Kungl. Maj:ts proposition nr 133 (Proposition 1946:133)

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Nr 133.

Kungl. Maj.-ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen; given Stockholms slott den 1
mars 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vattenlagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vattenlagen.

Härigenom förordnas, dels att 11 och 14 kap. vattenlagen i nedan intagna
delar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives1, dels
ock att 11 kap. 7, 14 och 110—113 §§ nämnda lag skola upphöra att gälla,
varjämte överskriften till 110—113 §§ sistnämnda kapitel skall utgå.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Första domstol i vattenmål benämnes vattendomstol.

överdomstol i---nedan sägs.

Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

Angående domstol i vattenmål och rättegången i sådant mål gäfle i allt,
varom ej i denna lag eller annan lag eller författning är särskilt stadgat, vad
i fråga örn allmän domstol är föreskrivet, där det tillämpligt är.

4 §.

Vattenrättsnämndemän utses — — — vattenrättsdomaren underrättelse.

Har vattenrättsnämndemän---äga rum.

Vad i rättegångsbalken är stadgat örn skyldighet att åtaga sig uppdrag som
nämndeman och att kvarstå i uppdraget så ock att efter avgång fortfarande
tjänstgöra åge motsvarande tillämpning beträffande uppdrag som vattenr
ättsnämndeman.

1 Senaste lydelse se beträffande 11 kap. 4 § SFS 1941:614, beträffande 11 kap. 16 § 1920:459,
beträffande 11 kap. 33 och 37 §§ 1941: 614, beträffande 11 kap. 44 § 1939: 154, beträffande 11
kap. 45 § 1920: 459 och 1944: 87, beträffande 11 kap. 47 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 50 §
1939: 146, beträffande 11 kap. 65 § 1944: 87, beträffande 11 kap. 73 § 1942: 394, beträffande 11
kap. 75 § 1941: 614, beträffande 11 kap. 77 och 80 §§ 1919: 425, beträffande 11 kap. 81 § 1920:
459, beträffande 11 kap. 86 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 87 § 1932: 138, beträffande 11 kap.
88 och 92 §§ 1941: 614, beträffande 11 kap. 93 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 97 § 1920: 459,
beträffande 11 kap. 98 § 1919: 425, beträffande 11 kap. 99 § 1932-138, beträffande 11 kap. 100 §
1919: 425, beträffande 11 kap. 101 § 1932: 138, beträffande 11 kap. 102—107 §§ 1919: 425, beträffande
11 kap. 109 § 1939:146 och beträffande 14 kap. 9 § 1919: 425.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

12 §.

Yppas vid överläggning i vattendomstol skiljaktiga meningar, vare lag som
i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter
hava säte i rätten. Vid omröstning säge vattenrättsdomaren sin mening
först, därefter vattenrättsingenjörerna och sist nämndemännen.

16 §.

Vid utövandet---i kammarkollegiet.

Är fråga---än vattenmål.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av hovrättsledamot i vattenöverdomstolen eller av
tjänsteman vid denna.

33 §.

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels
för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 §
1—12 samt 17, 18, 20 och 21 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i mål,
som avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt
i mål, som avses i 17 § 19, till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
i vilka ansökan örn företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas
i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag
enligt 7 eller 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen
skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas
till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15 eller 18, utan dröjsmål i
betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse örn kungörelsens
utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas
för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda
tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare
av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till
den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan
adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen
delgiven viss sakägare, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan
sakägare.

Där sakägare---nu sagts.

Är jord---sätt underrättad.

Ägare av---fastighetens ägare.

37 §.

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, skall kungörelsen delgivas
anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på salt, som för del -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

givande av stämning i tvistemål är stadgat. Lag samma vare beträffande
känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag
eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse
för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom
i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts.

Är fråga att genom tillämad byggnad taga i anspråk av annan tillgodogjord
vattenkraft, skall kungörelsen på sätt förut sagts delgivas ägaren av
den anläggning, där kraften tillgodogöres.

Vad i---annans vattentäkt.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 20 avses, skall kungörelsen delgivas
ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles.
Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt
17 § 11 eller 12.

Är fråga örn ansökan, som i 17 § 21 avses, skall kungörelsen delgivas ägaren
av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles.

Skall delgivning ske genom sökandens försorg, åge vad i 32 kap. 2 § rättegångsbalken
är stadgat örn stämning motsvarande tillämpning; vad där sägs
örn rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras ansökningen i anledning
av underlåten delgivning förfallen, skall bevis därom med de skäl, varå beslutet
grundas, tecknas å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande
örn beslutet skall lämnas parterna i den för kallelser till dem stadgade ordning.

42 §.

Då handling i vattenmål skall delgivas genom rättens försorg, förordne
därom vattenrättsdomaren eller vattenrättssekreteraren.

Vittnesstämning till vattendomstolens sammanträden utfärdas av vatlenrättsdomaren
eller vattenrättssekreteraren.

43 §.

Vattenrättsdomaren eller vattendomstolen åge, om det finnes erforderligt,
självmant föranstalta örn bevisning; dock skall beträffande fråga, varom
förlikning är tillåten, vad härutinnan är stadgat äga tillämpning.

Erfordras för att målet vid vattendomstolens sammanträde skall kunna
slutföras i ett sammanhang, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan
förberedande åtgärd vidtages, skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål
meddela beslut därom.

Vattenrättsdomaren åge ock, där sådant finnes lämpligt, förordna, att till
vinnande av utredning, som i målet finnes erforderlig, bevisupptagning skall
äga rum inför vattenrättsdomaren eller vid allmän underrätt. Skall bevis
upptagas vid allmän underrätt, meddele denna om tiden och stället för bevisupptagningen
i god tid besked till vattenrättsdomaren, som därom sist å åttonde
dagen förut underrättar parterna i den för kallelser till dem bestämda
ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

Vill sökanden eller annan, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så
snart ske kan, göra framställning därom hos vattenrättsdomaren.

44 §.

Är i målet fråga örn inlösen av område, som utgör del av fastighet, åge vad
i 10 kap. 25 § andra stycket är stadgat motsvarande tillämpning.

45 §.

1 morn. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning
eller vidlyftigare värdering, uppdrage vattenrättsdomaren, där sådant finnes
lämpligt, åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Tarvas utredning av mer än en person, varde uppdraget lämpat
därefter.

Undersökning, som---vattendomstolens sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må---av dem.

Örn tiden---av nöden.

3 mom. Där vid —--till vattenrättsdomaren.

47 §.

Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag eller åtgärd,
varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit enligt vad i
32 § är föreskrivet i kungörelse angiven, åligge vattenrättsdomaren att därom
utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet så ock
nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för bevakande
av sin rätt i målet ävensom att i fall, som i 33 § sägs, och på sätt, där
finnes stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens
utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg
sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde iniföras i en eller
flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är örn företag enligt
7 eller 8 kap., i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan avsändas
till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen angivna
fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen skall ofördröjligen sändas
till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställe eller ställen.

Där så finnes lämpligare och hänsyn till okända rättsägares rätt ej utgör
hinder däremot, läte vattenrättsdomaren i den för delgivande av stämning i
tvistemål stadgade ordning sist å åttonde dagen före vattendomstolens sammanträde
kalla sakägare, som ovan sägs, att inställa sig vid sammanträdet
för sin rätts bevakande. Skall kallelsen delgivas genom sökandens försorg,
gäde vad i 37 § sista stycket finnes stadgat.

50 §.

Huvudförhandling i målet skall av vattendomstolen hållas vid syn på
stället eller, där målet kan prövas ulan syn, på annan plats, som är för parterna
välbelägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Tiden och---bestämda ordning.

Har sökanden---parternas rätt.

53 §.

Yrkanden beträffande ersättning till följd av det företag eller den åtgärd,
varom fråga är, så ock påståenden i anledning av utlåtande, som i 45 § sägs,
skola göras medelst skriftlig inlaga i två exemplar före vattendomstolens
första sammanträde i målet eller ock i inlaga på sätt nu sagts eller muntligen
framställas å nämnda sammanträde och, där syn hålles, före synegångens
början eller i den ordning, som domstolen bestämmer. Vid yrkanden
och påståenden, som framställas senare än nu nämnts, vare vattendomstolen
icke pliktig att fästa avseende, utan så är att de föranledas av iakttagelser
under synegången eller av eljest under domstolens sammanträden förekomna
omständigheter.

Av inlaga--— ena exemplaret.

55 §.

Vid huvudförhandlingens början bör vattenrättsdomaren eller annan ledamot
av rätten kort redogöra för ansökningen och de yrkanden, som framställts
i målet. För utredning av fråga av teknisk beskaffenhet åge part
åberopa av honom ingiven skrift. Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.

Parts utevaro från vattendomstolens sammanträde utgöre ej hinder för
målets handläggning och avgörande. Finnes vite eller annat äventyr för
utevaro från vattendomstolens sammanträde böra föreläggas part, må föreläggandet
ej tillkännagivas i den för kallelser till parterna bestämda ordning
utan skall delgivning därav med honom äga rum.

57 §.

Där ej---beskedet lämnas.

Finnes uppskov — — — blivit bestämd.

I sammanhang---parts hörande.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som
vid det senare sammanträdet sitta i vattendomstolen, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i
den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid
tidigare sammanträde, ånyo upptages.

58 §.

Vattendomstolens utslag skall grundas å vad vid syn eller annan förhandling
förekommit inför vattendomstolen och handlingarna i övrigt innehålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Å tid och plats, sora för utslagets meddelande enligt 57 § blivit särskilt
bestämd, skall utslaget vara för parterna tillgängligt.

Då utslag sålunda gives, erfordras ej att vattendomstolen är samlad.

65 §.

Ändå att---motsvarande tillämpning.

Har svarandepart genom att utebliva från vattendomstolen eller ej iakttaga
föreläggande, som vattenrättsdomaren eller vattendomstolen meddelat, eller
genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog,
eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i
målet eller eljest vållat kostnad, gotlgöre han sökanden de utgifter, som därigenom
åsamkats denne.

73 §.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas en akt,
omfattande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet ingivits, samt
de i målet förda protokoll så ock avskrift av de utav vattenrättsdomaren i
målet utfärdade kungörelser och meddelade beslut ävensom av vattendomstolens
utslag i målet jämte förteckning å de kartor, ritningar och andra
handlingar, som akten omfattar.

Vid akten---upptagna adresser.

Vattenrättssekreteraren skall---av vattendomstolen.

75 §.

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 22—57 avses, skall han hos
vattenrättsdomaren göra skriftlig ansökan om stämning å svaranden.

76 §.

Är ansökan i något avseende ofullständig eller finner vattenrättsdomaren
den väckta talan vara av beskaffenhet, att den uppenbarligen icke kan av
vattendomstolen upptagas, skall vad i 29 § andra stycket och 31 § är stadgat
beträffande ansökningsmål äga motsvarande tillämpning.

77 §.

Möter ej mot talans upptagande hinder, som i 76 § avses, teckne vattenrättsdomaren
å stämningsinlagan föreläggande för svaranden vid äventyr,
som i 82 § förmäles, att inom viss av vattenrättsdomaren förelagd tid, minst
fjorton dagar, efter det stämningshandlingarna delgivits honom, till vattenrättsdomaren
ingiva skriftligt svaromål å stämningspåståendena med bifogande
av de handlingar han vill åberopa till stöd för svaromålet så ock att
senare iakttaga bestämmelse, som vattenrättsdomaren må komma att jämlikt
80 § meddela om tid och plats, då parterna hava att inställa sig inför vattendomstolen
för målets vidare utredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

78 §.

Stämningen skall jämte ansökan och därvid fogade handlingar delgivas
svaranden. Skall delgivning ske genom kärandens försorg, äge vad i 32 kap.
2 § rättegångsbalken är stadgat motsvarande tillämpning; vad där sägs om
rätten skall avse vattenrättsdomaren. Förklaras kärandens i målet väckta
talan i anledning av underlåten delgivning förfallen, skall bevis därom med
de skäl, varå beslutet grundas, tecknas å ett exemplar av stämningsinlagan.

Har svaromål inkommit, skall det med därvid fogade handlingar delgivas
käranden.

79 §.

Finner vattenrättsdomaren för målets beredande erforderligt, att ytterligare
skriftväxling äger rum mellan parterna, äge han förordna därom.

Vattenrättsdomaren äge ock föreskriva, i vilket avseende part skall yttra
sig eller förebringa utredning vid äventyr, som i 82 § förmäles.

80 §.

Sedan målets beredande avslutats, bestämme vattenrättsdomaren tid och
plats för vattendomstolens sammanträde; finnes parternas inställelse inför
vattendomstolen ej vara behövlig för målets utredning och hava parterna ej
heller påfordrat förhandling inför domstolen, må vattendomstolen utan huvudförhandling
företaga målet till avgörande. Om föreläggande för part att
inställa sig vid vattendomstolens sammanträde för huvudförhandling och
hans utevaro gäde vad i rättegångsbalken är stadgat angående sak, varom
förlikning ej är tillåten.

81 §.

Vad i 42—45 §§, 49 § första stycket, 50 g första stycket, 51 och 52 §§,
55 § första stycket, 56 § första stycket, 57, 58, 64, 67, 70—72 §§, 73 §
första och tredje styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål
skall, där ej annat framgår av vad nedan i denna § sägs, äga motsvarande tilllämpning
i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som---vattenrättsdomarens tjänsterum.

I de fall, då enligt vad för ansökningsmål finnes föreskrivet parterna skola
erhålla besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ordning, skall i
stämningsmål med avseende å sättet för meddelande av sådant besked i stället
lända till efterrättelse vad om delgivning är stadgat.

82 §.

Underlåter svaranden att inom förelagd tid avgiva svaromål eller har part
genom att utebliva från vattendomstolen eller ej iakttaga föreläggande, som
vattenrättsdomaren eller vattendomstolen meddelat, eller genom påstående
eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest
vållat kostnad för motparten, vare den försumlige, ändå att hans talan bifalles,
pliktig att gottgöra motparten de utgifter, som därigenom åsamkats denne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

84 §.

Bestämmelserna i 75—83 §§ om förfarandet i stämningsmål skola äga
tillämpning å brottmål, allenast såvitt de ej strida mot vad enligt rättegångsbalken
gäller om sådant mål; vad där stadgats örn rätten skall i fall, då
underrätt enligt nämnda balk är domför med en lagfaren domare, avse vattenrättsdomaren.

86 §.

över besvär----skyndsamt beslut.

När besvär---röra saken.

Äro besvären i något avseende ofullständiga eller finner vattenrättsdomaren
besvärstalan icke hava fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
åge vad i 29 § andra stycket och 31 § är stadgat beträffande ansökningsmål
motsvarande tillämpning.

87 §.

Möter ej mot talans upptagande hinder, som i 86 § sista stycket avses,
skall, sedan de i 86 § andra stycket omförmälda handlingar inkommit och
besvärstiden gått till ända, vattenrättsdomaren, så snart ske kan, låta ett
exemplar av besvärshandlingarna tillställas den eller de personer, som efter
ty därom är stadgat utsetts att mottaga förrättningshandlingarna, samt angående
besvären utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall---89 § avgivas.

Angå besvären---andra stycket.

I sammanhang---sammanträdet bestämmas.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gälle beträffande
mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes
stadgat i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad
nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12
samt 17, 18, 20 och 21; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej
erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag
av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare,
må kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, delgivas
envar sakägare.

Kungörelsen varde---mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär---nämnda intressen.

Där i besvär över syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap.
föres talan mot ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet, vilken
ej angivits i någon angående syneförrättningen offentliggjord kungörelse,
skola besvären jämte den rörande desamma utfärdade kungörelsen i den för
delgivande av stämning i tvistemål stadgade ordning delgivas ägare eller
nyttjanderättshavare, som ovan sagts. Skall delgivning ske genom klagandens
försorg, åge vad i 37 § sista stycke! stadgas motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra
och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första och tredje styckena samt 74 §
stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §, 6 kap.
3 § 1 morn., 7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i----och underställningsmål.

93 §.

I underställningsmål gäde örn sakägares rätt till ersättning för talans bevakande
vad i 10 kap. 30 och 79 §§ är för motsvarande fall stadgat. I fråga
om kostnad, som i underställningsmål föranledes av anförda besvär, eller
kostnad i besvärsmål pröve vattendomstolen efter ty med hänsyn till föreliggande
omständigheter finnes skäligt, huruvida klaganden bör gottgöra motparterna
deras kostnad, eller, där besvären bifallas, klaganden bör erhålla
ersättning för sin kostnad.

Vad i 65 § andra stycket finnes stadgat om skyldighet för part i ansökningsmål
att gälda kostnader, som han genom obefogad invändning eller annorledes
föranlett, åge motsvarande tillämpning.

97 §.

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:
kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka det
åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för handlingarnas
tillhandahållande, såsom i 32 § sägs, där särskild utgift härför
ifrågakommer, ävensom för handlingars delgivning i fall, då delgivningen ej
sker genom sökandens försorg;

ersättning för---stycket förmäles;

gottgörelse åt---i målet;

gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen,
så ock annan ersättning eller kostnad i anledning av förhör med
vittnen eller annan bevisning, varom vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
självmant föranstaltar;
ersättning för undersökning enligt 45 § 1 morn.; samt

gottgörelse åt---närmast sammanträdesplatsen.

Vad nu---hans besvär.

Där i---av klagande.

Huruvida kostnad---gällande regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Om fullföljd av talan till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.

98 §.

Talan mot vattendomstols dom eller beslut skall fullföljas till vattenöverdomstolen.
Vad i denna lag stadgas örn vattendomstols dom galle vattendomstols
avgörande av saken, ändå alt sådant avgörande annorstädes i lagen givits
annan benämning; med beslut avses vattendomstols avgöranden i andra
fall.

Beslut i fråga angående fullföljd må i de fall, då enligt rättegångsbalken
underrätt är domför med en lagfaren domare, meddelas av vattenrättsdomaren.

99 §.

Vill part vädja mot vattendomstols dom i mål, som ej är brottmål, skall
han inom två veckor från den dag, då domen gavs, hos vattenrättsdomaren
anmäla vad. Hos vattenrättssekreteraren må ock vädjas; pröve dock vattenrättsdomaren,
huruvida sålunda gjord vadeanmälan rätteligen skett.

Part, som anmält vad, skall inom fyra veckor från den dag, då domen
gavs, fullfölja vadet genom att till vattenrättsdomaren inkomma med vadeinlaga.

100 §.

Vill part vädja mot vattendomstols dom i brottmål, skall han inom fyra
veckor från den dag, då domen gavs, till vattenrättsdomaren inkomma med
vadeinlaga.

101 §.

Har ena parten enligt 99 eller 100 § vädjat mot vattendomstols dom, äge
även motparten, ehuru han ej iakttagit vad i nämnda §§ sägs, föra talan
mot domen; dock åligge honom att inom två veckor från den dag, då tiden
för fullföljd av vadet utgick, till vattenrättsdomaren inkomma med vadeinlaga.

102 §.

Vill någon anföra besvär mot vattendomstols beslut, skall han till vattenrättsdomaren
inkomma med besvärsinlaga. I stället för den i 52 kap. 1 §
rättegångsbalken föreskrivna tid av två veckor gäde en tid av tre veckor.

103 §.

För vademåls beredande i vattenöverdomstolen skall vadeinlaga!! med
därvid fogade handlingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas
honom att inom viss tid, minst tre veckor från delgivningen, till vattenöverdomstolen
inkomma med skriftligt genmäle.

Finnes i besvärsmål motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan
med därvid fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande
meddelas honom att inom viss tid, minst två veckor från delgivningen, till
vattenöverdomstolen inkomma med skriftlig förklaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om befogenhet för hovrätt att utan
motpartens hörande bevilja viss åtgärd eller förordna om hävande av sådan
åtgärd skall även avse vattenöverdomstolens handläggning av fråga,
varom förmäles i 46 §.

104 §.

Har i ansökningsmål, vari kungörelse enligt 32 § utfärdats, talan mot vattendomstols
dom eller beslut fullföljts av sökanden, åge vattenöverdomstolen
i stället för att förordna om delgivning enligt 103 § besluta, att ett exemplar
av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handlingar skall så
snart ske kan tillställas den eller de personer, hos vilka enligt förut utfärdad
kungörelse de vid vattendomstolen ingivna handlingarna hållas tillgängliga,
samt att angående den fullföljda talan skall utfärdas kungörelse, som
utan dröjsmål skall tillställas nämnda person eller personer och offentliggöras
i den eller de för vattendomstolens meddelanden i målet bestämda ortstidningar.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess målet av vattenöverdomstolen avgjorts, ett exemplar av fullföljdshandlingarna
skall hållas för sakägarna tillgängligt hos nyssnämnda
person eller personer, samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna i målet, under det målet
är anhängig! vid vattenöverdomstolen, skola, där de icke särskilt tillställas
den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenöverdomstolens
försorg offentliggöras i den eller de ortstidningar, som
härför blivit bestämda, samt hållas tillgängliga hos ovannämnda person eller
personer,

dels ock besked örn den tid, inom vilken genmäle eller förklaring skall
enligt 103 § avgivas.

Vad i denna § stadgats åge motsvarande tillämpning, där i besvärs- eller
underställningsmål, vari kungörelse enligt 87 eller 91 § utfärdats, talan fullföljts
av sökanden.

I fall, som i denna § avses, skall delgivning anses hava skett, då vad ovan
föreskrivits blivit fullgjort.

105 §.

Vademål må av vattenöverdomstolen avgöras utan huvudförhandling, där
sådan finnes sakna betydelse för prövningen. Hava parterna å ömse sidor
begärt huvudförhandling, skall sådan äga rum, om den ej uppenbarligen
skulle vara utan betydelse.

Äger huvudförhandling rum, må, i den omfattning vattenöverdomstolen
bestämmer, utredningen framläggas genom vattenöverdomstolens försorg.

Bevis genom syn på stället må upptagas i vattenöverdomstolen, allenast om
synnerliga skäl därtill äro.

Finnes i ansöknings-, besvärs- eller underställningsmål vite eller annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

äventyr för utevaro från vattenöverdoms tolens sammanträde böra föreläggas
part, må föreläggandet ej tillkännagivas parten på sätt i 104 § sägs utan
skall delgivning därav med honom äga rum.

106 §.

Bestämmelserna i 43 och 44 §§, 45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,
67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar gälla om vattenöverdomstolen och måls
behandling därstädes. Vad i 97 § föreskrives örn sökande, kärande eller klagande
skall avse den, som i vattenöverdomstolen fullföljt talan; har i brottmål
talan fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad,
som eljest skulle åligga honom, gäldas av statsverket.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallats av vattenöverdomstolen,
samt ersättning för sådan på uppdrag av vattenöverdomstolen
hållen undersökning, som avses i 45 § 1 morn., åge domstolen, efter vad med
hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, förordna, att kostnaden skall
förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket.

107 §.

Angående talan mot beslut, som enligt detta kap. meddelats av vattenrättsdomare,
åge vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot underrätts
beslut motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad i 102—106 §§
är stadgat om besvär mot vattendomstols beslut. Lag samma vare i fråga
om talan mot vattenrättsdomarcs beslut örn inskrivning i vattenbok, som i
12 kap. förmäles, angående besiktning, varom i 13 kap. sägs, samt i fråga,
som i 14 kap. 7 § avses.

Vattenrättsdomares beslut i fråga, varom förmäles i 46 §, skall, såvitt angår
fullföljd, anses som beslut örn handräckning. Mot vattenrättsdomares
beslut i fråga, som avses i 83 § andra eller tredje stycket, må talan föras
allenast i sammanhang med talan mot dom eller slutligt beslut.

över vattenrättsdomares beslut rörande jävsfråga, varom i 85 § första
stycket förmäles, må klagan ej föras.

108 §.

Talan mot vattenöverdomstolens dom eller beslut skall fullföljas till högsta
domstolen.

Vad i 103—-106 §§ är stadgat angående rättegången i vattenöverdomstolen
skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn högsta domstolen.

109 §.

Sedan vattenöverdomstolens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft
eller högsta domstolen slutligen avgjort dit fullföljt mål, skola domstolarnas
akter i målet översändas till vattenrättsdomaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

14 KAP.

9 §•

Där på grund av stadgande i denna lag handling skall ingivas till domstol
i vattenmål eller vattenrättsdomaren, må den i stället på vederbörande
parts eget ansvar inlämnas genom bud eller i betalt brev insändas med posten.
Handling, som sålunda inkommer, skall anses ingiven av den, som undertecknat
handlingen. Handlingen skall anses inkommen, då den avlämnats
till domstolen eller vattenrättsdomaren eller till domstolens kansli.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 juli 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, hemställer, att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över det av processlagberedningen
i betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944:9 och 10) framlagda förslaget
till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 december
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 29 augusti 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 31 juli 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

11 KAP.

1 §•

Tredje stycket av denna paragraf innehåller, att i de mål, som fullföljas
från vattenöverdomstolen, dömer högsta domstolen. Till förtydligande av att
här ej, såsom i 108 § första stycket, åsyftas att meddela föreskrift om fullföljd
av talan från vattenöverdomstolen utan allenast avses att giva en erinran,
att högsta domstolen utgör sista instans i vattenmål, böra ordalagen något
jämkas. Därvid är önskvärt, att styckets avfattning så nära som möjligt ansluter
sig till den lydelse, vilken 2 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes erhåller i anledning av processlagberedningens
förslag till lag angående ändring i vissa delar av nämnda lag
samt lagrådets den 1 september 1944 avgivna utlåtande däröver.

16 §.

Enligt förevarande paragrafs sista stycke skall vad i 2 kap. 4 § nya rättegångsbalken
är stadgat om befogenhet för ledamot i hovrätt eller tjänsteman
vid denna att vidtaga åtgärd, som avser allenast måls beredande, äga motsvarande
tillämpning beträffande hovrättsledamot i vattenöverdomstolen och
tjänsteman vid denna. Då det åberopade stadgandet i rättegångsbalken emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

lertid icke innehåller närmare bestämmelser rörande den omfattning, vari
ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna är befogad att vidtaga åtgärder
för beredande av mål, utan endast inrymmer bemyndigande för Konungen
att meddela föreskrifter i detta ämne, bör lydelsen av nämnda stycke
ändras, exempelvis så, att Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd,
som avser allenast måls beredande, må vidtagas av hovrättsledamot i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna.

37 §.

Då avsikten lärer vara, att delgivning, varom i paragrafens första stycke
är fråga, skall ske i den för delgivning av stämning i tvistemål stadgade
ordningen, torde detta böra utsägas i lagtexten.

I sista stycket av förevarande paragraf föreskrives, att därest delgivning
skall ske genom sökandens försorg, det tillkommer vattenrättsdomaren att
meddela föreläggande därom. Om sådant föreläggande och påföljden, där det
ej fullgöres, skall vad i 32 kap. 2 § nya rättegångsbalken är stadgat om stämning
äga motsvarande tillämpning. Nu berörda föreskrifter angiva icke tydligt,
att det är vattenrättsdomaren, som, då behörigt delgivningsbevis ej inkommit,
har att besluta, att ansökningen skall vara förfallen. Av den följande
bestämmelsen, att då ansökan av vattenrättsdomaren förklaras förfallen,
bevis därom skall i viss ordning utfärdas, framgår visserligen, att beslut i
frågan skall meddelas av vattenrättsdomaren, men att på dylikt sätt indirekt
angiva dennes kompetens synes mindre lämpligt. Innebörden av ifrågavarande
bestämmelser skulle framgå tydligare, därest det föreskrives, att då
delgivning skall ske genom sökandens försorg, vad i 32 kap. 2 § rättegångsbalken
är stadgat örn stämning skall äga motsvarande tillämpning, med tilllägg
att vad där sägs örn rätten skall avse vattenrättsdomaren.

43 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att vattenrättsdomaren eller
vattendomstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn
bevisning. Såsom undantag från denna regel föreskrives emellertid, att örn
målet tillika rör särskild fråga, varom parterna kunna träffa avtal, vad om
behandlingen av sådan fråga är stadgat skall äga tillämpning. Nämnda undantag,
som enligt motiveringen är avsett att vara en erinran om att rättens
befogenhet att föranstalta om bevisning i vissa fall är begränsad, synes ha
erhållit en mindre lämplig formulering. Ordalagen giva nämligen vid handen,
att då i målet förekommer fråga, varom avtal kan träffas, rättens befogenhet
att inskaffa bevisning i denna del alltid vore inskränkt på sätt i 35 kap.
6 § tredje punkten nya rättegångsbalken stadgas. Detta torde dock icke
vara avsett. I en del fall, som omförmälas i 9 kap. 45 § och 11 kap. 60 § vattenlagen,
äga parterna visserligen träffa avtal men skall vattendomstolen ur
vissa synpunkter pröva avtalets lämplighet, och i dylikt fall äger rätten inskaffa
den härför erforderliga bevisningen. Det synes även oegentligt att beträffande
rättens befogenhet att sörja för bevisning hänvisa till föreskrifter

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

om behandling av fråga, varom avtal kan träffas, eftersom föreskrifter i
detta hänseende icke meddelats. Innebörden av omförmälda undantag torde
komma till bättre uttryck, därest det föreskrives, att beträffande fråga, varom
förlikning är tillåten, skall gälla vad härutinnan är stadgat. I den mån
giltigheten av överenskommelse mellan parterna är beroende av rättens prövning,
måste den genom överenskommelsen reglerade frågan anses undandragen
parternas dispositionsrätt.

45 §.

Förevarande paragrafs första moment upptager bestämmelser för det fall,
att målets bedömande kräver särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering.
Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall vattenrättsdomaren, där
sådant finnes lämpligt, uppdraga åt biträde, som i 44 § sägs, eller ock åt
annan sakkunnig person att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Genom de föreslagna ändringarna i 43 och 44 §§ skola de stadganden,
som medgiva tillkallande av sakkunnigt biträde åt vattendomstolen, utgå
och ersättas av föreskrifter, som göra det möjligt att åvägabringa utredning
genom sakkunnig, utsedd med tillämpning av nya rättegångsbalkens regler i
sådant hänseende. Med anledning härav har i förevarande paragraf vidtagits
den ändringen, att den expertutredning, som avses i första momentet, skall
uppdragas åt sakkunnig, som i 43 § sägs, eller ock åt annan sakkunnig person.
Emellertid torde den, som erhåller uppdrag av ifrågavarande slag, städse
böra intaga ställning av sakkunnig i vanlig mening. Ej minst är det av vikt,
att han är underkastad reglerna i 40 kap. 2 § nya rättegångsbalken. En
mindre jämkning av lagtexten synes därför önskvärd.

46 §.

I vattenlagen sådan den ursprungligen lydde saknades motsvarighet till bestämmelserna
i förevarande paragraf. Genom lag den 19 juni 1919 infördes
emellertid i paragrafen stadgande, att vattenrättsdomaren under de i lagrummet
angivna förutsättningarna ägde medgiva vidtagande av erforderliga
provisoriska åtgärder. Denna befogenhet var dock begränsad till vissa mål rörande
anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller
förbättrande eller örn nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vatten eller annat för flottningens underlättande eller örn bestämmelser
rörande virkesbarkning eller fiskeavgift. Såsom grund för stadgandet anfördes
i motiveringen, att under pågående flottning i allmän flottled understundom
kunde inträffa, att vissa byggnadsåtgärder måste vidtagas så skyndsamt,
att man icke kunde avvakta vattendomstolens slutliga beslut över
gjord ansökan örn tillstånd till åtgärdens vidtagande. Detta gällde särskilt i
fråga om byggnader, som tarvades till förebyggande av skada å annans egendom,
men även beträffande andra anläggningar kunde ett skyndsamt utförande
vara nödigt t. ex. till undvikande av flottningens försenande och därav
orsakade förluster. I den mån allmän eller enskild rätt förnärmades av
byggnaden, vore det icke tillåtet att utföra arbete därför utan vattendomsto -

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

lens tillstånd, vid äventyr att ansvar eljest kunde ådömas anläggaren. I trängande
fall måste det därför givas möjlighet att, redan innan ansökningen prövats,
få vidtaga nödiga byggnadsåtgärder.

Genom senare ändringar i vattenlagen ha paragrafens bestämmelser gjorts
tillämpliga jämväl å vissa andra mål. Sålunda utsträcktes bestämmelserna
dels, enligt lag den 11 juni 1920, till mål örn inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled eller örn nya eller ändrade föreskrifter rörande
hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till
förebyggande eller minskande av skada eller om godkännande av anläggning
eller åtgärd för allmän farled, dels, enligt lag den 5 maj 1939, till mål
rörande huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas,
dels ock, enligt lag den 20 juni 1941. till mål rörande företag, som avses
i 8 kap. vattenlagen, d. v. s. företrädesvis företag för avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten. Genom ändring av 17 § 18 enligt lag
den 10 mars 1944 kom 46 § att erhålla tillämpning även å vissa mål rörande
vattenavlednings- eller invallningsföretag. Såsom grund för den år 1920 verkställda
ändringen framhölls i motiven, att de skäl, som föranlett, att vattenrättsdomaren
beträffande arbeten för allmän flottled tillagts befogenhet att
lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete, syntes äga giltighet jämväl
i fråga om arbeten för allmän farleds räkning. Vid genomförande av 1939
års ändring åberopades, att behov kunde föreligga att medgiva vidtagande av
provisoriska åtgärder för tillgodogörande av grundvatten, och såsom motiv
för den år 1941 verkställda utvidgningen anfördes, att den enligt paragrafen
förefintliga möjligheten att medgiva vidtagande av provisoriska åtgärder
borde stå öppen även i mål rörande företag, som avses i 8 kap. vattenlagen.

Enligt det remitterade förslaget har förevarande stadgande erhållit det
innehållet, att vattenrättsdomaren må, såframt sökanden därom anhåller och
ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska
åtgärder. I motiveringen har framhållits allenast, att en begränsning till de
i paragrafen nu angivna företagen syntes mindre ändamålsenlig samt att behov
torde föreligga att utsträcka stadgandet att avse vattenmål i allmänhet;
med hänsyn därtill hade i den föreslagna lydelsen begränsningen uteslutits.

Av det anförda framgår, att vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva
provisoriska åtgärder för närvarande är begränsad till vissa grupper av mål,
som i allmänhet angå mindre omfattande arbeten än t. ex. vattenkraftsanläggningar
och vattenregleringar, samt att befogenheten åtminstone till en början
främst avsåg åtgärder till förekommande eller minskande av skador. Genom
den nu föreslagna ändringen vidgas vattenrättsdomarens befogenhet till
alt avse alla mål och såsom förutsättning kräves endast — förutom sökandens
anhållan — att ärendet finnes brådskande. På grund av hänvisningar
i 81 och 92 §§ skola bestämmelserna gälla jämväl stämningsmål samt besvärsoch
underställningsmål. Den sålunda föreslagna utvidgningen är ägnad att
väcka betänkligheter. Genom densamma erhåller vattenrättsdomaren möjlighet
att i alla mål, hur omfattande företag dessa än avse, medgiva provisoriska
åtgärder oberoende av dessas beskaffenhet, om blott ärendet är brådskande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

Provisoriska åtgärder skulle således i vattenmål kunna vidtagas i avsevärt
större utsträckning än enligt 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken medgives i
vanliga tvistemål. I nämnda lagrum uppställas nämligen betydligt strängare
villkor för vidtagande av åtgärder, som där avses. Denna skillnad framträder
särskilt i stämningsmål enligt vattenlagen, vilka ofta förete stora likheter
med mål vid de allmänna domstolarna.

Mot det föreslagna stadgandet må vidare framhållas, att i varje fall den
nu förebragta utredningen icke ådagalagt behov av en så vidsträckt utvidgning
av vattenrättsdomarens befogenhet. Den omständigheten, att genom nya
rättegångsbalken möjligheten att besluta provisoriska åtgärder vidgats, kan
icke utgöra tillräcklig grund att giva vattenrättsdomaren en allmän och obestämd
befogenhet i detta hänseende. Därest behov anses föreligga, att vattenrättsdomaren
erhåller möjlighet att i större utsträckning än för närvarande
medgiva provisoriska åtgärder, bör i lagen närmare angivas, under vilka förutsättningar
dylikt medgivande må lämnas. Detta blir särskilt nödvändigt,
om befogenheten att förordna om provisoriska åtgärder utsträckes att gälla
även beträffande stora företag för tillgodogörande av vatten eller vattenkraft.
I annat fall föreligger fara för åsidosättande av den till grund för vattenlagen
liggande principen, att företag, som avses i nämnda lag, ej må igångsättas,
innan vattendomstolen efter avvägning av de mot varandra stående intressena
lämnat tillstånd därtill.

På grund av det anförda finner sig lagrådet böra avstyrka den föreslagna
ändringen i förevarande paragraf. Skulle det visa sig, att behov föreligger att
vidga vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder, synes
böra närmare utredas, i vilka fall och under vilka förutsättningar sådant
medgivande bör ifrågakomma.

47 §.

Av skäl, som beredningen anfört vid 33 § första stycket, synes jämväl i förevarande
paragrafs första stycke böra vidtagas den ändringen, att där angivna
undantag från kungörelse i allmänna tidningarna kommer att avse
icke allenast företag enligt 8 kap. utan även de i 7 kap. behandlade företagen.

Därest i 37 § föreskrives, att delgivning, varom i nämnda paragrafs första
stycke sägs, skall ske i den för delgivning av stämning i tvistemål stadgade
ordningen, bör motsvarande tillägg införas i andra stycket av förevarande
paragraf.

50 §.

Eftersom huvudförhandlingen i målet knappast kan anses identisk med
den i samband därmed företagna synen på stället, skulle innebörden av första
stycket komma till lämpligare uttryck, om det stadgas, att huvudförhandling
i målet skall av vattendomstolen hållas vid syn på stället eller, där målet kan
prövas utan syn, å annan plats, som är för parterna välbelägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

57 §.

Uppskjutes huvudförhandling, må denna enligt 43 kap. 11 § nya rättegångsbalken
fortsättas under förutsättning, att målet återupptages till slutlig
handläggning inom två veckor från dagen för första förhandlingens avslutande
och att de domare, som då sitta i rätten, övervarit den tidigare handläggningen.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas. I andra stycket av
förevarande paragraf har upptagits bestämmelse, att då uppskov med förhandlingarna
finnes av nöden, vattendomstolen skall sammanträda till fortsatt
huvudförhandling. Av stadgande i paragrafens sista stycke framgår emellertid,
att då vattendomstolens sammansättning ändrats, ny huvudförhandling
skall hållas. Såsom motiv för förstnämnda stadgande har beredningen
framhållit, att det icke torde vara lämpligt att i vattenmål göra frågan om
fortsatt eller ny förhandling beroende av uppskovstidens längd samt att utsatt
huvudförhandling därför ej behövde inställas av den anledningen, att
fortsatt huvudförhandling ej kunde hållas inom ovan angivna tid av två veckor.
Vad sålunda avsetts har emellertid icke kommit till klart uttryck i lagtexten.
Bestämmelsen bör därför förtydligas, vilket torde föranleda jämkning
även i avfattningen av paragrafens sista stycke.

75 §.

Av förevarande paragrafs första stycke framgår, att den inlaga, som här
avses, utgör ansökan om stämning. Såsom beredningen i motiven anfört, vinnes
härigenom motsvarande tillämpning av nya rättegångsbalkens regler om
stämningsansökan. Andra punkten, som icke kan anses innefatta några sakliga
avvikelser från dessa regler, fyller därför icke någon uppgift och kan
utgå ur lagtexten.

Enligt 33 kap. 2 § sista punkten nya rättegångsbalken skall, om käranden
ej tillhandahåller stämningsinlaga med tillhörande handlingar i nödigt antal
exemplar, rätten på kärandens bekostnad ombesörja erforderliga avskrifter;
rätten är därvid beslutför med en lagfaren domare. I vattenmål bör motsvarande
åtgärd vidtagas av vattenrättsdomaren. Detsamma bör gälla i fråga om
andra förberedande åtgärder, t. ex. sådana som avses i 32 kap. 2 § eller 33
kap. 6 § andra stycket nya rättegångsbalken. I förevarande paragraf bör därför
lämpligen införas föreskrift, att åtgärd med avseende å målets beredande
till handläggning skall i fall, då enligt rättegångsbalken underrätt är domför
med en lagfaren domare, ankomma på vattenrättsdomaren.

Det föreslagna andra stycket, som har sin motsvarighet i gällande lag, utgör
allenast en erinran om de sakliga föreskrifter, som sedan följa i 84 §. De
ändringar, som eljest vidtagits i förevarande paragraf, lia emellertid medfört,
att en sådan erinran passar mindre väl i detta sammanhang. Det kan för övrigt
ifrågasättas, huruvida ett stadgande av denna art överhuvud har sådan
betydelse, att det bör bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

78 §.

Vid 75 § har lagrådet hemställt om upptagande av föreskrift, att åtgärd
med avseende å måls beredande till handläggning skall i fall, då enligt rättegångsbalken
underrätt är domför med en lagfaren domare, ankomma på vatienrättsdomaren.
Bifalles denna hemställan, kan andra punkten i förevarande
paragrafs första stycke utgå.

81 §.

Första stycket i denna paragraf innebär bland annat den avvikelsen från
lagrummets nuvarande lydelse, att 46 §, som avser beslut om provisoriska
åtgärder i ansökningsmål, gjorts tillämplig även i stämningsmål. Örn 46 §,
såsom lagrådet hemställt, bibehålies oförändrad, torde hänvisningen till sagda
lagrum böra utgå ur förevarande stycke.

88 §.

I paragrafens fjärde stycke bör — på sätt anmärkts vid 37 och 47 §§ —
utsägas, att delgivning, som där avses, skall ske i den ordning, som gäller
för delgivning av stämning i tvistemål.

92 §.

I andra stycket av förevarande paragraf har skett hänvisning till 46 §.
Förslaget innebär i denna del avvikelse från vad nu gäller. Bifalles lagrådets
hemställan vid 46 §, synes nämnda hänvisning böra uteslutas.

93 §.

Den i första stycket av denna paragraf intagna föreskriften, att domstolen
skall efter ty med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt pröva,
huruvida klaganden bör gottgöra motparterna deras kostnad, ger vattendomstolen
möjlighet att föreskriva, att klaganden icke alls eller endast delvis
skall ersätta motparternas kostnader. Med hänsyn härtill synes det icke erforderligt
att upptaga särskilt stadgande, att domstolen må pröva, huruvida
parterna helt eller till någon del böra bära var sin kostnad.

98 §.

Det i andra stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet, att vattenrättsdomaren
äger meddela beslut i fråga, vari enligt vad i nya rättegångsbalken
är föreskrivet underrätt är domför med en lagfaren domare, synes
ha erhållit en alltför allmän avfattning. Då här åsyftas allenast vattenrättsdomarens
befogenhet att pröva frågor angående fullföljd, bör stadgandet begränsas
till att avse sådan prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

106 §.

Beslut enligt 46 § om medgivande till provisoriska åtgärder eller om meddelande
av provisoriska bestämmelser synes liksom enligt gällande rätt böra
ankomma på vattenrättsdomaren, och vattenöverdomstolen bör ej kunna förordna
örn dylika åtgärder eller bestämmelser. I enlighet härmed har — oaktat
vad härutinnan anförts i motiveringen till förevarande paragraf — däri
icke intagits någon hänvisning till 46 §. Att vattenöverdomstolen äger förordna
örn inhibition av beslut, som enligt 46 § meddelats av vattenrättsdomaren,
framgår av samma paragraf.

Vad i 97 § stadgas om skyldighet för sökande, kärande eller klagande att
förskjuta vissa kostnader vid vattendomstolen skall enligt bestämmelse i förevarande
paragraf, såvitt angår rättegången vid vattenöverdomstolen, i tillämpliga
delar gälla den, som fullföljt talan till sistnämnda domstol. Denna regel
bör dock icke tillämpas, därest talan till vattenöverdomstolen fullföljts av tilltalad,
som är häktad i målet. I dylikt fall bör, liksom enligt 33 kap. 26 §
tredje stycket nya rättegångsbalken, kostnaden gäldas av statsverket. Föreskrift
härom synes böra lämnas i förevarande paragraf.

107 §.

Ifrågavarande paragrafs första stycke innehåller i första punkten en allmän
regel, att angående talan mot beslut, som enligt 11 kap. meddelats av vattenrättsdomaren,
vad i nya rättegångsbalken är stadgat om talan mot underrätts
beslut skall äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av
vad i 102—104 samt 106 §§ är stadgat om besvär mot vattendomstols beslut.
Hänvisningen torde emellertid böra omfatta även 105 §.

Av den givna huvudregeln följer, att om vattenrättsdomaren meddelat beslut
i fråga, som avses i 49 kap. 4 § nya rättegångsbalken, talan mot beslutet
skall föras särskilt. Då det ansetts kunna bli föremål för tvekan, huruvida
enligt sagda bestämmelse särskild talan skulle föras mot beslut i fråga, som
omförmäles i 11 kap. 46 § vattenlagen, har uttryckligt stadgande härom intagits
i andra punkten av förevarande stycke. Enligt det föreslagna stadgandet
har emellertid särskild talan tillåtits ej blott då vattenrättsdomaren
i sitt beslut medgivit vidtagande av provisoriska åtgärder eller meddelat provisoriska
bestämmelser utan även då beslutet innebär, att framställt yrkande
härom av vattenrättsdomaren lämnats utan bifall. Den gällande lagen medgiver
icke, att talan föres i sistnämnda fall, och tillräckliga skäl torde ej föreligga
att nu införa möjlighet till talan härutinnan. Att utesluta fullföljd av talan
mot beslut, varigenom vattenrättsdomaren ogillat yrkande örn medgivande
till provisoriska åtgärder eller örn meddelande av provisoriska bestämmelser,
står ock i överensstämmelse med den i 106 § intagna ståndpunkten, att vattenöverdomstolen
ej äger förordna örn sådana åtgärder eller bestämmelser,
då frågan väckes först i nämnda instans. Mot det föreslagna stadgandet kan
även anmärkas, att dess lydelse och det sammanhang, i vilket det förekommer,
kunna föranleda det missförståndet, ali det omförmälda fallet vore det

Kungl. Majlis proposition nr 133.

enda, vari särskild talan mot vattenrättsdomarens beslut vöre tillåten. Med
hänsyn till det anförda synes lämpligt, att såsom ett särskilt stycke upptages
föreskrift, att vad i 49 kap. 4 § rättegångsbalken stadgas beträffande
särskild talan mot beslut i fråga om handräckning skall gälla även vattenrättsdomares
beslut om medgivande av provisoriska åtgärders vidtagande eller
om provisoriska bestämmelser, som i 46 § avses.

Ur lagteknisk synpunkt är den disposition av hithörande bestämmelser,
som följts i nu gällande stadgande, att föredraga framför den i förslaget tilllämpade.
Det skulle sålunda vara till fördel, därest de föreskrifter, som meddelats
i förslagets andra stycke, sammanföras med första punkten i första
stycket eller, med någon jämkning av ordalagen, upptagas omedelbart efter
denna punkt samt andra och tredje punkterna i första stycket bilda ett andra
stycke och fjärde punkten överföres till ett tredje stycke.

13 KAP.

11 §.

Örn vad lagrådet vid 11 kap. 46 § hemställt vinner bifall, erfordras ej ändring
av förevarande paragraf. Bibehålies paragrafen oförändrad, föranledes
därav jämkning i förslagets ingress.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl, Maj.ts proposition nr 133.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den
17 december 1945 avgivna utlåtande över det den 31 juli 1945 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen samt
anför följande.

Ill kap. vattenlagen meddelas bestämmelser örn domstolar och rättegång
i vattenmål. Dessa bestämmelser förete i åtskilliga hänseenden betydande avvikelser
från äldre RB:s processystem. I allt varom ej är särskilt stadgat
skola emellertid allmänna processrättsliga föreskrifter lända till efterrättelse.
Det föreliggande lagförslaget har till syfte att, i den mån annat ej föranledes
av vattenmålens särskilda natur, bringa de i vattenlagen upptagna
processuella reglerna i överensstämmelse med stadgandena i nya RB. Jag
vill nu redogöra för de allmänna grunderna för förslaget och de viktigaste
bestämmelserna i detsamma. I övrigt ber jag få hänvisa till processlagberedningens
betänkande.

Beträffande domstolsorganisationen stadgas i vattenlagen, att
vattenmål i första instans skola upptagas av särskild domstol, vattendomstol.
Andra instans, som är gemensam för hela riket, är Svea hovrätt såsom
vattenöverdomstol med en från en hovrättsdivision något avvikande sammansättning.
Tredje och sista instans är, liksom i rättegångsmål i allmänhet,
högsta domstolen. Beredningen har utgått från att den specialprocess som
införts på förevarande område alltjämt bör bibehållas och har alltså icke
ansett sig böra föreslå någon ändring i den domstolsorganisation som tillskapats
för vattenmålens behandling.

I fråga om rättens domför het i vattenmål framhåller beredningen,
att bestämmelserna örn vattendomstols sammansättning uteslöte tillämpning
av reglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ nya RB att underrätt i vissa fall är
domför med en lagfaren domare. Såsom anföres i betänkandet kunde det
visserligen ligga nära till hands att tillämpa dessa regler så, att vattendomstol
i motsvarande fall skulle vara domför med vattenrättsdomaren ensam.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Emellertid har, på sätt beredningen erinrar, redan i vattenlagen reglerats,
vilka åtgärder vattenrättsdomaren ensam äger företaga. I dessa fall är det
enligt vattenlagens ordalydelse icke vattendomstolen utan vattenrättsdomaren
som beslutanderätten tillkommer. Beredningen har övervägt, om ej de
ifrågavarande föreskrifterna, till vinnande av överensstämmelse med nya
RB:s terminologi, i stället borde givas formen av en domförhetsregel. En dylik
ändring har dock icke ansetts påkallad. Den skulle leda till en ganska
omfattande formell överarbetning, som efter beredningens mening knappast
vore motiverad. Även vad beträffar vattenöverdomstolen måste, enligt vad
beredningen framhåller, stadgandena i vattenlagen anses utesluta motsvarande
tillämpning av de i 2 kap. 4 § nya RB upptagna reglerna om hovrätts
domförhet. I andra stycket av sistnämnda paragraf har förutsatts, att vissa
åtgärder för måls beredande skola kunna vidtagas av en ledamot ensam eller
av tjänsteman vid hovrätten. Beredningen har ansett önskvärt, att denna
grundsats vinner tillämpning även beträffande hovrättsledamot i vattenöverdomstolen
och tjänsteman vid denna. Ett stadgande av sådan innebörd föreslås
därför skola upptagas i vattenlagen. Med avseende å högsta domstolen
äro, på sätt redan antytts, inga bestämmelser meddelade om särskild sammansättning
i vattenmål. I denna del bliva alltså, såsom erinras i betänkandet,
föreskrifterna i regeringsformen och 3 kap. nya RB omedelbart tilllämpliga.

I 11 kap. 73 § vattenlagen meddelas föreskrifter om protokoll och
aktbildning i vattenmål. Enligt detta lagrum skall vid vattendomstolens
sammanträden protokoll föras av vattenrättsdomaren eller efter dennes
förordnande av vattenrättssekreteraren. Protokollet skall på vattendomstolens
vägnar underskrivas av den som fört det. Ingiven handling må ej intagas
i protokollet utan skall endast anmärkas där. Några bestämmelser örn
förande av protokoll vid handläggning som sker inför vattenrättsdomaren
upptagas icke i vattenlagen. Däremot skall i akten inläggas avskrift av vattenrättsdomarens
beslut i målet.

Enligt nya RB skall protokoll föras särskilt för varje mål och sammanföras
med övriga handlingar i målet till en akt. I allmänhet skall protokollet
föras av särskild protokollförare, som även har att underteckna detsamma,
över handläggning som företages av lagfaren domare ensam erfordras i regel
icke protokoll. I nu angivna hänseenden överensstämma alltså i stort sett
vattenlagens och nya RB:s bestämmelser med varandra. Beträffande protokollets
innehåll erinrar beredningen, att vattenlagens förbud mot ingivna
handlingars intagande i protokollet äger motsvarighet i 6 kap. 4 § andra stycket
och 5 § andra stycket nya RB. I övrigt föreskrives i nya RB bland annat,
att parternas anföranden i regel icke skola antecknas. Däremot skola
liksom nu i protokollet upptagas utsagor av vittnen eller sakkunniga samt
vad rätten iakttager vid syn å stället. Protokoll över förhandling skall erhålla
slutlig avfattning innan förhandlingen avslutas. Beredningen har ansett
övervägande skäl tala för att dessa grundsatser tillämpas även i vatten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

mål. På grund härav och med hänsyn till vad förut anförts har beredningen
funnit obehövligt att särskilda bestämmelser om protokollföring meddelas i
vattenlagen.

Förfarandet i vattenmål skiljer sig väsentligt från det allmänna rättegångsförfarandet
enligt äldre RB. En av de viktigaste olikheterna är, att handläggningen
inför vattendomstolen skall föregås av en av vattenrättsdomaren
ledd förberedelse. Bestämmelserna härom ansluta sig till sin allmänna
läggning nära till motsvarande regler i nya RB. Medan enligt nya RB
förberedelse i regel skall vara muntlig, har emellertid förberedelsen i vattenmål
erhållit en övervägande skriftlig karaktär. Härutinnan föreslås icke någon
ändring. Beredningen framhåller, att som skäl för den nuvarande ordningens
bibehållande bland annat kunde åberopas vattenmålens tekniska
natur samt de kostnader och olägenheter som genom sammanträden inför
vattenrättsdomaren skulle uppstå såväl för det allmänna som för parter och
andra intressenter.

I 15 kap. nya RB upptagas bestämmelser som medge domstolen befogenhet
att till säkerställande av ena eller andra partens rätt förordna om vissa
provisoriska åtgärder. Vid dessa frågors handläggning är rätten domför med
en lagfaren domare. En liknande föreskrift finnes beträffande vissa slag av
ansökningsmål meddelad ill kap. 46 § vattenlagen. I de fall som närmare
angivas i detta lagrum äger vattenrättsdomaren, om ärendet är brådskande,
medgiva vidtagandet av provisoriska åtgärder eller meddela provisoriska bestämmelser
till skydd för sökandens intresse. De mål som avses i lagrummet
angå anläggande eller nyttjande av vattentäkt eller åtgärder till skydd mot
förorening av vatten samt vissa frågor rörande allmän farled eller allmän
flottled eller företag för torrläggning eller avledande av avloppsvatten. Beredningen
har funnit den sålunda angivna begränsningen till vissa slags mål
vara mindre ändamålsenlig. Enligt beredningens uppfattning förelåge behov av
att utsträcka stadgandet att avse vattenmål i allmänhet. I förslaget har lagrummet
i överensstämmelse härmed erhållit en mera allmän avfattning.

Beträffande handläggningen inför vattendomstolen anföres
i betänkandet, att grundsatserna om rättegångens muntlighet och omedelbarhet
redan nu i stor utsträckning präglade vattendomstolarnas förhandlingar.
En bidragande orsak härtill vore, att processmaterialet i vattenmål i regel till
väsentlig del utgjordes av den utredning som vattendomstolen i samverkan
med parterna införde i målet vid sina undersökningar, särskilt vid syn på
stället. I enlighet med vad sålunda yttrats har beredningen förutsatt, att nya
RB:s regler örn huvudförhandling i stort sett skola tillämpas även i vattenmål.
I några avseenden föreslår beredningen emellertid vissa ur såväl principiell
som praktisk synpunkt viktiga avvikelser.

Beredningen framhåller, att vattenmål, särskilt ansökningsmål, i flera fall
vore av den omfattning att vattendomstolens sammanträden, t. ex. för syn,
måste sträcka sig över en längre tidrymd än som vore erforderlig för rättegångsmål
i allmänhet. Med hänsyn till att den årstid som vore tjänlig för

Kungl. Majlis proposition nr 133.

hållande av syn i allmänhet vöre begränsad till vegetationsperioden kunde
det inträffa, att synen måste fortsättas under flera år i följd. Efter beredningens
mening skulle i sådana fall nya RB:s regler om fortsatt och ny
huvudförhandling kunna förorsaka betydande olägenheter och kostnader. Om
förhandlingen inför vattendomstolen icke återupptoges inom den i nya RB
föreskrivna tiden av två veckor från första förhandlingens slut, skulle ny
huvudförhandling bliva nödvändig, något som kunde leda till att vattendomstolen
hade att ånyo företaga syn å den mark, sorn redan tidigare varit
föremål för syn. En dylik upprepning av utredningen vore enligt beredningens
åsikt icke erforderlig ur saklig synpunkt. Vattendomstolens iakttagelser
vid synen skulle antecknas i protokoll, varjämte de gjorda iakttagelserna
omedelbart efter synegångens avslutande bleve föremål för överläggning
inom domstolen och anteckning skedde av de preliminära beslut, vartill domstolen
då kommit. På grund av vad sålunda anförts förordar beredningen
som allmän regel att fortsatt huvudförhandling i vattenmål må kunna äga
rum utan hinder av att den i nya RB föreskrivna tiden överskrides. Även
för sådana fall då på grund av växling i domstolens sammansättning ny
huvudförhandling erfordras, föreslås med hänsyn till de svårigheter som
möta för återupptagande av bevisningen vissa lättnader i förhållande till
motsvarande bestämmelser i nya RB.

Enligt 17 kap. 2 § nya RB skall, om huvudförhandling äger rum, domen
grundas å vad vid förhandlingen förekommit. För vattenmål skall, enligt
beredningens förslag, detta lagrum ersättas genom en bestämmelse varigenom
vattendomstolen erhåller befogenhet att vid målets avgörande taga hänsyn
även till processmaterial som förekommit utom huvudförhandlingen. Beredningen
anför till stöd för sin ståndpunkt, att den utredning som förekomme
i vattenmål i stor utsträckning vore av teknisk beskaffenhet och i denna del
huvudsakligen bestode av skriftligt material, såsom avvägningsprotokoll,
konstruktionsritningar, kartor, sakkunnigutlåtanden samt undersökningsoch
värderingsinstrument. Granskningen av detta material måste i regel företagas
före vattendomstolens sammanträde genom vattendomstolens personal,
särskilt vattenrättsingenjörerna, och det vöre enligt beredningens uppfattning
icke lämpligt att strängt fasthålla vid kravet på dess fullständiga
framläggande vid huvudförhandlingen.

I nära samband med den nu berörda frågan står spörsmålet om parts
rätt att vid huvudförhandlingen använda sig av skriftliga anföranden. I
denna fråga innebär förslaget ett undantag från de för den allmänna processen
gällande reglerna, i det att förslaget tillåter part att för utredning av
fråga av teknisk natur åberopa av honom ingiven skrift.

Enligt 43 kap. 7 § nya RB ankommer det i princip på parterna att vid
huvudförhandlingen angiva sina ståndpunkter och yrkanden samt i övrigt
klargöra tvistens innebörd. Då omständigheterna föranleda därtill, må dock
rätten vid förhandlingens början kort redogöra för tvisteläget. Beredningen
uttalar, att detta tillvägagångssätt syntes särskilt lämpligt i vattenmål, där
ju förberedelsen varit skriftlig och processmaterialet tillika i allmänhet vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

av teknisk beskaffenhet. I ansökningsmål kunde det efter beredningens mening
ofta vara ändamålsenligt, att en redogörelse för den tekniska utredningen
lämnades av någon av vattenrättsingenjörerna. I enlighet med vad
sålunda anförts har i förslaget upptagits en bestämmelse att vid huvudförhandling
i vattenmål vattenrättsdomaren eller annan ledamot av rätten bör
kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som framställts.

Parts utevaro i vattenmål utgör för närvarande ej hinder för målets handläggning
och avdömande. Såvitt angår ansökningsmål har beredningen ansett
den nämnda regeln böra bibehållas. Vad ater beträffar stämningsmål
erinrar beredningen, att sådana mål i vissa fall kunna avgöras utan att förhandling
inför vattendomstolen äger rum. I övriga fall borde enligt beredningens
mening, med hänsyn till betydelsen av partemas närvaro, i kallelsen
till rätten utsättas viss påföljd för utevaro. På grund härav och då
tredskodom ansetts ej lämpligen böra komma till användning, föreslår beredningen
att i fråga örn föreläggande för part och parts utevaro i stämningsmål
skall gälla vad i nya RB är stadgat angående indispositiva tvistemål.

Om fullföljd i vattenmål meddelas nu bestämmelser under två skilda
avdelningar i 11 kap. vattenlagen. I den ena av dessa behandlas fullföljd
av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut; den andra avser
klagan över vattenöverdomstolens avgöranden. Vardera avdelningen inledes
med ett stadgande att, i den mån ej särskilda föreskrifter givits, reglerna örn
fullföljd av talan mot allmän underrätts, respektive hovrätts beslut skola
lända till efterrättelse. I beredningens förslag har under 11 kap. 1 § upptagits
en allmän regel, att beträffande domstolar och rättegång i vattenmål
skall i allt varom ej är särskilt stadgat gälla vad i fråga om allmän domstol
är föreskrivet, där det tillämpligt är. På grund härav och då behovet av
speciella bestämmelser på förevarande område i viss utsträckning minskats
genom nya RB:s antagande, ha fullföljdsreglerna i vattenlagen kunnat förenklas
och sammanföras till en avdelning med rubriken »Om fullföljd av
talan till vattenöverdomstolen och högsta domstolen».

Talan mot vattendomstols slutliga utslag skall för närvarande i allmänhet
fullföljas efter vad. Över utslag varigenom vattendomstol förklarat sig obehörig
eller i stämningsmål förklarat stämningen ogin skall klagan dock
alltid föras genom besvär. Detta rättsmedel skall även begagnas i fråga om
beslut under rättegången.

Vad sålunda är stadgat överensstämmer i fråga om gränsdragningen mellan
vad och besvär som rättsmedel med motsvarande föreskrifter i nya RB.
Enligt nämnda balk skall talan mot underrätts avgöranden i sak — dess
domar — föras genom vad, medan domstolens andra avgöranden, besluten,
skola överklagas genom besvär. Beredningen har ansett att dessa regler böra
vinna tillämpning även i vattenmål. Såsom framhålles i betänkandet har
det dock icke funnits påkallat att för detta ändamål genomgående ändra
vattenlagens terminologi, enligt vilken vattendomstols avgörande, oavsett dess
art, i allmänhet betecknas som utslag. 1 stället förordar beredningen, att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

lagen upptages en erinran om den åtskillnad som i fullföljdshänseende bör
göras mellan avgöranden vilka innefatta prövning av saken och avgöranden
av annan beskaffenhet.

Fullföljd genom vad medför enligt nya RB att förfarandet inför hovrätten
i allmänhet skall vara muntligt. Detsamma gäller, då talan mot hovrätts
avgörande fullföljes genom revisionsansökan. I detta avseende framhålles
i betänkandet, att överrättemas prövning i vattenmål i vida högre grad än
i den allmänna processen måste begränsas till en granskning från rättsliga
synpunkter. Den särskilda sakkunskap och erfarenhet som vore av betydelse
för vattenfrågors sakliga prövning vore nämligen huvudsakligen företrädd
i vattendomstolen. En följd därav vore, att ett förnyande av processmaterialet
i överrätt, t. ex. genom syn, i regel ej borde ifrågakomma. Även
från kostnadssynpunkt talade starka skäl däremot. Då bevisupptagning i
högre instans således i allmänhet ej borde förekomma i vattenmål och då
processmaterialet i dessa mål till övervägande del vore skriftligt, förelåge
enligt beredningens mening icke samma behov av muntlig förhandling i
överrätt som i fråga örn rättegångsmål i allmänhet. Sådan förhandling försvårades
också därav att antalet parter, särskilt i ansökningsmål, ofta vore
mycket stort.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha i förslaget upptagits bestämmelser,
att vade- och revisionsmål må avgöras utan huvudförhandling,
där sådan finnes ej vara av betydelse för prövningen. Därest parterna å
ömse sidor begärt huvudförhandling, skall dock huvudförhandling äga rum,
örn den ej uppenbart skulle vara utan betydelse. I samband med dessa stadganden
har meddelats föreskrift att bevis genom syn ej må upptagas i överrätt,
om ej synnerliga skäl äro därtill.

Departementschefen.

Mot de allmänna grunderna för förslaget har lagrådet icke framställt någon
erinran, och förslaget synes väl lämpat att genomföras. På vissa punkter
torde dock, såsom lagrådet framhållit, jämkningar vara önskvärda, och
jag har därför låtit inom departementet utarbeta ett sålunda jämkat förslag.

Såsom framgår av vad tidigare anförts har beredningen föreslagit, att den
befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder eller eljest meddela provisoriska
beslut, som enligt 11 kap. 46 § tillkommer vattenrättsdomaren i vissa
ansökningsmål, skall utvidgas att avse vattenmål i allmänhet. Lagrådet har
ansett den sålunda föreslagna utvidgningen vara ägnad alt väcka betänkligheter.

Stadgandet i 11 kap. 46 § torde få anses innebära, att när vidtagande av
en i paragrafen avsedd åtgärd är så brådskande att sammanträde med vattendomstolen
ej lämpligen kan avvaktas, vattenrättsdomaren äger meddela
tillstånd till åtgärden, ehuru frågan därom eljest tillkommer vattendomstolen.
Huruvida åtgärden som sadan bör tillåtas, är -— vare sig prövningen
ankommer på vattenrättsdomaren eller vattendomstolen — beroende av de
bestämmelser som vattenlagen i övrigt innehåller. Medgiver vattenrättsdoma -

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

ren åtgärden, skall också, såsom framgår av paragrafens sista stycke, vattendomstolen
vid sitt sammanträde i målet företaga frågan till omprövning.

Även örn de av lagrådet uttalade betänkligheterna mot den föreslagna utvidgningen
med hänsyn till de garantier som sålunda gälla icke synas mig i
allo grundade, torde det dock icke utan närmare utredning vara lämpligt
att taga slutlig ståndpunkt till den av beredningen väckta frågan om en omarbetning
av förevarande paragraf. I detta sammanhang må framhållas, att
inom departementet för närvarande behandlas fråga om vissa ändringar i
vattenlagen, därvid bland annat nu berörda lagrum kommer att bli föremål
för överväganden. Lagrummet torde därför tillsvidare böra bibehållas i sin
nuvarande avfattning.

Vid sidan av spörsmålet om valtenrättsdomarens befogenhet att medgiva
provisoriska åtgärder står frågan om tillämpning i vattenmål av 15 kap. 3 §
nya RB; även detta lagrum omfattas av den allmänna hänvisningen till nya
RB:s bestämmelser. Örn 11 kap. 46 § bibehålies i sin nuvarande lydelse, äger,
frånsett de fall som där behandlas, allenast vattendomstolen och således icke
vattenrättsdomaren meddela beslut, som avses i 15 kap. 3 § nya RB. Frågan
huruvida och i vilken omfattning förhållandena i vattenmål medgiva en
motsvarande tillämpning av sistnämnda paragraf torde, till dess en mera
slutgiltig reglering av detta ämne kommit till stånd, kunna överlämnas åt
rättstillämpningen.

Som följd av att 11 kap. 46 §, på sätt nyss anförts, funnits böra lämnas
oförändrad ha, i enlighet med vad lagrådet hemställt, de hänvisningar till
nämnda lagrum som beredningen upptagit i 81 och 92 §§ samma kapitel
fått utgå. Dessutom har 13 kap. 11 § avförts ur förslaget.

Vid 11 kap. 75 § har lagrådet bland annat anmärkt, att däri lämpligen
borde införas föreskrift, att åtgärd med avseende å stämningsmåls beredande
till handläggning skall i de fall, då enligt nya RB underrätt är domför med en
lagfaren domare, ankomma på vattenrättsdomaren. Som exempel på dylika
fall har lagrådet anfört meddelandet av beslut i vissa frågor som behandlas
i 32 kap. 2 § samt 33 kap. 2 och 6 §§ nya RB. Att dylika frågor kunna avgöras
av vattenrättsdomaren torde framgå redan av 11 kap. 77—81 vattenlagen
i dessa lagrums lydelse enligt beredningens förslag. Av särskild betydelse
äro härvidlag de i 11 kap. 78 § upptagna bestämmelserna. På de skäl
lagrådet anfört vid 37 § i kapitlet lia dessa bestämmelser, liksom 37 §, omarbetats
och förtydligats i departementsförslaget. Att dessutom.i 75 § meddela
ett stadgande av det innehåll lagrådet förordat har icke synts mig erforderligt.
Vad lagrådet i övrigt erinrat vid denna paragraf har iakttagits.
Därvid har andra stycket i paragrafen utgått.

Mot beredningens förslag i fråga örn 11 kap. 106 § har lagrådet erinrat,
att någon skyldighet att förskjuta kostnad för kungörelser och delgivning
m. m. icke borde föreligga, om talan till vattenöverdomstolen fullföljts av
tilltalad som vore häktad i målet. Denna erinran har beaktats. Dessutom
har jag ansett klagandes skyldighet alt svara för kostnader i vattenöverdomslolen
böra begränsas även i eli annat avseende. Enligt 11 kap. 107 § i dess

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

nuvarande lydelse må vattenöverdomstolen, om dit fullföljt mål angår fråga
för vars bedömande fordras särskilda fackkunskaper, till biträde åt sig tillkalla
i sådant ämne sakkunnig person. Kostnaden härför betalas av det allmänna.
Beredningen bär förutsatt, att behovet av särskild fackkunskap i
vattenöverdomstolen skall tillgodoses genom tillkallande av sakkunnig i den
ordning som sägs i 40 kap. nya RB. Av nu förevarande paragraf och 11 kap.
97 § i beredningens förslag följer att ersättningen till den sakkunnige skall
förskjutas av den som fullföljt talan. Enligt reglerna i nya RB skulle vidare
ersättningen i allmänhet slutligen gäldas av tappande part. De ändringar
förslaget sålunda innefattar i fråga örn kostnad för anlitande av sakkunnig
i vattenöverdomstolen torde kunna medföra vissa olägenheter. Särskilt i fall
då i ansökningsmål talan fullföljes av någon sökandens motpart torde alltjämt
böra finnas möjlighet att låta ersättning till sakkunnig bestridas av det
allmänna, men även eljest, när sakkunnig tillkallas för att vattenöverdomstolen
skall kunna bedöma en teknisk fråga i målet, kan det vara påkallat att
det allmänna svarar för kostnaden. Även kostnad för sådan undersökning
som avses i 11 kap. 45 § 1 mom. torde i nu åsyftade fall böra kunna åläggas
statsverket. I departementsförslaget har därför såsom andra stycke ill kap.
106 § upptagits bestämmelse, att med avseende å gottgörelse åt sakkunnig
som tillkallats av vattenöverdomstolen samt ersättning för sådan på uppdrag
av vattenöverdomstolen hållen undersökning som nyss nämnts domstolen
äger att efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt förordna,
att kostnaden skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket.

I 107 § samma kapitel har beredningen jämte andra bestämmelser upptagit
föreskrift att talan mot vattenrättsdomares beslut i fråga varom förmäles
ill kap. 46 § skall föras särskilt. Detta innebär, såsom lagrådet erinrat,
en viss utvidgning av fullföljdsrätten. Enligt nuvarande bestämmelser är
särskild talan tillåten, då vattenrättsdomaren i sitt beslut medgivit vidtagande
av provisoriska åtgärder eller meddelat provisoriska bestämmelser,
men däremot ej, såsom enligt beredningens förslag är fallet, även när beslutet
innebär, att framställt yrkande i sådant hänseende av vattenrättsdomaren
lämnats utan bifall. Lagrådet har icke ansett tillräckliga skäl föreligga
att införa möjlighet till talan också i sistnämnda fall och har följaktligen
avstyrkt förslaget härom.

Den nuvarande begränsningen av möjligheterna till fullföljd på delta område
torde sammanhänga därmed, att enligt äldre RB:s lydelse vid tiden för
vattenlagens tillkomst särskild talan icke var tillåten mot beslut varigenom
underrätt avslagit yrkande örn kvarstad eller annan handräckning. Numera
är fullföljdsrätt medgiven även i dylika fall. De skäl som föranlett den sålunda
vidtagna ändringen torde äga giltighet även beträffande sådana åtgärder
som nu äro i fråga. Jag har därför ej ansett mig böra biträda lagrådets
ståndpunkt i denna del. För att undvika en av lagrådet antydd misstolkning
har emellertid stadgandet i fråga omarbetats i redaktionellt hänseende.

De övriga anmärkningar lagrådet framställt rörande 11 kap. 107 § ha
iakttagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Även vad lagrådet eljest anmärkt beträffande avfattningen av särskilda
lagrum i beredningens förslag har beaktats. Dessutom ha vissa redaktionella
jämkningar vidtagits, varjämte tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande
angivits till den 1 januari 1948.

Härefter hemställer föredraganden, att det sålunda jämkade förslaget måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Lefiler.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. / sami. Nr 133.