Kungl. Maj:ts proposition nr 137- (Proposition 1938:137)

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

Nr 137.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den
27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar; given Stockholms slott
den 18 februari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§
lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar.

Under Hans Majit

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 137.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

F örslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 15 §§* lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives:

2 §•

1 mom. Vill någon utföra elektrisk starkströmsledning med spänning
överstigande tvåhundrafemtio volt mellan två ledare eller, om jordledning
användes, mellan en ledare och jord, söke därtill Konungens tillstånd. Dock
vare, med undantag varom i 3 mom. sägs, tillstånd icke erforderligt,

a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad
gård;

b) om ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;

c) örn ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen,
när densamma skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller
annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger
tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre
avstånd än nu är sagt.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från
byggnad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens
ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej
kunna utan synnerlig olägenhet användas.

2 morn. Vill någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område utföra elektrisk starkströmsledning med lägre
spänning än i 1 morn. sägs och avser ledningen distribution av ström till
fastigheter med olika ägare, söke därtill Konungens tillstånd.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning, för vars utförande tillstånd ej erfordras
enligt 1 eller 2 morn., må likväl icke framdragas inom område för

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se S. F. S. 1931:148.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

allmän väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning,
på mindre avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun
tillhörigt flygfält utan att Konungen därtill lämnat tillstånd.

A mom. Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej
överstigande fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid
prövning av ansökan örn sådant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida
behov av anläggningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig
med en planmässig elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver
Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under
vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Därest icke Konungen för särskilt fall annat medgiver, vare tillstånd, som
i 1 mom. avses, förfallet, örn anläggningen icke tages i bruk inom tre år från
den dag tillståndet meddelades.

5 mom. Föreligga särskilda skäl att elektrisk starkströmsledning utföres
redan innan erforderligt tillstånd meddelats, äger Konungen förklara hinder
i sådant hänseende ej möta, och må därefter, när anläggningen är färdig
att tagas i bruk, i avvakten på att till Konungen ingiven ansökan örn tillstånd
till anläggningen varder slutligt prövad, tillstånd till dess nyttjande
tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.

6 mom. Innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken Konungen
meddelat tillstånd, skall vara skyldig att, på framställning av den som
nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande
därav, för åstadkommande av skälig prissättning underkasta sig reglering av
priset för strömmens tillhandahållande. Från dylik reglering äro undantagna
statens taxor ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts
för tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen.

Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av
Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena som förbrukarintressena bliva representerade.

Framställning om prisreglering skall ingivas till kommerskollegium, som,
därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den
till nämndens prövning. Framställning om ändring i eller upphävande av
beslutad prisreglering prövas i enahanda ordning; sådan framställning må
göras jämväl av anläggningens innehavare.

över kommerskollegii eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal,
stridande mot nämndens beslut, vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare
föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av Konungen.

7 mom. Var, som utan vederbörligt tillstånd eller i strid mot de vid meddelande
av tillstånd givna föreskrifter nyttjar anläggning, som i denna paragraf
avses, straffes med dagsböter, där ej förseelsen är belagd med straff enligt
allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

3 §•

1 mom. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av fastighet eller om sådant tillstånd att
utföra elektrisk ledning, som i 2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd av fullständig
beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare
av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark
den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock,
såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de
fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna
på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera
handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning,
som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,
förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter,
över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen,
inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning
eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt
vad ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig över ansökningen,
och infordras i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande
må erfordras.

Vad ovan stadgats örn skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk
anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock
därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter
samt ägare och innehavare av fastigheter, gälle ej beträffande ansökan
om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.

2 mom. Ansökan örn tillstånd, varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs, skall
vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen läget av den eller de generator- eller transformatorstationer,
varifrån elektrisk ström skall tillföras ledningarna, eller
visst område, inom vilket dessa avses skola framdragas,

b) uppgift om spänning och strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, som kommer att
beröras av ledningarna, samt om det sätt, varpå ledningarna äro avsedda att
där utföras.

Avser ansökningen framdragande av viss till sträckningen bestämd ledning
inom område för dylik trafikled, skall å den ingivna kartan utmärkas det
eller de ställen, där ledningen kommer att beröra trafikleden.

3 mom. Ansökan om förklarande, varom sägs i 2 § 5 morn., skall vara åtföljd
av karta, varå anläggningen angivits, ävensom av de uppgifter i övrigt
rörande anläggningen och dess ändamål, som må erfordras för prövning av
sådan ansökan.

Kungl. Majlis proposition nr 137-

15 §.

De närmare---av Konungen.

Konungen må jämväl bestämma, vilka villkor leverantör av elektrisk ström
äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga örn utförande, förändring
eller reparation av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda
att anslutas till leverantören tillhörig distributionsanläggning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Bestämmelsen i 2 § 2 mom. skall icke äga tillämpning å ledningar, som
anslutas till en före lagens ikraftträdande i enlighet med då gällande föreskrifter
utförd lågspänningsanläggning.

Bestämmelserna i 2 § 6 mom. skola icke äga tillämpning å anläggning,
till vilken tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, med mindre Konungen
vid tillståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens innehavare
att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga örn leverans av elektrisk
kraft, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld,
förslag till ändrad lagstiftning rörande elektriska anläggningar samt anför
därvid följande:

Inledning.

De grundläggande statliga föreskrifterna angående elektriska anläggningar
för belysning, drivkraft eller dylikt ändamål, vilka anläggningar, till skillnad
från telegraf-, telefon- och likartade svagströmsanläggningar, numera allmänt
benämnas elektriska starkströmsanläggningar, återfinnas i lagen den
27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Förslag i ämnet, varom riksdagen redan 1896 begärt utredning, förelädes
av Kungl. Maj:t 1900 års riksdag, som emellertid icke biföll detsamma
utan anhöll om nytt förslag. Ett sådant framlades för 1902 års riksdag i
proposition, nr 9. Sedan det nya lagförslaget på viktiga punkter omarbetats
av ett inom riksdagen tillsatt särskilt utskott, nr 1, samt utskottets förslag
med vissa jämkningar antagits av riksdagen, utfärdades lagen i överensstämmelse
med riksdagens i skrivelse den 9 maj 1902, nr 86, anmälda beslut.
Lagen trädde i kraft den 1 januari 1903.

Enligt nämnda lag (1902 års lag) erfordras med vissa i lagen närmare
angivna undantag tillstånd av Konungen för utförande av starkströmsanläggning,
vars största effektiva spänning överstiger 250 volt, räknat om jordledning
användes mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två
ledningar. Bestämmelserna om meddelande av dylika tillstånd (koncessioner)
ävensom om expropriation för utförande av starkströmsanläggning upptagas
i lagens 1—3 §§. I övrigt innehåller lagen dels i 4—14 §§ bestämmelser
om ansvar för skada, orsakad av ström från elektrisk anläggning, vilka bestämmelser
i viss omfattning äro tillämpliga även beträffande svagströmsanläggningar,
dels i 15 § ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela
de närmare föreskrifter, vilka, utöver vad lagen innehåller, må erfordras med
avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Av Kungl. Majit hava i administrativ ordning huvudsakligen följande kompletterande
författningar beträffande starkströmsanläggningar utfärdats, nämligen
stadgan den 31 december 1902 (nr 137) om elektriska anläggningar för
belysning eller arbetsöverföring, kungörelsen den 19 maj 1916 (nr 173) med
vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande i
förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. samt förordningen
den 5 december 1919 (nr 755) angående behörighet att utföra elektriska
anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m. På grund av bemyndigande
av Kungl. Majit har vidare kommerskollegium, som jämte den under
kollegium lydande elektriska inspektionen är tillsynsmyndighet i fråga örn
starkströmsanläggningar, i särskilda kungörelser meddelat ytterligare bestämmelser,
väsentligen av teknisk art, rörande sådana anläggningar.

Såväl 1902 års lag som vissa av nämnda administrativa författningar hava
efter utfärdandet ändrats och kompletterats i olika avseenden. I väsentliga
delar hava bestämmelserna dock alltjämt sin ursprungliga avfattning. Pa
grund av den ofantliga utvecklingen inom elektricitetsförsörjningen under de
senaste årtiondena hava de av Kungl. Majit och kommerskollegium meddelade
säkerhetsföreskrifterna rörande starkströmsanläggningar visat sig vara
i behov av översyn. Även en omarbetning av vissa delar av 1902 års lag har
ansetts vara av omständigheterna påkallad.

Innan jag redogör för det utredningsarbete, som med anledning härav under
senaste år verkställts inom handelsdepartementet, torde två tidigare utredningar
på starkströmsområdet böra omnämnas.

I skrivelse den 28 mars 1907, nr 62, anhöll riksdagen om utredning, på vilket
sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi
kunde genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi. Den
kommitté, den s. k. kraftkommittén, som år 1911 med anledning därav tillsattes
av Kungl. Majit, erhöll dessutom i uppdrag att utreda, huruvida och
på vad sätt priset på elektrisk kraft, som distribuerades till allmänheten,
kunde av offentlig myndighet regleras. Kommittén avgav den 16 december
1914 ett omfattande betänkande, utmynnande i lagförslag, som efter överarbetning
framlades för 1920 års riksdag (proposition nr 298) och ledde till
utfärdandet av, bland annat, lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa
bestämmelser örn registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till
elektrisk kraft m. m. I fråga örn prisreglering överlämnade kommittén en
inom densamma verkställd utredning. Majoriteten inom kommittén förklarade
sig emellertid anse utredningen hava givit vid handen, att åtgärder i
sistnämnda ämne icke erfordrades. Revision av 1902 års lag i vissa andra
avseenden syntes kommittémajoriteten visserligen vara önskvärd men ligga
utanför kommitténs uppdrag. Reservanter inom kommittén överlämnade
däremot förslag till ny lag, avsedd att ersätta 1902 års lag och innehållande
bland annat vissa bestämmelser angående taxereglering och inlösningsförfarande
beträffande elektriska anläggningar.

I anledning av riksdagsskrivelser den 29 maj 1915, nr 176, och den 9 juni
1917, nr 302, tillsattes sistnämnda år den s. k. clektrifieringskommittén, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

avlämnade ett antal tekniska utredningar rörande planmässig landsbygdselektrifiering
inom olika län. I samband med att uppdraget år 1923 återkallades
avgav kommittén dessutom en kortfattad redogörelse för sitt arbete
jämte förslag till organisation av statens verksamhet beträffande landets
elektrifiering (statens offentliga utredningar 1923: 72). Däri berördes även
principerna för meddelandet av koncessioner.

Bortsett från utfärdandet av nyssnämnda lag den 22 juni 1920 samt vissa
därmed sammanhängande lagändringar medförde berörda båda kommittéutredningar
ej några lagstiftningsåtgärder från statsmakternas sida.

Någon ytterligare utredning på ifrågavarande område har ej kommit till
stånd förrän sakkunniga för elektriska kontrollvåsendet jämlikt Kungl. Majlis
bemyndigande den 3 februari 1933 tillkallades inom handelsdepartementet,
där sedan år 1920 ärenden rörande elektriska starkströmsanläggningar med
undantag av elektriska järnvägs- och spårvägsanläggningar handläggas. De
sakkunniga hava i sin slutliga sammansättning bestått av generaldirektören
G. Malm, ordförande, samt överingenjören Y. Holm och t. f. byrådirektören,
statsinspektören N. Malm.

Tillkallandet av ifrågavarande sakkunniga föranleddes av framställningar
från kommerskollegium och ett flertal enskilda sammanslutningar på elektricitetsområdet.
Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle
detta omfatta utarbetande av moderna säkerhetsföreskrifter rörande starkströmsanläggningar
samt bestämmelser angående tillsynen å dessa jämte
därav föranledda organisationsförslag. Vidare skulle de sakkunniga
behandla frågorna örn införande av statlig kontroll å elektrisk materiel,
örn revision av installationer, som utförts med s. k. kristidsmateriel,
ävensom om revision av förutnämnda förordning den 5 december 1919 (nr
755) angående behörighet att utföra elektriska anläggningar för belysning eller
arbetsöverföring m. m. (den s. k. behörighets- eller installatörförordningen)
. I sistnämnda sammanhang skulle de närstående frågorna örn yrkesmännens
utbildning samt om entreprenörsystemet på det elektriska installationsomradet
göras till föremal för utredning. Slutligen uppdrogs åt de sakkunniga
att utreda vissa spörsmål rörande 1902 års lag, däribland frågan i vad mån vid
prövning av en koncessionsansökan angående elektrisk anläggning hänsyn
borde tagas till behovet av anläggningen, vidare vilket förfarande, som borde
iakttagas vid förlängning av meddelade koncessioner för sådana anläggningar,
samt eventuella villkor för förlängning ävensom fråga örn viss revidering av
gällande regler om ansvarighet för skada till följd av elektrisk ström.

Till fullgörande av nämnda uppdrag hava sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
avgivit två tryckta betänkanden. Det första av dessa, angående
behörighet att utföra elektriskt installationsarbete m. m. (statens offentliga utredningar
1935: 53), innefattar, bland annat, förslag till visst tillägg till 1902
års lag såsom underlag för en reglering av entreprenörväsendet. Det andra,
huvudbetänkandet, angående kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar
(statens offentliga utredningar 1936: 27), innehåller förslag till vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

ändringar i 1902 års lag samt till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar
ävensom till omorganisation av tillsynsmyndigheten. Vid sidan
av betänkandena hava sakkunniga bland annat framlagt förslag dels rörande
kontroll av elektrisk materiel, dels till detaljerade säkerhetsföreskrifter för
utförandet samt för skötsel och drift av starkströmsanläggningar.

Beträffande de av sakkunniga föreslagna lagändringarna må här understrykas,
att dessa avse blott vissa paragrafer i 1902 års lag, framför allt koncessionsbestämmelserna.
Skadeståndsbestämmelserna hava icke i sin helhet
utan endast i ett särskilt avseende varit föremål för behandling från de sakkunnigas
sida. Vad expropriationsbestämmelserna angår må nämnas, att ett
därmed sammanhängande ärende, nämligen riksdagens skrivelse den 21 maj
1926, nr 249, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande
tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för elektrisk järneller
spårväg, jämte däröver införskaffade utlåtanden överlämnats till de sakkunniga
för att beaktas vid fullgörande av uppdraget. Sakkunniga hava i
sitt huvudbetänkande uttalat sig i detta ärende men icke framlagt något förslag,
enär de ansett med starkströmsanläggningar sammanhängande expropriationsfrågor,
som i övriga delar icke ingått i utredningsuppdraget, böra
tagas under gemensamt övervägande. Därvid hava sakkunniga erinrat om
att riksdagen i skrivelse den 11 mars 1935, nr 71, begärt utredning angående
möjligheterna att förenkla och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av
rätt att å annans mark framdraga elektriska ledningar, vilken sistnämnda
skrivelse alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Rörande de av sakkunniga överlämnade förslagen till följdförfattningar må
här endast framhållas, att sakkunniga föreslå, att, i anslutning till vad som
varit fallet beträffande gällande bestämmelser, vissa av de nya bestämmelserna
skola utfärdas av Kungl. Majit, andra av kommerskollegium. Men
under det att för närvarande alla grundläggande bestämmelser såväl av administrativ
som av teknisk natur återfinnas i av Kungl. Majit utfärdade författningar
och kollegium endast meddelat huvudsakligen tekniska detaljföreskrifter,
förorda de sakkunniga, att det för underlättande av en successiv anpassning
efter ändrade förhållanden för framtiden skall ankomma på kommerskollegium
att utfärda i stort sett alla tekniska säkerhetsföreskrifter,
däribland exempelvis även bestämmelser rörande den kontroll å elektrisk anläggning,
som skall åvila vederbörande driftsledning.

Sedan sakkunniga för elektriska kontrollväsendet sommaren 1936 slutfört
sitt arbete, inkom vattenfallsstyrelsen den 11 november samma år till handelsdepartementet
med en skrivelse, vari styrelsen hemställde, att Kungl.
Majit ville taga under övervägande lämpliga åtgärder för att landets stamlinjenät
måtte utformas efter rationella riktlinjer. Framställningen var närmast
föranledd av att vattenfallsstyrelsen erhållit kännedom om att Sydsvenska
kraftaktiebolaget inträtt såsom delägare i Krångede aktiebolag samt att
sistnämnda bolag planerade anläggande av en större kraftledning Horndal—
Nässjö för att möjliggöra överföring av energi från sitt kraftalstringsområde
vid Indalsälven till avsättningsområden i södra Sverige. Vattenfallsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

ifrågasatte för sin del ett annat alternativ, enligt vilket berörda kraftöverföring
tillsvidare skulle äga rum genom transitering över ledningar, tillhöriga
styrelsen.

Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 20 november 1936 av vattenfallsstyrelsens
framställning erhöll chefen för handelsdepartementet bemyndigande att
tillkalla en sakkunnig för utredning av frågan om rationellt utformande av rikets
elektriska stamlinjenät. Uppdraget anförtroddes åt generaldirektören A.
Granholm, som i mars 1937 överlämnade av honom verkställd utredning i
ämnet.

I sistnämnda utredning framläggas detaljerade förslag rörande utformningen
av landets stamlinjenät. I anslutning därtill framhåller den sakkunnige
vissa allmänna synpunkter beträffande koncessionslagstiftningen.

över de av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet utarbetade betänkandena
har kommerskollegium avgivit särskilda utlåtanden efter hörande
av statsinspektörerna ävensom av frågorna berörda sammanslutningar och
organisationer. Vidare hava utlåtanden avgivits beträffande installatörbetänkandet
av skolöverstyrelsen samt beträffande huvudbetänkandet av domänstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, lotsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret,
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom
samtliga länsstyrelser. Över den av generaldirektören Granholm verkställda
utredningen föreligga yttranden från vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium,
vilket sistnämnda ämbetsverk efter anmodan jämväl avgivit
förslag till lagbestämmelser rörande statlig reglering av kraftprisen, över
detta förslag hava vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen
yttrat sig.

De framlagda förslagen till lagändringar och vissa därmed sammanhängande
frågor ämnar jag i det följande upptaga till närmare prövning, varvid jag
först behandlar huvudspörsmålet, koncessionsväsendet. Jag kommer därefter
att under särskilda avdelningar behandla frågorna örn reglering av
kraftprisen, om viss revidering av gällande bestämmelser angående ansvarighet
för skada till följd av elektrisk ström samt om entreprenörväsendet.

Frågan om omorganisation av tillsynsmyndigheten kommer att i annat
sammanhang anmälas för Kungl. Majit.

1. Koncessionsväsendet.

Gällande bestämmelser och deras allmänna innebörd.

Inledningsvis har omnämnts, att enligt 1902 års lag skyldighet i viss omfattning
föreligger för den, som vill utföra elektrisk starkströmsanläggning med
högre effektiv spänning än 250 volt, att söka Kungl. Majits tillstånd därtill,
s. k. koncession. Anläggningar med sådan spänning benämnas i den av
Kungl. Majit den 31 december 1902 utfärdade stadgan högspännings- eller
medelspänningsanläggningar, allt efter spänningens höjd, under det att an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

läggningar med spänning icke överstigande 250 volt benämnas lågspänningsanläggningar.

Fordran på tillstånd till utförande av starkströmsanläggning uppställes
emellertid icke blott i 1902 års lag utan även i nyssnämnda stadga. I 2 § av
denna föreskrives nämligen, bland annat, att utöver vad i 1902 års lag för
vissa fall stadgas angående skyldighet för den, som vill utföra elektrisk
anläggning, att till anläggningen söka Konungens tillstånd, sådan skyldighet
skall åligga den, som vill framdraga elektrisk ledning för belysning eller arbetsöverföring
inom område för vattentrafikled, järnväg eller allmän väg.
Sistnämnda bestämmelse ersatte i berörda avseende kungörelsen den 20 april
1883 (nr 15) angående förbud att utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd upprätta
telegraf-, telefon- och likartade förbindelser å viss mark, vilken kungörelse
enligt utbildad praxis tillämpats även beträffande starkströmsledningar.

Till frågan om skillnaden mellan koncessioner enligt 1902 års lag och tillstånd
enligt 2 § 1902 års stadga återkommer jag i det följande.

De allmänna koncessionsbestämmelserna äro i 1902 års lag intagna i 2 §
(1 § avser expropriation). Dessutom finnas i 3 § gemensamma bestämmelser
om vilka handlingar, som skola åtfölja koncessions- och expropriationsansökningar,
samt om den förberedande behandlingen av sådana ansökningar.
Ändringar i 2 § hava vidtagits genom lagar den 31 augusti 1907 (nr 69),
16 maj 1918 (nr 280) och 29 maj 1931 (nr 148), under det att 3 § ändrats genom
nyssnämnda lagar av 1907 och 1931 samt lag den 22 juni 1920 (nr
478).

Koncessionsskyldiglietens omfattning framgår av 2 § första och fjärde styckena.
Koncessionspliktiga äro alla högspännings- och medelspänningsanläggningar
med följande undantag:

1) anläggning, som till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller
inhägnad gård,

2) anläggning, som till hela sin sträckning förlägges under jordytan,

3) anläggning, som utföres på egen mark, dock endast under förutsättning
dels att anläggningen icke berör allmän väg eller allmän farled dels ock att,
därest anläggningen framdrages ovan jordytan, antingen avståndet till boningshus
eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård
överstiger 20 meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framgå på mindre
avstånd än 20 meter,

4) avgreningsledning, som utgår från koncessionerad huvudanläggning,
under förutsättning ait expropriation för den nya anläggningen icke erfordras,
att denna icke berör allmän väg eller allmän farled samt att, da ledningen
skall framgå ovan jordytan på mindre avstånd än 20 meter från boningshus
eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård,
ägaren medgivit detta.

Koncessionsskyldigheten gäller själva ledningarna men icke vederbörande
kraft- och transformatorstationer.

Angivandet i fallen 3) och 4) av ett särskilt minimiavstånd sammanhänger
därmed att i andra stycket av 2 § 1902 års lag föreskrives, att tillstånd till

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

lednings framdragande ovan jordytan på mindre avstånd än 20 meter från
boningshus m. m. inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan,
icke må mot ägarens bestridande meddelas, utan så är att annan sträckning
för ledningen visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas eller
fråga är om utförande av anläggning inom inhägnat järnvägsområde. Bestämmelse
i ämnet var ursprungligen intagen i 3 § men inarbetades år 1907

i 2 §.

Bestämmelserna om koncessionsskyldighetens omfattning voro betydligt
strängare i 1902 års lags ursprungliga avfattning. Lindringar i huvudsakligen
två avseenden genomfördes år 1907 (jfr Kungl. Maj:ts proposition, nr
40, och riksdagens skrivelse, nr 101). Å ena sidan blev för att bereda lättnad
för s. k. distributionsledningar, koncessionsskyldigheten beträffande avgreningsledning
inskränkt på sätt av undantaget 4) framgår, å andra sidan
begränsades minimiavståndet till boningshus m m., som tidigare utgjort 150
meter, till 20 meter.

En ytterligare ändring i lindrande syfte, som genomfördes år 1907, avsåg
straffbestämmelsen i sista stycket av lagens 2 §. Enligt den ursprungliga avfattningen
skulle envar, som utan Konungens tillstånd eller i strid mot de
vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter utförde eller nyttjade koncessionspliktig
anläggning, straffas med böter från och med 25 till och med
1,000 kronor, där ej å överträdelsen straff vore i allmänna strafflagen utsatt.
Genom lagändringen inskränktes bestämmelsen till att endast omfatta nyttjande
av anläggning. Såsom motiv för ändringen hade anförts, att koncessionsförfararidet
toge en avsevärd tid i anspråk samt att någon fara ej kunde
uppstå, förrän anläggningen tagits i bruk.

När sedermera med anledning av avspärrningen under världskriget en
starkt forcerad elektrifiering i Sverige kom till stånd, infördes genom lagändring
år 1918 ett nytt stycke i 2 § omedelbart före straffbestämmelsen. Enligt
ifrågavarande bestämmelse må, sedan ansökning om tillstånd till elektrisk
anläggning blivit till Konungen ingiven och anläggningen är färdig att
tagas i bruk, när skäl därtill äro, i avvaktan på ansökningens slutliga prövning
tillstånd till anläggningens nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning
Konungen föreskriver. Samtidigt ändrades orden »Konungens tillstånd» i
paragrafens sista stycke till »vederbörligt tillstånd». Befogenhet att meddela
dylikt provisoriskt drifttillstånd tillkommer enligt föreskrift i 47 § 1902 års
stadga (nuvarande lydelse se kungörelse nr 828/1919) av kommerskollegium
förordnad tillsyningsman, i allmänhet vederbörande statsinspektör över
elektriska starkströmsanläggningar.

Tredje stycket i 2 § 1902 års lag innehåller bestämmelser angående själva
meddelandet av koncession å elektrisk anläggning. Sålunda föreskrives där,
att dylikt tillstånd må av Konungen meddelas endast för viss tid, ej överstigande
40 år, vartill fogats följande mening: »Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver
Konungen, under förbehåll av enskild rätt, på vilket sätt och under
vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas». Beträffande bestämmelsen
om viss begränsad koncessionstid må nämnas, att förslag i sådant avse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

ende icke av Kungl. Maj:t framlades för 1902 års riksdag. Särskilda utskottet
föreslog först en koncessionstid av högst 50 år. Sedan första kammaren
bifallit utskottets förslag därutinnan men andra kammaren stannat för en
koncessionstid av högst 30 år, framförde utskottet ett sammanjämkningsförslag,
enligt vilket bestämmelsen kom att begränsas till högst 40 år.

Vad därefter angår 3 § 1902 års lag skall enligt första stycket koncessionsansökning
vara »åtföljd av fullständig beskrivning över det tillänmade företaget
med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning
och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar
på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall
framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för
anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan,
ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall
över dem framdragas, äro belägna på mindre avstand än 20 meter fran densamma,
uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,
vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa». Vissa
undantag gälla dock i fråga örn ledning inom område för vilket finnes stadsplan
eller byggnadsplan. Vidare föreskrives i 3 § andra stycket att, därest
ansökan finnes ej genast böra avslås, tillfälle att inkomma med yttrande över
ansökningen skall lämnas åt de kommuner eller municipalsamh allen, inom
vilkas område ledning skall framdragas, så ock åt de ägare och innehavare av
fastigheter, som, enligt vad förut nämnts, skola uppgivas. I övrigt förklaras
de ytterligare upplysningar skola infordras, som för ärendets bedömande må
erfordras. Paragrafen innehåller slutligen vissa undantagsbestämmelser beträffande
anläggning inom inhägnat järnvägsområde. — Tilläggas må, att i

1 § 1902 års stadga lämnas föreskrift om vissa ytterligare bilagor till koncessionsansökningar,
vilka bestämmelser emellertid aldrig kommit att tillämpas.

I anslutning till nu lämnade redogörelse för gällande koncessionsbestämmelser
torde förhållandet mellan 2 § 1902 års lag och 2 § 1902 ars stadga
böra något närmare beröras. Därvid må understrykas, att koncession enligt
nämnda lag innebär tillstånd att utföra en eller flera starkströmsledningar
med högre spänning, varvid tillståndet omfattar ledningarna i hela deras
sträckning samt är begränsat till viss tid. Tillstånd enligt stadgan avser däremot
endast de delar av starkströmsledningar med högre eller lägre spänning,
vilka komma i beröring med trafikled av i stadgeparagrafen angivet
slag, och tillståndet begränsas icke till viss tid. Tillämpningen av sistberörda
paragraf har emellertid i betydlig man inskränkts därigenom att en koncession
enligt lagen å viss till sträckningen bestämd ledning enligt praxis anses
innefatta tillstånd att framdraga ledningen även i de delar, där den eventuellt
berör trafikled. Därtill kommer, att bestämmelserna om koncessionsskyldighet,
vilka ursprungligen ej togo särskild hänsyn till fragan huruvida trafikled
berördes av anläggningen eller icke, därutinnan ar 1907 erhållit den lydelse
sorn framgår av de i det föregående under 3) och 4) angivna undantagen.
Med anledning av nämnda förhållanden meddelas numera tillstånd enligt

2 g stadgan, förutom beträffande lågspänningsledningar, endast beträffande

♦ Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

icke koncessionspliktiga ledningar nied högre spänning. Bestämmelserna örn
vilka handlingar, som skola bifogas ansökning om tillstånd enligt stadgan
äro formellt desamma som beträffande koncessionsärenden men tillämpas i
praktiken endast i begränsad omfattning, när fråga är om en fristående sådan
ansökning. Slutligen må nämnas, att Kungl. Majit i ingressen till kungörelsen
den 26 juni 1903 (nr 63) angående förändrad lydelse av vissa bestämmelser
i stadgan meddelat en förklaring av innehåll att med allmän
väg i 2 § stadgan icke avses gata i stad.

Behandlingen av ansökningar om tillstånd att framdraga elektriska

starkströmsledningar.

Vad angår den närmare behandlingen av inkomna ansökningar må till en
början framhållas, att dessa i regel avse tillstånd såväl att utföra en eller
flera koncessionspliktiga ledningar som att hava till anläggningen hörande
lågspänningsledningar framdragna inom område för allmän väg m. m., således
både koncession enligt 2 § lagen och tillstånd enligt 2 § stadgan. Samtidigt
begäres ofta tillstånd i ytterligare ett eller flera avseenden, såsom att
hava ledningen framdragen över kronojord, att få expropriera mark för anläggningen
samt att få anläggningen fridlyst. Ansökningarna i sist angivna
delar bruka behandlas i samband med koncessioneringen; härifrån bortses
emellertid i det följande.

Ansökning om koncession remitteras först till vederbörande länsstyrelse,
som därvid jämlikt föreskrift i 3 § andra stycket 1902 års lag anbefalles lämna
av ansökningen berörda kommuner eller municipalsamhällen samt ägare
och innehavare av fastigheter tillfälle att inkomma med yttranden över densamma.
Med anledning härav utfärdar länsstyrelsen kungörelse med uppgift
örn inom vilken tid yttranden må avgivas samt varest handlingarna finnas
tillgängliga för granskning. Kungörelsen införes i länskungörelserna (ibland
även i ortstidning) och uppläses i respektive kyrkor. Sedan länsstyrelsen,
under överlämnande av eventuellt inkomna yttranden ävensom i övrigt införskaffad
utredning, avgivit utlåtande över ansökningen, remitteras denna
till telegrafstyrelsen. Dessutom förekomma vid behov remisser till järnvägsstyrelsen,
lotsstyrelsen m. fl. myndigheter. Sist remitteras ansökningen till
kommerskollegium, som efter samråd med statens elektriska inspektion avgiver
utlåtande i ärendet.

Med stöd av bestämmelse i nyssnämnda stycke i 3 § kan Kungl. Majit
visserligen, om ansökning är ofullständig, omedelbart avslå densamma. Under
de första åren efter lagens tillkomst förekommo avslag av denna anledning.
Numera beredes sökandena alltid tillfälle att komplettera ansökningarna,
varför sådant avslagsbeslut på länge icke meddelats.

Vid beviljande av koncession har föreskriften om viss koncessionstid
tillämpats på så sätt, att koncession å självständig anläggning utom i ett eller
annat specialfall alltid meddelas på 40 år från beslutets dag, under det att

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

koncession å ledning, som direkt eller indirekt är anknuten till tidigare koncessionerad
ledning beviljas för återstoden av koncessionstiden för huvudledningen.
I fråga om staten tillhörig ledning brukar koncessionstiden alltid
fastställas till 40 år. I den resolution, varigenom koncession beviljas, föreskrives
vidare, att den ifrågavarande anläggningen, för vars utförande i ärendet
ingiven och fastställd karta jämte eventuellt en eller flera ritningar skall
ligga till grund, i övrigt skall utföras och nyttjas med iakttagande av föreskrifterna
i 1902 års stadga samt inledningsvis omförmälda kungörelse den
19 maj 1916. Före tillkomsten av sistnämnda författning intogos i själva
resolutionen närmare villkor, när den nya anläggningen korsade befintliga
svagströmsledningar eller trafikleder m. m. Dessa jämte vissa ytterligare
villkor äro sammanförda i 1916 års kungörelse. Bland bestämmelserna i
denna må här framhållas ett villkor, som sedan slutet av år 1907 hade intagits
i flertalet koncessioner, nämligen att innehavare av koncessionerad
starkströmsanläggning är skyldig iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga
örn leverans av elektrisk kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna
bliva i laga ordning fastställda. Vid sidan av den allmänna hänvisningen till
nämnda båda författningar intagas ibland i resolutionerna av omständigheterna
påkallade särskilda koncessionsvillkor.

Vad ansökning om tillstånd enligt 2 § 1902 års stadga beträffar anknytes,
såsom redan nämnts, denna oftast till vederbörande koncessionsansökning.
Fristående ansökningar behandlas på motsvarande sätt men föranleda icke
utfärdande av länskungörelse. Tillstånd enligt stadgan beviljas alltid tillsvidare.
Tilläggas må, att praxis utvecklats därhän att ett i viss mån förenklat
förfaringssätt iakttages vid meddelande av tillstånd enligt stadgan. Sålunda
meddelas sedan länge generella sådana tillstånd, åtminstone när fråga är
örn framdragande av lågspänningsledningar från viss eller vissa koncessionerade
anläggningar.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att enligt 47 § 1902 års stadga
starkströmsanläggning, till vars utförande Konungen lämnat tillstånd, icke
får tagas i bruk utan medgivande av vederbörande statliga tillsyningsman,
vilken såsom redan nämnts jämväl äger befogenhet att, när skäl därtill äro,
meddela provisoriskt drifttillstånd, innan fragan örn anläggningens utförande
slutligen prövats av Konungen. Det förekommer fortfarande i stor utsträckning,
att tillstånd till utförande av en anläggning icke sökes, förrän
anläggningen redan är färdig. I sadant fall anhaller anläggningsägaren samtidigt
om koncession och örn provisoriskt drifttillstånd, vilket sistnämnda
brukar beviljas av tillsyningsmannen, därest det styrkes, att ur säkerhetssynpunkt
intet är att erinra mot anläggningen.

Efter att sålunda hava lämnat en redogörelse för den allmänna behandlingen
av inkommande ansökningar örn tillstånd till utförande av starkströmsledningar
övergår jag till frågan om prövning av ansökningarna ur
saklig synpunkt.

Av den handläggning vid olika riksdagar, som föregick utfärdandet av
1902 års lag, framgår otvetydigt, att koncessionsskyldighcten infördes huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

sakligen för tillgodoseende av säkerhetskrav. Dock är att märka, att bestämmelsen
om begränsning av koncessionstiden ävensom det successiva utformandet
av olika undantag från nämnda skyldighet innebära hänsynstagande
även till intressen av annan natur. Kungl. Maj:ts prövningsrätt i fråga
om meddelande av koncessioner erhöll i lagen en allmän avfattning och
någon ändring därutinnan har sedermera icke ägt rum.

Enligt utbildad praxis kom någon realbehandling av koncessionsansökningarna
ur andra synpunkter, än som sammanhängde med anläggningarnas
tekniska utförande, icke att äga rum under de närmaste årtiondena efter
lagens ikraftträdande. Efter förberedande utredning blevo alla ansökningar,
som befunno sig i fullständigt skick, bifallna av Kungl. Ma,j:t.

Härvid bör beaktas, att det dröjde länge, innan landets elektrifiering fortskridit
så långt, att konkurrensförhållanden mellan olika företag påkallade
ett ståndpunkttagande till frågan om införande av behovsprövning vid meddelande
av koncessioner å starkströmsanläggningar.

I sin år 1923 avgivna sammanfattande redogörelse förklarade elektrifieringskommittén,
att koncessionsansökningar rörande elektriska anläggningar
borde underkastas en reell granskning ur synpunkten av anläggningarnas
möjliga inpassning i den plan, som framgått ur kommitténs utredningar. Efter
att hava erinrat om den praxis, som dittills tillämpats, framhöll kommittén,
att ordalydelsen i 1902 års lag icke torde lägga hinder i vägen för en
tolkning, enligt vilken ett bedömande av koncessionsansökningama jämväl
ur teknisk-ekonomisk och nationalekonomisk synpunkt skulle kunna äga
rum och därvid betingade förfoganden göras gällande. Kommittén ansåg
dock, att ett brytande av dittills följd praxis vid koncessionsärendenas behandling,
en praxis, som hade sin rot i den motivering, som åtföljde förslaget
till 1902 års lag och den miljö, ur vilken sagda lagstiftning framgått,
sannolikt icke skulle bliva av behovet påkallat. Kommittén höll före, att
vederbörande, som planerade ett elektrifieringsföretag, i regel skulle mottaga
och följa de råd och anvisningar, som ur planmässighetens synpunkt kunde
och borde givas av ett kompetent och för ändamålet avsett statligt organ.
Skulle väsentliga divergenser framträda mellan den privata företagarens och
statens strävanden, syntes det kommittén få bliva ett senare övervägande förbehållet
att avgöra, om det nuvarande koncessionsförfarandets gränser skulle
utvidgas och ett ökat tvång påläggas företagaren. Vid ett dylikt övervägande
borde enligt kommitténs förmenande vederbörligt beaktande skänkas
åt den synpunkten, att ett för långt drivet tvång från det allmännas sida
kunde verka hindrande på utvecklingen.

Såsom redan tidigare nämnts föranledde de av elektrifieringskommittén
verkställda utredningarna ej några direkta åtgärder från statsmakternas sida.

Den i allt större omfattning genomförda elektrifieringen medförde emellertid
så småningom, att ett närmare beaktande av konkurrensförhållanden
började visa sig ofrånkomligt. Konkurrensen avsåg i första hand gränsområdena
mellan olika distributionsföretag men kunde även gälla större oelektrifierade
områden, beträffande vilka ansökningar om tillstånd att framdra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

ga elektriska ledningar inkommo från skilda elektrifieringsföretag. För att

1 någon mån förhindra tillkomsten av ur rationell elektrifieringssynpunkt
icke önskvärda anläggningar tillgreps till en början en utväg, som alltjämt
kommer till användning, nämligen att söka åstadkomma en frivillig överenskommelse
mellan konkurrenterna genom förmedling av statsinspektörerna
eller i vissa fall vederbörande länsstyrelser. Däremot hystes i det längsta
betänkligheter mot att från statens sida ingå på en direkt behovsreglering.
Under senare år har emellertid ett positivt ståndpunkttagande i frågan ägt
rum. Sålunda förekommer numera i vissa fall, att Kungl. Majit efter behovsprövning
helt eller delvis avslår ansökningar eller vid bifall uppställer
särskilda koncessionsvillkor för att förebygga dubbla ledningsnät. Besluten
hava i regel fattats i överensstämmelse med vad kommerskollegium i infordrade
utlåtanden föreslagit. I några av fallen hava med varandra konkurrerande
koncessionsansökningar samtidigt förelegat till avgörande. Antingen
har då den ena ansökningen bifallits och den andra avslagits eller har,
om ansökningarna ansetts endast delvis kollidera med varandra, inskränkningar
vidtagits i den ena eller i båda koncessionerna. Avslag hava även förekommit
med hänsyn till tidigare beviljade koncessioner. Beträffande de
koncessioner, där realprövning kommit till uttryck i form av särskilda koncessionsvillkor,
må nämnas, att två slag av dylika föreskrifter kommit till
användning. I vissa koncessioner har intagits en allmän bestämmelse om att
den nya koncessionsinnehavaren skall vara skyldig ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som vederbörande statsinspektör kan finna erforderliga
för att i möjligaste mån förebygga uppkomsten av dubbla
ledningsnät och därav föranledda olägenheter. I andra fall har en mera direkt
reglering ansetts påkallad, vilket skett i form av åläggande för den nya
koncessionsinnehavaren att på anfordran helt eller delvis inlösa den äldre
anläggningen. Dylik inlösningsskyldighet har bland annat ifrågakommit,
när den nya koncessionen meddelats på grund av att den redan befintliga
anläggningen icke ansetts kunna på ett tillfredsställande sätt fylla ortens
behov. Vid uppställande av inlösningsskyldighet såsom villkor för koncession
brukar föreskrivas, att, därest överenskommelse ej kan träffas om ersättningens
storlek, denna fråga skall avgöras enligt lagen om skiljemän.

Behovsprövning har emellertid kommit till användning icke blott vid koncessionsbehandling
utan även vid meddelande av tillstånd enligt 2 § 1902 års
stadga. Det ligger nämligen i sakens natur, att konkurrensförhållanden kunna
göra sig ännu mera gällande vid framdragande av lågspänningsnät. Vissa
beslut hava sålunda inneburit avslag å ansökningar örn tillstånd att framdraga
lågspänningsledningar inom område för allmän trafikled eller viss begränsning
av tillståndet. Inlösningsskyldighet beträffande äldre lågspänningsanläggningar
har också föreskrivits såsom villkor för tillstånd enligt

2 § stadgan.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. i sami. Nr 137.

Kungl. Majlis proposition nr 137.

Av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet föreslagna ändringar i

koncessionslagstiftningen.

I fråga om koncessionsväsendet beröras i sakkunnigutredningen till en
början de båda omständigheter, som närmast föranlett utredningsuppdraget i
denna del. Å ena sidan framhålles, att den alltmera ökade konkurrensen
mellan olika distributionsföretag ansetts påkalla ett definitivare ståndpunkttagande
till frågan örn och i vad mån behovsprövning bör komma till användning
vid koncessionsbehandlingen. Å andra sidan erinras örn att de
redan meddelade koncessionerna på grund av koncessionstidens begränsning
till högst 40 år successivt upphöra att gälla efter utgången av år 1942,
varför koncessionsinnehavare måste anses hava berättigade anspråk på att i
tid kunna få ansökning om förlängning av koncession prövad.

Efter att helt allmänt hava förordat, att staten även i fortsättningen behåller
det reglerande inflytande över kraftförsörjningen, som koncessionstvånget
innebär, understryka sakkunniga, att koncessionsväsendet länge fungerat
i stort sett tillfredsställande, ehuru bestämmelserna alltjämt i första
hand äro ett uttryck för de synpunkter, som anlades på koncessionsproblemet
vid 1902 års lags tillkomst, då av naturliga skäl icke kunde överblickas, vilka
former kraftdistributionen skulle komma att taga.

Behovsprövning.

Sakkunniga övergå därefter till frågan om behovsprövningen och yttra följande: »Hittills

har behovsprövningen tillkommit i form av praxis vid avgörande
av ett antal individuella fall. Några erinringar däremot från riksdagens sida
hava icke framkommit. Sakkunniga hava därför utgått från att denna väg
fortfarande står öppen för Kungl. Maj:t utan direkt bemyndigande i 1902
års lag.

Den behovsprövning, som sålunda i vissa fall har tillämpats, bär gällt
framför allt ledningar avsedda för lokal distribution och har haft till uppgift
att förhindra uppkomsten av dubbla ledningsnät. Dylika dubbla ledningsnät
äro ur flera synpunkter mindre önskvärda. Elektriska starkströmsledningar,
även sådana för lågspänning, innebära alltid ett visst faremoment,
som ökas ju flera ledningarna äro och ju mer ledningar hörande till olika
anläggningar korsa eller i övrigt komma i omedelbar närhet av varandra.
Särskilt för telegrafverkets vidkommande är denna synpunkt av vital betydelse.
Det kan ofta vara svårt att på en ort få nödigt utrymme för såväl
starkströms- som telefonledningar, och svårigheterna ökas givetvis om man
på platsen icke har ett utan två starkströmsnät. Kostnaderna för skyddsanordningar
kunna väsentligt ökas. Fall finnas, då telegrafverket tvingats till
dyrbara kabelanläggningar på grund av att utrymmet belagts av starkströmsledningar.
Erfarenheten visar därjämte, att, där dubbla ledningsnät förekomma,
den hårda konkurrensen försvagar de bägge företagens ekonomi.
Detta i sin tur medför att underhållet av ledningsnäten försummas, varigenom
givetvis säkerheten minskas. Även vägintresset har olägenhet och kostnader,
då vägar och kraftledningar korsa eller komma i närhet av varandra.
Ur nationalekonomisk synpunkt innebära de dubbla ledningsnäten ett slö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

seri, dels genom större kapitalinvestering, dels genom ökat markintrång.
Med hänsyn till säkerhet, ekonomi, allmän trevnad och ordning måste förekomsten
av dubbla distributionsnät anses vara en mindre tillfredsställande
företeelse och de sakkunniga finna därför, att de åtgärder, som av statsmyndigheterna
på senare tider vidtagits i koncessionsväg för att förhindra dubbeldistribution,
varit av omständigheterna starkt påkallade och att för framtiden
denna praxis bör fortsättas. De sakkunniga vilja emellertid framhålla,
att den nuvarande koncessionslagstiftningen har vissa luckor, som medföra,
att en önskvärd reglering icke alltid kan i koncessionsväg genomföras. Sakkunniga
skola i sin framställning återkomma härtill.

Om de sakkunniga sålunda anse, att ingripande i koncessionsväg bör äga
rum beträffande de lokala distributionsnäten i huvudsakligt syfte att förebygga
uppkomsten av dubbla dylika ledningsnät, ställa de sig däremot mera
tveksamma beträffande lämpligheten och möjligheten att medelst koncessionsförfarande
reglera tillkomsten av sådana ledningar, vilka ha till huvudsaklig
uppgift att överföra kraft från en kraftkälla till en viss punkt, t. ex.
ett industriföretag eller ett distributionscentrum. En realprövning beträffande
dylika linjer, vilka ofta i form av stamlinjer eller bygdelinjer ingå såsom
viktiga ted i landets elektrifieringssystem, torde i de flesta fall vara förenad
med utomordentliga svårigheter, under det att en sådan prövning beträffande
de lokala ledningsnäten är en mera enkel uppgift, som utan större svårigheter
bör kunna handhavas av de myndigheter, på vilka tillämpningen av
koncessionsförfarandet vilar och vilka äro väl förtrogna med de lokala förhållandena.
Såsom förut har framhållits, kan hänsyn till statens egna
intressen ävensom hänsyn till säkerhet, ordning och trevnad anföras såsom
skäl för att staten håller en reglerande hand över de lokala distributionsnäten,
under det att dylika skäl knappast kunna göras gällande beträffande
de egentliga överföringslinjerna, för vilka huvudsakligen ekonomiska och
näringspolitiska synpunkter bliva avgörande. Erfarenheten ger dessutom
vid handen, att missförhållanden huvudsakligen kunna anses föreligga beträffande
den lokala distributionen, varest på åtskilliga orter dubbeldistribution
kommit till stånd, under det att elektrifieringen i övrigt kan anses hava
utvecklats efter i stort sett sunda och rationella linjer. Denna uppfattning
torde vara allmän inom sakkunniga kretsar.

De sakkunniga önska emellertid understryka, att en bestämd rågång mellan
de olika slagen av anläggningar — lokala distributionsnät å ena sidan, överföringslinjer
å andra sidan — icke alltid kan dragas. Det torde därför varken
vara lämpligt eller möjligt att i författningsbestämmelser angiva, när en
realprövning bör ifrågakomma. Detta torde böra ankomma på de prövande
myndigheterna att bedöma och en av förhållandena och utvecklingen betingad
praxis torde så småningom komma att växa fram. De sakkunniga
vilja framhålla, att därest det skulle visa sig önskvärt att ingå i realprövning
av andra än de mera lokalt betonade anläggningarna, så torde det i enstaka
läll vara värdefullt, örn en förstärkt sakkunskap kunde ställas till de prövande
myndigheternas förfogande. De sakkunniga anse emellertid, att anlitandet
av dylik sakkunskap hör äga rum endast, därest sådana förhållanden
skulle uppstå, att behovet därav vore uppenbart. Det kan visserligen göras
gällande, att dylika särskilda sakkunniga skulle kunna liava en uppgift alt
fylla även vid prövningen av ansökningar, avseende lokala distributionsnät,
och att sålunda, därest en realprövning över huvud skall fortfarande äga rum,
eli permanent koncessionsråd redan nu borde komma till stånd. De sakkunniga
önska emellertid understryka, alt prövning av sådana ansökningar,
varom här är fråga, förekommer i relativt stor omfattning och sålunda är
förenad med förhållandevis mycket arbete. Det torde även vara nödvändigt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

att rådsledamöterna skaffa sig detaljerad kännedom om de lokala förhållandena
i varje särskilt fall. De kvalifikationer, som ledamöterna av ett dylikt
råd borde besitta, ävensom lämpligt medlemsantal, torde sålunda i mycket
vara beroende av arten och omfattningen av de koncessionsärenden, med
vilka rådet skulle taga befattning. Det möter därför svårigheter att på förhand
angiva de grunder, efter vilka detta borde sammansättas. Man har
anledning befara, att ett sådant råd skulle komma att tynga och fördröja
ärendenas behandling utan att göra motsvarande gagn. De sakkunniga anse
sig därför böra tillråda, att man i denna fråga tillsvidare ställer sig avvaktande.
»

Ordföranden, generaldirektören Malm, har reserverat sig mot sakkunnigas
uttalande i sistnämnda avseende samt för egen del föreslagit, att kommerskollegium
utrustas med ett koncessionsråcl, bestående av ämbetsverkets chef
jämte två av Kungl. Majit för tre år i sänder utsedda personer med goda
tekniskt-ekonomiska insikter och överblick på ifrågavarande område samt
kända för objektivitet och gott omdöme. Till stöd för sitt förslag framhåller
reservanten, att när full sanktion gives åt Kungl. Majits rätt att vid koncessionsgivningen
gå in för behovsprövning, det synes nödvändigt skapa garantier
för att koncessionsfrågorna bliva auktoritativt förberedda. Det slutliga
ståndpunkttagandet inom kollegium till ett koncessionsärende, som varit
föremål för rådsbehandling, skulle enligt reservanten ankomma på ämbetsverkets
chef.

Koncessionsskyldig betens omfattning.

I anslutning till vad sakkunniga vid ståndpunkttagande till behovsprövningen
antytt om förefintligheten av vissa luckor i koncessionslagstiftningen beröra
sakkunniga närmare i vilka avseenden koncessionsskyldigheten skulle behöva
skärpas, för att den i utredningen förordade kontrollen över den lokala
distributionen må kunna genomföras. Sakkunniga förklara sig därvid åsyfta
dels från koncessionerade huvudledningar utgående grenledningar för högeller
medelspänning dels ock för allmän distribution avsedda lågspänningsledningar.
Beträffande båda nämnda grupper av ledningar hava enligt sakkunnigas
förmenande gällande bestämmelser om skyldighet för vederbörande
att söka tillstånd, i den mån ledningarna beröra allmän trafikled, visat sig
icke utgöra tillräckligt hinder för framdragande av ur rationell elektrifieringssynpunkt
mindre önskvärda ledningar. Sakkunniga understryka, att behov
av en statlig reglering föreligger särskilt i gränsområdena mellan olika distributionsföretag.

Angående införandet av koncessionsskyldighet för låg spänning sledningar,
avsedda för allmän distribution, anföra sakkunniga följande:

»Ett ingripande, som avser införande av tillståndstvång i fråga örn samtliga
lågspänningsledningar för allmän distribution, torde knappast tillböra området
för Konungens administrativa lagstiftning utan bör enligt sakkunnigas
förmenande komma till uttryck i 1902 års lag såsom en ytterligare form av
tillstånd eller koncession. Nämnda lag med undantag för koncessionsbestämmelserna
har redan nu avseende även å lågspänningsledningar. Det synes
därför icke böra vara något hinder att under 2 § i lagen införa bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

om skyldighet att i viss omfattning söka tillstånd av Konungen till utförande
av lågspänningsledningar.

Då uttrycket »för allmän distribution» torde vara alllför obestämt för att
utan närmare förklaring kunna användas i lagtext hava sakkunniga ansett
koncessionsskvldigheten böra kunna uttryckas så, att den skulle gälla lågspänningsledningar
för distribution av ström till fastigheter med olika ägare.
Därigenom skulle, vilket synes fullt berättigat, från koncessionsskyldighet
undantagas framdragande av lågspänningsledningar till viss eber vissa fastigheter
med en och samma ägare. Däremot skulle i den mån sådana ledningar
korsade allmän trafikled fortfarande särskilt tillstånd erfordras, varjämte
framdragande av ledningarna över annans mark alltjämt vore beroende
av om medgivande av ägaren eller expropriationsrätt erhölles.

Uppenbart är emellertid, att tillstånd till framdragande av lågspänningsledningar
för allmän distribution icke i likhet med nuvarande koncessioner å
ledningar med högre spänning kunna avse vissa till hela sin sträckning bestämda
ledningar. Det torde av praktiska skäl vara nödvändigt att i stället
låta lågspänningskoncessionen innebära en allmän rätt att från viss generatoreller
transformatorstation eller inom visst område framdraga lagspänningsledningar.
På grund av att det ur teknisk synpunkt är omöjligt att från viss
station utdraga användbara lågspänningsledningar utöver en viss längd skulle
detta i verkligheten innebära den begränsning, som avses.

För att undvika ingrepp i bestående förhållanden vilja de sakkunniga
emellertid icke ifrågasätta, att den sålunda föreslagna koncessionsplikten för
lågspänningsledningar skall gälla redan utförda lågspänningsledningar ej
heller sådana, som utföras i anslutning till befintliga lågspänningsledningar.»

I fråga om av g rening sledning ar för hög- eller medelspänning erinra sakkunniga
örn att gällande begränsning i koncessionsskyldigheten för dessa genomfördes
år 1907 just för att underlätta framdragandet av distributionsledningar.
Sakkunniga finna emellertid olämpligt, att denna undantagsbestämmelse
bibehålies, örn viss koncessionsskyldighet införes beträffande lågspänningsledningar
från avgreningsledningar, samt förorda därför, att bestämmelsen
helt utgår ur 2 § 1902 års lag. Retroaktiv verkan av en sådan ändring i
lagen ifrågasättes icke. Sakkunniga tillägga, att de haft under övervägande,
huruvida konsekvensen fordrade, att även i jorden förlagda ledningar för
högre spänning gjordes koncessionspliktiga, men ansett en dylik skäipning av
gällande bestämmelser böra kunna undvikas.

Sakkunniga komma därefter över till frågan örn tillstånd enligt 2 § 1902
års stadga samt konstatera, att omfattningen av sådana tillstånd skulle högst
väsentligt inskränkas genom införande av koncessionsskyldighet beträffande
lågspänningsledningar lör allmän distribution. Liksom koncession a viss
ledning för högre spänning i praxis ansetts innefatta tillstånd enligt 2 §
stadgan, i den mån ledningen berör allmän trafikled, utgå nämligen sakkunniga
från att även en koncession att inom ett i huvudsak bestämt område
framdraga lågspänningsledningar för allmän distribution icke skall behöva
kompletteras med särskilt tillstånd att med ledningarna korsa allmän trafikled.

I samband med förslaget om skärpningar i koncessionsskyldigheten förorda
emellertid sakkunniga, att bestämmelsen i 2 § stadgan överflyttas till 1902

Kungl. Majlis proposition nr 137.

års lag. Sakkunniga erinra därvid om att Högsta domstolen vid granskning
år 1907 av Kungl. Ma,j:ts förslag till lindringar i 1902 års lags koncessionsbestämmelser
(jfr proposition nr 40/1907) underströk, att någon bestämmelse
om skyldighet att söka tillstånd till anläggande av ledning över allmän väg
eller vattentrafikled ej förekomme annorstädes än i den på administrativ väg
tillkomna stadgan samt att, om statsmakterna i en dylik bestämmelse ville
söka en garanti för bevarandet av samhällets kontroll över viktigare elektriska
anläggningar, bestämmelsen uppenbarligen borde erhålla civillags natur.
Detta påpekande ledde till att koncessionsfriheten beträffande ledning å egen
mark ävensom beträffande avgreningsledning från redan koncessionerad huvudledning
gjordes beroende av, bland annat, den förutsättningen att ledningen
icke berörde allmän väg eller allmän farled. När nu undantaget
från koncessionsskyldighet för avgreningsledning föreslås skola bortfalla,
anse sakkunniga naturligast, att man beträffande ledning å egen mark återgår
till den ursprungliga avfattningen av år 1902 samt i stället i lagen upptager
stadgans fordran på särskilt tillstånd för framdragande inom område
för allmän trafikled av sådana ledningar med högre eller lägre spänning, beträffande
vilka koncession eljest icke skulle erfordras. Sakkunniga tillägga,
att koncessionerna fortfarande böra i lagtexten benämnas tillstånd.

Koncessionstid m. m.

I sakkunnigutredningen behandlas vidare frågorna örn koncessionstidens
längd samt örn förfarandet vid förlängning av koncession.

Därvid erinras först örn att riksdagen på grund av ovisshet om den
framtida utvecklingen av kraftdistributionen funnit föreskrift örn viss begränsad
koncessionstid erforderlig för tillgodoseende av det allmännas intresse.

Sakkunniga framhålla, att erfarenheten under det trettiotal år, som förflutit,
sedan koncessioner å elektriska starkströmsanläggningar började meddelas,
icke visat, att staten vore i behov av att tvångsvis kunna inlösa i enskild
ägo befintliga kraftföretag. En komplettering av koncessionsväsendet
med i lag reglerad rätt och under vissa förutsättningar även skyldighet för
staten att inlösa enskilda anläggningar, på sätt av reservanter inom kraftkommittén
föreslagits, synes därför sakkunniga icke vara av förhållandena
påkallad.

Däremot understryka sakkunniga betydelsen av det tidigare omnämnda
koncessionsvillkoret, att innehavare av elektrisk anläggning skall vara skyldig
iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om( leverans av elektrisk
kraft från sådan anläggning, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning
fastställda.

Sakkunniga fortsätta därefter:

»Föreskrift örn särskild koncessionstid synes under sådana omständigheter
egentligen opåkallad. Till stöd för borttagande av bestämmelsen
därom kan bland annat anföras följande. Tidsbegränsningen medför ett
osäkerhetsmoment, som verkar besvärande för både distributörer och abon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-37.

nenter. Detta gör sig särskilt gällande, när koncessionstiden börjar lida mot
sitt slut. Kraftdistributörer hava då svårt att avsluta ett leveransavtal tor
längre tid med en abonnent, enär han icke vet, huruvida han kan fullt olja
avtalet efter koncessionstidens slut. Han kan vidare finna sig nödsakad att
tillsvidare undanskjuta vidtagandet av erforderlig utbyggnad eller förstärkning
av anläggningen på grund av att kostnaderna därför med noimala
kraftpriser icke hinna avskrivas under den återstående koncessionstiden.
En tidpunkt av 40 år torde visserligen i och för sig vara tillräcklig tor amortering
av de ursprungliga anläggningskostnaderna. Men dessa attoljas senare''successivt
av mer eller mindre dyrbara kompletteringar. Härtill kommer
vidare den omständigheten, att koncession å ledningar, anslutna till
tidigare koncessionerad ledning, enligt praxis endast beviljas tor den ti speriod,
som då återstår av den 40-åriga koncessionstiden för huvudledningen.
Sådana koncessioner kunna därför ibland komma att gälla endast ett fatal
ar. Sammanlagt finnas sålunda starka skäl av ekonomisk natur, som direkt
tala emot att begränsa koncessionernas giltighet i tiden.

Ä andra sidan kan naturligtvis med hänsyn till den rastlösa utveckling,
som äger rum på det tekniska området, ej heller nu med bestämdhet överblickas,
huru kraftförsörjningsproblemet kommer att te sig i en mera avlägsen
framtid. Det kan endast konstateras, att elektrifieringen hittills genomförts
på ett i stort sett tillfredsställande sätt samt att, såvitt för närvarande
kan bedömas, en fortsatt gynnsam utveckling på ifrågavarande område
är att förvänta. .. ........

Om emellertid försiktigheten anses bjuda, att staten aven i fortsättningen
genom en begränsning av koncessionstiden förbehåller sig rätten att ånyo
taga koncessionerna under omprövning, är i varje fall nödvändigt, att tiden
tillmätes rikligare än förra gången. Sakkunniga hava härutinnan kommit
till den uppfattningen, att koncessionstiden icke bör understiga 55 ar, motsvarande
den tid för vilken enligt gällande bestämmelser utarrendering av
kronan tillhörigt, icke bebyggt vattenfall brukar äga rum. För att underlätta
erforderliga amorteringar vilja sakkunniga förorda, att maximitiden
ytterligare något utökas, och föreslå därför, att koncessionstiden för framtiden
skall avse viss tid, icke överstigande 60 år. I detta hänseende intaga
sakkunniga sålunda samma ståndpunkt sorni reservanterna inom kraftkommittén.
Tilläggas må, att sakkunniga även haft under övervägande, huruvida
icke koncessionerna för framtiden borde fastställas att gälla tillsvidare.
Detta skulle medföra den fördelen, att en förnyad omprövning icke bleve
oundgängligen nödvändig. Sakkunniga hava emellertid funnit, att en pa sa
sätt obestämd koncessionstid skulle innebära ett alltför stort osäkerhetsmoment
för koncessionshavaren, även om denne utginge från att beviljade
koncessioner icke komme att av Kungl. Majit återkallas utan verkligt trängande
skäl. . . , . „ , .

Den koncessionstid av högst 60 år, tor vilken sakkunniga salunda stannat,
därest en begränsning för framtiden överhuvud taget anses erforderlig,
lior komma till användning beträffande samtliga slag av tillstånd, som inrymmas
i förslaget. Någon anledning att lata vissa tillstånd gälla bestämd
tid andra åter tillsvidare synes icke föreligga, särskilt som tillstånden i stort
sett avse att komplettera varandra. .

I fråga örn koncessioner å ledningar för högre spänning anse sig sakkunniga
vidare böra förorda, att i lagen intages bestämmelse örn att sådant tillstånd
är förfallet, örn vederbörande anläggning icke tagits i bruk inom tre
år från tillståndets beviljande. En dylik bestämmelse torde vara lämplig
ur praktisk synpunkt genom att efter skälig tid bortmönstra koncessioner,
som visat sig icke vara av förhållandena påkallade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Ytterligare må framhållas, att den praxis, som kommit till uttryck vid
tillämpningen av gällande bestämmelse om viss koncessionstid, bör bibehållas
även i fråga örn det nya stadgandet. Sålunda synes tiden i samtliga
fall, där icke särskilda omständigheter motivera en ytterligare begränsning,
böra fastställas till 60 år. Dock bör även i fortsättningen tillses, att koncessioner
å med varandra sammanhängande ledningar såvitt möjligt utlöpa
samtidigt. Med anledning härav torde vidare även efter den nya bestämmelsens
ikraftträdande koncession å en ledning, som direkt eller indirekt framdrages
från redan koncessionerad ledning, beträffande vilken koncessionstiden
icke utgått, för annat än statligt företag endast böra beviljas för återstoden
av den 40-åriga koncessionstiden för huvudledningen. Det är visserligen
sant att härigenom koncessionstiden starkt begränsas. Fördelarna
av en enhetlig koncessionsbehandling i framtiden få dock anses överväga
nackdelarna av den tillfälliga begränsningen.

Några olika synpunkter beträffande koncessionstiden, beroende på om en
helt ny koncession begäres eller ansökningen avser förlängning av tidigare
beviljad koncession, böra enligt sakkunnigas förmenande ej ifrågakomma.

Detta hindrar emellertid icke, att själva frågan om beviljande av koncession
kan ställa sig olika i de båda fallen. Beträffande en ny koncessionsansökning
måste Kungl. Majit otvivelaktigt anses hava en mycket friare prövningsrätt
än när fråga är om förlängning av en äldre koncession. Det torde
nämligen ligga i sakens natur, att behovssynpunkter endast i starkt begränsad
..omfa^nin§ kunna göras gällande vid behandlingen av ansökningar örn
förlängd koncession. Även om man sålunda bör kunna utgå från att dylik
förnyelse knappast kommer att vägras, torde detta emellertid icke utesluta,
att i samband med förnyelsen en lämpligare reglering av bestående förhållanden
kan komma att äga rum, därest detta anses vara av behovet påkallat.»

I detta sammanhang må nämnas, att sakkunniga icke föreslå någon ändring
i den bestämmelse i 2 § 1902 års lag, som ligger till grund för meddelande
av provisoriska drifttillstånd. Däremot innehåller sakkunnigas förslag
till ny stadga om elektriska starkströmsanläggningar en ändrad avfattning
av den bestämmelse, som tillerkänner vederbörande statliga tillsyningsman
rätt att meddela sådant tillstånd. Enligt förslaget må nämligen tillstånd
ej meddelas, därest tillsyningsmannen finner särskilda skäl tala mot
bifall till den till Kungl. Majit ingivna ansökningen om koncession å anläggningen
i fråga. Av sakkunnigas specialmotivering framgår, att stadgebestämmelsen
avser att förhindra meddelande av provisoriskt drifttillstånd, när
anledning är förmoda, att koncessionsansökningen eventuellt kommer att
genom tillämpning av behovsprövning helt eller delvis avslås.

I samband med behandlingen av koncessionsväsendet hava sakkunniga
även angivit sin ståndpunkt till frågan örn taxereglering. Till denna del av
betänkandet ävensom till vissa förut icke berörda detaljer i det av sakkunniga
utarbetade förslaget till ändringar i 2 och 3 §§ 1902 års lag återkommer
jag i det följande. Här må endast nämnas, att sakkunniga uppdelat 2 §
i olika morn., i första hand med hänsyn till de olika slagen av koncessioner
eller tillstånd. Beträffande 3 § har den nuvarande lydelsen, praktiskt taget
oförändrad, intagits såsom 1 morn., vartill fogats ett nytt med 2 betecknat
morn., avseende ansökningshandlingar rörande de nva slagen av tillstånd enligt
2 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Yttranden rörande koncessionsväsendet.

I flertalet yttranden, som införskaffats över det av sakkunniga för elektriska
kontrollväsendet avgivna betänkandet angående kontrollen över elektriska
starkströmsanläggningar, lämnas förslaget till ändrade koncessionsbestämmelser
utan erinran. Vissa yttranden behandla emellertid mera ingående principerna
för meddelande av koncession, framför allt frågorna om behovsprövningen
samt koncessionstidens längd.

Behovsprövning.

Mot behovsprövning vid koncessionsbehandling uttalar sig endast svenska
vattenkraftföreningen, till vars yttrande emellertid länsstyrelsen i Gävleborgs
län ansluter sig. Föreningen framhåller i förevarande avseende huvudsakligen
följande:

Förarbetena till 1902 års lag gåve det bestämda intrycket, att behovsprövning
icke varit avsedd. Kungl. Maj:t hade det oaktat under senare år i några
extrema fall för undvikande av missförhållanden inom vissa distributionsområden
tillämpat sådan prövning. I de fall, som förekommit, syntes behovsprövningen
hava framdrivits av lokalt betonade krafttvister av underordnad
betydelse. Det kunde emellertid med fog ifrågasättas, om man för vissa
småfrågors lösning borde övergiva det hittills vanliga förfarandet med koncessionsprövning
endast avseende säkerheten. Under tillämpning av detta
system hade utan påverkan från det allmännas sida kraftindustrien undergått
en synnerligen lyckosam utveckling, varvid stamlinjesystem utbyggts
över hela landet samt ett värdefullt samarbete etablerats mellan olika kraftföretag
och företagargrupper. Det betydande stamlinjenät, som framvuxit, vore
ur både teknisk och ekonomisk synpunkt i det hela väl avvägt. Vid behovsprövning
finge ett företag, som redan erhållit koncession, en mycket markerad
företrädesrätt gentemot senare koncessionssökande. Detta kunde komma
att verka hämmande, i det att den tryggade företagaren lätt kunde föranledas
att icke längre följa med utvecklingen, i vad denna avsåge stegrade krav pa
driftsäkerhet, driftekonomi m. m. Emot behovsprövning talade vidare, att,
örn denna också hittills tillämpats på ett förnuftigt sätt, det dock kunde befaras,
att statens egen företagareverksamhet på området i en framtid kunde
bliva otillbörligt gynnad framför kommunala verk och den enskilda industrien.
Då tillräckliga skäl för behovsprövningens berättigande och nödvändighet
icke syntes hava presterats, ansåge föreningen, att sådan prövning icke
borde äga rum. Skulle denna mening icke vinna beaktande borde behovsprövning
i allt fall icke tillämpas i fråga örn ledningar, som hade till huvudsaklig
uppgift att överföra kraft till exempelvis eli distributionscentrum eller
ett industriföretag, utan endast i speciella fall i fråga örn lokala distributionsnät.

Sveriges industriförbund oell svenska elektricitetsverksfGreningen inskränka
sig till att understryka, att behovsprövningen borde tillämpas restriktivt
och med försiktighet.

Kommerskollegium förklarar sig väl inse, alt behovsprövningen vore en
synnerligen ömtålig fråga. Enligt kollegii mening kunde dock behovet av
en sådan prövning icke bestridas, framför allt då fråga vore om distributions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

ledningar. Detta behov hade uppstått som en naturlig följd av den alltmer intensifierade
elektrifieringen, i det att tillgången på elektrisk kraft inom vissa
områden blivit större än efterfrågan, varvid tävlan uppstått om avnämare.
Konkurrensen skulle, särskilt i gränstrakterna mellan olika företags distributionsområden,
kunna vålla betydande olägenheter ur säkerhets- och andra
synpunkter, därest möjlighet ej förelåge för Kungl. Maj:t att genom koncessionsvägran
förhindra dubbelelektrifiering. Även i fråga om andra ledningar
än distributionsledningar kunde behovsprövning i enstaka fall vara
påkallad med hänsyn till vikten av att landets elektriska kraftledningsnät utformades
under nödigt beaktande av för det allmänna väsentliga ekonomiska
och tekniska synpunkter. — Med anledning av det av sakkunnigas ordförande
framlagda förslaget om inrättande av ett permanent koncessionsråd ville
kollegium framhålla, att ett sådant icke syntes vara av behovet påkallat.
Kollegium ägde nämligen möjlighet att av de sökande infordra alla uppgifter,
däri inbegripna sakkunnigutlåtanden, som kunde erfordras för koncessionsansökningarnas
bedömande, och torde ej heller sakna möjlighet att anlita
särskilda sakkunniga, för den händelse detta i vissa fall skulle bliva erforderligt.
— Kollegium delade den uppfattning, sakkunniga för elektriska
kontrollväsendet framfört, att behovsprövning av koncessionsansölcningar
kunde tillämpas av Kungl. Majit utan särskilt bemyndigande i lag.

Direkta uttalanden till föx-mån för behovsprövning återfinnas vidare i yttranden
från järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt åtskilliga länsstyrelser
och elektricitetsföreningar. Därvid förordas av vissa inrättande av ett
koncessionsråd, under det att andra anse detta obehövligt.

I fråga om rätten för Kungl. Majit att tillämpa behovsprövning delas sakkunnigas
åsikt även av länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län. Däremot
göres på vissa andra håll gällande, att bestämmelse om bemyndigande i
sådant avseende borde intagas i 1902 års lag. Sålunda anser länsstyrelsen i
örebro län det kunna ifrågasättas, huruvida icke behovsprövning i annat fall
stöde i strid med föreskriften i § 60 regeringsformen om förbud mot monopol.
Även om med den tolkning, som under senare tid givits åt nämnda
grundlagsstadgande, hinder av sådan anledning icke skulle föreligga för en
behovsprövning, finner länsstyrelsen det icke vara riktigt, att förevarande
viktiga och ömtåliga frågor reglerades allenast genom ett administrativt förfarande.
Järnvägsstyrelsen finner det påfordrat och riktigt, att lagen erhåller
en annan och tydligare lydelse i nämnda avseende. Styrelsen tillägger,
att det för statens järnvägar i egenskap av landets säkerligen största
konsument av kraft vore av synnerlig vikt, att kraftförsörjningen ordnades
efter rationella riktlinjer, varigenom både tillgången på kraft i olika delar
av landet säkerställdes och kostnaderna för kraftöverföring icke onödigt fördyrades.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av att behovsprövning
tillämpas så, att missbruk av tillkommen monopolställning till men för konsumenterna
förhindras. Därjämte påtalar länsstyrelsen det förhållandet, att
koncessionsansökning ej brukade insändas, förrän anläggningen i väsentliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

delar vore utförd, varav följde, att vad man ville förhindra genom behovsprövning,
exempelvis dubbla ledningar, kunde föreligga redan vid koncessionsbehandlingen.
Länsstyrelsen anser det påtagligt, att en summarisk förhandsprövning
borde komma till stånd, och ifrågasätter, att varje företag
skulle vara skyldigt att, innan stakning påbörjades, söka stakningstillstånd,
varvid skulle bifogas karta med ledningens sträckning preliminärt inlagd
ävensom en kortfattad redogörelse för anläggningens ändamål. Länsstyrelsen
anser även behov föreligga av en reglerande verksamhet i fråga om den
tekniska planläggningen av framförallt de mindre distributionsföretagens
kraftanläggningar.

I anslutning till nu refererade yttranden torde böra nämnas vissa uttalanden
av generaldirektören Granholm i dennes utredning angående frågan om
rationellt utformande av rikets elektriska stamlinjenät.

I samband med ståndpunkttagande till den planerade kraftledningen Horndal—Nässjö
framhåller den sakkunnige, att för betryggande av den framtida
rationella utvecklingen och tillgodogörandet av rikets stamlinjenät erfordrades,
att Kungl. Maj :t kunde pröva ansökning om koncession för kraftledning
även ur sådan synpunkt samt vid beviljande av koncession föreskriva villköl
för att säkerställa, att ledningen nyttjades på ett rationellt sätt. Den sakkunnige
berör därefter den praxis, som under senare ar utformats, samt föreslår,
under åberopande av refererade yttrande från järnvägsstyrelsen, att lagen
omarbetades, så att av densamma ej minst för intresserade företagare
klart framginge, att prövningen i samband med koncession också omfattade
frågan, huruvida kraftledningens tillkomst motsvarades av något verkligt^ behov
för tillgodoseende av kraftförsörjningen i landet samt huruvida några
särskilda villkor skulle fästas vid koncessionen. Den sakkunnige framhåller
vidare såsom viktigt, att företagarna genom lagens ordalydelse erhölle
insikt örn att förberedande, ofta föregripande åtgärder icke finge vidtagas,
förrän koncession å ledningen verkligen beviljats. Såsom en följd av begränsningen
i koncessionstiden borde enligt den sakkunniges förmenande
Kungl. Maj:t hava fri prövningsrätt även i fråga om förnyelse av koncession.
Utredningsmannen fäster slutligen uppmärksamheten på det av sakkunnigas
för elektriska kontrollväsendet ordförande avgivna särskilda yttrandet samt
förordar, att det lagförslag nämnda sakkunniga framlagt överarbetades under
beaktande jämväl av frågorna om inlösningsrätt eventuellt även inlösningsskyldighet
för staten eller viss företagare, därest förlängd koncession
vägrades, samt om statlig reglering av kraftprisen.

I det yttrande vattenfallsstyrelsen avgivit över generaldirektören Granholms
utredning uppehåller sig styrelsen huvudsakligen vid den speciella fråga, som
närmast föranledde utredningen. I anslutning därtill förklarar sig emellertid
styrelsen med hänsyn till de senaste erfarenheterna förorda, att behovsprövning
i övcrenstämmclse med utredningsmannens förslag för framtiden
tillämpades vid meddelande av alla saväl nya koncessioner som förnyelser
av äldre koncessioner samt att tydlig föreskrift därom lämnades i lagen. Sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

reisen anser, att behovsprövningen borde kunna göras hell summarisk beträffande
det stora flertalet koncessioner, under det att endast relativt få
torde komma att kräva tidsödande behandling. Vidare framhåller styrelsen,
att man icke torde kunna hindra att materiel till ledningar beställdes och
arbete med vederbörande jordägares tillstånd påbörjades, innan koncession
lämnats, men att detta finge ske på företagarens egen risk. Då emellertid
erfarenheten visat, att fullt legitima ledningsföretag kunde behöva påbörjas,
innan koncessionsansökan med tillhörande bilagor hunne utarbetas och inlämnas,
samt ibland även färdigställas före koncessionens meddelande, borde
enligt styrelsens förmenande behovsprövning kunna verkställas på basis av
summariska uppgifter örn ledningen utan den jordägareförteckning och de
konstruktiva uppgifter, vilka erfordrades för en vanlig koncessionsansökan.
Styrelsen tillägger, att efter en sådan behovsprövning byggnadstillstånd borde
kunna lämnas, under förbehåll att vederbörlig hänsyn foges till jordägare,
säkerhetsåtgärder och allmänna intressen.

Kommerskollegium framhåller i sitt yttrande över rationaliseringsutredningen
huvudsakligen följande synpunkter rörande koncessions väsendet:

Ehuru kollegium i överensstämmelse med den ståndpunkt ämbetsverket
intagit i yttrandet över sakkunnigas för elektriska kontrollväsendet huvudbetankande
alltjamt ansåge en lagändring i fråga örn behovsprövningen obehövlig,
sage kollegium å andra sidan ingen olägenhet av att ett förtydligande
agde rum i samband med den förestående revisionen av hithörande lagbestämmelser.
En förutsättning härför måste emellertid enligt ämbetsverkets
mening vara, att stadgandena örn behovsprövning erhölle en så allmän avtattnmg,
att icke Kungl. Maj:ts nuvarande prövningsrätt kringskures. Detta
vöre av vikt med hänsyn till svårigheten att nu fullt överblicka, ur vilka synpunkter
och i vilken omfattning prövningen av koncessionsansökningar framdeles
borde äga runi.

Beträffande frågan örn förnyelse av koncession ville kollegium framhålla,
a t det linge anses ligga i sakens natur, att ansökningar om förnyad koncession
komme att prövas efter samma grunder som ansökningar, avseende
nya anläggningar, ehuruväl i förstnämnda fall ståndpunkttagandet måste
rona inflytande av anläggningens befintlighet och därav betingade skäliga
hänsyn till koncessionshavarens intressen. Därest förnyelse av koncession
skulle vagras, torde detta som regel bero på att koncession ansåges böra lämnas
at annat företag inom det berörda området. Därvid förelåge möjlighet
man sa befunnes skäligt, såsom villkor för den nya koncessionens
tiilgodonjutande intaga föreskrift om skyldighet för den nya koncessionshavaren,
vare sig det gällde staten i egenskap av kraftdistributör eller enskilt företag,
att inlösa den befintliga anläggningen. Några särskilda författningsbestämmelser
i nämnda avseenden syntes kollegium icke erfordras.

Vad därefter anginge utredningsmannens förslag om att företagare genom
lagens ordalydelse skulle erhålla insikt om att förberedande, ofta föregripande
åtgärder icke borde få vidtagas, förrän koncession verkligen beviljats, ville
kollegium erinra om att härutinnan åren 1907 och 1918 genomförda lindringar
i 1902 års lags bestämmelser betingats av de "betydande olägenheter,
som den förutvarande ordningen visat sig medföra för såväl producenter
som konsumenter av elektrisk kraft. Förhållandevis ofta förekomme nämligen
tall. da kraftlinjer för undvikande av ekonomiska förluster måste force -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

ras fram på mycket kort tid och där ett avvaktande av koncessionsansökningens
slutliga prövning skulle varit till olägenhet. De vidtagna lagändringarna
hade otvivelaktigt i stort sett varit till gagn för den fortsatta^ elektrifieringen.
Det vore emellertid å andra sidan uppenbart att, i den mån utvecklingen
medförde, att realprövning av koncessionsansökningarna alltmer foges
i anspråk, denna prövning icke finge försvåras eller göras illusorisk genom
att myndigheterna vid granskning av en ansökning ställdes inför ett fullbordat
faktum i form av påbörjade, mer eller mindre långt framskridna
anläggningsarbeten. Det hade på senare tid i enstaka fall förekommit, att
anläggningar, vid valka behovsprövning ansetts pakallad, varit påbörjade
eller till och med tagna i bruk, innan koncessionsansökningen slutligen prövats.
Med tanke på dylika fall skulle möjligen en återgång till tidigare bestämmelser
kunna ifrågasättas. Med hänsyn till nyss antydda fördelar ville
emellertid kollegium giva uttryck åt den förhoppningen, att detta icke skulle
visa sig erforderligt. Det förefölle kollegium som örn man borde ha anledning
räkna med att vetskapen om ett mera allmänt tillämpande av realprövning,
även med avseende å anläggningens behövlighet, skulle komma att verka
till förebyggande av missbruk av gällande bestämmelser. För övrigt
hade kollegium i egenskap av tillsynsmyndighet vanligen tillfälle att, när
skäl därtill förelåge, redan på ett tidigt stadium meddela vederbörande, att
koncession kunde komma att vägras. Ett effektivt botemedel mot missbruk
förelåge alltid i möjligheten att vägra koncession, trots åtgärder för anläggningens
utförande vidtagits och kostnader därå nedlagts. I detta sammanhang
ville kollegium även understryka den skärpning sakkunniga för elektriska
kontrollväsendet förordat i fråga om meddelande av provisoriska drifttillstånd,
nämligen att vederbörande tillsyningsman skulle pröva ansökning
örn sådant tillstånd ej blott ur säkerhetssynpunkter utan även med hänsyn
till andra omständigheter.

K o n c e s s i o n s t i d m. m.

Med anledning av sakkunnigas förslag rörande koncessionstid och förlängning
av koncession framhåller svenska vattenkraftföreningen i huvudsak följande: Föreningen

ansåge det synnerligen beklagligt, att sakkunniga trots de starka
skäl, som av dem anförts för meddelande av koncession för all framtid, icke
föreslagit övergång till detta system utan fasthållit vid en tidsbegränsning av
koncessionerna med den enligt föreningens mening svaga motiveringen, att
man ej med bestämdhet kunde överblicka, huru kraftförsörjningsproblemet
komme att ställa sig i framtiden. Det syntes vara så mycket mindre anledning
att förorda koncession med tidsbegränsning, som de farhågor beträffande
den elektriska kraftdistributionen, vilka på vissa håll hystes vid tiden för
antagandet av 1902 års lag och utan tvivel kraftigt bidragit till införandet av
en sådan begränsning, visat sig icke vara berättigade. Enär en tidsbegränsning
vore icke blott obehövlig utan även ägnad att orsaka direkta olägenheter
för såväl producenter som konsumenter, vore det högeligen önskvärt, att kraftledningskoncessionerna
finge gälla, så länge respektive ledningar fyllde sin
uppgift. Örn detta önskemål icke skulle kunna uppfyllas, borde koncessionstiden
åtminstone icke göras kortare än 00 år. I sådant fall borde för undanröjande
i viss mån av de olägenheter tidsbegränsningen medförde koncessionshavaren
dessutom förklaras berättigad, att när ej mer än 40 år av beviljad
koncessionstid återstode söka ny eller förlängd koncession å vederbörande ledningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Statsinspektören i södra distriktet förordar, att maximitiden för koncession
bestämmes till 60 år samt att därjämte förklaras, att förnyelse må, örn skäl
därtill föreligga, meddelas, då högst 20 år av koncessionstiden återstår.

Sveriges industriförbund och svenska elektricitetsverksföreningen tillstyrka
förslaget om ökning av koncessionstiden till 60 år.

Kommerskollegium anför att starka ekonomiska skäl naturligtvis kunde anses
tala mot en begränsad koncessionstid. Såsom en försiktighetsåtgärd med
hänsyn till ovissheten om elektricitetsdistributionens framtida utveckling vore
en sådan begränsning emellertid enligt kollegii mening både önskvärd och behövlig.
Om koncessionstiden utsträcktes till av sakkunniga föreslagna 60 år
syntes allvarliga betänkligheter mot en begränsning än mindre böra hysas.
Det kunde icke förnekas, att en viss osäkerhet ändock måste göra sig gällande,
da koncessionstiden tede mot sitt slut Kollegium hade haft under övervägande,
i vad mån detta osäkerhetsmoment skulle kunna undanröjas. Närmast
till hands läge väl att genom särskild bestämmelse uttryckligen bereda
möjlighet för koncessionshavaren att redan i god tid före koncessionstidens
utgång påkalla prövning av frågan om en förlängning av densamma. Ehuru
åtskilliga skäl för införande av en dylik bestämmelse onekligen kunde förebringas,
hade kollegium med särskild hänsyn till att tidpunkten för en sådan
prövning i varje fall icke torde kunna sättas mera än ett fåtal år före koncessionstidens
utgång, ansett sig icke böra framlägga något förslag i detta hänseende.
— Någon förändring av formen för koncessionsgivningen, beroende
på örn det gällde helt ny koncession eller endast förlängning av förut meddelad
koncession, syntes kollegium icke behöva ifrågasättas.

Vattenfallsstyrelsen förklarar den föreslagna ökningen av koncessionstiden
vara väl motiverad för större anläggningar men däremot icke i samma grad
behövlig för småanläggningar och ortsnät. Ortsanläggningarna syntes styrelsen
på många håll vara av ganska primitiv beskaffenhet, varför det ofta vore
bäst, örn dylika småföretag uppginge i större och mera välrustade kraftföretag.
En sådan utveckling borde icke försvåras genom att småföretag erhölle koncession
på 60 år. Det kunde i dylika fall vara tillräckligt med en koncessionstid
på 30 å 40 år. Eventuellt borde alla fristående mindre anläggningar med
starkt begränsade tillgångar på kraft och kapital få koncessionstiden begränsad
till maximum 40 år. Sköttes anläggningarna väl, vore det lätt att vid behov
förlänga koncessionerna.

Domänstyrelsen påpekar, att de sakkunniga skärskådat bestämmelsen örn
koncessionstidens begränsning huvudsakligen ur kraftdistributörernas och
abonnenternas synpunkter. Enligt styrelsens förmenande vore emellertid frågan
uppenbarligen av stor betydelse även för markägarna, vilka genom statligt
ingripande tvingades upplåta mark för elektriska ledningars framdragande.
Koncessionstidens begränsning medförde nämligen möjlighet för en markägare
att få frågan om ersättning för skada och intrång genom upplåtelsen
upptagen till förnyad prövning. Beträffande kronoegendom hade tillstånd till
lednings framdragande hittills plägat meddelas i samband med koncessionens
beviljande och för samma tid, som koncessionen avsåge. Då åtminstone vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

anginge egendom, som stöde under styrelsens förvaltning, ersättningen i regel
bestämdes till visst belopp för koncessionstiden, hade markägaren tydligen
icke möjlighet att bliva delaktig av en under koncessionstiden inträffad värdestegring
å den upplåtna marken. Ju längre koncessionstiden vore, desto större
kunde olägenheterna härav bliva. Med hänsyn till den faktiska utvecklingen
av fastighetsbildningen och fastighetsvärdena under de senaste trettio åren
samt den framtida utveckling, som kunde förväntas, ansåge styrelsen, att ökning
av koncessionstiden icke borde ske.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att den nuvarande koncessionstiden
bibehålies eller att, örn en ökning skall ske, tiden inskränkes till 50 år
d. v. s. den tidrymd, under vilken nyttjanderätt till fast egendom i regel längst
kan upplåtas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser den rastlösa utvecklingen inom elektrotekniken
motivera, att staten förbehåller sig rätten att inom en icke alltför
avlägsen framtid taga koncessionsfrågan under förnyad prövning. Länsstyrelsen
föreslår därför ett bibehållande av gällande bestämmelse, som icke synes
styrelsen hava verkat på något sätt hämmande ur anläggningssynpunkt.
Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte, huruvida icke det för närvarande i kungörelsen
den 19 maj 1916 införda koncessionsvillkoret om skyldighet att underkasta
sig framtida bestämmelser om leverans av elektrisk kraft borde intagas
i 1902 års lag i stället för, såsom sakkunniga föreslagit, i den nya stadgan.
Länsstyrelsen uttalar sig även för att ett ytterligare förbehåll införes
bland koncessionsvillkoren, nämligen att koncessionshavare skall vara skyldig
underkasta sig flyttningstvång, därest ändrade förhållanden, exempelvis under
koncessionstiden inträffad bebyggelse i större omfattning, skulle påkalla
detta. Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar som skäl för bibehållande
av den 40-åriga koncessionstiden även bebyggelsens utveckling. Sistnämnda
båda länsstyrelser uttala sig dessutom för en komplettering av koncessionsväsendet
med rätt för det allmänna att inlösa anläggningar.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län biträda
av elektricitetsföreningarna i länen avgivna yttranden, vari bland annat göres
gällande, att en begränsning av koncessionstiden medförde en lämplig åteiliållsamhet
hos koncessionshavarna i fråga om utnyttjande av den monopolställning
koncessionerna ej sällan innebure, ävensom att tillräcklig anledning
icke förelåge till ändring i hittills tillämpade tidsbegränsning.

Efter nu lämnade redogörelse för de allmänna synpunkter, som framförts
rörande koncessionsväsendet, torde böra omnämnas vissa tillägg till de ifrågasatta
nya lagbestämmelserna, som förordats i några av yttrandena.

Kommerskollegium förordar, att i 2 § 4 mom. av förslaget intagen bestämmelse
örn att koncession å ledning med högre spänning skall upphöra
att gälla, örn anläggningen icke tages i bruk inom tre ar från dagen föi tillståndets
’ meddelande, kompletteras med bemyndigande för Konungen att
medgiva undantag från bestämmelsen.

Jämtlands läns elektricitets!örening ifrågasätter, att avgreningsledningar intill
en längd av 100 meter ej underkastas koncessionsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Väg- och valtenbyggnadsstgrelsen förordar vissa ändringar i förslagen till

2 och 3 §§ lagen, varigenom bestämmelserna örn framdragande av starlcströmsledning
inom område för vissa trafikleder skulle avse jämväl utförande
av ledning utmed sådan trafikled ävensom inom område för staten eller kommun
tillhörigt fIngfält samt pa mindre avstand än 1,000 meter från gränsen
av dylikt flygfält.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län ifrågasätta, att i anslutning
till behovsprövning ett tillägg göres till 3 § 1 mom. i lagförslaget, av innehåll
att även andra av en tilltänkt elektrisk anläggning intresserade än ägare och
innehavare av därav berörda fastigheter skulle sättas i tillfälle att avgiva
yttrande över koncessionsansökningen. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
därjämte, alt ansökningen skulle kunna vinna publicitet genom kungörande
i post- och inrikes tidningar samt ortstidning, varjämte kända sakägare eventuellt
borde underrättas därom genom betalt brev.

Telegrafstyrelsen slutligen framhåller önskvärdheten av att lagförslagets

3 § 2 mom. kompletterades med föreskrift örn att beträffande sådana högspänningsjordkablar,
som på grund av korsning med allmän trafikled vöre
tillståndspliktiga, jämväl sträckningen i terräng skulle utmärkas å ansökningen
bifogad karta.

Departements- Det förslag sakkunniga för elektriska kontrollväsendet framlagt i fråga örn
elen. koncessionsväsendet är avsett att utgöra ett grundläggande led i en genomgripande
modernisering av gällande bestämmelser angående elektriska stark -strömsledningar. Att de i administrativ väg utfärdade säkerhetsföreskrifterna
beträffande starkströmsanläggningar äro i hög grad föråldrade, framför allt
i vad de reglera förhållanden av teknisk natur, och snarast möjligt måste
utbytas mot i stort sett nya, tidsenliga föreskrifter, torde vara otvivelaktigt.
Men även i 1902 års lags koncessionsbestämmelser synas ändringar vara av
behovet påkallade. Det bör visserligen erkännas, att den omfattande elektrifiering
av vårt land, som hittills genomförts, i allmänhet skett på ett efter
omständigheterna tillfredsställande sätt. Men på samma gång måste konstateras,
att förhållandena på ifrågavarande område såsom en naturlig följd
av den oavbrutet ökade användningen av elektrisk kraft alltmer komplicerats.
Det måste därför anses väl motiverat, att de i lagen intagna grunderna för
koncessionsväsendet, vid vilkas utformande den snabba utvecklingen icke
kunde förutses, på lämpligt sätt anpassas efter vunna erfarenheter. Såsom
en särskild anledning till ett förnyat ståndpunkttagande från statsmakternas
sida kan åberopas den omständigheten, att till följd av koncessionstidens begränsning
de efter lagens ikraftträdande först meddelade koncessionerna upphöra
att gälla inom en nära framtid.

Beträffande riktlinjerna för ett fortsatt koncessionssystem må till en början
framhållas, att en realprövning av ansökningar om tillstånd att utföra stark -strömsledningar, vilken redan nu i viss omfattning äger rum, synes mig nödvändig
såväl ur allmän elektrifieringssynpunkt som med hänsyn till de starka
intressemotsättningar, som ofta förekomma, när olika ledningsnät framdragas

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

i närheten av varandra. Jag delar även den i de verkställda utredningarna
framförda uppfattningen, att behovsprövning av ansökningarna kan väntas
för framtiden bliva erforderlig i betydligt större utsträckning än hittills. Ehuru
en dylik prövning måste anses tillkomma Kungl. Majit utan särskilt stadgande,
finner jag önskvärt att ifrågavarande princip, som, även om den tilllämpas
med försiktighet, kan bliva av genomgripande betydelse för koncessionsväsendet,
kommer till direkt uttryck i lagen. Denna bör jämväl upptaga
det villkoret för bifall till koncessionsansökan att anläggningen bör vara
förenlig med en planmässig elektrifiering. Det är emellertid av vikt, att
bestämmelsen i fråga erhåller en så allmän avfattning, att den icke utgör
hinder för Kungl. Majit att vid ärendenas avgörande taga hänsyn även till
övriga omständigheter i de särskilda fallen.

Såsom en följd av behovsprincipen hava sakkunniga föreslagit dels utvidgning
av gällande koncessionsskyldighet beträffande starkströmsledningar
med högre spänning till att omfatta även nya avgreningsledningar från
koncessionerade huvudledningar dels införande av en områdeskoncessionering
beträffande lågspänningsledningar för allmän distribution. Jag kan helt instämma
i vad sakkunniga anfört till stöd för ändring av lagen i nämnda hänseenden.
I detta sammanhang må understrykas, att behovsprövning särskilt
kan behöva ifrågakomma beträffande lågspänningsnäten. Även vad angår
förslaget om överflyttande till 1902 års lag av den för närvarande i 1902 års
stadga införda bestämmelsen om skyldighet att söka tillstånd till framdragande
av icke koncessionspliktig ledning inom område för vissa trafikleder
är jag ense med de sakkunniga. Till den närmare avfattningen av bestämmelsen
återkommer jag i det följande.

Däremot kan jag icke dela den av sakkunniga och även av kommerskollegium
hävdade uppfattningen, att den år 1918 såsom ett femte stycke i 2 §
lagen införda bestämmelsen örn provisoriska drifttillstånd bör kvarstå oförändrad
och endast modifieras genom vissa närmare direktiv i den administrativa
stadgan. Det synes mig uppenbart, att ifrågavarande lagstadgande,
som direkt tillkom på grund av förhållandena under världskriget, medfört ur
koncessioneringssynpunkt beklagliga konsekvenser och i många fall försvårar
en saklig prövning av koncessionsansökningarna. Detta har också vitsordats
i flera av de inkomna yttrandena och bland annat påtalats i generaldirektören
Granholms utredning. Med hänsyn till vad jag redan framhållit
beträffande realprövningen av ansökningarna örn tillstånd att utföra starkströmsledningar
anser jag en ändring nödvändig, så att icke kraftdistribulörer
genom lagens avfattning stimuleras att färdigställa starkströmsanläggningar,
innan ansökning om tillstånd att utföra ledningarna prövats av
Kungl. Majit. Jag vill visserligen icke förneka, att det i vissa fall kan vara
ett legitimt behov för en kraftdistributör att kunna påbörja en anläggning,
innan sådant tillstånd erhållits. Ehuru tiden för koncessionsbehandlingen
numera i allmänhet väsentligen nedbringats, synes möjlighet att erhålla provisoriskt
drifttillstånd för en anläggning, vid vars färdigställande koncessionsansökningen
ännu icke hunnit slutbehandlas, därför fortfarande böra stå till

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami Nr 137. 3

Kungl, Maj.ts proposition nr 137.

buds. Men en förutsättning för beviljande av provisoriskt drifttillstånd
bör enligt mitt förmenande vara att Kungl. Majit efter förhandsprövning
funnit hinder mot anläggningens utförande icke möta ur de synpunkter,
som på sätt nyss föreslagits böra enligt uttryckligt stadgande i lagen anläggas
vid realbehandling av koncessionsansökningarna. En sådan förhandsprövning,
varom bestämmelser böra införas i lagen, torde i flertalet fall kunna
verkställas utan större omgång och grundas på betydligt mindre detaljerade
uppgifter än som måste fordras för själva koncessionsbehandlingen. För
att förebygga, att handläggningen hos Kungl. Majit i flertalet fall blir uppdelad
i dylika dubbla prövningar, synes vara nödvändigt föreskriva, att förhandsprövning
må påkallas endast när särskilda skäl kunna anföras för att
utföra anläggningen i förtid. En normerande praxis i förevarande avseende
torde snart kunna utbildas.

I fråga om koncessionsliden hava mycket delade meningar uttalats i de
avgivna yttrandena. Att denna även i fortsättningen bör vara i lag begränsad,
anser jag ur det allmännas synpunkt ofrånkomligt. Det synes mig ej heller
tillfredsställande att, såsom för närvarande sker beträffande tillstånd enligt
2 § 1902 ars stadga, meddela tillstånden »tillsvidare». Jag bortser därvid naturligtvis
från de provisoriska drifttillstånden. I likhet med sakkunniga för
elektriska kontrollväsendet vill jag förorda en gemensam tidsbestämmelse för
de olika slag av tillstånd till utförande av starkströmsledningar, som lagförslaget
inrymmer. Häri varken behöver eller bör emellertid ligga, att samtliga
tillstånd skola meddelas för enahanda tid, utan torde det få ankomma på
Kungl. Maj :t att inom i lagen angiven ram anpassa koncessionstiden efter omständigheterna.
Beträffande maximitiden är jag med hänsyn till att den
fortsatta utvecklingen på elektrifieringsområdet åtminstone på längre sikt
icke kan förutses, särskilt med tanke på teknikens ofantliga utvecklingsmöjligheter,
närmast böjd för att förorda ett bibehållande av den nuvarande tiden
eller fyrtio år. Då emellertid vägande motiv anförts även för en utökning
av tiden i vissa fall, har jag funnit mig böra föreslå, att tiden för tillstånden
bestämmes till högst fyrtio eller, om särskilda skäl därtill föranleda, högst
sextio år.

Att i lagen införa särskilda bestämmelser angående förlängning av koncession
vare sig under pågående koncessionstid eller vid slutet av densamma synes
icke påkallat. Ehuru en realprövning av naturliga skäl är betydligt svårare
att genomföra beträffande redan koncessionerade ledningar än när
fråga är om nya ledningar, anser jag mig i anslutning till vad generaldirektören
Granholm anfört böra understryka vikten av att vid meddelande av
ny koncession å befintliga ledningar eventuellt förefintliga missförhållanden
ur allmän elektrifieringssynpunkt, såvitt möjligt, undanröjas.

Några särskilda bestämmelser om rätt respektive skyldighet för staten att
inlösa elektrisk anläggning finner jag i likhet med sakkunniga för elektriska
kontrollväsendet icke erforderliga.

De principer för koncessionsväsendet jag i det föregående förordat torde
icke blott medföra en ökning av antalet koncessionsärenden, särskilt sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

giltighetstiden för tidigare meddelade tillstånd successivt börjat utgå, utan
även ställa större krav på själva prövningen av ärendena. Sålunda synes tilllämpningen
av behovsprincipen komma att nödvändiggöra närmare undersökningar
åtminstone i mera tveksamma fall. Att av denna anledning i enlighet
med generaldirektören Malms förslag tillsätta ett konstant rådgivande
organ, anknutet till kommerskollegium, synes dock icke erforderligt. I varje
fall bör med åtgärd i sådant syfte anstå i avvaktan på erfarenheter rörande
verkningarna av de nya bestämmelserna. Såväl handelsdepartementet som
kommerskollegium torde vara i tillfälle att vid behov anlita biträde av utomstående
sakkunniga personer.

Under hänsynstagande till, bland annat, av mig i det föregående framförda
synpunkter har sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 2 och 3 §§ 1902
års lag inom handelsdepartementet underkastats viss överarbetning.

Beträffande det reviderade förslaget må framhållas följande.

För att kunna bibehålla paragrafindelningen i lagen men samtidigt åstadkomma
erforderlig överskådlighet av de ganska utförliga bestämmelserna
hava båda ifrågavarande paragrafer liksom i sakkunnigas förslag uppdelats
i olika moment. Enligt departementsförslaget innehåller 2 § sju och 3 § tre
moment.

I 2 § behandlas i 1 mom. koncessionsskyldigheten i fråga om ledningar
med spänning, överstigande 250 volt, samt i 2 mom. den nya formen av koncession
i fråga om lågspänningsledningar. Båda dessa moment hava avfattats
i enlighet med sakkunnigförslaget. Påpekas må, att till skillnad från
i nuvarande 2 § direkt utsagts, att koncessionsskyldigheten avser de särskilda
ledningarna och icke jämväl vederbörande kraftstationer. I samband
med att sålunda ordet »anläggning» utbytts mot »starkströmsledning»
har ordet »ledning» vid angivande av spänningsgränsen utbytts mot »ledare».
Att, såsom på visst håll förordats, från koncessionsskyldighet enligt 1 mom.
undantaga avgreningsledning av viss mindre längd har jag ej ansett mig böra
föreslå, enär verkan av en sådan bestämmelse icke torde på förhand kunna
beräknas. Däremot bör, på sätt sakkunniga föreslagit, såsom övergångsbestämmelse
stadgas, att 2 mom. icke skall äga tillämpning å lågspänningsledningar,
som anslutas till en före lagändringarnas ikraftträdande utförd
lågspänningsanläggning. En sådan begränsning synes nödvändig, bland annat
av det skäl, att eljest koncessionsbehandlingen enligt sistnämnda mom.
skulle bliva alltför omfattande. — Beträffande 3 morn., som innehåller den
från 2 § 1902 års stadga överflyttade bestämmelsen om skyldighet att söka
Konungens tillstånd till framdragande av starkströmsledning inom område
för trafikled av vissa angivna slag, har sakkunnigförslaget formellt omarbetats,
varjämte bestämmelsen i anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan gjorts tillämplig även å luftledning på mindre avstånd än
1,000 meter från gränsen av statligt eller kommunalt flygfält, varmed torde
förstås såväl flygplats som hjälplandningsfält. Inom själva flygfälten torde
ledningar överhuvud taget icke komma till utförande utan vederbörande
jnarkijgares medgivande, varför flygintressena utan särskild bestämmelse där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

utinnan torde vara tillgodosedda. Att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatt, utsträcka bestämmelsens tillämpning till att även avse område
utmed trafikled har, icke minst på grund av den obestämda innebörden
av ett sådant stadgande, synts mig olämpligt. Ej heller kan jag biträda av
styrelsen framfört förslag örn att beträffande järnväg, vari torde inbegripas
spårväg, undantaga sådan, som icke är upplåten för allmän trafik. -— 4 mom.
innehåller de grundläggande reglerna för meddelande av tillstånd enligt 1—3
morn., däribland bestämmelserna om realprövning av ansökningarna samt om
tillståndens begränsning i tiden. I överensstämmelse med kommerskollegii
hemställan har den i 4 mom. införda av sakkunniga föreslagna bestämmelsen
om att tillstånd enligt 1 mom. är förfallet, örn anläggningen icke inom tre
år efter beviljandet tagits i bruk, avfattats så, att Konungen äger meddela
dispens i detta avseende. -— 15 mom. hava i anslutning till vad jag tidigare
anfört upptagits bestämmelser om förhandsprövning av koncessionsansökning.
— Bestämmelserna i 6 morn., vilka avse reglering av kraftprisen, äro
nya. Jag återkommer till dem i följande avdelning. — 17 mom. återgives
den i sista stycket av nuvarande 2 § intagna straffbestämmelsen. Förutom
vissa redaktionella jämkningar har däri ej vidtagits annan ändring än att i
enlighet med sakkunnigförslaget penningböterna utbytts mot dagsböter.

I 3 £ har, liksom enligt sakkunnigförslaget, 1 mom. erhållit samma avfattning
som nuvarande 3 § med endast en smärre av momentindelningen i 2 §
föranledd jämkning. Med hänsyn till att nämnda mom. även gäller expropriationsansökningar,
vilka helt lämnats utanför den lagrevision, varom nu
är fråga, har jag, i likhet med sakkunniga, icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att i vissa ifrågasatta avseenden ändra eller komplettera nuvarande bestämmelser.
— 2 morn., som innehåller föreskrifter om erforderliga bilagor
till ansökningar om tillstånd enligt 2 och 3 mom. i 2 §, är nytt och överensstämmer
med sakkunnigförslaget, dock att några smärre av kommerskollegium
förordade ändringar vidtagits. Att införa särskilda föreskrifter
för det fall, att ledning skall framdragas på mindre avstånd än 1,000 meter
från statligt eller kommunalt flygfält, har icke ansetts erforderligt. Vad
telegrafstyrelsen framhållit angående önskvärdheten av att erhålla kännedom
om högspänningsjordkablars sträckning i terräng synes mig icke kunna föranleda
lagbestämmelse, enär det tillstånd, som enligt lagförslaget erfordras
för en sådan ledning, endast avser eventuella beröringspunkter med trafikled.
— Slutligen har i 3 mom. upptagits vissa allmänna bestämmelser angående
handlingar, som skola bifogas ansökning om förhandsprövning enligt
5 mom. i 2 §. Mera detaljerade fordringar i sistnämnda avseende torde sedermera
under hand kunna utformas genom praxis.

Tiden för ikraftträdandet av lagändringarna synes lämpligen böra bestämmas
till den 1 juli 1939. Jag har därvid tagit hänsyn till att nya detaljerade
följdförfattningar av administrativ och teknisk natur måste föreligga färdiga,
samtidigt som lagändringarna skola börja tillämpas; de av sakkunniga framlagda
förslagen till dylika författningar torde behöva omarbetas i olika avseenden.

Kungl. Majlis proposition nr 137.

2. Reglering av kraftprisen.

Såsom redan i inledningen framhållits anhöll 1907 års riksdag i skrivelse,
nr 62, om utredning, på vilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk energi kunde genom lagstiftning eller eljest
beredas avnämare av sådan energi. I den redogörelse för bland annat förhållandena
på ifrågavarande område i vissa främmande länder, som lämnades
i riksdagsskrivelsen, berördes frågan om fastställande av priser på elektrisk
kraft. I motioner vid 1909 och 1910 års riksdagar förordades framställning
till Kungl. Maj:t om särskilda utredningar i sistnämnda avseende;
motionerna föranledde dock ej någon åtgärd från riksdagens sida. Vid behandlingen
av den senare motionen erinrade lagutskottet i sitt utlåtande,
nr 47, att Kungl. Maj:t sedan år 1907 i koncessioner enligt 1902 års lag intagit
förbehåll om att innehavare av anläggningarna skulle vara skyldiga
att iakttaga de allmänna föreskrifter i fråga om leverans av elektrisk kraft,
som framdeles kunde bliva utfärdade. Utskottet framhöll vidare, att i de
utlåtanden, som till Kungl. Maj:t avgivits över förenämnda riksdagsskrivelse,
enstämmigt betonats, att reglerande av kraftprisen genom ingripande från
det allmännas sida vore en synnerligen ömtålig fråga, samt att stora tekniska
och praktiska svårigheter därvid mötte. Det syntes utskottet vara den allmänna
meningen, att sådana missförhållanden i fråga örn kraftpriserna icke
yppat sig, att statens ingripande kunde anses vara av behovet påkallat. Fastmera
hade det enligt utskottets uppfattning visat sig förenat med svårighet
att förränta och amortera de dryga kostnaderna för vattenkraftanläggningarna.
Vid anförda förhållanden och med hänsyn till nämnda förbehåll
i koncessionerna holle utskottet före, att med åtgärder från statens sida för
kraftprisemas reglerande lämpligen borde anstå i avbidan på att meningarna
hunnit mera stadga sig angående lämpligheten och möjligheten av en dylik
reglering. Utskottet ansåge i varje fall den av 1907 års riksdag begärda utredningen
kunna avvaktas.

När kraftkommittén år 1911 tillsattes, fick denna, såsom tidigare omnämnts,
bland annat i uppdrag att utreda frågan om prisreglering av elektrisk
kraft. I kommitténs år 1914 avgivna betänkande behandlades ingående
olika slags ingripanden av ekonomisk natur å kraftdistributionen.
Såsom resultat av utredningen i denna del framhöll majoriteten inom kommittén
sammanfattningsvis följande:

Varken i dittills vunnen erfarenhet eller med hänsyn till den sannolika utvecklingen
hade kommittén funnit vägande skäl tala för vidtagande av åtgärder
i syfte att genom lag- eller koncessionsbestämmelser åstadkomma ett
ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsföretagens ekonomiska
förhållanden. Ett sådant ingripande skulle tvärtom vara till skada
såsom försvårande den allmännyttiga rörelse, som läge i utbyggandet av landets
vattenfall och fördelandet av energin. I ämnet föreslagna åtgärder skulle
utan att göra någon nytta åsamka såväl statsverket som producenter och
konsumenter av elektrisk kraft dryga kostnader, vartill komme, att ett in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

gripande av ifrågavarande art från huvudmassan av dem, till vilkas förmån
det skulle ske, icke åstundats utan tvärtom i för industrikretsar representativa
yttranden bestämt avböjts. Kommittén hade därför funnit sig icke
hava anledning framlägga förslag till några bestämmelser i förevarande avseenden.

Reservanter inom kraftkommittén ansågo däremot behov av statlig prisreglering
föreligga, dock huvudsakligen endast vid kraftförsäljning till mindre
förbrukare å landsbygden. I vid huvudreservationen fogat förslag till ny
elektricitetslag voro intagna bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att fastställa
dylika taxor ävensom om befogenhet för kommerskollegium att under
vissa förutsättningar efter framställning av abonnent träffa avgörande örn
förlängning av leveranskontrakt eller örn ökad leverans av elektrisk kraft.
Vidare upptog lagförslaget bestämmelser om skyldighet för innehavare av
koncessionerad distributionsanläggning att till kommerskollegium lämna
vissa uppgifter rörande företaget och dess kraftpris m. m.

När kraftkommitténs huvudförslag angående tryggande av rätten till elektrisk
kraft efter närmare överarbetning av Kungl. Majit förelädes 1920 års
riksdag (proposition nr 298), berörde dåvarande chefen för justitiedepartementet
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet inledningsvis även den del av
kommitténs betänkande, som behandlade kraftprisen. Därvid framhöll departementschefen
i huvudsak följande:

Det syntes uppenbart, att kommittén icke bedömt förhållandena riktigt,
då den ansett en statens reglering av prisen på elektrisk kraft under den
närmaste tiden obehövlig. Enär skilda omständigheter på senare tid framhävt
betydelsen av att tillgång till elektrisk kraft säkrades allmänheten på
billiga villkor syntes redan därav böra följa, att staten bereddes möjlighet
till full kontroll över elektriska anläggningar och från desamma distribuerad
kraft. Denna fråga vöre emellertid synnerligen svårlöst och det utkast till
ny koncessionslagstiftning, vilket utarbetats av reservanterna inom kommittén,
skulle i varje fall kräva åtskillig omarbetning, innan det kunde läggas
till grund för proposition i ämnet. Beredningen av denna del av ärendet
borde därför fortgå. Någon större olägenhet torde icke uppstå genom
att avgörandet av denna fråga något uppskötes. Genom den på senare tid
vidtagna betydande utvidgningen av statens kraftnät hade staten erhållit
ökad möjlighet att genom egen försäljning av kraft reglera priset därå. Dessutom
hade genom den nya vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft
behovet av prisreglering särskilt för mindre förbrukare blivit i viss mån
tillgodosett. För att kunna bedöma, vilket system, som borde användas,
därest prisreglering för abonnenter i allmänhet skulle förekomma, kunde det
aven vara önskligt, att under ytterligare någon tid erfarenhet samlades rörande
kraftdistributionens utveckling i vårt land. Även örn bestämmelser
rörande reglering av prisen på elektrisk kraft icke nu infördes, vore det dock
lämpligt att, i enlighet med vad reservanterna föreslagit, distributionsföretag,
särskilt sådana, vilka bedreve en rörelse av betydelse för en större allmänhet
och av monopolartad karaktär, ålades att till kommerskollegium ingiva statistiska
uppgifter, som på ett överskådligt sätt utvisade det ekonomiska resultatet
av verksamheten och som i sina huvuddrag kunde offentliggöras.
Man skulle därigenom erhålla ytterligare material för avgörande av frågan
om reglering av kraftprisen och kunna bedöma, i vad mån de olika distri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

butionsföretagen möjligen toge oskäliga kraftpris samt örn till följd därav
åtgärder från statens sida vore av nöden. Erforderliga bestämmelser om
skyldighet att avlämna sådan statistik borde kunna meddelas på administrativ
väg.

De sålunda framförda synpunkterna i fråga örn reglering av kraftprisen
hava ej blivit fullföljda.

Vid tillkallandet av sakkunniga för elektriska kontroliväsendet berördes
icke frågan om prisreglering. Nämnda sakkunniga hava emellertid, såsom
redan antytts, i samband med behandlingen av behovsprövningen vid koncessionering
enligt 1902 års lag, upptagit spörsmålet till övervägande, bland annat
på grund av att Kungl. Majit genom beslut den 24 januari 1936 (jordbruksdepartementet)
till sakkunniga överlämnat handlingarna i ett ärende
angående framställning av Blekinge läns elektriska förening u. p. a. om åtgärder
för sänkning av taxorna å elektrisk energi m. m. Sakkunniga anföra
inledningsvis följande:

»Oberoende av om anläggandet av distributionsnät är lagt under koncessionstvång
eller ej ligger det i sakens natur att åtminstone den elektriska
detaljdistributionen i stort sett har monopolartad karaktär. I regel kunna
nämligen icke tvenne företag bedriva distributionsverksamhet inom samma
område med utsikt till ekonomisk vinst. Denna av omständigheterna beroende
monopolställning blir givetvis ytterligare markerad i den mån behovsprövning
tillämpas vid meddelandet av koncession. Den frågan inställer sig
då, huruvida staten, i samband med meddelandet av koncessioner, bör utfärda
närmare bestämmelser angående leverans av elektrisk ström, framför
allt för att förebygga oskäliga strömpriser.

Sakkunniga vilja då först framhålla, att detaljdistributionen inom vårt
land i stor omfattning ligger i sådana händer, att faran för oskäliga priser
är förebyggd. Sålunda ägas eller kontrolleras distributionsföretagen i landets
städer av kommunerna själva, och på landsbygden äro distributionsföretagen
vanligen organiserade på kooperativ grund. Emellertid sker särskilt i
landets södra del detaljdistribution genom enskilda företag i icke ringa omfattning.
»

Efter att hava erinrat örn tidigare uttalanden i prisregleringsfrågan samt
om det förut berörda koncessionsvillkoret att innehavare av elektrisk anläggning
skulle vara skyldig att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans
av elektrisk kraft, vilka framdeles kunde bliva i laga ordning fastställda
— ett villkor som numera är upptaget i § 9 mom. 1 av 1916 års kungörelse
anföra sakkunniga vidare:

»Sakkunniga vilja understryka, att ifrågavarande bestämmelse torde utgöra
ett så viktigt komplement till koncessioneringen att densamma för framtiden
bör gälla samtliga slag av ledningar, för vilka Kungl. Maj :ts tillstånd erfordras.
Dessutom må framhållas, att bestämmelsen alltjämt bör bibehålla en sa allmän
avfattning, att därav tydligt framgår, att de tillstånd till utförande av
ledningar, som av Kungl. Majit meddelas, icke utgöra hinder för staten att
överhuvudtaget utfärda sådana bestämmelser angående kraftleverans, vilka
av omständigheterna må påkallas för befrämjande av en sund kraftförsörjning.
En statlig reglering av strömprisen är en form därav men icke den
enda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Vad därefter särskilt angår frågan om taxereglering kunna emellertid enligt
sakkunnigas förmenande förhållandena ej heller för närvarande sägas vara
sådana, att de motivera ett direkt ingripande från statens sida. De synpunkter,
at vilka chefen för justitiedepartementet vid anmälan år 1920 av kraftkommitténs
betänkande gav uttryck, måste ses mot bakgrunden av erfarenheterna
i anledning av världskriget. Att de av departementschefen angivna
riktlinjerna för en fortsatt utredning av frågan icke fullföljdes, torde tyda
pa att vid närmare övervägande åtgärder i ämnet icke ansågos erforderliga,
hor sm del vilja sakkunniga understryka, att vad departementschefen framhoh
örn den ökade möjlighet staten erhållit att genom egen försäljning av
kraft reglera priset därå visat sig vara en faktor av synnerligen stor betydelse.
Uen omfattning statens kraftverksrörelse numera fått, uppgående till ungefär
en tredjedel av landets hela kraftförsörjning, har otvivelaktigt lett till att
de av vattenfallsverket eller de till detta anslutna kooperativa distributionstoretagen
tillämpade priserna kommit att bliva i hög grad normerande för
prisnivån vid de enskilda företagens kraftleveranser. Vattenfallsverkets taxor
aro ju underkastade den allmänna kontroll, som sammanhänger med dess
egenskap av statligt verk, och hava i övrigt undan för undan undergått sänkningar.
De önskemal i fråga om taxesättningen, som man med en statlig reglering
skude åsyfta, hava sålunda vunnits på indirekt väg utan särskilda statliga
åtgärder.

Härmed vilja sakkunniga ingalunda bestrida, att även under senare tid
pa *!.na .aI1 anfedningar till berättigat missnöje med gällande strömtaxor kunna
forefmnas. Tillräckliga skäl för ett statligt ingripande torde likväl i varje
tall annu saknas. Tillämpning av behovsprövning synes ej helleri och för sig
behov a förutsätta tillgripandet av en statlig reglering av så ömtålig och svår nmSila

tUr S°™ hvarom här är fråga. Sakkunniga hava därför funnit
omstand^heterna tala for att staten fortfarande ställer sig avvaktande.

l erVnrik lgt m.lssbruk beträffande priserna konstateras, torde rättelse
i manga faU kunna vinnas genom ett upphävande av det befintliga distributionsnJtitatetS
™onopolstallnmg> 1 vad denna är betingad av koncessionsinnehavet.
tn?^vkan S^e.geoaTiat,t meddela koncession även åt ett konkurrerande företag,
exempelvis at lokal varmekraftproducent. Givetvis bör meddelande av
ny koncession inom redan elektrifierat område ej ske utan tvingande skäl och

.nrH^nniar-haI " f<?re’- ajt ,redan möjligheten av en dylik åtgärd i de flesta fall
torde medföra önskvärd korrigering av strömpriserna.»

Kommerskollegium förklarar sig intet hava att erinra mot vad sakkunniga
för elektriska kontrollväsendet framhållit. Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar
ett yttrande från länets elektriska förening samt förordar att frågan
om ett statligt ingripande ej skötes helt undan utan i fortsättningen ägnades
den uppmärksamhet, vartill på sina håll förekommande missförhållanden kunde
föranleda. Föreningen gör för sin del gällande, att den omständigheten,
att taxereglerande åtgärder icke vore behövliga för stora delar av landet, ej
Hnge leda till att statsingripande överhuvud taget underlätes. Föreningen understryker,
att distributören genom koncessionen erhölle en monopolställning,
som innebure en stor fördel för honom vid uppgörelser med strömförbrukare.
Det syntes därför föreningen erforderligt, att taxorna vore rationella
och anpassade efter tidens krav samt att andra av distributören uppställda
villkor för leverans icke vöre av den art, att de verkade såsom taxepålägg eller
i hog grad tyngande för abonnenten. Föreningen anför som exempel härpå

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

det fall, att distributör fordrade att utan ersättning få draga ledning över
abonnents mark i oberättigad omfattning eller bestämde kontraktstiden för
leverans alltför lång.

I den av generaldirektören Granholm överlämnade utredningen angående
frågan om rationellt utformande av rikets elektriska stamlinjenät framhålles,
att ett rationellt system för kraftförsörjningen kunde medföra, att landet uppdelades
i flera kraftdistrikt med en enda eller ett fåtal kraftleverantörer för
varje område. Den sakkunnige anser, att under sådana förhållanden behov
kunde komma att uppstå av statlig reglering av kraftprisen, då icke längre
någon på prissättningen inverkande konkurrens förelåge mellan kraftleverantörerna.
Den sakkunnige framhåller, såsom redan antytts i det föregående,
att denna fråga krävde beaktande vid en omarbetning av koncessionslagstiftningen.

I utlåtande över sistnämnda utredning anför vattenfallsstyrelsen bland
annat följande:

Hittills torde endast i undantagsfall statlig prisreglering hava varit påkallad.
Det kunde dock tänkas, att behov av en sådan reglering skulle uppkomma.
Emellertid mäste konstateras, att det utomlands visat sig ytterst
svårt att åstadkomma en effektiv prisreglering. I allmänhet hade man lyckats
mindre väl därmed. Orsaken syntes huvudsakligen vara den, att kraftpriset
vore beroende av en mängd faktorer, som icke kunde överblickas
för någon längre tid framåt. Minskat penningvärde och höjda räntor samt
abnorma ökningar av kolprisen hade i en del fall försvårat bibehållandet
av fastställda kraftpris. Vanligen hade emellertid de fastställda maximiprisen,
som i realiteten gärna blivit använda såsom normalpris, befunnits för
höga i och med att kraftproduktion och kraftdistribution förbilligats och
konsumtionen stigit. En prisreglering kunde visserligen göras mera elastisk
genom att prisen bleve beroende av utdelningen, men därvid erfordrades en
synnerligen dyrbar, svår och för kraftföretagen besvärande kontroll. Givetvis
skulle problemet förenklas, om staten kunde reglera kraftpriset på basis
av de priser, som styrelsen tillämpade, men detta vore icke generellt möjligt
Även om staten skaffade sig rätt till prisreglering borde den icke använda
sig därav, förrän det befunnes oundgängligen nödvändigt. Genom begränsning
av koncessionstiden kunde staten givetvis förbehålla sig möjlighet till
radikala ingrepp i kraftförsörjningen, där detta befunnes erforderligt.

Kommerskollegium erinrar i anledning av generaldirektören Granholms utredning
om sitt tidigare ståndpunkttagande till frågan om statlig reglering av
kraftprisen samt fäster uppmärksamheten på att staten redan nu äger vissa
möjligheter att direkt påverka taxebildningen på detta område. I sistnämnda
avseende framhåller kollegium huvudsakligen följande:

Vattenfallsstyrelsens taxor vore underkastade den allmänna kontroll, som
följde av styrelsens egenskap av statligt verk. Beträffande styrelsens distribution,
som numera omfattade omkring en tredjedel av energiförsörjningen
inom landet, vore det allmännas kontroll dock icke begränsad till styrelsens
egna taxor. I kontrakt med underdistributörer plägade nämligen styrelsen
bland annat föreskriva, att abonnent skulle vara skyldig att för granskning
och godkännande underställa styrelsen vederbörande läxor samt villkoren
för konsuments anslutning till distributionsanläggningen. Kontrakten med
styrelsen plägade dessutom innehålla föreskrift örn gränserna för distributionsområdet
samt örn leveransskyldighet till envar där boende, som skiddi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

gen anhölle därom. I sådana kontraktsbestämmelser hade styrelsen och i sista
hand Kungl. Majit ett elfektivt medel att inom styrelsens verksamhetsområde
reglera förekommande tvister, vare sig dessa gällde strömpriser, vägran att
leverera kraft eller andra därmed sammanhängande spörsmål.

Statligt inflytande på energiprisen m. m. vore för närvarande möjligt
också vid kraftföretag, som åtnjöte lån från statens vattenkrafts- och kraftledningslånefonder
eller som innehade lån, för vilka kommun med Kungl.
Majits tillstånd tecknat borgen. Sorn villkor för lån från förstnämnda fond
plägade uppställas, bland annat, att låntagare skulle underkasta sig de
föreskrifter och kontrollåtgärder, varom kommerskollegium samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt förordnade, samt iakttaga de anvisningar,
som ämbetsverken till ernående av en efter förhållandena lämpad
i ahonell elektrifiering kunde finna anledning meddela i fråga örn leverans
inom orter, där annat företag bedreve sin verksamhet eller hade sitt naturliga
avsättningsområde. Lan fran kraftledningslanefonden hrukade förbindas med
villkor, att låntagare skulle vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de anvisningar
beträffande anläggnings skötande i tekniskt eller ekonomiskt avseende,
som kollegium och lantbruksstyrelsen funne anledning lämna. Liknande
villkor uppställdes i regel vid meddelande av tillstånd för kommun att
teckna borgen för lån åt elektriska distributionsföreningar. Slutligen ville
kollegium erinra dels om vattenlagens bestämmelser, varigenom pris å s. k.
bygdekraft närmare reglerades, dels om det vid olika tillfällen berörda koncessionsvillkoret,
avseende framtida leveransbestämmelser.

Kommerskollegium övergår därefter till fullgörande av det åt kollegium
lämnade uppdraget att inkomma med förslag till bestämmelser rörande statlig
reglering av kraf t prisen samt anför därvid följande:

* Vid en dylik reglering av kraftprisen kunna tydligen olika utvägar komma
under diskussion.

I de fall då på andra områden, exempelvis inom kommunikationsväsendet,
en statlig reglering ifrågakomma av priset för de tjänster, som tillhandahållas
allmänheten av företag, vilkas inrättande enligt gällande lagstiftning
kräver tillstånd från offentlig myndighet, torde detta i regel hava skett genom
fastställande av generella taxor. Ett dylikt förfarande skulle emellertid enligt
kollegii uppfattning mota betydande svårigheter på energiförsörjningens
område. Den högst olikartade strukturen av landets distributionsföretag,
mångfalden av skilda förbrukarekategorier etc. medverka till att prissättningen
på elektrisk energi påverkas av så många efter förhållandena skiftande
faktorer, att det torde vara mycket svårt att fastställa några för hela landet
eller större områden gällande generella taxor, som skulle kunna anses skäliga
och lämpliga. Ej heller torde det, utan att koncessionsförfarandet onödigt
kompliceras, kunna ifrågasättas, att vid koncessionens beviljande föreskrift
lämnas i varje enskilt fall angående taxornas storlek.

Kollegium är därför av den uppfattningen, att, därest ett statligt ingripande
på detta område nu anses böra ske, statens åtgärder böra inskränkas till
åvägabringandet av möjligheter för en individuell prövning av eventuella
klagomål mot för höga energipriser. Även en på så sätt begränsad taxereglering
blir en svår och ömtålig uppgift, som för sitt genomförande kräver tillskapandet
av ett auktoritativt organ med förutsättningar för en saklig och
opartisk behandling av dylika frågor.

Tillämpningsområde.

Ett viktigt problem vid utformandet av bestämmelser rörande reglering
av kraftpris är frågan, hur bestämmelsernas tillämplighet bör begränsas med

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

avseende å olika kategorier av kraftproducenter eller kraftleverantörer, skilda
slag av kraftleveranser och dylikt.

Energidistribution sker i vårt land genom av staten, kommuner eller enskilda
tillhöriga företag. Det torde ligga i sakens naturrätt en reglering av
kraftprisen genom det allmännas försorg i första hand får betydelse för avnämare
av kraft från enskilda kraftföretag, över vilkas taxor kontroll från
det allmännas sida för närvarande är möjlig endast i undantagsfall. Därest
staten påtager sig den svåra uppgiften att pröva skäligheten av kraftpiisen
och härför tillskapar en särskild ordning, synes det emellertid ur saklig synpunkt
knappast föreligga anledning att undantaga taxorna för de statliga
kraftverkens distribution från prövning i samma ordning.

Kommunal verksamhet på ifrågavarande område bedrives huvudsakligen
av städer och större samhällen, vilkas distribution i vissa fall utsträckts även
utanför respektive kommuners egna områden. Ur synpunkten av ett sa vitt
möjligt enhetligt system för prisregleringen vore det givetvis önskvärt, om
jämväl villkoren för tillhandahållande av kraft genom kommunala distributionsorgan
bleve underkastade den övervakning, som den ifrågasatta legleringen
är avsedd att innebära. ''Emellertid möta vissa formella betänkligheter
mot att låta kommunala myndigheters beslut i taxefrågor i besvärsväg prövas
av det särskilda organet för prisregleringen. Dylika beslut kunna nämligen
i vissa fall även på sakliga skäl (t. ex. emedan beslutet kränker kommunmedlems
enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund) dragas under
högre instans’ prövning i det sedvanliga kommunala besvärsförfarandet. Det
vöre uppenbarligen föga tillfredsställande, att samma beslut kunde överklagas
såväl på denna väg som prisregleringsvägen. För att undvika en på sa
sätt uppkommande kompetenskonflikt, torde kommunal myndighets beslut i
taxeärende, så vitt angår distributionen inom vederbörande kommuns område,
böra undantagas från den ordning för taxereglering, som här är ifrar,
asat t

I vissa länder, där statlig kontroll över kraftprisen införts, har det befunnits
lämpligt att begränsa kontrollen till att avse distribution åt mindre förbrukare,
varvid prisregleringen sålunda fått avseende på kraftleveranser huvudsakligen
för belysning, jordbruksdrift, hantverk och småindustri. I vårt land
ha liknande synpunkter kommit till uttryck bland annat i två reservationer
till det av den s. k. kraftkommittén den 16 december 1914 angivna betänkandet.
Ehuruväl skäl otvivelaktigt kunna anföras för en dylik begränsning,
finner sig kollegium emellertid, med hänsyn bland annat till svårigheterna att
författningsmässigt angiva gränserna för respektive förbrukaregrupper, icke
böra framställa något förslag i dylik riktning.

Ordningen för prisregleringsfrågornas prövning.

Vad angår sättet för prövning av frågor rörande bestämmande av priset på
elektrisk kraft skulle det kunna ifrågasättas att låta dylika frågor prövas och
avgöras i samma ordning som administrativa förvaltningsärenden i allmänhet.
I sådant fall torde prövningen få uppdragas åt kommerskollegium, som vid
handläggningen av koncessionsansökningar och andra äi enden pa. kiaftförsörjningens
område bar att taga befattning med spörsmål, som stå i visst
samband med prisregleringsfrågorna. Möjligen linge man därvid tänka sig,
att kollegium för behandlingen av prisregleringsfrågor finge till sitt biträde
ett särskilt råd eller liknande sakkunniginstitution. Besvär (iver kollega beslut
skulle få anföras i vanlig ordning oell prövas av Kungl. Majit i statsrådet
För egen del finner kollegium emellertid både ur principiell synpunkt
och av praktiska hänsyn övervägande skäl tala för att prövningen av inis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

regleringsfrågorna uppdrages åt en för ändamålet inrättad nämnd, över vars
beslut klagan ej må föras. I en sådan nämnd kunna och böra producentoch
konsumentintressena bli direkt representerade. En dylik anordning bör
också vara ägnad att medföra ärendenas avgörande med minsta möjliga omgång.
Kollegium föreslår följaktligen, att prövningen av frågor rörande pris
ä elektrisk kraft anförtros åt en särskild nämnd.

För att i möjligaste mån begränsa användningen av nämndförfarandet,
som ju kan förväntas komma att ställa sig ganska kostsamt, och icke belasta
nämnden med prövning av taxefragor i onödan — i fall av rena okvnnesklagomål
eller där eljest på förhand är uppenbart, att någon saklig ändk
^besättningen ej kan ifrågakomma -— vill kollegium föreslå, att en
förprövning äger rum hos kollegium av inkomna framställningar i taxeregleringsärenden.
Denna förprövning bör gå ut på att avvisa framställningar,
som vid en förberedande summarisk granskning av kollegium befinnas uppenbart
ogrundade.

Framställning om verkställande av prisreglering bör få göras av den, som
redan är konsument av kraft från en anläggning, men även av den, som önskar
komma i åtnjutande av dylik kraft. Har prisreglering i visst fall verkställts
av nämnden, ligger det i sakens natur, att kraftdistributören äger att,
i den mån ändrade förhållanden inträda, göra framställning örn ändring
i eller upphävande av regleringen. Dylik framställning bör prövas i enahanda
ordning som framställning om verkställande av prisreglering.»

I enlighet med sålunda angivna riktlinjer har kommerskollegium upprättat
förslag till lagbestämmelser i ämnet. Dessa, som äro avsedda att införas
såsom ett nytt mom. i det av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
framlagda förslaget till ändringar i 2 § av 1902 års lag, kommenteras av kollegium
sålunda:

»I kollegii författningsförslag har nämndens befogenhet begränsats till
att avse bestämmande av priset. Det har givetvis ej undgått kollegii uppmärksamhet,
att i allmänhet ett mycket nära samband råder mellan kraftpriset
och leveransvillkoren i övrigt. När missnöje yppas med rådande leveransförhållanden
riktar sig detta också ofta icke mot priset å kraften utan
mot andra omständigheter t. ex. att ransonering sker vid kraftens tillhandahållande
eller att kraftens kvalitet anses otillfredsställande. Det skulle kunna
ifrågasättas, att nämndens prövningsrätt borde avse icke blott rena prisfrågor
utan även andra spörsmål rörande de villkor och förhållanden, under
vilka kraften tillhandahalles. I sa fall torde det emellertid vara att befäl
a, att gränsen för nämndens befogenhet bleve synnerligen svävande och
att anspråk på prövning i här avsedd ordning skulle framställas jämväl beträffande
frågor, som hava föga eller intet samband med kraftpriset. För
vinnande av nödig klarhet rörande nämndens befogenhet har det därför
synts kollegium mest lämpligt, att nämndens prövnings- och beslutanderätt
inskränkes till rena taxefrågor och att nämnden sålunda skall hava att pröva
kraftprisen med hänsyn till de faktiska förhållanden, under vilka kraften
tillhandahålles.

Nämnden skulle enligt författningsförslaget bestå av fem av Kungl. Maj:t
för viss tid förordnade ledamöter. För att vinna en viss anknytning till
partsintressena bör vid utseende av ledamöter beaktas, att en av dem närmast
företräder kraftleverantörernas och en kraftförbrukarnas intressen. Författningsförslaget
förutsätter, att en och samma nämnd fungerar för samtliga
hithöiande ärendens behandling. Kollegium har visserligen övervägt

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

att föreslå, att en särskild prisnämnd skulle tillsättas för varje speciellt
ärende, men har funnit en sådan ordning av praktiska skäl vara mindre
lämplig. Däremot kan det tänkas, att ledamöter av nämnden första gången
icke förordnas, förrän något ärende, som bör hänskjutas till nämndens
prövning, inkommit.

Nämndens beslut bör anses innefatta ett slutligt avgörande, som icke ma
från någondera sidan överklagas. I syfte att icke göra proceduren tyngre än
nödigt är synas ej heller besvär böra få anföras över kommerskollegii beslut,
efter summarisk prövning, att avvisa eller till nämnden hänskjuta fråga om
prisreglering.

Kostnaderna för nämndens verksamhet kunde möjligen böra läggas pa
parterna. Det skulle emellertid måhända kunna leda till egendomliga konsekvenser,
om den representant för ett konsumentintresse, som gör framställning
om en prisreglering, vilken i verkligheten skulle lända flera konsumenter
till fördel, skulle åläggas att ensam svara för de på konsumentparten belöpande
kostnaderna; i varje fall synas därför de kostnader, som belöpa på klagandeparten,
böra bäras av det allmänna. Då emellertid en olika behandling
i kostnadshänseende av de båda parterna ej torde vara motiverad, synes man
få välja den utvägen, att kostnaderna för nämndens verksamhet helt gäldas
av allmänna medel. Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet torde
böra meddelas av Konungen.

Då grunden för en statlig reglering av kraftprisen måste förutsättas vara
själva koncessionssystemet, synes det kollegium ligga i sakens natur, att bestämmelserna
örn prisreglering böra begränsas till att avse allenast koncessionspliktiga
anläggningar. o .

För att bestämmelserna rörande prisreglering inom överskådlig tid skola
erhålla avsedd betydelse är det nödvändigt, att de få giltighet även beträffande
anläggningar, till vilka tillstånd beviljats redan vid tidpunkten för den nya
lagstiftningens ikraftträdande. Några betänkligheter synas ej heller behöva
hysas mot att låta taxereglerande bestämmelser få verkan beträffande sådana
vid nämnda tidpunkt befintliga anläggningar, som äro underkastade det förut
omnämnda villkoret om skyldighet att iakttaga de allmänna bestämmelser

1 fråga om leverans av elektrisk kraft, som framdeles kunna bliva i laga ordning
fastställda; med få undantag är detta fallet med alla anläggningar, koncessionerade
enligt 2 § av 1902 års lag. Ur praktisk synpunkt torde det vara
skäligen betydelselöst, örn det fåtal enligt nyssnämnda lagrum koncessionerade
anläggningar, för vilka ifrågavarande villkor icke är tillämpligt, bliva undantagna.
Beträffande åter anläggningar, för vilka tillstånd meddelats enligt

2 § av 1902 års stadga, erinras örn att dessa tillstånd endast gälla tillsvidare.
Om så skulle visa sig av behovet påkallat, föreligger möjlighet att återkalla
dylika tillstånd och i samband med nykoncessionering utsträcka skyldigheten
att underkasta sig prisreglering till de nu enligt stadgan koncessionerade anläggningarna.
»

Utlåtandet avslutas med förslag rörande det budgettekniska ordnandet av
kostnadsfrågan, varjämte understrykes, alt det ifrågasätta prövningsföifarandet
förutsätter införskaffande och bearbetning av statistiskt taxematerial
från åtminstone flertalet distributörer inom landet.

Vattenfallsstyrelsen framhåller i utlåtande över kommerskollegii förslag
till prisreglering huvudsakligen följande:

Största svårigheten vid en statlig prisreglering föranleddes av de utomordentligt
skiftande förhållanden, under vilka kraftleverans ägde rum, och de

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

olika förutsättningar, som förelåge vid kraftprisens bestämmande. Alldeles
särskilt vöre detta fallet beträffande vattenfallsstyrelsens kraftleveranser, där
de totala avgiftsbeloppen per konsument varierade mellan millioner och några
tiotal kronor. Beträffande styrelsen och andra större producenter borde
också uppmärksammas, att ett detaljpris sammanhängde med hela prissystemet
och därför i regel ej kunde rubbas utan att inverka på hela systemet.
Att taxesättning av kraftleveranser vore ett mycket besvärligt kapitel framginge
ej minst därav att styrelsens landsbygdstaxor varit föremål för upprepad
kommittébehandling. Styrelsen ägde icke tillräcklig kännedom om förhållandena
i de delar av landet, där kraftförsörjningen omhänderhades av
andra producenter, för att kunna med tillräcklig säkerhet yttra sig örn behovet
av statlig prisreglering inom dessa områden och inskränkte sig därför
till att understryka, att förslagets genomförande skulle leda in på en väg med
många vanskligheter.

Beträffande själva förslaget ville styrelsen erinra om att envar, som köpte
kraft från styrelsen, ägde grundlagsenlig rätt att hos Kungl. Majit begära
granskning av styrelsens pris. Sådana framställningar, som emellanåt inkomme,
avgjordes av Kungl. Majit i kommunikationsdepartementet. Om
kollega förslag genomfördes, skulle det finnas två olika instanser för prövning
av styrelsens kraftpris. Att avstänga den direkta klagovägen till Kungl. Maj :t
syntes knappast möjligt. Styrelsen påyrkade därför ett sådant tillrättaläggande
av förslaget, att statens verk icke underkastades den ifrågasatta regleringen.

Vad därefter anginge den föreslagna nämnden, ansåge styrelsen, att antalet
ledamöter i denna kunde begränsas till tre auktoritativa män, av vilka ordföranden
borde vara jurist (exempelvis en vattenrättsdomare) och de båda
övriga tekniker. Däremot syntes styrelsen en anknytning inom nämnden till
partsintressena vara av mindre vikt, särskilt som det skulle vara mycket
svårt att finna en gemensam representant för de oerhört skiftande konsumentintressena.
Enligt styrelsens förmenande skulle parterna bliva tillräckligt
tillgodosedda örn de finge muntligen och skriftligen belysa sina ståndpunkter
inför nämnden, vilken styrelsen ville tänka sig arbeta såsom en domstol.
I anledning av förslaget att göra behandlingen avgiftsfri ville styrelsen
ifrågasätta, om icke uttagande av en mindre avgift t. ex. 100 kronor skulle
vara ägnat att förebygga okynnesklagomål. Slutligen ville styrelsen mot det
framlagda förslaget göra gällande, att både förprövningen genom kommerskollegium
och prövningen genom nämnden borde få överklagas, enär detta
bäst överensstämde med svensk rättsåskådning.

Svenska vattenkraftföreningen förklarar sig finna en statlig prisreglering
alltjämt icke vara motiverad. Enligt föreningens åsikt torde, örn behov av
sådan reglering framdeles skulle framträda, detta knappast komma att avse
annat än enstaka fall vid detaljdistribution på landsbygden och inom mindre
samhällen. Den nuvarande prisnivån syntes föreningen ligga på en för konsumenterna
mycket fördelaktigare nivå än på många håll utomlands, där
statliga prisreglerande ingripanden skett, och föreningen ansåge icke otänkbart,
att införande av en priskontroll skulle kunna medföra, att justering
nedåt av priserna komme att ske långsammare än hittills. Föreningen ville
även understryka svårigheten att utföra sådana självkostnadsberäkningar,
som måste föregå en statlig prisreglering, samt de avsevärda kostnader bl. a.
för insamlande av erforderlig statistik rörande taxor och produktionsförhållanden
regleringen skulle komma att medföra. Om statlig prisreglering lik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

väl skulle införas, vore förslaget med en nämnd i och för sig lämpligt. Dock
syntes antalet ledamöter i denna böra begränsas till tre samt i lagtexten intagas
en allmänt hållen instruktion för nämnden. Vidare hemställdes om ett
förtydligande tillägg till lagförslaget av innehåll att framställning om ändring
eller upphävande av prisreglering jämväl finge göras av anläggningens
innehavare. Föreningen vore slutligen icke övertygad om att det sedan år
1907 använda koncessionsvillkoret verkligen innefattade förpliktelse i förevarande
avseende men räknade under alla förhållanden med att rubbning i
kraftkontrakt, avslutade i vederbörlig juridisk ordning, icke komme att äga
rum.

Såsom redan vid behandlingen av koncessionsväsendet nämnts innehåller Departementet
förslag till ändrad lydelse av 2 § 1902 års lag, vilket jag låtit utforma, i c een''

6 mom. vissa bestämmelser örn reglering av kraftprisen.

Utbyggandet av ledningsnäten inom landets särskilda delar torde hava
skett på sådant sätt, att distributionen, om man bortser från gränsområden
mellan olika distrikt, väsentligen blivit av mer eller mindre monopolartad
natur. Med den behovsprövning av koncessionsansökningar, som, vid bifall
till vad jag föreslagit i det föregående, framdeles kommer att äga rum, bliva
distributionsföretagens monopolställning än mer framträdande. Jag vill härvid
erinra, att enligt förslaget dylik prövning är avsedd att ske beträffande
starkströmsledningar ej blott för högre utan även för lägre spänning. Om
än, på sätt i utlåtanden i ärendet gjorts gällande, vid bestämmande av vederbörande
taxor ett obehörigt utnyttjande av situationen hittills icke, åtminstone
ej i större omfattning, skulle hava ägt rum — en fråga vartill jag strax återkommer
—- synes vid nyss angivna förhållanden utfärdandet av föreskrifter,
varigenom staten tillförsäkrar strömförbrukarna rätt att få taxorna underkastade
sakkunnig prövning ur skälighetssynpunkt, utgöra en naturlig komplettering
av lagstiftningen. Att — såsom måhända kunde ifrågasättas —
låta tillsvidare anstå med utformandet av bestämmelserna i avvaktan på ytterligare
erfarenhet anser jag icke lyckligt; även örn dylika bestämmelser
för närvarande närmast få betraktas såsom av förebyggande art, vore det
enligt min mening opraktiskt och otillfredsställande att vid den överarbetning
av 2 § 1902 års lag, varom här är fråga, icke samtidigt reglera ett så
viktigt spörsmål som det förevarande. En viss inverkan i prisreglerande
riktning kan visserligen utövas genom den statliga kraftförsäljningen, men
det är uppenbart, att detta inflytande blir av begränsad räckvidd. Det torde
också vara obestridligt, att missförhållanden beträffande strömtaxorna redan
nu i viss utsträckning föreligga. Sålunda är det icke okänt att på sina hall
kooperativa energiföretag gentemot andra abonnenter än företagets egna
medlemmar tillämpa en prissättning, vilken måste betraktas såsom oskälig.

Jag tillstyrker på anförda grunder att prisreglerande bestämmelser upptagas
i lagen. Såsom jag senare skall utveckla torde regleringsförfarandct kunna
givas sådan smidighet, att de olägenheter, som kunna vara förbundna med
en tvångsreglering, i stor utsträckning undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Jag förordar, på av vattenfallsstyrelsen anförda skäl, att från regleringen
undantagas icke blott, såsom kommerskollegium föreslagit, av kommunal
myndighet fastställda taxor för kraftleverans inom vederbörande kommun
utan även samtliga taxor för statlig kraftförsäljning. I övrigt anser jag i
likhet med kommerskollegium, att regleringen av praktiska skäl måste inskränkas
till rena prisfrågor och sålunda ej bör avse övriga villkor, som
kunna vara knutna till kraftens tillhandahållande. Å andra sidan måste
givetvis vid bedömande av en taxas skälighet hänsyn tagas till de förhållanden,
under vilka strömmen levereras, så att exempelvis den omständigheten
att en abonnent har billigare kraft än övriga ej nödvändigtvis behöver
föi anleda sänkning av kraftpriset för dessa senare. Regleringsförfarandet
torde alitsa huvudsakligen fa betydelse för fastställande av en skälig prissättning
för normalfall.

I fråga örn formen för prövningsförfarandet synes detta, på sätt kommerskollegium
föreslagit, böra uppdelas i dels en förprövning inom kollegium
av inkommande framställningar om taxereglering, varvid uppenbart ogrundade
sådana utmönstras, dels en slutlig prövning genom en för ändamålet
inrättad nämnd av sakkunniga personer. Till förhindrande av okynnesframställningar
föreslår jag, att beslut vid dylik förprövning skall av
kollegium förses med stämpel till belopp av tjugufem kronor. Till motivering
av beloppet, vilket kan synas betungande för en enskild abonnent,
ma framhallas att i fall, där grundad anledning till klagomål finnes, antalet
härför intresserade torde vara så stort, att, om beloppet fördelas mellan
dem, den på var och en belöpande andelen kan bäras utan alltför stor svårighet.
Förslag till den ändring i förordningen angående stämpelavgift, som
vid bifall till det nu sagda betingas, torde i annat sammanhang anmälas för
Kungl. Maj:t.

Jag är ense med kommerskollegium därutinnan, att kostnaderna för nämndens
verksamhet böra bestridas av allmänna medel. Härför erforderligt belopp
torde i sinom tid böra anvisas å riksstaten under tionde huvudtiteln.

I likhet med kommerskollegium förordar jag, att icke vare sig kollega
eller nämndens beslut få överklagas. Då det följaktligen är angeläget, att
nämnden erhåller en såvitt möjligt allsidig sammansättning, synes kollega
förslag, att nämnden skall bestå av feni personer och icke endast tre, såsom
från vissa håll föreslagits, vara välgrundat.

Ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering bör i överensstämmelse
med kommerskollegii förslag verkställas i samma ordning som den
första regleringen. Framställning om sådan åtgärd torde, på sätt svenska
vattenkraftföreningen påpekat, böra få göras även av strömleverantör. Föreskrift
härom synes böra intagas i lagen.

Skall prisregleringsförfarandet få åsyftad betydelse måste det, med hänsyn
till den starka ställning strömleverantören intager i förhållande till abonnenterna,
uppenbarligen kunna tillämpas även för de fall, att prisöverenskommelse
redan föreligger mellan parterna. Till klargörande härav torde
böra upptagas ett stadgande av innehåll, att avtal, stridande mot nämndens

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

beslut, skall vara utan verkan. Härvid förutsattes givetvis att omständigheterna
i det föreliggande fallet äro sådana, att detta kan anses omfattat av
den beslutade prisregleringen.

Närmare bestämmelser angående nämndens verksamhet böra icke fastslås
i lagen utan, på sätt kollegium förutsatt, inflyta i en av Kungl. Majit utfärdad
instruktion. Därigenom torde hela förfarandet lättare kunna anpassas
efter olika behov, som under utvecklingens gång visa sig föreligga. För att
giva regleringsanordningen större smidighet torde i instruktionen böra föreskrivas,
att en direkt reglering icke bör ifrågakomma, förrän andra vägar till
uppgörelse i tvistefrågor av här avsedd natur visat sig oframkomliga. Skulle,
vilket icke synes otänkbart, någon representativ sammanslutning av landets
kraftleverantörer eller eljest på privat väg bildad organisation med uppgift
att handhava taxefrågor komma till stånd och av Kungl. Majit befinnas
därtill lämplig, torde det böra åligga nämnden att, innan den tager den föreliggande
frågan under närmare behandling, hänvisa parterna till att först
framlägga sina synpunkter för en dylik privat instans för tvistens undanröjande
förlikningsvägen. Finnes ej någon sådan instans att tillgå, eller kan
förlikning eljest ej åstadkommas på detta sätt, bör nämnden själv inrikta
sig på ett förlikningsförfarande, innan något tvingande beslut meddelas.
Införskaffandet av erforderliga uppgifter för verkställande av prisreglering
torde kunna ordnas i administrativ väg.

I likhet med kommerskollegium har jag icke funnit nödvändigt att föreslå
straffpåföljd vid överträdelse av nämndens beslut. Jag har härvid räknat
med, att möjlighet torde föreligga, åtminstone i många fall, att i annan ordning
trygga efterlevnaden av en beslutad prisreglering. Skulle erfarenheten
jäva riktigheten av denna uppfattning, torde få tagas under omprövning lämpliga
åtgärder för att giva bestämmelserna nödigt eftertryck.

Jag biträder kommerskollegii förslag, att föreskrifterna om prisreglering
endast skola äga tillämpning beträffande sådana anläggningar, å vilka det
tidigare berörda koncessionsvillkoret om skyldighet för innehavarna att iakttaga
framtida allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk kraft
är tillämpligt. Nämnda villkor torde, på sätt såväl kollegium som sakkunniga
för elektriska kontrollväsendet funnit, få anses innefatta åliggande för
vederbörande att underkasta sig reglering av nu ifrågasatt slag.

3. Fråga om viss revidering av gällande regler angående ansvarighet
för skada till följd av elektrisk ström.

Skadeståndsreglerna i 1902 års lag äro avfattade i enlighet med det ändringsförslag,
som vid behandling av Kungl. Majits proposition till nämnda
års riksdag framlades av särskilda utskottet nr 1.

Bestämmelserna reglera ersättningsskyldigheten ej blott i förhållande till
tredje man utan även mellan olika elektriska anläggningar inbördes. I sistnämnda
avseende inträder jämlikt bestämmelse i 0 § ersättningsskyldighet

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 137

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

endast därest skada å den ena anläggningen eller hinder i dess drift föranletts
av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande eller skötsel.
Denna begränsning i ersättningsskyldigheten gäller även då den skadade
anläggningen själv allenast för ofarlig ström. Med »elektrisk anläggning»
i paragrafen förstås nämligen såväl anläggning för starkström som anläggning
för svagström. Härvid må nämnas, att en reservant i 1902 års riksdagsutskott
föreslog, att bestämmelserna i 6 § i vissa delar icke skulle äga
tillämpning å telegraf- och telefonanläggningar, vilka borde likställas med
annan egendom.

Denna fråga, som sålunda redan vid lagens tillkomst var föremål för
övervägande, framfördes ånyo av telegrafstyrelsen i skrivelse lill Kungl.
Maj:t den 16 november 1928. Såsom anledning åberopades att vid korsningar
mellan starkströms- och svagströmsledningar ägarna av de förra i
stället för särskilda skyddsanordningar börjat i allt större omfattning använda
s. k. brottsäkra korsningar, bestående i förstärkt konstruktion. Telegrafstyrelsen
förklarade i berörda skrivelse, att dylika brottsäkra korsningar
syntes styrelsen böra tillåtas, i den mån de kunde godkännas av vederbörande
statsinspektörer, men endast under förutsättning att frågan örn
skadeståndsskyldigheten reglerades. I sådant avseende hemställde telegrafstyrelsen,
att Kungl. Maj:t vid beviljande av koncessionsansökningar för
starkströmsanläggningar måtte, då brottsäkra korsningar planerades, föreskriva
såsom villkor, att anläggningsägaren skulle ansvara för den skada,
som genom korsningssättet kunde komma att uppstå för telegrafverkets personal
eller anläggningar eller till telegrafverkets stationer anslutna, enskilda
abonnenter tillhöriga telefonanläggningar.

I ett den 23 december 1932 avgivet utlåtande över viss koncessionsansökning
utvecklade telegrafstyrelsen närmare sin angivna ståndpunkt i frågan
men framförde tillika förslag till en generell lösning. Utlåtandet har i dessa
delar följande lydelse:

»Telegrafstyrelsen vill särskilt betona att i händelse av ledningsbrott eller
stolpras en väsentlig skillnad föreligger i fråga om riskmoment vid brottsäkra
korsningar, jämfört med vad fallet är vid korsningar, där jordad skyddskonstruktion
finnes mellan högspänningsledningen och svagströmsledningarna.
Det ligger i öppen dager att, om hela kraflledningsspänningen skulle
genom metallisk beröring inkomma i svagströmsnäten med deras förgreningar
till stationer och abonnenter, följderna kunna bli katastrofala. Kunde
man a priori utgå från, att intet ledningsbrott eller stolpras någonsin kan
hända vid en brottsäker korsning, vore givetvis särskilda villkor onödiga,
men i sådant fall skulle villkorens införande ej heller för anläggningsägaren
innebära någon risk. Ett dylikt antagande har man emellertid ej rätt att
göra, enär man måste räkna med att oförutsedda omständigheter kunna förorsaka
bristning. I vissa föreslagna utföranden synes risk kunna föreligga
redan vid så jämförelsevis ofta förekommande fenomen som åskslag. Tydligt
är, att även starkströmsanläggningarnas innehavare icke äro främmande
för sådana riskmoment, enär man i det ojämförligt största antalet fall på
detta håll icke vill åtaga sig den av telegrafstyrelsen önskade ansvarsförbindelsen.
Denna omständighet kan emellertid ej motivera att telegrafstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

i stället skulle åtaga sig detta ansvar, vilket skulle ske om styrelsen utan
villkor godkände korsningssättet i fråga. Enligt telegrafstyrelsens mening
borde ansvarsvillkoret kraftigt bidraga till att en effektiv fortlöpande kontroll
av de brottsäkra korsningarnas säkerhet kommer till stånd genom anläggningsägarens
egen försorg.

Innebörden av det av telegrafstyrelsen föreslagna villkoret är ju endast att
anläggningsägaren skall vara ekonomiskt ansvarig för att korsningsanläggningen
verkligen är vad den utgives för att vara, nämligen brottsäker. Gentemot
andra föremål är anläggningsägaren generellt ansvarig för skada orsakad
genom inverkan av elektrisk ström enligt § 4 i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Men enligt § 6
i samma lag intaga svagströmsledningar, vilka jämställas med andra elektriska
ledningar, i detta hänseende en mycket ogynnsammare ställning i
fråga örn rätt till ersättning för skada.

Örn svagströmsanläggningarna komme i åtnjutande av skydd, i samma
omfattning som andra föremål, vilket skulle bliva fallet om begynnelseorden
i nämnda § 6 ''Har elektrisk anläggning skadats’ ersattes med orden ''Har
elektrisk starkströmsanläggning skadats’, skulle för styrelsen anledning ej
längre kvarstå att vidhålla särskilt villkor om ersättningsskyldighet beträffande
så kallade brottsäkra korsningsanordningar. Så länge ifrågavarande
lagrum har nuvarande avfattning, anser sig styrelsen däremot ej kunna utan
villkor tillstyrka ett utförande, som kan medföra stora ekonomiska skador
för verket, och över vilket styrelsen ej har möjlighet att utöva någon kontroll.
»

Kommerskollegium framhöll i därefter avgivet utlåtande, att det svårligen
kunde ifrågasättas att i administrativ väg lämna någon föreskrift, som innebure
en avvikelse från lagbestämmelserna i 1902 års lag. Ej heller borde
det förekomma att tillämpa olika regler i fråga örn ansvar för skada, allt
efter som skilda konstruktioner av skyddsanordningar komme till användning.
I detta sammanhang erinrade kollegium örn att några kraftledningsbyggare,
däribland vattenfallsstyrelsen, likväl genom särskilda avtal med telegrafstyrelsen
påtagit sig det begärda ansvaret under det att andra avböjt
att lämna en sådan förbindelse. Vad däremot anginge telegrafstyrelsens förslag
örn ändring av 6 § 1902 års lag ansåge kollegium för sin del ändringen
önsklig och fullt befogad. Den borde enligt kollega mening kunna företagas
utan uppskov och utan att på grund därav någon annan paragraf i lagen
behövde ändras.

Frågan har sedermera behandlats av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet,
vilka tillstyrkt sistnämnda lösning samt medtagit en på angivet sätt
jämkad lydelse av 6 § i sitt förslag till ändringar i 1902 års lag.

I utlåtande över sakkunnigas förslag understryker telegrafstgrelsen lagändringens
berättigande. Därjämte uttalar emellertid styrelsen sin anslutning
till ett yttrande, vari samarbetsdelegationen mot radiostörningar bland
annat fäster uppmärksamheten på, att 5 § 1902 års lag, till vilken hänvisas
i förevarande 0 §, efter lagändringens genomförande på grund av sin avfattning
eventuellt skulle kunna anses tillämplig å dylika störningar, men tillika
anmärker, att nämnda lag ej vore ägnad att användas vid bekämpandet av
radiostörningar, därest icke särskilda bestämmelser i ämnet utfärdades.

Departements chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Svenska elektricitetsverksf öreningen och svenska vattenkraft föreningen
avstyrka ifrågavarande lagändring, varvid förstnämnda förening bland annat
gör gällande, att för en sådan ändring förutsättes samtidigt utfärdande av
bestämnfelser örn skyddsåtgärder i svagströmssystem till begränsning av
skadliga verkningar vid strömövergång från ett starkströmssystem.

Kommerskollegium vidhåller sin tidigare uttalade mening men framhåller
tillika, att tillstyrkandet på denna punkt icke får betraktas som ett ståndpunkttagande
till frågan, i vad mån ändringar av gällande skadeståndsbestämmelser
i andra avseenden kunna vara motiverade.

Den ifrågasatta ändringen i 6 § 1902 års lag innebär, att nuvarande begränsning
i ersättningsskyldigheten, när fråga är om skada eller drifthinder
å en elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström från annan dylik
anläggning, för framtiden skulle gälla endast förhållandet mellan olika stark -strömsanläggningar inbördes. Ändringen avser formellt endast en detalj i
lagens skadeståndsbestämmelser men är icke desto mindre av principiell innebörd.
Det kan därför i viss mån synas tveksamt, huruvida ändringen bör genomföras
fristående utan att skadeståndsbestämmelserna i sin helhet dessförinnan
tagits under närmare omprövning. Då jag emellertid i sak delar
myndigheternas av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet biträdda uppfattning
om det berättigade i att undantaga sådana anläggningar, som föra i
och för sig ofarlig ström, synes mig förslaget böra framläggas i samband med
förut behandlade ändringar i vissa andra paragrafer i lagen.

Skulle skada vållas å starkströmsanläggning till följd av vårdslöshet vid
driften av svagströmsanläggning, torde av allmänna rättsgrundsatser följa, att
sistnämnda anläggnings innehavare blir ansvarig för skadan, även örn denna
uppkommit genom den från starkströmsanläggningen utgående strömmen.
Att för enbart detta fall upptaga särskilt stadgande, motsvarande bestämmelserna
i senare delen av 6 § första stycket, lärer ej vara erforderligt. Däremot
synes förtjänt att närmare övervägas det av svenska elektricitetsverksföreningen
framförda kravet på bestämmelser om särskilda skyddsanordningar
å svagströmsledningar för att därigenom minska riskerna för skada genom
överföring av ström från en starkströmsledning och sålunda begränsa det
skadeståndsansvar, som åvilar sistnämnda slag av ledningar.

Att, såsom från visst håll ifrågasatts, den föreslagna lagändringen skulle
indirekt föranleda att ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag bleve tillämpliga
å s. k. radiostörningar, finner jag uteslutet.

4. Entreprenörväsendet.

Bland de författningar Kungl. Maj:t i administrativ ordning utfärdat i anslutning
till 1902 års lag märkes, såsom redan inledningsvis omnämnts, förordningen
den 5 december 1919 (nr 755) angående behörighet att utföra
elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöverföring m. m., den s. k.

Kungl. May.ts proposition nr 137.

behörighets- eller installatörförordningen. I denna föreskrives, att elektriskt
installationsarbete, med undantag för vissa mindre betydande arbeten av
ofarlig beskaffenhet, endast må utföras av eller under kontroll av person,
för vilken kommerskollegium utfärdat bevis om behörighet såsom installatör.
För erhållande av sådan behörighet uppställas i förordningen särskilda fordringar
å såväl teoretisk som praktisk utbildning, vilka äro strängare för
behörighet att utföra hög- och medelspänningsanläggningar än för behörighet
endast avseende lågspänningsanläggningar. Förordningen kompletteras med
föreskrifter i en av kommerskollegium den 30 april 1920 utfärdad kungörelse
(nr 232).

Ifrågavarande statliga kompetensreglering beträffande installatöryrket var
direkt föranledd därav att under den starkt forcerade elektrifiering, som
världskriget framkallade, bristfälliga installationer i betydande omfattning
tillkommit, framför allt på landsbygden, vilket i sin tur bland annat berott
därpå, att personer utan erfarenhet på området åtagit sig utförande av installationsarbete.
Behörighetsbestämmelserna upphävdes icke vid kristidens slut
utan gälla fortfarande oförändrade.

Vid tillkomsten av behörighetsförordningen tillämpade leverantörer av elektrisk
ström på många håll sedan länge entreprenörsystem. Ett sådant system,
som efter hand blivit infört vid flertalet kommunala och större enskilda
elektricitetsverk i städer och stadsliknande samhällen samt numera i icke
oväsentlig omfattning användes jämväl på landsbygden, innebär, att vissa
installatörer eller installationsföretag av vederbörande strömleverantör auktoriseras
såsom entreprenörer för utförande av de elektriska installationerna
inom dennes distributionsområde. Entreprenörväsendet, som i första hand
utformats för att skapa garantier för ett gott utförande av installationerna,
upprätthålles i förekommande fall därigenom att strömleverantören för anslutning
av abonnentanläggningar till distributionsnätet uppställer såsom villkor,
att av strömleverantören auktoriserad entreprenör anlitats för installationsarbetet.
Vid utdelande av entreprenörsrättigheter taga elektricitetsverken
hänsyn ej blott till installatörernas utbildning utan även till deras personliga
egenskaper och ekonomiska soliditet. Därjämte brukar antalet entreprenörer
begränsas genom tillämpning av en mer eller mindre sträng behovsprövning.
För entreprenörerna finnas i allmänhet detaljerade instruktioner
utfärdade. Befogenheten att vidtaga de dispositioner, som sammanhänga
med entreprenörsystemet, grunda elektricitetsverken på äganderätten till den
elektriska kraften. I samband härmed må nämnas, att strömleverantören
ibland förbehåller sig själv befogenheten att utföra installationsarbete inom
sitt distributionsområde.

1919 års behörighetsförordning har icke direkt berört entreprenörsystemet
i annan mån, än att strömleverantörerna efter förordningens ikraftträdande
måst, vid utdelande av entreprenörsrättigheter taga hänsyn jämväl till de
statliga kompetensfordringarna.

Den dubbla regleringen av installationsverksamheten har emellertid framkallat
starka friktioner mellan strömleverantörer och installatörer, varvid de

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

senare förklarat entreprenörväsendet utgöra ett obehörigt ingrepp i näringsfriheten
samt särskilt riktat sig mot tillämpningen av behovsprincipen vid
utdelande av entreprenörsrättigheter.

De förhållanden, som inträdde efter ikraftträdandet av behörighetsförordningen,
föranledde 1921 års riksdag att vid behandlingen av fråga örn förstärkning
av arbetskrafterna å kommerskollegii industribyrås elektriska sektion
göra följande uttalande (riksdagens skrivelse nr 10 A, sid. 8): »I detta
sammanhang finner sig riksdagen böra framhålla, att, enligt vad till riksdagens
kännedom kommit, en viss monopolställning för närvarande är för
handen inom det elektriska installationsområdet, i det att större firmor i
allmänhet ensamma få rätt ombesörja utförandet av installationsarbeten med
uteslutande av andra, mindre firmor eller ensamma montörer. Då ett dylikt
tillstånd icke synes vara förenligt med rättvisa och ej heller torde gagna
allmänheten, vill riksdagen uttala den förhoppningen, att förhållandet i fråga
upptages till närmare omprövning och, om så befinnes möjligt, åtgärder vidtagas,
varigenom rättelse härutinnan vinnes.»

Med anledning av riksdagens ifrågavarande uttalande igångsattes inom
kommerskollegium en utredning rörande entreprenörväsendet, varvid olika
intressegrupper framförde sina synpunkter. Mot entreprenörsystemet riktade
sig icke blott installatörsammanslutningarna utan även Sveriges fastighetsägareförbund,
som framhöll, att systemet förhindrade konkurrens och onödigt
fördyrade de elektriska installationerna. Utredningen utmynnade i en
sammanfattande promemoria, varjämte kollegium år 1932 hemställde örn
tillkallande av sakkunniga rörande det elektriska kontrollväsendet. Kollegium
förklarade därvid att de skilda uppfattningar och starka intressemotsättningar,
som gjorde sig gällande i entreprenörfrågan, varvid även skarp
kritik särskilt från elektricitetsverkshåll riktats mot tillämpningen av behörighetsförordningen,
motiverade, att den ifrågasatta sakkunnigutredningen
omfattade jämväl dessa spörsmål.

Beträffande själva principfrågan framhölls i nyssnämnda inom kommerskollegium
utarbetade promemoria, bland annat, följande.

En lagstiftning, avseende att förhindra elektricitetsverken att genom entreprenörsystem
eller på annat sätt åvägabringa ytterligare inskränkningar i
näringsfriheten än som föranleddes av 1919 års förordning, skulle innebära
ett icke önskvärt intrång i elektricitetsverkens fria näringsutövning, vilket
intrång syntes vara så mycket mindre befogat, som entreprenörsystemet juridiskt
sett endast kunde betraktas såsom ett av elektricitetsverken uppställt
villkor för leverans av elektrisk energi. Därmed vore emellertid icke sagt,
att varje statlig reglering på ifrågavarande område vore opåkallad. En legalisering
av entreprenörsystemet borde i första hand upptagas till prövning.
Då hithörande förhållanden gestaltat sig mycket olika inom städer och stadsliknande
samhällen, å ena sidan, och landskommunerna, å andra sidan, samt
stadssamhällena redan i svensk lagstiftning intoge en särställning i fråga om
ordnings- och säkerhetsföreskrifter, syntes icke orimligt, att en lagstiftning
i syfte att reglera förhållandena på det elektriska installationsområdet åtminstone
tillsvidare inskränktes till stadssamhällena. Detta kunde exempel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

vis ske på så sätt att i byggnadsstadgan infördes en bestämmelse, som beredde
stadssamhälle möjlighet att i byggnadsordning fastställa fordringarna
för entreprenörsrätt. För installatörerna skulle vinsten bliva den att behovsprincipen
icke vidare skulle kunna tillämpas. Varje installatör, som uppfyllde
föreskrivna fordringar, skulle vara berättigad till entreprenörsrätt.

Sakkunniga för elektriska kontrollväsendet, vilka i enlighet med kommerskollegii
hemställan bland annat lingö i uppdrag att utreda installatöroch
entreprenadfrågorna, framlade förslag rörande dessa spörsmål i sitt
tidigare omnämnda betänkande angående behörighet att utföra elektriskt
installationsarbete m. m. Beträffande sakkunnigas principiella inställning
må här i sammandrag framhållas följande.

Enligt sakkunnigas åsikt hade behörighetsförordningen trots otvetydiga
brister varit till icke ringa gagn vid elektrifieringen, även örn det på samma
gång måste konstateras, att utförandet av elektriska installationer, framför
allt inom sådana delar av landsbygden, där entreprenörväsendet icke tillämpades,
lämnade åtskilligt övrigt att önska. Sakkunniga ansåge förutsättningar
finnas för att i samband med en allmän modernisering av det elektriska
kontrollväsendet genomföra en installatörlagstiftning, som^ under tillgodogörande
av vunna erfarenheter toge erforderlig hänsyn till rådande förhållanden.
Det syntes sakkunniga därvid gälla att i största möjliga omfattning
söka utjämna förefintliga intressemotsättningar, som även kommit till
uttryck vid de överläggningar sakkunniga haft med vederbörande yrkessammanslutningar.
Sakkunniga ansåge sig emellertid icke kunna förorda
den lösning av entreprenörfrågan, som ifrågasatts i kommerskollegii utredning.
Enligt sakkunnigas förmenande kunde nämligen en uppdelning
mellan land och stad svårligen läggas till grund för ett statligt^ ingripande
beträffande entreprenörväsendet, emedan en sådan reglering på grund av
den omfattning, vari entreprenörsystemet redan kommit till användning på
landsbygden, icke ens såsom provisorisk åtgärd vore tillfredsställande. Sakkunniga
hade ej heller funnit en för de växlande förhållandena inom olika
delar av landet lämplig lösning stå att vinna genom att medgiva samtliga
kommuner såväl i stad som på landet rätt att, envar inom sitt område, avgöra,
huruvida särskilda entreprenörbestämmelser skulle tillämpas vid sidan
av de statliga behörighetsföreskrifterna. Å andra sidan ansåge sakkunniga
— med hänsyn såväl till strömleverantörernas berättigade intressen
som till de ur allmän elektrifieringssynpunkt i stort sett gynnsamma
verkningarna av entreprenörväsendet på ifrågavarande område -— att ett
införande av förbud mot användande av entreprenörsystem icke borde ifrågasättas.
Sakkunniga ville understryka, att behörighetsförordningen toge
hänsyn endast till säkerheten, men att det både för elektricitetsverken och
ur det allmännas synpunkt måste anses viktigt, att installationerna utfördes
icke blott i enlighet med gällande statliga säkerhetsföreskrifter utan även
i överensstämmelse med vad vederbörande strömleverantör funne nödvändigt
föreskriva i syfte att anpassa installationerna efter de lokala förhållandena
och framtida utvecklingsmöjligheter. De sakkunniga hade därför funnit
sig böra förorda en legalisering av entreprenörväsendet, dock endast under
förutsättning att detta inordnades i ett moderniserat statligt behörighetssystem.
Detta ansåge sakkunniga kunna ske genom utfärdande av en
liv behörighetsförordning, vilken skulle dels innehålla på lämpligt sätt avfattade
statliga kompetens! ordringar för utförande av installationsarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

dels angiva, vilka villkor strömleverantör därutöver, om han så önskade,
ägde^ uppställa för meddelande av entreprenörsrätt inom sitt distributionsområde.
Sistnämnda befogenhet syntes sakkunniga böra direkt begränsas
i förordningen, så att den på ett rättvist och särskilt med tanke på större
distribution lämpligt sätt kunde komplettera de statliga kompetensfordringarna.
Däremot ville sakkunniga uttala sig mot installationsmonopol och
behovsprövning vid utdelande av entreprenörsrättigheter. Vad den senare
frågan anginge, kunde enligt sakkunnigas förmenande full enighet anses
råda därom att man vid ett ordnande av installatör- och entreprenörväsendet
måste^ söka såväl skaffa garantier för upprätthållande av en hög standard
i fråga om installationernas kvalitet som ock tillse, att en sund konkurrens
beträffande utförande av installationsuppdrag kunde upprätthållas,
utan att det ekonomiska utbytet av entreprenadverksamheten oskäligt
nedpressades genom konkurrens från ett alltför stort antal yrkesutövare på
varje plats. Men då verkställd utredning givit vid handen, att folkmängden
på respektive orter icke kunde läggas till grund för bestämmande av
antalet entreprenörer samt ej heller någon annan objektiv beräkningsgrund
syntes kunna erhållas, hade sakkunniga funnit sig böra föreslå, att behovsprincipen
icke vidare skulle få tillämpas. Sakkunniga förordade i stället,
att man sökte nå det åsyftade målet på det sättet, att själva behörighetsbestämmelserna
under anpassning efter tidens krav skärptes i vissa avseenden,
varigenom berättigade behovssynpunkter på indirekt väg kunde
komma att tillgodoses och en så att säga automatisk reglering av antalet
installatörer respektive entreprenörer skulle träda i funktion. Om frågan
ordnades på angivet sätt borde enligt sakkunnigas förmenande alla personer,
som uppfyllde de nya kraven, få fritt utöva installatöryrket utan
andra inskränkningar än som direkt följde antingen av eventuell begränsning
i meddelad behörighet eller av entreprenörbestämmelser, utfärdade
med stöd av statligt bemyndigande.

Enligt berörda riktlinjer hava sakkunniga utarbetat ett förslag till förordning
angående installatörer och entreprenörer för utförande av elektriska
starkströmsanläggningar m. m., avsedd att ersätta gällande behörighetsförordning,
ävensom ett detaljerat förslag till organisation av den elektrotekniska
yrkesundervisningen för installatörer. Den reglering av entreprenörväsendet,
som författningsförslaget bland annat inrymmer, hava sakkunniga
emellertid ansett knappast kunna genomföras med begagnande av det i 15 §
av 1902 års lag åt Konungen lämnade bemyndigandet att meddela närmare
föreskrifter med avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel.
Sakkunniga erinra, att ifrågavarande bestämmelse ej funnits intagen i
Kungl. Majrts förslag till 1902 års riksdag utan tillagts av riksdagen med
följande motivering: »I 15 § har riksdagen ansett sig böra upptaga en allmän
bestämmelse därom, att vidare erforderliga föreskrifter av Kungl. Maj:t
meddelas. Sådana föreskrifter äro nämligen att betrakta såsom ett viktigt
och nödvändigt komplement till lagens bestämmelser i så måtto, att ansvarsfördelningen
och i vissa fall frihet från ansvar vid tillämpningen av lagparagraferna
måste bliva beroende på de givna föreskrifterna.» Ett direkt
bemyndigande av riksdagen i nu förevarande avseende har synts sakkunniga
erforderligt; de hava uppgjort ett förslag till komplettering av nyss -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

nämnda lagbestämmelse genom tillfogande av följande nya stycke: »Därvid
må Konungen jämväl bestämma, vilka villkor leverantör av elektrisk ström
äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring
eller reparation av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda
att anslutas till leverantören tillhörig distributionsanläggning.»

Kommerskollegium framhåller i utlåtande över sakkunnigas förslag, bland
annat, följande:

Genom behovsprövningen vid utdelande av entreprenörsrättigheter hade
det särskilt ur yrkesutövarnas synpunkt beklagliga förhållandet uppstått,
att väl kvalificerade yrkesmän enbart genom en hänvisning till befintliga
entreprenörers tillräcklighet kunnat utestängas från möjligheten att utöva
sitt yrke inom områden, där entreprenörväsendet tillämpades. Av en år
1934 av kollegium utförd undersökning rörande entreprenörväsendets utbredning
i städerna hade framgått, att yrkesutövningen för behöriga installatörer
lämnats fri i endast 2 av 114 städer. I 11 städer förefunnes installationsmonopol
för strömleverantören. Av de i städerna bosatta installatörer,
som utövade självständig verksamhet, vore i genomsnitt 60 procent
mindre i storstäderna, mer i småstäderna — auktoriserade av elektricitetsverken.
Den nuvarande installatörförordningen avsåge att genom statens
medverkan utbilda och till allmänhetens förfogande ställa en kar av kunniga
yrkesmän, utrustade med befogenheter, som andra ej besutte. Längre
sträckte sig icke statens åtgärder. Nuvarande antalet behöriga installatörer
uppginge till omkring 3,700. Förslaget avsage dels att tillskapa förbättrade
utbildningsmöjligheter inom yrket dels att införa en statlig reglering av elektricitetsverkens
entreprenörväsende, vilken ej vore betingad av uteslutande
säkerhetshänsyn utan därjämte innebure en viss fördelning av arbetsmarknaden
mellan i särskilda installatörklasser uppdelade yrkesmän. Av de yttranden
kollegium införskaffat över förslaget framginge, att detta i stort sett
ansåges medföra förbättring gentemot gällande ordning. Skiljaktiga meningar
hade dock framförts beträffande de delar, där intressemotsättningar
sedan gammalt förelåge, bland annat rörande behovsprövningen, och ett
stort antal ändringar hade föreslagits. Varje organisation hade framställt
sådana önskemål, som närmast vore ägnade att tillgodose medlemmarnas
särskilda intressen, antingen det gällde att i sadant syfte mildra eller skärpa
de föreslagna bestämmelserna. Enligt kollegii förmenande hade det varit
lyckligare, om förefintliga mellanhavanden mellan strömleverantorer och
installatörer kunnat ordnas med mindre reglementering från statens sida rörande
yrkesutövningen, exempelvis genom avtal mellan representativa organisationer
för vederbörande parter, men utginge kollegium från att sakkunniga
ej funnit någon annan utväg än den föreslagna för att söka utnämna
stridigheterna. För egen del förordade kollegium ett genomförande av
sakkunnigas förslag med vissa i utlåtandet närmare angivna ändringar och
tillägg.

Behovet av statlig reglering av behörigheten att utföra elektriskt installationsarbete
har vid den utredning, som sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
verkställt, allmänt vitsordats. Däremot äro meningarna delade såväl
beträffande de särskilda kompetenskravens omfattning som rörande
frågan örn och i så fall huru staten bör ingripa reglerande på det av strömleverantörer
i stor utsträckning tillämpade entreprenörväsendet.

Deparlemerd
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Att behörighetsförordningen i likhet med övriga författningar rörande
starkstromsanlaggnmgar behöver revideras i olika avseenden, synes så mycket
mer naturligt, som den tillkom på grund av kristidsförhållanden och
sedermera icke undergått någon ändring. För egen del är jag av den uppfattningen,
att man vid en omarbetning av förordningen icke kan bortse från
entreprenörväsendet. Ehuru det bör medgivas, att entreprenörsystemet i
stort sett varit till nytta för elektrifieringen, framför allt genom att höja installationernas
kvalitet, synas vissa verkningar av systemet vara av den
art att ett statligt ingripande är påkallat. Jag åsyftar särskilt dels den i
olika delar av landet starkt divergerande tillämpningen av behovsprincipen
vid utdelande av entreprenörsrättigheter, dels ock det mer eller mindre
fullständiga installationsmonopol vissa strömleverantörer upprätthålla. En
statlig reglering av entreprenörväsendet synes emellertid motiverad icke
blott av hänsyn till installatörer, som trots att de erhållit statligt behörighetsbevis,
avseende visst större eller mindre område, förhindras eller i varje
fall utsättas för svårigheter i utövandet av sitt yrke därigenom att vederbörande
strömleverantörer vägra bevilja dem entreprenörsrättigheter. Även
fastighetsägare och allmänheten hava olägenheter av entreprenörsystemet,
sådant detta tillämpas. Installationsmonopol eller enligt subjektiva grunder
verkställd behovsprövning av antalet entreprenörer kan sålunda bland annat
understundom medföra, att priserna för installationsarbete på grund av
bristande konkurrens hållas oskäligt höga.

Det har gjoits gällande, att en reglering av entreprenörväsendet på ifrågavarande
område skulle kunna framkalla motsvarande krav beträffande
andra yrken. Exempelvis må erinras om att kommunalt entreprenörsystem
tillämpas även i fråga om utförande av gas-, vatten- och avloppsledningar.
Enligt mitt förmenande torde emellertid frågan örn ett statligt ingripande
beträffande entreprenörsystemet på det elektriska installationsområdet intaga
en särställning, i det staten ansett sig behöva uppställa särskilda kompetenskrav
för yrkesutövningen.

_ ^ ^ angår det sätt, på vilket ett ingripande bör äga rum, kan jag i princip
instämma med de sakkunniga. Jag tillstyrker sålunda, att behörighetsförordningen
så avfattas, att en var som fyller de krav, vilka angivas i förordningen
eller i med stöd av densamma meddelade bestämmelser, fritt må
utova installatörsyrket. Det av sakkunniga utarbetade författningsförslaget
torde behöva bliva föremål för omfattande överarbetning med anledning av
ändringsförslag, som i avgivna yttranden framförts. Sedan dylik överarbetning
skett torde jag få ånyo anmäla ärendet. Jag vill härvid erinra, att
de i författningen ingående behörighetsföreskrifterna lära falla inom området
för Konungens administrativa lagstiftning. Vad beträffar den reglering
av entreprenörväsendet, som pa angivet sätt skulle företagas, måste befogenhet
för Kungl. Majit att vidtaga dylik reglering enligt mitt förmenande anses
inrjmd i 15 § 1902 års lag, sådan denna paragraf för närvarande är avfattad.
Någon ändring av paragrafen, på sätt sakkunniga föreslagit, skulle sålunda
ej erfordras. Ehuru riksdagens medverkan alltså ej torde vara behövlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

för ifrågavarande behörighetsreglering har jag ansett lämpligt att anmäla
spörsmålet i detta sammanhang, då åtskilliga andra frågor rörande elektricitetsväsendet
äro föremål för prövning.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med
vad sålunda anförts upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2,
3 och 6 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§* lagen den 27 juni 1902
(nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt i det följande angives:

2 §.

a) om ledningen till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad
gård;

b) örn ledningen till hela sin sträckning förlägges under jordytan;

c) om ledningen utföres på egen mark samt antingen avståndet från ledningen,
när densamma skall framdragas ovan jordytan, till boningshus eller
annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård överstiger
tjugu meter eller ägaren medgivit, att ledningen må framdragas på mindre
avstånd än nu är sagt.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, ledning
framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från byggnad,
som ovap nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare
meddelas, utan sa är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan
synnerlig olägenhet användas.

2 morn. Vill någon i anslutning till viss generator- eller transformatorstation
eller inom visst område utföra elektrisk starkströmsledning med lägre
spänning än i 1 mom. sägs och avser ledningen distribution av ström till
fastigheter med olika ägare, söke därtill Konungens tillstånd.

3 mom. Elektrisk starkströmsledning, för vars utförande tillstånd ej erfordras
enligt 1 eller 2 morn., må likväl icke framdragas inom område för allman
väg, vattentrafikled eller järnväg eller, när fråga är om luftledning, på

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se S. F. S. 1931: 148.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

mindre avstånd än 1,000 meter från gränsen av staten eller kommun tillhörigt
flygfält utan att Konungen därtill lämnat tillstånd.

h mom. Tillstånd, varom i 1—3 mom. sägs, meddelas för viss tid, ej
överstigande fyrtio eller, örn särskilda skäl därtill föranleda, sextio år. Vid
prövning av ansökan örn sådant tillstånd bör hänsyn jämväl tagas till huruvida
behov av anläggningen förefinnes samt huruvida denna kan anses förenlig
med en planmässig elektrifiering. Meddelas det sökta tillståndet, föreskriver
Konungen, under förbehåll av enskild rätt, pa vilket sätt och under
vilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.

Därest icke Konungen för särskilt fall annat medgiver, vare tillstånd, som
i 1 mom. avses, förfallet, om anläggningen icke tages i bruk inom tre år från
den dag tillståndet meddelades.

5 mom. Föreligga särskilda skäl att utföra elektrisk stark strömsledning
redan innan erforderligt tillstånd meddelats, må hos Konungen begäras förhandsprövning
av anläggningen ur de synpunkter, som angivits i 4 mom.
Har Konungen förklarat hinder i sådant avseende icke möta mot anläggningen
och är den färdig att tagas i bruk må, i avvaktan på att till Konungen
ingiven ansökan om tillstånd till anläggningen slutligt prövas, tillstånd till
dess nyttjande tillsvidare meddelas i den ordning Konungen föreskriver.

Framställning om prisreglering skall ingivas till kommerskollegium, som,
därest framställningen ej vid av kollegium företagen förberedande granskning
finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna den till nämndens prövning.
Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering prövas
i enahanda ordning; sådan framställning må göras jämväl av anläggningens
innehavare.

Över kommerskollegii eller nämndens beslut må klagan icke föras. Avtal,
stridande mot nämndens beslut, vare utan verkan.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av allmänna medel. Närmare
föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137-

3 §•

1 mom. Ansökan om rätt att för elektrisk starkströnrsanläggning påfordra
avstående eller upplåtande av fastighet eller om sådant tillstånd att
utföra elektrisk ledning, som i 2 § 1 mom. avses, skall vara åtföljd av fullständig
beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning
på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för
anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehavare
av de fastigheter, över vilka ledningen skall framdragas eller i vilkas mark
den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen behövliga, dels ock,
såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare och innehavare av de
fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas, äro belägna
på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift på de överenskommelser,
som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött, med flera
handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning,
som skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnadsplan,
förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår fastigheter,
över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall nedläggas.

Vad ovan stadgats om skyldighet att förete karta över jord, som för elektrisk
anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter, så ock
därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter
samt ägare och innehavare av fastigheter, gälle ej beträffande ansökan
om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.

2 mom. Ansökan om tillstånd, varom i 2 § 2 eller 3 mom. sägs, skall
vara åtföljd av

a) karta, varå angivits antingen läget av den eller de generator- eller transformatorstationer,
varifran elektrisk ström skall tillföras ledningarna, eller
visst område, inom vilket dessa avses skola framdragas,

b) uppgift om spänning och strömart,

c) uppgift om allmän väg, vattentrafikled eller järnväg, som kommer att
beröras av ledningarna, samt om det sätt, varpå ledningarna äro avsedda att
utföras vid sådan beröring.

3 mom. Ansökan om förhandsprövning enligt 2 § 5 mom. skall vara åtföljd
av karta, varå anläggningen angivits, ävensom av de uppgifter i övrigt
rörande anläggningen och dess ändamål, som må erfordras för sådan prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

6 §.

Har elektrisk starkströmsanläggning skadats eller dess drift hindrats genom
inverkan av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda
anläggnings innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han
underlåtit vidtaga de anordningar, som jämlikt 5 § på honom ankommit,
eller eljest skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid anläggningens
utförande eller skötsel; uppkommer skada eller hinder å den anläggning, från
vilken strömmen utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet
vid den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings
innehavare pliktig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet---vardera sidan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Bestämmelsen i 2 § 2 mom. skall icke äga tillämpning å ledningar, som
anslutas till en före lagens ikraftträdande i enlighet med då gällande föreskrifter
utförd lågspänningsanläggning.

Bestämmelserna i 2 § 6 mom. skola icke äga tillämpning å anläggning,
till vilken tillstånd meddelats före lagens ikraftträdande, med mindre Konungen
vid tillståndets meddelande föreskrivit skyldighet för anläggningens
innehavare att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga örn leverans
av elektrisk kraft, vilka framdeles kunna bliva i laga ordning fastställda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 februari
1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 14 januari 1938 tillliandakomraet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4
januari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 6 §§ lagen den 27 juni
1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Karl Lindström.

Förslaget föranledde följande yttranden.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

När utförandet av en elektrisk anläggning förutsätter expropriation jämlikt
1 §, ligger otvivelaktigt i Kungl. Maj:ts hand att göra tillståndet beroende av
en undersökning rörande anläggningens behövlighet eller lämplighet ur allmänt
ekonomiska synpunkter. Att en dylik behovsprövning skulle vara inbegripen
i vad 2 § för närvarande innehåller beträffande koncession såsom
villkor för utförande av vissa sådana anläggningar, är däremot icke antagligt.
Såväl dessa bestämmelsers avfattning som uttalanden från olika håll
vid deras tillkomst ge vid handen, att koncessionsprövningen äger avseende
å den farlighet, som är förbunden med anläggningarna.

Därest koncessionsprövningen erhåller den omfattning, som åsyftas i det remitterade
förslaget, måste det framstå såsom inkonsekvent att, där fråga icke
är om de i 2 mom. avsedda fallen, bibehålla nuvarande undantag för anläggning,
som till hela sin sträckning förlägges under jordytan. Att ett sådant
undantag kunnat uppställas har tydligen haft sin orsak däri, att säkerhetssynpunkten
ansetts i detta fall träda tillbaka. En behovsprövning lärer emellertid
vara lika påkallad i fråga örn en på nämnda sätt utförd anläggning som be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

träffande de starkströmsledningar, vilka äro beroende av koncession. Enligt
2 § 3 mom. i det remitterade förslaget kommer visserligen koncession att
erfordras även för anläggning under jordytan, där ledningen skall framdragas
inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg. Ett dylikt förhållande
torde dock icke medföra, att den prövning, som då äger rum i samband
med koncessionen, kan utsträckas till att gälla även behövligheten eller lämpligheten
av anläggningen i dess helhet.

Av dessa skäl anser lagrådet det i 1 mom. under b) upptagna undantaget
böra utgå.

Den avsedda innebörden av stadgandet i 2 § 5 mom. om provisoriskt tillstånd
att utföra elektrisk starkströmsledning synes kunna enklare och riktigare
återgivas utan att därvid användes uttrycket »förhandsprövning av anläggning
ur de synpunkter som angivits i 4 morn.». Anledning torde saknas
att åt sökande av dylikt tillstånd lämna befogenhet att påkalla beslut rörande
själva anläggningen i en vidsträcktare omfattning än som följer av det här
föreliggande särskilda ändamålet, och såsom ledning för Kungl. Maj:t kan
hänvisningen till 4 mom. näppeligen vara nödig eller lämplig. Att de synpunkter,
som hänföra sig till anläggningens behövlighet eller lämplighet, bliva
beaktade vid prövningen lärer få anses självklart, varemot det i 4 mom. jämväl
behandlade spörsmålet örn koncessionstidens längd väl i allmänhet icke
— där ej frågan redan då definitivt avgöres — kan föranleda något uttalande
vid en »förhandsprövning». Vidtages den omformulering, som sålunda
förordas, bör avfattningen av 3 § 3 mom. i erforderlig mån jämkas.

6 §■

Lagrådet:

Den föreslagna ändringen i denna paragraf medför en omreglering av
skadeståndsskyldigheten för det fall att svagströmsanläggning skadas eller
dess drift hindras genom inverkan av elektrisk ström från starkströmsanläggning.
Medan enligt nu gällande rätt skadeståndsskyldighet i nämnda
fall inträder endast då skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid
starkströmsanläggningens utförande eller skötsel, innebär förslaget att de
särskilda regler, som lagen eljest uppställer i fråga om rätt till ersättning
för skada orsakad genom elektrisk ström, även skola äga tillämpning så vitt
angår skada å svagströmsanläggning. Starkströmsanläggningens innehavare
skall alltså svara för skada å svagströmsanläggningen eller hinder i dess
drift, oansett örn vållande förekommit vid utförandet eller skötseln av hans
anläggning och även örn å svagströmsanläggningens sida förelupit vållande.
Frihet från den sålunda utvidgade ansvarigheten inträder dock, om svagströmsanläggningens
innehavare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller
eljest fall föreligger som avses i 7 §. Därjämte torde enligt grunderna
för stadgandet i 9 § andra stycket samma ansvarighet bortfalla, när svagströmsanläggningen
utförts efter det starkströmsanläggningens utförande på Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 137. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

börjades och därigenom under de i paragrafen angivna omständigheterna
väsentlig risk för skadans inträffande uppkommit.

Det kan ifrågasättas huruvida en sålunda utsträckt skadeståndsskyldighet
är påkallad i förhållandet mellan starkströmsanläggning och svagströmsanläggning.
En anläggning av det senare slaget är med hänsyn till sin beskaffenhet
och sin särskilda mottaglighet för skada genom den elektriska strömmens
inverkan icke helt jämförlig med annan egendom, för vilken fara kan
uppkomma genom starkströmsanläggningen, och det är i riktig uppfattning
härav som stadgande^ i förevarande paragraf tillkommit. Särskilt synes
tvekan kunna råda huruvida det är lämpligt att svagströmsanläggnings innehavare
skall äga allmän och oinskränkt rätt till skadestånd även då — bortsett
från grov vårdslöshet —- skada uppkommer genom vållande å hans sida.
Därigenom försvagas den anledning till aktsamhet vid anläggningens utförande
och skötsel som nu föreligger. I viss mån står också förslagets
ståndpunkt i strid med den uppfattning som fått uttryck i lagens 5 §. Lagstiftaren
har där tydligen utgått från att, då svagströmsanläggning utföres
i närheten av en redan befintlig starkströmsanläggning, den förra anläggningens
innehavare i regel har att själv vidtaga erforderliga anordningar till
förebyggande av skada eller hinder i anläggningens drift genom induktion
från starkströmsanläggningen. Visserligen torde till en del dylika olägenheter
av lagändringen komma att utjämnas på grund av den speciella skadeståndsregeln
i 9 § andra stycket, men de lära icke bliva helt undanröjda.

Oavsett nu anförda betänkligheter emot den ifrågasatta ändringen av skadeståndsreglerna
i förhållandet mellan starkströms- och svagströmsanläggningar
kan mot förslaget jämväl invändas, att däri icke tillräckligt beaktats
sambandet med vissa andra bestämmelser i lagen.

I detta avseende må erinras örn de regressbestämmelser, som enligt 9 § första
stycket gälla särskilda elektriska anläggningar emellan i avseende å skada,
som vid överledning av ström från en anläggning till en annan tillskyndats
tredje man. Därest överledningen inträffat mellan en starkströmsanläggning
och en svagströmsanläggning samt orsakats genom vårdslöshet vid
den senare anläggningens utförande eller skötsel utan att vårdslösheten varit
av grov beskaffenhet, skall svagströmsanläggningens innehavare å ena sidan
på grund av den föreslagna ändringen i 6 § äga att av starkströmsledningens
innehavare utfå gottgörelse för skada å den egna
anläggningen men å andra sidan jämlikt omförmälda regressregler
samtidigt vara pliktig att slutligt svara för den skada, som uppkommer
för tredje man, och alltså i händelse skadan ersatts av starkströmsanläggningens
innehavare vara skyldig att till denne återgälda vad han utgivit. Ett
sådant resultat, vilket endast i begränsad omfattning kan undvikas genom
stadgandet i 9 § andra stycket, är näppeligen att anse såsom tillfredsställande.

Av vad här anförts torde framgå, att de för denna lag säregna skadeståndsbestämmelserna
äga sådant inbördes sammanhang att fristående jämkningar
måste erbjuda avsevärda svårigheter. Utan att underkänna de skäl, vilka

Kungl. Majlis proposition nr 137.

kunnat åberopas till stöd för en ändring i den av förslaget angivna riktningen,
kan lagrådet icke tillstyrka, att en dylik lagstiftningsåtgärd vidtages
annorledes än i samband med att lagens skadeståndsregler göras till föremål
för en allmännare översyn. Får i enlighet härmed ändringsförslaget till
6 § utgå, böra erforderliga ändringar vidtagas i förslagets rubrik och ingress.

Med avseende å den lagändring, som innefattas i den föreslagna lydelsen
av 6 §, erinrar lagrådet, att i tidigare jämförligt fall särskilt övergångsstadgande
icke ansetts erforderligt, enär av allmänna rättsgrundsatser finge anses
följa att nya lagen ej ägde tillämpning i fråga örn skada som inträffat före
lagens ikraftträdande (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd. II årg. 1934 s. 344).

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

I ett av de sakkunniga för elektriska kontrollväsendet avgivet betänkande
(Statens off. utredn. 1935: 53) har förordats en statlig reglering av behörigheten
att utföra elektriskt installationsarbete, därvid behörighetsbestämmelserna
i olika avseenden skulle skärpas. De sakkunniga hava i samband härmed
föreslagit att de, som uppfyllde de skärpta kraven, skulle få fritt utöva installatörsyrket
utan andra inskränkningar än som följde av eventuell begränsning
i den meddelade behörigheten eller av entreprenörsbestämmelser,
utfärdade med stöd av statligt bemyndigande. Härför erfordrades emellertid,
att strömleverantörerna icke finge godtyckligt begränsa antalet installatörer
vid anslutna anläggningar eller uppställa fordringar av mera personlig
art för erhållande av entreprenörsrätt. Strömleverantörernas befogenheter i
fråga om entreprenörsväsendet borde överhuvud taget icke få sträcka sig utöver
en i den nya behörighetsförordningen närmare angiven ram.

De sakkunniga ansågo emellertid den ifrågasatta regleringen av entreprenörsväsendet
knappast kunna i administrativ väg genomföras allenast på
grund av bemyndigandet i 15 § förevarande lag, utan föreslogo ett tillägg till
paragrafen innefattande bemyndigande för Konungen att bestämma, vilka
villkor leverantör av elektrisk ström äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt
i fråga om utförande, förändring eller reparation av elektriska
anläggningar, anslutna till leverantören tillhörig distributionsanläggning.

Enligt remissprotokollet har föredragande departementschefen funnit en
statlig reglering av entreprenörväsendet motiverad och ansett sig kunna principiellt
instämma med de sakkunniga i fråga om sättet för regleringen. Emellertid
har departementschefen antagit befogenhet för Kungl. Majit att verkställa
sådan reglering redan vara inrymd i 15 §, varför det av de sakkunniga
föreslagna tillägget befunnits obehövligt.

Detta antagande lärer dock icke vara riktigt. Av lagens innehåll och syltning
framgår att med det i 15 § givna bemyndigandet avsetts meddelande av
föreskrifter i avseende å anläggnings tekniska utförande och skötsel och att
det icke kan hava inbegripit ett reglerande ur näringspolitiska synpunkter av

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

installationsverksamheten. Detta bekräftas också av särskilda utskottets uttalande
vid stadgandets tillkomst. Enligt detta vore de föreskrifter, som Kungl.
Maj :t bemyndigades utfärda, att betrakta såsom ett viktigt och nödvändigt
komplement till lagens bestämmelser i så måtto att ansvarsfördelningen och
i vissa fall frihet från ansvar måste bliva beroende på de givna föreskrifterna
(jfr Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II årg. 1904 art. 6 s. 58). Med hänsyn härtill
och då den tilltänkta regleringen icke torde kunna företagas på grund av
Kungl. Maj:ts allmänna befogenhet lärer därför erfordras stöd av uttrycklig
lagbestämmelse.

Justitierådet Afzelius:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter finner jag ifrågasatta bestämmelser
rörande entreprenörsverksamheten vara av den beskaffenhet att stadgandet
i 15 § icke kan anses äga avseende å dem. Av departementschefens
uttalanden synes emellertid icke böra slutas, att utfärdande i administrativ
väg av föreskrifter med det innehåll, som i allmänna drag berörts i remissprotok«~»]let,
måste komma att innebära en alltför vittgående utövning av
Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Befinnes vid ärendets närmare
behandling, att erforderliga regler icke kunna hållas inom detta område,
bör enligt min uppfattning frågan lösas i den vanliga för stiftande av
allmän civillag gällande ordningen. Ämnet har icke sådan begränsning eller
i övrigt sådant sammanhang med här förevarande lag, att beslutanderätten,
där den anses icke eljest tillhöra Kungl. Maj:t, lämpligen kan anknytas till
ett i samma lag löst infogat bemyndigande.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137-

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 18 februari 1938.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Sköld,
lagrådets den 7 februari 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4
januari 1938 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2, 3
och 6 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar.

Föredraganden anför:

Lagrådets förslag om borttagande av det i 2 § 1 inom. under b) upptagna
undantaget beträffande ledningar, som till hela sin sträckning förläggas under
jordytan, innebär, att i fråga örn starkströmsledningar med högre spänning
än 250 volt till jord skyldighet att söka tillstånd av Kungl. Majit skulle
införas i flertalet fall. Enligt mom. 3 i det remitterade förslaget erfordras
dylikt tillstånd beträffande jordledningar endast i den mån ledningarna beröra
allmän väg, vattentrafikled eller järnväg.

Den av lagrådet berörda frågan har, såsom jag tidigare framhållit, varit
föremål för behandling av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet. Vid
framläggande av sitt med hänsyn till fortsatt tillämpning av behovsprövning
utarbetade förslag till skärpningar av koncessionsskyldigheten förklarade
sakkunniga, att de haft under övervägande, huruvida icke konsekvensen
fordrade, att även i jorden förlagda ledningar med högre spänning gjordes
koncessionspliktiga, men att de stannat för att en dylik skärpning borde
kunna undvikas.

Förslag om ändringar i av lagrådet avsedd riktning hava icke framkommit
i över sakkunnigbetänkandet införskaffade yttranden.

För egen del vill jag understryka, att underjordiska ledningar med högre
spänning i främsta rummet komma till användning inom större samhällen.
Med hänsyn till att utvidgningar av ledningsnäten där ske i stor omfattning
anser jag en koncessionering av varje särskild ledning icke kunna ifrågakomma.
Men ej heller införande av mera allmänt avfattade koncessioner

Kungl. Maj.ts proposition nr 137-

av ifrågavarande natur bör enligt mitt förmenande äga rum, enär distributionsförhållandena
inom dylika samhällen i stort sett icke synas påkalla behovsprövning
från statens sida. Vad åter angår landsbygden torde i jorden
förlagda ledningar på grund av de väsentligt större kostnader, som äro förenade
med sådan anordning, förekomma i relativt begränsad omfattning. Ett
införande av koncessionsplikt enbart såsom en konsekvens av övriga koncessionsbestämmelser
synes icke motiverat. Något hinder för att vid prövning
av ansökningar om tillstånd att framdraga underjordiska ledningar
inom område för allmän väg, vattentrafikled eller järnväg i skälig omfattning
tillämpa behovsprincipen torde likväl ej böra föreligga.

Med hänsyn till sålunda anförda praktiska synpunkter kan jag icke förorda
den av lagrådet föreslagna ändringen i 2 § 1 mom. En skärpning av
koncessionsplikten i sådant avseende torde i varje fall utan olägenhet kunna
tillsvidare anstå.

Med anledning av vad lagrådet framhållit hava 2 § 5 mom. och 3 § 3 mom.
i lagförslaget delvis omformulerats. Dessutom hava några smärre jämkningar
av redaktionell natur vidtagits i andra delar av nämnda paragrafer.

Vid anmälan av ärendet den 4 nästlidna januari uttalade jag viss tvekan beträffande
ett genomförande av den ifrågasatta ändringen i 6 §, innan skadestandsbestämmelserna
i sin helhet tagits under närmare omprövning. Med
hänsyn till vad lagrådet framhållit vid sin granskning av förslaget i denna
del anser jag mig icke böra vidhålla, att frågan nu underställes riksdagen.
Vid överarbetning av förslaget har därför 6 § icke medtagits. Tilläggas
må, att användandet av brottsäkra korsningsanordningar, vilket föranledde
telegrafstyrelsens framställning i förevarande ämne, ur teknisk synpunkt behandlas
i det förslag till nya säkerhetsföreskrifter för utförandet av elektriska
starkströmsanläggningar, som av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
överlämnats.

Beträffande den vid min tidigare anmälan behandlade frågan om viss
reglering av entreprenörväsendet på det elektriska installationsområdet har
lagrådet ansett föreskrifter av dylik art icke kunna av Kungl. Majit meddelas
med stöd av gällande stadgande i 15 § 1902 års lag. Tre ledamöter av lagrådet
hava därjämte framhållit, att den tilltänkta regleringen icke heller
syntes kunna företagas på grund av Kungl. Majits allmänna befogenhet. Vid
sådant förhållande har jag ansett bestämmelse örn särskilt bemyndigande
för Kungl. Majit i nämnda avseende lämpligen böra intagas i lagen. I förslaget
har därför till 15 § fogats ett nytt stycke, som med en mindre jämkning
avfattats i överensstämmelse med vad sakkunniga för elektriska kontrollväsendet
därutinnan föreslagit.

Rubriken och ingressen till lagförslaget hava ändrats i anslutning till vad
jag nu förordat.

Förediaganden hemställer, att det inom handelsdepartementet sålunda
överarbetade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 15 §§ lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska

Kungl. Maj:ts proposition nr lal -

anläggningar, mätte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.