjälpsreglementet
den 30 maj 1958 (nr 326), och

kungörelsen den 30 juni 1953 (nr 515) angående statlig studiehjälp åt
elever vid vissa lantbruksundervisningsanstalter m. m.

3. Inkomstprövat tillägg eller behovsprövat tillägg må ej på grund av
vad i 16 § första punkten är stadgat utgå till studerande, i vars hemkommun
grundskola ej anordnats, för tid under vilken han bedriver studier vid
yrkesskola.

4. Meddelas beträffande lärar- eller fackutbildningsanstalt förordnande

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

enligt 1 § första stycket i det nya reglementet, må i samband därmed för
tiden till och med den 30 juni 1965 föreskrivas, att samtliga studerande vid
utbildningsanstalten — oavsett ålder — skola erhålla studiehjälp enligt de
bestämmelser i reglementet, vilka gälla för annan studerande än sådan som
börjat sina studier före det år under vilket han fyller tjugoett år.

5. Vad i 24 § sista stycket stadgas skall äga tillämpning jämväl å lån ur
allmänna studielånefonden, vilket beviljats före ikraftträdandet av det nya
reglementet.

6. I fråga om kurs, som pågår vid ikraftträdandet av detta reglemente,
skola äldre bestämmelser gälla såvida icke Konungen för visst fall annorlunda
förordnar.

7. De ytterligare föreskrifter, som erfordras i samband med införandet
av det nya reglementet, meddelas av Konungen.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Förslag

till

Förordning

om förlängt barnbidrag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Barn, som deltager i undervisningen i grundskola eller motsvarande undervisning
i skola som avses i 33 eller 34 § skollagen, äger, från och med
kvartalet efter det under vilket barnet fyllt sexton år, rätt till studiehjälp
i form av förlängt barnbidrag med sextio kronor i månaden.

2 §•

Förlängt barnbidrag utgår endast för barn, som är bosatt i riket. Bidraget
utgår under läsåret. Läsåret skall anses omfatta nio månader, varav höstterminen
fyra månader och vårterminen fem månader.

3 §•

Fordran å förlängt barnbidrag kan ej överlåtas eller tagas i mät för
gäld.

4 §•

Förlängt barnbidrag utgår, utan föregående ansökan, efter beslut av
skolstyrelsen, om skolan står under dess förvaltning, och eljest av rektor.

Talan mot beslut av skolstyrelse eller rektor föres genom besvär hos
centrala studiehjälpsnämnden.

Över nämndens beslut må klagan ej föras.

5 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
centrala studiehjälpsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964
övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964.

2. Elev i folkskola, fortsättningsskola, statlig realskola, liögre kommunal
skola, enskild under statlig tillsyn ställd flickskola och realskollinje inbyggd
i folkskolan skall, om ej annat följer av 3. i fråga om rätt till studiehjälp
jämställas med elev vid grundskolan.

3. För elev i någon av de under 2. angivna skolorna ävensom för elev
som deltager i undervisningen i grundskolan i annan kommun än den där
han är bosatt, utgår inackorderingstillägg eller resetillägg enligt de i 10
och 11 §§ studiehjälpsreglementet angivna grunderna, om grundskola icke
anordnats i hans hemkommun.

Tillägg, som avses i första stycket, må utgå endast till sådan elev i
grundskolan, som tillhör årskurserna 7—9 eller som tillhör årskurs 6 och
vunnit inträde i denna årskurs efter genomgång av årskurs 6 av folkskolan
inom kommun, som ej ingår i grundskolans elevområde.

4. Vad i 2. och 3. är stadgat skall ej gälla beträffande elev, som genomgår
någon av de två sista årskurserna i kommunal eller i enskild, under statlig
tillsyn ställd flickskola.

5. De ytterligare föreskrifter, som erfordras i samband med införandet
av det nya reglementet, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

Förslag

till

Studiemedelsförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

För finansiering av studier vid de universitet och högskolor och de
övriga läroanstalter eller utbildningslinjer, beträffande vilka Konungen så
bestämmer, tillhandahåller staten studiemedel enligt denna förordning.

Om studiemedel för studier utom riket stadgas i 31 §.

2 §.

Studiefinansieringen handhaves av centrala studiehjälpsnämnden, studiemedelsnämnderna
och de övriga organ som Konungen bestämmer.

3 §•

Studiemedel bestå av studiebidrag och av återbetalningspliktiga studiemedel.

4 §•

Med basbelopp förstås i denna förordning basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.

Med termin förstås första eller andra hälften av ett kalenderår.

Om rätt till studiemedel

5 §■

Studiemedel utgå till svensk studerande så ock till annan studerande, som
är bosatt i riket.

Den som icke är svensk medborgare äger dock icke rätt till studiemedel,
om han bosatt sig i riket huvudsakligen i syfte att här vinna utbildning.

6 §•

Till studerande, som icke tidigare varit inskriven vid läroanstalt eller utbildningslinje
vilken omfattas av förordnande enligt 1 § första stycket, utgå
studiemedel utan föregående prövning av hans lämplighet för studierna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Till annan studerande utgå studiemedel endast om det med hänsyn till
de resultat som han uppnått måste anses sannolikt, att han kommer att
slutföra studierna inom normal tid. Vid denna bedömning skall skälig
hänsyn tagas till förhållanden av personlig natur, som kunna antagas hava
inverkat på studieresultaten.

7 §•

Studiemedel må ej utan särskilda skäl utgå för mer än sammanlagt
sexton terminer.

Ej heller må utan särskilda skäl studiemedel utgå för termin, som infaller
efter det den studerande fyllt fyrtio år.

8 §•

Studiemedel beviljas efter ansökan.

Studiemedel beviljas för högst två eller i fall, för vilka centrala studiehjälpsnämnden
så förordnar, högst'' tre terminer i sänder.

9 §•

Studiemedel beräknas för termin och utgå, i den mån ej annat följer
av 10, 11, 12, 14 eller 16 §, med sjuttio procent av basbeloppet.

10 §.

Har studerande vårdnaden om barn, som icke fyllt sexton år, eller är
han pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva
underhållsbidrag till barn, som nu sagts, förhöjes det i 9 § angivna beloppet
med barntillägg, som för varje barn utgör tolv och en halv procent av basbeloppet.

Äro makar båda berättigade till studiemedel, må dock barntillägg för
ett och samma barn utgå endast till endera av dem. Tillägget utgives till
mannen eller, om makarna äro ense därom, till hustrun.

11 §•

Det belopp som följer av 9 och 10 §§ minskas med två tredjedelar av den
del av den studerandes inkomst för terminen, som överstiger fyrtio procent
av basbeloppet, samt, om den studerande är gift och sammanbor med
maken, därjämte med en tredjedel av den del av makens inkomst för
terminen, som överstiger etthundrafyrtio procent av basbeloppet.

Såsom den studerandes inkomst räknas den inkomst som han kan antagas
komma att åtnjuta under terminen eller, om studiemedel vid ett och samma
tillfälle skola beviljas för mer än en termin, den inkomst som han kan
antagas komma att åtnjuta under terminerna, delad med antalet terminer.
Värdet av naturaförmåner uppskattas efter regler, som fastställas av Konungen.
Studiemedel och allmänt barnbidrag anses icke såsom inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Vad i andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning
av makes inkomst.

12 §.

Har den studerande förmögenhet, skall det belopp som följer av 9 och
10 §§ minskas, förutom med inkomst enligt vad därom stadgas i 11 §,
även med en femtedel av den del av förmögenheten, som överstiger fyra
gånger basbeloppet.

Är den studerande gift och sammanbo makarna, skall vad i första stycket
sägs gälla jämväl beträffande makes förmögenhet.

13 §.

Vid beräkning enligt 9—12 §§ av studiemedel tillämpas det basbelopp, som
gäller vid ingången av den termin för vilken medlen äro avsedda, eller,
om medel vid ett och samma tillfälle skola beviljas för flera terminer, det
basbelopp, som gäller vid ingången av den första av dessa.

14 §.

Äro studiemedel avsedda för studier under avsevärt mindre del av termin
än som är normalt för den utbildningslinje varom är fråga, minskas det
belopp för studiemedel som följer av 9—12 §§ i en med hänsyn härtill
skälig omfattning.

15 §.

I studiemedel, till vilka den studerande enligt 5—14 §§ äger rätt, ingår
studiebidrag med följande belopp, nämligen,

a) om han är berättigad till studiemedel motsvarande minst sjuttio procent
av basbeloppet, åttahundrasjuttiofem kronor eller,

b) om han är berättigad till studiemedel med lägre belopp, så stor del av
åttahundrasjuttiofem kronor, som svarar mot förhållandet mellan det
belopp vartill han är berättigad och sjuttio procent av basbeloppet.

Utgående studiemedel utgöra i första hand studiebidrag.

16 §.

Studerande, som till följd av vad i 11 och 12 §§ sägs ej är berättigad till
studiemedel, må likväl erhålla sådana medel, om synnerliga skäl äro därtill.

Likaså må, om synnerliga skäl äro därtill, studiemedel utgå med högre
belopp än som följer av 9—12 och 14 §§.

17 §■

För den som ej är berättigad till mer än fem procent av basbeloppet i
studiemedel bortfaller rätten till sådana medel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196''t

Om återbetalning av studiemedel

18 §.

Den som uppburit studiemedel skall medelst årliga avgifter återbetala
medlen till den del de ej utgöra studiebidrag.

19 §.

Avgift beräknas på grundval av avgiftsunderlag, avgiftsgräns och avgiftskvot.

20 §.

Avgiftsunderlaget utgör summan av

dels den återbetalningsskyldiges inkomst eller, om denna ej uppgår till
ett basbelopp, detta belopp,

dels den del av hans förmögenhet som överstiger fyra gånger basbeloppet.

Är den återbetalningsskyldige gift, förhöj es den i första stycket nämnda
summan med hälften av

dels makens inkomst,

dels den del av makens förmögenhet som överstiger fyra gånger basbeloppet.

Har den återbetalningsskyldige vid årets ingång vårdnaden om barn,
som är under tio år, minskas den summa som följer av första och andra
styckena med femtio procent av basbeloppet.

Avgiftsunderlag avrundas nedåt till närmaste hela hundratal kronor.

21 §.

Såsom gift anses vid tillämpning av 20 § den som taxeras enligt för gift
skattskyldig gällande bestämmelser.

Med inkomst förstås i nämnda paragraf den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten och med basbelopp det vid avgiftsårets ingång
gällande basbeloppet.

22 §.

Avgiftsgränsen är två gånger det i 21 § angivna basbeloppet.

23 §.

Avgiftskvoten fastställes så snart två år förflutit från utgången av det år,
under vilket den återbetalningsskyldige senast uppburit studiemedel. Kvoten
utgör summan i basbelopp av återbetalningspliktiga studiemedel, delad
med antalet år från och med det, da kvoten fastställes, till och med det, då
den återbetalningsskyldige fyller femtio år, eller, om antalet år ej uppgår
till tio, nämnda summa delad med tio.

Har den återbetalningsskyldige efter det avgiftskvot fastställts för ho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

nom ånyo uppburit återbetalningspliktiga studiemedel, förhöjes från och
med det följande året avgiftskvoten med summan i basbelopp av nämnda
medel, delad med det antal år som då återstår till utgången av det år, för
vilket han sista gången skall erlägga avgift för förut uppburna studiemedel.
Vid tillämpning av vad nu sagts skall förutsättas, att han varje år kommer
att erlägga den avgift som följer av 25 § första stycket.

Avgiftskvoten är alltid minst en tiondel.

Vid beräkning av summa, som omförmäles i första och andra styckena,
tillämpas basbeloppet vid ingången av den termin för vilken studiemedlen
utgivits. Avgiftskvot angives med tre decimaler.

24 §.

Sedan avgiftskvot fastställts skall den återbetalningsskyldige erlägga
avgift för varje år, under vilket hans avgiftsunderlag överstiger avgiftsgränsen.

Vid tillämpning av första stycket skall, om ej särskilda skäl föranleda till
annat, med år under vilket den återbetalningsskyldiges avgiftsunderlag
överstiger avgiftsgränsen, jämställas år, under vilket han icke varit bosatt
i riket.

25 §.

Avgiften utgör produkten av det vid årets ingång gällande basbeloppet
och den för den återbetalningsskyldige fastställda avgiftskvoten.

Den som hela året varit bosatt i riket är dock icke skyldig att erlägga
avgift med mer än en tiondel av avgiftsunderlaget och ej heller med mer
an en fjärdedel av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.

26 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må på ansökan av återbetalningsskyldig
avgift för visst år utgå med lägre belopp än som följer av 25 §.

27 §.

Återbetalningsskyldigheten upphör, när de avgifter som den återbetalningsskyldige
erlagt tillhopa uppgå till lika många basbelopp som de i 23 §
första och andra styckena omförmälda summorna sammanlagt utgöra. Omvandlingen
av avgift i basbelopp skall för varje år ske med tillämpning
av basbeloppet vid ingången av det år avgiften gällt.

Även om så ej följer av första stycket, skall återbetalningsskyldigheten
upphöra, när avgift erlagts för åren till och med det, under vilket den återbetalningsskyldige
fyller sextiofem år.

Avlider återbetalningsskyldig, bortfaller återbetalningsskyldigheten. Dödsboet
efter den avlidne skall dock erlägga ogulden avgift, som påförts den
avlidne för år före det, under vilket dödsfallet inträffat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964 17

28 §.

Återbetalningsskyldig må frivilligt inbetala högre belopp än som följer
av 25 §.

Frivillig inbetalning tillgodoräknas den återbetalningsskyldige på samma
sätt som avgift för året, därvid dock inbetalning, som äger rum före det år
under vilket han fyller femtio år, förhöjes med dels tre tiondels procent
för varje helt år upp till ett antal av fem, som vid inbetalningstillfället
återstår till utgången av det år, under vilket han fyller femtio år, dels
en tiondels procent för varje ytterligare återstående helt år.

29 §.

Erlägger återbetalningsskyldig, som är bosatt utom riket, ej avgift inom
föreskriven tid, är han, om ej särskilda skäl föranleda till annat, skyldig
att genast fullgöra hela sin återbetalningsskyldighet genom att utgiva det
belopp som han haft att erlägga, därest han skolat medelst frivillig inbetalning
bringa återbetalningsskyldigheten till omedelbart upphörande.

30 §.

Finnes någon, när hans återbetalningsskyldighet upphör, hava betalat
mer än han skulle hava gjort, därest de återbetalningspliktiga studiemedlen
utgjort ett lån, som vid varje tidpunkt löpt med ränta motsvarande sextio
hundradelar av normalräntan för lån från statens utlåningsfonder, skall det
överskjutande beloppet återbäras till honom.

Vid jämförelsen enligt första stycket med ett lån skall antagas, att lånet
skolat återbetalas med lika stora annuiteter fördelade på den tid under
vilken återbetalningen av studiemedlen ägt rum.

Särskilda bestämmelser

31 §.

Studiemedel må beviljas svensk medborgare för studier utom riket, därest
studierna icke med lika stor fördel kunna bedrivas vid svensk läroanstalt.

Även om så ej följer av första stycket, må studiemedel åtnjutas utom
riket, därest Konungen för vissa fall det förordnar.

32 §.

Har någon uppburit studiemedel obehörigen eller med för högt belopp
och har han insett eller bort inse detta, må vad för mycket utgått genast
återkrävas.

Avbryter någon sina studier, skall vad i första stycket sägs äga mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

svarande tillämpning beträffande uppburna studiemedel, vilka äro avsedda
för tiden efter avbrottet.

33 §.

Fordran å studiemedel kan ej överlåtas eller tagas i mät för gäld.

Rätt till studiemedel är förverkad, om medlen icke lyfts före utgången
av den termin för vilken de beviljats så ock om den studerande avlider
innan han lyft medlen.

34 §.

Ansökan om studiemedel prövas av studiemedelsnämnd eller för fall, beträffande
vilka Konungen så förordnar, av centrala studiehjälpsnämnden.

Fråga om återkrav enligt 32 § prövas av centrala studiehjälpsnämnden.

35 §.

Talan mot beslut av studiemedelsnämnd i ärende angående studiemedel
föres genom besvär hos centrala studiehjälpsnämnden.

Beslut av studiemedelsnämnd, vilket grundats på bestämmelserna i 16 §,
må upptagas till prövning av centrala studiehjälpsnämnden, ändå att beslutet
icke överklagats.

Beslut av studiemedelsnämnd länder till omedelbar efterrättelse, om ej
annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes av centrala studiehjälpsnämnden.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämndens beslut må klagan ej föras.

37 §.

Om debitering och uppbörd av avgifter förordnar Konungen med riksdagen.

Övriga föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av centrala studiehjälpsnämnden.

övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

2. Genom förordningen upphävas, i den mån ej annat följer av vad
nedan sägs,

reglementet den 15 juni 1939 (nr 290) för utdelning av räntefria lån
för universitetsstudier;

kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 676) angående statlig kreditgaranti
för lån åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen;

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

kungörelsen den 30 april 1948 (nr 210) angående statlig kreditgaranti
för lån åt den, som genomgått polisskola;

kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån med statlig
kreditgaranti; och

reglementet den 22 maj 1953 (nr 366) för utdelning av statsstipendier vid
universiteten m. fl. läroanstalter.

3. Har studerande erhållit tillstånd att åtnjuta förmån som avses i någon
av de vid 2. angivna författningarna även efter den 31 december 1964,
må beträffande honom äldre bestämmelser alltjämt tillämpas. Förmån
enligt författning som nu sagts må dock ej i något fall utgå för tid efter
den 30 juni 1965.

4. Studiemedel må ej beviljas studerande för tid, under vilken han på
grund av vad i 3. stadgas åtnjuter förmåner enligt äldre bestämmelser.

5. För återbetalning av lån, som utlämnats enligt någon av de vid 2.
nämnda författningarna skola äldre bestämmelser alltjämt äga tilllämpning.

6. Garantilån jämlikt kungörelsen den 11 oktober 1946 angående statlig
kreditgaranti för lån åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig
examen, ävensom garantilån jämlikt kungörelsen den 30 april 1948 angående
statlig kreditgaranti för lån åt den, som genomgått polisskola, må
även framdeles beviljas för studieskulder, vilka avse studier före den 1
januari 1965.

7. Vid tillämpning av 7 § första stycket i förordningen skall med termin,
för vilken den studerande uppburit studiemedel, jämställas termin, för
vilken han erhållit stipendium eller lån enligt någon av de vid 2. angivna
författningarna.

8. Är studerande skyldig att erlägga ränta å lån, som utlämnats enligt någon
av de vid 2. nämnda författningarna, må när studiemedel beviljas honom,
det belopp, vartill han är berättigad enligt 9—14 §§ i förordningen,
överskridas med så mycket som svarar mot den ränta, som förfaller till
betalning under tid för vilken studiemedlen äro avsedda.

9. Avlider någon, som erhållit lån med stöd av någon av de vid 2. nämnda
författningarna, innan lånet återbetalats, skall den del av lanet, som vid
tiden för dödsfallet ej förfallit till betalning, avskrivas.

10. De ytterligare föreskrifter, som erfordras i samband med införandet
av denna förordning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 april 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga om studiesocialt
stöd till studerande ungdom samt anför.

De statliga studiesociala förmånerna utgör ett komplement och ett stöd
till den institutionella reformpolitiken på utbildningens område. Det anspråket
måste ställas på statens studiehjälp till studerande ungdom att den
i förening med en utbyggnad av utbildningsväsendet medverkar till att så
många som möjligt kan få den utbildning för vilken de har intresse och
fallenhet.

Det nuvarande, rikt nyanserade studiesociala systemet har inte tillkommit
i ett sammanhang. Det har vuxit fram i etapper under flera decennier.
Successivt har nya former av bidrag, stipendier och lån införts. Hjälpformerna
har undan för undan förbättrats och gjorts tillgängliga för allt fler.

Det samlade resultat som uppnåtts på de partiella reformernas väg är
betydande. Metoden med partiella reformer har emellertid fört till att vi i
dag har ett studiesocialt system med en mångfald olika stödformer och en
administration som riskerar att bli tungrodd. En rationalisering av systemet
är alltså påkallad. Alltjämt finns också behov av en kraftig förstärkning
och en väsentligt ökad effektivitet hos samhällets studiesociala åtgärder.

1959 tillkallades en utredning, studiesociala utredningen'', för att verkställa
en översyn av de studiesociala åtgärderna på den högre utbildningens
område, och 1962 fick en annan utredning, studiehjälpsutredningen1 2,

1 Ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsrådet Olof Palme, ordförande, dåvarande
ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, filosofie licentiaten Lennart Bodström,
filosofie licentiaten Håkan Berg, ledamoten av garantilånenämnden Hans Håkansson, ordföranden
i Svenska träindustriarbetareförbundet Yngve Persson, sekreteraren i Tjänstemännens
centralorganisation, numera byråchefen Per-Erik Rönquist samt direktören i Sveriges akademikers
centralorganisation Bertil Östergren.

2 Ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsrådet Olof Palme,''ordförande, budj^sej^ret®raren
Bo Jonas Sjönander, rektorn Gunnar Wernberg och t. f. statssekreteraren Lars -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år W6b

ett motsvarande uppdrag beträffande studerande vid gymnasier, yrkesskolor,
folkhögskolor och dylika utbildningsanstalter.

Studiehjälpsutredningen redovisade i september 1963 sitt arbete i betänkandet
Bättre studiehjälp (SOU 1963:48). Utredningen föreslår införandet
av ett nytt studiehjälpsreglemente för de grupper som omfattats av dess
arbete. Förslaget innebär, förutom en förenkling av det nuvarande systemet,
en kraftig förstärkning av förmånerna och en väsentlig utökning av
antalet studerande som kan komma i åtnjutande av förmåner.

Studiesociala utredningen överlämnade under hösten 1963 betänkandena
Akademikernas skuldsättning (SOU 1963:44) och Studentrekrytering och
studentekonomi (SOU 1963: 53) med visst bakgrundsmaterial för en kommande
studiesocial reform. I december 1963 framlade utredningen i betänkandet
Rätt till studiemedel (SOU 1963: 74) ett förslag till lag om finansiering
av högre studier. Förslaget innefattar en helt ny stödform som skall
stå öppen inte bara för universitets- och högskolestuderande utan också för
åtskilliga andra grupper.

över studiehjälpsutredningens betänkande har, efter remiss, yttranden
avgivits dels av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statskontoret,
riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, studiehjälpsnämnden, garantilånenämnden,
överståthållareämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Blekinge, Västmanlands och Västernorrlands län, skoladministrativa
utredningen, socialpolitiska kommittén, gymnasieutredningen, dels av
fullmäktige i riksbanken, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund gemensamt, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Målsmännens riksförbund, Svenska omnibusägareförbundet,
Högerns kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund,
Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund gemensamt,
Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (SSU), Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges
liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Sveriges
skolkamerala förening, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Blivande
lärares riksförbund, Sveriges elevers centralorganisation (SECO) och Tekniska
läroverkens elevförbund (TLE). Vidare har en särskild skrift inkommit
från Birgitta Wånéus m. fl. för elevkåren vid Slöjdföreningens skola i
Göteborg.

över sludiesociala utredningens betänkande Rätt till studiemedel har remissyttranden
avgivits dels av statskontoret, riksrevisionsverket, statistiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 106i

centralbyrån, försäkringsinspektionen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, universitetskanslersämbetet, överstyrelsen för
de tekniska högskolorna, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
överbefälhavaren, statens institut för folkhälsan, Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, överståthållareämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västerbottens
län, styrelsen för farmaceutiska institutet, styrelsen för skogshögskolan,
styrelsen för lantbrukshögskolan, styrelsen för veterinärhögskolan,
styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg,
styrelsen för sydsvenska socialinstitutet, styrelsen för socialinstitutet i
Umeå, styrelsen för sjukgymnastinstitutet i Stockholm, styrelsen försjukgymnastinstitutet
i Lund, direktionen för gymnastiska centralinstitutet, styrelsen
för journalistinstitutet i Stockholm, styrelsen för journalistinstitutet i Göteborg,
styrelsen för musikaliska akademien, styrelsen för akademien för de fria
konsterna, styrelsen för Dramatiska teaterns elevskola, styrelsen för Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, styrelsen för statens institut för
högre utbildning av sjuksköterskor, styrelsen för statens sjuksköterskeskola
i Stockholm, styrelsen för statens sjuksköterskeskola i Göteborg, styrelsen
för statens sjuksköterskeskola i Norrköping, styrelsen för centralskolan för
specialutbildning av barnsjuksköterskor, styrelsen för barnmorskeläroanstalten
i Göteborg, styrelsen för statens brandskola, styrelsen för statens
skogsmästarskola, garantilånenämnden, studiehjälpsnämnden, generalpoststyrelsen,
försvarets civilförvaltning, socialpolitiska kommittén, 1962 års
utredning angående sjuksköterskeutbildningen, gymnasieutredningen, 1960
års lärarutbildningssakkunniga, 1963 års universitets- och högskolekommitté,
1963 års forskarutredning, yrkesutbildningsberedningen, skogsbrukets
yrkesutbildningskommitté, utredningen rörande mejeriundervisningen,
veterinärhögskoleutredningen, dels av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
styrelsen för Göteborgs orkesterförening, styrelsen för stadsteatern
Norrköping-Linköping, styrelsen för Ericastiftelsen, styrelsen för grafiska
institutet, styrelsen för institutet för högre reklamutbildning, styrelsen
för Västkustens ungdomsskola i Ljungskile, styrelsen för sociala barnavårdsseminariet,
direktionen för Svenska diakonsällskapet, styrelsen för
Svenska Dalcrozeseminariet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges förenade studentkårer, Blivande lärares riksförbund,
Tekniska läroverkens elevförbund, elevkåren vid konsthögskolan, Högerns
ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund,
Centerns studentförbund, Sveriges liberala studentförbund,
Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Sveriges kristliga studentrörelse,
Sveriges fria kristliga studentförening, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund
och Fredrika-Bremer-förbundet.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från underlydande
organ in. fl.

I vissa delar berör utredningarnas förslag frågor av den natur, att de inte
torde kräva något ställningstagande från riksdagens sida. För sammanhangets
skull kommer i det följande även sådana frågor att behandlas, men
endast mera översiktligt.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till närmare behandling.

Det nuvarande studiesociala systemet

Varje barn som är bosatt i Sverige har rätt och skyldighet att delta i
undervisning i grundskola eller annan godkänd skola. Skolplikten upphör
utom i vad avser vissa specialskolor senast med utgången av vårterminen det
år då barnet fyller 16 år.

Den som fortsätter sin utbildning efter skolpliktens upphörande kan i
regel av staten få bidrag eller lån till sina utbildningskostnader. Bestämmelserna
härom är splittrade på ett stort antal författningar, och förmånerna
varierar avsevärt beroende på utbildningens art och den studerandes
ålder, hemort, ekonomiska förhållanden m. m.

Det är inte möjligt att här lämna en fullständig redogörelse för alla former
av studiestöd, som förekommer på alla olika utbildningsvägar. Utanför
ramen för denna framställning faller bl. a. utbildnings- och omskolningsbidragen
åt arbetslösa och handikappade. Likaså lämnas åsido de
licentiand- och doktorandstipendier som förekommer inom den högre utbildningen.

Sådana former av studiestöd som särskilda hälsovårds- och bostadsförmåner
för studerande förbigås helt.

De författningar som här skall behandlas fördelar sig i stort sett på två
komplex, varav det ena gäller studiehjälpen till elever i grundskola, gymnasier,
yrkesskolor m. fl. läroanstalter och det andra gäller studiestödet
till studerande vid universitet och högskolor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196i

Gällande bestämmelser

Studiehjälpen till elever i grundskola, gymnasier, yrkesskolor m. fl. läroanstalter Det

stora flertalet studerande under denna rubrik går in under 1958 års
allmänna studiehjälpsreglemente (nr 326; ändr. 1959:356, 1960:203,
1961:292, 1961:630, 1962:477 och 1963:272). Reglementet gäller för
grundskolan, realskolor, flickskolor, gymnasier, yrkesskolor, folkhögskolor,
lärar- och fackutbildningsanstalter, vissa utbildningsanstalter för vuxna
samt för vissa korrespondensstudier.

Förmånerna enligt reglementet består av allmänt och särskilt studiebidrag,
stipendier av olika slag samt lån ur allmänna studielånefonden.
Allmänt studiebidrag kan i princip utgå vid alla läroanstalter som överhuvudtaget
omfattas av reglementet under förutsättning att utbildningen
är anordnad i form av heltidsundervisning. Lånen ur allmänna studielånefonden
har en liknande generell karaktär; de kan dock utgå även till den
som deltar i deltidsundervisning. Övriga förmåner är förbehållna eleverna
vid vissa angivna läroanstalter eller typer av läroanstalter.

I praktiken användes reglementets förmåner i olika kombinationer, var
och en avpassad efter en viss elevkategori.

Den statliga studiehjälpen är, såsom förut antytts, i princip avsedd att
sättas in först när skolplikten upphört. Avsteg från denna princip har
emellertid gjorts såtillvida som skolpliktiga elever i årskurserna 8 och 9
i grundskolan enligt studiehjälpsreglementet kan erhålla ett behovsprövat
stipendium å högst 75 kronor i månaden.

Elever i realskolor, gymnasier och därmed jämförliga
läroanstalter kan enligt reglementet komma i åtnjutande av såväl
allmänt och särskilt studiebidrag som stipendium. De kan i undantagsfall
även få lån ur allmänna studielånefonden.

Det allmänna studiebidraget är ett generellt bidrag om 50 kronor i månaden
under läsårets nio månader. Bidraget utgår utan särskild prövning
av elevens behov av ekonomiskt stöd eller av hans lämplighet för den valda
utbildningen. För bidraget gäller emellertid vissa åldersgränser. Det utges
salunda endast från och med kvartalet efter det varunder eleven fvller
16 år till och med det kvartal varunder han fyller 18 år.

Särskilt studiebidrag är en sammanfattande benämning på flera former
av studiehjälp, vilka har det gemensamt att de står öppna för elever som
inte kan få sin utbildning i hemorten eller dess närhet. Inte heller detta
bidrag är behovsprövat eller förknippat med villkor i fråga om studielämplighet.
Särskilt studiebidrag beviljas dock i regel ej för förnyad genomgång
av samma årskurs eller för genomgång av annan motsvarande årskurs. Bidraget
utgår ej till elev vars uppförande eller ordning ger anledning till
allvarligare anmärkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

Reglementet skiljer på inackorderade elever och elever som företar dagliga
resor mellan hemorten och skolan. Inackorderad elev får särskilt studiebidrag
i form av ersättning för kost och logi. Ersättningens storlek beror
bl. a. på elevens ålder. Intill utgången av det kvartal under vilket eleven
fyller 18 år betraktas han enligt reglementet såsom yngre elev och därefter
såsom äldre elev. Yngre elev får bidrag till sin inackordering med
högst 60 kronor i månaden och äldre elev med högst 75 kronor i månaden.

Elev, som företar dagliga resor mellan hemorten och skolan, kan få särskilt
studiebidrag i form av ersättning för resekostnader samt kostnader för
frukostmål och för en extra måltid efter skoldagens slut.

Ersättning för resekostnader utgår under förutsättning dels att eleven
bor i annan kommun än där skolan är belägen, dels att avståndet mellan
hemmet och skolan är minst 4 kilometer, dels slutligen, att reseutgiften,
beräknad efter billigaste färdsätt, uppgår till minst 12 kronor i månaden.
Ersättningen uppgår till det belopp i fulla kronor, varmed utgiften överstiger
10 kronor i månaden, dock högst till 40 kronor i månaden för yngre elev och
50 kronor i månaden för äldre elev.

Ersättningen för kostnader för frukostmål (som utgår om fri skolfrukost
ej är anordnad vid skolan) utgör högst 14 kronor i manaden för yngre elev
och högst 15 kronor i månaden för äldre elev. Motsvarande belopp är 6
resp. 7 kronor i fråga om ersättning för extra maltid efter skoldagens slut.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att trafikanordnare enligt särskilda
regler kan erhålla ersättning av studiebidragsmedel för skoltåg eller
skolbuss, om kostnaderna för tåget eller bussen — per elev räknat — överstiger
intäkterna enligt gällande taxor.

Stipendium är till skillnad från allmänt och särskilt studiebidrag en
behovsprövad förmån. Stipendium kan beviljas elev som visat god lämplighet
för vald utbildning och vars uppförande eller ordning ej ger anledning
till allvarlig anmärkning. Maximibeloppet för stipendium är 75 kronor i
månaden för yngre elev och 100 kronor i månaden för äldre elev. Dessutom
kan för inackorderad elev tillkomma stipendium i form av bidrag till högst
sex resor per läsår mellan hemorten och skolan.

Vid den behovsprövning som företas i stipendieärenden skall hänsyn
tagas till elevens och hans föräldrars ekonomiska förhållanden, antalet
syskon under 18 år samt storleken av de stipendier och övriga medel, som
står till elevens förfogande under den tid för vilken stipendiet är avsett.
För behovsprövningen användes tabeller, där olika faktorer av betydelse
poängsatts.

I praxis kan elev endast undantagsvis få stipendium om föräldrarnas inkomster
uppgår till eller överstiger 20 000 kronor om året, och maximalt stipendium
brukar ej beviljas om föräldrarnas inkomster uppgår till eller överstiger
10 000 kronor om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

Beträffande vuxna elever bortses i praxis vid stipendiegivningen från
föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Såsom nämnts kan elever i realskolor och gymnasier undantagsvis få lån
ur allmänna studielånefonden. Enligt reglementet får lån beviljas nu ifrågavarande
elever endast om de har försörjningsplikt eller om ömmande skäl
föreligger. Såsom allmänt villkor för erhållande av lån gäller eljest, att den
sökande skall vara i behov av ekonomisk hjälp.

Lån ur allmänna studielånefonden kan enligt reglementet utgå med högst
2 500 kronor om året eller, i vissa fall, 3 500 kronor om året. För dylikt lån
kräves ingen säkerhet, och lånet är räntefritt intill tredje året efter det då
låntagaren var berättigad att lyfta den sista delen av lånet. Därefter utgår
ränta med f. n. 2% %. Amorteringstiden är högst 15 år.

Elever i yrkesskolor kan i princip komma i åtnjutande av samma
förmåner som gymnasiernas elever. För deltagare i yrkesskolekurs vilken
omfattar mindre än två läsår gäller dock avvikande bestämmelser dels om
det särskilda studiebidragets storlek vid inackordering, dels om stipendiet
i form av resebidrag. Särskilt studiebidrag utgår, vid inackordering i elevhem,
med 30 resp. 40 kronor i månaden beroende på elevens ålder och, vid
annan inackordering, med högst 50 resp. 65 kronor i månaden för yngre
resp. äldre elev. Stipendium i form av resebidrag utgår till nu ifrågavarande
elever för högst fyra resor per läsår mellan hemorten och skolan. För allmänt
och särskilt studiebidrag gäller såsom villkor att studierna omfattar
minst fyra månader.

Yrkesskoleeleverna har förmånen att kunna få stipendier utan föregående
prövning av studielämpligheten. Behovsprövning skall däremot ske
på vanligt sätt.

Yrkesskoleelev som uppbär lärlingslön eller annan arbetsersättning under
kurstiden får sin studiehjälp reducerad med hänsyn härtill.

Beträffande elever i folkhögskolor tillämpas samma regler som
för deltagare i yrkesskolekurs vilken omfattar mindre än två läsår. Det är
att märka att stipendium utgår vid folkhögskolekurs som varar minst fyra
veckor. Stipendium i form av bidrag till resor mellan hemorten och skolan
avser vid vinterkurser högst fyra resor och vid andra kurser, som varar
minst fyra månader, högst två resor.

För elever i lärar- och fackutbildningsans talter är
förhållandena helt annorlunda än för tidigare berörda kategorier. Dessa elever
är i allmänhet över 18 år, och de kan alltså i regel ej få allmänt studiebidrag.
Särskilt studiebidrag eller stipendium av det slag som utgår till
bL a. gymnasieelever kan inte komma i fråga. Den studiehjälp som står
dem till buds är väsentligen lån ur allmänna studielånefonden. I vissa fall
tillkommer s. k. stipendier till låntagare. Stipendierna, som är behovsprövade,
varierar med utbildningens art och elevens ålder: elev vid lärarutbildningsanstalt
kan få högst 960 kronor i stipendium per läsår (yngre elev

Kungl. Maj:ts proposition nr i38 år 1964

högst 800 kronor), och elev vid fackutbildningsanstalt högst 100 kronor
i månaden (yngre elev högst 75 kronor).

I stort sett jämställda i studiehjälpshänseende med lärarutbildningsanstalternas
elever är eleverna vid gymnasierna för vuxna, statens
kompletteringsgymnasium och de statsunderstödda
kvällsgymnasierna. Den som bedriver studier vid dylik
utbildningsanstalt kan i studiernas slutskede såsom engångsbelopp få ett
särskilt, behovsprövat stipendium om högst 2 000 kronor.

För korrespondensstudier finns en särskild stödform i brevskolestipendierna.
Dessa stipendier, som utgör ett bidrag till kostnader för
kursavgift, är både lämplighets- och behovsprövade.

Studiehj älpsreglementets förmåner kan tilldelas inte bara svenskar utan
även utlänningar. Utlänning som vistas i riket huvudsakligen i syfte
att här erhålla utbildning för att därefter återvända till hemlandet kan
dock ej få studiehjälp.

Studiehjälp kan under vissa förutsättningar beviljas för studier i
annat nordiskt land. Särskilt studiebidrag för inackordering utgår
i dylikt fall med högst 75 kronor i månaden för yngre elev och högst
100 kronor i månaden för äldre elev. Den som studerar i annat nordiskt
land än Sverige kan få stipendium i form av resebidrag för högst fyra resor
per läsår mellan hemorten och skolan.

Administrationen av studiehjälpen enligt studiehj älpsreglementet
vilar lokalt på skolstyrelserna och läroanstalternas rektorer. De lokala
organen har till uppgift bl. a. att besluta om allmänt och särskilt studiebidrag.

Sammanhållande central myndighet är studiehjälpsnämnden. Beslut om
lån och stipendium meddelas i regel av studiehj älpsnämnden, som också
i flertalet ärenden tjänstgör som besvärsmyndighet vid klagan över skolstyrelses
eller rektors beslut. Beträffande folkhögskolorna har dock skolöverstyrelsen
anförtrotts vissa funktioner som centralmyndighet. Motsvarande
gäller beträffande yrkesskolor i allmänhet överstyrelsen för yrkesutbildning
och beträffande lantbrukets yrkesskolor lantbruksstyrelsen. Lån
ur allmänna studielånefonden förvaltas av generalpoststyrelsen.

Enligt studiehj älpsreglementet skall studiehj älpsnämnden bestå av minst
sju, av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter med kunskaper och erfarenheter
beträffande såväl allmänna sociala förhållanden som speciella utbildningsförhållanden.
Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna att vara ordförande i
nämnden.

Nämnden äger uppdra åt ordföranden att ensam eller i förening med
annan ledamot handlägga brådskande ärenden som ej är av principiell
natur eller eljest av större betydelse. I praxis beslutar ordföranden i en
mängd löpande ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

För eleverna vid vissa lantbruksundervisningsanstalter och skogsskolor
gäller särskilda regler om studiehjälp enligt kungörelsen den 30 juni 1953
angående statlig studiehjälp åt elever vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
m. m. (nr 515: ändr. 1955:150, 1956:256 och 1957:615) samt
Kungl. brev den 13 november 1953 angående statlig studiehjälp åt elever
vid statens skogsskolor och Kungl. brev den 16 maj 1958 angående statlig
studiehjälp åt elever vid Värmlands och Örebro läns skogsskola i Gammelkroppa.

Studiestödet till studerande vid universitet och högskolor

Studiestödet till studerande vid universitet och högskolor ges dels i form
av statliga s. k. naturastipendier samt räntefria lån från statens lånefond
för universitetsstudier, dels i form av statlig kreditgaranti för i banker och
andra kreditinrättningar upptagna lån. Kreditgaranti avser antingen lån,
som upptagits under studietiden för att finansiera den studerandes uppehälle,
eller lån, som upptagits efter avslutade studier i syfte att underlätta
en lämplig amortering av studieskulder som vederbörande ådragit sig. Den
förra formen av lån med kreditgaranti brukar benämnas garantilån och
den senare akademikerlån.

De berörda studiesociala förmånerna regleras av reglementet den 22 maj
1953 för utdelning av statsstipendier vid universiteten m. fl. läroanstalter
(nr 366; ändr. 1954:419, 1957:493, 1960:406, 1962:432 och 1963:277),
reglementet den 15 juni 1939 för utdelning av räntefria lån för universitetsstudier
(nr 290; omtryckt 1956:578; ändr. 1960:407, 1961:290, 1962:359
och 1963: 276), kungörelsen den 16 juni 1950 angående studielån med statlig
kreditgaranti (nr 469; ändr. 1954:420, 1956:260, 1956:579, 1960:405,
1961:295, 1962:357 och 1963:275) samt kungörelsen den 11 oktober 1946
angående statlig kreditgaranti för lån åt den, som avlagt akademisk eller
därmed jämförlig examen (nr 676; ändr. 1956:580 och 1961:289). Innebörden
av dessa författningar är i huvuddrag följande.

Naturastipendier utdelas till studerande vid universitet, högskolor
och vissa andra särskilt angivna läroanstalter för högre utbildning.
Stipendierna består av förmåner av fri kost och fri bostad. De brukar dock
numera i regel omvandlas i ett kontantbelopp.

Stipendierna utdelas för högst ett läsår i sänder. Varje stipendium innefattande
fulla förmåner har f. n. ett genomsnittligt värde av 2 780 kronor
per läsår. Stipendium kan utgå till samme studerande under högst 1—3
läsår beroende på vid vilken läroanstalt han studerar. Principen är att hälften
av den normala studietiden skall kunna täckas av stipendier.

Stipendier kan författningsenligt endast tilldelas obemedlad studerande
med god studiebegåvning.

Den sålunda föreskrivna ekonomiska behovsprövningen sker under hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

synstagande till såväl föräldrarnas som den sökandes egen och, i förekommande
fall, hans makes ekonomiska förhållanden. I praxis anses en till
statlig inkomstskatt taxerad inkomst hos föräldrarna av omkring 25 000
kronor eller mer (praxis är något olika på olika studieorter) utesluta sökanden
från stipendium. Förutom inkomst beaktas även andra faktorer såsom
förmögenhet, familjens bostadsförhållanden och antalet barn.

Har sökanden själv en inkomst motsvarande minst lönen för en tredje
universitetsamanuens eller f. n. omkring 5 750 kronor om året i dyrortsgrupp
5, anses han inte kunna komma i fråga för stipendium. Diskvalificerande
anses i allmänhet också en förmögenhet hos sökanden överstigande
6 000 kronor.

Är sökanden gift och överstiger hans makes inkomster 10 000 kronor om
året kan han i allmänhet ej få stipendium. Gränsbeloppet sänkes om maken
har förmögenhet och höjes om maken är skuldsatt eller har barn att
försörja.

Kravet på god studiebegåvning tolkas så att eu nyinskriven studerande
måste ha i genomsnitt Ba i sitt studentbetyg för att stipendium skall kunna
utgå. Den som en gång erhållit stipendium får nytt stipendium, om han
fullgjort normal studieprestation. I allmänhet innebär detta, att stipendiaten
måste ha hållit den studietakt som är förutsedd i vederbörande kursplan.
Från denna regel görs dock vissa avvikelser, bl. a. när det är fråga
om studier i läroämne som erfarenhetsmässigt fordrar lång studietid.

Räntefria lån är tillgängliga för studerande inom samma krets av
läroanstalter som naturastipendier. Lån beviljas för högst ett år i sänder.
Lånetaket är 2 500 kronor för år, men i särskilda fall kan lånebeloppet dock
höjas till 3 500 kronor för år. Räntefriheten är begränsad att gälla t. o. in.
andra året efter det låntagaren varit berättigad att lyfta sista delen av senast
beviljat lån. Därefter utgår ränta med 2% %.

Räntefritt lån kan utgå under hela studietiden. Den som åtnjuter naturastipendium
brukar enligt praxis inte få låna mer än högst 1 000 kronor
per år.

Låntagaren skall återbetala lånen enligt en för honom fastställd amorteringsplan.
Lånen skall i sin helhet vara återbetalda före utgången av femtonde
året efter det då lån senast beviljades. Om låntagaren inte fullgör
sina förpliktelser kan lånen i sin helhet uppsägas till omedelbar betalning.

Avlider låntagaren innan lånen slutbetalats kan Kungl. Maj :t, om ömmande
skäl föreligger, helt eller delvis befria dödsboet från återbetalningsskyldighet.

Räntefritt lån kan författningsenligt endast beviljas obemedlad eller
mindre bemedlad studerande med god studiebegåvning. Praxis i fråga om
den ekonomiska behovsprövningen skiftar i viss mån från studieort till
studieort. I Uppsala och Lund tillämpas samma principer som vid utdel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

ning av naturastipendier, men i Stockholm och Göteborg är behovsprövningen
något mindre snäv för räntefritt lån än för naturastipendium.

Villkoret i fråga om studiebegåvning tillämpas på samma sätt som motsvarande
villkor när det gäller naturastipendium.

Garantilån förekommer vid huvudparten av de utbildningsanstalter
som omfattas av systemet med naturastipendier och räntefria lån.
Garantilån tilldelas dock, i motsats till vad som gäller i fråga om naturastipendier
och räntefria lån, ej studerande vid skolor för högre konstnärlig
utbildning.

För garantilånen gäller inte något formellt lånetak. Ett normalbelopp
för studerande, som ej bor hemma hos föräldrarna, är i praxis 5 800 kronor
för år, och för hemmaboende studerande är motsvarande belopp 4 800
kronor för år. För gifta studerande tillämpas högre belopp än de nu nämnda.
Skall den studerande betala ränta på studieskulder eller önskar han bedriva
studier även på sommaren eller företa en studieresa kan detta stundom
beaktas vid långivningen.

Lånen är amorteringsfria under studietiden. De utlämnas utan annan
säkerhet än den statliga garantin och mot en ränta som fastställes av
Kungl. Maj :t med hänsyn till det allmänna ränteläget. F. n. är räntan
5 %. Låntagare, som försummar att betala ränta eller amortera, riskerar
uppsägning av lånet. I ömmande fält kan Kungl. Maj :t helt eller delvis befria
låntagaren från hans förpliktelser.

Garantilån kan endast beviljas den som är i behov av studiekredit,
gjort sig känd för skötsamhet och ådagalagt studielämplighet.

Vid bedömandet av behovet av studiekredit beaktas även föräldrarnas
ekonomiska situation, men lån vägras endast om föräldrarna har mycket
hög inkomst (över 100 000 kronor om året) eller betydande förmögenhet
(över 250 000 kronor). Behovsprövningen med hänsyn till studerandens
egen ekonomi är mycket fri. Principen är att en inkomst som sammanfaller
med eller överstiger det belopp som anses erforderligt för att täcka
studiekostnaderna diskvalificerar sökanden.

Lånesökandens studielämplighet skall anses ådagalagd om han har Ba
i genomsnittligt studentbetyg eller motsvarande. Lägre genomsnittsbetyg
kan dock godtagas, om sökanden visat specialbegåvning eller eljest särskilda
omständigheter stöder antagandet att han skall kunna bedriva sina studier
med framgång. Nytt lån kan beviljas om låntagaren bedrivit sina studier
med omsorg och framgång.

Akademikerlånen är avsedda för dem som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen. Kretsen av personer som kan erhålla dessa
lån är vidare än den inom vilken naturastipendier, räntefria lån och garantilån
kommer i fråga.

Syftet med ett akademikerlån är att för låntagaren underlätta en plan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

mässig amortering under lämplig tid av ådragna studieskulder. Författningarna
fastställer inte något lånetak. I tillämpningen får göras en avvägning
av vilket lånebelopp som i varje särskilt fall kan vara rimligt
med hänsyn dels till den utbildning som genomgåtts, dels till de förutsättningar
lånesökanden har att i framtiden uppfylla förpliktelser som låntagare.

I fråga om säkerhet, ränta, uppsägning m. m. gäller samma bestämmelser
som för garantilån.

De nu berörda studiesociala förmånerna utom akademikerlån kan komma
inte bara svenskar utan även i Sverige bosatta utlänningar till del,
dock ej utlänningar som vistas i riket huvudsakligen i syfte att här få utbildning.

I författningarna om naturastipendier, räntefria lån och garantilån har
intagits bestämmelser om att studerande som avser att bedriva för sin utbildning
betydelsefulla studier vid läroanstalt utom riket på särskild
ansökan må erhålla tillstånd att disponera stipendiet eller lånet för
dylikt ändamål. Dylika tillstånd förekommer dock tämligen sparsamt.

Författningen om akademikerlån innehåller inga särskilda bestämmelser
om studieskulder som har samband med studier utomlands. I praxis prövas
från fall till fall frågan om beviljandet av akademikerlån till den som
avlagt utländsk akademisk examen med hänsyn till examens omfattning
och kvalitet.

Den lokala administrationen av studiestödet till universitetsstuderande
in. fl. handhas av statsstipendienämnderna i Stockholm, Göteborg,
Uppsala och Lund. Nämnderna prövar frågor angående naturastipendier,
räntefria lån och garantilån.

Sammanhållande central myndighet är garantilånenämnden. Garantilånenämnden
beviljar akademikerlån.

Förvaltningen av de räntefria lånen handhas i huvudsak av generalpoststyrelsen.

Garantilånenämnden består av sex, av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter.
Av ledamöterna bör två företräda allmänna intressen, två vara särskilt
förtrogna med frågor rörande studiekredit och två besitta god kännedom
om förhållandena på akademiska och därmed jämförliga studieområden.

I själva nämnden upptages väsentligen ärenden som är svårbedömda
eller av principiell betydelse. I andra ärenden utövas nämndens beslutanderätt
i regel av ordföranden och sekreteraren.

Vissn särskilda former av studiestöd

Enligt kungörelsen den 29 juni 1945 angående lån från värnpliktslånefonden
(nr 494; ändr. 1947:258 och 1960:241) må lån ur värnpliktslånefonden
utgå dels till värnpliktiga, som helt eller delvis undergått utbildning

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196U

till värnpliktig officer eller underofficer eller till reservofficer, dels till
värnpliktiga, som skadats till följd av olycksfall eller ådragit sig sjukdom
under militärtjänstgöring. Dessa lån är avsedda för yrkesutbildning och
för underlättande av övergång till annan verksamhet.

Värnpliktslån beviljas med lägst 200 kronor och högst 5 000 kronor i ett
för allt. Lånet lämnas utan säkerhet och utan ränta. Amortering skall ske
inom tio år från det lånet beviljades. Försummelse från låntagarens sida
kan föranleda uppsägning. I ömmande fall kan lån helt eller delvis avskrivas.

Såsom allmänt villkor för erhållande av värnpliktslån gäller att sökanden
skall vara i behov av kredit. Lån beviljas, såsom framgått, ej blott för
universitetsstudier utan även för utbildning på lägre nivå.

Det är att märka att ett av motiven för värnpliktslånens införande varit
en önskan hos statsmakterna att stimulera rekryteringen till befälsutbildning.

Beslutande myndighet i ärenden rörande värnpliktslån är försvarets
civilförvaltning. Förvaltningen av beviljade lån omhänderhas av riksbanken.

Ytterligare bör här nämnas kungörelsen den 30 april 19b8 angående statlig
kreditgaranti för lån åt den, som genomgått polisskola (nr 210). På
grund av bestämmelserna i denna kungörelse kan den, som genomgått
polisskola, få lån motsvarande akademikerlånen. En skillnad i jämförelse
med akademikerlånen är att amorteringstiden ej får vara längre än tio år.

Enligt kungörelsen den 2 juni 1961 om avskrivning av lån för studier
(nr 384) efterskänkes numera för alla som erhållit lån i någon av de former
som tidigare behandlats — lån ur allmänna studielånefonden, lån ur
statens lånefond för universitetsstudier, garantilån, akademikerlån, värnpliktslån
eller polislån — en viss del av lånet. Vid första amorteringstillfället
avskri ves 25 % av studieskulden.

Kostnader

För att belysa den ekonomiska innebörden av det nuvarande studiesociala
systemet skall här, huvudsakligen i tabellform, lämnas några uppgifter om
förekomsten under budgetåret 1962/63 av studiesociala förmåner bland eleverna
vid olika slag av läroanstalter och om kostnaderna för dessa förmåner.

De samlade utgifterna för studiebidrag till elever i realskolor, gymnasier
och yrkesskolor in. fl. läroanstalter uppgick under budgetåret 1962/63 till
drygt 125 miljoner kronor.

Vid lärarutbildningsanstalterna fick under samma tid omkring 5 500 elever
lån om sammanlagt 11 500 000 kronor och omkring 2 000 stipendier om
sammanlagt 1 200 000 kronor. Motsvarande siffror för fackutbildningsan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Tabell 1. Förekomsten av studiebidrag och stipendier vid gymnasier m.fl. läroanstalter
1962/63 (i procent av antalet elever)

Skolform	Allmänt studiebi- drag	Bidrag t. inackor-dering	Resebi- drag	Frukost- bidrag	Bidrag till extramål	Stipen- dium
Grundskolans årskurs 8—9 .	16		6			31
Realskolor, flickskolor, all-männa gymnasier........	44	7	29	14		15
Tekniska gymnasier........	27	41	16	7	• • ''	30
Handelsgymnasier.........	50	26	21	9	—	27
Centrala verkstadsskolor . ..	63	67	17	17	5	74
Övriga yrkesskolor.........	39	17	20	16	2	40
Lantbrukets yrkesskolor....	29	85				50
Folkhögskolor.............	18	94	4	5	2	72

stalterna var inemot 12 000 lån om sammanlagt 18 400 000 kronor och omkring
5 600 stipendier om sammanlagt 2 800 000 kronor.

De studiesociala förmånerna vid universitet och högskolor under budgetåret
1962/63 framgår av denna tabell.

Tabell 2. Antal beviljade stipendier och lån vid universiteten m.fl. läroanstalter

1962/63

Stödform	Antal beviljade	•• . \i '' »i • ; \ Belopp (mkr)	I procent av an-talet närvarande (alt. nyinskrivna)
	9 045	25,2	42l
	12 100	18,2	27=
	22 046	68,3	502
	545	7,7
Allmän avskrivning.................	5 112	10,4

1 av de nyinskrivna

2 av de närvarande

För budgetåret 1963/64 har till studiesociala ändamål anvisats sammanlagt
172 305 000 kronor på driftbudgeten och 31 100 000 kronor på kapitalbudgeten.

Av anslagen på driftbudgeten avser 145 280 000 kronor studiebidrag och
stipendier till elever i realskolor, gymnasier, yrkesskolor in. fl. läroanstalter
och 26 270 000 kronor naturastipendier åt studerande vid universitet och
högskolor.

Av investeringsanslagen på kapitalbudgeten avser 15 300 000 kronor allmänna
studielånefonden, 15 300 000 kronor statens lånefond för universitetsstudier
och 500 000 kronor värnpliktslånefonden.

Bihnng till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

Vissa undersökningar rörande rekryteringen till högre

utbildning m. m.

Under senare år har på uppdrag av studiehjälpsutredningen, studiesociala
utredningen och gymnasieutredningen utförts ett stort antal undersökningar
som belyser olika frågor rörande rekryteringen till högre utbildning
och de ekonomiska förhållandena för studerande på olika utbildningsvägar
och utbildningsnivåer ovanför den obligatoriska skolan.

I det följande redogöres kortfattat för resultatet av några av de undersökningar
som återfinnes i studiesociala utredningens betänkanden Studentrekrytering
och studentekonomi (SOU 1963:53) samt Akademikernas
skuldsättning (SOU 1963: 44). I anslutning härtill lämnas även några uppgifter
angående elevantal och elevernas ålder på olika utbildningsnivåer och
utbildningslinjer.

Rekryteringen till högre utbildning

Studiesociala utredningen har påvisat ett tydligt samband, när det gäller
övergången från lägre utbildningsstadier till gymnasium, mellan
elevens val och föräldrarnas yrke. Detta samband åskådliggöres genom
denna tabell.

Tabell 3. Intagningarna i gymnasium

Målsmans yrke	Nyintagna 1960 (% av samtliga)	Manliga röstberät-tigade 1960 (% av samtliga)
Jordbruk med binäringar.......................	7,9	15,1
Folkskollärare.............................	3,1	0,9
Akademiker och officerare......................	15,5	3,1
Direktörer, disp. grosshandlare..................	5,6	1,4
Handlande, handelsresande, hantv.-mäst..........	11,0	7,4
Tjänstemän.............................	28,6	19,1
Arbetare...........................	23,2	53,0
Obestämt yrke..........................	4,2
Uppgift saknas...........................	0,9	—

Den mycket påtagliga disproportionen i rekryteringen består, framhåller
utredningen, framför allt i en kraftig underrepresentation för arbetare och
jordbrukare bland målsmännen till de nyintagna vid gymnasierna och i en
motsvarande överrepresentation för vissa andra yrkeskategorier, främst
akademiker och officerare.

Studiesociala utredningen erinrar om att det råder god överensstämmelse
mellan dess egna undersökningar och resultaten av den enkät som på uppdrag
av gymnasieutredningen företogs på våren 1961 bland eleverna i försöksskolor,
realskolor och flickskolor. Enkäten gav vid handen att endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

28 % av de elever som tillhörde socialgrupp III avsåg att söka inträde i
gymnasium medan motsvarande tal för socialgrupperna I och II var 72 resp.
44 %. Ett av de motiv som anfördes av elever, som ej ville fortsätta till
gymnasium, var föräldrarnas brist på ekonomiska möjligheter att låta barnen
bedriva studier. Av avsevärt större betydelse var emellertid, av enkätsvaren
att döma, elevernas lust att börja arbeta och tjäna pengar.

I sina närmare undersökningar rörande övergången till gymnasium har
studiesociala utredningen försökt klarlägga sambandet mellan gymnasieintagningarna
och en råd specificerade faktorer sasom skolbetyg, föräldraattityder
till utbildningens värde, föräldraekonomi och avståndet till skolorten.
De ungdomar som bor jämförelsevis nära ett gymnasium uppvisar
en större övergångsfrekvens än ungdomar från en liknande social miljö
men med längre avstånd till närmaste gymnasium. Utredningen vill emellertid
tillmäta skolbetygen, föräldraattityderna och föräldraeltonomin en
central betydelse vid försöken att förklara den socialt korrelerade avtappningen
framför gymnasiets portar.

Inom den grupp av elever som fortsätter till gymnasium har utredningen
funnit en social korrelation vid valet mellan allmänbildande gymnasium
och fackgymnasium. Ungdomar från akademikerhem och högre tjänstemannahem
är relativt sett mycket flera vid allmänbildande gymnasier än
vid tekniska gymnasier och handelsgymnasier.

Sambandet mellan universitetsstudier och föräldrarnas yrke belyses av
studiesociala utredningen bl. a. genom denna tabell. I

Tabell 4. Nybörjare vid universitet och högskolor 1960/61 och de manliga röstberättigade
1960 med fördelning efter faderns respektive det egna yrket

Faderns yrke	Nybörjare 1960/61 (% av samtliga)	Manliga röstberät-tigade 1960 (% av samtliga)
	9,2	15,1
	4,1	0,9
	22,41	3,1
	1,6/
	7,1	1,4
Handlande, handelsresande, hantverksmästare.... Högre tjänstemän utom akademiker; vissa fria	11,9 15,61	7,4
	9,8/
	14,3	53,0
	0,3	—
Uppgift saknas................................	3,7	—

I vissa undersökningar rörande utvecklingen under efterkrigstiden har
studiesociala utredningen konstaterat att arbetarnas andel bland föräldrarna
till universitetsstuderande ökat medan jordbrukarnas statt stilla. För
arbetarna har sålunda en ökning skett från 8 % år 1947 till 14 % år 1960,

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

och för jordbrukarna är motsvarande tal 9 % båda jämförelseåren. Beträffande
jordbrukarna är emellertid att märka att de oförändrade procenttalen
betyder en reell ökning, eftersom jordbrukarnas andel i hela befolkningen
sjunkit. Andra yrkesgrupper än de nu nämnda uppvisar tämligen
konstanta siffror från 1947 till 1960.

Studiesociala utredningen har lagt särskild vikt vid att få fram uppgifter
om en eventuell social korrelation vid övergången från gymnasium
till universitet och högskolor. I nedanstående tabell belyses
gymnasisternas val efter social bakgrund och kön mellan utbildning och
förvärvsarbete.

Tabell 5. Examinerade vid allmänbildande gymnasier dr 1957 med relativ fördelning
efter kön, faderns yrke och vidareutbildning

	Inskrivning vid	Inskrivning vid
	universitet och	andra utbildnings-	Ingen inskrivning
	högskolor	anstalter
	M	K	M	K	M	K
Jordbruk med binäringar
utom arb...............	74,6	55,6	9,0	13,9	16,4	30,5
Folkskollärare m. 11........	75,6	58,7	9,3	12,6	15,1	28,7
Akademiker (ej annorstädes
red.)...................	78,6	69,6	5,8	3,9	15,6	26,5
Officerare................	59,4	53,1	26,1	4,1	14,5	42,9
Direktörer, disponenter,
grosshandl..............	66,8	55,7	11,3	6,8	21,9	37,5
Handlande, handelsresande,
hantverksmästare.......	66,2	58,4	15,2	9,1	18,6	32,5
Högre tjänstemän utom aka-
demiker; vissa fria yrken .	71,0	62,6	11,9	6,0	17,1	31,4
Övriga tjänstemän.........	67,6	54,3	12,9	9,6	19,5	36,1
Arbetare.................	69,3	49,2	14,4	13,5	16,4	37,3

Tabellen visar, anser utredningen, att det i fråga om manliga studenter
inte sker eu med social bakgrund korrelerad avtappning vid övergången
från allmänbildande gymnasium till postgymnasiala studier. Den andel av
de manliga studenterna inom de olika yrkesgrupperna, som efter sin studentexamen
inte skrivit in sig vid någon av undersökningen omfattad utbildningsanstalt,
höll sig sålunda mellan 15 och 22 %. Siffrorna för barn till
arbetare resp. barn till akademiker ligger mycket nära varandra. Situationen
för de kvinnliga studenterna är en något annan, men inte heller i fråga
om de kvinnliga studenterna finns det enligt utredningen anledning att
tala om en mera betydande socialt korrelerad avtappning inför postgymnasiala
studier.

Däremot visar tabellen, framhåller utredningen, att det föreligger ett
samband mellan social miljö och arten av vidareutbildning. De av postgymnasiala
studier intresserade akademikerbarnen gick till 6 % till andra

liungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

utbildningsanstalter än universitet och högskolor, medan motsvarande tal
för arbetarbarnen var hela 19 %.

Sludiesociala utredningen har funnit, att det — om man bortser från
Stockholm och angränsande län — inte finns stora skillnader mellan Sveriges
olika regioner i fråga om frekvensen universitets- och högskolestuderande.
Det är numera, påpekar utredningen, i stort sett samma andel
ungdomar i Norrlandslänen, som skriver in sig vid universitet och högskolor
som i övriga »universitetslösa» län. Situationen var något annorlunda under
1940-talet. Det förefaller, säger utredningen, för 15—20 år sedan ha
varit mindre vanligt bland ungdomar i norra Sverige att bedriva studier
vid universitet och högskolor än bland ungdomar i mellersta och södra
Sverige.

Däremot finns det, enligt vad utredningen ansett sig kunna konstatera,
en skillnad mellan stad och landsbygd i fråga om andelen ungdomar som
bedriver högre studier. Denna skillnad är i stort sett densamma i Norrland
som i Svealand och Götaland om man undantar Stockholm och de län,
som innesluter universitet och högskolor eller ligger i omedelbar närhet
till sådana utbildningsanstalter. Utredningen framhåller emellertid, att det
också i universitetslänen — även om benägenheten att bedriva studier där
är större både i städerna och på landsbygden — finns stora skillnader
mellan olika ortstyper.

Utredningens slutsatser belyses av denna tabell.

Tabell 6. Nybörjare vid universitet och högskolor 1960/61 i procent av 1/5 av åldersklassen
20—24 år samt nyinskrivna höstterminen 1947 i förhållande till 1/5 av åldersklassen
20—24 år 31 dec. 1945 med fördelning efter regioner och för 1960/61 jämväl

stad- landsbygd.

Regioner	ht 1947	1960/61
Totalt	Städer	Landsbygd
Stockholms stad..................	7,8	17,5	17,5	_
Stockholmsk, Uppsala k, Malmöhus
k och Göteborgs och Bohus k ...	3,5	11,8	13,0	9,2
Svealand utom Stockholms stad,
Stockholms k och Uppsala 1......	2,0	7,4	9,0	5,7
Götaland utom Malmöhus 1. och
Göteborgs och Bohus 1...........	1,8	8,0	9,8	6,5
Norrland........................	1,4	7,2	9,4	6,2

Även om de geografiska förhållandenas betydelse för benägenheten till
högre studier inte bör underskattas, koncentrerar sig enligt utredningen
intresset i väsentlig grad kring den sociala selektionsprocessen. Utredningen
understryker i en sammanfattnin g, att det under de gångna
10—15 åren visat sig äga rum en socialt korrelerad avtappning vid
övergången från folkskola till realskola och från realskola och motsvarande
till gymnasium. Det har förmodligen också ägt rum en sådan av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

tappning under själva studietiden vid realskola respektive gymnasium,
ehuru ganska lite är känt om samband mellan avbrottsfrekvens och social
bakgrund på dessa utbildningsnivåer. Vid val mellan allmänbildande gymnasium
och fackgymnasium gör sig också ett samband med social miljö gällande.

Såvitt utredningen kunnat finna har det däremot inte under slutet
av 1950-talet visat sig äga rum någon mera betydande socialt korrelerad
avtappning vid övergången från gymnasiala studier till de i statistiken
upptagna postgymnasiala utbildningslinjerna. Enligt utredningen sammanhänger
detta med att flertalet studenter från det allmänbildande
gymnasiet behöver skaffa sig en egentlig yrkesutbildning genom fortsatta
postgymnasiala studier.

Skillnaderna mellan de olika yrkesgrupperna i fråga om den andel
studenter som inte gick vidare till någon i statistiken upptagen utbildningsanstalt
var, framhåller utredningen, något större under 1940-talet
än nu. Det var sålunda under 1940-talet 14 % av akademikersönerna
och 21 % av arbetarsönerna som inte gick vidare, medan proportionen för
båda grupperna i dag är nästan densamma. Det förelåg vidare för knappt
två decennier sedan ett markant samband mellan social bakgrund och val
av utbildningslinje efter gymnasium. Bara ett exempel på detta: Det var
46 % av de manliga studenterna från arbetarhem i 1943 års årgång som gick
vidare till universitet och högskolor (exklusive socialinstitut) mot 72 % av
studenterna från akademikerhem. Motsvarande procenttal för 1957 års studenter
är 67 och 68. Utredningen konstaterar, att det alltså skett en påtaglig
utjämning i valet av utbildningslinje efter gymnasium även om det alltjämt
visar sig finnas socialt korrelerade skillnader såväl vid valet mellan akademiska
och icke-akademiska studier som i valet mellan olika slag av fakulteter
och högskolor.

Den skillnad som alltjämt består mellan de universitets- och högskolestuderandes
sociala struktur och hela befolkningens är, slutar utredningen
sin kommentar, ett resultat av förskjutningar som inträffar i huvudsak
före studentexamen och inte efter.

De studerandes ekonomiska förhållanden

Elever i gymnasier, yrkesskolor och andra jämförliga läroanstalter
bor i allmänhet i föräldrahemmet, och deras utgifter bestrids i regel av
föräldrarna. Beräkningar av normalfamiljens utgifter för barnen under
studietiden är mycket vanskliga att utföra med önskvärd grad av exakthet.
Varken studiehjälpsutredningen eller studiesociala utredningen har försökt
sig på uppgiften.

Studiehjälpsutredningen har däremot genomfört en undersökning, som
visar storleken av utgifterna för inackordering för sådana elever i gymnasier
och yrkesskolor, som saknar utbildningsmöjligheter på hemorten. Un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1961

dersökningen visar på en stor spännvidd mellan olika elevkategorier. Elever
i skolhem hade att i genomsnitt erlägga drygt 150 kronor per månad.
För övriga elever varierade utgifterna mellan i regel 200 och 300 kronor.
Elever med fri skolfrukost uppgav sig genomsnittligt sett ha en kostnad
på 235 kronor per månad, medan de som saknar denna förmån hade i genomsnitt
30 kronor högre kostnad. För elever i landstingens folkhögskolor
är enligt studiehjälpsutredningen den genomsnittliga inackorderingskostnaden
165 kronor per månad, för elever i övriga folkhögskolor 205
kronor per månad.

Beträffande universitets- och högskolestuderande är det normala, att de
inte bor i föräldrahemmet. Vid en undersökning av de läsåret 1959/60 utexaminerade
akademikernas bosättningsförhållanden, vilken företagits på
uppdrag av studiesociala utredningen, visade det sig att omkring 70 %
av de av undersökningen omfattade akademikerna inte bott hemma under
någon del av studietiden, 9 % hade bott hemma mindre än halva studietiden,
och drygt 20 % hade bott hemma mer än halva studietiden.

Det är givet att sådana faktorer som bosättningsförhållanden och civilstånd
har betydelse för studiekostnaderna. Studiesociala utredningen
har låtit företa vissa undersökningar rörande storleken av dessa kostnader.
Visserligen har det därvid inte visat sig möjligt att få fullgoda uppgifter
om olika studiefinansieringskällor under hela studietiden, men utredningen
har likväl funnit underlag för antagandet, att studiekostnaderna genomsnittligt
uppgår till omkring 6 000 kronor om året. I första hand tar
antagandet sikte på de ogifta, ej hemmaboende studenterna. För de ogifta
hemmaboende studenterna måste kostnaderna vara lägre och för de gifta,
ej hemmaboende studenterna måste de vara högre. Utredningen anser emellertid
att beloppet 6 000 kronor kan godtas såsom ett rimligt generellt
genomsnitt.

De universitets- och högskolestuderandes utgifter under studietiden bestrides
på flera olika sätt. Fyra finansieringsformer spelar emellertid en
central roll, nämligen lån, inkomst av förvärvsarbete, stipendier och bidrag
från föräldrar. Studiesociala utredningen har gjort vissa undersökningar
rörande dessa olika finansieringsformers omfattning och betydelse för studenter
som under läsåret 1959/60 examinerats vid universitet och högskolor.

En totalbild av skuldsättningen har utredningen givit i tabell
7, där de 1959/60 examinerade indelats i fyra grupper efter normalstudietiden
för de examina de avlagt. De som avlagt gymnastikdirektörs- eller
socionomexamen har hänförts till gruppen med »kort studietid», de som
avlagt teol. kand-, jur. kand-, pol. mag.- eller fil. mag.-examen har hänförts
till gruppen »medellång studietid, fria fakulteter», de som avlagt
civilingenjörs-, civilekonom-, tandläkare-, apotekare-, jägmästare- eller
agronomexamen har hänförts till gruppen med »medellång studietid, öv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

riga» och de slutligen som avlagt veterinärexamen eller med. lic.-examen
har hänförts till gruppen med »lång studietid».

Tabell 7. De examinerade 1959/60 med uppdelning på examensgrupp efter andelen
bruttoskuldsatta och andelen nettoskuldsatta inkl. och exkl. föräldralän samt genomsnittliga
skuldbelopp för de skuldsatta

Kort studietid............

Medellång studietid, fria

fakulteter..............

Medellång studietid, övriga.
Lång studietid............

Bruttoskuldsättning	Nettoskuldsättning
Andel skuld- satta	Genomsnitt-ligt skuldbe-lopp för de skuldsatta	Inkl. föräldralån	Exkl. föräldralån
Andel skuld- satta	Genomsnitt-ligt skuldbe-lopp för de skuldsatta	Andel skuld- satta	Genomsnitt-ligt skuldbe-lopp för de skuldsatta
76	9 480	72	8 360	67	7 930
75	13 120	68	12 330	60	10 960
83	17 420	76	15 930	67	12 950
85	23 510	74	20 900	62	18 050

Utredningen påpekar, att frekvensen skuldsatta (exkl. föräldralån) är
lägst bland de examinerade vid fria fakulteter och störst bland de examinerade
vid fackhögskolor med kort och medellång studietid. De genomsnittliga
skuldbeloppen varierar med studietidens längd. De gymnastikdirektörer
och socionomer, som hade skuldsatt sig under sin studietid,
trädde ut i förvärvslivet med i genomsnitt knappt 8 000 kronor i skuld.
Denna summa uppgick, konstaterar utredningen, till knappt 11 000 kronor
för dem, som avlade grundexamen vid filosofiska, juridiska eller teologiska
fakulteter samt till nära 14 000 kronor för dem, som avlade grundexamen
vid fackhögskolor med medellång studietid. De läkare och veterinärer
slutligen, vilka ådragit sig skulder under studietiden, kom upp i ett
belopp på över 18 000 kronor. Den genomsnittliga skuldsumman exklusive
föräldralån för samtliga skuldsatta examinerade var drygt 12 000 kronor.

Skuldbeloppens spridning har av utredningen redovisats i denna tabell.

Tabell 8. De skuldsatta examinerade 1959/60 (nettoskuldsättning exkl. föräldralån)
med relativ fördelning efter skuldbeloppens storlek

	1—4 999	5 000—	10 000—	15 000—	20 000 kr.	Samtliga
	kr.	9 999 kr.	14 999 kr.	19 999 kr.	och mer
Kort studietid......	29	44	20	3	4	100
Medellång studietid, fria fakulteter.....	23	27	24	15	11	100
Medellång studietid, övriga............	15	23	211	18	23	100
Lång studietid......	12	17	15	20	36	100

Det är i tabellen endast fråga om nettoskuldsättning exklusive föräldralån.
Ett skuldbelopp på under 5 000 kronor påträffades, såsom utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

framhåller, hos knappt 30 % av de skuldsatta med kort studietid, hos
knappt 25 % av dem som studerat vid fria fakulteter, hos 15 % av dem
som studerat vid fackhögskolor med medellång studietid samt hos 12 %
av dem med lång studietid.

De som ej bott hemma någon del av sin studietid och de som bott hemma
större delen utgör, påpekar utredningen, varandras motpoler i skuldsättningshänseende.
Hos de förra var inte endast skuldsättningsfrekvensen
högre än hos de senare — 71 procent mot 39 procent — utan det genomsnittliga
skuldbeloppet större — 12 000 mot 8 000 kronor. Utredningen anför
två förklaringar härtill. Dels har de hemmaboende lägre faktiska studiekostnader,
dels spelar andra finansieringskällor än skuldsättning relativt
sett större roll för de hemmaboende.

I fråga om civilståndets inverkan konstaterar utredningen, att det inte
går någon skiljelinje i skuldsättningsfrekvens mellan dem som förblivit
ogifta under hela sin studietid och dem som ingått äktenskap strax före
examens avläggande, men däremot mellan dem som varit gifta under större
delen av sin studietid och övriga. De förra var skuldsatta till 56 procent,
de senare till 70—75 procent. Det finns inte heller några större skillnader
i genomsnittliga skuldbelopp mellan ogifta och gifta.

De 1959/60 examinerade, som varit gifta mer än en tredjedel av sin studietid,
redovisade, upplyser utredningen, en genomsnittlig skuld på knappt
14 000 kronor. I de fall då båda makarna studerade vid universitet eller
högskola uppgick familjeskulden genomsnittligt till över 21 000 kronor.

Det finns, enligt vad utredningen funnit, klara skillnader i skuldsättningsfrekvens
mellan examinerade från olika social miljö. Motpolerna
utgöres av de examinerade från arbetar- respektive direktörshem, d. v. s.
från de två yrkesgrupper, som enligt studentekonomiska undersökningen
hade den lägsta respektive högsta genomsnittliga inkomsten. De ej hemmaboende
studenterna från arbetarhem var skuldsatta till 83 %, medan de ej
hemmaboende från direktörshem var skuldsatta till 46 %, de hemmaboende
till 55 % respektive 24 %. De studerande från övriga tjänstemannahem och
från akademikerhem var de som därnäst hade den högsta respektive lägsta
andelen skuldsatta.

Något klart och otvetydigt samband föreligger däremot inte, framhåller
utredningen, mellan skuldbeloppens storlek och social bakgrund. De examinerades
genomsnittliga skuldsättning skiftade visserligen något från yrkesgrupp
till yrkesgrupp, men dessa skillnader ger inte någon enhetlig bild.
Det framhålles dock att de studerande från direktörs- och akademikerhem,
hade något högre skuldbelopp än studerande från arbetarhem.

Utredningens jämförelser med tidigare undersökningar visar, att skuldsättningsfrekvensen
ökat väsentligt under 1940- och 1950-talen. De genomsnittliga
lånebeloppen synes däremot ha varit — uttryckta i fast penningvärde
— konstanta fram till de allra senaste åren. Som en följd av den
2* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196b

1961 beslutade allmänna 25-procentiga avskrivningen av studielån har tydligen,
påpekar utredningen, de studerande i större utsträckning än förut
använt lån som finansieringskälla vid högre studier.

Förvärvsarbete är, efter vad utredningen funnit, mer utbrett bland
studerande i Stockholm och Göteborg än bland studerande i Uppsala och
Lund. Förvärvsarbetsfrekvensen har ökat under efterkrigstiden.

De inkomster av förvärvsarbete som de 1959/60 vid universitet och högskolor
examinerade haft under sin studietid varierar, framhåller utredningen,
med studietidens längd. De examinerade vid socialinstituten och
gymnastiska centralinstitutet hade en genomsnittlig inkomst av 4 000 kronor.
Motsvarande belopp för dem som bedrivit studier vid fria fakulteter
var 12 000 kronor, vid fackhögskolor med medellång studietid 10 000 kronor
och vid medicinska fakulteter och veterinärhögskolan nästan 24 000
kronor. Dessa belopp innefattar inte inkomster under examensåret.

Vid redovisningen av betydelsen av stipendier såsom finansieringsform
uppehåller sig utredningen främst vid naturastipendierna. Denna
finansieringsforms betydelse har ökat under studietiden. Utredningen
visar att inom undersökningsklientelet, de 1959/60 examinerade, knappt
var tionde som utgick från akademiker- eller direktörshem haft stipendium
under sin studietid mot var fjärde—femte från folkskollärar-, handlandeoch
högre tjänstemannahem, var tredje från andra tjänstemanna- och jordbrukarhem
samt nästan varannan student från arbetarhem. Detta innebär,
anför utredningen, att de studerande från akademiker- och direktörshem,
samtidigt som de har en lägre andel skuldsatta och förvärvsarbetande än
övriga, också omfattar en lägre andel stipendiater. De studerande från arbetarhem
å andra sidan omfattar en högre andel stipendiater samtidigt
som de har en högre frekvens skuldsatta och förvärvsarbetande än övriga.

De föräldrabidrag, som de studerande erhåller, kan indelas i två
huvudtyper: kontanta bidrag och naturaförmåner. Gränsen mellan föräldrabidrag
och föräldralån är vidare flytande.

Utredningens undersökning rörande de 1959/60 examinerade har givit
vid handen, att de hemmaboende och ej hemmaboende erhållit kontanta
föräldrabidrag i ungefär samma omfattning. Vissa skillnader föreligger
däremot mellan gifta och ogifta. De ogifta har oftare fått föräldrabidrag,
men de gifta har i gengäld genomsnittligt fått större bidrag.

Beträffande utvecklingstendensen i fråga om föräldrabidrag till studier
fastslår utredningen, att i början av 1950-talet i stort sett var femte student
erhöll samtliga sina studiekostnader täckta av föräldrarna men att
förhållandet numera är det omvända. Endast var femte student fick läsåret
1956/57 överhuvudtaget något bidrag till studiekostnaderna från sina
föräldrar. Sannolikt har föräldrabidragen, säger utredningen, också efter
1956/57 fortsatt att minska i betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196A

Elevantal och elevernas ålder vid vissa läroanstalter

Det svenska utbildningsväsendet genomgår för närvarande ett skede av
utomordentligt stark expansion. I tabell 9 återges några siffror rörande antalet
elever hösten 1962 i gymnasier, yrkesskolor och andra jämförliga
läroanstalter.

Tabell 9. Antal elever vid vissa skolformer hösten 1962

Skolform	Totalt elevantal ht 1962
	71 600
	117 600
	24 100
	69 400
	9 500
	5 200
	64 800
	2 300
	8 000
Folkhögskolor...........................	11 900
Summa	384 400

1 Heltidskurser.

2 Specialkurser vid tekniskt gymnasium (dagelever), konstfackskolan,
textilinstituten, bergsskolan, sjöbefälsskolor, tandteknikerskolor,
skogsmästarskolan. Elevantalet beräknat med ledning av
uppgifter fr. 1960/61.

3 Inkl. skogsskolor och grundutbildning vid skogsbruksskolor.

Antalet elever vid universitet och högskolor uppgick hösten 1962 till
omkring 44 000. Elevantalet vid lärar- och fackutbildningsanstalter kan
för samma år beräknas till ca 16 000.

Enligt undersökningar som företagits av studiehjälpsutredningen är
omkring 90 % av eleverna inom gymnasie- och yrkesskolesektorn under
21 år. Inom universitets- och högskolesektorn är förhållandet det rakt
motsatta: omkring 90 % av eleverna är 21 år eller äldre. Denna skillnad
åskådliggöres genom vidstående, från utredningens betänkande hämtade
figur.

Utredningarnas förslag

För förslagen gemensamma utgångspunkter

Sedan gammalt är syftet med samhällets studiesociala åtgärder dels att
undanröja sociala, ekonomiska och geografiska hinder för ungdomens
möjligheter till utbildning, dels att förbättra de ekonomiska villkoren för
dem som bedriver eller bedrivit studier. Dessa mål är alltjämt aktuella, och
de har varit vägledande för både studiehjälpsutredningen och studiesociala
utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

AntaJ

elever

-yrkesskolor, real- och f lickskole stadiet,

gymnasier samt folkhögskolor.

— Universitet, högskolor; seminarier
och sjukskölerskeutbildning.

50.000

30.000 ■

Figur 1. Elevernas ålder höstterminen 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Utredningarna betonar mycket starkt de studiesociala åtgärdernas
samband med utbildningspolitiken. De räknar med en kraftig expansion av
utbildningsväsendet. De utgår ifrån att det, parallellt med en utbyggnad
på alla områden, kommer att ske en omstrukturering till förmån främst för
fackgymnasier och icke-akademiska postgymnasiala utbildningsvägar.
De studiesociala reformer som genomförts på senare år har emellertid,
påpekar utredningarna, i första hand kommit de universitets- och högskolestuderande
till godo. Förmånerna för de universitetsstuderande är idag
avsevärt bättre än förmånerna för elever i de gymnasiala skolformerna.
Schematiskt kan det genomsnittliga direkta studiestödet till universitetsstuderande
skattas till omkring 1 000 kronor per elev och år, medan motsvarande
stöd i de gymnasiala skolformerna torde uppgå till ungefär hälften
av detta belopp. De studerande vid icke-akademiska postgymnasiala utbildningsvägar
får påtagligt sämre studiesociala förmåner än de universitetsoch
högskolestuderande. Utredningarna framhåller vikten av att det studiesociala
stödet får en sådan utformning att det inte motverkar statsmakternas
strävanden vid den institutionella utbyggnaden av utbildningsväsendet.

De studiesociala åtgärderna sätts också av utredningarna in i sitt sammanhang
med familjepolitiken. Studiehjälpsutredningen påpekar, att de
nuvarande studiesociala förmånerna är relativt ringa i förhållande till
föräldrarnas faktiska utgifter för barnens uppehälle under studietiden.
Detta är enligt studiehjälpsutredningens mening ett starkt skäl för en
förbättrad studiehjälp inom den gymnasiala sektorn.

Båda utredningarna uppehåller sig utförligt vid den sociala urvalsprocessen
inom utbildningsväsendet. De konstaterar båda, att det — trots en
glädjande breddning under de senaste decennierna i rekryteringen på alla
utbildningsnivåer och utbildningsvägar ovanför den obligatoriska skolan —
fortfarande finns en betydande socialt och ekonomiskt betingad avtappning
och att denna avtappning äger rum vid övergången från lägre skolformer
till gymnasiala. Det är främst, heter det i betänkandena, inför gymnasiets
portar som barn till arbetare och lägre tjänstemän känner tveksamhet om
de skall fortsätta sin utbildning. Det av studiesociala utredningen redovisade
materialet åberopas som belägg för detta påstående.

Utredningarna har kommit till slutsatsen, att en förbättrad studiehjälp
vid gymnasier, yrkesskolor och andra jämförliga läroanstalter skulle kunna
få stor betydelse från rekryteringssynpunkt och att särskilda ansträngningar
därför bör göras för att förstärka studiestödet på det
gymnasiala åldersstadiet. Samtidigt framhåller utredningarna
att även förbättringar i studiestödet på universitets- och högskolestadiet
kan bidra till att stimulera tillströmningen till gymnasiala skolformer
i så måtto som beslutet efter grundskolan om högre studier inte

Kurigl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

av den enskilde torde fattas utan hänsyn till de möjligheter till studiehjälp
som öppnar sig efter gymnasiestudiernas slut.

Både studiehjälpsutredningen och studiesociala utredningen anser att
det från många synpunkter vore önskvärt med ett enhetligt
studiesocialt system omfattande samtliga elever vid de frivilliga
skolformerna på olika nivåer. De har emellertid funnit en viss differentiering
ofrånkomlig. Det är enligt deras uppfattning knappast
möjligt att ha exakt samma studiestöd t. ex. för en 17-årig hemmaboende
elev i gymnasium eller yrkesskola och en gift universitetsstuderande i 25-årsåldern med försörjningsplikt.

Det har varit båda utredningarna främmande att grunda en differentiering
av studiestödet på en bedömning av utbildningens värde från olika synpunkter,
dess nivå, förefintligheten av examina eller andra dylika faktorer.
En differentiering av studiestödet bör, anser utredningarna, grundas
på förefintliga skillnader i elevernas studieekonomiska situation.

Den viktigaste skillnaden i elevernas studieekonomiska situation är
enligt utredningarna betingad av om eleverna tillhör föräldrarnas ekonomiska
hushållning eller ej. De elever som tillhör föräldrarnas ekonomiska hushållning
kan vanligen beräknas få en väsentlig del av kostnaderna för
uppehället under utbildningstiden bestridd av föräldrarna. Andra elever
får däremot själva svara för sitt uppehälle, och de bär givetvis större behov
av medel från annat håll än föräldrarna för att finansiera sina studier.

Elevernas ålder är, efter vad utredningarna funnit, den lämpligaste
utgångspunkten för en bedömning av om de normalt tillhör föräldrarnas
ekonomiska hushållning eller ej. Utredningarna framhåller dock att det
inte är fråga om någon skarp gräns och att det finns många mycket unga
elever, som inte kan få något stöd från föräldrarna. Det finns å andra sidan,
säger de, ett icke ringa antal universitetsstuderande som erhåller ganska
betydande bidrag från föräldrarna. I huvudsak torde dock elevernas ålder
vara ett godtagbart mått vid bedömningen av om en viss elevkategori
normalt tillhör föräldrarnas ekonomiska hushållning eller ej.

Med denna utgångspunkt anser utredningarna att det i och för sig skulle
vara naturligt att differentiera studiehjälpen med ledning av elevernas ålder
och att därvid låta 21 år utgöra åldersgräns. Av praktiska skäl föreslår
utredningarna dock, att differentieringen sker efter skolform på det sättet,
att samma regler tillämpas för alla elever vid skolformer inom vilka majoriteten
av eleverna är under 21 år.

I praktiken betyder denna gränsdragning, att gymnasier, yrkesskolor,
fackskolor och folkhögskolor m. fl. läroanstalter föres in under ett system,
medan universitet och högskolor, lärarutbildningsanstalter och flertalet
fackutbildningsanstalter får bilda en enhet för sig. Studiehjälpsutredningen
har i överensstämmelse härmed lagt fram ett förslag till nytt studiehjälpsreglemente
för elever i den förra kategorin utbildningsanstalter och studie -

Ktingl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

sociala utredningen ett förslag till lag om finansiering av högre studier för
elever i den senare kategorin.

Frågan om den närmare avgränsningen mellan de båda författningarnas
tillämpningsområden kommer att behandlas i annat sammanhang.

Förslaget om studiehjälp till elever i gymnasier och yrkesskolor m.fl.

läroanstalter

Grunddragen i den nya studiehjälpen

Som nyss sagts har studiehjälpsutredningen funnit både utbildningspolitiska
och familjepolitiska motiv för en väsentligt utvidgad och förstärkt
studiehjälp på det gymnasiala åldersstadiet. Utredningen har också funnit
att det är av behovet påkallat att rationalisera och förenkla det nuvarande
systemet i både materiellt och administrativt hänseende.

Studiehjälpsutredningen erinrar inledningsvis om att det under de senaste
decennierna funnits en markerad tendens inom socialpolitiken att
övergå från behovs- och inkomstprövade förmåner till generella förmåner.
Utredningen visar på en rad olika faktorer som bidragit till denna utveckling.
Snabbt växande ekonomiska resurser har gjort det möjligt att vidga
stödåtgärderna till att omfatta allt större befolkningsgrupper. Socialpolitiken
har allt starkare inriktats på att kompensera det bortfall av inkomster
som inträffar vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom, försörjarens frånfälle
etc. Svårigheter att finna tillförlitliga metoder att bedöma enskilda individers
behov i olika situationer, strävan att undvika icke önskvärda tröskeleffekter
och önskan att åstadkomma administrativ förenkling har verkat
i samma riktning.

Samma tendens återfinns, påpekar utredningen, inom studiehjälpen.
Studiesociala åtgärder infördes ursprungligen för att hjälpa behövande
studerande från fattiga hem. Såväl de behovsprövade stipendierna som
lånen ur allmänna studielånefonden infördes med denna motivering. Endast
en mycket begränsad del av de studerande kunde vid denna tidpunkt
erhålla statligt studiestöd. Ett första steg i riktning mot en generalisering
av studiehjälpen togs, då 1946 års riksdag avskaffade behovsprövningen
vid utdelningen av särskilda studiebidrag. Varje läroverkselev, som saknade
möjligheter till högre skolutbildning i sin hemort, kunde därmed
erhålla bidrag till resor eller inackordering. Nästa steg togs, då de särskilda
studiebidragen i början av 1950-talet utsträcktes till elever vid yrkesskolor
och folkhögskolor. Utvecklingen mot generella förmåner markerades kraftigt
genom införandet år 1957 av de allmänna studiebidragen.

Mot denna bakgrund, finner utredningen det naturligt och följdriktigt
att en förstärkning av det allmänna studiebidraget skall utgöra tyngdpunkten
i en reform av studiehjälpen. Två åtgärder har därvid kommit i

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

blickfältet: dels ett upphävande av nu gällande åldersgräns för detta bidrag,
dels en höjning av dess belopp.

Utredningen påvisar, att den för rätten till allmänt studiebidrag gällande
18-årsgränsen för många familjer, vilkas barn fortsätter utbildningen efter
grundskolan, är av stor betydelse. Bortfallet, när barnet fyller 18 år, av
studiebidraget kompenseras endast till någon del av att andra studiesociala
förmåner kan utgå med högre belopp för elev över 18 år.

Åldersgränsen vid 18 år drabbar, framhåller utredningen, främst de
elever som har en längre studietid än två år och de elever, som efter något
eller några års förvärvsarbete återupptar sin skolmässiga utbildning. Från
familjepolitisk synpunkt medför åldersgränsen en påtaglig tröskeleffekt.
Från utbildningspolitisk synpunkt motverkar den strävandena att underlätta
för något äldre personer att fortsätta sin utbildning. Utredningen
förordar, att studiebidraget i framtiden knyts till skolform
e n och att 18-årsgränsen slopas. Med hänsyn till att antalet
elever över 18 år i de berörda skolformerna är betydande är detta, säger
utredningen, en mycket kostnadskrävande reform. Utredningen har emellertid
velat tillmäta denna åtgärd en hög angelägenhetsgrad vid avvägningen
av studiestödet.

Starka skäl talar enligt studiehjälpsutredningens mening för en höjning
av studiebidragets belopp. Från familjepolitisk synpunkt är det angeläget
att minska skillnader i ekonomiskt avseende mellan familjer med barn,
som genomgår utbildning, och övriga medborgare. Dessutom finns, anser
utredningen, skäl att uppmärksamma att utgående förmåner i många fall
minskar, då familjens kostnader för barnen är särskilt stora. Detta beror
på de åldersgränser som tillämpas inom skatte- och sociallagstiftningen.

Utredningen har framlagt förslag om höjning av studiebidraget
från 50 till 75 kronor i månaden.

Utredningen förordar alltså, att statsmakterna går vidare på vägen mot
en generalisering av studiehjälpen. Samtidigt är utredningen emellertid på
det klara med att det fortfarande är ofrånkomligt med en viss differentiering
av studiestödet. Särskilda anordningar måste, anser utredningen,
finnas till stöd för inackorderade och dagligen resande elever, och det bör
enligt utredningens åsikt finnas kvar ett behovsprövat element inom studiehjälpen.
Ytterligare måste vid studiehjälpens utformning särskild hänsyn
tas till de äldre eleverna i de berörda skolformerna.

Differentieringen bör emellertid inte drivas längre än nödvändigt. Det
finns, säger utredningen, inte någon anledning att bibehålla en uppdelning
av studiehjälpen, som väsentligen har sin förklaring i att olika stödformer
tillkommit vid skilda tidpunkter. Inte heller finns det tillräckliga motiv
att bibehålla bidrag, som utgår med låga belopp till ett begränsat antal
elever. Utredningen erinrar i detta sammanhang bl. a. om att det för närvarande
finns sex olika belopp för bidrag till inackorderade och femton olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

månadsbelopp för de behovsprövade stipendierna. I vissa fall är bidragen
mycket små. Det finns, påpekar utredningen sålunda, bidrag till måltider
som är maximerade till 7 kronor i månaden, stipendier som utgåi med
högst 15 kronor i månaden och vissa resebidrag som kan utgå med 2 kronor
i månaden.

Utredningens förslag går ut på att nuvarande separata stödformer skall
upphöra och att studiehjälpen i fortsättningen skall utgå i form av studiebidrag
(inotsv. det nuvarande allmänna studiebidraget) jämte tillägg.
Tilläggen benämnes i förslaget inackorderingstillägg, resetillägg, inkomstprövat
tillägg och behovsprövat tillägg. Äldre elever skall i stället för
studiebidrag med tillägg få förhöjt studiebidrag. Systemets olika bidragsformer
skall, liksom för närvarande, kompletteras med särskilda lånemöjligheter.

Det av studiehjälpsutredningen föreslagna inackorde ringstil 1-lägget uppgår till 100 kronor i månaden. Det är avsevärt större än
nuvarande inackorderingsbidrag. Det föreslagna resetillägget a 20
till 60 kronor i månaden är också större än det nuvarande resebidraget. Resetillägget
har fått en ny konstruktion, vilket motiverats dels med vissa rättviseskäl,
dels med administrativa besparingsskäl.

De nuvarande bidragen till frukostmål, extramål och skoltåg samt det
särskilda resebidraget till inackorderade stipendiater föreslås avskaffade.

Det behovsprövade stöd, som nu förekommer i syfte att stimulera rekryteringen
från hem med låga inkomster, utdelas på mycket restiiktiva villkor.
Man måste ha utomordentligt låg inkomst för att erhålla maximalt
bidrag. I de något högre inkomstskikt, från vilka det också äi angeläget
att stimulera en ökad rekrytering, utgår mycket små belopp i bidrag eller
ingenting alls. Förslagets inkomstprövade tillägg har endast
tre behovsklasser och väsentligt höjda inkomstgränser. Tillägget skall
utgå med 25, 50 eller 75 kronor i månaden. Det av utredningen föreslagna
behovsprövade tillägget skall utgå med högst 75 kronor i månaden
och är avsett för elever med särskilt stort behov av studiestöd,
främst barn till ensamstående föräldrar.

De äldre eleverna — varmed utredningen förstår elever som börjat sina
studier i gymnasiala skolformer i 21-årsåldern eller senare betraktas
i förslaget såsom fristående från föräldrarnas ekonomi. Utredningen anser
att det med ett sådant betraktelsesätt inte finns utrymme för några tillägg
och har i stället föreslagit, att de skall få förhöjt studiebidrag
med 175 kronor i månaden.

Beträffande lånemöjligheterna har utredningen föreslagit liera förbättringar.
Lån u r allmänna studielånefonden skall kunna utga
med betydligt högre belopp än för närvarande, och amorteringstiden
skall bli längre. Däremot vill utredningen avskaffa de ränte- och kapitalsubventioner
som nu förekommer i samband med lånen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

I en sammanfattning av sitt förslag understryker studiehjälpsutredningen,
att man maste se förslaget som en helhet. Det är avsett att vara
ett enhetligt system, där de olika komponenterna — studiebidrag, tillägg,
förhöjt studiebidrag och lan — skall stödja och komplettera varandra i
syfte att nå ett för de enskilda eleverna rimligt resultat. I jämförelse med
det nuvarande systemet anser utredningen att dess eget skall visa sig vara
inte bara generösare och effektivare utan även lättare att överblicka och
enklare att administrera.

Studiehjälpsutredningens förslag anknyter, såsom förut nämnts, till
frivilliga skolformer ovanför grundskolan. I grundskolan finns emellertid
elever som är över 16 år. Det kan inte vara rimligt, anser utredningen, att
dessa elever varken skulle få studiebidrag eller allmänt barnbidrag. Utredningen
har därför för dem föreslagit ett förlängt barnbidrag
i studiehjälpens form. Detta bidrag skall enligt förslaget utgå med 50 kronor
i månaden.

Eleverna i realskolan och flickskolan skall enligt utredningens förslag i
princip behandlas på samma sätt som eleverna i grundskolan. Utredningen
förordar dock att eleverna i flickskolans två sista årskurser — dessa
genomgår en utbildning som i viss mån motsvarar fackskolans — får studiehjälp
på samma villkor som gymnasie-, yrkesskole- och fackskoleeleverna.

I enlighet med sina direktiv har utredningen tagit upp frågan om avveckling
av de behovsprövade stipendierna i grundskolans
två högsta årskurser. Utredningen erinrar i detta
sammanhang om att stipendierna infördes bl. a. för att mildra ett befarat
motstånd mot förlängningen av skolplikten från sju till nio år och konstaterar
för egen del att den förlängda skolplikten i verkligheten fick ett
positivt mottagande inom alla grupper. De behovsprövade stipendierna
föreslås avskaffade i grundskolan och motsvarande skolformer, men utredningen
fastslår samtidigt att elever i de kommuner, där grundskola
ej genomförts, bör kunna få inackorderings- eller resetillägg på samma villkor
som elever i gymnasiala skolformer.

Den ekonomiska innebörden för den enskilde gymnasisten, yrkesskoleeleven
eller folkhögskoleeleven av studiehjälpsutredningens förslag i jämförelse
med den nuvarande studiehjälpen belyses översiktligt genom tabell
10 och vidstående figurer (fig. 2—4j», vilket material hämtats ur betänkandet
Bättre studiehjälp.

Utredningen har föreslagit, att de nya reglerna för studiehjälp inom
gymnasiala skolformer och övriga av utredningen förordade ändringar
skall träda i kraft den 1 juli 196 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

Studiebidrag med inkomstprövaV tillägg kr/månad.

ISO 125 loo 75

Beskattningsbar

inkomst,

kronor

20.00o

28.000

26.000

n .ooo

20.000

kooo ■

2.000 -

Relativ fördelning av inkomst Vagar na, %

Figur 2. Studiebidrag med inkomstprövat tillägg i olika inkonutsktkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196i

O Års- in- komst ca	Beskatt- ningsbar inkomst ca
28.000—	20.000-
	19.000
	16.000
	17.000
	16.000
	15.000
	18.000
	15.000
20.000	12.000
19.000	11.000
	10.000 i
	9.000
15000	8.Q00
	7.000
12500	6.000
	5.000
10.000	8.000
	3.000
75 00	10 DO
	1.000

Nuvarande system

Elever som Elever som

inte fyllt 18 år fyllt 18 år

SO	0
60	15
70	25
so	55
90	95
!0O	55
no	70
120	85
125	100

Förslag

75"

100

125

150

225

Figur 3. Studiebidrag med inkomst- och behovsprövat tillägg (mänadsbelopp) vid olika årsinkomster

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

Års- Beskatt- Nuvarande system

in- ningsbar

kornsfc inkomst Elever i gymna- Elever i Volk ca

ca, sler. yrkesskolor högskolor m.fl.

rrv Fl.

Förslag

mooo-	20.000-
	nooa
	ISOOO
	17.000
	16.000
	15.000
	16.000
	11000
20.000	IZOOO
moo	no oo
	10.000
	9.000
15.060	8.000
	7.000
12.500	6.000
	5.000
IQ 000	6000
	3.000
7.500	1000
	1.000

Under Över Under Över
18 år 18 år ISår I8år

				175
Ilo	15	80	90	200
no	90	90	55	225
130	100	100	65
160	no	no	75
150	no	120	85	250
160	130	130	95
no	165	160	Ilo
ISO	160	150	125
185	175	155	190	325

Figur 4. Studiebidrag med inackorderingstillägg samt inkomst- och behovsprövat tillägg (månadsbelopp)
vid olika årsinkomster

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196A

Tabell 10. Översikt över studiehjälpens storlek för elever som påbörjar utbildning

efter 21 år

	Nuvarande	Förmåner enligt	ökning i
Elev		utredningens	förhållande till
	kr/månad	förslag	gällande regler
	kr/månad	kr/år
1. Eleven vars föräldrar har 8 000 kr i års-
inkomst............
2. Eleven som är inackorderad och vars föräldrar har 8 000 kr i årsinkomst. . . 3. Eleven som färdas 8 km till skolan med	175	175	67o
SJ-buss och vars föräldrar har 8000 kr i årsinkomst............	113
4. Eleven som är inackorderad och vars föräldrar har 12 000 kr i årsinkomst.. 5. Eleven som är inackorderad och vars	120	175	008 495
föräldrar har 16 000 kr i årsinkomst.. 6. Folkhögskoleeleven som är inackorde-	100	175	675
råd och vars föräldrar har 8 000 kr i årsinkomst............
7. Folkhögskoleeleven som är inackorde-			280
rad och vars föräldrar har 12 000 kr i årsinkomst..........	85
8. Folkhögskoleeleven som är inackorde-			720
rad och vars föräldrar har 16 000 kr i årsinkomst.........	65	175	880

Allmänna villkor för erhållande av studiehjälp

Det har redan omtalats, att studiehjälpsutredningen förordar en anknytning
av den nya studiehjälpen till skolformen och slopande av den nu för
rätten till studiebidrag gällande 18-årsgränsen.

Utredningen har övervägt, huruvida krav på viss studielämpligh
e t bör föreskrivas såsom villkor för studiehjälp. F. n. utdelas de allmänna
studiebidragen utan någon lämplighetsprövning. Särskilda studiebidrag och
stipendier utgår ej till kvarsittare. För stipendiernas del sker däremot en betygsbedömning
i gymnasier o. dyl. läroanstalter.

Andelen kvarsittare av det totala elevantalet utgjorde höstterminen 1962
6 % inom realskoleorganisationen och 7 % inom gymnasieorganisationen.
Utredningen antar, att kvarsittningsfrekvensen kommer att minska i fram -

tiden om den konstruktion av gymnasiet, som gymnasieutredningen förordat,
genomföres.

Enligt studiehjälpsutredningens mening kan starka skäl anföras mot en
särskild lämplighetsprövning vid utdelning av studiehjälp. Vissa betygskrav
upprätthålles för tillträde till utbildningsanstalterna. En prövning av elevernas
lämplighet för den valda utbildningen förekommer således regelmässigt
vid inträdet men även kontinuerligt under studiernas gång. Kvarsittning
tillgripes som ett pedagogiskt hjälpmedel, varvid eleven dock får fortsätta
utbildningen. Genom att en utbildningsplats sålunda ställs till förfogande
åtar sig samhället betydande kostnader för elevens utbildning. Utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196 i

anser det ej befogat att vid bedömningen av rätten till studiehjälp företa ytterligare
en prövning av betygen. Därtill kommer, framhåller utredningen, att
betygen i viss utsträckning är socialt korrelerade, vilket torde sammanhänga
med miljöfaktorer. En lämplighetsprövning skulle, tror utredningen, överhuvudtaget
särskilt drabba studerande från ekonomiskt mindre bärkraftiga
hem. För dessa kan avsaknad av studiehjälp leda till att studierna avbryts.
Utredningen påpekar vidare, att svårigheterna att bibehålla en lämplighetsprövning
kommer att öka dels till följd av införandet av en relativ betygsättning
i gymnasiet, dels till följd av att nya utbildningsvägar tillkommer
och utbildningsväsendet blir alltmer mångfasetterat.

Utredningen föreslår att andra lämplighetskrav än de som gäller för intagning
eller kvarblivande i skolan ej skall tillämpas i fråga om statlig studiehjälp.

För närvarande kan nedsättning av betyget i uppförande eller ordning
innebära att eleven förlorar sin studiehjälp i form av särskilda studiebidrag
och stipendier. I praktiken tillämpas dock bestämmelserna härom
med stor återhållsamhet.

Utredningen vill visserligen inte förneka, att ett indragande av studiehjälp
i vissa fall kan vara en effektiv disciplinär åtgärd. Det blir dock, anser utredningen,
i praktiken en form av bötesstraff, som kommer att drabba eleven
och hans familj. Eleven tillätes i regel att fortsätta sin skolgång.

Utredningen har stannat för att statlig studiehjälp bör utdelas utan föregående
prövning av studielämpligheten och utan hänsyn till elevens uppförande
eller ordning.

Studiebidrag och stipendier utdelas nu endast till dem som deltar i s. k.
heltidsstudier, d. v. s. studier på dagtid. Däremot erhåller de som
bedriver studier på kvällstid •— med visst undantag — inte dessa förmåner.
Skälet härför är att dessa elever som regel har förvärvsarbete och kan finansiera
sitt uppehälle genom arbetsinkomsterna. Elever i statens kompletteringsgymnasium
och i statsbidragsberättigade kvällsgymnasier kan dock
i samband med lån erhålla ett stipendium.

De som bedriver studier på dagtid, torde -— framhåller utredningen — på
grund av studiernas uppläggning inte ha möjlighet att förvärvsarbeta parallellt
med studierna. För de deltidsstuderande anser utredningen att situationen
är en annan. De har i allmänhet arbetsinkomster och deras studieprogram
är ofta mindre omfattande än de heltidsstuderandes. Behovet
av bidrag kan därför bedömas vara mindre för denna grupp. Därest studiestödet
skulle omfatta deltidsstuderande torde det också kräva att bidragsmöjligheterna
utvidgas till dem som bedriver deltidsstudier inom yrkesskolans
ram. I de fall deltidsstuderande har behov av finansieringsmedel bör
de enligt utredningens uppfattning utnyttja studielånen.

Under vissa delar av studierna, främst i slutfasen, kan för de kvällsstuderandes
del uppstå behov av ledighet från arbetet. För att tillgodose beho -

Kungl. HIaj:ts proposition nr 138 år 1964

vet av studiehjälp i sådana fall har genom beslut vid 1962 års riksdag inrättats
s. k. särskilda stipendier om högst 2 000 kronor för studerande vid
bl. a. kvällsgymnasier. Lån kan vidare utgå under hela studietiden.

Utredningen föreslår att kravet på heltidsstudier skall gälla samtliga
läroanstalter av gymnasie- och yrkesskolekaraktär.

Inom nuvarande studiehjälpssystem gäller att allmänt och särskilt studiebidrag
kan utgå endast om utbildningen pågår under minst fyra månader.
Stipendium kan däremot utgå för kortare utbildningskurser.

Studiestödet bör, enligt utredningens mening, främst avse egentlig skolutbildning
och ej kortare kurser av olika slag. Antalet elever med kortare
utbildningstid än en termin är relativt begränsat. Av samtliga heltidsstuderande
vid yrkesskolorna i oktober 1961 bevistade, enligt vad utredningen
inhämtat, mer än 95 procent kurser om minst fem månader. Vid folkhögskolorna
kommer att i framtiden inrättas s. k. fristående ämneskurser. Dessa
kurser torde emellertid främst ha anknytning till folkbildningsverksamheten
och meddelar således i motsats till övriga skolformer, som infogats i studiehjälpssystemet,
således inte egentlig skolutbildning. Kursernas längd torde
vidare i flertalet fall omfatta högst omkring en månad. Slutligen kommer
kortare kurser att finnas jämväl vid lantbrukets yrkesskolor i form av s. k.
specialkurser.

Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att studierna
bör omfatta minst fyra månader för att studiebidrag och tillägg skall kunna
utgå.

Studiebidrag jämte tillägg

Det allmänna studiebidraget utgår för närvarande till studerande, som
fyllt 16 men inte 18 år. Innebörden av utredningens förslag om slopande av
den övre åldersgränsen är att studiebidraget skall kunna utgå under hela utbildningstiden
och inte som nu i högst två läsår. Studiebidrag skall tillkomma
alla elever, som ej får allmänt barnbidrag, i de skolformer som
omfattas av utredningen, d. v. s. gymnasier, yrkesskolor, fackskolor,
lantbrukets yrkesskolor, folkhögskolor, skogsskolor och skogsbrukskurser
samt vissa fackutbildningsanstalter.

År 1964/65 beräknas inemot 120 000 elever i de aktuella skolformerna befinna
sig i de årsgrupper, som enligt gällande regler kan få allmänt studiebidrag.
Omkring 105 000 elever i dessa skolor har fyllt 18 år och skall alltså
enligt utredningens förslag komma att tilldelas studiebidrag.

Allmänt studiebidrag utgår numera med 50 kronor i månaden under
läsårets nio månader. Årsbeloppet är alltså för närvarande 450 kronor. Bidraget
är avvägt med hänsyn till det allmänna barnbidragets storlek.

Om åldersgränsen nu slopas, föreligger enligt utredningens mening ej längre
skäl att beloppsmässigt knyta studiebidraget till det allmänna barnbidraget.
Bidraget bör fastställas med hänsyn till de utgifter för familjen som

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196i

är förenade med barnens utbildning. Givetvis måste också beaktas att eu
höjning av bidraget medför mycket betydande kostnadsökningar för det
allmänna. Varje höjning av studiebidraget med 10 kronor i månaden kan
enligt utredningens uppskattningar beräknas dra en kostnad av inemot
20 miljoner kronor per budgetår med utgångspunkt från ett elevantal motsvarande
det som beräknats för 1964/65.

Utredningen har funnit att ett studiebidrag om 75 kronor i månaden innefattar
en lämplig avvägning. Årsbeloppet blir då 675 kronor.

Det särskilda studiebidrag till inackorderade elever som nu
utgår har till syfte att utjämna kostnaderna mellan dessa elever och andra
som inte behöver inackordera sig. För närvarande utgår bidrag till inackordering
med belopp som varierar mellan 30 och 75 kronor i månaden.

Den undersökning som utredningen låtit företaga rörande utgifterna för
elevernas inackordering visar att dessa kan uppskattas till i genomsnitt över
150 kronor i månaden för elever i skolhem och omkring 250 kronor i månaden
för övriga elever. Dessa belopp avser de beräknade, direkta utgifterna
för mat och husrum. Emellertid minskar, erinrar utredningen, samtidigt
familjens utgifter i hemmet. Familjens merkostnader vid elevens inackordering
uppskattas av utredningen till genomsnittligt omkring 100 kronor
i månaden.

Utredningen föreslår införandet av ett enhetligt inackorderingstillägg, lika
för alla oavsett formen för inackordering, å 100 kronor i månaden. Tillsammans
med studiebidraget får den inackorderade eleven då 175 kronor i månaden
eller 1 575 kronor om året. Detta belopp skall, påpekar utredningen,
jämföras med nu utgående bidrag, som är lägst 360 och högst 990 kronor
om året.

Särskilt studiebidrag till dagligen resande elever utgår enligt
gällande regler under förutsättning dels att eleven bor i annan kommun än
den där utbildningsanstalten är belägen, dels att hans avstånd till skolan
är minst fyra kilometer, dels att hans kostnader efter billigaste färdsätt uppgår
till minst 12 kronor i månaden. Varje elev måste själv erlägga 10 kronor
i månaden. Bidraget är maximerat till 40 kronor för yngre och 50 kronor
för äldre elev.

Utredningen erinrar om att studiehjälpen till de dagligen resande eleverna
kan utformas enligt olika metoder. Man kan vid beräkningen utgå från de
faktiska resekostnaderna eller från avståndet mellan hem och skola. Den
nuvarande studiehjälpen till de dagligen resande utgör en kombination av
båda dessa metoder.

Den väsentliga fördelen med nuvarande system anser utredningen vara
anpassningen — intill en viss gräns — till elevens faktiska resekostnader.
Möjligheterna att ta hänsyn till förändringar i buss- och järnvägstaxor har
därigenom varit förhållandevis goda.

Å andra sidan har utredningen ansett sig kunna konstatera många brister

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

i det nuvarande systemet. Det skapades i mitten av 1940-talet, då antalet kommuner
var ca 2 500 mot nu drygt 1 000. Sedan systemets införande har i
början av 1950-talet en kommunindelningsreform ägt rum och under de
närmaste åren torde kommunernas antal ytterligare nedgå. Antalet kommuner
beräknas i framtiden till ca 200. I ett sådant läge finner utredningen
det inte rationellt att inom studiehjälpen fästa avseende vid om utbildningsmöjligheter
finns inom gällande kommungräns eller ej. Det är, enligt vad det
visat sig vid särskilda av utredningen företagna undersökningar, en mycket
betydande andel av de blivande gymnasieeleverna som med nuvarande kommunindelning
skulle kunna få ersättning för resor men som efter en administrativ
reform av kommungränserna skulle komma att hänföras till den
grupp som har den avsedda utbildningen i sin hemortskommun.

Administrationen av resebidragen är, efter vad utredningen inhämtat, en
betungande uppgift för skolorganisationen. Utredningen har bedömt det
som angeläget att eftersträva en begränsning av detta administrativa arbete.
Lösningen ligger enligt utredningen i en schablonisering.

Ett bidragssystem, som baserar sig på avståndet, innebär, säger utredningen,
att kontrollen endast behöver avse avståndet. Det blir inte nödvändigt
att företa kontroll av resprisets storlek och inte heller att söka utforma
olika bestämmelser beroende på vilket kommunikationsmedel som kommit
till användning. Bidraget kan också göras oberoende av administrativa gränser
mellan kommunerna.

Efter ingående överväganden av olika tänkbara alternativ har utredningen
stannat för en konstruktion som sätter bidraget till dagliga resor, resetillägget,
i relation till avståndet fågelvägen mellan hem och skola. Resetillägg
föreslås utgå med 20, 30, 40, 50 eller 60 kronor i månaden beroende på berörda
avstånd. Är avståndet mellan hemmet och skolan kortare än 10 kilometer
skall enligt förslaget överhuvudtaget inte utgå något resetillägg.

Innebörden av utredningens förslag i jämförelse med gällande regler framgår
av tabell 11.

Den behovsprövade studiehjälpen är den äldsta formen av statligt studiestöd.
Utredningen erinrar om att de olika behovsprövade stödformerna motiverats
med önskemålet att åstadkomma en vidgad rekrytering från samhällsgrupper
som varit i ringa utsträckning företrädda vid de högre läroanstalterna.
Den faktor, som ansetts bäst spegla familjernas ekonomiska situation,
har varit den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten, men
efterhand har praxis i anslutning till det behovsprövade stödet kommit att
ta hänsyn även till en rad andra omständigheter.

Som tidigare nämnts är utredningen av den uppfattningen, att studiebidraget
av rekryteringsskäl alltjämt måste kompletteras med särskilda förmåner
för elever från hem med svag ekonomi. Dessa förmåner
bör, enligt utredningen, i första hand utgöras av ett schablonmässigt in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1961 59

Tabell 11. översikt över nuvarande resebidrag och utredningens förslag till resetillägg

Avstånd i kilometer hem—skola minst	Pris vid klassmitten	Nuvarande bidrag vid färd med	För- slag
SJ	En- skilda	SJ	Enskilda bussföretag	Bil	Cykel,	moped
bussfö- retag	yngre	äldre	yngre	äldre	yngre	äldre	yngre	äldre
10	29	38	19	19	28	28	20	20	10	10	20
15	35	46	25	25	36	36	24	24	12	12	30
20	43	(55)	33	33	40	45	32	32	16	16	40
30	54	(65)	40	44	40	50	40	42	21	21	50
40	65	(75)	40	50	40	50	40	50	26	26	60

komstprövat tillägg och i andra hand av ett mer individualiserat behovsprövat
tillägg.

Det inkomstprövade tillägget skall enligt förslaget baseras på ett fåtal,
lätt identifierbara faktorer. Dessa är i normalfallet elevens egen och hans
föräldrars till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst samt deras behållna
förmögenhet. Har både eleven själv och hans föräldrar beskattningsbar
inkomst skall summorna adderas och frågan om elevens rätt till inkomstprövat
tillägg bedömas med utgångspunkt från totalinkomsten.

Beträffande hänsynstagandet till behållen förmögenhet anmärker utredningen
att denna i många fall speglar familjens ekonomiska situation bättre
än den beskattningsbara inkomsten. I en skrivelse till utredningen från ett
antal folkhögskolerektorer har anförts, att barnen från jordbrulcarhem skulle
missgynnas vid bidragsgivningen genom att man tar viss hänsyn till den
behållna förmögenheten. De undersökningar, som utredningen låtit utföra,
har emellertid inte givit något stöd för denna uppfattning. Det har visat sig

att_med undantag av barn till ensamstående kvinnor — jordbrukarbarnen

f. n. i större utsträckning än någon annan grupp erhåller maximala stipendier.

Utredningen diskuterar i förevarande sammanhang även frågan huruvida
antalet syskon till eleven bör beaktas vid konstruktionen av det inkomstprövade
tillägget. Ett infogande av syskonfaktorn i bidragssystemet skulle
emellertid enligt utredningen skapa en extra åldersgräns och därmed ge
upphov till nya tröskelproblem. Utredningen anser att tillräckliga skäl inte
föreligger att göra det inkomstprövade tillägget beroende, förutom av inkomst
och förmögenhet, även av förekomsten av syskon.

För närvarande tillämpas vid utdelning av behovsprövade förmåner åtta
behovsklasser med femton olika belopp. Utredningen, som tror att det överhuvudtaget
inte är möjligt att åstadkomma en fullt rättvisande avvägning
av förmånernas storlek efter sökandens behov, förordar av praktiska skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

en reduktion av antalet behovsklasser. I förslaget till inkomstprövat tillägg
har antalet behovsklasser minskats till tre, varjämte inkomstgränserna höjts
högst avsevärt. Den sistnämnda åtgärden motiveras av utredningen bl. a.
med en önskan att undanröja vissa tröskeleffekter och att stimulera rekryteringen
även från hem vilkas inkomster inte ligger inom de allra lägsta inkomstskikten.

Utredningens förslag till inkomstgränser och bidragsbelopp framgår av
denna tabell.

Tabell 12. Förslag till inkomstgränser och bidragsbelopp för
de inkomstprövade tilläggen

Beskattningsbar inkomst	Motsvarar i årsin-komst ca	Bidrag per månad
0— 8 000 kr	0—15 000 kr	75 kr
8 100—12 000 kr	15 000—20 000 kr	50 kr
12 100—20 000 kr	20 000—29 000 kr	25 kr

Behållen förmögenhet skall enligt förslaget beaktas endast i den mån den
överstiger 20 000 kronor. En femtedel av den del av summan av elevens och
föräldrarnas behållna förmögenhet som överstiger 20 000 kronor skall läggas
till den beskattningsbara inkomsten.

Utredningen är medveten om att den beskattningsbara inkomsten är en
jämförelsevis grov mätare på vederbörandes ekonomiska situation. Ibland
är den en otillförlitlig mätare även av den anledningen att den inte ger uttryck
åt det aktuella läget. I fall då elevens eller föräldrarnas inkomster sjunkit
väsentligt efter senaste taxering måste hänsyn kunna tas till den inträdda
förändringen. Bestämmelser härom har upptagits i utredningens förslag.

Enligt vissa undersökningar, som utredningen låtit utföra om de nuvarande
stipendiaternas ekonomiska och sociala bakgrund, erhåller omkring
en tredjedel av stipendiaterna i yrkesskolorna högsta stipendium, 75 eller
100 kronor i månaden. Denna kategori består till stor del av barn till ensamstående
kvinnor -— änkor, frånskilda och ogifta mödrar.

Utredningen anser att det bör finnas möjligheter att i ömmande fall tilldela
barn till ensamstående vårdnadshavare ett särskilt tillägg. Detta extra
studiestöd har i utredningens förslag fått formen av ett behovsprövat tillägg
å högst 75 kronor. En av förutsättningarna för att behovsprövat tillägg skall
kunna utgå bör enligt utredningen vara att sökanden uppbär inkomstprövat
tillägg med högsta beloppet. Behovsprövningen bör ske under hänsynstagande
till de aktuella ekonomiska förhållandena. Avsikten är att behovsprövat
tillägg, om synnerliga skäl föreligger, skall kunna tilldelas även andra än
ensamstående vårdnadshavares barn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196i

Förhöjt studiebidrag

I de skolformer som beröres av studiehjälpsutredningens förslag finns ett
betydande antal äldre elever. Många av dem är i realiteten ekonomiskt fristående
från föräldrarna, och det är enligt utredningens mening under sådana
förhållanden i princip inte lämpligt att pröva deras behov av studiestöd
med utgångspunkt från föräldrarnas inkomster och bostadsort.

Det sagda har, enligt vad utredningen funnit, mera sällan tillämpning på
elever som under utbildningens gång passerar 21-årsåldern, men däremot
mycket ofta på dem som börjat sin vidareutbildning först efter uppnådda
21 år. Utredningen har därför föreslagit, att elever, som börjat sina studier
det år under vilket de fyller 21 år eller senare, i stället för studiebidrag med
tillägg skall erhålla ett förhöjt studiebidrag.

Vid avvägningen av det förhöjda studiebidragets storlek har utredningen
utgått från att det är önskvärt att studiehjälpens återbetalningsfria förmåner
(bidrag) bör vara ungefär lika stora inom systemets olika delar. Önskvärdheten
härav framgår tydigt, framhåller utredningen, om man betänker
att det ej sällan kommer att inträffa att i samma klass finns elever med
förhöjt studiebidrag och elever med studiebidrag jämte ev. tillägg. En elev,
som börjar sin utbildning i en viss skolform vid 19 eller 20 års ålder, kommer
att erhålla studiebidrag jämte ev. tillägg. Väntar han med att påbörja sin
utbildning till det år han fyller 21 år, får han i stället förhöjt studiebidrag.
För att undvika från rättvisesynpunkt stötande skillnader och för att undvika
att studiehjälpen får en snedvridande inverkan på den enskildes utbildningsplanering
bör enligt utredningen det förhöjda studiebidraget varken
vara avsevärt högre eller avsevärt lägre än vad flertalet elever i de berörda
skolformerna kan beräknas erhålla i statlig studiehjälp.

En del elever under 21 år kommer att erhålla enbart studiebidrag. Ett sannolikt
relativt begränsat antal elever kommer, fortsätter utredningen, att få
inackorderingstillägg jämte högsta inkomstprövade tillägg. I enstaka fall
kan dessutom behovsprövat tillägg utgå. Studiehjälpen kommer således
att utgå med skiftande belopp, från 75 till 250 och i vissa fall upp till 325
kronor per månad. Utredningen räknar med att genomsnittet kommer att
ligga vid 130 kronor per månad.

Ett förhöjt studiebidrag, som ligger någonstans mellan de mera allmängiltiga
gränserna 75 och 250 kronor per månad, innebär att eu del elever
får högre, en del lägre månatlig studiehjälp, än om de börjat utbildningen
före 21 års ålder. För att i stort sett undvika vad som kunde te sig som en
försämring anser utredningen det motiverat att lägga det förhöjda studiebidraget
högre än vad som skulle följa av en strikt genomsnittsberäkning.
Vid beloppsawägningen bör man slutligen enligt utredningen ta hänsyn
till att inackorderingsfrckvensen är högre bland elever över 21 år.

Mot denna bakgrund har utredningen funnit att ett belopp om 175 kronor
per månad innefattar en lämplig avvägning av det förhöjda studiebidraget
(1 575 kronor per läsår).

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Studielån

Lånen ur allmänna studielånefonden är i dag maximerade till 2 500 kronor
per läsår. När synnerliga skäl föreligger, kan detta belopp höjas med 1 000
kronor. Studiehjälpsnämnden utdelar lån till fackgymnasieelever m. fl. om
vanligen 1 000 kronor per läsår, om föräldrarnas beskattningsbara inkomst
understiger 12 000 kronor. Den som är gift eller minst 25 år kan, utan prövning
med hänsyn till föräldrarnas ekonomi, erhålla ett lån om ca 2 000 kronor.
Som jämförelse kan nämnas att garantilånenämnden för utlåningen till
yngre studerande vid universitet och högskolor rekommenderat ett normalbelopp
av 5 800 kronor per läsår.

Utredningen framhåller, att de studerande i gymnasiala skolformer, som
kan behöva anlita lån, troligen till ålder är jämförbara med de universitetsstuderande.
De kan således antas ha likartad studieekonomisk situation som
dessa. De bör då, anser utredningen, i fråga om tillgången till studiefinansieringsmedel
ej vara sämre ställda än de universitets- och högskolestuderande.

Utredningen har kommit till slutsatsen att studielån bör kunna utgå med
högst 5 000 kronor per läsår.

Studielånen är nu behovsprövade med hänsyn även till föräldrarnas ekonomi.
Lån bör enligt utredningen endast i undantagsfall tilldelas elever, som
tillhör familjens ekonomi. Därvid bör prövningen av låneansökningar ske
efter restriktiva grunder. I sådana fall ter det sig också naturligt att eu
prövning sker med hänsyn till föräldrarnas ekonomi.

Såsom villkor för att elev, som är fristående från föräldraekonomin, skall
erhålla lån anser utredningen böra gälla att eleven kan uppvisa behov av
studiekredit. I sådana fall bör föräldrarnas ekonomiska ställning ej inverka.
Däremot bör hänsyn tas till sökandens och i förekommande fall även makes
ekonomi. En prövning får, säger utredningen, äga rum från fall till fall.

Utredningen erinrar om att lånen för närvarande inte löper med någon
ränta under studietiden och ej heller under en viss tid därefter. Först från
och med tredje året efter det då låntagare varit berättigad att lyfta sista delen
av sitt studielån, utgår ränta. Räntefoten har under ett tjugotal år utgjort
2,5 procent. Lånen är således subventionerade av staten. Utredningen
anser att denna ordning var motiverad i en tid då för vissa elevgrupper studielånen
utgjorde det huvudsakliga statliga finansieringsstödet. Om, såsom
utredningen föreslagit, bl. a. studerande vid t. ex. de tekniska gymnasiernas
specialkurser och olika tekniska skolor jämställes med gymnasie- och yrkesskoleelever
och dessa elevkategorier får del av studiebidrag och tillägg, försvagas
enligt utredningens uppfattning skälet för att upprätthålla en subventionerad
låneform. I samma riktning verkar den föreslagna förbättringen
av studiebidragen. Utredningen anser det inte heller lämpligt att knyta en
subvention till lånet, då härigenom skuldsättning uppmuntras. Utredningen
föreslår av dessa skäl att studielånen från första upplåningstillfället löper
med en av Kungl. Maj :t fastställd ränta, som bör vara en halv procent högre

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

än högsta gällande inlåningsränta hos bankerna. Enligt utredningens mening
bör som regel återbetalningarna av ett studielån inte påbörjas förrän under
tredje året efter det, då utbildningen för vilken studielån utgått, avslutats.
Den nu gällande längsta amorteringstiden bör, anser utredningen, förlängas
från femton till tjugo år.

Studielånen avskrives för närvarande regelmässigt, utan individuell prövning,
med en fjärdedel av den vid första amorteringstillfället kvarstående
kapitalskulden. Utredningen anser för sin del, att det är olämpligt att förbinda
upplåning med generella subventioner i en eller annan form. Utredningen
föreslår därför, att lån ur allmänna studielånefonden, som upptas
fr. o. m. den tid då dess förslag genomföres, ej blir föremål för generell avskrivning.

Efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t kan studielån bli föremål
för avskrivning helt eller delvis. Sådan avskrivning blir, såvitt utredningen
kunnat utröna, främst aktuell i samband med låntagares frånfälle och då
endast om tillgångar i dödsboet saknas. Någon regelmässig avskrivning av
studieskulder äger således ej rum vid dödsfall. Avskrivning kan jämväl
ske, om låntagaren befinner sig i livet men lider av sådan sjukdom att det är
osannolikt att han kan komma att fullgöra sina förpliktelser som låntagare.
I vissa fall har amorteringarna successivt uppskjutits. Utredningen anser
att nuvarande system i stort sett fungerat tillfredsställande ur såväl statsverkets
som den enskildes synpunkt. Utredningen föreslår att nu gällande
praxis bibehålies.

Förslaget om studiemedel till studerande vid universitet och högskolor m. fl.

läroanstalter

Grunddragen i studiemedelssystemet

Studiesociala utredningen har sett sitt uppdrag mot bakgrunden av det
svenska utbildningsväsendets kraftiga, fortgående expansion. I dag finns
omkring 45 000 studerande vid universitet och högskolor. I början av 1970-talet väntas siffran ha stigit till 80 000.

Utredningen understryker utbildningens utomordentligt stora betydelse
för den ekonomiska framstegstakten och för den sociala och kulturella utvecklingen.
Trots de betydande samhällsekonomiska kostnaderna är det,
säger utredningen, mycket lönsamt för samhället att satsa på utbildning.

Såsom i annat sammanhang omnämnts är studiesociala utredningen och
sludiehjälpsutredningen ense om att tyngdpunkten i en studiesocial reform
bör ligga på det gymnasiala stadiet. Det är där som den egentliga, socialt
korrelerade avtappningen äger rum vid rekryteringen till högre utbildning.

Studiesociala utredningen har emellertid under sitt arbete blivit övertygad
om att en effektivisering av studiehjälpen är behövlig även på det postgymnasiala
stadiet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 196b

Behovet av en reform sammanhänger, anser utredningen, bl. a. med önskemålet
att nå fram till ett enhetligt studiesocialt system för alla postgymnasiala
utbildningslinjer. Detta system bör inte verka styrande på enskilda
studerandes val mellan alternativa utbildningsvägar till nackdel för den icke
akademiska utbildningen.

Den nuvarande ordningen är emellertid enligt utredningens uppfattning
även bortsett härifrån behäftad med vissa brister. Det kan, säger utredningen,
inte förnekas, att systemet med naturastipendier och olika former av lån
är i viss mån svåröverskådligt, att praxis i ärendena är ojämn och att reglerna
ger stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Trots den successiva
utbyggnaden av naturastipendierna ökar skuldsättningsfrekvensen bland den
studerande ungdomen. Utredningen anser att skuldsättningen är förenad
med vissa, icke obetydliga sociala olägenheter.

Bristerna i den nuvarande ordningen skulle man, enligt vad utredningen
funnit, i och för sig kunna komma till rätta med genom att införa generösa
stipendier eller studielön under hela studietiden för alla studerande vid universitet,
högskolor och andra postgymnasiala utbildningsanstalter. Detta
skulle innebära att man betraktade studier som jämställda med produktivt
arbete. Utredningen är från flera synpunkter tilltalad av tanken på studielön.
I nuläget skulle emellertid införandet av studielön sannolikt medföra
en alltför stor belastning på statsfinanserna, och denna belastning skulle
i tiden sammanträffa med andra stora utgifter för utbildningsändamål. Studielönens
förverkligande skulle också, framhåller utredningen vidare, kunna
få återverkningar på inkomstfördelningen i samhället. Akademikerna skulle
endast på samma villkor som andra skattebetalare bidraga till studiekostnadernas
finansiering, men troligen skulle studielönen som sådan ej i högre
grad påverka lönesättningen för vare sig akademiker eller andra.

Utredningen har efter ingående överväganden kommit till den slutsatsen,
att de i och för sig väsentliga skäl som kan anföras till förmån för studielön
inte har sådan styrka, att det i dagens läge finns förutsättningar för dess
omedelbara och fulla förverkligande. Dess genomförande i framtiden kommer
enligt utredningen sannolikt att bli beroende av de statsfinansiella möjligheterna
och inkomstutvecklingen.

Utredningen har alltså utgått från att de medel som samhället ställer till
studerandes förfogande för finansiering av studier vid universitet och högskolor
i princip skall återbetalas. En del av medlen bör dock enligt utredningen
kunna utgå i form av bidrag.

På ett reformerat studiesocialt system vill utredningen i första hand ställa
anspråken dels att det skall ge alla som är i behov av hjälp för finansieringen
av sina studier tillräckliga medel för ändamålet, dels att det inte skall mer
än skäligt betunga de studerande med återbetalningsskyldighet. De risker
som normalt är förbundna med skuldsättning bör undanröjas, och bördan
för personer med försvagad återbetalningsförmåga bör lindras. Av vikt är

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

enligt utredningen, även att systemet får erforderlig fasthet och stadga. Den
enskilde bör på förhand kunna överblicka sina rättigheter och skyldigheter
i förhållande till systemet, och vad som gäller i dessa hänseenden bör tydligt
framgå av lag. Lagreglerna bör vara enkla och schablonmässiga.

En fråga av stor räckvidd gäller behovsprövningen inom systemet. De nuvarande
naturastipendierna och de räntefria lånen utdelas efter en behovsprövning,
som tar hänsyn till föräldrarnas ekonomi. Utredningen anser att
det kan anföras goda skäl både för och emot en sådan ordning. Föräldrabidragen
spelar alltjämt en icke obetydlig roll som finansieringskälla vid
högre studier och alldeles särskilt gäller detta beträffande studerande från
välbärgade hem. 1957 års studentekonomiska undersökning visade emellertid,
säger utredningen, att drygt en tredjedel av de föräldrar som hade en inkomst
av 30 000 kronor om året och knappt två tredjedelar av dem som hade
en inkomst mellan 20 000 och 30 000 kronor om året inte lämnade något
bidrag alls till sina barn vid universitet och högskolor eller endast bidrag som
täckte mindre än en fjärdedel av studiekostnaderna. Detta får enligt utredningen
sin förklaring av att bidragsförmåga icke alltid motsvaras av vilja
att ge bidrag. Principiellt anser utredningen det vara otillfredsställande, att
vuxna studerande inte uppfattas och behandlas som från sina föräldrar fristående
personer.

Utredningen har stannat för att behovsprövningen med hänsyn
till föräldraekonomin bör avskaffas. Däremot finner
utredningen ej skäl att slopa även behovsprövningen i förhållande till den
studerandes egen och, i förekommande fall, hans makes ekonomi.

Såsom villkor för erhållande av förmåner vill utredningen uppställa vissa
krav på studielämplighet. Nyinskrivna skall få förmåner enbart
på den grund att de vunnit tillträde till utbildningen, men andra studerandes
förmåner skall i princip vara beroende av en prövning med hänsyn
till uppnådda studieresultat.

Utredningens principiella överväganden har utmynnat i ett förslag till lag
om finansiering av högre studier. Enligt förslaget skall envar, som uppfyller
vissa i lagen angivna förutsättningar, ha en ovillkorlig rätt till
studiemedel — normalt under hela studietiden — för finansiering av
sina studier. Maximibeloppet för studiemedel är uttryckt i procent
av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring och utgör i 1963 års penningvärde
6 580 kronor om året (i 1964 års penningvärde 6 720 kronor om
året). Om två makar båda bedriver studier, kan var och en av dem få detta
belopp utan reduktion. För barn till den studerande kan utgå vissa tilläggsbelopp.
Har den studerande eller hans make inkomster eller förmögenhet
minskas studiemedlen efter vissa schematiska regler.

I studiemedlen skall enligt förslaget ingå ett studiebidrag å 1 750
kronor om året. Studiebidraget är ej anknutet till basbeloppet eller på annat
sätt indexreglerat.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 138

60 Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 198i

Efter avslutade studier skall den studerande fullgöra återbetalning
genom att erlägga indexreglerade avgifter. Återbetalningsreglerna
är liksom reglerna på förmånssidan schablonregler. De har utformats
med utgångspunkt i den återbetalningsskyldiges ekonomiska situation
sådan den framträder vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Tanken bakom återbetalningsreglerna är, att ingen skall behöva erlägga
mer i avgifter än som motsvarar realvärdet av uttagna studiemedel, vilka
ej utgjort studiebidrag (ränta utgår alltså ej), och att ingen skall behöva
bli belastad med återbetalning, om han på grund av sjukdom, invaliditet,
arbetslöshet eller av annan sådan orsak får en svag ekonomi. Återbetalningen
skall i normalfallet fördelas på 20—25 år. Vid dödsfall skall återhetalningsskyldigheten
helt bortfalla.

Utredningen föreslår att de nya reglerna skall sättas i kraft å
sådan tid att studiemedlen kan ersätta naturastipendier, räntefria lån och
garantilån fr. o. m. den 1 juli 1 964.

Utredningen har inte varit enig rörande principerna för reformen av det
postgymnasiala studiestödet. En ledamot (hr östergren) har i en reservation
skisserat ett annat studiesocialt system än majoritetens. Utmärkande
för reservantens förslag är en väsentligt mer omfattande bidragsgivning
eller stipendiering. Reservanten förordar ett stipendium å 3 750 kronor om
året. Beträffande rätten till stipendium vill reservanten upprätthålla ett
studielämplighetskrav •— medelbetyg Ba — gentemot nyinskrivna. Stipendium
skall enligt reservanten kunna utgå under hela studietiden, och
någon behovsprövning med hänsyn till föräldraekonomin skall ej förekomma.
De studiekostnader som inte täckes av stipendier, bör, anser reservanten,
kunna finansieras genom garantilån, vilka skiljer sig från de
nuvarande garantilånen huvudsakligen genom att amorteringsreglerna uppmjukats.
I lån och stipendier bör den studerande enligt reservanten i normalfallet
kunna erhålla sammanlagt högst 7 500 kronor om året. Reservanten
förordar även införande av skatteavdrag för studiekostnader. Beträffande
den utförliga kritik mot majoritetsförslaget som framförts i reservationen
må här hänvisas till betänkandet Rätt till studiemedel (SOU
1963: 44 sid. 290 ff.).

Vid utredningens förslag har även fogats två särskilda yttranden (av
hrr Bodström och Persson). Hr Bodström skulle ha föredragit ett studiebidrag
å 2 500 kronor om året framför av majoriteten förordade 1 750 kronor
om året. Hr Persson har anmält tvekan, huruvida utredningen inte
sträckt sig väl långt i generositet. Hans tvekan gäller såväl studiebidraget
och maximibeloppet för studiemedel som återbetalningsreglerna.

Rätten till studiemedel.

Såsom tidigare nämnts anser utredningen, att för rätt till studiemedel
bör gälla vissa krav på studielämplighet. Utredningen skiljer därvid
på nyinskrivna studerande och tidigare inskrivna studerande.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 138 år 196i

Beträffande nijinskrivna studerande uppkommer frågan, huruvida den
nu vid utdelning av naturastipendier tillämpade Ba-gränsen bör bibehållas.
Utredningen framhåller att studieprognosen visserligen är genomsnittligt
bättre vid högre studentbetyg än vid lägre, men att detta delvis kan bero
på att nyinskrivna studenter med lägre genomsnittsbetyg i studentexamen
än Ba för närvarande i princip inte är berättigade till studiesocialt stöd.
Dessa får nämligen antagas i större utsträckning än andra studerande vara
hänvisade till att klara studiefinansieringen med hjälp av förvärvsarbete
vid sidan av studierna, något som givetvis i regel inverkar menligt på studieresultaten.
Ba-gränsen kan enligt utredningens mening också förutsättas
på ett socialt mindre tillfredsställande sätt påverka tillströmningen till
de s. k. fria fakulteterna, där tillträdet inte regleras genom betygsspärrar.
B-studenter från välsituerade hem kan i allmänhet påbörja studier vid
dessa fakulteter tack vare att de kan erhålla hjälp med studiefinansieringen
från sina föräldrar, medan övriga B-studenter kan se sig nödsakade att avstå
från sådana studier i brist på resurser för finansieringen av studierna
under det första året.

Utredningens principiella inställning är att studiefinansieringssystemet
bör ha den effekten att tillströmningen till högre utbildning så litet som
möjligt blir beroende av familjeekonomiska faktorer. Utredningen förordar
i stället att den som vinner inträde vid en högre utbildningslinje
i princip också skall vara berättigad att erhålla studiemedel.

Det är enligt utredningens uppfattning självfallet, att studiemedel inte
bör beviljas nyinskrivna studerande för hela den beräknade studietiden
utan endast för så lång tid som rimligen kan antagas åtgå för att den studerande
skall kunna ådagalägga sin lämplighet för studierna. Enligt utredningens
förslag skall i överensstämmelse med vad nu gäller, studiemedel
i regel beviljas nyinskrivna studerande vid universitet och högskolor för
högst ett års studier.

Den som redan bedrivit studiemedelsberättigande studier under så lång
tid, att hans studielämplighet kan prövas på grundval av resultaten av
dessa studier, bör enligt utredningen inte erhålla studiemedel utan prövning
av studielämpligheten. Härvidlag anser utredningen det lämpligt att överta
den praxis beträffande tidigare inskrivna studerande, som tillämpas inom det
nuvarande studiesociala systemet.

Det ligger i sakens natur, fortsätter utredningen, att själva prövningen av
studielämpligheten beträffande tidigare inskrivna studerande liksom för
närvarande måste medföra många svåra bedömningar. Svårigheterna accentueras
dessutom därav, att de individuella förhållanden som ligger till grund
för sådana bedömningar varierar i hög grad. Utredningen anser därför uteslutet
att meddela generella bestämmelser till ledning för prövningen. I
stället måste liksom nu överlämnas åt de myndigheter, som skall bevilja
studiemedel, att utifrån mera allmänt hållna riktlinjer utforma en ändamålsenlig
praxis på området.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

Enligt utredningens uppfattning bör det avgörande vid bedömande av
studielämpligheten vara, huruvida det på grundval av de resultat, som den
studerande uppnått, kan anses sannolikt att han inom normal tid kommer
att slutföra de studier för vilka han begär studiemedel. Härvid bör skälig
hänsyn tas till förhållanden av personlig natur, som kan antagas ha inverkat
på resultaten.

När det gäller bedömningen av’ studieresultaten bör enligt utredningens
uppfattning den för studierna gällande examensstadgan (eller motsvarande)
vara normerande. Denna norm torde emellertid inte kunna tillämpas
undantagslöst. Det föreligger visserligen, framhåller utredningen, vid flertalet
utbildningslinjer, som är avsedda att berättiga till studiemedel, god
överensstämmelse mellan faktisk och förutsatt studietakt, men vid några
utbildningslinjer har de studerande uppenbara svårigheter att följa kursplanerna.

Utredningen anser sig kunna förutsätta, att det framdeles endast undantagsvis
skall tillåtas förekomma sådana kursfordringar att ett ämne
inte med normal studietakt medhinnes inom den i examensstadgan angivna
tiden. Under en övergångstid anser utredningen motiverat med en viss
mjukhet i tillämpningen, innebärande att de studiemedelsbeviljande myndigheterna
i fråga om ämnen, där kursfordringarna av någon anledning inte
kunnat anpassas efter den i examensstadgan förutsatta studietiden, godtager
en längre studietid.

Utredningen understryker att det självfallet inte bör föreligga hinder
för att en studerande erhåller studiemedel för mera omfattande studier
än som enligt examensstadgan kräves för examen. Studiemedel skall alltså
kunna utgå även för de extra studier som erfordras för en »breddad»
examen. »Breddningen» bör dock hålla sig inom rimliga gränser.

Den som på grund av otillräckliga studieresultat inte erhåller studiemedel
bör, uttalar utredningen, ånyo kunna komma i åtnjutande därav,
om han sedermera når de resultat, som vid det tidigare tillfället skulle ha
berättigat honom till studiemedel.

Vid bedömande av studieresultaten bör enligt utredningen hänsyn kunna
tas till personliga förhållanden, som kan antagas ha inverkat på resultaten.
Givetvis får inte vad som helst som hänger samman med den studerandes
person och som inverkat på hans studieresultat beaktas vid studielämplighetsprövningen.
De omständigheter, som åberopas såsom förklaring
till uteblivna studieresultat, bör vara av tillfällig natur, och de måste dessutom
kunna anses som en tillräcklig förklaring till de uteblivna resultaten.
Utredningen tänker här på sådana omständigheter som sjukdom, olycksfall
och barnsbörd, vilka påtagligt hindrat den studerande i studierna.
Att den studerande nedlagt tidskrävande arbete inom studentkåren eller
motsvarande bör också kunna beaktas. Vidare bör i vissa fall hänsyn kunna
tas till att studierna försenats av en studieresa eller liknande, som i och
för sig kan anses ha varit av värde för utbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

En särställning intar enligt utredningens mening den omständigheten
att studieresultaten menligt påverkats av att den studerande haft förvärvsarbete.
Har studiemedlen avvägts med hänsyn till de inkomster, som
förvärvsarbetet givit, synes det utredningen rimligt att kravet på studielämplighet
anses uppfyllt i och med att studieresultaten kan anses normala
i förhållande till den tid som med hänsyn till förvärvsarbetet stått den
studerande till buds för studier. Är däremot studiemedlen inte avvägda
med hänsyn till förvärvsinkomsten, bör den studerande förutsättas ha
haft mer pengar till sitt förfogande under den gångna studieperioden än
som rimligen behövts, och han får därför antagas kunna fortsätta sina
studier med besparingar från denna period. När han kan uppvisa normala
resultat av de fortsatta studierna, bör studiemedel ånyo kunna beviljas.

Ett särskilt problem utgör de som byter studiebana, innan de slutfört
de studier som de från början ämnat bedriva. Utredningen framhåller, att
det i en del fall kan vara fråga om ett felaktigt val av studiebana, vilket
efter någon tid rättas till, eller om ett led i en planlagd studiegång. I andra
fall kan ett sådant steg tyda på bristande lämplighet för högre studier över
huvud taget. I sistnämnda fall får utsikterna för att de nya studierna skall
lyckas enligt utredningens uppfattning bedömas såsom tveksamma, och
studiemedel synes då i allmänhet inte böra utgå för de nya studierna, förrän
den studerande visat sådana resultat att studierna kan antagas bli
slutförda på normal tid.

Utredningen framhåller, att det givetvis är en annan sak om den studerande
efter slutförda studier på en studiebana börjar studera på en
annan utbildningslinje. Orsaken härtill är ofta, att den studerande önskar
skaffa sig en mera allsidig utbildning. Enligt utredningens mening bör det
i princip inte föreligga hinder för att i sådana fall redan från början bevilja
studiemedel för de nya studierna.

Reglerna om studiemedel bör enligt utredningens mening konstrueras
så, att envar, som uppfyller vissa angivna villkor, skall vara berättigad till
sådana medel. Med hänsyn härtill bör det å andra sidan föreskrivas en
viss längsta tidsrymd, under vilken studiemedel skall kunna utgå. Maximitiden
för studiemedel bör enligt utredningens mening avvägas
så, att samtliga grundexamina väl medhinnes inom densamma. Utredningen
har funnit en maximitid av 16 terminer lämplig. Inom denna
tidrymd kan i många fall två grundexamina medhinnas. Den kan också
i en del fall vara tillräcklig för licentiatexamen och i något fall t. o. m. för
doktorsgrad.

De motiv som anförts för att studiemedel inte skall utgå för mer än en
viss maximitidrymd talar enligt utredningens mening också för att studiemedel
inte bör utges till studerande, som nått förhållandevis långt upp i
åren. Utredningen är av den uppfattningen att studiemedel i regel inte bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

beviljas studerande, som fyllt 40 år. Även från denna regel bör dock undantag
kunna göras. Såsom exempel på situationer, där undantag är tänkbara,
anger utredningen, att den studerande inte börjat studierna förrän vid relativt
hög ålder eller att han vid det tillfälle då han passerar åldersgränsen
endast har en förhållandevis ringa del av studierna kvar. Ett annat fall är,
när en studerande, som avbrutit sin utbildning exempelvis för äktenskap
och familjebildning, senare önskar fullfölja utbildningen.

Enligt utredningens mening är det nödvändigt med en maximigräns för
vad en studerande vid varje särskilt tillfälle skall kunna få i studiemedel. Ett
system, där rätten till studiemedel skall vara så långt möjligt ovillkorlig
och entydig, förutsätter enligt utredningens uppfattning, att maximibeloppet
för studiemedel är klart preciserat. Beloppet måste
bestämmas i förhållande till en tidsenhet. Med hänsyn till att det kommer
att bli förhållandevis sällsynt, att studiemedel beviljas för kortare tid än
en termin, har utredningen funnit ändamålsenligt, att maximibeloppet
för studiemedel bestämmes för termin. Terminsbegreppet är emellertid,
framhåller utredningen, inte helt enhetligt inom olika studiebanor. Av praktiska
skäl förordar utredningen att kalenderåret i studiemedelshänseende
indelas i två lika delar: vårterminen, som omfattar tiden den 1 januari—den
30 juni, och höstterminen, som omfattar tiden den 1 juli—den 31 december.

Även om terminerna med detta terminsbegrepp kommer att täcka hela
året, är det enligt utredningens mening inte rimligt att maximibeloppet
för studiemedel avväges, så, att det beräknas räcka till finansieringen av
tolv månaders studier per år. Högre studier torde regelmässigt bedrivas
under högst tio månader om året. Med hänsyn härtill föreslår utredningen,
att maximibeloppet bestämmes så, att det kan antagas räcka till fem månaders
studier under terminen.

Utredningen tar härefter upp frågan om maximibeloppets storlek för
ensamstående studerande utan barn och framhåller därvid, att hänsyn
givetvis i första hand bör tas till den nuvarande omfattningen av de enskilda
studerandenas studiekostnader. Med studiekostnader avses härvid de utgifter
som den studerande faktiskt har, oavsett om de bestrides av honom
själv eller av någon annan. På grundval av 1957 års studentekonomiska
undersökning är det enligt utredningen rimligt att antaga, att de genomsnittliga
studiekostnaderna — efter beaktande av förändringar i penningvärdet
men ej av standardstegringar — f. n. ligger vid drygt 6 000 kronor.
Även de uppskattningar statsstipendienämnderna gjort rörande studiekostnadernas
storlek visar på en sådan kostnad av drygt 6 000 kronor per läsår.

Emellertid bör enligt utredningens mening maximibeloppet för studiemedel
bestämmas även med hänsyn till konsumtionsnivån hos övriga grupper
i samhället. Därvid bör hänsyn tas inte bara till ensamstående utan
även till gifta med barn.

Kuiujl. Maj.ts proposition nr 188 år 196b

Vid övervägande av de anförda synpunkterna kommer utredningen till
den slutsatsen, att maximibeloppet för studiemedel för en studerande utan
försörjningsplikt bör bestämmas till ungefär 6 500 kronor för år, eller 3 250
kronor för termin. Detta överensstämmer nära med vad studiehjälpsutredningen
föreslagit såsom maximum för studiestödet till sådana elever vid
underliggande skolformer som påbörjar utbildningen efter 20 års ålder.

Vad beträffar maximibeloppet för gifta studerande påpekar utredningen,
att en gift studerande kan vara skyldig att bidraga till makens uppehälle.
Utredningen ifrågasätter emellertid om makens uppehälle bör bestridas med
studiemedel. Enligt utredningens mening bör det kunna förutsättas, att
maken själv svarar för sitt uppehälle. Saknar han av ena eller andra anledningen
möjligheter härtill, ligger andra anordningar närmare till att sörja
för honom än studiefinansieringssystemet. Sålunda erhåller exempelvis den
som till följd av sjukdom eller barnsbörd inte kan förvärvsarbeta ersättning
för inkomstbortfallet från den allmänna försäkringen. Utredningen finner
därför inte anledning att föreslå, att högre maximibelopp skall gälla för
studerande, som är gift.

För studerande med barn får däremot, framhåller utredningen, det maximibelopp
som föreslagits för ensamstående studerande utan barn antagas
bli otillräckligt. Det är därför enligt utredningens mening erforderligt att
studiemedlen förstärkes med barntillägg. Sådant tillägg bör utga inte
blott till studerande, som har vårdnaden om barn, utan även till studerande,
som är pliktig att utge lagstadgat underhållsbidrag till barn.

Det bör enligt utredningens mening gälla en viss åldersgräns för barnet
för att det skall berättiga till barntillägg. Utredningen föreslår att barntillägg
skall utgå för barn under 16 år. Utredningen anser däremot inte, att
det finns anledning att, såsom nu i fråga om garantilån, diffei entiera barntillägget,
beroende på om barnet är över eller under ett år. Till barnaföderskor
utgår numera enligt lagen om allmän försäkring betydande ersättningar
i samband med nedkomsten.

Beträffande storleken av barntillägget anser utredningen rimligt att det
utgår med samma belopp som närmast jämförbara förmaner inom den
allmänna försäkringen, nämligen barnspensionen från folkpensioneringen
och barntillägget till folkpensioneringens ålders- och förtidspensioner1.

Utredningen övergår härefter till frågan, huruvida maximibeloppet för
studiemedlen bör göras värdebeständigt och påpekar därvid, att värdet av
studiemedlen kan urholkas genom nedgång i penningvärdet, därest studiemedlen
bestämmes till nominella belopp. En sådan urholkning bör enligt
utredningens mening om möjligt undvikas med hänsyn till att studiemedlen
är av grundläggande betydelse för den studerandes möjligheter att bedriva
sina studier. Härvid är i huvudsak två vägar tänkbara. Antingen

1 Dessa förmåner skall enligt förslag till årets riksdag utgå med 1 200 kronor om året. Beloppet
är indexrcglerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

kan maximibeloppet justeras genom beslut av statsmakterna alltefter förändringar
i penningvärdet, eller också kan studiemedlen indexregleras redan
från början, så att maximibeloppet automatiskt följer penningvärdets växlingar.

Utredningen erinrar om att den allmänna pensioneringens förmåner är
indexreglerade. Grundvalen för denna indexreglering är basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Basbeloppet utgör 4 000 kronor i 1957 års penningvärde,
närmare bestämt penningvärdet i september 1957. Kungl. Maj :t
fastställer basbeloppet för varje månad.

Enligt utredningens mening måste den metod som användes för indexreglering
av de allmänna pensionerna anses ändamålsenlig också för studiemedlen.
Utredningen förordar därför, att samtliga belopp på förmånssidan
uttryckes såsom procent av basbeloppet och föreslår att maximibeloppet
för studiemedel exklusive barntillägg skall för termin räknat utgöra 70
procent av basbeloppet samt för barntillägg 12,5 procent av basbeloppet
för varje tilläggsberättigat barn1.

Utredningen erinrar härefter om att någon behovsprövning med
hänsyn till föräldraekonomin enligt dess förslag inte skall förekomma.
Däremot, fortsätter utredningen, synes det motiverat att studiemedlen blir
behovsprövade med hänsyn till den studerandes egen ekonomi. Enligt utredningen
är det att räkna med att anspråken på studiemedel kommer att
bli mycket stora med det starkt stigande studentantalet, och det får därför
anses motiverat med en viss anpassning av rätten till studiemedel efter det
individuella behovet. Härtill kommer att en del av studiemedlen är avsedda
att utgå som studiebidrag. Huruvida studiemedlen bör vara behovsprövade
med hänsyn till makes ekonomi synes utredningen mera tveksamt.

Beträffande behovsprövningen med hänsyn till den studerandes egna
ekonomiska förhållanden vill utredningen till en början framhålla, att
det knappast är tänkbart att beakta annan inkomst än sådan som den
studerande har under den tid studiemedlen avser. Detta överensstämmer
också med vad som tillämpas i fråga om de nuvarande studiesociala förmånerna.
Utredningen framhåller vidare, att den studerandes möjligheter
till studiefinansieringsstöd inte i princip bör påverkas av vid vilken tidpunkt
på terminen eller året han inlämnar ansökningen. Utredningen förordar därför
en »synkronisering» av studiefinansieringsstöd och inkomster, så att
studiemedel i princip utgår för antingen termin eller år och till sin storlek
påverkas av de inkomster, som den studerande har under terminen eller
året.

Utredningen anser, att behovsprövningen lämpligen kan utformas efter

1 Utredningen har i betänkandet Rätt till studiemedel genomgående räknat med basbeloppet
4 700 kronor (1963 års penningvärde). Basbeloppet är numera 4 800 kronor. I den följande redogörelsen
har alla indexreglerade belopp, där ej annat särskilt angivits, omräknats med
tillämpning av det nu gällande basbeloppet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

schablonartade, generellt verkande regler. Dessa bör först och främst innebära
att inkomster upp till ett visst belopp inte skall påverka rätten till
studiemedel. Förutom att man med ett sådant fribelopp åstadkommer att
den studerandes benägenhet att i viss utsträckning ha förvärvsarbete under
studietiden inte motverkas, nås enligt utredningens uppfattning betydande
fördelar från administrativ synpunkt. Behovsprövningsreglerna behöver inte
beaktas för andra än dem vilkas inkomster överstiger fribeloppet.

Enligt utredningens mening innefattar 40 procent av basbeloppet
(= 1 920 kronor) en lämplig avvägning av fribeloppet för termin räknat. För
år räknat blir fribeloppet följaktligen 80 procent av basbeloppet (== 3 840
kronor).

Inkomster, som överstiger fribeloppet, bör enligt utredningens mening
reducera studiemedlen endast med en viss andel av den överskjutande
inkomstdelen. Härvid är enligt utredningen särskilt att beakta, att inkomster,
som överstiger fribeloppet, i regel medför skatt och att en alltför kraftig
reduktion skulle kunna verka så, att den studerandes tillgängliga medel regelmässigt
blev mindre vid inkomster över nämnda belopp. Ä andra sidan
anser utredningen angeläget, att den som har inkomster, vilka avsevärt
överstiger maximibeloppet för studiemedel, inte blir berättigad till sådana
medel i någon större omfattning. Utredningen har funnit, att de anförda
synpunkterna blir tillgodosedda i rimlig utsträckning, om maximibeloppet
för studiemedel reduceras med två tredjedelar av den del av inkomsten som
överstiger fribeloppet. Behovsprövningen med hänsyn till den egna inkoms 2

ten föreslås alltså ske enligt formeln: s— - (i•—• f). där s betyder maximi O beloppet

för studiemedel inklusive barntillägg, i inkomsten och f fribeloppet.

Utredningen framhåller, att de föreslagna behovsprövningsreglerna visserligen
är utformade närmast med sikte på att åstadkomma en lämplig
samordning mellan inkomster av förvärvsarbete och studiemedel. Emellertid
synes de utredningen väl ägnade att tillämpas även vid samordning
med andra inkomster än inkomster av förvärvsarbete, bl. a. inkomster av
kapital. Enligt utredningens mening är det rimligt att sådana inkomster, till
den del de ligger inom fribeloppet, inte minskar den studerandes rätt till
studiemedel; däremot kan det vara motiverat med minskning på grund av
själva kapitalet.

Eu viktig fråga är, fortsätter utredningen, vad som vid behovsprövningen
skall räknas såsom den studerandes inkomst. Enligt utredningens mening
är den enda rimliga lösningen att ta hänsyn till all inkomst, som den studerande
kan beräknas ha, vare sig den är skattepliktig eller ej. Att beakta
endast den skattepliktiga inkomsten skulle inte tillgodose önskemålet, att
studiemedlens storlek någorlunda anpassas efter behovet i det enskilda
fallet. Utredningen framhåller att skattefria inkomster, såsom stipendier,
periodiska understöd från föräldrar, förmåner av fri kost och bostad, ofta
g*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 138

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196b

kan minska behovet av studiemedel mer än skattepliktiga inkomster. Utredningen
anser dock inte att allmänt barnbidrag bör medräknas bland
inkomsterna.

De föreslagna reglerna för behovsprövningen med hänsyn till den egna
inkomsten har utredningen närmare belyst i tabell 13.

Tabell 13. Inkomstens inverkan på studiemedel för ensamstående studerande utan barn

(Beloppen avser år)

Förutsättningar: 1) Kommunal utdebitering = 15 kronor per skattekrona.

2) Basbeloppet = 4 700 kronor

Inkomst av förvärvs-arbete	Studiemedel	Skatt1	Behållen inkomst
0	6 580	0	6 580
3 000	6 580	276	9 304
4 000	6 420	636	9 784
5 000	5 753	888	9 865
6 000	5 087	1 152	9 935
7 000	4 420	1 476	9 944
8 000	3 753	1 752	10 001
9 000	3 087	2 004	10 083
10 000	2 420	2 328	10 092
12 000	1 087	3 012	10 075
14 000	0	3 828	10 172

1 Skatten är uträknad med hjälp av skattetabell för beräkning av preliminär A-skatt för år
1963.

Utredningen anser att behovsprövning bör ske inte bara med hänsyn till
inkomst utan även med hänsyn till förmögenhet. Liksom inkomst bör
enligt utredningen förmögenhet påverka rätten till studiemedel först när
den överstiger en viss gräns. Enligt utredningens uppfattning finns det
knappast anledning att låta relativt obetydliga förmögenheter reducera
rätten till studiemedel. En förmögenhet kan vara placerad på sådant sätt
att den inte bereder den studerande något nämnvärt ekonomiskt underlag
för studierna. För att den reella innebörden av den gräns, där förmögenhet
kan börja påverka rätten till studiemedel, inte skall urholkas vid nedgång
i penningvärdet anser utredningen, att gränsen bör göras värdebeständig.
En gräns vid 4 basbelopp (= 19 200 kronor) utgör enligt utredningens
mening en rimlig avvägning. Till den del förmögenhet överstiger denna
gräns föreslås den bli jämställd med inkomst. Om den som har förmögenhet
överstigande gränsen också har inkomst som täcker fribeloppet, kommer
därigenom den överskjutande delen av förmögenheten att reducera studiemedlen
med två tredjedelar av sitt belopp.

Beträffande frågan, huruvida hänsyn bör tagas till makes ekonomiska förhållanden,
har utredningen den principiella inställningen att den studerandes
rätt till studiemedel så långt som möjligt skall bedömas enbart med
hänsyn till honom själv. Maximibeloppet för studiemedel bör därför inte
vara större för gift studerande än för ogift. Inte heller får rätten till studie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

medel påverkas av att även maken uppbär studiemedel. Dock bör i sådant
fall barntillägg inte utgå till båda makarna utan endast till endera av dem.

När maken har mera betydande inkomster, är emellertid enligt utredningen
en i viss mån annan bedömning motiverad. Det förefaller utredningen
sålunda inte rimligt att studiemedel skall kunna utgå till den som tack vare
maken får förutsättas leva i mycket goda ekonomiska förhållanden. Enligt
utredningens uppfattning bör det dock inte komma i fråga att låta rätten
till studiemedel påverkas av makes inkomster, så länge dessa ungefär
motsvarar de nettoinkomster som maken skulle ha haft, om han uppbar
studiemedel och dessutom förvärvsarbetade i måttlig omfattning. Men när
makens inkomster överstiger denna gräns förefaller det utredningen befogat
att de får verka reducerande på studiemedlen.

Mot denna bakgrund finner utredningen, att den bärande tanken i
behovsprövningen med hänsyn till makes ekonomi bör vara, att förvärvsarbetande
make i realiteten skall vara minst jämställd med make, som uppbär
studiemedel och därjämte har förvärvsinkomster av måttlig omfattning.
Ett uttryck härför är summan av dels maximibeloppet för studiemedel, dels
de inkomster som en studerande kan uppbära utan att hans rätt till studiemedel
reduceras. Denna summa utgör för termin (70 -f- 40 =) 110 procent
av basbeloppet (= 5 280 kronor). Med hänsyn till att den som har sin försörjning
av andra inkomster än studiemedel regelmässigt får högre skatt än
den som uppbär studiemedel anser utredningen, att maken bör kunna ha
något högre inkomster än 110 procent av basbeloppet utan att den studerandes
rätt till studiemedel påverkas därav. Utredningen har i fråga om makes
inkomst stannat för ett fribelopp för termin om 140 procent av basbeloppet
(= 6 720 kronor). Fribeloppet motsvarar alltså en årsinkomst över 13 000
kronor och överstiger med drygt 3 000 kronor de motsvarande belopp som
tillämpas inom det nuvarande studiesociala lånesystemet. Till den del makens
inkomster överstiger fribeloppet bör de enligt utredningens mening
verka reducerande på den studerandes rätt till studiemedel, men reduktionen
bör vara betydligt mildare än när det är fråga om den studerandes
egna inkomster. Studiemedel bör enligt utredningen reduceras med en tredjedel
av den del av makens inkomster, som överstiger det för sådana inkomster
gällande fribeloppet.

Resultatet av dessa regler framgår av tabell 14.

Utredningen är medveten om att de föreslagna reglerna för hänsynstagande
till makes ekonomi kan förefalla generösa. Emellertid är det enligt utredningens
mening tveksamt, om någon sådan hänsyn över huvud bör
tas. Om så skall ske, anser utredningen, att man måste gå fram med varsamhet.
Den behållna inkomsten i eu familj, där den ena maken uppbär
studiemedel och den andra har fullt förvärvsarbete, bör härvid jämföras
med den genomsnittliga konsumtionsnivån i familjer, där båda makarna
har fullt förvärvsarbete. Dessutom bör, anför utredningen, den behållna

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Tabell 14. Inkomsters inverkan på studiemedel för gift manlig studerande,
vars hustru inte åtnjuter studiemedel och i vars äktenskap

det saknas barn

(Beloppen avser år)

Förutsättningar: 1) Kommunal utdebitering = 15 kronor per skattekrona
2) Basbeloppet = 4 700 kronor

Förvärvsinkomst	Studie- medel	Skatt1 (samman- lagd)	Behållen inkomst (sammanlagd)
Mannens	Hustruns
2 500	13 000	6 580	3 215	18 865
2 500	14 000	6 300	3 445	19 355
2 500	17 000	5 300	4 305	20 495
2 500	20 000	4 300	5 025	21 775
2 500	23 000	3 300	6 205	22 595
2 500	26 000	2 300	7 505	23 295
2 500	29 000	1 300	8 635	24 165
2 500	33 000	0	10 785	24 715
4 000	13 000	6 420	3 590	19 830
4 000	14 000	6 140	3 820	20 320
4 000	17 000	5 140	4 680	21 460
4 000	20 000	4 140	5 640	22 500
4 000	23 000	3 140	6 850	23 290
4 000	26 000	2 140	8 050	24 090
4 000	29 000	1 140	9 420	24 720
4 000	33 000	0	11 485	25 515
6 000	13 000	5 087	4 130	19 957
6 000	14 000	4 807	4 430	20 377
6 000	17 000	3 807	5 450	21 357
6 000	20 000	2 807	6 460	22 347
6 000	23 000	1 807	8 300	22 507
6 000	26 000	807	9 180	23 627
6 000	29 000	0	10 430	24 570
8 000	13 000	3 753	4 540	20 213
8 000	14 000	3 473	4 900	20 573
8 000	17 000	2 473	6 260	21 213
8 000	20 000	1 473	7 320	22 153
8 000	23 000	473	8 750	22 723
8 000	25 000	0	9 660	23 340
10 000	13 000	2 420	5 390	20 030
10 000	14 000	2 140	5 660	20 480
10 000	17 000	1 140	6 850	21 290
10 000	21 000	0	8 580	22 420
12 000	13 000	1 087	6 120	19 967
12 000	14 000	807	6 500	20 307
12 000	17 000	0	7 830	21 170

1 Skatten är uträknad med hjälp av skattetabell för beräkning av preliminär
A-skatt (sambeskattningstabellen) för år 1963.

inkomster! inte minska vid stigande inkomster för den förvärvsarbetande
maken.

Utredningen framhåller slutligen, att behovsprövningen med hänsyn till
makes ekonomi givetvis inte skall avse enbart inkomsten utan även makens
förmögenhet. Utredningen finner lämpligt, att förmögenheten beaktas
på i princip samma sätt som den studerandes egen förmögenhet, dvs. så

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

att makes förmögenhet till den del den överstiger 4 basbelopp räknas såsom
inkomst för maken vid behovsprövningen.

Utredningens förslag innebär, att studiemedel skall utmätas efter generellt
tillämpliga schablonartade regler. Vid avvägningen av dessa regler
har syftet varit, att studiemedel i varje enskilt fall skall kunna utgå med
belopp, som minst motsvarar den studerandes behov av sådana medel.
Trots detta anser utredningen att man måste räkna med alt det kan finnas
särfall, där de generella reglerna inte bereder tillräckligt med studiemedel.
Enligt utredningens mening bör det finnas möjlighet att i dessa fall efter
särskild prövning utge studiemedel utöver vad som följer av de generella
reglerna. Med hänsyn till undantagskaraktären hos dessa fall bör sådana
extra studiemedel beviljas endast under förutsättning att den studerande
kan förebringa synnerliga skäl därför.

En väsentlig brist i den nuvarande ordningen är med utredningens synsätt,
att den förutsätter en skuldsättning som i enskilda fall kan innebära
mer än rimliga påfrestningar. Utredningen vill komma till rätta med denna
olägenhet dels genom att i studiemedelssystemet på återbetalningssidan
införa särskilda, av sociala hänsyn präglade regler, dels genom att i systemet
bygga in ett studiebidrag av sådan konstruktion och storlek att
skuldsättningens omfattning kan begränsas.

Utredningen är medveten om att ett studiebidrag kan konstrueras på
flera olika sätt. I valet mellan att ge studiebidrag före eller efter en viss
studieprestation tvekar utredningen inte att förorda det förra alternativet.
Om bidraget utdelas först efter det att en viss examen eller motsvarande
uppnåtts, utsättes de studerande för risktagande och påfrestningar avolika
slag, som utredningen anser inte kunna accepteras. I den mån utdelningen
sker allteftersom vissa delmoment av en examen uppnåtts, närmar
sig detta system visserligen en ordning med utdelning på förhand, men
det förutsätter dock alltjämt, att de studerande på kort sikt finansierar
studierna med lån. Ett sådant system med växelvis låntagning, växelvis avskrivning
finner utredningen varken rationellt eller praktiskt. En avskrivning
av en viss del av återbetalningsskyldigheten för de studiemedel som
uppburits kan, fortsätter utredningen, också sägas innebära en form av
studiebidrag i efterhand. En sådan avskrivning kan också betraktas såsom
en ersättning för avdragsrätt för amorteringar vid beskattningen. Utredningen
anser emellertid frågan om sådan avdragsrätt ligga utanför utredningsuppdraget
och hänvisar därvid till statsutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 180 år 1957. Utredningen framhåller vidare, att det
framgår av vad chefen för ecklesiastikdepartementet anförde vid genomförandet
av nu gällande avskrivning med 25 procent av statliga studielån
(prop. nr 55 till 1961 års riksdag), att avskrivningen var tänkt som en provisorisk
lösning i avbidan på ett nytt studiesocialt system.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Utredningen understryker det stora värde avskrivningen haft för de
akademiker som skuldsatt sig under 1940- och 1950-talen. På längre sikt
är emellertid enligt utredningens uppfattning påtagliga nackdelar förenade
med en på detta sätt utformad subvention till de studerande. Den generella
avskrivningen innebär att varje studerande, som tar upp studielån, får en
särskild premie. I praktiken torde avskrivningsreformen — vilket statsmakterna
vid dess genomförande icke torde ha åsyftat — ha kraftigt stimulerat
till ökad upplåning. Enligt utredningens mening bör de studerande
inte erhålla ett generellt bidrag i form av en avskrivning av en viss del av
beviljade studiemedel.

När det gäller studiebidragets fördelning under studietiden har utredningen
kommit till den slutsatsen, att studiebidraget bör utgå under hela
studietiden. På så sätt blir studiebidraget — i motsats till de nuvarande
naturastipendierna — i princip exakt avpassat i förhållande till de individuella
studiekostnaderna. En sådan lösning har enligt utredningens mening
— förutom att den är enkel och rationell — den fördelen, att den
ansluter sig till vad studiehjälpsutredningen föreslagit för underliggande
skolformer. Vidare ger den förutsättningar för att tillskapa enhetliga regler
för rätten till studiebidrag och för rätten till den del av studiemedlen,
som skall återbetalas, och därigenom ernå en långtgående enhetlighet i regleringen
av studiefinansieringssystemets förmånssida.

Mot en lösning, som innebär ett generellt studiebidrag till samtliga studerande
redan från och med det första studieåret, skulle, fortsätter utredningen,
måhända kunna invändas, att den skulle medföra risker för missbruk
i form av skeninskrivningar, närmast vid de filosofiska fakulteterna.
Emellertid föreligger sådana risker även med nuvarande system, eftersom
statsstipendium utdelas redan vid det första studieårets början. Såvitt utredningen
kunnat utröna, har missbruk av detta slag hittills icke förekommit
i någon allvarlig omfattning, och det finns knappast anledning att förutsätta,
att benägenheten för missbruk, relativt sett, skulle vara större hos
hela klientelet nyinskrivna än den nu är bland de stipendierade. Härtill
kommer, att den som just skall påbörja akademiska studier i avsevärt
högre grad än äldre studerande är i behov av den ekonomiska och psykologiska
uppmuntran, som ett studiebidrag otvivelaktigt innebär. Av dessa
skäl anser utredningen, att samhället alltfort bör kunna ta den risk det
här gäller. Skulle förtroendet komma att i någon större omfattning missbrukas,
är detta lätt att konstatera, och erforderliga ändringar i bidragsreglerna
kan då vidtagas.

I fråga om storleken av studiebidraget framhåller utredningen inledningsvis,
att ett studiefinansieringssystem med en långtgående enhetlighet
i regleringen av rätten till studiebidrag och av rätten till återstående del av
studiemedlen inte binder studiebidraget vid något visst belopp. Tvärtom

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b ”9

ger ett sådant system alla möjligheter att avväga den i studiemedlen ingående
studiebidragsdelen till vad som från olika synpunkter befinnes lämpligt Utredningen

anser, att det å ena sidan kan finnas skäl som talar för att
vid systemets start ha ett lågt bidragsbelopp. De regler som utredningen
föreslår för utdelning och återbetalning av studiemedel kan betraktas som
så generösa och gynnsamma för de studerande och anses gå så långt i tillgodoseendet
av de sociala krav, som bör ställas pa det studiesociala systemet,
att det kan synas onödigt att införa mycket kostnadskrävande kontanta
bidrag. Om de centrala målen för de studiesociala åtgärderna kan förverkligas
utan stora bidrag, skulle det inte längre finnas motiv för att kräva
sådana bidrag.

Å andra sidan kan det enligt utredningens mening anföras motiv — rekryteringsskäl,
en önskan att nedbringa återbetalningsskyldigheten m. m.
— för relativt höga bidrag. Utredningen har framhävt bl. a. de statsfinansiella
synpunkter som i sådant fall gör sig gällande. Därutöver är att märka,
att ett högt kontant bidrag kan ge anledning till krav på en skärpning avreglerna
för beviljande av studiemedel och pa en studiekontroll av icke
önskvärt slag. En sådan utveckling bör enligt utredningens mening undvikas.
Vid en högre bidragsnivå synes det utredningen i dagens läge vidare
ofrånkomligt att frågan om en behovsprövning med hänsyn till den sociala
och ekonomiska bakgrunden aktualiseras. Dessa omständigheter talar enligt
utredningens mening för en viss försiktighet — i varje fall intill dess
erfarenheter vunnits av systemets praktiska tillämpning — vid avvägningen
av det generella studiebidragets höjd.

En fastare utgångspunkt för avvägningen av bidragsbeloppet är enligt
utredningens mening den enhetliga syn som bör anläggas på det studiesociala
stödet på olika nivåer. Vid den anknytning till studiehjälpsutredningens
förslag, som enligt utredningens mening bör ske vid bestämmande
av studiebidragets storlek, anser utredningen, att olika möjligheter kan
övervägas.

En möjlighet är att till grund för beloppsavvägningen av studiebidraget på
postgymnasial nivå lägga det generella förhöjda studiebidrag a 175 kronor
i månaden som studiehjälpsutredningen föreslagit för elever, som efter
fyllda 21 år påbörjar gymnasieutbildning. Detta bidrag är inte behovsprövat
med hänsyn till föräldraekonomin, och dess storlek påverkas inte
av huruvida eleven bor i föräldrahemmet eller ej. Enligt utredningens uppfattning
kan den studieekonomiska situationen för de elever som är berättigade
till detta bidrag väl jämföras med den studieekonomiska situationen
för studerande vid universitet och högskolor och andra postgymnasiala
utbildningsanstalter.

Eu skillnad i studiebidragets höjd mellan de äldre studerande inom de

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

gymnasiala skolformerna och de studerande vid de postgymnasiala utbildningsanstalterna
kan enligt utredningens uppfattning befaras leda till
spänningar i det studiesociala systemet som helhet.

Utredningen förordar, att maximibeloppet för studiebidrag sättes till
1 750 kronor per läsår.

Enligt utredningens beräkningar kan utgifterna för ett studiebidrag på
1 750 kronor uppskattas till 98 milj. kronor budgetåret 19G4/65. Ett bidrag
på t. ex. 2 500 kronor ställer sig avsevärt dyrare. Utgifterna för de studerande
på postgymnasial nivå kan då beräknas bli drygt 140 milj. kronor. Därtill
kommer att det vid denna bidragsnivå torde bli erforderligt att höja bidragsbeloppen
för de äldre studerande inom studiehjälpssystemet i motsvarande
grad. Utgifterna liärför kan beräknas till ca 12 milj. kronor, dvs. en sammanlagd
merutgift vid en bidragsnivå på 2 500 kronor om året på inemot
55 milj. kronor. Frågan om en höjning av bidragen för de yngre eleverna i
studiehjälpssystemet kan i sådant fall även komma att aktualiseras. Om
man överväger en ytterligare avsevärd höjning av bidragsbeloppet, t. ex. till
3 750 kronor per år, synes det utredningen ofrånkomligt att detta får konsekvenser
för bidragsnivån i hela det studiesociala systemet. Till en början
kan utgifterna för ett studiebidrag om 3 750 kronor till de grupper, som omfattas
av utredningens förslag och med de regler för beviljandet som utredningen
föreslår, beräknas till 210 milj. kronor. Ett motsvarande bidrag för
de äldre eleverna i studiehjälpssystemet kan beräknas kosta ca 32 milj. kronor
utöver vad studiehjälpsutredningen beräknat. Enligt utredningens mening
skulle det i detta läge bli ofrånkomligt att höja studiebidraget även
för de yngre eleverna i studiehjälpssystemet, t. ex. till 200 kronor per månad.
Utgifterna härför kan beräknas till inemot 190 milj. kronor. De sammanlagda
utgifterna för studiesociala åtgärder skulle därvid enligt utredningens
beräkningar bli inemot 700 milj. kronor.

Studiebidraget skall enligt utredningens förslag utgöra en integrerande
del av studiemedlen. Reduceras studiemedlen till följd av behovsprövningen,
bör under sådana förhållanden bidragsdelen reduceras i lika mån. Över
huvud taget bör så långt möjligt de allmänna regler som utredningen förordat
beträffande studiemedlen gälla även bidragsdelen. Enligt utredningens
mening är det angeläget att storleken av studiebidraget inte blir
beroende av i vilken utsträckning den studerande utnyttjar sin rätt till
studiemedel. Bidragets storlek föreslås därför i princip inte skola påverkas
av hur mycket den studerande tar ut i studiemedel utan endast av hur
mycket han är berättigad till. Ansöker han om mindre i studiemedel än
han är berättigad till, skall han följaktligen i första hand få ut bidragsdelen.

Den maximala bidragsdelen å 875 kronor för termin bör enligt utredningens
uppfattning utgå, så snart den studerande är berättigad till maximala
studiemedel. Maximum för studiemedel är emellertid olika, beroende på
om den studerande har barn eller ej. Utredningen har dock ej funnit an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

ledning att differentiera bidragets storlek med hänsyn till förekomsten av
barn, eftersom en del av bidraget i så fall skulle komma att fungera som
ett särskilt barnbidrag till föräldrar, som uppbär studiemedel. Maximibeloppet
för bidraget bör därför vara 875 kronor i terminen, vare sig maximum
för studiemedel är 70 procent av basbeloppet eller ett högre belopp.

Återbetalning av studiemedel

Utredningen har betraktat det som en av de väsentligaste svagheterna i det
nuvarande studiesociala lånesystemet, att det medför otrygghet för den
återbetalningsskyldige, eftersom han är skyldig att förränta och amortera
lånet oavsett om hans betalningsförmåga räcker eller ej. Något som kan bidraga
till att göra skuldsättningen besvärande och otryggheten framträdande
är, att amorteringstiden ofta sammanfaller med den tid i låntagarens
liv då hans utgifter är som störst men han ännu inte nått upp till sina bästa
inkomster. Denna olägenhet accentueras, anser utredningen, av att de största
beloppen skall betalas i början av amorteringstiden. Amorteringarna
brukar visserligen vara lika stora varje år, men ränteposten sjunker allteftersom
den utestående kapitalskulden minskar.

Ett återbetalningssystem, som skall kunna godtagas från studiesociala
synpunkter, måste enligt utredningens uppfattning motsvara följande anspråk
:

1. återbetalningstiden skall vara jämförelsevis lång med möjlighet dock
för låntagaren till snabbare återbetalning,

2. återbetalningarna skall vara jämnt periodiserade eller annorlunda
uttryckt innebära en reellt lika stor utgift varje år,

3. vid nedsatt betalningsförmåga skall den återbetalningsskyldige ha en
ovillkorlig rätt till anstånd,

4. vid mycket långvarig nedsättning i betalningsförmågan skall den återbetalningsskyldige
ha rätt till lindring i eller befrielse från återbetalningsskyldigheten.

För att belastningen på den återbetalningsskyldige skall bli rimlig är
det enligt utredningen av vikt att återbetalningarna fördelas på ett tillräckligt
antal år. Utredningen har vid sina överväganden i denna fråga
nått fram till regler, som innebär att den återbetalningsskyldige i normalfallet
skall påbörja återbetalningarna ett par år efter studiernas avslutande,
eller i 25—30 årsåldern, och fortsätta alt betala t. o. in. det år under vilket
han fyller 50 år. I allmänhet blir då återbetalningstiden 20
25 år, alltså betydligt längre än de amorteringstider som nu tillämpas i
fråga om räntefria lån och garantilån.

Den relativt bestämda återbetalningstiden kompletteras i utredningens
förslag av en regel, enligt vilken återbetalningstiden i princip ej får understiga
tio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 19 6 i

Att åstadkomma en jämn periodisering av återbetalninga
r n a är ett tekniskt problem. Utredningen framhåller, att varken den
metod som i allmänhet tillämpas för återbetalning av statliga studielån,
nämligen årligen en lika stor nominal amortering jämte ränta på utestående
skuldsumma, eller en metod med återbetalning i nominellt sett lika
stora annuiteter ger en önskvärd jämnhet. Den sistnämnda metoden ger
visserligen en nominellt sett lika stor utgift år från år men vid en nedgång
av penningvärdet kommer den reella utgiften även med ett annuitetssystem
att vara högst vid återbetalningstidens början.

Enligt vad utredningen funnit ger emellertid den inom den allmänna
pensioneringen tillämpade basbeloppstekniken en möjlighet att komma
till rätta med de svårigheter som räntan och växlingarna i penningvärdet
erbjuder, när det gäller att ernå en jämn periodisering. Om återbetalningen
genom anknytning till basbeloppet sker i värdebeständig valuta men ränta
i stället inte tas ut, kan man ordna så att den återbetalningsskyldige varje
år av återbetalningstiden får erlägga ett reellt lika stort belopp. Lämpligen
kan man därvid gå till väga på följande sätt.

Antag att en person under sin studietid i studiemedel uppburit 4,8 basbelopp
med återbetalningsskyldighet och att han skall börja återbetala
dessa studiemedel det år då han fyller 27 år. Återbetalningen skall beräknas
t. o. m. det år då han fyller 50 år, alltså för 24 år, och den skall fullgöras
genom att den återbetalningsskyldige varje år erlägger ett belopp, som motsvarar
det antal basbelopp som han uppburit i studiemedel, dividerat med

4 8

det antal år som återbetalningen är avsedd att pågå, dvs. ^ — 20 procent av

basbeloppet. I 1964 års penningvärde — basbeloppet var vid ingången av år
1964 4 800 kronor — motsvarade detta 960 kronor. Faller penningvärdet,
så att basbeloppet stiger till exempelvis 5 000, 6 000 eller 7 000 kronor, stiger
givetvis också det belopp, som den återbetalningsskyldige har att erlägga för
ett år, till respektive 1 000, 1 200 och 1 400 kronor, men det är att märka att
de olika beloppen representerar lika stor köpkraft och därmed får antagas
utgöra en reellt lika stor utgift för den återbetalningsskyldige.

Valet av metod för återbetalningen kan emellertid enligt utredningens
mening knappast träffas enbart utifrån vad som är lämpligast från periodiseringssynpunkt.
De olika metoderna kan sålunda tänkas ge olika ekonomiska
utfall. Vidare är det antagligt att de skiljer sig i fråga om möjligheterna
att tillgodose önskemålet om att återbetalningssystemet inte skall medföra
otrygghet för den enskilde.

De skillnader som kan föreligga med avseende å det ekonomiska resultatet
anser utredningen bäst kunna belysas med hjälp av följande exempel.

Antag att gällande låneränta är 5 procent och att penningvärdet varje år
sjunker med 2 procent. Den som tar upp ett lån om 100 kronor och återbetalar
det efter ett år har alltså att erlägga 105 kronor. Till följd av ned -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 138 är 1961 83

fången i penningvärdet motsvarar emellertid 102 av dessa 105 kronor det
ursprungligen lånade beloppet, och realräntan före skatt utgör således endast
3 kronor, dvs. procent av det ursprungligen lånade beloppet. Nominalräntan
(i detta fall 5 procent) kan därför sägas till stor del ha till ändamål att
skydda långivaren mot verkningarna av inflation. Den verkliga kostnaden
för låntagaren blir emellertid i exemplet lägre än 3 procent, om hänsyn tas
även till att vid beskattningen räntan är avdragsgill. Om man antager att
den återbetalningsskyldiges marginalskatt uppgår till 40 procent, medför
avdragsrätten vid beskattningen, som gäller nominalräntan, för honom en

minskning av skatten med X 5 = 2 kronor. Låntagarens nominella kostnad
för lånet blir alltså 3 kronor och hans reella kostnad endast 1 krona.
Realräntan blir alltså, sedan hänsyn tagits även till skattefaktorn, i detta
fall endast 1 procent. På samma sätt blir realräntan även för långivaren
1 procent, om också han har en marginalskatt av 40 procent.

Enligt utredningens mening kan metoden med återbetalning i fast
penningvärde men utan ränta inte anses från ekonomisk synpunkt mindre
gynnsam för de återbetalningsskyldiga än de metoder som bygger på gängse
låneregler. Härmed är dock inte sagt, uttalar utredningen, att det ej vid en
jämförelse i efterhand kan visa sig, att återbetalningen skulle ha blivit
billigare för den återbetalningsskyldige med någon av de sistnämnda metoderna.
I så fall har det under återbetalningstiden förekommit inflation,
som inte täckts av nettonominalräntan, dvs. den nominella räntekostnaden
reducerad med skatteminskningen. Blotta möjligheten av en sådan utveckling
kan vara ett skäl att anordna återbetalningen efter gängse låneregler.
Därmed skulle emellertid bl. a. de betydelsefulla fördelar i periodiseringsliänseende,
som metoden med återbetalning i fast penningvärde men utan
ränta erbjuder, gå förlorade. Denna svårighet kan emellertid undvikas genom
att återbetalningen endast preliminärt sker efter den sistnämnda metoden
och det, sedan återbetalningen avslutats efter denna metod, göres
en jämförelse med hur det ekonomiska resultatet skulle ha bliv it, om ateibetalningen
skett enligt reglerna för ett lån med marknadsränta. Utfaller
denna jämförelse så, att den återbetalningsskyldige erlagt mera än han
skulle ha gjort enligt lånealternativet, återbäres skillnaden till honom. I
motsatt fall fordrar, fortsätter utredningen, egentligen konsekvensen alt
den återbetalningsskyldige får fortsätta återbetalningen till dess han enligt
lånealternativet fullgjort sin återbetalningsskyldighet. Emellertid skulle därmed
en viktig trygghetsfaktor gå förlorad, i det att den återbetalningsskyldige
då inte skulle kunna närmare förutse, när han kommer att ha
slutfört återbetalningen. Med hänsyn härtill anser utredningen, att den
återbetalningsskyldige inte bör åläggas återbetalning utöver den preliminära.
På så sätt, uttalar utredningen, blir den återbetalningsskyldige garanterad
att den kredit, som en del av studiemedlen innebär, inte kommer att

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

bli dyrare för honom än vare sig ett lån till marknadsmässigt beräknad
ränta eller ett lån till realräntan 0 efter skatt.

Även när det gäller möjligheterna att tillgodose trygghetssynpunkten,
anser utredningen, att de olika återbetalningsmetoderna uppvisar betydande
skillnader. Denna synpunkt kräver, framhåller utredningen, först
och främst att återbetalningen vid behov skall kunna uppskjutas. Men det
är dessutom viktigt att den återbetalning som äger rum efter uppskovets slut
blir rimligt periodiserad. Här är det enligt utredningens mening särskilt
betydelsefullt, att den återbetalningsskyldige kan förutse vilka ekonomiska
påfrestningar återbetalningen kan komma att medföra efter uppskovets
slut.

Enligt utredningens uppfattning är metoden med årligen reellt lika
stora återbetalningsposter utan tvekan här den överlägsna. Ett års uppskov
med återbetalningen innebär i princip inte annat än att ett reellt lika stort
belopp skall erläggas ett senare år, då återbetalningen eljest skulle ha
varit avslutad. På så sätt kan ett uppskov aldrig med denna metod medföra
en högre reell belastning på den återbetalningsskyldige än om uppskovet
inte förekommit. Denna effekt anser utredningen inte kunna uppnås med
de övriga metoderna. Uppskov med återbetalningen för ett år måste där
medföra en kumulation av ränta, vilken får erläggas antingen det år, då
återbetalningen återupptages, eller under den återstående återbetalningstiden.
I det förra fallet kan utgiften för återbetalning för det år, då återbetalningen
återupptages, bli mycket hög i förhållande till samma utgift
för andra år. I det senare fallet måste en ny amorteringsplan göras upp resp.
annuiteten omräknas. Inte nagondera utvägen medför en jämn periodisering.
En ny amorteringsplan resp. en omräkning av annuiteten innebär dessutom
att belastningen för den återbetalningsskyldige efter uppskovets slut kan
bli en helt annan än före detsamma, en förändring som på intet sätt betingas
av förändringar i hans betalningsförmåga.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att återbetalningen
anoidnas efter metoden med årligen reellt lika stora återbetalningsposter.
Därest det vid jämförelse efter återbetalningens slut skulle visa sig att
återbetalningen enligt denna metod varit dyrare för den återbetalningsskyldige
än återbetalning av ett lån till motsvarande belopp och med
marknadsmässigt beräknad ränta, skall skillnaden återbäras.

En följd av den förordade periodiseringsmetoden blir, anför utredningen,
att det arliga återbetalningsbeloppet kommer att avvika från motsvarande
belopp i ett lånesystem. Det torde därför inte vara riktigt att beteckna
nämnda återbetalningsbelopp som amortering. Inte heller synes det möjligt
spalta upp det i en amorteringsdel och en räntedel. Såsom föreslås i
ett följande avsnitt, kommer återbetalningen dessutom att även i andra
hänseenden följa väsentligen annorlunda regler än lånereglerna. Med hänsyn
härtill synes de termer som användes i fråga om återbetalning av lån

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

inte ändamålsenliga för ifrågavarande återbetalningsbelopp. Enligt utredningens
mening bör i stället den årliga återbetalningen benämnas avgift.
Bestämmande för avgiftens storlek i det enskilda fallet blir det tal som
erhålles genom att det antal basbelopp, för vilket återbetalningsskyldighet
föreligger, då återbetalningen skall börja, divideras med det antal år
som återbetalningstiden omfattar. Detta tal kan lämpligen benämnas avgiftskvot.

Lån innebär alltid en ovillkorlig skyldighet för låntagaren att i enlighet
med de villkor, som fastställts för lånet, återbetala det lånade beloppet
jämte löpande ränta. Utredningen erinrar om att låntagarens förmåga att
prestera återbetalning vid de fastställda återbetalningstillfällena däremot är
utan betydelse. Så länge något av lånet utestår oguldet, är låntagaren
skyldig att betala, vare sig han har förmåga därtill eller ej. Det förekommer
visserligen, säger utredningen, att låntagaren får anstånd med amorteringar
och räntebetalningar, men han har aldrig någon rätt till detta utan är därvidlag
helt beroende av långivarens och eventuellt även borgensmännens
välvilja. Ett studielån är därför, enligt utredningens mening, ägnat att
skapa otrygghet för låntagaren. Han kan aldrig med säkerhet veta något
bestämt om sin framtida betalningsförmåga. Han måste alltid räkna med
risken att få lägre inkomster än förutsatt till följd av sjukdom, olycksfall,
brist på arbetstillfällen m. m. Utredningen framhåller, att det för de allra
flesta akademiker och likställda visserligen inte torde innebära någon särskilt
stor ekonomisk påfrestning att med en gynnsam återbetalningsplan
återbetala ett studielån av gängse storlek men att det förhållandet, att återbetalningsskyldigheten
är ovillkorlig, likväl gör lånet till en påfrestning.

Med hänsyn härtill har utredningen kommit till den slutsatsen, att återbetalningsskyldigheten
för studiemedel bör konstrueras annorlunda än som
gäller för lån. Återbetalningsskyldigheten bör inte vara absolut
och ovillkorlig utan i stället ytterst göras beroende av den individuella
betalningsförmågan, så att den inte kan aktualiseras
i vidare mån än som kan anses rimligt med hänsyn till betalningsförmågan
i det enskilda fallet.

En sådan uppbyggnad av återbetalningsskyldigheten kan sägas innebära,
att det ytterst blir den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga som utlöser
återbetalning. Han blir därigenom på ett försäkringsliknande sätt
garanterad att återbetalningsskyldigheten inte aktualiseras för honom i
vidare mån än som kan anses rimligt med hänsyn till hans betalningsförmåga.

I allmänhet torde det inte innebära en mer än rimlig påfrestning för
den återbetalningsskyldigc att årligen erlägga den avgift som följer av den
för honom fastställda avgiftskvoten. I eu del fall räknar dock utredningen
med att avgiften kan bli alltför betungande. Den hänsyn som enligt utred -

8(5 Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

ningens mening bör tas till den individuella betalningsförmågan kräver därför
att avgiftsbetalningen i sådana fall modifieras. Den av utredningen förordade
metoden för periodisering av återbetalningen öppnar goda möjligheter
till sådana modifikationer. En lämplig princip anser utredningen vara,
att den som för något eller några år befinnes inte skola erlägga den avgift
som följer av avgiftskvoten får fortsätta avgiftsbetalningen efter 50 års ålder
(eller det år då avgiftsbetalningen eljest skulle ha varit avslutad) intill
dess han i avgifter sammanlagt erlagt lika många basbelopp som han uppburit
i återbetalningspliktiga studiemedel. Åren efter 50 (eller motsvarande
år, då avgiftsbetalningen eljest normalt skulle ha upphört) kommer därigenom
att fungera som »reservår» för avgiftsbetalningen.

En betydelsefull fördel med den nämnda principen är enligt utredningen,
att avvikelse från avgiftskvoten sker endast för det eller de år, för vilket
eller vilka avgiften befinnes böra nedsättas. För övriga år liksom även för
de »reservår», som behövs för att återbetalningsskyldigheten skall bli fullgjord,
skall alltså avgiften utgå efter avgiftskvoten. Den återbetalningsskyldige
är därigenom garanterad att icke för något år bli ålagd att betala
mera än vad som följer av avgiftskvoten.

På grund av vad sålunda anförts, förordar utredningen, att den som på
grund av otillräcklig betalningsförmåga för visst eller vissa år inte erlägger
avgift eller erlägger lägre avgift än som följer av avgiftskvoten skall fortsätta
med avgiftsbetalningen efter det år, då återbetalningen eljest skulle
varit avslutad, dock givetvis ej längre än till dess han i avgifter sammanlagt
erlagt lika många basbelopp som han uppburit i återbetalningspliktiga
studiemedel.

Utredningen övergår härefter till frågan under vilka förutsättningar
avgiften temporärt skall nedsättas under avgiftskvoten. Enligt utredningens
mening måste riktpunkten härvid vara, att den återbetalningsskyldige
aldrig skall få belastas med avgift i vidare mån än som allmänt bedömes
såsom rimligt. Det måste därför bli fråga om en avvägning av avgiften i
förhållande till den individuella betalningsförmågan. Enligt utredningens
mening måste denna fråga avgöras efter enkla, generella regler, som är
så avvägda att inte någon återbetalningsskyldig kommer att betungas med
återbetalning i vidare mån än som allmänt bedömes som rimligt. Det kan
visserligen invändas mot en sådan metod, att den inte kan tänkas ge en
finavvägning av avgiftsnedsättningen i varje enskilt fall. Emellertid är
enligt utredningens mening en sådan finavvägning inte i och för sig erforderlig.
Vad som här är viktigt, uttalar utredningen, är att reglerna om
avgiftsnedsättning aldrig medför för stor avgift. Givetvis är det också av vikt
att avgiftsnedsättningsreglerna inte utformas så, att återbetalningen i någon
större utsträckning äventyras. De nämnda synpunkterna går enligt utredningens
uppfattning väl att förena. Med hänsyn till den regelmässigt goda
betalningsförmågan hos dem som bedrivit högre studier anser utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196 i befogat

att förutsätta, att återbetalningsskyldigheten kommer att fullgöras
tillfredsställande i de allra flesta fall, även om avgiftsnedsättningsreglerna
inte göres alltför stränga. Härvid bör särskilt beaktas konstruktionen med
»reservår», vilken innebär att avgiftsnedsättning för något eller några år
regelmässigt inte befriar den återbetalningsskyldige från de avgiftsdelar,
som omfattas av nedsättningen, utan endast uppskjuter avgiftsbetalningen
i dessa delar. Utredningen framhåller vidare såsom en betydelsefull fördel
med denna metod, att den ger förutsättningar för att tillämpa reglerna
om avgiftsnedsättning automatiskt, varigenom frågan om avgiftsnedsättning
inte behöver bli beroende av ansökan från den återbetalningsskyldige.

Ett viktigt spörsmål i detta sammanhang är, fortsätter utredningen, hur
de regler för avgiftsnedsättningen, vilka fyller de angivna anspråken på enkelhet
och generell tillämplighet, närmare skall utformas. Enligt vad utredningen
funnit bör man i huvudsak kunna bygga på den återbetalningsskyldiges
inkomst- och förmögenhetssituation, sådan denna framträder vid
den direkta beskattningen. Ett sådant tillvägagångssätt överensstämmer väl
med vad som tillämpas på jämförbara områden, där rätten till förmåner och
skyldigheten att erlägga avgifter o. dyl. skall avvägas med hänsyn till den
individuella betalningsförmågan. Såsom exempel härpå kan, förutom den
direkta beskattningen, nämnas den moderna socialförsäkringen.

Vad härefter angår frågan om innehållet i de generella regler som skall
tillämpas vid prövningen av frågan om avgiftsnedsättning anser utredningen,
att den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten först
och främst bör komma till användning. Åtminstone för de grupper som
skall omfattas av studiefinansieringssystemet får i allmänhet denna inkomst
anses tillfredsställande återspegla den individuella betalningsförmågan.
Med den beskattningsbara inkomsten såsom underlag kan prövningen
av nedsättningsfrågan anordnas efter schematiska regler. Därigenom
blir prövningen förhållandevis lätthanterlig, samtidigt som den enskilde
får goda möjligheter att överblicka återbetalningsskyldighetens konsekvenser.
En schematisk prövning synes utredningen kunna utformas i
princip så, att den återbetalningsskyldige inte påföres avgift, när hans beskattningsbara
inkomst inte överstiger ett visst belopp, och att avgiften
inte får utgå med större belopp än som svarar mot en viss andel av denna
inkomst.

Utredningen framhåller emellertid, att den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten inte genomgående kan anses representativ föi
den individuella betalningsförmågan. Denna kan sålunda påverkas i positiv
riktning av att den återbetalningsskyldige har förmögenhet. Att hans
make har inkomst eller förmögenhet kan verka i samma riktning. En
mindre betalningsförmåga än som synes framgå av den beskattningsbara
inkomsten kan å andra sidan den ha som har hemmavarande make och barn.
Ett särskilt problem erbjuder återbetalningsskyldigheten för hemmava -

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

rande gifta kvinnor, eftersom hemarbetet inte ger dem någon beskattningsbar
inkomst. Det torde därför enligt utredningens mening inte vara lämpligt
att utan vidare lägga den beskattningsbara inkomsten till grund för
prövningen av avgiftsnedsättningsfrågan. Uppenbarligen måste i åtskilliga
tall vissa justeringar göras. Lika litet som den beskattningsbara inkomsten
i sig själv kan anses utgöra en finavvägning av skatteförmågan, lika
litet bör man enligt utredningens uppfattning genom justeringarna söka
ernå en finavvägning av avgiftsnedsättningen. Vad som här är viktigt är,
understryker utredningen, att avgiften inte i något fall blir mer än rimligt
betungande för den återbetalningsskyldige ävensom att den som får anses
ha god betalningsförmåga inte undgår avgift. Därför bör justeringarna inskränkas
till sådana fall där det finns anledning att förutsätta att förmågan
att erlägga avgift betydligt avviker från vad den beskattningsbara inkomsten
kan anses ge vid handen. Utredningen påpekar särskilt, att det i
regel inte kommer att vara av någon större ekonomisk betydelse, om en
återbetalningsskyldig för ett eller annat år erlägger en lägre avgift än som
töljer av avgiftskvoten eller inte erlägger någon avgift över huvud taget,
eftersom han då i allmänhet kommer att erlägga motsvarande avgift framdeles.

Utredningen har funnit att de nu anförda synpunkterna kan vinna tillbörligt
beaktande genom ett system med avgiftsunderlag och avgiftsgräns.
Avgiftsunderlaget skall därvid vara ett uttryck för betalningsförmågan och
i princip motsvara den återbetalningsskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst. I vissa fall, där betalningsförmågan normalt får
bedömas betydligt avvika från vad den beskattningsbara inkomsten kan
anses ge vid handen, skall justeringar göras vid beräkning av avgiftsunderlaget.
Avgiftsgränsen skall utgöra det belopp, över vilket avgiftsunderlaget
måste nå för att utlösa avgiftsbetalning.

Avgiftsgränsen får således central betydelse för avgiftsbetalningen. Med
hänsyn till att dess reella innebörd inte bör påverkas av växlingar i penningvärdet,
föreslår utredningen, att avgiftsgränsen anges i basbelopp. Utredningen
har efter olika överväganden, vilka närmare redovisas i det följande,
stannat vid att föreslå, att avgiftsgränsen sättes vid 2 basbelopp.

Avgiftsunderlaget skall, såsom redan framhållits, i princip motsvara den
till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. I vissa fall, där betalningsförmågan
kan bedömas påtagligt avvika från vad den beskattningsbara
inkomsten får anses ge vid handen, anser emellertid utredningen, att
vissa schematiska justeringar bör göras i denna inkomst vid beräkning av
avgiftsunderlaget. Riktpunkten för dessa justeringar bör — liksom för avgiftsreglerna
i övrigt — vara att de inte får leda till att någon återbetalningsskyldig
betungas med avgift mer än vad som kan anses rimligt och att
återbetalningsskyldig, som allmänt sett måste anses ha god betalningsförmåga,
inte skall undgå återbetalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196k

Ett fall där utredningen finner avgiftsunderlaget böra justeras i förhållande
till den beskattningsbara inkomsten är, när den återbetalningsskyldige
har vårdnaden om barn i sådan ålder att det kräver mera kontinuerlig
tillsyn hemma eller annorstädes. Behovet av sådan tillsyn, anför utredningen,
nödvändiggör i allmänhet antingen att en av föräldrarna helt eller
delvis avstår från förvärvsarbete eller att utomstående arbetskraft anlitas
för ändamålet. På så sätt medför barn i lägre åldrar i regel betydande
kostnader för familjen antingen i form av uteblivna förvärvsinkomster för
den hemmavarande maken eller i form av utgifter för utomstående arbetskraft
och får därför förutsättas påverka betalningsförmågan i avsevärd
mån. Detta återspeglas endast i begränsad utsträckning i den beskattningsbara
inkomsten.

Enligt utredningens mening blir de anförda synpunkterna i tillbörlig
mån beaktade genom en regel av det innehållet, att avgiftsunderlaget för
den som har vårdnaden om barn, som är under 10 år, skall vara 50 procent
av basbeloppet lägre än eljest.

Justering av avgiftsunderlaget i förhållande till den beskattningsbara
inkomsten bör enligt utredningens mening göras även med hänsyn till
makes ekonomiska förhållanden. Den omständigheten att den återbetalningsskyldige
är gift anser utredningen dock inte i och för sig böra föranleda
någon sådan justering. Däremot kan man enligt utredningen vid
bedömningen av återbetalningsförmågan inte underlåta att ta hänsyn till
makes ekonomiska förhållanden.

Utredningen uttalar, att detta blir av särskild betydelse för de gifta kvinnliga
återbetalningsskgldiga, som antingen helt saknar förvärvsarbete eller
har deltidsarbete. Om hänsyn inte tas till mannens ekonomi vid bestämmandet
av avgiftsunderlaget, kommer sannolikt den övervägande delen av dessa
kvinnor att helt eller delvis undgå återbetalningsskyldigheten. Utredningen
anser emellertid uppenbart att den beskattningsbara inkomsten här inte
återspeglar den verkliga betalningsförmågan. Det måste enligt utredningens
uppfattning fastmer förutsättas, att flertalet kvinnor med högre utbildning
har relativt god betalningsförmåga, vilket framgår bl. a. av det förhållandet
att de gifta, icke yrkesverksamma kvinnliga akademikerna enligt hittillsvarande
erfarenhet på ett tillfredsställande sätt förräntat och amorterat sina
studielån. Utredningen anser därför inte motiverat, att de befrias från avgiftsbetalning
enbart därför att de saknar beskattningsbar inkomst eller har
låg sådan inkomst.

Utredningen föreslår, att anpassningen av avgiftsunderlaget till betalningsförmågan
för gift återbetalningsskyldig först och främst åstadkommes
genom att till det avgiftsunderlag som följer av vederbörandes egen
beskattningsbara inkomst lägges 50 procent av makens beskattningsbara
inkomst. Emellertid kommer även med denna regel åtskilliga återbetalningsskyldiga,
som får anses ha förhållandevis god betalningsförmåga, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

undgå avgiftsbetalning. Enligt vad utredningen funnit bör därför nämnda
regel kompletteras med en regel av det innehållet, att den beskattningsbara
inkomsten vid beräkningen av avgiftsunderlaget alltid skall anses
uppgå till minst ett basbelopp (— 4 800 kronor). Denna regel kommer i huvudsak
att verka så, att den fingerade beskattningsbara inkomsten kan komma
att utlösa avgiftsbetalning för gifta återbetalningsskyldiga, genom att
den i förening med 50 procent av makens beskattningsbara inkomst kan
ge ett avgiftsunderlag, som överstiger avgiftsgränsen.

Utredningen framhåller, att det inte bara är den återbetalningsskyldiges
inkomster utan även hans förmögenhet, som är av betydelse för hans
betalningsförmåga. Likaså får även makes förmögenhet anses kunna inverka
på betalningsförmågan. Det är därför enligt utredningens mening
befogat att ta hänsyn till såväl egen som makes förmögenhet vid bestämmande
av avgiftsunderlaget. Liksom i fråga om rätten till studiemedel bör
förmögenhet av förhållandevis obetydlig omfattning inte beaktas. Utredningen
har funnit lämpligt, att förmögenhet, till den del den överstiger 4
basbelopp, likställes med beskattningsbar inkomst vid beräkningen av avgiftsunderlaget.
I anslutning härtill erinrar utredningen om att beskattning
för inkomst av kapital för gift inträder, om denna inkomst överstiger
800 kronor för år, och att inkomsten av kapital normalt överstiger denna
gräns vid en förmögenhet, som är större än 4 basbelopp. Genom den nämnda
regeln för beaktande av förmögenhet kommer den återbetalningsskyldiges
avgiftsunderlag att höjas med 100 procent av den del av hans förmögenhet,
som överstiger 4 basbelopp, och med 50 proeent av den del av makens
förmögenhet, som överstiger 4 basbelopp.

Det förhållandet att avgiftsunderlaget överstiger avgiftsgränsen skall
visserligen alltid medföra att avgift skall erläggas, men därav bör enligt
utredningens uppfattning inte utan vidare följa att avgift skall utgå
efter avgiftskvoten. Enligt utredningen måste avgiften avpassas efter avgiftsunderlaget,
så att avgiften successivt ökar vid stigande avgiftsunderlag
till dess den når upp till avgiftskvoten. Härvid bör eftersträvas att den
behållna inkomsten efter avdrag av direkt skatt och avgift inte får minska
eller förbli oförändrad vid stigande inkomster. Dessa synpunkter anser utredningen
tillgodosedda dels genom en spärregel, enligt vilken avgiften inte
i något fall får överstiga 10 procent av avgiftsunderlaget, dels genom eu
tröskelregel, enligt vilken avgiften inte heller får uppgå till mer än 25 procent
av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.

Utredningen övergår härefter till att närmare redovisa sina skäl för att
avgiftsgränsen skall sättas vid 2 basbelopp och framhåller därvid inledningsvis,
att ihed denna avgiftsgräns kommer för en ogift återbetalningsskvldig,
vilken inte har barn som är under 10 år, avgiftsbetalning att utlösas,
när hans årslön uppgår ungefär till 14 500 kronor, vilket är något mera
än lönen i löneklass 10 i ortsgrupp 3 enligt de statliga och kommunala

Kungl. Maj:Is proposition nr 138 ur 19(ii

löneplanerna för år 19G3. För en gift återbetalningsskyldig, som inte har
barn som är under 10 år och vars make saknar beskattningsbar inkomst,
kommer avgiftsbetalning att utlösas vid en årslön av knappt 17 000 kronor,
vilket är ungefär 13 löneklassen i ortsgrupp 3.

Av en jämförelse mellan dessa inkomster och inkomstförhållandena hos
övriga grupper i samhället framgår, påpekar utredningen, att avgiftsbetalning
skall äga rum för en gift återbetalningsskyldig utan barn, när hans
inkomst ligger något över genomsnittsinkomsten för manliga industriarbetare.
För en ogift återbetalningsskyldig utan barn nås avgiftsgränsen vid
betydligt lägre inkomster.

Det kan måhända tyckas, fortsätter utredningen, att den föreslagna avgiftsgränsen
är väl hög, när en gift återbetalningsskyldig kan undgå att
erlägga avgift, trots att han har en inkomst, som ungefär motsvarar genomsnittsinkomsten
för manliga industriarbetare. Emellertid bör det enligt
utredningens uppfattning härvid först och främst beaktas, att avgiftsbetalningen
inte kan beräknas börja i någon större omfattning, förrän systemet
varit i tillämpning några år. Om man förutsätter, att systemet genomföres
vid mitten av detta årtionde, kommer således avgiftsbetalningen
för de årgångar, som först tar ut studiemedel, i allmänhet inte att komma
i gång förrän in på 1970-talet. All sannolikhet talar enligt utredningen
för att reallönenivån då är betydligt högre än nu. Med en årlig reallöneförbättring
av 2 procent, vilket utredningen bedömer såsom en försiktig
beräkning, kommer en inkomst av 17 000 kronor att i oförändrat penningvärde
räknat stiga till över 20 000 kronor under loppet av 10 år. I jämförelse
med den inkomstnivå, som sålunda kan förutsättas existera, när avgiftsbetalningen
skall sätta i gång i större omfattning, anser utredningen inte,
att den valda avgiftsgränsen är särskilt hög. Härtill kommer att reallönestegringen
får antagas fortsätta även sedan återbetalningen kommit i gång.
Därest vid avgiftsbetalningens början den valda avgiftsgränsen till äventyrs
skulle kunna uppfattas som väl hög, kommer, påpekar utredningen,
underlaget för en sådan uppfattning att successivt försvinna, allteftersom
reallönenivån stiger i samhället. Genom konstruktionen med »reservår»
för avgiftsbetalningen kommer den som till följd av en något för högt satt
avgiftsgräns undgår avgiftsbetalning under något eller några år likväl att
sedermera få erlägga motsvarande avgift; när han kommer upp i 50-årsåldern,
har sannolikt reallönenivån i förhållande till avgiftsgränsen blivit
så hög att han inte till följd därav kan undgå avgiftsbetalning. Utredningen
hävdar emellertid, att en avgiftsgräns vid 2 basbelopp inte innebär någon
nämnvärd risk för att återbetalningen inte skall bli effektiv redan med
dagens löneläge. Härtill kommer att det sannolikt efterhand blir allt färre
och allt mindre avgiftsnedsättningar till följd av att reallönenivån stiger.

Enligt utredningens uppfattning bör den som bedrivit högre studier vara
garanterad att inte genom skyldigheten att återbetala uppburna studie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

medel pressas under en standard, som ligger påtagligt lägre än den genomsnittliga
standarden i samhället. Studiefinansieringssystemet kunde i annat
fall knappast sägas fylla sitt ändamål att undanröja de ekonomiska hindren
för högre studier. Utredningen uttalar, att från dessa synpunkter eu
avgiftsgräns vid 2 basbelopp inte kan anses för hög.

De i det föregående föreslagna reglerna om avgiftens beräknande på
grundval av avgiftskvot, avgiftsunderlag och avgiftsgräns är, framhåller
utredningen, avsedda att bereda den återbetalningsskyldige en tillfredsställande
trygghet mot att avgiften inte i något fall skall bli mer än rimligt
betungande. Enligt utredningens mening fyller de också väl detta ändamål.
Det får emellertid, fortsätter utredningen, anses omöjligt att med enkla,
schematiska regler i varje särskilt fall ernå en optimal avvägning av avgiften
i förhållande till betalningsförmågan. Ett av huvudsyftena vid uppbyggandet
av reglerna har varit, att avgiften aldrig skall få bli högre än
vad som anses rimligt. Det är därför sannolikt, att avgiften i en del fall
kommer att bli lägre än vad som skäligen kunnat tas ut. Men häremot är
enligt utredningens uppfattning inte mycket att erinra, eftersom konstruktionen
med »reservår» medför, att återbetalningsskyldigheten likväl
kan förväntas bli fullgjord. Emellertid anser sig utredningen inte helt
kunna bortse från att de schematiska reglerna i något enstaka fall
på grund av alldeles särskilda omständigheter kan leda till för hög avgift.
Eftersom det inte är meningen att någon skall orimligt betungas
med avgiftsbetalning, föreslår utredningen, att det inom systemet öppnas
en möjlighet att, om synnerliga skäl så påkallar, nedsätta avgiften
under vad som följer av de schematiska reglerna. Med hänsyn till den speciella
karaktären av denna typ av avgiftsnedsättning, anser utredningen,
att det här måste bli fråga om en prövning av omständigheterna i det enskilda
fallet. Det är givetvis inte tänkbart att automatiskt medge sådan
nedsättning, utan det får åläggas den som anser sig berättigad därtill att
ansöka om nedsättningen. Eftersom avgiftsbetalningen grundas på betalningsförmågan
(avgiftsunderlaget) för året, skall sådan ansökan kunna
avse endast nedsättning för ett år. Verkan av avgiftsnedsättning på grund
av särskild ansökan föreslås bli densamma som av automatisk avgiftsnedsättning
till följd av de schematiska reglerna, d. v. s. att motsvarande avgift
får erläggas under ett eller flera av »reservåren».

Enligt utredningens mening bör det dessutom stadgas en åldersgräns
för avgiftsdebiteringen. Denna gräns finner utredningen
böra sättas v i d 6 5 å r. Därefter skall således avgifter inte påföras i
något fall. Utredningen framhåller, att gränsen får betydelse endast i rena
undantagsfall.

I fråga om återbetalningen vid dödsfall anser utredningen,
att vägande sociala skäl kan anföras för att påföringen av avgifter upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

hör i och med att den återbetalningsskyldige avlider. Härtill kommer att
det i princip är den återbetalningsskyldiges beskattningsbara inkomst, som
skall utlösa avgiftsbetalning. Efter dödsfallet finns det inte längre någon
sådan inkomst att lägga till grund för avgiftsberäkningen. Av dessa skäl
förordar utredningen att avgiftsberäkningen skall upphöra från och med
det år under vilket den återbetalningsskyldige avlidit.

Utredningen erinrar om att det enligt dess mening bör finnas en möjlighet
till snabbare återbetalning än som följer av de föreslagna generella reglerna.
Utredningen anser, att principen därvid bör vara, att vad den återbetalningsskyldige
erlägger utöver den avgift, som följer av återbetalningsreglerna,
tillgodoräknas honom på samma sätt som avgift. En sådan frivillig
inbetalning medför på så sätt en motsvarande minskning
av avgiftsbetalningen i slutet av återbetalningstiden.

Den som gör en frivillig inbetalning, fortsätter utredningen, avbördar
därigenom staten en viss risk. Denna risk består dels däri, att han kan
avlida innan han fullgjort återbetalningsskyldigheten, dels däri, att han
framdeles kan få så nedsatt betalningsförmåga att det på hans återbetalning
kommer att uppstå ett definitivt avgiftsbortfall. Det senare får dock
betraktas såsom mindre sannolikt, när det gäller personer som är beredda
att frivilligt erlägga större belopp i återbetalning än de är förpliktade att
göra. Utredningen anser därför, att man vid bedömande av den risk som
sålunda avbördas staten i huvudsak bör beakta risken för att den återbetalningsskyldige
avlider, innan han fullgjort återbetalningsskyldigheten.

Med hänsyn till den fördel för staten, som frivillig inbetalning sålunda
måste anses utgöra, är det enligt utredningens uppfattning rimligt med en
viss premiering av dem som gör sådan inbetalning. Liksom i fråga om den
förhöjning, som äger rum vid uppskjutet uttag av folkpension och tilläggspension,
bör enligt utredningens mening en viss schablonisering göras för
åstadkommande av så enkla regler som möjligt. Av samma skäl anser utredningen,
att man kan bortse från att återbetalningen i en del fall normalt
kommer att vara avslutad efter det år då den återbetalningsskyldige uppnår
50 års ålder. På grund av vad sålunda anförts och utifrån försäkringstekniska
beräkningar föreslår utredningen, att frivillig inbetalning premieras
genom att den tillgodoräknas den återbetalningsskyldige med följande
förhöjning. Överstiger antalet år, som vid inbetalningstillfället återstår
till utgången av det år under vilket den återbetalningsskyldige fyller
30 år, inte fem, utgör förhöjningen 0,3 procent för varje helt återstående
år. Är antalet återstående år högre än fem, utgör förhöjningen 0,3 procent
för varje helt år upp till ett antal av fem och 0,1 procent för varje helt år
därutöver.

Utredningen framhåller, att underlaget för avgiftsberäkningen i allmänhet
försvinner, om den återbetalningsskyldige avflyttar från riket. Han

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

kommer ju då i regel inte längre att ha någon beskattningsbar inkomst i
Sverige. För återbetalningsskyldiga som är bosatta utom
riket har utredningen därför föreslagit särskilda regler. Sålunda skall
i princip den omständigheten, att den återbetalningsskyldige under ett år
är bosatt utom riket, lia samma verkan för skyldigheten att erlägga avgift
som att hans avgiftsunderlag för året överstigit avgiftsgränsen. Studiefinansieringens
centralorgan skall dock kunna medge dispens från tilllämpningen
av denna regel. Vidare skall varken tröskelregeln eller spärrregeln
vara tillämplig i dessa fall, utan avgiftsnedsättning skall där kunna
beviljas endast efter särskild ansökan och på grund av alldeles särskilda
omständigheter. Slutligen skall utomlands bosatt återbetalningsskyldig,
som brister i avgiftsbetalningen, vara skyldig att omedelbart erlägga det
belopp som han haft att erlägga, därest han medelst frivillig inbetalning
velat bringa återbetalningsskyldigheten till omedelbart upphörande. Även
härifrån skall centralorganet kunna medge undantag.

Utredningen uttalar, att frågan om debiteringen av avgifter
och den därmed nära sammanhängande frågan om avgiftsuppbörden
lämpligen bör närmare övervägas av bl. a. skatteteknisk expertis. Med
hänsyn härtill har utredningen nöjt sig med att i huvuddrag visa på två
alternativa möjligheter till lösning av dessa frågor.

Enligt det ena alternativet ankommer debiteringen och uppbörden i huvudsak
på studiefinansieringens centralorgan. I centralorganet registreras
samtliga utbetalningar av studiemedel, för vilka återbetalningsskyldighet
föreligger. För debiteringen inhämtar centralorganet årligen från de lokala
skattemyndigheterna uppgifter om de återbetalningsskyldigas och deras
makars beskattningsbara inkomster och taxerade förmögenheter. Uppgifter
om förekomsten av barn under 10 år torde få införskaffas direkt från de
återbetalningsskyldiga. Centralorganet utställer på grundval härav räkning
å årets avgift till envar återbetalningsskyldig, vilken har att inbetala
avgiften exempelvis till centralorganets postgirokonto.

Eftersom avgiftsdebiteringen bygger i huvudsak på den beskattningsbara
inkomsten, kan debiteringen tidigast komma att äga rum vid slutet av
året efter det som avgiften gäller. Med hänsyn härtill anser utredningen
ändamålsenligt med en ordning, enligt vilken avgiften debiteras och erlägges
preliminärt. Den preliminära debiteringen bör därvid lämpligen ske
vid avgiftsårets början och avse den avgift som följer av avgiftskvoten.
Den preliminära avgiften fördelas på delposter, som erlägges under olika
betalningsterminer under avgiftsåret, lämpligen över postgiro.

Enligt det andra alternativet ombesörjes avgiftsdebiteringen av de lokala
skattemyndigheterna. Dessa har i sitt eget material praktiskt taget alla
uppgifter som erfordras för beräkningen av avgiftsunderlaget. Utredningen
uttalar, att vad som fattas endast torde vara uppgift huruvida den åter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 är 1964 95

betalningsskyldige har vårdnaden om barn, som är under 10 år, men att
även uppgift härom lätt torde kunna göras tillgänglig för skattemyndigheterna
genom ett enkelt tillägg i deklarationsformuläret. Skattemyndigheterna
kan emellertid inte debitera avgifter enbart på grundval av avgiftsunderlaget,
utan de måste ha tillgång även till avgiftskvoten. En lämplig
lösning av detta problem skulle nås, om avgiftskvoten kunde ingå bland
de uppgifter som finns på plåtarna i folkbokföringens tryckande register.

Även detta alternativ förutsätter viss kommunikation mellan centralorganet
och skattemyndigheterna. I centralorganet bör avgiftsbetalningen
centralt registreras. Centralorganet bör vidare bevaka avgiftsbetalningens
början och slut. Detta förutsätter att skattemyndigheterna varje år underrättar
centralorganet om de avgifter som debiterats. Centralorganet måste
dessutom erhålla meddelande om när avgiftsgränsen första gången överskrides.
Centralorganet måste å sin sida lämna de lokala skattemyndigheterna
uppgift om avgiftskvoten i varje enskilt fall. Såsom redan framhållits,
synes det utredningen lämpligt, att dessa uppgifter lämnas i den formen
att de finns inpräglade på plåtarna i folkbokföringens tryckande register.

Om avgiftsdebiteringen anförtros åt de lokala skattemyndigheterna, bör
även avgiftsuppbörden läggas hos skattemyndigheterna. Avgiften kan då
debiteras på skattsedeln och uppbäras i samband med de direkta skatterna
på samma sätt som gäller för exempelvis folkpensionsavgift och sjukförsäkrads
avgift till sjukförsäkringen. En fördel härmed är att avgifterna
kommer att uppbäras preliminärt varje månad under det år som de avser.
Bestämmande för storleken av de preliminära avgiftsbetalningarna bör
även enligt detta alternativ vara avgiftskvoten. Härom finns anteckning på
preliminärskattesedeln, därest avgift skvoterna präglas in på plåtarna i folkbokföringens
tryckande register.

Utredningen framhåller slutligen, att ett särskilt debiteringsförfarande
sannolikt måste utformas för de återbetalningsskyldiga som är bosatta
utomlands. Detta torde dock bli förhållandevis enkelt och innebära i huvudsak
utställande av räkning till den återbetalningsskyldige på den avgift som
följer av hans avgiftskvot.

Den närmare avgränsningen av förslagen

Det har tidigare sagts, att utredningarna vid den inbördes avgränsningen
av studiehjälps- och studiemedelssystemen följt principen, att till studiehjälpssystemet
hänföra skolformer där huvuddelen av eleverna är under
21 år och till studiemedelssystemet övriga skolformer.

Fördelningen enligt förslagen av olika utbildningsanstalter på resp. system
framgår av denna uppställning.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Studieh jälpssijstemet

Grundskolan
Realskolor
Flickskolor
Allmänna gymnasier

Tekniska gymnasier (även specialkurs, men ej studentkurs)
Handelsgymnasier (ej fackkurs)

Yrkesskolor
Tandsköterskeskolor
F ackskolor

Lantbrukets yrkesskolor
Skogsskolor

Skogsbrukskurser (grundutbildning)

Folkhögskolor
F ackutbildningsanstalter,
bl. a. Konstfackskolan

Slöjdföreningens skola i Göteborg
Bergsskolan i Filipstad
Textilinstituten
Reklamskolor

Statsunderstödda tekniska skolor
Sj öbef älsskolor1

Svenska diakonsällskapets sj ukvårdarskola

Laboratrisutbildning

Tandteknikerskolor

Föreningen Handarbetets vänners 1-åriga sömnadskurs
Studiemedelssystemet

Universitet

Tekniska högskolor

Tandläkarhögskolor

Handelshögskolor

Farmaceutiska institutet

Gymnastiska centralinstitutet

Socialinstitut

Konsthögskolan

Valands konstskola

Musikhögskolan

Musikkonservatorier

Musikpedagogiska institut

Teatrarnas elevskolor

1 Sjöbefälsskoloma har av studiehjälpsutredningen förts till studiehjälpssystemet och av studiesociala
utredningen till studiemedelssystemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Lantbrukshögskolan
Veterinärhögskolan
Skogshögskolan

Högre mejeri- och högre trädgårdskursen vid Alnarp
Statens biblioteksskola och folkbibliotekens korrespondensinstitut
Lärarhögskolor
Folkskoleseminarier
Seminarier för huslig utbildning
Teckningslärarinstitutet
Slö j dlärarseminariet
Förskoleseminarier

Ericastiftelsens läkepedagogiska institut
Svenska Dalcrozeseminariet
Yrkeslärarkurser
Journalistinstitut
Grafiska institutet

Institutet för högre reklamutbildning (1-årig kurs)

Handelsgymnasiernas fackkurs
Sekreterar- och företagsekonomiska kurser vid yrkesskolor (studentexamen
som inträdeskrav)

Sjukgymnastinstitut
Sj uksköter skeskolor

Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor
Statens distriktssköterskeskola
Barnmorskeläroanstalter

Centralskolan för utbildning av barnsjuksköterskor
Kurser för utbildning av internatföreståndare
Sociala barnavårdsseminariet

Svenska socialvårdsförbundets kurs för utbildning av ålderdomshemsföreståndare Fackutbildningen

vid Sköndalsinstitutet
Landsfiskalsutbildningen

Utbildningen vid SMHI för meteorologisk och hydrologisk tjänsteexamen
Brandingenjörsutbildningen vid Statens brandskola

Utbildningen av hälsovårdsinspektörer vid statens institut för folkhälsan

Fiskeristyrelsens utbildning av fiskeritjänstemän

Statens skogsmästarskola

Lantmästarutbildningen

Trädgårdsteknikerutbildningen

Tekniska gymnasiernas studentkurser

Sjöbefälsskolor

Decentraliserad akademisk utbildning
Teknologie magisterutbildning

4 __ Bihcing till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Beträffande de synpunkter som i tveksamma fall varit vägledande vid
avgörandet av om en utbildningsanstalt borde inordnas under det ena eller
det andra studiesociala systemet må hänvisas till redogörelserna i betänkandena
Bättre studiehjälp (SOU 1963: 48 s. 87 ff.) och i Rätt till studiemedel
(SOU 1963: 74 s. 133 ff.).

Organisatoriska frågor

Grunddragen i organisationen av studiehjälpen till elever i gymnasier och
yrkesskolor m. fl. läroanstalter

Studiehjälp till elever i gymnasier, yrkesskolor in. fl. läroanstalter utdelas
i dag av både centrala och lokala organ. Under budgetåret 1961/62 utdelades
omkring 325 000 bidrag och stipendier av skolstyrelser och rektorer, medan
de centrala myndigheterna svarade för utdelning av inemot 100 000 stipendier
och lån.

Studiehjälpsutredningen har tagit upp till behandling frågan om fördelningen
av arbetsuppgifterna inom studiehjälpsverksamheten
mellan centrala och lokala organ. I detta sammanhang framhåller
utredningen, att dess förslag rörande den nya studiehjälpen innebär
en betydande förenkling av de materiella reglerna. Enligt utredningens mening
har underlag härigenom skapats för en ökad decentralisering av ärendenas
handläggning.

Ärenden angående studiebidrag samt rese- och inackorderingstillägg är
enligt utredningens uppfattning utan tvekan av den enkla och schablonmässiga
beskaffenhet att beslutanderätten kan anförtros åt lokalorganen.
Inkomstprövade tillägg skall till skillnad från nuvarande stipendier utgå enbart
efter inkomstens och förmögenhetens storlek. Det blir alltså inte fråga
om en fri behovsprövning, och inte heller skall det förekomma någon bedömning
av studielämpligheten. Utredningen anser, att även de inkomstprövade
tilläggen bör kunna handhas lokalt.

Annorlunda är enligt utredningen förhållandet beträffande de behovsprövade
tilläggen. Reglerna om dessa tillägg är sådana att en central prövning
får anses vara nödvändig för att säkerställa en enhetlig praxis.

Studielånen föreslås i fortsättningen liksom hittills skola handläggas
centralt. Ett centralorgan måste enligt utredningen ha överblicken över inedelsåtgången.
Låneverksamheten är också av relativt begränsad omfattning.

Studiehjälpsutredningen anser det varken behövligt eller lämpligt att behålla
den nuvarande ordningen med fem olika centrala organ — studiehjälpsnämnden,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen — med uppgifter inom studiehjälpsverksamheten.
Med den av utredningen föreslagna decentraliseringen av besluten
om inkomstprövade tillägg mister centralorganen, påpekar utredningen, sin

Kungl. Maj.ts proposition, nr 138 år 196i

arbetsmässigt största uppgift. Detta talar för att studiehjälpen i fortsättningen
centralt omhänderhas av ett organ. Ytterligare motiv för en sådan
reform ligger enligt utredningen däri att de olika ämbetsverken i vissa fall
vid sidan av varandra kommit att utveckla olika praxis och att samma elever
i dag kan ha att hänvända sig till olika centrala verk i studiehjälpsärenden.

Utredningen föreslår därför att den centrala handläggningen
av studiehjälpen sammanföres till en myndighet. Studiehjälpsutredningen
har inte framlagt förslag i detalj om hur denna myndighet
bör konstrueras, men utredningen har i sammanhanget erinrat om att studiesociala
utredningen fått i uppdrag att pröva frågan om en sammanslagning
av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden. Studiehjälpsutredningen
förutsätter att en sådan sammanslagning kommer till stånd.

Såsom framgått av det föregående innebär studiehjälpsutredningens förslag
att centralorganet i vissa studiehjälpsärenden skall fatta beslut i första
instans. I andra ärenden kommer centralorganet att fungera som besvärsmyndighet
vid besvär över skolstyrelses eller rektors beslut. Utredningen
understryker emellertid, att centralorganets viktigaste uppgift bör vara att
följa utvecklingen av studiehjälpen och aktualisera materiella och administrativa
förändringar, som visar sig vara av behovet påkallade. Tillsynsoch
utredningsverksamheten måste enligt utredningens mening beredas en
framskjuten plats inom centralorganet.

Beträffande förfarandet i studiehjälpsärenden har utredningen
föreslagit att studiebidrag och förlängt barnbidrag skall utgå utan föregående
ansökan. Den som vill erhålla rese-, inackorderings- eller inkomstprövat tilllägg
skall däremot enligt utredningens förslag vara skyldig att göra ansökan
härom, vilken bör inlämnas till skolan senast två veckor efter läsårets eller
kursens början. Sedan skolstyrelse eller rektor fattat beslut i ärendet bör
eleven eller hans målsman underrättas genom brev. Besvär över beslutet bör
enligt utredningen kunna föras hos centralorganet inom tre veckor efter
beslutets delgivande. Det centrala organets beslut bör inte kunna överklagas.
Utredningen anser att utbetalningen av studiehjälp bör ombesörjas av skolstyrelse
eller rektor och äga rum två gånger per läsår. Innan utbetalning
sker, bör det utbetalande organet hos skolan efterhöra om några förändringar
skett i elevkårens sammansättning. Därest en elev avbrutit studierna,
bör han ändå få åtnjuta studiehjälp för den lid han varit närvarande vid
läroanstalten. I den mån studiehjälp utbetalats för längre tid än elev deltagit
i undervisningen, bör eleven, anser utredningen, vara återbctalningsskyldig
för överskjutande medel, men centralorganet bör i särskilda fall
kunna eftergiva återbetalningsskyldigheten. Studiehjälp bör enligt utredningen
i regel utbetalas till den av elevens föräldrar som undertecknat ansökan.
De elever, som tilldelas det förhöjda studiebidraget, bör dock själva
uppbära medlen. I vissa fall bör det vara möjligt att särskilt förordna om ut -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

betalning av medlen till annan än eleven själv eller hans föräldrar, men beslut
härom bör kunna fattas endast av centralorganet.

Grunddragen i studiemedelssystemets organisation

Organisationen för det administrativa handhavandet av det nuvarande
systemet för statligt stöd till finansieringen av universitets- och högskolestudier
består av ett centralt organ, garantilånenämnden, och fyra lokala
organ, statsstipendienämnderna i Stockholm, Göteborg, Uppsala och
Lund. Av dessa fungerar garantilånenämnden som tillsynsmyndighet över
statsstipendienämnderna, varjämte garantilånenämnden ensam svarar för
handläggningen av ärenden rörande de statsgaranterade akademikerlånen.

Studiesociala utredningen har till en början diskuterat, huruvida denna
organisation på två nivåer bör bibehållas även i framtiden. I realiteten är
detta, efter vad utredningen funnit, en fråga som helt är beroende av om
studiemedel lämpligen bör beviljas centralt eller lokalt. Därvidlag har utredningen
funnit att väsentligen tre tungt vägande skäl talar för en lokal handläggning:
(1) Det är ett rimligt krav att en studerande skall kunna diskutera
sin ansökan med någon av dem som har att bedöma den; (2) En lokal handläggning
blir sannolikt snabbare och smidigare än en central; och (3) Den
besvärligaste punkten i studiemedelsärenden torde bli bedömningen av
studielämpligheten, och i varje fall när det gäller universitetsstuderande
måste denna bedömning förutsätta ingående kännedom om de lokala studieförhållandena.

Frågan om lokal eller central handläggning kompliceras emellertid, fortsätter
utredningen, av att studiemedelssystemet skall omfatta inte bara
universitet och högskolor utan även en rad andra utbildningsanstalter utspridda
på 35 olika orter. En mycket stor del av utbildningsanstalterna är
dock belägna i universitetsorterna eller i dessas omedelbara närhet.

Av praktiska skäl anser utredningen det vara uteslutet att upprätta särskilda
organ för beviljande av studiemedel på samtliga berörda 35 orter. Utredningen
har stannat för att föreslå en organisation med fem regionala
studie medelsnämnder med säte i Stockholm, Göteborg, Uppsala,
Lund och Umeå.

Den viktigaste uppgiften för en studiemedelsnämnd blir, såsom antytts, att
bevilja studiemedel. I betänkandet Rätt till studiemedel (SOU 1963:74 sid.
186 ff) har utredningen ingående redogjort för det förfarande som därvid
bör kunna tillämpas.

Det karaktäristiska för studiemedelsnämndernas verksamhet blir, såvitt
utredningen kunnat se, att det alldeles övervägande antalet ärenden kommer
att kunna handläggas relativt rutinmässigt, medan ett litet antal ärenden
kommer att fordra en kvalificerad bedömning. Nämndernas rådgivnings-,
informations- och kontaktverksamhet väntas delvis bli av kvalificerat slag.

Utredningen tar för givet, att de rutinmässiga uppgifterna bör fullgöras

101

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

uteslutande inom ett kansli. Huvuddelen av de mera kvalificerade bedömningarna,
främst studieprognosbedömningarna, liksom de mera kvalificerade
rådgivnings-, informations- och kontaktuppgifterna bör enligt utredningens
mening även de kunna handhas inom kansliet. För ett litet antal särskilt
svårbedömbara ärenden — i synnerhet ärenden där studieprognosen för
sökanden inger tvekan och ärenden angående beviljande av högre belopp i
studiemedel än som kan utgå enligt de generella reglerna — anser utredningen
emellertid ett kollegialt organ, en nämnd, vara motiverad.

När det gäller studiemedelsnämndernas sammansättning
måste man enligt utredningen hålla i minnet att nämnderna kommer
att handha utdelningen av betydande belopp och att verksamheten kommer
att få stor betydelse både för enskilda och för samhället. Det måste också
beaktas, säger utredningen, att bedömningen av de ärenden som skall handläggas
kollegialt förutsätter ingående kännedom om utbildningsorganisation
och studieförhållanden inom de läroanstalter som studiemedelssystemet omfattar.

Utredningen föreslår, att studiemedelsnämnd skall bestå av sju ledamöter.

Det bör enligt studiesociala utredningen finnas ett organ med uppgift att
såsom central myndighet svara för studiemedelssystemet. Centralorganet
bör ha allmänna tillsynsuppgifter i förhållande till studiemedelsnämnderna.
I kameralt hänseende bör det åligga centralorganet att handha
dels registreringen av de till varje enskild utbetalade beloppen av studiemedel
som är förenade med återbetalningsskyldighet, dels eventuellt debiteringen
av avgifter. Den närmare utformningen av registrerings- och debiteringsorganisationen
bör emellertid, anser utredningen, bestämmas efter en
teknisk undersökning som även bör beröra frågor om utbetalning och avgiftsuppbörd.

En viktig uppgift för centralorganet blir enligt utredningens förslag informationen
till studerande, till läroanstalter, till yrkesvägledningens tjänstemän
m. fl.

I studiemedelssystemet anser utredningen att det bör finnas utrymme för
besvär över studiemedelsnämnds beslut. Utredningen föreslår att besvär
skall kunna föras hos centralorganet, men att centralorganets beslut i sin tur
ej skall kunna överklagas.

Det nya centralorganet skall enligt studiesociala utredningens
förslag bildas genom sammanslagning av studiehjälp snämnden
och garantilånenämnden. Centralorganet föreslås få
namnet centrala studiehjälpsnämnden.

Förslaget om sammanslagning av studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden
till en myndighet är ett uttryck för utredningens önskan att
sörja för en nära samordning av samhällets åtgärder på det studiesociala
området. En permanent splittring av organisationen har bedömts medföra

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196t

risker för ojämnhet i reformtakten inom det studiesociala systemets olika
delar. Även praktiska, administrativa skäl har ansetts utgöra motiv för en
sammanslagning.

Beträffande centrala studiehjälpsnämndens sammansättning
föreslår utredningen, att antalet ledamöter bestämmes till sju
med suppleanter till samma antal och att samtliga ledamöter och suppleanter
utses av Kungl. Maj :t. Ordförande i nämnden skall enligt förslaget utses av
Kungl. Maj :t.

Studiefinansieringsinstitutet

Studiesociala utredningen är medveten om att olika möjligheter står till
buds för att skaffa erforderliga medel för studiemedelssystemets finansiering.
Utredningen har närmare redovisat ett alternativ, som skulle innebära
att man vid sidan av centrala studiehjälpsnämnden inrättade ett studiefinansieringsinstitut.
Institutets uppgifter skulle vara dels att genom upplåning på
öppna marknaden anskaffa tillräcklig mängd kredit för att tillgodose utbetalningarna
av studiemedel dels att förvalta den utestående skulden.

I studiemedelssystemets start skulle studiefinansieringsinstitutet endast
ha att förse centrala studiehjälpsnämnden med studiemedelskrediter. Institutet
skulle låna upp dessa medel mot obligationer eller reverser, som övertas
av andra kreditinstitut.

Avgifter skulle börja inflyta till studiefinansieringsinstitut först trefyra
år efter studiemedelssystemets ikraftträdande, men inte ens i fullfunktionsstadiet
skulle årligen inkommande avgifter kunna väntas förslå till förfallna
räntor och amorteringar på institutets egna lån. Bristen skulle täckas
genom tillskott av statsmedel. Hypotetiskt anger utredningen att ca 6 % av
de varje år utbetalade studiemedlen skulle vara ett lämpligt tillskott av
statsmedel för att infria de i studiemedelssystemet inbyggda försäkringsliknande
garantierna (jfr reglerna om uppskov med avgifter och om definitivt
bortfall av avgifter).

Beträffande studiefinansieringsinstitutet och dess tilltänkta funktion i
studiemedelssystemet må i övrigt hänvisas till betänkandet Rätt till studiemedel
(SOU 1963: 74, sid. 165 ff).

Kostnader

Studiehjälpen till elever i gymnasier och yrkesskolor m. fl. läroanstalter
Studiehjälpsutredningen beräknar att omkring 250 000 elever i de berörda
läroanstalterna budgetåret 1964/65 skall komma att erhålla studiehjälp. Utredningen
har för varje enskild stödform gjort vissa beräkningar av utgiftsbehovet;
beträffande detaljerna torde få hänvisas till betänkandet Bättre
studiehjälp (SOU 1963: 48, sid. 149). Utredningen sammanfattar sina kost -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i 103

nadsberäkningar för driftbudgeten budgetåret 1964/65 i följande uppställning.

Tabell 15. Kostnadsberälming för 1964/65 avseende studiehjälpen

Stödform	Beräknade utgifter 1964/65
Nuvarande system	Av utredningen framlagt förslag till system	Förändring
Studiebidrag........................	36,4	112,1	+ 75,7
Förlängt barnbidrag.................	15,3	15,3	—
Förhöjt studiebidrag.................	—	25,1	-f- 2o,l
Inackorderingstillägg................	26,7	47,8	+ 21,1
Resetillägg.........................	21,3	22,7	+ 1,4
Frukostbidrag......................	5,0	—	— 5,0
Extramålsbidrag....................	0,1	—	— 0,1
Inkomst- och behovsprövade tillägg i
gymnasier m. fl. skolor.............	29,4	43,4	+ 14,0
Stipendier i grundskolan (motsv.)......	17,9	—	— 17,9
Särskilt resebidrag åt inackorderade
stipendiater.......................	0,3	—	— 0,3
Särkild studiehjälp vid skogsbrukskurser	1,2	—	— 1,2
Summa	153,6	266,4	+ H2,8

Med hänsyn till att antalet låntagare beräknas minska räknar utredningen
med att något investeringsanslag för allmänna studielånefonden ej skall vara
behövligt.

Studiemedelssystemet

Studiesociala utredningen diskuterar inledningsvis olika metoder att beräkna
antalet studiemedelsberättigade. Utredningen uppskattar att av ca
75 000 studerande skall ca 63 000 ur studielämplighetssynpunkt vara berättigade
att erhålla studiemedel. Utredningen söker härefter beräkna verkningarna
av reduktionsreglerna i fråga om sökandes och hans makes inkomst
och förmögenhet och konstaterar att därest samtliga ur studielämplighetssynpunkt
berättigade skulle erhålla maximalt studiebidrag, skulle utgifterna
härför budgetåret 1964/65 uppgå till ca 110 milj. kronor. Utredningen antar
emellertid att kostnaderna för studiebidragsdelen inom studiemedlen begränsar
sig till 98 milj. kronor det aktuella budgetåret.

Enligt utredningens förslag till återbetalning kan det i vissa fall inträffa
att staten får svara för återbetalningen. Utredningen föreslår att — innan
större säkerhet vinnes om storleken av dessa förpliktelser — ett årligt anslag
uppföres på budgeten, beräknat till en viss procent av den antagna utgiften
för återbetalningsfria studiemedel. För budgetåret 1964/65 beräknar utredningen
anslaget till (6 % X 200 =) 12 milj. kronor.

Som kompensation för den inistade avdragsrätten av skuldräntor föreslår
utredningen en överföring av skattemedel till studiefinansieringsinstitutet

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

för kollektivet, schablonmässigt beräknad som en viss procentsats — motsvarande
en genomsnittlig marginalskattesats — av institutets ränteutgifter.
För 1964/65 antar utredningen ett behov av tillskott på 4 milj. kronor.

Utredningen sammanfattar sina kostnadsberäkningar för budgetåret
1964/65 i följande uppställning.

Tabell 16. Kostnadsberäkning för 1964I6S avseende studiemedelssystemet

Anslag	Anvisat 1963/64	Äskat 1964/65	Utredningen 1964/65
Driftbudgeten
Naturastipendier....................	26,3	34,3
Stipendier vid lärar- och fackutbild-
ningsanstalter.....................	3,0 6,2	3,0 10,5
Avskrivning av garantilån............	10,5 98,0
Studiebidragsdelen i studiemedlen.....
Tillskott för bortfallna avgifter........			12,0 4,0
Tillskott för ökade skatteintäkter......

Summa	35,5	47,8	124,5
	Anslag 1963/64	Äskat 1964/65	Utredningen 1964/65
Kapitalbudgeten
Statens lånefond för universitetsstudier1	15,3	16,9	_
Allmänna studielånefonden1..........	15,3» 0,5	16,03 0,5
V ärnpliktslånefonden1................

Summa	31,1	33,4	—
Totalt	66,6	81,2	124,5

Anm. 1 Avskrives på driftbudgeten. 2 Anslaget till fonden. 3 Hälften av den beräknade medelsförbrukningen.

Administrationen

Studiehjälpsutredningen har föreslagit vissa förändringar i den nuvarande
studiehjälpsnämndens personalorganisation. Utredningen har sålunda —
främst med hänsyn till den förutsatta sammanslagningen av studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden — bedömt det som nödvändigt att inrätta
en byråchefstjänst hos centralorganet. Hittills har befattningen som kansliets
chef vid studiehjälpsnämnden upprätthållits av studiehjälpsnämndens
ordförande. Utredningen föreslår ytterligare en förstärkning av centralorganet
genom inrättande av en kanslisttjänst. Genom utredningens förslag kommer
vissa rutinbetonade arbetsuppgifter att försvinna. Utredningen bedömer
det mot den bakgrunden som möjligt att minska biträdespersonalen med två
kontorsbiträden.

Till avlöningar vid studiehjälpsnämnden har budgetåret 1963/64 anvisats
208 000 kronor. Utredningens förslag innebär en minskning av dessa utgifter
med ca 10 000 kronor. För omkostnader har för budgetåret 1963/64 anvisats

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

45 000 kronor. Utredningen föreslår en ökad medelstilldelning för reseersättningar,
information och blankettryck m. m. till 78 000 kronor.

Studiesociala utredningen har inte föreslagit några förändringar i personalförteckningen
för den nuvarande garantilånenämnden. På en punkt reserverar
sig dock utredningen för att en utökning kan bli nödvändig, nämligen
om de av utredningen föreslagna undersökningarna om registrering
och utbetalning av studiemedel skulle visa att dessa arbetsuppgifter ej kan
klaras inom ramen för centralorganets resurser.

Till avlöningar vid garantilånenämnden har budgetåret 1963/64 anvisats
148 000 kronor. Studiesociala utredningen beräknar avlöningsutgiftema för
studiemedelssystemets centrala administration budgetåret 1964/65 till
181 700 kronor och för centrala studiehjälpsnämnden tillhopa 348 000 kronor.
Studiesociala utredningen föreslår vidare en ökning av anslaget till omkostnader
från 53 700 kronor till 72 500 kronor.

Studiesociala utredningen har föreslagit inrättande av kanslisttjänster
vid de fyra största studiemedelsnämnderna. Därjämte föreslås medel bli
ställda till förfogande för avlönande av erforderlig biträdespersonal samt till
försöksverksamhet med deltidsanställda kuratorer. För studiemedelsnämnden
i Stockholm föreslås inrättande av en heltidstjänst som sekreterare.
Övriga nämnder föreslås erhålla medel för arvodering av sekreterare.

För budgetåret 1963/64 har anvisats 271 000 kronor till avlöningar vid
statsstipendienämnderna. Utredningen föreslår ett avlöningsanslag vid studiemedelsnämnderna
om ca 402 000 kronor. Anslaget till omkostnader föreslås
höjt från 29 300 kronor till 45 000 kronor.

De sammanlagda utgifterna för administrationen av de studiesociala åtgärderna
uppgår enligt båda utredningarnas förslag till sammanlagt inemot
950 000 kronor.

Yttrandena

Allmänna synpunkter

Remisskritiken är ense med utredningarna om att tiden är mogen att låta
de nuvarande studiesociala stödåtgärderna avlösas av ett nytt system med
större enhetlighet och bättre anpassning till den moderna utbildningspolitikens
krav. Samstämmigheten är stor om de av utredningarna uppställda
målen för en studiesocial reform.

Beträffande studiehjälpsutredningens förslag kan konstateras att de av
utredningen föreslagna lösningarna i allmänhet vunnit remissinstansernas
gillande. I viss mån är förhållandet annorlunda beträffande studiesociala
utredningens förslag till en ny form för studiestödet åt de studerande inom
4* — Iiihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 138

10G Kungl. Maj.ts proposition nr 138 ur 196i

(len postgymnasiala sektorn. Detta förslag har på vissa punkter utsatts för
stark kritik.

Remissinstanserna1 är ense med utredningarna om behovet av en kraftig
förbättring av studiehjälpen på det gymnasiala åldersstadiet.
Skolöverstyrelsen framhåller att en god lösning av frågan
om studiehjälpen är en förutsättning för ett ändamålsenligt utbildningsväsen.
Styrelsen erinrar om att skolväsendet genom en alltmer systematiskt
genomförd planering sökt medverka till att bereda likartade utbildningsmöjligheter
för alla ungdomar oavsett bostadsort. Planeringen har medfört
att antalet gymnasieorter har ökat från 62 år 1946 till 125 år 1963,
men någon ytterligare, mer avsevärd utspridning torde ej vara att räkna
med. Styrelsen anser, att en ökad studiehjälp kan ekonomiskt kompensera
glesbygdens studerande ungdom samtidigt som denna tillförsäkras studiemöjligheter
vid skolor med en fullständig organisation. I sitt yttrande över
studiesociala utredningens betänkande framhåller överstyrelsen såsom synnerligen
väsentligt, att samhällets samlade resurser för studiesocialt stöd
inom de frivilliga utbildningsformerna fördelas så att i första hand rekryteringen
till studier på det gymnasiala stadiet främjas.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar betydelsen av en effektiv studiehjälp,
när det gäller att stimulera rekryteringen till högre skolor från de grupper
i samhället, som hittills i ringa utsträckning skaffat sig sådan utbildning.
Styrelsen anför vidare, att samhällets behov av utbildad arbetskraft är i
ständigt stigande. Ytterligare åtgärder från samhällets sida för att stimulera
ungdomens utbildning måste därför anses motiverade.

Landsorganisationen håller för troligt, att en bättre balans i fråga om
rekryteringen till universitet och högskolor mellan skilda samhällsgrupper
skulle uppnås genom ett än mer utbyggt studiehjälpssystem för det gymnasiala
skolstadiet.

Även garantilånenämnden behandlar frågan om avvägningen av de ökade
insatserna. Med nu rådande förutsättningar finner nämnden det riktigt, att
tyngdpunkten i de föreslagna reformerna har förlagts till gymnasiestadiet.

I flera yttranden betonas vikten av en förbättring av studiestödet
vid olika ick e-a kade mi ska postgymnasiala utbildningsanstalter.
Gymnasieutredningen anser, att de föreslagna
åtgärderna bör kunna skapa en bättre balans mellan olika postgymnasiala
utbildningsvägar. En liknande tankegång återkommer i universitetskanslersumbetets
remissyttrande.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att organisationen sedan
länge har hävdat att all postgymnasial utbildning i studiesocialt hänseende
skall behandlas på ett likformigt sätt. Organisationen fäster stort avseende
vid att denna syn får ligga till grund för det nya studiesociala systemets * i

1 När en remissinstans ingivit ett yttrande, till viilket fogats en eller flera reservationer har

i denna framställning endast majoritetsmeningen återgivits.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

uppbyggnad. Blivande lärares riksförbund uttalar sin tillfredsställelse med
förslaget på denna punkt.

Sveriges förenade studentkårer finner det glädjande att all postgymnasial
utbildning föreslås infogad i samma studiesociala system. Organisationen
är helt införstådd med förbättringarna för de studerande vid icke-akademiska
utbildningslinjer. Vad organisationen däremot inte kan godta är att
förbättringar för andra grupper får utgöra motiv för en nedskärning av
stödet till universitets- och högskolestuderande.

Sveriges akademikers centralorganisation delar inte utredningarnas uppfattning,
att en relativ omfördelning av det studiesociala stödet till förmån
för elever på det gymnasiala stadiet jämfört med universitetsstuderande bör
komma till stånd.

Behovet av en enhetlig syn på de studiesociala åtgärderna understrykes
allmänt av remissinstanserna. I likhet med utredningarna anser
remissorganen att en viss differentiering av studiestödet är ofrånkomlig.
Nästan alla remissinstanser delar utredningarnas uppfattning att differentieringen
bör ske efter skolform. Enligt gymnasieutredningen undvikes
åtskilliga störande effekter, som eljest lätt kunnat uppkomma vid en gränsdragning,
genom förslaget att ge gymnasieelever, som vid utbildningens
början fyllt 21 år, samma förmåner som eleverna i de postgymnasiala skolformerna.

I ett par yttranden — från Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges
socialdemokratiska studentförbund — förordas dock en strikt åldersgräns.

Landsorganisationen påpekar önskvärdheten av att ett likvärdigt studiesocialt
system för alla utbildningsvägar eftersträvas. Organisationen konstaterar,
att de föreliggande utredningsförslagen skiljer sig från varandra
på olika punkter och ifrågasätter därför, om det inte är nödvändigt med en
överarbetning av de båda förslagen, så att bl. a. en bättre samstämmighet
uppnås.

Enstaka remissorgan avvisar helt utredningarnas förslag om två studiesociala
system. Studiehjälpsnämnden erinrar om att det förhöjda studiebidraget
inte till någon del är behovsprövat, medan så är fallet ifråga om
studiebidraget i studiemedlen. Vidare utgår, påpekar nämnden, det senare
bidraget med ett belopp som är avvägt under antagandet att läsåret är tio
månader, även om den faktiska studietiden per år är avsevärt lägre. Nämnden
vill gå ett steg vidare än utredningarna och förordar ett enhetligt studiesocialt
system, i huvudsak uppbyggt efter studiehjälpsutredningens förslag.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen anmärker
att samordningsproblematiken inte beaktats tillräckligt.

Så gott som fullständig enighet råder bland remissinstanserna rörande
riktigheten av principen att hänsyn inte skall tas till föräldrarnas ekonomiska
förhållanden och bostadsort vid bedömningen av studiehjälp till vuxna

108

Kungi. Maj. ts proposition nr 138 år 196b

studerande. Utredningsförslagens inriktning på ökade generella förmåner,
lika för alla, har mötts av starka sympatier.

Det råder inte heller några delade meningar om att de studiesociala förmånerna
bör utgå under hela studietiden. Avskaffandet av 18-årsgränsen för allmänt studiebidrag och införandet av ett studiebidrag i
studiemedlen, vilket skall utgå under högst åtta år, hälsas sålunda med
tillfredsställelse av remissopinionen.

Några remissorgan har riktat uppmärksamheten på den stora efterfrågan
på utbildningsplatser, överstyrelsen för yrkesutbildning påpekar att ett
realiserande av studiehjälpsutredningens förslag kommer att bidraga till
att öka trycket på undervisningsanstalterna på det
gymnasiala planet. De redan för närvarande långa köerna kan med all
sannolikhet väntas bli ännu längre, i varje fall under den närmaste framtiden.
De olägenheter, som är förenade härmed, måste man dock enligt
styrelsens uppfattning acceptera på grund av den demokratisering av
utbildningen, som utredningens förslag kommer att medföra.

Landsorganisationen erinrar om avvägningsproblematiken i statsbudgeten
mellan skilda angelägna åtgärder. Den nödvändiga utbyggnaden av
skolväsendet får inte förbises eller trängas tillbaka vid fördelningen av de
tillgängliga resurserna. Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola
önskar framhålla, att det primära i frågan om att satsa på utbildningen
måste vara en fortsatt kraftig upprustning av lärosätenas resurser för undervisning
och forskning.

Förslaget om studiehjälp till elever i gymnasier och yrkesskolor m. fl.

läroanstalter

Grunddragen i den nya studiehjälpen

Studiehjälpsutredningens förslag till konstruktion av studiestödet på det
gymnasiala stadiet med studiebidrag jämte olika tillägg för de yngre eleverna
och med ett förhöjt studiebidrag för de äldre har i sina huvuddrag
vunnit remissinstansernas gillande. Bland de tillstyrkande remissorganen
märks skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
lantbruksstyr elsen, skogsstyrelsen, studiehjälpsnämnden,
garantilånenämnden, Svenska landstingsförbundet och Landsorganisationen.

Förslaget om slopande av 18-årsgränsen har mött ett kraftigt
gensvar hos remissopinionen.

Likaså har förslaget om generalisering av studiehjälpen i allmänhet
vunnit erkännande. I några yttranden har emellertid hävdats att inkomstprövningen
helt bör slopas.

Utredningens förslag att avveckla vissa stödformer, såsom
bidragen till frukostmål och extramål, resebidrag till inackorderade sti -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

pendiater och den särskilda ersättningen för skoltåg lämnas så gott som
genomgående utan erinran.

Såvitt gäller avvecklingen av resebidragen till inackorderade stipendiater
har dock utredningens förslag mött gensaga från några håll. Skolöverstyrelsen
hävdar, att resebidragen har möjliggjort uppkomsten av folkhögskolor
av rikskaraktär. Folkhögskolornas existens skulle enligt överstyrelsen
kunna äventyras om de särskilda resebidragen borttogs.

Skogsstyrelsen föreslår, att resetillägg skall kunna utgå även till inackorderade
elever, om avståndet överstiger förslagsvis 100 kilometer. Liknande
förslag har framlagts av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Tjänstemännens centralorganisation föreslår, att hittills gällande
bestämmelser om resebidrag åt inackorderade överflyttas till det nya studiesociala
systemet.

Den särskilda generella stödform som föreslagits av utredningen för elever
över 16 år i grundskola, realskola och flickskola utom de två sista årskurserna
i flickskolan — förlängt barnbidrag — har berörts endast
av ett fåtal remissinstanser. Studiehjälpsnämnden har tillstyrkt förslaget.
Länsstyrelsen i Västmanlands län vill ifrågasätta det lämpliga i att
införa en särskild bidragsform för det relativa fåtal barn, som det här
gäller. För barnens målsmän måste det te sig egendomligt med två olika bidragsformer
för barn över sexton år.

Länsskolnämnderna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs
län anser att eleverna i grundskolan bör erhålla studiebidrag om 75
kronor per månad.

Tjänstemännens centralorganisation anser att om det studiesociala stödet
skall avpassas med utgångspunkt endast från elevernas studieekonomiska
situation, bör elever i grundskolan erhålla studiestöd av samma storlek
som elever i motsvarande åldersgrupper inom andra skolformer erhåller.
Sveriges skolkamerala förening anser att det ur administrativ synpunkt
hade varit lyckligt om det förlängda barnbidraget och studiebidraget
hade fastställts till samma belopp. Folkpartiets kvinnoförbund föreslår, att
barnbidraget vid fyllda 16 år avlöses av det generella studiebidraget oavsett
skolformen.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till det förhöjda barnbidraget tagit
upp frågan om studiehjälp till externatelever vid olika specialskolor för
döva, blinda och psykiskt efterblivna. Med hänsyn till innehållet i den undervisning
som meddelas dessa elever, torde de enligt styrelsen närmast böra
föras in under studiehjälpen för grundskoleelever, överstyrelsen vill emellertid
förorda att de får studiebidrag jämte tillägg efter samma grunder
som utredningen föreslagit för elever i gymnasier och yrkesskolor. Styrelsen
erinrar i detta sammanhang om de större kostnader som skolgången medför
för handikappade.

Avveckling av de behovsprövade stipendierna i grund -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

skolans två högsta årskurser tillstyrkes av studiehjälpsnämnden.

Länsskolnämnden i Jämtlands län hävdar att avvecklingen av de behovsprövade
stipendierna i grundskolan kan bedömas vara riktig endast under
förutsättning att samtliga elever i grundskolan förutom fri skolmateriel och
fria skolskjutsar erhåller fria skolmåltider samt att familjestödet till familjer
med barn under 16 år förstärkes. Även Tjänstemännens centralorganisation
och Målsmännens riksförbund uttrycker tveksamhet inför
den föreslagna avvecklingen.

Allmänna villkor för erhållande av studiehjälp

Utredningens förslag om borttagande av kravet på studielämplighet
tillstyrkes av samtliga remissorgan utom Högerns kvinnoförbund.
Även förslaget att uppförande- och ordningsbetygen inte
skall ha någon inverkan har accepterats. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser dock att skolmyndigheterna bör ha möjlighet att indraga studiehjälp
i särskilt stötande fall. Liknande uppfattning framförs i yttrandena
från bl. a. länsskolnämnderna i Skaraborgs och Gävleborgs län.

Förslaget att studiehjälp skall utgå endast vid heltid s undervisni
n g har godtagits av nästan alla remissinstanser. Tjänstemännens centralorganisation
föreslår dock att de deltidsstuderande erhåller ett provisoriskt
studiestöd till ett värde som motsvarar vad som nu utgår.

Frågan om ett generellt villkor för studiehjälp, att studierna skall bedrivas
under minst fyra månader, har tagits upp av åtskilliga remissorgan.
Flertalet har tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat det utan
erinran. Detta gäller bl. a. studiehjälpsnämnden, som hävdar att eleverna
själva bör kunna bekosta sitt uppehälle under kurser om en eller annan
månad.

Flera remissorgan har emellertid påpekat, att fyramånadersvillkoret kan
vålla olägenheter, bl. a. för folkhögskolorna. Denna invändning har framförts
av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska
landstingsförbundet, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och Riksförbundet landsbygdens folk.

Gymnasieutredningen erinrar om sina förslag rörande det nya gymnasiets
utformning. Enligt gymnasieutredningens mening är det av den största betydelse
att bestämmelserna om studiehjälp vid ett genomförande av studiehjälpsutredningens
förslag får en sådan utformning att de elever, som
deltar i t. ex. koncentrerad heltidsundervisning efter de egentliga gymnasiestudiernas
slut, inte ställs i ett oförmånligt läge. Utredningen framhåller,
att den vid sina överväganden utgått ifrån att dessa elever i studiehjälpshänseende
skall vara principiellt likställda med andra gymnasieelever.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 är 2.961

Studiebidrag jämte tillägg

I några remissyttranden har föreslagits högre studiebidrag än det av utredningen
förordade. Sådana yrkanden har i allmänhet kombinerats med
krav på lika förmåner för alla, oberoende av inkomst.

Medicinalstyrelsen förordar 100 kronor per månad i studiebidrag och
samma belopp föreslås av Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
Beloppet 125 kronor föreslås av Statstjänstemännens riksförbund
och 150 kronor av Tjänstemännens centralorganisation, Folkpartiets ungdomsförbund,
Sveriges liberala studentförbund och Sveriges förenade studentkårer.

Samtliga remissinstanser — med ett par undantag -— delar utredningens
uppfattning att inackorderingstillägget bör utgå med samma
belopp oavsett skolform och boendesituation. Studiebjälpsnämnden framhåller,
att även om invändningar kan riktas mot att den faktiska olikheten
i inackorderingskostnader mellan olika skolformer inte skall ta sig uttryck
i differentierade tillägg, har nämnden funnit sig böra biträda förslaget med
hänsyn till den förenkling som vinnes med det enhetliga tillägget.

I yttrandet från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund sägs bl. a.
att inackorderingstillägget i princip bör beräknas med ledning av de merkostnader
som en inackordering föranleder för elevens familj. Gjorda undersökningar
visar att merkostnaderna är inemot 100 kronor i månaden
lägre för eleverna i vissa skolhem än för andra elever. Slutsatsen borde då,
säger förbundet, egentligen bli att de i skolhem inackorderade skulle ha ett
lägre inackorderingstillägg än andra. Förbundet anser dock att en sådan
differentiering är olämplig bl. a. med hänsyn till de ej landstingsägda folkhögskolorna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hyser däremot den uppfattningen,
att skillnad bör göras mellan barn, som bor i elevhem, och andra inackorderade
barn. Länsstyrelsen finner det ej rättvist, att de som i elevhem
åtnjuter billigare inackordering, skall få lika högt bidrag, som de
som är enskilt inackorderade.

Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter lämpligheten av ett enhetligt
belopp för inackorderingstillägget och anser att tillägget efter särskild
prövning bör kunna utgå med högre belopp än det normala.

Meningarna om inackorderingstilläggets storlek är i viss utsträckning
delade. Det övervägande antalet myndigheter och organisationer stöder
utredningens förslag, men vissa avvikande uppfattningar anförs. I ill dem
som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran hör bl. a. överstyrelsen
för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, studiebjälpsnämnden, länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge och Västmanlands län, Sveriges
akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

Skolöverstyrelsen framhåller, att de föreslagna beloppen ej helt kompenserar
merkostnaderna och föreslår ett inackorderingstillägg om 125 kronor
i månaden. Om så skulle befinnas nödvändigt vill överstyrelsen ej motsätta
sig att denna höjning beredes genom en motsvarande minskning av studiebidraget.

Länsstyrelsen i Västernorrlunds län föreslår att inackorderingstillägget
för barn, som måste inackorderas i enskilt hem, höjes förslagsvis till 200
kronor i månaden.

Utredningen har föreslagit att det nuvarande resebidraget med dess
kombinerade hänsynstagande till mantalsskrivningsort, resväg och kostnader
skall ersättas med ett r e s e t i 11 ä g g beräknat efter avståndet fågelvägen
hem—skola.

Resetilläggets konstruktion har vållat en livlig debatt under remissbehandlingen.

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens
förslag till principlösning. Detta gäller bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning,
lantbruksstyrelsen, studiehjälpsnämnden, statens biltrafiknämnd,
ett 20-tal länsskolnämnder, flertalet av de hörda kommunerna,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,
Svenska omnibusägareförbundet, Sveriges skolkamerala förening, Högerns
kvinnoförbund, Högerns ungdomsförbund, Centerns ungdomsförbund och
Centerns studentförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Sveriges förenade studentkårer och Tekniska läroverkens elevförbund.

Studiehjälpsnämnden uttalar, att det föreslagna systemet, även om det
i tillämpningen kan komma att te sig orättvist för åtskilliga resande elever,
innebär en så betydande administrativ förenkling i jämförelse med nuvarande
bestämmelser att nämnden anser sig böra tillstyrka detsamma.

Statens biltrafiknämnd förmenar, att det föreslagna systemet — i förhållande
till det nuvarande — på ett ändamålsenligare och från administrativ
synpunkt förenklat sätt tillgodoser kravet på ett väl avvägt stöd till dagligen
resande elever.

Svenska omnibusägareförbundet är visserligen medvetet om att det föreslagna
systemet med olika resetillägg för olika reseavstånd inte ger utrymme
för en anpassning av tilläggen till de från område till område i
hög grad varierande färdkostnaderna. Förbundet har likväl ingen erinran
mot systemet, eftersom det har betydande administrativa fördelar framför
det nu tillämpade bidragssystemet.

Somliga remissinstanser förordar en anknytning av resetillägget till färdvägens
längd. Bland dem märkes skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna
i Jönköpings och Västernorrlands län, några länsskolnämnder och
kommuner och Riksförbundet landsbygdens folk.

Skolöverstyrelsen finner att ett sådant förfarande vid avståndsberäkningen
som utredningen föreslår är ägnat att ge en alltför generaliserad

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

bild av de verkliga förhållandena. Det medför enligt styrelsen inte några
större svårigheter att fastställa det avstånd, som eleven färdas med buss/tåg/
bil. Styrelsen förordar, att den faktiska resvägen lägges till grund för ersättningen.

Skogsstyrelsen tror att den föreslagna schabloniseringen framförallt i
skärgården och i Norrland ofta kan leda till orimliga konsekvenser. Vikar,
sjöar och floder kan förorsaka, att elever får två eller flera gånger längre
färdväg till skolan än avståndet fågelvägen. Den verkliga resvägen bör
därför vara avgörande. Kontrollen beträffande färdvägen borde enligt styrelsens
mening inte behöva bli administrativt betungande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län menar, att förslaget i hög grad skulle
missgynna glesbygden i Norrland. Länsstyrelsen erinrar om den struktur bebyggelsen
fått i Norrland. Eftersom vägarna huvudsakligen följer dalgångarna
längs älvarna, blir det verkliga avståndet mellan hem och skola ofta
betydligt längre än den geografiskt kortaste vägen. På grund av folkomflyttningen
från de inre delarna av Norrland mot dess kust har det redan
tidigare glesa allmänna kommunikationsnätet än mer uttunnats. Flera
orter, som ligger inom ett avstånd av 10 kilometer från skolorten saknar
eller kommer att sakna allmänna kommunikationsförbindelser med skolorten.

Några remissinstanser anser att resetillägget bör vara avhängigt av elevens
utgifter för resan. Denna uppfattning framförs bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet och
Folkpartiets ungdomsförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ifrågasätter,
om inte beräkningen av resetillägget borde anknytas till restidens längd.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att utredningens förslag med
schablonmässigt beräknade resebidrag bör genomföras, men att en tilläggsbestämmelse
bör införas, varigenom den enskilde garanteras att inte behöva
med egna medel bestrida mer än 10 kronor av resekostnaden. Länsskolnämnden
i Älvsborgs län påpekar att en möjlighet till förenkling vore att förse berörda
elever med gratiskort, gällande för resa skolorten—hemmet.

I fråga om detaljerna i det av utredningen föreslagna systemet med
resetillägg har vissa remissinstanser föreslagit avvikelser eller modifikationer
på en del punkter. Dessa förslag berör främst den föreslagna 10-kilometersgränsen och tilläggets storlek. I yttrandet från Stockholms stad
påpekas att de föreslagna reglerna angående resetillägg kan komma att medföra
försämringar för yrkesskoleelever från Stockholms grannkommuner,
som får sin utbildning i stadens yrkesskolor.

En nedre gräns vid 4 kilometer i avstånd i stället för 10 kilometer förordas
av länsskolnämndcn i Kronobergs lön, Centerns ungdomsförbund
och Centerns studcnlförbund. 5 kilometer föreslås av bl. a. länsskolnämnderna
i Södermanlands län, Jönköpings län och Göteborgs och Bohus län,

114

Kungl. Mcij:ts proposition nr 138 år 196i

Härnösands stad samt Svenska omnibusägareförbundet. Även en del remissinstanser,
som förordar en beräkning efter resvägens längd, anser att gränsen
bör sättas vid 5 kilometer; detta gäller bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands
län och några länsskolnämnder. Tjänstemännens centralorganisation
förordar en 7-kilometersgräns. Målsmännens riksförbund anser en samordning
med gällande bestämmelser för skolskjutsar inom den obligatoriska
skolan önskvärd.

Länsskolnämnden i Södermanlands län föreslår en undantagsbestämmelse
av innebörd, att beviljande myndighet i extrema fall, t. ex. om verkliga
skolvägen uppgår till minst dubbla längden av fågelvägen, får rätt
att medge resetillägg, varvid detta alltid bör beräknas efter längden av
lågelvägen, multiplicerad med två. Studiehjälpsnämnden föreslår den undantagsbestämmelsen
att för fysiskt handikappade elever, som ej kan utnyttja
kollektiva transportmedel, de styrkta utgifterna skall utgöra grunden
för bestämmande av tillägget. Liknande synpunkter har framförts av
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Järnvägsstyrelsen erinrar om att trafiken med statens järnvägars skoltåg
och skolbussar till stora delar är olönsam, beroende bl. a. på trafikens särart,
låga priser och toppar i trafiken morgon och eftermiddag. Den rabatt
på månadsbiljetter, som skolungdom för närvarande åtnjuter, är således
ej företagsekonomiskt motiverad. Styrelsen anser att månadsbilj ettens
pris i princip bör vara detsamma för skolungdom som för vuxna. En sådan
anpassning av priset för skolungdom vill styrelsen helst genomföra i samband
med en samtidig höjning av studiebidraget för att undvika ekonomisk
merbelastning på skolungdomen. Styrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 10 november 1962 med redogörelse för planerade åtgärder i kostnadsbesparande
och intäktsökande syfte anmält, att styrelsen har för avsikt att
hemställa hos Kungl. Maj :t om ändring av nuvarande taxebestämmelser, så
att avgiften för skolungdomens månadsbiljetter blir densamma som för
vuxna. Styrelsen ämnar inkomma till Kungl. Maj :t med begäran om sådan
ändring av taxebestämmelserna. Styrelsen vill dessutom anmäla, att det
under 1964 kan bli nödvändigt att för statens järnvägars järnvägs- och
bussresor allmänt höja avgifterna för månadsbiljetter med hänsyn till
månadsbilj ettrafikens bristande lönsamhet.

Beträffande förslagen om särskilt stöd till elever från hem med
svag ekonomi bryter sig meningarna i olika hänseenden.

Till de remissinstanser som tillstyrkt eller lämnat utredningens förslag
om inkomstprövat tillägg utan erinran hör bl. a. skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa
studentförbund och Sveriges socialdemokratiska studentförbund. Även
länsskolnämnderna och hörda kommuner delar — med ett par undantag —
utredningens uppfattning.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196 i

Några remissinstanser —- bland dem studiehjälpsnämnden, länsstyrelsen
i Östergötlands län, socialpolitiska kommittén och Folkpartiets kvinnoförbund
— är visserligen tveksamma beträffande inkomstprövningen och menar
att målet måste vara att göra förmånerna helt generella. De anser dock,
att man i nuläget — av bl. a. statsfinansiella skäl — är tvungen att ha
en viss inkomstprövning.

Skolöverstyrelsen stöder förslaget att väsentligt öka det behovsprövade
stödet genom att höja inkomstgränserna för det inkomstprövade tillägget.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att flertalet av de elever, som förslaget
berör, tillhör föräldrarnas hushåll, och styrelsen anser det därför
motiverat med bidrag som anknyts till föräldraekonomin.

I studiehjälpsnämndens yttrande diskuteras utförligt skälen för och emot
inkomstprövning. Nämnden erinrar bl. a. om att inkomstgraderade förmåner
i förening med progressiv beskattning brukar ge upphov till icke önskvärda
tröskeleffekter. Dessutom lider varje gradering av studiehjälpsförmånerna,
som är baserad på beskattningsbar inkomst, av den svagheten, att den beskattningsbara
inkomsten långt ifrån alltid är en säker mätare på den
ekonomiska situationen. Nämnden tror att det förr eller senare blir nödvändigt
att överge metoden med graderade förmåner och övergå till icke
inkomstgraderade, generella bidrag. Nämnden har undersökt hur ett system
med generella förmåner skulle verka. Om man sätter det generella studiebidraget
till 125 kronor i månaden skulle statens kostnader för studiehjälp
öka med omkring 31 miljoner kronor. Om det generella bidraget sättes till
150 kronor, ökas kostnaderna med omkring 69 miljoner kronor. Även
om nämnden principiellt anser, att generella bidrag är att föredraga framför
inkomstgraderade, anser sig nämnden med hänsyn till de högst betydande
merkostnaderna inte nu kunna föreslå att man gar längre i denna
riktning än utredningen föreslagit.

Socialpolitiska kommittén redogör inledningsvis för kommitténs undersökningar
om de låga inkomsttagarnas förhållanden. Det framhålles, att den
vid beskattningen framkomna inkomsten ensam måste anses vara en bristfällig
mätare på den faktiska levnadsnivån. Låg beskattningsbar inkomst äi
inte i och för sig bevis för fattigdom eller låg levnadsnivå. Anser man sig av
kostnadsskäl eller med hänsyn till tillgången på vissa nyttigheter böra begränsa
de sociala förmånerna till vissa inkomstskikt, måste behovsmätningen
ske schablonmässigt. Inkomstgränser och förmånsklasser bör från
denna utgångspunkt vara få och väl spridda. Kommittén anser, att studiehjälpsutredningens
förslag innebär en radikal förbättring och samtidigt eu
förenkling av studiehjälpssystemet. Antalet kategorier med olika bidrag blir
färre. De inkomstgränser som kvarstår blir relativt få. Antalet studerande
som får stöd ökar. Målet bör emellertid enligt kommitténs mening vara att
avskaffa inkomstprövningen. Det generella studiestödet bör i ett senare skede
läggas på en högre nivå än som föreslagits.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttrycker förhoppningen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

cn fortgående standardhöjning och inkomstutjämning i förening med ett
ökat samhällsstöd åt barnfamiljerna skall göra det möjligt att helt slopa de
behovsprövade bidragen. Förbundet instämmer med utredningen i att det
under rådande förhållanden är nödvändigt med ett särskilt stöd åt de
ekonomiskt sämst ställda.

Också Sveriges socialdemokratiska studentförbund anser att det kan
vara rimligt att i ett övergångsskede med kvardröjande brister i rekryteringen
till gymnasiestudier utforma det studiesociala stödet för elever i de
aktuella åldrarna som föräldrabidrag.

Medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,
Statstjänstemannens riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Högerns ungdomsförbund,
Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges liberala studentförbund, Centerns
ungdomsförbund och Centerns studentförbund, Sveriges förenade
studentkårer, Sveriges elevers centralorganisation och Tekniska läroverkens
elevförbund anser att en inkomstprövning ej ens för närvarande bör förekomma
inom studiehjälpen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anför i sitt
gemensamma yttrande, att ett genomförande av förslaget skulle medföra
svårigheter att utnyttja den betydelsefulla arbetskraftreserv som de hemarbetande
kvinnorna med barn i skolåldern utgör. Dessa organisationer
tror också att förslaget är ämnat att hämma arbetskraftens rörlighet från
låglöne- till höglöneområden och därigenom skulle kunna motverka näringslivets
fortsatta expansion. Ett inkomstprövat tillägg skulle vidare kunna
medföra, att många manliga arbetstagare förklarade sig icke vilja stå till
förfogande för övertidsarbete.

Statstjänstemännens riksförbund finner inkomstprövade tillägg klart
olämpliga av flera skäl. En rad omständigheter av ekonomisk natur vid sidan
av inkomstens och förmögenhetens storlek spelar påtaglig roll för föräldrarnas
möjligheter att låta barnen fortsätta studierna efter avslutad
grundskola, t. ex. försörjningsbördans storlek, levnadskostnaderna på orten
och den eventuella förmögenhetens placering.

Sveriges akademikers centralorganisation anser att det genom anknytningen
till det skattemässiga inkomstbegreppet är ofrånkomligt, att inkomstprövade
bidrag missgynnar löntagare jämfört med företagare. Inkomstprövningen
medför enligt organisationen även en förstärkt diskriminatorisk
effekt mot gifta kvinnors förvärvsarbete.

Även i yttrandet från Tjänstemännens centralorganisation anförs liknande
skäl. Organisationen föreslår en ökning av det generella stödet, eventuellt
genomförd i tre etapper.

De remissinstanser, som anslutit sig till utredningens uppfattning om behovet
av ett inkomstprövat tillägg, har i allmänhet också godtagit den
föreslagna utformningen av tillägget. Förslaget om minskning av antalet

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

behovsklasser och utvidgning av inkomstgränserna har vunnit bred anslutning
från remissinstanserna. Det stöds eller lämnas utan erinran av
bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden samt av nästan alla länsskolnämnder,
Landsorganisationen, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
Sveriges konservativa studentförbund och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund.

På vissa särskilda punkter är meningarna delade om utredningens förslag
till inkomstprövade tillägg. Detta gäller bl. a. hänsynstagandet till förmögenheten,
behandlingen av adoptiv- och fosterbarn samt hänsynstagandet till
syskonfaktorn.

I fråga om förmögenhetsfaktorn delar studiehjälpsnämnden utredningens
uppfattning om hänsynstagande till förmögenhet över 20 000 kronor. I utlåtandet
framhålles att de i betänkandet angivna exemplen liksom stickprov
ur ansökningar om stipendier visar att förmögenhetens inverkan på storleken
av det inkomstprövade tillägget enligt den föreslagna regeln ger ett rimligt
resultat.

Lantbruksstyrelsen menar däremot att den föreslagna regeln tar alltför
stor hänsyn till förmögenhet. Att så mycket som en femtedel av förmögenhet
över 20 000 kronor jämställs med beskattningsbar inkomst anses innebära
en alltför stor restriktivitet redan av den anledningen att i den beskattningsbara
inkomsten ingår även den taxerade avkastningen av kapitalet.
Vidare framhålles att de föreslagna bestämmelserna särskilt hårt träffar de
fall då förmögenheten är bunden i fast egendom, rörelse eller dylikt, såsom
fallet är exempelvis i jordbruket. Lantbruksstyrelsen föreslår att en tiondel
av förmögenhet överstigande 50 000 kronor jämställs med beskattningsbar
inkomst. Liknande synpunkter har framförts av bl. a. skogsstyrelsen, länsskolnämnden
i Hallands län och Riksförbundet landsbygdens folk.

Kritiska mot förslaget att föräldrarnas förmögenhet skall inverka på elevens
möjligheter att få inkomstprövat tillägg är även överstyrelsen för yrkesutbildning
och Centerns kvinnoförbund.

I fråga om behandlingen av adoptivbarn framhåller studiehjälpsnämnden
att nämnden från ansökningar om stipendier har en rik erfarenhet av att
styvfadern inte vill vara med om kostnaderna för styvbarnets utbildning, även
om han har mycket goda inkomster, och att slitningar inom familjen uppkommit
av denna anledning. Nämnden anser att skolstyrelsen bör vara
berättigad att i sådana fall, med hänsyn till barnets rätt att få ekonomiskt
stöd för sin utbildning, fastställa efter omständigheterna lämpliga tillägg.
Liknande synpunkter har anförts av Målsmännens riksförbund, Centerns
kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.

Studiehjälpsnämnden diskuterar även frågan om fosterföräldrarnas ställ -

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

ning och redovisar på denna punkt sin hittillsvarande praxis, nämligen att
i regel bevilja högsta stipendium. Nämnden föreslår, att fosterföräldrarna
vid ansökan om ifrågavarande tillägg inte skall behandlas med hänsyn till
sin inkomst utan efter generösa grunder, i huvudsak enligt av nämnden
nu tillämpade principer. Även Målsmännens riksförbund, Centerpartiets
kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund har anfört liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar, att fosterföräldrar
enligt lag inte är underhållsskyldiga mot fosterbarn. Hänsyn föreslås skola
tagas till de naturliga föräldrarnas ekonomiska situation.

Utredningens förslag om att hänsyn ej skall tagas till syskonfaktorn har
avvisats i vissa yttranden. Skolöverstyrelsen har — i anslutning till uttalanden
från flera länsskolnämnder — uttalat, att det hade varit önskvärt
att syskonfaktorn hade kunnat beaktas vid avvägningen av inkomsttilläggets
storlek. I sak härmed överensstämmande ståndpunkt har intagits även
av Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Högerns kvinnoförbund
och Sveriges konservativa studentförbund.

Utredningens förslag om införande av ett behovsprövat tilllägg
har fått mycket stor anslutning bland remissinstanserna. Skolöverstyrelsen
understryker starkt värdet av det föreslagna tillägget som komplement
till annan studiehjälp.

I likhet med utredningen anser studiehjälpsnämnden, att det bland de
ensamstående mödrarna kan finnas åtskilliga som behöver en ökad hjälp
för sina barns utbildning. Den detaljerade redovisningen av ekonomin bör
också utgöra en garanti för att en rättvis bedömning av de sökande kan ske.
Även inom fullständiga familjer finnes otvivelaktigt fall där förhöjt tillägg
är motiverat. Detta gäller exempelvis familjer med låg inkomst och många
minderåriga barn och familjer, där mannens sjukdom, alkoholism eller
övergivande av familjen lastat hela försörjningsbördan på hustrun. Hustrun
måste i sådana situationer jämställas med en ensamstående mor.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uttrycker sin tillfredsställelse
med att utredningen uppmärksammat den svåra situation många ensamstående
vårdnadshavare befinner sig i. Bland de övriga myndigheter
och organisationer som tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran är
bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, de hörda länsstyrelserna, flertalet länsskolnämnder,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Folkpartiets kvinnoförbund, nästan alla politiska ungdoms- och
studentförbund, Sveriges förenade studentkårer och Tekniska läroverkens
elevförbund.

Socialpolitiska kommittén hävdar, att det föreslagna behovsprövade tilllägget
i princip erinrar om den mödrahjälp, som avskaffades 1962. Kommittén
anser, att man bör sikta till att nå sådana belopp för studiestödet till alla
familjer, att det föreslagna behovsprövade tillägget kan undvaras. Härför

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196A

skulle emellertid krävas mycket betydande kostnadsökningar utöver de nu
föreslagna. Kommittén anser sig inte kunna bedöma om dessa kostnadsökningar
är möjliga. Kommittén erinrar vidare om ett av densamma framlagt
förslag om ny bidragsförskottslag, varigenom alla ensamstående försörjares
barn får en lika bottenförsörjning. Då detta stöd upphör vid 16 års
ålder, ter det sig önskvärt att studerande från sådana familjer får ett fortsatt
stöd, utmätt från utgångspunkten att den unge saknar en av sina föräldrar.
Detta talar enligt kommittén för att tillägget anknyts till bidragssystemet på
mindre snäva villkor än som föreslagits. Även Landsorganisationen ifrågasätter
-— under erinran om mödrahjälpens avskaffande — det behovsprövade
tillägget.

Förhöjt studiebidrag

Utredningens förslag att de elever, som kan betraktas som fristående från
föräldrarna, skall erhålla studiehjälp utan hänsynstagande till föräldrarnas
ekonomi och bostadsort har vunnit principiell anslutning från nära nog
samtliga remissinstanser. Endast medicinalstyrelsen är tveksam beträffande
denna lösning.

Också utredningens förslag om att presumtionen för att en elev är fristående
i förhållande till sina föräldrar skall anknytas till en viss ålder delas
av samtliga myndigheter och organisationer. Det finns inte heller några större
meningsskiljaktigheter om den för ändamålet valda åldersgränsen, 21 år.
Folkpartiets ungdomsförbund har dock liksom även Sveriges liberala studentförbund
samt Sveriges konservativa studenlförbund och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund föreslagit en lägre åldersgräns.

Utredningens principiella uppfattning, att man bör undvika förändringar i
studiehjälpen under pågående läsår, har fått en stark anslutning. Studiehjälpsnämnden
anför dock avvikande mening och föreslår att elev, som före
inträdet i skolan fyllt 21 år eller under första året av sin utbildning fyller
21 år skall få studiehjälp enligt reglerna för 21-åringar samt att elev, som
under ett senare läsår uppnår 21 år, från och med nästa läsår får studiehjälp
enligt samma regler. Även Sveriges akademikers centralorganisation och
Tjänstemännens centralorganisation framför liknande förslag.

Vid frågan om avvägningen av det förhöjda studiebidragets storlek har
delade meningar gjort sig gällande.

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a.
garantilånenämnden, länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge och Västernorrlands
län, nära nog samtliga länsskolnämnder och hörda kommuner,
Riksförbundet landsbygdens folk, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

I flera yttranden yrkas på högre bidrag än det av utredningen förordade.
Skilda motiv åberopas och förslagen skiljer sig även i övrigt avsevärt från
varandra.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Förslag om en generell höjning av bidragets storlek har främst framlagts
av intresseorganisationer och vissa politiska ungdoms- och studentförbund.

Sveriges akademikers centralorganisation — som hävdar att levnadskostnaderna
blir högre, icke lägre efter 21 års ålder — anser att studiebidraget
till de elever som är över 21 år i varje fall inte bör sättas lägre än det maximibelopp
som kan utgå till elever under 21 års ålder. Samma uppfattning
hävdas av Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Sveriges förenade
studentkårer. Tjänstemännens centralorganisation hävdar att utredningen
inte tagit tillräcklig hänsyn till den mycket högre frekvensen inackorderade
bland äldre studerande och föreslår att bidraget sättes till 250
kronor per månad.

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund — vilka anser
att studiebidraget bör utgå med 100 kronor och inackorderingstillägget med
125 kronor i månaden medan inkomstprövningen föreslås avskaffad —
lägger fram förslag om att det förhöjda studiebidraget skall utgå med 225
kronor per månad. Folkpartiets ungdomsförbund har den åsikten att i fråga
om stödet till vuxen ungdom principen bör vara att samhället täcker hela
kostnaden för studierna. Organisationen föreslår ett bidrag om 300 kronor
per månad. Sveriges konservativa studentförbund föreslår summan 250
kronor.

Landsorganisationen påpekar att i en del fall försämringar skulle kunna
uppstå genom utredningens förslag, nämligen för vissa folkhögskoleelever.
Skolöverstyrelsen föreslår, att för folkhögskoleelever fastställes ett särskilt
förhöjt studiebidrag å 320 kronor i månaden.

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår att till det förhöjda studiebidraget
skall kunna utgå inackorderingstillägg med 100 kronor. Samma förslag
framföres av skogsstyrelsen.

Studiebjälpsnämnden föreslår att gifta elever med två bostäder under utbildningstiden
skall kunna tillerkännas inackorderingstillägg.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner avvägningen av beloppets
storlek vansklig, anser att den aktuella elevkategorin bör kunna erhålla behovsprövat
tillägg i särskilt ömmande fall.

Studielån

Studiehjälpsutredningens förslag om studielånen innebär en utvidgning
av kreditmöjligheterna; lånebeloppet höjes till 5 000 kronor. Vidare föreslås
bl.a. en förlängning av amorteringstiden. Utredningens förslag har i
allmänhet vunnit remissinstansernas gillande. Studiehjälpsnämnden vitsordar
sålunda att det finns åtskilliga studerande som behöver mer studiehjälp
än vad som kan utgå genom bidragen. Det växande behovet av lån har också
tydligt framgått av låneansökningama. Sjöfartsstyrelsen håller för sannolikt,
att de vidgade lånemöjligheterna kommer att innebära ökade möjlig -

121

Kunyl. Maj:ts proposition nr 138 ur 196i

heter till utbildning för en stor grupp av sjömän, som vill fortbilda sig men
som f. n. hindras därifrån av försörjningsplikt.

Utredningens förslag om slopande av olika former av lånesubventioner
har nära nog undantagslöst godtagits i yttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen
uttalar sig dock för en räntesubventionering. Samma uppfattning företräds
av Tekniska läroverkens elevförbund. Högerns ungdomsförbund anser
att avdragsrätt för amortering av studielån bör genomföras.

Frågan om räntan för studielån har behandlats endast i några få yttranden.
Generalpoststyrelsen anser det opraktiskt att anknyta räntan till
högsta allmänt förekommande räntesats vid inlåning i de olika bankinstituten.
Det påpekas att inlåningsräntans struktur kan komma att ändras
eller helt nya räkningar införas. På grund av de ökade arbetskostnader
en ränteändring medför, anser styrelsen att en smärre diskontoändring
ej bör föranleda en ändring av räntan på studielånen. Garantilånenämnden
hävdar, att studielånens räntesats bör anknytas till räntan på statens
egen upplåning, förslagsvis till räntenivån på långa statsobligationer
(alternativt till riksbankens diskonto). Räntesatsen bör därvid inte överstiga
obligationsräntan med mera än vad som kan anses motiverat av lånesystemets
administrationskostnader. Fullmäktige i riksbanken pekar på att
utvecklingen av konkurrensen på inlåningssidan har lett till en större rörlighet
i räntesättningen, varför uttrycket »högsta gällande inlåningsränta»
ej längre har den stabilitet som erfordras för att det skall kunna användas
i förevarande sammanhang.

Utredningens förslag om förlängning av såväl den amorteringsfria tiden
som den totala amorteringstiden tillstyrks av samtliga remissinstanser.
Generalpoststyrelsen anser, att förlängningen av den amorteringsfria tiden
torde innebära ökade möjligheter för låntagarna att stabilisera sin ekonomi.

Studiehjälpsnämnden har intet att erinra mot de liberalare återbetalningsvillkoren
för lånen.

Generalpoststyrelsen och garantilånenämnden berör i sina yttranden de
fall då låntagaren avlider eller får starkt nedsatt återbetalningsförmåga.
Generalpoststyrelsen framhåller, att det ur arbetssynpunkt skulle innebära
en icke oväsentlig rationalisering, om avskrivning kunde få ske även när
några synnerligen ömmande omständigheter icke kan åberopas, men utsikterna
för staten att få betalt likväl är små. Generalpoststyrelsen har i sitt
yttrande över betänkandet Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans
fordringar (SOU 1962:49) framhållit lämpligheten av att avskrivning må
kunna ske jämväl i sistnämnda fall.

Garantilånenämnden delar inte utredningens uppfattning att nuvarande
praxis beträffande avskrivning vid dödsfall är tillfredsställande. Dels har
betydande svårigheter visat sig föreligga att etablera en klar och entydig
praxis, dels synes det omfattande utredningsarbete, som även med utredningens
förslag måste äga rum, inte stå i rimlig proportion till de ekono -

122

Kangl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

miska intressen som statsverket här har att bevaka. Garantilånenämnden
föreslår att regler införes, som i väsentliga avseenden leder till en liberalisering
och förenkling av förfarandet vid avskrivning i samband med
dödsfall. Såsom mönster kan därvid tjäna de regler som uppställts för
tillämpningen av den 25-procentiga avskrivningen efter låntagarens frånlälle.
Det innebär, att avskrivning utan prövning av behov och återbetalningsförmåga
regelmässigt sker när den avlidne efterlämnat make och
barn eller andra efterlevande för vilka han haft försörjningsplikt. I övriga
tall sker avskrivning först efter särskild prövning av omständigheterna.

I vissa yttranden beröres studielånemöjligheterna för elever under 21 år.
Studiehjälpsnämnden erinrar om, att det finns icke så få ungdomar under
21 år, som önskar börja gymnasiestudier och som inte bär möjlighet att
göra detta med enbart den studiehjälp de kan få i form av studiebidrag
och tillägg. De måste även låna medel för utbildningen. Nämnden vill
därför betona, att restriktiviteten med lån till denna yngre elevgrupp inte
får drivas alltför långt.

Samma synpunkt återkommer bl. a. i yttrandena från arbetsmarknadsstyrelsen,
Målsmännens riksförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Tekniska läroverkens elevförbund.

Förslaget om studiemedel till studerande vid universitet och högskolor m. fl.

läroanstalter

Grunddragen i studiemedelssystemet

Remissinstanserna har i betydande utsträckning slutit upp kring de principer
som utgör grunden för det av studiesociala utredningen föreslagna
studiemedelssystemet. Däremot har systemets utformning vållat åtskillig
diskussion. På förmånssidan är det framför allt kring frågan om storleken
av det i studiemedlen ingående studiebidraget som meningarna bryter sig.
Beträffande systemets återbetalningssida anser somliga remissorgan utredningens
nykonstruktioner värdefulla medan andra ställer sig mer eller
mindre avvisande. Kritikerna har yppat tvivel rörande studiemedelssystemets
funktionsduglighet.

Garantilånenämnden är positiv till studiesociala utredningens förslag och
motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Finansieringen av högre studier kommer att ske i enhetliga och för den
studerande lättöverskådliga former och omfatta praktiskt taget alla postgymnasiala
studiebanor. Styrning av studievalet till följd av olika studiesociala
förmåner undvikes därmed, samtidigt som viktiga rättvisesynpunkter kan
tillgodoses. Men ur administrativa synpunkter kan en önskvärd förenkling
uppnås.

Det av utredningen föreslagna studiesociala systemet bör kunna ge för -

123

Kangl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

hållandevis enkla och generellt tillämpbara regler för utdelningen av studiemedel.
De studerandes rätt till studiemedel och villkoren för utnyttjandet av
denna rätt kommer att fastslås. Utrymmet för skönsmässiga avgöranden
reduceras och en enhetlig praxis kan utformas för de olika studieorterna och
studiebanorna. Reglerna har dessutom utformats på ett sådant sätt, att de
smidigt kan anpassas till ändrade förutsättningar och nya krav på det
studiesociala systemets funktionssätt. Den nuvarande mångfalden av bidrags-
och låneformer kan ersättas med ett enda förmåns- och avgiftssystem.

I yttrandet från Tjänstemännens centralorganisation konstateras, att
studiesociala utredningens förslag innebär garantier och trygghet vid ringa
eller obefintlig betalningsförmåga. Organisationen finner denna del av det
föreslagna studiesociala systemet mycket väsentlig. Huvuddelen av det
studiesociala stöd, för vilket återbetalningsskyldighet inte föreligger, måste
dock utgå i form av bidrag under studietiden, och endast en mindre del
härav bör reserveras för att tillgodose behovet av trygghet i fråga om
återbetalningsvillkoren efter studietiden. Utredningen har i sitt förslag
gjort just en sådan avvägning, och organisationen kan därför ansluta sig
till huvudlinjerna för det av utredningen skisserade nya studiesociala systemet.

Svenska landstingsförbundet anför, att det föreliggande förslaget synes
innebära en rationell lösning av statligt studiestöd till elever i högre utbildning.
De speciella regler med anknytning till den individuella betalningsförmågan,
som föreslås för återbetalningen, är enligt styrelsens mening
godtagbara. Även Svenska stadsförbundet tillstyrker utredningens förslag.

I några yttranden från läroanstalter på den högre konstnärliga utbildningens
område betonas värdet av återbetalningsregler som skänker de
konstnärliga yrkesutövarna trygghet. Sålunda framhåller styrelsen för dramatiska
teaterns elevskola den ekonomiska vansklighet, som alltid kännetecknat
skådespelaryrket och också i framtiden kommer att göra det. Olika
omständigheter leder styrelsen till tanken, att skådespelarelever i själva
verket bedriver sina studier under så speciella förutsättningar, att det allmänna
bör tillförsäkra dem ett studiestöd, som är särskilt effektivt, och
att de snarast bör kunna göra anspråk på speciella lättnader i fråga om
amorteringsskyldighet och annat.

Några av remissorganen ansluter sig i stort till utredningens förslag
men känner tveksamhet inför den föreslagna återbetalningstekniken. Till
dessa hör bl. a. styrelsen för farmaceutiska institutet, som pekar på
fördelarna med föräldraprövningens slopande, den avsevärt utökade återbetalningstiden
och de generella reglerna för uppskov eller befrielse från
återbetalningsskyldigheten. Även direktionen för gymnastiska centralinstitutet
och kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm anför liknande
synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att det

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

studiesociala stödet är avvägt på ett godtagbart sätt. Den förra organisationen
anser dock att den form av återbetalning, som studiehjälpsutredningen
föreslagit, med fördel skulle kunna användas för återbetalning av studiemedel.
En liknande tanke återkommer i studiehjälpsnämndens yttrande.

Sveriges förenade studentkårer, Sveriges akademikers centralorganisation
och några politiska och andra student- och ungdomsorganisationer tar avstånd
från utredningens konstruktioner.

Sveriges förenade studentkårer finner det nödvändigt med trygghet under
studietiden för de studerande, vilket tillgodoses bäst genom en utbyggnad
av studiebidraget. Det är enligt organisationen viktigare att skuldsättningen
nedbringas än att begreppen lån och amorteringar avskaffas. Redan nuvarande
system ger en rätt att på vissa villkor erhålla medel, och organisationen
har svårt att föreställa sig, att de formler, enligt vilka tilldelningen
av studiemedel föreslås ske, kan ge studenten en klarare uppfattning om
hans rättigheter än de i siffror definierade gränser, som statsstipendienämnderna
för närvarande arbetar med och på olika sätt sprider kännedom
om. Organisationen kan inte godtaga studiesociala utredningens förslag till
nytt studiesocialt system utan förordar ett kombinerat låne- och stipendiesystem,
där stipendiedelen är den väsentliga.

Sveriges akademikers centralorganisation finner —- bortsett från det
självklara i att frigöra förmånerna från beroende av föräldraekonomin —
utredningens förslag till nytt studiesocialt system oantagbart. Organisationen
anför sammanfattningsvis bl. a. följande om utredningens förslag.

Det studiesociala systemet skall vara klart, enkelt och överskådligt, så att
den enskilde i praktiken konkret och utan svårigheter kan uppfatta innebörden
av det och de rättigheter och skyldigheter han har inom systemet.
Utredningens förslag fyller inte tillnärmelsevis detta krav. De problemlösningar
som erbjudes är invecklade och svåröverskådliga och når oftast inte
åsyftad verkan. Däremot uppstår ibland inte avsedda konsekvenser, som trots
ytterligt tillkrånglade överbyggnader onöjaktigt kan bemästras. I stället
skapas nya bieffekter. Utredningen har konsekvent förbisett bättre och mera
närliggande lösningar.

Enligt SACO:s uppfattning erbjuder systemet inte någon förstärkning i
trygghetshänseende. Blint verkande regler har ersatt bedömningar, som kan
ta hänsyn till individuella faktorer. Det är mer än tvivelaktigt, om den enskilde
i här ifrågavarande sammanhang känner sig mera trygg inför ett ensidigt,
abstrakt system, vars enskildheter han inte förstår än inför regler,
som kan tillämpas efter det att alla i det personliga förhållandet relevanta
omständigheterna beaktats.

Direkta försämringar, materiellt sett, finns involverade i systemet — bortsett
från den föreslagna avvägningen mellan stipendier och lån, som SACO
återkommer till i det följande. Det är möjligt, att dessa försämringar ligger
i systemets »natur», desto större är anledningen att förkasta det, speciellt
som det enligt SACO:s bestämda uppfattning inte innehåller motsvarande
förbättringar.

Frågan om återbetalningssystemets utformning måste i avgörande hän -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196i

seenden bedömas från andra utgångspunkter än stipendiets storlek. Det sistnämnda
problemet är ytterst en statsfinansiell avvägningsfråga, även om
SACO förutsätter att i varje fall några försämringar för grupper av studenter
inte kan ifrågakomma. När det gäller lånesystemets utformning föreligger
inte denna statsfinansiella avvägningssynpunkt. Det måste därför limligen
få ankomma på låntagarna själva, representerade av sina organisationer, att
avgöra vilken typ av kreditsystem som är att föredraga. Det kan inte vara
rimligt, att mot dess uttalade vilja påtvinga en viss grupp i samhället ett
kreditsystem, som avviker från gängse kreditformer. SACO avvisar bestämt
det av utredningen föreslagna kreditsystemet och förutsätter därför, att utredningens
förslag till återbetalningsregler inte kan läggas till grund för en
proposition.

Organisationen framhåller i flera sammanhang, att problemet med uppskov
på grund av nedsatt betalningsförmåga — vilket utredningen uppfattat
såsom centralt — endast är av marginell betydelse.

Några politiska studentorganisationer lägger fram principförslag som
helt avviker från utredningens förslag. Sveriges konservativa studentförbund
anser examenspremiesystemet vara den bästa lösningen för det studiesociala
stödet. Detta system uppfyller enligt organisationen bl. a. följande
krav: att vara generellt, att inte medföra någon periodisk studiekontroll, att
inte medföra alltför omfattande felinvesteringar för staten samt att vara
enkelt och smidigt att administrera. Vid studieavbrott av socialmedicinska
eller andra vägande skäl får efter prövning avskrivning ske i proportion till
det uppnådda studieresultatet. Förbundet framför även vissa alternativa
förslag rörande studiemedelssystemet, därest examenspremiesystemet inte
skulle läggas till grund för vidare förslag.

Folkpartiets ungdomsförbund polemiserar mot de av utredningen anförda
betänkligheterna mot studielönen. Organisationen anför, att det är
uppenbart att långtifrån alla de som skall få del i det studiesociala stödet
utbildar sig för typiska höglöneyrken. Oenhetligheterna kommer sannolikt
att förstärkas i framtiden och, säger förbundet, en generell stipendiering
bör kunna verka i lönenivellerande riktning. Organisationen anser,
att alla som är äldre än 18 år bör få sina studier bekostade av samhället.
Härigenom kan sociala och ekonomiska hinder för den enskildes fria utbildningsval
elimineras och ekonomisk trygghet ges under och efter studierna.
Som en av flera positiva effekter nämns slutligen att studielönen
kan ge en bättre ekonomisk grund för äktenskap under studietiden än
någon annan finansieringsform.

Sveriges socialdemokratiska studentförbunds uppfattning av studielön
— organisationen anser att termen utbildningslön är bättre - är en annan
än utredningens. Termen lön innebär att den skall vara beskattningsbar.
Genom detta undviker man, framhåller förbundet, alla de problem en
behovsprövning mot egen inkomst medför och de studerande kan dessutom
på ett naturligt sätt inlemmas i socialförsäkringssystemet. Genom att järn -

126

Kungl. Maj:is proposition nr 138 år 1964

ställa utbildning med annat arbete kan man enligt förbundet reducera
den tvivelaktiga nimbus som omger vissa utbildningsvägar. Organisationen
befarar, att det studiesociala systemet med utredningens förslag inom tio
år kommer att utveckla sig till ett rent lånesystem och påpekar vidare att
ett studiesocialt system som ger en rimlig levnadsstandard för de studerande
samhällsekonomiskt betyder, att resurser transfereras till de studerande.
På lång sikt kommer, enligt förbundet, utredningens lösning att utveckla
sig till en särbeskattning av dem som tidigare studerat, varvid skattebelastningen
kommer att variera med inkomstens storlek och utbildningens
längd.

Sveriges förenade studentkårer framhåller, att det studiesociala stödet
måste uppfattas som samhällets sätt att tillförsäkra alla medborgare lika
rätt och möjlighet till utbildning och inte som en inkomsttransferering till
en begränsad grupp. I den mån, säger organisationen, det anses önskvärt att
åstadkomma en ekonomisk nivellering i samhället, bör denna genomföras
generellt genom t. ex. skattesystemet och inte efter helt irrelevanta kriterier
som t. ex. graden av utbildning.

Vissa remissorgan ställer sig till skillnad från studentorganisationerna
kritiska mot varje form av studiebidrag inom studiemedlen. Statskontoret
anser, att ett sådant bidrag verkar inkomstomfördelande till förmån för
dem som erhållit högre utbildning. Bortsett från en begränsad effekt på
intäktssidan blir resultatet av studiebidragen, hävdar statskontoret, en ren
sänkning av studiekostnaderna för arbetskraften med högre utbildning och
alltså en förbättring av dennas förmögenhetsställning. Varken samhällsekonomiska
skäl eller rättvisesynpunkter motiverar en sådan omfördelning.

Landsorganisationen delar utredningens uppfattning att ett genomförande
av studielönen i framtiden torde bli beroende av de statsfinansiella möjligheterna
och av inkomstutvecklingen i samhället. Landsorganisationen anser
sig ha skäl att instämma i de kritiska synpunkter på en långtgående subventionering
av högre studier, som studiesociala utredningens ledamot
Yngve Persson utvecklat i sitt särskilda yttrande.

Också Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund tar upp studielönefrågan
och anser att man torde ha att räkna med att allt fler fortsätter sin
utbildning och att vuxenutbildningen får ökad betydelse. Det kan vidare
antas att en fortsatt inkomstutjämning kommer till stånd, bl. a. genom
att den ökade utbildningen av akademisk arbetskraft minskar dennas
monopolsituation. I ett sådant framtidsläge ter sig införandet av studielön
som en rimlig åtgärd. Förbundet har i princip uttalat sig för studielön
som den framtida studiefinansieringsformen men anser att för närvarande
starka argument kan anföras mot dess omedelbara genomförande.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196k

Rätten till studiemedel

Utredningens förslag om att krav på studielä in plighet inte skall
uppställas för mjinskriuna studerande tillstyrkes av flertalet remissorgan,
som uttalat sig i frågan.

Garantilånenämnden finner inte motiverat att upprätta en särskild ekonomisk
spärr för inträde till universitet och högskolor, så länge ett godkänt
studentbetyg i princip berättigar till inträde vid de akademiska läroanstalterna.
Universitetskanslersämbetet uttalar i sitt tillstyrkande, att det
icke torde vara säkerställt att den som har Ba som genomsnittligt studentbetyg
har bättre studieförutsättningar än den för vilken medelbetyget understiger
Ba.

Sveriges akademikers centralorganisation anser däremot, att den nuvarande
Ba-gränsen i princip bör bibehållas för de fria fakulteterna. Dock skall
studenter med lägre betyg vara berättigade till studielån redan fr. o. m. den
första terminen och, när de visat sig kunna fullfölja studierna, studiebidrag i
efterhand för det första läsåret.

En liknande uppfattning har kommit till uttryck i yttranden från statskontoret,
lärarrådet vid Sydsvenska sjukgymnastinstitutet, veterinärbögskoleutredningen
och Tekniska läroverkens elevförbund.

I fråga om studielämplighetsbedömningen för tidigare inskrivna studerande
instämmer remissorganen i regel i utredningens förslag. Bland andra
universitetskanslersämbetet, garantilånenämnden och Sveriges förenade
studentkårer uttalar sig för att den praxis som utbildats vid beviljandet av
garantilån lägges till grund för motsvarande bedömning inom studiemedelssystemet
och inte den något snävare praxis som tillämpats för naturastipendier.

Universitetskanslersämbetet framhåller i anledning av utredningens förslag
om en bättre anpassning mellan kursfordringar och examensstadga, att
när den väntade förstärkningen av universitets- och högskoleväsendets
organisation och förvaltning genomförts, goda förutsättningar torde finnas
för att från kanslersämbetets och läroanstalternas sida undersöka och förbättra
utbildningens effektivitet och komma fram till säkrare grunder
för bedömning av normala studieprestationer. Ämbetet föreslår att det får i
uppdrag att fortlöpande bevaka frågan om vilka krav som skall ställas på
studielämplighet hos redan inskrivna studerande för fortsatt erhållande
av studiemedel samt framlägga förslag härutinnan.

Sveriges förenade studentkårer har uppfattat utredningens förslag som
mer generöst när det gäller bedömningen av barnaföderskors studieresultat.
I sådana fall skall, säger organisationen, studiemedel utgå regelmässigt
utan att krav uppställes på studieresultat från tiden kring nedkomsten.
Liknande synpunkter framförs av Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

I några yttranden tas fasta på utredningens uttalande att det förhål -

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196i

landet att den studerande nedlagt tidskrävande arbete inom studentkåren
eller motsvarande bör beaktas vid bedömningen av studieresultaten. Centerns
studentförbund anser att det viktiga arbete, som nedläggs av funktionärer
i studentföreningar, bör jämställas med studentkårsarbete. Liknande
synpunkter anförs av Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges kristliga
studentrörelse och Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbiind.

Den av utredningen föreslagna maximitiden för studiemedel om 16
terminer har genomgående tillstyrkts. Sveriges konservativa studentförbund
förordar att återbetalningspliktiga studiemedel skall kunna utgå även efter
denna tid.

Med några undantag ansluter sig remissorganen till förslaget att studiemedel
inte bör beviljas den som fyllt 40 år. Garantilånenämnden finner det
dock mindre tilltalande att överhuvud uppställa någon åldersgräns i studiemedelssystemet.
Med tanke på det växande behovet av vidareutbildning, omskolning
och utbildning av vuxna borde de studiesociala förmånerna stå
öppna för envar oberoende av ålder. Nämnden föreslår åldersgränsen 50 år.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter den föreslagna åldersgränsen.
Fredrika-Bremer-förbundet framhåller, att särskilt kvinnor som fått avbryta
sina studier på grund av barnsbörd kan komma att överskrida de givna
tidsgränserna. Liknande synpunkter anförs av styrelsen för centralskolan
för specialutbildning av barnsjuksköterskor och styrelsen för sociala
barnavårds seminariet.

Det av utredningen föreslagna maximibeloppet för studiemedel
för studerande utan barn om 6 720 kronor per år i nuvarande penningvärde
har tillstjTkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissorgan.

Några remissinstanser anser dock att det föreslagna beloppet är tilltaget i
underkant. Sveriges akademikers centralorganisation, som hävdar att något
visst tak för studiemedlen inte bör fixeras, föreslår att den studerande i
normalfallet skall kunna disponera ca 7 500 kronor för läsår om tio månader.
Universitetskanslcrsämbetet och Sveriges förenade studentkårer framlägger
förslag om att studiemedel skall utgå med 160 procent av basbeloppet om
året (7 680 kronor). Sveriges konservativa studentförbund anser att den
övre gränsen skall fixeras genom praxis.

Även förslaget om ett barntillägg om 25 procent av basbeloppet om året
(1 200 kronor) har vunnit stor anslutning. Högre belopp har dock föreslagits
av universitetskanslersåmbetet, styrelsen för lantbrukshögskolan och
styrelsen för socialinstitutet i Göteborg. Några av remissorganen anser att
tillägget skall utgå som ett särskilt barnbidrag för barn till studerande. Sålunda
anför Sveriges förenade studentkårer att försörjnings- och vårdnadsplikt
mot barn fortfarande är ett mycket påtagligt studiehinder. Enligt organisationen
bör samhällets familjepolitik utbyggas så att det ekonomiska
stödet bättre svarar mot barnkostnaderna, vilket stöd även kan utnyttjas av
de inkomstlösa studentfamiljerna. Under en övergångstid anser organisa -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

tionen det vara nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för studerande
föräldrar. Organisationen föreslår därför att tillägg skall utgå med ett basbelopp
för täckande av barnavårdskostnader och att detta tillägg åtminstone
provisoriskt skall få utgöra ett bidrag. Även Högerns ungdomsförbund, Sveriges
socialdemokratiska studentförbund och Folkpartiets ungdomsförbund
föreslår särskilda bidrag till studentbarn.

Ett par remissorgan, bland dem statsstipendienämnderna i Stockholm och
Göteborg, har ifrågasatt om inte barntillägget borde vara större under barnets
första levnadsår än eljest.

Länsstyrelsen i Uppsala län är tveksam beträffande införandet av ett särskilt
barntillägg för studerande och ifrågasätter, om inte behovet av stöd
borde tillgodoses på annan väg.

Utredningens förslag att studiemedlen skall vara värdebeständiga har
praktiskt taget genomgående vunnit remissopinionens gillande. Garantilånenämnden
uttalar, att de studerande genom värdesäkringen erhåller
kompensation för stegringar i den allmänna prisnivån, vilket med hänsyn
till den speciella sammansättningen av deras levnadskostnader i vissa fall
kan leda till direkta standardhöjningar.

Ett av de mest positiva dragen i utredningens förslag är enligt remisskritiken
att något hänsynstagande till föräldrarnas ekonomi ej längre skall
förekomma vid behovsprövningen. Endast överstyrelsen för yrkesutbildning
har, utan att närmare utveckla tanken, invänt att man inte undantagslöst
bör bortse från föräldrarnas ekonomi.

Meningarna är däremot delade när det gäller behovsprövningen
med hänsyn till egen ekonomi. I allmänhet godtas utredningens förslag.
Garantilånenämnden påpekar, att frånvaron av förvärvsinkomster är ett
mycket väsentligt kriterium på att studier verkligen bedrives. Skulle någon
inkomstprövning ej ske, kan skeninskrivningar befaras komma till stånd
i syfte att utnyttja rätten till studiemedel.

Tjänstemännens centralorganisation gör däremot gällande, att man på det
studiesociala fältet liksom på flera andra områden inom socialpolitiken helt
bör övergå från behovsprövade till generella stödformer. Statskontoret företräder
en liknande uppfattning.

Några remissorgan vill ha en mer generös behandling av de studerandes
egna inkomster; detta gäller bl. a. universitetskanslersämbetet, styrelsen för
socialinstitutet i Lund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges
förenade studentkårer, Sveriges konservativa studentförbund och Tekniska
läroverkens elevförbund. Medicinalstyrelsen förordar en höjning av fribeloppet
med motivering bl. a. att de föreslagna reduktionsreglcrna torde komma
att medverka till att de studerande blir mindre angelägna att tjänstgöra
5—-Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 138

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

inom hälso- och sjukvården som vikarier. Styrelsen för veterinärhögskolan
anser, att de veterinärstuderande kan bli missgynnade av en schabloniserad
prövning. Styrelsen framhåller, att de studerande vid slutet av studierna har
sådana ferieinkomster att studiemedel ej torde kunna erhållas. Deras förhållanden
är likväl sådana, att behovet av studiemedel inte bortfaller eller
nämnvärt minskar. En väsentlig del av inkomsten måste nämligen användas
till betalning av nödvändig instrumentuppsättning och inköp av bil, vartill
kommer att den studerande under inkomstperioderna i regel har avsevärt
fördyrade levnadskostnader.

Frågan om hänsynstagandet vid prövningen av studiemedlens storlek till
makes inkomst och förmögenhet har föranlett kommentarer i vissa yttranden.
Till dem som uttryckligen tillstyrker utredningens förslag beträffande
makes inkomst hör arbetsmarknadsstyrelsen, garantilånenämnden, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, styrelsen för socialinstitutet i Lund,
direktionen för gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för journalistinstitutet
i Stockholm och Tekniska läroverkens elevförbund. Enligt garantilånenämnden
talar samma skäl för att hänsyn tas till makes inkomster som de
som kan anföras för en prövning mot egna inkomster. Enligt FredrikaBremer-förbundets
åsikt är det däremot synnerligen viktigt att äkta makar
i möjlig mån behandlas från varandra ekonomiskt fristående. Så snart
den ene ekonomiskt bistår den andre, kommer enligt denna organisations
uppfattning mottagaren att hamna i ett sådant underläge, att hans
handlingsfrihet minskas. Förbundet hävdar därför, att en studerande makes
möjligheter att medelst studiemedel bekosta sina studier inte får inskränkas
av andra makens ekonomiska överlägsenhet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den föreslagna behovsprövningen i
viss mån svär mot gällande lagregler beträffande makars ansvar för varandras
skulder och måhända kan uppfattas som ett för det allmänna rättsmedvetandet
främmande socialt förmynderskap. Även Statstjänstemännens
riksförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska
studentförbund anför liknande synpunkter.

Vad särskilt gäller förmögenhet förordar vissa remissorgan en mer generös
behandling än utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län föreslår en höjning av det föreslagna fribeloppet för förmögenhet
från fyra till sex basbelopp. Kollcgienämnden vid tel:niska högskolan i
Stockholm föreslår ett stadgande av innebörden att reduktion av studiemedel
inte må ske, där förmögenhetshavarna kan visa att förmögenheten
inte utan allvarlig olägenhet för honom eller hans make kan omvandlas i
kontanta medel. Också universitetskanslersämbetet, styrelsen för lantbrukshögskolan
och Centerns ungdomsförbund anför liknande synpunkter. Sveriges
förenade studentkårer påpekar, att egen förmögenhet som regel uppkommit
genom arv. Från rättvisesynpunkt framstår det som stötande att

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

en studerande skall förlora rätten till studiemedel, därför att han drabbats
av olyckan att förlora sina föräldrar.

Frågan om studiebidraget inom studiemedlen har diskuterats
av många remissinstanser. Meningarna är delade såväl i frågan om studiebidraget
skall vara en integrerande del av studiemedlen som i frågan till
vilket belopp studiebidraget bör fastställas. Det råder däremot enighet om
utredningens förslag att studiebidraget skall utgå under hela studietiden.

Några remissorgan avvisar helt tanken på ett studiebidrag i studiemedlen.

Statskontoret anser sålunda, att skäl visserligen kanske kan anföras för
en finansiering via skatterna av de studerandes levnadskostnader i den mån
en sådan finansiering leder till en större utbildningsvolym i samhället än
som eljest skulle komma till stånd och främjar den ekonomiska tillväxten
på sådant sätt att även de icke studerande får fördel därav. Under nuvarande
förhållanden finner statskontoret det svårt att vare sig från ekonomiska
eller rättvisesynpunkter motivera en sådan förmögenhetsomfördelning
som förslaget innebär.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara av vikt att realistiskt
tillmätta studiebidrag utgår för gymnasiestudier, men däremot betraktar
länsstyrelsen studiebidragen på en högre nivå som mindre angelägna. Högerns
ungdomsförbund pekar på att begynnelselönen för t. ex. civilingenjörer
ligger närmare 30 000 kronor per år och att de flesta ingenjörer efter tio år
uppnår inkomster på 50 000 kronor. Förbundet anser att det vore orimligt
att inte taga hänsyn till bl. a. detta vid bedömningen av studiestödet. Det
måste, anför förbundet, anses stötande om samhället skulle ge socialt understöd
till en blivande civilingenjör under studietiden. Förbundet avstyrker
därför förslaget om studiebidrag.

Utredningens avvägning av studiebidraget till 1 750 kronor om året har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av ett stort antal remissinstanser.
Landsorganisationen framhåller inledningsvis, att det är troligt att en bättre
balans i fråga om rekryteringen till högre utbildning skulle uppnås genom
ett än mer generöst bidragssystem på gymnasienivån. Landsorganisationen
kan inte tillstyrka påtagligt högre studiebidrag på postgymnasial nivå än
vad som föreslås för den gymnasiala utbildningsnivån.

I yttrandet från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund säges att
det inte kan förnekas att studier för den enskilde ter sig som en mycket
gynnsam investering. Akademiska studier ger i regel avkastning i form av
högre inkomster och bättre social ställning. Det kan mot den bakgrunden,
säger förbundet, anses ytterst tveksamt om något studiebidrag skall ingå i
studiemedlen. Även fördelningspolitiska skäl talar mot ett studiebidrag.
Organisationen anser emellertid att man vid bedömningen av frågan om studiebidraget
även bör beakta strävandena att skapa likvärdiga förmåner inom
studiemedels- och studiehjälpssystemen. Organisationen tillstyrker därför
utredningsförslaget.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

Försäkringsinspektionen anser bidraget relativt generöst, sett i samband
med övriga förmåner. Inspektionen framhåller vidare, att en återhållsamhet
gentemot höjningskrav torde vara desto mer berättigad, eftersom det är
angeläget att inte inskränka det finansiella utrymmet för en utbyggnad av
universitetsinstitutioner m. m. Kravet på en sådan utbyggnad kan för övrigt
öka i styrka just till följd av en förbättring av de studiesociala förmånerna.

Enligt garantilånenämnden är det ofrånkomligt att samhällets insatser
för att ekonomiskt underlätta högre studier efter gymnasiet sker genom eu
kombination av direkta bidrag och återbetalningspliktiga studiemedel. Det
av utredningen föreslagna studiebidraget finner nämnden väl avvägt. Nämnden
har vid sin bedömning beaktat, att studiebidraget till skillnad från de
nuvarande naturastipendierna i alla normalfall kommer att utgå under hela
studietiden.

I en del yttranden ansluter sig remissorganen helt allmänt till utredningens
avvägningar. Detta gäller t. ex. Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund. Skolöverstyrelsen anser, att synnerligen tungt
vägande skäl talar för att det största direkta stödet sättes in för att gynna
övergången från grundskolan till fortsatta studier på det gymnasiala stadiet.
Detta argument talar, säger överstyrelsen, för att de ökningar av studiestödet
på gymnasiestudiet, som föreslogs i yttrandet över studiehjälpsutredningens
betänkande, genomföres. Även länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker förslaget
och anser att kritiken från student- och akademikerhåll får anses
ha skjutit över målet. Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker i nuläget
utredningens förslag. Styrelsen för journalistinstitutet i Stockholm skulle
helst ha sett ett högre bidrag men tillstyrker utredningsförslaget med tanke
på de stora förbättringarna för de studerande vid institutets studentlinje.
Tekniska läroverkens elevförbund föreslår att studiebidraget per år skall
utgöra 38 % av basbeloppet.

Ett antal remissorgan föreslår ett studiebidrag om 2 500 kronor om året.
Tjänstemännens centralorganisation erinrar om att organisationen i sitt
yttrande över studiehjälpsutredningens betänkande i fråga om det förhöjda
studiebidraget föreslagit nyssnämnda belopp. Därmed menar organisationen
ej att bidragsbeloppet alltid bör vara lika stort för de äldre eleverna inom
det gymnasiala systemet som för de studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter.
Enligt organisationens mening är det den studieekonomiska situationen,
som bör vara utslagsgivande. Det framhålles i yttrandet att vissa undersökningar
bör företas om storleken av de egentliga studiekostnaderna —
varmed i första hand avses utgifter för litteratur, studiemateriel, terminsavgifter
m. in. — på olika utbildningslinjer. Andra som framställt yrkande
om ett studiebidrag å 2 500 kronor om året är arbetsmarknadsstyrelsen,
kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm, styrelsen för farmaceutiska
institutet, direktionen för gymnastiska centralinstitutet, styrelsen

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

för musikaliska akademien och Sveriges sjukskötcrskeelevers förbund.
Skogsstyrelsen, Statstjänstemannens riksförbund och Blivande lärares riksförbund
vill sätta bidraget till ca 2 750 kronor.

Centerns studentförbund har inte några betänkligheter mot transfereringar
till akademikerna. Förbundet anser att studiebidraget bör sättas
så högt att den rekryteringsfrämjande effekten inte minskas. Utredningens
förslag innebär en försämring lör ungefär hälften av de universitets- och
högskolestuderande. Målsättningen bör vara ett studiebidrag om ca 3 500
kronor, men i dagsläget begränsar sig organisationen till att föreslå beloppet

2 500 kronor för nästa budgetår. Sveriges socialdemokratiska studentförbund,
som förutsätter att propositionen kommer att innehålla ett konkret
förslag till utbyggnad av det studiesociala systemet i riktning mot studielön,
är medvetet om att det i dagens läge inte är möjligt att nå målet. Förbundet
föreslår en generellt utgående indexreglerad utbildningslön om 2 500 kronor,
vilket belopp skall höjas med 250 kronor per år tills en summa motsvarande
140 procent av basbeloppet uppnåtts. Utbildningslönen skall räknas som
skattepliktig inkomst.

Slutligen finns det några remissinstanser som vill sätta studiebidraget till

3 500 kronor eller högre, nämligen Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges förenade studentkårer, Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges
konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges
kristliga studentrörelse, Sveriges fria kristliga studentförening och Sveriges
studerande ungdoms helnykterhetsförbund.

Sveriges förenade studentkårer vänder sig mot det ologiska i att anställa
rättvisejämförelser mellan å ena sidan det utgående familjepolitiska stödet
till en gymnasists föräldrar och å andra sidan det studiesociala stödet till
en från familjen fristående studerande vid postgymnasiala utbildningar.
Organisationen delar inte uppfattningen, att en höjning av studiebidraget
till studenterna måste få konsekvenser för bidragsnivån inom studiehjälpen,
och anser därför utredningens kostnadsberäkningar för studiebidrag om
3 750 kronor och 4 500 kronor grovt överdrivna. I organisationens yttrande
görs gällande att det sammanlagda resultatet av studiehjälpsutredningens
och studiesociala utredningens förslag kommer att innebära en försämring
för stora grupper av studerande. Organisationen föreslår ett studiebidrag
om 3 500 kronor och motiverar detta med önskemålet att undvika alt någon
kategori av studerande får minskade förmåner. Eventuellt kan man gå fram
etappvis, och organisationen framlägger ett utbyggnadsprogram innebärande
ett studiebidrag om 2 500 kronor budgetåret 1964/65, 3 000 kronor darpå
följande år och 3 500 kronor fr. o. m. budgetåret 1966/67.

Liknande synpunkter anförs av Folkpartiets ungdomsförbund, som föreslår
att studiemedlen skall bestämmas till sådant belopp att de tacker levnadskostnaderna
för hela året. De studerande bör enligt förbundet ges eko -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

nomiska möjligheter till vila och rekreation. Förbundet anser att studiebidraget
bör vara 300 kronor per månad. Per år betyder detta således 3 600
kronor.

Även Sveriges akademikers centralorganisation hävdar, att utredningens
förslag redan i initialskedet kommer att innebära en markant försämring
för de studentgrupper, som då kommer att befinna sig i motsvarande läge
som dagens statsstipendiater. För praktiskt taget alla övriga studentkategorier
vid universitet och högskolor medför utredningens förslag en ytterst
obetydlig förbättring. Studiesociala utredningens förslag innebär ett definitivt
reformstopp i den i och för sig imponerande utveckling, som på grundval
av 1946 års studentsociala utredning ägt rum under 1950-talet och hittills
under 1960-talet. Avsikten är uppenbarligen, att tiden nu skall anses mogen
att definitivt övergå till en lånefinansiering. Organisationen önskar för sin
del en verklig reform på det studiesociala området. Denna bör inriktas på
att effektivt minska skuldsättningen under studietiden för alla kategorier
studerande. Så kan enligt organisationen ske endast på ett sätt, nämligen
genom en ökning av stipendiet. Organisationen ansluter sig till reservantens
förslag om ett stipendium om 3 750 kronor per år. Även om skuldbeloppen
med en bidragsgivning av denna omfattning blir otillfredsställande
höga, avstår organisationen för närvarande ifrån att föreslå ett större stipendium.
Den kostnadsökning, som skulle åtgå för detta, skulle komma att
te sig alltför avskräckande, framhålles i yttrandet. Om förslag om en kraftig
förstärkning av de nuvarande åtgärderna inte kan föreläggas årets riksdag,
bör enligt organisationen såsom eu provisorisk åtgärd den nuvarande
behovsprövningen av naturastipendierna slopas.

Vissa av remissorganen har uttalat sig för att studiebidraget indexregleras.
Förslag i denna riktning har framförts av bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges konservativa
studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Sveriges
sjuksköterskeelevers förbund och Tekniska läroverkens elevförbund.

Frågan om extra studiemedel på synnerliga skäl behandlas i
några yttranden. Styrelsen för veterinärhögskolan pekar på att tjänstgöringen
vid vissa kliniker enligt skolans stadgar fortgår under hela året och att
tjänstgöring vid klinik regelmässigt ålägges veterinärkandidat jämväl under
ferier. Skolans studerande har även speciella studiekostnader för inköp av
skyddskläder och mikroskop. Garantilånenämnden, som anser att ordet »synnerliga»
i lagtexten bör utbytas mot »särskilda», föreslår, att extra studiemedel
skall kunna utgå bl. a. för resor på studieorten och längre resor till
hemorten samt för studieresor —- även utomlands — där akademisk lärare
intygar att resan utgör ett värdefullt inslag i fullgörandet av viss studiekurs.
Även för extra studieutrustning eller exceptionellt höga lärobokskostnader

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196i

bör extra studiemedel kunna beviljas. Det bör kunna överlåtas åt centralorganet
att utforma närmare bestämmelser härom med ledning av de praktiska
erfarenheterna rörande systemets funktionssätt.

Några remissorgan har tagit upp frågan om tilldelning av studiemedel
för studier utomlands. Garantilånenämnden anser, att skäl föreligger
för att i vissa fall utsträcka rätten till studiemedel även för studier
utanför Norden. På grund av de speciella problem, som bl. a. med avseende
på studiekontroll och bedömningen av studiekostnader är förknippade
med utlandsstudier föreslår nämnden att frågan blir föremål för närmare
överväganden. Sveriges förenade studentkårer understryker önskvärdheten
av en liberalisering av de nuvarande bestämmelserna om studiesociala
förmåner vid utlandsstudier. Organisationen föreslår att studiemedel
för studier utomlands skall kunna tilldelas varje studerande som ämnar
genomgå av behöriga svenska myndigheter godkänd utbildning eller utbildning
som kan utnyttjas för senare avläggande av svensk examen. Ett likalydande
förslag har framförts av Sveriges socialdemokratiska studentförbund.

I samband med förmånerna inom det föreslagna studiemedelssystemet har
några remissorgan tagit upp frågor rörande den 2 5%-iga avskrivningens
slopande och den skatterättsliga behandlingen av studiemedel.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har på denna punkt motsatt sig
utredningens förslag. Sveriges akademikers centralorganisation anser, att avskrivningen,
om den slopas, måste ersättas med rätt till skatteavdrag för
amorteringar.

Återbetalning av studiemedel

I stort sett är remissorganen i och för sig ense med utredningen om de
krav som bör ställas på ett nytt återbetalningssystem. Däremot går uppfattningarna
isär i fråga om de lämpliga medlen att nå de uppställda målen.

Bland de remissinstanser, som tillstyrkt återbetalningssystemet kan nämnas
försäkringsinspektionen, garantilånenämnden, skolöverstyrelsen, fullmäktige
i riksbanken, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska landstingsförbundet.

Garantilånenämnden anser, att utredningen konstruerat ett system för
återbetalning av studiemedel, som i förhållande till nuvarande lånesystem
innebär stora fördelar för den enskilde. Under studietiden belastas den studerande
sålunda ej av räntor, återbetalningstiden har väsentligt förlängts
och återbetalningsskyldighet föreligger överhuvudtaget inte med mindre än
att vederbörande uppnått en viss inkomst. Genom värdesäkring av avgifterna
erhålles en gynnsam periodisering av återbetalningarna och en god anpassning
uppnås mellan den värdemässiga utvecklingen av avgiftsbelast -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

ning och förvärvsinkomster. Den otrygghet och de ekonomiska påfrestningar,
som studieskuldsättning hittills i vissa fall medfört, torde enligt
nämndens mening genom denna utformning av återbetalningsskyldigheten
i allt väsentligt elimineras.

Försäkringsinspektionen konstaterar, att det föreslagna systemet erbjuder
mycket stora fördelar för låntagarna, eftersom den realränta som belastar
de återbetalningsskyldiga maximerats till 0, återbetalningstiden utsträckts,
återbetalningarna periodiserats på ett ändamålsenligt sätt, hänsyn
till betalningsförmågan tagits enligt generella regler för nedsättning av avgifterna
och regler införts om automatisk avskrivning av utestående skuld i
händelse av låntagarens död.

Tjänstemännens centralorganisation understryker, att man bör eftersträva,
att eliminera de risker som följer med studielån. Den enskilde skall
sålunda, fortsätter organisationen, kunna få garantier för att han skall
erhålla uppskov, nedsättning eller befrielse i fråga om återbetalning, såvida
återbetalningsförmågan blir ringa eller obefintlig. Genom sådana garantier
behöver den enskilde inte riskera, att han och hans familj på grund av sina
utbildningskostnader får leva under sämre ekonomiska villkor än som varit
fallet, om han inte underkastat sig en kostnadskrävande utbildning. Om en
sådan trygghet skapas, bör hindren för en socialt tillfredsställande rekrytering
till högre studier kunna undanröjas. Enligt organisationens mening
innebär utredningens förslag, att garantier och trygghet av här redovisat
slag skapas. Organisationen finner denna del av det föreslagna studiesociala
systemet mycket väsentlig och lägger stor vikt vid att den blir genomförd.

I många andra yttranden framhålles fördelarna med utredningens förslag.
Folkpartiets ungdomsförbund finner sålunda utredningens förslag till
lånesystem i princip riktigt och påpekar såsom något mycket tillfredsställande
att återbetalningstiden förlängts och att vissa trygghetsgarantier inbyggts
i systemet. Vidare är det enligt förbundets mening värdefullt, att
den återbetalningsskyldige automatiskt erhåller befrielse från återbetalning
då inkomsten är låg eller obefintlig.

Även Centerns studentförbund och Centerns ungdomsförbund uttrycker
sin tillfredsställelse med den långa återbetalningstid, som föreslagits av utredningen.
Den föreslagna periodiseringen, avskrivningen vid dödsfall och
lindringen vid försämrad betalningsförmåga anser förbunden vara andra
positiva inslag i utredningens förslag.

Sveriges förenade studentkårer, som framhåller att de nu gällande korta
amorteringstiderna har utgjort ett allvarligt studiesocialt problem, hälsar
den föreslagna förlängningen med stor tillfredsställelse. Även från periodiseringssynpunkt
anser organisationen den av utredningen föreslagna återbetalningsplanen
klart fördelaktigare än den nu gällande. Likaledes uttrycker
organisationen sin uppskattning av förslaget om generell avskrivning
vid dödsfall. Organisationen finner det vidare angeläget, att hänsyn skall

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 188 dr 196b

tagas till betalningsförmågan vid inkrävande av amorteringar, men enligt
dess mening förekommer detta redan i stor utsträckning i det nuvarande
systemet, där uppskov och anstånd inte sker godtyckligt utan efter vissa
regler. Utredningen liar i detta avseende, hävdar organisationen, alltför
mycket svartmålat nuvarande förhållanden.

Härefter övergår organisationen till kritik på olika punkter av återbetalningssystemet.
Organisationen anför bl. a.

SFS finner således, att mycket starka skäl talar mot att införa det avutredningen
förordade värdebeständiga amorteringssystemet. Det är enligt
SFS:s mening en stor nackdel, att utredningen inte ägnat lika stort intresse
åt andra former för lån och därvid närmare undersökt, om inte de med
värdebeständigheten förenade fördelarna lika väl skulle kunna inbyggas
i ett konventionellt lånesystem. SFS anser sig inte i förevarande situation
kunna förorda någon bestämd låneforin. Det bör ytterligare utredas, om
inte periodiserings- och anståndsfördelarna med det föreslagna systemet
lika väl kan inrymmas i ett konventionellt lånesystem. Inte minst det faktum
att utredningen ej utrett huruvida det finns möjligheter att i ordinarie
kreditinrättningar ordna så långa konsumtionskrediter det här blir frågan
om försvårar frågans avgörande.

Ett antal remissorgan ställer sig avvisande till utredningens förslag till
återbetalningssystem och uttalar sig i stället för lån av konventionell typ.
Så är fallet med studiehjälpsnämnden, överstyrelsen för yrkesutbildning,
länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Östergötlands län, Svenska
arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges akademikers centralorganisation och Fredrika-Bremerförbundet.

Studiehjälpsnämnden anför sålunda, att utredningens argumentering för
att det föreslagna systemet skulle vara överlägset andra och prövade lånesystem
inte är övertygande. Efter att ha påpekat, att avskrivning av låneskulden
vid dödsfall lika väl kan tillämpas i ett mera konventionellt system,
fortsätter nämnden.

Den mycket omskrivna periodiseringen vid återbetalningen kan också
lösas genom fasta annuiteter, vilket också utredningen medger men avvisar
därför att annuiteterna inte anpassas efter växlingen i penningvärdet. För
låntagarna måste ett system med indexreglerade avgifter under så lång
tid som 20—25 år te sig mycket vanskligt och osäkert, eftersom konsekvenserna
på så lång tid inte kan överblickas. Indexreglerad återbetalning bör
dessutom enligt nämndens mening inte införas isolerat för studenterna.
Nämnden finner av dessa skäl utredningens invändning mot annuiteter
inte avgörande. Frågor om anstånd med eller lindring av återbetalningen
på grund av låntagarens iråkade betalningssvårigheter har inom studielånesvstemet
med hänsyn till låntagarens aktuella situation kunnat lösas
tillfredsställande utan att härför detaljerade regler behövts och så kan
ske även i fortsättningen. Systemet är administrativt betungande. Det innebär
bl. a. omräkning av maximibelopp för studiemedlen och av avgifterna
vid ändringar i basbeloppen och en omfattande skriftväxling med låntagarna.
Återbetalningen medelst avgifter är vidare preliminär och en jäm5,
:'' — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 168

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 138 ar WGi

förelse föreslås skola ske, sedan återbetalningen avslutats, mellan avgiftsbetalningen
och återbetalning enligt reglerna för lån med ränta. En sådan
jämförelse måste medföra en detaljerad beräkning för många år, en beräkning
som om den skall ha någon mening för eventuell återbäring, måste
verkställas för varje låntagare. Avgifterna kan bli varierande år efter år.
För låntagaren måste detta innebära en känsla av osäkerhet om vad han
egentligen är skyldig att betala.

Liknande synpunkter återkommer bl. a. i yttrandet från länsstyrelsen i
Östergötlands län. Länsstyrelsen förmenar, att ett indexreglerat avgiftssystem
medför flera nackdelar och riskerar att uppfattas som ett osäkerhetsmoment
av de skuldsatta och icke som en fördel. Länsstyrelsen anför
vidare bl. a.

Man synes icke böra bortse ifrån, att vi ha ett penning- och kreditväsende,
som är uppbyggt på nominell grund. Ingenting tyder på att vi inom överskådlig
framtid kommer att gå över till ett realt betraktelsesätt. Indexreglering
på detta begränsade fält är omotiverad vid rådande institutionella
förhållanden inom kreditväsendet. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten
av att introduktionen av indexreglerade låneformer börjar på ett så speciellt
och begränsat område som studiekrediten. Indexreglerade lån synes
som värdesäkringsutredningen framhållit böra få växa fram efter fritt val
och i konkurrens med andra låneformer. Som framgår av utredningens förslag
medför dessutom övergången till ett indexreglerat system ett så osmidigt
och komplicerat förfaringssätt att det redan av administrativa skäl
knappast kan accepteras. Utredningen synes ha överdrivit storleken av de
finansiella problem den har att lösa. Dessa äro icke av det formatet att de
motiverar den apparat utredningen är beredd att bygga upp.

Svenska bankföreningen uttalar, att det föreslagna återbetalningssystemet
är teoretiskt intressant men i praktiken synnerligen komplicerat och
svåröverskådligt. Argumentet att återbetalning i realvärde skulle ge garanti
för en lämplig periodisering är enligt föreningens mening inte övertygande.
Föreningen anser det ingalunda säkert att akademikernas löneinkomster
år från år utvecklas i takt med levnadskostnadsindex. Ett tvång att återbetala
i realvärde menar föreningen därför kunna bli mycket betungande
för kredittagaren i vissa situationer, t. ex. vid en betydande och plötslig
penningvärdeförsämring under en löpande löneavtalsperiod. Föreningen
anför vidare, att indexreglering av krediter är något som hittills varit så
gott som okänt i vårt land och att det kan medföra återverkningar, som
är svåra att förutse, om man nu inför en sådan reglering på ett begränsat
och speciellt område.

Utredningens förslag om återbetalningstid har nästan genomgående
rönt bifall i remissyttrandena. I ett par yttranden uttalar man sig
dock för en kortare återbetalningstid än den föreslagna. Svenska bankföreningen
anser, att återbetalningstiden utan olägenhet kan sänkas till vad
som f. n. utgör maximal amorteringstid, för statliga studielån 15 år. Föreningen
förordar en sådan ordning med hänsyn till befarade svårigheter

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

att utan eftersättande av andra angelägna behov bereda utrymme för en
så stor kreditgivning som skulle följa av en längre återbetalningstid. Enligt
Svenska sparbanksföreningen bör återbetalningstiden i regel inte överstiga
20 år.

Sveriges akademikers centralorganisation finner det föga ändamålsenligt
att till den grad schablonisera amorteringstiden, att ingen hänsyn kan tas
till den årliga amorteringens storlek eller till rimligheten i amorteringstidens
faktiska längd. Organisationen fortsätter.

Förslaget medför, att personer med kort utbildningstid och därigenom
låg skuldsumma får mycket längre amorteringstid än personer med lång
utbildningstid och därigenom hög skuldsumma. För många torde en amorteringstid,
som sträcker sig fram till 50-årsåldern, förefalla meningslöst
lång. De återbetalningsskyldiga är föga betjänta av ett sådant system. Vill
man verkligen ta hänsyn till den skuldtyngdes situation, bör man givetvis
utgå från skuldens och därmed de årliga avbetalningarnas storlek och sedan
anpassa amorteringstiden därefter. Så sker också när amorteringsplanerna
upprättas för de nuvarande statsgaranterade lånen och för övrigt även för
de flesta andra lån. Fixeringen till att skuldfriheten skall inträffa just i
samband med 50-årsdagen är kuriös.

Utredningens förslag till periodisering av återbetalningarna har
vunnit anslutning eller lämnats utan erinran i åtskilliga remissyttranden.
Å andra sidan finns det många remissorgan, som är starkt kritiska. Kritikerna
bär i regel inte någon erinran mot en jämn periodisering — många
av dem anser fastmera en sådan önskvärd -— men de tar avstånd från en
reellt jämn periodisering genom indexreglerade avgifter. I flera av dessa
yttranden framhålles såsom mindre lämpligt att införa indexlån på det
studiesociala området, innan man tagit ställning till denna låneform i ett
vidare sammanhang.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker den av utredningen föreslagna
periodiseringen. Med värdebeständigt lån eller indexlån avses, erinrar
organisationen, i allmänhet kontrakt, vars värdeenhet utgörs av en allmän
köpkraftsenhet, vilken tillämpas utan begränsning. De avtalade prestationerna
är således vid varje tidpunkt bestämda i reella termer. Vid indexlån
undgår man de förmögenhetsförskjutningar, som uppstår vid penninglån
till följd av icke förväntade penningvärdeförändringar. Studiesociala utredningens
förslag avser emellertid, framhåller organisationen, icke att omöjliggöra
sådana förmögenhetsöverföringar, som vid inflation sker från långivare
till låntagare. Det är här således inte fråga om indexlån i den meningen
som värdesäkringskommittén använt begreppet. Organisationen
erinrar vidare om att utredningen förordar införandet av eu s. k. räntegaranti,
varigenom det i studiemcdelsavgifter nominellt återbetalade beloppet
kan bli lägre men aldrig högre än vad som skulle erläggas vid användning
av en konventionell låneform. Såsom utredningen konstruerat sitt förslag,
får den återbetalningsskyldige tillgodogöra sig inflationsvinsler, som vid ett

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

penninglån kan uppstå till följd av att penningvärdet sjunkit, samtidigt som
han befrias från den deflationsförlust, som skulle kunna uppstå vid ett
penninglån, om penningvärdet stigit. — Den föreslagna indexregleringen är,
enligt vad organisationen funnit, inte avsedd att under alla förhållanden
medföra återbetalning av ett värdebeständigt belopp. Tekniken med indextillägg
är med andra ord inte utarbetad uteslutande eller ens huvudsakligen
med tanke på återbetalningarnas ekonomiska slutresultat. Enligt organisationens
åsikt skapar den föreslagna indexregleringen en önskvärd enhetlighet
inom hela studiefinansieringssystemet såväl på förmånssidan som på
återbetalningssidan. Den medger dessutom en bättre periodisering av återbetalningarna
än vad som förekommer i nuvarande lånesystem. Slutligen
åstadkommes möjligheter att genom automatiskt verkande regler anpassa
återbetalningsskyldigheten efter den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga.

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att det argument för indexregleringen,
som starkast framhålles av utredningen, är att den skapar en lämplig
fördelning av återbetalningsbördan över tiden. Reellt räknat blir denna
jämnt fördelad över återbetalningsperioden, medan den vid penninglån
med lika amorteringar leder till att återbetalningsbördan är tyngst
under de första åren, då låntagarens inkomster normalt torde vara lägre
än senare. Fullmäktige anser att indexregleringen är en smidig lösning på
detta problem. Emellertid finner fullmäktige, att även andra vägande skäl
kan anföras för ett indexreglerat återbetalningssystem. Ett skäl, som enligt
fullmäktiges mening ligger nära till hands, bygger på önskan att begränsa
de möjligheter till inflationsvinster till låntagarnas fördel, som uppkommer
vid penninglån. Visserligen kan det sägas, att när andra låntagare gynnas
av ett fallande penningvärde, den här aktuella löntagargruppen icke bör
bli föremål för en särbehandling. Styrkan av sistnämnda argument minskas
dock, anser fullmäktige, om det konstateras att löntagargruppen i fråga
är i den unika positionen att den tillförsäkras rätt att erhålla lån, att återbetala
lånen över en mycket lång period och att vid svag betalningsförmåga
enligt automatiska regler erhålla anstånd eller befrielse.

Tveksamhet inför den föreslagna indexregleringen röjes i yttrandena
från generalpoststyrelsen, universitetskanslersämbetet, styrelsen för lantbrukshögskolan.
Sveriges Industriförbund anser, att statsmakterna inte nu
bör fatta beslut i anledning av utredningens förslag och framhåller därvid,
att både den av utredningsmajoriteten föreslagna reellt jämna periodiseringen
och reservantens förslag om en periodisering med nominellt jämna,
alternativt nominellt stigande annuiteter innebär fördelar för de återbetalningsskyldiga
i jämförelse med nuläget.

I remissyttranden, där utredningens återbetalningssystem avvisas, förordas
i allmänhet en annan periodisering. Sveriges akademikers centralorganisation
anser, att man med ett system med fasta annuiteter eller, för

141

Kiingl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

den som så vill, årligen stigande annuiteter, når en periodiseringseffekt,
som i de flesta fall bättre svarar mot den skuldsattes återbetalningsförmåga.
Organisationen belyser utredningens förslag med tankegångar och förslag
från värdesäkringskommitténs betänkande Indexlån (SOU 1964: 1). Organisationen
anför.

Det bärande motivet för värdesäkringskommitténs ställningstagande till
indexlån har varit behovet av nya placeringsformer, varigenom spararna
beredes ökade möjligheter att värdesäkra sitt långsiktiga sparande. Kommitténs
huvudlinje är, att indexlånens framväxt måste få ske på deras
egna meriter och efter parternas fria val. Indexlån skall således inte få
påtvingas marknaden genom penningpolitiska ingripanden, och statens engagemang
på indexlånemarknaden bör ske i sådan form, att valfriheten
mellan indexlån och andra låneformer bevaras. Ovissheten om indexlånens
verkningar gör det enligt värdesäkringskommittén naturligt att kräva, att
anpassningen till den nya låneformen får ske enligt parternas fria val»
Den statliga indexlåneform som värdesäkringskommittén rekommenderar
är utgivande av indexreglerade sparobligationer; staten skall alltså som
låntagare garantera spararna värdesäkerhet.

Den av studiesociala utredningen förordade indexlåneformen innebär
raka motsatsen, nämligen att staten som långivare kräver indexreglerad
återbetalning. Någon sådan låneform har värdesäkringskommittén inte förordat.
Det förhållandet, att indexlånen skulle utgöra den enda särskilt avpassade
studiekredit med statsgaranti, som skulle stå till förfogande, strider
också mot värdesäkringskommitténs krav på valfrihet.

SACO måste således konstatera, att studiesociala utredningens förslag till
indexreglering inte kan motiveras med utgångspunkt från värdesäkringskommitténs
förslag. Tvärtom strider det mot väsentliga utgångspunkter för
värdesäkringskommitténs rekommendationer. Om de organisationer, som
representerar låntagarna, avvisar indexregleringen av studiekredit, bör —
från värdesäkringskommitténs utgångspunkter — sådan inte ifrågakomma.

Fullmäktige i riksyäldskonloret har yttrat.

Även om det är sant, att det föreslagna indexreglerade avgiftssystemet
representerar en mycket speciell variant av indexreglerade lån, inte minst
med tanke på det nämnda avräkningsförfarandet, som i praktiken innebär
ett upphävande i egenartad form av återbetalningssystemets fulla »reala»
karaktär, synes finnas anledning erinra om att värdesäkringskommittén
särskilt framhållit svårigheterna alt på förhand bedöma enskilda låntagares
benägenhet att uppta lån mot indexklausul. Denna kommitté har därför
ansett det vara väsentligt, att uppkomsten och utbredningen av indexlån
som låneform får ske efter fritt val och i konkurrens med andra låneformer.
Mot bl. a. denna bakgrund får också ses kommitténs rekommendation,
att i första hand staten bör som låntagare gå i spetsen för den försöksverksamhet
på området, som kommittén förordar. Det bör tilläggas,
att värdesäkringskommitténs förslag ännu inte remissbehandlats och att
det ännu är för tidigt att uttala sig om hur statsmakterna kommer att
ställa sig till dessa förslag.

Andra motståndare till den av utredningen förordade indexregleringen är
överstyrelsen för yrkesutbildning, länsstyrelsen i Uppsala län, Svenska

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1961

arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Sveriges förenade studentkårer.

Den av utredningen föreslagna regeln om återbäring till den återbetalningsskyldige
för den händelse den värdesäkra återbetalningen skulle komma
att ställa sig dyrare för honom än ett motsvarande konventionellt lån
med ränta har föranlett delade meningar. Tjänstemännens centralorganisation
tillstyrker återbäringen och understryker i detta sammanhang, att det
är en ovillkorlig förutsättning för att organisationen skall kunna godtaga
det föreslagna återbetalningssystemet i övrigt, att detta icke under några
omständigheter medför en större totalutgift för den återbetalningsskyldige
än vad som skulle kunna uppstå i ett konventionellt lånesystein.

I andra yttranden åter hävdas, att någon återbäring inte bör förekomma
i ett värdebeständigt återbetalningssystem. Fullmäktige i riksbanken anser
sålunda, att de skälighetsargument som kan anföras till förmån för indexregleringen
förlorar i kraft, om återbäring skall äga rum, därest indexkonstruktionen
visar sig leda till ett för den återbetalningsskyldige mindre
gynnsamt resultat än ett penninglån till marknadsränta. Låntagarna tillförsäkras
de fördelar som kan erbjudas med den indexreglerade återbetalningen
men behåller likväl i viss utsträckning möjligheten att gynnas av
ett fallande penningvärde. Enligt fullmäktiges mening skapar återbäringskonstruktionen
dessutom betydande administrativa svårigheter och orsakar
komplikationer, som visserligen i princip kan lösas men som det är motiverat
att acceptera endast om synnerligen starka skäl talar för den föreslagna
garantien, att låntagaren skall behandlas lika gynnsamt som vid penninglån.
Enligt riksrevisionsverket bör någon återbäring inte förekomma, om ett
indexreglerat system genomförs.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att en återbäringsldausul som
den förevarande av principiella skäl inte bör införas i ett system med indexreglerade,
räntefria lån. En liknande uppfattning kommer till uttryck i yttrandet
från länsstyrelsen i Östergötlands län.

Statskontoret ger uttryck för farhågor, att återbäringsregeln skall ge upphov
till betydande administrativ omgång. Svenska sparbanksföreningen påpekar,
att återbetalningssystemet genom garantin för realräntan 0 kan inbjuda
de studerande att utan risk spekulera i en framtida positiv realränta.

Sveriges förenade studentkårer ger uttryck för tvekan om återbäringens
effektivitet och anför.

De av utredningen föreslagna garantierna för att ett konventionellt lån
inte i efterhand skall visa sig ha varit mera fördelaktigt synes inte ha
utretts i tillfredsställande utsträckning. Således föreslår utredningen i sin
skiss till en tänkbar lösning, att en särskild regleringsfond skall upprättas
för varje utbetalningsårgång. När alla dessa medel återbetalats, kan avräkning
ske och eventuell återbäring utbetalas. Frånsett att marginalskatten
måste vara synnerligen olika för de i en sådan årgång ingående och att det
sannolikt blir nödvändigt med mycket schablonmässiga kollektiva beräk -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

ningar, synes denna beräkningsmetod medföra stora svårigheter, eftersom
i varje årgång ingår såväl studerande, som nyss börjat sina studier som
andra, vilka är nära sin examen. Detta måste innebära, att det kan dröja
inte blott tills den studerande kommit upp i 50-årsåldern utan rent av
något decennium ytterligare, innan avräkning kan ske.

Sveriges akademikers centralorganisation hävdar, att det föreslagna återbetalningssystemet,
trots återbäringen, ekonomiskt kan missgynna den återbetalningsskyldige
dels genom att indexlånet blir relativt dyrare än ett
vanligt marknadslån vid en bestämd relation mellan indexräntan och marknadsräntan,
dels genom att den skuldsatte går miste om rätten till avdrag
för gäldränta vid beskattning. Enligt organisationen har ett indexlån med
återbäring av föreslagen typ samma verkan som om staten av den återbetalningsskyldige
tvångsvis upptagit ett räntefritt lån.

Statistiska centralbyrån berör i sitt yttrande vissa speciella problem i
anslutning till indexregleringen och anför.

Vid indexreglering av studiemedlen borde enligt SCB i princip reglering
ske efter en index som mäter prisutvecklingen för den typ av konsumtion,
som medlen är avsedda att täcka. Som exempel kan nämnas att prisutvecklingen
på uthyrningsrum varit en annan än för bostad. Av praktiska skäl
torde det dock vara lämpligt att inte konstruera dylika specialindexserier
utan låta anknytningen ske till en prisindex för totala konsumtionen i landet.
Den prisindex efter vilken studiemedlen skall regleras bör enligt SCB
mäta prisförändringarna i detaljhandelsledet och således registrera effekten
av förändringar i de indirekta skatterna. Konsumentprisindex kan här
komma till användning.

Vid indexreglering av avgifterna får anknytningen till konsumentprisindex
annan innebörd än vid reglering av studiemedlen. En förskjutning
från direkta till indirekta skatter skulle leda till en höjning av — vid
skatteförskjutningen ännu ej erlagda — avgifter för studiemedel erhållna
före skatteförskjutningen, d. v. s. eu efterbeskattning för en speciell kategori
medborgare. Utredningen har pekat på detta problem men anser att
återbäringsklausulen korrigerar så att denna form av extrabeskattning
undvikes. SCB önskar framhålla att full kompensation endast erhålles under
vissa förutsättningar, vad gäller realräntans utveckling. En anknytning
till nettoprisindex kan vara att föredraga vid reglering av avgifterna. Emellertid
kommer vid en anknytning av studiemedlen till nettoprisindex studiestödet
att urholkas vid en förskjutning från direkta till indirekta skatter.

SCB har här endast velat framhålla att indexregleringen av studiemedlen
och avgifterna kan behöva utredas ytterligare. Det kan tänkas att de båda
kategorierna i princip borde indexregleras efter olika indexserier. Det synes
emellertid orealistiskt att vid studiefinansieringen tillämpa två olika indexanknytningar
och därmed två olika basbelopp. Nackdelar och fördelar vid
valet av olika enhetliga system bör närmare utredas.

Utredningens principiella ståndpunkt rörande anpassning av a vgiften
till den individuella betalningsförmågan har
genomgående vunnit anslutning bland remissorganen, även om några av
dem anser, att generella regler i ämnet är obehövliga.

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196b

I flera yttranden understrykes värdet av att den återbetalningsskyldigc
får en rätt att slippa att betala vid nedsatt betalningsförmåga. Tjänstemännens
centralorganisation anför sålunda.

TCO vill understryka den väsentliga skillnaden mellan å ena sidan att
efter ansökan på ömmande skäl bli befriad från eller få uppskov med eu
återbetalning och å andra sidan att under vissa förutsättningar överhuvudtaget
inte vara skyldig att betala. I det förra fallet har man en möjlighet
och dessutom en osäker sådan, eftersom man aldrig kan förutse utgången
av prövningsinstansens skönsmässiga överväganden. I det senare fallet bär
man en rätt, som man dessutom själv slipper göra gällande, om den konstrueras
så att den automatiskt träder i tillämpning. Man har här på sätt
och vis att göra med samma skillnad som mellan å ena sidan den nuvarande
socialhjälpen, där förmånerna utgår efter ansökan och efter individuell
behovsprövning, och å andra sidan de moderna socialförsäkringarna, där
förmånerna utgår efter enkla strikta regler och utan individuell behovsprövning.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds uppfattning är det
nödvändigt att anordna återbetalningen på annat sätt än nu. Det är därvid
en fördel, att uppskovs- och anståndsregler görs entydiga och att avgörandet
i sådana frågor anförtros samhällets organ. Förbundet anser att det vore
otillfredsställande, om den sociala prövningen av enskilda fall skulle handhas
av bankerna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har endast den invändningen mot
förslaget, att någon generell granskning av de återbetalningsskyldigas ekonomiska
förhållanden inte bör äga rum. En låntagare, som önskar avgiftsnedsättning
eller avgiftsbefrielse, bör själv ansöka därom och i samband
därmed uppgiva och styrka sin aktuella ekonomiska situation.

Sveriges akademikers centralorganisation motsätter sig att frågan om
anstånd med återbetalning prövas efter generella regler och förordar i stället
en vidareutveckling av de möjligheter till beaktande av den individuella
betalningsförmågan, som nuvarande lånesystem inrymmer. Anståndsförfarandet
bör enligt organisationen utformas så, att just de som behöver
anstånd kan få det, och få det, när de behöver det. Den sålunda förordade
principen kompletteras i yttrandet med följande synpunkter.

Anstånd upp till sammanlagt tre år skall kunna beviljas av vederbörande
kreditinrättning, medan anståndsansökningar för längre tid behandlas av
den centrala studiesociala nämnden. Anstånd bör normalt beviljas den som
bedriver fortsatta studier. Vid licentiand- och doktorandstudier samt vid
kompletterande utbildning av betydelse för yrkesutövningen bör detta alltid
gälla. Närmare prövning bör ske vid anståndsansökningar för mera perifer
utbildning. Längre arbetsoförmåga på grund av sjukdom bör normalt leda
till att anståndsansökan beviljas. Anstånd på grund av barnsbörd bör
kunna beviljas upp till ett år.

Organisationen, som anser att de föreslagna anståndsreglerna inte fyller
den avsedda funktionen, ifrågasätter om inte systemet kan få inkomstut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964 145

jämnande verkningar inom kollektivet av studieskuldsatta. Organisationen
fortsätter.

Frågan uppstår då, om en sådan särskild inkomstutjämning inom studiemedelskollektivet
är önskvärd eller inte. Utan att diskutera önskvärdheten
av en inkomstutjämning i och för sig, kan med fog hävdas, att den bör
vara generell och inte byggas på genom en särskild form av inkomstutjämning
för de personer som uppburit studiemedel. I den mån studiestödet inte
kan göras fullständigt och generellt, så bör dess storlek vara beroende av
studietidens längd eller studiekostnadernas storlek, inte av de framtida
inkomsternas storlek. I annat fall missgynnas de längre och dyrbarare studievägarna.

Beträffande den närmare utformningen av anståndsreglerna invänder
organisationen, att den beskattningsbara inkomsten är eu dålig måttstock
på den individuella betalningsförmågan samt att det mer och mer uppmärksammas,
att den beskattningsbara inkomsten inte ger ett rättvisande uttryck
för den faktiska ekonomiska standarden. Enligt organisationen bör
man sträva efter att i ökad utsträckning komma ifrån att använda beskattningsbar
inkomst som grund för förmåner av olika slag. Sålunda nämnes i
organisationens yttrande, att försörjningsbördan gentemot barn starkt påverkar
betalningsförmågan, något som utredningen inte beaktat i vidare
mån än att den tagit hänsyn till att barn under 10 år kräver särskilda tillsynskostnader.
Bland andra omständigheter, som inverkar på den individuella
betalningsförmågan men inte på den beskattningsbara inkomsten och
vilka inte skall beaktas vid beräkningen av avgiftsunderlaget enligt utredningens
förslag, nämner organisationen studieskuldens storlek, antalet inkomstgivande
år, tillfälliga utgiftsökningar exempelvis på grund av bosättning
eller flyttning samt skattefria inkomster, såsom sjukpenning.

I viss mån liknande synpunkter framföres av Sveriges förenade studentkårer,
Sveriges konservativa studentförbund och Tekniska läroverkens
elevförbund.

Förslaget att använda den beskattningsbara inkomsten såsom mätare på
betalningsförmågan kritiseras i flera yttranden från den synpunkten, att
denna inkomst bestämmes först ungefär ett år i efterhand. Svenska bankföreningen
anför sålunda.

Den eftersträvade automatiska anpassningen av återbetalningsskyldigheten
till växlingar i betalningsförmågan har utredningen sökt vinna genom
föreskrifter som i huvudsak innebär att återbetalningsskyldigheten bortfaller,
om den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten ej överstiger
en viss gräns. Emellertid utgör siffran för beskattningsbar inkomst
ingalunda något tillförlitligt mått på den aktuella betalningsförmågan. Den
hänför sig nämligen ieke till det löpande årets inkomst utan till inkomsten
nästföregående år. Följden blir, att om en kredittagare ett visst år, t. ex.
1970, på grund av sjukdom får vidkännas en stark inkomstminskning,
så kommer han enligt förslaget likväl ej att bli fri från a\gift det året.
1 stället erhåller han återbäring av preliminäravgifter i slutet av år 1971,

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

då han kanske tillfrisknat och åter uppbär full lön. En sådan ordning
kan enligt bankföreningens mening knappast sägas innebära en smidig
anpassning av återbetalningsskyldigheten till betalningsförmågan.

Enahanda uppfattning kommer till uttryck bl. a. i yttrandena från länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län, i Västmanlands län och i Östergötlands
län, Centerns studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges akademikers centralorganisation.

Fredrika-Bremer-förbundet vänder sig mot att makes ekonomi skall beaktas
vid fastställande av avgiftsunderlaget och anför.

Realiter innebär ett system, där den ena makens ekonomi inverkar på
den andra makens avgiftsbelopp, att familjen drabbas av återbetalningsskyldigheten
i stället för enbart »låntagaren». Således kan en ekonomiskt
svag person på grund av makens starkare ekonomi behöva erlägga en så
hög avgift, att han för att bibehålla samma standard som maken måste
erhålla ekonomiskt bidrag härför av denne. Omskrivet kan förhållandet
uttryckas så att den ena maken ekonomiskt bidrager till att betala den
andra makens studieskulder. Enär en bidragssituation måste minska handlingsfriheten
inom äktenskapet, bör allt göras för att undvika, att sådana
situationer inträffar. Konsekvenserna av utredningens system skulle inträda
redan på studiestadiet, där medvetandet om den framtida betalningssituationen
kan verka som en hämsko på studieintresset. FBF finner det icke
heller här riktigt att ett ingående av äktenskap skall kunna ändra avgifternas
storlek.

Lärarrådet vid Sydsvenska sjukgymnastinstitutet understryker betydelsen
av utredningens förslag om reduktion av avgiftsunderlag för tid, då
den återbetalningsskyldige ej kan vara yrkesverksam på grund av omvårdnaden
om barn. Lärarrådet ifrågasätter, om inte den föreslagna regeln, att
avgiftsunderlaget skall minskas med ett halvt basbelopp om den återbetalningsskyldige
har barn under tio år, är otillräcklig för sitt ändamål.

Enligt Tjänstemännens centralorganisation bör vid beräkning av avgiftsunderlag
medräknas endast förmögenhet, för vilken skyldighet att erlägga
förmögenhetsskatt föreligger. Åsikten att gränsen för beaktandet av förmögenhet
bör sättas högre än utredningen föreslagit är företrädd även av ett
par andra remissinstanser.

Den närmare avgränsningen av förslagen

l tredningarnas fördelning av skolformer och utbildningslinjer mellan de
båda systemen accepteras i allmänhet. Det är endast på enskilda punkter
som kritik har framkommit. I fråga om folkhögskoleeleverna uttalas från
flera håll att det i sinom tid kan bli aktuellt att överföra dem till studiemedelssystemet.
Skolöverstyrelsen påpekar att folkhögskoleelevernas genomsnittsålder
sannolikt kommer att stiga. Sveriges konservativa student -

147

Kungl. Maj:ts proposition, nr 138 år 196i

förbund föreslår att redan nu folkhögskoleelever över 21 år skall omfattas
av studiemedelssystemet.

Studiehjälpsutredningen och studiesociala utredningen har var för sig
fört sjöbefälsskolorna till sitt system. Sjöfartsstyrelsen finner att båda utredningarnas
förslag innebär påtagliga fördelar i jämförelse med nu rådande
förhållanden. Vid en inbördes jämförelse visar sig dock att studiesociala
utredningens förslag är mest ändamålsenligt, och styrelsen tillstyrker därför
att sj öbefälsskolorna infogas i studiemedelssystemet. Styrelsen förordar
vidare att navigationslärarkurser och den i årets statsverksproposition föreslagna
radiotelegrafistutbildningen vid vissa sjöbefälsskolor inordnas i samma
system. Garantilånenämnden och Tjänstemännens centralorganisation
ansluter sig till studiesociala utredningens förslag beträffande sj öbefälsskolorna.

Skogsstyrelsen och skogsbrukets yrkesutbildningskommitté tillstyrker
förslaget att statens skogsmästarskola hänföres till studiemedelssystemet.
Dessa remissorgan hävdar emellertid att även skogsskolorna borde hänföras
dit. Till stöd härför åberopar de att samtliga elever i skogsskolorna under läsåret
1962/63 var äldre än 21 år och att genomsnittsåldern var 26 år.

I detta sammanhang torde även kunna redovisas vissa yttranden angående
gränsdragningen inom studiehjälpen mellan den gymnasiala nivån
och grundskolenivån.

Studiehjälpsutredningens förslag att den som går i någon av de två sista
årskurserna i flickskola skall erhålla studiebidrag och eventuella tillägg,
d. v. s. studiehjälp enligt samma regler som elev i fackskola, tillstyrks överlag.
Stockholms stad anser att även den som går i sista årskursen i praktisk
realskola bör behandlas på samma sätt.

Lantbruksstyrelsen diskuterar studiehjälpsutredningens förslag att inkomstprövat
tillägg inte skall utgå till elev, som gått över från årskurs 8
i grundskolan till yrkesskola. Enligt styrelsen mottages i den förberedande
yrkesutbildningen vid lantbrukets yrkesskolor även sådana elever, som önskar
fullgöra sitt nionde skolår i yrkesskolan. Sålunda kan efter särskilt
tillstånd klart yrkesbestämda elever efter genomgången årskurs 8 påbörja
förberedande yrkesutbildning. Till dessa elever bör enligt styrelsens mening
studiehjälpstillägg utgå efter samma grunder, som gäller för sådana elever
i den förberedande yrkesutbildningen, som fyllt 16 år.

Organisatoriska frågor

Grunddragen i organisationen av studiehjälpen till elever i gymnasier och
yrkesskolor in. fl. läroanstalter.

Studiehjälpsutredningens förslag beträffande grunddragen i administrationen
av studiehjälpen lämnas i allmänhet utan erinran. Från liera håll
sägs att utredningen lyckats i sin strävan att förenkla handhavandet avstudiehjälpen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

Utredningens förslag om en ytterligare decentralisering av beslut om
studiehjälp — d. v. s. att ansökan om inkomstprövade tillägg skall handlokalt
- tillstyrks genomgående. Skolöverstyrelsen och några länsskolnämnder
— i Kronobergs, Malmöhus och Jämtlands län — vill decentralisera
även handläggningen av de behovsprövade tilläggen. Studiehjälps
n ämnden anser att en sådan åtgärd kan övervägas vid en senare tidpunkt.

Vad beträffar utredningens förslag om den lokala handläggningen av
ärendena har på vissa punkter förslag om ändringar framlagts i yttrandena.
Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att frågan
om vilka myndigheter inom kommunen, som skall handha samhällsuppgifter
av skilda slag, huvudsakligen är en intern kommunal angelägenhet,
som måste bedömas även från kommunal organisatorisk synpunkt.
Man tänker sig i yttrandena att barnavårdsnämnden vore en lämplig instans
att handha den behovsprövade studiehjälpen. Det ifrågasättes om i
studiehjälpsreglementet de olika angelägenheternas ombesörjande skall fastlåsas
till ett särskilt namngivet kommunalt organ. Även i yttrandet från
skoladministrativa utredningen berörs arbetsfördelningen mellan olika kommunala
organ, varvid möjligheten framhålles att samordna handläggningen
av de förlängda barnbidragen med handläggningen av allmänt barnbidrag.
Detta skulle vara av särskild betydelse i de kommuner, i vilka det ej finns
någon annan skolform än grundskola.

Utredningens förslag att ett sammanförande skall ske av studiehjälpens
administration på det centrala planet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i samtliga yttranden. Anslutningen är också stor till förslaget om en
central myndighet för studiehjälpen.

Studiehjälpsnämnden anser att utvecklingen av de olika centralorganens
skiftande praxis beträffande tillämpningen av studiehjälpsreglementets bestämmelser
motiverar, att den centrala ledningen bör ligga hos ett enda
organ, så att enhetlighet i tillämpningen för olika skolkategorier kan åstadkommas.
Starka skäl talar vidare för att centralorganet bör vara ett specialverk,
som helt kan ägna sin verksamhet åt studiehjälpsfrågor.

Utredningens förslag om centralorganets uppgifter och organisation lämnas
i allmänhet utan erinran. Studiehjälpsnämnden menar för sin del, att
den nya nämndens verksamhet blir väl så omfattande som den hittills fungerande.
Den av utredningen föreslagna personalen är därför enligt nämndens
mening i knappaste laget. I avvaktan på de närmaste årens utveckling
av verksamheten tillstyrkes emellertid den föreslagna kansliorganisationen.

Grunddragen i studiemedelssystemets organisation.

I det stora flertalet yttranden lämnas studiesociala utredningens förslag
såvitt gäller administrationen utan erinran. Förslaget tillstyrkes av bl. a.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

statskontoret, riksrevisionsverket och garantilånenämnden. Utredningens
förslag till fördelning av uppgifterna mellan de regionala studiemedelsnämnderna
och centralorganet har vunnit allmänt gillande.

Sveriges förenade studentkårer anser att utredningen överskattat möjligheterna
till rutinmässig behandling av ansökningarna om studiemedel.
Riskerna för en mycket schablonmässig behandling är uppenbara. Organisationen
finner det vara principiellt felaktigt, att nämndens sekretariat i
administrativ ordning skall kunna vägra studiemedel annat än då gällande
bestämmelser otvetydigt visar att studiemedel ej skall utgå. Organisationen
förutsätter sålunda att ingen skall vägras fortsatt lån av studietaktsskäl
utan att ärendet föredragits i nämnden. Även styrelsen för lantbrukshögskolan
är inne på liknande tankegångar.

Angående studiemedelsnämndernas sammansättning har skilda åsikter
framförts. Garantilånenämnden anser det betydelsefullt att utredningens
förslag genomföres. Enligt nämndens mening bör således samtliga ledamöter
representera det allmänna och icke ingå som företrädare för särskilda
gruppintressen. Statsstipendienämnden i Lund föreslår att det i författningen
klart säges ut att en av ledamöterna skall tillsättas efter förslag
av studentorganisationerna. Statsstipendienämnderna i Uppsala och
Göteborg föreslår att lärar- och studentrepresentationen bibehålies. Samma
uppfattning hävdar Centerns studentförbund. Statsstipendienämnden i Stockholm
anser att studiemedelsnämnd skall ha rätt att i svårbedömbara fall
inkalla en lärare och en student från vederbörande kollegium resp. elevkår.
Direktionen för gymnastiska centralinstitutet ansluter sig till den senare
uppfattningen. Styrelsen för veterinärhögskolan hävdar att, om det
tidigare tillämpade delegationsförfarandet inte kan bibehållas, nämnden
bör med sig adjungera eu representant för lärarkollegiet vid beredning av
ärenden, som berör studenter vid högskolan.

Tjänstemännens centralorganisation har i sitt yttrande föreslagit att a\
de sju ledamöter, som Kungl. Maj :t skall utse, två skall vara lärarrepresentanter
och två tillsatta på förslag av studentorganisationerna. Sveriges förenade
studentkårer anser att Kungl. Maj :t skall utse endast tre av ledamöterna.
Två bör utses av de akademiska myndigheterna och två av studenternas kårorganisationer.
Därjämte bör i nämndens arbete deltaga en studerande från
den elevkår, som sökanden tillhör.

Samtliga statsstipendienämnder liksom tekniska högskolans i Stockholm
kollegienämnd, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges förenade
studentkårer framhåller att studiemedelsnämndernas kanslier maste förstärkas
utöver vad studicsociala utredningen beräknat.

Förslaget att bilda ett gemensamt centralorgan genom sammanslagning
av garantilånenämnden och studiehjälpsnämnden tillstyrkes av flera remissinstanser.
Studiehjälpsnämnden är dock inte helt övertygad om nödvändigheten
av en sammanslagning. Nämnden anför vidare följande.

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196i

Inom en nämnd med så begränsat antal ledamöter som föreslagits kan
omöjligt finnas representerad erfarenhet om så vitt skilda utbildningsgrenar
som verksamheten skulle omfatta, en erfarenhet som är en nödvändig
förutsättning för att nämnden skall ha god kontakt med olika grupper av
klientelet, kunna bedöma deras problem och tillvinna sig auktoritet och
förståelse för sin verksamhet. Och detta gäller i all synnerhet då helt nya
grunder för studiehjälpen skall börja tillämpas. En allsidigare och för de
skilda studiegrupperna mer representativ sammansättning av den centrala
ledningen vinnes därför bäst genom två nämnder, vardera av samma storlek
som den nu föreslagna enda nämnden. Skulle emellertid en enda nämnd
föredragas, måste antalet ledamöter i denna vara avsevärt större än det
föreslagna.

Universitetskanslersämbetet har visserligen inte något att invända mot ett
gemensamt centralorgan men förordar att det överväges om inte detta organ
lämpligen kan infogas i något centralt ämbetsverk, varvid socialstyrelsen
närmast torde kunna komma i fråga.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Det nuvarande studiesociala systemet har i huvudsak vuxit fram under efterkrigstiden.
Före 1945 kunde elever i realskolor och gymnasier få studiehjälp
endast i form av bidrag från allmänna arvsfonden. Vid yrkesskolor och folkhögskolor
utgick blygsamma stipendier till obemedlade och mindre bemedlade
lärjungar med utpräglad studiebegåvning. För universitetsstuderande
fanns vid samma tid ett begränsat antal stipendier, som utdelades efter
sträng behovsprövning med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Den utveckling som sedan följt har medfört att de studiesociala förmånerna
höjts samtidigt som de gjorts tillgängliga för allt fler. 1946 infördes
den första icke behovsprövade förmånen, ett grundstipendium till läroverkselever
som saknade utbildningsmöjligheter i hemorten. Ett stort steg på
vägen mot en generalisering av studiehjälpen togs 1957 med införandet av
de allmänna studiebidragen.

Även studiestödet på universitets- och högskolestadiet har utvidgats till
allt vidare kretsar. 1950 fattade riksdagen principbeslut om riktlinjerna för
den framtida utformningen av de studentsociala åtgärderna. Genom successiva
beslut höjdes stipendieanslaget så att stipendier så småningom kunde
utdelas till 26 % av de nyinskrivna studenterna under halva studietiden.
Tio år senare beslöts en sådan ökning av anslaget att 47 % av de nyinskrivna
skulle kunna få stipendier. Studenternas lånemöjligheter har successivt
utökats. 1961 fattades beslut om avskrivning med 25 % vid första amorteringstillfället
av statliga studielån.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Upprustningen av den statliga studiehjälpen avspeglar sig i budgeten.
Ännu budgetåret 1950/51 stannade anslagen på driftbudgeten till statlig
studiehjälp vid omkring 20 miljoner kronor. Budgetåret 1959/60 uppgick
anslagen till 82 miljoner kronor, och för innevarande budgetår har till
studiesociala ändamål anvisats 177 miljoner kronor.

Den översyn av samhällets direkta studiesociala åtgärder som företagits
av studiehjälpsutredningen och studiesociala utredningen har utmynnat i
förslag, vilkas genomförande skulle innebära den största studiesociala
reformen hittills. Förslagen, till vilka jag i det följande kommer att taga
ställning, går ut på en genomgripande omdaning av det studiesociala regelsystemet
i förening med kraftigt ökade samhällsinsatser. Statens utgifter
för studiesociala ändamål skulle för det kommande budgetåret enligt förslagen
stiga till nära 390 miljoner kronor.

Det indirekta statliga studiestödet berörs inte av de nu föreliggande förslagen.
Inom ecklesiastikdepartementet tillsättes i dagarna en arbetsgrupp
för att utreda frågor om särskilda hälsovårdsförmåner för studerande
ungdom och vissa andra närliggande spörsmål, som bl. a. rör studentfamiljerna.
Jag vill i sammanhanget erinra om att staten efter beslut vid 1963
års riksdag numera svarar för uppförandet av matsalar för de studerande
vid universitet och högskolor. Enligt samma riksdagsbeslut lämnas statligt
stöd vid byggande av kårlokaler.

Den statliga studiehjälpen är ett av de effektivaste medel vi förfogar
över för att påverka rekryteringen till olika utbildningsvägar ovanför den
obligatoriska skolan. Rekryteringsaspekten måste stå i förgrunden vid varje
diskussion om studiehjälpens utformning. Dessbättre sammanfaller önskemålet
om en från demokratiska synpunkter och sociala rättvisesynpunkter
godtagbar rekrytering till högre utbildning helt med samhällsekonomiska
krav på bästa möjliga tillvaratagande av olika begåvningar.

Det har under 1950-talet skett en glädjande breddning i rekryteringen till
högre utbildning. Fortfarande är dock förhållandena långt ifrån tillfredsställande.
Från arbetar- och jordbrukarhem, vilka representerar inemot
70 % av befolkningen, rekryteras endast knappt 25 % av de universitetsoch
högskolestuderande. Från grupperna akademiker, officerare, direktörer
in. fl., vilka tillsammans utgör knappt 5 % av befolkningen, rekryteras över
30 % av de studerande.

De olika undersökningar rörande rekryteringen till högre studier som
utförts på senare år har visat, att den socialt betingade avtappningen huvudsakligen
äger rum vid övergången från lägre skolformer till gymnasium.
Vid övergången från allmänt gymnasium till postgymnasiala studier sker
inte någon mera betydande, socialt betingad avtappning. Däremot kan ett
visst samband skönjas mellan hemmiljön och valet av postgymnasial utbildningslinje.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Med utgångspunkt i dessa rön har utredningarna utformat ett nytt
studiesocialt system, där tyngdpunkten i föreslagna förbättringar ligger
på de gymnasiala skolformerna och på de icke-akademiska postgymnasiala
utbildningslinjerna. Även för flertalet universitets- och högskolestuderande
föreslås emellertid betydande förbättringar, och avsikten är att alla studerande
skall få en väsentligt ökad trygghet.

Det föreslagna systemet kännetecknas av ett enhetligt synsätt. Studiestödet
skall visserligen enligt förslagen av praktiska skäl differentieras efter
skolformen, men ytterst bottnar differentieringen i hänsynstagande till skillnader
i studieekonomisk situation. I de gymnasiala skolformerna, där
huvuddelen av eleverna är under 21 år, skall enligt studiehjälpsutredningens
förslag tillämpas en studiehjälp, som i princip tar hänsyn till elevernas
anknytning till föräldrahemmet. För de postgymnasiala utbildningslinjerna,
där huvuddelen av eleverna fyllt 21 år, har studiestödet i studiesociala utredningens
förslag utformats utifrån tanken, att eleverna bör betraktas
som vuxna, från sina föräldrar ekonomiskt fristående personer. Utredningarna
har varit angelägna om att sörja för att det nya studiesociala
systemet blir utbildningspolitiskt neutralt i den meningen, att det inte
verkar styrande på den enskildes val mellan alternativa utbildningsvägar.
Varje differentiering av studiestödet efter utbildningens värde eller art har
varit dem främmande.

Under remissbehandlingen av förslagen har ingen bestritt att statsmakterna
nu bör göra särskilda ansträngningar för att förbättra studiestödet
inom de gymnasiala skolformerna och vid de icke-akademiska postgymnasiala
utbildningslinjerna. Tvärtom har utredningarnas förslag härvidlag
mött ett kraftigt gensvar hos så gott som hela remissopinionen. En annan
sak är att somliga remissorgan velat förorda att staten tar på sig utgifter
för ännu större förbättringar av studiestödet vid universitet och högskolor
än studiesociala utredningen föreslagit.

Utredningarnas enhetliga syn på det studiesociala systemet har också
vunnit allmänt gillande bland remissorganen. Några få remissorgan har
dock en annan uppfattning än utredningarna om hur den i och för sig ofrånkomliga
differentieringen av studiestödet efter elevernas studieekonomiska
situation praktiskt bör genomföras.

För egen del har jag blivit övertygad om att de riktlinjer för det studiesociala
systemet som utredningarna skisserat bör följas vid utformningen
av en ny lagstiftning i ämnet. Efter återkommande förbättringar under
senare år av studiestödet för universitets- och högskolestuderande är tiden
nu inne att låta andra kategorier rycka upp i jämbredd med studenterna.
Jag noterar med tillfredsställelse, att en tillämpning av den enhetliga syn
som uppbär utredningsförslagen bl. a. kommer att leda till att seminarister
och sjuksköterskeelever och andra studerande vid icke akademiska postgymnasiala
utbildningslinjer kommer att få samma förmåner som studen -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 13S år 196 A

terna. Förslagen kan bli ett värdefullt stöd för de utbildningspolitiska
strävandena att bygga ut yrkesskolor, fackskolor och fackgymnasier liksom
även de mera direkt yrkesinriktade postgymnasiala läroanstalterna. De
står i god överensstämmelse med de utbildningspolitiska riktlinjer som
uppdragits i propositionerna 1960: 119 och 1963: 172.

Det skulle vara tilltalande om man vid den inbördes avgränsningen
av det studiesociala systemets två komponenter kunde följa en åldersgräns
i stället för att göra en uppdelning efter skolform. Vad som är tilltalande
eller principiellt önskvärt i detta hänseende får emellertid vagas
bl. a. mot de administrativa och praktiska hänsyn som kräver beaktande.
Frågan om hur avgränsningen bör ske får jämförelsevis ringa praktisk
betydelse, om man vid utformningen av det nya systemet ser till att förmånerna
inom systemets olika delar blir tämligen likvärdiga. Jag anser
det viktigt, att man tillvaratar alla möjligheter att inom förslagens ram
åstadkomma en dylik likvärdighet. Det studiestöd som samhället lämnai
t. ex. en 21-årig folkhögskoleelev bör inte till sitt ekonomiska innehåll eller
med hänsyn till trygghetseffekten i någon mera avsevärd grad skilja sig
från studiestödet till en seminarist eller en universitetsstuderande i samma
ålder.

Jag betraktar den förestående reformen som en betydelsefull etapp men
inte som slutmålet för lagstiftningsarbetet på det studiesociala området. Vi
får räkna med att det i framtiden kan visa sig lämpligt att justera gränsen
mellan studiehjälpen för gymnasiala skolformer och studiestödet för postgymnasiala
utbildningslinjer. I förslagens konstruktion finns ingenting som
är ägnat att försvåra en sådan anpassning till utvecklingen.

Den utveckling mot en generalisering av studiestödet, som jag inledningsvis
berört, är kraftigt markerad i utredningarnas förslag. I den nya studiehjälpen
vid gymnasier, yrkesskolor och dylika läroanstalter skall enligt
studiehjälpsutredningens förslag de nuvarande behovsprövade förmånerna
i huvudsak ersättas med schablonmässiga, inkomstprövade förmåner som
skall utdelas på mycket frikostiga villkor. Inom det av studiesociala utredningen
föreslagna systemet för universitets- och högskolestuderande
m. fl. skall inte längre finnas plats för den nu tillämpade behovsprövningen
med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

En annan viktig förbättring är att studiestödet enligt förslagen alltid
skall kunna utgå under hela studietiden. Den nu för allmänna studiebidrag
tillämpade 18-årsgränsen föreslås slopad, och det studiestöd i form av
bidrag som avses för postgymnasiala utbildningslinjer skall till skillnad
från de nuvarande naturastipendierna kunna utgå under hela studietiden.

I likhet med en bred remissopinion är jag helt införstådd med den inriktning
utredningarna sålunda velat ge reformarbetet.

Jag övergår härefter till att behandla förslagen vart för sig.

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1961

Förslaget om studiehjälp till elever i gymnasier och yrkesskolor m. fl.

läroanstalter

Grunderna för den nya studiehjälpen m. m.

Den nuvarande studiehjälpen sådan den utvecklats under efterkrigstiden
kännetecknas av vissa brister. Bidragstyperna är många, och i flera fall är
de belopp som utgår för olika ändamål jämförelsevis små. Inslaget av behovsprövning
är alltjämt starkt framträdande.

Sludiehjälpsutredningen har samtidigt med en kraftig förstärkning och
breddning av studiehjälpen velat förenhetliga och förenkla själva systemet.
Utrymmet för hänsynstagande till individuella förhållanden har därför begränsats,
och flertalet regler i utredningens förslag har fått en schablonmässig
prägel. Vissa mindre betydelsefulla bidragsformer har föreslagits
slopade.

Det har redan sagts, att studiehjälpsutredningen och studiesociala utredningen
varit överens om att statsmakternas ansträngningar för att förbättra
det nuvarande studiesociala systemet bl. a. av rekryteringsskäl nu i
väsentlig grad bör koncentreras på det gymnasiala åldersstadiet. Den väg
studiehjälpsutredningen anvisar är att öka bidragen samt att vidga kretsen
av bidragsberättigade genom att reducera inslaget av behovsprövning och
genom att ta bort den spärr som nu i många fall gör att studiehjälp ej kan
utgå under hela studietiden. 18-årsgränsen för allmänna studiebidrag
föreslås borttagen.

Denna uppläggning av den nya studiehjälpen för det gymnasiala åldersstadiet
har tillvunnit sig remissinstansernas uppskattning. Själv instämmer
jag i remissinstansernas erkännande av förslagets förtjänster.

Det är givet att en reform efter de linjer som utredningen uppdragit kommer
att föra med sig betydande kostnader. Starka skäl talar emellertid för
att staten nu tar på sig dessa kostnader. Jag tänker då inte bara på den
effekt en reform kan få på rekryteringen till högre utbildning. Inte mindre
viktigt är att ett genomförande av studiehjälpsutredningens förslag tillsammans
med den vid arets riksdag föreslagna höjningen av de allmänna barnbidragen
innebär välkomna förbättringar för barnfamiljerna.

En fråga av stor principiell och praktisk räckvidd är i vad mån studiehjälpens
förmåner bör vara generella, lika för alla. Enligt en allmän uppfattning
bör det av rekryteringsskäl även i framtiden finnas särskilda tillläggsförmåner
för elever som bor inackorderade på skolorten eller som
måste resa mellan hemmet och skolan. Flertalet remissorgan är ense med
utredningen om att det av liknande skäl också är nödvändigt att åtminstone
för en tid framåt bibehålla någon form av inkomst- eller behovsprövade
förmåner.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196k

Jag anser för min del att de av utredningen föreslagna generella studiebidragen
är lämpligt avvägda. I likhet med remissopinionen är jag vidare
av den uppfattningen att särskilda inkomst- eller behovsprövade tilläggsförmåner
inte kan undvaras såsom rekryteringsstimulans för barn från
familjer i blygsamma ekonomiska omständigheter.

Den statliga studiehjälpen är i studiehjälpsutredningens förslag i princip
tänkt att sättas in vid de frivilliga skolformerna ovanför grundskolan. För
vissa grundskoleelever upphör emellertid det allmänna barnbidraget innan
de hunnit lämna skolan. Utredningen föreslår för dem en särskild studiehjälp
i form av ett förlängt barnbidrag å 50 kronor i månaden.

Konstruktionen med ett förlängt barnbidrag för nu ifrågavarande elevkategorier
har av flertalet remissorgan lämnats utan erinran. Jag biträder
utredningsförslaget. Med hänsyn till den föreslagna höjningen av det allmänna
barnbidraget bör emellertid det förlängda barnbidraget bestämmas
till 60 kronor i månaden.

Såsom utredningen funnit har motivet för det behovsprövade stipendium
som nu utgår till vissa elever i grundskolan bortfallit. Jag anser i likhet
med utredningen att denna bidragsform bör slopas.

Utredningens förslag att avskaffa vissa smärre bidrag i det
nuvarande systemet har i allmänhet ej väckt någon diskussion under remissbehandlingen.
Några remissorgan vill dock åtminstone för elever vid
folkhögskolorna bibehålla någon motsvarighet till det nuvarande resebidraget
till inackorderade stipendiater. De har därvid hänvisat till att resebidraget
har särskild betydelse för studerande vid skolor med riksomfattande
rekrytering. Med den enhetliga syn som anlagts på studiehjälpen är
det emellertid svårt att vidta särskilda arrangemang för eleverna vid vissa
skoltyper. Då jag på denna punkt ansluter mig till utredningens förslag
sker det dessutom i insikt om att den nya studiehjälpen på det hela taget
kommer att medföra betydande förbättringar för folkhögskolornas elever
lika väl som för eleverna vid andra skolor.

Skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande tagit upp frågan om studiehjälp
till externatelever vid olika specialskolor för döva och blinda och
psykiskt efterblivna. Dessa skolor är snarare att jämföra med grundskolan
än med de frivilliga skolformer som studiehjälpsutredningens förslag närmast
avser.

Den fråga som skolöverstyrelsen berört i sitt remissyttrande är betydelsefull.
Den bör emellertid ses som en del av det större problemet om samhällets
stöd åt handikappade under utbildning och i förvärvslivet. På delta
område pågår vissa utredningar. Behovet av särskild studiehjälp till specialskolornas
externatelever och andra kategorier av handikappade elever
kommer därvid att bli allsidigt belyst. Jag har för avsikt att följa fiågan
med uppmärksamhet.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

Allmänna villkor för erhållande av studiehjälp

För närvarande tillämpas ett studielämplighetskrav beträffande
vissa former av studiehjälp. Studiehjälpsutredningen har föreslagit
att detta krav skall slopas.

Den som enligt gällande bestämmelser ej kan få studiehjälp därför att
han inte uppfyller betygsfordringarna tillätes likväl fortsätta sin utbildning
på egen eller, rättare, föräldrarnas bekostnad. Den riktiga principen för
studiehjälpen inom de skolformer varom här är fråga är enligt min mening,
att var och en som får utnyttja en utbildningsplats också skall kunna få
studiehjälp. Jag biträder alltså utredningens förslag på nu förevarandc
punkt.

De krav på uppförande och ordning som för närvarande upprätthålles
inom studiehjälpen kan i första ögonblicket synas ha större fog
för sig än lämplighetskravet. Det är emellertid att märka, att kravet tjänstgör
såsom en sanktion mot dåligt uppförande, vilken ofta drabbar föräldrarna
i högre grad än den försumlige eleven. Dessutom drabbar sanktionen
föräldrar med låga inkomster hårdare än välbärgade föräldrar och föräldrar
i glesbygder utan tillgång till högre skolor hårdare än föräldrar i de
större tätorterna. Detta sammanhänger med differentieringen av studiehjälpen
med hänsyn till ekonomiska och geografiska förhållanden.

En på detta sätt utformad sanktion finner jag olämplig, och jag anser det
överhuvudtaget mindre tilltalande att använda studiehjälpen som ett disciplinärt
medel. Jag är därför helt ense med utredningen om att elevens uppförande
och ordning i fortsättningen inte skall spela någon roll för rätten
till studiehjälp. Till skillnad från utredningen anser jag emellertid att
konsekvensen bjuder, att man inte heller drar in studiehjälp på grund av
avvikelse eller förvisning. En helt annan sak är att studiehjälpen naturligtvis
skall dras in för den som under pågående läsår eller kurstid definitivt
avbryter sina studier.

I utredningens förslag har införts ett generellt krav på heltid sunder
visning såsom villkor för erhållande av studiehjälp i annan form
än lån. Enligt gällande bestämmelser kan stipendier utgå även för deltidsstudier
men blott till dem som studerar vid statens kompletteringsgymnasium
eller vid något av de statsunderstödda kvällsgymnasierna.

Det stora flertalet av dem som studerar på deltid bedriver sina studier vid
sidan av ett förvärvsarbete. Detta är skälet till att studiehjälp för närvarande
inte lämnas till andra deltidsstuderande än den nyss nämnda kategorin.
Jag anser, att den för hela den studiesociala reformen bärande enhetlighetstanken
kräver, att man låter heltidsvillkoret gälla generellt för
alla läroanstalter av gymnasie- eller yrkesskolekaraktär. Jag tillstyrker
alltså utredningens förslag.

Emellertid vill jag i detta sammanhang erinra om att vuxenutbildningens
framtida organisation är föremål för behandling såväl inom gymnasieut -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

redningen som inom yrkesutbildningsberedningen. När resultatet av detta
utredningsarbete föreligger kan det bli anledning att återkomma till frågan
om studiehjälp för del tidsstudier.

Enligt utredningens förslag skall studiehjälp i annan form än lån utgå
endast för studier som omfattar heltidsundervisning under minst fyra
månader. Detta överenstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser.

I vissa fall utgår dock för närvarande stipendier även för kurser som omfattar
blott fyra veckor.

I remisskritiken har påpekats, att förslaget kan få menliga följder för
rekryteringen till ämneskurserna vid folkhögskolorna och för vissa yrkesutbildningskurser
på lantbruksundervisningens område. Berörda olägenheter
synes väsentligen kunna avhjälpas, om det nu diskuterade villkoret uppmjukas
så att det kommer att gälla åtta veckors heltidsundervisning. Jag
förordar att så sker.

Studiebidrag jämte tillägg

Studiehjälpsutredningen har velat lägga tyngdpunkten i en reform av studiehjälpen
för elever i de gymnasiala skolformerna på en höjning av studiebidraget.
Studiebidraget föreslås av utredningen bestämt till 75 kronor
i månaden.

I förening med borttagandet av 18-årsgränsen har höjningen av studiebidraget
beräknats kosta 85 miljoner kronor för budgetåret 1964/65.

Under remissbehandlingen har vissa krav framförts på ett högre studiebidrag
än det av utredningen förordade. Dessa krav har främst kommit
från dem som inte vill ha någon form av inkomstprövning inom studiehjälpen.
.... .. •

Jag anser den av utredningen förordade höjningen utgöra maximum tor

vad som för närvarande kan tillstyrkas.

Studiebidraget skall, såsom förut framgått, enligt utredningens förslag
kompletteras med vissa tilläggsförmåner, nämligen inackorderingstillägg,
resetillägg, inkomstprövat tillägg och behovsprövat tillägg.

Inackorderingstillägget å 100 kronor i månaden är liksom
resetillägget, vilket enligt förslaget skall utgå med belopp varierande mellan
20 och 60 kronor i månaden beroende på avståndet hem skola, avsett
att motverka geografiska studiehinder till följd av utbildningsanstaltemas
lokalisering.

Jag tillstyrker det föreslagna inackorderingstillägget.

Resetillägget har givit upphov till åtskillig diskussion under remissbehandlingen.
Motsvarande förmån inom den nuvarande studiehjälpen
har allmänt ansetts ha en olämplig konstruktion. Denna reseförmån ar
beroende såväl av hemortskommun som av färdväg och faktiska resekostnader.
Administrationen av förmånen har visat sig besvärlig. Redan
med hänsyn till genomförda och planerade kommunindelningsreformer är

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

det otänkbart att i längden ha en reseförmån som är tillgänglig endast
tör dem som inte kan få sin utbildning i hemortskommunen.

Men även utredningens förslag, som gör resetillägget beroende av avståndet
fågelvägen mellan hemmet och skolan, har rönt kritik såsom innebärande
en alltför långtgående schematisering. Flera remissorgan har påpekat,
att det inte sällan förekommer att den faktiska färdvägen på grund av de
geografiska förhållandena är mer än dubbelt så lång som fågelvägen. I dylika
fall skulle ett genomförande av förslaget leda till orättvisor.

Utredningens konstruktion av resetillägget är visserligen ägnad att
medföra åtskillig arbetsbesparing för den lokala skoladministrationen,
något som i och för sig är i hög grad önskvärt. Jag tror emellertid att
denna besparingseffekt väsentligen kan nås även om förslaget jämkas så
att orättvisor av påtalat slag undvikes. Detta skulle kunna ske på det
sättet att man alternativt tar hänsyn till avståndet färdvägen i de relativt
få fall då detta avstånd är väsentligt längre än avståndet fågelvägen.

I utredningsförslaget förekommer fem olika klasser för resetillägg beroende
på om avståndet hem—skola är 10, 15, 20, 30 eller 40 kilometer.
Tilläggsbeloppen är i förslaget 20, 30, 40, 50 och 60 kronor.

Vid utformningen av sitt förslag har utredningen utgått från gällande
priser för skolungdom vid färd med statens järnvägars tågförbindelser.
Skolungdom åtnjuter enligt gällande taxor 30 % rabatt på månadsbiljetter.
Järnvägsstyrelsen har emellertid i sitt remissyttrande påpekat, att dessa
rabatter vilka inte är kommersiellt motiverade — i enlighet med de av
statsmakterna antagna allmänna riktlinjerna för taxepolitiken bör slopas.

Enligt min mening måste man i förevarande sammanhang utgå från
att berörda rabatter kommer att försvinna. Detta måste föranleda en
höjning av de föreslagna resetilläggen. För att inte studiehjälpens värde
lör många familjer skall urholkas blir det emellertid även nödvändigt att
sänka avståndsgränsen i lägsta tilläggsklassen från 10 till 7 kilometer.

Jag förordar att resetillägg utgår med belopp som följer av denna tablå.

Avstånd fågelvägen i	Resetillägg,
kilometer, hem—skola, minst	kronor per månad
7	30
16	45
26	60
36	75

Bestämmelserna i ämnet bör kompletteras med en regel av innebörd, att
resetillägg skall utgå efter närmast högre klass om avståndet färdvägen är
minst 10 kilometer längre än avståndet fågelvägen. Är avståndet fågelvägen
kortare än 7 kilometer bör resetillägg likväl utgå enligt lägsta klassen, om
avståndet färdvägen är minst 12 kilometer.

Enligt min mening är det önskvärt att resetilläggen i händelse av en höj -

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

ning av järnvägstaxan snabbt kan anpassas efter höjningen. Tilläggsbeloppen
bör därför bestämmas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

De nuvarande behovsprövade stipendierna har av utredningen föreslagits
ersatta med dels ett inkomstprövat tillägg, dels ett behovsprövat
tillägg till studiebidrag.

Det inkomstprövade tillägget utmärkes i förslaget av att inkomstskikten
är breda och tilläggsklasserna få. Tilläggsförmånen utgår antingen med
25, 50 eller 75 kronor i månaden. Konstruktionen är sådan, att det lägsta
tilläggsbeloppet kan utgå t. o. m. vid årsinkomster hos föräldrarna å inemot
30 000 kronor.

Det behovsprövade tillägget skall enligt förslaget utgå med högst 75
kronor i månaden till ensamstående vårdnadshavares barn under förutsättning
att barnet är berättigat till inkomstprövat tillägg med högsta beloppet.

I undantagsfall skall behovsprövat tillägg kunna utgå även till andra än
ensamstående vårdnadshavares barn.

Gentemot förslaget om inkomstprövat tillägg har kritik anförts, förutom
av dem som anser att all inkomstprövning är olämplig inom studiehjälpen,
även av några remissorgan som har anmärkningar på den närmare utformningen.

En invändning har därvid varit, att det inkomstprövade tillägget har
blivit alltför schabloniserat genom anknytningen till den beskattningsbara
inkomsten, vilken är en dålig mätare på den ekonomiska situationen. En
annan invändning har varit, att utrymme borde ha säkrats för hänsynstagande
till antalet syskon till den studiehjälpsberättigade eleven.

Jag anser, att den av utredningen föreslagna schabloniseringen har fördelar,
både av administrativ och annan natur. Dessa fördelar är så stora
att betänkligheterna bör få vika. Dock bör man enligt min mening i de
lägsta inkomstskikten kunna ta viss hänsyn till syskonfaktorn.

Denna sistnämnda synpunkt synes kunna beaktas utan ändring i de
föreslagna reglerna om inkomstprövat tillägg, om man i stället jämkar
något på reglerna för behovsprövat tillägg. För det behovsprövade tillägget
bör ej uppställas annat villkor än att eleven, trots att han är berättigad till
inkomstprövat tillägg med högsta beloppet, är i synnerligen stort behov av
ytterligare studiehjälp. Denna konstruktion hindrar inte att det behovsprövade
tillägget i avsedd utsträckning kommer just änkors, frånskilda
kvinnors och ogifta kvinnors barn till godo. Förutom av denna kategori
barn kommer emellertid tillägget i så fall att på samma villkor kunna åtnjutas
främst av barn i barnrika familjer med mycket låga inkomster.

Beträffande det inkomstprövade tillägget har vissa meningsskiljaktigheter
yppats om i vilken omfattning man bör jämställa förmögenhet med
inkomst. .lag kan för min del inte dela uppfattningen hos dem som anser att
utredningen på denna punkt varit för sträng. Dock vill jag förorda den
ändringen i utredningens förslag, att beträffande elever som är gifta hän -

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

syn skall tagas endast till egen och makes förmögenhet, ej dessutom till
föräldrarnas förmögenhet.

Förhöjt studiebidrag

Det finns inom de skolformer som omfattas av studiehjälpsutredningens
förslag inte så få elever som är vuxna och i realiteten fristående från sina
föräldrar i ekonomiskt hänseende. Utredningen har med tanke på denna
kategori föreslagit, att den som börjar sina högre studier det år under
vilket han fyller 21 år eller senare i stället för studiebidrag jämte tillägg
skall erhålla ett förhöjt studiebidrag å 175 kronor i månaden.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser kan jag ansluta mig till
de föreslagna grunderna för studiehjälpen till äldre elever. Även beloppet
anser jag väl avvägt. Jag kan således inte godta vad som från något håll
sagts om att de äldre folkhögskoleeleverna borde få förhöjt studiebidrag
med högre belopp än andra.

Det kan visserligen inte uteslutas, att bidragsnivån med förslaget kan
tänkas bli något lägre än för närvarande för ett mycket ringa antal elever.
Vid en omläggning till ett nytt studiesocialt system som bygger på en enhetlig
syn och på likvärdighet inom olika delar av systemet kan sådana effekter
svårligen helt undvikas.

Studielån

I utredningens förslag har kreditmöjligheterna väsentligt vidgats samtidigt
som subventionselementen i de nuvarande studielånen avskaffats. Utredningen
har haft den principiella inställningen, att subventionerna i möjlig
mån bör ligga på bidragssidan, inte på kreditsidan.

Jag kan instämma med majoriteten av remissorganen i att utredningen
funnit en i huvudsak tillfredsställande lösning på kreditfrågorna. Värdefullt
är förslaget att den övre gränsen för lån skall lyftas från 2 500 till
5 000 kronor om året och att amorteringstiden skall förlängas till 20 år.

Vid departementsbehandlingen av förslaget har detta genomgåtts från
synpunkten att likvärdighet med studiemedelssystemet borde eftersträvas
på kreditsidan lika väl som på bidragssidan. Reglerna om betalningsanstånd
och om avskrivning har därvid funnits böra vara fördelaktigare för låntagaren
än i utredningsförslaget. I händelse av låntagarens död bör den
del av lånet som vid tiden för dödsfallet ännu inte förfallit till betalning
alltid automatiskt avskrivas.

Full likvärdighet med studiemedelssystemet kan inte åstadkommas inom
ramen för ett lån av studielånets typ. De skillnader som måste finnas får
emellertid anses godtagbara främst med hänsyn till att studiekrediten är en
mycket mindre betydelsefull finansieringskälla för de kategorier som omfattas
av studiehjälpssystemet än för universitetsstuderande och andra som
omfattas av studiemedelssystemet.

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Förslaget om studiemedel till studerande vid universitet och högskolor m. fl.

läroanstalter

Grunderna för studiemedelssystemet

Det nuvarande studiestödet vid universitet och högskolor består i en
kombination av behovsprövade stipendier och olika typer av lån med
skiftande användningsområden. De brister, som trots åtskilliga reformer
ännu vidlåder detta system, sammanhänger dels med begränsningarna i
olika hänseenden i dess räckvidd, dels med en viss ojämnhet i tillämpningen.
Studiesociala utredningen har sett som sin uppgift att konstruera
ett nytt studiesocialt system, som ger i princip alla studerande vid alla postgymnasiala
utbildningslinjer ett effektivt och rättvist avvägt stöd under
hela studietiden.

Ett radikalt och i och för sig enkelt sätt att lösa uppgiften vore att ge
de studerande bidrag av statsmedel motsvarande de genomsnittliga studiekostnaderna
eller med utredningens terminologi att införa studielön. Studielön
i den bemärkelsen är snarast att betrakta som generell stipendiering och
ej som ersättning för arbete. I ett framtida samhälle där allt fler människor
under olika skeden av sitt liv kommer att befinna sig under utbildning
skulle studielönen kunna bli ett smidigt instrument för en med arbetsmarknadspolitiken
nära samordnad utbildningspolitik. Till förmån för studielönens
idé kan anföras även andra skäl. Å andra sidan är det tydligt, att
studielönens förverkligande måste bli beroende bl. a. av de statsfinansiella
förutsättningarna och inkomstutvecklingen i samhället. Såsom framgår av
Landsorganisationens yttrande kan det med hänsyn till den postgymnasiala
utbildningens lönsamhet ifrågasättas, om det i dagens situation finns
skäl för att de, som inte får del av denna utbildning, genom sina skatter
skall finansiera de studerandes uppehälle under studietiden.

Ingen har påstått, att studielönen nu i ett slag skulle kunna genomföras
fullt ut. I likhet med utredningen och flertalet av de remissorgan, som
uttalat sig i frågan, anser jag det inte erforderligt att nu ta upp tanken på
studielön till närmare behandling.

Jag är alltså ense med utredningen om att de medel som inom ramen för
det nya systemet ställs till de studerandes förfogande till väsentlig del
måste vara förenade med återbetalningsskyldighet. Det blir under sådana
förhållanden en primär uppgift att sörja för att återbetalningsskyldigheten
inte för någon blir oskäligt betungande och att de risker som normalt är
förbundna med skuldsättning i möjlig mån undanröjes. För att nå därhän
bör man, såsom utredningen förordat, dels begränsa skuldsättningen genom
att lämna de studerande eu viss del av studiemedlen i form av bidrag,
dels införa särskilda, av sociala hänsyn präglade regler rörande åtcrbetalningsvillkoren.

Sveriges akademikers centralorganisation har i sitt remissyttrande givit
6 — Biliang titt riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 138

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

uttryck åt uppfattningen, att återbetalningsvillkorens utformning med hänsyn
till möjligheterna för den återbetalningsskyldige att erhålla anstånd
eller befrielse från återbetalningsskyldigheten skulle vara en fråga av
marginell betydelse. Enligt denna organisation kan det utan olägenhet överlämnas
åt den enskilde, som hamnat i betalningssvårigheter, att söka nå
en uppgörelse med långivaren. Denna uppfattning kan jag för min del inte
godta. Den som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet eller eljest råkar
i ekonomiska svårigheter bör, såsom utredningen föreslagit, ha en ovillkorlig
rätt till bctalningsanstånd eller lindring i betalningsskyldigheten.
För den enskilde är detta en trygghetsfråga av största betydelse. Från samhällets
synpunkt är det en fråga om alt underlätta rekryteringen till
högre studier genom att avlägsna orsakerna till en eljest naturlig känsla
av oro eller osäkerhet hos de studerande inför skuldsättning.

Den lämpliga formen för det nya studiesociala systemet är, såsom utredningen
och åtskilliga remissorgan ansett, en lagstiftning med fasta och
schablonmässiga regler. Denna lagstiftning bör ge den studerande inte
blott en möjlighet utan en rätt att få studiemedel. De skyldigheter systemet
medför för honom, om han anlitar det, bör på ett otvetydigt sätt framgå
av författningstexten.

Det är givetvis en fråga av tämligen underordnad betydelse om man
vill åsätta de studiemedel som är förenade med återbetalningsskyldighet
beteckningen lån eller någon annan benämning. Godtar man de av utredningen
föreslagna principerna för återbetalningen förefaller det mig emellertid
praktiskt att markera skillnaderna i förhållande till vanliga lån genom
att använda en särskild terminologi.

Rätten till studiemedel

Sasom villkor för rätt till studiemedel måste uppställas vissa krav på
studielämplighet. På den punkten är utredningen och remissinstanserna
fullkomligt ense. Även jag delar denna uppfattning.

Enigheten är inte lika fullständig när man kommer till frågan hur lämplighetsprövningen
bör utformas och på vilket stadium den bör sättas in.
Beträffande nyinskrivna studerande tillämpas för närvarande vid utdelning
av naturastipendier och lån ett betygskrav av innebörd att endast
studenter med i genomsnitt minst Ba i studentbetyget kan få del av dessa
förmåner. I praktiken har betygskravet betydelse endast för studier vid
de s. k. fria fakulteterna.

Jag har förståelse för den tvekan flera remissorgan känt inför tanken
på att helt slopa varje betygskrav. Från en viss synpunkt kan en dylik
åtgärd sägas innebära, att man lockar studenter med klena betyg till högre
studier för vilka de ofta saknar förutsättningar. Från en annan synpunkt
kan emellertid sägas, att det är föga tilltalande att åstadkomma en spärr
vid de fria fakulteterna genom restriktioner i det studiesociala systemet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964 163

Sådana restriktioner drabbar endast studenter som inte har andra möjligheter
att finansiera sina studier.

Ingen betygsgräns kan vara en fullt tillförlitlig metod att mäta studielämpligheten,
och betygssättningen kan aldrig förutsättas bli så enhetlig att
individuella orättvisor helt kan undvikas. Ett betygskrav är också ett osmidigt
instrument i så måtto att det inte lämnar andra alternativ vid prövningen
av ansökningar om studiemedel än att ge allt eller intet.

Vid övervägande av de olika synpunkter som kan anläggas på frågan
har jag i likhet med utredningen kommit till uppfattningen, att den nuvarande
Ba-gränsen inte bör få någon motsvarighet i det nya studiemedelssystemet.
Innebörden härav är att var och en som uppfyller fordringarna
för inträde vid en postgymnasial utbildningslinje också får det studiesociala
stöd han behöver för att pröva sina förutsättningar för den valda utbildningen.

Jag vill dock, innan jag lämnar frågan, förutskicka att spörsmålet om
vilka krav som skall ställas för inträde vid postgymnasiala utbildningslinjer
kan komma att aktualiseras såsom ett resultat av gymnasieutredningens
arbete.

Beträffande tidigare inskrivna studerande är det helt naturligt att lämplighetskravet
måste ta sig uttryck i en prövning av uppnådda studieresultat.
Principen bör vara, att studiemedel ges endast till den som bedriver
sina studier i en takt som kan anses normal. Ett visst utrymme
måste av närliggande skäl finnas för hänsynstagande till personliga förhållanden
— såsom sjukdomsfall o. d. — som kan ha inverkat på studieresultaten.
Härvidlag vill jag peka på den praxis som statsstipendienämnderna
utbildat vid utdelningen av naturastipendier. Denna praxis bör kunna
lämna god vägledning även vid tillämpningen av de nya reglerna.

Det har tidigare sagts, att studiemedel bör kunna utgå under hela studietiden.
Någon gräns måste emellertid finnas. Den av utredningen föreslagna
maximitiden om sexton terminer får anses generöst tilltagen. Den
bör vara tillräcklig för varje grundläggande utbildning vid en postgymnasial
utbildningslinje, och vid universiteten bör den i många fall förslå till en
breddad grundexamen, ibland även till en högre examen.

Mera tveksamt med hänsyn till riktlinjerna för den moderna vuxenutbildningen
är om det även bör föreskrivas en viss ålder efter vilken den
studerande ej vidare skall kunna få studiemedel. Eftersom studiemedelssystemet
förutsätter återbetalning av en väsentlig del av studiemedlen
kan emellertid en åldersgräns knappast undvaras. Utredningens förslag
om en 40-årsgräns, vilken skall kunna överskridas på särskilda skäl, förefaller
att vara en godtagbar lösning på det föreliggande problemet. Jag
förutsätter då, att de tillämpande organen vid bedömningen av frågan,
huruvida särskilda skäl föreligger, skall ta tillbörlig hänsyn bl. a. till den
inte obetydliga grupp gifta kvinnor, som — eller att ha varit borta från

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

arbetsmarknaden ett antal år för att ta vård om hem och barn — vill skaffa
sig en post gymnasial utbildning eller fullfölja en sådan utbildning, som de
tidigare avbrutit.

Reglerna om maximibeloppet för studiemedel har i utredningens
förslag utformats såsom schablonregler, vilka i princip inte gör skillnad
mellan gifta och ogifta studerande. Den som är gift skall enligt förslaget i
allmänhet inte av den anledningen kunna erhålla någon extra tilldelning av
studiemedel. Två med varandra gifta studerande skall var och en för sig
kunna få ut maximibeloppet i studiemedel. För barn till den studerande
skall kunna utgå barntillägg. Det är att märka att barntillägget inte
skall ha karaktären av ett bidrag utan liksom huvuddelen av övriga studiemedel
vara förenat med återbetalningsskyldighet. Studiemedel skall kunna
utgå med högre belopp än som följer av schablonreglerna endast i sådana
fall då den studerande kan åberopa synnerliga skäl för en dylik framställning.

Maximibeloppet för studiemedel har i utredningens förslag indexreglerats
och bestämts till 70 % per termin av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring eller i dagens penningvärde 3 360 kronor. Ärsbeloppet blir alltså
6 720 kronor. Barntillägg skall kunna utgå med 12,5 % av basbeloppet
eller i dagens penningvärde 600 kronor per termin. Barntilläggets årsbelopp,
1 200 kronor, motsvarar barnpensionen och barntillägget enligt lagen om
allmän försäkring. Det överensstämmer också med maximibeloppet för bidragsförskott
enligt det lagförslag i ämnet som underställts årets riksdag
(prop. 70).

Remisskritiken har allmänt godtagit tanken att i nu förevarande hänseende
behandla gifta studerande såsom från varandra ekonomiskt fristående
personer.

Själv anser jag det av rent praktiska skäl nödvändigt att godtaga denna
uppläggning. Men gör man det får man också vara på det klara med, att
detta leder till en mycket generös behandling av studentäktenskapen vilken
inte kan få motsvarighet beträffande andra. Ett gift studentpar med ett
barn kan då i dagens penningvärde få 14 640 kronor om året i studiemedel.

I jämförelse härmed blir standarden betydligt lägre t. ex. för en studerande
som också är gift och har ett barn men vars hustru varken studerar eller
har förvärvsarbete.

Det för en studerande avsedda maximibeloppet, 6 720 kronor om året
i dagens penningvärde, är högre än motsvarande normalbelopp som tillämpas
inom ramen för det nu gällande studiesociala systemet. Det föreslagna
beloppet måste anses tillräckligt för alla normala fall, särskilt om man
betänker att beloppet är avsett att räcka inte för hela året utan för en studietid
av högst tio månader. Härvidlag är också att märka, att den studerande
enligt förslaget skall kunna uppbära inemot 4 000 kronor om året

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964 165''

i inkomst av förvärvsarbete utan att inkomsten reducerar maximibeloppet
för studiemedel.

Flera remissorgan har föreslagit ett högre barntillägg än det av utredningen
förordade. I några remissyttranden har framförts tanken att barntillägget
borde vara högre än det föreslagna under barnets första levnadsår.
Jag kan för min del inte finna tillräckliga skäl att bestämma barntilläggct
till högre belopp än det som motsvarar t. ex. maximibeloppet för bidragsförskott.
Att, såsom bl. a. Sveriges förenade studentkårer föreslagit, låta
barntillägget utgå såsom ett särskilt skattefinansierat barnbidrag vid sidan
av de allmänna barnbidragen skulle vara att speciellt gynna studentfamiljerna
framför andra barnfamiljer. En sådan åtgärd är mig helt främmande.

Det kan givetvis i enskilda fall finnas anledning till avvikelse från de nu
berörda schablonnormerna. En möjlighet härtill bör säkras i författningstexten
på det sätt utredningen föreslagit. Om man inte vill spoliera de
vinster som schabloniseringen syftar till, måste emellertid de tillämpande
organen vara jämförelsevis återhållsamma med undantagen. Det är av vikt,
att centralmyndigheten noga följer de lokala organens praxis i hithörande
ärenden. Centralmyndigheten bör vid behov kunna ålägga de lokala organen
att — oberoende av om besvär anförts — underställa myndigheten beslut,
som innefattar avvikelse från schablonnormerna.

En fråga av utomordentligt stor räckvidd är huruvida rätten till studiemedel
bör vara beroende av någon form av behovsprövning. Utredningen
och remissopinionen är ense om att den nu vid utdelning av naturastipendier
och räntefria lån förekommande behovsprövningen med hänsyn
till föräldrarnas ekonomiska förhållanden bör avskaffas. Även jag
anser det riktigt och angeläget, att vi tar detta steg. Jag vill emellertid understryka,
att detta innebär en mycket stor studiesocial reform, vilken inte
kan undgå att få konsekvenser för utformningen i övrigt av det nya systemet.
Det finns anledning notera att Sverige, om vi följer utredningens
förslag på denna punkt, blir det första demokratiska land som inför generella
studiesociala förmåner för alla studerande på postgymnasial nivå oberoende
av om de kan få bidrag från föräldrarna eller ej.

Röster har höjts för att man vid den nu förestående studiesociala reformen
borde slopa all behovsprövning och således ge varje studerande vid
universitet, högskola eller annan postgymnasial utbildningslinje studiemedel
med bortseende även från hans egen och, i förekommande fall, hans
makes ekonomiska förhållanden. Liksom utredningen och flertalet av remissorganen
anser jag att detta inte kan komma i fråga i en tid då antalet
studerande ständigt ökar och anspråken på studiemedelssystemet kan väntas
stiga mycket hastigt och kraftigt. Såsom garantilånenämnden påpekat
måste i detta sammanhang också beaktas risken för skeninskrivningar.

I fråga om behovsprövningen har utredningen ej velat föra ut tanken på

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

gifta studerande såsom från varandra ekonomiskt fristående personer i
sina yttersta konsekvenser. De föreslagna reglerna om behovsprövning
innebär att maximibeloppet för studiemedel skall reduceras med hänsyn
till både den studerandes egen och hans makes inkomst och förmögenhet,
därvid dock för var och en av dem skall tillämpas ett fribelopp. Makes inkomst
och förmögenhet beaktas i mindre mån än inkomst och förmögenhet
hos den studerande själv.

Praktiskt verkar reglerna så, att en inkomst hos den studerande själv
på inemot 4 000 kronor om året och en inkomst hos hans make på inemot
14 000 kronor om året överhuvudtaget inte påverkar rätten till studiemedel.
Helt bortfaller studiemedlen först vid en tämligen hög behållen inkomst.
Så t. ex. bortfaller rätten till studiemedel för en ensamstående studerande
utan barn först vid en behållen totalinkomst (studiemedel + annan inkomst
efter avdrag för skatt) av omkring 10 000 kronor om året, och för en gift
studerande utan barn, vars make ej har studiemedel, först vid en behållen
totalinkomst för makarna av 21 000—25 000 kronor om året.

Förmögenhet ovanför ett visst fribelopp skall enligt förslaget jämställas
med inkomst. Det praktiska resultatet av utredningens regler är att en
förmögenhet hos den studerande själv å omkring 26 000 kronor eller en
förmögenhet hos hans make å omkring 34 000 kronor alltid medför att
rätten till studiemedel bortfaller.

Jag anser de av utredningen föreslagna reglerna i stort sett lämpligt utformade.
Reduktionen med hänsyn till förmögenhet bör dock, när det gäller
den studerandes egen förmögenhet, kunna ske på något mindre stränga
villkor än utredningen förordat. Reglerna i ämnet kan dessutom betydligt
förenklas, om man avstår från att i detta speciella hänseende göra skillnad
mellan den studerandes egna och hans makes ekonomiska förhållanden.
Jag föreslår, att det för termin beräknade maximibeloppet för studiemedel
skall reduceras, förutom med inkomst hos den studerande själv eller hans
make, även med en femtedel av hans egen eller hans makes förmögenhet i
den mån denna överstiger fyra basbelopp eller i dagens penningvärde 19 200
kronor. Godtages denna konstruktion kommer först en förmögenhet på omkring
35 000 kronor, oberoende av vem förmögenheten tillhör, att utgöra
ett absolut hinder mot beviljande av studiemedel.

Beträffande det inkomstbegrepp som skall komma till användning vid
behovsprövningen kan jag oreserverat ansluta mig till utredningen. Det är
således inte bara kapitalinkomster och inkomster av förvärvsarbete som
skall reducera maximibeloppet för studiemedel utan även sådana förmåner
som stipendier och periodiska understöd från föräldrarna. Det är att märka
att en hemmaboende studerandes fria förmåner i fråga om kost och logi i
förevarande sammanhang skall betraktas såsom inkomst.

Frågan om det studiebidrag som skall utgå vid postgymnasiala
studier har tilldragit sig ett betydande intresse under remissbehandlingen

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

av utredningens förslag. Naturligt nog har skilda meningar yppats i denna
viktiga fråga. Det finns de som är tveksamma, huruvida det överhuvudtaget
finns anledning att subventionera postgymnasial utbildning genom ett
skattefinansierat bidrag, och de har därvid hänvisat dels till akademikernas
goda villkor på arbetsmarknaden, dels till den gynnsamma utformningen
av återbetalningsreglerna i utredningens förslag. Å andra sidan finns också
remissorgan, som vill ha högre studiebidrag än av utredningen förordade
1 750 kronor om året. Beloppet 2 500 kronor har nämnts av flera remissinstanser,
men krav har även framställts på ett så högt studiebidrag som
3 500 eller 3 750 kronor om året.

Det har redan framgått av vad jag tidigare sagt, att jag själv räknar med
att studiemedelssystemet bör bygga på en kombination av bidrag och återbetalningspliktiga
medel. Bl. a. intresset av en socialt rättvis rekrytering
talar för att man inte bör slopa varje inslag av bidrag eller stipendium i
studiemedelssystemet. Samtidigt har jag fullt klart för mig, att man vid
fastställandet av bidragets storlek bör ta hänsyn till de konstruktiva nyheter
i studiemedelssystemet om vilka de flesta är ense. En enhällig opinion
vill att studiebidraget skall utgå under hela studietiden och inte som
naturastipendierna under halva studietiden eller kortare tid. Enigheten är
lika stor beträffande riktigheten i att slopa all behovsprövning med hänsyn
till föräldrarnas ekonomi.

Dessa ändringar är så genomgripande, att man inte rimligen kan hämta
ledning av de nuvarande reglerna om naturastipendier när man söker finna
svaret på frågan hur stort bidraget bör vara för att studiemedelssystemet
skall kunna motsvara de anspråk som måste ställas på det från rekryteringssynpunkt
och från andra synpunkter.

Fastställandet av studiebidragets storlek är naturligtvis en statsfinansiell
fråga som rör konkurrensen mellan olika angelägna utgiftsändamål om
tillgängliga resurser. Det är emellertid också ett rättvisespörsmål, vid
vars avgörande man måste hålla fast vid att förmånerna inom studiemedelssystemet
i varje fall inte bör vara avsevärt större än förmånerna inom
studiehjälpssystemet för gymnasister, yrkesskoleelever och folkhögskoleelever.
Detta är så mycket viktigare som gränsen mellan de båda systemen
av praktiska skäl måste bestämmas med hänsyn till skolformen. För mig
förefaller det omöjligt att motivera att man ger en 19-årig universitetsstudent
ett studiebidrag å t. ex. 350 eller 375 kronor i månaden medan en 19-årig yrkesskoleelev eller folkhögskoleelev skulle kunna få endast 75 eller
175 kronor i månaden.

De som under remissbehandlingen talat om att en höjning av studiebidraget
till universitetsstuderande inte med nödvändighet behöver föra med
sig en höjning av bidragen till »gymnasisternas föräldrar» har alltså missförstått
innebörden i denna rättviseproblematik.

Slutsatsen av det sagda blir, att ett studiebidrag å t. ex 3 750 kronor om

168

Kungi. Maj. ts proposition nr 138 år 196b

året till studerande vid postgymnasiala utbildningslinjer skulle föra med
sig sådana höjningar av bidragen till studerande inom gymnasiala skolformer,
att statens samlade utgifter för studiesociala ändamål skulle stiga till
inemot 700 miljoner kronor om året. I detta stycke är jag alltså i likhet
med bl. a. Landsortsorganisationen beredd att ge utredningen rätt.

Även i övrigt kan jag ansluta mig till de överväganden utredningen gjort
rörande kostnadsutrymmet och studiebidragets lämpliga storlek. Jag förordar
alltså ett studiebidrag motsvarande 175 kronor i månaden, vilket är
samma belopp som studiebidraget till exempelvis en yrkesskoleelev eller en
folkhögskoleelev som påbörjar sina studier det år under vilket han fyller
21 år eller senare. Med en beräknad studietid av 10 månader per läsår blir
studiebidraget då 1 750 kronor om året.

Från vissa håll har det föreslagna studiebidraget kritiserats från den utgångspunkten
att det skulle innebära en relativ omfördelning av det kontanta
stödet mellan olika utbildningsnivåer och utbildningsområden. Medan
studiehjälpen på gymnasie- och yrkesskolenivå och vid de icke-akademiska
postgymnasiala utbildningsvägarna ökar mycket kraftigt skulle förbättringarna
av det kontanta stödet för universitetsstuderande vara mer blygsamma.
Jag kan emellertid inte se det rimliga i kompensationsanspråk från
de universitetsstuderande som stödes på att andra studerande får välmotiverade
förbättringar. Dessutom är i detta sammanhang att märka, att under
senare år betydande höjningar av just de universitetsstuderandes förmåner
provisoriskt genomförts parallellt med studiesociala utredningens
arbete. Sedan den tidpunkt då utredningen tillsattes har, om nu föreliggande
förslag medräknas, det kontanta stödet till de universitetsstuderande
i själva verket mångdubblats.

I några remissyttranden har påståtts, att utredningens förslag skulle innebära
försämrade förmåner för »begåvade barn ur arbetarklassen». De
jämförelser som gjorts i detta sammanhang är emellertid missvisande bl. a.
av den anledningen att man inte tagit hänsyn till det ekonomiska värdet
av de ränteförmåner och trygghetsgarantier som i utredningens förslag är
inbyggda i återbetalningsreglerna. Dessa särskilda förmåner är avsedda att
finansieras med statsmedel. Väsentligare är emellertid att varje jämförelse
mellan två så skilda system som det nuvarande och det föreslagna måste
bli haltande. Vill man behandla de studerande som i ekonomiskt hänseende
helt fristående från föräldrarna och ser man till att alla studerande får tillräckliga
medel för sitt uppehälle under studietiden finns det inte längre
skäl att skilja mellan »arbetarklassens barn» och andra barn. Landsorganisationen
har obestridligen rätt i sitt påpekande att man inte får föreställa
sig att den som haft det sämst ställt inför studietiden med nödvändighet
blir den som får det sämst efter studiernas avslutande. Att skydda dem
som av någon anledning inte får ett gott ekonomiskt utbyte av sina studier

1-69

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

är nödvändigt. Uppgiften blir därvidlag att finna en lämplig konstruktion
av systemets återbetalningsregler.

1961 infördes såsom ett provisorium avskrivningen å studielån med 25 %.
Denna subventionsform — som medfört en inte önskvärd ökning av skuldsättningen
— bör alltså försvinna.

Studiebidraget skall enligt utredningens förslag utgöra en integrerande
del av studiemedlen. I fråga om rätten till studiebidrag skall sålunda gälla
de vanliga villkoren beträffande studielämplighet och behovsprövning. Den
som har rätt till studiemedel med lägre belopp än maximibeloppet skall
i princip få sitt studiebidrag minskat i motsvarande mån. Däremot skall bidragets
storlek inte påverkas av hur mycket studiemedel den studerande
tar ut. Den som ansöker om studiemedel med lägre belopp än han är berättigad
till skall följaktligen i första hand få ut bidragsdelen.

I likhet med flertalet remissorgan anser jag den av utredningen föreslagna
ordningen naturlig och riktig.

Några remissinstanser har påtalat det förhållandet, att studiebidraget är
det enda belopp på förmånssidan som inte indexreglerats. Jag anser det
riktigast, att ett bidrag av denna karaktär i likhet med de olika bidragen och
tilläggen inom studiehjälpen och de allmänna barnbidragen fastställes i
kronor. Studiebidraget kan självfallet komma att höjas genom särskilt beslut
av riksdagen.

På samma sätt måste frågan om framtida standardhöjningar inom systemet
bli beroende av riksdagens beslut.

I utredningens förslag saknas regler om studiemedel för studier
utom riket.

För närvarande förekommer i viss omfattning att statsstipendienämnderna
medger studerande, som har stipendier eller lån, att åtnjuta förmånerna
för studier vid utländsk läroanstalt. Så bör kunna ske även beträffande studiemedel.
Den grundläggande principen bör vara att studiemedel, efter
prövning i varje särskilt fall, skall kunna beviljas svensk studerande för
studier utomlands, om dessa inte med lika stor fördel kan bedrivas vid
svensk läroanstalt. Jag tänker då dels på sådana fall där vederbörande vill
skaffa sig en värdefull utbildning utomlands som inte står att få i Sverige
eller en utbildning som det visserligen finns motsvarighet till här i landet
men som han på grund av platsbrist vid våra institutioner inte kan få
tillträde till, dels på sådana fall där studierna i och för sig kan bedrivas
i Sverige men där nyttan av att studierna kombineras med utlandsvistelse
är påtaglig (t. ex. språkstudier).

Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att värdera den utländska utbildningen
och att kontrollera studielämplighet och studieresultat anser jag det inte tillrådligt
att nu generellt gå längre än jag här föreslagit utom beträffande

G* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. A''r 138

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

studier i nordiskt land. För studier i Danmark, Finland, Island och Norge
bör gälla samma villkor som för studier i Sverige. I ett senare skede kan
det möjligen bli aktuellt att generellt medge studiemedel för studier även
i länder utanför Norden. Det bör finnas en möjlighet för Kungl. Maj:t att
i administrativ väg förordna härom.

Jag vill till sist i anslutning till förmånerna inom studiemedelssystemet
med ett par ord beröra frågan om risker för missbruk. Erfarenheter
från det nuvarande systemet med stipendier och lån ger visserligen
inte anledning till några större farhågor i detta hänseende, men jag anser
det likväl nödvändigt att de tillämpande organen, inte minst under -övergångsskedet,
har sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem. Om
oroande tendenser skulle bli märkbara, blir det nödvändigt att ta upp frågan
om förebyggande av missbruk till särskild behandling.

Återbetalning av studiemedel

Eftersom studiemedel till väsentlig del skall vara förenade med återbetalningsskyldighet,
blir det av största betydelse att reglerna om återbetalningsskyldigheten
konstrueras så att skuldbördan blir så Mte betungande
för den skuldsatte som möjligt.

De studielån som nu förekommer vid universitet och högskolor bär av
de skuldsatta akademikerna utsatts för kritik från skilda synpunkter. Det
har klagats på för korta amorteringstider. Det har klagats på att amorteringsvillkoren
ger en ojämn belastning. De största beloppen erlägges i början
av amorteringstiden, när akademikerns inkomster regelmässigt är
lägst, medan beloppen däremot — till följd av att ränteposten sjunker allteftersom
kapitalskulden krymper — blir mindre i slutet av amorteringstiden.

I kritiken mot det nuvarande lånesystemet ligger även inneslutet ett
missnöje med villkoren för betalningsanstånd och för lindring i betalningsskyldigheten.
Lånen baseras på ett vanligt privaträttsligt avtalsförhållande
med en i princip ovillkorlig betalningsskyldighet för låntagaren. Bortsett
från det skydd för existensminimum som gällande utsöknings- och konkursregler
erbjuder är låntagaren hänvisad till långivarens välvilja, om
han vill ha anstånd med amorteringar eller få en amorteringsplan jämkad.
Avskrivningar på grund av varaktigt nedsatt betalningsförmåga eller på
grund av dödsfall är rena undantagsföreteelser och förutsätter diskretionär
prövning i varje särskilt fall.

Utredningen har sett det som något utomordentligt väsentligt att avhjälpa
bristerna hos de nuvarande lånen. Det har för utredningen gällt att finna
ett återbetalningssystem inom vilket man å ena sidan har sörjt för att
återbetalningsskyldigheten verkligen fullgöres av det stora flertal akademiker
och andra med högre utbildning som får goda inkomster men å andra

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

sidan också har avlägsnat skuldsättningens ekonomiska risker och dess
vådor för den minoritet som tillfälligt eller varaktigt får svårt att betala.

Den tekniska lösning som utredningen anvisat innefattas i återbetalningsregler,
som ställer den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga snarare
än skuldens storlek i centrum. Aterbetalningsreglerna garanterar i de
flesta fall en mycket lång återbetalningstid, och genom att de avgifter som
den återbetalningsskyldige skall erlägga — dessa motsvarar amorteringarna
vid ett vanligt lån —- indexreglerats har det åstadkommits, att skuldbelastningen
blir jämn under hela återbetalningstiden.

Beträffande det önskvärda i att komma till rätta med bristerna hos de
nuvarande lånen föreligger inte några avvikande meningar. Med få undantag
är remissorganen också ense med utredningen om att en reform av de nu
tillämpade återbetalningsvillkoren bör inriktas på att förlänga återbetalningstiden,
att åstadkomma en bättre periodisering av återbetalningarna
och att skapa trygghet för låntagaren mot att behöva bli pressad över sin
förmåga av en tyngande betalningsskyldighet. I väsentlig grad gäller den
kritik som avhörts under remissbehandlingen frågan om vilken teknisk metod
man bör använda för att nå målet.

Återbetalningstidens längd skall enligt utredningens förslag
variera beroende på vid vilken ålder den återbetalningsskyldige träder
ut i förvärvslivet. Tanken är att den återbetalningsskyldige skall ha åtminstone
två återbetalningsfria år efter studiernas avslutande. Därefter skall
i normalfallet betalningarna börja för att sedan fortsätta t. o. m. det år under
vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år. Den som under ett eller flera
år av återbetalningstiden på grund av låga inkomster blir fritagen från betalningsskyldighet
skall dock fortsätta med sina återbetalningar även efter
uppnådda 50 år till dess han sammanlagt betalat lika mycket som han uppburit
i återbetalningspliktiga medel.

I praktiken blir återbetalningstiden med utredningens förslag i allmänhet
20—25 år. Detta måste bedömas såsom fullt tillräckligt. Beträffande den
närmare utformningen av bestämmelserna har jag emellertid en från utredningen
något avvikande uppfattning. Den bästa ordningen är enligt min
mening att en plan för återbetalningen alltid — oberoende av den återbetalningsskyldiges
inkomster — fastställes två år efter det den återbetalningsskyldige
senast uppburit studiemedel.

För vissa fall, då vederbörande under studietiden endast uppburit relativt
små belopp i studiemedel, bör återbetalningstiden vara kortare än den
normala. Detta kan åstadkommas genom vissa regler till vilka jag återkommer
senare. Det bör givetvis alltid stå den återbetalningsskyldige fritt
att frivilligt betala snabbare än som följer av de generella bestämmelserna.

Svårigheterna alt åstadkomma en jämn periodisering av återbetalningarna
sammanhänger med att det inte är möjligt att till -

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1961

förlitligt bedöma en framtida pris-, löne- och ränteutveckling. Med hjälp
av en indexreglering av återbetalningarna —- en anknytning av återbetalningarna
till konsumentprisindex via basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring — kan man emellertid enligt vad utredningen funnit ordna så
att varje återbetalning, oavsett hur penningvärdet utvecklar sig, kommer
att utgöra en reellt sett lika stor utgift.

Utredningen har förordat att återbetalningarna indexregleras men att de
i gengäld utgår utan ränta. För att inte indexregleringen trots räntefriheten
skall ge ett ofördelaktigt ekonomiskt resultat för den enskilde i jämförelse
med ett konventionellt lån — detta skulle i och för sig kunna inträffa
vid en stark inflation — har utredningen föreslagit att det i efterhand skall
göras en resultatsjämförelse och att ett eventuellt överskott skall återbäras
till den återbetalningsskyldige.

Frågan om indexreglering av återbetalningarna har väckt en livlig
debatt. Flera remissorgan har avvisat den föreslagna indexregleringen med
motivering att studielånen vore föga lämpade för experiment med indexklausuler.

Det är beträflande denna kritik att märka att den ofta förbiser skillnaderna
mellan de av utredningen föreslagna indexreglerade återbetalningarna
och indexlån i den mening vari detta ord vanligen brukar användas. I och
för sig vore det inte oskäligt om de studerande i utbyte mot de stora fördelar
i form av studiebidrag, lång amorteringstid och trygghetsgarantier som utredningen
vill ge dem, åtminstone fick åtaga sig att i normalfallen återbetala
realvärdet av återbetalningspliktiga studiemedel. Utredningens förslag
går emellertid inte ut på att för staten säkerställa realvärdet av de studiemedel
som utlämnats med återbetalningsskyldighet. Genom de föreslagna
reglerna om återbäring har de studerande fått en garanti, som innebär att
de väl kan vinna men aldrig förlora på indexregleringen.

Inte någon av dem som vänt sig mot indexregleringen har kunnat påvisa
vari riskerna med den skulle bestå. Med utredningens konstruktion finns enligt
min mening ingen anledning att befara att indexregleringen skall åstadkomma
störningar på kreditmarknaden eller eljest vålla svårigheter för
kreditväsendet. Denna uppfattning bekräftas av bankofullmäktiges och försäkringsinspektionens
remissyttranden.

Fn annan utgångspunkt för angrepp mot indexregleringen av återbetalningarna
har varit, att den skulle utgöra ett onödigt komplicerat grepp
för att nå resultat, som man lika väl kunde nå med enklare medel. Därvid
har sagts, att ett vanligt lån med fasta eller stigande annuiteter skulle ge
lika god periodiseringseffekt.

Inte heller denna kritik förefaller avgörande. Med fasta annuiteter får
man en, reellt sett, fallande skala för återbetalningarna, om penningvärdet
sjunker under återbetalningstiden. Med stigande annuiteter kan man givetvis
i och för sig nå hur långt som helst i motsatt riktning. Vad man inte kan

173''

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196''t

uppnå är emellertid en anpassning av återbetalningarna till penningvärdet,
eftersom penningvärdets utveckling inte med säkerhet kan förutses.

Det har också sagts, att indexregleringen borde avvisas, därför att den
hos den skuldsatte skulle medföra en känsla av osäkerhet. Den skuldsatte
skulle aldrig kunna veta hur mycket han hade att betala i kronor räknat
under kommande år. Jag har svårt att förstå att denna osäkerhet skulle
vara någon egentlig nackdel. Erfarenheten visar nämligen, att reallönerna
kontinuerligt stiger. För den skuldsatte är det under sådana förhållanden
tillräckligt att känna realvärdet av sina åtaganden.

Metoden för periodiseringen av återbetalningarna framstår för mig inte
som en principiell fråga utan som ett tekniskt problem, där det gäller att
finna en praktiskt användbar lösning. Efter ingående överväganden har jag
funnit mig kunna förorda den av utredningen föreslagna lösningen med en
kombination av indexreglering och återbäring.

En betydande fördel med utredningsförslaget som inte tidigare berörts är
att det för bort ifrån det nuvarande bekymret med räntebetalningar under
studietiden.

Fastställandet av återbetalningarnas storlek bör i enlighet med utredningens
förslag tillgå så, att summan av de återbetalningspliktiga medel
som den återbetalningsskyldige uppburit, räknade i basbelopp, divideras
med det antal år under vilket återbetalningarna skall fullgöras. Det belopp
som för visst år skall betalas, avgiften, framkommer genom en multiplikation
av den kvot som sålunda erhållits, avgiftskvotcn, med det för året
aktuella basbeloppet.

Innebörden av reglerna om periodisering och fastställande av avgiftskvot
blir t. ex. för den som avlagt en akademisk grundexamen på 4—5 år
och i återbetalningspliktiga studiemedel uppburit i dagens penningvärde
20 000—25 000 kronor, att han med nuvarande basbelopp får en avgiftskvot
av omkring 0,2 (=en avgift av omkring 1 000 kronor) under förutsättning
att han avslutar sina studier i 25-årsåldern och börjar återbetalningarna
ett par år senare.

För att undvika att återbetalningar av relativt små belopp sprids på ett
alltför stort antal år föreslår jag, att avgiftskvotcn alltid skall uppgå till
minst Vio (- en avgift av 480 kronor) i stället för av utredningen förordade
V20.

Jag övergår härefter till reglerna i utredningens förslag om anpassning
av återbetalningsskyldigheten till betalningsförmågan.
Dessa regler syftar i första hand till att ge dem som inte har
god betalningsförmåga uppskov med återbetalningarna. Uppskov får till
följd att återbetalningarna skall fortsätta efter det den återbctalningsskyldigc
fyllt 50 år. Åren efter 50 skall alltså tjänstgöra som »reservår».

Principen är, att den återbetalningsskyldige skall ha en ovillkorlig rätt
till uppskov med återbetalningarna såvida inte hans egen eller/och hans

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

makes inkomst och förmögenhet överstiger vissa gränser. Inkomsten är i
detta sammanhang liktydig med den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten.

Inkomst och förmögenhet sammanräknas till ett avgiftsunderlag. I avgiftsunderlaget
ingår, förutom den återbetalningsskyldiges egen inkomst och
förmögenhet, även hälften av makes inkomst och förmögenhet. Förmögenhet
inräknas dock i avgiftsunderlaget endast i den mån den överstiger visst
fribelopp (i dagens penningvärde 19 200 kronor). Vid bestämmandet av
avgiftsunderlaget skall viss hänsyn tas till om den återbetalningsskyldigc
har barn under 10 år, men antalet barn spelar ingen roll för avgiftsunderlagets
storlek.

Rätt till uppskov föreligger så snart avgiftsunderlaget inte överstiger
avgiftsgränsen. Avgiftsgränsen, som är indexreglerad, föreslås bestämd till
Jubbla basbeloppet.

Praktiskt sett innebär utredningens förslag, att ingen är skyldig att betala
om inte hans årsinkomst i dagens penningvärde uppgår till minst

1) ca 14 500 kronor om han är ensamstående och inte har barn under
10 år,

2) ca 21 500 kronor, om han är ensamstående och har barn under 10 år,

3) ca 17 500 kronor om han är gift och inte har barn under 10 år, och

4) ca 20 000 kronor om han är gift och har barn under 10 år.

Även i denna del har meningarna om utredningens tekniska konstruktioner
gått isär under remissbehandlingen. Flera remissorgan välkomnar
förslaget såsom en lycklig lösning på ett svårbemästrat problem. Andra är
mer eller mindre avvisande. Det enda alternativ som presenterats av de
kritiskt inställda remissorganen är att bibehålla det nuvarande lånesystemet,
eventuellt med vissa jämkningar i form av direktiv till de förvaltande
organen att visa större frikostighet än hittills vid bedömningen
av ansökningar om betalningsanstånd.

Jag har redan förut sagt, att jag inte kan godta uppfattningen, att man
kan låta allt bli vid det gamla av den anledningen att uppskovsfrågan är
»marginell» i den meningen att den i praktiken angår endast ett relativt
fåtal. För mig är problemet en trygghctsfråga av stor vikt.

Däremot finner jag det värt att diskutera, huruvida utredningen med
den förordade metoden på ett ändamålsenligt sätt lyckats lösa uppskovsproblemet.
I det sammanhanget är särskilt att beakta de invändningar som
framkommit rörande reglernas anknytning till den beskattningsbara inkomsten.

Utredningen torde inte ha föreställt sig, att den beskattningsbara inkomsten
skulle vara en helt tillförlitlig mätare på betalningsförmågan.
Däremot har utredningen, som jag anser med rätta, funnit att det är den
enda mätare som kan komma ifråga om man vill ha fasta regler för upp -

17»

Kungl. Maj:ts proposition, nr 138 år 1964

skovsf allen. Vad som brister i exakthet vid mätningen av betalningsförmågan
kan, såsom utredningen också förutsatt, motvägas genom att avgiftsgränsen
sättes jämförelsevis högt. Det är med hänsyn till de goda
inkomstförhållandena för dem som genomgått postgymnasial utbildning
likväl inte någon risk för att inte betalningsskyldigheten kommer att fullgöras
i normal ordning i den stora mängden av fall. Dessutom är att
märka att förekomsten för den återbetalningsskyldige av »reservår» ger utrymme
för en viss frikostighet med uppskoven.

Några av dem som yttrat sig över utredningens förslag har uttryckt farhågor
för att anknytningen till beskattningsbar inkomst skulle få till följd
att uppskov inte skulle kunna åtnjutas vid den tidpunkt då betalningssvårigheterna
vore aktuella, eftersom den beskattningsbara inkomsten fastställes
först åtskillig tid efter det inkomsten uppburits. Emellertid torde
man kunna undgå en sådan eftersläpning genom en preliminär avgiftsdebitering.
Debiteringsfrågan är f. n. föremål för vissa undersökningar under medverkan
av experter. Redan innan resultatet av dessa undersökningar föreligger
kan sägas, att hur man än ordnar debiteringsförfarandet så finns det
alltid möjligheter till en preliminär debitering i den formen att den återbetalningsskyldige
tillställes ett besked om vad han har att betala för
det aktuella året enligt den för honom gällande avgiftskvoten. Den som anser
att hans avgiftsunderlag för avgiftsåret inte kommer att överstiga avgiftsgränsen
kan meddela detta till debiteringsmyndigheten och tills vidare
icke erlägga avgift. Visar det sig i efterhand att avgiftsunderlaget faktiskt
överstigit avgiftsgränsen, får han vara beredd att då erlägga avgift enligt
slutlig debitering.

Den kritik som i övrigt framkommit mot förslagets uppskovsregler gäller
reglernas närmare utformning. För egen del kan jag godta vad utredningen
föreslagit om hänsynstagande till makes ekonomiska förhållanden
och om behandlingen av förmögenhet. Bl. a. med hänsyn till den stora gruppen
gifta kvinnor utan förvärvsarbete anser jag det ofrånkomligt att makes
inkomster beaktas i den utsträckning utredningen förordat. Det skulle vara
stötande för rättskänslan om reglerna utformades så, att t. ex. en kvinnlig
akademiker som gift sig med en man med stora inkomster helt undgick
betalningsskyldighet på grund av att hon inte själv hade beskattningsbar inkomst
eller förmögenhet. Dessutom skulle en sådan konstruktion av reglerna
även kunna minska benägenheten hos gifta kvinnor med högre utbildning
att gå ut i förvärvsarbete.

Beträffande avgiftsgränsen kan det finnas rum för viss tvekan om inte
utredningen satt denna väl högt. Jag har emellertid tagit intryck av vad
som i detta sammanhang från vissa håll sagts om att avgiftsgränsen bör
ses mot bakgrunden av de förhållanden på arbetsmarknaden som kan väntas
råda om ett antal år. Det faktum att den, som på grund av avgifts -

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

gränsens höjd får uppskov med återbetalningsskyldigheten, måste fortsätta
sina återbetalningar även efter 50 års ålder är också ägnat att skingra
tveksamheten.

För att inte avgiftsgränsen skall få besvärande tröskeleffekter är det
nödvändigt med
dels en tröskelregel av innehåll att avgiften inte får överstiga 25 % av den
del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen, dels en spärregel
av innehåll att avgiften inte heller får överstiga 10 % av avgiftsunderlaget.
Slutligen har i förslaget ytterligare upptagits en bestämmelse om avgiftsnedsättning
efter individuell och fri prövning på grund av synnerliga skäl.
Jag ansluter mig i hithörande frågor till utredningens förslag.

Jag vill här slutligen ta upp ytterligare en fråga som rör tillämpningen avreglerna
om återbetalningsskyldighetens anpassning till betalningsförmågan.
Utredningsförslaget är skrivet utifrån tanken, att det varje år för varje återbetalningsskyldig
automatiskt skall göras en kontroll av7 hans inkomst- och
förmögenhetsförhållanden för att utröna huruvida avgiftsbetalningen bör
uppskjutas eller avgiften nedsättas. Jag tror inte att detta är erforderligt.
Från sociala synpunkter måste det vara fullt tillräckligt, om uppskov eller
av giftsnedsättning får atnjutas av dem som särskilt begär det i samband med
den preliminära debiteringen. Kontrollen kan i så fall begränsas till denna
mindre grupp av återbetalningsskyldiga, vilket bör vara en betydande administrativ
fördel. Jag utgår ifrån att en kommande författning om debiteringen
bör utformas i överensstämmelse med vad jag nu förordat.

Jag ansluter mig till vad utredningen med instämmande från remissinstanserna
föreslagit om upphörande av återbetalningsskyldigheten
när den återbetalningsskyldige uppnår en ålder av 6 5 år
eller dessförinnan avlider.

Det är naturligt att frivillig betalning i förtid bör uppmuntras,
inte minst av den anledningen att den som betalar i förtid befriar systemet
från en risk. Till vad utredningen föreslagit i detta hänseende vill jag bara
foga det förtydligandet att det givetvis inte är att anse som frivillig betalning,
vilken skall föranleda särskild reduktion av skuldsumman, om någon preliminärt
betalat efter sin avgiftskvot fastän han på grund av att hans avgiftsunderlag
ej överstigit avgiftsgränsen varit berättigad till uppskov.

Beträffande dem som är bosatta utom riket finns inte möjlighet
att anknyta till den beskattningsbara inkomsten vid bedömandet av uppskovsfrågor.
Överhuvudtaget är beträffande denna kategori förhållandena
sådana, att vissa särregler är motiverade. Jag biträder utredningens förslag
härutinnan.

Några remissorgan har väckt frågan, huruvida återbetalningar av studiemedel
bör vara förenade med avdragsrätt vid beskattningen. Denna
fråga bör enligt min mening behandlas i samband med utformningen av det
framtida skattesystemet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196t

177

Den närmare avgränsningen mellan studiehjälpssystemet och
studiemedelssystemet

Det är numera allmänt erkänt, att den riktiga principen för samhällets
studiestöd är att stödet differentieras endast efter skillnader i de studerandes
studieekonomiska situation. Principens tillämpning kan uppenbarligen inte
bygga på en individuell prövning av den enskilde elevens ekonomiska förhållanden,
utan differentieringen måste ske efter ett generellt kriterium av
något slag. Den studerandes ålder torde i och för sig vara det basta kriterium
som står till buds, och en 21-årsgräns får i dagens samhälle anses vara den
lämpligaste åldersgränsen.

Flertalet remissinstanser som uppehållit sig vid avgränsmngsfrågan är ense
med utredningarna om att vi ännu inte är framme vid den tidpunkt då ett
helt enhetligt studiesocialt system kan konstrueras. Remissinstanserna instämmer
i allmänhet också med utredningarna i att vi t. v. av praktiska skal
bör ha ett studiesocialt system med två komponenter och med en gränslinje
dem emellan som är bestämd med hänsyn till skolformen.

Jag är för egen del av samma mening. Jag vill blott framhålla vikten av
att man vid gränsdragningen tar vara på grundtanken om den studieekonomiska
situationen såsom det principiellt riktiga skiljemärket. Detta bor,
såsom utredningarna föreslagit, ske genom att man i allmänhet hänför de
läroanstalter och utbildningslinjer vid vilka huvuddelen av eleverna är under
21 år till studiehjälpssystemet och övriga läroanstalter och utbildningslinjei
till studiemedelssystemet. Med någon schematisering kan sägas, att studiehjälpssystemet
huvudsakligen bör tillämpas för det gymnasiala åldersstadiet
och studiemedelssystemet för det postgymnasiala åldersstadiet.

Det är riktigt, såsom bl. a. studiehjälpsnämnden påpekat, att det i utredningsförslagen
inom studiehjälpssystemet göres skillnad mellan dem som
börjat sina studier före 21 år och övriga elever och att någon motsvarande
skillnad inte förekommer inom det föreslagna studiemedelssystemet. Detta
må synas vara en inkonsekvens, men lösningen har starka praktiska och
administrativa skäl för sig. Jag anser för min del, såsom jag redan inledningsvis
antytt, att olägenheterna av den föreslagna ordningen inte blir stora,
om man på det hela taget kan sörja för att förmånerna blir tämligen likvärdiga
inom det studiesociala systemets båda komponenter. De olägenheter
som trots allt inte kan undgås blir också lättare att acceptera, om man i
likhet med mig ser den reform vi nu står inför som en etapp på vägen mot
ett helt enhetligt studiesocialt system.

Beträffande avgränsningen i detalj mellan studiehjälpssystemet och studiemedelssystemet
har åtskilliga önskemål och synpunkter kommit fram under
remissbehandlingen av utredningsförslagen. Jag anser det inte erforderligt
att här ta upp dessa olika spörsmål till närmare behandling. Utrednings -

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

förslagen torde i det väsentliga innefatta en naturlig och riktig tillämpning
av den förut angivna principen för gränsdragningen.

Avsikten är att lärarutbildningsanstalterna och vissa fackutbildningsanstalter
i enlighet med utredningarnas ståndpunktstaganden skall hänföras
till studiemedelssystemet. Eleverna vid dessa utbildningsanstalter har hittills
med vissa undantag varit jämförelsevis illa ställda i studiesocialt hänseende,
och det är särskilt glädjande att vi nu har fått ett naturligt tillfälle att kraftigt
förbättra studievillkoren för dem.

Beträffande sjöbefälsskolorna och skogsskolorna torde det lämpliga vara
att även dessa skolor inordnas under studiemedelssystemet.

Med hänsyn bl. a. till utbildningsväsendets snabba expansion torde lagstiftningen
om de direkta studiesociala stödåtgärderna böra utformas så, att
det ankommer på Kungl. Maj :t att i det enskilda fallet avgöra om en viss
läroanstalt eller utbildningslinje skall föras in under studiehjälpssystemet
eller under studiemedelssystemet.

Organisatoriska frågor

I skilda sammanhang har i det föregående talats om att de materiella bestämmelserna
i de nu gällande studiesociala författningarna är splittrade
och delvis svåröverskådliga. Denna splittring i materiellt hänseende har motsvarighet
även på det administrativa planet. Studiehjälpsutredningen och
studiesociala utredningen har eftersträvat en mera enhetlig och rationell
organisation. De har därvid ansett det angeläget dels att åstadkomma en
långtgående decentralisering av prövningen av frågor om studiesociala förmåner,
dels att få till stånd en gemensam centralmyndighet för hela det nya
studiesociala systemet.

Dessa mål för en administrativ reform har av remissorganen genomgående
bedömts som riktiga. Jag biträder denna uppfattning.

Inom studiehjälpssystemet öppnar de nya materiella reglerna möjligheter
till betydande förenklingar. I flertalet fall blir det fråga om att utdela
schablonmässigt beräknade förmåner som inte förutsätter någon skönsmässig
prövning med hänsyn till den studerandes individuella förhållanden. Av
denna natur är inte bara studiebidragen, inackorderingstilläggen och resetilläggen
utan även de inkomstprövade tilläggen. Jag delar utredningens
uppfattning att alla dessa olika förmåner bör kunna administreras av skolstyrelserna
och på rektorsexpeditionerna.

Beträffande behovsprövade tillägg och studielån är däremot en central
prövning erforderlig för att säkerställa en enhetlig praxis.

Inom studiemedelssystemet skall enligt studiesociala utredningens förslag
basorganisationen utgöras av fem regionala organ med säte i Stockholm,

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

Göteborg, Uppsala, Lund och Umeå. Dessa organ skall handlägga ansökningar
om studiemedel. Utredningen räknar med att det alldeles övervägande antalet
ansökningar skall bli av den enkla beskaffenhet att de kan handläggas
rutinmässigt på tjänstemannaplanet. För prövningen av ett mindre antal
kvalificerade ärenden — främst ärenden i vilka sökandens studielämplighet
framstår som tveksam — bör emellertid enligt utredningen finnas särskilda
kollegiala organ, studiemedelsnämnder.

Tanken på en regional basorganisation för studiemedelssystemet finner
jag riktig. Likaså är jag villig att vitsorda behovet av särskilda kollegiala
studiemedelsnämnder såsom bärare av denna basorganisation.

Det finns knappast anledning att i detta sammanhang gå närmare in på
olika frågor om nämndernas sammansättning och uppgifter. Jag har for avsikt
att i annat sammanhang för Kungl. Maj :t framlägga förslag i hithörande
spörsmål.

I anledning av påpekanden från flera håll under remissbehandlingen vill
jag framhålla, att jag anser det viktigt, att studiemedelsnämndernas personalorganisation
i övergångsskedet blir så tänjbar, att en snabb förstärkning
kan ske, om arbetsbelastningen skulle bli oväntat stor vid en eller annan

nämnd.

I enlighet med vad utredningarna föreslagit bör det nya studiesociala
systemet få en gemensam centralmyndighet. Åtskilliga fördelar står uppenbarligen
att vinna genom en sammanslagning av centrala studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden till ett organ, centrala studiehjälpsnämnden.
Inte minst bör en sammanslagning vara ägnad att befordra den enhetliga
syn som skall vara grundläggande för det nya studiesociala systemet.

Även när det gäller centrala studiehjälpsnämnden bör det få ankomma på
Kungl. Maj :t att reglera sammansättningen och arbetsuppgifterna genom
administrativa föreskrifter.

I sådana frågor som utbetalning och registrering av studiemedel samt
debitering och uppbörd av avgifter till studiemedelssystemet har studiesociala
utredningen inte framlagt några slutgiltiga förslag.

Jag räknar med att utbetalningarna — i överensstämmelse med önskemål
som kommit till uttryck i flera remissyttranden — skall kunna ske med anlitande
av de sedvanliga bank- och kreditinrättningarna. De närmare formerna
för utbetalningarna liksom även de olika spörsmål som sammanhänger
med registrering av utbetalda studiemedel är för närvarande föremål för
överväganden inom ecklesiastikdepartementet under medverkan av experter.

Debiterings- och uppbördsfrågorna har tidigare berörts i samband med
studiemedelssystemets återbctalningsregler.

Till den av studiesociala utredningen väckta frågan om inrättande av ett
särskilt studie finansieringsinstitut för anskaffande av den for studiemedelssystemet
erforderliga krediten och för förvaltning av den utestående skulden

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

torde ställning böra tagas först i ett senare skede när klarhet vunnits rörande
den lämpliga ordningen för debitering och uppbörd av avgifter till studiemedelssystemet.

Ikraftträdandet

I enlighet med vad som förutskickats vid min anmälan av anslagen för
studiesociala åtgärder i årets statsverksproposition bör det nya studiesociala
systemet sättas i kraft i två etapper. Den nya studiehjälpen för studerande
vid gymnasier och yrkesskolor in. fl. läroanstalter bör börja tillämpas den
1 juli 1964, och det nya studiestödet för studerande vid universitet och högskolor
m. fl. läroanstalter bör träda i kraft den 1 januari 1965.

I nyssberörda anmälan framhölls, att eleverna vid lärarutbildningsanstalterna
och vid vissa fackutbildningsanstalter borde få del av de nya, förbättrade
förmånerna från och med den 1 juli 1964.

Avsikten är att ifrågavarande grupper av studerande i ett definitivt skede
skall tillhöra studiemedelssystemet. Av administrativa skäl är det lämpligt,
att de inordnas under detta system först från och med den 1 juli 1965. I
avbidan härpå bör de erhålla förmåner enligt det nya studiehjälpssystemet,
och därvid bör för dem — oavsett deras ålder — tillämpas de regler som stadgas
för studerande, vilka börjat sina studier det år under vilket de fyllt 21 år
eller senare. De kommer alltså med detta förslag att för tiden den 1 juli 1964—
den 30 juni 1965 bli berättigade till dels förhöjt studiebidrag med 175 kronor
i månaden, dels studielån ur allmänna studielånefonden med högst 5 000
kronor.

För vissa av de nu berörda grupperna — närmast för dem som utbildar
sig för vårdyrken — uppkommer under övergångstiden en fråga om samordning
mellan studiehjälpen och den ersättning som de får från annat håll
under den del av utbildningstiden som har karaktären av praktik. För närvarande
gäller enligt praxis att de inte får studiehjälp under avlönad praktiktid.
Studiehjälpsutredningen har inte föreslagit någon ändring härutinnan.

Utredning pågår rörande utbildningen inom vissa vårdyrken. Dessutom
planeras vissa förhandlingar rörande de med utbildningen förenade ekonomiska
villkoren. I detta läge är jag inte beredd att överväga bestämmelser
som tvingar till en jämkning i nuvarande praxis beträffande samordning av
studiehjälp och annan ersättning.

Det nya studiemedelssystemets förmåner är avsedda att träda i stället för
de naturastipendier, räntefria lån, garantilån och akademikerlån som på
grund av gällande författningar utgår till studerande vid universitet och högskolor.
Principen för övergången från gamla till nya bestämmelser bör vara,
att förmåner enligt det gamla systemet ej skall beviljas för studier vilka
kommer att bedrivas efter den 1 januari 1965.

Emellertid finns det en grupp av studerande, som beviljats förmåner enligt

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

de gamla bestämmelserna för läsåret 1963/64 men som på grund av militärtjänstgöring
eller sjukdom eller av annan anledning inte kunnat utnyttja
förmånerna under detta läsår. Många av dem har redan erhållit särskilt
tillstånd att i stället åtnjuta förmånerna under läsåret 1964/65. Dessa tillstånd
bör inte rubbas genom de nya bestämmelserna.

De som väljer att under vårterminen anlita det gamla systemet bör dock
inte dessutom kunna erhålla studiemedel.

Under en övergångstid kommer i enlighet med vad som uttalats i propositionen
1964:110 värnpliktslånen att finnas kvar vid sidan av det allmänna
studiesociala systemet. Jag finner för min del att dylika lån inte bör utgå
för tid efter den 31 december 1965. Frågan om särskilda ekonomiska vederlag
till värnpliktiga, som frivilligt genomgått befälsutbildning, bör lösas
i annat sammanhang.

Jag har tidigare förordat, att den 25 %-iga avskrivningen skall slopas i
samband med ikraftträdandet av det nya studiesociala systemet. Inom studiehjälpssystemet
kommer avskrivningsrätt ej att föreligga beträffande lån som
avser studier efter den 1 juli 1964.

Inom universitets- och högskolesektorn kommer avskrivningsrätt ej att
föreligga beträffande lån som avser studier efter den 1 januari 1965. De som
erhållit särskilt tillstånd att åtnjuta förmåner enligt äldre bestämmelser
under vårterminen 1965 bör dock få behålla avskrivningsrätten beträffande
studielån som avser samma tid som tillståndet.

Beträffande värnpliktslån bör avskrivningsrätten bibehållas under den
angivna övergångstiden.

Vid behandlingen av organisatoriska frågor inom det nya studiesociala
systemet har sagts, att studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden bör
sammanslås till en myndighet under namn av centrala studiehjälpsnämnden.
Det nya centralorganet bör träda i funktion den 1 juli 1964. De nya studiemedelsnämnderna
bör inrättas från och med den 1 oktober 1964. De bör från
samma tidpunkt överta statsstipendienämndernas befattning med kvarstående
ärenden enligt äldre bestämmelser.

Specialmotivering

De rättigheter som innehålles i det nya studiesociala systemet blii av
sådan betydelse för den enskilde och för samhället att de grundläggande
bestämmelserna i ämnet bör upptas i författningar som antages med riksdagen.

I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående
har inom ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till studiehjälpsreglemente,
förordning om förlängt barnbidrag samt studiemedelsförordning.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

Förslaget till studiehjälpsreglemente

1 §•

I paragrafen har Kungl. Maj :t bemyndigats att bestämma det närmare
tillämpningsområdet för reglementet. Avsikten är att med stöd av bemyndigandet
skall utfärdas en författning innehållande en förteckning å läroanstalter
och utbildningslinjer beträffande vilka reglementet skall äga tilllämpning.

Eftersom studiemedelsförordningen har en motsvarande bestämmelse är
det möjligt för Kungl. Maj :t att i administrativ väg göra den erforderliga
gränsdragningen mellan studiehjälpssystemet och studiemedelssystemet.

Beträffande principerna för gränsdragningen hänvisas till den allmänna
motiveringen.

I fråga om utsträckningen av studiehjälpen till enskilda läroanstalter och
utbildningslinjer är det inte avsett att i tillämpningsföreskrifterna till denna
paragraf göra någon ändring i den nu rådande ordningen.

2 §.

Med skolstyrelse avses i denna paragraf skolstyrelsen i den kommun
inom vilken läroanstalten är belägen.

3 §.

Till denna paragraf har efter smärre, huvudsakligen formella justeringar
överförts de nu gällande reglerna för utlänningars rätt till studiehjälp
för studier i Sverige.

4 §.

Inom studiehjälpssystemet göres åtskillnad mellan yngre och äldre studerande.
Det avgörande är härvidlag vid vilken ålder den studerande börjat
sina studier vid läroanstalten eller utbildningslinjen. Tanken är att samme
studerande under hela studietiden skall ha studiehjälp enligt samma regler.

Den som börjat sina studier vid gymnasium före uppnådda 21 år men vid
en senare tidpunkt går över till ett annat gymnasium eller en fackskola skall
givetvis trots övergången fortsätta att uppbära studiehjälp enligt bestämmelserna
i första stycket.

5 §.

Allmänt barnbidrag och studiebidrag kan aldrig utgå samtidigt. Däremot
kan den som åtnjuter allmänt barnbidrag medan han studerar vid gymnasium,
yrkesskola eller annan läroanstalt som omfattas av förordnande enligt
1 § få inackorderingstillägg eller resetillägg samt inkomstprövat och behovsprövat
tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964 183

6 §.

Denna paragraf överenstämmer i sak med motsvarande bestämmelser i nu
gällande allmänna studiehjälpsreglemente.

7 §.

Det i denna paragraf stadgade villkoret å åtta veckors heltidsundervisning
har behandlats i den .allmänna motiveringen.

8 §.

Med stöd av denna paragraf kan exempelvis förordnas, att studielån skall
kunna tilldelas studerande vid sådant kommunalt eller enskilt kvällsgymnasium
vid vilket studiehjälpsreglementet i övrigt ej äger tillämpning.

9 §.

Beträffande studiebidraget hänvisas till den .allmänna motiveringen.

10 §.

För att inackorderingstillägg skall kunna utgå fordras att behov av inackordering
föreligger. I regel bör inackorderingstillägg ej medges för inackordering
på hemorten.

11 §.

Beträffande resetillägget hänvisas till den allmänna motiveringen.

I anslutning till andra stycket må tilläggas, att det där inskrivna bemyndigandet
för Kungl. Maj :t att begränsa tillämpningsområdet för resetilllägget
är avsett att utnyttjas för sådana orter där de studerande har tillgång
till särskilt billiga kommunikationer.

12—13 §§.

Beträffande huvudgrunderna för inkomstprövat tillägg hänvisas till den
allmänna motiveringen.

14 §.

Den beskattningsbara inkomsten blir känd först åtskillig tid efter det
inkomsten uppburits. För att undvika för den studerande direkt stötande
konsekvenser av eftersläpningen har i denna paragraf givits en möjlighet att
i vissa fall lägga en beräknad beskattningsbar inkomst till grund för prövningen
av fråga om inkomstprövat tillägg. En korrigering till nackdel för
den studerande skall ej i något fall komma i fråga.

15 §.

Den dubbla förutsättningen för rätt till behovsprövat tillägg, att den
studerande skall ha rätt till inkomstprövat tillägg med högsta beloppet och

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1961

att behovet av ytterligare studiehjälp skall vara synnerligen stort, anger att
paragrafen är avsedd att tillämpas endast beträffande studerande från hem
med mycket små inkomster. Främst har man tänkt på gruppen ensamstående
vårdnadshavares barn.

Det behovsprövade tillägget är i viss mån avsett att tjänstgöra som en
regulator vilken korrigerar den schematisering som ligger i en prövning
enbart med hänsyn till beskattningsbar inkomst. Vid prövning av fråga om
rätt till behovsprövat tillägg skall alla de omständigheter beaktas som är av
betydelse för familjens ekonomiska läge. Sålunda skall hänsyn tagas till
antalet syskon till den studerande. Bland inkomsterna skall även beaktas
icke skattepliktiga inkomster som t. ex. sjukpenning, familjebostadsbidrag
och bidrag från arbetslöshetskassa.

16 §.

Studiehjälpen enligt studiehjälpsreglementet är i princip avsedd att stimulera
rekryteringen till frivilliga studier ovanför grundskolan. Den som vill
byta ut det nionde obligatoriska året i grundskolan mot yrkesskola har
emellertid ansetts böra beredas tillfälle att göra detta utan ekonomisk uppoffring.
Han skall därför kunna få inackorderingstillägg eller resetillägg.
Man har å andra sidan inte velat stimulera till en dylik övergång genom att
låta övergången bli förenad med fördelar i studiesocialt hänseende. Detta är
motivet till bestämmelsen i andra punkten, att den som fullgör skolplikt i
yrkesskola inte är berättigad till inkomstprövat tillägg eller behovsprövat
tuiägg.

17 §.

Alla förändringar som är av betydelse för rätten till ersättning eller för
ersättningens storlek kan beaktas inom ramen för denna paragraf. En förändring
i faktiska förhållanden kan resultera i beviljande, indragning,
ökning eller minskning av tilläggsförmån.

18 §.

Det förhöjda studiebidraget har behandlats i den allmänna motiveringen.

19 §.

Vuxenutbildningsbidraget motsvarar det särskilda stipendium under studiernas
slutskede som 1962 infördes för studerande vid vissa utbildningsan:stalter
för vuxna.

I sak har inte gjorts annan ändring i gällande bestämmelser än en jämkning
i sättet att bestämma förmånernas belopp.

Paragrafen om vuxenutbildningsbidrag är avsedd att kompletteras med
tillämpningsföreskrifter bl. a. om vad som skall förstås med studiernas slutskede.

185“

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i
20—21 §§.

I den allmänna motiveringen har nämnts att lånemöjligheterna vidgats
samtidigt som de hittillsvarande subventionselementen borttagits.

De vidgade lånemöjligheterna är i främsta rummet avsedda för vuxna
studerande. Några särskilda begränsningar i lånemöjligheterna har visserligen
inte föreskrivits för yngre, hemmaboende studerande, men avsikten är
att en viss restriktivitet skall iakttagas i hithörande fall.

22 §.

Den som erhåller lån ur allmänna studielånefonden skall erlägga ränta
motsvarande normalräntan för lån från statens utlåningsfonder, för närvarande
5 %. Under studietiden behöver den studerande emellertid ej betala
ränta, utan räntan lägges då till kapitalskulden.

23 §.

Amorteringstiden är i princip maximalt 20 år. Av 24 § framgår emellertid
att maximitiden i vissa fall kan överskridas.

24 §.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första och andra styckena bör
beaktas det i den allmänna motiveringen angivna syftet med bestämmelserna
att åstadkomma likvärdighet mellan studiehjälpssystemet och studiemedelssystemet.
En viss frikostighet är med hänsyn härtill på sin plats vid provningen
av ansökningar om uppskov med amortering.

Befrielse helt eller delvis från betalningsskyldighet på grund av varaktigt
nedsatt betalningsförmåga bör dock vara en undantagsföreteelse.

Låntagarens död skall enligt tredje stycket automatiskt föranleda att skulden
avskrives. Ogulden amortering eller räntepost som förfallit till betalning
före dödsfallet kan dock utkrävas av låntagarens dödsbo.

25 §.

Denna paragraf överensstämmer med 31 § i studiemedelsförordningen,
vilket stadgande kommenterats i den allmänna motiveringen.

1 paragrafen talas inte uttryckligen om studier i annat nordiskt land än
Sverige. Avsikten är emellertid, att med stöd av bemyndigandet i andra
stycket skall utfärdas bestämmelser om studier i Danmark, Finland, Island
och Norge, vilka i sak väsentligen överensstämmer med nu gällande regler.

En nyhet för studiehjälpssystemet är att studiehjälp skall kunna beviljas
för studier utanför Norden.

26 §.

Denna paragraf har betydelse för frågor om inkomstprövat tillägg, behovsprövat
tillägg och studielån.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

I de fall, då på grund av vad i paragrafen är stadgat hänsyn skall tagas
till adoptiv- eller fosterföräldrars eller styvfaders eller styvmoders inkomster,
skall i gengäld bortses från de naturliga föräldrarnas inkomster. Ett underhållsbidrag
från den naturliga fadern eller modern torde dock i princip vara
att betrakta såsom inkomst hos barnet.

27 §.

Vid beräkning av kurstid, som inte sammanfaller med termin, har man
att utgå från kursens första dag och därefter bestämma antalet hela månader,
varvid som slutdag skall anses den dag i månaden, som genom sitt
tal motsvarar den dag, från vilken tidräkningen börjar. Överskjutande
dagar omvandlas till hela veckor. Eventuellt återstående dagar berättigar
inte till studiehjälp.

28 §.

Regeln i andra stycket har införts främst för att göra det möjligt att
undvika omotiverade dubbelersättningar i sådana fall, då studerande får
utbildning — ofta i förening med vård — såsom internatelev på en anstalt,
där ingen avgift eller blott en mycket ringa avgift uttages.

29 §.

Såsom framgått av den allmänna motiveringen skall ett tillfälligt avbrott
i studierna, t. ex. på grund av avvikelse eller förvisning från skolan, ej föranleda
indragning eller minskning av studiehjälp. Lika litet får naturligtvis
i sådana fall en redan utbetalad studiehjälp återkrävas.

Vid ett definitivt studieavbrott har det emellertid ansetts böra finnas
möjligheter att återkräva för mycket utbetald studiehjälp. Bestämmelserna
härom i andra stycket är avsedda att utnyttjas med varsamhet.

30 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om överlåtelse- och utmätningsförbud
har motsvarighet i åtskilliga andra författningar om sociala förmåner.

31—34 §§.

Dessa paragrafer innehåller vissa grundläggande administrativa regler. De
är avsedda att kompletteras med tillämpningsföreskrifter om ansökningsförfarandet,
om utbetalning m. m.

35 §.

Med den konstruktion det nya reglementet fått kommer det att bli nödvändigt
med åtskilliga följdförfattningar. Sådana författningar kan utfärdas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av centrala studie -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

hjälpsnämnden. En särskild författning bör utfärdas om brevskolestipendier.
Dessa stipendier regleras nu av allmänna studiehjälpsreglementet.

Förslaget till förordning om förlängt barnbidrag

1—5 §§.

Medan studiehjälpsreglementet tar sikte på frivillig utbildning ovanför
grundskolan avser förordningen om förlängt barnbidrag väsentligen vissa
elever i grundskolan.

Det förlängda barnbidraget är en form av studiehjälp med stark familjepolitisk
motivering. Det är nära släkt med det allmänna barnbidraget.

De som kan komma i åtnjutande av förlängt barnbidrag är bl. a. barn som
är födda tidigt på året eller börjat sin skolgång sent eller som av en eller
annan anledning blivit fördröjda i sin skolgång.

Förslaget till studiemedelsförordning

1 §.

I första stycket anges ändamålet med förordningen, nämligen finansiering
av studier vid universitet, högskolor och vissa andra läroanstalter
eller utbildningslinjer. Förutom universitet och högskolor anges i förordningen
inte närmare vilka läroanstalter och utbildningslinjer som skall

berättiga till studiemedel.

Jfr motiveringen till 1 § studiehjälpsreglementet.

2 §.

Beträffande det administrativa handhavandet av studiemedelssystemet
hänvisas till den allmänna motiveringen.

3 §.

Studiemedel är samlingstermen för de förmåner som omfattas av förordningen.
I studiemedel ingår normalt dels ett studiebidrag av stipendiekaraktär,
dels återbetalningspliktiga studiemedel.

I förhållandet mellan staten såsom fordringsägare och den studerande
såsom gäldenär har i denna förordning åtskilliga allmänna rättsregler ersatts
med särskilda regler, som fått sin prägel av studiesociala hänsyn. Därvid
har tryggheten för den enskilde mot risken av en tyngande skuldbörda
skjutits i förgrunden.

I andra sammanhang bör studiemedel i princip vara att behandla efter
samma regler som vanliga lån. Så t. ex. bör återbetalningspliktiga studiemedel
kunna avdragas såsom skuld i förmögenhetsdeklaration, och vid en
bodelning i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad bör giftorätts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

gods kunna tillskiftas make för täckande av framtida återbetalningar till
studiemedelssystemet. I händelse av den återbetalningsskyldiges konkurs
bör staten dock i enlighet med grunderna för studiemedelssystemet ej utnyttja
en eventuell bevakningsrätt i konkursen.

I vissa fall kan studiemedel utgöras enbart av studiebidrag eller enbart
av återbetalningspliktiga studiemedel. Detta framgår av 15 och 16 §§.

4 §.

Om basbeloppet se 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring samt kungörelsen
den 25 maj 1962 (nr 383) med föreskrifter för beräkning av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. I betänkandet Rätt till studiemedel (SOU
1963: 74, s. 66) finns en redogörelse för beräkningen av basbeloppet.

Basbeloppet är sedan januari 1964 4 800 kronor.

5 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om medborgarskap och bosättning
såsom villkor för rätt till studiemedel.

6 §•

I första stycket har skrivits in den viktiga nyheten, att det för nyinskrivna
studerande vid universitet och högskolor inte längre skall upprätthållas någon
betygsgräns för rätt till studiesociala förmåner; själva det faktum att
den studerande vinner inträde på utbildningslinjen skall vara tillräckligt för
att berättiga till studiemedel. Såsom framgår av 8 § andra stycket erhåller
den nyinskrivne i regel studiemedel för högst två terminer, varefter han har
att inkomma med ny ansökan. Vid prövning av den nya ansökningen blir
den studerande att betrakta såsom tidigare inskriven, och hans rätt till
studiemedel prövas då efter reglerna i andra stycket.

Andra stycket ger de allmänna riktlinjerna för studielämplighetsprövningen
av tidigare inskrivna studerande. Dessa riktlinjer, som är avsedda
att ge uttryck för statsstipendienämndernas nuvarande praxis vid utdelning
av naturastipendier, avser inte bara det fallet, att en studerande som under
fortlöpande studier återkommer med ansökan om studiemedel för ytterligare
en period, utan även det fallet, att en studerande efter avbrott återupptar
sina studiemedelsberättigande studier eller påbörjar andra sådana
studier.

I första stycket anges en maximitidrymd av sexton terminer eller åtta år,
för vilken studiemedel normalt skall kunna utgå. Det är att märka, att endast
de terminer, för vilka den studerande uppbär studiemedel, skall räknas.
Det ar således möjligt att uppbära studiemedel för de sista terminerna, även

18»

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

om studierna pågår längre än åtta år, nämligen om studiemedel inte uppburits
för någon eller några av de föregående terminerna.

På särskilda skäl skall studiemedel kunna utgå för mer än 16 terminer.
Såsom ett sådant skäl kan nämnas, att den studerande tidigare uppburit
förhållandevis litet i studiemedel på grund av att han haft ganska stora förvärvsinkomster.

Enligt andra stycket skall för rätten till studiemedel gälla en åldersgräns.
Denna innebär att studiemedel skall kunna utgå längst till och med den
termin, under vilken den studerande fyller 40 år. Även från denna regel
skall undantag kunna göras på särskilda skäl.

8 §.

I andra stycket anges den maximitid för vilken studiemedel vid varje tillfälle
kan beviljas. Genom att studiemedel tilldelas den studerande endast för
en begränsad tidrymd åt gången uppnås förutsättningar för studielämplighetsprövningen
enligt 6 § andra stycket. Maximitiden skall normalt vara två
terminer. Studiemedel kan i allmänhet beräknas bli beviljade antingen för
läsår (hösttermin + vårtermin) eller kalenderår (vårtermin + hösttermin).
Något hinder föreligger inte, att studiemedel beviljas endast för en termin i
sänder. Den studerande kan sålunda tänkas ansöka om studiemedel för en
termin. Studiemedelsnämnden kan å sin sida anse det motiverat att studiemedel
inte utgår för mer än en termin. Såsom framgår av 14 § kan det i vissa
fall bli fråga om att bevilja studiemedel för kortare tid än en termin.

För vissa fall skall centrala studiehjälpsnämnden kunna förordna att
studiemedel skall kunna på en gång beviljas för tre terminer. Denna möjlighet
är avsedd att utnyttjas för sådana studiebanor där studiegången är så
bunden och studieprognosen regelmässigt så god, att det inte innebär någon
nämnvärd risk att på en gång bevilja studiemedel för ett och ett halvt års
studier. Det bör härvid särskilt påpekas, att studiemedel inte bör utbetalas
för mer än en termin i sänder. Utbetalning bör inte ske förrän den studerande
styrkt att han är närvarande för terminen.

9 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om maximibeloppet av studiemedel
för termin för studerande utan barn.

Maximibeloppet är angivet såsom ett procenttal av basbeloppet. Därigenom
åstadkommes att maximibeloppet följer växlingarna i penningvärdet på i
princip samma sätt som de allmänna pensionerna.

10 §•

Enligt första stycket utgår barntillägg för barn under 16 år. För rätt till
barntillägg kräves att den studerande antingen skall ha vårdnaden om bar -

190

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

net eller skall vara skyldig att utge lagstadgat underhållsbidrag till barnet.
Barntillägget är att betrakta som en del av studiemedlen, och det är därför
underkastat behovsprövning med hänsyn till den studerandes och hans makes
ekonomi enligt 11 och 12 §§ på samma sätt som den del av studiemedlen
som utgår enligt 9 §.

I andra stycket föreskrives, att makar får uppbära endast ett barntillägg
för ett och samma barn. Om makarna inte begär annat, utgår tillägget till
mannen, som följaktligen blir återbetalningsskyldig i motsvarande mån.
önskar makarna att tillägget skall utges till hustrun, måste detta bringas
till studiemedelsnämndens kännedom. Detta kan ske genom att hustrun
men inte mannen ansöker om barntillägg.

11 §.

Denna paragraf innehåller reglerna om behovsprövning med hänsyn till
inkomsten — såväl egen som makens.

Reglerna för behovsprövningen innebär först och främst att inkomst upp
till ett visst belopp — fribeloppet —- inte skall påverka rätten till studiemedel.
Fribeloppet är olika för egen och för makes inkomst. När det gäller
egen inkomst är fribeloppet för termin räknat 40 procent av basbeloppet
(efter basbeloppet vid ingången av år 1964 = 1 920 kronor), överstiger inkomsten
fribeloppet, reduceras rätten till studiemedel med två tredjedelar
av det överskjutande beloppet. I fråga om makes inkomst är fribeloppet
för termin räknat 140 procent av basbeloppet (= 6 720 kronor), och vid
inkomst för maken över fribeloppet är reduktionen endast en tredjedel
av det överskjutande beloppet. Det är att märka, att reduktion kan förekomma
både på grund av egen inkomst och på grund av makes. Reduktionsreglerna
för inkomst kan sammanfattas i formeln: S — 2/3 (I — F) — 1/3
(Ini — Fm), där S betyder maximibeloppet för studiemedel inklusive barntillägg,
I den studerandes inkomst för terminen och F fribeloppet för sådan
inkomst samt Im makens inkomst för terminen och Fm fribeloppet för
denna inkomst.

I andra stycket ges närmare regler om vad som skall betraktas såsom
inkomst vid behovsprövningen. För beräkningen av värdet av naturaförmåner
skall, i likhet med vad som skett beträffande de inkomstprövade folkpensionsförmånerna,
närmare föreskrifter utfärdas av Kungl. Maj :t.

Såsom framgår av 9 § skall beräkningen av studiemedel göras för termin.

I enlighet härmed måste även inkomstberäkningen ske för termin. Skall
studiemedel utgå för mer än en termin, måste vid behovsprövningen hänsyn
tagas till den sammanlagda inkomsten för den tid, för vilken studiemedlen
är avsedda, och denna inkomst skall fördelas lika på ifrågavarande terminer.
Detta gäller, även om inkomsten till större delen hänför sig till en av
terminerna. På så sätt kommer alltid ett lika stort belopp att beviljas för var
och en av de med ett och samma beslut avsedda terminerna.

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 196b
12 §.

Såsom framgått av den allmänna motiveringen har det ansetts ändamålsenligt
att låta behovsprövningen med hänsyn till förmögenhet ske utan
samband med motsvarande prövning med hänsyn till inkomst. Förevarande
regler är, såvitt angår hänsynstagande till egen förmögenhet, generösare mot
de studerande än de av utredningen föreslagna. Det är att märka, att
därest studiemedel skall beviljas för mer än en termin, den vid ansökningstillfället
förefintliga förmögenheten skall beaktas för var och en av ifrågavarande
terminer.

13 §.

Vid beräkning av studiemedel skall tillämpas det basbelopp som gäller vid
ingången av den termin, för vilken medlen är avsedda, eller, om medlen beviljas
för flera terminer, det basbelopp som gäller vid ingången av den
första av terminerna. För studiemedel, som beviljas vid höstterminens
början, blir alltså basbeloppet för juli månad avgörande och för studiemedel,
som beviljas vid vårterminens början, basbeloppet för januari månad.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om reduktion av studiemedel åsyftar
sådana fall, där den studerande börjar studierna först sedan en avsevärd
del av terminen förfltitit eller kan beräknas ha slutfört studierna långt före
terminens slut. Den omständigheten att den studerande dröjer med att ansöka
om studiemedel till långt in på terminen är inte tillräckligt skäl för en
reduktion.

Vissa studiekostnader, såsom kostnader för kurslitteratur, påverkas i allmänhet
inte av om studierna bedrives under hela terminen eller endast del
därav. Med hänsyn härtill har ansetts, att minskning enligt denna paragraf
inte kan göras proportionellt utan får ske i den omfattning som studiemedelsnämnden
bedömer såsom skälig.

15 §.

För reglerna i denna paragraf om studiebidrag har närmare redogjorts i
den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket är studiebidragets storlek beroende av maximibeloppet
för studiemedel i det enskilda fallet. Är maximibeloppet 70 procent av
basbeloppet eller mera, utgår studiebidrag med 875 kronor för termin. Är
maximibeloppet mindre än 70 procent av basbeloppet, skall studiebidraget
minskas, så att det blir en lika stor del av 875 kronor som maximibeloppet
är av 70 procent av basbeloppet. Studiebidragets storlek räknas ut med
hjälp av ekvationen

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1964

x maximibeloppet

875 70 % av basbeloppet

Regeln i andra stycket innebär, att rätten till studiebidrag inte påverkas
av hur mycket den studerande tar ut i studiemedel. Det är således möjligt att
uppbära endast studiebidragsdelen.

16 §.

I denna paragraf öppnas möjlighet för studiemedelsnämnd att efter särskild
prövning bevilja studiemedel utöver vad som följer av de generella
reglerna i 9—12 och 14 §§ liksom att bevilja sådana medel i fall, där den
studerande till följd av bestämmelserna i 11 eller 12 § inte är berättigad till
studiemedel. Denna prövning är, såsom närmare utvecklats i den allmänna
motiveringen, avsedd att vara restriktiv.

Av formuleringen i 15 § första stycket följer att studiemedel, som beviljas
enligt denna paragraf, inte till någon del utgöres av studiebidrag.

17 §.

För att hindra att studiemedelsnämnderna betungas med ärenden rörande
förhållandevis obetydliga belopp, har i förevarande paragraf föreskrivits,
att rätten till studiemedel skall bortfalla, om den för termin räknat
inte uppgår till mer än 5 procent av basbeloppet (= 240 kronor med basbeloppet
4 800 kronor).

18 §.

Denna paragraf inleder bestämmelserna om återbetalningsskyldigheten.
Återbetalningsskyldigheten avser uppburna studiemedel, till den del de inte
utgör studiebidrag, och den skall fullgöras genom årliga avgifter.

19—23 §§.

I 20 och 21 §§ ges reglerna om avgiftsunderlaget.

Bestämmelserna om beräkningen av avgiftsunderlaget har behandlats i
den allmänna motiveringen. Den omständigheten, att makes inkomst och
förmögenhet beaktas vid fastställande av avgiftsunderlaget och därmed kan
komma att påverka avgiftsskyldigheten, innebär givetvis inte, att make
ansvarar för andra makens avgifter.

Avgiftsgränsen, som regleras i 22 §, har bestämts till ett belopp, motsvarande
två gånger basbeloppet, dvs. 9 600 kronor med basbeloppet 4 800
kronor.

Principen för bestämmande av avgiftskvoten återfinns i 23 §. Den innebär,
att summan i basbelopp av de återbetalningspliktiga studiemedel, som den

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

studerande uppburit, skall delas med det antal år, varunder återbetalningen
beräknas äga rum. Återbetalningstiden är avsedd att normalt sträcka sig
från och med tredje året efter det, under vilket den återbetalningsskyldige
senast uppburit studiemedel, till och med det år, under vilket han fyller
50 år. Anknytningen till det år under vilket den återbetalningsskyldige
senast uppburit studiemedel är avsedd att möjliggöra en enkel kontroll.
Med studiemedel avses ej blott återbetalningspliktiga medel utan även studiebidrag.

För den som tar ut studiemedel efter det avgiftskvot fastställts för honom
höjes avgiftskvoten från och med det följande året.

Avgiftskvoten får aldrig vara mindre än 0,1, vilket med basbeloppet 4 800
kronor motsvarar en avgift av 480 kronor. I de fall, där denna regel blir tilllämplig,
kommer alltså återbetalningen i allmänhet att vara avslutad före
det år, under vilket den återbetalningsskyldige fyller 50 år.

Avgiftskvoten skall angivas med tre decimaler. Den största avvikelse från
den exakta kvoten, som därigenom kan uppstå, uppgår till 0,0005, vilket med
basbeloppet 4 800 kronor motsvarar en avgift av 2 kronor 40 öre.

24 §.

Huvudregeln är, att den återbetalningsskyldige, sedan avgiftskvot fastställts
för honom, varje år skall erlägga avgift. Han har dock på grund av
denna paragraf en ovillkorlig rätt till uppskov med avgiftens erläggande
under år då hans avgiftsunderlag ej överstiger avgiftsgränsen. Beträffande
den praktiska tillämpningen av uppskovsförfarandet hänvisas till den allmänna
motiveringen.

Den som är bosatt utom riket kan inte åberopa sig på reglerna om uppskov
i första stycket. För honom finns inte någon beskattningsbar inkomst
till vilken man skulle kunna anknyta. I hithörande fall finns ingen annan
uppskovsmöjlighet än den som följer av 26 §.

25 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om avgiftens storlek har behandlats i
den allmänna motiveringen.

26 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser som möjliggör uppskov med betalning
även i fall då de i 24 och 25 §§ angivna förutsättningarna ej är uppfyllda.
Förutsättningen för paragrafens tillämpning är, att synnerliga skäl
för dylikt uppskov föreligger.

27 §.

I denna paragraf fastslås principen, att ingen skall i avgifter erlägga mer
än realvärdet av de återbetalningspliktiga studiemedel som han uppburit.
7 — rtihcmg till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 138

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

Härvid skall realvärdet av uppburna studiemedel bestämmas på grundval
av basbeloppet vid ingången av den termin, för vilken de utgivits (23 §
sista stycket) och realvärdet av avgift på grundval av basbeloppet vid ingången
av det år för vilket avgiften gällt.

I andra och tredje styckena finns regler, enligt vilka avgift kan definitivt
bortfalla. Definitivt bortfaller avgift först om den återbetalningsskyldige
inte fullgjort sin återbetalningsskyldighet med utgången av det år, under
vilket han fyllt 65 år, eller före det år, under vilket han avlider.

Att under vissa förutsättningar återbäring kan komma i fråga, sedan
återbetalningsskyldigheten upphört, framgår av 30 §.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om frivillig inbetalning. Såsom
nämnts i den allmänna motiveringen skall frivillig inbetalning i regel tillgodoräknas
den återbetalningsskyldige med viss förhöjning. Till belysning
av hur förhöjningen närmare beräknas kan anföras följande exempel.

En återbetalningsskyldig vill det år, under vilket han fyller 30 år, genom
frivillig inbetalning helt frigöra sig från återbetalningsskyldigheten. Det
återstår alltså då 20 hela år till utgången av det år, under vilket han fyller
50 år. För ettvart av de fem sista av nämnda 20 år blir förhöjningen 0,3
procent och för ett vart av de återstående femton åren 0,1 procent. Den
sammanlagda förhöjningen blir alltså (5 X 0,3 + 15 x 0,1 =) 3 procent. Om
den sammanlagda återbetalningsskyldigheten uppgår till 2 basbelopp och
basbeloppet vid ingången av ifrågavarande år är 5 000 kronor, skall den
återbetalningsskyldige (enligt ekvationen 1,03x^ 2 x 5 000) erlägga 9 709
kronor.

29 §.

Den omständigheten att en utomlands bosatt återbetalningsskyldig brister
i avgiftsbetalningen föranleder normalt att han blir skyldig att genast fullgöra
hela sin återbetalningsskyldighet.

Det finns emellertid möjlighet att dispensera från denna regel på särskilda
skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att utlandsvistelsen uppenbarligen
är tillfällig. Det finns då anledning att räkna med att avgiftsbetalningen
åter skall kunna fortgå normalt, när den återbetalningsskyldige
återkommer till riket. Ett annat fall, där dispens är tänkbar, är, när man
trots betalningsförsummelsen har anledning att förutsätta god betalningsvilja
hos den återbetalningsskyldige.

30 §.

I denna paragraf ges de grundläggande reglerna för återbäring.

Återbäringen bygger på en jämförelse mellan, å ena sidan, den återbetalning
som följer av de föregående reglerna i förordningen och, å andra sidan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 196i 195

en återbetalning av en skuld till motsvarande belopp, vilken löper med
ränta från den dag skulden uppkommit.

Den ränta som skall användas vid ifrågavarande jämförelse är normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder. Denna ränta har senast fastställts
till 5 %.

Vid jämförelsen beaktas jämväl den omständigheten att ränteutgift är
avdragsgill vid beskattningen. Av naturliga skäl kan det inte bli fråga om
att ta hänsyn till de individuella variationerna i marginalskatten, utan vid
jämförelsen tillämpas en för alla återbetalningsskyldiga gemensam marginalskattesats
av 40 procent. Beaktandet av skatteeffekten sker på det sättet,
att man vid jämförelsen inte tar hänsyn till hela den tänkta räntekostnaden
för ett motsvarande lån utan endast till 60 procent därav.

31 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om studiemedel vid
studier utom riket, har behandlats i den allmänna motiveringen.

32 §.

Med hänsyn till missbruksriskerna har det ansetts nödvändigt med en
bestämmelse, enligt vilken studiemedel i vissa fall kan återkrävas.

33 §.

Utgångspunkten för bestämmelsen i andra stycket är, att beviljade studiemedel
är avsedda för finansieringen av studierna under en viss termin. Om
den studerande inte lyfter medlen under den termin, för vilken de är avsedda,
måste det förutsättas, att han inte varit i behov av medlen. Hans rätt
till medlen bör därför vara förverkad.

34 §.

Ansökan om studiemedel skall i regel prövas av studiemedelsnämnd.
Kungl. Maj :t skall dock för vissa fall kunna förordna, att centrala studiehjälpsnämnden
skall omhänderha prövningen. Sådant förordnande torde
eventuellt kunna komma i fråga för studier utom riket. När det gäller
studier i de övriga nordiska länderna eller andra studier, beträffande vilka
Kungl. Maj:t meddelat sådant förordnande som avses i 31 § andra stycket,
bör dock prövningen anförtros åt studiemedelsnämnderna. Att studiemedelsnämnds
beslut om studiemedel i visst fall skall underställas centrala
studiehjälpsnämnden följer av 35 § andra stycket.

35-36 §§.

Besvärsrätten gäller endast studiemedelsnämnds beslut, och den är vidare
inskränkt till sådana beslut som avser rätten till studiemedel. Besvärstiden

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1964

regleras av lagen den 4 juni om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut. Enligt nämnda lag skall vid äventyr av talans förlust besvären
ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det
klaganden fick del av beslutet.

Stadgandet i 35 § andra stycket ger centrala studiehjälpsnämnden möjlighet
att, om så finnes erforderligt, föreskriva underställning av beslut, varigenom
studiemedelsnämnd överskridit det för normalfallen gällande maximibeloppet
för studiemedel. När ett underställningsförfarande tillämpas,
bör studiemedelsnämndens beslut ej verkställas förrän centrala studiehjälpsnämnden
prövat ärendet. Verkställigheten av studiemedelnämndens
beslut kan uppskjutas med stöd av stadgandet i 35 § tredje stycket.

37 §.

Av följdförfattningarna till förordningen synes den som skall avse debiteringen
och uppbörden av avgifter vara av sådan vikt att den bör beslutas
av Konungen och riksdagen gemensamt, medan övriga följdförfattningar
bör kunna meddelas av Konungen ensam eller, efter Konungens bemyndigande,
av centrala studiehjälpsnämnden.

Kostnader

Anslagsäskanden för budgetåret 1964/65

I detta sammanhang torde få anmälas även myndigheternas anslagsäskanden
för budgetåret 1964/65.

Anslaget till avlöningar vid studiehjälpsnämnden är
för budgetåret 1963/64 uppfört med 208 000 kronor och anslaget till o mkostnader
med 45 000 kronor. Studiehjälpsnämnden har för nästa
budgetår äskat 228 000 kronor till avlöningar och 51 000 kronor till omkostnader.

Anslaget till avlöningar vid garantilånenämnden (inklusive
statsstipendienämnderna) är för innevarande budgetår uppfört med
419 000 kronor och anslaget till omkostnader med 83 000 kronor.
Garantilånenämnden har för budgetåret 1964/65 äskat en ökning av anslaget
till avlöningar med 83 400 kronor till 502 400 kronor och av anslaget till
omkostnader med 23 000 kronor till 106 000 kronor. Nämnden förordar inrättande
av en ny statsstipendienämnd i Umeå. Vidare förordas, vad gäller
garantilånenämnden, uppflyttning av en tjänst som förste byråsekreterare
från lönegrad Ae 21 till Ae 23 samt av en tjänst som kansliskrivare
i lönegrad Ae 11 till tjänst som kontorsskrivare i lönegrad Ae 13.

Anslaget till studiebidrag och stipendier till elever i gymnasier
m. fl. läroanstalter är för innevarande budgetår uppfört med

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 är 1964

141 000 000 kronor. Studiehjälpsnämnden föreslår en höjning av detta belopp
med 2 450 000 kronor till 143 450 000 kronor. Under nionde huvudtiteln
är för innevarande budgetår anvisade 4 280 000 kronor till studiehjälp
åt elever vid lantbrukets yrkesskolor in. m., statens skogsmästarskola, statens
skogsskolor och deltagare i skogsbrukskurser (grundutbildning). Lantbruksstyrelsen
har äskat en höjning med 80 000 kronor av anslaget till studiehjälp
vid lantbrukets yrkesskolor m. m., vilket anslag därvid skulle komma
att uppgå till 3 130 000 kronor. För övriga skolor innebär myndigheternas
anslagsäskanden en uppräkning med hänsyn främst till elevantalets
ökning.

Anslaget till naturastipendier vid universiteten m. fl.
läroanstalter är för budgetåret 1963/64 uppfört med 26 270 000 kronor.
Av innevarande års anslag har beräknats 10 000 kronor till bokstipendier.
Gnrantilånenämnden har föreslagit, att anslaget skall höjas med
8 040 000 kronor till 34 310 000 kronor. I framställningen erinras om att
fortsatta stipendier beviljas med förtursrätt framför nya stipendier. På
grundval av uppgifter från statsstipendienämnderna beräknar nämnden, att
behovet av fortsatta stipendier under budgetåret 1964/65 motsvarar 7 230
hela stipendier. Vid beräkningen av antalet nya stipendier har nämnden utgått
från nu gällande regler, som innebär att nytt stipendium skall tilldelas
studerande, som har minst Ba i genomsnittligt studentbetyg eller motsvarande
kvalifikationer och som uppfyller nu tillämpade ekonomiska behovskriterier.
Härför erfordras enligt nämnden 6 740 hela stipendier. Vidare
föreslår nämnden en höjning av stipendiebeloppet med 50 kronor till
2 600 kronor.

Sveriges förenade studentkårer och Sveriges akademikers centralorganisation
har var för sig inkommit med skrifter rörande anslaget till naturastipendier.
Organisationerna föreslår bl. a. att vid prövningen av de sökandes
ekonomiska villkor hänsyn inte skall tagas till föräldrars inkomst- och
förmögenhetsförhållanden.

För budgetåret 1963/64 är anslaget till statens lånefond för universitetsstudier
uppfört med 15 300 000 kronor. Garantilånenämnden
föreslår, att ett investeringsanslag av 16 900 000 kronor anvisas för
budgetåret 1964/65. Nämnden hemställer i första hand, alt anslaget ökas
så att det — utöver de för ett vidmakthållande av utlåningen nödvändiga
ökningarna av antalet fortsatta lån —• medger att den för läsåret 1963/64
såsom målsättning uppsatta utlåningsfrekvensen beträffande nya lån av
7,5 % av antalet aktivt studerande kan bibehållas. Det totala utlåningsbemyndigandet
bör enligt nämnden ökas från 20 560 000 kronor under budgetåret
1963/64 till 23 900 000 kronor under budgetåret 1964/65.

Anslagsbehovet för nästa budgetår beräknar nämnden till 16 900 000 kronor,
vilket i förhållande till anslaget för föregående budgetår innebär en

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

ökning med 1 600 000 kronor. Uppgifter rörande medelsbehållning, amorteringar
och medelsförbrukningar har av nämnden sammanställts i följande
tablå.

Medelstillgång

Medelsreservation per 30.6.63 .... 7 300 000

Anslag för 1963/64.............. 15 300 000

Amorteringar 1963/64........... 3 500 000

Erforderligt anslag för 1964/65 ... 16 900 000

Summa kronor 43 000 000

Medelsförbrukning

Beräknad medelsförbrukning för

1963/64 ....................... 19100 000

1964/65 ....................... 23 900 000

Summa kronor 43 000 000

Budgetår

	Medeltal per lån,	Medelsförbrukning,
Antal lån	kr.	totalt, kr.

1962/63

1963/64

1964/65

12100
9 225
10 807

1 503 17 624 000

2 210 19100 000

2 210 23 900 000

Garantilånenämnden föreslår en utlåning av sammanlagt 10 760 räntefria
studielån under budgetåret 1964/65. Nämnden har därvid förutsatt,
att fortsatt lån skall kunna beviljas 6 482 tidigare låntagare, dvs. i överensstämmelse
med hittillsvarande erfarenheter till ca 70 % av innevarande
års låntagare. Antalet nya lån har beräknats med utgångspunkt i att de
skall kunna utgå till 7,5 % av det beräknade antalet aktiva studerande och
därmed bibehållas på oförändrad nivå. Nämnden har vidare utgått från ett
oförändrat genomsnittligt lånebelopp av 2 210 kronor.

Sveriges förenade studentkårer har hemställt, att för nästa budgetår måtte
beviljas ett investeringsanslag av 44 000 000 kronor. I framställningen föreslås
bl. a. att vid den ekonomiska prövningen för utdelande av räntefria
studielån hänsyn inte bör tagas till föräldrarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

För budgetåret 1963/64 är anslaget till allmänna studielånefonden
uppfört med 15 300 000 kronor. Studiehjälpsnämnden föreslår,
att ett investeringsanslag av 22 500 000 kronor anvisas för budgetåret
1964/65. Uppgifter om medelsbehållning, amorteringar och medelsförbrukningar
har av nämnden sammanställts i följande tablå.

Medelstillgång

Medelsreservation per 30.6.63 .... 1 400 000

Anslag för 1963/64.............. 15 300 000

Amorteringar 1963/64........... 12 300 000

Amorteringar 1964/65........... 13 300 000

Erforderligt anslag för 1964/65 ... 22 500 000

Summa kronor 64 800 000

Medels förbrukning

Beräknad medelsförbrukning för

1963/64 ....................... 31500 000

1964/65 ....................... 33 300 000

Summa kronor 64 800 000

Budgetår

	Medeltal per lån,	Medelsförbrukning
Antal år	kr.	totalt, kr.

1962/63

1963/64

1964/65

17 539

17 500

18 500

1 800 29 820 350

1 800 31 500 000

1 800 33 300 000

I detta sammanhang torde få anmälas två skrifter från Tekniska läroverkens
elevförbund och Blivande lärares riksförbund. I den förstnämnda

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

framställningen hemställes om en vidgad lånegivning till eleverna i tekniska
gymnasier och i den sistnämnda om vissa provisoriska åtgärder under
budgetåret 1964/65 i fråga om studielån till bl. a. elever vid folkskoleseminarier.

D epar tementschefen

Vid bedömningen av medelsbehovet för nästa budgetår har jag i tillämpliga
delar utgått från — förutom myndigheternas äskanden — studiehjälpsutredningens
och studiesociala utredningens beräkningar.

Till studiebidrag och stipendier till elever i gymnasier, yrkesskolor m. fl.
läroanstalter har för innevarande budgetår anvisats under åttonde huvudtiteln
141 000 000 kronor. Av detta belopp har 3 000 000 kronor beräknats
till studiehjälp åt elever i lärarutbildningsanstalter och vissa fackutbildningsanstalter,
vilka framdeles skall erhålla studiemedel. Under nionde
huvudtiteln har till studiehjälp åt elever vid lantbrukets yrkesskolor m. fl.
anvisats 4 280 000 kronor.

Studiehjälpsutredningen har i sitt betänkande beräknat utgiftsökningen
för nästa budgetår vid en fortsatt tillämpning av nu gällande normer på
grund av stigande elevantal till 12 000 000 kronor. Utredningens reformförslag
till vilka jag i det föregående i huvudsak anslutit mig, medför en
ökning av medelsbehovet med 112 120 000 kronor.

Jag har i det föregående förordat vissa ändringar i utredningens förslag.
Sålunda bör det förlängda barnbidraget enligt min mening utgå med 60
kronor per månad i stället för med det av utredningen förordade beloppet
50 kronor. Denna höjning medför ett ökat medelsbehov av 3 000 000 kronor.
Den ersättning till de dagligen resande eleverna, som jag föreslagit, innebär
en kostnadsökning utöver utredningens förslag med 17 000 000 kronor. Att
ge studiehjälp till kurser om minst åtta veckors kurstid kan, jämfört med
utredningens förslag, väntas öka medelsbehovet med 1 700 000 kronor. Slutligen
bör beräknas viss ökning av medelsbehovet på grund av att personer
under 21 år med vissa undantag ej längre skall kunna erhålla omskolningsbidrag;
jag uppskattar medelsbehovet för den ökade belastningen av studiehjälpsanslaget
till 4 500 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet på
driftbudgeten för studiehjälp vid gymnasier m. fl. läroanstalter
kan mot bakgrunden av det nyss sagda beräknas till
292 600 000 kronor.

Som jag tidigare föreslagit skall eleverna i de lärar- och fackutbildningsanstalter,
vilka i princip skall föras till studiemedelssystemet, erhålla förmåner
från studiehjälpssystcinet under hela budgetåret 1964/65. Jag beräknar
medclsbehovct härför till 20 400 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna
för studiehjälp under budgetåret 1964/65 kan sålunda beräknas uppgå
till (292 600 000 + 20 400 000 =) 313 000 000 kronor.

200

Kungl. Mcij.ts proposition nr 138 ur 1964

Det av sludiesociala utredningen förordade studiemedelssystemet skall
enligt mitt förslag träda i kraft den 1 januari 1065, vilket innebär att naturastipendier
till studerande vid universitet och högskolor skall utgå också för
höstterminen 1964 samt i vissa övergångsfall även under vårterminen 1965.
Garantilånenämnden föreslår såsom framgår av det tidigare, att anslaget för
nästa budgetår höjes med 8 040 000 kronor till 34 310 000 kronor.

För egen del anser jag, att garantilånenämndens beräkningar rörande
stipendiebehovet bör läggas till grund för beräkning av medelsbehovet. Med
hänsyn till att stipendierna avses för studier fram till den 1 januari 1965,
dvs. endast under höstterminen 1964, anser jag det vara tillräckligt att för
utdelning efter nuvarande regler räkna med ett medelsbehov för nästa budgetår
av 16 500 000 kronor. Detta innebär, att förevarande anslag kan minskas
— jämfört med innevarande budgetår — med 9 770 000 kronor.

Studiesociala utredningen har beräknat medelsbehovet på driftbudgeten
budgetåret 1964/65 för det föreslagna studiemedelssystemet till 114 000 000
kronor, varav 98 000 000 kronor för studiebidrag. Vidare föreslås att ett
belopp av 12 000 000 kronor upptas på budgeten för framtida kostnader för
avgiftsbortfall och 4 000 000 kronor som en ersättning för de ökade skatteintäkter,
som uppkommer i och med att studiemedelsavgifterna ej uppdelas
i en amorterings- och en räntedel och sålunda någon årlig avdragsrätt för
gäldräntan ej medges.

Såsom jag nyss anfört måste vid bedömningen av medelsbehovet hänsyn
tas till att studiemedelssystemet skall träda i kraft först den 1 januari 1965
och fram till den 1 juli detta år endast omfatta studerande vid universitet
och högskolor. Med beaktande härav torde utgifterna för studiebidraget inom
ramen för studiemedel för nästa budgetår kunna beräknas till 36 000 000
kronor. Jag förordar, att kostnaderna för bidragsdelen av studiemedlen
täcks genom medelsanvisning på driftbudgeten och — vad avser nästa budgetår
— kostnaderna för den återbetalningspliktiga delen genom medelsanvisning
på kapitalbudgeten. Vid bifall till detta förslag torde något belopp
lör framtida avgiftsbortfall in. in. ej behöva beräknas. På riksstaten bör
under åttonde huvudtiteln på ett nytt förslagsanslag, benämnt Studiebidrag
m. m., uppföras kostnaderna för studiestödet såväl på det gymnasiala som
det postgymnasiala stadiet, dvs. för budgetåret 1964/65 (313 000 000 +
36 000 000 =) 349 000 000 kronor.

De totala anslagen på driftbudgeten för studiesociala ändamål under
nästa budgetår — bortsett från anslaget Kostnader för avskrivning av vissa
studielån med statlig kreditgaranti —• skulle enligt dessa beräkningar uppgå
till (349 000 000 + 16 500 000 =) 365 500 000 kronor, vilket — jämfört med
innevarande budgetår — innebär en ökning med 193 195 000 kronor.

Jag övergår härefter till frågan om medelsbehovet på kapitalbudgeten.

För budgetåret 1963/64 är anslaget till statens lånefond för

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år W6i

universitetsstudier uppfört med 15 300 000 kronor. Garantilånenämnden
har föreslagit en höjning av investeringsanslaget till 16 900 000
kronor. Nämnden har därvid beräknat medelsförbrukningen till 23 900 000
kronor. Jag kan för egen del biträda nämndens beräkning av antalet erforderliga
studielån. Med hänsyn till att lånen endast skall utdelas för höstterminens
studier bör emellertid medelsförbrukningen beräknas till omkring
hälften av vad garantilånenämnden äskat eller 12 000 000 kronor. Det erforderliga
anslaget för nästa budgetår blir därvid 5 000 000 kronor, vilket innebär
en minskning i förhållande till det för innevarande budgetår uppförda
anslaget med 10 300 000 kronor.

Ett genomförande av utredningens förslag till studiefinansieringssystem
förutsätter, vilket jag anförde vid min anmälan av hithörande spörsmål i
statsverkspropositionen, enligt min bedömning att under budgetåret 1964/65
de nödvändiga medlen anvisas under kapitalbudgeten. De för budgetåret
euorderliga medlen bör anvisas över en särskild fond, benämnd studiemedelsf
onden.

Studiesociala utredningen bär beräknat att i återbetalningspliktiga studiemedel
skulle för 1964/65 åtgå ett belopp av 200 000 000 kronor. Med hänsyn
till att studiemedel ej skall utges förrän för studier under vårterminen
1965 och under beaktande av att elever vid folkskoleseminarier m. fl. läroanstalter
under hela läsåret 1964/65 har att ansöka om lån ur allmänna
studielånefonden, räknar jag med ett lägre medelsbehov. I avvaktan på att
närmare erfarenheter vinnes rörande omfattningen av studiemedelssystemet
har jag funnit, att för nästa budgetår bör anvisas 89 000 000 kronor till
studiemedelsfonden.

För budgetåret 1963/64 har anvisats ett investeringsanslag av 15 300 000
kronor till allmänna studielånefonden. Därjämte har i propositionen
1964: 105 äskats ytterligare 4 900 000 kronor för detta ändamål
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1963/64. Studiehjälpsnämnden
föreslår —• vid oförändrade utdelningsnormer — ett anslag om 22 500 000
kronor för nästa budgetår. Studiehjälpsutredningen har framlagt förslag
om höjning av lånetaket från 2 500 kronor till 5 000 kronor per läsår, till
vilket förslag jag i det tidigare anslutit mig. Emellertid torde lånebehovet
inte komma att öka i motsvarande grad, bl. a. beroende på förbättringen av
de direkta studiebidragen. Under budgetåret 1964/65 skall emellertid eleverna
vid lärarutbildningsanstalter och vissa fackutbildningsanstalter erhålla
studielån från fonden. Med hänsyn härtill räknar jag för budgetåret
1964/65 med en ökning av medelsförbrukningen till 44 800 000 kronor. Anslaget
till allmänna studielånefonden för nästa budgetår torde med hänsyn
härtill böra uppföras med 34 000 000 kronor, vilket innebär en ökning med
13 800 000 kronor i förhållande till innevarande budgetår, därest äskat anslag
på tilläggsstat II för innevarande budgetår anvisas av riksdagen.

Anslagen på kapitalbudgeten till här ifrågavarande studiesociala ändamål

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196i

skulle därmed under nästa budgetår uppgå till sammanlagt 128 000 000
kronor, vilket belopp jämfört med nu utgående innebär en ökning med
92 500 000 kronor, varvid hänsyn även tagits till äskade medel på tilläggsstat.

Såsom framgår av vad jag anfört i det föregående bör studiehjälp snämnden
och garantilånenämnden den 1 juli 1964 sammanslås till en centralmyndighet,
centrala studiehjälpsnämnden. Jag har vidare föreslagit att fem
studiemedelsnämnder, varav en nytillkommande i Umeå, skall från den 1
oktober ersätta de nuvarande statsstipendienämnderna. På riksstaten bör
under åttonde huvudtiteln uppföras ett för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna gemensamt förslagsanslag till avlöningar, benämnt
Centrala studiehjälpsnämnden m. m.: Avlöningar.

Medel för tjänster, arvoden m. in., som för innevarande budgetår beräknats
under avlöningsanslaget till studiehjälpsnämnden respektive garantilånenämnden,
bör — med de förändringar jag i det följande kommer att
föreslå — fr. o. m. nästa budgetår anvisas under avlöningsanslaget till centrala
studiehjälpsnämnden m. m. Samtidigt bör de på personalförteckningen
vid respektive nämnd uppförda tjänsterna överföras till personalförteckning
för centrala studiehjälpsnämnden m. m. För de nuvarande tjänsteinnehavarna
kommer detta — med i det följande redovisat undantag —- ej att
medföra någon förändring i anställningshänseende.

Utredningarnas beräkningar av medelsbehovet för administrationen av de
studiesociala åtgärderna synes mig vara i huvudsak väl avpassade. Jag tillstyrker,
i överensstämmelse med studiehjälpsutredningens förslag, inrättande
av en byråchefstjänst i lönegrad Be 1 vid centrala studiehjälpsnämnden.
I enlighet med utredningarnas förslag tillstyrker jag, att en förste
byråsekreterartjänst i Ae 21 vid studiehjälpsnämnden och en förste byråsekreterartjänst
i Ae 21 vid garantilånenämnden i samband med överförandet
till centrala studiehjälpsnämnden uppflyttas till lönegraden Ae 23.
Vidare beräknar jag medel för inrättande av en kanslisttjänst i reglerad
befordringsgång samt för omvandling av en tjänst som kansliskrivare i
lönegrad Ae 11 vid garantilånenämnden till kanslist i reglerad befordringsgång
vid centrala studiehjälpsnämnden.

I enlighet med studiehjälpsutredningens förslag räknar jag ej för nästa
budgetår med någon ersättning till granskningsmän av stipendieansökningar.
Vidare anser jag i likhet med utredningen att en begränsning av
biträdespersonalen vid den nuvarande studiehjälpsnämnden kan ske med
två kontorsbiträden. Till arvoden för expeditionsvaktsgöromål vid nämnden
räknar jag med ett belopp av 5 000 kronor och för vissa utredningar på det
studiesociala området 10 000 kronor. Med hänsyn till att studielån ur allmänna
studielånefonden skall beviljas elever vid lärar- och fackutbildningsanstalter
även under nästa budgetår räknar jag med en förstärkning av

203

Knngl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

ersättning till extrapersonal in. m. utöver studiehjälpsutredningens förslag
med 5 000 kronor. För arvoden och särskilda ersättningar bestämda av
Kungl. Maj :t beräknar jag slutligen i enlighet med studiesociala utredningens
förslag 28 000 kronor.

Studiesociala utredningen har ej framlagt förslag i fråga om registrering
av uppburna studiemedel. Vissa undersökningar i denna fråga har påbörjats
inom ecklesiastikdepartementet. Det står emellertid klart att en viss förstärkning
av centralorganets personalresurser utöver utredningsförslaget
måste ske. Jag beräknar därför medel för en tjänst som kontorist i lönegraden
Ae 9.

Kostnaderna för avlöningar vid centrala studiehjälpsnämnden kommer,
vid bifall till vad jag nu förordat, att för nästa budgetår uppgå till 369 000
kronor. Detta belopp, vilket bör anvisas under särskild rubrik under avlöningsanslaget
till centrala studiehjälpsnämnden in. m., innebär — jämfört
med avlöningsanslagen för innevarande budgetår till studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden — en ökning med 13 000 kronor. Med hänsyn till
svårigheterna att beräkna den erforderliga personalen för en ny organisation
förordar jag, att anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal under
budgetåret 1964/65 uppföres förslagsvis. Anslagsposten bör dock inte få belastas
med högre belopp än det i staten angivna utan Kungl. Maj :ts medgivande.

I fråga om personalorganisationen vid studiemedelsnämnderna har i vissa
yttranden över studiesociala utredningens förslag framhållits, att omfattningen
av arbetsuppgifterna och därmed personalbehovet kan väntas bli avsevärt
större än vad utredningen räknat med. Handläggningen av studiemedelsansökningarna
kan emellertid antas bli avsevärt enklare än handläggningen
av nuvarande låne- och stipendieärenden. Studiesociala utredningens
förslag innebär vidare en icke oväsentlig förstärkning av personalresurserna.
Med hänsyn till de övergångsproblcm som blir aktuella under
nästa budgetår räknar jag dock i det följande med en viss förstärkning av
anslagsmedlen till avlöningar vid studiemedelsnämnderna. Dessa medel bör
anvisas på en särskild post under avlöningsanslaget till centrala studiehjälpsnämnden
in. m.

Studiemedelsnämnden i Umeå får under sitt första verksamhetsår ett
begränsat arbetsfält. Jag beräknar medelsbehovet för nämnden under budgetåret
1964/65 till 15 000 kronor, varav 2 000 kronor till arvoden. I enlighet
med studiesociala utredningens förslag beräknar jag för nästa budgetår för
försöksverksamhet med kuratorer sammanlagt 36 000 kronor vid studiemedelsnämnderna
i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund. I Umeå bör
dylik försöksverksamhet komma till stånd fr. o. m. den 1 juli 1965. I enlighet
med studiesociala utredningens förslag tillstyrker jag inrättandet av en
tjänst som sekreterare i lönegrad Ae 21 vid studiemedelsnämnden i Stockholm.
Vidare beräknar jag medel för omvandling av fyra tjänster som

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b

kansliskrivare vid de nuvarande statsstipendienämnderna till tjänster som
kanslist i reglerad befordringsgång, en vid var och en av studiemedelsnämnderna
i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund. Som jag nyss anfört motiverar
övergången till det nya studiefinansieringssystemet vissa särskilda
anordningar. Jag föreslår därför att ett belopp om 50 000 kronor ställes till
Kungl. Maj:ts disposition. Vad utredningen i övrigt förordat har inte gett
mig anledning till erinran.

Kostnaderna för avlöningar vid studiemedelsnämnderna — under denna
benämning hänföres här och i fortsättningen statsstipendienämnderna så
länge dessa består — kan beräknas till 415 000 kronor, vilket jämfört med
nu utgående medelsanvisning till statsstipendienämnderna innebär en ökning
med 144 000 kronor.

Vid bifall till vad jag nu förordat bör på personalförteckningen vid centrala
studiehjälpsnämnden m. m. uppföras följande tjänster, nämligen för
den centrala nämnden en byråchef i Be 1, två förste byråsekreterare i Ae 23
och ett kontorsbiträde i Ao 5 och för studiemedelsnämnden i Stockholm en
sekreterare i Ae 21.

För bestridande av utgifterna för omkostnader vid dels centrala studiehjälpsnämnden,
dels studiemedelsnämnderna bör på riksstaten under åttonde
huvudtiteln uppföras ett förslagsanslag, benämnt Centrala studiehjälpsnämnden
m. m.: Omkostnader.

I överensstämmelse med utredningarnas förslag förordar jag vad beträffar
den centrala nämnden vissa höjningar för nästa budgetår i förhållande till
de för innevarande budgetår till studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden
anvisade medlen. Anslagsposten till sjukvård m. in. bör uppräknas med
300 kronor. Under posten till reseersättningar beräknar jag en ökning med
5 000 kronor. Delposten till bränsle, lyse och vatten bör uppräknas med 500
kronor. För de övriga expenserna beräknar jag — i syfte att bl. a. åstadkomma
en ökad information om de studiesociala åtgärderna och med hänsyn
till det ökade behovet av blanketter — en höjning med 44 500 kronor.
För en utökad konferensverksamhet inför övergången till studiemedelssystemet
beräknar jag slutligen 1 000 kronor.

Medelsanvisningen till omkostnader vid den centrala nämnden skulle därmed
komma att uppgå till 150 000 kronor, vilket jämfört med vad som anvisats
för innevarande budgetår till studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden
innebär en ökning med 51 300 kronor.

För omkostnader vid studiemedelsnämnderna räknar jag för nästa budgetår
med en ökning av medelsbehovet jämfört med vad som för innevarande
budgetår anvisats till statsstipendienämnderna med 15 700 kronor.
Härav avser 3 000 kronor den nya nämnden i Umeå. Medelsanvisningen till
omkostnader vid studiemedelsnämnderna skulle därmed komma att uppgå
till 45 000 kronor.

De av mig i det föregående förordade medelsanvisningarna för studie -

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

sociala ändamål innebär sammanfattningsvis att på riksstaten för budgetåret
1964/65 bör uppföras följande anslag, nämligen till

Centrala studiehjälpsnämnden m. m.: Avlöningar 784 000 kronor.

Centrala studiehjälpsnämnden m. in.: Omkostnader 195 000 kronor.

Studiebidrag in. m. 349 000 000 kronor.

Naturastipendier till studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
16 500 000 kronor.

Statens lånefond för universitetsstudier 5 000 000 kronor.

Studiemedelsfonden 89 000 000 kronor.

Allmänna studielånefonden 34 000 000 kronor.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag
till

a) studiehjälpsreglemente;

b) förordning om förlängt barnbidrag;

c) studiemedelsförordning;

II. a) besluta att studiehjälpsnämnden och garantilånenämnden
skall upphöra med utgången av juni 1964;

b) besluta att i enlighet med vad jag förordat i det föregående
från och med den 1 juli 1964 inrätta en central myndighet
för studiesociala åtgärder, benämnd centrala studiehjälpsnämnden; III.

a) fastställa personalförteckning för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65 i enlighet med vad
jag förordat i det föregående;

b) godkänna följande avlöningsstat för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65:

Avlöningsstat

I. Centrala studiehjälpsnämnden

1.	Avlöningar till ordinarie personal, förslagsvis	100
2.	Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
	av Kungl. Maj :t, förslagsvis	28 000
3.	Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
	förslagsvis ..............................	235 100
4.	Rörligt tillägg, förslagsvis ..................	105 800

369 000

206

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 196b

II. Studiemedelsnämnderna
1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis ................ 30 000

2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 231 300

3. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 103 700

4. Medel till Kungl. Maj :ts disposition ........ 50 000

415 000
Summa kr. 784 000

c) till Centrala studiehjälpsnämnden m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 784 000 kronor;

d) till Centrala studiehjälpsnämnden m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 195 000 kronor;

IV. till Studiebidrag m. m. för budgetåret 1964/65 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 349 000 000
kronor;

V. till Naturastipendier till studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 16 500 000
kronor;

VI. till Statens lånefond för universitetsstudier för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

VII. till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1964/65
under statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 34 000 000 kronor;

VIII. till Studiemedelsfonden för budgetåret 1964/65 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag av
89 000 000 kronor.

IX. bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om de övergångsanordningar
och vidtaga de åtgärder i övrigt som erfordras
för förslagens genomförande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britt Bentana-Gruting

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 196b 207

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till studiehjälpsreglemente ..................................... 3

Förslag till förordning om förlängt barnbidrag.......................... 10

Förslag till studiemedelsförordning .................................... 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 april 196b.......................... 20

Det nuvarande studiesociala systemet .................................. 23

Gällande bestämmelser.............................................. 24

Studiehjälpen till elever i grundskola, gymnasier, yrkesskolor m. fl.

läroanstalter ..................................................... 24

Studiestödet till studerande vid universitet och högskolor 28

Vissa särskilda former av studiestöd................................ 31

Kostnader ......................................................... 32

Vissa undersökningar rörande rekryteringen till högre utbildning m. m. .. 34

Rekryteringen till högre utbildning ................................ 34

De studerandes ekonomiska förhållanden ........................... 38

Elevantal och elevernas ålder vid vissa läroanstalter.................. 43

Utredningarnas förslag................................................ 43

För förslagen gemensamma utgångspunkter........................... 43

Förslaget om studiehjälp till elever i gymnasier och yrkesskolor m. fl.

läroanstalter ....................................................... 47

Grunddragen i den nya studiehjälpen ..... 47

Allmänna villkor för erhållande av studiehjälp ...................... 54

Studiebidrag jämte tillägg ......................................... 56

Förhöjt studiebidrag.............................................. 61

Studielån ........................................................ 62

Förslaget om studiemedel till studerande vid universitet och högskolor

m. fl. läroanstalter.................................................. 63

Grunddragen i studiemedelssystemet................................ 63

Rätten till studiemedel ............................................ 66

Återbetalning av studiemedel...................................... 81

Den närmare avgränsningen av förslagen ............................ 95

Organisatoriska frågor .............................................. 98

Grunddragen i organisationen av studiehjälpen till elever i gymnasier

och yrkesskolor m. fl. läroanstalter................................. 98

Grunddragen i studiemedelssystemets organisation .................. 100

Studiefinansieringsinstitutet ...................................... 102

Kostnader ....................................................... 102

Studiehjälpen till elever i gymnasier och yrkesskolor m. fl. läroanstalter 102

Studiemedelssystemet ............................................. 103

Administrationen ................................................. 104

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1964

Yttrandena ......................................

Allmänna synpunkter .....................................

Förslaget om studiehjälp till elever i gymnasier och yrkesskolor m. fl.

läroanstalter ....................................

Grunddragen i den nya studiehjälpen ............................

Allmänna villkor för erhållande av studiehjälp ......................

Studiebidrag jämte tillägg.........................................

Förhöjt studiebidrag .........................................

Studielån ...................................

Förslaget om studiemedel till studerande vid universitet och högskolor

m. fl. läroanstalter..................................

Grunddragen i studiemedelssystemet........................

Rätten till studiemedel..................................

Återbetalning av studiemedel ................................

Den närmare avgränsningen av förslagen...........................

Organisatoriska frågor ................................

Grunddragen av organisationen av studiehjälpen till elever i gymnasier

och yrkesskolor m. fl. läroanstalter ...........................

Grunddragen i studiemedelssystemets organisation ..................

Sid’

105

108

110

111

119

120

122

127

135

146

147

148

Departementschefen ..............................

Allmänna synpunkter ........................................

Förslaget om studiehjälp till elever i gymnasier och yrkesskolor m. f).

läroanstalter .....................................

Grunderna för den nya studiehjälpen m. m..........................

Allmänna villkor för erhållande av studiehjälp

Studiebidrag jämte tillägg..................................

Förhöjt studiebidrag..................................

Studielån ....................................

Förslaget om studiemedel till studerande vid universitet och högskolor

m. fl. läroanstalter ..................................

Grunderna för studiemedelssystemet........................

Rätten till studiemedel............................

Återbetalning av studiemedel ...................................

Den närmare avgränsningen mellan studiehjälpssystemet och studiemedelssystemet
..................................

Organisatoriska frågor .........................

Ikraftträdandet ..............................

Specialmotivering .........................

Förslaget till studiehjälpsreglemente

Förslaget till förordning om förlängt barnbidrag

Förslaget till studiemedelsförordning ....................

150

154

156

157
160
160

161

162

170

177

178
180
181
182
187
187

Kostnader ............................

Anslagsäskanden för budgetåret 1964/65
Departementschefen ..............

196

199

Departementschefens hemställan

205

ESSELTE AB. STHLM 64

412275

				175
Ilo	15	80	90	200
no	90	90	55	225
130	100	100	65
160	no	no	75
150	no	120	85	250
160	130	130	95
no	165	160	Ilo
ISO	160	150	125
185	175	155	190	325

				175
Ilo	15	80	90	200
no	90	90	55	225
130	100	100	65
160	no	no	75
150	no	120	85	250
160	130	130	95
no	165	160	Ilo
ISO	160	150	125
185	175	155	190	325

				175
Ilo	15	80	90	200
no	90	90	55	225
130	100	100	65
160	no	no	75
150	no	120	85	250
160	130	130	95
no	165	160	Ilo
ISO	160	150	125
185	175	155	190	325