Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 (Proposition 1967:136)

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändringar
i jaktlagstiftningen; given Stockholms slott den 12
maj 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 3
juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,

dels bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
i övrigt hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att jaktlagstiftningens system för fridlysning läggs
om så att alla vilda däggdjur och fåglar blir fridlysta i princip och jakt tilllåten
endast under bestämda jakttider.

Jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområde ändras enligt förslaget så
att länsstyrelserna får tillåta att till sådant område när som helst ansluts
fastighet som har betydelse för jaktvården på området. Samtidigt föreslås
en smidigare övergång till förlängd beståndstid för jaktvårdsområde.

Rätten för var och en att jaga varg och järv ersätts med en kontinuerlig
rovviltkontroll, som innefattar särskilt skydd för rennäringen och annan
tamdj ursskötsel. Rätten att döda säl var den än påträffas blir förbehållen
yrkesfiskare.

För att göra det möjligt med effektivare åtgärder mot viltskador ger förslaget
länsstyrelserna ökade befogenheter att ordna tvångsjakt. Sådan jakt
föreslås också som ett medel att minska riskerna för kollisioner mellan älg
och motorfordon. Trafikskadat vilt kan enligt förslaget tillfalla jakträttsinnehavaren.

Strängare regler föreslås gälla mot den som låter hund löpa lös i viltmarker.
Vidare förordas straffskärpningar för olovlig jakt och andra brott mot
j aktlagstiftningens bestämmelser.

Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 inom., 14 §, 15 § 1
mom., 18 och 22 §§, 24 § 1 och 3 mom., 26 § 2 mom. samt 28, 30 och 32—
34 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

11 §•

1 mom. För giltigheten---------— enskild rätt.

Beslutet skall-----------därför uppgivas.

Avser beslutet förlängning av tiden
för jaktvårdsområdes bestånd
och har fastställelse av beslutet begärts
före utgången av den löpande
beståndstiden, skall området fortbestå
till dess frågan om fastställelse
slutligt prövats.

2 mom. På ansökan av ägare till
mark som är av betydelse för jaktvården
på jaktvårdsområde äger
länsstyrelsen förordna att marken
skall ingå i området. Sådant förordnande
får meddelas endast om särskilda
skäl föreligga och delägarna i
jaktvårdsområdet vid sammanträde
beslutat biträda ansökningen. I fråga
om kallelse till och omröstning vid
sådant sammanträde äger 10 § 5
mom. motsvarande tillämpning.

Ingår i----------------över ansökningen.

12 §.

1 mom. Beslut enligt 10 § skall gäl- 1 mom. Beslut enligt 10 § eller 11 §
la även mot ny fastighetsägare. 2 mom. gäller även mot ny fastig hetsägare.

1 Senaste lydelse av 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 18 §, 26 § 2
mom. samt 33 och 34 §§ se 1963:606, av 28 och 30 §§ se 1964:194 samt av 32 § se 1951:290. 24 §
3 mom. tillagt genom 1963:606.

2 Rent språkliga ändringar bär i regel icke utmärkts genom kursivering.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Uppehåller sig varg eller
järv bevisligen i trakten, äge en var
företaga jakt å sådant djur å annans
jaktområde samt behålla de djur av
nämnda slag han därvid fäller.

2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis
säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda
rätt have ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter,
nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
sorkdjur (sorkar och lämlar),
råttor, skogsmöss och husmöss.

(Jfr 14 § 2 mom.)

1 mom. Inkommer räv, grävling, iller,
mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,
kråka, råka, kaja, skata, björktrast
(snöskata), nötskrika, pilfink eller
gråsparv i gård eller trädgård, have
den som där bor eller innehar trädgården
så ock dennes folk rätt att döda
och behålla djuret, ändock att
jakträtten där tillkommer annan.

Likaledes må björn eller lo, som
inkommer i gård eller trädgård, av
nämnda personer dödas.

1 mom. Dödar eller fångar man
björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,
pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv
eller anträffar man sådant djur
såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Uppehåller sig björn, varg,
järv eller lo bevisligen i trakten, får
jakt efter sådant djur företagas på annans
jaktområde, i den mån Konungen
eller myndighet, som Konungen
bestämmer, tillåter det.

2 mom. Den som vid yrkesfiske
tillfälligtvis påträffar säl, får döda
och behålla djuret oberoende av vem
jakträtten tillkommer, om ej Konungen
eller myndighet, som Konungen
bestämmer, förordnar annat.

(Jfr 15 § 1 mom.)

1 mom. Den som tillfälligtvis påträffar
djur tillhörande någon av arterna
mullvadar, sorkar (utom bisamråtta),
lämlar, råttor, skogsmöss
och husmöss får döda och behålla
djuret, även om jakträtten tillkommer
annan.

Inkommer räv, grävling, iller,
mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,
igelkott, fladdermus, duvhök,
sparvhök, kråka, råka, kaja, skata,
björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink
eller gråsparv i gård eller trädgård,
har den som bor där eller innehar
trädgården samt dennes folk rätt
att döda och behålla djuret, även om
jakträtten tillkommer annan. Likaledes
får björn, varg, järv eller lo
som inkommer i gård eller trädgård
av nämnda personer dödas.

Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer äger förordna
om undantag från första eller andra
styckena eller om tillämpning av något
av dessa stycken på annan djurart
än som anges där.

§•

1 mom. Björn, varg, järv, lo, fjällräv,
bäver, val, stork, örn, glada,
brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk,
berguv, fjälluggla eller lappuggla
som dödas, fångas eller anträffas

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse)

oberoende av vem jakträtten tillkommer,
där ej Konungen annorledes
förordnar.

2 mom. Beträffande rätten till fallvilt
av annat djur än i 1 mom. sägs
gälle följande:

Älg, hjort, rådjur och bäver, som
anträffas såsom fallvilt under tid då
sådant djur är fridlyst, tillfälle kronan.

I övrigt tillkomme rätten till fallvilt
jakträttsinnehavaren.

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äge jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröjligen
tillsäga hundens ägare eller innehavare
eller, därest denne ej är
känd eller icke kan träffas, låta kungöra
det i tidning inom orten. Den
som vill återfå upptagen hund löse
den med tio kronor eller, där inom
ett år före upptagandet av samma
person innehavd hund blivit hos
samma jakträttsinnehavare löst, tjugu
kronor jämte för varje gång ersättning
för hundens föda och övriga
kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom åtta dagar
efter erhållen tillsägelse om upptagandet
eller inom trettio dagar från
det kungörelsen därom blivit införd
i tidningen, vare hunden förverkad.
Vill jakträttsinnehavaren hellre taga
lösen, vare hundens ägare eller innehavare
skyldig att utgiva sådan enligt
förut angivna grunder, därest talan
därom instämmes inom trettio
dagar från det hunden varit att anse
såsom förverkad.

Jagar eller---------

Låter hund---------

(Föreslagen lydelse)

som fallvilt, tillfaller kronan oberoende
av vem jakträtten tillkommer,
om ej Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer, förordnar
annat.

2 mom. Älg, hjort eller rådjur som
dödas eller anträffas som fallvilt när
sådant djur är fridlyst tillfaller kronan,
om ej Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer, förordnar
annat.

§•

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröjligen
underrätta hundens ägare eller
innehavare eller, om denne är okänd
eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill återfå
upptagen hund skall lösa den med
femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars—den 20 augusti,
och med tjugofem kronor i
annat fall samt utgiva ersättning för
hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren löst
hunden inom en vecka efter det han
underrättades om upptagandet eller
inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, är hunden
förverkad. Vill jakträttsinnehavaren
hellre taga lösen, är hundens ägare
eller innehavare skyldig att utgiva
sådan enligt förut angivna grunder,
om talan därom väckes inom en månad
från det hunden varit att anse
såsom förverkad.

--- å villebrådsheståndet.

nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Orsakas till följd av viss
villebrådsarts utveckling avsevärd
skada å gröda, skog eller plantering
och kan skadan icke genom rimliga
åtgärder från markinnehavarens sida
förebyggas, förelägge länsstyrelsen
jakträttsinnehavaren att vidtaga de
åtgärder som må finnas erforderliga
i sådant avseende. Föreläggande varom
nu är sagt må dock ej givas, där
anledning föreligger till antagande
att skadan varder markinnehavaren
i huvudsak gottgjord. Underlåter
jakträttsinnehavaren att ställa sig
föreläggandet till efterrättelse, föror
dne länsstyrelsen, att jakt å området
skall genom därtill särskilt irfsedd
jägare äga rum i ändamål att
åstadkomma erforderlig minskning
av villebrådsstammen.

Villebråd som-------

3 mom. Beräffande område, där
stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen
förordna att jakt efter
vildkanin skall genom därtill av länsstyrelsen
särskilt utsedda jägare bedrivas
för att söka utrota stammen.
Förordnas om dylik jakt, äger länsstyrelsen
tillika föreskriva de undantag
från bestämmelserna i denna lag
som kunna finnas nödiga för jaktens
ändamålsenliga bedrivande. Länsstyrelsen
bestämmer ock huru skall förfaras
med djur som dödas eller fångas
vid jakten.

(Föreslagen lydelse)

§■

1 mom. Orsakas till följd av viss
villebrådsarts utveckling avsevärd
skada på gröda, skog eller plantering
och kan sådan skadegörelse icke förebyggas
genom rimliga åtgärder av
den skadelidande, äger länsstyrelsen
förelägga den som har jakträtt på
mark, där det skadegörande villebrådet
har sitt huvudsakliga tillhåll, att
vidtaga skadeförebyggande åtgärder.
Föreläggande får dock ej meddelas,
om det kan antagas att skadan blir i
huvudsak gottgjord. Underlåter jakträttsinnehavare
att ställa sig föreläggande
till efterrättelse, äger länsstyrelsen
förordna om jakt på hans
område av därtill särskilt utsedda jägare
för att åstadkomma nödvändig
minskning av villebrådsstammen.

— första stycket.

Föreligger påtaglig fara för att
sammanstötning mellan motorfordon
och älg kan inträffa, äger länsstyrelsen
på begäran av polismyndighet
eller vägförvaltning vidtaga
åtgärd för att söka undanröja faran
genom jakt efter älg. För sådan åtgärd
gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i första och andra styckena
om föreläggande eller förordnande.

3 mom. Beträffande område, där
stam av vildkanin eller vildmink
finnes, får länsstyrelsen förordna att
jakt efter sådant djur skall genom
därtill av länsstyrelsen särskilt utsedda
jägare bedrivas för att söka utrota
stammen. Förordnas om dylik
jakt, äger länsstyrelsen tillika föreskriva
de undantag från bestämmelserna
i denna lag som behövas för
jaktens ändamålsenliga bedrivande.
Länsstyrelsen bestämmer även hur
det skall förfaras med djur som dödas
eller fångas vid jakten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Från skyldighet----

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,
döda i nämnda lagrum omför malda
djur och ej heller i fråga om fångst
av vildkanin enligt 24 § 2 mom.

Jagar någon olovligt å annans
jaktområde, dömes till dagsböter.

Har han därvid fällt, fångat, sårat
eller påskjutit älg, hjort, rådjur, bäver,
björn eller lo, eller har jakten
bedrivits vanemässigt eller i större
omfattning, eller har vid jakten i
strid mot vad därom finnes stadgat
använts motorfordon, motorbåt, maskindrivet
fartyg eller bogserad farkost,
vare straffet dagsböter, lägst
tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan,
dömes den jagande till fängelse i
högst ett år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter, dock ej under tju -

Finnes någon----- —--

Var det annat villebråd än som
avses i 18 § 1 mom. och skedde
jakten å annat område än i 5 § 2
mom. sägs samt med användande av
tillåtet jakt- eller fångstredskap och
under tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller var fallviltet
sådant som enligt bestämmelserna i
18 § 2 mom. tillkommer jakträttsinnehavaren,
tillfälle det förverkade
denne eller, i fall varom förmäles
i 29 § 2 mom. första stycket, övriga
delägare i allmänningen eller
samfälligheten och, i fall varom
sägs i samma moments andra styc -

(Föreslagen lydelse)

''§•

-----av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att döda djur enligt 14 § 2
mom. eller 15 § och ej heller i fråga
om fångst av vildkanin enligt 24 §
2 mom.

§•

Den som olovligen jagar på annans
jaktområde, dömes för olovlig jakt
till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

År brottet att anse som grovt, dömes
till fängelse i högst ett år.

Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
jakten avsett sällsynt eller värdefullt
villebråd eller om den bedrivits
vanemässigt eller i större omfattning
eller skett med otillåten hjälp av motorfordon
eller annat motordrivet
fort skaf fn ing s me de l.

§•

---värde förverkat.

Var det annat villebråd än som
avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten
på annat område än i 5 § 2 mom.
sägs samt med användande av tillåtet
jakt- eller fångstredskap och under
tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller tillkommer
fallviltet jakträttsinnehavaren, tillfaller
det förverkade denne eller, i
fall varom förmäles i 29 § 2 mom.
första stycket, övriga delägare i allmänningen
eller samfälligheten och,
i fall varom sägs i samma moments
andra stycke, övriga inom jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ke, övriga å jaktvårdsområdet jaktberättigade
personer.

Med förverkat--— ----- — ----i5 § 2 mom.

32 §.

Idkar någon---------

För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller vägran
att på anmodan av den det vederbör
framvisa detsamma vare straffet
böter från och med fem till och med
tre hundra kronor.

Visar den---------

----undandragits fonden.

Den som underlåter att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller vägrar
att på anmodan av den det vederbör
framvisa detsamma, dömes till
böter, högst femhundra kronor.

-—- från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon------

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet,
böie från och med fem till
och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är
stadgat i 19 § första eller andra
stycket eller 20 § och är ej förseelsen
att anse såsom olovlig jakt å annans
jaktområde, straffes med böter från
och med tio till och med tre hundra
kronor. Var det i fall som avses i 19
§ första stycket älg, hjort eller rådjur,
som skrämdes, motades eller
lockades, må böterna ej sättas lägre
än femtio kronor.

Bryter någon mot föreskrift som
meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,
dömes till böter från och med tio till
och med trehundra kronor.

Allmän åklagare
Sker intrång —- -I övrigt må förbrytelse mot denna
lag ej åtalas av allmän åklagare, där
den ej av målsägande angives till sådant
åtal.

Såsom målsägande---- ----

Innefatta föreskrifter —-----

----till dagsböter.

Den som bryter mot 17 §, dömes
till böter, högst femhundra kronor.

Den som bryter mot 19 § första eller
andra stycket eller 20 §, dömes,
om gärningen ej är att anse såsom
olovlig jakt, till böter, högst femhundra
kronor.

Den som bryter mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 24 § 3
mom., dömes till böter, högst femhundra
kronor.

denna lag.

---detta verk.

I övrigt får brott mot denna lag
åtalas av allmän åklagare endast om
målsägande angiver brottet till åtal
eller åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

--jaktberättigad person.

---bestämmelse gällande.

34 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. De nya bestämmelserna i 11 §
1 och 2 mom. samt 12 § 1 mom. gäller även i fråga om jaktvårdsområde som
bildats dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 april 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lange, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar
i jaktlagstiftningen och anför.

Vår nuvarande jaktlagstiftning tillkom år 1938. Efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t lät år 1949 dåvarande chefen för jordbruksdepartementet tillkalla
en utredningsman jämte sakkunniga för att utreda vissa angivna jaktlagstiftningsfrågor.
Uppdraget omfattade även de spörsmål om jakträtt och
jaktvård, som kunde bli aktuella under utredningsarbetet och som inte berörde
grunderna för jaktlagstiftningen.

Utredningen, som antagit benämningen 1949 års jaktutredning, har under
årens lopp avgett ett flertal betänkanden, som lett till åtskilliga författningsändringar.

Med anmälan att den slutfört sitt uppdrag överlämnade jaktutredningen1
den 15 augusti 1966 betänkandet »Jaktstadgan m. m.» (SOU 1966:46).

Svenska jägareförbundet har i skrivelser den 2 mars och den 23 juni 1966
lagt fram förslag till vissa ändringar i bestämmelserna om jaktvårdsområden.

Efter remiss har yttranden över betänkandet och över nyssnämnda skrivelser
avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagaren
(RÅ), rikspolisstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsnämnd, skogshögskolan,
statens veterinärmedicinska anstalt, kammarkollegiet, giftnämnden,
överståthållarämbetet (ÖÄ), samtliga länsstyrelser efter hörande av vederbörande
länsjaktvårdsorgan, naturhistoriska riksmuseet, 1964 års rennäringssakkunniga,
1964 års naturresursutredning, viltforskningsrådet, Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska jägareförbundet, Jägarnas
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

1 Utredningsman f. d. överdirektören Gustaf Adolf Bouveng och sakkunniga småbrukaren
Arvid Andersson, godsägaren Otto Bennet, kommunalrådet Fritiof Boo, riksdagsmännen Elias
Jönsson och Harald Larsson, f. d. byråchefen Torsten Wennmark och direktören Carl Wikström.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Folk (RLF), Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund, Svenska Samernas Riksförbund, Sveriges Fiskares
Riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska
Förening, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Svenska Djurskyddsföreningen,
Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, Svenska Kennelklubben,
Svenska Dreverklubben och Svenska Orienteringsförbundet. Vissa
remissinstanser har till sina utlåtanden fogat yttranden som de inhämtat
från annat håll.

Yttranden i ärendet har vidare ingetts av statens växtskyddsanstalt, länspolischefen
i Kristianstads län och konservatorn Hjalmar Fleischer, Uppsala.
I övrigt har i anledning av betänkandet skrifter ingetts av Föreningarna
Djurens Vänners Riksorganisation och av enskilda personer.

Inledning

Alltsedan de civilrättsliga delarna av jaktlagstiftningen år 1912 togs upp
i en särskild lag om rätt till jakt har avgörandet av frågor om fridlysning,
jakttider, jaktmedel, skottpengar o. d. ankommit på Kungl. Maj :t, som
utfärdat bestämmelser härom i jaktstadga och därtill anknytande författningar.
Efter hand har i jaktstadgan tagits in även tillämpningsbestämmelser
till vissa regler i jaktlagen. Nu gäller på jaktens område i huvudsak lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt (JK) och jaktstadgan (JS)
den 3 juni 1938 (279).

Jaktutredningen föreslår ändringar i jaktstadgan och jaktlagen. Ändringarna
i stadgan gäller i vissa fall frågor som inte har någon direkt anknytning
till förslagen om ändring av jaktlagen. I många fall råder emellertid
ett nära samband mellan föreslagna stadgeändringar och lagändringar.
Som exempel kan nämnas att förslaget om den framtida utformningen
av fridlysningssystemet, som regleras i jaktstadgan, gett upphov till en diskussion
om behovet av en ändring av det jakträttsliga begreppet i lagen. Å
andra sidan föranleder vissa av utredningens förslag om ändrade regler i
jaktlagen en översyn av vissa stadgebestämmelser. Upphävs t. ex., såsom
utredningen föreslår, bestämmelserna om fri jakträtt på vissa större rovdjur,
aktualiserar detta att jaktstadgans regler om rovviltkontroll och skottpengar
tas upp till behandling.

I den följande framställningen uppehåller jag mig därför vid åtskilliga
frågor som avser ändring endast i jaktstadgan och vilkas lösning inte fordrar
riksdagens medverkan. I några fall där sambandet mellan stadgeändring
och lagändring kräver att jaktstadgans framtida utformning berörs avser
jag att göra framställningen något fylligare än vad som föranleds av enbart
detta krav. Så kommer att ske när föreslagna stadgeändringar tilldragit sig
särskilt intresse hos remissinstanserna eller i den allmänna debatten, t. ex.

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

vad gäller skyddet för vissa fågelarter och skyldigheten att ha tillsyn över
hund.

De i framställningarna från Svenska jägareförbundet föreslagna ändringarna
i jaktlagen avser att skapa nya möjligheter för anslutning av mark
till bestående jaktvårds områden och att motverka vissa olägenheter i samband
med överklagande av beslut om nybildning av jaktvårdsområde eller
förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid.

Jag tar nu till behandling först upp den grundläggande frågan om fridlysningsordningen
och därefter övriga frågor, som bör föranleda ändring i
främst jaktlagen, i den ordning de f. n. är behandlade i denna lag.

I betänkandet intagna förslag till ändringar i jaktlagen torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Fridlysning och jakttider
Gällande bestämmelser

Bland de mest ingripande inskränkningarna i en jakträttsinnehavares
rätt att utöva jakt är de som följer av bestämmelserna om fridlysning och
jakttider. Dessa bestämmelser finns huvudsakligen i jaktstadgan och i en
årligen utfärdad särskild kungörelse om fridlysning av vissa djurarter
(FK). De innebär följande.

A. Under hela jaktåret (tiden den 1 juli—den 30 juni) är jakt förbjuden
i hela landet i fråga om ett fåtal sällsynta däggdjursarter, t. ex. fjällräv
och bäver, samt ett 60-tal fågelarter eller grupper av arter. Dessa däggdjur
och fåglar är således fridlysta året om (FK 1 §).

B. Under särskilt angivna jakttider är i olika delar av landet jakt tilllåten
efter ett stort antal av de vanligaste villebrådsarterna bland däggdjur
och fåglar, t. ex. älg, rådjur, hare, tjäder, fasan och and samt vissa arter
av rovdjur och rovfåglar, t. ex. björn, lo, ormvråk och duvhök (FK 2 §).
Under tid då jakt inte är tillåten inom ett visst område är djurarten att
anse som fridlyst där.

C. Däggdjur som inte tillhör någon art under A eller B, t. ex. järv, räv,
grävling, saknar i allmänhet fridlysningsskydd och får således jagas hela
året, s. k. fredlösa arter.

D. Jakt efter fåglar som inte är hänförliga under A eller B är förbjuden
i hela landet under tiden mars—augusti (JS 12 §). Hit hör de flesta av
våra vanligaste flyttfåglar men även åtskilliga övervintrande arter. De senare
kan således jagas under resten av året.

E. Fridlysningen under D gäller inte för vissa angivna fågelarter, t. ex.
kråka, skata, gråsparv, havstrut och fiskmås (FK 3 §). Dessa arter är alltså
liksom däggdjur under C fredlösa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Kungl. Maj :t har vidare förbjudit jakt efter varg senast genom kungörelsen
den 3 juni 1986 (nr 283) om fridlysning av varg under jaktåret 1966/
67. I fråga om val gäller kungörelsen den 15 december 1882 (nr 58 s. 1)
angående förbud mot jakt efter val vid Sveriges västkust under viss tid av
året. Härutöver förekommer förbud mot jakt i lokala naturskyddsföreskrifter.

Från fridlysningsreglerna finns ett flertal undantag i jaktstadgan och
fridlysningskungörelsen liksom i de nyss nämnda bestämmelserna om
varg och val m. m.

Vissa undantag är förestavade av jaktvårdsskäl och andra av behovet att
avliva djur som vållar skada eller obehag eller som används för vetenskapligt
ändamål e. d. (JS 15—19 och 24 §§).

Undantagen är i ett flertal fall beroende på tillstånd (licens) av statens
naturvårdsnämnd eller länsstyrelsen. Utan tillståndsprövning får dock jakträttsinnehavare
t. ex. under viss fridlysningstid döda hare i trädgårdsanläggning
o. d. för att hindra skador på träden. Fåglar som tillhör grupp
D, exempelvis koltrast och stare, får också dödas om det behövs för att
hindra avsevärda skador i trädgårdar eller på planterade eller sådda fält.

Jaktutredningen

Inledningsvis erinrar utredningen om att nuvarande jaktlag bygger på
principen att ingen däggdjurs- eller fågelart kan anses helt betydelselös
i en modernt bedriven jakt- och naturvård. Denna princip är inte förenlig
med en fridlysningsordning som innebär att vilt som inte är fridlyst är tilllåtet
för jakt.

I betänkandet redogörs för olika förslag från skilda håll att vända fridlysningsordningen
så att allt vilt blir fridlyst med undantag för j akttid som
bestäms för vissa djurarter. En dylik ordning föreslogs således i motion
1954:11:455 där bl. a. anfördes att hittills gällande princip för fridlysning
av sällsynta arter är märklig så till vida, att den inte leder till något fredande,
då sällsyntheten nått ut över en viss gräns. Om en art är tillräckligt
sällsynt, åtnjuter den alltså regelmässigt inte något speciellt fridlysningsskydd.
Inte sällan kommer till landet ett eller annat exemplar av
en fågelart, som är ny eller nästan ny för vårt fågelliv. Enligt motionen är
skyddet här särskilt viktigt eftersom en utbredning norrut av mera sydliga
arter äger rum och det är uppenbart att denna inte främjas med nuvarande
system. Vidare erinrades att blotta förekomsten av en viss sällsynt fågelart
-—- alldeles oavsett huruvida den häckar eller ej — i och för sig är en tillgång
av icke ringa naturvärde.

Riksdagen hemställde om översyn av fridlysningsbestämmelserna (rskr
1954: 145). Utskottet (L3U 13) framhöll särskilt såsom en väsentlig fördel

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

med förslaget att ett omedelbart skydd erhölls för nya arter av däggdjur
och fåglar, som kunde komma in i landet.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 maj 1954 begärde Svenska naturskyddsföreningen
en revision av gällande fridlysningsbestämmelser med
samma principiella syfte som motionen. I skrivelsen framhöll föreningen
att dessa bestämmelser bör utformas inte bara mot bakgrund av vetenskapliga
iakttagelser och ändrade miljö- och jaktbetingelser. Även en annan
kategori än jägarna nämligen den naturintresserade allmänheten bär,
påpekades i skrivelsen, berättigade anspråk på att få sina synpunkter beaktade.
Dess intresse för djurlivet i olika former ökar stadigt och därmed
uppskattningen av att det i markerna förekommer ett rikt facetterat djurliv.

Efter ett medlemsförslag i Nordiska rådet angående bl. a. en principiell
omändring av fridlysningssystemen i de nordiska länderna antog rådet
år 1963 en rekommendation (nr 58) av följande lydelse.

Nordiska rådet hemställer till regeringarna i Danmark, Island, Norge
och Sverige att i dessa länder den princip läggs till grund för jakt- och
fridlysningslagstiftningen, att däggdjur och fåglar skall vara totalfridlysta,
om det i lagstiftningen inte gjorts uttryckligt undantag härifrån.

Jaktutredningen uppger att den rekommenderade principen redan är genomförd
i Finland genom antagandet av 1962 års finska jaktlag samt att
man i Danmark och Norge är på väg mot en sådan omläggning av fridlysningsordningen.
Utredningen föreslår att en motsvarande omläggning nu
genomförs i Sverige.

Jaktutredningen säger sig vid övervägandet av detta spörsmål ha blivit
alltmer övertygad om det riktiga i att till grund för en fridlysningslagstiftning
lägga regeln »vad som inte är tillåtet är förbjudet» och finner att
utförligare argumentation härför ur specifik naturskyddssynpunkt är överflödig.
Utredningen framhåller dock särskilt att det högre djurlivet genom
en sådan regel i princip blir skyddat och att reformen kan komma att främja
såväl allmänhetens som jägarnas vördnad för djurlivet.

Utredningen anser att en ny fridlysningsordning inte får sitt största värde
genom att fler arter blir fridlysta. Viktigare är att den nya ordningen hindrar
att man skjuter till måls på djur som saknar värde som villebråd och
som inte heller är skadegörare. Klart är, tillägger utredningen, att man inte
bör vänta sig omedelbara resultat av den föreslagna reformen men med
upplysningsverksamhet, som skall börja i skolan, och följdriktig rättstilllämpning
kommer den nya inställningen att slå igenom i allt vidare kretsar
och även bland dem, mot vilkas beteende reformen i första hand riktar sig.

Utredningen föreslår att den nya principen skall komma till uttryck på så
sätt att i jaktstadgans bestämmelser om fridlysning intas den regeln att
djur av annan art än sådan, för vilken Kungl. Maj :t bestämt jakttid, inte
får jagas under någon tid av året. Liksom hittills skall enligt förslaget gälla

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

att i fråga om djurart med fastställd jakttid jakt är förbjuden på annan tid.

Utredningen anger särskilt de djurarter som tills vidare inte bör ha fridlysningsskydd
och således få jagas liela året, nämligen

däggdjur: vildsvin, vanlig räv, grävling, mink, iller, hermelin, småvessla,
dvärgvessla, vildkanin, gråsäl, vikare, mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
bisamråtta, övriga sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor, skogsmöss och husmöss,

fåglar: kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika, pilfink,
gråsparv, skarv (ålkråka), havstrut, gråtrut, silltrut, fiskmås och skrattmås.

Det nu tillämpade systemet med undantag från förbud mot jakt under
fridlysningstid föreslår utredningen i stort sett bibehållet oförändrat i sak.
Dispensmyndighet bör dock enligt utredningens mening i regel vara statens
naturvårdsnämnd. Med hänsyn till att ändringar i fastställda jakttider kan
komma att behövas även under löpande jaktår föreslår utredningen att
även sådana ändringar får beslutas av naturvårdsnämnden. Vidare föranleder
omläggningen att den skillnad försvinner som i jaktstadgan görs mellan
olika grupper av fågelarter och deras grad av sällsynthet. Denna skillnad
kommer f. n. till uttryck genom fridlysning under hela året, halva året eller
särskild tid, dvs. grupp A, D resp. B enligt nyss lämnade redogörelse för gällande
bestämmelser. I utredningsförslaget har i anledning härav rätten för
vissa trädgårdshavare in. fl. att döda fåglar i grupp D ersatts med en rätt
att döda koltrast och stare om annan åtgärd visat sig overksam för att
hindra avsevärda skador. Utöver de fågelarter som enligt förslaget bör få
dödas hela året anses nämligen koltrast och stare vara de enda arter som
kan sägas tillhöra de mera avsevärda skadegörarna. I alla övriga fall fordras
tillstånd av statens naturvårdsnämnd.

Remissyttrandena

Förslaget till omläggning av fridlysningssystemet och de skäl härför som
redovisas i betänkandet gillas av nästan alla remissinstanser. Om fördelarna
med reformen anför statens veterinärmedicinska anstalt att vår insikt om
det omistliga i tillgången till en natur med dess djurliv, en del av vår egen
livsmiljö, alltmer har fördjupats under senare år, inte minst som en reaktion
mot den accelererade naturförstörelsen. Man har börjat inse det nödvändiga
i att på allt sätt slå vakt om denna tillgång. De vilda djuren utgör,
fortsätter anstalten, på många sätt en källa till rekreation och deras reklamvärde
inom turistindustrin är betydande. Genom människans åtgärder får
viltfaunan på många sätt sitt livsrum inskränkt och man bör därför inte
minst på jaktens område göra allt för att kompensera detta och för att den
vilda faunan skall bevaras artrik och livskraftig. Mot denna bakgrund ser
anstalten förslaget med tillfredsställelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Mellan jaktfrågor och naturresursproblem finns även enligt 1964 års naturresursutredning
ett klart samband. Den biologiska produktionen och inte
minst de djur som kan göras till föremål för jakt utgör en naturtillgång.
Utnyttjandet av denna har inte bara ekonomiska utan även sociala aspekter
på grund av det rekreativa värde som jakten innehåller. Att garantera
förekomsten av ett variationsrikt viltbestånd är, fortsätter naturresursutredningen,
en betydelsefull uppgift. Den omvändning av principen för
fridlysningssystemet, som jaktutredningen tagit upp, är väsentlig och värdefull
men jaktbestämmelserna bör efter hand anpassas till den ekologiska
forskningens resultat. Den föreslagna fridlysningsordningen är enligt statens
naturvårdsnämnd fundamental för en allmänt positiv inställning till
vårt lands djurvärld och stämmer väl överens med modernt tänkesätt inom
viltvården i åtskilliga andra länder.

Länsstijrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med jaktutredningen
att den nya regeln bör vara av ett inte ringa propagandistiskt värde
för jakt- och naturvård, genom att den inskärper hos allmänheten att den
vilda däggdjurs- och fågelfaunan är en nationell tillgång som skall skyddas
och vårdas och som den enskilde ej får behandla efter gottfinnande.
Svenska jägareförbundet uppger att förbundet under utredningens gång
anslutit sig till de motiv som föranlett att förslaget ursprungligen väckts
och understryker på nytt den principiella och psykologiska betydelsen av
att det förverkligas, nämligen ökad respekt för det högre djurlivet och därigenom,
på sikt, en ny och riktigare allmänt omfattad grundsyn på vildnaden.

I ett stort antal remissyttranden uttalas vidare att smidigheten och enkelheten
i det nya systemet är uppenbara och att det ger större möjlighet att
komma till rätta med den motbjudande okynnesskjutning och målskjutning
som minderåriga med luftgevär ofta utövar på främst småfåglar.

Några remissinstanser yppar tvivel på ett alltför snabbt resultat av reformen.
Bl. a. yttrar ÖÄ att utredningens intentioner att genom de nya fridlysningsbestämmelserna
få till stånd en förändrad inställning hos allmänheten
till vår fauna som ett objekt för naturvård mer än som ett jaktobjekt
radikalt torde bryta mot en hos stora grupper av medborgare förhärskande
och hävdbunden syn på det vilda. Det torde därför enligt ämbetets mening
vara nödvändigt att genom brett upplagda upplysningskampanjer —
i likhet med aktionerna mot nedskräpning i naturen — sprida kännedom
om bestämmelserna och inprägla de nya principerna för att därigenom
åstadkomma snabbast möjliga effekt av bestämmelserna särskilt med hänsyn
till nu hotade djur stammar.

Mindre övertygad om förslagets fördelar är också länsstyrelsen i Gotlands
län som anser att en godtagbar ordning beträffande fridlysning av
djurarter kan nås utifrån den grundprincip, på vilken nu gällande författningsbestämmelser
uppbyggts. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

den föreslagna regeln. Länsstyrelsen godtar denna med tvekan och hyser
tvivel om att den inom överblickbar tid kan slå igenom i vida kretsar och
även bland dem, mot vilkas beteende reformen i första hand riktar sig.

En del av de remissinstanser som tillstyrker förslagets huvudsakliga innehåll
kritiserar en råd föreslagna detaljändringar i främst jaktstadgan.
I några fall berörs reformens inverkan även på jaktlagen. Sålunda ifrågasätter
hovrätten för Nedre Norrland om inte en så ingripande ändring av
jakträttens innebörd som den föreslagna borde komma till uttryck i 1 § JL.
Den nya principen synes hovrätten nämligen inte stå i god överensstämmelse
med den i nämnda lagrum angivna grundsatsen, att jakträttsinnehavaren
på sitt område äger fritt jaga med de undantag och inskränkningar
som är stadgade i jaktlagen eller annan författning. Enligt förslaget blir
läget det omvända. Endast i den mån jakten enligt särskilt stadgande eller
särskilda föreskrifter är tillåten äger jaktinnehavaren jaga på sitt område.
Det kan enligt hovrätten vidare ifrågasättas om inte en omläggning av fridlysningssystemet
borde medföra en av utredningen ej beaktad terminologisk
ändring. Eftersom enligt förslaget alla djur är fridlysta i den mån jakt
inte är särskilt tillåten, synes det hovrätten mindre följdriktigt att använda
begreppet fridlysning i betydelsen av förbud mot jakt.

Göta hovrätt har liknande mening och anför att den föreslagna ändringen
av fridlysningssystemet är av så genomgripande natur att hovrätten ifrågasätter
om den inte nödvändiggör en översyn av jaktlagstiftningen i dess helhet
i syfte att erhålla en efter den nya principen avpassad systematisk uppbyggnad
av bestämmelserna. Denna princip synes nämligen böra komma till
uttryck inte bara i jaktstadgan utan även i jaktlagen och få sin plats i
dessa författningars inledande stadganden. En sådan översyn önskas också
av RÅ och kammarkollegiet. Dessa remissinstanser delar även de kritiska
synpunkter på begreppet fridlysning som hovrätten för Nedre Norrland har
framfört.

Liknande kritik uttalas även av länsstyrelsen i Norrbottens län som anser
att det med den omläggning av gällande fridlysningssystem, som föreslagits
av utredningen, inte är följdriktigt att i bestämmelserna använda ordet
fridlysning. Alla djur skall ju enligt förslaget, oberoende av fridlysning,
vara totalfredade, såvida de inte »förklaras lovliga». Med tanke inte
minst på den allmänhet, som önskar tillgodogöra sig innehållet i jaktförfattningarna,
är det enligt länsstyrelsen önskvärt att den nya principen i
fråga om djurens fredande får ett klart och otvetydigt uttryck.

Bland de många detaljfrågor i betänkandet som angår olika djurarter har
vissa tilldragit sig ett stort intresse bland remissinstanserna. Främst märks
bär en intensiv kritik från många håll mot förslaget om rätt att döda koltrast
och stare. I allmänhet förordas totalfridlysning med dispensmöjlighet.
En annan lösning anger skogshögskolan som finner det fullt berättigat att
ge lantbrukare och trädgårdsägare möjlighet att skydda sina produkter

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

genom avskjutning, om andra åtgärder visat sig ineffektiva, framför allt
under eftersommaren och hösten, när i första hand staren drar fram i stora
flockar över landet. Däremot torde de aktuella fåglarnas skadegörelse
vara betydligt mindre under våren och försommaren, när de i regel endast
uppträder parvis och då i stor utsträckning uppföder sina ungar med insektslarver
och liknande. För att mildra kritiken mot förslaget skulle man
därför enligt högskolan kunna tänka sig att en »skyddsjakt» vore tillåten
endast under viss tid på eftersommaren och hösten.

Att till de fredlösa fågelarterna alltjämt föra råkan kritiseras av bl. a.
naturhistoriska riksmuseet, viltforskningsrådet, Svenska naturskyddsföreningen
samt Sveriges Ornitologiska Förening.

Den föreslagna omläggningen av fridlysningssystemet borde enligt ett
antal remissinstanser ha föranlett utredningen att fullfölja sin grundtanke
med förslaget därhän att fler djurarter — även de eljest fredlösa — fridlystes
under den tid de har ungar och ägg. Sådana önskemål uttalas bl. a.
av statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelsen i Örebro län, naturhistoriska
riksmuseet, viltforskningsrådet, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund, Svenska
naturskyddsföreningen och Svenska djurskyddsföreningen.

Mot ståndpunkten att jakt på de fredlösa djuren av djurskyddsskäl inte
skulle få bedrivas under yngeltid uttalar sig dock veterinärstyrelsen och
pekar på det inkonsekventa i att införa bestämmelser som medverkar till
ökning av en djur stam, vars antal man sedan söker nedbringa till ett minimum.

Departementschefen

Fridlysning är en gammal företeelse i svensk jaktlagstiftning. Tidigare
fridlystes mest arter av matnyttigt villebråd men även skadevilt av arter
som från naturvårdssynpunkt behövde skydd mot utrotning. I 1938 års jaktlagstiftning
inskrevs en ny princip som innebär att jakt efter alla vilda arter
av däggdjur och fåglar är underkastad jaktbestämmelserna. Även arter som
saknar värde som villebråd eller är betydelselösa som skadegörare omfattas
alltså i princip av regleringen. I dag, snart 30 år senare, ter sig denna ordning
för de flesta helt självklar. Detta beror framför allt på den upplysningsverksamhet
som bedrivits av de stora frivilliga jakt- och naturvårdsorganisationerna.
Denna verksamhet har också inneburit att genom forskning
vidgade kunskaper om djurens egenskaper och levnadssätt kunnat föras ut
till allmänheten.

Gällande fridlysningssystem innebär att storleken av de allra flesta jaktbara
djur stammarna regleras på så sätt att jakten är tillåten endast under
viss kortare eller längre tid av året. Dessa s. k. jakttider, ofta olika i skilda
delar av landet, bestäms av Kungl. Maj :t för varje jaktår efter förslag av

Kungl. Mcij. ts proposition nr 136 år 1967

den centrala tillsynsmyndigheten för jakten och viltvården i landet, f. n.
statens naturvårdsnämnd. Jakttidsförslaget är i sin tur resultatet av elt ingående
förberedelsearbete inom den till Svenska jägareförbundet knutna
jalcttidsberedningen. Jakttiderna tas upp i en särskild kungörelse. I den
anges också de djurarter som av naturvårdsskäl helt undantas från jakt.
Tillhör djur andra arter än dem för vilka jakttid eller totalfredning gäller
är de tillåtna för jakt, när det gäller däggdjur hela året och fåglar tiden
september—februari. Vissa fågelarter, t. ex. kråkor och skator, får dock
jagas året om.

Som jag antytt har mångårig samlad erfarenhet och stor sakkunskap
fått bestämma innehållet i det för olika arter gällande fridlysningsskyddet.
1 den årliga jakttidskungörelsen har alltså detta skydd kunnat kontinuerligt
anpassas efter arternas talrikhet och lokala förekomst. Även om detta
system i huvudsak fungerat väl, har skäl till kritik dock inte saknats. Naturligt
nog har kunskap om detaljerna i fridlysningsbestämmelsernas innehåll
hatt svårt att tränga utanför de kretsar som är särskilt intresserade
av jakt och naturvård. Följden härav har ibland varit att sällsynta fridlysta
djur fångats eller dödats av okynne eller oförstånd. Det har vidare
påtalats att till landet inflyttade, till en början fåtaliga exemplar av unika
arter ofta blivit utan omedelbart fridlysningsskydd. Den ökade fritiden i
vårt samhälle bereder allmänheten allt större möjligheter till givande kontakt
med naturen. Vistelsen i skog och mark får för många ett ökat värde
av ett artrikt djurliv. Intresset att slå vakt om möjligheterna att skydda artrikedomen
och dess tillväxt har därför accentuerats.

Det är sådana synpunkter som under senare år från olika håll, senast
genom en rekommendation i Nordiska rådet år 1963, lett till förslag om en
ny fridlysningsordning så att alla vilda däggdjur och fåglar i princip blir
fridlysta och ingen jakt tillåten annat än under bestämd jakttid. Jaktutredningen,
som haft i uppdrag bl. a. att närmare undersöka de sakliga och författningstekniska
följderna av en sådan omläggning, har nu efter slutfört
arbete föreslagit att omläggningen genomförs. Utredningen har till förslaget
knutit förhoppning om att den nya ordningen på lång sikt skall medföra en
ökad respekt för det högre djurlivet hos allmänheten och jägarna.

Jämfört med det omfattande skydd som redan nu råder för de allra flesta
kända arterna i landet innebär utredningsförslaget i huvudsak endast att
den stora grupp av icke särskilt uppräknade fågelarter som f. n. är fridlysta
endast tiden mars—augusti får ett ökat skydd. Vidare följer av förslaget
automatiskt att, eftersom varje för jakt ej uttryckligen tillåten art blir
fredad, skyddet omfattar även nyinflyttade arter av däggdjur och fåglar.

Förslaget har vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna, av vilka
många betonat reformens principiella värde. Även enligt min mening bör
fridlysningssystemet vara utformat på ett sådant sätt att det tydligt framstår
som ett led i naturvården och inte i första hand som ett medel att beva2
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

ra villebrådsstanunar för jaktändamål. Jag delar således jaktutredningens
och remissinstansernas mening och förordar att den nya fridlysningsordningen
nu genomförs.

I remissyttrandena från Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, RÅ
m. fl. har ifrågasatts om inte den nya ordningen borde komma till uttryck
inte bara i de av Kungl. Maj :t utfärdade författningar som f. n. reglerar fridlysning
och jakttider utan även i jaktlagens bestämmelser om jakträtt. Föreskrifter
om jakttider, fridlysning och andra inskränkningar i jaktutövningsrätten
är av offentligrättslig natur och gäller var och en som utövar
jakt. Sådana föreskrifter påverkar emellertid inte den principiella ensamrätt
av civilrättslig natur som jaktlagen tillförsäkrar jordägaren att på egna
marker jaga vilda däggdjur och fåglar. Reformen motiverar därför inte någon
formell ändring av det jakträttsliga begreppet. Det kan tilläggas att en
fridlysningsordning i enlighet med vad jag här förordat jämfört med omfånget
av nu rådande fridlysningsskydd inte innefattar några mera genomgripande
sakliga ändringar. Det är sålunda enligt min mening tillräckligt
att jaktstadgans inledande bestämmelser föreskriver att jakt får bedrivas
endast under jakttid som Kungl. Maj :t för vissa djurarter bestämmer. Jag
är således inte beredd att föreslå någon ändring i jaktlagen i detta sammanhang.

Nyssnämnda och ett par andra remissinstanser har även kritiserat tanken
att efter en omläggning i enlighet med utredningens förslag alltjämt tala
om »fridlysning» och betecknat denna term som mindre rättvisande, eftersom
alla icke lovliga arter blir fredade automatiskt och alltså inte i kraft av
något särskilt beslut. Denna uppfattning har onekligen visst fog för sig.
Begreppet fridlyst är emellertid numera en i naturvårdssammanhang inarbetad
term och fridlysningstid är, när det gäller vilda däggdjur och fåglar,
i det allmänna medvetandet liktydigt med tid under vilken jakt ej är
tillåten. Jag anser därför att fridlysningsbegreppet bör behållas. I jaktstadgan
bör alltså klart ntsägas att djur, som tillhör art för vilken jakttid
ej är bestämd, är fridlyst hela året och att annat djur är fridlyst under tid
som ej är jakttid.

Av den mångfald olika bestämmelser om viltskydd och jaktutövning m. m.
som nu finns i jaktstadgan berörs åtskilliga av utredningens reformförslag.
Till dessa frågor ämnar jag återkomma i senare sammanhang. Jag vill här
beröra endast ett par detaljer som väckt särskilt intresse bland remissinstanserna
och i den allmänna debatten. I den mån gällande ordning genom
speciella bestämmelser i jaktstadgan innebär generella undantag från fridlysning
eller dispensmöjlighet för viss skyddsjakt efter skadegörande viltarter,
innefattar förslaget inte någon mera genomgripande ändring häri
beträffande däggdjuren. I fråga om den stora gruppen halvårsfredade fåglar
däremot föreslås att en nu gällande regel om rätt att döda sådana fåglar,
när det behövs för att förekomma avsevärd skada på växtlighet, ersätts med

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

en möjlighet till dispens. För samma skyddsändamål skall dock enligt förslaget
koltrast och stare utan dispens få dödas, om annan åtgärd visar sig
overksam. Med hänsyn till den intensiva kritik förslaget rönt på denna
punkt ämnar jag inte förorda en lösning i enlighet med utredningsförslaget.
Såsom påpekats i åtskilliga remissyttranden bör dessa av allmänheten
uppskattade fågelarter så långt det är möjligt skyddas mot jakt.

Frågor om jakttider för olika djurarter tar jag inte upp i detta sammanhang.
För vissa arter som helt saknar fridlysningsskydd enligt nuvarande
ordning, de s. k. fredlösa arterna, har jaktutredningen föreslagit fortsatt
tillämpning av det nuvarande systemet. Med hänsyn till de starka önskemål
som uttalats från jakt- och naturvårdshåll vill jag dock här nämna att jag
anser det lämpligt att jakttiderna bestäms efter undersökning av möjligheterna
att freda dessa arter under den s. k. yngeltiden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Frågor om jakt vårdsområden

Gällande bestämmelser

Den rätt att jaga som tillkommer en fastighetsägare på den egna marken
kan få annat innehåll om fastigheten ingår i jaktvårdsområde. Enligt 10 §
1 mom. JL kan ägare av särskilda fastigheter i ändamål att främja jaktvården
på fastigheterna besluta att dessa helt eller delvis tillsammans skall
utgöra jaktvårdsområde. Fattar de enhälligt sådant beslut och beslutet
fastställs av länsstyrelsen, blir det bindande för fastigheternas ägare under
den tid, lägst 10 högst 25 år, som bestämts för jaktvårdsområdets bestånd.
Beslutet om områdets bildande skall innehålla de huvudsakliga grunderna
för jakt och viltvård inom området.

Jaktvårdsområde kan komma att omfatta även fastighet vars ägare vägrar
medverka därtill. Då krävs emellertid att frågan handläggs vid förrättning
under ledning av särskild förrättningsman som utses av länsstyrelsen.
Samtliga berörda fastighetsägare skall kallas till förrättningen. Förr ätt -ningsmannen skall före sammanträdet göra upp förslag beträffande jaktvårdsområdets
gränser samt grunderna för jaktutövningen och viltvården
inom området. Detta förslag skall vid sammanträdet läggas fram för omröstning.
För att förslaget skall anses antaget fordras att det vid sammanträdet
avgetts ja-röster av — oavsett närvaro — minst 3/4 av hela antalet
fastighetsägare inom det tilltänkta området och att de ja-röstande äger
minst 3/4 av den mark som ingår i detta.

Inom ett år före utgången av beståndstiden för jaktvårdsområde får fastighetsägarna
enligt 10 § 5 mom. vid sammanträde besluta om förlängning
av beståndstiden med lägst 10 och högst 25 år. För giltigheten av sådant
beslut fordras att beslutet biträtts av flertalet bland de närvarande röstande
samt vidare att inte nej-röster avgetts av mer än 1/4 av hela antalet fastighetsägare
eller av fastighetsägare som äger mer än 1/4 av den i området
ingående marken. Föreskrifter om kallelse till sammanträdet meddelas av
Kungl. Maj :t.

För ändringar i jaktvårdsområdes omfattning eller i grunderna för jakten
och viltvården inom området ställs enligt en huvudregel i 10 § 6 mom.
samma krav som på förfarandet vid områdets bildande. Föreligger inte enhälligt
beslut, måste således förrättning hållas. Från denna huvudregel görs
i samma lagrum ett viktigt undantag. Bestäms dylika ändringar i samband
med beslut om förlängning av beståndstiden för jaktvårdsområdet, skall
nämligen i stället tillämpas vad som gäller för giltigheten av beslut om
sådan förlängning. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur
eller anslutas till jaktvårdsområdet, fordras samtycke av ägaren till den
marken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

För giltigheten av fastighetsägarnas beslut om såväl nybildning av jaktvårdsområde
som förlängning av beståndstid eller förändring i fråga om
områdets omfattning m. m. fordras enligt It § 1 mom. JL fastställelse av
länsstyrelsen. Vid fastställelseprövningen skall länsstyrelsen se till att beslutet
fattats i laga ordning, att det överensstämmer med lag och författning
och är tjänligt för jaktvårdens främjande samt att det inte kränker enskild
rätt.

Har delägarna i ett jaktvårdsområde fattat beslut som angår jaktutövningen
inom området eller som rör upplåtelse av jakträtt där, får enligt
13 § 4 mom. JL talan föras mot beslutet genom besvär hos länsstyrelsen.
Om inte länsstyrelsen förordnar annat, länder dock beslutet till efterrättelse
utan hinder av besvären. Någon rätt att hos länsstyrelse föra talan
mot delägarebeslut, som enligt vad nyss sagts är beroende på länsstyrelsens
fastställelse för sin giltighet, finns inte. I tillämpningsföreskrifterna i jaktstadgan
öppnas emellertid rätt att inom 20 dagar avge påminnelser i fastställelseärendet,
innan detta avgörs av länsstyrelsen (40 § 3 mom., 41 § och
41 a § JS). Mot länsstyrelsens beslut i fastställelseärendet får talan föras
genom besvär hos Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet. Besvärstiden är 2
månader.

Här bör tillfogas att det finns ytterligare en möjlighet att ändra jaktvårdsområdes
omfattning. Enligt 11 § 2 mom. JL kan nämligen länsstyrelse på
ansökan av delägare i jaktvårdsområde besluta att fastighet i området inte
längre skall tillhöra detta. Regeln gäller endast i fråga om fastighet som utgör
gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar betydelse för jaktvården
på området.

Kostnader i anledning av förrättning, kungörelser o. d. i samband med
jaktvårdsområde betalas med medel ur jaktvårdsfonden.

Svenska jägareförbundets förslag

I de skrivelser från Svenska jägareförbundet som nämndes inledningsvis
tar förbundet först upp ett förslag från Västerbottens läns jaktvårdsförening
om ändring i 10 § JL i vad avser anslutning av mark till jaktvårdsområde
under jaktvårdsområdes beståndstid. Föreningen anför
i huvudsak.

Det förekommer rätt ofta att ägare till fastigheter belägna i gräns med
jaktvårdsområden önskar ansluta sina marker till dessa områden. Med nuvarande
bestämmelser kan emellertid sådan anslutning inte ske annat än
genom en för jaktvårdsfonden ofta dyrbar förrättning eller i samband med
förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid. I det sistnämnda fallet måste
en markägare i många fall vänta flera år på att få önskad anslutning genomförd,
trots att de flesta jaktvårdsområdesdelägarna godtar den. Om ett jaktvårdsområde
fastställts på 25 år kan en önskad anslutning helt utebli eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

kanske få vänta i närmare 24 år på sitt genomförande. Vid en beståndstid
av 10 år kan väntetiden bli upp till 9 år. Föreningen anser därför att nuvarande
bestämmelser om anslutning av mark till jalctvårdsområde är synnerligen
otillfredsställande och utgör ett svårt hinder för en sund utveckling
av jaktvårdsområdesidén. Sådan anslutning som avses bär bör kunna ske
när som helst under ett jaktvårdsområdes verksamhetstid. På samma sätt
som fastighet enligt 11 § 2 mom. JL kan uteslutas ur jalctvårdsområde bör
anslutning också kunna ske. Dylika ärenden bör i så fall bli föremål för omröstning
bland delägarna vid sammanträde under förutsättning att saken
kungjorts i kallelsen till detta. För omröstning om anslutningen bör samma
regler tillämpas som nu gäller vid omröstning angående förlängd beståndstid.

I den andra skrivelsen berör Svenska jägareförbundet frågan om tidpunkten
för giltighet av beslut om jalctvårdsområde.
Förbundet anför att besvär över länsstyrelsens fastställelsebeslut i fråga
om nybildning av ett jaktvårdsområde innebär att området inte kan sätta
igång sin verksamhet som planerats. På motsvarande sätt kan ett jaktvårdsområde
tvingas upphöra med sin verksamhet när det är fråga om förlängning
av ett befintligt områdes giltighetstid, nämligen om dröjsmålet med
besvärens avgörande blir så långvarigt att områdets löpande giltighetstid
hinner gå ut innan besvären avgjorts. Detta medför enligt förbundet ett
avsevärt men för det j alctvårdsarbete som utgör huvudgrunden för jaktvårdsområdesbildningen.
En eller ett fåtal delägares avvikande mening
medför hinder för flertalet markägares planer att i samarbete ordna välbehövliga
viltvårdsåtgärder och en till vilttillgången anpassad beskattning
av förekommande villebråd. När fråga är om förlängning av tiden för jaktvårdsområde,
som ägt bestånd under en eller flera perioder, kan ett av långvarig
besvärsprövning betingat avbrott i giltighetstiden medföra att fördelar,
som vunnits genom samarbete under många år, tillspilloges samt att
uppbyggnadsarbetet får börja på nytt om besvären inte föranleder någon
ändring. Förbundet tillägger att det inte hör till ovanligheterna att ett överklagande
fördröjer ett fastställelsebeslut mer än ett år samt att övervägande
antalet klagomål hitintills inte föranlett någon ändring av överklagade
beslut.

Med anledning av det anförda hemställer förbundet om sådan ändring i
jaktlagen, att länsstyrelses beslut jämlikt It § 1 mom. JL att fastställa nybildat
eller förlängt jaktvårdsområde skall gälla från dagen för beslutet, om
ej länsstyrelsen förordnar annat, samt att länsstyrelse får förordna att, i
avbidan på ärendets slutliga prövning, fastighetsägarnas beslut jämlikt 10
§ JL tills vidare skall lända till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967
Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna för jaktvårdsområden tillstyrks
av många remissinstanser. Beträffande förslagen i allmänhet uttalar
statens naturvårdsnämnd att markägarnas möjligheter att sammansluta
sina marker till jaktvårdsområden bör underlättas så mycket som möjligt
eftersom jaktvårdso mrådet utgör den lämpligaste grunden för ordnade viltvårds-
och jaktförhållanden. Varje ändring av lagstiftningen, som utan att
inkräkta på den enskilde markägarens rätt förenklar sådan sammanslutning,
är enligt nämndens mening därför angelägen. Svenska naturskyddsföreningen
anser det viktigt att de grundprinciper för jaktutövning och
viltvård som är förenade med ett jaktvårdsområde som sådant får gälla på
så många håll som möjligt. Det är, tillägger föreningen, olyckligt om förekommande
lagtext vållar onödiga hinder. Jägarnas riksförbund ensamt
avvisar båda förslagen men yrkar långtgående ändringar i andra delar av
lagstiftningen om jaktvårdsområden och föreslår särskild utredning härom.

Bakgrunden till förslaget från en länsjaktvårdsförening om lättnader i
möjligheterna till anslutning av mark till jaktvårdso mr
å d e belyses närmare av Svenska jägareförbundet.

Enligt jägareförbundets normalstadgar för jaktvårdsområde, vilka gällde
intill ikraftträdandet av 1963 års jaktlagsändring, ägde jaktvårdsområdesföreningens
styrelse oåterkallelig fullmakt »att såsom ombud för delägarna
träffa sådan överenskommelse, som i 10 § jaktlagen sägs, med ägare av
intill belägen mark, vilken lämpligen bör anslutas till området, samt att söka
länsstyrelsens fastställelse å överenskommelsen».

I jaktutredningens föregående betänkande med förslag till ändringar i
jaktlagstiftningen (SOU 1961:67) behandlades ifrågavarande spörsmål. Utredningen
föreslog en ändring i 11 § JL varigenom nämnda fullmakt skulle
lagfästas. Härom anförde departementschefen i prop. 1963: 136 att han,
med hänsyn till de principiella erinringar som i flera remissyttranden riktats
mot att tillämpa en sådan metod, inte kunde biträda förslaget i denna
del. Emellertid biträdde departementschefen utredningens förslag, att ändringar
i ett områdes status borde kunna vidtagas på sammanträde för förlängning
av beståndstiden och därvid i den förenklade ordning, som är medgiven
för förlängningsbeslutet. Det år 1963 tillkomna 6 mom. av 10 § JL
har utformats i enlighet därmed.

Det råder ingen tvekan om att tillämpningen av de äldre stadgarna som
regel fungerade väl. Åtminstone i ett fall godkände Kungl. Maj :t anslutning,
som skett enligt fullmakt i stadgarna. Förbundet medger numera det
betänkliga i generella fullmakter men skulle önska en mera ändamålsenlig
metod att ansluta grannfastigheter under beståndstiden än föreskrivna
nybildningsförfarande. Så länge frågan endast gäller en från vederbörande
markägares sida frivillig anslutning till befintligt jaktvårdsområde
synes knappast några allvarligare invändningar kunna riktas mot den föreslagna
förenklingen. Förbundet anser däremot, att nuvarande bestämmelser
bör förbli gällande i vad avser ändring i de huvudsakliga grunderna
för jaktutövningen och viltvården.

Kungl. Maj. ts proposition nr i36 år 1967

Den föreslagna ändringen tillstyrks eller lämnas utan anmärkning av
Göta hovrätt, domänstyrelsen, statens natarvårdsnämnd, länsstyrelserna i
Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs,
Jämtlands och Västerbottens län, viltforskningsrådet och Svenska
naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen liksom även hushållningssällskapet
i Västerbottens län anmärker att en förutsättning för möjlighet till ett smidigare
sätt att ansluta mark till fastställt jakt vårdsområde dock bör vara,
att anslutningen inte bedöms kunna hindra eller försvåra bildandet av jaktvårdsområde
för övriga angränsande fastigheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker ändringsförslaget i denna del
och anför. I samband med 1963 års ändringar i jaktlagen var även frågan
om förenklat förfarande vid ändring i jaktvårdsområdes omfattning föremål
för övervägande. Ett förenklat förfarande genomfördes därvid beträffande
dylika ändringar, som vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden.
För att trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet ansågs
det däremot angeläget att behålla samma ordning som förut beträffande
ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden.
Länsstyrelsen anser inte att det finns skäl att nu frångå den
ståndpunkt, som kom till uttryck vid 1963 års behandling av jaktutredningens
förslag. På samma grunder ifrågasätter kammarkollegiet om det finns
tillräckliga skäl att nu ta upp frågan på nytt.

I fråga om det andra förslaget till ändring i lagbestämmelserna om jaktvårdsområdc,
nämligen tidpunkten för giltighet av beslut
om nybildning eller om förlängning av beståndstiden för sådant område, bekräftas
behovet av en ändring i flera remissyttranden. Länsstyrelsen i Kronobergs
län tillstyrker förslaget i vad avser länsstyrelses fastställelsebeslut
och anför att det när länsstyrelsen meddelar fastställelse av förlängningsbeslut
och dess beslut överklagas i flera fall händer att beståndstiden går
tillända innan Kungl. Maj :ts beslut i besvärsärendet föreligger. Under mellantiden
kan inte jaktvårdsområdet fortsätta sin verksamhet, vilket är till
avsevärt men för jaktvården. När det gäller nybildning av ett jaktvårdsområde
kan med nuvarande bestämmelser jaktvårdsområdet inte sätta i gång
sin verksamhet förrän länsstyrelsens fastställelsebeslut vunnit laga kraft.

I händelse av besvär över fastställelsebeslutet kan det dröja avsevärd tid
innan verksamheten kan påbörjas. Även detta är till men för jaktvården.
Länsstyrelsen finner det därför motiverat att länsstyrelsens beslut jämlikt

II § 1 mom. JL att fastställa nybildat eller förlängt jaktvårdsområde skall
gälla från dagen för beslutet, om ej länsstyrelsen förordnat annat. Samma
mening uttalar länsstyrelsen i Värmlands län samt länsstyrelsen i Kalmar
län, som dock tillfogar att den inte kan biträda förslaget att länsstyrelsen
skall äga förordna, att fastighetsägares beslut jämlikt 10 § JL tills vidare
skall lända till efterrättelse i avbidan på ärendets slutliga prövning. En förutsättning
bör i varje fall vara att länsstyrelsen fastställt jaktvårdsområ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

dets beslut, innan verkställighet kan ske. Det torde, påpekar länsstyrelsen,
inte heller på andra områden förekomma, att en myndighet äger förordna
om omedelbar verkställighet av ett av annan meddelat beslut.

Förslaget tillstyrks oreserverat eller lämnas utan erinringar av Göta hovrätt,
länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Jämtlands
och Västerbottens län samt viltforskningsrådet.

Kritiska uttalanden mot förslaget gör bl.a. statens naturvårdsnämnd, som
finnei den föreslagna ändringen vara mindre angelägen. De olägenheter som
kan uppstå på grund av dröjsmål med det slutgiltiga fastställelsebeslutet hör
enligt nämndens mening kunna undvikas, om delägarnas beslut fattas i
god tid. Länsstyrelsen i Gävleborgs län känner eu viss tvekan inför förslaget
men vill inte motsätta sig dess genomförande, medan det enligt länsstyrelsen
i Västmanlands län inte föreligger anledning till ändring av lagstiftningen
i enlighet med förslaget. En ingående kritik gör kammarkollegiet.

F. n. saknas klara regler i fråga om verkställighet av administrativa beslut.
Allmänt torde kunna sägas att beslut, som förändrar enskilds rättsställning
på ett för honom menligt sätt, dvs. förpliktande beslut, i regel inte
gäller förrän laga kraft inträtt. Eftersom bildande och även förlängning av
jaktvårdsområde inskränker den enskilde fastighetsägarens jakträtt, torde
alltså fastställelsebeslut i dylik fråga f. n. inte lända till efterrättelse förrän
beslutet vunnit laga kraft.

Denna ordning är otvivelaktigt förenad med vissa olägenheter, särskilt
när fråga är om förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid. Emellertid
skulle omedelbar giltighet av ett fastställelsebeslut som avser jaktvårdsområdes
bildande kunna ge upphov till svårlösta ersättningsfrågor för den händelse
anförda besvär leder till att beslutet — kanske efter något år — upphävs;
vid förlängning av tiden för ett redan bestående jaktvårdsområde
torde risken för dylika komplikationer vara betydligt mindre. Kollegiet är
med hänsyn till vad nu sagts inte berett att tillstyrka ett fullt så allmänt
hållet stadgande som jägareförbundet föreslagit. Enligt kollegiets mening
bör ett stadgande i förevarande ämne inte sträcka sig längre än att länsstyrelse
vid fastställelse av beslut om förlängning av beståndstiden för jaktvårdsområde
skall äga förordna att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse.

Jägareförbundet har vidare föreslagit att länsstyrelsen skall kunna förordna
att i avbidan på ärendets slutliga prövning fastighetsägares beslut
jämlikt 10 § tills vidare skall lända till efterrättelse. Kollegiet, som utgår
från att förslaget åsyftar tiden intill dess fastställelsefrågan prövats av
länsstyrelsen, kan på nyss anförda skäl inte tillstyrka förslaget såvitt angår
beslut om bildande av jaktvårdsområde. Ej heller vid förlängning av beståndstiden
för jaktvårdsområde synes tillräckliga skäl föreligga att införa
möjlighet till dylikt interimsförordnande, då ju enligt 10 § 5 mom. JK
frågan om förlängning av fastighetsägarna kan tas upp redan ett år före
utgången av den bestämda tiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Departementschefen

Ända sedan 1912 års jaktlag har fastighetsägarna haft särskilda möjligheter
att genom samverkan få till stånd bindande föreskrifter för jaktutövning
och viltvård på fastigheterna. Enligt nuvarande jaktlag sker sådan
samverkan inom jaktvårdsområde. De stora möjligheter som inom jaktvårdsområdets
ram öppnas att driva en planerad och aktiv viltvård har
medfört att denna form för samverkan uppskattas alltmer av såväl jordägare
och jägare som jakt- och viltvårdsorganisationer. Mer än en femtedel
av landets hela areal av skog, åker och äng ingår i dag i jaktvårdsområden.
Den anslutning idén med jaktvårdsområden vunnit har medfört att
dessa områden är av stor betydelse för det moderna viltvårdsarbetet.

Förslagen från Svenska jägareförbundet om ändrade bestämmelser för
anslutning av mark till jaktvårdsområde samt för ikraftträdande av beslut
om bildande av jaktvårdsområde och om förlängd tid för sådant områdes
bestånd har mötts av en viss kritik.

Det är enligt min mening angeläget att det alltmer ökande intresse för
god jaktvård som kan tillgodoses inom jaktvårdsområdets ram inte motverkas
av formella hinder, som för de berörda intressenterna ter sig av
underordnad betydelse i förhållande till syftet med jaktvårdsområdesidén.
I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag därför vissa reformer
möjliga.

När det gäller anslutning av mark till jaktvårdsområde
bör huvudregeln för förfarandet alltjämt vara densamma som nu gäller vid
ändring av jaktvårdsområdes omfattning. Undantag ter sig dock i vissa fall
befogade när en markägare som också innehar marken eller jakten begär
anslutning och en sådan skulle bli av verklig betydelse för jakt och viltvård
inom området. De fall som åsyftas är bl. a. följande. Den för anslutning
avsedda marken kan tidigare ha ingått i annat jaktvårdsområde som
upplösts. Vidare kan en fastighet genom rationalisering eller av annan
orsak ha fått ny struktur och därför bättre än förut lämpa sig för en anslutning.
Även då en fastighet övergått till ny ägare, som har bättre förutsättningar
än den förre ägaren att delta i jaktvårdsarbetet, bör en undantagsregel
kunna fylla en uppgift. Ägare som vid nybildning av ett
jaktvårdsområde ställt sig avvaktande, på grund av att han förfogat över
mark som lämpat sig som eget jaktvårdsområde eller av andra skäl, bör
också ha en möjlighet att få gå in i jaktvårdsområdet med sin mark utan
alltför lång väntetid. I de fall som här angetts kan särskilda skäl anses
föreligga för undantag från huvudregeln. Undantag bör emellertid inte
komma i fråga i andra fall än när delägarna i jaktvårdsområdet går med
på en anslutning. Krav på full enighet mellan delägarna torde dock inte
behöva uppställas. Det synes tillräckligt att delägarnas beslut fattas i den
ordning som gäller för förlängning av beståndstid.

Jag förordar sålunda att jaktlagens regler om jaktvårdsområde komplet -

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

teras med en bestämmelse enligt vilken mark, som är av betydelse för
jaktvården på ett jaktvårdsområde, efter begäran av ägaren får anslutas till
området genom beslut av länsstyrelsen. Sådant beslut bör dock enligt vad
jag nyss anfört inte få meddelas med mindre särskilda skäl föreligger. Vidare
bör delägarna i jaktvårdsområdet biträda ansökningen i den ordning
som gäller för förlängning. Den nya regeln kan med fördel tas in i 11 §
2 mom. JL och där utgöra momentets första stycke. Härigenom vinner
man bl. a. att paragrafens bestämmelser i 3 mom. om besvär blir tillämpliga
på länsstyrelsens beslut enligt den nya regeln. Tillägget bör föranleda
en mindre följdändring i 12 § 1 mom.

Det har från remisshåll påpekats att tillstånd till anslutning inte bör beviljas,
om den mark som avses lämpligen bör ingå i annat jaktvårdsområde
som håller på att bildas i närheten. Det torde vara uppenbart att anslutning
i dylikt fall inte bör få komma till stånd. Något särskilt stadgande härom
i lagtexten är därför inte behövligt.

I fråga om tidpunkten för giltighet av beslut om jaktvårdsområde
har jägareförbundet föreslagit att ett beslut om bildande
av sådant område skall gälla utan hinder av besvär av en minoritet, som
motsätter sig att deras fastigheter skall ingå i området. Detta förslag synes
inte genomförbart. Grundregeln att en fastighetsägare inte skall behöva
bli bunden av ett sådant beslut, förrän det efter officialprövning slutgiltigt
fastställts av myndighet, bör alltså gälla även i fortsättningen.

När det gäller beslut om förlängning av beståndstid för jaktvårdsområde
är situationen delvis annorlunda. Verksamheten har prövats i minst tio år
och alla delägare som idkar jakt kan förutsättas känna till de olika bestämmelser
som gäller inom området. Besvär över ett förlängningsbeslut
kan, om beståndstiden hinner gå ut innan den nya börjar löpa, leda till
att en sedan lång tid bestående och av det stora flertalet fastighetsägare
önskad ordning upphör under en jämförelsevis lång period. Det förekommer
att denna period utnyttjas för jaktutövning, utarrendering av jakt eller
andra åtgärder som är oförenliga med de interna bestämmelser som gällde
för jakten och viltvården inom området. Utan att formellt stå i strid med
nämnda bestämmelser kan sådana åtgärder för lång tid framåt skada jaktvårdsarbetet
inom området, i de fall området i enlighet med förlängningsbeslutet
får fortsatt bestånd. Erfarenheten har visat att förlängningsbeslut nästan
undantagslöst fastställts. Mot bakgrunden av det sagda anser jag förslaget
i denna del böra genomföras på så sätt att, om delägarna inom föreskriven
tid beslutat om förlängning av beståndstiden och begärt länsstyrelsens
fastställelse av beslutet, jaktvårdsområdet får bestå efter den löpande
beståndstidens utgång till dess beslutet om förlängning slutligt prövats.

Jag förordar sålunda att jaktlagens regler om jaktvårdsområde kompletteras
med den bestämmelsen att om delägarnas beslut avser förlängning av
tiden för jaktvårdsområdets bestånd och beslutet inte slutligt fastställs före

Iiungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

utgången av den löpande beståndstiden jaktvårdsområdet ändå består intill
dess fastställelsefrågan slutligen prövats. Bestämmelsen kan lämpligen fogas
till 11 § 1 mom. som ett nytt tredje stycke. Genom denna placering
markeras att förutsättningen för att denna situation skall uppstå är att delägarnas
beslut är föremål för prövning av fastställelsemyndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Jakt efter varg och järv

Gällande bestämmelser

Jaktlagen innehåller regler om rätt i olika fall för var och en att jaga
och döda vissa djur. En av de äldsta bestämmelserna om sådan allmän
jakträtt är 14 § 1 mom. Om varg eller järv bevisligen uppehåller sig i
trakten, får enligt detta lagrum var och en företa jakt efter sådant djur på
annans jaktområde och behålla de djur som fälls. Någon motsvarande bestämmelse
om rätt att jaga björn eller lo på annans jaktområde finns inte.
Däremot får björn eller lo som kommer in i gård eller trädgård enligt 15 §
1 mom. sista stycket JL dödas av den som bor där eller innehar trädgården,
även om jakträtten tillkommer annan.

Den rättighet att jaga varg och järv eller att döda björn och lo som här
nämnts gäller i hela landet.

Begränsad till vissa delar av landet är den rättighet att jaga på annans
mark som de renskötande samerna har sedan gammalt. Rättigheten är på
visst sätt knuten till de områden där de driver sin renskötsel. Enligt 55 §
lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige (renbeteslagen) är renskötande samer berättigade att jaga på s. k.
utmark inom de trakter där de enligt särskilda bestämmelser i 2 och 3 §§
samma lag får uppehålla sig med sina renar under hela eller del av året. Rättigheten
att jaga gäller i vissa fall endast när de vistas där med renarna och
är dessutom begränsad till i huvudsak områden inom lappmarken och de
s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län. På de områden som ligger nedanför
lappmarksgränsen eller dessa renbetesfjäll men som dessa samer har rätt
efter gammal sedvana besöka med sina renar är de således inte berättigade
att jaga. Inom dessa områden kan de emellertid företa jakt efter förekommande
varg eller järv med stöd av nyssnämnda bestämmelse i 14 § 1 mom.
JL.

Till frågan om jakt efter varg och järv hör även följande. En av ålder
brukad metod att stimulera till jakt efter skadevilt är att betala s. k.
skottpengar. Enligt 10 § JS utbetalas viss belöning av allmänna medel
till den som dödar varg eller järv, nämligen för vuxet djur 100 resp. 20
kr. och hälften för årsunge (2 inom.). I övrigt gäller för skottpengar en allmän
regel att belöning för att döda eller fånga vilt inte får utfästas utan
tillstånd av länsstyrelsen, om det gäller djurart som på viss ort är fridlyst
under någon tid av året (1 mom.). Härutöver har sedan lång tid tillbaka
medgetts särskilda belöningar för dödande av varg och järv att utbetalas
från statens lappfond. Vidare har i regel olika lappbyar beslutat
att ur sin bykassa betala belöningar för dödad varg och järv. Den samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

lagda belöningen för en dödad varg eller järv kan härigenom komina att
uppgå till mångdubbla beloppet av det som utgår enligt 10 § JS.

Den som vill utnyttja de befogenheter att jaga på annans mark som anges
i jaktlagen eller som avses i renbeteslagen är liksom varje jakträttsinnehavare
underkastad de begränsningar som följer av bl. a. reglerna om fridlysning.
Som framgått av den tidigare redogörelsen har Kungl. Maj:t
förbjudit jakt efter varg t. o. in. utgången av innevarande jaktår eller den
30 juni 1967. Till följd av denna fridlysning utgår f. n. inga skottpengar
för varg som dödats under jaktåret. Denna tillfälliga fridlysning av varg
har beslutats bl. a. på grund av att en varginventering visat att det i landet
f. n. finns endast omkring tio vargar samt att ingen observation föreligger
om att någon vargkull fötts här under år 1965, trots att vargen även under
det året var fridlyst. Från förbudet att jaga varg får dock undantag meddelas
av länsstyrelsen. I särskilda bestämmelser om sådant undantag har
Kungl. Maj :t föreskrivit att länsstyrelsen vid prövbning av fråga om undantag
från jaktförbudet skall beakta såväl intresset av att en vargstam
bevaras i landet som angelägenheten av att antalet vargar inte tillåts bli
större än vad som krävs för att behålla vargstammen vid ungefär nuvarande
omfattning.

I fråga om djurarterna björn och lo är numera särskilda jakttider bestämda
i fridlysningskungörelsen. Under tid då jakt inte är tillåten kan emellertid,
förutom när björn och lo kommer in i gård och trädgård, viss jakt på björn
och lo undantagsvis förekomma. Här bortses från den rätt att döda rovdjur
som kan följa av allmänna bestämmelser om nödhandling. Dels kan statens
naturvårdsnämnd eller vederbörande länsstyrelse enligt 17 § 1 mom. JS ge
tillåtelse att döda sådant djur, om det behövs till skydd för befolkningen,
dels finns i momentets tredje stycke en regel till skydd för tamdjur. Där
sägs nämligen att, om tamdjur dödats eller skadats av björn eller lo och
skälig anledning finns att anta att angreppet skall upprepas, den som äger
tamdjuret eller eljest har det under sin vård äger rätt att förfölja och döda
det angripande djuret utan hinder av gällande fridlysningsbestämmelser.
Undantaget gäller dock endast under förutsättning att den jagande har rätt
till jakt på området. Denna nu beskrivna s. k. speciella nödvärn srätt
eller förföljningsrätt gäller alltså inte till förmån för samerna, när
de vistas med sina renar utanför lappmarkerna eller renbetesfjällen. Regeln
är f. n. inte tillämplig i fråga om varg eller järv.

Enligt 18 § JL skall villebråd ibland tillfalla kronan. Enligt denna
paragraf skall bl. a. björn och lo som man dödar eller fångar eller anträffar
som fallvilt tillfalla kronan, om inte Kungl. Maj :t förordnar annat. Om
undantag från huvudregeln har Kungl. Maj :t förordnat i kungörelsen den
1 juni 1951 (nr 296) om rätt i vissa fall att behålla dödad eller fångad björn
eller lo (ändrad 1966: 286). Enligt denna kungörelse får den som under tilllåten
jakttid fällt eller fångat björn inom vissa angivna delar av Norrland

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

behålla och tillgodogöra sig djuret. Samma gäller i fråga om sådan jakt som
utövas med stöd av den nyssnämnda speciella nödvärnsrätten. Nämnda bestämmelser
i fråga om jakt efter björn gäller enligt kungörelsen inom hela
landet i fråga om jakt efter lo.

I fråga om skada på tamdjur gäller, utöver nyssnämnda bestämmelser om
den speciella nödvärnsrätten, enligt jaktförfattningarna att skada på tamdjur
som orsakas av björn, lo, varg, järv eller örn skall ersättas av statsverket,
om den inte beror på uppenbar vårdslöshet vid djurens bevakning
eller på att djuren släpps på område där de inte får komma in för att beta.
(27 § 2 mom. JS samt kungörelsen den 12 april 1946 (nr 146) om ersättning
för skada av järv eller varg).

Från förslagsanslaget »Ersättning för av rovdjur dödade tamdjur, m. m.»
utgår årligen medel till statskontoret och länsstyrelserna för att disponeras
i enlighet med de bestämmelser om dylika ersättningar som Kungl. Maj :t
meddelar. Genom beslut den 16 juni 1966 har Kungl. Maj :t uppdragit åt
1964 års rennäringssakkunniga och statens naturvårdsnämnd att i samråd
se över grunderna m. m. för bestämmande av ersättning för skador på tamdjur
av björn, järv, lo, varg eller örn samt till Kungl. Maj :t inkomma med
de förslag översynen kan föranleda.

J aktutredningen

Jaktutredningen framhåller att de flesta av de regler om allmän jakträtt
som tidigare ingått i jaktlagstiftningen upphävts under senare år. Anledningen
härtill har framför allt varit att j aktvården inom ett område sköts
bättre, om jakträtten tillkommer endast ägaren eller den han sätter i sitt
ställe. I de fall där allmän jakträtt ansetts ofrånkomlig till följd av villebrådsarts
egenskaper, har rätten gjorts beroende på beslut i administrativ
väg.

Till utredningen har Svenska jägareförbundet överlämnat en skrivelse
från en länsjaktvårdsförening. Föreningen anför, att den allmänna jakträtten
inte längre fyller någon uppgift men utgör ett problem ur kontrollsynpunkt.
Den som anträffas på annans mark med jaktvapen kan, där det finns
en fast eller tillfällig stam av varg eller järv, alltid göra gällande att han endast
avser att utnyttja den allmänna jakträtten.

Utredningen tar upp frågan om allmän jakträtt och uttalar, att det — med
undantag för vissa smådjur och för skyddet av gård och trädgård — i princip
inte bör finnas någon omedelbart på stadgande i lag grundad rätt att
jaga eller tillägna sig villebråd på område där annan har jakträtt. Utredningen
utgår därvid från att även i vårt land skall tillämpas den för nutida
naturvård gällande grundsatsen att ingen i ett land ursprunglig djurart får
utrotas om inte tvingande skäl föranleder det. Utredningen fortsätter. De
stora rovdjuren i vårt land utgör en nationell tillgång och det är därför en

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 136 år 1967

plikt att genom lagstiftning och andra åtgärder sörja för att dessa rovdjursstammar
behålls vid en reproduktionsduglig storlek. Lika väl som björn, lo
och örn har varg och järv ursprunglig hemortsrätt i vårt land. Stammarna
av varg och järv — f. n. omkring tio vargar och ett hundratal järvar — befinner
sig emellertid på ständig och särskilt när det gäller vargen snabb tillbakagång.
Frågan om hur långt denna skall få gå bör inte utan kontroll
överlåtas till jägarnas godtycke och bli beroende av t. ex. utfästa belöningar.
Bestämmelserna i 14 § 1 mom. JL utgör en föråldrad rest från tidigare rovdj
ur srikare dagar och saknar numera berättigande. De utnyttjas ibland som
täckmantel för illegal jakt. Om den fria jakten på järv upphävs, förhindras
även den hänsynslösa förföljelse som ibland förekommer när vandrande järvar
långt utanför renområdena hetsas från socken till socken och slutligen
dödas, en meningslös och grym jaktform som även upprört allmänheten.
Överväger man att upphäva 14 § 1 mom. JL måste samtidigt hänsyn tas till
de renägande samernas möjligheter att skydda sina hjordar för angrepp.
Dessa möjligheter skulle dock knappast minska, eftersom renbeteslagen ger
samerna jakträtt inom de allra flesta områden där varg och järv uppehåller
sig. I de sällsynta fall när järv följer renhjordarna så långt ner i skogslandet
att enskild jakträtt skulle hindra ortsbefolkningen att hjälpa samerna
vid rovdj urs jakten, bör frågan om jakträtt kunna lösas under hand. I de
trakter det här gäller är j akten i mycket stor utsträckning organiserad i j aktvårdsområden
och andra lokala jaktvårdssammanslutningar. Det bör därför
inte möta någon svårighet att genom medverkan av länsj aktvårdsf öreningarna
få till stånd ett samgående mellan medlemmarna i jaktvårdsområdena
och övriga sammanslutningar å ena sidan samt lappbyarna å den andra.
Genom ett sådant samgående kan jakträttsinnehavarna, när det behövs,
hjälpa samerna att avvärja fara för upprepat angrepp av rovdjur. Uppkommer
sådan fara under fridlysningstid, ingår behövlig dispens som ett moment
i den kontroll av rowiltstammarna som bör åligga statens naturvårdsnämnd
eller länsstyrelsen. Även om det med hänsyn till varg- och järvstammarnas
nuvarande storlek enligt utredningen således är antagligt att ett upphävande
av allemansjakten inom överskådlig tid inte innefattar minskat
skydd för samernas näring, visar erfarenheten emellertid att även en ytterligt
beträngd djurart kan repa sig oväntat raskt. En sådan iakttagelse har
utredningen kunnat göra särskilt i fråga om lo. Det är alltså lämpligt att
vid förändrade förhållanden kunna ingripa mot en alltför snabbt tillväxande
rovdj ursart.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att den i 14 § 1 mom.
JL medgivna allmänna jakträtten i fråga om varg och järv upphävs men
ersätts med ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer att, om synnerliga skäl föreligger för ingripande mot viss
djurart, förordna att djur av sådan art får jagas på annans jaktområde.
Enligt utredningen får man med en sådan bestämmelse ett betydligt mer

Kungl. Majrts proposition nr 136 år 1967

finslipat instrument för att nedbringa en sådan viltstam än vad den nuvarande
allmänna jakträtten innebär. Sålunda kan man lokalt begränsa
förordnandets räckvidd till trakter där verkligt behov föreligger, t. ex. ett
län, och undanta skyddsområden in. in. Individuellt kan förordnandets omfattning
begränsas exempelvis till samerna och av dem anlitade medhjälpare.
Bemyndigandet för Kungl. Maj :t skall enligt den av utredningen föreslagna
lagtexten inte vara begränsat till viss djurart. Härigenom öppnas
möjlighet att tillgodose en från samernas håll ofta upprepad begäran att fä
samma jakträttsliga möjligheter att ingripa mot lo som de f. n. har i fråga
om varg och järv.

Vad beträffar skottpengar uttalar utredningen att en ordning som
bygger på att förföljelse av vissa djurarter belönas med pengar måste anses
vara motbjudande från etisk synpunkt. När det gäller djurarter som är
fridlysta under viss tid av året bör skottpengar inte komma i fråga annat
än om utomordentligt starka skäl föreligger för en snabb decimering för
att erhålla skydd mot skadegörelse av den arten. Liksom rätten att anställa
jakt efter varg och järv på annans jaktområde är de med statsmedel bestridda
skottpengarna för varg och järv en relikt från äldre tider. För björn
och lo utgår, fortsätter utredningen, inga skottpengar och tamdjur sägarnas
möjligheter till jakt efter dessa djur är starkt beskuren av fridlysning. Den
omständigheten att staten övertagit ansvaret för de ekonomiska följderna
av rovdjursförekomsten bidrar samtidigt till att fridlysningen respekteras.
Beträffande varg och järv kan det därför betraktas som mindre följdriktigt
att skottpengarna kvarstår vid sidan av rätten till ersättning. Oavsett
vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att bättre tillgodose behovet av skydd
för tamdjur, finner jaktutredningen det vara helt oförenligt med nutida
tänkesätt att staten genom att uppmuntra till jakt skall medverka till att
varg och järv utplånas ur vår fauna. I enlighet härmed föreslår utredningen
att bestämmelserna om statliga skottpengar skall utgå ur jaktstadgan. I
fråga om skottpengar i övrigt innebär utredningens förslag att tillstånd av
statens naturvårdsnämnd fordras för att skottpengar skall få utfästas för
djur som tillhör andra arter än de helt fredlösa.

Av de fyra stora rovdjuren björn, varg, järv och lo är det f. n. endast
järven som saknar skydd av fridlysning medan, som nämnts, vargen
tills vidare är fridlyst hela jaktåret. För björn och lo gäller fastställda jakttider.
En omläggning av fridlysningsordningen för hela landets fauna i enlighet
med utredningens tidigare återgivna förslag innebär att järven kommer
att tillhöra de fridlysta arterna och vargens nuvarande fridlysningsskydd
får varaktigare karaktär. Innebörden av utredningens förslag är
vidare att skyddet av dessa arter skall göras lika flexibelt som i fråga om
björn och lo, d. v. s. behovet av generella undantag från fridlysningen får
prövas i samband med fastställandet av de jakttider som skall gälla för
varje jaktår. I fråga om vargen förutsätter utredningen fortsatt total frid 3

Bihang till riksdagens protokoll 19G7. 1 samt. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

lysning tills vidare. Beträffande järven förordar utredningen i enlighet med
ett förslag från Vetenskapsakademien att fridlysningen skall gälla endast
under månaderna mars, april och maj d. v. s. under den mest kritiska delen
av yngeltiden. En konsekvens av det nu antydda fridlysningsskyddet för
varg och järv är att, i enlighet med utredningens nyssnämnda förslag i
fråga om skottpengar, sådana belöningar inte får utfästas utan tillstånd
av statens naturvårdsnämnd.

Som redan framgått av redogörelsen för utredningens förslag beträffande
fridlysningsordningen avses nuvarande möjligheter att genom licens medge
jakt under fridlysningstiden bestå. I denna del av förslaget görs inget undantag
i fråga om varg och järv. Den s. k. speciella nödvärnsrätten,
som f. n. gäller björn och lo, föreslås utsträckt att omfatta även järv
men, på skäl som inte framgår av betänkandet, däremot inte varg.

Bland de djurarter som anges i jaktlagens bestämmelser om när vilt skall
tillfalla kronan ärf. n. björn och lo men inte varg och j ärv medtagna
(18 § 1 mom.). I en framställning till Kungl. Maj:t, som överlämnats
till jaktutredningen, har från naturhistoriska riksmuseet och Vetenskapsakademien
föreslagits åtgärder för att säkra vetenskapligt forskningsmaterial
av såväl björn och lo som varg och järv. Av framställningen framgår
bl. a. följande.

Vetenskaplig bearbetning av ett däggdjursmaterial som skall motsvara
nutida krav på tillförlitlighet fordrar ett betydande materialunderlag. Det
kan utan minsta överdrift sägas att mindre än 100 fullvuxna exemplar av
vart och ett av nämnda rovdjur inte kan ge detta ur vetenskaplig synpunkt
nödvändiga underlag. Det samlade materialet i zoologiska universitetsmuseer
i landet ter sig enligt inhämtade uppgifter mot bakgrunden härav helt
otillfredsställande. Materialet är dessutom i många fall ofullständigt och
delvis defekt. Från fackzoologisk synpunkt innebär detta bl. a. att varhelst
i världen någon zoolog önskar studera eller nybeskriva andra raser eller
arter av dessa djur, är han för sitt arbete beroende av att kunna disponera
svenskt jämförelsematerial. Det skulle göra ett ogynnsamt intryck inom och
utom landet om i en framtid, när våra sista exemplar av nämnda djur försvunnit,
det måste konstateras att allt inte gjorts för att fackmässigt tillvarata
det nu tillgängliga materialet för vetenskapen och skydda det från
förintelse. Ett fullgott skydd kan erbjudas endast vid de större vetenskapligt
arbetande museerna. För att ge framtida forskning ett så gott material
som möjligt borde alltså alla exemplar som framdeles fälls av de ifrågavarande
fyra arterna utan undantag komma de vetenskapliga museerna till
handa och där tas till vara.

I enlighet med förslaget att de bestämmelser i jaktförfattningarna som
reglerar jakten efter björn och lo också skall göras tillämpliga i fråga om
järv och, med visst undantag, varg föreslår utredningen att även bestämmelserna
i 18 § JL om kronans rätt till vilt skall gälla i fråga om varg och
järv. Det av Kungl. Maj :t i särskild kungörelse förordnade undantaget att
björn och lo som dödats under jakttid eller med stöd av den speciella nöd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

värnsrätten skall få behållas av den jagande, anser utredningen emellertid
böra gälla även framgent och avse även järv. Motsvarande utvidgning blir
då, i konsekvens med vad utredningen föreslår i fråga om varg, inte aktuell
för den djurarten.

Jaktutredningens förslag avser att hålla de aktuella rovviltstammarna
kvar på en även från skadesynpunkt godtagbar storlek. Utredningen betonar
dock att kontrollen av en sällsynt djurart inte får vara ensidigt inriktad
på artens eventuella skadegörelse. Kontrollen skall också avse artens status,
som i regel kan utläsas av fluktuationer i skadefrekvensen. Visar det
sig att jakttrycket blir för stort, skall jakttiden kunna minskas. I fråga om
kontrollen av viltstammarna har utredningen tagit ställning till olika förslag
om organisation a v rovviltkontrollen som utredningen
fått kännedom om under arbetets gång. Ett förslag innebär att i varje berört
län skall inrättas en särskild rovviltnämnd med företrädare för bl. a.
länsstyrelsen, domänverket och den bofasta befolkningen samt i förekommande
fall lappväsendet och de renskötande samerna. Ett annat förslag
har enligt betänkandet framställts av företrädare för samerna, som önskar
skapa en för de fyra nordligaste länen gemensam rovviltnämnd.

Jaktutredningen har tagit avstånd från båda dessa förslag och menar
att särskilda rovviltnämnder med föreslagen sammansättning inte behövs
och att sådana nämnder kunde tynga kontrollverksamheten. En gemensam
rovviltnämnd för de fyra nordligaste länen kunde enligt utredningen befaras
medföra en ytterligare byråkratisering av skötseln av denna angelägenhet.
Utredningen anser att tillräcklig sakkunskap står till förfogande för
länsstyrelserna genom den frivilliga lokala jaktvårdsorganisationen, nämligen
länsjaktvårdsföreningarna. Utredningen fortsätter.

Länsföreningarna kännetecknas i så gott som hela Norrland samt i Dalarna
och Värmland av en mycket stor anslutning bland jägarna, och deras
styrelser besitter en god kännedom om vildnadsförhållandena i länets olika
delar. Detsamma är förhållandet med Svenska j ägareförbundets hos länsföreningarna
verksamma fältpersonal: j aktvårdskonsulenter och läns jaktvårdare.
Styrelserna och nämnda befattningshavare är redan nu av länsstyrelserna
utnyttjade som sakkunniga organ i jakt- och viltvårdsfrågor.
Intet torde hindra länsstyrelserna att när det gäller de stora rovdjuren anmoda
styrelserna eller deras arbetsutskott att med sig adjungera samer eller
andra djurägare från den del av länet saken gäller. Ett så sammansatt sakkunnigorgan
synes med erforderlig snabbhet kunna utforma och delge
länsstyrelsen de förslag till åtgärder som kan befinnas nödiga. Utredningen
vill framhålla nyttan för båda sidor av samarbete mellan samer och bofasta
i dessa jaktliga frågor. Utredningen är viss om att samarbete mellan
de två befolkningsgrupperna i rovviltfrågan skall bli till bådas båtnad.

Slutligen uttalar j aktutredningen att rovdjur sfrågan inrymmer även de
frågor om ersättning som följ er av att de tamdjur sägande innebyggarna
i trakter där rovdjuren har sitt huvudsakliga tillhåll inte ensamma
skall behöva bära den förlust som rovdjurens skador på tamdjur med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

för. Den principiella syn på rovdjurspolitiken som jaktutredningen anlagt
i betänkandet måste, enligt utredningens bestämda slutsats, leda till att
ersättningsärendena i praktiken behandlas generöst. Utredningen redovisar
ett par förslag till lösning av ersättningsfrågorna som i annat sammanhang
avgetts av domänstyrelsen samt Svenska Sainernas Riksförbund. Utredningen
ansluter sig till en i dessa förslag anvisad princip för ersättning för rovdj
ursskador på tamdjursskötseln.

Remissyttrandena

Jaktutredningens förslag att upphäva allmän jakträtt och särskilt
regeln i 14 § 1 mom. JL om rätt för envar att på annans jaktområde företa
jakt efter varg och järv som bevisligen uppehåller sig i trakten tillstyrks
eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser som inte särskilt företräder
samernas intressen. Behovet av åtgärder för att skydda landets mera
sällsynta större rovdjur vitsordas allmänt. Till utredningens principiella uttalande,
att dessa stammar utgör en nationell tillgång och att det därför är
en plikt att genom lagstiftning och andra åtgärder sörja för att de bevaras
vid reproduktionsduglig storlek, ansluter sig uttryckligen flera remissinstanser,
bl. a. skogshögskolan och Vetenskapsakademiens naturskgddskommitté.
Statens naturvårdsnämnd tillfogar att det inte kan råda någon tvekan
om att de stora rovdjuren utgör ett viktigt element i miljön, och att det inte
heller kan vara något tvivel om att vårt land som kulturnation bör vidta åtgärder
för att säkra deras fortbestånd. Överståthållarämbetet har samma
mening och betonar att det måste anses vara en samhällsangelägenhet av
vikt att förslagen snarast genomförs. Rikspolisstgrelsen tillstyrker förslaget
med särskild hänvisning till de bättre möjligheter att övervaka markerna
mot olovlig och olaga jakt som följer av förslaget.

De renskötande samernas företrädare har som antytts framfört avvikande
omdömen om förslaget. Svenska Samernas Riksförbund anser att förekomsten
av de fyra stora rovdjuren i landet är övervärderad och kräver
en annan syn på ersättningsfrågorna. Förbundet begär dock inte någon fullständig
utrotning av dessa djur. Den till lantbruksstyrelsen knutna rennäring
snämnden anser det som en självklarhet — sett från de rennäringssynpunkter
nämnden har att anlägga — att rovdjuren är att betrakta som
skadedjur, som snabbast möjligt bör avlägsnas. Naturskyddsskäl eller jämförliga
synpunkter är från renodlad rennäringssynpunkt ovidkommande.
Som företrädare för rennäringen bestrider nämnden därför den föreslagna
begränsningen av rätten till jakt efter olika rovdjur. Nämnden framhåller
i stället som synnerligen angeläget, att samerna får jakträtt efter
lodjur och andra rovdjur även nedanför lappmarksgränsen. Från lappväsendet
i Norrbottens län anför förste konsulenterna där att frågan om skyddet
av de stora rovdjuren är av mycket känslig natur för den renskötande same -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 136 år 11)67

befolkningen. Även om principen att även dessa djurslag till viss grad bör
skyddas för att undgå utrotning nu bör accepteras, är det nödvändigt att
beakta den mycket omfattande skadegörelse som rovdjuren årligen åsamkar
samernas renegendom. Betänkandet ger en helhetsbild av rovdjursfrågan,
som inte förefaller konsulenterna neutral. Skyddsmotiven är synbarligen
genomgående överdimensionerade, medan olägenheterna av olika slags skadegörelse
av de stora rovdjuren inte redovisas med önskvärd utförlighet.
De föreslagna bestämmelserna innebär enligt deras mening för de renskötande
samerna en ganska betydande försämring av möjligheterna att hålla
rovdjurstammarna inom måttliga gränser. 1964 års rennäringssakkunniga
vill, under förutsättning att vissa angivna villkor uppfyllts, inte motsätta sig
att huvudlinjerna i utredningsförslaget genomförs. De sakkunniga yttrar.

De renskötande samernas inställning till de för renarna farliga rovdjuren
— varg, järv, lodjur, björn och örn — är otvetydig och praktiskt taget
enhällig: rovdjuren bör om möjligt helt utrotas inom de trakter där renskötsel
förekommer. Motsättningen till rovdjuren är för dem en naturlig
företeelse, nedärvd sedan sekler och betingad av en klar insikt om de förluster
och svårigheter som föranleds av rovdjurens uppträdande i och omkring
renhjordarna. Därvid är det dock inte enbart fråga om ekonomiska
faktorer, ehuru dessa är av stor betydelse i sammanhanget, utan även om
en traditionell känsla av ansvar för renarna. Att skydda dem mot rovdjursangrepp
betraktar samerna som en moralisk plikt av hög dignitet. Objektivt
sett kan det måhända sägas att motsättningen är intensivare än som
kan förklaras med hänvisning till rovdjurens nuvarande faktiska betydelse
för rennäringens ekonomi. Otvivelaktigt beror samernas inställning delvis
på äldre förhållanden, när särskilt vargen var betydligt talrikare än i våra
dagar och ingen ersättning av allmänna medel kunde påräknas vid inträftande
skador. Möjligt är också att attityden skidle ha blivit mindre utpräglad,
om ersättningsreglerna varit gynnsammare för renägarna än som hittills
varit fallet. I stort sett torde inställningen till rovdjuren vara så djupt
rotad hos de renskötande samerna att någon väsentlig förändring av den
inte kan åstadkommas genom naturvårdsargument, lagstiftning eller förbättrade
ersättningsregler.

Avslutningsvis tillfogar rennäringssakkunniga att det inte med fog kan
göras gällande att rovdj ursplågan numera är så väsentlig för rennäringen
att det är nödvändigt att låta hänsynen till denna näring väga tyngre än naturvårdssynpunkterna,
när det gäller att avgöra i vad mån de stora rovdjuren
för framtiden skall tillåtas fortleva i vårt land. Viktiga förutsättningar
tör en dylik avvägning är emellertid att reglerna om ersättning får en nöjaktig
utformning och att vissa för de renskötande samerna särskilt stötande
bestämmelser i förslaget modifieras.

Utredningen har föreslagit att om synnerliga skäl för ingripande mot en
djurart föreligger Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
skall få förordna att djur av sådan art får jagas även på annans jaktområde.
Förslaget har i allmänhet inte föranlett remissinstanserna till någon kommentar
när det gäller samernas jaktmöjligheter. Domänstyrelsen avstyrker

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

dock bestämt någon rätt för samerna att bedriva rovdj urs jakt inom områden
där de vistas med sina renar enligt sedvanerätt men ej har jakträtt. Inom
dessa områden är enligt styrelsen rovviltstammarna små och orsakar i stort
sett ingen annan skadegörelse än vid de sporadiska och kortvariga besöken
av renhjordarna. Kammarkollegiet anser att den föreslagna anordningen är
till fyllest för att tillgodose de från lappväsendets sida uttalade önskemålen
om en rätt för de renskötande samerna att oberoende av jakträtt få jaga
rovdjur överallt där de befinner sig med sina renar och således företa jakt
även efter lo.

Förslaget att föra varg och järv till sådant vilt som i regel skall tillfalla
kronan gillas av alla remissinstanser. Inte heller de föreslagna
ändringarna i fråga om statliga och andra skottpengar har gett anledning
till anmärkningar vid remissbehandlingen.

Mot jaktutredningens förslag att behålla den totala fridlysningen
av varg görs inga andra invändningar än som föranleds av hänsynen till
renskötseln och som utvecklas vidare i den kommande framställningen.
I fråga om järven, som av utredningen föreslås fridlyst endast under
månaderna mars, april och maj, säger kammarkollegiet att det under förutsättning
av en generös behandling av ersättningsärendena saknas anledning
att motsätta sig förslaget. Detta godtas också tills vidare av domänstyrelsen,
naturhistoriska riksmuseet och Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté.
Längre fridlysningstid påyrkas av Svenska naturskyddsföreningen
och fullständig fridlysning av statens veterinärmedicinska anstalt och i
Götaland och Svealand av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

I fråga om omfånget av den speciella nödvärnsrätten eller förfölj
ningsr ätten ställer sig kammarkollegiet tveksamt till förslaget att sådan
rätt inte skall omfatta även varg. Under förutsättning att renägarna
tillerkännas betryggande gottgörelse för vargdödade renar, vill kollegiet
dock inte motsätta sig förslaget. Möjlighet finns ju alltid, tillägger kollegiet,
att framdeles införa rätten även i fråga om varg, om det skulle visa
sig påkallat. Mera bestämda krav på att vargen skall få göras till föremål för
den speciella förföljningsjakten framförs av bl. a. lantbruksstyrelsen, som
anser att sådan jakt skall få utövas även när det gäller varg, om det inte
införs fullt tillfredsställande ersättningsregler som håller renägarna skadeslösa
för alla de former av skador som vargen kan åsamka. Rennäringsnämnden
tillägger att samerna inte kan godkänna en motivering som förekommit
nämligen att en utsträckt förföljningsrätt i verkligheten skulle innebära
jakträtt efter varg. Förste konsulenterna vid lappväsendet i Norrbottens län
kan inte godta utredningsförslaget med hänsyn till de intressen lappväsendet
har att bevaka. Vargen bör i förhållande till övriga stora rovdjur inte
placeras i någon särskild klass när det gäller förföljningsrätten. Någon
risk för att vargen blir utrotad i vårt land, om förfölj ningsrätten kommer
att omfatta även varg, förligger nämligen inte enligt konsulenternas me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 39

ning. Skyddet av vargstammen bör därför begränsas att omfatta reglering
av den tillåtna jakttiden för varg. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner
inte heller åberopade skäl tillräckliga för att motivera ett undantag för
vargen i fråga om den speciella nödvärnsrätten. Enligt länsstyrelsen borde
för övrigt — för att tolkningssvårigheter skall undvikas — denna rätt begränsas
till jakt som börjar viss kortare tidsrymd efter angreppet på tamdjuret.

Ett av de villkor som rennäringssakkunniga ansett böra ställas för att
den allmänna rätten att jaga varg och järv skall få slopas är att den speciella
nödvärnsrätten anpassas bättre till samernas villkor. De sakkunniga
anför.

I de fall då ett rovdjursangrepp redan lett till att renar dödats eller skadats
samt det finns anledning anta att angreppet skall upprepas synes
det vara mycket begärt av en renägare eller renskötare att han skall underlåta
att genom jakt på rovdjuret söka bereda sina renar största möjliga
skydd. Kravet på passivitet i en dylik situation måste komma i konflikt
med den ansvarsmedvetenhet i förhållande till renarna som är en nödvändig
förutsättning för en god renvård och som det även från allmänna synpunkter,
däribland djurskyddsintresset, är angeläget att slå vakt om. Utredningsförslaget
innebär en ytterligare inskränkning av samernas nödvärnsrätt
i förhållande till rovdjuren, då även jarven hänförts till de djurarter
där jakträtt erfordras för att utöva förföljningsrätt. Beträffande vargen
innebär förslaget en permanentning av de bestämmelser som gäller för
jaktåret 1966/67. Den föreslagna ordningen förefaller orimlig i det att renägare
och andra innehavare av tamdjur ställs försvarslösa vid rovdj ursangrepp,
när de vid angrepp av exempelvis rentjuvar äger en vittgående nödvärnsrätt.
Av hänsyn till den allmänna laglydnaden är det även olämpligt
att stadga straff för gärningar, om vilka man — med kännedom om samernas
inställning till rovdjuren och renarna — med visshet kan förutsäga att
de inte kommer att uppfattas som klandervärda av den berörda befolkningsgruppen.
Att den av jaktutredningen föreslagna kontrollen över rovdj ursstammarna
i förening med hjälp från jakträttsinnehavarna för att avvärja
fara för upprepat angrepp av t. ex. lo eller järv inte kan vara till fyllest i de
situationer då nödvärnsrätt är påkallad förefaller uppenbart.

Enligt rennäringssakkunnigas mening bör förfölj ningsrätten utvidgas till
»en verklig nödvärnsrätt» mot rendödande rovdjur. De sakkunniga föreslår
därför att varg och om tas med i denna grupp av rovdjur samt att kravet på
jakträtt utesluts. För att sistnämnda ändring inte skall misstänkas bli
utnyttjad i ekonomiskt syfte föreslås den kombinerad med föreskrift att
djur som dödats vid sådan nödvärnsjakt skall tillfalla jakträttsinnehavaren.
Det understryks samtidigt att detta ändringsförslag inte kan antagas
leda till att exempelvis vargen därigenom på en omväg ånyo görs fredlös
året om eller till att risken för dess utrotning nämnvärt ökas. Rätt att jaga
varg avses sålunda föreligga endast i de fall då ett tamdjur redan dödats
eller skadats genom vargangrepp och det dessutom finns skälig anledning
befara att samma varg skall förnya angreppet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Jaktutredningens förslag i fråga om organisationen av rovviltkon
t rollen godtas av de flesta remissinstanserna. I några remissyttranden
kritiseras dock förslaget. Domänstyrelsen anser att behandlingen
av frågor om de stora rovdjuren måste kunna anpassas efter dagsläget.
Det är enligt styrelsen därför angeläget att det bildas ett organ med
lokalkännedom och inflytande från de olika intressegrupper som berörs
och att dessa får deltaga vid bedömningen av förvaltningen av den naturtillgång
som de fyra stora rovdjuren utgör. Skogshögskolan finner förslaget
med rovviltnämnder mer tilltalande än utredningens alternativ och tillägger
att det är tveksamt om jaktvårdsföreningarna, trots att de i och för
sig representerar stor sakkunskap, kan anses vara det lämpligaste rådgivande
organet i dessa ofta mycket kontroversiella frågor. Det borde övervägas
att ge statens naturvårdsnämnd i uppdrag att årligen för hela landet
ange de allmänna riktlinjerna för rowiltnämndernas verksamhet. För
rovviltnämnder uttalar sig även statens veterinärmedicinska anstalt samt
rennäringsnämnden. Nämnden yttrar att den utväg som utredningen anvisar,
nämligen att jaktvårdsområdena skulle lämna samer na hjälp i fråga om
rovdjursjakt, synes föga funktionell och effektiv. Rovdj urskontrollen bör
i stället tas om hand av en gemensam rovdj ursnämnd för de tre renskötsellänen
med lika representation för sakägare-skadelidande, å ena, och övriga,
å andra sidan. Utredningens förslag ogillas även av Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté. Stammarna av flertalet av de fyra stora rovdjuren
är enligt kommittén f. n. så små att deras förekomst måste ses
i rikssammanhang och inte enbart regionalt. En överblick av situationen
i hela landet är i själva verket en nödvändig bakgrund för åtgärder. En av
förutsättningarna för att de nya bestämmelserna skall nå avsedd verkan är
att utvecklingen inom rovdj ursstammarna hålls under fortlöpande kontroll
av en central statlig myndighet. Bedömningen av lämpliga kontrollåtgärder
och licenstilldelning bör därför, anser kommittén, ske centralt, lämpligen
hos det statliga naturvårdsverket.

Departementschefen

I äldre tiders jaktlagstiftning hörde björn, varg, järv och lo till de s. k.
skadliga djur som envar fick döda på annans mark. Efter hand kom björnstammen
i landet att minska så att skyddsåtgärder för att bevara stammen
i stället blev nödvändiga. Den fria rätten att döda björn upphävdes i samband
därmed. Motsvarande skedde senare i fråga om lo. Numera har björnoch
lostammarna utvecklats så att jakt ansetts böra tillåtas under viss tid
varje år. Lodjuren har t. o. in. vuxit så i antal och utbredning att jaktmöjligheterna
inom vissa områden nyligen måst ökas ytterligare.

I fråga om varg och järv kom rätten för envar att företa jakt på annans
område att leva kvar i nuvarande jaktlag. Bestämmelsen om denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

allmänna jakträtt återfinns i 14 § 1 mom. På senare år har, enligt
vad omfattande undersökningar har visat, varg- och järvstammarna emellertid
snabbt minskat, i fråga om varg så att den särskilda åtgärden att helt
fridlysa varg befanns nödvändig i december år 1965. Stammen av järv, som
nyligen inventerats, är också starkt på tillbakagång. Till denna utveckling
anses ha bidragit, förutom den fria jakträtten, främst att jakten stimuleras
genom de belöningar som sedan länge tillämpats till skydd framför allt för
rennäringen. Särskilt har höga skottpengar som utfästs bl. a. av lappbyarna
utgjort lockelse att ta upp den många gånger tidsödande och krävande
jakten efter varg eller järv. De senare årens utveckling av jaktvapen
och ökad användning av moderna transportmedel i fjälltrakterna, särskilt
flygplan och översnöfordon, har också underlättat jaktmöjligheterna. Den
fria rätten till jakt efter varg och järv ter sig därför mindre tillfredsställande
från naturvårdssynpunkt. Även av jaktvårdsskäl kan kritik riktas
mot denna rätt, eftersom den tjänat som en förevändning för illegal jakt
efter annat vilt. Å andra sidan har den fria jakträtten otvivelaktigt haft
betydelse när det gällt att skydda tamdjur och framför allt renar mot rovdjursangrepp.
Av vissa remissyttranden framgår att denna rätt fortfarande
är betydelsefull. Sedan länge utgår av statliga medel ersättning för rovdjursdödade
tamdjur. För andra typer av skador, t. ex. förluster i samband med
att varg skingrar renhjordar, utgår dock ingen gottgörelse av allmänna
medel.

Jaktulredningen har undersökt om inte rätten enligt 14 § 1 mom. JL att
jaga varg och järv bör upphöra och föreslår att alla kvarvarande bestämmelser
om rätt till allemansjakt skall utmönstras ur jaktlagstiftningen, eftersom
de motverkar jakträttsinnehavarens intresse för god jaktvård. Utredningen
finner samtidigt att kontrollerade stammar av varg och järv,
vilka likaväl som björn och lo tillhör den ursprungliga faunan i vårt land,
alltjämt bör få finnas kvar. Av hänsyn till rennäring och annan tamdjursskötsel
kan dock enligt utredningens mening vissa möjligheter till skyddsjakt
på annans mark inte undvaras. Utredningens förslag är att 14 § 1 mom.
JL upphävs och ersätts med ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller myndighet,
som Kungl. Maj:t bestämmer, att förordna om skyddsjakt i fall
synnerliga skäl föreligger för ingripande mot viss djurart. När det gäller
skyddet för samernas renskötsel får det föreslagna bemyndigandet sin
största betydelse för jakten utanför de områden där samerna enligt de särskilda
reglerna i renbeteslagstiftningen har rätt att idka jakt. Förslaget berör
nämligen inte samernas rätt till jaktutövning inom dessa områden. Däremot
kan bemyndigandet användas för att ge andra än renskötande samer
möjlighet till jakt efter varg och järv i renbeteslanden, när sådan jakt i dessa
trakter blir nödvändig i rent bekämpningssyfte.

Utredningen föreslår att regleringen av vargjakten tills vidare skall fortsätta
efter samma normer som f. n. gäller enligt Kungl. Maj :ts föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Enligt dessa får länsstyrelsen tillåta vargjakt med beaktande av såväl intresset
att en vargstam bevaras i landet som det angelägna i att antalet vargar
inte tillåts bli större än som behövs för att tillgodose nämnda intresse. Detta
innebär att vargstammen bör behållas i ungefär nuvarande omfattning. Motsvarande
bör enligt föreslaget gälla i fråga om den kontroll av järvstammen
som utredningen finner nödvändig. Utredningen föreslår vidare i detta sammanhang
att förutom björn och lo även varg och järv räknas in bland de
djur som får ett förstärkt skydd mot otillåten jakt genom att de enligt 18 §
1 mom. JL alltid skall tillfalla kronan, om Kungl. Maj :t ej förordnar annat.

Utredningens förslag i fråga om varg och järv bör enligt remissinstansernas
mening genomföras så långt det är motiverat av naturvårdsskäl. De
invändningar mot förslaget som gjorts från samernas sida men även
från annat remisshåll avser med något undantag inte förslagets grundprinciper
utan vissa detaljer i regleringen. Till dessa ämnar jag återkomma.
I huvudfrågan delar jag utredningens och remissinstansernas mening.
Jag förordar således att den fria rätten att jaga varg och järv enligt
nuvarande regler i 14 § 1 mom. JL upphör. På de skäl utredningen
anfört bör emellertid alltjämt finnas möjlighet att i skyddssyfte tillåta
eller anordna jakt på annans mark. Av utredningens förslag till författningstext
framgår att det av utredningen tänkta bemyndigandet för
Kungl. Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, att förordna
om dylik jakt inte skall vara inskränkt till vissa angivna djurarter. Enligt
min mening nödvändiggör emellertid de skyddshänsyn det här gäller inte
en så vidsträckt fullmakt för Kungl. Maj :t att tillåta jakt på annans mark
som utredningen föreslagit. De avsedda fördelarna uppnås, om det av lagtexten
framgår att bemyndigandet avser vissa djurarter. I första hand bör
det då omfatta varg och järv. Vidare bör utredningens strävan att jämställa
dessa arter med björn och lo komma till uttryck på så sätt att även dessa arter
anges i lagtexten. Frågor om tillstånd till jakt efter dessa fyra stora rovdjur
sarter bör i framtiden avgöras efter en avvägning mellan intresset av
att bevara stammarna vid reproduktionsduglig storlek och angelägenheten
att hålla skadorna på tamdjursskötseln vid en godtagbar nivå. Jag förordar
sålunda att 14 § 1 mom. JL ändras så att, om björn, varg, järv eller lo bevisligen
uppehåller sig i trakten, jakt efter sådant djur får företas på annans
jaktområde, i den mån Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
tillåter det. De närmare föreskrifter om reglering av sådan jakt
som i enlighet härmed ankommer på Kungl. Maj :t bör lämpligen beredas
plats i jaktstadgan. Varg och järv bör såsom utredningen föreslagit tillfalla
kronan. I enlighet härmed bör i 18 § 1 mom. JL den uppräkning
av djur som, om de dödas, fångas eller anträffas döda, i regel tillfaller
kronan, inledas med djurarterna björn, varg, järv och lo.

Till problemet med regleringen av björn-, varg-, järv- och lostammarna
hör vissa frågor om skottpengar och fridlysning in. m. samt organisationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

av rovviltkontrollen. Avgörandet av dessa frågor kräver, som förut nämnts,
inte riksdagens medverkan. Med hänsyn till att de har nära samband med
särskilt samernas intresse av den fria jakträtten till skydd för renskötseln
och den stora vikt åtskilliga remissinstanser fäst vid frågornas lösning vill
jag dock något beröra dem i detta sammanhang.

Som jag redan nämnt finns i jaktstadgan alltjämt regler om belöningar
för den som dödar varg eller järv. I fråga om järv utgår alltjämt sådana
s. k. skottpengar, medan av de tillfälliga bestämmelserna om fridlysning
av varg följer att skottpengar på varg f. n. inte utbetalas. Utredningen
föreslår att de statliga skottpengarna på både varg och järv skall upphöra
samtidigt med den fria jakträtten och att möjligheten att utfästa belöningar
av andra medel, enskilda eller allmänna, skall vara beroende på tillstånd
av den centrala tillsynsmyndigheten för naturvården. I likhet med remissinstanserna
anser jag att förslaget i denna del bör genomföras.

Den omläggning av systemet för f ridlysning som jag i det föregående
behandlat medför att varg och järv är fridlysta hela året, om jakttid ej
bestäms. Det ankommer på Kungl. Maj :t att i samband med fastställandet
av jakttiderna för varje jaktår ta ställning till behovet av jakttid även i
fråga om varg och järv. Tills vidare bör varg alltjämt vara helt fridlyst och
järv vara fredad viss tid. Någon väsentlig ändring i nuvarande regler om rätt
att utan hinder av fridlysning efter särskilt tillstånd fälla fridlyst djur
finner jag inte behövlig. Bland de generella undantagen från fridlysningsbesträmmelserna
finns emellertid f.n. en regel i jaktstadgan,enligt vilken björn
och lo får dödas om sådant djur dödat eller skadat tamdjur och det kan
antas att rovdjurets angrepp upprepas. Utredningen har förslagit att denna
s. k. speciella nödvärnsrätt i fortsättningen bör gälla även beträffande
järv men däremot inte i fråga om varg. Flera av de remissinstanser
som godtagit utredningens förslag i övrigt, däribland lantbruksstyrelsen,
1964 års rennäringssakkunniga, lappväsendet i Norrbottens län och länsstyrelsen
i samma län, har emellertid gjort bestämda invändningar mot att
varg skulle ges en särställning i denna situation. Denna kritik bör enligt min
mening beaktas. Som jag nämnt bör en avvägning ske av behovet att skydda
tanidjursskötseln och intresset att bevara reproduktionsdugliga rovdjursstammar
i landet. Detta leder till att det f. n. får anses försvarligt att låta
den speciella nödvärnsrätten avse alla de fyra djurarterna björn, varg, järv
och lo. Jag ämnar därför förorda att denna rätt får utövas även mot varg.
I samband med att bestämmelserna härom i jaktstadgan kompletteras bör
de dock, såsom föreslagits från remisshåll, skärpas så att åtgärd mot
rovdjur får vidtas endast i nära anslutning till rovdjurets angrepp. Rovdjur
som dödas vid sådan skyddsjakt torde i regel böra tillfalla kronan och inte,
som f. n. gäller för björn och lo med stöd av undantagsbestämmelse enligt
18 § 1 mom. JL, få behållas av den jagande. Av vad jag nyss anfört om
skottpengar framgår vidare att sådana belöningar inte kan väntas utgå an -

Kungl. Maj. ts proposition nr i36 år 1967

nät än i undantagsfall. Tillsammans kommer dessa åtgärder enligt min mening
att innefatta en tillräcklig garanti för att en speciell nödvärnsrätt även
mot varg inte kommer att locka till missbruk.

Den speciella nödvärnsrätten innefattar f. n. inte befogenhet för någon
att utöva jakten på annat område än där han har jakträtt. Bibehålls denna
ordning kan de renskötande samerna, sedan den allmänna rätten till jakt
efter varg och järv upphört, inte utöva den speciella nödvärnsrätten utanför
de områden där de enligt renbeteslagens bestämmelser får utöva jakt. Vid
remissbehandlingen har från samernas håll uttalats bestämda önskemål om
att en dylik konsekvens bör motverkas. Om, såsom jag här förordat, Kungl.
Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, får bemyndigande att
tillåta jakt efter björn, varg, järv och lo på annans mark, kan emellertid vid
behov till befogenheten att utöva den speciella nödvärnsrätten knytas rätt
att vidta denna skyddsjakt även på annans jaktområde.

När det gäller organisationen av rovvilt kontrollen har
utredningen föreslagit att länsstyrelsen i överensstämmelse med vad Kungl.
Maj :t tills vidare föreskrivit i fråga om varg alltjämt skall handha verksamheten
i fråga om samtliga de fyra stora rovdjursarterna. Från remisshåll har
krav förts fram på en särskild organisation, s. k. rowiltnämnder med lokal
anknytning. Innan erfarenheter vunnits av den nuvarande anordningen bör
dock någon ny organisationsform inte skapas. I likhet med utredningen anser
jag därför att länsstyrelsen efter samråd med vederbörande lokala jaktvårdsorgan
lämpligen kan ha hand om hithörande uppgifter även i fortsättningen.

I fråga om ersättning till samerna för rovdj ursskador på rennäringen
tar jaktutredningen upp till bedömande vissa förslag till vidgade
normer för sådana ersättningar. Dessa förslag har under utredningsarbetets
slutskede i annat sammanhang avgetts av domänstyrelsen resp. Svenska
Samernas Riksförbund. Som jag framhöll i den inledande redogörelsen för
gällande bestämmelser i detta avsnitt har Kungl. Maj :t emellertid bl. a. med
anledning av dessa förslag beslutat om översyn av ersättningsnormerna.
Det kan väntas att utredningens synpunkter på förslagen kommer att tas
i betraktande vid denna översyn. Jag har därför inte anledning att ta upp
dem till särskild behandling i detta sammanhang. När översynen är slutförd
ämnar jag återkomma till Kungl. Maj :t i denna fråga.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Jakt efter säl

Gällande bestämmelser

På öppna havet och skärgårdens holmar, klippor och skär som ej hör till
visst hemman hade enligt tidigare bestämmelser i jaktlagen den bofasta
kustbefolkningen rätt att fritt idka den jakt efter säl och sjöfågel som bedrivits
av ålder. I praktiken visade sig stadgandet emellertid medföra rättsosäkerhet,
särskilt som det var svårt att avgöra vilka som var att hänföra till
sådan befolkning. Efter lagändring för att undanröja denna olägenhet gäller
numera enligt 2 § 3 mom. JL att jakt inte utan tillstånd av länsstyrelsen får
idkas på allmänt vatten eller på nämnda holmar, klippor och skär, om ej
Kungl. Maj :t för visst område förordnar annat. Bestämmelsen gäller inte
i fråga om sådant allmänt vatten närmast strand där strandägaren i visst
fall har jakträtt närmast stranden. I direktiv för länsstyrelsernas tillståndsprövning,
som Kungl. Maj :t utfärdat, gäller alltjämt grundsatsen att kustbefolkningen
har företrädesrätt till jakttillstånd.

Bemyndigandet för Kungl. Maj :t att för vissa havsområden förordna att
jakten där skall vara fri för envar har inte kommit till användning.

Även utanför ramen för den reguljära jakt efter säl som äger rum med
tillstånd av länsstyrelse, kan viss säljakt förekomma. Enligt 14 § 2 mom. JL
har nämligen den som tillfälligtvis påträffar säl, var det vara må, rätt att
döda och behålla djuret. Denna rätt gäller således även på enskilt vatten.

Av bestämmelserna i 26 § JL om jaktvårdsavgift följer att den som vill
jaga säl med stöd av tillstånd från länsstyrelse är skyldig att betala jaktvårdsavgift
medan den som under de omständigheter som anges i 14 § 2
mom. JL dödar säl är befriad från avgiftsskyldighet.

I syfte att hålla sälbeståndet nere till skydd för fisket har sedan länge utbetalats
skottpengar på säl. Enligt senaste kungörelse i ämnet (1965: 117)
utbetalas 30 resp. 15 kr. beroende på djurets storlek för säl som dödas på
svenska ost- och sydkusten. Vid västkusten, där säl är sällsynt, är djuret
skyddat genom lokala fridlysningsbestämmelser.

Jaktutredningen

Utredningen har som framgår av den tidigare redogörelsen uttalat att all
lagstadgad rätt för envar att jaga på annans jaktområde i princip bör upphöra.
I konsekvens härmed har utredningen undersökt om inte den bestämmelse
i 14 § 2 mom. JL som ger rätt att var det vara må döda och behålla
säl bör upphävas. Utredningen framhåller att säl i äldre tider var ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

jaktbyte som spelade en inte oväsentlig roll i fiskar- och skärgårdsbefolkningens
hushållning men att den numera har förlorat det mesta av
denna betydelse. Samtidigt är det, menar utredningen, svårt att tillförlitligt
bedöma vad den allmänna rätten att döda säl verkligen betyder
för det efterhållande av sälen som otvivelaktigt är påkallat till skydd för
fisket inom vissa områden av Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken.
Yrkesfiskarna vill emellertid inte mista möjligheten att döda säl som
de tillfälligtvis träffar på i samband med sin yrkesutövning. Som grund
för den möjligheten behöver dock enligt utredningen inte ligga någon
rätt för envar att döda säl, oavsett vem jakträtten tillkommer. Erfarenheten
visar nämligen att den allmänna rätten att döda säl i hög grad försvårar
att i skärgårdar och på öppna vatten kontrollera efterlevnaden av de
jakträttsliga och andra bestämmelser som finns för jaktvård och till skydd
för villebråd. En person som anträffas försedd med jaktvapen på vattenområde,
där annan har jakträtt och kanske på tid då fridlysning gäller för flertalet
djurarter, åberopar ofta att han medför vapnet för den händelse att han
träffar på säl. Utredningen föreslår därför att 14 § 2 inom. JL i vad avser
rätten att döda säl upphävs. Emellertid kan det då bli nödvändigt med en
möjlighet att ingripa mot sälbeståndet till skydd för fisket och tillåta jakt
utanför ramen för den normala jakträttsliga ordningen.

I likhet med vad utredningen föreslår i fråga om varg och järv bör enligt
förslaget Kungl. Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, när
synnerliga skäl föreligger att ingripa mot säl, kunna förordna att jakt efter
säl får företas även på annans jaktområde dvs. huvudsakligen på enskilt
vatten. På detta sätt kan man enligt utredningen även i fråga om jakten
efter säl lokalt begränsa förordnandets räckvidd till trakter där verkligt behov
föreligger, t. ex. en viss kuststräcka eller ett visst län, och man kan begränsa
kretsen av jaktberättigade till yrkesfiskare. När det gäller jakten
efter säl på allmänt vatten finns redan enligt bestämmelserna i 2 § 2 mom.
JL möjligheter att tillgodose yrkesfiskets intresse av effektiv sälj akt. Behöver
jakten företas på enskilt vatten tänker sig utredningen att överenskommelser
kan träffas med jakträttsinnehavaren.

Beträffande skyldigheten att betala j aktvår dsavgif t för sälj akt på licens
även vid jakt enligt den föreslagna ordningen gör utredningen inget uttalande.
I fråga om skottpengar på säl föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser
bibehålls.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att upphäva den fria rätten att döda och behålla tillfälligtvis
påträffad säl tillstyrks eller lämnas utan erinran av många remissinstanser,
däribland domänstijr elsen, fiskeristyrelsen, kammarkollegiet,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, Svenska jägareförbundet och Svenska

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Naturskyddsföreningen. Fördelen med förbättrad jakttillsyn framhålls särskilt
av rikspolisstyrelsen, som erinrar om att de snabbgående motorbåtarna
bär medfört att många far ut i havsbandet och där dödar säl på ett sätt
som knappast kan hänföras till jakt. Genom den föreslagna ändringen skulle
detta bli förbjudet och ändringen bör således, säger styrelsen, medföra
stora möjligheter till effektiv jaktövervakning. Statens naturvårdsnämnd
betonar att det även ur allmän viltvårdssynpunkt är lämpligt att jakten efter
säl på allmänt vatten kontrolleras genom länsstyrelsen på sätt utredningen
föreslagit. Länsstyrelsen får nämligen härigenom möjlighet att reglera
all jakt på allmänna vattenområden inom länet och förutsättningarna
för kontroll av jaktförfattningarnas efterlevnad i de vidsträckta skärgårdsområdena
underlättas avsevärt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
uttalar att det för väskustens del är betydelsefullt att sälen inte längre hänförs
till de djur, som envar får döda. Under de senaste åren har nämligen
särskilt intresse ägnats åt att bevara det lilla sälbestånd, som ännu finns
kvar där. Dessutom är en total fridlysning av säl på denna kust högst önskvärd,
tillägger länsstyrelsen.

Utredningsförslagets inverkan på yrkesfiskarnas möjligheter att döda
säl har föranlett kritik mot förslaget i flera remissyttranden. Länsstyrelserna
i Uppsala, Gotlands, Gävleborgs och Västerbottens lån samt hushållningssällskapen
i dessa län motsätter sig förslaget och yrkar i andra hand
att ingen inskränkning görs i den generella rätten för yrkesfiskarnas del.
Samma uppfattning hävdas av Jägarnas Riksförbund, Sveriges Fiskares
Riksförbund och Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund. Representativa
för kritiken är synpunkterna från det sistnämnda förbundet.

Sälarnas skadegörelse enbart inom ostkustfisket har beräknats till
450 000 kr. för år 1964, därav 400 000 kr. på fångst, som till större delen
utgjordes av lax. Det är redan därför angeläget att den allmänna jakträtten
på säl bibehålls för utövare av yrkesmässigt fiske. Genom att i lagen
bibehålla en sådan begränsad allmän jakträtt, undviks även de olika svårigheter
av administrativ art som med säkerhet uppstår vid en licensgivning.
Rörligheten av det nutida fisket innebär nämligen att detta bedrivs även
utanför det egna länets gränser. Under fiske påträffas därvid ofta säl i fiskeredskapen,
vilka kan vara utlagda på områden där fisket är fritt men jakten
är eller anses vara enskild. Slopas den nuvarande rätten för yrkesfiskarna
att döda säl och behålla den, betyder detta vidare att fiskaren
inte kan tillgodogöra sig sälens värde som en visserligen liten men dock
kompensation för den skada på redskap och fångst sälen förorsakat vid
tillfället. Samtidigt hindras det efterhållande av sälstammarna som fiskets
organisationer begärt under senare år och som bl. a. föranlett en höjning
av skottpengarna på säl. Förbundet finner det därför ytterst angeläget, att
den nu gällande rätten till allmän jakt på säl enligt 14 § 2 mom. jaktlagen
bibehålls för yrkesfisket. Enligt förbundet kan detta ske genom att stadgandet
får följande ändrade lydelse: »Den som under utövande av yrkesmässigt
fiske tillfällighetsvis påträffar säl, evar det vara må, äger döda
och behålla djuret.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Storleksordningen av sälskadorna på fisket bekräftas av bl. a. hushållningssällskapet
i Gotlands län, som meddelar att enbart gotlandsfiskarnas
förluster på redskap och lax i garnen beräknas till i medeltal 190 000 kr.
per år under 1964 och 1965. Till detta kommer, säger sällskapet, de mycket
stora skador som sälen åstadkommer genom kraftig decimering av laxbeståndet
samt de förluster, som fiskarna åsamkas genom att de trots god
laxförekomst tvingas flytta till andra områden på grund av lokalt stor sälförekomst.

Betydelsen av att yrkesfiskarna får behålla oinskränkt rätt att döda säl
även på enskilt vatten betonas särskilt av länsstyrelsen och hushållningssällskapet
i Västerbottens län samt Norrbottens läns jaktvårds förening.

På väst- och sydkusten är enligt Sveriges Fiskares Riksförbund sälskadorna
numera mindre framträdande, vilket torde ha samband med reduceringen
av sälbeståndet i dessa områden. Förbundet tillstyrker därför att
skyddsåtgärder vidtas för det bestånd av säl, som finns kvar på dessa kuststräckor.

Departementschefen

I äldre tider hade varje svensk medborgare en vidsträckt rätt att idka
jakt i ytterskärgårdarna och på öppna havet. Det var i första hand sjöfågeljakten
som dominerade men även jakten efter säl var tidvis betydande.
Av olika orsaker kom den fria jakträtten till havs med tiden att reduceras
och är f. n. underkastad tillståndsprövning av länsstyrelse. Enligt tillämpningsföreskrifter
är jakten i första hand förbehållen kust- och skärgårdsbefolkningen.
En liknande utveckling har inte skett i fråga om rätten att
jaga säl. Enligt 14 § 2 mom. JL får den som tillfälligtvis påträffar säl, var
det vara må, döda och behålla djuret. Denna rätt att döda säl är såtillvida
begränsad att den egentligen inte tillåter organiserad sälj akt.

I fråga om rätt att utöva jakt på annans jaktområde har, som framgått
av min tidigare redogörelse för frågan om varg och järv, jaktutredningen
uttalat att alla bestämmelser om allemansjakt på annat än smådjur bör
upphävas. Sälstammarna anses på vissa håll, t. ex. västkusten, vara små.
Vidare framhålls att rätten att döda tillfälligtvis påträffad säl nyttjas som
förevändning för otillåten jakt efter sjöfågel. På grund härav föreslår utredningen
att nuvarande bestämmelse i 14 § 2 mom. JL om rätt att döda
tillfälligtvis påträffad säl skall upphävas. Den jakt efter säl som behövs för
att skydda fisket bör enligt utredningens uppfattning kunna tillgodoses genom
jakttillstånd av länsstyrelse beträffande allmänt vatten och privata
överenskommelser med jakträttsinnehavarna i fråga om det enskilda vattnet.
Skulle det finnas synnerliga skäl att ingripa mot säl, föreslår utredningen
att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, skall
kunna tillåta jakt på annans jaktområde. Ett sådant tillstånd bör enligt ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 49

redningen kunna begränsas till viss kuststräcka och meddelas i första
hand yrkesfiskare.

Som tidigare framgått anser jag att allemansrätten till jakt medför påtagliga
olägenheter framför allt från jaktvårdssynpunkt. Även den fria jakträtten
i fråga om säl medför sådana olägenheter. I likhet med de flesta
remissinstanserna finner jag därför att denna rätt bör upphöra. Emellertid
är, såsom med stor skärpa betonats från yrkesfiskets företrädare och andra
remissinstanser, förekomsten av säl i fiskevattnen till stor skada för yrkesfisket.
Sälen tar nämligen ofta fisk från fiskegarnen. Fångsten går härigenom
förlorad och redskapen får skador. Den jakt efter säl som med stöd
av 14 § 2 mom. JL hittills kunnat bedrivas bl. a. av dem som har fiske till
huvud- eller binäring har varit värdefull för att hålla sälstammarna nere.
En möjlighet till sådan jakt torde inte heller i fortsättningen kunna undvaras.
Den som under utövning av yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl, t. ex.
i redskapen eller eljest, eller under gång till eller från fiskeplats, bör
därför i regel få döda och behålla djuret, oavsett vem jakträtten tillkommer.
En bestämmelse härom kan enligt min mening med fördel få stå
kvar i 14 § 2 mom. JL. Genom en sådan placering vinner man även, i följd
av hänvisning till detta lagrum från 26 § 2 mom. andra stycket JL, den
fördelen att bestämmelserna om jaktvårdsavgift liksom hittills inte blir
tillämpliga i fråga om rätten att under här avsedda omständigheter döda
säl. Från denna rätt att döda säl kan emellertid finnas anledning att göra
undantag för viss kuststräcka eller viss årstid. Sådant undantag bör få beslutas
av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Jag
förordar sålunda att 14 § 2 mom. JL, såvitt nu är i fråga, ändras så att lagrummet
ger den som vid yrkesfiske tillfälligtvis påträffar säl rätt att döda
och behålla djuret, oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej Kungl.
Maj :t, eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, förordnar annat. Som
jag kommer att föreslå i det följande bör de bestämmelser i nämnda moment
som angår andra djurarter än säl flyttas till annan paragraf.

I likhet med utredningen anser jag att skottpengar på säl alltjämt bör
utgå.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Särskilda bestämmelser om vissa djurarter
Gällande rätt

Jordägarens principiella ensamrätt till jakt eller fallvilt är underkastad
inskränkningar även i fråga om andra djurarter än björn, varg, järv, lo
eller säl. I 14 § 2 mom. samt 15 och 24 §§ JL ges möjlighet även för den
som inte är jakträttsinnehavare att i olika fall döda vissa djur, som kan
vålla skada eller obehag, och i 18 § JL finns regler att visst vilt alltid skall
tillfalla kronan. Såvitt nu är av intresse innehåller dessa bestämmelser
följande.

Enligt 14 § 2 mom. har var och en rätt att var som helst döda och behålla
inte bara säl som han tillfälligtvis påträffar utan även vissa smådjur,
såsom mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss
och husmöss.

Om en räv kommer in i gård eller trädgård, har enligt 15 § 1 mom. JL
den som bor där eller innehar trädgården och hans folk rätt att döda och
behålla djuret även om jakträtten tillhör någon annan. Detsamma gäller i
fråga om grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, igelkott,
duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), nötskrika,
pilfink och gråsparv. Likaledes får björn eller lo som kommer in i
gård eller trädgård dödas av nämnda personer.

Bestämmelserna om kronans rätt till vissa djur avser i
första hand att ge ett ökat skydd för vissa värdefulla eller sällsynta djurarter.
Därför stadgas i 18 § 1 mom. JL att sådant djur som dödas, fångas
eller anträffas som fallvilt alltid skall tillfalla kronan, oavsett vem som har
jakträtten. Som tidigare framgått kan Kungl. Maj :t förordna om undantag
från denna regel. Kronans rätt i denna del avser f. n. björn, lo, stork, örn,
glada, bruna glada, pilgrimsfalk, jaktfalk och berguv. I fråga om rätten till
fallvilt av andra djur gäller enligt 18 § 2 mom. JL att älg, hjort, rådjur eller
bäver som anträffas dött under tid då sådant djur är fridlyst skall tillfalla
kronan, medan rätt till fallvilt i övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren.

I viss överensstämmelse med 18 § 2 mom. JL föreskrivs i 25 § JS att, om
älg, hjort, rådjur eller bäver under fridlysningstid påträffas så illa sårat eller
eljest skadat att det är nödvändigt att döda djuret, skall detta tillfalla
kronan. Motsvarande anses i praktiken gälla när sådant djur visserligen
inte »anträffas» dött eller illa sårat men omedelbart avlider genom olyckshändelse,
t. ex. vid sammanstötning med tåg eller bil.

Här kan även erinras om bestämmelserna i 5 § 1 mom. JL, enligt vilka
den som äger väg inte har jakträtt på vägen, om han inte äger mark intill

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

denna, medan den som äger marken på bägge sidor av väg har jakträtt på
vägen, även om han inte äger vägen. Går väg i gränsen mellan skilda ägares
mark och äger ingen av dem vägen, har enligt samma lagrum var och en av
dem jakträtt på vägen. Den jakträtt som avses i dessa bestämmelser inneCattar
även rätten till fallvilt.

I fråga om valdjuren saknas bestämmelser i jaktlagen eller jaktstadgan.
Som tidigare nämnts i samband med frågan om fridlysningsordningen finns
emellertid regler om fridlysning av val enligt kungörelsen den 15 december
1882 (nr 58 s. 1) angående förbud mot jakt efter val vid Sveriges västkust
under viss tid av året. Därjämte har i förordningen den 29 september 1916
(nr 407) angående förbud mot avspäckning eller annat tillgodogörande av
vissa valdjur föreskrivits att sådant tillgodogörande i fråga om vissa större
valar inte får ske inom svenskt område utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna
utgör emellertid inte hinder mot tillgodogörande av död eller
strandad val som tillfälligt anträffas inom svenskt område.

Jaktutredningen

I betänkandet erinrar utredningen till en början om att befogenheten för
var och en att döda vissa smådjur enligt 14 § 2 mom. JL sammanhänger
med att jakträtten i princip avser alla däggdjur och fåglar utan
undantag. Utredningen fortsätter. En alltför rigorös tillämpning av denna
princip skulle leda till mindre önskvärda konsekvenser särskilt i straffrättsligt
hänseende. Medgivandet att döda smådjur är därför alltjämt liksom
vid lagens tillkomst nödvändigt. Bestämmelserna bör emellertid alltid
innelatta en biologiskt riktig och uttömmande uppräkning av de djur som
omfattas av undantaget. Lagrummet upptar för närvarande bl. a. sorkdjur
(sorkar och lämlar). Sedan bestämmelsen tillkom har emellertid ett sorkdjur,
bisamråttan, kommit in i landet från Finland och fått en inte obetydlig
spridning i Norrbottens län. Bisamråttan är väsentligt större än de
Övriga djur som omfattas av undantaget i 14 § 2 inom. och den är framförallt
inte utan betydelse som villebråd utan utgör ett ganska värdefullt pälsdjur.
Eftersom bisamråttan således kan vara ett visst tillskott till den jaktbara
faunan i de småviltfattiga trakter där den nu uppehåller sig, bör den
inte längre höra hemma bland de övriga djurarter som räknas upp i 14 g
2 mom. JL. Utredningen föreslår därför att lagrummet, såvitt nu är i fråga,
ändras så att det upptar lämlar samt sorkar med undantag av bisamråtta.
Utredningen föreslår samtidigt att hela undantagsregeln såsom en
generellt normerande regel för jakträttens omfattning får inleda 14 § JL.
I sitt förslag till lagtext föreslår utredningen vidare, på skäl som inte framgår
av betänkandet, att befogenheten att utan jakträtt döda ifrågavarande
djur inom gård och trädgård skall vara förbehållen innehavaren av gården

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

eller trädgården medan enahanda rätt skall tillkomma var och en som
utanför gård och trädgård av en tillfällighet påträffar sådana djur.

Redogörelse har tidigare lämnats för utredningens förslag att låta k r on
ans rätt till vissa djur omfatta även varg och järv. Utredningen
föreslår vidare att också valdjuren i fortsättningen som regel skall
tillfalla kronan. Anledningen härtill är enligt betänkandet främst att de ålderdomliga
bestämmelserna om skydd för valen inte kunnat förhindra att
vissa djurplågeriskandaler inträffat och att det därför sedan länge är ett
önskemål från naturskyddshåll om totalfredning av valar.

I fråga om rätten till älg, hjort och rådjur som anträffas som fallvilt tar
utredningen upp spörsmålet om rätten till vilt som dödas i trafiken. Med
hänvisning till den åderlåtning som älg- och rådj ursstammarna i vissa trakter
tillfogas genom kollisioner med tåg och bil har enligt utredningen röster
höjts för att under fridlysningsiid dödat eller till följd av ådragna skador
avlivat hjortvilt bör tillkomma vederbörande jakträttsinnehavare. Exempel
finns enligt utredningen på hur en älgstam inom ett område kan decimeras
av trafikdöden så att minskningen kullkastar den beräkning som ligger til!
grund för det antal älgar som på licens normalt får fällas inom området
under särskild jakttid.

För att bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att i sådana och jämförliga
fall låta dödat hjortvilt tillfalla jakträttsinnehavaren i stället för kronan
föreslår utredningen att bemyndigandet för Kungl. Maj :t att förordna om
avvikelse från 18 § 1 mom. JL skall gälla även i fråga om 2 mom. samma
paragraf och inte bara avse regelrätt fallvilt utan även djur som lovligt fälls
eller eljest dödas under fridlysningstid. Enligt utredningens förslag till lagtext
får undantag medges av Kungl. Maj:t eller av myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer.

Remissyttrandena

Jaktutredningens förslag till ändrade bestämmelser i fråga om vissa
s m å d j ur lämnas i huvudsak utan erinran av remissinstanserna. Mot
den i lagtexten föreslagna uppräkningen av smådjursarter invänder dock
ett stort antal remissinstanser att fladdermössen inte längre bör vara utsatta
för allemansjakt. Skogshögskolan påpekar att fladdermössen är utpräglade
insektsätare och inte gör någon skada utan i stället borde hänföras
till de ur människans synvinkel nyttiga djuren. Det förhållandet att
fladdermössen stundom bosätter sig på vindar och liknande ställen, där de
utan tvekan kan förorsaka sanitär olägenhet, bör enligt högskolan i de
flesta fall kunna förhindras genom relativt enkla åtgärder. Naturhistoriska
riksmuseet har motsvarande uppfattning och tillägger att flera arter av
fladdermössen är sparsamt förekommande eller sällsynta och att popula -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

tionerna dessutom tycks vara på nedgång, sannolikt till följd av användningen
av insektsbekämpningsmedel. De relativt få fall där fladdermöss
kan anses vålla avsevärd sanitär olägenhet bör enligt museet kunna regleras
på samma sätt som skett med fågelbon på eller i byggnader. Att fladdermöss
fredas utanför gård eller trädgård yrkas även av statens naturvårdsnämnd.
Totalfredning för fladdermössen yrkas av skogsstyrelsen, länsstyrelserna
i Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska jägareförbundet, Dalarnas jaktvårdsförbund
samt Svenska naturskyddsföreningen.

Mot utredningens förslag till ny lagtext i 14 § JL uttalar Göta hovrätt att
avfattningen synes kunna medföra tolknings- och tillämpningssvårigheter.
Det kan enligt hovrätten vidare ifrågasättas om en intresseavvägning av
det slag utredningen föreslår överhuvudtaget är erforderlig.

I fråga om kronans rätt till vissa djur som hör till de
sällsynta arterna bär i remissyttrandena inte gjorts andra invändningar än
att det uttalats önskemål om viss komplettering i uppräkningen av de djurarter
som anges i 18 § 1 mom. JL. Sålunda föreslår domänstyrelsen, statens
naturvårdsnämnd, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet
och Dalarnas jaktvårdsförbund att bäver, som länge varit helt fridlyst,
flyttas från 2 mom. i 18 § JL till 1 mom. samma paragraf. Sistnämnda båda
förbund föreslår vidare liksom läns jaktvår ds föreningarna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Norrbottens län att
samma skydd bereds för djurarterna myskoxe, fjällräv, lappuggla och fjälluggla.

Jaktutredningens förslag till ändrade bestämmelser i fråga om rätt till
älg, hjort eller rådjur som förolyckas eller avlivas under fridlysningstid
har i allmänhet inte föranlett några erinringar från remisshåll. Endast
hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om utredningens skäl för den
föreslagna undantagsbestämmelsen är bärande. Enligt hovrättens mening
är det inte påkallat att i nu förevarande sammanhang göra annan ändring
i 18 § JL än som föranleds av att varg, järv och val införlivas med de djurarter
som i princip tillfaller kronan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län är av
motsatt uppfattning och uttalar att hjortvilt som skadas genom kollision
med trafikmedel utan närmare utredning i frågan synes kunna tillfalla
vederbörande jakträttsinnehavare. Svenska jägareförbundet framhåller att
det skulle innebära en betydande vinning för viltvården om förslaget förverkligades.
Gällande regler medverkar enligt förbundet inte till att trafikdödat
eller trafikskadat hjortdjur blir skyndsamt omhändertaget eller i
förekommande fall avlivat. Förbundet pekar vidare på att den nya bestämmelsen
bör gälla även i fråga om den situation som avses i 25 § JS och
hänvisar bl. a. till behovet att ha en regel för de fall när rådjurskid skadas
vid slåtter.

KungL Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Departementschefen

Som jag nämnde i samband med den tidigare redogörelsen för fridlysningsfrågan
omfattar jakträtten i princip alla vilda däggdjur och fåglar.
För att nå en rimlig avgränsning har dock enligt 14 § 2 mom. JL envar
som, var det vara må, påträffar vissa smådjur rätt att döda och behålla
djuret. Bland de i lagrummet uppräknade arterna finns bl. a. sorkar
och fladdermöss.

Utredningen föreslår med instämmande av remissinstanserna att från
sorkarna undantag görs i fråga om bisamråtta. Remissinstanserna har samtidigt
föreslagit att fladdermöss får utgå ur den nuvarande uppräkningen
i 14 § 2 mom. Jag biträder båda dessa förslag.

Av vad jag i det föregående anfört i fråga om björn, varg, järv och lo
samt säl framgår att den särskilda rätten att döda dessa djur föreslås bli
reglerad genom bestämmelser i 14 § JL. Den kvarvarande allmänna rätten
att döda vissa smådjur bör däremot inte undergå någon principiell ändring.
Bestämmelsen härom i nuvarande 14 § 2 mom. andra punkten får emellertid
i fortsättningen mindre likhet med reglerna i paragrafen i övrigt än med
de bestämmelser i 15 § 1 mom. JL som gäller befogenheten att döda djur
som kommer in i gård och trädgård. Lagregeln i 14 § 2 mom. andra punkten
kan därför efter redaktionell jämkning med fördel flyttas till 15 §
1 mom. och där utgöra momentets första stycke. I enlighet med vad jag
nyss nämnt bör i detta nya första stycke inte tas med fladdermöss. Eftersom
enligt påpekanden under remissbehandlingen möjlighet bör finnas att
ingripa mot fladdermöss i och i närheten av bostäder är det i stället lämpligt
att fladdermössen tas med bland de djur som enligt nuvarande 15 §
1 mom. får dödas i gård och trädgård. Samtidigt bör den likställighet mellan
de fyra stora rovdjuren som föreslås i andra sammanhang här föranleda
den ändringen i andra stycket av nuvarande 15 § 1 mom. att förutom
björn och lo även varg och järv, som till äventyrs kommer in i gård och
trädgård, får dödas där även om jakträtten tillkommer annan. Bestämmelsen
härom kan i detta sammanhang lämpligen föras samman med reglerna
i nuvarande första stycket. Detta stycke blir, med den ändring jag här förordat,
paragrafens andra stycke.

Jag har i samband med min redogörelse för fridlysningsfrågan även uttalat
att den årliga regleringen av jakttidsbestämmelserna för de jaktbara
djurarterna gör det möjligt att anpassa fridlysningsskyddet efter förändringar
i arternas talrikhet och lokala förekomst. För att undvika konflikt
med den befogenhet att döda djur som ges i 15 § 1 mom. JL sägs ill § JS
att fridlysning inte utgör hinder att utöva den rätt som följer av 15 § 1 mom.
JL. I den mån en djurart, som anges i sistnämnda lagrum, behöver ökat
skydd genom fridlysning, kan detta skydd sålunda motverkas av rätten att
döda djur av den arten i gård och trädgård. Omvänt kan djurart som f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 55

inte nämns i lagrummet tillväxa så i antal och utbredning att arten bör få
bekämpas. Motsvarande förändringar kan inträffa i fråga om de smådjur
som får dödas av var och en. För att underlätta den allt nödvändigare samordningen
av fridlysningsskyddet med jaktmöjligheterna vill jag därför
föreslå att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, får
bemyndigande att förordna om undantag från första eller andra stycket av
15 § 1 mom. JL i dess nya lydelse eller om tillämpning av något av dessa
stycken på annan djurart än som anges där. Ett sådant bemyndigande bör
fogas till momentet som ett nytt tredje stycke. Tillägget gör en mindre
följdändring i 26 § 2 mom. andra stycket nödvändig.

Uppräkning av djurarter förekommer även i bestämmelserna i 18 § JL,
vilka reglerar kronans rätt till vissa djur, huvudsakligen sällsynt
eller värdefullt vilt. I paragrafens första moment anges de djur som
i regel tillfaller kronan och i andra momentet de djur som tillfaller kronan
endast i fall de anträffas döda under fridlysningstid. Utredningen föreslår
nu att uppräkningen i paragrafens första moment kompletteras dels med
varg och järv, enligt vad jag tidigare nämnt, dels med val. I samband med
sistnämnda ändring kan enligt utredningen vissa ålderdomliga bestämmelser
i särskilda författningar till skydd för valdjuren slopas. En dylik ändring
vill jag i likhet med remissinstanserna inte motsätta mig.

Många remissorgan har i anslutning till de ifrågasatta ändringarna i 18 §
JL pekat på att den sällsynta bävern, som länge varit fridlyst hela året, bör
föras från andra momentet till uppräkningen i första momentet. Samtidigt
uttalas önskemål om att bl. a. fjällräv samt vissa ugglearter alltid skall tillfalla
kronan. Vad sålunda anförts från remisshåll anser jag mig böra biträda,
såvitt avser bäver, fjällräv, lappuggla och fjälluggla. De ytterligare
justeringar som föreslagits först under remissbehandlingen är jag emellertid
inte beredd att tillstyrka.

Enligt 18 § 2 mom. JL gäller i övrigt att älg, hjort eller rådjur som
under fridlysningstid anträffas som fallvilt, dvs. dött, alltid tillfaller kronan.
I fråga om annan tid samt andra djurarter, med undantag av dem
som anges i paragrafens första moment, tillkommer rätten till fallvilt jakträttsinnehavaren.
Från regeln om fallvilt av nämnda hjortdjur kan Kungl.
Maj :t inte medge undantag. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att medge undantag
finns emellertid i fråga om kronans rätt till vilt enligt 1 mom. Utredningen
har anfört att denna olikhet kommit att framstå som en brist
särskilt när de värdefulla djur som avses i 2 mom. under fridlysningstid
dödas i samband med trafikolyckor eller därvid skadas så att de måste
avlivas. Det är nämligen, med hänsyn till att antalet sådana fall ständigt
ökar i takt med utvecklingen av landsvägstrafiken, enligt utredningen skäligt
att jakträttsinnehavaren får rätten till det vilt som dödas på detta sätt.
Även utan samband med trafikolyckor inträffar det att djur under fridlysningstid
påträffas så skadade eller sårade att de måste avlivas. Utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

föreslår därför att Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
får rätt dels att medge undantag även från ifrågavarande bestämmelse
i 2 mom., dels att i övrigt bestämma om rätten till älg, hjort eller rådjur
som lovligt dödas under fridlysningstid. Vid remissbehandlingen har med
något undantag inga erinringar förts fram mot detta förslag. Enligt min
mening bör utredningsförslaget förverkligas i första hand för att öka benägenheten
att skyndsamt ta hand om skadat vilt. Förslaget är även väl
förenligt med jaktlagens bestämmelser om jakträtten på väg. Den regel
som sålunda behövs kan lämpligen utformas som ett undantag från den
huvudregel som alltjämt bör gälla. Jag förordar därför att ifrågavarande
bestämmelse i 18 § 2 mom. JL ändras så att älg, hjort eller rådjur som dödas
eller anträffas som fallvilt, när sådant djur är fridlyst, tillfaller kronan,
om inte Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
förordnar annat. Att den med rätten till vilt följande rätten till fallvilt i
övrigt tillkommer jakträttsinnehavaren torde inte behöva utsägas särskilt
i lagtexten. Bestämmelsen härom kan därför utgå. Detta föranleder en
följdändring i 30 § JL.

Förordnas om undantag från kronans rätt till dessa djur, bör samtidigt
vissa villkor gälla för den till vars förmån undantaget görs. För att skadat
fridlyst vilt av ifrågavarande arter skall få tillfalla jakträttsinnehavaren bör,
i de fall när djuret måste spåras upp och avlivas, i regel gälla att denne medverkat
därvid. Vidare bör, i principiell överensstämmelse med skyldigheten
att betala särskild avgift till länets älgskadefond (älgavgift) för älg som
blir fälld, ett motsvarande belopp betalas till fonden av den som får tillgodogöra
sig fallvilt av älg med stöd av förordnande om undantag från
kronans rätt. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
bör äga meddela föreskrifter om villkor i nu nämnda hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Rätt att ingripa mot annans hund

Gällande ordning

I jaktlagstiftningen finns åtskilliga bestämmelser som inte avser jakt
eller jaktutövning utan i första hand har viltvårdande eller djurskyddande
syfte. Till dessa bestämmelser hör reglerna om rätt att ingripa mot annans
hund som springer lös i viltmarker. Vissa av dessa regler gäller hela året,
andra åter huvudsakligen under den tid av året när jakt efter de flesta viltarter
är förbjuden.

Under hela året gäller i huvudsak följande. Löper hund lös i mark där
det finns villebråd, har jakträttsinnehavaren eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Den som sålunda fångat in annans hund är skyldig att genast underrätta
hundens ägare eller innehavare. Är denne okänd eller oanträffbar,
skall underrättelsen om åtgärden kungöras i ortstidning. Den som vill få
tillbaka upptagen hund skall utge lösen med 10 kr. Vid upprepad förseelse
inom ett år är lösenbeloppet 20 kr. I båda fallen skall ersättning utgå även
för hundens föda och övriga kostnader. Har inte ägaren eller innehavaren
löst hunden inom åtta dagar efter tillsägelse eller inom 30 dagar från kungörandet,
är hunden förverkad. Om jakträttshavaren hellre vill det, är
hundens ägare eller innehavare skyldig att utge lösen enligt nyss nämnda
grunder, förutsatt att talan väcks vid domstol inom 30 dagar efter det att
hunden eljest varit förverkad (22 § första stycket JL).

Jagas eller ofredas villebråd av hund som löper lös, är hundens ägare eller
innehavare skyldig att ersätta jakträttsinnehavaren för skada på villebrådsbeståndet
som kan ha orsakats av hundens löslöpande (22 § andra
stycket JL).

Under tiden den 1 mars—den 20 augusti gäller vissa strängare regler.
Inträffar det under denna tid att löslöpande hund jagar eller ofredar villebråd,
får hunden fångas och hållas kvar mot lösen och kostnader enligt
nyssnämnda huvudregel. Låter sig hunden emellertid inte fångas in, och
framgår det av omständigheterna uppenbarligen att hundens löslöpande beror
på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får undre nämnda tid jakträttsinnehavaren
eller hans folk döda hunden. De har dock skyldighet att
genast göra anmälan om det inträffade till polisman i orten vid risk att
annars inte till sitt fredande få åberopa nyssnämnda förhållande (22 §
tredje stycket JL). Försummas sådan anmälan eller dödas hund utan att
de i lagrummet angivna villkoren är uppfyllda, kan det medföra ansvar för
skadegörelse. I straffrättsligt avseende innebär stadgandet vidare, enligt
vad högsta domstolen uttalat i dom den 29 september 1966 att — oavsett hu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

ruvida omständigheterna sådana de ter sig för den som dödar en löslöpande
hund uppenbarligen ger honom anledning att antaga att löslöpandet beror
på ägarens vårdslöshet — ansvar ändå inte inträder, om det sedermera utreds
att ägaren varit vårdslös.

Med de nu nämnda bestämmelserna i 22 § JL korresponderar vissa bestämmelser
i jaktstadgan om skyldighet att ha tillsyn över hund. Sålunda
gäller enligt 9 § JS för tiden den 1 mars—den 20 augusti att hund skall
hållas under sådan vård att den hindras löpa lös i mark där det finns villebråd.
Under annan tid av året skall hund, utom när den inte begagnas till
jakt, hållas under tillsyn som behövs för att hindra att den jagar villebråd.
Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelse förordna att nyssnämnda
skyldighet att hålla hund under sådan vård att den förhindras
löpa lös i mark där det finns villebråd skall gälla även under annan tid
av året än tiden den 1 mars—den 20 augusti. Sådant förbud, ofta kallat
hundförbud, gäller således under en del av den egentliga jaktsäsongen. Genom
sådant förbud söker man särskilt under snörika vintrar hindra att löslöpande
hundar förföljer och river rådjur. Från hundförbud får emellertid
länsstyrelse medge undantag för jakt med hundar som är ofarliga för
villebråd som man avser att skydda genom hundförbudet. Vanligtvis är det
nämligen aktuellt att förordna om hundförbud under tid då jakt efter rådjur
eller annat vilt samtidigt är tillåten enligt bestämmelserna om jakttider.

Löper hund lös i strid mot nämnda bestämmelser i jaktstadgan, döms
hundens ägare eller innehavare till böter mellan 30 och 300 kr.

Idkas jakt med drivande hund på område som är av sådan beskaffenhet
att drevet måste antas komma att huvudsakligen gå fram över annans
jaktområde och det av omständigheten uppenbarligen framgår att syftet är
att komma åt villebråd från det området, skall jakten enligt 19 § tredje
stycket JL anses som olovlig.

Viss möjlighet att ingripa mot annans hund finns även enligt annan lagstiftning.
I syfte att bereda skydd för människor eller tamdjur kan nämligen
i vissa fall annans hund få dödas enligt lagen den 30 juni 1943 (nr
459) om tillsyn över hundar (2 § och 3 § andra stycket) och enligt renbeteslagen
(38 § 2—3 p.).

Enligt senast tillgängliga statistik är antalet hundar i landet f. n. över
350 000. Av beräkningar som Svenska jägareförbundet nyligen utfört för
jaktåret 1965/66 har omkring 120 hundar deltagit i olika fall av rådjursrivning
under jaktåret. Antalet sådana rivningsfall uppgår till 91 och fördelar
sig så att 52 fall inträffat under tid för hundförbud och återstoden
under annan tid av året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Jaktutredningen

De svåra väderleksförhållandena under vintern 1965—66 medförde enligt
jaktutredningen utomordentliga påfrestningar för villebrådsstammarna
i landet och särskilt för rådjuren. Länsstyrelserna nödgades därför tillgripa
hundförbud i betydligt större omfattning än tidigare varit nödvändigt. Samtidigt
visade det sig emellertid enligt utredningen att disciplinen bland ägare
av jakthundar eller ägare av sällskapshundar inte överallt var sådan
att hundförbuden fick åsyftad verkan. Utredningen har därför övervägt
komplettering och ytterligare skärpning av jaktlagstiftningens bestämmelser
om hållande av hund. Därvid har utredningen funnit att en allvarlig
brist i gällande lagstiftning visat sig vara, att reell möjlighet ofta saknas
att med omedelbar verkan ingripa när en hundägare saboterar ett hundförbud,
exempelvis genom att han själv jagar med drivande, icke rådjur
sren hund eller genom att eftersätta sin vårdnadsplikt, så att hunden
får löpa lös och jaga på egen hand. Polisanmälan med åtal som följd står
givetvis till buds. Som regel dröjer det dock innan saken kommer inför
domstol, och någon rätt att vidta omedelbar åtgärd har inte polisen. Med
hänsyn härtill finner utredningen det vara synnerligen angeläget att skapa
en möjlighet för ett omedelbart ingripande i sådana situationer. Det krävs
enligt utredningen med andra ord tillgång till en snabbt genomförbar och
allvarligare reaktion än den som ett senare ådömt bötesstraff innefattar.
Utredningen föreslår därför att en rätt att döda löslöpande hund
som jagar eller eljest driver villebråd motsvarande den som finns under
tiden den 1 mars—den 20 augusti skall införas i fråga om tid som omfattas
av länsstyrelsens förordnande om hundförbud. Villkoren i övrigt för ingripandet
föreslås vara desamma, dock med ett viktigt undantag. För att
förebygga att den föreslagna rättigheten utnyttjas i oträngt mål anser nämligen
utredningen att den inte bör tillkomma jakträttsinnehavaren eller
hans folk utan i stället polismyndigheten. Utredningen anför härom följande.
Jakttiderna för de flesta djurarter infaller under den del av jaktåret
då hundförbud blir aktuella. Även en rådjursren hund kommer vid drev
efter hare eller räv lätt in på grannens mark. Pågår då där ett drev efter
rådjur, kan det hända att hunden kopplar på detta. Resultatet blir då att
en olyckshändelse, som rimligen inte är att tillskriva hundens ägare såsom
vårdslöshet, leder till att hunden blir skjuten. Utredningen föreslår därför
att beslutanderätten att hund, vilken under tid för hundförbud driver eller
eljest jagar sådant villebråd som förbudet avser att skydda — i praktiken
rådjur — får skjutas skall tillkomma polismyndigheten. På så sätt får man
enligt utredningen objektivt klargjort om hundens löslöpande är att tillskriva
vårdslöshet hos hundens ägare eller innehavare. Det blir, säger utredningen
vidare, sedermera givetvis polisens sak att avgöra vem som skall
»utföra exekutionen».

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Förutom den nyssnämnda skärpningen av jaktlagens bestämmelser om
hund föreslår utredningen även en höjning av lösenbeloppen för
löslöpande hund som låter sig fångas. Dessa belopp har enligt utredningen
varit oförändrade sedan år 1927. Samtidigt bör enligt utredningsförslaget
den ändringen genomföras att ett högre belopp, 50 kr., skall utges för
löslöpande hund som upptas under tiden den 1 mars—den 20 augusti och
ett lägre belopp, 25 kr., för resten av året. Utredningen finner en sådan
differentiering av beloppen bättre svara mot nutida viltvårdsprinciper än
den gällande ordningen med förhöjning av beloppet vid upprepad förseelse
inom ett år. I sitt förslag till ny lagtext har utredningen vidare låtit påbudet
att kungöra meddelande om upptagen hund i ortstidning ersättas med skyldighet
att underrätta polismyndigheten i orten. Slutligen har i förslaget inte
tagits med den i gällande lagtext upptagna möjligheten att genom domstol
få hundägaren ålagd att utge lösen och kostnader.

Remissyttrandena

De åtgärder utredningen föreslagit för att förbättra viltets skydd mot löslöpande
hundar gillas av flera remissinstanser, däribland rikspolisstyrelsen,
domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna i Skaraborgs,
Gävleborgs och Jämtlands län, Svenska jägareförbundet, Jägarnas
riksförbund, RLF, samt Svenska naturskyddsföreningen. Frågan om hundhållningen
är enligt sistnämnda förening ett centralt problem inom jaktvården
och skarpare reaktioner krävs även för jägarnas del. Vidare behövs
en ökad informationsverksamhet. Enligt föreningens uppfattning blir det
ändå svårt att nå den breda allmänheten eftersom de delar av friluftsfolket
som är hundägare men inte jägare helt naturligt har obetydlig kännedom
om jaktlagstiftningen och därmed också om de bestämmelser som
gäller hundhållningen.

I fråga om rätten att döda 1 ö s 1 ö p a n d e hund uttalar statens
naturvårdsnämnd att det ligger i sakens natur att stor ovilja råder mot att
döda en hund men finner att de villkor som enligt förslaget skall vara uppfyllda
medför att den nya rättigheten kommer att tillämpas endast i absoluta
undantagsfall och då verkliga skäl föreligger. RLF är dock i viss mån kritiskt
och finner att de i lagtexten angivna grunderna för rätt att döda löslöpande
hund är alltför vaga. Även i övrigt har kritik riktats mot den
föreslagna utvidgningen av rätten att döda annans hund. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län anser sålunda att förslaget i praktiken inte tillför redan
bestående regler för hundhållningen mycket nytt. Länsåklagarcn i Västerbottens
län finner förslaget motbjudande och hävdar att den rätta vägen
att försöka få bort problemet med ofredande hundar är att träffa den försumlige
med ett hårt straff. Redan med hänsyn härtill, fortsätter länsåklagaren,
föreligger inte fog att tillskapa en ytterligare möjlighet att döda

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

hundar såsom utredningen föreslagit. Utredningen har betonat vikten av
att möjlighet skapas för ett omedelbart ingripande och har föreslagit polismyndighet
som »exekutor». I anledning härav, anmärker länsåklagaren,
bär man allt skäl att förvänta en utredningsrutin som inte tillgodoser det
önskade kravet på snabbhet, om samtidigt det angelägna kravet på en föregående
objektiv undersökning skall iakttas. Svenska kennelklubben tar bestämt
avstånd från utredningens förslag i denna del och uttalar efter samråd
med Svenska Brukshundsldubben, Svenska Stövarklabben och Fågelhundsklubbarnas
samarbetsnämnd i huvudsak att redan den i 22 § JL
medgivna rätten för jakträttsinnehavare att döda hund saknar förankring
i våra dagars rättsmedvetande sådant det kommit till uttryck i en bred
opinion bland allmänheten. Rätten är såsom den utformats i gällande jaktlag
inte förenlig med den moderna uppfattningen om effektivt djurskydd,
eftersom den inte knutits till några garantier för att det lagliga dödandet
sker utan att hunden tillfogas onödigt lidande. En omarbetning redan av
gällande bestämmelser är enligt dessa remissinstanser därför påkallad. I
konsekvens med det anförda anser de en utvidgning av lagrummets tilllämpning
under tid som omfattas av hundförbud icke böra komma i fråga.
Svenska Dr ev er klubb en uttalar att, även om redan nu gällande rätt att döda
löslöpande hund endast mycket sällan tillämpas, den länge har varit impopulär
och mötts av stigande olust, särskilt därför att den alltför lätt kan
leda till djurplågeri och därtill vålla bråk och osämja mellan grannar.
Dreverklubben betonar att den nuvarande bestämmelsen i 22 § JL avser en
nödfallsåtgärd som får tillgripas endast om löslöpande hud inte låter sig
kopplas. Mot den bakgrunden framstår utredningens förslag både av humanitära
och principiella skäl som synnerligen olustigt. Klubben tillägger att
uttalandet i betänkandet att, sedan vårdslöshet konstaterats hos hundägaren,
det är polisens sak att avgöra vem som skall »utföra exekutionen» hos
många har väckt anstöt och ovilja inte bara för ordvalets skull utan även
på grund av tanken bakom uttrycket.

Även den föreslagna anknytningen till hundförbud kritiseras av Dreverklubben
som framhåller att ett av länsstyrelse förordnat hundförbud är lokalt
och temporärt. Inom samma län och vid länsgränser kan olika bestämmelser
gälla. Detta kan få till följd att en hund som helt lagligt används vid
jakt kommer över en kritisk gräns och genom en för hundägaren okänd
administrativ åtgärd blir fredlös och med polismyndighets tillstånd dödad.
Klubben betonar i sammanhanget att temporära linndförbud vanligen meddelas
endast genom radio. Enligt klubben är detta inte tillfredsställande,
eftersom det finns många exempel på att dylika meddelanden förbigått även
intresserade och lojala jägare.

Det förut redovisade uttalandet av högsta domstolen om den straffrättsliga
innebörden av den nuvarande bestämmelsen i 22 § JL om rätt att döda
hund har föranlett RÅ, länsåklagaren i Hallands län samt Svenska jägare -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

förbundet att ifrågasätta om inte stadgandet bör överarbetas. Jägareförbundet
anser att ifrågavarande lagrum mot bakgrunden av högsta domstolens
uttalande överbetonar jakträttsinnehavarens rätt att på alltför vaga grunder
döda löslöpande hund.

Jaktutredningens förslag om ändringar i 2''2 § första stycket JL beträffande
lösenbeloppen m. m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Med hänsyn till penningvärdefallet bör enligt
domänstijrelsen lösenbelopp som avser tiden den 1 mars—den 20 augusti
inte sättas lägre än 100 kr., om förbättring av hundhållningen skall uppnås
under denna känsliga tid. Läns jaktvårdsf öreningarna i Blekinge, Hallands
och Västerbottens län motsätter sig en höjning av den lägre lösenavgiften
och pekar på att det under pågående jaktsäsong ibland inte kan undvikas
att jakthund kommer in på annans mark och att en höjning av avgiften
för den tiden därför kan leda till att hundar i ökad utsträckning uppkopplas
av okynne för att förmå hundägaren att betala lösen. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län och länsjaktvårdsföreningen i samma län vänder
sig mot att utredningen i förslaget behållit skyldigheten för den som upptagit
annans hund att ha hunden i sin vård hela 30 dagar efter tillsägelse
till polismyndigheten, innan hunden är förverkad. Föreningen anför. Det är
numera förenat med stora kostnader att ha en hund inackorderad. Eftersom
en upptagen hund kan vara totalt värdelös, riskerar upptagaren att
själv få stå för alla med åtgärden förenade kostnader, om inte ägaren låter
höra av sig. Den utsatta tidsfristen bör därför förkortas. Nämnda länsstyrelse,
som delar j aktvårdsföreningens uppfattning, tillägger att den omständigheten
att polismyndigheten underrättats inte innebär någon säkrare
garanti för att hundägaren snabbare får kännedom om var hunden finns än
gällande kungörelseförfarande.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har jaktutredningen i sitt förslag
inte tagit upp någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i
22 § första stycket sista punkten JL om alt jakträttsinnehavare har rätt
att få ut lösen för upptagen hund om han instämmer talan därom inom
viss tid. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att någon motivering för
ändringen inte har lämnats och uttalar att stadgandet bör stå kvar i jakträttsinnehavarens
intresse.

I samband med frågorna om hundförbud och rådj ursskydd har flera
remissinstanser kritiserat att undantag från dylikt förbud enligt jaktutredningens
förslag alltjämt får medges för jakt med hund som inte river eller
jagar rådjur. Det hävdas från dessa remissinstanser att under hundförbud
till skydd för viss art all jakt efter vilt av den arten — både med och
utan hund — bör vara helt förbjuden. Förslag härom framförs av statens
natur vårdsnämnd, länsåklagaren i Jönköpings län, Södra Älvsborgs läns
jaktvårdsförening, Västernorrlands läns jaktvårdsförening, Svenska jägareförbundet
samt Svenska Dreverklubben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Departementschefen

Ett allvarligt problem för viltvården har i alla tider varit den skadegörelse
på viltet som löslöpande hundar vållar. Därför finns bestämmelser
i jaktlagstiftningen dels om att hundägare vid äventyr av bötesstraff skall
se till att hunden inte kommer lös eller jagar villebråd, dels om att, ifall så
ändå sker, hunden får fångas in av jakträttsinnehavaren eller hans folk
och återlämnas endast mot lösen eller i vissa fall behållas.

Emellertid finns hundar som inte låter sig fångas in när de jagar eller
ofredar villebråd. För att kunna ingripa i en dylik situation öppnar 22 §
sista stycket JL rätt för jakträttsinnehavaren eller hans folk att under
vissa förutsättningar döda löslöpande hund. Denna rättighet gäller
emellertid endast under den tid av året när de flesta djurarter är i behov
av särskilt skydd, nämligen den 1 mars—den 20 augusti. Under samma
tid gäller enligt en kompletterande regel i jaktstadgan att hund skall förhindras
löpa lös i mark där det finns villebråd. I fråga om annan tid av
året, dvs. under den normala jaktsäsongen, får hundar givetvis användas
vid jakt men skall eljest hindras från att jaga villebråd. Om det under
denna tid behövs till skydd för visst villebråd, oftast rådjur, får länsstyrelse
meddela s. 1c. hundförbud, vilket innebär att den strängare regeln i
jaktstadgan för tiden mars—augusti skall gälla även under hela eller del
av jaktsäsongen.

Under senare år har hundskadorna på viltet minskat till följd av
dessa bestämmelser och tack vare en målmedveten upplysningsverksamhet
från jaktvårds- och hundägarorganisationer. Även efterlevnaden av hundförbud
har i viss mån förbättrats. Under den stränga vintern 1965—66 var
antalet sådana förbud mycket stort och antalet fall då löslöpande hundar
rivit rådjur under förbudstid ökade i motsvarande mån. Mot bakgrund av
erfarenheter av detta slag har jaktutredningen föreslagit att rätt att döda
hund skall gälla även under tid för hundförbud. I övrigt skall enligt förslaget
villkoren vara desamma som nu, dvs. det skall uppenbarligen framgå
av omständigheterna att hundens löslöpande beror på vårdslöshet av
hundens ägare eller innehavare. Åtgärden skall enligt förslaget emellertid
inte få vidtas av jakträttsinnehavaren eller hans folk utan endast genom
polismyndighetens försorg. Genom denna anordning kan enligt utredningens
mening en objektiv utredning vinnas om att vårdslöshet föreligger
innan hunden avlivas.

Tanken på en utvidgad rätt att döda annans hund godtas av flera remissinstanser,
främst de som företräder jägar- och naturvårdsintressen. Andra
åter har med bestämdhet avvisat förslaget. Detta gäller särskilt de stora hundägarorganisationerna.
För egen del kan jag inte biträda utredningens förslag.
Om man bortser från den säkerligen ovanliga situationen att behörig
polispersonal befinner sig på platsen, förutsätter förslaget nämligen att,

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

innan åtgärd kan vidtas, polisanmälan måste ske liksom utredning om det
inträffade. Först därefter kan hunden uppsökas, identifieras och avlivas.
Härmed har dock enligt min mening det väsentligaste värdet med rätten
att döda löslöpande hund gått förlorat, nämligen möjligheten att genast avbryta
hundens jakt. Dessa olägenheter skulle visserligen försvinna om man,
som föreslagits från remisshåll, lät jakträttsinnehavaren eller hans folk
få utöva rättigheten även i hundförbudsfallen. På skäl som utredningen
själv anfört finner jag emellertid en sådan lösning inte tillfredsställande.

Mot bakgrund av det anförda framstår den föreslagna åtgärden att i efterhand
döda löslöpande hund främst som en repressalieåtgärd. Kan nämligen
genom polisens försorg en så säker identifiering av hunden ske att det förordnas
om avlivning, bör med samma säkerhet kunna utredas om inte
hundägaren brutit mot det straffbelagda hundförbudet. I sådant fall bör
det enligt min mening alltjämt vara tillräckligt med straff. Inte heller anser
jag, med hänsyn till det stora antalet hundar som f. n. finns i landet,
de förhållandevis få fall när hundar rivit rådjur motivera den föreslagna
skärpningen.

Åtgärder till ökat skydd för rådj ursstammen under hundförbudstid är
emellertid nödvändiga. I likhet med många remissinstanser anser jag därför
att all jakt efter rådjur i regel bör vara förbjuden under sådan tid. Jag
ämnar senare föreslå att bestämmelser härom las in i jaktstadgan. I det
följande kommer jag även att beröra vissa ändringar av straffbestämmelserna
i jaktstadgan. Påföljden för överträdelse av hundförbud bör mot bakgrunden
av vad jag här anfört kunna skärpas väsentligt.

Från remisshåll har, i anknytning till de frågor som här berörts, anförts
att ett avgörande av högsta domstolen i fråga om rätt att döda hund enligt
gällande bestämmelse i 22 § JL bör föranleda lagändring. I den mån befogenheten
att döda annans hund vidgats genom ifrågavarande avgörande,
något som ej kan bedömas med säkerhet, bör dock enligt min mening erfarenheterna
av den rättstillämpning som kan följa avvaktas, innan man
överväger en lagändring.

I fråga om de övriga åtgärder som kan vidtas för att förbättra hundhållningen
till skydd för viltet har utredningen bl. a. föreslagit höjning av de
lösenbelopp som får avkrävas ägaren till upptagen hund. I likhet med
de flesta remissinstanserna kan jag biträda detta förslag liksom även den
omläggning av lösenpåföljden i övrigt m. m. som förslaget innehåller. I enlighet
med påpekande från remisshåll bör dock i jakträttsinnehavarens intresse
den nuvarande möjligheten att vid domstol få hundägare ålagd att
utge lösen stå kvar. Vidare bör, i samband med en modernisering av lagtextens
angivande av vissa tidsfrister, den längsta tiden för skyldighet att
hålla upptagen hund för ägarens räkning lämpligen förkortas från nuvarande
30 dagar till två veckor. I övrigt bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i 22 § första stycket JL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Viltskador på annans mark, in. in.

Gällande rätt

I jaktlagen finns ett fåtal bestämmelser som reglerar vissa frågor om
viltskador på växtlighet. En del särskilda bestämmelser i 15 § JL om trädgård
har tidigare berörts. I 24 § 1 mom. JL föreskrivs att om avsevärd
skada på gröda, skog eller plantering orsakas till följd av viss villebrådsarts
utveckling och skadan inte kan förebyggas genom rimliga åtgärder
från markinnehavarens sida, skall länsstyrelsen enligt 24 § 1 mom. första
stycket JL förelägga jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder som den
finner erforderliga i sådant avseende. Sådant föreläggande får dock inte
meddelas, om det finns anledning anta att skadan kommer att i huvudsak
gottgöras markinnehavaren. Om jakträttsinnehavaren inte åtlyder meddelat
föreläggande, skall länsstyrelsen förordna att jakt på området genom därtill
särskilt utsedd jägare skall äga rum i syfte att åstadkomma behövlig
minskning av villebrådsstammen. I andra stycket av samma lagrum ges
regler om hur det skall förfaras med djur som fälls vid den anbefallda jakten.
Närmare bestämmelser om föreläggande eller förordnande för här avsedd
jakt meddelas av Kungl. Maj :t. Sådana bestämmelser återfinns i 45—
47 §§ JS.

Frågan om räckvidden av de nu återgivna bestämmelserna i 2 4 §
1 in o m. har varit aktuell vid olika tillfällen. Vid remissbehandlingen av
jaktutredningens första betänkande med förslag till ändringar i jaklagstiftningen
(SOU 1950:40) framställdes vid remissbehandlingen önskemål
om vissa ändringar i denna lagstiftning utöver dem som jaktutredningen
förordat i betänkandet. Bl. a. ifrågasatte länsstyrelsen i Gotlands län en
ändring av 24 § JL i syfte att bereda länsstyrelsen vidgade möjligheter till
ingripanden för att förebygga skador genom vildkanin. Länsstyrelsen åsyftade
avfattningen av första punkten i lagrummets första stycke och uttalade
att den bestämda formen »markinnehavaren» och »jakträttsinnehavaren»
inte kunde föranleda annan tolkning än att här avsågs samma
mark, som innehades av en person men på vilken annan person hade jakträtten.
Om emellertid, fortsatte länsstyrelsen, skada förorsakas på en fastighet
men skadan har sin orsak i att jakträttsinnehavaren på en annan
fastighet inte tillbörligen håller efter det skadegörande villebrådet på sin
mark, är det givetvis den jakträttsinnehavaren som bör ges föreläggandet.
Att ge föreläggandet åt jakträttsinnehavaren på de skadelidande fastigheterna
vore meningslöst. Det föreföll länsstyrelsen som om stadgandet inte
gärna kunde tolkas efter ordalagen och länsstyrelsen föreslog med an 5

Bihartg till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

ledning härav den ändringen att ordet »jakträttsinnehavaren» utbyttes
mot »vederbörande jakträttsinnehavare». I proposition 1951:189 uttalade
dåvarande departementschefen i anledning härav att frågan om skyldighet
att vidtaga åtgärder till förebyggande av viltskador på angränsande fastigheter
hade en ganska stor principiell räckvidd och att han därför inte var
beredd att utan närmare utredning ta ståndpunkt till frågan. Uttalandet
föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

Innehållet i förevarande paragraf var föremål för behandling vid 1955
års riksdag i anledning av bl. a. motionerna I: 174 och II: 207 om åtgärder
mot viltskador på gröda in. in. I såväl motionerna som infordrade yttranden
däröver behandlades emellertid främst frågan om innebörden av kravet
i lagtexten att skadan skall vara »avsevärd». Frågan om paragrafens
räckvidd i förhållande till angränsande fastigheter berördes inte och ej
heller utskottet (L3U 17) tog upp saken från denna synpunkt. Utskottet
anförde, såvitt nu är i fråga, följande.

Vad angår de i motionerna behandlade spörsmålen om beredande av ökat
skydd mot viltskador i allmänhet vill utskottet hänvisa till att remissinstanserna
på något undantag när funnit 24 § jaktlagen och därtill anslutande bestämmelser
i jaktstadgan erbjuda tillräckliga medel till verksamt ingripande
mot skador av ifrågavarande slag. Utskottet ansluter sig till den uppfattning,
för vilken sålunda givits uttryck. Det är dock enligt utskottets
uppfattning angeläget, att de maktmedel som härvidlag står länsstyrelserna
till buds i förekommande fall utnyttjas. Utskottet förutsätter därför
att länsstyrelserna uppmärksamt följer utvecklingen av viltskadorna inom
länen och vidtar de åtgärder, som må finnas påkallade.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna inte någon
riksdagens åtgärd.

Det nu aktuella spörsmålet berördes även i prop. 1963: 136 med förslag
till bl. a. nya bestämmelser i 24 § JL om bekämpande av vildkanin. Därvid
yttrade jag att de nuvarande bestämmelserna i nämnda lagrum reglerade
endast förhållandet mellan innehavare av mark och innehavare av rätten
till jakt på samma område, samt föreslog att särskilda möjligheter till bekämpande
av vildkanin inom större områden skulle öppnas. Förslagen godtogs
och yttrandet föranledde inte någon erinran från lagrådets eller riksdagens
sida.

Utöver viltskador på gröda, skog eller plantering uppkommer inte sällan
person- och materielskador vid kollisioner mellan motorfordon
och älg. I jaktlagen finns inga bestämmelser som föranletts av
detta förhållande. I enlighet med de riktlinjer för älgjaktens organisation
m. m. som godkändes av 1965 års riksdag (prop. 19, JU 4, rskr 144) föreskrivs
emellertid i 15 § JS att, om det föreligger påtaglig fara för sammanstötning
mellan motorfordon och älg, jakträttsinnehavare hos länsstyrelse
kan få tillstånd (licens) att under särskild jakttid i anslutning till den allmänna
höstjakten fälla visst antal älgar, även om hans mark inte är av

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

den storlek och beskaffenhet som i regel fordras för sådan licens. Vid tillståndsgivningen
skall det antal älgar som får fällas bestämmas med hänsyn
till behovet att minska älgstammen. Enligt 16 § JS kan licens för samma
ändamål meddelas även i fråga om annan tid på året än i anslutning
till den allmänna jakten. I 4 och 5 §§ kungörelsen den 9 april 1965 (nr 260)
om älgavgift in. m. finns bestämmelser om att statens naturvårdsnämnd ur
älgskadefond som finns i varje län får bevilja bidrag med anledning av
sådan trafikskada på motorfordon som orsakats av älg inom länet och är
av någon betydenhet.

I fråga om vildmink finns i jaktlagen ingen annan bestämmelse än
den i tidigare sammanhang nämnda i 15 § 1 inom. om rätt att döda och
behålla mink som kommer in i gård eller trädgård. Sådan rätt gäller som
framgått även i fråga om vildkanin men beträffande detta skadedjur finns
särskilda bestämmelser i 24 § 2 och 3 mom. JL. Enligt dessa bestämmelser
får en markinnehavare, även om jakträtten på marken tillkommer någon
annan, låta anställa fångst av vildkanin där. Vid sådan fångst får skjutvapen
eller hund inte medföras men fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.
Orsakas avsevärd skada av vildkanin, får Kungl. Maj :t i fråga
om visst område förordna att var och en där får fånga vildkanin och behålla
fångat djur. Slutligen stadgas att i fråga om område, där stam av vildkaniner
finns, länsstyrelse får förordna att jakt efter vildkanin skall bedrivas
av särskilt utsedda jägare i avsikt att söka utrota vildkaninstammen.
Förordnas om dylik jakt, får länsstyrelsen även föreskriva om de undantag
från bestämmelserna i jaktlagen som behövs för jaktens ändamålsenliga
bedrivande. Länsstyrelsen bestämmer också vad som skall göras med
de vildkaniner som fångas eller dödas vid jakten.

I sammanhanget bär i fråga om vildmink tilläggas att mink tillhör de
djur som enligt kungörelsen den 6 december 1963 (nr 608) om utplantering
av vilt in. in. (ändrad 1966:290) inte får utsättas i frihet och som därför
skall hållas instängda på betryggande sätt eller eljest under sådan tillsyn
att djuren inte kan vinna frihet.

Jaktutredningen

Uttalandet i prop. 1963: 136 om räckvidden av 24 § 1 mom. JL
har föranlett jaktutredningen att ta upp frågan till behandling. Utredningen
berör inte nämnda departementschefsuttalande 1951 utan anför i huvudsak
följande.

Den år 1938 tillkomna ordningen för ingripande i ändamål att förebygga
ytterligare skadegörelse av villebråd på gröda in. in. är nödvändig för att
garantera jaktlagstiftningens avvägning mellan närings- och jaktvårdsintressena.

Frågan avser nu om det genom 24 § 1 inom. JL möjliggjorda tvångsförfarandet
kan tillgripas även då skadegörelse av villebråd på gröda in. in.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

tillfogas en markinnehavare — ägare eller nyttjanderättshavare — som
tillika har jakträtt på den av skadegörelsen drabbade brukningsdelen. Att
så skulle kunna ske var otvivelaktigt avsikten med lagbestämmelsen. Även
innehållet i motionerna vid 1955 års riksdag liksom i yttranden av två länsstyrelser,
som hade speciell erfarenhet av tillämpningen av nämnda lagrum,
ger klart vid handen att såväl motionärerna som dessa länsstyrelser uppenbarligen
hyste samma uppfattning. Utredningen finner vidare antagligt att
tredje lagutskottets utlåtande 1955 bör ha fått ett delvis annat innehåll, om
utskottet beträffande ifrågavarande spörsmål hyst en från remissinstanserna
avvikande mening.

På sätt närmare framgår av utredningens förslag till lagtext anser utredningen
att gällande lydelse av 24 § 1 mom. JL i förtydligande syfte bör
jämkas så att bl. a. ordet »markinnehavarens» ersätts med orden »den
skadelidandes» och att länsstyrelses föreläggande att vidtaga åtgärder skall
riktas mot »den eller de personer, inom vilkas jaktområde villebrådet ifråga
kan anses hava sitt huvudsakliga tillhåll».

I anslutning till de föreslagna ändringarna av 24 § 1 mom. JL tar jaktutredningen
även upp frågan om möjligheterna att genom ökad licensjakt
minska en älgstam för att därigenom motverka riskerna för kollisioner
mellan motorfordon och älg. Utredningen anför i huvudsak.
Bestämmelserna om licensjakt innebär inget tvång för jakträttsinnehavaren
att skjuta fler älgar än han enligt sedvanliga grunder, stammens
storlek eller skadegörelse på skog eller gröda kan finna påkallat. För
att en licensjakt skall få avsedd verkan på trafiksäkerheten måste man
med någorlunda säkerhet kunna avgöra på vilken mark den älgstam som
utgör faromomentet har sitt huvudsakliga tillhåll. Det är jakträttsinnehavarna
på den marken som skall få licensen. Man måste vidare ha någorlunda
kännedom om älgstammens storlek och vandringsvanor. Den omständigheten
att en s. k. älgväxel korsar en väg kan inte rimligtvis tas till
intäkt för en minskning av eljest normalstor älgstam i trakten. I sådana
fal! bör skyltar och viltspeglar varna trafikanterna. Jaktutredningen anser
därför att frågan om att minska faran för kollision mellan motorfordon
och älg måste lösas enligt samma regler som gäller i jaktlagen i fråga om
skadegörelse av vilt. Genom den utredning som utgör en grundläggande del
av den i 24 § 1 mom. föreskrivna proceduren blir det möjligt att få tillfredsställande
besked om de olika faktorer som bör vara klarlagda innan
beslut träffas om en nedskärning av en älgstam. Förslagsställare hos länsstyrelsen
bör vara polismyndighet eller vägförvaltning.

Enligt det i betänkandet intagna förslaget till lagtext föreslår jaktutredningen
att 24 § 1 mom. JL i tillämpliga delar skall gälla för det fall att
påtaglig fara befunnits föreligga i någon trakt för sammanstötning mellan
motorfordon och älg samt faran inte är att tillskriva visst djur. Behörig att
påkalla föreläggande för berörda jakträttsinnehavare att vidta behövliga
åtgärder i skadeförebyggande syfte är polismyndighet eller vägförvaltning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Meddelar länsstyrelsen förordnande om jakt genom särskilt utsedda jägare
skall, enligt förslaget, om sålunda beslutad jakt gälla vad Kungl. Maj :t
förordnar. I sistnämnda hänseende tillägger jaktutredningen att medverkan
av länsjaktvårdsorganisation är nödvändig inte bara när det gäller
ärendets handläggning hos länsstyrelsen utan särskilt vid »exekutionens
utförande», dvs. verkställandet av den beslutade jakten.

Jaktutredningen behandlar i betänkandet utförligt den i jaktlagstiftningen
föga uppmärksammade vildminken. Utredningen anför i huvudsak
följande.

Sedan åtskilliga år är vildminken spridd över södra delen av vårt land
och den saknas inte inom något län. Tätast torde förekomsten vara i Götaland
och Svealand men tillgången i södra Norrland är även på sina håll oroväckande
stor. Vildminken är ett rovdjur med förekomsten koncentrerad
till sjöar och vattendrag men också till kusterna där man under senare år
konstaterat en ökning som inger farhågor. Vildminkens skadegörelse är
nämligen allmänt omvittnad. Den tar all slags fisk lika väl som kräftor och
på många håll har tidigare kräftrika sjöar och vattendrag helt länsats på
detta skaldjur genom minkens framfart. Vid eller i närheten av vatten tar
minken också fåglar och mindre däggdjur. När vattnen under vintern isbeläggs,
kan vildminken göra långa strövtåg på fasta landet för att söka efter
föda, exempelvis i hönsgårdar och liknande anläggningar där stora skador
kan anställas.

Alltsedan 1930-talet, då vildminkens skadegörelse började att observeras
av jägare och viltvårdare, har man på jaktvårdshåll sökt stoppa vildminkens
utbredning i landet på olika sätt och sökt utveckla jakt- och fångstmetoderna.
Genom att minkstammarna i landet är en följd av att minkar i stort
antal under åren kunnat rymma från minkfarmar för pälsdj ursuppfödning
har uppmärksamheten även riktats på möjligheterna att hindra dylika
rymningar för att inte ytterligare öka vildminkstammen.

Sedan frågorna om bekämpande av vildmink efter motioner vid 1957 och
1959 års riksdagar överlämnats till jaktutredningen, har utredningen och
Svenska''jägareförbundet i samarbete bedrivit en landsomfattande upplysnings.
och propagandakampanj avseende metoder och medel vid minkjakt
samt utprovat och tillhandahållit lämpliga fångstredskap osv. Flera av
förbundets länsföreningar har satt i gång systematiska åtgärder för att få ner
minkstammen och därvid gjort värdefulla rön. Kampanjen var värdefull
även ur den synpunkten att jägare, fiskare och folk i allmänhet nu fått upp
ögonen för vildminken och dess uppträdande, förekomst och härjningar.
Kampanjen gav emellertid inte något nämnvärt resultat i form av minskning
av vildminkstammen. Bland orsakerna härtill kan nämnas den påspädning
i den fritt levande minkstammen som kontinuerligt sker genom
rymningar från vissa, framför allt mindre pälsdj ursgårdar. Som korrektiv
häremot infördes efter förslag av utredningen de bestämmelser som finns
upptagna i kungörelsen om förbud mot utplantering av vilt, men hittills
vunna erfarenheter talar inte för att nämnda bestämmelser gett åsyftat resultat.
En annan omständighet som medverkat till det flerstädes mindre tillfredsställande
resultatet av minkkampanjen är emellertid av jakträttslig
natur. Ett av de värdefulla rön som kampanjen gett är att punktvis insatta
åtgärder visserligen kan ge temporära resultat på platsen men att en någorlunda
stabil effekt förutsätter att bekämpningen kan omfatta det mesta av

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

ett helt vattensystem. Detta låter sig genomföras i trakter där jaktvårdsområdena
är talrika och därför ofta gränsar till varandra. Men i andra trakter
har det inträffat att enskilda jakträttsinnehavare vägrat att ställa sina marker
till förfogande för minkbekämpning. Så har skett bl. a. i Bohuslän, där
minken är oerhört talrik och hotar att omintetgöra ansträngningarna att
bevara beståndet av dykänder och annan sjöfågel. En eller flera öar har
där till följd av markägarnas likgiltighet kommit att fungera som minkreservat.

Undersökningarna i vildminkfrågan har lett utredningen till följande.
Tanken att man i Sverige skulle kunna totalt utrota vildminken måste betecknas
som en utopi. Målet bör vara en decimering av stammen i sådan grad
att de skador som vildminken åstadkommer nedbringas till ett minimum.
Det är enligt utredningen med andra ord frågan om samma problem som
gäller i fråga om skadegörelse av vildkanin. Lika litet som vid bekämpandet
av vildkaniner hjälper det att punktvis bekämpa vildminken. Det måste därför
skapas möjligheter för en samordnad bekämpning inom hela vattensystem
där vildminken håller till så att åtgärder kan sättas in överallt där det visar
sig nödvändigt. Utredningen tänker sig att detta skall ske länsvis och i samarbete
mellan de jaktvårdande och fiskevårdande organen inom länet. Eftersom
det bär inträffat att enskilda jakträttsinnehavare vägrat att ställa sina marker
till förfogande för organiserad minkbekämpning måste ett sådant hinder
för en systematisk bekämpning av vildminkplågan elimineras genom lagändring.
Utredningen erinrar i detta sammanhang att den i samband med frågan
om varg, järv och säl föreslagit ett bemyndigande för Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att, då synnerliga skäl för ingripande
mot viss djurart föreligger, förordna att djur av sådan art får jagas
även på annans jaktområde. Detta bemyndigande, som enligt den av utredningen
föreslagna lagtexten inte är inskränkt till vissa angivna djurarter,
kan enligt utredningen ge möjlighet att på ett för samtliga berörda intressen
tillfredställande sätt motverka svårigheterna vid planläggning och genomförande
av minkkampanjer. För att förebygga att jakt efter mink används
som förevändning för jakt efter annat villebråd under en pågående minkkampanj
anser utredningen det nödvändigt att jakt som medges enligt nyssnämnda
bemyndigande begränsas till att avse fångst utan användning av
skjutvapen. Det är enligt utredningen vidare ostridigt att minkfångst är en
jaktform som kräver kunnighet, omdöme och noggrannhet av sin utövare.
Erfarenheten visar att brister i fråga om nämnda egenskaper kan medföra
att en sådan fångstman kan göra mer skada än nytta. Dessa konstateranden
liksom slutsatsen tidigare att minkstammen inte kan hållas nere genom
punktvisa aktioner av enskilda personer eller grupper av sådana utan att
det fördas en systematisk samordning av åtgärderna inom större områden
talar enligt utredningen vidare för att befrielse från skyldighet att betala
jaktvårdsavgift inte bör gälla vid minkfångst på samma sätt som är föreskrivet
i fråga om fångst av vildkanin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Avslutningsvis föreslår jaktntredningen en skärpning av utplanteringskungörelsens
föreskrifter om att mink skall hållas instängd så att den inte
kan vinna frihet. I likhet med vad som är föreskrivet i finsk lagstiftning
bör enligt utredningens förslag till ändrad jaktstadga den som i farm eller
annan anläggning uppföder pälsdjur eller andra djur, som vid rymning kan
förorsaka skada, vara skyldig att iaktta de bestämmelser till förhindrande
av att djuren rymmer som statens naturvårdsnämnd utfärdar.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om räckvidden av 2 4 § 1 mom.
J L i vad avser åtgärder mot viltskador som på annans mark drabbar gröda,
skog eller plantering tillstyrks av statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna
i Skaraborgs och Örebro län, Svenska jägareförbundet, Jägarnas riksförbund,
RLF och Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund. Övriga remissinstanser
lämnar förslaget utan erinran.

Mot tanken att genom föreläggande om jakt eller förordnande om tvångsjakt
minska älgstammen inom vissa områden för att minska risken för
kollisioner mellan motorfordon och älg uttalas ogillande
i flera remissvar. Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker förslaget och åberopar
i likhet med Norra Kalmar läns jaktvårdsförcning att kollisionsriskerna
genom sådan jakt endast tillfälligt möjligen kan minskas något. En
stark lokal decimering av cn viltstam medför dock, sägs det, att individer
från kringliggande områden tar det »lediga» utrymmet i besittning. Eu i
enlighet med förslaget framtvingad älgjakt kan därför få katastrofala följder
för älgstammen inom stora områden. I uttalandet sägs vidare att andra
åtgärder för att minska eller undanröja kollisionsrisken är effektivare, t. ex.
viltspeglar, stängsel, gleshuggning och buskröjning närmast vägarna samt
lokala hastighetsbegränsningar i kombination med varningstavlor för viltstråk.
Liknande uttalanden görs av domänstyrelsen, Svenska naturskyddsföreningen
samt jaktvårdsföreningarna i Skaraborgs, Jönköpings och Väslernorrlands
län. Sistnämnda jaktvårdsförcning bekräftar dock liksom
domänstyrelsen att älg vintertid ofta förekommer i stora anhopningar längs
vägarna.

Förslaget tillstyrks av rikspolisstyrelsen och Svenska jägareförbundet
samt lämnas utan erinran i remissvaren i övrigt. Rikspolisstyrelsen uttalar
att antalet trafikdödade älgar under år 1962 uppgick till omkring 1 000 och
att antalet med all sannolikhet därefter ökats betydligt. Styrelsen fortsätter.
Under år 1966 förekom flera svåra olyckor vid kollisioner mellan älgar och
motorfordon, varvid svåra person- och fordonsskador uppkom. I de mest
utsatta polisdistrikten beräknar man att det inträffar en sammanstötning
per vecka. För att hindra dessa olyckor finns på många platser viltspeglar
och på särskilt farliga ställen har försök gjorts med höga staket. Trots dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

åtgärder är antalet kollisioner mellan älgar, rådjur och motorfordon stort.
Även om den föreslagna möjligheten att hos länsstyrelse påkalla åtgärd för
att nedbringa viss viltstam av praktiska skäl endast kan användas i ringa
omfattning, anser dock styrelsen att bestämmelsen kan få betydelse för trafiksäkerheten.
Svenska jägareförbundet tillfogar till sitt tillstyrkande av
förslaget att föreläggande eller förordnande om jakt bör få meddelas endast
när andra åtgärder, såsom hastighetsbegränsning, uppsättande av varningsskyltar
för viltstråk eller av viltspeglar, visat sig overksamma. Motsvarande
uppfattning uttalas även av länsstyrelsen i Jönköpings län samt av flera
av de remissinstanser som i första hand motsatt sig utredningens förslag.
Svenska jägareförbundet anser vidare i likhet med länsstyrelsen och jaktvårdsföreningen
i Södermanlands län att det hör åligga vägförvaltningen
och inte den enskilde jakträttsinnehavaren att vidta de åtgärder i anslutning
till vägarna som behövs i skadeförebyggande syfte, såsom t. ex. uppsättande
av viltstängsel eller viltspeglar.

Ett stort antal remissinstanser vitsordar uttryckligen behovet av särskilda
åtgärder mot v i 1 d in i n k e n. Hushållningssällskapet i Uppsala län
bekräftar att vildminkens skadegörelse är en starkt bidragande orsak till
att kräftbestånden i sjöar och vattendrag försämrats och tillägger att motsvarande
gäller minskningen i vissa områden av sim- och dykänder. Betydande
skadegörelse av mink åstadkoms enligt sällskapet dessutom i fiskodlingar
och i vatten med värdefulla bestånd av inplanterad ädelfisk. Motsvarande
uttalanden görs av länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs och Jämtlands län, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges
Fiskares Riksförbund samt Svenska Ostkustfiskarenas Centralförbund.

Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund yttrar att förbundet inte har
något att erinra mot de bestämmelser som föreslagits för att helt utrota
vildminkstammen eller att hålla denna nere och förklarar sig även villigt
på allt sätt medverka vid bekämpandet. Förbundet framhåller dock samtidigt
att vildminken utgör ett betydligt större problem för fiskevården än
för jaktvården och påpekar att vildminken av ett stort antal jägare betraktas
som ett värdefullt tillskott i vår fauna och att detta givetvis har sin
betydelse vid bedömningen av utsikterna till framgång vid bekämpandet
av vildminken.

De metoder för vildminksbekämpningen som utredningen förordat godtas
eller lämnas utan anmärkning i åtskilliga remissyttranden. I andra åter betonas
att värdet av en allemansjakt efter vildmink är begränsad. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län bekräftar visserligen att en del markägare
inte tillåter jakt eller fångst av mink på sina fastigheter och att det därför
är angeläget att möjlighet öppnas till förordnande om jakt efter mink på
annans jaktområde. Emellertid vill länsstyrelsen starkt betona att ett sådant
förordnande inte får ges formen av rätt för var och en att utöva sådan jakt
eller fångst. Förordnandet bör i stället utformas så att länsstyrelsen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

vederbörande länsjaktvårdsorgan bemyndigas uppdra åt ett antal särskilt
utvalda, härför utbildade och kvalificerade fångstmän att utöva jakten.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det lämpligt med ett system med
grupplicenser till vederbörande jaktvårdsorgan i länet. Sveriges Skogsägarföreningars
Riksförbund betonar att även licensgivningen för fångst på annans
mark i samband med s. k. minkkampanj bör ske med största urskillning.
Jakträttsinnehavarens arbete med att regelmässigt hålla efter minken
måste enligt förbundet alltjämt utgöra det väsentligaste bidraget i strävan
att begränsa detta djurs skadeverkningar. Kommer licenser för minkjakt
att bli vanliga, finns risk för att jägarnas intresse att hålla efter minken
minskar. Vidare bör, tillägger förbundet, en licens inte ge fångstmännen
rätt att använda skjutvapen utan den bör inskränkas till fångst med
fällor eller liknande.

Utredningens förklaring att jaktvårdsavgift alltjämt bör utges av den
som idkar minkjakt gillas av Svenska jägareförbundet men kritiseras av
länsstyrelsen i Gotlands län som anser att om kravet på innehav av jaktkort
slopades man skulle kunna räkna med att antalet fångstmän ökades
avsevärt. Principiella betänkligheter mot en uppluckring av det allmänna
kravet på erläggande av jaktvårdsavgift av var och en som bedriver jakt
eller fångst bör enligt länsstyrelsens mening inte tillerkännas avgörande
betydelse när det gäller ett allvarligt menat försök att begränsa den svåra
olägenhet som förekomsten av vildmink i och invid svenska vattendrag
medför.

Stor tillfredsställelse uttalas allmänt i remissyttrandena över de föreslagna
bestämmelserna om skärpta regler för att få fram rymningssäkra
minkstängsel. Förslaget godkänns även av Sveriges Pälsdjursuppfödares
Riksförbund som uttalar att, även om det är förbundets bestämda uppfattning
att från minkgårdar förrymda minkar numera helt saknar betydelse
som påspädning till den vilda minkpopulationen, förbundet vill medverka
till att rymningar förhindras genom bl. a. rymningssäkra stängsel kring
minkgårdarna. Med de priser som farmmink i dag betingar och med de
rationaliseringar som ständigt görs på minkgårdar torde det enligt förbundet
inom kort vara ytterst få minkuppfödare som inte har rymningssäkra
stängsel kring gårdarna.

Departementschefen

Av en jakträttsinnehavare förväntas att han bedriver jaktvård. I 1 § JL
uttrycks detta så att jakträttsinnehavaren genom ändamålsenlig och efter
tillgången på villebråd lämpad jakt samt, där så lämpligen kan ske, genom
åtgärder för villebrådets skydd och förkovran bör sörja för att ett artrikt och
livskraftigt villebrådsbestånd bevaras. I paragrafen sägs samtidigt att jakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

vården alltid skall bedrivas under hänsyn till jordbrukets, skogsskötselns
och andra näringars intressen.

För en jakträttsinnehavare som missköter jaktvården finns emellertid
inga bestämmelser om straff eller liknande påföljd. Består vanskötseln av
jakten i att viltstammar får växa sig alltför talrika och göra skada för markinnehavaren
på gröda, skog eller plantering skall länsstyrelsen enligt 24 §
1 mom. JL i vissa fall förelägga jakträttsinnehavaren att vidta åtgärder för
att förhindra skadegörelsen. Underlåter han att rätta sig efter föreläggandet,
skall länsstyrelsen förordna om jakt på hans jaktområde för att
minska viltstammen. Bland förutsättningarna för att länsstyrelsen skall få
ingripa anges i lagrummet att skadan inte genom rimliga åtgärder från
markinnehavarens sida kan förebyggas och att anledning inte föreligger
till antagande att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord.

Dessa bestämmelser har kommit till mycket liten användning. Som eu
orsak härtill får ses den tvekan om räckvidden av 24 § 1 mom.
som i olika sammanhang visat sig föreligga. De i lagtexten använda bestämda
formerna »jakträttsinnehavaren» och »markinnehavaren» sedda i
samband med olika uttalanden vid stadgandets tillkomst har lett till att
bestämmelsen anses reglera endast förhållandet mellan innehavare av mark
och innehavare av rätt till jakt på samma mark. Markinnehavare, som tilllika
har jakträtt på den mark där skadan uppstår, kan onekligen i många
fall genom att själv idka jakt minska skadegörelsen och skaffa sig viss
kompensation för förluster. Fall har emellertid förekommit när hjortvilt,
som hållits och utfodrats som parkdjur, av jakträttsinnehavaren tillåtits
gå in på grannmark, där stora skador åsamkats i planteringar och köksväxtodlingar.
Utredningen framhåller att stadgandet bör få tillämpas även
för att motverka sådana skadefall och föreslår i betänkandet att lagtexten i
24 § 1 mom. förtydligas för att göra sådan tillämpning möjlig.

Med utgångspunkt i nyss angivna uppfattning om stadgandets räckvidd
innebär en ändring av lagtexten i enlighet med betänkandet en betydande
utvidgning av paragrafens tillämpningsområde. Den närmare utredning
i fråga om skyldigheten att vidta åtgärder till förebyggande av viltskador
på angränsande fastigheter som tidigare ansetts behövlig har inte kommit
till stånd. Jaktutredningens förslag till åtgärder har dock i samband
med remissförfarandet granskats av ett stort antal berörda myndigheter
och intresseorganisationer och samtliga ha tillstyrkt utredningens förslag
eller lämnat detta utan erinran. Eftersom det är angeläget att utan ytterligare
dröjsmål kunna ingripa mot försumliga jakträttsinnehavare, vill jag
i huvudsak biträda utredningens förslag. Jag förordar sålunda att lagtexten
i 24 § 1 mom. första stycket ändras så att »jakträttsinnehavaren» i första
punkten utbyts mot orden »den som har jakträtt på mark, där det skadegörande
villebrådet har sitt huvudsakliga tillhåll». För att nå det av ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

redningen avsedda förtydligandet kan vidare i och för sig ordet »markinnehavaren»
i samma punkt stå kvar. Fall kan emellertid inträffa när
skadan drabbar utestående gröda, som sålts för slåtter, eller skog, som
sålts på rot. I dylika fall bör enligt min mening inte fordras att några
skadeavvärjande åtgärder vidtas av markinnehavaren. Det är här i stället,
såsom utredningen föreslagit, den skadelidande som bör vara verksam i
den utsträckning lagrummet kräver. Jag anser därför att vad där sägs i
fråga om markinnehavaren i stället skall anges gälla den skadelidande. Nuvarande
lagtext är utformad som ett åläggande för länsstyrelsen att meddela
föreläggande om åtgärder eller att för or dna om jakt. Med hänsyn till
den utvidgning av bestämmelsernas tillämplighet som följer av förslaget,
bör enligt min mening länsstyrelsen få möjlighet att anpassa sitt ingripande
efter varierande förhållanden. Det är därför lämpligt att nämnda åligganden
byts ut mot ett bemyndigande för länsstyrelsen. I samband med
dessa ändringar bör vissa redaktionella jämkningar vidtas.

Genomförs de ändringar i lagrummets första stycke jag här förordat
torde ordalagen i andra stycket inte kunna vålla något missförstånd. När
där talas om jakträttsinnehavaren i bestämd form avses uppenbarligen varje
jakträttsinnehavare som fått föreläggande enligt bestämmelserna i första
stycket. Utredningens förslag till vissa följdändringar i detta stycke kan
jag därför inte biträda.

I samband med de frågor om jakträttsinnehavares rätt till fallvilt som
tidigare avhandlats berörde jag även problemet med kollisioner mellan
motorfordon och älg eller annat hjortvilt. Detta problem har
en betydligt allvarligare sida än frågan om vem trafikskadat vilt skall tillfalla,
nämligen hur man i trafiksäkerhetens intresse skall kunna förebygga
faran för kollisioner med i första hand älg. F. n. finns inga bestämmelser
härom i jaktlagen. De bestämmelser i jaktstadgan som nyligen meddelats
i syfte att tillåta ökad jakt efter älg innefattar inga möjligheter till tvångsingripande.
Vidare har vissa ersättningsregler meddelats. Erfarenheten visar
emellertid att sammanstötning mellan bil och älg inte bara föranleder
materiella skador utan även kan leda till svåra personskador och till att
människoliv går till spillo. Jaktutredningen har med hänsyn härtill föreslagit
att de möjligheter som i 24 § 1 mom. JL tillagts länsstyrelsen att ingripa
mot viltskador skall göras tillämpliga även för att förebygga trafikskador
i anledning av kollisioner mellan motorfordon och älg. Förutsättning skall
enligt förslaget vara att det i någon trakt föreligger påtaglig fara för sådan
sammanstötning och att anmälan om förhållandet görs till länsstyrelsen
av polismyndighet eller vägförvaltning.

Under remissbehandlingen har delade meningar om utredningehs förslag
kommit fram. Det betonas att kollisionsriskerna endast tillfälligt kan
minskas genom jaktåtgärder, eftersom en lokal reducering av älgstammen
i ett område medför att älgar från kringliggande marker söker sig till om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

rådet, om det är en begärlig s. k. biotop för älg. De som tillstyrkt förslaget
har betonat värdet av att möjlighet till tvångsjakt på älg tillskapas i trafiksäkerhetens
intresse, även om åtgärden av praktiska skäl inte kan få användning
annat än i begränsad omfattning.

I den alltmer förändrade situation som uppstår i konflikten mellan jaktvårdsintresset
och trafiksäkerhetsintresset genom trafikens snabba tillväxt
och vägnätets utbyggnad är det enligt min mening ofrånkomligt att jaktvårdshänsynen
får vika. Kan någon åtgärd vidtas för att minska riskerna
för kollisioner mellan bil och älg bör den tveklöst få anlitas, även om den
ter sig olämplig från renodlad jaktsynpunkt. Jag förordar därför en regel
i huvudsaklig överensstämmelse med jaktutredningens förslag. I likhet med
vad de flesta remissinstanser uttalat anser jag dock att man alltid bör
söka minska kollisionsrisken i första hand genom åtgärder som är ägnade
att ge mera varaktig effekt, såsom anordningar i vägens närhet, t. ex. viltspeglar,
gleshnggning o. d. Sådana åtgärder bör dock ankomma på väghållaren
och inte på vederbörande jakträttsinnehavare. Intrång i dennes
rätt skall därför endast avse tvångsjakt. Bestämmelsen härom kan med
fördel tas in som ett nytt stycke i 24 § 1 mom. JL.

När en viltart får tillfälle att sprida sig i en naturmiljö där den ursprungligen
inte hör hemma, inträffar emellanåt att den tillväxer alltför snabbt
och okontrollerat, särskilt om den inte får s. k. naturliga fiender i den nya
miljön. I vårt land har detta tidigare skett i fråga om vildkanin, vilket föranlett
en del långtgående undantag från annars gällande regler i jaktlagstiftningen
i syfte att göra omfattande utrotnings jakt möjlig. Under de senaste
årtiondena har den förvildade minken på liknande sätt nått sådan
spridning att den kommit att bli ett allt besvärligare problem. V i 1 d m i nken
är nämligen en svår skadegörare särskilt på fiskodlingar och på kräftfisket
men också från jaktvårdssynpunkt, eftersom den även tar bl. a. änder
och annan sjöfågel. Samtidigt anses den vara ett förhållandevis svår jagat
djur och en framgångsrik skyddsjakt fordrar särskild kunskap och speciella
fångstredskap.

Jaktutredningen, som haft i uppdrag även att undersöka möjligheterna
att komma till rätta med vildminkproblemet, har i samråd med j aktvårdsorganisationer
på försök bedrivit en brett upplagd kampanj för att utröna
lämpliga jaktmetoder in. m. Av de erfarenheter som därvid vunnits har
utredningen kommit fram till att en effektiv bekämpning av vildminkplågan
kräver en organiserad insats inom de värst utsatta områdena. Jakten
bör lämpligen ske länsvis under länsstyrelsens ledning och i samråd med
berörda jakt- och fiskevårdsorganisationer. Ett nödvändigt villkor för framgångsrik
bekämpning är emellertid att inga marker där vildmink finns lämnas
utanför. Så har ibland måst ske när någon jakträttsinnehavare inte velat
medverka vid jakten eller rent av motsatt sig att andra utövade minkjakt
på hans jaktområde. För att inte äventyra resultaten av den fortsatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

vildminkbekämpning som utredningen anser ofrånkomlig föreslås därför i
betänkandet att sådan jakt får bedrivas även på annans mark. Som framgått
av min redogörelse för frågorna om jakt efter varg och järv samt säl
har utredningen där föreslagit en generell regel enligt vilken Kungl. Maj :t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, får tillåta jakt på annans
mark när det föreligger synnerliga skäl att ingripa mot viss djurart. Utredningen
har avsett att denna regel skulle tillämpas även i fråga om jakt efter
vildmink.

Remissinstanserna har i allt väsentligt gillat utredningens förslag. Även
enligt min mening är tiden nu inne att så långt möjligt söka utrota eller i
varje fall decimera stammen av vildmink. Från några remisshåll påpekas
emellertid att någon allmän jakt, tillåten för envar, inte bör få äga rum
inom bekämpningsområdena. Jag delar denna uppfattning. Som utredningen
själv påpekat torde bekämpningen ge bästa resultat om särskilt utsedda
jägare, som har kunskap och erfarenhet i ämnet, anförtros uppdraget att
systematiskt bedriva jakten. Något hinder i form av förbud från jakträttsinnehavares
sida mot sådan jakt får emellertid inte tillåtas försvåra arbetet.
Jag är därför beredd att biträda förslaget att jakt efter vildmink skall
tvångsvis få ske även på annans jaktområde. De svårigheter som tidigare
mötte vid bekämpning av vildkanin och som föranledde tillkomsten av stadgandet
i 24 § 3 mom. JL var av liknande natur. Enligt nämnda lagrum får
numera länsstyrelsen beträffande område där stam av vildkanin finns förordna
att jakt skall ske genom särskilt utsedda jägare för att söka utrota
stammen. Förordnas om sådan jakt, får länsstyrelsen även meddela de undantag
från bestämmelserna i jaktlagen som är nödvändiga. Länsstyrelsen
kan sålunda bl. a. tillåta jakt på annans jaktområde, befria från skyldighet
att betala jaktvårdsavgift m. m. Lagstöd för en effektiv bekämpning av
vildminlc kan enligt min mening lämpligen erhållas om de särskilda reglerna
i 24 § 3 mom. JL beträffande åtgärder mot vildkanin görs tillämpliga även
i fråga om vildmink. Jag förordar därför att lagrummet ändras i enlighet
härmed. Stadgandet i momentets sista punkt att länsstyrelsen får bestämma
hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten bör,
med hänsyn till värdet av minkskinnen, lämpligen gälla även beträffande
vildmink.

I fråga om de åtgärder som behövs för att hindra det ytterligare tillskott
till vildminkstammen som sker genom att minkar rymmer från minkfarmar
har utredningen med remissinstansernas instämmande föreslagit
skärpta regler för stängsel vid dylika farmar. Jag finner en sådan skärpning
motiverad. Kungl. Maj:t kan utan riksdagens medverkan meddela bestämmelser
härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Straffbestämmelser m. m.

Gällande rätt

Överträdelse av jaktlagstiftningens bestämmelser är i åtskilliga fall belagda
med straff. När det gäller jaktlagens regler var straffbestä mmelserna
tidigare upptagna i 24 kap. i den tidigare strafflagen men är
numera intagna i jaktlagen.

För det vanligaste brottet, olovlig jakt på annans jaktområde, är straffet
dagsböter (28 § första stycket JL). Har olovlig jakt avsett värdefullt eller
sällsynt villebråd såsom älg, hjort, rådjur, bäver, björn eller lo är straffet
lägst 20 dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Samma påföljd gäller
för vissa kvalificerade fall när olovlig jakt bedrivits vanemässigt, i större
omfattning eller med otillåten hjälp av motorfordon eller motorbåt in.in.
(28 § andra stycket i JL).

I vissa fall som ansetts stå nära tillgreppsbrottet, nämligen när olovlig
jakt efter vissa värdefulla eller sällsynta djur skett i annans fågeldamm,
hägnade jaktpark eller djurgård, är straffet fängelse högst ett år. Endast
om brottet är ringa kan straffet här bli böter, lägst 20 dagsböter (28 § tredje
stycket JL).

För vissa smärre förseelser mot jaktlagens bestämmelser är straffet endast
penningböter, t. ex. för underlåtenhet att vid jakt medföra gällande
jaktkort eller respektera annans gård, trädgård eller åker eller brott mot
förbud att locka vilt från annans jaktområde n* in. eller att färdas där
med skjutvapen och hund. Bötessumman är lägst 5 kr., i något fall 10 kr.,
och högst 300 kr. (32—33 §§ JL).

Enligt 25 kap. brottsbalken gäller numera att minsta bötespåföljd är 10
kr. om ej annat är stadgat (3 §) samt att böter ådöms omedelbart i penningar
om högsta utsatta bötesbelopp ej är över 500 kr. (1 §).

Den som medverkar vid olovlig jakt kan, i analogi med brottsbalkens
bestämmelser, i regel dömas till ansvar härför. Den som köper något, som
är frånhänt annan genom brott, eller tillgodogör sig det eller eljest därmed
tar befattning som är ägnad att försvåra dess återställande, döms för
häleri. Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta
att brott förelåg, döms han för häleriförseelse. Samma gäller om någon
medverkat till brott varigenom egendom frånhänts annan och därvid inte
insåg men hade skälig anledning anta att brott förövades. (Brottsbalken
9 kap. 6 och 7 §§). Det brott varigenom något frånhänts annan, det s. k.
förbrottet, kan enligt praxis vara även olovlig jakt. Enligt gällande rättstillämpning
räknas däremot inte olaga jakt, dvs. jakt på förbjuden tid, till
förbrotten för häleri eller häleriförseelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Förutom straff kan för brott mot jaktlagstiftningen enligt en mångfald
olika, delvis föråldrade bestämmelser i jaktlagen och jaktstadgan följa f ö rverkande
av jaktbyte, vapen och hund.

Brott mot jaktlagen hör under allmänt åtal men åklagare får enligt
114 § JL väcka åtal för olovlig jakt eller — med smärre undantag — förseelser
mot jaktlagen endast om målsägande anger brottet till åtal eller om intrång
genom brottet sker i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt.
Till jämförelse kan nämnas att olovligt fiske in. in., som endast kränker
enskild rätt, får åtalas av allmän åklagare, förutom efter angivelse av målsägande
även i fall där åklagaren finner åtal påkallat ur allmän synpunkt
(40 § lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske).

Här bör slutligen tilläggas något om vissa bestämmelser i rättegångsbalken.
Från huvudreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ om häradsrätts och rådhusrätts
sammansättning i brottmål, nämligen en lagfaren domare med nämnd,
görs i dessa paragrafer bl. a. det undantaget att brottmål får avgöras av
lagfaren domare ensam, när det gäller brott för vilket inte är stadgat svårare
straff än böter. I 48 kap. 1 § stadgas att åklagare, i stället för att väcka
åtal, under vissa villkor kan ge den misstänkte s. k. strafföreläggande.
Detta är dock möjligt bara i fråga om brott för vilket stadgas endast böter.
Enligt 24 kap. 1 och 5 §§ får häktning och anhållande av någon som är
misstänkt för brott ske på vissa angivna villkor men i normalfallet endast
om det på brottet kan följa fängelse i ett år eller mer. S. k. husrannsakan,
dit även räknas eftersökande av föremål i slutet förvaringsställe som ej är
hus eller rum, får enligt 28 kap. 1 § företas om det på brottet kan följa
fängelse.

Jaktutredningen

I ett särskilt avsnitt i betänkandet har utredningen berört vissa frågor
om jaktlagstiftningens ansvarsbestämmelser. I ett flertal till utredningen
överlämnade framställningar har krav på skärpta bestämmelser förts fram
från jaktvårds- och skogsvårdshåll i olika delar av landet. Av nämnda framställningar
kan i huvudsak inhämtas följande.

Under senare år har antalet brott mot jaktförfattningarna i fråga om
olovlig eller olaga jakt visat en klar tendens till ökning. I all synnerhet
gäller detta de mera kvalificerade brotten. Sålunda används motorfordon
i samband med sådana jakter i en tidigare okänd omfattning, inte minst
för jakt nattetid med strålkastare efter rådjur eller annat högvilt. Men
även på småvilt sker nattjakt i större utsträckning än tidigare. Bl. a. ägnar
sig tjuvjägare åt jakt på fasan på nattkvist med salongsgevär och strålkastare
av ett eller annat slag. Skyttet från bil i strålkastarsken bedrivs
ofta i förvärvssyfte och är särskilt beklämmande på grund av det upprörande
djurplågeri som ofta äger rum i anslutning till sådan jakt. Nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

förhållanden kan tillskrivas en hel del samverkande faktorer såsom ökat
fordonsantal, flera skogsbilvägar och större vilttäthet. Det sålunda florerande
tjuvskyttet är särskilt beklagligt, eftersom det företrädesvis bedrivs
inom områden där jakträttsinnehavarna efter åratal av föredömlig viltvård,
såsom hänsynsfull jaktutövning, efterhåll av skadedjur, planmässig utfodring
och uppfödning m. m., lyckats skapa goda och livskraftiga villebrådsbestånd
till värde inte bara för dem själva utan även för en stor del av
omkringliggande bygd.

Jaktutredningen erinrar inledningsvis att 1938 års jaktlagstiftning medförde
en viss skärpning av sanktionssystemet i förhållande till vad tidigare
gällt. Denna skärpning anser utredningen vara en ofrånkomlig följd av den
betydelse som jaktlagen uttryckligen tillmäter jaktvården såsom ett medel
att åt naturen bevara ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. Genom
straffbestämmelserna söker man nämligen inte bara skydda den enskilda
jaktvården mot obehörigt intrång utan även förebygga överträdelser av de
bestämmelser som givits till skydd och förkovran av den vilda faunan. Utredningen
fortsätter. De senare årens utveckling innefattar en övertygande
dokumentation om att den nutida jaktkriminaliteten i väsentliga avseenden
är av annan karaktär och annat omfång än vid tillkomsten av de nuvarande
straffbestämmelserna. Det är heller inte huvudsakligen försörjningsbekymmer
e. d. som numera ligger bakom olovlig och samtidigt ofta olaga
jakt. Därtill kommer att i rättstillämpningen straff mätningen vid dessa
brott mot jaktförfattningarna sällan varit sådan att straffbestämmelsernas
allmänpreventiva syfte uppfyllts. Den vilda faunan ingår som en del av
naturen, om vilken det i naturvårdslagen heter att den utgör en nationell
tillgång som skall skyddas och vårdas. Om fridlysningssystemet läggs om
på sätt utredningen föreslår och den respekt för djurlivet som reformen
bör få till följd skall kunna nå sin fulla effekt måste samhällets reaktion
mot den som bryter mot bestämmelserna redan från början ha sådant innehåll
att det ger en kraftigare allmänpreventiv verkan. Jakten och viltvården
är numera inordnad i den allmänna naturvården och detta bör enligt
utredningens mening visserligen kunna förväntas medföra en ändring när
det gäller rättstillämpningen mot jaktkriminaliteten. Enligt utredningen
krävs emellertid ytterligare skärpningar i sanktionssystemet för att tydligt
markera att lagen betraktar olovlig och olaga jakt inte som förseelser utan
som allvarligare brott.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen ändrade straffbestämmelser.
Straffet för vanlig olovlig jakt enligt 28 § första stycket
JL föreslås ändrat från dagsböter till dagsböter eller fängelse högst sex
månader. Utredningen tillägger att man härigenom även vinner möjligheten
att göra husrannsakan i t. ex. låst bagageutrymme i bil, vilket f. n. inte
kan ske.

För de kvalificerade fallen av olovlig jakt enligt andra stycket nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

paragraf föreslås straffet bli fängelse högst sex månader eller, om brottet
är ringa böter, lägst 20 dagsböter. Uppräkningen av djurarter i samma
stycke föreslås vidare omfatta även varg och järv. Slutligen bör enligt utredningen
uttrycket »motorfordon» ändras till »motordrivet fordon».

I fråga om de förseelser som föranleder penningböter föreslår utredningen
vissa höjningar av minsta bötesbelopp från 5 till 10 kr. resp. från 10
till 20 kr.

Straffbestämmelserna i jaktstadgan bör enligt förslaget skärpas på i huvudsak
motsvarande sätt. I vissa fall har dock utredningen gått ännu längre
och bl. a. ansett att straffmaximum för kvalificerad olaga jakt och jakt
med motorfordon efter fridlyst vilt skall höjas till fängelse högst två år.

Utredningen tar även upp vissa frågor om delaktighet i olovlig eller olaga
jakt genom häleri. Enligt betänkandet har Svenska jägareförbundet härom
anfört i huvudsak följande.

Tidigare innehöll jaktstadgan förbud mot att utbjuda, köpa, ta emot eller
forsla villebråd under tid när detta var fridlyst. Undantag gällde i fråga om
matnyttigt villebråd och vissa skinn om de hade märke, utvisande bl. a.
att djuret fällts eller fångats under tillåten tid. Överträdelse av förbud straffades
som olaga jakt. Märkningstvånget och därmed sammanhängande förbud
mot köp och forsling m. m. är numera upphävda. Eftersom inte heller
jaktlagen innehåller något straff stadgande för delaktighet av ifrågavarande
slag när det gäller olovlig jakt på annans jaktområde, är läget f. n. det att
man utan att riskera påföljd enligt jaktförfattningarna kan hjälpa till med
att slakta upp och forsla bort älg eller annat villebråd som fällts genom
olovlig eller olaga jakt och likaså ta emot kött från sådant villebråd. I vissa
fall kan emellertid straffbestämmelsen för häleri bli tillämplig men endast
när förbrottet är olovlig jakt på annans jaktområde. För jägarna liksom för
den allmänna opinionen i övrigt framstår det som egendomligt att den som
hjälpt till med att ta hand om villebråd, som fällts genom olovlig jakt,
skall straffas och därtill för ett förmögenhetsbrott medan den som hjälpt
en jägare som jagat på förbjuden tid eller otillåtet jaktsätt eller som tagit
emot kött av villebråd som fällts vid sådan jakt skall gå fri från ansvar.
Det ena förfarandet bör anses lika förkastligt som det andra och det kan
ur jaktvårdssynpunkt t. o. m. hävdas att det är en svårare förseelse att
hjälpa dem som inte respekterar jaktstadgans föreskrifter än den som
kränker annans jakträtt. Jakträtten innebär inte någon äganderätt till det
vilda på det egna jaktområdet och det är enligt förbundet därför oegentligt
att tillämpa förmögenhetsrättsliga straffstadganden på det jakträttsliga
området.

Jaktutredningen ansluter sig i princip till jägareförbundets sistnämnda
uttalande men framhåller att bristen i gällande ordning främst är att häleribestämmelserna
ej är tillämpliga när förbrottet utgör olaga jakt. Utredningen
finner sig emellertid kunna biträda vad förbundet föreslår för att
undanröja olikheten vid bedömning av ifrågavarande brottslighet. I huvudsaklig
överensstämmelse med vad förbundet förordat föreslår jaktutredningen
ett tillägg till 29 § 1 mom. JL med innehåll att såsom för olovlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

jakt enligt 28 § första stycket JL skall dömas även den som, oaktat han
insett eller skäligen bort anta att villebråd åtkommits genom olovlig eller
därmed i jaktlagen jämställd jakt, biträtt vid uppslaktning, bortforslande
eller annat omhändertagande av villebrådet eller emottagit, till salu utbjudit,
köpt eller sålt kött eller annan del därav. Ett i väsentliga delar likalydande
stadgande i fråga om villebråd som fällts under olaga jakt föreslår
utredningen infört i jaktstadgan. Med sistnämnda förslag vill utredningen
särskilt vinna en restaurering av sanktionssystemet i jaktstadgan så att
man återfår den möjlighet att ingripa mot ifrågavarande delaktighet som
de facto förelåg, så länge de med märkningstvånget för kött och skinn förbundna
köp- och forslingsförbuden gällde.

Jaktutredningen berör slutligen vissa bestämmelser om förverkande
i jaktlagen och och jaktstadgan samt anför.

Förverkandepåföljd i fråga om vapen och redskap m. m. är inte föreskriven
beträffande olovlig eller olaga jakt. Så var det redan enligt 1864
års jaktstadga och ändring har därefter inte skett. En orsak härtill kan ha
varit att den i både jaktlagen och jaktstadgan särskilt reglerade rätten att
till »vedermäle och pant» frånta en på bar gärning anträffad tjuvskytt
bl. a. hans skjutvapen och hundar har ansetts göra en särskild förverkandeklausul
överflödig. I varje fall torde fråntagningsrätten ha ansetts vara
av större betydelse för en jakträttsinnehavare i hans strävanden att hålla
markerna rena från tjuvskyttar än ett i sinom tid ådömt förverkande. Utredningen
är medveten om att gällande ordning således bygger på äldre
förhållanden och anser att den bilburna jaktkriminaliteten också kan ha
minskat värdet av fråntagningsrätten. Denna kriminalitet innefattar emellertid
ett flertal andra brott mot jaktstadgan. Om den brottslige kan lagföras,
kan man därför förutsätta att medförda vapen in. m. blir förverkade
i enlighet med särskilda förverkandebestämmelser för sådana brott i jaktstadgan.
En ytterligare förverkandeklausul för olovlig jakt eller olaga jakt
får därför inte någon större betydelse. Dessutom kan en sådan klausul ge
upphov till komplikationer vid olaga jakt eftersom fråntagningsrätt där tillkommer
envar.

Utredningen avstår med hänsyn till det anförda från eget förslag när
det gäller förverkande av vapen och jaktredskap. Däremot framlägger utredningen
ett förslag till en förverkandebestämmelse som sammanhänger
med det i 8 § JS upptagna förbudet mot jakt från motordrivet fordon eller
motorbåt. Under utredningsarbetets gång har enligt betänkandet många
företrädare för jaktvården aktualiserat frågan om förverkande av
transportmedel som används vid lagstridig jakt. Utredningen föreslår
nu att sådant förverkande skall få ske men begränsar på anförda skäl
sitt förslag till att avse visst brott mot jaktstadgan. Utredningen föreslår
nämligen att förverkande av transportmedel som avses i 8 § JS skall förekomma
men endast när sådant transportmedel används vid jakt efter älg,
hjort, rådjur, bäver, björn, varg, järv eller lo eller vid jakt som bedrivits
vanemässigt eller i större omfattning, allt under förutsättning att sådant
förverkande inte är uppenbart obilligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Remissyttrandena

Om behovet och värdet av de förändringar i jaktlagstiftningens ansvarsbestämmelser
som utredningen förordat är meningarna i viss mån delade
bland remissorganen.

Utan att motsätta sig utredningsförslaget uttalar Göta hovrätt att det här
behövs en genomgripande översyn av jaktlagstiftningen. Därvid bör övervägas
om det inte i likhet med vad som är fallet i trafiklagstiftningen är
lämpligt att föra samman jaktlagens och jaktstadgans ansvarsbestämmelser
till en särskild lag. Med hänsyn till de straffskärpningar som föreslås i
jaktlagen och jaktstadgan ifrågasätter hovrätten vidare om inte en uppdelning
i grova, normala och ringa fall av olovlig resp. olaga jakt bör göras.
I de ringa fallen skulle då behöva stadgas endast bötesstraff. Enligt Rä:s
mening hade det varit önskvärt att utredningen företagit en mera samlad
översyn av jaktlagens och jaktstadgans straffbestämmelser. Vid en sådan
översyn hade bl. a. bestämmelserna bort anpassas till brottsbalkens systematik
och terminologi.

De flesta remissorganen tillstyrker förslagen i stort eller lämnar dem
utan erinringar i huvudsak. Så gör bl. a. domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd,
rikspolisstyrelsen, länsåklagarna i Jönköpings, Kopparbergs,
Norrbottens och Västerbottens län, länsstyrelserna i Kristianstads, Gävleborgs,
Kopparbergs och Jämtlands län, RLF, Svenska jägareförbundet och
Svenska naturskyddsföreningen. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar
särskilt att den är ense med utredningen om det nödvändiga i att arbeta om
vissa av de gällande strafflatituderna i skärpande riktning. Det har enligt
länsstyrelsen allmänt omvittnats och bestyrkts av uttalanden av bl. a.
Skånska Jägarsällskapet, att jaktkriminaliteten framför allt på senare år
ändrat karaktär. Det är — som utredningen framhållit — numera inte
främst försörjningsbekymmer o. dyl. som ligger bakom olovlig jakt. Ibland
sker, tillägger länsstyrelsen, jakten i rent skadesyfte, oftare yrkesmässigt
samt i båda fallen utan någon som helst hänsyn till djur skyddssynpunkter.
Länsåklagaren i Kopparbergs län yttrar, med instämmande av bl. a. Svenska
j ägareförbundet, att det även utan vidlyftiga undersökningar med fog
torde kunna antas att den mot jaktvården riktade kriminaliteten under
de senaste åren ökat och kommer att öka i takt med antalet bilar och
skogsbilvägar. Därtill kommer den affärsmässigt bedrivna flygverksamhet
som förekommer samt sådana nya transportmedel som snöscooters och
snövesslor. Härigenom lämnas ingen del av vildmarken ofredad och såväl
övervakningen av markerna som beivrandet av jaktkriminaliteten försvåras.
Det hot som den motorburna jaktkriminaliteten utgör mot jakt- och
naturvården kan, tillfogar nämnda länsåklagare, enligt all erfarenhet från
detta län inte nog understrykas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Syftet med den föreslagna straff skärpningen är, påpekar RÅ, främst att
sådan jaktkriminalitet som utövas yrkesmässigt eller av ligor skall kunna
bekämpas effektivare. Arten och omfattningen av denna organiserade
brottslighet har visserligen inte närmare belysts i betänkandet. Förhållandena
på området torde dock enligt RÅ vara sådan att en strängare samhällsrcaktion
framstår som välmotiverad från kriminalpolitisk synpunkt.

Motsatt uppfattning uttalar hovrätten för Nedre Norrland, som avstyrker
förslagen. Hovrätten är inte övertygad om att, i den mån ur naturvårdens
och djurskyddets synpunkt otillfredsställande förhållanden är att hänföra
till bristande respekt för jaktförfattningarnas innehåll, botemedlet är att
söka i skärpta straffskalor. Det kan i stället förhålla sig så — vilket utredningen
också antyder — att tidigare vidtagna skärpningar inte motsvarats
av en strängare lagskipning. Läget kan enligt hovrätten alltså vara det att,
om en skärpt straffmätning skulle anses önskvärd, de nu gällande strafflatituderna
ger utrymme härför. Inte heller länsåklagaren i Värmlands län
finner att de synpunkter jaktutredningen anfört till grund för sina slutsatser
i fråga om ansvarsbestämmelserna är övertygande. Den officiella statistiken
rörande brottsligheten utvisar, uppger länsåklagaren, att antalet
personer, som fällts till ansvar för brott som avses i jakt- och fiskerilagstiftning,
sjunkit från år 1963 2 385 till år 1964 1 887 personer. Det torde
vara möjligt att utan vidlyftiga undersökningar få en säkrare uppfattning
om den s. k. jaktkriminaliteten än den som framträder i de av jaktutredningen
redovisade yttrandena från vissa jaktvårdsföreningar m. m. Tillräcklig
grund för straff skärpningar i den utsträckning jaktutredningen
föreslagit föreligger enligt länsåklagarens mening inte.

I fråga om de särskilda straffbestämmelserna utvecklar hovrätten
för Nedre Norrland sin kritik av förslaget på i huvudsak följande
sätt. De föreslagna ändringarna av straffskalorna i 28 § JL och vissa paragrafer
i JS går vida utöver vad som kan anses vara påkallat av behovet. I
några författningsrum föreslås att dagsböter skall få utdömas endast om
brottet är ringa. En sådan bestämmelse begränsar emellertid i alltför hög
grad domstolarnas möjligheter att vid straff mätningen ta hänsyn till omständigheterna
i det speciella fallet. Och inte sällan lär förekomma att jaktöverträdelser,
som är att hänföra till dessa stadganden, inte rimligen kan
anses förskylla svårare straff än böter utan att de kan bedömas som ringa.
Övriga av utredningen föreslagna ändringar av straffskalorna innefattar
höjningar av bötesminima. Från utredningens sida har inte förebragts
bärande skäl för så obetydliga ändringar som det här i allmänhet är fråga
om. Det kan emellertid förtjäna övervägas om inte bestämmelserna om
bötesminima i viss utsträckning borde utgå ur författningstexten. Härigenom
skulle den i 25 kap. 3 § brottsbalken stadgade minsta bötespåföljden
10 kr. automatiskt blir tillämplig. Likartade anmärkningar i fråga om
minsta bötesbelopp har förts fram i flera remissyttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

I övrigt har de flesta remissinstanserna inga invändningar att göra mot
detaljerna i utredningens förslag. RÅ anmärker dock att det rent språkligt
förefaller något egendomligt att i fråga om brott mot 28 § andra stycket
JL tala om ringa fall och att den nuvarande utformningen är att föredraga.

I flera remissyttranden berörs vissa processuella effekter av förslagen.
Länsåklagaren i Kopparbergs län uttalar med instämmande av bl. a. Svenska
jägareförbundet bl. a. följande.

Med hänsyn till de stora svårigheter som föreligger vid utredningar angående
olovlig jakt är det befogat att hävda att straffsatserna bör anpassas
så att de straffprocessuella tvångsmedel kan tillgripas som behövs för att
säkerställa bevisningen. Det är bland åklagarna en utbredd uppfattning, att
nuvarande bestämmelser om anhållande i hög grad försvårar och i många
fall gör ett effektivt beivrande av olovlig jakt omöjligt, särskilt då flera
personer är inblandade. På grund härav hade det varit motiverat att straffmaximum
i allt fall för sådan olovlig jakt, som omfattas av 28 § andra
stycket JL, hade bestämts till fängelse i ett år. Detta förefaller desto mer
motiverat som de i stadgandet omnämnda straffskärpningsgrunderna väsentligen
synes ha ett jaktvårdande syfte. Så länge straffmaximum enligt
detta lagrum inte överstiger sex månaders fängelse torde det vidare vara
svårt för åklagaren att inför en domstol hävda att sådan olovlig jakt inte är
en förseelse utan ett allvarligt brott.

Länsåklagaren i Norrbottens län pekar särskilt på det väsentliga intresset
av att möjlighet ges att genom husrannsakan kunna uppdaga brott mot
jaktlagstiftningen. Även enligt RA:s mening är en höjning av straffsatserna
önskvärd med hänsyn till att ett effektivt bekämpande av den organiserade
jaktkriminaliteten förutsätter att de straffprocessuella tvångsmedlen kan
utnyttjas i större utsträckning än f. n. Eftersom det för anhållande och
häktning enligt rättegångsbalken i allmänhet krävs att det föreligger misstanke
om brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, ifrågasätter
också RÅ om inte i straffskalan för det allvarligare brott, som avses
i 28 § andra stycket JL bör upptas fängelse i högst ett år. Däremot anser
RÅ det inte behövligt med strängare straff än böter för det i första stycket
samma paragraf avsedda normalfallet av olovlig jakt. Med hänsyn till rättegångsbalkens
domförhetsregler för underrätt är det enligt RÅ tvärtom
lämpligt att behålla gällande straffsats.

De föreslagna straffhöjningarnas inverkan på domförhetsreglerna påpekas
även av hovrätten för Nedre Norrland, som anser att konsekvenserna
i detta hänseende inte är önskvärda, samt av Göta hovrätt, som anmärker
att även utrymmet för strafföreläggande påverkas.

Frågan om åtal berörs bl. a. av länsåklagaren i Västerbottens län,
som anser det nödvändigt att allmän åklagare får möjlighet att väcka åtal
utan angivelse och att samma regel som gäller för olovligt fiske därför bör
finnas i fråga om åtal för olovlig jakt.

Utredningens förslag till särskilda bestämmelser om delaktighet i olov 6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 136

86''

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

lig eller olaga jakt genom häleri lämnas utan anmärkning i de flesta
remissvaren. Göta hovrätt har således ingen erinran mot förslaget. Hovrätten
för Nedre Norrland däremot gillar detta endast i fråga om olaga jakt
och anför. Såsom framhållits i betänkandet är bristen i gällande ordning
att efterföljande delaktighet inte är straffbelagd då förbrottet är olaga jakt.
I de fall åter då villebråd fällts vid olovlig jakt torde sådan efterföljande
delaktighet som åsyftas i förslaget i tillräcklig utsträckning vara kriminaliserad
genom bestämmelserna om ansvar för häleri och häleriförseelse
i brottsbalken. Det föreslagna tillägget till 29 § 1 mom. jaktlagen är därför
överflödigt och bör utgå. Däremot synes det vara motiverat att straffbelägga
sådana förfaranden med villebråd vilka står häleribrotten nära men
där förbrottet utgörs av olaga jakt.

Bestämmelser om häleri i samband med olovlig resp. olaga jakt torde,
uti alar RA, vara påkallade för ett effektivt bekämpande av jaktkriminaliteten
och förslaget ger inte anledning till erinran från principiell synpunkt.
Även RÅ är dock kritisk såvitt gäller olovlig jakt och anser att förhållandet
mellan det föreslagna stadgandet och de i brottsbalken behandlade
brotten häleri, häleriförseelse och skyddande av brottsling först bör
utredas. RÅ tillägger att en viss översyn av bestämmelserna i formellt hänseende
även bör ske. Bl. a. framstår det som omotiverat att gärningen enligt
jaktlagen skall medföra ansvar »såsom för olovlig jakt» men enligt
jaktstadgan »för olaga jakt». Den för jaktlagen föreslagna konstruktionen
bör användas också i jaktstadgan. Vidare synes det enligt RÅ lämpligt att
beskriva det subjektiva relcvisitet i vårdslöshetsf allen på samma sätt som
skett i brottsbalkens stadgande om häleriförseelse.

Utredningens förslag i fråga om förverkande av transportmedel
som använts vid kvalificerad olaga jakt vinner ett starkt gensvar
hos de flesta remissorgan och det betonas på flera håll att ett dylikt förverkande
kommer att få en kraftigt avhållande effekt på denna typ av
jaktbrott. Viss tvekan uttalar hovrätten för Nedre Norrland. Den föreslagna
brottspåföljden är, säger hovrätten, med tanke på naturvården och djurskyddet
visserligen förtjänt att övervägas. Frågans lösning kräver emellertid
närmare utredning under vilka förutsättningar och i vilken omfattning
en dylik påföljd bör få komma till användning. I avsaknad av sådan utredning
är hovrätten inte beredd tillstyrka att just på detta speciella rättsområde
införs en förverkandebestämmelse av ifrågavarande art. Den
väckta frågan synes böra lösas i ett vidare sammanhang.

Även RÅ anser att förslaget är knapphändigt motiverat och finner det
därför vanskligt att bilda sig någon säker uppfattning om behovet och
lämpligheten av att införa bestämmelser om sådant förverkande. En kännbar
ekonomisk sanktion kan dock sannolikt ha en avsevärd allmänpreventiv
verkan beträffande de former av olaga jakt som närmast åsyftas.
På grund härav och då några bärande principiella invändningar inte torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

kunna anföras mot att införa förverkande av transportmedel såsom särskild
rättsverkan av olaga jakt, vill RÅ inte motsätta sig utredningens förslag
härom. Om förslaget godtas bör dock förverkandebestämmelserna utformas
med beaktande av de synpunkter som kommit fram i specialstraffrättsutredningens
betänkande om konfiskation (SOU 1960:28) och vid bearbetningen
av detta betänkande. Syftet med utredningens förslag torde enligt
RÅ kunna tillgodoses även om bestämmelserna utformas i anslutning
till reglerna i 36 kap. 2 § brottsbalken. Detta innebär att förverkande skall
vara helt fakultativt och kunna ske partiellt. :i!.

Förslaget tillstyrks oreserverat eller lämnas utan erinringar av bl. a. Göta
hovrätt, domäns tyr elsen, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelserna i Kopparbergs
och Gävleborgs län, länsåklagarna i Jönköpings och Kopparbergs
län samt Svenska jägareförbundet.

Flera andra remissorgan har närmare utvecklat synpunkter på förslaget.
ÖÄ vill särskilt understödja utredningens förslag i denna del; och tillägger
att vid den typ av brottslighet där utredningen ansett att förverkande av
transportmedel bör ingå bland brottspåföljderna fordonet, mer än vid annan
brottslighet där fordon kommer till användning, torde utgöra en nödvändig
förutsättning och ett »redskap» utan vilket brottet knappast skulle
kunna utföras eller i varje fall inte te sig lockande. En särskild förverkandebestämmelse,
utformad enligt utredningens förslag, förefaller inte ÖÄ stötande
vid de hänsynslösa former av tjuvjakt, som det här är fråga om.
Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar att viss tvekan liar rätt . om det
lämpliga i att i föreslagen riktning utvidga gällande förverkanderegler i
jaktvårdslagstiftningen, detta med hänsyn till att transportmedel kommer
till användning vid annan kriminalitet utan att förverkandepåföljd där inträder.
Länsstyrelsen betonar emellertid att fordonet vid bilburen jakt utgör
eu av förutsättningarna för att den brottsliga handlingen över huvud
taget skall kunna företas, i motsats exempelvis till det fall när fordon använts
till transport av tjuvgods e. d. Svenska naturskyddsföreningen av av
samma mening och tillfogar att förverkande av fortskaffningsmedel är motiverat
särskilt som de — vilket är det väsentliga — används också som ett
jaktredskap med vars hjälp man utan större svårighet kan komma inom
håll för det åtrådda djuret.

De särskilda förhållandena i Norrland belyses av länsstyrelsen i Västcrnorrlands
län som yttrar. Det torde vara ostridigt att jakt med och från
motorfordon tagit sådan omfattning att kraftiga åtgärder är av nöden för
att stävja denna olagliga jakt. Skogsbilvägnätet bär i Norrland utbyggts
och kommer att utbyggas i sådan omfattning att polisens kontrollmöjligheter
med hänsyn till dess begränsade resurser kan ske endast punktvis
och med långa intervaller. Jakten från motorfordon är sällan föranledd av
tillfälliga impulser hos vederbörande. I stället är det så gott som uteslutande
fråga om i förväg väl planerade lagbrott, där tillgången till täckt mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

tor fordon är lika väsentlig som brukandet av skjutvapen. Motorfordon utnyttjas
även vid andra typer av brottslig verksamhet, men knappast i något
annat sammanhang sker utövandet i fordonet och helt baserat på dess
kamouflerande verkan.

Att även andra fordonstyper kan komma i fråga framgår av flera yttranden.
Länsåklagaren i Västerbottens län uttalar t. ex. att den föreslagna förverkandepåföljden
kommer att få betydelse framförallt för nu förekommande
och alltjämt ökande jakt med användning av översnöfordon, där
det kan antagas att förhållandet mellan utbytet av jakten och fordonets
värde inte skulle föranleda till att ett förverkande skulle te sig obilligt.

I fråga om förverkandebestämmelserna i övrigt beklagas från flera håll
att utredningen inte föreslagit några ändringar i möjligheten att konfiskera
vapen m. in. som använts vid olovlig eller olaga jakt. Särskilt har bl. a.
domänstyrelsen och statens naturvårds nämnd understrukit vikten av att
förverkande blir möjligt redan vid förstagångsförbrytelse och inte som nu
först vid upprepat brott inom viss tid.

Departementschefen

Bestämmelserna om straff för olovlig jakt på annans jaktområde tillhörde
den tidigare allmänna strafflagens regler, innan de vid tillkomsten
av nuvarande jaktlag år 1938 flyttades över till denna. Vissa straffskärpningar
skedde i samband därmed, men för vanlig olovlig jakt sattes i 28 §
första stycket JL inte strängare straff än böter. Skärpningen gällde främst
mera kvalificerade fall, t.ex. när den olovliga jakten avsett särskilt värdefullt
eller sällsynt vilt som älg och hjort resp. björn och lo eller när jakten
bedrivits med otillåten hjälp av motorfordon. Här blev enligt andra stycket
nämnda paragraf straffet lägst 20 dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Dessa straffbestämmelser är alltsedan dess oförändrade. Motsvarande
gäller i huvudsak enligt jaktstadgan i fråga om påföljd för olaga jakt.

Under en följd av år har man på jaktvårdshåll med oro sett hur jaktbrottsligheten
ändrat karaktär. Tjuvskyttet på grannmark, ofta kronoparker
o. d., betyder numera allt mindre som störningsfaktor för jaktvårdsarbetet.
Den ökande biltätheten och vägnätets utbyggnad, särskilt tillkomsten av ett
stort antal skogsbilvägar, har gett möjligheter till en illegal jakt av ny typ,
där de skyldiga sällan är att söka bland ortsbefolkningen. Moderna typer
av jaktvapen och olika tillbehör som kikarsikten, ljuddämpare, strålkastare,
kortvågsradio m. m. bidrar till att göra den otillåtna jakten effektiv på ett
sätt som kan bli förödande för känsliga viltstammar. Med bilen som hjälpmedel
kan jaktbyte i stor mängd forslas långt från jaktplatsen. Möjligheterna
att genom ökad övervakning förhindra sådan illegal jakt är med den
tilltagande avfolkningen av landsbygden samtidigt små. Vidare bedrivs
jakten efter vad man vet ofta nattetid, vilket ytterligare minskar möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

heten att ertappa gärningsmännen, särskilt som nattjakt efter flera villebrådsarter
alltjämt är tillåten i stora delar av landet.

Utredningen har ansett att de ändrade förhållandena bör föranleda
skärpningar av bl. a. straffbestämmelserna för olovlig jakt och har föreslagit
att för vanlig olovlig jakt skall 1''å dömas även till fängelse i högst
sex månader. För de kvalificerade fallen enligt 28 § andra stycket föreslås
påföljden bli dagsböter endast när brottet är ringa.

Flera av de förslag jag lagt fram i det föregående syftar till ökat skydd
för olika naturvårdsobjekt. Det är då enligt min mening följdriktigt att betona
vikten av dessa ändringar genom att låta ohörsamhet mot jaktlagstiftningens
bud drabbas av strängare påföljd. Rationaliseringen av jordbruksoch
skogsfastigheter går i snabb takt och medför att allt större jaktområden
måste lämnas utan den tillsyn av markägaren som förr var vanlig. Samtidigt
har, som jag nyss nämnt, den illegala jakten fått en lielt annan inriktning
och omfattning än tidigare. Det är därför motiverat att även av allmänpreventiva
skäl överväga skärpningar av straffbestämmelserna. Behovet och
lämpligheten härav har i stort sett bekräftats under remissbehandlingen.
Vidare har från remisshåll uttalats önskemål om en modernisering av straffbestämmelsen
i jaktlagen. Enligt min och flera remissinstansers mening är
det från kriminalpolitisk synpunkt påkallat att straffet för olovlig jakt
skärps. Jag vill därför i huvudsak biträda utredningens förslag i denna del.

Vad gäller de särskilda straffbestämmelserna bör i fråga om
28 § första stycket JL framhållas att den kriminalitet, det här gäller att
stävja, i stor utsträckning riktas även mot småvilt, bl.a. skogsfågel. Enligt
min mening bör möjlighet öppnas att bestraffa även sådan jakt strängare
än med böter. Jag förordar således att påföljden enligt nämnda lagrum för
den som olovligen jagar på annans jaktområde anges till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. I samband med denna ändring bör gärningen
ges en brottsbenämning, lämpligen olovlig jakt. Förslaget att fängelse skall
kunna följa på brottet medför, som uttalats både från utredningens sida och
från länsåklagarhåll i remissyttrandena, den fördelen att enligt rättegångsbalkens
bestämmelser om husrannsakan undersökning kan ske bl. a. i bilar
som man kan misstänka används för att forsla jaktbytet. Nackdelar med
förslaget är att enligt nuvarande processuella regler strafföreläggande inte
kan användas och mål om olovlig jakt ej får avgöras av ensamdomare. Dessa
nackdelar kan dock inte anses uppväga de skäl som enligt det förut sagda
talar för en skärpning av straffskalan.

Den av utredningen föreslagna ändringen i 28 § andra stycket JL har flera
remissinstanser bedömt som otillräcklig och ansett att fängelse i högst ett år
bör kunna följa på brottet. Jag delar den uppfattning som sålunda kommit
till uttryck. Vidare finner jag att de fall av olovlig jakt som nämns i lagrummet
med fördel kan föras till en särskild grupp för grova brott, där påföljden
bör vara fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är

Kurigt. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

grovt bör 4 första hand beaktas sådana omständigheter som att jakten avsett
värdefullt villebråd, såsom älg, hjort och rådjur, eller sällsynt vilt, t. ex.
björn, varg; järv, lo och örn. En sådan omständighet kan även vara att
jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning eller skett med otilllåten
hjälp av motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel,
således även mopeder, motorbåtar och luftfarkoster. Även det fall att jakten
skett i annans fågeldamm, hägnade jaktpark eller djurgård kan föranleda
att brottet bör betecknas som grovt.

Utöver, dét hittills anförda bör några smärre ändringar i jaktlagens ansvarsregler
vidtas. Såsom påpekats från remisshåll kan lämpligen, i överensstämmelse
med regeln om åtal för olovligt fiske, bestämmelsen om åtal
för olovlig jakt på enskild mark ändras så att åtal får väckas inte bara
som f,; fr. efter angivelse av målsägande utan även utan sådan angivelse
i fall där åklagare finner åtal påkallat ur allmän synpunkt. För en rad
olika förseelser mot bestämmelser i jaktlagen är vidare straffet f. n. penningböter
med olika bötesminima i olika fall och med bötesmaximum genomgående''
angivet till 300 kr. Dessa bestämmelser bör nu anpassas till
brottsbalken så att högsta beloppet sätts till 500 kr. Särskilda bötesminima
torde inte behöva anges. De ändringar som föranleds härav påkallar justeringar
av lagtexten i 32 - 34 §§ JL.

I fråga om utredningens förslag till skärpta straff för brott mot jaktstadgan
ätnnar jag senare återkomma till Kungl. Maj :t. De ändringar som då
kan befinnas nödvändiga kräver inte riksdagens medverkan. Det bör här
ändå nämnas att jag i likhet med de allra flesta remissinstanser finner höjda
straff motiverade bl. a. för olaga jakt, jakt med motordrivet fordon och
brott mot länsstyrelses hundförbud. I fråga om samtliga dessa brott ter det
sig nu ofrånkomligt att låta fängelse ingå i straffskalan.

I samband med straffbestämmelserna har jaktutredningen tagit upp frågan
om kriminalisering av sådan delaktighet i olovlig eller olaga jakt som
liknar hä l e r i och som består i att någon tar hand om, tar emot, säljer
eller köper kött eller annat av villebråd med vetskap eller skälig misstanke
om att villebrådet fällts vid dylik jakt. Utredningen anmärker särskilt att
förut gällände s. k. märkningstvång och förbud mot sådant omhändertagande
i fråga Om omärkta djurdelar gav möjlighet att bestraffa vad som i realiteten
utgjorde delaktighet i olaga jakt. Jaktutredningen föreslår därför att
sådan delaktighet tas upp som ett särskilt brott i jaktstadgan och bestraffas
lika med olaga jakt. För att vinna överensstämmelse mellan jaktstadgan och
jaktlagen anser utredningen vidare att ett liknande stadgande bör beredas
plats i jaktlagen i fråga om motsvarande delaktighet i olovlig jakt.

Den delaktighet i olovlig jakt som i huvudsak avses med utredningens
förslag bedöms enligt gällande praxis som häleri eller häleriförseelse enligt
brottsbalkens regler. I likhet med de remissinstanser som gjort invändningar
härom anser jag någon anledning inte föreligga att i jaktlagen särskilt kri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

minalisera denna lyp av liäleribrott. När förbrottet utgörs av olaga jakt
däremot bar remissinstanserna utan undantag godtagit utredningens förslag.
Även enligt min mening är förslaget värt beaktande. Vid ett genomförande
av de straffskärpningar som här föreslagits ökar skillnaden i möjligheterna
att straffa jägaren och den som sedermera bistår honom eller bereder
honom avsättning för jaktbytet. Jag återkommer till Kungl. Maj :t i
denna fråga och ämnar då förorda att jaktstadgan kompletteras med en
regel varigenom den som biträder med att slakta, forsla, bereda eller på annat
sätt ta band om villebråd, som han vet fångats eller dödats under fridlysningstid,
kan dömas såsom för olaga jakt efter sådant villebråd. Detsamma
bör gälla den som tair emot, bjuder ut, köper eller överlåter sådant villebråd
eller del därav. I huvudsaklig överensstämmelse med brottsbalkens bestämmelse
om häleriförseelse bör vidare gärningsmannen dömas till ansvar enligt
vad nu nämnts även om han inte insåg men hade skälig anledning anta att
jakten skett under fridlysningstid eller medverkade vid jakten och ej insåg
men hade skälig anledning anta att jakt då var förbjuden.

Utredningen har slutligen berört vissa frågor om förverkande såsom
rättsverkan av olovlig eller olaga jakt men inte föreslagit några ändringar
i de bestämmelser härom som jaktlagen eller jaktstadgan innehåller.
Detta beklagas av några remissinstanser. Även enligt min mening hade det
varit värdefullt med ett förslag till nya förverkandebestämmelser i stället
för de ålderdomliga regler som ännu står kvar särskilt i jaktlagen. Utredningen
har dock föreslagit en nyhet i sammanhanget, nämligen möjlighet
att förverka transportmedel, som i strid med det särskilda
förbudet i 8 § JS mot jakt med motordrivet fordon, motorbåt e.d., använts
vid olaga jakt efter bl. a. älg, hjort, rådjur, björn, varg, järv eller lo.

Förslaget om förverkande av transportmedel har genomgående bemötts
mycket välvilligt av remissinstanserna. Även enligt min mening är förslaget
förtjänt att övervägas. Hovrätten för Nedre Norrland och RÅ har emellertid
förordat att frågan först utreds närmare i samband med översyn av
övriga regler om förverkande inom specialstraffrätten. Inom justitiedepartementet
övervägs f. n. ändringar i brottsbalkens regler om förverkande i
syfte bl. a. att göra dessa bestämmelser lämpligare som förebilder för specialstraffrätten.
I samband därmed kan även vissa ändringar i de specialstraffrättsliga
förvekandereglerna aktualiseras. Innan arbetet därmed är
avslutat anser jag det inte lämpligt att behandla frågan om förverkande
enligt jaktlagstiftningen i särskild ordning. Jag avser därför att återkomma
till Kungl. Maj :t i dessa frågor i ett senare sammanhang.

Kungi. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Hemställan

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 27b) om rätt till jakt. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga l.1 De nya bestämmelserna bör träda i kraft den
1 januari 1968 och i vad avser jaktvårdsområde gälla även i fråga om jaktvårdsområde
som bildats före ikraftträdandet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget inhämtas
för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid propositionen
fogade förslaget, har uteslutits här.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Bilaga 2
(Utredningens förslag)

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Lagen om rätt till jakt

14 §.

Utan hinder av vad i 1 § första stycket stadgas äger innehavare av
gård eller trädgård att, oberoende av jakträtt, därinom döda och behålla
djur av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss, sorkdjur
(Iämlar samt sorkar med undantag av bisamråtta), råttor, skogsmöss
och husmöss. Enahanda rätt tillkommer en var, som utanför gård eller
trädgård av en tillfällighet påträffar djur som nu sagts.

Föreligga synnerliga skäl för ingripande mot annan djurart än sådan
som avses i första stycket eller i 24 § 2 och 3 mom. äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer förordna, att djur av dylik art må
jagas å annans jaktområde ävensom, där ej annat sägs i denna lag, behållas
av den jagande.

18 §.

1 mom. Dödar eller fångar man björn, lo, varg, järv, val, stork, örn,
glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv eller anträffar man
sådant djur såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan, oberoende av vem jakträtten
tillkommer.

3 mom. Om undantag från stadgandena i 1 och 2 mom. samt om rätt
till älg, hjort eller rådjur, som i andra fall än i 24 § 1 mom. avses lovligt
fälles eller eljest dödas under fridlysningstid, förordnar Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.

22 §.

1 mom. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes, må jakträttsinnehavaren
eller hans folk upptaga hunden.

Den som sålunda upptagit hund har att ofördröj ligen därom underrätta
hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan
träffas, polismyndigheten i orten.

Den som vill återfå upptagen hund, har att lösa den, om hunden upptagits
under tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti,
med femtio kronor samt, om upptagandet skett under annan tid av året,
med tjugufem kronor. Därjämte har han att gälda ersättning för hundens
föda och övriga kostnader som åsamkats upptagaren.

Har hunden ej blivit löst i fall, då ägaren eller innehavaren erhållit
kännedom om upptagandet, inom en vecka efter underrättelsen därom samt
i annat fall inom en månad från det polismyndigheten underrättats, är
hunden förverkad till jakträttsinnehavaren.

2 mom. Jagar eller ofredar hund som löper lös villebråd, är hundens

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren den skada, som
därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet.

3 mom. Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig
icke upptagas och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens
löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, må under
tiden från och med den 1 mars till och med den 20 augusti jakträttsinnehavaren
eller hans folk döda hunden. Den som sålunda dödat hund
skall ofördröj ligen därom göra anmälan till polismyndigheten i orten vid
äventyr att eljest inte äga till sitt fredande åberopa förhållande, som nyss
sagts.

J mom. Har länsstyrelse till skydd av visst villebråd för annan tid av
året än i 3 mom. sägs förordna, att hund skall förhindras löpa lös i mark
där villebråd finnes, och driver eller eljest jagar löslöpande hund dylikt
villebråd, tillkommer det polismyndigheten att, därest omständigheterna
äro sådana som angivas i samma moment, låta döda hunden.

24 §.

1 mom. Orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd
skada å gröda, skog eller plantering och kan skadan icke förebyggas genom
rimliga åtgärder från den skadelidandes sida, har länsstyrelsen att
förelägga den eller de personer, inom vilkas jaktområde villebrådet i fråga
kan anses hava sitt huvudsakliga tillhåll, att vidtaga de åtgärder som länsstyrelsen
må finna erforderliga i skadeförebyggande syfte. Föreläggande må
dock ej meddelas, därest anledning föreligger till antagande att den skadelidande
varder i huvudsak gottgjord för skadan. Underlåter jakträttsinnehavare
att ställa sig givet föreläggande till efterrättelse, har länsstyrelsen
alt förordna om jakt å hans jaktområde genom särskilt utsedda jägare för
att åstadkomma erforderlig minskning av den skadegörande villebrådsstammen.

Villebråd som efter föreläggande enligt första stycket fälles eller fångas
genom där avsedd jakträttsinnehavares försorg tillfaller denne. Villebråd,
vilket fälles eller fångas jämlikt i samma stycke omförmält förordnande
samt å tid då i allmänhet jakt är tillåten efter dylik art, tillfaller även
nämnd jakträttsinnehavare, därest han gäldar av saken föranledda kostnader.
Vill han det ej eller har jakten skett under gällande fridlysningstid,
skall med villebrådet förfaras på sätt Konungen förordnar. Konungen
bestämmer ock om ordningen för meddelande av föreläggande och förordnande
som avses i detta moment.

Vad i första och andra styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla
för det fall, att påtaglig fara befunnits å någon trakt föreligga för sammanstötning
mellan motorfordon och älg samt faran icke är att tillskriva
visst djur. Behörig att påkalla föreläggande jämlikt första stycket är polismyndighet
eller vägförvaltning. Meddelar länsstyrelsen förordnande som
avses i samma stycke, skall angående sålunda beslutad jakt gälla vad
Konungen förordnar.

28 §. .

Jagar någon olovligt å annans jaktområde, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Har han därvid fällt, fångat, sårat eller påskjutit älg, hjort, rådjur,

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

bäver, björn, varg, järv eller lo, eller har jakten bedrivits vanemässigt eller
i större omfattning, eller bär vid jakten i strid mot vad därom finnes stadgal
använts motordrivet fordon, motorbåt, maskindrivet fartyg eller bogserad
farkost, vare straffet fängelse i högst sex månader, eller om brottet
är ringa, dagsböter, lägst tjugu.

Har olovlig —---under tjugu.

29 §.

1 inom. Såsom olovlig---i 7 §.

Har någon--- — stycket sägs.

Såsom för olovlig jakt enligt vad i första stycket av 28 § sägs dömes
jämväl den som, oaktat han insett eller skäligen bort antaga att villebråd
åtkommits genom handling varom förmäles i sagda paragraf eller i första
eller andra stycket av detta moment, biträtt vid uppslaktning, bortforslande
eller annat omhändertagande av villebrådet eller emottagit, till salu
utbjudit, köpt eller sålt kött eller annan del därav.

32 §.

Idkar någon---undandragits fonden.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktkort eller vägran
att på anmodan av den det vederbör framvisa detsamma vare straffet böter
från och med tjugu till och med trehundra kronor.

Visar den---från ansvar.

33 §.

Uraktlåter någon---till dagsböter.

Bryter någon mot vad i 17 § är föreskrivet, böte från och med tio till
och med tre hundra kronor.

Överträder någon förbud som är stadgat i 19 § första eller andra stycket
eller 20 § och är ej förseelsen att anse såsom olovlig jakt å annans
jaktområde, straffes med böter från och med tjugu till och med tre hundra
kronor. Var det i fall som avses i 19 § första stycket älg, hjort eller rådjur,
som skrämdes, motades eller lockades, må böterna ej sättas lägre än
femtio kronor.

Bryter någon---trehundra kronor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 maj 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 3 maj 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7 april
1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Per Hildebrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbrulcsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
12 maj 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,

Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wigkman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över det till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och
föreslår att förslaget med vissa redaktionella jämkningar föreläggs riksdagen.
Föredraganden anför vidare.

Förslaget till omläggning av grunderna för fridlysningssystemet, vilket
närmare redovisats i samband med remissen till lagrådet, har tilldragit sig
stort intresse. Det nuvarande fridlysningsskyddet för olika arter är långt''
utbyggt. Den förordade omläggningen blir därför väsentligen av principiellt
värde. Nu tillåten jakt efter jaktbara villebrådsarter kommer alltså i praktiken
inte att påverkas. Däremot medför en omläggning att åtskilligt icke
jaktbart vilt automatiskt skyddas.

Frågor om fridlysning får avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan.
En omläggning av fridlysningssystemet efter de nya riktlinjerna
medför emellertid att även sådan jaktlagstiftning som tillkommit under
riksdagens medverkan får materiell betydelse först sedan beslut om jakttider
meddelats av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till denna formellt sett betydelsefulla
konsekvens anser jag, att riksdagens godkännande bör inhämtas rörande
omläggningen av fridlysningssystemet.

Vid redogörelsen i remissen till lagrådet för den framtida regleringen
av jakten efter bl. a. varg och järv upplyste jag att Kungl. Maj :t beslutat
om översyn av normerna för ersättning av statsmedel i anledning av vissa
rovdjursskador på tamdjur. Denna översyn är nu avslutad och därav föranledda
förslag remissbehandlas f. n. Jag avser att återkomma till Kungl.
Maj :t i denna fråga i sådan tid att möjlighet finns att lägga fram förslag till
innevarande riksdags höstsession.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967

Föredraganden hemställer, under framhållande av att hinder inte synes
möta att frågorna behandlas av riksdagen först under höstsessionen, att
Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga lagförslaget med nämnda redaktionella jämkningar,
dels godkänna den nya ordning för fridlysning av vilda däggdjur och
fåglar som förordats i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kiingl. Maj:ts proposition nr 136 år 1967 99

Innehållsförteckning

Propositionen ...........................................••••••• 1

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt ......... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 april 1967 ................. 8

Inledning .............................................. — ........ 9

Fridlysning och jakttider .......... 10

Gällande bestämmelser ...... 10

Jaktutredningen .............................................. 11

Remissyttrandena ............................................ 13

Departementschefen .......................................... 16

Frågor om jaktvårdsområden .................................... 20

Gällande bestämmelser ........................................ 20

Svenska jägareförbundets förslag .............................. 21

Remissyttrandena ............................................ 23

Departementschefen .......................................... 26

Jakt efter varg och järv ........................................ 29

Gällande bestämmelser ........................................ 29

Jaktutredningen .............................................. 31

Remissyttrandena ............................................ 36

Departementschefen .......................................... 40

Jakt efter säl .................................................. 45

Gällande bestämmelser ........................................ 45

Jaktutredningen .............................................. 45

Remissyttrandena ............................................ 46

Departementschefen .......................................... 48

Särskilda bestämmelser om vissa djurarter....................... 50

Gällande rätt ................................................ 50

Jaktutredningen .............................................. 51

Remissyttrandena ............................................ 52

Departementschefen .......................................... 54

Rätt att ingripa mot annans hund................................ 57

Gällande ordning ............................................ 57

Jaktutredningen .............................................. 59

Remissyttrandena ............................................ 60

Departementschefen .......................................... 63

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1967

Viltskador på annans mark, m. m............................... 65

Gällande rätt ................................................ 65

Jaktutredningen .............................................. 67

Remissyttrandena ............................................ 71

Departementschefen .......................................... 73

Straffbestämmelser m. in......................................... 78

Gällande rätt ................................................ 78

Jaktutredningen .............................................. 79

Remissyttrandena ............................... 83

Departementschefen .............. 88

Hemställan .................................................... 92

Utredningens författningsförslag.................................. 93

Utdrag av lagrådets protokoll den 11 maj 1967 ...................... 96

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 maj 1967 .................... 97

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670308