Kungl. Maj:ts proposition nr 136 (Proposition 1950:136)

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss
hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar;
given Drottningholms slott den 11 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Hess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att huvuddelen av den av utlandssvenskarnas förening
bedrivna hjälpverksamheten skall överflyttas på arbetsförmedlingsorganen.
Dessa föreslås också övertaga den hjälpverksamhet, som bedrives
av länsstyrelserna enligt 1918 års förordning om vad iakttagas bör med avseende
a nödställda svenska medborgare, vilka från utländsk ort överlämnas
till hemlandet. Utlandssvenskarnas förening avses fortfarande utöva viss
kuratorsverksamhet för återvända utlandssvenskar samt tills vidare handha
paketsändningar till svenskar i utlandet.

Statens flyktingsnämnd föreslås upphöra. Nämndens återstående uppgifter
överflyttas på arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen. Arbetslöshetshjälp
föreslås kunna utgå till alla utlänningar efter viss tids vistelse i
Sverige. Rätt att erhålla mödrahjälp föreslås tillkomma i Sverige bosatta utländska
kvinnor på samma villkor som gälla för svenska medborgare.

Anslag äskas till viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar.

1—m 50 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 136.

Knngl. Maj ds ''proposition nr 136.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 17 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yotjgt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Linghan.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, utrikes-, finans- och
inrikesdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

Vid anmälan av propositionen 1949:146 angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar erinrade jag
inledningsvis bl. a., att 1948 års riksdag (statsutsk. uti. nr 5, punkt 53, riksdagens
skr. nr 5) anhållit om utredning av frågan om överförande snarast
möjligt av den av utlandssvenskarnas förening bedrivna understödsverksamheten
till annat organ. Vidare hade riksdagen förutsatt, att de skäl, som
talade för upphörande av statens flyktingsnämnds verksamhet, skulle komma
under beaktande i samband med nämnda utredning. Med anledning härav
hade utredning ägt rum genom särskilda utredningsmän1 — 1948 års kommitté
för utlandssvenskar och flyktingar — vilka den 22 februari 1949 avlämnat
betänkande med förslag angående den sociala omvårdnaden om utlandssvenskar
och utlänningar (stencilerat). Betänkandet hade varit föremål
för remissbehandling. Dä härvid kort remisstid utsatts, hade i flera yttranden
anförts, att de i betänkandet framlagda förslagen icke hunnit prövas med
den grundlighet, som varit önskvärd. Ej heller inom socialdepartementet hade
tiden medgivit en ingående granskning av förslagen. På grund härav ansågos
kommitténs förslag endast i vissa delar böra föreläggas riksdagen i nämnda
sammanhang.

I propositionen lämnades därefter endast en kortfattad översikt av betänkandets
innehåll. Jag framhöll vidare min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t,
att proposition angående hjälpverksamhetens ordnande på längre sikt skulle
föreläggas 1950 års riksdag. I årets statsverksproposition, V ht., s. 146—147,
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1950/51 beräkna till bidrag till flyktingars uppehälle,
yrkesutbildning m. m. ett förslagsanslag av 1 550 000 kronor och till bidrag
till omhändertagande av utlandssvenskar in. m. ett förslagsanslag av 450 000
kronor.

1 Utredningsmännen voro ordföranden i statens utlänningskommission,. byråchefen VJ
P. Hagelin, ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören J. H. Hj alm arson, ordföranden
i svenska träindustriarbetareförbundet K. Larsson och direktören i svenska socialvårdsförbundet
E. C. A. Wahlberg.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 186.

I det följande torde hjälpverksamheten för utlandssvenskar och flyktingar
m. fl. få upptagas till förnyad behandling.

Till en början torde få nämnas, att jag vid utverkande av Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla förenämnda utredningsmän framhöll bl. a. att frågan
om överförande snarast möjligt av den av utlandssvenskarnas förening
bedrivna understödsverksamheten till annat organ borde upptagas till prövning
samt att därvid de skäl, som talade för upphörande av statens flyktingsnämnds
verksamhet, och möjligheterna av att överflytta arbetsuppgifterna till
kommunala organ eller permanenta statliga myndigheter beaktades. Å andra
sidan borde övervägas, huruvida behovet av en elastisk organisation för den
fortsatta avvecklingen samt beredskapshänsyn borde föranleda att flyktingsnämnden
bibehölls ytterligare någon tid. Härvid kunde tänkas, att nämnden
eventuellt med ändrad sammansättning övertog även sådan verksamhet beträffande
utlandssvenskar och estlandssvenskar, som ansågs böra fortfara.
I den mån förutsättningar härför befunnos föreligga borde också upptagas
frågan om avveckling av sådan särskild flyktingverksamhet, som handhaves
av arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget ha yttranden över detsamma
avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen — som därjämte öven
lämnat yttranden av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden
i Norrbottens län •— statskontoret, överstyrelsen för yrkesutbildning,
medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statspolisintendenten, statens utlänningskommission,
statens flyktingsnämnd, kommittén för estlandssvenskarna,
understödsnämnden för rysslandssvenskar, överståthållarämbetet —
som tillika överlämnat yttranden av fattigvårdsdirektören och polismästaren
i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska
socialvårdsförbundet, utlandssvenskarnas förening, riksföreningen för
svenskhetens bevarande i utlandet, landsorganisationen i Sverige, svenska
arbetsgivareföreningen samt tjänstemännens centralorganisation. I anledning
av betänkandet har även styrelsen för rysslandssvenskarnas förening inkommit
med en skrift.

De myndigheter och organisationer, som på grund av den korta remisstiden
förklarat sig icke ha hunnit pröva betänkandet med önskvärd grundlig
het, ha sedermera erbjudits att avge förnyat yttrande. Något sådant yttrande
har icke avgivits.

Hjälpverksamheten för utlandssvenskar.

Nuvarande verksamhet.

Understöd till vissa från utlandet återvändande svenskar lämnas av länsstyrelserna
enligt förordningen den 14 juni 1918 (nr 456, ändr. 86/1931) om
vad iakttagas bör med avseende å nödställda svenska medborgare, vilka från

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

utländsk ort överlämnas till hemlandet. Till ett antal i utlandet bosatta
svenskar och svenskfödda utgå av Kungl. Maj:t bestämda månatliga understöd.
Genom utlandssvenskarnas förening bedrives väsentligen med statsmedel
en omfattande verksamhet för hjälp åt utlandssvenskar i Sverige och
utlandet. För en kategori utlandssvenskar nämligen de s. k. rysslandssvenskarna
bedrives en särskild statlig hjälpverksamhet. Slutligen lämnas stöd
åt utlandssvenskar i viss omfattning av enskilda organisationer, t. ex. riksföreningen
för svenskhetens bevarande i utlandet. I det följande torde få
lämnas en huvudsakligen på kommittébetänkandet byggd redogörelse för
ifrågavarande hjälpverksamhet. För hjälpen åt rysslandssvenskarna redogöres
dock först i samband med återgivandet av kommitténs förslag.

höns styreis er nas verksam,het enligt 1918 års förordning.

I 61 § 4 mom. lagen om fattigvård säges, att angående fattigvård åt svensk
medborgare, som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk
gränsort, är särskilt stadgat.

Enligt förenämnda förordning den 14 juni 1918, vilken ersatte eu förordning
av år 1871, skall svensk medborgare, som av svensk myndighet i utlandet
eller utländsk myndighet överlämnas till svensk myndighet i gränsort,
om han är nödställd omhändertagas av länsstyrelsen eller polismyndigheten
i gränsorten. Han skall därefter snarast av vederbörande myndighet sändas
till det fattigvårdssamhälle, där han äger hemortsrätt, eller, om han är arbetsför,
till det samhälle, där han senast varit boende eller eljest kan antagas
lättast kunna försörja sig. Om han till följd av sjukdom eller av annan anledning
är i behov av omedelbar vård, skall länsstyrelsen resp. polismyndigheten
föranstalta om att han genom fattigvårdsstyrelsen på platsen erhåller
erforderlig vård. Kostnaderna för resa samt för lämnat understöd under en
tid av högst SO dagar bestridas av statsmedel från förslagsanslaget till fattigvård
och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen in. in. Kommittén
har inhämtat uppgifter från vissa länsstyrelser rörande den omfattning,
vari 1918 års förordning tillämpats. Länsstyrelserna i Stockholms, Got
lands och Västerbottens län ha härvid uppgivit, att de icke behövt tillämpa
förordningen. Länsstyrelsen i Blekinge län har endast tillämpat densamma
i enstaka fall. Av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ha under åren
1946—1948 29 personer behandlats enligt förordningen. Någon nödställd
svensk medborgare har på senare år icke behövt omhändertagas direkt av
länsstyrelsen i Värmlands län, men landsfiskalen i Oharlottenbergs distrikt
redovisar för år 1948 22 fall, då svenska medborgare erhållit bistånd enligt
förordningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har liaft ca 10 fall om året.
I Malmöhus län äro förhållandena andra; antalet personer, som under år
1948 blevo föremål för länsstyrelsens åtgärd enligt förordningen, uppgick til!
154, av vilka dock endast 71 voro i egentlig mening överlämnade från
utländsk ort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Av Kungl. Maj:t beviljade månadsunderstöd.

Sådana understöd beviljas i allmänhet för ett år i taget till namngivna
svenskar i utlandet och utgå f. n. i omkring 60 fall. Understöden ha icke
fattigvårds karaktär. Kostnaderna, vilka f. n. uppgå till ca 140 000 kronor
för år, bestridas från förslagsanslaget till fattigvård och barnavård enligt
den nordiska fattigvårdskonventionen nr. m.

Utlandssvenskarnas förenings verksamhet.

Utlandssvenskarnas förening bildades 1938. Ordföranden i föreningens
styrelse förordnas av Kungl. Maj:t. Antalet medlemmar var vid 1950 års
början ca 5 900, varav ca 3 700 bosatta i utlandet. Föreningen har sedan tillkomsten
åtnjutit bidrag av staten till sin ordinarie administration. Bidraget
utgick till en början av lotterimedel men har fr. o. m. budgetåret 1943/44 utgått
av anslagsmedel med 30 000 kronor för budgetår.

I samband med krigsutbrottet 1939 bedrev föreningen en omfattande, av
statsmedel och insamlade medel bekostad hjälpverksamhet bland liemvändande
utlandssvenskar. Hjälpverksamheten fortgick i begränsad omfattning
under de följande åren och tog ånyo större proportioner när antalet hemvändande
utlandssvenskar under de senare krigsåren ökades. Med anledning
av en av föreningen gjord framställning om effektivare men samtidigt mera
kostnadskrävande åtgärder för omhändertagande av utlandssvenskar fastställde
1945 års riksdag (prop. nr 306, statsutsk. uti. nr 206, rd. skr. nr 452)
grunderna för den av föreningen med statsmedel bedrivna hjälpverksamheten.
Dessa grunder gälla i vissa delar fortfarande. Hjälpverksamheten har dock
under de senaste budgetåren inskränkts i olika hänseenden.

Understöd från föreningen lämnas efter behovsprövning och i princip
i form av lån med återbetalningsskyldighet. Krav på återbetalning ha dock
ställts endast beträffande de under punkterna 2 och 3 i det följande omnämnda
lånen.

Föreningens hjälpverksamhet omfattar följande grenar.

1. Omhändertagande vid ankomsten och den närmaste tiden
därefter. Den första hjälpen avser att täcka kostnaderna för uppehälle
under tiden intill dess att vederbörande utlandssvensk erhåller arbetsans fällning
eller på annat sätt vinner sin försörjning. Hjälp ges dock även åt icke
arbetsföra personer. I de 1945 antagna grunderna för verksamheten föreskrevs
icke någon maximitid för hjälpen. Genom beslut av 1948 års riksdag
begränsades tiden till 12 månader efter ankomsten till Sverige. Efter utgången
av denna tid kvarstående hjälpfall skulle överföras till de kommunala
socialvårdsorganen. Fr. o. m. ingången av innevarande budgetår har
tiden förkortats ytterligare. Föreningen äger sålunda f. n. som regel lämna
hjälp mtill högst 90 dagar efter ankomsten till Sverige men kan, om särskilda
skäl därtill äro, utsträcka tiden till högst 180 dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

2. Lån till komplettering av klädesutrustning, iuköp av
möbler, arbetsredskap o. d. Lånen äro räntefria. Antalet utlämnade
lån av detta slag utgjorde den 1 januari 1950 388 å tillhopa ca 212 700 kronor,
varå amorteringar verkställts med ca 61 000 kronor.

3. Rörelselån. Lånen äro avsedda för utlandssvenskar, som äro arbetsföra
men på grund av ålder eller annan anledning icke utan svårighet kunna
erhålla arbetsanställning utan lämpligast kunna vinna sin utkomst genom att
börja egen rörelse. Sj-ftet med låneverksamheten är att öppna en möjlighet
till erhållande av lån för utlandssvenskar, som ej ha sådana personliga förbindelser
i hemlandet, att de kunna få lån mot borgen. Rörelselånen voro
tidigare räntefria. De utgingo med ett högsta belopp av 10 000 kronor och
avsågo endast rörelse i vederbörandes tidigare yrke. I enlighet med ett av
1948 års kommitté för utlandssvenskar och flyktingar framlagt förslag, som
upptogs i propositionen 1949: 146, åsättas nya lån fr. o. m. innevarande budgetår
gängse bankränta samtidigt som maximibeloppet höjts till 15 000 kronor
för att täcka kostnaderna för låntagarens uppehälle intill dess att rörelsen
kan ge honom hans försörjning; för sistnämnda ändamål lämnade föreningen
förut särskilt månadsunderstöd vid sidan av rörelselånet. Bestämmelsen
att rörelse måste falla inom låntagarens tidigare yrke har upphävts
fr. o. in. innevarande budgetår.

Den 1 januari 1950 utgjorde antalet utlämnade rörelselån 65 å ett sammanlagt
beviljat belopp av 299 600 kronor. Av detta belopp ha tillhopa
50 700 kronor amorterats.

4. Hjälpsändningar av livsmedel, medicin in. in. till svenskar
i utlandet. Denna verksamhet upptogs under krigsåren som en följd av
varubristen. Mottagarna ha i vissa fall betalat för paketen i vederbörande
lands mynt, ehuru avsaknad av clearingmöjligheter gjort att dylika tillgodohavanden
ofta ej kunnat av föreningen hemtagas utan ställts till förfogande
t. ex. för välgörande ändamål genom vederbörande svenska församling. Största
delen av sändningarna har emellertid kommit mindre bemedlade svenskar till
godo och lämnats utan kostnad för vederbörande. I vissa fall ha även
Sverige bosatta anhöriga inbetalat kostnaderna för paket, som därefter
genom föreningen översänts till angiven adressat.

De av 1945 års riksdag fastställda grunderna för hjälpverksamheten avsågo
endast svenska medborgare. Till Sverige återkommande svenskfödda
kvinnor, vilka förlorat sitt svenska medborgarskap,
jämte dessas minderåriga barn ansågos böra omhändertagas av de statliga
flyktingmyndigheterna intill dess att de eventuellt återvunno svenskt medborgarskap.
Hjälpverksamheten för denna kategori utövades emellertid också
den av utlandssvenskarnas förening, ehuru enligt direktiv från flyktingmyndigheterna
och med anlitande av medel, som dessa ställde till förfogande.
Fr. o. m. budgetåret 1948/49 ha emellertid svenskfödda utländska medborgare
jämställts med svenska medborgare, och hjälpen åt båda grupperna ombesörjes
således numera av föreningen enligt samma regler. Rörelselån lämnas
dock endast svenska medborgare.

Kungl. Maj:ts proposition ni 136. 7

Prövning av ansökningar om rörelselån samt viktigare ärenden i övrigt angående
hjälpverksamlieten handläggas av en inom föreningens styrelse utsedd
delegation, vari även ingå en representant för vardera socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Antalet till Sverige nyanlända personer, som erhållit hjälp av föreningen,
belyses i följande uppställning. I denna ha även medtagits uppgifter om
utomlands boende personer, som i form av livsmedelspaket m. m. fått hjälp
av föreningen.

Budgetår	1944/46	1945/46	1946/47	1947/48	1948/49 S:a
Till Sverige nyanlända personer vuxna ..........................	97	612	509	365	!ä! 3 908
barn ..........................	216	785	617	432
I utlandet hjälpta personer____	3188	1897	3 048	4 065	3 856 16 054

Föreningen har redovisat de sammanlagda kostnaderna för hjälpverksamheten
i Sverige och utlandet ävensom för därmed sammanhängande administration,
vilken bekostas av statsmedel, i följande uppställning. Till
föreningen gjorda inbetalningar och gåvor för sådan hjälpverksamhet inlevereras
till statsverket; de belopp, som på denna väg återgått till staten, ha även

angivits.
Budgetår	Bruttokostnad	Belopp att inleverera till statsverket	Nettokostnad för statsverket
1944/45 .......	................ 713 632	413 494	300 138
1945/46 .......	............... 1 539 257	30 525	1 508 732
1946/47 .......	............... 1 413 494	79 846	1 333 648
1947/48 .......	............... 1 186 562	35 228	1 151 334
1948/49 .......	................ 839 473	21 506	817 967
	Summa 5 692 418	580 599	5 111 819

Kommittéförslaget.

Motiv för särskilda hjälpåtgärder. Kommittén har till en början anfört, att
det torde vara signifikativt för hemvändande utlandssvenskar i allmänhet
att de söka så långt möjligt utan att påkalla det allmännas hjälp skapa sig
nya existensbetingelser i hemlandet. Det måste också anses fullt naturligt
och helt i överensstämmelse med den allmänna socialpolitiken, att det i
första hand är den återvändande utlandssvenskens egen angelägenhet att med
utnyttjande av de av honom disponerade resurserna söka ordna för sin fortsatta
utkomst här i landet. Endast i den mån dessa resurser bedömas otill
räckliga, bör bistånd från det allmännas sida kunna tänkas.

Erfarenheterna sedan långt tillbaka i tiden visa, fortsätter kommittén,
att utblottade hemvändande utlandssvenskars problem ur socialvårdssynpunkt
kunna kräva särskild uppmärksamhet. Kommittén hänvisar till bestämmelserna
i 1871 och 1918 års förenämnda förordningar om understöd åt
svenska medborgare, som i nödställd belägenhet av myndighet avlämnas å

Kungl. Maj:ts proposition nr 136

svensk gränsort. Efter tillkomsten av 1918 års förordning kommo förhållandena
— i högre grad än som antogs vid dess utarbetande — att utvecklas i
sådan riktning, att tid efter annan även utlandssvenskar, som på egen hand
återvänt, ankommo i utblottat tillstånd och voro i stort behov av hjälp.
Speciella aktioner igångsattes, då hjälpbehovet bland dylika hemvändande
utlandssvenskar var särskilt markant, t. ex. vid rysslandssvenskarnas ankomst
omkring 1920 och vid rysk-finska krigets utbrott 1939. Även om man
vid dylika aktioner ansett sig böra taga sig an vederbörande mera ingående
än vad 1918 års förordning hade kunnat medgiva, om förordningen varit
tillämplig på dessa klientel, torde just avsaknaden av varje möjlighet från
det allmännas sida att redan vid ankomsten träda hjälpande emellan under
icke improviserade former ha bidragit till att man i dylika fall avlägsnat
sig från den ordinarie socialvårdens normer och praxis. Det nyss anförda
liksom även erfarenheten att enstaka utlandssvenskars hjälpbehov kan vara
väl så stort som mera kollektivt anländandes, anser kommittén tala för att i
princip hjälp av statsmedel bör kunna tillförsäkras nyanlända utblottade
utlandssvenskar, oavsett under vilka förhållanden de ankommit till landet.
Den särbehandling och förmånsställning, som sålunda kan anses motiverad
beträffande utlandssvenskar, bör dock i princip givas en bestämd tidsbegränsning
och endast omfatta själva ankomsten och den omedelbara tiden därefter.
Kommittén har fortsatt:

När kommittén anser sig böra förorda en gynnsammare behandling av utlandssvenskarna
under den första vistelsetiden än vad som kan vinnas stöd
för i de ordinarie föreskrifterna beträffande socialvården, grundar kommittén
sin uppfattning på det förhållandet, att den nyanlände utblottade utlandssvensken
i fråga om främst klädes- och bohagsutrustning ej ens torde nå upp
till den miniminivå, som t. o. m. den hemmasvensk, som nödgas söka samhällets
hjälp på grund av t. ex. iråkad arbetslöshet eller sjukdom, befinner
sig på. Den hjälp till självhjälp, som samhället sålunda bör ställa i utsikt
för de utblottade utlandssvenskarna, skall alltså syfta till att reellt sett ge
utlandssvensken samma utgångsläge som hemmasvensken. Kommittén anser
icke att härvid speciell hänsyn kan tagas till vederbörande utlandssvenskars
tidigare levnadsförhållanden och vanor, utan biståndet bör utgöra en minimihjälp,
lika för alla, då de utblottade anlända till Sverige.

Mottagningshjälp, starthjälp in. in. Kommittén har i fråga om hjälpverksamhetens
avgränsning ur medborgarskapssynpunkt föreslagit,
att de speciella hjälpåtgärderna för utlandssvenskar skola avse icke blott
svenska medborgare utan även förutvarande i Sverige födda svenska medborgare.
Härom har kommittén anfört i huvudsak följande.

Olikheterna mellan könen i fråga om mistandet av medborgarskap vid
giftermål anser kommittén icke motivera en uppspaltning av hjälpen till utlandssvenskarna
enligt normer grundade på en applicering av medborgarskapslagen.
Om en hjälpbehövande familj utgöres av mannen — svenskfödd
och svensk medborgare — och hans ursprungligen utländska hustru och deras
barn eller en utländsk medborgare och hans svenskfödda hustru — vilken
senare genom giftermålet och bosättningen i utlandet förlorat sitt svenska
medborgarskap — jämte deras barn, bör detta icke vara orsak till skiljaktig be -

Kungl. May.ts proposition nr 136.

handling i förevarande avseende. Vad beträffar den fortsatta hjälp, som
kan komma att utgå av det allmänna, exempelvis i form av folkpension, torde
det dock icke kunna undvikas, att nämnda utlandssvenskar, som förlorat
sitt svenska medborgarskap — liksom deras familjemedlemmar -— måste behandlas
såsom utlänningar.

Kommittén berör även frågan om någon minimitid för vederbör andes
utlandsvistelse bör uppställas som villkor för hjälpens erhållande.
Kommittén anser sig emellertid icke böra föreslå någon bestämd kvalificeringstid.
Det bör i stället ankomma på vederbörande hjälporgan att vid sin
prövning taga hänsyn även till tiden för utlandsvistelsen.

Körande hjälpverksamhetens organisation har kommittén anfört,
att till Sverige anländande utlandssvenskars hjälpbehov böra jämställas, vare
sig vederbörande själv lyckats taga sig hit eller överlämnats av myndighet i
utlandet. Samma organ bör således betjäna den utblottade utlandssvensken
oavsett hur han kommit till riket. Med denna allmängiltiga utformning av
hjälpverksamheten bör det åvila officiella myndigheter och icke en enskild
förening att utföra ifrågavarande åligganden. Kommittén har nämligen icke
ansett det riktigt, att personer, som äro berättigade att söka viss hjälp av
statsmedel, skola obligatoriskt vara hänvisade till en enskild förening för
utbekommande av hjälpen. Kommittén anser det ej heller lyckligt, att alternativa
möjligheter givas för vederbörande att erhålla hjälp antingen genom
myndighet eller genom föreningen. Kommittén föreslår därför, att handhavandet
av den speciella hjälpen för utlandssvenskar i första hand skall ankomma
på länsstyrelserna med utnyttjande av vederbörande lokala polismyndigheter.
1918 års förordning föreslås sålunda omarbetad och utvidgad
till att gälla även utlandssvenskar, som utan förmedling av myndighet ankommit
till Sverige.

Kommittén förutsätter, att utlandssvenskarnas förening även efter genomförande
av detta förslag får en betydelsefull roll som kuratorsorgan för de
personer, som hänvända sig dit. Exempelvis kan föreningen, i de fall den har
kontakt med utlandssvenskar redan före deras ankomst till landet, i god tid
underrätta myndigheterna och biträda vid planläggandet av mottagningshjälpen.

I fråga om den speciella hjälpens omfattning har kommittén anfört,
att den genom länsstyrelserna utgående första hjälpen, mottagningshjälpen,
bör omfatta såväl uppehälle som komplettering av den personliga
klädesutrustningen ävensom visst mindre kontantbidrag för personliga utgifter.
I många fall kan hjälpen slutligt behöva utgöras även av resekostnaderna
till den ort, där vederbörande skall bosätta sig, jämte ett visst belopp
till underhåll under resan.

Vad angår de närmare riktlinjerna för hjälpverksamheten har kommittén
skilt på tre grupper, nämligen arbetsföra, arbetsoförmögna och partiellt
arbetsföra personer.

Beträffande arbetsföra utlandssvenskar bör det enligt kommitténs uppfattning
ankomma på länsstyrelserna att snarast sätta dem i förbindelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

arbetsförmedlingsorganen, vilka därefter i samband med att anställning anskaffas
skulle kunna lämna den starthjälp som i det speciella fallet kan vara
erforderlig. Förutom hjälp med resan samt bidrag till uppehälle under denna
för sig och den övriga familjen behöver den arbetsplacerade i sådant avseende
vanligen viss arbetsklädesutrustning, kontanthjälp till hyres- och hushållsutgifter
intill första avlöningstillfället samt, i den mån omöblerad bostad
erhålles, hjälp till bohagsutrustning.

Då det gäller de arbetsoförmögna, som i regel äro berättigade till obligatorisk
fattigvård, bör länsstyrelsen ordna med att vederbörande kommunala
socialvårdsmyndigheter omhändertaga dem. För dessa personer skola alltså
enligt förslaget gällande socialvårdsbestämmelser snarast tillämpas.

Kommittén erinrar, att de partiellt arbetsföra icke ha någon rätt att erhålla
obligatorisk fattigvård. Visserligen torde det kunna förutsättas, att många
kommuner skola visa villighet att lämna dem frivillig fattigvård, men med
säkerhet kan detta icke påräknas i samtliga fall. Även de partiellt arbetsföra
böra därför utan dröjsmål sättas i förbindelse med arbetsförmedlingsorganen.
De åtgärder, som stå till förfogande för att underlätta partiellt arbetsföras
inpassning i arbetslivet, böra komma även utlandssvenskarna till del. Skulle
det i något fall inträffa, att en utlandssvensk icke enligt gällande föreskrifter
kan få understöd för fullföljande av lämplig omskolning, föreslås att arbetsmarknadsstyrelsen
skall kunna lämna bistånd med anlitande av ett särskilt
mindre anslag för ändamålet.

Kommittén anser, att länsstyrelserna böra få möjlighet att, obundna av
mera detaljerade föreskrifter, i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälp skall
utgå eller ej; det bör även stå länsstyrelserna fritt att själva organisera omhändertagandet
på lämpligaste sätt. Av länsstyrelse beviljad hjälp skall enligt
förslaget icke ha fattigvårdskaraktär och därför ej förknippas med återbetalningsskyldighet.
Starthjälp bör däremot lämnas som lån, dock att rese-,
flyttnings- och fraktkostnader böra utgå utan återbetalningsskyldighet, Mottagningshjälp
bör kunna utgå under högst 90 dagar från ankomstdagen.
Starthjälpen bör dock icke tidsbegränsas i annan män än att hjälpen anknytes
till den första arbetsanställningen.

Enligt förslaget bör, främst av psykologiska skäl, arbetsförmedlingsverksamheten
för utlandssvenskar vid varje huvudkontor inom
arbetsförmedlingen utgöra ett särskilt uppdrag för någon lämplig specialexpedition.

Rörelselån. Den låneverksamhet, som utlandssvenskarnas förening bedriver
med statsmedel i syfte att stödja sådana utlandssvenskar vilka icke kunnat
erhålla anställning men anses ha möjlighet att försörja sig genom att börja
egen rörelse, anser kommittén mycket lovvärd. Kommittén finner detta avsteg
från principen att utlandssvenskarna efter kortare tids vistelse i landet
icke skola intaga någon särställning motiverat på den grund att möjligheterna
att erhålla lån och borgensmän vanligen fordra kontakter och förbindelser,

Kungl. Maj ds proposition nr 186.

som en nyanländ utlandssvensk troligen ej besitter och icke förrän efter en
relativt lång tids vistelse i landet torde kunna förskaffa sig. Med hänsyn
till rådande restriktiva praxis i fråga om utlännings rätt att idka handel eller
annat näringsyrke föreslås dock, att rörelselånen förbehållas dem, som alltjämt
äro svenska medborgare.

Handhavandet av låneverksamlieten bör enligt kommitténs mening uppdragas
åt en mera allsidigt sammansatt nämnd än den delegation inom utlandssvenskarnas
förenings styrelse, som nu ombesörjer denna hjälpform.
Såväl låneverksamheten som vissa andra hjälpformer böra enligt kommitténs
mening utövas centralt. På grund av dessa hjälpformers speciella karaktär
böra de icke omliänderhas av ordinarie organ utan av en särskild nämnd.
Till denna skidle alltså hänföras all statlig hjälpverksamhet för utlandssvenskar
och utlänningar, som icke utövas av de vanliga myndigheterna.
Efter viss komplettering av den nuvarande flyktingsnämnden synes denna
enligt kommitténs uppfattning väl lämpad för ifrågavarande uppgift.

Avskrivning ar vissa tidigare beviljade lån. I detta sammanhang bör
omnämnas ett av kommittén framlagt förslag i fråga om tidigare lämnade
lån. Kommittén anför i denna del i huvudsak följande.

När utlandssvenskarnas förening år 1945 fick i uppgift att lämna hjälp i
större omfattning, anförde föredragande statsrådet, att hjälpen skulle utgå
såsom lån. Kungl. Maj:t borde dock äga möjlighet att, när särskilda skäl
därtill förelåge, såsom dödsfall, långvarig sjukdom eller nödläge till följd
av långvarig oförvållad arbetslöshet, helt eller delvis eftergiva statens rätt
med avseende å sådant lån. Någon dylik avskrivning torde enligt vad kommittén
inhämtat ej ha ägt rum. I praktiken torde denna återbetalningsskyldighet
betraktas som formell av låntagarna själva. Deras möjligheter att
verkställa återbetalning synas för övrigt vara ringa. Endast rörelselånen
torde framstå som lån i egentlig mening, och å dessa verkställas regelbundet
amorteringar. Enligt kommitténs uppfattning bör det övervägas, om icke
fordringarna beträffande andra lån än rörelselånen skulle kunna avskrivas.

Hjälpåtgärder för svenskar i utlandet. Kommittén har anfört, att utlandssvenskarnas
förening vid fördelningen av sina hjälpsändningar även anlitat de
svenska beskickningarna och konsulaten. Då understöd till utomlands boende
svenskar i vissa fall lämnas direkt av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande
beskickning eller konsulat, ha dessa — framhåller kommittén — alltså
att i Sverige söka kontakt med två skilda instanser i fråga om hjälp av statsmedel
till svenskar i utlandet. Även om en samordning synes medföra vissa
fördelar, har kommittén emellertid ansett tidpunkten ännu icke lämplig för
några mera genomgripande förändringar på detta område.

Beträffande den hjälp i form av gåvopaket, läkemedel in. m., som utlandssvenskarnas
förening nu ombesörjer, har kommittén anfört följande.

Vid de överläggningar, som ägt rum med utlandssvenskarnas förening,
har man från föreningens sida framhållit, att även om efterfrågan på dylika
hjälpsändningar kommer att successivt minska allteftersom försörjningssituationen
förbättras i världen, torde man dock ha att räkna med att visst

Kungl. Mai ds proposition nr 136.

behov av dylik hjälp alltid kommer att förefinnas bland svenskar ute i världen.
Föreningen är för sin del beredd att fortsätta verksamheten, om visst
statsunderstöd garanteras. Att enbart driva verksamheten på enskilda medel
anser föreningen icke möjligt, helst som betalningen delvis inflyter i sådana
valutor, som föreningen ej kan tillgodogöra sig.

Kommittén, som säger sig icke ha satt som sin uppgift att inskränka sådan
verksamhet, av vilken ett konstaterat behov föreligger, har föreslagit i stort
sett ett bibehållande av nuvarande ordning. Dock föreslår kommittén,
att det i det föregående föreslagna organet för låneärenden även får i uppdrag
att följa utvecklingen av frågan rörande hjälp till utomlands boende
svenskar och svenskfödda och i fortsättningen, efter vederbörlig prövning av
utlandssvenskarnas förenings framställningar, förmedla de statsmedel, som
bedömas böra utgå till dylik paketsändningsverksamhet.

Slutligen uttalar kommittén i detta sammanhang, att i framtiden måhända
finnes större anledning än nu att i stället för att bevilja understöd på utländsk
botten föranstalta om vederbörandes mottagande i hemlandet.

Hjälpverksamheten för rysslandssvenskar. Alltsedan 1920 har staten i
olika former lämnat hjälp till svenskar, som genom omstörtningen i Kyssland
och därmed sammanhängande händelser drabbats av förluster och återvänt
till Sverige. 1934 års riksdag anvisade 2 miljoner kronor till en fond för
hjälp åt rysslandssvenskar, varefter Kungl. Maj:t samma år tillsatte den alltjämt
fungerande understödsnämnden för rysslandssvenskar. Riksdagen fastslog
vid detta tillfälle, att den icke ansåg staten skyldig ersätta rysslandssvenskarna
för lidna förluster, varför hjälp skulle utgå uteslutande efter behovsprincipen.
Riksdagen förutsatte vidare, att Kungl. Maj:t i sinom tid
skulle vidtaga åtgärder för en successiv minskning av fonden. Fr. o. m.
budgetåret 1936/37 har vidare anvisats ett årligt anslag till förstärkning av
fondens avkastning, vilket anslag f. n. uppgår till 70 000 kronor. Antalet
hos understödsnämnden registrerade rysslandssvenskar utgjorde den 1 augusti
1949 168 huvudmän, representerande 229 familjemedlemmar. Av dessa erliöllo
104 huvudmän, representerande 139 familjemedlemmar, månadsunderstöd.

Kommittén anför, att denna understödsform med nuvarande tillämpningsnonner
beräknas kunna bestå ytterligare ett par decennier. Kommittén anser
sig icke kunna föreslå, att den enligt nuvarande direktiv bedrivna hjälpverksamheten
uppdrages åt den av kommittén föreslagna nämnden för utlandssvenskar
och flyktingar. Såsom skäl härför åberopas, att nämnden i sådant
fall för en del av sitt klientel skulle få tillämpa betydligt gynnsammare regler
än för övriga. Då avsevärd tid nu förflutit från hjälpverksamhetens uppkomst,
föreslår kommittén emellertid, att hjälpbehovet definitivt fixeras så
att understöd i fortsättningen endast lämnas åt de personer, som f. n. inneha
manadsunderstöd, medan nya hjälpfall icke vidare skulle tillkomma. Den
fortsatta verksamheten, som endast skulle innefatta utbetalningar efter en
fastställd plan, borde därvid kunna uppdragas åt statskontoret. Om möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136. lo

het till viss social bedömning anses böra bibehållas, vill kommittén emellertid
icke motsätta sig att verksamheten efter mera begränsade och preciserade
direktiv sammanföres med arbetsuppgifterna för den av kommittén föreslagna
nämnden för utlandssvenskar och flyktingar.

Yttranden.

De av kommittén åberopade motiven för särskilda h j älp åt gärder
för utlandssvenskar lia i flertalet yttranden lämnats utan erinran. Socialstyrelsen
förklarar sig dela kommitténs mening, att sådan hjälpverksamhet och
omvårdnad, varav konstaterade behov föreligga, icke bör inskränkas utan
organiseras i fastare former och göras effektivare än hittills. Utlandssvenskai -nas förening anför bl. a., att statsmakterna i regel visat god förståelse för
utlandssvenskarna, vilka däremot pa andra hall ofta ansett sig sakna nödig
förståelse. Om på dessa håll kommitténs positiva inställning skulle kunna
bidraga till en vidgad och förstående syn på utlandssvenskarna, skulle detta
med största tillfredsställelse hälsas av såväl dem som av föreningen. Även
riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet betonar den förståelse
för utlandssvenskarnas problem och psykologiska situation, som kommit till
uttryck i betänkandet. Riksföreningen understryker den av kommittén uttalade
grundprincipen, att till Sverige nyanlända utlandssvenskar genom stödåtgärder,
främst av karaktären hjälp till självhjälp, under den första och
svåraste tiden skola förhjälpas till eu beträffande utkomst- och arbetsmöjligheter
med hemmasvenskarna något så när likställd position.

I några yttranden har kritik riktats mot kommitténs förslag om särskilda
hjälpåtgärder. Sålunda anför arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. följande.

Mot förslaget om samhällelig hjälp till utlandssvenskar utöver ordinarie
socialvårdshjälp kunna starka principiella erinringar resas. Att enbart den
egenskapen att vederbörande är utlandssvensk — ett ganska svävande begiepp
__ skall predestinera honom till en förmånsställning ur socialvårdssynpunkt,
är i och för sig föga tilltalande. De av kommittén anförda motiven äro också
ganska långsökta. Låt vara att en del utlandssvenskar atervända totalt utblottade.
Oberoende av så att säga graden av utblottning torde det väl ej vara
förbjudet för de ordinarie socialvårdsmyndigheterna att ge utlandssvensken
den minimihjälp lian behöver. Motivet att skapa en särskild hjälpfonn foi
utlandssvenskarna enbart för att från början ställa dem på samma plattform
som en mer eller mindre utblottad hemlandssvensk är sålunda föga bärkraftigt.
Därtill kommer att motivet ingalunda får ges en generell innebörd. Det
torde vara ett fåtal fall av hem vändande utlandssvenskar, där detta motiv kan
anföras i förhållande till hemlandssvenskar, som också behöva hjälp. Som
kommittén själv riktigt framhåller, utgöra utlandssvenskarna en mycket
heterogen grupp. De allra flesta kunna också klara sig utan att någonsin
behöva anlita samhällelig hjälp i speciella former. Ehuru styrelsen sålunda
hyser starka betänkligheter mot kommitténs förslag i själva principfrågan
och helst hade sett en avveckling av den nu bedrivna särskilda hjälpen för
utlandssvenskar, vill styrelsen dock för närvarande icke direkt motsätta sig
kommitténs principförslag.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar i fråga om kommitténs
allmänna inställning till utlandssvenskar och flyktingar, att kommittén i vissa

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

tall synes ställa dessa i en något förmånligare ställning än hjälpbekövande
hemmasvenskar. Då detta kan leda till irritation, vill TCO utan att ingå på
de konkreta förslagen rent allmänt framhålla, att hjälpåtgärderna i möjligaste
mån böra avvägas så att de överensstämma med vad som gäller för motsvarande
grupper av hemmasvenskar.

4 ad angår förslaget om hjälpverksamhetens a vgräns ning ur
in edborgarskapss y n p u n k t ha socialstyrelsen och utlandssvenskarnas
förening föreslagit en utvidgning därhän, att även i utlandet födda förutvarande
svenska medborgare skola komma i åtnjutande av hjälpåtgärderna för
utlandssvenskar. Däremot ifrågasätter överstäthållarämbetet om icke hjälpverksamheten
vid utlandssvenskarnas ankomst till riket bör begränsas till
sådana med bibehållet svenskt medborgarskap. Enligt ämbetets uppfattning
kan det icke vara motiverat, att utländska medborgare, som kanske icke ha
annan anknytning till Sverige än att de äro födda här men icke fått svensk
uppfostran och ej heller eljest tidigare visat någon samhörighet med Sverige,
vid ankomsten hit bli omhändertagna i den form, som föreslagits beträffande
flyktingar och utlänningar i allmänhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker
kommitténs förslag i ifrågavarande del men fäster uppmärksamheten
på de svårigheter som kunna uppstå vid samordning av åtgärderna beträffande
de förutvarande svenska medborgarna och andra utlänningar.

Överstäthållarämbetet anser, att särskilda garantier måste skapas mot missbruk
av hjälpverksamheten. Enligt ämbetets mening bör viss minimitid
för utlandsvistelse stadgas som förutsättning för ett åtnjutande av de
särskilda hjälpformerna för utlandssvenskar.

Den föreslagna organisationen för handha van de av mottagningshjälpen
tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden.
Förslaget att samma hjälpformer böra komma till användning för alla utlandssvenskar,
vare sig de överlämnats från myndighet i utlandet eller på
ogen hand återvänt till Sverige, tillstyrkes särskilt av länsstyrelsen i Malmöhus
län. Länsstyrelsen har den erfarenheten av 1918 års förordning att någon
skillnad ej bör göras mellan olika kategorier av utlandssvenskar. Liknande
synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län. Denna myndighet
anser det å andra sidan ägnat att väcka vissa betänkligheter att länsstyrelserna
skola lämna mottagningshjälp. Visserligen synes det lämpligt, att
själva mottagandet ombesörjes av länsstyrelserna med biträde av polischeferna
samt att de lokala polisorganen även anlitas för att lämna tidsbegränsad
hjälp. Endast under förutsättning av bistånd från länsarbetsnämnderna kunna
länsstyrelserna emellertid vara vuxna att med nuvarande personal handha den
övriga hjälpverksamhet, som föreslagits åvila dem.

Kommitténs förslag i organisationsfrågan har kritiserats av arbetsmarknadsstyrelsen,
som ifrågasätter lämpligheten av att dela upp administrationen
av hjälpen på tre olika myndigheter d. v. s. länsstyrelse, arbetsförmedling och
kommunala socialvårdsorgan. Styrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj ds proposition nr 1H6.

I varje iall synes länsstyrelsernas befattning med de hemvändande utlandssvenskarna,
som endast avses bestå i utlämnande av mottagningshjälp
samt omedelbart kontaktande av arbetsförmedlingar och kommunala socialvårdsorgan,
utan vidare kunna utgå. Principiellt riktigast synes vara att de
olika hjälpformema åläggas de organ, som ha hand om motsvarande hjälp
för hemlandssvenskar, d. v. s. i här berörda fall do konununala socialvårdsorganen
samt, vad beträffar arbetsanvisningen, arbetsförmedlingarna, De kommunala
socialvårdsorganen skulle sålunda kunna ha hand om bade mottagningshjalpen
och starthjälpen. Erfarenhetsskäl tala emellertid föi att starthjälpen
ges i samband med arbetsanvisningen av det arbetsanvisande organet,
arbetsförmedlingen, en form som nu under flera år varit för handen vid utplacering
av utlänningar i arbete och som visat sig vara ett smidigt förfaringssätt,
Styrelsen är beredd lata sin lokala organisation, länsarbetsnämnder
och arbetsförmedlingar, påtaga sig denna uppgift. Redan nu ombesörjer
ju arbetsförmedlingen huvudparten av arbetsanvisningarna for utlandssvenskar.
Vid denna form synes det emellertid styrelsen lämpligast, att aven
mottagningshjälpen ålägges länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. Dessa
olika hjälpformer, mottagningshjälp och starthjälp, äro varandra så närstående,
att det icke kan vara rationellt att de handläggas av olika myndigheter.
De äro dessutom intimt förknippade med möjligheterna för vederbörande att
erhålla arbetsanställning — ju snabbare arbetsanställning desto mindre socialvårdsbehov
— att det kan anses särskilt lämpligt att de handläggas av de
ordinarie arbetsförmedlingsorganen och deras chefsmyndighet.

Utlandssvenskarnas förening har framhållit de fördelar, som vinnas genom
att mottagningshjälp lämnas genom föreningen. Åtskilliga utlandssvenskar
känna sig efter kanske flera tiotal år i utlandet så främmande för svensk samhällsordning,
att de behöva ett mera speciellt mottagande än som i allmänhet
torde kunna beredas dem av de i regel arbetstyngda myndigheterna, vilka
endast undantagsvis äga närmare kännedom om utlandssvenskarnas problem.

I fråga om utlandssvenskarnas förenings ställning har länsstyrelsen
i Malmöhus län, som anser övervägande skäl tala för kommitténs förslag,
framhållit, att överflyttningen av föreningens hjälpverksamhet till statliga
organ såtillvida kan komma att innebära en nackdel, som ett inoidnande
av verksamheten i ett statligt system kan inge enskilda den uppfattningen att
deras initiativ och offervilja är obehövliga, något som långt ifrån är fallet
i kritiska skeden.

I fråga om mottagningshjälp ens omfattning har kritik mot kommittéförslaget
framförts på några punkter.

Socialstyrelsen föreslår, att länsstyrelse efter utlåtande av läkare medgives
rätt att utsträcka hjälpen från 90 till 180 dagar. En utvidgning av tidrymden
har även förordats av utlandssvenskarnas förening samt av fattigvårdsdirektören
i Stockholm.

Länsstyrelsen i Malmöhus län upplyser, att missbruk av hjälpen enligt 1918
års förordning förekommit, varför det är av vikt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, länsstyrelserna få möjlighet att pröva huruvida hjälp skall utgå
eller ej. Länsstyrelsen anför vidare.

Enligt kommittén skall biståndet genom länsstyrelserna ej förknippas med
återbetalningsskyldighet. Denna princip torde vara riktig när det gäller ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

landssvenskar, som tvingats återvända till hemlandet på grund av krigshändelser
eller andra mer eller mindre katastrofartade förhållanden. Under trycket
av sådana händelser återvända ofta personer, som sedan mycket länge vistats
i utlandet och vars kontakt med hemlandet är mycket liten. Under normala
tider däremot utgöres, enligt länsstyrelsens erfarenhet, det hjälpsökande
klientelet i allmänhet av personer, som mera tillfälligt vistats i utlandet, exempelvis
sjömän och andra ej i utlandet stadigvarande bosatta personer, vilkas
blottställda belägenhet ofta mera beror på deras eget förvållande än på deras
främlingskap i vederbörande land. För dessa senare fall synes det länsstyrelsen
naturligt med en bestämmelse om återbetalningsskyldighet. En sådan
skyldighet är också påkallad för att motverka försök till missbruk av hjälpverksamheten.
På grund härav ifrågasätter länsstyrelsen, om icke återbetalningsskyldighet
i princip bör föreligga men med möjlighet till befrielse i
ömmande fall.

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att utlandssvenskar endast böra
erhålla samma rättigheter som övriga svenskar när det gäller omskolning
för partiellt arbetsföra.

Beträffande förslaget att en särskild expedition vid varje länsarbetsnämnd
jämte övriga arbetsuppgifter även skall biträda utlandssvenskarna framhåller
flyktingsnämnden, att det torde räcka med eu särskild tjänsteman.

I fråga om rörelselånen tillstyrker socialstyrelsen bibehållandet av ett
specialorgan för denna verksamhetsgren. Då även utlänningar kunna medgivas
rätt att idka handel eller annat näringsyrke, förordar styrelsen, att också
förutvarande svenska medborgare få möjlighet erhålla rörelselån.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter över huvud lämpligheten av hjälpverksamhet
i denna form. Styrelsen anför härom i huvudsak följande.

Röielselånen äro den hjälpform, till vilken styrelsen ställer sig mest tvekdå
den mest framhäver den förmånsställning en utlandssvensk erhåller
framföi en hemlandssvensk. Därest denna hjälpform skall finnas, anser styrelsen,
att lånerörelsen bör administreras på annat sätt än som av kommittén
föreslagits. Styrelsen kan icke finna det motiverat att den ringa lånerörelse
det har gäller skall behöva åläggas en helt ny statlig nämnd, låt vara att för
denna nämnd även föreslås en del andra uppgifter. Det måste allvarligt ifrågasättas
om icke denna mycket obetydliga uppgift kan åvila ett redan förhandenvarande
statligt organ. Arbetsmarknadsstyrelsen är för sin del beredd
att åtaga sig denna uppgift. Låneverksamheten bör prövas i nära anslutning
till arbetsmarknadssynpunkter. En lånesökande, som kan erhålla sin utkomst
på öppna arbetsmarknaden, bör icke komma i åtnjutande av denna extra
hjälpform. Den bör få utgå endast i rena undantagsfall och vara väl motiverad
ur arbetsmarknadssynpunkt.

Statens flyktingsnämnd, som icke anfört erinringar mot rörelselånen som
hjälpfoim, ifrågasätter pa enahanda grunder om icke uppgiften kan åläggas
arbetsmarknadsstyrelsen.

Utlandssvenskarnas fö ren mg, som beträffande rörelselånen anfört samma
synpunkter som de av socialstyrelsen framlagda, har i detta sammanhang
förordat, att även studiestipendier eller studielån till utlandssvensk ungdom
skola kunna beviljas. Även om denna ungdom stundom kan erhålla statsstipendrnr,
äro beloppen enligt föreningens uppfattning i regel alltför låga för att
fylla sitt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Flyktingsnämnden förklarar sig sakna möjlighet att överblicka de ekonomiska
konsekvenserna av den föreslagna avskrivningen av vissa av
utlandssvenskarnas förening lämnade lån. Föreningen tillstyrker
.avskri vningsförslaget.

I fråga om hjälpåtgärderna för svenskar i utlandet bär arbetsmarknadsstyrelsen
framhållit, att gåvosändningarna ha sitt upphov och sin
orsak i det av kriget förorsakade svåra försörjningsläget i ett flertal länder.
Styrelsen fortsätter:

När de främsta motiven för denna verksamhet i takt med en förbättring
av försörjningssituationen i världen försvinna, bör man eftersträva att avveckla
denna krisföreteelse och noga giva akt på att den icke blir permanent,
framförallt som rätt stora svårigheter torde föreligga att på grund av de långa
avstånden verkligen kontrollera behovet. Styrelsen anser därför, att det bör
allvarligt övervägas att nu slopa denna hjälpform. Skulle det visa sig på några
håll fortfarande vara starkt behov av denna hjälp, bör den ännu en tid kunna
få fortgå i utlandssvenskarnas förenings regi men med insyn från ett statligt
organ. Att pålägga den av kommittén föreslagna nya nämnden denna uppgift
synes här lika litet motiverat som i fråga om rörelselånen.

Statskontoret har för sin del intet att erinra mot att utlandssvenskarnas
förening även i fortsättningen omhänderhar förmedlingen av gåvopaket m. m.
Med hänsyn till det förbättrade försörjningsläget torde enligt statskontorets
mening antalet paket kunna minskas. Motsvarande uttalande har även gjorts
av flyktingsnämnden, som ifrågasätter lämpligheten av att statsanslagen i
fortsättningen fördelas av den föreslagna nämnden. En viss statlig kontroll
är emellertid motiverad.

Utlandssvenskarnas förening tillstyrker i denna del kommitténs förslag.
Beträffande kommitténs uttalande att man i stället för att bevilja understöd
på utländsk botten måhända bör föranstalta om vederbörandes mottagande i
hemlandet anför föreningen dock följande.

Föreningen vill betona betydelsen av att denna fråga behandlas med
största varsamhet, då ifrågavarande understödstagare i regel bott mycket
länge i vistelselandet och där ofta finna sig bättre till rätta än i hemlandet,
där kanske alla anknytningar förlorats. Kostnaderna för hemresa och underhåll
i Sverige uppgå även i många fall till högre belopp än det utsända understödet.
En bättre utväg vore måhända, att statsmedel delvis användas för
upprättande och drivande av sjuk- och ålderdomshem på vissa platser i utlandet,
varigenom de gamla icke behövde flytta från en för dem välkänd och
kär omgivning.

Liknande synpunkter ha anförts av socialstyrelsen.

Yad angår hjälpverksamheten för rysslandssvenskar har kommitténs
förslag om en fixering av hjälpbehovet och en avveckling av den särskilda
understödsnämndens verksamhet tillstyrkts av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen
och flyktingsnämnden. Socialstyrelsen förordar, att understödsnämndens
uppgifter överföras till den föreslagna nämnden för utlandssvenskar
och flyktingar samt att direktiven för denna hjälp ändras till överensstämmelse
med vad som gäller för övriga utlandssvenskar.

2—12150 Biliana till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Under stödsnämnden för rysslandssvenskar (majoriteten) avstyrker kommitténs
förslag. Nämnden framhåller, att om ytterligare månadsunderstödstagare
ej skulle få tillkomma samt utgivandet av tillfälliga understöd upphöra,
skulle detta innebära, att hjälpbehövande rysslandssvenskar måste hänvisas
till fattigvården. Nämnden har vidare anfört bl. a. följande.

En sådan klyvning av rysslandssvenskarna, som drabbar den eller dem,,
som i det längsta sökt vara verksamma och försörja sig och närstående, måsteframstå
såsom för rättskänslan stötande och staten ovärdig. Härtill kommer,
att rysslandssvenskar, då de uppnå åldern för folkpension, i regel ej förfoga
över hopsparade medel, med vilkas avkastning de skulle kunna komplettera
de otillräckliga folkpensionerna. Med anledning härav lämnar nämnden folkpensionärer
regelbundna månatliga understöd, motsvarande inkomster för
vederbörande, som icke inverka på de inkomstprövade pensionsförmånerna.
Om kommitténs förslag skulle bifallas, skulle de rysslandssvenskar, som sökt.
genom arbete försörja sig och vilka först sedan berörda förslag börjat förverkligas
uppnå åldern för folkpension, försättas i ett sämre ekonomiskt läge
än det, vari de rysslandssvenskar befinna sig, som nu åtnjuta folkpension.
Kommitténs förslag innebär standardsänkning och skuldsättning för rysslandssvenskarna
utan att tvingande omständigheter därtill föreligga.

Enligt nämndens uppfattning är tiden ännu ej inne för en avveckling av
ifrågavarande hjälpverksamhet, varför nämnden med sin ingående personkännedom
bör få fortsätta sin verksamhet. Uysslandssvenskarnas förening
har instämt i nämndens yttrande.

Ledamoten av nämnden, statskommissarien Johnsson, var av skiljaktig
mening och föreslog, att understödsnämnden och den förordade nämnden för
utlandssvenskar och flyktingar få utreda frågan i vilken omfattning månadsunderstöd
för framtiden böra utgå. Sedan understödsverksamheten sålunda
begränsats och preciserats kan den omhänderhavas av statskontoret.

Departementschefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen finns endast en särskild
permanent hjälpform för svenskar, som återvända från utlandet, nämligen den
av länsstyrelserna administrerade hjälpen åt personer, som i nödställd situation
av utländsk myndighet eller svensk myndighet i utlandet avlämnas å
svensk gränsort. Denna hjälpform, som synes komma till nämnvärd användning
endast inom Malmöhus län, torde i huvudsak tillämpas beträffande
efterseglade sjömän, blottställda turister m. fl. kategorier, vilka icke tillhöra
den grupp som vanligen avses med benämningen utlandssvenskar. För svenskar
som återvända på egen hand — och därmed i regel för den egentliga
gruppen utlandssvenskar — finns icke någon permanent hjälpform. Alltsedan
1939 har emellertid en provisorisk, väsentligen av statsmedel bekostad
hjälpverksamhet för nämnda grupp bedrivits av utlandssvenskarnas förening.

Denna verksamhet har haft sin grund i de av kriget föranledda förhållandena.
När riksdagen 1945 fastställde grunder för verksamheten var läget det„
att utlandssvenskar, som genom kriget fått sina existensmöjligheter i utlandet
spolierade, i betydande antal återvände till Sverige. Förhållandena ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

nu ändrats. År 1949 utgick hjälp av statsmedel genom föreningen endast i ett
hundratal fall. På grund härav och med hänsyn till att från krigstiden ännu
kvarvarande provisoriska hjälpåtgärder av olika slag i den mån så är möjligt
böra avvecklas synes det angeläget, att en omprövning av verksamheten no
kommer till stånd.

Det grundläggande spörsmålet är huruvida särskilda hjälpåtgärder för
hemvändande utlandssvenskar över huvud taget äro motiverade i framtiden.
Uppenbart är att skälen för sådana åtgärder numera äro svagare än under
krigstiden och tiden närmast efter krigsslutet. Inordnandet i det svenska
samhället av personer, som kanske en lång följd av år vistats utomlands,
erbjuder emellertid otvivelaktigt även under mera normala förhållanden
många gånger alldeles speciella problem. Om utlandssvenskar ankomma till
Sverige i utblottat tillstånd och icke omedelbart omhändertagas av anhöriga
eller andra enskilda, måste de genom samhällets organ tillförsäkras hjälp till
föda, bostad och kläder. Även om de i gynnsamma fall kunna beredas arbete
utan längre uppskov kunna de vara i behov av hjälp för att kunna tillträda
anställningen och för sitt uppehälle intill dess att de erhålla avlöning. Omständigheter
som sammanhänga med deras egenskap av utlandssvenskar -—
främst obekantskap med svenska förhållanden — kunna även medföra, att
arbetsplaceringen icke rimligen bör forceras. Det kan erbjuda svårigheter att
tillgodose härvid uppkommande hjälpbehov inom ramen för den ordinarie
socialvården. I den mån fråga är om arbetsföra personer föreligger icke
skyldighet för kommunerna att lämna fattigvård. På grund av arbetslöshetshjälpens
konstruktion torde denna hjälpform ofta icke erbjuda en lämplig
lösning. Sedan länge finnes såsom nämnts möjlighet för hemvändande svenskar
att genom länsstyrelserna eller de lokala polismyndigheterna erhålla viss
hjälp i dylika fall, men denna möjlighet är enligt bestämmelserna begränsad
till fall då vederbörande av myndighet avlämnats å svensk gränsort. Jag
delar kommitténs uppfattning att särskilda hjälpmöjligheter böra stå till förfogande
icke blott under nämnda förutsättning utan även när vederbörande
på egen hand tagit sig till Sverige. Såsom kommittén anfört är det sannolikt,
att om sådana hjälpmöjligheter stå till buds behovet av speciella hjälpaktioner
till förmån för utlandssvenskar kommer att minska.

Jag vill understryka den av såväl kommittén som statsutskottet (uti.
1949:125) uttalade uppfattningen att den särskilda, hjälpen endast bör syfta
till att reellt sett ge utlandssvensken samma utgångsläge som hemmasvensken.
Den bör därför endast omfatta understöd till uppehället under en kort
tid efter ankomsten (mottagningshjälp) samt därutöver visst bistånd i samband
med tillträdande av arbetsanställning m. m.

Den särskilda hjälpen bör såsom kommittén föreslagit och i överensstämmelse
med nuvarande praxis kunna tillämpas icke blott i fråga om svenska
medborgare och deras familjemedlemmar utan även beträffande vissa förutvarande
svenska medborgare och deras familjer. Yad de förutvarande svenska
medborgarna angår är det svårt att erhålla en tillfredsställande formell av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

gränsning av den kategori, som bör kunna erhålla hjälp i ifrågavarande ordning.
Uppenbart är att personer som sakna reell anknytning till Sverige icke
böra erhålla tillgång till dessa hjälpmöjligheter blott på den grunden att de
en gång haft svenskt medborgarskap. Sådana fall kunna finnas bland såväl
i Sverige som i utlandet födda personer. Det synes lämpligast att de
organ som handha ifrågavarande hjälpverksamhet få med hänsynstagande till
omständigheterna i varje särskilt fall pröva, huruvida hjälp skäligen bör lämnas
i denna ordning.

För att en person skall räknas som utlandssvensk bör vidare fordras, att
han under en mera avsevärd tid varit bosatt i utlandet. I likhet med kommittén
anser jag dock, att någon bestämd minimitid för utlandsvistelse icke
bör fastställas.

Kommittén har ansett, att den föreslagna hjälpverksamheten för utlandssvenskar
icke lämpligen bör bedrivas av en förening utan av myndigheter.
Enligt min mening ha beaktansvärda fördelar vunnits genom att ifrågavarande
verksamhet under den tid densamma haft stor omfattning utövats genom utlandssvenskarnas
förening. Principiella skäl tala emellertid emot att verksamheten
sedan den erhållit mera permanenta former bedrives genom föreningen.
Då tillströmningen av hjälpbehövande utlandssvenskar under nuvarande förhållanden
torde bli tämligen liten, ställer det sig sannolikt även fördelaktigare
ur kostnadssynpunkt om verksamheten uppdrages åt statliga myndigheter.
Jag ansluter mig därför på denna punkt till kommitténs uppfattning,
att utlandssvenskarnas förenings i Sverige bedrivna hjälpverksamhet bör avvecklas.
Föreningen torde såsom kommittén anfört ändock i framtiden kunna
göra en betydande insats som kuratorsorgan. Föreningen bör med hänsyn
härtill fortfarande erhålla visst stöd av staten.

I likhet med kommittén finner jag det under dessa förhållanden lämpligt,
att samma myndighet omhänderhar mottagandet av alla utlandssvenskar, vare
sig de överlämnats från myndigheter i utlandet eller på egen hand återvänt
till Sverige. Kommittén har föreslagit, att omhändertagandet av återvändande
utlandssvenskar uppdrages åt länsstyrelserna, som för de direkta hjälpåtgärderna
skulle träda i förbindelse med arbetsförmedlingen och de kommunala
socialvårdsorganen. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sitt yttrande uttalat,
att hjälpverksamheten i möjligaste mån bör koncentreras till en myndighet.
Jag ansluter mig till denna uppfattning. Då hjälpåtgärderna för hemvändande
utlandssvenskar främst syfta till att inpassa dem på den svenska
arbetsmarknaden och då hjälpens omfattning blir beroende av tidpunkten för
arbetsanskaffningen, förordar jag, att verksamheten uppdrages åt den offentliga
arbetsförmedlingen. Genom sin lokala organisation och sociala erfarenhet
synes arbetsförmedlingen väl lämpad härför. Verksamheten bör alltså
under arbetsmarknadsstyrelsens ledning bedrivas av länsarbetsnämnderna och
de lokala förmedlingsorganen.

Det sagda innebär, att arbetsförmedlingen skall övertaga såväl utlandssvenskarnas
förenings i Sverige bedrivna hjälpverksamhet som den under

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

länsstyrelsernas ledning enligt 1918 års förordning bedrivna verksambeten.
Den sistnämnda torde i huvudsak avse personer, som endast mera tillfälligt
vistats i utlandet och som alltså icke äro att hänföra till de egentliga utlandssvenskarna.
Denna kategori — personer med kortvarig anställning i
utlandet, blottställda turister m. fl. — ha hittills i allmänhet genom länsstyrelser
och polismyndigheter erhållit medel för resa till hemort eller arbetsplats.
Även om det i dessa fall snarare gäller en polisiär fråga än ett
arbetsmarknadsproblem, torde det vara mest praktiskt, att arbetslörmedlingsorganen
övertaga också denna verksamhetsgren.

Jag förutsätter emellertid, att arbetsförmedlingsorganen vid sitt handhavande
av ifrågavarande uppgifter måste samarbeta med länsstyrelserna.
Framför allt när det gäller arbetsoförmögna personer torde det i många fall
vara nödvändigt, att länsstyrelsen prövar på vilket sätt vederbörande böra
omhändertagas.

Jag kan i stort sett ansluta mig till kommitténs förslag rörande mottagningshjälpens
närmare utformning. Sådan hjälp synes dock böra i undantagsfall,
efter medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen, kunna utsträckas till högst
180 dagar efter ankomsten eller den tidsgräns som f. n. gäller i fråga om den
av utlandssvenskarnas förening lämnade mottagningshjälpen. Kommitténs
förslag att dylik mottagningshjälp skall utgå utan återbetalningsskyldighet
har jag ansett mig böra i princip godtaga. Möjlighet bör emellertid även finnas
att såsom nu sker lämna personer, som endast tillfälligt vistats i utlandet,
medel till resekostnader m. m. såsom förskott med återbetalningsskyldighet.

Arbetsförmedlingsorganen böra icke i sin nu ifrågavarande verksamhet
bindas genom detaljerade författningsbestämmelser utan böra ha möjlighet
att lämna hjälp i den omfattning och i de former som i varje fall befinnes
lämpligast. Vid prövningen bör emellertid det begränsade syftet med denna
hjälpverksamhet beaktas. Detta torde leda till tämligen restriktiv användning
av hjälpmöjligheterna. Jag förutsätter, att polismyndigheterna vid behov
rent tillfälligt ombesörja det första mottagandet intill dess att arbetsförmedlingsorganen
kunna övertaga ansvaret.

Kommitténs förslag om starthjälp med återbetalningsskyldighet (bortsett
från rese-, flyttnings- och fraktkostnader) föranleder ej erinran från min sida,
Partiellt arbetsföra utlandssvenskar böra beredas hjälp enligt samma regler
som tillämpas för hemmasvenskar. I fall då bidrag till kostnaderna regelmässigt
fordras från kommun bör dock möjlighet till eftergift härifrån finnas
när fråga är om utlandssvenskar.

För arbetssökande, som icke kunna erhålla lämplig anställning på öppna
arbetsmarknaden, anser jag rörelselånen i vissa fall vara en lämplig hjälpform.
Denna verksamhetsgren bör därför bibehållas och bedrivas enligt de
av 1949 års riksdag med anledning av propositionen nr 146 godkända grunderna,
Möjligheten att erhålla lån bör fortfarande vara förbehållen svenska
medborgare. Jag finner det icke nödvändigt, att ansökningar om dylika lån
skola prövas av den ifrågasatta nya nämnden. Detta uppdrag bör i stället
lämnas arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Av utlandssvenskarnas förening med anlitande av statsmedel lämnad hjälp
har formellt haft formen av lån. När 1945 års riksdag fastställde grunder
för verksamheten avsågs, att Kungl. Maj:t skulle äga att då särskilda skäl
därtill förelågo helt eller delvis efterge statens rätt med avseende på sådant
lån. Någon avskrivning har ännu icke skett. Kommittén har nu anfört, att
det bör övervägas om icke fordringarna beträffande andra lån än rörelselån
skulle kunna avskrivas. Huvuddelen av den genom föreningen inom landet
utlämnade hjälpen har utgått såsom bidrag till uppehället och torde knappast
av mottagarna ha uppfattats som veikliga lån. Det överensstämmer också med
de principer som tillämpats i den statliga flyktingverksamheten att icke kräva
återbetalning av dessa belopp. De böra enligt min mening avskrivas utan
individuell prövning av betalningsförmågan. Vidare utestå ca 150 000 kronor i
lån till inköp av möbler, arbetsredskap m. m. samt ca 250 000 kronor i rörelselån.
Samtliga dessa lån ha utlämnats på sådant sätt att deras karaktär av lån
tydligt framgår. Krav på amortering ha framställts och återbetalning har i viss
utsträckning skett. Lånen till inköp av möbler m. m. motsvara närmast den
nu föreslagna starthjälpen. Betalningsskyldigheten i fråga om dessa lån
torde icke böra generellt eftergivas. Kungl. Maj:t bör dock äga att efter individuell
prövning avskriva dylika lån. Detsamma bör gälla rörelselånen.
Betalningsansvaret beträffande dessa lån bör med hänsyn till lånens natur
givetvis upprätthållas särskilt strängt.

Förvaltningen av de lån som utestå vid nästa budgetårsskifte bör då överföras
från föreningen till arbetsmarknadsstyrelsen.

Livsmedelssändningama till svenskar i utlandet ha ursprungligen tillkommit
med anledning av den livsmedelsbrist, som rått i många länder. I
flertalet av verksamheten berörda länder torde försörjningssituationen numera
ha lättat i sådan utsträckning, att livsmedelsbrist icke kan anses föreligga.
Under sådana förhållanden har i fråga om dessa länder det väsentliga
motivet för sändningarna bortfallit. Jag har inhämtat, att sändningarna det
oaktat anses tillgodose ett betydande behov genom att förbättra försörjningen
för åldringar, sjuka och familjer med barn, vilka på grund av dyrtiden i ifrågavarande
länder leva under mycket knappa förhållanden. Med hänsyn härtill
och då livsmedelsbrist fortfarande kan anses råda på vissa håll, anser jag, att
verksamheten ännu någon tid bör få fortgå i allt mer begränsad omfattning.
Jag är däremot icke beredd att förorda, att livsmedelssändningama såsom
utlandssvenskarnas förening tänkt sig utvecklas till en permanent form för
understöd.

Livsmedelssändningama böra tills vidare fortfarande skötas av utlandssvenskarnas
förening. Medel för ändamålet böra ställas till förfogande av
Kungl. Maj:t. Något behov av tillsyn å verksamheten genom den av kommittén
föreslagna nämnden anser jag icke föreligga.

Till frågan om eventuellt understöd till sjuk- och ålderdomshem i utlandet
för svenskar kan jag icke nu taga ställning.

De av kommittén framlagda förslagen beträffande den särskilda hjälpen

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

åt rysslandssvenskarna bär jag, efter samråd med ministern för utrikes ärendena,
funnit icke böra föranleda någon åtgärd. Ifrågavarande verksamhet synes
på de av understödsnämnden för rysslandssvenskar anförda skälen tills
vidare böra fortgå enligt f. n. tillämpade riktlinjer.

Hjälpverksamheten för utlänningar.

Tidigare och nuvarande verksamhet.

Historik. Till en början torde få lämnas följande kortfattade översikt över
huvuddragen av flyktingverksamheten i Sverige sedan år 1939. Nämnda år
började speciell statlig flyktinghjälp lämnas i större omfattning. Till en
början lämnades enligt förslag av ett särskilt organ, nämnden för statens
flyktingshjälp, bidrag åt enskilda flyktingkommittéer. År 1940 började vid
sidan härav en individuell hjälpverksamhet genom statens utrymningskommission.
År 1941 uppdrogs handhavandet av den individuella flyktinghjälpen
och bidragen till flyktingkommittéerna åt en ny nämnd, statens flyktingsnämnd.
Förläggningar för flyktingar upprättades av socialstyrelsen fr. o. m.
år 1940. År 1944 övertogs denna verksamhet av statens utlänningskommission.
Under krigets slutskede och tiden närmast därefter drevos läger för flyktingar
och med dem jämställda kategorier (repatriander, finska evakuerade) i stor
omfattning av utlänningskommissionen och civilförsvarsstyrelsen, varjämte
genom medicinalstyrelsen särskilda avdelningar anordnades vid sanatorier
och andra sjukhus. Sin största omfattning hade flyktingverksamheten år 1945.
Därefter har verksamheten stegvis avvecklats. En plan för avvecklingen framlades
i propositionen 1947: 270. År 1947 överfördes de då återstående förläggningarna
från utlänningskommissionen till arbetsmarknadskommissionen,
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. Huvuddelen av statens flyktingsnämnds
individuella hjälpverksamhet upphörde samma år. Den del av verksamheten
som avsåg starthjälp vid tillträdande av arbetsanställning, hjälp
till omskolning och hjälp vid arbetslöshet övertogs av arbetsmarknadskommissionen.
Med utgången av nämnda år upphörde flyktingsnämnden att
lämna understöd motsvarande fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen (obligatorisk
fattigvård). Med utgången av budgetåret 1948/49 upphörde nämnden att
lämna understöd motsvarande fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen (frivilligfattigvård)
.

Antalet flyktingar och andra utlänningar. Flyktingströmmens utveckling
under senare år framgår av följande tabell (s. 24) över antalet utlänningar,
som sökt komma in i landet utan uppehållstillstånd.

Antalet inresetillstånd med karaktär av invandringstillstånd för bosättning
i landet utgjorde år 1947 1 822, år 1948 3 252 och år 1949 2 927. Dessutom
beviljades år 1947 15 242, år 1948 17 036 och år 1949 16 962 tillstånd för utlänningar,
som voro i besittning av återresemöjligheter till hemlandet. I
många fall torde beviljade tillstånd icke ha blivit utnyttjade, varför utlänningsstocken
icke ökat i den utsträckning, som nu nämnda siffror angiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

	Hela antalet (inkl. barn)	Därav
År	icke avvisade	avvi	sade
enl. beslut av uti. komm.1)	vid gränsen
1946	2126	939	304	883
1947	2 552	1 455	112	985
1948	4 460	3164	268	1028
1949	2 380	1095	143	1142

*) Avvisningsbeslutet bär i flertalet fall icke verkställts.

Vid det andra världskrigets slut i	maj 1945 funnos i	Sverige 124 000 flyk-
tingar (barn inräknade), varav 62 300	danskar och norrmän. Totalantalet ut-
länningar i landet var vid denna tidpunkt 195 000. Några	månader senare hade-
antalet flyktingar nedgått till 81 000. denna uppställning.	Den följande utvecklingen framgår av
År	Utlänningar	Därav
i Sverige	flyktingar
1946 .............................	. 116 000	55 000
1947 .............................	.. 140 000	55 000
1948 .............................	. 173 000	50 000
1949 .............................	. 167 000	48 000
1950 .............................	. 189 000	48 000

Åtgärder vid flyktingars ankomst. Vid flyktingars ankomst till Sverige omhändertagas
de — i den mån de icke omedelbart avvisas — jämlikt utlänningslagen
av vederbörande lokala polismyndighet. Enligt medgivande av 19454
års riksdag (prop. nr 146, statsutsk. uti. nr 125, riksdagens skr. nr 222) skolapolisens
kostnader för inkvartering m. m. av flyktingar bestridas av statsmedel
från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning m. m. För mottagande av flyktingar driver arbetsmarknadsstyrelsen
särskilda förläggningar. Numera finnas endast två sådana, i Gottröra
i Stockholms län och i Landskrona. Flertalet till Sverige illegalt anländande
utlänningar överlämnas av den polismyndighet, som omhändertagit vederbörande,
till något av dessa läger.

Flykting, som fått uppehållstillstånd, placeras av den offentliga arbetsförmedlingen
i arbete och erhåller därvid s. k. starthjälp som lån. Kan arbete
icke anskaffas utan omskolning erhåller flykting sådan genom arbetsmarknadsorganen.

Kostnaderna för mottagningslägren bestridas från förslagsanslaget till
bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m., under det att medel
till starthjälp och omskolning utgå från reservationsanslaget till kostnader
för överflyttning av arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Här må anmärkas, att arbetsmarknadsstyrelsen bär möjlighet att lämna
även vissa legalt inresande utlänningar bidrag till kostnaden för resa till bestämmelseorten
här i landet m. m. samt att starthjälp lämnas även sådana
utlänningar.

Enligt 1 § civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646) tillkommer
det civilförsvaret att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar,
vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström.
Sådant förordnande har icke gällt sedan år 1944.

Hjälp i övrigt åt flyktingar. Särskild hjälpverksamhet för flyktingar bedrives
fortfarande av statens flyktingsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen och
medicinalstyrelsen.

Statens flyktingsnämnd skall i enlighet med kungörelsen den 30
juni 1947 (nr 550) om statlig och statsunderstödd flyktingshjälp m. m. handha
ärenden om bidrag av statsmedel till enskilda sammanslutningar (flyktingskommittéer)
samt ärenden angående bistånd i övrigt åt flyktingar (utlänningar)
, vilka icke ankomma på annan myndighet. Nämndens verksamhet har
under de sista åren starkt minskats i omfattning i enlighet med de planer,
som framlagts i propositionerna 1947:270 och 1949:146. Statsbidrag utgår
f. n. icke till någon flyktingskommitté.

De återstående arbetsuppgifterna för nämnden äro följande. Nämnden
prövar ansökningar om bidrag till kostnader för resa till hemlandet för flyktingar,
som under kriget sökt en tillflyktsort i Sverige och vilka numera
önska återvända, samt för resa till andra länder för flyktingar, som visat
svårigheter att acklimatisera sig i svenska förhållanden. Vidare lämnar nämnden
bidrag motsvarande mödrahjälp till flyktingar. Slutligen betalar nämnden
kostnaderna — utöver den enligt gällande vårdtaxa av statsmedel utgående
ersättningen — för vård av ett 20-tal flyktingar och ca 200 estlandssvenskar,
vilka enligt avtal med vederbörande kommuner inackorderats å olika ålderdomshem.

För nämndens verksamhet innevarande budgetår har beräknats ett belopp
å 195 000 kronor, varav till bidrag till resor från Sverige 35 000 kronor, till
bidrag motsvarande mödrahjälp 100 000 kronor samt till ersättning utöver
vårdtaxans belopp 60 000 kronor. Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas
från förslagsanslaget till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning
m. m.

Flyktingsnämnden består av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Såsom
nämndens kansli fungerar arbetsmarknadsstyrelsens utlänningsbyrå.

Genom arbetsmarknadsstyrelsen lämnas arbetslöshetshjälp åt
arbetslösa flyktingar. Åtskilliga personer, som räknas såsom flyktingar, ha
erhållit arkivarbete (musikerhjälp). Antalet utlänningar i sådant arbete var
den 1 januari 1950 425. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigats att
utbetala ett antal stipendier till sådana framstående vetenskapsmän bland
flyktingarna, vilka sysselsättas med forskningsarbete vid vetenskapliga institutioner.
Under innevarande budgetår äger styrelsen bevilja högst 50 stipen -

Kungl. Maj ds proposition nr 136.

dier å 575 kronor i månaden. Arbetslösa flyktingar kunna genom länsarbetsnämnderna
erhålla kontantunderstöd. Under år 1948 uppgingo kostnaderna
härför till 18 640 kronor och under år 1949 till 32 200 kronor. Kostnaderna''
för arbetslöshetshjälp åt flyktingar bestridas från reservationsanslaget till
kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Här må omnämnas, att till den kollektivt överförda utländska arbetskraften
av arbetsmarknadsstyrelsen utbetalas understöd motsvarande mödrahjälp och
allmänna barnbidrag från reservationsanslaget till kostnader för överflyttning
av arbetskraft.

Särskilda sjukförläggningar för flyktingar drivas av m e d i c i n a 1st y r e 1-sen å ett antal s. k. E-paviljonger vid sanatorier. Flertalet av de flyktingar
— huvudsakligen från tyska koncentrationsläger våren och sommaren 1945
överförda utlänningar — som vistas på dessa, ha alltsedan sin ankomst till
Sverige varit omhändertagna på förläggningar. Vidare driver styrelsen en
konvalescentförläggning i Stråtenbo i Kopparbergs län samt utnyttjar som
sådan förläggning det av en förening drivna Vrigstadhemmet i Jönköpings län.
Antalet flyktingar, vilkas omvårdnad medicinalstyrelsen övertog den 1 juli
1947, utgjorde 820. Den 1 januari 1950 hade antalet nedgått till 246. Av dessa
vistades vid sistnämnda tidpunkt sammanlagt 107 personer å Stråtenboförläggningen
och Vrigstadhemmet.

Kostnaderna för den av medicinalstyrelsen bedrivna verksamheten, vilka
för innevarande budgetår beräknats till 930 000 kronor, bestridas från förslagsanslaget
till bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m.

Vad nu omnämnts utgör i huvudsak det som återstår av den tidigare mycket
omfattande statliga hjälpverksamheten för flyktingar. Bl. a. må framhållas,
att flykting, som icke längre är kvar på mottagningsläger, vid behov av fattigvård
numera har att vända sig till vederbörande fattigvårdsstyrelse.

Om utlänning — dock ej dansk, finsk eller norsk medborgare — erhåller
varaktig fattigvård skall fattigvårdsstyrelsen enligt kungörelsen den 27 juni
1947, nr 557, göra anmälan härom till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därefter
att taga under omprövning huruvida framställning om utlänningens hemsändande
bör göras hos Kungl. Maj:t. Sådan framställning bör emellertid
enligt kungörelsen icke göras om den nödställde länge vistats i landet eller
vissa andra humanitära skäl tala emot hemsändningen.

Slutligen må följande nämnas.

1941 åré riksdag bemyndigade Kungl. Maj:t att i fall, där så finnes av särskilda
omständigheter motiverat, av anslaget till fattigvård i allmänhet tillerkänna
kommun gottgörelse för vård, som jämlikt 2 § fattigvårdslagen lämnats
åt utländska flyktingar (1941 års statsverksprop., V ht., s. 102, riksdagens
skr. nr 5, p. 52; jfr 1950 års statsverksprop., V ht., s. 33). Bemyndigandet
synes icke ha utnyttjats.

Jämlikt lag den 17 juni 1938 (nr 322) äger Konungen förordna, att, om
viss förmån under förutsättning av ömsesidighet kan tillkomma medborgare

Kunql. Maj:ts proposition nr 136.

i annat land, nämnda förmån jämväl må tillkomma statslösa personer eller
sådana, som icke åtnjuta sitt hemlands beskydd, därest de stadigvarande vistas
bär i riket. Lagen har emellertid endast tillämpats i fråga om förmånen av
fri rättegång samt beträffande viss skyldighet att i rättegång ställa borgen.
Den har sålunda icke fått någon betydelse för socialvården.

Kommittéförslag et.

Kommittén framhåller, att utlänningsfrågan i vårt land ur socialvårdssynpunkt
kan uppdelas i två skilda, helt olika delproblem. Det ena omfattar de
åtgärder, som erfordras i samband med flyktingars och andra utlänningars
ankomst till riket. Det andra omfattar hela vår utlänningsstocks status ur
socialvårdssynpunkt.

Hjälpbehov beträffande nyanlända utlänningar.

Flyktingars omhändertagande vid ankomsten. Kommittén erinrar, att enligt
utlänningslagen polismyndighet i avbidan på den centrala utlänningsmyndighetens
(utlänningskommissionens) beslut skall taga flykting i förvar
eller ställa honom under uppsikt. Utlänningskungörelsen föreskriver, att den
som tagits i förvar skall intagas i statens fångvårdsanstalt, polisarrest eller
härads- eller stadsfängelse. Beträffande flyktings ställande under uppsikt ha
däremot några anvisningar ej lämnats. De polisiära bestämmelserna böra
enligt kommitténs mening kompletteras med erforderliga socialvårdsföreskrifter.

Kommittén konstaterar, att så länge en flykting icke har uppehållstillstånd
de polisiära synpunkterna äro väsentliga. Det bör därför i regel åvila polismyndighet
att helt svara för de illegalt anländande flyktingarnas uppehälle
—- kost, logi, komplettering av klädesutrustning m. m. —• så länge flyktingarna
äro i avsaknad av uppehållstillstånd. Uppstår behov av vård av dylik flykting
på särskild sjukvårdsanstalt, bör ansvarsförbindelse tecknas av vederbörande
polismyndighet för en tid av förslagsvis högst 30 dagar. Har flyktingen
icke under denna tid erhållit uppehållstillstånd, bör förbindelse kunna
tecknas för ytterligare 30 dagar. Föreligger vårdbehov även efter det att
uppehållstillstånd erhållits, bör det ankomma på kommunen, där anstalten
är belägen, att i fortsättningen lämna ansvarsförbindelse och i vanlig ordning
söka ersättning av staten. Annan sjuk- och läkarvård än den nämnda bör även
ersättas av polismyndighet, så länge flykting saknar uppehållstillstånd. Kommunerna
böra sålunda vara befriade från varje ekonomiskt ansvar i fråga om
nyanlända flyktingar, som ännu icke inneha uppehållstillstånd. För samtliga
dessa utgifter bör anslag stå till polismyndigheternas förfogande.

Vidare föreslår kommittén, att, om det anses nödvändigt att upprätta
mottagningsläger för utlänningar, denna uppgift skall åvila vederbörande
länsstyrelse i egenskap av polismyndighet. De av arbetsmarknadsstyrelsen
drivna förläggningarna böra övertagas av vederbörande länsstyrelser. Vid
mindre tillströmning av flyktingar böra flera länsstyrelser gemensamt kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

utnyttja ett läger. Kungl. Maj:ts tillstånd skulle erfordras för upprättande
av mottagningsläger. Körande dessa läger anför kommittén ytterligare i huvudsak
följande.

Det bör fastslås, att mottagningsläger skola upprättas endast då så bedömes
oundgängligen nödvändigt samt att överföring till dylikt bör medgivas
polismyndighet endast om det synes mindre lämpligt, att vederbörande
kvarstannar på ankomstorten. De frågor, som här skola kontinuerligt bedömas,
toi*de svårligen kunna avgöras av en central myndighet, vare sig denna
är den centrala utlänningsmyndigheten eller arbetsmarknadsstyrelsen. Det
ligger närmast till hands att uppdraga dessa bedömanden åt länsstyrelserna,
icke minst med hänsyn till problemets framträdande polisiära aspekter, vilkas
vikt under senare tid alltmera tilltagit. Härigenom vinnas de fördelarna, att
en viss central översikt erhålles för varje landsända med ungefär likartade
problem i detta avseende, samtidigt som länsstyrelsen genom sina övriga
polisiära uppgifter har detaljerad kännedom om de olika lokala polismyndigheter,
som aktualisera frågorna. Den kontinuerliga kontakt, som sålunda finnes,
bör med fördel kunna ligga till grund för en mera ingående bedömning från
länsstyrelsens sida av vederbörande polismyndighets möjlighet att hysa nyanlända
flyktingar. Såsom betalande myndigheter inkopplas länsstyrelserna
på frågan i fall, då överföring till läger icke kommer till stånd, utan inkvarteringskostnader
uppstå på ankomstorten. Det ligger alltså även från ekonomisk
synpunkt en viss konsekvens i att uppdraga lägerverksamheten åt länsstyrelserna.
Den kontinuitet, som erhålles genom att även den smärre flyktingtillströmningen
administreras av länsstyrelserna, bör skapa förutsättningar
för en smidig övergång, om förändringar skulle uppstå, som påkalla tillämpning
av civilförsvarskungörelsens bestämmelse att civilförsvaret kan tagas i
anspråk vid större flyktingtillströmning.

Den omständigheten, att det blir ett nytt organ, som får hand om lägeradministrationen,
torde icke behöva minska förutsättningarna för ett bibehållande
av den nuvarande arbetsförmedlingskontakten med klientelet på
mottagningslägren, vilken, liksom nu är fallet, vid behov bör upprätthållas
genom särskilda arbetsförmedlingskontor på själva lägren. Denna kontakt
måste nämligen betraktas som synnerligen viktig, eftersom lägrens möjligheter
att bibehålla sin karaktär av genomgångsläger i stort sett bygga på denna.

Kommittén framhåller, att polisens resp. mottagningslägrens ansvar att
hysa flyktingar i princip bör upphöra, så snart uppehållstillstånd meddelats.
Då flyktingarna ej böra inges några förhoppningar, innan deras ärende avgjorts,
är det icke lämpligt att dessförinnan planera för deras fortsatta vistelse.
Å andra sidan kan det vara svårt att utan förberedelser ordna deras försörjning.
Tiden för omhändertagandet föreslås därför utsträckt till högst 30 dagar
efter det att uppehållstillstånd meddelats, beträffande å läger intagna i undantagsfall
under något längre tidrymd.

Åtgärder beträffande flyktingar sedan medgivande att kvarstanna i riket
erhållits. Så snart uppehållstillstånd meddelats, bör — anför kommittén —
polismyndigheten beträffande arbetsföra och partiellt arbetsföra
flyktingar taga kontakt med arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsstyrelsens
bistånd åt partiellt arbetsföra flyktingar bör bibehållas oförändrat. I samband
med den första anställningen böra arbetsmarknadsmyndigheterna — såsom
redan nu sker — lämna starthjälp med återbetalningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Skulle någon arbetssökande icke kunna arbetsplaceras inom den föreskrivna
trettiodagarsperioden, bör arbetsförmedlingen i god tid ha undersökt
möjligheterna för vederbörande att efter nämnda tid erhålla arbetslöshetshjälp.
Finnes möjlighet härtill i den kommun, där flyktingen vistas, bör han
sättas i förbindelse med arbetslöshetsnämnden. Om icke, bör det i princip
uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att ordna så att denna kategori utlänningar
får tillträde till statliga beredskapsarbeten eller arkivarbeten. Med
hänsyn till att dylika flyktingar — i motsats till de legalt inresande utlänningarna,
vilkas skäl i hög grad prövas ur samhällsnyttans synpunkt — kunna
anses påtvingade samhället, böra nämligen enligt kommitténs uppfattning de
enskilda kommunerna så långt möjligt besparas från att genom speciella åtgärder
ansvara för omvårdnaden av dylika flyktingar, som icke själva kunna
ordna sin försörjning.

Av samma anledning anser kommittén, att kommunerna böra befrias från
ansvaret för vården av flyktingar, som vid ankomsten äro varaktigt ar betsoförmögna.
Detta ansvar bör i stället åvila staten. Om sådan flykting intages
å kommunalt vårdhem, bör vederbörande kommun erhålla full gottgörelse
för de verkliga vårdkostnaderna. Statens uppgifter i detta hänseende
böra enligt de sakkunnigas uppfattning anförtros ett särskilt organ, den i
det föregående angivna nämnden för utlandssvenskar och flyktingar.

Då vårdbehovet bland de illegalt anländande flyktingarna visat sig vara
synnerligen ringa, anses vården vid akuta sjuk vårdsfall under nuvarande
förhållanden kunna åvila de ordinarie organen. Skulle däremot flyktingströmmen
tilltaga eller skifta karaktär och därigenom antalet sjukvårdsfall
avsevärt ökas, bör det direkta ansvaret för anstaltsvårdens ordnande för
dylika utlänningar, såsom skedde under den stora flyktingtillströmningen
1944—1945, helt övertagas av statsmakterna och bekostas av dessa.

Legalt inresande utlänningar. Hjälpbehovet för legalt inresande utlänningar
under den första tidens vistelse i landet har av kommittén bedömts som
obetydligt och föreslås tillgodoses enligt de allmänna socialvårdsföreskrifterna.
Även för denna kategori utlänningar anses starthjälp i form av lån genom
arbetsmarknadsstyrelsen böra ifrågakomma.

Socialvård för i landet bosatta utlänningar.

Kommittén framhåller, att de ännu kvarvarande ca 7 400 av de ursprungligen
31 000 repatriander, vilka genom Röda Kors- och UNRRA-aktionerna år
1945 överförts till Sverige, utgöra den alldeles övervägande delen av de utlänningar,
som åtnjuta understöd från den statliga flyktinghjälpen eller kommunala
socialvårdsorgan. De egentliga flyktingarnas vårdbehov däremot har
varit mycket ringa, sannolikt beroende på att endast fysiskt starka personer
kunnat genomföra en flykt.

Kommittén erinrar, att bestämmelserna om obligatorisk fattigvård i 1 §
fattigvårdslagen gälla även utlänningar, såväl flyktingar som andra. De lokala
fattigvårdsmyndigheterna ha sålunda skyldighet att vid behov lämna bistånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

även åt utlänningar, som äro minderåriga eller arbetsoförmögna på grund av
sjukdom, ålderdom eller dylikt. I sådana fall utgår viss ersättning av statsmedel
till kommunerna enligt fattigvårdslagens bestämmelser. Däremot kunna
flyktingar men i regel icke andra utlänningar fortfarande erhålla särskild hjälp
motsvarande arbetslöshetshjälp och mödrahjälp. Skälen att behandla flyktingar
samt på legal väg inkomna utlänningar olika i socialvårdshänseende
äro emellertid enligt kommitténs mening icke starka. Svårigheterna
att definiera flyktingbegreppet göra det hart när omöjligt
att åstadkomma en gränsdragning mellan flyktingar och övriga utlänningar.
Kommittén har därför funnit lämpligt, att den påbörjade avvecklingen
av den speciella flyktinghjälpen fullföljes och att flyktingar, som erhållit
uppehållstillstånd, likställas med övriga utlänningar i fråga om rätten
att erhålla hjälp av det allmänna. Den skiljaktiga behandlingen av flyktingar
och andra utlänningar bör i fortsättningen begränsas till att flyktingar, som
falla samhället till last, icke behöva riskera att bli hemsända. Det minimiskydd,
som 1 § fattigvårdslagen bereder utlänningar, har kommittén emellertid
icke ansett vara helt tillräckligt. Kommittén har därför föreslagit, att
utlänningar skola kunna erhålla arbetslöshetshjälp och mödrahjälp i samma
utsträckning som svenska medborgare.

Arbetslöshetshjälp. Kommittén hävdar, att samhällets hjälpåtgärder böra
omfatta icke endast den arbetsoförmögnes utan även den oförvållat arbetslöse
utlänningens minimibehov samt anför vidare:

Även om det bör eftersträvas, att utlänningar, som icke längre kunna erhålla
sin utkomst här, återvända till sitt hemland eller annat land, måste man
räkna med att utblottade, oförvållat arbetslösa utlänningar komma att uppträda
som hjälpsökande, beroende på att vederbörandes uppehållstillstånd
icke utlöpt och utlänningen icke frivilligt vill lämna landet, att arbetslösheten
bedömes som kortvarig o. s. v. Speciellt om det uppstår en mera utbredd
arbetslöshet, som troligen redan i ett begynnande stadium kommer att märkbart
drabba den utländska arbetskraften, måste man räkna med att behov
av understöd kommer att föreligga i stor omfattning, innan den åtstramning av
uppehållstillståndsgivningen, soin kan bli följden, återverkat på de enskilda
fallen. Men även under mera normala förhållanden torde alltid ett visst behov
av dylik arbetslöshetshjälp föreligga. Det synes sålunda nödvändigt, att den
reciprocitetslinje, som tidigare följts beträffande arbetslöshetshjälp åt utlänningar,
icke bibehålies såsom ovillkorlig utan att man av rent praktiskt
organisatoriska skäl räknar med att i fortsättningen behöva åtminstone under
kortare tid stödja oförvållat arbetslösa utlänningar även om ömsesidig överenskommelse
med vederbörande land icke föreligger.

Med denna utvidgning av arbetslöshetshjälpen till nya grupper av utlänningar
synes det icke lämpligt att behålla nuvarande organisatoriska uppläggning
för de s. k. flyktingarna och repatrianderna beträffande hjälpens utgivande
och låta den utgå genom länsarbetsnämnderna. Denna ordning uppstod
genom att länsarbetsnämnderna fungerade som ombud för flyktingsnämnden.
på vilken tidigare ankom att utlämna understöd motsvarande arbetslöshetshjälp.
I stället bör arbetslöshetshjälpen till utlänningar utgå genom de
kommunala arbetslöshetsnämnderna, liksom fattigvården till arbetsoföbmögna
utlänningar redan utgår genom de lokala fattigvårdsmyndigheterna. Det kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

nämligen knappast anses tillrådligt att i längden låta arbetsförmedlingsorganen
för viss del av sitt klientel i lika hög grad utgöra kontantunderstödsorgan
som arbetsanskaffningsinstitution. För de svenska arbetssökande kan detta
dessutom förefalla som ett favoriserande av utlänningarna.

Med hänsyn till att utlänningar med arbetsanställning erlägga kommunalskatt,
anser kommittén, att i statsbidragshänseende utlänningar böra jämställas
med sådana svenska medborgare, som icke äga hemortsrätt i vistelsekommunen.
Kommun, som lämnar utlänning kontant arbetslöshetshjälp,
skulle därvid kunna erhålla statsbidrag med 75 % och dessutom på återstoden
erhålla årskostnadsbidrag i vanlig ordning, d. v. s. med minst 20 %. Det sammanlagda
statsbidraget skulle alltså utgöra minst 80 % av hjälpkostnaderna.

Kommittén har beträffande arkivarbetena föreslagit bl. a., att dessa arbeten
skola göras tillgängliga för samtliga utlänningar. Kommittén uttalar, att de
till vissa utländska arkivarbetare utgående forskarstipendierna icke böra ha
karaktären av arbetslöshetshjälp. Anslag böra i stället beviljas och förordnande
meddelas i den ordning, som gäller för vederbörande institution.

Kommittén har även framlagt vissa förslag om vidgad möjlighet till hemsändning
av utlänningar, som icke kunna vinna sin försörjning. Härom har
kommittén anfört bl. a. följande.

Kommittén anser utsträckandet av rätten till arbetslöshetshjälp till att i
princip omfatta samtliga utlänningar med uppehållstillstånd böra förknippas
med möjligheter att, oavsett att vederbörandes uppehållstillstånd icke utlöpt,
kunna upptaga till prövning frågan om hemsändning av en hjälptagande utlänning
på samma sätt som hemsändningsmöjligheterna rörande arbetsoförrnögna
utlänningar, som falla fattigvården till last, redan prövas genom fattigvårdsmyndigheternas
anmälningsskyldighet till länsstyrelse, vilken i sin tur
kan underställa Kungl. Maj:t frågan för slutligt avgörande.

Syftet att avlägsna ur landet utlänningar, som erhålla arbetslöshetshjälp,
torde även kunna nås genom att möjligheter tillskapas för återkallande av
ett redan meddelat uppehållstillstånd.

Mödrahjälp. Även understöd motsvarande mödrahjälp utgår f. n. till flyktingar
men, bortsett från den kollektivt överförda arbetskraften, icke till andra
utlänningar. Kommittén förordar, att rätt till mödrahjälp tillerkännes i riket
mantalsskrivna utländska mödrar på samma villkor som gälla för svenska
medborgare. Visserligen kunna utländska barnaföderskor vid behov erhålla
visst bistånd i form av obligatorisk fattigvård för sig och sitt barn, men det
är av psykologiska skäl lämpligt, att stödet lämnas såsom mödrahjälp. I fråga
om kostnaderna för genomförande av förslaget i denna del anför kommittén i
huvudsak följande.

Antalet år 1948 födda utländska barn utgjorde något under 2 000. Om man
räknar med samma procentsats beviljade mödrahjälpsansökningar av antalet
födda barn för utlänningar som för svenskarna — cirka 50 % — och ett
genomsnittligt belopp per beviljad ansökan av 225 kronor samt utgår från
att födelsefrekvensen bland utlänningar blir densamma under budgetåret
1949/50 som kalenderåret 1948, skulle kostnaderna för mödrahjälp åt utlänningar
komma att utgöra 225 000 kronor. Som jämförelse kan nämnas, att
flyktingsnämnden för samma tid begärt ett anslag av 100 000 kronor för

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

dylika ändamål och att arbetsmarknadsstyrelsen räknat med ett behov av
35 000 kronor för den kollektivt överförda arbetskraften. Hur stor summa,
som utgår såsom obligatorisk fattigvård av statsmedel till utländska barnaföderskor,
torde svårligen kunna uppskattas. Med hänsyn till att den största
kategorien utlänningar måste vid behov söka dylikt bistånd denna väg, torde
man dock kunna räkna med ett relativt stort belopp. Kommittén anser därför
att några ekonomiska hinder icke böra anses föreligga mot att i fråga om
mödrahjälp jämställa utlänningar med svenska medborgare.

Återstående speciell flylriinghjälp. Av statens flyktingsnämnds nuvarande
arbetsuppgifter skulle vid bifall till kommitténs i det föregående återgivna
förslag utgivande av hjälp motsvarande mödrahjälp falla bort. Bidrag till
flyktingars resa från Sverige till annat land, vilka bidrag f. n. lämnas endast
i undantagsfall och då till flyktingar som icke beräknas kunna bli självförsörjande,
böra enligt kommitténs mening tills vidare få beviljas. Prövningen
av ansökningar om sådant bidrag bör lämpligen icke överlåtas åt något permanent
statligt organ utan ombesörjas av statens nämnd för utlandssvenskar
och flyktingar.

Kostnaderna för vård av de å ålderdomshem inackorderade flyktingarna
— ävensom motsvarande estlandssvenskar — skola enligt förslaget likaledes
bestridas av angivna nämnd. F. n. betalas den del av ersättningen, som faller
inom vårdtaxans ram, av vederbörande länsstyrelse, medan flyktingsnämnden
betalar återstoden. För att förenkla utbetalningen föreslår kommittén,
att nämnden för utlandssvenskar och flyktingar skall bestrida hela vårdkostnaden.

Av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet skulle vid bifall till kommitténs
förslag återstå, förutom starthjälpen, omskolningsverksamhet för partiellt
arbetsföra utlänningar. Denna hjälpform bör enligt kommitténs uppfattning
bibehållas och så långt möjligt anslutas till de allmänna normerna för styrelsens
verksamhet på detta område.

Kommittén föreslår, att medicinalstyrelsens flyktingverksamhet, som till
största delen kan anses utgöra en rest av det speciella repatriandproblemet,
skall fullföljas i stort sett enligt nuvarande riktlinjer. En avveckling bör sålunda
eftersträvas främst genom att patienterna utplaceras allt eftersom de
tillfriskna men även genom att möjligheterna att föra över klientelet till
ordinarie anstalter ständigt prövas. Någon ökning av klientelet genom nyintagning
bör icke få äga rum. Konvalescenthemmet i Yrigstad bör omedelbart
knytas till statens nämnd för utlandssvenskar och flyktingar. Senare bör
även Stråtenbolägret överföras till nämnden.

Kommittén har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skall övertaga indrivningen
av de lån, som flyktingsnämnden tidigare beviljat i samband med
tillträdande av anställning och vilka sålunda haft karaktären av starthjälp.
Kommittén förutsätter, att nämnden dessförinnan medges rätt att avskriva
sådana lån där skäl härför föreligga. Nämndens utestående fordringar av
detta slag uppgingo den 31 december 1949 till ca 576 000 kronor, fördelade på
över 2 600 lånekonton.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Statens nämnd för utlandssvenskar och flyktingar. Såsom framgår av den
förut lämnade redogörelsen, skulle denna nämnd, vilken skulle ersätta statens
flyktingsnämnd, få följande arbetsuppgifter förutom de i det föregående behandlade
uppgifterna beträffande hjälpverksamheten för utlandssvenskar,
nämligen

att lämna bidrag till resor till utlandet för vissa utlänningar (flyktingar);

att svara för de speciella åtgärder, som kunna erfordras för att omhändertaga
illegalt anländande flyktingar, som på grund av ålderdom eller kronisk
sjukdom äro i behov av vård å anstalt;

att övertaga flyktingsnämndens avtal rörande vårdavgift för de utlänningar
— liksom för de talrikare estlandssvenskarna — som ej äro inackorderade
enligt vårdtaxan, och för dessa bekosta hela vården, även den del som f. n.
ersättes av vederbörande länsstyrelse; samt

att från medicinalstyrelsen övertaga bekostandet av inackorderingsavgifterna
för vissa repatriander å konvalescenthemmet i Vrigstad.

Härtill kommer, såsom framgår av det följande, ytterligare en mindre uppgift
beträffande estlandssvenskarna,

Kommittén har med sitt förslag om inrättande av ifrågavarande nämnd
åsyftat, att all statlig hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar,
vilken ej åvilar ordinarie centrala eller lokala organ, skall sammanföras hos
ett speciellt organ.

Nämnden för utlandssvenskar och flyktingar skall enligt förslaget bestå av
fem av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter jämte minst lika många suppleanter. Eu
av ledamöterna avses representera utlandssvenska intressen. Nämndens kansli
skall icke, såsom fallet är med flyktingsnämndens, vara förlagt till arbetsmarknadsstyrelsen.
De rent kamerala och juridiska uppgifterna skulle ombesörjas
av statskontoret. För de sociala uppgifterna skulle nämnden ha en
sekreterare. Kostnaderna för nämnden ha beräknats till 25 000 kronor under
det första budgetåret, varav till avlöningar 17 000 kronor och till omkostnader
8 000 kronor.

Yttranden.

Kommitténs förslag om hjälpverksamhet för utlänningar har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av statskontoret samt av länsstyrelserna i Gotlands,
Blekinge, Värmlands och Västerbottens län ävensom av svenska arbetsgivareföreningen.

Frågan i vilken utsträckning flyktingar böra omhändertagas i
mottagningsläger har i yttrandena bedömts olika,

Socialstyrelsen delar kommitténs uppfattning, att mottagningsläger för
nyanlända flyktingar icke skola upprättas annat än då så bedömes oundgängligen
nödvändigt, öv er ståthällar ämbetet åberopar ett av kriminalpolisintendenten
i Stockholm avgivet yttrande, vari bestämt framhålles, att för
Stockholms del flyktingarna i allmänhet måste överföras till mottagningsläger
med hänsyn till svårigheten att i Stockholm ordna erforderlig kontroll av
deras förehavanden.

3 — isi so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 136.

34 Kungl. Maj ds proposition nr 136.

I några yttranden framhålles, att inkvartering å läger bör vara det regelmässiga.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som finner polisen bäst skickad att ansvara
för det första omhändertagandet, anser sålunda, att polismyndighetens
omhändertagande under nuvarande förhållanden bör göras så kortvarigt som
möjligt. Styrelsen åberopar, att lägerformen vid större flyktingtillströmning
ställer sig billigare än enskild inkvartering. Statspolisintendenten anser det
önskvärt, att flyktingar som regel överföras till särskilda mottagningsläger.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter likaledes om icke lägerformen bör
vara den normala under tider, då flyktingantalet är större. Icke blott starka
polisiära utan även medicinska skäl — åtskilliga flyktingar ha varit behäftade
med smittosamma sjukdomar — tala härför.

Ett flertal remissmyndigheter ha avstyrkt kommitténs förslag att mottagningslägren
skola upprättas av länsstyrelserna samt att de
redan befintliga lägren skola övergå från arbetsmarknadsstyrelsen till vederbörande
länsstyrelse. Sålunda anför flyktingsnämnden bl. a. följande.

Redan nu råder ett intimt och smidigt samarbete mellan polismyndigheterna
och arbetsmarknadsmyndigheterna, varför man icke bör ha orsak att
ändra ett förhållande, som icke givit anledning till några erinringar. Arbetsmarknadsstyrelsen
kan snabbt inskränka och utvidga dessa mottagningsläger
och lägrens antal har av styrelsen efterhand nedbringats. Hänsyn till flyktingarnas
språksvårigheter o. dyl. motivera en koncentration av verksamheten
till ett fåtal läger, medan ett överlåtande av verksamheten på länsstyrelserna
skulle kunna medföra krav på inrättande av läger i flera delar av landet med
ty åtföljande stegrade kostnader. Mottagningsläger ha tidigare varit anordnade
av socialstyrelsen, utrymningskommissionen, civilförsvarsstyrelsen och utlänningskommissionen.
Varje överflyttning av lägerverksamheten har givet
vis medfört kostnader och extraarbete. Så måste ånyo bli fallet vid en överflyttning
till länsstyrelserna av verksamheten. Starka skäl tala för att man
låter mottagningslägren kvarstanna under arbetsmarknadsstyrelsen, vilket
också är en garanti för att arbetsföra utlänningar, som inkomma till landet
och få tillstånd att stanna, snarast möjligt placeras i arbete och bli självförsörjande.
Flyktingsnämnden är emellertid angelägen framhålla, att även
om lägerverksamheten kvarligger under arbetsmarknadsstyrelsen, böra de
polisiära synpunkterna på allt sätt vinna beaktande vid lägeranordningarnas
utformning.

Statens utlänningskommisssion (majoriteten) yttrar, att den nuvarande ordningen
för driften av mottagningslägren fungerat väl, varför det från ekonomiska
och andra synpunkter kan ifrågasättas om anledning finnes att nu
ändra på det rådande systemet. Liknande synpunkter ha anlagts av länsstyrelsen
i Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen har i och för sig intet att
erinra mot att lägerverksamheten överföres till länsstyrelserna men ifrågasätter,
huruvida icke både lämplighetsskäl och kostnadshänsyn motivera ett
bibehållande av lägren i styrelsens regi. Styrelsen framhåller, att det ur
personalkostnadssynpunkt visat sig vara en smidig anordning att samma myndighet,
länsarbetsnämnden, svarat för både arbetsförmedlingen — en dylik
anses under alla omständigheter böra finnas i lägret — och den övriga förvaltningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar ett bibehållande av nuva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

rande system men framhåller, att organisatoriska hinder för en överflyttning
av Landskronaförläggningen från arbetsmarknadsstyrelsen till länsstyrelsen
icke föreligga.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att uppgiften att anordna mottagningsläger
bör åvila den centrala utlänningsmyndigheten.

Kommittéförslaget tillstyrkes däremot av civilförsvarsstyrelsen och en
minoritet inom statens utlänning skommission (v. ordf. byråchefen Wiman,
ledamöterna Leche och Thulin samt t. f. byråchefen Stränge). Ej heller överståthållarämbetet
har något att erinra mot kommitténs förslag.

Kommitténs förslag att viss maximitid skall föreskrivas för omhändertagande
å mottagningsläger har avstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen. Fattigvårds
dir ektören i Stockholm finner den föreslagna tiden för omhändertagande
genom polismyndigheterna alltför kort. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför,
att polismyndighet bör kunna utställa ansvarsförbindelse för vård å sjukhus
för längre tid än 60 dagar om prövningen av frågan om uppehållstillstånd drar
ut över nämnda tid.

Yad kommittén anfört i fråga om vård på statens bekostnad av varaktigt
ar betsoförmögna flyktingar samt om denna verksamhets handhavande
genom den föreslagna nya nämnden för utlandssvenskar och flyktingar tillstyrkes
helt av socialstyrelsen. Styrelsen understryker betydelsen av att nämnden
med hänsyn till platsbristen å ålderdomshem och vårdhem håller nära
kontakt med styrelsen samt framhåller, att skäl även tala för särskilda ålderdomshem
för detta klientel.

Flyktingsnämnden finner det likaledes riktigt, att kommunerna icke
åsamkas kostnader för ifrågavarande vård och förutsätter, att de få fall, som
kunna väntas anlända till landet, utan större svårigheter skola kunna beredas
plats å kommunala ålderdomshem, om full ersättning för de faktiska vårdkostnaderna
lämnas av staten. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning
bör ifrågavarande verksamhet åvila socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det mera rationellt att bestämma ersättningen
för vård å kommunal anstalt efter taxa — som i sådant fall
bör upptaga högre ersättningsbelopp än den ordinarie vårdtaxan —- enär
den »verkliga kostnaden» är svår att fastslå. Länsstyrelsen ifrågasätter om
icke högre ersättningstaxa bör tillämpas också vid akuta vårdfall.

Kommitténs förslag att flyktingar och andra utlänningar skola
jämställas i socialvårdshänseende har tillstyrkts av arbetsmarknadsstyrelsen,
som vitsordar svårigheterna att definiera flyktingbegreppet
och att åstadkomma en gränsdragning mellan flyktingar och övriga utlänningar.
Att dessa båda kategorier blivit föremål för olika hjälpåtgärder från
det allmännas sida, varvid flyktingarna varit den gynnade parten, anser
styrelsen ha varit en otillfredsställande ordning. Liknande synpunkter ha
anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län, svenska landstingsförbundet samt
flyktingsnämnden.

Överståthållarämbetet anser däremot, att gränsen mellan flyktingar och
övriga utlänningar bör bibehållas. Ämbetet anför i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

I och med slutförandet av avvecklingen av krigsårens speciella hjälpformer
avses flyktingarna i fortsättningen bli hänvisade till samhällets ordinarie
socialvård. Häremot kunna ur principiella synpunkter inga invändningar
göras. I vad angår vården om flyktingklientelet har kommittén emellertid
gått utöver syftet med utredningen. Framförallt gäller detta kommitténs
obenägenhet att upprätthålla en gräns mellan flyktingar och utlänningar i
allmänhet. Enligt överståthållarämbetets förmenande måste denna skillnad
vidmakthållas. I flyktingfallet tala humanitära skäl på ett helt annat sätt
för största möjliga bistånd från samhällets sida än i vad det gäller utlänningar
i allmänhet. Att likställa en flykting, som tvingats lämna sitt hemland
utan egen förskyllan och som anländer hit i utblottat och ofta i såväl
fysiskt som psykiskt nödtillstånd, med en utlänning, som exempelvis på
grund av här i landet rådande högkonjunktur av privatekonomiska skäl sökt
sig hit, kan icke anses riktigt. Den senare har ju dessutom icke berövats
möjligheten av sitt hemlands omvårdnad vid inträffat nödläge.

Kommitténs förslag att alla utlänningar skola kunna erhålla
arbetslöshetshjälp och mödrahjälp efter i huvudsak samma normer
som svenska medborgare, tillstyrkes av socialstyrelsen, som uttalar, att
samtliga utlänningskategorier såvitt möjligt böra åtnjuta samma socialvårdsförmåner
som svenska medborgare samt fortsätter:

Den i tidigare lagstiftning tillämpade ordningen att understödsrätt för
en utländsk medborgare göres beroende av en överenskommelse om reciprocitet,
bör helt överges. Det är nämligen orimligt, att hjälp till understödsbehövande
människor skall förvägras därför att hjälp ej lämnas till svenska
medborgare i ett annat land. Man kan säkerligen utgå från att våra medborgare
få erforderlig hjälp i främmande land, om det är känt, att Sverige
likställer utländska medborgare med svenska, då fråga är om hjälp i Sverige.
För de speciella hjälpformerna vid sidan av fattigvården synes en lämplig
avgränsning vara, att här mantalsskriven utlänning helt jämställes med
svensk medborgare.

Förslaget tillstyrkes vidare av flykting snämnden, som dock framhåller,
att vissa svårigheter kunna uppkomma i samband med överförande av arbetslöshetshjälpen
åt utlänningar från länsarbetsnämnderna till arbetslöshetsnämnderna
bl. a. på grund av att de sistnämnda icke äro obligatoriskt förekommande
och att arbetslöshetshjälpen författningsenligt är förknippad med
eu del restriktiva och reglerande bestämmelser. Understödsverksamhet kan
i en kommun icke igångsättas utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen
och man kan svårligen tänka sig att enbart till följd av förekomsten av några
arbetslösa utlänningar i en kommun öppna sådan hjälpverksamhet där. Ett
principiellt beslut om meddelande av arbetslöshetshjälp åt utlänningar genom
arbetslöshetsnämnderna betyder sålunda icke, att en understödsrätt tillskapas
för dem.

Även arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Landsorganisationen förordar också bifall till kommitténs förslag och
understryker, att villkor om reciprocitet för arbetslöshetshjälp åt utlänningar,
som bidragit till vår arbetskraftsförsörjning, icke vore rimligt. Staten bör
dock enligt landsorganisationens mening bestrida hela kostnaden för arbetslöshetshjälp
åt utlänningar. «

Iiungl. Maj ds proposition nr 186.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm anser, att förslaget beträffande arbetslöshetshjälpen
bör kompletteras med bestämmelser om ersättning av staten
för frivillig fattigvård, enär hjälp ofta erfordras vid sidan av beviljad arbetslöshetshjälp.
Den föreslagna statsbidragsregeln kan möjligen godtagas under
förutsättning att den hjälpsökande avsevärd tid haft förvärvsarbete i Sverige
och att hemsändningsmöjligheter finnas.

Utlänning skommissionen (majoriteten) finner det mindre välbetänkt, att
innan ställning tagits till frågan om socialvården åt utlänningar i allmänhet
införa arbetslöshetshjälp och mödrahjälp för samtliga härstädes vistande utlänningar.
En reservant inom kommissionen, professor Håstad, tillstyrker i princip,
att utlänningar och flyktingar vid hjälpbehov överföras till den ordinarie
socialvården, samt anför:

Det ligger dock i sakens natur att vissa betingelser måste fastställas för
genomförandet av likställighet mellan flyktingar eller utlänningar å ena sidan
och svenska medborgare å den andra. För att erhålla arbetslöshetshjälp
måste det sålunda krävas att vederbörande utlänning under en viss tid varit
inlemmad i den svenska arbetsprocessen. Om man funne det ändamålsenligt
att lämna arbetslöshetshjälp åt flyktingar, som rimligen inte kunna förpassas
ur riket men som arbetat i Sverige viss tid, skulle det vara orättmätigt att
vägra sådan hjälp åt utlänningar, som kanske ännu längre tid arbetat här
och vilkas arbetskraft vid tiden för deras hitkomst måhända rent av varit
eftersökt. Innan statsmakterna binda sig för utfästelser inom olika sociala
avsnitt böra möjligheterna till reciproka överenskommelser med andra länder
närmare undersökas. Vid de nödvändiga fortsatta övervägandena om den
sociala omvårdnaden av utlänningar måste beaktas såväl socialhjälpens
eventuella invandringspolitiska konsekvenser som skyldigheten att ta hänsyn
till vårt lands moraliska förpliktelser mot den utländska arbetskraft, som
medverkat till att hålla produktionen uppe.

En annan reservant inom kommissionen, professor Holmbäck, anser ytterligare
utredning erforderlig i fråga om arbetslöshetshjälpen men tillstyrker
förslaget beträffande mödrahjälpen.

Överståthållarämbetet anser, att förslaget icke bygger på en så allsidig
utredning som den avsedda utvidgningen av sociallagstiftningens tillämplighetsområde
påkallar. Ämbetet framhåller risken för att ökade sociala förmåner
få till följd att utlänningar söka sig hit i alltför stor omfattning.

Arbetsnämnden i Stockholms stad hyser stora betänkligheter mot en utsträckning
av rätten till arbetslöshetshjälp på grund av den växande ström
av legalt inresande utlänningar, som söker sig till Stockholm för att finna
arbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att kommitténs förslag beträffande
arbetslöshetshjälpen icke utgör en tillfredsställande lösning, då någon obligatorisk
skyldighet att lämna hjälp ej förefinnes för de kommunala arbetslöshetsorganen.
Skulle en mera utbredd arbetslöshet uppkomma, vilket utan
tvivel i första hand komme att drabba utlänningarna, och skulle kommunerna
därvid visa sig obenägna att meddela dessa hjälp, kan ett synnerligen svårt
läge uppstå, därest statliga beredskapsarbeten skulle visa sig otillräckliga.
En komplettering med särbestämmelser är enligt länsstyrelsens uppfattning
erforderlig.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Socialvårdsförbundet avstyrker likaledes kommittéförslaget i denna del.
Förbundet anför bärom följande.

Vid en eventuell arbetslöshetskris skulle med säkerhet de repatriander,
som nu arbeta inom produktionen, först bli arbetslösa. Den hjälpform, som
med hänsyn till denna flyktinggrupps fysiska svaghet torde ligga närmast
till hands, är kontantbidraget. Då många kommuner i sin hittillsvarande
arbetslöshetspolitik ansett kontantbidragsverksamheten olämplig och i stället
sökt lösa sina arbetslöshetsproblem genom kommunala hjälparbeten, inackorderingshjälp
till deltagare i beredskapskurser, hyreshjälp till icke yrkesvana
skogshuggare etc., innebär förslaget, att kommunerna — för att icke gå miste
om möjligheterna till ersättning av statsmedel — nödgas upptaga en av dem
eljest icke önskad kontantbidragsverksamhet, vilken givetvis i så fall måste
omfatta även de svenska arbetslösa. Det synes förbundet principiellt felaktigt,
att statsmakterna på detta sätt kunna komma att i betydande omfattning
bestämma de kommunala formerna för arbetslöshetens bekämpande.
Förbundet anser därför, att en omprövning av kommittéförslaget i vad det
avser arbetslöshetshjälp till flyktingar (repatriander) bör företagas.

Flyktingsnämnden och kriminalpolisintendenten i Stockholm uttala, att
hemsändning bör kunna ske av sådana utlänningar, som ligga samhället
till last.

Socialstyrelsen anser, att varje speciell ordning för hemsändning av hjälpbehövande
utlänning bör slopas. Styrelsen fortsätter.

I stället bör man införa en anmälningsskyldighet till statens utlänningskommission,
så snart hjälp av stadigvarande natur utgår till utlänning. Utlänningskommissionen
bör därefter vid prövning av fråga om fortsatt uppehållstillstånd
beakta detta förhållande på samma sätt som andra omständigheter
berörande utlänningen, exempelvis uppehållstidens längd i Sverige
eller släktförbindelser här. Huvudregeln bör därvid vara, att hemsändning
uteslutande på grund av hjälpbehov i möjligaste mån bör undvikas. Särskilt
vid vikande konjunkturer kan man däremot självfallet förvägra fortsatt uppehållsrätt
för utlänning, som kommit hit uteslutande för arbetsanställning och
som nu är arbetslös och uppbär understöd.

Landsorganisationen avstyrker förslaget om ökade möjligheter till hemsändning
och anser kommitténs syften lika väl kunna nås genom att utlöpt
uppehållstillstånd icke förlänges.

I vissa yttranden har anförts, att staten bör bestrida kostnaderna
för socialvård åt utlänningar i större utsträckning än kommittén
föreslagit. Fattigv år ds dir ektören i Stockholm framhåller sålunda,
att då kommunerna icke ha möjlighet att inverka på den statliga
politiken beträffande utlänningarna, kostnaderna för dessa böra helt
bäras av staten, möjligen med eftergift under vissa villkor för arbetsföra personer.
I fråga om fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen ersätter staten f. n.
endast »skälig kostnad», vilken som regel ej på långt när uppgår till den
verkliga kostnaden. Staten bör även svara för den faktiska vårdkostnaden
för sjukhusvård. Svenska landskommunernas förbund anser, att merhjälp
motsvarande fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen, som lämnas utlänning, bör
bestridas av statsmedel. Även länsstyrelsen i Jämtlands län finner det lämpligt,
att möjlighet till sådan hjälp står öppen. Svenska socialvårdsförbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

anser det önskvärt, att nuvarande bestämmelser om ersättning av statsmedel
för till utlänningar utgiven fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen framdeles
tillämpas på ett mera generöst sätt än som hittills skett. Förbundet har
vidare anfört, att kommitténs förslag beträffande utlänningsfrågans förhållande
till den kommunala socialvården överhuvudtaget kan godtagas endast
under förutsättning, att nu rådande förhållanden komma att bestå i huvudsak
oförändrade. Därest flyktingströmmen till landet ändrar karaktär, arbetslöshet
i betydande omfattning uppstår bland utlänningarna eller om andra
förhållanden i högre grad förändras, måste frågan om den kommunala socialvårdens
skyldigheter omprövas och speciella åtgärder för problemets lösande
eventuellt vidtagas. Det är därför angeläget, att man icke nu alltför hårt fastlåser
verksamheten i vissa bestämda former.

Kommitténs förslag att resebidrag till vissa flyktingar, som
önska lämna Sverige, alltjämt bör utgå, tillstyrkes av flyktingsnämnden.
Nämnden framhåller, att denna hjälpverksamhet visserligen är mycket begränsad
men tillsvidare bör bibehållas, enär det kan innebära avsevärd besparing
ur svensk synpunkt att bekosta resa ur landet för flyktingar, som äro
understödsfall eller kunna befaras falla samhället till last.

Även arbetsmarknadsstyrelsen förordar ett bibehållande av denna hjälpform,
men då verksamheten beräknas komma att omfatta endast ett fall i
veckan bör den enligt styrelsens uppfattning åläggas ett permanent statligt
organ. Styrelsen är beredd att åtaga sig uppgiften.

Vad angår medicinalstyrelsens flyktingverksamhet avvisar
medicinalstyrelsen förslaget att konvalescenthemmet i Yrigstad skall anknytas
till den föreslagna nämnden. Även flyktingsnämnden har samma uppfattning.

Förslaget att statens flyktingsnämnd skall ombildas till en nämnd för
utlandssvenskar och flyktingar har tillstyrkts av socialstyrelsen, som
funnit kommitténs skäl för bibehållande tillsvidare av ett specialorgan övertygande.
Utlänningskommissionen anför, att man icke torde kunna utesluta
möjligheten av att till Sverige komma nya flyktinggrupper, vilka till sin
struktur måhända väsentligt avvika från det flyktingklientel, som under
senare tid sökt sig hit. Med hänsyn härtill ifrågasätter kommissionen, huruvida
det icke ur beredskapssynpunkt bör anstå med den speciella flyktinghjälpens
avveckling tills stabilare förhållanden inträtt i världen. Det torde
därför vara nödvändigt, att en särskild nämnd alltjämt finnes för handhavandet
av de berörda frågorna.

Flyktingsnämnden finner det icke motiverat att draga nya uppgifter till
nämnden, allra minst ärenden rörande utlandssvenskar och estlandssvenskar.
Däremot kan det av beredskapshänsyn synas försvarligt att ytterligare någon
tid bibehålla den nuvarande flyktingsnämnden.

En avveckling av flyktingsnämnden tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen,
som emellertid icke kan förorda, att den föreslagna nya nämnden inrättas.
Uppgifterna för denna synas bli av ringa storleksordning och ej så särpräg -

Kungl. Maj;ts proposition nr 136.

lade, att de icke skulle kunna övertagas av andra organ. Tvärtom anser
styrelsen, att dessa uppgifter äro delar av en och samma verksamhet, som
nu omhänderhas eller föreslås övertagas av redan inrättade statliga myndigheter.

Att vissa remissmyndigheter avstyrkt den föreslagna nämndens verksamhet
beträffande rörelselån, gåvosändningar till svenskar i utlandet, arbetsoförmögna
flyktingar in. m. har i det föregående berörts i samband med dessa
frågor.

Särskilda framställningar från arbetsmarknadsstyrelsen.

Frågan om arbetslöshetshjälp åt utlänningar har sedermera upptagits av
arbetsmarknadsstyrelsen i en särskild framställning (26/10 1949). Styrelsen
har härvid till en början erinrat, att enligt 12 § kungörelsen den 27 maj 1949
angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet (nr
278) arbetslöshetshjälp må tillkomma endast den som är svensk medborgare
eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande
hjälpåtgärder vid arbetslöshet. Efter särskilt bemyndigande av
Kungl. Maj:t äger arbetsmarknadsstyrelsen dock medgiva, att arbetslöshetshjälp
må utgivas även till annan utländsk medborgare.

Styrelsen har vidare anfört, att den 1 oktober 1949 sammanlagt 92 420 utlänningar
arbetade i Sverige. Av dessa voro ca 42 200 danska, norska, polska,
schweiziska och tjeckoslovakiska medborgare, vilka till följd av överenskommelser
med resp. länder om ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid
arbetslöshet voro berättigade till arbetslöshetshjälp på samma sätt som
svenska medborgare. Antalet arbetande flyktingar var ca 25 000. Dessa kunna
erhålla arbetslöshetshjälp genom länsarbetsnämnderna. Frågan om hjälp vid
arbetslöshet är sålunda, anför styrelsen, löst för över 70 % av antalet arbetande
utlänningar i landet. Av de grupper som återstå utgjorde finnarna över
15 000 och den kollektivt överförda arbetskraften ca 3 200. Enligt styrelsens
uppfattning bör den finska arbetskraften i Sverige, som varit landet till stort
gagn, ävensom de kollektivt överförda arbetarna, vilka tagits hit på svenska
myndigheters initiativ, erhålla samma förmåner i fråga om arbetslöshetshjälp
som svenska medborgare. De återstående arbetande utlänningarna, som icke
uppgingo till 10 000, ha likaledes tillfört landet värdefull arbetskraft. Billighetsskäl
tala därför för att de vid oförvållad arbetslöshet även få åtnjuta de
förmåner samhället ger. Möjlighet finnes ju alltid att icke förlänga vederbörandes
arbets- och uppehållstillstånd när dessa utgå. Dylika tillstånd ges
i allmänhet endast för kortare tidsperioder. Vid en mera omfattande arbetslöshet
finns sålunda alltid möjlighet att efter en tid få denna arbetskraft, som
i regel har hemlandspass, att återvända till resp. länder.

Styrelsen föreslår sålunda, att samtliga utlänningar i Sverige bli delaktiga
av den arbetslöshetshjälp som tillkommer svenska medborgare. I anslutning
till vad som stadgats i vissa överenskommelser med andra länder bör dock
det villkoret uppställas, att utlänningen under ett år haft stadigvarande an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

ställning i det svenska näringslivet, med rätt för arbetsmarknadsstyrelsen att
i särskilda fall medge dispens härifrån. Liksom beträffande svenskar bör
arbetslöshetshjälpen utgå genom de kommunala organen.

Styrelsen har vidare föreslagit, att utlänningar i fråga om beredskapsarbete
jämställas med i vederbörande kommun ej hemortsberättigade svenskar,
beträffande vilka arbetslöshetsnämnderna icke behöva erlägga s. k. dagavgift.
Styrelsen fortsätter:

Yad beträffar statskommunala beredskapsarbeten kan beviljande av dylika
innefatta villkor om sysselsättning jämväl av utlänningar. Någon ökning av
statsbidraget med hänsyn till sådant villkor synes ej behöva ifrågakomma, då
arbetets utförande i och för sig utgör en förmån för kommunen. I fråga om
kontantunderstöd synes ett jämställande med övriga i vistelsekommunen ej
hemortsberättigade emellertid icke lämpligen kunna ske. 1948 års kommitté
för utlandssvenskar och flyktingar har visserligen i sitt betänkande föreslagit
en sådan anordning med den motiveringen, att aven utlänningar med arbetsanställning
erlägga kommunalskatt. Då ansökan om arbetslöshetshjälp emellertid
skall göras hos arbetslöshetsnämnden i den kommun, där den arbetslöse
uppehåller sig, skulle det kunna bli en annan kommun än den, i vilken
hjälpsökande utlänning erlagt skatt, som skulle bidraga till hans arbetslöshetsunderstöd.
Kommunerna kunna vidare ej åläggas att anslå medel till
understöd åt utländska medborgare lika litet som åt svenskar, och det torde
kunna förutsättas, att många, särskilt mindre kommuner ej frivilligt komma
att ikläda sig några kostnader av detta slag. Arbetslöshetsnämnderna ha dessutom
ej, då det gäller utlänningar, samma möjlighet att hänvisa dessa till
hemorten som då fråga är om andra i kommunen ej hemortsberättigade hjälpsökande.

Med hänsyn till angivna omständigheter föreslår styrelsen, att kontantunderstöd
åt utländska medborgare skola utgå helt av statsmedel.

I fråga om arkivarbetena åberopar arbetsmarknadsstyrelsen en särskild
framställning (3/2 1949). I denna anföres, att till arkivarbeten hitintills icke
hänvisats andra utlänningar än flyktingar och utlänningar som av utlänningskommissionen
ansetts jämställda med flyktingar. Bland de utlänningar som
sålunda icke kunnat hänvisas till arkivarbete ha funnits personer med framstående
kvalifikationer på olika områden. Styrelsen finner det önskvärt, att
dylika personer beredes möjlighet till produktiv sysselsättning i arkivarbete
i stället för att behöva ty sig till fattigvården. Enligt styrelsens uppfattning
böra alltså även andra utlänningar än flyktingar och med dem jämställda kunna
hänvisas till arkivarbete.

Sistnämnda framställning har tillstyrkts av utlänningskommissionen.

Departementschefen.

Med anledning av kommitténs förslag angående illegalt anländande flyktingars
omhändertagande vid ankomsten till Sverige vill jag till en början anföra,
att. organisationen för nämnda ändamål tills vidare icke bör i detalj fastlåsas.
Yilket förfaringssätt som är lämpligast vid omhändertagandet beror på
storleken av flyktingtillströmningen samt på en rad andra omständigheter, som
icke kunna i förväg bedömas med någon säkerhet. Det bör liksom hittills

Kanyl. Haj:ts proposition nr 186.

ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser i ämnet som i varje
särskilt läge påfordras. Yad jag i det följande anför tar sikte på en flyktingtillströmning
av samma storleksordning som de senaste årens.

Jämlikt gällande utlänningslagstiftning åligger det vederbörande lokala polismyndighet
att omhändertaga illegalt anländande utlänningar. Enligt kommitténs
förslag skola flyktingarna som regel stanna kvar under den lokala polismyndighetens
tillsyn och endast om så av någon anledning oundgängligen
erfordras omhändertagas i läger. P. n. överföras flyktingarna däremot i de
flesta fall till något av arbetsmarknadsstyrelsens mottagningsläger. Vägande
skäl tala såsom framhållits i flera remissyttranden för att detta förfaringssätt
bibehålies. Om det i särskilda fall befinnes lämpligare att flyktingar stanna
kvar å ankomstorten, bör emellertid något hinder härför icke möta. Enligt förslaget
skola mottagningsläger upprättas och drivas av länsstyrelserna. Den
nuvarande organisationen har emellertid fungerat väl. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör därför enligt min mening tills vidare fortfarande driva de två nu befintliga
lägren i Landskrona och Gottröra i den mån icke en minskning av
flyktingtillströmningen eller andra skäl föranleda ändrat ställningstagande.
Vilken myndighet som skall driva eventuellt erforderliga nya läger bör avgöras
med hänsynstagande till förhållandena när behovet föreligger.

Enligt kommitténs förslag skall staten svara för kostnaderna för flyktingarnas
uppehälle m. in. under tiden intill dess att frågan om uppehållstillstånd
avgjorts. Jag har icke något att erinra mot denna princip, vilken överensstämmer
med vad som f. n. tillämpas. Det kan anmärkas, att f. n. eftersträvas en så
snabb handläggning av frågor om uppehållstillstånd för flyktingar att avgörande
skall ha träffats inom någon dag efter ankomsten. Sedan 1949 års riksdag
lämnat utan erinran ett därom i propositionen nr 146 framlagt förslag, ha
polismyndigheterna erhållit medgivande att bestrida kostnader för flyktingars
inkvartering m. m. från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i
riket stadgade ordning m. m. Under tid då flyktingar vistas på läger svarar
lägermyndigheten för samtliga kostnader. Viss ersättning har sålunda bl. a.
lämnats för vård å allmän sjukvårdsinrättning (enligt fattigvårdstaxan) samt
för epidemivård. Någon ändring härutinnan bör icke äga rum f. n.

Enligt min mening är det icke lämpligt att införa en bestämd tidsgräns för
det första omhändertagandet å läger. Det bör få bedömas med hänsyn till omständigheterna,
huruvida arbetsföra flyktingar böra gå kvar på lägret i avbidan
på arbetsplacering eller om de böra erhålla arbetslöshetshjälp. Om så befinnes
lämpligt, böra de sålunda kunna placeras i beredskapsarbete. I undantagsfall
kan det också tänkas vara lämpligt att tillerkänna flykting kontantunderstöd.
Under vissa förhållanden kan det emellertid också vara ändamålsenligt att
flyktingar från mottagningsläger utplaceras i mindre grupper å t. ex. pensionat
för att underlätta utplaceringen i arbete. Även ett sådant förfarande
bör kunna komma till användning. Detta innebär, att enligt min mening någon
ändring icke bör vidtagas i det förfarande som nu tillämpas beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

arbetsföra flyktingar. Partiellt arbetsföra flyktingar kunna nu genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg erhålla omskolning. Detta bör vara fallet även i
framtiden. Kommitténs förslag beträffande varaktigt arbetsoförmögna flyktingar
synes mig välgrundat. I den mån sådana flyktingar anlända i framtiden
— under de senaste åren har detta knappast varit fallet — synes det rimligt
att staten åtminstone tills vidare tar på sig det ekonomiska ansvaret för deras
vård. Utplaceringen av ifrågavarande fall bör handhas av socialstyrelsen.

Jag har icke något att erinra mot förslagen om starthjälp åt flyktingar eller
om vård av akuta sjukvårdsfall. Såsom kommittén anfört och såsom understrukits
i vissa yttranden bör man räkna med att, därest antalet sjukvårdsfall
skulle mera avsevärt ökas, staten bör — såsom skedde under den stora flyktingtillströmningen
under kriget och omedelbart därefter — övertaga ansvaret
för sjukhusvården åt flyktingar.

Ehuru jag sålunda icke vill förorda den av kommittén föreslagna tidsbegränsningen
för omhändertagande å mottagningsläger eller i därmed jämförlig
ordning, vill jag understryka, att jag delar kommitténs uppfattning att
flyktingar som erhållit uppehållstillstånd så snabbt omständigheterna medgiva
böra placeras ut i arbete eller omhändertagas av de vanliga socialvårdsorganen.

Vad härefter angår frågan om sociala förmåner åt här i landet bosatta utlänningar
har kommittén föreslagit, att flyktingar och andra utlänningar i
princip böra behandlas på samma sätt. F. n. intaga flyktingar i detta avseende
eu gynnad ställning i förhållande till andra kategorier utlänningar i det att
de ha möjlighet att i särskild ordning — genom flyktingsnämnden resp. länsarbetsnämnderna
— erhålla mödrahjälp och arbetslöshetshjälp. Det måste
i praktiken bli allt svårare att avgöra vilka utlänningar som skola räknas som
flyktingar. Motiven för att behandla flyktingarna efter andra regler än övriga
utlänningar måste också försvagas allt eftersom flyktingarna inordnas i det
svenska samhället. En fortsatt avveckling av särbestämmelserna rörande flyktingar
bör sålunda eftersträvas.

Kommittén har föreslagit, att i fråga om arbetslöshetshjälp och mödrahjälp
utjämningen mellan flyktingar och andra utlänningar bör ske på det sättet, att
tillgång till dessa hjälpformer öppnas även för andra utlänningar än flyktingar.
Innan jag går närmare in på detta förslag, torde jag få nämna följande rörande
utlänningars ställning i socialvårdshänseende. Vissa hjälpformer äro förbehållna
svenska medborgare, varvid som regel gäller en s. k. reciprocitetsklausul
d. v. s. föreskrift om att utlänning kan erhålla tillgång till ifrågavarande hjälpform
under förutsättning att svenskar i utlänningens hemland erhålla motsvarande
förmån. Detta gäller beträffande bl. a. folkpensioner, särskilda barnbidrag,
moderskapspenning, mödrahjälp och bidragsförskott. Även i fråga om
arbetslöshetshjälp gäller en motsvarande bestämmelse. I 1949 års hjälpkungörelse
(nr 278) har emellertid därjämte införts en bestämmelse om att Kungl.
Maj:t äger medge att arbetslöshetshjälp må utges även till medborgare i land
med vilket ömsesidighetsavtal icke slutits. I andra hänseenden äro utlänningar

Kungi.. Majrts proposition nr 136.

likställda med svenska medborgare. Sålunda äga utlänningar tillträde till sjukförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och försäkring för olycksfall i arbete i
stort sett i samma utsträckning som svenskar. Utlänningar är o också likställda
med svenskar när det gäller obligatorisk fattigvård med den skillnaden, att
utlänning, som erhåller fattigvård, i undantagsfall kan bli hemsänd till sitt
eget land. Vidare ha utlänningar samma tillgång som svenskar till sjukhusvård
och vissa familjesociala åtgärder, t. ex. fria resor för barn och husmödrar.

Beträffande arbetslöshetshjälp och mödrahjälp föreligga särskilda förhållanden
såtillvida, att dessa hjälpformer redan gjorts tillgängliga för betydande
utlänningsgrupper. Såsom framgår av de av arbetsmarknadsstyrelsen lämnade
uppgifterna kunna enligt f. n. tillämpade regler ca 67 000 av de ca 92 000 i
landet arbetande utlänningarna erhålla arbetslöshetshjälp. Understöd motsvarande
mödrahjälp enligt för svenska medborgare gällande regler utgives som
nämnts till flyktingar. I fråga om behovet av hjälp i samband med barnsbörd
bör vidare beaktas, att i dylika fall fattigvård ofta lämnats till utländska
kvinnor. Med hänsyn till dessa särskilda förhållanden har jag kommit till den
uppfattningen, att frågan om utsträckande av arbetslöshetshjälpen och mödrahjälpen
bör lösas fristående utan samband med den allmänna omprövning av
spörsmålet om utlänningars sociala förmåner, som jag förordar vid anmälan
denna dag av den av internationella arbetsorganisationen år 1949 reviderade
konventionen angående migrerande arbetare.

Jag delar den av kommittén uttalade uppfattningen, att det i en arbetslöshetssituation
av rent praktiska skäl åtminstone under en första tid icke är
möjligt att underlåta att lämna arbetslöshetshjälp åt friställda utländska
arbetare. Enligt min mening är det även rimligt, att sådan hjälp lämnas den
utländska arbetskraften, som under de senaste åren väsentligt bidragit till att
lösa våra arbetskraftsproblem. Jag tillstyrker alltså förslaget att utlänningar
skola kunna erhålla arbetslöshetshjälp. Enligt min mening är det vidare uppenbart,
att samhällelig hjälp måste lämnas även utländska barnaföderskor. Det
innebär då endast en administrativ förenkling om denna hjälp lämnas enligt
samma regler; som gälla för svenska inedborgare. Även beträffande mödrahjälpen
tillstyrker jag sålunda kommitténs förslag. Härav föranledd ändring i förordningen
om mödrahjälp torde böra underställas riksdagen i särskild proposition.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit den begränsningen av möjligheten
att erhålla arbetslöshetshjälp, att utlänning skall ha haft stadigvarande
antällning i det svenska näringslivet under minst ett år därest styrelsen ej
medger undantag. Denna inskränkning kan jag godtaga. Dispens torde bl. a.
få ges när fråga är om flyktingar. Arbetslöshetshjälpen bör såväl i fråga om
svenskar som utlänningar utgå genom arbetslöshetsnämnderna. Av de skäl
arbetsmarknadsstyrelsen åberopat torde kostnaderna för kontantunderstöd åt
utlänningar böra helt bestridas av staten.

Även arkivarbetena böra i princip kunna anlitas för utlänningar, som icke
äro flyktingar.

Kommittén har anfört, att utsträckandet av rätten att erhålla arbetslöshets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

hjälp bör förknippas med vidgade möjligheter till hemsändning av hjälpsökande
utlänningar. Under hänvisning till vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört
i denna fråga i samband med sitt förslag och till att frågan torde bli behandlad
vid den nyssnämnda översynen av utlänningars sociala förmåner, anser
jag det icke påkallat att den nu upptages till prövning.

Vid bifall till det av mig förordade förslaget beträffande mödrahjälpen
skulle av statens flyktingsnämnds nuvarande arbetsuppgifter endast återstå
prövningen av ansökningar om bidrag till flyktingars resor från Sverige samt
handläggningen av ärenden rörande de estlandssvenskar och flyktingar, vilka
enligt avtal med olika kommuner inackorderats på kommunernas ålderdomshem.
Enligt kommitténs förslag skulle tillkomma ytterligare några mindre
uppgifter. Ifrågavarande arbetsuppgifter torde icke vara av sådan omfattning
att de motivera ett bibehållande av flyktingsnämnden. Samtliga uppgifter
äro också av sådan art, att de utan olägenhet kunna uppdragas åt permanenta
myndigheter. Det synes ej heller nödvändigt att nämnden består av
beredskapsskäl, då ett motsvarande organ snabbt torde kunna inrättas om
behov därav i framtiden skulle uppstå. Med anledning härav synes flyktingsnämnden
böra upphöra med utgången av innevarande budgetår. Samtidigt
bör flyktinghjälpskungörelsen den 30 juni 1947 (nr 550) upphävas.

Såsom kommittén föreslagit böra förenämnda, resebidrag till flyktingar,
som icke beräknas kunna bli självförsörjande, fortfarande kunna utgå. Prövningen
av sådana ansökningar bör uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen.

Staten synes även i framtiden böra svara för kostnaderna för vård av de
åldringar, som genom flyktingsnämndens försorg enligt avtal med vederbörande
kommuner inackorderats på ålderdomshem. Ansvaret för denna del
av flyktingsnämndens verksamhet bör övertagas av socialstyrelsen.

I enlighet med kommitténs förslag bör indrivningen av flyktingsnämndens
utestående lån—möjligen med undantag av studielånen — överföras till arbetsmarknadsstyrelsen.
Dessförinnan bör, såsom kommittén föreslagit, den avskrivning
som finnes påkallad få företagas.

Medicinalstyrelsens flyktingverksamhet torde i annat sammanhang komma
att upptagas till behandling av chefen för inrikesdepartementet.

Hjälpverksamheten för estlandssvenskariia.

Hittillsvarande verksamhet.

I september 1940 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté, benämnd kommittén
för rågösvenskarna, för att stödja från Rågö i Estland ankommande personer
av svensk härkomst. Kommitténs uppdrag utvidgades sedermera till att avse
estlandssvenskar i allmänhet. Namnet ändrades på grund härav år 1944 till
kommittén för estlandssvenskarna. Kommittén organiserade bl. a. transporter
av estlandssvenskar till Sverige. Sammanlagt ha ca 7 600 estlandssvenskar
omhändertagits av kommittén. Med undantag av ett ringa antal ha dessa
numera blivit svenska medborgare.

46 Rungl. Maj ds proposition nr 136.

Kommittén liar lämnat anländande estlandssvenskar understöd dels i form
av kontanta lån och bidrag och dels in natura i form av kläder, bohagsutrustning
m. in. Huvuddelen av den lämnade hjälpen har ansetts icke böra återkrävas.
Återbetalning har dock krävts av viss i samband med tillträdande av
arbetsanställning lämnad hjälp (kontantlån samt lån i form av möbler och
annat bohag) samt av studielån. Enligt av kommittén lämnad uppgift hade
den 1 februari 1950 icke slutbetalats 118 kontantlån å sammanlagt ca 22 800
kronor, 235 bohagsutrustningslån om tillhopa ca 52 500 kronor samt 47 studielån
på ca 92 000 kronor. Genom kommitténs försorg har ett antal estlandssvenska
åldringar, f. n. ca 200, utackorderats på skilda ålderdomshem. Såsom
förut omnämnts erhålla vederbörande kommuner genom flyktingsnämnden
ersättning för skillnaden mellan i annan ordning utgående ersättning samt
den överenskomna avgiften för vården. Kommittén har vidare tagit initiativ
till ett särskilt ålderdomshem med f. n. 40 estlandssvenskar, vilket togs i bruk
1946. För hemmets drift har bildats stiftelsen Kustbohemmet.

I samråd med nämnda kommitté bildades 1940 Rågöstiftelsen med ändamål
att genom inköp av fast egendom eller anskaffande av arrenden o. d.
underlätta bildandet av egna jordbrukar- och fiskarhem för estlandssvenskarna.
Ett insamlat belopp å 100 000 kronor utgjorde stiftelsens grundkapital. Sedermera
har ytterligare ett insamlat belopp å 49 000 kronor ställts till stiftelsens
förfogande. Stiftelsen har 1944 och 1945 beviljats lån av statsmedel om tillhopa
1 000 000 kronor, varav 400 000 kronor dock icke behövt tagas i anspråk.
För nämnda medel har stiftelsen inköpt ett 50-tal fiskarlägenheter, av vilka
hittills ett 30-tal förvärvats av estlandssvenskar. Till inköp av fiskebåtar,
motorer och fiskredskap har lån beviljats i ca 120 fall; vid årsskiftet 1949—
1950 voro 40 sådana lån icke helt återbetalda. Slutligen har till 19 personer
utlämnats lån för inköp av jordbruksinventarier, varav 11 lån alltjämt utestå.

Av Engöstiftelsens statslån återstodo den 1 januari 1950 ca 226 000 kronor
att inbetala till statsverket.

För underlättande av estlandssvenskamas kolonisation å egna jordbruksfastigheter
ställdes 1945 och 1946 till dåvarande egnahemsstyrelsens förfogande
tillhopa 945 000 kronor att av styrelsen utlämnas som särskilda lån till estlandssvenskar
utöver i vanlig ordning beviljade egnahemslån. Jordbrukskolonisationen,
som tog sin början våren 1945, har skett i samarbete mellan Rågöstiftelsen
och vederbörande egnahemsnämnd.

Kommittéförslaget.

1948 års kommitté för utlandssvenskar och flyktingar räknade med att
kommitténs för estlandssvenskarna egentliga verksamhet i stort sett skulle
vara slutförd med utgången av år 1949. I betänkandet ifrågasattes, att kommitténs
för estlandssvenskarna återstående lån skulle överföras till arbetsmarknadsstyrelsen
samt att statens nämnd för utlandssvenskar och flyktingar
i sinom tid skulle övertaga de av Rågöstiftelsen lämnade lånen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 136. 47

Yttranden.

Kommittén för estlandssvensJcarna har tillstyrkt de framlagda förslagen.
Flyktingsnämnden har föreslagit, att indrivningen av de av Rågöstiftelsen
lämnade lånen övertages av statskontoret. Arbetsmarknadsstyrelsen har förklarat
sig beredd övertaga uppgiften att indriva ej blott startlånen utan även
de av Rågöstiftelsen utlämnade lånen till fiskredskap nr. m.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm har anfört följande.

Det kan ifrågasättas, om ej den föreslagna statens nämnd för utlandssvenskar
och flyktingar även sedan de åldriga estlandssvenskar, som nu efter
tillmötesgående från och frivilligt åtagande av kommunerna vårdas på dessas
ålderdomshem, blivit svenska medborgare, bör helt svara för de kommunens
kostnader, som ej täckas av folkpensionen, och därutöver även äga skyldighet
att vid förekommande behov ordna placering på annat ålderdomshem, därest
kommunens vårdmöjligheter erfordras för de egna samhällsmedlemmarna inom
kommunen.

Överståthållarämbetet anser däremot, att staten icke har anledning svara
för sådana kostnader, som i fråga om övriga svenska medborgare kommunerna
ha att bestrida.

Departementschefen.

Avsikten var tidigare, att kommitténs för estlandssvenskarna verksamhet
skulle upphöra med utgången av år 1949. För att kommittén med utnyttjande
av sin personkännedom skall kunna fullfölja indrivningen av utestående lån
har dess uppdrag förlängts att gälla även första halvåret 1950. Jag har icke
för avsikt att föreslå någon ytterligare förlängning av uppdraget. Indrivningen
av de lån, som fortfarande återstå oguldna när kommitténs verksamhet
upphör, bör övertagas av arbetsmarknadsstyrelsen eller, i fråga om
studielånen, eventuellt av annat organ. I samband med att kommittén upphör,
böra avskrivningar få verkställas i den mån detta befinnes erforderligt.

Jag anser mig ännu icke kunna taga ställning till vid vilken tidpunkt avvecklingen
av de av Rågöstiftelsen av statsmedel utlämnade lånen bör överföras
till statlig myndighet. En undersökning pågår f. n. inom stiftelsen
rörande formerna för dess fortsatta verksamhet. I den mån så befinnes lämpligt
böra stiftelsens administrationskostnader få bestridas av statsmedel även
under nästa budgetår.

Såsom tidigare nämnts ha ett antal estlandssvenska åldringar, f. n. ca 200
personer, ursprungligen genom kommittén för estlandssvenskarna efter avtal
med olika kommuner inackorderats å ålderdomshem, varvid kommittén åtagit
sig att ersätta kommunerna den kostnad för vården, som icke täckts genom
ersättning av statsmedel enligt fattigvårdslagens bestämmelser. Ansvaret för
ifrågavarande åldringar har sedermera överförts till statens flyktingsnämnd.
Flertalet av åldringarna ha numera erhållit svenskt medborgarskap. Kommunerna
tillgodogöra sig enligt vanliga regler huvuddelen av utgående folkpension
såsom ersättning för vården. I den män den ersättning som kommun
sålunda erhåller icke täcker vårdkostnaderna, har det ansetts rimligt, att

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136.

staten ersätter skillnaden trots att åldringarna erhållit svenskt medborgarskap.
Kungl. Maj:t har den 16 december 1949 lämnat flyktingsnämnden bemyndigande
i enlighet härmed för tiden intill innevarande budgetårs utgång. Med
hänsyn till de omständigheter under vilka ifrågavarande åldringar utplacerats
bör enligt min mening samma förfarande tillämpas även i framtiden. Ersättningarna
böra utgå genom socialstyrelsen, som vid ingången av nästa budgetår
bör övertaga flyktingsnämndens ansvar i denna del.

I anslutning till det förfarande som sålunda tillämpats beträffande nämnda
åldringar har stiftelsen Kustbohemmet erhållit särskilt bidrag av statsmedel
motsvarande skillnaden mellan stiftelsens inkomster och självkostnaden för
driften av stiftelsens ålderdomshem för estlandssvenskar. I den mån sådant
bidrag erfordras i framtiden för ålderdomshemmets uppehållande, bör socialstyrelsen
äga utge detsamma.

Anslagsberäkningar.

Till Bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar har för innevarande
budgetår anvisats ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Under förutsättning att den av utlandssvenskarnas förening hittills bedrivna
hjälpverksamheten kommer att fortgå även nästa budgetår under i huvudsak
oförändrade former, har föreningen (skr. 4/10 1949) anhållit om statsbidrag
för budgetåret 1950/51 med 436 000 kronor.

Beträffande hjälpverksamheten inom Sverige anför föreningen bl. a. följande.

Under budgetåret 1948/49 ha sammanlagt 132 personer i behov av hjälp
återvänt till Sverige. Tendensen har för varje kvartal varit sjunkande, dock
med undantag för 1948 års sista kvartal. Erfarenhetsmässigt har emellertid
årets sista kvartal städse utvisat viss ökning. De återvändande kommo från
så vitt skilda länder som Finland, Frankrike, Israel, Jugoslavien, Kina,
Tjeckoslovakiet, Tyskland och Ungern. För budgetåret 1950/51 beräknar
föreningen, under förutsättning att de politiska förhållandena i världen icke
förvärras, att ca 25 personer per kvartal återvända, d. v. s. under hela
budgetåret 100 personer. Kostnaderna för varje person uppgingo under
budgetåret 1948/49 genomsnittligt till mellan 900 och 1000 kronor. Då
emellertid mottagningshjälpen numera blott utgår i högst 180 dagar, kunna
dessa siffror något reduceras. På grund av de fasta kostnaderna för varje
person kan beloppet dock icke sättas lägre än 800 kronor. Med denna beräkningsgrund
skulle alltså för budgetåret 1950/51 erfordras 80 000 kronor
för denna hjälpverksamhet inom landet.

Till rörelselån samt stipendieverksamhet för underlättande av utlandssvensk
ungdoms utbildning i Sverige beräknar föreningen sammanlagt
90 000 kronor.

Vad gäller hjälpverksamheten utom Sverige framhåller föreningen, att
livsmedelsläget under år 1949 förbättrats i åtskilliga länder, medan däremot
det ekonomiska läget undergått en avsevärd försämring. Föreningen anför
härom vidare i huvudsak följande.

Svenska präster i utlandsförsamlingarna samt andra omdömesgilla utlandssvenskar
ha betygat de ofta avsevärda svårigheter med vilka svenskarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

för närvarande livsmedelsmässigt lia att kämpa i vissa länder. För Englands
och Skottlands vidkommande har härvid pekats på den under sommaren
1949 betydligt försvårade livsmedelssituationen samt för Italien, Polen,
Tjeckoslovakiet, Tyskland och Österrike på de allmänna svårigheter, varmed
dessa länder alltjämt kämpa; för Tysklands del har härjämte understrukits
att arbetslösheten där alltmer ökar. Även i Frankrike är situationen långt
ifrån ljus, fastän antalet behövande väsentligt nedgått.

För budgetåret 1949/50 räknade föreningen ursprungligen med ett sammanlagt
behov av omkring 14 800 paket men har i senare beräkningar stannat
vid siffran 11 760. På grund av det minskade statsanslaget kan dock
icke ens sistnämnda antal utsändas, ehuru paketens innehåll avsevärt förenklats
och förminskats. För budgetåret 1950/51 beräknar föreningen, att
antalet paket behöver uppgå till sammanlagt 9 000, fördelade med i genomsnitt
ett paket per kvartal till nedanstående antal personer.

Land

Antal paket per kvartal

England med Skottland.............................. 125

* Frankrike.............................................. 125

Italien.................................................. 70

Polen .................................................. 15

Tjeckoslovakiet........................................ 30

Tyskland .............................................. 1 600

Österrike .........,.................................... 300

Summa paket per kvartal 2 265

Utöver dessa sändningar till individuella mottagare måste emellertid även
de svenska sjuk- och ålderdomshemmen i utlandet få vissa livsmedelssändningar
från Sverige för de å hemmen intagna.

Med en beräknad genomsnittskostnad per paket av 25 kronor skulle härför
erfordras 225 000 kronor vartill måste läggas kostnader för sändningarna
till sjuk- och ålderdomshemmen. Föreningen beräknar emellertid att kunna
ytterligare minska innehållet i paketen till vissa länder, varigenom kostnaderna
kunna nedgå till 200 000 kronor, d. v. s. till samma belopp som anvisats
för innevarande budgetår. Då paketen numera huvudsakligen utdelas till
ekonomiskt sämre lottade, bör det dock betonas, att några större belopp
icke kunna påräknas inflyta genom inbetalningar från enskilda paketmottagare.

Till bestridande av administrationskostnaderna för den av föreningen med
statsmedel bedrivna hjälpverksamheten hemställes om bidrag med 36 000
kronor.

Slutligen har föreningen anhållit, att i bidrag till dess ordinarie verksamhet
måtte anvisas samma belopp som beviljats sedan budgetåret 1943/44
eller 30 000 kronor.

Statskontoret har uttalat, att statsbidraget till föreningen torde kunna begränsas
till att uteslutande avse administrationskostnaderna.

Till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning m. m. har för innevarande
budgetår anvisats ett förslagsanslag av 1 550 000 kronor.

Arbetsmarknadsstyrelsen har (skr. 24/8 1949) upplyst, att antalet av styrelsen
under budgetåret 1948/49 i mottagningsläger omhändertagna utlänningar utgjorde
1 838 samt att utgifterna härför uppgingo till 618 000 kronor, inne4—121
50 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

bärande en kostnad av 336 kronor för varje mottagen person. Styrelsen kar
vidare anfört, att det icke är möjligt att närmare uppskatta antalet flyktingar
under nästa budgetår och den genomsnittliga tid som åtgår innan de hunnit
placeras i arbete. Styrelsen anser, att man i avsaknad av andra hållpunkter
än siffrorna för budgetåret 1948/49 bör räkna med 2 000 flyktingar och eu
genomsnittlig kostnad per flykting av 336 kronor, vilket innebär en totalkostnad
av 672 000 kronor.

StatensJlylctingsnämnd beräknar (skr. 6/10 1949) medelsbehovet för flyktingars
resor ur landet under nästa budgetår till 35 000 kronor. Kostnaderna för
bidrag till flyktingar motsvarande mödrahjälp för svenska medborgare uppskattar
nämnden till 110 000 kronor.

Nämnden upplyser vidare, att under nästa budgetår skall erläggas ersättning
för vård under kalenderåret 1949 av de i det föregående omnämnda på
skilda ålderdomshem utackorderade estlandssvenskarna m. fl. Kostnaderna,
härför beräknas till 50 000 kronor.

Därest nämnden under nästa budgetår kommer att fortsätta sin nuvarande
verksamhet, har medelsbehovet för denna alltså beräknats till (35 000 +
110000 + 50 000) 195 000 kronor.

Departementschefen.

Jag behandlar till en början kostnaderna för hjälpverksamheten till
förmån för utlandssvenskar.

I det föregående har jag föreslagit, att den särskilda hjälpverksamheten
för till Sverige från utlandet återkomna svenskar i huvudsak skall överflyttas
på den offentliga arbetsförmedlingen. Utlandssvenskarnas förening avses
emellertid alltjämt komma att utöva viss kuratorsverksamhet inom Sverige samt
dessutom ombesörja paketsändningar till svenskar i utlandet. Det synes lämpligt
att för ifrågavarande ändamål anvisas två särskilda förslagsanslag. Av dessa
bör det ena ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande för bestridande
av kostnaderna för mottagningshjälp, starthjälp och rörelselån. Anslaget bör
uppföras under rubriken Understöd åt utlandssvenskar m. m. Det andra anslaget
bör erhålla rubriken Bidrag till utlandssvenskarnas förening. Från
detta anslag böra bestridas kostnaderna för livsmedelssändningar till svenskar
i utlandet samt bidrag till föreningens administration.

Utlandssvenskarnas förening har beräknat kostnaderna för omhändertagande
av utlandssvenskar i Sverige — vilka kostnader synas avse i stort sett mottagningshjälp
och starthjälp enligt av mig använd terminologi — till ca
80 000 kronor under nästa budgetår. Detta belopp torde böra godtagas. Till
rörelselån och studielån har föreningen beräknat 90 000 kronor. Såsom framgår
av vad jag tidigare anfört kan jag icke tillstyrka, att medel i detta sammanhang
beräknas till de föreslagna studielånen. Utöver här nämnda hjälpformer
skall enligt mitt förslag på arbetsförmedlingen ankomma att handha
den hjälpverksamhet för från utländsk ort överlämnade nödställda svenska
medborgare, som hittills utövats av länsstyrelserna. Kostnaderna för sistnämnda
hjälpverksamhet, vilka icke torde uppgå till större belopp, bestridas

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

f. n. från förslagsanslaget till Fattigvård och barnavård enligt den nordiska
fattigvårdskonventionen m. m. Dessa kostnader böra under nästa budgetår
bestridas från anslaget till Understöd åt utlandssvenskar na. rn. Jag förordar,
att nämnda anslag uppföres med ett belopp av 175 000 kronor.

Av vad jag i det föregående anfört framgår, att livsmedelssändningarna till
svenskar i utlandet enligt min mening i viss utsträckning tills vidare böra
fortgå. Jag förordar, att för nästa budgetår till dylika sändningar beräknas
ett belopp av 150 000 kronor, vilket innebär en minskning med 50 000 kronor
i förhållande till det för innevarande budgetår beräknade beloppet.

För utlandssvenskarnas förenings ordinarie verksamhet har fr. o. m. budgetåret
1943/44 beräknats ett statsbidrag å 30 000 kronor. Samma belopp synes
böra beräknas för nästa budgetår.

För de administrationskostnader, som belöpa å livsmedelssändningarna,
bör föreningen erhålla full ersättning av statsmedel. Härjämte kan behov av
särskilt bidrag till kuratorsverksamhet för utlandssvenskar, som återkommit
till Sverige, visa sig föreligga under nästa budgetår. Det må sålunda nämnas,
att föreningen f. n. enligt vad jag inhämtat har två personer anställda särskilt
för sådana uppgifter, varav den ene är placerad i Stockholm och den
andre i Malmö. Denna fråga torde få prövas av Kungl. Maj:t. Jag förordar,
att för samtliga med hjälpverksamheten sammanhängande administrationskostnader
beräknas ett belopp av 25 000 kronor.

Till bidrag’ till utlandssvenskarnas förening torde alltså böra anvisas
(150 000 + 30000 + 25 000) 205 000 kronor.

Härefter torde jag få övergå till kostnaderna för hjälp åt flyktingar
och andra utlänningar.

Kostnaderna för på arbetsmarknadsstyrelsen ankommande åtgärder för
omhändertagande av illegalt anländande flyktingar ha av styrelsen uppskattats
till 672 000 kronor, vilket belopp synes böra godtagas. Medelsbehovet för
flyktingars resa ur landet, vilken verksamhet föreslås överflyttad till arbetsmarknadsstyrelsen,
har flyktingsnämnden beräknat till samma belopp som
för innevarande budgetår eller 35 000 kronor. Ej heller mot denna beräkning
har jag något att erinra.

Kostnader för starthjälp och omskolning böra liksom f. n. bestridas från
reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Arbetslöshetshjälp
åt utlänningar bör fortfarande belasta reservationsanslaget till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Kostnaderna för vård av sådana arbetsoförmögna utlänningar och estlandssvenskar
med svenskt medborgarskap, för vilka staten enligt vad jag i det
föregående förordat bör bestrida hela vårdkostnaden, torde böra utgå från
förslagsanslaget till Fattigvård i allmänhet. Från detta anslag bör också
eventuellt erforderligt särskilt statsbidrag till stiftelsen Kustbohemmet utgå.
Någon uppräkning av anslaget bör ej äga rum med hänsyn till ifrågavarande
kostnader.

Mödrahjälp åt utlänningar bör belasta förslagsanslaget till Mödrahjälp.
Ej heller detta anslag bör uppräknas av denna anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

För medicinalstyrelsens hjälpverksamhet bland utlänningar torde hemställan
om anvisande av medel under elfte huvudtiteln komma att i annat
sammanhang föreläggas riksdagen.

Särskild medelsanvisning erfordras däremot för förenämnda på arbetsmarknadsstyrelsen
ankommande kostnader om (672000 + 35 000) 707 000 kronor.

Det hittillsvarande anslaget till Bidrag till flyktingars uppehälle, yrkesutbildning
m. m. torde med hänsyn till sin användning böra erhålla ändrad
benämning och rubriceras Understöd åt flyktingar in. in. Från detta anslag
torde även få bestridas det bidrag till Kågöstiftelsens administration, som
kan visa sig erforderligt, ävensom de särskilda kostnader i övrigt för flyktingar
som kunna anses ofrånkomliga men för vilka särskilda medel ej beräknats.
Anslaget synes med hänsyn till de osäkra beräkningsgrunderna
böra uppföras med ett till 750 000 kronor avrundat belopp.

I samband härmed torde jag få anmäla följande. Under krigsåren disponerades
bl. a. den Uppsala universitet tillhöriga Sätra brunn som läger
för danska flyktingar. Genom brand, som vållats av en av flyktingarna,
förstördes den 30 december 1944 en av brunnens byggnader, värderad till
20 000 kronor. I brandförsäkring utbetalades endast 14 400 kronor, varför
brunnens styrelse anhållit att av statsmedel utfå ersättning med 5 600 kronor.
Denna framställning har tillstyrkts av statens utlänningskom mission. Därest
riksdagen icke har något att erinra häremot, torde anslaget till Understöd åt
flyktingar m. m. få tagas i anspråk för utbetalande av nämnda ersättning.

Hemställan.

Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de grunder för hjälpverksamheten för utlandssvenskar
och utlänningar, som av mig angivits;

b) för budgetåret 1950/51 under femte huvudtiteln anvisa
dels till Understöd åt utlandssvenskar m. m. ett förslagsanslag

av 175 000 kronor;

dels till Bidrag till utlandssvenskarnas förening ett förslagsanslag
av 205 000 kronor;

dels ock till Understöd åt flyktingar m. m. ett förslagsanslag av
750 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ralph Sterner.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.