Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962 (Proposition 1962:136)

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skollag m. m.;
given Stockholms slott den 30 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till skollag,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehall

I propositionen föreslås i anslutning till förslagen i propositionen nr 54 angående
reformering av den obligatoriska skolan m. m., att den nuvarande skolstyrelselagen
ersättes med en skollag, upptagande — jämte föreskrifter som nu
återfinns i skolstyrelselagen — bl. a. vissa grundläggande regler berörande den
enskildes förhållande till den offentliga undervisningen och skolorna under skolstyrelsens
förvaltning.

De i skolstyrelselagen upptagna bestämmelserna har med endast ett fåtal
jämkningar av saklig eller formell innebörd överförts till den nya lagen.

I fråga om kommunernas principiella ansvar och befogenheter motsvarar förslaget
i stort sett vad redan nu gäller; dock har kommunerna uttryckligen ålagts
att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i påbyggnadsskolorna
till grundskolan.

Vad angår skolstyrelsens kompetensområde innebär de nya reglerna, att de i
propositionen nr 54 föreslagna kommunala fackskoloma och de nuvarande
högre tekniska läroverken ställes under styrelsens förvaltning. I anslutning till
förslaget om de tekniska läroverkens inordnande under skolstyrelsens förvaltning
föreslås inrättande vid länsskolnämnderna av ett rådgivande organ, benämnt
tekniskt råd och bestående av minst tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

1 _ Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

Rådet skall ha till uppgift att sörja för undervisningens anknytning till näringslivet
och anpassning till den tekniska utvecklingen.

För interkommunal samverkan på skolväsendets område föreslås i förenklingssyfte
en nyordning såtillvida, att för varje slag av skolor i kommunerna skall
genom statlig myndighets försorg och efter kommunernas hörande fastställas
elevområden, från vilka skolorna har att mottaga elever. Elevområde må fastställas
att omfatta — utom skolkommunen — en eller flera andra kommuner
eller delar därav. I den mån skolkommunen på grund härav har att mottaga
elever från annan kommun skall ersättning utgå, varom kommunerna äger träffa
överenskommelse. Kan kommunerna inte enas, skall ersättning utgå med för
olika slag av skolor och för elev och läsår eller kurs räknat av Kungl. Maj:t
eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar fastställda schablonbelopp. I den
mån schablonbelopp inte bestämts fastställes ersättningen liksom hittills av
länsskolnämnden. Utöver den form av samverkan, som består i att kommun för
undervisning mottager barn från annan kommun, ger inte förslaget regler för
interkommunal samverkan i vidare mån än att länsskolnämnden i vissa fall kan
ålägga kommuner att samverka beträffande förvaltningen av skola.

I lagförslaget upptages i nära anslutning till nuvarande bestämmelser grundläggande
regler om barnens och ungdomens rätt till undervisning i grundskolan
och påbyggnadsskolorna till denna samt om undervisningen i dessa skolor. Bl. a.
fastslås förbudet mot kroppslig bestraffning och kränkande behandling av eleverna
samt principen om avgiftsfri undervisning. Med en mindre jämkning har
också nuvarande bestämmelser om befrielse från deltagande i kristendomsundervisning
och i morgonsamling upptagits i lagförslaget. I anslutning till vissa
bestämmelser om grundskolans organisation fastslås principen om det fria valet
av studieväg; det skall sålunda ankomma på föräldrarna att välja studieväg efter
samråd med eleven och sedan upplysningar lämnats av skolan.

Den nioåriga skolplikten, varpå grundskolan bygger, föreslås bli reglerad i lag
liksom även normerna för skolpliktens fullgörande. Skolpliktstiden skall enligt
förslaget liksom i försöksskolan normalt motsvara levnadsåldern 7—16 år. I anslutning
till en regel om befogenhet för skolstyrelsen att medge skolpliktig befrielse
från det sista skolpliktsåret understrykes, att denna möjlighet bör användas
med stor återhållsamhet och endast då befrielsen med hänsyn till barnets
bästa finnes vara den lämpligaste lösningen. Liksom hittills skall skolplikt kunna
fullgöras i privata skolor eller genom enskild undervisning. Beträffande sådana
privata skolor, vilka inte åtnjuter statsunderstöd, fordras att skolan av skolstyrelsen
godkänts för ändamålet. För sådant godkännande förutsättes bl. a. att
skolans undervisning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar
grundskolans.

Den nya skollagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Förslag

till

Skollag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom
har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i
samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor
och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

2 §•

Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare
bestämmes,

a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i följande
slag av skolor, nämligen kommunal yrkesskola och fackskola samt statligt och
kommunalt gymnasium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handhavandet därav
ankommer på annan.

3 §•

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse och en skolchef.

Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju klasser eller eljest
särskilda skäl äro därtill, må skolöverstyrelsen på framställning av kommunens
fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas.

4 §.

I varje län finnes såsom statsmyndighet för skolorna en länsskolnämnd.

För Stockholms stad utövas länsskolnämndens uppgifter av myndighet, som
sägs i 5 §.

5 §•

Närmast under Konungen utövas högsta inseendet över skolorna och därtill
hörande verksamhet av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning,
var inom sitt verksamhetsområde, i den ordning Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

6 §•

Med skola avses i denna lag skola, som sägs i 2 § a) och b), om ej annat är
särskilt angivet.

Vad i denna lag sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet ej tillkommer
föräldrarna eller en av dem, i stället avse den under vars vårdnad barnet
står.

Beträffande undervisningen av blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna
gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 kap. Om skolstyrelsen

7 §.

Skolstyrelsen är styrelse för grundskolan och därtill hörande verksamhet.

Finnes i kommunen skola, som sägs i 2 § b), skall skolstyrelsen vara styrelse
även för den skolan och därtill hörande verksamhet.

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att skolstyrelsen
skall vara styrelse även för annan skola än som avses i första och
andra styckena.

8 §•

På framställning av kommunens fullmäktige må Konungen besluta, att för
skola, som sägs i 2 § b), skall finnas särskild styrelse.

Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som meddelas av
Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

9 §•

Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område,
följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och taga erforderliga initiativ
för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredsställande utbildning.

Skolstyrelsen skall vidare

a) i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter avseende
skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet,

b) tillse, att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter, och
sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c) främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning samt

d) verka för samarbete mellan hem och skola.

10 §.

På skolstyrelsen ankommer att besluta i frågor, som avses i 32 § och 34_

37 §§.

Fråga om att förvägra elev befrielse enligt 27 § eller inträde i skola på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

av bestämmelserna i 44 och 45 §§ skall prövas av skolstyrelsen, i den mån
Konungen ej annorlunda förordnar.

Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning
enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

11 §•

Skolstyrelsen äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess
beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som
erfordras för fullgörande av skolstyrelsens uppgifter.

Skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter och andra, vilkas verksamhet
berör styrelsens.

12 §.

Skolstyrelsen äger för vård och förtecknande överlämna styrelsens protokoll
och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse, i den man
handlingarna ej erfordras för det löpande arbetet.

13 §.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock ej vara under
sju.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande,
som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt
val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

14 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen, verkan av
valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § kommunallagen
är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer,
som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller skolchefen i kommunen
utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—42 §§ kommunallagen är
stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. Om val av
ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.

15 §.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger skolstyrelsen uppdraga åt särskild
inom styrelsen bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen eller åt skolchefen,
annan skolledare eller särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet
skall angivas i fullmäktiges beslut. Skolstyrelsen må dock ej annorledes än
genom samfällt beslut pröva fråga om meddelande eller återkallande av godkännande
enligt 34 § eller göra framställning eller avgiva yttrande till fullmäktige.

Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag som sägs i första stycket, skall
anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

16 §.

Vid sammanträde med skolstyrelsen eller avdelning av denna skall skolchefen
närvara samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten
och att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Angående rätt för annan än skolchef att sålunda deltaga vid sammanträde,
som i första stycket sägs, förordnar Konungen.

17 §.

Ansvarar skolstyrelsen för undervisning i yrkesbetonade ämnen, skall styrelsen
utse ett eller flera yrkesrad med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande
dylik undervisning.

Yrkesrad skall besta av minst tre ledamöter. I yrkesråd skola företagare och
anställda vara företrädda.

18 §.

Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms stad.
Beträffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunallagen
för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter
ej ma understiga sju samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.

Skolchefen i Stockholms stad äger utse en honom underställd skolledare att i
sitt ställe deltaga i sammanträde på sätt i 16 § första stycket sägs.

3 kap. Om skolchefen

19 §•

Skolchefen åligger

a) att biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under styrelsen
vara ledare av skolväsendet i kommunen,

b) att, i den mån sådant enligt 15 § uppdrages åt honom, fatta beslut å
styrelsens vägnar samt

c) att taga befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter, vilka
enligt särskilda författningar eller skolstyrelsens beslut ankomma på honom.

20 §.

Om olika slag av skolchefer och andra skolledare förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

4 kap. Om länsskolnämnden
21 §.

Länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande
verksamhet.

Därjämte har nämnden att öva tillsyn över undervisningen av skolpliktiga
barn i enskilda skolor och vid sjukvårdsanstalter och barnhem.

22 §.

Länsskolnämnd utgöres av sju för fyra år utsedda ledamöter, som äro bosatta
inom länet och i övrigt fylla av Konungen angivna villkor.

Av ledamöterna utses en av skolöverstyrelsen, en av överstyrelsen för yrkesutbildning,
en av länsstyrelsen och fyra av landstinget.

Finnas inom länet två landstingskommuner, utser vartdera landstinget två
ledamöter. Omfattar länet en eller två städer, som icke tillhöra landstingskommun,
utses tre ledamöter av landstinget och en ledamot av fullmäktige i
staden eller städernas fullmäktige i samråd.

För varje ledamot utses en suppleant. Därvid skall vad ovan i denna paragraf
stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 kap. Om undervisningen

23 §.

Varje barn, för vilket gäller skolplikt enligt 30 §, äger rätt att få undervisning
i grundskolan.

24 §.

Grundskolan omfattar nio årskurser, betecknade 1—9 och fördelade på lågstadium.
mellanstadium och högstadium, vart och ett om tre årskurser.

Inom grundskolan anordnas dels olika studievägar, avpassade efter barnens
studieinriktning, dels ock specialundervisning för sådana barn, vilka ha svårt
att följa den vanliga undervisningen eller anpassa sig till verksamheten i skolan.

För barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständighet
ej kunna deltaga i vanligt skolarbete, anordnas särskild för dem lämpad
undervisning.

25 §.

Studieväg för elev i grundskolan väljes av föräldrarna efter samråd med
eleven och sedan upplysningar lämnats av skolan.

Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans
försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle att yttra sig.

26 §.

Lärare och annan personal i grundskolan ha att där främja trivsel och arbetsglädje,
söka vinna elevernas förtroende och respektera dem såsom självständiga

8 Kungl. Maj:ts -proposition nr 136 år 1962

människor. Kroppslig bestraffning eller kränkande behandling av elev må ej
förekomma.

Elev skall visa aktning och lydnad för personalen samt eftersträva ett gott
förhållande till övriga elever.

27 §.

Elev i grundskolan skall på föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i
undervisning i kristendomskunskap, om eleven tillhör trossamfund, som fått
Konungens tillstand att i skolans ställe ombesörja religionsundervisning.

Är elev befriad från undervisning i kristendomskunskap eller tillhör elev ej
svenska kyrkan, skall han på föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i
morgonsamling med religiöst inslag.

28 §.

För undervisningen i grundskolan må avgift ej uttagas.

29 §.

Barn och ungdom, som äro bosatta i riket och som fylla föreskrivna inträdesfordringar,
äga i man av tillgång pa plats fa undervisning vid skola, som sägs i
2 § b).

Fordringar för inträde i skola som nu sagts må betingas endast av utbildningens
syfte. Om undervisningen och verksamheten i övrigt skola bestämmelserna
i 26, 27 och 28 §§ äga motsvarande tillämpning; dock må beträffande
yrkesskola undantag göras från tillämpningen av 28 § i den omfattning
Konungen förordnar.

6 kap. Om skolplikt m. m.

30 §.

För barn, som är bosatt i riket, gäller skolplikt.

Skolplikt inträder med början av höstterminen det kalenderår, då barnet fyller
sju år, och upphör, om den ej fullgjorts dessförinnan, med utgången av vårterminen
det kalenderår, då barnet fyller sexton år.

31 §.

Skolpliktiga barn skola deltaga i undervisningen i grundskolan, om ej annat
följer av vad nedan i detta kapitel sägs.

32 §.

Barn, som ej uppnatt skolpliktsaldern men som finnes ha för skolgång erforderlig
mognad, må tillåtas att börja skolgång i grundskolan höstterminen det
kalenderår, då barnet fyller sex år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Har skolpliktigt barn ej nått den mognad som fordras för att deltaga i undervisningen
i grundskolan, må dess skolgång med föräldrarnas medgivande uppskjutas
ett år.

Om intagning i vissa fall vartannat år av elever i grundskolan gäller vad
Konungen därom förordnar.

33 §.

Skolplikt må fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild
statsunderstödd skola enligt bestämmelser, som utfärdas av Konungen eller den
myndighet Konungen förordnar.

34 §.

I annan enskild skola än i 33 § avses må skolplikt fullgöras, om skolan godkänts
för ändamålet. Godkännande skall meddelas, om skolans undervisning till
art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar grundskolans och
skolan förestås av person, vilken äger erforderlig skicklighet för undervisningen
och är väl lämpad att förestå skola.

Uppfyller skolan ej längre angivna villkor eller finnes, att undervisningen ej
handhaves av lärare med erforderlig skicklighet eller att verksamheten eljest icke
bedrives på tillfredsställande sätt, skall godkännandet återkallas, om rättelse ej
vinnes genom hänvändelse till skolans ledning.

I godkänd skola må barn, som ej uppnått skolpliktsåldern, intagas i årskurs,
som motsvarar årskurs i grundskolan, endast om förutsättning är för handen,
varom sägs i 32 § första stycket.

35 §.

Beredes barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning, som väsentligen
motsvarar grundskolans, skall barnet befrias från skolgång.

Barn, som befriats från skolgång, må kallas till prövning. Uteblir barnet utan
giltigt förfall eller finnes vid prövningen, att barnet ej fått tillfredsställande
undervisning, och vinnes ej rättelse på annat sätt, skall skolgång åläggas barnet.

36 §.

Skolplikten är fullgjord, då eleven tillfredsställande genomgått årskurs 9 i
grundskolan eller motsvarande årskurs i skola, som sägs i 33 och 34 §§, eller då
eleven vid särskild prövning styrker sig äga motsvarande kunskaper.

Äro med hänsyn till elevens bästa särskilda skäl därtill, må medgivas att hans
skolgång utan hinder av vad i första stycket sägs avslutas med utgången av
vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år.

37 §.

Har elev i grundskolan ej före skolpliktens upphörande tillfredsställande
genomgått årskurs 9, må skolgången fullföljas, om han finnes kunna tillgodogöra
sig undervisningen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

38 §.

Föräldrar till skolpliktigt barn skola övervaka, att barnet fullgör sin skolgång.

39 §.

Fullgör skolpliktig elev i grundskolan ej sin skolgång och beror underlåtenheten
på tredska av föräldrarna, äger länsskolnämnden vid vite förelägga föräldrarna
att hålla eleven i skolan. Beslut härom går i verkställighet utan hinder
av besvär. Följes ej föreläggandet, må nämnden utdöma vitet. Detta må ej
förvandlas till frihetsstraff.

Har åtgärd enligt första stycket ej åsyftad verkan eller äro eljest synnerliga
skäl därtill, äger länsskolnämnden förordna, att eleven skall hämtas till skolan
med biträde av polismyndighet. Beslut härom går i verkställighet utan hinder
av besvär.

Vad i denna paragraf sägs skall ej äga tillämpning beträffande deltagande i
undervisning, som avses i 24 § tredje stycket.

7 kap. Om elevområden m. m.

40 §.

För varje skola skall finnas elevområde. Om så erfordras, må särskilt elevområde
finnas för del av skola.

Elevområde skall omfatta den kommun som handhar skolans förvaltning. Om
så erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet,
skall i elevområde ingå jämväl en eller flera andra kommuner eller delar därav.

41 §.

Om elevområden beslutar länsskolnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda
förordnar. Innan beslut meddelas, skall nämnden inhämta yttranden från
kommunerna.

Berör frågan kommuner i olika län och kunna länsskolnämnderna icke enas
eller berör frågan Stockholms stad, skall ärendet hänskjutas till Konungen eller
den myndighet Konungen förordnar.

42 §.

Har Konungen enligt 41 § första stycket förordnat, att länsskolnämnden ej
skall besluta om elevområde, ankommer beslutanderätten på Konungen eller den
myndighet Konungen förordnar.

43 §.

Till elevområde hör den som är kyrkobokförd inom kommun, som ingår i
elevområdet, om ej annat följer av vad i andra stycket sägs.

Vistas barn i kommun, som ingår i elevområde för grundskola, skall barnet
anses tillhöra elevområdet,

a) om barnet skall kyrkobokföras inom kommunen, men sådan åtgärd ej hunnit
vidtagas,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

b) om barnet ej är kyrkobokfört eller saknar stadigvarande vistelseort,

c) om barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt inom kommunen eller
inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen
ej ombesörjes av annan, eller

d) om eljest med hänsyn till barnets bästa särskilda skäl äro till att barnet
under vistelsen mottages för undervisning.

Vad nu sagts skall, i det fall elevområde omfattar del av kommun, i stället
avse den del som ingår i elevområdet.

44 §.

Barn skall mottagas i den grundskola, till vars elevområde barnet finnes höra.

Äro särskilda skäl därtill, skall i grundskola mottagas barn, som ej tillhör
skolans elevområde.

45 §.

I skola, som sägs i 2 § b), mottagas bland de inträdessökande, vilka fylla inträdesfordringama,
i första hand de som tillhöra skolans elevområde samt de för
vilka skolan eljest av särskilda skäl är den lämpligaste.

I andra hand mottagas övriga behöriga inträdessökande, dock ej den som
enligt första stycket skall mottagas i annan skola av samma slag, om plats kan
beredas honom där.

46 §.

1 mom. Har kommun på grund av föreskrift i 44 eller 45 § för undervisning
mottagit elev, som ej är kyrkobokförd inom kommunen eller, såvitt avser elev i
grundskolan, ej vistas där under förhållanden som i 43 § sägs, är kommunen
berättigad till ersättning för kostnaderna för undervisningen.

Ersättningen skall utgivas av den kommun, inom vilken eleven är kyrkobokförd;
dock skall, om elev som mottagits i grundskola vistas i annan kommun
under förhållanden som i 43 § sägs, denna kommun svara för ersättningen.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. skall, om kommunerna ej överenskomma
om annat, utgå med belopp, som fastställes av länsskolnämnden enligt av
Konungen utfärdade anvisningar.

Har Konungen eller den myndighet Konungen förordnar beträffande viss
undervisning fastställt ersättningsbelopp för elev och läsår eller kurs räknat, skall
i stället det beloppet tillämpas. I händelse av tvist mellan kommunerna om vilket
belopp som skall gälla, ankommer det på länsskolnämnden att efter framställning
bestämma ersättningen.

47 §.

Äro särskilda skäl därtill, äger länsskolnämnden förordna, att för förvaltningen
av sådan skola eller del därav, vars elevområde omfattar mera än en
kommun, skall av kommunerna bildas kommunalförbund. Kunna kommunerna
därvid icke enas om förbundsordningen, beslutar länsstyrelsen efter hörande
av länsskolnämnden.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

8 kap. Om kommunens skyldigheter

48 §.

Kommun har att anordna grundskola av den omfattning, som erfordras för
mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs, samt bestrida de kostnader härför,
vilka ej täckas av andra medel.

49 §.

Har kommun anordnat kommunal skola, som sägs i 2 § b), skall kommunen
svara för de kostnader för skolan, vilka ej täckas av andra medel.

50 §.

Finnes i kommun statlig skola, som sägs i 2 § b), åligger det kommunen
att för skolan hålla mark, lokaler och inventarier samt i övrigt ombesörja förvaltningen
av och bestrida kostnader för skolan enligt vad därom stadgas.

9 kap. Särskilda bestämmelser

51 §.

Mottages i skola, som ej enligt denna lag eller särskilda föreskrifter står under
statlig myndighets inseende eller inspektion, elever under 21 års ålder, äger den
centrala statsmyndighet, till vars arbetsområde skolan närmast hör, inspektera
skolan, om särskild anledning därtill förekommer.

Finnes vid inspektion uppenbart, att allvarliga missförhållanden råda inom
skolan, och vinnes ej rättelse genom hänvändelse till skolans ledning, äger myndigheten
att vid vite förbjuda fortsatt verksamhet.

52 §.

Är elevhem knutet till skola, som på grund av andra föreskrifter än de i denna
lag meddelade står under inseende av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för
yrkesutbildning, skall jämväl elevhemmet stå under överstyrelsens tillsyn

53 §.

Över beslut av skolstyrelsen i fall, som sägs i 10 § första och andra styckena,
må besvär anföras hos länsskolnämnden.

Om besvär över skolstyrelsens beslut i sådana mål och ärenden, vilka styrelsen
eljest har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar, gäller
vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt gäller vad om besvär över beslut av kommunal nämnd är stadgat i
kommunallagen eller, såvitt avser Stockholms stad, kommunallagen för Stockholm.

54 §.

Över beslut av länsskolnämnden och överstyrelserna må, där ej annorlunda är
stadgat, besvär anföras hos Konungen enligt de bestämmelser Konungen meddelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

55 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

övergångsbestämmelser

56 §.

Denna lag skall, med de undantag som följer av vad nedan sägs, träda i kraft
den 1 juli 1962.

Genom den nya lagen upphäves skolstyrelselagen den 21 december 1956 (nr
614).

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom
bestämmelse i denna lag, skall den senare bestämmelsen i stället gälla.

57 §.

Från och med den 1 juli 1962 skall den försöksverksamhet med obligatorisk
nioårig enhetsskola, som kommun anordnat efter medgivande av Konungen,
upphöra och ersättas med grundskola.

58 §.

Kommun, som vid lagens ikraftträdande ej bedriver försöksverksamhet med
obligatorisk nioårig enhetsskola, skall anordna grundskola senast med ingången
av läsåret 1968/69. Anordnande av grundskola före nämnda läsår sker efter medgivande
av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

Grundskola anordnas med början i årskurserna 1—5 och utbygges med en årskurs
för varje därpå följande läsår. Folkskolans motsvarande årskurser skola
samtidigt upphöra. Fortsättningsskolan skall upphöra från och med det läsår, då
grundskolan utbygges med årskurs 8.

59 §.

Finnes i kommun, som enligt vad i 58 § sägs anordnat grundskola, statlig eller
kommunal realskola eller realskollinje inbyggd i folkskolan, må i sådan skola eller
linje ej intagas elever i årskurs, som motsvarar i kommunen införd årskurs av
grundskolan.

Finnes i kommunen kommunal flickskola eller praktisk kommunal realskola,
bestämmer Konungen, från vilken tidpunkt intagning i sådan skola skall upphöra.

60 §.

Äro särskilda skäl därtill, må Konungen på framställning av kommun medgiva
omorganisation i annan ordning än i 58 och 59 §§ är stadgat.

61 §•

Har grundskola anordnats i kommun eller medgivande lämnats till dess anordnande,
må elevområde för skolan eller del därav fastställas att helt eller delvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

omfatta jämväl annan kommun utan hinder av att den kommunen ännu ej
medgivits att anordna grundskola.

62 §.

I den mån grundskola ej anordnats i kommun, skola motsvarande årskurser av
folkskola och fortsättningsskola bibehållas i kommunen och stå under skolstyrelsens
förvaltning. Styrelsen skall jämväl förvalta i kommun kvarvarande
statlig realskola och högre kommunal skola. Beträffande skolor som nu sagts
skola bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar gälla i den mån ej Konungen
annorlunda förordnar.

I kommun, vari folkskolan och fortsättningsskolan ej avvecklats, skall beträffande
skolplikt och dess fullgörande gälla vad Konungen därom förordnar.

Har samebarn tillfredsställande genomgått nomadskola, skall barnet, utan
hinder av att skolan ej omfattat nio årskurser, anses ha fullgjort sin skolplikt.

63 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter av skolstyrelse, som utsetts
enligt skolstyrelselagen, skall ej ändras på grund av ikraftträdandet av förevarande
lag, och sådan styrelse skall anses som skolstyrelse enligt denna lag.

64 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet
av den nya lagen, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena UndÉn, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående lagstiftning
rörande det allmänna skolväsendet m.m. samt anför därvid följande.

Tidigare denna dag har i proposition nr 54 upptagits frågor angående reformering
av den obligatoriska skolan m. m. på grundval av förslag, som framlagts
av 1957 års skolberedning bl. a. i dess betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30)
och i Förslag angående skolstadga (stencilerat).

Beträffande skolberedningen och dess arbete samt remissbehandlingen av beredningens
förslag får jag hänvisa till den översikt härutinnan som lämnats i
nämnda proposition.

I nämnda betänkande har skolberedningen föreslagit, att de grundläggande
bestämmelserna rörande det allmänna skolväsendet upptages i en lag, benämnd
skollag, samt avgivit förslag till sådan lagstiftning. Därjämte har beredningen
behandlat vissa frågor rörande författningssystemet på skolväsendets område.
Jag anhåller nu att få taga upp dessa spörsmål till behandling.

A. Huvudgrunderna för skollagen

Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

Skolstyrelselagen

1 skolstyrelselagen den 21 december 1956 (nr 61b) fastslås kommunernas principiella
ansvar och befogenheter på skolväsendets område. Sålunda skall, enligt
1 §, varje kommun, efter vad i lagen och särskilda författningar närmare bestämmes,
sörja för undervisning av skolpliktiga barn (obligatorisk undervisning) och
i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke handhavandet därav tillkommer
annan.

Enligt 4 § skall i varje kommun finnas en skolstyrelse och som huvudregel
(5 §) gäller att skolstyrelsen skall vara styrelse för — utom det obligatoriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

skolväsendet — i kommunen befintlig högre kommunal skola, kommunal yrkesskola,
allmänt läroverk, statligt eller kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt
handelsgymnasium. På framställning av fullmäktige i kommunen må
Kungl. Maj:t besluta, att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för annan läroanstalt
än nu sagts. I 7 och 8 §§ meddelas föreskrifter om skolstyrelsens uppgifter
och i 10—15 §§ om dess organisation. Att biträda skolstyrelsen i vissa frågor kan
eller skall styrelsen enligt 16 och 17 §§ utse skolråd och yrkesråd. Sålunda skall,
om skolstyrelsen ansvarar för förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning,
ett eller flera yrkesråd utses för att biträda styrelsen i frågor
rörande dylik undervisning. Yrkesråd skall bestå av minst tre ledamöter, vilka
skall äga god kännedom om ortens arbetsliv i allmänhet och om det yrke eller
de yrken, som rådets verksamhet avser. I yrkesråd skall företagare och anställda
vara företrädda.

I 9 § föreskrives som huvudregel att det i varje kommun skall finnas en skolchef
varjämte upptages vissa allmänna bestämmelser om skolchefens åligganden.

Om samverkan mellan kommuner på skolväsendets område meddelas regler
i 2 §. Erfordras samverkan mellan två eller flera kommuner för att i kommunerna
eller någon av dem åstadkomma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet
eller till detta hörande verksamhet, åligger det kommun att deltaga i sådan samverkan,
såvitt ej därav följer påtagligt men för skolväsendet i kommunen. Om
dylik samverkan och om fördelningen av kostnader i anledning av gemenskapen
bör kommunerna träffa erforderliga överenskommelser. Kan kommunerna ej enas
om samverkan, äger länsskolnämnden efter överläggning med kommunerna
besluta i saken och nämnden må därvid förordna, att viss kommun skall för
undervisning mottaga barn från annan kommun eller eljest handha uppgift för
annan kommuns räkning. Är särskilda skäl därtill, må länsskolnämnden förordna,
att kommunerna, i den omfattning nämnden bestämmer, skall samverka
i kommunalförbundets form. Om enighet ej kan uppnås beträffande förbundsordningen,
skall länsstyrelsen besluta därom efter samråd med länsskolnämnden.

Föreligger oenighet rörande kostnadsfördelningen i det fall att kommun skall
handha uppgift för annan kommuns räkning, ankommer det enligt sistnämnda
stadgande på länsskolnämnden att besluta därom med iakttagande av de allmänna
anvisningar Kungl. Maj:t utfärdar. Sådana anvisningar har den 5 juni
1959 utfärdats genom cirkulär till skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
länsskolnämnderna och rikets kommuner.

I 3 § föreskrives att för varje kommun skall finnas en organisationsplan, upprättad
och fastställd enligt de bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar. De bestämmelser,
som med stöd härav utfärdats och som återfinnes i 3 kap. allmänna skolstadgan,
innebär bl. a. att i organisationsplan skall upptagas i vad mån samverkan
med annan kommun skall äga rum beträffande skolväsendet eller till
detta hörande verksamhet, att förslag till plan skall upprättas av skolstyrelsen
samt att planen skall fastställas av länsskolnämnden, som därvid äger besluta
om avvikelse från förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

I övrigt ges i skolstyrelselagen vissa regler om befrielse från eller nedsättning
av terminsavgift vid skola, som hör till skolstyrelsens förvaltningsområde (18 §),
om besvär (19 §) och om tillämpningsföreskrifter (20 §).

Skolstyrelselagens tillkomst var ett led i den reformverksamhet på skolans
område, som bedrivits alltsedan 1940-talet. 19^6 års slcolkommission upptog i
sitt principbetänkande (SOU 1948: 27 s. 427—439) frågorna om kommunalisering
av skolväsendet, om centrala och regionala skolmyndigheter, om skolans lokala
organisation och fackliga ledning samt om lärartillsättningen. Dessa frågor behandlades
vid 1950 års riksdag i en särskild proposition. Där föreslogs att enhetsskolan
skulle vara en statsunderstödd kommunal skola, varvid framhölls att
detta alternativ var det från praktisk synpunkt enda möjliga. Beträffande gymnasiet
ställdes avgörandet om en eventuell kommunalisering på framtiden. I
propositionen lämnades även en redogörelse för övriga av de ovan nämnda av
skolkommissionen behandlade frågorna, men några definitiva förslag framlades
icke, då ytterligare utredning i olika hänseenden ansågs erforderlig. Propositionen
bifölls av riksdagen (Prop. 1950:133; Särsk. utsk. uti. nr 3; Rskr 403).

Den nämnda utredningen anförtroddes åt 1951 års skobtyrelseutredning, som

1 september 1955 framlade betänkande om skolväsendets lokala och regionala
ledning samt lärartillsättningen (SOU 1955: 31). Betänkandet har legat till grund
för den proposition, som lett till 1956 års riksdagsbeslut om kommunala skolstyrelser
och interkommunal samverkan på skolväsendets område (skolstyrelselagen),
om förstärkning av skolväsendets lokala fackliga ledning och om länsskolnämnder
(Prop. 1956:182; KSU 1; Rskr 420).

Beträffande regleringen i skolstyrelselagen av interkommunal samverkan
bedömdes det av såväl departementschefen som utskottet som oundvikligt
att utfärda tvångsföreskrifter på detta område, men samtidigt framhölls
att tvång borde användas med återhållsamhet och i regel endast som en sista
utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation, därest förutsättningar eljest
ej skulle föreligga för en godtagbar lösning. I frågan hur kostnaderna skulle fördelas
mellan samverkande kommuner anförde departementschefen:

Naturligtvis måste det få vara kommunernas ensak, hur de sinsemellan fördelar
kostnaderna, då samverkan grundas på helt frivilliga överenskommelser,
men för undvikande av tvistigheter torde det vara av stort värde att anvisningar
finns utarbetade, vilka kan tjäna till ledning, då avtal skall träffas. För de fall
åter, då mellaninstansema måste gripa in och förordna om kostnadsfördelningen,
är det nödvändigt, att det finns fasta normer att lägga till grund för besluten.

Jag förutsätter liksom skolstyrelseutredningen att, då samverkan sker utan
att kommunalförbund bildas, någon av kommunerna ensam blir huvudman för
den gemensamma anordningen och genom sina organ administrerar denna. Frågan
blir således, efter vilka grunder den kommun, som mottager barn från en
eller flera andra, skall ersättas av dessa andra, vars barn drager nytta av den
gemensamma anordningen. För egen del anser jag, att den enda regel, som kan
ge ett rättvisande resultat, är att den mottagande kommunen äger uppbära

2 — Bihang till riksdagens protokoll 196%. 1 sand. Nr 1,16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ersättning för de verkliga merkostnader den åsamkats genom elever från andra
kommuner. Några generella ersättningsbelopp per elev och år eller dylikt torde
med hänsyn till de synnerligen stora variationer i samarbetets omfattning, som
kan förutses, icke kunna komma i fråga. Enligt min mening bör det ankomma
på Kungl. Maj:t att ombesörja, att anvisningar rörande fördelningen av kostnader
mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än
genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun, som mottager
elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för sina havda
verkliga merkostnader.

I fråga om kostnadernas fördelning anförde utskottet:

Ett väsentligt spörsmål är självfallet fördelningen av kostnaderna mellan samverkande
kommuner. Departementschefen förordar, att den mottagande kommunen
skall uppbära ersättning för de verkliga merkostnaderna, som åsamkats
genom elever från andra kommuner. Utskottet har i princip intet att erinra mot
en dylik beräkningsgrund, men förutsätter, att om så skulle befinnas lämpligare
det bör vara Kungl. Maj:t obetaget att tillämpa annan beräkningsgrund, t. ex.
medeltalsberäkningar eller andra schablonmässiga metoder. Utskottet anser det
värdefullt, att anvisningar avseende kostnadsfördelningen mellan kommuner,
som samverkar på skolans område i annan form än genom kommunalförbund,
utarbetas genom Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet vill, i anslutning till vad utskottet
nyss anfört, framhålla önskvärdheten av att dessa anvisningar göres
enkla och lättillämpade i avseende å beräkningsmetoderna.

Vad gäller skolstyrelsens kompetensområde upptog ej propositionen
med förslag till skolstyrelselag de högre tekniska läroverken bland de
skolor, som föreslogs skola stå under skolstyrelsens förvaltning. Vid behandlingen
i riksdagen väcktes motionsledes (motion 11:808) frågan om att hänföra jämväl
dessa läroverk under skolstyrelsen. Utskottet anförde i denna fråga:

Utskottet finner vissa skäl tala för det i motionen II: 808 framförda yrkandet,
att även de tekniska gymnasierna skall ingå under skolstyrelsen. Som motionärerna
framhållit svarar nu kommunerna för byggnader och inventarier till dessa
läroanstalter. I detta hänseende föreligger sålunda överensstämmelser med de
allmänna läroverken. Icke sällan är också dessa gymnasier i lokalhänseende samordnade
med kommunala tekniska yrkesskolor. Därest nu de kommunala handelsgymnasierna
kommer att inordnas under skolstyrelsen, synes skäl tala för
att detsamma sker även beträffande den gren på yrkesundervisningen, som de
högre tekniska läroverken representerar. Som motiv för att dessa skolor skall
lämnas utanför den gemensamma skolstyrelsen har anförts, att de icke har en
så lokalt betonad elevrekrytering som övriga skolor. Utskottet, som finner denna
invändning motiverad, anser sig icke kunna tillstyrka motionen i denna del. Utskottet
vill emellertid framhålla, att förhållandena i detta hänseende snabbt kan
komma att ändras i den mån bl. a. det vid 1956 års riksdag fattade beslutet om
utbyggnaden av det tekniska skolväsendet genomföres. Utskottet, som finner det
fördelaktigt om även de högre tekniska läroverken kunde inordnas under den
gemensamma skolstyrelsen, utgår emellertid från att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
och vid lämplig tidpunkt efter erforderlig utredning framlägger de förslag
som kan anses påkallade. Tills vidare torde det vara till fyllest, att Kungl. Maj:t
fattar beslut beträffande dessa läroanstalters inordnande under skolstyrelsen på
framställning i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Vissa bestämmelser i annan jörjattning

Kommunernas förpliktelser på skolväsendets område regleras,
såsom framgått av det föregående, inte närmare i skolstyrelselagen utan mera
ingående bestämmelser härom finnes för närvarande i ett flertal andra författningar,
nämligen i de stadgor eller författningar, som reglerar de särskilda skolformerna.
I folkskolestadgan den 23 maj 1958 (nr 399) är upptagna åtskilliga
sådana regler. Här stadgas i 208 §, att det åligger kommun att anordna erforderliga
obligatoriska skolor, tillhandahålla skolorna ändamålsenligt planerade tomter
samt erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier, möbler och
undervisningsmaterial samt svara för skollokalernas uppvärmning, belysning och
städning. Kommunen är enligt 212 § skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla
elever vid folkskolor och försöksskolor sådan materiel, som erfordras för undervisningen
i olika ämnen. I 213 § ålägges kommunen att bestrida alla kostnader
för det obligatoriska skolväsendet i kommunen, i den mån dessa icke täckes av
statsbidrag, bidrag från annan kommun eller andra medel. 214 § ger regler om de
avlöningsförmåner kommunen har att utge till rektorer och andra lärare.

Har kommun inrättat annan kommunal skola, får kommunen i princip svara
för kostnaderna för denna. I stadgan den 23 maj 1958 (nr 3^2) för högre
kommunala skolor har givits bestämmelser om sådan skolas ekonomiska förvaltning.
Enligt stadgans 64 § skall högre kommunal skola till sitt förfogande ha
erforderliga lokaler jämte inredning, inventarier och möbler. Vidare skall boksamling
för lärare och elever finnas i skolan. 67 § ålägger kommunen att bestrida
alla kostnader för skolan i den mån de icke täckes av statsbidrag, bidrag från
annan kommun eller annan inkomst. Liknande regler ges för de kommunala
gymnasierna. I kungörelsen den 2 juni 1961 (nr 350) med vissa bestämmelser om
kommunala allmänna gymnasier stadgas i 23 §, att kommun, som upprättat
gymnasium, skall tillhandahålla för undervisningen och för rektorsexpeditionen
erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier och möbler ävensom
bibliotek och annan undervisningsmateriel. I 24 § samma kungörelse ges en
bestämmelse, som ålägger kommunen att bestrida alla kostnader för gymnasiet,
vilka ej täckes av andra medel. Om kommunens skyldigheter att inrätta tjänster
vid gymnasiet samt att utge ekonomiska förmåner till personalen stadgas dessutom
i 25 §.

I yrkcsskolestadgan den 30 juni 1955 (nr 503) återfinnes bestämmelser om
kommuns förpliktelser beträffande lokaler och inredning m. m. för yrkesskolor.
Som allmänt villkor för statsbidrag till sådan skola gäller enligt 6 § kungörelsen
den 31 maj 1957 (nr 480) om statsbidrag till yrkesskolor, att skolans huvudman
förbundit sig att svara för de med skolans anläggning och drift förenade kostnaderna
i den mån dessa icke täckes av statsbidrag eller andra inkomster.

När kommun är huvudman för handelsgymnasium, ankommer det jämlikt
58 § kungörelsen den 2 juni 1961 (nr 362) med vissa bestämmelser angående handelsgymnasier
på kommunen att svara för alla de kostnader för gymnasiet, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ej täckes av andra medel. 59 § i kungörelsen ger bestämmelser rörande skyldigheten
att inrätta tjänster och utge ekonomiska förmåner.

Vid upprättande av statligt läroverk slöts före 1958 överenskommelse mellan
staten och vederbörande läroverkskommuner rörande fördelningen av kostnaderna
för läroverkets drift och förvaltning. De åligganden, som till följd av dessa
överenskommelser föll på kommunerna, var noga specificerade och skilde sig i
vissa avseenden från varandra. I proposition (nr 115) till 1958 års riksdag föreslogs
att de särskilda åtagandena skulle ersättas med generella regler med angivet
innehåll. Sedan propositionen godkänts av riksdagen utfärdades de bestämmelser
i läroverksstadgan den 17 mars 1933 (nr 109), som fortfarande gäller och
som alltså numera generellt reglerar läroverkskommunernas åligganden gentemot
staten. Nu stadgas sålunda i 198 § läroverksstadgan att det åligger skolstyrelsen
i läroverkskommunen att ombesörja läroverkets ekonomiska förvaltning.
I 199 § ges regler om att läroverkskommunen kostnadsfritt skall tillhandahålla
läroverket tomt och lokaler jämte inredning, inventarier och möbler. Vidare
skall enligt stadgandet kommunen bestrida kostnaden för belysning, uppvärmning»
yttre renhållning, utgifter rörande läroverksfastigheten samt försäkringsavgifter.

1958 års reform rörde inte de tekniska gymnasierna. För dessa gäller fortfarande
det gamla systemet med särskilda åtaganden av kommunerna. I stadgan den
6 juni 1919 (nr 365) för tekniska fackskolor och tekniska gymnasier säges i 99 §
endast, att vederbörande kommun skall tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler.
De åligganden, som kommunen därutöver kan ha, framgår av de
särskilda överenskommelserna med staten.

Reglerna om allmän skolplikt och om rätt för barnen att åtnjuta
undervisning i den obligatoriska skolan återfinnes för närvarande i folkskolestadgan.
Enligt 9 § gäller allmän skolplikt för barn, som är bosatta i riket, och i
10 § stadgas, att varje skolpliktigt barn äger rätt att erhålla undervisning i obligatorisk
skola och är skyldigt att deltaga i dylik undervisning, om ej annat följer
av 14—17 §§.

Enligt 12 § inträder allmän skolplikt från och med höstterminen det kalenderår,
då barnet fyller 7 år. Barn som vid läkarundersökning och prövning i
övrigt befinnes väl skolmoget må dock efter skolstyrelsens medgivande börja
skolan höstterminen det kalenderår, då barnet fyller 6 år. För barn, som vid
skolpliktens inträde inte är skolmoget, må skolstyrelsen uppskjuta skolgången
ett läsår, om ej målsman motsätter sig detta. Allmän skolplikt omfattar enligt
13 § som regel det antal årskurser som är obligatoriskt i barnets hemkommun
eller, om barnet inte är kyrkobokfört, i den kommun där det vistas.

Genom bestämmelserna i 14, 15 och 16 §§ öppnas möjlighet att fullgöra skolplikt
i annan skola än den obligatoriska, offentlig eller enskild, eller genom privat
undervisning. Som förutsättning för fullgörande av skolplikten i annan skola
uppställes bl. a., att undervisningen väsentligen skall motsvara undervisningen
i obligatorisk skola, samt att, om fråga är om skola som inte åtnjuter statsunder -

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1962

stöd, skolan godkänts av skolstyrelsen. Den som nöjaktigt inhämtat årskurs 8 i
obligatorisk skola kan under vissa förutsättningar medgivas att fullgöra sin återstående
skolplikt i yrkesskola. Inträde i enskild skola i sådan årskurs, som motsvarar
årskurs ett eller högre av den obligatoriska skolan, får ej utan medgivande
av skolstyrelsen ske före skolpliktens inträde, därvid prövningen sker efter
samma grunder som angivits i 12 §. Godkännande av enskild skola förutsätter att
skolan förestås av person, som är känd för hederlig vandel och äger erforderlig
skicklighet för undervisningen. Såvitt gäller skolpliktiga barn skall godkänd
skola stå under skolstyrelsens tillsyn och godkännande skall återkallas, om verksamheten
inte bedrives på tillfredsställande sätt och rättelse inte kan åvägabringas.
Fullgörande av skolplikt genom privatundervisning förutsätter medgivande
av skolstyrelsen. Styrelsen äger kalla barn, som av denna orsak befriats
från skolgång, till prövning inför lämplig person, som styrelsen utsett. Hörsammas
ej kallelse och föreligger ej laga förfall eller finnes vid prövning att barnet
inte fått tillfredsställande undervisning, skall styrelsen, om rättelse inte kan
vinnas på annat sätt, ålägga barnet skolgång. Enligt 17 § är den som på grund
av lyte, sjukdom eller liknande omständighet ej kan deltaga i vanlig skolundervisning
skyldig deltaga i annan för honom lämpad undervisning.

Skolplikt är enligt 18 § fullgjord, då elev genomgått den högsta för honom
obligatoriska årskursen i den obligatoriska skolan och därvid eller vid särskild
prövning erhållit vissa minimibetyg eller då elev, som medgivits att fullgöra sista
årskursen i yrkesskola, nöjaktigt genomgått den avsedda kursen i nämnda
skola. Utan hinder av vad nu sagts må skolstyrelsen, om särskilda skäl äro därtill,
medgiva elev, vars skolplikt omfattar 8 eller 9 årskurser i den obligatoriska
skolan, att avsluta sin skolgång med utgången av vårterminen det kalenderår,
då han fyller 15 år. I varje fall upphör skolplikten enligt 20 § senast med utgången
av den årskurs, som slutar det kalenderår då barnet fyller 16 år, eller,
om skolplikten omfattar endast 7 årskurser, senast med utgången av vårterminen
det kalenderår, då barnet fyller 15 år.

I 21 § stadgas att sådan elev i obligatorisk skola, som ej före skolpliktens upphörande
genomgått alla i kommunen obligatoriska årskurser, äger genomgå
återstående kurser, om han har förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen.

Tillsynen över att de skolpliktiga fullgör sin skolgång eller eljest får undervisning
ankommer enligt 22 § på skolstyrelsen. I 23 § stadgas att målsman eller
annan, som har skolpliktigt barn i sin vård, skall övervaka att barnet besöker
skolan. I 24 § meddelas bestämmelser om vissa tvångsmedel mot försumlighet
att fullgöra skolplikt i obligatorisk skola. Underlåter elev i sådan skola att fullgöra
skolgången och vinnes ej rättelse, äger länsskolnämnden på anmälan från
skolstyrelsen, om underlåtenheten beror på tredska av den som har eleven i
sin vård, vid vite förelägga den tredskande att regelbundet hålla eleven i skolan.
Beslutet går i verkställighet utan hinder av besvär. Följes ej föreläggandet, må
nämnden utdöma vitet. Detta kan ej förvandlas till frihetsstraff. Har vitesföreläggande
ej åsyftad verkan eller är eljest synnerliga skäl därtill, äger länsskol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

nämnden förordna att eleven skall hämtas till skolan med biträde av polismvndighet.
Beslut härom går i verkställighet utan hinder av besvär. Beträffande
skolpliktig elev vid icke obligatorisk skola skall enligt 25 § skolans ledning, om
eleven utan giltigt förfall är frånvarande i större utsträckning, anmäla förhållandet
till skolstyrelsen i elevens hemkommun. Skolstyrelsen har att pröva, om
eleven skall åläggas fullgöra skolplikten i obligatorisk skola.

De regler om skolplikt, för vilka nu redogjorts, är utfärdade av Kungl. Maj:t
efter bemyndigande av 1958 års A-riksdag (Prop. 1958:9.3; SU: 89; Rskr 214).
Vid behandling i riksdagen av nämnda proposition upptogs till prövning i anledning
av motionsledes framförda yrkanden frågan om skolpliktsreglernas upptagande
i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag.

Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande härom följande:

Den i motionerna 1:352 och 11:453 framförda uppfattningen, att skolplikten
och därmed sammanhängande spörsmål bör regleras i lag och inte i en i administrativ
ordning utfärdad författning finner utskottet vara värd beaktande.
Utskottet vill emellertid framhålla, att det på skolväsendets område finns andra
i administrativ väg reglerade förhållanden än det nu berörda, som kan tänkas
böra regleras genom en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag. 1951 års
skolstyrelseutredning torde ha varit inne på denna tankegång då den i sitt betänkande
(SOU 1955: 31, s. 506) uttalade, att den övervägt, om tidpunkten då
vore inne att skapa en lag med ett vidare innehåll än den av utredningen föreslagna
skolstyrelselagen — en allmän skollag. Enligt utredningens mening borde
dock förhållandena på skolväsendets område ytterligare stabiliseras, innan en
sådan lag utarbetades.

Det föreliggande förslaget till bestämmelser om skolplikt, vilka inte, som motionärerna
synes antaga, skall brytas ut och sammanföras i en särskild författning
utan alltjämt ingå i en skolstadga, innehåller åtskilligt, som inte bör ha lags
form. Då vidare bestämmelser, som reglerar andra förhållanden på skolväsendets
område än skolplikten, kan tänkas böra intagas i en skollag, vilken dock
inte bör utformas förrän större stabilitet nåtts på skollagstiftningens område,
finner utskottet det olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nu
varande läge utarbetas och förelägges riksdagen. Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på det av motionärerna
aktualiserade spörsmålet och att Kungl. Maj:t, då de nu under arbete varande
skolförfattningarna kan bättre överblickas och förhållandena på skolväsendets
område vunnit fastare form, tar under övervägande att förelägga riksdagen förslag
om en allmän skollag, innehållande bestämmelser angående bl. a. skolplikten.

Frågan om skolpliktsreglernas upptagande i lag behandlades jämväl av 1959
års riksdag i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 430. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande (nr 6) hemställde andra lagutskottet, att
motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet anförde
utskottet följande:

Den av motionären väckta frågan är av konstitutionell natur; motionären begär
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan av innebörd, att bestämmelserna
om skolplikt, vilka nu är spridda i ett flertal författningar och mestadels beslutade
av Kungl. Maj:t ensam, skall sammanföras i en av Konungen och riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

gemensamt stiftad lag om skolplikt. Motivet för hemställan är främst, att bestämmelserna
om skolplikt griper in i medborgarnas personliga frihet.

Gränsen mellan området för Konungens ekonomiska och administrativa agstiftningsmakt
jämlikt 89 § regeringsformen och området för den samfallda
lagstiftningen är långtifrån skarp. I största utsträckning anses emellertid numera
gälla, att ingrepp genom beslut av administrativ myndighet i medborgarnas
personliga frihet kan företagas endast med stöd av samfällt stiftad lag. Sa ar
fallet med lagar som medgiver frihetsberövande på grund av ett från samhällets
synpunkt icke önskvärt, ehuru icke kriminaliserat levnadssätt eller beteende.
Exempelvis är lagen om nykterhetsvård och lagen om socialhjälp, vilka bada
möjliggör tvångsintagning på anstalt, stiftade av Konungen och riksdagen gemensamt.
Samma är förhållandet med lagen angående lösdrivares behandling.
Även ingrepp av mera generell natur regleras i stor utsträckning genoni samfalld
lagstiftning. Gällande bestämmelser om värnplikt, civilförsvarsplikt och tjänsteplikt
är sålunda upptagna i lagar, stiftade av Konungen och riksdagen gemen samt.

- 0

De nu behandlade lagstiftningsområdena rör i huvudsak vuxna. Men också
barnavårdslagen och 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, vilka båda möjliggör långtgående ingrepp mot barn och ungdom,
har stiftats av Konungen och riksdagen gemensamt.

Skolplikten för barn i allmänhet har däremot aldrig fastslagits i samfällt stiftad
lag utan, ända från den första folkskolestadgan som utfärdades år 1842, allenast
i stadgor beslutade av Kungl. Maj:t ensam. Innan de nu gallande bestämmelserna
om skolplikt för barn i allmänhet tillkom genom den nya folkskolestadgan
den 23 maj 1958, begärde Kungl. Maj:t emellertid — utan att formellt
tillerkänna riksdagen medbestämmanderätt — riksdagens bemyndigande att

utfärda dem. .... „ .

Skolplikten för fjällsamers barn har, liksom för barn i allmänhet, genomgående
föreskrivits av Kungl. Maj:t ensam inom ramen för den ekonomiska lagstiftningsmakten.
...... i

Då dövstumsundervisningen år 1889 fick sin första författningsmassiga reglering,
ansåg Kungl. Maj:t, att bl. a. huvudstadgandet om skolplikt skulle antagas
jämväl av riksdagen. Riksdagen fordrade emellertid, att alla bestämmelserna i
den av Kungl. Maj:t föreslagna författningen skulle tillhöra den gemensamma
lagstiftningens område. Kungl. Maj:t gav efter för riksdagens krav, och doystumundervisningen
kom att vara reglerad i samfällt stiftad lag fram till ai
1938. Numera är emellertid alla bestämmelser om dövstumundervisningen meddelade
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Likartat är förhållandet med skolplikten för blinda; regleringen genom samfälld
lag bestod här från år 1896 till år 1952.

En väsentlig anledning till att skolplikten för de flesta kategorier av barn är
reglerad genom administrativa författningar är uppenbarligen, att skolgången
uppfattats mera som en förmån än som en skyldighet. Enligt utskottets mening
kan likväl motionärens uppfattning om skolplikten såsom ett ingrepp i den personliga
friheten icke anses sakna fog. Särskilt sedan den nioåriga obligatoriska
skolan blivit genomförd, torde många föräldrar och barn uppfatta skolplikten
under senare delen av skoltiden som ett avsevärt hinder med bl. a. kannbara
ekonomiska verkningar. Utskottet anser därför övervägande skal tala för att
skolplikten — i enlighet med allmänt antagna grundsatser inom andra lagstiftningsområden
— regleras i samfällt stiftad lag. ^

I den ovan lämnade redogörelsen har omtalats, att 1958 ars A-riksdag hade

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

att pröva två likalydande motioner med samma syfte som den förevarande.
Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 89) i ämnet, att uppfattningen, att
skolplikten och darmed sammanhängande spörsmål borde regleras i lag och
mte i administrativ författning, var värd beaktande. Utskottet fann emellertid
olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nuvarande läge utarbetades
och förelädes riksdagen. Därvid anförde utskottet, att det kunde tänkas
aU aven bestämmelser, som reglerade andra förhållanden på skolväsendets område,
borde intagas i eu skollag, men att en sådan inte borde utformas förrän
storre stabilitet nåtts på skollagstiftningens område. Statsutskottet tillstyrkte
dartor icke motionerna men hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
- laj .t ville giva till känna vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med
vad utskottet sålunda hemställt.

Ehuru andra lagutskottet, enligt vad ovan anförts, funnit övervägande skäl
tala för att skolplikten regleras i samfällt stiftad lag, vill utskottet icke förorda
att riksdagen nu intager annan ståndpunkt än 1958 års A-riksdag i frågan om
omedelbar lagstiftning angående skolplikt. Härvid fäster utskottet avgörande
vikt vid att de nuvarande bestämmelserna om allmän skolplikt, ehuru formellt
beslutade av Kungl. Maj:t, likväl till sin utformning prövats av riksdagen.

Då vidare Kungl. Maj:t genom skrivelse från 1958 års A-riksdag fått anledning
att uppmärksamma den i motionen avsedda frågan, bör motionen enligt
utskottets mening icke föranleda någon åtgärd.

Skolberedningens förslag och remissyttranden

1. Skollagens huvudsakliga innehåll

Skolberedningen

Skolberednmgen anför, att förhållandena på skolväsendets område vinner fastare
form i och med att slutlig ställning tages till grundskolan och den nuvarande
försöksperioden upphör. Därför anser beredningen tiden vara inne att_

liksom skett i övriga skandinaviska länder — i lags form reglera de principiellt
viktiga frågorna om det offentliga skolväsendet.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i det av beredningen framlagda förslaget
till skollag anför beredningen:

I lagen bör i första hand inrymmas i stort sett de bestämmelser som erfordras
för att reglera förhållandena mellan å ena sidan den enskilde medborgaren, å
andra sidan samhället-skolan. Detta innebär, att lagen främst får uppta de centrala
bestämmelserna om grundskolan och dess ändamål, om rätten till undervisning
i anslutning till 1952 års tilläggsprotokoll till Europarådets konvention
angaende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
samt om skolplikten.

Men även andra frågor av stor vikt för skolväsendet, för övrigt i nära anslutdeJl.
0Yan redovisade principen, bör regleras genom av riksdagen fastställd
lag. Hit hör främst de skyldigheter, som åvilar kommunerna i fråga om
undervisningsväsendet. Skolstyrelselagen reglerar denna fråga mycket knapphändigt.
I dess 1 § står endast, att varje kommun skall sörja för undervisningen
av skolpliktiga barn och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen. Den nya lag,
som beredningen nu föreslår, bör i detta hänseende reglera huvuddragen av kommunernas
skyldigheter beträffande de skolformer, som sorterar under skolstyrelserna.
Beträffande kommunernas skyldighet att samverka på skolväsendets om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

råde lämnas däremot i skolstyrelselagen fylligare bestämmelser. Det väsentligaste
av motsvarande föreskrifter bör helt naturligt också intagas i den nya
lagen.

Om den nya lagen skall kunna ge en allmän överblick över den yttre organisationen
av vårt offentliga skolväsen, bör den även i sina huvuddrag reglera skolväsendets
centrala och regionala ledning. Sådana bestämmelser föreslås därför få
inflyta i lagen. — Skolstyrelselagens bestämmelser om skolans lokala ledning
(skolstyrelse och skolledare) bör givetvis också inflyta i den nya lagen.

Remissyttranden

Förslaget att i en skollag upptaga bestämmelser om de principiellt viktiga
frågorna rörande det offentliga skolväsendet har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, och många instanser
har uttryckligen hälsat denna lösning med tillfredsställelse. Vad beredningen
anfört om det huvudsakliga innehållet i skollagen har i stort sett också bemötts
positivt vid remissbehandlingen.

2. Kommunernas skyldigheter

Skolberedningen

Skolberedningen konstaterar, att till de frågor av stor vikt för skolväsendet,
som bör upptagas i den nya skollagen, hör kommunernas skyldigheter ifråga om
undervisningsväsendet. Beredningen anser, att i den nya lagen bör regleras
huvuddragen av kommunernas skyldigheter beträffande de skolformer, som sorterar
under skolstyrelserna. Utifrån dessa utgångspunkter upptar beredningen
därför vissa bestämmelser härom i sitt förslag till skollag (26—31 §§). Sålunda
föreslås ett allmänt stadgande om kommuns plikt att vårda skolväsendet i kommunen
och att främja dess utveckling. Bestämmelser, som ålägger kommunen
att anordna grundskola och att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom
undervisning i högre skolor, som lyder under skolstyrelsen, förordas vidare.
Kommun ålägges enligt förslaget i princip att svara för att den, som inte kan
gå i grundskolan, får annan lämplig undervisning. Vidare upptar förslaget regler
om kommunens skyldigheter att för alla här ifrågavarande skolformer tillhandahålla
mark, lokaler, inredning, inventarier och möbler. För grundskolan och
kommunala skolor föreslås ett uttryckligt åläggande för kommunen att svara för
att skolorna får bibliotek och tidsenlig utrustning för undervisningen och att i
övrigt bestrida de kostnader, som inte täckes av andra medel. I förslaget har
beredningen också intagit en bestämmelse om att kommunen i skälig omfattning
kostnadsfritt skall tillhandahålla elev vid grundskolan materiel, som fordras
för en tidsenlig undervisning.

I förslaget till skolstadga har åtskilliga bestämmelser upptagits under rubriken
»Kommunernas skyldigheter». Här finnes regler om förfarandet vid skolbyggnadsföretag,
om upplåtelse av skollokaler, om skyldigheten att inrätta
tjänster och att utbetala löneförmåner till lärare i kommunernas tjänst samt
om kommunernas skyldigheter beträffande lokaler för och administration av
vissa statliga skolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Remissyttranden

Beredningens förevarande förslag har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen
.

3. Regleringen av interkommunal samverkan

Skolberedningen

Inledningsvis lämnar beredningen en kort redogörelse för de principiella riktlinjer
för den hittillsvarande skolplaneringen, som uppdragits av skolöverstyrelsen
och vilka i detalj redovisats i överstyrelsens publikation »Aktuellt från Skolöverstyrelsen»
1959: 9. De vid planeringen uppkomna skolorganisatoriska problemen
hänför sig nästan uteslutande till högstadiet. Beredningen erinrar om att
anvisningarna rekommenderar, att man i regel eftersträvar att få högstadier
med ett befolkningsunderlag som ger omkring 75 barn per årskurs. Därigenom
säkerställes möjligheten att erhålla tre parallellklasser varigenom eleverna på
högstadiet kan erbjudas ett rikare val av studiealternativ. Därtill kommer en
rad andra faktorer: en så stor skola kan förses med specialsalar med differentierad
utrustning, den kräver så många lärare att olika ämnen kan bli sakkunnigt
representerade och den utövar större dragningskraft på kompetenta lärare.

Sedan beredningen undersökt huru stort elevunderlag som skulle fordras för
den högstadiekonstruktion som beredningen föreslår, konstaterar beredningen
att genom elasticiteten av denna konstruktion det angivna minimitalet av 75
barn syntes vara tillräckligt och att beredningens förslag därför inte i och för
sig kan sägas leda till ett i förhållande till nuläget ökat behov av kommunal
samverkan. Beredningen framhåller att behovet av sådan samverkan betydligt
ökat under senare år. Men huruvida ökningen på skolområdet, vilken hittills till
övervägande del inte föranletts av försöksverksamheten med enhetsskola utan
varit en följd av den nya skyldigheten för alla kommuner att på vissa villkor
delta i kostnaderna för icke-obligatoriska skolor, har varit mera märkbar än på
vissa andra kommunala förvaltningsområden, torde vara ovisst. Den hittills
bedrivna högstadieplaneringen bygger till stor del på samarbete kommuner emellan.
Under erinran om att år 1959 inte mindre än 82 % av rikets samtliga kommuner
hade mindre än 7 000 invånare — frånräknas städerna stiger procenttalet
till 91 — anför beredningen, att med den nuvarande planläggningen för den nioåriga
skolan i varje fall mer än 80 % av samtliga kommuner skulle nödgas
etablera ett interkommunalt samarbete för att lösa sina grundskoleproblem.

Rörande de nuvarande formerna för samverkan — civilrättsliga avtal mellan
kommunerna eller kommunalförbund — anmärker beredningen att avtalsformen
är den helt dominerande. Objektet för samverkan i avtalsform kan vara skiftande,
men vanligast och viktigast är mottagandet av elever för undervisning,
vilket förekommer såväl inom det obligatoriska som inom det icke-obligatoriska
skolväsendet. Hittills har samarbetet dock till övervägande del gällt de ickeobligatoriska
skolorna. Avtalet blir som regel av den innebörden, att den ena

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

kommunen åtager sig att ombesörja åtgärden för den andra partens räkning.
Gäller samarbetet anställandet av en gemensam befattningshavare, exempelvis
skolsköterska eller skolpsykolog, kan även samma huvudtyp av avtal begagnas.
Så kan också ske i fråga om andra gemensamma nyttigheter, t. ex. upprättande
av ett filmarkiv för flera kommuner. Dock kan samverkan i sådant fall också
ske antingen genom bildande av ett särskilt rättssubjekt, en filmförening, eller
genom ett avtal om att kommunerna skall handha verksamheten gemensamt via
ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan, vars beslut dock måste betraktas såsom
fattade av de särskilda kommunerna var för sig genom dessas med delegerad
beslutanderätt utrustade representanter i organet. Kommunalrättsligt är den
typ av »gemensamt förvaltningsorgan» som dylika avtal kan sägas åstadkomma
i hög grad dubiös, eftersom vid allt avtalsmässigt samarbete var och en av de
samverkande parterna kommunalrättsligt sett bibehåller sin beslutanderätt i
den fråga avtalet gäller. Vill de samverkande kommunerna åstadkomma ett i
verklig mening gemensamt förvaltningsorgan för det ändamål man etablerat
interkommunal samverkan om, får de hänvisas till att bilda kommunalförbund.

Beredningen konstaterar att den interkommunaia samverkan såsom den hittills
bedrivits — och särskilt sådan i form av avtal — är förenad med vissa
olägenheter från administrativ synpunkt. Slutes avtal mellan två kommuner,
varigenom den ena kommunen förbinder sig att för undervisning mottaga barn
från den andra kommunen, är det principiellt otillfredsställande, att endast den
förstnämnda kommunen, alltså den kommun där skolan är belägen, får ett direkt
inflytande på skolans förvaltning och på det delvis gemensamma skolväsendets
utformning mera allmänt. För de kommuner som sänder sina högstadieelever till
skolor i andra kommuner innebär det avtalsmässiga samarbetet att de ställs
utan medbestämmanderätt i fråga om en inte minst från kommunalekonomisk
synpunkt mycket viktig sektor av den verksamhet som obligatoriskt åvilar kommunerna.
Den från praktisk synpunkt mest påtagliga nackdelen är att samarbetet
förutsätter ett ganska omständligt och tidsödande förhandlingsförfarande. Inte
sällan blir dessa förhandlingar mellan kommunerna mycket långdragna och segslitna,
främst när det gäller de ekonomiska villkoren för samarbetet. I de fall
en kommun måste ingå avtal med flera andra kommuner om mottagande av
elever därifrån, vilket i praktiken blir en mycket vanlig samarbetssituation, kan
avtalsproceduren bli ganska besvärlig och tillkrånglad. Diskussioner kan småningom
också uppstå om tolkningen och tillämpningen av avtalen samt förnyade
förhandlingar påfordras vid avtalstidens slut, varvid hela proceduren måste
sättas i gång på nytt.

På denna punkt har beredningen stannat för att föreslå en lösning, som innebär
en radikal förenkling av förfarandet beträffande den viktigaste och kvantitativt
helt dominerande formen av interkommunal samverkan, nämligen mottagande
av elever för undervisning. Beredningens förslag i dessa avseenden återfinnes
i 20—25 §§ samt 33 och 34 §§ i beredningens förslag till skollag.

Beredningens förslag innebär att elevområde skall av statlig myndighet, före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

trädesvis länsskolnäinnden, fastställas för alla skolor under skolstyrelsens förvaltning.
Beslut härom av länsskolnämnd får fattas först sedan denna haft
överläggningar med berörda kommuner eller inhämtat deras yttranden. Genom
fastställandet av elevområde blir i huvudsak angivet, vilka elever skolkommunen
är skyldig att ta emot. I såväl grundskola som andra skolor skall nämligen
i första hand mottagas elever, som är kyrkobokförda inom elevområdet. Härtill
kommer ett par kompletterande stadganden innebärande skyldighet för kommunen
att jämväl i vissa andra fall mottaga elever. Den kommun som på grund av
föreskrifterna i nämnda paragrafer mottagit elev från annan kommun äger av
denna uppbära ersättning. Som en konsekvens av denna ordning föreslås länsskolnämndens
rätt att ålägga kommuner att bilda kommunalförbund begränsad
till att avse förvaltningen av skola eller del därav, vars elevområde omfattar
mera än en kommun.

Som motivering för detta förslag anför beredningen, att det innebär att det
nuvarande civilrättsliga avtalsförfarandet blir helt överflödigt och att därmed
förknippade administrativa och praktiska olägenheter elimineras. Beredningens
förslag får ses mot bakgrunden av att för flertalet skolformer redan nu allmänt
torde fastställas elevområden, ehuru dylika författningsmässigt icke är obligatoriska.
Anledningen till att skolkommunen ändock önskar få elevområde fastställt
i organisationsplanen är, att detta utgör den första förutsättningen för att
mottagande kommun skall kunna få ersättning av de sändande kommunerna.
Vidare bör ihågkommas att de avtalsförhandlingar om dylikt samarbete som
hittills förekommit men nu förutsättes bli slopade, varit illusoriska i den meningen,
att kommunerna inte haft frihet att ensamma bestämma över vare sig
inriktningen, arten eller omfattningen av samarbetet. Kommunerna kan nämligen
enligt gällande bestämmelser inte ingå avtal om samverkan, stridande mot
vad därom sägs i den av länsskolnämnden fastställda organisationsplanen för
skolväsendet i kommunen. I praktiken är det alltså redan nu länsskolnämnden,
som bestämmer vilken kommun som skall mottaga elever från viss annan kommun.

I fråga om den ersättning som kommun på grund av de föreslagna bestämmelserna
bör äga uppbära föreslår beredningen, att ersättningen skall — därest
kommunerna inte överenskommer annat — utgå med visst av Kungl. Maj:t eller
den myndighet Kungl. Maj:t förordnar för varje skolform fastställt belopp per
elev och år. Beredningen förutsätter att beloppen fastställes efter samråd med
kommunförbunden och på grundval av medeltalsberäkningar och att utgångspunkten
liksom för närvarande bör vara de kommunala nettokostnaderna för driften
av skolan. Vid beloppens fastställande bör enligt beredningens mening beaktas
eu omständighet, som talar för att ersättningen blir något lägre än vad nettokostnadsprincipen
föranleder. Härvid åsyftar beredningen det förhållandet, att
det är en fördel för skolkommunen att ha skolan inom sitt område samt att den avlämnande
kommunen inte har något inflytande på skolans skötsel. Beredningen är
övertygad om att en sådan förenkling och schablonisering — vartill motsvarighet

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

för övrigt ju finnes på statsbidragsgivningens område — skall visa sig värdefull och
från kommunalt håll betraktas som ett betydande framsteg i förhållande till nuvarande
situation, då mycken tid och kraft förspilles på interkommunala förhandlingar
och diskussioner, vilka ofta blir både irritationsskapande och nära nog
fruktlösa. Visserligen kan en schablonisering av ersättningsbeloppen aldrig åstadkomma
full rättvisa i alla samarbetssituationer. Det ligger i schabloniseringens
natur att vissa kommuner — bland såväl de mottagande som de sändande
— kan komma att känna sig missgynnade. Schematiskt uträknade genomsnittsersättningar
kan i det enskilda fallet ibland kanske tyckas ge en viss överkompensation;
i andra fall åter slår schematiseringen åt motsatt håll och leder
till en underkompensation. Fördelarna med enhetliga belopp är dock enligt beredningens
mening uppenbara. Förfarandet blir inte bara enklare, det eliminerar
också den irritation som kan uppstå om ersättningsbeloppen för olika skolor
i en och samma skolform inom t. ex. ett län blir mycket olika. Dylika variationer
kan till och med tänkas innebära en viss risk för att kommunerna låter påverka
sig av ekonomiska faktorer, när de skall ta ställning till vilken skolas elevområde
de önskar tillhöra. Så bör givetvis inte vara fallet; skolplaneringen skall ske
med hänsynstagande till vad som från pedagogisk och skolorganisatorisk synpunkt
är mest ändamålsenligt.

Beträffande annan samverkan än mottagande av elever innebär beredningens
förslag en ökad kommunal bestämmanderätt. På detta område kan den nya
situationen snarast rubriceras som en helt obeskuren kommunal avtalsfrihet.
Hittills har dylik samverkan indirekt reglerats av länsskolnämnden via organisationsplanen.
I fortsättningen kommer denna samverkan enligt beredningens förslag
inte längre att fordra länsskolnämndens godkännande. Den lämnas helt
oreglerad. Kommunerna kan på dessa samarbetsområden sluta vilka avtal de
vill. De kan bestämma samarbetets såväl inriktning som omfattning eller med
andra ord själva välja avtalsparter, själva överenskomma om både objektet
och de ekonomiska villkoren för samarbetet.

Såsom beredningens förslag till reglering av interkommunal samverkan utformats
bortfaller, anför beredningen, den betydelse organisationsplanerna hittills
haft i detta avseende, och beredningen föreslår därför, att bestämmelser om
sådana planer inte upptages i den nya lagen.

Avslutningsvis betonar beredningen, att med den genomgripande nykonstruktion
och förenkling beredningen på denna punkt föreslår bortfaller också till
avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala skolsamarbetets betydande
omfattning i och för sig utgör ett argument för en kommunindelningsreform.

Remissyttranden

Beredningens förslag om formerna för interkommunal samverka
n på skolans område tillstyrkes eller godtages i huvudsak av flertalet av de
remissinstanser, vilka yttrat sig i denna fråga. Av de flesta kommuner som berört
frågan redovisas en positiv inställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Att förslaget om elevområden innebär en avsevärd administrativ förenkling
ägnad att undanröja de olägenheter, som varit förknippade med hittillsvarande
mera tungrodda system med avtal mellan kommunerna såsom huvudform,
vitsordas av åtskilliga länsskolnämndcr liksom av länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands och Kronobergs län samt Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens
centralorganisation, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,
Läroverksläramas riksförbund och Sveriges skoldirektörsförening. Svenska
stadsförbundet uttalar i sitt yttrande att förbundet finner förslaget i stort
sett välgrundat och ger sin principiella anslutning till detsamma. En liknande
inställning intages av skolöverstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att förslaget fått ett gynnsamt
mottagande hos kommunerna och att det torde bli lätt att tillämpa.

Av fem av länsskolnämndema reses den principiella invändningen mot beredningens
förslag, att detta innebär en viss risk för att den kommunala självbestämmanderätten
urholkas, eftersom sådan kommun, som skall lämna barn till
en annan kommuns skola, kommer att få en tämligen uttunnad medbestämmanderätt
i fråga om skolans utformning; i sämsta fall kan dess medverkan inskränkas
till ekonomiska mellanhavanden av mer eller mindre automatisk typ. Det
framstår därför som nödvändigt att detta problem löses, enär skolväsendet eljest
kan gå förlustig den värdefulla faktor, som det kommunala engagemanget i skolfrågorna
hittills utgjort.

I vissa yttranden fästes uppmärksamheten på frågan om sambandet mellan
förslaget och den pågående kommunindelningsreformen. Länsskolnämnden i
Kalmar län instämmer i beredningens uttalande, att genom den av beredningen
föreslagna ordningen bortfaller till avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala
skolsamarbetets betydande omfattning i och för sig skulle utgöra
ett argument för en kommunindelningsreform. Länsstyrelsen i Stockholms län
har funnit beredningens förslag inte endast innebära en påtaglig administrativ
förenkling utan även vara till väsentligt gagn i ett vidare sammanhang. Genom
denna smidiga form för samverkan kan nämligen framdeles uppkommande kommunindelningsfrågor
förväntas över lag bli föremål för önskvärd allsidig bedömning
och ej, såsom eljest kunnat befaras, stundom avgöras med skolproblemens
lösande som primär riktpunkt. Om i ett visst fall det lämpliga elevområdet inte
skulle sammanfalla med det naturliga samarbetsområdet behöver m. a. o. detta
inte ge anledning till skapandet av en artificiell storkommunbildning. Riksförbundet
landsbygdens folk finner det naturligt, att planeringen av grundskolan
sker oberoende av om en kommunreform genomföres eller ej. Såväl detta förbund
som Svenska landsbygdens kvinnoförbund finner gästkommunernas bristande
inflytande över skolans utformning vara oförenligt med principen om en
i verklig mening kommunal skola.

Mot det nyss berörda, av beredningen gjorda uttalandet har å andra sidan
flera remissinstanser rest invändningar. Sålunda uttalar länsskolnämnden i Malmöhus
län att dess slutsats i ämnet blir den rakt motsatta. Länsstyrelsen i Öster -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

götlands län, som anser att skolväsendets organisation inte blir av lika stor betydelse
för frågan om en ny kommunindelning, finner beredningens uttalande betydligt
överdrivet. Om flera kommuner skall ha medinflytande beträffande skolväsendet
i ett område, blir visserligen detta ofta administrativt mycket tungrott.
Men länsstyrelsen finner det inte tillfredsställande att man undandrager en kommun
medinflytande beträffande skolor, som är avsedda för barn från kommunen.
Det synes därför önskvärt att ett högstadieområde såvitt möjligt ej omfattar
flera kommuner, men länsstyrelsen anser givet, att man vid en kommunindelningsreform
även måste taga hänsyn till en mängd andra faktorer än de skolorganisatoriska.
Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län mening må beredningens
uttalande i och för sig vara riktigt men samtidigt bortfaller också det
inflytande på skolväsendets ordnande, som de gästande kommunerna rimligtvis
borde ha. Att skolväsendet är en kommunal angelägenhet måste förutsätta, att
samtliga kommuner inom ett elevområde bör äga åtminstone viss medbestämmanderätt
i skolfrågorna. Det måste enligt länsstyrelsens uppfattning på ett
eller annat sätt tillskapas möjlighet att tillförsäkra kommunerna ett visst mått
av sådant medbestämmande, och länsstyrelsen anser, att detta bäst skulle
kunna ske genom en kommunsammanslagning. Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker,
att de lämnande kommunernas medbestämmanderätt blir en fiktion och
att deras roll inskränker sig till att betala för samverkan, pa vilken de kommunalrättsligt
saknar inflytande. Enligt länsstyrelsens mening synes det med nuvarande
kommungränser omöjligt att finna en acceptabel lösning på detta problem.
Även Svenska landskommunernas förband vänder sig mot beredningens
berörda uttalande och anför, att man inte kan anlägga det betraktelsesättet, att
skolan skulle vara enbart en kameral uppgift för kommunerna. Förbundet understryker
det i en reservation till beredningens betänkande gjorda uttalandet, att
vill man i fortsättningen ha en kommunal skola i egentlig mening så får inte
kommunernas samverkan begränsas till att betala fastställda schablonbelopp.

Även om till följd av en kommunreform stora kommunala enheter skapas
och skolplaneringen därigenom underlättas, framhåller länsstyrelsen i Norrbottens
län, kommer dock beträffande detta län kommunikationsförhållanden och
andra faktorer alltjämt att påkalla interkommunalt samarbete beträffande den
obligatoriska skolan. Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att full kongruens mellan
nyskapade större kommuner och för skolorna lämpade elevområden knappast
kommer att kunna uppnås.

För att den kommunala självbestämmanderätten skall bli bättre tillgodosedd
föreslår länsstyrelsen i Örebro län, att länsskolnämnden vid bestämmande av
elevområden ej skall äga frångå av kommunerna uttalade önskemål, med mindre
en ur pedagogisk och skolorganisatorisk synpunkt lämplig skolplanering i annat
fall uppenbarligen skulle försvåras.

Några av länsstyrelserna uttalar önskemål om en bättre samordning av skolplaneringen
med den allmänna kommunala samhällsplaneringen på länsplanet.
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län påpekar, att det på en del håll

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

visat sig brista härvidlag, stundom så att skolintressena fått en alltför stor
dominans och att en ändrad kommunindelning föregripits. Den förstnämnda
länsstyrelsen finner önskvärt, att skolorganisationen inordnas i de nya administrativa
enheter eller grupper, som kan bli följden vid genomförandet av en
kommunreform. Visserligen — anför samma länsstyrelse — ger de föreslagna
samarbetsnämnderna inte formellt de elevavlämnande kommunerna något medinflvtande
över skolans förvaltning, men en sådan ordning kan i praktiken väntas
komma att underlätta samarbetet även i skolfrågor. Såväl de båda nu nämnda
länsstyrelserna som länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller angelägenheten
av att skolplaneringen samordnas med eller anknytes till en allmän kommunal
nyindelning. Liknande tankegångar kommer till synes även i yttrandena
från länsstyrelserna i Hallands län och i Göteborgs och Bohus län.

I yttrandena av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, i Värmlands län
och i Södermanlands län påpekas nödvändigheten, att i planeringsfrågorna etableras
kontakt mellan länsskolnämnden samt länsstyrelsen och andra av samhällsplaneringen
i länet berörda organ. Det förstnämnda yttrandet, vari ifrågasättes
om det blir tillräckligt för en god lösning av samordningsproblemen, att enbart
samråd äger rum mellan länsstyrelsen och länsskolnämnden, ger uttryck åt den
tanken att, i varje fall beträffande lokaliseringen av större skolbyggnation, länsstyrelsen
såsom den högsta planeringsmyndigheten i länet även formellt bör
medverka vid skolmyndigheternas beslut. Formen för denna medverkan bör
enligt länsstyrelsens mening utredas.

Skolöverstyrelsen anser begreppet elevområde böra knytas till varje skolenhet
i stället för som enligt förslaget varje skolform i kommunen, så att elevområdet,
såvitt avser grundskolan, skall kunna utgöra grundval för den beräkning av
antalet klasser, som skall ske med tillämpning av de nya bestämmelserna om
delningstal för upprättande av parallellklasser. Detta skulle enligt överstyrelsens
mening även kunna vara till fördel för byggnadsplaneringen. Överstyrelsen föreslår
vidare, under motivering att reglerna om elevområden inte syntes avse kommunernas
skyldigheter i egentlig mening, att dessa regler överföres till skolstadgan.
I sammanhang härmed vill överstyrelsen ifrågasätta, om inte ett stadgande
om organisationsplaner bör bibehållas i lagen. Synpunkter av delvis enahanda
innehåll beträffande anknytning till skolenheten framföres jämväl av
Federationen Sveriges allmänna jolkskollärarförening och Svenska jacklärarjörbundet.

Några remissinstanser, länsskolnämndema i Värmlands län, Göteborgs och
Bohus län och i Hallands län, ifrågasätter om inte elevområde bör kunna fastställas
att omfatta del av den kommun, som handhar skolans förvaltning.

Beredningens förslag att ersättning kommuner emellan för mottagande av
elever skall, om kommunerna inte överenskommer annat, utgå med schablonbelopp,
fastställda av statlig myndighet, biträdes i princip av det alldeles
övervägande flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig i frågan, nämligen
av tolv länsskolnämnder, fem länsstyrelser, Sverige skoldirektörsförening,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Federationen Sveriges
allmänna folkskollärarförening och Läroverkslärarnas riksförbund. I allmänhet
framhålles i yttrandena, att förslaget medför uppenbara fördelar bl. a.
därigenom att irritation och segslitna tvister mellan kommunerna alldeles elimineras.
Några av dessa remissinstanser påpekar dock den med anordningen förenade
olägenheten, att ersättningen ibland medför överkompensation och ibland
underkompensation, och att svaga kommuner kommer att drabbas jämförelsevis
hårt. Från något håll framhålles, att schablonbeloppen bör utarbetas med
hänsyn till faktiskt föreliggande skiljaktigheter i kostnadshänseende mellan olika
regioner.

I fråga om principerna för beräkningen av schablonbeloppen betonar Svenska
stadsförbundet helt allmänt, att utgångspunkten bör vara en på kommunernas
verkliga kostnader baserad medeltalsberäkning. Därefter fortsätter förbundet:

Skolberedningen har uppenbarligen tänkt sig att schabloniseringen skulle
kunna drivas så långt att man för varje skolform finge ett riksmedeltal, ett för
hela riket gällande enhetsbelopp. Detta torde emellertid stöta på så stora praktiska
svårigheter — framför allt med hänsyn till de betydande regionala variationerna
i fråga om byggnadskostnader — att tanken mahända far uppges,
någon form av zonindelning med skilda belopp för varje zon torde sannolikt bli
nödvändig. Men även sådana regionvis gällande ersättningsbelopp måste grunda
sig på något slags genomsnittsberäkningar; det får anses ligga i schabloniseringens
natur. Förbundet vill således starkt understryka beredningens förslag att
utgångspunkten för schabloniseringen bör vara de kommunala nettokostnaderna
för driften av skolan och att beloppen bör fastställas pa grundval av medeltalsberäkningar.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att den omständigheten att man genom det
föreslagna systemet aldrig kan nå full rättvisa är ägnad att skapa irritation och
att ersättningarna därför liksom hittills bör fastställas av länsskolnämnden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner anmärkning från rent kommunalekonomisk
synpunkt kunna riktas mot förslaget.

Svenska landskommunernas förbund anför, att förbundet biträder själva
grundtanken att söka åstadkomma en förenkling av kommunernas ekonomiska
mellanhavanden vid interkommunal samverkan. Däremot kan förbundet inte
godtaga de av skolberedningen löst skisserade principerna för fastställandet av
schablonbeloppen. Förbundet motiverar sitt ställningstagande sålunda:

Frågan torde i praktiken vara betydligt mera komplicerad än vad beredningen
vill göra gällande. Man behöver här endast peka på hur de kommunala skolkostnaderna
varierar avsevärt mellan olika delar av landet. I anslutning härtill
må erinras om att den ursprungliga tanken beträffande de interkominunala
ersättningsbeloppen var, att dessa skulle avse endast de merkostnader som skolkommunen
åsamkas genom elever från andra kommuner (prop. 182/1956). Även
om denna metod av praktiska skäl torde vara svår att tillämpa, kvarstår som
ett faktum att den i regel skulle inneburit relativt låga ersättningsbelopp. Genom
de anvisningar som Kungl. Maj:t utfärdade ar 1959 har cn förskjutning ägt rum
på så sätt, att ersättningarna i stället grundas på nettokostnaderna för driften
av skolan, vilket regelmässigt ger högre ersättningsbelopp än vad merkostnads 3

— Bihaiig till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 136

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

principen skulle inneburit. Det finns skäl att hålla detta i minnet då frågan om
ersättningsbeloppens storlek nu återkommer i skolberedningens betänkande. En
förutsättning för att dessa ersättningsfrågor skall kunna regleras enhetligt
torde vara, att ersättningsbeloppen blir av en sådan storleksordning att de inte
överstiger självkostnaderna i skolkommuner med förhållandevis låga skolkostnader.
Därjämte måste tas hänsyn till de fördelar i olika avseenden som skolkommunen
har genom att skolan är förlagd till kommunen. De kännbara ekonomiska
påfrestningar, som den genom skolstyrelselagen införda ersättningsskyldigheten
inneburit för ett mycket stort antal kommuner, talar överhuvudtaget
för att ersättningsbeloppens storlek begränsas. Dessa kommuner tillhör
samtidigt i regel den kategori av kommuner på landsbygden, som påvisligen har
mycket hög utdebitering för skolväsendet. För att en lösning efter nu angivna
riktlinjer inte i sin tur skall bli ekonomiskt betungande för skolkommunerna,
bör dessa kompenseras av statsmedel för de elever som mottages från andra
kommuner. Av praktiska skäl bör en sådan kompensation utformas schablonmässigt.
Om ersättningsbeloppen i stället enligt nuvarande regler skall fastställas
på grundval av de faktiska nettokostnaderna i respektive skolkommun, är det
— — — nödvändigt att hemkommunen därvid erhåller statsbidrag till en
del av sina utgifter för dessa elever med skolgång i annan kommun. Ett dylikt
statsbidrag bör då vara fixerat till ett visst belopp per elev och utgå till de
elevavlämnande kommuner, vars skattekraft ligger under medelskattekraften
i riket.

Skulle det visa sig att frågan om enhetliga ersättningsbelopp inte går att lösa,
anser förbundet vidare att de av Kungl. Maj:t år 1959 utfärdade anvisningarna
måste kompletteras med en bestämmelse, innebärande att vid ersättningsbeloppens
fastställande skall tas tillbörlig hänsyn till de fördelar i olika avseenden
som skolkommunen har genom att skolan är förlagd till kommunen. Det är nämligen
främst avsaknaden av en dylik bestämmelse i Kungl. Maj:ts anvisningar
som hittills i åtskilliga fall har försvårat uppgörelserna kommunerna emellan.

Liknande synpunkter anföres av Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska
landsbygdens kvinnoförbund.

4. Skolstyrelsens kompetensområde

Tidigare reformförslag

I en inom ecklesiastikdepartementet i januari 1961 utarbetad promemoria
föreslogs att de högre tekniska läroverken skulle fr. o. m. den 1 juli 1961 inordnas
under de kommunala skolstyrelserna. Inledningsvis påpekas i promemorian, att
den omständigheten att dessa läroverk inte såsom de allmänna läroverken står
under skolstyrelsens förvaltning medfört svårigheter vid gymnasieplaneringen
i stort bl. a. därigenom att en enhetlig planering försvårats av att olika myndigheter
har att handlägga dessa frågor. Det erinras om att svårigheterna
ytterligare accentueras genom den väntade ansvällningen av gymnasieorganisationen
och eventuellt upprättande av biandgymnasier med linjer från flera
gymnasieformer (jfr 1961 års statsverksproposition, 8 ht, s. 256 f.). Som ett
annat skäl för förslaget angives att den nuvarande särregleringen i många

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

kommuner med flera gymnasieformer i viss mån lägger hinder i vägen för ett
sådant samarbete mellan gymnasierna, att tillgängliga resurser beträffande
lokaler och lärarpersonal utnyttjas på bästa sätt. Vidare påpekas att den utbyggnad
av gymnasieorganisationen på den tekniska sidan, som efter 1956
redan skett — 10 nya gymnasier — och som kan förväntas äga rum framdeles,
innebär att utvecklingen går mot en mera lokalt betonad elevrekrytering.

Det skäl som ibland anförts för bibehållande av särskilda styrelser vid de tekniska
läroverken, nämligen att kontakt och samarbete med näringslivet garanteras
genom att till ledamöter i styrelserna ofta utses representanter för industrier,
föranleder i promemorian det uttalandet, att nödvändig kontakt och samarbete
givetvis måste bibehållas, även om läroverken underställes skolstyrelserna.
Samverkansfrågorna får därvid också sitt särskilda forum i sådant yrkesråd,
som enligt 17 § skolstyrelselagen skall utses, då skolstyrelsen ansvarar för
yrkesundervisning.

I promemorian upptages också frågan, hur kommunernas skyldigheter och
deras medverkan beträffande de högre tekniska läroverkens förvaltning bör regleras.
Kommunernas skyldigheter grundar sig på speciella åtaganden för varje
särskilt läroverk. Ehuru dessa åtaganden numera är i stort sett ensartade, kunde
det ifrågasättas om inte hithörande frågor borde regleras på samma sätt som
skett beträffande de allmänna läroverken. Ett ställningstagande i detta avseende
synes emellertid böra anstå i avvaktan på ytterligare förslag, som torde komma
att framläggas av nu arbetande utredningar. De förvaltningsuppgifter, som i
förevarande sammanhang bör överföras på kommunens skolstyrelse, bör således
— utöver vad som följer av skolstyrelselagens och allmänna skolstadgans tilllämpning
— vara desamma som nu ankommer på de särskilda styrelserna.

Skolberedningens förslag

Skolberedningen har föreslagit att såsom frivillig påbyggnad på grundskolan
skall kunna inrättas kommunala tvååriga fackskolor med anknytning till olika
linjer i grundskolan. Beredningen anser självfallet, att dessa fackskolor inordnas
under skolstyrelsen. Därjämte föreslår beredningen, att två skolformer, vilka
hittills fallit utanför skolstyrelsens kompetensområde, skall ställas urider skolstyrelsens
förvaltning, nämligen de högre tekniska läroverken och nomadskolorna.

I fråga om nämnda läroverk anför beredningen, att dessa numera hör så intimt
samman med övrig gymnasial utbildning, att de i fråga om den lokala ledningen
bör samordnas med de andra gymnasierna. Beredningen erinrar om att de tekniska
läroverken i samband med skolstyrelselagens antagande vid 1956 års riksdag
inte inordnades under lagen endast av det skälet, att de inte hade en så
lokalt betonad elevrekrytering som övriga i lagen upptagna skolor. Riksdagen
framhöll emellertid, att förhållandena i detta hänseende snabbt kunde förändras.
Under senare år har flera tekniska läroverk tillkommit och ytterligare ett antal

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

torde komma att inrättas, varigenom elevrekryteringen blir mera lokalt betonad
än tidigare. Vid den pågående gymnasieplaneringen måste man enligt beredningens
mening vidare ta hänsyn till behovet av såväl allmänna och tekniska
gymnasier som handelsgymnasier. Arbetet försvåras emellertid av att de tekniska
läroverken ej kan inordnas i den kommunala samverkan som förutsättes i
2 § gällande skolstyrelselag. Beredningen erinrar också om att på senare tid förslag
väckts om att anordna tekniska linjer inom de allmänna gymnasiernas ram
under motivering bl. a., att förefintliga knappa resurser i fråga om lärare och
lokaler därigenom bättre skulle kunna utnyttjas samt att de olika gymnasielinjerna
för elever och målsmän skulle framstå som mera likvärdiga alternativ. De
i tekniskt läroverk ingående tekniska fackskolorna bör enligt beredningens förslag
också inordnas under skolstyrelsen.

I samband med att de tekniska läroverken inordnas under skolstyrelsen bör
enligt beredningens förslag vid länsskolnämnderna inrättas ett rådgivande organ,
tekniskt råd. Detta förslag syftar till att trygga skolornas anknytning till industrien
och näringslivet i övrigt. Att så sker anser beredningen vara av betydelse
främst för att skolorna skall kunna stå i oavbruten kontakt med den tekniska
utvecklingen. Det tekniska rådet föreslås skola bestå av tre av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter, vilka bl. a. skall ha god industriell erfarenhet i ledande befattning
eller i övrigt god kännedom om teknisk utveckling och forskning.

I fråga om förslaget att inordna nomadskolorna under skolstyrelsen ansluter
beredningen till ett av 1957 års nomadskolutredning avgivet betänkande om
samernas skolgång (SOU 1960: 41). Förslag på grundval av nämnda betänkande
har underställts innevarande års riksdag i särskild proposition (nr 51), till vilken
torde få hänvisas.

Remissyttranden över promemorian

Över den förutberörda promemorian har efter remiss yttranden inhämtats
från skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelserna och länsskolnämnderna i Stockholms, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län, 1957
års skolberedning ävensom gymnasieutredningen.

Skolöverstyrelsen har vid sitt remissvar fogat yttranden från Stockholms skoldirektion.
Dessutom föreligger dels av överstyrelsen för yrkesutbildning infordrade
yttranden från styrelserna för de högre tekniska läroverken, dels ock genom
länsskolnämndernas försorg inhämtade yttranden från de kommunala skolstyrelserna
i kommuner med högre tekniskt läroverk.

Tillfälle att yttra sig har beretts Svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers
centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges industriförbund,
vilka samtliga inkommit med yttranden.

Därjämte har yttranden avgivits av stadskollegiet i Hälsingborg, Högre tekniska
läroverkens rektorsförening, Tekniska läroverkens lärarförbund, Tekniska
läroverkens ingenjörsförbund och Tekniska läroverkens elevförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Förslaget att inordna de tekniska läroverken under skolstyrelsen tillstyrkes i
princip av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsskolnämndema
i Malmöhus, Östergötlands och Västmanlands län, Stockholms skoldirektion,
skolstyrelserna i Malmö, Västerås, Skövde, Norrköping och Hälsingborg,
skolberedningen, gymnasieutredningen samt Svenska stadsförbundet. Länsstyrelsen
i Stockholms län och styrelsen för högre tekniska läroverket i Gävle förklarar
att de inte vill motsätta sig förslaget.

I yttrandet av överstyrelsen för yrkesutbildning framhalles att behovet av
nära kontakt med industrien inte tillräckligt betonats och att den föreslagna
konstruktionen för att bibehålla industriens intresse och inflytande är orealistisk.
Överstyrelsen förordar en sådan kompletterande utredning att det nya
systemet skall kunna tillämpas från och med den 1 juli 1962.

Att gymnasieplaneringen försvåras genom de tekniska läroverkens nuvarande
ställning och att en fortsatt utveckling mot mer regional-lokal rekrytering kan
förväntas vitsordas av skolöverstyrelsen, som dessutom föreslår att vid varje
tekniskt läroverk inrättas ett särskilt tekniskt råd med företrädare för företagare
och anställda för handläggning främst av frågor av pedagogisk art. Flera av de
övriga tillstyrkande remissinstanserna understryker, att behovet av samordning
ökat och att det för genomförande av planeringen är nödvändigt med en enhetlig
lokal ledning av de olika gymnasieformerna. Skolstyrelsen i Skövde anser
med hänvisning till erfarenheterna från yrkesskolväsendet, att riskerna för minskat
stöd från industrien överdrivits.

Skolberedningen erinrar om att genom dess förslag om inrättande av kommunala
fackskolor, av vilka vissa är avsedda att meddela teknisk utbildning,
behov uppkommer av nära samarbete även mellan dessa skolor och de tekniska
läroverken.

Av gymnasieutredningen föreslås inrättande i varje län av ett till länsskolnämnden
knutet tekniskt utbildningsråd, avsett att bli ett forum, där den
tekniska sakkunskapen, representerad av såväl företagare som anställda inom
industrien, får göra sig gällande vid planläggningen av den tekniska utbildningen.

Av de remissinstanser, som ställer sig avvisande till förslaget, framhåller fleitalet
att detsamma ej tryggar den intima kontakt mellan läroverken och näringslivet,
som är en förutsättning för att undervisningen skall kunna anpassas efter
förändringarna inom det tekniska området. Ej heller, menar man, kan intresset
från näringslivets sida att på olika sätt, exempelvis genom upplåtelse av lokaler
eller tillhandahållande av lärarkrafter, stödja läroverken vidmakthållas. Påståendet
att elevrekryteringen tenderar att bli lokalbetonad finner man överdrivet
och gör i stället gällande att läroverken även fortsättningsvis kommer att ha
karaktären av länsskolor och beträffande vissa linjer riksskolor. Slutligen ges
uttryck för den uppfattningen att erforderlig samordning av gymnasieplaneringen
kan åstadkommas med nuvarande ordning. Synpunkter av i huvudsak
angivna innebörd framföres av tjugu särskilda styrelser för högre tekniska läro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

verk, Arbetsmarknadsstyrelsen, Sveriges akademikers centralorganisation, Högre
tekniska läroverkens rektorsförening, Tekniska läroverkens lärarförbund, Tekniska
läroverkens ingenjörsjörbund och Sveriges industriförbund.

Avstyrkande är även länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser någon åtgärd
ej böra vidtagas i avvaktan på en lösning av frågan om vidareutbildning av
tekniker, och länsstyrelsen i Malmöhus län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
bl. a. som en brist i förslaget att detsamma inte innefattar någon reglering av
kommunernas skyldigheter och deras medverkan beträffande förvaltningen. I
anslutning till liknande uttalanden framhåller även andra avstyrkande remissinstanser,
däribland åtskilliga särskilda styrelser, skolstyrelsen i Linköping, stadskollegiet
i Hälsingborg, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges
industrijörbund, att ställning till en reform i föreslagen riktning inte kan tagas
förrän en mera ingående utredning verkställts eller den pågående gymnasieutredningens
resultat avvaktats.

I det avstyrkande yttrandet av tekniska läroverkens elevförbund ifrågasättes
om inte de högre tekniska läroverken borde ställas under förvaltning av landstingen
i stället för kommunala organ.

Remissyttranden över skolberedningens förslag

Skolberedningens förslag om de högre tekniska läroverkens
inordnande under skolstyrelsen har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
av beredningens betänkande. Direkt tillstyrkande yttranden har
avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund. Länsstyrelsen understryker samtidigt vikten av
att de högre tekniska läroverken får en direkt anknytning till näringslivet genom
att i kommuner, där sådant läroverk finnes, särskilt kommunalt yrkesråd utses
för läroverket i enlighet med 45 § i beredningens förslag till skollag.

Avvisande till beredningens förslag ställer sig Sveriges akademikers centralorganisation,
Tekniska läroverkens lärarförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, vilka
samtliga hänvisat till vad i ämnet anförts i yttrandena över förutnämnda promemoria.

Beredningens förslag att inordna de kommunala fackskolorna
under skolstyrelsens förvaltning har inte föranlett erinran.

Förslaget om inrättande av tekniskt råd vid länsskolnämnderna har
bemötts positivt av nästan samtliga de instanser, som yttrat sig härom.

Klart tillstyrkande uttalanden görs av länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands
län samt Sveriges industriförbund. Förbundet anser, att om studieinnehållet
på den tekniska linjen skall te sig meningsfyllt måste utbildningen
göras anpassbar till de snabbt skiftande förhållandena inom industrin. Med ett
sådant betraktelsesätt skärpes kravet på ett nära samarbete mellan skola
och näringsliv. Detta bör inte minst taga sig uttryck i att näringslivet beredes

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

tillfälle att öva inflytande på utbildningens utformning och innehåll och detta
önskemål synes kunna tillgodoses genom de tekniska raden.

Andra remissinstanser har tillstyrkt, att tekniska råd inrättas, men samtidigt
framlagt förslag om vissa ändringar i skolberedningens förslag. Sålunda anser
överstyrelsen för yrkesutbildning och länsskolnämnden i Malmöhus län, att länsskolnämndema
inte endast bör ha möjlighet att höra rådet i frågor, som berör
rådets verksamhetsområde, utan de skall också vara skyldiga vidtaga åtgärden.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en representant för yrkesinspektionen bör
ingå i rådet, och Sveriges hantverks- och industriorganisation, att rådet bör inrymma
sakkunskap från hantverk och industrier av mindre format. Länsskolnämnden
i Örebro län ifrågasätter om inte rådet bör givas ett vidgat verksamhetsområde.
Övrig yrkesutbildning är i lika stort behov av kontakt med näringslivet
inom länet anser nämnden och därför bör rådet bestå av förslagsvis sju medlemmar.

5. Regleringen av skolplikten

Skolberedningen

Skolberedningen erinrar om att 1950 års riksdag i samband med det stora
skolbeslutet fattade principbeslut om en nioårig skolplikt och att det i beredningens
direktiv utsagts, att den nioåriga skolplikten skall vara grundvalen för
det nya skolsystemet. Enligt direktiven har beredningen ej heller haft att syssla
med spörsmålet om vid vilken tidpunkt barnen bör börja sin skolgång. Efter
att ha understrukit att frågan om barnens skolmognad bör underkastas fortsatt
vetenskaplig forskning förordar beredningen, att normalåldern för skolgångens
början alltjämt sättes vid sju år och att skolåldern inte höjes över normalt sexton
år, dvs. den nioåriga skolplikt som hittills tillämpats under försöksverksamheten.
Barn, som konstateras vara tidigt skolmogna, bör dock enligt beredningens
förslag liksom hittills efter medgivande av skolstyrelsen kunna få börja
skolgången vid sex års ålder. Vidare föreslår beredningen, att sent utvecklade
barn alltjämt skall kunna få sin skolgång uppskjuten till åttaårsåldern, men
pekar samtidigt på önskvärdheten av att barn, som inte är skolmogna, omhändertages
i skolmognadsklasser eller genom individualiserande undervisningsmetoder
beredes lämplig miljö i normalklasser.

I fråga om skolpliktens omfattning anför beredningen, att någon opinion mot
den nioåriga skolplikten på det hela taget inte kommit till synes under försökstiden,
och beredningen finner i samband med försöksverksamheten gjorda opinionsundersökningar
gc vid handen, att en sadan omfattning av skolplikten accepterats
av målsmännen och eleverna samt av de kommunala myndigheterna
och lärarna. Ett annat tecken härpå är att ansökningarna om sådan tidigare avgång,
som medgives enligt 18 § folkskolestadgan, varit fåtaliga. Skolmyndigheterna
har också ansett sig kunna vara restriktiva vid prövningen av sådana ansökningar.
Ilärav drar beredningen slutsatsen att skolloda i allmänhet inte förekom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

mit på enhetsskolans högstadium. I den mån skolleda enligt gjorda undersökningar
visat sig förekomma har den varit lokaliserad till sjunde eller åttonde årskursen
och i första rummet till s. k. praktiska klasser, där frånvaron av stimulans
från studieinriktade elever synes ha skapat en negativ inställning till skolarbetet.
Det är med hänsyn bl. a. till denna konsekvens av det differentieringssystem,
som i allmänhet tillämpats i försökskommunerna, som beredningen förordar
att nygruppering av eleverna på klasser inte skall förekomma i nämnda
årskurser. Då man emellertid måste räkna med att även i fortsättningen elever
undantagsvis kommer att vilja sluta skolan före skolpliktstidens slut, förordar
beredningen att nuvarande regel om förtida avgång bibehålies.

Vid tillämpning av denna regel måste man — anför beredningen — beakta,
att en elev, som slutar skolan i förtid, går ut i livet med en sämre kunskapsgrund
än kamraterna. För hans egen skull bör detta inte tillåtas, om inte mycket starka
skäl föreligger. Avgång bör därför enligt beredningens mening medges endast i
individuella, noga prövade undantagsfall. Särskilt måste tillses att garanti finns,
att eleven direkt från skolan får övergå till annan utbildning eller till en för
honom lämpad anställning eller verksamhet. Över huvud får prövningen ske
endast med utgångspunkt i barnets eget bästa. Sociala eller ekonomiska skäl bör
inte få betydelse för prövningen. Hjälpklassystemets utbyggande till att omfatta
hela högstadiet och möjligheterna att ge eleven för honom passande sysselsättning
i avgångsklassen bör — framhåller beredningen— kunna underlätta för
skolstyrelserna att arbeta efter den här förordade återhållsamma linjen.

Beredningen erinrar om att man i debatten om skolledan ibland rekommenderat
en utväg, som inte skulle innebära någon förkortning av skoltiden men
öppna möjlighet att befria elev från skolgång under den tid, då hans intresse för
studier kan antagas vara litet. Han skulle få avbryta skolgången mot förpliktelse
att senare återuppta studierna, lämpligen vid en folkhögskola. Beredningen
anser, att en sådan anordning säkerligen skulle i vissa fall kunna vara ändamålsenlig.
Kontrollen av att skolplikten på detta sätt fullgörs skulle dock bli
besvärlig. Därtill kommer, att man helt saknar garantier för att det avslutande
året kommer att te sig välkommet för eleven och av honom utnyttjas på rätt
sätt; för folkhögskolan, som är en frivillig skolform och bygger på elevernas fria
önskan att delta i studiearbetet, skulle det inte vara välkommet att behöva mottaga
elever, som kommer inte av fri vilja utan av tvång. Beredningen vill dock
föreslå, att anordningen prövas i viss omfattning under gynnsamma omständigheter.

Beredningen finner sannolikt att grundskolan i framtiden kommer att ha
mindre besvär med elever, som önskar avgå i förtid, än med elever som önskar
dröja sig kvar där. Härför talar bl. a. utvecklingen på arbetsmarknaden och i
samhället i övrigt utanför skolan. Enligt beredningens mening är det självklart,
att en elev, som försenats genom kvarsittning eller genom att ha börjat skolan
först i attaarsaldern, skall ha rätt att ga ut skolan även om skolplikt inte längre
föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Beredningen riktar slutligen uppmärksamheten på den omständigheten, att
arbetsgivare enligt nu gällande lag har rätt att anställa ungdomar så snart de
fyllt fjorton år och har erhållit av läkare utfärdad arbetsbok. Skolberedningen
har övervägt, huruvida en ändring av dessa bestämmelser borde föreslås i avsikt
att uppnå överensstämmelse mellan tidpunkten för skolans slut och tidpunkten
för yrkesarbetets början. Med hänsyn till att många ungdomar tar anställning
på ferierna och i många fall för sin utveckling har nytta därav, har beredningen
dock ansett sig böra förorda, att de nuvarande bestämmelserna bibehålls. Sådan
anställning varom här är fråga, får dock inte inkräkta på elevens skolgång.
Beredningen föreslår därför, att arbetsgivare, som har skol pliktig i sin tjänst,
skall vara skyldig att bereda honom frihet från arbetet under den tid som erfordras
för att eleven skall kunna fullborda sin skolgång. Erforderliga bestämmelser
har av beredningen införts i förslaget till skollag.

Vad angår fullgörande av skolplikt annorledes än genom skolgång i den obligatoriska
skolan ifrågasätter beredningen i stort sett inte någon ändring i vad nu
gäller. Enligt beredningens förslag skall föräldrarna sålunda kunna få sända sina
barn till privata skolor i samma ordning som för närvarande och i stort sett
enligt hittills gällande grunder. Likaså anser beredningen — ehuru den är medveten
om att föräldrarnas önskan att ge sitt barn enskild undervisning ibland
kan bottna i sådana bevekelsegrunder eller ges sådan utformning att den äventyrar
barnets rätt till god undervisning m. m. — att någon ytterligare inskränkning
i möjligheten att ge barnet enskild undervisning (t. ex. i hemmet) utöver
de villkor som f. n. föreligger inte bör införas.

Efter att ha erinrat om att envar i princip äger utan särskilt tillstånd i
riket starta och driva enskilda skolor framhåller beredningen, som i detta sammanhang
begränsar sig till att behandla förevarande fråga väsentligen endast
såvitt avser skolor för elever tillhörande skolpliktsaldern, att den inte ifrågasätter
ändring i vad nu gäller i fråga om rätten att upprätta sådana skolor.

I fråga om villkoren för att få driva enskild skola föreslår beredningen en
sådan komplettering av vad nu föreskrives i 14 § folkskolestadgan, att krav
uppställes att skolan i fråga om undervisningens art, omfattning och allmänna
inriktning liksom i fråga om lärarnas reella kompetens väsentligen skall motsvara
grundskolan. Detta innebär bl. a. att en skola, som på högstadiet ensidigt
inriktas på viss elevkategori och visst studiemål, exempelvis enbart en teoretisk
väg som leder fram till gymnasiestudier, som regel inte bör godkännas. Däremot
bör hinder för godkännande inte möta på grund därav att kursinnehållet avviker
från grundskolans, därest avvikelsen föranledes av att undervisningen bygger
på en annan religiös eller filosofisk övertygelse än som ligger till grund för
det svenska skolväsendet i allmänhet. Som motiv för sin ståndpunkt framhåller
beredningen, att vid bedömningen av denna fråga måste beaktas inte endast
huvudmannens önskemål utan också i lika hög grad föräldrarnas och barnens
intressen. Vidare måste hänsyn tagas till den inverkan som en enskild skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

kan ha på organisationen av närliggande allmänna skolor och på de strävanden,
som samhället vill främja med de allmänna skolorna och som tar sig uttryck i
skolans målsättning. Samhället måste begära att enskilda skolor inte upprättas,
organiseras och drives på sådant sätt, att de motverkar eller försvårar uppnåendet
av de syften som ligger till grund för den pågående reformen av det offentliga
skolväsendet.

Beträffande villkoren för drivande av enskild skola och kontrollen över att
skolorna uppfyller föreskrivna krav tillägger beredningen:

Beredningen har avvisat tanken på att enskild skola kontinuerligt skall lämna
uppgifter om olika grenar av sin verksamhet men menar å andra sidan, att det
bör åligga skolstyrelsen i den kommun där skolan driver sin verksamhet och
länsskolnämnden att med inte alltför långa mellanrum ta del av skolans arbete.

Slutligen vill beredningen framhålla, att vilka krav man än ställer på arbetet
i en enskild skola, får de inte i författningarna ges en så statisk utformning eller
tillämpas så snävt att det i realiteten blir omöjligt att driva en enskild skola.
I all synnerhet gäller detta s. k. reformskolor (friskolor) eller andra skolor där
arbetet bedrives i överensstämmelse med någon genomtänkt och önskvärd uppfostrings-
eller pedagogisk idé. Detsamma bör också gälla i fråga om skola, som
t. ex. med större utnyttjande än vad som normalt sker av barnpsykologisk eller
barnpsykiatrisk expertis vill särskilt ägna sig åt elever med behov av speciell
eller mer personlig omvårdnad i undervisningen. Det är med hänsyn till den
pedagogiska utvecklingen över huvud taget angeläget, att det allmänna visar
förståelse för och tillmötesgående mot den som obunden av en konventionell
pedagogisk uppfattning vill leta sig fram på andra vägar för att nå det mål man
ställer för en god skola, oavsett om arbetet bedrives inom eller utom det allmänna
skolväsendet.

Remissyttranden

De av skolberedningen föreslagna grunderna för skolpliktens reglering
har i huvudsak godtagits av flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig
härom.

I anslutning till beredningens förslag rörande skolpliktens nedre
gräns — en normalålder av 7 år jämte vissa möjligheter till avvikelser i båda
riktningarna — har åtskilliga remissinstanser framfört synpunkter och förslag,
berörande förskoleverksamheten, skolmognadsundersökningar och organisationen
av skolmognadsklasser. En närmare redogörelse för vad i dessa avseenden
anförts lämnas i propositionen om grundskolan. Vad angår beredningens förevarande
förslag utvisar remissbehandlingen, att i första hand skolmyndigheterna
i huvudsak godtagit detsamma. Sålunda tillstyrker skolöverstyrelsen i likhet
med ett antal länsskolnämnder uttryckligen beredningens förslag i denna del.
Överstyrelsen anser vidare, att försök med tidigare början av skolgången synes
böra företagas genom samarbete med förskoleverksamheten inom elevområdet.

Å andra sidan hävdas av vissa remissinstanser, att skäl finnes för en sänkning
av skolpliktens nedre gräns. Landsorganisationen anser, att de förändringar av

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

skolan, som utvecklingen själv kommer att driva fram inom de ramar som den
nya skolan nu ger, snart kommer att aktualisera en skolplikt som är tidigarelagd.
Enligt kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och högre allmänna
läroverket i Linköping finns starka skäl för en sänkning av inträdesåldern
till sex år. Att en tidigareläggning av skolgången göres till föremål för särskild
utredning och försöksverksamhet föreslås av Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens
centralorganisation, Målsmännens riksförbund, Högerns kvinnoförbund och
Folkpartiets ungdomsförbund. Bland andra Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Läroverkslärarnas riksförbund beklagar att i beredningens
direktiv ej ingått att uppta frågan om en tidigare förläggning av skolpliktens
inträdande. I likhet med vad som föreslagits i en reservation till beredningens
betänkande anser länsstyrelsen i Västerbottens län, att föräldrar, som önskar
placera ett sexårigt barn i första årskursen i privat skola, skall få göra detta
utan inhämtande av skolstyrelsens godkännande. Denna uppfattning delas också
av Folkpartiets kvinnoförbund, dock under förutsättning att skolmognadsprövning
och läkarundersökning ger positivt utslag.

Framförda önskemål om en tidigare skolstart för barnen torde ha samband
med önskemålet att förskolans verksamhet upptages till prövning. I viss mån
betraktas ökad förskoleverksamhet som ett substitut till en ännu inte realiserbar
tidigareläggning av den reguljära skolgångens början. Detta resonemang bemötes
av Sveriges förskollärares riksförbund, som inte finner det nödvändigt att
rubba den nedre åldersgränsen. Förbundet anför:

Av detta drar man slutsatsen, att man måste inrätta förskoleklasser eller låta
barnen börja skolan i 6-årsåldern. Man bortser då helt från att förskoleverksamheten
aldrig syftat till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av
barnen enbart i 6-årsåldern — trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta
tvingat fram detta. Ett faktum är, att förskolefostran, som den bedrives i vårt
land, vill nå en utveckling av hela barnet, intellektuellt, socialt, emotionellt, —
ett mål som grundskolan också anser som sitt. Detta syns förbundet svårt att
nå, om barnen endast får ett förskoleår — 6-årsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt
en mindre lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyckligt
om barnen kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder
är ur utvecklingssynpunkt en lugn period, med goda möjligheter till gruppanpassning.

Förbundet anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans
nedre gräns, utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd förskoleverksamhet.

Förbundet önskar understryka professor Trankells uppfattning, att skolmognaden
i viss mån är beroende av barnens tidigare erfarenheter och att en förskola
för 4—7-åringar förmodligen skulle förändra också skolmognaden. Givetvis
spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara. Det
kan kanske i detta sammanhang vara på sin plats att påpeka att den psykologiska
expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder förrän i åldern
6 1/2 år — denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiologiska faktorer.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

I avseende på prövning av uppskov med skolgång kommer ett starkare
betonande av möjligheten till sådant uppskov till synes i yttrandet av Sveriges
bampsykiatriska förening, som finner att ett uppskov för det skolomogna
barnet även utan organiserad sysselsättning oftast utgör det skonsammaste sättet
att möta svårigheterna i de fall där skolan saknar speciella resurser. Föreningen
anför i detta sammanhang följande:

Skolmognaden måste givetvis alltid ses i relation till innehållet i den skolform
som barnet skall inpassas i. Grundskolans lågstadium är klart målinriktat på att
barnen skall inhämta grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning.
Med största sannolikhet kommer det därför även i framtiden att finnas ett
relativt stort antal barn med skolsvårigheter redan från början. Problemet är
hur man på bästa sätt skall ordna för dessa under det första år då skolpliktsåldern
inträtt. Möjligheten att få sin skolgång uppskjuten ett år löser inte deras
sysselsättningsproblem och gruppanpassning. Förskolorna, i den mån de finns,
tar endast undantagsvis emot sådana överåriga barn. Beredningen pekar på
önskvärdheten att omhänderta dem i skolmognadsklasser. Den utvägen kommer
nog framdeles liksom nu endast att finnas för barn i vissa städer och tätorter,
då arrangemanget förutsätter ett visst befolkningsunderlag. Att sända emotionellt
och intellektuellt omogna sjuåringar med skolbuss långt bort ifrån hemmet
till centraliserade skolmognadsklasser torde vara en dålig utväg. Den av beredningen
antydda möjligheten att bereda dessa barn en lämplig miljö i normalklassen
genom att individualisera undervisningsmetoderna har trots sina brister
ett visst berättigande i stora delar av vårt glest bebyggda land. Men oftast utgör
ett skoluppskov även utan en organiserad sysselsättning det skonsammaste sättet
att möta svårigheterna på i de fall där skolan saknar speciella resurser.

Som ett alternativ till placering i skolmognadsklass föreslås ett mer frikostigt
beviljande av uppskov även av överläkaren för den mentalhygieniska verksamheten
inom Stockholms skolväsen. I detta yttrande anföres:

Meddelande av uppskov kan understundom vara en adekvat och riktig åtgärd
för ett skolomoget barn. Detta gäller särskilt de mer påtagligt gruppomogna
barnen, som fortfarande är kvar i lekåldern och ej har någon som helst lust att
börja skolan. Dessa barn är i stor utsträckning födda under det andra halvåret.
För andra barn kan ett uppskov med skolgången i många fall vara ett allvarligt
men, som gör sig gällande många år framöver. Detta blir särskilt fallet, om barnen
fått börja sin skolgång men befinns alltför omogna för att fortsätta. — — —
Om uppskov meddelas innan barnen börjar skolgången, blir skadeverkningarna
i regel mindre och i många fall kan man som nyss påpekats se en tydligt gynnsam
effekt. Då skolmognadsproven emellertid, som vanligen är fallet, utföres
på våren före skolans början, inträffar det inte så sällan, att vissa barn, som
visar sig omogna vid dessa prov mognar under sommaren och att resultatet av
provet därför blir missvisande. Detta sammanhänger av allt att döma med att
den förändring av kroppstypen från småbarnstyp till skolbarnstyp, som alla
barn genomgår, kan komma till stånd under loppet av 3—4 månader och att
härmed barnens rörelsebehov och leklust dämpas och förändras samtidigt som
koncentrationsförmågan ökar.

Länsskolnämnden i Västmanlands län varnar för att utvägen med ett års
uppskov för sent utvecklade barn på sina håll fått ett drag av generell tillämplighet.
Skolans uppgift är, framhåller nämnden, att stimulera till mognad, inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att avvakta mognad. Inrättandet av skolmognadsklasser och vidtagandet av
andra pedagogiska åtgärder inom skolans ram bör starkare framhävas såsom
representerande fördelaktigare alternativ i detta avseende.

Beträffande underlaget för uppskovsprövningen framhåller skolöverstyrelsen,
att det är nödvändigt att läkarundersökning och annan undersökning av barnet
företages. Enligt vad överstyrelsen erfarit förekommer det nämligen, att barn,
som är i behov av speciell vård på ett alltför sent stadium kommit under medicinsk
observation på grund av uppskov med skolgången. En liknande uppfattning
uttalas av Svenska läkarsällskapet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det kan anses försvarligt att
låta målsmannen ensam avgöra den för barnet så betydelsefulla frågan om skolgångens
början skall uppskjutas ett år på grund av bristande skolmognad.

I anledning av skolberedningens uttalande om att sent utvecklade barn även
skulle kunna med tillämpning av individualiserande undervisningsmetoder tagas
om hand i normal klass anför skolöverstyrelsen:

Överstyrelsen kommer att jämlikt 137 § stadgeförslaget utfärda anvisningar
rörande specialundervisningen. Därvid överväger överstyrelsen att rekommendera
en utökad användning av den särskilda specialundervisningen. I detta
sammanhang vill överstyrelsen erinra om det försök med bl. a. stödundervisning
i samband med den första läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöksskola
i Linköping. Nämnda försök har under innevarande läsår lagts ut som fältförsök
vid ett antal skolor i landet. Erfarenheterna från denna verksamhet synes
kunna utnyttjas för att tillgodose behovet av individualisering av nybörjarundervisningen
samt underlätta situationen för barn med bristande skolmognad
i enlighet med skolberedningens intentioner.

Till en allmän utsträckning av skolplikten till nio år har
remissinstanserna genomgående ställt sig positiva.

Folkpartiets ungdomsförbund betraktar som en lika glädjande som ofrånkomlig
utveckling, att inom överskådlig framtid en obligatorisk tio- eller elvaårig
skolplikt bör kunna realiseras.

Länsskolnämnden i Malmöhus län förmodar, att övergången till nioårig skola
inte kommer att gå helt så gnisselfritt som beredningen antar. Det kunskapsstoff
som rymmes inom sju år, menar nämnden, får anses tillgängligt för det
stora flertalet av eleverna men den utökning av stoffet som är nödvändig, då
man går från sju till nio år medför att vissa trösklar uppstår, som det blir besvärligt
för åtskilliga elever att ta sig över. Nämnden fortsätter.

Att något nytt måste komma är oundgängligen nödvändigt, om inte skolpliktstidens
förlängning för många elever skall te sig meningslös. Det får inte
bli så, att den nya skolan för en stor grupp målsmän huvudsakligen uppfattas
som en från sju till nio år förlängd skolgång med den sjuåriga skolans innehåll.

En viss utsträckning av skolplikten föreslås av länsskolnämnden i Hallands
län, nämligen avseende sådana elever som på grund av kvarsittning, uppskov
med intagning eller intagning i skolmognadsklass försenats i sin skolgång. En
förlängning av skolpliktst iden utanför ramen för normal genomgång av skolan

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

med ett år, säger nämnden, skulle medföra en större garanti för att dessa elever
får del av den för deras framtid så viktiga undervisningen i årskurs 9.

Beredningens förslag att tillstånd att sluta skolan före skolpliktens
utgång skall meddelas endast i individuella, noga prövade undantagsfall,
understrykes av skolöverstyrelsen, läns skolnämnd erna i Stockholms län och
i Skaraborgs län, Statstjänstemannens riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges skoldirektörsförening.

Landsorganisationen anför i detta sammanhang.

Rent allmänt anser LO, att det inte är lämpligt att söka lösa frågan om skolleda
genom tidigare avgång. Koncentrationen av fall av skolleda till de s. k.
praktiska klasserna talar också för att problemet inte bekämpas genom ökat
yrkesinriktat skolarbete och LO delar beredningens uppfattning, att skolledan
bl. a. kan bero på brist på stimulans från mera studieinriktade elever. Ett avskiljande
av elever till yrkesinriktade linjer kan, enligt LO:s mening, vara en
bland flera orsaker till skolleda. Även i detta finner LO ett motiv för största
möjliga sammanhållning av högstadiet. Mycket skulle också vinnas genom pedagogiskt
nydaningsarbete.

Förutom de villkor, som beredningen anger för tidigare avgång från skolan,
bör enligt länsskolnämnden i Malmöhus län gälla, att skolan beredes möjlighet
att följa eleven under tiden som motsvarar skolpliktsåret.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening delar beredningens principiella
inställning i fråga om för tidig avgång. Hänsynen till den enskilde eleven
talar dock i vissa fall erfarenhetsmässigt för att vederbörande bör få sluta skolan
i förtid, framhåller federationen; om det av organisatoriska skäl är möjligt
kunde en tänkbar och måhända bättre anordning än dispens från årskurs 9 vara
att en elev tidvis under sista skolåret helt fick ägna sig åt praktiskt arbete.

Sveriges skolledarförbund anser att ett avbrytande av skolgång i vissa enstaka
fall kan vara enda möjligheten att rätta till en missanpassad elev och att det
krav, som uppställes i lagtexten — att särskilda skäl föreligger — inte bör få
en alltför snäv tolkning.

Möjlighet för vissa elever att tillbringa sista skolpliktsåret på lämplig arbetsplats
under skolmyndigheternas överinseende förordas av kollegiet vid lärarhögskolan
i Stockholm och Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Liknande
synpunkter anför kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping.

Läroverkslärarnas riksförbund finner att det för skoltrötta elevers egen del
skulle vara lyckligt med relativt generösa bestämmelser. Möjlighet till tidigare
avgång bör finnas, fortsätter förbundet, för den som övergår till en arbetsplats
under skolstyrelsens kontroll, varvid krav på regelrätt yrkesutbildning i detta
sammanhang inte bör strikt upprätthållas.

Likaså förordar Svenska skolläkarföreningen och Sveriges bampsykiatriska
förening generösa tillämpningsföreskrifter. Skolläkarföreningen anför i detta
sammanhang följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Skolan kan inte individualisera sin undervisning och fostran så, att alla elever
kunna bli tillgodosedda ens i högstadiet. Det rör sig hår vanligen om 14—15
åringar med skolleda. De äro ofta utvecklade som ordinära 18—-19 åringar med
dessas behov av rörelse och aktivitet men mycket litet intresse och förutsättningar
för studier. Tvånget att gå kvar i skolan leder till depressionstillstånd
eller disciplinproblem, som kan vara mycket svårt att komma tillrätta med
inom skolans ram. Många tyr sig till äldre kamrater utom skolan och begår
asociala och kriminella handlingar. För att förekomma en sådan utveckling bör
givetvis en allsidig utredning göras i dessa fall och, om inget annat står till buds,
tillstånd meddelas att i förtid sluta skolan. Härvid skall givetvis tillses att en
riktig inpassning i förvärvslivet sker eller övergång ordnas till någon form av
yrkesutbildning.

Av anförda skäl vill skolläkarföreningen starkt understryka vikten av, att
tillämpningsföreskrifterna ej göras alltför restriktiva, när det gäller anvisningarna
för beviljandet av tillstånd att sluta skolan i förtid för elever med utpräglad
skolleda, som ej kan hävas med elevvårdande åtgärder i skolan.

Barnpsykiatriska jöreningen anför:

Ett tvångsvis kvarhållande av elever med utpräglad skolleda i 15—16 års
åldern innebär dåliga förutsättningar att ge dem den önskvärda kunskapsgrunden.
Genom uttalad håglöshet eller genom att skapa oro och disciplinära problem
utgör de en svår belastning för kamrater och lärare. Föreningen finner det verklighetsfrämmande
att, som skolberedningen, optimistiskt antaga att grundskolan
i framtiden kommer att ha mindre besvär med elever, som önska avgå i förtid
än med elever som önska dröja sig kvar där. De hittillsvarande erfarenheterna
från de distrikt i Stockholm, där nioårig enhetsskola införts, är enligt den barnpsykiatriska
skolöverläkaren därstädes, att problemen med företrädesvis förutvarande
specialklasselever är betydande. Dessa ha ofta en uttalad oförmåga att
kunna anpassa sig i en stor klass med ämneslärarsystem. De kommer med skiftande
lärare att sakna den tillsyn och värdefulla personliga förankring, som
behövs för att någorlunda bemästra sin skolleda. I största möjliga utsträckning
bör specialklasseleverna även på högstadiet få behålla klasslärarsystemet. Tillstånd
att sluta skolan i förtid bör inte kringgärdas med högre hinder än att
lärarna, till majoriteten elevers fromma, får klart för sig att en sådan utväg i
samråd med skolläkaren och målsman ligger inom den nära möjlighetens gräns.

Den av skolberedningen berörda anordningen med senare återupptagande av
för tidigt avbruten skolgång finner skolöverstyrelsen böra kunna göras till föremål
för praktiska försök, dock tills vidare i begränsad omfattning. Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening finner att en sådan anordning i vissa fall
skulle vara ändamålsenlig men anför även vissa betänkligheter.

Stora organisatoriska och även pedagogiska problem kommer dock att uppstå
i samband med att studierna skall återupptas, i synnerhet om studiepausen har
omfattat någon längre tid. Att i detta sammanhang utnyttja folkhögskolan förefaller
förbunden tveksamt med hänsyn till folkhögskolans arbetssätt och ställning
som frivillig skolform. Enligt förbundens mening skulle syftet med studiepaus
även kunna tillgodoses genom ett kortare uppehåll. Vid en maximering av
uppehållet till t. ex. en termin skulle krav på »återläsning» inte uppställas. Förbunden
föreslår att även en sådan anordning i begränsad omfattning skall kunna
prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Länsskolnämndema i Kronobergs län och Kalmar län uttalar i denna fråga
viss tveksamhet. Den förstnämnda av dessa instanser ifrågasätter om inte befrielse
från sista skolåret utan förpliktelser i vissa fall skulle vara långt lämpligare.
Länsskolnämnden i Västmanlands län avstyrker helt beredningens förslag
i denna del.

I fråga om rätten att fullgöra skolplikt i privat skola samt
rätten att starta och driva sådan skola ansluter sig skolöverstyrelsen
till beredningens förslag. Överstyrelsen anför härom:

Principen om den först nämnda rättigheten måste innebära, att målsmannen
skall ha rätt att sända skolpliktiga barn till andra former av undervisning, än
dem samhället anordnar. Denna rättighet måste anses fundamental i en demokratisk
stat men måste, för att man ej skall komma i konflikt med en annan
likaledes fundamental rättighet, nämligen barnens rätt att erhålla undervisning,
förknippas med skyldighet för målsmannen att bereda barnen möjlighet att
erhålla en undervisning, som samhället kan anse godtagbar. Parallell med den
enskildes rätt till undervisning står nämligen hans skyldighet att utbilda sig för
att icke komma att ligga samhället till last. Skolöverstyrelsen finner skolberedningens
förslag i dessa avseenden sådana de framgår av förslaget till skollag vara
väl avvägda.

Den andra principen innebär, att det skall föreligga rätt för enskilda personer
att ensamma eller i förening med andra starta och driva skolor även på den obligatoriska
skolans åldersstadium. Skolberedningen har sett på denna fråga på
ett sätt som erinrar om de tankegångar, som ligger bakom vår tryckfrihetslagstiftning:
man vill icke föreskriva något förhandsgodkännande utan låta samhällets
kontroll i princip gälla den i gång varande skolan. Även denna princip
anser överstyrelsen riktig.

Skolöverstyrelsen är ense med beredningen om att vissa krav måste kunna
ställas på såväl den enskilda skolans undervisning som dess lärares reella kompetens
men att någon likformighet med den obligatoriska skolan icke bör krävas.
Av särskild vikt är enligt överstyrelsens mening, att all undervisning som bedrives
sker med iakttagande av största möjliga objektivitet. Såväl fostran som kunskapsmeddelelse
skall genomsyras av de moraliska normer, som måste råda i ett
demokratiskt samhälle, och som av beredningen sammanfattats i att eleverna
skall göras medvetna om innebörden av etiska begrepp som rättvisa, ärlighet,
hänsyn och tolerans.

Enskilda läroverkens förbund, som med tillfredsställelse noterar den positiva
hållning skolberedningen intagit till de privata skolorna, tillstyrker att enskilda
skolor med syfte att bedriva undervisning på den obligatoriska skolans åldersstadier
får startas och drivas i enlighet med skolberedningens förslag.

Beredningens förslag i fråga om villkoren för att få driva enskild skola biträdes
av länsskolnämnden i Jönköpings län och Malmö stad. Det av beredningen i
sammanhanget gjorda uttalandet om att enskilda skolor inte bör få drivas på
sådant sätt, att de motverkar eller försvårar uppnåendet av de syften som ligger
till grund för den pågående reformen av det offentliga skolväsendet, anses av
Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund vittna om

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1962

en skuggräddsla och snävhet, som illa rimmar med de eljest positiva formuleringarna
om privata skolor. Läroverkslärarnas riksförbund finner att uppmärksamhet
bör ägnas åt frågan om det verkligen skall avkrävas privatskolorna, att
undervisningens omfattning, främst med hänsyn till studievägarna, skall vara av
samma slag som grundskolans. Det kan synas rimligt, säger förbundet, att man
på den privata skolan endast ställer anspråket, »att undervisningen till sin art
och inriktning skall överensstämma med grundskolans inom den sektor av grundskolan
som privatskolan förklarat sig ämna bedriva undervisning».

I likhet med sistnämnda förbund uppehåller man sig i ett par andra yttranden
vid frågan om vilka närmare krav på utformningen av en enskild skola som
bör ställas upp. Resonemangen synes här nära sammankopplade med spörsmål
om redan existerande statsunderstödda skolors fortsatta verksamhet och möjligheter
till statsunderstöd. Enskilda läroverkens förbund gör här till en början
ett mer allmänt uttalande av följande innehåll:

Vissa uttalanden av beredningen ger förbundet den uppfattningen att avvikelser
från det kommunala högstadiets organisation och innehåll inte bara skulle
vara möjliga utan även önskvärda. Det står givetvis klart för förbundet, att den
stora skolreformen förändrar villkoren för de privata skolornas verksamhet, att
rekryteringsunderlaget och sättet för intagning måste förändras, att kursinnehåll
och metodik måste förändras med hänsyn till bl. a. elevmaterialets större
heterogenitet. Men förbundet kan icke inse, att en något avvikande högstadieorganisation
inom ett fåtal privatläroverk skulle kunna ofördelaktigt påverka
»allmänna skolor i dess omgivning» eller motverka samhällsutvecklingen. Detta
får icke uppfattas som att privatläroverken skulle ha någon ambition att inom
sig konservera någon av de skolformer, som av ansvariga myndigheter ansetts
mogna för avlösning av en ny skola, tvärtom vill förbundet starkt understryka
privatläroverkens villighet att med bevarande av de bästa erfarenheterna från
arbete inom de hittills traditionella skolformerna ställa sina personella och materiella
resurser till förfogande i en tid, då alla krafter måste sättas in för att
den stora förändringen av landets skolväsen skall bli till största möjliga gagn för
det uppväxande släktet. Förbundet vill med ovan gjorda antydningar slå vakt
om skolornas frihet att i enlighet med varje skolas pedagogiska traditioner söka
pröva nya vägar för eu allt bättre skolutbildning. Att nu säga, i vilka avseenden
avvikelser från det allmänna skolväsendet skulle kunna ske och vilken försöksverksamhet
som skall igångsättas är givetvis omöjligt, så länge det slutliga beslutet
om den nya skolans utformning icke har fattats.

Förbundet berör vidare svårigheterna att inom en enskild skola på högstadiet
upprätta alla tillvalsgrupper och linjer; förbundet tänker sig här vissa möjligheter
till samverkan mellan flera enskilda skolor. Ilärutinnan anför förbundet:

Fn närmare undersökning av de privata skolornas förhållanden torde komma
att visa att i vissa fall svårigheter kan uppstå att upprätta alla tillvalsgrupper,
respektive linjer i klass 9. Förbundet anser att på samma sätt som en interkommunal
samverkan kan ske, där elevunderlaget är för litet, bör ett par former av
samverkan för underlättande av privatläroverkens möjligheter till ett så fullständigt
högstadium som möjligt också vara tillåtna. I Stockholm, där flera pri -

4 ■— Bihang till riksdagens protokoll 19G2. I sand. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

vatläroverk ämnar anhålla om att få upprätta högstadier, skulle ett samarbete
mellan nämnda skolor vara möjligt, främst i syfte att ge en så rikhaltig uppsättning
av linjer i klass 9 som möjligt. Någon eller några tillvalsgrupper i klasserna
7 och 8 skulle eventuellt kunna vara gemensamma för ett par privatläroverk.
En dylik samverkan skulle icke bryta den klassamhörighet, som beredningen
anser vara viktig, då klasserna givetvis skulle hållas samman i de gemensamma
ämnena.

Man kan förutsätta, att varje skola kommer att sträva efter att ge eleverna
så många valmöjligheter som möjligt dels inom den egna skolan, dels genom
samarbete enligt ovan. Det kan dock, särskilt under första tiden efter övergången,
då de personella och lokalmässiga förhållandena i en del fall icke tilllåter
fullt utbyggt högstadium, visa sig nödvändigt att tillåta ett högstadium
med ett relativt litet antal linjer i klass 9. Privatläroverkens speciella förhållanden
synes göra ett fastlåsande av ett i förväg fixerat antal linjer omöjligt. För
de elever, som på grund av för litet antal icke kunnat få undervisning på de
linjer de valt, torde genom samarbete på sätt som ovan nämnts möjlighet skapas
att tillfredsställande tillmötesgå önskemålen.

Av yttrandet från Stockholms stad (skoldirektören) framgår, att rektorerna
vid de statsunderstödda privatläroverken i Stockholm i likhet med nyssnämnda
förbund hävdar att privatskolorna på en ort, speciellt i vad gäller högstadieundervisningen,
skall kunna betraktas som en enhet. Skoldirektören finner däremot
att ett sådant betraktelsesätt inte kan anses stå i överensstämmelse med
skolberedningens intentioner samt anför:

Av motiveringarna till 13 § skollagen framgår nämligen bland annat, att skolberedningen
avsett, »att en skola, som på högstadiet ensidigt inriktas på viss
elevkategori och visst studiemål, t. ex. enbart en teoretisk väg som leder fram
till gymnasiestudier, ej bör godkännas utan att särskilda skäl föreligger». Med
hänsyn härtill och till de konsekvenser ett realiserande av förslaget skulle medföra
i fråga om elevrekrytering och elevernas fördelning på olika privata skolor
måste förslaget avvisas. Å andra sidan bör man beakta konsekvenserna för privatskolornas
högstadier vid en snedbelastning för vissa tillvalsgrupper i årskurserna
7 och 8 och linjer i årskurs 9, beroende på elevernas fria val. Om linje i
årskurs 9 inte kan upprättas, därför att inga eller för få elever (mindre än 5
på teoretisk och 8 på praktisk linje) valt linjen, torde föreståndaren för skolan
ej kunna lastas härför. Inte heller torde skolstyrelsen som villkor för skolans
godkännande kunna uppställa kravet på att föreståndaren skall kunna visa, att
han har lokaler, som tillgodoser inrättandet av samtliga linjer. Utan tvivel måste
»särskilda skäl» anses föreligga till avvikelse från kravet på fullständigt högstadium,
om den enskilda skolan inte får tillräckligt antal anmälningar till samtliga
linjer i årskurs 9.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser, att kravet
på enskilda skolors anpassning till grundskolesystemet inte får drivas så långt,
att en privat skolas högstadium skall innehålla grundskolans samtliga linjer i
årskurs 9. Organisationerna biträder det i särskilt yttrande till betänkandet
framlagda förslaget, att privatskolornas högstadium skall innehålla minst tre
linjer i årskurs 9, varav en gymnasieinriktad, en fackskoleinriktad och en praktiskt
yrkesförberedande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 or 1962

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att i fortsättningen
anförtro skolstyrelsen prövningen av skolans godkännade. Länsstyrelsen i Älvsborgs
län anför härom, att skolan fått vidgade uppgifter och att prövningen i
vissa fall skulle komma att åvila en styrelse, som själv inte förvaltar skola av
motsvarande typ. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarjörening och
Svenska jacklärarjörbundet är av den uppfattningen, att de lokala skolstyrelserna
inte alltid har de insikter om och den översikt över skolväsendet som helhet,
som erfordras för denna prövning. Dessutom framhålles risken för att ovidkommande
hänsyn av olika slag kan påverka bedömningen. De båda sistnämnda
remissinstanserna föreslår därför, att prövningen anförtros länsskolnämnden. I
detta förslag instämmer Folkpartiets kvinnojörbund samt Läroverksläramas
riksjörbund, som anser att tillfälliga lokala synpunkter ej bör få bli alltför mycket
utslagsgivande och att det är angeläget att trygga en viss enhetlighet vid
bedömningen.

Angående beredningens förslag om särskild föreskrift om skyldighet för
arbetsgivare att ordna arbetet för skolpliktig arbetstagare på sådant sätt,
att denne kan fullgöra skolgången, föreslår Sveriges sholdirektörsjörening samt
länsslcolnämndema i Kristianstads län, Malmöhus län och Blekinge län, att
denna föreskrift utgår ur lagen, de båda sistnämnda under motivering att något
behov av en sådan bestämmelse inte finnes.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser vidare att bestämmelsen indirekt kan
leda till att kombinerande av förvärvsarbete med skolarbete betraktas som
något naturligt; mot en sådan utveckling måste varnas, eftersom skolarbetet är
så krävande, att övrig tid bör användas till rekreation och vila. Folkskollärarjederationen
och Svenska Facklärarjörbundet anser, att det kan vara motiverat
att ha stadgandet intaget i skollagen, därest detsamma är att uppfatta som en
upplysning om vilka förhållanden som gäller. Däremot, fortsätter organisationen,
bör statuerandet av själva skyldigheten för arbetsgivaren icke finnas i skollagen
utan i något sammanhang där arbetsgivarens förhållanden mera direkt regleras.

Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.

Vad beträffar arbete under ferierna äger arbetarskyddsstyrelsen meddela generell
dispens. Någon ändring av bestämmelserna i detta avseende finner socialstyrelsen
icke erforderlig. Frågan om tillstånd att utnyttja skolpliktiga barn
under terminerna för arbete som icke ingår i läroplanernas är däremot mera
vansklig. Kurserna i grundskolan torde vara upplagda så att eleven för lektioner,
hemarbete, samt erforderlig fritid och umgänge med familjen i regel icke
skall ha någon tid över. Sysselsättes barnen dessutom i förvärvsarbete föreligger
enligt socialstyrelsens mening risk för att de släpar efter i .skolan eller att deras
hälsa eftersättes. Socialstyrelsen vill med hänsyn härtill förorda att man i arbetarskyddslagen
inför en bestämmelse att skolpliktiga barn icke under terminerna
får anlitas till mera regelbundet arbete med mindre arbetsgivaren därtill erhållit
tillstånd från skolans rektor. Sådant tillstånd bör icke meddelas förrän skolsköterska
och klasslärare hörts i frågan.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Departementschefen

I vårt land har det offentliga skolväsendet hittills reglerats genom samfälld
lagstiftning av Kungl. Maj:t och riksdagen endast i vissa avseenden. Huvuddelen
av bestämmelserna är alltså utfärdade av Kungl. Maj :t ensam inom ramen
för den administrativa lagstiftningsmakten. I vissa fall, såsom beträffande de
nuvarande reglerna om allmän skolplikt i folkskolestadgan, har Kungl. Maj:t
dock begärt och fått riksdagens bemyndigande att utfärda bestämmelser. På ett
speciellt område inom undervisningsväsendet gäller för närvarande samfälld
lagstiftning för reglering av den enskildes förhållande till samhället, nämligen i
fråga om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. I övrigt har den
nuvarande regleringen i lag betingats av att förvaltningen av skolväsendet i stor
utsträckning överlämnats som en uppgift för kommunerna. De regler som i huvuddrag
fastslar kommunernas förpliktelser och den kommunala administrationen
på skolväsendets område har sålunda upptagits i den år 1956 tillkomna
skolstyrelselagen.

Såsom framgår av den redogörelse, som jag förut lämnat, innebär skolberedningens
förslag att de grundläggande frågorna rörande det offentliga skolväsendet
regleras i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag, betecknad
skollag och upptagande dels vissa för den enskildes förhållande till skolan
betydelsefulla regler bl. a. om rätt till skolgång och om skolplikt och dels bestämmelser
om den lokala, regionala och centrala ledningen av skolväsendet. I förhållande
till den nu rådande ordningen medför förslaget i stort sett den ändringen,
att skolplikten och rätten till skolgång lagfästes samt att kommunernas
skyldigheter beträffande skolväsendet blir något mera preciserade i sina huvuddrag.
Därtill kommer vissa nya regler berörande den centrala och regionala
ledningen och tillsynen. Slutligen föreslås skollagen böra omfatta nya regler
rörande den interkommunala samverkan på skolväsendets område, varjämte
övriga i skolstyrelselagen upptagna bestämmelser med något undantag föreslås
överflyttade till skollagen.

Liksom beredningen anser jag det vara i princip riktigt att i lag något mera
än hittills skett reglera skolans förhållanden. En likartad uppfattning har också
tidigare uttalats av riksdagen. Vad särskilt angår skolplikten måste det med
nutida betraktelsesätt anses naturligt att, oavsett om man uppfattar skolplikten
som en ren skyldighet eller huvudsakligen som en förmån, i lag fastslå de principer,
som bör gälla för den enskildes förhållande till samhället och vilka fått ett
uttryck genom vårt lands anslutning till artikel 2 i tilläggsprotokollet den 11
januari 1952 till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vad beredningen i övrigt anfört
om det huvudsakliga innehållet i en sådan lag kan jag ansluta mig till och jag
finner det framlagda lagförslaget vara i stort sett väl avvägt. Med det innehåll
den nya lagen avses få anser jag lagens rubrik böra betecknas skollag. Jag vill
därför förorda att förslag till skollag av i huvudsak det innehåll beredningen
föreslår förelägges riksdagen till antagande. Inom departementet har i överens -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

stämmelse härmed utarbetats ett förslag till skollag. I det följande skall jag i den
allmänna motiveringen behandla några av skollagens huvuddrag. Till förslagets
detaljer anhåller jag att få återkomma i specialmotiveringen till lagförslaget.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen har kommunernas förpliktelser
på skolväsendets område, förutom att deras principiella ansvar
och befogenheter fastslagits i 1 § gällande skolstyrelselag, reglerats i ett stort
antal av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, vanligtvis genom särskilda bestämmelser
för varje slag av skolform. Skolberedningens förslag att sammanföra
alla regler i detta hänseende till skollagen och skolstadgan innebär en författningsmässig
förenkling och medför bättre möjligheter till överblick. Vad angår
principen för fördelningen av reglerna mellan skollagen och skolstadgan har beredningen
utgått från att huvuddragen av kommunernas skyldigheter skall regleras
i lagen. Detta står i överensstämmelse med kommunalrättsliga principer.
Jag vill därför förorda, att de viktigaste bestämmelserna om kommunernas
åligganden beträffande de skolformer, som står under skolstyrelsens förvaltning,
upptages i skollagen.

Enligt min mening bör således skollagen liksom nuvarande bestämmelser innehålla
en allmän regel rörande kommunernas principiella ansvar och befogenheter.
Därjämte bör kommunernas åligganden beträffande de olika skolformerna i
enlighet med beredningens grundtankar regleras genom allmänt hållna rambestämmelser.
De bestämmelser jag nu avser har upptagits i 2 § samt 48—50 §§
i det vid detta protokoll såsom bilaga fogade lagförslaget. Närmare detaljer inom
de sålunda angivna ramarna torde liksom hittills få regleras i stadgeform och,
såsom beredningen föreslagit, sammanföras i skolstadgan. I detta sammanhang
vill jag understryka, att ändringar eller omfördelningar av någon betydelse beträffande
kommunernas åligganden givetvis också i fortsättningen skall underställas
riksdagen, även om de inte föranleder ändring av de i skollagen angivna
rambestämmelserna.

Vid 1956 års skolstyrelsereform inordnades i skolstyrelsens kompetensområde
flera skolformer som dittills stått under förvaltning av särskilda
styrelser, exempelvis de statliga allmänna läroverken. Den grundläggande
tanken bakom denna utvidgning av kompetensområdet var att skolan skall betraktas
som en organisk enhet och att realiserandet av enhetsskolreformens intentioner
måste förutsätta att ledningen av skolväsendet på det lokala planet
även omfattar de påbyggnader, som har kommunal anknytning och som organiskt
ansluter sig till den obligatoriska bottenskolan. Denna princip ansågs
emellertid inte böra föranleda att de statliga tekniska läroverken ställdes under
skolstyrelsens förvaltning, huvudsakligen av det skälet att dessa skolor inte
hade en så lokalt betonad elevrekrytering som övriga skolor.

Med hänvisning till att förhållandena i nämnda avseende förändrats och under
åberopande av att en allsidig gymnasieplanering kräver en bättre samordning av
den lokala ledningen av de olika gyinnasicformerna föreslår nu skolberedningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att de tekniska läroverken inordnas under skolstyrelsen. För att tillgodose
önskemålet att trygga skolornas anknytning till näringslivet föreslår beredningen
inrättande vid länsskolnämnderna av ett rådgivande organ, tekniska råd, bestående
av tre ledamöter med god industriell erfarenhet i ledande befattning eller
i övrigt god kännedom om teknisk utveckling och forskning.

Skolberedningens förslag har biträtts av det övervägande antalet remissinstanser.
Även enligt min mening är tiden nu inne att beträffande den lokala ledningen
av de tekniska läroverken tillämpa samma principer som i fråga om
övriga gymnasier. I detta sammanhang vill jag också erinra om vad jag i årets
statsverksproposition (8 ht, s. 198 ff.) anfört rörande riktlinjerna för en samordnad
gymnasieplanering, innebärande bl. a. en omfördelning mellan de allmänbildande
gymnasierna och fackgymnasierna av den framöver totalt ökande
intagningskapaciteten. Om de av beredningen föreslagna tekniska råden inrättas,
synes övergången till den nya ordningen kunna försiggå utan risk för att läroverken
skall gå förlustiga den anknytning till näringslivet, som är nödvändig
främst för att undervisningen skall kunna fortlöpande anpassas till och hållas i
takt med den tekniska utvecklingen och som är synnerligen betydelsefull bl. a.
för att främja näringslivets medverkan vid tillgodoseendet av lärarbehovet vid
dessa läroverk. Jag vill därför förorda bifall till beredningens förslag.

Beträffande de tekniska råden vill jag framhålla vikten av att från rådets sida
uppehälles en kontinuerlig kontakt med skolstyrelserna och läroverken inom
länsskolnämndens verksamhetsområde. Inrättandet av dessa råd avses inte
innebära att det blir överflödigt att tillsätta lokala yrkesråd att biträda skolstyrelserna,
utan den hittillsvarande regeln härom skall alltfort äga tillämpning.
Med en sådan ordning synes det mig vara väl sörjt för att den tekniska utbildningen
får tillgång till all den sakkunskap, som fordras för att den skall kunna
fylla sina uppgifter. I fråga om antalet ledamöter i de tekniska råden vill jag med
anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen föreslå den jämkningen
av beredningens förslag, att rådet skall bestå av minst tre ledamöter,
utsedda av Kungl. Maj:t.

Liksom skolberedningen anser jag självfallet att de nya kommunala fackskolorna
ställes under skolstyrelsens förvaltning. Beträffande beredningens förslag
att inordna nomadskolorna under skolstyrelsen får jag hänvisa till vad gom
anförts i särskild proposition i ämnet (nr 51) till årets riksdag. De förslag som
framlagts i nämnda proposition innebär i förevarande avseende, att nomadskolorna
liksom hittills skall stå under särskild central ledning.

Den utvidgade kompetens för skolstyrelsen, som jag i det föregående förordat,
kommer till uttryck i 7 § i departementets förslag till skollag. De särskilda
bestämmelser som fordras beträffande de tekniska råden torde få utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Vad härefter angår den av skolberedningen föreslagna omläggningen av reglerna
för interkommunal samverkan bör till en början uppmärksammas,
att bestämmelserna om elevområden får betydelse för den rätt att få

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

tillgång till undervisning, som beredningen föreslår bli inskriven i skollagen.
Härigenom blir nämligen fastslaget, vilka elever varje kommun har att, om sa
påfordras, mottaga för undervisning i skolorna i kommunen. Då elevområde
skall kunna fastställas att jämte den egna kommunen omfatta även en eller flera
andra kommuner eller delar därav, blir de föreslagna reglerna samtidigt ett medel
att få till stånd sådan interkommunal samverkan, som erfordras för att åstadkomma
en ändamålsenlig organisation av skolväsendet.

Förslagets genomförande skulle enligt min mening skapa ett enkelt och
fast system, som bättre än den hittillsvarande regleringen tillgodoser saval
elevernas intressen som det från allmän synpunkt viktiga önskemålet att få smidiga
och effektiva former för det kommunala samarbetet. En i sistnämnda avseende
väsentlig förbättring består utan tvivel däri att vissa med det nuvarande
systemet förknippade praktiska olägenheter i stor utsträckning undanröjes. Jag
tänker härvid på de många gånger mycket tidsödande förhandlingar och diskussioner,
som enligt vad beredningen framhållit ofta föregått de kommunala samarbetsavtalen.
Att förslaget härvidlag innebär en avsevärd administrativ förenkling
har också nästan genomgående vitsordats vid remissbehandlingen. Med
hänsyn till de fördelar som uppenbarligen står att vinna med det föreslagna
systemet vill jag ge min principiella anslutning till detsamma.

Vid skolstyrelselagens tillkomst förutsattes att kommunernas samarbete huvudsakligen
skulle bygga på frivillighet och att befogenheten att föreskriva
tvångsvis samverkan, i synnerhet i kommunalförbundets form, borde användas
återhållsamt och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig
skolorganisation. Å andra sidan borde, enligt vad dåvarande departementschefen
uttalade, tvånget tveklöst tillämpas i fall, där ovidkommande synpunkter och
prestigeskäl eljest skulle hindra den uppväxande ungdomen från att få de utbildningsmöjligheter,
som omständigheterna motiverade. Såsom redan antytts av
beredningen innebär de nya reglerna i realiteten inte något ökat tvång för kommunerna.
Som jag ser saken utgör förslaget närmast en teknisk omläggning av
förfarandet, och följaktligen bör de av mig nyss berörda principerna för de statliga
myndigheternas prövning av dessa frågor alltfort äga tillämpning. Härav
torde följa, utan att det behöver uttryckligen fastslås i lagen, att lansskolnamnderna
vid handläggningen bör fästa stor vikt vid de enskilda kommunernas
önskemål och att kommun ej bör kunna påtvingas samverkan, savida därav
skulle följa påtagligt men för skolväsendet i kommunen. I detta sammanhang
bör även framhållas att enligt beredningens förslag all annan samverkan än den
som avser mottagande av elever lämnas oreglerad och att alltså härutinnan i
motsats till den nuvarande ordningen full frihet föreligger för kommunerna att
själva ordna sina mellanhavanden. Även detta förslag har jag funnit mig böra
förorda.

Såväl av skolberedningen som i vissa remissyttranden har påpekats sambandet
mellan det interkommunala skolsamarbetet och de riktlinjer for en kommunindelningsreform,
som föreslagits i propositionen nr 180 till 1961 års riksdag och
som nyligen behandlats av riksdagen. Det är det av grundskolans genomförande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

främst det nya högstadiet, föranledda ökade behovet av kommunal samverkan,
som härvid faller i blickpunkten. Bland remissorganen kommer i denna
fråga å ena sidan till synes den meningen att beredningens förslag gör ett sådant
samband mindre framträdande till fördel för bedömningen av kommunindelningsfrågorna
i stort, medan å andra sidan en motsatt uppfattning gör gällande
att det vidgade skolsamarbetet ytterligare framhäver den olägenhet som ligger
däri, att de samverkande kommuner, vilka lämnar elever till annan kommun,
inte har något reellt inflytande på skolväsendets utformning.

Intresset för avlämnande kommuner att få medinflytande på skolväsendets
utformning har hittills kunnat tillgodoses genom bildandet av kommunalförbund;
någon annan i lag eller författning reglerad form för bildande av gemensamma
organ för skolväsendets förvaltning står inte till buds. Kommunalförbundsformen
har kommit till användning endast i mycket begränsad utsträckning.
Mot beredningens förslag att med viss jämkning bibehålla nuvarande
regel om anlitande av denna form har jag inte någon erinran. I den mån detta
institut, vare sig tvångsvis eller frivilligt, inte kommer till användning, saknas
emellertid enligt min mening inte vissa möjligheter att få till stånd ett samarbete
kommunerna emellan i de frågor som här avses. Jag tänker härvid närmast
på sådan samverkan, som ibland äger rum inom oreglerade kommunala
samarbetsnämnder. Även om dessa nämnder endast har rådgivande och beredande
funktioner, torde under goda betingelser i övrigt ett fruktbärande samarbete
kunna åvägabringas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en framtida
ombildning av kommunerna till större enheter kan väntas för grundskolans
del medföra ett minskat behov av kommunal samverkan, i den mån de nya
kommunerna kommer att utgöra ett lämpligt underlag för högstadiet, något som
oftast torde komma att bli fallet.

I anledning av det från några remissorgan framförda önskemålet om en bättre
samordning av skolplaneringen med den allmänna kommunala samhällsplaneringen
på länsplanet vill jag understryka vikten av att de skolplanerande organen
verkar för åstadkommande av en sådan samordning. En förutsättning härför
är att i alla viktiga frågor samråd sker med de övriga länsplanerande organen.
Särskilt betydelsefullt är härvid att skolplaneringen sker under hänsynstagande
till de planer, som skall upprättas i varje län beträffande den lämpligaste indelningen
av länet i kommuner. Jag förutsätter att skolöverstyrelsen såsom högsta
tillsynsmyndighet har sin uppmärksamhet härpå och vidtager de åtgärder som
kan vara påkallade. Däremot anser jag mig inte kunna i förevarande sammanhang
taga ställning till den från något håll framförda frågan om utredning
rörande de former, under vilka samarbetet mellan planeringsorganen bör bedrivas.

Liksom hittills skall kommun, som för undervisning mottager elev från annan
kommun, vara berättigad till ersättning härför. I fråga om grunderna för ersättningsbeloppets
storlek bygger beredningens förslag på samma principer, som
hittills tillämpats; dock har beredningen för att förenkla det administrativa
förfarandet föreslagit, att ersättning skall, om ej kommunerna avtalar annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

utgå med ett schematiskt på medeltalsberäkningar grundat belopp, som fastställes
av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar. Beredningens
förslag, som av flertalet remissinstanser funnits innebära väsentliga
fördelar, synes även mig vara en ändamålsenlig och framkomlig väg att förenkla
ersättningssystemet. Med hänsyn till de varierande skolkostnaderna inom olika
delar av landet synes det bli nödvändigt med en regional variation av beloppens
storlek. Jag föreslår alltså, att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t
förordnar erhåller befogenhet att fastställa ersättningsbelopp i enlighet med det
anförda. Innan beloppen fastställes, bör självfallet samråd äga rum med kommunförbunden.
Skulle mot förmodan svårigheter uppkomma att finna en godtagbar
lösning på detta spörsmål, återstår enligt min mening ingen annan utväg än
att tillämpa det nuvarande systemet. Jag vill därför förorda att detta bibehålies
som ett alternativ till beredningens förslag.

De bestämmelser i skollagen, som bygger på vad jag i det föregående har
förordat, återfinnes i 40—47 §§ i departementsförslaget.

Statsmakternas år 1950 fattade principbeslut innebar, att den nya obligatoriska
skolan skall bygga på en generell nioårig skolplikt. Skolberedningen,
som enligt sina direktiv ej haft att ingå på frågan om skolpliktstidens
relation till barnens levnadsålder, ansluter därför i sitt förslag om skolpliktens
lagfästande huvudsakligen till vad som redan nu gäller i fråga om försöksskolan,
dvs. skolpliktstiden skall normalt motsvara levnadsåldern 7—16 år.

Genomförandet av grundskolan enligt de riktlinjer som förordas i propositionen
nr 54 förutsätter en nioårig skolplikt. Den generella utsträckning av skolplikten,
som detta innebär, synes enligt vad de undersökningar skolberedningen
redovisat och remissbehandlingen av beredningens förslag givit vid handen ha
allmänt accepterats i vårt land. Jag vill därför nu förorda att skolplikten i samband
med grundskolereformens genomförande generellt utsträckes till nio år.
Detta skall dock ej medföra någon ändring av de särbestämmelser i fråga om
skolplikt, som för närvarande gäller för vissa kategorier, nämligen blinda och
döva samt psykiskt efterblivna barn.

Skolberedningen har något berört frågan i vad mån samhällsutvecklingen kan
komma att aktualisera en ytterligare utvidgning av skolplikten i vårt land.
Som beredningen påpekat gäller redan i flera andra länder en skolplikt, som
sträcker sig utöver nio år.

I denna fråga måste man dock beakta att, vad vårt land beträffar, förhållandena
redan nu kännetecknas av en ökad strävan hos de flesta människor att
skaffa sig utbildning och därigenom höja sin standard, andligt och materiellt
sett. Grundskolans genomförande kommer sannolikt att ytterligare verka i
denna riktning. Med en sådan utveckling och om samhället för sin del tillhandahåller
ett variationsrikt system av utbildningsmöjligheter, kombinerat med
lämpliga studiesociala åtgärder, skulle tvångsföreskrifter på detta område
knappast få något reellt innehåll. Under alla förhållanden måste enligt min

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

mening i nuvarande läge våra personella och materiella resurser koncentreras
på genomförandet av den obligatoriska nioåriga skolan.

En fråga som väckt livlig debatt vid remissbehandlingen gäller vid vilken
ålder de skolpliktiga barnen normalt bör börja sin skolgång. Denna fråga sammanhänger
i första hand med skolmognadsproblemet men har också anknytning
till förskoleverksamheten. I dessa båda avseenden har jag till det vid
propositionen nr 54 fogade statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden, till vilka
jag får hänvisa. Innan frågan om skolmognaden underkastats ytterligare vetenskaplig
undersökning och en vidgad erfarenhet vunnits rörande förskolans
betydelse och förutsättningar kan enligt min mening spörsmålet om en generell
förskjutning nedåt av skolpliktstidens nedre gräns inte övervägas utan en alltför
stor osäkerhetsmarginal. För närvarande torde man alltså få stanna för att bibehålla
den nuvarande huvudregeln och i övrigt söka främja utvecklingen av
förskoleverksamheten. För att ge denna verksamhet ökad stadga och i övrigt
bättre arbetsbetingelser har på min föredragning i en tidigare proposition till
riksdagen (1962:46) föreslagits att förskollärarutbildningen skall förstatligas
samt dess kapacitet utvidgas m. m. Beredningens förslag innebär emellertid också
att barn, som har erforderlig mognad för att gå i skolan, skall kunna liksom hittills
få börja skolgången vid sex års ålder. Jag vill förorda att denna undantagsregel
bibehålies. I likhet med beredningen anser jag att såsom förutsättning för
dess tillämpning fortfarande bör gälla, att skolstyrelsen lämnar medgivande efter
en prövning på grundval av undersökningar rörande barnets fysiska och psykiska
mognad. Det i en reservation till beredningens betänkande och vid remissbehandlingen
framförda förslaget om slopande av skolstyrelsens prövning vid
ifrågasatt intagning av sexåriga barn i privat skola kan jag däremot inte tillstyrka.
För ett barn i denna ålder kan skolgång medföra allvarligt men, därest
barnet saknar tillräcklig mognad, och man bör därför för barnets skull ha garanti
för att en sådan åtgärd föregås av noggranna undersökningar.

Beträffande frågan om uppskov med skolgångens början innebär skolberedningens
förslag, att barn som inte är skolmogna liksom hittills skall efter föräldrarnas
medgivande och genom beslut av skolstyrelsen kunna få skolgången
uppskjuten ett år. Beredningen anser dock önskvärt att de omogna barnen
omhändertages i skolmognadsklasser eller beredes lämplig miljö i normalklasser
genom tillämpning av individualiserande undervisningsmetoder.

Vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar kommit till uttryck i fråga
om tillämpningen av den förevarande uppskovsregeln. Av företrädare för en
förhållandevis liberal praxis anses uppskovet många gånger vara att föredraga
i synnerhet om skolan inte har särskilda resurser, exempelvis i form av skolmognadsklasser,
att omhändertaga de skolomogna. Men den meningen att
uppskov inte får beviljas alltför rutinmässigt kommer också till synes. Härvid
framhålles skolans uppgift vara att stimulera till mognad, inte att avvakta mognaden.

Frågan om uppskov med skolgång torde mestadels bli aktualiserad på initiativ
av skolan, sedan anledning uppkommit att ifrågasätta barnets skolmognad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Ofta framkommer underlag för denna bedömning vid de skolmognadsprov, som
numera blivit allt vanligare och som i regel företages innan skolgången påbörjas.
Ibland händer det att den bristande skolmognaden konstateras först sedan
skolgången börjat. Jag anser det av hänsyn till barnen angeläget att man från
skolans sida på ett tidigt stadium söker skaffa sig kännedom om vilka barn i
den väntade årskullen, som uppvisar bristande mognad, så att ställning kan
tagas till frågan om uppskov helst före skolgångens början. Upplysningar om
barnen torde kunna erhållas genom förfrågningar hos föräldrarna bl. a. i samband
med inskrivningen och genom att skolmognadsprövningar genomföres.
Enligt min mening är det önskvärt att sådana prövningar kommer till användning
i större utsträckning än nu och att undersökningsmetoderna ytterligare
utvecklas.

Prövningen av uppskovsfrågan bör innefatta en grundlig bedömning av
barnets situation, såsom dess fysiska och psykiska status samt förutsättningarna
för dess utveckling under det åttonde levnadsåret. Avgörandet bör därefter
träffas med hänsyn till vad som finnes bäst för barnet. I många fall torde det
vara lämpligt att låta barnet börja i skolan, särskilt om placering i skolmognadsklass
kan ordnas eller andra pedagogiska anordningar kan vidtagas. Då så inte
är möjligt blir alternativet med uppskov ofta det mest ändamålsenliga, men
härvid bör särskilt uppmärksammas sådana fall, där barnen under uppskovstiden
kommer att vistas i en föga utvecklingsfrämjande miljö. För dessa barn
synes mig uppskov böra tillämpas med särskild försiktighet, ty det miljöbyte
som skolgången innebär kan mången gång vara fördelaktigare från barnets
synpunkt genom att utvecklingen stimuleras.

Skolberedningens förslag innebär att skolstyrelsen liksom hittills skall äga
medge skolpliktig befrielse från det sista skolpliktsåret. Denna möjlighet bör
dock enligt beredningens mening inte användas annat än i individuella, noga
prövade undantagsfall; sociala eller ekonomiska skäl får inte påverka bedömningen
och befrielse bör meddelas endast om det prövas erforderligt med hänsyn
till elevens eget bästa och garanti finns för att han får direkt från skolan övergå
till annan utbildning eller till en för honom lämplig anställning eller verksamhet.

I likhet med skolberedningen och flertalet remissinstanser anser jag, att
befrielse från det sista skolåret bör användas med stor återhållsamhet. Bedömningen
av dessa frågor bör enligt min mening ske med utgångspunkt främst i vad
som är till elevens bästa och mindre med tanke på svårigheterna att behålla eleven
i skolan. Men sett även från elevens synpunkt kan ibland, såsom också framhållits
vid remissbehandlingen, befrielse befinnas vara den lämpligaste lösningen.
Härvid bör dock tillses att det på ett betryggande sätt är sörjt för att eleven
får annan utbildning eller lämplig sysselsättning. Att på sätt beredningen föreslagit
för befrielse ibland skulle kunna uppställas ett direkt villkor att eleven
efter en studiepaus återupptager sina studier vid någon annan skolform synes
mig mindre förenligt med de principer, på vilka skolplikten bygger. Finnes vid
prövning av fråga om befrielse anledning antaga att eleven framdeles kommer

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

att återupptaga sina studier, bör givetvis även denna omständighet kunna
beaktas.

I likhet med skolberedningen vill jag förorda, att sådana elever, vilka före
skolpliktstidens utgång inte hunnit genomgå samtliga nio årskurser, skall äga
rätt att gå ut skolan i vanlig ordning. Tillämpad på den som genomgått nionde
årskursen samtidigt som skolplikten till följd av levnadsåldern upphör innebär
denna princip, att rätt att gå om denna årskurs skall föreligga i enlighet med
samma principer som tillämpas beträffande kvarsättning under skolpliktstiden.

Beträffande rätten att fullgöra skolplikt i privata skolor innebär skolberedningens
förslag utom på en punkt inte någon ändring i vad nu gäller. I fråga om
privat skola, som åtnjuter statsunderstöd, förutsätter beredningen att det skall
ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma i vad mån skolpliktiga barn skall få
undervisas där. För att skolplikt skall få fullgöras i privat skola, som inte åtnjuter
statsbidrag, kräves att skolan godkänts av skolstyrelsen. Såsom förutsättning
för att privat skola skall få mottaga skolpliktiga elever bör enligt
beredningens förslag krävas, utöver vad nu gäller, att skolans undervisning till
art, omfattning och allmänna inriktning väsentligen motsvarar grundskolans.
Detta innebär, menar beredningen, att tillstånd att mottaga skolpliktiga
barn som regel inte bör meddelas sådan skola, som på högstadiet ensidigt
inriktar sig på en viss elevkategori eller ett visst studiemål, t. ex. enbart
en teoretisk väg som leder fram till gymnasiestudier. Hinder för godkännande
bör däremot inte föreligga på grund av sådana avvikelser i kursinnehållet, som
föranledes av att undervisningen bygger på en annan religiös eller filosofisk
övertygelse än som ligger till grund för det svenska skolväsendet i allmänhet.

Skolberedningens förslag har på det hela taget bemötts positivt vid remissbehandlingen
och på privatskolehåll synes man vara införstådd med att grundskolans
genomförande måste innebära krav på en anpassning av de privata
skolornas undervisning till grundskolans utformning. Jag vill därför i princip
tillstyrka bifall till beredningens förslag. I anledning av vad som av vissa remissinstanser
anförts rörande tillämpningen av det föreslagna villkoret beträffande
undervisningens art, omfattning och allmänna inriktning vill jag uttala, att
detta krav i tillämpningen inte får upprätthållas alltför rigoröst, exempelvis så
att man kräver att skolans undervisning på högstadiet skall omfatta samtliga
eller nästan samtliga tillvalsgrupper och linjer. För godkännande synes det mig
tillräckligt, om skolan visar, att den inriktar sig på att i överensstämmelse med
huvudprinciperna för grundskolan tillhandahålla undervisning med vissa ej
alltför obetydliga möjligheter att anordna tillvalsgrupper och linjer. Härvid
måste självfallet också beaktas, att elevernas val av tillvalsgrupper och linjer
inverkar på skolans organisation. Vad det i detta avseende närmast kommer
an på är, huruvida skolans syften, om än ej alltid de praktiska möjligheterna
att fullfölja dessa fullt ut, ligger i linje med den allmänna skolans målsättning
och innehåll. I detta sammanhang vill jag också som min mening uttala, att
man vid bedömningen utifrån dessa utgångspunkter av de privata skolornas

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

förutsättningar att få mottaga skolpliktiga elever måste betrakta varje skola
som en enhet. I anslutning till vad i propositionen nr 54, s. 368, anförts rörande
de privata skolornas övergång till en ny skolordning vill jag framhålla, att kraven
på skolornas anpassning såsom förutsättning för godkännande måste under
en övergångstid sättas något lägre än vad som normalt bör gälla.

I anledning av de av några remissinstanser framförda erinringarna mot att
prövningen av godkännandet av privat skola anförtrotts skolstyrelsen vill jag
framhålla, att jag för egen del biträder beredningens förslag härutinnan främst
därför att det lokala organet lättast och enklast torde kunna skaffa sig kunskap
om underlaget för bedömningen. De vid remissbehandlingen framkomna önskemålen
torde i huvudsak bli tillgodosedda genom att besvär skall kunna anföras
mot skolstyrelsens beslut.

Det av skolberedningen föreslagna stadgandet om skyldighet för arbetsgivare
att ordna arbetet för skolpliktig elev så att skolgången kan fullgöras anser
jag med hänsyn till vad som framkommit vid remissbehandlingen inte böra
införas i skollagen. Frågan om en lagreglering i detta avseende torde, efter
närmare undersökning, få upptagas i annat sammanhang.

B. Specialmotivering till lagförslaget

Skollagens disposition

Till sin allmänna uppbyggnad innebär departementsförslaget, att reglerna om
den offentliga skolundervisningens allmänna syfte, kommunernas ansvar och
befogenheter beträffande undervisningen samt de myndigheter som har att sörja
för eller öva tillsyn över verksamheten upptagits i lagens första hälft, medan
bestämmelserna om undervisningen m. m. vid de olika skolformerna och kommunernas
särskilda skyldigheter fått sin plats i den senare delen. Den avvikelse
som härigenom skett från skolberedningens förslag, vars uppbyggnad
innefattade en omvänd ordningsföljd, finner jag motiverad bl. a. med hänsyn
till önskvärdheten av att inledningsvis i lagen fastslå kommunernas allmänna
förpliktelser och befogenheter i förhållande till de skolformer, för vilka skolstyrelsen
skall ha det närmaste ansvaret. Närmast efter en sådan inledning
synes böra följa reglerna om skolväsendets lokala och regionala ledning.

I överensstämmelse härmed upptages i 1 kap. en grundläggande regel rörande
undervisningens syfte samt bestämmelser rörande skolväsendets allmänna organisation.
I 2 kap. regleras skolstyrelsen, dess befogenheter och inre organisation.
Till detta kapitel ansluter 3 kap., som avhandlar skolchefens uppgifter, samt
4 kap. rörande länsskolnämndens uppgifter och organisation.

De allmänna bestämmelserna om undervisningen har sin plats i 5 kap., och i
6 kap. återfinnes reglerna om skolplikten. De från såväl elevernas som kommunernas
synpunkt viktiga bestämmelserna om elevområden och den därmed förknippade
regleringen av interkommunal samverkan har upptagits i 7 kap., och

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

härefter följer i 8 kap. närmare regler rörande kommunernas skyldigheter i fråga
om de särskilda skolformerna. Det avslutande kapitlet — 9 kap. — upptager
bl. a. bestämmelser om besvär samt en specialregel, som öppnar möjlighet att
ingripa mot olämpliga skolor.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i skolberedningens förslag, upptager en
principförklaring angående det allmänna skolväsendets uppgifter.

Skolöverstyrelsen har föreslagit sådan jämkning av texten, att den uppgift
för skolan, som bestar i att i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling
till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar,
anges i första hand; härigenom skulle bättre överensstämmelse
ernas med den allmänna målsättningen för den nya obligatoriska skolan.

Departementschefen. Ehuru den av skolöverstyrelsen föreslagna omredigeringen
måhända skulle ännu bättre än skolberedningens förslag ge uttryck för
just grundskolans mål, torde ändringen inte böra vidtagas av det skälet att det
förevarande stadgandet skall äga tillämpning i huvudsak även beträffande de
icke-obligatoriska skolorna under skolstyrelsens förvaltning.

2 §•

Detta stadgande, som svarar mot bestämmelserna i 1 § och 7 § första stycket
skolstyrelselagen samt 26 § och viss del av 27 § i skolberedningens förslag, anger
kommunernas principiella ansvar och befogenheter i fråga om skolväsendet. I
enlighet med skolberedningens förslag har stadgandet kompletterats med en
uttrycklig föreskrift om kommuns skyldighet att främja åtgärder i syfte att
undervisning utöver vad grundskolan ger tillhandahålles i andra skolor, nämligen
kommunala yrkesskolor och fackskolor samt statliga och kommunala
gymnasier. Den förevarande regeln bringas på detta sätt i bättre samklang med
de skyldigheter, som i lagen föreslås åvila kommunerna i fråga om det interkommunala
samarbetet på skolväsendets område. Jag vill slutligen framhålla
att vad jag nu förordat inte innebär, att kommun skall kunna åläggas att inrätta
på by ggnadsskolor, utan i vad mån dylika utbildningsanstalter skall anordnas i
kommunen bör liksom hittills få bli beroende på lokalt initiativ.

3 §•

I denna paragraf har sammanförts de i 35 § första stycket och 47 § första
stycket i skolberedningens förslag upptagna bestämmelserna om att skolstyrelse
och skolchef skall finnas i varje kommun. Därjämte har här införts ett undantagsstadgande
i fråga om skolchef, svarande mot 48 § i beredningens förslag.
De förevarande bestämmelserna överensstämmer med 4 § samt 9 § 1 mom. skolstyrelselagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

4 §•

Denna paragraf upptager en bestämmelse om att i varje län skall såsom regional
statsmyndighet för de skolor, som avses i lagen, finnas en länsskolnämnd.
För Stockholms stad utövas länsskolnämndens uppgifter av vederbörande
centrala statsmyndighet. Stadgandet, som överensstämmer med vad nu gäller
enligt allmänna skolstadgan 1 kap. 6 § 2 mom. och 1 § instruktionen för länsskolnämnderna,
har sin motsvarighet i 50 § i skolberedningens förslag; dock har
jag inte funnit erforderligt att i lagen ange, att nämnden normalt skall vara
förlagd till länets residensstad. Denna huvudprincip bör självfallet gälla och
Kungl. Maj:t torde liksom hittills böra äga befogenhet att besluta om annan
placering.

5 §•

I denna paragraf, som motsvarar 55 § i skolberedningens förslag, fastslås den
centrala tillsyn över skolväsendet, som tillkommer skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna
på de båda överstyrelserna torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa.

Stadgandet har utformats så att all till skolorna hörande verksamhet, exempelvis
även elevhem i anslutning till skola, omfattas av tillsynen. De nu berörda
bestämmelserna avser endast skolor, som enligt lagen normalt skall stå under
skolstyrelsens förvaltning. Vilka befogenheter som överstyrelserna skall äga
beträffande andra skolor bör inte regleras i lagen utan i annan ordning. Till
en speciell fråga rörande överstyrelsernas tillsyn över vissa elevhem skall jag
återkomma vid behandlingen av 51 §.

6 §•

Bestämmelserna i skollagen har avseende å den del av det offentliga skolväsendet,
i vilken kommunerna är engagerade. Det gäller här främst de skolformer,
vilka skall stå under den kommunala skolstyrelsens förvaltning. För att
förenkla regelsystemet har i första stycket av denna paragraf upptagits en
regel av den innebörden, att när ej annat särskilt angives skall vad i lagen förstås
med skola avse de nyssnämnda skolformerna.

Skolberedningens förslag till skollag upptager det inom skolväsendet sedan
gammalt använda begreppet målsman, varmed torde avses barnets föräldrar
eller den eller de, som eljest enligt föräldrabalken har den rättsliga vårdnaden
om barnet. Med hänsyn till önskemålet att få en mera enhetlig terminologi olika
lagstiftningsområden emellan vill jag förorda, att föräldrabegreppet i stället
användes i skollagen för att därmed ansluta till bestämmelserna i föräldrabalken.
I förevarande paragraf har som ett andra stycke upptagits den regeln att vad
i lagen sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet inte tillkommer föräldrarna
eller en av dom, i stället avse den under vars vårdnad barnet står.

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innebörd, att
bestämmelserna i lagen inte äger tillämpning beträffande undervisningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna. För dessa kategorier finns särskilda
skolor med annan organisation av undervisningen än den eljest gängse och denna
bör liksom hittills regleras särskilt. Däremot blir bestämmelserna i lagen tillämpliga
på fjällsamers barn, för vilka hittills gällt särskilda regler i fråga om skolplikt
m. m. (jfr propositionen nr 51 till årets riksdag).

2 kap. Om skolstyrelsen

Uppgifter
7 och 8 §§.

Innehållet i dessa paragrafer överensstämmer med 35 och 36 §§ i skolberedningens
förslag. I fråga om utformningen har endast ett par redaktionella jämkningar
vidtagits.

Jämfört med motsvarande bestämmelser i skolstyrelselagen, 5 och 6 §§, innebär
de nya reglerna den ändringen i sak, att de högre tekniska läroverken förts
under skolstyrelsens förvaltning. I frågan får jag hänvisa till vad jag anfört i
den allmänna motiveringen. Skolstyrelsens förvaltning av de skolor, som kommer
att avvecklas i samband med grundskolans genomförande, regleras inte i
7 § utan behandlas i övergångsbestämmelserna 62 §. Avfattningen av stadgandet
i 7 § andra stycket innebär att styrelsens befogenheter skall omfatta jämväl
sådan till skolorna knuten verksamhet som exempelvis drivande av elevhem.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 37 § i skolberedningens förslag och 7 § skolstyrelselagen;
dock att motsvarigheten till det sista stycket i dessa paragrafer överförts
till 10 § i departementsförslaget.

Gällande rått m.m. I 7 § skolstyrelselagen beskrives i allmänna ordalag skolstyrelsens
uppgifter beträffande det under styrelsens förvaltning ställda skolväsendet.

Sålunda skall skolstyrelsen enligt första stycket i paragrafen beakta den
allmänna utvecklingen på skolväsendets område, med uppmärksamhet följa
skolväsendets tillstånd inom kommunen samt hos kommunens fullmäktige, dess
styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar,
vilka finnes påkallade för att ungdomen i kommunen skall kunna erhålla
tillfredsställande teoretisk och praktisk utbildning. I andra stycket föreskrives,
att skolstyrelsen skall, i den mån det inte tillkommer annan, ombesörja de
angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen, vilka är att hänföra till
förvaltning och verkställighet. Förvaltar styrelsen flera skolor eller skolformer,
skall den sörja för samordning och enhetlighet i deras verksamhet. På styrelsen
ankommer vidare att tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt
gällande föreskrifter, att främja pedagogisk försöksverksamhet och lärarnas
fortbildning samt att verka för samarbete mellan hem och skola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Vid tillkomsten av detta stadgande, som bygger på ett av 1951 års skolstyrelseutredning
(SOU 1955: 31) framlagt förslag, uppmärksammades särskilt
gränsdragningen mellan skolstyrelsens och den lokala fackliga skolledningens
befogenheter. Beträffande denna fråga anförde föredragande departementschefen
(prop. 1956:182 s. 59 f.) bl. a. följande:

Emellertid synes det mig, som om utredningen i sitt förslag icke tillräckligt
klart markerat gränsen mellan skolstyrelsens och den fackliga ledningens befogenheter.
Utredningen citerar i sitt betänkande och ger sin anslutning till
skolkommissionens uttalande att »rektorer, kollegier och lärare maste tillerkännas
självständighet även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens
frihet måste säkerställas». Jag finner det angeläget, att utformningen
av skolans inre arbete och ledningen av detta icke blir föremål för direkta
ingripanden från skolstyrelseledamöternas sida och har i detta syfte givit lagförslaget
i denna del en annan utformning än utredningen. Denna har föreslagit
att det skall åligga skolstyrelsen »att med avseende å skolornas inre arbete följa
undervisningen och tillse, att den fortgår efter givna föreskrifter, ävensom
främja pedagogisk försöksverksamhet». Denna formulering skulle kunna ge
upphov till föreställningen, att skolstyrelsernas ledamöter skall öva tillsyn över
hur den egentliga pedagogiska verksamheten bedrives, vilket icke kan vara
meningen. Jag anser det i detta avsende vara tillfyllest med en allmänt hallen
bestämmelse om att styrelsen skall tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår
enligt gällande föreskrifter.

Skolberedningen. Beredningens förslag till lagtext innefattar inte några sakliga
ändringar jämfört med nuvarande bestämmelser utan endast vissa jämkningar
av formell natur. Sedan beredningen konstaterat att någon ändring i området
för skolstyrelsens kompetens inte ifrågasatts, understryker beredningen, att
skolstyrelsen som kommunal chefsmyndighet för skolväsendet även har andra
uppgifter än de rent administrativa och organisatoriska. I detta avseende anför
beredningen bl. a. följande:

Skolstyrelsen har att följa verksamheten vid skolorna och vidtaga åtgärder
på alla områden av skolväsendet, där styrelsen finner sådana påkallade. I fråga
om den egentliga pedagogiska verksamheten ankommer denna som redan nämnts
i första hand på rektor och lärare. Men skulle styrelsen finna vissa förhållanden
på detta område vara mindre tillfredsställande, bör styrelsen vara oförhindrad
att påpeka förhållandet för rektor eller den myndighet, som har att inspektera
skolan.

Ledamöter av skolstyrelsen bör ha tillfälle att sätta sig in i verksamheten
vid skolorna. Om ledamot för sin information önskar följa undervisningen i en
skola, bör han av rektor beredas tillfälle härtill i lämplig omfattning.

I dagens ungdomssituation bör skolstyrelsen ha anledning att ägna särskild
uppmärksamhet åt ungdomens ordning och uppförande i skolan. Skolstyrelsen
bör kunna utfärda allmänna föreskrifter i detta hänseende för skolorna under
styrelsens förvaltning. Vidare kan det finnas anledning för styrelsen att genom
aktiva åtgärder motverka bruket av alkohol och tobak bland eleverna och att
stimulera målsmännen att enas om mera enhetliga normer för eleverna t. ex.
i fråga om sovtider, tider för läxläsning, utevaro på kvällarna och fickpengar.
Givetvis bör styrelserna även lämna (lön medverkan som kan pakallas från

5 — B ihan g till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

andra myndigheters sida samt deltaga i och taga initiativ till samverkan mellan
olika myndigheter på det kommunala planet beträffande barna- och ungdomsfrågor.

I sitt remissvar har gymnasieutredningen ifrågasatt, om inte i skolstyrelsens
skyldigheter bör ingå att taga initiativ för vuxenutbildningens främjande. Utredningen
anser det även vara en angelägenhet för skolstyrelsen att bevaka
elevernas möjligheter till goda fritidssysselsättningar.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund instämmer i att en aktiv ungdomsvårdande
politik bör föras men motsätter sig att skolstyrelsen ges befogenhet
att utfärda regler för elevernas uppförande under fritiden.

Departementschefen. I likhet med skolberedningen anser jag inte anledning
föreligga att vidtaga ändring i de regler som bestämmer skolstyrelsens befogenheter.
De uttalanden beredningen gjort rörande skolstyrelsens befogenhet och
uppgift i fråga om verksamheten vid skolorna innefattar ett välbehövligt förtydligande
av vad som i stort sett redan nu gäller och jag vill uttala min anslutning
till vad beredningen anfört. Av särskild vikt är att skolstyrelsen, på sätt beredningen
rekommenderar, ägnar uppmärksamhet åt ordningsfrågorna samt tager
initiativ till och medverkar i en aktiv behandling av ungdomsfrågorna, däribland
även frågan om elevernas möjligheter till fritidssysselsättningar. Detta innebär
inte att skolstyrelsen skall äga uppställa regler för elevernas uppträdande då
de befinner sig utom skolans direkta tillsyn.

10 §.

I skolväsendets författningssystem finns ofta men inte alltid uttryckliga regler
för vem som har att fatta beslut i olika avseenden. Kompetensfrågan får då
lösas med ledning av de allmänna bestämmelserna i föregående paragraf eller
av vad eljest kan framgå av sammanhanget. En motsvarande ordning torde få
bli gällande även i fortsättningen. I skollagen intages emellertid åtskilliga bestämmelser,
som har betydelse för den enskilde, såsom beträffande skolplikten,
befrielse från ämnet kristendomskunskap och morgonsamling samt inträde i
skola på grund av tillhörighet till visst elevområde. I dessa hänseenden torde
skolstyrelsen ha att besluta, såvitt gäller befrielsen och intagningen dock
endast om vägran ifrågasättes. Att uttryckliga bestämmelser ges härom torde
vara nödvändigt och sådana har därför upptagits i första och andra styckena
av förevarande paragraf.

Det sista stycket i paragrafen har överförts oförändrat från 7 § tredje stycket
skolstyrelselagen.

11 och 12 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer, vilka motsvarar 39 och 40 §§ i skolberedningens
förslag, har oförändrade överförts från 8 och 14 §§ skolstyrelselagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 196£

Organisation

13 §.

Förevarande paragraf motsvarar 41 § i skolberedningens förslag och 10 §
skolstyrelselagen. Enligt första stycket i sistnämnda lagrum skall ledamöter
och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige till det antal,
som fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens folkmängd och
struktur samt till antalet och arten av de skolor, som lyder under styrelsen.
Antalet ledamöter må dock inte vara under sju.

Under framhållande av att vissa kommunala styrelser och nämnder tenderar
att bli överdimensionerade och att utvecklingen mot större kommuner kan
medföra risk för ytterligare överdimensionering föreslår länsstyrelsen i Älvsborgs
län, att frågan om maximering av antalet ledamöter och suppleanter i skolstyrelserna
tages under övervägande.

I skolberedningens förslag har den i skolstyrelselagen upptagna rekommendationen
för bestämmandet av antalet ledamöter och suppleanter uteslutits.
Beredningen framhåller, att denna regel föranlett tvekan, om fullmäktige är
förhindrade att beakta även andra omständigheter, exempelvis styrelsens effektivitet
och den partipolitiska representationen. Enligt beredningens mening bör
sådana omständigheter kunna beaktas.

Departementschefen. Enligt min mening bör förevarande stadgande förtydligas
på sätt beredningen föreslagit. Härigenom kommer också bestämmelsen att
helt överensstämma med 31 § i kommunallagen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att riksdagen vid antagandet av skolstyrelselagen avvisade ett förslag
om maximering av antalet ledamöter och suppleanter i skolstyrelserna under
motivering att bättre överensstämmelse vanns med kommunallagen och att en
maximering lätt kunde medföra benägenhet att lata antalet ledamöter närma
sig det angivna maximitalet. Riksdagen underströk samtidigt angelägenheten
av att, för att skolstyrelsen skulle bli en arbetsduglig församling, antalet ledamöter
hölles så lågt som det med hänsyn till omständigheterna vore möjligt.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i skolstyrelselagen, innehåller de grundläggande
reglerna om skolstyrelsens inre organisation och verksamhetsformer.
I departementsförslaget har stadgandet i överensstämmelse med 42 § i skolberedningens
förslag förtydligats och närmare anpassats bestämmelserna i 45 §
kommunallagen.

15 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som reglerar skolstyrelsens rätt att delegera
beslutanderätt, motsvarar 12 § 1 mom. skolstyrelselagen och 43 § i skolberedningens
förslag. Varken i beredningens förslag eller departementsförslaget återfinnes
någon motsvarighet till de i 12 § 2 mom. skolstyrelselagen upptagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

bestämmelserna om minimiantal ledamöter i avdelning och om avdelnings
beslutförhet. Härigenom kommer förevarande stadgande att närmare överensstämma
med 45 § kommunallagen.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län föreslås införande av en kontrollmöjlighet
av delegationen genom att fullmäktiges beslut om rätt för skolstyrelsen att
delegera vissa grupper av ärenden underställes länsskolnämndens prövning.
Härigenom skulle enligt länsstyrelsens mening tillgodoses det från rättssäkerhetssynpunkt
viktiga önskemålet att försiktighet iakttages vid bestämmandet
av delegationens omfattning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det erforderligt
att möjligheten att delegera begränsas i lagen så att ärenden av principiell och
betydelsefull natur, exempelvis frågor om godkännande av enskild skola och om
återkallelse av sådant godkännande samt vissa framställningar eller yttranden
till länsskolnämnden, undantages från delegation.

Departementschefen. Den av skolberedningen föreslagna bestämmelsen om
delegation av skolstyrelsens beslutanderätt är likalydande med de nu gällande
bestämmelserna och innefattar alltså inte något uttryckligt förbud mot delegation
annat än såvitt rör framställning och yttrande till fullmäktige. Någon
olägenhet har mig veterligen inte försports av att delegationsrätten saknat ytterligare
begränsningar. Skolstyrelsens prövning av frågor om godkännande av
enskilda skolor kommer emellertid med hänsyn till den komplettering av förutsättningarna
för godkännande, som jag förordat, att bli än mera grannlaga än
förut. Med hänsyn härtill anser jag lämpligt att prövningen av dylika frågor
uttryckligen undantages från delegation. Självfallet har skolstyrelsen att i sin
verksamhet fatta beslut i åtskilliga andra frågor, särskilt sådana som avser
eleverna, vilka frågor lämpar sig mindre väl för delegation. Det får emellertid
förutsättas att kommunernas fullmäktige härvidlag iakttager stor försiktighet
vid bedömningen av huruvida delegation bör medges.

16 §.

Detta stadgande är likalydande med 44 § i skolberedningens förslag och motsvarar
13 § skolstyrelselagen med en jämkning, som torde få betraktas som
enbart formell.

17 §.

Ifrågavarande bestämmelser om utseende av yrkesråd överensstämmer i sak
med 17 § skolstyrelselagen, dock att kompetensföreskrifterna för ledamöterna i
yrkesråd uteslutits för att i stället intagas i skolstadgan. Vidare har uttrycket
»förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning» ersatts med uttrycket
»undervisning i yrkesbetonade ämnen» för att vinna anslutning till begreppet
yrkesämnen på grundskolans högstadium.

I detta sammanhang vill jag omnämna, att någon bestämmelse om skolråd,
motsvarande den som nu återfinnes i 16 § skolstyrelselagen, inte införts i skollagen.
I likhet med beredningen anser jag nämligen att bestämmelser om skolråd

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

inte längre erfordras med hänsyn till att föräldraföreningarna, som börjar bli
allt vanligare, i allt väsentligt fyller de uppgifter som varit tilltänkta för skolråden.

18 §.

För Stockholm gäller för närvarande i vissa hänseenden särskilda bestämmelser
om skolstyrelsen, vilka med stöd av 15 § skolstyrelselagen utfärdats i kungörelsen
den 8 november 1957 (nr 592) om organisationen av skolstyrelsen i
Stockholm. Skolberedningen föreslår att dessa bestämmelser, med den jämkning
i fråga om antalet ledamöter i avdelning som föranledes av vad som anförts vid
15 §, överföres till skollagen. Jag tillstyrker beredningens förslag och föreslår att
bestämmelserna intages i förevarande paragraf, som har sin motsvarighet i 46 §
i beredningens förslag.

3 kap. Om skolchefen ni. m.

19 och 20 §§.

Förevarande paragrafer överensstämmer i stort med 47 § andra stycket och
49 § skolberedningens förslag samt 9 § 2 mom. skolstyrelselagen.

4 kap. Om länsskolnämnden

21 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med 51 § i skolberedningens
förslag bestämmelser om att länsskolnämnden skall inom länet ha ett allmänt
inseende över de skolor, som avses i 2 §, och därtill hörande verksamhet samt
över undervisningen av skolpliktiga barn i enskilda skolor och vid sjukvardsanstalter
och barnhem. Dessa bestämmelser, som motsvarar vad nu är föreskrivet
i 2 § instruktionen för länsskolnämnderna, har utformats så att även
sådan verksamhet, som knutits till skolorna, t. ex. elevhem omfattas av tillsynen.
En närmare reglering av länsskolnämndernas uppgifter beträffande skolorna och
undervisningen torde i enlighet med de principer som hittills gällt fa regleras i
instruktionen. Vilka andra skolor eller vilken undervisning i övrigt som skall
stå under länsskolnämndens tillsyn bör inte regleras i lagen utan liksom hittills
i annan ordning.

Med anledning av ett av Läroverkslärarnas riksförbund gjort uttalande om
att det bör klarläggas att uppgiften att utöva inseende över skolorna inte i och
för sig innebär rätt att förrätta inspektion och att det i annan ordning bör anges
i vad mån inspektion skall kunna företagas vill jag erinra om att de nya reglerna
inte är avsedda att innebära någon saklig förändring i vad nu gäller.

22 §.

Denna paragraf innehåller grundläggande bestämmelser rörande länsskolnämndens
organisation och överensstämmer med 53 § i skolberedningens förslag
och 6 § 1 och 2 mom. instruktionen för länsskolnämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

5 kap. Om undervisningen

23 §.

I överensstämmelse med 1 § i skolberedningens förslag fastslås i denna paragraf
rätten för de skolpliktiga barnen att få undervisning i grundskolan. Ett
motsvarande stadgande finns för närvarande i 10 § folkskolestadgan. Den i 2 §
av beredningens förslag gjorda hänvisningen till vad särskilt gäller beträffande
undervisningen av blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna bör lämpligen
införas i 6 §.

Som en förutsättning för rätten till undervisning gäller, att barnet är bosatt
i riket. Svenska barn, som bor utomlands, är alltså inte tillförsäkrade rätt till
svensk undervisning utomlands. I vissa fall utgår dock statsbidrag till utomlands
anordnad undervisning för svenska barn.

För barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständighet
ej kan deltaga i vanligt skolarbete, skall enligt vad som följer av 24* och 48 §§
genom vederbörande kommuns försorg anordnas särskilt för dem lämpad undervisning;
de sjuka barnens rätt till undervisning omfattas alltså i princip också
av den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, och utan någon annan
begränsning däri än som kan föranledas av tvingande praktiska svårigheter att
i vissa fall anordna sådan undervisning. Något uttryckligt förbehåll härom
torde inte behöva intagas i lagtexten.

24 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med vad som föreslagits i proposition
nr 54 vissa bestämmelser rörande grundskolans organisation. I överensstämmelse
med skolberedningens förslag, 8 §, men något fylligare än vad beredningen
gjort anges sålunda att grundskolan omfattar nio årskurser med fördelning
på tre stadier, samt att inom grundskolan anordnas olika studievägar och
specialundervisning för vissa elever med skolsvårigheter.

Utöver vad beredningen föreslagit bör också i paragrafen intagas en upplysning
om att inom grundskolan ordnas sådan särskild undervisning för sjuka barn,
som innefattas i kommunernas skyldigheter enligt föreskriften i 48 §.

25 §.

De i föregående paragraf omförmälda studievägarna omfattar ett system med
olika tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. De i förevarande
paragraf upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 9 § i skolberedningens
förslag, reglerar frågan om elevernas fördelning på studievägar och uttagandet
till specialundervisning.

I skolberedningens förslag fastslås principen om ett fritt val av studieväg.
Enligt förslaget skall sålunda studieväg väljas av elevens föräldrar efter samråd
med denne och sedan upplysningar lämnats av skolan. Såsom motivering till
detta stadgande anför beredningen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Skolan måste emellertid lämna både målsmän och elever erforderlig information
om studievägar och yrken. Vid utformningen av grundskolan har också stor
vikt lagts vid att ge barnen en allsidig orientering om det samhälle, van de
lever. Även sina egna förutsättningar för olika arbetsuppgifter får de pröva ej
blott inom skolans väggar utan även i praktisk yrkesorientering. Med hänsyn
härtill bör enligt skolberedningens mening vid valet av studieväg stort avseende
fästas vid elevens egna intressen och önskemål, i den mån de är sakligt grundade.
I stadgandet har detta sålunda markerats genom föreskriften att målsmans
val skall föregås av samråd med eleven.

I fråga om specialundervisningen innebär beredningens förslag att det skall
ankomma på vederbörande skolledare att besluta om uttagning till specialundervisning,
sedan föräldrarna beretts tillfälle att yttra sig. Beredningen har särskilt
understrukit att uttagningen bör föregås av erforderlig medicinsk och psykologisk
utredning och ske i samråd med föräldrarna.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att skolan inte endast bör kunna lämna upplysningar
i frågan om valet av studieväg utan även vara rådgivande. Skolöverstyrelsen
önskar att stadgandet om det fria tillvalet — till undvikande av
missförstånd angående valfrihetens omfattning — förtydligas så, att det framgår
att valet omfattar de tillgängliga studievägarna. En liknande synpunkt framföres
av Sveriges skoldirektörsförening.

Departementschefen. Vid behandlingen i propositionen nr 54 av fragan om
elevernas och undervisningens differentiering har jag sasom en grundval för
differentieringssystemet förordat principen om ett fritt val av studieväg. Denna
princip bör i enlighet med beredningens förslag införas i skollagen. Skolans uppgift
med avseende på valsituationen bör enligt min mening besta främst i att
lämna en objektiv orientering rörande tillvalsmöjligheterna och bör därför inte
betecknas som rådgivande. Att elevernas valmöjligheter stundom kan i viss mån
begränsas exempelvis därigenom att det antal inte anmäler sig till viss studieväg,
som erfordras för dess inrättande, är ofrånkomligt, men jag anser inte att
detta förhållande behöver komma till särskilt uttryck i lagtexten. Vad angår
uttagandet av elever till specialundervisning har jag ävenledes i annat sammanhang
förordat att sådan åtgärd i sista hand bör kunna ske även mot föräldrarnas
vilja, och denna princip bör komma till uttryck i skollagen.

26 §.

I 5 § i skolberedningens förslag har upptagits vissa grundläggande regler för
verksamheten i skolan. Sålunda framhålles skolpersonalens allmänna åliggande
att främja trivsel och arbetsglädje i skolan och förbud mot kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling föreslås inskrivet. Vidare föreslår beredningen
att elevernas skyldighet att visa aktning och lydnad för lärare och annan
personal samt att eftersträva ett gott förhållande till övriga elever inskrives.
Bestämmelser av i stort sett motsvarande innehåll finnes för närvarande i 54 och
59 §§ folkskolestadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Länsskolnämnden i Kristianstads län, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges
folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarförbund och Svenska facklärarförbundet
ifrågasätter, om inte förbudet mot kroppslig bestraffning borde utgå,
samt anför att något behov av bestämmelsen inte föreligger, enär straffsanktion
finnes enligt strafflagens regler. Länsskolnämnden i Kalmar hemställer om en
komplettering av stadgandet om elevernas skyldigheter med åliggande att iakttaga
vårdat uppförande.

Departementschefen. Då det förevarande stadgandet avses skola innehålla
endast de grundläggande reglerna rörande personalens och elevernas ömsesidiga
förhållanden anser jag inte skäl föreligga att komplettera stadgandet på sätt som
föreslagits vid remissbehandlingen. Däremot bör enligt min mening i paragrafen
även upptagas bestämmelser om skyldighet för personalen att söka vinna elevernas
förtroende och att respektera dem såsom självständiga människor.

Det i gällande bestämmelser intagna förbudet mot kroppslig bestraffning eller
kränkande behandling bör enligt min mening fortfarande behållas för att därmed
skall bli otvetydigt fastslaget att sådana åtgärder inte skall få tillgripas
som ett instrument i skolans verksamhet och detta vare sig handlingen i det
enskilda fallet är hänförlig under strafflagen eller ej.

27 §.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 97 § första stycket folkskolestadgan skall elev, som tillhör trossamfund,
vilket fatt Kungl. Majrts tillstånd att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning,
efter skriftlig anmälan av målsman frikallas från undervisningen i
kristendoms kunskap. Genom malsmans försorg skall eleven få motsvarande
religionsundervisning och förete intyg däröver. Bestämmelser av samma innehåll
är intagna i läroverksstadgan 10 § första stycket. I denna paragraf stadgas
vidare, att det ankommer pa rektor att avgöra om elev även därutöver må av
religiösa skäl befrias från undervisningen.

Elev är ej skyldig deltaga i morgonsamling, om han är frikallad från undervisningen
i kristendomskunskap eller om han eljest ej tillhör svenska kyrkan
och målsman hos rektor anmäler, att eleven ej skall deltaga. Denna regel återfinnes
i 70 § 2 mom. folkskolestadgan och 24 § 2 mom. läroverksstadgan. Författningsrummen
innehåller vidare en bestämmelse, att elev även i övrigt kan
befrias av rektor från att deltaga i morgonsamling, om skäl föreligger härför.

Huvudgrunderna för den författningsmässiga regleringen av förevarande
spörsmål fastställdes preliminärt vid behandlingen vid 1950 års riksdag av propositionen
nr 70 med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling
och bekräftades av 1951 års riksdag i samband med att propositionen nr 100
med förslag till religionsfrihetslag behandlades. De överväganden som då företogs
ledde till slutsatsen att vissa trossamfunds medlemmar borde tillerkännas rätt
till frikallelse för sina barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning.
Det borde därvid ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, om trossamfund i sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

trosåskådning avvek så mycket från grunderna för kristendomsundervisningen
i de allmänna skolorna, att befrielse borde beviljas och samfundet erhålla rätt
att sörja för religionsundervisning åt barn, som tillhörde samfundet. I samband
därmed borde Kungl. Maj:t lämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens
innehåll och kontrollen därav. Mera komplicerad ansags frågan
vara om rätt till befrielse från kristendomsundervisning för barn utan konfession.
Även dessa barn borde vara tillförsäkrade en undervisning om religion och religiösa
förhållanden, som tillfredsställde kraven på orientering i nutidssamhället.
Kravet på objektivitet i undervisningen hölls levande just genom att den var
avsedd för barn från skilda läger och inte för en gallrad återstod. En tidig uppdelning
av barnen i »hedningar» och »kristna» ansågs föga förenlig med enhetsskolans
idé. Därför kunde rätt till frikallelse från kristendomsundervisningen i de
allmänna skolorna inte medges barn, som inte tillhörde något trossamfund.
Betänkligheter av detta slag behövde dock inte hindra, att ett barn, som inte
tillhörde något trossamfund, på skriftlig framställning från den som hade att
föra barnets talan erhöll befrielse från deltagande i morgonsamling, som föll
utanför lektionsramen. Det erinrades om att morgonbönsbefrielser medgavs vid
de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de frikallade
utgjorde ingen ensartad grupp, något som var ägnat att minska betänkligheterna.

Skolberedningen har hänvisat till behandlingen av de förevarande frågorna
vid 1950 och 1951 års riksdagar samt föreslagit, att de därvid godtagna principerna
i sina huvuddrag intages i skollagen (6 § i beredningens förslag) och att
den nu gällande författningsregleringen i övrigt med i huvudsak oförändrat
innehåll införes i skolstadgan. Befrielse från morgonsamling torde härvid av
beredningen ha avsetts skola omfatta endast morgonsamling med religiöst inslag.

Remissyttranden. Vad gäller spörsmålet om befrielse från skolans
kristendomsundervisning anser teologiska jakulteten i Lund, att
det skall direkt i lagen sägas ut att varje elev skall ha någon form av religionsundervisning.
Såsom villkor för befrielse bör därför uppställas, att eleven verkligen
åtnjuter motsvarande religionsundervisning inom samfund, som fått tillstånd
att ombesörja undervisningen. Liknande synpunkt har framförts av styrelsen
för Kristendomslärarnas förening och Religionspedagogiska institutet.

Länsskolnämnden i Västerbottens län finner bestämmelserna vara för snävt
utformade för att garantera, att den enskildes samvete inte kränkes. Nämnden
anser, att betydande svårigheter kan uppstå att ordna så att elever erhåller
»motsvarande religionsundervisning» och syftet med bestämmelserna torde bli
illusorisk för dem som inte är bosatta i landets största städer. Härtill kommer,
påpekar nämnden, minoriteter som inte erhållit tillstånd att i skolans ställe ombesörja
religionsundervisning. Skolöverstyrelsen anser att paragrafen måhända
kan utformas annorlunda för att bättre tillgodose det i länsskolnämndens yttrande
angivna syftet. Enär stadgandet synes motsvara statsmakternas stånd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

punktstagande, då frågan förhållandevis nyligen behandlades, anser sig överstyrelsen
emellertid inte ha anledning att förorda ändring.

Folkpartiets ungdomsförbund finner det olyckligt, att den reguljära skolverksamheten
innehåller moment, från vilka eleverna av trosskäl måste befrias.
Beredningens förslag synes också innebära en antydan att beredningen själv
inser, att kristendomsundervisningens objektivitet är svår att förverkliga med
den föreslagna utformningen. Om en mera allsidig och objektiv undervisning
kommer till stånd, synes det naturligt att alla elever deltar i den. Även Sveriges
elevers centralorganisation anser det vara av vikt, att undervisningen är allsidig
och objektiv, sa att alla elever kan deltaga i den.

I fråga om befrielse från deltagande i morgonsamling
finner domkapitlet i Uppsala det vara tvivelaktigt, om villkoren för frikallelse på
föreslaget sätt bör bestämmas i relation till frågan om medlemskap i svenska
kyrkan. Det är knappast unikt, att företrädare för trossamfund, som fått tillstand
att ombesörja religionsundervisning, anmodas leda morgonsamling vid
skola. Det blir da direkt orimligt, att elever som tillhör morgonsamlingens eget
trossamfund skall vara befriade från att deltaga i denna samling under det att
elever som tillhör svenska kyrkan har skyldighet att närvara. Orimlig blir också
situationen, om en skolans tjänsteman, som är ansluten till trossamfund av
ifrågavarande karaktär, i egenskap av kristendomslärare har att leda morgonsamling,
från vilken hans egna trosfränder är befriade men vid vilken elever
tillhörande svenska kyrkan har åliggande infinna sig. Också Frikyrkliga samarbetskommittén
anser det vara principiellt felaktigt att bestämma villkoren för
befrielse med utgångspunkt från status i förhållande till svenska kyrkan. Kommittén
finner det inkonsekvent att elev, som tillhör t. ex. katolska kyrkan är
frikallad under det att det står öppet för anhängare av samma kyrka att leda
morgonsamlingar med religiöst inslag. Styrelsen för Kristendomsläramas förening
finner det omotiverat att elever som inte tillhör svenska kyrkan men
annat kristet samfund inte skall vara skyldiga deltaga i morgonsamling eftersom
morgonsamlingar i stor utsträckning ledes av frikyrkligt anslutna personer.
Också Sveriges förenade kristliga lärarförbund vill på denna punkt dra den fulla
konsekvensen av religionsfrihetslagens likställighet mellan svenska kyrkan och
övriga trossamfund. Högerns ungdomsförbund anser att morgonsamlingarna bör
ges ett sådant innehåll, att varje elev som tillhör ett kristet samfund kan deltaga.

Skolberedningens förslag att befrielse endast skall avse morgonsamling med
religiöst inslag har föranlett en rätt livlig diskussion vid remissbehandlingen.
Flera — ibland rätt åtskilda — synpunkter har kommit till uttryck. Folkpartiets
kvinnoförbund finner formuleringen av stadgandet i förevarande avseende
oklar och vill tolka bestämmelsen så, att morgonsamling alltid skulle vara religiöst
knuten till statskyrkan, något som rimmar illa med vår religionsfrihet.
Domkapitlet i Uppsala tar förslaget till utgångspunkt för ett konstaterande att
beredningen förutsatt att morgonsamling med religiöst inslag alltjämt skall förekomma.
Domkapitlet anser det angeläget att den hävdvunna, som andaktsstund

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

gestaltade morgonbönen även framdeles blir den normala inledningen till skoldagen.
Domkapitlet i Skara finner det med hänsyn till den allmänna opinionen
även utifrån religionsfrihetens principer naturligt, att morgonsamlingen i första
hand ges en kristen karaktär. Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges elevers
centralorganisation anser att fullt genomförd frivillighet är det enda rimliga, om
samlingar av andaktskaraktär skall förekomma. Centralorganisationen hävdar
vidare, att skolans samlingsstund bör utformas så att varje elev, oavsett religiös
uppfattning, kan ta del av den och få behållning av den. Det är väsentligt att
talare företrädande olika — inte bara religiösa — uppfattningar kan komma till
tals. Teologiska fakulteten i Lund hävdar att, med tanke på att morgonsamlingen
i princip har icke-konfessionell karaktär, finns knappast skäl att genom
en särskild bestämmelse fastslå befrielse från religiös morgonsamling.

En viktig invändning mot den föreslagna avgränsningen är av praktisk art.
Sålunda frågar sig domkapitlet i Skara vem som i förväg kan garantera att morgonsamlingen
blir utan religiöst inslag — kristendomsläraren kan väl leda den
utan religiöst inslag medan å andra sidan en lekman kan ge den en religiös
prägel. Teologiska fakulteten i Lund finner det både praktiskt och teoretiskt
omöjligt att skilja morgonsamlingar med religiöst inslag från dem utan sådant
inslag. Sveriges skoldirektörsförening önskar behålla den nuvarande lydelsen
på grund av svårigheten att i förväg avgöra om morgonsamlingen skall ha religiöst
inslag. Liknande synpunkter har vidare framförts av Religionspedagogiska
institutet och styrelsen för Kristendomslärarnas förening. Också Sveriges förenade
kristliga lärarförbund understryker de praktiska bekymmer stadgandet
kan medföra i tillämpningen.

Till följd av svårigheten att utforma stadgandet, så att olika krav och synpunkter
blir tillgodosedda, har några remissinstanser funnit den bästa lösningen
vara ett stadgande utan annat innehåll än »att elev må befrias från morgonsamlingen,
då skäl äro därtill».

Departementschefen. Såsom framgått av den nu lämnade redogörelsen har
frågan om elevs befrielse från skolans kristendomsundervisning och deltagande i
morgonsamling behandlats ingående av statsmakterna vid 1950 och 1951 års
riksdagar. Vad som då beslöts har kommit till uttryck i nu gällande bestämmelser
i ämnet. Skolberedningen har inte tagit upp spörsmålen till närmare
behandling utan endast uttalat, att de tidigare godtagna principerna borde i sina
huvuddrag intagas i skollagen. I samband härmed har bestämmelserna redaktionellt
förenklats samt i ett visst avseende gjorts innehållsmässigt mera konsekventa
genom ett tillägg, att befrielsen från morgonsamling endast skall avse
sådan med religiöst inslag.

Vid remissbehandlingen har framkommit åtskilliga synpunkter på hithörande
problem. Speciellt intresse har det av beredningen föreslagna tillägget väckt hos
flera remissinstanser.

De vid remissbehandlingen aktualiserade frågorna är självfallet av stor principiell
betydelse. Utifrån skilda ideologiska utgångspunkter omfattas de av

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 136 år 1962

många med ett starkt intresse samt väcker ofta en livlig debatt, då de förs fram.
Ett ställningstagande till de olika problem, som är förknippade med dessa frågor,
förutsätter emellertid ingående och väl nyanserade förarbeten. Sådana förelåg,
då statsmakterna senast behandlade frågorna. Skolberedningen har ansett sig
inte böra ånyo upptaga dem till behandling. Jag biträder denna uppfattning och
är således inte beredd att i förevarande sammanhang taga upp ämnet till ett
förnyat bedömande. Jag vill endast understryka det förhållandet, att då statsmakterna
år 1950 behandlade hithörande spörsmål, skedde det just i samband
med att riktlinjer drogs upp för det framtida skolväsendet.

I fråga om elevs befrielse från deltagande i morgonsamling har det av skolberedningen
gjorda tillägget tagits till intäkt för skilda tolkningar av stadgandets
innebörd. Det av beredningen föreslagna stadgandet avser givetvis inte att ge
uttryck åt vilken karaktär morgonsamlingen regelmässigt skall ges. I annat
sammanhang har jag starkt betonat kristendomsundervisningens objektiva karaktär.
Självfallet bör en liknande objektivitet komma till uttryck vid planläggningen
av skolans morgonsamlingar. I den mån morgonsamlingarna därvid
avses få ett religiöst inslag, skall vissa elever — vars religiösa uppfattning förutsätts
i väsentlig mån avvika från vad som vanligen kommer till uttryck i de
religiösa inslagen — befrias från deltagandet. Denna innebörd står i överensstämmelse
med statsmakternas tidigare beslut och någon saklig ändring har
således inte varit avsedd. Jag vill därför förorda, att det av beredningen föreslagna
tillägget införlivas med ifrågavarande bestämmelser. Med anledning av
de invändningar av praktisk natur, som gjorts mot den av skolberedningen
föreslagna lydelsen, vill jag framhålla att rektor, om det av organisatoriska skäl
skulle möta svårighet att ge befrielsen den avsedda begränsningen, kan begagna
den befogenhet han har att vidga befrielsen i den omfattning som är lämplig.

28 §.

För undervisningen vid skolor under skolstyrelsens förvaltning utgår numera
inte några avgifter utom såvitt gäller yrkesskolorna. I yrkesskolas reglemente
kan sålunda intagas bestämmelser om sådana avgifter; dock må avgift inte
uttagas av skolpliktiga elever.

Skolberedningen har i sitt förslag, 7 §, upptagit en regel för samtliga skolor
av innebörd att avgift för undervisningen inte må uttagas av elev eller dennes
föräldrar. Med avgift förstås i förevarande sammanhang både inträdes- och
terminsavgifter. Beredningens förslag innebär alltså för yrkesskolornas del, att
avgifter helt slopas. Som motiv härför anför beredningen, att de nu utgående
avgifterna som regel är låga och utan större betydelse för kommunernas ekonomi
och att det därför ej torde möta större betänkligheter att avveckla dem.

Skolöverstyrelsen anser beredningens förslag ge uttryck åt en riktig princip i
vart fall såvitt avser sådan undervisning vid yrkesskolorna, som sker i yrkesutbildande
syfte. En annan uppfattning framföres av överstyrelsen för yrkesutbildning,
som uttalar, att avgifterna för deltidskurser bör bibehållas såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ett medel att animera eleverna att fullfölja studierna och att begränsa deltagarna
till de verkligt intresserade. Vad angår heltidskurser anser överstyrelsen det
framlagda förslaget kräva ytterligare utredning.

Under hänvisning till att avgifter av inte oväsentlig betydelse för närvarande
uttages av vuxna elever vid yrkesundervisningsanstalterna framhåller länsskolnämnden
i Göteborgs och Bohus län som sin mening, att sadana avgifter bör
kunna få uttagas även framdeles.

Departementschefen. Det system med avgifter, som tidigare funnits vid
många av de under skolstyrelserna inordnade skolorna har under den fortskridande
reformverksamheten på skolväsendets område successivt avvecklats. Jag
finner det rent principiellt vara ett angeläget önskemål att nu i samband med
skolreformen avveckla den sista resten av detta system. Jag vill därför tillstyrka
att principen om avgiftsfrihet för samtliga de ifrågavarande skolorna fastslås i
skollagen. Vid tillämpningen av denna princip uppkommer såsom framgått av
remissbehandlingen för yrkesskolornas del spörsmålet i vad man undantag
härifrån bör göras. Enligt min mening bör självfallet som princip gälla, att avgift
inte skall uttagas för undervisning vid yrkesskola av barn och ungdom i den reguljära
skol- eller utbildningsåldern. Då emellertid, såsom jag anfört i årets statsverksproposition
(8 ht., s. 258 f.), klarare linjer måste skapas rörande avgränsningen
av undervisningen i rent yrkesutbildande syfte vill jag, under hänvisning
jämväl till vad jag i terminsavgiftsfrågan anfört i propositionen nr 54, s. 572 f.,
förorda, att Kungl. Maj:t får befogenhet att meddela särskilda föreskrifter om
undantag från principen om avgiftsfrihet. En bestämmelse härom har intagits i
29 § i departementsförslaget.

29 §.

I 3 § i skolberedningens förslag fastslås rätten i princip för barn och ungdom,
som är bosatta i riket, att få tillgång till undervisning i de påbyggnadsskolor till
grundskolan, vilka normalt skall stå under skolstyrelsens förvaltning. För att
vinna inträde i dessa skolor förutsättes att inträdessökande fyller föreskrivna
inträdcsfordringar och att plats finnes tillgänglig, varom en erinran intagits i
förslaget. Vad angår inträdesfordringarna föreslår beredningen den föreskriften
att dessa får betingas endast av utbildningens syfte och alltså inte av andra
omständigheter, såsom tillhörighet till ras, konfession eller ideologi.

Av överstyrelsen för yrkesutbildning ifrågasättes om inte den förevarande
bestämmelsen bör utsträckas att omfatta även äldre personer än dem som kan
hänföras under begreppet barn och ungdom; överstyrelsen hänvisar bl. a. till att
de till de tekniska gymnasierna knutna tvååriga speciallinjerna är avsedda främst
för personer, som någon tid verkat ute i det praktiska livet och först vid mognare
ålder känner behov av bättre teknisk utbildning. Liknande synpunkter
fram föres av länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, som anför att vuxenutbildningen
är en integrerande del av yrkesskolväsendet och tenderar att öka i
betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Departementschefen. I likhet med skolberedningen anser jag principen om
rätt till undervisning utöver vad grundskolan bjuder böra inskrivas i skollagen,
och jag vill därför ansluta mig till vad beredningen föreslagit på denna punkt.
Självfallet kan såsom beredningen funnit denna rätt inte få vara ovillkorlig.
När det gäller vissa påbyggnader till grundskolan måste för tillgången till utbildningen
krävas att de utbildningssökande verkligen har förutsättningar att tillgodogöra
sig denna. För de olika skolformer som här avses måste därför i likhet
med vad nu gäller i åtskilliga fall uppställas vissa härav betingade minimikrav på
elevernas kunskapsstandard. De utbildningssökandes möjligheter till utbildning
måste också ofrånkomligen påverkas av samhällets resurser på området och
behovet av utbildad arbetskraft inom olika sektorer av samhällslivet.

Då bestämmelserna i skollagen, särskilt i vad de avser förhållandet mellan
den enskilde och skolan, torde böra företrädesvis ha till ändamål att ge normer
för barnens och ungdomens undervisning och utbildning, kan jag inte biträda
förslaget om en utvidgning av förevarande paragraf till att avse även vuxenutbildningen.

Genom en föreskrift i denna paragraf göres bestämmelserna i 26, 27 och 28 §§
i departementsförslaget tillämpliga även på här avsedda skolformer; dock att
tillämpningen av 28 § om avgiftsfri undervisning för yrkesskolornas del ges den
begränsning som följer av vad jag förordat vid behandlingen av 28 §.

6 kap. Om skolplikt m. m.

Bestämmelserna i detta kapitel, 30—39 §§ i departementsförslaget och 10—
19 §§ i skolberedningens förslag, har till sina huvudsakliga delar behandlats i den
allmänna motiveringen till lagförslaget, och jag skall därför i det följande till
vissa av dessa paragrafer endast foga några detaljanmärkningar.

30 §.

Enligt förevarande stadgande, som motsvarar delar av 10 § samt 11 § första
! tycket i skolberedningens förslag, omfattar skolplikten liksom hittills alla barn,
som är bosatta i riket, oavsett om de är svenska eller utländska medborgare
eller statslösa. Genom att skolplikten anknytes till bosättningen blir det möjligt
att via folkbokföringen få upplysningar om barnen. Vid tolkningen av begreppet
bosättning bör samma praxis följas som vid tillämpningen av folkbokföringsförordningen.
Ofta torde skolplikt av rent praktiska skäl kunna utkrävas endast
av barn, som är kyrkobokförda i riket, men det bör om möjligt också tillses,
att även barn som rätteligen skolat kyrkobokföras men som av någon anledning
inte blivit det, exempelvis barn till vissa zigenare, fullgör skolplikt. Utlänningar
tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller
beskickningens eller konsulatets betjäning så ock deras utländska familjemed -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

lemmar och utländska tjänare skall inte kyrkobokföras här i riket. Att skolplikt
inte kan utkrävas av barn, hänförliga till denna kategori, har inte ansetts behöva
särskilt anges.

31 §.

I denna paragraf, svarande mot vissa delar av 10 § i skolberedningens förslag,
fastslås skolpliktens innebörd att i princip innebära åliggande att deltaga i undervisningen
i grundskolan. Hit hänföres även sådan särskild undervisning, som
kommun anordnar för dem som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller annan
liknande omständighet inte kan deltaga i vanligt skolarbete.

32 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 12 § i skolberedningens förslag, regleras
i vad mån skolgångens början för vissa barn med hänsyn till skolmognaden
må avvika från vad i allmänhet skall gälla. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas
att skolgångens början för vissa barn av helt andra skäl kan
komma att förskjutas ett år. Jag tänker härvid på de s. k. B3-skolorna, vid vilka
intagning sker endast vartannat år på jämna årtal. En erinran härom synes böra
intagas i lagtexten.

33 §.

Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om att skolplikt må fullgöras
i annan offentlig skola än grundskolan enligt bestämmelser, som utfärdas av
Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer får sin betydelse
även för hur skolgången för samebarnen skall fullgöras. Enligt vad som föreslagits
i särskild proposition (nr 51) till innevarande års riksdag skall det statliga
nomadskolväsendet bibehållas men till sin inre organisation anpassas efter
grundskolan. Förslaget innebär bl. a. att samebarnen skall äga efter fritt val
fullgöra sin skolplikt i grundskola eller nomadskola. I händelse av riksdagens
bifall till nämnda förslag torde Kungl. Maj:t med stöd av det i förevarande stadgande
givna bemyndigandet kunna utfärda erforderliga bestämmelser rörande
rätten att fullgöra skolgång i nomadskola.

35 §.

Ifrågavarande bestämmelser om befrielse från skolgång för dem som i hemmet
eller annorstädes beredes enskild undervisning, som väsentligen motsvarar
grundskolans är i sak överensstämmande med nuvarande regel i 16 § folkskolestadgan
och 15 § i skolberedningens förslag.

Vid anmälan för 1958 års A-riksdag av reglerna om skolplikt (prop. 1958:93
s. 32 f.) framhöll departementschefen, att föreskriften om att den enskilda undervisningen
skulle väsentligen motsvara den obligatoriska skolans inte finge tolkas
rigoröst. Samtidigt underströks att anspråk på att barnet skall bibringas mot
skolundervisningen svarande färdigheter i övningsämnen såsom gymnastik och
slöjd inte gärna kunde ställas. Vad sålunda anförts torde alltfort böra äga giltighet.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

36 §.

Enligt bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, vilket motsvarar
18 § 1 och 2 mom. folkskolestadgan och 16 § i skolberedningens förslag, anses
skolplikt fullgjord, då elev tillfredsställande genomgått årskurs 9 i grundskolan
eller motsvarande årskurs i skola, som avses i 33 §, eller då eleven vid särskild
prövning styrker sig äga motsvarande kunskaper. Vad som skall krävas för att
genomgången av skolan skall anses tillfredsställande torde få närmare regleras i
skolstadgan.

Såsom ett andra stycke i denna paragraf har upptagits bestämmelsen i 11 §
andra stycket i skolberedningens förslag rörande befrielse från sista skolåret.

39 §.

Förevarande bestämmelser om tvångsmedel mot försumlighet att fullgöra
skolplikt i grundskolan motsvarar 21 § i folkskolestadgan och 19 § i skolberedningens
förslag.

Av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasättes om inte utdömande
av vite, som förelagts av länsskolnämnden, med hänsyn till rättssäkerhetsintresset
bör ankomma på domstol. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser
mindre rationellt att i sådana fall, då tillgångar uppenbarligen saknas, använda
vitesföreläggande och därmed framtvinga proceduren med undersökning om
tillgångar finns för betalning av vitet. Föreläggandet borde därför enligt länsstyrelsens
mening — därest man inte anser sig kunna gå direkt på polishämtning
— i dylika fall kunna ges det äventyret att sådan hämtning eljest sker.

Departementschefen. Jag vill erinra om att jag, i samband med att principerna
för skolpliktens reglering underställdes 1958 års A-riksdag (prop. nr 93), anförde
som min mening att vitesföreläggande och utdömande av vitet som regel skulle
föregå beslut om hämtning med biträde av polis. Först om sådant föreläggande
och utdömande visat sig verkningslöst, eller om eljest synnerliga skäl förelåg,
borde som en nödfallsutväg polishämtning kunna ske. Beslutanderätten i fråga
om samtliga föreliggande möjligheter till tvångsåtgärder lades på länsskolnämnden,
således även utdömande av vite. Dessa grunder för tvångsmedelsanvändningen
synes mig fortfarande böra gälla. Om såsom en av remissinstanserna föreslagit
utdömandet av vite skulle anförtros domstol, kommer handläggningen av
ärendena ofrånkomligen att bli avsevärt fördröjd, kanske till stor nackdel för
barnen, som under tiden inte får tillgång till den undervisning de behöver. Till
den ordning som i detta hänseende nu gäller för skolväsendet, nämligen att vitesföreläggande
är subsidiärt kombinerat med polishandräckning, torde någon fullt
jämförbar motsvarighet inte finnas på andra områden. Med hänsyn till att
speciella behov av en snabb handläggning här är uppenbart framträdande vill
jag förorda, att den redan nu gällande avvikelsen från vad som från principiell
synpunkt ofta måste vara lämpligast bibehålies för skolans del. De nu anförda
synpunkterna talar givetvis också mot en omkonstruktion av föreläggandet, och
jag kan därför ej heller biträda det framförda förslaget härom. Däremot vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

jag, med hänsyn till att något behov härav knappast torde föreligga, föreslå
slopande av den hittills föreliggande möjligheten att rikta vitesföreläggande mot
den som har den faktiska vårdnaden om barnet.

Liksom hittills bör gälla att de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna
skall äga tillämpning endast beträffande den vanliga undervisningen i den
obligatoriska skolan och alltså inte i fråga om den särskilda undervisningen för
barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller annan liknande omständighet
inte kan deltaga i vanligt skolarbete. En bestämmelse härom torde erfordras,
eftersom undervisningen av sjuka barn enligt förslaget inbegripes i grundskolan.

Närmare föreskrifter om skyldighet för skolstyrelsen att till länsskolnämnden
för åtgärd anmäla ifrågasatt tillämpning av tvångsmedel torde få upptagas i
skolstadgan.

7 kap. Om elevområden m. m.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 20—25 §§ samt
33 och 34 §§ i skolberedningens förslag har jag i väsentliga delar redan berört i
den allmänna motiveringen. Här återstår att beröra några detaljspörsmål, berörande
vissa av bestämmelserna i departementsförslaget.

40 §. .

I denna paragraf, som motsvarar 20 § i skolberedningens förslag, fastslås principen
om att elevområde skall finnas för varje skola i kommunen. Särskilt elevområde
må även fastställas för del av skola. Med skola avses här, liksom i lagen
i övrigt, skolform, exempelvis grundskola eller gymnasium, och inte de olika
särskilda skolenheter eller skolanläggningar, varav skolform kan bestå. En sådan
del av skolform, för vilken särskilt elevområde må fastställas, är ej heller detsamma
som skolenhet eller skolanläggning utan åsyftar den uppdelning av skolformen
som sker i exempelvis stadier eller linjer.

41 och 42 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvarar 21 och 22 §§ i skolberedningens förslag,
regleras i vilken ordning den kommunala samverkan i form av elevområden skall
beslutas av myndighet.

Gällande bestämmelser. Beslut om kommunal samverkan i den formen att
viss kommun skall för undervisning mottaga barn från annan kommun eller
eljest handha uppgift för annan kommuns räkning eller att kommuner skall
samverka i kommunalförbundets form meddelas enligt 2 § 2 mom. skolstyrelselagen
av länsskolnämnden. Även i fråga om samverkan soin kommer till stånd
efter kommunernas egna överenskommelser ankommer det på länsskolnämnden
att besluta i och med att länsskolnämnden enligt allmänna skolstadgan har att
för skolväsendet i kommunen fastställa organisationsplan, vari skall angivas i
vad mån samverkan mellan kommuner skall äga rum.

0 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

Berör fråga om samverkan kommuner i två eller flera län och kan länsskolnämnderna
inte enas eller berör dylik fråga Stockholms stad, skall jämlikt 2 §
3 mom. skolstyrelselagen frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Majrts bestämmande, till skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning.

Skolberedningens förslag innebär att befogenheten att besluta om elevområden
tillägges länsskolnämnden eller, om kommuner i flera län beröres, länsskolnämnderna
gemensamt; dock skall liksom hittills, om frågan berör Stockholms
stad eller om länsskolnämnderna inte kan enas, ärendet hänskjutas till
Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:ts befogenhet att delegera sin beslutanderätt i dylika
ärenden föreslås vidgad till att avse den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.
Utöver de nu angivna undantagsfallen innefattar förslaget en generell möjlighet
för Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar att besluta om
elevområde.

Såsom motivering till sistnämnda regel anför beredningen, att en viss central
översyn över skolplaneringen för närvarande kan ske i samband med prövningen
av tillstånd till skolors upprättande och av statsbidrag till skolbyggnader. Behov
av ökade möjligheter till en sådan översyn har dock framträtt, och en central
planering kan komma att visa sig erforderlig i fråga om vissa skolformer. Som
exempel på sådana anger beredningen gymnasier, yrkesskolor och grundskolans
högstadium. Under alla förhållanden anser beredningen lämpligt att denna fråga
regleras genom direkt föreskrift i lag.

Remissyttranden. Förslaget om en starkare centralisering av beslutanderätten
i fråga om samverkan utsättes för kritik av några remissinstanser. Sålunda
anser länsstyrelsen i Stockholms län att prövningen av dessa frågor bör
förbehållas länsskolnämnden, då eljest nämndens möjligheter att effektivt fungera
som ett regionalt skolplanerande organ blir illusoriska. Liknande synpunkter
framhålles av länsskolnämnden i Stockholms län samt av länsskolnämnden i
Värmlands län, som framhåller att skolplaneringen bör handhavas av den myndighet,
som besitter den största lokalkännedomen, och att det är tillfyllest med
rådgivande verksamhet på det centrala planet.

Att beslut av länsskolnämnden om elevområde skall föregås av överläggningar
med kommunerna anser länsstyrelsen i Örebro län inte vara genomförbart, då
kommunens beslutande organ inte kan föra förhandlingar med länsskolnämnden.
Innan fullmäktige yttrar sig, bör däremot lämpligen överläggningar äga rum mellan
nämnden och skolstyrelserna i kommunerna. Länsstyrelsen framhåller slutligen,
att skyldighet att inhämta kommunernas yttranden bör föreskrivas jämväl
för det fall, då beslutanderätten utövas av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd
annan myndighet än länsskolnämnd.

Departementschefen. Arbetet med skolplaneringen i samband med grundskolans
genomförande kommer framdeles att vara en av länsskolnämndernas
viktigaste uppgifter. Någon mera väsentlig inskränkning av nämndernas befogenheter
på detta område torde ej heller ha åsyftats av skolberedningen. Beredningens
förslag är avsett att huvudsakligen tillgodose ett önskemål att ge möj -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

lighet att undanröja vissa olägenheter av främst praktiskt administrativ art.
För vissa slag av skolor, exempelvis tekniska gymnasier, handelsgymnasier och
yrkesskolor, eller i varje fall för vissa linjer eller grenar av denna utbildning kan
elevområdena någon gång förväntas bli av den storleken, att flera än tva länsskolnämnder
måste tillsammans fungera gemensamt såsom beslutande organ.
Med hänsyn till den otymplighet som vidlåder ett sådant förfarande och då dessutom
vid prövningen av dessa fall en möjlighet till vidare överblick är önskvärd
synes det lämpligare att beslut fattas på centralt plan. Då vidare grundskolans
uppbyggnad under det kommande decenniet kommer att kräva en god samordning
av prövningen av de olika härmed sammanhängande frågorna, såsom skolorganisationens
utformning och lösandet av byggnadsfrågorna, kan det för att
detta intresse skall bli tillgodosett vara önskvärt att ha möjligheten öppen att
centralt pröva hela frågekomplexet. Det kan knappast nu förutses i vilken
omfattning en dylik central prövning kan bli nödvändig. Som princip bör emellertid
enligt min mening gälla att denna möjlighet inte bör begagnas annat än
om påtagliga skäl föreligger därtill. Med hänvisning till vad nu anförts vill
jag alltså förorda beredningens förslag härutinnan.

I anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen rörande proceduren
vid länsskolnämndens handläggning vill jag föreslå det förtydligandet att yttrande
av kommunen alltid skall inhämtas. Såsom framhållits bör självfallet handläggningen
i erforderlig utsträckning innefatta överläggningar med representanter
för kommunerna.

43—45 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvarar 24 och 25 §§ i skolberedningens förslag,
ges regler för elevområdessystemets funktion dels såsom ett medel att bestämma
i vilka skolor barnen äger göra anspråk att få gå och, vad avser grundskolan,
är skyldiga att fullgöra skolgång, dels ock att vara grundval för regleringen
av kommunernas samverkan. I den allmänna motiveringen har jag berört
dessa regler i huvuddrag. Jag skall i förevarande sammanhang upptaga några
detalj spörsmål till behandling.

Såvitt gäller grundskolan ansluter de nya reglerna i sak i allt väsentligt till
de nuvarande bestämmelserna i 11 § första och andra styckena folkskolestadgan.
För vissa andra skolformer finns för närvarande bestämmelser av motsvarande
karaktär i §§ 44 och 45 läroverksstadgan, 28 § 1 och 3 mom. stadgan för högre
kommunala skolor samt 3 och 8 §§ yrkesskolstadgan.

Skolberedningens förslag. Enligt 24 § i beredningens förslag skall i grundskolan
mottagas de barn, som är kyrkobokförda inom skolans elevområde eller som
eljest under vissa angivna förutsättningar vistas inom elevområdet utan att vara
kyrkobokförda där. Dessa barn kan sägas tillhöra elevområdet. Bland de fall,
där vistelse skall föranleda clevområdestillhörighct, må här nämnas, att barnet
är intaget i barnhem eller liknande anstalt inom elevområdet eller inackorderats
eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen inte

0* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

ombesörjes av annan eller att eljest med hänsyn till barnets bästa särskilda skäl
är att barnet mottages för undervisning. Därjämte föreslår beredningen en saklig
nyhet, innebärande att barn, som inte tillhör grundskolans elevområde, ändock
skall mottagas i denna, om det föreligger särskilda skäl därtill. I sistnämnda
avseende åsyftar beredningen sådana undantagsfall, då barnet med hänsyn till
ett särskilt behov av specialundervisning eller på grund av att konflikt uppkommit
mellan skolan och föräldrarna inte lämpligen bör gå i den skola han
tillhör. Är då avståndet till skola i annat elevområde inte alltför långt, bör den
skolan vara skyldig mottaga barnet.

Vad angår andra skolor än grundskolan konstitueras elevområdestillhörigheten
enligt beredningens förslag av att eleven är kyrkobokförd inom elevområdet.
I sådan skola skall i första hand mottagas de behöriga inträdessökande,
som tillhör elevområdet. Samma företrädesrätt till intagning tillerkännes dem,
för vilka skolan på grund av särskilda omständigheter är den lämpligaste. Som
exempel på tillämpning av sistnämnda regel anger beredningen den situationen,
då elev på grund av exempelvis sjukdom i hemmet eller söndring i föräldrarnas
äktenskap måste vistas hos anförvant på annan ort. Vidare anser beredningen
regeln kunna komma i tillämpning för andra enstaka fall, då elev bor nära elevområdets
gräns och har bättre resmöjligheter till en skola utanför elevområdet
eller då allvarlig konflikt uppkommit mellan å ena sidan föräldrarna och eleven
och å andra sidan skolan. Slutligen bör enligt beredningen den regeln gälla, att i
de skolor som här avses skall efter de företrädesberättigade mottagas övriga
behöriga inträdessökande, dock inte den, som äger företrädesrätt till intagning
i annan skola av samma slag, om plats kan beredas honom där.

Remissyttranden. De regler skolberedningen föreslagit för att ge möjlighet till
lösning av konfliktssituationer mellan elevs hem och skolan tillstyrkes av Målsmännens
riksförbund. I anslutning till nämnda bestämmelser, såvitt gäller
grundskolan, framhåller Sveriges skolledarförbund nödvändigheten av att i lagtexten
utsäges vilken skolstyrelse som skall avgöra frågan om barnets överflyttning.

Länsskolnämnden i Stockholms län anser att regeln om att vistelse inom
elevområde för grundskola skall medföra elevområdestillhörighet kan leda till
icke önskvärda konsekvenser i sådana fall, då cn anstalt, exempelvis skolhem,
inrättas i skolkommunen av annan än denna för inackordering av andra barn
än skolkommunens eller då stadsbarn på barnavårdsmyndigheters eller läkares
tillrådan inackorderas på landsbygden. Då dessa barn vistas i skolkommunen på
sätt angives i beredningens förslag, blir kommunen skyldig att utan ersättning
mottaga dem i sina skolor och kanske t. o. m. på egen bekostnad tillse att de
får undervisning i skola i en tredje kommun. I anslutning till det här berörda
spörsmålet ifrågasätter skolöverstyrelsen, om inte förhållanden av det antydda
slaget bör uteslutas från att medföra ersättningsrätt för skolkommunen.

Departementschefen. Den detaljutformning av elevområdesreglcrna skolberedningen
föreslagit synes mig vara ett godtagbart instrument för att åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

en ändamålsenlig och rättvis fördelning av elever på olika skolor. Principerna
för denna reglering ansluter också i stora drag till den ordning som hittills gällt.
Med instämmande i beredningens motivering vill jag därför ge min anslutning
till förslaget, och jag har med endast vissa redaktionella jämkningar upptagit
detsamma i departementsförslaget. I anledning av det vid remissbehandlingen
gjorda påpekandet i anslutning till bestämmelserna om att vistelse i vissa fall
konstituerar elevområdestillhörighet kan jag framhålla, att samma regel gäller
redan enligt nuvarande ordning. De ifrågavarande bestämmelserna får emellertid
inte förstås så att man skall kunna, utan att i reguljär ordning åvägabringa
interkommunal samverkan, placera barn på anstalt i andra kommuner i direkt
syfte att där skaffa dem skolundervisning.

46 och 47 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 33 och 34 §§ i skolberedningens förslag, har
av mig berörts i den allmänna motiveringen.

Vad angår bestämmelsen i 47 § om bildande av kommunalförbund har i enlighet
med beredningens förslag uteslutits de i 2 § 2 mom. skolstyrelselagen införda
föreskrifterna om förbud i vissa fall att utan länsskolnämndens medgivande
företaga ändringar i förbundets sammansättning och i förbundsordningen.

8 kap. Om kommunens skyldigheter
48 §.

I denna paragraf, som motsvarar delar av 27 och 30 §§ samt 28 § i skolberedningens
förslag, fastslås kommunernas åliggande att anordna grundskola av den
omfattning, som är erforderlig för mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs.
Ett motsvarande stadgande i fråga om den nuvarande obligatoriska skolan finns
i 208 § första stycket folkskolestadgan. Påpekas bör att med den utformning
departementsförslaget erhållit kommunernas åliggande omfattar jämväl anordnande
av särskild undervisning för barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom
eller liknande omständighet inte kan deltaga i vanligt skolarbete. Närmare
föreskrifter rörande anordnandet av och formerna för denna undervisning torde
få intagas i skolstadgan på grundval av de principer, som fastslagits av 1961 års
riksdag (Prop. 116, SU 120, Rskr 303).

Kommunernas skyldighet att anordna grundskola får sitt närmare innehåll
genom de bestämmelser rörande skolans utformning som avses bli införda i skolstadgan
på grundval av de beslut riksdagen kommer att fatta i anledning av
propositionen nr 54 angående reformering av den obligatoriska skolan m. m.
I detta sammanhang bör anmärkas, att någon ändring i förhållande till vad nu
gäller beträffande den obligatoriska skolan inte ifrågasättes beträffande åliggandet
att för skolans behov tillhandahålla mark och lokaler samt inredning, inventarier,
möbler och undervisningsmateriel.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

Enligt nuvarande bestämmelser i 208 § folkskolestadgan gäller, att kommun
bör anordna skolbibliotek. För sådant bibliotek utgår statsbidrag ur ett särskilt
anslag. Skolberedningens förslag (30 §) innebär skyldighet för kommunerna att
svara för att skolan får bibliotek. Enligt beredningens uppfattning har biblioteken
en så central ställning i dagens skola, att en sådan skyldighet bör ingå som
ett normalt led i kommunens åligganden i fråga om tillhandahållande av det
som erfordras för en tidsenlig undervisning.

Skolberedningens nyssnämnda förslag biträdes av Svenska stadsjörbundet och
Svenska landskommunernas förbund under betonande av att samordning av
folkbibliotek och skolbibliotek skall kunna ske, där så finnes lämpligt.

Enligt min mening är det uttryck för en riktig princip att frågan om skolbiblioteken
löses på sätt skolberedningen nu föreslår. Jag vill erinra om att jag
i annat sammanhang förordat en avlösning av det särskilda skolbiblioteksbidraget
till grundskolan. Den utformning beredningen givit sitt förslag i syfte att
hålla möjligheten till en samordning av folkbibliotek och skolbibliotek vill jag
även biträda. De nu ifrågavarande bestämmelserna anser jag vara av den art
att de, liksom övriga regler om hur grundskolan skall vara organiserad och utrustad,
bör enligt de principer för regleringen som jag angivit i den allmänna
motiveringen kunna inflyta i skolstadgan. Detsamma torde böra gälla de av
beredningen i 31 och 32 §§ i förslaget upptagna bestämmelsen om tillhandahållande
av materiel m. m. åt eleverna.

49 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar delar av 29 § samt 30 § i skolberedningens
förslag, har endast upptagits den bestämmelsen att kommun, som anordnat
kommunal skola, som sägs i 2 § b), skall svara för de kostnader för skolan,
som inte täckas av andra medel. Vad beredningen i övrigt föreslagit att ingå i
denna paragraf bör av samma skäl, som anförts under 48 § beträffande vissa
skyldigheter för kommunerna, inflyta i skolstadgan.

50 §.

För de statliga skolor under skolstyrelsens förvaltning, som finns i kommunen,
skall denna enligt förevarande stadgande hålla mark, lokaler och inventarier.
Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i 29 § i skolberedningens
förslag och överensstämmer, såvitt gäller statligt allmänt gymnasium, med den
nu gällande ordningen (§ 199 mom. 1 läroverksstadgan). För de högre tekniska
läroverken, som enligt vad jag tidigare förordat skall ställas under skolstyrelsens
förvaltning, gäller för närvarande på grund av särskilda åtaganden från vederbörande
kommuners sida motsvarande skyldigheter. I övrigt har i paragrafen
intagits en erinran om att kommunen enligt särskilda bestämmelser har att bestrida
kostnader för och ombesörja förvaltningen av dessa skolor.

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

9 kap. Särskilda bestämmelser

51 §.

Denna paragraf, som motsvarar 57 § i skolberedningens förslag, upptager en
bestämmelse, som ger möjlighet för myndigheterna att ingripa i händelse av att
missförhållanden råder i skola, som eljest inte står under offentlig myndighets
insyn.

Skolberedningens förslag avser sådan skola, som mottager elever under 21 års
ålder och för vilken inte meddelats särskilda föreskrifter om inspektion av
offentlig myndighet. Om särskilda skäl föreligger, skall den centrala statsmyndighet,
vars arbetsområde skolan närmast tillhör, äga förrätta inspektion av
skolan. Finnes därvid att skolan inte drives på tillfredsställande sätt eller
eljest är uppenbart olämplig, och vinnes inte rättelse genom hänvändelse till
skolans ledning, skall myndigheten göra anmälan till Kungl. Maj:t. Kungl.
Maj :t skall enligt förslaget äga förbjuda verksamhetens drivande och fastställa
vite för underlåtenhet att ställa sig förbudet till efterrättelse.

Som motivering för detta förslag anför skolberedningen, att det för närvarande
finns mycket små möjligheter att ingripa mot olämpliga privata skolor, vari
intages äldre elever. Det allmänna har numera ett större matt av ansvar för
ungdomens utbildning och bör då också ha befogenhet att ingripa mot skolor,
som meddelar direkt olämplig uppfostran och utbildning. Stadgandet är avsett
för sådana fall, då uppenbara missförhållanden framkommer, och kan också få
betydelse, i fall en skola bland ungdomen driver ren propaganda för eller emot
främmande makt.

Skolberedningens förslag har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen
och det godtages uttryckligen av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning. Den sistnämnda överstyrelsen framhåller som angeläget, att
denna fråga löses.

Departementschefen. Enligt min mening är det med hänsyn till ungdomens
intressen angeläget att samhället i förevarande avseende får möjlighet att bereda
ett skydd mot vissa former av verksamhet, som bedrives under namn av att
erbjuda undervisning och utbildning. Fall har inte saknats som varit av den art
att ingripande skulle ha tett sig motiverat. Jag vill därför nu förorda sådana
regler att offentlig myndighet i vissa särskilt anmärkningsvärda fall får möjlighet
till ingripande mot dylik verksamhet. Denna befogenhet, som enligt min
mening lämpligen bör anförtros central statsmyndighet på ifrågavarande verksamhetsområde,
skall omfatta inspektion av skolan samt möjlighet att förbjuda
fortsatt verksamhet, därest inte rättelse kan ernås genom föreställningar hos
skolans ledning.

52 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med skolberedningens förslag
(56 §) en bestämmelse av innebörd att elevhem, som är knutet till skola under
tillsyn av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning, skall stå

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

under inseende av samma överstyrelse. Här avses inte sådana skolor, varå lagen
generellt är tillämplig, ty tillsynsbefogenheten beträffande dessa skolors elevhem
följer av andra stadganden i lagen.

Elevhem som på detta sätt underkastas tillsyn av central skolmyndighet
kommer till följd av föreskriften i 55 § första stycket barnavårdslagen inte att
anses som barnavårdsanstalter och följaktligen inte heller hänföras under de
barnavårdande myndigheternas tillsynsbefogenhet.

53 §.

I överensstämmelse med vad skolberedningen föreslagit i 58 § av förslaget till
skollag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits bestämmelser om
självförvaltningsbesvär i de hänseenden, varom skolstyrelsen jämlikt 10 § första
och andra styckena har att besluta. I lagen har inte reglerats vem som har att
besluta om uttagande av elev till specialundervisning utan endast fastslagits att
detta skall ske genom skolans försorg. Med hänsyn till att närmare bestämmelser
om ordningen för utövandet av denna beslutanderätt kommer att införas i skolstadgan
bör även besvärsregeln få sin plats där.

Andra och tredje styckena av förevarande paragraf har oförändrade överförts
från 19 § skolstyrelselagen.

54 §.

Denna paragraf, som motsvarar 59 § i skolberedningens förslag, upptager en
hänvisning till vad som är särskilt stadgat i fråga om besvär över beslut av
länsskolnämnden och överstyrelserna.

55 §.

Förevarande bestämmelse om befogenhet för Konungen att utfärda tillämpningsföreskrifter
till lagen överensstämmer med 60 § i skolberedningens förslag
och 20 § skolstyrelselagen.

Övergångsbestämmelser

Då grundskolans genomförande och avvecklingen av de skolformer som skall
upphöra kommer att, enligt de principer som föreslagits i propositionen nr 54,
för de olika kommunernas del äga rum successivt under en övergångsperiod,
måste i övergångsbestämmelserna till skollagen upptagas, utom vissa regler
beträffande övergången till grundskola, föreskrifter rörande förhållandena under
övergångstiden.

56 §.

Skollagen föreslås i denna paragraf, som motsvarar 61 § i skolberedningens
förslag, träda i kraft den 1 juli 1962 och samtidigt upphäves skolstyrelselagen.
Vissa bestämmelser i lagen avser frågor, vilka nu regleras i folkskolestadgan eller
under skolväsendet berörande stadgor. Dessa författningar kommer att i sin

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

helhet upphävas i samband med den nya skolstadgans tillkomst och det har
därför inte ansetts erforderligt att i förevarande sammanhang meddela bestämmelser
om upphävandet.

57 §.

De kommuner som före lagens ikraftträdande med Kungl. Maj:ts medgivande
påbörjat försöksverksamhet med nioårig enhetsskola skall enligt förevar ande
paragraf, som överensstämmer med 62 § i skolberedningens förslag, fr. o. m.
ikraftträdandet ersätta försöksverksamheten med grundskola.

58 §.

För de kommuner vilka vid ikraftträdandet inte bedriver försöksverksamhet
skall enligt förevarande paragraf övergå till grundskola senast med ingången av
läsåret 1968/69. Övergången sker på samma sätt som hittills i regel tillämpats
vid övergång till försöksskola med början i årskurserna 1—5 och utbygges med
en årskurs för varje därpå följande läsår, i samband varmed folkskolans motsvarande
årskurser upphör. Övergång tidigare än läsåret 1968/69 förutsätter
medgivande av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.

Paragrafen överensstämmer i sak med 63 § första och andra styckena i skolberedningens
förslag.

59 §.

Förevarande paragraf, som överensstämmer med 63 § tredje och fjärde styckena
i skolberedningens förslag, innehåller en bestämmelse om avveckling av de
statliga och kommunala realskolorna samt i folkskola inbyggd realskollinje i
kommuner som inrättat grundskola, innebärande förbud mot intagning av elever
i sådan årskurs av skolan eller linjen, som motsvarar i kommunen införd årskurs
av grundskolan. Beträffande kommunala flickskolor och praktiska kommunala
realskolor föreslås Kungl. Maj:t få bestämma, från vilken tidpunkt intagning i
sådan skola skall upphöra i samband med grundskolans genomförande.

60 §.

Genom bestämmelsen i förevarande paragraf, som överensstämmer med 63 §
femte stycket i skolberedningens förslag, öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t att
på framställning av kommun medgiva den omorganisation i annan ordning än
vad som följer av 58 och 59 §§, som föranledes av särskilda skäl.

61 §.

För att möjliggöra en smidig planering av grundskolans högstadium öppnas i
denna paragraf, som motsvarar 64 § i skolberedningens förslag, möjlighet för de
skolplanerande myndigheterna att för grundskola, som inrättats i viss kommun
eller till vars inrättande medgivande lämnats, fastställa elevområde att helt eller
delvis omfatta annan kommun, även om beslut inte meddelats rörande grundskolas
införande i den kommunen.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 136 år 1962

62 §.

I de kommuner som inte inrättat grundskola skall enligt förevarande paragraf,
som motsvarar 65 § i skolberedningens förslag, folkskolan och fortsättningsskolan
bibehållas. Dessa skolor och i kommunen befintlig statlig eller kommunal realskola
skall stå under skolstyrelsens förvaltning och beträffande dem skall skollagens
bestämmelser även i övrigt i tillämpliga delar gälla; dock bör Kungl.
Maj .t äga befogenhet att för dem meddela erforderliga undantags- och övergångsbestämmelser.

Under den period av försöksverksamhet, som nu kommer att avslutas, har
skolpliktens omfattning varierat för barn inom olika delar av riket. Skolpliktstiden
står nämligen i relation till det obligatoriska skolväsendets utbyggnad i
olika kommuner på det sättet att den motsvarar det för kommunens skolor gällande
antalet obligatoriska årskurser, dvs. om skolan omfattat sjuårig eller åttaårig
folkskola och fortsättningsskola eller nioårig försöksskola. Skolpliktens
omfattning för det enskilda barnet är avhängig av i vilken kommun barnet är
kyrkobokfört. För sådana barn som inte är kyrkobokförda är vistelseorten avgörande.
Genom de nya reglerna i skollagen om skolplikt blir skolpliktstiden
generellt nio år. Under tiden för det successiva genomförandet av grundskolan
blir det i den mån folkskolan och fortsättningsskolan kvarstår ofrånkomligt att
göra avsteg från regeln om nioårig skolplikt och skolpliktens fullgörande. De
övergångsbestämmelser, vilka behövs för att reglera dessa förhållanden torde inte
behöva intagas i skollagen, utan det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med hittills gällande grunder utfärda erforderliga
föreskrifter härom. En erinran om denna befogenhet bör lämpligen intagas i
förevarande paragraf.

En annan anordning av likaledes övergångsnatur har avseende å samebarnens
skolplikt och dess fullgörande. Samebarnen omfattas av den i skollagen
föreslagna nioåriga skolplikten. Enligt förslag i särskild proposition till årets
riksdag (nr 51) föreslås samebarnen bli berättigade att efter fritt val fullgöra sin
skolplikt i statlig nomadskola i stället för i grundskolan. Avsikten är att genom
organisation av ett speciellt högstadium, anslutande till nomadskolan göra även
denna skolform nioårig. Intill dess så skett bör de samebarn, som väljer att fullgöra
skolgången i nomadskolan, anses ha fullgjort sin skolplikt efter genomgången
sjuårig nomadskola jämte därtill anknytande fortsättningsskolkurs. Ett
stadgande härom har införts i förevarande paragraf.

63 §.

Mandattiden för ledamöterna och suppleanterna i de nuvarande skolstyrelserna
utlöper den 31 december 1963. I Stockholm väljes dock halva antalet
ledamöter och suppleanter varje år för en mandattid av två år. De nuvarande
styrelserna synes böra fa kvarsta i tjänst mandattiden ut. En övergångsföreskrift

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

i detta hänseende, överensstämmande med 66 § i skolberedningens förslag, är
upptagen i förevarande paragraf.

64 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med 67 § i skolberedningens förslag
intagits ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare
föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av den nya
lagen.

C. Författningssystemet i övrigt

Nuvarande förhållanden

Utöver den reglering av skolväsendets administration, som innefattas i skolstyrelselagen,
upptager nuvarande författningssystem på det skolorganisatoriska
området ett stort antal stadgor och kungörelser. Dessa författningar
reglerar mestadels var och en sin särskilda skolform eller flera till sin natur
likartade skolformer. En kortfattad redogörelse för författningssystemet skall
här lämnas, upptagande de väsentligare författningarna rörande skolornas
undervisning och organisation.

I allmänna skolstadgan den 23 maj 1958 (nr 387) har, på grundval av skolstyrelselagens
bestämmelser, meddelats allmänna föreskrifter om ledningen och
förvaltningen av de skolformer som sorterar under de gemensamma skolstyrelserna.
Stadgan innehåller flera föreskrifter, som närmast är tillämpningsföreskrifter
till lagen. Så är fallet med föreskrifterna om poängsystem för bestämmande
av skolväsendets omfattning (1 kap. 4 §), om skolväsendets lokala ledning
(2 kap.) och om organisationsplan (3 kap.).

I övrigt meddelas i allmänna skolstadgan endast ett fåtal för samtliga eller
de flesta skolformer gemensamma föreskrifter, nämligen sådana som ansetts
kunna utan invändningar från något håll göras enhetliga för alla eller flertalet
skolformer under skolstyrelsens förvaltning. Till följd härav har endast ett
högst begränsat antal frågor kunnat regleras i stadgan, nämligen om tillsättning
av skolledare, lärare, skolläkare, skolsköterskor och annan personal (4—7 kap.),
om ledighet, vikariat och avsked för skolledare, lärare och övrig personal
(8 kap.), om åtal och disciplinär bestraffning av skolledare, biträdande skolledare
och lärare (9 kap.), om beslutanderätten beträffande vissa avlöningsförmåner
samt om besvär (10 kap.).

Stadgan den 23 maj 1958 (nr 399) för folkskolor, fortsättningsskolor och försöksskolor
(folkskolestadgan) upptager en reglering av undervisningens innehåll
och organisation vid de obligatoriska skolformerna. Stadgan innebär en genomgripande
omdisponering och omformulering av tidigare bestämmelser på detta
område. Den obligatoriska undervisningen för fjällsamernas barn regleras i stadgan
den 17 juni 1938 (nr 479) angående nomadundervisningen.

En motsvarande och samtidigt mycket detaljerad reglering för de allmänna

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

läroverken ges i förnyade stadgan den 17 mars 1933 (nr 109) för rikets allmänna
läroverk (läroverksstadgan). Sedan sin tillkomst har denna stadga ändrats vid
åtskilliga tillfällen.

Beträffande de kommunala gymnasierna och handelsgymnasierna har, efter
omläggning av handelsgymnasieutbildningen och statlig reglering av lärarpersonalens
löner vid båda dessa gymnasieformer, utfärdats en kungörelse den 2
juni 1961 (nr 350) med vissa bestämmelser om kommunala allmänna gymnasier
och en kungörelse samma dag (nr 362) med vissa bestämmelser angående handelsgymnasier.

För de högre tekniska läroverken har meddelats bestämmelser dels i stadgan
den 6 juni 1919 (nr 365) jör tekniska fackskolor och tekniska gymnasier dels i
kungörelsen den 15 juni 1956 (nr Jj26) med vissa bestämmelser angående högre
tekniska läroverk dels ock i kungörelsen den 14 december 1956 (nr 604) om särskilda
påbyggnadskur ser vid högre tekniska läroverk.

I stadgan den 23 maj 1958 (nr 342) för högre kommunala skolor meddelas
bestämmelser om kommunala flickskolor, kommunala realskolor och högre
folkskolor samt vissa bestämmelser för praktiska kommunala realskolor. I
många hänseenden hänvisar stadgan till bestämmelser i läroverksstadgan.

Yrkesskolorna har fått sin reglering i stadgan den 30 juni 1955 (nr 503) för
statsunderstödda yrkesskolor (yrkesskolstadgan).

I detta sammanhang bör också erinras om att en speciell reglering av övningslärarnas
förhållanden givits i stadgan den 3 juni 1960 (nr 507) för övning slärare.
Stadgan äger tillämpning på övningslärare vid flertalet skolor under skolstyrelsens
förvaltning.

Slutligen må nämnas att i instruktionen den 23 maj 1958 (nr 279) för länsskolnämnderna
regleras den regionala tillsynen av skolväsendet och nämndernas
sammansättning och närmare arbetsuppgifter.

Skolberedningens förslag

Efter att ha övervägt flera alternativa lösningar för utformningen av det nya
författningssystemet på skolväsendets område har skolberedningen stannat för
att föreslå, att en skolstadga utfärdas, upptagande utom tillämpningsföreskrifter
till skollagen särskilda avdelningar för de olika skolformerna under skolstyrelsens
förvaltning. Som motivering till sitt förslag framhåller beredningen till en början
vikten av att reglerna om grundskolan, som genom att den berör alla kommuner
och flertalet enskilda får en dominerande ställning inom vårt framtida skolsystem,
sammanföres till en enda författning som alltså utgör ett slutet och
fullständigt helt. En mängd av dessa bestämmelser kommer emellertid också
att bli direkt tillämpbara för andra skolformer. Om bestämmelserna för grundskolan
och andra skolformer upptages i skilda avdelningar av en för alla gemensam
stadga, kan man vid utformandet av reglerna för de senare på områden

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

med likartade förhållanden göra kortfattade hänvisningar till vad som stadgats
för grundskolan. Härigenom erhålles bättre översikt över författningsområdet
samtidigt som i framtiden företagna ändringar i grundskolebestämmelserna utan
konsekvensändringar blir direkt tillämpliga även för andra skolformer.

Beredningen anser vidare det nuvarande systemet med särskilda författningar
rörande de olika gymnasieformerna vara otillfredsställande. Med hänsyn till
gymnasieplaneringen och strävandena att till en skola sammanföra gymnasier
av olika slag finner beredningen önskvärt att dessa bestämmelser samarbetas
till en avdelning, ingående i en gemensam skolstadga, därvid så långt möjligt
en sammanjämkning sker på de punkter, där reglerna nu företer olikheter.

Beredningen finner också lämpligt att på motsvarande sätt infoga bestämmelserna
rörande övriga skolformer under skolstyrelsens förvaltning i en gemensam
skolstadga, särskilt som man även beträffande dem kan i viss omfattning hänvisa
till vad som stadgats för grundskolan. Därjämte tänker sig beredningen att
skolstadgan jämväl skulle upptaga vissa bestämmelser om elevhem och statsunderstödda
privatskolor samt instruktionsbestämmelser för länsskolnämnderna.

Remissyttranden

Till de principer skolberedningen förordat för ordnandet av skolväsendets författningssystem
ansluter sig det övervägande flertalet av de remissinstanser,
vilka yttrat sig härom. I princip på denna linje är skolöverstyrelsen, tolv länsskolnämnder,
länsstyrelserna i Gävleborgs, Skaraborgs och Kronobergs län,
1955 års sakkunniga för utredning av yrkesutbildningens centrala ledning och
Sveriges skoldirektörsförening. Flera av dessa remissinstanser uttalar som sin
uppfattning, att det nuvarande författningssystemet är oöverskådligt och svårhanterligt,
och hälsar därför med tillfredsställelse, att sådana olägenheter kan
undanröjas med den av beredningen föreslagna uppläggningen. Skolöverstyrelsen
framhåller som särskilt viktigt, att enhetliga föreskrifter i den mån så kan ske
utarbetas för gymnasier av olika slag och att föreskrifterna i stadgan utformas
så att användningen av komplement i form av särskilda nådiga beslut o. d.
avsevärt begränsas.

De nämnda sakkunniga framhåller, att en nackdel med det system beredningen
tänkt sig består i att en mängd hänvisningar i författningstexten till andra
partier därav försvårar arbetet för dem som sysslar med skoladministrationen.
De sakkunniga tänker sig dock att denna olägenhet kan undanröjas, om de
centrala skolmyndigheterna tillhandahåller särtryck av texterna för de olika
skolformerna. Vidare anser de sakkunniga, att bestämmelserna angående de
centrala och regionala skolor inom yrkesutbildningen, som nu lyder under överstyrelsen
för yrkesutbildning, inte bör inarbetas i skolstadgan innan frågan
om yrkesutbildningens centrala ledning blivit löst.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962

En positiv inställning till vad beredningen föreslagit kommer till uttryck även
i yttrandena av Riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, Tjänstemännens
centralorganisation, Läroverkslärarnas riksförbund och Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening. Från dessa remissinstanser understrykes
vikten av att skolstadgan inte ges en så stor och detaljerad omfattning, att överblicken
försvåras.

Negativa till förslaget ställer sig Överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnderna
i TJppsala län och Kalmar län samt Tekniska läroverkens lärarförbund.
Överstyrelsen ifrågasätter förslagets lämplighet från rent praktiska synpunkter.
De båda länsslcolnämnderna anser, att man bör bibehålla en allmän
skolstadga med gemensamma bestämmelser och särskilda författningar för de
olika skolformerna; länsskolnämnden i Kalmar åberopar som skäl härför att de
lokala och regionala myndigheterna nu börjat bli förtrogna med det gällande
författningssystemet. Lärarförbundet framhåller som sin uppfattning, att en
gemensam stadga blir svårhanterlig redan på grund av sin omfattning. Härtill
kommer den olägenheten av detta system, att för olika skolformer gemensamma
bestämmelser måste formuleras alltför allmänt och att särbestämmelserna blir
svåröverskådliga och krångliga. Under alla förhållanden bör — anser förbundet
—- en särskild stadga bibehållas för de högre tekniska läroverken, eftersom de
såsom en yrkesutbildande skolform i många hänseenden skiljer sig från andra
skolformer.

Några remissinstanser har redovisat en avvikande mening i fråga om vissa
särskilda områden av författningsregleringen. Så ifrågasätter länsskolnämnderna
i Malmöhus och Kalmar län lämpligheten av att i skolstadgan intaga tillämpningsföreskrifterna
till skollagen. Länsskolnämnderna i Uppsala, Kristianstads
och Norrbottens län förordar, att instruktionen för länsskolnämnderna i fortsättningen
bibehålies i särskild författning.

Slutligen må anmärkas, att flera remissinstanser framhållit angelägenheten
av att vid skolstadgans utarbetande möjligheterna att delegera beslutanderätt
till lägre organ överväges och tillvaratages. En sådan uppfattning kommer till
uttryck i yttrandena av länsskolnämnderna i Östergötlands, Västmanlands och
Jämtlands län, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens kvinnoförbund
samt Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Departementschefen

Skolväsendets nuvarande författningssystem är svåröverskådligt bl. a. till
följd av att bestämmelserna om de olika skolformerna är upptagna i olika författningar,
varav en hel del successivt tillkommit och förnyats vid olika tillfällen
i anslutning till reformverksamheten på skolans område. För de olika skolformerna
meddelade bestämmelser kännetecknas också i stor utsträckning av brist

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

på enhetlighet även i sådana hänseenden, där detta inte är motiverat av hänsyn
till skolornas speciella karaktär. Dessa förhållanden medför uppenbarligen betydande
olägenhet för alla dem som har till uppgift att på olika sätt verka inom
eller i anslutning till skolväsendet. Men även andra, som utifrån vill skaffa
sig en överblick över vårt skolväsen och dess organisation, kan svårligen utan
mera ingående undersökningar inhämta kunskaper härom. Inte minst av hänsyn
till föräldrarna, vilka samtliga kommer i beröring med skolan och vilkas intresse
för och kunskaper om skolan i och med grundskolereformen får större betydelse
än hittills, måste det från allmän synpunkt vara angeläget att klara och lätttillgängliga
besked ges rörande skolans funktioner.

Vad jag här anfört talar för att man nu i samband med skolreformen, då helt
nya regler i många avseenden måste utformas i fråga om den obligatoriska
skolan, tar tillfället i akt och söker åstadkomma ett regelsystem för hela det
under skolstyrelsens förvaltning stående skolväsendet, som bättre än hittills tillgodoser
anspråken på att vara överskådligt och lättillgängligt. Detta synes bäst
kunna ske genom att de ifrågavarande bestämmelserna på sätt skolberedningen
föreslagit upptages i en för de olika skolformerna gemensam stadga. Även den i
andra sammanhang framförda synpunkten att detta skolväsen — den obligatoriska
skolan och dess olika påbyggnader — bör betraktas som en enhet talar för
en sådan uppläggning av författningssystemet.

De frågor jag här berört är inte av den beskaffenheten, att de bör underställas
riksdagens prövning. Emellertid vill jag, med anledning av att fragan om hur
författningssystemet skall utformas har stor betydelse, upplysa, att jag avser
att senare föreslå Kungl. Maj:t att tillskapa ett nytt författningssystem efter i
huvudsak de grunder skolberedningen angivit.

I och med att det grundläggande skolförfattningssystemet göres mera enhetligt
och enklare i tillämpningen är det nödvändigt, att de centrala skolmyndigheterna
företar en radikal och genomgripande översyn av de mängder av
anvisningar till de hittillsvarande författningarna, som de under årens lopp
successivt utfärdat. Vid denna översyn bör enligt min mening allvarligt eftersträvas
att så långt möjligt begränsa anvisningarna till väsentligheter, så att de
regionala och lokala skolmyndigheterna, skolledarna, lärarna och andra med
arbetsuppgifter på skolans område tillägges bade friheten och ansvaret att i den
praktiska tillämpningen ute på fältet utan bundenhet vid anvisningar i alla
detaljer handla med utrymme för sunt förnuft och fritt skön.

I detta sammanhang vill jag också anmäla ett spörsmål av mera speciell
natur. Jag syftar härvid på frågan om skolverksamheten vid krig eller krigsfara
samt behovet av att föreskrifterna härom snarast anpassas till de förändringar,
vilka efter andra världskrigets slut inträffat på såväl skolans som civilförsvarets
område.

Jag vill då först något erinra om innehållet i den kungörelse med särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

bestämmelser angående verksamheten vid vissa undervisningsanstalter vid krig
eller krigsfara, som Kungl. Maj:t med bemyndigande av 1939 års urtima riksdag
utfärdade den 3 november 1939 (SFS nr 802) och som alltjämt — med däri under
år 1944 (SFS nr 74C) vidtagna formella ändringar — gäller.

I kungörelsen stadgas inledningsvis, att verksamheten vid de under skolöverstyrelsens
inseende stående läroanstalterna vid krig eller krigsfara i största
möjliga utsträckning skall uppehållas. Jag vill här inskjuta, att skolöverstyrelsen
vid tiden för kungörelsens tillkomst var tillsynsmyndighet även för de skolor,
som i dag lyder under överstyrelsen för yrkesutbildning. För nämnda läroanstalter,
statliga såväl som kommunala och enskilda, ges därefter i kungörelsen föreskrifter
om förfarandet vid utrymning av skolor, om rätten för utrymda elever
att erhålla undervisning vid andra tillgängliga läroanstalter, om skyldigheten för
skolornas personal — lärare såväl som andra — att underkasta sig ändrade
tjänstgöringsföreskrifter samt om rätt för skolmyndigheterna att medge avvikelser
från tim- och kursplaner och besluta om återläsning av förlorad undervisningstid
m. m.

I anslutning till kungörelsens bestämmelser har såväl skolöverstyrelsen som
överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdat anvisningar.

De gällande bestämmelserna är i dagens läge inte tillfredsställande med hänsyn
till att ny lagstiftning tillkommit rörande civilförsvaret och skolan. Sålunda
gäller i dag helt andra bestämmelser rörande utrymning än år 1939 och på skolväsendets
område har tillkommit i detta sammanhang särskilt betydelsefulla
regionala tillsynsmyndigheter, nämligen länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsen har pa uppdrag av Kungl. Maj:t verkställt översyn av
nuvarande bestämmelser och till ecklesiastikdepartementet överlämnat förslag
till ny kungörelse. Bestämmelserna i förslaget bygger i huvudsak på de vid 1939
års riksdag fastslagna grunderna men har anpassats till de nya bestämmelserna i
fråga om civilförsvaret och skolväsendet; bl. a. har ansvaret för planeringsverksamheten
under fredstid på det regionala planet lagts på länsskolnämnderna.
Överstyrelsen framför därjämte i anslutning till förslaget vissa anslagsäskanden,
som avser täckande av kostnaderna för anskaffning av ett beredskapslager av
undervisningsmateriel samt för viss personalförstärkning hos länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsens förslag har för yttrande remitterats till berörda myndigheter
och organisationer. Remissbehandlingen beräknas vara avslutad före april
månads utgång.

Då det för att planeringsarbetet inte onödigtvis skall fördröjas är angeläget
att de nya bestämmelserna snarast meddelas vill jag redan nu anmäla, att jag
har för avsikt att efter remissbehandlingen föreslå Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med hittills gällande grunder utfärda en ny kungörelse,
vars bestämmelser är anpassade efter nuvarande förhållanden inom civilförsvaret
och skolväsendet. Skolöverstyrelsens övriga förslag torde senare få upptagas
till prövning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 136 år 1962 97

D. Departementschefens hemställan

Föreliggande lagförslag torde i vissa delar vara av den beskaffenheten, att det
jämlikt § 87 regeringsformen bör underställas lagrådets granskning. Jag hemställer
därför, att lagrådets utlåtande över det inom ecklesiastikdepartementet
upprättade förslaget till skollag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Kerstin Kylin-Almryd

1 Bilagan bär här uteslutits. Det däri upptagna lagförslaget är, bortsett från ändringar som är
föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, likalydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

TJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 mars 1962.

Närvarande:

justitierådet Regler,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

BomgrEx.

Enligt lagrådet den 6 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över
ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23
februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till skollag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen G. Ekblad.

Lagrådet yttrade:

I 1° § första stycket torde, med hänsyn till innehållet i 30 § andra stycket,
icke behöva upptagas hänvisning till detta lagrum. Beaktas lagrådets hemställan
vid 33 och 34 §§, kan även hänvisningen till 33 § andra och tredje styckena utgå.

Förbehållet »om ej annat är föreskrivet» i 10 § andra stycket lämnar öppet
av vem sådana föreskrifter skola kunna meddelas. Ett förtydligande är därför
påkallat. Därest avsikten är att föreskrifter av detta slag skola utfärdas av
Kungl. Maj .t, bör uttrycket utbytas mot »i den man Konungen ej annorlunda
förordnar».

Gällande instruktion för länsskolnämnderna (SFS 1958 nr 279) upptager särskilda
behörighetsvillkor för ledamöterna. Avsikten torde vara att även i fortsättningen
Kungl. Maj:t skall äga fastställa dylika behörighetsvillkor. Ett bemyndigande
härutinnan bör lämnas genom bestämmelse i första stycket av 22 §.

Från systematisk synpunkt torde vara att föredraga, att 33 § begränsas att
avse skolpliktens fullgörande i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild
statsunderstödd skola och att vad där stadgas om rätt att fullgöra skolplikten
i annan, för ändamalet godkänd enskild skola samt angående meddelande
och återkallande av sådant godkännande sammanföres med bestämmelsen
i 34- §. I enlighet härmed hemställes, att andra och tredje styckena i 33 §
upptagas sasom första och andra stycken i 34 §. Härav föranledes viss jämkning
av hänvisning i 10, 15 och 36 §§.

Enligt 43 § kan i vissa fall först genom särskild prövning avgöras, om barn
skall anses tillhöra visst elevområde. Med hänsyn härtill torde i U § ordet »hör»
böra utbytas mot »finnes höra».

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
mars 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, lagrådets den 22 mars 1962
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari 1962 remitterade förslaget
till skollag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att de av
lagrådet föreslagna ändringarna torde böra vidtagas samt att lagförslaget med
vissa mindre redaktionella jämkningar därutöver synes böra genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande. Därjämte torde böra utverkas riksdagens
godkännande av de i statsrådsprotokollet för den 23 februari 1962 förordade
grunderna för inrättande av tekniskt råd vid länsskolnämnd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

1. antaga det i föregående nämnda förslaget till skollag;

2. godkänna av föredraganden förordade grunder för inrättande av tekniskt
råd vid länsskolnämnd samt bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda i anslutning
härtill erforderliga bestämmelser.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Inga Bäcklin

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ....................................................... 1

Förslag till skollag................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 februari 1962 ..................... 15

A. Huvudgrunderna för skollagen.................................. 15

Gällande bestämmelser och deras tillkomst............... ... 15

Skolberedningens förslag och remissyttranden .................. 24

1. Skollagens huvudsakliga innehåll ........................ 24

2. Kommunernas skyldigheter ................... ........ 25

3. Regleringen av interkommunal samverkan................ 26

4. Skolstyrelsens kompetensområde....................... .. 34

5. Regleringen av skolplikten .............................. 39

Departementschefen ..... 52

B. Specialmotivering till lagförslaget .......... 61

Skollagens disposition ............. 61

1 kap. Inledande bestämmelser .............................. 62

2 kap. Om skolstyrelsen ........................ 64

3 kap. Om skolchefen in. m.................................. 69

4 kap. Om länsskolnämnden ................ 69

5 kap. Om undervisningen ................. 70

6 kap. Om skolplikt m. m.................................... 78

7 kap. Om elevområden m. m............ 81

8 kap. Om kommunens skyldigheter ......................... 85

9 kap. Särskilda bestämmelser ............................... 87

Övergångsbestämmelser ...................................... 88

C. Författningssystemet i övrigt ................................... 91

D. Departementschefens hemställan ............... 97

Lagrådets utlåtande .,........................................... 98

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 mars 1962 ........................ 99

Ivar Hffiggströms Tryckeri AB • Stockholm 1962

620131