Kungl. Maj:ts proposition nr 136 (Proposition 1942:136)

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Nr 136.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till utövande
av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen;
given Stockholms slott den 27 februari 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson:

I årets statsverksproposition (tionde huvudtiteln, punkt 3) har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Handelsdepartementet: Utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen
för budgetåret 1942/43 beräkna ett anslag av 30,000 kronor eller samma
belopp som för ändamålet anvisats för ettvart av budgetåren 1935/36—
1941/42. Såsom av statsverkspropositionen framgår, pågick vid tiden för dess
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

avlåtande en av besparingsberedningen föreslagen utredning i rationaliseringssyfte
om det sätt, på vilket en övervakning av krigsmaterieltillverkningen
lämpligen borde i nuvarande läge utformas. Sedan utredningen slutförts,
torde jag nu ånyo få anmäla detta ärende.

Till en början torde jag få erinra örn att ifrågavarande kontroll utövas
av den i handelsdepartementet inordnade krigsmaterielinspektionen och att
dennas verksamhet omfattar dels den egentliga statskontrollen över krigsmaterieltillverkningen,
dels viss tillsynsverksamhet över agenter för tillverkare
av krigsmateriel och dels viss kontroll över tillverkningen m. m. av
gasskyddsmateriel. Kontrollverksamheten regleras av följande författningar.
Efter beslut vid 1935 års riksdag (proposition nr 89, r. skr. nr 188) utfärdades
förordning den 20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m. samt i anslutning därtill kungörelse samma dag (nr
396) med vissa föreskrifter i anledning av förordningen. Med stöd av bestämmelserna
i 7 § nyssnämnda förordning utfärdades den 5 juni 1936 kungörelse
(nr 250) med bestämmelser angående verksamhet såsom agent för tillverkare
av krigsmateriel m. m. Slutligen utfärdades efter beslut vid 1939 års
lagtima riksdag (proposition nr 138, r. skr. nr 180) förordning den 19 maj
1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel
samt i anslutning därtill samma dag kungörelse (nr 175) med vissa
föreskrifter i anledning av förordningen.

Tillverkare av krigsmateriel skall enligt 1935 års förordning erlägga bidrag
till bestridande av kostnaderna för krigsmaterielinspektionen. Dessa bidrag,
som till sitt sammanlagda belopp motsvara utgifterna för krigsmaterielinspektionen,
uttagas årligen enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser
och utgingo för budgetåret 1940/41 med omkring 0.013 procent av det
fakturerade värdet av försåld, av tillverkare under år 1940 levererad krigsmateriel.
Bidragen bokföras å inkomsttiteln »Avgifter för statskontroll å
krigsmaterieltillverkningen».

Förordningen den 20 juni 1935 (nr 395) och kungörelsen samma dag (nr
396) innehålla i huvudsak följade.

1 förordningen stadgas förbud att inom riket tillverka krigsmateriel utan
Konungens tillstånd. Förordningen äger icke tillämpning på kronans fabriker,
verkstäder eller förråd. Tillverkning av krigsmateriel skall stå under
kontroll av den myndighet Konungen bestämmer (krigsmaterielinspektionen).
Tillverkare av krigsmateriel är skyldig att till kontrollmyndigheten avlämna
på tro och heder avgiven deklaration rörande sin tillverkning. Han är därjämte
pliktig att hålla sina handelsböcker, såvitt de avse tillverkning av krigsmateriel,
tillgängliga för kontrollmyndigheten samt att bereda myndigheten tillhörande
tjänsteman tillträde till fabrik, där tillverkning av krigsmateriel bedrives,
när helst han det fordrar. Tillverkaren skall vidare meddela kontrollmyndigheten
alla av denna begärda upplysningar angående inneliggande beställningar,
tillverkningen samt därmed sammanhängande förhållanden. Slutligen
är han skyldig att även i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
av Konungen eller kontrollmyndigheten meddelas för erhållande av en betryggande
kontroll över det behöriga fullgörandet av deklarationsplikten samt
uppfyllandet i övrigt av meddelade föreskrifter och villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1936 (nr 250) med bestämmelser angående
verksamhet såsom agent för tillverkare av krigsmateriel m. m. må ingen utan
Konungens tillstånd här i riket såsom handelsagent utöva verksamhet, som
avser avyttrande, utbjudande eller tillhandahållande i övrigt till någon inom
riket eller i utlandet av krigsmateriel eller av uppfinning av visst krigsmaterielslag
eller av metod för sådan materiels framställning. Agentverksamhet
för krigsmalerieltillverkare, som erhållit tillstånd enligt 1935 års förordning,
är undantagen från kungörelsens bestämmelser i den mån den avser krigsmateriel
som tillverkaren äger rätt att tillverka. Enligt de villkor, som föreskrivas
för verksamhetens utövande, skall agenten till krigsmaterielinspektionen
avgiva deklarationer rörande verksamhetens omfattning m. m.

De i förordningen den 19 maj 1939 (nr 174), vilken ersätter en tidigare
förordning i ämnet den 11 juni 1937 (nr 326), meddelade bestämmelserna
angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel innebära
i huvudsak följande.

Förordningen skiljer mellan gasskyddsmateriel av första klass och av
andra klass. Till första klassen höra gasmasker, jämte färdiga delar därtill,
för beredande av skydd mot stridsgas, filtreringsapparater, jämte färdiga
delar därtill, för gasskyddsrum samt annan gasskyddsmateriel, beträffande
vilken Konungen meddelat föreskrift, att bestämmelserna angående gasskyddsmateriel
av första klass skola gälla. Med gasskyddsmateriel av andra
klass förstås i förordningen sådan materiel, som utan att tillhöra gasskyddsmateriel
av första klass avser att tjäna vissa i förordningen angivna ändamål.
Tillverkning av gasskyddsmateriel av första klass må icke bedrivas
utan att Konungen därtill givit tillstånd. Tillverkningen skall stå under kontroll
av den myndighet Konungen bestämmer (krigsmaterielinspektionen).
Det åligger tillverkare att för tillsyn bereda kontrollmyndigheten tillhörande
tjänsteman, närhelst han det fordrar, tillträde till lokal, där tillverkningen
bedrives, att meddela myndigheten begärda upplysningar angående tillverkningen
och därmed sammanhängande förhållanden samt att i övrigt ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som av Konungen eller kontrollmyndigheten
meddelas för erhållande av betryggande kontroll. Införsel till riket
av gasskyddsmateriel av första klass, med undantag av transitering, får ej
ske utan tillstånd av kontrollmyndigheten. Försäljning av gasskyddsmateriel
av båda klasserna må bedrivas allenast efter anmälan till kontrollmyndigheten.
Såsom gasskyddsmateriel må icke saluhållas annan vara än
sådan, som blivit till sin beskaffenhet godkänd av myndigheten, och har
materiel av andra klass blivit godkänd, är tillverkaren underkastad samma
tillverkningskontroll som tillverkare av materiel av första klass. Försäljare
av gasskyddsmateriel är skyldig att för tillsyn bereda kontrollmyndigheten
tillhörande tjänsteman eller polismyndighet, närhelst sådant fordras, tillträde
till lokal, där försäljningen bedrives. För undersökning eller godkännande
av gasskyddsmateriel utgår avgift enligt taxa, som Konungen bestämmer.
Förordningen äger icke tillämpning på tillverkning, införsel eller försäljning
för försvarsväsendets räkning. Enligt kungörelsen med vissa föreskrit
ter i anledning av förordningen skall försvarsväsendets kemiska anstalt
på anmodan av krigsmaterielinspektionen verkställa för kontrollen erforderliga
prov m. m. samt däröver till inspektionen avgiva utlåtande. Anstalten
äger anlita statens provningsanstalt eller annan myndighet eller anstalt för
verkställande av viss provning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136.

Krigsmaterielinspektionens personal utgöres av en krigsmaterielinspektör,
en assistent åt denne och ett kontorsbiträde. Dessa befattningshavare åtnjuta
samtliga arvode.

Kungl. Maj:t har den 4 och 25 april 1941 föreskrivit, att av det för innevarande
budgetår för utövande av ifrågavarande statskontroll anvisade anslaget
å 30,000 kronor må under budgetåret användas till

Kronor

arvode åt en krigsmaterielinspektör............................. 10,500

arvode åt en assistent......................................... 10,200

ersättning åt vikarie för krigsmaterielinspektören................ 500

arvode åt ett kontorsbiträde.................................... 3,450

arvodestillägg för barn........................................ 200

reseersättningar ............................................. 2,500

expenser ................................................... 1,500

ersättning åt vikarie för kontorsbiträdet........................ 1,000

Summa kronor 29,850.

Vidare har Kungl. Majit föreskrivit, att beträffande krigsmaterielinspektionens
befattningshavare bestämmelserna i 10—17 §§, 19 §, 20 § 1 mom.
1 st. samt 23 § civila icke-ordinariereglementet, sistnämnda paragraf såvitt
angår sjukvård, i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse, därvid befattningshavarna
skola anses tillhöra, krigsmaterielinspektören lönegrad
Eo 30 (löneklass 29), assistenten lönegrad Eo 24 (löneklass 23) och kontorsbiträdet
lönegrad Eo 4 (löneklass 3).

Besparingsberedningen ifrågasätter i sin den 10 december 1941 avlåtna
promemoria, huruvida den speciella kontroll, som krigsmaterielinspektionen
utövar, borde i nuvarande läge bibehållas. I den mån dylik kontroll alltjämt
ansåges erforderlig, syntes densamma kunna i stället för av en särskild
krigsmaterielinspektion handhavas av annat eller andra organ med besläktade
uppgifter. Beredningen anför härom i huvudsak följande:

Sedan den nuvarande kontrollen över krigsmaterieltillverkningen tillkom
ha förhållandena i många avseenden förändrats. Kontrollen inrättades, såvitt
av propositionen i ämnet — nr 89 till 1935 års riksdag — framgår, främst
under motivering att Sverige icke borde undandraga sig den kontroll över
krigsmateriel, som ur internationell synpunkt vore önskvärd. I samband
därmed erinrades, hurusom krigsmaterielindustrien haft ett ödesdigert inflytande
på den händelseutveckling, som ledde till 1914—19 års världskrig.

Händelsernas eget tryck har gjort, att krigsmaterieltillverkningen i Sverige
numera står under en statlig kontroll i helt annan utsträckning än tillförne.

I nuvarande läge är krigsmaterieltillverkningen utlagd över mycket stora
delar av den svenska industrien. I praktiken torde det vara så, att den tillverkning
av hithörande slag, som sker för svenska statens räkning, icke
kontrolleras av krigsmaterielinspektionen utan endast av vederbörande beställande
organ. För kontroll över dylik tillverkning torde väl krigsmaterielinspektionen
icke heller vara tänkt. Skulle krigsmateriel eventuellt komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

att tillverkas för främmande makt, kunde en speciell kontroll av denna tillverkning
möjligen anses böra vidmakthållas. Med den ringa omfattning
en tillverkning av nyss nämnt slag i nuvarande läge nödvändigtvis måste
få, synes dock för kontrollen ingen speciell instans vara nödvändig; detta
så mycket mindre som omfattningen av en eventuell tillverkning för export
måste bli beroende på bland annat industrikommissionens bedömande av
hur stor del av vårt näringslivs kapacitet och våra råvaror, som med hänsyn
till landets egna behov kan avdelas för dylik produktion, och tillverkningen
alltså i realiteten kommer att falla under kontroll från samma organ, som
lia överblick över den övriga produktionen av krigsmateriel. Då under
sådana förhållanden krigsmaterielinspektionens betydelse torde vara ringa,
syntes dess slopande böra noggrant övervägas. I vart fall syntes den speciella
kontroll som krigsmaterielinspektören utövar kunna för väsentligt mindre
kostnader handhavas av annat eller andra organ, såsom försvarsväsendets
verkstadsnämnd eller industrikommissionen. Kontrollen över gasskyddsmateriel
kunde eventuellt anförtros åt luftskvddsinspektionen och kontrollen
över ammunitionstillverkningen åt ammunitionsnämnden.

En särskild fråga är huruvida de nuvarande avgifterna böra bibehållas,
om kontrollen överflyttas till annat organ. Huru härmed bör förfaras blir
delvis beroende på den arbetsbelastning, kontrollen komme att innebära för
det organ, åt vilket den anförtroddes. I vart fall syntes avgiftsskyldighet
icke böra åläggas andra än dem, som bliva föremål för speciell kontroll
utöver den tillsyn, som sker endast genom vederbörande beställare. Ur statsfinansiell
synpunkt torde avgifterna vara av mindre betydelse, eftersom i
nuvarande läge staten i egenskap av beställare av krigsmateriel ändock i sista
hand får betala avgifterna.

Över besparingsberedningens promemoria hava yttranden avgivits av statens
industrikommission, statens ammunitionsnämnd, försvarsväsendets verkstadsnämnd
och luftskyddsinspektionen den 10, krigsmaterielinspektören den
12 och kommerskollegium den 14 januari 1942.

Krigsmaterielinspektören anför i sitt utlåtande till en början beträffande
statskontrollen över krigsmaterieltillverkningen bland annat:

Givetvis hade, som besparingsberedningen påpekade, de särskilda förhållanden,
som för närvarande rådde inom krigsmaterieltillverkningen, haft vissa
återverkningar på inspektionens verksamhetsfält.

För närvarande arbetade sålunda den svenska krigsmaterielindustrien så
gott som helt för svenska statens räkning. Jämväl utövade de beställande
instanserna själva (vilket för övrigt alltid varit fallet) en direkt kontroll över
leveranser m. m. För en dylik kontroll hade dock, som beredningen själv anmärkte,
krigsmaterielinspektionen icke alls varit avsedd. I sistnämnda hänseende
hade sålunda ingen förändring i inspektionens ställning eller uppgift
inträffat.

Den inspektionen ålagda uppgiften att följa och studera utvecklingen i utlandet
på krigsindustriens område — som under de första åren lett till en hel
del sammanställningar och utredningar — hade av naturliga skäl icke kunnat
fullföljas.

I avseende på tillståndsförfarandet hade vidare, efter hörandet av industrikommissionen,
den avvikelsen tills vidare gjorts, att företag, vilka under nuvarande
förhållanden av svenska staten ålagts tillverka krigsmateriel för dess
räkning, undantag,ils från skyldigheten att begära Kungl. Maj-.ts tillstånd för
denna tillverkning; detta enär ett motsatt förfarande måste betraktas som en
oformlighet. Sagda avvikelse i fråga örn tillståndstvångets tillämpande syn -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

tes dock, när förhållandena bättre kunde överblickas, böra föranleda en ny
omprövning.

Ett upphävande av statsmakternas principbeslut om en allmän kontroll på
krigsmaterielområdet, förknippad med tillståndstvång m. m. för tillverkare
av krigsmateriel, kunde enligt inspektionens mening knappast ifrågasättas.
Skulle det nuvarande kontrollorganet indragas, måste det alltså sörjas för att
tillhörande ärenden omhändertoges i annan ordning. Därvid skulle kunna
tänkas, att handläggningen av dessa ärenden anförtroddes någon av byråerna
inom handelsdepartementet. Härvid vore dock att märka, att vid sådant fall
— för så vitt ej för ändamålet särskild, på krigsmaterielområdet sakkunnig
föredragande förordnades — någon sakkunskap på sagda område ej skulle
stå till förfogande inom departementet, en omständighet som syntes böra tillmätas
en viss betydelse. Överhuvud taget syntes tillgången till ett organ, ingående
i Kungl. Maj:ts kansli, vilket organ ägde möjlighet att sakligt bedöma
uppkommande frågor på krigsmaterielområdet, ha visst praktiskt värde.

Den vittgående kontroll- och tillsyningsskyldighet — inberäknat då den
lokala inspektionsskyldigheten av företagen -— vilken tillkomme krigsmaterielinspektionen,
vore, så vitt man kunde se, icke för handen beträffande någon
annan myndighet eller något annat statligt organ. En dylik tillsyningsskyldighet
kunde visserligen åläggas annan myndighet eller organ, men frågan
vore vilken eller vilket. Lämpligt kunde under alla omständigheter knappast
vara att anförtro detta uppdrag till något organ, som kunde förutsättas
upphöra, när den innevarande krissituationen eventuellt lättade. Vid tidpunkten
för beslutet om införande av statlig kontroll på här berörda område hade
statsmakterna tydligen ansett att något då förefintligt, bestående organ icke
lämpligen kunde åläggas denna uppgift. Av sagda orsak hade krigsmaterielinspektionen
inrättats samt av vissa lämplighetsskäl inordnats i handelsdepartementet.
De skäl, som ledde till inrättandet av krigsmaterielinspektionen,
syntes även i så måtto alltjämt vara för handen.

I fråga om övervakandet av agentverksamheten på krigsmaterielområdet
framhåller krigsmaterielinspektören, att denna verksamhet genom av krigsmaterielinspektionen
utfärdade föreskrifter m. m. lagts under avsedd kontroll.
Agenter och agenturer på ifrågavarande område hade sålunda att, sedan vederbörligt
tillstånd till deras verksamhet erhållits, till inspektionen avgiva
deklarationer rörande verksamhetens omfattning m. m. Genom inspektionens
ingripande hade vissa, icke önskvärda förehavanden i denna ömtåliga bransch
undersökts och kunnat stoppas. Det syntes angeläget, att den kontroll, som
här avsåges, fortsättningsvis upprätthölles.

Vad tillsynen över tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel
beträffade, anföres vidare, att inspektionen utfärdat föreskrifter i fråga
örn tillämpningen av vederbörande förordning och kungörelse samt upprättat
statistik över såväl tillverkare som försäljare av dylik materiel. Även denna
kontrollverksamhet måste enligt krigsmaterielinspektörens mening fortgå,
varvid dock, såsom besparingsberedningen för den händelse krigsmaterielinspektionen
skulle upphöra förutsatt, densamma kunde övertagas av luftskyddsinspektionen.

Rörande frågan, i vilken mån en förändring efter ett genomförande av
besparingsberedningens förslag skulle medföra minskade kostnader för statsverket,
anför krigsmaterielinspektören:

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

De bidrag till omkostnaderna för krigsmaterielinspektionens organisation
och verksamhet, som tillverkarna skulle erlägga, utgjorde åren 1936—-1940
respektive 0.65, 0.48, 0.36, 0.21 och 0.13 promille av det fakturerade värdet av
under respektive år fullgjorda leveranser. Med fog torde kunna påstås, att
dessa små avgifter icke spela någon som helst praktisk roll för företagens
egen del. Den fråga, som i detta sammanhang ställes, är emellertid, huruvida,
som beredningen uttrycker saken, i ''nuvarande läge staten i egenskap
av beställare av krigsmateriel ändock i sista hand får betala avgifterna’. Besparingsberedningen
syntes efter detta uttalande att döma utgå ifrån, att en
indragning av krigsmaterielinspektionen skulle verka sänkande på krigsmaterielpriserna,
varigenom staten skulle ernå här åsyftad besparing.

Genom av inspektionen verkställd undersökning har klarlagts, att ett inkalkylerande
av de åsyftade bidragsbeloppen direkt i leveranspriserna skett
endast i ett par undantagsfall och att som regel dessa belopp påföras företagens
''allmänna omkostnader’. Det framhålles även, att avgifterna i fråga
icke ha någon praktiskt påvisbar inverkan på prissättningen. Ett företag uttrycker
saken sålunda: ''Även örn bidragsbeloppen fördes på omkostnadskontona
till respektive krigsmaterieltillverkningsavdelningar, skulle detta ej
i märkbar grad inverka på priserna. Vi kunna som exempel säga, att, örn en
kulsprutepistol med våra nuvarande prisberäkningsgrunder kostar 150 kronor,
priset skulle bliva 150.006 kronor, om bidraget fördes direkt på respektive
krigsmaterieltillverkningskonton.’ Ett annat företag uttalar: ''Avgiftens
inverkan på priset på av oss levererad krigsmateriel torde med hänsyn till
beloppets ringa storlek i förhållande till totalomsätlningen knappast kunna
matematiskt påvisas.’ Med andra ord: Priskalkylen och prissättningen torde,
vare sig det gäller priset för enskilda vapen, enskilda ammunitionseffekter
m. m. eller partipriser, ske genom en avrundning, varvid de här nämnda små
summorna, utslagna på hela produktionen, icke inverka. Teoretiskt sett
och till synes är det riktigt, att staten i sista hand får betala avgifterna. I
verkligheten torde så ej vara förhållandet. Ett slopande av bidragsbeloppen
genom inspektionens indragande skulle, det tyder allting på, ej påverka prissättningen
på leveranserna och den antydda besparingen sålunda icke i praktiken
ernås.

Enär det i varje fall ej kan ha varit statsmakternas avsikt att ''pålägg'' på
leveranspriserna till staten skulle göras med de utdebiterade beloppen, synes
under alla förhållanden Kungl. Maj:t böra utfärda föreskrift av sådan innebörd,
att — även i de här omnämnda undantagsfallen — ingen tvekan i
fortsättningen kan råda beträffande nu berört förhållande.

I samband härmed framhåller krigsmaterielinspektören, att ett slopande
av krigsmaterielinspektionen skulle medföra en direkt merutgift för staten,
såtillvida som inspektören — som så länge han innehade sin nuvarande anställning
ej uppbure mer än en tredjedel av sin militära pension — vid avlången
som krigsmateriel inspektör ägde att uppbära hela pensionsbeloppet.
Billighetshänsyn talade även för att, i den händelse inspektionen indroges, den
lilla personalen i övrigt bereddes annan statlig sysselsätting.

I detta yttrande, fortsätter krigsmaterielinspektören, liksom i besparingsberedningens
promemoria hade det nuvarande läget tagits lill utgångspunkt.
Någon som helst möjlighet att överblicka ens de närmaste årens utveckling
på hill- berört område lunnes icke. Det finge emellertid ej anses uteslutet,
ali den svenska industriens ställning, i vad rörde krigsmaterielområdet,
av tidsförhållandena återfördes till något liknande den, som förut rått,

Kanyl. Maj:ts proposition nr 136.

liksom att ett internationellt samarbete på detta område ånyo bomme att
upptagas. Någon anledning för krigsmaterielinspektören att i detta sammanhang
ingå på dessa spörsmål funnes dock knappast, ty bedömanden av detta
.slag måste anses förbehållna andra instanser.

Med hänsyn tagen till angivna skäl och omständigheter kunde man dock,
slutar krigsmaterielinspektören, över huvud taget ifrågasätta lämpligheten av
att på grund av extraordinära förhållanden sönderbryta ett organ som den
nuvarande krigsmaterielinspektionen. Några bärande skäl för en ''rationalisering’
av dylik art kunde, åtminstone tills vidare, icke anses förebragta. Under
alla förhållanden syntes det mest skäliga vara, att ett beslut i denna
fråga uppskötes, till dess en bättre överblick över läget stöde att vinna, samt
att fördenskull och i varje fall en mera ingående undersökning av spörsmålet
förebringades genom handelsdepartementets försorg.

Statens industrikommission, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets
verkstadsnämnd, vilka avgivit gemensamt yttrande, anföra däri:

Besparingsberedningens allmänna uppfattning av förevarande spörsmål
synes i stort sett överensstämma med de synpunkter, som statens industrikommission
framlagt i sitt utlåtande den 5 maj 1941 över en promemoria
av krigsmaterielinspektionen angående tillämpningen av förordningen den
20 juni 1935 örn kontroll över tillverkningen av krigsmateriel. I nämnda utlåtande,
som tillkom efter visst samråd med statens ammunitionsnämnd, redogjorde
kommissionen för rådande sakläge och hemställde, att åtgärder
måtte vidtagas, åsyftande att i den omfattning, så befunnes lämpligt, samt
för den tid, under vilken nuvarande utomordentliga förhållanden rådde, berörda
förordning måtte försättas ur kraft. Kommissionen anförde vidare, att i
samband härmed måtte övervägas, om under nuvarande förhållanden behov
förelåge av krigsmaterielinspektionens bibehållande.

Vad kommissionen sålunda anfört torde alltjämt äga giltighet. Den tidigare
uttalade uppfattningen, att det vore oformligt att ki’äva tillstånd för en
krigsmaterieltillverkning, som sker på grund av statsbeställningar, bestyrktes
av det förhållandet, att ifrågavarande lagstiftning under tiden sedan stormaktskrigets
utbrott i stor utsträckning faktiskt icke tillämpats och att myndigheterna,
efter särskilt övervägande av frågan, funnit sig icke böra påkalla
bestämmelsernas efterlevnad. Export av krigsmateriel åter, i den begränsade
omfattning sådan äger rum, kan kontrolleras med tillämpning av
exportförbuden, och denna tillämpning torde icke röna inverkan av krigsmaterielinspektionens
avskaffande. Den allmänna kontroll och överblick över
den svenska krigsmaterielindustrien, som må anses påkallad, torde statsmakterna
utan kontrollagstiftning och för ändamålet särskilt avsedda organ för
närvarande vara i stånd att utöva genom de beställande statliga myndigheterna
och industrikommissionen, den sistnämnda särskilt genom dess befattning
med råvaruförsörjningen. Under den tid, som förflutit sedan tillkomsten
av ifrågavarande förordning, ha genom beredskapslagstiftningen ökade rättsliga
möjligheter erhållits att, därest så i ett speciellt fall skulle erfordras, även
på andra vägar ingripa i krigsmaterielproduktionen.

På grund av sålunda angivna omständigheter torde under nuvarande kristid
icke blott krigsmaterielinspektionen som sådan utan jämväl själva kontrollagstiftningen
vara obehövlig. Därest efter ett kommande fredsslut sådana
förhållanden skulle inträda, att statsmakterna åter önskade erhålla en
författningsmässig kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, lärer spörsmålet
i fråga på nytt få tagas upp. Remissinstanserna lia därför ansett sig
kunna begränsa sitt bedömande till nu rådande förhållanden.

Kungl. Majus proposition nr 136.

Industrikommissionen, ammunitionsnämnden och verkstadsnämnden föreslå,
att förordningen den 20 juni 1935 om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m. m. tills vidare sättes ur kraft och att i samband härmed
krigsmaterielinspektionen avskaffas.

Kommerskollegium anför i sitt yttrande:

Krigsmaterielinspektionen tillkom som ett led i åtgärderna för en svensk
anslutning till en tidigare tänkt internationell kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel. Det kan ej nekas till att läget i detta avseende numera avsevärt
förändrats. Inspektionens arbete med den fortlöpande redovisningen
över krigsmaterielproduktionen inom riket synes åtminstone för närvarande
mycket begränsad, i det att detta arbete i samband med krisläget till en stor
del övertagits av ändra statsorgan. Däremot torde det alltjämt kunna vara
av värde för handelsdepartementet att hava tillgång till sakkunskap vid
prövningen av nya ansökningar om rätt att tillverka krigsmateriel. Lika
visst som en omfattande kontroll över det enskilda innehavet av vapen ansetts
påkallad torde läget också kräva, att den nuvarande kontrollen över
tillverkningen av krigsmateriel ej helt uppges. Ur de synpunkter kollegium
hade att förebåda syntes ej heller erinran vara att framställa mot kontrollens
fortsatta förläggning under handelsdepartementet.

Endast under förutsättning att några mera väsentliga besparingar befinnas
stå att vinna utan äventyrande av det mått av kontroll över krigsmaterieltillverkningarna,
som väl alltjämt erfordras, anser sig kollegium kunna
tillstyrka någon större förändring i den nuvarande kontrollorganisationen.

Vid kommerskollegii yttrande är fogat ett av kollegium från Sveriges industriförbund
införskaffat yttrande i ärendet.

Sveriges industriförbund — som i ärendet inhämtat yttranden från skilda
krigsindustriföretag —- anför i huvudsak följande:

Då krigsmaterielinspektionen inrättades, torde denna, såsom besparingsberedningen
framhölle, närmast hava motiverats med önskvärdheten av att
ur internationell synpunkt utöva kontroll över tillverkningen av krigsmateriel.
Inspektionens verksamhet torde i enlighet härmed främst lia till föremål
sådan krigsmaterieltillverkning, som skedde för export, men egentligen
icke åsyfta kontroll av den tillverkning, som skedde för svenska statens
räkning.

Möjligen kunde ifrågasättas, örn det vore lämpligt att under hänvisning
till rådande extraordinära förhållanden i fråga om tillverkning och försäljning
av krigsmateriel avskaffa en ordning för krigsmaterielkontrollens utövande,
som inrättats med tanke på helt andra förhållanden än de nu rådande.
Det skulle nämligen kunna tänkas, att denna ordning — även örn
den för närvarande kunde avvaras utan större olägenhet — skulle få ökad
betydelse vid en återgång till mera normala förhållanden på föreliggande
område. Då detta emellertid torde få anses synnerligen ovisst, syntes icke
av hänsyn härtill en undersökning av den väckta frågan böra avvisas.

Luftskgddsinspektionen, som endast yttrar sig beträffande frågan om
kontrollen över gasskyddsmaterielen, anför:

Under det att krigsmaterielinspektionen har ansvaret för gasskyddsmaterielens
kontroll, svarar försvarsväsendets kemiska anstalt för kontrollens
tekniska utförande. Enligt vad luftskyddsinspektionen inhämtat från anstalten
har krigsmaterielinspektionen endast i mycket ringa omfattning haft

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 130.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Departements
chefen.

anledning befatta sig med dessa frågor. Vad angår kontrollen av gasskyddsmaterielen
finner luftskyddsinspektionen därför skäl icke föreligga för krigsmaterielinspektionens
bibehållande, utan densamma synes för betydligt
mindre kostnader än de nuvarande kunna handhavas av annat organ, och
då närmast luftskyddsinspektionen.

Någon ändring av bestämmelsen att försvarsväsendets kemiska anstalt
skall verkställa för kontrollen erforderliga prov m. m. samt däröver avgiva
utlåtande ävensom att anstalten äger anlita statens provningsanstalt eller
annan myndighet eller anstalt för verkställande av viss provning finner
luftskyddsinspektionen däremot icke böra företagas. En dylik ändring skulle
nödvändiggöra upprättandet av nya kontrollaboratorier och anställande av
särskild personal, varjämte det nödvändiga samordnandet av de på anstaltens
forskningsresultat grundade kontrollbestämmelserna och kontrollmetoderna
i högsta grad skulle försvåras.

Kostnaderna för anstaltens verksamhet under budgetåret 1940/41, 92,000
kronor — tillverkningen av gasskyddsmateriel hade under detta budgetår
varit särskilt stor — lia helt täckts genom den av Kungl. Majit fastställda
avgiften för undersökning och godkännande av gasskyddsmateriel. Dessa
avgifter lia disponerats enbart av anstalten. Härvid är att bemärka, att även
de statliga beställningarna av gasskyddsmateriel kontrolleras av anstalten.
En icke ringa del av avgifterna har erhållits genom kontroll av sådan materiel,
vilken saluföres i allmänna handeln och för vars tillverkning statsbeställningar
ej legat till grund, exempelvis luftreningsaggregat, gasmasker
m. m. Ett borttagande av de nuvarande avgifterna för kontroll av gasskyddsmateriel
synes därför icke böra ske. Däremot kan — såsom i Besparingsberedningens
promemoria föreslagits — avgifternas slopande ifrågasättas
vid statliga beställningar av gasskyddsmateriel, vilket dock, för att
anstalten skall kunna utföra ifrågavarande tekniska kontrollverksamhet,
kommer att nödvändiggöra, att erforderliga anslagsmedel härför ställas till
anstaltens förfogande.

För efterprovning av den gasskyddsmateriel av andra klass, vilken provning
skall ske genom luftskyddsinspektionens försorg, är för närvarande
hos luftskyddsinspektionen anställd en civilingenjör med ett månadsarvode
av 550 kronor. Denna befattning är emellertid avsedd att indragas från och
med den 1 februari 1942, då arbetet med efterprovning av skyddsrumsmaterielen,
på grund av att utbyggandet av landets skyddsrum i stor utsträckning
slutförts, i avsevärd grad minskat. Denna arbetsuppgift har inspektionen
beräknat i fortsättningen kunna uppdelas på andra hos inspektionen
anställda befattningshavare i samband med inspektionsresor. Ett övertagande
av den kontroll av gasskyddsmaterielen, vilken nu utövas av krigsmaterielinspektionen,
torde genom indragningen av ifrågavarande befattning
eventuellt komma att senare medföra ett behov av utökning av luftskyddsinspektionens
arbetskrafter, varvid dock en tjänsteman med åliggande att
handlägga ärenden rörande kontroll av gasskyddsmateriel även till stor del
bör kunna utnyttjas för andra uppgifter.

Den statliga kontrollen över krigsmaterieltillverkningen i Sverige infördes
genom statsmakternas beslut år 1935, vilket grundade sig på en av 1932
års krigsmaterielberedning verkställd utredning. Att kontrollen infördes
torde till väsentlig del få betraktas såsom ett led i de då pågående internationella
strävandena att bringa krigsmaterielindustrien i de skilda länderna
under statlig uppsikt. Det redan då hos oss existerande systemet med export -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

förbud och licensgivning efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall
ansågs icke tillfyllest för att ernå en effektiv kontroll över krigsmaterielindustriens
verksamhet. De planer på mellanfolkliga överenskommelser rörande
krigsmaterielkontrollen, som förelågo vid tiden för den svenska kontrollens
införande, blevo ej förverkligade. Det torde emellertid icke råda tvivel
örn att statskontrollens genomförande för vårt land medfört vissa fördelar.

Givet är, såsom också i yttrandena understrykes, att syftet med ifrågavarande
kontroll under nu rådande förhållanden till stor del förlorat sin
aktualitet. Den svenska krigsmaterielindustrien arbetar sedan krigsutbrottet
i största utsträckning för statens räkning. Det är därför naturligt, att det
ifrågasatts, om icke här ifrågavarande kontroll kunde helt upphöra eller, i
den mån kontrollen skulle anses alltjämt vara av betydelse, örn icke den för
ändamålet särskilt inrättade krigsmaterielinspektionen kunde i besparingssyfte
indragas och kontrollen åläggas annat statsorgan. Besparingsberedningen
har tänkt sig den senare anordningen, medan industrikommissionen,
ammunitionsnämnden och verkstadsnämnden förordat den förra. Kommerskollegium
och krigsmaterielinspektören uttala sig för bibehållande av
den nuvarande ordningen.

Om den för kontrollen över krigsmaterieltillverkningen grundläggande förordningen
av år 1935 upphäves eller dess giltighet suspenderas tills vidare,
skulle därav följa, att det komme att stå vem som helst fritt att i Sverige
taga upp tillverkning av krigsmateriel. Däremot skulle den kontroll, som
ligger däri att export av krigsmateriel får ske endast efter tillstånd av Kungl.
Majit, alltjämt bibehållas. Erfarenheten har emellertid visat, att en kontroll,
som enbart tager sikte på exporten, icke är i allo tillfredsställande, ömtåliga
situationer kunna uppkomma, när kontrollen sättes in på ett så sent stadium
som då ansökningen om exportlicens ingives.

Besparingsberedningen har icke berört frågan om den på 1935 års förordning
grundade kontrollen över krigsmaterielagenternas verksamhet. Ej
heller ha de myndigheter, som förordat förordningens upphävande eller
suspenderande, angivit, om enligt deras mening även sistnämnda kontroll
borde upphöra eller om den borde ordnas på annat sätt. Ett bifall till deras
yrkande, sådant det formulerats, skulle innebära, att agentverksamheten
lämnas fri. Ej minst under nuvarande förhållanden förefaller tillsynen över
agentverksamheten på detta område vara av betydelse, särskilt som denna
tillsyn även omfattar agenternas befattning med affärstransaktioner, som
avse leveranser från Sverige till utlandet eller mellan främmande länder.

För min del har jag icke funnit mig böra föreslå, att gällande författningsbestämmelser
rörande kontroll över krigsmaterieltillverkningen och krigsmaterielagentcrnas
verksamhet nu sättas ur kraft.

Vad beträffar frågan örn kontrollens förläggande till annat eller andra
statsorgan än krigsmaterielinspektionen synes det avgörande för denna frågas
lösning böra vara huruvida ett för uppgiften lämpligt annat statsorgan

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

finnes och om en sådan omläggning är ägnad att medföra kostnadsbesparing.
Besparingsberedningen har närmast tänkt sig, att kontrollen skulle
kunna överflyttas till ett eller flera av krisorganen. En sådan anordning synes
mig dock knappast kunna medföra några fördelar i organisatoriskt hänseende
framför den nu bestående ordningen med en till handelsdepartementet
knuten inspektion, och överflyttningen skulle, såvitt utredningen visat,
icke heller innebära någon kostnadsminskning.

Till krigsmaterielinspektionens arbetsuppgifter har, såsom av den föregående
redogörelsen framgår, lagts även viss befattning med gasskyddsmaterielen.
Det är tydligt, att det kan ifrågasättas, huruvida icke denna särskilda
uppgift skulle kunna överflyttas till luftskyddsinspektionen. Men en sådan
åtgärd synes mig icke böra vidtagas, örn krigsmaterielinspektionen bibehålies,
ty luftskyddsinspektionen skulle enligt sitt yttrande i så fall eventuellt
behöva viss personalförstärkning utan att, såvitt kan bedömas, genom förändringen
en motsvarande kostnadsminskning kan vinnas hos krigsmaterielinspektionen.

Efter övervägande av den föreliggande organisationsfrågan finner jag mig
böra förorda, att krigsmaterielinspektionen tills vidare bibehålies såsom särskilt
organ inom handelsdepartementet. Om ändrade förhållanden motivera,
att frågan upptages till förnyad prövning, bör givetvis en sådan omprövning
ske.

Däremot synas kostnaderna för krigsmaterielinspektionen kunna nedbringas.
Visserligen uppkommer härigenom icke någon besparing för statsverket,
eftersom kostnaderna för kontrollen bestridas genom bidrag från de
industriföretag, som tillverka krigsmateriel, men detta förhållande bör givetvis
icke hindra, att organisationen göres så billig som möjligt. Med den
begränsning av arbetsuppgifterna, som synes kunna genomföras under nuvarande
förhållanden, bör krigsmaterielinspektionens personal kunna begränsas
till en befattningshavare. Erforderlig skrivhjälp och annat arbetsbiträde
bör kunna lämnas av departementets personal, men kostnaderna härför
liksom för resor och expenser böra belasta här ifrågavarande anslag. Anslaget
torde med hänsyn härtill kunna väsentligt nedbringas.

I avvaktan på erfarenhet om storleken av kostnaderna för den sålunda begränsade
organisationen förordar jag, att anslaget till krigsmaterielinspektionen
nedsättes till hälften eller till 15,000 kronor. Vid bifall härtill skulle den
på riksstatens inkomstsida upptagna, mot anslaget svarande avgiftsposten
beräknas till samma belopp. Sistnämnda fråga torde få upptagas i ett senare
sammanhang.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att till Handelsdepartementet: Utövande av statskontroll å
krigsmaterieltillverkningen för budgetåret 1942/43 under tionde
huvudtiteln anvisa ett anslag av......kronor 15,000.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Hartvig.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 136.